Andra kammaren. Nr 23 (Riksdagens protokoll 1947:23)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1947.

Andra kammaren. Nr 23.

Fredagen den 16 maj.

Kl. 4 em.

§ K

Justerades protokollet för den 9 innevarande maj.

2 §•

.Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner och skrivelse; och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionen, nr 257, med förslag till prisregleringslag; till

bevillningsutskottet propositionen, nr 258, angående regleringen av sockernäringen
i riket m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 259, med förslag till lag om
kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande;

till konstitutionsutskottet propositionen, nr 260, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten
att utbekomma allmänna handlingar m. m.;

till statsutskottet propositionerna:

nr 261, angående vissa anslag till socialstyrelsen; och

nr 262, angående bidrag till undervisnings- och upplysningsverksamhet rörande
arbetarskydd;

till jordbruksutskottet skrivelsen, nr 264, med tillkännagivande att ett i statsverkspropositionen
under kapitalinvesteringar bebådat förslag angående ränta
å nya egnahemslån icke komme att föreläggas riksdagen; samt

till statsutskottet propositionen, nr 266, angående bidrag till kristidsnämndernas
verksamhet.

§ 3.

Föredrogos var för sig och remitterades till statsutskottet följande på bordet
liggande motioner, nämligen:

nr 445 av herrar Larsson i Stockholm och Kyling;

nr 446 av herr Lundberg;

nr 447 av herr Johnsson i Kastanjegården; och

nr 448 av herr Österman m. fl.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 111—113 samt
bankoutskottets utlåtanden nr 39 och 40.

Andra lcammarens protokoll 1947. Nr 28.

§ 4.

Nr 23.

Lördagen den 17 maj 1947.

§ 5.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 212, i anledning av väckta motioner om viss ändring i 10 § uttagningsförordningen; nr

213, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till arbetstidslag
för hotell, restauranger och kaféer m. m.; och

nr 214, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.05 em.

In f i de in
Gunnar Britth.

Lördagen den 17 maj.

Kl. 11 fm.

§ I Herr

talmannen yttrade: Efter samråd med första kammarens talman får
jag beträffande riksdagsarbetet omkring pingsthelgen meddela, att under instundande
vecka arbetsplenum med kamrarna komma att hållas endast onsdagen
den 21 maj. Lördagen den 24 maj hålles intet plenum. Under veckan
efter pingst hållas plena på vanliga tider.

§ 2.

Justerades protokollet för den 10 innevarande maj.

§ 3-

Upplästes följande till kammaren, inkomna skrivelse:

Till riksdagen.

Härmed får jag, på grund av bristande tid, anhålla om befrielse från uppdraget
att vara fullmäktig i Sveriges riksbank för återstående mandattid.

Stockholm den 16 maj 1947.

Ivar Anderson,

led. av riksdagens första kammare.

Kammaren godkände för sin del avsägelsen och beslöt, under förutsättning
att densamma bleve godkänd även av första kammaren, att uppdraga åt de av
detta års riksdag redan tillsatta valmännen för utseende av riksdagens fullmäktige
i riksbanken och riksgäldskontoret jämte deras suppleanter att välja
en fullmäktig i riksbanken i herr Andersons ställe och eventuellt, i fall av
behov, även en suppleant för de av riksdagen valda fullmäktige i riksbanken.

Lördagen den 17 maj 1947.

Nr 23.

§ 4.

Avlämnades följande Kungl. Maj:ts propositioner, nämligen av

herr statsrådet Quensel propositionen, nr 263, angående anslag för budgetåret
1947/48 till domkapitlen och stiftsnämnderna m. m.; och

herr statsrådet Sträng propositionerna:

nr 269, angående vissa anslag till skolor tillhörande barna- och ungdomsvården
;

nr 270, angående anslag till statens utlänningskommission m. m.;

nr 271, angående anslag till jordbrukets byggnadsstudiekommitté;

nr 272, angående vissa anslag till universiteten och den medicinska undervisningen
m. m.;

nr 275, angående närmast erforderliga åtgärder för tillgodoseende av Sveriges
behov av matematikmaskiner; och

nr 278, angående anslag till civilförsvaret för budgetåret 1947/48.

Samtliga dessa propositioner bordlädes.

§ 5.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till Svar på

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Sträng, som an_inlerPellationförde:
Herr talman! Med kammarens tillstånd bär herr Mattsson frågat mig,
om jag vore beredd medverka till att gällande bestämmelser om tillsättning
av och ersättningar till de lokala krisorganens funktionärer under krisorganisationens
avveckling tillämpades på ett varligt sätt, så att inskränkningarna
i kommunernas självbestämmanderätt icke bleve större än nödvändigt.

Gällande bestämmelser om kommunernas skyldigheter beträffande kristidsorganisationen
grunda sig på lagen den 15 juni 1939 (nr 254) om skyldighet
för kommun att fullgöra vissa av krig m. m. föranledda arbetsuppgifter. Lagen
har fullmaktslags karaktär, och Kungl. Maj:t har genom kungörelse den 6
september 1939 (nr 626) förordnat, att lagen tills vidare skall äga tillämpning.

Riksdagen har gillat förordnandet enligt skrivelse den 7 oktober 1939, nr 11.

I 2 § nämnda lag stadgas, att Kungl. Maj :t äger föreskriva, att kommunerna
i riket skola i den omfattning Kungl. Maj :t bestämmer fullgöra sådana uppgifter,
som. äro erforderliga för att fylla befolkningens eller produktionens
behov av viktiga förnödenheter, för att lämpligt utnyttja tillgänglig arbetskraft
eller för att tillgodose annat ändamal av betydelse för folkförsörjningen.

Enligt 3 § i lagen skall handhavandet av de uppgifter, som sålunda åläggas
kommunerna, ankomma på kommunala kristidsnämnder. I 4 § stadgas att
kommun är skyldig ställa erforderliga medel till förfogande till bestridande
av kostnaderna för kristidsnämnds verksamhet.

Föreskrifter om kommunernas åligganden jämlikt ifrågavarande lag äro givna
i kungörelsen den 8 september 1939 (nr 658) om kristidsnämnder. Här stadgas
i 3 §, att kristidsnämnd har att inom sitt verksamhetsområde fullgöra de
uppgifter, som i lag eller författning äro eller bliva nämnden ålagda eller som
Tna Ung '' :t>. (,entral kristidsmyndighet eller kristidsst.yrelse bliva anbe fallda,

samt att vidtaga andra åtgärder, som befinnas ägnade att hindra kristidens
verkningar. I 4 § specificeras kristidsnämndernas uppgifter närmare.

Enligt 9 § må hos kristidsnämnd för biträde vid handhavandet av dess arbetsuppgifter
anställas erforderlig personal. Vidare stadgas, att kristidsstyrelsen
beslutar, efter förslag av kristidsnämnd, vilka befattningar som skola
orättas hos nämnden, samt att kristidsnämnden, om kristidsstyrelsen icke förbehåller
sig att själv tillsätta befattningarna eller bestämma avlöningsförmånerna
för deras innehavare, äger fatta beslut därom.

Nr 23.

Lördagen den 17 maj 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

I kungörelsen den 20 juni 1941 (nr 483) angående inrättande av priskontor
vid kristidsstyrelserna, m. m. har — jämte det att kristidsstyrelserna ålagts att
biträda statens priskontrollnämnd vid genomförandet av den under rådande
utomordentliga förhållanden erforderliga övervakningen av den allmänna prisutvecklingen
i landet •— förordnande meddelats om skyldighet för kristidsnämnderna
att biträda kristidsstyrelserna vid fullgörandet av nyssnämnda
arbetsuppgift och därvid, envar kristidsnämnd med avseende å dess verksamhetsområde,
insända prisuppgifter, biträda vid verkställande av utredningar,
övervaka efterlevnaden av meddelade nrisföreskrifter och till kristidsstyrelsen
anmäla överträdelser därav.

För fullgörandet av dessa uppgifter ha inom kristidsnämndsområdena förordnats
särskilda prisombud.

Interpellationen synes främst ha föranletts därav, att i höstas jämlikt beslut
av livsmedelskommissionen och priskontrollnämnden vissa uppgifter, som tidigare
åvilat priskontoren, skulle överflyttas på prisombuden och att med anledning
därav en översyn av prisombudsorganisationen verkställts, varvid det
— i motsats till vad tidigare varit fallet — förbehållits vederbörande kristidsstyrelser
att efter förslag av kristidsnämnden förordna prisombud samt bestämma
det arvode, som prisombud skall äga uppbära av kommunerna inom sitt
verksamhetsområde. Bestämmelserna om denna översyn återfinnas i livsmedelskommissionens
cirkulär den 11 oktober 1946 (nr 2717).

Ifrågavarande bestämmelser diskuterades i första kammaren den 19 december
1946, då statsrådet Gjöres besvarade en av herr Mannerskantz framställd interpellation
i frågan. Statsrådet Gjöres redogjorde därvid för de förhållanden,
som föranlett de nya bestämmelserna. Bland dessa förhållanden nämndes främst
det ansträngda prispolitiska läget och den härav betingade nödvändigheten
att skärpa prisövervakningen. Statsrådet Gjöres förklarade sig ha svårt att
uttala sig om de nya bestämmelserna, innan närmare erfarenhet vunnits av hur
de komme att verka. Först därefter sade sig statsrådet Gjöres kunna taga
ställning till frågan, hurvida ändring i bestämmelserna borde vidtagas.

Enligt uppgifter som lämnats av livsmedelskommissionen och priskontrollnämnden
har efter ifrågavarande översyn prisomhudens antal minskats från
1 870 till 945, alltså med nästan 50 procent. Det oaktat har översynen otvivelaktigt
medfört en ganska betydande ökning av de sammanlagda arvodeskostnaderna,
beroende på att tidigare flertalet prisombud voro ordförande i eller
ledamot av kristidsnämnd och i regel uppburo endast ringa eller intet arvode
såsom prisombud. Numera äro prisombuden i regel personer utanför kristidsnämnderna
med arvoden varierande mellan 10 och 500 kronor för månad. Endast
10 omhud erhålla icke särskild ersättning. Den sammanlagda arvodeskostnaden
beräknas till omkring 889 000 kronor för år. Hur stor kostnadsökningen
varit sedan föregående år kan icke angivas, då någon uppgift om arvodeskostnadernas
sammanlagda storlek före omorganisationen icke finnes tillgänglig.

Det må anmärkas, att i berörda cirkulär framhållits lämpligheten av att,
särskilt såvitt angår landsbygden, utse ett gemensamt ombud för två eller
flera kristidsnämndsområden för att på så sätt för den enskilda kommunen
hålla nere kostnaderna för arvode till prisombud. Endast ett mindre antal av
kristidsstyrelserna synes emellertid ha följt denna rekommendation i åsyftad
utsträckning.

Livsmedelskommissionen uppger, att de flesta kristidsstyrelserna vid utseendet
av prisombud och bestämmandet av arvoden till dessa som regel kunnat
följa kristidsnämndernas förslag. Endast i ett förhållandevis ringa antal fall
har kommissionen haft att pröva besvär över kristidsstyrelses beslut rörande
prisombud. Ej heller torde kristidsstyrelserna annat än i undantagsfall behövt

Lördagen den 17 maj 1947.

Nr 23.

Svar på interpellation. (Forts.)

meddela kommun föreläggande att ställa medel till förfogande till bestridande
ay kostnaderna för prisombud.

Nu angivna förhållanden synas tyda på att något mera väsentligt ingrepp i
kommunernas självbestämmanderätt knappast ägt rum vid tillämpningen av
de nya bestämmelserna. Sannolikt är, att om kristidsnämnderna själva skulle
ägt utse prisombud med de arbetsuppgifter, som numera åvila dem, resultatet
skulle ha blivit i stort sett detsamma.

Livsmedelskommissionen och priskontrollnämnden ha för avsikt att inom
en snar framtid låta genom kristidsstyrelserna och kristidsnämnderna verkställa
en förnyad översyn av prisombudsorganisationen och därvid bland annat ompröva
indelningen i prisombudsdistrikt ävensom de arvoden, som med hänsyn
till prisombudens arbetsuppgifter i fortsättningen böra utgå till ombuden. Jag
har för avsikt att anmoda livsmedelskommissionen och priskontrollnämnden
att, sedan denna översyn verkställts, inkomma med en redogörelse för resultatet.
I samband härmed kommer hela förevarande frågekomplex att bliva föremål
för omprövning.

Jag tillåter mig erinra om att i två likalydande motioner till årets riksdag
(1:86 och 11:131) hemställts, att riksdagen måtte besluta, att kostnaderna
för den lokala prisövervakningen måtte helt bestridas av statsmedel samt att
beslutet härom måtte få retroaktiv verkan från omorganisationens ikraftträdande
den 1 december 1946. Motionerna ha remitterats till statsutskottet men ha
ännu icke behandlats där. Livsmedelskommissionen har emellertid i yttrande
till utskottet den 2 april 1947 avstyrkt förslaget under framhållande av att
kostnaderna för prisombuden i minst lika hög grad som andra kostnader för
kristidsnämndernas administrativa verksamhet äro att hänföra till sådana arbetsuppgifter,
som enligt 1939 års lag äro att anse såsom kommunala krisangelägenheter.
Riksdagen har alltså tillfälle att inom kort taga ställning till denna
fråga. Här vill jag endast anföra, att i den proposition om anslag till bidrag
till kristidsnämndernas verksamhet, som i dagarna förelagts riksdagen, någon
ändring i förevarande hänseende av nu gällande bestämmelser icke föreslås.

.Vidare yttrade

Herr Mattsson: Herr talman! Jag ber att till statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet
få framföra mitt tack för svaret. Jag hade nog
väntat mig en mera positiv inställning från statsrådets sida till den av mig
framställda frågan. Det torde observeras, att min fråga är framställd från
helt andra principiella utgångspunkter än den fråga, som herr Mannerskantz
fick besvarad i första kammaren av dåvarande chefen för folkhushållningsdepartementet
den 19 december förra året. Jag har för min del i min fråga icke
ifrågasatt behovet av en skärpt priskontroll, även om jag är medveten om att
det kan diskuteras, hur långt man på detta område lämpligen bör gå. Vad jag
i min fråga särskilt opponerat mig mot är det sätt, på vilket de centrala krisorganen
påkallat kommunernas medverkan i fråga om den skärpta priskontrollen.

I det av statsrådet åberopade livsmedelskommissionens cirkulär nr 2717 har
i en enda kort mening getts en antydan om varför priskontrollen måste skärpas.
Där säges det nämligen endast: »Den allmänna prisutvecklingen har på
senare tid ställt ökade krav på prisövervakningen.» Sedan kommer ett par sidor
förhållningsorder till kommunerna, och skrivelsen slutar: »Innan kristidsstyrelse
meddelar i detta cirkulär avsedda förordnanden för prisombud skall
styrelsen tillställa priskontrollnämnden uppgift om den nya distriktsindelningen
och de till ombud ifrågasatta personerna. Därvid skall beträffande varje

Nr 23.

Lördagen den 17 maj 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

person lämnas dels en kortfattad redogörelse för vederbörandes kvalifikationer
med angivande av nuvarande eller tidigare sysselsättning, dels uppgift om
ålder och tilltänkt arvode. Förordnande bör icke meddelas, förrän priskontrollnämnden
haft tillfälle att granska de insända uppgifterna och framföra eventuella
erinringar.»

Detta måste bli en ganska vidlyftig apparat. Man bör enligt mitt förmenande
inte behandla kommunerna på detta sätt, när de skola utnyttjas för handhavande
av lokala statliga uppgifter. Att direkta förelägganden gentemot kommunerna
inte behövt förekomma i mer än ett fåtal fall är på intet sätt bevis
för att dylika dekret gillas av den kommunala självstyrelsens företrädare.
Tvärtom tror jag mig kunna säga, att missnöjet i kommunala kretsar är tämligen
utbrett. Man finner sig i vad som bestämmes uppifrån, men det sker med
olust. För den i kommunalt arbete initierade måste det framstå som nödvändigt,
att kommunerna skola i någon mån få medbestämmanderätt i sådana angelägenheter,
som de ha att utföra för statens räkning.

Jag kan icke tycka annat än att livsmedelskommissionen och priskontrollnämnden
tillgripit större våld än nöden krävt, när de så pass långt efter krigets
slut använt sig av maktmedel, som ställts dem i händerna för ett ur olika
synpunkter betydligt mer brydsamt läge. För övrigt: även om man som kommunalman
skulle finna sig till rätta med det ingrepp i den kommunala självbestämmanderätten,
som här gjorts, så måste man ändå ställa sig tvivlande till
åtgärdens berättigande överhuvud taget. Jag tar som exempel min egen hemkommun.
Där ha genom den nya organisationen kostnaderna för prisombudet
i ett slag tolvdubblats. Vi ha tvingats ge ett arvode, som icke står i någon,
rimlig proportion till de arvoden, som utgå till de kommunala förtroendemännen.
Varför, frågar man sig, skall det nya prisombudets arbetsinsats så övervärderas?
Det nya arrangemanget har där hemma väckt berättigat missnöje
och förvåning. Vi tvivla på att priskontrollen skall bli bättre och effektivare.
Prisombudet har nu att sköta sex kommuner med icke mindre än 98 000 hektar
land. Vår kristidsnämnd föreslog det tidigare prisombudet, en mycket kunnig
45 års person med tillgång till motorfordon, som utomordentligt väl känner
till kommunen. Han godkändes inte. Det blev i stället för vår och fem andra
kommuner en pensionerad kriminalkommissarie, en i och för sig präktig person,
som jag personligen känner. Jag förstår bara inte, hur han skall kunna
klara uppgiften i ett så vidsträckt område.

För övrigt fäster man sig vid att man i så stor omfattning till dessa uppgifter
tagit mycket gamla personer, något som torde ha skett efter direkt anvisning
i livsmedelskommissionens nyssnämnda cirkulär. I Älmhults köping
t. ex. på 2 950 invånare har man som prisombud en person, som är över 70 år.
Han har härför ett arvode på 1 200 kronor per år.

Hade verkligen hela denna stora papperskvarn behövt sättas i gång för
landsbygdens vidkommande? Först som sist måste det ändå vara allmänheten,
som skall utöva den verkligt effektiva priskontrollen. På landsbygden, där
vi ha en någorlunda jämn spridning av kooperativa och enskilda affärer, förefaller
det mig som om man skulle ha kunnat gå betydligt enklare till väga.

Kvar står emellertid, att om denna utbyggnad av priskontrollen med kommunernas
hjälp ändå varit betingad av objektiva behov, detta skulle ha kunnat
ske på ett smidigare sätt. De bestämmelser, som kommunerna i detta fall
fått rätta och packa sig efter, bära för övrigt spår av sådan centralbyråkrati,
som man nu litet varstans börjar reagera emot. Jag syftar då på den bestämmelse
i det flera gånger åberopade cirkuläret, som föreskriver att inte ens kristids
styrelserna äga rätt att utan vidare bestämma distriktsindelningen för
prisombuden, och utfärda förordnande för prisombud. Förslagen härom skola
först underställas priskontrollnämnden. År det ändå inte att gå litet för långt?

Lördagen den 17 maj 1947.

Nr 23.

Svar på interpellation. (Forts.)

Jag tycker att kommunerna borde ha kunnat ordna det här. Men skall någon
annan, bestämma, så nog borde kristidsstyrelsen med sin kännedom om länet
ha varit mera kapabel att göra det än någon amanuens uppe i priskontrollnämnden.

Jag hoppas att den omprövning av denna fråga, som statsrådet utlovat, sker
snarast möjligt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 111, i anledning av väckta motioner
om statsbidrag till ett vattenförsörjnings- och avloppsföretag inom Öckerö
kommun.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 112, i anledning av väckta motioner
om anslag till väg Tännäs kyrkby—Tännåns kraftstation.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Larsson i Östersund: Herr talman! Ända till för fem år sedan saknade
hela västra Härjedalen elektriskt ljus. Man hade gjort vissa sonderingar för
att utbygga de närbelägna vattenfall, till vilka det gick väg och som inte lågo
alltför långt ut i ödemarken. Emellertid fann man, att om man skulle kunna få
till stånd ett ordentligt kraftverk för detta område, måste man söka sig ut till
Tännfallet, som ligger i Tännån cirka 12 km från Tännäs by. Det var väglöst
dit ut, men det såg ut som om det skulle ljusna för befolkningen där uppe, ty
efter undersökningar dömde länsstyrelsen 1938, att en ödebygdsväg skulle byggas
genom detta område. Härigenom skulle också ett kraftverk kunna få vägförbindelse.
Emellertid, innan detta företag kom till stånd, inträffade andra
förhållanden, som gjorde att vägen icke kom till utförande. Det fanns inte
medel till att bygga vägen, och vidare hade under mellantiden vägväsendet
förstatligats, så att länsstyrelsen inte på samma sätt som förut hade inflytande
över vägbyggena.

Man hade för avsikt att draga denna ödebygdsväg fram emot Dalarna, och
man hade tänkt sig att Kopparbergs län skulle fortsätta med vägen. Emellertid
synes det, som om denna plan hade skrinlagts, och det är därför osäkert,
huruvida det kan komma till stånd någon särskild ödebygdsväg. Befolkningen
tappade likväl inte modet, utan dels försökte den bilda en förening och skaffa
egna medel, dels hänvände den sig till staten genom länsstyrelsen, och det
anslogs inte mindre än 320 000 kronor för att bygga ett kraftverk i 1''ännån.
Tack vare detta statsanslag kunde också kraftverket komma till stånd.

Nu kan man emellertid fråga sig, hur det var möjligt att ordna transportfrågan
på den över 12 km långa sträcka, som var fullständigt väglös. Det gick
likväl bra med transporterna, tack vare att det under denna tid fanns militärförläggningar
i trakten. Militärbefälet var mycket förstående och lämnade hjälp
till att transportera upp i synnerhet de tunga pjäser, som behövdes vid kraftverksbygget.
Sedermera har också hjälp erhållits för att få till stånd ett distributionsnät,
och för närvarande lämnar kraftverket elektrisk ströin till ett
område lika stort eller till och med större än Malmöhus län. Det är ungefär
*/„ av Härjedalens befolkning, som får lyse och kraft från detta kraftverk. Man
förstår emellertid vilka svårigheter som skulle uppstå, om under sommaren

Motioner om
anslag till väg
Tännäs kyrkby—Tännåns

kraftstation.

Nr 23.

Lördagen den 17 maj 1947.

Motioner om anslag till väg Tännäs kyrkby—Tännåns kraftstation. (Forts.)
någon av de tyngre pjäserna i maskineriet skulle gå sönder eller något annat
mankemang inträffa, med tanke på hur svårt det är att särskilt sommartid taga
sig ut till kraftverket. Vidare har det visat sig mycket svårt att få maskinister
att stanna vid detta kraftverk. De ha funnit isoleringen för trist. De som haft
familjer med barn ha haft svårt att besöka de sina, trots att avståndet varit
endast 12 km. Det har naturligtvis gått bättre på vintern, men höst och vår
har det varit nästan omöjligt. Därför hade man tänkt att kunna få påräkna
statsmakternas välvilliga stöd för att bryta en väg dit ut.

