ANDRA KAMMAREN Nr 23 (Riksdagens protokoll 1953:23)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1953

ANDRA KAMMAREN Nr 23

26—27 maj.

Debatter m. m.

Tisdagen den 26 maj.

Sid.

Svar på interpellationer av:

Herr Boija ang. åstadkommande av kontakt mellan militära och

civila myndigheter vid intressekonflikter, m. m............. 6

Fru Sjöstrand ang. den psykiska barna- och ungdomsvården .... 10

Ändrade grunder för fastighetsbeskattningen.................... 13

Ändrade grunder för inkomsttaxering av en- och tvåfamilj sfastigheter 57

Motioner om ändrade grunder för ortsavdrag m. m............... 61

Stödet av den inhemska smörproduktionen m. m... .............. 61

Medlemskapet i finska församlingen i Stockholm samt tyska församlingarna
i Stockholm och Göteborg m. m..................... 63

Motion om inrättande av särskilda organ för samverkan mellan riksdagen
och regeringen vid behandlingen av vissa grupper av ärenden
............•...................................... 82

Ändrad lagstiftning om tomträtt ............................ 88

Anslag till statens priskontrollnämnd.......................... 96

Anslag till kommerskollegium................................ 98

Onsdagen den 27 maj fm.

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen .

100

Onsdagen den 27 maj em.

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen (Forts.) ........ 185

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.................. 205

1-—Andra kammarens protokoll 1953. Nr 23.

Nr 23.

Innehåll.

Sid.

Samtliga avgjorda ärenden.

Tisdagen den 26 maj.

Val av ombud i Nordiska rådet med suppleanter ................ 5

Bevillningsutskottets betänkande nr 49, om ändrad lydelse av 2 och

45 §§ kommunalskattelagen m. m......................... 13

Bevillningsutskottets betänkande nr 50, om ändring i kommunalskattelagen
................................................ 57

— nr 51, om ändring av kommunalskattelagen rörande ortsavdrag

och avdrag för försäkringspremier m. m..................... 61

— nr 54, ang. det tekniska systemet för stödet av smörproduktionen

m. m............................................... 61

— nr 55, om ändring i förordningen angående stämpelavgiften m. m. 63

— nr 56, ang. reglering av sockernäringen m. m................. 63

Första lagutskottets utlåtande nr 39, ang. medlemskapet av finska
församlingen i Stockholm samt tyska församlingarna i Stockholm
och Göteborg in. m..................................... 63

Bankoutskottets utlåtande nr 23, ang. bankaktiebolags inlåning .... 82

Jordbruksutskottets utlåtande nr 29, ang. försäljning av vissa arvsfonden
tillfallna fastigheter ................................ 82

— nr 32, ang. försäljning av vissa kronoegendomar m. m......... 82

—- nr 33, ang. försäljning av vissa arvsfonden tillfallna fastigheter 82

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19, om särskilda organ för samverkan
mellan riksdagen och regeringen vid behandlingen av vissa
grupper av ärenden ................................... 82

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26, ang. ändring i lagen om nyttjanderätt
till fast egendom in. m............................. 88

Jordbruksutskottets utlåtande nr 36, ang. lagring av drivmedel för
jordbrukstraktorer...................................... 96

Statsutskottets memorial nr 157, ang. uppskov med vissa ärenden.... 96

— utlåtande nr 158, om anslag till Armén: Remontering.......... 96

— nr 159, om bidrag till handelshögskolorna i Stockholm och Göteborg
m. m............................................. 96

— nr 160, om anslag till statens priskontrollnämnd.............. 96

—- nr 161, ang. anslag till kommerskollegium m. m............... 98

Bankoutskottets utlåtande nr 26, ang. ändrad avgångsålder för kvinnliga
befattningshavare vid riksdagens verk m. m............. 99

— memorial nr 27, ang. lönetillägg åt riksdagens tjänstemän...... 99

Första lagutskottets utlåtande nr 41, om ändrad lydelse av 43 kap. 11

§ och 46 kap. 11 § rättegångsbalken........................ 99

Innehåll.

Nr 23.

Sid.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27, om vidgad inlösningsrätt vid laga
skifte enligt dalalagen .................................. 99

— nr 28, om gynnande av bebyggelsen på landsbygden.......... 99

— memorial nr 29, ang. uppskov med vissa ärenden ............ 99

Jordbruksutskottets utlåtande nr 35, ang. reglering av priserna på fisk 99

Onsdagen den 27 maj.

Andra lagutskottets utlåtande nr 35, ang. ändring i lagen om allmän

sjukförsäkring, m. m................................... 100

— memorial nr 36, ang. uppskov med vissa ärenden ............ 204

Jordbruksutskottets utlåtande nr 38, ang. åtgärder i prisreglerande

syfte på jordbrukets område.............................. 205

Tisdagen den 26 maj 1953.

Nr 23.

Tisdagen den 26 maj.

Kl. 10 fm.

§ 1.

Herr talmannen meddelade, att herr
Bergström, som vid kammarens sammanträde
den 15 nästlidna april med
läkarintyg styrkt sig tills vidare hindrad
att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sin plats i kammaren.

§ 2.

Jämlikt kammarens den 21 innevarande
maj fattade beslut skulle nu val anställas
av åtta ombud för riket och åtta
suppleanter i Nordiska rådet för tiden
från valet till dess nytt val försiggått;
och lämnades, då till en början val av
ombuden skulle anställas, på begäran
ordet till

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN,
som anförde: Herr talman! För vart och
ett av de val som skall företagas vid detta
plenum ber jag att få avlämna en gemensam
lista, vilken godkänts av de av
kammaren valda ledamöterna i talmanskonferensen.
Varje lista upptar namn å
så många personer, som det ifrågavarande
valet avser.

Den av herr förste vice talmannen
beträffande detta val avlämnade listan
upptog under beteckningen »Gemensam
lista» följande namn:

Fast

Svensson i Ljungskile

Edberg

Pettersson i Dahl

Wallentheim

Rylander

Severin i Stockholm

Skoglund i Doverstorp

Sedan herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev den av
kammaren godkänd; och förklarades de
personer, vilkas namn upptagits å listan,
valda till ombud i Nordiska rådet.

Riksdagens kanslideputerade skulle
genom utdrag av kammarens protokoll
underrättas om valet samt anmodas
låta uppsätta och till kammaren avgiva
förslag dels till förordnanden för de
valda dels ock till skrivelse till Konungen
med anmälan om valet.

§ 3.

Anställdes val av suppleanter i Nordiska
rådet.

Den av herr förste vice talmannen
beträffande detta val avlämnade listan
upptog under beteckningen »Gemensam
lista» följande namn:

Andersson i Malmö
Sandström, fru
Västberg, fru
Ericsson i Näs
Skoglund i Umeå
Åqvist
Sehlstedt
Kyling

Sedan herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev den av kammaren
godkänd; och förklarades de
personer, vilkas namn upptagits å listan,
valda till suppleanter i Nordiska
rådet.

Riksdagens kanslideputerade skulle
genom utdrag av kammarens protokoll
underrättas om valet samt anmodas låta
uppsätta och till kammaren avgiva förslag
dels till förordnanden för de valda
dels ock till skrivelse till Konungen
med anmälan om valet.

i 4.

Justerades protokollsutdrag angående
de i ii 2 och 3 här ovan omförmälda
valen.

§ 5.

Justerades protokollen för den 18 och
den 19 innevarande maj.

Nr 23.

Tisdagen den 26 maj 1953.

§ 6.

Svar på interpellation ang. åstadkommande
av erforderlig kontakt mellan militära
och civila myndigheter vid lösandet av

föreliggande intressekonflikter m. m.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet TORSTEN NILSSON, som yttrade:
Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Boija — med utgångspunkt
från att vissa olägenheter skulle
uppstått å vägen Norrköping—Finspång
—Örebro till följd av flygtrafiken vid
Bråvalla flygflottilj samt att på grund
härav en omläggning av vägen skulle
vara erforderlig —• frågat om jag vill
medverka

dels till att sådana instruktioner ges
att i framtiden erforderlig kontakt tages
mellan militära och andra vederbörande
myndigheter för att — vid fall av intressekollision
— erhålla den ur ekonomiska
och andra synpunkter bästa
intresseavvägningen,

dels ock — i det aktuella fallet — till
att flygförvaltningen icke blott biträder
med sakkunnig personal vid utredning
av omläggningen av vägen utan även
kommer att hålla vederbörande kommun
— Norrköpings stad — skadeslös
för uppkommande kostnader vid denna
omläggning.

Vad först angår det här aktuella fallet
har chefen för flygvapnet under hand
meddelat i huvudsak följande. I samband
med att en första startbana vid
Bråvalla flygflottilj utbyggdes upprättades
generalplan för fältets fortsatta utbyggnad.
På grundval av denna plan
uppgjorde chefen för flygvapnet en s. k.
byggnadsförbudskarta med angivande
av den begränsning av bebyggelsen runt
fältet, som påkallades av flygsäkerhetsskäl.
Genom försvarsstabens försorg
översändes tio exemplar av denna karta
den 12 november 1948 till länsstyrelsen
i Östergötlands län, som vidaresände
den till berörda kommuner, bland annat
Norrköpings stad. Vid utbyggnaden

av en andra startbana i öst—västlig riktning
försköts denna i förhållande till
tidigare planerat läge bland annat så,
att dess närmast vägen Norrköping—
Finspång—Örebro belägna ända kom
hundra meter längre bort från vägen än
som förut avsetts. Avståndet från startbanans
ända till vägen har sålunda blivit
620 meter. Vid planläggningen av
startbanan ansågs, att någon störning
av trafiken på vägen ej skulle behöva
förekomma, varför frågan om trafikreglering
på vägen icke var aktuell. I
slutet av augusti 1952 togs banan i bruk
i samband med en övning inom flygvapnet,
varvid flygförare, som icke kände
de lokala förhållandena, deltog. För
att därvid minska risken, att flygförarna
under landning skulle störas av trafiken
på vägen, i synnerhet då av fordon parkerade
i startbanans förlängning, begärde
vederbörande flottiljchef hos polismästaren
i Norrköping att parkeringsförbud
eller helst förbud att stanna
skulle meddelas beträffande viss del av
vägen i startbanans förlängning. Med
anledning härav infördes förbud att
stanna å den ifrågavarande vägsträckan.
Innan startbanan togs i bruk lät flottiljchefen
även uppsätta varningstavlor för
lågtflygande plan.

Efter framställning från länsstyrelsen
i Östergötlands län rörande trafiksäkerheten
på vägen hemställde flygförvaltningen,
i enlighet med förslag av vägocli
vattenbyggnadsstyrelsen, i skrivelse
den 11 oktober 1952 hos drätselkammaren
i Norrköping om medgivande att få
uppsätta ljussignaler vid vägen. Drätselkammaren
beslöt emellertid att bordlägga
frågan samt uttalade — likaledes i
enlighet med förslag av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
— att den var beredd
att upptaga förhandlingar omedelbart
med flygförvaltningen »rörande de förpliktelser,
som flygförvaltningen åtager
sig gentemot staden för att minska riskerna
för de vägtrafikerande». Vid ett
sammanträde, som med anledning därav
kom till stånd den 15 december 1952,
förklarade chefen för flygförvaltningens
flygfältsbyrå sig beredd att medverka

Tisdagen den 26 maj 1953.

Nr 23.

Svar på interpellation ang. åstadkommande av erforderlig kontakt mellan militära

och civila myndigheter vid lösandet av föreliggande intressekonflikter m. m.

till en utredning för en lösning, som
syftade till andra åtgärder än omläggning
av vägen. — För att bedöma flygplanens
höjd över vägen vid landning
bär vissa fotografiska mätningar gjorts.
Under dessa, som gällde tjugofem landningar,
passerade flygplanen vägen på
höjder mellan 20 och 50 meter, endast i
två fall uppmättes höjder understigande
20 meter. Vindförhållandena var likväl
därvid ogynnsamma för landning å
denna bana, varför flygplanen måste
använda lägre höjder vid passerande av
vägen än som skulle erfordrats under
normala vindförhållanden. Då ifrågavarande
bana normalt användes endast
då hårda och med banan i stort sett
parallella vindar råder, skulle — om
mätningar icke pågått — den andra
startbanan ha valts. Vid start passeras
vägen på betydligt större höjd än vid
landning. Intill den 21 april 1953 hade
ifrågavarande startbana använts vid
flygning cirka 1 400 gånger. Några kollisionstillbud
mellan flygplan och vägfarande
har ej inträffat. Chefen för flygvapnet
anser, att något behov icke torde
föreligga att av flyg- eller trafiksäkerhetsskäl
lägga om vägen. Däremot bör
förbudet att stanna å vägen bibehållas,
då flygförarna skulle kunna störas vid
landning av fordon, parkerade på den
del av vägen som överflyges vid landning.

För min del anser jag, att farhågorna
för trafiksäkerheten på vägen med hänsyn
till de verkställda mätningarna och
de hittills vunna erfarenheterna förefaller
överdrivna. De olägenheter som
kan vållas vägtrafiken till följd av nyssnämnda
förbud att stanna synes icke
vara så stora, att på grund därav behov
av omläggning av vägen skulle föreligga.
Jag har därför inte anledning att
i detta fall taga ställning till interpellantens
fråga om medverkan från flygförvaltningens
sida vid en sådan omläggning.
Förbudet att stanna torde icke
medföra ekonomiska olägenheter. Skulle

vägmyndigheterna önska att ljussignaler
uppsättes, finnes intet att erinra mot
att sådana kommer till. Kostnaderna
härför kommer i så fall att bestridas av
flygförvaltningen.

Yad sedan angår den andra allmänna
frågan om samarbete mellan flygförvaltningen
och andra myndigheter har jag
redan vid redogörelsen för Norrköpingsfältet
omnämnt utsändandet av den s. k.
byggnadsförbudskartan. En sådan karta
uppgöres och utsändes för varje flottiljflygfält
till vederbörande länsstyrelse
för fördelning mellan berörda intressenter
för att ge dessa tillfälle till erforderlig
planering. Motsvarande kartor
avses utsändas även för flygvapnets övriga
flygfält efter hand som utbyggnadsplanerna
för dessa kan fastställas. Självklart
är att vid planläggningen av flygfältsarbeten
största möjliga hänsyn
måste tagas till befintlig bebyggelse, vägar
in. m., då kostnader för ändringar
härutinnan ingår i kostnaderna för flygfältsarbetet.
Då så har ansetts erforderligt
på grund av närheten till väg har
erforderlig kontakt tagits med vederbörande
vägförvaltning. Även vid stadsplanearbetet
måste avvägning äga rum
med hänsyn till planerade arbeten å
flygfält. Med hänsyn till det anförda
torde något behov att instruktionsmässigt
fastslå skyldighet till samarbete
mellan flygförvaltningen och andra
myndigheter i här berörda frågor icke
föreligga. — Med vad jag nu anfört anser
jag mig ha besvarat herr Boijas frågor.

Härefter anförde:

Herr BOIJA (fp): Herr talman! Jag
ber att till statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet få framföra mitt
tack för det svar som jag erhållit på
min interpellation. Jag ber med anledning
av svaret att få anföra några synpunkter
först beträffande länshuvudväg
213.

Nr 23.

Tisdagen den 26 maj 1953.

Svar på interpellation ang. åstadkommande av erforderlig kontakt mellan militära

och civila myndigheter vid lösandet av föreliggande intressekonflikter m. m.

Här föreligger otvivelaktigt ett mycket
stort riskmoment icke blott för flygarna
utan även för vägtrafikanterna.
Detta har understrukits av såväl vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen som länsstyrelsen
i Östergötlands län. Länsstyrelsen
har sålunda framhållit, att utan
omläggning av vägen synes full trygghet
för vägtrafikanterna icke kunna
åstadkommas. Av samma mening är
också väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och drätselkammaren i Norrköping.

Av interpellationssvaret framgår att
chefen för flygvapnet anser att något
behov ej torde föreligga att av flygeller
trafiksäkerhetsskäl lägga om vägen.
Åsikt står alltså här mot åsikt.

Av svaret framgår dessutom, att flygförvaltningen
vid planläggning av startbanan
ansåg, att någon störning av trafiken
på vägen ej kunde förekomma,
varför frågan om trafikreglering på vägen
ej skulle bli aktuell.

När banan skulle tagas i bruk anhöll
emellertid flygchefen i Norrköping om
stannandeförbud vid denna vägsträcka
och senare också om ljussignalers uppsättande
för trafikstopp, när plan passerar
vägen, detta under motivering att
framför allt bussar och lastbilar skulle
komma att utgöra ett allvarligt flyghinder
och därvid utsätta sig själva för
stora risker. Plan på låg höjd skulle
alltså komma att passera vägen.

Nu har i interpellationssvaret framhållits,
att plan kommer att passera
vägen på mellan 20 och 50 meters höjd.
Om detta av flyget anses vara mycket
låg höjd, har jag inte lyckats utröna.
Skulle så vara fallet överensstämmer
alltså chefens för F 13 och flygvapenchefens
uttalande med interpellationssvaret.

Enligt interpellationssvaret anser
chefen för flygvapnet, att något behov
av omläggning av vägen inte torde
föreligga, och det framhålles också att
man använt startbanan cirka 1 400

gånger utan att något kollisionstillbud
inträffat.

Det är med glädje man konstaterar,
att tills dato här ingenting har hänt.
Skulle emellertid en olycka inträffa,
kommer det att bli oerhört stora skador,
och i värsta fall kommer många
människoliv att offras.

Herr talman! Jag har av svaret dragit
den slutsatsen, att flygförvaltningen
icke vill medverka till en allsidig utredning
för omläggning av vägen för
att eliminera de risker, som enligt vägexperterna
här föreligger. Däremot är
flygförvaltningen tydligen beredd att,
i likhet med vad som skett i Barkarby,
uppsätta ljussignaler, vilket innebär att
trafiken stoppas, när flygplan passerar.

Vidare är att lägga märke till att det
här gäller en mycket gammal väg, som
funnits sedan urminnes tider, och att
trafikintensiteten i dag åtminstone sommartid
är att jämföra med trafikintensiteten
på rikshuvudväg 1.

Klart är alltså enligt mitt förmenande
att trots den förevarande situationen
nya förhandlingar måste på något sätt
komma till stånd för att en för alla parter
godtagbar lösning skall kunna uppnås.

Jag har i detta sammanhang med
tillfredsställelse konstaterat statsrådets
uttalande: »Självklart är att vid planläggningen
av flygfältsarbeten största
möjliga hänsyn måste tagas till befintlig
bebyggelse, vägar, m. in., då kostnader
för ändringar härutinnan ingår
i kostnaderna för flygfältsarbetet.» Jag
hoppas att jag också får fatta detta så,
att flygförvaltningen även svarar för
eventuella kostnader för exempelvis
vägarbeten, som icke kunnat förutses
från början vid fältets projektering men
som senare visat sig nödvändiga. I detta
fall kommer en omläggning av vägen
att kosta betydligt över en miljon kronor.

Vad den andra frågan angår så kan
jag delvis instämma i vad statsrådet

Tisdagen den 26 maj 1953.

Nr 23.

Svar på interpellation ang. åstadkommande av erforderlig kontakt mellan militära

och civila myndigheter vid lösandet av föreliggande intressekonflikter m. m.

anfört angående kontakten och samarbetet
med kommunala och andra
myndigheter; detta gäller framför allt
vid nyprojektering. I senare skeden
torde ofta förekomma att kommunen
ställts inför fullbordat faktum. Det skulle
med säkerhet vara till gagn för samhället
om ett effektivt samarbete kunde
komma till stånd på detta område.
Några särskilda instruktioner skulle
kanske inte behöva vara nödvändiga
härför. Det är något självklart som borde
ligga i alla parters intressen. Ett
färskt exempel från Linköping skulle
i detta sammanhang kunna refereras,
men jag inskränker mig till att konstatera,
att staden där icke informerats
om fältets utbyggnad. Jag tror, berr
statsråd, att skäl i vissa fall föreligger
att påtala denna viktiga fråga om samarbetet
mellan statliga, i detta fall flygförvaltningen,
och kommunala myndigheter.
Jag tror att det kan vara nödvändigt
ur samarbetssynpunkt och ekonomisk
synpunkt, då det ju härvidlag
som regel gäller mycket stora värden.

Jag ber att ännu en gång få framföra
mitt tack till herr statsrådet för det
svar jag erhållit.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet TORSTEN NILSSON: Herr talman!
Beträffande den risk som enligt
herr Boija skulle föreligga ur trafiksäkerhetssynpunkt
hänvisar herr Boija
för att verifiera sitt påstående till vad
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen sagt
i detta sammanhang. Men det beror alldeles
på hur man läser, herr Boija!
Här föreligger en skrivelse från länsstyrelsen
i Östergötlands län, i vilken
hemställes om överväganden angående
för det första ytterligare säkerhetsåtgärder
och för det andra en omläggning
av ifrågavarande väg. På den skrivelsen
har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
svarat, herr Boija, under hänvisning
till de säkerhetsåtgärder i form
av ljussignaler, som finns vid rikshu -

vudväg 12, d. v. s. vid Barkarby: »Dessa
säkerhetsanordningar ha visat sig
fungera tillfredsställande. Styrelsen anser
därför, att liknande anordningar
snarast möjligt böra anbringas å Finspångsvägen.
»

Av detta kan jag inte draga någon annan
slutsats än att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anser, att därest
man sätter upp ljussignaler av samma
slag som vi har på rikshuvudväg 12 —
och vi skall komma ihåg att vägen vid
Norrköping endast är en länshuvudväg
— så skulle detta ur säkerhetssynpunkt
vara tillfredsställande.

Vad förhållandena i Linköping angår,
som lierr Boija inte ville taga upp
diskussion om, så förstår jag inte vad
herr Boija menade. Efter vad jag vet
har fallet Linköping inte någonting med
flygvapnet att göra. Däremot har SAAB
ett flygfält, men vad som skett i samband
med det, känner jag inte närmare
till.

Annars anser jag det självklart att
samarbete mellan flygförvaltningen och
andra berörda myndigheter skall äga
rum, så snart man skall projektera ett
flygfält. Det samarbetet är så naturligt,
att det ständigt har ägt rum.

Vi skall komma ihåg, att flygfältet
vid Norrköping står under utomplansbestämmelser.
Vem är det som fastställt
dessa utomplansbestämmelser? Jo, det
är länsstyrelsen, som efter att ha hört
länsarkitekten, Norrköpings stad och
berörda kommunala myndigheter kommit
till den projektering av flygfältet,
som har ägt rum. Det enda som skett
därefter är, att flygförvaltningen har
dragit undan den omnämnda startbanan
ytterligare 100 meter från vägen
utöver vad som fastställts i planen.

Med utgångspunkt härifrån kommer
jag därför till den slutsatsen, herr Boija,
att detta i fortsättningen måhända blir
en förhandlingsfråga mellan Norrköpings
stad och flygförvaltningen och
att således frågan inte befinner sig på

Nr 23.

Tisdagen den 26 maj 1953.

Svar på interpellation ang. den psykiska barna- och ungdomsvården.

det planet att riksdagen kan ta ställning
till densamma.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 7.

Svar på interpellation ang. den psykiska
barna- och ungdomsvården.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND, som yttrade: Herr
talman! Med kammarens tillstånd har
fru Sjöstrand frågat mig, om jag har
för avsikt att vidtaga sådana åtgärder,
främst i fråga om läkarutbildningen,
att den psykiska barna- och ungdomsvården
snarast möjligt blir biittre tillgodosedd
för sin verksamhet.

I anledning härav vill jag anföra
följande.

Utbyggnaden av den psykiska barnaoch
ungdomsvården har tyvärr icke
kunnat ske i den takt, som avsågs, då
riktlinjer 1945 drogs upp för statsbidrag
till denna verksamhet. Den främsta
orsaken härtill torde ha varit den
rådande hristen på för denna verksamhet
utbildade läkare, främst barnpsykiatriker.
Anledningarna till denna
brist är säkerligen flera. Som specialitet
är barnpsykiatrien en ung företeelse,
som först på senare år utvecklats till ett
eget fackområde. Fastlagda utbildningsvägar
på detta specialområde har saknats,
och verksamhetsfältet har varit
begränsat. Dessa förhållanden har medfört,
att endast relativt få läkare kunnat
skaffa sig specialutbildning på området.
Frågan, hur den akademiska undervisningen
och forskningen inom ämnet
barnpsykiatri lämpligen bör ordnas,
har tillhört de problem, till vilka
1948 års läkarutbildningskommitté haft
att taga ställning. I sitt nyligen avgivna
betänkande har läkarutbildningskommittén
starkt understrukit vikten av att
behovet av vetenskaplig forskning och
utbildning av läkare inom barnpsykiatrien
tillgodoses. Kommittén har före -

slagit, att barnpsykiatrien blir obligatoriskt
ämne till medicine licentiatexamen
samt att professurer i ämnet snarast
möjligt inrättas vid välutrustade
barnpsykiatriska kliniker vid flera medicinska
lärosäten. Först sedan barnpsykiatrien
vunnit en självständig ställning
vid sidan om andra medicinska
discipliner kan man enligt kommittén
förvänta, att ett tillräckligt antal läkare
skall söka sig till detta verksamhetsfält
och skaffa sig kvalificerad utbildning.
I första hand förordar emellertid
de sakkunniga endast inrättande av
en ny professur i barnpsykiatri, nämligen
vid pediatrisk klinik i Stockholm.

Det kan givetvis icke ifrågakomma
att här föregripa det framtida ställningstagandet
till kommitténs betänkande,
vilket f. n. är under remissbehandling.
Jag vill för egen del endast
uttala, att barnpsykiatriens centrala betydelse
inom bl. a. social- och skol~
hälsovården måste beaktas vid den
framtida utformningen av läkarutbildningen
samt garantier så vitt möjligt
skapas för att läkarnas allmänna utbildning
inom detta område kommer
att göra dem skickade såsom läkare
bl. a. inom den psykiska barna- och
ungdomsvården. Som interpellanten
framhållit torde läkarutbildningskommitténs
förslag komma att för sitt genomförande
kräva avsevärd tid. Frågan,
hur man inom den närmaste framtiden
skall kunna öka tillgången på
läkare med barnpsykiatrisk utbildning,
låter sig därför icke besvaras enbart
genom en hänvisning till vad läkarutbildningskommittén
föreslagit.

Vidgade utbildningsmöjligheter för
de läkare, som önskar skaffa sig specialutbildning
inom barnpsykiatri, torde
f. n. genom statliga initiativ kunna tillskapas
endast genom inrättande av ytterligare
underläkartjänster vid befintliga
barnpsykiatriska specialavdelningar
vid karolinska sjukhuset i Stockholm
och akademiska sjukhuset i Uppsala.
Det torde vara uppenbart, att med an -

Tisdagen den 26 maj 1953.

Nr 23.

Svar på interpellation ang. den psykiska barna- och ungdomsvården.

ledning liärav någon mera betydande
ökning av utbildningsmöjligheterna
f. n. svårligen låter sig genomföras. Det
är visserligen möjligt att öka antalet
underläkare vid dessa avdelningar, men
avdelningarnas storlek sätter en bestämd
gräns för denna ökning. Jag vill
i detta sammanhang erinra om att den
barnpsykiatriska avdelningens vid karolinska
sjukhuset personalstat varit
föremål för riksdagens prövning så sent
som år 1951 samt att avdelningen först
fr. o. m. den 1 januari 1953 erhållit den
personal, som erfordrats för avdelningens
effektiva drift. Vad akademiska
sjukhuset beträffar har hittills inrättande
av underläkartjänster vid andra kliniker
och avdelningar än den barnpsykiatriska
ansetts mera angeläget ur
sjukvårds-, utbildnings- eller undervisningssynpunkt.
Jag delar emellertid interpellantens
uppfattning att det är angeläget
att så vitt möjligt tillskapa ett
ökat antal utbildningstjänster inom ämnet
barnpsykiatri, och jag är därför beredd
att i samband myndigheternas anslagsäskanden
ägna frågan härom särskild
uppmärksamhet. Men man får i
detta sammanhang inte bortse från att
läkartillgången i vårt land f. n. icke alls
täcker de olika behov av läkare som
finns och att man t. ex. i vissa provinsialläkardistrikt
inte kunnat få någon
läkare utan måst nöja sig med det bistånd,
som granndistriktets läkare kunnat
lämna. Det är under sådana förhållanden
en mycket grannlaga avvägningsfråga,
i vilken omfattning nya
tjänster kan inrättas.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat interpellationen.

Härpå anförde:

Fru SJÖSTRAND (fp): Herr talman!
Först vill jag tacka statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet för svaret
och sedan uttrycka min glädje över
att herr inrikesministern också är av
den meningen, att det är angeläget att

inrätta fler utbildningstjänster på detta
område. Det ligger då bra nära till
hands att undra varför detta inte redan
skett. Den påtalade bristen har ju funnits
sedan länge. Jag tar emellertid
fasta på löftet att herr statsrådet ämnar
ägna frågan särskild uppmärksamhet i
fortsättningen. Om bestämmelsen av år
1945, som jag åberopar i mitt interpellationssvar,
skulle efterlevas och den
psykiatriska barn- och ungdomsvården
utbyggas i enlighet med vad som är
statens mening därvidlag, skulle vi enbart
för denna vård behöva 60 å 70
specialutbildade läkare.

I hela Sverige har sedan 1945 endast
sju rådgivande centraler tillkommit,
och jag är inte säker på att ens dessa
har de läkare som de skulle behöva.
Och ändå är väl alla nu överens om att
denna vård, särskilt den förebyggande,
är av oerhört stor betydelse. Om
barnen kan hjälpas och komma i harmoni
med sin omgivning och bli goda
samhällsmedborgare, är vården värd
mycket mer än den kostar.

Det är emellertid inte bara de i lagen
föreskrivna centralerna, som saknar
läkare. Vi är i behov av psykiatriker
vid alla anstalter för nervösa och missanpassade
barn, vid hemmen för sinnesslöa
barn, vid våra barnhem, vid
våra skolor samt inte minst vid ungdomsvården,
ja även inom alkoholistvården
och sinnessjukvården. Överallt
är behovet av läkare lika stort och bristen
på läkare lika kännbar. Om åt de
mindre barnen ägnas uppmärksamhet
så tidigt som möjligt, kanske många
ungdomars anstaltsvistelse skulle ha
kunnat undvikas. Det föreligger ett
klart orsakssammanhang mellan psykisk
ohälsa i olika former och social
missanpassning.

En annan sak, som landstingen på
åtskilliga håll arbetar med att få fram,
är psykiatriska avdelningar vid lasaretten.
Men detta strandar också på att
läkare saknas. Det lär faktiskt vara så
att 40 procent av alla sjukhusplatser i

Nr 23.

Tisdagen den 26 maj 1953.

Svar på interpellation ang. den psykiska barna- och ungdomsvården.

Sverige är belagda med psykiskt sjuka.
Då vore det rimligt att det fanns läkare
i proportion härtill. Men hur är
det? På 1 761 läkare år 1950 vid våra
lasarett kommer endast 253 läkare vid
våra sinnessjukhus och psykiatriska lasarettsavdelningar.

Jag har velat framhålla allt detta för
att ytterligare understryka vikten av
att något mera göres och göres snart
för att få fram de läkare, som vi ropar
efter. Låt oss få vidgade möjligheter
till utbildning, det är det primära. Medicinalstyrelsen
har tillsamman med
socialstyrelsen och skolöverstyrelsen i
skrivelse till Kungl. Maj :t visat vägen,
och jag ber att få uttrycka min livliga
förhoppning att de underläkartjänster,
som dessa myndigheter föreslår, verkligen
kommer med i anslagsäskandena
för nästa hudgetår.

Jag tror emellertid inte att detta är
nog. Jag tror att man måste ta ytterligare
ett krafttag från statens sida, som
innebär en verklig stimulansåtgärd.
Enligt min uppfattning måste man räkna
med en höjning av dessa läkares
lönegrad. Förre inrikesministern Mossberg
tog härvidlag initiativ till löneförbättringar,
men de har tydligen inte
varit tillräckliga. Alltjämt ligger psykiatrikerna
efter i inkomsthänseende.
De psykiatriker, som vi behöver ute i
länen, kan inte som kroppssjukhusläkarna
skaffa sig extraförtjänster genom
privatpraktik.

Det ställs, herr talman, så mycket
intresserad arbetskraft frivilligt till förfogande
nu för tiden för ungdomsarbetet,
för de efterblivna eller missanpassade
barnen, för de nervsjuka, och
landstingen gör stora uppoffringar för
att åstadkomma den bästa vården på
olika områden. Men för både enskilda
och landsting är det många gånger
som att stampa i ett kärr: man kommer
ingen vart. Man uppoffrar tid, pengar
och krafter förgäves, ty man saknar
det stöd som staten utlovat men inte
ger.

Herr statsråd! Jag hoppas på detta
stöd för den psykiska vården i allmänhet,
ett verkligt effektivt stöd för framtiden,
och ett större intresse än hittills
från statsmakternas sida för hithörande
frågor.

I detta anförande instämde fröken
Elmén (fp).

Herr HELÉN (fp): Herr talman! Jag
finner det något förvånande att inrikesministern
besvarar denna fråga huvudsakligen
med en hänvisning till och
en redovisning av de läkarutbildningssakkunnigas
redan kända förslag. Jag
tycker det lämpligaste hade varit att
försöka göra en inventering av de övergångsåtgärder
som kan tänkas bli vidtagna,
innan dessa sakkunnigas förslag
först efter ett betydande antal år kan
ge resultat. Någon tillstymmelse till en
sådan inventering har jag inte kunnat
finna i det lämnade svaret, och det
tycker jag är utomordentligt beklagligt.

Här finns ändå en rad utbildningsmöjligheter
såväl vid karolinska sjukhuset
och Ericastiftelsen som vid Stockholms
stads barnby i Skå. Det hade
väl varit mycket lämpligt att detta tillfälle
utnyttjats för att redovisa, hur
utbildningsmöjligheterna där skulle
bättre än hittills kunna tillvaratagas.
Någon möjlighet att på en gång överblicka
samtliga sådana åtgärder i samband
med budgetberedningen lär knappast
finnas.

Det förvånar också att inrikesministern
velat peka på något slags konkurrensförhållande
mellan de provinsialläkartjänster,
som varit föremål för behandling
här i en interpellationsdebatt
för någon tid sedan, och de barnpsykiatriska
specialisttjänster det här är
fråga om. Det vore intressant att få
höra om inrikesministern kunde nämna
ett enda fall, där någon nu verksam
läkare tvekat mellan en provinsialläkarbana
och en barnpsykiatrisk specialisttjänst.

Tisdagen den 26 maj 1953.

Nr 23.

Ändrade grunder för fastighetsbeskattningen.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND: Herr talman! Fru
Sjöstrand uttalade tillfredsställelse över
att jag anser det nödvändigt med vidgade
utbildningsmöjligheter för de läkare,
varom här är fråga, men hon
undrade samtidigt varför inte något
förslag i den riktningen redan framkommit.

I första hand beror detta på att man
velat avvakta läkarutbildningssakkun r.

igas förslag för att ta del av vilka
riktlinjer de går in för när det gäller
denna utbildning. Sedan nu betänkandet
ligger färdigt, bär man fått ett något
fylligare material för bedömningen
av dessa frågor. För övrigt förhåller
det sig nog inte så, som den senaste
talaren tycks tro, att man har en sjö
att ösa ur när det gäller läkare, så att
om man plockar läkare för det ena behovet,
kommer detta inte att påverka
möjligheterna att tillfredsställa det andra.
Jag har en helt annan uppfattning,
nämligen att det här är fråga om kommunicerande
kärl så att säga: så snart
man förfogar över ett antal läkare för
en viss verksamhet kommer detta obönhörligen
att ogynnsamt påverka läkartillgången
på andra områden.

Det var detta jag syftade på när jag
sade, att så fort det gäller tillsättande
av nya läkartjänster ställs man inför
ett grannlaga problem, att avväga olikå
behov och möjligheterna att tillgodose
dem.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8.

Föredrogos, men bordlädes åter andra
lagutskottets utlåtande och memorial
nr 35 och 36 samt jordbruksutskottets
utlåtande nr 38.

§ 9.

Ändrade grunder för fastighetsbeskattningen.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 49, i anledning av Kungl.

Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 2 och 45 §§ kommunalskattelagen
den 28 september
1928 (nr 370), m. in., jämte i ämnet
väckta motioner.

I en den 27 mars 1953 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 186, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 2 och
45 § § kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

2) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

3) förordning angående ändrad lydelse
av 2 § förordningen den 26 juli
1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt;

4) lag angående upphävande av 1 §
andra stycket lagen den 26 oktober
1951 (nr 691) om viss lindring i skattskyldigheten
för den som icke tillhör
svenska kyrkan; samt

5) förordning angående ändrad lydelse
av 1 och 2 §§ förordningen den
28 juni 1946 (nr 324) om skogsvårdsavgift.

Enligt det i propositionen framlagda
förslaget skulle fastighetsbeskattningen
i princip bibehållas men inarbetas i
den kommunala inkomstskatten, varigenom
fastighetsägare med låg inkomst
bereddes bättre möjligheter att utnyttja
ortsavdrag och avdrag för nedsatt skatteförmåga.
Repartitionstalet för fastighet
skulle enligt förslaget sänkas från
fem till fyra fr. o. m. 1954 års fastighetstaxering.
övriga ändringar skulle
träda i kraft år 1955 och tillämpas första
gången vid 1956 års inkomsttaxering.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit ett antal
motioner.

I de likalydande motionerna 1:475
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 594 av

Nr 23.

Tisdagen den 26 maj 1953.

Ändrade grunder för fastighetsbeskattningen.

herr Hjalmarson m. fl. hade hemställts,
»att riksdagen måtte besluta, att fastighetsskatten
skall upphöra att utgå från
och med 1954, samt att vederbörande
utskott måtte utarbeta härför erforderliga
författningsförslag».

I de likalydande motionerna I: 280
av herr Spetz m. fl. och II: 367 av herr
Sjölin m. fl. hade hemställts, »att riksdagen
må besluta sådan ändring av 5 §
kommunalskattelagen att av fastighets
taxeringsvärde 20 000 kronor befrias
från fastighetsskatt samt att vederbörande
utskott måtte utarbeta förslag till
härför erforderliga författningsändringar».

I motionen II: 84 av herr Nilsson i
Svalöv hade hemställts, att riksdagen
måtte för sin del antaga i motionen
framlagt förslag till lag om ändring av
vissa delar i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), innebärande
sänkning av repartitionstalet till
tre.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 186,

1) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om
ändrad lydelse av 2 och 45 §§ kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370);

2) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370);

3) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
ändrad lydelse av 2 § förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt; 4)

för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag angående
upphävande av 1 § andra stycket
lagen den 26 oktober 1951 (nr 691) om
viss lindring i skattskyldigheten för
den som icke tillhör svenska kyrkan;
samt

5) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
ändrad lydelse av 1 och 2 §§ förordningen
den 28 juni 1946 (nr 324) om
skogsvårdsavgift;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 83
av herr Björnberg samt II: 112 av herrar
Haeggblom och Svensson i Krokstorp,

2) de likalydande motionerna I: 159
av herr Lodenius m. fl. och II: 203 av
herr Andersson i Dunker m. fl.,

3) de likalydande motionerna I: 280
av herr Spetz m. fl. och II: 367 av herr
Sjölin in. fl.,

4) de likalydande motionerna I: 283
av herr Ebbe Ohlsson och II: 207 av
herr Nilsson i Svalöv,

5) de likalydande motionerna I: 475
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 594 av
herr Hjalmarson m. fl., ävensom

6) motionen II: 84 av herr Nilsson
i Svalöv,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i
sitt betänkande anfört och hemställt,
av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

I) av herrar Velander och Nilsson i
Svalöv, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa,

A) att riksdagen måtte — med bifall
till de likalydande motionerna 1:475
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 594 av
herr Hjalmarson m. fl. — dels avslå
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 186 och dels för sin del antaga i reservationen
framlagt förslag till lag om
upphävande av kommunalskattelagens
stadganden om fastighetsskatt in. in.;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 83
av herr Björnberg samt II: 112 av herrar
Haeggblom och Svensson i Krokstorp,

2) de likalydande motionerna I: 159
av herr Lodenius m. fl. och II: 203 av
herr Andersson i Dunker m. fl.,

Tisdagen den 26 maj 1953.

Nr 23.

Ändrade grunder för fastighetsbeskattningen.

3) de likalydande motionerna I: 280
av herr Spetz m. fl. och II: 367 av herr
Sjölin m. fl.,

4) de likalydande motionerna I: 283
av herr Ebbe Ohlsson och II: 207 av
herr Nilsson i Svalöv, ävensom

5) motionen II: 84 av herr Nilsson i
Svalöv,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad reservanterna
anfört och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd;

II) av herrar Veländer och Nilsson
i Svalöv, vilka, därest förslaget om fastighetsskattens
avskaffande icke skulle
vinna riksdagens bifall, ansett, att utskottet
bort hemställa,

A) att riksdagen, med förklarande att
Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 186 icke kunnat av riksdagen oförändrad
bifallas ävensom i anledning av
motionen II: 84 av herr Nilsson i Svalöv,
måtte

1) för sin del antaga i reservationen
framlagt förslag till lag om ändrad
lydelse av 2 och 45 §§ kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

2) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) med de ändringar,
att 47 § och anvisningarna till 47
och 60 §§ erhölle i reservationen angiven
lydelse;

3) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
ändrad lydelse av 2 § förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt; 4)

5) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
ändrad lydelse av 1 och 2 §§ förord -

ningen den 28 juni 1946 (nr 324) om
skogsvårdsavgift;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 83
av hem Björnberg samt II: 112 av herrar
Hseggblom och Svensson i Krokstorp,

2) de likalydande motionerna I: 159
av herr Lodenius in. fl. och II: 203 av
herr Andersson i Dunker m. fl.,

3) de likalydande motionerna I: 280
av herr Spetz m. fl. och II: 367 av herr
Sjölin m. fl.,

4) de likalydande motionerna I: 283
av herr Ebbe Ohlsson och 11:207 av
herr Nilsson i Svalöv, ävensom

5) de likalydande motionerna I: 475
av hem Ewerlöf m. fl. och II: 594 av
herr Hjalmarson m. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad reservanterna
anfört och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd;

III) av herrar Spetz, Söderquist, Kristensson
i Osby, Sjölin och Strandh,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 186 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas samt i anledning
av de likalydande motionerna
I: 280 av herr Spetz in. fl. och II: 367
av herr Sjölin m. fl.,

1) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om
ändrad lydelse av 2 och 45 § § kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370);

2) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370) med de ändringar,
att 47 § samt anvisningarna till
47 och 60 §§ erhölle i reservationen
angiven lydelse;

3) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
ändrad lydelse av 2 § förordningen den

Nr 23.

Tisdagen den 26 maj 1953.

Ändrade grunder för fastighetsbeskattningen.

26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt; 4)

för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag angående
upphävande av 1 § andra stycket
lagen den 26 oktober 1951 (nr 691)
om viss lindring i skattskyldigheten för
den som icke tillhör svenska kyrkan;
samt

5) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
ändrad lydelse av 1 och 2 §§ förordningen
den 28 juni 1946 (nr 324) om
skogsvårdsavgift;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 83
av herr Björnberg samt II: 112 av herrar
Hseggblom och Svensson i Krokstorp,

2) de likalydande motionerna I: 159
av herr Lodenius m. fl. och II: 203 av
herr Andersson i Dunker m. fl.,

3) de likalydande motionerna I: 283
av herr Ebbe Ohlsson och II: 207 av
herr Nilsson i Svalöv,

4) de likalydande motionerna I: 475
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 594 av
herr Hjalmarson in. fl. ävensom

5) motionen II: 84 av herr Nilsson i
Svalöv,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad reservanterna
anfört och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
meddelade herr talmannen, att
överläggningen i detta ärende finge omfatta
jämväl bevillningsutskottets betänkande
nr 50, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), jämte i
ämnet väckta motioner.1

Härefter anförde:

Herr NILSSON i Svalöv (h): Herr talman!
Fastighetsskattens vara eller inte
vara är en fråga som under en mycket
lång följd av år stått under debatt. Av

1 Se nedan under § 10.

det material, som vi här i dag har till
vårt förfogande — 1950 års skattelagssakkunigas
betänkande, propositionen
nr 186 och bevillningsutskottets utlåtande
nr 49 — framgår det sålunda, att
fastighetsskatten alltsedan 1920-talet
otaliga gånger diskuterats i riksdagen.

Man har krävt modifikationer i denna
beskattning, man har krävt att den
omlägges till en objektskatt, och man
har krävt att den helt skulle slopas.
Detta • sistnämnda krav har framförts
inte bara här i riksdagen utan också
gång på gång ute i den politiska debatten
landet runt från bondeförbundsoch
högerhåll. Kravet på fastighetsskattens
avskaffande har till och med tidigare
varit upptaget som en särskild
programpunkt i bondeförbundets valupprop,
om jag inte tar fel. 1952 återfanns
emellertid icke denna programpunkt
i bondeförbundets valupprop.

Allt detta vittnar om att fastighetsskatten
är ett problem av stora mått.
De otaliga framstötarna i denna fråga
har tvingat fram den utredning om
fastighetsskatten, som blev färdig i
början av detta år.

Vid diskussionen om fastighetsskattens
vara eller inte vara har de flesta
i stort varit ense om att fastighetsskatten
i och för sig är orättvis på grund
av att den inte utgår efter vår vedertagna
princip »skatt efter förmåga»
utan i stället verkar på omvänt sätt,
d. v. s. den drabbar de fastighetsägare
hårdast, som har den minsta skatteförmågan.
Den drabbar de hårt skuldbelastade
fastighetsägarna. Vidare drabbar
den jordbrukarna i de svagaste
jordbruksområdena och de jordbrukare
som råkat ut för missväxt, djursjukdomar,
naturkatastrofer o. d. Den drabbar
de skogsägare som inte har regelbundet
återkommande skogsuttag samt de
fastighetsägare som på grund av sjukdom
och dylikt inte har någon inkomst.
Ja, uppräkningen kunde bli ännu
längre.

Att man trots detta på sina håll varit

Tisdagen den 26 maj 1953.

Nr 23.

Ändrade grunder för fastighetsbeskattningen.

och fortfarande är motståndare till fastighetsskattens
omedelbara slopande
beror på att vederbörande i regel anser,
att ett borttagande av den garanti, som
fastighetsskatten nu utgör för kommunernas
skatteunderlag, i hög grad skulle
försämra detta skatteunderlag. I anslutning
härtill säger de, att man måste
finna sig i att ha en speciell fastighetsskatt
som extra pålaga för berörda fastighetsägare.

De som är förespråkare för fastighetsskattens
bibehållande har alltså som
huvudmotiv för sitt ståndpunktstagande,
att fastigheterna skall garantera
kommunerna ett visst skatteunderlag.
Vad säger nu utredningsmännen om fastighetsskattens
betydelse för kommunernas
skatteunderlag? Jo, de konstaterar,
att den har en viss betydelse
men att denna blivit mindre och mindre
allteftersom det skett förändringar

1 den allmänna ekonomiska utvecklingen.
Vidare fastslår de att taxeringsväsendet
förbättrats, att utformningen av
statsbidrag till kommunerna blivit en
annan, att vi fått större kommunenheter
o. s. v., vilket bidrager till att fastigheterna
inte längre har någon större
betydelse som garanti för kommunernas
skatteunderlag. De sakkunniga säger
klart och tydligt på s. 80 i sitt betänkande:
»Något egentligt behov av
en garanti av sådan art synes ej heller
numera föreligga.»

Efter detta uttalande av de sakkunniga
tycker man, att det nu skulle vara
ganska lätt att nå enighet om ett förslag,
som gick ut på fastighetsskattens
omedelbara slopande; detta framför
allt därför att utvecklingen sannolikt
går åt det hållet, att fastigheterna som
garanter för kommunernas skatteunderlag
kommer att få ännu mindre betydelse
i framtiden än vad de nu har.
För den enskilde personen däremot,
som i särskilda fall drabbas av fastighetsskatten,
får denna allt större och
större betydelse. Tendensen går nämligen
i den riktningen, att vi får en

2 — Andra kammarens protokoll 1953.

allt högre kommunal utdebitering i de
olika kommunerna, och därigenom blir
en t. ex. genom felslagen skörd, hög
skuldbörda, sjukdom etc. uppkommen
effektiv fastighetsskatt högre och svårare
att bära för den enskilde personen
i framtiden än vad den har varit hitintills.
Det är de förhöjda utdebiteringarna
som medverkar härtill.

Trots att sålunda de sakkunniga bestämt
sagt ifrån, att fastighetsskatten
har en ytterst liten betydelse för kommunerna,
om saken ses i stort, så föreslår
de ändå att fastighetsskatten tills
vidare skall bibehållas. Samma uppfattning
har finansministern och bevillningsutskottets
majoritet. Man kan
då fråga sig varför de har denna uppfattning
och varmed de har motiverat
denna sin uppfattning.

Om vi synar detta en liten stund finner
vi, att de sakkunniga enligt mitt
förmenande inte har några starka motiveringar
för sitt ståndpunktstagande.
Det är sålunda ganska märkligt att de
på flera ställen i sitt betänkande, vilket
jag tidigare påpekat, angett hur liten
betydelse fastighetsskatten har för
kommunerna. Men när de så skall skaffa
fram skäl för skattens bibehållande
säger de, »att kommunernas utgifter
stegras nu så avsevärt, att man inte
utan tvingande skäl bör fråntaga dem
denna inkomst». Ja, som jag redan
framhållit, bör dessa stegrade utgifter
med åtföljande förhöjda utdebiteringar
snarare vara ett skäl för att fastighetsskatten
omgående borttages, enär den
i annat fall medför en större skattebelastning
för personer med liten skattekraft.
Så länge som vi hade en låg
kommunal utdebitering betydde fastighetsskatten
inte så mycket som den
kommer att göra i fortsättningen.

De sakkunniga säger bland annat vidare
att fastighetsskatten skall ersätta
en värdestegringsskatt, den skall motverka
spekulationer i fastigheter, och
att fastigheter har förvärvats med vetskap
om föreliggande skyldighet att
Nr 23.

Nr 23.

Tisdagen den 26 maj 1953.

Ändrade grunder för fastighetsbeskattningen.

erlägga fastighetsskatt. Att dessa skäl
för fastighetsskattens bibehållande inte
är bärande tycker jag för min del har
klart bevisats bland annat i det remissyttrande
som avgivits av riksräkenskapsverket
och som redovisats i den
kungl. propositionen. Något utöver vad
riksräkenskapsverket har anfört i dessa
saker skulle egentligen inte behöva
sägas. Jag kan emellertid inte underlåta
att framhålla, att någon särskild
värdestegringsskatt icke accepteras av
vår skattelagstiftning. Den nuvarande
fastighetsskatten har aldrig någonsin
motiverats med att den skulle ersätta
en sådan skatt. Uppenbart är väl också
att fastighetsskatten saknar varje
samband med eventuellt uppkommen
värdestegring. Den kan inte utgöra något
substitut för en värdestegringsskatt,
så mycket mindre som den i regel
drabbar de minst räntabla fastigheterna,
de fastigheter som inte går att rationalisera
och de fastigheter som därigenom,
reellt sett, i stället undergått
en värdeminskning i vår tid. Då det
sägs att fastighetsskatten ersätter en
särskild värdestegringsskatt, måste jag
säga liksom länsstyrelsen i Västerbottens
län bär sagt i sitt remissutlåtande,
att jag inte har förmåga att följa med
i resonemanget.

Att fastigheterna förvärvats under en
tid då fastighetsskatt utgått torde inte
heller vara ett bärande skäl för att bibehålla
fastighetsskatten. Ser vi exempelvis
på bostadsfastigheterna — det är
ju dessa som enligt utredningen hårdast
drabbas av fastighetsskatten — är det
ju huvudsakligen byggnadskostnaderna
som är avgörande för fastighetspriset,
och på byggnadskostnaderna vill väl
ändå ingen påstå att fastighetsskatten
har någon inverkan. Dessutom inräknas
ju 9/10 av fastighetsskatten i de
omkostnader, som ligger till grund för
hyressättningen i hyresfastigheterna.
Därför kan jag inte finna att fastighetsskatten
kan få någon inverkan på fas -

tighetspriserna eller på eventuella fastighetsspekulationer.

Då det gäller finansministerns och
utskottsmajoritetens motiveringar för
fastighetsskattens bibehållande ännu en
tid, så framföres, utöver vad de sakkunniga
angivit, några speciella saker,
som jag även vill uppehålla mig vid
några minuter.

Finansministern säger i propositionen
att om man borttar fastighetsskatten
och ersätter den exempelvis med
en objektskatt, skulle detta medföra
en omfördelning av skattebördan som
han inte anser vara rimlig. Ja, det är
riktigt att det bleve en omfördelning.
Följden bleve nämligen att skatten komme
att till en viss del överföras på
innehavaren av räntabla fastigheter.
Men ligger något orimligt i detta? Snarare
tvärtom. I och för sig skulle en
fristående objektskatt fördela belastningen
mindre orättvist de olika fastighetsägarna
emellan. Men jag håller med
om att det inte är nödvändigt att fördela
en orättvisa på ett rättvist sätt.
Personligen anser jag att det bör gå
att ta bort fastighetsskatten utan att
införa någon objektskatt, d. v. s. att
ta bort hela orättvisan på en gång.

Såväl av finansministern som av utskottsmajoriteten
framhålles, att även
om de sakkunniga konstaterar att fastighetsskatten
endast har en obetydlig
inverkan på kommunernas skatteunderlag,
så skulle ett borttagande av densamma
dock medföra en förhöjning av
den kommunala utdebiteringen med i
medeltal 58 öre och att detta skulle betyda
en övervältring av skattebördan
från en kategori skattebetalare till en
annan.

Vad de femtioåtta örena beträffar
ifrågasätter jag om denna siffra är
riktig. Är den inte för hög? Ligger det
inte så till, att utredningsmaterialet
inte är representativt för riket i dess
helhet? Fastighetsskatteunderlaget för
hela riket låg, under de år utredningen
omfattar, i förhållande till totala anta -

Tisdagen den 26 maj 1953.

Nr 23.

Ändrade grunder för fastighetsbeskattningen.

let skattekronor cirka 30 procent lägre
än för de provtaxerade kommunerna.
Tätorterna med s. k. annan fastighet,
där ju den effektiva fastighetsskatten
är stor, har i utredningen enligt min
uppfattning fått en alltför stor övervikt.
Tar man hänsyn till detta torde
höjningen, skulle jag tro, hålla sig vid
blott 35 å 40 öre.

Nu är det emellertid så, att enligt
mina utgångspunkter de belopp, varmed
utdebiteringen skulle höjas, inte
är av avgörande betydelse. Är en skatt
orättvis bör den bort, och då kan man
inte tala om en icke önskvärd övervältring
av skatt på andra skattebetalare,
utan då bör man i stället tala om
en rättelse av förekommande missförhållanden,
och då är utdebiteringshöjningen
i princip av underordnad betydelse.
I och för sig är det väl också
större anledning att ta bort en orättvisa
ju större denna orättvisa är.

Då det gäller fastighetsskatten föreligger
ett missförhållande, ty den verkar,
såsom jag tidigare antydde, så att
den förmögne skattskyldige, som har
sin fastighet skuldfri, såsom belöning
för detta välförhållande befrias från
den pålaga som fastighetsskatten utgör,
och dessutom får han lägre skatt på sin
övriga inkomst genom att skuldsatta
fastighetsägare och ägare till lågt avkastande
fastigheter i övrigt till kommunen
betalar en tribut genom sin effektiva
fastighetsskatt och därigenom
sänker utdebiteringen.

Jag skall ta ett par exempel på hur
det hela verkar. Den godsägare som tar
ett högt arrende för den utarrenderade
gården slipper i regel effektiv fastighetsskatt,
medan den som tar ett lågt
arrende får en sådan. Jordbrukaren på
den goda jorden — exempelvis, om jag
utgår ifrån Skåne, nere i trelleborgstrakten
— slipper i regel effektiv fastighetsskatt,
medan de som äger och
brukar gårdar i magrare och kargare
jordbruksbygder — såsom uppe på
åsarna, i Norra Rörum m. fl. platser

— i regel får en effektiv fastighetsskatt.
Även om där skulle finnas skog inom
dessa områden tror jag inte att detta
neutraliserar denna sak, utan många
gånger blir det i alla fall en effektiv
fastighetsskatt i dessa magrare bygder.
Jag återkommer till den saken längre
fram.

Jag anser att vi här inte skall tala
om en övervältring av skatt, utan om
en rättelse av missförhållanden. En
övervältring av skattebördor från en
kategori till en annan skedde då den
kommunala ortsavdragsreformen företogs
år 1951. Det missförhållande som
då uppstod kunde nu rättas till, om
fastighetsskatten avskaffades.

Finansministern och bevillningsutskottet
framhåller vidare, att det framför
allt är de ekonomiska olägenheter
som skulle uppstå inom vissa typer av
kommuner som har påverkat deras
ställningstagande för fastighetsskattens
bibehållande ännu en tid framåt. Finansministern
säger att det på grund
av de berörda kommunernas ekonomi
kan dröja en jämförelsevis lång tid innan
fastighetsskatten kan avvecklas.

Vilka typer av kommuner är det som
man då ömmar för? Jo, i första hand
är det kommuner med sommarvilleoch
sportstugebebyggelse. Utredningen
har nämligen visat, att det i dessa kommuner
skulle bli en relativt stor höjning
av utdebiteringen, om garantiskatten
avvecklades. Ja, att en höjning av
utdebiteringen kommer till stånd i
dessa kommuner, om fastighetsskatten
bortfaller, är ostridigt. Men man kan
fråga sig om icke de, som bygger och
bor inom dessa av naturen gynnade
områden och som har fått denna tillfälliga
inflyttning, borde offra något för
att få dessa personer till sig och få behålla
dem. Dessa personer har nämligen
på olika sätt bidragit till att omsättningen
på olika områden inom dessa
kommuner har blivit större och livligare,
vilket i sin tur har medfört ett
ökat skatteunderlag för den bofasta be -

Nr 23.

Tisdagen den 26 maj 1953.

Ändrade grunder för fastighetsbeskattningen.

folkningen. Omsättningen i affärerna
och antalet affärsinnehavare ökas, kommunikationerna
kan förbättras, uthyrning
av rum och dylikt ger fastighetsägarna
ökade inkomster, trädgårdsodlingar
och andra sådana företag gynnas
o. s. v. Allt detta medför ett ökat
skatteunderlag, och frågan är, om icke
dessa sommarstugekommuner har de
lägsta utdebiteringarna bland våra olika
kommuner.

Man säger vidare att fastighetsägarna
i dessa kommuner måste mer än andra
hjälpa till att betala sådana saker som
vägar, gator, avlopp och dylikt. Ja, det
är riktigt, men inom ett område som
nu exploateras ordnas detta i regel av
den som försäljer marken. I tomtpriserna
inräknas nämligen dessa kostnader
enär vägar och avlopp måste iordningställas
innan bebygelse får ske.
Gäller det äldre bebyggelse, där den
moderna tiden nu kräver ingripanden
exempelvis på renhållningens område,
kan saken mycket väl ordnas genom
ett avgiftssystem, vilket är betydligt
rättvisare än att dessa saker ordnas genom
en fastighetsbeskattning, som medför
att de ur ekonomisk synpunkt sämst
ställda får betala mest till dessa välfärdsanordningar.

Att behålla fastighetsskatten med den
motiveringen, att vi måste ha den för
dessa sommarvillors skull, kan alltså
icke jag ge min anslutning till.

Även när det gäller sådana kommuner,
inom vilka skogsegendomarna är
betydande, har man sagt att fastighetsskatten
har en stor betydelse. Jag skall
icke närmare gå in på detta utan vill
endast erinra om att utredningsmännen
upptagit denna fråga till speciell undersökning
och att denna undersökning
visar att verkningarna av fastighetsskattens
avskaffande just i dessa kommuner
icke skulle bli så stora. Framför
allt har utredningen klarlagt, att
om fastighetsskatten avskaffades i kommuner
där skogsbolag finnes, skulle
detta inte leda till någon större höjning

av utdebiteringen. I de undersökta kommunerna
skulle höjningen år 1948 ha
blivit 3 öre och år 1952 1 öre per
skattekrona.

Då det gäller fastighetsskatten och
skogskommunerna tror jag att RLF har
rätt, när de i sitt remissyttrande över
utredningen säger, att fastighetsskatten
är er allvarlig börda vid skogsbruket,
där ofta avverkningarna förekommer
endast med längre tidsintervaller och
fastighetsägaren icke då har möjlighet
att tillgodoräkna sig procentavdraget
vid den kommunala beskattningen. Särskilt
gäller detta de mindre skogsägarna.
Vidare pekar RLF på att den som
vidtar omfattande skogsodlingsåtgärder
i regel måste betala effektiv fastighetsskatt
under hela tillväxtperioden för att
sedermera, då fastigheten eller skogen
försäljes, även betala inkomstskatt å
skogskapitalet.

Till sist vill jag något beröra vad såväl
finansministern som utskottet säger
om att fastighetsskatten har stor betydelse
i kommuner där storgodsen dominerar.
Är verkligen detta förhållandet?
Enligt min uppfattning har detta
problem icke blivit tillräckligt utrett,
och det råder i regel en felaktig uppfattning
om saken. Jag kan därför inte
underlåta att framhålla att just detta
problem borde vid utredningen ha blivit
litet mera allsidigt belyst än vad
som nu skett.

De större jordegendomarna kan indelas
i två grupper. Den ena gruppen
utgöres av egendomar, där ägaren själv
brukar jorden, och den andra gruppen
av sådana egendomar, där jorden helt
eller delvis är utarrenderad. Om vi ser
på den första gruppen, är det nog i
regel så, att fastighetsägaren inte betalar
någon kommunal inkomstskatt, men
han har inte heller någon effektiv fastighetsskatt.
Han försöker genom utjämnande
åtgärder år efter år hålla inkomsten
vid omkring 5 procent av taxeringsvärdet.
Är taxeringsvärdet exempelvis
600 000 kronor, försöker han så -

Tisdagen den 26 maj 1953.

Nr 23.

Ändrade grunder för fastighetsbeskattningen.

lunda att hålla en jämn inkomst på omkring
30 000 kronor. Han behöver då
inte betala någon kommunal inkomstskatt
men inte heller någon effektiv
fastighetsskatt. Vad blir följden för
kommunen, om fastighetsskatten avskaffas
i detta fall? Jo, det kommer inte
att märkas det allra minsta på utdebiteringen.
Ifrågavarande jordägare blir
fortfarande debiterad 300 skattekronor,
och dessa bara överflyttas från fastighetskolumnen
till kolumnen för inkomstskatt.

Inom denna grupp har sålunda i regel
fastighetsskatten inte någon betydelse
vare sig för jordägarna eller
kommunerna.

Hur förhåller det sig då med den
andra gruppen, där jorden är utarrenderad?
I de allra flesta fall har jordägaren
där en effektiv fastighetsskatt
och ofta en ganska stor sådan. Att så
är fallet, beror på att arrendeinkomsten
efter avdrag för gäldränta, eventuellt
också underhållskostnader för byggnader
och värdeminskningsavdrag, icke
uppgår till fem procent av taxeringsvärdet.
Höjdes arrendet, kunde detta
missförhållande neutraliseras, men då
finge arrendatorn i stället en lägre inkomst.

När man bedömer de kommunala
skatteintäkterna från en utarrenderad
gård, måste man ta hänsyn till såväl
arrendatorns som jordägarens skatt.
Jordägaren skattar för avkastningen av
det kapital som är placerat i själva
fastigheten och arrendatorn för vad
gården tack vare arbetsinsatser och insatta
produktionsmedel avkastar. Erhåller
jordägaren icke fem procent på
sitt kapital, får han effektiv fastighetsskatt,
som sänker skatten för kommunens
övriga skattebetalare. Avskaffas i
detta fall fastighetsskatten, måste ofrånkomligen
utdebiteringen höjas. Vad
jordägaren betalar i effektiv fastighetsskatt
är nämligen en ren extrainkomst
för kommunen, precis som om kommunen
hade haft en donationsfond att

lyfta avkastningen av. I de flesta kommuner
med många godsarrendatorer är
därför den kommunala utdebiteringen
jämförelsevis låg beroende på det inkomsttillskott,
som kommunen får utöver
beskattningen av den inkomst som
verkligen funnits inom kommunen. Det
är således inte bara kommunens inneboende
skattekraft, som här utgör
skatteunderlaget.

Utan att i detalj gå in på saken vill
jag omnämna, att försäljningen av godsens
arrendegårdar till vederbörande
arrendatorer skulle sänka skatteintäkterna
i berörda kommuner minst lika
mycket som om fastighetsskatten avvecklades
under nu rådande förhållanden.
Detta om vederbörande godsägare
bor i kommunen. Bor denne däremot i
en annan kommun minskar en dylik
försäljning kommunens inkomster ännu
mera än vad ett borttagande av fastighetsskatten
skulle göra. Detta påstående
skulle jag lätt kunna bevisa med siffror
från berörda kommuner. Jag tror
dock inte att någon i denna kammare
med motivering, att utdebiteringen
skulle höjas då försäljning av arrendegårdar
sker, skulle vilja stå upp och
tala för ett förbud mot försäljning av
arrendegårdar.

Det är med beklagande jag har funnit
att högern blivit ensam om förslaget
rörande fastighetsskattens omedelbara
avveckling. Jag hade väntat mig
att åtminstone bondeförbundet med
hänsyn till tidigare inställning och med
beaktande av vad lantbruksstyrelsen,
Sveriges lantbruksförbund, RBF och
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund
har anfört i denna sak skulle anslutit
sig till förslaget.

Fastighetsskattens avveckling, herr
talman, bör inte bara vara ett mål för
framtiden, utan vi borde omedelbart gå
till handling i detta syfte. Jag ber därför,
herr talman, när det gäller bevillningsutskottets
betänkande nr 49, att få
yrka bifall till reservation nr I, av herr
Velander och undertecknad.

Nr 23.

Tisdagen den 26 maj 1953.

Ändrade grunder för fastighetsbeskattningen.

När vi började behandla detta ärende
anförde herr talmannen, att bevillningsutskottets
betänkanden nr 49 och
nr 50 skulle tagas i ett sammanhang.
Jag vill därför också helt kort beröra
den fråga, som behandlas i bevillningsutskottets
betänkande nr 50 avseende
beskattningen av egnaliemsvillor m. fl.
fastigheter.

Det däri behandlade förslaget om
schablontaxering av intäkten från enoch
tvåfamiljsfastigheter har närmast
kommit till för att få till stånd en förenkling
av såväl de skattskyldigas deklarationsarbete
som av skattemyndigheternas
och skattedomstolarnas arbetsuppgifter.
Att förslaget innebär en
förenkling av taxeringsarbetet, kan inte
bestridas. Att vi från högerhåll dock
inte kan acceptera förslaget, beror på
att vi ansett att den föreslagna förenklingen
av taxeringsarbetet i alltför hög
grad skett på bekostnad av jämlikhet
och rättvisa vid beskattningen olika
skattskyldiga emellan. Enligt förslaget
kommer skatten inte att utgå efter vederbörandes
skatteförmåga eller faktiska
inkomst utan efter en i lag bestämd
norm. Därmed är man ju närmast
inne på en form utav objektbeskattning,
och det blir inte en inkomstbeskattning
i vanlig mening. Detta kan,
tycker jag för min del, inte försvaras,
framför allt med hänsyn till beskattningens
nuvarande höjd. Det skattetryck
som vi nu har gör det nödvändigt
att endast den verkliga inkomsten tas
till beskattning. Förslaget tar inte heller
hänsyn till hur förvärvskällan i det
enskilda fallet skötes. Den som har
stora omkostnader på grund av reparationer
får inte göra större avdrag än
den som underlåter att reparera.

Olikheten i beskattningen kommer
tydligt fram vid inkomsttaxeringen av
ägare till nya och äldre fastigheter. De
senare blir missgynnade. Förslaget kan
därför enligt mitt förmenande inte anses
godtagbart från principiella utgångspunkter.
Att förslagets praktiska

verkningar kommer att för fastighetsägarna
innebära en icke oväsentlig
skatteskärpning, tror jag mig också
kunna fastslå. Att så blir fallet synes
mig betänkligt, framför allt eftersom
olika åtgärder på andra områden vidtagits
för att gynna bostadsproduktionen.

Vad som dock för mig framstår som
det väsentligaste är, att vi inte uppnår
jämlikhet och rättvisa i beskattningen
olika skattskyldiga emellan. Detta gäller
emellertid inte bara gruppen ägare
till annan fastighet utan även i kanske
ännu högre grad förhållandet mellan
olika grupper skattskyldiga. Jag tänker
då i första hand på jämlikheten och
rättvisan i beskattningen för ägare av

s. k. annan fastighet jämförd med beskattningen
av ägare till jordbruksfastigheter.
De sistnämnda har också bostadsfastigheter
som användes för att
tillgodose en behovstäckning. För dessa
bostadsfastigheter skall de gamla reglerna
gälla vid inkomstberäkningen.
Kommer det inte ute på landsbygden,
där taxeringsdistrikten så gott som alltid
omfattar områden med såväl jordbruksfastigheter
som bostadsfastigheter,
att härigenom skapas ett irritationsmoment
utav stora mått? Jag är
övertygad om att så kommer att bli fallet.
Kommer t. ex. icke de jordbruksarbetare,
som har en egen bostadsfastighet,
att reagera mot att de inte får
dra av exempelvis kostnaderna för omläggning
av taket på bostaden under
det att arbetsgivarna, d. v. s. jordbrukarna,
bar denna avdragsrätt i vad den
avser deras bostäder? Ett annat exempel,
som kanske är ännu mer talande,
föreligger vid de jordbruksfastigheter,
vid vilka finnes t. ex. två arbetare anställda
där den ene arbetaren själv
äger den fastighet som han bebor, medan
den andres bostad tillhör jordbruksfastigheten
och ingår i jordbruksfastighetens
taxeringsvärde. Jordbrukaren
får göra avdrag för målning, tapetsering
och andra underhållsarbeten
som utföras såväl i hans egen bostad

Tisdagen den 26 maj 1953.

Nr 23.

Ändrade grunder för fastighetsbeskattningen.

som i den arbetarbostad, som tillhör
jordbruksfastigheten, medan den arbetare,
som har egen bostad, icke får
verkställa dessa avdrag. Det uppkommer
härigenom ett irritationsmoment
av mycket stora mått, vilket redan
framträtt vid årets taxeringar ute på
landsbygden, vid vilka man inte kunnat
undgå att diskutera det framlagda
förslaget, som vi här nu behandlar. De
bostäder med vilka avdragsrätten för
reparationer är förenad kommer säkerligen
att hållas i ett gott skick till
trevnad för dem som bor där och till
nytta för det allmänna genom att värdeförstöringen
blir mindre medan vid
de andra fastigheterna underhållsarbetena
säkerligen mången gång blir åsidosatta.
Arbetaren med den egna bostaden
kommer nog att få den uppfattningen
att någon jämlikhet vid beskattningen
inte längre finnes. Kan det vara klokt,
frågar man sig, att införa en taxeringsbestämmelse
som ger upphov till dylika
irritationsmoment?

Vad jag här anfört rörande jordbrukaren
och jordbruksarbetaren, kommer
naturligtvis att gälla även för jordbrukarna
contra arbetarna samt tjänstemännen
inom samma område, där man
mycket väl kan hålla reda på hur den
ene och den andre behandlas i beskattningshänseende.
Detta kommer säkerligen,
herr talman, att så småningom
medföra krav på ändrade beskattningsregler
även för bostäderna inom jordbruket.
Jag vill erinra om att TCO redan
i ett remissyttrande över det föreliggande
förslaget har framfört detta
krav. Denna organisation upptäckte genast
den orättvisa som här föreligger.

Jag frågar emellertid: Hur skall en
omläggning av jordbrukarnas taxering i
detta avseende kunna ordnas? Kan
taxeringsmyndigheterna lösa problemet
att med hjälp av en jordbrukares
deklaration kontrollera att inga byggnadskostnader
å bostäder insmyger sig
bland byggnadsavdragen? Jag tror för
min del inte att det går. Skulle alltså

det förslag som nu här föreligger antagas
av riksdagen får det säkerligen
följder för förvärvskällan jordbruksfastighet
som kan bliva mindre tillfredsställande.
Jag tror, att vi därmed
kommer ur askan i elden när det gäller
förenklingen av taxeringsarbetet.
Vad vi vinner i enkelhet vid taxeringarna
av annan fastighet kommer säkerligen
att överskuggas av det merarbete
som uppstår vid inkomsttaxeringen av
jordbruksfastigheter, om vi här skall
behöva ändra taxeringsbestämmelserna
för dessa i antydd riktning.

Jag ber, herr talman, att med det anförda
få yrka bifall till reservation nr
I av herr Velander och undertecknad
som är fogad till bevillningsutskottets
betänkande nr 50.

Häruti instämde herr Nilsson i Bästekille
(h).

Herr SJÖLIN (fp): Herr talman! Fastighetsskatten
har länge varit en mycket
omstridd skatteform. Man hade nog
tänkt sig att 1950 års skattelagssakkunniga
skulle framlägga förslag till denna
beskattnings avveckling. Så har emellertid
inte skett. Tvärtom har skattelagssakkunniga
anfört en del olika skäl
för skattens bibehållande, exempelvis
att det måste anses vara ett kommunens
berättigade intresse att från de
värdeobjekt, som fastigheterna utgör,
erhålla visst bidrag till kommunernas
gemensamma utgifter, bl. a. med hänsyn
därtill, att vissa grenar av den
kommunala verksamheten på ett särskilt
sätt länder till förmån för de fastigheter,
som berörs därav. Utredningen
tänker tydligen på gator och vägar,
vatten och avlopp, elström och gas,
alltså sådana nyttigheter, som en välordnad
kommun brukar tillhandahålla.
För min del måste jag dock ifrågasätta
om ett dylikt resonemang kan
anses vara riktigt. Fastighetsägaren får
nämligen genom gällande gatukostnadsbestämmelser
betala sin anpart av kostnaderna
för de gator, som berör fas -

Nr 23.

Tisdagen den 26 maj 1953.

Ändrade grunder för fastighetsbeskattningen.

tigheten. Han får vidare betala särskilda
anslutningsavgifter för vatten
och avlopp. Att då dessutom belasta
fastigheten med en särskild skatt under
åberopande av dessa nyttigheter, som
för övrigt kommer alla samhällsmedlemmar
till godo, synes mig bra litet
motiverat. I den mån fastighetsägaren
tillgodogör sig dessa nyttigheter för
hyresgästernas räkning blir den därigenom
erhållna intäkten beskattad som
inkomst.

Härtill kommer också en annan omständighet.
Fastighetsskattens konstruktion
medför nämligen den underliga
konsekvensen, att de, som har tillräckligt
stor inkomst på sin fastighet, slipper
betala fastighetsskatt, under det
att sådana fastighetsägare, som icke
kan redovisa någon inkomst på sin fastighet,
får betala fastighetsskatt. Detta
är ju, som var och en känner till, särskilt
till nackdel för egnahemsbyggarna.

Det angivna förhållandet förefaller
mig vara motsatsen till rimlighet och
rättvisa. Att ett sådant sakförhållande
måste leda till den uppfattningen, att
beskattningen icke sker i förhållande
till den skattskyldiges förmåga, synes
mig ganska naturligt. Man kan heller
inte blunda för det faktum, att fastighetsägarna
fått kännas vid en rätt betydande
övervältring av skatt genom
de kommunala ortsavdragens höjning.
Fastighetsskattekronornas antal har
också ökat högst väsentligt genom den
senast genomförda fastighetstaxeringen.
Övervältring av skatt kan ske också
av andra orsaker, som det emellertid
skulle föra för långt att här närmare
ingå på.

Fastighetsskattens egenskap av garantiskatt
har också förlorat mycket av
sin betydelse. Av det totala antalet
skattekronor utgjorde fastighetsskattekronorna
ännu för 22 år sedan 20,5
procent, men deras andel nedgick år
1952 till 12,5 procent i medeltal för
hela landet. Jag tror att man kan säga
att de olika partierna, trots de skatte -

lagssakkunnigas förslag, i stort sett är
ganska eniga om att fastighetsskatten
är mogen för avveckling. Det skall dock
inte döljas att det inom vissa kommuner
kan finnas berättigade betänkligheter
mot skattens avskaffande. Det förekommer
t. ex. industrier, som inte betalar
annan skatt än fastighetsskatt, och
det är inte ovanligt att stora jordbruksegendomar
regelbundet redovisar underskott
på sin rörelse. Däremot torde,
enligt vad utredningen visat, farhågorna
för de speciella kraftverkskommunernas
vidkommande vara överdrivna.

Fastighetsskatteunderlaget är emellertid
mycket växlande. Räknat länsvis
synes Hallands län komma högst med
16,7 procent fastighetsskattekronor och
Norrbottens län lägst med 8,4 procent
av totala antalet skattekronor. Dessa
siffror är emellertid intet säkert uttryck
för fastighetsskattens ekonomiska betydelse
för ifrågavarande län. För att
bedöma den saken bör man känna till
de effektiva fastighetsskattekronornas
andel av det totala antalet fastighetsskattekronor.
Enligt en undersökning,
som de sakkunniga verkställt beträffande
vissa kommuner, varierar denna
relation ganska mycket. För Ragunda
kommun utgör sålunda antalet effektiva
fastighetsskattekronor 3 procent
av hela antalet fastighetsskattekronor,
under det att i Rollebygds kommun i
Älvsborgs län procenttalet är elva gånger
så högt, d. v. s. 33 procent. I den typiska
sommarbostadskommunen Djurö
i Stockholms skärgård är de effektiva
fastighetsskattekronornas andel av det
totala antalet fastighetsskattekronor 80
procent när det gäller fastighetsägare,
som är bosatta utom kommunen. 45 procent
av det totala antalet skattekronor
utgöres av fastighetsskattekronor. Det
är enligt de sakkunnigas utsago det
högsta procenttalet i landet.

Av de anförda siffrorna framgår att
verkan av fastighetsskattens slopande
skulle bli ganska olika i olika kommuner.
I en del kommuner skulle så -

Tisdagen den 26 maj 1953.

Nr 23.

Ändrade grunder för fastighetsbeskattningen.

lunda den erforderliga höjningen av uttaxeringen
stanna vid några ören, under
det att t. ex. i Djurö kommun utdebiteringen
skulle behöva höjas med
cirka 3 kronor och i en av församlingarna
t. o. m. med 3 kronor 45 öre.

Nu kan man visserligen ifrågasätta
om det är rimligt att sommargästerna
skall betala så stor del av skatten som
här är fallet, cirka 35 procent, i en av
församlingarna till och med 45 procent.
Får de månne några egentliga förmåner,
som kan motivera en dylik skattebelastning?
Egen erfarenhet från andra
sommarbostadsområden ger intet belägg
för att så skulle vara fallet. Men
i varje fall skulle fastighetsskattens slopande
på en gång kunna få ganska obehagliga
följder, varför detta inte torde
vara tillrådligt. Liksom utskottet ansluter
jag mig sålunda också till departementschefens
mening, att fastighetsbeskattningen
tills vidare bör bibehållas.

Däremot anser jag att man bör inrikta
sig på en successiv avveckling av
fastighetsskatten. Jag har sålunda accepterat
den kungl. propositionens förslag
att repartitionstalet skall sänkas
från 5 till 4, så mycket mer som detta
förslag helt sammanfaller med det yrkande
jag ställde i fjol i en reservation
till bevillningsutskottets betänkande nr
12. Tyvärr fick emellertid förslaget icke
bifall vid riksdagsbehandlingen, men
jag hälsar det nu välkommet åter.

För min del anser jag att denna sänkning
av repartitionstalet kan betraktas
som en lämplig kompensation för den
höjning av taxeringsvärdena, som genomfördes
förra året. Sänkningen av
repartitionstalet från 5 till 4 skulle innebära
att den effektiva fastighetsskatten,
som för närvarande uppgår till
cirka 155 miljoner kronor, skulle minskas
med 40 miljoner till 115 miljoner,
varav på jordbruksfastighet skulle komma
cirka 7 miljoner kronor och på annan
fastighet 108 miljoner kronor, allt

enligt uppgifter, som departementschefen
lämnat i propositionen.

Jag delar utskottets uppfattning att
det för närvarande vore olämpligt att
sänka repartitionstalet till 3, då detta
skulle medföra en skattesänkning av
cirka 75 miljoner kronor. Däremot synes
det mig mycket rimligt att utöver
repartitionstalets sänkning från 5 till 4
även medge ett skattefritt belopp på
20 000 kronor av taxeringsvärdet per
taxeringsenhet. Såsom framhållits i den
av mig i denna kammare framförda
motionen skulle en dylik åtgärd särskilt
för egnahemsfastigheter kunna bli
en välbehövlig kompensation för den
orättvisa, som uppkommer genom ati
fastighetsskatten i dessa fall i regel blir
effektiv. En sådan skattefrihet betyder
ingen skattelindring för den fastighetsägare,
som inte nu erlägger någon effektiv
fastighetsskatt. Men för den som
bär effektiv fastighetsskatt innebär förslaget
att befrielse lämnas för högst
åtta skattekronor. Vad detta kan betyda
i inkomstbortfall för kommunerna
kan jag tyvärr inte ange, men den erforderliga
höjningen av utdebiteringen
torde bli ganska obetydlig.

Det ifrågasatta skattefria beloppet
skulle som sagt få sin största betydelse
för en- och tvåfamiljshus. För dessa
fastigheter föreslås i proposition nr
187 schablonberäkning av inkomsten,
vartill jag sedan skall återkomma. I
detta sammanhang vill jag endast erinra
om att skattelagssakkunniga i sitt
betänkande ifrågasatt fastighetsbeskattningens
slopande för sådana fastigheter,
för vilka inkomsten beräknas schablonmässigt.
Det är av intresse att notera
de sakkunnigas uppfattning om
betydelsen av en dylik åtgärd. De sakkunniga
säger: »Den genom åtgärden i
fråga uppkommande förlusten av fastighetsskattekronor
torde icke bli av
den storlek att betänkligheter ur kommunal
synpunkt behöver uppkomma.»
Gäller denna sats vid ett totalt bortfall
av fastighetsskatten för det stora fler -

Nr 23.

Tisdagen den 26 maj 1953.

Ändrade grunder för fastighetsbeskattningen.

talet fastigheter, så gäller den naturligtvis
i än högre grad vid ett 20 000-kronorsavdrag,
även om detta avser samtliga
fastigheter.

Det kan ha sitt intresse att nämna
att också de sakkunniga varit inne på
samma linje. De har nämligen som ett
alternativ övervägt att fastighetsbeskattningen
skulle beräknas för varje taxeringsenhet
på den del av taxeringsvärdet,
som överstiger visst belopp, exempelvis
20 000 eller 30 000 kronor. De
sakkunniga säger, att därigenom skulle
debiteringen av en hel del mindre
skattebelopp av jämförelsevis måttlig
betydelse för kommunerna bortfalla.

Motionärernas förslag om ett belopp
av 20 000 kronor som skattefritt torde
inte vara så orimligt som från visst
håll göres gällande, när t. o. in. de
verkliga skatteexperterna, 1950 års
skattelagssakkunniga, allvarligt övervägt
samma förslag. De skattelagssakkunnigas
mening, att en dylik bestämmelse
ej skulle inge några betänkligheter,
vill jag särskilt understryka.

Herr talman! Jag är övertygad om att
förslaget om 20 000 kronor som ett
skattefritt bottenbelopp i kombination
med repartitionstalet 4 skulle göra fastighetsskatten
så rättvis som det är
möjligt under nuvarande förhållanden.
Jag ber alltså att få yrka bifall till den
av herr Spetz m. fl. avgivna reservationen
till bevillningsutskottets betänkande
nr 49.

Jag övergår så till bevillningsutskottets
betänkande nr 50, som avgivits med
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
om schablonmässig beräkning av inkomst
av en- och tvåfamiljsfastiglieter.
Finansministerns främsta motiv för
detta förslag torde ha varit önskan att
förenkla taxeringsbestyren. För egen
del har jag kommit till den uppfattningen,
att det skulle vara mycket önskvärt
att införa en dylik schablonmetod,
men mina motiv har en annan karaktär.
Erfarenheten visar att taxeringsmyndigheternas
uppskattning av hyres -

värdet av bostad i egen fastighet sker
efter mycket olika grunder. Man kan
inte finna någon som helst likformighet.
Varje länsstyrelse tycks ha sina
speciella principer, och de olika taxeringsnämnderna
förefaller gå sina egna
vägar trots givna anvisningar. Man får
ofta ett intryck av godtycke. Svårigheterna
att få underhållskostnader och
omkostnader godkända som avdrag
känner varje villaägare till. Ett överklagande
är håde tidsödande och kostsamt.
Vid övervägande av dessa förhållanden
har jag för min del kommit
till den uppfattningen, att det vore högeligen
önskvärt att komma ifrån hela
denna procedur med krångligt deklarations-
och besvärsarbete. Då skulle
också taxeringsnämnderna få mera tid
att ägna sig åt viktigare uppgifter, som
skulle kunna bli mera givande för stat
och kommun och mindre irriterande
för den enskilde.

Jag har också frågat mig: Vad har
egentligen myndigheterna att göra med
mitt val av hostad? Det bör vara min
ensak om jag skaffar mig bostad genom
att hyra ett hus som någon annan har
byggt eller om jag bor i ett hus som jag
själv har byggt. Resonemanget kanske
är djärvt med hänsyn till hittills gällande
konventionell uppfattning, men
mig synes det oantastligt. Jag insåg
emellertid snart att det måste bli en
fortsättning på resonemanget. Avkastningen
av det kapital, som nedlagts i
fastigheten, måste givetvis beskattas.
Logiskt kommer jag fram till den uppfattningen,
att det enda naturliga vore
en beskattning i direkt proportion till
taxeringsvärdet men med avdrag för
skuldränta. Jag ansluter mig sålunda
i princip till utskottets förslag om
schablonberäkning av hyresvärdet, vilket
alltså är liktydigt med principiell
anslutning till departementschefens
förslag.

Emellertid anser jag att den föreslagna
räntesatsen av 3 procent för beräkning
av kapitalets avkastning är för

Tisdagen den 26 maj 1953.

Nr 23.

Ändrade grunder för fastighetsbeskattningen.

hög. Skillnaden i beskattning enligt nuvarande
metod och den nya metoden
skulle sannolikt bli för stor till den
skattskyldiges nackdel. Som jag redan
nämnt synes de skattelagssakkunniga
befara ett dylikt resultat, då de nämligen
umgåtts med tanken att som kompensation
befria ägare av en- och tvåfamiljshus
från fastighetsskatt vid
schablonberäkning av fastighetsintäkt.
Även om detta resonemang var knutet
till en något högre räntesats, kvarstår
säkert tendensen.

I proposition 187 finner man också
stöd för uppfattningen, att fastighetsägaren
kan bli missgynnad vid beräkning
enligt den nya metoden, om räntesatsen
sättes till 3 procent. Räknat
på 1952 års taxeringsvärden, dels enligt
den förutvarande metoden med uppskattning
av hyresvärdet till 5 procent
och dels enligt den föreslagna schablonmetoden
med 3 procents avkastning,
har man gjort jämförelser för sex olika
områden. I samtliga områden utom ett
— med 13 procents minskning — blev
fastighetsägarna missgynnade av den
nya metoden. Skatteintäkternas ökning
är i fyra fall respektive 8 procent, 15
procent, 24 procent och 77 procent.
Den sistnämnda siffran avser Brämliult,
som kan betraktas som en förstad
till Borås. Absolut räknat innebär det
att ökningen per fastighet i medeltal
för 152 fastigheter i Brämhult uppgår
till 82 kronor.

Undersökningen av det sjätte området,
som gäller Nockeby i Bromma, visar
att nettointäkterna där ökat från
ett underskott på ca 17 000 kronor till
ett överskott på ca 39 000 kronor, alltså
en differens på ca 56 000 kronor.
Eftersom det här gäller 97 fastigheter,
blir ökningen i medeltal per fastighet
ca 580 kronor. Det anmärkes att avdragen
för reparationer ifrågavarande
år 1951 varit osedvanligt höga. Enligt
min mening kan man dock inte bagatellisera
förhållandet, även om man
kan hoppas att det är en tillfällighet.

Nettointäkten för samtliga de undersökta
765 fastigheterna inom de sex
områdena har ökat med i genomsnitt
50 procent, motsvarande 92 kronor per
fastighet. Detta är dock en realitet och
inte teoretisk spekulation. Utgår man
från ett genomsnittligt taxeringsvärde
av 27 200 kronor, som anges i propositionen
i annat sammanhang, motsvarar
en avkastning av 92 kronor en
räntesats av 0,3 procent.

Mig synes att de anförda siffrorna
ger stöd för uppfattningen att en beräkning
av ränteavkastningen efter 3
procent ger ett för högt intäktsbelopp.
Med hänsyn till att taxeringsvärdena
höjts ganska avsevärt vid förra årets
taxering synes det också rimligt att
sätta räntesatsen lägre. Om förutvarande
taxeringsvärde höjts med 50 procent,
skulle en räntesats av 3 procent
motsvara en ränta av 4,5 på det gamla
taxeringsvärdet. Egnahemsägaren kommer
härigenom obestridligen i ett försämrat
läge.

I detta sammanhang kanske jag också
kan få erinra om att en egnahemsägare
som inte har någon skuld på sin
fastighet blir direkt missgynnad, eftersom
i hans fall den effektiva räntan
blir densamma som den nominella.

Utskottet anför att om räntan sattes
till 2,5 procent, skulle detta medföra
att nettointäkten skulle motsvara blott
1,23 procent av det egna kapitalet, när
skuldräntan beräknas efter 3,4 procent.
För den skull menar man att en räntesats
av 3 procent skulle vara väl avvägd.
Detta bestrider jag för min del
bestämt. En räntesats av 2,5 procent
skulle vara bättre avvägd och mera
motsvara rimlighet och rättvisa. Att
förutsätta att det kapital som insatts
i en egnahemsfastighet skall ge större
avkastning än den man kan få i statens
banker synes mig inte riktigt. 2,5
procents ränta överensstämmer helt
med den ränta som erhålles i statens
egen sparbank, postsparbanken. Den
statliga affärsbanken, Sveriges Kredit -

Nr 23.

Tisdagen den 26 maj 1953.

Ändrade grunder för fastighetsbeskattningen.

bank, ger inte heller mer än 2,5 procents
ränta på sparkasseräkning.

Det kan tilläggas, att om utskottet
accepterat som rimlig en utlåningsränta
av 3,4 procent, vilken för övrigt statistiskt
framkommit vid undersökning
av villaägarnas skuldförhållanden, borde
man också acceptera en inlåningsränta
som ligger ungefär 1 procent under
utlåningsräntan. En så liten differens
som 0,4 procent mellan inlåningsräntan
och utlåningsräntan torde inte
förekomma. Enligt min mening talar
sålunda starka skäl för en räntesats av
2,5 procent. Jag yrkar därför bifall till
reservationen under II av herr Spetz
m. fl.

Herr talman! Jag kommer så till frågan
om hyresvärdet av sommarbostad.

Det är beklagligt att utskottet visat
så liten förståelse för den motion nr
II: 368, vari hemställes att riksdagen
måtte besluta, att hyresvärdet av sommarbostad
skall upptagas till högst hälften
av den hyra, som gäller för motsvarande
permanentbostad. Många lever
kvar i den föreställningen, att endast
de verkliga penningmagnaterna
har sommarbostad. I själva verket är
det ju så, att alla ambitiösa människor
-— vilken socialgrupp de i övrigt kan
anses tillhöra — strävar efter att få en
egen sommarbostad. Detta synes mig
också vara en strävan värd all uppmuntran.
Det torde vara onödigt att för
kammarens ledamöter tala om betydelsen
av ett sommarnöje. Alla inser helt
säkert detta utan någon argumentering.
En viss ovilja mot ägare av sommarvillor
bottnar väl också i den omständigheten
att man i många fall kunnat
konstatera, att villaägare i alltför stor
utsträckning undandragit inkomster
från beskattning genom att använda
dem för mer eller mindre överflödiga
reparationer. Genom den nya skattelag
om schablonberäkning av fastiglietsinkomst
av en- och tvåfamiljshus, som
riksdagen nu kommer att antaga, omöj -

liggöres i fortsättningen ett sådant förfarande.

Den nya principen om schablonberäkning
innebär ju, att det är avkastningsvärdet
som skall beskattas och
ingenting annat. Den gamla principen
om att hyresvärdet av bostad i egen
fastighet skall beräknas med hänsyn
till ortens hyrespris har övergivits.
Därför synes det mig oriktigt, när utskottet
trots detta anknyter till den
övergivna principen. Utskottet säger
nämligen: »Då hyrespriserna och fastigheternas
användningssätt emellertid
skiftar i avsevärd omfattning, torde det
icke vara lämpligt att genom författningsföreskrifter
stadga viss relation
mellan hyresvärdena för sommarbostäder
och hyresvärden för bostäder, som
användes hela året.»

Detta är enligt min mening helt ovidkommande
synpunkter. Det enda relevanta
i det nya läget är frågan om avkastningen.
För mig synes det självklart
att en bostad, som inte kan utnyttjas,
eller i varje fall inte utnyttjas
mer än en del av året, inte kan anses
ge samma avkastning som den som utnyttjas
hela året. Denna princip erkännes
av såväl departementschefen
som utskottet, när det gäller permanenta
bostäder. För dessa föreslås nämligen
att för fastighet, som på grund
av särskilda omständigheter icke kunnat
utnyttjas under hela året, skall den
på föreskrivet sätt beräknade intäkten
nedsättas med hänsyn därtill.

Varför kan inte den principen också
godkännas för sommarbostäder? Detta
är så mycket mera anmärkningsvärt
som den icke innebär någon egentlig
nyhet. Redan från den 2 september
1948 finns ett prejudikat genom regeringsrättens
utslag. Enligt detta skall
sommarstugor, som användes av ägaren
endast under sommaren, beskattas
efter en tredjedel till hälften av i orten
gängse hyror. Detta prejudikat täcker
sålunda fullständigt det motionsvis
framförda kravet.

Tisdagen den 26 maj 1953.

Nr 23.

Ändrade grunder för fastighetsbeskattningen.

För Stockholms förorter har det för
1953 års taxering bestämts, att hyresvärdet
för permanent bostad skall upptagas
till 5,5 procent och hyresvärdet
för sommarbostäder till 3 procent, när
det beräknas schablonmässigt. Här har
sålunda prejudikatet i stort sett följts.
Man frågar sig, varför inte också finansministern
gjort detta utan i stället
föreslagit, att genom en ny lagskatt
skall bestämmas, att så inte skall få
ske. Härigenom kommer ju faktiskt
sommarstugorna i ett sämre läge än
förut.

Det är så mycket mer anmärkningsvärt
som flera remissinstanser mycket
starkt understrukit såsom självklart, att
sommarbostäder skall beskattas i förhållande
till utnyttjningstiden. Länsstyrelsen
i Örebro län anför t. ex. enligt
proposition nr 187, sidan 32: »Intäkten
av en egnahems- eller sommarvilla,
som icke är uthyrd, utgöres av den
egna bostadsförmånen. Tillgodogör ägaren
sig icke denna förmån, synes den
lika litet böra inkomstbeskattas som
den hyra, som skulle hava uppburits
för en outhyrd hyreslägenhet om den
varit uthyrd, eller den ränteinkomst,
som skulle hava åtnjutits därest ett
hos den skattskyldige inneliggande kontant
penningbelopp varit föremål för
räntebärande placering. Att beskatta en
icke åtnjuten inkomst står knappast i
överensstämmelse med inkomstbeskattningens
allmänna grunder. Har den
skattskyldige eljest tillgodogjort sig bostaden
endast under en del av beskattningsåret,
synes den schablonmässigt
framräknade nettointäkten böra reduceras
med hänsyn härtill.»

Sparbanksföreningen anser också att
någon reduktion bör ske med hänsyn
till den begränsade möjligheten att använda
sommarstugor o. d. Även länsstyrelserna
i Kronobergs, Hallands och
Västernorrlands län har framfört liknande
synpunkter enligt vad som angivits
i propositionen. Länsstyrelsen i
Norrbottens län anser också att viss

korrigering av schablonberäkningen
borde göras om fastigheten vore outnyttjad
under beskattningsåret. Länsstyrelsen
anser en sådan korrigering
ofrånkomlig, om man med taxeringen
avser att träffa icke kapitalet som sådant
utan avkastningen. Om man sålunda
är överens om att det är avkastningen
som skall beskattas, så synes
det mig att man också borde kunna
enas om att en fastighet, som endast
användes delvis under året, avkastar
mindre än om den användes under
hela året.

Herr talman! Jag finner därför starka
skäl tala för syftet med min motion
och yrkar sålunda bifall till den av mig
och herr Åqvist avgivna reservationen
nr III till bevillningsutskottets betänkande
nr 50.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr LARSSON i Stockholm (fp): Herr
talman! Som motionär i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 187 vill
jag anföra några synpunkter, som delvis
ligger till grund för den motion,
som jag tillsammans med fröken Vinge
avlämnat här i kammaren. Jag skall
fatta mig helt kort och inte onödigtvis
förlänga debatten. Under 1930-talet
byggdes det runt om i landet tusentals
egna hem. Konjunkturerna var ju ganska
goda för dem som hade arbete, och
tomtmark fanns att tillgå inom rimligt
avstånd från städer och större samhällen.
Ofta nog var det grannkommuner
till städer, som upplät tomtmark,
välbelägen invid gränsen till dessa.
Tomterna var billiga, och dessa kommuner
hade i regel lägre uttaxering till
kommunalskatt, omständigheter som
hade en avgörande betydelse för att
man över huvud taget skulle ha några
möjligheter att genomföra byggandet
av ett eget hem. Inkomsterna var inte
så särdeles stora då, och råkade man
tidvis också gå arbetslös, förbättrade

Nr 23.

Tisdagen den 26 maj 1953.

Ändrade grunder för fastighetsbeskattningen.

inte det situationen. Nog av, man kan
utgå ifrån att det för många, kanske
för de allra flesta, betydde stora uppoffringar
och försakelser, innan det
egna hemmet äntligen stod färdigt.

Så kom under 1940-talet de stora inkorporeringarna
till städerna av angränsande
villaområden och i och med
det en ökad kommunalskatt för dessa
fastighetsägare. Därmed var den första
hyreshöjningen gjord. Nu har upptaxeringen
av fastighetsvärdet följts av de
här föreslagna ändrade grunderna för
fastställande av intäkterna, vilket ju i
sin tur innebär ytterligare en hyreshöjning.
Fastighetstaxeringarna har i
landskommunerna genomsnittligt höjts
med 65 procent, medan städerna ligger
något gynnsammare till på grund
av de större städernas tidigare jämförelsevis
höga taxering. Medeltalet för
höjningarna inom städerna är cirka
30 procent. De mindre städerna är givetvis
de ogynnsammast ställda i det
avseendet. Skall man nu i enlighet med
Kungl. Maj:ts förslag beräkna intäkterna
till 3 procent av taxeringsvärdet,
kommer detta att i många fall betyda
avsevärda hyreshöjningar, vilket inte
kan anses befogat med hänsyn till det
hyresstopp som är rådande i övrigt.

En del av dessa småstugor är för övrigt
så till åren komna, att lägenheterna
är omoderna, och det kan väl inte
anses rimligt, att hyran höjes och lägenheterna
försämras. Man bör också
ha i minnet, att de fastigheter det här
gäller äges mestadels av småfolk, småsparare,
som slitit och strävat ihop sitt
hem, som jag nyss nämnde, genom
stora personliga offer av fritid och
med nedsättande av sin levnadsstandard.
Det är inte riktigt att så behandla
idoga småsparare, och det stämmer
illa överens med den sparpropaganda,
som nu bedrivits under flera år.

Min mening, herr talman, är, att det
procenttal, som skall läggas till grund
för beräknandet av intäkten, bör sättas
så lågt som möjligt utan att förorsaka

skattebortfall, och härvid bör de i motionen
föreslagna 2,5 procenten vara
en lämplig avvägning.

Till slut vill jag säga: Det måste väl
också vara ett socialdemokratiskt intresse,
att de arbetarfamiljer, som lyckats
skaffa sig ett eget hem, inte skall
onödigtvis betungas med växande hyror.
Eller är det så, att det egendomslösa
folket är att betrakta som kapitalister,
om de lyckas slita ihop till en
egen liten stuga?

Herr talman! Med dessa ord vill jag
motivera, att jag kommer att rösta för
reservationen av herr Spetz m. fl., som
är fogad vid bevillningsutskottets betänkande
nr 50.

I detta anförande instämde fröken
Vinge (fp).

Herr KÄRRLANDER (s): Herr talman!
Herr Nilsson i Svalöv sade i början
av sitt anförande, att den allmänna
kommunala beskattningsrätten i vårt
land är relativt gammal. Ändå äldre än
denna beskattningsrätt är kommunernas
rätt att för bestridande av sina
utgifter ta ut en skatt av fastighetsägarna,
alltså ägare av i mantal satt
jord, som det på den tiden hette. Vår
nuvarande fastighetsbeskattning i form
av garantiskatt är ju, som alla känner
till, från 1920-talet. Herr Nilsson i Svalöv
hade alldeles rätt, när han gjorde
en katalogisering över hur många förslag
som väckts om reformering av fastighetsbeskattningen
och hur många utredningar
som har sysslat med problemet
om fastighetsskatten.

Jag kan nöja mig med att påpeka,
att alla de förslag som har väckts om
framför allt avskaffande av fastighetsskatten
inte har kunnat förverkligats.
Man har inte kunnat komma förbi nödvändigheten
av att ha en beskattning
av det värdeobjekt, som fastigheterna i
alla fall utgör. Så sent som när kommunalskatteberedningen
avlämnade sitt
betänkande 1942 och därvid föreslog
en övergång till objektbeskattning, fö -

Tisdagen den 26 maj 1953.

Nr 23.

Ändrade grunder för fastighetsbeskattningen.

reslog ju högerns representant herr
Velander i Sundsvall, att man skulle
bibehålla den nuvarande fastighetsskatten
men att man skulle sänka repartitionstalet.
Så sent som 1942 ansåg
man alltså även på högerhåll, att
det inte skulle vara möjligt att i ett
sammanhang slopa fastighetsskatten.

Ur rent principiell synpunkt tror jag
knappast man kan invända någonting
emot att kommunerna har rätt att som
ett bidrag till sina utgifter kräva en
särskild skatt av fastighetsägarna. Jag
skall inte närmare utveckla skälen härför
— det skulle föra alltför långt —
utan endast något beröra vad herr
Nilsson i Svalöv och även herr Sjölin
var inne på, nämligen det alldeles särskilt
orättvisa i fastighetsbeskattningen
på grund av att denna skatt icke utgår
efter skatteförmåga. Detta är riktigt,
men alla vet att vårt skattesystem innefattar
en rad andra skatter, som inte
heller är grundade på skatteförmågoprincipen.
Jag syftar härvid på de olika
indirekta skatterna, som inte är konstruerade
enligt denna princip. Så länge
vi har ett på detta sätt sammansatt
skattesystem, där man inte nöjer sig
med enbart en ren inkomstbeskattning,
kan man utan att göra sig skyldig till
någon överdrift säga att en fastighetsskatt,
en beskattning av vissa värdeobjekt,
inte är mera orättvis än andra
av våra skatter, som inte utgår efter
skatteförmågoprincipen. Men även om
man har en sådan uppfattning, kan
man ändå säga sig, att den nuvarande
formen av garantibeskattning har utvecklats
så, att man bör överväga att
avveckla densamma. Inom utskottet har
man varit enig på den punkten, och
då skulle det alltså endast vara fråga
om tidpunkten för avvecklingen samt
huruvida den skall avvecklas successivt
eller i ett enda sammanhang. Det
är där uppfattningarna går isär mellan
utskottsmajoriteten och reservanterna.

Den senaste sakkunnigutredningen
på detta område, 1950 års skattelags -

sakkunniga, vars resultat den kungliga
propositionen bygger på — och det
är ju den bevillningsutskottet har anslutit
sig till — förordar, att vi skall
gå försiktigt fram. Det är inte så enkelt,
att man bara kan säga, att ett avskaffande
av fastighetsskatten inte betyder
någonting längre för kommunerna.
Fastighetsskattens betydelse som
underlag för kommunernas inkomster
har visserligen minskat år från år, men
för en stor del kommuner skulle skattens
upphävande ändå medföra utdebiteringshöjningar
av icke önskvärd
storleksordning. Dessutom skulle verkningarna
av fastighetsskattens slopande
bli mycket variabla kommunerna emellan,
beroende på fastighetsbeståndets
sammansättning. I en del fall skulle
det medföra en övervältring från ägare
av stora fastigheter — som nu inte
betalar annat än kommunal fastighetsskatt
■— till mindre inkomsttagare.

Jag vet inte om jag missuppfattade
herr Nilsson i Svalöv, när han kom
med sina förklaringar beträffande de
stora jordbruken och godsen. Han gjorde
sig där till tolk för uppfattningen,
att ägarna av stora jordbruk inte betalar
någon fastighetsskatt, eftersom
det finns utrymme för procentuttaget.
Det finns, menade herr Nilsson i Svalöv,
icke någon effektiv fastighetsskatt
i sådana kommuner. I mera magra jordbruksområden
däremot — även i sådana
där det finns skog — hade man en
mera effektiv fastighetsskatt. Jag tror
att herr Nilsson i Svalöv skall studera
den saken litet mera ingående, ty jag
har den uppfattningen att påståendet
inte stämmer överens med verkliga förhållandet.
Det förhåller sig inte på det
sättet, herr Nilsson i Svalöv! Det har
inte bara den nämnda utredningen fastslagit,
utan även den utredning, som
sysslade med höjningen av de kommunala
ortsavdragen, uppmärksammade
ganska snart, att i sådana kommuner
där det fanns stora gårdar och gods
betalade dessa fastigheter endast kom -

Nr 23.

Tisdagen den 26 maj 1953.

Ändrade grunder för fastighetsbeskattningen.

munal fastighetsskatt och ingen inkomstskatt,
medan däremot förhållandet
väl nu är ganska allmänt, att jordbrukarna
i skogskommunerna inte alls
har någon effektiv fastighetsskatt. Jag
tror det är nödvändigt för herr Nilsson
i Svalöv att fundera över dessa saker
litet mera, eftersom jag har den uppfattningen,
att han där gjort sig skyldig
till en fullständig feltolkning.

I det sammanhanget sade också herr
Nilsson i Svalöv, att sakkunnigutredningen
därvidlag kanske inte är alldeles
riktig. Jag skall inte följa honom
i hans vidlyftiga förklaringar därvidlag,
men nog verkade försvaret en smula
onödigt ansträngt på den punkten.

Högerreservanterna anser — vilket
herr Nilsson i Svalöv här har utvecklat
— att de utdebiteringshöjningar som
kan komma i fråga icke är av sådan
storleksordning, att de behöver inge
betänkligheter mot fastighetsskattens
avskaffande. Om jag håller mig till lierr
Nilssons i Svalöv lägre uppskattning,
skulle de höjda utdebiteringarna stanna
vid 40 å 50 öre. Men därtill måste man
nog lägga den beräknade höjningen av
landstingsskatten med 29 å 30 öre. Då
är vi under alla förhållanden uppe i
utdebiteringshöjningar varierande mellan
omkring 70 öre ocli fyra kronor per
skattekrona. Om jag t. ex. tar en sådan
kommun, där man nödgas höja utdebiteringen
med kr. 3: 45 plus landstingsskatt,
så kommer man där upp till en
sammanlagd utdebiteringshöjning av kr.
3: 75, och det är ju inte så långt ifrån
4 kronor. Det är just dessa variationer
som är ägnade att inge betänkligheter
mot fastighetsskattens slopande. Verkningarna
drabbar nämligen kommunerna
så oerhört olika. Även om vi skulle
få en likadan och inte särskilt stor
höjning ute i kommunerna, måste man
ändå i kommuner med en kommunal
utdebitering på upp till 15 kronor per
skattekrona —• vilket vi har på vissa
ställen, t. ex. i Norrland — ställa sig
betänksam mot även en så pass liten

utdebiteringshöjning som 50 å 60 öre
eller 1 krona.

I detta sammanhang har både herr
Nilsson i Svalöv och lierr Sjölin varit
inne på att det på grund av de kommunala
ortsavdragens höjning har skett
en övervältring av kommunalskatten på
fastighetsägarna. Ja, ärade reservanter,
den övervältringen var praktiskt taget
helt betydelselös. När höjningen genomfördes,
garanterade ju staten, att det
inte skulle bli en höjning av utdebiteringen
med mer än en krona per skattekrona.
Dessutom gjorde kommittén
en undersökning av hur många jordbrukare
som inte skulle kunna utnyttja
procentavdraget, om man höjde taxeringsvärdena
på jord och skog med i
genomsnitt 50 procent, och det visade
sig att det trots denna höjning med 50
procent ändå var ytterst få, som inte
fick utrymme för procentavdraget inom
sina inkomster från 1948, och sedan
dess har ju inkomsterna förbättrats.
Jag tror inte att man med någon framgång
kan tala om att det skedde någon
övervältring av större betydelse i samband
med ortsavdragsreformen.

Jag har ju ingen orsak att försvara
sakkunnigkommittén. Både herr Nilsson
i Svalöv och herr Sjölin har påpekat,
att kommittén har tagit några få
exempel på kommuner med övervägande
sommarstugebebyggelse, och därav
har man skapat ett argument för att
det skulle vara olyckligt att avskaffa
fastighetsskatten nu. Den undersökning
som har gjorts är inte representativ,
menar reservanterna. Då det däremot
gäller skogskommuner och kraftverkskommuner
anser reservanterna att undersökningen
är representativ. Den visar
att det skulle bli en ytterst liten
höjning av utdebiteringen i händelse
man avskaffade fastighetsskatten. När
det gäller den detaljen, alltså kommuner
med stora bolagsskogar och även
kraftverkskommuner, förbiser reservanterna
eller nämner i varje fall inte,
att det finns en mycket viktig reserva -

Tisdagen den 26 maj 1953.

Nr 23.

Ändrade grunder för fastighetsbeskattningen.

tion gjord av de sakkunniga, då de talar
om en höjning av utdebiteringen
med 11 öre i Ådalsliden och i Ragunda,
som är typiska kraftverkskommuner,
nämligen att om fastighetsbeskattningen
avskaffas, måste man skapa nya bestämmelser
rörande fördelningen av
rörelseinkomster. Om man inte gör det
utan tillåter bolag, som driver rörelse
i flera kommuner, att fördela kommunalskatten
som de vill, kan man vara
övertygad om att höjningen av utdebiteringen
skulle bli betydligt större i
både kommuner med stora bolagsskogar
och i kraftverkskommuner, såvida de
inte»skulle få minst 5 procent av taxeringsvärdet
i kommunalskatt som förut.
Skattelagssakkunnigas exempel från
dessa två kraftverkskommuner förutsätter
det system som nu tillämpas, men
denna bestämmelse faller såvitt jag
förstår bort om fastighetsbeskattningen
i dess helhet avskaffas.

Högerns alternativa förslag om ytterligare
sänkning av repartitionstalet till
3 procent innebär, att man vill gå betydligt
längre än utskottet har ansett
möjligt. Den effektiva fastighetsbeskattningen
skulle nämligen enligt det förslaget
nedgå med 75 miljoner kronor
i stället för med 40 miljoner enligt
Kungl. Maj:ts proposition, som utskottet
har anslutit sig till.

Jag skall, herr talman, bara säga
några få ord om folkpartiets reservation.
Folkpartisterna är kanske inte lika
djärva som högermännen, och de vågar
inte föreslå att fastighetsskatten skall
avskaffas nu. Man föreslår i stället, att
ett skattefritt avdrag på 20 000 kronor
skall få göras för alla fastigheter, men
man vill behålla repartitionstalet 4.
Detta skulle dock i verkligheten betyda
en sänkning av repartitionstalet. Om
ett avdrag på 20 000 kronor får göras
i botten på varje fastighet, kan ju repartitionstalet,
om man ser på taxeringsvärdet
i dess helhet, aldrig bli fullt
4, utan det blir något lägre, i vissa fall
mycket lägre.

Även den metoden har skattelagssakkunniga
prövat, och jag skall inskränka
mig, herr talman, till att bara konstatera
att skattelagssakkunniga har
kommit till den uppfattningen, att en
sådan metod vore synnerligen orättvis.

När jag är inne på frågan om rättvisa
skattebetalarna emellan, vill jag erinra
om att när båda reservanterna har
försökt göra gällande, att den nya metoden
såväl för beskattning av en- och
tvåfamiljshus som för fastighetsbeskattningen
över huvud taget skulle vara
orättvis och i många fall innebära en
skärpning, så har man sökt bevisa alldeles
för mycket.

Det förslag, som nu föreligger och
som vi skall taga ställning till i dag,
kan enligt min mening sägas vara ett
första steg mot en avveckling av fastighetsbeskattningen.
Det innebär dessutom
ett undanröjande av vissa påtalade
orättvisor de olika skattebetalarna
emellan. Den allra största fördelen är,
som jag betraktar det, att man inarbetar
fastighetsskatten i den kommunala
inkomstbeskattningen och alltså ger
lägre inkomsttagare möjligheter att utnyttja
även fastighetsskatteunderlaget
—• för ortsavdrag och begränsad skatteförmåga.
Det är såvitt jag kan se den
största fördelen med förslaget.