Nu är det ju så, att inte blott kraftverket skulle ha nytta av denna väg.
Mellan Tännäs by och Tänndalssjön ligga cirka 50 skogshemman, och de ha
inte någon väg genom sina skogsskiften. De skulle alltså få en utfarcsväg. På
södra sidan av Tännån ligga också betydande kronoparker. I dessa kronoparker
kan man inte tillgodogöra sig t. ex. skogsavfall, utan det får ruttna
ned, därför att man inte kan forsla fram det. Björk, som ju är omöjlig att flotta,
kan man inte heller taga vara på i dessa trakter.

Ytterligare kan anföras den starka turisttrafik, som vi nu ha. Möjligheterna
för ungdomen att söka sig upp till fjällvärlden skulle bli ännu större genom
denna yäg. I och för sig är det naturligtvis nyttigt att ungdomen får en tids
rekreation och avspänning i fjällvärlden, men det skulle också tillföra landsändan
betydande inkomster. Jag tycker att även den saken utgör ett ganska
starkt skäl för ett bifall.

Nu har statsutskottet sagt, att det inte kan tillstyrka förslaget, därför att
det skulle draga med sig andra konsekvenser. Man säger, att om man nu på
detta sätt skulle pröva ett vägbehov, så skulle man liksom förbigå den ansvariga
myndigheten, nämligen väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som ju efter
hörande av länsnämnderna söker bedöma, i vilken ordning vägarna skola påbörjas
eller färdigställas. Avsikten med denna framställning var emellertid
icke den, att anslaget skulle utgå av vägmedel, utan vi hade hoppats att statsutskottet
skulle finna det möjligt att lämna anslag i annan form. Vi anse, att
detta är ett särfall, ty lika litet som befolkningen där uppe kan bygga kraftverk
med egna medel, lika litet kan den bygga vägar. Det ställs i utsikt att
man skulle kunna erhålla bidrag till vägen, om man hade ekonomisk styrka
att även själv kunna sätta till pengar för att bygga vägen. Alltså, därför att
man inte har möjlighet att själv lämna bidrag, blir man också utan det bidrag,
som staten i annat fall skulle ha lämnat.

Såvitt jag förstår bör statsutskottets syn på denna fråga inte vara avgörande,
ty, som sagt, det gäller inte en väg för att möta bygdens direkta behov utan
det är en väg, som mest tar sikte på att göra det möjligt för bygden att stå i
förbindelse med sitt kraftverk. Dessutom är det ju så, att om vägen finge den
sträckning, som länsstyrelsen hade föreslagit, skulle ju faktiskt 6 å 7 gårdar,
som nu äro väglösa, erhålla vägförbindelse, och man brukar ju, om det är
fråga om tre eller fyra gårdar, se till att det blir en ödebygdsväg.

Jag har intet yrkande, därför att det är ju i denna situation fullständigt
utsiktslöst, men jag vill rikta en varm vädjan till statsutskottet att när detta
ärende återkommer — och det är av den art att det måste återkomma — söka
finna en möjlighet att bistå befolkningen där uppe med denna väg. Det är ett
mycket härdat, anspråkslöst och arbetsamt folk, som det här gäller, och jag
tycker att vi faktiskt ha råd till att vara så generösa, att vi hjälpa befolkningen
i denna isolerade trakt. Det är en uppmuntran som den är värd.

Häruti instämde herr Andersson i Gisselås.

Herr Andersson i Malmö: Herr talman! Jag kan mycket väl förstå den
ärade motionären. Han gör sig till förespråkare för ett ortsintresse, och det

Lördagen den 17 maj 1947.

Nr 23.

Motioner om anslag till väg Tännäs kyrkby—-Tännåns kraftstation. (Forts.)
är gott och väl, men man bör också förstå de synpunkter, som utskottet här har
utvecklat och som i stort sett bygga på väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
skrivelse i frågan.

Då det inte här har ställts något yrkande, skall jag inte bli mångordig. Jag
vill beträffande utskottets yrkande och förslag endast hänvisa till vad utskottet
anfört, och jag skall dessutom hänvisa till den skrivelse, som finns
bifogad utskottsutlåtandet från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, där det dock
anvisas en viss utväg för lösandet av denna fråga.

Jag ber med dessa få ord att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 8.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 113, i anledning av väckt motion Motion om

angående utökning i vissa fall av frikretsarna för landsbygdens telefonabon- lotsning *

nen ter Vlssa fal1 av

nenter. frikretsama

I en inom andra kammaren av herr Hansson i Skediga m. fl. väckt motion f°r tandsbyg(II:
149) hade hemställts, »att riksdagen ville besluta uttala, att en utökning abonnenter''
av frikretsarna omedelbart företages i de fall, där ledningar redan finnas, genom
att telegrafverket övertager nämnda ledningar, oavsett om de ägas av eller
uthyras till abonnenterna av telegrafverket».

Utskottet hemställde, att motionen II: 149 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Telefonväsendet på landsbygden har
vid flerfaldiga tillfällen diskuterats här i riksdagen. Som motivering för sitt
yrkande om avslag på förevarande motion, som avser att skapa bättre telefonförhållanden
för landsbygden, så att de bli någorlunda likvärdiga med städernas,
har statsutskottet helt enkelt skrivit av telegrafverkets yttrande. Om
vi se efter, hur telefonapparaterna äro fördelade mellan städer och landsbygd,
skola vi finna, att det föreligger en alldeles för stor skillnad. I Stockholm
komma på 1 000 invånare 445 telefonapparater. I övriga städer finns
det i medeltal 207 apparater på 1 000 invånare, men på landsbygden är det
blott 96. Vad är då orsaken till detta? Orsaken är att abonnenterna på landsbygden
i stort sett själva få erlägga kostnaden för sina linjer.

De s. k. frikretsarna utgjorde tidigare en kilometer. De utgöra nu två kilometer,
men detta motsvarar inte alls vad som behövs. Det har vid flera tillfällen
hänt, att kostnaderna för installation av telefon på avlägset liggande
gårdar gått upp till 300 och 400 och ända upp till 1 200 kronor. Jag har varit
med om att uppvakta kommunikationsministern i ett fall, då det gällde en
kostnad av 300 kronor utöver inträdesavgiften. Det har tidigare här i riksdagen
anmärkts från stadsrepresentanter, att inträdesavgiften, 100 kronor, är
för hög, men denna kostnad är ju en bagatell mot linjekostnadema på landsbygden.

Vad vi här föreslagit är en utökning av frikretsama, så att det i större
utsträckning skall bli fria linjer mellan växelstationerna och abonnenterna.
För städernas vidkommande är det bara fråga om inträdesavgiften, ty där
behöver man inte betala hyra för ledningen eller ge ut pengar för att få linjen
dragen hem till sig. Dessutom är det ofta just de som bo avlägset som
ha det största behovet av telefon. Jag skall nämna ett enda exempel, en småbrukare
inte långt hemifrån. Hans hustru var sjuk i tbc, och deras fyra barn

Nr 23.

Lördagen den 17 maj 1947.

Motion om utökning i vissa fall av frikretsarna för landsbygdens telefonabonnenter.
(Forts.)

skulle därför undersökas. Han fick gå fyra kilometer för att ringa ock höra
efter, hur det stod till med hustrun och barnen. De voro intagna på landstingets
hem, och såsom familjefader ville han naturligtvis veta, hur det stod
till med dem. Den abonnent, som han gick till, när han skulle ringa, började
klaga över att det blev för många samtal.

Vi måste här i riksdagen försöka sätta oss in litet mer i landsbygdens förhållanden.
När man ser, hur vi anslå miljon efter miljon till befolkningens
bästa åt andra håll, kan man verkligen fråga, varför telegrafstyrelsen gång
på gång avstyrker förslag om förbättring av landsbygdens telefonförhållanden.
Telegrafstyrelsen säger sig inte kunna tillstyrka dessa förslag, därför
att det inte finns material och arbetskraft. Varför skall man skylla på arbetskrafts-
och materialbristen? Linjerna mellan växelstationerna och abonnenterna
äro ju i många fall byggda. Då säger telegrafstyrelsen, att de linjer,
som abonnenterna äga, äro så dåliga, att den inte vill överta dem. Men det
finns tråd och isolatorer, och det är bara fråga om stolplinjens ombyggnad.

Hur vi än vända på frågan, få vi ständigt avslag, när vi framföra landsbygdens
rättvisa krav, men när det är fråga om anslag till städer, då rulla
miljonerna. Eftersom staten har ett telefonmonopol, borde den behandla alla
medborgare lika, men det gör den inte när det gäller landsbygdens krav på
rättvisa, utan landsbygden kommer i en sämre ställning än städer och tätorter.
Jag är säker på att i vartenda samhälle med den väldiga utveckling,
som skett under de sista åren, har man inte ens hunnit komma in i de nya
bostäderna förrän man har både brevlådor och telefon. De behöva bara säga
till telegrafverket, så få de telefon, men när vi år efter år bett att få slippa
betala åtminstone linjehyrorna, då skyller man på att man inte har material
och arbetskraft. Detta tyder på en sådan öppen likgiltighet gentemot landsbygden,
att man inte får förundra sig över att landsbygden avfolkas. Staten,
som skall vara det allmännas rättsorgan och som skall behandla alla medborgare
lika, behandlar landsbygden så brutalt och orättvist, att det verkligen inte
är att förundra sig över denna avfolkning.

Telegrafstyrelsen säger i sitt yttrande, att frikretsarna skola utvidgas men
att detta kommer att ta många år. Ja, detta har jag hört talas om ända sedan
jag kom till riksdagen. Det är nu sjunde året jag är här, och det är samma
visa nu som när jag kom hit, och jag är säker på att man kommer att
använda samma tonart om sju år. Telegrafverket behöver inte göra en ny
skrivelse varje år, utan behöver bara ta fram den gamla texten och använda
den som motivering, och statsutskottet kommer då att godkänna dess
förslag.

Jag tycker det är orättvist av statsutskottet att ställa sig så likgiltigt för
landsbygden som det gör. Vi ha dock på statsutskottets förslag fått anslå
hundratals miljoner åt olika ändamål. Jag vill inte klandra beslut som jag
själv varit med om att fatta, men jag vill på nytt fråga, om det är så märkvärdigt
för Sveriges riksdag att offra 15 miljoner till landsbygden, som
detta skulle kosta, och därigenom skapa litet rättvisa i samhället, när vi anslagit
hundratals miljoner till byggande av flygfält och andra ändamål. Jag
vill vädja till kammarens ledamöter att genom att bifalla motionen ge ett bakslag
åt statsutskottet, som besvärat telegrafstyrelsen gång på gång och som
vänder på samma text, som jag snart kan utantill, därför att jag läst den så
många gånger. Det är nästan så att man skäms över att begära votering,
när det är så få ledamöter bär, men om kammaren inte vill bifalla motionen,
tvingas jag att begära votering, när talmannen ställer propositioner.

Jag är inte nöjd med denna behandling av landsbygden. Man skyller på

Lördagen den 17 maj 1947.

Nr 23.

Motion om utökning i vissa fall av frikretsarna för landsbygdens telefonabonnenter.
(Forts.)

bristen på material och arbetskraft, men ni kunna inte skylla på att det röi
sig om ett alltför stort belopp, ty 15 miljoner, om det nu skulle kosta så
mycket, är ett litet belopp för riksdagen, men det skulle skapa rättvisa åt
landsbygden. När vi häromdagen hade en debatt om en väg i Norrland,
hörde jag en ledamot från stockholmsbänken säga, att det inte lönade sig att
bygga en väg till en viss by, därför att det bara fanns fem grannar och
därför att byn nu höll på att avfolkas. Har man den inställningen till landsbygdens
problem, är det inte att undra på att frikretsarnas utökning kommer
att ta många år. Jag hoppas inte riksdagen låter denna fråga stå oavgjord
år efter år, ty nästa år kommer den i alla fall igen.

Jag ber att få yrka bifall till min motion.

Herr Andersson i Malmö: Herr talman! Jag tycker att herr Hansson i Skediga
var något väl hård mot telegrafstyrelsen och utskottet. De ha inte ställt
sig så hårdhjärtade emot landsbygdens krav som herr Hansson i sitt anförande
lät förmoda.

Vad är det som det här gäller? Motionären har yrkat att riksdagen skulle
besluta att en ökning av frikretsarna omedelbart företas i de fall, där ledningar
redan finnas, genom att telegrafverket övertar nämnda ledningar, oavsett
om de ägas av eller uthyras till abonnenterna av telegrafverket. Således är
det här fråga om att telegrafverket skulle omedelbart övertaga de ledningar,
som icke förhyras av telegrafverket, utan som abonnenterna själva ha anlagt
och underhålla, och detta önskemål har telegrafstyrelsen för sin del inte ansett
sig kunna gå med på. Telegrafstyrelsen har, såsom motionären i sitt anförande
påpekat, anfört att dessa ledningar befinna sig i så dåligt skick, att de först
måste byggas om, innan de kunna rationellt underhållas. Härför fordras mycket
materiel ocli arbetskraft. På s. 13 i utlåtandet talas det om hur mycket materiel
som skulle gå åt, och det är verkligen inga småsmulor.

Men på en punkt ha motionärerna rönt tillmötesgående av telegrafstyrelsen,
kanske utöver vad de själva tänkt sig. Telegrafstyrelsen anför i sitt yttrande
följande — det är återgivet på s. 12 i utlåtandet: »Motionärernas yrkande tar
i första hand sikte på att de nu utgående årliga hyresavgifterna för ledning
utanför de nuvarande frikretsarna skola slopas. Av de i motionen anförda
exemplen på höga kostnader, som befolkningen på landsbygden i vissa fall för
närvarande måste vidkännas för att erhålla telefon, har telegrafstyrelsen emellertid
dragit den slutsatsen, att motionen även avser ett slopande av inträdesavgifterna
för ledning. I själva verket äro nog dessa senare avgifter också

betydligt mera betungande än de årliga hyresavgifterna. —■ --Styrelsen

är därför för sin del beredd att medverka till att de nuvarande inträdes- och
abonnemangsavgifterna för förhyrd huvudledning slopas.» Detta är, så viti
jag förstår, ett rätt stort tillmötesgående från telegrafstyrelsens sida.

Utskottet har för sin del anslutit sig till vad telegrafstyrelsen föreslagit. Det
kan ju kanske sägas, att det i nuvarande läge icke är så lämpligt med eu sådan
förändring, som här är föreslagen, då den ju dock kommer att kosta ett par
miljoner kronor. Men, som sagt, utskottet har i alla fall gått med på saken.
Därför vill jag också, herr talman, yrka bifall till utskottets förslag. Jag tror
icke, att det finns möjligheter att för närvarande komma längre. Riksdagen
beslöt 1946, att mycket stora reformer och förbättringar skulle genomföras
i fråga om tclefonväsendct på landsbygden. Dessa förbättringar kunna icke ske
på en gång. Mycket arbete och materiel erfordras —• vi veta ju alla, hurudant
läget är i det avseendet — och detta gör att det icke går så fort som man möjligen
tänkte sig, då beslutet fattades 1946. Men vi skola hoppas, att tiderna

12 Nr 23. Lördagen den 17 maj 1947.

Motion om utökning i vissa fall av frikretsarna för landsbygdens telefonabonnenter.
(Forts.)

snart förbättras, så att de beslutade åtgärderna skola kunna vidtagas i raskare
takt än som hittills varit möjligt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Det var intressant att höra utskottets
talesman, när han var inne på vad telegrafstyrelsen yttrat. Jag kan icke tänka
mig, att utskottets talesman i verkligheten är så hjärtehård som det föreföll
av hans anförande. Han säger liksom telegrafstyrelsen, att det går åt mycket
materiel och mycket arbetskraft, om telegrafstyrelsen skall övertaga de gamla
linjerna. Men dessa personer ha väl i alla fall sin telefon. De prata icke med sig
själva utan de stå i förbindelse med andra, med läkare o. s. v. Stolpar finnas,
även om de icke äro så fina.

Telegrafstyrelsen framhåller, att man varit så hygglig att man maximerat
kostnaderna för flyttning av de lokala växelstationerna, så att abonnenterna
icke skola behöva betala mer än 15 kronor. Ja, tacka för det! Men det räcker
väl, när de skola hålla linjerna själva. Hur mycket betala ni i Malmö? Ni ha
ingen linjeavgift. Där finns inga sådana kostnader för en telefonabonnent. Vi
äro människor på landsbygden också.

Jag skall inte begära votering, ty det skulle bli ren skandal med votering,
när så många äro borta. Men jag hoppas, att när statsutskottet får att behandla
denna fråga nästa år, utskottet då, eftersom summan inte är så avskräckande,
inte behöver avstyrka en sådan rättvis begäran. Och jag hoppas, att herr
Andersson i Malmö, om han även då är utskottets talesman, vilket jag hoppas,
går med på att det blir telefon på samma villkor som i städerna för dessa
människor på landsbygden, så att rättvisa vederfares dem och de inte endast
få det sämsta möjliga. Människorna tillhöra ju alla samma samhälle och böra
också behandlas lika. Följden av en sådan politik blir ju, att de flytta in till
städerna, så att man inte hinner bygga där, utan det blir portförbud som nu
i Stockholm. År det riktigt att behandla landsbygden så? Jag skall, som sagt,
inte begära votering och rösträkning, men jag hoppas, att frågan skall mogna,
så att landsbygden vederfares rättvisa i något avseende.

Herr Andersson i Malmö: Herr talman! Jag börjar med att upprepa vad
jag nämnde i mitt förra anförande, nämligen att det omdöme herr Hansson
fällt icke endast om statsutskottet och telegrafstyrelsen utan även om riksdagens
beslut i fjol är för hårt, och det är inte heller rättvist. Riksdagen beslöt i
fjol mycket långtgående förbättringar i fråga om telefonväsendet på landsbygden.
Här gäller det realiserande av detta beslut, och det är telegrafstyrelsen,
som skall göra det, och vi önska verkligen alla, att det skall ske så fort som
möjligt. Men jag kan mycket väl förstå, att telegrafstyrelsen inte vill överta
undermåliga ledningar, förrän det finns möjlighet att reparera dem på ett
ordentligt sätt.

Sedan vill jag säga, att vi inte böra göra jämförelser mellan tätorter och
landsbygd i detta sammanhang, ty riksdagen har faktiskt gått in för förbättringar
av telefonförhållandena på landsbygden i mycket hög grad, och i verkligheten
äro inte heller alla tätorter så lyckligt lottade härvidlag.

Jag vill inte förlänga debatten ytterligare utan ber ännu en gång att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till den i
ämnet väckta motionen; och biföll kammaren utskottets hemställan.

Lördagen den 17 maj 1947.

Nr 23.

§ 9.

Herr statsrådet Ericsson avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 265, angående
uppförande av beskickningshus i Canberra.

Denna proposition bordlädes.

§ 10.

Föredrogos vart efter annat:

statsutskottets utlåtande, nr 114, i anledning av väckt motion om byggande
av en fiskehamn vid örnahusen; samt

bankoutskottets utlåtanden:

nr 39, i anledning av väckt motion om ersättning till arbetaren K. E. F.
Eriksson för sjukdom, ådragen under militärtjänstgöring; och

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tjänstepensionsunderlag
för vissa befattningshavare vid polisväsendet.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 11.

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:

nr 115, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till Hennes Kungl. Höghet Hertiginnan av Västerbotten jämte
i ämnet väckt motion;

nr 116, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 117, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till instituten för socialpolitisk och kommunal utbildning och
forskning m. m.;

nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till statsbidrag till undervisningsmateriel vid folk- och småskolor
jämte i ämnet väckta motioner;

nr ll9, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dels fortsatt tillverkning
av syntetiskt gummi m. m., dels ock täckande av vissa förluster på
statens reservförrådsnämnds verksamhet;

nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående medgivande att
ytterligare överskrida viss anslagspost i pensionsstyrelsens avlöningsstat för
budgetåret 1946/47;

nr 121, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till social upplysningsfilm jämte i ämnet väckt motion;

nr 122, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder i syfte
att bereda vissa utländska läkare möjlighet att utöva läkarkonsten inom riket;

nr 123, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss försöksverksamhet
på yrkesmedicinens område;

nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till statens avtalsnämnd;

nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till anskaffning av motorbåtar för tullverket;

nr 126, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad redovisning
av luftfartsfonden m. m.;

Nr 23.

Lördagen den 17 maj 1947.

nr 127, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1946/47 till förvärv av aktier i aktiebolaget
Göteborgs handelsbank m. m.;

nr 128, i anledning av riksdagens år 1946 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli 1945—den 30 juni 1946;

nr 129, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
fastigheter, som förvaltas av försvarets bostadsanskaffningsnämnd, m. m.;

nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;

nr 131, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till avsättning till försäkringsinspektionens fond;

nr 132, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med begäran om bemyndigande
att träffa avtal med Malmö stad angående villkoren för överföring
å Malmö stad av det tryckande registret för staden; och

nr 133, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till riksräkenskapsverket;

andra lagutskottets utlåtande, nr 27, i anledning av väckt motion om förlängd
semester för arbetstagare, som utför arbete, där silikosfara föreligger;

andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 8, i anledning av väckt motion om avskaffande av ordensväsendet m. m.;
och

nr 9, i anledning av väckt motion om inrättande av ett forskningsinstitut
för utförande av opinionsundersökningar; samt

andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 7, över motion om
utredning rörande rationellt ordnande av textil- och beklädnadsindustriens organisation
m. m.

§ 12.

Avlämnades följande motioner i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 235, angående vissa åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen, nämligen
:

nr 449 av herr Thapper m. fl.;
nr 450 av herr Kempe m. fl.; och
nr 451 av herr Vehrsson-Bramstorp m. fl.

Vidare avlämnade fru Möller en av henne undertecknad motion, nr 452, i
anledning av Kungl. Maj;ts proposition, nr 243, angående grunder för ålderdomshemsvårdens
ordnande och utbyggnad m. m.

Samtliga dessa motioner bordlädes.

§ 13.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.51 fm.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 20 maj 1947.

Nr 23.

Tisdagen den 20 maj.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 13 innevarande maj.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Att riksdagsman Karl J. B. Andersson född 29 augusti 1894 som vårdats å
serafimerlasarettets kirurgiska klinik fr. o. m. 23 april 1947 t. o. m. 17 maj
under diagnos: gallsten är i behov av vila i hemmet ytterligare minst t. o. m.
30 juni och under denna tid är oförmögen till arbete, intygas.