Den andra stora förbättringen är förslaget
om en ny och förenklad metod
för beskattning av en- och tvåfamiljshus,
som vi också nu skall fatta beslut
om. Både då det gäller omläggningen
av fastighetsskatten och då det gäller
beskattningen av en- och tvåfamiljshus
har remissinstanserna till alldeles övervägande
del varit positivt inställda. De
har ansett att vi inte kan avskaffa fastighetsskatten
och tillstyrkt förslaget.
På de håll, där man haft kritiska invändningar
att göra, har man inte kunnat
komma med något förslag, som skulle
leda till en bättre lösning, utan man
har nödgats ansluta sig till utredningens
förslag.

3 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 23.

Nr 23.

Tisdagen den 26 maj 1953.

Ändrade grunder för fastighetsbeskattningen.

Det har sagts tillräckligt mycket från
denna plats i dag om beskattningen av
en- och tvåfamiljsvillor. Det är känt
för alla som har någon kännedom om
taxeringsförfarande, hur besvärligt det
har varit att få till stånd en något så
när riktig taxering av en- och tvåfamiljsvillor,
därför att det här inte finns
någon bruttoinkomst i pengar, som man
kan taxera, utan gäller att göra en uppskattning
av hyresvärdet i den egna
fastigheten. Man skall få fram ett skäligt
hyresvärde. Man kan då fråga sig:
Vad är ett skäligt hyresvärde? Det har
inte funnits någon likformighet inom
de olika taxeringsdistrikten och det
har varit ytterst svårt att kontrollera
att de gjorda avdragen varit med verkligheten
överensstämmande och att få
någon enhetlighet över det hela.

Jag tror inte det är någon överdrift
att säga, att det funnits utrymme för
rätt mycket missbruk på detta område.
Taxeringsmyndigheterna har fått tusentals
besvär per år, och även om
det inte alltid har varit så mycket som
i Malmöhus län år 1951, då 6 000 klagade
på en enda gång på uppmaning
av en organisation, så har det i alla
fall varje år förekommit en mängd besvär.
Jag vet inte vilken den organisationen
var, men det var väl någon
villaägarorganisation som stimulerade
till inassöverklagandet i Malmöhus län.
Det har alltså varit mycket besvärligt,
och jag är fullständigt överens med
herr Sjölin när han säger, att det är
önskvärt att man kommer ifrån detta
kinescri och ger taxeringsmyndigheterna
möjlighet att syssla med saker, som
är mera inkomstbringande för statsverket
ur skattesynpunkt än att hålla på
med alla dessa tusen och åter lusen detaljer.
En sådan förbättring får man
just genom denna förenklade schablon.
Det finns ju många hundra tusen enoch
flerfamiljsvillor i detta land — jag
kan erinra om att det 1945 fanns
420 000 enfamiljshus och 149 000 tvåfamiljshus
-— så att man förstår att det

är ett mycket vidlyftigt företag att få
in detaljerade fastighetsdeklarationer.

Högern har konsekvent bara yrkat
avslag, eftersom man över huvud taget
inte vill ha någon fastighetsbeskattning.
Men folkpartiet, som vill gå försiktigt
fram, föreslår att man skall gå längre
ned i ränteavkastning än till tre procent.
Utskottets folkpartiledamöter reserverar
sig för 2,5 procent, vilket ju
egentligen skulle betyda att det egna
kapitalet som är nedlagt i fastigheten
inte lämnar mer än ungefär 1,2 eller
1,23 procent i avkastning. Medelräntan
på i fastighet upplånat kapital utgör
för närvarande i genomsnitt 3,4 •procent,
och om man då har en beräknad
förräntning på 3 procent, så innebär
det att det endast kommer att bli 2,4
procent i avkastning, vilket man inte
kan påstå är för högt utan tvärtom
ligger under sparbanksräntan. Dessutom
får man ta i betraktande att taxeringsvärdena
fortfarande är relativt
låga både då det gäller en- och tvåfamiljsvillor
och andra fastigheter. Exekutionsvärdena,
alltså de priser man
får ut vid exekutiv auktion, ligger över
taxeringsvärdena, vilket också visar att
man inte gått för hårdhänt fram.

Herr Sjölin var inne på att när man
från folkpartihåll föreslår detta lägre
procenttal så beror det på att taxeringsvärdena
höjdes vid 1952 års fastighetstaxering,
vilket gör det berättigat att
inte ta ut så mycket som tre procent.
Men den höjning av taxeringsvärdena,
som skedde 1952, var ju egentligen bara
ett återställande efter den eftersläpning
som vi haft sedan 1945 års fastighetstaxering,
då man för övrigt, om jag
inte minns fel, från myndigheternas
sida manade till försiktighet när det
gällde att höja taxeringsvärdena, därför
att framtiden ansågs relativt oviss. Jag
tror alltså inte att man kan söka inteckning
i de höjda taxeringsvärdena
och säga, att det lägre procenttalet är
nödvändigt för att inte få för hög avkastningsprocent
eller för hög ränta.

Tisdagen den 26 maj 1953.

Nr 23.

Ändrade grunder för fastighetsbeskattningen.

Tillåt mig, herr talman, att innan
jag slutar säga, att beträffande beskattningen
av sommarvillor visar folkpartiet
på ett alldeles särskilt sätt sitt socialliberala
ansikte. Dess representanter
tycker att de stackars människor,
som råkat skaffa sig sommarvillor, bör
man inte beskatta med mer än IV2
procent. Om man fullföljer folkpartiets
linje att 20 000 kronor skall utgöra
skattefritt avdrag, torde jag inte ta
mycket fel om jag säger, att det övervägande
antalet av de enligt herr Sjölin
»ambitiösa människor» som skaffat
sig sommarvillor — jag har själv aldrig
varit så ambitiös att jag kunnat skaffa
mig en sommarvilla, men det är inte
därför jag säger detta •— inte skulle
behöva betala någon fastighetsskatt
alls. Man skulle med andra ord praktiskt
taget i sommarvillekommunerna
slopa fastighetsskatten på dessa villor.

Från folkpartihåll har man avgivit
två reservationer, och då är det väl
nödvändigt, eftersom herr Sjölin yrkade
bifall till bägge två, att han beslutar
sig för hur han vill ha det. I den första
reservationen, som är undertecknad av
herr Spetz m. fl., vill man ha 21/2 procent.
1 den andra reservationen, undertecknad
av endast herrar Sjölin och
Åqvist, vill man ha 3 procent, d. v. s.
där avstår man från en halv procent
till förmån för de stackare som äger
sommarvillor. Därför är det väl bäst,
tycker jag, att herr Sjölin talar om för
kammaren, om han skall besluta sig
för 3 procent, vilket stämmer överens
med utskottsmajoritetens förslag, eller
om han ville vara med om både 2''/a
och 3 procent samt IV2 procent för sommarvillor;
i så fall tycker jag linjerna
börjar bli sådana att jag känner igen
dem.

Med detta, herr talman, ber jag få
yrka bifall till förslagen i bevillningsutskottets
betänkanden nr 49 och 50.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle:
Herr talman! Det är endast två

punkter i herr Kärrlanders anförande
som jag i korthet vill beröra. Herr
Kärrlander påstod att mitt exempel
rörande fastighetsskatten vid godsen
inte var riktigt, eftersom utredningen
hade visat att de hade en mycket stor
effektiv fastighetsskatt. Ja, herr Kärrlander,
utredningen visar en stor effektiv
fastighetsskatt, men jag anser
utredningen vara vilseledande enär
man ej tillräckligt benat upp problemet.
Jag gjorde min speciella uppdelning
av storjordbruken, varvid jag dock icke
-—- såsom herr Kärrlander tycks ha
fattat det — tog den dåliga jorden
och den goda jorden som utgångspunkt,
utan jag tog som utgångspunkt
de jordbruk, där ägaren själv brukar
jorden, och sådana där jorden är utarrenderad.
Med dehna uppdelning,
som jag anser vara den rätta, blir det,
som jag framhöll, stor effektiv fastighetsskatt
där jorden är utarrenderad
men sällan effektiv sådan där jorden
brukas av ägaren själv. Jag får kanske
tillfälle att senare återkomma till detta.

Den andra saken jag vill beröra gäller
kraftverkskommunerna, som jag
inte nämnde något om i mitt första
anförande. Att jag inte gjorde det beror
på att vi i reservationen klart
anger, att vi syftar till att om fastighetsskatten
borttages, skall den bestämmelse
gälla som kommunalskatteutredningen
på sin tid föreslog och
där det heter:

»Därjämte skall, då inkomst av rörelse
efter ty i 57 § är sagt skall tagas
till beskattning i mera än en kommun,
iakttagas följande. Innan den i 58 §
föreskrivna uppdelningen av inkomsten
sker, skall i kommun, där den skattskyldige
tillhörig fastighet, som ingått
i rörelsen, är belägen, beskattas så
stor del av inkomsten, som motsvarar
fem procent av fastighetens för beskattningsåret
gällande taxeringsvärde.
»

Tar man hänsyn till detta får icke
fastighetsskattens slopande de verk -

Nr 23.

Tisdagen den 26 maj 1953.

Ändrade grunder för fastighetsbeskattningen.

ningar för kraftverkskommunerna som
herr Kärrlander talade om.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Herr
Nilsson i Svalöv anlade i sitt första
anförande några principiella synpunkter
på frågan om skattegrunderna: den
godtagna grunden i vårt land är skatt
efter förmåga och fastighetsskatten är
inte någon skatt efter förmåga. Han
sekunderades i sin uppfattning om
fastighetsskattens oberättigande av folkpartisten
herr Sjölin. Jag måste liksom
herr Kärrlander säga, att detta är väl
ändå att ta litet för lätt på saken.

Det finns en annan skatteprincip
som fortfarande tillämpas på många
ställen och som.brukar kallas för intresseprincipen
och som är särskilt
tillämplig på fastigheter. Jag skall inte
gå in på några subtiliteter härvidlag,
men ingen kan dock bestrida att fastigheterna
har ett samband med kommunerna,
som är starkare än något
annat objekts — inkomsten, näringen,
ja, människorna själva har inte alls
samma fasta och bestående samband
med en kommun som fastigheterna har.
Fastigheterna i en kommun utgör kommunen.
De är sammanlagt kommunen.
Det är väl därför inte så underligt
om man säger, att fastigheterna och
deras ägare har ett större intresse av
den kommunala verksamheten än vad
andra beskattningsobjekt kan ha.

Det är visserligen sant att det i vissa
fall förekommer avgifter, vilket någon
har sagt här, men ingen skall väl ändå
säga att fastighetens hela intresse av
den kommunala verksamheten är täckt
med detta. Dessutom — det kan inte
hjälpas — är det väl så att det har
sina fördelar att äga en fastighet. Man
kan säga att den som är i stånd att
äga en fastighet har fördelar, som
andra människor inte har.

Jag vill därför för min del på intet
sätt gå med på att en fastighetsskatt
i och för sig skulle vara orättvis och

att det inte skulle kunna diskuteras
att bibehålla en kommunal fastighetsskatt.

Den fastighetsskatt, som vi har i
vårt land, är emellertid särskilt illa
beskaffad. Den är orättvis och mycket
otymplig, och den strider mot förnuftet.
Det är, som herr Nilsson i
Svalöv så vältaligt utvecklade, på det
sättet att den skuldsatte jordbrukaren
får betala mera skatt än den välsituerade
i förhållande till sin förmåga
o. s. v.

Men högermannen herr Nilsson i
Svalöv förlorade alldeles det historiska
perspektivet. Det är märkvärdigt, eftersom
högern ju är traditionernas parti
framför allt. Vem är det som har skapat
denna mycket orättvisa form för fastighetsskatt,
och vem är det som har slagit
vakt kring den i tre årtionden? Jo,
högern och folkpartiet. Inom bondeförbundet
har man alltid haft lite delade
meningar. Somliga höll på garantiskattesystemet
och andra höll på objektskattesystemet.
Men högern och
folkpartiet har alltid varit eniga på
den punkten. Det är de som har genomdrivit
denna orättvisa skatteordning,
och det är de som hela tiden slagit
vakt kring den. Lägg inte skulden på
någon annan, herr Nilsson i Svalöv!
Den skulden får ni verkligen lov att
bära själva.

En annan sak är att den fastighetsskatt,
som vi har haft att dras med
sedan 1920, har blivit ikullriden av
utvecklingen. Inkomstutvecklingen har
lett till att denna beskattning generellt
sett har kommit att mer och mer förlora
i betydelse. Låt oss erinra oss
att 1933 var de effektiva fastighetsskattekronorna
28 procent av hela skatteunderlaget.
År 1936 hade de sjunkit,
tv då höll krisen på att övervinnas,
till 13,6 procent, och 1952 var de effektiva
fastiglietsskattekronorna icke
mer än något över 6 procent av hela
skatteunderlaget. Det är klart att när
utvecklingen har tagit den vändningen

Tisdagen den 26 maj 1953.

Nr 23.

Ändrade grunder för fastighetsbeskattningen.

bär denna beskattning — om man betraktar
hela det kommunala fältet —-blivit betydelselös. Det är klart att man
då måste ställa den frågan till sig: skall
man ha kvar den eller skall man avveckla
den? Enligt mitt sätt att se skall
man avveckla den.

Man skulle naturligtvis i detta sammanhang
mycket väl kunna tänka sig
en annan anordning, nämligen att man
nu gick över till den rena objektskatten,
som socialdemokratien ville införa
redan 1920 och som den gång efter
gång har försökt att få genomförd för
avveckling av det monstruösa garantiskattesystemet.
Man skulle kunna tänka
sig att nu gå över till en mer rationell
ordning. Även herr Nilsson i Svalöv
erkände att detta var en mera rationell
ordning. Men det ligger så till, att
om man försöker räkna, så finner man
att med det repartitionstal, som man
skulle kunna tänka sig för en objektskatt
på fastigheterna, skulle även en
sådan fastighetsskatt komma att få så
liten betydelse för de kommunala
finanserna, att det inte kan finnas
någon anledning att reflektera härpå.
Det som har åstadkommit detta är den
fullständiga omvälvning i det kommunala
beskattningsunderlaget, som har
ägt rum sedan 1930-talet och till nu.
Denna utveckling har kullstörtat alla
de gamla uppfattningarna. Det ter sig
därför, åtminstone för mig, naturligt
att nu räkna med en avveckling av
den kommunala fastighetsskatten.

Herr Sjölin var det visst som sade,
att han förra året hade väckt en motion
om sänkning av repartitionstalet.
Det verkade som om han tyckte att det
var ett okynne av riksdagen att inte
då besluta det. Men riksdagen skall nu
inte besluta förrän den vet vad det är
den beslutar. Då utredningen ju inte
har varit färdig tidigare har det inte
varit möjligt att ta en ståndpunkt
grundad på ett verkligt kunskapsunderlag
förrän i år.

Grunden för den kommunala fastig -

hetsbeskattningen har, som sagt, blivit
underminerad, och, som jag sade, vi får
nu tänka på en avveckling av fastighetsbeskattningen.
Det är ett första steg
i den riktningen som tas i det nu föreliggande
förslaget, där det föreslås att
denna avveckling bör ske steg för steg.
Varför? Jo, därför att det nuvarande
fastighetsskattesystemet har skapat en
ofantlig ojämnhet. För många kommuner
spelar i dag fastighetsbeskattningen
icke någon roll; i andra kommuner
spelar den en högst betydande roll. Ett
avskaffande av fastighetsskatten i dag
på en gång, något som högern vill att
vi skall göra, skulle leda till mycket
starka störningar i många kommuners
ekonomi och föranleda mycket kraftiga
skattehöjningar på sina håll.

Jag skall inte leka med Djurö, men
vi kan ju ta en näraliggande stadskommun,
Norrtälje, som väl kan betraktas
vara ett ganska rimligt exempel på en
mindre stad och en tätort. Ett borttagande
av fastighetsskatten där skulle
innebära 95 öres skattehöjning till
kommunen, och därtill skulle komma
29 öre till landstinget. Det skulle bli
en stegring där med 1 krona 24 öre.

Nu säger visserligen herr Nilsson i
Svalöv, att det ju är rätt åt dem som
bor i tätorterna; de har ju så många
fördelar att de mycket väl kan bära
denna skattehöjning. Det är det märkvärdiga
med högerns representanter.
De ömmar så kolossalt för fastighetsägarna
därför att dessa är så orättvist
behandlade och får bära så stor skattebörda,
men när man tittar på den andra
sidan, då talar de inte om människorna,
utan då talar de om kommunerna.
Det är ju kommunerna, menar herr
Nilsson i Svalöv, som får den höjda
utdebiteringen. Men bakom kommunerna,
där står människorna, och herr
Nilsson i Svalöv kommer inte ifrån att
det t. ex. i Norrtälje stad skulle bli en
skattehöjning för de allra flesta med
minst en krona per skattekrona och
kanske mer.

Nr 23.

Tisdagen den 26 maj 1953.

Ändrade grunder för fastighetsbeskattningen.

Nu kan ju herr Nilsson säga, att på
somliga ställen är skatten inte så hög.
Men, herr Nilsson, det blir lika kännbart
där. Om en person har 50 skattekronor
och får sin skatt höjd med en
krona per skattekrona får han 50 kronor
högre skatt antingen han bor i en
kommun med hög kommunalskatt eller
i en med låg. Det kan man inte komma
ifrån. Jag tycker ändå att högern
skulle ha något litet sinne för de människor,
som i dessa utsatta kommuner
skulle få övertaga de fastighetsägares
skatter, som nu h^r någon effektiv
fastighetsskatt.

Sedan hade herr Nilsson ett intressant
resonemang om godsen, och jag
förvånade mig i hög grad över den
bristande insikt i dessa ämnen, som
herr Nilsson hade, trots att han bor
granne till ett helt stort distrikt av
storgods.

För det första förvånade jag mig över
att han till storgodsen räknade jordbruk
med 600 000 kronors taxeringsvärde.
Herr Nilsson, en jordbruksfastighet
med 600 000 kronors taxeringsvärde
är ju en mycket medioker herrgård,
det är väl inget storgods.

För det andra förvånade jag mig
över den utläggning som herr Nilsson
hade om de andra storgodsen, som hade
utarrenderade egendomar och där han
gjorde den mycket vågade konstruktionen,
att om godsägarna sålde sina
arrendegårdar skulle man få precis
samma sänkning av skatteunderlaget i
kommunen som man skulle få om man
toge bort fastighetsskatten. Det finns
ett »men» i herr Nilssons resonemang,
som inte kom fram, nämligen att dessa
storgods, som vi väl känner, inte bara
har arrendegårdar. De har också stora
skogsdomäner, som lämnar avkastning,
och det är nog så riktigt att dessa storgodsägares
inkomster aldrig kommer
upp till fem procent av taxeringsvärdet,
ty de stora inkomster som de t. ex.
fick av skogarna åren 1950 och 1951
lyckades de mycket väl placera i för -

bättringar på byggnaderna på godsen
o. s. v. De skaffade sig avdragsgilla utgifter,
vilket gjorde att de kunde hålla
de där fem procenten. Om nu de utarrenderade
jordbruksegendomarna såldes,
då skulle godsägarna inte kunna
dra av sina skogsinkomster på reparationer
på sina arrendegårdar, och det
blev inte längre någon effektiv fastighetsskatt
för dem. De fick betala kommunalskatt
till relativt sett mycket
större belopp än förut. Så är det i
verkligheten. Exemplet finns ju i de
sakkunnigas utredning, nämligen storkommunen
Bara med fideikommisset
Skabersjö, fideikommisset Hyby och
storgodset Torup. Klågerup är visserligen
inte en medioker herrgård men
dock en herrgård. I den kommunen
betyder ett borttagande av fastighetsskatten,
att utdebiteringen stiger med
1 krona 30 öre per skattekrona.

Herr Nilsson skall inte inbilla mig
att det skulle bli någon minskning i
skatteunderlaget om greven på Skabersjö
och baronen som innehar Hyby sålde
bort sina arrendegårdar, ty dessa
gods skulle komma att ge ganska goda
inkomster till kommunerna av de avverkningar
i skogarna, som då skulle
krypa fram på deklarationsblanketterna.

Nej, så enkelt är det inte, herr Nilsson.
Det är så att det finns olika slag
av kommuner. Det finns kommuner där
den nuvarande fastighetsskatten fortfarande
är effektiv och där ett borttagande
av fastighetsskatten skulle leda
till mycket starka skattehöjningar, så
starka att jag inte tror att någon, som
kan komma att få bära ansvaret för ett
beslut i denna riktning, skulle vilja ta
på sig ansvaret att på en gång skapa
den höjda kommunalskatt som skulle
uppkomma på många håll.

I detta sammanhang skulle jag vilja
säga ett ord till herr Sjölin om det där
20 000-kronorsavdraget, som han vill
göra för alla fastigheter. Det är inte
så, som herr Sjölin säger, att detta av -

Tisdagen den 26 maj 1953.

Nr 23.

Ändrade grunder för fastighetsbeskattningen.

drag kommer att sakna betydelse. Det
är visserligen sant att man inte vet så
mycket om detta, men i ett par fall har
man undersökt hur projektet skulle
verka. De sakkunniga har dock inte
tagit upp det till någon egentlig granskning.

Ett sådant fall, där det skett en undersökning,
är just Norrtälje. Denna
undersökning visar att införandet av
ett avdrag på 20 000 kronor för alla
fastigheter i Norrtälje skulle medföra
en ökad utdebitering av 42 öre. Därtill
kommer ju den föreslagna sänkningen
av repartitionstalet från 5 till 4, men
vad detta kommer att betyda i samband
med 20 000-kronorsavdraget finns däremot
inte på något sätt utrett — det
har inte kunnat ske, därför att denna
konstruktion inte tidigare varit uppe.
Men utdebiteringarna i Norrtälje skulle
ökas med lägst 42 öre och högst 67 öre.
Det nya repartitionstalet innebär väl
att de 25 öre som sänkningen av repartitionstalet
medför skulle reduceras
med en femtedel. Det skulle sålunda
förmodligen bli en ökad utdebitering
på 62 öre, men den kan också bli så
låg som 55 öre — det är svårt att säga
vilket. I varje fall kommer man inte,
herr Sjölin, ifrån att det med folkpartiets
förslag blir en skattehöjning på
minst 55 öre i Norrtälje. Det är klart
att 55 öre inte är lika mycket som
1 krona, men det är kännbart att på en
gång få en sådan ökning.

Det är den ena sidan av saken. Den
andra sidan är ju den, att ett sådant
avdrag skulle skapa mycket stora orättvisor.
Allra mest framträdande blir
dessa när det gäller bostadsrättsfastigheterna.
Det taxerade värdet av dessa
fastigheter är ju fördelat på bostadsrättsinnehavarna,
som alltså får bära en
viss del av skatten för fastigheten och
får göra det s. k. procentavdraget.
Men om det är fråga om ett hus med
ett miljontaxeringsvärde i Stockholm
eller på vilken annan plats som helst,
så utgör ju ett bottenavdrag på 20 000

kronor en så liten del av taxeringsvärdet,
att avdraget knappast märks för
de olika bostadsrättsinnehavarna. Följden
blir att alla de som i vällovlig strävan
att själva lösa sin bostadsfråga har
skaffat sig en bostadsrättsvåning icke
skulle få någon fördel, medan de som
valt den andra metoden att förvärva en
egen bostad, nämligen skaffat sig en
egnahemsfastighet eller villa, skulle få
en fördel.

Herr Nilsson i Svalöv talade, när det
var fråga om en annan sak som jag
också trax kommer till, om att folk
skulle tycka att det hela var så orättvist.
Men om någonting kommer att te
sig orättvist, är det väl den fullständigt
avita skillnad i beskattningen, som således
skulle komma att inträda mellan
egnahemsägare och villaägare å ena
sidan och bostadsrättsinnehavare på
den andra sidan, därest vi nu accepterade
herr sjölins förslag. Dessutom,
herr Sjölin, vet vi ju så litet om varthän
hela projektet för, såsom jag nyss
exemplifierade. För min del har jag
inte haft något intresse av att undersöka
denna sak, då jag klart har insett
bägge dessa nackdelar som jag här påpekat.
Det skulle väl också vara ganska
underligt, om riksdagen nu hoppade
på projektet utan att man egentligen
vet vad man därigenom åstadkommer.

Jag kanske också skall säga ett par
ord om schablontaxeringen. Herr Nilsson
i Svalöv målade därvidlag hemska
spökgestalter på väggen. Han menade
bland annat att det skulle bli ett förförligt
gny ute i landet, därför att t. ex.
en jordbruksarbetare som ägde sin bostadsfastighet
inte skulle med detta system
få lov att göra avdrag för sina reparationskostnader,
medan hans arbetsgivare
skulle få göra sådant avdrag både
för sin egen bostad och sina arbetarbostäder.
Ja, herr Nilsson i Svalöv,
jordbruksarbetarna är ett tålmodigt
släkte. De har nu i många år fått vänja
sig vid att finna, att de själva ofta har
haft större deklarerad inkomst än hus -

Nr 23.

Tisdagen den 26 maj 1953.

Ändrade grunder för fastighetsbeskattningen.

bonden, och de har burit detta med
jämnmod. Jag tror att de också kommer
att med jämnmod bära denna olikhet
i fråga om avdragen, ty det kommer
snart, herr Nilsson i Svalöv, att
visa sig att den schablonmässiga metoden
är mer fördelaktig för dem i det
långa loppet. Införandet av denna metod
kommer alltså inte att leda till att
människorna känner sig orättvist behandlade,
möjligen med undantag för
sådana fall, där man redan tillämpat
metoden och därvid, såsom i Malmö,
haft en procentsats av 4 procent.

Det avgörande har emellertid varit
att schablonmetoden har synnerligen
stora fördelar ur teknisk synpunkt. Nu
skall man ju i taxeringsnämnderna sitta
och granska alla dessa, jag höll på att
säga ibland rätt apokryfiska avdrag,
som vi ägare av enfamiljshus vill göra.
Man skall sitta och på öret granska våra
utgifter för vatten, renhållning, sophämtning,
småreparationer och allt sådant,
där det vanligen rör sig om mycket
små belopp. Det är nämligen i det
stora hela fråga om rätt betydelselösa
saker, utom när man någon gång samlar
sig och gör en stor reparation och
kan göra avdrag härför, därför att man
har inkomster från annat håll.

Det nu föreslagna systemet innebär
att fastighetsägaren får en gynnsammare
taxering alla andra år än det år, när
han gör en sådan stor reparation, men
för det året får ju fördelarna under dessa
andra gynnsammare år jämna ut
skillnaden. Det väsentliga är emellertid
att systemet kommer att medföra
en mycket stor lättnad för taxeringsnämnderna.
Det är doek 680 000 fastigheter
som man inte länge behöver
granska. Det finns därutöver bara cirka
100 000 fastigheter av annan fastighetsnatur.
Då kan man koncentrera sig på
granskningen av de deklarationer —
från jordbrukare, näringsidkare, ägare
av hyresfastigheter m. fl. — där en kontroll
verkligen har betydelse.

Folkpartiet har velat gå ett steg läng -

re än utskottet, ned till 2,5 procent.
Det innebär ingenting annat än att ge
dessa fastighetsägare eu skattelättnad,
som inte motsvaras av någon skattelättnad
för andra.

Hela det resonemang, som här har
förts om vad de sakkunniga sagt är alldeles
ovidkommande, därför att de sakkunniga
har byggt sitt uttalande på 3,5
procents avdrag och ett repartitionstal
på 5 procent.

Ett avdrag på 3 procent har valts,
därför att det ger en rimlig genomsnittlig
beskattning. Räntan på det lånade
kapitalet är i genomsnitt 3,4 procent.
Vi har sagt, att 3 procent av taxeringsvärdet
är bruttoinkomsten av fastighet.
Det hetvder, att man för de
egna pengar, som är placerade i fastigheten,
räknar med en förräntning av

2.4 procent, vilket till och med är en
tiondel lägre än postsparbankens ränta,
herr Sjölin. Den verkliga förräntningen
av de egna pengarna går från noll till
tre. Redan vid en förräntning med 2
procent av taxeringsvärdet blir den
genomsnittliga avkastningen på det
egna kapitalet 0,05 procent. Därför får
de som har större skulder en mycket liten
skattebelastning på sitt kapital,
under det att man räknar med litet
högre förräntning för dem som sitter
skuldfria, upp till 3 procent. Jag kan
inte förstå, att det ligger något orättvist
i att de som är starkt skuldsatta
får lindrigare beskattning. Vi kan ju
fråga herr Nilsson i Svalöv, herr Sjölin,
om detta strider mot förmågeprincipen.

I fråga om sommarvillornas beskattning
har herr Kärrlander rätt i att herr
Sjölin nu måste välja ståndpunkt. Det
vore rysligt förargligt om herr Spetz’
reservation vid röstningen ställdes mot
herr Sjölins reservation. Vad skulle
herr Sjölin då rösta för, 2,5 eller 3 eller

1.5 procent? Herr Sjölin skulle komma
i samma situation som en kameleont på
ett brokigt kläde.

Taxeringsvärdet för sommarbostäder

Tisdagen den 26 maj 1953.

Nr 23.

Ändrade grunder för fastighetsbeskattningen.

rättar sig efter saluvärdet. Detta beror
mer eller mindre — i långa loppet mer
■—• på avkastningen. Avkastningen bestämmes
av hur mycket det kostar att
hyra en sommarbostad. Om någon, som
förut hyrt sommarbostad, upptäcker, att
han för samma utgift men med större
trevnad kan få en egen sportstuga eller
villa, låter han hyreskostnaden bli avgörande
för vad han är villig att betala
när han skaffar sig en egen sommarbostad.
Sålunda kommer taxeringsvärdet
att stå i en viss relation till avkastningen.
Om sedan denna avkastning inflyter
under tre eller tolv månader är
alldeles likgiltigt.

Herr Sjölins resonemang är alldeles
felaktigt, när han vill gå ned till 1,5
procent, vilket han vet kommer att innebära
negativ förräntning av det egna
kapitalet, eftersom gränsen för förräntningen
går vid 2 procent, såvida inte de
som bygger sommarstugor lånar mindre
än andra. Huruvida de gör det är återigen
en outredd fråga.

Jag slutar med att understryka att
utvecklingen gått dithän, att vi bör avveckla
fastighetsskatten. Men vi måste
göra det försiktigt, så att vi inte skapar
stora störningar för många kommuner
och för många människor. Den metod,
som vi nu har fått fram och
som vidare kommer att medföra så
stor lättnad för taxeringsväsendet, kommer
i det långa loppet att bli till
nytta för hela vårt taxeringsväsende,
och de som blir föremål för sådan
schablontaxering kommer säkert icke
att känna sig illa berörda av den. Den
är avpassad så, att den genomsnittligt
sett inte kommer att leda till någon
skattehöjning.

Herr SJÖLIN (fp) kort genmäle: Herr
talman! Jag skall inte ta upp finansministerns
principiella syn på fastighetsskatten
till debatt. Jag tycker det skulle
vara ganska litet fruktbärande eftersom
vi är eniga om att fastighetsskatten förr
eller senare skall avvecklas. Det finns

dock en del andra punkter jag måste
behandla.

Finansministern säger att förslaget
om 20 000 kronors bottenavdrag skulle
vara särskilt orättvist mot bostadsrättsföreningarna.
Jag förstår inte riktigt
detta resonemang, eftersom bostadsrättsföreningarna
har kvar sina möjligheter
till avdrag för gjorda utgifter
med anledning av reparationer, underhåll
och andra omkostnader. Man kan
således använda den gamla metoden
fortfarande. För min del skulle jag
dessutom tro, att dessa bostadsrättslägenlieter
sannolikt ger en större avkastning
än egnahemsvillorna. Jag
måste säga att jag faktiskt inte har någon
grund för det påståendet, men jag
har den bestämda känslan att så måste
vara fallet. Om man tänker efter
har nämligen de flesta egnahemsvillor
tillkommit under ett tidigare skede då
man kunnat bygga relativt billigt. Nu
har man här fått sin fastighetstaxering
väsentligt ökad — visserligen har denna
höjning, som herr Kärrlander sagt,
kommit sent, men höjningen har dock
varit väsentlig. Man kan säga att dessa
små egnahemsbyggares utgifter ökats
på tre olika vägar. De har fått sin fastighetsskatt
ökad, likaså sin förmögenhetsskatt
och dessutom inkomstskatten
på grund av att fastighetstaxeringen
höjts. Man måste taga hänsyn till detta
när man behandlar denna fråga. Jag
är fullkomligt övertygad om att dessa
små egnahemsbyggare, som byggde sina
hus i början på 1900-talet när egnahemsbyggandet
på allvar satte in, kommer
att få vidkännas ganska starka påfrestningar
om man inte hjälper dem
genom detta förslag med 20 000 kronors
bottenavdrag och dessutom med den
mindre ränta, till vilken jag senare vill
återkomma.

Nu säger finansministern att frågan
om 20 000 kronors bottenavdrag inte
är tillräckligt utredd. Jag ger honom
rätt i att det vore önsvärt med en bättre
utredning om vilka verkningar genom -

Nr 23.

Tisdagen den 26 maj 1953.

Ändrade grunder för fastighetsbeskattningen.

förandet av ett sådant förslag skulle
få. Jag vill dock ännu en gång framhålla
vad jag sade i mitt första inlägg,
nämligen att de sakkunniga sagt att
det inte skulle bli några betydelsefullare
följder för kommunerna i skattetekniskt
hänseende. Man bar dock fullföljt
utredningen så långt att man kunnat
säga detta. Jag tror således att man
lika gärna skulle kunna våga sig på
detta förslag som förslaget om att sänka
repartitionstalet. Detta senare förslag
har nämligen de skattelagssakkunniga
inte tillstyrkt, utan det har finansministern
bestämt sig för utan förslag från
skattelagssakkunniga. De skattelagssakkunniga
har visserligen diskuterat
denna fråga men inte tagit ställning
till den. Finansministern sade också
för övrigt att han inte alls visste vad
förslaget kunde leda till. I det avseendet
kan alltså våra två förslag vara
jämbördiga, tycker jag.

Vad sedan frågan om schablontaxeringen
beträffar är jag av precis samma
mening som finansministern. Det är
synnerligen önskvärt att den genomförs.
Det är min erfarenhet som lett
mig till denna uppfattning, och jag är
för min del helt och fullt på den linjen
att det ur rationell synpunkt måste
vara synnerligen angeläget att den reformen
genomförs. Samtidigt anser jag
det dock vara angeläget att man avväger
denna schablontaxering på ett
sådant sätt, att den inte blir orättvis.
Jag är alltjämt av den meningen att 3
procent är för mycket, 2,5 procent vore
en riktigare siffra. Finansministern säger
visserligen att detta inte är någonting
att argumentera om, men det skulle
dock ha varit intressant om finansministern
tagit upp de skäl jag anförde
för denna sänkning av procentsatsen.

Finansministern säger att det inte
alls är för mycket att kommunerna får
den effektiva ränta, som man räknat
ut till 2,4 procent baserad på 3 procent
— med 2,5 procents räntesats skulle
talet bli 1,23. Från mina utgångs -

punkter frågar jag mig nu om det angår
staten hur jag förvaltar mina pengar.
Staten frågar inte efter om jag har
mina pengar på kistbotten, om jag köper
aktier för dem eller sätter in dem
på en sparbank eller en postsparbank
eller vilken bank som helst. Staten begär
inte att man skall få en viss bestämd
avkastning på pengarna utan nöjer
sig med att de skattskyldiga själva
deklarerar den avkastning de fått. Varför
skall man då här ställa upp det
målet, att det skall vara minst 2,4 procents
avkastning? Detta förstår jag inte.
Finansministern bortser helt och hållet
från den medömkan man kan ha med
dem som är skuldfria. Varför skall
dessa betala högre skatt än vad man
kan anse vara rimligt? Det vore faktiskt
rätt intressant att få höra denna
tankegång närmare utvecklas.

Sedan kommer finansministern in på
frågan om sommarvillorna. Han ville
helt och hållet underkänna de argument,
som jag framförde. Till detta ber
jag att få återkomma senare.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle:
Herr talman! Finansministern

började sitt anförande med att diskutera
huruvida förmågeprincipen eller intresseprincipen
för beskattningen skulle
vara rådande. Jag tror för min del, att
det blir litet besvärligt att bygga upp
ett kommunalt beskattningssystem efter
den intresseprincip, som finansministern
här var inne på. Den kommer säkerligen
i många fall att leda till rena godtycket,
varför jag inte kan tro, att vi
inom högern kan acceptera en sådan
princip.

Herr finansministern nämnde sedan,
att ägare till fastigheter fick finna sig
i att ha en särskild pålaga. Jag fick närmast
den uppfattningen, att han därvid
syftade på att det vore äganderätten
som sådan som skall beskattas. Man får
då inte en fastighetsskatt utan en skatt
på äganderätten. Ja, men vi har ju redan
förmögenhetsskatten, herr Sköld.

Tisdagen den 26 maj 1953.

Nr 23.

Ändrade grunder för fastighetsbeskattningen.

Finansministern sade vidare, att om
man höjer skatten en krona så verkar
den i kronor räknat på precis samma
sätt för vederbörande personer i kommuner
som har en hög eller låg utdebitering.
Ja visst, det är alldeles riktigt.
Men hur är det, herr finansminister, om
jag har en låg utdebitering, beroende
på att det finnes vissa orättvisor inom
kommunen, så får väl vederbörande
finna sig i att dessa orättvisor rättas till
även om man därigenom skulle komma
upp till samma skattehöjd som angränsande
kommuner har.

Finansministern påstod även, att det
är högern och folkpartiet som är skuld
till diskussionen om fastighetsskattens
vara eller inte vara, ty det är dessa partier
som har infört densamma. Ja, det
må så vara. Finansministern sade emellertid
också, att högern slagit vakt om
denna skatt. Ja, herr finansminister, det
är väl ändå så, att högern slog vakt om
fastighetsskatten vid den tidpunkt då
den hade någon betydelse. Högern är
emellertid lyhörd för utvecklingen och
försöker anpassa sig efter denna. När
högern nu har funnit — för att tala
med utredningsmännen — att vi har en
annan ekonomisk struktur, en bättre
anordnad taxering, större kommunenheter
o. s. v., då vill vi anpassa oss efter
detta. Det är därför som högern också
under de sista åren har krävt fastighetsskattens
slopande. Finansministern vill
väl inte bestrida, att högern under de
sista åren haft detta krav?

Herr finansministern kom in på resonemanget
om godsen. Det skulle ha
varit intressant att ta upp en längre
debatt rörande denna sak. Finansministern
framhöll, att det inte skulle bli
samma sänkning av skatteunderlaget om
arrendegårdarna såldes som det blir om
fastighetsskatten togs bort, ty då kommer
skogsintäkterna att spela in. Men
herr finansminister, om det är så att
egendomarna ligger i en kommun och
skogarna i en annan, blir det ovillkorligen
så att i de kommuner där egen -

domarna är belägna sker en mycket
stor sänkning av skatteunderlaget därför
att det kapital, som vederbörande
godsägare har haft placerat i den kommun
där de försålda gårdarna ligger,
efter försäljningen skall beskattas i hans
hemortskommun.

För att sedan med ett par ord beröra
vad finansministern sade rörande reparationerna,
vill jag framhålla att reparationer
måste väl göras även i fortsättningen
sedan fastigheterna försålts?
Vem skall då betala dem? Jo, arrendatorerna
som ägare får nu svara för dem.
Detta sänker deras inkomster och deras
skatteunderlag. De förra ägarnas eventuella
ökade skogsintäkter kommer att
uppvägas av dessa ökade reparationsavdrag
som de nya ägarna får. Därför
kan jag inte finna att herr finansministerns
resonemang på denna punkt är
hållbart.

Herr talman! Jag skulle vilja bemöta
ett par saker till i herr finansministerns
anförande men ber att få återkomma
till detta senare.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! När
herr Nilsson i Svalöv skall polemisera
mot mitt inlägg i vad det gällde skatteprinciperna,
går han på den linjen, att
det väl inte är möjligt att bygga upp
en kommunalskatt efter intresseprincipen.
Jag skulle vilja fråga herr Nilsson
i Svalöv: Vem har trott det? Inte
jag i varje fall. Jag har bara helt stillsamt
anmärkt, att det kanske inte i och
för sig vore stridande mot rättvisan att
ge den kommunala beskattningen något
drag av intressebeskattning. Det har vi
haft i hundra år, lika länge som det
över huvud taget funnits kommunala
skatter. Det är härvid alltid en fråga
om graden, en fråga om hur långt man
skall gå.

Sedan säger herr Nilsson i Svalöv, att
vi väl ändå inte skall ha någon skatt på
äganderätten, ty vi har ju en förmögenhetsskatt.
Jag har ännu inte upptäckt,

Nr 23.

Tisdagen den 26 maj 1953.

Ändrade grunder för fastighetsbeskattningen.

att vi har en kommunal förmögenhetsskatt,
och det är den kommunala skatten
som vi nu diskuterar.

Vidare säger herr Nilsson i Svalöv,
att högern slog vakt om fastighetsskatten
den gång som denna skatt behövdes,
och att högern är lyhörd. Ja, det
kan hända. Jag skall inte underkasta
högern något prov i det avseendet. Jag
vill bara fästa uppmärksamheten på att
min invändning gällde frågan om formen
för fastighetsskatten och att min invändning
gjordes med anledning av att
herr Nilsson i Svalöv anklagade vår nuvarande
form för fastighetsskatt för
stor orättvisa. Det var väl naturligt att
jag då anmärkte, att herr Nilsson får
tacka sitt eget parti för att vi nu har
en form för fastighetsskatten som är så
orättvis som den i verkligheten är.

Så skall jag bara säga om godsen,
att det nog inte finns så många storgods
som har allt sitt jordbruk i vissa
socknar och all sin skog i andra socknar,
i varje fall inte hos oss där hemma
i Skåne, där jordbruken smyger sig
in litet varstans, även i skogsbygderna,
så mitt resonemang på den punkten
håller nog.

Så ett par repliker till herr Sjölin.
Herr Sjölin vill bemöta mig, när jag
säger att förslaget om 20 000-kronorsavdraget
inte är utrett, med att sänkningen
av repartitionstalet från 5 till 4
inte heller är utredd, eftersom de sakkunniga
inte har sysslat med den. Nej,
herr Sjölin, men den saken har vi sedan
utrett i finansdepartementet, men
ingen har utrett verkningarna av avdrag
på 20 000 kronor. Det är det som
är skillnaden på den punkten.

Herr Sjölin säger vidare, att det inte
finns något skäl varför man inte skall
gå ned till 2''h procent vid schablonberäkningen.
Men, käre herr Sjölin,
varför inte gå ned till 2, varför inte
till 1,5 eller 1 procent? Svara mig på
den frågan! Måste inte svaret bli, att
vi måste ha en procentsats som inte
kommer anordningen att te sig orätt -

vis gentemot andra skattebetalare? Det
är ju en sådan avvägning vi måste
göra, och jag hävdar för min del, att
procenttalet 3 innebär en rättvis avvägning
gentemot andra skattebetalare.

Sedan kunde herr Sjölin inte heller
förstå mitt exempel om bostadsrättsföreningarna.
Nu är det ju så att bostadsrättsföreningarnas
medlemmar betalar
fastighetsskatt, och skatten är effektiv
— en bostadsrättsförening måste
ha existerat många år innan den kommer
i den situationen, att fastighetsskatten
icke är effektiv. Bostadsrättsföreningarna
betalar alltså fastighetsskatt.
Vem betalar den skatten? Jo, det
gör medlemmarna. Låt oss nu tänka oss
två personer, varav den ena har en bostadsrättslägenhet,
som är tilldelad ett
fastighetstaxeringsvärde av 30 000 kronor,
och den andra har en egnahemsvilla,
taxerad till 30 000 kronor. Hur
blir det nu om man inför detta 20 000-kronorsavdrag? Här i Stockholm skulle
egnahemsägaren få sin fastighetsskatt
sänkt — om jag räknar med repartitionstalet
4 procent — från 126 kronor
till 42 kronor, medan bostadsrättsföreningens
medlem fortfarande fick betala
126 kronor. Han skulle alltså få en
fastighetsskatt som vore 84 kronor högre
än kamratens som satt i ett eget
hus. Det är däri jag ser den stora orättvisan.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag vill först anknyta
till det som jag slutade med i
min förra replik, nämligen beskattningen
i de kommuner där de stora
godsen finns. Jag anser fortfarande att
den kommun som utredningen valt inte
är representativ för en godskommun.
Klågerup är utarrenderad, Hyby i sin
helhet utarrenderad, Tornp är till
största delen utarrenderad, och på samma
sätt är det med Skabersjö. Det finns

Tisdagen den 26 maj 1953.

Nr 23.

Ändrade grunder för fastighetsbeskattningen.

icke några större jordbruksegendomar
i denna kommun som brukas av ägarna
själva om man undantager ett par huvudgårdar
till Skabersjö.

Herr finansministern sade på tal om
den s. k. villaägarbeskattningen, att
han icke trodde att det skulle uppstå
irritation på landsbygden om det nya
förslaget genomfördes. Finansministern
försökte närmast skämta bort de argument
jag framfört. Han försäkrade
nämligen att lantarbetarna är ett tålmodigt
släkte som i många år har haft
högre inkomster än jordbrukarna själva
och att de har funnit sig däri. Ja, herr
finansminister, detta beror väl då på
att jordbruket har haft det så dåligt
ställt? Ty det kan väl inte bero på
att finansministern syftar på någonting
annat, som jag inte vill uttala?
Beror det på ett dåligt ekonomiskt
resultat för jordbruket är det väl bara
naturligt att lantarbetarna funnit sig
i att ha haft högre inkomst än jordbrukarna.

Herr finansministern sade till sist,
att man i framtiden skulle kunna ta
bort fastighetsskatten. Jag gläder mig
åt detta hans uttalande, men jag ställer
mig den frågan, om det icke i framtiden
också kommer att uppstå samma
orättvisor som enligt herr finansministern
nu skulle uppstå om man
tog bort fastighetsskatten? Det skulle
vara intressant att få klarhet på den
punkten. Jag tror för min del att den
rätta tidpunkten för att ta bort fastighetsskatten
är inne nu, då det kommunala
skatteunderlaget är högt, ty då
kan de kommuner som får ett sänkt
skatteunderlag — det är inte alla som
får det — anpassa sig efter minskningen
i skatteunderlaget så att de
kan klara sig även när det blir
sämre tider.

Herr SJÖLIN (fp) kort genmäle: Herr
talman! Först några ord om räntesatsen.
Finansministern menar att 3 procent
är just det rätta. Jag har den

uppfattningen, att 2,5 vore bättre, och
jag har anfört en del motiv för det.
Dels har jag påpekat att bankräntan
i allmänhet inte är högre än 2,5, och
dels har jag visat att den nya metoden
faktiskt ställer den enskilde i ett sämre
läge ur skattesynpunkt än vad det hittillsvarande
systemet gör. Jag har anfört
ett exempel som finns i propositionen,
som visar att det i sex kommuner
i medeltal blir en höjning med
92 kronor per fastighet, vilket motsvarar
0,3 procent på det genomsnittliga
taxeringsvärde av 27 200 kronor
som anges i annat sammanhang i propositionen.
Det ger belägg för att en
sänkning med 0,3 procent är lämplig,
och den omständigheten, att man
vid insättning i bank får 2,5 procents
ränta, ger belägg för att räntan bör
sänkas till detta tal.

Sedan vill jag säga något om sommarvillorna.
Jag förstår inte att man
från socialdemokratiskt håll har så
stora betänkligheter emot att en viss
välvilja skall lysa igenom när man ser
på sommarvillorna. Man har fortfarande
den uppfattningen att det bara är
penningmagnater som har sommarvillor,
men det är ju folk ur alla kretsar
som har sommarbostäder. Jag skulle
vilja säga till finansministern: Om vi
nu bestämmer —- som jag förstår att
det blir — att sommarvillor inte skall
ha en särställning utan räknas såsom
permanentbostäder, då sätter man ur
kraft ett prejudikat av regeringsrätten
från den 2 september 1948, och då
undandrar man sålunda den möjlighet
som förut fanns för skattemyndigheterna
att ta detta prejudikat i betraktande.
Så mycket mer vill jag säga detta
som länsstyrelsen i Stockholms län nu
i år fastställt, att om man går efter
schablonberäkning enligt den gamla
metoden skall 5,5 procent av taxeringsvärdet
vara hyresinkomst för permanentbostäder,
men bara 3 procent
för sommarbostäder.

Dessa två argument talar mycket

Nr 23.

Tisdagen den 26 maj 1953.

Ändrade grunder för fastighetsbeskattningen.

starkt för den mening jag tidigare
framförde. Men om vi som sagt beslutar,
att det skall vara lika för sommarvillor
och permanentbostäder, sätter
man ur kraft detta prejudikat från
regeringsrätten. Jag skulle vilja böra
finansminsterns mening om den saken.

Sedan hade herr Kärrlander och
finansministern ganska stora bekymmer
för folkpartiets ställning angående
1,5 procent för sommarvillor, men det
är så enkelt. Jag medger dock att
det ser lite underligt ut, eftersom man
i reservationen talar om 3 procent
för permanentbostäder. Men vi vet från
början att 2,5 procent inte går igenom.
Riksdagsmajoriteten är så följsam att
det inte är tänkbart, och för att förenkla
proceduren har vi därför utgått
från 3 procent räntesats för permanentbostäder,
varav hälften är 1,5 procent.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Den
sista saken skall jag inte yttra mig om.
Det är ju i alla fall så, att herr Sjölin
har föreslagit två lydelser av 24 §, som
på väsentliga punkter avviker från
varandra. Dessa förslag är icke subsidiära
utan jämsides, så herr Sjölin
kommer ändå inte att klara sig från
samvetsnöd, om olyckan är framme.

Sedan skulle jag vilja säga, att jag
vet visst att de som har sommarbostäder
inte är några penningmagnater. Jag
känner alltför väl till att det är alla
slags människor, men det kan ju inte
föranleda mig att sätta dem i en annan
situation än andra människor. Vad
prejudikatet angår, så ber jag att få
fästa uppmärksamheten på att detta
prejudikat icke är något prejudikat om
sommarbostäder utan gäller ett alldeles
speciellt förhållande. Det var nämligen
på det sättet, att en statstjänsteman
två år före pensionsålderns inträde
köpte en fastighet i en stad i södra
Sverige. Han tjänstgjorde inte där utan
på annat håll. Han hade alltså denna
fastighet i två år, medan han var bosatt

på annan ort, och använde fastigheten
bara till bostad under semestern. Det
var icke egentligen sommarbostad, utan
han hade bostaden stående i väntan på
att han skulle lämna sin statstjänst och
flytta till den stad, där han kände sig
höra hemma. Det var i det fallet regeringsrätten
medgav en lägre inkomstberäkning
för denna fastighet än om
den hade varit bebodd hela året. Men
det var icke någon sommarbostad, utan
det var ett vanligt hus som tillfälligtvis
icke skulle användas hela året. Om det
är några taxeringsmyndigheter som använt
detta som prejudikat för sommarbostäder,
är det prejudikatet utan tvivel
felaktigt använt, ty det finns inget
prejudikat om sommarbostäder.

I detta sammanhang vill jag säga, att
när herr Sjölin kommer med sina sex
kommuner, som ju visar litet skiftande
resultat av schablonregeln, så talar
herr Sjölin aldrig om att vi har gjort
en särskild utredning på över 700 fastigheter,
spridda över hela landet, och
att denna utredning visar att den metod,
som här föreslås, icke ger högre
skatt än det gamla systemet. Detta är
ju en mycket mer omfattande utredning,
som man väl får tillmäta ett visst
vitsord.

Så går jag över till att bemöta herr
Nilsson i Svalöv, och där skall jag fatta
mig mycket kort. Först vill jag säga,
att jag vet inte vad det beror på när en
arbetsgivare får lägre skatt än arbetaren.
Men vad jag vet är, att lantarbetarna
i många år har undrat, och det kommer
de väl att fortsätta att göra.

Herr Nilsson i Svalöv hade besvär
med storgodsen, där han ju tog upp
storkommunen Bara och talade om att
där hade storgodsen allting utarrenderat.
Han nämnde några, och så var det
ett till, där han sade att det var likadant.
Det var Skabersjö. Herr Nilsson
i Svalöv! Skabersjö fideikommiss driver
självt i Skabersjö socken Skabersjö
gård och Svenstorp på sammanlagt över
1 000 tunnland och i Svedala socken

Tisdagen den 26 maj 1953.

Nr 23.

Ändrade grunder för fastighetsbeskattningen.

egendomen Roslätt på några liundra
tunnland.

Herr BIRKE (h): Herr talman! Skälen
för ett avskaffande av fastighetsskatten
har redan utförligt behandlats av herr
Nilsson i Svalöv, och jag tänker därför
inte närmare fördjupa mig i den frågan.
Det är bara en sak jag ytterligare
vill framhålla. 1950 års skattelagssakkunniga
har genom sina utredningar
klart visat, att den merbelastning som
åstadkommes genom garantibeskattningen
nuförtiden i stort sett endast
drabbar villaägare. Bland dessa inräknar
jag då även ägare till sportstugor.
För de enskilda villaägarna kan merbelastningen
bli ganska betydande.

När inkomstutvecklingen blivit sådan,
att större delen av övriga fastighetsägare
endast i formellt hänseende
drabbas av fastighetsskatt och denna
skatt för kommunernas del i stort sett
mist sin betydelse, verkar det givetvis
så mycket mer orättvist att behålla en
ordning som egentligen endast drabbar
en viss grupp fastighetsägare. Denna
grupp består därtill för det mesta
av sådana som endast med betydande
uppoffringar kunnat åstadkomma det
ur samhällets synpunkt gagneliga sparande
som krävts för anskaffande av
det egna hemmet. Jag vill med dessa
ord betyga mitt instämmande i kravet
på fastighetsskattens omedelbara slopande.

Till bevillningsutskottets betänkande
nr 49 finns emellertid fogad ytterligare
en reservation av herrar Velander och
Nilsson i Svalöv. För den händelse deras
förslag om fastighetsskattens avskaffande
från och med 1954 inte skulle
vinna riksdagens bifall, yrkar de, att
repartitionstalet skall sänkas till 3 procent,
inte till 4 som departementschefen
föreslagit. Jag vill, herr talman,
utan ytterligare argumentering såsom
ett andrahandsyrkande hemställa om
bifall till denna med II betecknade reservation.

I bevillningsutskottets betänkande nr
50 tillstyrker majoriteten finansministerns
förslag i proposition nr 187 om
att ägare till en- och tvåfamiljsfastigheter
skall beskattas efter en schablonmetod.
Inkomsten skall tas upp till 3
procent av taxeringsvärdet, varefter avdrag
inte får ske för annat än gäldränta
och eventuell tomtavgäld.

Jag har tidigare här i kammaren,
både i år och i fjol, haft debatter med
finansministern om villaägarnas beskattning.
Anledningen var då närmast
den höjning av taxeringsvärdena som
åstadkoms genom 1952 års allmänna
fastighetstaxering och den inverkan
detta hade på det hyresvärde villaägarna
skulle ta upp i sina inkomstdeklarationer.
Sedan herr statsrådet Sköld
den 13 februari i fjol gjort det uttalandet,
att höjda taxeringsvärden i och
för sig icke behövde medföra höjda
hyresvärden, förvånade mig finansministern
den 11 februari i år genom att
—• som jag tyckte — om inte precis ta
tillbaka det tidigare uttalandet så dock
ge detta ett ganska intetsägande innehåll.
När jag emellertid uttryckte en
viss besvikelse över vad jag betecknade
såsom en negativ inställning från finansministern
till Sveriges villaägare,
gjorde finansministern gällande, att
hans inställning fick prövas vid ett tillfälle,
då frågan om villaägarnas beskattning
skulle komma upp i riksdagen
i samband med särskild proposition.
Detta har nu skett. Tyvärr måste
jag säga finansministern, att det nu
framlagda förslaget inte föranleder mig
att ta tillbaka något av det omdöme
jag fällde den 11 februari. Jag kan nämligen
inte finna annat än att det förslag
vi behandlar i dag kommer att betyda
en skärpning, i vissa fall en inte
obetydlig sådan, för villaägarna.

Finansministern har i propositionen
gjort följande uttalande: »Ett sådant procenttal
bör väljas, att den framräknade
inkomsten i genomsnitt icke blir högre
än den inkomst, som framkommer vid

Nr 23.

Tisdagen den 26 maj 1953.

Ändrade grunder för fastighetsbeskattningen.

beräkning enligt nuvarande regler och
metoder.» Ett liknande uttalande gjordes
på sin tid av 1950 års skattelagssakkunniga,
som kom med det första förslaget
till omläggning av villaägarnas
beskattning på sätt finansministern sedan
tagit upp. Bevillningsutskottets majoritet
säger också, att »verkställda statistiska
undersökningar ger vid handen,
att taxeringsutfallet vid begagnandet
av procenttalet 3 för beräkning av
bruttointäkten i genomsnitt kan beräknas
bli detsamma som vid tillämpningen
av den vanliga inkomstberäkningen».
Den föreslagna metoden skulle således
i princip inte vara avsedd att leda
till ändring av skattebelastningen.

Jag måste erkänna, herr talman, att
dessa olika uttalanden i hög grad förvånat
mig. I själva verket är det nämligen
så, att de företagna statistiska undersökningarna
bestämt pekar i den
riktningen, att den föreslagna metoden
skulle leda till en skatteskärpning
för villaägarna. Såsom framhållits i en
motion i första kammaren av herr
Lundqvist, har 1950 års skattelagssakkunniga
med utgångspunkt från tidigare
taxeringsvärden och en efter 3,5
procent beräknad intäkt kommit till sådana
resultat som att den sammanlagda
nettointäkten -— efter avdrag för underskott
■—- beträffande sex undersökta
kommuner eller kommundelar skulle
mer än sjudubblas, om den föreslagna
metoden varit gällande ifrågavarande
år. Att finansministern sedermera sänkt
procenttalet från 3,5 till 3 betyder inte
någon lättnad utan innebär tvärtom en
stark skärpning för villaägarna. Räknar
man med en 50-procentig höjning av
taxeringsvärdena, motsvarar nämligen
talet 3 applicerat på de nya taxeringsvärdena
ett procenttal av 4,5 räknat på
de gamla taxeringsvärdena.

Även de undersökningar som redovisas
i propositionen i fråga om fem av
de kommuner eller kommundelar som
ingått i de sakkunnigas undersökningar
ger, så vitt jag förstår, otvivelaktigt vid

handen, att den föreslagna metoden innebär
en skatteskärpning. Den sammanlagda
nettointäkten enligt schablonmetoden
ligger nämligen 50 procent
högre för taxeringsåret 1951, trots att
man dessförinnan räknat upp resultatet
för 1951 med hänsyn till de höjda
taxeringsvärdena och efter ett bruttohyresvärde
av 5 procent. Tar man så
hänsyn till att man i propositionen utelämnat
en av de sakkunniga undersökt
kommun och därvid valt en sådan kommun,
där enligt gällande ordning uppkommit
ett totalt underskott, behöver
man inte tveka inför påståendet, att
bevillningsutskottets nyss återgivna uttalande
saknar täckning i verkligheten.
Det blir en skatteskärpning för villaägarna,
om det nya förslaget genomföres.

För villaägarnas del betyder skatteskärpningen
i detta sammanhang detsamma
som en ökning av bostadskostnaderna.
Utöver den ökning, som redan
höjningen av taxeringsvärdena åstadkommit
för villaägarna, får de här en
ny sådan. Detta måste betyda, att finansministern
liksom utskottet anser,
att andra regler bör tillämpas för villaägare
än för hyresgäster i gemen. För
hyresgästerna råder praktiskt taget hyresstopp.
Deras hyra har i huvudsak
endast stigit så mycket sedan 1939 som
erfordras för att täcka de ökade bränslekostnaderna.
Villaägarna har redan tidigare
efter hand fått känning av inflationen,
varigenom omkostnaderna
för fastigheterna stigit. Åt detta har
självfallet ingenting varit att göra, sedan
väl inflationen släppts loss. Men
nog borde det väl räcka med den hyreshöjning
villaägarna av den anledningen
råkat ut för. Inte borde väl Sveriges
riksdag lägga sten på bördan genom
en ny skatteskärpning, som enbart
träffar denna speciella grupp. Jag kan
alltså inte ansluta mig till det schablonförslag,
som finansministern här lagt
fram.

Jag ber, herr talman, att få yrka bi -

Tisdagen den 26 maj 1953.

Nr 23.

Ändrade grunder för fastighetsbeskattningen.

fall till reservation nr I av herrar Velander
och Nilsson i Svalöv och alltså
hemställa, att riksdagen avslår propositionen
nr 187.

Herr VIGELSBO (bf): Herr talman!
Här har ju nu frågan om fastighetsskatten
diskuterats ganska länge, och det
har ju också påpekats, hur orättvis
den nuvarande fastighetsskatten är till
sina verkningar, varför jag knappast
behöver ägna någon tid åt att utveckla
detta. Det har ju sagts både från högerns
och folkpartiets sida, och det har
också erkänts från finansministerns
sida, att den skatten i sin nuvarande
utformning inte ger den rättvisa, som
man skulle önska och kan kräva av
en beskattning.

Det visade sig, då 1950 års skattekommitté
utredde frågan, att man då
hade en effektiv skatt på jordbruksfastighet
av icke mindre än mellan 20
och 25 procent. Denna effektiva skatt
är ju den skatt, som man kan säga påföres
en fastighet utan reellt underlag.
Följaktligen får man se det som en
orättvis belastning på det objekt som
den drabbar. Ser man å andra sidan
på annan fastighet, finner man, att vid
samma tid den effektiva skatten uppgick
till mellan 65 och 70 procent.

Nu kan man med skäl göra gällande,
att under de år som gått, sedan 1950 års
skattekommitté kom med sitt material,
inkomsterna ökats såväl beträffande
jordbruksfastigheter som väl också beträffande
gruppen annan fastighet. Men
då får vi också komma ihåg, att här
har ägt rum en ny fastighetstaxering,
vilket gör, att man torde kunna utgå
ifrån att den effektiva skatten till sin
reella omfattning ingalunda har minskat.
Det är påtagligt, att man måste
söka finna någon form för avveckling
av dessa skatteorättvisor. Man måste
medge, att en del av de orättvisor den
nuvarande fastighetsbeskattningen, som
hårdast drabbar de ekonomiskt svagast
ställda, kommer att i någon mån

avslipas genom bifall till den proposition,
som nu föreligger och till vilken
utskottet har yrkat bifall. Man
vinner bland annat att man bättre kan
utnyttja ortsavdragen och även avdrag
för nedsatt skatteförmåga. Vidare har
repartitionstalet sänkts från 5 till 4.
Dessa förändringar tar udden av de
största orättvisorna, även om man därmed
inte kan säga att orättvisorna är
helt undanröjda, ett förhållande som ju
också finansministern i sitt anförande
underströk.

Herr Nilsson i Svalöv citerade bondeförbundets
program, och det är med
mycket stor tillfredsställelse vi bondeförbundare
konstaterar, att herr Nilsson
i Svalöv, som tydligen är rätt anspråksfull
när det gäller val av litteratur,
eftersom han tillgripit bondeförbundets
program och studerat det på
det djupsinniga sätt som av hans timslånga
anförande framgick.

Det är alldeles riktigt att vi har sagt,
att vi skall avveckla fastighetsskatten.
Det är ett krav som vi inte tänker pruta
på, och det är ett krav som vi har haft
redan under den tid, då högern hade
mycket svävande uppfattningar om fastighetsskattens
vara eller icke vara.

Vi anser alltjämt fastighetsskatten
vara en orättvisa, som skall avskaffas,
men frågan är om man kan göra detta
precis nu. Man får nog göra det etappvis.
Jag menar att med de fördelar som
förslaget innehåller och som jag förut
nämnt har vi för den här gången vunnit
så pass mycket, att vi kan anse
oss för dagen tillfredsställda. Dessutom
har finansministern framhållit i propositionen,
att så fort vi får se verkningarna
av denna reform som nu skall genomföras,
så skall det tillsättas en utredning
med direkt syfte att klarlägga
hela frågan om fastighetsskattens avskaffande.
Detta har understrukits av
utskottet, och jag vill till kammarens
protokoll få den saken ytterligare poängterad.

Alltid när fastighetsskattens avskaf -

4 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 23.

Nr 23.

Tisdagen den 26 maj 1953.

Ändrade grunder för fastighetsbeskattningen.

fande varit på tal, har man från oppositionens
sida framhållit, att detta för
Norrlands vidkommande skulle innebära
en olycka. Denna uppfattning har
förefallit att vara genomgående. Oavsett
vilket parti norrlandsrepresentanterna
tillhört har de alla varit av den
meningen, att åtgärden skulle drabba
norrlandskommunerna oerhört hårt. De
siffror som 1950 års skatteutredning
lagt fram visar emellertid, att om fastighetsskatten
avvecklas, kommer inte
endast norrlandskommunerna att drabbas
därav utan även kommuner i södra
och mellersta Sverige, och kommunerna
skulle också drabbas mycket olika.
Det har här tagits exempel från Skåne,
där en jordbrukskommun på grund av
fastighetsskattens slopande skulle få
skatten höjd med kr. 1:18 per bevillningskrona.
En jordbrukskommun i
Norrland skulle däremot icke få sill
utdebitering höjd med mer än 15 öre
per bevillningskrona, under det att en
badortskommun i mellersta Sverige
skulle få utdebiteringen höjd med inte
mindre än kr. 3: 45.

Jag vet inte om det tidigare har verkställts
någon liknande utredning om
verkningarna av fastighetsskattens borttagande,
men när man nu ser resultatet
av den utredning som gjorts, så tror
jag att även agronom Nilsson kan vara
överens med mig om att vi inte utan
vidare kan kasta fastighetsskatten över
bord. Jag är övertygad om att vi här
måste gå på finansministerns förslag,
vilket ju också tillstyrkts av bevillningsutskottets
majoritet, som förordar
att vi skall se tiden an och se vilka
verkningar den reform kommer att få,
som vi i dag sannolikt kommer att besluta
om. På grundval härav kan vi sedan
sätta i gång en utredning.

Jag vill här till kammarens protokoll
med skärpa understryka, att vi hoppas
denna utredning skall kunna sättas i
gång så fort som möjligt, och att finansministern
ger utredningen sådana
direktiv att den kan sikta på fastighets -

skattens totala avveckling. Denna skatt
innebär nämligen, som ofta framhållits,
en orättvisa, och jag anser det därför
inte vara tillbörligt att längre uttaga
densamma. Från vårt håll är det
därför ett krav att skatten kommer bort.
Vi tackar för det steg som nu tagits
och skall tagas i dag, och vi kommer
att fortsätta att arbeta för och sträva
efter att klara nästa etapp. Vi hoppas
också att det skall bli möjligt för finansministern
att taga ytterligare ett
steg i rätt riktning, sedan en utredning
förevarit och erfarenheter vunnits genom
denna första etapp, så att hela den
orättvisa som fastighetsskatten innebär
kan bringas ur världen.

Herr talman! Med detta anser jag
mig kunna nöja mig för dagen och ber
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr NILSSON i Östersund (s): Herr
talman! Jag har den uppfattningen, att
diskussionen dragit så långt ut på tiden,
och att frågan om fastighetsskatten
blivit belyst ur så många synpunkter,
att det nu inte finns så mycket
att tillägga.

När jag suttit och lyssnat till anförandena
från höger- och folkpartirepresentanterna,
har jag emellertid
konstaterat, att man från dessa håll på
ett mycket oreserverat sätt spikat fast,
att fastighetsskatten bör avskaffas omedelbart.
Häremot vill jag anmäla en avvikande
mening. Först vill jag då erinra
om att flertalet remissinstanser
har avstyrkt skattens avskaffande, och
man har i varje fall uppe i de norrländska
kommunerna en känsla av att
det skulle innebära ett ganska avsevärt
inkomstbortfall att företaga den operationen
just nu.

Från oppositionens sida har man
försökt göra gällande, att fastighetsskatten
är betydelselös även för sådana
kommuner, där kraftverksbyggen
pågår. Jag tror emellertid inte att vi,
som representerar kommuner där stora

Tisdagen den 26 maj 1953.

Nr 23.

Ändrade grunder för fastighetsbeskattningen.

kraftverksbyggen pågår och där det
finns stora bolagsskogar, vill skriva under
på det. Jag har gjort en liten privat
utredning över förhållandena i Jämtlands
län, i vilken jag tagit med 20
kommuner. Jag har då inte bara plockat
ut kraftverkskommuner, utan sammanställningen
representerar ett genomsnitt
av länets kommuner. Därvid
har jag fått fram följande siffror:

I dessa 20 kommuner har man en
sammanlagd skatteinkomst av 17 659 245
kronor, och av denna summa representerar
fastighetsskatten 2 833 591 kronor.
Om jag räknar om detta till procenttal
finner jag, att fastighetsskatten
inom dessa kommuner representerar
omkring 16 procent av de sammanlagda
skatteintäkterna. Nu vill jag ställa
denna fråga: Om man följer den linje
som man rekommenderar från högerpartiet
och avskaffar fastighetsskatten,
hur skall man då fylla ut de luckor som
uppstår i kommunernas inkomster? Jag
kan inte se annat än att det måste ske
på det sättet att man höjer utdebiteringen.
Jag vill beträffande denna sak
säga att för min personliga del framstår
det som principiellt oriktigt att ta
bort en skattebörda från skogsbolagen
och de stora kraftverksbolagen och flytta
över denna skattetunga på de enskilda
inkomsttagarna.

Jag vill, herr talman, referera ett avsnitt
av det remissvar Landskommunernas
förbund avgivit. Man säger där,
»att det av utredningen vore ådagalagt,
att de tidigare olägenheterna av
garantiskatten successivt i stort sett
eliminerats och att en avveckling nu
mindre än någonsin kunde vara påkallad.
I nuvarande konjunkturläge
skulle det också vara äventyrligt att
åstadkomma rubbningar i det kommunala
skatteunderlaget. Antalet landskommuner,
som under de senaste decennierna
inom sina gränser fått en
omfattande sportstugebebyggelse, större
kraftverksanläggningar o. d., hade
starkt ökat, och dessa kommuner vore

särskilt beroende av effektiv fastighetsskatt
till icke alltför obetydliga belopp
från dessa beskattningsföremål.»

Sammanfattningsvis vill jag anmäla
att jag hyser den bestämda uppfattningen,
att man inte nu bör slopa fastighetsskatten.
Detta skulle nämligen
innebära att ett stort antal kommuner,
inte bara i Norrland utan även på
andra håll i landet råkade i betydande
ekonomiska svårigheter.

Jag har, herr talman, velat ha detta
antecknat till protokollet och ber att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr JANSSON i Aspeboda (bf): Herr
talman! Det ligger i sakens natur att
så snart det här rör sig om hur vi skall
beskatta människorna i vårt land blir
det alltid mer än en synpunkt, som
kommer att göra sig gällande om hur
den lagstiftning skall se ut efter vilken
skatterna skall utgå. Så har skett även
denna gång, och det var ju väntat, ty
fastighetsskatten har ju varit föremål
för upprepade behandlingar sedan
mycket, mycket lång tid tillbaka. Om
man läser vad utredningen skrivit härom
får man en historik, som det är
mycket intressant att ta del av. Det är
inte tu tal om att man haft ögonen
på de förhållanden, som härvidlag
varit rådande, men frågan är hur
man skall kunna skapa bättre förhållanden
och på vilket sätt detta skall
ske så att man inte begår felet att hoppa
ur askan i elden åtminstone beträffande
vissa delar av den lagstiftning
man vill åstadkomma. Jag blev nog en
smula förvånad över att debatten kommit
att så länge dröja vid de stora
godsen i Skåne, men det berodde väl
på att herr Nilsson i Svalöv lade upp
sitt anförande på det sätt han gjorde.
Jag vill liksom herr Yigelsbo understryka,
att med det steg vi nu kommer
att ta, om bevillningsutskottets förslag
blir bifallet, kommer vi här ett stycke
framåt. Ändå är som herr Nilsson i
Svalöv påpekade de svagast ställda här

Nr 23.

Tisdagen den 26 maj 1953.

Ändrade grunder för fastighetsbeskattningen.

i landet de som inte kunnat utnyttja de
kommunala ortsavdragen. Den saken
blir ju tillrättalagd nu, och det kommer
att bli en tröst för herr Nilsson i
Svalöv och för hans godsägare att de
nu får för det första repartitionstalet
sänkt från 5 till 4, och får det väl
också ifall inkomsten härrör allenast
från jordbruk och därigenom tillfälle
att utnyttja ortsavdraget. Det rättar i
varje fall till förhållandena för den
allra största delen som drabbas därav
att de inte kunnat utnyttja ortsavdraget.
Det är med andra ord en stor
framgång i avvaktan på hela denna beskattnings
avskaffande och dess ersättande
med ett system som täcker vad
vi vill åstadkomma.

Jag tänker nu särskilt exempelvis
på hurusom man i eu nybildad storkommun
i mitt hemlän får fram följande
siffror beträffande fastighetsskatten.
Den senaste fastighetstaxeringen
visar att ett enda industriellt företag,
som har en gren av sin verksamhet,
nämligen en kraftstation, där fick den
åsatt ett taxeringsvärde av 19 330 400
kronor medan taxeringsvärdet i denna
nya storkommun, som är en av länets
kanske bästa jordbruksbygder med
mycken skog, stannar vid 17 973 100
kronor. Ett enda kraftverk är där i
runt tal 1,3 miljoner högre taxerat än
helt kommunen. Om vi nu utan vidare
skulle följa högerns förslag utan att
veta hur vi skall ordna beskattningen
i ett sådant där fall frågar jag mig, hur
vi skall kunna ordna fördelningen av
de samlade inkomsterna kommunerna
emellan från ett av Sveriges allra största
företag, som har sitt huvudkontor i
en stad men verksamheten i övrigt förlagd
till en rad socknar, som berörs
därav att till den eller den trakten förlagts
ett kraftverk eller ett annat industriellt
företag. Den nöten måste
knäckas först, ty denna inkomstkälla
har dock lämnat sitt bidrag till företagets
samlade inkomst. Kan vi få den
sidan av saken ventilerad, har vi kom -

mit ett stycke på väg. Men som det nu
är kan man knappast vara nöjd och
gå med på att vi på ett enda bräde skall
ta bort fastighetsskatten, när man på ett
belopp av 19 330 000 kronor redovisar
till inkomsttaxering 598,3 bevillningskronor,
under det att, om man använder
sig av repartitionstalet 5, inte
mindre än 9 665 bevillningskronor
skulle tillfalla kommunen. Över 9 000
bevillningskronor skulle med andra
ord på en gång tagas bort, och det kan
befolkningen i den kommunen inte
vara med om att med berått mod frånhända
sig. Det är därför vi går emot
vad som på den punkten föreslås.

Vi har emellertid inte uppgivit våra
krav, men så länge man inte kan lösa
frågan på ett förnuftigt sätt, anser jag
det knappast vara rimligt att brådska
med resultat att många av våra svenska
kommuner skall få det sämre. Det
var — det kan jag påpeka i detta sammanhang
— intressant att i fjol lyssna
till den strid som då fördes härom, och
vi kan läsa i protokollen vad herr
Gunnarsson i Nälden därvid yttrade i
denna fråga.

Vad beträffar en- och tvåfamiljsfastigheterna,
så har det under behandlingen
i utskottet vittnats om vilka
svårigheter taxeringsnämnderna i olika
delar av landet på den punkten haft att
brottas med. Det är självklart att i ett
litet taxeringsdistrikt, där man känner
så gott som varje husägare och på närmare
håll kan följa vad som sker, har
man kanske inte haft så stora svårigheter
att bedöma, om reparationsavdragen
är skäliga eller inte. I sådana
distrikt, där detta är omöjligt, utan där
man får lita till pappersuppgifter, kan
det naturligtvis gå såsom det ofta
gjort, att det blir strid om vad som kan
vara skäligt. Man har också många
gånger i fråga om villor, som ägaren
inte haft som sin ordinarie bostad, lyckats
dra av rätt stora belopp, varigenom
man kunnat minska sin skatt.

Det är ofrånkomligt att härvidlag

Tisdagen den 26 maj 1953.

Nr 23.

Ändrade grunder för fastighetsbeskattningen.

möter oss ett problem på beskattningens
område, som man förmodligen inte
kan lösa på sådant sätt, att vi inte än
en gång måste ta itu med det. Den föreslagna
lösningen blir dock mycket
enkel ur viss synpunkt, men jag tror
som sagt, såsom också tidigare har påpekats,
att vi nog kommer att få höra
talas om fastighetsägare, som just nu
upprustar, exempelvis en gård som
man ärvt och som taxeras som »annan
fastighet». En sådan person — jag har
ett sådant fall som jag handlagt i vår
-—- har en inkomst på 15 000 kronor
och rustar upp gården i fråga för
8 000 eller 9 000 kronor men har ändå
6 000 kronor kvar att leva på. Han hinner
göra denna upprustning innan den
nya lagen träder i kraft. Men han kan
ha en granne, som blir föremål för den
3-procentiga taxeringen på vad han kan
ha nedlagt i sin fastighet men icke efter
de nya bestämmelserna har rätt till
avdrag för en omfattande reparation.

I alla fall är det inte så förfärligt stor
skillnad på det hyresvärde vi åsatt
dessa fastigheter i den delen av landet,
ty i detta sammanhang kommer även
en annan fråga upp, nämligen hur man
skall kunna åsätta fastigheterna ett riktigt
taxeringsvärde. Det är helt andra
lagar som varit bestämmande för oss
i dylika fall. Man har inte sagt, att man
skall fastställa ett taxeringsvärde, som
svarar emot den hyra man eventuellt
kan ha, utan det har varit fråga om två
skilda principer, som kanske vid nästa
fastighetstaxering kommer att spela en
roll. På förfrågan har uppgivits för mig
att man tagit hänsyn Lill belägenheten
av vederbörande fastigheter och beräknat
taxeringsvärdena därefter. Jag vet
visserligen att det förhåller sig så, men
länsstyrelserna utger varje år ett schema,
vari anges att så och så stor bör
hyran vara för den och den sortens
bostad.

Jag har gjort några undersökningar
och kommit till det resultatet, att i allmänhet
blir det inte några större för -

skjutningar till följd av det föreslagna
3-procentiga avdraget. I många fall blir
taxeringsvärdet lägre, endast i några
fall har jag fått fram ett något högre
belopp. Då det torde vara omöjligt att
lösa denna fråga genom en lagstiftning,
som tillgodoser alla önskemål som kan
framföras, har jag utan att reservera
mig antecknat mitt namn under bevillningsutskottets
betänkande även i denna
del. Vi får nu pröva denna anordning
och se om den leder till det resultat
vi hoppas på. Jag tror att reformen
är ett led i det fortsatta sökandet
efter former för beskattningen
som blir så rättvisa som möjligt. Självfallet
torde vi på detta område — jag
säger detta av många års erfarenhet
—• knappast nå fram till någon millimeterrättvisa.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
få yrka bifall till förslagen i de föreliggande
betänkandena nr 49 och 50.

Herr JÖNSSON i Rossbol (bf): Herr
talman! Vi är tydligen ense om att
fastighetsskatten helt skall bort så fort
som möjligt. Det har sagts tidigare och
jag vill understryka det, att detta är
ett gammalt krav från bondeförbundet
och en målsättning, som vi inte släppt
ur sikte utan som vi står fast vid alltjämt.
Men vi har fått ta vissa hänsyn,
inte minst till norrländska förhållanden.
Jag skall nämna några få exempel.

Det finns många kommuner där de
stora skogsbolagen innehar en fullständigt
dominerande del av fastigheterna.
Det kan vara 50, 60 och ända upp till
70 procent av fastighetsvärdet som ägs
av skogsbolag. De har en underbar teknik
när de redovisar inkomsterna från
avverkningarna på dessa fastigheter.
Det blir då oftast ingen beskattningsbar
inkomst, och det blir således heller
ingenting att kvitta fastighetsskatten
mot. Det skulle innebära att bolagen
bleve fullständigt skattefria, om fastighetsskatten
toges bort. Det är inför des -

Nr 23.

Tisdagen den 26 maj 1953.

Ändrade grunder för fastighetsbeskattningen.

sa perspektiv som de norrländska kommunerna
inte liar kunnat acceptera ett
borttagande av fastighetsskatten med
mindre än att man får en översyn över
den s. k. skatteteknik, som bolagen använder,
eller också en effektiv skatteutjämning.

Jag skall ta ett annat exempel, från
kraftverken. Ragunda kommun har
60 procent av fastighetsvärdet i kraftverksbyggnader.
Ett av de större kraftverken,
Krångede, ägs av stora industrier.
Det ligger i sakens natur att
Krångede kraftverk kan ta ut precis
vad man behöver i kostnadstäckning
för bolagets drift, men det blir ingenting
därutöver att beskatta. Dylika omständigheter
gör, att man med fullt
fog kan säga, att om fastighetsskatten
nu skulle borttagas, så skulle en hel
rad av de stora kraftverken ävenså bli
skattefria med de konsekvenser det
skulle ha för kommunerna.

Nu kan man inte resonera om fastighetsskatten
så enkelt som herr Nilsson
i Östersund gjorde. Att fastighetsskatten
är i medeltal 16 procent i ett visst antal
kommuner säger nämligen ingenting
om den effektiva fastighetsskatten. Om
man har inkomster kan man som bekant
kvitta bort fastighetsskatten, och
därför går det inte att med denna enkla
schematiska bild avgöra vad belastningen
skulle bli.

Men det är tydligt att med den teknik,
som kommer till användning vid
de stora bolagens och kraftverkens inkomstredovisningar
o. s. v., man inte
kan säga, vilka konsekvenserna blir,
men man har anledning förutsätta att
det för de berörda kommunerna skulle
bli rätt besvärligt om fastighetsskatten
avskaffades omedelbart. Vi är på rätt
väg nu, och jag anser att erfarenheten
undan för undan får visa oss hur raskt
vi skall gå fram med fastighetsskattens
avskrivande. Kan det skapas garantier
för de mest utsatta kommunerna, som
har skogsholag och kraftstationer som
skatteobjekt, eller kan man komma till

rätta med beskattningen på annat sätt,
så kan avskaffandet gå raskare. Kan
man inte det, måste man skynda långsamt
med fastighetsskattens avskaffande.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle:
Herr talman! Herr Jönsson i
Rossbol sade, att om man kunde komma
till rätta med det problem, som rör
kraftverken och de stora skogsbolagen,
så skulle han vara en av de första att
rösta för fastighetsskatten snara, ja
vi kan kanske säga omedelbara slopande.
Detta problem anser jag löst genom
den paragraf, som jag redan en gång citerat
här i dag och som ingår i högerns
förslag.

Herr ANDERSSON i Essvik (s): Herr
talman! Jag skall först lova en sak
som jag ämnar hålla, nämligen att fatta
mig mycket kort.

De redovisade nya grunderna för inkomstbeskattning
av fastigheter, som
bebos av en och två familjer, förefaller
mig vara mycket rättvisare än de regler,
som tidigare har tillämpats. Jag
har aldrig kunnat förstå att det varit
någon högre grad av rättvisa att den
förmån, som beboendet av en egen fastighet
innebär, skall räknas som intäkt.
Det förefaller mig vara betydligt
rättvisare, att värdet av det insatskapital
som är nedlagt i fastigheten upptas
efter en viss angiven procentsats
och att avdrag får ske för de verkliga
räntekostnaderna. Det är enligt mitt
sätt att se betydligt rättvisare än vad
som tidigare har tillämpats.

När man kommer till sådana slutsatser
som till exempel herr Nilsson i
Svalöv och säger, att den nya ordningen
har tillkommit på bekostnad av
rättvisan, så måste detta ytterst bottna
i bristande kännedom om hur den nu -

Tisdagen den 26 maj 1953.

Nr 23.

Ändrade grunder för fastighetsbeskattningen.

varande ordningen tillämpas. Taxeringsförordningen
är ju känd som mycket
krånglig. Även de regler i taxeringsförordningen,
som för lekmannen
framstår såsom kristallklara, blir i
praktiken mycket invecklade. Det föreskrives
t. ex. i taxeringsförordningen
om beskattningen av de här berörda
fastigheterna, att värdet av egen
bostad skall upptas i likhet med i orten
gällande hyresvärdet. För taxeringsnämndens
ordförande, som skall i praktiken
omsätta detta, blir det ofta en
mycket svår och omständlig historia.
Det är över huvud taget inte möjligt
att skipa rättvisa. Taxeringsnämndens
ledamöter har ju inte möjligheter
att besöka de olika enskilda lägenheterna
och på så sätt få ett underlag
för att skapa den rättvisa som avses.
Slutet på det hela blir att även med
nuvarande ordning tillämpas en i högsta
grad schablonmässig uppskattning
av bostaden.

På avdragssidan i deklarationsblanketten
gäller ju att avdrag får ske för
bland annat underhåll och reparationer,
däremot får avdrag inte ske för
förbättringar. Men hur är det i praktiken?
Taxeringsnämndens ordförande
får in en deklaration, i vilken det yrkas
avdrag för ett relativt stort belopp. Om
han anser beloppet väl högt och är
ambitiös kanske han skriver till vederbörande
deklarant och begär förklaring.
Han får ett svar, men blir av
svaret ofta inte klokare än han var innan
han tog del av det. Slutet på det
hela blir, alldenstund taxeringsförfarandet
ju är tidsbundet — det måste
vara fastställt inom en ganska kort
tidsperiod — att han även i det fallet
får tillämpa en schablon. Han får anta
att det belopp, som är redovisat såsom
avdragsgillt, är riktigt. Den s. k. schablonmetod,
som enligt den nya förordningen
skulle komma att tillämpas, anser
jag följaktligen vara rättvisare än
den gamla ordningen. Jag tror därför
att det är betydande överdrift att på -

stå att den nya ordningen har tillkommit
på bekostnad av rättvisan.

I egenskap av ordförande i ett taxeringsdistrikt
kunde jag inte uraktlåta
att i samband med årets taxeringar
ställa mig frågan, hur det skulle ha
gått i år, om vi då skulle ha tillämpat
de i propositionen föreslagna nya reglerna.
Med benäget biträde av en ledamot
av taxeringsnämnden verkställde
vi en beräkning, som omfattade 220
fastigheter, vilka tillsammans representerade
ett taxeringsvärde av 2,3 miljoner
kronor. 149 av dessa fastigheter
lämnade efter den gamla ordningen en
nettointäkt av 37 500 kronor, och 71
fastigheter lämnade ett underskott på
17 000 kronor. Om de i propositionen
föreslagna reglerna hade tillämpats i
år, hade resultatet blivit att 164 fastigheter
tillsammans skulle ha lämnat ett
nettoöverskott av 33 400 medan 56 fastigheter
skulle ha lämnat ett underskott
av 12 000 kronor.

Detta exempel visar att talet om de
nackdelar, som tillämpningen av den
nya ordningen skulle medföra för skattebetalarna,
är betydligt överdrivet.
Vad som klart framgår av exemplet är
enligt mitt sätt att se att det är förbluffande
hur nära varandra dessa
bägge metoder slår.

Därtill kommer en sak, som jag tycker
inte bör förbises, särskilt inte av
dem som alltid korar sig till riddare
i kampen mot allt krångel, nämligen att
den nya ordningen ju ändå medför att
mellan 600 000 och 700 000 deklaranter
slipper ifrån allt krångel med fastighetsbilagan
och att taxeringsnämnderna
får en betydande minskning av sitt
arbete. Det kan man däremot inte säga
när det gäller propositionen 186, om
vilken jag har den uppfattningen, att
den för taxeringsnämnderna och särskilt
för deras ordförande kommer att
medföra en ökning av arbetet.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Nr 23.

Tisdagen den 26 maj 1953.

Ändrade grunder för fastighetsbeskattningen.

Herr SJÖLIN (fp): Herr talman! Herr
Nilsson i Östersund yttrade att folkpartiet
och högern vill avskaffa fastighetsskatten.
Detta yttrande tyder på
att herr Nilsson inte har tagit del av
handlingarna. Folkpartiets ställning
skiljer sig ju från regeringens endast
däri, att vi utom en sänkning av repartitionstalet
från 5 till 4 även vill
ha ett fritt belopp av 20 000 kronor
för varje taxeringsenhet.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr talmannen tillkännagav,
att han med hänsyn till de under överläggningen
framställda yrkandena komme
att framställa propositioner i fråga
om punkten B. 5) före övriga punkter
i utskottets hemställan.

I enlighet härmed gav herr talmannen
nu propositioner dels på bifall till
utskottets i punkten B. 5) gjorda hemställan
dels ock på bifall till den av
herrar Velander och Nilsson i Svalöv
avgivna, med I betecknade reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nilsson i Svalöv
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
B. 5) i utskottets förevarande betänkande
nr 49, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herrar Velander och Nilsson i
Svalöv avgivna, med I betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att

han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Svalöv begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 148 ja och 29 nej, varjämte
24 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten B. 5) gjorda hemställan.

Härefter gav herr talmannen propositioner
i fråga om utskottets hemställan
i punkten A., nämligen på l:o) bifall
till utskottets hemställan i denna
punkt; 2:o) bifall till den av herrar
Velander och Nilsson i Svalöv avgivna,
med II betecknade reservationen i motsvarande
del; samt 3:o) bifall till den
av herr Spetz in. fl. avgivna, med III
betecknade reservationen i motsvarande
del; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Nilsson
i Svalöv begärde likväl votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen
nu fann den under 3:o) angivna hava
flertalets mening för sig. Jämväl beträffande
kontrapropositionen äskade
likväl herr Nilsson i Svalöv votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten A. i bevillningsutskottets
betänkande nr 49 antager den av
herr Spetz m. fl. avgivna reservationen,
i motsvarande del, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
punkten A. i den med II betecknade

Tisdagen den 26 maj 1953.

Nr 23.

Ändrade grunder för inkomsttaxering av en- och tvåfamiljsfastigheter.

reservationen, som avgivits av herrar
Vetander och Nilsson i Svalöv.

Sedan kammarens ledmöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för nej-propositionen.
Herr Sjölin begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
71 ja och 84 nej, varjämte 47 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit
den av herrar Velander och Nilsson i
Svalöv avgivna, med II betecknade reservationen
i förevarande del.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
A. i utskottets betänkande nr 49,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herrar Velander och Nilsson i
Svalöv avgivna, med II betecknade reservationen
i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Nilsson i Svalöv
begärde likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 122 ja och 32
nej, varjämte 46 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten A.

På därå av herr talmannen givna
propositioner biföll kammaren härefter
vad utskottet i punkterna B. 1)—4) och

6) hemställt.

i 10.

Ändrade grunder för inkomsttaxering av
en- och tvåfamiljsfastigheter.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 50, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), jämte i
ämnet väckta motioner.

I en den 27 mars 1953 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 187, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen
att antaga Vid propositionen fogat
förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september
1928 (nr 370).

I propositionen hade föreslagits, att
beräkning av inkomst av en- och tvåfamiljsfastigheter
vid taxering skulle
ske enligt en förenklad schablonmetod.
Såsom inkomst skulle i princip upptagas
beräknad ränta å ägarens eget kapital
i sådan fastighet. Procenttalet för
räntan hade föreslagits till 3. Av tekniska
skäl skulle ränteberäkningen utföras
så, att ränta efter nämnda procenttal
beräknades å fastighetens hela
taxeringsvärde, varefter avdrag gjordes
för ägarens verkliga räntekostnader för
lånat kapital i fastigheten.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat ett antal motioner.

I de likalydande motionerna I: 474
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 596 av
herr Hjalmarson m. fl. hade hemställts,
»att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts
proposition nr 187».

Nr 23.

Tisdagen den 26 maj 1953.

Ändrade grunder för inkomsttaxering av

I motionen 11:595 av herr Larsson
i Stockholm och fröken Vinge hade
hemställts, »att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition nr
187 för sin del måtte besluta att hyresvärdet
vid taxering av inkomst av enoch
tvåfamiljsvillor skall beräknas efter
2,5 procent av taxeringsvärdet i
stället för av Kungl. Maj:t förslagna 3
procent».

I de likalydande motionerna 1:281
av herrar Axel Andersson och Hansson
samt II: 368 av herr Sjölin in. fl. hade
hemställts, »att riksdagen beslutar att
hyresvärdet av sommarbostad skall
upptagas till högst hälften av den hyra
som gäller för motsvarande permanentbostad
och att vederbörande utskott får
i uppdrag att utarbeta erforderlig lagtext».

Utskottet hemställde

A) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 187, för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370);

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:281
av herrar Axel Andersson och Hansson
samt II: 368 av herr Sjölin m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 282
av herr Lundqvist m. fl. och II: 360 av
herr Nilsson i Göingegården m. fl.,

3) de likalydande motionerna I: 474
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 596 av
herr Hjalmarson m. fl.,

4) motionen I: 473 av herr Lundqvist,
ävensom

5) motionen II: 595 av herr Larsson
i Stockholm och fröken Vinge,

måtte av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

I) av herrar Velander och Nilsson i
Svalöv, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa,

A) att riksdagen måtte, med bifall till
de likalydande motionerna I: 474 av

en- och tvåfamiljsfastigheter.

herr Ewerlöf m. fl. och II: 596 av herr
Hjalmarson m. fl., avslå Kungl. Maj:ts
förevarande proposition nr 187;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 281
av herrar Axel Andersson och Hansson
samt II: 368 av herr Sjölin m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 282
av herr Lundqvist m. fl. och II: 360 av
herr Nilsson i Göingegården m. fl.,

3) motionen 1:473 av herr Lundqvist,
ävensom

4) motionen 11:595 av herr Larsson
i Stockholm och fröken Vinge,

måtte av riksdagen lämnas utan åtgärd; II)

av herrar Spetz, Johan Persson,
Sjölin, Äqvist och Anderson i Sundsvall,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 187 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas och i anledning
av motionen II: 595 av herr Larsson
i Stockholm och fröken Vinge, för
sin del antaga det vid propositionen fogade
förslaget till lag om ändring i
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) med den ändring, att
24 § 2 mom. erhölle i reservationen angiven
lydelse, innebärande, att intäkten
skulle beräknas till 2,5 procent av taxeringsvärdet
i stället för av Kungl. Maj:t
och utskottet föreslagna 3 procent;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1: 281
av herrar Axel Andersson och Hansson
samt II: 368 av herr Sjölin m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 282
av herr Lundqvist m. fl. och II: 360 av
herr Nilsson i Göingegården m. fl.,

3) de likalydande motionerna 1:474
av herr Ewerlöf in. fl. och II: 596 av
herr Hjalmarson m. fl. samt

4) motionen 1:473 av herr Lundqvist,

måtte av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Tisdagen den 26 maj 1953.

Nr 23.

Ändrade grunder för inkomsttaxering av en- och tvåfamiljsfastigheter.

III) av herrar Sjölin och Äqvist, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 187 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas och i anledning
av de likalydande motionerna
1:281 av herrar Axel Andersson och
Hansson samt II: 368 av herr Sjölin
m. fl. för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370) med de ändringar
av 24 § 2 mom. samt punkt 6 av
anvisningarna till 24 g, som framginge
av reservationen;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:282
av herr Lundqvist m. fl. och II: 360 av
herr Nilsson i Göingegården m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 474
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 596 av
herr Hjalmarson m. fl.,

3) motionen I: 473 av herr Lundqvist,
samt

4) motionen II: 595 av herr Larsson
i Stockholm och fröken Vinge,

måtte av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Enligt den under III) anmärkta reservationen
skulle till 24 § 2 mom. kommunalskattelagen
såsom en andra punkt
i första stycket fogas ett tillägg av följande
lydelse:

»Användes fastigheten enbart som
sommarbostad skall såsom intäkt upptagas
ett belopp motsvarande en och en
halv procent av taxeringsvärdet.»

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NILSSON i Svalöv (h): Herr talman!
Jag skall be att få yrka bifall till
reservation nr I, av herr Velander och
mig.

Herr SJÖLIN (fp): Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till reservation
nr II, av herr Spetz m. fl., vid punkten

A, och vidare till reservationen nr III,
av mig och herr Åqvist, i vad gäller
tillägget till 24 § i kommunalskattelagen.

Herr KÄRRLANDER (s): Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad.

Herr talmannen tillkännagav, att han
med hänsyn till de under överläggningen
framställda yrkandena komme att
framställa propositioner i fråga om
punkten B. 3) före övriga punkter i
utskottets hemställan.

I enlighet härmed gav herr talmannen
först propositioner dels på bifall
till utskottets i punkten B. 3) gjorda
hemställan dels ock på bifall till den
av herrar Velander och Nilsson i Svalöv
avgivna reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Svalöv begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
B. 3) i utskottets betänkande nr 50,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herrar Velander och Nilsson i
Svalöv avgivna reservationen.

Nr 23.

Tisdagen den 26 maj 1953.

Ändrade grunder för inkomsttaxering

begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 149 ja och
29 nej, varjämte 24 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten B. 3) gjorda hemställan.

Härpå gav herr talmannen propositioner
beträffande punkten A) utom såvitt
anginge anvisningarna till 24 §
kommunalskattelagen, nämligen dels
på bifall till utskottets hemställan med
nämnda undantag dels ock på bifall
till den av herr Spetz m. fl. avgivna
reservationen i motsvarande del; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Sjölin begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
A) i utskottets betänkande nr 50
utom såvitt angår anvisningarna till
24 § kommunalskattelagen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Spetz m. fl. avgivna reservationen
i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Sjölin begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 120 ja och 80 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

av en- och tvåfamiljsfastigheter.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten A) i förevarande
del.

Härefter framställde herr talmannen
propositioner såvitt anginge det föreslagna
tillägget till 24 § kommunalskattelagen
i fråga om beskattning av fastighet,
som användes enbart till sommarbostad,
nämligen dels på bifall till
utskottets hemställan i detta avseende
dels ock på bifall i motsvarande del till
den av herrar Sjölin och Åqvist avgivna
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Sjölin begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 50, såvitt angår
det föreslagna tillägget till 24 § kommunalskattelagen
i fråga om beskattningen
av fastighet, som användes enbart som
sommarbostad, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herrar Sjölin och Åqvist avgivna,
med III betecknade reservationen i
motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan i förevarande
del.

På därå av herr talmannen givna propositioner
biföll kammaren slutligen
vad utskottet hemställt beträffande anvisningarna
till 24 § kommunalskattelagen
ävensom i punkterna B. 1) och 2)
samt 4) och 5).

Tisdagen den 26 maj 1953. Nr 23.

Motioner om ändrade grunder för ortsavdrag m. m. — Stödet av den inhemska
smörproduktionen m. m.

§ 11.

Motioner om ändrade grunder för ortsavdrag
m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 51, i anledning av väckta
motioner om ändring i visst hänseende
av kommunalskattelagens bestämmelser
rörande rätt till ortsavdrag och avdragsrätt
för försäkringspremier m. m.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr JANSSON i Aspeboda (bf): Herr
talman! Att jag i år har avgivit denna
motion trots det som skrevs i ämnet
1948, beror på att jag under årens lopp
har märkt, hur antalet skattskyldiga,
som inte kunnat tillgodonjuta de kommunala
ortsavdragen, emedan de har
inkomst av rörelse eller annan inkomst
som inte får beskattas i hemortskommunen,
har stigit. Jag tror mig kunna
bevisa, att detta beror på bostadsbristen.
Man har tvingats skaffa sig bostad
i en kommun, där man sedan blivit
skriven, oaktat man haft sin rörelse i
och inkomster från en annan kommun.
På så sätt har man gått miste om de
kommunala ortsavdragen. När nu dessa
har höjts väsentligt, vartill kan läggas
de ökade möjligheterna till avdrag för
försäkringspremier m. m., har jag ansett
det vara angeläget att åter väcka
frågan på tal. Utskottets välvilliga
skrivning innebär ju otvetydigt, att
denna sak bör ordnas så skyndsamt
som möjligt.

Jag har, herr talman, intet yrkande
utöver utskottets förslag, men har med
dessa ord velat förklara varför jag
väckt motionen.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 12.

Stödet av den inhemska smörproduktionen
m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 54, i anledning av Kungl.

Majrts proposition angående utformningen
av det tekniska systemet för stödet
av den inhemska smörproduktionen
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr KOLLBERG (fp): Herr talman!
Jag kan först som sist säga ifrån, att
jag inte tänker ställa något yrkande.
Att jag tar till orda beror främst på
att jag vill fästa kammarens uppmärksamhet
vid en som det förefaller mig
mycket väsentlig sida av den proposition
vi nu skall behandla.

Jag skall inte gå in på några detaljer.
Som alla vet innehåller propositionen
föreslag om att vi i stället för det
nuvarande accis- och clearingsystemet
skall få ett system med en särskild avgift
på importen av utländska fettvaror
och fettråvaror. I princip skall importen
vara fri. Så är emellertid fallet endast
i princip. Det förslag rörande importen
som framlägges i propositionen
har nämligen mycket litet med frihet
att göra. Det innebär inte, att vem som
helst, som kan ha intresse av saken,
kan importera de varor det är tal om.
Meningen är nämligen, att importen
skall centraliseras till och handhas av
en för ändamålet särskilt bildad ekonomisk
förening. Det skall alltså upprättas
någonting som vi närmast kan
kalla importmonopol.

Detta är vad jordbruksministern föreslår
i dag. Det märkliga är nu, att riksdagen
i förra veckan tog ställning till
ett förslag från handelsministern, vilket
ju inte precis innebar upprättande av
några monopol utan en lagstiftning som
riktade sig mot olika former av konkurrensbegränsning
och som talade
mycket varmt för statsmakternas medverkan
vid skapandet av en friare konkurrens.

Detta sammanträffande ger ju onekligen
anledning till en hel del reflexioner.
Det är ingen tvekan om att det är

Nr 23.

Tisdagen den 26 maj 1953.

Stödet av den inhemska smörproduktionen m. m.

en betydande konkurrensbegränsning
som föreslås i den proposition som vi
i dag behandlar. Jag kan i detta sammanhang
nämna, att kommerskollegium,
inom vilket som bekant den s. k.
monopolutredningsbyrån finns, i sitt
remissyttrande säger bland annat följande
tänkvärda ord angående Kungl.
Maj:ts förslag: »Det är uppenbart, att
en sådan monopolställning, som ifrågavarande
förening skulle erhålla, komrne
att medföra en stark konkurrensbegränsande
effekt. Kollegium vill erinra om
strävandena att eliminera konkurrensbegränsande
företeelser inom näringslivet.
Även med hänsyn härtill är det
av vikt att man prövar, om förhållandena
verkligen kräver en fortsatt central
inriktning av handeln på detta område.
»

Vad nu denna ekonomiska förening
angår är det som sagt uppenbart, att
den innebär en betydande konkurrensbegränsning.
Det är ju också uppenbart,
att propositionen utformat den på ett
sådant sätt att konkurrensen begränsats
onödigt hårt. Enligt propositionen skulle
nämligen föreningen vara öppen endast
för industriella fettkonsumenter,
medan däremot de företagare inom
handeln, som kunde ha intresse av att
importera, skulle vara utestängda.

Under utskottsbehandlingen har
emellertid förslaget mjukats upp i den
riktningen, att det uttryckligen sagts
ifrån att föreningen skall stå öppen
även för andra företagare än industriella
fettkonsumenter. Innebörden av
detta bevillningsutskottets uttalande är
att handelsföretag, som importerar de
här avsedda varorna, skall beredas
medlemskap i föreningen. Vidare har
bevillningsutskottet sagt ifrån, att frågan
om fri import skall upptagas till ny
prövning efter någon tid.

Jag har som sagt intet yrkande. Jag
tycker emellertid, att det kan ha sitt
intresse att konstatera, att riksdagen i
dag kommer att besluta om en statlig
reglering med starkt konkurrensbegrän -

sande effekt. Det är den första efter
antagandet av lagen mot konkurrensbegränsningar.
Herr talman! Det är
tydligen inte alltid så lätt att leva som
man lär.

Herr OLSSON i Gävle (s): Herr talman!
Det är klart att man kan göra
det konstaterandet som herr Kollberg
nu gjorde, men då skall man också
komma ihåg att detta är ett tillstånd
som vi har haft under praktiskt taget
hela kriget. Jag ber att få understryka
just vad herr Kollberg här var inne
på att utskottet säger, att så fort denna
förening har verkat under någon tid
bör man ta upp hela problemet igen
och undersöka om man inte kan övergå
till fri import. Jag hoppas att när
någon tid gått de krafter, som är intresserade
av denna fråga, skall passa
på och få hela frågan omprövad. Ytterst
återfaller ju det hela på 1947 års
riksdagsbeslut om jordbruket.

Herr KOLLBERG (fp): Herr talman!
Den föreslagna importregleringen återfaller
inte på 1947 års beslut angående
jordbruksregleringen. Att importmonopol
inrättats är ju egentligen en bekvämliglietsåtgärd,
som man vidtagit
för att kunna på enkelt sätt driva in
avgifterna och få god kontroll. För
jordbruksregleringens upprätthållande
fordras däremot en avgiftsbeläggning
men inte en begränsning av importen
på sätt som här skett.

Jag vill i övrigt inte polemisera mot
bevillningsutskottets ärade ordförande,
som inom utskottet visat förståelse för
de av mig framförda sypunkterna. Jag
vill till slut påpeka att det är märkvärdigt,
att bevillningsutskottet skall behöva
säga ifrån åt Kungl. Maj:t att efter
någon tid pröva om denna fråga. Det
vore riktigare, om Kungl. Maj:t redan
från början konstruerade ett system,
som inte innebar någon konkurrensbegränsning.

Tisdagen den 26 maj 1953. Nr 23.

Medlemskapet i finska församlingen i Stockholm samt tyska församlingarna i Stock holm

och Göteborg m. m.

Herr OLSSON i Gävle (s): Herr talman!
Jag tycker inte alls det är märkvärdigt
att bevillningsutskottet, om det
kommer till det resultatet att frågan
bör omprövas, säger till Kungl. Maj:t,
vilken Kungl. Maj:t det än är fråga
om, att åter pröva en fråga.

Vidare yttrades ej. Vad utskottet hemställt
bifölls.

§ 13.

Föredrogos vart efter annat bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften,
m. m.; och

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av sockernäringen
i riket m. m.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

§ 14.

Medlemskapet i finska församlingen i
Stockholm samt tyska församlingarna i
Stockholm och Göteborg m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 39, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående nya bestämmelser
om medlemskap av finska
församlingen i Stockholm samt tyska
församlingarna i Stockholm och Göteborg
m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 27 mars 1953 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 205, vilken behandlats av första
lagutskottet, hade Kungl. Maj:t under
åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
föreslagit riksdagen att
godkänna de grunder för medlemskap
av finska församlingen i Stockholm
samt tyska församlingarna i Stockholm
och Göteborg, som föredragande depar -

tementschefen, statsrådet Persson, förordat
samt att medgiva, att bidrag till
avlönande av i finska och tyska församlingarna
i Stockholm anställda präster
finge utgå ur kyrkofonden enligt grunder,
som förordats av föredragande departementschefen.

I anledning av propositionen hade
inom riksdagen väckts fyra motioner.

I motionerna I: 462 av herr Lundqvist
m. fl. och II: 580 av herr Cassel m. fl.
hade hemställts, »att riksdagen måtte
med beaktande av vad i motionen anförts
avslå Kungl. Maj :ts proposition
nr 205».

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen icke måtte bifalla
de genom propositionen framlagda förslagen; B)

att motionerna 1:462 och 11:580
måtte anses besvarade genom vad utskottet
i punkten A) hemställt;

C) att motionerna I: 453 och II: 568
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

1) av herr Gezelius beträffande utskottets
motivering; samt

2) av herrar Lindberg och Ekström,
som ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen, med avslag å motionerna
I: 453 och II: 568 samt I: 462 och II:
580, måtte bifalla vad Kungl. Maj:t föreslagit
i förevarande proposition, nr
205.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr LINDBERG (s): Herr talman!
Till detta utlåtande har herr Ekström
och jag fogat en reservation — reservation
nr 2. Denna reservation går ut
på bifall till Kungl. Maj:ts förslag i
föreliggande ärende; utskottet har ju,
efter vad som nyss upplästes, hemställt
om avslag på propositionen.

Inom utskottet diskuterades denna

64 Nr 23. Tisdagen den 26 maj 1953.

Medlemskapet i finska församlingen i Stockholm samt tyska församlingarna i Stockholm
och Göteborg m. m.

fråga ganska ingående, och efter föredragningen
blev det diskussion närmast
om de ekonomiska frågorna i samband
med ett upphörande av de finska och
tyska församlingarna, även den tyska
församlingen i Göteborg. Man kom
emellertid till det resultatet — vilket
kanske här kan vitsordas — att den
kungl. propositionen beträffande de
ekonomiska frågorna var ytterst knapphändig.
Man frågade sig hur mycket
pengar det skulle kosta, när man nu
ville ha möjligheter att anslå medel ur
kyrkofonden till dessa, jag höll på att
säga främmande prästers avlöning.
Denna sak är emellertid inte utredd.
Den skall ju utredas så småningom.
Utskottet har emellertid ansett de ekonomiska
frågorna så pass betydelsefulla,
att man inte utan vidare kunde
bifalla propositionen.

Eftersom vi bär i riksdagen flera
gånger tidigare har fattat beslut på
ungefär samma grunder som de nu av
Kungl. Maj:t föreslagna, är det emellertid
klart att det icke hade varit
äventyrligt att bifalla Kungl. Majrts förslag,
allra minst som en närmare utredning
framdeles utlovats i dessa frågor.
För egen del har jag den uppfattningen,
att dessa främmande församlingar
måste upphöra, om man nu skall
gå in för att häva den s. k. tvångsanslutningen
av svenska medborgare till
dessa församlingar. Om denna tvångsanslutning
blir hävd blir församlingarna
av med cirka 50 procent — och
kanske mera — av de medlemmar de
för närvarande har.

När denna fråga diskuterades i första
kammaren sades det, att detta egentligen
inte betyder så mycket, ty dessa
medlemmar utträdde ju bara ur kyrkan
och inte ur församlingen. Här ligger
det väl ändå något annorlunda
till. I och med deras utträdande har
församlingen också förlorat deras medlemskap,
och man kan således inte
beskatta dem på samma sätt som tidi -

gare. På det sättet måste det ändå bli
några andra som skall betala i detta
sammanhang, och då menar man att
det blir de samfällda kyrkoförsamlingarna
i Stockholm som skall göra det.
Andra skall alltså betala för att utlänningarna
skall få ha sina egna församlingar
här i Stockholm.

Det har också anförts att det är en
gammal tradition att dessa församlingar
finns, och därför skulle man inte
bryta detta förhållande utan vidare,
utan det borde i varje fall vara starka
skäl innan en sådan ukas om deras
upphörande utgår. Jag frågar mig:
Har nu denna gamla tradition i fortsättningen
något existensberättigande,
och har den haft det under de senaste
50—60 åren? Nej, säkerligen inte. Det
finns egentligen inte några skäl för att
dessa församlingar skall finnas kvar.
Den omständigheten att de är gamla
tycker jag inte behöver betyda något
i sammanhanget.

Vidare har det sagts att dessa människor,
som kommer från Finland och
Tyskland och inte behärskar svenska
språket, skulle få delta i gudstjänsterna
i finska och tyska församlingarna och
höra predikningarna på sitt eget språk,
och detta skulle också vara ganska
värdefullt. Ja, det tror jag nog det är,
åtminstone för en del av dem, men
hur går det då för tyskar och finnar
som vistas i andra delar av riket och
inte kan komma i åtnjutande av denna
utomordentliga förmån att få gå till
tyska och finska kyrkorna i Stockholm?
De måste ju också leva sitt liv
och inlemmas i det svenska samhället.
Det är väl deras egen mening att de
skall det, eftersom de söker svenskt
medborgarskap och i stor utsträckning
är svenska medborgare. Skulle man bibehålla
dessa församlingar enbart ur
dessa synpunkter, skulle man upprätta
liknande församlingar i en hel rad
svenska städer och kanske t. o. m. på

Tisdagen den 26 maj 1953. Nr 23.

Medlemskapet i finska församlingen i Stockholm samt tyska församlingarna i Stock holm

och Göteborg m. m.

något ställe på landsbygden för att
tillgodose detta krav.

Nu är det ju inte meningen att skicka
i väg dessa människor helt vind för
våg även om denna församlingsbildning
upphör, utan de får väl rättighet att
bilda sina församlingar på samma sätt
som Sverige har församlingar i en rad
andra länder, församlingar som man
härifrån får betala för i den mån församlingarna
själva inte kan bära alla
kostnaderna.

Jag tycker vidare att det skulle ha
varit en fördel ur alla synpunkter att
bifalla Kungl. Maj :ts proposition och
därmed också lämna möjlighet till en
lugn och normal avveckling av dessa
församlingar, finska och tyska församlingarna
i Stockholm samt också den
tyska i Göteborg.

•lag skall med detta, herr talman, be
att få yrka bifall till reservationen nr 2.

Herr RYLANDER (fp): Herr talman!
Här har utskottet egentligen inte uttalat
någon mening om huruvida dessa
församlingar skall bli bestående för
framtiden eller inte. Utskottet har inte
velat göra detta innan de frågor av organisatorisk
och ekonomisk art, som ha
betydelse i detta sammanhang, har blivit
utredda. Dessa frågor är mycket besvärliga;
det har statsrådet själv sagt.