Stockholm, serafimerlasarettet den 17 maj 1947.

Gunnar Ekström,

leg. läkare.

Kammaren, som den 23 nästlidna april beviljat herr Andersson i Alfredshem
ledighet från riksdagsgöromålen tills vidare, lade läkarintyget till handlingarna.

§ 3.

Herr statsrådet Weijne avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 267, angående anslag till teckning av ytterligare aktier i Norrbottens
järnverk aktiebolag, m. m.;

nr 268, angående vissa anslag till domstolarna m. m.;

nr 273, angående dispositionen av vissa för budgetåret 1943/44 å kapitalbudgeten
under diverse kapitalfonder anvisade investeringsanslag;

nr 274, med förslag till lag angående upphävande av 61 § 2 mom. lagen
den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården;

nr 276, med förslag till lag angående ändring i stadgan den 21 februari 1941
(nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande; och

nr 277, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 december
1939 (nr 934) om tjänsteplikt, m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 4.

Föredrogs för remiss till utskott Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande Vid remiss av
proposition, nr 263, angående anslag för budgetåret 1947/48 till domkapitlen vropositionen
och stiftsnämnderna m. m. nr 263''

Ordet lämnades därvid på begäran till

Herr Wiberg, som anförde: Herr talman! Tillåt mig knyta några reflexioner
till det faktum, att regeringen.! dagarna liksom också här i dag överlämnat ytterligare
ett antal propositioner till en hårt sysselsatt riksdag. Det är möjligt, att
man på sina håll icke är särskilt förtjust i förnyad diskussion om riksdagens

Nr 23.

Tisdagen den 20 maj 1947.

Vid remiss av propositionen nr 263. (Forts.)
arbetsformer och om förhållandet mellan dessa arbetsformer och regeringens,
men läget är sådant, att det förefaller mig nödvändigt att säga ifrån.

Jag behöver här knappast erinra om de många löften, som vi fått vid olika
tillfällen om förbättrade förhållanden i dessa frågor. Framför allt har riksdagen
förespeglats att det skulle bli möjligt att få Kungl. Maj:ts propositioner
på bordet snabbare än vad vi hittills fått vänja oss vid och att därigenom riksdagens
arbetstid icke bara skulle kunna utnyttjas mera effektivt utan också
dess längd avsevärt förkortas. Vi skulle slippa långa perioder av påtvungen
sysslolöshet i början av året och kunna undvika anhopning av ärenden mot
slutet av en alltför lång vårriksdag. Vi skulle med andra ord komma ifrån det
nuvarande systemet, som innebär, att riksdagen på ett ur många synpunkter
sett skadligt sätt tvingas behandla många viktiga ärenden fram på våren och
sommaren med en hastighet, som omöjliggör tillräckligt grundlig granskning
och handläggning.

I riksdagsordningens § 54 heter det som bekant, att propositionerna vid lagtima
riksdagen böra avlämnas »inom sextio dagar från dess öppnande» och »må
proposition ej senare avlåtas, utan så är, Konungen finner någon under riksdagen
inträffad händelse därtill föranleda eller prövar uppskov med framställningen
lända riket till framtida men».

Detta innebär alltså, att regeringen i stort sett borde ha avlämnat sina propositioner
senast den 12 mars. Vi äro väl emellertid alla ense om att paragrafen
icke är till för att motivera en veritabel köbildning av ministrar med propositioner
framför talmännens bord i kamrarna just vid den nämnda tidpunkten.
Det enda effektiva är ju, att strömmen flyter relativt jämnt redan under riksdagens
första arbetsmånader, så att förslagen kunna behandlas utan hets och
brådska.

Jag har nu gjort en liten undersökning om huru det har gått till i år. I stort
sett torde följande beräkningar vara riktiga. Sedan riksdagen mottagit statsverkspropositionen,
fick den under januari månad ytterligare 25 regeringsförslag.
I februari tillkommo 50 propositioner •— alltså sammanlagt 75. Sedan började
vad som enligt riksdagsordningen åtminstone borde vara slutspurten. Från den
1 till och med den 12 mars överlämnade regeringen icke mindre än 111 propositioner
— långt flera än man hunnit med under alla de föregående riksdagsveckorna!
Enbart den 11 och 12 mars fingo vi mottaga 71 propositioner.

Låt oss dröja ett ögonblick inför dessa siffror! De giva stöd åt uppfattningen,
att utskotten även i år varit till stor del arbetslösa under den tidigare delen
av riksdagen. Jag hänvisar då icke bara till disproportionen mellan å ena sidan
antalet propositioner från januari och februari och å andra sidan antalet från de
två första marsveckorna. Jag åsyftar också att många av de propositioner, som
vi ha erhållit tidigt, höra till de mindre viktiga eller omfattande. I själva
verket är det egentligen bara stats- och jordbruksutskotten och i viss mån
kanske konstitutionsutskottet, som varit ordentligt sysselsatta före den ordinarie
propositionstidens utgång, medan de andra upplevt en tid av relativt stilla
frid.

Huru har det då gått till efter den 12 mars? Har den strida strömmen av
kungliga förslag sinat och förbättringar i riksdagens arbetsförhållanden därmed
åstadkommits? Den karga verkligheten giver oss ett bistert svar på frågan.
Mellan den 12 mars och den 17 maj ha ytterligare 80 propositioner överlämnats!
Och ändå är detta icke slutet! Man överdriver säkert icke, om man antager,
att regeringen kommer att framlägga ytterligare ganska många propositioner, ja
jag vågar gissa, att vi ha att vänta ett 30-tal, enligt uppgift sannolikt betydligt
flera.

Det är intressant att jämföra dessa siffror med uppgifterna i den preliminära

Tisdagen den 20 maj 1947.

Nr 23.

Vid remiss av propositionen nr 263. (Forts.)
förteckningen från denna riksdags början över kommande propositioner. Som
bekant innehåller förteckningen uppgifter om antalet från respektive departementschefer
väntade förslag och om tiden för deras framläggande. Enligt denna
plan skulle, såvitt jag kunnat finna, ett maximum av cirka 70 propositioner
-—- redan detta ett betänkligt högt tal -—- överlämnas efter den 12 mars. Siffran
är dock i mina beräkningar väl hög, eftersom den innesluter även sådana propositioner,
som regeringen vid riksdagens början icke med säkerhet ville utlova
— de hörde alltså till »de eventuella» i planen, och åtskilliga av dem komma
kanske icke alls att framläggas i år. Detta är dock mindre väsentligt. Vad som
intresserar är, att riksdagen redan nu fått mottaga ett större antal propositioner
efter den 12 mars än vad departementscheferna planerade vid årets början.
Och jag är övertygad om att vi — då vi nå riksdagens slut — komma att finna
att vi efter den ordinarie propositionstidens utgång fått mottaga ungefär dubbelt
så många förslag som regeringen ursprungligen hade tänkt sig.

Detta måste betyda, att inga väsentliga förbättringar uppnås i fråga om
riksdagens arbetsformer. Regeringen har misslyckats med sin uppgift att rationalisera.
Den planhushållar tydligen varken med sin egen eller riksdagens tid
och arbetskraft. Jag finner detta beklagligt. De riksdagsmän, som icke gjort
politiken till sitt yrke, som ha andra sysselsättningar att sköta och som behållit
sina mandat i förhoppning om en rationell och effektiv organisation av arbetet
i detta hus, motse nu med oro och olust utskottssammanträden och plena långt in
i juli eller kanske rent av in i augusti.

Jag tror att vi måste säga ifrån, att det icke kan fortsätta på detta sätt år
efter år. Det är hög tid att väsentliga förbättringar ske. Om man granskar den
väldiga massan av årets propositioner, finner man, att många av dem borde ha
framlagts tidigare och att andra kunde hava uppskjutits. Den 25 april framlade
regeringen t. ex. propositionen om vedförsörjningens tryggande. Hade det icke
varit skäl att komma med detta förslag redan vid sessionens början? Riksdagen
borde för folkförsörjningens skull för länge sedan ha tagit ståndpunkt i den
frågan. Och är det verkligen nödvändigt och rationellt att framlägga förslag
om prisregleringslag först efter propositionstidens slut? Eller är det nödvändigt
att låta årets riksdag taga ståndpunkt till planen att inköpa Bergslagsbanan?
Här få vi ju i själva verket propositionen, innan staten ännu fullföljt
sina förhandlingar med Göteborgs stad! Jag skulle tro, att ingen på allvar kan
göra gällande, att Bergslagsbanan skadas av att drivas i nuvarande regi ännu
ett år — kanske snarare tvärtom. Icke heller kan man påstå, att vårt land —
för att nu citera riksdagsordningen — skulle lida »framtida men» av en sådan
tågordning.

Herr talman! Detta är — som jag ser på dessa frågor — endast ett par exempel
bland de många. Regeringen utsätter sig för en hård och berättigad
kritik både här i kamrarna och ute i landet, om den icke bättre planerar sitt
eget arbete — och underlättar riksdagens. Här finns verkligen ett sällsynt tillfälle
att taga begreppet statlig planhushållning på blodigt allvar.

,Jag skulle också gärna vilja tillägga några ord beträffande en eventuell höstriksdag
i år. Det har redan ryktats om att en höstsession vore oundgänglig, och
jag för mitt vidkommande förstår också detta till fullo. Vi leva i en tid, som
präglas av exceptionella förhållanden och som företer många drag fullt jämförbara
med den tid, då kriget ännu rasade. Den ekonomiska utvecklingen har som
bekant ingalunda dessa sista år ■— kanske icke heller dessa sista månader —-varit tillfredsställande. Åtskilliga ingripande åtgärder torde komma att få
vidtagas. Det bästa beviset för vanskligheten i det nuvarande läget torde väl
vara den rundabordskonferens, som regeringen till sist ansett sig böra ordna.
Även under det senare halvåret torde en mångfald betydelsefulla problem bliva

Andra hammarens protokoll 1947. Nr &V. 2

Nr 23.

Tisdagen den 20 maj 1947.

Vid remiss av propositionen nr 263. (Forts.)
aktuella. I de brytningstider, som vi gå till mötes, kan enligt mitt sätt att se
oppositionen oj heller detta år undgå, att vilja komma till tals med regeringen
under en höstriksdag, även om det är fullkomligt riktigt, att en sådan kommer
att medföra många uppoffringar för de enskilda riksdagsledamöterna. Säkerligen
finnes det också måinga frågor, beträffande vilka regeringen under
höstens lopp vill stå i kontakt med riksdagen. Om emellertid regeringen har
gjort klart för sig, att en höstriksdag är ej endast oundgänglig detta år utan
också önskvärd på ett helt annat sätt än under normala tider, borde detta också
hava inverkat på regeringens beslut i fråga om åtskilliga propositioner, som nu
föreläggas vårriksdagen. Blir det höstriksdag, borde i åtskilliga fall avgörandena
ej behöva forceras fram någon gång mitt i sommaren. Det vore också värdefullt
om regeringen inom kort ville lämna ett besked beträffande dess inställning
till frågan om en höstriksdag.

Vidare yttrades ej. Propositionen hänvisades till statsutskottet, dit jämväl
det i anledning av densamma avgivna yttrandet skulle överlämnas.

Härefter föredrogos var för sig och hänvisades till statsutskottet följande på
bordet liggande propositioner, nämligen

nr 265, angående uppförande av beskickningshus i Canberra;
nr 269, angående vissa anslag till skolor tillhörande barna- och ungdomsvården; nr

270, angående anslag till statens utlänningskommission m. m.;
nr 271, angående anslag till jordbrukets byggnadsstudiekommitté;
nr 272, angående vissa anslag till universiteten och den medicinska undervisningen
m. m. ;

nr 275, angående närmast erforderliga åtgärder för tillgodoseende av Sveriges
behov av matematikmaskiner; och

nr 278, angående anslag till civilförsvaret för budgetåret 1947/48.

§ 5.

Föredrogos var efter annan och remitterades till statsutskottet följande å kammarens
bord vilande motioner, nämligen:
nr 449 av herr Thapper m. fl.;
nr 450 av herr Kempe m. fl.:
nr 451 av herr Pehrsson-Bramstorp m. fl.; och
nr 452 av fru Möller.

§ 6.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 115—133, andra
lagutskottets utlåtande nr 27, andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden
nr 8 och 9 samt andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande
nr 7.

§ 7.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Kyling, som yttrade: Herr talman! Jag tillåter mig hemställa, att kammaren
måtte besluta, att motionstiden i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 272, angående vissa anslag till universiteten och den medicinska undervisningen
m. m. skall utsträckas till det sammanträde, som infaller näst efter tjugo
dagar från propositionens avlämnande.

Såsom motivering för denna min hemställan vill jag framhålla, att denna

Tisdagen den 20 maj 1947.

Nr 23.

proposition avlämnades i kammaren förra lördagen och då troligen förelåg endast
i korrektur. Enligt meddelande från tryckeriexpeditionen kan propositionen
icke utdelas till kammarens ledamöter förrän tidigast torsdag eller fredag.
Om jag till detta beklagliga förhållande lägger att aktstycket lär omfatta
omkring 500 sidor och att det rör synnerligen betydelsefulla frågor, som
de enskilda riksdagsmännen i detta fall skulle få taga del av under endast
fem dagar före den ordinarie motionstidens utgång, anser jag att det finns
mycket goda skäl för en hemställan om utsträckt motionstid.

Denna hemställan bifölls.

§ 8.

Avlämnades följande motioner i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr
235, angående vissa åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen, nämligen
nr 453 av herr Hemsson i Skediga m. fl.;
nr 454 av herr Hansson i Skegrie;
nr 455 av herr Larsson i Stockholm m. fl.;
nr 456 av herr Svedrnan m. fl.;
nr 457 av herr Severin i Gävle ni. fl.; och
nr 458 av herr Larsson i Östersund m. fl.

Vidare avlämnades följande motioner i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 242, angående förvärv av aktier i Bergslagernas med flera järnvägsaktiebolag,
nämligen

nr 459 av herr von Friesen m. fl.;
nr 460 av herr Dickson m. fl.; och
nr 461 av herr Holmström m.. fl.

Slutligen avlämnades följande motioner, nämligen av:

herr Johansson i Stockholm m. fl., nr 462, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 248, angående omorganisation av djurgårdskommissionen m. m
och

herr Rubhestad, nr 463, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 250,
angående fortsatt subventionering av införseln av vissa varor m. m.

Samtliga dessa motioner bordlädes.

§ 9-

Ordet lämnades på begäran till '' Interpellation.

Herr Karlsson i Stuvsta, som yttrade: Herr talman! Syftet med den vid 1945
års höstriksdag antagna lagen om tillståndstvång vid köp av jordbruksfastighet
angavs vid lagens tillkomst vara att bevara jordbruksjorden i den jordbruksutövande
befolkningens hand. Behovet av en sådan lagstiftning motiverades
med att vanliga jordbrukare, som endast kunna erbjuda ett pris för en jordbruksfastighet
som möjliggör skälig utkomst och förräntning på nedlagt kapital, utsättas
för en ojämn konkurrens om köpetillfällena från kapitalstarka personer
utanför jordbruket, vilka förvärva jordbruk av annan anledning än att där
bereda sig utkomst. Tidigare legitim rätt att förvärva jordbruk som objekt för
kapitalplacering, för att skövla befintliga skogstillgångar eller för sommarnöjesändamål
åsidosattes genom detta ingrepp i den fria handeln med jord.

Genom lagstiftningen fastslogs jordbruksutövarnas prioritetsrätt till förvärv
av ledig jordbruksjord.

Emellertid står alltjämt frågan öppen angående den betydande del av svensk
jordbruksjord, som redan äges av fysiska och juridiska personer utanför kretsen

Nr 23.

Tisdagen den 20 maj 1947.

Interpellation. (Forts.)

av jordbruksnäringens utövare. I viss mån kan detta problem anses ha blivit
föremål för behandling genom regeringsförslaget till innevarande års riksdag
om utvidgandet av expropriationslagen med syfte att möjliggöra expropriation
av jord och skog för förstärkning av ofullständiga jordbruk. Genom förslaget om
att expropriation för detta ändamål av hel fastighet med jordbruk må kunna
ske om denna »tillhör bolag, förening, stiftelse eller fideikommiss eller äges av
enskild person, vilken icke är mantalsskriven å fastigheten eller å fastighet,
som är i sambruk med densamma, och uppenbarligen besitter fastigheten av
annan anledning än att bereda sig sin huvudsakliga utkomst av jordbruket»,
har i statens jordpolitik principiellt fastslagits de egentliga jordbruksutövarnas
prioritetsrätt till jämväl sådan jord och skogsmark som äges av andra än jordbrukarna
och som behövs för att bereda mindre jordbrukare en bättre försörjning.

Aven för fiskerinäringens utövare är problemet synnerligen aktuellt att bevara
befintliga försörjningsmöjligheter och förbättra dessa. Särskilt i Stockholms
läns skärgård ha kapitalstarka personer från Stockholm och andra håll
förvärvat betydande områden, huvudsakligen för sommarnöjesändamål, och
till priser som äro oöverkomliga för dem som ha sin huvudsakliga utkomst av
fiske. Följden har blivit att betydande delar av skärgården avstängts för fiskerinäringens
utövare och avfolkats på bofast fiskar- och övlig kustbefolkning.

Som ett typiskt exempel kan anföras Yillinge skärgård utanför Ornö. Å ön
Villinge funnos tidigare 2 arrendegårdar om vardera 15 tunnland åker. Varje
arrendator hade 7—8 kor, häst och ungdjur. Tillsammans med fisket gåvo gårdarna
en god försörjning. Då ön 1924 övergick i direktör Erik Åkerlunds ägo
uppsades omedelbart ar ren datorerna efter 20-årigt arrende. De goda fiskevattnen
reserverades för ägarens nöjesfiske, och jordområdena förvandlades till
jaktmark.

Ett annat exempel på hur personer ur den stockholmska storfinansen lagt
under sig Stockholms läns. skärgård och raserat skärgårdens näringsliv är Bullerö
jämte angränsande delar av Nämdö skärgård, som förvärvats av ingenjör
Torsten Kreuger. Hans område omfattar inte mindre än 400 stycken holmar,
klippor och skär. Småställen med kombinerat jordbruk och fiske ha efter hand
avfolkats genom ägarens försorg.

Tidigare möjligheter att arrendera skärgårdsställen med jordbruk samt
fiskevatten ha väsentligt inskränkts i samband med rikemännens ökade intresse
för fridlysta jaktmarker och fiskevatten för nöjesfiske. Sämst ställt är
det givetvis för dem av yrkesfiskarna, som icke ha egna markområden utan
måste lita till öppna havet eller eventuella kronoområden. De varken få eller
kunna köpa »direktörernas» öar otih fiskevatten, och de få som regel inte heller
arrendera dem. Även om 1945 års lagstiftning också gäller skärgården, där de
flesta fastigheter torde vara att hänföra till jordbruksfastigheter, är den likväl
av begränsad betydelse på grund av att så betydande delar av denna redan övergått
i andras händer än den bofasta kustbefolkningens, vartill kommer att
lagen endast gäller fastigheter med minst 5 000 kronors taxeringsvärde.

Det synes mig motiverat att denna fråga upptages till behandling i samband
med att frågan nu uppstår om att bättre trygga fiskarbefolkningens försörjningsmöjligheter.
De redan föreliggande utredningsförslagen angående fiskerinäringens
efterkrigsproblem samt den prisreglerande verksamheten på fiskets
område beröra väsentliga delar av denna närings frågekomplex. Likaså betänkandet
angående fiskets administration m. m., som med förslaget om inrättandet
av en fisker istyrelse avser att. statsmakterna böra ägna fiskerinäringen större
uppmärksamhet. Fiskerättssakkunnigas väntade förslag torde också bli av stor
betydelse. Icke desto mindre torde ovan berörda problem om förstärkning av

Tisdagen den 20 maj 1947.

Nr 23.

Interpellation. (Forts.)

försörjningsmöjligheterna för fiskets utövare i fråga om tillgång till fiskevatten.
särskilt för Stockholms läns skärgård, ligga utanför berörda utredningars
frågeställningar och vara av den art och betydelse att det förtjänar utredas
i särskilt sammanhang och inte bara i den begränsade omfattning som eventuellt
sker genom pågående utredning om revision av gällande fiskerättslagstiftning.

Denna fråga torde nämligen icke kunna tillfredsställande lösas genom en
revision av fiskerilagstiftningen. Det synes vara obilligt gentemot de ägare av
stränder och fiskevatten, som själva ha sin försörjning av fiske eller jordbruk i
förening med fiske, att göra fiskerätten helt fri och obunden av strandrätt. Enda
utvägen synes vara att utvidga gällande expropriationslagstiftnings bestämmelser
i fråga om sådan markegendom och fiskerätt i skärgården, som äges av
andra än den bofasta kustbefolkningen, och av annan anledning än att bereda
innehavaren sin huvudsakliga utkomst av fiske och därmed sammanhängande
näringsfång, för att möjliggöra expropriation av sådan egendom i syfte att
förstärka fiskarbefolkningens utkomstmöjligheter.

En sådan ändring av expropriationslagstiftningen kan inte. enligt min mening,
i princip anses gå längre än de föreslagna ändringarna i denna lagstiftning
i fråga om rätten till expropriation av jord och skog för förstärkning av ofullständiga
jordbruk. Däremot synes böra prövas vilket som är mest ändamålsenligt
för näringen i fråga, om exproprierat område jämte fiskerätt bör övergå, i varje
fall generellt, i enskild fiskares ägo eller i statens och utarrenderas till näringsutövare
på betryggande villkor eller på annat sätt göras tillgängligt.

Då ovannämnda spörsmål också i viss mån berörts i en utredning angående
förefintligheten av holmar, klippor och skär av krono natur inom Sotholms härad,
Stockholms län — som företagits av kungl. kammarkollegiet enligt Kungl.
Maj:ts beslut den 18 sept. 1942 och färdigställts i juli 1946 — vore av intresse
att få veta om detta spörsmål varit föremål för Kungl. Maj:ts övervägande. Av
utredningen ifrågasatt möjlighet till expropriation av mark för fiskarbefolkningens
behov för att uppsätta fiskebodar m. m. liksom utredningens, visserligen
mera tveksamt hållna, förslag om att i åtminstone vissa fall genom laga
dom söka fastställa kronans rätt till vissa områden i skärgården, har veterligen
icke föranlett några åtgärder från Kungl. Maj:ts sida.