Här har ju under flera år skett en
utredning, som avslutades så tidigt som
1947. Men den utredningen tog aldrig
sikte på att församlingarna skulle avskaffas,
utan utredningsmannens förslag
gick ut på en revidering av anslutningsbestämmelserna,
innebärande
bl. a. upphävande av tvångsanslutningen
för svenska medborgare. Över detta
förslag infordrades också yttranden
från olika håll, bl. a. från dessa församlingar.
Församlingarna hade där
ingen anledning tänka sig att de skulle
upplösas; då hade de måhända yttrat
sig på annat sätt och mera ingående
om detta spörsmål.

Det är väl inte för mycket begärt, att
om dessa församlingar, som är från
1500- och 1600-talen och har ett rikt
kyrkligt liv, skall avskaffas, det först
blir fullständigt utrett hur det kommer
att gå med dem och deras egendom i
framtiden. Jag skall inte gå in på alla
de olika frågor herr Lindberg drog upp.
Jag vill själv erkänna att det är mycket
svåra spörsmål och att det naturligtvis
ingalunda saknas skäl att ställa
frågan om församlingarna för framtiden
skall få bibehållas eller inte. Jag
vill nämna en sådan sak som folkbokföringen,
där naturligtvis varje undantag
från regeln är en besvärlighet —
det skall man erkänna. Jag vill dock
nämna att jag nyligen talade med en
person, för övrigt en ledamot av denna
kammare, som vet vad man egentligen
kan veta om folkbokföringen i Stockholm,
och han ansåg att när det gällde
bara dessa få församlingar var den olägenheten
så pass liten, att den i och för
sig inte skulle vara något hinder för att
bibehålla församlingarna.

Jag vill inte heller tillmäta traditionen
en så stor roll att den under alla
förhållanden skulle få fälla utslaget.
Gällde det här ett större antal församlingar,
skulle jag vara den förste att
säga att traditionen får vika på grund
av de olägenheter som är en följd av
en särordning härvidlag. Men när det
bara gäller ett fåtal församlingar ställer
det sig annorlunda, och vi har då
att tänka inte bara på oss själva utan
också på de länder, vilkas medborgare
har nytta av att församlingarna finns.
Därvid spelar det ingen roll att medborgare
i andra landsdelar inte kan ha
samma förmån av församlingarna som
de som bor i Stockholm respektive Göteborg.
Nu är för resen den frågan inte
alls så enkel som herr Lindberg vill
göra den. Prästerskapet vid finska församlingen
i Stockholm och de anställda
tjänstemännen betjänar även församlingar
i andra delar av riket. Så fort

5 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 23.

(56 Nr 23. Tisdagen den 26 maj 1953.

Medlemskapet i finska församlingen i Stockholm samt tyska församlingarna i Stockholm
och Göteborg m. m.

det uppkommer någon besvärlighet,
skriver man nämligen till pastorsämbetet
i finska församlingen i Stockholm,
och jag förmodar att fallet är detsamma
med de tyska församlingarna.

Herr talman! Utskottet vill inte gå
med på att de nationella församlingarna
skall upplösas med mindre än att de
grundläggande ekonomiska och organisatoriska
frågorna utreds dessförinnan.
Det är bara på en punkt som utskottet
har uttalat, att en ändring bör komma
till stånd, nämligen beträffande tvångsanslutningen
för svenska medborgare.
Utskottet anser att denna åtgärd inte
längre bör bibehållas, men en så enkel
åtgärd som upphävande av denna
tvångsanslutning bör inte i och för sig
påkalla några särskilda åtgärder i ekonomiskt
hänseende till tryggande av
församlingarnas fortbestånd under den
närmaste tiden. Skulle det gälla någon
längre tid framöver, är det ju möjligt
för ecklesiastikministern att komma
åter till riksdagen för att få ett bemyndigande
i sådan riktning.

Jag vill tillägga — utan att uttala hur
det skall gå med församlingarna i framtiden
— att jag finner det rimligt och
rättvist att man visar en ganska generös
inställning gentemot dessa församlingar
när det gäller deras framtid, det
må nu vara ett bibehållande av församlingarna,
som kan tänkas på olika sätt,
eller deras avskaffande och ersättande
med utlandsförsamlingar i dessa städer.
I vilket fall som helst bör väl bland
annat sådana frågor som hur det skall
gå med kyrkorna utredas innan man
tar ett sådant steg.

Herr talman! Jag skall inte utbreda
mig vidare nu utan ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr EKSTRÖM (s): Herr talman! Jag
har begärt ordet för att helt kort deklarera
min uppfattning i denna fråga.
Jag sade i utskottet, och jag kan gär -

na upprepa det i kammaren, att jag
före utskottsbehandlingen av detta
ärende hade mycket ringa kännedom
om dessa församlingars existens. Jag
blev därför mycket förvånad när jag
tog del av propositionen och fann att
vi här i landet hade en finsk och två
tyska församlingar med kyrklig, administrativ
verksamhet. Man sade mig under
utskottsbehandlingen, att dessa församlingar
är att betrakta som svenska
församlingar med stort inslag av svenska
medborgare och att det var oriktigt
att beteckna dem som utländska församlingar.
Jag tror att detta är åtminstone
delvis riktigt, ty man finner i propositionen,
att om alla svenska medborgare
skulle utträda ur de nämnda
församlingarna, skulle skatteunderlaget
sjunka med 72 procent i finska församlingen
i Stockholm, med 78 procent i
tyska församlingen i Stockholm och
med 89 procent i tyska församlingen
i Göteborg. Om inkomstunderlaget är
någorlunda jämnt fördelat mellan de
svenska och utländska medborgarna,
skulle det betyda att ungefär tre fjärdedelar
av alla till församlingarna anslutna
skulle vara svenska och cirka
en fjärdedel finska eller tyska medborgare.
Detta talar enligt min mening
mot ett bibehållande av församlingarna,
men det talar för propositionen.
Ty om de svenska medborgarna
skulle utträda i någon större utsträckning,
behövdes säkerligen det
stöd ur kyrkofonden som ecklesiastikministern
i så fall vill ge till avlöning
av dessa präster.

Jag tror heller inte på argumentet,
att dessa församlingar på ett bättre sätt
än de rent svenska skulle förmedla
övergången till svensk kulturmiljö, som
jag tror det heter i herr Cassels motion.
Nog förefaller det mig underligt
att man skulle fortare komma in i den
svenska gemenskapen därför att man är
kyrkoskriven i en finsk eller tysk församling.

Tisdagen den 26 maj 1953. Nr 23.

Medlemskapet i finska församlingen i Stockholm samt tyska församlingarna i Stock holm

och Göteborg m. m.

Departementschefen har sagt, att han
tänker låta utreda de ekonomiska frågorna,
och i avvaktan på denna utredning
föreslår han, som jag förut antydde,
att medel ur kyrkofonden skall
få ges till bestridande av lönekostnaderna
för i dessa församlingar anställda
präster. Detta, plus att en svensk medborgare
enligt min mening bör tillhöra
en av våra svenska territoriella församlingar,
även om han är född av tyska
eller finska föräldrar men har förvärvat
svenskt medborgerskap, har varit
tillräckligt för mig, herr talman, för att
anse, att Kungl. Maj :ts proposition nr
205 bör bifallas. Jag yrkar således bifall
till reservationen.

Herr EDENMAN (s): Herr talman! Det
vore intressant att i denna fråga ingå
på den historiska bakgrunden. Det
vore onekligen ganska givande, men av
tidsskäl, som alla känner till, skall jag
inte göra det. Jag skall heller inte ta
upp själva sakdebatten, alltså frågan
om församlingarnas vara eller icke
vara, utan hänvisar på den punkten
till propositionen och reservationen
samt de yttranden, som hållits av herrar
Lindberg och Ekström. Jag vill i
stället beröra något av den formella
sidan av detta problem, desto mer som
utskottets avstyrkande i mycket hög
grad baseras på formella resonemang.
Jag vill också notera, att utskottets
ärade ordförande inte tog ställning i
sak utan uteslutande förde diskussionen
efter den formella linjen.

Utskottet har tydligen åberopat två
skäl för avslag på propositionen. Det
ena skälet är att församlingarna och
övriga remissinstanser inte har fått tillfälle
att yttra sig över de av departementschefen
föreslagna nya anslutningsbestämmelserna
eller hans uppfattning
om församlingarnas upplösning.
Det andra skälet är, att ställning
till frågan om församlingarnas upplösning
icke kan tagas, förrän vissa följd -

frågor av ekonomisk och organisatorisk
natur blivit närmare utredda, och
att ställning till frågan om ändring av
anslutningsbestämmelserna i den omfattning
departementschefen föreslagit
icke kan tagas utan ett samtidigt ställningstagande
till frågan om församlingarnas
vara eller icke vara.

Utskottsmajoriteten har alltså såsom
skäl för avslag åberopat, att det föreliggande
ärendet icke är tillräckligt utrett
för ett sakligt ståndpunktstagande.
Det kan alltså, herr talman, vara anledning
att uppehålla sig vid denna
formella motivering. Såsom framgår av
propositionen och understrukits i reservationen
är frågan om de nationella
församlingarnas ställning en mycket
gammal fråga. Den är vid det här laget
20 år gammal. Den har under denna
tid aktualiserats tre gånger: dels
år 1933 genom en framställning från
ett stort antal kyrkofullmäktige i Göteborg,
dels år 1945 genom herr Sjödahls
motion i första kammaren, dels
år 1947 genom kammarrådet Schallings
betänkande. Frågan har varit föremål
för remissbehandling likaledes tre
gånger. Genom här omnämnda initiativ
till en omprövning av församlingarnas
ställning och genom den remissbehandling,
som nämnda initiativ föranlett,
måste man nog påstå, att detta
ärende har blivit osedvanligt väl och
grundligt utrett, i vad avser frågan om
församlingarnas vara eller icke vara.

Utskottets påstående att församlingarna
och övriga remissinstanser icke
fått tillfälle att yttra sig i frågan om
församlingarnas vara eller icke vara
är i själva verket ett påstående som
saknar underlag. Dessutom har utskottets
uppfattning på denna punkt ett
mycket stort principiellt intresse för
denna kammare, och det vore frestande
att anknyta till debatten om arbetsformerna
i Kungl. Maj:ts kansli.
Jag skall emellertid icke göra detta
utan i stället säga följande.

68 Nr 23. Tisdagen den 26 maj 1953.

Medlemskapet i finska församlingen i Stockholm samt tyska församlingarna i Stockholm
och Göteborg m. m.

Redan i sitt yttrande över herr Sjödahls
motion år 1945 framhöll kammarkollegiet,
att frågan om upphävande
av tvångsanslutningen av svenska
medborgare till församlingarna aktualiserade
ett ställningstagande till frågan
om församlingarna över huvud taget
borde finnas kvar.

Av kammarrådet Schallings betänkande
framgår vilka ekonomiska konsekvenser
som ett upphävande av
tvångsanslutningen av svenska medborgare
kan få för församlingarna. Schalling
har i anslutning härtill ingående
redogjort för villkoren och förutsättningarna
för församlingarnas fortsatta
existens. Allt detta är material, som
givetvis varit tillgängligt för utskottet.
Härigenom har vi fått det erforderliga
underlaget för en diskussion om församlingarnas
upplösning. Alla som uttalat
sig i den här frågan har nämligen
varit ense om att ett upphävande av
tvångsanslutningen innebär en mycket
närliggande risk för att församlingarna
måste upplösas, såvitt icke ekonomiskt
stöd utifrån erhålles. Frågan huruvida
ekonomiskt stöd skall beredas församlingarna
eller icke har varit och är fortfarande
en fråga om församlingarnas
vara eller icke vara. Det är därför
självklart, att sistnämnda fråga tagits
upp i betänkandet och i de däröver
avgivna remissyttrandena. Av propositionen
och handlingarna i ärendet
framgår också, att församlingarna i
motsats till vad herr Rylander framhöll
varit ytterligt intresserade av att argumentera
just för sin fortsatta existens.
De har varit mycket väl medvetna om
att detta utredningsarbete och även
det Schal]ingska betänkandet har rört
deras vara eller icke vara.

Av betänkandet, av remissyttrandena
och av propositionen framgår också
samtliga de synpunkter, som är av
värde vid bedömande av denna fråga,
och ytterligare utredning för att bedöma
själva sakfrågan, om försam -

lingarna bör upplösas eller icke, torde
knappast vara erforderlig.

Vad är det då utskottsmajoriteten
föreslår? Jag skall ta ett allmänt exempel.
Vi har ett betänkande, betänkandet
remissbehandlas utomordentligt
grundligt, under denna remissbehandling
framkommer olika uppfattningar,
bland annat den uppfattningen, att församlingarna
skall upplösas. Utredningsmannen
har inte föreslagit det.
Men Kungl. Maj :t går på en annan
linje än utredningsmannens, en linje
som är företrädd bland annat av centrala
ämbetsverk, i detta fall statskontoret,
varjämte även andra remissinstanser
bär gått på samma linje.

Nu säger utskottet, att remissinstanserna
och församlingarna har inte fått
ta del av de nya synpunkterna och av
Kungl. Maj:ts förslag. Det skulle alltså
innebära i princip, att varje gång som
regeringen lägger fram ett förslag, som
inte hundraprocentigt följer en sakkunnigutredning
utan i stället baserar
sig på uppslag som framförts under
remissbehandlingen, skulle Kungl.
Maj:t icke kunna framlägga en proposition
till riksdagen och hänvisa till
denna remissbehandling utan måste
göra ett helt nytt remissförfarande.
Detta är uppenbarligen fullständigt
orimligt.

Utskottsmajoriteten har vidare framhållit,
att man inte heller kan ta ställning
till frågan om församlingarnas
upplösning förrän vissa följdfrågor av
ekonomisk och organisatorisk natur
blivit närmare utredda. Dessa frågor
är inte så invecklade, enligt vad jag
kan förstå. De är tidsödande, men de
är knappast av den natur att de behöver
underställas riksdagen. Hela
denna fråga om de tyska och finska
församlingarnas vara eller icke vara
har blivit en riksdagsfråga därför att
Kungl. Maj:t begär anslag ur kyrkofonden
till dessa församlingar.

Jag vill, herr talman, läsa 4—5 rader

Tisdagen den 26 maj 1953. Nr 23.

Medlemskapet i finska församlingen i Stockholm samt tyska församlingarna i Stock holm

och Göteborg m. m.

ur den sista vetenskapliga utredning
av dessa spörsmål, som förmodligen
finns, nämligen förre kammarrådet
Skoglunds utredning om Skeppsholms
församling, nyligen utkommen. Där säger
han allmänt, »att Kungl. Maj:ts
befogenhet att besluta om bildande och
upphörande av kyrkliga församlingar
icke är inskränkt till garnisonsförsamlingar
utan gäller församlingar i allmänhet,
vare sig territoriella eller icketerritoriella.
Denna befogenhet, som
gällt av ålder, har bekräftats genom
lag om ordning och villkor för ändring
i kommunal och ecklesiastik indelning
den 13 juni 1919.»

Detta gör att utskottets ställningstagande
blir ändå egendomligare. Man
yrkar alltså på en ytterligare utredning
i en fråga, som aldrig kommer
och under vissa förutsättningar aldrig
kan komma att underställas riksdagen.
Det är ju uteslutande därför att ecklesiastikministern
har velat få en mjuk
övergång och ekonomiskt skydda dessa
svaga församlingar som detta har blivit
en riksdagsfråga.

Till sist, herr talman: frågan om
religionsvården för finsktalande och
tysktalande icke svenska medborgare
kan lösas lika bra med andra metoder.
Det är på flera ställen antytt i propositionen,
att några som helst försök att
förhindra gudstjänst på t. ex. finska
här i Stockholm ingalunda är avsedda
att göras. Men som herr Lindberg nyss
framhöll bör riksdagen vid behandlingen
av denna fråga inte alldeles
bortse från de ekonomiska konsekvenserna.
Det är ändå en utgift på ungefär
100 000 kronor som det här gäller.

Sverige har en annan tradition på
detta område än vad Tyskland och
Finland har. Men det kanske ändå bör
erinras om att det är den svenska kyrkan
som håller de svenska församlingarna
i Helsingfors, Berlin och London
och där de eljest finns. Det är
väl inte så onaturligt att då tycka, att

i ett läge, som är helt annat under
det tjugonde seklet än vad det var
på 1500-talet, den finska respektive den
tyska kyrkan —■ eller vilken av de
tyska kyrkorna det kan bli frågan om
—• får ekonomiskt bekosta sina utlandsförsamlingar.

Jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen.

På grund av förfall för sekreteraren
övertogs protokollföringen nu, jämlikt
herr talmannens förordnande, av tjänstemannen
hos kammaren Per Bergsten.

In fidem
Gunnar Britth.

Herr LUNDQVIST (s): Herr talman!
Eftersom jag tillhör majoriteten av utskottet
skall jag be att få säga några
ord.

Herr Edenman framhåller att denna
fråga är synnerligen väl utredd och att
de ekonomiska konsekvenserna redan
skulle vara klarlagda. Då skulle man
gärna önska att detta funnits tillgängligt
vid utskottsbehandlingen av detta
ärende. Såvitt jag förstår finns det
fortfarande en hel del frågetecken kvar
beträffande lönefrågor och organisatoriska
frågor.

Det kan visserligen tyckas att när det
gäller sådana ärenden som de kyrkliga
skulle det vara en trossak, men jag har
den uppfattningen att man också bör
ha reda på de ekonomiska konsekvenserna
både när det gäller framtida löner,
anslag ur kyrkofonden och förfogande
över den kyrkliga egendomen.

Jag vill erinra om att när det gäller
den kyrkliga egendomen har utredningsmanen
tidigare anfört bland annat
följande som berör Kristine församling
i Göteborg och finns återgivet
på s. It i utskottets utlåtande: »I händelse
av en upplösning av gemenskapen
torde församlingen ha giltiga anspråk
på att ensam disponera över
Kristine kyrka och denna — jämlikt

70 Nr 23. Tisdagen den 26 maj 1953.

Medlemskapet i finska församlingen i Stockholm samt tyska församlingarna i Stockholm
och Göteborg m. m.

Kungl. Maj:ts beslut den 7 mars 1785
— tillkommande tonnageavgifter av till
Göteborg ankommande tyska och holländska
fartyg samt att från samfälligheten
erhålla ersättning, beräknad efter
nutida värden, för de tillgångar denna
år 1883 mottagit från församlingen. En
konsekvens härav skulle bli, att Kristine
territoriella församling komme att
utestängas från kyrkan.»

.lag anser alltså att det fortfarande
finns en bel del frågetecken, hur det
förhåller sig med den kyrkliga egendomen
här i Stockholm och i Göteborg
liksom även beträffande lönefrågorna.
Det är en av anledningarna till
att vi ställt oss frågande i utskottet. Vi
har inte ansett att frågan föreligger i
det utredda skick som man har rätt att
kräva. Det är därför jag för min personliga
del anslutit mig till reservationen.
Jag har nämligen samma uppfattning
som jag hörde finansministern
göra sig till tolk för tidigare här i dag
då han sade, att riksdagen skall veta
vad den beslutar. Det vill jag också
veta innan jag är med om att fatta beslut
i detta ärende.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Efter den ingående debatt som förts
här kanske jag inte skulle behöva säga
så mycket, men jag vill ändå framföra
några synpunkter, som för mig varit
avgörande vid denna propositions framläggande.

Alla är överens om att anslutningsreglerna
beträffande dessa församlingar
ingalunda är sådana som de bör vara
i dagens läge, och därför har jag menat
att det vore riktigt att ju förr desto
hellre göra en ändring i detta avseende.
Det är emellertid inte tu tal om
att dessa församlingar skulle komma
i ett försämrat ekonomiskt läge, om
vi ger möjlighet för svenska medborgare
att dra sig ifrån dem. Om de
svenska medborgare, som nu hör dit, i

allmänhet skulle utträda, skulle det bli
en mycket stor försämring i vederbörande
församlingars ekonomi. Och det
är klart att man då ställer sig frågan:
Finns det några tillräckligt starka motiv
för att dessa församlingar skall bestå
även i fortsättningen? Ja, jag kan
här gott säga att jag varit mycket tveksam
inför de argument som kan framföras
för eller emot. Jag har dock till
sist kommit till att argumenten för församlingarnas
avskaffande är de starkare.
Det är ingalunda något hastigt
påfund i ecklesiastikdepartementet —
det har varit starka argument i den
riktningen — utan tvärtom har, som
herr Edenman påpekade, flera mycket
sakkunniga remissinstanser varit inne
på just den frågan. Man kan således
inte säga annat än att den frågan varit
diskuterad under förberedelsearbetet
och det ganska ingående. Men jag har
givetvis inte velat ställa dessa församlingar
och deras medlemmar i en alltför
svår övergångssituation, och därför
har regeringen begärt bemyndigande
att hjälpa församlingarna genom bidrag
ur kyrkofonden under en övergångstid.
Ty märk väl att vi har ingalunda i propositionen
förklarat, att allting är så
utrett som det borde vara, utan vi har
endast förklarat, att det torde inte nytta
vidare att väga argumenten för eller
emot församlingarnas bibehållande. Att
det skulle uppkomma ekonomiska problem
såväl vid en minskning som ett
avskaffande av dessa församlingar,
problem som tarvar ytterligare utredning,
det har klart framhållits i propositionen.
Där har sålunda sagts att en
utredning av de ekonomiska problemen
skall göras. Men nu vidgar utskottet
detta och skriver, att man kan inte i
dagens läge ta ställning till frågan om
församlingarna skall vara kvar på längre
sikt eller inte, och därför bör vi
göra denna utredning, som ändå i viss
omfattning skall utföras, alldeles förutsättningslös.
Må så vara! Vi förlorar

Tisdagen den 26 maj 1953. Nr 23.

Medlemskapet i finska församlingen i Stockholm samt tyska församlingarna i Stock

holm och Göteborg m. m.

väl inte så mycket vare sig i tid eller
pengar genom att göra på det sättet.
Men jag tror dock inte att resultatet blir
så mycket annorlunda än propositionen.
Därför skulle jag givetvis helst
se att propositionen bifölles. Det bleve
givetvis då så att man finge vara beredd
att sätta in dessa kyrkofondsmedel,
som jag menar är alldeles nödvändiga
om inte under det närmaste året
så dock förr eller senare. Man borde
därför snarast ha klarhet i att de kunde
användas för att inte övergången skulle
bli alltför svår för dessa församlingar.

Jag menar sålunda, herr talman, att
det vore riktigast om andra kammaren
nu ville följa reservationen.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s): Herr
talman! Som statsrådet nyss sade har
man ju blivit allmänt överens om att
tvångsanslutningen av svenska medborgare
till dessa församlingar skall
upphöra. Men det har man väl inte varit
så länge. Jag var själv motionär i
kyrkomötet om att tvångsanslutningen
skulle upphöra, och där var man i det
utskott, som behandlade motionen, angelägen
att framhålla, att man inte ville
ta ställning därför att frågan låg under
utredning. För de flesta är det liksom
det var för herr Ekström nog så att man
kanske inte känt till att i Stockholm boende
personer av finsk och tysk härstamning
och deras ättlingar, ibland
ända upp i fjärde eller femte led, samt
hustrurna till sådana personer är
tvångsanslutna, evad de är svenska medborgare
eller ej. Jag vill relatera ett
enda fall som gjort att man fått se avigsidorna
av en sådan tvångsanslutning.
När Stockholm inkorporerade Spånga
var det en svensk medborgare där av
tysk härkomst. Han kände sig som en
svensk medborgare och hade även kommit
in i svenskt församlingsliv och bli -

vit ledamot av kyrkofullmäktige och jag
tror också av kyrkorådet. När Spånga
inkorporerades med Stockholm fick
han lämna Spånga församling och
tvångsanslöts till den tyska församlingen
i Stockholm. Det visar hur absurt
det är med denna tvångsanslutning. Nu
är utskottet — även majoriteten —
överens om att denna tvångsanslutning
av svenska medborgare bör upphöra.
I och med detta har man släppt den tradition
som man här sagt sig vilja bibehålla.
Man bibehåller icke en tradition
utan tummar på den ganska allvarligt,
även om man stannar för den
mening som utskottet gjort till sin. Men
man vill inte i utskottet släppa tanken
på att svenska medborgare skall få lov
att ansluta sig frivilligt, att de skall få
en rättighet, som inga andra svenska
medborgare har, nämligen att välja församling.
Här är inte fråga om en trosanslutning,
om vilken tro man har, utan
att det är fråga om kyrkobokföringsorten.
Man har ju samma rättighet som
andra att begagna sig av religionsfrihetslagen,
även om man tillhör den
finska eller den tyska församlingen såsom
tvångsansluten. Man kan mycket
väl utträda ur dessa församlingar, men
man får betala de 40 procent i kyrkoskatt,
som alla utträdda måste betala.
I utskottet har man emellertid önskat,
att det även framdeles skulle finnas
möjligheter för svenska medborgare att
utträda ur den församling i Stockholm,
där man är bosatt, och gå in i den
finska eller tyska församlingen och
hjälpa till att klara deras finanser. Församlingarnas
beskattningsrätt över de
anslutna medlemmarna vill man nämligen
ha kvar. Det måste alltid bli ganska
dryga skatter för församlingsmedlemmarna.
Man frågar sig emellertid varför
tyska metallarbetare och hembiträden
här i Stockholm — vilka fortfarande
är tyska medborgare och anslutna till
den tyska församlingen — skall behöva
betala så stora avgifter.

72 Nr 23. Tisdagen den 26 maj 1953.

Medlemskapet i finska församlingen i Stockholm samt tyska församlingarna i Stockholm
och Göteborg m. m.

I försvaret av dessa församlingar har
man anfört att genom att det i en församling
med många svenskar finns
finska eller tyska intressen, skulle man
lyckas slussa in dessa personer av utländsk
härkomst i svenskt kulturliv.
Det resonemanget är emellertid inte
hållbart längre, när man räknar med
att så många tyskar och finnar skall gå
ur församlingarna, när de inte längre
är tvångsanslutna. Det finns sedan
ingen möjlighet vidare att slussa in
dem i svenskt kulturliv. Vi kommer
ihåg hur det var under kriget. Efter
vad jag hört var det då ganska besvärligt
i tyska församlingen, där man hade
tyska flyktingar, alltså tyskar som flytt
från Hitler, och även tyskar med stortyska
fantasier.

Nu har den invändningen gjorts, att
det väl bara var bra att vi hade tyska
församlingen, som höll stånd mot den
värsta hitlerismen. Vidare har man
sagt, att de många svensksinnade människorna
i församlingen haft ett utjämnande
inflytande på de politiska motsättningarna.
Jag tycker emellertid, att
det är ett dåligt argument för en kyrklig
församling att man där kunnat utöva
ett visst politiskt inflytande, även om
det i detta fall har varit till nytta. Det
är inte ett argument, som bör tillmätas
någon betydelse. Ett sådant politiskt
inflytande får man hävda på annat sätt
än i kyrkliga församlingar. Man bör
inte ge sig in i politisk verksamhet med
personer, som icke är svenska medborgare.
Dem bör man lämna i fred!

Det är alltså inte församlingarnas
religiösa betydelse som i första hand
framhållits. Om man talar med dem,
som har hand om dessa församlingar,
får man ofta höra, att de är alldeles
utmärkta hjälpmedel för att hålla ordning
på bland annat de finska och
tyska hembiträdena här i Stockholm,
tv man kan anlita församlingarna som
upplysningscentraler. Jag menar inte
att de tyska och finska församlingarna

endast utnyttjas i upplysningssyfte, att
man intar något slags dålig husbondeställning,
utan församlingarna lämnar
naturligtvis också en mycket värdefull
hjälp ur social synpunkt. Många av de
finska och tyska hembiträden, som
finns här i Stockholm, är nämligen
ganska ensamma och proletariserade
och har därför svårt att få kontakter
och vinna anknytningar här i staden.
Jag tror därför, att nämnda församlingar,
sådana de nu är, har stor betydelse
för just det proletariserade element,
som särskilt dessa kvinnor utgör,
vilka i stor utsträckning tar sådana
arbeten, som svenska medborgare inte
är så särskilt förtjusta i.

Men den sociala verksamhet dessa
församlingar bedriver kan väl utövas
även i församlingar med annan struktur
än den nuvarande; de är alltså icke
oersättliga. Och om det i en sådan församling
fattas ett beslut om t. ex. ett
socialt anslag, som icke har lagens
stöd, så kan väl det överklagas. I andra
församlingar händer det ju ofta, att
man är rädd för att bevilja ett dylikt
anslag, om man befarar att någon i kyrkofullmäktige
kommer att överklaga
det. Den sociala verksamheten har dock
bevisligen varit till stor nytta för
många ensamma människor i dessa församlingar.

Utskottet har den uppfattningen, att
vi skall utreda hur vi skall förfara med
ifrågavarande församlingar, men departementschefen
har förklarat, att det
inte är så mycket att utreda; vi skulle
bara fatta ett principbeslut, vilket vore
värdefullt för frågans lösning. Jag anser
också att just i de politiskt lugna
förhållanden vi nu har är det lämpligt
att försöka lösa sådana, om jag får säga
kitsliga frågor, som man alltid bär att
göra med när det gäller andra länders
medborgare och förhållandet till främmande
länder. Jag anser också, att det
är mycket lämpligt att nu ta itu med
denna fråga, med hänsyn till att en

Tisdagen den 26 maj 1953. Nr 23.

Medlemskapet i finska församlingen i Stockholm samt tyska församlingarna i Stock

holm och Göteborg m. m.

revidering av församlingsindelningen
är aktuell. Vi har bär i Stockholm
många frågor, som snart måste lösas.
De sammanhänger med delningen av
de mycket stora församlingar, där vi
nu endast har två präster på ett mycket
stort antal medborgare. Vi försöker
här endast befordra en lösning, som
förr eller senare måste komma.

Herr talman! Med denna motivering
ber jag att få yrka bifall till reservationen
nr 2 av herrar Lindberg och
Ekström.

Herr RYLANDER (fp): Herr talman!
Det förvånar mig att man här i andra
kammaren kan riva upp en så stor debatt
om denna fråga, sedan första kammaren
avslagit propositionen utan att
det ens har ställts något yrkande om
bifall till densamma.

Jag skall inte gå in på det otal argument
i sak, som framförts av bland
andra fru Eriksson i Stockholm, eftersom
utskottet inte gått in i sak utan
har, som herr Edenman mycket riktigt
påpekade, mera formellt angripit frågan.
Men när herr Edenman säger att
denna fråga är osedvanligt väl utredd,
tillåter jag mig ha en annan mening.

Herr Edenman sade att det skulle
vara mycket intressant att angripa detta
problem i anslutning till den debatt
som tidigare förts om arbetsformerna.
Ja, det kan man verkligen säga. Jag
tror det var statsministern som sade att
man kan väl förstå att en departementschef,
som har en proposition färdig,
också vill lägga fram den, varpå herr
Olsson i Gävle, om jag minns rätt, peplikerade
att även riksdagen har vissa
ambitioner. Allt detta är så riktigt, men
vad man inte kan förstå är att en proposition
som denna skall behöva läggas
fram så sent som den 11 april, när
ärendet vilat sedan 1947 och man av
oförklarlig anledning låtit det ligga i
avbidan på religionsfrihetslagen med
mera som inte hör hit.

Vidare sade herr Edenman att om man
inte skulle kunna lägga fram en proposition,
som innehåller något annat än
utredningsmannens förslag, skulle det
vara mycket besvärligt. Ja, kanske har
man blivit bortskämd av statsrådet Zetterberg,
som i det hänseendet varit
mycket hygglig. Han brukar göra departementspromemorior
och skicka ut
dem, om inte till alla hörda instanser
så dock till dem som saken närmare angår,
om han har något väsentligt nytt
att komma med. Det är verkligen fallet
med detta förslag att dessa församlingar
skulle upplösas i stället för att bibehållas,
vilket utredningsmannen har utgått
ifrån. Det är för övrigt inte bara utredningsmannen
utan även en del av de
instanser, som här blivit åberopade,
som uttalat sig i denna riktning. Låt
mig citera vad kammarkollegium säger:
»Såsom förut anförts förutsätter kollegiet,
att församlingarnas bibehållande
såsom svenska kyrkoförsamlingar är av
allmänt intresse.» Liknande uttalanden
kan man hitta lite varstans i remissyttrandena.

Man kan väl utgå ifrån att riksdagen,
innan den lämnar ett bemyndigande att
anslå kyrkofondsmedel, vill ha reda på
hur det skall bli med kyrkorna i framtiden,
oavsett om den saken kommer
att prövas av riksdagen eller ej. Om de
skall bibehållas eller inte har ju stor
betydelse, när eventuellt vederbörande
församling ersättes med en utlandsförsamling.
Ty man kan visst inte utgå
ifrån att en utlandsförsamling utan vidare
får äganderätt till den kyrka som
den nationella församlingen nu har.
Detta framgår också tydligt av remissinstansernas
yttranden.

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten och framför allt inte förirra
mig in i det sakliga, vilket kunde vara
nog så intressant och där jag säkerligen
också hade en hel del att säga. Men jag
har inte bundit mig i det hänseendet
och tänker inte heller göra det på detta

74 Nr 23. Tisdagen den 26 maj 1953.

Medlemskapet i finska församlingen i Stockholm samt tyska församlingarna i Stockholm
och Göteborg m. m.

stadium. Jag tycker det är ganska svårt
att binda sig härvidlag och att detta
är en svår fråga att få till behandling
så här på slutet av riksdagen, när den
dessutom trängs med andra frågor.

Jag ber, som sagt, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr EDENMAN (s) kort genmäle:
Herr talman! Denna fråga är självfallet
av den art att första lagutskottet utan
vidare kunnat skjuta på den till hösten,
och den är icke av den art att man från
utskottets sida behöver göra gällande
att Kungl. Maj:t har forcerat den.

Att ärendet inte framlagts tidigare
för riksdagen beror helt enkelt på att
domkapitlen i Stockholm och Göteborg
ansett, att religionsfrihetslagstiftningen
möjligen skulle kunna komma att inverka
på frågan. Detta visste man inte,
förrän man hade lagstiftningen klar. Nu
är den färdig, och då är det ganska naturligt
att ecklesiastikministern tog upp
frågan, alldenstund den stått på lut så
länge i departementet.

Det vare mig fjärran att inte respektera
de allmänna synpunkter utskottet
och herrar Rylander och Lundqvist anfört,
att man skall veta vad man beslutar
om. Jag har för min del alltid levat
i den föreställningen, att det är när
man skall försöka locka in riksdagen på
några äventyr, framför allt i fråga om
utgifter, som det är ytterligt angeläget
att man motiverar vad som föreslås och
skildrar vilka konsekvenser ett bifall
kan medföra.

Här är ju läget det, att antingen bibehålies
församlingarna — och det blir en
ganska dyrbar historia — eller också
upplöses församlingarna, och det blir
betydligt billigare. Ecklesiastikministern
har nu föreslagit att man under en
övergångstid, om man väljer en upplösning,
söker täcka det största inkomst -

bortfallet med anslag ur kyrkofonden.
Men detta kan, herr Lundqvist, under
inga förhållanden bli dyrbarare än vad
det blir, om riksdagen inte kommer att
följa Kungl. Maj :ts förslag. Det är inte
så att ett bifall til reservationen föranleder
automatiska utgifter i framtiden.
Intet i utredningen ger stöd för
något sådant.

Herr LINDBERG (s): Herr talman!
Jag begärde ordet för att få säga ett par
saker i anslutning till diskussionen om
de ekonomiska frågorna. Särskilt vill
jag säga några ord till herr Lundqvist,
då han sade att han ville veta vad löner
och sådant går till och att det även
vore en del andra ting som skulle klaras
ut.

Utskottsmajoriteten har inte varit
lika angelägen att få veta vad det kostar,
när det gällt frågan om anslutning
till Stockholms kyrkliga samfällighet.
Då får det tydligen kosta vad det vill,
det intresserar man sig inte för; men
när det är fråga om en verklig upplösning,
som skulle betalas med några
tusental kronor från kyrkofonden, så
är det genast det ekonomiska intresset,
som till varje pris måste bevakas. Låt
mig citera vad som sagts från de finska
och tyska församlingarna: »Representanter
för finska och tyska församlingarna
i Stockholm har inför utskottet
sammanstämmande uttalat, att det nuvarande
tvånget för svenska medborgare
att tillhöra de nationella församlingarna
bör upphävas och att vissa
andra modifikationer i anslutningsreglerna
kan vidtagas samt att församlingarna
i samband med sådana ändringar
av anslutningsreglerna bör anslutas till
huvudstadens kyrkliga samfällighet.»
Detta sagt från dessa församlingar just
med tanke på ekonomien.

Utskottet säger i sin motivering för
avslagsyrkandet: »Utskottet anser, att
tvångsanslutningen för svenska medborgare
icke längre bör upprätthållas.» Nu

Tisdagen den 26 maj 1953. Nr 23.

Medlemskapet i finska församlingen i Stockholm samt tyska församlingarna i Stock holm

och Göteborg m. m.

vet jag inte om detta skall vara någon
riktpunkt för Kungl. Maj:t i fortsättningen.
Men skall det vara det har utskottet
och därmed också riksdagen,
därest utskottets hemställan bifalles,
inte tagit hänsyn till den ekonomiska
situation som kommer att uppstå för
Stockholms kyrkliga samfällighet.

Vidare måste jag vända mig till utskottsordföranden
med en liten replik.
Han sade att prästerna i tyska och
finska församlingarna även betjänar
sina landsmän i andra församlingar i
Sverige. Ja, om de gör det är ju skälet
för deras kvarvarande ännu mindre än
jag trodde det var, ty med det antal
präster som finns och det antal medlemmar
som församlingarna har kan de
väl knappast resa omkring i riket och
hålla gudstjänst för sina landsmän. Om
det skulle vara så väl beställt vore det
ju för mycket präster att avlöna, och
då borde det vara ännu ett skäl för att
låta det hela upphöra.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr LUNDQVIST (s): Herr talman!
Jag ställde ett yrkande, som jag nu ber
att få rätta till. Jag menade helt naturligt
bifall till utskottets förslag i stället
för reservationen.

Sedan ett par repliker. Det gäller
först och främst det att utskottet har
räknat med att tvångsanslutningen skall
upphöra. Skulle det visa sig att denna
utveckling medför svårartade ekonomiska
konsekvenser och att församlingarnas
medlemsantal minskar, utgår jag
från att Kungl. Maj :t har möjlighet att
rätta till saken och att sedermera underställa
riksdagen frågan för ny behandling.

Jag utgår också från att man därvidlag
skall ta hänsyn till de befolkningssiffror
som gäller vid den aktuella tidpunkten
och inte som herr Ekström
till exempel bara hänvisa till år 1945,
tv tar man församlingarnas medlems -

antal 1952 kommer man till helt andra
resultat. Men det är inte den springande
punkten för mig, utan mitt ställningstagande
baserar sig på principfrågan,
om vi här skall dra upp riktlinjer
för hur man skall förfara med
kyrklig egendom i fortsättningen.

Vidare är det väl ändå på det sättet
att man räknar med att överföra innehavarna
av dessa kyrkoherdetjänster
till övergångsstat. På s. 20 i utlåtandet
läser vi vad departementschefen sagt:
»Någon utredning om huru de organisatoriska
och ekonomiska frågor, som
rör kyrkoherdetjänsternas nuvarande
innehavare, skall lösas vid församlingarnas
avveckling föreligger icke. Ej
heller åtskilliga andra frågor, som är
förknippade med församlingarnas upplösning,
är närmare utredda. Flera av
dessa senare frågor är av ekonomisk
natur och av komplicerad beskaffenhet.
Det synes mig därför nödvändigt,
att en utredning beträffande här berörda
frågor verkställes, innan en upplösning
av församlingarna kan ske.»

Jag anser att riksdagen skall ha reda
på detta, innan vi går med på fortsättningen.

Häruti instämde herr Gustafsson i
Borås (fp).

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Jag tycker inte det finns anledning att
här spinna på temat, huruvida denna
fråga är i alla detaljer mer eller mindre
fullständigt utredd. Jag har ju i propositionen
sagt att de ekonomiska frågorna,
såsom herr Lundqvist också
framhöll, inte är tillräckligt utredda,
och jag har utfäst mig att göra en utredning
om dem. Vad jag däremot anser
inte behöver ytterligare utredas är
huruvida det skulle vara rimligt att i
längden upprätthålla församlingarna.

Herr NORRBY (fp): Herr talman! Jag
vill inte förlänga debatten och inte göra

76 Nr 23. Tisdagen den 26 maj 1953.

Medlemskapet i finska församlingen i Stockholm samt tyska församlingarna i Stock
holm och Göteborg m. m.

den till en debatt för eller emot en
kristen livsåskådning, utan jag vill bara
såsom en enkel folkbokförare konstatera,
att framför allt den finska församlingen
och dess kyrkoherde för oss
har varit till mycket stor hjälp. Man
säger att det medför besvär för folkbokföringen
med dessa två församlingar.
Det är i så fall ett besvär som
har funnits i ett par hundra år. Men
man har kunnat klara det hittills, och
jag tror att de fördelar som vinnes
överväger gentemot det extra besväret
för folkbokföringen i Stockholms stad.

Jag vill också gärna antyda, att Finland
och Finlands minister med intresse
följer denna fråga. Jag har kanske
också rätt att antyda, att kyrkliga
frågor i Finland har en något djupare
groningsgrund och litet vidare räckvidd
än de har i Sverige.

Med tanke på den kännedom jag har
om dessa båda församlingars betydelsefulla
insatser sedan flera hundra år,
både i kulturellt och socialt såväl som
i religiöst avseende, vill jag be att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HÅSTAD (h): Herr talman! Endast
ett par kommentarer till debatten.
För det första vill jag framhålla, att
när man nu begär av regeringen ett
principuttalande till förmån för församlingarnas
upplösning, så räcker för mig
fullständigt den motivering som herr
Lundqvist framfört; nu liksom annars
bör vi visa av erfarenheterna akta oss
för principbeslut utan klara fakta.

Men härutöver ett par särskilda synpunkter
och då framför allt med anledning
av herr Edenmans anförande. Herr
Edenman hävdade, att en regering har
rätt, vilket naturligtvis ingen har bestritt,
att ändra ett utredningsförslag,
men — det är det som tvistefrågan gäller
— inte heller är skyldig att låta
den nya frågan, alltså regeringens förslag,
gå till förnyad remissbehandling.
Vad det här gäller rör ju frågan om liv

eller död för dessa församlingar. Det
förslag som Schalling lade fram gällde
livet, och det var därom ifrågavarande
församlingar yttrade sig. Regeringen tar
upp en helt annan idé, nämligen att
framdeles döda dessa församlingar. Då
bör väl ändå offret ha rätt åt ge till
känna sina synpunkter, ty att försvara
sig är en oförytterlig rättighet, som alla
dödsdömda brukar vara beskärda.

Det föreföll som om herr Edenman
ville göra gällande, att riksdagen saknade
befogenhet att besluta i dessa ting
därför att — han åberopade till stöd
härför kammarrådet Skoglund — dessa
frågor skulle tillhöra det administrativa
avgörandet. Ja, det är möjligt att detta
formellt är riktigt. Men har nu riksdagen
tagit upp frågan om tvångsanslutningen,
som är den mindre frågan, skall
väl riksdagen ändå ha rätt att yttra sig
om den större frågan, som gäller församlingarnas
vara eller inte vara. Även
om man formellt skulle kunna göra gällande,
att herr Edenman skulle kunna
stödja sig på prejudikat, är det väl ett
faktum att frågan om de icke territoriella
församlingarnas vara eller icke
vara rör en så djupgående princip i vår
församlingsstyrelse, att riksdagen sannerligen
bör ha rätt till delaktighet i
beslutet.

Fru Eriksson i Stockliolm, som är
mycket sakkunnig på detta område, som
har särskilt undersökt dessa frågor och
som tidigare på ett annat forum har
varit motionär, ville göra gällande att
den uppfattning, som uttalas i den av
herr Cassel och mig väckta motionen,
nämligen att dessa församlingar har
tjänstgjort som en slussning in i svensk
kultur av nyinflyttade, skulle vara
oriktig. Men samtidigt, något andedrag
därefter, framhöll fru Eriksson att dessa
församlingar otvivelaktigt hade spelat
en mycket stor roll när det har gällt
att ta hand om t. ex. hembiträden, för
att nämna just den kår som fru Eriksson
utpekade. Såvitt jag förstår, utan

Tisdagen den 26 maj 1953. Nr 23.

Medlemskapet i finska församlingen i Stockholm samt tyska församlingarna i Stock holm

och Göteborg m. m.

att dock vilja åberopa någon mera djupgående
sakkunskap på detta område,
bär väl dessa församlingars stora betydelse
just legat däri, att de har kunnat
omhänderta och hjälpa till rätta sådana
som har flyttat in i Sverige — jag tänker
framför allt på finnar — och haft
språkliga svårigheter i sitt inväxande i
vårt lands kultur.

Jag måste slutligen uttala min utomordentliga
förvåning över den argumentering,
som herr Lindberg nyss
presterade och som jag tycker avviker
från den saklighet som han annars brukar
vinnlägga sig om i våra debatter.
Han sade att om det är så, att dessa få
präster i de tyska och finska församlingarna
har tjänstgjort även ute i landet,
skulle detta visat att antalet svenska
präster ute i landet var för stort. Men
vad det här gäller är predikan på finska
och på tyska. Inte är väl våra svenska
präster utbildade för att predika på finska
eller tyska? Därför, menar jag, är
den argumenteringen fullkomligt orimlig
och kan ju ha giltighet möjligen endast
uppe i Norrbotten.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få förena mig med utskottets uttalande.
Om jag skulle få tillägga en rent
personlig synpunkt skulle det vara denna:
när vi nu har haft dessa församlingar
i tre å fyrahundra år och när vi
nu, vilket vi alla är ense om, tar bort
den i och för sig orimliga tvångsanslutningen,
borde vi vänta och se vad
som på detta område inträffar. Skulle
det visa sig, att alla svenska medborgare
eller det överväldigande antalet av
dessa utträder, då har det av sig självt
skapats ett nytt läge, som motiverar att
denna fråga underställes riksdagens
prövning. Men skulle de flesta av dessa
stanna kvar, finner jag att riksdagen
verkligen bör fästa vederbörlig vikt vid
en månghundraårig historisk tradition.

Herr EDENMAN (s) kort genmäle:
Herr talman! Herr Håstads uppfattning

om remissförfarandet kan inte få stå
oemotsagt, anser jag. Det är ju ingalunda
så att Schalling uteslutande —
för att använda herr Håstads terminologi
— har sysslat med församlingarnas
liv. Han har utrett frågan om deras liv
eller död och, för att fortsätta att citera
herr Håstad, stannat för liv. Men hela
problemet är aktualiserat i den Schallingska
utredningen. Det är A och B.
Båda alternativen går ut på remiss.
En del remissinstanser stannar vid A
och kallar det liv. Andra stannar vid
B, vilket i detta fall betyder att församlingarna
skall upphöra. Det är väl ett
fullkomligt normalt förfarande att då
inte skicka ut det ena alternativet som
framkommit vid remissbehandlingen till
förnyad remissbehandling.

Det är vidare alldeles självklart, att
riksdagen har rätt att yttra sig. Bara
denna debatt är väl ett tillräckligt exempel
härpå, och ecklesiastikministern
har ansett, att riksdagen bör yttra sig,
alldenstund det finns en proposition på
riksdagens bord. Vad jag har sagt är
att frågan om församlingarnas vara eller
inte vara, om de territoriella eller icke
territoriella församlingarnas vara eller
icke vara i och för sig icke är av
den natur, att den behöver underställas
riksdagen.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle: Herr talman! Jag vill bara till
herr Håstad säga, att argumentet om de
tyska och finska församlingarna såsom
slussar in i svenskt kulturliv väl i alla
fall blir rätt svagt, om man inte längre
skall ha tvångsanslutning av svenskar
och då man väntar att det blir ganska
få svenskar som blir kvar, bland annat
därför att de troligen får en så stor
skattebörda. Då kan dessa församlingar
inte bli sådana slussar, även om man
tidigare har ansett att de var det.

Herr HÅSTAD (h) kort genmäle: Herr
talman! Jag vill bara fästa herr Eden -

78 Nr 23. Tisdagen den 26 maj 1953.

Medlemskapet i finska församlingen i Stockholm samt tyska församlingarna i Stockholm
och Göteborg m. m.

mans uppmärksamhet på att det inte
enbart är herr Schallings betänkande
—- vilket inte utmynnar i något förslag
om församlingarnas död — som församlingarna
vid sitt yttrande haft att taga
ställning till, utan också riksdagens skrivelse,
som inte utmynnade i någonting
annat än en utredning angående bestämmelsen
om tvångsinskrivning.

Herr GEZELIUS (b): Herr talman!
Jag har antecknat en blank reservation
beträffande motiveringen. Jag har gjort
det därför att jag bar ansett, att utskottet
bort starkare än som har skett understryka
det svenska intresset av församlingarnas
bibehållande och deras anslutning
till huvudstadens kyrkliga samfällighet.

Det kan enligt mitt sätt att se inte
vara något svenskt intresse att nu förvandla
dessa församlingar till utlandsförsamlingar.
Jag har under behandlingen
i utskottet blivit övertygad om
att det är ett stort svenskt intresse, att
dessa församlingar är fristående både
från främmande makt och från främmande
legationer och att de lever ett
kyrkligt liv och kulturliv tillsammans
med svenskar. Det är dock i stor utsträckning
människor, som förr eller
senare blir naturaliserade som finns där.

Jag har alltså ansett att det är så betydande
kyrkliga och kulturella värden
som dessa församlingar representerar,
att jag har krävt att frågan om deras
upplösning, som ju propositionen direkt
går in för, göres till föremål för ett allvarligt
övervägande och att det förebringas
vägande skäl.

Jag skall inte förlänga debatten. Jag
skall bara peka på ett par saker.

Det är anmärkningsvärt att departementschefen
själv betygar att utredningen
var bristfällig. När utskottet hade
fattat sitt preliminära beslut begärde
departementet att representanter för
detta skulle få komma upp i utskottet
och framföra departementets synpunk -

ter. Det fanns ingenting i propositionen
av vad dessa departementets representanter
yttrade. Man sade, enligt de anteckningar
jag gjorde, att det är klart,
att om dessa församlingar för sitt fortbestånd
kräver beskattningsrätt skall
detta nog kunna ordnas. Det kunde också
ordnas så, att svenskar kunde få gå
in i dessa utlandsförsamlingar, och de
ekonomiska synpunkterna, som då kom
fram och debatterades, visade sig vara
fullkomligt oklara för departementet.

Det fanns inte något riktigt besked
om vad anledningen var till brådskan
att behandla frågan om dessa församlingar
så hastigt som nu skedde utan att
samtidigt ta upp frågan om de andra
icke territoriella församlingarna, nämligen
Skeppsholms församling, Karlskrona
församling och några andra militära
församlingar som också existerar
såsom icke territoriella församlingar.
Man frågar sig vad det var för intresse
som låg bakom. Jag fick inget svar på
detta.

Det är också fullkomligt oklart för
mig, om departementschefen har beaktat
att en upplösning av den finska församlingen
är en handling, som inte är
vänlig emot Finland och som visar en
stark brist på generositet. Det är ingen
mot Finland vänlig handling att kasta
fram propositionen på Schallings utredning
utan att remittera den till myndigheterna
och utan att ta kontakt med församlingarna
eller ta hänsyn till vad förslaget
betyder för Finland, som ju måste
välja vägen att bilda en utlandsförsamling
om departementschefens vilja skulle
genomföras.

Nu har utskottet sagt — och det tycker
jag är alldeles riktigt — att vi inte har
fått klarhet här och att ett uttalande
för ett bifall till propositionen kommer
att av departementschefen uppfattas som
ett ja till församlingarnas upplösning.
Det är ganska naturligt att vi på den
utredning som är förebragt icke har
kunnat säga ja till detta. Jag hade velat

Tisdagen den 26 maj 1953. Nr 23.

Medlemskapet i finska församlingen i Stockholm samt tyska församlingarna i Stock holm

och Göteborg m. m.

markera detta starkare — det är därför
jag har reserverat mig — och ge anvisning
om att det för närvarande icke
finns någon anledning att gå in för en
upplösning av dessa församlingar med
all den verkan detta skulle ha för det,
såsom vi har blivit övertygade om inom
utskottet, verkligt blomstrande kyrkliga
liv, kulturliv och sociala liv som där
bedrives, bortsett från kontakten mellan
svenskar och de finnar som kommer in
här i landet för att så småningom naturaliseras
och då — enligt förslaget —
tvingas utträda ur församlingen.

Det är därför jag har antecknat min
reservation.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Herr Gezelius har här frågat varför det
var så brått att lägga fram denna proposition
nu. Ja, vi ansåg i departementet,
att när vi nu hade vår nya religionsfrihetslagstiftning
färdig borde vi
även aktualisera denna fråga, som ju
var tillräckligt utredd ur dessa synpunkter.
Vi var alltså fullt på det klara
med — och utskottet har ju heller inte
motsagt oss på den punkten — att vi
borde medge friare regler för anslutningen
till dessa församlingar.

Då stod det för oss också alldeles
klart, att dessa församlingar kunde
råka i en ekonomiskt brydsam situation,
och det var för att möjliggöra att
den inte skulle bli så svår, som denna
proposition framlades. Brådskan i riksdagens
slutspurt kan — vilket också
har kommit fram i debatten — absolut
inte anföras i detta sammanhang, ty
denna proposition kunde lika väl ha
behandlats vid höstriksdagen.

Hem Gezelius var också inne på funderingar
om hur vi har det i förhållande
till andra länder. Det torde inte
vara herr Gezelius obekant att vi icke
har någon församling, bestående av
svenskar eller svenskättlingar, i andra

länder, som är konstruerad på samma
sätt som dessa församlingar.

Herr Gezelius säger, att vi har särskild
anledning att undersöka förhållandet
till vårt grannland Finland. Men
även om vår svenska församling i Helsingfors
i viss mån är privilegierad
framför våra församlingar i Berlin,
London och Paris, får inte Helsingforsförsamlingen
så stort bidrag från finsk
sida, som den finska församlingen i
Stockholm nu får.

Det är ju icke meningen att ställa
det svårt för de finska eller tyska medborgare,
som vistas i landet. Om dessa
församlingar upplöstes, skulle vi ordna
det så, att både finsk och tysk gudstjänst
kunde hållas för dessa även i
fortsättningen. Som jag ett par gånger
betonat och som vi utfäst oss i propositionen,
skulle vi i alla fall ge minst
lika stort bidrag, som den finska staten
nu ger den svenska församlingen i
Helsingfors. Någon risk för att det föreliggande
förslaget skulle kunna sägas
vara någon särskilt mot Finland ovänlig
handling föreligger inte.

Herr GEZELIUS (h) kort genmäle:
Herr talman! Departementschefen upplyser,
att anledningen till brådskan
närmast var, att religionsfrihetslagen
nu har kommit. Men den kom redan år
1951.

Om man tar bort anslutningstvånget
till dessa församlingar, får de precis
samma religionsfrihet som vilken annan
svensk församling som helst, ty de
är anknutna till vederbörande domkapitel
i Stockholm och Göteborg. Det
är alltså bara anslutningstvånget som
har något samband med religionsfrihetslagen.

Men, mina damer och herrar, departementschefen
har här infört ett
utträdestvång, som inte har något annat
samband med religionsfrihetslagen än
att det kanske står i motsats till kravet
på religionsfrihet.

80 Nr 23. Tisdagen den 26 maj 1953.

Medlemskapet i finska församlingen i Stockholm samt tyska församlingarna i Stockholm
och Göteborg m. m.

Om finska församlingen, som är en
ekumenisk församling och även har
grekisk-ortodoxa medlemmar, skulle
upplösas, har detta inget annat samband
med religionsfriheten än att det
innebär en ändring i motsatt riktning.

Jag beklagar, att departementschefen
vid sina jämförelser inte beaktar, att
Finland en gång varit en del av Sverige
och att det här gäller en kyrklig
församling, som bestått sedan 1500-talet.
Det är väl då någon skillnad mellan
denna och andra församlingar.

Jag skall inte gå in på vad det kostar
Sverige att ha en utlandsförsamling.
Men vi har ett bestämt intresse av att
hålla ihop svenskarna både i London,
i Paris och i Helsingfors.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Att, såsom herr Gezelius säger, detta
förslag kunde kommit förr, därför att
religionsfrihetslagstiftningen varit färdig
tidigare, är en sanning med modifikation.
Vi har nämligen just i år definitivt
godkänt de grundlagsändringar,
som berodde på religionsfrihetslagstiftningen.
Domkapitlen har ju också sagt,
att denna ändring kunde få ett visst
samband med religionsfrihetslagstiftningen.
Vi har därför menat, att det
vore rätta tiden just nu att ta upp saken,
när religionsfrihetslagstiftningen
är helt färdig.

Man kan ha delade meningar om hur
vi bör ordna våra förhållanden i detta
avseende med olika länder. Jag har endast
pekat på att Finland behandlar
svenskarna i Helsingfors på ett annat
sätt än vi nu behandlar finnarna här.

Vi har för övrigt på andra håll i detta
land både finsk- och tysktalande befolkning,
som också skulle kunna göra
anspråk på särskilda församlingar.
Skulle vi dessutom göra allt vad man
ur olika synpunkter kunde önska för
de grupper, som inflyttat även från
andra länder, skulle det bli fråga om

att tillskapa flera liknande församlingar.
Det har ingen yrkat på. År det då
så stor anledning att upprätthålla dessa
församlingar, som ju ändå inte kan
komma att omfatta mer än en liten del
av de utlänningar som finnes inom
vårt lands gränser?

Herr HOPPE (s): Herr talman! Jag
har med mycken tillfredsställelse konstaterat,
att det under debatten här i
kammaren inte har förekommit någonting
som varit uttryck för en negativ
inställning till den verksamhet som utföres
av de församlingar det här gäller.
Detta är gott och väl. Jag har under
debatten också kunnat konstatera —
något som jag anade förut — att statsrådet
har en välvillig inställning till
dessa församlingar och den där bedrivna
verksamheten. Jag vill gärna tilllägga,
att jag inte alls tror att propositionen
på något sätt är avsedd att vara
en ovänlig handling. Men därmed kommer
jag in på det som har tvingat mig
själv att ta en bestämd ställning till
frågan. Såvitt jag förstår det hela rätt,
har man inom ifrågavarande församlingar
i allmänhet känt det som om den
kungl. propositionen vore en attack
mot församlingarnas liv och framtid.
Man har alltså betraktat den såsom
en ovänlig handling.

Det har här talats om att frågan om
dessa församlingars ställning har varit
aktuell under en följd av år. Om jag
riktigt har läst handlingarna, är det
i första hand den såsom vi litet var tycker
onaturliga bestämmelsen om tvångsanslutningen,
som vid olika tillfällen
har aktualiserat frågan. Det är denna
som man bär reagerat emot och som
har givit anledning till framstötar från
olika håll. I dag är väl alla ense om att
bestämmelsen skall tagas bort, och utskottet
har ju också gått in för detta.

Men, såsom herr Gezelius här nyss
påpekat, man vill införa ett annat tvång
i stället för det som nu skulle avskaf -

Tisdagen den 26 maj 1953. Nr 23.

Medlemskapet i finska församlingen i Stockholm samt tyska församlingarna i Stock holm

och Göteborg m. m.

fas. Det som enligt mitt förmenande
här är den springande punkten och som
gör att församlingarna anser att de nu
kämpar för sitt liv, är det förhållandet,
att det skall bli förbjudet för svenska
medborgare att ansluta sig till församlingarna.
Men de svenskar, som ansluter
sig till församlingarna, är ju inte
vilka som helst, utan det är praktiskt
taget bara fråga om ättlingar till hit
inflyttade tyskar och finnar som förvärvat
svensk medborgarrätt. Dessa
skulle i fortsättningen inte få bli medlemmar
av församlingarna, och det är
detta som hotar församlingarnas både
ekonomi och framtid. Jag tror att man
inom församlingarna anser att man
skulle kunna klara upp det hela, om
man bara fick verka efter samma linjer
som tidigare, med undantag för att
kravet på tvångsanslutning togs bort,
men det stode fritt för svenska män
och kvinnor att ansluta sig till församlingarna.

Herr talman! .Tåg är livligt övertygad
om att dessa »nationella» församlingar,
såsom de brukar kallas, är en verklig
tillgång för de tyskar och finnar och
deras ättlingar som bor här i landet,
framför allt i vår huvudstad och dess
omnejd, och jag kan inte ge min anslutning
till en åtgärd som innebär ett
hot mot dessa församlingar. Jag tror att
de som tillhör församlingarna skulle betrakta
ett bifall till propositionen som
en ovänlig handling, och jag vill inte
engagera mig för någon ovänlig handling
gentemot dessa församlingar.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets framställning.

Herr GEZELIUS (h): Herr talman!
Jag skall fatta mig mycket kort. Jag
vill bara trycka på en sak som kammaren
bör ha kännedom om.

Departementschefen begär här riksdagens
godkännande av vissa principer
för anslutningsbestämmelserna för ifrågavarande
församlingar. Dessa är så ut -

formade, att en finsk eller tysk medborgare,
som tillhör församlingarna,
visserligen får kvarstå tills vidare efter
en naturalisering, men måste utträda,
om han flyttar från Stockholm,
exempelvis ut till Djursholm. I och med
att han blir naturaliserad, finns det
alltså risk för att han blir utesluten ur
församlingen, medan däremot hans
barn, vilka redan såsom svenska medborgare
hunnit bli medlemmar av församlingen,
kan kvarstå där.

Detta är väl litet otympligt, och man
frågar sig, om det inte är rimligt att
den bestämmelse, som ger en svensk
medborgare, vilken vid tidpunkten för
ändringarnas vidtagande var medlem
av en sådan församling, rätt att kvarstå
där, skall gälla även för en finsk eller
tysk medborgare som redan tidigare
tillhört församlingen men som blir naturaliserad.

Propositionen är rätt oklar på denna
punkt, men departementschefen begär
lika fullt att riksdagen skall godkänna
dess grundprinciper och att han sedan
skall ha fria händer att utforma bestämmelserna.
Om det sker på det sätt
som han anger i propositionen, kommer
församlingarna att do, och så är
han ju av med bekymret.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den av herrar Lindberg
och Ekström avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Lindberg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 39, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

6 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 23.

Nr 23.

Tisdagen den 26 maj 1953.

Motion om inrättande av särskilda organ för samverkan mellan riksdagen och

regeringen vid behandlingen av vissa grupper av ärenden.

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herrar Lindberg och Ekström
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 112 ja
och 79 nej, varjämte 12 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 15.

Föredrogs vart efter annat:

bankoutskottets utlåtande nr 23, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag med särskilda bestämmelser
angående bankaktiebolags
inlåning; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 29, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående försäljning av
vissa allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter; nr

32, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
vissa kronoegendomar m. m. jämte i
ämnet väckta motioner; och

nr 33, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
vissa allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 16.

Motion om inrättande av särskilda organ
för samverkan mellan riksdagen och
regeringen vid behandlingen av vissa
grupper av ärenden.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av väckt mo -

tion om inrättande av särskilda organ
för samverkan mellan riksdagen och regeringen
vid behandlingen av vissa
grupper av ärenden.

I en inom första kammaren väckt, till
konstitutionsutskottet hänvisad motion,
nr 24, hade herr Herlitz hemställt, »att
riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om en förutsättningslös
utredning angående möjligheten och
lämpligheten av att organ valda av riksdagen
inrättas för samverkan med regeringen
vid behandlingen av särskilda
grupper av ärenden, och om framläggande
för riksdagen av de förslag som
därav föranledas».

Utskottet hemställde, att motionen
I: 24 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits:

1) av herr Dahlén mot vissa delar av
utskottets motivering;

2) av herrar Englund, Hansson och
Hammar, utan angivet yrkande;

3) av herr Herlitz; samt

4) av herr Håstad, som yrkat, att
riksdagen i anledning av motionen I:
24 ville i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om en förutsättningslös utredning
angående möjligheten och lämpligheten
av att organ valda av riksdagen
inrättades för samverkan med regeringen
vid behandlingen av särskilda
grupper av ärenden och om framläggande
för riksdagen av de förslag som
därav kunde föranledas.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr DAHLÉN (fp): Herr talman! Jag
har emot vissa delar av utskottets motivering
fogat en blank reservation, vilken
jag endast med några korta ord
skall motivera.

Utlåtandet berör en motion av herr
Herlitz beträffande en utredning angående
möjligheten och lämpligheten av
att organ valda av riksdagen inrättas

Tisdagen den 26 maj 1953.

Nr 23.

Motion om inrättande av särskilda organ för samverkan mellan riksdagen och

regeringen vid behandlingen av vissa grupper av ärenden.

för samverkan med regeringen vid behandlingen
av vissa grupper av ärenden.
Jag vill säga, att uppslaget är
utomordentligt intressant. Det bygger
på ett konstaterande av ett av alla känt
förhållande, nämligen att en förskjutning
av makten till Kungl. Maj :ts fördel
och riksdagens nackdel uppenbarligen
har skett. Detta gör det också
enligt min mening angeläget att någonting
göres. Det är uppenbart, att
regeringen nu har vissa möjligheter att
genom förhandlingar träffa överenskommelse
med olika organisationer,

t. ex. beträffande lönefrågor, jordbruket
och andra dylika ärenden. Detta
gör, att riksdagen i vissa lägen inte
anser sig ha annan möjlighet än att
bifalla Kungl. Maj :ts förslag eller att
till dessa göra vissa randanteckningar.
Det är angelägenhetsgraden av att denna
fråga verkligen tas upp på något
sätt som jag tycker, att konstitutionsutskottet
i sin motivering hade kunnat
kosta på sig att framhålla. Det har
emellertid utskottet inte gjort, och jag
har därför låtit anteckna denna blanka
reservation.

Självfallet är det mycket svårt att på
ett något så när konkret sätt ange hur
denna fråga skall lösas. Riksdagen
måste vara noga med att inte ge sig
in på administrativa områden, där regeringen
självklart skall råda ensam.
Man måste också se till att riksdagen
genom sådana delegationer inte på ett
olämpligt sätt föregripes i sin behandling.
Det kunde nämligen tänkas att
det bleve så, att i stället för att regeringen,
som nu ensam sköter om det
hela, regering och riksdagens delegation
helt sköte riksdagen åt sidan, vilket
givetvis måste undvikas. En annan
sak, som också måste undvikas, är att
uppgörelserna får någonting av hemlighetsmakeri
över sig. En öppen deklaration
av vad man har kommit fram
till är nödvändig.

Herr Herlitz’ motion var så pass obe -

stämd i sina formuleringar, att det inte
fanns möjlighet för mig — ehuru jag
var positivt inställd till frågan — att
yrka bifall till den motionen. Jag måste
säga, att herr Herlitz’ reservation i den
mån man jämför den med motionen, inte
gjort saken mycket klarare. Det är därför,
herr talman, jag inte har kunnat
komma till annat än att motionen i år
måste av riksdagen avvisas. Hade konstitutionsutskottet
i sitt utlåtande fällt
ett något vänligare omdöme om motionen,
hade jag inte behövt reservera
mig. Enligt min mening är frågan av
den art, att den måste återkomma.

Herr HÅSTAD (li): Herr talman! Denna
motion har tilldragit sig stor uppmärksamhet
i pressen, och den har i utskottsutlåtandets
form gått in och ut på
föredragningslistorna som en s. k. restriktionssmörgås
under de sista veckorna.
Motionären yttrade i första kammaren,
att ledamöterna av kammaren
därigenom fått ytterligare tid till sitt
förfogande för att tänka över det stora
problem som behandlas i motionen. Jag
vill dock ifrågasätta, om alla haft tid
till sådant begrundande med hänsyn till
alla övriga ärenden som hopat sig på
vårt bord.

Så mycket är evident, att motionären
berört ett ytterst betydelsefullt konstitutionellt
problem. Det förhåller sig helt
enkelt så, att den historiska konstitutionella
dräkten inte riktigt passar våra
moderna statsmakter. Författningen känner
t. ex. inte till de stora ekonomiska
och fackliga sammanslutningarna med
deras makt i det nutida samhällslivet.

När man nu skall diskutera denna
motion — jag skall bara göra det under
några minuter — bör man skilja på de
funktioner som de av motionären tänkta
delegationerna kan ha, nämligen som
beslutande, som samtyckande eller som
samrådande.

En samrådande delegation har vi redan
erfarenhet ifrån, nämligen utrikes -

Nr 23.

Tisdagen den 26 maj 1953.

Motion om inrättande av särskilda organ för samverkan mellan riksdagen och

regeringen vid behandlingen av vissa grupper av ärenden.

nämnden och tidigare det hemliga utskottet,
erfarenheter som har varit alltigenom
positiva, låt vara att detta kanske
kan förklaras av utrikesärendenas
speciella natur. Vi har en annan liten
delegation för tillfället, som inte är förutsedd
eller reglerad i författningen
utan tillkommen efter riksdagsskrivelse,
nämligen ett visst samrådande mellan
partidelegater och säkerhetspolisen. Vad
utrikesnämnden beträffar har denna
organisations uppgifter inskrivits i författningen
men i övrigt har ingen författningsändring
tillkommit, något som
icke heller gäller partiledarkonferenserna
med dessas likaledes rådplägande
funktioner.

När det gäller de rådgivande uppgifterna
synes det mig, som om man inte
kan blunda för de stora problem, som
uppstår genom att det därvid kan bli
fråga om en konfusion av ansvaret. Den
parlamentariska oppositionens uppgifter
kan avtrubbas. Om prominenta ledamöter
insättas i dessa delegationer kan
riksdagen bli bunden på ett sätt, som
inte tillåter en fri och ohämmad meningsyttring.
Därför tror jag i princip
— jag tror att motionären inte är så
avlägsen från min ståndpunkt — mindre
på dessa konsultativa delegationer utom
i särskilda fall, t. ex. när det gäller utrikespolitiken.
Inte förty förtjänar även
detta problem att undersökas från fall
till fall och från område till område.

Annorlunda synes mig saken vara,
när man kommer över till de beslutande
eller samtyckande delegationerna. Motionären
har ju infört begreppet samtyckande
i den meningen, att man skall
kunna tänka sig delegationer, vilkas
samtycke skulle erfordras innan regeringen
lät vissa beslut träda i kraft.
Man har här att ta i betraktande sådana
frågor — och enligt min mening endast
sådana frågor — där riksdagen av olika
praktiska skäl för närvarande med hänsyn
till tidsutvecklingen inte i verkligheten
kan utöva den makt, som riks -

dagen grundlagsenligt är tillerkänd. Vi
har t. ex. löneproblemet. Vi vet hur svårt
det numera är för riksdagen att på detta
område utöva ett reellt inflytande. Man
kan också tänka sig fullmaktslagar under
krig eller andra perioder, exempelvis
berörande tillämpningen av förfoganderättslagen.
Jag tänker vidare på
1947 års stora debatt om regeringens
rätt att ta hand om import- och exportregleringarna.
Man kan exempelvis under
krig också tänka sig någon delegation,
som tillsammans med regeringen
har att besluta i så viktiga frågor som
försvaret eller polisväsendet, för att inte
tala om statens åtgärder mot samhällsvådliga
konflikter.

Jag har blott i allra största korthet
velat peka på dessa problem såsom några
exempel, där riksdagens grundlagsenliga
makt i realiteten är ställd på avskrivning.
Det gäller här frågor av utomordentlig
betydelse för riksdagens konstitutionella
ställning, och det gäller
också värden av lika betydelse för alla,
inte bara för majoriteten utan också för
minoriteten — jag tänker nu på frågan
om polisväsendet och vissa frihets- och
rättsproblem. Vad statsministern för ett
par dagar sedan yttrade i denna kammare
om de svenska utskottens makt
var väl tvivelaktigt i och för sig, men
det är absolut inte tillämpligt som en
generell regel när det gäller just de områden
jag här har pekat på. Den makt
som utskotten — när de sättas i efterhand
— har när det gäller att pröva
dessa frågor är ofta lika med plus minus
noll.

Jag vill till sist, herr talman, framhålla,
att jag är fullt medveten om att
de problem motionären berört innefattar
utomordentligt svåra avvägningar.
Det gäller t. ex. att avväga inte bara på
vilka områden man kan anse att oppositionen
bör ha en extra och billig rätt till
insyn, utan också var man lämpligen bör
kunna införa en gemensam ansvarighet.
Det synes mig sannolikt att det riktiga

Tisdagen den 26 maj 1953.

Nr 23.

Motion om inrättande av särskilda organ för samverkan mellan riksdagen och

regeringen vid behandlingen av vissa grupper av ärenden.

måste bli att grundlagsreglera dessa frågor
från område till område och inte
generellt lägga en delegationsmakt i riksdagens
händer. Även detta problem förtjänar
dock att noggrant övervägas. Det
förtjänar också att övervägas om den ansvarighet,
som skall åvila dessa delegationers
medlemmar, skall vara lika med
riksdagsmännens eller mera utsträckt.

Hur som helst är, herr talman, de problem
motionären rullat upp av grundväsentlig
betydelse för riksdagens ställning
i samhällslivet och i det politiska
livet. Därmed är problemen också av
stor vikt för medborgarna. Det är detta
som föranlett mig att i princip ge min
anslutning till motionärens tankegång,
vilken — det vill jag betona — inte innebär
att riksdagen skall få sig tillägnad
någon ny makt utan endast kunna vidmakthålla
den makt, som i författningen
är lagd i folkrepresentationens hand.

Jag finner det vara en stor förtjänst
hos motionen att den är förutsättningslös,
detta just med hänsyn till ärendets
mycket komplicerade natur. Jag förutsätter
vidare att denna fråga, även om
den genom första kammarens beslut redan
har fallit, kommer tillbaka. Den
kommer att tvinga sig tillbaka, och den
kommer säkerligen att förr eller senare
tvinga sig till en lösning.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att för dagen få nöja mig med att yrka
bifall till den av mig avgivna reservationen.

Herr FAST (s): Herr talman! Föredragningslistan
tvingar oss till stor begränsning
i våra yttranden. Då jag nu
skall säga några ord på utskottets vägnar
vill jag först framhålla, att denna
motion syftar ganska långt, framför allt
i sina yttersta konsekvenser. Här är det
ju fråga om att från riksdagens sida
kunna införa organ, valda efter proportionell
metod, med vilka regeringen
har att samverka i vissa frågor, dels på
det förberedande stadiet och dels kan -

ske också på det beslutande stadiet.
Dessa organ skall kunna väljas för vissa
grupper av ärenden och också för speciella
fall, då frågor av särskild art
förekommer.

Det skulle nästan räcka med denna
hänvisning för att förstå hur långt motionären
syftar, och till detta kommer
ju den rätt intressanta målning han gör
angående det nuvarande tillståndet, när
han skildrar den starka regeringsmakten
och den mer eller mindre svaga
riksdagen. Det är också intressant att
se, hur han i sin inledning framhåller
att utvecklingen har gått i en riktning,
som är rent grundlagsstridig. .lag känner
motionären alltför väl för att inte
lägga in i detta någonting annat än den
rena ordalydelsen. Förmodligen menar
han att utvecklingen inte står i överensstämmelse
med grundlagens anda.
Jag har tolkat det på det sättet, ty i
annat fall skulle det ju betyda att både
herr Herlitz och jag försummat vår
skyldighet som ledamöter i konstitutionsutskottet.

Men när man nu skall välja dylika
delegationer, sammansatta efter partipolitiska
linjer — och inte alltför små,
därför att även de små partierna skall
få fyllig representation — hur kommer
detta då att inverka på det ansvar,
som riksdagen kan utkräva och till och
med skall utkräva? Det kan väl inte bli
riktigt detsamma, särskilt om det funnits
en riksdagsdelegation som medverkat
även på beslutstadiet — det är såvitt
jag förstår uteslutet. Men även om
delegationen medverkat på beredningsstadiet
kan ju inte ansvaret bli riktigt
detsamma. Och hur kommer det att bli
med riksdagens obundenhet sedan man
utvecklat ett dylikt system, där man
har partipolitiskt sammansatta delegationer,
med vilka regeringen samverkar
på både förberedelse-, utrednings- och
sedermera beslutstadiet? Såvitt jag förstår
har man velat uppnå någonting,
som jag skulle vilja kalla för en per -

Nr 23.

Tisdagen den 26 maj 1953.

Motion om inrättande av särskilda organ för samverkan mellan riksdagen och

regeringen vid behandlingen av vissa grupper av ärenden.

manent samlingsregering. Men jag tror
att de vägar motionären här har föreslagit
icke är framkomliga. Det är ganska
självklart, att man här kommer in
på ömtåliga områden när det gäller både
ansvarsfrågan och frågan om hur utskottens
ställning blir i förhållande till
riksdagen, där man kanske till och med
kommer fram till en försvagning av
riksdagen och en förstärkning av de
partipolitiska organen.

Jag skulle i det sammanhanget, om
tiden medgivit det, ha kunnat utveckla
detta litet närmare. I varje fall är det
ganska självklart att man inte utan vidare
kan tillsätta dylika organ utan att
man har i både grundlagen och på annat
sätt ganska fylligt och klart redogjort
för deras ställning i vårt svenska
samhällsliv, ty att tänka sig en annan
utveckling än den som här refererats
skulle jag betrakta som ytterst otänkbart
och oframkomligt med tanke på
grundlagens bestämmelser.

Då jag sålunda inte ser att det för
närvarande i varje fall finns några möjligheter
att tillmötesgå motionären, har
jag ingen anledning att närmare utveckla
de skäl, som ytterligare skulle
kunna anföras för utskottets avslagsyrkande.
Men jag skulle vilja framhålla
ytterligare en sak. Det är att vi nog är
ganska överens om att vi skulle vilja
söka oss fram till några andra vägar
när det gäller frågor angående t. ex.
besluten om tjänstemännens löner och
pensioner. Men där är det nog inte så
mycket fråga om det förberedande stadiet,
förhandlingsstadiet, utan jag tror
att det mera är fråga om beslutstadiet.
Men har nämligen kommit underfund
med att riksdagen icke är ett lämpligt
organ att sköta lönefrågor. Hur detta
skall gå till har icke rullats upp i denna
motion, och konstitutionsutskottet har
icke haft någon anledning att gå in på
den frågan. Jag skall därför helt lämna
den åsido. Men jag hänvisar till att jag
tidigare i denna kammare har yttrat

mig med sympati om en annan anordning
än den nuvarande i detta avseende.
Utskottets avslagsyrkande innebär
sålunda icke ett ställningstagande
till den punkten. Det kan kanske vara
skäl i att understryka det.

Herr talman! Då vi lovat varandra
att begränsa oss till det yttersta, nöjer
jag mig med vad jag här anfört och yrkar
bifall till konstitutionsutskottets
hemställan.

Herr HAMMAR (fp): Herr talman! Vid
detta utlåtande är fogade inte mindre
än fyra reservationer och ett särskilt
yttrande. Meningarna har sålunda varit
ganska skiftande inom konstitutionsutskottet.
Bland reservationerna finns
det en blank reservation, som är avgiven
av herrar Englund och Hansson
och vari jag också instämt. Låt mig
blott med ett par ord få motivera detta
vårt ställningstagande.

Den fråga som herr Herlitz har tagit
upp i sin motion är — det har vittnats
från alla dem som talat här — värd
det största beaktande. I och för sig
har inte heller vi haft någonting att invända
mot tanken på inrättandet av
särskilda organ för samverkan mellan
riksdagen och regeringen vid behandlingen
av vissa grupper av ärenden.
Vid avgörandet inom utskottet fann
också de reservanter som jag företräder,
att de borde biträda den uppfattning
som syntes kunna utläsas ur herr
Herlitz’ motion.

Däremot har vi inte kunnat instämma
i reservationen av herr Herlitz.
Han polemiserar nämligen där mot utskottets
mening och formuleringar på
ett sådant sätt, att inte ens hans partikamrat
inom utskottet kunnat följa honom.
I varje fall har inte vi till fullo
kunnat godta de synunkter, som herr
Herlitz har lagt på frågorna.

Då vi tre reservanter tidigare röstat
mot utskottet och nu inte kan instämma
i motionärens hemställan, har en

Tisdagen den 26 maj 1953.

Nr 23.

Motion om inrättande av särskilda organ för samverkan mellan riksdagen och

regeringen vid behandlingen av vissa

blank reservation varit den utväg som
synts oss lämpligast.

Mot motionens syfte som sådant har
vi, såsom betygats vid flera tillfällen,
inte velat ställa oss avvisande. Tvärtom
anser vi de tankar som där kommer
till uttryck vara värda all uppmärksamhet.
Vår blanka reservation
får nog närmast betraktas som ett »välkommen
åter» med motioner. Den fråga
som här har aktualiserats pockar
förvisso på sin snara lösning, men en
lösning av problemet bör enligt vårt
sätt att se gå efter delvis andra linjer
än motionären tänkt sig.

Herr talman! Efter denna lilla redogörelse
för den blanka reservationen
vill jag givetvis inte ställa något yrkande.

Herr HAMRIN (fp): Herr talman! Det
är såsom jag ser det någonting mer
än en tillfällighet, att denna kammare
på kort tid har fått anledning att vid
tre särskilda tillfällen ta upp till skärskådande
frågor, som intimt sammanhänger
med demokratiens arbetsformer
och funktionsduglighet samt med det
parlamentariska livet över huvud taget.
Det är en händelse som ser ut som
en tanke, tycks det mig också, att därvid
särskilt frågan om riksdagens ställning
och riksdagens möjligheter att
hävda sitt inflytande på ett särskilt
sätt har ryckt i förgrunden.

För den som menar att det vid sidan
om och över riksdagen inte bör och
inte får finnas någon myndighet, som
reser anspråk på att vara ett forum
för överläggningar och beslut, som
konstitutionellt och traditionellt är förbehållna
vår folkrepresentation, måste
det kännas rent av motbjudande att
se hur riksdagens ställning som ett
fritt och självständigt fungerande organ
för folkets vilja i vissa stycken dock
bär blivit i någon liten mån undergrävd
— jag vill uttrycka mig så för
att icke använda några överord.

grupper av ärenden.

Det första av de tre särskilda tillfällena
var, när vi hade uppe till debatt
en rad stora konstitutionella spörsmål.
Det var då riksdagens ställning och
inflytande som var den dominerande
frågan. Det andra tillfället kom häromdagen,
när denna kammare hade anledning
att allvarligt och eftertryckligt
påtala de oerhört pressande arbetsförhållanden,
som folkrepresentationen nu
är underkastad på grund av ärendenas
våldsamma anhopning, och i dag erbjuder
sig ett tredje tillfälle att dryfta
frågan om riksdagens inflytande och
funktionsduglighet.

Jag skall nu inte alls ingå på en
diskussion av själva sakfrågan. Det
finns uppenbarligen skäl som talar för
och skäl som talar mot de av den
ärade motionären uppdragna riktlinjerna.
Framför allt kan man befara
— och det är som jag ser det kanske
huvudinvändningen — att man hamnar
i ett tillstånd, där frågorna inte kan
få den fulla, öppna och offentliga belysning
som de måste ha, ifall de skall
hänskjutas till mindre delegationer för
avgörande i stället för att komma inför
riksdagen som helhet. Men låt mig
bara säga, att jag rent principiellt tolkar
motionärens uppslag som i varje
fall ett synnerligen aktningsvärt försök
att för framtiden tillförsäkra riksdagen
den makt och det inflytande
som bör tillkomma densamma i ett utvecklingsskede,
då detta inflytande
uppenbarligen hotar att i någon mån
reduceras. Så betraktat tycker jag man
har all anledning att på det livligaste
uppskatta det initiativ som motionären
har tagit.

Jag skulle vilja sluta med att säga,
att jag hoppas att den debatt, som här
har förts i allt jäktet, ändå skall få
tolkas så, att frågan visserligen fallit,
men att den fallit framåt.

Med dessa ord, herr talman, har jag
som sagt bara velat uttrycka min sympati
för de grundläggande tankegångar -

Nr 23.

Tisdagen den 26 maj 1953.

Ändrad lagstiftning om tomträtt.

na i motionen utan att ta ställning
till de konkreta frågorna. Jag har intet
yrkande.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
oek på bifall till den av herr Håstad
avgivna reservationen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 17.

Ändrad lagstiftning om tomträtt.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 26, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 14 juni
1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till
fast egendom m. in., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 27 februari 1953 dagtecknad
proposition, nr 177, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
i propositionen framlagda förslag
till lag angående ändring i lagen den
14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt
till fast egendom ävensom ytterligare
ett antal i propositionen angivna
lagförslag.

De genom propositionen framlagda
lagförslagen utgjorde resultatet av en av
riksdagen begärd översyn av lagstiftningen
om tomträtt, huvudsakligen syftande
till att stärka tomträttshavarens
rättsliga ställning och därmed även
tomträttens kreditvärde.

Enligt Kungl. Maj :ts förslag skulle 4
kap. 6 § nyttjanderättslagen erhålla följande
lydelse:

6 §.

Ej må i tomträttsupplåtelse upptagas
villkor, varav tomträttens inträde eller
bestånd skulle vara beroende, ej heller
inskränkning ske i tomträttshavarens
rätt att överlåta tomträtten eller i denna
upplåta panträtt. Inskränkning i rätten

att upplåta nyttjanderätt i tomträtten
må ske allenast med Konungens medgivande.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft tre
i anledning av densamma väckta motioner,
nämligen inom första kammaren
nr 450 av herr Ewerlöf och nr 451
av herrar Ewerlöf och Werner samt
inom andra kammaren nr 561 av herr
Nihlfors.

I motionerna I: 451 och II: 561, vilka
voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av propositionen
måtte för sin del besluta, att 4
kap. 6 § lagen om nyttjanderätt till fast
egendom måtte erhålla följande lydelse:

»Ej må i tomträttsupplåtelse upptagas
villkor, varav tomträttens inträde eller
bestånd skulle vara beroende, ej heller
inskränkning ske i tomträttshavarens
rätt att överlåta tomträtten eller i denna
upplåta panträtt, nyttjanderätt, servitut
eller annan särskild rättighet.»

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen — med förklaring,
att riksdagen funnit viss ändring böra
företagas i det genom propositionen
framlagda förslaget till lag angående
ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr
36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendem
— måtte, med bifall till motionerna
1:451 och 11:561 i vad de rörde
tomträttshavares befogenhet att upplåta
nyttjanderätt i tomträtten men med avslag
å sagda motioner i övrigt ävensom
å motionen 1:450, för sin del antaga
nämnda lagförslag med den ändringen
att 4 kap. 6 § erhölle följande lydelse:

B. att riksdagen måtte antaga övriga
i propositionen framlagda lagförslag.

Reservation hade avgivits av herrar
Johansson i Torp, Levin, Boo och Jans -

Tisdagen den 26 maj 1953.

Nr 23.

son i Hällefors, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
med avslag å motionerna I: 450 samt
1:451 och II: 561, antaga de genom
propositionen framlagda lagförslagen.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JOHANSSON i Torp (s): Herr
talman! Med hänsyn till den utförliga
motivering som anföres i den till utskottsutlåtandet
fogade reservationen
är det säkerligen överflödigt att ytterligare
utveckla reservanternas ståndpunkt
i ett längre anförande. Såväl
utskottsmajoriteten som reservanterna
är ense därom att, jämfört med den
nuvarande ordningen med tidsbegränsning
i fråga om avtalstiden och stor
avtalsfrihet, innebär det föreliggande
förslaget en avsevärd skärpning sett
ur markägarens synpunkt. Upplåtelsen
skall enligt det föreliggande förslaget
avse obestämd tid, och vissa förut
okända regler till tomträttshavarens
fördel har införts, allt i avsikt att
trygga tomträtten och göra den begärlig
som kreditunderlag. Man har närmat
sig den fulla äganderätten ett
stort steg.

Vad som skiljer majoriteten och reservanterna
inom utskottet är uppfattningen
om hur långt man skall sträcka
sig, då det gäller att beskära markägarens
rätt att föreskriva villkor för
upplåtelse. Under förarbetena och utskottets
behandling har tre alternativ
framkommit vad beträffar 6 §. Enligt
dessa tre linjer sammanfaller avfattningen
av 6 § i början, där det heter:
»Ej må i tomträttsupplåtelse upptagas
villkor, varav tomträttens inträde
eller bestånd skulle vara beroende,
ej heller inskränkning ske i tomträttshavarens
rätt att överlåta tomträtten
eller i denna upplåta panträtt».
Så långt är samtliga dessa alternativa
förslag, som jag talat om, överensstämmande.
Lagberedningen hade dessutom
tillfogat bland de saker, som

Ändrad lagstiftning om tomträtt.

skulle vara förbjudna för markägaren
att föreskriva, orden »nyttjanderätt,
servitut eller annan särskild rätt». Detta
har Kungl. Maj :t gått ifrån och i
stället föreslagit ett så lydande tillägg
i 6 §: »Inskränkning i rätten att upplåta
nyttjanderätt i tomträtten må ske
allenast med Konungens medgivande.»

Utskottets majoritet har nu föreslagit
något mitt emellan. Man föreslår, att
som fortsättning efter ordet »panträtt»
skulle upptagas orden »eller nyttjanderätt».
Det skulle alltså införas ett totalförbud
för markägaren att i villkoren
föreskriva någon inskränkning i rätten
att upplåta nyttjanderätt. Då det gäller
dessa tre olika linjer, har reservanterna
funnit, att Kungl. Maj:ts förslag är
väl avvägt. Man kan säga, att det innebär
principiellt förbud för markägaren
att införa inskränkning i nyttjanderättsupplåtelser,
men efter Konungens
prövning skulle sådan inskränkning
kunna ske. Enligt utskottsmajoritetens
förslag skulle man i stället
få ett totalförbud för kommunerna
att ställa några sådana villkor. Man
avskär alla möjligheter att laga efter
läglighet. Markägarna, det vill i de
flesta fall säga kommunerna, må andraga
aldrig så goda skäl, Konungen
skulle likväl vara förhindrad att lämna
dispens ifrån förbudet på det sätt som
föreslås i propositionen. Från den nuvarande
fullständiga friheten på avtalsområdet
skulle man övergå till totalförbud.

Jag har den uppfattningen, att flertalet
av kammarens ledamöter är verksamma
i det kommunala livet, och jag
vill ställa frågan till dessa kommunalmän,
om de anser det rimligt att inskränka
kommunernas frihet i ännu
högre grad än vad förslaget i propositionen
innebär. Man betager Kungl.
Maj :t möjlighet att pröva omständigheterna
från fall till fall.

I reservationen har anförts de vådliga
följder som utskottsförslaget kan
få i samband med zonexpropriation.

Nr 23.

Tisdagen den 26 maj 1953.

Ändrad lagstiftning om tomträtt.

Flera exempel kan anföras, men jag
skall inte förlänga debatten med någon
uppräkning, utan jag anhåller, herr
talman, att med detta korta anförande
få yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen, som innebär
bifall till Kungl. Maj:ts förslag
oförändrat.

Herr ANDERSSON i Löbbo (s): Herr
talman! I huvudsak har lagutskottet tillstyrkt
de i propositionen framlagda förslagen
om ändring i lagen om nyttjanderätt
till fast egendom m. m. Det är
egentligen bara i en detalj som utskottet
inte ansett sig kunna följa propositionens
förslag. Det är den detaljen,
som den avgivna reservationen avser
och som herr Johansson i Torp nyss
talade för. Jag ber nu att här med
några ord få motivera utskottets ståndpunktstagande.

Motiven för framläggandet av lagförslagen
är redovisade på ett konkret,
kort och lättfattligt sätt på s. 2 i den
kungl. propositionen. Jag citerar bara
första stycket: »De genom propositionen
framlagda lagförslagen utgör resultatet
av en av riksdagen begärd översyn
av lagstiftningen om tomträtt. Huvudsyftet
med reformen kan sägas vara
att, med bevarande av de grundtankar
på vilka tomträttsinstitutet vilar, i möjligaste
mån stärka tomträttshavarens
rättsliga ställning och därmed även
tomträttens kreditvärde.»

Man har utgått ifrån att en tomträttshavare
borde, i den mån så kan ske,
ha ungefär samma starka ställning som
en fastighetsägare. I denna strävan kan
man dock inte gå hur långt som helst.
Vissa samhällsintressen — samhällsintressen
som motiverar den särskilda
upplåtelseformen tomträtt — skulle givetvis
inte få uppoffras eller gå förlorade.
Som sådana samhällsintressen har
under reformarbetet beaktats dels möjligheten
för tomträttsupplåtare, d. v. s.
staden eller staten, att åtnjuta efter
hand uppkommande markvärdestegring

och dels tomträttsupplåtarens intresse
av att vid behov under vissa förutsättningar
kunna förfoga över tomträttsmarken
för nytt, annat viktigt ändamål.

Under utredningsarbetet har man
därutöver diskuterat frågan, huruvida
tomträttslagstiftningen borde tillgodose
även andra samhällsintressen än de två
som jag nyss har angivit. Särskilt har
man då övervägt, huruvida inte det allmänna
borde begagna tomträttsupplålelserna
för att ingripa reglerande på
bostads- och hyresmarknaden. Lagberedningen,
som utarbetat de föreliggande
lagförslagen, har inte alls bestritt
samhällets intresse av att ingripa för
att ändamålsenligt ordna bostads- och
hyresförhållandena, men lagberedningen
har anfört att detta intresse gör sig
gällande med samma styrka i fråga om
alla bostadsgrupper. Samhällets intresse
på detta område är alltså inte
begränsat enbart till tomträttsmarken.
Intresset framträder med samma styrka
beträffande de hyreshus som ligger på
fastighetsägarens egen mark.

Utskottet har funnit att denna uppfattning
är hållbar och har därför föreslagit
den ändring i propositionen, att
i det kapitel som handlar om tomträtt
sista meningen i 6 §, angående inskränkning
i rätten att upplåta nyttjanderätt,
skulle utgå. Herr Johansson
i Torp påpekade i sitt nyss hållna anförande
de två rader, som utskottet har
ansett borde utgå.

Utskottet finner att det är en självklar
sak att det ofta kan behövas samhällsingripande
på bostadsmarknaden,
men utskottet är av den åsikten att
samhällets ingripande på bostadsmarknaden
skall ha generell giltighet på
hela bostadsbeståndet och inte lämpligen
rikta sig mot en viss bostadsgrupp,
i detta aktuella fall tomträttshusen. I
detta sammanhang framhåller utskottet
att det nu rådande samhällsingripandet
på bostadsmarknaden just är av sådan
karaktär. Nu gällande hyresreglering
gör inte alls någon skillnad mellan hus

Tisdagen den 26 maj 1953.

Nr 23.

på husägarens egen mark och hus på
tomträttsmark. Vidare hänvisar utskottet
till den beliovsprövning av frivillig
natur, som statsmakterna helt nyligen
beslutat om. Jämväl denna behovsprövning
innesluter hyreshus uppförda på
tomträttsmark, och vi hoppas livligt att
denna uppgörelse skall komma att leda
till goda resultat. Jag tror det vore välbetänkt
att låta denna ordning få gälla
jämväl i fortsättningen.

När samhället behöver ingripa på bostadsmarknaden
— och det torde nog
bli erforderligt i vissa lägen även i kommande
tider — bör ingripandena vara
av generell karaktär. De bör avse hela
bostadsbeståndet. Det kan knappast
finnas någon rimlig anledning för samhället
att ingripa med andra hyres- och
bostadsregleringar beträffande tomträttsmark
än beträffande annan tomtmark.
I alla händelser kan det inte finnas
någon anledning till en sådan åtskillnad
när man, som nu är fallet, eftersträvar
att göra tomträttshavarnas
ställning starkare och därmed eftersträvar
att tomträttens kreditvärde skall bli
bättre.

Departementschefen anför i propositionen,
att i det läge på bostadsmarknaden,
som varit rådande under de senare
åren, har det varit värdefullt för
kommunerna att kunna påverka uthyrningen
på tomträttsmark. I detta uttalande
kan utskottet för sin del helt
instämma. Men för samma tidsperiod
som detta uttalande gäller kan man
med fog påstå, att det på samma sätt
varit värdefullt för det allmänna att
kunna påverka uthyrningen jämväl i
hyreshus av annat slag. Detta har samhället
i regel kunnat göra genom bostadsförmedlingarna,
framför allt när
det gällt de nyuppförda bostadsfastigheterna.
Numera är ju, som förut sagts,
en frivillig behovsprövning genomförd
även i fråga om uthyrningar i äldre
hus.

Utskottet menar alltså, att så länge
detta är behövligt skall samma bestäm -

Ändrad lagstiftning'' om tomträtt.

melser gälla i fortsättningen. Jag kan
därför inte finna, att utskottets ståndpunkt
står i någon motsatsställning till
de av departementschefen nyss återgivna
uttalandena.

Reservanterna har nämnt ett par speciella
exempel på samhällsingripanden,
som de tycker borde komma till stånd
endast beträffande hyreshusen på tomträttsmark.
Dessa exempel verkar emellertid
knappast övertygande. Det heter
först, att staten eller en kommun kan
ha en välgrundad önskan att sörja för
att personer i statens eller kommunens
tjänst beredes bostäder nära arbetsplatsen.
Detta må vara riktigt. Men inte
kan detta speciella önskemål få väga
tyngre än det grundläggande intresset
att göra tomträttshavarnas ställning så
stark som möjligt, och detta är ju målsättningen
för det föreliggande reformarbetet
och lagförslaget. Det får inte
glömmas bort att också förbättringen
av tomträttshavarens ställning är ett
samhällsintresse. Därigenom stimuleras
människor att förvärva tomträtt i stället
för att köpa mark, och härigenom
kan man nog räkna med att en oförtjänt
värdestegringsvinst förhindras. En
sådan utveckling, d. v. s. en ökad lust
att förvärva tomtmark, måste vara till
fördel för samhället.

Sedan har reservanterna nämnt ytterligare
ett fall, då samhällsingripanden
enligt deras mening är påkallade
beträffande tomträttsmarken. Det fallet
har samband med lagstiftningen om
zonexpropriation, som riksdagen nyss
har antagit. Reservanterna säger, att en
kommun, som zonexproprierat mark,
kan ha intresse av att tillförsäkra hyresgäster
som tidigare bodde eller hade
affärsrörelse på den exproprierade
marken rätt att komma tillbaka till sina
gamla områden. Detta är alldeles riktigt.
Ett sådant intresse kan kommunen
ha, men det tror jag också att kommunen
kan tillgodose genom att tomträttshavaren
i en fristående förbindelse
utfäster sig att låta dessa personer

Nr 23.

Tisdagen den 26 maj 1953.

Ändrad lagstiftning om tomträtt.

få förtursrätt vid första uthyrningen i
de nyuppförda husen. Denna möjlighar
har också utskottet pekat på i sin
skrivning.

Slutligen säger reservanterna helt allmänt,
att möjligheter till ingripanden
av ett eller annat slag kan ge sig till
känna även i framtiden. Ja, ärade kammarledamöter,
det är precis vad utskottet
ansett. Det är bara den skillnaden
— om den nu är stor eller liten —■ att
utskottet hävdar, att om ingripanden
behövs och skall göras, så bör de göras
lika mycket när det gäller husen på
äganderättsmark som beträffande husen
på tomträttsmark. Utskottet vill i
det fallet icke införa någon skillnad i
lagstiftningen. Jag tycker det borde
stå ganska klart för var och en, att ingripanden
som skall rikta sig enbart
mot hyreshusen på tomträttsmark inte
kan vara nyttiga för tomträttens kreditvärde.
Den saken kanske jag inte behöver
utveckla närmare. Jag vill bara
påminna om att dylika ingripanden i
form av klausuler i tomträttskontrakten
gäller så länge tomträttsavtalet består
och skall enligt propositionens och
utskottets förslag bestå under obegränsad
tid. I varje fall kan tomträttshavaren
inte uppsäga kontraktet. I 13 §
stadgas nämligen kort och gott att
»tomträttsavtal må ej uppsägas av
tomträttshavaren».

Herr talman! Även om jag villigt
medger att reservanterna har ansträngt
sig — och kanske även lyckats — att
finna motiv för sin uppfattning, finner
jag dock för egen del, att dessa motiv
väger synnerligen lätt gentemot vad utskottet
anfört i sitt utlåtande som motiv
för sitt ställningstagande. För min
del har jag under ärendets behandling
i utskottet stärkts alltmera i uppfattningen
att såväl juridiska som i lika
hög grad faktiska synpunkter starkt
talar för hifall till utskottets förslag.

Jag vill sluta med att nämna vad de
flesta av kammarens ledamöter kanske
redan vet, nämligen att första kamma -

ren har bifallit utskottets förslag med
74 röster mot 57.

Med det jag här anfört, herr talman,
yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Herr LEVIN (s): Herr talman! Vid
flera tillfällen har önskemål framförts
om revision av lagstiftningen om tomträtt.
Redan 1927 hemställde Stockholms
stadsfullmäktige om vissa ändringar i
denna lagstiftning. Sedan dess har
bland annat i motioner i riksdagen och
på annat sätt framstötar gjorts i samma
syfte. När därför lagberedningens princippromemoria
år 1951 remitterades
möttes densamma med tämligen allmän
tillfredsställelse. Så gott som alla remissinstanser
har tillstyrkt huvudprinciperna
i förslaget.

Förslagets huvudsyfte gick ut på att
i möjligaste mån stärka tomträttsinnehavarens
rättsliga ställning och därmed
tomträttens kreditvärde. Tomträtten
skulle inte som nu automatiskt upphöra
vid en viss tidpunkt utan skulle
löpa på obstämd tid, och uppsägning
endast kunna ske under åberopande av
vissa kvalificerande skäl. Och markägaren
skulle vid upplåtelse för bostadsändamål
undantagslöst vara skyldig att
inlösa tomträttsinnehavarens byggnader
när tomträtten tvingades att upphöra.

Om dessa för tomträttens kreditvärde
så betydelsefulla detaljer har alla varit
ense, och de har också lagts till grund
för den kungl. propositionen. Men det
är i en detalj, som synes oss reservanter
vara en för tomträttens kreditvärde
betydligt mer underordnad men för
markägaren vital fråga, där meningarna
skurit sig. Jag syftar på bestämmelserna
i 6 § om inskränkning i rätten att
upplåta nyttjanderätt.

För närvarande är det ju så därvidlag,
att städer och andra samhällen har
rätt att göra i stort sett vilka förbehåll
som helst. I den kungl. propositionen
har föreslagits att om man skulle göra
sådana inskränkningar skulle det få ske

Tisdagen den 26 maj 1953.

Nr 23.

endast efter Kungl. Majrts tillstånd. Utskottet
har emellertid ansett att Kungl.
Maj :ts förslag inte gick tillräckligt
långt, och utskottet har skrivit om 6 §
så att det skall vara absolut förbud att
skriva in inskränkningar i rätten att
upplåta nyttjanderätt till tomträtt. Det
är klart att detta är och måste bli en
avvägningsfråga. Alla vill att man skall
stärka tomträtten och tomträttens kreditvärde,
men det kan väl ändå vara
farligt att gå alltför långt på den vägen
så att man inskränker städernas och
andra kommuners möjligheter att över
huvud taget använda sig av tomträtt.
När det gäller samhällets rätt och samhällets
intressen bör man väl inte sätta
den enskilde tomträttsinnehavarens intressen
helt och hållet framför det
samhälleliga intresset. Det kan ju faktiskt
finnas punkter där samhället bör
ha rättighet att även i fortsättningen
göra vissa undantag. Reservanterna har
pekat på ett par tre exempel där de
anser, att det skulle vara önskvärt och
lämpligt att städer och andra samhällen
hade möjlighet att göra dessa undantag.
Vi har bland annat pekat på
den tomtmark som kommer att stå till
förfogande när städerna i kraft av den
nyligen antagna lagen om zonexpropriation
har exproprierat mark i städernas
centrala delar, och man kan ta
för givet att den tomtmark som därefter
kommer att kunna disponeras
kommer att upplåtas emot tomträtt. Då
kan det vara ett samhälleligt intresse
av första rang att man har möjlighet
att vid en tomträttsupplåtelse inskriva
bestämmelse om, att tidigare rörelseidkare
och affärsmän skall vara tillförsäkrade
rätt att flytta tillbaka i den
mån sådant är möjligt; det är av intresse
för såväl rörelseidkaren som affärsmannen
men även för samhället.
Det måste i högsta grad komma att påverka
samhällets skyldighet att utge
ersättning för intrång, om man kan
genom en dylik överenskommelse tillförsäkra
de tidigare innehavarna av

Ändrad lagstiftning om tomträtt.

en rörelse eller affärsmännen rätten
att flytta tillbaka till sina kvarter. Nu
sade visserligen den senaste talaren,
herr Andersson i Löbbo, att sådana
förbindelser kunde man göra utan att
det inskrevs i tomträttsavtalet. Det är
alldeles riktigt, men det är också riktigt
att sådant gäller inte mot tredje
man och vid exekutiv försäljning. Det
kan ju rent av hända att en exekutiv
försäljning sker innan fastigheten är
inflyttningsfärdig, men då har ju en
sådan förbindelse ingen som helst betydelse,
och en förbindelse av det slaget
måste i samhällets hand vara betydligt
mindre värdefull och räknas som
betydligt mindre värdefull vid bestämmandet
av storleken av den intrångsersättning
som samhället kan bli skyldigt
erlägga. Ja, jag skulle kunna dra
ytterligare fall, men jag tycker att det
räcker att man kan påvisa ett eller
några fall där det är nödvändigt att
samhället även i fortsättningen har
möjlighet att inskränka tomträttsinnehavarens
nyttjanderätt.

Jag förstår att utskottsmajoriteten har
ansett att sådana synpunkter bör stå
tillbaka och att huvudsynpunkten här
varit att stärka tomträttsinnehavarnas
ställning och tomternas kreditvärde.
Men är det så säkert att ett bifall
till utskottets förslag bäst gagnar
den enskilde, som skulle kunna använda
möjligheten att genom tomträttsupplåtelse
från städer och samhällen
disponera över tomtmark? Att det inte
bäst gagnar samhället kan vi väl alla
vara överens om. Kan man inte riskera
att den stela, undantagslösa förbudsregel,
som utskottet föreslår i § 6, kommer''
att göra kommunerna mindre villiga
att upplåta mark mot tomträtt i
sådana fall, då skäl föreligger att från
kommunernas sida göra förbehåll i den
fria nyttjanderätten? Kan man inte riskera
att man därigenom tvingar kommunerna
att i sådana fall endast upplåta
tomträtt under sådana former, att
kommunerna på annat sätt kan diri -

Nr 23.

Tisdagen den 26 maj 1953.

Ändrad lagstiftning om tomträtt.

gera nyttjandeupplåtelsen i dessa fastigheter? Herr

talman! Med vad jag nu anfört
ber jag att få yrka bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen, som är
lika med Kungl. Maj:ts förslag.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG: Herr talman!
Jag tillåter mig först att uttrycka min
glädje över att detta viktiga lagförslag
i allt väsentligt blivit hittills enhälligt
godtaget, vilket jag hoppas blir fallet
även i den avslutande fortsättningen.

Tomträttsinstitutet har ju prövats
länge, men det har enligt min mening
inte på långt när använts av kommunerna
i den utsträckning som dess för
samhället nyttiga funktion motiverar.
Detta förslag avser också att på olika
sätt förbättra de juridiska reglerna för
tomträtten och därigenom göra den
mera begärlig.

Den detalj som debatten här rört sig
om är frågan om vissa villkor, som
skulle få uppställas eller förbjudas, när
tomträtt upplåtes. Det är kommuner
eller i allmänhet städer som på detta
sätt upplåter markområden, alltså inte
genom försäljning och äganderätt utan
med tomträtt till den som där vill bygga
och äga hus. Till stor del går förslaget
ut på att ge tomträttsinnehavare
en bättre ställning än förut. Man vill
stärka tomträtten framför allt för att
den skall bli mera kreditvärdig. Det är
ett angeläget önskemål som går igenom
hela propositionen. Enligt min mening
har utskottet drivit denna i och för sig
goda synpunkt en smula in absurdum.
Man behöver ju inte driva en nyttig
tes längre än man tror vara nödvändigt.

När en stad upplåter ett område med
tomträtt till en privatperson, så har
hittills staden kunnat bestämma vilka
villkor som helst. Detta har kunnat
vara riskabelt för tomträttens allmänna
anseende och särskilt för dess kreditvärdighet
i bankerna. Staden har kun -

nat bestämma att tomträttsinnehavare
inte fick sälja till vem han ville, inte
fick inteckna hur som helst, inte hyra
ut hur som helst, o. s. v. Städerna har
haft full frihet på detta område, och
det har också uppkommit en hel flora
av olika kontrakt; varje stad har infört
de kontraktsbestämmelser som den
tyckt vara lämpliga. Det har således
varit ett fel att det inte funnits några
enhetliga regler.

I propositionen, som reservanterna
stöder, vill man gå så långt att man
föreslår vissa absoluta förbud, och om
dem är alla ense. Det skulle således
vara förbjudet att hindra tomträttsinnehavare
att sälja sitt hus och sin tomträtt.
Han skulle också ha full frihet att
inteckna denna rätt. Det skulle inte få
uppställas några begränsningar därvidlag.
Så långt är också alla ense, och
enligt min tro har man därmed vunnit
det väsentliga. Det är dessa begränsningar
som gör att kreditvärdigheten
hos tomträtten på ett avgörande sätt
blir bättre, när banker och andra som
lånar ut pengar vet, att den, som köper
en tomträtt och huset på tomten, fritt
kan sälja och inteckna.

Men sedan kommer vi till den detalj,
där det råder delade meningar, och det
är frågan om tomträttsinnehavarens
möjligheter att hyra ut eller på annat
sätt upplåta nyttjanderätt till huset.
Där gäller också för närvarande en
fullständig frihet för städerna att uppställa
föreskrifter. Utskottsmajoriteten
vill emellertid i likhet med lagberedningen,
att det skall bli ett absolut förbud
för städerna att uppställa särskilda
villkor. Det tyckte vi i regeringen, när
vi diskuterade detta, var att gå litet för
långt. Det kan ju finnas angelägna skäl
för en stad, som har ett område och
vill upplåta det under tomträtt, att se
till, att bostäderna där användes på
ett sätt, som står i överensstämmelse
med stadens sociala intentioner. Det
var kanske just för att området skulle
komma till särskild nytta för exempel -

Tisdagen den 26 maj 1953.

Nr 23.

vis barnfamiljer som staden skaffade
området.

Enligt lagberedningens och utskottsmajoritetens
förslag skall det inte finnas
någon möjlighet för staden att införa
sådana sociala villkor, när staden
överlämnar ett område åt tomträttshavarna.
Men regeringen och reservanterna
menar, att detta är att gå för
långt. Det skulle kunna räcka om man
bara såg till att det inte blev en sådan
här vildvuxen flora av olika kontrakt,
som skulle göra det bekymmersamt för
bankerna, därför att det som gällde på
ett ställe inte gällde på ett annat, och
att man över huvud taget såg till, att
det inte blev alltför besvärande villkor.
Därför är propositionens och reservanternas
förslag så tänkt, att om en stad
vill införa begränsningar för uthyrningen
på ett visst område skall detta
inte vara absolut förbjudet, men staden
får inte införa vilka villkor som
helst, utan de måste underställas Kungl.
Maj :ts prövning. Man får dem alltså
centralt kontrollerade och samlade på
ett ställe, så att vilken bank eller annan
långivare som helst kan ta reda på
vad som gäller.

Såvitt jag förstår har man inte med
den konstruktionen vållat några svårigheter
i kredithänseende, och man
har därtill vunnit, att ingen stad utestängs
från möjligheten att använda
sitt område på ett ur sociala synpunkter
önskvärt sätt. Men mot detta har
man sagt från utskottets och lagberedningens
sida, att visserligen kan det
hända att det finns ett behov av dylika
sociala villkor, men då skall bestämmelserna
vara lika för alla områden.
Man har särskilt gjort jämförelser med
kristidslagarna, som naturligtvis fått
drabba alla fastighetsägare. Men här är
det inte fråga om kristidsbestämmelser.
Tomträtten är till tiden obegränsad,
och det gäller alltså att fråga sig: Bör
städerna verkligen för all framtid avhändas
möjligheterna att införa socialt
önskvärda regler? Och är det inte rik -

Ändrad lagstiftning om tomträtt.

tigt att här göra en åtskillnad mellan
olika fall, om staden på särskilt sätt
vill gynna barnrikefamiljer eller göra
andra sociala arrangemang? År det inte
rätt och rimligt, att staden därvid i
första hand lägger dessa inskränkningar
på stadens egen mark, vilket ju
tomträttsmarken fortfarande är, innan
inskränkningar utsträcks också till alla
andra fastighetsägare?

Jag tror av dessa skäl att det förslag,
som reservanterna har samlat sig kring,
inte innebär någon fara för tomträttens
kreditvärdighet, men det ger kommunerna
möjlighet att använda sin tomträttsmark
på det socialt mest tillfredsställande
sättet.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Johansson
i Torp begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 26, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 113 ja och 84 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Nr 23.

Tisdagen den 26 maj 1953.

Anslag till statens priskontrollnämnd.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 18.

Föredrogos vart för sig:

jordbruksutskottets utlåtande nr 36,
med anledning av väckta motioner angående
åtgärder för främjande av lagring
utav drivmedel för jordbrukstralctorer;
samt

statsutskottets memorial och utlåtanden: nr

157, angående uppskov med behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade
ärenden;

nr 158, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1953/54 till Armén: Remontering jämte
i ämnet väckta motioner; och

nr 159, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om anslag för budgetåret
1953/54 till bidrag till handelshögskolorna
i Stockholm och Göteborg
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

§ 19.