Expropriation av mark och fiskevatten för att förstärka fiskarbefolkningens
utkomstmöjligheter behöver, enligt min mening, icke förorsaka konflikt med
de fritidsintressen i skärgården som rimligen böra tillerkännas stockholmsområdets
stora befolkning. För närvarande är även den stora massan av Stockholms
och omgivande orters befolkning avstängd från att på något sätt kunna utnyttja
stora delar av skärgården för fritidssysselsättning. De kapitalstarka personer,
som förvärvat dessa områden, ha utestängt det stora flertalet med skyltar »Privat
område», »Tillträde förbjudet» och »Ankring förbjuden». Samtidigt bedrives en
hejdlös spekulation med tomter för sportstugor m. m. Monopoliseringen av de
bästa områdena har också blivit ett geschäft till skada för både kustbefolkningen
och den arbetande befolkningen i Stockholm med förorter. Ätt vissa
markområden och vatten utnyttjas av stockholmsområdets befolkning för fritidsändamål
behöver självfallet inte inkräkta på fiskerinäringens utövande om
en rättmätig avvägning av dessa intressen kommer till stånd.

Med stöd av ovanstående anhåller jag om andra kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet få framställa följande frågor: 1.

År statsrådet i tillfälle meddela kammaren om åtgärder övervägts och
planerats i anledning av kungl. kammarkollegiets utredning angående förefintligheten
av holmar, klippor och skär av krono natur, vilka icke höra till något
visst hemman, inom Sotholms härad, Stockholms län?

Nr 23.

Tisdagen den 20 maj 1947.

Interpellation. (Forts.)

2. Har statsrådet för avsikt att i samband härmed pröva frågan om en
utvidgning av gällande expropriationslagstiftning i syfte att möjliggöra expropriation
av markområden och fiskevatten av ägare, som uppenbarligen besitter
sådan egendom av annan anledning än att därav bereda sig sin huvudsakliga
utkomst, för att därigenom möjliggöra en förstärkning av fiskarbefolkningens
utkomstmöjligheter?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1947/48 under tionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 11, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1947/48 under elfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde; nr

208, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till svenska uppfinnarkontoret;

nr 209, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående organisationen
av statens isbrytarverksamhet jämte i ämnet väckt motion;

nr 220, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till statens
institut för folkhälsan för budgetåret 1947/48;

nr 221, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till centrala
sjukvårdsberedningen: avlöningar m. m.;

nr 222, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen
avser folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde;

nr 223, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde;

nr 224, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående uppdelning av
professuren i radioteknik vid Chalmers tekniska högskola;

nr 225, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa anslag till
de tekniska högskolorna;

nr 226, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till konstfackskolan m. m.;

nr 227, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till statens
bakteriologiska, rättskemiska och farmacevtiska laboratorier;

nr 231, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till uppförande
eller inrättande av barnhem;

nr 232, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag
till barnmorskeläroanstalterna;

nr 233, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande av
tjänstebostad åt landsfiskalen i Föllinge distrikt;

nr 234, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inlösen av två
fastigheter i Fjällbacka municipalsamhälle;

Tisdagen den 20 maj 1947.

Nr 23.

nr 235, i anledning av Kungl. Maj.ds proposition angående anslag till Folkbokföringen:
Viss tillfällig personal vid länsstyrelserna m. m. för budgetåret
1947/48;

nr 236, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret 1947/48 a kapitalbudgeten, i vad
avser justitiedepartementets verksamhetsområde;

nr 237, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å k ap i tal bud geten för budgetåret 1947/48, i vad
avser det nya socialdepartementets verksamhetsområde;

nr 238, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1947/48, i vad
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde;

nr 239, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret 1947/48 å kapitalbudgeten, i vad
avser finansdepartementets verksamhetsområde;

nr 240, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om inköp av inventarier m. m. för fångkolonier; och

nr 241, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till den
sociala hemhjälpsverksamheten jämte i ämnet väckta motioner; samt

från första lagutskottet:

nr 215, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 2 § lagen den 26 maj 1933 (nr 229) angående blodundersökning
i mål om barn utom äktenskap;

nr 216, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 och 6 §§ lagen den 14 juni 1917 (nr 377) om
äktenskaplig börd, m. m.;

nr 217, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 3 §§ lagen den 19 maj 1944 (nr 215) om eftergift
av åtal mot vissa underåriga;

nr 218, i anledning av väckt motion om upphävande av den på intemeringsnämnden
enligt 6 § första stycket lagen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt
ankommande förhandsprövningen; och

nr 219, i anledning av väckta motioner om inrättande av lokala utskrivningsnämnder
vid sinnessjukhusen.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 202, om fria järnvägsresor för barn under sex år;

nr 203, om vidgat nordiskt samarbete inom utredningsväsendet och den offentliga
förvaltningen;

nr 204, om utredning angående järn vägsnämnder; och

nr 205, angående avgiftsfri konfirmationsundervisning genom skolornas försorg.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.30 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 23.

Onsdagen den 21 maj 1947.

Onsdagen den 21 maj.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Justerades protokollet för den 14 innevarande maj.

§ 2.

Herr talmannen meddelade att fru Humla, som vid kammarens sammanträde
den 23 näst-lidna april med läkarintyg styrkt sig från och med den 21 i samma
månad tills vidare vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen, denna dag
åter intagit sin plats i kammaren.

§ 3.

Svar på Herr talmannen lämnade på begäran ordet till
interpellation.

Hans excellens herr statsministern Erlander, som anförde: I en med andra
kammarens tillstånd framställd interpellation har herr Liedberg berört vissa
frågor rörande användningen av arbetskraft för det allmännas, företrädesvis
statens behov.

Den i interpellationen framställda första frågan lyder:

Vill regeringen snarast möjligt lämna en redogörelse för riksdagen ej mindre
om antalet tjänstemän och anställda -—• ordinarie, extra och tillfälliga -— i
statsförvaltningen vid slutet av år 1938 än även om den ökning av personalbeståndet
som skett intill utgången av år 1946 dels inom den egentliga statsförvaltningen,
dels till följd av krisförvaltningen och dels i samband med
statliga utredningar och därmed jämförbara arbetsuppgifter?

Den statliga personalstatistiken har först på senaste tid blivit så organiserad,
att den ger tillfälle till en allmän, mera ingående överblick över förskjutningarna
i antalet statsanställda. Den personalstatistik, som riksräkenskapsverket
utarbetar i enlighet med nu gällande grunder, går inte längre tillbaka
än till årsskiftet 1943/44 och ger följaktligen inga jämförelsepunkter från tiden
före kriget.

Riksräkenskapsverkets senaste sammanställning avser läget vid ingången
av år 1946. Den utvisar en totalsumma av 252 000 heltidsanställda tjänstemän
och arbetare inom den egentliga statsförvaltningen, de statliga bolagen sålunda
icke medräknade. Någon därmed jämförlig siffra för tiden närmast före
kriget finnes som nämnts inte tillgänglig. Emellertid kan man med ledning av
riksförsäkringsanstaltens statistiska material kombinerat med vissa andra uppgifter
våga sig på, en approximativ uppskattning och kommer därvid till att
antalet statsanställda år 1938 torde ha varit i runt tal 150 000 eller sålunda
att antalet från tiden före kriget vuxit med omkring 100 000.

Det är inte möjligt att ge en detaljerad bild av tillväxtens fördelning på
olika förvaltningsområden och dess reella betydelse ur arbetsmarknadssynpunkt
utan att tillgripa mycket tidsödande specialundersökningar i förening
med en ingående analys av därvid framkommande resultat. Jag torde därför
få inskränka mig till att ange några huvuddrag i utvecklingen, skisserade med
ledning av tillgängliga, mycket ofullständiga statistiska uppgifter.

Onsdagen den 21 maj 1947.

Nr 23.

Svar på interpellation. (Forts.)

Enligt uppgifter från affärsverken ökade personalen vid dessa verk under
åren 1938—1946 med i runt tal 40 000, därav ca 11 000 tillhörande statsövertagna
enskilda järnvägar. Ökningen av försvarets fast anställda personal under
samma tid synes kunna uppskattas till ungefär 30 000. Vägväsendets förstatligande
har tillfört staten ca 12 000 anställda. En icke obetydlig del av ökningen
kommer på krisförvaltningen, vars personal vid början av år 1946 uppgick
till närmare 3 000. Återstoden av ökningen fördelar sig på ett flertal områden.
Som exempel må nämnas förstatligandet av arbetsförmedlingen m. m., som tillfört
staten över 2 500 anställda, räknat per den 1 januari 1946, och vidare det
statliga sjukhusväsendets tillväxt och utvecklingen av skolväsendet, innefattande
bl. a. statsövertagande av ett antal kommunala skolor. Som synes representera
ökningarna till en del inte några nya behov av arbetskraft utan
återspegla endast en överflyttning av arbetsuppgifter till staten från enskilda
och från kommunerna.

För att ytterligare något illustrera storleksordningen och innebörden av de
förskjutningar i personalbeståndet, varom här är fråga, torde jag få nämna
några siffror ur riksräkenskapsverkets statistik för åren 1944 och 1946. Antalet
statsanställda var vid början av dessa två år praktiskt taget detsamma,
omkring 252 000. Mellan de två tidpunkterna hade emellertid affärsverkens
personal ökat med nära 10 000, medan försvarets fasta personal minskat med
drygt 10 000. Inom allmänna civilförvaltningen hade antalet tjänstemän ökat
med 2 700 men antalet arbetare minskat med 1 400. Av ökningen av antalet
tjänstemän inom allmänna civilförvaltningen kommo ca 1 000 på olika förförvaltningsgrenar
under kommunikationsdepartementet, 700 på sjukhus- och
skolväsende och 500 på länsstyrelserna.

Vad angår utredningsväsendet, som särskilt beröres i interpellationen, bedrivas
som bekant de statliga utredningarna dels inom ämbetsverken som en
del av dessas arbetsuppgifter och dels genom särskilda sakkunnigberedningar.
Även i sistnämnda del utföres utredningsarbetet i stor utsträckning av personal
från verken, med eller utan ledighet från den egentliga verkstjänsten. Antalet
tjänstemän som äro anställda uteslutande för kommittéarbete är därför
obetydligt. Några närmare uppgifter om antalet föreligga inte och kunna, vad
angår tiden före kriget, ej heller anskaffas utan mycket tidsödande undersökningar.

Interpellantens andra fråga lyder:

Räknar regeringen med att till följd av fattade beslut eller ifrågasatta nya
åtgärder från statsmakternas sida det allmännas — och därvid främst statens
—• anspråk på arbetskraft kommer att ytterligare ökas under de två
närmaste åren och, i så fall, med huru stort ungefärligt antal befattningshavare? Såsom

av det förut anförda framgår röra sig de stora förskjutningarna i
statsverkets behov av arbetskraft på kommunikationsväsendets och försvarets
områden. Inom kommunikations verken äro växlingarna i stort sett oberoende
av särskilda beslut eller åtgärder från statsmakternas sida. Att järnvägsförstatligandet
tillför statsverket nya personalkadrer innebär ju inte> att nya behov
av arbetskraft uppkomma. De efter krigsslutet höjda anslagen till vägväsendet
innebära visserligen ökade anspråk på arbetskraft, men frågan när
och i vad män dessa anspråk skola tillgodoses är inte avgjord i och med anslagsbeviljandet.
Att här föreligger ett arbetsmarknadsproblem av betydenhet
framgår av att antalet anställda vid vägväsendet enligt senaste siffror, avseende
1 juli 1946, utgjorde ca 12 000, medan antalet omedelbart före kriget
utgjorde ca 24 000.

Vad beträffar försvaret kan jag med hänsyn till pågående utredningar inte

Nr 23.

Onsdagen den 21 maj 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

nu yttra mig närmare om de ökningar eller minskningar i personalbehovet
som kunna komma i fråga för de närmaste åren. Nämnas må likväl att förslag
föreligger om en särskild omreglering av manskapslönerna med syfte
bland annat att stimulera rekryteringen. Såvitt jag vet vill man från de militära
myndigheternas sida räkna med en ökning av denna rekrytering med
några hundratal för det närmaste året.

Bland de beslut som föranleda ökat personalbehov inom allmänna civilförvaltningen
är först att nämna rättegångsreformen, som såvitt man nu kan
se kräver omkring ett hundratal nyanställda. Inom det hittillsvarande socialdepartementets
område får man — om man bortser från den utökning av sjukvårdspersonalen
som torde bli erforderlig framför allt till följd av den planerade
utbyggnaden av vårt sjukhusväsende — räkna med ett antal relativt begränsade
förskjutningar resulterande i en nettoökning med 300 ä 400 anställuingshavare.
Inom åttonde huvudtiteln kan man beräkna en ökning med ett
par hundra befattningshavare, hänförlig främst till universiteten. Folkskoleväsendet
är ju visserligen icke statligt men kanske bör nämnas i detta sammanhang.
Det beräknas att ett stort antal nya folk- och småskollärartjänster
behövas de närmaste åren givetvis främst till följd av övergången till 7 :e skolåret
och nativitetsökningen. Sålunda beräknas antalet behövliga nya lärartjänster
för läsåren 1947/48 och 1948/49 till omkring 1 500. Lantmäteriväsendets
omorganisation och jordbrukets rationalisering jämte en del smärre organisationsändringar
på jordbrukets område innebära en personalökning som
torde kunna uppskattas till drygt 500. Det bör emellertid anmärkas att anförda
siffror till en del vila på rätt osäkra beräkningar.

Interpellanten frågar slutligen för det tredje:

Är regeringen beredd att genom så kraftiga nedskärningar som möjligt av
antalet statsanställda tjänstemän ställa personal till förfogande för produktiva
uppgifter?

Denna fråga ger mig anledning erinra att man vid budgetbehandlingen under
de senaste åren prövat anslagsbehoven med hänsyn ständigt tagen till den
rådande bristen på arbetskraft. Vad angår statens investeringar ha särskildaåtgärder
vidtagits i syfte att infoga dessa i en för allmän och enskild investeringsverksamhet
gemensam ram. Genom för ändamålet inrättade organ bedrives
en fortlöpande rationaliseringsverksamhet för att spara arbetskraft inom
statsförvaltningens olika delar.

Någon personalbesparing av betydenhet som går härutöver torde knappast
kunna tänkas utan en nedskärning av själva statsverksamhetens omfattning
eller nedsättning av dess effektivitet. Om interpellanten med sin fråga åsyftar
en översyn av budgeten i sådant syfte — d. v. s. en allmän besparingsaktion
av den typ som företogs under kriget —- vill jag svara att regeringen inte
överväger något initiativ i den riktningen. Däremot har regeringen sin uppmärksamhet
riktad på möjligheterna att genom förenklingar och rationaliseringar
i förvaltningsapparaten åstadkomma möjliga besparingar och är givetvis
beredd att till saklig prövning upptaga konkreta förslag till besparingsåtgärder
likaväl som andra uppslag som kunna bli resultatet av pågående
överläggningar om den ekonomiska politiken eller av den allmänna diskussionen
i detta ämne.

Härefter yttrade:

Herr Liedberg: Herr talman! Jag ber att till hans excellens herr statsministern
få framföra mitt tack för svaret, som ju innehöll en hel del av intresse.
På grund av den avsevärda tid som förflutit sedan jag framställde min inter -

Onsdagen den 21 maj 1947.

Nr 23.

Svar på interpellation. (Forts.)

pellation, vilken tid jag förmodar har tagits i anspråk för en hel del utredningar
och insamling av material, hade jag ställt mina förhoppningar på svaret
ganska högt, men jag måste tyvärr säga, att mina förhoppningar inte infriats.
Det material, som lämnats, är i knappaste laget för en saklig bedömning av
detta spörsmål. Det framhålles helt allmänt, att det icke är möjligt att giva
en detaljerad bild av personalökningen inom statsförvaltningens olika områden
utan ingående undersökningar, vilka tydligen enligt hans excellens icke äro av
nöden i detta sammanhang. Den nuvarande personalstatistiken lär icke medgiva
en längre tillbakablick än till årsskiftet 1943/44.

Om man därför vill vara snäll skulle man kunna säga, att Svaret kunde karakteriseras
med det gamla uttryckssättet »vilja men inte kunna». Fråga är dock,
om man verkligen kan sträcka sig så långt. Svaret har så att säga undvikit
att gå in på de mera brännbara områdena. Givetvis förstår jag, att det inte är
så behagligt för Statsministern att beröra ansvällningen av statsapparaten med
ingående siffermaterial, men det är dock en fråga, som jag skulle tro att det
svenska folket intresserar sig för i ganska hög grad. Detta intresse gäller givetvis
främst kristidsbyråkratien, mot vilken en alltmera allmänt utbredd och
utpräglad animositet framträder, i samma mån som förhoppningarna om en
avveckling av krisregleringarna svikas genom dessas permanentning efter kriget.
Jag skulle tro att svenska folket gärna vill veta vad detta kostar, icke
bara i utgifter för personalen utan även i form av varufördyring. Företagens
kostnader i samband med krisbyråkratien måste ju tagas ut i priserna på deras
varor. Såsom ett exempel vill jag nämna, att enbart under år 1944 beräknades
kristidsbyråkratien ha kostat 120 000 kronor för ett enda företag, visserligen
ett stort sådant, nämligen Stora Kopparbergs Bergslags Aktiebolag.

Detta är emellertid endast den ena sidan av saken. Den andra, som är minst
lika viktig för vårt folks levnadsstandard, gäller förhållandet mellan de produktiva
och improduktiva faktorerna i samhället. De tärande grupperna i samhället
växa på bekostnad av de närande. 1 detta avseende är svaret intressant
så till vida, att därav framgår att det heltidsanställda personalantalet inom
den egentliga statsförvaltningen ökats med över 100 000 sedan 1938 eller från
cirka 150 000 till cirka 250 000. Man vill gärna fråga om de många extra
eller tillfälligt anställda äro medräknade bland dessa heltidsanställda. Därom
lämnar svaret inga uppgifter, och tyvärr lämnas heller ingen uppgift angående
den deltidsanställda personalen. Därtill lämnas bland annat den kommentaren,
att personalökningen »till en del» inte representerar några nya arbetskraftsbehov,
utan endast återspeglar en överflyttning av arbetsuppgifter till staten
från enskilda och från kommunerna. Det vore emellertid, Ers Excellens, mycket
intressant att få veta, hur stor del av denna totala ökning som faktiskt
motsvaras av nya statliga behov och alltså icke överflyttningar.

Beträffande utredningsväsendet framhåller herr statsministern bland annat,
att några närmare uppgifter om antalet tjänstemän icke föreligga, men det säges
samtidigt, att vad angår tiden före kriget dylika uppgifter ej kunna anskaffas
utan tidsödande undersökningar. De båda satserna förefalla åtminstone
mig i någon mån motstridiga. En närmare förklaring på den punkten är
väl ändå önskvärd. Antingen finns det inga uppgifter vare sig nu eller före
kriget, eller också finnas de, fast de äro besvärliga att plocka fram, i båda
fallen.

Min andra fråga angående det väntade personalbehovet under de närmaste
åren hur lians excellens besvarat utförligare. Av svaret i denna del synes framgå,
att det ökade personalbehovet kommer att uppgå till eirka 1 500 befattningshavare
inom vissa departement, om jag nu skall bryta ut. en del av svaret.
Hur det skall gå till att anskaffa denna personal, det beröres icke, och det

Nr 23.

Onsdagen den 21 maj 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

hade jag kanske inte heller frågat om, även om frågeställningen är ganska
naturlig i dessa tider, när man konstaterar väntade ökningar. Man kan dock
fortsätta tankegången och fråga sig: hur skall detta behov kunna täckas?

Huruvida statsministerns redogörelse i denna del är uttömmande, undandrager
sig givetvis mitt bedömande. Jag är dock fullt övertygad om att svaret
täcker de uppgifter, som hans excellens fått utredning om. Nyligen har emellertid
gjorts en sammanställning av bebådade utvidgningar av ämbetsverk och
nya ämbetsverk. En uppräkning kan kanske vara tråkig, men den är ganska
lärorik, och jag skall be att få draga den: ny veterinärstyrelse, genomgripande
omorganisation av medicinalstyrelsen, arbetsmarknadskommissionens omändring
till en statens arbetsmarknadsstyrelse, omorganisation och utvidgning
av socialstyrelsen, upprättande av en statens bostadsstyrelse, omorganisation
och utvidgning av pensionsstyrelsen, förmodligen även en omorganisation av
skolöverstyrelsen samt slutligen inrättandet av en särskild fiskeristyrelse.

Jag frågar nu: ingår hela det härigenom ökade personalbehovet i de siffror.
som statsministern nämnde? Den här gjorda uppräkningen vill jag dock
icke giva sken av att vara uttömmande, även om enbart dessa projekt uppgå
till ett antal av tio stycken. Det kan hända, att ännu flera äro på tal, men
enbart denna siffra ger en god blick på utvecklingstakten på detta område
under vår regerings ledning. Om det skall fortsätta på detta sätt under de
närmaste åren, kommer nog vårt land att snart skaffa sig ännu ett världsrekord
förutom det vi ha i fråga om socialvården, nämligen såsom världens
mest genomorganiserade stat. Den tidigare tyska konkurrensen på det området
har ju för överskådlig tid bortfallit. Om det svenska folket sedan kommer
att må lika väl av denna hedersplats är en annan fråga — i varje fall kommer
det säkerligen att få se, att det kostar en hel del att skaffa sig en dylik berömmelse.

Den i interpellationen framställda tredje frågan, huruvida regeringen är beredd
att genom så kraftiga nedskärningar som möjligt av antalet statsanställda
tjänstemän ställa personal till förfogande för produktiva uppgifter, besvaras
nekande i så måtto, att någon allmän besparingsaktion icke är påtänkt.
Jag vill i detta sammanhang fästa Ers Excellens uppmärksamhet på det, nuvarande
ekonomiska läget i vårt land. Just nu är det av största vikt, att så
många som möjligt sysselsättas i produktivt arbete. Det av alla önskade målet,
eu höjd levnadsstandard, kan uppenbarligen inte realiseras utan ökad varuproduktion,
och denna produktion underlättas i varje fall inte av en svällande
statlig byråkrati. Exemplen utifrån Europa äro måhända inte tilltalande
för regeringen med tanke på den inriktning den har i fråga om plan- och
folkhushållning, men de exemplen kunna kanske vara lärorika nog. I Frankrike
har man ju nyligen blivit tvungen att gå in för att skära ned antalet
statstjänstemän med 50 000, och det är icke någon föraktlig siffra, även om
befolkningen i Frankrike är sex ä sju gånger så stor som vår. Gör man en
division, så blir det i alla fall inte så litet, om vi tänka på våra förhållanden.
Man har väl där en mera realistisk och framför allt mera dyrköpt erfarenhet
av de ekonomiska nödvändigheterna.

I Finland har det ekonomiska rådet helt nyligen föreslagit regeringen att
bland annat minska antalet statstjänstemän med 10 procent före årets slut
för att minska statens utgifter. Jag vet invändningen mot detta påstående.
Man säger att Finland genomgått ett krig och bär bördan av de ryska skadeståndsleveranserna.
Frågan är väl dock, om inte våra sammanlagda utländska
förpliktelser relativt sett äro av liknande omfattning och tyngd. Om vi skola
kunna fullgöra dessa våra åtagna förpliktelser utan att alltför mycket sänka
vår levnadsstandard är det nog nödvändigt, icke blott att det enskilda nä -

Onsdagen den 21 maj 1947.