Anslag till statens priskontrollnämnd.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 160, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1953/54 till statens priskontrollnämnd
jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj :t under tionde huvudtiteln (punkterna
91 och 92, s. 156—158 av hilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
handelsärenden för den 2 januari 1953)
föreslagit riksdagen att för budgetåret
1953/54 anvisa dels till Statens priskontrollnämnd:
Avlöningar ett förslagsanslag
av 1 865 000 kronor och dels till
Statens priskontrollnämnd: Omkostna -

der ett förslagsanslag av 600 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft ett antal motioner.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 75 och II: 95, I: 144 och II: 135 ävensom
1:255 och 11:286, för budgetåret
1953/54 under tionde huvudtiteln anvisa a)

till Statens priskontrollnämnd:
Avlöningar ett förslagsanslag av
1 865 000 kronor;

b) till Statens priskontrollnämnd:
Omkostnader ett förslagsanslag av
600 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Bergh, Landquist, Axel Andersson,
Huss, Skoglund i Doverstorp, Malmborg
i Skövde, Staxäng, fröken Elmén,
herrar Widén och Löfroth, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt motionerna I: 75 och
II: 95, I: 144 och II: 135 ävensom I: 255
och II: 286, för budgetåret 1953/54 under
tionde huvudtiteln anvisa

a) till Statens priskontrollnämnd:
Avlöningar ett förslagsanslag av 932 500
kronor;

b) till Statens priskontrollnämnd:
Omkostnader ett förslagsanslag av
300 000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr KOLLBERG (fp): Herr talman!
Under den punkt som vi nu skall
behandla har statsutskottet föreslagit
ett förslagsanslag på tillsammans ungefär
2,5 miljoner kronor till avlöningar
och omkostnader för priskontrollnämnden
under nästa budgetår. Det är ett
synnerligen betydande anslag, speciellt
om man betänker, att det skall utgå
under en tid, då man rimligen kan
vänta sig en fortsatt avveckling av pris -

Nr 23.

Tisdagen den

kontrollnämnden och en på grund av
den ekonomiska utvecklingen fortsatt
inskränkning av dess verksamhet.

Siffran 2,5 miljoner kronor säger i
och för sig inte så mycket. Men för
att kammarledamöterna skall få en
uppfattning av storleksordningen av
detta anslag till priskontrollnämnden,
kan jag nämna, att denna summa motsvarar
på ett ungefär det anslag som
lantbruksstyrelsen med dess omfattande
och betydelsefulla verksamhet för
närvarande har. Det är en proportion
som man väl knappast kan gissa sig
till.

Givetvis måste anslaget bedömas efter
de arbetsuppgifter, som man tänker
sig priskontrollnämnden skall ha under
budgetåret. Vad man ansett om
den saken hade vi alla tillfälle att
ta del av, då vi endast för några dagar
sedan behandlade förslaget om en förlängning
av prisregleringslagen.

Jag vill här bara fästa kammarens
uppmärksamhet på att den förlängning
som skedde motiverades huvudsakligen
med att priskontrollen behövdes med
hänsyn till det ovissa konjunkturläget.
Den skulle finnas som en beredskap
för eventuella konjunkturstörningar.

Som en sammanfattning av den
ståndpunkt man intog tillåter jag mig
att citera vad priskontrollnämnden
själv anför. Priskontrollnämnden säger:
»I avseende på behovet av fortsatta
priskontrollåtgärder av såväl direkt
natur som i form av övervakning vill
nämnden särskilt understryka nyssnämnda
uttalande i statsverkspropositionen
om det ovissa konjunkturläget
och behovet av en beredskap för en
mer ogynnsam utveckling på det ekonomiska
området.»

Jag kan inte finna annat än att den
beredskapsfunktion, som man talar om,
på ett helt annat sätt än som skett
också borde avspegla sig i anslaget för
nämndens verksamhet. Att i beredskapssyfte
och därmed förenad prisövervakning
bibehålla ett statligt organ

26 maj 1953.

Anslag till statens priskonlrollnämnd.

av hela lantbruksstyrelsens storleksordning
förefaller högst anmärkningsvärt,
och jag förmodar att det är en
tanke av det slaget som föresvävat
reservanterna i statsutskottet.

En nedskärning till hälften skulle
otvivelaktigt göra anslaget mera rimligt.
Man får tänka på, att vi trots
denna nedskärning dock skulle komma
att få ett organ jämförligt med
halva lantbruksstyrelsen.

Vid bedömning av det förslagsanslag
som statsutskottet stannat för förtjänar
det också att observeras, att utskottet
anammat departementschefens siffra
ograverad. Det är då viktigt att komma
ihåg, att detta anslag beräknades
av handelsministern för över ett halvt
år sedan. Av naturliga skäl kunde handelsministern
rimligen då inte förutse,
att den utveckling mot en köparens
marknad som ägt rum — där alltså
konkurrensen är en hårdare och effektivare
prisregulator än priskontroll
— skulle gå så snabbt som den faktiskt
har gjort.

En närmare granskning visar också,
att handelsministern då räknade med
ett relativt stort antal befattningshavare
inom priskontrollnämnden — det var
således på det antalet han beräknade
anslagets storlek. Tack vare den ekonomiska
utvecklingen har emellertid
nämndens verksamhet redan kunnat inskränkas
betydligt. Detta är utan tvekan
betydelsefulla fakta i målet, och
vare sig utskottet förbisett dem eller
ej förefaller det anmärkningsvärt att
utskottet föreslagit ett så högt belopp
som det gjort.

Herr talman! Jag har alltså den
erinran att göra mot utskottets förslag,
att det räknar med ett belopp, som
dels ter sig för högt i förhållande till
den nuvarande personalstyrkan inom
priskontrollnämnden, och som dels förefaller
för högt beräknat även med
hänsyn till den funktion som man sagt
priskontrollen skall fylla under den
närmaste framtiden.

— Andra kammarens protokoll 1953. Nr 23.

Nr 23.

Tisdagen den 26 maj 1953.

Anslag till kommerskollegium.

Jag tillåter mig förutsätta, att meningen
inte är att priskontrollnämnden
skall byggas ut, utan tvärtom finner
jag anledning anta, att priskontrollens
bibehållande främst i beredskapssyfte
och prisövervakning skall göra det möjligt
med en ytterligare minskning av
personalstyrkan och därmed också av
anslagets storlek, och ber därför att
få yrka bifall till den vid statsutskottets
utlåtande fogade reservationen,
som innebär en besparing av en och
en kvarts miljon kronor.

I detta anförande instämde herrar
Edström (h), Staxäng (h) och Cassel
(h).

Herr THAPPER (s): Herr talman!
Riksdagen har ju redan beslutat angående
priskontrollnämndens fortsatta
verksamhet. Vad det nu gäller är alltså
anslag för verksamheten.

När man nu hör herr Kollbergs anförande
beträffande anslaget kan man
få det intrycket att det var herr Kollbergs
yrkande när det gällde den fortsatta
verksamheten, och inte utskottets,
som vann riksdagens bifall. Så var
ingalunda fallet.

Med hänvisning till det beslut om
priskontrollnämndens verksamhet som
riksdagen redan har fattat ber jag
alltså att även här, när det gäller anslag
till verksamheten, få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Kollberg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 160, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Kollberg begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 111 ja och 83 nej,
varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 20.

Anslag till kommerskollegium.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 161, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till kommerskollegium
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Efter föredragning av utskottets
hemställan anförde

Herr WEDÉN (fp): Herr talman! Till
det här utlåtandet från statsutskottet,
som bland annat rör kommerskollegii
monopolutredningsbyrå, föreligger
ingen reservation. Då jag jämte flera
av mina meningsfränder har avlämnat
en motion som syftade till en avsevärt
större förstärkning av kommerskollegii
monopolutredningsbyrå än Kungl.
Maj :t har föreslagit, vill jag med några
ord motivera varför en reservation har
uteblivit och varför jag inte ställer
något yrkande.

Det förhåller sig ju så, herr talman,
att det var två orsaker till att vi ville

Tisdagen den 26 maj 1953.

Nr 23.

ha denna ytterligare förstärkning av
monopolutredningsbyrån. Den första
orsaken var att vi ansåg, att om man
för framtiden skall få en mera tillfredsställande
grundval för de förändringar
i den antagna lagen mot
konkurrensbegränsning, som kan visa
sig erforderliga, så behövs en bättre
organisation av monopolutredningsbyrån
än Kungl. Maj :ts förslag kommer
att ge.

Den andra orsaken var den, att priskontrollens
avskaffande, som vi har
ansett böra ske vid detta års utgång,
också utgör ett skäl för en effektivare
organisation av monopolutredningsbyrån
så snart som möjligt.

Sedan emellertid riksdagen nu tagit
ställning emot våra yrkanden när det
gäller uppläggningen av lagen om konkurrensbegränsning,
när det gäller
prisregleringslagen och alldeles nyss
när det gäller anslag till priskontrollnämnden,
har jag funnit föga gagn med
att här ställa något yrkande på denna
punkt, vilket vi inte heller gjort i
utskottet. Men jag vill begagna tillfället
att kraftigt understryka, att detta
inte betyder, att motionärerna ändrat
sin inställning i sakfrågan när det
gäller den omfattning monopolutredningsbyrån
bär ha. Vi har under flera
år tidigare förfäktat meningen, att man
borde ha skapat en bättre organisation
för monopolutredningsbyrån på ett tidigt
stadium. Det var utan tvekan ett
misstag, att så inte skedde. Vår uppfattning
om monopolutredningsbyråns
organisation står alltså fast.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 21.

Föredrogos vart efter annat:

bankoutskottets utlåtande och memorial: nr

26, i anledning av delegerades för
riksdagens verk framställning angående
ändrade bestämmelser rörande av -

Anslag till kommerskollegium.

gångsåldern för kvinnliga befattningshavare
vid riksdagens verk m. m.; och

nr 27, angående särskilt lönetillägg
åt hos riksdagen tillfälligt anställda
tjänstemän;

första lagutskottets utlåtande nr 41,
i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad
lydelse av 43 kap. It § och 46 kap.
11 § rättegångsbalken, dels ock i ämnet
väckta motioner;

tredje lagutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 27, i anledning av väckta motioner
om vidgad inlösningsrätt vid laga
skifte enligt lagen den 17 juni 1932
(nr 223) med särskilda bestämmelser
om delning av jord å landet inom vissa
delar av Kopparbergs län (den s. k.
dalalagen);

nr 28, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för gynnande av bebyggelsen
på landsbygden; och

nr 29, angående uppskov med behandlingen
av vissa utskottet tilldelade
ärenden; samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 35,
med anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1953/54, m. m.,
jämte i ämnet väckt motion.

Kammaren biföll vad utskotten i
dessa utlåtanden och memorial hemställt.

§ 22.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att bevillningsutskottets betänkande
nr 57 skulle uppföras sist
bland två gånger bordlagda ärenden å
morgondagens föredragningslista.

§ 23.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 310, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition (nr 48) med förslag till

100

Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

lag om fortsatt giltighet av lagen den
3 juni 1949 (nr 314) angående rätt
för Konungen att i vissa fall meddela
särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv m. m.; och

nr 318, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition (nr 141) med förslag till
lag med särskilda bestämmelser angående
bankaktiebolags inlåning.

§ 24.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtande nr 162, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag om
anslag för budgetåret 1953/54 till avskrivning
av nya kapitalinvesteringar
jämte i ämnet väckta motioner; samt

bankoutskottets utlåtanden:
nr 28, i anledning av delegerades för
riksdagens verk förslag till ändrade
tjänste- och personalförteckningar vid
riksdagens verk m. m. jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 29, angående regleringen för budgetåret
1953/54 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk
in. m.

g 25.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 6.07 em.

In fidem
Per Bergsten.

Onsdagen den 27 maj,

Kl. 10 fm.

g 1.

Justerades protokollen för den 20 innevarande
maj.

§ 2.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtande nr 162 samt bankoutskottets
utlåtanden nr 28 och 29.

§ 3.

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 35, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 27 mars 1953 dagtecknad
proposition, nr 178, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av

andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll,

dels föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogat förslag till lag
angående ändring i lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,

dels ock lämnat riksdagen tillfälle
att avgiva yttrande angående den samordning
av den allmänna sjukförsäkringen
och den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen,
som föredragande departementschefen
i propositionen förordat,
ävensom rörande av departementschefen
angivna huvudgrunder
för tillhandahållande av läkemedel.

Det i propositionen framlagda förslaget
innebar, att den av statsmakterna
år 1946 beslutade mien sedermera uppskjutna
sjukförsäkringsreformen skulle
sättas i kraft den 1 januari 1955. Reformen
skulle emellertid givas ett i bety -

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Nr 23.

101

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

delsefulla hänseenden annat innehåll
än som tidigare bestämts. I förslaget
hade vidare uppdragits riktlinjer för
en ny obligatorisk yrkesskadeförsäkring,
avsedd att fr. o. m. den 1 januari
1955 ersätta den nuvarande försäkringen
för olycksfall i arbete och för vissa
yrkessjukdomar. Den nya yrkesskadeförsäkringslagen
förutsattes skola framläggas
för 1954 års riksdag. — Enligt
det nu framlagda förslaget rörande allmän
sjukförsäkring skulle övergång ske
till ett system där sjukpenningen fastställdes
i förhållande till arbetsinkomstens
storlek. Alla som fyllt 16 år och
hade en årsinkomst av förvärvsarbete
om minst 1 200 kronor skulle försäkras
för en grundsjukpenning av 3 kronor
om dagen. Samma sjukpenning skulle
tillkomma hemmakvinnorna. För löntagarna
hade föreslagits grundsjukpenningen
obligatoriskt påbyggd med en
tilläggssjukpenning, varierande mellan
1 och 17 kronor om dagen. Maximibeloppet
skulle tillkomma den vars årsinkomst
av tjänst uppginge till 14 000
kronor. För de egna företagarna och
över huvud i syfte att täcka annan arbetsinkomst
än inkomst av tjänst hade
föreslagits en frivillig sjukpenningförsäkring,
som skulle giva möjlighet till
försäkring av samma omfattning som
enligt den obligatoriska tilläggsförsäkringen.
Frågan om den fria sjukhusvården
— varom principbeslut fattades år
1946 — skulle enligt förslaget i väsentlig
mån lösas inom försäkringens ram.
Sjukvårdsförsäkringen skulle i huvudsak
finansiera den år 1946 beslutade
läkemedelsreformen. Enligt de nu för
denna reform uppdragna riktlinjerna
skulle vissa livsviktiga läkemedel utlämnas
helt fritt å apoteken, medan
andra på läkarrecept utlämnade läkemedel
skulle rabatteras med en tredje del.

Närmare förslag rörande ifrågavarande
spörsmål skulle underställas
1954 års riksdag. — Den sålunda ändrade
allmänna sjukförsäkringen skulle
för en tid av 90 dagar reglera även

sjukdomsfall, som föranletts av olycksfall
i arbete eller eljest av yrkesskada.
Under denna s. k. samordningstid skulle
alltså sjukkassorna lämna hjälp också
vid yrkesskada. — Kostnaderna för den
nya sjukförsäkringen skulle fördelas
mellan de försäkrade, arbetsgivarna
och staten. De försäkrades årsavgifter
till den obligatoriska sjukförsäkringen
hade beräknats genomsnittligt för enbart
sjukvårdsförsäkring till 23 kronor,
för dylik försäkring och försäkring för
grundsjukpenning till 48 kronor och
för angivna försäkringsskydd jämte försäkring
för en tilläggssjukpenning om
It kronor (d. v. s. en sammanlagd
sjukpenning om 14 kronor) till omkring
114 kronor. Sammanlagt hade de försäkrades
årliga avgifter beräknats uppgå
till omkring 328 miljoner kronor.
Arbetsgivarnas årsbidrag, som skulle utgöra
1,1 procent av de lönebelopp som
låge till grund för beräkning av avgifterna
till yrkesskadeförsäkringen, hade
beräknats till omkring 198 miljoner
kronor. Statens bidrag till den obligatoriska
sjukförsäkringen hade beräknats
till omkring 212 miljoner kronor. Den
kostnadsökning för statsverket, som
bleve en följd av sjukförsäkringsreformens
genomförande, hade i propositionen
förklarats ej kunna täckas utan att
inkomsterna av skattemedlen ökades.
Frågan om de åtgärder, som i detta syfte
kunde bliva erforderliga, skulle föreläggas
1954 års riksdag.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft 30
i anledning av densamma väckta motioner,
nämligen

inom första kammaren
nr 463 av herr Sundvik,
nr 464 av herr Sundvik,
nr 465 av herrar Huss och Sunne,
nr 466 av herr Persson, Einar,
nr 467 av herr Werner m. fl.,
nr 468 av herr Xåsström och herr
Milsson, Hjalmar,

nr 479 av herr Lindblom m. fl.,

102

Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

nr 480 av fru Svenson och herr
Nilsson, Bror,

nr 481 av fru Svenson och herr
Nilsson, Bror,

nr 482 av herr öhman m. fl.,
nr 483 av herr Ewerlöf in. fl.,
nr 484 av herr Lundqvist,
nr 485 av herr Huss,
nr 486 av herr Huss, och
nr 487 av herr De Geer, samt

inom andra kammaren

nr 569 av herr Persson i Tandö,
nr 570 av herrar Johansson i Norrfors
och Persson i Norrby,

nr 571 av fröken Liljedahl m. fl.,
nr 572 av herr Lindström in. fl.,
nr 583 av herr Bubbestad,
nr 584 av herr Slåhl,
nr 585 av herr Almgren m. fl.,
nr 586 av herr Ohlin in. fl.,
nr 587 av herr Christenson i Malmö,
nr 588 av fru Ewerlöf,
nr 589 av herrar Larsson i Hedenäset
och Hansson i önnarp,

nr 590 av herrar Jönsson i Rossbol
och Persson i Norrby,
nr 591 av fru Sandström och herr
Dahlén,

nr 592 av herr Hjalmar son m. fl.,
och

nr 593 av herr Hagberg i Stockholm
in. fl.

Av motionerna voro följande likalydande,
nämligen I: 465 och II: 571, I:
466 och 11:569, 1:467 och 11:570, I:
468 och 11:572, 1:479 och 11:586, I:
480 och II: 589, I: 481 och II: 590, I: 482
och II: 593, I: 483 och II: 592, I: 484 och
11:588, 1:485 och 11:584 samt 1:486
och II: 591.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte — med avslag
å motionerna 1:464, 1:465 och 11:571,
1:467 och 11:570, 1:468 och 11:572,
1:480 och 11:589, 1:482 och 11:593,
1:483 och 11:592, 1:485 och 11:584,
II: 583 och II: 585, såvitt motionerna
avsåge ändring i det framlagda lagförslaget,
samt å motionerna I: 479 och

II: 586, såvitt anginge statsbidrag till
den frivilliga sjukförsäkringen och möjligheterna
till undantag från tillhörighet
till sjukpenningförsäkringen, och
med förklaring att riksdagen i anledning
av motionerna 1:481 och 11:590,
1:479 och 11:586 samt 1:484 och II
588 funnit viss ändring böra vidtagas
i det genom propositionen framlagda
förslaget till lag angående ändring i
lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om
allmän sjukförsäkring — för sin del
antaga förslaget med den ändringen,
att 47 § erhölle den lydelse utskottet
angivit;

B. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte såsom sin mening giva
till känna vad utskottet anfört angående

1) den av föredragande departementschefen
förordade samordningen
av den allmänna sjukförsäkringen och
den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen;
och

2) de av departementschefen angivna
huvudgrunderna för tillhandahållande
av läkemedel;

C. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna 1:484 och 11:588, i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning
huruvida lagen om allmän
sjukförsäkring lämpligen borde kompletteras
på sådant sätt att sjukpenningförsäkringen
jämväl komme att omfatta
icke förvärvsarbetande änkor och hemoch
frånskilda kvinnor med minderåriga
barn i hemmet;

D. att motionerna I: 466 och II: 569
måtte anses besvarade genom vad utskottet
i motiveringen anfört;

E. att motionerna

1. 1:463,

2. I: 467 och II: 570,

3. I: 468 och II: 572,

4. I: 479 och II: 586,

5. I: 482 och II: 593,

6. I: 483 och II: 592,

7. I: 484 och II: 588,

8. I: 485 och II: 584,

9. I: 486 och II: 591,

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Nr 23.

103

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

10. I: 487 samt

11. 11:587,

i den mån de icke blivit besvarade
genom vad utskottet anfört och hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Vid utlåtandet hade fogats ett flertal
reservationer.

I det följande lämnas en närmare
redogörelse i avseende å de delar av
förslaget, vilka i kammaren voro föremål
för särskilda, från utskottets förslag
avvikande yrkanden.

Sjukförsäkringsre formens genomförande
och vissa andra allmänna spörsmål.

I de likalydande motionerna 1:483
och II: 592 hade hemställts, att riksdagen
måtte a) med hänsyn till samhällets
och statens bristande ekonomiska
möjligheter för närvarande avslå förevarande
proposition, b) besluta att hos
Kungi. Maj:t anhålla om förslag till
nästa års riksdag, i huvudsaklig överensstämmelse
med i motionerna angivna
riktlinjer, om omedelbara åtgärder
i syfte att främja och stärka de erkända
sjukkassornas ställning och möjligheter
att bereda de försäkrade bättre
fördelar och sålunda vinna ökad anslutning
samt c) uttala att det i förevarande
proposition framlagda förslaget
till allmän sjukförsäkring m. m. borde
med beaktande av vad i motionerna anförts
överarbetas och så snart detta ur
statsfinansiella och samhällsekonomiska
synpunkter befunnes möjligt föreläggas
riksdagen.

Utskottets hemställan innebar, såsom
framgår av det föregående, avslag å
förevarande motionsyrkande.

I en av herrar Ahlberg och Hagård
avgiven, med I. A. 1) betecknad reservation
hade hemställts, att riksdagen
måtte

dels med bifall till motionerna I: 483
och II: 592, med hänsyn främst till
samhällets och statens bristande ekonomiska
möjligheter för närvarande, avslå
Kungl. Maj:ts proposition nr 178

med förslag till lag angående ändring
i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om
allmän sjukförsäkring m. in.,

dels ock i skrivelse till Kungl. Maj :t

a) anhålla om förslag till nästa års
riksdag, i huvudsaklig överensstämmelse
med i motionerna I: 483 och II: 592
angivna riktlinjer, om omedelbara åtgärder
i syfte att främja och stärka
de erkända sjukkassornas ställning och
möjligheter att bereda de försäkrade
bättre fördelar och sålunda vinna ökad
anslutning; samt

b) såsom riksdagens mening uttala
att i propositionen framlagt förslag till
allmän sjukförsäkring m. m. borde med
beaktande av vad i motionerna 1:483
och II: 592 anförts överarbetas och, så
snart detta ur statsfinansiella och samhällsekonomiska
synpunkter befunnes
möjligt, föreläggas riksdagen.

I de likalydande motionerna I: 479
och II: 586 hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
i huvudsaklig anslutning till de riktlinjer,
som angivits i motionerna, anhålla
om utredning angående sådan
förändring i finansieringen av de nu
aktuella försäkringsreformerna att
statskassans andel av kostnaderna väsentligt
minskades, dock utan någon
kännbar ökning av avgifterna för mindre
bemedlade.

Vidare hade i de likalydande motionerna
1:482 och 11:593 begärts ett uttalande
av riksdagen, att den allmänna
sjukförsäkringens genomförande ej
finge föranleda höjning av de indirekta
skatterna.

Utskottet hade i sin motivering (s.
52—55 i det tryckta utlåtandet) bl. a.
tagit ställning till de ifrågavarande, i
motionerna 1:479 och II: 586 samt
1:482 och 11:593 framförda förslagen
och därvid avvisat desamma ävensom i
anslutning till vissa motioner uttalat
sig angående det administrativa handhavandet
av sjukförsäkringen.

I en av herrar Sunne, Jacobsson i
Igelsbo och fru Sandström avgiven, med

104

Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

I. A. 2) betecknad reservation hade
uttalats, att utskottets motivering i angivna
avseenden delvis bort hava annan,
i reservationen angiven lydelse.

I motionen 11:587 hade yrkats, att
riksdagen i fråga om de beroende arbetstagarnas
tillhörighet till den blivande
yrkesskadeförsäkringen måtte uttala
sig mot en begränsning av försäkringstillhörigheten
på sätt i propositionen
föreslagits och i stället förorda de beroende
uppdragstagarnas inordnande
under försäkringen i fråga.

Utskottet hade i sin motivering (s.
63—64) beträffande det berörda spörsmålet
i huvudsak anslutit sig till propositionen.

Vissa frågor avseende den närmare
uiformningen av lagförslaget.

II § skulle enligt Kungl. Maj:ts och
utskottets förslag erhålla följande lydelse: 11

§.

Sjukkassa skall i samband med inskrivning
av medlem besluta huruvida
denne skall vara sjukpenningförsäkrad
och, om så finnes vara fallet, vilken
sjukpenningklass han skall tillhöra.
Kassan skall ock, när till dess kännedom
kommit, att medlems årsinkomst
av tjänst eller annat förvärvsarbete undergått
ändring av betydelse för sjukpenningförsäkringen,
utan dröjsmål
meddela det beslut, som därav påkallas.

Ändring av medlems sjukpenningförsäkring
till följd av beslut, som avses
i första stycket andra punkten, må ej
ske förrän vid det månadsskifte, som
inträffar närmast efter det beslutet
härom fattats. Därest medlems sjukpenningförsäkring
eljest skall ändras,
skall, om ej annat följer av vad i 7 §
tredje stycket sägs, ändringen ske vid
månadsskiftet närmast efter det anledning
till ändringen uppkommit.

Under tid, då sjukpenningförsäkrad
medlem lider av sjukdom, som i 21 §
avses, må hans sjukpenningförsäkring
icke ändras, förrän hans rätt till sjuk -

penning upphört till följd av vad i
29 § stadgas.

Beslut angående medlems sjukpenningförsäkring
skall skriftligen delgivas
denne.

I en av herrar Sunne, Jacobsson i
Igelsbo och fru Sandström vid denna
paragraf fogad reservation hade yrkats,
att utskottets motivering till paragrafen
måtte erhålla annan, i reservationen
angiven lydelse.

13 § hade i Kungl. Maj:ts och utskottets
förslag denna avfattning:

13 §.

Envar försäkrad äger i enlighet med
vad nedan sägs rätt till ersättning för
utgifter för läkarvård och sjukhusvård
ävensom i samband därmed företagna
resor.

Herr Lundberg hade i en vid paragrafen
fogad reservation hemställt, att
paragrafen måtte få följande lydelse:

13 §.

Envar försäkrad äger i enlighet med
vad nedan sägs rätt till ersättning för
utgifter för läkarvård och sjukhusvård
ävensom i samband därmed företagna
resor. Om rätt till ersättning för vissa
särskilda behandlingsformer stadgas i
18 §.

14 § första stycket, 15 § första stycket,
16 § första stycket och 17 § tredje
stycket, skulle enligt Kungl. Maj :ts förslag
hava följande lydelse:

14 § (första stycket).

Ersättning för utgifter för läkarvård

utgår vid varje sjukdom, som enligt läkares
utsago kräver sådan vård, med
tre fjärdedelar av utgifterna eller, då
dessa överstigit det belopp, vartill de
enligt av Konungen fastställd taxa skola
beräknas uppgå, med tre fjärdedelar av
sistnämnda belopp. I utgifter för läkarvård
skola inräknas kostnader för läkares
resa och för läkarintyg, som erfordras
för utfående av sjukpenning.

15 § (första stycket).

Ersättning för utgifter för sjukhusvård,
som på grund av sjukdom varit
erforderlig, utgår,

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Nr 23.

105

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

då vården beretts å hemortssjukhus,
med belopp, som motsvarar den för
sådan vård vid sjukhuset tillämpade avgiften
å allmän sal,

då erforderlig vård ej kunnat beredas
å hemortssjukhus eller behovet av
sjukhusvården uppkommit utanför det
landstingsområde eller sådan i landsting
ej deltagande stad, där den sjuke
är bosatt, och den sjuke med anledning
härav måst intagas å annat allmänt
sjukhus, med belopp, som motsvarar
den lägsta avgift, mot vilken den
sjuke kunnat erhålla vården å sjukhuset,

då vården annorstädes än å allmänt
sjukhus beretts genom pensionsstyrelsens
försorg, med belopp, som motsvarar
den lägsta för sådan vård utgående
avgiften, samt

i övriga fall med belopp, motsvarande
den lägsta avgift, mot vilken den
sjuke kunnat erhålla vården å allmän
sal vid hemortssjukhus, lämpat för
sjukdomens behandling.

16 § (första stycket).

Är försäkrad enligt 14 § berättigad
till ersättning för utgifter för läkarvård,
skall ersättning utgå jämväl för
utgifterna för resor till och från läkaren,
dock endast såframt resekostnaden
överstiger fyra kronor för det första
besöket hos läkaren och en krona för
varje följande besök (återbesök). Därvid
ersättes hela den överskjutande
kostnaden, om försäkrad efter hänvisning
av läkare sökt läkarvård vid närmaste
allmänna sjukhus, där vården
kunnat meddelas. I annat fall utgår
ersättning med tre fjärdedelar av den
överskjutande kostnaden; dock må
högre belopp ej utgivas än som skulle
hava utgått vid besök hos den provinsialläkare
eller stadsläkare, inom vars
distrikt den försäkrade vistas, och skall
vid återbesök försäkrad svara för högst
två kronor.

17 § (tredje stycket).

Utgifter för försäkrads återresa från

sjukvårdsinrättningen ersättas endast i

den mån de överstiga fyra kronor. Ersättning
för återresa utgår icke, om
behovet av sjukhusvård uppkommit undet
det försäkrad vistats utom det län,
inom vilket han är bosatt, och han i
anledning därav intagits å sjukvårdsinrättning
belägen utom nämnda län.
Kostnad för återresa må ej beräknas
högre än för resa från sjukvårdsinrättningen
till den försäkrades bostad.

I motionerna 1:482 och 11:593 hade
hemställts, att dessa lagrum måtte avfattas
sålunda:

14 § (första stycket).

Läkarvård vid varje sjukdom, som

enligt läkares utsago kräver sådan vård
och som meddelas av stads-, distriktseller
provinsialläkare, bestrides av
statsmedel. Meddelas sådan läkarvård
av privatpraktiserande läkare utgår ersättning
med tre fjärdedelar av utgifterna
eller, då dessa överstigit det belopp,
vartill de enligt av Konungen
fastställd taxa skall beräknas uppgå,
med tre fjärdedelar av sistnämnda belopp.
I utgifter för läkarvård skall inräknas
kostnader för läkares resa och
för läkarintyg, som erfordras för utfående
av sjukpenning.

15 § (första stycket).

Utgifter för behandling å poliklinik

samt för sjukhusvård, som på grund
av sjukdom varit erforderlig, bestrides
av statsmedel.

16 | (första stycket).

Är försäkrad enligt 14 § berättigad
till ersättning för läkarvård, skall ersättning
utgå jämväl för resor till och
från läkaren.

17 § (tredje stycket).

Utgifter för försäkrads återresa från

sjukvårdsinrättningen ersättes enligt
samma grunder som gäller för ersättning
av resekostnader i samband med
intagning.

Utskottets förslag innebar, som förut
anmärkts, tillstyrkande av Kungl.
Maj:ts förslag.

18 § hade i Kungl. Maj ds förslag följande
lydelse:

106

Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

18 §.

Sjukkassa må, med tillsynsmyndighetens
medgivande och enligt de närmare
föreskrifter som meddelas av tillsynsmyndigheten,
besluta, att ersättning
skall utgå för försäkrads kostnader för
sjukgymnastik eller eljest behandling
med bad, massage, elektricitet eller hetluft
eller annan därmed jämförlig behandling
eller för konvalescentvård. I
sådant fall skall den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen
i kassan omfatta
även förmån, som avses med beslutet.

I motionerna 1:482 och 11:593 hade
hemställts, att lagrummet måtte avfattas
sålunda:

18 §.

Sjukkassa må, enligt de närmare föreskrifter
som meddelas av tillsynsmyndigheten,
besluta att ersättning
skall utgå a) för försäkrads kostnader
för sjukgymnastik eller eljest behandling
med bad, massage, elektricitet eller
hetluft eller annan därmed jämförlig
behandling eller för konvalescentvård,
b) för sjukvårdande åtgärder i anledning
av yrkesskada, såsom proteser
och andra särskilda hjälpmedel, tandläkarvård
och specialbehandling i invaliditetsförebyggande
syfte, c) för försäkrads
kostnader för glasögon.

Utskottets förslag innebar, enligt vad
förut anförts, tillstyrkande av Kungl.
Maj :ts förslag.

I en vid paragrafen fogad reservation
hade herr Lundberg under åberopande
av sin reservation vid 13 § ansett,
att 18 § bort hava följande lydelse:

18 §.

Ersättning för försäkrads kostnader
för sjukgymnastik eller eljest behandling
med bad, massage, elektricitet eller
hetluft eller annan därmed jämförlig
behandling och för konvalescentvård
skall utgå enligt de närmare föreskrifter,
som meddelas av Konungen.

22 § hade enligt Kungl. Maj :ts förslag
fått följande lvdelse:

22 §.

Varje sjukpenningförsäkrad medlem
är försäkrad för grundsjukpen -

ning. Hel grundsjukpenning utgör tre
kronor.

Sjukpenningförsäkrad medlem, vars
årsinkomst av tjänst uppgår till minst
ettusenåttahundra kronor, skall härjämte
vara försäkrad för tillägg ssjukpenning,
som till storleken
bestämmes av den sjukpenningklass
medlemmen tillhör. Tillhörighet till
högre sjukpenningklass än den första
är beroende allenast av medlemmens
årsinkomst av tjänst.

Sjukpenningklasserna och beloppet
av hel sjukpenning inom varje klass
framgå av följande tabells

Halv sjukpenning utgör hälften av
hel sjukpenning.

Vid beräkning av den tid av nittio
dagar, varefter tilläggssjukpenning utgår
med lägre belopp i fjärde till och
med trettonde sjukpenningklasserna,
skall medräknas tid, för vilken sjukpenning
utgivits under de sextio dagar,
som närmast föregått sjukperioden.

Såsom sjukperiod anses tid, varunder
försäkrad i oavbruten följd lider
av sjukdom, som i 21 § avses.

I motionerna I: 482 och II: 593 hade
beträffande 22 § yrkats, att vissa närmare
angivna ändringar måtte vidtagas
i tabellen samt att femte stycket måtte
utgå ur lagtexten.

Utskottets förslag innebar, i enlighet
med vad förut nämnts, tillstyrkande av
den av Kungl. Maj :t föreslagna lydelsen.

I en av herr Lundberg avgiven, vid
paragrafen fogad reservation hade hemställts,
att paragrafen måtte få följande
lydelse.

22 §.

Varje sjukpenningförsäkrad--—

tre kronor.

Sjukpenningförsäkrad medlem — —
— av tjänst.

Sjukpenningklasserna och beloppet
av hel sjukpenning inom varje klass
framgå av följande tabell:1

1 Här utesluten.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Nr 23.

107

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

Halv sjukpenning---hel sjuk penning.

Vid beräkning av den tid av nittio
dagar, varefter tilläggssjukpenning utgår
med lägre belopp i tionde till och
med trettonde sjukpenningklasserna,
skall medräknas tid, för vilken sjukpenning
utgivits under de sextio dagar,
som närmast föregått sjukperioden.

Såsom sjukperiod---21 § avses.

24 § skulle enligt Kungl. Maj:ts förslag
lyda:

24 §.

Har sjukpenningförsäkrad medlem
ett eller flera hemmavarande barn, vilka
äro sjukvårdsförsäkrade såsom barn
till medlemmen, skall utgivas barntillägg
till grundsjukpenningen.
Barntillägg till hel sjukpenning utgör
en krona för ett eller två barn, två kronor
för tre eller fyra barn samt tre kronor
för fem eller flera barn, allt för dag.
Barntillägg till halv sjukpenning utgår
med hälften av belopp som nu sagts.

Samma lag gäller, där sjukpenningförsäkrad
medlem har annat barn, som
icke uppnått den ålder varmed följer
försäkringsplikt, såframt medlemmen
är underhållsskyldig beträffande barnet
och på sätt tillsynsmyndigheten föreskrivit
styrker att underhållsskyldigheten
fullgöres. Barntillägg må dock ej
utgivas för barn, som är sjukvårdsförsäkrat
såsom barn till make med vilken
medlemmen sammanlever. Ej heller må
barntillägg utgå för tid, beträffande
vilken annan jämlikt första stycket äger
uppbära barntillägg för barnet.

I motionerna 1:482 och 11:593 hade
yrkats, att 24 § måtte ändras så, att
första stycket erhölle »följande lydelse:

Har sjukpenningförsäkrad medlem
ett eller flera hemmavarande barn, vilka
är sjukvårdsförsäkrade som barn
til! medlemmen, skall utgivas barntillägg
till grundsjukpenningen. Barntillägg
till hel sjukpenning utgör en krona
per barn och dag.

Utskottet hade, såsom framgår av

dess förut återgivna hemställan, tillstyrkt
den av Kungl. Maj:t föreslagna
lydelsen.

Vid denna paragraf hade fogats en
reservation av herrar Nerman, Bengtson,
Larsson, Nils Theodor, och Carlsson
i Bakeröd, vilka hemställt, att paragrafen
måtte få följande lydelse:

24 §.

Har sjukpenningförsäkrad medlem
ett eller flera hemmavarande barn, vilka
äro sjukvårdsförsäkrade såsom barn
till medlemmen, skall utgivas barntillägg
till grundsjukpenningen. Barntillägg
till hel sjukpenning utgör 1 krona
per dag för varje sådant barn. Barntillägg
till halv sjukpenning utgår med
50 öre per barn och dag.

Samma lag---— för barnet.

26 § skulle enligt Kungl. Maj:ts förslag
lyda på följande sätt:

26 §.

Sjukpenning må ej utgivas för de tre
första dagarna av varje sjukperiod, den
dag då sjukdomsfallet inträffade inräknad
(karenstid), och ej heller för
tid, innan anmälan om sjukdomsfallet
gjorts hos sjukkassan, där ej hinder
mött för sådan anmälan eller eljest särskilda
skäl föranleda att sjukpenning
bör utgå.

Vid karenstidens beräkning skola,
därest sjukperiod börjar inom tjugu
dagar efter föregående sjukperiods slut,
de båda perioderna anses såsom en
sjukperiod.

Karenstid tillämpas ej, när den försäkrade
vid sjukperiodens början äger
uppbära daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa.

I motionerna I: 482 och II: 593 hade
i fråga om denna paragraf föreslagits
följande lydelse:

26 §.

Sjukpenning utgår från och med den
dag, som anmälan om sjukdomsfallet
gjorts till sjukkassan eller, om hinder
mött för anmälan omedelbart efter sjukdomsfallets
inträffande, från sjukdomsfallets
första dag.

108

Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

Utskottets förslag innebar, såsom
förut nämnts, tillstyrkande av den av
Kungl. Maj:t föreslagna lydelsen.

I en vid paragrafen fogad reservation
hade herr Lundberg hemställt, att
paragrafen måtte få följande lydelse:

20 §.

Sjukpenning må ej utgivas för de
två första dagarna av varje sjukperiod,
den dag då sjukdomsfallet inträffade
inräknad (karenstid), och ej heller
för tid, innan anmälan om sjukdomsfallet
gjorts hos sjukkassan, där ej hinder
mött för sådan anmälan eller eljest
särskilda skäl föranleda att sjukpenning
bör utgå.

Vid karenstidens — — — en sjukperiod.

Karenstid tillämpas —---- erkänd

arbetslöshetskassa.

Vidare hade vid paragrafen avgivits
reservation av herr Carlsson i Bakeröd,
som föreslagit följande lydelse:

20 §.

Sjukpenning må ej utgivas för de sex
första dagarna av varje sjukperiod, den
dag då sjukdomsfallet inträffade inräknad
(karenstid), och ej heller
för tid, innan anmälan om sjukdomsfallet
gjorts hos sjukkassan, där ej hinder
mött för sådan anmälan eller eljest särskilda
skäl föranleda att sjukpenning
bör utgå.

Vid karenstidens — — — en sjukperiod.

Karenstid tillämpas — ■—• — erkänd
arbetslöshetskassa.

28 § var i Kungl. Maj:ts och utskottets
förslag av följande lydelse:

28 §.

Konungen äger från sjukpenningförsäkringen
i dess helhet eller viss del
därav undantaga arbetstagare, som på
grund av lag eller författning, utfärdad
av Konungen, eller bestämmelse, som
beslutats av kommun, äger uppbära lön
vid sjukdom.

Har arbetstagare, som i första stycket
avses, icke eller endast delvis undantagits
från sjukpenningförsäkringen,
äger arbetsgivaren i arbetstagarens

ställe hos sjukkassan uppbära arbetstagaren
tillkommande sjukpenning jämte
barntillägg, i den mån nämnda sjukhjälp
icke överstiger den utbetalda lönen.

Överenskommelse att arbetsgivare,
som vid arbetstagares sjukdom utgivit
lön till arbetstagaren, skall i dennes
ställe hos sjukkassan äga uppbära honom
tillkommande sjukpenning jämte
barntillägg är bindande för kassan, endast
såframt överenskommelsen har
form av kollektivavtal och å arbetstagarsidan
slutits eller godkänts av organisation,
som enligt lagen om förenings-
och förhandlingsrätt är att anse
såsom huvudorganisation. Föreligger
dylikt kollektivavtal, må det av arbetsgivare,
som är bunden av avtalet, efter
överenskommelse åberopas jämväl beträffande
arbetstagare, vilken icke omfattas
av avtalet men sysselsättes i sådant
arbete för vilket avtalet gäller.

Utgöres lön —- --kommunal in komstskatt.

Beträffande denna paragraf hade reservation
avgivits av herrar Sunne, Jacobsson
i Igelsbo och fru Sandström,
vilka ansett, att paragrafen bort hava
följande avfattning:

28 §.

Har arbetstagare — — — utbetalda
lönen. #

Överenskommelse att — — — avtalet
gäller.

Utgöres lön —--kommunal in komstskatt.

33 § skulle enligt Kungl. Maj:ts förslag
få denna lydelse:

'' 33 §.

Medlem i allmän sjukkassa är plik -

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Nr 23.

109

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

tig att erlägga avgift för försäkringen
(sjukförsäkringsavgift), som
enligt vad nedan sägs innefattar avgift
för dels sjukvårdsförsäkringen,
dels försäkringen för grundsjukpenning
och dels försäkringen för tillläggssjukpenning.
Avgift för försäkring
för grundsjukpenning skall avse
jämväl barntillägg. Den som är medlem
i såväl lokal- som centralsjukkassa
skall erlägga sjukförsäkringsavgift i
båda kassorna.

Avgift för sjukvårdsförsäkringen
skall erläggas av medlem, vars till statlig
inkomstskatt taxerade inkomst vid
taxering året näst efter det år avgiften
avser bestämts till minst ettusenlvåhundra
kronor och som icke vid utgången
av sistnämnda år upphört att
vara medlem, fyllt sextiosju år eller
uppbär folkpensionsförmån i annan
form än ålderspension.

Avgift för försäkringen för grundsjukpenning
skall erläggas av medlem,
som vid utgången av det år avgiften
avser är försäkrad för sådan sjukpenning
och vars till statlig inkomstskatt
taxerade inkomst vid taxering nästföljande
år bestämts till minst ettusentvåhundra
kronor.

Avgift för försäkringen för tilläggssjukpenning
skall erläggas av medlem,
som under den månad avgiften
avser eller del därav är försäkrad för
sådan sjukpenning; dock utgår ej, då
försäkringsplikt upphör, avgift för löpande
kalendermånad. Den som fullgör
tjänstgöring såsom värnpliktig må,
såframt han senast två månader efter
tjänstgöringens slut gjort framställning
därom hos sjukkassan befrias från avgift
för varje hel kalendermånad av
tjänstgöringen.

Vad i andra och tredje styckena sägs
om medlems taxerade inkomst skall
i fråga om medlem, som taxeras enligt
för gift skattskyldig gällande bestämmelser,
avse makarnas sammanlagda
taxerade inkomst.

Medlem, som taxeras enligt för gift

skattskyldig gällande bestämmelser,
skall i den mån så stadgas i uppbördsförordningen
svara jämväl för andra
makens sjukförsäkringsavgift.

I motionerna I: 482 och II: 593 hade
i fråga om denna paragraf föreslagits
följande lydelse:

33 §.

Medlem i allmän sjukkassa är pliktig
att erlägga avgift för försäkringen
(sjukförsäkringsavgift), som
enligt vad nedan sägs innefattar avgift
för försäkringen för grundsjukpenning.
Avgift för försäkringen för grundsjukpenning
skall avse jämväl barntillägg.
Den som är medlem i såväl lokal- och
centralsjukkassa skall erlägga försäkringsavgift
i båda kassorna.

Avgift för försäkringen för grundsjukpenning
skall erläggas av medlem,
som vid utgången av det år avgiften
avser är försäkrad för sådan sjukpenning
och vars till statlig inkomstskatt
taxerade inkomst vid taxeringen nästföljande
år bestämts till minst ettusentvåhundra
kronor.

Vad i andra stycket sägs om medlems
taxerade inkomst skall i fråga
om medlem, som taxeras enligt för gift
skattskyldig gällande bestämmelser,
avse makarnas sammanlagda taxerade
inkomst.

Medlem, som — — — makens sjukförsäkringsavgift.

Utskottets förslag innefattade, såsom
förut nämnts, tillstyrkande av Kungl.
Maj ds förslag.

34 § skulle enligt det av Kungl.
Maj:t framlagda förslaget få följande
avfattning:

34 §.

Avgifterna för sjukvårdsförsäkringen,
försäkringen för grundsjukpenning
och försäkringen för tilläggssjukpenning
skola var för sig vara så avvägda,
att de i förening med andra för ifrågavarande
del av sjukkasseverksamheten
tillgängliga medel må antagas förslå
till infriande av förfallna utfästelser,
förvaltningskostnader och övriga den

Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

allmänna sjukkassan i denna del åliggande
utgifter ävensom till erforderlig
fondbildning. Kassans förvaltningskostnader
skola härvid i sin helhet
fördelas på avgifterna för sjukvårdsförsäkringen
och försäkringen för
grundsjukpenning.

Avgifterna för sjukvårdsförsäkringen
och försäkringen för grundsjukpenning
skola var för sig vara lika stora
för samtliga av vederbörande försäkring
omfattade avgiftspliktiga medlemmar
i kassan samt beräknas för
kalenderår och fastställas till helt
krontal.

Avgifterna för försäkring för tillläggssjukpenning
skola vara lika stora
för de medlemmar i kassan, som tillhöra
samma sjukpenningklass och för
vilka gäller samma sjukhjälpstid, samt
skola vara avvägda i förhållande till
storleken av tilläggssjukpenningen inom
varje sjukpenningklass. Avgifterna
skola beräknas för kalendermånad.
Därest vad medlem har att erlägga för
ett kalenderår ej slutar å helt krontal,
skall öretal, om det uppgår till högst
femtio, bortfalla och, om det överstiger
femtio, höjas till närmaste hela
krontal.

Sjukförsäkringsavgifterna skola beräknas
och efter vederbörande allmänna
sjukkassas hörande fastställas av
tillsynsmyndigheten. I

I motionerna I: 482 och II: 593 hade
i fråga om denna paragraf föreslagits
följande lydelse:

34 §.

Avgifterna för försäkringen för
grundsjukpenning skall vara så avvägda,
att de i förening med andra för
ifrågavarande del av sjukkasseverksamheten
tillgängliga medel må antagas
förslå till infriande av förfallna utfästelser,
förvaltningskostnader och övriga
den allmänna sjukkassan i denna
del åliggande utgifter ävensom till erforderlig
fondbildning. Kassans förvaltningskostnader
skall härvid i sin
helhet fördelas på avgifterna för för -

säkringen för grundsjukpenning och
på bidragen till försäkringen för tillläggssjukpenning.

Avgifterna för försäkringen för
grundsjukpenning beräknas för kalenderår
och fastställas till helt krontal.

Sjukförsäkringsavgifterna skall —-•—
— av tillsynsmyndigheten.

Utskottet hade, såsom framgår av
dess hemställan, tillstyrkt Kungl. Maj :ts
förslag.

I en av herrar Sunne, Jacobsson i
Igelsbo och fru Sandström vid denna
paragraf avgiven reservation hade yrkats,
att motiveringen till paragrafen
måtte få annan, i reservationen angiven
lydelse.

35, 38, 39 och ''il §§ skulle enligt
Kungl. Maj:ts förslag lyda på följande
sätt:

35 §.

Överstiger medlems sammanlagda
avgift för sjukvårdsförsäkringen och
försäkringen för grundsjukpenning två
procent av hans vid taxering till statlig
inkomstskatt året näst efter det år
avgiften avser taxerade inkomst, skall
avgiften nedsättas till två procent av
nämnda inkomst. Är medlem taxerad
enligt för gift skattskyldig gällande Bestämmelser,
skall härvid å vardera maken
anses belöpa hälften av makarnas
sammanlagda taxerade inkomst. Är den
försäkrade medlem i såväl lokal- som
centralsjukkassa, skall nedsättning i
första hand avse avgift till centralsjukkassan.
Inom en och samma kassa
skall nedsättning i första hand avse
avgift för sjukvårdsförsäkringen.

Därest vad medlem har att erlägga
i sjukförsäkringsavgift för ett kalenderår
skulle uppgå till lägre belopp än
fem kronor, skall avgift icke påföras
honom.

38 §.

Arbetsgivare är pliktig att erlägga
bidrag till kostnaderna för sjukvårdsförsäkringen
och försäkringen för tillläggssjukpenning.
Bidraget skall för
varje kalenderår utgöra, såvitt angår

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Nr 23.

111

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

sjukvårdsförsäkringen en tiondels procent
och beträffande försäkringen för
tilläggssjukpenning en procent, allt av
den lön i penningar eller naturaförmåner,
som arbetsgivaren under året utgivit
till arbetstagare anställda hos honom.
Härvid skall hänsyn icke tagas
till arbetstagare, som jämlikt 28 § undantagits
från försäkringen för tillläggssjukpenning,
och ej heller till arbetstagares
lön i vad lönen överstiger
femtontusen kronor för år räknat. För
beräkning av naturaförmåner skall gälla
vad i 8 § sägs. Grundas försäkringsavgift,
som arbetsgivaren skall erlägga
jämlikt lagen om försäkring för olycksfall
i arbete, å särskild beräkning av
arbetstagares lön, skall den sålunda beräknade
lönen ligga till grund jämväl
vid beräkningen av bidrag som i denna
paragraf sägs.

Angående debitering och uppbörd av
bidragen gäller vad Konungen med
riksdagen därom förordnar.

39 §.

Beloppet av de i 38 § avsedda bidrag,
som belöpa å ett kalenderår,
skall i den ordning Konungen bestämmer
fördelas mellan centralsjukkassorna
i förhållande till, såvitt angår sjukvårdsförsäkringen,
antalet medlemmar
vid utgången av kalenderåret och beträffande
försäkringen för tilläggssjukpenning
centralsjukkassornas och till
dem anslutna lokalsjukkassors utgifter
för tilläggssjukpenning under kalenderåret;
dock äger Konungen med riksdagen
bestämma, att viss del av bidragen
skall ingå till en fond att förvaltas
enligt grunder, som fastställas
i enahanda ordning.

I avräkning å de bidrag, som komma
att debiteras för visst kalenderår,
äger centralssjukkassa av statsverket
erhålla förskott enligt de föreskrifter
Konungen utfärdar.

41 §.

Sjukhjälpsbidrag utgår till
centralsjukkassa med nedan angivna
procentuella andel av de utgifter un -

der kalenderåret, som bestritts av centralsjukkassan
och till denna anslutna
lokalsjukkassor, nämligen för

a) läkarvård enligt 14 § ävensom

resor enligt 16 och 17 §§ 50 procent;

b) grundsjukpenning och motsvarande
del av hempenning 50 procent;

c) barntillägg 75 procent.

Konungen äger medgiva att till centralsjukkassa,
för vilken med hänsyn
till bebyggelse och kommunikationer
särskilt stora utgifter uppkomma för
ändamål, som i första stycket a) sägs,
bidraget för utgifter till dylika ändamål
skall utgå med mer än femtio procent
av de utgifter, som bestritts av
kassan och till denna anslutna lokalsjukkassor,
dock med högst sjuttio
procent av desamma.

I motionerna 1:482 och 11:593 hade
beträffande 35 § första stycket och
38 § första stycket föreslagits följande
lydelse:

35 § (första stycket).

Överstiger medlems avgift för försäkringen
för grundsjukpenning en (1)
procent av hans vid taxering till statlig
inkomstskatt året näst efter det år
avgiften avser taxerade inkomst, skall
avgiften nedsättas till en procent av
nämnda inkomst. Är medlem taxerad
enligt för gift skattskyldig gällande
bestämmelser, skall härvid å vardera
maken anses belöpa hälften av makarnas
sammanlagda taxerade inkomst. Är
den försäkrade medlem i såväl lokalsom
centralsjukkassa, skall nedsättning
i första hand avse avgift till centralsjukkassan.

38 § (första stycket).

Arbetsgivare är pliktig att erlägga bidrag
till kostnaderna för försäkringen
för tilläggssjukpenning. Bidraget skall
för varje kalenderår utgöra tre (3) procent
av den lön i penningar eller naturaförmåner,
som arbetsgivaren under
året utgivit till arbetstagare anställda
hos honom. Härvid skall hänsyn icke
tagas till arbetstagare, som jämlikt 28 §
undantagits från försäkringen för till -

112

Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

läggssjukpenning, och ej heller till arbetstagares
lön i vad lönen överstiger
femtontusen kronor för år räknat. För
beräkning av naturaförmåner skall
gälla vad i 8 § sägs. Grundas försäkringsavgift,
som arbetsgivaren skall erlägga
jämlikt lagen om försäkring för
olycksfall i arbete, å särskild beräkning
av arbetstagares lön, skall den
sålunda beräknade lönen ligga till
grund jämväl vid beräkningen av bidrag
som i denna paragraf sägs.

Utskottet hade tillstyrkt Kungl. Maj:ts
förslag i fråga om 35, 38, 39 och 41 §§.

I en av herrar Sunne, Jacobsson i
Igelsbo och fru Sandström avgiven reservation
hade föreslagits, att ifrågavarande
paragrafer skulle få följande
lydelse:

35 §.

Överstiger medlems sammanlagda
avgift för sjukvårdsförsäkringen och
försäkringen för grundsjukpenning en
och tre fjärdedels procent av hans vid
taxering till statlig inkomstskatt året
näst efter det år avgiften avser taxerade
inkomst, skall avgiften nedsättas
till en och tre fjärdedels procent av
nämnda inkomst. Är medlem taxerad
enligt för gift skattskyldig gällande bestämmelser,
skall härvid å vardera maken
anses belöpa hälften av makarnas
sammanlagda taxerade inkomst. Är den
försäkrade medlem i såväl lokal- som
centralsjukkassa, skall nedsättning i
första hand avse avgift till centralsjukkassan.
Inom en och samma kassa skall
nedsättning i första hand avse avgift
för sjukvårdsförsäkringen.

Därest vad---- påföras honom.

38 §.

Arbetsgivare är pliktig att erlägga
bidrag till kostnaderna för sjukvårdsförsäkringen,
försäkringen för grundsjukpenning
och försäkringen för tillläggssjukpenning.
Bidraget skall för
varje kalenderår utgöra, till sjukvårdsförsäkringen
en tiondels procent, till
försäkringen för grundsjukpenning en
tiondels procent och til! försäkringen

för tilläggssjukpenning en procent, allt
av den lön i penningar eller naturaförmåner,
som arbetsgivaren under året
utgivit till arbetstagare anställda hos
honom. Härvid skall hänsyn icke tagas
till arbetstagare, som jämlikt 28 §
undantagits från försäkringen för tillläggssjukpenning,
och ej heller till arbetstagares
lön i vad lönen överstiger
femtontusen kronor för år räknat. För
beräkning av naturaförmåner skall gälla
vad i 8 § sägs. Grundas försäkringsavgift,
som arbetsgivaren skall erlägga jämlikt
i lagen om försäkring för olycksfall i
arbete, å särskild beräkning av arbetstagares
lön, skall den sålunda beräknade
lönen ligga till grund jämväl vid beräkningen
av bidrag som i denna paragraf
sägs.

Angående debitering--- — därom

förordnar.

39 §.

Beloppet av de i 38 § avsedda bidrag,
som belöpa å ett kalenderår, skall
i den ordning Konungen bestämmer
fördelas mellan centralsjukkassorna i
förhållande till, såvitt angår sjukvårdsförsäkringen,
antalet medlemmar vid
utgången av kalenderåret och beträffande
försäkringarna för grundsjukpenning
och tilläggssjukpenning centralsjukkassornas
och till dem anslutna
lokalsjukkassors utgifter för grundsjukpenning
respektive tilläggssjukpenning
under kalenderåret; dock äger
Konungen med riksdagen bestämma,
att viss del av bidragen skall ingå till
en fond att förvaltas enligt grunder,
som fastställas i enahanda ordning.

I avräkning--— Konungen ut färdar.

41 §.

Sjukhjälpsbidrag utgår till
centralsjukkassa med nedan angivna
procentuella andel av de utgifter under
kalenderåret, som bestritts av centralsjukkassan
och till denna anslutna
lokalsjukkassor, nämligen för

a) läkarvård enligt 14 § ävensom
resor enlig 16 och 17 §§ 30 procent;

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Nr 23.

113

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

b) grundsjukpenning och motsva -

rande del av hempenning 30 procent;

c) barntillägg ........ 75 procent.

Konungen äger —---av desamma.

47 § hade i Kungl. Maj:ts förslag följande
avfattning:

47 §.

Sådant tillägg må uppgå till högst
så stort belopp, att sjukpenningen jämte
tillägget motsvarar sjukpenningen i
den sjukpenningklass medlemmen skulle
hava tillhört, därest hela hans årsinkomst
av förvärvsarbete utgjort inkomst
av tjänst. Ej må dock någon
vara frivilligt försäkrad så, att då hel
sjukpenning utgives, sjukpenningtilllägget
tillsammans med de förmåner
den försäkrade äger uppbära enligt den
obligatoriska sjukpenningförsäkringen
och den lön eller ersättning, vartill han
eljest må vara berättigad under sjukdom,
för dag räknat uppgår till högre
helopp än en fyrahundrafemtiondel av
hans årsinkomst av förvärvsarbete.

Försäkring för sjukpenningtillägg,
som i denna paragraf avses, skall enligt
den försäkrades val meddelas med
villkor antingen att enbart karenstid,
varom i 26 § stadgas, skall tillämpas
eller ock att tillägget skall utgå först
efter det sjukpenning på grund av den
obligatoriska försäkringen under en
en sjukperiod utgivits för femton, trettio
eller nittio dagar. Vid beräkning av
sådan tid skall medräknas tid, för vilken
sjukpenning på grund av den obligatoriska
försäkringen utgivits under
de sextio dagar, som närmast föregått
sjukperioden.

Utskottet hade i fråga om denna paragraf
föreslagit följande ändrade lydelse: -

47 §.

Sjukpenningförsäkrad medlem, som
åtnjuter annan inkomst av förvärvsarbete
än inkomst av tjänst, äger genom
frivilliga avgifter försäkra sig hos
den centralsjukkassa han tillhör för
erhållande av tillägg till den sjukpenning,
som utgives på grund av den
obligatoriska försäkringen. Sådant tilllägg
må, där ej annat följer av vad nedan
i andra stycket sägs, uppgå till
högst så stort belopp, att sjukpenningen
jämte tillägget motsvarar sjukpenningen
i den sjukpenningklass medlemmen
skulle hava tillhört, därest hela
hans årsinkomst av förvärvsarbete
utgjort inkomst av tjänst. Ej må dock
någon vara frivilligt försäkrad så, att
då hel sjukpenning utgives sjukpenningtillägget
tillsammans med de förmåner
den försäkrade äger uppbära enligt
den obligatoriska sjukpenningförsäkringen
och den lön eller ersättning,
vartill han eljest må vara berättigad
under sjukdom, för dag räknat uppgår
till högre belopp än en fyrahundrafemtiondel
av hans årsinkomst av förvärvsarbete.

Sjukkassemedlems hustru, som sammanlever
med sin man, äger, vare sig
hon är sjukpenningförsäkrad enligt 7 §
första stycket eller enligt andra stycket
av samma paragraf, genom frivilliga
avgifter försäkra sig hos den centralsjukkassa
hon tillhör för erhållande av
sjukpenningtillägg, uppgående till en,
två eller tre kronor för dag, dock högst
det av dessa belopp, som motsvarar
skillnaden mellan sex kronor och den
sjukpenning hon eljest äger uppbära
till följd av försäkring enlig denna lag.

Försäkring för — — — föregått
sjukperioden.

Herr Lundberg hade i en vid denna
paragraf fogad reservation hemställt,
att riksdagen måtte bifalla propositionens
förslag till 47 § oförändrat.

I fråga om 53 § hade Kungl. Maj:t
och utskottet föreslagit följande lydelse: -

8 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 23.

114

Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

53 §.

Till centralsjukkassa utgår statsbidrag
för den frivilliga försäkringen
med tjugu procent av vad kassan under
kalenderåret på grund av nämnda
försäkring utgivit i sjukpenning och
sjukpenningtillägg samt med sjuttiofem
procent av kassans utgifter under året
för barntillägg enligt 48 § tredje stycket.

Statsbidrag utbetalas — —---

Konungen bestämmer.

Reservation hade vid denna paragraf
avgivits av herr Lundberg, som
hemställt, att paragrafen måtte få följande
lydelse:

53 §.

Till centralsjukkassa utgår statsbidrag
för den frivilliga försäkringen
med sjuttiofem procent av kassans utgifter
under året för barntillägg enligt
48 § tredje stycket.

Statsbidrag utbetalas---—---

Konungen bestämmer.

Samma lydelse av paragrafen hade
föreslagits i en av herrar Sunne, Jacobsson
i Igelsbo och fru Sandström
avgiven reservation.

Såsom förut anmärkts hemställde utskottet
i punken B, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte såsom
sin mening giva till känna vad utskottet
anfört angående

1) den av föredragande departementschefen
förordade samordningen
av den allmänna sjukförsäkringen och
den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen;
och

2) de av departementschefen angivna
huvudgrunderna för tillhandahållande
av läkemedel.

Beträffande envar av punkterna
B 1) och B 2) hade reservation avgivits
av herrar Sunne, Jacobsson i
Igelsbo och fru Sandström, vilka i an -

slutning till yrkanden i motionerna
1:479 och 11:586 ansett, att utskottets
motivering i fråga om dessa punkter
bort hava annan, i reservationerna angiven
lydelse.

Sedan herr talmannen anmält ärendet
till handläggning, begärdes, beträffande
föredragningssättet, ordet av

Herr JACOBSSON i Igelsbo (fp), som
yttrade: Herr talman! I avseende å föredragningen
av andra lagutskottets utlåtande
nr 35 får jag hemställa, att detsamma
må företagas till avgörande
punktvis och punkten A på det sätt, att
först föredrages Kungl. Maj:ts i sagda
punkt behandlade lagförslag, sådant det
av utskottet tillstyrkts, paragrafvis med
ingress och rubrik sist, varefter utskottets
hemställan i punkten A föredrages;

att vid behandlingen av den paragraf,
varom först uppstår överläggning, denna
må omfatta utlåtandet i dess helhet;
samt

att lagtext ej må behöva uppläsas i
vidare mån än sådant av någon kammarens
ledamot begäres.

Kammaren biföll denna hemställan.

I enlighet med den beslutade föredragningsordningen
föredrogs först
punkten A.

Kungl. Maj:ts av utskottet förordade
förslag till lag angående ändring i lagen
den 3 januari 7947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring.

4 §.

Efter föredragning av paragrafen anförde: Herr

LUNDBERG (s): Herr talman!
När vi går att behandla detta stora och
viktiga ärende, ber jag först och främst
att få uttala min och jag vågar väl även
säga det stora flertalets av det svenska
folket glädje och tillfredsställelse över

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Nr 23.

115

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

att vi nu kan infria det löfte som 1946
års beslut i sjukförsäkringsfrågan innebar.
Gustav Möllers idé- och initiativkraft
i hans omfattande och banbrytande
arbete för att skapa förståelse för
svensk socialpolitiks betydelse för att
ge de bredare folklagren trygghet och
trivsel kan nu notera ett värdefullt tillskott.
Svenska folket har anledning att
en dag som denna med tacksamhet minnas
Gustav Möllers successiva landvinningar
när det gällt värdefulla reformer
och strävandena att få bort talet om
att socialpolitik endast skapade understödstagaranda.
Jag vill erinra om
tryggheten för de gamla, jag vill erinra
om tryggheten mot sjukdom och arbetslöshet,
om mödrahjälp, barnbidrag, bostadssanering
m. m. Det är några reformer
som har signerats av Gustav
Möller. Det är anledning att i dag erinra
om hans arbete på det sociala området.
Att den nuvarande socialministern
funnit en form för att framlägga
förslag om att sjukreformen, visserligen
med en del förändringar, skall
träda i kraft från den 1 januari 1955
visar, att även han fullföljer företrädarens
sociala intresse, vilket vi i dag
noterar med tillfredsställelse. Trygghet
mot sjukdom och olycksfall är av så
vital betydelse för individ, hem och
samhälle att vissa ekonomiska hänsyn
och andra betänkligheter får vika. Vissa
skönhetsfläckar bör inte ''heller skymma
de många och grundläggande värden
som propositionen erbjuder. Reformen
beräknas kosta cirka 750 miljoner
kronor per år. Kostnaderna är således
avsevärda. Även om detta är fallet, har
väl emellertid de flesta den uppfattningen,
att de positiva värden som ligger
i denna reform mer än väl kompenserar
utgifterna. En reform av denna
omfattning kan bli kostnads- och
personalkrävande även i fråga om organisation
och administration. Det är
angeläget att understryka, att alla rationaliseringsåtgärder
och kostnadsbesparingar
på det organisatoriska planet

bör vidtagas och ständigt stå i blickpunkten.

Då det gäller sjukreformens ikraftträdande
och huvudsakliga innehåll
trodde väl de flesta, att denna reform
liksom en del tidigare reformer skulle
kunna lösas i enighetens tecken. Både
högern och folkpartiet har under senare
år varit angelägna om att i tal och
skrift ge försäkringar om att de omvänts
i socialdemokratisk anda på socialpolitikens
område. Vid dessa tillfällen
har det brukats ord, som gett
valmanskåren ett intryck av att dessa
partier —- i varje fall i tal och skrift
— är mycket radikala. Nu kanske man
kan säga, att både högern och folkpartiet
därtill varit nödda och tvungna
och att de ömsat skinn efter omständigheterna
och inte efter uppfattningarna.
Men när nu högerpartiet och folkpartisterna
Ståhl och Huss ställer sig på
avslagslinjen, frågar man sig om oppositionen
på grund av att den vid det
senaste valet haft litet vind i seglen
stimulerats till att återgå till det gamla
nejsägandets plattform i vad gäller sociala
reformer. Det är självklart att
denna ansiktslyftning sker med vederbörliga
sirliga formuleringar om sympati
och intresse. Tar man emellertid
bort alla dessa vackra ord och omhöljen
måste innehållet vara annorlunda.
Det förefaller som om högern helt plötsligt
skulle ha kommit underfund med
att nu har vi helt enkelt inte råd med
sjukreformen. För någon tid sedan beslöt
vi här i riksdagen en årlig utgift
på över två miljarder utan att man
kunde anvisa dess ekonomisering. När
jag då anförde betänkligheter avvisades
dessa av just dem som i dag säger,
att vi inte har råd med denna socialreform.

Även de borgerligas inställning i
fråga om skattepolitik och inkomster
för staten gör, att man många gånger
får ett intryck av att de är radikala i
munnen men inte vill ta de ekonomiska
konsekvenser, som måste förutsät -

116

Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

tas av ett positivt reformarbete. Vad
som särskilt förundrar i detta sammanhang
är att herr Hagård återfinns som
reservant för avslag. Man har väl inte
lov att tala om transportkompani eller
att någon därtill skulle vara nödd och
tvungen när det gäller borgerliga partier.
Det är ju bara om socialdemokraterna
detta språk får föras. Herr Hagård
får dock inte undra på om man blir
förvånad över hans hastiga åsiktsflykt.
Jag anser det då tills vidare vara självklart
att hans avslagsyrkande skett av
övertygelse och efter moget övervägande.
Skulle man under dessa förhållanden
karakterisera nejsägarnas företrädare
här, då frestas man att använda
samma ord, som en intygsskrivande
granne använde för att inte störa
grannsämjan, när han skrev, att han
känt vederbörande i hela sitt liv och
kunde intyga, att denne aldrig varit
annorlunda. Det är måhända på det
sättet, när det gäller de sociala reformerna,
åt! de borgerliga ständigt varit
desamma men man har förvillats av att
de under vissa förhållanden gjort avsteg.

.lag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till Kungl. Maj :ts förslag att
sjukreformen skall träda i kraft från
den 1 januari 1955.

Jag kan villigt erkänna att vissa frågor
i samband med propositionen inte
är tillräckligt klart utredda, och jag
förutsätter att Kungl. Maj:t utnyttjar
tiden fram till 1955 för att utreda och
klarlägga dessa frågor och vidta en del
förbättringar. Jag vill erinra om att utskottet
beträffande själva administrationen
positivt understrukit, att man
skall anlita den sakkunskap som står
till förfogande för att rationalisera och
göra administrationen så effektiv och
billig som möjligt. I en motion som jag
varit med att underteckna har vi också
understrukit betydelsen av att alla förenklingar
vidtas som är möjliga.

Vi hälsar samordningen mellan sjukoch
olycksskadeförsäkringen med till -

fredsställelse. I och med denna samordning
får vi nämligen möjlighet till
att lösa de många problem som har
uppstått när man inte kunnat finna
skiljelinjen när det gäller skador som
skall hänföras till sjukdom och sådana
som skall hänföras till olycksfall. Det
är givet att denna samordning innebär
vissa försämringar för de sjukskadeförsäkrade,
men även om så är förhållandet
så finns det även positiva åtgärder,
som måste väga tyngre. Jag tror att
man med god vilja skulle kunna komma
till rätta med de negativa sidorna i
denna samordning, och jag ber även
att få förorda densamma.

Det har varit svårigheter att få täckning
för själva arbetstagarbegreppet.
Det är självklart att det skulle ha varit
önskvärt att få en socialrättslig utformning
av detta begrepp. Om Kungl. Maj:t
skulle kunna finna en bättre utformning
av själva arbetstagarbegreppet så
hälsar vi detta med tillfredsställelse.
Vi är dock medvetna om svårigheterna
att komma till rätta med detta problem.
Men jag hoppas att vederbörande myndigheter
skall ta ad notam den skrivning,
som utskottet har presterat, och
jag förutsätter även att man i fråga om
lagtolkningen skall se mera till vad
Kungl. Maj :t har avsett än vad som är
möjligt att i paragraferna uttrycka.

Då det gäller propositionen i övrigt
har jag anfört en del reservationer
på vissa punkter, och dessa reservationer
bygger på ett par motioner i detta
sammanhang. Det gäller först och
främst frågan om karenstiden, som ju
beträffande yrkesskadeförsäkrade innebär
en försämring. Vi har utgått ifrån
att den skall kunna sänkas från tre till
två dagar. Likaså har vi ansett att sjukgymnastik,
bad, massage in. m. skall
ges obligatorisk karaktär, ty när det
gäller botande av exempelvis barnförlamning,
reumatiska sjukdomar och en
hel del andra sjukdomar är det ju så,
att om denna behandling ges obligatorisk
karaktär skapar vi möjligheter för

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Nr 23.

117

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

sjukkassorna att vidga denna verksamhet.
För de sjuka innebär detta en
förkortning av både lidandet och sjukdomstiden.
Jag har på den punkten ansett
att man i stället för den frivilliga
utformningen skall ta en obligatorisk,
och jag hoppas att kammaren följer
denna väg. Skulle den icke göra det,
hoppas jag att statsrådet under dessa
år fram till 1955 försöker finna en form
att verkligen få ut detta till alla sjukkassor.

Då det gäller denna 90-dagarsgräns
och då det gäller indelning i sjukpenningklasser
m. m. har jag i anslutning
till en motion även ett särskilt yrkande.
Det är visserligen riktigt, att om man
har varit sjuk över de 90 dagarna skall
andra organ måhända träda till, men
så länge man icke i praktiken har löst
denna fråga är det orimligt att tänka
sig att för de sjuka — det gäller icke
olycksfallsskadade — en nedsättning
skulle ske efter 90 dagars sjukdom. Man
skall icke se bort ifrån att en lång
sjukdomstid både för hemmet och för
den enskilde innebär påfrestningar av
allvarlig karaktär, och jag vill understryka
att när det gäller denna fråga
behöver man verkligen försöka komma
till rätta med densamma.

Vad gäller de övriga frågorna, skall
jag inte gå in på andra lagutskottets
utlåtande i detalj, utan jag skall nöja
mig med att ta upp ett par principfrågor.
Jag vill då erinra om att denna
sjukförsäkring har en obligatorisk karaktär,
och man borde understryka det
särskilt i detta sammanhang. Man bör
även säga ifrån, att all frivillig försäkring
som komplement till den obligatoriska
innebär kostnadskrävande åtgärder
för sjukkassorna och att det
även innebär personalåtgärder, som
man i det längsta bör försöka undvika.
Det är därför jag har gått på
den linjen, att man skall vara mycket
restriktiv i fråga om den frivilliga försäkringen.
Jag har även varit med om
att underteckna en motion, där vi sä -

ger att det är orimligt att denna frivilliga
försäkring skulle ha ett 20-procentigt
statsbidrag.

Jag skall säga några ord om 47 §,
eftersom utskottet där har gjort en av
avvikelserna från Kungl. Maj:ts proposition.
Jag måste säga att det förefaller
vara ett uttryck både för ekonomiskt
och annat lättsinne att man så har förfarit.
Det är nämligen så, att Kungl.
Maj:t har föreslagit att de hemmavarande
kvinnorna skall ha en grundsjukpenning
på tre kronor per dag.
Denna grundsjukpenning innebär för
de svenska husmödrarna i gemen en
mycket kraftig förbättring i förhållande
till vad de för närvarande får. Vi
skall även komma ihåg att denna förbättring
för hemmen innebär en sjukförsäkring
som ligger utöver den genomsnittliga
sjukförsäkring, som vi för
närvarande har och gäller för alla.

Men utskottet har inte nöjt sig med
detta, utan man föreslår att husmödrarna
skall ha en tilläggsförsäkring från
tre kronor och upp till sex kronor per
dag. Det är väl ingen som missunnar
våra husmödrar denna förbättring, men
själva konstruktionen och principen i
förhållande till förslaget i övrigt är
orimliga. Vi skall nämligen komma ihåg,
att om vi tar ett aktuellt fall kan mannen
vara sjukförsäkrad; han har dels
grundpenning på låt oss säga tre kronor,
dels en obligatorisk tilläggsförsäkring
på låt oss säga två kronor, vilket
alltså innebär att han har fem kronor
vid sjukdom. Men däremot har hans
hustru sjukförsäkrat sig upp till sex
kronor. Om mannen blir sjuk, innebär
det att familjen skall klara sig på fem
kronor om dagen, men om hustrun blir
sjuk har mannen hela sin inkomst,
och till detta kommer att man har sex
kronor om dagen för den tid hustrun
är sjuk.

Det är givet att om vi hade råd att
säga, att grundsjukpenningen på tre
kronor är för låg och att den obligatoriskt
skulle höjas till sex kronor,

118

Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

skulle jag acceptera det fullt och helt.
Men när ekonomiska hinder läggs i
vägen för ett sådant förfarande, måste
man säga att det är orimligt att konstruera
en sådan puckel i fråga om
sjukförsäkringen som här avses. Rent
praktiskt kommer det även att te sig
egendomligt i organisatoriskt avseende.
En hustru har alltså en grundsjukpenning
på tre kronor och kan ha tre kronor
i tilläggssjukpenning, för vilken
statsunderstöd utgår. En annan hustru
med tre kronor i grundsjukpenning
kan ha en sådan inkomst, att hon har
en tilläggssjukpenning på en krona, och
enligt skrivningen äger hon därutöver
rätt att försäkra sig för en frivillig
tilläggssjukpenning på två kronor, som
är statsunderstödd. Till detta kommer
att det är olika karenstider på 15, 30
och 90 dagar.

Man frågar sig om det är rimligt att
krångla till en sjukförsäkring på det
sättet och om det förutsättes att sjukförsäkringen
skall komma samtliga husmödrar
till del och i varje fall dem som
har bäst behov av den. Det praktiska
förhållandet blir att grundsjukpenningen
på tre kronor drar med sig kostnader
på cirka 50 kronor för husmodern. När
man betänker att den genomsnittliga
frivilliga försäkringen under en tioårsperiod
bara har höjts från 2:23 till
2: 25 kronor, förstår man att våra husmödrar
i regel icke har råd att utöver
de avgifter som mannen och hustrun
skall betala även betala avgift för en frivillig
tilläggsförsäkring. Det praktiska
resultatet blir väl att de välsituerade i
detta land kommer att kunna utnyttja
denna tilläggsförsäkring, under det att
de som bäst behöver den, nämligen arbetarfamiljerna,
ställs utanför, dels av
ekonomiska och dels av andra orsaker
men samtidigt får vara med om att
på sin skattsedel betala 20 procent av
avgiften för dem som har råd att ha
denna tilläggsförsäkring.

Jag har på denna punkt anslutit mig
till Kungl. Maj:ts förslag, emedan jag

anser en sådan här utformning orimlig.
Jag förutsätter att Kungl. Maj:t i
proposition lägger fram ett förslag till
lösning av denna fråga, när vi får ekonomiska
möjligheter därtill.

Jag har även anfört en avvikande mening
i fråga om 53 §, eftersom jag
anser det orimligt att statsbidrag icke
utgår för den obligatoriska tilläggsförsäkringen,
medan ett 20-procentigt
bidrag utgår för den frivilliga tilläggsförsäkringen.
Att man hade ett statsbidrag
på 20 procent av den frivilliga
försäkringen enligt 1947 års lag beror
på att det då inte ingick någon obligatorisk
del i sjukförsäkringen. Jag tycker
det är orimligt att arbetstagare själva
skall bekosta sin obligatoriska tilläggsförsäkring
medan handlare, en del företagare
och andra grupper skall sägas
vara så värdefulla medlemmar i sjukkassan,
att man för deras vidkommande
ger 20 procent i statsbidrag. Jag måste
erkänna, herr statsråd, att det på denna
punkt finns en skönhetsfläck som
man inte hade väntat, och jag förutsätter
att man snarast möjligt försöker
få bort densamma. Jag har ingenting
emot att statsbidrag utgår för tilläggsförsäkring,
men då är det angeläget att
detta får anstå till dess att man har
ekonomiska förutsättningar för att ge
statsbidrag för tilläggsförsäkring både
åt arbetstagare och andra grupper i
samhället.

Jag vill understryka mycket kraftigt,
att det är orimligt med denna form av
statsbidrag.

Herr talman! Såsom framgår av det
anförda har jag den uppfattningen, att
Kungl. Maj :ts proposition i huvudsak
bör antagas och att lagen bör sättas i
kraft från den 1 januari 1955, men i
fråga om de av mig påtalade paragraferna
yrkar jag bifall till de reservationer,
som jag knutit till utlåtandet.

Jag vill sluta med att framhålla att
den reform, som riksdagen nu går att
genomföra, kommer, hur det än må gå
med detaljerna, att bli en tillgång för

Onsdagen den 27 maj 1953 fm. Nr 23. 119

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

det svenska folket. Jag uttalar min
glädje över att socialministern har kunnat
framlägga detta förslag till obligatorisk
sjukförsäkring, som skapar trygghet
för folkgrupper, som behöver en
ökad trygghet på detta område.

Herr CARLSSON i Bakeröd (hf): Herr
talman! Den sjukförsäkring m. m., som
riksdagen nu behandlar, är ju mycket
efterlängtad, och värdet av denna reform
är vi säkerligen alla överens om.
Det kan dock inte hjälpas, att man
måste konstatera, att den tid som stått
till förfogande för riksdagens ledamöter,
och kanske särskilt för andra lagutskottet,
att sätta sig in i och ta ställning
till förslagets alla detaljer och
konsekvenser har varit allt för kort.
Frågan har måst forceras på ett sätt,
som knappast torde gagna det ändamål,
som lagen anser att tjäna. Detta har
gjort att en rad detaljer, som hör samman
med förslaget, inte blivit tillräckligt
genomdiskuterade.

Hit hör bl. a. den ekonomiska sidan
av saken. Man bör emellertid inte bortse
ifrån att det är ofrånkomligt att en
så pass omfattande reform som denna
kostar mycket pengar. Om man sedan
tar ut dessa pengar i form av avgifter
eller i form av skatter är ju närmast
en lämplighetsfråga. Det framhålles ofta
i riksdagen, att vi inte har obegränsade
ekonomiska resurser här i landet,
och det talas ofta om sparsamhet och
sträng hushållning. Men det är inte
lika populärt att anvisa de områden
och de punkter, på vilka man skall
kunna göra besparingar. Jag är utan vidare
enig med dem som anser, att sparsamheten
inte i första hand skall sättas
in på det sociala området, utan där
bör man tvärtom i görligaste mån söka
tillgodose behovet. Men då man genomför
en reform av detta slag, en reform,
som jag mycket livligt tillstyrker, i en
tid, då statens finanser är ganska ansträngda,
så nödgas man nog också på
detta område undersöka, om vi inte,

utan att allt för mycket försämra hjälpformen,
kan göra någon besparing. Delvis
av denna anledning har jag till utskottsbetänkande!
fogat en reservation,
där jag föreslår, att karenstiden, vid
sjukdomsfall, utsträckes till sex i stället
för tre dagar. Detta skulle komma
att medföra en betydande kostnadsminskning.
Hur stor denna besparing
skulle komma att bli, är jag inte i tillfälle
att klargöra, men säkert är, att
det skulle röra sig om åtskilliga tiotal
miljoner kronor.

Utskottet har, med hänsyn till den
föreslagna samordningen, inte velat tillstyrka
en förlängning av karenstiden,
då det gäller sjukpenningen. Jag är
medveten om att vissa svårigheter kan
förekomma vid bedömningen om vad
som är olycksfall i arbete och vad som
är att hänföra till sjukdomsfall. Men
dessa svårigheter torde komma att gälla
ganska få och enstaka fall. I regel är
det nog ganska klart för såväl kassans
föreståndare som för vederbörande läkare,
vilket som är att hänföra till den
ena eller andra gruppen. Jag tror knappast
att samordningen i någon större
utsträckning äventyras av dessa olika
karenstider. I regel torde det vara möjligt
för den försäkrade att, utan allt för
stort besvär, styrka att arbetsoförmågan
beror på olycksfall i arbete, och skulle
något misstag i detta avseende begås,
kan det väl rättas till i efterhand.

Genom ett bifall till reservationen
skulle karenstiden bli en dag mindre
än vad som gäller för arbetslöshetsförsäkringen,
och det förefaller mig rimligt
att ungefär samma karenstid tilllämpades
också då det gäller sjukförsäkringen.

Det är emellertid inte den ekonomiska
sidan av saken, som har varit
det avgörande motivet för min reservation,
utan den grundar sig främst på
helt andra och enligt min uppfattning
mera tungt vägande argument. Man kan
inte frigöra sig från den tanken, att
denna sjukförsäkringsreform kommer

120

Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

att medföra en ökad belastning på våra
sjukvårdsinrättningar, på läkarnas, sköterskornas
och annan sjukvårdande
personals arbetsbörda, och vi känner
ju alla till att såväl sjukvårdsinrättningar
som läkare och övrig sjukvårdspersonal
redan nu är otillräckliga. Den
nya reformen medför ingen förändring
eller förbättring i dessa avseenden.
En förlängning av karenstiden till
sex dagar skulle medföra en betydande
lättnad för sjukkassorna, då dessa inte
komme att belastas med ett stort antal
fall av mera bagatellartad karaktär. Det
skulle också betyda en avsevärd lättnad
i läkarnas arbete, då dessa skulle
slippa ifrån många av de undersökningar
och utskrivanden av recept, som
säkert kommer att bli en följd av också
de mest bagatellartade sjukdomsfallen.
.Tåg vill inte göra gällande att denna
reform kommer att inbjuda till missbruk,
men man kanske inte helt bör
bortse ifrån att den möjligheten finns,
och en förlängd karenstid skulle också
komma att motverka en sådan tendens.

Jag skall inte förneka att eif bifall
till reservationen innebär en viss
minskning i de förmåner, som sjukförsäkringen
är avsedd att ge, men å
andra sidan får man inte ta den risken,
att läkarna blir så upptagna med dessa
tillfälliga och bagatellartade sjukdomsfall,
att de inte hinner att tillräckligt
ägna sig åt de mera allvarliga och svårare
fallen. Det inkomstbortfall, som
en så pass förlängd karenstid skulle
innebära för de försäkrade, bleve ju
inte fullt så stor som i fråga om arbetslöshetsförsäkringen,
och jag tror inte
att den förlusten i början av en sjukdomsperiod
har någon större betydelse.
Med de inkomster som det stora
flertalet arbetsföra människor i våra
dagar har, bör man kunna klara en
veckas inkomstbortfall utan att detta
behöver alltför menligt inverka på en
familjs livsföring.

Utskottet har, så långt tiden har medgivit,
sökt att så noggrant som möj -

ligt pröva förslagets olika detaljer, och
i stort sett har utskottet följt Ivungl.
Maj:ts förslag. En ändring i förslaget,
som jag i motsats till den föregående
talaren hälsar med glädje, har emellertid
utskottet föreslagit, då man vill ge
också gifta kvinnor möjlighet att teckna
frivilligt tillägg till den obligatoriska
sjukpenningförsäkringen. Jag hälsar
detta förslag med glädje och hoppas,
att riksdagen kommer att godkänna detsamma.

En punkt, där några av oss inte har
kunnat följa utskottsmajoriteten, gäller
de barntillägg till sjukpenningen, som
skall utgå enligt 24 §. Där har vi föreslagit,
att barntillägg till hel sjukpenning
skall utgå med 1 krona pr dag
för varje barn och att barntillägg till
halv sjukpenning skall utgå med 50
öre per dag och barn. Då det gäller
den allmänna sjukförsäkringen bör
man inte bara syfta till att skaffa en
kompensation för ett visst inkomstbortfall,
utan man bör också ta hänsyn till
att olika försäkrade kan ha olika
kostnader vid inträffande sjukdomsfall.
Det är ganska självklart att särskilt
vid en längre tids sjukdom blir
de ekonomiska påfrestningarna betydligt
större i de barnrika familjerna, än
i familjer med ett eller ett par barn.
Ofta har också flerbarnsfamiljerna
sämre ekonomiska reserver och följaktligen
ett sämre ekonomiskt utgångsläge,
då familjeförsörjaren drabbas av
sjukdom, än vad en- och tvåbarnsfamiljerna
har. Det torde därför vara
riktigt, att barntillägget utgår med sådant
belopp, att de barnrika familjerna
får en så god hjälp som möjligt. Det är
till detta vår reservation syftar, då vi
anser det vara fel, att fåbarnsfamiljerna
skall komma i en gynnsammare ställning
än flerbarnsfamiljerna.

Jag har med detta, herr talman, i någon
mån velat motivera den ståndpunkt
jag intagit till detta lagförslag. Jag är
glad över att denna fråga äntligen
bringas till lösning, men samtidigt har

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Nr 23.

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

jag velat peka på ett par punkter, där
jag anser, att en ändring i förslaget
bör ske.

I fråga om de ökade barntilläggen
medför detta givetvis något ökade kostnader,
även om det här rör sig om jämförelsevis
små belopp. Går man emellertid
in för att utsträcka karenstiden
till sex dagar, så sparas ett ganska betydande
belopp, som mer än väl täcker
dessa ökade utgifter, och dessutom betyder
en något ökad karenstid, som jag
tidigare påpekat betydande lättnader
på andra områden. Det torde också
vara riktigt, att åtminstone i början,
tills reformen hunnit att bli prövad
och möjligheterna att bereda allmänheten
en förbättrad sjukvård har hunnit
utökas, begränsa reformen till att
omfatta de egentliga, d. v. s. de mera
långvariga eller allvarliga sjukdomsfallen.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till den reservation som jag
i anslutning till 26 § har fogat till utskottets
betänkande och som där har
betecknats med nr 2.

Häruti instämde herr Rubbestacl
(bf).

Herr HAGÅRD (h): Herr talman! Den
obligatoriska sjukförsäkringen har redan
vandrat en ganska lång lidandets
väg. Sju år har gått till ända sedan vi
först fattade beslut om densamma. De
som kan se samhälleliga frågor ur en
mera frigjord synpunkt har skämtat
och kallat sjukförsäkringen för ett samhällets
olycksbarn, och man har talat
om skåderätten på def socialpolitiska
smörgåsbordet, som vandrat ut och in
allteftersom konjunkturerna växlat.
Men när vi en gång, herr talman, började
tala om obligatorisk sjukförsäkring
skedde det i samband med att vi genom
förbättringar för åldringarna skulle
dana en ordentlig folkpensionsreform.
Detta var de två främsta önskemålen i
den nya socialpolitik som började på
1940-talet. Förslag om folkpensionerna

blev slutligt framlagt vid 1946 års vårriksdag,
och förslag om sjukförsäkringsreformen
framlades höstriksdagen
samma år. Men, mina damer och herrar,
det förslag som framlades på hösten
1946 var helt annorlunda än det
förslag utredningen kommit fram till.
Den konstruktion man gav sjukförsäkringen
i dess obligatoriska form var
sådan att den inte tillfredsställde vare
sig riksdagen eller svenska folket. Jag
erinrar om konstruktionen av sjukpenningen,
som sedan elakt nog kallats
epapenningen. Vi hade att observera en
utbrytning av sjukhusvården och tilllika
en utbrytning av läkemedelsersättningen
ur försäkringen. Dessa två sistnämnda
gjordes till fristående förmåner
inom sjukförsäkringen.

Man måste tyvärr konstatera att den
samfällda enighet, som präglat riksdagen
när den antog folkpensionsreformen,
förbyttes i stor tveksamhet och
misstämning när man kom fram till
sjukförsäkringsförslaget. Ja, jag måste
säga att den lojalitet som utmärkte och
alltjämt utmärker regeringspartiet var
i så stor fara att det ett ögonblick föreföll
som om den inte skulle kunna upprätthållas.
När principomröstningen
skedde i tredje särskilda utskottet vid
höstriksdagen 1946 var det faktiskt
mera en tillfällighet att propositionen
erhöll majoritet. Då riksdagen slutligen
antog förslaget var alla ense om själva
principen, att vi skulle ha en obligatorisk
försäkring, men i fråga om detaljerna
var man av mycket delade meningar.
Fem högermän, tre socialdemokrater
och en folkpartist ingav mer
eller mindre fylligt motiverade reservationer
beträffande den fundamentala
delen som gällde förhållandet mellan
sjukpenningen och inkomstbortfallets
storlek. Och slutligen fick man konstatera
att 1946 inte blev det märkesår i
svensk socialpolitiks historia, som man
hade haft rätt att vänta.

En av de mest tydliga och omedelbara
konsekvenserna av att vi då an -

122

Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

tog denna sjukförsäkringsreform var
den att samordningen mellan de olika
socialförsäkringsgrenarna omöjliggjordes.
Det är den stora bittra tragiken i
socialvårdskommitténs arbete att huvudändamålet,
för vilket den var tillsatt,
inte kunde nås på grund av den
konstruktion sjukförsäkringen fick vid
1946 års riksdag. Den tragiken träffade
djupt och kraftigt den som mer än
andra arbetat inte minst för att få till
stånd en god samordning, nämligen
den nu bortgångne landshövdingen
Bernhard Eriksson, som offrat en stor
del av sitt liv för denna frågas lösning.
Närmaste resultatet i detta sammanhang
var, att det myckna arbete, som
redan utförts för t. ex. en samordning
av arbetslöshetsförsäkringen med socialförsäkringen
i övrigt, spolierades
med offrande av de stora kostnader
som givetvis var nedlagda på utredningen.
Och när vi slutligen kom till
en annan gren, som helt naturligt borde
vara samordnad med sjukförsäkringen,
nämligen olycksfallsförsäkringen
eller som man numera kallar den
yrkesskadeförsäkringen, så löstes den
av kommittén i den fullständiga trötthetens
tecken. Det var endast två reservanter
som framhärdade i sin strävan
att poängtera nödvändigheten av
samordning.

Under de gångna sju åren har upprepade
krav på en överarbetning och
en samordning, där sjukförsäkringen
står som centrum, framförts. Jag vet
inte hur många gånger regeringen och
särskilt den socialminister, som då satt,
visat sig inte ha lust att höra på det
örat. Det behövdes ett socialministerskifte
för att få mera gehör för dessa
naturliga synpunkter, och så kom socialförsäkringsutredningen.
Och det vill
jag, herr talman, säga att det grepp som
socialförsäkringsutredningen tagit varit
radikalt och verksamt. Jag måste ge
mitt tydliga och klara erkännande åt
socialförsäkringsutredningen, och det
vill jag adressera inte bara till social -

ministern i egenskap av initiativtagare
utan kanske ännu mera till utredningens
ordförande, statssekreterare Eckerberg,
och hans kamrater, såväl ledamöter
som expertis och sekreterare.

Vi hade väl tänkt att vid denna riksdag
få diskutera förevarande fråga i
lugn och ro, men vi har inte ens fått
den tid och det andrum, som ett överlämnande
av frågan till behandling av
höstriksdagen skulle ha inneburit. Vi
har inte fått uppskov med behandlingen.
Jag måste säga, att denna frågas
forcerade behandling i utskottet är ganska
makalös, när det gäller en så stor
och viktig fråga som denna. Vi har
emellertid varit pressade till detta och
har inte kunnat undkomma forceringen.
Den som var med i tredje tillfälliga utskottets
behandling av denna fråga vid
1946 års riksdag kan göra sina jämförelser
och beklaga att detta viktiga
ärende måste behandlas på sätt som
skett.

Det förslag som nu föreligger betyder
en återgång i fråga om sjukpenningens
relation till inkomstbortfallet, den saken
är klar. Man har inarbetat sjukhusvården
och läkemedelsersättningen i
sjukförsäkringen och på det sättet kommit
tillbaka till det förslag, som låg på
regeringens bord 1946 men som den
gången icke kunde godtagas. För allt
detta kan jag icke vara annat än tacksam.
Sedan har man kommit fram till
en samordning under 90 dagar, vilket
är ett betydelsefullt framsteg.

När jag nu kommit så långt, måste
jag fråga mig: Varför har Ivungl. Maj:t
inte samtidigt lagt fram ett förslag om
yrkesskadeförsäkring, och varför har
vi inte ännu fått klara riktlinjer för hur
läkemedelsersättningen skall ordnas i
fortsättningen? Detta är två betydelsefulla
frågor, som jag anser hade bort
klaras upp, innan här föreliggande förslag
lagts fram.

Jag måste också fråga, vad det egentligen
är som föranlett denna forcering.
Var det absolut nödvändigt att forcera

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Nr 23.

123

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

frågan på sätt som skett? Har det varit
till gagn för socialförsäkringen i allmänhet,
och har det varit till nytta för
sjukförsäkringen? Jag måste på den
punkten sätta dubbla frågetecken. I regel
vill man ju, när man skall behandla
ett stort och viktigt förslag, ha hela
frågekomplexet utrett och klarlagt på
en gång. Betecknande nog har också
lagrådet pekat på att det icke funnits
möjligheter att överblicka hela frågekomplexet.

Om jag sedan får syssla något med
detaljerna i propositionen, så kommer
jag allra först till frågan om samordning.
Jag frågar mig då, varför den
icke gjorts mera fullständig. Varför inte
göra den helt fullständig, när ju principen
är, att man skall försöka lösa
hela frågan i ett enda sammanhang?

Nu kan man omedelbart svara, att
sjukförsäkringen i sin nya organisation
icke kan klara detta med hänsyn
till de mycket besvärliga frågor som
sammanhänger med invaliditet, livränteersättningar
o. d. Men, herr talman,
man tänker i varje fall ovanifrån
samordna socialförsäkringen, speciellt
sjuk- och olycksfallsförsäkringen, i en
enda tillsynsmyndighet. Riksförsäkringsanstalten,
som nu har den största
erfarenheten av invaliditetsprövning i
samband med olycksfall här i landet,
skall enligt föreliggande förslag vara
den gemensamma tillsynsmyndigheten,
och där har man ju förutsättningar för
att göra samordningen fullständig.

För min del menar jag också, att om
vi har en allmän sjukförsäkring, så bör
den omfatta alla, men i lagförslaget har
det beretts möjligheter för Kungl. Maj:t
att undantaga stats- och kommunalanställda
från sjukförsäkringen, och när
man gör det, så har man ju avvikit
från den allmänna principen. Statsrådet
har lämnat en förklaring härför i
propositionen, men jag måste då fråga:
Varför har man då inte också undantagit
de privatanställda, som har sjuklön
m. m. fastställd genom avtal?

Vidare vill jag ta upp en annan detalj,
nämligen frågan om karenstiden.
Den saken har ju varit föremål för
mycken diskussion, och senast har den
siste ärade talaren varit inne på den
saken. Propositionen föreslår tre dagars
karenstid, och den föregående ärade
talaren pläderade för att den skulle
utökas till sex dagar. Han tog där exempel
från arbetslöshetsförsäkringens
karenstid, vilken han sade var satt till
sex dagar. Talaren menade väl emellertid
inte sex utan sju dagar, ty i arbetslöshetsförsäkringen
gives ingen dagpenning
för söndagarna. I verkligheten är
karenstiden därför sju dagar i arbetslöshetsförsäkringen.
Man har i utskottet
berört svårigheterna med att ha
delad karenstid, och jag är på det klara
med att detta särskilt ur administrationssynpunkt
är en mycket besvärlig
sak, men det är ändå tänkbart, att man
skulle kunna ha en s. k. dubbel karenstid.
Man skulle för sjukförsäkringen i
allmänhet kunna hålla en karenstid
på, låt oss säga som föregående talare
sju dagar och för yrkesskadeförsäkringen
tre dagar. Jag är medveten om
att man beträffande yrkesskadeförsäkringen
inte kan ha alltför utsträckt karenstid
på grund av yrkesskadeförsäkringens
karaktär av ett slags skadeståndslag.
Emellertid har denna sak
inte föranlett utskottet till några särskilda
uläggningar, och det har icke
ställts några yrkanden. Jag har heller
inte tänkt ställa något sådant med hänsyn
till de faktiska administrativa svårigheterna.

Jag vill också beröra en annan sak,
som mera rör detaljerna. Det gäller de
gifta i hemmet arbetande kvinnorna,
som enligt förslaget skulle erhålla en
grundsjukpenning av 3 kronor. Det var
redan 1946 ett allmänt önskemål, att de
gifta i hemmet arbetande kvinnorna
skulle ha rätt till en självständig försäkring.
Det har de fått enligt förslaget,
men man har gått längre och velat
ge dem liksom andra grupper möj -

124

Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

ligliet till en frivillig tilläggsförsäkring.
Detta har utskottet belijärtat, och det
har utvidgat Kungl. Maj:ts förslag till
att omfatta en sådan möjlighet, dock
med sjukpenningen begränsad till 6
kronor per dag.

Herr Lundberg visade nyss en avog
inställning till denna del av utskottets
resonemang. Han ansåg, att de i hemmet
arbetande gifta kvinnorna med
Kungl. Maj :ts förslag hade fått en tillräcklig
uppmuntran. Jag kan låta bli
att gå in på detta. Jag utlämnar herr
Lundberg till de kvinnliga ledamöterna
av denna kammare — de kommer säkert
att ge honom besked.

Herr Lundberg tog också ett exempel
på att man kunde få en överförsäkring
genom att både man och hustru
kunde vara sjuka, jag vet inte om han
sade samtidigt. Det skulle möjligen innebära
en överförsäkring, men jag tror
att risken inte är så stor.

Slutligen vill jag erinra herr Lundberg
om den gamla erfarenhet, som han
själv förfäktat och som också jag har,
att en frivillig försäkring i och för sig
inte är saliggörande för att ge tillräcklig
ersättning vid inkomstbortfall. Det
visar sig gång efter annan att då man
bygger på frivillighetens grund, så löser
man knappast de frågor man vill
ha lösta.

Men det finns risk för överförsäkring
på andra områden. Jag har här i
min hand en sammanställning som visar
vart det skulle hära hän, om vi
skulle ta det förslag som nu föreligger.
Jag finner därav att risken för överförsäkring
är ganska betydande, framför
allt i de lägre inkomstgrupperna.
Nu kan socialministern le åt detta och
säga, att det spelar ingen roll. Men det
är dock så, att med en sjukförsäkring
har man ett mycket stort intresse av
att få människorna friska igen. Det
finns en frestelse för många människor
att, om de får en ersättning för inkomstbortfall
som överskrider vad de
eljest skulle ha i vanlig inkomst, inte

vara så ivriga att återgå till det friska
tillståndet, om jag får tillspetsa saken.
Jag har här en anteckning om att för
de lägsta inkomstgrupperna skulle
överförsäkringen under de första 90 dagarna
bli 140 procent eller något mera,
och överförsäkringsfaran gäller ända
upp till de grupper som har mellan
7 000 och 8 000 kronors inkomst.

Jag skall inte närmare gå in på denna
sak utan vill bara fastslå, att åt den
risk som alltid finns för överförsäkring
måste ägnas ett starkt beaktande.
Men detta har inte berörts med ett enda
ord av de reservanter som yrkat på en
avsevärd höjning av barntillägget. De
har bortsett från denna mycket viktiga
fråga och har kanske i stället tänkt
som så, att dessa grupper står på en så
pass låg inkomstnivå att det må vara
förlåtligt, om man ger dem en mycket
betydande överförsäkring. Men på det
sättet får man nog inte resonera. År
standarden sådan, att en ökning av
denna tarvar eu medverkan från samhällets
sida, må den ordnas på annat
sätt. Vi har ju socialhjälp, som kan
träda till i dylika lägen.

Sedan har jag, herr talman, några
kätterska meningar om vissa detaljer
i förslaget. Det gäller de mycket omtalade
riskerna för sjukhusvården. Man
har ofta, och det har till och med skett
här i dag, gjort gällande att ett genomförande
av sjukförsäkringen skulle
innebära en kolossal tillströmning av
patienter till sjukhusvården. Socialministern
har förklarat, att han inte delar
denna uppfattning, och jag tror att
statsrådets mening är riktig. Det kan
visserligen sporadiskt bli en viss tillströmning,
men det beror i så fall inte
på sjukförsäkringen som sådan. Enligt
mitt förmenande måste läkaren även i
framtiden verksamt sovra sin patientstock
och dela upp den i sådana, som
skall ha tillgång till den öppna vården,
och sådana, som skall ha tillgång till
den slutna vården. Det finns ingen återvändo
på den punkten.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Nr 23.

125

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

När man talar om läkarbristen som
ett stort hinder, så måste det ju sägas
att denna kan innebära olägenheter,
när man ger sig in på en obligatorisk
försäkring, det är inte uteslutet. I det
sammanhanget är emellertid att märka
att tillgång och efterfrågan på detta område
håller på att bli balanserade; även
om det inte sker under de allra närmaste
åren, sker det så småningom.
Och det förhållandet, att man i vissa
delar av landet inte har möjlighet att
erhålla läkare i tillräcklig utsträckning,
beror på den stora obenägenhet,
som framför allt de yngre läkarna visar,
att söka anställning på mer periferiskt
belägna platser.

Jag kanske får tillägga att detta
hänger något samman med det system,
som för närvarande tillämpas när man
befordrar läkare. Man tar större hänsyn
till en fortsatt tjänstgöring vid storstädernas
kliniker och ger en sådan högre
vitsord än ett omfattande, mer periferiskt
arbete utfört i den öppna vården.
Så länge man håller fast vid dylika
principer kan detta medföra svårigheter
för många landsdelar att få tillräckligt
med arbetskraft på detta område.

Jag talar nu, herr talman, nästan som
om jag talade för förslaget och det gör
jag, ty förslaget är ganska bra som det
är, låt mig ärligt erkänna det. Detta har
tydligt framgått av mitt resonemang,
varför socialministern säkerligen inte
har någon anledning att bemöta mig på
dessa punkter.

Något som man likväl varit en smula
rädd för är en befarad ansvällning av
organisationen. Jag nödgas medge att
också jag haft denna uppfattning, och
jag tror fortfarande att det kommer
att bli en ansvällning i organisationen.
Det förhåller sig emellertid så, mina
damer och herrar, att i sjukkasseverksamheten
är det just nu en avsevärd
del av personalen som ägnar sig åt den
mycket omfattande verksamhet, som
heter uppbörd av avgifter. Blir uppbörden
lagd på ett annat sätt, ordnad

genom skattemyndigheterna, blir i varje
fall personalen på detta speciella
område överflödig och kan överföras
till andra uppgifter. På tal om den
centrala ledningen kan säkerligen också
sådan personal, som nu användes
på yrkesskadeområdet, i viss utsträckning
överföras till arbetet inom sjukförsäkringen.
— Detta var ytterligare
ett försvar för det framlagda förslaget
och jag vill gärna bidra med det. Jag
är inte säker på att det uppskattas så
mycket, men jag har ändå velat säga
detta.

Får jag så gå över till en annan del,
den som i mera koncentrerad form
fått sin utformning i reservation nr 1
under punkt A. Jag börjar då med att
säga att när socialvårdskommittén på
sin tid lade fram sitt förslag, som nu
fått en motsvarighet i det förhandenvarande,
antydde man att det förslag
som då såg dagen så snart som möjligt
borde genomföras, såvitt de ekonomiska
resurserna tillät det. Det var två
ledamöter i kommittén som i ett särskilt
yttrande uttryckligen betonade,
att en allmän och obligatorisk sjukförsäkring
var för den enskilde och samhället
av den största betydelse och borde
genomföras så snart de ekonomiska
förutsättningarna vore för handen.

Ursprungligen bestämdes det att den
vid 1946 års riksdag antagna lagen
skulle träda i kraft den 1 juli 1950.
Det blev ett första uppskov beträffande
ikraftträdandet 1948, då vi bestämde
oss för att skjuta på ikraftträdandet
till 1 juli 1951, sålunda ännu ett år.
Så kom emellertid ett för riksdagen
ganska överraskande meddelande, som
lämnades av statsministern den 20
april 1950 på natten; detta hade han
föregående dag lämnat i första kammaren.

Statsministern meddelade i sin deklaration
att det visat sig nödvändigt
att ytterligare uppskjuta ikraftträdandet,
denna gång på obestämd tid. Han
yttrade ordagrant: »Vid bedömande av

126

Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

tidpunkten för lagstiftningens genomförande
måste emellertid hänsyn tagas
även till andra faktorer, främst frågan
om de ekonomiska betingelserna för
sjukvårdsreformen.» Han tilläde: »Enligt
en numera utförd approximativ
beräkning skulle reformens genomförande
medföra en kostnadsökning
för statsverket på 257 miljoner kronor.
I nuvarande» — märk väl — »nuvarande
ansträngda statsfinansiella läge»
(detta var 1950) »inger en utgiftssumma
av denna storleksordning allvarliga
betänkligheter.» Fortfarande
ordagrant: »Såvitt nu kan överblickas
kommer under den närmaste övergångstiden
sträng återhållsamhet med
statsutgifterna att krävas.»

Det var då det. Då hade vi en överbalanserad
budget, liksom under de
följande åren, med bortåt en miljard
kronor. Men framför allt, mina damer
och herrar, var konjunkturerna fortfarande
goda. I samband med denna
deklaration hade vi tillfälle att i kammaren
göra våra erinringar. För min
del ansåg jag att det var ett överraskande
meddelande och beklagade förhållandet
i och för sig, men jag hoppades
att den respit vi på detta sätt
erhöll skulle föranleda en fyllig och
ingående översyn av hela sjukförsäkringslagen.

Denna vädjan om översyn avvisades
inte av statsministern, men han ville
ändock, under framhållande av att han
inte kunde uppge den principiella inställning
man givit uttryck år 1946,
överväga om någonting kunde göras.
I en replik till en annan talare samma
natt — detta var strax före kl. 24 —
använde statsministern ett argument
som överraskande väl sammanfaller
med dem, som vi i dag skulle kunna
använda, om vi ville vara hänsynslöst
uppriktiga. Han fastslog att vi då, alltså
1950, levde i en så hård tid att vi inte
kunde pressa upp skatterna ytterligare.
Han fann att han måste ta sig en allvarlig
funderare på att genomföra en

reform, som krävde utgifter som nödvändiggjorde
en ytterligare skattestegring.
Slutligen erinrade han om den argumentering,
som ofta hade framförts
när det gällde bristen på sjukhusplatser
och personal o. s. v. Han ville inte
falla tillbaka på detta resonemang utan
avslutade repliken med följande ord:
»Vi tycka nämligen att det är lika bra
att slå fast att huvudskälet trots allt
är, att vi måste få debet och kredit att
gå ihop utan skattehöjning.» Så såg
man de ekonomiska spörsmålen i nådens
år 1950. Det kan vara lämpligt
att i denna stund ha detta i minnet.

.lag har velat lämna denna kortfattade
bakgrund till de ekonomiska synpunkter,
som vi i reservation A: 1 till
detta utlåtande måst anlägga. Uppskovet
1948 och 1950 har sin yttersta grund
i samhällsekonomiska överväganden,
vilket också kraftigt har blivit understruket
från regeringshåll särskilt i
samband med det senaste uppskovet,
det som gällde tills vidare.

För dem som i likhet med mig hade
hoppats att få se denna verkligt betydelsefulla
reform nu utförd i verkliga
livet innebär det en utomordentligt
stor besvikelse när socialministern på
sid. 157 i propositionen förkunnar, att
reformens genomförande inte kan ske
utan att skattemedlen ökas. Därmed är
det punkt och slut på statsrådets resonemang
i finansieringsfrågan, som
upptar allt som allt fyra och en halv
rad, och han slutar med en from förhoppning
att denna detalj torde få anmälas
till nästa års riksdag av finansministern.

Om vi som kommunalmän •— det är
väl övervägande antalet av oss — skulle
vid ett förslags framläggande uraktlåta
att tala om för våra uppdragsgivare
varifrån medlen skall tas, skulle
vi säkerligen betecknas såsom minst
sagt lättsinniga, och vår ställning, särskilt
som drätselkammarledamöter eller
ledamöter av kommunalnämnd, skulle
bli utsatt för stark kritik och vårt fort -

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Nr 23.

127

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

satta arbete i kommunen skulle bli
mycket äventyrligt.

Lagrådet, som visserligen inte har
att ta ställning till ett lagförslags ekonomiska
konsekvenser, har emellertid
för sin del lagt in något av en brasklapp
i sitt utlåtande över lagförslaget.
Det är uppenbart att vi kan få vilka
sociala förmåner som helst, men vi
kan icke komma ifrån att samtidigt
betänka, att vi måste betala denna
förmån och det till fullo. Då det föreliggande
förslaget enligt propositionens
mening skulle komma att medföra skatteökning,
måste detta bli avgörande för
oss när det både från regering och riksdag
sägs, att en skatteökning för närvarande
inte kan bäras av medborgarna.

Ingen kan väl med skäl påstå, att vi
är tvingade att genomföra försäkringen
just den 1 januari 1955. Vi har dess
bättre en frivillig sjukförsäkring, som
omfattar i det allra närmaste två tredjedelar
av svenska folket. Därtill kommer
ett ganska stort antal medborgare,
som åtnjuter ersättning enligt yrkesskadeförsäkringen,
och de som har sin
sjukvård och sin sjukersättning grundad
på allmänna bidrag i form av fattigvård,
barnavård o. s. v.

Vi har emellertid i reservationen pekat
på att det finns en möjlighet att
dra sig ur dilemmat här, nämligen genom
att bordlägga frågan och under
tiden söka att stödja den frivilliga sjukförsäkringen
på ett verksammare sätt,
vilket kan ske genom att man söker
animera sjukkassemedlemmarna att öka
sina sjukpenningar. Det är samma tankegång
som har gått igen tidigare under
denna riksdag, då vi har velat
stärka intresset för arbetslöshetsförsäkringen.

Man frågar sig till sist, om det inte
finns andra sociala frågor som är av
så stor betydelse, att man inte vill eftersätta
möjligheten att lösa dem. Jag
tror att svenska folket i gemen önskar
att få en möjlighet till bostadsfrågans

ordnande, att kunna bo hyggligt och
ordentligt. Denna fråga är väl av den
art, att man kan tala om den i detta
sammanhang. Det skulle innebära, enligt
mitt förmenande, också ett slags
förebyggande åtgärd, som står i paritet
med sjukförsäkringens omsorger,
nämligen att förebygga sjukdomens inträffande,
inte minst genom att lyfta
bort den andliga press som de människor
som står utan hem och bostad
är utsatta för.