Nr 23.

Svar på interpellation. (Forts.)

ringslivet gör vad på det ankommer, utan också att staten lämnar sina bidrag
och sin medverkan i olika former, bland annat eller kanske framför
allt genom en försiktig utgifts- och personalpolitik. Men så länge man är
mer intresserad av eu samhällsomdaning i socialistisk riktning än av kampen
mot inflationen, är det uppenbart att någon ändring till det bättre knappast
är att vänta. Man har väl i så fall snarare att vänta sig en ytterligare ökning
av förvaltningsapparaten och kommissionsväldet med allt vad därtill hörer.

Det förefaller åtminstone mig, att man knappast kan tala om en utveckling
i detta ords bättre bemärkelse, utan snarare om en återgång till skråsamhället.
Häromdagen föll under mina ögon ett citat av en gammal medlem av
bondeståndet, Pehr Jonsson från Kronobergs län. Han uttalade vid 1818 års
riksdag, att det dåtida samhället enligt hans mening kunde karakteriseras av
»en myckenhet Skråförfattningar och Handelsreglementen, Ordinantier, Tilllåtelser
eller Inskränkningar i Näringsfriheten, förbud mot Landthandel, förköp,
oköp och warors stegring med mera dylikt, beledsagadt af plikt och confiscations-äwentyr;
till handhafwande hwaraf åter en större skara af högre
och lägre Tjänsteman, Fiscaler, Uppsyningsmän, Waktmästare måst tillförordnas,
och med publike löner förses». Uttalandet skulle mycket väl i litet
moderniserad språklig form ha kunnat fällas i dag.

Jag har, Ers Excellens, velat rikta uppmärksamheten på dessa spörsmål, och
jag hoppas att både regeringen och riksdagen vilja ägna dem en allvarlig uppmärksamhet
vid de ofta återkommande anledningarna. Etatismen är ju inte
enbart improduktiv och kostbar — den går också, enligt min uppfattning,
mot gamla sunda instinkter hos vårt folk. Men det är klart, att ju fler som
bli parter i målet, d. v. s. bli beroende av sin utkomst och anställning i allmän
tjänst, desto större blir risken att administration och kontroll bli mål i
stället för medel.

Excellensens slutord i svaret vill jag understryka med tillfredsställelse, inte
därför ätt excellensen säger att något initiativ inte är påtänkt från regeringens
sida i form av en allmän besparingsaktion av en typ, som företagits vid
tidigare tillfällen, men därför att statsministern säger, att regeringen har
sin uppmärksamhet riktad på möjligheterna att genom förenklingar och rationaliseringar
i förvaltningsapparaten åstadkomma verkliga besparingar. Han
tillägger, att man är beredd att till saklig prövning upptaga alla de konkreta
förslag till besparingsåtgärder, som kunna komma fram i samband med den
s. k. rundabordskonferensen. Jag vill till detta bara knyta den reflexionen,
att lika tacknämligt som det är att regeringen är beredd att taga emot initiativ
från annat håll, lika uppenbart är det enligt min mening, att det ankommer
på den, som sitter med hela den administrativa apparaten i sin hand,
alltså regeringen, att i första hand taga initiativ.

Hans ^excellens herr statsminstern Erlander: Herr talman! Jag vill först
passa på tillfället att korrigera ett referat av vad jag skulle ha sagt i mitt
förstamajtal på Gärdet. Det är inte herr Liedberg som gjort sig skyldig till
missuppfattningen, utan det är högerledaren herr Domö fastän nu herr Liedberg
för den vidare. Enligt herr Domö skulle jag förklarat mig vara mera intresserad
av en samhällsomdaning i socialistisk riktning än av till och med
kampen mot inflationen. Det är, om jag skall begagna ett milt uttryck, ett
mycket hopträngt referat av vad jag i verkligheten sade. Jag sade ungefär
följande: På lång sikt betyder införandet av allmänna barnbidrag, av folkpensioneringen,
av sjukkassereformen samt av en aktiv bostadspolitik en väldig,
genomgripande samhällsomdaning. som praktiskt taget hela vårt folk har
samlats omkring. Dessa stora och betydelsefulla ting komma att vara bestående

Nr 23.

Onsdagen den 21 maj 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

även när dagens diskussion om inflationen är borta. — Det var vad jag sade.
Om herrar Liedberg och Domö och andra borgerliga representanter anse, att
sjukförsäkringen och barnbidragen, folkpensioneringen och en aktiv bostadspolitik
äro uttryck för socialistisk samhällsomdaning, då har jag bara att inkassera
det som ett framsteg för socialismen, eftersom herrarna röstade för allt
detta.

Sedan får jag gå in på repliken på mitt interpellationssvar. Jag delar herr
Liedbergs otillfredsställelse med svaret. Det skulle ha roat mig mycket mera
att kunna ge en exakt skildring av hur vår statsförvaltning vuxit under krisen
och på vilka områden den framför allt vuxit. Vår statistik är dock tyvärr
ofullständig, bland annat beroende på att vi sparat på utgifterna, och därför
blir redovisningen, hur gärna jag än skulle vilja göra den mera uttömmande
och utförlig, inte alldeles klarläggande. Jag vill emellertid fästa kammarens
uppmärksamhet på att vi på olika områden försökt att sprida klarhet över
detta mycket viktiga samhällsproblem.

I Sociala meddelanden nr 11 för i fjol finns ett försök till arbetskraftsbalans.
Den gjordes på uppdrag av det av regeringen tillsatta investeringsrådet,
och författaren, som är en av våra skickligare statistiker, påpekar detsamma
som jag sagt i dag, att man pa grund av materialets bristfälligheter
kan råka ut för att siffrorna kunna slå rätt väsentligt fel. I denna redogörelse
finns det två tabeller, som jag tror att både interpellanten och de andra,^ som
tala om statsdriftens våldsamma ansvällning, ha all anledning att titta på.

Först ha vi en tabell med en redogörelse för ökningen 1940—1946 inom olika
näringsgrenar och yrkesgrupper i vårt land. Enligt författaren har antalet
personer inom de fria yrkena och i allmän tjänst ökats med omkring 20 000
under tiden 1940—1946. Av denna ökning komma 5 000 på tiden 1945—1946,
och för åren 1940—1945 är ökningen alltså 15 000. Denna undersökning omfattar
alla statstjänster. Den omfattar nlltsa ämbetsmännen i statstjänst och
alla fria yrken såsom läkare, advokater o. s. v.

En ännu intressantare tabell visar, hur förvaltningspersonalen under samma
tid ökat inom den privata industrien. Det förhåller sig inte så, herr Liedberg,
att varje ökning av tjänstemannakåren betyder en ökning av de improduktiva
krafterna i samhället. Tjänstemännen utföra ofta ett arbete, som är i allra
högsta grad produktivt, bland annat därigenom att man får möjlighet att
bättre utnyttja övriga anställda. I annat fall vore det oförklarligt, att den
privata industrien låter sin tjänstemannakader öka snabbare än staten ökar
sin. Jag skall taga några siffror. Inom en sådan gren som livsmedelsindustrien
har förvaltningspersonalen från krigsutbrottet till 1944 ökats med 3 000
personer. Samtidigt har antalet arbetare, alltså de som herr Liedberg betecknar
som de producerande krafterna, minskat med 200. Detta behöver inte
betyda att vår livsmedelsindustri har lägre produktionsresultat nu, utan kan
betyda en klokare användning av de produktiva resurserna.

Inom gruppen metallindustrien har antalet tjänstemän 1939—1944 ökat
med 21 400. Det är inte sannolikt, att våra stora industriföretag ha, gjort
denna ökning för att minska produktionsresultatet, utan det är sannolikt att
det funnits någon annan mening bakom den starka ansvällningen. Det går
alltså inte att framställa saken så lättsinnigt och säga, att därför att antalet
statstjänstemän ökar så och så mycket, så måste det betyda att de improduktiva,
tärande krafterna i samhället öka.

Dessa siffror äro tillgängliga för vem som helst. Jag föreställer mig att
interpellanten också sett dem. Vi komma, så fort våra alltför små statistiska
och administrativa resurser möjliggöra det, att fortsätta arbetet för att klarlägga
utvecklingen. Konjunkturinstitutet har i uppdrag att bearbeta dessa

Onsdagen den 21 maj 1947.

Nr 23.

Svar på interpellation. (Forts.)

uppgifter, och man har därifrån försäkrat mig, att man kommer att ägna
sig åt uppgiften med stor energi, ty man inser att detta är ett viktigt problem.

Hur stort och viktigt problemet är framgår bl. a. av att skolorna under
de närmaste åren med all sannolikhet komma att kräva 15 000 kanske 20 000
lärare ytterligare. Vidare upplyste statsrådet Mossberg kammaren i en interpellationsdebatt
för en tid sedan, att vi ha 10 000 sjuksköterskor när vi inom
kort skulle ha 17 000. Enbart dessa siffror beträffande behovet av nya lärarkrafter
och mer sjukvårdspersonal visa, att vi ordentligt få hushålla med vår
arbetskraft, i all synnerhet som vi ha en period av sjunkande tillgång på arbetskraft
i de produktiva åldrarna framför oss. Konjunkturinstitutet har som
sagt i uppdrag att undersöka dessa saker, och vi hoppas att kunna komma
fram med en ordentlig redovisning beträffande arbetskraftbalansen.

Jag vill vidare fästa herr Liedbergs uppmärksamhet på att man nog har
gjort ansträngningar att försöka hålla nere statsförvaltningen så mycket som
möjligt. Jag vill hänvisa till att statens organisationsnämnd sedan 1944 går
igenom verk efter verk för att undersöka om man inte kan uppnå besparingar.
Jag har här en promemoria från statens organisationsnämnd, dagtecknad i
mars i år. Nämnden har från det den tillsattes i januari 1944 inom försvaret
gjort besparingar på 6 430 000 kronor. Det är ett ganska vackert resultat på
dessa få år. Undersökningar äro för närvarande i gång inom telegrafverket
och postverket i dessa verks egen regi/ men i kontakt med nämnden. Vidare
pågå undersökningar beträffande domänverket och statens järnvägar. Beträffande
mynt- och justeringsverket och statens skyddshem ha organisationens
undersökningar slutförts. Undersökningar ha igångsatts vid fångvårdsanstalterna
och i kanslihuset samt vid statens centrala frökontrollanstalt. De
förslag som sedan 1944 framlagts beträffande den civila statsförvaltningen
inneburo cirka 1 100 000 kronor i årsbesparingar.

Man kan inte säga att vi förbise nödvändigheten av att åstadkomma besparingar,
när vi ha ett verk, som kontinuerligt går igenom de olika organen.
Krisförvaltningen var den ärade interpellanten speciellt intresserad av. Jag
trodde att det var allmänt känt, att man där pressade så hårt som det överhuvud
taget är möjligt. Då jag märker att interpellanten inte observerat den
saken vill jag nämna några siffror.

Industrikommissionen hade den V1» 1945 612 anställda. Kommissionen har
i dag. trots de svårigheter som tillkommit genom importregleringen och annat,
253 anställda, sålunda under hälften jämfört med den Vio 1945. Den
senare siffran innebär en liten stegring från den Vi 1947, då man var nere i
237 anställda. Mera har alltså inte den nya regleringen betytt. Livsmedelskommissionen
hade den Vio 1945 475 anställda. Den 1/i 1947 hade man 326.
Sedan ha vissa ökningar ägt rum. Jag har uppgifter på det också, men de
äro inte sammanställda. Jag skall gärna ställa dem till interpellantens förfogande.
Det är emellertid fråga om relativt obetydliga ökningar. Sammanlagt
kan man säga, att för kristidsstyrelser o. d., således kontrollbyråcr, kanslier,
bränslekontor, priskontor o. s. v., hade vi den 1 oktober 1945 i 792 anställda.
Den första april i år hade vi 1 056, en minskning på drygt 700 personer alltså.
Om jag medräknar alla de institutioner, som jag antar att den ärade interpellanten
hänför till krisförvaltningen, så hade vi den Vio 1945 3 528 personer
anställda. Den ''/4 1947 var antalet nere i 2 281.

Herr talman! Mot bakgrunden av dessa siffror är det väl ändå orimligt att
säga, att vi inte visat något intresse för att pressa samman krisförvaltningen.
Jag tror att både tillsättandet av organisationsnämnden och den kontinuerliga
pressen på krisförvaltningen visa en helt annan vilja och en helt annan inställning
från regeringens sida. Jag vill dock sluta med att säga, att man

Nr 23.

Onsdagen den 21 maj 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

inte kan pressa hur långt som helst. Det kan många gånger vara ett slöseri
— kanske framför allt för näringslivet — att ha en för illa utrustad förvaltning.
När det talas om de långa väntetiderna vid de statliga verken, så tror
jag att felet till stor del ligger i att dessa verk fått klara sig med alltför
liten personal. När det gäller sjukvården är det uppenbart för alla människor.
Där står det klart, att det är en fördel för samhället att öka antalet läkare,
så att man slipper sitta i köer vid polikliniker o. s. v. Att det skall vara så
mycket svårare att förstå, att man inte vinner något genom att låta nödvändiga
statsuppgifter skötas av verk med så liten personal, att allmänheten
får tillbringa en stor del av sin tid i trapporna till ämbetsverken!

Längre än till en avvägning mellan kravet på effektivitet inom administrationen
och kravet på sparsamhet tror jag inte vi kunna komma, och jag tror
jag kan försäkra den ärade interpellanten, att just ett parti, som är intresserat
av utökad statsdrift, gärna ser att denna skötes så, att den varken kostar
för mycket pengar eller vållar allmänheten alltför mycket obehag.

Herr Liedberg: Herr talman! Jag bär knappast anledning att lägga mig i
den debatt, som har förekommit mellan hans excellens statsministern och herr
Domö, men om excellensen menar att hans uttalande av herr Domö skulle ha
tolkats så, att den samhällsomdaning som är en följd av barnbidrag, folkpensioner
etc. kunde sättas emot intresset för inflationens bekämpande, så tror
jag jag vågar påstå, att misstaget ligger på statsministerns sida. Det torde väl
knappast vara vare sig statsministern eller hans parti obekant, att vår opposition
mot samhällsomdaningen hänför sig till ett annat område, nämligen näringslivets
förstatligande.

Det är helt naturligt att statsministern med sin prisvärda vilja till upplysning,
som jag ber att få vördsamt tacka för, känner samma otillfredsställelse
som jag över den bristfälliga statistiken på detta område. Statsministern motiverade
denna på ett i och för sig ganska naturligt sätt genom att säga, att den
just är en följd av den sparsamhet. som man från regeringens sida bär velat
utöva och som skulle gå i samma riktning som mina frågor. Jag vill till detta
bara säga, att det ju finnes utgifter även av administrativ art, alltså t. ex.
för statistik, som faktiskt äro riktigt goda affärer. Det finns någonting som
inom produktionen och näringslivet kallas för driftsanalys, och man kan väl
säga, att en statistik, som gåve de uppgifter vi här tala om, skulle vara av
samma typ som en driftsanalys för vissa av det allmännas arbetsområden. Jag
är inte säker på att den sparsamhet, som statsministern tycker är bra och
kanske berömvärd, där är så väl applicerad. Emellertid ha de faktiska förhållandena
uppenbarligen omöjliggjort för statsministern att besvara de frågor,
som jag nyss riktade till honom, d. v. s. att lämna de kompletterande uppgifter,
som jag hade ansett det önskvärt att få, t. ex. i fråga om deltidsanställd
och extra personal o. dyl.

Jag har, Ers Excellens, inte sett på saken så lättsinnigt som Ers Excellens
tycktes mena. Jag har inte resonerat som så, att varje ökning av den statsanställda
personalen skulle betyda en ökning av de improduktiva krafterna. Fullt
så okunnig eller barnslig är jag faktiskt inte. Excellensen påminde om att om
den statliga sektorn har ökat, så har den enskilda administrationen också
ökat, och kanske ännu mer. Men det är väl ändå så, att även om en del organ
inom den statliga administrationen arbeta i produktionens tjänst ungefär på
samma sätt som de administrativa krafterna inom andra verksamhetsgrenar
göra, så kan man vara ganska överens om att det inom den statliga administrationen
är betydligt större sektorer, som absolut inte kunna anses arbeta i produktionens
tjänst utan uteslutande i kontrollens och administrationens. Dit kan

Onsdagen den 21 maj 1947.

Nr 23.

Svar på interpellation. (Forts.)

man föra bl. a. kristidskommissionerna och allt dylikt. Jag vill säga till hans
excellens statsministern, att varken min interpellation eller vad jag nu säger
innebär någon som helst önskan från min sida att förringa det goda som kan
ha gjorts. Jag tycker tvärtom att det är mycket roligt, om det har åstadkommits
så mycket som statsministern nyss belyste med sina siffror, att t. ex. 6
miljoner inbesparats inom försvaret, att kristidskommissionernas personal har
kunnat minskas så och så mycket från den 1/10 1945 till det sista årsskiftet,
etc. och att man nu söker via statens organisationsnämnd och på andra sätt
verkligen åstadkomma vad statsministern ansåg vara enligt hans samhällsåskådning
önskvärt och tacknämligt, nämligen visa att det samhälleliga öven
tagandet av olika uppgifter inte behöver bli dyrt utan tvärtom kan vara rationellt.
Samtidigt som man på vissa områden åstadkommer i och för sig berömvärda
resultat, är emellertid tendensen å andra sidan att den statliga personalen
och verksamheten sväller ut på andra, nya områden. Det är emot denna
tendens jag med min interpellation har avsett att rikta ett varningens ord.

Man må ha vilken uppfattning man vill om hur morgondagens samhälle
skall se ut. I alla händelser äro vi säkert i dag i ett läge, där all uppmärksamhet
på detta problem är av nöden.

Herr förste vice talmannen Magnusson: Herr talman! I sitt sista anförande
gjorde hans excellens statsministern ett uttalande, som jag visserligen kan
fullständigt instämma i, men som jag ändå tycker bör föras fram ur den isolering,
vari det framställdes. Han sade, att om vi ha vissa stora statsuppgifter,
så är det ingen vinst för landet eller allmänheten, om det är för litet folk som
sköter dem. Däri kan jag fullständigt instämma, men man får inte se detta
problem så isolerat, utan man måste naturligtvis bedöma ansvällningen av
statens uppgifter och ansvällningen av den statsanställda personalen med
hänsyn till övriga uppgifter och med hänsyn till de krav som produktionslivet
ställer.

Vi skapa ju undan för undan nya och stora administrativa statliga verk.
Riksdagen är formligen översvämmad av omfattande propositioner, vilka alla,
när de skola genomföras, komma att kräva arbetskraft. För att inte tala om
de redan fattade besluten, som vänta på att föras ut i verkligheten! Det krävs
alltså arbetskraft. Jag har emellertid tillfälle att exempelvis inom allmänna
lönenämnden följa de klagomål, som undan för undan komma från verken beträffande
svårigheterna att få personal. Man kräver höjda löner för personalen,
eljest försvinner den. Vi ha nu, som excellensen påpekade, att räkna med de
små årskullarna och det gör, att rekryteringen givetvis kommer att bli ganska
svår. Är det då klokt att i denna forcerade takt hålla på med ett reformarbete,
vilket kräver undan för undan ökad arbetskraft och nödvändigtvis tar denna
arbetskraft från det direkt produktiva arbetet. Vi känna det starkast, vi som
syssla med jordbruk eller med någon annan produktiv verksamhet.

Jag vill sluta med att säga, att när vi ha kommit dithän — och vi äro på
god väg — att de administrativa krafterna, hur nödvändiga och uppskattningsvärda
de än äro, bli för många i antal gentemot de direkt produktiva krafterna,
då ha vi kommit i ett läge, där levnadsstandarden ovillkorligen kommer att
sänkas på grund av bristen på nödvändighetsvaror. Jag tror det är skäl att
säga ett varningsord mot den utveckling, som dag för dag fortgår och som
regeringen sannerligen inte tycks vara angelägen om att hejda.

Herr Henriksson: Herr talman! Jag begärde ordet, när hans excellens statsministern
gjorde en jämförelse mellan den statliga förvaltningens utveckling
och ökningen av antalet tjänstemän inom enskild företagsamhet. Han tog som

Andra kammarens protokoll 1947. Nr 23. 3

Nr 23.

Onsdagen den 21 maj 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

ett exempel livsmedelsområdet. Jag vill fästa uppmärksamheten på att när
man gör en sådan jämförelse, så får man inte glömma bort att en hel del av
denna ökning inom det enskilda näringslivet har varit en följd av de statliga
regleringarna. Då hans excellens statsministern nu berörde livsmedelsområdet,
vill jag peka på hur många människor som under denna tid varit nödsakade
att syssla med frågor, som sammanhängt med ransoneringar och kontroller.
Man kan alltså inte göra en sådan jämförelse utan att ta hänsyn till de statliga
regleringarnas följdverkningar inom den enskilda verksamheten.

Hans excellens herr statsministern Erlander: Herr talman! Det är klart att
det kan ligga någonting i vad den siste ärade talaren sade, men jag nämnde
detta exempel för att varna interpellanten för att göra alltför grova och lättsinniga
jämförelser och tankeoperationer. Om metallindustriens tjänstemannapersonal
mellan 1940 och 1945 ökat med 21 000 man, så kan det ju omöjligen,
herr Henriksson, bero på de regleringar som vi vidtagit huvudsakligast efter
året 1944.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Smr på Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Undén erhöll på begäran
interpellation, ordet och anförde: Herr talman! Ledamoten av denna kammare, herr Henriksson,
har till mig riktat följande frågor:

»1. Äger det sin riktighet att flyktkapitalbyrån godkänt det mellan Strebelverken
och Kooperativa förbundet träffade 10-åriga leveransavtalet?

2. Anser Eders Excellens att detta avtal överensstämmer med de ekonomiska
intressen flyktkapitalbyrån har att bevaka?

3. Finns det några möjligheter att befria Strebelverken från den belastning
leveransavtalet utgör, innan försäljningen av företaget fullföljes?»

Till svar på den första frågan får jag meddela, att det åsyftade avtalet
mellan AB Svenska Strebelverken och ÄB Gustafsbergs fabriker träffades
innan flyktkapitalbyrån hade laglig möjlighet att ingripa i det förstnämnda
bolagets förvaltning och att avtalet icke varit föremål för godkännande från
flyktkapitalbyråns sida.

På den andra frågan svarar jag följande.

Enligt flyktkapitalbyråns till mig ingivna redogörelse innebär avtalet att
Strebelverken till AB Gustafsbergs fabriker överlämnat ensamförsäljningsrätten
för Sverige m. fl. länder av Strebelverkens samtliga tillverkningar samt
att Strebelverken utträdde ur Svenska pannkonventionen den 1 december 1945.
Avtalet ingicks vid en tid då bolagets ekonomi var svag och bolaget mistat sina
förutvarande avnämare. Avtalet har inverkat fördelaktigt på ordertillgången
så att bolaget under år 1946 arbetat med full arbetsstyrka. Vidare har bolagets
tillgång till likvida medel förbättrats. Avtalet kan emellertid verka försvårande
för genomförandet av en fri försäljning av bolaget.

På den tredje frågan svarar jag, att det enligt flyktkapitalbyråns mening
saknas juridisk grund för ett ogiltigförklarande eller hävande av avtalet. Ej
heller kan Strebelverken ensidigt uppsäga avtalet.

Vidare yttrade:

Herr Henriksson: Herr talman! Jag ber att till hans excellens utrikesministern
få framföra mitt tack för det lämnade svaret. I interpellationssvaret
medgives, att det här ifrågavarande 10-åriga avtalet mellan Strebelverken och

Onsdagen den 21 maj 1947.

Nr 23.

Svar på interpellation. (Forts.)

KF måste verka försvårande för en fri försäljning av detta företag, men samtidigt
är svaret endast ett konstaterande av att här ingenting finnes att göra.

På min första fråga, huruvida flyktkapitalbyrån godkänt detta avtal eller
inte, svarar hans excellens, att avtalet tillkom innan flyktkapitalbyrån hade
laglig möjlighet att ingripa. Jag undrar om det kanske inte är riktigare att
säga, att det skedde innan flyktkapitalbyrån haft tid eller tillfälle att begagna
sin lagliga möjlighet att ingripa. Vi fingo ju dock en lagstiftning redan i
juni månad.

Men vad jag för min del har fäst ett visst avseende vid i detta sammanhang
och tycker är litet egendomligt och beklagligt, det är att om man ser på
c]e olika tidpunkterna i frågans utveckling, så finner man att parterna ha begagnat
situationen för att liksom gå händelserna i förväg och skaffa sig en
förmånsställning, innan åtgärder kunnat vidtagas. Jag vill nämligen påpeka,
att den s. k. administrationslagen lades fram för riksdagen i början av oktober
månad, medan detta avtal träffades den 1 december. Det torde väl ha varit
fullt bekant, i varje fall för Strebelverken och för Kooperativa förbundet,
vad denna administrationslag innehöll och vart man syftade med den. När man
sedan skulle verkställa vad som enligt administrationslagen skulle verkställas,
hade man kommit fram till början på 1946, och då saknade redan statsmakterna
möjlighet att ingripa för att förhindra avtalet.

tNu framhåller hans excellens, att det saknas juridisk möjlighet att få
någon ändring till stånd, och det torde väl förhålla sig så. Dock måste det
beklagas, att man här har kunnat genom en föregripande åtgärd sätta andra
intresseparter ur spel och därmed även minskat möjligheterna att få ett riktigt
marknadspris för detta företag, när det nu skall utbjudas till försäljning.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Undén: Herr talman!
Jag vill bara säga några ord i anledning av herr Henrikssons anförande. Det
förhöll sig så, som jag antydde i mitt interpellationssvar, att flyktkapitalbyrån
vid den nämnda tidpunkten inte hade möjlighet att lägga kvarstad på företag
av den kategori som det här är fråga om, ifall inte vissa förutsättningar
voro för handen, vilka enligt flyktkapitalbyråns mening inte då förelågo. Sedermera
utvidgades lagstiftningen och då fick flyktkapitalbyrån större, befogenhet
i fall av denna art.

Jag vill vidare lämna några kompletterande upplysningar, som kanske kunna
vara av intresse i detta sammanhang. Gustafsbergs fabriker voro på ett
tidigt stadium i kontakt med flyktkapitalbyrån, närmast med anledning av
risken för svartlistning av de företag, som ingingo avtal med Strebelverken.
Enligt uppgifter, som jag fatt, skulle salede.s redan pa våren 1945! vissa konversationer
ägt rum mellan flyktkapitalbyrån och Gustafsbergs fabriker, men
vid det tillfället ansågs det vara riskabelt att ingå ett avtal av den art som
sedan kom till stånd, då konsekvenserna med hänsyn till svartlistning voro
ovissa. Gustafsbergs fabriker placerade då i stället en fast order i Strebelverken
för en mera begränsad leverans. I november 1945 ställdes sedermera vid
en konversation en fråga från Gustafsbergs fabriker, om något hinder förelåg
mot att ett försäljningsavtal ingicks med Strebelverken. Då svarades från
flyktkapitalbyrans sida, att något sådant hinder inte. syntes föreligga. Tvärtom
borde en uppgörelse med hänsyn till de rådande förhållandena vara till
förmån för Strebelverken. Kontrakt förslaget och längden på leveransavtalets
1 ermin vore däremot inte, kända för flyktkapitalbyrån vid denna tidpunkt och
hade inte heller förelagts till godkännande.

Överläggningen förklarades härmed avslutad.

Nr 23.

Onsdagen den 21 maj 1947.

Svar på
interpellation.

§ 5.

Herr statsrådet Nilsson avlämnade Kungl. Maj :ts proposition, nr 279, med
förslag till lag om ändrad lydelse av 67 § bamavårdslagen den 6 juni 1924
(nr 361).

Denna proposition bordlädes.

§ 6.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Nilsson, som anförde:
Herr talman! Herr Svensson i Va har med kammarens tillstånd till mig
riktat följande frågor, nämligen

1. om jag observerat, att gällande grunder av år 1921 för uppskattning av
skador och intrång, som förorsakats genom framdragande av elektriska kraftledningar
genom skogsmark, blivit föråldrade,

2. om jag, därest så är fallet, är beredd att medverka till en provisorisk
justering av nämnda grunder för att tillförsäkra berörda skogsägare en rättvisare
ersättning för lidna skador, samt

3. när den pågående utredningen om nya och ändrade normer för uppskattning
av skador, som uppstå genom framdragande av elektriska kraftledningar
genom skogsmark, kan förväntas bliva färdig med sitt uppdrag.

I anledning härav får jag anföra följande.

Det är riktigt att de av vattenfallsstyrelsen år 1921 fastställda grunderna
för uppskattning av skador och intrång vid framdragande av elektriska kraftledningar
med tiden blivit i viss man föråldrade. För att få en ändring till
stånd tillkallade den 27 januari 1944 dåvarande departementschefen sju sakkunniga
— de s. k. kraftledningsskadeersättningssakkunniga — för att verkställa
utredning om revision av i ämnet gällande normer.

Beträffande de sakkunnigas arbete har jag inhämtat, att de sakkunniga anse,
att de nya skogsnormerna böra uppbyggas på det mest tillförlitliga material
som kan uppbringas och med anlitande av senaste forskningsresultat på skogsproduktionens
område. Ett sådant material bearbetas för närvarande hos statens
skogsforskningsinstitut, och resultatet härav skall framläggas i form av
nya s. k. produktionstabeller. Vissa resultat av detta arbete ha nu framkommit,
men dock icke i den form och utsträckning att de direkt kunna läggas
till grund för beräkning av ersättningsnormer. Sådana siffror beräknas icke
kunna ställas till de sakkunnigas förfogande förrän vid nästa årsskifte. För
bearbetning av det då tillgängliga materialet måste de sakkunniga ha ytterligare
en tid till sitt förfogande, varför nya normer baserade på de nya produktionstabellerna
knappast kunna föreligga förrän under år 1948.

De sakkunniga ha tidigare övervägt en provisorisk ändring av 1921 års
normer, men låtit frågan falla, då tillräckligt underlag för en sådan omarbetning
saknats. Emellertid har nu frågan om en provisorisk ändring av normerna
tagits upp på nytt, och de sakkunniga ha beslutat sig för att ånyo pröva möjligheterna
för en omarbetning av 1921 års normer så att bland annat anmärkningar
mot räntefoten elimineras. Därest detta skulle visa sig möjligt, torde
de sakkunniga inom någon månad komma att avgiva sitt ändringsförslag i
ämnet.

Det torde alltså finnas möjligheter för att interpellantens önskemål komma
att tillgodoses inom eu snar framtid. För egen del är jag beredd att medverka
till frågans lösning så att skogsnormerna komma att tillgodose skäliga anspråk
på ersättning från skogsägarnas sida.

Onsdagen den 21 inaj 1947.

Nr 23.

Svar på interpellation. (Forts.)

Härefter yttrade:

Herr Svensson i Va: Herr talman! Jag ber att till lierr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet få framföra mitt tack för det synnerligen
positiva svar, som han har lämnat på min interpellation, samt för den välvilliga
inställning, som han personligen visat till här föreliggande problem.

På grund av det långa dröjsmålet med resultatet av den utredning, som pågår,
har det rått och råder alltjämt en viss oklarhet och misstämning, när det
gäller dessa saker. Man har bland skogsägarna frågat sig om anledningen till
detta långa dröjsmål, och det är med stor tillfredsställelse jag konstaterat att
man i dag har fått ett ganska klart svar på den frågan.

Det är också förklarligt, att skogsägarna känt en viss oro, då man vet, att
det inom de närmaste åren kommer att dragas fram ett flertal stora kraftledningar
från de norrländska kraftverken och söderut. Den skadegörelse, i all
synnerhet på skogen, som härigenom kan uppstå, blir ju ganska omfattande.
För en kraftledning upphugges en gata av ungefär 50 meters bredd, och varje
kilometer av kraftledningen slukar inte mindre än 10 tunnland. Det är alltså
inga småsaker det här blir fråga. om. Och vill det sig riktigt illa, kan hela
skogsmarken till eu liten skogsgård bli splittrad och spolierad, och detta gäller
inte bara en skogsgård här och var, utan ett ganska stort antal gårdar, ty
dessa kraftledningar komma ju att få en mycket lång sträckning.

Nu gällande normer för uppskattning av skador och intrång äro, såsom
redan har sagts, från år 1921, och det är väl utan vidare klart för envar, att de
inte kunna vara på något sätt tillfredsställande. Den ersättning, som utgår
efter dessa normer, täcker inte ens kulturkostnaderna.

Det är därför med stor tillfredsställelse, som jag konstaterar, att förslag
kan förväntas, i bästa fall om någon månad, till provisoriska ändringar i avvaktan
på det slutgiltiga förslaget till nya normer.

Jag kan nämna, att det inte bara är skogsägarna, som äro missbelåtna med
de nuvarande normerna, utan det finns t. o. m. kraftverk, som ha uttalat att
normerna äro sådana, att de i vissa fall inte kunna tillämpas. Jag har här en
skrivelse från ett kraftbolag, daterad den G juli i fjol, och i denna skrivelse
säger man, att »normerna, som upprättades 1921, kunna i vissa avseenden inte
tillämpas på nuvarande förhållanden». Men vid de överenskommelser, som
träffas, utgår man ju i alla fäll ifrån gällande värderingsnormer, och dit
måste, ända tills det kommit några nya bestämmelser, räknas1 de gamla normerna
av år 1921. Det är därför synnerligen viktigt, att det sker en provisorisk
justering av normerna, i avvaktan på det slutgiltiga förslaget till nya normer.

Vad beträffar dessa nya normer, som ju väntas bli färdiga tidigast år 1948,
vill jag framhålla, att det är mycket betydelsefullt att de utarbetas på ett
sådant sätt, att de utan vidare kunna tillämpas i olika delar av landet. Både
bonitet och avsättningsförhållanden kunna vara mycket olika i norra Sverige
och i södra Sverige, och det är viktigt att man tar hänsyn därtill vid utarbetandet
av dessa normer. Ävenså bör man tänka på att den skada och intrång,
som åstadkommes, kunna drabba vederbörande skogsägare mycket olika. Det
är alldeles klart, att em mindre skogsägare, som kanske får hela sitt lilla
skogsskifte -— den skog som skulle utgöra stödskog åt ett i övrigt ganska
dåligt jordbruk — spolierat genom framdragandet av en stor kraftgata, drabbas
oerhört mycket hårdare än vad de större skogsägarna, exempelvis de stora
bolagen, göra.

Slutligen) skulle jag jag vilja säga några ord om värderingarna och det sätt,
varpå de företagas. Innan skogen fälles, uppmätas och räknas alla träd, och

Nr 23.

Oasdagen den 21 maj 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

sedan; träffas överenskommelse med vederbörande markägare om upphuggning
av kraftgatan för ett visst pris per kvm. Så snart ledningen blivit byggd och
alla skador kunna överblickas och taxeras, utföres värdering enligt gällande
normer, antingen av kraftbolagets eget ombud eller av sakkunniga personer
med kännedom om förhållandena i berörda trakter. Jag skulle vilja uttala det
önskemålet, att kraftbolagens ombud inte anlitades för dessa värderingar. Det
vore mycket lämpligare, om det kunde fastställas, att värderingarna borde
utföras av skogsvårds styrelsernas tjänstemän eller andra skogstjänstemän,
som ju dels besitta en grundlig kännedom om markförhållandena, dels även i
övrigt äro sakkunniga på detta område.

Herr Nordström i Kramfors: Herr talman! Jag skulle i samband med denna
interpellationsdebatt vilja rikta statsrådets uppmärksamhet på ett förhållande
som faktiskt under de sista veckorna blivit aktuellt i ett flertal norrlandskommuner.

Det är ju inte bara det att det åstadkommes stora skador på skogen genom
att kraftledningar dragas fram. I vissa kommuner stråla samman kanske fyra,
fem kraftledningar, och när man då hugger upp en 60 meter bred gata för
varje kraftledning, så blir resultatet att nästan all skogsmark försvinner. Det
är oerhörda skogsområden som skövlas just genom att kraftöverföringen från
Norrland och ned till mellersta och södra Sverige inte har kunnat ske på ett
enhetligare sätt än vad som nu är fallet.

I Ytterlännäs kommun, där saken blivit aktuell genom Graningeverkens
hemställan om att få bygga en ny kraftledning ned till södra Sverige, har
man bland skogsägarna den uppfattningen, att Graningeverken, som ju både
själv äger skog och bygger kraftledningar, undviker sina egna skogar och
företrädesvis söker lägga kraftledningarna på böndernas och de mindre skogsägarnas
mark. Det är nu speciellt inom ett område, i Ytterlännäs socken som
jordbrukarna tvingas att direkt protestera mot det sätt, varpå framforslingen
av kraften sker, ty all skogsmark där hotar att försvinna.

Jag undrar, herr statsråd, om man ändå inte borde undersöka möjligheterna
att på ett något rationellare sätt ordna nedforslingen av kraft från de många
kraftverk, som man nu planerar att bygga. Skall man från varje kraftverk,
som nu bygges, dra fram en särskild kraftledning och hugga upp en 60 meter
bred gata genom hela landet, blir det oerhörda skogsområden som på detta
sätt skövlas.

Herr Nilson i Spånstad: Herr talman! Jag vill begagna tillfället att understryka
den tacksamhet, som man överallt i jordbrukarkretsar känner över
den punkt i interpellationssvaret, där det säges att det är avsikten att redan i
år provisoriskt utfärda vissa nya anvisningar om hur skogs- och markskador
böra bedömas. Denna tillfredsställelse är så mycket större som representanter
för vissa företag vid sina uppgörelser med markägarna alltjämt åberopa
1921 års normer, som om dessa skulle vara fullt tillämpliga än i dag, med resultat
att de markägare, som tro på dessa uppgifter, bli tillerkända en ersättning,
vilken är alldeles för låg.

Skulle jag därutöver säga något i detta ärende, skulle jag vilja uttala
den förhoppningen, att kommitténs arbete, som uppenbarligen har mött mycket
stora svårigheter, eftersom det har pågått ända sedan 1944 och tydligen
inte blir färdigt förrän 1948, skall kunna bedrivas med så friskt mod, att
man nu skall kunna bemästra alla svårigheter.

Det har inte här nämnts någonting om normerna för värdering av åkermark,
men jag finner mig föranlåten att säga, att kommitténs, såsom jag hop -

Onsdagen den 21 maj 1947.

Nr 23.

Svar på interpellation. (Forts.)

pas, stegrade arbetslust också skall taga sig det uttrycket, att man inom den
utsatta tiden även skall hinna klara frågan om nya normer för värdering av
åkermark. Jordbrukets rationalisering har ju tagit sådana jättekliv framåt,
att de värderingsnormer, som gällde 1921, i intet avseende äro tillämpliga
1947—1948, trots att de ofta åberopas vid uppgörelsers träffande.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Nilsson: Herr
talman! Den ärade interpellanten har ju redan uttryckt sin tillfredsställelse
med svaret, och det finns väl inte någon anledning för mig att närmare utveckla
de synpunkter som därvid framförts. Jag vill emellertid i anledning
av vad den siste ärade talaren sagt understryka, att man väl näppeligen kan
begära snabbare behandling än att inom någon månad ett förslag till provisoriska
normer kommer att ligga på bordet och att utredningsarbetet, med utgångspunkt
från de önskemål interpellanten här givit uttryck åt, utlovas vara
klart å.r 1948.

Till herr Nordström kan jag säga, att jag har min uppmärksamhet riktad
på det problem, som han ville erinra kammarens ledamöter om. Jag kan också
i anslutning därtill nämna, att det för någon tid sedan uppstod en tvist mellan
Graningeverken och vattenfallsstyrelsen, därför att vattenfallsstyrelsen av
ekonomiska skäl ville dra fram en ny gata för sin kraftledning i stället för
att, såsom man hade möjlighet att göra, begagna sig av en tidigare kraftledningsgata,
vilket emellertid skulle ha dragit något större kostnader för vattenfallsstyrelsens
vidkommande. När denna tvist skulle avgöras1 i departementet,
och man hade att väga de kostnadsökningar, som eventuellt skulle
uppstå vid användandet av en tidigare kraftledning och den gata, som där upphuggits,
mot de värden, som ligga i skogen, inte bara i ekonomiskt utan även
i andra avseenden, så föreföll det mig alldeles klart, att avgörandet den
gången borde, just med hänsyn till önskvärdheten av att i så stor utsträckning
som möjligt tillvarata den naturtillgång, som våra skogar utgöra, fällas
på det sättet, att den nya kraftledningen droges fram i samma gata som den
tidigare.

Jag kan således säga, att jag principiellt är överens med herr Nordström
om att man bör undersöka alla möjligheter att skona skogen, när det skall
dragas fram en ny kraftledning.

Herr Nilson i Spånstad: Herr talman! Jag vill understryka att jag är fullt
tillfredsställd med den mycket stora snabbhet, som visats, när det gäller de
tillfälliga förbättringar som ställts i utsikt. Detta rubbar emellertid inte någonting
av vad jag sagt i själva huvudfrågan.

Herr Johnsson i Kastanjegården: Herr talman! Jag skall be att få instämma
med de talare, som här uttryckt sin tillfredsställelse över det svar, som herr
statsrådet lämnat på den av herr Svensson i Va framställda interpellationen.

Jag vill emellertid därutöver beröra en sak, som mer sammanhänger med
frågan om åkermarken och möjligheterna att skifta denna och bruka den efter
moderna metoder. Redan före 1910—1911 började ju kraftbolagen i mycket
stor utsträckning bygga högspänningsledningar på storskiften utan att
ens i en del fall ha ägarnas tillstånd. Man resonerade som så att om överhuvud
taget elektriciteten skulle kunna komma till användning, voro markägarna
tvungna att släppa till mark för kraftledningar, och det var kanske inte
heller så mycket att säga om saken. Alla voro ju vid den tiden angelägna om
att det elektriska ljuset så snabbt som möjligt skulle kunna föras ut över landet.
Emellertid ha de stolpar och stag, som finnas i åkerskiftena, många gånger

Nr 23.

Onsdagen den 21 maj 1947.

Svar på interpellation. (Forts.)

hindrat ett rationellt utnyttjande och åstadkommit tidsspillan vid brukandet
av jorden, och på senare tid har även tillkommit en annan besvärlighet. På
många ställen styckas nu åkerjord, där högspänningsledningar gå fram, till
tomter, men genom bestämmelsen om att byggnader inte få uppföras på mindre
avstånd än ca sju meter från en högspänningsledning, kan det hända, att
man vid försäljningen av marken måste gå förbi en eller annan tomt. Detta
är ju alldeles orimligt, och när man framhåller det för kraftbolagen, säga de,
att de gärna flytta de elektriska högspänningsledningarna men att det får
ske på ägarens bekostnad. I de flesta fall kostar emellertid detta mycket mer
än vad en eller två tomter göra, och följden blir att det uppstår ett område
som blir ett ingenmansland.

Jag vill sluta med att vädja till herr statsrådet att beakta även denna sak
vid den fortsatta utredningen om de skador, som åstadkommas genom framdragandet
av kraftledningar.

Härmed var överläggningen slutad.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionerna:

nr 267, angående anslag till teckning av ytterligare aktier i Norrbottens
järnverk, aktiebolag, m. m.; och

nr 268, angående vissa anslag till domstolarna in. m.;

till jordbruksutskottet propositionen, nr 273, angående dispositionen av vissa
för budgetåret 1943/44 å kapitalbudgeten under diverse kapitalfonder anvisade
investeringsanslag;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 274, med förslag till lag
angående upphävande av 61 § 2 mom. lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om
fattigvården;

till konstitutionsutskottet propositionen, nr 276, med förslag till lag angående
ändring i stadgan den 21 februari 1941 (nr 98) om ersättning för
riksdagsmannauppdragets fullgörande; samt

till behandling av lagutskott propositionen, nr 277, med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 30 december 1939 (nr 934) om tjänsteplikt,
in. in.

§ 8.

Föredrogos var för sig och remitterades till statsutskottet följande på bordet
liggande motioner; nämligen

nr 453 av herr Hunsson i Skediga m. fl.;

nr 454 av herr Hansson i Skegrie;

nr 455 av herr Larsson i Stockholm m. fl.;

nr 456 av herr Svedman m. fl.;

nr 457 av herr Severin i Gävle m. fl.;

nr 458 av herr Larsson i Östersund m. fl.;

nr 459 av herr von Friesen m. fl.;

nr 460 av herr Dickson m. fl.;

nr 461 av herr Holmström m. fl.;

nr 462 av herr Johansson i Stockholm m. fl.; och

nr 463 av herr Ruhbestad.

Onsdagen den 21 maj 1947.

Nr 23.

§ 9-

Föredrogs den av herr Karlsson i Stuvsta vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet, i anledning
av kammarkollegiets utredning angående holmar, klippor och skär av krono
natur inom Sotholms härad i Stockholms län, vilka icke höra till något visst
hemman, in. in.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 115, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret 1947/48 till Hennes Kungl. Höghet
Hertiginnan av Västerbotten jämte i ämnet väckt motion.