För min del, herr talman, har jag
alltid velat arbeta för att få fram en
obligatorisk sjukförsäkring. Herr Lundberg
skall inte tro ett ögonblick, att jag
vill svika denna min bestämda och
klara uppfattning. Han må säga vad
han vill och försöka äventyra möjligheten
av tilltro till mina utfästelser.
Jag har alltid velat arbeta för en sådan
sjukförsäkring, och jag har alltid
velat se till att det också blir en god
samordning med andra socialförsäkringsgrenar,
främst sålunda med yrkesskadeförsäkringen.
Min känsla av
ansvar för ekonomiska värden gör
dock att jag inte kan vara med om att
just nu med berått mod pålägga skattedragarna
nya bördor.

Jag hoppas emellertid att det skall
vara möjligt för det svenska samhället
att snart, kanske redan om ett eller
annat år, då de fallande konjunkturerna
inom vårt näringsliv givit vika, genomföra
sjukförsäkringsförslaget utan
skatteökning. Under tiden bör den frivilliga
sjukförsäkringen genom en
snabbutredning kunna stärkas enligt
vårt framlagda förslag och en överarbetning
av det nu föreliggande förslaget
verkställas.

Helst skulle jag, herr talman, vilja
ge min uppfattning formen av ett yrkande
om bordläggning, men då detta
formellt inte är möjligt vill jag åberopa
det yrkande som finns i reservationen
nr 1 under punkt A till utskottets
utlåtande.

128

Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:
Herr talman! I fråga om karenstiden
skulle jag vilja säga till herr Carlsson
i Bakeröd såväl som till herr Hagård,
att då herr Rubbestad motionerade var
han medveten därom, att om en person
inom den grupp som han företräder
blir sjuk, klarar sig grödan ändå, den
växer i alla fall under en viss tid. Inte
heller för de personer, vilkas intressen
herr Hagård företräder, är ett inkomstbortfall
under de första dagarna så väsentligt.
För andra grupper är det ändå
på det sättet, att karenstidens längd är
av betydelse, tv det blir påfrestningar
på ekonomien vid sjukdom.

Sedan hinner jag bara med att replikera
i fråga om 47 §, som bl. a. handlar
om gifta kvinnors tilläggsförsäkring.
Jag vill erinra om att utskottet säger,
att denna försäkring skulle få en relativt
liten omfattning och tillägger: »Det
torde därför inte vara sannolikt att en
frivillig tilläggsförsäkring för nämnda
kvinnor skulle medföra någon mera
avsevärd arbetsbelastning.» Man förutsätter
nämligen att så få skall komma
med i denna frivilliga försäkring.

Jag vill säga till herr Hagård, när
han talar om kvinnorna i det här sammanhanget,
att jag inte tror att de välsituerade
svenska kvinnorna i gemen
är så oförstående för dessa saker att
de anser, att de kvinnor som bäst behöver
denna hjälp praktiskt skall ställas
utanför. Vill man verkligen lösa
den här frågan, gå då in för en obligatorisk
höjning av grundsjukpenningen,
men kom inte med en försäkring
som endast ger de välsituerade mera
inkomst under det att de andra ställs
utanför!

Frågan om hur hög sjukpenningen
skall vara gäller ju bara en gradskillnad,
ty om man skulle tolka sjukpenningens
höjd som ett uttryck för uppskattningen
av de hemmavarande kvinnorna,
så är det väl ändå förmätet att
säga att sex kronor är fulla värdet av
en hemmaarbetande hustrus arbetsin -

sats. För mig är det orimligt, och jag
ser inkomsten till hemmet som en gemensam
inkomst för familjen, som bör
bedömas därefter.

Herr RUBBESTAD (bf) kort genmäle:
Herr talman! Herr Lundberg erinrar
om min motion, som går ut på att det
bör vara sex dagars karenstid i stället
för tre dagars, och vill göra gällande
att jag därvid bara skulle tänka på
jordbrukarna därför att det går bra
med sex dagars karenstid för dem —
det växer lika bra om de ligger sjuka
några dagar, menar herr Lundberg —
under det att jag inte skulle tänka på
andra grupper. Men jag vill säga att
jag har tänkt på alla, både jordbrukare
och andra. För jordbrukarna kan det
under vissa tider, särskilt under skördetid,
vara mycket värre ekonomiskt
sett än för andra att ligga sjuk.

Men jag menar att denna sjukförsäkringsreform
medför så stora fördelar
för alla de försäkrade, att man bör
kunna finna sig i att gå in för en
karenstid av sex dagar. Med de stora
inkomster folk i allmänhet har bör de
kunna klara sig även vid ett bortfall
av inkomsten under sex dagar. Jag har
i min motion påpekat, att motsvarande
tid vid arbetslöshetsförsäkringen är sex
dagar, och det är väl i allmänhet inte
värre, ekonomiskt sett, om någon blir
sjuk än om han blir arbetslös. En utökning
av karenstiden till sex dagar
medför en kostnadsminskning på omkring
60 milj. kronor.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:
Herr talman! För de sjuka blir det ju
en kombination av inkomstbortfall och
de kostnader som sjukdomen medför.
Jag måste också säga till herr Rubbestad
att de första sex dagarnas inkomstbortfall
för arbetargrupperna innebär
en påfrestning som jag tror det skulle
vara olyckligt om de skulle vinna genklang
i riksdagen.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Nr 23.

129

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

Herr JACOBSSON i Igelsbo (fp): Herr
talman! Det föreliggande förslaget till
införande av en obligatorisk sjukförsäkring
måste hälsas med tillfredsställelse.
Vi måste åstadkomma det skydd
mot inkomstbortfall, förorsakat av sjukdom
och arbetsoförmåga, som erfordras
för att skaffa medborgarna trygghet.

Den i propositionen föreslagna samordningen
av sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna
innebär betydande fördelar,
även om man måste konstatera att
en viss försämring av förmånerna vid
yrkesskada härigenom uppkommer.
Fördelarna av samordningen är dock
så betydande att förslaget, såsom utskottet
framhållit, bör godtagas.

Det kan emellertid riktas vissa anmärkningar
både mot förslaget och den
tidsnöd som varit för handen vid dess
behandling. Man kan peka på vad lagrådet
framhållit rörande önskvärdheten
av att redan vid behandlingen av
sjukförslaget ett förslag till yrkesskadeförsäkring
förelegat, så att riksdagen
samtidigt kunnat ta ställning till detsamma.
Lagrådet har dock ej velat motsätta
sig att riksdagen nu beslutar om
sjukförsäkringen med hänsyn till att det
tidigare principbeslutet bör effektueras.

Tiden för utskottsbehandlingen har
varit utomordentligt kort. Ett så pass
omfattande lagförslag som detta borde
ha kunnat framläggas tidigare på vårriksdagen.
Ett uppskov till höstsessionen
är nämligen uteslutet, då man
önskar att reformen skall träda i kraft
den 1 januari 1955. Den tid som stått
till utskottets förfogande för att granska
förslaget har sålunda varit mycket kort.
Jag vågar dock betyga att andra lagutskottet
har lagt ned verklig möda på
att under denna korta tid söka åstadkomma
det bästa möjliga resultatet.

Det hade vidare varit önskvärt att
det förelegat ett förslag från regeringens
sida om hur reformen bör finansieras.
Departementschefen säger endast,
att det är erforderligt med ytterligare
inkomster för staten för att reformen

skall kunna genomföras. Utskottet säger
angående finansieringen: »Den

kostnadsökning som uppkommer för
statsverket genom sjukförsäkringsreformen
är visserligen betydande men dock
icke av sådan storlek att den behöver
föranleda en särskild plan för finansieringen
av kostnader som avser budgetåret
1954/55 och därefter följande
budgetår.»

Enligt vårt förmenande är detta att
taga något för lätt på uppgiften. Från
folkpartiet har i anledning av propositionen
väckts en motion, vari bland
annat frågan om finansieringen behandlas.
Det framhålles där att man borde
kunna minska statens utgifter genom
att något höja sjukförsäkringsavgifterna,
dock icke för de lägsta inkomsttagarna,
något höja arbetsgivarbidragen,
icke lämna statsbidrag till den frivilliga
sjukpenningförsäkringen, minska
statsbidragen till grundpenningen och
sjukvårdsförsäkringen samt söka begränsa
kostnaderna för läkemedelsreformen.

I den reservation, som är fogad till
utskottets utlåtande av herr Sunne, fru
Sandström och mig, har vi vidare utvecklat
våra synpunkter på dessa saker.
Jag vill, herr talman, betona att
jag här icke kommer att redovisa vår
uppfattning på de områden, där vi har
varit eniga med utskottet.

I reservationen framhålles, såsom jag
förut nämnt, att det vore synnerligen
angeläget att reformen nu genomföres.
Ökad trygghet och minskade klyftor
mellan olika samhällsgrupper är några
av de tillfredsställande resultat som
därvid uppstår. Vi anser därför att de
angivna omständigheterna inte bör få
lägga hinder i vägen för reformens genomförande
vid den i propositionen
föreslagna tidpunkten.

I reservationen framhålles vidare såsom
synnerligen angeläget, att administrationen
för sjukförsäkringen göres
så smidig som över huvud taget är förenligt
med rimliga säkerhetshänsyn. Vi

9 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 23.

130

Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

uttalar därför önskvärdheten av att det
i propositionen föreslagna uppbördssystemet
beträffande försäkringsavgifterna
blir föremål för ytterligare överväganden
inom Kungl. Maj:ts kansli
och att nästa års riksdag ånyo får ta
ställning därtill.

Vad de olika paragraferna beträffar
har reservanterna vid § 11 framhållit,
att förefintliga möjligheter till rationaliseringar
och förenklingar av sjukförsäkringens
administration bör iakttagas,
och hemställt att riksdagen måtte
med godkännande av paragrafen bringa
dessa synpunkter om förenkling till
Kungl. Maj:ts kännedom.

I anknytning till §§ 35, 38, 39 och
41 framhålles i reservationen, att en
minskning av statens utgifter bör kunna
genomföras — utan nackdel för de lägsta
inkomsttagarna — genom en ökning
av övriga försäkrades avgifter och
av arbetsgivarbidragen. Reservanterna
anser det möjligt att åstadkomma en
enhetlig sänkning av statsbidragsprocenten
liksom av det procenttal som
begränsar vissa försäkringsavgifters
storlek i förhållande till den taxerade
inkomsten.

Detta senare är i propositionen angivet
till 2 procent. Om en sänkning av
detsamma till 1,75 procent företages
samtidigt med en minskning av statsbidragen
till sjukvårds- och grundsjukpenningförsäkringen,
leder detta till
någon lindring beträffande avgifterna
för de lägsta inkomsttagarna i jämförelse
med propositionens förslag.

I propositionen beräknas kostnaderna
för statens bidrag till sjukvårdsförsäkringen
komma att uppgå till 44 miljoner
kronor och till grundsjukpenningen
till 105 miljoner kronor, således
tillsammans i runt tal 150 miljoner kronor.
Statsbidraget har fastställts till
50 procent av kostnaderna för läkarvård
och resor, grundsjukpenning och
motsvarande del av hempenning. I reservationen
föreslås att statens bidrag
till dessa försäkringar minskas från

50 till 30 procent. Kostnaden för ifrågavarande
statsbidrag reduceras härigenom
från 150 till 90 miljoner kronor.
Det belopp, som måste täckas på annat
sätt, skulle då komma att uppgå till 60
miljoner kronor. Såsom reservanterna
förordat bör en del av detta belopp
kunna täckas genom en mindre ökning
av arbetsgivarbidragen, nämligen från
sammanlagt 1,1 till 1,2 procent. Denna
höjning skulle kunna beräknas ge cirka
15 miljoner kronor. Det återstår att
täcka 45 miljoner kronor. Detta belopp
bör enligt utskottets mening täckas genom
en höjning av försäkringsavgifterna.
Då sjukpenningförsäkringen beräknas
komma att omfatta något under
4,5 miljoner människor, skulle den erforderliga
avgiftshöjningen komma att
uppgå till i genomsnitt cirka 10 kronor
per år för varje sjukpenningförsäkrad.

I likhet med Kungl. Maj:t anser reservanterna
att avgifterna för medborgare
med särskilt låga inkomster bör
lindras. Om såsom reservanterna förordat
försäkringsavgifterna något höjes,
blir enligt reservanternas mening angelägenheten
framträdande att utsträcka
avgiftslindringen till inkomstgrupper,
som ligger något högre än vad som
föreslås i propositionen. I propositionen
förordas att ingen skall behöva
betala mer än 2 procent av sin inkomst
i avgift för sjukvårds- och sjukpenningförsäkring.
Reservanterna föreslår att
detta procenttal ändras till 1,75. Denna
ändring skulle få till följd, att ensamstående
försäkrade med mindre inkomster
än ca 2 700 kronor per år och
gifta försäkrade med mindre inkomster
än ca 5 400 kronor fick lägre avgifter
än enligt Kungl. Maj:ts förslag.
Därigenom skulle en höjning av avgiftslindringsbidraget
med ca 23 miljoner
i jämförelse med propositionens
förslag bli erforderlig. Den besparing
för statskassan, som reservanternas förslag
innebär, uppgår således till 60 miljoner,
minus 23 miljoner, lika med 37
miljoner. Då reservanterna dessutom

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Nr 23.

131

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

föreslår, att statsbidraget till den frivilliga
sjukpenningförsäkringen slopas,
minskas utgifterna för statskassan med
sammanlagt 42 miljoner kronor.

Reservanterna framhåller därjämte
att Kungl. Maj:t bör ha sin uppmärksamhet
riktad på utvecklingen av det
allmännas kostnader för försäkringen.
Med hänsyn till det statsfinansiella läget
framstår det för reservanterna som
betydelsefullt, att dessa kostnader inte
kommer att väsentligt överstiga det totalbelopp,
som den av reservanterna
förordade finansieringsordningen medger.

I 28 § har förslaget upptagit de undantag
som skulle kunna få göras. Reservanterna
har den uppfattningen att
skäl kan föreligga att från ifrågavarande
lagstiftning undantaga såväl i offentlig
tjänst som i enskild tjänst anställda.
I folkpartimotionerna har denna sak
förts fram. Men där har framhållits, att
dessa undantag bör få avse endast arbetar-
och tjänstemannagrupper, som
redan har tryggheten vid sjukdom tillfredsställande
ordnad. TCO har framhållit
att det inte kan föreligga oöverstigliga
svårigheter, att undantagsbestämmelserna
får gälla för visst klart
avgränsade grupper av anställda, som
avtalsvägen tillförsäkrat sig lämpligt
avvägda förmåner. Konungen bör således,
efter hörande av tillsyningsmyndigheten,
i varje särskilt fall ta ställning
till eventuellt inkommande framställningar
från arbetsmarknadens organisationer.

53 § innehåller enligt propositionens
förslag, att statsbidrag bör utgå för den
frivilliga sjukpenningförsäkringen med
20 procent. Propositionen överensstämmer
alltså här med det ursprungliga
sjukförsäkringsförslaget. Med hänsyn
till att statsbidrag i nuvarande läge
icke kunnat införas för den obligatoriska
tilläggsförsäkringen finner reservanterna
icke lämpligt, att sådant bidrag
kommer den frivilliga tilläggsförsäkringen
till del.

I folkpartimotionen har dessutom
framhållits betydelsen av statistik på
detta område, så att man kan få klart
för sig förhållandet mellan olycksfall
och sjukdomsfall. Utskottet har betonat
detta, och vi vill endast ytterligare
understryka denna synpunkt.

Då det gäller läkemedelsreformen,
till vilken riksdagen får tillfälle att ta
ställning ett annat år, har även utskottet
framhållit, att kostnaderna för det
ändamålet bör begränsas i görligaste
mån. Vi reservanter vill endast understryka
den saken.

Husmödrarnas sjukpenningförsäkring
blir enligt detta förslag väsentligt bättre
ordnad än enligt 1947 års lag. Man har
inom utskottet, som herr Hagård tidigare
framhållit från denna plats, nått
majoritet för att göra det möjligt för
de hemarbetande kvinnorna att ta en
tilläggsförsäkring. Jag vill betrakta detta
som en framgång för de förslagsställande
motionärerna.

Arbetstagarbegreppet är naturligtvis
ytterst svårt att avgränsa i vad det avser
de s. k. beroende arbetstagarna, i
synnerhet som man måste förutsätta,
att sjukkassorna skall få att tillämpa
samordningsreglerna. Emellertid har vi
inom utskottet tryckt starkt på att man
bör försöka se till att de grupper, som
kan vara berättigade till försäkringen,
verkligen kommer att omfattas av densamma.
Jag skulle, herr talman, härtill
vilja lägga, att det givetvis — det har
talats härom förut ifrån denna plats
— varit önskvärt att yrkesskadeförsäkringsförslaget
samtidigt förelegat till behandling.
Jag skulle tro, att vissa brister
vidlåder det förslag som nu är framlagt.
Även på detta område är ju vårt
verk ett styckeverk, och man kommer
att få företaga vissa justeringar.

Min ärade väns och kamrats på uppsalalänsbänken
herr Lundbergs sociala
patos föranleder honom ibland att använda
ganska starka ord emot politiska
meningsmotståndare. Jag skulle i alla
fall våga invända, att när han inled -

132

Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

ningsvis gjorde gällande, att man inom
folkpartiet var nödd och tvungen att ta
den ståndpunkt till sjukförsäkringsförslaget
som man har gjort, sköt han över
målet. Att ifrågasätta folkpartiets ärliga
vilja att lösa våra sociala problem synes
mig, med hänsyn till den inställning
vi ådagalagt till folkpensioneringen,
sjukförsäkringen och en hel del
andra sociala reformer, inte berättigat.
Att ett par ledamöter av folkpartiet
hyser den uppfattningen, att det för
närvarande inte går att bifalla den föreslagna
reformen, bör inte vara avgörande
vid bedömandet av partiets reformvilja.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till reservation
nr 2 av herr Sunne, fru Sandström och
mig.

Fru EWERLÖF (h): Herr talman! Det
ligger väl i allas vårt gemensamma intresse
att bereda trygghet åt människorna
vid sjukdom, att ge dem möjlighet
till försäkring för sjukvård och
mot inkomstbortfall som föranledes av
arbetsoförmåga. Jag vill i detta sammanhang
erinra om att när 1946 en
allmän sjukförsäkring i princip beslutades,
skedde detta med stöd från
samtliga partier, även om meningarna
var delade om den närmare utformningen
av försäkringen.

Från högerhåll hävdades sålunda —-herr Hagård har redan framhållit det —
att de gifta hemarbetande kvinnorna
borde vara självständigt försäkrade och
icke familjeförsäkrade, vilket var fallet
enligt 1947 års lag. I den nu föreliggande
propositionen har visserligen
familjeförsäkringen slopats, men jag
kan ändå inte anse, att de gifta hemarbetande
kvinnornas försäkringsskydd
i och med detta slutgiltigt lösts. I min
motion, liksom det även framhållits
i motioner från folkpartiet och bondeförbundet,
hävdar jag följaktligen att
de gifta hemarbetande kvinnorna skall
få möjlighet att i likhet med vad som

föreslagits för de studerande teckna
sig för en tilläggsförsäkring. Utskottet
har också tillstyrkt detta, och jag skulle
följaktligen kunna tiga still och vara
glad, men jag har uppkallats av herr
Lundbergs reservation.

Herr Lundberg säger i reservationen
liksom här i kammaren i dag, att den
föreslagna sjukkasselagen bygger på
principen om en obligatorisk försäkring,
från vilken princip avsteg bör göras
endast om mycket starka skäl föreligger.
Men, herr Lundberg, man har
redan gjort avsteg från denna princip
i och med att man låter de studerande
teckna sig för en tilläggsförsäkring.
Jag anser för min del, att lika starka
skäl finns för att kvinnorna skall få
möjlighet att teckna denna tilläggsförsäkring.
Herr Lundberg säger vidare,
att denna lag avser att täcka ett inkomstbortfall
vid sjukdom. Och något
sådant föreligger ju inte när de hemarbetande
gifta kvinnorna blir sjuka.
Herr Lundberg talade nästan med en
viss indignation om att under det att
en man, som har en grundsjukpenning
på 3 kronor och en tilläggsförsäkring
på 2 kronor, får sammanlagt 5 kronor,
så kan det hända att hustrun, om hon
tecknar sig för en tilläggsförsäkring på
3 kronor, får 6 kronor. Ja, herr Lundberg,
något inkomstbortfall inträffar
inte, när en hemarbetande kvinna blir
sjuk, men utgifterna kan vid ett sådant
tillfälle stiga så att det till och med
blir värre än när far själv är sjuk. Jag
tänker då särskilt på om det finns småbarn
i huset.

Herr Lundberg säger slutligen, att
den försäkring som här skulle beredas
de gifta kvinnorna, endast kommer att
kunna utnyttjas av en ringa del av husmödrarna,
och icke av dem som bäst
skulle behöva den. Ja, därom vet vi ju
intet i närvarande stund. Jag håller inte
för otroligt, att de gifta hemarbetande
kvinnorna kommer att anse det så viktigt
att gardera sig vid sjukdom, att de tar
denna tilläggsförsäkring, även om de

Onsdagen den 27 maj 1953 fm. Nr 23. 133

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

inte tillhör vad herr Lundberg karakteriserade
som de direkt välsituerade.
Utskottet har ju dessutom vidgat de
gifta hemarbetande kvinnornas krets
till att även omfatta de kvinnor, som
har något arbete utanför hemmet. Även
dessa skall alltså få ta denna försäkring,
och jag anser det inte uteslutet
att de kommer att använda av sin
arbetsinkomst just för att gardera sig
vid sjukdom.

Däremot vill jag helt hålla med herr
Lundberg när han säger, att man inte
får betrakta lagen som en mätare på
de hemarbetande kvinnornas arbetsinsats,
och att följaktligen denna sjukpennings
höjd skulle vara ett uttryck
för samhällets uppskattning av de gifta
kvinnornas arbetsinsats i hemmen. I
så fall skulle — som herr Lundberg
även säger — sex kronor vara en alldeles
för låg summa.

Jag vill i detta sammanhang uttrycka
min glädje och tacksamhet mot utskottet
för att det även på en annan punkt
bifallit min motion, nämligen såtillvida
att riksdagen hos Kungl. Maj:t skall
begära en utredning rörande möjligheterna,
huruvida sjukpenningförsäkringen
skall kunna utsträckas till icke
förvärvsarbetande änkor och hem- och
frånskilda med minderåriga barn i
hemmet — självfallet dock först vid
den tidpunkt, då vår ekonomi tillåter
det.

Slutligen vill jag, herr talman, klart
säga ifrån, att jag delar mitt partis
uppfattning att en reform av denna
omfattning, som blir så utomordentligt
kostnadskrävande, bör beslutas vid en
tidpunkt, då man bättre än nu kan
överblicka det ekonomiska läget och
då vår ekonomi inte är så ansträngd
som den för närvarande är. Om emellertid
lagen skall träda i kraft den 1
januari 1955 tycker jag att det är både
rimligt och riktigt att de gifta hemarbetande
kvinnornas intressen redan nu
beaktas.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:
Herr talman! Till fru Ewerlöf skulle
jag vilja ställa den frågan om man kan
förutsätta, att hon kommer att rösta
mot högerns reservation. Om fru Ewerlöf
icke gör det avstår hon från de
förbättringar, som propositionen innebär
med dessa tre kronor som grundsjukpenning
etc. Jag ifrågasätter om
fru Ewerlöf efter det anförande hon
här hållit näppeligen kan stödja hör
gerns reservation, som går ut på avslag
på alltsammans.

Det talades här om tidpunkten för
reformens ikraftträdande. Herr Hagård
nämnde att statsministern 1950 sade,
att det skulle vara sträng återhållsamhet
med statsutgifterna — och han
talade även om 1953. Jag vill då fråga
herr Hagård: Hur kom högerns återhållsamhet
till uttryck exempelvis vid
vid det tillfälle, när vi beslutade om
utgiften på över två miljarder kronor?
När det gäller sociala frågor är högern
mycket angelägen om att tala om ekonomisk
återhållsamhet, men när det
gäller andra frågor är det inte samma
intresse.

Jag vill till slut också säga till fru
Ewerlöf, att jag är villig att gå med
på en obligatorisk höjning av tillägget
till kvinnorna upp till sex kronor, om
fru Ewerlöf kan anvisa en väg att ekonomiskt
klara den uppgiften. Efter
hennes eget uttalande har det ju visat
sig vara praktiskt omöjligt. Samtidigt
säger också utskottet uttryckligen ifrån
att det förutsätter, att icke så många
kvinnor skall ansluta sig till detta förslag
att man äventyrar ekonomien för
hela denna reform.

Fru EWERLÖF (h) kort genmäle:
Herr talman! Herr Lundberg riktade
en fråga till mig omedelbart efter min
deklaration, att jag delar mitt partis
uppfattning, att man i närvarande
stund icke bör besluta en reform av
så kostnadskrävande art som denna.
Jag upprepar, att om förslaget ändå

134

Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

bifalles av riksdagen — vilket med all
sannolikhet sker — så anser jag att de
gifta hemarbetande kvinnornas intressen
redan nu bör beaktas, och jag hoppas,
att man under den tid som återstår
fram till den 1 januari 1955 kan utreda,
hur man genom en omdisponering inom
detta stora kostnadskomplex skall kunna
tillgodose dessa kvinnor — kanske
på bekostnad av andra delar av programmet.

Herr Lundberg frågade mig, om jag
kunde ge en anvisning på var pengarna
skulle tas till utbyggnad av organisationen,
om ett tillräckligt stort antal
personer kommer att teckna en frivillig
försäkring. Jag kan, herr Lundberg,
lika litet som Kungl. Maj:ts regering
anvisa eu plan för hur hela
denna reform skall finansieras.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:
Herr talman! Det kan vara gott och väl
med vackra tankar och vackra ord. Men
jag vill konstatera att de bredare folklager,
som verkligen har behov av
trygghet, icke kan leva av de borgerligas
vackra ord och tankar, utan det behövs
praktisk handling, och det är ju
därför man här i dag diskuterar denna
reform. Jag skulle kunna prestera ett
program som vore sju gånger vackrare
än fru Ewerlöfs, om jag bara inte vore
beredd att ta konsekvenserna av detsamma.
Men jag vill säga att detta resonemang
från högerns sida håller inte,
ty vad vi behöver är en sjukförsäkring
som skapar trygghet åt folket och inte
vackra ord och tankar.

Herr BENGTSSON i Varberg (s): Herr
talman! Under utskottsbehandlingen av
denna fråga kom man på ett ganska tidigt
stadium på det klara med att det
fanns en allmän önskan inom utskottsmajoriteten
att denna reform skulle
träda i kraft på den tid, som socialministern
föreslagit. Det var ju så, att
man motionsvis hade fört fram vissa
utredningskrav, som hade betytt upp -

skjutande av reformen, och de kraven
frångick man under utskottsbehandlingen.

Det är väl ingen hemlighet, att båda
de gånger riksdagen skjutit denna reform
på framtiden har detta utlöst en
ganska stor missräkning, och därför
är det med stor tillfredsställelse man nu
kan hälsa att man äntligen skall fastställa
tiden för reformens ikraftträdande.
Det har ju också varit på det sättet,
att den frivilliga sjukförsäkringen haft
vissa svårigheter att brottas med genom
att det funnits ett principbeslut om en
obligatorisk försäkring. Man har sagt:
»Jag höjer inte min försäkring, ty vi
har ju en obligatorisk försäkring, som
skall träda i kraft.» Jag tror att förklaringen
till den låga sjukpenning, som
man nu har, finns här.

När lagen tillkom 1946 ansåg man
ju att den kunde betraktas som en hörnpelare
i vårt socialpolitiska reformbygge,
även om meningarna då bröt sig
ganska starkt om själva reformens utformning.
När den nu träder i kraft
1955 är den ju annorlunda utformad
både när det gäller sjukvårdsförsäkringen
och sjukpenningförsäkringen. I
sjukvården skall nu ingå även sjukhusvård,
och läkemedelsreformen skall ju
komma in i försäkringen. När det gäller
sjukpenningförsäkringen har man
frångått den enhetliga sjukpenningen,
som skulle ge alla en minimistandard,
och detta har nu ersatts med en sjukpenning
som står i viss relation till den
aktuella inkomsten.

Mot bakgrunden av den genomsnittliga
sjukpenning man nu har i sjukkassorna
och med hänsyn till att så
många människor fortfarande står utanför
försäkringen kan ju det betyg, som
gavs 1946, faktiskt äga större giltighet
i dag. Man kan säga, att denna reform
ger ett effektivt ekonomiskt skydd åt
medborgarna vid sjukdom, den ger det
skydd medborgarna har rätt att fordra.

Det var väl inte konstigt att en proposition
som denna föranledde en hel

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Nr 23.

135

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

rad motioner, ty det är ju en mycket
stor och omfattande proposition. Att
det kom en del reservationer till utlåtandet
är ju inte ägnat att förvåna. Det
är klart att man kan ha önskemål i
olika riktningar, och i stort sett avser
ju reservationerna detaljer i förslaget.
Jag vill allra först kommentera den reservation,
som herr Hagård här varit
förespråkare för — det är den som
bygger på högermotionen. Man erkänner
där, att reformen i den nuvarande
utformningen är förbättrad jämförd
med hur den var 1946. Men man menar
att ett genomförande nu skulle vara en
sådan belastning på staten, näringslivet
och de försäkrade att man på den
grunden inte nu skulle kunna genomföra
reformen.

Det är klart att en reform av denna
storlek kostar pengar, och det argumentet
att den är en belastning på stat,
näringsliv och den enskilde har ju kunnat
framföras mot praktiskt taget varje
socialpolitisk reform, och den som inte
vill denna reform kan alltid framföra
det argumentet, att den är en belastning
på staten och näringslivet. Utskottsmajoriteten
har ansett att det inte
finns någon anledning att ändra på
Kungl. Maj :ts förslag, utan reformen
bör träda i kraft den 1 januari 1955.

Det har på en del punkter anförts
eu del kritik och önskemål, och detta
sätter in just i fråga om samordningen
mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen.
Samordningen har
medfört en hel del fördelar för sjukförsäkringen
och vissa nackdelar för
yrkesskadeförsäkringen, men det finns
också fördelar för yrkesskadeförsäkringen
som inte får komma ur bilden.
Motionärerna och reservanterna vill här
åstadkomma ändringar, så att man
minskar de nackdelar som skulle sätta
in för olycksfallsförsäkringen. Man har
då för det första pekat på karenstiden,
och herr Lundberg har ju argumenterat
för eu kortare karenstid på två dagar.
Ja, det har beräknats att en sådan

förändring skulle kosta i runt tal 20
miljoner kronor, och Kungl. Maj :t och
utskottet har inte kunnat tillstyrka den
ändringen.

Sedan har ju också av herr Carlsson
i Bakeröd anförts argument för sex dagars
karenstid. Han bygger där på den
karenstid som finns inom arbetslöshetsförsäkringen,
men nu kan man väl inte
riktigt jämföra karenstiderna för sjukförsäkringen
och arbetslöshetsförsäkringen.
Det är väl bekant för kammarens
ledamöter hur karenstiden inom
arbetslöshetsförskkringen är konstruerad;
den är konstruerad på annat sätt
än karenstiden inom sjukförsäkringen.
Sedan kan man naturligtvis inte påstå
att fördelarna av samordningen skulle
uppväga även denna längre karenstid.

Sedan har man önskat att sjukpenningen
inte skulle reduceras efter 90
dagar — reservationen avser sjukpenningsklasserna
3 och 9. Även det önskemålet
är naturligtvis i och för sig angeläget,
men det kostar ungefär 30 miljoner
kronor att tillgodose det, och utskottet
har inte ansett sig kunna gå med
på den saken. Frågan hålles emellertid
öppen.

Nu är det väl dessutom så, att det
inte är alldeles uppenbart att detta är
den detalj inom sjukförsäkringen som
först skall förbättras om vi får ökade
ekonomiska resurser. Man bör väl jämföra
den sjukpenning som föreslås med
den nuvarande, som är ungefär tre kronor
de första 90 dagarna och en krona
därefter.

Samordningen medför stora fördelar,
och jag skall av dem bara anföra den
snabbare utbetalning av ersättningen.
Som det nu är kan man få vänta lång
tid innan man över huvud taget får
någon ersättning från olycksfallsförsäkringen.
Många gånger har den skadade
återgått i arbetet då frågan om hans ersättning
är klar.

Utskottet har i fråga om samordningen
resonerat så, att målsättningen måste
var att försöka åstadkomma ett betryg -

136

Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

gande ekonomiskt skydd vid alla slags
sjukdomar. Vad det är för sjukdom får
inte ha någon betydelse. Den som måste
ligga hemma en månad i lunginflammation
har naturligtvis samma behov av
ekonomiskt skydd som den som ligger
hemma en månad på grund av skada i
arbetet. Att av samtliga sjukdomsfall
ungefär en sjundedel är olycksfall i
arbete, säger oss dessutom någonting
om vad saken gäller. Sedan bör man
naturligtvis göra bilden mera fullständig
genom att anföra alla de fall där
den sjuke själv anser att hans sjukdom
är beroende av skada i arbetet. Dessa
människor frågar sig om de får ersättning,
och hur stor ersättning de får.
Den irritation som denna ovisshet skapar
kommer att försvinna genom samordningen.
I alla de fall då man kan
få vara hemma en månad på grund av
ryggskador eller nervösa sjukdomar,
som .enligt vad en grundlig undersökning
visar inte har något direkt samband
med arbetet, blir det sannerligen
en längre karenstid än de tre dagar
som den obligatoriska sjukförsäkringen
föreskriver. Där får man i regel
ingen ersättning alls från yrkesskadeförsäkringen.

Får jag sedan, herr talman, säga ett
par ord om finansieringen och arbetsgivarbidragen.
Kungl. Maj:t har föreslagit
ett arbetsgivarbidrag på 1,1 procent,
och i folkpartireservationen har man
föreslagit 1,2 procent. Det kan naturligtvis
råda delade meningar om hur
stort arbetsgivarbidraget bör vara, men
utskottet har menat att den frågan bör
stå öppen. Det är alldeles uppenbart att
det framgent kan tänkas en annan procentsats
och att man så småningom får
frångå procentsatsen 1,1, och det är
inte alls säkert att procentsatsen 1,2 heller
är den riktiga.

Det har också i folkpartireservationen
föreslagits en differentiering av arbetsgivarbidraget
för att man skulle
stimulera arbetsgivarnas vilja att förbättra
och effektivisera arbetarskyddet.

Vi har då frågat oss, om arbetsgivarens
inställning till arbetarskyddet skulle
ha något samband med de avgifter han
får erlägga till yrkesskadeförsäkringen.
Skall man verkligen säga till en försumlig
arbetsgivare, att om han förbättrar
arbetarskyddet, skall han få lägre
avgifter till försäkringen. Det får naturligtvis
inte finnas något samband
däremellan, och departementschefen
har säkerligen bedömt denna fråga alldeles
riktigt. Vi måste naturligtvis kräva
ett effektivt arbetarskydd, oavsett
vilken avgift arbetsgivaren skall betala.

Det har bland remissinstanserna rått
delade meningar om statsbidraget till
den frivilliga försäkringen, och det har
anförts synpunkter för och synpunkter
mot detta. Den bärande synpunkten
måste naturligtvis vara att eftersom det
nu införts en obligatorisk försäkring
för alla med tjänst, måste det ordnas en
frivillig försäkring för alla dem som
inte har tjänst men ändå förvärvsarbetar.
Om det inte skulle lämnas något
statsbidrag för denna frivilliga försäkring,
skulle avgiften bli oerhört hög —
den blir ju mycket högre än avgiften
för den obligatoriska försäkringen. Vissa
remissinstanser har ansett att avgiftens
höjd inte har så stor betydelse,
utan vad som har betydelse är ackvisitionen:
om man bedriver en effektiv
ackvisition, får man fler försäkrade.

Jag skall också be att få säga några
ord om hemmafruarna, som har diskuterats
här en stund. Utskottet har frångått
Kungl. Maj:ts förslag på den punkten,
men herr Lundberg har avgivit en
reservation. Herr Hagård ville inte själv
betygsätta herr Lundbergs uppfattning
utan utlämnade, som han uttryckte det,
herr Lundberg åt kammarens kvinnliga
ledamöter, vad man nu skall lägga in
i det resonemanget ■— kanske var det
avsett som ett straff. Kammarens kvinnliga
ledamöter kan vara övertygade om
att utskottet ingalunda har frångått
Kungl. Maj:ts förslag för att behaga

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Nr 23.

137

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

kammarens kvinnliga ledamöter. Det är
rent sakliga skäl och inte känsloskäl
som dikterar inskottets uppfattning på
den punkten. Vi har menat att det visserligen
inte blir något inkomstbortfall
genom att hustrun blir sjuk, men det
uppstår en merkostnad för hemmet om
husmodern måste vara sängliggande,
och det är den merkostnaden som utskottet
avser att sjukpenningen skall
täcka. Sedan har vi gått längre än motionärerna
och föreslagit att även kvinnor
med tillfälligt förvärvsarbete skall
få försäkra sig för skillnaden.

Nu talade herr Lundberg om att det
var en olägenhet, därför att de skulle
kunna vara obligatoriskt tilläggsförsäkrade
för en krona och frivilligt för två
kronor och få statsbidrag för de två
kronorna. Oavsett statsbidraget till dessa
två kronor blir avgiften mycket lägre
för den obligatoriska än för den frivilliga
försäkringskronan. Det är ju
beräknat att den obligatoriska försäkringen
på en krona skall kosta sju kronor
i avgift per år, medan i fråga om
den frivilliga försäkringen av utskottet
beräknas, att en krona skulle kosta 16
kronor i avgift per år, två kronor skulle
kosta 32 kronor per år och att tre kronor
skulle kosta 48 kronor per år. Och
då är det beräknat tjugo procent statsbidrag
på det. Jag vill ge herr Lundberg
rätt i att avgiften kan bli nog så
betungande för den obligatoriska försäkringen,
men jag har den bestämda
uppfattningen, att herr Lundberg där
överdriver. Jag tror att 48 kronor per
år, alltså mindre än en krona i veckan,
är en överkomlig avgift.

Sedan är det slutligen en fråga som
har indirekt samband med samordningen.
Vi vet ju, att om man är borta
från arbetet på grund av olycksfall eller
yrkesskada, så är sådan bortavaro
kvalificerande för semesterrätt. Den
här föreslagna samordningen kommer
att krångla till frågan om semesterrätten.
Den som är borta från sitt arbete
på grund av olycksfall måste även

framgent klargöra, om det är på grund
av olycksfall eller yrkesskada, och i regel
kommer det tolkningsspörsmålet att
få prövas långt efter det vederbörande
har varit sjuk. Utskottet har därför påmint
om sin beställning till socialministern
av 1948 om att utreda frågan
om semesterrätt även vid vanlig sjukdom.
Samordningen har nu aktualiserat
denna fråga, och personligen har jag
den uppfattningen att de 90 dagarna,
samordningsdagarna, vore en mycket
lämpligt avvägd tid. Då skulle man
komma ifrån alla tolkningsbesvärligheter
när det gäller semesterrätten.

Slutligen några ord beträffande överförsäkringen,
som herr Hagård hade
bekymmer för. Jag tror att hans bekymmer
är mycket överdrivna. Om dem
vill jag säga vad som sades här 1946 av
en kammarledamot, att alla socialpolitiska
åtgärder förutsätter ett visst mått
av förtroende till den enskilde medborgarens
moral. Vi måste alltså lita på de
enskilda människorna, vi måste lita på
de vanliga människorna.

Beträffande de övriga punkterna ber
jag att få hänvisa till vad utskottet
sagt.

När reformen nu träder ut i livet är
det klart, att vissa avsnitt så småningom
måste ändras. Utredningen, som har
gjort ett gott arbete, har sagt att erfarenheten
sedermera bör få ge ledning
rörande de förbättringar, som säkert
kommer att visa sig behövliga. Det
är klart att en reform som denna kommer
att genomgå många förändringar
i sinom tid. Det gör ju alla stora socialpolitiska
reformer. Jag erinrar om folkpensionsreformen
1946 och hur den
ser ut i dag.

Utskottsmajoriteten har sagt att ingenting
får hindra reformens ikraftträdande,
och vi får låta erfarenheten
framdeles vägleda oss, när det gäller
att förbättra sjukförsäkringen.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets förslag.

138

Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):
Herr talman! En granskning av propositionen
om sjukförsäkringsreformen
visar att den är behäftad med åtskilliga
brister. Således ställes stora yrkesgrupper,
som tidigare erhållit yrkesskadeförsäkring,
utanför reformen.

Departementschefen har uttalat sig
för en tillämpning av det civilrättsliga
arbetstagarbegreppet inom den med
sjukförsäkringen samordnade yrkesskadeförsäkringen.
Detta civila arbetstagarbegrepp
är snävare än det som hittills
tillämpats inom yrkesskadeförsäkringen.

Som bekant omfattar nu gällande
olycksfallsförsäkring en hel del personer,
vilka enligt den allmänna civilrättens
regler inte är att betrakta såsom
arbetstagare men som kunna anses socialt
likställda med dessa och som rent
faktiskt utföra sitt arbete under ungefär
samma förhållanden som om de vore
anställda i annans tjänst. Många av
dem, som sålunda inte är arbetstagare
i civilrättslig mening, är att hänföra till
de s. k. beroende uppdragstagarna. Om
nu den blivande yrkesskadeförsäkringen
inte skall gälla andra än arbetstagare
i civilrättslig mening, kommer samtliga
beroende uppdragstagare att bli
uteslutna från förmånen av denna försäkring.
De beroende uppdragstagare,
som hittills åtnjutit försäkringsskydd i
fråga om yrkesskada, kommer således
att utan vidare berövas detta skydd.

Det civilrättsliga arbetstagarbegreppet,
som är det ursprungliga, har utformats
av högsta domstolen och arbetsdomstolen,
som därvid tagit mycket
ringa hänsyn till rent sociala och ekonomiska
faktorer och i allt väsentligt
fäst avseende endast vid yttre, mera
formella kriterier.

Domstolarna bar emellertid inte lyckats
att ge det civilrättsliga arbetstagar -

begreppet någon fast utmejsling, utan
gränsdragningen är i flera avseenden
flytande. Den klarhet och reda, som
departementschefen finner utmärkande
för det civilrättsliga arbetstagarbegreppet,
har de juristexperter jag talat med
varken i rättspraxis eller inom rättsvetenskapen
haft någon som helst erfarenhet
av. Tvärtom hör kartläggningen
av det civilrättsliga arbetstagarbegreppet
till de besvärligaste och mest
omdömeskrävande frågorna inom arbetsrätten.

Vid sidan av det civilrättsliga arbetstagarbegreppet
finns ett socialrättsligt
arbetstagarbegrepp, vilket främst utvecklats
i försäkringsrådets praxis vid tilllämpning
av 1916 års lag om försäkring
för olycksfall i arbete. Detta socialrättsliga
arbetstagarbegrepp är vidare än
det civilrättsliga. Skillnaden mellan begreppen
är i stort sett den, att man
vid tillämpning av det socialrättsliga
begreppet tager större hänsyn till den
sociala och ekonomiska ställningen än
vid tillämpning av det civilrättsliga.

Det socialrättsliga arbetstagarbegreppet
har ofta varit föremål för behandling
i riksdagen, senast vid 1951 års
riksdag.

Det är under sådana omständigheter
inte att undra på, att det bland de beroende
uppdragstagarna väckt förvåning
och besvikelse, att Kungl. Maj:t nu
just i fråga om yrkesskadeförsäkringen
— det lagstiftningsområde, inom vilket
det socialrättsliga arbetstagarbegreppet
utformats — kategoriskt tagit avstånd
från fortsatt tillämpning av sagda begrepp
och i stället gått in för det snävare
civilrättsliga arbetstagarbegreppet.
Man frågar sig, om socialdepartementets
ståndpunktstagande är uttryck för
en allmän kursförändring beträffande
de beroende uppdragstagarnas ställning.

Visserligen söker departementschefen
dämpa det obehagliga intryck det
gör, att de beroende uppdragstagarna
berövas en viktig social förmån, genom

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Nr 23.

139

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

att understryka, att även en tillämpning
av det civilrättsliga arbetstagarbegreppet
medger ett hänsynstagande
till omständigheter av social natur. Den
som studerat högsta domstolens och arbetsdomstolens
domar i mål, där fråga
varit om gränsen mellan arbetstagare
och självständiga yrkesutövare, kan
dock lätt konstatera, att de sociala faktorerna
av dessa domstolar icke i berörda
sammanhang tillmätts någon
större betydelse, om ens någon betydelse
alls.

Av de yrkeskategorier, som ingår i
gruppen beroende uppdragstagare, utgöres
en av skogskörarna. Ett särskilt
uppmärksammat spörsmål vid semesterlagens
tillämpning inom skogsbruket
är, huruvida skogskörarna skall anses
som arbetstagare eller som självständiga
yrkesutövare. På semesterlagens område
tillämpas som bekant det civilrättsliga
arbetstagarbegreppet.

Då departementschefen nu med instämmande
av utskottet uttalar, att
skogskörare bör betraktas som anställda,
torde därför ett sådant uttalande
inte vara någon avgörande tolkning.
Här i landet tolkas ju lagarna av domstolarna
efter generella normer, ej efter
vad som i det enskilda fallet kan av de
politiska instanserna anses lämpligt och
önskvärt. Hade departementschefen velat
säkra skogskörarnas rätt till delaktighet
i den blivande yrkesskadeförsäkringen,
hade han därför, såsom den
svenska lagstiftnings- och rättskipningstekniken
ligger till, måst finna en generell
norm för skogskörarnas hänförande
under yrkesskadeförsäkringen. Närmast
till hands hade väl då legat ett förslag
om att de beroende uppdragstagarna
skall jämställas med arbetstagare vid
tillämpningen av yrkesskadeförsäkringslagen.

Herr talman! Jag tar mig friheten
rikta två frågor till socialministern.
För det första: Är departementschefen
beredd att påskynda den nu pågående
utredningen om beroende uppdragsta -

gares rättsställning, så att utredningen
kan vara slutförd och dess resultat
framlagt, innan yrkesskadeförsäkringen
blir föremål för proposition till 1954
års riksdag?

För det andra: Om nämnda utredning
ger anledning härtill, är då departementschefen
beredd att ompröva
frågan om de beroende uppdragstagarnas
hänförande under den blivande
yrkesskadeförsäkringslagen?

Frågan om vilket arbetstagarbegrepp,
som skall gälla inom yrkesskadeförsäkringen,
är en delfråga å arbetsrättens
område. I viss mån sammanhänger den
med att i vårt land inte finnes någon
allmän lagstiftning, som reglerar arbetsavtalet.
År 1935 avgav kommittén
angående privatanställda ett betänkande
med förslag till lag om arbetsavtal.
Förslaget ledde emellertid inte till någon
riksdagsproposition. Med anledning
av vissa motioner vid 1936 års riksdag
anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t måtte
låta fortsätta och avsluta utredningen
rörande frågan om lagstiftning om arbetsavtal
samt för riksdagen framlägga
de förslag, vartill utredningen kunde
föranleda. Något nytt förslag till allmän
rättslig reglering av förhållandet mellan
arbetsgivare och arbetstagare har
emellertid inte uppgjorts. Resultatet är,
att ett enhetligt, klargörande arbetstagarbegrepp
alltjämt saknas i svensk
rätt.

Vid 1949 års riksdag motionerade jag
om detta spörsmål. Motionen behandlades
av andra lagutskottet, som lät inhämta
yttranden från ett flertal remissinstanser.
I sitt remissyttrande framhöll
bl. a. Landsorganisationen, att avsaknaden
av en enhetlig legal bestämning
av arbetstagarbegreppet medfört
en betänklig oreda i fråga om avgränsningen
av tillämpningsområdet för arbetslagstiftningen.
Allteftersom åren
går och de sociala förmånerna utvidgas
och ökar i betydelse, pockar frågan
om arbetstagarbegreppet alltmera
på sin lösning. Det blir i längden inte

140

Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

möjligt att skjuta den åt sidan som hittills
skett.

I detta anförande instämde herrar
Nordqvist i Kalmar (fp) och Strandh
(fp).

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG: Herr talman! När
jag studerat föreliggande utskottsutlåtande
med hela raden av — jag skall
villigt erkänna relativt korta —- detaljanmärkningar
i form av reservationer,
och när jag suttit och lyssnat på debatten,
känner jag ett behov av att inledningsvis
ta upp de frågor som här
förevarit till ett något mer konkret bemötande.

Jag skall då börja med att bemöta
den siste ärade talaren, herr Christenson
i Malmö, som i allt väsentligt sysslade
med det civilrättsliga arbetstagarbegreppet.
Jag kan ge honom rätt i att
propositionen inte ger någon definitiv
och kristallklar lösning på det begreppet.
Jag är emellertid angelägen
om att understryka, att om kammarens
ledamöter fick den uppfattningen att
de smärre entreprenörer som det här
kan hl i fråga om och som sysselsätter
ett mindre antal arbetare, blir utan
skydd, så är denna uppfattning inte
alldeles riktig. Kvar står nämligen, att
vi här rör oss med ett förslag till en
obligatorisk sjukförsäkring, vilken kommer
att gälla även för de beroende
uppdragstagarna. Dessutom gives det
möjligheter för dem att förbättra sjukförsäkringen
på frivillig väg, och både
propositionen och utskottsutlåtandet
har stannat för att statsbidrag skall
utgå för att möjliggöra ett effektivt
skydd även för dessa.

Jag har inledningsvis velat slå fast
detta, för att inte det intrycket skall
stå kvar att denna grupp är ställd utanför
allt skydd. Vidare vill jag hänvisa
till vad utskottet framhåller på sidan
62 i utlåtandet, där man bland annat
åberopar propositionens innehåll. För
det första har Kungl. Maj:t sålunda an -

givit, att beträffande skogskörarna som
faller under det s. k. ramavtalet, så är
de att betrakta som arbetstagare i socialrättslig
och civilrättslig mening och
följaktligen berättigade till olycksfallsförsäkringsskydd.

Vidare har det understrukits, att när
man går att precisera det civilrättsliga
begreppet arbetstagare, så har man att
ta hänsyn till vederbörandes ekonomiska
och sociala förhållanden och
låta detta vara avgörande för var man
stannar. Jag tror inte man kan komma
längre. Detta är en anvisning från
Kungl. Maj:t och från utskottet. Jag
vill på en punkt bestämt vända mig
emot herr Christensons i Malmö uppfattning,
att så klart angivna deklarationer
i propositionen och i utskottsutlåtandet
— och jag utgår ifrån att
även kammaren skall understryka det
i ett beslut senare i dag — skall kunna
negligeras av de dömande myndigheterna.
Den dömande myndigheten här
är ju en administrativ dömande myndighet,
och det vore högst egendomligt,
nästan sensationellt, om man hyser
den uppfattningen att den administrativa
dömande myndigheten skulle
kunna se bort ifrån vad Kungl. Maj:t
och riksdagen här uttalat.

Vidare är det inte alls överraskande
att det i det väldiga komplex av synpunkter,
som ingår i det föreliggande
lagförslaget, finns en rad detaljanmärkningar,
var och en siktande på att
åstadkomma en förbättring på en eller
annan punkt. Herr Lundberg gjorde sig
till tolk för ett par av dem. Tyvärr har
de sådana ekonomiska konsekvenser —
vilket också utskottets ordförande, herr
Bengtsson i Varberg, noterade •— att
man inte i dagens läge med de givna
ekonomiska premisserna kan gå på
den reservationen. Herr Lundberg siktar
i sitt ändringsförslag på en nedräkning
av karenstiden från tre till två
dagar, och ett bibehållande av sjukpenningen
även efter de 90 dagarna
upp till och med nionde gruppen eller

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Nr 23.

141

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

klassen, hur jag nu uttrycker det. Detta
skulle komma att innebära en merbelastning
för reformen på något mellan
50 och 60 miljoner kronor. Vid den bedömning
som naturligtvis alltid ligger
i botten, även om den i dagens läge
icke har redovisats i detalj, har regeringen
icke ansett sig ha möjligheter
att gå med på en så kraftig kostnadsstegring.
Därför kan man, som jag ser
det, inte gå de reservationer till mötes,
som bland annat herr Lundberg har
avgivit.

Sedan stannade herr Jacobsson i
Igelsbo för ett par bemärkningar och
vände sig emot att man icke i propositionen
och utskottsutlåtandet hade utsträckt
undantaget för de stats- och
kommunalanställda även till vissa privatanställda.
Jag skall försöka motivera
varför man inte har gjort det. Bakgrunden
till och kanske jag skall säga hela
målsättningen i denna fråga är ju att
komma fram till en folkförsäkring på
detta speciella område. Det skall inte
vara en sjukförsäkring för kroppsarbetare
utan en i ordets rätta bemärkelse
fullständig folkförsäkring. Den målsättningen
innebär, vilket också har
understrukits i regeringens förslag, att
man icke avser att de stats- och
kommunalanställdas undantagsställning
skall vara ett permanent förhållande.
Man utgår ifrån att denna sjukförsäkring
skall bli en folkförsäkring, som
inkluderar alla svenska medborgare,
men för dessa ganska bestämda och avgränsade
grupper har man sagt sig att
denna anpassning får gå över ett förhandlingsförfarande,
där staten i det
ena fallet är part i målet, och kommunerna
har ju så många beröringspunkter,
om problemet ses mera principiellt,
att det är riktigt att behandla dem på
samma sätt. Men jag tror att kammarens
ledamöter ger mig rätt i att det
blir oerhör svårt att veta var man över
huvud taget slutar, om man skulle utsträcka
undantaget till att omfatta även
de privatanställda. Jag tror att det är

ett uttryck för en god och riktig uppfattning
om man strävar efter en klar
demokratisering av de sociala reformerna,
en jämställdhet för alla landets
medborgare, och strävar man mot det
målet och enar sig om den målsättningen
är det också riktigt att göra
undantaget så begränsat som möjligt.

Här har i debatten vidare tagits upp
frågan om arbetarskyddet, och i botten
ligger då ett remissyttrande från de
fria socialförsäkringsbolagen, som rätt
starkt har tryckt på att den föreslagna
samordningen av sjukförsäkringen och
yrkesskadeförsäkringen kan medföra
risker för att det intresse, som företagarna
visat för ett effektivt arbetarskydd,
skall tunnas ut. Jag tror detta
är väsentliga överdrifter, som också
herr Bengtsson i Varberg framhöll i
sitt anförande. Tillåt mig bara att erinra
om att det svenska näringslivet
årligen förlorar mellan 300 och 400
miljoner kronor på grund av olycksfall
i arbetet. Jag är ganska försiktig
när jag preciserar summan till detta
belopp. Ett olycksfall kostar alltid
pengar även för företaget och för den
enskilde företagaren. Det kan föranleda
driftstopp, och det kan föranleda
ganska väsentliga negativa ekonomiska
verkningar.

För närvarande betalar arbetsgivaren
0,9 procent av lönesumman till olycksfallsförsäkringen.
Enligt det föreliggande
förslaget skall 0,4 procent gå över
till sjukförsäkringssidan genom samordningen
under de 90 dagarna, och
kvar står 0,5 procent för den yrkesskadeförsäkring,
som kommer att löpa
parallellt med sjukförsäkringen. Är det
någon som — mot bakgrunden av vad
jag nyss sade om förlusten av värden,
som för företagen rör sig om 300—
400 miljoner kronor om året — på allvar
tror att man realistiskt betraktat
skulle behöva befara någon ökning av
olycksfallsfrekvensen, om man tar
ifrån företagarna möjligheten att variera
och nyansera inbetalningen av dessa

142

Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

0,4 procent? Därtill kommer det förhållandet,
och det tror jag nog att man
skall understryka, att vi arbetar med
ett arbetarskydd, som kanske ännu är
litet grand i vardande men som blir
effektivare och effektivare för varje
år. Fackföreningarna bedriver en omfattande
upplysningsverksamhet, och
vi har ett kooperativt samarbete melland
Landsorganisationen och Svenska
arbetsgivareföreningen rörande skyddsarbetets
bedrivande på arbetsplatserna.
Jag vill också understryka vad utskottets
talesman anförde: Är det inte så,
ärade kammarledamöter, att arbetsgivaransvaret
och uppfattningen om de
anställdas värde som människor är
oberoende av om premien till olycksfallsförsäkringsanstalten
varierar med
någon femma eller tia per år? Jag tror
att ett förnekande av detta vore att påstämpla
de svenska företagarna ett mera
materialistiskt och ekonomiskt betraktelsesätt
i detta avseende än vad som
är nödvändigt.

Vidare har i denna debatt anförts
synpunkter rörande vårdmöjligheterna,
och det är synpunkter, som varit ytterst
vanliga framför allt i den pressdebatt,
som föregått riksdagens överläggningar
här i dag. Man lägger enkelt
upp det så, att man säger: Denna
nya obligatoriska sjukförsäkring kommer
att innebära en sådan belastning
av vår sjukvårds organisatoriska resurser
att vi i dag inte är vuxna att klara
den. Man ifrågasätter om inte den investering,
som vi gör för reformen, i
stället bör ta sig uttryck i en upprustning
på det organisatoriska området
inom sjukvården.

Jag måste bekänna att det gladde mig
alldeles speciellt när herr Hagård i
sitt anförande sade att detta är ytterst
överdrivna farhågor. Jag vill ärligt bekänna
att jag räknar herr Hagård som
en av de sakkunnigaste ledamöterna i
denna kammare i dessa frågor. Låt mig
bara understryka herr Hagårds synpunkter
med ytterligare ett par me -

ningar. Vårdtiden på de svenska sjukhusen
bar genom nya mediciner och
nya behandlingsformer nedgått från i
medeltal 27 dagar per fall 1925 till 14
dagar per fall 1952. Det betyder i realiteten
en fördubbling av sjukvår dsplatserna
på grund av de läkarvetenskapens
framsteg, som vi kunnat inregistrera
under denna tidrymd.

Låt mig vidare få erinra om att sjukhusens
avgifter i dag inte rimligtvis
kan verka återhållande på de människor
som vill och behöver lägga in sig
på sjukhus. I Malmö och i Norrbottens
läns landsting är avgiften 1 krona per
dag. I landstingen för övrigt ligger de
i allmänhet kring 3 kronor per dag.
Här i Stockholm är sjuksängsavgiften
omkring 5 kronor per dag. 60 procent
av det svenska folket är i dag sjukförsäkrat
och får den där kostnaden
på 1 krona, 3 kronor, 5 kronor i huvudsak
täckt via sin sjukförsäkring. Dessutom
är avgiften så blygsam att det
inte är av ekonomiska skäl som man
för närvarande avhåller sig från att
lägga in sig på sjukhus; det vågar jag
ganska bestämt hävda.

Däremot tror jag det är en riktig
synpunkt, som också herr Hagård anförde,
att det nya systemet kan medföra
en ökad press på den öppna vården.
Vi kan behöva en ökad utbildning och
nyrekrytering av vår läkarstab. Herr
Hagård ansåg att vi var på väg emot
detta mål. Jag är inte så alldeles övertygad
om att vi därvidlag har hunnit
med i den takt som är önskvärd, men
jag är angelägen om att understryka att
det bör vara ett statsmakternas intresse
att skaffa den förstärkning på läkarfronten,
som denna omläggning eventuellt
kan motivera.

Låt mig vidare, herr talman, säga
något om den samordning, som är en
av de väsentliga principerna i det föreliggande
förslaget. Samordningsprincipen
har godtagits av praktiskt taget
alla remissinstanser. Det enda undantaget
är de privata socialförsäkringsbo -

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Nr 23.

143

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

lagen, som har en annan uppfattning,
av skäl som jag väl förstår men som
jag inte kan godta. Av de talare som
haft ordet här i dag är det ingen som
tagit ställning emot samordningstanken
såsom princip. Jag tror nog att ett försök
till en objektiv bedömning måste
tala så starkt till förmån för samordningsprincipen
att fördelarna är vida
större än de nackdelar, som jag är
fullt medveten om att det nya systemet
kan medföra för de i mer intern bemärkelse
olycksfallsskadade.

Jag ber då i detta sammanhang först
få slå fast att av de sjukdomsfall, som
statistiken kan redovisa, förhåller sig
vanliga sjukdomsfall kontra sjukdomsfall
föranledda av olyckor som siffran
6 till 1. Det är således ett olycksfall på
sex vanliga sjukdomsfall. Om man nu
med den föreslagna formen av sjukförsäkring
vinner fördelar för de sex, är
det naturligtvis i och för sig tråkigt
att man skall behöva ta vissa nackdelar
för den sjunde, men man skall ha
denna bakgrund klar för sig när man
bedömer fördelar och nackdelar.

För den jordbrukande befolkningen
måste samordningen innebära en klar
fördel. Detta har också kommit till uttryck
i remissvaren från RLF och
jordbruksorganisationerna. Beträffande
jordbrukarna har de hemmaarbetande
sönerna och döttrarna alltid varit ett
problem. Har de råkat ut för ett olycksfall,
har en diskussion uppstått vid
olycksfallstillfället: Är de att betrakta
som löneanställda på föräldrarnas gård,
eller är de att betrakta som sådana familjemedlemmar,
som faller utanför
olycksfallsförsäkringslagen? För det
mesta har man betraktat dem som den
typ av familjemedlemmar, för vilka
olycksfallsförsäkringen icke gäller.

Nu blir det annorlunda. Dessa hemmasöner
och hemmadöttrar skall, i den
mån de utför arbete på sina föräldrars
gård, klassplaceras i den nya obligatoriska
sjukförsäkringen. Deklarerar de
för en inkomst för det arbete de utför

på fädernegården, blir de automatiskt
placerade i tilläggsförsäkringens därför
avpassade sjukpenningklass. Därmed är
kriteriet för anställning för handen.
Råkar de ut för ett olycksfall får de
sin ersättning, under samordningstiden
från sjukförsäkringen, efter samordningstiden
från yrkesskadeförsäkringen.
Råkar de ut för ett olycksfall som
slutar med invaliditet, får de sin livränta
från yrkesskadeförsäkringen.
Detta är en av de stora fördelarna med
samordningen.

Vidare slipper vi ifrån ett oändligt
antal av de dagligen förekommande
tvister, som betingas av olika uppfattningar
om färdolycksfall och olika
uppfattning, huruvida det är en konstitutionell
svaghet som har utlöst ett
sjukdomstillstånd eller om det är ett
olycksfall som har gjort det. Jag kan
försäkra kammarens ledamöter att jag
har det allt annat än trevliga uppdraget
att varje vecka vara den som tar emot
alla dessa klagoskrivelser från många
gånger ganska förtvivlade medborgare.
De har stått på sin arbetsplats i femton,
tjugo år, de har kunnat utföra ett
fullgott arbete. Men så har de tagit i
litet »ovådligt», som man säger, och
fått en muskelbristning, en sträckning.
För den enkle medborgaren måste detta
framstå som ett olycksfall. Men senare
redovisar kanhända operationsprotokollet
att vederbörande haft en degenerationsprocess
i ett senfäste, ett muskelfäste,
som utlösts just vid en ansträngning,
som i och för sig inte behövt
vara så onormal men kanske varit
större än vanligt. Här skall ju juristerna
döma på lag. Det skall vara ett
olycksfall som skall utlösa ersättningen,
och det får inte vara någon konstitutionell
svaghet eller någon degenerationsprocess.
För den enskilde medborgaren
framstår det som ofattbart,
att han inte får någon ersättning. Men
som lagen är konstruerad vill jag inte
anklaga våra svenska jurister, som har

144

Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

att döma efter lagen sådan den är beskaffad.

Samma är situationen vid färdolycksfall.
Det tolereras, om du råkar ut för
ett olycksfall, att du gjort en avvikelse
från vägen mellan bostaden och arbetsplatsen
på ett visst antal meter, men
har du gjort en avvikelse som är några
meter längre, är det inte ett olycksfall
enligt lagens mening.

Vi slipper ifrån alla dessa otroligt
besvärliga och tråkiga tolkningstvister
— i varje fall till 90—95 procent, ty
ett så stort antal olycksfallsskador läks
inom samordningstiden 90 dagar.

Vi har hela raden av dessa ryggskador.
Vi har, som jag tror herr Bengtsson
i Varberg sade, uttrycken för den
moderna tidens högre varv och hetare
puls i form av neurotiska besvär och
magsårsbesvär, direkt föranledda av
yrket men naturligtvis inte att betrakta
som yrkesskador i egentlig mening.

Jag vill också erinra om att enligt
det förslag till ny yrkesskadelag, som
jag räknar med att kunna presentera
riksdagen i början av år 1954, kommer
vi genom samordningen att automatiskt
få en högre årlig arbetsinkomst
som bestämmande för den invaliditetsränta,
som de invalidiserade har att
erhålla från försäkringen.

Jag har anfört detta som några av
fördelarna, och de fördelarna är så
väsentliga att de uppväger den nackdelen,
att även den olycksfallsskadade
får dras med två dagars karens utöver
den dag, då olycksfallet inträffade —
det är ju så bestämmelsen är. Fördelarna
överväger vidare den nackdel som
ligger i sänkningen av dagpenningen
i vissa inkomstlägen under samordningstiden.
För att emellertid inte göra
de förefintliga nackdelarna större än
som är absolut nödvändigt har det i
propositionen förordats, att om det under
samordningstiden visar sig att en
person på grund av olycksfall blir invalidiserad,
så överförs på honom yrkesskadeförsäkringens
regler omedel -

bart efter det att förhållandet har konstaterats.
Vidare kommer de extra
kostnader för proteser, tandvård och
bandage, som kan bli erforderliga i
anledning av ett olycksfall, även under
samordningstiden att ligga på yrkesskadeförsäkringen.
Efter de 90 dagarna
är det ju inget problem — då gäller
yrkesskadeförsäkringens bestämmelser.

Ett par reservanter har vänt sig mot
statsbidraget till frivilligförsäkringen.
Jag tycker nog att man drivit konsekvensresonemanget
litet för långt, när
man har samlat sig till dessa reservationer.
Statsbidraget till frivilligförsäkringen
accepteras ju som en allmän
regel i den år 1946 godtagna lagen.
Man kan visserligen säga, att då gällde
det för alla men nu gäller det för en
viss grupp, nämligen de icke löneanställda,
och därför är problemet ett
annat i dag. Men låt oss se litet närmare
på vad det är för en grupp som
kommer i fråga.

Först och främst tror jag man gör
klokt i att utgå från att en viss tröghet
gör sig gällande, när folk individuellt
skall ta sina steg för att förbättra de
obligatoriska förmånerna. Detta kommer
till synes i den utveckling, som
har skett mellan 1940 och 1950, ty under
dessa tio år höjdes medelsjukpenningen
för det svenska folket på frivillig
bas med 3 öre per dag. Jag tror
att man skall räkna med detta tröghetsmoment
som en reell faktor, och då
står det väl klart att vi har rätt stora
grupper av medborgare i vårt land,
som i sina sociala och ekonomiska levnadsbetingelser
är relativt jämförbara
med de löneanställda. Det är skogsbönder,
det är stödjordbrukare, det är
hantverkare, det är innehavarna av
små butiker, det är alla dessa som lever
under samma sociala förhållanden
som löntagarna men som har att skaffa
sig sin trygghet vid sjukdom på den
frivilliga vägen. Jag anser att de behöver
en uppmuntran, och ett uttryck

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Nr 23.

145

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

för den uppmuntran är det 20-procentiga
statsbidrag, som bär föreslås.

Jag tror inte att man behöver låta
avundsjukan spela så stor roll. Jag
tror nämligen att konsekvensen spelar
mindre roll än avundsjukan i de ifrågavarande
reservationerna. De större
företagare, som skulle utnyttja statsbidraget
för att skaffa sig en tillfredsställande
sjukförsäkring, är få; var säker
på det. Det rika folket här i landet
har väl över huvud taget inga bekymmer
i fråga om trygghetsmomentet vid
inträffad sjukdom. De har det i regel
ordnat på andra vägar. Men det är
just grupperna stödjordbrukare, småbönder
och småhantverkare, vilka lever
under samma sociala förhållanden
som arbetarna, som behöver denna
uppmuntran. Mot erfarenheten av hur
dåligt det egna initiativet har verkat
hitintills tror jag att man inte bör säga
nej till detta statsbidrag, om man vill
att trygghetsmomentet skall omfatta
även dessa grupper.

Det har vidare i debatten uttalats
vissa bekymmer för att vi genom samordningen
riskerar att förlora den
olycksfallsstatistik, som vi för närvarande
har från riksförsäkringsanstalten
och de ömsesidiga bolagen. Tillåt
mig emellertid påpeka, att det nya systemet
alls inte utesluter en statistik
förd av sjukkassorna. Sjukkassorna
kommer tvärtom att få rapportera i
de enskilda fallen om det är ett olycksfall
eller inte. De svåra och känsliga
fallen är ju inte så många, att de i
egentlig mening behöver äventyra statistikens
vederhäftighet. Vi får fördelar
av att erhålla en snabbare statistik
genom sjukkassorna än vad vi
för närvarande har. Den olycksfallsstatistik,
som vi nu arbetar med, är
mer än två år gammal. Vi har — jag
vill också säga det i anledning av farhågorna
för att sjukkasseorganisationen
inte skall orka med sina uppgifter
— ändå ettusen lokala sjukkassor,
som inte är totalt bortkomna med dy -

lika ting och där omläggningen, som
herr Hagård påpekade, kommer att
innebära en rationalisering som ger
tidsutrymme för att även klara av det
statistiska problemet.

Jag har fäst mig vid, herr talman,
att man i ett par motioner har kritiserat
de kostnadsberäkningar, varpå
de sakkunniga bygger sina förslag. Man
säger rent ut helt enkelt, att man misstror
beräkningarna. Tillåt mig därför
erinra om att beräkningarna har gjorts
med så stor säkerhet som det ligger i
mänsklig makt att göra dem. De har
underställts en sakkunnig på området,
professor Wold i Uppsala, som i sitt
utlåtande, som redovisas i betänkandet,
har sagt att beräkningarna från
hans sida inte föranleder någon anmärkning.
Han påvisar visserligen
osäkerhetsmoment, som är naturliga i
sammanhanget, men han konstaterar,
att utredningen har arbetat med vida
marginaler. Jag tror följaktligen att
man inte kan komma så mycket närmare
än vad man har gjort.

Herr Hagård tog vidare upp ett par
andra synpunkter, som jag vill bemöta.
Herr Hagård gillar sjukpenningens
gradering, och han gillar samordningen
som princip, men han undrar
varför vi inte redan i dag har förslag
om läkemedelsreform och yrkesskadeförsäkring
på kammarens bord. Ja, vi
har resonerat på det sättet, att om vi
får ett riksdagsbeslut på sjukförsäkringen
har man fått den grundläggande
basen för vidare arbete med det
övriga. Ett riksdagsbeslut i dag enligt
Kungl. Maj:ts förslag skulle ge oss en
tillfredsställande grund för att utforma
läkemedelsrabatteringen och vidare
ge oss en tillfredsställande grund för
att utforma yrkesskadeförsäkringen.
Jag vill också konstatera att frågan
om invaliditetsförsäkring, frågan om
bevisföring vid olycksfallstvist, regler
för bestämmande av årlig arbetsförtjänst,
ett preciserande av vilka sjukdomar
som skall betraktas som yrkes -

10 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 23.

146

Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

sjukdomar är frågor, som kan handläggas
propositionsmässigt helt vid sidan
om sjukförsäkringsreformen.

Herr Hagård uttalade vidare vissa
farhågor för överförsäkringsrisker. Jag
nonchalerar dem inte, ty jag är medveten
om att det finns risker men i
mindre utsträckning i det på kammarens
bord föreliggande förslaget. De
finns kanske i större utsträckning därför
att man inte i detta läge har velat
lägga någon hämsko på de privata bolag,
som kan tänkas laborera med kompletterande
försäkringar till den statliga
obligatoriska försäkringen. Vi har
utgått från att här bör man inte initialmässigt
misstro de bolag, som arbetar
vid sidan om, för att vilja lura
på försäkringstagarna klara överförsäkringar.
Vi vill ge bolagen chansen
att arbeta fritt till att börja med. Men
det är alldeles uppenbart att om man
på den vägen kommer fram till överförsäkringsfenomen
får riksdagen korrigera
på den punkten, vilket det ju
inte är någon svårighet att göra.

Herr Hagård började sitt mycket intressanta
anförande med en historieskrivning
från 1946. Jag läste i går
eftermiddag igenom protokollen från
riksdagsdebatten från år 1946, och jag
skall gärna ge herr Hagård en komplimang
för ett korrekt återgivande av
vad som då hände. Herr Hagård säger
att det var en känsla av tragik 1946,
därför att vi då inte lyckades komma
fram till en samordning. Det var vidare
ytterst beklämmande att vi inte fick
försäkringen upplagd efter principen
täckning för inkomstbortfallet. Herr
Hagård säger, att under sju år har upprepade
krav på samordning aktualiserats.
Han gav vidare ett erkännande för
det arbete som har gjorts. Jag tackar
även på utredningens vägnar för de
ampla lovord, som herr Hagård kostade
på sig.

Det är klart att man efter denna ytterst
lovande introduktion hade väntat
sig en helhjärtad anslutning till för -

slaget i proposition och utlåtande. Nu
blev det inte så. Herr Hagård står för
reservationen, och det gällde för honom
att mobilisera skäl för denna. Jag
hade hela tiden en känsla av att herr
Hagård hade sovit illa de sista nätterna,
när den argumenteringen skulle
mobiliseras. Jag hade nämligen en
känsla av att herr Hagård, besjälad av
socialt intresse och ambition som han
är, hade litet svårt att acceptera, att
skattesänkningen skall gå före den sociala
reform som vi här i dag har på
riksdagens bord.

Nu har man kanske i den allmänna
debatten överdrivit reformens kostnadsverkningar.
Siffran 738 miljoner
kronor är ju skrämmande stor, och
man kan faktiskt hesitera inför den,
men emot detta bör man ju ändå sätta,
att det görs besparingar på andra områden;
jag kommer fram till det litet
senare.

När herr Hagård emellertid kom fram
till ett avslagsyrkande gjorde han det
över statsministerns inlägg i riksdagsdebatten
år 1950. Men, herr Hagård,
situationen är inte densamma i dag
som den var år 1950, i det att vi i
dag behandlar ett förslag av en annan
struktur och en annan karaktär än
år 1950. Den gamla reformen skulle,
applicerad på dagsläget, kosta staten,
låt mig säga 320 miljoner kronor. Jag
tror att det är en ganska riktig bestämning.
Den nuvarande reformen, som
herr Hagård på väsentliga punkter föredrar
framför 1946 års reform, är beräknad
att kosta staten 160 miljoner
kronor, d. v. s. hälften av den förutnämnda
summan.

Och det går inte, herr Hagård, att
föra in sådana irrationella moment i
debatten som herr Hagård vill göra,
när han säger att han tror att svenska
folket för närvarande skulle föredra
att få flera bostäder framför att få
sjukförsäkringsreformen genomförd.
Herr Hagård gav oss en liten repetition
av förra veckans bostadsdebatt

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Nr 23.

147

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

genom att tala om besvärligheterna för
de bostadslösa, men de båda begreppen
är icke utbytbara, såvitt jag kan förstå.
Vi bygger bostäder så långt våra
reala resurser tillåter, och det har ännu
inte, även om det naturligtvis har
varit åtstramat, saknats kapital till det
svenska bostadsbyggandet. Har man
klart för sig detta, att vi bygger bostäder
så långt våra reala resurser i
fråga om material och arbetskraft räcker
och att ännu inget bostadsbyggande
har hindrats på grund av brist på
kapital, då tror jag inte det är alldeles
korrekt när herr Hagård i sitt i övrigt
ytterst korrekta anförande ville ge kammaren
den föreställningen, att man har
en utbytesmöjlighet mellan sjukförsäkring
och bostadsbyggande.

Herr talman! Tillåt mig sluta detta
kanske litet långa anförande med några
allmänna reflexioner.

Det har anförts av flera talare här
i dag, att det beslut, som riksdagen nu
står inför, fyller en lucka i det sociala
reformverk för människornas trygghet,
som vi har försökt bygga här i
landet. Jag har fattat det så, att flertalet
i kammaren ansluter sig till den
tanke, som ligger bakom förslaget och
som tidigare här i dag har uttryckts
som trygghet under sjukdom. Som ett
uttryck för vad denna reform kan
komma att betyda vill jag erinra om
en sak som icke har anförts här i debatten.
För närvarande vårdar vi på
de svenska sjukvårdsanstalterna 45 000
människor på fattigvårdens bekostnad.
Självfallet kommer inte alla dessa att
befrias ifrån fattigvårdens diskriminerande
karaktär — många är kroniska
fall — men väl hälften av dem har relativt
korta vårdtider, sjukhusvistelser
understigande 90 dagar. Där kommer
sjukförsäkringen på ett ytterst påtagligt
sätt att ingripa.

Man räknar vidare med att mellan
30 000 och 40 000 familjer här i landet
har hemunderstöd från fattigvården
på grund av familjeförsörjarens sjuk -

dom. Där, ärade kammarledamöter,
sätter den obligatoriska sjukförsäkringen
in.

När man diskuterar sjukförsäkringens
kostnader — jag kommer nu tillbaka
till vad jag nyss var inne på —
utslagna som en belastning på samhällsekonomien,
och hesiterar inför
summan 740 miljoner kronor, bär man
rimligtvis avräkna de lättnader som
uppstår på fattigvårds- och socialhjälpssidan.

Man kan också i avräkning ställa
kostnaderna för den nuvarande, frivilliga
sjukförsäkringen, som ju ersätts
med den obligatoriska. Man kan göra
avräkning för den del av olycksfallsförsäkringens
utgifter, som nu tas över
på den samordnade försäkringen. Det
torde röra sig om mellan 200 och 250
miljoner kronor. Man bör vidare i vågskålen
lägga de värden, som ligger i
ett framgångsrikt bekämpande av de
samhällsekonomiska förluster, som ligger
i att den produktiva människan av
ekonomiskt tvång vansköter sin hälsa
och får sjukdomar av bestående karaktär
till nackdel för individ och samhälle.

När nu högern ensam yrkar avslag
med hänsyn till kostnaderna och sätter
en skattesänkning framför sjukförsäkringsreformen,
må det kanske tillåtas
mig att ett ögonblick granska även det
argumentet.

Det finns enligt min mening sociala
reformer av sådan vikt, att det för regeringen
och de progressivt inställda
partierna blir en bjudande plikt att
realisera dem. Det är rättvisekravet
som ligger bakom denna vår inställning.
Den är ett uttryck för vår strävan
efter social demokrati och för vår
uppfattning att vårt samhälle inte får
vara ett klassamhälle i avseende på
den sociala tryggheten. Vill man tillerkänna
de breda folklagren samma
rätt, som samhället anser sig kunna
garantera andra, hur skall man då
kunna säga nej?

148

Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

Högertalarna har anfört i debatten,
att de har varit med om en förstärkning
av folkpensionerna. Det är, menar
de, kriteriet på deras sociala intresse.
Men sjukförsäkringsreformen
vill de inte vara med om, därför att det
inte har redovisats, hur kostnaderna
skall täckas. Men, ärade kammarledamöter,
vi liar inte redovisat vilka inkomstkronor
som skall finansiera folkpensioneringsutgifterna,
vi har antagit
en tioårsplan för försvaret utan att i
detalj ha fått redovisat, vilka inkomster
som under tio år framåt skall klara
den belastningen. Varför skall man då
i dag kräva eu detaljredovisning för
hur vi skall täcka kostnaderna för den
obligatoriska sjukförsäkringen? Måste
inte helt enkelt vissa ting gå före allt
annat? Det gäller enligt vår mening
det svenska försvarets behov, såsom de
tagit sig uttryck i tioårsplanen, omvårdnaden
om åldringarna och om de
sjuka i vårt samhälle. Slår man fast
detta som det primära, får vi väl rätta
vår politik därefter. Svävar man däremot
på målet när det gäller de avgörande
premisserna, kan man ta upp
den diskussion som högern för i dag.

En lag av den omfattning det här
gäller kan naturligtvis inte vara fullständigt
färdig på alla punkter från
början. Det står inte i mänsklig förmåga
att förutse de nytillkommande
bevekelsegrunder, som kan föranleda
en justering här och var i lagförslaget.
Jag ber att få erinra om att inget av
de stora sociala reformförslag, som
antagits av riksdagen varit färdigt från
början. Vi antog en lag om semester
så sent som 1946. Vi har ändrat den
två gånger sedan dess, och riksdagen
har redan begärt ett tredje ändringsförslag
av regeringen. Vi har infört en
modern lag om olycksfallsförsäkring år
1936. Mellan 1936 och 1948 har den
ändrats elva gånger. Vi antog en folkpensionslag
1947, som vi tyckte var
relativt fullständig. Den har fram till
1952 varit föremål för sju revisioner

i den svenska riksdagen. Jag har med
dessa siffror velat bemöta de reservanter,
som kommer med förslag till ändringar
av den ena eller andra detaljen
med den underliggande uppfattningen,
att det hela måste vara färdigt med en
gång. Det verkliga livet är inte sådant.
Vi kommer att få ändra på denna lag
flera gånger. Men det väsentliga och
avgörande hoppas jag att kammaren
skall kunna ena sig om i dag.

Flera talare har uttalat glädje och
tacksamhet över det beslut man förväntar
senare här i dag. Jag behöver
inte understryka, att jag alldeles särskilt
känner glädje över det beslut, som
jag hoppas skall fattas. Jag har nog
tyckt att det varit på tiden för oss att
få denna fråga ordnad. Vid en internationell
jämförelse har vi stått oss
ganska illa. Belgien införde obligatorisk
sjukförsäkring redan 1944. Frankrike
införde en lag därom år 1930 och
gjorde stora förbättringar på den 1945.
Norge införde obligatorisk sjukförsäkring
1909 och har sedan gjort en rad
förbättringar. Storbritannien införde
denna försäkring 1911 och omarbetade
den genomgripande år 1948. Tyskland
införde den obligatoriska sjukförsäkringen
på Bismarcks tid. Det är på tiden,
ärade kammarledamöter, att vi tar
oss samman, så att vi inte kommer allt
för mycket efter.

Jag skall, herr talman, sluta med att
rubricera denna dag som en märkesdag
i den svenska riksdagens på sociala intressen
och ambitioner ärorika historia.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag måste säga att när
statsrådet här gör gällande att de som
är motståndare till det 20-procentiga
tillägget skulle vara besjälade av avundsjuka,
är detta ett väl långsökt argument.
Det hade varit bättre, om statsrådet
hade erkänt att det skett en lapsus
i detta avseende. Jag vill än en
gång understryka att i och med att
tilläggsförsäkringen för de anställda

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Nr 23.

149

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

blir obligatorisk mister dessa statsbidraget,
medan andra grupper, som får
en frivillig tilläggsförsäkring, får behålla
det 20-procentiga tillägget. Jag
är inte på något sätt avundsjuk mot
hantverkare, skogsbönder, butiksinnehavare
och andra sådana grupper, men
jag anser det rimligt att arbetargrupper,
som också har att kämpa med
svårigheter i ekonomiskt avseende, får
samma förmåner som dessa andra
grupper.

Jag har velat protestera mot statsrådets
karakteristik, när han säger att
det i detta fall skulle vara fråga om
avundsjuka. Om statsrådet vill vara
med om statsbidrag till en obligatorisk
tilläggsförsäkring för både arbetare och
andra grupper, skall jag gärna stödja
honom.

Herr HAGÅRD (h) kort genmäle: Herr
talman! Av vad socialministern sagt
framgår klart, att han har samma mening
som jag beträffande väsentliga delar
av det föreliggande förslaget, och
jag har nu närmast begärt ordet för
att göra en liten randanmärkning.

Statsrådet förklarar att riksdagen inte
nödvändigtvis behöver föreläggas några
mer preciserade uttalanden om hur
yrkesskadeförsäkringslagen liksom inte
heller bestämmelserna för läkemedelsersättningen
skall utformas. Men när
det gäller så pass stora frågor som
dessa, brukar vi ju här i riksdagen
kräva att få del av något mer än bara
konturerna av det hela. Statsrådet måste
nog också vid närmare eftersinnande
godta den uppfattningen, att det hade
varit önskvärt med litet större klarhet
i detta avseende.

Jag har inte, herr socialminister, sovit
illa om nätterna på sista tiden —
det har som vanligt varit mig förunnat
att sova gott. Jag har nämligen inte i
detta sammanhang behövt söka så mycket
efter argument, ty jag har, trots allt,
en deciderad mening i ekonomiska

ting. Jag måste dock erkänna att jag
hlev både förbluffad och djupt besviken,
när jag fann att man inte skulle
kunna förverkliga denna reform, som
jag för min del liksom högerpartiet i
övrigt så länge har eftersträvat, utan
att företaga en skattehöjning. Regeringen
har ju själv sagt, att man i nuvarande
läge inte kan företaga någon sådan,
och det har riksdagen varit överens
med regeringen om.

Jag har också, herr socialminister,
kunnat sova gott därför att jag vet att
en bordläggning på kort tid av förslaget
till sjukförsäkring inte kan betyda
sä mycket i det stora hela taget. Den
sjukförsäkring av frivillig art, som för
närvarande finns, ger dock tillsammans
med den hjälp, som i andra sammanhang
lämnas, omkring SO procent av
medborgarna ett sådant stöd vid sjukdom,
att behovet av den nya sjukförsäkringen
inte är så överhängande som
man har velat göra gällande. Jag tror
nog att herr socialministern, när han
i sin kammare tänker över saken, ger
mig rätt på den punkten. Men trots
detta skall man nu prompt fixera ett
datum för reformens genomförande.

Socialministern säger att det föreliggande
förslaget har en helt annan struktur
än den sjukförsäkring, som statsministern
år 1950 talade om. Men statsministern
gick då inte alls in på frågan
om försäkringens konstruktion, utan
han gjorde en deklaration beträffande
det ekonomiska läget, som då nödvändiggjorde
ett förnyat uppskov, vilket
uttalande precis stämmer med den uppfattning
som vi i dag har beträffande
de samhällsekonomiska förhållandena.

Det som för mig är det avgörande är
att socialministern, när han här talar
om behovet av en obligatorisk sjukförsäkring,
samtidigt nödgas öka skattebördan.
Statsrådet har ju tyvärr inte
velat närmare i detalj belysa, hur han
för sin del tror att man kan lösa problemet
om finansieringen, utan det
måste, om jag förstod honom rätt, bli

150

Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

fråga om en skatteökning redan vid
nästkommande riksdag.

Slutligen vill jag, herr socialminister,
understryka att högerpartiet lika väl
som socialministern vill förverkliga den
viktiga sociala reform som det här gäller.
Vi har ställt oss solidariska med
alla meningsyttringar i sådan riktning,
men å andra sidan är det enligt vår
uppfattning ingenting som hindrar att
detta förverkligande får anstå ett ögonblick,
så att man hinner ordna den finansella
sidan av saken.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp)
kort genmäle: Herr talman! Socialministern
förutsätter att administrativa
myndigheter skall rätta sig efter de direktiv
beträffande skogskörarnas yrkesskadeförsäkring,
som har lämnats
i propositionen och som andra lagutskottet
har godkänt. Jag tror att statsrådet
Sträng går väl långt, när han betraktar
försäkringsrådet som en administrativ
myndighet. De jurister som
jag har talat med anser att försäkringsrådet
är en specialdomstol. Det finns
för övrigt många andra yrkesgrupper,
som i anställningshänseende är jämställda
med skogskörarna.

I anledning av att departementschefen
och andra lagutskottet anknyter till
det civilrättsliga arbetstagarbegreppet,
sådant det tolkas i semesterlagen, vill
jag erinra om vad som i bondeförbundets
motion av år 1950 har sagts beträffande
skogskörarnas semesterrätt i
egenskap av arbetstagare. I motionen
framhölls bland annat, att det torde
med hänsyn till högsta domstolens nu
avkunnade dom bliva nödvändigt att
lagstiftningsvägen få till stånd ett klarläggande
av denna fråga, därest riksdagens
tidigare gjorda uttalande rörande
skogskörarnas rätt till semesterersättning
skall vinna tillämpning i praktiken.
Detta synes kunna ske genom klarare
definition av arbetstagarbegreppet
i semesterlagen. — Denna motion
var bland annat undertecknad av två

av socialministerns nuvarande regeringskolleger.

Herr talman! Med anledning av att
socialministern inte svarat på mina frågor
hemställer jag, att kammaren måtte
godkänna utskottets motivering på s.
63 och 64 angående arbetstagarbegreppet,
med den ändring däri, som föranleds
av bifall till det i motionen II: 587
av mig framförda förslaget, att riksdagen
vad gäller de beroende arbetstagarnas
tillhörighet till den blivande yrkesskadeförsäkringen
uttalar sig mot
den begränsning av försäkringstillhöriglieten
på sätt i propositionen föreslagits
och i stället förordar de beroende uppdragstagarnas
inordnande under försäkringen
i fråga.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG: Herr talman! Herr
Christenson i Malmö har frågat mig
när man kunde förvänta, att ett förslag
om de beroende arbetstagarna
skulle ligga på riksdagens bord. Såsom
utskottet redovisat, övervägs frågan av
den sittande arbetstidsutredningen.
Denna utredning har lovat mig att avsluta
sitt arbete under 1953. Under sådana
förhållanden borde det vara praktiskt
möjligt att relativt snart förelägga
riksdagen ett förslag.

Herr LARSSON i Hedenäset (bf):
Herr talman! Det är givetvis litet otacksamt
att få ordet strax efter herr statsrådets
anförande. Jag skall emellertid,
då jag dels bar väckt en motion i anledning
av den föreliggande propositionen,
dels haft tillfälle att följa frågan
under utskottsbehandlingen be att
få göra några reflexioner. Jag skall
därvid begränsa mig till tre avsnitt av
lagförslaget.

I folkpartiets motion liksom i den reservation,
som har avgivits av herr Jacobsson
i Igelsbo m. fl., bar man yrkat
avslag på förslaget om ett 20-procentigt
statsbidrag till den frivilliga tilläggsförsäkringen.
På samma gång som jag

Onsdagen den 27 maj 1953 fm. Nr 23. 151

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

ger min anslutning till de synpunkter
som här av socialministern framförts
rörande de små företagarna och deras
intressen, skulle jag också vilja passa
in i bilden ett som det förefaller mig
väsentligt moment. Det råder tvekan
huruvida de beroende arbetstagarna
skall komma in under den obligatoriska
försäkringen. Det är osäkert i vilken utsträckning
de ens kommer in under yrkesskadeförsäkringen.
Likväl rör det sig
här om personer, som arbetar under
ungefär samma villkor som de löneanställda.
Man kan befara att det kommer
att uppstå en del gränsfall vid tillämpningen
av den obligatoriska försäkringen,
varför det måste vara angeläget att
företa en komplettering, så att dessa
människor får möjlighet att teckna en
frivillig försäkring och utan allt för
höga premier.

Jag har sedan, herr talman, inte kunnat
undgå att ta del av behandlingen
av denna fråga vid 1946 års riksdag.
När man jämför vad som skedde då
med behandlingen av de olika förslag
som här föreligger, kan man inte undgå
att få en rätt förvirrad bild. 1946 års
riksdag fattade under anslutning från
samtliga de fyra demokratiska partierna
ett principbeslut om sjukförsäkringen.
I fråga om en del detaljer framfördes
avvikande önskemål. Högern ville
för sitt vidkommande enligt vad som
här understrukits dels ha en komplettering,
så att en differentierad sjukpenning
skulle kunna erhållas allt efter
vederbörandes inkomster, dels också få
en samordning med andra sociala anordningar,
framför allt med olycksfallsförsäkringen.
Jag har kanske inte
tillräcklig erfarenhet i denna församling,
men jag kan inte undgå att vara
förvånad över hur man, då det föreliggande
förslaget i realiteten ju innebär
ett beaktande av de synpunkter och de
detaljönskemål som framfördes 1946,
kan yrka avslag på vad man 1946 hade
godkänt. Jag undrar för att nu travestera
ett känt uttryck, om man inte ber

Gud bevara sig för att få igenom sina
förslag.

På en punkt kan jag inte anse annat
än att förslaget innebär en principiell
försämring jämfört med vad som beslöts
1946. De barntillägg som då beslöts
skulle utgå med ett visst belopp
per barn oavsett familjens storlek. I
det föreliggande förslaget är emellertid
konstruktionen av barntillägget sådan,
att det för ett till två barn skall utgå
med en krona, för tre till fyra barn
med två kronor och för fem eller flera
barn med tre kronor. Barntillägget är
följaktligen maximerat till tre kronor.
Detta innebär i realiteten, att barntillägget
till enbarnsfamiljer kommer att
utgå med 1 krona om dagen, till tvåbarnsfamiljer
med 50 öre per barn, till
trebarnsfamiljer med omkring 66 öre,
till fyrbarnsfamiljer med 50 öre, till
fembarnsfamiljer med 60 öre och sedan
med undan för undan sjunkande
belopp — 50 öre, 43 öre, 37 öre, 33 öre
o. s. v. Det kan inte hjälpas att det
förefaller, som om man här i alltför
stor utsträckning beaktat försäkringsprincipen
och bortsett från de stora
kostnader och besvärligheter, som vållas
icke minst barnfamiljerna vid sjukdom
och arbetsoförmåga. Man kan inte
komma ifrån att en sådan utformning
kommer att verka mycket olika i olika
delar av landet, beroende på barnfamiljernas
storlek.

Såvitt jag kunnat finna av tillgänglig
statistik, så är i Stockholms stad
ungefär 60 procent av barnfamiljerna
enbarnsfamiljer. De återstående cirka
40 procenten har fler än ett barn. För
Norrbottens vidkommande är läget nästan
det motsatta. Följaktligen skulle
där 60 procent av barnfamiljerna komma
i en missgynnad ställning.

Jag kan inte undgå att påminna om
att vi för några veckor sedan här fattade
ett beslut beträffande arbetslöshetsförsäkringen
som innebar att barntillägg
skulle utgå med 1 krona 50 öre
per barn och dag. Jag är medveten om

152

Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

att dessa försäkringar inte är helt analoga
— det gällde då en annan bestämmelse
i fråga om karenstid och även
om antalet dagar per vecka, för vilka
hjälp utgår — men trots detta måste
det dock vara ett erkännande av principen
att omkostnaderna skall stå i
relation till antalet barn i familjen.
När vi så mycket diskuterar om samordning
här — en samordning, som
för övrigt föreslås i propositionen och
säkerligen medför betydande fördelar
icke minst för jordbruksbefolkningen
— har jag svårt att finna annat än att
det skulle vara angeläget att även samordna
dessa detaljer i två olika socialförsäkringar,
som bestäms vid samma
riksdag.

Jag skall, herr talman, nöja mig med
vad jag bär anfört. Jag ber till sist endast
att — med undantag för 24 § i det
föreliggande förslaget — få yrka bifall
till de olika punkterna i utskottets förslag
— alltså även beträffande karenstidens
längd. Beträffande 24 § ber jag
att få yrka bifall till den av herr Nerman
m. fl. avgivna reservationen.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Fru NILSSON (k): Herr talman! Att
den reform som nu ligger på riksdagens
bord är efterlängtad och i vissa
avseenden innebär ett stort framsteg
bör noteras. Även om den innehåller
vissa brister betraktar vi den som ett
framsteg och ett resultat av en enhällig
opinion, som krävt att den allmänna
sjukförsäkringen skall bli verklighet.
Mycket återstår dock innan reformen
blir tillfredsställande för arbetarna. De
kommer att sakna den av staten betalda
läkar- och sjukvården. De kommer att
bli besvikna över krånglet med delbetalningen
av resorna från och till sjukhusen.
De kommer inte att finna någon
rättvisa i att den familj, som har två
barn, får 1 krona i bidrag för barnen,
medan den som har ett barn också får
1 krona i bidrag. Man kommer också

att undra över rättvisan i att en familj
med fyra barn får 2 kronor, medan
en familj med tre barn också får
2 kronor, och att en familj med fem
barn får 3 kronor, medan den som har
mer än fem barn inte kan få mer än 3
kronor. Det skulle vara både lättfattligare
och rättvisare att bidraget utgår
med 1 krona för varje barn, vilket också
kommunisterna föreslår.

Alla arbetare, som råkat ut för olycksfall
i arbete eller yrkessjukdom och har
en inkomst under 5 000 kronor, kommer
inte att uppskatta den försämring,
som propositionen innebär för dessa.
De kommer att som en följd av de allt
större skatte- och försäkringsavgifterna,
som drabbar medborgarna, i största
omfattning stödja kommunisternas förslag
om att arbetsgivarna vid finansieringen
av reformen inte skall komma
undan med 1,1 procent av utgående lönesummor
utan minst bör betala 3 procent.

Den sjukförsäkringsreform, som nu
behandlas, bygger sin finansiering i huvudsak
på försäkringsavgifter. Enligt
förslaget skall medborgarna själva betala
44 procent av reformens kostnader,
staten skall betala 29 procent och arbetsgivarna
27 procent.

I jämförelse med 1946 års beslut innebär
det föreliggande förslaget en försämring
på en väsentlig punkt: kostnaderna
för sjukvården, som enligt 1946
års beslut helt skulle betalas av staten,
skall i hittillsvarande omfattning bestridas
av försäkringstagarna själva.
Härvidlag anföres som skäl, att man
vill minska statens utgifter för denna
reform. Det bör dock framhållas att det
belopp, som erfordras för fasthållandet
vid 1946 års beslut, ingalunda är oöverkomligt.
Enligt pensionsstyrelsens beräkningar
belöper sig denna utgift på
66 miljoner kronor. Jag anser att denna
summa icke bör hindra att sjukhusvården
bestrides av statsmedel, vilket vi
också yrkar i motionen.

Vad det gäller ersättning för läkar -

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Nr 23.

153

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

vård bör ersättning jämväl utgå för
resor till och från läkare, vilket också
är ett förslag som vi anser vara berättigat.

Sedan principbeslutet om den obligatoriska
sjukförsäkringen fattades 1946
har i flera sammanhang önskemål framkommit
att den borde omfatta fria glasögon.
För personer i små inkomstförhållanden
är det en kännbar utgift att
skaffa sig glasögon. Många har inte råd
att ikläda sig denna utgift, även om
den obestridligt är nödvändig för vederbörandes
arbetsförmåga och risker
föreligger att synförmågan försämras.
Att det sedan tas oskäliga priser för
glasögon är en sak, som jag vill påtala
i detta sammanhang. Läser man kartellregistret,
får man kännedom om vilka
normer man går efter när man prissätter
glasögon. Jag anser, att godkänner
man detta förhållande från statsmakternas
sida, bör man låta fria glasögon
ingå i sjukreformen. Jag citerar ur registret:
»Huvudreglerna för kalkyle ringen

är följande. För glasögoninfattningar
uttages ett försäljningspris motsvarande
tre gånger inköpspriset då
detta utgör 6 kronor eller mindre, samt
två gånger inköpspriset då detta utgör
25 kronor eller mer. Vid inköpspris
mellan 6 och 25 kronor kalkyleras försäljningspriset
enligt glidande skala
från tre till två gånger inköpspriset.
Försäljningspriset på glasögonglas är
enligt kalkylationstabellen som regel
två gånger högre än inköpspriset, vartill
lägges arbetskostnader.» Det nu anförda
får räcka som motivering till yrkandet
om att fria glasögon skall innefattas
i den allmänna sjukförsäkringen.

Vi föreslår vidare att begravningshjälp
bör ingå i den allmänna försäkringen.
Kostnaderna för begravning är
betungande för de flesta. Det är inte
bara sorgen efter eu bortgången anförvant
utan ofta också ekonomiska svårigheter,
som lägger sten på bördan
en sådan gång. Visserligen kan det anföras,
att det finns möjligheter att an -

sluta sig till begravningskassor, men
här har man att göra med psykologiska
moment som hindrar en mera allmän
anslutning. I vår motion yrkas på
att hjälp till begravningskostnader skall
utgå med en summa på 500 kronor.
Detta är också välmotiverat.

Vad sedan gäller finansieringen av
den allmänna sjukförsäkringen är fördelningen
av kostnaderna för densamma
otillfredsställande. Som tidigare anförts
skall medborgarna själva betala
44 procent av reformens kostnader, staten
skall betala 29 och arbetsgivarna
bara 27 procent.

Det antydes i propositionen, att de
29 procenten som staten skall erlägga
kan leda till nya skattehöjningar. Jag
vill i detta sammanhang erinra om att
förbättringarna för folkpensionärerna,
vilka förbättringar ingen kan ha något
emot, även till en del finansieras försäkringsvägen.
Således kommer skattebetalarna
att nästa år få vidkännas en
utgiftshöjning för pensionsavgifterna
med ända upp till 80 procent jämfört
med tidigare pensionsavgifter. Beträffande
finansieringen av arbetslöshetskassorna
får den enskilde kassamedlemmen
betala ända upp till 68 procent
av kostnaderna själv. Det leder till
ganska avsevärda förhöjningar av fackföreningsmedlemmarnas
veckokontingenter.
Kommer nu ökade pensionsavgifter
och höjd indirekt statlig skatt
att finansiera statens 29 procent för
sjukförsäkringsreformen, tror jag de
flesta fått klart för sig vilka farliga
vägar regeringen slagit in på när det
gäller att finansiera beslutade och kommande
reformer.

Kommunistiska partiet har föreslagit,
att socialvårdspolitiken måtte förenklas
i så måtto, att staten övertager hela
ansvaret för alla grenar av socialvårdspolitiken
samt att kostnaderna fastställs
genom en graderad skala, enligt
vilken inkomsttagaren för betala en socialvårdsavgift,
baserad på inkomsten.
Inte minst administrationsarbetet skulle

154

Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

kunna avsevärt förbilligas och förenklas
genom att man sammanför alla
hjälpbehov under ett enda statligt organ
med kommunala underorgan som
närmast verkställande. Den nuvarande
vägen är icke framkomlig och hållbar.
Nya hjälpbehov växer ständigt fram.
Kraven på trygghet växer allt starkare.
Följden har också blivit att landets
socialvårdspolitik kommit att likna en
djungel av bestämmelser, där den behövande
sannerligen inte har det lätt
att finna sig till rätta. Det måste vara
ett behov hos ansvariga socialvårdsmän
att verkligen komma till rätta med det
lapptäcke som nu heter socialvårdspolitik
här i landet, att förenkla och förbilliga
det hela och därmed också äntligen
komma fram till en verkligt effektiv
socialvårdspolitik för alla medborgare,
som ger medborgarna en inkomst
— socialersättning — som är tillräcklig
för att medge en ur hälso- och
kulturella synpunkter godtagbar livsföring
och utbetalas vid sådana inkomstbortfall,
som betingas av ålderdom,
sjukdom, olycksfall, arbetslöshet,
graviditet eller andra inträffade situationer.

Fördelen med att lösa socialvårdspolitiken
på sätt som jag här i grova
drag anfört är uppenbar. Det skulle ge
alla medborgare garantier för en minimistandard,
det skulle skapa, om kanske
inte en fullständig så dock en betydligt
bättre trygghet än som någonsin
kan anskaffas på de grundvalar som
vår socialvårdspolitik nu bygger på, och
det skulle därtill bli billigare för såväl
staten som de enskilda medborgarna
och effektivare.

Jag anser sålunda att all socialvårdshjälp
för läkar- och sjukhusvård samt
fri medicin borde finansieras medelst
skatter enligt en progressiv skala. Denna
finansieringsform måste för alla
mindre inkomsttagare te sig smakligare
och rättvisare än den väg som regeringen
och övriga partier alltmer börjar
beträda, nämligen försäkringsvä -

gen. Denna senare metod, att medborgarna
skall betala beslutade reformer
medelst personliga försäkringsåtaganden,
ställer de mindre inkomsttagarna i
ett sämre läge än de övriga medborgarna.
Den skapar för de mindre inkomsttagarna
många betungande extrautgifter.

I trots av de brister detta reformförslag
innehåller vill jag ändå framhålla
betydelsen utav detsamma. Även om det
finns betydligt bättre vägar att gå för
att lösa vårt lands sjukvårdsfrågor, ansluter
vi oss till förslaget om den allmänna
sjukförsäkringsreformen med de
ändringar, som har föreslagits i motion
nr II: 593.

Jag hemställer beträffande den allmänna
motiveringen om bifall till utskottets
motivering med de ändringar,
som föranleds av bifall till motionerna
1:482 och 11:593, och beträffande
punkt B om bifall till utskottets hemställan
med de ändringar, som föranleds
av bifall till motionerna I: 482 och
II: 593 beträffande 14, 15, 16, 17, 18,
22, 24, 26, 33, 34, 35 och 38 §§.

Herr NIHLFORS (fp): Herr talman!
Jag skall i detta mycket viktiga spörsmål,
som gäller en avsevärd förbättring
av den av riksdagen på sin tid antagna
sjukförsäkringslagen, endast uppehålla
mig vid ett par frågor, som i
och för sig är betydelsefulla men som
dock inte berör hela problemkomplexet.

Jag börjar då med att erinra om statsrådet
Strängs uttalande nyss, att det nu
var avsikten att sätta som mål genomförandet
av en folkförsäkring. Det skulle
inte vara en kroppsarbetarförsäkring,
alltså något slags klassförsäkring, på
sjukförsäkringens omt-åde utan en allmän
folkförsäkring. Detta medförde,
menade statsrådet, att man inte kunde
undantaga alltför många grupper från
sjukförsäkringen, grupper som kanske
redan hade lika goda eller ännu bättre
förmåner. Han ansåg att anpassningen

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Nr 23.

155

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

till de nya förhållandena finge ske förhandlingsvägen
så småningom inte bara
för sådana privatanställda, som har relativt
goda förmåner vid sjukdom, utan
också för stats- och kommunalanställda,
som enligt propositionen och utskottet
tills vidare skall stå utanför
den nya lagen.

Jag delar statsrådet Strängs uppfattning
att det är ett verkligt betydelsefullt
mål som man sätter sig före, när
man nu skall genomföra en försäkring
av denna vida omfattning. Man kan
säga att det är ett steg i rätt riktning
för att få bort vissa klassbarriärer. Jag
anser dock, på samma sätt som TCO
har redovisat i sitt yttrande över utredningsförslaget,
att möjligheter bör
beredas vissa löntagargrupper på den
privata arbetsmarknaden, i fråga om
vilka det klart framgår att de har avtal
som är fördelaktigare än den nya
sjukförsäkringen, att undantagas från
lagen. Vad man här närmast tänker på
är alltså klart avgränsade grupper av
löntagare som t. ex. bank- och försäkringstjänstemän.
Det är ju inte meningen,
anser jag, att när en förbättring för
sådana grupper av arbetstagare, som
haft det sämre, skall ske, så åstadkommer
man försämringar för andra
grupper.

Det är klart att man, såsom herr
statsrådet också antydde, kan tänka
sig möjligheten av påbyggnadsavtal
ovanpå den obligatoriska sjukförsäkringen,
men jag anser att läget för de
grupper på arbetsmarknaden, som redan
nu har relativt fördelaktiga avtal
om sjuklön, blir avsevärt försämrat om
de ej får möjlighet att undantagas från
den föreslagna lagstiftningen.

Jag går sedan över till att något beröra
arbetsgivarbidraget. Det har som
bekant klart sagts ifrån av riksförsäkringsanstalten
och arbetarskyddsverket
redan under remissbehandlingen, att
det med hänsyn till arbetarskyddet kan
vara förenat med besvärligheter att förverkliga
det föreliggande förslaget. Jag

vill erinra om att riksförsäkringsanstalten
i sitt remissyttrande, som finns
delvis återgivet i propositionen 178 på
sidorna 114—115, har fäst uppmärksamheten
på att anstalten likaväl som
de ömsesidiga försäkringsbolagen för
försäkring mot olycksfall i arbete har
möjlighet att specialtariffera de större
företagen och genom premiesättningen
åstadkomma en många gånger välbehövlig
stimulans för arbetarskyddsverksamheten.

Statsrådet har framhållit såväl i propositionen
som i sitt anförande i dag,
att man inte bör överdriva möjligheterna
att med hjälp av differentiering eller
på annat sätt stimulera till arbetarskyddsåtgärder.
Han anser att det finns
andra faktorer, som i första hand kommer
i blickpunkten. För närvarande,
sade socialministern, betalar arbetsgivarna
i genomsnitt 0,9 procent av lönesumman
i olycksfallspremie. I fortsättningen
är det meningen att 0,4 procent
av lönesumman skall ingå som en premie
i arbetsgivarbidraget och 0,5 procent
av lönesumman utgå som premie
för den yrkesskadeförsäkring, som är
avsedd att läggas på sjukförsäkringen
och som blir i huvudsak av invalid- och
dödsfallskaraktär.

Detta är, som kammaren förstår, medeltal.
För närvarande rör man sig med
en premiesättning, som varierar från
relativt låga belopp upp till exempelvis
7 å 8 procent av lönesumman. För företag
som har en sådan verksamhet, att
riskförhållandena för närvarande nödvändiggör
en sådan hög premiesättning,
uppstår en opåräknad fördel, när
man nu går över till att betala ett arbetsgivarbidrag
på 1,1 procent, som inkluderar
kostnaderna för en sjukförsäkring,
och ovanpå lägger en olycksfallspremie,
som är i runt tal blott hälften
av den nuvarande och som är avsedd
att täcka dels de långvariga
olycksfallen, där sjukdomstiden räcker
över 90 dagar, dels livräntorna för invaliditets-
och dödsolycksfall. Det blir

156

Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

otvivelaktigt en plötslig ekonomisk fördel
för dessa företag genom den nya
ordningen. Samtidigt sker genom det
odifferentierade arbetsgivarbidraget en
skärpning av kostnadsläget på detta
område för företag, som har låg risk.

Jag tror det hade varit tacknämligt,
om departementschefen vid sitt ställningstagande
tagit hänsyn till vad remissinstanserna
framhållit. Till dem
får jag även räkna Arbetsgivareföreningen,
som ju betonar att den möjlighet,
som föreligger till premienedsättning,
utgör ett incitament till ökade
insatser inom arbetarskyddet, när
åtgärder från arbetsgivarens sida kan
påverka olycksfallsfrekvensen nedåt.

Statsrådet sade att han för sin del
inte trodde att en arbetsgivare, om han
finge erlägga en femma eller en tia per
år mindre i premie, skulle fördenskull
göra något extra på arbetarskyddets
område. Jag hoppas att herr statsrådet
därvid tog till ett en smula överdrivet
exempel. Det rör sig nämligen i regel
om mycket större belopp vid differentiering
av premierna för olycksfallförsäkringen.
Om statsrådet exempelvis
hade läst riksförsäkringsanstaltens remissyttrande
en gång till, kunde han
där ha återfunnit uppgifter om att man
i ett företag erhållit en premiesänkning
med 100 000 kronor på grund av
de åtgärder man förmått detta företag
att sätta i gång på arbetarskyddets område.

Herr Bengtsson i Varberg sade, att
inte skall man väl gå till en arbetsgivare,
som är försumlig med sitt arbetarskydd,
och säga att han skall få sänkning
av premien, om han bättrar på
det. Nej, det är givet att man inte bär
sig åt på det sättet från de instansers
sida, som har hand om delta. En försumlig
arbetsgivare får betala högre
premier än andra företag, som håller
en god standard, och de som gör detta
kan uppmuntras med speciella nedsättningar.
Det finns, kan man säga, strålande
exempel på vad en verksamhet

på detta område från statliga myndigheters
sida kan uträtta. Utan att nämna
några namn eller några siffror, som
kan identifiera företaget —• ty det skulle
kanske inte vara tillåtet här — kan
jag nämnda följande. Ett företag hade
en olycksfallsfrekvens 1949 och 1950
på cirka 21 olycksfall per 100 årsarbetare.
Företaget blev intresserat för att
försöka få ned olycksfallsfrekvensen,
och man anställde i maj 1951 särskild
teknisk personal för detta ändamål. Redan
för 1951 kunde man konstatera,
att olycksfallsfrekvensen minskat till

15,8 olycksfall per 100 årsarbetare. Man
kan säga att säkerhetsarbetet därefter
satte in med full kraft. 1952 sjönk
olycksfallsfrekvensen till 6,5 olycksfall
per 100 årsarbetare. Två år tidigare
var det, som jag nämnde nyss, cirka
21 olycksfall per 100 årsarbetare. Det
är ju en fullkomligt fantastisk nedpressning
av olycksfallsfrekvensen.

Det kan ju finnas olika faktorer som
påverkat detta, men en av de viktigaste
var just insättandet av speciella säkerhetsåtgärder,
som inte med den nuvarande
lagstiftningen var erforderliga
på detta område men som resulterade i
all företaget kunde erhålla en premienedsättning
på grund av det goda resultatet.

Nu säger man kanske, att det finns
möjlighet att differentiera premierna
när det gäller tiden efter samordningen.
Men det är ofta så — det visar den
statistiska erfarenheten — att invaliditetsfrekvensen
är relativt oberoende av
företagets art. I det av mig åsyftade företaget
har invaliditetsfrekvensen icke
sjunkit utan hållit sig vid samma antal
fall i en följd av år.

Jag skulle tro, att lika väl, som man,
som herr statsrådet har sagt, inte skall
överdriva betydelsen av möjligheterna
att förmå arbetsgivare att tillgodose
arbetarskyddssynpunkterna, skall man
å andra sidan inte heller nonchalera
de möjligheter, som man kan ha till
stimulans av olika slag. Jag anser det

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Nr 23.

157

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

skulle vara till fördel, om man hade
möjligheten att differentiera arbetsgivarbidraget
och därmed ge en extra
stimulans. Riksförsäkringsanstalten har
i detta hänseende framhållit, att ett sätt
alt göra en sådan differentiering vore,
att statsbidraget delades upp i två delar,
en i förhållande till lönesumman
bestämd, för alla arbetsivare lika del,
som avser sjukhjälpen, och en annan,
som avser skador, varvid den senare
delen skulle vara variabel med hänsyn
till olycksfallsrisken.

Nu har ju utskottet särskilt strukit
under, och det bär bekräftats av statsrådet,
att han tydligen är med om den
saken, att man inte får eftersätta olycksfallsstatistiken.
Det är tydligen meningen,
att man på sjukkassestadiet skall
lägga grunden för en olycksfallsstatistik,
som efter vad jag kan förstå tydligen
skulle bli bättre än den nuvarande,
åtminstone i det avseendet, att
den snabbare skulle kunna sammanställas
och komma till användning. Avsikten
är naturligtvis att man framför allt
hos yrkesinspektionen skall presentera
det material, som man fått fram genom
denna statistik hos sjukkassorna, och
sedan skall yrkesinspektionen sätta in
sin kraft på att rätta till missförhållanden
där man märker, att sådana föreligger.
Jag tror för min del att en sådan
statistik även skall kunna användas
för en låt vara kanske inte finslipad
utan relativt schematisk men dock
fördelaktig differentiering av arbetsgivarbidraget.
Det har sagts, att när man
inte har någon statistik, kan man inte
heller differentiera arbetsgivarbidraget.
Nu är det tydligen avsikten, att en
sådan statistik skall finnas kvar. Utskottet
har talat om en god olycksfallsstatistik.
Jag förutsätter därför, att
den då även skall kunna bli användbar,
om man vill i en framtid differentiera
arbetsgivarbidraget trots den negativa
inställningen därtill i dag.

Jag nämnde förut den betydelse, som
man dock erfarenhetsmässigt har fun -

nit föreligga genom möjligheterna att
differentiera dessa bidrag. Jag* vill
komplettera detta med att säga, att man
enligt min mening även kan differentiera
uppåt för företag med hög olycksfallsrisk.
Det är tveksamt, om man verkligen
skall låta företag med låg olycksfallsrisk
betala på sådant sätt att man
slår ut riskerna på alla företag. Jag
tror att det har vuxit in i det allmänna
medvetandet inom företagarvärlden,
att företag inom en yrkesgrupp skall
bära riskerna inom den yrkesgruppen.
Det är ju då ganska onödigt, att nu slå
sönder en sådan uppfattning, som har
vunnit burskap, och gå över på en så
schematisk linje, som här föreslås.

Herr talman! Detta var några synpunkter,
som jag skulle kunna komplettera
ytterligare. Jag skall emellertid när
det gäller arbetarskyddets effektivisering,
som herr statsrådet förklarade vara
någonting, som kanske var i vardande,
bara nämna som en liten ganska olustig
detalj, att statsrådet Sträng själv vid
årets riksdag har lagt fram ett förslag,
som medför ett mindre effektivt utnyttjande
av yrkesinspektionens inspekterande
personal. Han har nämligen i
den proposition, som avser anslag till
reseanslag till yrkesinspektionen, skurit
ned det av inspektionen äskade anslaget
rätt väsentligt.

Det är ju så att, om man har en yrkesinspektion,
som är uppbyggd med
ett visst antal inspektörer och biträdande
personal, och vill hålla organisationen
fullt sysselsatt med det arbete
den är ålagd att utföra, måste det också
finnas medel för resor. Nu kunde
man konstatera, att samtidigt som man
i en interpellationsdebatt här i kammaren
på tal om arbetarskyddet beklagade,
att det fanns brister i dess effektivitet,
så beslöt kammaren enligt Kungl. Maj:ts
förslag ett väsentligt lägre reseanslag
för nästa budgetår. Mot det kan man
säga, att det finns möjlighet för inspektionen
att hos Kungl. Maj:t begära utökning
av anslaget, och den möjlighe -

158

Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

ten finns ju otvivelaktigt. Men faktum
är, att en myndighet naturligtvis i första
hand måste lägga upp sin plan för
inspektionsverksamheten efter det anslag
man fått på ordinarie väg och att
den inte utan vidare kan utgå ifrån
att det skall kunna utverkas ett tillägg
mot slutet av nästa budgetår. Jag har
velat vid detta tillfälle framföra dessa
synpunkter, ty jag tycker, att ibland
kan man konstatera, att den ena handen
inte vet vad den andra gör.

Jag förmodar, att den översyn som
nu är utlovad i fråga om arbetarskyddsverksamheten
och yrkesinspektionen
kommer till stånd ganska snart och att
man från departementets sida försöker
på ett välvilligt sätt och kanske även
genom eget initiativ hjälpa yrkesinspektionen
i dess inspekterande verksamhet,
så att inte den situationen uppstår,
att man har folk, som skulle kunna
göra en insats med sin sakkunskap på
fältet men som i stället sitter kvar på
sina tjänsterum, därför att yrkesinspektionen
inte har pengar för att sända ut
vederbörande till företagen, som behöver
inspekteras.

Herr talman! Jag vill ännu en gång
framhålla något som kanske sagts förut,
nämligen att den differentiering av
arbetsgivarbidraget som föreslås av
folkpartireservanterna, en reservation
som jag vill tillstyrka, innebär en betydelsefull
sak. Man har därigenom
möjlighet att stimulera arbetsgivarna
till insatser ganska mycket utöver det
man genom särskilda bestämmelser här
i dag kan få möjlighet till, och detta
är något som man inte kan bortse ifrån.

Jag tycker att den uppläggning man
från regeringens sida haft av denna
fråga går i regleringsandans tecken:
man litar till förordningar och bestämmelser
och påbud, men man vill inte
vara med och stimulera insatserna på
annat sätt än genom att hänvisa till
lagparagrafer. Jag tror att detta inte
är något system som håller i längden.

Herr talman! Jag yrkar bifall till de

reservationer som fogats till detta utskottsutlåtande
av herr Sunne m. fl.

Herr BIRKE (h): Herr talman! När
högern i dagens läge förfäktar samma
mening som socialdemokraterna och
folkpartisterna gjorde år 1950, nämligen
att folkhushållet för närvarande
och med de framtidsutsikter som kan
skönjas icke mäktar bära den börda,
som sjukförsäkringen innebär, då
stämplas högern som motståndare till
reformer över huvud taget. Ett sådant
påstående är fullständigt utan grund.
Vad det här gäller är inte frågan om
hur fort det ena eller andra partiet kan
springa på den socialpolitiska rännarbanan,
utan frågan är om det finns någon
bana att springa på över huvud
taget.

Kan man med fog påstå att vårt nuvarande
ekonomiska läge är så mycket
bättre än det var åren 1948 och
1950, att vi har råd att genomföra
denna sjukvårdsförsäkring från den
första januari 1955? Departementschefen
har, synes det mig, på sätt och vis
besvarat frågan med nej, genom att erkänna
att staten för närvarande icke
har tillgångar att täcka de ökade utgifter,
som reformen kommer att medföra,
men han drar inte de logiska konsekvenserna
härav. I stället hänvisar han
till finansministern, som alltså genom
att ytterligare öka skattepålagorna får
skaffa fram erforderliga medel.

Ett skäl som har anförts för att man
nu trots detta skulle kunna gå i land
med projektet är, att statens bidrag till
försäkringen enligt förslaget har minskats
med ungefär 100 miljoner kronor
i förhållande till det förslag som förelåg
1946, nämligen från 320 miljoner
till 218 miljoner kronor. Detta är emellertid
siffror, som grundar sig på den
kostnadskalkyl som socialförsäkringsutredningen
efter ett anmärkningsvärt
snabbt arbete har kommit fram till.
Denna kalkyl har tyvärr, på grund av
den forcerade behandling av ärendet

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Nr 23.

159

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

som skett i utskottet, icke kunnat närmare
granskas. Men erfarenheterna
från liknande kostnadsberäkningar talar
sitt tydliga språk.

Nu gällande sjukförsäkringslag beräknades
första verksamhetsåret komma
att kosta totalt 267 miljoner kronor.
Enligt ett senare utredningsförslag,
som är gjort av pensionsstyrelsen, höjdes
summan till ungefär 340 miljoner
kronor. Statens bidrag varierar mellan
165 miljoner och 260 miljoner kronor.

I England har man färska erfarenheter
av hur kostnaderna, sedan en lag
av samma art som vår sjukförsäkringslag
genomförts, gång på gång har stigit.
År 1948 beräknades kostnaderna till
170 miljoner pund, för att 1951/52 uppgå
till något över 400 miljoner pund.
I varje försäkring av detta slag ligger
en inneboende kostnadsökning, som man
icke tillräckligt tar hänsyn till, när
kostnadskalkylerna göres upp. Lägger
man härtill att departementschefen i
sin beräkning inte ens försökt att framräkna
de minskade statsintäkter, som
blir en följd av att både det ökade bidraget
från arbetsgivarna och avgifterna
från medborgarna är avdragsgilla
vid taxeringen, tycker jag att man får
en ganska tydlig bild av att den beräknade
totalkostnaden om 738 miljoner
kronor lika väl som statens bidrag om
160 miljoner kronor får höjas väsentligt.
Jag skulle inte hålla för otroligt,
att statens utgifter vid närmare granskning
icke kommer att understiga 260
miljoner kronor, d. v. s. ungefär samma
summa som beräknades 1946.

En sådan belastning kan vi enligt
min mening inte bära för närvarande.
Vårt ekonomiska läge med en produktionsökning
som förbytts i sin motsats,
produktionsminskning, med markerade
svårigheter för industrien att
göra sig gällande i den utländska konkurrensen,
kan inte sägas vara sådant,
att en ny kostnadsfördyrande socialreform
nu kan genomföras.

Det är emellertid andra saker som

talar för att försäkringen inte bör genomföras
nu. Ej kontrollerbara utgiftsökningar
för sjukförsäkringen kan medföra,
att andra sociala, i hög grad eftersatta
behov kan komma att ytterligare
eftersättas. För att ta några exempel
kan nämnas, att sinnessjukhusen väntar
på en upprustning. Den sjukdomsförebyggande
verksamheten behöver också
förbättrade möjligheter. Vidare måste
vården av åldringar och kroniskt sjuka
utbyggas.

Dessutom har en icke tillfredsställande
avvägning gjorts mellan vad sjukförsäkringen
kan komma att medföra
för ökade anspråk på våra sjukvårdsresurser
och vilka resurser som verkligen
finns tillgängliga. Det är ofrånkomligt
att vi fortfarande har en anmärkningsvärd
brist på sjukhusplatser,
sjukhusläkare, sjuksköterskor etc., och
att en reform av förevarande slag ytterligare
kommer att accentuera de svårigheter,
som den nuvarande bristsituationen
medför.

Socialminister Sträng sade att vi sedan
1925, alltså på 28 år, har kunnat
nedbringa vårdtiden för patienter på
sjukhusen från i medeltal 25 till 14 dagar.
Detta är riktigt, men under senare
tid har denna nedgång stagnerat, och i
stället har vi nu snarare en uppgång av
medelvårdtiden. På den vägen kan man
alltså inte finna något utrymme för
ökade möjligheter att belägga sjukvårdsplatser.

Slutligen kan nämnas, att organisationsfrågorna
knappast lösts på bästa
sätt. Det är inte troligt att den nuvarande
sjukkasseorganisationen, som i
huvudsak bygger på frivilliga krafter,
kommer att rå med den enorma administration
och kamerala arbetsbörda,
som reformen kommer att lägga på kassorna.
Utvecklingen kan komma att
leda till att en ny tjänstemannakår i
stället kommer att växa upp inom sjukkassornas
hägn, och då har man mist
den ideella bakgrund, som sjukkasseväsendet
för närvarande bygger på.

160

Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

Även mot förslagets enskildheter kan
befogad kritik riktas, och vi har från
vårt håll yrkat, att man i avvaktan på
genomförandet av försäkringen borde
vidtaga en ytterligare översyn av lagen.

Karenstiden har här nämnts av bl. a.
herr Hagård, men även andra saker
kan man peka på, t. ex. ersättningstidens
längd. Som det nu är klippes ersättningen
av efter två år. Då emellertid
antalet kvarvarande sjuka efter en
sjuktid av två år uppgår till endast
några få promille, skulle man kunna
överväga om inte en utsträckning av
sjukhjälpstiden vore befogad. De ytterligare
kostnaderna härför skulle mer
än väl kunna täckas av besparingar på
andra håll och icke vara av någon
större omfattning.

Utan att närmare gå in på dessa frågor
vill jag nämna, att överförsäkringsproblemet,
sjukpenningens storlek, bestämningen
av sjuktalet, utformningen
av läkemedelsreformen och sist men
inte minst organisationsfrågorna är
problem, som kanske inte fått den
grundliga behandling, som är nödvändig
för att en försäkring av den stora
omfattning det här gäller verkligen
skall bli effektiv. Även samordningsfrågan,
som jag emellertid hälsar med
tillfredsställelse att man nu accepterat,
har enligt min mening inte till alla delar
lösts på bästa sätt. I synnerhet gäller
detta samordningens inverkan på
den skyddsverksamhet, som bedrives
av arbetsgivarna för att nedbringa yrkesskadefrekvensen.

Jag har här försökt ge en antydan
om att mycket återstår att göra för att
man skall komma fram till en sjukförsäkringlag
som blir tillfredsställande.

Herr talman! Med vad jag här anfört
ber jag att få yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande av herrar Ahlberg
och Hagård fogade reservationen.

Herr ALMGREN (s): Herr talman!
Här har från olika håll intygats vilken
betydelsefull reform vi i dag är i färd

med att besluta. Även jag vill intyga att
jag anser det vara en viktig milstolpe
på vägen mot ökad trygghet åt medborgarna
i landet, som vi genom beslutet
om denna försäkring kommer att
passera.

En viktig del i förslaget är samordningen
av sjuk- och skadeförsäkringen.
Denna samordning kommer att eliminera
många och besvärliga tvister som
nu uppstår ute på arbetsplatserna. Tyvärr
kommer också samordningen att
medföra att det blir en del försämringar
i skadeförsäkringen bl. a. genom
en längre karenstid, lägre sjukpenning
för vissa inkomstklasser, mindre
möjligheter till ersättning för sjukgymnastik
och massage etc. Jag är fullt på
det klara med att det inte går att helt
utesluta försämringar i vad angår skadeförsäkringen
och erkänner villigt, att
om man ser sjukförsäkringen i stort,
vilket man bör göra, uppväger fördelarna
mer än väl de nackdelar som är
förknippade med densamma. Men det
hindrar inte att man bör se till att försämringarna
i skadeförsäkringen inte
blir större än som kan anses nödvändigt.
Det är givetvis en avvägningsfråga
vad man anser sig ha råd att satsa på
just denna reform. Vi har i den motion,
vi väckt här i kammaren, nr 585, och
som upptagits som reservation i utskottet
av herr Lundberg, föreslagit vissa
ändringar i Kungl. Maj:ts proposition.
Först är det då fråga om karenstiden.
Det är i propositionen i likhet med vad
nu gäller för de erkända sjukkassorna
föreslaget en karenstid av tre dagar.
Skadeersättning enligt olycksfallsförsäkringen
erhålles däremot för närvarande
från och med dagen efter den
då olycksfallet inträffat. I vår motion
har vi föreslagit en kompromiss, nämligen
två dagars karenstid. Detta förslag
har också LO i sitt remissyttrande
rekommenderat. På grund av ekonomiska
skäl har vi inte vågat helt och
hållet gå in för ett slopande av karenstiden.
Utskottet har skrivit mycket po -

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Nr 23.

161

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

sitivt beträffande vår motion i denna
del och säger bl. a., att det med hänsyn
till de yrkesskadade skulle vara
önskvärt att karenstiden kunde minskas
från tre till två dagar men att det skulle
kunna antagas medföra en merkostnad
av 20 miljoner kronor. Man anser det
sålunda önskvärt just med hänsyn till
de yrkesskadade att det kunde genomföras
en sådan anordning. Men med
hänsyn till den stora kostnaden, minst
20 miljoner kronor, anser man sig inte
nu kunna tillstyrka ett sådant projekt.

Det låter kanske mycket, 20 miljoner
kronor ytterligare i kostnader för reformen,
men man må betänka att det
är ca 4,4 miljoner människor som enligt
betänkandet kommer att bli sjukförsäkrade.
Om man slår ut 20 miljoner
kronor på alla dessa, blir det knappt
en femma per år på var och en. Även
om man räknar med att det kommer
att kosta något mer än 20 miljoner,
skulle det inte röra sig om mer än några
kronor per medlem och år. Fördelar
man dessa kostnader i enlighet med
vad som tidigare föreslagits i propositionen,
nämligen på statsmakterna, på
arbetsgivarna och de försäkrade själva,
skulle kostnaderna säkerligen inte bli
så avskräckande.

Försämringen i fråga om karenstiden
för de yrkesskadade är sannolikt den
del som blir mest iögonenfallande. Jag
tror det vore klokt att mildra denna
försämring genom att bifalla vårt förslag.
Jagshar den bestämda uppfattningen
att allmänheten är villig att erlägga
ytterligare några kronor per år
för att få en kortare karenstid, vilket
samtidigt skulle minska klyftan mellan
de grupper, som vid sjukdom har
lön från första dagen och dem som inte
har det. Det skulle även göra det lättare
att få med exempelvis de stats- och
kommunalanställda, som jag vet att åtminstone
socialministern syftar till att
få med i denna sjukkassereform.

Man blir en smula förvånad när
man tar del av några av de motioner 11

som är väckta i samband med denna
proposition. Särskilt förvånad blir man
när man läser herr Rubbestads motion.
Jag har med stort intresse många gånger
lyssnat till herr Rubbestads anföranden
och hans där ådagalagda sociala
intresse för att söka minska klyftan
olika grupper emellan. I synnerhet talar
han sig varm för att klyftan mellan
tjänstemän och övriga grupper i
samhället skall minskas. När man därför
finner att herr Rubbestad föreslår
sex dagars karenstid, frågar man sig
vad som nu kommit åt herr Rubbestad.
Hans förslag skulle innebära en försämring
av skadeförsäkringen från för
närvarande en dags till sex dagars karens.
Hur kan ett förslag om en så lång
karenstid överensstämma med intresset
för att minska ifrågavarande klyftor?
Här har säkerligen herr Rubbestads
sparsamhetsnit kommit i konflikt
med hans sociala samvete.

Beträffande sjukgymnastik, massage
etc. ankommer det enligt propositionen
på respektive kassor att själva besluta
om dylik merprestation. Enligt
den nuvarande yrkeskadeförsäkringen
utgår dessa förmåner automatiskt. Sådana
behandlingar är också av mycket
stort värde för de yrkesskadade och
kan väsentligt medverka till att förkorta
sjukdomstiden och förebygga invaliditet.
Det torde för den skull vara
angeläget att dessa förmåner göres obligatoriska.

Utskottet vill inte vara med om detta
men anser sig samtidigt böra framhålla,
»att det särskilt med hänsyn till de
yrkesskadade är önskvärt att de möjligheter
till utökning av sjukvårdsförmånerna,
som öppnas genom förevarande
bestämmelse, utnyttjas i möjlig
mån. Därvid torde särskilt de vårdformer
som är av störst betydelse för de
yrkesskadade, nämligen behandling
med sjukgymnastik och massage, böra
givas företräde.»

Yore det inte bättre att med en gång
låta dessa förmåner bli obligatoriska,

11 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 23.

162

Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

såsom vi har föreslagit i vår motion?
Det skulle betyda att vi därmed komme
ifrån en hel del variationer kommunerna
emellan. Fömånerna i fråga kan
göras obligatoriska även om vårdmöjligheterna
är olika på olika platser, ty
•— som pensionsstyrelsen framhåller i
sitt remissvar — det finns med den
utbyggnad som avgiftssystemet erhållit
möjligheter att avväga avgifterna med
hänsyn till utgifterna för ifrågavarande
vårdkostnader. Man bör också ta hänsyn
till ett viktigt remissvar från medicinalstyrelsen,
som anser det mycket
betydelsefullt att dessa merprestationer
blir obligatoriska.

Slutligen har vi i vår motion föreslagit
att den minskning av sjukpenningen,
som inträder för icke yrkesskadade
efter samordningstidens utgång, icke
skulle gälla för mellangrupperna, alltså
att sjukpenningbeloppen i klasserna 4
t. o. m. 9 skulle liksom i klasserna 1
t. o. m. 3 utgå oförändrade även efter
de första 90 dagarna.

Som exempel kan nämnas att en person
i klass 5 med en inkomst på mellan
3 600 och 4 200 kronor under de första
90 dagarna skulle få en sjukpenning på
sju kronor per dag. Efter dessa 90 dagar
sjunker den till sex kronor. I klass
8 utgår till en person med en inkomst
på mellan 5 800 och 6 800 kronor under
de första 90 dagarna tio kronor,
därefter minskas beloppet till sju kronor.
I klass 9 får en person med en
inkomst på mellan 6 800 och 8 400 kronor
tolv kronor i sjukpenning under de
första 90 dagarna, därefter åtta kronor.

Det är väl så att ju längre sjukdomstillståndet
varar, desto större blir svårigheterna,
särskilt i de relativt låga
inkomstgrupperna. I början av sjukdomstiden
kanske man kan skjuta på
vissa nyanskaffningar av kläder, husgeråd
o. d. för familjen, men så småningom
måste man förnya, och då kommer
de ökade kostnaderna. Det är i
högsta grad angeläget, att någon minskning
inte inträder för framför allt dessa

grupper. Om riksdagen inte är beredd
att just nu vidta de i motionen föreslagna
förändringarna, bör det dock
ske så snart som möjligt.

Av socialministerns anförande här i
dag har jag fått veta, att man är villig
att bygga på reformen undan för undan.
Vi motionärer kommer visserligen
att yrka bifall till vår motion, men
om vi inte skulle få den bifallen hoppas
vi, att socialministern kommer att
ha saken i åtanke och snarast möjligt
vidta dessa förändringar till båtnad för
de ifrågavarande grupperna.

Som jag nämnde i min inledning är
försäkringen av stor betydelse och
kommer säkerligen att bli av mycket
stort värde. Kan förslaget dessutom
justeras på de punkter som jag här
berört skulle övergången till samordning
med yrkesskadeförsäkringen bli
lättare, och försämringen i skadeförsäkringen
skulle inte framstå i så bjärt
dager som eljest.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till de av herr Lundberg
under 13, 18, 22 och 26 §§ avgivna
reservationerna.

Herr HJALMARSON (h): Herr talman!
Socialministern framhöll, att i
botten på regeringens förslag om obligatorisk
sjukförsäkring ligger en ekonomisk
bedömning, som dock inte har
kunnat redovisas i detalj. Såvitt jag
kan se består den ekonomiska bedömningen
helt enkelt i ett naket påstående,
att detta kan vi genomföra utan
någon ekonomisk motivering alls!

Socialministern ställde till oss inom
högerpartiet frågan: Hur kan man säga
nej till regeringens förslag? Ja, herr
socialminister, det går ju ändå inte att
åstadkomma allting på en gång. Socialministern
förklarade i fråga om
herr Lundbergs förslag att de var kloka
och välmotiverade men att han inte ansåg
sig kunna biträda dem, därför att
de skulle dra med sig en merkostnad
på 50 å 60 miljoner kronor. Även so -

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Nr 23.

163

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

cialministern står alltså inför tvånget
att dra gränsen någonstans. Vi har inte
velat ta på oss ansvaret för de 160
miljoner kronor, som regeringens förslag
enligt departementschefens beräkningar
skulle kosta, bland annat
av det skälet, att vi allvarligt fruktar
för att denna kostnad skulle stiga med
kanske åtskilligt mer än de 50 ä 60
miljoner kronor, som socialministern
hesiterade inför, då det var fråga om
herr Lundbergs förslag.

Herr Sträng fäste uppmärksamheten
på att det även i andra sammanhang
har hänt, att riksdagen beslutat stora
utgifter utan att genast skaffa sig täckning
för kostnaderna, och som exempel
härpå nämnde han de långtidsplaner
för materielanskaffningen inom
olika försvarsgrenar, som riksdagen
fattat beslut om. Mig förefaller det som
om detta exempel var en smula olyckligt
valt. Dessa långtidsplaner har nämligen
riksdagen i samarbete med regeringen
gjort upp helt enkelt för att
få ett bättre grepp över kostnadsutvecklingen,
så att vi inte framdeles
skulle komma att ställas inför alldeles
oförutsedda utgifter.

Socialministern räknade upp en rad
länder, som redan har genomfört obligatorisk
sjukförsäkring. Han menade
att vårt land skulle vara efterblivet
härvidlag. Men man måste väl ändå se
frågan ur ett vidare perspektiv, se på
det totala reformarbetet i olika länder.
Statsrådet nämnde bland annat Norge.
I årets statsbudget i detta land är försvarskostnaderna
ungefär dubbelt så
stora som de sociala kostnaderna. 1
Sverige väger ju däremot socialutgifterna
och försvarsutgifterna ungefär
jämnt. Visar inte enbart detta exempel,
att socialministerns internationella
jämförelser haltade en smula?

När regeringen 1950 föreslog att
sjukförsäkringen skulle uppskjutas och
statsministern gjorde sin bekanta deklaration
här i kammaren, var det ju
framför allt två motiv som var bestäm -

mande för regeringens ståndpunktstagande.
För det första framhöll man att
kostnaderna för sjukförsäkringen måste
vägas mot andra, också trängande kostnader,
exempelvis för utbyggande av
sjukvården. För det andra var man på
det klara med att sjukförsäkringen inte
kunde genomföras utan skattehöjningar,
och man sade — det var närmast
statsministern som gjorde det — med
stor pregnans ifrån, att man inte ville
vara med om att acceptera och genomföra
sjukförsäkringen utan att man
samtidigt kunde klargöra, hur skattehöjningen
skulle komma att verka.

Då frågar jag: Vad är det som har
inträffat sedan 1950? Jo, vi har för det
första haft en engångsinflation, men
den har ju sannerligen inte gjort situationen
bättre. Och så har vi för det
andra den omständighet, som socialministern
pekade på, nämligen att statsverkets
kostnader genom en förändrad
konstruktion av sjukförsäkringen kunnat
räknas ned avsevärt. I nuvarande
ekonomiska läge måste det emellertid
vara felaktigt att fästa utslagsgivande
vikt härvid. Det är storleken av det
totala ianspråktagandet av medel från
människor, stat och näringsliv som vi
har att ta hänsyn till. Tillåt mig, herr
talman, att bara i största korthet belysa
hur vi ser på dessa frågor med
här angivna utgångspunkter.

Hurudant är det statsfinansiella läget?
Därom har vi ju fått klart besked:
sjukförsäkringens genomförande förutsätter
fortfarande skärpt skattetryck.
Vilka nya skatter skall införas, eller
vilka gamla skatter skall eventuellt höjas?
Det har varit omöjligt att få några
som helst upplysningar härom. När
man 1950 ansåg, att man inte kunde ta
sjukförsäkringen utan att samtidigt ha
fått klarhet i skattefrågan, varför frångår
man detta ståndpunktstagande i
dag? Samma principiella skäl som talade
för sammankopplingen 1950 av
sjukförsäkringen och skattefrågan talar
för den även i dag.

164

Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

Det måste väl ändå vara oriktigt att
besluta om en reform av den storleksordning
det här rör sig om utan att
finansieringsfrågan åtminstone i sina
huvuddrag har blivit löst eller klarlagd,
detta helst som ju både socialministern
och finansministern i olika
sammanhang tidigare har kraftigt varnat
för att ställa för höga anspråk på
statskassan för tillgodoseende av andra,
också i och för sig mycket angelägna
ändamål.

Hurudant är det samhällsekonomiska
läget? Den centrala uppgiften just nu
är att komma till rätta med näringslivets
konstnadsproblem. Kan vi förvänta
att detta har blivit någorlunda hyfsat
till den 1 januari 1955? Därom vet
vi i dag ingenting. Det måste vara
oklokt att nu binda sig för en mycket
kostnadskrävande anordning utan att
känna sig ha en fast samhällsekonomisk
förankring för densamma. Denna betänksamhet
ökar ytterligare, eftersom
riksdagsmajoriteten har avvisat de förslag,
bland annat från vårt håll, som
syftar till att underlätta en lösning av
näringslivets kostnadsproblem.

Hurudant är läget för de enskilda
människorna? Som vi ser saken har de
samlade anspråken i form av skatter
och avgifter som läggs på de enskilda
redan överskridit den gräns, där allvarliga
skadeverkningar inträder. Att flytta
denna gräns ytterligare ett stycke uppåt
kan då inte vara välbetänkt.

Jag skall be att få belysa saken genom
att föra in indexfamiljen i blickfältet.
Indexfamiljen har, om vi tänker
oss att den är placerad i ortsgrupp 3,
en inkomst före direkt skatt av cirka
11 500 kronor. Om man nu antar att
kommunalskatten är 11 kronor, erlägger
denna familj totalt i direkta och indirekta
skatter och i allmänna avgifter
omkring 3 350 kronor. Efter skatter
och avgifter har familjen alltså kvar
cirka 8 150 kronor för helt fri disposition.
Den direkta avgiften för den obligatoriska
sjukförsäkringen skulle för

denna familj bli 125 kronor och det indirekta
ianspråktagandet av medel
förmodligen ungefär lika stort. Enligt
vår uppfattning tar det allmänna redan
nu ut för stor del av inkomsten och
lämnar kvar för litet till individuell
disposition. I stället för att öka denna
andel ännu mer borde det nu främst
gälla alt sänka den.

Herr Hagård har förut understrukit,
att vi är anhängare av tanken på en
allmän sjukförsäkring, men innan
denna förverkligas bör produktionsökningen
ha kommit i gång ordentligt
igen och människorna känna att de har
fått större rörelsefrihet vid dispositionen
av sina egna inkomster. I avvaktan
därpå kan man utan alltför stora nytillskott
av statsmedel göra det lättare
för den enskilde att i högre grad än nu
utnyttja den frivilliga sjukförsäkringen
och därvid förbättra sitt skydd vid
sjukdom.

Jag kanske, herr talman, kan få
åskådliggöra detta genom att anföra
några siffror. Om vi tänker oss en
sjukvårdsförsäkring jämte sjukpenning
på 6 kronor, är den nuvarande genomsnittliga
avgiften i de erkända sjukkassorna
härför 98 kronor. Avgiften enligt
högerns förslag om 20 procents
bidrag till sjukdagersättningen skulle
bli 90 kronor. Avgiften för den obligatoriska
försäkringen, inbegripet den
obligatoriska tilläggsförsäkringen, skulle
bli 69 kronor. Enligt sjukförsäkringslagen,
kompletterad med den frivilliga
tilläggsförsäkringen, skulle det bli en
avgift av 84 kronor. Tänker vi oss en
försäkring med en sjukpenning om 10
kronor, är den nuvarande genomsnittsavgiften
152 kronor. Enligt högerförslaget
skulle den bli 134 kronor, enligt
den obligatoriska linjen 100 kronor och
enligt den frivilliga tilläggsförsäkringen
i regeringsförslaget 130 kronor. Går
man upp till en sjukpenning av 14 kronor,
är den nuvarande genomsnittliga
avgiften 206 kronor. Enligt högerförslaget
skulle den bli 178 kronor, enligt

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Nr 23.

1G5

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

den obligatoriska försäkringen 123 kronor
och enligt den frivilliga tilläggsförsäkringen
ovanpå den obligatoriska försäkringen
176 kronor. Man finner alltså
att avgifterna enligt högerförslaget skulle
i stort sett komma att sammanfalla
med avgifterna enligt den frivilliga
tilläggsförsäkring som läggs i anknytningen
till den obligatoriska försäkringen
för vissa grupper.

Den avsevärda förstärkningen av
folkpensionen och arbetslöshetsförsäkringen
har i full enighet genomförts i
riksdagen. Meningarna har brutit sig
om bästa sättet för finansiering av dessa
reformer men däremot inte om storleken
av de förmåner, som härigenom
skulle tillerkännas medborgarna. I och
med att dessa beslut fattats och den
frivilliga sjukförsäkringen förbättrats
anser vi inom högerpartiet den mest angelägna,
den mest progressiva reformen
vara att skapa förutsättningar för
en allmän skattesänkning. Vill man
lägga grunden för en varaktig skattesänkning
tror vi inte att det är möjligt
att för närvarande binda sig för
den väldiga utgift, som den obligatoriska
sjukförsäkringen och vad därtill
hörer kommer att medföra. Denna övertygelse
har ytterligare befästs sedan vi,
trots socialministerns synpunkter, kommit
till den slutsatsen, att reformen
drar med sig icke oväsentligt högre
kostnader än vad regeringen har räknat
med.

På många områden, herr talman, får
man gå fram de partiella reformernas
väg innan man når det hägrande slutmålet.
Varför skulle vi inte kunna göra
något liknande även på detta område?
Vi skulle då kunna pröva oss fram så
småningom, växa in i den allmänna
sjukförsäkringen och hela tiden känna
att vi har fast mark under fotterna. Vi
skulle då också få tid över för att utreda
vad som nu är outrett eller otillräckligt
utrett, icke minst när det gäller
frågor i vilka starkt delade me -

ningar har framträtt inom sakkunskapen.

En fråga som socialministern tog upp
och som har varit föremål för mycken
diskussion både här i dag och i andra
sammanhang är huruvida arbetsgivarbidragen
bör vara differentierade med
hänsyn till olycksfallsfrekvensen inom
vederbörande bransch. Från arbetarskyddsstyrelsens
sida har framhållits
vikten av att arbetsgivarna finge möjlighet
att nedbringa sina försäkringskostnader
genom att vidtaga åtgärder
för att minska risken för olycksfall. Enligt
mitt förmenande tog departementschefen
något för lätt på denna fråga i
sitt inlägg för en stund sedan. Det
kanske må tillåtas mig, herr socialminister,
att ge ett litet exempel på hur
denna sak kan verka.

I ett företag, som har 2 000 anställda
och som arbetar med träförädiing och
framställning av massa, skulle premierna
för olycksfall i arbete normalt belöpa
sig till 176 000 kronor om året. Det
företag jag tänker på har emellertid
målmedvetet och energiskt satt in sina
krafter på att bekämpa och förebygga
olycksfallen i arbetet. Härvid har ett
mycket gott samarbete ägt rum emellan
företagsledningen och företagsnämnden.
Resultatet, om man mäter det i
pengar, är att premierna inom den närmaste
framtiden torde komma att sänkas
till ungefär en fjärdedel av dessa
176 000 kronor. Detta innebär givetvis
inte en nettobesparing för företaget. En
väsentlig del av besparingen går åt just
för att finansiera skyddsanordningarna
och för att lämna uppmuntringspremier
till de arbetare, som har bidragit till
att hålla olycksfallen nere. Det allra
väsentligaste i det här sammanhanget
är givetvis inte den ekonomiska sidan
av saken. Olycksfall innebär ett stort
mått av mänskligt lidande, som med
alla medel måste förebyggas. Jag tror
inte att det kan vara klokt att under
sådana förhållanden beröva företagen

166

Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

möjligheter att i erforderlig grad satsa
pengar på att bekämpa olycksfallen.

Sist men inte minst, herr talman,
skulle riksdagen, om denna fråga icke
forcerades, beredas rådrum för att ordentligt
kunna tränga in i saken. Vi
har för vår del hos regeringen, i talmanskonferensen
och i utskottet föreslagit,
att frågan åtminstone skulle uppskjutas
till hösten, men icke mött någon
förståelse för detta önskemål från socialdemokraternas
och bondeförbundets
sida. Det har gått precis som man från
början kunde förutse: först forceras
saken fram i utskottet på det sätt som
herr Hagård tidigare har belyst, samtidigt
som en råd andra stora frågor
trängts på riksdagens arbetsprogram.
Utskottets betänkande bordlädes på
pingstaftonen då det stora flertalet riksdagsmän
redan hade rest hem. Nu kanske
man kan säga att det inte spelade
så stor roll, ty vid den första bordläggningen
fanns inte en gång utskottsbetänkande!
i tillräckligt antal tryckta
exemplar för att kunna utdelas till alla
riksdagsledamöter. Inte förrän vid tretiden
i går kunde utskottsbetänkande!
tillhandahållas samtliga riksdagsmän.
På tisdagen hade vi arbetsplenum i
kammaren till ungefär klockan 18. I
varje fall i vår riksdagsgrupp har vi
inte haft någon möjlighet att pressa in
tid för ett gruppsammanträde innan betänkandet
skulle behandlas i kamrarna.

Visst kan vi, herr talman, ha olika
meningar i många frågor, men det har
varit god tradition i vårt land att,
även om majoriteten har bestämt sig
för ett beslut i viss riktning, erforderlig
tid har beretts minoritetens representanter
så att de kan medverka till
att beslutet får den sakligt sett bästa
möjliga utformningen.

I en fråga som sjukförsäkringen, där
meningsskiljaktigheter na mindre har
legat på det principiella planet utan
främst har gällt de ekonomiska förutsättningarna
och takten för frågans
lösning, borde en sådan ordning varit

särskilt naturlig. Men inom regeringskoalitionen
har man inte velat ha det
så. Det förfaringssätt man har valt strider
med förlov sagt mot all rim och
reson och borde strida mot varje riksdagsledamots
känsla av ansvar då det
gäller att ta ställning till en viktig samhällsangelägenhet.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få ansluta mig till det yrkande, som
tidigare har ställts både av herr Hagård
och av herr Birke, om bifall till
den vid utskottets utlåtande fogade
högerreservationen.

Herr KÖNIGSON (fp): Herr talman!
Med hänsyn till att den föreliggande
frågan har fått en mycket allsidig belysning
genom vad som här redan sagts
skall jag inskränka mig till att några
minuter uppehålla mig vid en enda sak
i det föreliggande lagförslaget.

I 19 § talas om att gottgörelse skall
kunna beredas arbetsgivare för de sjukvårdande
åtgärder, som han vidtar på
arbetsplatsen för sina anställda, och
att denna gottgörelse skall stå i förhållande
till den minskning som sjukkassan
kan beräknas få i sina utgifter.
Nu är det så, att dessa sjukvårdande
åtgärder på arbetsplatsen, såsom tillhandahållande
av läkare, sjuksköterskor
o. d., har fått en mycket stor utbredning
under efterkrigstiden, och för
de anställda har det varit av oerhörd
betydelse att man på detta sätt alltmer
har fått tillgång till sjukvård på arbetsplatsen.

Jag är emellertid litet orolig för att
den gottgörelse, som nu skall lämnas
arbetsgivarna för dessa sjukvårdande
åtgärder, kommer att bli alltför snävt
tilltagen. Om man mycket noga håller
på att gottgörelsen skall inskränka sig
till den minskning i utgifterna som kan
uppkomma för sjukkassorna, är det
möjligt att den utveckling som sålunda
skett kommer att stoppas.

Det är emellertid inte bara så, att
sjukkassorna genom dessa åtgärder be -

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Nr 23.

167

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

redes en minskning i sina utgifter, utan
det hela innebär också en fördel för
de anställda. Jag behöver bara peka
på en sådan sak som att det säkerligen
tar flera timmar i anspråk att söka läkare
utanför arbetsplatsen, medan det
kanske inte går åt mer än 15 å 20 minuter
för ett besök hos läkaren på arbetsplatsen.
Vidare kan jag erinra om vad
det betyder, att de anställda på arbetsplatsen
har tillgång till olika slag av
behandling och alltså inte behöver vid
det ena tillfället efter det andra lämna
arbetsplatsen för t. ex. efterbehandling
efter en sjukdom. Alltsammans gör att
de anställda nog skulle bli mycket besvikna,
om utvecklingen på detta område
skulle komma att hämmas genom
att begreppet skälig gottgörelse får en
alltför snäv tolkning.

Men sjukkassorna och de anställda
är inte de enda som tjänar på att det
lämnas sjukvård på arbetsplatsen, utan
även företagen själva och samhället
tjänar på detta. För företagens del borde
detta medföra att man uppmuntras
att fortsätta på den inslagna vägen, och
för samhällets del borde det vara en
omständighet som man tar med i beräkningen,
när det gäller att bedöma vad
som är skälig gottgörelse för arbetsgivaren.

Jag har sålunda velat peka på att de
olika slag av sjukvårdande åtgärder
som vidtages på arbetsplatsen har
större betydelse än man kanske vid
första påseendet tror och att det därför
är mycket viktigt att begreppet
skälig gottgörelse för en liberal tolkning.

Innan jag slutar, vill jag säga några
ord om en sak som herr Almgren nyss
var inne på, nämligen huruvida ersättning
för sjukgymnastik, massage o. dyl.
bör ingå i den obligatoriska försälcningen.
Det är klart att det skulle vara
av stor betydelse att så kunde ske, men
man kan inte bortse ifrån att så som
bidragen är utformade kommer försäkringen
att i viss män gynna invå -

narna i tätbebyggda samhällen —• jag
säger detta, trots att jag själv hör hemma
i ett sådant samhälle — och det
skulle tas ännu ett steg åt det hållet,
om man i försäkringen skulle inrymma
även sådan ersättning som jag här talat
om.

Herr talman! Jag har intet yrkande,
men jag har velat rikta uppmärksamheten
på den utveckling som har skett
i fråga om sjukvårdande åtgärder på
arbetsplatsen och framhålla önskvärdheten
av att arbetsgivarna verkligen
får sådan gottgörelse för dessa åtgärder,
att utvecklingen på detta område
kommer att fortsätta.

Herr von FRIESEN (fp): Herr talman!
Jag har begärt ordet för att yttra
några ord i denna fråga i egenskap av
läkare. Jag är väl den ende företrädaren
för denna yrkesgrupp i kammaren.
Det finns väl få yrkesutövare som
har eller borde ha sådan kännedom om
de förhållanden det här rör sig om som
just vi läkare. Vi har ganska stor möjlighet
att bedöma både fördelarna och,
inte minst, nackdelarna av en sådan
försäkring som den man här har tänkt
sig.

Men innan jag skall göra detta, skall
jag tillåta mig att säga några ord enbart
i egenskap av riksdagsman. Jag ber då
att få anknyta till vad herr Hjalmarson
sade i slutet av sitt anförande, där han
mycket starkt och enligt min uppfattning
alldeles berättigat kritiserade att
riksdagen har fått en så olycklig mellanställning
i detta sammanhang. Riksdagen
har blivit klämd mellan å ena
sidan Kungl. Maj :t och å andra sidan
ämbetsverken, som har att medverka
till utfärdandet av tillämpningsförfattningarna.
Det är ganska upprörande,
att riksdagen inte har fått bättre möjlighet
än vad som varit fallet att bedöma
denna mycket besvärliga fråga.
Det har upplysts mig, att andra lagutskottet
har haft möjlighet att ägna endast
tre eller fyra dagar åt en realbe -

168

Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

handling av denna fråga. Det förefaller
mig alldeles för litet. Det hade nog
varit mindre nonchalant mot riksdagen,
om Kungl. Maj:t hade ordnat så,
att utskottet och kammaren hade fått
bättre tid att överväga denna fråga.

Så vill jag säga några ord om de mera
medicinska eller socialmedicinska synpunkterna.
Vad man i allmänhet på läkarhåll
invänder mot att genomföra
allmän sjukförsäkring nu är, att våra
resurser inte förefaller vara tillräckliga
för att möta den ökade efterfrågan på
sjukvård, som det här kan bli fråga
om. .lag bortser i detta sammanhang
från de finansiella svårigheterna, som
självfallet inte kan bagatelliseras. Men
jag tror att det blir lättare att klara
finansieringen än att klara bristen i
fråga om materiella och personella resurser.
Man har sagt, att detta förslag
kräver utbyggnad på en hel del områden
inom vår sjukvård. Det gäller ökat
antal specialavdelningar åt lasaretten,
och det gäller en utbyggnad av sinnessjukvården
och av kronikervården, vilket
väl är ett av våra allra besvärligaste
vårdproblem för närvarande. Vi
har också brist i fråga om personella
resurser. Kanhända är trots allt bristen
på läkare inte så farlig. Betydligt värre
är bristen på sjuksköterskor, en brist
som inte ser ut att kunna täckas inom
rimlig tid och som gör att vissa sjukhusavdelningar
tidvis måste stå stängda,
därför att man inte har folk till att
sköta dem.

Men om svårigheterna är betydande
när det gäller den slutna både själsoch
kroppssjukvården, förefaller mig
svårigheterna vara ännu större när det
gäller den öppna sjukvården. Ett icke
obetydligt antal personer kommer jn
att inlemmas i försäkringen. Man befarar
då, att en hel del av dessa kommer
att söka sig till läkare, inte i första
rummet för att få bot för den ena
eller andra krämpan, utan för att, som
det heter, »bli sjukskrivna». Läkarna
har ju här ett betydande ansvar. Jag

ber att få fästa uppmärksamheten vid
den intygsskrivning som ålägges läkarna.
Dessa intyg medför ju betydliga
förmåner för den som mottar dem. Här
har vi ju en historisk erfarenhet att
bygga på, som verkligen är ganska
skrämmande. Socialministern talade i
sitt anförande om hur efterblivna vi är
på detta område. Han nämnde också
med hänvisning till suset av historiens
vingslag den första socialförsäkringsreform,
som har genomförts i vår världsdel,
nämligen den av Otto von Bismarck
genomförda tyska socialförsäkringen.

Herr talman! När jag var ung student
läste jag och mina kamrater en
liten skrift som handlade om den tyska
sjukförsäkringen. Jag vill minnas att
den hade en titel, som löd ungefär så:
»Något om den sociala försäkringens
skadegörelse.» Det låter ju ganska
skrämmande. När man läste skriften,
som till utgångspunkt hade just de
tyska förhållandena, var det heller inte
utan, att man blev betänksam. I Tyskland
utbildades en hel kår av läkare,
som knappast hade annan uppgift än
att skriva intyg åt patienterna. Dessa
kom på löpande band för att bli sjukskrivna.
Men ville de bli botade för
sina sjukdomar, gick de till någon annan
läkare, som de hade större förtroende
för. Detta är ju en ganska
skrämmande utveckling. En långt färskare
erfarenhet från England har ju
också pekat på motsvarande tendens,
som man ingalunda kan bagatellisera.
När det gäller läkarnas medverkan i
socialförsäkringen bör man nämligen
komma ihåg, att det ju inte gäller bara
att skriva på ett intyg, att den eller den
människan är sjuk. Det är inte så konstigt
att göra det. Det är många gånger
inte heller så konstigt att tala om vilken
sjukdom som vederbörande lider
av. Vad läkaren intygar på detta papper,
som har den allra största betydelse
för vederbörande själv, för sjukkassan
och för samhällsekonomien, är att vederbörande
är så sjuk, att han inte kan

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Nr 23.

169

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

utföra sitt arbete, vilket, mina damer
och herrar, är en sak som är långt
svårare än de flesta kanske vill föreställa
sig. Här kan man många gånger
vara frestad att göra jämförelse mellan
en människa som, oaktat hon är behäftad
med en sjukdom eller en grad
av invaliditet, kan fortsätta sitt arbete,
och den som gör anspråk på att få bli
sjukskriven utan att vara behäftad med
större bristfälligheter än den förra.
Detta är över huvud taget det besvärligaste
i vårt yrke, i den mån vi sysslar
med sjukförsäkringen, vilket vi ju dagligen
gör i vår yrkesutövning, något
som gärna kan få komma fram i detta
sammanhang.

Jag har, herr talman, tillåtit mig att
något uppehålla mig vid det nu berörda,
ty det förefaller mig som om
man i den tidigare debatten inte i tillräcklig
grad hade observerat de svårigheter
som det här rör sig om. Det
vanskliga är nog att dessa svårigheter
i framtiden inte kommer att framträda
ohöljda utan snarare maskerade. Man
kommer att i mycket liten utsträckning
kunna utifrån få kännedom om dessa
olägenheter. Det gäller därför att utforma
ett kontrollsystem, som åtminstone
undanröjer de värsta svårigheterna.

Herr talman! Jag ser påfrestningarna
på den öppna vården som det mest
vanskliga i detta sammanhang. Inte
därför att vi har att göra med en överförsäkring
i detta ords egentliga betydelse,
utan därför att erfarenheten
många gånger har visat, att det även
vid ganska blygsamma ersättningar
finns många människor som är benägna
att skaffa sig en kortare eller längre
tids vila, vilket vi läkare befarar att
detta hittills oförsäkrade klientel i viss
utsträckning kommer att göra.

Jag skulle från dessa allmänna utgångspunkter
varit tveksam om huruvida
jag inte borde förena mig med
dem, som yrkar avslag på denna pro -

position. Men då jag efter övervägande
ändå inte gör det, är det utav två skäl.

Det första är det mer allmänt principiella
skälet. Vi kommer i alla fall att
få en reform som skapar en ökad likställighet
i samhället. Grupper som hittills
varit undantagna ifrån en viss förmån
blir delaktiga av den, vilket är en
strävan som jag tror de allra flesta är
beredda att förena sig i.

Det andra skälet är, att det förslag
till sjukförsäkring som i dag ligger på
riksdagens bord är så betydligt bättre
än det, som vi hade att ta ställning till
för några år sedan, vid 1946 års riksdag,
att de flesta av de invändningar
som då restes både här i kammaren och
i den allmänna debatten, i största utsträckning
blivit vederlagda.

Jag begagnar tillfället att i likhet
med en föregående talare uttala mitt
särskilda erkännande åt socialförsäkringsutredningen
och dess skickliga
ledning samt till statsrådet Sträng som
lagt fram ett förslag med så pass många
väsentliga förbättringar. Jag tänker
därvid på en sådan sak som jag från
mina utgångspunkter ser som en betydande
förmån, nämligen samordningen,
och på de bättre formerna för reformens
finansiering. Vad gäller det
senare hyser jag den uppfattningen, att
den mera försäkringsmässiga form som
här givits i förslaget är avgjort att föredraga.

Det är, herr talman, av dessa båda
skäl som jag trots de uttalade betänkligheterna
i alla fall kommer att rösta
för förslagets huvudpunkter.

Om jag till slut går in på detaljerna,
vill jag i första rummet nämna en reservation
av herr Carlsson i Bakeröd
som förefaller mig vara väl förtjänt att
uppmärksammas. Där förordas en längre
karenstid. Jag beklagar endast, att
det inte lyckats herr Carlsson i Bakeröd
att få flera att biträda detta förslag'',
som onekligen skulle innebära betydande
besparingar. Vi skulle få bort
en hel massa av dessa bagatellsjukdo -

170

Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

mar, som i så hög grad belastar oss och
som i själva verket blir dyrbara. Jag
bar redan nu klart för mig den invändning,
som kommer att riktas mot denna
tankegång: detta skulle strida mot
samordningstanken. De olycksfallsförsäkrade
— om man skall kalla dem så

— har nu genom detta förslag fått
finna sig i en karenstid på tre dagar,
och de lär inte vara villiga att förlänga
den. Ett par möjligheter vore
dock tänkbara. Jag är övertygad om
att det skulle finnas en möjlighet att
åtminstone retroaktivt ge de i egentlig
mening olycksfallsskadade en ersättning,
om det efter prövning visar sig
att det verkligen rör sig om ett olycksfall.
Jag tror, även om herr Carlsson
i Bakeröd inte vågat gå så långt, att det
funnits möjlighet att för samtliga de
sjukdomar och olycksfall det här rör
sig om räkna med en självrisk på upp
till sex dagar. Tyvärr är jag emellertid
övertygad om att ett sådant förslag
inte har någon möjlighet att vinna
resonans här i kammaren, och därför
skall jag inte ställa ett formellt
förslag härom.

En annan sak, som är mycket viktig,
rör läkemedlen. Vi har i detta land
en tilltagande konsumtion av läkemedel
och tyvärr en tilltagande övertro
på de farmaceutiska preparatens
saliggörande betydelse för återställandet
av hälsan. Därför hade det varit
klokt om man nöjt sig med att åt konsumenterna
endast ge sådana läkemedel
gratis, som är att betrakta som i
egentlig mening livsräddande — kanske
inte bara de kända ventrikel- och
leverpreparaten och insulinet utan
även en del andra — och låta bli att
rabattera de övriga läkemedlen. Till
socialministern skulle jag här vilja
rikta en vädjan att han, då han nästa
år har att närmare utforma detta förslag,
beaktar vad som sagts beträffande
läkemedelsmissbruket och försöker —
jag medger att detta är mycket svårt

— att finna en form, som i möjligaste

mån reducerar överdrifterna i konsumtionen
på detta område. Jag skulle därför
vilja sluta med att uttrycka en förhoppning
om att det, när vi nu om något
år får ut denna reform i verkligheten,
skall bli möjligt för oss att med
gemensamma ansträngningar åstadkomma
ett resultat, som i görligaste mån
reducerar de skadeverkningar, som jag
här tillåtit mig att i någon mån beröra.

•lag tror inte det är lämpligt att vid
en tidpunkt som denna stämpla vissa
ledamöter i riksdagen som mera reaktionära
och mindre framstegsvänliga
och andra ledamöter såsom särskilt
varmhjärtade idealister, som är beredda
att genomföra denna reform. Otvivelaktigt
har det anförts skäl från båda
hållen — enligt min mening mycket
tungt vägande skäl även från deras
sida, som inte är beredda att nu så här
snart tillstyrka en sådan reform. Jag
tror i stället att tidpunkten är kommen
att försöka få alla goda krafter, framför
allt dem som närmast har att svara
för reformens verkställighet, myndigheterna,
sjukkassefolket, läkarna m. fl.,
att se till, att vi får bästa möjliga resultat
och minsta möjliga skadegörelse.

Häruti instämde herr Schmidt (fp).

Herr OHLIN (fp): Herr talman! Andra
lagutskottets vice ordförande, herr
Jacobsson i Igelsbo, samt andra talare
från den grupp jag representerar, har
på ett sakligt och belysande sätt kommenterat
åtskilliga punkter i utskottsutlåtandet,
och jag tänker inte tillägga
någonting till vad de anfört. Jag skall
begränsa mig till några mera allmänna
reflexioner rörande de samhällsekonomiska
och statsfinansiella problem, som
berörs av den sjukförsäkringsreform,
om vilken kammaren i dag går att fatta
beslut.

Reformens uppgift är ju att begränsa
det inkomstbortfall som sjukdom medför
samt begränsa den enskildes vårdkostnader.
De svåra påfrestningar på
den enskildes ekonomi som allvarliga
sjukdomsfall förorsaka skall dämpas —

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Nr 23.

171

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

den sjuke och hans familj skall inte behöva
drabbas av fattigdom. Till sjukdomens
börda skall inte läggas de svåra
ekonomiska förlusternas — inkomstbortfallets
— börda. Här möter i sanning
en stor uppgift. Erfarenheten synes
mig visa att den kan lösas på ett
tillfredsställande sätt endast genom en
obligatorisk sjukförsäkring. Denna slutsats
har man också dragit i andra länder
— i vissa fall för nära ett femtiotal
år sedan, t. o. m. av personer som i dag
står i ledningen för ett konservativt
parti.

I detta fall som i andra måste man
naturligtvis fråga sig vad det svenska
folkhushållet har råd till och vilka bidrag
till kostnadernas täckande staten
bar råd till.

Låt mig då först säga några ord om
de samhällsekonomiska kostnaderna,
det nationalekonomiska problemet. Dessa
kostnader, säger man understundom,
uppgår till omkring 700 miljoner kronor
per år. Även om detta i en viss
mening skulle vara sant, kan siffran i
alla fall lätt ge ett oriktigt intryck, lika
väl som det skulle ge ett missvisande
intryck om man sade att brandförsäkringen
här i Sverige årligen kostar 150
miljoner kronor. Ty det är ju inte
brandförsäkringen som sådan som kostar
150 miljoner kronor, utan det är de
skador bränderna förorsakar som motsvarar
ett belopp av den storleksordningen.

En försäkring innebär populärt uttryckt,
att de försäkrade byter pengar
med varandra. Man betalar försäkringsavgifter
i småposter under tider då man
kan göra det utan alltför stora besvär
och uppoffringar. Man får igen pengar
— kanske mer, kanske mindre än man
betalat — under tider då man bättre
behöver dem därför att man blivit gammal,
blivit sjuk eller drabbats av olycksfall
eller därför att ens egendom brandskadats.
Allt detta är till största delen
alls inte en samhällsekonomisk kostnad
i den meningen, att produktiva resur -

ser tas i anspråk genom försäkringen,
vilket t. ex. sker när arbetskraft och
andra produktionsmedel tas i anspråk
för försvaret.

Försäkringen betyder som sagt, att
vi byter pengar, betalar under vissa perioder
och får igen dem vid andra tillfällen.
Under varje given period konsumerar
de premiebetalande människorna
något mindre än de annars
skulle ha gjort, medan de som mottar
förmånerna, t. ex. de sjuka, kan konsumera
något mera. Det är inte givet
eller ens troligt att därigenom någon
ökning av den totala förbrukningen i
landet inträder.

Herr talman! Det är för att i någon
ringa mån hjälpa till att undanröja en
del missförstånd, som framträtt i den
allmänna debatten, som jag gjort detta
påpekande. Men jag tänker inte fullfölja
tanken vidare och utveckla att
resonemanget i det avseende jag berört
inte på något avgörande sätt ändras
därigenom, att en del avgifter betalas
av arbetsgivaren och en del av
kostnaden bärs av statskassan. Huvudsaken
är att en försäkring tar i anspråk
produktiva resurser endast i den mån
den medför administrationskostnader
eller möjligen leder till något större ökning
av konsumtionen på ett håll än
den minskning, som äger rum på ett
annat.

I regel har man anledning att i
första hand utgå ifrån att den verkliga
nationalekonomiska uppoffringen är
själva administrationskostnaden. Å andra
sidan kan en sjukförsäkring, som
skyddar mot fattigdom, förbättra förutsättningarna
för tillfrisknande och
även på annat sätt medföra nationalekonomiska
fördelar, som även när
man gör en rent ekonomisk kalkyl får
vägas mot minusposterna och som naturligtvis,
när man gör andra sorters
kalkyler, dessutom väger mycket tungt
av icke-ekonomiska skäl.

En helt annan fråga är det att en försäkring,
till vilken det allmänna bi -

172

Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

drager, skapar ett statsfinansiellt finansierings
problem. Man kan inte utan
stora olägenheter av skattebetalarna
kräva inbetalning till statskassan av hur
stora belopp som helst. Skattetrycket
bör vara måttligt, eljest följer stora indirekta
nationalekonomiska skadeverkningar.
Varje statlig utgift konkurrerar
därför med varje annan sådan utgift
om ett begränsat utrymme: de begränsade
resurser som statskassan har till
förfogande och som kan anskaffas utan
allvarliga skadeverkningar.

Låt mig här vidga perspektivet till
att gälla de offentliga finanserna i stort,
statens, landstingens och kommunernas
tagna i ett sammanhang. Skulle det
allmänna disponera alltför mycket av
tillgängliga medel som bidrag till sjukförsäkringen,
är det risk för att de belopp,
som kommer att stå till förfogande
för en förbättring av vårdmöjligheterna
för de sjuka, blir otillräckliga.
Vi behöver fler sjukhus, mer läkare och
annan sjukvårdspersonal, vi måste också
vidga forskningsmöjligheterna. Jag
hänvisar här till motioner, som väckts
bl. a. av herr von Friesen, som nyss
talade, och till en del av de synpunkter
som han framförde i sitt anförande.

Om man inte får mer sjukhus- och
sjukvårdspersonal, kan inte själva sjukvården
utvidgas och förbättras, såsom
angeläget är. Att genom sjukförsäkring
ordna så, att alla människor, som drabbas
av sjukdom, har råd att vara sjuka,
om jag får uttrycka mig så, är den ena
uppgiften. Att öka den öppna och
slutna sjukvårdens resurser i fråga om
personal och sjukhus är den andra
uppgiften. I stort sett är det två skilda
uppgifter, även om — som bl. a. framgick
av det sista yttrandet -— det naturligtvis
finns förbindelser dem emellan.
Det allmänna får göra en avvägning
när man bestämmer hur resurserna
för dessa båda uppgifters lösning
skall disponeras, ty bägge är centrala.
Det vore fatalt om det allmänna band
sig för så stora bidrag till själva försäk -

ringen, att pengarna sedan inte räckte
till vårdmöjligheternas förbättring.

Jag hälsar med tillfredsställelse att
socialministern gjort sådana ändringar
i fråga om sjukförsäkringen, att de
medför en väsentligt mindre påfrestning
på statskassan än som eljest skulle
vara fallet. Men jag tror det kan vara
befogat att därvidlag gå något längre,
och det är därför som folkpartiets representanter
yrkat på en viss minskning
av det statliga bidraget till försäkringen.
Statsutgifternas ökning genom
beslut i dag skulle med vår linje
bli något över ett hundratal miljoner
kronor årligen.

När man bedömer sjukförsäkringens
verkan på de offentliga finanserna, får
man emellertid — som socialministern
nyss påpekade — inte förbise de besparingar
som socialvården kommer
att göra på de fattigare gruppernas
sjukvård. Hur stora dessa besparingar
blir kan väl ingen säga med bestämdhet,
men att det kommer att röra sig
om flera tiotal miljoner kronor årligen
torde vara klart av de siffror som senast
socialministern nämnde om antalet
människor som vårdas på fattigvårdens
bekostnad och dem som får
hjälp i sina hem. Nettoökningen av det
allmännas utgifter kommer alltså, om
beslut fattas efter den linje som vi i
folkpartiet har föreslagit, inte att bli
något över 100 miljoner utan icke oväsentligt
lägre.

Den av högerpartiet förordade utvidgningen
av den frivilliga försäkringen
kommer såvitt jag har kunnat förstå
att medföra en kostnadsökning av flera
tiotal miljoner kronor. Skillnaden i utgifter
för det allmänna, om man följer
folkpartiets rekommendationer eller accepterar
högerns förslag, rör sig alltså
inte om det belopp jag nyss nämnde,
bortåt ett hundratal miljoner kronor,
utan snarare om ett halvt hundratal
miljoner kronor per år. Jag säger detta
endast för att ange storleksordningen
av det belopp varom här är fråga.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Nr 23.

173

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

Enligt min mening talar överväldigande
skäl för att denna belastning på
det allmännas finanser skall accepteras,
när man därmed kan vinna sjukförsäkringsreformens
stora fördelar. Något så
betydande inflytande på skattesänkningsmöjligheterna,
som man från högerhåll
har gjort gällande även här i
dag, kan reformen enligt min mening
icke utöva.

Innan jag slutar, herr talman, vill
jag bara nämna, att vi nästa år har att
motse ett förslag beträffande bidrag till
läkemedelskostnaderna, och det blir då
tillfälle att ge uttryck åt önskemål rörande
den närmare utformningen av
denna del av reformen.

Det har sagts mig, att apotekarkåren
inte skulle ha haft tillfälle att yttra sig
på samma sätt som en rad andra organisationer
rörande här föreliggande
spörsmål. Jag tillåter mig, om detta
skulle vara riktigt, uttrycka det önskemålet,
att socialministern inte underlåter
att inhämta apotekarkårens uppenbarligen
mycket sakkunniga yttrande
innan förslaget närmare utformas.
Men det är ju möjligt att den upplysning
jag har fått inte är fullt rättvisande.
Det skulle ju vara överraskande
om socialministern inte på något sätt
hade inhämtat upplysningar från denna
kår.

Visst är det sant, herr talman, att den
svenska sjukförsäkringen inte är färdig
i dag i den utformning den har i det
föreliggande förslaget. Den kommer att
få modifieras många gånger allteftersom
erfarenheter vinnas. Jag måste för
min del liksom en del föregående talare
djupt beklaga, att inte mer tid har stått
till buds för riksdagsbehandlingen. Jag
vågar hoppas att socialminister Sträng
och hans eventuella efterträdare skall
vara villiga att göra alla de ändringar
som kan befinnas motiverade. Men vetskapen
att dessa ändringar sannolikt
blir ganska väsentliga kan inte motivera,
att vi i Sverige nu skulle underlåta
att ta det stora steg framåt som den

obligatoriska sjukförsäkringen innebär
och som så många andra länder har
tagit före oss.

Det gäller här en reform som kan på
ett betydelsefullt sätt minska det som
ännu återstår av klasskillnader här i
landet. Det sker genom att den skillnad
minskas som beror på, att stora
folkgrupper ännu lever i en känsla av
otrygghet till följd av risken att allvarliga
sjukdomsfall kan undergräva ekonomien.
Alla är vi överens om att samhället
skall göra sina insatser mot fattigdom
och för tryggande av en hygglig
minimistandard. Vad kan vara viktigare
än hindra att människor samtidigt
drabbas av sjukdomens och de
svåra ekonomiska påfrestningarnas börda?
Det är därför att jag tror att en
allmän sjukförsäkring utgör ett oumbärligt
medel i samhällets strävan att
hjälpa människor i svårigheter som jag
med glädje i dag motser ett positivt
beslut.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG: Herr talman! Herr
Ohlins av positiv välvilja präglade inlägg
skulle egentligen inte behöva föranleda
några närmare kommentarer
från min sida. Jag skall emellertid litet
mer exakt precisera skillnaden mellan
den finansplan som propositionen och
utlåtandet bygger på och den som
innehålles i folkpartiets reservation.

Folkpartiet har velat spara ett 40-tal
miljoner för statskassan genom att placera
15 miljoner mer på arbetsgivarna
— 18 miljoner om man räknar in stat
och kommuner bland arbetsgivarna —
och lägga 22 å 23 miljoner mer på de
försäkrade. Här har man gjort en
gränsdragning mellan de försäkrade,
som skulle få bära en förhöjning i förhållande
till propositionens förslag, och
därvid undantagit de allra lägsta inkomsttagarna.
Tanken i och för sig
kan väl försvaras. Det syfte jag närmast
hade var att bättre precisera
gränslinjerna. Jag tror nämligen att

174

Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

även med folkpartiets finansieringsplan
kommer man i praktiken att få en
avgiftshöjning, som drabbar de stora,
breda, betalande grupperna utöver vad
den kungl. propositionen innebär.

Enligt folkpartireservationen kommer
en ungkarl, som har en taxerad
inkomst lägre än 2 700 kronor, att tjäna
premiemässigt. Ligger han över 2 700
kronor blir det billigare för honom
med propositionens uppläggning.

En gift med taxerad årsinkomst av
5 500 kronor tjänar på folkpartireservationen.
De som ligger däröver tjänar
på Kungl. Maj :ts proposition.

Nu har ju utvecklingen på löne- och
inkomstområdet rent allmänt varit sådant
de senaste åren, att dessa summor,
■ som enligt gamla traditionella
begrepp kunde representera ganska
goda årsinkomster, i dag är låga årsinkomster.
Om jag tar en lantarbetare,
skogsarbetare och textilarbetare, som vi
brukar räkna in bland de lågt betalda
arbetargrupperna, får de, därest man
följer folkpartireservationen, en premiestegring
på ungefär 15 å 20 kronor
per år. Jag tror att den uppgiften kan
ha sitt värde, när man tar ställning
till de båda finansieringsförslagen.

Vad sedan gäller folkpartireservationens
tankegångar, att uttaga av arbetsgivarna
ytterligare en tiondel på
lönesumman, är det klart att där har
jag personligen inte några större betänkligheter.
Jag ber bara att få erinra
om att Svenska arbetsgivareföreningen
i sitt remissvar ansåg att 0,8 var den
riktiga arbetsgivarprestationen. Utredningen
hade skrivit 1 procent. Regeringen
tog sig rättigheten att höja den
till 1,1 procent, och nu kommer folkpartiet
i reservationen och höjer den
till 1,2 procent. Det är ju klart att det
blir pengar genom en förhöjning med
en tiondel — man får 15 eller 18 miljoner
kronor —• och då framstår frågan
för mig: År detta det bästa sättet att
använda 15 å 18 miljoner, som man
tar ut av företagarna? Jag kan inte

bortse ifrån att jag går havande med
tanken på en förbättring av invaliditetsräntorna.
Sådan har annonserats
också från regeringens sida i en proposition,
som riksdagen har behandlat
tidigare i vår. Jag vill minnas att det
i fråga om invaliditetsräntorna för närvarande
rör sig om en kostnad för
olycksfallsförsäkringen på 18 miljoner
eller däromkring. Kunde man sätta in
dubbelt så mycket i arbetsgivarbidrag
till invaliditetsräntorna — det är nämligen
arbetsgivarna som betalar dem
över olycksfallsförsäkringen — skulle
man självfallet kunna på en gång göra
en verklig förbättring för ett klientel,
som bättre behöver det än något annat
klientel jag i hastigheten kan tänka
mig just nu. Skulle det därför visa sig,
att regeringen kommer till den slutsatsen
nästkommande riksdag, är jag angelägen
att redan på förhand inregistrera
folkpartiets välvilliga solidaritet med
den tanken, därest det nu blir en presentation
av den.

Jag kan emellertid inte låta bli att
göra vissa bemärkningar till herr
Hjalmarsons anförande. Det var för all
del beskedligare än vad jag hade tänkt
mig med hänsyn till alla de prestationer
herr Hjalmarson har svarat för
ifrån talarstolar här och var i landet,
när han diskuterat sjukförsäkringen.
Men herr Hjalmarson kom tillbaka till
en fråga, som jag berörde i mitt inlägg,
och det var huruvida man genom
denna schematiska arbetsgivaravgift
tar ifrån företagarna incitamentet till
ett mera personligt betonat arbetarskydd.
Jag tillät mig säga, att jag tror
inte det är på det sättet. Nu lämnar
man ju kvar den väsentliga kostnaden
i den kommande nya yrkesskadeförsäkringen.
Den kan man väl gradera
på samma sätt som hittills! Vad den
mindre kostnaden angår, så tar man
bort graderingsmöjligheten i premien
genom samordningens konstruktion.
Men det är inte så, herr Hjalmarson,
som herr Hjalmarson uttryckte det, att

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Nr 23.

175

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

man berövar företagen möjligheten att
vidtaga åtgärder för att förebygga
olycksfall. Vi har ju exakt samma möjligheter
som hittills. Jag tillät mig vara
optimistisk nog att tro, att man skulle
utnyttja även dessa möjligheter, eftersom
det alltid är god företagsekonomi
att ha så få olycksfall som möjligt
på den egna arbetsplatsen. Jag tillät
mig också understryka — jag sade det
till de moderna företagarnas ära —
att de räknar numera inte arbetarnas
och de anställdas värde bara mekaniskt
i kronor, i premier för olycksfallsförsäkringen,
utan det finns andra bevekelsegrunder
där bakom.

Det bör således inte stå kvar inför
kammarens ledamöter efter herr Hjalmarsons
anförande, att man med samordningsprincipen
har spolierat ett i
övrigt angeläget arbetarskyddsintresse.

Herr Hjalmarson säger vidare, när
han är inne på finansieringsfrågan: Vi
vill inte ta ansvaret för en utgift på
160 miljoner kronor. Sedan fortsätter
herr Hjalmarson med att säga att det
kanske blir väsentligt mycket mer. I
det sammanhanget kom herr Hjalmarson
med ganska lösa jämförelser,
jag förmodar han avser England, där
man lade upp sin sjukförsäkring på
sådant sätt, att den inte bara gällde
för engelsmännen utan även för varje
europé, som råkade vistas i England,
när han blev sjuk. Den innefattade inte
bara de blygsamma förslag, som här
presenteras eller kommer att presenteras,
utan man gick så långt, att man
genom sjukförsäkringen skulle klara
även sådana saker som löständer,
t. o. m. har det sagts mig lösperuker,
och en hel del annat sådant. Man förtog
sig där — det är jag den förste
att erkänna — och nu håller man på
att arbeta sig tillbaka till en nivå, som
skall hålla bättre.

Den nu föreslagna försäkringen är
emellertid inte planlagd efter det
engelska systemet utan utifrån betydligt
stramare utgångspunkter. Vi har

gjort utredningar om vad det kommer
att kosta. Vi har underställt dessa
utredningar den sakkunskap vi har.
Jag nämnde att professor Herman Wold
i Uppsala har detaljstuderat dem och
kommit till den slutsatsen, att man kan
anse, att de är hållbara. Kan man inte
prestera något argument, som vilar på
fastare underlag, herr Hjalmarson, än
bara ett antagande, så tycker jag nog,
att man inte bör kritisera kostnadsberäkningarna
på detta något lättsinniga
sätt.

Sedan säger herr Hjalmarson, att vi
inte kan klara den här växeln för
framtiden. Jag tillät mig här tidigare
anföra, att det ibland kan finnas saker
och ting, om vilka man faktiskt kan
säga, att dessa måste vi klara, och
så får finansieringen lämpas efter detta.
Så får vi göra på försvarsområdet,
när vi anser, att läget det kräver. Jag
nämnde att vi där har beslutat en
långtidsplan för materielanskaffningen
på tio år, och ingen vet, hur vårt ekonomiska
läge är om tio år. Vi har
emellertid varit ense om att detta är
nödvändigt. Det får vara det primära,
och sedan får finansieringen rättas därefter.
Vi har varit ense om att besluta
stora utgifter för folkpensioneringen.
Vi är nu, hoppas jag, överens om att
ta en utgift för sjukförsäkringen. Alla
dessa områden äro så essentielia områden
att vi sagt oss, att dessa måste
vi klara, och sedan får vi åstadkomma
inkomster efter vad läget kräver.

Det är klart att ett sådant talesätt
inte kan accepteras av herr Hjalmarson.
Han har som den angelägnaste sociala
reformen i dagens läge uppställt skattesänkningen.
Om man ser litet närmare
på det kravet, finner man, att
det kanske är diskutabelt, om det är
en politik, som de breda lagren är så
entusiastiska över. Herr Hjalmarson
har ju alltid visat en benägenhet att
göra sig till talesman för de breda
lagren, de enkla medborgarna, vardagsmänniskorna
och komma med dylika

176

Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

trivsamma epitet, som herr Hjalmarson
är mästare i att fabricera.

Hur ställer det sig då, om man gör
en enkel beräkning över vad högerns
politik under den gångna riksdagen innebär
för vardagsmänniskorna, för de
enkla människorna? Låt mig se efter
vad det betyder för en man i 6 000-lcronorsläget, eftersom jag för en stund
sedan tillät mig att tala om en så lågt
betald arbetargrupp. Han skulle fått
betala tio, tolv kronor mer i folkpensionsavgift,
om herr Hjalmarsons eller
högerpartiets linje skulle ha accepterats.
Han skulle ha fått en hyresstegring
av ungefär 300 kronor. Jag presumerar
då, att han bor i två rum och
kök. Han skulle, fortfarande enligt herr
Hjalmarsons linje, fått en skattesänkning
på ett par tior. Går jag upp i
tiotusenkronorsläget, blir det ungefär
likadant. Jag måste upp i höga årsinkomster,
innan herr Hjalmarsons linje
ger något plus åt den enskilde, och
dessa kan knappast kallas de enkla
vardagsmänniskorna.

Jag såg i går en annons i Svenska
Dagbladet som såg ut på det här sättet:
Skattesänkning först. Sedan är det en
knytnäve, som understryker kraften
och effekten i kravet på den reformen.
Har herr Hjalmarson tänkt på att det
är en knytnäve mot socialförsäkringen,
mot den obligatoriska sjukförsäkringen?
Ja, det går att ruska på huvudet.
Men om man tar ifrån staten
de nödvändiga finansiella förutsättningarna
för att klara sjukförsäkringen,
så blir det ingen sjukförsäkring. Men
det är kanske en annan sida av den
här annonsen, som varken herr Hjalmarson
eller högerns valbyrå har tänkt
på. Det är knytnäven mot det sociala
reformarbete, som vi här i kammaren
i övrigt sätter värde på.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Detta skulle alltså
vara socialministerns svar på de sakliga
anmärkningar som jag framfört

med anledning av hans sätt att lägga
upp den ekonomiska grundvalen för
sjukförsäkringen. Tycker verkligen herr
socialministern, att vi skall diskutera
denna oerhört viktiga fråga utan att
på allvar söka tränga in i dess samhällsekonomiska
och statsfinansiella
förutsättningar? Lämpar sig läget i dag
för att kringgå dessa ting?

Herr socialministern nämnde att han
observerat att jag ute i landet talat
annorlunda om sjukförsäkringen än jag
gjort här i riksdagen. Man skall inte
kasta ut sådana där lösa påståenden.
Jag brukar, herr talman, inte så ofta
ställa frågor till riksdagsledamöter och
inte heller till regeringsledamöter, men
jag skulle vara tacksam om socialministern
på något sätt kunde styrka
detta sitt påstående.

Jag förstår inte varför socialministern
förde in den engelska sjukförsäkringen
i resonemanget. Socialministern
hade ett långt avsnitt i sitt anförande
där han talade om de engelska
förhållandena och polemiserade mot
mig. Jag har över huvud taget inte med
ett ord talat om England, men jag skall
gärna göra det, herr socialminister.
Jag bara konstaterar att i England räknade
man i början med att sjukförsäkringen
skulle kosta 170 miljoner pund.
Den kostar i dag något mellan 400 och
500 miljoner pund. Jag konstaterar vidare
att kostnaderna har analyserats
både av konservativa och socialistiska
finansministrar, men de har tydligen
räknat alldeles fel. Man har ju i England
kommit i den situationen att man
helt enkelt blivit tvungen säga, att
nu sätter vi ett tak och över denna
nivå får kostnaderna inte stiga, hända
vad som hända vill. När jag dessutom
tänker på de felräkningar man gjort
här i Sverige får jag säga att allt detta
i vart fall talar för att man skall vara
mycket, mycket försiktig innan man
svär på magisterns ord. Socialministern
framhöll att vi inte har kunnat
mera i detalj påvisa, varför kostnader -

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Nr 23.

177

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

na förmodligen skulle bli högre än enligt
regeringens förslag. Jag erinrar
emellertid om att herr Hagård tidigare
redovisat en råd omständigheter, liksom
också herr Birke, som pekar i den
riktningen att regeringens kostnadsberäkning
är för låg. Givetvis har också
vi, herr socialminister, samrått med expertis
på området.

Men nu kommer jag till det väsentliga.
Vi är, herr socialminister, lika angelägna
som regeringen att kostnaderna
skall bli ordentligt prövade. Jag vill
inte absolut påstå, att vi räknat alldeles
rätt, men varför, herr socialminister,
har vi inte fått tillfälle att konfrontera
våra beräkningar? Jo, helt enkelt därför
att socialministern, regeringen och
majoritetsblocket inte velat vara med
om att ge den tid som krävs för att
man verkligen skall kunna överväga
denna fråga under lugna och sakliga
förutsättningar. Det har inte gått med
regeringens uppläggning, det är sant.
Det är på detta sätt man behandlat
denna fråga.

Herr talman! Jag kanske på detta
stadium inte på nytt behöver ta upp
en polemik med socialministern om
hur bostadspolitiken kommer att verka.
Det får räcka med att hänvisa till
vad vi sade i utförliga inlägg i debatten
för några dagar sedan. Men jag
kanske vågar säga, herr talman, att det
är väl ändå inte möjligt att påstå att
högerpartiet när det fört fram skattesänkningslinjen
skulle företräda ett
speciellt välbeställt fåtalsintresse. Den
skattesänkning vi förordar är precis
densamma som föreslagits av en enhällig
skattekommitté med en majoritet
för regeringsblocket. Kommitténs
ordförande var en framstående ledamot
av denna kammare och en framstående
man inom den socialdemokratiska
ledningen. Menar verkligen herr
socialministern att när vi ställer oss
bakom detta förslag och vill föra ut
det i levande livet det skulle vara ett
12 — Andra kammarens protokoll 1953.

uttryck för ett begränsat fåtals intresse;
det vägrar jag tro.

Till sist vill jag säga att vad vi reagerar
emot är det höga skattetrycket
och det allmännas ianspråkstagande av
för stor del av människornas inkomster.
Härpå syftade annonsen. Men vi
är lika angelägna som något annat politiskt
parti att skapa sociala förbättringar,
fast vi på vårt håll kanske är
litet mera angelägna än man är i de
andra partierna att se till att det finns
sunda ekonomiska och statsfinansiella
förutsättningar för det sociala reformarbetet.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG: Herr talman! Jag
fick faktiskt det intrycket av herr
Hjalmarsons anförande att herr Hjalmarson
var indignerad över mitt sätt
att föra debatten; det skulle dra ner
denna viktiga fråga. Om man emellertid
som herr Hjalmarson gör roar sig
med att resa land och rike omkring
och presentera den obligatoriska sjukförsäkringen
som en restaurangsmörgås,
som åker ut och in men aldrig
blir konsumerad, undrar jag om det
finns några möjligheter att komma under
den nivån i en debatt som denna.

Sedan vill jag till herr Hjalmarson
säga om skattesänkningen, att när det
här är fråga om skattesänkningen är
läget för dagen detta: skall skattesänkningen
vara den sociala reform som
står först? Det anser herr Hjalmarson.
Regeringen och jag hoppas majoriteten
av denna kammare anser, att vad som
nu är viktigast är att realisera litet av
den vardagsdemokrati herr Hjalmarson
talar om, nämligen att ge de människor
som har det sämst ställt den trygghet
under sjukdom, som andra grupper i
samhället redan uppnått.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Vi har visat vår goda
vilja att redan nu söka utöka skyddet
vid sjukdom genom det förslag vi framNr
23.

178 Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

lagt om förbättring av den frivilliga
sjukförsäkringen såsom en etapp på
vägen mot det stora målet.

När socialministern tog upp skattefrågan,
må det vara tillåtet att än en
gång fråga, varför vi inte kan få något
svar på frågan vad det är som gör, att
vi icke i dag skall noggrant pröva de
skattehöjningar sjukförsäkringen kräver,
när det för endast ett par år sedan
var ett motiv för regeringen för att icke
då framlägga sjukförsäkringen att vi
var tvungna att genomföra skattehöjningar? Slutligen

får jag kanske också säga
ett par ord om »restaurantsmörgåsen».
Ja, herr talman, det är en riktig karakteristik
av det socialdemokratiska beteendet
tidigare, att man låtit sjukförsäkringen
åka ut och in som en restriktionssmörgås
på vissa restauranger.
Men man kan naturligtvis i dagens
läge fullfölja bilden ytterligare, och då
vill jag som förklaring till vår ståndpunkt
säga socialministern, att innan
man går in på en restaurant och beställer
en smörgås, skall man se till att
man har pengar att betala notan med.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG: Herr talman! Detta
sista argument har herr Iljalmarson fått
alldeles gratis av herr Ewerlöf, som använde
det i en debatt i första kammaren
för några månader sedan.

Nu anser emellertid regeringen, att
det är så angeläget att genomföra denna
sjukförsäkringsreform, att vi får lov
att skaffa betalningsmedel för den, och
herr Hjalmarson bestrider ju inte att
vi kan skaffa fram pengarna, fast det
svider i skinnet på sina håll.

Fröken LILJEDAHL (fp): Herr talman!
I en motion har jag yrkat att avstängning
från arbete jämlikt epidemilagen
skall medföra samma bidrag från
sjukförsäkringen som sjukdom.

Denna fråga har vid flera tillfällen
varit föremål för riksdagens prövning,

senast år 1952. Med anledning av i motioner
framställda yrkanden erhöll medicinalstyrelsen
år 1944 Kungl. Maj:ts
uppdrag att verkställa en utredning av
denna fråga. Styrelsen avlämnade i november
1947 den begärda utredningen
med förslag i ämnet. Detta förslag innebär
i huvudsak, att ersättning för sådant
inkomstbortfall, som isolering enligt
epidemilagen medför, skall utgå
av allmänna medel. Vid ersättningens
bestämmande skall enligt medicinalstyrelsens
förslag lagen om försäkring för
olycksfall i arbete lända till efterrättelse,
och ersättningens storlek föreslår
man skall bestämmas av riksförsäkringsanstalten.
Detta påpekades även,
när ärendet föregående år var föremål
för prövning. Utskottet som då behandlade
ärendet förutsatte emellertid, att
Kungl. Maj:t skulle komma att framlägga
det förslag, vartill närmare överväganden
kunde ge anledning.

Andra lagutskottet hänvisar till andra
kammarens beredningsutskotts utlåtande
i denna fråga föregående år och
framhåller bland annat: »Såvitt andra
lagutskottet kunnat finna har någon
omständighet icke inträffat, som föranleder
ändring i den ståndpunkt riksdagen
intog år 1952.»

Det är emellertid detta jag reagerar
mot. Vad som inträffat är, att vi
har fått en proposition med förslag om
ändring i lagen om allmän sjukförsäkring,
och riksdagen skall i dag också
ta ställning till samordning mellan allmän
sjukförsäkring och olycksfallsförsäkring.
Propositionen innehåller emellertid
ingenting om de fall, som beröres
i min motion och i de motioner i
ärendet som föregått denna. Man hade
väl åtminstone kunnat förvänta, att lagutskottet
till den välvilliga meningen
längst ned på sidan 54 också hade fogat
några ord om behovet av administrativa
förenklingar vid ansökningsförfarandet
i dessa fall. Som saken nu
ligger till skall den som begär ersättning
besvära två ämbetsverk, medici -

Onsdagen den 27 maj 1953 fm. Nr 23. 179

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

nalstyrelsen och riksförsäkringsanstalten,
innan någon ersättning kan utgå.
Detta kan i många fall vara till stort
men för den det gäller genom det dröjsmål
som uppkommer innan utbetalning
kan äga rum.

Då det är av stor vikt att denna fråga
snabbt bringas till sin lösning hoppas
jag att Kungl. Maj :t måtte uppmärksamma
denna sak, då frågan kommer
åter på riksdagens bord nästa år, och
att en positiv lösning av frågan då kan
komma till stånd.

Så vill jag också säga några ord beträffande
den frivilliga försäkringen
för hemarbetande kvinnor. Jag vill där
understryka vad herr Bengtsson i Varberg
framhöll, nämligen att detta icke
är någon kvinnofråga. Den hemarbetande
kvinnan arbetar minst av allt för
sig själv. Det är familjen och hemmet
som är målet för hennes strävan, och
vad hon betyder för hemmets ekonomi
kan knappast överskattas. Detta kan
säkert alla som genom socialvården eller
på annat sätt haft någon beröring
med hemmen vittna om. Jag är
glad över det utskottsförslag vi nu har
fått på detta område och kan inte förstå
herr Lundbergs ställningstagande i
denna fråga. Det förefaller mig synnerligen
verklighetsfrämmande.

Fröken HÖJER (fp): Herr talman!
Jag vill först med några ord beröra herr
Lundbergs historieskrivning, i vad det
gäller de sociala reformerna i Sverige.

Herr Lundberg tar i ett svep med
samtliga de borgerliga partierna — räknar
herr Lundberg månne också bondeförbundet
dit, eller hör det numera till
socialdemokraterna? — och säger, att
de borgerliga alltid har visat stor ovilja
mot sociala reformer och alltid har arbetat
emot dem. Man kommer ingen vart
med de borgerliga, framhöll herr Lundberg
inledningsvis. Jag skulle emellertid
vilja rekommendera herr Lundberg
att något litet studera vad som hände
här i landet i slutet på 1800-talet och i

början på 1900-talet och att sedan följa
utvecklingen under de sedan dess gångna
decennierna. Det finns dock en sannfärdig
historieskrivning, som talar om
vem det är som har haft idéerna och
vem det är som aldrig har motsatt sig
att sociala reformer skall genomföras
men dock inte genomföras på ett sådant
sätt, att medborgarnas standard försämras.
Man måste också tänka på de ekonomiska
möjligheterna.

Det är alldeles tydligt att de svenska
medborgarna så länge de är friska inte
har lust att försäkra sig tillfredsställande
för sjukdom. Det framgår inte bara
av att endast 60 procent av vårt folk
tillhör sjukkassa — som är en utomordentligt
god försäkring — utan de
som tillhör sjukkassa försäkrar sig dessutom
absolut för lågt. Två kronor motsvarar
inte på något sätt det inkomstbortfall,
som de flesta har under sjukdom.

Det är på grund härav som jag helhjärtat
går in för denna reform just nu.
Jag anser att det är på tiden att vi får
den genomförd och att det är viktigt att
vi verkligen låter de svenska medborgarna
få den försäkring, som de har
visat sig inte förstå nödvändigheten av
att skaffa sig som friska. Jag vill tilllägga
att det är något sunt i att man
tror att man alltid skall vara frisk, men
tyvärr stämmer det inte med verkligheten.

Här har talats om att det kommer
att bli en kolossal press på sjukhusen
och på den öppna vården. Det är inte
sant, ty pressen är redan nu så kolossalt
stor. Tillgången på platser på sjukhusen
och inom den öppna vården motsvarar
på intet sätt behovet, det skall
vi ha klart för oss. Socialministern var
också inne på detta och sade att han
väl förstår att man behöver flera läkare.
Världshälsoorganisationen, som sett sig
om i alla länder för att undersöka hur
sjukvården förmedlas till folken, har
kommit till den uppfattningen, att det
inte hjälper att ha ett tillräckligt antal

180 Nr 23. Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

aldrig så väl kvalificerade läkare —
folket får inte del av medicinens framgångar,
om det inte finns välkvalificerad
sjukvårdspersonal i erforderligt antal.

Har man nu, under det att man väntat
på att sjukförsäkringslagen skulle
kunna träda i kraft, gjort tillräckligt
på det området? Nej och åter nej. Här
ligger färdiga och halvfärdiga förslag
för utbildningen av sjukvårdspersonal
och möglar i inrikesdepartementets lådor.
Det är på tiden att de kommer
fram, om majoritetspartiet verkligen
menar allvar med sjukvårdsreformen.

Jag håller med de reservationer från
folkpartiet, som säger att vi måste noga
tänka på finansieringen, och jag tycker
att socialministern oerhört lättvindigt
viftar bort förslaget om att det 20-procentiga
statsbidraget inte skall utgå till
den frivilliga försäkringen. Han menar
att vi endast är avundsjuka — det är
vad som ligger bakom vårt förslag att de
20 procenten inte skall utgå. Jag tycker
att konsekvensen säger, att 20 procent
inte skall utgå till denna frivilliga försäkring,
när de inte utgår till den obligatoriska
tilläggsförsäkringen. Det är
helt enkelt därför som vi menar att man
inte skall behöva betala ut dessa statsmedel.

Jag vill ha sagt detta innan jag övergår
till nästa punkt, som gäller hemmakvinnorna
och deras frivilliga tilläggsförsäkring.

Herr Lundberg anser att det vore ett
ekonomiskt lättsinne, om vi här följer
utskottets förslag. Jag hoppas verkligen,
om detta nu skall kallas för ett
ekonomiskt lättsinne, att båda kamrarna
i dag beslutar sig för att vara så
lättsinniga.

Hemmakvinnans grundsjukpenning på
tre kronor skulle vara tillräcklig, anser
herr Lundberg. Som ett exempel drar
han fram att den besvärliga situationen
skulle kunna tänkas, att en man hade
en grundsjukpenning på tre kronor och
en obligatorisk tilläggssjukpenning på

två kronor, så att han sammanlagt fick
fem kronor, och det vid sjukdom blev
ett inkomstbortfall av hela hans lön och
familjen alltså fick fem kronor, medan
hans maka däremot skulle få sex kronor
om hon var sjuk, och då hade familjen
dessutom mannens ordinarie inkomst
att leva på. Herr Lundberg, jag
skulle inte tro att den där familjen bryr
sig om att försäkra hustrun-hemmakvinnan
till den här tilläggspenningen.
Jag talar också om alla dem, arbetare,
tjänstemän och andra i Sverige, som
har helt andra löneförmåner än dem
herr Lundberg tycks känna till. Och
de är inte så få. De har ändå, herr Lundberg,
mycket besvärligt under sjukdom,
inte minst när hemmakvinnan är sjuk.
Socialministern tycks också ha en uppfattning
som överensstämmer med min
om svenska folkets inkomster nu för
tiden. Här gäller det alltså om maken
skall vara intresserad av att betala en
tilläggsavgift på cirka 48 kronor, om
det utgår statsbidrag, och på cirka 60
kronor, om det inte utgår statsbidrag,
för att få en sjukpenning på 3 kronor
per dag.

Våra husmödrar har inte råd, säger
herr Lundberg. Ja, det kan också hända
att det finns män som inte har tillräckligt
intresse för saken. Men jag tror,
herr Lundberg, att det finns män som
har intresse av att känna trygghet för
familjen när hustrun är sjuk. Och jag
tar mig friheten tro att det finns många
medborgare, som har möjlighet att bereda
sig denna lilla extrainkomst utöver
den ordinarie, om de har det verkligt
levande intresset härför. Att det
blir ett arbetskraftfbortfall, när hemmakvinnan
är sjuk, är uppenbart. Att vi
mer och mer kan skaffa ersättare, som
kan hjälpa hustrun och sköta hemmasysslorna,
så att hon får sköta sig under
sin sjukdom, är också sant. Ja, det
är klart, herr talman, att jag anser det
mycket viktigt att vi får denna frivilliga
försäkring för hemmakvinnorna
likaväl som för de studerande.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Nr 23. 181

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

Herr Nihlfors har redan tagit upp
frågan om undantagen i § 28 och jag
vill understryka vad han har sagt. Det
är inte alls fråga om att man i departementet
skall sitta och välja ut dem
bland de privatanställda som man skall
undanta. Här gäller det att om de privatanställda
hemställer att få bli undantagna,
då skall departementet ha
möjlighet att gå med på saken. Vi vet
allihop att det finns en hel rad grupper,
bland andra de SPP-anslutna, som
har precis lika goda förmåner under
sjukdom som de stats- och kommunalanställda.
De kan behöva litet längre
tid på sig än till 1 januari 1955 för att
ordna förhållandena så att de vet, om
en del av eller hela deras grupp skall
bli undantagen från försäkringen eller
kan vara med. Jag menar således, att
de som lyckats ordna sina förhållanden
på detta område så bra borde kunna
behandlas på samma sätt som de som
är anställda av stat och kommun.

Allesamman är vi ju angelägna om
att hela svenska folket skall vara med
i denna sjukförsäkring. Själva den definition
man givit åt begreppet arbetstagare
har emellertid minskat möjligheterna
till en tillfredsställande försäkring
beträffande en del av dessa arbetstagare.
Utskottet har gjort en välvillig
skrivning, och socialministern har uttalat
sig uppmuntrande. Jag vill understryka
vad herr Christenson i Malmö
sade i det avseendet och uttalar samtidigt
en förhoppning, att arbetstidsutredningen
verkligen skall lägga fram
ett förslag som kan godtagas av alla
oss, som är intresserade av att åstadkomma
en för så många som möjligt
tillfredsställande försäkring.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
reservation, som i detta sammanhang är
avgiven av herrar Sunne, Jacobsson i
Igelsbo och fru Sandström.

Herr FREDRIKSSON (s): Herr talman!
När man lyssnat till denna debatt
är det med tillfredsställelse man kun -

nat konstatera, att de flesta talare givit
sin anslutning till propositionens förslag
beträffande tidpunkten för reformens
genomförande. Även om det inte
saknats röster för en ytterligare framflyttning
av tidpunkten kan man väl
ändå räkna med att majoriteten av kammarens
ledamöter kommer att rösta för
förslaget.

Även jag önskar understryka vikten
av den ökade sociala trygghet, som lagförslaget
kommer att garantera de stora
medborgargrupper som nu har en ringa
trygghet mot inkomstbortfall vid sjukdom
och som därför med ganska stor
ängslan alltid ser fram emot eventuella
sjukdomstillstånd. Alla dessa människor
kommer att hälsa den nya lagen med
tillfredsställelse, därom råder säkerligen
inga delade meningar. Det är också,
som socialministern sagt, angeläget att
statsmakterna inte längre dröjer med
att infria det löfte som 1946 års beslut
innebär.

Behovet av denna sjukförsäkring är
så stort och så sakligt dokumenterat, att
de kostnader som förslagets realiserande
betingar måste anses vara mycket väl
använda pengar. Jag vet av erfarenhet
att om man drabbas av en sjukdom, som
därtill medför svåra ekonomiska bekymmer,
så bidrar dessa ingalunda till
ett tillfrisknande.

Jag vill därför instämma i de uttalanden,
som många föregående talare har
gjort, att förslaget är en viktig hörnsten
i den byggnad som vårt socialförsäkringsväsende
utgör.

Men man skulle även här kunna vända
på ett känt ordspråk och säga att
det inte finns någonting gott som inte
har någonting ont med sig. Jag syftar
på de beskärningar av nu utgående förmåner
för yrkesskadade, som man tyvärr
på grund av samordningen har ansett
sig nödsakad att vidta. Beträffande
samordningen är det ju alldeles riktigt
vad departementschefen har anfört, att
den har tillstyrkts av de flesta remissinstanserna,
och det är nog inte heller

182 Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

praktisk politik att upprätthålla två försäkringar
vid sidan av varandra. Enda
möjligheten att bibehålla de yrltesskadades
förmåner skulle följaktligen vara
att införa dem även i den allmänna
sjukförsäkringen. Detta har ju, främst
av kostnadsskäl, inte ansetts möjligt,
och eftersom ju detta argument inte kan
frånkännas sin betydelse förstår även
jag att de yrkesskadade måste vidkännas
vissa försämringar.

Jag vill också här understryka betydelsen
av de fördelar som samordningen
innebär även för de yrkesskadade,
främst då därigenom, att man nu
får ett bättre försäkringsskydd i de
många skadefall, vilkas samband med
den skadades arbete väl kunnat antagas
men inte ådagaläggas och som därför
inte har kunnat inrymmas i den nuvarande
olycksfalls- eller yrkesskadeförsäkringslagen.
Dessa begränsningar
i försäkringsskyddet för yrkesskadade,
som följer av villkoret om orsakssammanhang
mellan skadan och arbetet,
har medfört en praxis och en lagtolkning
som man åtminstone på arbetarhåll
har ansett svårförståelig med hänsyn
till lagstiftningens syfte. Genom
samordningen kommer ju dessa olägenheter
åtminstone under samordningstiden
att elimineras.

Jag nämnde nyss att samordningen
innebär vissa nackdelar för de yrkesskadade.
Dessa nackdelar har tidigare
berörts, framför allt av herrar Lundberg
och Almgren, och jag skall därför
inte trötta med en upprepning. Jag vill
endast konstatera att dessa nackdelar
sammantagna medför att de yrkesskadade
kommer att få stå en självrisk, som
betydligt överstiger vad som nu gäller
såväl enligt den nu gällande olycksfallsförsäkringslagen
som enligt den vilande
sjukförsäkringslagen.

Nu har det ju från departementschefens
sida anförts — vilket naturligtvis
också är fullt riktigt — att sjukdomsfallen
är så mycket fler än skadefallen
i arbetet, att förbättringarna vid sjuk -

dom fullt uppväger försämringarna vid
olycksfall. Men man kan trots allt inte
helt komma ifrån att man nog i princip
vill betrakta ersättningen vid olycksfall
något annorlunda än ersättningen
vid sjukdom. Den person som drabbas
av olycksfall vill nog gärna se den, därvid
utgående ersättningen såsom i viss
mån utgörande ett skadestånd för den
ådragna olyckan. Det är därför i och
för sig ganska naturligt om en person
som utsättes för ett olycksfall kommer
att reagera mot försämringen.

Sedan är det en annan sak, som här
bör observeras, att de kategorier av arbetstagare,
som är anställda inom yrken
där olycksfallsfrekvensen är stor, drabbas
mycket hårdare än andra. Detta är
sålunda förhållandet inom gruvindustrien.
För att göra den bild av försäkringsreformen,
som har tecknats av
herr Bengtsson, mera fullständig skall
jag be att få anföra ett par siffror.

År 1949, som är det senaste år för
vilket man har tillgång till statistik, var
medeltalet av antalet olycksfall i hela
landet per 100 årsarbetare 14,6. Motsvarande
siffra för bergmästarämbetet
i östra distriktet — alltså ifrån Falun —
var 44,3. Det är dessa förhållanden som
har oroat mig en hel del och som
gör att jag har påtecknat motionen nr
II: 585 och ansluter mig till det yrkande
som här har ställts av herr Almgren.

Det är ju alltid svårt att beskära en
redan utgående förmån, och ännu svårare
blir det när de arbetstagare som
har den största olycksfallsfrekvensen
i landet kommer att bestraffas eller, om
detta är ett oriktigt uttryck, kommer
att drabbas hårdare, sett i förhållande
till andra grupper.

Visserligen skulle en utökning av förmånerna
enligt vad som föreslagits i
motionen nr II: 585 ytterligare belasta
statsfinanserna, i sista hand skattedragarna,
lika väl som de försäkrade själva
skulle pressas ytterligare genom högre
avgifter, men jag vill också påpeka att
de förbättrade förmånerna betyder gan -

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Nr 23. 183

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

ska mycket för dem som drabbas av
olycksfall. År 1952 hade vi ju cirka
300 000 olycksfall i det här landet.

Jag hade här antecknat vissa besparingar
som samhället kommer att göra
på andra områden i samband med
sjukförsäkringsreformens genomförande
och som jag hade tänkt använda såsom
argument för de förbättringar som
här har påyrkats. Socialministern har
emellertid i sitt starka anförande i kammaren
ingående redogjort för dessa,
och jag skall därför inte trötta med en
upprepning.

Herr talman, jag skall sluta med att
framhålla, att man måste ställa mycket
höga krav på försäkringens effektivitet
inte minst med hänsyn till samordningen.
Jag noterade med tillfredsställelse
socialministerns uttalande, att reformen
ingalunda kan anses färdig, och
jag antar att det kan tolkas så, att detta
gäller även om riksdagen skulle bifalla
någon av de reservationer, som här har
framställts. Jag vill också uttala min
livliga förhoppning, att förbättringarna
skall kunna genomföras inom en inte
alltför avlägsen framtid, att de farhågor
för missbruk, som yppats, kommer att
visa sig vara ogrundade och att detta
inte skall bli en hroms på en fortsatt
utveckling på ett viktigt socialt område.

Själv är jag av den uppfattningen —
även om jag vet att det finns vissa enstaka
människor som vill tillgodogöra
sig varje tänkbar social förmån — att
det stora flertalet arbetare i detta land
ändå är så ansvarskännande att de
ingenting högre önskar än att genom
ärligt arbete försörja sig och sin familj.
I gengäld vill man då naturligtvis ha
en förhöjd försäkring, därest man drabbas
av olycksfall eller sjukdom.

Herr DICKSON (h): Herr talman!
Jag skall i likhet med herr Fredriksson
inregistrera, att socialministern mycket
bestämt nämnt att en lag av denna beskaffenhet
inte kan vara färdig på en
gång utan att det där kommer att be -

höva vidtagas många justeringar. Jag
har ingenting emot att man för ut i det
praktiska livet en sak, som inte är riktigt
färdig. Jag tror att man alltid måste
räkna med praktiska försök innan man
kan komma fram till idealtillståndet.

Det är emellertid en särskild fråga,
som jag skulle vilja dra fram. Den kanske
har ett intimt intresse för många
av kammarledamöterna själva. Som
herr talmannen väl har sig bekant brukar
jag inte lägga mig i riksdagsledamöternas
förmåner, men det är väl meningen,
förmodar jag, att även riksdagsledamöter
skall uppbära denna förmån
av sjukförsäkring. Jag frågar mig
då vad som inträffar om en riksdagsledamot
under sommaren blir sjuk ett
par månader då han åtnjuter sitt riksdagsarvode
i vanlig ordning. Som ytterligare
påbröd får han då förmånen
att åtnjuta sjukförsäkringssumman. Han
har det sålunda uppenbart bättre ekonomiskt
ställt om han är sjuk än om
han är frisk. Jag är inte säker på att
detta är något som borde få vara på
det sättet. Nu kan ju emellertid den
saken justeras, och jag vill bara föra
det på tal en passant redan nu, så att
de som lagen handhar kan ingripa i
god tid.

Vad själva den önskvärda reformen
beträffar så är det ju där kostnadsfrågan,
som gör alla tveksamma. Jag skall
säga som herr Adolv Olsson i Gävle
sade vid ett tillfälle i ett av de yttranden,
som bland de många andra av hans
yttranden som gjort djupt intryck på
mig, kanske gjort det allra djupaste:
»Det är lätt att vara generös med andras
pengar.» Det är nog på det sättet,
att vi allesammans vill vara generösa,
och det är en otacksam uppgift som
några stycken av oss här har att hålla
igen, när vi anser att det går för fort.

Jag har sysslat en liten smula med
flygning förr i tiden, och de som har
studerat detta vet att man kan få ett
flygplan att stiga med vissa handgrepp.
Men för dem som inte vet det kan jag

184 Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

tala om att ifall man drar åt sig spaken
för mycket och tror att man kan stiga
fortare än vad maskinen orkar med,
stoppas farten upp. Stegrar man ytterligare
händer det ganska otrevliga ting.
Man får vara rätt högt uppe i fall man
skall klara upp den situationen över
huvud taget. Vi är högt uppe ekonomiskt,
och här kommer det inte att ske
några stora olyckor om denna sjukvårdsreform
går igenom nu. Men jag
är övertygad om att när vi nu anstränger
oss så till det yttersta som vi här
kommer att få göra, detta kommer att
inverka på nästa reform som vi vill
genomföra så att vi icke kommer att
kunna få igenom den så snabbt som
om vi nu toge det litet mera modererat,
toge det så att vi kunde utnyttja maskinens
hela styrka.

Det är detta, herr talman, som jag
har velat säga. Jag har haft talmannens
förtroende att hålla på till en kvart i
fem. Eftersom klockan nu är detta så
avslutar jag nu detta yttrande.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på
förslag av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta handläggningen av
förevarande utlåtande ävensom behandlingen
av övriga på föredragningslistan
uppförda ärenden till kl.
7.30 em., då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.45 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 27 maj.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet.

§ 1.

Föredrogos följande till kammaren inkomna
protokoll:

År 1953 den 27 maj sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt §§70
och 71 riksdagsordningen utse riksdagens
fullmäktige i riksbanken för
valperioden 1953—1956 efter herrar D.
E. Hall och O. Andersson, vilka voro i
tur att avgå, jämte två suppleanter; och
befunnos efter valens slut hava blivit
utsedda till

fullmäktige

för valperioden 1953—1956:

herr Hall, David Emanuel,
ledamot av andra
kammaren ...... med 47 röster,

herr Andersson, Olof,
ledamot av andra
kammaren ...... med 47 röster;

suppleant för herr Hall, D. E.:

herr Ahlkvist, Karl Emil,
ledamot av första
kammaren ...... med 47 röster;

suppleant för herr Andersson, O.:

herr Svensson, Sven Patrik,
ledamot av andra
kammaren ...... med 47 röster.

Adolv Olsson. O. Malmborg.

K. G. Ewerlöf. Gustaf Elofsson.

År 1953 den 27 maj sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt §§
70 och 71 riksdagsordningen utse riksdagens
fullmäktige i riksgäldskontoret
för valperioden 1953—1956 efter herrar
G. V. Nilsson och W. Svensson,
vilka voro i tur att avgå, jämte två

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Nr 23.

185

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

suppleanter; och befunnos efter valens
slut hava blivit utsedda till

fullmäktige

för valperioden 1953—1956:
herr Nilsson, Gustaf Valdemar,
ledamot av andra
kammaren ...... med 42 röster,

herr Svensson, Waldemar,
ledamot av andra

kammaren ...... med 42 röster;

suppleant för herr Nilsson, G. V.:
herr Andersson, Axel Gustav Birger,
ledamot av första
kammaren ...... med 42 röster;

suppleant för herr Svensson, TV.:
herr Widén, Lars Arthur,
ledamot av andra

kammaren ...... med 42 röster.

Adolv Olsson. O. Malmborg.

K. G. Ewerlöf. Gustaf Elofsson.

År 1953 den 27 maj sammanträdde
de valmän, som av kamrarna fått i uppdrag
att utse fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret, för anställande
av föreskrivet val av två ledamöter i
styrelsen över riksdagsbiblioteket jämte
två suppleanter för dem för tiden från
valet, till dess nytt val under år 1957
försiggått; och utsågos därvid till

ledamöter:

herr Wallentheim, Adolf Valentin,
ledamot av andra
kammaren ...... med 38 röstér,

herr Ohlon, Sven Johan Emanuel,
ledamot av första
kammaren ...... med 38 röster;

suppleant för herr Wallentheim, A.V.:
herr Håstad, Elis Wilhelm,
ledamot av andra

kammaren ..... med 38 röster;

suppleant för herr Ohlon, S. J. E.:
herr Nilsson, Bror Adam,
ledamot av första

kammaren ...... med 38 röster.

Adolv Olsson. O. Malmborg.

K. G. Ewerlöf. Gustaf Elofsson.

Protokollen lades till handlingarna;
och skulle riksdagens kanslideputerade
genom utdrag av kammarens protokoll
underrättas om dessa val samt anmodas
låta uppsätta och till kamrarna ingiva
förslag till dels förordnanden för
de valda dels ock skrivelser till Konungen
med anmälan om de försiggångna
valen.

§ 2.

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.
(Forts.)

Herr talmannen meddelade, att behandlingen
av andra lagutskottets utlåtande
nr 35, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den
3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,
m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner nu komme att fortsättas;
och lämnades vid fortsatt föredragning
av punkten A., Kungl. Maj:ts
av utskottet tillstyrkta förslag till lag
angående ändring i lagen den 3 januari
19^7 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,
4 §, enligt förut skedd anteckning
ordet till

Fru JOHANSSON i Skövde (s), som
yttrade: Herr talman! Jag har begärt
ordet i anledning av herr Lundbergs
anförande i vad gäller 47 § i lagen om
den frivilliga sjukförsäkringen. Det är
ju många, både män och kvinnor, som
i dag har berört denna fråga, men jag
anser det vara på sin plats att här redogöra
för de socialdemokratiska kvinnornas,
eller åtminstone flertalet av
dessas synpunkt på denna fråga.

De socialdemokratiska kvinnorna har
kanske mer än några andra en intim
kontakt med de grupper av hemmakvinnor,
som herr Lundberg åsyftar i
sitt anförande och som han anser inte
skulle kunna tillgodogöra sig förmånen
av den frivilliga försäkringen på grund
av ekonomiska skäl. Ingen kan väl med
bestämdhet uttala sig i förväg om den

186 Nr 23. Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

saken, men jag tror jag vågar påstå, att
hur än härmed förhåller sig, så hälsar
dessa kvinnor denna reform med stor
tillfredsställelse.

Flertalet familjer har nu nått en så
pass hygglig ekonomisk standard, att
den avgift det här är fråga om inte är
oöverkomlig. Med tanke på den trygghet,
som det innebär att i viss utsträckning
vara garanterad mot oförutsedda
utgifter, vilket sjukdom alltid för med
sig, tror jag att man inför valet mellan
att betala högre försäkringsavgifter
eller att t. ex. kosta på sig någonting,
som inte är alldeles nödvändigt, utan
tvivel väljer det förra.

Vidare säger herr Lundberg, att sjukförsäkringen
avser att täcka inkomstbortfall
vid sjukdom. Det blir i högsta
grad ett inkomstbortfall, om husmodern
i ett hem blir sjuk. Visserligen minskar
inte härmed familjeförsörjarens inkomst,
men hans utgifter blir väsentligt
större, och det anser jag vara alldeles
sak samma.

Alla får, säger herr Lundberg, oavsett
om de begagnar sig av den frivilliga
försäkringen eller inte, genom skatterna
bidrag till utgifterna för försäkringen.
Ja, det är visserligen sant, och
det kan hända att det finns personer
som kommer att irriteras av detta, men
är det inte så, att vi under de senare
åren mer och mer sökt komma ifrån
behovsprincipen, då det gällt stora sociala
reformer? Många av de reformer
vi i dag har är till nytta för alla medborgare
i landet, och det är väl kanske
just detta, som har bidragit till att vi i
så stor utsträckning har kunnat gå enigt
fram och besluta om dessa reformers
genomförande.

Om vi, herr Lundberg, i detta fall
låter vårsolen lysa lika klar över alla
hemarbetande kvinnor i detta land, så
tror jag inte att någon därför skall
känna avund. Av de stora utgifter, som
genomförandet av denna reform för
med sig, är det anslag, som behövs för
att täcka de 20 procenten i statsbidrag,

en bråkdel och uppvägs säkerligen
många gånger av den tillfredsställelse
som våra hemmakvinnor kommer att
känna, om riksdagen beslutar i enlighet
med utskottets förslag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Häruti instämde fru Ericsson i Luleå
(s).

Vidare anförde:

Fru EKIKSSON i Stockholm (s): Herr
talman! Jag skulle vilja ta upp ett par
saker i herr von Friesens anförande.
Han slingrade sig fram mellan alla betänkligheter,
som dragits fram från
läkarhåll, och sin egen lust att här i
kammaren åtminstone instämma i att
denna reform skall genomföras i år.
Han fick i alla fall med allt, som utanför
riksdagen framförts som skäl emot
en obligatorisk sjukförsäkring.

Man har från läkarhåll — det framfördes
bland annat i ett nummer av
socialmedicinsk tidskrift i fjol — sagt,
att det finns betänkligheter mot att ge
sjuklön till alla människor, som har
lön i varje fall. En mycket betrodd
läkare har inför förslaget om obligatorisk
sjukförsäkring sagt, att tanken
svindlade och att han kände sig stå på
rena gungflyn.

Herr von Friesen framhöll att man
borde, om man skulle ha handlat riktigt,
ha förlängt karenstiden och på
så sätt fått bort alla småsjukdomar av
kort varaktighet — han menade naturligtvis
inte sjukdomarna som sådana
utan sjukersättningarna. Vilka skulle
det vara som därigenom skulle få avstå
från ersättning? Jo, det skulle naturligtvis
i stor utsträckning vara arbetarna.
Folkpartiet har ju velat stämpla
denna försäkring som en arbetarförsäkring,
och man har därifrån velat undanta
alla tjänstemän, även de privatanställda.
Det skulle alltså vara sådana
människor, vilka ligger närmare existensminimum
än de som nu har en

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Nr 23. 187

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

ordnad sjuklön, som i första hand
skulle få avstå från ersättning för upp
till sex dagars sjukdom.