I propositionen nr 80 hade Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden för den 21 februari 1947, föreslagit
riksdagen att till Hennes Kungl. Höghet Hertiginnan av Västerbotten
å riksstaten för budgetåret 1947/48 under första huvudtiteln, Kungl. hovstaten,
anvisa ett anslag av 100 000 kronor.

Utskottet, dit propositionen hänvisats, hade härvid till behandling även förehaft
en inom andra kammaren av herr Persson i Landafors och fru RönnChristiansson
väckt motion (II: 342), vari hemställts, att riksdagen måtte besluta
avslå Kungl. Maj :ts förevarande förslag.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Majrts
förslag och med avslag å motionen II: 342, till Hennes Kungl. Höghet Hertiginnan
av Västerbotten för budgetåret 1947/48 under första huvudtiteln
anvisa ett anslag av 100 000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Persson i Landafors: Herr talman! Vi motionärer ha yrkat avslag på
propositionen nr 80, vari äskas ett årligt anslag av 100 000 kronor till Hennes
Kungl. Höghet Hertiginnan av Västerbotten.

Enligt uppgift innehåller en donation av prinsessan Sofia Albertina år 1783
bestämmelsen, att Arvfurstens palats skulle ägas av den som närmast kronprinsen
ägde arvsrätt till kronan. Staten köpte emellertid huset år 1902 för
2 250 000 kronor. Avkastningen av denna köpeskilling och från prinsessan
Sofia Albertinas stiftelses kapitalfond utgör omkring 97 000 kronor per år.
Detta belopp har sedan Konung Oscar II :s död utgått till Hertigen av Västerbotten,
Prins Gustaf Adolf å Haga, som arvfurste, d. v. s. rättsinnehavare
till kronan efter kronprinsen. Staten äger Haga slott, vartill konungen har
dispositionsrätt, och konungen har upplåtit detta till bostad för Hertigen av
Västerbotten och hans familj. Statens kostnader för avlöningar till viss personal,
vatten, värme och lyse för Haga slott beräknas för kommande budgetår
uppgå till inemot 100 000 kronor, vilket belopp riksdagen nyligen beslutat anvisa
för ändamålet under första huvudtiteln.

Genom arvprinsen Gustaf Adolfs nyligen timade död har hans nu ett år
gamle son, Carl Ghstaf, blivit arvprins. Till honom överflyttas nu donationsavkastningen,
de årligen utgående 97 000 kronorna. Man utgår från att prinsessan
Sibylla kommer att bo kvar på Haga slott tillsammans med sina barn.

Nu göres gällande, att de 97 000 kronorna tillkomma arvprinsen Carl Gustaf
och sålunda inte få disponeras av modern, prinsessan Sibylla. Att de inte formellt
övergå till modern torde vara klart, men frågan är om inte sonens in -

Anslag till
Hertiginnan
av Västerbotten.

Nr 23.

Onsdagen den 21 maj 1947.

Anslag till Hertiginnan av Västerbotten. (Forts.)
komster skola på bästa sätt få användas för sonens och den övriga familjens
underhåll och sålunda i verkligheten disponeras av modern.

Då vår konung uppsteg på tronen den 8 december 1907, blev den bortgångne
prins Gustaf Adolf arvprins. Han var då ett år sju månader gammal. De ifrågavarande
97 000 kronorna ha alltså utgått till honom sedan dess. Jag skulle
vilja fråga, om inte hans fader, kronprins Gustaf Adolf, fick disponera över
dessa medel under den tid sonen var omyndig. På vad sätt betalades dessa
pengar ut, om de inte gingo till fadern som målsman? Skulle inte denne vara
självskriven målsman för sin son?

Nu kan invändas att situationen är en annan på Haga. Genom dödsfallet
inträder förmynderskap för de omypdiga barnen. Ja, det är en sak. Men en
annan sak är, att barnen för det fall de ha inkomster och tillgångar skäligen
också skola bidraga till underhåll och uppfostran och därmed även till skälig
ersättning till modern. Modern måste väl vara närmaste målsman intill dess
sonen blir myndig. Då vi sålunda utgå ifrån att vedertagna rättsbegrepp vid
ett dödsfall också gälla för ifrågavarande människor bör den inkomst, som
oförändrad utgår till avlidne prins Gustaf Adolfs familj på Haga genom den
lille arvprinsen, vara tillräcklig för att bestrida kostnaderna för deras uppehälle
och livsföring. Det förefaller rent förnuftsmäsigt till och med som om
en hel del av representationskostnaderna under en tid framåt måste bli mindre
och de 97 000 kronorna skulle kunna räcka bättre för en familj, om antalet
personer, som skola leva på beloppet, är mindre. Ingen skatt utgår på dessa
pengar.

Jag förstår av den knapphändiga propositionen att regeringen av pietetsskäl
underlåtit att lämna närmare förklaringar i ämnet. Utan att bryta mot sådana
hänsyn vill jag dock säga, att när arvprinsen Carl Gustaf blir kronprins,
kommer apanaget till honom i denna hans egenskap automatiskt att innebära
en avsevärd höjning av hans penninginkomster enligt nu gällande ordning.
Skulle man nu under ett förmynderskap för arvprinsen slå in på den linjen
att låta den årligen utgående summan av 97 000 kronor fonderas för arvprinsens
räkning, intill dess han blir myndig, skulle därigenom tillskapas
en betydande förmögenhet, under det att staten årligen skulle betala 100,000
kronor till understöd åt modern och syskonen. Detta anse vi vara orimligt
och oskäligt.

Man kan icke i fall sådana som dessa bara bevilja anslagskraven. Man
tvingas ovillkorligen att göra jämförelser med vad man i övrigt gör och hur
man handlar i andra fall. Jag erinrar om att den bortgångne statsministerns
änka, fru Hansson, nyligen tilldelats ett årligt understöd av riksdagen å blygsamma
4 000 kronor. Jag har suttit ett år i bankoutskottet och är underkunnig
om de understöds- och pensionsärenden som där få sin förberedande behandling,
innan de komma på riksdagens bord. Det gäller i de flesta fall gamla
fattiga människor, som utslitna i samhälleligt, produktivt arbete vända sig
till riksdagen för att få något att leva av under sin återstående livstid. De
belopp som i sådana fall begäras och tilldelas äro blygsamma och rättmätiga,
och man följer därvid en helt annan skala och värdemätare än det är fråga
om i det nu föreliggande ärendet.

Utskottet har i sitt utlåtande yrkat bifall till regeringens förslag. Man
antager att de 97 000 kronorna till arvprinsen icke få disponeras av prinsessan
Sibylia för familjens räkning. Ja, antager man detta i stället för att säga, att
dessa pengar skäligen böra gå till gemensamma utgifter för familjen, så har
man också från riksdagens sida gett anvisning om att pengarna ej få disponeras.
Det blir säkert också ordnat på detta sätt, sedan riksdagen beviljat det
begärda årliga anslaget på 100 000 kronor till modern, prinsessan Sibylla. I ett

Onsdagen den 21 maj 1947.

Nr 23.

Anslag till Hertiginnan av Västerbotten. (Forts.)
fall som detta, där det är fråga om ett årligt anslag på 100 000 kronor, borde
väl rimligen åtminstone ha lämnats en uppgift om förmögenhetsförhållandena i
dödsboet och de eventuella inkomster som familjen kan ha såsom en motivering
och ett stöd för detta anslagsäskande. Inga uppgifter ha lämnats. Utskottet
har intet att erinra mot regeringens förslag. Yi motionärer anse dock att Hertigen
av Jämtland, arvprinsen Carl Gustaf, som är endast ett år gammal och
som erhåller 97 000 kronor per år, bör dela med sig till mor och syskon och
att något nytt anslag under första huvudtiteln icke bör anvisas.

Detta är motiveringen för vårt avslagsyrkande och de synpunkter vi ha
på denna fråga, och jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till vår
motion nr 342.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Med hänvisning till propositionen
och statsutskottets tillstyrkan ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Det är alldeles uppenbart, att denna fråga icke kan behandlas som en vanlig
understödsfråga. När regeringen lagt fram denna proposition, har den övervägt
alla på ärendet inverkande faktorer, och jag tror inte jag behöver säga
något annat än att regeringen anser att det är riktigt att detta anslag beviljas.

Fröken Öberg: Herr talman! Jag har begärt ordet endast för att deklarera,
att jag inte kan biträda utskottets förslag om bifall till propositionen. Jag
har den uppfattningen att frågan inte är aktuell för närvarande. Så länge
familjen på Haga har denna inkomst på 97 000 kronor, får den försöka klara
sig på den. Yi få så ofta här i riksdagen avslå framställningar och yrkanden
om pensioner till dem som ha det betydligt sämre ställt och där det är fråga
om betydligt mindre summor. Med utgångspunkt från detta kan jag inte heller
finna det riktigt, att vi i dag bifalla ett förslag om ett så högt anslag som
det här är fråga om. Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till avslagsyrkandet.

Fru Rönn-Christiansson: Herr talman! Utskottets talesman var ju mycket
knapphändig i sin motivering, och det verkade som om det vore ett led i det
hemlighållande av sakmaterial, som herr Persson i Landafors påtalade i sitt
sakligt mycket starka anförande, vilket jag ber att få instämma i.

Vidare vill jag knyta an till de allmänna reflexioner, som framfördes av
fröken Öberg, och därvidlag framför allt framhålla, att folket ute i bygderna
absolut inte kan förstå, att dessa 100 000 kronor årligen skola utgå till hertiginnan
av Västerbotten, detta med tanke på att det anses naturligt, att
hundratusentals änkor ute i landet dagligen få brottas med svåra ekonomiska
problem. Lika naturligt vore väl, att också samhällstopparna finge nöja sig
med mindre inkomster än de för närvarande ha.

Med åberopande av dessa allmänna synpunkter ber jag, herr talman, att få
instämma i herr Perssons i Landafors yrkande.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets förevarande hemställan dels ock på avslag å såväl
utskottets hemställan som Kungl. Maj:ts förslag i ämnet; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Persson
i Landafors begärde emellertid votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Nr 23.

Onsdagen den 21 maj 1947.

Anslag till Hertiginnan av Västerbotten. (Forts.)

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets Hemställan i utskottets--förevarande utlåtande nr 115, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit såväl utskottets berörda hemställan som
Kungl. Maj :ts förslag i ämnet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat
för ja-propositionen. Herr Persson i Landafors begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 132''
ja och 39 nej, varjämte 21 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 11.

Herr statsrådet Ericsson avlämnade Kungl. Majrts proposition, nr 285, angående
prisutjämningsavgifter m. m.

Denna proposition bordlädes.

§ 12.

Anslag till. Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 116, i anledning av Kungl. Maj :ts
avlömngar vid proposition angående anslag förbudgetåret 1947/48 till avlöningar vid de a-11-Virovahtn männa läroverken m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

m- m‘ Punkten 1.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Understöd åt Punkten 2, angående anslag till Kommunala läroverk: Understöd åt vissa
kommunala kommunala gymnasier m. m.

gymnasier

m. m. Punkten föredrogs; och yttrade därvid

Herr Ga velin: Herr talman! Jag har känt behov av att säga ett par ord vid
föreliggande punkt. Det har gjorts framställningar från Kiruna och Gällivare
att få upprätta gymnasier på resp. platser. Vad beträffar Kiruna har man
ju nu kommit så långt, att man i år får bidrag från staten till det kommunala
gymnasium, som funnits där i flera år. Däremot har man i Gällivare inte
kommit längre än till beslut om att starta ett kommunalt gymnasium. Med
anledning av blivande utredning om helt förstatligande av Kiruna kommunala
gymnasium vill jag framhålla, att det inte får bli något motsatsförhållande
mellan Kiruna och Gällivare i detta avseende, så att man ser frågan på det
sättet, att om det blir ett gymnasium i Kiruna kan det inte tänkas bli ett även
i Gällivare. Jag vill erinra om att avståndet mellan dessa samhällen är mellan
10 och 11 mil och att det är dokumenterat genom undersökning att det finns
elevmaterial för gymnasium såväl i Kiruna som i Gällivare. Vi ha i år verkställt
en utredning i saken, och den visar, att trots att en väsentlig del av lärjungarna
gå från Gällivare-zonen till Kiruna, finns det för detta år ett 25-tal
elever i Gällivare, vilket är tillräckligt för att starta ett kommunalt gymnasium
där. Dessutom vill jag även påpeka det stora området omkring Gällivare-zonen,
som gör det behövligt att få ett gymnasium även i Gällivare. Jag

Onsdagen den 21 maj 1947.

Nr 23.

Understöd åt kommunala gymnasier m. m. (Forts.)
har velat säga detta, därför att jag har en känsla av att man redan slagit in
på den linjen att det kommer att undersökas, huruvida Kiruna eller Gällivare
skall bli orten för ett blivande statligt gymnasium. Det har motionerats om
att Kiruna kommunala gymnasium redan i år skall förstatligas. Jag har intet
yrkande på den punkten, men jag önskar, att när det blir en utredning om att
förstatliga det redan befintliga gymnasiet i Kiruna och det som nu kommer
att startas i Gällivare, man inte ställer dessa orter mot varandra utan, ser
frågan på det sättet att de äro behövliga båda två.

Jag har intet yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 3—5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 13.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 117, i anledning av Kungl. Maj:ts Anslag till
proposition angående anslag för budgetåret 1947/48 till instituten för social- institfef.Jöir
politisk och kommunal utbildning och forskning m. m.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

och kommunal
utbildning och
forskning

Punkten 2, angående anslag till Folkhögskolor: Förberedande samhällsve- Anslag till
tenskapliga kurser. förberedande

r,,, ... , . , samhällsveten katter

föredragning av punkten anförde: skapliga

Heir Kyling: Herr talman! I föreliggande utlåtande har statsutskottet enhälligt
tillstyrkt ett förslag av Kungl. Maj:t om utökning av antalet förberedande
samhällsvetenskapliga kurser.

Studiet av samhällsvetenskapliga ämnen är värt all uppmuntran. Hittills har
endast en sådan kurs ägt rum. Denna kurs har varit förlagd till Viskadalens
folkhögskola. När nu flera sådana kurser skola anordnas, är det av vikt att
dessa kurser bli förlagda till olika typer av folkhögskolor. Enligt utskottsutlåtandet
skall Kungl. Maj :t efter förslag av skolöverstyrelsen bestämma
vilka folkhögskolor som skola komma i fråga.

Anledningen till att jag tar till orda i denna fråga är, herr talman, en passus
i skolöverstyrelsens skrivelse till Kungl. Maj :t. Den är redovisad i den kungl.
propositionen nr 133. Det säges i denna skrivelse: »Förläggningen av kurserna
bör ske till sådana skolor, som i viss utsträckning tidigare ägnat den socialvetenskapliga
utbildningen uppmärksamhet, t. ex. Brunnsviks, Gripsholms,
Jakobsbergs eller Marieborgs folkhögskolor.» Jag menar att även de meningsriktningar
ibland vart lands ungdom, som inte genom sina politiska, ideella
eller ekonomiska organisationer kunna sägas vara huvudmän för vissa folkhögskolor
med speciell inriktning, vilka folkhögskolor ju ha sitt särskilda
klientel bland de blivande eleverna, böra beredas en möjlighet att vid lämplig
folkhögskola utanför denna krets av skolor få genomgå en dylik samhällsvetenskaplig
kurs. Att det finns många folkhögskolor här i landet som önska
få en dylik kurs är alldeles klart, och jag har med detta, herr talman, endast
velat göra herr statsrådet uppmärksam på detta förhållande. Jag har intet yrkande,
herr talman.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan i punkten bifölls.

Nr 23.

Onsdagen den 21 maj 1947.

Anslag till
social upplysningsfilm.

§ 14.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till statsbidrag till undervisningsmateriel vid folk- och småskolor
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dels fortsatt tillverkning
av syntetiskt gummi m. m., dels ock täckande av vissa förluster på
statens reservförrådsnämnds verksamhet; och

nr 120, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående medgivande att
ytterligare överskrida viss anslagspost i pensionsstyrelsens avlöningsstat för
budgetåret 1946/47.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 15.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 121, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret 1947/48 till social upplysningsfilm,
jämte i ämnet väckt motion.

I propositionen nr 145 hade Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 7 mars 1947, föreslagit
riksdagen att till Social upplysningsfilm för budgetåret 1947/48 under
V huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 125 000 kronor.

I samband med förevarande proposition hade utskottet till behandling förehaft
en inom andra kammaren av herr Boman i Stafsund m. fl. väckt motion
(II: 366), vari hemställts, att riksdagen måtte avslå propositionen.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag och med avslag å motionen II: 366 till Social upplysningsfilm för
budgetåret 1947/48 under Y huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av
125 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar Johan Bernhard Johansson, Mannerskmitz,
Gustav Emil Andersson, Falla, Rubbestad och Pettersson i Dahl, vilka
ansett, att riksdagen borde med bifall till motionen IT: 366 avslå ifrågavarande
proposition.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Denna fråga emanerar ju från förra
årets riksdag. Då väcktes en motion av fru Disa Västberg med anhållan om
skrivelse till Kungl. Maj:t i ämnet. Motionen blev bifallen, och en skyndsam
utredning igångsattes. Det var åtta utredningsmän med studierektorn Alva
Myrdal som ordförande. Denna kommitté är inte färdig med sitt uppdrag, men
den har lagt fram ett delförslag, och det är detta, som riksdagen nu skall
ta ställning till.

Innan jag framställer mitt yrkande vill jag säga, att jag inte alls är någon
motståndare till denna filmverksamhet och denna sociala upplysningsverksamhet,
men man kan ju ändå tycka, att en utredning borde vara färdig,
innan förslagen skola effektueras. Kommittén har, innan den tagit ställning
till hur detta statliga organ skall vara ordnat, som väl framdeles skall
ha hand om denna verksamhet, ansett, att kommittén själv kan tjänstgöra
6åsom organ för detta. Denna anordning är ganska säregen. Det brukar heller
aldrig förekomma, att en verksamhet, varom utredning pågår, sättes i gång,
innan utredningskommittén är färdig att ta slutlig ståndpunkt till verksamheten.
I varje fall lär det vara något alldeles unikt, att en utredningskommitté

Onsdagen den 21 maj 1947.

Nr 23.

Anslag till social upplysnings film. (Forts.)
utnämner sig själv till en nämnd, som skall leda verksamheten, och även får
Kungl. Maj:ts sanktion på detta.

Emellertid är inte kommittén enig, utan det finns två reservanter, ledamöterna
Skjöld och Thörnberg, som till kommitté be tänkandet fogat ett särskilt
yttrande, där de äro ganska reserverade mot kommitténs förslag. De säga där,
att då kostnaderna för genomförandet av den slutgiltiga organisationsformen
kunna bli ganska höga, så är det möjligt, att man med hänsyn till nuvarande
och beräknad utveckling av det statsfinansielia läget inte nu är beredd att förverkliga
detta. Vidare säga de, att den av kommittén föreslagna försöksframställningen
av social film kunde dra ut på tiden, och eftersom kommittén
väntas ha slutfört sitt uppdrag i höst eller senast i början av nästa år — varefter
jag föreställer mig att den skulle bli avpolletterad — undra reservanterna
vem som då skall ha hand om denna verksamhet. Jag tror det finns
anledning för oss litet var att ställa den frågan.

Kommittén har till en början tänkt sig 5—8 sociala upplysnings filmer och
att dessa skulle kosta 150 000 kronor. Jag föreställer mig att man då har
räknat med omkring 25 000 kronor för varje film. En av dessa filmer skulle
användas för utländsk propaganda och alltså visas utomlands. Kungl. Maj:t
har i sitt förslag skurit ned anslaget till 125 000 kronor. Det skulle alltså bli
en film mindre, således endast sju filmer.

Det är ytterligare en omständighet, som gör mig betänksam mot detta förslag,
nämligen att riksdagen på grund av motioner har beslutat att det skall
bli utredning om en kommunal upplysningsverksamhet, och man kan ju tycka,
att nämnda upplysningsverksamhet och nu ifrågavarande sociala filmverksamhet
skulle kunna samordnas. Jag tycker man bör vänta med att ta slutlig
ståndpunkt till dessa frågor tills dessa bägge utredningskommittéer bli färdiga,
då man skulle kunna veta litet grand mera om det som man skall besluta
om. Jag kan inte annat än knyta an till vad reservanterna säga om att
det med hänsyn till att detta kan komma att draga dryga kostnader kan finnas
skäl att i nuvarande läge med lurande inflation ifrågasätta, om vi verkligen
ha ekonomiska möjligheter att gå in för detta. Det finns enligt min mening
anledning att vila på hanen och vänta med att ta slutlig ställning tills
kommittén är färdig och vi ha möjlighet att överblicka vilka konsekvenser
detta kan föra med sig.

Jag tillåter mig yrka bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Såsom den ärade förespråkaren
för reservationen nyss antydde, beslöt 1946 års riksdag en skrivelse till Kungl.
Maj :t med begäran om skyndsam utredning om att genom upplysningsfilmer
sprida kunskap om i främsta rummet samhällets egen sociala hjälpverksamhet.
När Kungl. Maj:t nu har villfarit denna 1946 års riksdags framställning
i ämnet och det hela resulterat i det förslag vi nu behandla, tycker jag det
skulle vara ganska egendomligt, om riksdagen nu skulle avslå Kungl. Maj:ts
förslag. Den ärade reservanten framhöll ju också inledningsvis, att han för sin
del inte var motståndare till denna upplysningsverksamhet på detta område,
men han ansåg i alla fall att man kunde invänta ytterligare erfarenhet innan
man beviljar detta anslag.

Jag vill med anledning därav fästa uppmärksamheten på att den kommitté
som var tillsatt för ändamålet — det framhölls också av reservanten _ före slog

ju verksamheten organiserad såsom en försöksverksamhet under ledning
av kommittén, medan två reservanter yrkat på tillskapande av en större organisationsapparat
för verksamheten. Kungl. Maj:t har avböjt det sista alternativet,
och det tror jag har skett på goda grunder. Skulle det vara någon kon -

Nr 23.

Onsdagen den 21 maj 1947.

Anslag till social upplysningsfilm. (Forts.)
sekvens i reservanternas ståndpunkt, skulle man val närmast kunna dra den
slutsatsen, att de äro mera benägna för sistnämnda lösning av frågan än den
som Kungl. Maj:t nu föreslagit. För min del tror jag att Kungl. Maj:ts begränsning
av kostnaderna är lycklig, på samma gång som man med detta
lilla anslag också kan skaffa sig ökad erfarenhet för dep framtida verksamheten
på detta område. Jag tror sålunda, att såsom frågan ligger till är det
skäl för kammaren att bifalla statsutskottets hemställan, och jag ber att med
det nu anförda få yrka bifall till densamma.