Vi sitter nog här i landet ännu litet
fast i klasstänkande, även om det i vissa
avseenden har tagits många steg fram
mot ett annat tänkesätt. Jag tror att ett
genomförande av den här föreslagna reformen
skulle vara ett väsentligt steg i
sådan riktning. Den skulle bidraga till
att man kommer bort från den föreställningen,
att det bör vara annorlunda
ordnat för den som har den ena sortens
arbete än för den som har ett annat
slags arbete.

Det var något av denna fördomsfulla
inställning som kom fram hos herr von
Friesen, vilken ju annars är mycket human
— det är inte min mening att
pricka honom personligen, men han är
nog i detta fall påverkad av uppfattningen
inom sitt skrå — när han sade
att man på läkarhåll var mycket bekymrad,
inte för att behöva skriva ut ett
intyg om vilken sjukdom det gällde,
utan för att på intyget nödgas ange att
vederbörande under viss tid saknade
arbetsförmåga. Varför skall man emellertid
föra fram alla dessa bekymmer
just när det gäller en obligatorisk sjukförsäkring,
då man ju i alla fall har
svalt svårigheterna när det gäller dem
som redan har sjuklön?

Herr Ohlin undervisade oss i eftermiddags
om vad en försäkring är och
sade, att den bara är ett sätt att byta
pengar människor emellan. Men om det
är så enkelt, låt oss då även i detta fall
byta pengar mellan alla människor och
få till stånd en försäkring, som är en
folkförsäkring i verklig mening och
inte bara en kategoriförsäkring.

Det har i folkpartimotionen uttryckts
vissa farhågor för att denna reform
inte nu skulle kunna sättas i kraft. Man
säger att det värsta inte är finansieringssvårigheterna,
utan det förhållandet
att det saknas personal. Jag vill i
anledning därav erinra om att man från
folkpartihåll vid flera tillfällen tidigare

har yrkat på att försäkringen skulle
sättas i kraft, trots att det då funnits
ännu färre människor, som kunnat tagas
i anspråk för att bygga sjukhus
och för att vårda de sjuka. I dessa avseenden
är situationen nu mycket ljusare
än den varit tidigare.

Jag vill också säga några ord om
kvinnornas sjukförsäkring. Herr Jacobsson
i Igelsbo ansåg att den av utskottet
förordade frivilliga husmodersförsäkringen
var en framgång för motionärerna.
Det är den naturligtvis,
men jag tror att vinsten är störst för
motionärerna. Jag är inte så övertygad
om att vinsten för husmödrarna i allmänhet
blir så stor, som man här från
en del håll har velat göra gällande.
Inom den kommitté, som förberedde
sjukförsäkringsförslaget, hävdade jag
att det låg en viss misstro i detta att
man inte ville medge de hemarbetande
kvinnorna en obligatorisk försäkring
med större ersättning än tre kronor om
dagen. Jag ville att man skulle tillåta
även en högre obligatorisk sjukpenning
för dessa kvinnor, men den tanken
vann inte gehör på borgerligt håll —
det vågar jag påstå. Åtminstone var det
inte fallet med de personer, som närmast
representerade arbetsgivarna. Inte
heller fanns det någon entusiasm från
folkpartihåll att säga ifrån, att hemmakvinnorna
har ett mycket större värde
än man uppskattat dem till när man
ger dem tre kronor om dagen i obligatorisk
försäkring.

Man anförde att detta är en mycket
svårkontrollerbar grupp. Det är en
grupp människor, som när de är sjuka
stannar kvar på arbetsplatsen. Det är
en grupp om vilken man inte kan säga
att de bevisligen mister en inkomst och
om vilken man inte heller kan bevisa
att de drar på sig en utgift. Emot hela
det resonemanget förde jag en ganska
intensiv upplysningsverksamhet i kommittén.
Denna upplysningsverksamhet
rådde emellertid inte på en hel del av
de fördomar som fanns. Man får dock

188 Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

vara glad över att man i dag tydligen
på borgerligt håll helt kommit ifrån
denna misstro mot kvinnorna och resonemanget
om att det skulle vara en
så svårkontrollerbar grupp. Man instämmer
helt i att det är en grupp,
som man värderat alldeles för lågt. Det
hade varit mycket roligt, om man på
ett tidigare stadium kunde ha varit
överens om att ge kvinnorna i hemmet
en större ersättning än tre kronor om
dagen. Om man hade haft en verklig
folkstämning för detta, hade man kanske
kunnat genomföra åtminstone fyra
kronor om dagen, vilken summa jag
hoppas man skall komma fram till så
småningom och kanske även till ännu
högre belopp.

Det är naturligtvis väldigt svårt att
argumentera emot den frivilliga sjukförsäkring,
som nu tillsammans med
grundförsäkring föreslås till sex kronor
om dagen för hemmakvinnor ■—
och även för hemkvinnor med låg arbetsinkomst
— och som skall subventioneras
av staten, sedan kommittén
och senare även- utskottet varit med
om att de studerande skall få ha en frivillig
försäkring med sex kronor om
dagen. De studerande är eu lika svårkontrollerbar
grupp, en grupp som inte
mister någon inkomst och en grupp
där man bär svårt att bevisa, att vederbörande
drar på sig en utgift vid sjukdom.
Därmed faller ju en hel del av
argumenten mot den frivilliga försäkringen
för kvinnorna, det håller jag
med om. Men man får inte liaussa upp
det som en särdeles stor vinst med
dessa sex kronor för kvinnorna. Dels
blir det nämligen till skillnad mot vad
man önskade en mycket svåradministrerad
försäkring. För hemkvinnor, som
har en arbetsförtjänst på 1 800 kronor
om året, blir situationen såvitt jag
förstår den, att man dels får en grundförsäkring
på tre kronor, dels en obligatorisk
tilläggsförsäkring på någon
krona och dels en möjlighet till frivillig
tilläggsförsäkring upp till sex

kronor. Det är alltså inte vidare smidigt,
och jag är nästan rädd för att
man inte penetrerat saken ordentligt
innan man tillstyrkte bifall till motionen
här. Det innebär i alla fall inga
större vådor. Det finns alla möjligheter
att rätta till det som inte visar sig vara
så gångbart när systemet skall föras
ut i praktiken.

Det är naturligtvis riktigt, som herr
Lundberg säger, att det är de kvinnor
som redan har ett bättre stöd i mannens
inkomster som tar denna försäkring.
Jag vill emellertid också säga, att
jag tror inte att det är så omöjligt för
en arbetare att komma upp till en försäkring
på sex kronor för sin hustru.
Jag tror att många arbetare tar en
sådan försäkring, men det blir rätt
stora kostnader, och det blir nog inte
i första hand någon vinst för dem som
har det sämst ställt. Därför blir det
en subventionering, som herr Lundberg
säger, till dem som har en bättre ekonomi;
det kan man inte komma ifrån.
Vi får väl emellertid gå med på det.

Jag är fullt överens med kommittén
och utskottet om att vi skall ha en
subventionering av den frivilliga tillläggsförsäkringen
för egna företagare,
som nu bara får en obligatorisk grundförsäkring
på tre kronor. För att få
en folkförsäkring anser jag det vara
riktigt, att denna grupp på något sätt
stimuleras att försäkra sig högre. Det
finns också många med mycket små
inkomster inom företagargruppen.

Jag har alltså ingen principiell inställning
emot ett statligt bidrag vare
sig till husmödrar eller till enskilda
företagare. Jag menar dock att man
skall ge detta de rätta proportionerna
och inte anse att man vinner så oändligt
mycket. Vill man för framtiden förbättra
förhållandena för husmödrarna
så är det däremot nödvändigt att se
till — och detta säger också kommittén
—- att man kan få en billig hemhjälp
till dem som har små barn. Det
är en form av hjälp åt en sjuk husmor,

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Nr 23. 189

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

som aldrig kan missbrukas. Den hjälpen
kommer till dem som behöver den
och inte till dem som inte behöver
den, och det är uppenbart var behovet
finns. Bättre tillgång till billig hemhjälp
är en nödvändig komplettering
till sjukförsäkringen. Utan den kan
man inte anse att det med denna försäkring
finns ett tillräckligt skydd för
husmödrarna.

Man kan här uttala önskemål om
förbättringar på vissa punkter, förbättringar
som borde komma i första
hand när denna försäkring skall ändras.
Vi har ju hört här från statsrådet
och från andra som förstår sig på
saken, att den försäkring vi i dag antar
inte blir gammal i denna form. Jag
tycker att den obligatoriska rättigheten
att få ersättning för de kostnader man
har för massage och annan sjukdomshehandling
skall komma i första rummet
bland förbättringarna. Det är en
sådan hjälp som direkt inriktas på att
förbättra hälsan för försäkringstagarna.
Den hjälpen kan inte missbrukas,
och det måste vara ett absolut plus
för en sjukförsäkring, att också en sådan
förmån ingår i de prestationer,
som försäkringen ger.

Det var en sak till om husmödrarnas
sjukpenning, som jag skulle vilja beröra.
Det finns nu för dem möjlighet
att få halv sjukpenning, d. v. s. kronor
1:50 om dagen. Faran är den att har
man den inställning, som kommit fram
från många håll — inte minst från
läkare — nämligen att husmödrarna
är en svårkontrollerbar grupp, att man
inte kan vara förvissad om att de är
så sjuka att de inte kan arbeta, då
kan det bli en slentrian från läkarnas
sida att i regel skriva ut halv sjukpenning.
Det kan också lätt bli så, att
husmödrarna om de känner denna
misstro emot sig accepterar och finner
det bättre att ha 1:50 om dagen
för att inte behöva känna att de bryter
mot reglerna om de går upp och sätter
på potatisen eller klär på ungarna. Jag

tycker att häri ligger en stor fara, varför
jag hoppas att kvinnoföreningarna
överallt skall slå larm, om de finner
att den obligatoriska trekronan i regel
blir bara 1: 50. I så fall bör den halva
sjukpenningen avskaffas för husmödrarnas
del.

De stora påtagliga försämringarna
med denna försäkring gäller olycksfall
och yrkesskador. Det är naturligtvis
beklagligt, men vi vet att det inte gått
att få allt och att samordningen varit
väsentlig. Det är dock värt att påpeka,
att det finns en hel råd skador, om
vilka vederbörande själv är övertygad
att de hänger ihop med arbetet men
som med nuvarande regler inte på något
sätt kan tänkas falla under yrkesskadeförsäkringen.
Det är alla nervösa
och psykiska sjukdomar, sjukdomar
som orsakas av hetsen i arbetet till
exempel. Vi vet att man mer och mer
börjat komma underfund med att en
rad både kirurgiska och medicinska
sjukdomar är en följd av psykisk press
på arbetsplatsen och andra ställen. Alla
magsår, som alltmer anses vara en
nervös åkomma, kan aldrig någonsin
ersättas med yrkesskadeförsäkringen.
Tack vare samordningen av sjukförsäkringen
bli det emellertid nu möjligt
att få lika stort skydd för den som
ådragit sig magsår i ett nervpåfrestande
arbete som för den som fått tummen
skadad i en maskin under arbetet.
Det är en påtaglig vinst som
med tiden blir mer uppenbar för människorna
i och med att sjukdomar av
den typ som jag nu nämnt får ökad
utbredning.

Till sist vill jag säga, att man naturligtvis
skulle fira denna dag med att
endast hålla lovtal över att utvecklingen
dock har nått dithän, att samma
skydd i princip beredes alla människor
som har förvärvsarbete, när de
blir sjuka. Det borde vara jubel i plenisalen
och över huvud taget i politiska
kretsar. Emellertid är det alltid på det
sättet, att när man når ett mål ser

190 Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

man nya bekymmer. Man ägnar sig
åt detaljer, ser nya hinder och mobiliserar
missnöje i stället för att tala
om hur oändligt tillfredsställd man är
över att utvecklingen nått så långt. Det
är mänskligt att vara så realistisk. Jag
anser att det bästa med denna sjukförsäkring
är, att den är så realistisk
att den samlar en mycket stark majoritet
för sig och därmed kan komma
ut i livet och bli någonting, som vi
motionsledes och opinionsvägen kan få
långt bättre än den är i dag.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till ulskottets förslag.

Fröken HÖJER (fp) kort genmäle:
Herr talman! Fru Eriksson i Stockholm
anser att folkpartiets bifall till yrkandet
om denna reform inte är så mycket
värt, ty folkpartiet ämnar undantaga
alla tjänstemän. Det måste vara ett totalt
missförstånd. Jag antar, att fru
Eriksson syftar på 28 §. Jag vet med
säkerhet, att det inte bara är folkpartiet
som där varit framme, ty det är nog
ingen som menar, att statstjänstemännen
skall ha alla de förmåner som de
nu har och dessutom alla förmåner enligt
denna försäkring. Det är nog en
överförsäkring, som vi litet var skulle
opponera oss emot. Nu har sålunda
Kungl. Maj:t fått möjligheter att helt
'' eller delvis undantaga statliga och kommunala
tjänstemän för att man skall
kunna lösa överförsäkringsfrågorna. Det
är allt som ligger bakom. Folkpartiet
har menat, fru Eriksson, att privatanställda
arbetstagare också skall ha samma
förmån, att alltså kunna bli undantagna,
i den mån de hemställer därom.
Det är ju så, att en hel liten grupp har
bestämt sagt ifrån att den önskar ha
möjlighet att få denna förmån.

Hur detta kan vändas och vridas till
att folkpartiet inte önskar, att hela folket
skall omfattas av denna försäkring,
kan jag sannerligen inte fatta. Jag kan
inte heller begripa hur fru Eriksson
kan visa ett sådant patos i fråga om

hemmakvinnorna och de 4 kronorna.
Jag tittar förgäves i socialförsäkringsutredningens
betänkande angående sjukförsäkring
och yrkesskadeförsäkring
efter ett speciellt yttrande av fru Eriksson,
som visar, att hon varit så ivrig att
få dessa 4 kronor. Jag kan inte se, att
där finnes något sådant yttrande. Vad
man sedan påstår sig ha sagt i en kommitté,
har inte något nämnvärt värde.

Jag är, herr talman, ledsen att jag inte
nu hinner säga litet till.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle: Herr talman! Jag anser att det
finns mycket liten utsikt att få igenom
fyra kronors sjukpenning till husmödrarna
— det skulle ju medföra mycket
stora utgifter som man inte har varit
beredd på — och jag kan inte se att det
skulle ha varit så stor vinst att avge en
reservatio.n för de fyra kronorna. Men
om man fattar denna sjukpenning på
tre kronor som ett mått på värdet av
hemmakvinnans arbete och anser att
det innebär en undervärdering av hennes
insats, bör man naturligtvis yrka
att den obligatoriska försäkringen skall
höjas, ty inte höjer man värderingen
genom att låta dem som har råd därtill
ha en frivillig försäkring. Det finns ingen
möjlighet att åstadkomma en sådan psykologisk
effekt.

Jag är väl medveten om och trodde
inte jag skulle behöva förklara det, att
Kungl. Maj:t har sagt ifrån, att tjänstemännen
i kommunal- och statstjänst
skall undantagas, men folkpartiet yrkar
att även de privatanställda tjänstemännen
skall undantagas. Ja, jag vet att man
talar om arbetstagare, men medan
tjänstemän ofta har garanterat skydd är
det ytterst få arbetargrupper som har
det. Resultatet blir därför praktiskt taget
att tjänstemän i privat, kommunal
och statlig tjänst skulle få en sorts försäkring,
medan arbetargrupperna skulle
få en socialunderstödsförsäkring. Det
ligger en psykologisk fara i detta. Jag
anser att man bör sträva efter att så

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Nr 23. 191

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

småningom få in kommunal- och statstjänstemän
under samma försäkring. Det
är inte meningen att detta skall bli ett
hjälpsystem för en viss kategori, men
det är praktiskt taget omöjligt att genomföra
hela reformen på en gång, och
det var väl praktiska svårigheter som
gjorde att man ville gå fram på detta
sätt.

Om sedan tjänstemännen nu har höga
garanterade förmåner, får väl dessa
lösas ut förhandlingsvägen. Det är ju
inte tal om att försämra deras villkor,
utan detta kan väl klaras upp förhandlingsvägen
med de löntagare, som har
avtal om sådana förmåner. Det är således
varken fråga om något missförstånd
från min sida eller om någon misstydning
av folkpartiets intentioner, ty
de är klart utsagda i motionen.

Fröken HÖJER (fp) kort genmäle:
Herr talman! Först och främst vill jag
säga ett par ord om hemmakvinnorna.
Jag anser inte alls att hemmakvinnornas
sjukpenning skall vara någon värdemätare
på deras arbete, utan den bör
utgöra en praktisk hjälp till dem att få
hemhjälp. Någon mätare på värdet av
deras arbete anser jag inte att det på
minsta sätt är.

Sedan kan jag inte hjälpa att fru
Eriksson i Stockholm har en skev uppfattning
i fråga om tjänstemän och arbetstagare
i allmänhet. Det är klart att
man anser att de privatanställda skall
få samma möjligheter antingen de är
arbetare eller tjänstemän, och därför
har man använt det moderna ordet arbetstagare,
som mera täcker vad man
menar. Jag tror inte fru Eriksson har
någon statistik på hur många tjänstemän
och arbetare som har så goda förmåner.
Detta är en förhandlingsfråga,
och därom är vi överens.

Sedan vill jag säga ett par ord ytterligare
om hemmakvinnorna. Det föreföll
som om fru Eriksson ändå tyckte
det var besvärligt med den subventionering
av den frivilliga försäkringen för

hemmakvinnorna, som denna sjukpenning
på tre kronor skulle innebära. Folkpartiet
har menat att den subventioneringen
inte skulle komma dem till del.

Så vill jag också säga ett par ord om
den ljusa syn fru Eriksson har på tillgången
till kvalificerad sjukvårdspersonal.
Fru Eriksson talar om jäktet i arbetet.
Känner fru Eriksson till hur jäktigt
den kvalificerade sjukvårdspersonalen
har det i sitt arbete? Känner fru
Eriksson till hur mycket man har försökt
göra för att förbättra olika personalgruppers
kunskaper och hur litet
som i själva verket har skett? Jag blev
uppringd häromdagen av en tidning,
som ville att jag skulle säga någonting
om bristen på kvalificerad sjukvårdspersonal
— »den lär ju vara värre än
någonsin tidigare» •— och jag svarade
att jag inte hade någon statistik över antalet
vikarier i sommar men att man har
väntat sig att förhållandena snart skulle
förbättras då en och annan sjuksköterskekurs
går ut. De har ännu inte kommit,
och att bristen är svår är säker.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle: Herr talman! Fröken Höjer
tog upp en ny sak, nämligen frågan om
den kvalificerade personalen. Jag har
inte nämnt den kvalificerade personalen.
Jag sade bara att det väl inte är
sämre tillgång på folk som kan vårda
sjuka eller bygga sjukhus nu än det var
i fjol och i förfjol och i förfjols fjol.
Det var den reflexion jag gjorde. Jag
har inte yttrat mig om huruvida det
finns tillräckligt med sjuksköterskor
eller vilka möjligheter det finns att få
fram fler, men jag antar att det inte
kan vara sämre nu än tidigare om åren.

När det gäller hur många arbetare
och tjänstemän som har förmåner vid
sjukdom är det väl ändå så, att ytterst
få arbetargrupper, möjligen utöver de
kommunalanställda, har upp till två
tredjedels sjuklön — åtminstone har
vi inte i kommittén, som ändå har fått
rätt många informationer från både ar -

192 Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

betsgivare och arbetstagare, fått redovisat
att det är några grupper att räkna
med. Däremot har enligt de upplysningar
vi har fått tjänstemännen genomgående
sådana förmåner. Även om
man använder ordet arbetstagare, bör
man alltså förstå, att det är arbetare
och tjänstemän som innefattas i det
begreppet och att de har ganska olika
förmåner.

Jag vill inte gå in på husmodersersättningen,
men inom oppositionen säger
man ju bland annat, att man nedvärderar
kvinnorna i hemarbetet, när
man sätter ersättningen till 3 kronor.
Jag vet mycket väl vad det är värt att
sköta hus och hem, och jag vet mycket
väl hur mycket misstro det finns mot
husmödrarna. Många har föreställningen
att man intet behöver göra, många
har föreställningen att man kan göra
hur litet som helst. Jag vet precis hur
mycket arbete det är, och jag vet att
för dem som har småbarn är det allra
svårast. Därför menar jag, att det gäller
att lösa frågan för dem, och den
löses inte genom frivillig försäkring,
utan den löses framför allt genom bättre
hemhjälp. Det är på den bogen vi
skall hoppas att förbättringen snarast
sker.

Herr STÅHL (fp): Herr talman! Herr
Huss i första kammaren och jag i denna
är de enda ledamöter av riksdagens
folkpartigrupp, som ställt sig avböjande
till ett beslut i denna fråga vid årets
riksdag. Det förefaller nästan, inom parentes
sagt, som om fru Eriksson i
Stockholm i första delen av sitt anförande
hade förbisett det faktum, att vi
två är de enda som intagit denna ställning.
Eftersom det vidare anförts vissa
kritiska anmärkningar för bristande
socialt sinne mot dem som ställt sig på
denna linje, skall jag be att i korthet
få deklarera hur jag ser på denna fråga.
Jag talar givetvis helt för mig själv,
och i synnerhet vid denna tid i debat -

ten gör jag det utan någon polemisk
avsikt.

De skäl som förestavat mitt ställningstagande,
vilket inte har kunnat
rubbas av den argumentering som här
förts för reformen, är givetvis flerfaldiga.
Till en början påminner jag om,
herr talman, att vi var enhälliga, praktiskt
taget i varje fall, när vi 1946 första
gången fattade principbeslutet. Vi
var vidare enhälliga när vi beslutade
om de båda uppskoven. Intet av de besluten
kunde framställas såsom uttryck
för bristande socialt sinne. Kan det då
verkligen göras gällande, att den som
ställer sig tveksam till att beslutet skall
genomföras just nu, när ändå situationen,
som jag strax skall återkomma till,
är så pass pressad som den är, skall
kunna anklagas för bristande socialt
intresse?

Jag vill — om jag håller mig till förslaget
sådant som det föreligger i sig
självt — för det första peka på den
bristande finansieringsplanen. Jag tror
i likhet med många andra talare,
att det i synnerhet i ett ekonomiskt
läge sådant som det nuvarande icke
kan anses som sund politik att besluta
om en reform, som kräver hundratals
miljoner i kostnader, utan att ha klart
för sig — som socialministern också
här har konstaterat — var pengarna
skall tas.

Jag påpekar för det andra de av alla
här erkända bristerna i förslagets utformning.
Socialministern har på den
punkten gjort den invändningen, att
alla sådana stora reformer som denna
har varit ofullkomliga vid antagandet.
Ja, det är riktigt, men det har varit
ofullkomligheter som uppenbarat sig
efter hand. Däremot vet jag inte att vi
under de senare åren stått och pekat
på uppenbara brister och sagt, att »trots
detta skall detta beslut drivas igenom
nu, och så får vi återkomma till de
brister, som här ligger fullt öppna inför
oss». Jag måste säga, att detta för
mig är ytterligare ett skäl till att man

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Nr 23. 193

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

borde skjuta på denna fråga och undersöka
den närmare för att om möjligt
eliminera de mest uppenbara svagheterna.

Den tredje betänkligheten, innesluten
i reformen som sådan, är de konsekvenser
vi har att räkna med beträffande
framför allt den öppna sjukvården. Herr
von Friesen har varit inne på det förut.
Jag ber därför få påpeka, att i vissa
delar av landet — som också har framgått
av rapporter norrifrån — sviktar
redan nu vår provinsialläkarorganisation.
Nu är vi i den situationen, att
man på läkarhåll —• och man torde få
godta de uppgifter som därifrån lämnas
— beräknar att det åtgår i runt tal
200 tjänsteläkare enbart för att utföra
det administrativa arbetet, den pappersexercis
— om jag får använda ett
mindre väl klingande ord — som är
förenad med denna reform. Ger inte
redan detta anledning att fråga sig, om
det är riktigt mot de sjuka själva att
under sådana förhållanden just nu pressa
igenom sjukförsäkringen?

Får jag så som ytterligare ett skäl till
betänksamhet anföra situationen inom
den slutna sjukvården, som också här
har varit på tal och bland annat påpekats
av fröken Höjer.

Detta är stora svagheter, herr talman,
om jag ser förslaget som det föreligger
i sig självt. Och ändå skall jag
erkänna att dessa svagheter för min
del kanske ändå inte har varit avgörande.
Den viktigaste synpunkten är
det samhällsekonomiska sammanhang,
i vilket vi har att se och inordna sjukförsäkringsförslaget.
Jag får väl därvidlag
liksom alla kammarens ledamöter
ta ställning och ansvar inför den
situation, som jag själv i min dagliga
erfarenhet har konfronterats med, och
för min del sker detta från den anspråklösa
plattform man har i förvaltningsutskottet
för ett landsting. Hurudan
är situationen där, mina damer
och herrar? Jag ber att få påpeka, att
vi har en betydande brist när det gäl -

ler platser för akut sjukvård. Jag vågar
inte nämna några siffror för hela landet,
men jag vet, hur det ställer sig i
mitt län, och jag ser där hur ytterligt
allvarlig situationen är. Vi känner alla
bristerna inom sinnessjukvården. Vi
vet vidare hur det är ställt med vården
av de s. k. lättskötta sinnessjuka. Vi
har i mitt hemlän år efter år begärt att
få byggnadstillstånd till ett vårdhem
för lättskötta sinnessjuka och alltjämt
inte fått det, ehuru det nu ställts i utsikt.
Vi vet vidare hur det är ställt med
vårdanstalterna för de alkoholsjuka.
Särskilt fäster jag dock uppmärksamheten
vid läget för kronikersjukvården.
För ungefär 14 dagar sedan hade vi
i vårt län, där vi ändå har utbyggt
kronikervården, inte minst genom hemvård,
ansökningar från 150 kroniskt
sjuka att få komma in på vårdhem,
av vilka vi icke kunde bereda en
enda plats. Vi vet att vad vi kan
öppna för dem med nuvarande tillgång
på vårdplatser är fyra å fem
platser per månad. Det är ingen
tvekan om att denna situation speciellt
för de kroniskt sjuka närmar sig ett
förtvivlat läge. Jag kan icke se annat
än att den mest trängande uppgiften
inom sjukvården just nu är att försöka
hjälpa de vårdlösa sjuka till rätta. Vi har
i vårt län anställt en särskild kvinnlig
befattningshavare som undersöker varje
kronikerfall, som icke kan tas in på
vårdhem. Jag försäkrar alla här i kammaren
att jag säger icke för mycket,
när jag påstår, att det i en mängd av
dessa fall rör sig om de mest ömmande
situationer, där vederbörande icke har
ens tillnärmelsevis de möjligheter till
hjälp som de behöver ha.

Vidare har vi den nuvarande situationen
på ålderdomshemmen. Alla vet
att på grund av att vi inte kunnat få
vårdanstalter för de sinnesslöa, de kroniskt
sjuka och de lättskötta sinnessjuka
o. s. v. har vi måst ta hand om
dem på våra ålderdomshem. Detta gör
att ålderdomshemmen icke tillnärmel -

13 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 23.

194 Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

sevis motsvarar de hem för friska och
normalt gamla, som ändå avsikten har
varit med statsmakternas åtgöranden
härvidlag.

Ser man på det hela, herr talman,
i ett samhällsekonomiskt sammanhang
och ställer frågan, vilket som är vårt
mest trängande behov inom sjukvården
just nu, är det sjukförsäkringsreformen
eller är det att bereda nöjaktig
vård åt alla de sjuka, som fortfarande
i detta folkhem icke kan få ens nöjaktig
vård, så måste jag när jag rannsakar
mitt samvete säga mig, att sjukförsäkringen,
hur önsvärd den än är, icke är
den mest trängande uppgiften, icke kan
få stå i första rummet. Främst står för
mig uppgiften och plikten att ge de
sjuka möjlighet att bli omhändertagna.

Det är i den situationen som jag för
min del har måst säga mig att denna
reform, sedd i sitt sammanhang med
andra samhälleliga behov, icke är berättigad
att ställas främst på önskelistan.
Jag kunde icke stå till svars inför de
sjuka, som vi har att ta hand om i vårt
läns landsting, om jag här ställde mig
på en annan ståndpunkt, detta så mycket
mindre som det ändå förhåller sig såsom
socialministern själv på förmiddagen
konstaterade, att det icke finns
en enda sjuk i detta land, som för närvarande
av ekonomiska skäl behöver gå
miste om sjukvård. Det finns icke en
anhörig till en sjuk, som av ekonomiska
skäl behöver lida nöd. De får hjälp antingen
genom landstingen — det vet vi
som i landstingen är med om att bevilja
anslag till olika sorters vårdbehövande
— eller också genom socialvården.

Jag måste säga att jag blev i hög grad
förvånad, när jag hörde socialministern
på förmiddagen tala om den förnedrande
fattigvården och fattigvårdshjälpen
till de sjuka. Det är väl ändå så,
herr talman, att vi här i landet har avsett
att avskaffa fattigvården och införa
socialvård. Jag vet inte, om vi ännu har
kvar några fattigvårdsstyrelser. Vi har

soeialvårdsstyrelser, och vi har socialvårdsbidrag.
De kallas fortfarande av
gammal slentrian med ett annat namn,
men vår avsikt har väl varit att försöka
lyfta socialvården till det stadium, att
det icke längre skall bli en social fläck
för någon att ta emot socialvårdsbidrag.
Därför förvånar det mig, att socialvårdens
främste talesman i regeringen uttrycker
sig på detta sätt.

Jag konstaterar som ett faktum, att det
finns ingen människa som behöver lida
nöd eller som behöver gå miste om sjukvård
av ekonomiska skäl.

I detta läge, herr talman, måste jag
säga mig att turordningen bör vara den,
att vi först skall bereda vårdmöjligheter
åt våra sjuka. Jag är rädd för att det
beslut, som av allt att döma här kommer
att fattas, skall verka förlamande
under en följd av år på våra resurser
att bygga ut vårdmöjligheterna för de
sjuka, och en sådan konsekvens vågar
jag inte ta på mitt samvete. Om detta
att i första hand tänka på de sjuka är
bristande social inställning, ä la bonne
heure, då står jag gärna till svars för
en sådan inställning. Jag bedömer det
inte på det sättet, herr talman! Jag tror
att omtanken om de vårdbehövande ur
social synpunkt måste gå i första hand.
Att här säga att vi genom de höjda folkpensionerna
gjort så mycket för de gamla,
att nu måste vi ta hand om de produktiva
åldrarna och ge dem ett handtag,
som socialministern här varit inne
på, en sådan tudelning av det svenska
folket anser jag vara mindre social, och
jag måste därför avvisa den.

Jag har, herr talman, med dessa ord
velat motivera den inställning som jag
har till denna fråga och hur jag ser på
de mest trängande uppgifterna i vår
socialvård. Jag måste tyvärr med hänsyn
till vårdsituationen sådan den är
ute i landet beklaga, att turordningen
har blivit denna och inte den motsatta.
Ty det hade varit lyckligare för de mest
nödställda i det svenska folkhemmet.

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Nr 23.

195

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

Herr LUNDBERG (s): Herr talman!
Jag skulle bara vilja ge några repliker.
Med anledning av fröken Höjers tal om
den sociala historieskrivningen skulle
jag vilja säga att jag mer än väl minns
en viss handling 1926. Jag minns ett
cirkulär, som 1930 utgick till de kommunala
myndigheterna från en viss
statsman. Jag minns när 1936 en viss
folkpartist sade, att den höjda folkpensionen
skulle innebära den och den
faran. Jag minns emellertid inte bara
dessa historiska fakta utan, fröken Höjer,
jag har personligen upplevt alla de svårigheter,
som möter, när man inte har
ett socialt skydd, när man är fattig och
saknar ekonomiska medel.

Fröken Höjer hoppades att bägge kamrarna
skulle besluta att vara lättsinniga.
Det är självklart, att det är en from
önskan, och det kanske blir så, att kamrarna
blir lättsinniga i fråga om 47 §.
Det skall jag inte yttra mig om, men jag
måste säga, att hennes skildring av de
hemmavarande hustrurnas försörjning
är mera teori än praktik.

När fru Johansson i Skövde talar om
att vårsolen skulle lysa lika klart över
alla hemmakvinnorna, fick jag en känsla
av att hon var en sångkör, som sjöng
den klara solen på klara himmelen skiner,
när det regnar. Det är nämligen så,
att när fru Johansson talar om de socialdemokratiska
kvinnorna, så är verkligheten
den, att fru Johansson och några
till naturligtvis kan benytta sig av denna
möjlighet till frivillig försäkring —
det tvivlar jag icke på — men jag vågar
säga, att om fru Johansson går ut till
de socialdemokratiska kvinnorna här i
landet och frågar dem, om de verkligen
vet vad detta tillägg i fråga om 47 §
innebär, så kommer det att visa sig, att
de inte har någon hum om vad det gäller.
Därför har fru Johansson talat om
något, som inte har praktiskt underlag.

Det är riktigt som här har sagts, att
de borgerliga motionärerna, som är
kvinnor, har firat en seger inom utskottet,
och det är självklart, att jag icke

skulle ha något emot, att vårsolen lyser
över dessa damer, men jag har en känsla
av att det ändå måste vara grundläggande
för all socialförsäkring, att de
som har det sämst skall ha möjligheter
att få hjälp i en nödsituation. Samtidigt
vill jag protestera mot att man liksom
skiljer ut man och hustru i ett hem i
fråga om inkomster. För mig är detta
något onaturligt, därför att det är väl
ändå så, att mannens inkomster liksom
hustruns inkomster är en inkomst till
hemmet, och jag tycker det är orimligt,
att man skulle spalta upp det hela på
det sätt man har gjort här. Jag vill därför
säga, att när det gäller denna frivilliga
försäkringsform har jag den bestämda
uppfattningen, att de breda massorna
av kvinnor inte får någon som
helst hjälp, utan de får i stället hjälpa
till att betala det hela.

Sedan ett par ord till herr Hjalmarson
som en replik. Han talade givetvis om
att det varit så ont om tid i utskottet
och att man inte kunnat göra en sakprövning.
Jag skulle därför vilja säga,
att när det gäller högerns representanter
hade jag det intrycket, att de
kom till utskottet med mycket strama
tyglar. Det var inte fråga om att man
skulle diskutera sig fram till en uppfattning,
utan uppfattningen förde man
med sig i bagaget. Även om vi hade
diskuterat i månader, skulle vi inte
kunnat rubba uppfattningen hos dem.

Jag vill också i det sammanhanget påpeka,
att herr Hjalmarson i föredrag
efter föredrag har framhållit — jag
har här ett citat från ett föredrag i
Uppsala, där han också understryker
det — att det viktigaste i dagens situation
är, att man kan få en skattesänkning
på, såsom han säger enligt detta
citat, cirka 10 procent. För herr Hjalmarson
är det inte fråga om att man
skall försöka komma till rätta med sociala
problem för de människor, som
har ett behov av att få ökad trygghet,
utan för honom gäller det, att man skall

196 Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

få skattesänkning, och därmed punkt
och slut.

Då det gäller kostnader på andra områden
har inte högern visat någon
större återhållsamhet. Jag bara konstaterar,
att man på nytt i denna diskussion
spårar tankegångar, som jag
trodde skulle vara ett övervunnet skede
i den svenska politiska historien, men
tyvärr visar det sig, att det som en
gång varit finns kvar och att det är
bara fråga om att finna ett lämpligt
tillfälle, när man kan få makt att skapa
förutsättningar för att på nytt ta upp

dem.

Sedan sade herr Dickson, att det är
lätt att vara generös med andras pengar.
I det sammanhanget gjorde han en flygtur.
Herr Dickson höll därvid i en
spak, som han drog åt sig lite för kraftigt,
med påföljd att planet steg för hastigt,
vilket var farligt. Ja, herr Dickson,
jag har aldrig haft nöjet att vara med
på någon självständig flygtur, men herr
Dickson skall inte tro att ekonomiska
ting och socialpolitik är detsamma som
flygturer. Tvärtom nödvändiggör sådana
saker att man håller sig på marken.
Det kan visserligen vara intressant
att företa flygturer, men jag tror inte,
herr Dickson, att man kan klara dessa
praktiska frågor på det sättet.

Med det anförda har jag velat ge uttryck
åt uppfattningen, att det beträffande
47 § inte finns någonting som talar
för att vi bör gå med på utskottets
ändringsförslag. Såvitt jag kan förstå
föreligger det däremot en allmän önskan
om att grundsjukpenningen för
samtliga försäkrade i detta land skall
höjas till fyra eller fem kronor. Om vi
beslutar om det, hoppas jag att herr
Dickson inte skall företa någon flygtur,
när räkningen skall betalas.

Sedan försökte herr Ståhl att motivera
sitt avslagsyrkande, och jag måste
säga att han därvid presterade mycken
social luft. Men när han försöker argumentera
med bristen på sjukplatser, läkare
o. s. v., så är väl det en motivering,

som går ut på att kasta ut barnet med
badvattnet för att klara upp problemen.
Men sjukförsäkringen måste genomföras
på ett positivt och riktigt sätt!

Fru JOHANSSON i Skövde (s) kort
genmäle: Herr talman! När jag höll mitt
anförande, tänkte jag inte ett ögonblick
på huruvida vi riksdagskvinnor
har råd att ta en frivillig försäkring
eller inte. Tvärtom sade jag särskilt
ifrån, att jag talade för de kvinnor, som
herr Lundberg avsåg i sitt anförande
tidigare i dag, d. v. s. de som har en
sådan ekonomisk ställning, att det eventuellt
skulle kunna bli tal om att de
icke har råd.

Jag tror emellertid, att om dessa
kvinnor haft tillfälle att lyssna till herr
Lundbergs uppläggning, hade de alldeles
säkert trott, att det skulle möta
oöverstigliga hinder att teckna en sådan
försäkring. Men om ifrågavarande
kvinnor — vilket jag hoppas skall ske
— studerar denna sak närmare, tror
jag att de kommer att få en annan uppfattning.
Jag har nämligen tagit reda
på att det skulle kosta ungefär en krona
i veckan för kvinnorna att teckna en
frivillig sjukförsäkring, och jag är
övertygad om, herr Lundberg, att det
stora flertalet kvinnor i landets arbetarhem
har råd att ta en sådan försäkring.
I våra dagar unnar sig kvinnorna en
hel del saker och ting, som de visserligen
anser vara nödvändiga, men som
inte alltid är det. Denna sjukförsäkring
skulle emellertid skapa en trygghet, som
kvinnor sätter stort värde på, och som
jag tidigare sade kommer de alldeles
säkert att om så skulle vara nödvändigt
försaka andra ting för att kunna teckna
en sådan försäkring.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:
Herr talman! Härvidlag rör det sig
inte om en krona i veckan utan om
den avgift som familjen skall betala
för man och hustru plus denna tilläggsförsäkring.
Det blir en annan sak än

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Nr 23. 197

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

att man betalar en krona i veckan. Jag
är förvissad om att den avgift som
skall betalas för grundsjukpenning åt
hustrun och för försäkringen åt mannen
blir så betungande att många kommer
att klaga även över denna avgift.
Det är med dessa fakta för ögonen som
jag framfört min mening i frågan.

Herr MALMBORG i Stockholm (s):
Herr talman! .lag vill bara säga några
ord till herr Lundberg om 47 §.

Herr Lundberg har talat så mycket
om hur det hela ter sig i praktiken. Men
han representerar den grå teorien när
det gäller de gifta kvinnorna och deras
rätt till frivillig sjukförsäkring då han
säger, att arbetarna inte har råd att ta
en sådan försäkring. Själv tillhör jag
en sjukkassa där man för en hustruförsäkring
får betala mycket mera än den
nya lagen ifrågasätter; det gäller inte
några bättre löner, så att i det avseendet
har herr Lundberg fullkomligt fel.

Herr Lundberg säger att sjukförsäkringen
skall täcka inkomstbortfallet vid
sjukdom. Men tänk sig, herr Lundberg,
det fallet att mannen har en sjuk hustru,
som blir förlamad, blir invalid. Sjukhusen
kan inte ta emot henne, men hon
måste ha läkarhjälp och sjukhjälp. Mannen
kan inte anlita socialvården utan
får betala alltsammans. Då är det väl
gott att ha en frivillig försäkring. Jag
menar sålunda att herr Lundberg missförstår
problemet. Han siktar längre
och till att vi skall få jämlikhet i detta
avseende. Men är detta en praktisk politik?
I stället är det väl bättre att gå in
för utskottets förslag, så att vederbörande
får sex kronor, vilket dock är en
god hjälp.

Herr talman! Med hänvisning till det
anförda ber jag att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning
gav herr talmannen propositioner dels
på godkännande av 4 § enligt utskottets
förslag dels ock på avslag därå; och

fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Birke begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
andra lagutskottets förslag till lydelse
av 4 § i föreliggande förslag till
Lag angående ändring i lagen den 3
januari 1947 om allmän sjukförsäkring,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
utskottets förslag i denna del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för japropositionen.
Herr Birke begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 180 ja och 33 nej,
varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt 4 §
i enlighet med utskottets förslag.

Beträffande utskottets motivering rörande
frågan om sjukförsäkringsreformens
genomförande m. m. (s. 52—55
i det tryckta utlåtandet) gav herr talmannen
propositioner på 1 :o) godkännande
av utskottets motivering i denna
del; 2:o) godkännande av utskottets
berörda motivering med de ändringar
däri, som föreslagits i den av herr Sunne
m. fl. avgivna, med I. A. 2) betecknade
reservationen; samt 3:o) bifall till
motionen II: 593 av herr Hagberg i
Stockholm in. fl. i denna del; och godkände
kammaren utskottets ifrågavarande
motivering.

198 Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

Vidare gav herr talmannen propositioner
beträffande utskottets motivering
såvitt anginge arbetstagarbegreppet
(s. 63—64), nämligen dels på godkännande
av utskottets motivering i
denna del dels ock på godkännande av
utskottets motivering i berörda del
med den ändring däri, som under
överläggningen föreslagits av herr
Christenson i Malmö; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Christenson i Malmö begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
andra lagutskottets motivering på
s. 63 och 64 i utskottets förevarande utlåtande
nr 35 angående arbetstagarbegreppet,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bar kammaren godkänt
utskottets motivering i berörda del med
den ändring däri, som under överläggningen
föreslagits av herr Christenson
i Malmö.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Christenson i Malmö
begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 124 ja
och 58 nej, varjämte 33 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering i nu ifrågavarande
del.

Vid föredragning av 11 § anförde:

Herr BENGTSSON i Varberg (s): Jag
yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr JACOBSSON i Igelsbo (fp): Jag
yrkar bifall till reservationen av herr
Sunne m. fl.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets
förslag till avfattning av paragrafen
dels ock på godkännande av utskottets
förslag med den ändring i motiveringen,
som föreslagits i den vid paragrafen
fogade reservationen av herr Sunne
m. fl.; och fattade kammaren beslut i
enlighet med innehållet i den förra
propositionen.

12 §. Godkändes.

Härefter föredrogs 13 §; och yttrade
därvid:

Herr BENGTSSON i Varberg (s): Jag
her att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr ALMGKEN (s): Jag yrkar bifall
till herr Lundbergs reservation.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets
förslag till paragrafens avfattning
dels ock på godkännande av paragrafen
i enlighet med den reservation,
som vid paragrafen fogats av herr
Lundberg; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Almgren begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren godkänner
andra lagutskottets förslag till
lydelse av 13 § i föreliggande lagförslag,
röstar

5—10 §§. Godkändes.

Ja;

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Nr 23. 199

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

maren beslut i enlighet med innehållet
i den förra propositionen.

Den, det ej vill, röstar
Nei;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
denna paragraf i den lydelse, som föreslagits
i den reservation, som vid paragrafen
fogats av herr Lundberg.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
godkänt 13 § i den lydelse, som föreslagits
av utskottet.

Sedan 14—17 §§ föredragits, an förde: Herr

BENGTSSON i Varberg (s): Jag
ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Fru NILSSON (k): Jag yrkar bifall
till motionen II: 593 beträffande 14, 15,
16 och 17 §§.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets
förslag till lydelse av 14—17 ’§§
dels ock godkännande av dessa paragrafer
i den lydelse, som föreslagits i
motionen II: 593; och godkände kammaren
utskottets förslag.

18 § föredrogs. Därvid yttrade:

Herr BENGTSSON i Varberg (s): Jag
yrkar bifall till utskottets förslag.

Fru NILSSON (k): Jag ber att få
yrka bifall till motionen II: 593 av herr
Hagberg i Stockholm m. fl.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av utskottets förslag
till paragrafens avfattning dels ock på
godkännande av paragrafen i enlighet
med motionen II: 593; och fattade kam -

19—21 §§. Godkändes.

22 § föredrogs; och anförde därvid:

Herr BENGTSSON i Varberg (s): Jag
yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr ALMGREN (s): Jag yrkar bifall
till herr Lundbergs reservation.

Fru NILSSON (k): Jag yrkar bifall
till motionen II: 593 av herr Hagberg
i Stockholm in. fl.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) godkännande av utskottets förslag
till avfattning av 22 §; 2:o) godkännande
av paragrafen enligt den av herr
Lundberg beträffande paragrafen avgivna
reservationen; samt 3:o) godkännande
av den lydelse, som föreslagits
i motionen 11:593; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Almgren begärde likväl votering, i
anledning varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2:o) angivna
propositionen efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
andra lagutskottets förslag till lydelse
av 22 § i föreliggande förslag till
Lag angående ändring i lagen om allmän
sjukförsäkring, röstar

Ja;

Den, det ej vill röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
denna paragraf i den lydelse, som föreslagits
i den reservation, som vid paragrafen
fogats av herr Lundberg.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom

200 Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

uppresning; och befanns därvid flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
godkänt utskottets förslag till
lydelse av 22 §.

23 §. Godkändes.

Härefter föredrogs 24 §; och yttrade
därvid:

Herr BENGTSSON i Varberg (s): Jaghemställer
om bifall till utskottets förslag.

Herr LARSSON i Hedenäset (bf) : Jag
ber att få yrka bifall till den av herr
Nerman m. fl. avgivna reservationen.

Fru NILSSON (k): Jag yrkar bifall
till motion nr 593 i andra kammaren.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
l:o) godkännande av utskottets förslag
till paragrafens avfattning; 2:o) godkännande
av paragrafen i enlighet med
den av herr Nerman m. fl. vid paragrafen
avgivna reservationen; samt 3:o)
godkännande av den lydelse, som föreslagits
i motionen II: 593, och fann herr
talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Larsson i Hedenäset begärde
likväl votering, i anledning varav och
sedan till kontraproposition antagits
den under 2:o) angivna propositionen
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
andra lagutskottets förslag till lydelse
av 24 § i föreliggande förslag till
Lag angående ändring i lagen om allmän
sjukförsäkring, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
denna paragraf i den lydelse, som föreslagits
i den reservation, som vid
paragrafen fogats av herr Nerman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina. platser och voteringspropositionen
blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning; och befanns därvid
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
godkänt 24 § i enlighet med utskottets
förslag.

25 §. Godkändes.

Sedan 26 § föredragits, anförde:

Herr BENGTSSON i Varberg (s):
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ALMGREN (s): Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till herr Lundbergs
reservation.

Herr CARLSSON i Bakeröd (bf):
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den av mig avgivna reservationen.

Fru NILSSON (k): Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till motionen
II: 593.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) godkännande av utskottets förslag
till avfattning av 26 §; 2:o) godkännande
av paragrafen i överensstämmelse
med den av herr Lundberg vid
paragrafen fogade reservationen; 3:o)
godkännande av den lydelse, som föreslagits
i reservationen av herr Carlsson
i Bakeröd; samt 4:o) godkännande av
paragrafen med den i motionen 11:593
föreslagna avfattningen; och fann herr
talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Rubbestad begärde likväl
votering, i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de tre återstående
propositionerna, av vilka herr
talmannen nu fann den under 3:o) angivna
hava flertalets mening för sig.
Beträffande kontrapropositionen äskade

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Nr 23. 201

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

likväl herr Almgren votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
i voteringen om kontraproposition
i huvudvoteringen antagits den under
2:o) angivna propositionen efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
26 § i föreliggande förslag till
Lag angående ändring i lagen om allmän
sjukförsäkring antager den lydelse
av denna paragraf, som föreslagits i
den av herr Carlsson i Bakeröd avgivna
reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den lydelse av denna paragraf,
som föreslagits i den av herr Lundberg
vid paragrafen fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid flertalet
av kammarens ledamöter hava
röstat för nej-propositionen, vadan
kammaren till kontraproposition i
huvudvoteringen antagit godkännande
av paragrafen i den lydelse, som föreslagits
i reservationen av herr Lundberg.

I enlighet härmed blev nu efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren godkänner
andra lagutskottets förslag till lydelse
av 26 § i föreliggande lagförslag,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt

denna paragraf i den lydelse, som föreslagits
i den reservation, som vid paragrafen
fogats av herr Lundberg.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu
en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning; och befanns
därvid flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren godkänt utskottets
förslag till lydelse av paragrafen.

27 §. Godkändes.

28 § föredrogs härefter; och yttrade
därvid:

Herr BENGTSSON i Varberg (s):
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr JACOBSSON i Igelsbo (fp):
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation, som är avlämnad
av herr Sunne m. fl.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av utskottets förslag
till avfattning av paragrafen dels ock
på godkännande av paragrafen i enlighet
med den av herr Sunne m. fl. avgivna
reservationen; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Jacobsson i Igelsbo begärde likväl
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
andra lagutskottets förslag till
lydelse av 28 § i föreliggande lagförslag,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
denna paragraf i den lydelse, som fö -

202 Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

reslagits i den reservation, som vid
paragrafen fogats av herr Sunne m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Jacobsson i Igelsbo
begärde likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 130 ja och
74 nej, varjämte 10 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså godkänt 28 §
i överensstämmelse med utskottets förslag.

29—32 §§. Godkändes.

Härefter föredrogs 33 §; och anförde
därvid:

Herr BENGTSSON i Varberg (s): Herr
talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Fru NILSSON (k): Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till motionen II:
593.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av utskottets förslag
till paragrafens lydelse dels ock på
godkännande av den i motionen
11:593 föreslagna lydelsen; och godkände
kammaren utskottets berörda
förslag.

Sedan 34 § föredragits, yttrade:

Herr BENGTSSON i Varberg (s): Herr
talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr JACOBSSON i Igelsbo (fp):
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation, som är avlämnad
av herr Sunne m. fl.

Fru NILSSON (k): Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till motionen II:
593.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) godkännande av utskottets förslag
till paragrafens avfattning; 2:o) godkännande
av utskottets förslag med den
ändring i motiveringen, som föreslagits
i den av herr Sunne m. fl. vid
paragrafen avgivna reservationen;
samt 3:o) godkännande av den lydelse,
som föreslagits i motionen II: 593;
och fattade kammaren beslut i enlighet
med innehållet i den förstnämnda propositionen.

Vid föredragning i ett sammanhang
av 35, 38, 39 och 51 §§ anförde:

Herr BENGTSSON i Varberg (s): Herr
talman! Beträffande dessa paragrafer
yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Herr JACOBSSON i Igelsbo (fp):
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation, som är avlämnad
av herr Sunne m. fl.

Fru NILSSON (k): Herr talman! Beträffande
35 och 38 §§ ber jag att tå
yrka bifall till motionen II: 593.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
l:o) godkännande av utskottets förslag
till lydelse av de föredragna paragraferna;
2:o) godkännande av paragraferna
i enlighet med den av herr
Sunne m. fl. avgivna reservationen;
samt 3:o) godkännande av paragraferna
med den lydelse av 35 och 38 §§,
som föreslagits i motionen 11:593; och
fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Jacobsson i Igelsbo begärde
likväl votering, i anledning varav
och sedan till kontraproposition
antagits den under 2:o) angivna propositionen
efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Nr 23. 203

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

Den, som vill, att kammaren godkänner
andra lagutskottets förslag till
lydelse av 35, 38, 39 och 41 §§ i föreliggande
förslag till Lag angående ändring
i lagen den 3 januari 1947 om allmän
sjukförsäkring, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
nämnda paragrafer i den lydelse, som
föreslagits i den reservation, som vid
paragrafen fogats av herr Sunne m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Jacobsson i Igelsbo
begärde likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 135 ja och 49
nej, varjämte 30 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag till lydelse av 35, 38,
39 och 41 §§.

36, 37, 40 samt 42—44 §§. Godkändes.

Härpå föredrogs 47 §; och yttrade
därvid:

Herr BENGTSSON i Varberg (s): Herr
talman! Jag skall be att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr LUNDBERG (s): Herr talman!
Jag yrkar bifall till min reservation,
som innebär bifall till Kungl. Maj:ts
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av utskottets förslag

till avfattning av paragrafen dels ock
på godkännande, i enlighet med den
av herr Lundberg vid paragrafen fogade
reservationen, av den lydelse,
som föreslagits av Kungl. Maj:t; och
fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Lundberg begärde
likväl votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
andra lagutskottets förslag till lydelse
av 47 § i föreliggande förslag till
Lag angående ändring i lagen den 3
januari 1947 om allmän sjukförsäkring,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren i enlighet
med den reservation, som vid paragrafen
fogats av herr Lundberg, godkänt
den av Kungl. Maj:t föreslagna lydelsen
av denna paragraf.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid flertalet
av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
godkänt paragrafen enligt utskottets
förslag.

48 § föredrogs; och yttrade därvid

Herr BENGTSSON i Varberg (s): Herr
talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Vidare anfördes ej. Den av utskottet
föreslagna lydelsen godkändes.

49—52 §§. Godkändes.

Vid härefter skedd föredragning av
53 § anförde:

Herr BENGTSSON i Varberg (s): Herr

204 Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Ikraftträdande av den allmänna sjukförsäkringen.

talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr LUNDBERG (s): Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till min reservation
på denna punkt.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av paragrafen enligt
utskottets förslag dels ock på godkännande
av den lydelse, som föreslagits
i den av herr Lundberg vid paragrafen
fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Lundberg begärde likväl votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
andra lagutskottets förslag till lydelse
av 53 § i föreliggande lagförslag,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
denna paragraf i den lydelse, som föreslagits
i den reservation, som vid
paragrafen fogats av herr Lundberg.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid flertalet
av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
godkänt utskottets förslag till
lydelse av paragrafen.

Övriga delar av lagförslaget jämte
ingress och rubrik.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades besvarad genom kammarens
i fråga om lagförslaget fattade
beslut.

Härefter föredrogs utskottets hemställan
i punkten B. i); och anförde
därvid:

Herr BENGTSSON i Varberg (s): Herr
talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr JACOBSSON i Igelsbo (fp):
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av herr Sunne m. fl.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i
punkten B. 1) dels ock på bifall till
den av herr Sunne m. fl. vid punkten
fogade reservationen; och biföll kammaren
utskottets berörda hemställan.

Vid härefter skedd föredragning av
utskottets hemställan i punkten B. 2)
yttrade:

Herr BENGTSSON i Varberg (s): Herr
talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr JACOBSSON i Igelsbo (fp):
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av herr Sunne m. fl.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i
förevarande punkt dels ock på bifall
till den av herr Sunne m. fl. vid punkten
fogade reservationen; och biföll
kammaren utskottets ifrågavarande
hemställan.

Punkterna C.—E.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 2.

Föredrogs andra lagutskottets memorial,
nr 36, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 220 med förslag
till lag om ändring i värnpliktslagen
in. fl. ärenden.

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Nr 23. 205

§ 3.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 38 med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående åtgärder
i prisreglerande syfte på jordbrukets
område jämte i ämnet väckta motioner.

Kungl. Maj :t hade i en till riksdagen
den 17 april 1953 avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition,
nr 224, under åberopande av bilagt utdrag
av protokollet över jordbruksärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att

I. medge Kungl. Maj:t att vidtaga erforderliga
åtgärder för reglering under
nästkommande regleringsår av produktions-
och avsättningsförhållandena på
jordbrukets område i huvudsaklig
överensstämmelse med de riktlinjer,
som angivits i propositionen;

II. bemyndiga Kungl. Maj:t att fastställa
priser på brödsäd och oljeväxter
av 1954 års skörd i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som i propositionen
angivits;

III. å riksstaten för budgetåret 1953/
54 under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område ett reservationsanslag
av 164 000 000 kronor; och

b) till Statlig lagerhållning: Omkostnader
för statlig inköps- och försäljningsverksamhet
ett förslagsanslag av
5 000 000 kronor;

IV. å kapitalbudgeten för budgetåret
1953/54 under Fonden för förlag
till statsverket anvisa

a) till Inlösen av inhemskt oljeväxtfrö
ett investeringsanslag av 50 000 000
kronor;

b) till Ytterligare lagring av jordbruksprodukter
ett investeringsanslag
av 35 000 000 kronor;

V. antaga vid propositionen fogade
förslag till

a) förordning med vissa bestämmel -

ser angående prisregleringen för råg
och vete;

b) förordning angående slaktdjursavgift;
samt

c) förordning om ändrad lydelse av
3 § förordningen den 10 juli 1947 (nr
378) om viss avgift å mjölk, grädde
och ost.

De förslag till åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område,
vilka framlagts i propositionen, grundade
sig på en överenskommelse mellan
statens jordbruksnämnd, å ena,
samt en av Sveriges lantbruksförbund
och Riksförbundet Landsbygdens folk
utsedd förhandlingsdelegation å andra
sidan, angående grunderna för
prissättningen å jordbrukets produkter
under regleringsåret den 1 september
1953—den 31 aagusti 1954. Prisöverenskommelsen
innebar i huvudsak, att
ett överskott i jordbrukskalkylen för
det kommande regleringsåret av 113,2
miljoner kronor skulle utjämnas genom
sänkning av priserna på brödsäd,
fabrikspotatis, oljeväxtfrö, ägg och
köttvaror med 71,6 miljoner kronor
samt genom minskning av de allmänna
bidragen för mjölk med 36,0 miljoner
kronor. Härtill kom en prishöjning på
importkraftfoder med 5 miljoner kronor.
Medelsbehovet för prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område under
regleringsåret 1953/54 beräknades till
201 miljoner kronor, därav 187 miljoner
kronor till allmänt mjölkpristilllägg,
extra mjölkpristillägg i vissa delar
av landet samt leveranstillägg, 6
miljoner kronor till kompensation för
smörlagring, 2 miljoner kronor till stöd
åt odlingen av lin och hampa samt 6
miljoner kronor till diverse kostnader
i samband med jordbruksregleringen.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat ett antal till utskottet
hänvisade motioner.

I motionerna I: 48 av herr Boman
och herr Persson, Johan, samt II: 56,
likalydande, av herr Ahlsten m. fl. hade
hemställts, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga
åtgärder för utarbetande av en

206 Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

jordbruksstatistisk undersökning i huvudsaklig
överensstämmelse med de
riktlinjer, som angivits i motionerna.

I motionerna I: 334 av herr Persson,
Ola, och herr Öhman samt II: 424, likalydande,
av herr Holmberg m. fl. hade
hemställts, att riksdagen måtte dels för
sin del besluta om en sänkning av minuthandelspriset
å margarin med en
krona per kilogram dels i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla att erforderliga
åtgärder härför vidtoges.

I motionen I: 489 av herr Falk hade
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om
skyndsam utredning om nya grunder
för beräkning av jordbrukets inkomster
och kostnader samt vidtaga de åtgärder,
vartill utredningen kunde föranleda.

I motionerna 1:493 av herr Björnberg
m. fl. samt II: 608, likalydande,
av herr Hseggblom m. fl., hade hemställts,
att riksdagen vid behandling
av förevarande proposition måtta taga
hänsyn till i motionerna framlagda
förslag.

I motionerna 1:495 av herr Boman
m. fl. och II: 611, likalydande, av herrar
Antby och Ståhl hade hemställts,

a. att riksdagen måtte besluta, att
i Kungl. Maj :ts förslag under rubriken
Brödsädsregleringen gjordes den ändringen
att från allmän avgift på brödsäd
undantoges den förmalning till
mjöl eller gryn, som verkställes mot
lön för tillgodoseende av odlarens och
i hans tjänst anställda personers husbehov;
samt

b. att i förordningen med vissa bestämmelser
angående prisregleringen
för råg och vete vidtoges den ändring,
som kunde föranledas av ett dylikt beslut.

I motionen, 1:496 av herr Persson,
Helmer, och herr Persson, Ola, hade
hemställts, att riksdagen med bifall i
övrigt till förevarande proposition måtte
besluta,

a. att anslaget under punkt III. a
upptoges till 200 600 000 kronor i syfte
att möjliggöra bibehållandet av nuvarande
produktpris på mjölk;

b. att avslå förslaget under punkt
Y. a till förordning med vissa bestämmelser
angående prisregleringen för
råg och vete;

c. att upphäva förordningen nr 91/
1942 med vissa bestämmelser angående
handeln med mjölk; samt

d. vid bifall till yrkandet under
punkt c, i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa

dels om upptagande av förhandlingar
med berörda jordbruksorganisationer
om att konsumtionsmjölk, som från
mejerierna distribueras i allmänna
handeln, skulle ha en fetthalt av minst
3,5 procent;

dels ock om förslag till anslag för
täckandet med statsmedel av de kostnader,
som bleve förbundna med övergången
till högre fetthalt.

1 motionerna I: 497 av herr Näslund
m. fl. och II: 614, likalydande, av herr
Svensson i Ljungskile m. fl. hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta sådan
ändring av villkoren för rätt att
erhålla producentbidrag att även de,
som förvärvat sina gårdar efter den 1
juli 1948, bleve berättigade att erhålla
dylikt bidrag enligt de grunder som
gällde i övrigt.

I motionerna 1:498 av herr Lindblom
m. fl. och II: 613, likalydande, av
herr Ohlin m. fl. hade hemställts,

a. att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t omedelbart
måtte upptaga förhandlingar med
jordbrukets organisationer om sådana
modifikationer i den träffade överenskommelsen
om priset på jordbruksprodukter
under nästa regleringsår, att
priset på smör kunde sänkas med 50
öre per kg och priset på margarin med
30 öre per kg samt att de ekonomiska
problem, som därvid uppkomme, i hu -

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Nr 23.

207

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

vudsak löstes på det sätt, som förordats
i motionerna;

b. att riksdagen måtte besluta, att
Kungl. Maj :ts fullmakt att under 1953
sätta pris på höstsådda grödor måtte
begränsas på så sätt, att någon slutgiltig
bindning av priset ej ägde rum före
den allmänna prisuppgörelsen på våren
1954; samt

c. att proposition till nästa års riksdag
med anledning av jordbruksprisutredningens
förslag måtte framläggas
i så god tid, att riksdagen kunde fatta
beslut i principfrågorna före prisförhandlingarna
nästa vår.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte medgiva
Kungl. Maj:t att vidtaga erforderliga
åtgärder för reglering under nästkommande
regleringsår av produktionsoch
avsättningsförhållandena på jordbrukets
område i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i det följande
angåves samt således

1) beträffande allmänna synpunkter
på prisregleringen, med bifall till
Kungl. Maj :ts framställning samt i anledning
av motionerna I: 48 och II: 56,
1:489 samt 1:498 och 11:613 — sistnämnda
två motioner såvitt nu vore
i fråga — samt med avslag å motionerna
I: 334 och II: 424 ävensom — såvitt
nu vore i fråga — 1:493 och 11:608,
godkänna vad utskottet anfört;

2) i fråga om brödsädsregleringen
m. m., i anledning av Kungl. Maj :ts
framställning samt motionerna 1:495
och 11:611 ävensom med avslag å motionerna
1:333 och 11:412, 1:496 samt
1:498 och 11:613, sistnämnda tre motioner
såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

3) beträffande regleringen av fodersäd
och andra fodermedel, med bifall
till Kungl. Maj:ts framställning ävensom
med avslag å motionerna I: 490
samt I: 492 och II: 610, godkänna vad
utskottet anfört;

4) beträffande potatisregleringen, i

anledning av Kungl. Maj:ts framställning
och motionen II: 603 ävensom
med bifall till motionerna 1:493 och
II: 608, såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

5) beträffande oljeväxtregleringen,
med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 498 och II: 613 i förevarande del,
godkänna vad utskottet anfört;

6) i fråga om stödet åt lin- och
hampodlingen, i anledning av Kungl.
Maj:ts framställning samt med bifall
till motionerna 1:494 och 11:612, godkänna
vad utskottet anfört;

7) beträffande äggregleringen, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
och motionen II: 602, godkänna vad
utskottet anfört;

8) i fråga om köttvaruregleringen
m. m. bifalla Kungl. Maj :ts framställning; 9)

beträffande regleringen av handeln
med mjölk och mjölkprodukter,
med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
ävensom med avslag å motionerna
I:-493 och II: 608, I: 496 samt I: 498
och 11:613, samtliga såvitt nu vore i
fråga, och II: 609, godkänna vad utskottet
anfört;

10) rörande producentbidraget avslå
motionerna 1:497 och 11:614;

11) i vad anginge konstgödselregleringen
bifalla Kungl. Maj :ts framställning; 12)

beträffande regleringen av fettråvaror
bifalla Kungl. Maj :ts framställning; 13)

i fråga om kostnader för Svenska
spannmålsaktiebolaget bifalla
Kungl. Maj:ts framställning;

B. att riksdagen måtte å riksstaten
för budgetåret 1953/54 under nionde
huvudtiteln anvisa

1) med bifall till Kungl. Maj:ts
framställning samt med avslag å motionen
I: 496, såvitt nu vore i fråga,
till Prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område ett reservationsanslag
av 164 000 000 kronor;

208 Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

2) med bifall till Kungl. Maj :ts
framställning till Statlig lagerhållning:
Omkostnader för statlig inköps- och
försäljningsverksamliet ett förslagsanslag
av 5 000 000 kronor;

C. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning, å kapitalbudgeten
för budgetåret 1953/54 under
Fonden för förlag till statsverket anvisa 1)

till Inlösen av inhemskt oljeväxtfrö
ett investeringsanslag av 50 000 000
kronor;

2) till Ytterligare lagring av jordbruksprodukter
ett investeringsanslag
av 35 000 000 kronor;

D. att riksdagen måtte

1) med bifall till Kungl. Maj:ts

framställning samt med avslag å motionerna
1:495 och 11:611 samt 1:496,
sistnämnda motion såvitt nu vore i
fråga, antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning med vissa
bestämmelser angående prisregle ringen

för råg och vete;

2) med bifall till Kungl. Maj:ts

framställning antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
angående slaktdjursavgift;

3) med bifall till Kungl. Maj :ts

framställning antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
om ändrad lydelse av 3 § förordningen
den 10 juli 1947 (nr 378) om viss
avgift å mjölk, grädde och ost;

E. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl.
Maj:t ville uppdraga åt jordbruksprisutredningen
att undersöka möjligheterna
att framlägga kalkylberäkningarna
och annat utredningsmaterial, som
komme att ligga till grund för prisförhandlingarna,
tidigare än vad som hittills
varit fallet.

Reservationer hade avgivits:

beträffande allmänna synpunkter på
prisregleringen under produktionsåret
195315b:

1) av herrar Eskilsson och Hseggblom,
vilka ansett, att utskottet i punkten
A. 1) bort hemställa, att riksdagen
måtte beträffande allmänna synpunkter
på prisregleringen, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning samt motionerna
I: 493 och II: 608, såvitt nu
vore i fråga, i anledning av motionerna
1:48 och 11:56, 1:489 samt 1:498
och II: 613 — sistnämnda två motioner
såvitt nu vore i fråga — samt med
avslag å motionerna 1:334 och 11:424,
godkänna vad reservanterna anfört;

2) av herrar Näslund, Nord och
Svensson i Ljungskile, vilka ansett, att
utskottet i punkten A. 1) bort hemställa,
att riksdagen måtte beträffande allmänna
synpunkter på prisregleringen,
med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt motionerna 1:498 och
11:613, såvitt nu vore i fråga, i anledning
av motionerna 1:48 och 11:56
samt 1:489 ävensom med avslag å motionerna
1:334 och 11:424 samt — såvitt
nu vore i fråga — I: 493 och
II: 608, godkänna vad dessa reservanter
anfört;

beträffande brödsädsregleringen

721. 772.:

3) av herrar Näslund, Nord och
Svensson i Ljungskile, vilka ansett, att
utskottet i punkten A. 2) bort hemställa,
att riksdagen måtte i fråga om
brödsädsregleringen m. m., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning samt
motionerna I: 495 och II: 611, med bifall
till motionerna I: 498 och II: 613,
såvitt nu vore i fråga, ävensom med
avslag å motionerna 1:333 och 11:412
samt 1:496, sistnämnda motion i förevarande
del, godkänna vad reservanterna
anfört;

beträffande stödet åt lin- och hampodlingen: 4)

av herrar Nord och Svensson i
Ljungskile, utan angivet yrkande;

beträffande producentbidraget:

5) av herrar Näslund, Nord, Johnsson
i Kastanjegården, Jacobson i Vil -

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Nr 23.

209

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

helmina, Ahlsten och Svensson i
Ljungskile, vilka ansett, att utskottet
i punkten A. 10) bort hemställa, att
riksdagen måtte rörande producentbidraget,
med bifall till motionerna
I: 497 och II: 614, godkänna vad reservanterna
anfört;

beträffande skrivelse till Kungl.
Maj:t angående visst uppdrag åt jordbruksprisutredningen: 6)

av herr Hseggblom, utan angivet
yrkande.

Därjämte hade ett särskilt yttrande
avgivits av herr Johnsson i Kastanjegården.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):
Herr talman! Jag skulle inledningsvis
vilja erinra om vad som säges på sidan
49 i detta utlåtande angående prisreglering
på jordbrukets område för nästa
regleringsår. Där framhåller jordbruksutskottet,
att denna proposition kom
riksdagen till handa först den 5 maj
och att det alltså varit mycket kort tid
för utskottsbehandlingen. Det har erinrats
om denna sak tidigare i denna
kammare. Verkligheten är utan minsta
tvivel den, att utskottets ledamöter icke
haft någon möjlighet att tränga in i
motiveringarna för olika förslag och
väga synpunkterna mot varandra. Denna
propositions försening har ju påtalats
tidigare år efter år, men någon
verklig förbättring har det inte blivit.
Nu säger utskottet återigen mycket bestämt
ifrån, att det måste bli en ändring
på denna punkt. Jag vill gärna stryka
under vad utskottet säger på denna
punkt.

I detta sammanhang skulle jag vilja
erinra om en annan sak, som återfinnes
på sidan 37 i utskottsutlåtandet. Statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
har tillsatt en utredning angående
jordbrukspriserna och sättet för
fastställandet av dessa, en utredning

som kallas jordbruksprisutredningen.
I propositionen bebådas, att denna utredning
skall bli färdig så tidigt, att förslaget
kan framläggas till nästa års riksdag.
Nu innehåller ju denna proposition
i regel förslag om nya principer för
prissättning. Vi har i en motion från
folkpartiets sida pekat på att det skulle
vara orimligt att låta denna på nyssnämnda
utredning byggda proposition
behandlas i sammanhang med nästa års
prisuppgörelse. Det skulle ju betyda att
dessa principfrågor skulle giftas samman
med nästa års prisuppgörelse och
icke kunna diskuteras på ett tillfredsställandet
sätt. I detta fall har utskottet
instämt i motionens önskemål och alltså
hemställt, att riksdagen skall få denna
proposition i så god tid nästa år, att
man hinner ta ståndpunkt till den innan
prisförhandlingarna. I själva verket
vore det ju bäst om propositionen
kunde komma till höstriksdagen. Kan
den inte det, är det i allra högsta grad
önskvärt att den kommer redan i början
på nästa års riksdag.

Efter att ha strukit under dessa två
saker, skulle jag vilja säga några ord
om ett par tre reservationer, framför
allt om den som gäller prissättningen
på smör och margarin och därmed
sammanhörande frågor.

Det är ju på det sättet, att jordbrukskalkylen
i år visar ett överskott på
ungefär 113 miljoner, vilket överskott
skall fördelas på prissänkningar av
olika slag. På sid. 26 i propositionen
finns en uppställning över hur dessa
prissänkningar fördelats. På sid. 28
finns vidare en tabell som visar de relativa
prissänkningarna på olika produkter.
Läser man den tabellen, finner
man, att de största prissänkningarna
från innevarande regleringsår till nästa
regleringsår faller på vissa vegetabilieprodukter.
Nu tror jag emellertid, att
själva utgångspunkten för denna jämförelse
inte är särskilt effektiv, om man
vill ha en överblick över vad som verkligen
händer på detta område. Saken

14 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 23.

210 Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

är ju den att under de sista två, tre
åren har det förekommit mycket väsentliga
prisförskjutningar på jordbrukets
produkter. Framför allt har spannmålspriserna
höjts mycket kraftigt,
ifrån i runt tal 30 kronor för höstvetet
under regleringsåret 1950/51 till 53 kronor
under löpande regleringsår. Det är
här fråga om det grundpris med vilket
man startar på hösten. Vi har sålunda
här en prishöjning under ett par år
med omkring 80 procent.

Om man vill ha en överblick över
vad som hänt under dessa år kan man
ju inte nöja sig med att jämföra priserna
under nu löpande regleringsår med
dem som skall gälla under det år som
närmast följer, utan man måste ta in i
blickfältet också de prisrelationer man
hade för ett par år sedan, då de stora
prisförändringarna satte in. Gör man
en sådan återblick på prisutvecklingen
— och det har gjorts i motionen
11:613 — ter sig bilden något annorlunda.
Det visar sig då att det efter
regleringsåret 1950/51 är de vegetabiliska
produkterna som har stigit mest,
medan ägg och mjölk ligger lägst i fråga
om prissättningen. Jag kan för att vara
riktigt noga säga, att oljeväxterna inte
stigit så mycket på grund av att startpunkten
var hög redan för tre år sedan.
I övrigt gäller det generella omdömet.

Om man nu vill eftersträva hållbara
prisrelationer och tänker sig en utveckling
med någorlunda stabila priser, tror
jag, att man måste ta hänsyn till även
denna något längre tillbaka liggande
utgångspunkt. Att den starka prishöjningen
på brödspannmål har kraftigt
påverkat produktionsutvecklingen redovisas
nu i årets proposition. Saken
är ju den, att man nu har omkring
425 000 ton i lager vid regleringsårets
slut. Man beräknar att vid normal skörd
i år få 895 000 ton brödsäd i saluöverskott,
vilket betyder, att vi under nästa
år, om man inte kan exportera ytterligare
brödsäd före nästa års början,
har ett överskott av brödsäd på 600 000

ton, inklusive det beredskapslager som
man laborerar med. Vi har sålunda
kommit i det läget, att medan vi har en
prissättning på animalieprodukterna,
som lägger ansvaret för överproduktionen
på jordbrukarna, gäller för
spannmål och oljeväxter fortfarande
statsgaranterade priser. Dessa statsgaranterade
priser gäller ju för detta
års skörd alldeles oavsett hur stor
produktionen blir, sålunda även vid en
överproduktion. Det är ändå en utveckling
som borde mana till eftertanke om
man i fortsättningen vill ha en hållbar
prissättning, över huvud taget tenderar
vår jordbruksproduktion nu att
skjuta över landets egna behov. Då gäller
givetvis det självklara förhållandet,
att överproduktion på ett område ganska
lätt glider över på ett annat. Det
gäller alltså nu att navigera en smula
försiktigt och över huvud taget se det
hela på litet längre sikt än vad man
tycks ha gjort under de närmast föregående
åren.

I den prisöverenskommelse som har
träffats finns det ett par protokollsanteckningar.
Dessa återgives på sid. 27 i
propositionen. En av dessa protokollsanteckningar
lyder: »Vid förhandlingarna
har å ömse håll önskemål uttalats
om att priserna på smör och margarin
i likhet med priserna på flertalet andra
jordbruksprodukter skulle sänkas.» Detta
är en synpunkt som fördes fram förslagsvis
från folkpartiets sida förra året
och som då möttes med föga tillmötesgående
— om man nu skall tala med
små bokstäver. Man ifrågasatte om tanken
över huvud taget var riktig. Nu behöver
vi i alla fall inte ur principiell
synpunkt diskutera den saken, ty vi är
ju nu alla överens om att det är önskvärt,
att vi kunde få de lägre priserna
på de två slagen av matfett. Man förklarar
emellertid att detta inte skulle
vara möjligt utan att sätta till ytterligare
statssubventioner. Av statsfinansiella
skäl kan man alltså inte göra det
som man så gärna vill. Detta är således

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Nr 23. 211

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

innehållet i denna protokollsanteckning.
Jag tror att man har gått en smula
lätt förbi prövningen huruvida någonting
i det här fallet kunde göras eller
inte, och den saken har tagits upp i
motionen 11:613.

Innan jag går närmare in på detta
skulle jag emellertid vilja nämna ett
ord om jordbrukskalkylen och dess balanseringsproblem.
I en av propositionerna
förra året yttrade jordbruksministern
om denna jordbrukskalkyl, att
det fanns stora felmarginaler. Enbart
på arbetslönerna fick man räkna med
en felmarginal på cirka 100 miljoner
kronor. Statsrådet säger sedan: »Genom
att prisregleringen helt baserats
på kalkylerna har man vidare kommit
att eftersträva en exakthet i regleringen,
som på grund av de föreliggande
felmarginalerna i verkligheten blott
blivit skenbar, men som det oaktat
medfört en betydande och ur flera synpunkter
mindre lämplig bundenhet.»
Vi tog upp denna fråga förra året inom
folkpartiet och instämde i jordbruksministerns
principiella uttalande. Detta
kan vi göra även i år. Statsrådet sade
alltså förra året, att detta var ogynnsamt
och att det lätt leder till snedbelastning,
om man baserar prisregleringen
helt och hållet på kalkylen. Det var
ju så det stod. Jag tror detta är alldeles
riktigt. Står man och stirrar på denna
jordbrukskalkyls balansering som en
höna stirrar på ett kritstreck, då blir ju
jordbrukspolitiken ofelbart kortsiktig
och i vissa fall felinriktad. Givetvis blir
det mycket större nackdelar av att göra
så i den mån marknadsproblemen är
mera komplicerade och kräver en mera
långsiktig inställning.

I årets utskottsutlåtande säger man
också rent ut följande: »Utskottet är i
likhet med motionären medvetet om att
ifrågavarande kalkyl kännetecknas av
brister och att densamma uppvisar betydande
felmarginaler.» Ja, ifall man
nu står i det läget att man erkänner, att
felmarginalen rör sig om 100 miljoner

och man erkänner, att det är fel att
bygga denna prissättning enbart på
jordbrukskalkylen, då borde man väl i
alla fall ge en smula utrymme åt en
praktisk bedömning på de enstaka
punkterna. Man bör helt enkelt göra vad
vi förra året framhöll. Man bör tillåta
sig sådant som i och för sig är berättigat
på enstaka punkter, även om detta
skulle medföra att man inte får en sådan
exakt matematisk balansering av
kalkylen. Det resonemang, som här
förts i motionen och i reservationen
till utskottsutlåtandet, bygger alltså på
ett visst mått av frihet i förhållande till
jordbrukskalkylen.

Då är frågan om det finns några ekonomiska
möjligheter att sänka matfettspriset.
Vi har anvisat vägar som vi anser
i det fallet bör prövas. Här föreligger
förslag om att införa en förmalningsavgift
på brödspannmål, som enligt
det föreliggande författningsförslaget
kan gå upp till fem öre, men som
jordbruksministern för detta års skörd
föreslår till 3 öre. Denna förmalningsavgift
är i och för sig inte någon trivsam
anordning, då den ju ålägger eu
del företag, som inte är jordbrukarnas,
att sköta uppbörden av en förmalningsavgift.
Vi är emellertid på det klara
med att även om man inte tycker att
anordningen är särskilt önskvärd i och
för sig, får man godta den med hänsyn
till att man inte kan genomföra en prissättning
i huvudsaklig överensstämmelse
med 1947 års beslut utan att
ha ett avgiftssystem även beträffande
spannmål, liksom man har det beträffande
flertalet andra produkter. Vi anser
alltså att detta författningsförslag
får accepteras. Men om man nu går
med på att denna avgift införes, anser
vi, att man i år borde kunna använda
detta avgiftssystem för att slussa över
en del pengar från spannmålsodlingen
till mjölkproducenterna och på det sättet
få utrymme för en sänkning av
smörpriset.

En spannmålsavgift på fem öre ger

212 Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

omkring 40 miljoner, och det räcker
till att sänka smörpriset med 50 öre,
om man inom landet har en förbrukning
av 80 000 ton, och däromkring ligger
det. Den kontingent återigen, som
är beräknad att exporteras nästa år, är
redan nedskriven med 50 öre, och de
9,4 miljoner som kräves härför är avdragna
från mejeriernas inkomster.

Detta skulle innebära dels att de medel,
som inflyter genom den föreslagna
3-öresavgiften, inte fonderas till nästa
år utan tas i anspråk och dels, om man
här lägger till de 2 örena, en viss ytterligare
inkomstminskning för spannmålsodlingen.
Det är naturligtvis i och
för sig ett problem, men det är ju alltid
så, att om man vill någonting har man
att väga för- och nackdelar mot varandra.
Skall man väga 45 öres spannmålspris
för dessa typiskt spannmålsproducerande
områden och vad det
ger mot övriga priser på jordbruksprodukter,
särskilt animaliska, är spannmålsodlingen
i alla fall gynnad. Den är
i alla fall så gynnad, att jag är förvissad
om att vi inom en ganska nära framtid
är i det läget, att både grundpriset och
en eventuell avgift måste rymmas inom
de 45 ören som är kvar. Det är ju i och
för sig inte så särskilt önskvärt att föra
en jordbrukspolitik som driver slättbygdernas
jordvärden i höjden på ett
sådant sätt, att det förrycker alla rimliga
jordbruksekonomiska sammanhang.
Det är vad man har gjort och gör. Här
finns alltså en väg att pröva ifall man
vill sänka priset på smör med 50 öre
eller däromkring.

I fråga om att sänka priset på margarin
har vi antytt, att man borde kunna
sänka det med 30 öre per kilogram.
Sänker man smörpriset med 50 och
margarinpriset med 30 öre, behåller
man de inbördes prisrelationerna nästan
exakt vid vad nu gäller.

Detta skulle kosta i runt tal 27 miljoner
kronor. .lag är medveten om att
den detaljerade bakgrunden för fettavgifterna
och allt detta bakom margarin -

fabrikationen är tämligen komplicerad,
ty det är många varor och olika priser
och förskjutningar vilka kan ske inom
vissa gränser undan för undan, men
man kan ändå ange problemets ekonomiska
storleksordning i huvudsak. Räknar
man med 30 procent svenska råvaror
och 70 procent utländska, skulle
det i huvudsak betyda, att av dessa 27
miljoner skulle 8 miljoner falla på clearingkassan
för svenska fettråvaror och
19 miljoner under eljest oförändrade
förhållanden på budgeten. Det kan sedan
ändras litet grand.

Frågan är alltså om man kan klara
dessa poster utan att tillgripa, jag vill
inte säga ökade statssubventioner, utan
minskad margarinskatt, som det ju är
fråga om i detta fall.

De 8 miljonerna på den svenska
clearingkassan motsvarar enligt den
verkställda skördeberäkningen kanske
drygt 5 öre på de svenska oljeväxterna.
Om man jämkar litet på priset för de
svenska oljeväxterna, minskar man ju
därmed också avståndet mellan exportpris
och inhemskt pris. Man behöver
alltså inte sänka det med drygt 5 öre,
det kan bli 4 å 4,5 eller någonting däromkring,
men detta är i alla fall problemets
storleksordning. Sätter man ett
spannmålspris av 45 öre, skulle en sådan
jämkning på oljeväxtpriset ge ungefär
samma prisrelation som förut
mellan dessa två växtslag.

Vad de 19 miljoner beträffar, som
skulle falla på statsbudgeten i form av
minskad inkomst, så har vi i motionen
pekat på två saker. Sedan propositionen
skrevs har pristendensen på de utländska
fettråvarorna varit sjunkande,
och det är mycket möjligt att priserna
kan falla så mycket, att margarinpriset
kan sänkas med 30 öre utan att det
med ett enda öre minskar de 54 miljoner
kronor som importavgifterna för
fettvaror har beräknats ge statskassan.
Det behövs ju inte alls några särskilt
våldsamma prisförskjutningar för den
saken. Det är naturligtvis inte säkert att

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Nr 23. 213

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

det kommer att ske, tv man vet ju ingenting
bestämt.

Nu finns emellertid i fettclearingkassan,
som i övrigt i huvudsak är avvecklad,
en diversepost på 15 miljoner
kronor, som såvitt jag förstår i huvudsak
är beräknad för prisfallsförluster.
Blir det inget prisfall, behöver man inte
dessa 15 miljoner för prisfallsförluster,
och då kan man ta den posten i anspråk.
Även spannmålsbolaget har ett
reservationsanslag med ett betydande
överskott.

Vi menar alltså att man för det närmast
följande året skulle kunna mobilisera
de där 19 miljonerna utan att
minska budgetens inkomster, vilket naturligtvis
i nuvarande läge i och för sig
är önskvärt, även om jag inte vill hävda
principen, att man skall beskatta margarin
enbart för att få statsinkomster.
Det tror jag inte man vill göra på litet
längre sikt.

Det är dessa utvägar som har anvisats
i vår reservation och i den motion vartill
reservationen anknyter.

Nu svarar man, naturligtvis med viss
rätt, att det har förts förhandlingar som
har lett till en överenskommelse. Det
har emellertid hänt i så många andra
sammanhang att man inför förskjutningar
i det ekonomiska läget eller på
grund av andra faktorer tagit upp nya
förhandlingar med näringslivets representanter
och försökt komma till vissa
modifikationer, att jag har svårt att förstå
varför man inte skulle kunna göra
det även i detta sammanhang. Det betyder
såvitt jag förstår att de mest gynnade
jordbruken skulle jämka litet på
de alltför rundliga löften om priserna
som man fick förra året tack vare den
fullmakt som riksdagen gav Kungl.
Maj:t, och man skulle jämka på dem till
förmån för den stora massan av jordbrukare
och konsumenter.

En sådan prisanpassning som vi har
föreslagit, som skulle medföra att priset
på matfett gick ned med en summa
av cirka 67 miljoner, skulle naturligtvis

gynnsamt påverka den ekonomiska utveckling
som vi nu är inne i och som
vi eftersträvar. Den skulle också ge bättre
möjligheter för avsättning av smöret,
och det är ju dock ett av jordbrukets
nyckelproblem när man ser saken på
litet längre sikt än tolv månader, och
jag tror man måste driva jordbrukspolitiken
på längre sikt. Jag tror inte det
är möjligt att någon längre tid behålla
ett smörpris av 6: 85 kronor, om vi inte
vill sätta mjölkproducenterna ohjälpligt
i efterhand. Om det blir nödvändigt
med prisanpassning på litet längre
sikt, är det självklart att prisanpassningen
blir mjukare om man börjar i
god tid än om man som vi gång på gång
har gjort, herr jordbruksminister, kör
rakt in i en återvändsgränd och blir
tvingad att mycket hastigt göra stora
omläggningar.

För övrigt skulle detta sänka levnadskostnaderna
även för jordbrukarna.
Det skulle rent kalkylmässigt leda till
någon minskning av jordbrukets inkomster.
Det är egentligen marginalposter
det här gäller, och ingen människa
kan säga vad resultatet skulle bli, men
det skulle leda till en sänkning av levnadskostnaderna
av i det närmaste samma
storleksordning. Förskjutningen
skulle innebära att det mest gynnade
jordbruket skulle ge efter litet för att
den stora massan av jordbrukets folk
skulle få dels bättre avsättning för smöret
vid oförändrat mjölkpris, dels sänkta
levnadskostnader. Det talas så mycket
om solidaritet i vissa sammanhang.
Om denna solidaritet verkligen existerar,
bör det finnas underlag för framgångsrika
förhandlingar i sammanhang
som detta.

Detta, herr talman, är i huvudsak motiveringen
för reservation nr 2 som anknyter
till utskottets hemställan under
Al), och jag ber att få yrka bifall till
den reservationen. Denna innebär att
man utan att sänka mjölkpriset skulle
kunna sänka matfettspriset efter för -

214 Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

handlingar med jordbrukets organisationer.

Sedan är det ett par mindre frågor,
som jag vill erinra om. Den ena gäller
fullmakten för prissättning på hösten.
Vi pekade från folkpartiets sida förra
året på det i viss mån ömtåliga läge,
som man hade att räkna med när det
gällde höstprissättning på brödsäd. Man
satte upp priset på brödspannmål, som
jag förut nämnde, ganska kraftigt förra
året, då man höjde med 13 kronor efter
att året förut ha höjt med 10 kronor.
Vi framhöll då att om man inte var
försiktig, när man satte priset på brödsäden,
riskerade man att komma in i
en svår situation, och det är väl det
man nu har gjort, då man har ett brödsädesöverskott
på 000 000 ton, statsgaranterat
till höga priser. Jag förstår
inte, herr jordbruksminister, hur man
skall klara fodersädesliandeln, när alla
lagerhus håller på ätt spricka av
brödsäd.

Vi önskade förra året att riksdagen
skulle ha sagt något mera bestämt på
denna punkt, vilket riksdagen inte
gjorde, och så blev det som det blev —
det blev inte särskilt bra. Nu önskar vi
enligt reservation nr 3 att riksdagen
borde säga följande: »I likhet med vad
som framhållits i motionerna I: 498 och
II: 013 anser utskottet, att den på hösten
utfärdade prisgarantien för höstsådda
grödor icke bör sättas högre än
att tillräcklig rörelsefrihet återstår för
den inbördes prisavvägningen mellan
olika produkter vid den allmänna prisuppgörelsen
efterföljande vår.»

Jag tycker det vore rimligt att man,
efter de erfarenheter vi haft, gjorde ett
sådant uttalande, och jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till reservation
nr 3 av herr Näslund m. fl. Den anknyter
till punkten A 2) i utskottsmajoritetens
förslag.

Sedan ett ord om producentbidraget.
Vi har inte i år tagit upp de mera allmänt
kritiska synpunkter som vi haft
och som vi alltjämt behåller i denna

fråga, men på en punkt har vi inte velat
vara tysta, och det gäller att de som
förvärvat sina jordbruk efter den 1 juli
1948 skall avstängas från att erhålla
dylikt bidrag. Det har vi inte ansett oss
kunna acceptera utan att protestera.

Jag skall inte här upprepa alla de argument,
som vädrats tidigare i riksdagen
och som för de intresserade är
kända. Jag skall bara nämna en enda
siffra från 1950 års folkräkning, som
jag tycker ensam för sig säger alldeles
tillräckligt. Under perioden 1945—1950
har åldersgruppen 15—30 år minskat
med 7 procent för det svenska folket
som helhet taget. Det är de låga födelsetalen
på 1930-talet som givit detta resultat.
Alltså, den åldersgrupp som är
färdig att söka sig ut i förvärvslivet
har decimerats med 7 procent för hela
befolkningen. Vad har detta inneburit
för jordbruket? Jo, alla övriga sektioner
av näringslivet har kompenserat sig
på jordbrukets bekostnad, så att de i
stort sett behållit ett oförändrat antal
av denna åldersgrupp, och jordbruket
ensamt har förlorat 28 procent av åldersgruppen
15—30 år. Alltså, bakom
en skärm av 50-, 60- och 70-åringar håller
här på att utvecklas ett vakuum
bland jordbrukets befolkning. Jag upprepar
vad jag sade förra året: den som
med sådana siffror för ögonen tror, att
vi behöver extra påtryckningsmedel för
att få ungdomen bort från landsbygden,
för ett resonemang, som jag för min del
inte kan förstå. Därför, herr talman, yrkar
vi i denna reservation av herr Näslund
in. fl. att man skall ta bort bestämmelsen
att de som förvärvat sina gårdar
efter 1948 inte skall få producentbidrag.
Det anknyter till utskottets förslag
under A 10).

Så vill jag bara för att undvika missförstånd
omnämna en blank reservation,
som jag har undertecknat och som
närmast hör hemma under rubriken
Lin och hampa. Jag har ingenting emot
den motion, som utskottet här har godkänt
och som innebär att man skall för -

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Nr 23.

215

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

söka på bästa möjliga sätt tillgodose
dem som mister sitt arbete i Värmbdl.

I övrigt har jag inte varit med i utskottet
vid behandlingen av den tidigare
proposition, som sysslat med dessa frågor,
och den enda dag vi hade att i
jordbruksutskottet behandla prisregleringspropositionen
hade jag helt enkelt
inte tillfälle och tyckte mig inte heller
ha anledning att närmare syssla med
detta. Den blanka reservationen innebär,
att vad som är skrivet på denna
punkt vill jag varken bestrida eller bekräfta.

Med detta, herr talman, ber jag att få
göra de yrkanden som jag tidigare
nämnt.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr H7EGGBLOM (h): Herr talman!
Tillsammans med en del högermän har
jag väckt en motion i denna jordbruksprisfråga.
Yi ha där uttalat vår tillfredsställelse
över att presentationen
av det kommande årets händelser inom
det jordbrukspolitiska området visar,
att här kommer att ske en fortlöpande
övergång till en mera fri handel och
en mera marknadsmässig prissättning.
För vissa varor kommer den att genomföras
under året, och för andra kommer
den att förberedas. Om det vill
jag säga, att när detta nu förverkligas,
så är ju ändå inte situationen så gynnsam
som den var vid den tidpunkt för
åtminstone tre år sedan, då vi från
vår sida började göra framstötar om
en sådan utvecklingslinje. Då var
världsmarknadsläget ett helt annat än
nu och möjligheterna för en sådan utveckling
hade då varit mindre bekymmersamma.

Nu är det nog anledning att starkt
understryka vad som redan 1947 är
sagt, nämligen att den svenska jordbruksproduktionen
behöver arbeta med
gränsskydd. Det Ur självklart att det
behovet gör sig starkare gällande ju

mer världsmarknadspriserna sjunker
under den nivå, som vi anser behövlig
här i Sverige för att få den jämställdhet
mellan lantarbetarnas löner
och jordbrukarnas inkomster å ena sidan
och å andra sidan lönerna inom
andra näringsgrenar, som också utgjorde
en målsättning 1947. Det kan finnas
stark anledning att också framhålla
detta behov av gränsskydd, ty prissättningen
på den vara, där vi för närvarande
har behov av det effektivaste
och det betydelsefullaste gränsskyddet,
nämligen matfettet, är så vitt jag kan se
utsatt för ständiga angrepp från vissa
tidningars sida. De redovisar hur mycket
margarinets råvaror kostar. Och sedan
arbetskonflikten kommit och man
kan importera margarin redovisar man,
hur billigt det importerade margarinet
är, och gör antydningar om att vi
borde kunna hålla det priset även här
i landet.

Med anledning därav vill jag påpeka,
att den matfettsförsörjning som vi har
är en ur beredskapssynpunkt oerhört
känslig sak. Vi äter 84 miljoner kilo
smör och 92 miljoner kilo margarin.
Av de råvaror, som går åt för dessa
92 miljoner kilo margarin, är 70 procent
importerade. Skulle vi hastigt stå
inför en avspärrning, betyder denna
fördelning i vår nuvarande matfettsförsörjning
alldeles avgjort en mycket
svag punkt. Ur den synpunkten är det
en ofantlig styrka ur beredskapssynpunkt,
att den svenska mjölkproduktionen
utöver de 84 miljoner kilo smör,
som vi själva förtär, kan uppvisa en
överskottsproduktion '' på 19 miljoner
kilo smör för export. Skulle något
hända, står detta kvantum till förfogande.
Därför menar jag, att när vi
ändå måste lita till mjölkproduktionen
som den ur beredskapssynpunkt tryggaste
vägen, och tryggheten kräver ett
upprätthållande av en mjölkproduktion,
som ger oss åtminstone de nuvarande
smörkvantiteterna, skall man
inte i alltför hög grad betänka sig

216 Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

för att laga så, att den mjölkproduktionen
kan upprätthållas. Det gränsskydd
man då ger genom den fördyring
av margarinet som uppstått är
den premie som vi får betala. Man bör
därför framhålla, att det inte är fråga
om någon sadistisk inställning från
jordbrukarnas sida mot margarinet,
utan det är fråga om en försäkringspremie,
för att vi skall kunna ha en
matfettsförsörjning, även om det skulle
bli avspärrning.

Sedan jag har sagt detta, skall jag
tala mera om de allmänna synpunkterna
i detta utskottsutlåtande. Vi har
från högersidan gjort framstötar i fem
punkter och kan glädja oss åt att i fyra
av dessa punkter har framstötarna lämnat
spår efter sig i utskottets skrivning,
så tillfredsställande spår att vi
inte gjort någon reservation i fråga
om dessa. Visserligen är det olyckligtvis
så, att i utskottets kläm står det
omtalat att motionerna, vad gäller den
allmänna delen, är avstyrkta. Men om
man läser sid. 39 i utlåtandet finner
man, att de givit anledning till
skrivning. Vi har därför inte försökt
att få någon Ehrenrettung, utan vi är
belåtna med att motionerna satt spår
efter sig i skrivningen. Att de inte
kommit med i klämmen visar bara
under vilka hetsiga arbetsförhållanden
det hela har kommit till. Jag tänker
inte beröra de saker, i fråga om vilka
vi har uppnått en tillfredsställande
skrivning som följd av våra motioner.

Det återstår då bara från vår sida
det gamla välkända yrkandet, som nu
framställes för fjärde gången, att vi
skulle få en plan för subventionernas
avveckling. Det är alltså en gammal
bekant som vi inte försökt förse med
någon ny kapprock, utan den presenteras
på samma sätt som tidigare. Jag
skall därför inte heller framföra de
argument som under årens lopp framlagts
i denna fråga.

Låt mig bara erinra om följande.
För nästa regleringsår beräknas det,

att vi skall ha subventioner på tillsammans
288 miljoner kronor. Detta
tycker jag fortfarande är en stor
summa. Den kan visserligen te sig ganska
liten, jämfört med vad vi hade
för två år sedan, då subventionerna
uppgick till 523 miljoner kronor, men
den är i alla fall bara 40 miljoner
kronor mindre än den summa som
utgår under innevarande regleringsår.
Av dessa 288 miljoner kronor går 57
miljoner till producentbidrag, och det
var det enda slag av subventioner vi
beslöt om 1947. Vi var då på det klara
med, att vi skulle subventionera ägare
av ofullständiga jordbruk, men i övrigt
räknade vi inte med att subventionerna
skulle ingå som ett aktivt moment i
den framtida jordbrukspolitiken. Det är
just därför att vi har en sådan lucka
i 1947 års beslut som vi ideligen här
i riksdagen har fört fram önskemålet
om att kloka och förståndiga människor
skulle få diskutera igenom detta
problem.

Bland de subventioner som skall utgå
nästa år är det s. k. extra pristillägget
till Norrland om 31 miljoner
kronor samt leveransbidragen, som

syftar till att i huvudsak förbättra
mjölkpriset för de mindre jordbrukarna.
Detta bidrag uppgår till 53 miljoner
kronor och bägge är differentieringsbidrag.

För medelsanskaffning till sådana
bidrag anvisades 1947 en annan väg
än subventionernas, nämligen avgifter.
För min del är jag i dagens läge

beredd att tro, att den väg som

anvisades 1947 inte gärna är möjlig
att gå, utan i den mån de dif ferentierade

priserna är motiverade —-och det torde de vara ännu ganska
lång tid framåt — anser jag att man
får rucka på 1947 års beslut och låta
de differentierade priserna gå subventionsvägen.
Men det skulle vara trevligt
att ha den saken fastslagen och
godkänd, så att inte hela frågan vilar
i det okända.

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Nr 23. 217

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

När vi sedan kommer till de subventioner
som utgår av andra anledningar
av mera allmän art, så finns
det naturligtvis bland dem sådana, som
för en stor del av skattebetalarna bara
betyder, att de får så mycket i subvention
som de betalar mer i skatt.

Subventionerna på jordbrukets område
uppgår till sammanlagt 7 procent
av inkomstskatten, och det är ju en
inte så liten del. Här tycker jag att
vi åtminstone skulle kunna komma
överens om vissa grundlinjer och säga,
att t. ex. den situation som nu föreligger
inte är rimlig. När lantarbetarlönerna
och arbetsersättningen till
jordbrukarna i början av 1952 höjdes
med 50 öre, ville vi inte låta dem slå
igenom i priserna, utan vi höjde i stället
subventionerna med bland annat 80
miljoner kronor i form av mjölkpristilllägg.
Av de subventioner som föranleddes
av lantarbetaravtalen i januari 1952
kommer 42 miljoner kronor att stå
kvar fram till den sista augusti 1954.
Vi har då sagt, att det väl inte kan
vara rimligt att låta ett löneavtal påverka
prisbildningen så, att det slår
igenom ända till mer än 21/* år efter det
att löneavtalet slutits. Det finns ju stora
möjligheter för att vi under tiden träffar
nya löneavtal, som också bör slå
igenom i prisbildningen. Vi hade därför
på vår sida tänkt, att en utredning
skulle få syssla med principerna
därvidlag, och det har vi framhållit
tidigare.

Detta är, herr talman, vad som
alltjämt kvarstår — jämte det som
sagts tidigare — av vår begäran om
en utredning. Vi kan förstå att medlemmarna
av regeringspartierna tycker,
att regeringen kan sköta om detta, och
litet blir ju ändå gjort varje år. Vi
som inte har kanaler för att få inflytande,
anser emellertid att det vore
önskvärt att få en möjlighet att göra
vår vilja gällande här, då det ju ändå
är riksdagen som beviljar pengarna.

Sedan kommer jag till behovet av

samordning. Skall subventionerna bort,
så bör skatterna sänkas, för att inte
konsumenterna skall få högre levnadskostnader,
och då bör också jordbrukarna
få kompensation, så att de inte
kommer i ett sämre läge. Och den
kompensationen, menar vi, är nog inte
så lätt att åstadkomma vid de årliga
prisförhandlingarna, vilka brukar föras
i all hast.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservation nr
1, som avgivits av herr Eskilsson och
mig.

Sedan har jag praktiskt taget bara
en sak att tillägga från vår sida, nämligen
den att jag — för att slippa frågor
senare —• vill redovisa varför vi från
högerns sida inte på något sätt har
kunnat delta i de ståndpunktstaganden
rörande prisregleringens utformning,
som föreslagits av den grupp inom
folkpartiet, som i jordbrukspolitiken
följer herr Svensson i Ljungskile. Vad
den grupp beträffar som följer herr
Ahlsten — och vars storlek jag inte
känner — har det inte förelegat någon
skiljaktighet oss emellan i fråga om
prisregleringens utformning. Orsakerna
till att vi inte kunnat följa förslaget
att sänka smörpriset med 50 öre och
margarinpriset med 30 öre har varit
flera. Detta är ju inte något nytt påhitt,
utan tanken har skymtat fram i förhandlingarna,
och när den gjorde det,
förstod jag dess aktualitet.

Man ville genom prissänkning skapa
en gynnsam jordmån för de avtalsförhandlingar
som förestod, och då räknade
man med att en prissänkning av 20
öre per kilogram smör och 20 öre per
kilogram margarin skulle av löntagarna,
som skulle sluta avtalet, betraktas som
en förmån, som de kunde kvittera in
och räkna med som ett visst värde. Nu
har man, när den vägen inte ansågs
möjlig, godtagit andra prissänkningar.
Att nu efteråt komma med denna nedsättning
av smör- och margarinprisen,
sedan avtalen är slutna för de allra

218

Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

flesta arbetargrupperna och ingen fäster
sig vid dem ur avtalssynpunkt, tycker
jag inte var lika välmotiverat som det
varit innan uppgift om prissänkningarna
publicerats. Det hela är som att kasta
jästen efter brödet; detta sagt i fråga om
själva behovet av prissänkningen. Skulle
där uppstå andra förhållanden är ju
hela denna fråga så öppen, att regeringen
kan ta upp förhandlingar med
jordbrukets förhandlingsdelegation vilket
ögonblick som helst, så det behöver
inte ske genom något särskilt beslut såsom
utskottet skrivit.

Vad sedan gäller den rekommendation
för att komma till rätta med denna
sänkning av margarinpriset och smörpriset
som folkpartireservationen anvisar,
så har vi på vår sida haft de allra
starkaste betänkligheter, detta därför
att det måste innebära en försämrad inkomst
för jordbruket genom att två öres
större avdrag göres i fråga om brödsäden,
och fem öres sänkning sker på
vissa oljeväxter. Detta minskar alltså inkomsterna,
och när jordbrukarna strävar
efter att till sista decimalen betala
den marginal som uppkom vid kalkyluträkningen
i år, tycker jag inte att man
har anledning att sedan ytterligare försämra
den prutning som jordbrukarna
beredvilligt åtagit sig.

Vidare skulle man ju då också kunna
dra ett grovt streck över den tanke
som låg bakom den allmänna förmalningsavgiften,
nämligen att man i år
skulle ta in pengar, som nästa år skulle
redovisas som inkomst för jordbrukets
del och då användas för att möjliggöra
spannmålsexport. Det var en sak som
herr Svensson i Ljungskile inte nämnde
i sitt anförande, men som han vid utskottsbehandlingen
blev mycket ordentligt
undervisad om av herr Ahlsten. Det
var ju detta som var utgångsläget för
förhandlingarna om brödsädespriserna
i år. Jordbrukarna hade då ett löfte som
innefattades i ett regeringsbeslut om
vilka priser som skulle utgå för innevarande
års höstsädesskörd. Det löftet

är givet, men jordbrukarna själva har
frivilligt avstått ifrån att ta ut de tre
ören som går till allmän förmalningsavgift
och som skall användas för stöd
åt spannmålsexporten. Men jordbrukarna
har ingalunda avstått från den förmån
regeringsbeslutet innebar för att
de pengarna skall användas på annat
sätt än för spannmålsexport.

Nu sade herr Svensson i Ljungskile
att man skulle göra på det sättet, att
man genom att höja denna avgift skulle
kunna få in pengar, som ungefär svarade
mot 40 miljoner kronor och skulle
gå åt för prissänkning på smöret — noga
räknat skulle det hela gå på 42 miljoner.
De 27 miljoner kronor som skulle behövas
för margarinet har ju med vissa
svårigheter plockats fram på andra håll.
Men så sade herr Svensson i Ljungskile
en annan sak, som jag förvånade mig över
och som jag måste be att få en förklaring
om. Han sade: »På detta sätt bar vi fått
slussa över pengar från spannmålsodlarna
till mjölkproducenterna.» Vad
är det som slussas över till mjölkproducenterna,
om man tar 40 miljoner och
sänker smörpriset och skaffar ihop 27
miljoner för sänkning av margarinpriset?
Vad betyder det för mjölkproducenterna? Det

blev en alltför snabb behandling
i utskottet på denna punkt, och därför
lyssnade jag med särskild uppmärksamhet
när herr Svensson i Ljungskile här
refererade sin motion, och jag fastnade
för detta han påstod att hans förslag
innebar att vi slussar över pengar till
de mindre jordbrukare som driver
mjölkproduktion. Jag kan inte finna att
vi slussar över pengarna från spannmålsodlarna
till smörproducenterna.
Såvitt jag förstår får inte mjölkproducenterna
ett enda dugg mera, såvida man
nu inte skall tyda reservationen så, att
producentpriset på mjölk inte skulle
behöva sänkas, vilket dock varken motionärerna
eller reservanterna vill vara
med om. Det var den sänkningen av
mjölkpriset med ett öre som förhand -

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Nr 23. 219

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

lingsdelegationen var med om, men om
den sänkningen skall hindras får man
plocka fram 26 miljoner kronor till
från okända källor, och då rör man sig
med betydande belopp.

Hela denna sak gör att vi inte ansett
det möjligt att reflektera på detta folkpartiförslag.
Vidare får vi räkna med
att om vi sänker smörpriset med 50 öre
i år, och nästa år sådana möjligheter
inte står till buds; vad skall då ske? Jo,
antingen skall vi sätta till vanliga subventioner,
eller också löper vi risken,
att det smörpris vi nu sänkt kommer
att stå kvar sänkt och att mjölkproducenterna
får betala kalaset med en sänkning
med inte så få öre per kilogram
mjölk. Detta gör också att vi anser den
sänkning, som skulle kunna göras nu,
som en för framtiden mycket riskabel
åtgärd.

Vidare måste vi påpeka att den motivering,
som presenterats som stöd för
en sådan här överflyttning av pengar
från spannmålsodlarna till smörkonsumenterna,
inte är av oss godtagbar. Man
bar gjort en jämförelse mellan priserna
nu och priserna ett godtyckligt valt år,
1950/51, men då låg spannmålspriset
i Sverige ofantligt mycket lägre än på
världsmarknaden. Skall man göra några
jämförelser som kan ha någon innebörd
för framtiden, anser vi att man
bör jämföra de olika jordbruksproduktpriserna
i Sverige med världsmarknadens
priser på framför allt de produkter,
som vi måste exportera överskottet
av, främst mjölk, fläsk, ägg och
spannmål.

Gör vi jämförelser med den prisuppgörelse,
som träffats mellan jordbrukets
förhandlingsdelegation och jordbruksnämnden
och därefter godkänts av
nämnden, måste vi nog ge denna överenskommelse
det betyget, att man har
följt den regel som står angiven i protokollet
från dessa förhandlingar: att
i första band sätta sådana priser som
är marknadsmässigt motiverade. Ett
fullföljande av det förslag som folkpar -

tiet här lagt fram anser jag för min
del innebära ett farligt avsteg från en
sådan marknadsmässig inställning. När
vi skall exportera så stora kvantiteter
som vi måste göra i framtiden, är det
nödvändigt att man tar hänsyn till
världsmarknadspriserna och försöker
balansera priserna här i Sverige och
skapa ett gränsskydd för olika produkter.

Till sist vill jag säga att jag för min
personliga del inte varit så imponerad
av det resonemang, som föres i folkpartimotionen
och folkpartireservationen
om hur dessa spannmålspriser höjer
priserna på de stora jordbruken —
som jag tror det sades här — så att alla
jordbruksekonomiska beräkningar ställs
på huvudet. Det är minsann inte bara
de stora gårdarna som stigit i pris utan
även i mycket hög grad de mindre,
självfallet beroende på byggnadskostnaderna
i fråga om bostadshus. Dessutom
vet jag att enligt den senaste jordbruksräkning
som är presenterad odlade de
svenska jordbruken under tio hektar
brödsäd på sammanlagt 106 000 hektar,
medan godsen på över 50 hektar odlade
brödsäd på tillsammans 124 000
hektar. Det skiljer alltså inte på mer än
18 000 hektar mellan småbrukens brödsädsproduktion
och storgodsens, beroende
på att de mindre jordbruken
bar en så omfattande odling av vårvete,
att denna gröda i väsentlig grad
uppväger underskottet i fråga om odlingen
av höstvete.

Det är bondejordbruken som svarar
för en brödsädsproduktion som är
större än både småbrukens och storgodsens
tillsammans. De förra odlade
enligt den senaste jordbruksräkningen
238 000 hektar, varför den bild man
skapat, att den överenskommelse som
träffats — som man dock måste erkänna
medför de största prissänkningarna
inom spannmålsodlingen — skulle vara
till storjordbrukens fördel, den stämmer
inte med verkligheten.

Jag har, herr talman, fogat en blank

220 Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

reservation till den sista punkten, vilket
jag hade hoppats få motivera medan
jordbruksministern var närvarande,
men mina argument gör samma
nytta när de kommer i protokollet. När
man anmärker på att denna fråga kommit
så sent på riksdagens bord och till
utskottets behandling får man ha i
minnet, att de herrar som skrivit texten,
allesamman med adress jordbruksdepartementet,
vänt sig mot kalkylsakkunniga,
förhandlingsdelegater, jordbruksnämnden,
men de har inte sagt
ett ord om att också jordbruksdepartementet
har möjlighet att fördröja en
frågas framläggande.

När jag konstaterar hur statsrådet
Sträng senaste gången han lade fram
denna proposition endast behövde sju
dagar från det att förhandlingsdelegationen
hade fattat sitt beslut och tills
Kungl. Maj:t i konseljen godkänt propositionen,
medan det i år behövts 23
dagar för samma procedur, så finner
jag anledning att säga följande: Det är
inte bara de i detta utskottsutlåtande
nämnda instanserna, utan det är nog
också jordbruksdepartementet som till
nästa år bör tänka en smula på att göra
vad göras kan för att ärendet skall
komma på riksdagens bord i hygglig
tid.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp) kort
genmäle: Herr talman! Herr Haeggblom
säger att vårt förslag skulle dra ett streck
över den tanke, som ligger bakom systemet
med förmalningsavgift. I nästa andedrag
säger han att jordbrukarna har
frivilligt avstått från de där tre örena.
Det är väl på det sättet, herr Hseggblom,
att det finns inte någon sådan tanke
bakom systemet med förmalningsavgift
att man skulle ta pengar från det ena
året och fondera till det andra, utan det
var för att jordbruksministern i höstas
råkade lova ett för högt pris som man
inte nu också vågade utlova ett högt
pris. Dessa miljoner är slumpens skör -

dar och inte någon principiell tanke;
en sådan kan tillämpas i fortsättningen
i alla fall.

Herr Hseggblom förstår inte att pengar
flyttats över från spannmålsodlarna
till mjölkproducenterna. Det ena ledet
förstår herr Hseggblom i alla fall, och
det är att pengar flyttas över från spannmålsodlarna.
Sedan användes de för att
skapa bättre avsättningsförhållanden
för mjölkproducenterna. Dessutom får
jordbruksbefolkningen mellan 15 och
20 miljoner kronor i sänkta levnadskostnader,
vilket finansieras just på
detta sätt. Det kanske inte herr Hseggblom
tycker är någonting, men det är
många småbrukare och andra medborgare
här i landet med stora familjer som
begriper även sådana synpunkter.

Herr Haeggblom säger att han inte
kunnat reflektera på folkpartiets förslag.
Det har vi ärligt sagt inte heller
tänkt att herr Hseggblom skulle göra, tv
herr Hseggblom har ju år efter år agiterat
för ännu högre spannmålspriser än
dem vi hitintills fått. Så hade högern
fått sina förslag godkända, skulle vi väl
haft ett spannmålspris som legat ännu
mycket högre än det nu gör.

Herr Hseggblom säger vidare att den
föreslagna åtgärden skulle vara mycket
riskabel, ty hur skall det bli nästa år?
Här har förts en jordbrukspolitik i tolvmånaderskift
i många år. Ibland har
man inte orkat med alla dessa tolv månader
utan har tagit bara hälften eller
en tredjedel av året i sänder. Jag tror
nog att man kan ordna upp saken, om
man vill. Vad är det för riskabelt med
ett tolvmånaderssystem? Förra året
sänkte man både smör- och margarinpriset
med spannmålspengar, men det
gällde inte tolv månader utan bara fyra
eller fem månader.

När det sedan gäller världsmarknadens
priser är det klart att man måste
hålla ett öga på dem. Det har jag också
framhållit. Men skall man ha en avskärmad
marknad får man inte låta
höga världsmarknadspriser slå igenom

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Nr 23.

221

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

hur som helst, såsom högern tidigare
önskat i fråga om spannmålspriserna.

Herr H7EGGBLOM (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag ber att få tacka herr
Svensson i Ljungskile för att vi fick
klarhet om hur det var med »överslussningen».
Det var alltså inte fråga om
någon överslussning från spannmålsodlare
till mjölkproducenter i annan
mån än att smöret skulle bli billigare
för alla konsumenter. Jag är glad att vi
har fått den saken klar, så att den inte
kan framställas på annat sätt ute i debatten.

Sedan får jag kanske erinra herr
Svensson i Ljungskile om att när högern
yrkade på spannmålsprisernas höjning
hade vi ett pris av 30 kronor, medan
världsmarknadspriset var 75 kronor. Då
tyckte vi att en liten höjning på 10
kronor kunde vara skälig. Vi fick inte
igenom det på våren när vi motionerade,
men förslaget genomfördes samma
år. För att möta de minskade skördar,
som vi trodde skulle uppstå genom
skador på grund av vinterkylan, men
som uppstod på grund av svartrosten,
så yrkade vi på att priset skulle kunna
höjas ytterligare. Det fick vi avslag på,
men i stället blev det vetearealavgifter,
som jag inte tror varit bättre. Herr
Svensson i Ljungskile vet mycket väl
att vi sedan inte yrkat på några höjda
priser.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp) kort
genmäle: Herr talman! Bara ett enda
ord som komplettering. År inte det för
mjölkproducenterna på litet längre sikt
mest vitala, huruvida man kan skapa
marknadsutrymme för svenskt smör?
Ifall herr Hseggblom inte förstår det
problemet och vad vårt förslag innebär
i det fallet, så tycker jag att herr Hseggblom
ser litet skevt på saken.

Herr H7EGGBLOM (h) kort genmäle:
Herr talman! Nej, herr Svensson i

Ljungskile, i det fallet ser jag inte skevt.
Men jag har läst en mycket noggrann
utredning om förhållandet mellan margarin-
och smörpris. Hur mycket mera
smör tror herr Svensson i Ljungskile
att han kan avsätta i detta land, om han
sänker priset på smör med 50 öre och
priset på margarin med 30 öre? Den
utredning jag hade i händerna och som
stammade från jordbruksnämnden drog
i starkt tvivelsmål nyttan av en sådan
ökning av smörpriset, som herr Svensson
tror på. Om den saken vet vi ingenting.
Men vad jag tror skulle vara mycket
olyckligt är, om man genom denna
sänkning, där man tar pengar från ett
annat håll, bibringar den svenska allmänheten
uppfattningen att smörpriset
är för högt i förhållande till produktionskostnaderna.
Den dag vi har produktionskostnader,
som möjliggör en
sänkning av smörpriset, tror jag att
mjölkproducenterna gärna vill vara
med. Men sänkningar på ett tidigare
stadium betraktar jag alltjämt som
riskfyllda.

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s): Herr
talman! Politiken har ju sina problembarn,
och ett av dessa är jordbruket.
1947 års riksdagsbeslut och vad som sedermera
har förekommit visar hur problemfylld
denna näring alltjämt är.
Den prisregleringsproposition, som vi
nu behandlar, innefattar också problem,
om vilka det kan diskuteras. Propositionen
ansluter sig som vanligt till
den överenskommelse, som har träffats
mellan jordbruksnämnden å ena sidan
och jordbrukets förhandlingsdelegation
å andra sidan, och denna uppgörelses
innehåll torde vara bekant för de allra
flesta. Mest har den glädjande nyheten
om ett beräknat kalkylöverskott på 113
miljoner kronor uppmärksammats, vilket
föreslås utjämnat genom sänkning
av en rad produktionspriser. Denna
sänkning svarar ungefär mot en enhet
i levnadskostnadsindex.

Stödet till jordbruket gick enligt 1947

222 Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

års beslut ut på att bereda en rimlig
lönsamhet för dem som var sysselsatta
i jordbruket, och stödet skulle svara mot
en produktion, som förbrukades i vårt
eget folkhushåll. För att vinna avsättning
för ett eventuellt överskott utomlands
har man förutsatt, att jordbruket
självt skall bära de därvid uppstående
exportförluster, som inte täcks genom
de exportorgan vi har eller som inte betalas
av importavgifter. Förlusten skall
slås ut på den löpande produktionen
och bäras av jordbrukarna själva. Det
har skett beträffande animalier. Från
och med nästa regleringsår utvidgas
denna princip att även omfatta brödsäd
och oljeväxter.

Den omdebatterade jordbrukskalkylen
har även denna gång legat till grund
för beräkningarna. Kalkylens tillförlitlighet
har ju som bekant varit föremål
för ständigt återkommande kritik.
Att den har sina brister är vi väl alla
medvetna om. Men man skall inte fordra
mera av den än vad den avser att
vara, nämligen en metod att framräkna
de årliga förskjutningarna i en indexserie
i förhållande till ett basår. Kalkylens
betydelse för prisdiskussionen för
ett kommande produktionsår ligger ju
i dess karaktär att vara en prognos,
uppgjord under vissa förutsättningar.
Skulle dessa förutsättningar slå fel, har
kalkylen fått korrigeras genom efterjusteringar.
Kritiken mot jordbrukskalkylen
har även i år kommit till uttryck
motionsledes. Vi har i utskottet hänvisat
till att beräkningarna för prissättningen
på jordbruksprodukter är
föremål för en ingående översyn, som
dock inte torde bli färdig förrän tidigast
till nästa års prisdiskussion. Utskottet
har föreslagit, att motionen i
fråga skall överlämnas till jordbruksutredningen
för beaktande.

Utskottet har understrukit att eventuellt
nya principer för beräkningarna av
jordbrukets inkomster och kostnader
måste färdigställas så tidigt, att riksdagen
i god tid nästa år före prisför -

handlingarna 1954 kan ta ställning till
desamma.

Utskottet har funnit att den av Kungl.
Maj:t godkända, av jordbruksnämnden
och förhandlingsdelegerade träffade
överenskommelsen är en godtagbar lösning,
som sålunda bör godkännas. Denna
överenskommelse är att jämföra med
ett avtal mellan två parter. Vad man
har kommit överens om i denna överenskommelse
anser vi vara av så bindande
karaktär, att riksdagen inte utan
allvarliga skäl bör rygga densamma. Ett
upprivande skulle försätta båda parterna
i en situation, som skulle leda till
ett sammanbrott.

Det har väckts en motion från folkpartiet,
som emellertid på den punkten
har en annan mening. I denna har
yrkats att Kungl. Maj:t skulle uppta nya
förhandlingar om väsentliga modifieringar
i överenskommelsen. Innebörden
är den som herr Svensson i Ljungskile
har redogjort för, att smörpriset skulle
sänkas med 50 öre och margarinpriset
med 30 öre. Reservanterna menar,
att garantipriset på brödsäd och oljeväxter
ligger relativt högt, så högt att
man utöver de förhandlingsdelegerades
medgivande om en avsättning av tre öre
till täckande av framtida exportförluster
på brödsäd borde ta ut ytterligare
två öre. Dessa medel skulle användas
till sänkning av smörpriset utan att,
som man uttrycker det, mjölkpriset
skulle behöva sänkas.

Jag skall inte uppta frågan om den
lämpliga avvägningen av brödsädspriserna
till skärskådande. Jag vill bara
stillsamt erinra om den situation, som
vi hade beträffande brödsäden, då garantipriserna
fastställdes, vilket skedde
för att få fram en stimulans för ökad
brödsädsproduktion avseende både lagerfyllnad
och konsumtionstäckning.
Detta skedde vid en tidpunkt, vilket
herr Hseggblom antydde, då det inhemska
brödsädspriset låg något över
30 kronor per deciton under det att
importpriset låg betydligt över 70 kro -

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Nr 23. 223

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

nor. Att det hade varit önskvärt att kunna
sänka priset på matfett har ju både
jordbrukets och konsumenternas representanter
vid prisförhandlingarna givit
uttryck åt. Men de 40 miljoner kronorna,
som skulle erfordras för en
sänkning av smörpriset samt de 27 å 28
miljonerna, som skulle erfordras för en
sänkning av margarinpriset med 30 öre,
utgör tillsammans närmare 70 miljoner.
De fanns icke. Skall icke andra produkter
höjas i pris eller sänkas mindre än
vad som avsetts, finns det ingen annan
utväg än att gå över statssubventioner.
Möjligheten därtill var stängd.

I denna återvändsgränd har folkpartireservanterna
sökt efter ett kryphål
och tror sig ha funnit ett sådant genom
att ta ytterligare två öre i förmalningsavgift
på brödsäd, och för att kunna
sänka margarinpriset med 30 öre laborerar
de med clearingmedel för oljeväxterna
och minskning av de beräknade
inkomsterna i statsbudgeten.

Till motionärernas beräkningar måste
jag knyta några reflexioner. Deras motion
bygger bland annat på, som man
nämnde, att förmalningsavgiften skulle
höjas till fem öre. De inflytande beloppen,
som ju var avsedda att bilda en
clearingkassa för att bland annat täcka
exportförlusterna på vete, skulle i stället
användas till att sänka smörpriset.
Det torde väl vara utomordentligt svårt
att förhandlingsvägen med jordbrukarna
komma längre än till en avgift av
tre öre per kilogram, eftersom vetepriset
innevarande år är garanterat. Det
har emellertid varit möjligt att få förhandlingsdelegationen
med på tre öres
sänkning just därför att medlen skulle
föras över till att täcka förluster på
brödsädsodlingen. Om inte en regleringskassa
skapas torde det inte vara
möjligt att till nästa år gå över till en
friare prisbildning på brödsäd, och det
är ju ett önskemål som motionärerna
särskilt har tryckt på.

Såsom jag har försökt visa torde förmalningsavgiften
alltså inte kunna an -

vändas för sänkning av smörpriset. Om
man emellertid bortsåge härifrån och
ginge ut ifrån att motionärernas syfte
skulle kunna realiseras måste man beakta
att motionärerna har räknat med
att en höjning av förmalningsavgiften
från tre till fem öre skulle ge 40 miljoner
kronor. Jag vet inte hur herr
Svensson i Ljungskile har kommit fram
till denna siffra i sin beräkning. Han
har väl gjort det genom att räkna upp
de 26,8 miljoner kronor som redovisas
i propositionen på sidan 26. I förmalningsavgifter
inflyter emellertid endast
21 miljoner kronor, såsom framgår av
sidan 28 i propositionen. Skillnaden
mellan 26,8 och 21 beror på att avgiften
inte kan tas ut på mer än saluöverskottet
och den del av detta som förmales
vid kvarn. En höjning av förmalningsavgiften
med fem öre ger inte mer än 35
miljoner kronor i stället för de av herr
Svensson i Ljungskile beräknade 40 miljonerna.

Konsumtionen av smör kan beräknas
till 82 000 ton per år, därav 80 000 ton
mejerismör och 2 000 ton landssmör.
Om man sänker smörpriset den 1 september
1953 måste man också ta hänsyn
till prisfallsförlusten på inneliggande
lager av smör. Lagren har hos
Mejeriernas riksförbund beräknats till
cirka 8 000 ton. Den 1 september 1952
utgjorde lagren 8 800 ton. Enligt den
nya ordning som gäller för lagringsverksamheten
från och med nästa regleringsår
skall dylika förluster bäras
av lagerhållarna, d v. s. Mejeriernas
riksförbund, och SMR måste på något
sätt ta ut dessa lagerförluster av mjölkproducenterna.
Dessa skulle alltså få
vidkännas ett sänkt mjölkpris, om inte
staten höjer det statliga mjölkpristilllägget.
Prissänkningen måste alltså beräknas
på en kvantitet av 82 000 plus
8 000, lika med 90 000 ton. Till denna
prissänkning finns det, såsom jag
nämnde, högst 35 miljoner kronor.
Detta räcker till en prissänkning med
cirka 39 öre per kilogram i stället för

224 Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

av motionärerna angivna 50 öre. Och
då kan man ändå fråga vart clearingmedlen
tar vägen. De försvinner ju, och
att en sådan clearingkassa skulle läggas
upp var ju eu förutsättning för att
jordbrukets förhandlingsdelegerade
skulle reflektera på denna förmalningsavgift.

Om man sedan ser till folkpartimotionärernas
förslag om sänkning av
margarinpriset torde deras resonemang
vara mycket sangviniskt. Som exempel
på detta kan anföras, att fem öres sänkning
på odlarpriset på 1953 års skörd,
enligt de uppgifter som jag har fått
från jordbruksnämnden, inte i år torde
ge mer än 5,5 miljoner kronor i stället
för de av motionärerna beräknade 8
miljonerna.

På samma sätt ger en sänkning av
margarinpriset med 30 öre en inkomstminskning
till clearingkassan av drygt
10 miljoner kronor — motionärerna
har räknat med 8 miljoner — som
måste kompenseras annorstädes.

Slutligen torde det av motionärerna
omnämnda reservbeloppet på 15 miljoner
kronor med hänsyn till läget just
nu — livsmedelskonflikten och prisutvecklingen
på världsmarknaden — snarare
te sig för lågt än ge utrymme för
överskott.

Skulle man följa folkpartireservanternas
beräkningar skulle det bli luft
i jordbruksuppgörelsen, d. v. s. mer än
kalkylöverskottet, 113 miljoner kronor,
skulle utjämnas, såvida inte, som jag
förut har antytt, andra produkter höjs
i pris eller sänks mindre än man har
räknat med. Motionärerna själva beräknar
jordbrukets inkomstbortfall till
16 å 17 miljoner kronor för brödsäd
och 8 miljoner kronor för oljeväxter.
Tillsammans kan inkomstbortfallet beräknas
till 23 miljoner kronor. Det torde
vara otänkbart att förhandlingsdelegationen
skulle gå med på att avstå
från denna summa när den har gått
med på att utjämna de 113 miljonerna.
Följden skulle bli att t. ex. köttet en -

dast skulle kunna sänkas med 9 miljoner
kronor i stället för avsedda 32
miljoner.

Det var dessa reflexioner jag ansåg
det vara nödvändigt att göra i anknytning
till det förslag som folkpartiets
motion innebär, som herr Svensson i
Ljungskile här talade för och vars reservation
till utskottsutlåtandet han yrkade
bifall till.

I övrigt kan man säga att det inte
torde vara möjligt att beträda den väg
som folkpartimotionärerna har anvisat.
När därtill kommer den betydelse man
måste tillmäta överenskommelsen och
de garantier som föreligger beträffande
vetepriset har utskottet inte kunnat reflektera
på deras anbud.

Herr Waldemar Svensson anmärkte
på att utskottsbehandlingen av denna
proposition inte hade givit tid till att
utförligt penetrera de i anslutning till
propositionen väckta motionerna. Detta
är riktigt. Men jag vill erinra om att
folkpartiet begärde att få motionstiden
utsträckt med två dagar. Hade utskottet
haft dessa två dagar till sitt förfogande,
hade detta betytt ofantligt mycket
för en mera utförlig och grundlig
utskottsbehandling. Herr Svensson i
Ljungskile ådagalade heller inte någon
större benägenhet att diskutera de problem,
som han framställde i sin motion.
Han sade ungefär så här: »Den här
motionen är ju ändå avsedd att avslås,
och då är det inte stor mening i att
här diskutera saken.» Utskottet har för
övrigt mycket starkt understrukit, att
vi genom den korta tiden inte har haft
möjlighet till den grundliga behandling,
som borde ha företagits när det gällde
ett så viktigt avsnitt som de prisreglerande
åtgärderna på jordbrukets område.

Jag skall inte närmare gå in på de
olika avsnitten i utskottsutlåtandet.
Fyraprocentsregeln kvarstår. En omräkning
skall ske endast såvitt någon
av parterna yrkar på det. Jordbrukets
förhandlingsdelegerade har förbehållit

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Nr 23.

225

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

sig rätten att, oavsett fyraprocentsregeln,
få upptaga förhandlingar med
jordbruksnämnden om kompensation
genom prishöjningar. Likaså skulle sådana
prisjusteringar få företagas, som
är påkallade av ändrat försörjningsläge.
Dessa justeringar skall emellertid
såvitt möjligt avvägas på sådant sätt
att relationerna mellan inkomst- och
kostnadssummorna i kalkylen icke rubbas.
Innan sådana justeringar vidtages,
förutsättes att jordbrukets förhandlingsdelegerade
höres.

En liten detalj, som har vållat en del
diskussion i pressen och som det också
har motionerats om, är den föreslagna
förmalningsavgiften. Framför allt
representanter för kvarnarna har talat
om svårigheterna att uppbära och redovisa
denna avgift och anfört betänkligheter
mot den kontroll, som man har
trott skulle bli nödvändig. Det har motionerats
om att den s. k. hemförmalningen
skulle undantas från förmalningsavgift.
Vi ansåg i utskottet att det
låg någonting i denna tanke och rekommenderade
Kungl. Maj :t att undersöka
förutsättningarna för att hemförbrukningen
av brödsäd undantages från
erläggande av förmalningsavgift och,
därest sådan finns, vidtaga åtgärder
för att genomföra detta förslag. Propositionen
innehåller inga revolutionerande
förslag, men den visar två ting:
att vi har ett överskott i kalkylen som
beräknas resultera i vissa prissänkningar
som direkt slår igenom i hushållens
budget, och att förlustrisker,
som direkt åvilat statsmakterna, nu
överflyttas på producentorganen. Detta
minskar statens ansvar men ger samtidigt
jordbruket större frihet att ordna
sina inre avvägningsproblem.

Med detta ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets förslag på
de olika punkterna.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp) kort
genmäle: Herr talman! Jag skall inte
taga upp något detaljresonemang med
herr Gustafson om beräkningarna. Jag
medger gärna att man kan sätta ett
frågetecken i marginalen här och var.
Detta gäller för beräkningarna inte bara
i vår motion utan även i Kungl.
Maj :ts proposition. Praktiskt taget aldrig
slår någonting i dessa förhandskalkyler
in precis så som man förutsatt.
Men när herr Gustafson säger, att de

26,8 miljonerna skulle gälla hela skörden
och de 21 miljonerna skulle gälla
saluöverskottet, är detta felaktigt. De

26,8 miljonerna erhåller man nämligen
genom att uttaga tre öre per kilogram
på saluöverskottet, 895 000 ton. Men
dessa pengar inflyter som förmalningsavgifter
i den mån skörden förmales.
Härför åtgår 720 000 ton per år. Totalskörden
kan ju bli både större och
mindre än som beräknats.

När det sedan gäller smöret kan man
med den utveckling som vi har inte
räkna med mer än 80 000 tons svensk
konsumtion. Antingen denna konsumtion
tages ur den löpande produktionen
eller delvis ur lagerhållningen,
är problemet detsamma. Om det
svenska folket under året inte äter
mer än 80 000 ton, är det inte mer än
80 000 ton som skall subventioneras
ner. Det andra problemet kvarstår lika
mycket och lika litet oavsett denna
operation.

Dessa siffror har herr Gustafson skaffat
sig efter utskottsbehandlingen. De
är väl också i viss mån diskutabla.
Dessa beräkningar är väl heller inte
det mest intressanta i sammanhanget,
ty sådana beräkningar kan slå fel på
några miljoner. Man kan ju föreslå att
sänka smörpriset 45 öre i stället för
50 öre eller börja med de nya priserna
den 1 oktober eller 1 september. Det
går att göra vilket som helst.

Vad som däremot verkligen skulle
vara roligt att veta är om herr Gustafson
skulle vilja vara med om att ge -

15 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 23.

226 Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

nomföra detta om det ginge. Därom
fick man inte något besked. Om avvägningen
av spannmålspriset ville han
inte heller säga någonting. Det går nog
inte att andra nu, sade han, priset är
redan garanterat. Men varför är det
garanterat? Jo, därför att herr Gustafson
och hans partivänner var med om
att ge jordbruksministern en sådan
obegränsad fullmakt. Det är de gamla
misstagen, som går igen.

Herr PERSSON i Appuna (s): Herr
talman! När jag vid denna sena timme
dristat mig att ta till orda skall jag
lova att bli kortfattad. Jag tänker gå
förbi de stora frågorna i detta sammanhang,
ty man har ju, särskilt efter
den diskussion som här förts mellan
å ena sidan folkpartiets reservanter och
å andra sidan utskottets talesman, en
känsla av att årets uppgörelse på jordbrukets
område ligger bättre till än
tidigare uppgörelser.

Herr Svensson i Ljungskile sade att
han avsiktligt inte tog upp en fråga,
nämligen frågan om producentbidraget,
då det enligt hans mening inte nu
fanns någon anledning att för mycket
fördjupa sig i denna fråga. Jag tror
emellertid att om man sätter in frågan
i dess stora sammanhang, kan det ha
en viss betydelse att här ta upp den
till diskussion.

När riktlinjerna för den nuvarande
jordbrukspolitiken år 1947 uppdrogs,
var man ju tämligen ense om att de
jordbruk som kan hänföras till de s. k.
minusvarianterna borde i största möjliga
utsträckning sammanslås till bärkraftiga
brukningsenheter. Riksdagen
beslöt därför att de som före den 1
juli 1948 innehade sådana småjordbruk
skulle få ett statligt producentbidrag.
Något sådant bidrag skulle däremot
icke utgå till dem som efter
nämnda datum förvärvade dylika
fastigheter.

I år har folkpartiet i en motion föreslagit
att producentbidraget skall utgå

även till dem som förvärvat fastigheterna
efter den 1 juli 1948. Herr Svensson
i Ljungskile har från talarstolen
här framhållit att jordvärdena stegrats
på grund av att vetepriset har höjts.
Jag ger herr Svensson i Ljungskile rätt
på den punkten. Prishöjningar på jordbrukets
produkter har självfallet en
jordvärdestegrande verkan. Men sedan
jag alltså gett herr Svensson i Ljungskile
detta erkännande skulle jag vilja
ställa följande fråga: Anser herr Svensson
i Ljungskile att även producentbidraget
har en sådan jordvärdestegrande
verkan? För min del anser jag
att man inte kan förneka att så är
fallet. Ett bidrag av detta slag blir ju
alltid kapitaliserat, och man frågar
sig därför, om de jordbrukare som
motionärerna här vill hjälpa, alltså
jordbrukare som tillträtt sina gårdar
efter den 1 juli 1948, i själva verket
blir hjälpta. Såvitt jag förstår innebär
det hela, att man ökar deras skuldbörda.
Det råder visserligen på denna
punkt delade uppfattningar inom folkpartiet,
men när herr Kilsmo för någon
vecka sedan här framhöll att det skulle
vara en fördel, om jordbrukarna hade
ganska stor skuldbörda, så är det väl
en uppfattning som får stå för herr
Kilsmos egen räkning.

Jag har här en folkpartistisk skrift,
där det bland annat säges, att »vid varje
statsåtgärd på jordbrukspolitikens område
bör därför dess återverkan på
jordvärdena observeras och tagas med
i räkningen». Denna skrift har författats
av herr Svensson i Ljungskile.
Det skedde visserligen för rätt lång
tid tillbaka, nämligen för 35 år sedan,
men skriften var avsedd som en handledning
för den jordbrukarungdom som
då skulle börja att bruka den svenska
jorden. Jag har, när jag läst igenom
denna skrift, i många och långa stycken
kunnat hålla med herr Svensson
i Ljungskile, men med tanke på den
motion, där herr Svensson i Ljungskile
nu står som huvudmotionär, och den

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Nr 23.

227

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

reservation, som han fogat till utskottets
utlåtande, kan man inte komma
till annat resultat än att herr Svensson
i Ljungskile har ändrat uppfattning sedan
han författade denna skrift.

Jag skall citera ett annat stycke ur
skriften som det kan vara värdefullt
att få inskrivet i dagens protokoll:
»Det är uppenbarligen jordvärderingen
och skuldsättningen och inte det dagsaktuella
ränteläget, som är själva bottenproblemet
på detta område. Skall
varje konjunkturbestämd stegring i avkastningen
och varje för jordbrukets
fromma vidtagen statsåtgärd kapitaliseras
och leda till stegrade jordvärden,
och skola dessa på sätt som ovan sagts
skruvas fast och vältas över på de nya
brukarna varje gång en gård byter
ägare, så kan ju jordbrukets befolkning
aldrig få sin levnadsstandard höjd».
Jag instämmer gärna i detta uttalande,
som emellertid måste innebära att herr
Svensson i Ljungskile nu har ändrat
uppfattning.

I motionen säges att det är irrationellt
att inte alla innehavare av
småjordbruk får producentbidrag, och
jag skall gärna medge att så är fallet.
Men om man även från folkpartiets
sida ville hjälpa till att sprida litet
upplysning i hithörande frågor, skulle
säkerligen förståelsen för den politik
som föres bli större. I motionen betonas
bland annat att avflyttningen
från landsbygden har varit av ondo,
och man framhåller att ungdomarna i

15—30-årsåldern har i stor utsträckning
lämnat den svenska landsbygden.
Även om detta självfallet är en utveckling
som kan beklagas, får vi inte
förbise att den rationalisering som har
förekommit inom det svenska jordbruket
har medfört att en mängd arbetskraft
har friställts, och denna har
sedan kunnat tagas i anspråk på andra
områden, där den, såvitt jag kan förstå,
fyllt för samhället viktiga uppgifter.
Denna har ju sedan som bekant tagits
i anspråk på andra områden och där

såvitt jag förstår fyllt en för samhället
viktig uppgift. Det är självfallet denna
rationaliserings följdverkningar man
kanske skulle syssla med, då det gäller
möjligheterna att söka behålla befolkningen
kvar på landsbygden. Det
är klart att man skall ge motionärerna
rätt i det. Men det är inte den enda
lösningen att ge dessa ägare producentbidraget.
— Jag har lovat, att jag
skulle bli kortfattad, och jag skall därför
inte säga mer om denna punkt.

När herr Hseggblom, som höll ett
mycket hovsamt anförande från talarstolen
—• någon förundrade sig över
det, men man kan ju alltid vara glad
när även opponenterna är nöjda •— i
sitt anförande bland annat sade, att
ökningen av lantarbetarnas löneförhöjning
förra året med 50 öre förde med
sig tvånget att subventionera vissa priser,
vill jag invända, att jag finner
detta påstående ganska oriktigt. Det
ligger inte så till, att det endast är
lantarbetarna, som är anställda i det
svenska jordbruket. Om jag inte är fel
underrättad går en femtedel av arbetskostnaderna
till lantarbetarna. Resten
stannar hos jordbrukarna själva. De
är ju i ganska stor majoritet. Enligt
min mening hade det därför varit
bättre om herr Hseggblom sagt, att det
var på grund av jordbrukarnas löneförhöjningar
förra året som man nödgades
vidtaga vissa subventionsåtgärder.
Vad jag nu sagt kan visserligen
vara en tvist om ord, men jag tycker,
att man i varje fall inte bör lasta
lantarbetarna för de subventioner som
man då måste ta till. Åtminstone jag
skulle vara glad om man med hänsyn
till den automatik som gäller på detta
område kunde koppla bort lantarbetarna
från dessa frågor.

Herr talman! Jag vill sluta med att
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp) kort
genmäle: Herr talman! Jag skall bara
svara på en fråga av herr Persson i

228 Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

Appuna. Han gjorde ett citat ur en broschyr
som jag skrivit och frågade, om
jag ändrat uppfattning. Jag vill svara,
att jag inte ändrat uppfattning, i varje
fall inte på den punkt som herr Persson
läste upp. Det är självklart, att jordvärdefrågan
spelar in i alla dessa sammanhang,
ehuru den gör det i mycket
högre grad med de priser på oljeväxter
och spannmål som man haft under de
senaste åren än med producentbidraget.
Vi har emellertid redan år 1947 sagt
ifrån, att man inte bör ge producentbidrag
som ett för alla tider garanterat
bidrag som kan direkt omräknas och
kapitaliseras, utan att det bör lämnas
tills vidare och att det som varje annan
riksdagens åtgärd skall kunna omprövas
när behov därav föreligger.

Jag får sedan säga till herr Persson
i Appuna, att om han vill bedriva historiska
källstudier och se på ändrade
uppfattningar, läs då herr Skölds valbroschyr
år 1932 och se vad socialdemokraterna
där sade om jordbrukspolitiken.

Herr H7EGGBLOM (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag vill ge herr Persson
rätt i att det är självklart att det inte
bara är lantarbetarna som får sina löner
höjda.

Vad gäller frågan om lönehöjningar
dels för jordbrukarna, dels för lantarbetarna,
vill jag säga att jag ju inte har
skrivit ner vad jag nyss yttrade, men
jag vill minnas, att jag vid ett tillfälle
lade till ordet »jordbrukarna». Har jag
inte gjort det i det uttalande som herr
Persson hört, vill jag i protokollet göra
en justering -— om herr Persson i
Appuna inte har någonting emot det —
så att vi kanske blir sams.

Herr ADOLFSSON (bf): Herr talman!
Den proposition nr 224 vi nu har att
behandla har som underlag dels en
jordbrukskalkyl, som uppgjorts i sedvanlig
ordning, dels förhandlingar emel -

lan jordbrukets förhandlingsdelegation
och jordbruksnämnden. Vi har följt
samma principer som tidigare och försökt
att få en balanserad, täckt jordbrukskalkyl.
Det är kanske fel att säga,
att vi följt samma princip som tidigare,
ty vi har då det gällt att täcka underskottet
kanske varit generösa på vår
sida och inte begärt full täckning. Jag
vill bara påminna om att vi förra året
avstod från jag vill minnas 41 miljoner
kronor, som vi kanske haft rätt till,
men som vi av marknadsmässiga skäl
inte ansåg oss kunna ta ut i prishöjningar
eller erhålla subventionsmedel
till. Summan fick därför stå utan täckning
och alltså föras på jordbrukets
förlustsida. När vi i år ställts inför problemet
med överskott på 113,2 miljoner
kronor, ansågs det vara en hederssak
ifrån jordbrukets förhandlingsdelegations
sida att fullt ut plocka bort detta
överskott. Det är klart, att man kunde
göra den reflexionen, att då vi tidigare
avstod ifrån att få full täckning för underskottet,
och vi således skulle haft
någonting att fordra, vi inte behövt
plocka bort hela underskottet. Man trodde,
att när vi försökte placera det överskott
som måste slås ut i form av prissänkningar
på det sättet att det minst
bärkraftiga jordbruket drabbades av
den minsta prissänkningen, under det
att den mer bärkraftiga produktionen
fick bära en större andel av prissänkningen,
detta var en riktig princip. Det
finns klart och tydligt redovisat i den
kung], propositionen hurudant utslaget
blir av denna prissänkning.

Jag skall därför, herr talman, inte
alls gå in på detaljer i detta fall. När
vi från jordbrukets förhandlingsdelegation
var så villiga att fullgöra vår skyldighet
att här få en klart balanserad
budget, och då vi inte begärde något
belopp som skulle svara emot vad vi
tidigare avstått ifrån utan generöst avstod
detta till prissänkningar, då hade
vi nog också väntat oss, att detta skulle
accepteras även av dem som företrädde

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Nr 23. 229

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

konsumentintressena. Så är dock tydligen
inte fallet.

Jag har i dag hört på den diskussion
som pågått och läst den motion, som
lämnats från folkpartiet och är undertecknad
av herr Ohlin och herr Waldemar
Svensson m. fl. — innehållet i
denna har ju betraktats som partiets
huvudlinje i denna fråga. Det är ju
svårt att ange vad som i vanliga fall är
folkpartiets huvudlinje, men eftersom
partiledaren finns med, får väl denna
motion anses representera huvudlinjen.
Folkpartiet har i denna fråga tre uppfattningar.
En uppfattning, som är förnuftig,
företrädes av herr Ahlsten, en
företrädes av herr Ohlin, herr Waldemar
Svensson och några stycken till
och en slutligen av herr Johnsson i
Kastanjegården. Tredelningen är alltså
kvar liksom så många gånger tidigare.

Om jag nu berör huvudmotionen från
folkpartiets sida, där man begär ytterligare
prissänkningar, då får man i alla
fall göra klart för sig att jordbruket under
krisåren och den uppåtgående konjunkturen
släpat efter i prisutvecklingen
och då det gällt betalningen åt arbetskraften.
Vi har vid flera tillfällen
fått löfte om att det här skulle ske en
utjämning av löneklyftan. Bara vi kommer
fram till normala förhållanden
skall jordbruket ställas i full paritet
med andra jämförliga grupper i samhället
när det gäller lönerna. Vi hade
nu haft tillfälle att säga att dessa 113,2
miljoner kronor i överskott rimligtvis
skulle ligga kvar hos jordbruket för att
på så sätt bidra till en utjämning av
löneklyftan. Vi höll emellertid fast vid
principen att jämna ut kalkylen. Vi
hade tidigare sagt att kalkylen skulle
jämnas ut vid ett underskott, och då
ville vi också jämna ut den vid ett överskott.
Med hänsyn till det allmänna ekonomiska
läget i vårt land ansåg vi det
vara riktigt att lämna detta bidrag för
att därmed inte oroa lönemarknaden.

Nu kan vi konstatera att företrädarna
för folkpartiet glömt vad man tidigare

sagt beträffande jordbruket. När man
nu tycks skönja en vändning i konjunkturerna
vill man att jordbruket skall
vandra först på prissänkningsvägen, under
det att man för andra grupper skall
hålla status quo. Vi har tagit ett steg på
prissänkningsvägen, men det har inte
räckt för de extrema konsumentintressenas
del, utan där begär man ännu
mera. Nu säger herr Waldemar Svensson
att om man höjer förmalningsavgiften
från tre öre till fem öre, så innebär
detta bara att man slussar över pengarna
från spannmålsproducenterna till
mjölkproducenterna. Nej, herr Waldemar
Svensson, det gör man inte. Man
slussar över pengar från jordbruket
till konsumenterna, därom råder ingen
tvekan.

När man ser på reservationen ställer
man sig mycket undrande över vad det
är för slags matematik som herrar motionärer
och reservanter använt. Om
man höjer förmalningsavgiften från tre
öre till fem öre, då medför detta automatiskt
att vi får ett kalkylunderskott
på ungefär 18 miljoner kronor. Om vi
sedan räknar med en sänkning av priserna
på oljeväxter — man räknar här
från folkpartiets sida med ungefär 8
miljoner kronor — då ökar kalkylunderskottet
till 26 miljoner kronor. Hur
detta underskott skall täckas har man
inte sagt något om från folkpartiets
sida. Det måste i så fall ske genom ökade
subventioner, men jag misstänker
att då man samtidigt beskattar statskassan
på 27 miljoner kronor genom margarinprissänkningen,
det inte lär finnas
några större möjligheter att därifrån
få en täckning för detta underskott.
Med berått mod har man väl
därför från folkpartiets sida räknat
med att jordbruket inte bara skall eliminera
överskottet genom dessa prissänkningar,
utan man skall åstadkomma
ännu större prissänkningar, så att
man kommer fram till ett underskott i
kalkylen även denna gång. Jag måste
säga att det är en underlig logik, som

230 Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

man här från folkpartiets sida fört
fram. Man måste ha klart för sig att
om man går den väg som folkpartiet
föreslagit har man tagit bort de möjligheter
som dessa förmalningsavgifter
skulle skapa att genom export lyfta
hort det beräknade överskott av brödsäd,
som vi vid en god eller normal
skörd får i höst. Om man tar dessa
pengar i anspråk — det har redan påpekats
att beloppet är fel, det skall
inte vara 40 miljoner kronor utan 35
miljoner kronor — och ger konsumenterna
ett sänkt smörpris, vad har man
då åstadkommit? Man har ju för det
första åstadkommit att om det uppstår
ett överskott av brödsäd i höst, det
inte finns möjlighet att täcka exportförlusterna
inom jordbruket självt, utan
man måste gå till statskassan, en väg
som jag tror inte är framkomlig. För
det andra har man genom att sänka
smörpriset visat vägen för en prissänkning
som kommer att drabba mjölken
i nästa etapp. Man har bäddat för
en prissänkning med ca 2 öre på produktmjölken
nästa år, ty om vi den
gången har överskott på några hundratusen
ton brödsäd och inga pengar för
att få bort detta överskott, då har vi
ingen möjlighet; herr Svensson i Ljungskile,
att ta pengar från brödsäden för
att fortfarande subventionera konsumenterna.

Hela uppläggningen från folkpartiets
sida är därför rätt tydlig. Man syftar
till en nedpressning av jordbrukets inkomstnivå,
varvid man begagnar saxningsmetoden.
Man säger att det i första
hand skall drabba spannmålsproducenterna,
men man bäddar för att det nästa
gång skall drabba mjölkproducenterna,
allt i syfte att för konsumenterna
uppnå ett fördelaktigare pris.

Herr Hseggblom har berört en sak,
som jag här i all korthet vill analysera.
Han talar om en plan för att avveckla
subventionerna. Jag vill försäkra herr
Haeggblom att vi inom jordbrukets förhandlingsdelegation
också är helt in -

ställda på att om vi kan avveckla dem
skall vi göra det. Men det går inte i
dagens läge, ty det skulle innebära, om
man använder avrundade siffror — vi
kan bortse från producentbidraget, som
är en sak för sig — ungefär 5 öres prissänkning
på all produktmjölk. Vad
skulle detta betyda, om det skulle slås
ut i konsumentledet? Det skulle betyda
att man fick höja smörpriset med 1: 25,
ostpriset med 50 öre och konsumtionsmjölken
med 5 öre per liter. Jag tror
inte att lierr Hseggblom anser att det
är en realistisk politik att i dagens
situation gå den vägen. Man bör nog
därför, som jag sagt tidigare, överlåta
frågan om när och hur dessa subventioner
skall avvecklas till de organ —
jordbruksnämnden och jordbrukets förhandlingsdelegation
— som tidigare
handhaft och väl även i fortsättningen
kommer att handha dessa saker. På så
sätt tror jag också att man åstadkommer
den allra minsta skadan.

Det är bara en sak till, herr talman,
som jag vill beröra. Det finns en reservation,
nr 3, till jordbruksutskottets
utlåtande, som gäller brödsädsregleringen,
av herrar Näslund, Nord och Svensson
i Ljungskile. Den reservationen har
inte berörts här i kväll något nämnvärt.
Man säger där från folkpartiets
sida, att det gäller att fastställa priserna
på höstvete och höstråg av 1954
års skörd. Det skulle endast gälla
för den del, som går åt för att trygga
den inhemska konsumtionen. Hur det
skall vara möjligt att redan på hösten

1953 kunna avgöra hur stor areal det
behövs för att trygga konsumtionen

1954 och 1955 tror jag inte ens att herr
Svensson i Ljungskile kan säga, ty det
beror inte bara på hur stora arealer
man sår i höst. Det beror också på
hurudant vädret kommer att bli, dels
under vintern och dels under nästa år.
Därför tror jag att denna reservation
liksom så mycket annat som kommit
från folkpartiets sida är rätt verklighetsfrämmande
och inte behöver tas

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Nr 23. 231

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

med något större allvar. Jag hoppas
verkligen att reservanterna inte heller
har tänkt sig att denna reservation
skulle tas med något större allvar.

Herr talman! Med vad jag här sagt
vill jag yrka bifall till utskottets hemställan.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP: Herr talman!
I den proposition, som nu behandlas
och som är nästan helt tillstyrkt av
jordbruksutskottet, har jag uttalat en
del allmänna synpunkter som väl inte
behöver upprepas. Jag har också hållit
ett anförande tidigare i första kammaren,
där jag angivit ungefär hur jag
ser på de problem som nu föreligger,
även om mitt anförande givetvis inte
kunde ta upp allt vad man kanske har
anledning att säga i en sådan debatt
som denna.

Om man ser på årets uppgörelse angående
jordbrukspriserna, kan man
konstatera att jordbruksproduktionen
har utvecklat sig i sådan riktning, att
enligt jordbruksnämnden mycket talar
för att vi glider in i ett tillstånd där det
svenska jordbruket kan producera inte
enbart vad vi själva behöver utan också
få en del över, som vi måste finna avsättning
för utanför landets gränser. I
och med att man kommer in i ett dylikt
tillstånd blir naturligtvis situationen
litet annorlunda än förut och nya
problem kommer fram. Redan 1947 räknade
man med att vi skulle komma in
i ett sådant läge där vi nu är, ehuru
kanske något senare. Det sades emellertid
tydligt ifrån, att prisbildningen
på de jordbrukets produkter som konsumeras
här hemma skulle vara sådan,
att jordbrukarna fick en skälig ersättning
i förhållande till inkomsterna för
andra grupper. Skulle produktionen bli
större än som erfordras för den svenska
marknadens behov, skulle jordbruket ta
på sig självt att avsätta överskottet. Vi
har nu i viss mån kommit in i en sådan
situation. Vilka möjligheter har vi

då att lyfta ut detta överskott; det finns
vissa avgifter som kan inflyta men som
jag inte skall gå närmare in på, och
dessutom har jordbruket möjligheten
att genom att ta upp avgifter på hela
produktionen få medel att lyfta ut överskottet.

I jordbrukspolitikens stora drag är
det ingenting som har ändrats. Fyraprocentsregeln
skall gälla, man skall ha
gränsskydd, hemmaprisnivån skall upprätthållas,
och man skall försöka åstadkomma
vad man har åsyftat med jordbrukspolitiken,
nämligen att ge jordbruket
en skälig inkomst. Därvid skall
man begränsa jordbrukets krav till vad
jordbruket har rätt ätt begära, så att
jordbruket också hjälper till att åstadkomma
ett stabilt läge.

För att kunna ge jordbruket vad det
behöver måste man anskaffa medel.
Det har under de år som gått skett på
olika sätt. Det har exempelvis utgått
statliga subventioner, i huvudsak i form
av mjölkpristillägg och producentbidrag,
för att det jordbruk som arbetar
under sämre förhållanden inte skall bli
blottställt och för att en så rättvis fördelning
som möjligt skall åstadkommas.

Jag medger gärna — vi har diskuterat
saken flera gånger förut — att det är
svårt att åstadkomma en prisbildning,
som ger en fullt rättvis avvägning mellan
de olika produkterna och landsdelarna
och som ger produktionen den
inriktning, som bäst passar i varje särskilt
läge.

Högern har med herr Hseggblom som
talesman fört fram den åsikten, att subventionerna
bör avvecklas. Vi har tidigare
varit överens om att därest en sådan
prisbildning på jordbruksprodukterna
kan åstadkommas, att man inte
behöver några subventioner, skulle det
vara den lyckligaste utvecklingen. Hittills
har det emellertid inte varit möjligt
att avveckla subventionerna, och
jag tror för min del också att det kan
dröja innan vi helt kan avveckla desamma.

232 Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

Herr Haeggblom säger i sin motion
och även i sin reservation, att det borde
tillsättas en utredning för att undersöka
möjligheterna att avveckla subventionerna.
Ja, om det vore så enkelt att
vi genom en utredning kunde få den
saken klarlagd, kunde man kanske reflektera
på det, men jag för min del
tror att det finns så många oberäkneliga
faktorer, inte minst vad gäller
skördeutfallet, att det inte finns möjlighet
att göra upp en plan för subventionernas
avveckling. Herr Haeggblom
tror det, och det är väl så att vi har
olika meningar om den saken. Regeringen
har dock visat att vi vill minska
och avveckla subventionerna så snart
det ges möjlighet därtill.

Det kan inte vara tal om annat än att
priset på mjölken spelar den största
rollen i prisbildningen på de olika produkterna.
Det berör de flesta jordbrukarna,
och med mjölkpriset sammanhänger
också priset på matfett, som ju
ingår som en väsentlig del av levnadskostnaderna.

Nu har vi i år liksom tidigare fått
bevittna, att folkpartiet i en motion går
in för att lösa problemet om mjölken,
smöret och margarinet på sitt sätt. Man
har anledning att i år sätta ett obs! i
kanten för den motionen. Tidigare har
man ifrån folkpartihåll — man gör det
väl ännu — deklarerat sig vara jordbrukets
speciella företrädare i vad avser
det mindre jordbruket. I år inträffar
emellertid det egendomliga, att de flesta
av folkpartiets jordbrukare inte har velat
ställa sig till förfogande för att
skriva under motionen. Man finner under
den motionen namnen på en jordbrukare,
en professor, en köpman och
resten tjänstemän. Det kanske ger ett
visst prov på vad folkpartiet bär i sköl den.

Jag tycker nog att i så måtto är
denna motion en ärlig deklaration för
vad folkpartiet är, nämligen ingalunda
ett jordbrukarparti, som går in för att
åstadkomma en rättvis avvägning mellan
konsumenter och producenter när

det gäller jordbrukets priser, utan ett
parti, som försöker gå konsumenterna
till mötes så mycket som möjligt och
fördenskull ånyo försöker åstadkomma
splittring bland jordbrukarna. Det är
att märka, att jordbrukets förhandlingsdelegerade
har varit eniga med
statens jordbruksnämnd och lagt fram
ett förslag, som regeringen har kunnat
ena sig om. Jag skulle tro, att det mycket
tydligt visar att här har de, som
vill samarbete, samlat sig om ett förslag
som jordbrukets förhandlingsdelegation
och jordbruksnämnden framlagt
inför statsmakterna för att frågan skall
lösas på ett sätt, som ger jordbruket
dess rätt enligt 1947 års riktlinjer.

Det är klart att ställningstagandet i
fråga om smör- och margarinpriserna
är ett mycket känsligt kapitel. När man
vädjar till husmödrarna och säger, att
här skulle man kunna förbilliga matfettet,
så är det klart, att det blir mycket
populärt på det hållet. Men man
talar inte om för husmödrarna, att man
därmed skulle göra jordbruket en orätt
och ta pengar från jordbruket för att ge
konsumenterna. Glädjande nog är säkert
en mera upplyst konsumentgrupp
övertygad om att det pris, som här är
föreslaget på matfett, under nuvarande
förhållanden inte går att ändra, och att
man heller inte gör någon orätt, om
riksdagen nu går att besluta enligt det
förslag, som jordbruksnämnden i skrivelse
till Kungl. Maj :t har framlagt.

Om man skulle försöka åstadkomma
den förändring av matfettspriset, som
enligt motionen skulle innebära en
sänkning med 50 öre per kilo för smör
och 30 öre för margarin, så är det klart,
att man måste skaffa medel till smörproducenterna
eller mjölkproducenterna
och även skaffa medel för att åstadkomma
denna sänkning av priset på
margarin. När det gäller att skaffa medel
till sänkning av smörpriset har
man ifrån folkpartiets sida sneglat på
den fond, som enligt överenskommelse
mellan jordbrukets förhandlingsdelega -

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Nr 23. 233

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

tion och jordbruksnämnden skulle bildas
genom att jordbruket skulle avstå
en del av det tidigare utlovade priset
på spannmål. Man skulle avstå tre öre,
och pengarna skulle användas, såsom
här tidigare sagts, till att läggas i en
fond, för att man eventuellt nästa år,
om man då skulle behöva exportera
spannmål med förlust, skulle kunna ta
pengar ur denna fond, vilka då skulle
tillskrivas jordbruket som inkomst. Det
är enligt min mening en åtgärd som i
stor utsträckning är berättigad, om man
jämför prisbildningen i fråga om
spannmål och andra produkter. Men
det föreligger dock ett givet löfte att
spannmålsodlarna skulle få ett visst
pris. Nu har de varit så förnuftiga, att
de vid förhandlingarna gått med på att
avstå från en del av detta. Då skulle
det väl ändå vara orätt, om man nu
skulle ta dessa pengar och använda
dem till helt andra ändamål. Man må
sedan från herr Svenssons i Ljungskile
sida anföra aldrig så många argument
för att man fortast möjligt måste se till
att man får till stånd en sådan sänkning
av smörpriset, att man kan få en
större konsumtion. I den mån det ger
jordbruket vad jordbruket har rätt att
få har inte jag, och jag skulle tro att
jordbruket inte heller har något emot
att man kan sälja smöret — det bästa
matfettet — så billigt som möjligt, om
man därmed kan öka konsumtionen.
Men det går inte, som jag sagt tidigare,
att på smygvägar försöka ta ifrån jordbruket
det som man tidigare utlovat
och på detta sätt skaffa medel för
sänkning av smörpriset. Jag anser inte
att det är en politik, som på något sätt
skapar förtroende för framtiden.

Detaljerna har ju redan diskuterats,
och jag har inte anledning att upprepa
desamma. Jag är dock förvånad över
att man från folkpartihåll inte är tillfredsställd
med 3 öres spannmålsavgift
utan vill höja den till 5 öre och därmed
sänka priset på spannmålen ännu mera
i förhållande till det utlovade. Herr

Svensson i Ljungskile säger, att den
dagen kommer nog när spannmålsodlarna
får vara tillfredsställda med att
som odlarpris, inberäknat eventuell
spannmålsavgift, godkänna ett pris av
45 öre. Det kan hända att utvecklingen
går därhän. Den dagen får ha den sorgen.
Men då är det också nödvändigt att
man får en sådan avvägning av priserna,
att jordbruket på annat sätt kan få
täckning för sina kostnader. Tills man
kommer därhän finns det all anledning
att med största förtroende godkänna
det förslag, som är framlagt från regeringen
och som bygger på vad underhandlingsdelegerade
i jordbruksnämnden
och jordbrukets organisationer har
kommit till.

När man ser litet närmare på detta
problem har man anledning att ställa
den frågan: Är det i dagens läge ett
förstahandsintresse för folkpartiet att
jordbruket skall få sin rätt enligt 1947
års beslut, eller anser folkpartiet att
konsumenterna skall få ett billigare pris
på de olika produkterna, när man nu
har kommit in i en över skottssituation?
Har man glömt bort de tjänster, som
jordbruket gjorde hela samhället under
avspärrningstiden? Jag tror det är angeläget
att den frågan besvaras. Det är
i varje fall ganska angeläget för Sveriges
jordbrukare att få veta, hur det
parti ställer sig som talar så mycket
om att det representerar det större antalet
av jordbrukarna.

Man har sedan varit inne på de olika
delarna av jordbruksregleringen. Man
har varit inne på producentbidraget.
Det var emellertid föremål för beslut i
fjol, och vi har väl ingen anledning att
nu ta upp en ny process om den saken.

En fråga, som varit föremål för mycken
diskussion under de sista månaderna,
har gällt den matpotatis som försäljes
i detta land och kvaliteten på
densamma. Det är säkerligen mycket
att göra på detta område, och jag vill
uttala den förhoppningen, att det skall
bli möjligt för jordbrukets organisatio -

231 Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

ner och för handeln att finna former
för att potatisen skall kunna erbjudas
på sådant sätt, att konsumenterna kan
bli tillgodosedda. Skulle det inte gå för
handeln och jordbrukets organisationer
att komma till rätta med kvalitetsproblemet,
är detta en så viktig fråga, att
statsmakterna måste intressera sig för
den och även vidtaga åtgärder, så att
dessa saker kan bli tillrättalagda.

Man har i dagens diskussion såväl
som tidigare när det gäller jordbrukspropositionens
framläggande för riksdagen
klandrat tågordningen och sagt,
att den kommer fram alldeles för sent.
Ja, tyvärr är det så, att det inte går
under nuvarande förhållanden att få
fram den mycket fortare. Jag har tidigare
i första kammaren redovisat den
ungefärliga tidtabellen. Jordbruksnämndens
skrivelse är dagtecknad den
27/3 i år. Den inkom till jordbruksdepartementet
den 2/4. Sedan gick den
till korrektur och kom från tryckeriet
den 16/4. Sedan hade vi anledning att
titta på den noggrannare i jordbruksdepartementet
och i regeringen. Trycklov
var avsett att ges den 25/4, men det
inföll helgdagar och annat som gjorde,
att trycklov blev lämnat först den 29/4.
Så kom valborgsmässoafton och 1 maj
och omedelbart därefter en lördag och
en söndag och dessutom har det varit
svårigheter att få tryckeriet att arbeta
så lång tid som behövs, när det är så
pass överbelastat som det är nu.

Jag förstår att när riksdagen och
jordbruksutskottet så bestämt uttalat
att man bör ha en annan ordning, får
det väl bli på det sättet, att man ifrån
jordbruksnämndens sida får försöka att
ta upp förhandlingar tidigare än förut.
Men detta kommer säkerligen att ge anledning
till ännu starkare kritik än hittills
mot att de statistiska uppgifterna
inte är tillräckligt färska. Det förhåller
sig nämligen så, att jordbruksnämnden
har försökt att inhämta så mycket uppgifter
som möjligt och göra så noggranna
beräkningar som möjligt för att

kunna ställa en så noggrann prognos,
som man gärna vill ha fram, om man
skall erhålla samma säkerhet beträffande
kalkylens siffror som hittills. Därmed
vill jag inte ha sagt att det inte
kan finnas anledning att klandra även
de tidigare siffrorna, ty beräkningarna
är alltid förenade med en hel del osäkerhetsmoment,
men under sådana förhållanden
är det enligt min mening
svårt att flytta tiden tillbaka så att jordbruksnämnden
skulle kunna bli färdig
tidigare. Det är emellertid klart att det
ingalunda är bra att denna fråga avhandlas
så sent som skett under de senaste
åren, i riksdagens sista timmar.
Det har ju också från annat håll framhållits
vilka svårigheter ärendets behandling
vållat i utskottet.

Jag hoppas emellertid att det beslut,
som i år fattats angående jordbruksregleringen
för nästkommande år, skall
lända till att jordbruket kan erhålla en
berättigad prisbildning på sina produkter,
att beslutet inte må lända konsumenterna
till någon orätt och att det
må medföra att fördelningen jordbrukarna
emellan blir så rättvist avvägd
som möjligt.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp) kort
genmäle: Herr talman! Jordbruksministern
var vid ett par tillfällen inne
på sina sedvanliga årliga reflexioner
rörande folkpartiet, vem som undertecknar
dess motioner och vad som
är dess inställning. Jag tycker nog att
även om detta kan förefalla intressant
har väl jordbruksministern för närvarande
ett så rikt studiefält inom det
egna partiet beträffande ståndpunkter
och uppträdande, att han skulle kunna
ägna sig litet åt den saken.

Herr statsrådet efterlyser besked om
hur folkpartiet ställer sig i denna
fråga och vill visst ha någon garanti
för en mer eller mindre långt avlägsen
framtid. Vi har ju år efter år deklarerat
hur vi ställer oss, precis lika klart
som jordbruksministern och hans parti

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Nr 23.

235

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

har deklarerat sin inställning, och vi
förbehåller oss rätt att nästa år mot
bakgrunden av vad som då hänt ta
ståndpunkt. Vår inställning i år går
det ju bra att ta del av.

När jordbruksministern hänvisar enbart
till det tidigare utlovade priset på
brödsäd tycker jag att han egentligen
har bra litet skäl att krypa bakom den
saken, eftersom det politiska misstag,
som detta utlovade pris utgör, är statsrådets
eget misstag. Det är alldeles
uppenbart att det i höstas utlovade
priset var för högt. Det är sålunda när
han på det sättet kommit in i en återvändsgränd
som han åberopar det löfte
han själv har givit.

När det sedan gäller reflexionerna
omkring jordbruket är det utmärkande
för bondeförbundet och för statsrådet
Norup att alltid använda »jordbruket»
såsom ett kollektivbegrepp. Jag har
alltid haft för mig att jordbruket är
alla de människor av olika slag som
arbetar inom jordbruket och skall ha
sin utkomst därav. Ifall man t. ex. belastar
de norrländska jordbrukarkonsumenternas
konto med pengar, som
går till sydsvenska storbrukare, och
på det sättet får kalkylen att balansera,
kan man visserligen rent formellt säga,
— att jordbruket har fått sitt. Men har
de olika människorna fått sitt? Det
är den frågan vi ifrån folkpartiets sida
tillåtit oss att ställa allt emellanåt, och
det kan hända att vi kommer att göra
det flera gånger.

Den prispolitik som man har fört
under de senare åren är fullständigt
orimlig — jag påvisade det förra året
och skall inte upprepa det nu — när
man kompenserade spannmålsodlingen
i de bättre spannmålsdistrikten minst
femdubbelt för de höjda arbetskostnaderna.
Genom att på det sättet låta
hela jordbrukspolitiken snedbelastas
kan man visserligen få en balansräkning
för jordbruket i dess helhet att
gå ihop, men därmed är ju inte allt
väl beställt. Dessutom förklarade jord -

bruksministern själv, att något hundratal
miljoner kronor ligger i marginalen
här och var. Här vore det väl ändå
skäl att också se litet på de konkreta
åtgärderna och de enskilda människorna
och inte bara på jordbrukskalkylens
exakta matematiska balansering och på
jordbruket såsom något mystiskt kollektivt
begrepp.

Herr KILSMO (fp): Herr talman! Då
jag inte kan biträda den reservation,
som herrar Näslund, Nord och Svensson
i Ljungskile har avgivit, vill jag
med några ord ge en förklaring härpå.

Jordbrukspolitiken har ju blivit ett
ganska avancerat matematiskt problem.
Det förirrar sig till syvende og sidst
in i rena metafysiken. Det tänker jag
nu alldeles undvika. Jag vill bara redogöra
för några enkla och för mig praktiska
erfarenheter, som kanske i någon
mån kan belysa den ställning jag intar
till jordbrukspolitiken.

Först och främst vill jag säga, att jag
i stort sett tycker att jordbruksministerns
prisavvägning är mycket bra. Man
har här framhållit, att t. ex. priset på
oljeväxter skulle vara högt. Jag tycket
det är lågt. Det har visat sig, att
det under senaste tiden haft en tendens
att sjunka betänkligt. Efter hand som
oljeväxtodlingen har krupit uppåt från
Skåne och till Södermanland, sjunker
oljeväxtpriset i samma takt. För närvarande
måste man nog säga, att det oljeväxtpris
som satts — och i synnerhet
gäller detta vår oljeväxter na — är så
pass lågt, att t. ex. kornodlingen mycket
väl kan konkurrera med oljeväxtodlingen.
Vetepriset är ganska högt —
det skall inte förnekas — men man
måste också göra klart för sig, att de
som odlar vete tar större risker än de
som odlar t. ex. fodersäd. Genomsnittet
av avkastningen är naturligtvis mycket
säkrare, när det gäller odling av
både havre och korn än beträffande
höstsäd.

236 Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

Nu har man kommit in på den tanken,
att man skulle sänka priset på
smör och margarin. Jag är emellertid
inte säker på att detta är nödvändigt.
Det skulle ju kunna vara nödvändigt
med tanke på de fattiga i detta land,
men socialministern har förut i dag
framhållit, att det inte finns så förfärligt
många fattiga. Han ansåg att folkpartiets
synpunkter i sjukförsäkringsfrågan
— som skulle komma att få betydelse
för de fattigaste — var betydelselösa,
därför att det finns så få
fattiga här i landet. Jag håller emellertid
med om, att om man kunde ta pengar
från de välsituerade spannmålsodlarna
och ge åt fattiga smör- och margarinkonsumenter,
så vore detta bra, och jag
har inte ett dugg däremot. Men detta
problem har också en annan sida. Man
kan fråga: Är det psykologiskt riktigt
att säga till människor, som inte själva
producerar vare sig smör eller margarin,
att det går att köpa dessa varor —-i varje fall smör — under det verkliga
produktionspriset? Jag försäkrar att
inte ens storgodsägarna kan producera
smör till ett räntabelt pris, sådana som
förhållandena nu är. Jag tycker nog, att
konsumenterna skall betala vad varorna
kostar, vad det än må gälla för
varor.

Nu har man för sig, att man skall
öka marknaden och att människorna
skall köpa mera smör, om man sänker
priset. Jag kan verkligen inte förstå
hur svenska folket över huvud laget
skall kunna äta mer smör och margarin
än vad som nu sker. Det är farligt
nog som det är. Men det är naturligtvis
önskvärt för smörproducenterna att få
avsättning för det överskott som finns.

I herr Svenssons i Ljungskile motion
finns en synpunkt, som jag personligen
är mycket inspirerad av, fastän jag
tycker att den tillämpas på ett egendomligt
sätt. Motionären refererar till
utjämningstanken och talar om solidariteten
mellan olika jordbrukare. Detta
är mycket vackert, och jag för min del

hyllar gärna den gamla profetiska tanke,
som uttryckes i orden: »Alla berg
skall sänkas och alla dalar höjas, och
vad oländigt är skall bliva jämn mark»,
men jag frågar mig ändå, om det är en
sådan utjämning vi nu skall kunna få
till stånd genom här föreliggande förslag?
Det skulle kunna vara det under
förutsättning att alla mjölkproducenter
eller animalieproducenter hade det
mycket dåligt ställt och alla spannmålsproducenter
hade det mycket bra ställt.
Nu finns det emellertid animalie-, smörocli
mjölkproducenter, som skulle behöva
ge litet av sina rikedomar till
fattiga spannmålsodlare. Det finns nämligen
både fattiga och rika spannmålsodlare.
Det finns spannmålsodlare som
det går bra för och spannmålsodlare
som det går dåligt för. Det finns kött-,
fläsk- och mjölkproducenter, som det
går oerhört dåligt för, och det finns
andra som det går alldeles utmärkt bra
för. Skulle man nu ta ifrån de spannmålsodlare,
som det inte går så bra för,
och ge åt sådana smör-, fläsk- och köttproducenter,
som har tillräckligt förut?

Gränslinjen mellan jordbrukets lönsamhet
går sålunda, menar jag, inte
mellan spannmålsodlare och animalieproducenter,
utan gränslinjen mellan
lönsamhet och icke lönsamhet skär
alla produktionsgrenar av jordbruket.
Här tycker jag att jag skulle vilja anknyta
till den utmärkta tanke, som herr
Svensson i Ljungskile utvecklade med
en väldig emfas i sitt sista anförande
när han sade, att det är de enskilda
människorna vi skall tänka på och vi
skall inte ta dem klumpvis.

Det är principiellt inte riktigt att
säga, att animalieproduktionen alltigenom
är underbetald. Jag tror nog
att om man resonerar litet grand med
jordbrukarna om denna sak, så visar
det sig väl i alla fall att det står och
väger, huruvida man med ett vetepris
av 45 öre skall odla vete eller om man
skall odla korn, ifall man kan få 3 kronor
30 öre för fläsket, därest man över

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Nr 23.

237

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

huvud taget har förutsättningar att bedriva
sådan produktion.

Sedan är det bara en enda sak som
jag skall be att få säga innan jag slutar,
och det är, att när överproduktionen
på mjölk och smör är så stor som den
är, skall man då locka människor att
ytterligare öka den? Om man genom en
åtgärd som den föreslagna skulle kunna
få folk att tro att det är verkligt lönsamt
att producera mjölk, råder det
ingen tvekan om att de är färdiga att
kasta sig över på mjölkproduktion. Jag
tycker att det rent av är bekymmersamt
för mjölkproduktionens del, att man
hör skåningar ideligen säga, att de vill
gå tillbaka till animalieproduktion. Det
är många som säger att de vill ha
hälftenbruk — de vill ha både djur
och spannmål. Då blir det ännu mera
av den överflödiga mjölken.

Kanske tanken på en friare prisbildning,
som framträder även här och var
i jordbrukspropositionen, skulle kunna
minska mjölkproduktionen på de gårdar,
som inte äger så synnerligen stora
förutsättningar för denna produktion.
Om priset på mjölk och smör i någon
mån lättades skulle det måhända komma
att inträffa, att de som får betala
all arbetskraft för att få fram dessa
produkter skulle ställa sig frågande,
medan de som uteslutande själva arbetar
i denna produktion skulle försöka
att så länge som möjligt behålla
den. Då skulle produktionen kanske i
större utsträckning kunna föras över
till småbrukarna, även om det just vid
övergången till en friare prisbildning
skulle bli svårigheter.

Fru LINDSKOG (s): Herr talman! Det
är bara på en enda punkt jag skulle
vilja säga några ord i anledning av jordbruksutskottets
förevarande utlåtande,
och det är i fråga om prissättningen på
smör och margarin. För konsumenterna
är det ett angeläget intresse att priserna
på livsmedel kan sänkas, men vi vill att
de skall sänkas på ett sätt och genom

medel, som blir bestående även i framtiden.

Om man läser den motion som väckts
i första kammaren av herr Helmer Persson,
där det yrkas på en prissänkning
för margarin med 1 krona per kilo och
där det föreslås att den summa, som
skulle behövas för att budgeten inte
skulle belastas, skall tas just från de
pengar som nu läggs ut på exportsmöret
för att det skall komma i samma prisläge
som den inhemska konsumtionen,
så blir man ytterst betänksam. Summan
för exportsmöret uppgick under år 1952
till 13 259 000 kronor, medan en prissänkning
för margarin med 1 krona per
kilo på den förbrukning, som vi hade
här i landet under samma år, skulle
uppgå till 70 594 000 kronor.

Jag tror inte att landets husmödrar
vågar lita till ett sådant förslag. Det är
alltför lättsinnigt. Det skulle betyda detsamma
som om en husmor i dag gick
ut med 10 kronor i sin portmonä och
handlade varor för 50 kronor och sedan
satte upp ett förvånat ansikte, när inte
affärsinnehavaren ville godkänna de tio
kronorna som full betalning. Aldrig kan
en kammarmajoritet eller en omdömesgill
konsumentgrupp, som våra husmödrar
i största utsträckning ändå är, lyssna
till sådana toner.

I de likalydande motionerna I: 498 av
herr Lindblom m. fl. och II: 613 av herr
Ohlin m. fl. föreslås en sänkning av
smörpriset med 50 öre och av margarinpriset
med 30 öre, vilken sänkning skulle
kompenseras med en högre förmalningsavgift
på brödsäd. Ja, inte lär vi
få ett större förråd därför att det göres
en förflyttning från den ena skafferihyllan
till den andra. Behovet, i detta
fall utgiftssidan i jordbrukskalkylen,
måste i så fall fyllas genom subventioner
— en väg som vi ju mer och mer söker
komma ifrån.

En skärpt motsättning mellan producent-
och konsumentintressena i denna
fråga är en olycka. Jag tror inte det
finns många konsumenter i detta land,

238 Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

som är beredda att påyrka en sänkning
av inkomsterna för de jordbrukare, som
inte når upp till metallarbetarnas lönenivå.

Det finns en liten passus i jordbruksutskottets
utlåtande, som jag tror att de
flesta ansvarskännande husmödrar har
något att hoppas av. Det säges där att
man förutsätter, att regeringen följer
prisutvecklingen med fortsatt uppmärksamhet.
Om det under regleringsåret
skulle finnas möjlighet till en prissänkning
på smör och margarin, förväntar
vi att en sådan också kommer att genomföras.
Men vi önskar en samtidig
sänkning av både smör- och margarinpriset,
ty det innebär något av en social
orättvisa att margarinpriset skall sänkas
men smörpriset bibehållas. Det skulle
betyda att de lägsta inkomsttagarna blir
hänvisade till margarinkonsumtion. Vi
önskar att det skall bli en jämnare fördelning
därvidlag.

Med dessa få ord, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr WIDÉN (fp): Herr talman! Först
vill jag beröra en fråga som herr Gustafson
i Dädesjö var inne på, nämligen
förmalningsavgiften med avseende på
de mindre kvarnarna, bygdekvarnarna.
Jag skall i det sammanhanget vilja
vädja till jordbruksministern att beakta
de synpunkter som utskottet anfört,
då utskottet föreslår att denna
avgift skall tagas under förnyad omprövning.

För egen del vill jag framhålla svårigheterna
med kontrollen av denna
avgiftsbeläggning på producenternas
egen förmalning vid dessa små bygdekvarnar.
Det är dock fråga om cirka
2 000 kvarnar, av vilka ungefär 1 600
endast har sådan förmalning, löneförmalning.
Kontrollen där vore det väl
skönt att komma ifrån, i all synnerhet
som man måste konstatera att den är
omöjlig att göra effektiv.

Jag vill erinra om att denna fråga
var uppe till behandling redan 1935.
Nuvarande finansministern, som då
skötte jordbruksdepartementet, ansåg
vid det tillfället att den förmalningsavgift,
som fanns på vetet, inte borde genomföras
vid dessa bygdekvarnar, detta
på grund av bl. a. kontrollsvårigheter.
Den utredning som 1935 lade fram ett
förslag i ärendet kom likaledes till det
resultatet, att denna förmalningsavgift
inte borde genomföras, också därför att
odlarna själva hade svårt att förstå att
de skulle behöva erlägga avgift för
en egen förbrukning. Även om det finns
flera synpunkter att anlägga på denna
fråga skall jag inte närmare gå in på
dem utan vill bara vädja till jordbruksministern
att närmare beakta hithörande
spörsmål och överväga, om man
inte kan slopa förmalningsavgiften beträffande
bygdekvarnar.

Efter den allmänna jordbruksdebatt
som förts här skulle jag vilja framföra
ytterligare några synpunkter. Här har
talats om att man inte kan svika löftet
till spannmålsodlarna, och det framhålles
att den avsättning, som föreslås till
den speciella fonden, inte innebär något
löftesbrott. Ja, jag måste ju beklaga
att jordbruksministern i detta avseende
har givet ett löfte på sätt som skett.
Jag vill påpeka att folkpartiet har också
känt sig bundet av detta löfte och
betonat att dess förslag bör tas upp
genom nya förhandlingar med jordbrukets
förhandlingsdelegerade. Vi har
således härvidlag inte ställt något direkt
krav, vilket jag tror bör observeras
i denna diskussion.

Jag skulle också vilja understryka
vad jordbruksutskottet skriver på ett
ställe i detta sammanhang. Utskottet
medger att vissa justeringar kan behöva
göras men tillägger, »att dylika justeringar
såvitt möjligt bör avvägas på
sådant sätt, att relationen mellan inkomst-
och kostnadssummorna i kalkylen
icke påverkas, ävensom att minsta
möjliga inkomstförskjutning mellan

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Nr 23. 239

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

olika grupper av jordbrukare åstadkommes».

Men, herr statsråd, hur skall man
kunna realisera det önskemål som jordbruksutskottet
här framfört, om vi kommer
i det läget i höst att en omräkning
av kalkylen då utvisar ett överskott,
som är större än 4-procentsregeln medger?
Om man då måste vidta en prissänkning,
hur skall man, när man har
låst vissa produkter vid fasta priser,
kunna göra en prisavvägning som inte
drabbar den ena gruppen av jordbrukare
hårdare än den andra? Man måste
konstatera att det är orimligt att vissa
priser skall fastlåsas medan andra anpassas
efter den fastlåsningen. Jag tycker
att årets prisuppgörelse visar att
vi här måste komma in på en annan
lösning av dessa frågor.

Det är en sak som framhålles i propositionen
som jag tycker är värdefull.
Man talar om att man skall försöka få
fram största möjliga frihet. Men det
är på en punkt som tydligen jordbruksministern
och även jordbruksutskottet
hesiterar inför en större frihet, nämligen
när det gäller fetthalten på den
standardiserade mjölken. Jag kan inte
förstå annat än att det bör tas under
omprövning, om man inte bör lätta
på de nuvarande bestämmelserna om
fetthalten, inte så att vi inte på mjölken
skall ha en bestämd fetthalt, som
bör anges i de olika fallen, men så att
större rörelsefrihet kan medges. Visserligen
har vi möjligheten att sälja 3-procentig
och 3,5-procentig mjölk, men det
är under vissa villkor.

Jag vill också betona vad som framhålles
i folkpartimotionen, att man även
när det gäller prissättningen på konsumtionsmjölken
kan ifrågasätta om
man inte borde gå in för ett friare
system.

När det gäller prissättningen på smöret
och margarinet är det en sak som
jag här skulle vilja särskilt påtala. Jag
tänker på vad herr Hseggblom nyss
sade. Det verkar som om många inte

längre tror på att priset som sådant
inverkar på konsumtionsmängden.

Jag har för mig att herr Hseggblom
har varit mycket ivrig förespråkare för
den fria prisbildningen på ägg och
menat att även priserna på äggen verkar
konsumtionsfrämjande eller konsumtionshämmande,
alltefter vilken rörelse
man har på prissättningen. Jag
undrar om det inte är samma förhållande
med smöret. Vi vet att smöret
för närvarande är vårt största problem
ur avsättningssynpunkt, och jag anser
att den utveckling av smör- och margarinkonsumtionen
som har skett här
i landet är oroande ur jordbrukarsynpunkt.
För första gången i svensk historia
har under det gångna året margarinkonsumtionen
blivit större än
smörkonsumtionen. Då måste man fråga
sig: Måste här inte ske en ändring
av prisrelationerna, så att vi kan bevara
smörkonsumtionen och inte behöver
se den dala? Jag tror att en prissänkning
skulle verka så att den för
jordbrukets del skulle vara en fördel.
Man får visserligen räkna med att det
på kort sikt blir en viss förlust, men
om man drar ut konsekvenserna på litet
längre sikt tror jag att det inte blir
någon förlust för jordbruket utan en
vinst. Jag tror att vi inte kan komma
ifrån att det är nödvändigt att företa
en omprövning av dessa spörsmål.

Sedan skulle jag vilja säga ett ord till
jordbruksministern. Jag kan inte säga
precis hur hans ord föll, men han
nämnde någonting om att folkpartiet
inte var något jordbrukarparti. Jag
skulle vilja säga att jag inte tror att
vi någonsin har gjort anspråk på att
vara ett sådant. Jag hoppas att vi heller
inte blir ett jordbrukarparti, ty vi
vill samla alla folkgrupper inom vår
ram. Jag tror inte att vi skall dra upp
den linjen, att vi här skulle representera
några speciella jordbrukar- eller
konsumentintressen, utan vi vill se det
hela i ett sammanhang. Man får inte se
saken bara ur en enda synpunkt, utan

240 Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

man får se saken så, att vi är alla konsumenter
och vi är alla producenter
och att det här är fråga om avvägningsproblem.

Med dessa ord ber jag att få yrka
bifall till den av herr Näslund m. fl. avgivna
reservationen.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av förhandlingarna.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP: Herr talman!
Till herr Widén vill jag säga att jag
aldrig har tänkt mig att folkpartiet
skulle deklarera sig som ett jordbrukarparti.
Det var inte det jag frågade
om, utan jag frågade om man i fortsättningen
ville bekänna sig till 1947 års
riktlinjer för den framtida jordbrukspolitiken.
På det har jag endast fått ett
undvikande svar från herr Waldemar
Svensson.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf): Herr
talman! Jag skall villfara talmannens
begäran och inte tala så länge. Man
kanske kan säga att fältet nu är avbetat
och de olika punkterna behandlade.

Det har sagts här tidigare att vi bär
en vändpunkt i jordbrukspolitiken. Vi
har tidigare haft en stigande kurva. Nu
går priserna nedåt, och vi har nu också
en balanserad kalkylbudget.

Jag skall inte nämna de olika siffrorna,
men när herr Svensson i Ljungskile
så hårt driver sitt påstående, att spannmålsodlarna
har fått för mycket och
mjölkproducenterna för litet, är det
ganska intressant att höra hur hans partivän
herr Kilsmo kommer upp och säger
någonting helt motsatt.

Herr Kilsmo sade att han inte kunde
ansluta sig till herrar Svenssons i
Ljungskile och Näslunds reservation,
och han motiverade detta med att man
inte med någon rätt kan påstå att
spannmålsodlarna egentligen har det så
mycket bättre än mjölkproducenterna.

Nu är det väl så att man här under
en lång tid har försökt lägga så mycket
man har kunnat på mjölkproduktionen,
därför att den spelar den största rollen
för det svenska jordbruket och kanske
allra mest för det mindre jordbruket.
Herr Svensson i Ljungskile anser
t. ex. att veteodlingen är överkompenserad.
Vetet har ju bara på två år gått
upp med 80 procent. Det har stigit från
30 kronor till mer än 50 kronor, och
nu går det ned till 47 kronor. Enligt
herr Svensson i Ljungskile borde det
egentligen inte vara mer än 45 kronor.
Herr Kilsmo säger mycket riktigt,
att den som odlar vete tar mycket större
risker än den som odlar fodersäd. Som
praktisk jordbrukare förstår jag mycket
väl den praktiske jordbrukaren Kilsmo,
då han kommer upp och deklarerar
detta, ty det är naturligtvis fullständigt
riktigt.

Herr Kilsmo var också inne på att
man kanske inte skall klanka så mycket
på oljeväxtodlarna. Det har skett
en förskjutning från söder till norr i
oljeväxtodlingen, och herr Kilsmo konstaterar
mycket riktigt, att i och med
att odlingen har dragit norrut så sänks
också priserna. Jag tror nog, herr Kilsmo,
att det är oriktigt att påstå, att skåningar
skulle vara orsak till detta. Det är
kanske i stället så, att det är för många
som har lagt sig till med rapsodling och
oljeväxtodling. Odlingen har blivit för
stor, särskilt som vi nu inte måste ha
den stora beredskapsodling, som vi var
nödsakade att ha på den tiden då oljeväxtodlingen
här var tämligen ny under
kriget.

Beträffande priset på smör tycker
herr Kilsmo, att konsumenterna bör väl
i rimlighetens namn betala vad det kostar
att producera. Jag tycker att den satsen
är riktig. Den bör man kunna tilllämpa
på vilken produktion som helst.
Man kan väl knappast tänka sig att
människorna, vare sig de nu är jordbrukare
eller inte, skall fortsätta att

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Nr 23.

241

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

producera en vara, för vilken de inte
får ut produktionskostnaden.

Nu har det mycket riktigt här tidigare
sagts, att kalkylen i fråga är mycket
bräcklig och har stora felmarginaler.
Det är inte något säkert att hålla
sig till. Inte heller herr Svensson i
Ljungskile kunde svära på sina siffror.
Han erkände ju gärna och villigt, sedan
herr Gustafson i Dädesjö kritiserat
dem, att de var kanske inte så riktiga.
Han var, så vitt jag kan förstå,
böjd för att diskutera andra siffror och
andra möjligheter än dem som han
själv framfört.

Om man fortsätter med den tankegång,
som herr Kilsmo har varit inne
på, nämligen att konsumenterna bör betala
vad det kostar att producera, det
vill med andra ord säga att producenten
bör få igen produktionskostnaden,
tycker jag nog att man i detta fall kan
fråga hur industrien får betalt för sina
produkter. Alla vet ju att industrien
uppspaltar sina produktionskostnader
i en noggrant uppgjord kalkyl, där de
olika titlarna är mycket noga avvägda.
Denna kalkyl presenteras sedan för den
så förkättrade priskontrollnämnden för
att ligga till grund för prisets fastställande.
Priskontrollnämnden godkänner
härvid i regel kalkylen. Ingen tror väl
att industrien fortsätter att producera
om den inte får produktionskostnaderna
täckta.

Nu kan man ju säga att industrien
kan lägga ned sin rörelse om den inte
får ett pris som täcker produktionskostnaden.
Men detta kan inte jordbruket
göra. Konsumenterna och allmänheten
vet nog att produktionen på jordbrukets
område inte kommer att avstanna,
om än lönsamheten är dålig.
Men nu har ju riksdagen faktiskt år
1947 knäsatt ett beslut, som innebär att
jordbruket skall vara jämställt med
andra näringar. Under sådana förhållanden
tycker jag att jordbrukarna bör
få betalt för den verkliga produktionskostnaden.

16—-Andra kammarens protokoll 1953.

Jag kan inte annat än helt instämma
med herr Kilsmo när han säger att konsumenterna
skall betala vad det kostar
att producera.

Så säger herr Kilsmo att det är mycket
riktigt som herr Svensson i Ljungskile
sagt, att det är människorna man
skall tänka på. Men han ställer frågan:
Om man skall dra ut konsekvensen av
herr Svenssons i Ljungskile resonemang,
hur skall det gå att överflytta
några storgodsägares och några stycken
spannmålsproducenters merförtjänster
till de fattiga konsumenterna?
Jag tror också såsom herr Kilsmo att
detta konststycke är väldigt svårt. Då
kan man i varje fall inte följa den linje,
som ifrån denna talarstol så gärna drives
ifrån folkpartiet och högern, att
man skall släppa alla regleringar, ty då
kommer vi ovillkorligt in i ett fullkomligt
Krångelsverige.

Sedan säger herr Kilsmo, naturligtvis
med fullständig riktighet: När vi har
så stor mjölkproduktion att vi måste
exportera smör till underpriser, skall
vi då genom högre priser locka människorna
att producera ännu mera
mjölk? Jag får ju efter denna deklaration
av herr Kilsmo bara säga, att det
skall bli ganska intressant att få ta del
av Dagens Nyheters och Expressens
kommentarer till herr Kilsmos deklaration.
Jag hoppas verkligen att herr Kilsmo
icke i likhet med vad fallet förut
har varit i folkpartiet med personer,
som inte har varit riktigt följsamma till
den högsta ledningen, blir prickad som
icke lämplig riksdagsman.

Jag skall inte här, särskilt som andra
talare varit inne på saken, närmare ta
upp resonemanget om att man skulle
kunna flytta över medel från den fond
som spannmålsodlarna själva har byggt
upp genom att frivilligt åtaga sig att
betala denna förmalningsavgift på 3
öre. Vad som var intressant i herr
Svenssons i Ljungskile replik var emellertid,
när han frågade herr Gustafson
i Dädesjö, om han inte ville gå med
Nr 23.

242

Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

på att sänka smörpriset med 50 öre
eller 45 öre eller något annat belopp.
Det verkade på mig faktiskt, som om
herr Svensson i Ljungskile kunde vara
med om att diskutera vilket pris som
helst och att det inte var så noga med
de siffror som kastats fram i reservationen.
Man frågar sig verkligen då
vad reservanterna härvidlag menar.

Vidare vill jag anföra en synpunkt
som inte tidigare har berörts när det
gäller den fond på 26 miljoner kronor
som sålunda bildas genom att spannmålsodlarna
åtagit sig att betala denna
förmalningsavgift. Enligt det avtal som
träffats skulle fondens medel, när de
tas i anspråk, räknas som inkomst i
kalkylen. Då vi föregående höst hade
att ta ställning till frågan om ersättning
åt jordbrukarna för skördeskador, beredde
det ju oss en hel del bekymmer
att ordna saken på ett rättvist sätt. Vi
var överens om att de jordbrukare som
var hårdast drabbade måste ha någon
hjälp, men vi tyckte nog att det var
litet tråkigt att för detta ändamål behöva
ta i anspråk nya pengar från staten,
och det fanns mer än en som gav
uttryck för den tanken att det i sådana
fall som detta skulle vara bra att ha
en fond att ta av. Det finns nu faktiskt
en sådan möjlighet på så sätt, att i ett
läge som föregående höst man kan ta
dessa fondpengar i anspråk.

Jag vill också något beröra den reservation
som här är avlämnad av högerrepresentanterna
herrar Eskilsson
och Hseggblom och där man bland annat
efterlyser en plan för subventionernas
användning och avveckling. Såsom
herr Hseggblom här framhållit, är
ju detta inte något nytt krav från högerns
sida, men det har i detta sammanhang
förts ett resonemang som jag
inte kan ansluta mig till.

Herr Hseggblom sade att om subventionerna
hade avskaffats och beloppet
i stället slagits ut på konsumentpriserna,
skulle det ha varit mycket lättare
att komma överens om lantarbetarlö -

nerna. Detta resonemang måste absolut
vara felaktigt. Jag bar tidvis sysslat
litet med avtalsuppgörelse när det gäller
landstingets befattningshavare, och
jag har funnit att vad arbetstagarparten
alltid vill veta är, om det finns säkerhet
för att levnadskostnaderna inte
kommer att ändras. Skulle det nu bli
så, att subventionerna försvinner och
slås ut på konsumentpriserna, kan jag
inte tänka mig annat än att det skulle
vara mycket svårt att träffa några andra
avtal än sådana, där lönerna ligger
relativt högt.

Det finns också många andra osäkra
faktorer som kan inverka i detta sammanhang.
Hur skall man kunna göra
upp en plan för avveckling av subventionerna,
när man praktiskt taget inte
vet någonting om hurudant skördeutfallet
kommer att bli och i vad mån
vi måste sälja till utlandet eller köpa
därifrån och vilka världsmarknadspriserna
då är? Vi är nog allesammans
intresserade av att subventionerna avvecklas,
men det är, såsom tidigare
har sagts, nödvändigt att vänta och se
hur det hela utvecklar sig och sedan
från fall till fall ta ställning till en sådan
avveckling.

Herr talman! Jag har lovat att bli
kortfattad, och jag skall därför till sist
bara säga några ord om en detalj när
det gäller den fråga som jordbruksministern
tog upp, nämligen frågan om
matpotatisen. Jordbruksministern deklarerade
att han hoppades att vi skulle
komma dithän, att det fanns tillräckligt
med kvalitetspotatis för marknadens
behov. Jordbruksutskottet har i
samband med behandlingen av detta
utlåtande även yttrat sig om de s. k.
kräftskyddsområden som statens växtskyddsanstalt
har fastställt. Vi har från
hushållningssällskapet i Hallands län
vid upprepade tillfällen gjort framställningar
till statens växtskyddsanstalt om
omprövning av bestämmelserna i detta
avseende. Jag skall inte nu trötta kammaren
med att räkna upp skälen här -

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Nr 23.

243

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

till. Jag vill endast nämna att det finns
kräftskyddsområden som är så märkvärdigt
funtade att potatisodlarna inte
har någon möjlighet att förstå anledningen
till att gränsen har dragits så
som har skett. Ett område, som ligger
mitt inne i ett annat, kan vara friförklarat,
medan det andra området är
ett skyddsområde. Ibland kan en kräftskada
på en enda plats medföra att
hela området runt omkring för lång tid
framåt förklaras för skyddsområde. Vi
har, som sagt, gjort upprepade framställningar
till växtskyddsanstalten om
att man skall ta frågan om skyddsområdena
under omprövning, men det har
förblivit som det är. Anstalten bara
svarar att man på det bestämdaste avstyrker
ändringar, under framhållande
av att endast den som har ingående
kännedom om alla på saken inverkande
faktorer kan bedöma vilken omfattning
ett skyddsområde bör ha.

Herr talman! Jag vill sluta med att
understryka att dessa skyddsområden
bör göras sådana, att potatisodlarna
har möjlighet att förstå varför gränsen
har dragits på det ena eller andra
sättet.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp) kort
genmäle: Herr talman! Jordbruksministern
efterlyste ett uttalande från vår
sida om hur folkpartiet ställer sig till
1947 års beslut. Det är nu en fråga, som
vi svarat på så oändligt många gånger
både ute i landet och från denna talarstol,
att det måste hos den som frågar
på något sätt vara illa beställt med antingen
viljan eller förmågan att fatta
ett svar. Låt mig då säga, att 1947 års
beslut förutsatte, att vi skulle eftersträva
likvärdig standard för jordbrukets
folk och andra grupper. Det har vi inte
gått ifrån, vad jag vet. Beslutet förut -

satte för att uppnå detta mål ett visst
gränsskydd för jordbruket. Det har vi
inte gått ifrån, vad jag vet. Vidare fördes
ingående resonemang om att man
i vissa lägen skulle försöka att med
olika medel motverka att de mest gynnade
jordbruken bleve överkompenserade.
Där har ju folkpartiet beaktat 1947
års beslut mer än herr Norup och bondeförbundet.
Däremot innebär 1947 års
beslut inte denna matematiskt exakta
balansering av totalkalkylen. Det innebär
tvärtom att totalkalkylen över huvud
taget skall försvinna och ersättas
med mera differentierade bedömningsgrunder.

Efter detta svar till jordbruksministern
skulle jag vilja säga några ord till
herr Pettersson, i Dahl. Han citerade
herr Kilsmo, som sagt att producenterna
bör ha betalt för vad produkten kostar.
Herr Pettersson i Dahl tillägger för
egen del att han tycker detta resonemang
är riktigt och att det kan tillämpas
på vilken produkt som helst. Jag
kan för min del ur jordbrukets synpunkt
inte vara med om att tillämpa det
på exempelvis margarin.

Herr JOHNSSON i Kastanjegården
(fp): Herr talman! Jag skall beröra
mycket begränsade delar av utskottsutlåtandet.
Tillåt mig, herr talman, att
främst resonera något om potatisregleringen,
som jag personligen är mest
intresserad av.

Överproduktion på jordbrukets område
har gjort, att vi måst tillverka
mindre kvantiteter potatismjöl nere i
södra Sverige. Där kommer i stället att
tillverkas större kvantiteter brännvin.
Det innebär, att vi måste transportera
mycket stora mängder potatis långa
sträckor, det kan vara fem—tio mil.
Jag har väckt en motion med förslag om
att fraktbidrag för sådana transporter
skulle erhållas. Utskottet har skrivit
mycket välvilligt och ger Kungl. Maj:t
i uppdrag att närmare utreda och
undersöka frågan. Resultatet kan, när

244

Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

riksdagen nu fattat beslut, inte bli
mer än ett, att vi skall få sådana
bidrag. Redan tidigare har jordbruksnämnden
betalat fraktbidrag till potatisodlarna,
och med den erfarenhet
som finnes i detta verk torde det inte
behöva bli några besvärligheter med
utbetalandet.

Jag vill fästa herr statsrådets uppmärksamhet
på en sak. I betänkandet
står, att man på andra områden inom
jordbruket kunnat ordna en sådan sak
själv genom utjämning. Man syftar på
spannmåls- och mjöltransporter och
sådant. Men för att köra potatis i bil
behövs det tio gånger så många bilar
per odlad hektar som för spannmål,
som kommer närmast därefter. Det
skulle vara orimligt, när vi fått vissa
priser att rätta oss efter, att behöva
avräkna dessa fraktkostnader, som faktiskt
är mycket betungande. Många
småbrukare, som odlar potatis, är tacksamma
för detta yttrande från utskottet,
och väntar sig mycket av det. Jag
vill nu bara uppmana jordbruksministern
att försöka få denna bestämmelse
klar innan potatisskörden
börjar, så att det inte uppstår någon
obehaglig skarv, sedan potatisplockningen
kommit i gång.

Problemet med matpotatisen är detsamma
varje år. Det har alltså inte
varit särskilt svårt just i år, även om
vi för en tid sedan behövde importera
dansk potatis. Nu har svårigheterna
gått över, det gör de alltid när det
gäller potatis. För närvarande rekommenderas
i affärerna att köpa svensk
potatis, ty nu är inte den danska bra
längre. I skolköken vill man ha svensk
potatis, och husmödrarna börjar tröttna
på den danska. Men jag skall inte bestrida
att det är illa beställt på detta
område. Här har inte gjorts, såsom på
andra områden inom jordbruket, allt
vad som kan göras för att få fram en
bra vara. Man har emellertid även
från konsumenthåll tagit för lätt på
denna fråga. Förbättrad upplysning är

därför säkerligen på sin plats både
ifråga om producenter och konsumenter.
Jag är övertygad om att detta emellertid
är värt arbete och pengar. Jordi
fråga om producenter och konsumenbrukets
intäkter av matpotatisen är enligt
kalkylen 160 milj. kr. Dess inköpsvärde
för hushållen är otvivelaktigt ändå
högre. Men att ordna saken kräver
mycket arbete och kostnader. Det har
föreslagits, att det här skulle vara ett
organ som skulle svara för kontrollen
tillsammans med hushållningssällskapen.
Det kommer naturligtvis att kosta
pengar. Visserligen är man ifrån handelns
och konsument- och producentkooperationens
sida beredd att bidraga
till kostnaderna, men man vill, att även
staten skall hjälpa till. Jag hyser den
förhoppningen, att medlen kommer det
blivande kontrollorganet till handa så
snabbt som möjligt, vilket är mycket
angeläget för alt den nödvändiga kontrollen
skall kunna etableras. Man har
tänkt sig, att medel endast behöver tillskjutas
under ett par tre år. Därefter
skall verksamheten kunna finansiera sig
själv genom att kontrollorganet tillhandahåller
potatisodlarna mot avgift
vissa märksedlar och banderoller, varigenom
det överskott som uppstode
skulle ge nödvändiga medel till organet.
Jag vill uttala min tacksamhet till jordbruksutskottet
för dess positiva inställning
till potatisodlarnas problem. Det
är säkerligen länge sedan någonting
dylikt har hänt, varför vi potatisodlare
inte är bortskämda med sådan förståelse
från riksdagens sida. Jag har
all anledning tro att det skall bli ett
gott resultat av den nu planlagda verksamheten
på detta område. Beträffande
anslagets storlek bör det ju ankomma
på Kungl. Maj:t att fixera detsamma
men ett anslag bör inte understiga
20 000 kr.

Vad sedan gäller den större fråga
som det här talats mycket om, nämligen
de av olika folkpartister avgivna motionerna
och reservationerna, får jag

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Nr 23.

245

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

deklarera, att jag inte kunnat ansluta
mig till den linje, som herr Waldemar
Svensson bär företräder, nämligen att
man genom att höja förmalningsavgiften
på spannmål skulle kunna sänka
priset på smöret; eljest tror jag, att
det knappast finns någon, som inte
skulle vilja sänka priset på smöret, en
uppfattning som framträtt i olika sammanhang.
Genom att hålla priset på
smör för högt minskar man köplusten.
Jag tycker, att denna sak måste avhjälpas
genom förhandlingsdelegationens
försorg — jag har ju också skrivit
om detta i ett särskilt yttrande till
utskottets utlåtande sid. 56 — varvid
jag anser att odlare av olika slag av
jordbruksprodukter måste lämna sitt
bidrag, ty det är inom jordbruket ett
allmänt intresse att göra smöret åtråvärt
för konsumenterna. Jag tror, att
det i varje fall på längre sikt inte
kan råda någon tvekan om att detta
för jordbruket är det enda riktiga.
Samtidigt vill jag tillägga, att det finnes
en hel del i herr Svenssons motion,
som jag skulle kunna stödja, men enär
jag inte har kunnat gå med på att
endast spannmålen skulle vidkännas
hela bördan för smörprissänkningen,
har jag som sagt avgivit ett särskilt
yttrande till utskottets utlåtande.

Jag kan inte förstå, varför det skulle
vara så märkvärdigt att olika linjer
framträtt inom folkpartiet i fråga om
prisregleringen på jordbrukets område.
Det har talats om treenighet och
om att partiet har tre olika linjer. Ja,
vi är tillräckligt många inom jordbruksutskottet
för att det skulle kunna
bli ganska många reservanter. Funnes
det endast en ledamot inom utskottet
från ett parti, kunde det inte gärna bli
med än en linje.

Jag var i dag inne i första kammaren
och hörde i dess jordbruksdebatt två
ledamöter från samma län hävda motsatta
meningar i samma fråga. Den ene
sade, att han tyckte att vilken gröda
som än behövde hjälp, skulle det sam -

lade jordbruket hjälpa till. Det finner
jag alldeles riktigt, och jag hävdar precis
samma mening. Sedan tog den andre
till orda — det var en mycket god
vän till mig, som tillhör samma parti
som den näst föregående talaren. Han
hävdade alldeles motsatt uppfattning
och sade, att det inte fanns någon möjlighet
att ta från den ena grödan och
ge till den andra. Vad som planenligt
hörde till den ena grödan, skulle också
tillhöra den. Båda dessa talare var
bondeförbundare, och ändå hade de
olika uppfattningar.

Gentemot de herrar som anmärkt på
folkpartiets splittrade ställningstagande
i nu förevarande frågor får jag invända,
att det väl är en prydnad för
ett parti att det tillåter att dess medlemmar
har mer än en uppfattning.
Jag fäste mig vid ett ord som herr Pettersson
i Dahl alldeles nyss fällde. Han
hoppades, att det inte skulle gå för
herr Kilsmo som det gått för andra
som inte varit tillräckligt följsamma
mot den högsta ledningen för folkpartiet.
Det skulle ha varit mycket roligt
att få höra en närmare utläggning av
detta. Jag har aldrig svävat på målet
i denna sak. Att jag inte skrev på herr
Waldemar Svenssons motion har ingen
människa anmärkt på. Även om jag
nu förklarat varför jag inte bär kunnat
dela herr Waldemar Svenssons uppfattning
i denna fråga hindrar det inte,
att vi båda nästa gång kanske kan
skriva på samma motion. Men i den
allmänna villervalla och tidsbrist som
rådde när dessa motioner kom till var
det inte mycken tid till ett närmare
ställningstagande. En motsvarande villervalla
råder det även i dag vid avgörandet
av denna stora fråga vid
denna tidpunkt på dygnet.

Jag har aldrig tidigare varit med om
någon motsvarighet till det. Jag tror
inte, att någon av herrarna har det
heller. Folkpartiets enighet kommer
väl att synas vid voteringen, och om
det någon gång är någon enskild leda -

246

Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

mot som inte kan dela partiets uppfattning
händer ju detta i de »bästa familjer».
Det kommer i varje fall inte
att bli några trakasserier. Har det nu
förekommit några sådana, känner jag
i varje fall inte till dem.

Med hänsyn till den långt framskridna
tiden skall jag inte uppehålla
kammaren längre. Jag vill bara — utan
någon längre motivering — beträffande
reservationerna säga, herr talman,
att när det gäller producentbidraget
kommer jag att rösta för den reservation
som avgivits av herr Näslund
m. fl. På övriga punkter kommer jag
att avstå från att rösta.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf) kort
genmäle: Herr talman! Vi kan naturligtvis
inte alls känna till den villervalla
som rådde i folkpartiet när motionerna
kom till, men man kan mycket väl förstå
den när man läser motionerna.

Sedan var det frågan om min tanke
om herr Kilsmo. Jag vill bara till herr
Johnsson i Kastanjegården säga, att vi
som följer med i tidningarna nog kommer
ihåg att det var vissa personer i
herr Johnssons grupp som tidigare blev
särskilt utpekade av folkpartipressen
för sin ställning till jordbruksfrågorna.

Vidare var det herr Svenssons i
Ljungskile fråga angående bondeförbundet
och 1947 års riksdagsbeslut. Om
jag inte missuppfattade herr Svensson
så sade han beträffande förmalningsavgiften
och vad därmed sammanhänger,
att man i den detaljen får acceptera
1947 års beslut. När sedan herr Svensson
i Ljungskile kom till producentbidraget
och de villkor som vidlåder
detta, så ville han inte alls medge att
1947 års riksdagsbeslut lade några hinder
i vägen för detta. Detta är inte konsekvent.
När jag instämde med herr
Kilsmo, som tyckte det var fullständigt
riktigt att konsumenterna skall betala
vad det kostar att producera, säger herr
Svensson i Ljungskile att han för jordbrukets
del inte alls vill vara med om

att godtaga producentkostnaden för
margarinet. Nej, inte jag heller, men
man kan inte göra en jämförelse i detta
fall. Jag vet inte om margarinet någon
gång har sålts till produktionskostnadspriset.
Det var i så fall för mycket länge
sedan. Alla vet väl att margarinet är en
konstprodukt och att även priset på
margarin är konstlat. Herr Svensson i
Ljungskile vill emellertid sänka priset
på smöret med 50 öre, vilket så småningom
bidrar till att sänka priset på
produktmjölken med 2 öre per kilo.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp) kort
genmäle: Herr talman! Att begrep pet

konstprodukt också innefattar ett
konstlat pris visste jag inte förut.

Vad sedan producentbidraget beträffar
vill jag påminna herr Pettersson i
Dahl om att vi redan 1947 reserverade
oss på denna punkt.

Herr SENANDER (k): Herr talman!
Vi har i en motion i första kammaren
anmält avvikande meningar gentemot
propositionen. Jag vill därför något motivera
de förslag som vi ställt i anslutning
därtill.

Jordbruksproduktionen har nu nått
en så hög nivå, att det i vissa avseenden
föreligger ett produktionsöverskott.
Detta överskott tycks nu vara det
stora bekymret för regeringen. Något
problem borde det emellertid egentligen
inte vara. Det är nämligen ett känt
faktum att »överskottet» i jordbruket
liksom all så kallad överproduktion i
kapitalismens system är beroende på
underkonsumtion hos folkets stora massor.
Den naturliga utvägen ur dilemmat
är således att öka konsumtionen. Att inskränka
produktionen eller, såsom
skedde under krisen på 1930-talet, organisera
förstöring av livsmedel är ett
brott i tider då konsumtionen ligger
under ett berättigat behov.

Regeringen vill emellertid få till
stånd en sänkning av produktionen på
»överskottsområdena». En av de före -

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Nr 23.

247

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

slagna åtgärderna riktar sig mot mjölkproduktionen,
som är det mindre jordbrukets
viktigaste men tydligen allt
mindre lönande inkomstkälla. Nu skall
den göras ännu mindre lönande genom
en reducering av produktionspriset
med ett öre utan att konsumtionspriset
därmed sänkes.

Det belopp om 36,6 miljoner kronor,
som därmed inbesparas, kommer i huvudsak
att drabba det mindre jordbruk
ket i form av inkomstminskning. Det
är uppenbart, att detta kommer att medföra
en inskränkning i mjölkproduktionen
och en ökad nedslaktning av kor.
Enligt beräkningar i propositionen
kommer beståndet av kor under nästa
produktionsår att sjunka med 18 000
djur. Enär minskningen efter kriget utgör
nära 300 000 djur, förstår man ju,
att en sådan kraftig reducering av djurbeståndet
medför stora risker för den
framtida folkförsörjningen. Såväl ur
försörjningssynpunkt som med hänsyn
till de mindre jordbrukarnas intressen
är vi följaktligen motståndare till förslaget
i denna del och anser, att produktionspriset
för mjölk bör bibehållas
oförändrat. För nästa produktionsår
räknar man med ett smöröverskott på
19 miljoner kilo. Detta skall exporteras
med en förlust av 50 öre per kilo enligt
beräkningar i propositionen. På annat
håll har emellertid beräknats, att förlusten
blir en krona per kilo. Naturligtvis
får svenska folket ytterst betala de
cika 20 miljoner kronor, som denna förlust
sammanlagt kan komma att uppgå
till.

Jag skulle vilja fråga jordbruksministern:
Hur kan man försvara en sådan
politik, när man vet, att det finns möjligheter
ätt säkra avsättningen av smöröverskottet
inom landet? Vad är det
som hindrar, att man låter överskottet
på matfett komma det svenska folket
till godo i stället för att låta det gå till
utlandet genom en förlustbringande
export? Ingenting!

Frågan kan lösas ganska enkelt. Man

kan minska framställningen av smör
och i stället höja fetthalten i mjölken.
Därigenom skulle vi komma ifrån standardiseringen
av mjölken, som infördes
i ett tvångsläge för att säkra tillgången
på matfett. En höjning av fetthalten
i mjölken till exempelvis fyra
procent skulle betyda att ungefär hälften
av det beräknade smöröverskottet
absorberades och tillfördes befolkningen
i form av högvärdigare mjölk.

Naturligtvis skulle detta betyda en
fördyring av mjölken. Men enligt vår
mening är det helt på sin plats att det
nuvarande konsumtionspriset bibehålies
genom subventionering. Då standardiseringen
på sin tid genomfördes och
mjölken försämrades, var det aldrig tal
om prissänkning. Följaktligen bör en
återgång till högvärdigare mjölk icke
heller medföra någon prisstegring.

Den andra hälften av smöröverskottet
kan också stanna inom landet. Det
behövs kostförbättring på våra dagoch
barnhem, sjukhus, militärförläggningar,
ålderdomshem och andra offentliga
inrättningar. Det finns intet
fog för talet om »smöröverskott» så
länge stora delar av folket av ekonomiska
skäl inte kan tillfredsställa hela
sitt smörbehov eller tvingas konsumera
margarin eller andra icke likvärdiga
fettämnen.

En annan punkt i propositionen som
vi vänder oss emot är förslaget om återinförande
av förmalningsavgift. Om vi
inte räknar fel synes avsikten vara att
på denna väg skapa en clearingkassa
för att täcka förluster på en framtida
export av brödsäd. Precis som i fråga
om smörexporten blir det även härvidlag
konsumenterna som ytterst får betala.
Förmalningsavgiften kommer att
motverka en sänkning av brödpriserna
och kanske till och med tagas till intäkt
för en höjning. Vi är därför motståndare
till införande av den en gång
slopade förmalningsavgiften och har
framfört yrkande om avslag i denna
punkt.

248

Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

I särskild motion har vi påyrkat
sänkning av priset på margarin med
1 krona per kilogram. Mot en sänkning
av margarinpriset invändes ofta att ett
lågt margarinpris skulle öka konsumtionen
av margarin och i motsvarande
grad minska smörkonsumtionen. I verkligheten
är det så, att ett högt pris på
både smör och margarin betyder att
de lägre inkomsttagarna måste minska
på matfettskonsumtionen över huvud
taget.

Priset på margarin ligger högt över
vad som är erforderligt för att det skall
kunna säljas med normal vinst. Överpriset
är minst 1 krona 20 öre. Detta är
det merpris statsmakterna tvingar konsumenterna
att betala, under den felaktiga
motiveringen att man vill säkra
konsumtionen av natursmöret.

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag här anfört ber jag att under punkten
A. 1) få yrka bifall till motionerna
I: 334 och II: 424. Under punkten A. 9)
yrkar jag bifall till motionen 1:496,
liksom jag också under punkterna B. 1)
och D. 1) yrkar bifall till samma motion.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
beträffande utskottets motivering
i den del, som avsåges i den
av herrar Eskilsson och Hseggblom avgivna,
med 1) betecknade reservationen,
nämligen dels på godkännande av
utskottets motivering i denna del dels
ock på godkännande av motiveringen i
angiven del med den lydelse, som föreslagits
i berörda reservation; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hseggblom begärde likväl votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
jordbruksutskottets motivering i
utskottets utlåtande nr 38 i den del,

som avses i reservationen 1) av herrar
Eskilsson och Hseggblom, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
den motivering som föreslagits i berörda
reservation.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och denna
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava rösta för
ja-propositionen. Herr Hseggblom begärde
dock rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 167 ja och
25 nej, varjämte 13 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering i nu ifrågavarande
del.

Herr talmannen gav vidare propositioner
beträffande utskottets motivering
i den del, som avsåges i den av
herr Näslund m. fl. avgivna, med 2)
betecknade reservationen, nämligen
dels på godkännande av utskottets motivering
i denna del dels ock på godkännande
av den motivering, som föreslagits
i nämnda reservation; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Svensson i Ljungskile begärde
likväl votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren godkänner
jordbruksutskottets motivering i
utskottets utlåtande nr 38 i den del,
som avses i reservationen 2) av herr
Näslund in. fl., röstar.

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Nr 23.

249

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
den motivering som föreslagits i berörda
reservation.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och denna
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för japropositionen.
Herr Svensson i Ljungskile
hemställde likväl om rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 153
ja och 47 nej, varjämte 6 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering i förevarande del.

Härefter gav herr talmannen propositioner
beträffande utskottets hemställan
i punkten A 1), nämligen dels på
bifall till utskottets hemställan i denna
punkt dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till motionen
II: 424; och biföll kammaren utskottets
i punkten gjorda hemställan.

Beträffande punkten A 2) gav herr
talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets i punkten gjorda hemställan
dels ock på bifall till den av
herr Näslund m. fl. avgivna, med 3)
betecknade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Svensson i Ljungskile begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punk 17—-Andra

kammarens protokoll 1953.

ten A 2) i utskottets förevarande utlåtande
nr 38, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3) av herr Näslund m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Svensson i Ljungskile
begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 153 ja
och 50 nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten A 2).

På därå framställda propositioner biföll
kammaren vad utskottet i punkterna
A 3)—8) hemställt.

Beträffande punken A 9) framställde
herr talmannen propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till motionen 1:496; och
biföll kammaren utskottets berörda
hemställan.

Härpå gav herr talmannen propositioner
beträffande utskottets hemställan
i punkten A 10), nämligen dels på bifall
till utskottets berörda hemställan;
dels ock på bifall till den av herr Näslund
m. fl. avgivna, med 5) betecknade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Svensson
i Ljungskile begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

23.

250

Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

Den, som vill, att kammaren bifaller På därå framställda propositioner
jordbruksutskottets hemställan i punk- biföll kammaren slutligen vad utskottet
ten A 10) i utskottets förevarande ut- i punkterna D 2) och 3) samt E hemlåtande
nr 38, röstar ställt.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Näslund m. fl. avgivna, med
5) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Svensson i Ljungskile begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 139 ja och 64 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten A 10) gjorda hemställan.

På därå framställda propositioner
biföll kammaren härefter vad utskottet
i punkterna A 11)—13) hemställt.

I avseende å punkten B 1) gav herr
talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock på
bifall till motionen I: 496 i motsvarande
del; och biföll kammaren utskottets
ifrågavarande hemställan.

På därå av herr talmannen givna propositioner
biföll kammaren härefter
vad utskottet i punkterna B 2) samt C
1) och 2) hemställt.

Beträffande punkten D 1) gav herr
talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock på
bifall till motionen I: 496 i motsvarande
del; och biföll kammaren utskottets
nämnda hemställan.

§ 4.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att å morgondagens föredragningslista
bland två gånger bordlagda
ärenden bevillningsutskottets betänkande
nr 57 skulle uppföras närmast
e^ter statsutskottets utlåtande nr 162.

§ 5.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från utrikesutskottet:
nr 330, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
Sveriges anslutning till en överenskommelse
angående tyska utlandsskulder;

nr 331, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Finland undertecknad
överenskommelse rörande tilllägg
till konventionen den 29 januari
1926 angående fredligt avgörande av
tvister;

nr 332, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år
1952 vid dess fjärde ordinarie möte
samt år 1953 vid dess extraordinarie
möte fattade beslut; och

nr 333, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse till riksdagen angående val av
ombud jämte suppleanter i Nordiska
rådet;

från första lagutskottet:
nr 324, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående nya bestämmelser
om medlemskap av finska församlingen
i Stockholm samt tyska församlingarna
i Stockholm och Göteborg m. m.;
och

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Nr 23.

251

nr 325, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 43 kap. 11 § och
46 kap. 11 § rättegångsbalken, dels ock
i ämnet väckta motioner; samt

från tredje lagutskottet:
nr 322, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 14 juni
1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till
fast egendom m. in., dels ock i ämnet
väckta motioner; och

nr 323, i anledning av väckta motioner
om vidgad inlösningsrätt vid laga
skifte enligt lagen den 17 juni 1932 (nr
223) med särskilda bestämmelser om
delning av jord å landet inom vissa
delar av Kopparbergs län (den s. k.
dalalagen).

Vidare anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 311, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1953/
54 till Armén: Remontering jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 312, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om anslag för budgetåret
1953/54 till bidrag till handelshögskolorna
i Stockholm och Göteborg
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 313, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1953/54 till statens priskontrollnämnd;
och

nr 314, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till kommerskollegium
m. m.; samt

från andra lagutskottet:
nr 315, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
13 april 1940 (nr 215) om utrymningshjälp; nr

316, i anledning av dels Kungl.

Maj:ts proposition med förslag till lag
om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet
m. m., såvitt propositionen hänvisats
till lagutskott, dels ock i ämnet väckta
motioner; och

nr 317, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av prisregleringslagen den
30 juni 1947 (nr 303).

Slutligen anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 284, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 76 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
m. m., jämte i ämnet väckta motioner;

nr 285, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 2 och 45 §§ kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370), m. m.;

nr 286, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

nr 287, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utformningen av
det tekniska systemet för stödet av den
inhemska smörproduktionen in. m.;

nr 288, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften,
m. m.;

nr 289, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av sockernäringen
i riket m. m.; och

nr 328, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring av 48 § 1 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
m. m.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets memorial nr 163, angående
statsregleringen för budgetåret
1953/54; samt

252

Nr 23.

Onsdagen den -27 maj 1953 em.

bankoutskottets memorial nr 30, angående
uppskov med behandlingen av
ett av fullmäktige i riksgäldskontoret
överlämnat förslag angående pensionsbestämmelser
för hos riksdagen anställda
tjänstemän.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.43 på natten.

In fidem
Gunnar Britth.

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE, STHLM 53
316432