Herr Boman i Stafsund: Herr talman! Jag skall bara be att få säga några
ord med anledning av att vi motionärer ha yrkat avslag på propositionen. Anledningen
därtill är inte vår inställning till den sociala filmen. Vi vilja gärna
medverka till tillkomsten av en sådan social film och anse en sådan behövlig,
men vi anse att man kan skjuta på det tills kommittén blir färdig med sitt betänkande.
Det är en av anledningarna till vårt avslagsyrkande.

En annan anledning är att vi anse, att remissbehandlingen kunnat vara
fullständigare. Det är endast två instanser, statskontoret och statens biografbyrå,
som fått avgiva yttrande över kommitténs förslag.. Vi anse att det hade
varit nödvändigt att remissbehandlingen blivit fullständigare.

Då herr Pettersson i Dahl, som ju är en av utskottets ledamöter, här har
sagt ungefär vad jag hade anledning att säga, skall jag icke ta tiden mera i
anspråk utan ber endast, herr talman, att få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes likväl av herr
Pettersson i Dahl, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 121, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren med avslag å utskottets berörda hemställan bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning medelst
uppresning. Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat
för ja-propositionen. Herr Pettersson i Dahl begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 117
ja och 65 nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 16.

Åtgärder för Föredrogs statsutskottets utlåtande nr 122, i anledning av Kungl. Maj:ts
utländska proposition angående åtgärder i syfte att bereda vissa utländska läkare möj läkares

jjnrhet att utöva läkarkonsten inom riket.
praktik inom °

riket. I propositionen nr 198 hade Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 21 mars 1947, föreslagit

Onsdagen den 21 maj 1947.

Nr 23.

Åtgärder för utländska läkctres praktik inom riket. (Forts.)
riksdagen att å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1946/47 anvisa
dels å driftbudgeten under femte huvudtiteln till Anordnande av kurser i
statsmedicin för utländska läkare ett reservationsanslag av 10 000 kronor, dels
ock å kapitalbudgeten under fonden för låneunderstöd till Lån till utländska
läkare för viss efterutbildning ett investeringsanslag av 1 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1946/47 anvisa

a) till Anordnande av kurser i statsmedicin för utländska läkare under femte
huvudtiteln ett reservationsanslag av 10 000 kronor;

b) till Lån till utländska läkare för viss efterutbildning under fonden för
låneunderstöd ett investeringsanslag av 1 000 000 kronor.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Johansson i Stockholm: Herr talman! När jag läser propositionen och
utskottets betänkande om detta miljonanslag åt baltiska läkare, kan jag icke
undgå att tänka på en viss demonstration i Stockholm för några år sedan. Den
gången gällde det tio judiska läkare, vill jag minnas. De voro var för sig
framstående vetenskapsmän, kirurger och andra. En av dem kunde utföra en
operation, som ingen annan i världen mäktade. Under ledning av högermän
och nazister, främst den nuvarande gruppen kring tidningen »Obs!», hade
Stockholms och Uppsalas akademiska värld en mycket stor demonstration mot
att dessa tio judiska läkare skulle få utöva sitt yrke här i landet.

Den här gången gäller det åtminstone 175 utländska läkare, av vilka över
hälften är balter. Den här gången har jag icke sett till några som helst demonstrationer
från den akademiska världen. Kan det bero på att deras ras och
deras politiska åsikter denna gång äro mera behagliga?

Yi ha av många exempel, senast från Köping och Borås, sett hur stor den
fascistiska smittan är inom denna baltiska immigration. Just i dagarna ha avslöjats
ett par balter, som deltagit som uppsyningsmän och annat i de tyska
koncentrationslägren mot antifascister. Överhuvud taget är ju den baltiska
immigrationen mycket starkt bemängd med sådant folk. Särskilt när det gäller
läkare är det säkert personer av den sorten, som av någon anledning icke
vilja vara kvar i sitt hemland därför att de komprometterat sig inför sitt
eget folk.

Att det denna gång ej kan vara fråga om så många framstående läkare äro
vi tämligen säkra på. Även i propositionen antydes, att deras kvalifikationer
äro mycket skiftande. Vi läste nyligen i tidningarna exemplet från lasarettet
i Luleå, där en baltisk läkare skulle operera ett lårbensbrott men opererade
fel ben.

Trots detta är man nu så givmild, att man genast kastar ut en miljon kronor
på utbildning av dessa läkare. En svensk mindre bemedlad student, som
vill bli läkare, kan få motsvarande stipendium på högst 1 500 eller vid karolinska
institutet 2 000 kronor. Men balterna få utan vidare 6 000 kronor per år,
och man förutsätter, att de skola få det nästan allesammans. En miljon går åt
på det sättet. Ändå kan det ju hända, att de omedelbart efter utbildningen
ge sig av till Sydamerika eller annorstädes. Jag bär icke något emot att de
ge sig av. Jag har bara vänt mig mot att de skola få dessa pengar.

Det säges visserligen i propositionen, att man skall företaga en undersökning
om deras lämplighet. Men vi veta, hur sådana undersökningar bruka gå till.
Skall det bli något i stil med Ture Nermans berömda tvättinrättning för nazistiska
officerare och poliser, ha vi ingen anledning att biträda beslutet.

Herr talman! Yi ha icke belastat riksdagstrycket med någon motion. Men

Andra kammarens ''protokoll 7.947. Nr 2S. 4

Nr 23.

Onsdagen den 21 maj 1947.

Åtgärder för utländska lähares praktik inom riket. (Forts.)
jag ber i alla fall att få yrka avslag på utskottets hemställan och därmed på
propositionen.

Vidare yttrades ej. Herr talmannen framställde propositioner dels på bifall
till utskottets förevarande hemställan dels ock på avslag å densamma; och blev
utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§ 17.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 123, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss försöksverksamhet
på yrkesmedicinens område;

nr 124, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till statens avtalsnämnd;

nr 125, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till anskaffning av motorbåtar till tullverket;

nr 126, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående ändrad redovisning
av luftfartsfonden m. m.; och

nr 127, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1946/47 till förvärv av aktier i aktiebolaget
Göteborgs handelsbank m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 18.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 128, i anledning av riksdagens år
1946 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets
jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för
tiden den 1 juli 1945—den 30 juni 1946.

Punkterna 4, 7, 9, 10, 14, 17, 23, 26 och 27.

Lades till handlingarna.

Övriga punkter.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 19.

Föredrogos vart efter annat:
statsutskottets utlåtanden:

nr 129 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
fastigheter, som förvaltas av försvarets bostadsanskaffningsnämnd, m. m.;

nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;

nr 131, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till avsättning till försäkringsinspektionens fond;

nr 132, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med begäran om bemyndigande
att träffa avtal med Malmö stad angående villkoren för överföring
å Malmö stad av det tryckande registret för staden; och ^

nr 133, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till riksräkenskapsverket; samt

Onsdagen den 21 maj 1947. Nr 23. 51

andra lagutskottets utlåtande, nr 27, i anledning av väckt motion om förlängd
semester för arbetstagare, som utför arbete, där silikosfara föreligger.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 20.

Föredrogs andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 8, i
anledning av väckt motion om avskaffande av ordensväsendet m. m.’

I en inom andra kammaren väckt och till dess första tillfälliga utskott hänvisad
motion, 11:327, av herrar Ståhl och Svensson i Ljungskile, hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kung], Maj:t måtte hemställa om avskaffande
av ordensväsendet eller, om detta icke ansåges möjligt, om sådan reformering
och modernisering av ordensväsendet att den mindre än den nuvarande
ordningen strede mot en demokratisk samhällsuppfattning.

Utskottet hemställde, att andra kammaren i anledning av förevarande motion,
11:327, för sin del måtte besluta, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställde om utredning rörande lidpunkten och formerna för avskaffande
av ordensväsendet.

Reservationer hade avgivits

1) av herr IIaggblom och fru Möller, vilka ansett utskottet böra hemställa,
att motionen icke måtte till någon kammarens åtgärd föranleda; och

2) av herr Svensson i Stenkyrka, utan angivet yrkande.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Hseggblom: Herr talman! Till utskottets utlåtande är fogad en reservation,
som kanske ser litet underlig ut, då den bara hänvisar till första delen
av utskottets uttalande. Jag kan försäkra, att det var varken lättja eller
slarv som gjorde, att jag och min medreservant tyckte att vi kunde formulera
vår reservation på det sättet, att vi annekterade första stycket av detta utlåtande
och med stöd av vad där säges yrkade avslag på den föreliggande motionen
om ordensväsendets avskaffande, medan utskottet från samma utgångspunkt
förordat bifall.

I sitt utlåtande säger emellertid utskottet, att varken riksdagen eller Kungl.
Maj:t i statsrådet äger beslutanderätt beträffande ordensväsendet. Efter ett
sådant konstaterande anse vi, att den logiska slutsatsen borde ha blivit, att
motionen avvisades såsom en sak, som är riksdagen ovidkommande. Mkn
borde ha kunnat giva sig till tåls med ett konstaterande, att liksom den styrande
makten har sin begränsning har också riksdagens makt sin begränsning.
Om det icke vore så, hade ju en svensk medborgare praktiskt taget intet område
av tryggad frihet.

Vad man nu med denna motion vill komma åt tyckes vara dels Konungens
personliga rättighet att utdela förtjänsttecken i form av ordnar och dels medborgarnas
möjligheter att mottaga och bära dessa ordnar. Detta syfte vill man
befrämja genom att, såsom det heter, riksdagen ger uttryck för den uppfattning
som den hyser i denna sak. Så står det i utlåtandet. Det är precis som om
riksdagen redan nu skulle konstituera sig som det Gallupinstitut, som vi under
nästa punkt på föredragningslistan skola fatta beslut om.

Om nu motionärerna och utskottsmajoriteten tycka, att ordnarna äro förargelseväckande
och vilja ha bort dem, borde de naturligtvis ha förordat en
lagstiftning mot att bära dem. Men det ha motionärerna tydligen hesiterat
inför, ty då. skulle den förbuds- och regleringsmentalitet, som onekligen döljer
sig bakom motionen, ha kommit fullständigt tydligt till synes. Om man ej

Motion om
ordensväsendets
avskaffande.

Nr 23.

Onsdagen den 21 maj 1947.

Motion om ordensväsendets avskaffande. (Forts.)
vill eller vågar gå den vägen för att göra oss urarva i fråga om den gamla
tradition, som ordensväsendet blivit i både vårt land och andra länder^ tycker
jag, att man borde ha kunnat nöja sig med att låta denna sak ha sin gång och
låta ordensväsendet självdö under trycket av den motopinion, som både motionärerna
och utskottet påstå är tillfinnandes.

Att vi nu yrka avslag beror, herr talman, dock icke bara på denna rent
formella uppfattning, att detta är en sak som ligger utanför riksdagens beslutanderätt.
Yi anse nog också, att det för närvarande, hårt ansträngda statliga
utredningsmaskineriet har viktigare saker att inrikta sig på än denna
rätt betydelselösa fråga, som i dagens situation väl närmast verkar som någon
uppväckt gengångare från en äldre tids mera frasradikala strider. Jag skulle
nästan vilja säga, att det vore synd, om riksdagen nu ginge motionärerna till
mötes. Ty därmed hade man hindrat framtida efterföljare på samma linje att
skapa sig en viss bemärkthet genom att upptaga denna gamla fråga.

Tycker man — vilket kan vara rimligt — att ordensväsendet offrar åt fåfängan,
och vill man i renlevnadsnit gå till storms mot detta, tror jag dock,
att mycket litet vinnes genom att man avskaffar de här speciellt avsedda ordnarna.
Ty de äro blott en del av formerna för offentligt erkännande av förtjänst,
och de böra nog därför betraktas i samband med medaljväsendet, som ej
visar några speciella tecken på att vilja avmattas. Vi läsa i veckans tidningar,
att man skiftat en medalj nere vid Svenska mässan, den s. k. Mercuriimedaljen,
för att komplettera vad som brast.

Fråga är väl, om ej vårt medaljväsen är uppbyggt kring ordensväsendet
som stomme. Ordnarna kunna väl karakteriseras som förtjänsttecken bland
de i det offentliga livet verksamma männen, och ordnarna utdelas ju efter
bestämda regler i fråga om tjänstår m. m. På grund av deras begränsning i
fråga om räckvidden har man kompletterat dem med en. otalig mängd medaljer,
som i den allmänna meningen kommit att framstå, som i vissa fall till och med
värdefullare än ordnar; jag erinrar t. ex. om Flis Quorum, som tilldelats en
aktad ledamot av denna kammare. Jag är övertygad om att bärarna av Vasaoch
Nordstjärneordnarna med stor förtjusning skulle avsta från sina förtjänsttecken
gentemot detta framstående och mycket värderade tecken på uppskatt miMan

kan ju konstatera, att långt ner i folkrörelserna förekomma veterantecken
och plaketter av alla de slag. Toges nu ordnarna bort, misstänker jag.
att det tomrum i fråga om förtjänsttecken, som då skulle uppstå, omedelbart
skulle komma att leda till att nya medaljer tillskapades.

Utskottet anmärker på att ordensväsendet graderar medborgarna. Men det
är väl ändå en antikverad uppfattning eller en underlig överdimensionering av
ordnarnas verkliga betydelse. I det dagliga livet tänker val mgen pa om den
eller den är bärare av en orden, och vid de officiella högtidliga tillfallen da
ordnar bäras föreligger ju det förhållandet, att det finns en mängd människor,
som mycket väl ha förtjänsten inne för att få en orden men som av personliga
skäl nekat bära den, och därför befinna de sig i fullkomligt gott sällskap, vare
sig de ha en orden på bröstet eller icke. Jag får för min egen ringa del, herr
talman, säga, att jag har ett par ordnar liggande i byrålådan, men icke har
jag känt mig särskilt högtidlig de få gånger, då jag haft dem pa mig. Jag
nästan misstänker, att jag känt mig bättre, om jag icke haft dem pa mig. Jag
har icke heller tyckt det hela vara så märkvärdigt, att jag velat skylta med
dem i riksdagskatalogen.

Ordensväsendet är därför knappast den gradermg, som utskottet vill gora
det till, utan är väl snarast en gruppering. Ordnar tillerkännas vissa grupper
inom det offentliga livet, och medaljer av olika slag fördelas också inom olika

Onsdagen den 21 maj 1947.

Nr 23.

Motion om ordensväsendets avskaffande. (Forts.)
grupper. Till och med om S:t Eriksmedaljen heter det enligt ett referat i tidningarna
nyligen, att den är förbehållen tre kategorier. Någon principiell
skillnad, som gör att människor graderas efter ordnar och medaljer, kan jag
därför icke anse föreligga. Naturligtvis kan det mycket väl sägas, att varken
ordnar eller medaljer ha något egenvärde, men många människor uppskatta
dem, och själva överlämnandet kan för många människor betyda en oförgätlig
högtidlighet. Vi behöva därför icke säga att vi tillhandahålla krams på fåfängans
marknad genom ordens- och medaljväsendet. Klart är att ordnar och
medaljer i många fall väckt avund, men den som känner den avunden skulle
säkerligen icke bli av med den belastningen, om han icke hade dessa särskilda
föremål att fästa avunden vid.

För övrigt har det framskymtat i remissvaren, att ordnarna icke äro alldeles
betydelselösa i vårt förhållande till främmande makters medborgare.

Som saken ligger till, herr talman, anser jag att frågan icke har någon stor
betydelse. Det är icke något olidligt tvång, som vi skola befria våra medborgare
från, utan det är en ganska ofarlig tradition, som nu i snart ett par hundra
år haft fäste inom vårt folks liv. Att för dess avskaffande nu omskapa riksdagen
till ett opinionsinstitut anser jag skäligen opåkallat, och, som jag redan
nämnt, har riksdagen viktigare saker än denna att ägna sig åt. Jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till den av fru Möller och mig avgivna reservationen
om avslag på motionen.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Den första synpunkt på frågan,
som den föregående ärade talaren framförde, var den att riksdagen icke har
någon beslutanderätt i detta fall och att vi icke böra, såsom han sade, göra
riksdagen till ett Gallupinstitut eller omskapa den till en opinionsinstans i
förevarande stycke. Herr Haeggblom vet lika bra som jag, att vi omskapa
ingenting i riksdagens ställning genom att denna fråga tagits upp och att här
fattas beslut, detta eftersom ju riksdagen flera gånger tidigare har sysslat
med denna sak och eftersom andra kammaren vid olika tillfällen har uttalat
sig för att ordensväsendet borde avskaffas. Jag tror därför att denna formella
synpunkt icke väger så särskilt tungt.

Om man nu skall fullfölja den rent formella linjen kommer man ju till det
resultatet, att det finns ingen makt i detta land, som kan avskaffa ordensväsendet.
Det är evigt, det står över Konung, regering, högsta domstol och
riksdag; det står över allting annat. Men redan detta borde väl vara ett vittnesbörd
om hur illa den här inrättningen passar i en demokratisk stat, ty
sådana här av ingen behärskade institutioner passa ju, även om man ser saken
formellt, knappast in i en demokrati. Det sades i en motion 1920, att ordensväsendet
är oförenligt med folkstyrets ledande grundsatser. Vi veta ju allesammans
också, att de människor, som gingo i spetsen i kampen för demokratien,
togo avstånd från ordensväsendet. Om man frågar vad som var deras
motiv, är det alldeles uppenbart, att det centrala motivet i motståndet mot
ordensväsendet var den omständigheten att ordensväsendet i sig självt inrymmer
en möjlighet för furstemakten att korrumpera medborgarna. En annan
sak är om denna möjlighet, användes — det vill jag icke säga att den gör nu,
men systemet inrymmer möjligheten. Det är naturligtvis detta som gör att
självhärskare och diktatorer så gärna bruka och missbruka ordensväsendet.

Jag finner det en smula vågat att en del remissinstanser ha givit sig in
på att motivera vårt bibehållande av ordensväsendet — det är länsstyrelsen

Nr 23.

Onsdagen den 21 maj 1947.

Motion om ordensväsendets avskaffande. (Forts.)
i Östergötlands län, som levererat detta •— med en hänvisning till att institutionen
till och med under sen tid återupprättats i betydande stater, där den
tidigare varit indragen. Det är tydligen den ryska stormakten, som man i
detta fall syftar på. Jag får säga, att om man skall dra in reaktionens utbredning
i världen i detta sammanhang bör väl slutsatsen bli den rakt motsatta
från demokratisk synpunkt än den som länsstyrelsen i Östergötlands
län kommit till. Det finns ett annat uttalande i detta remissvar från
Östergötlands län som gör mig en smula betänksam även mot det
sekundära yrkande, som finns i motionen om en utredning om ordensväsendets
demokratisering. Länsstyrelsen i Östergötlands län tillstyrker
detta men anför därvid framför allt följande motiv: »Länsstyrelsen lärer icke
behöva närmare utveckla denna synpunkt men vill inskränka sig till att endast
erinra om det kända förhållandet att en stor och växande krets av medborgare
i förtroende- eller annan framskjuten ställning i samhället numera
tillhör meningsriktningar, som av partipolitiska eller analoga skäl icke önska
ifrågakomma till ordensförläningar i nu gällande ordning.» Den riddare som
här fört pennan finner det också angeläget vara, att man söker sådana lösningar,
som till äventyrs kunna åvägabringa ändring i detta sakläge. Jag
hoppas verkligen — hur det i övrigt än går — att utvecklingen icke måtte
ta den riktningen att de som tidigare på goda grunder ställt sig som motståndare
till detta ordensväsende skola låta sig inkorporeras i galenskapen.
För övrigt tycker jag, herr talman, att varje skäl, som remissinstanserna åberopat
för ordensväsendets bibehållande från demokratisk synpunkt, är ett skäl
för dess avskaffande. Man hänvisar t. ex. till hur medaljväsendet och andra
utmärkelsetecken brett ut sig. Den föregående talaren var också inne på den
saken, och han undrade varför motionärerna icke tagit med medaljerna också.
Men sedan råkade han strax efteråt säga, att all denna bråte av medaljväsende
och utmärkelsetecken är uppbyggd kring ordensväsendet som stomme. Ja,
det är ju i själva verket en motivering för att man skall rasera stommen, ty
då kan det hända att den andra bråten också ramlar. Utbredningen av allt
detta krafs bör väl alltså snarare kunna gälla som ett motiv för att man försöker
bromsa en sådan utveckling än såsom ett motiv för att man bara låter
allt vara som det är.

Jag skall inte gå in på den föregående talarens filosofi angående ordensväsendets
betydelse för de enskilda människornas värderingar och föreställningar.
Den är naturligtvis mycket växlande med hänsyn till olika människors
kvalitet och inställning. Det enda som något liknar ett argument för
ordensväsendets bibehållande och som väl i själva verket är den egentliga försvarslinjen
är, att det är nödvändigt i det internationella umgänget för att
man skall kunna visa andra länders medborgare sin uppskattning i den mån
de gjort vårt land några tjänster. Det är möjligt att det ligger något i det,
men så värst mycket tror jag inte det är, ty nog har statsmakterna möjlighet
att på annat sätt visa sin uppskattning, då det kan vara befogat. Dessutom
finns det ju länder, som reda sig utan denna hantering, och det går bra
det också.

Jag tycker nog, herr talman, att i vårt land, där demokratien dock borde
ha kommit till en viss mognad, borde väl medborgerlig självaktning kunna
söka sig andra fästen än dessa löjliga utmärkelser. Jag tror det vore nyttigt
och väl förenligt med demokratisk anda och samhälleliga intressen, om riksdagen
nu återigen sade sin mening.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har liksom länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län tillstyrkt motionen, och särskilt den förra framhåller, att det vore

Onsdagen den 21 maj 1947.

Nr 23.

Motion om ordensväsendets avskaffande. (Forts.)
skada, om den gamla demokratiska inställningen till ordensväsendet skulle
glömmas bort.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Det är med mycket stor tveksamhet
jag yttrar mig i en fråga, som jag inte varit med om att behandla i utskottet,
men jag anser mig i detta fall böra ange skälen till att jag kommer
att yrka avslag på utskottets hemställan. Jag skall inte ta upp frågan om ordensväsendet
ur de synpunkter herr Svensson i Ljungskile berörde. Han var
emellertid inne i en vändning i sitt anförande på något, som jag vill ta fasta
på. Han sade, att demokratien kräver, att det blir litet uppstädat på detta
område. Jag förstår inte, vad denna fråga har med demokrati att skaffa, men
däremot är jag övertygad om att det har en viss betydelse för demokratien,
hur riksdagen vårdar sitt eget anseende. Det förefaller mig mycket egendomligt
att man, sedan utskottet konstaterat, att detta är ett ärende, som det inte
tillkommer riksdagen att pröva, likväl begär en utredning om ordensväsendets
avskaffande. Därmed har riksdagen enligt min uppfattning hemfallit åt ett
folkmötes resolutionsskriveri. Detta kan ju ändå inte vara ägnat att befrämja
riksdagens anseende, och i den mån detta undermineras skadas demokratien.

Om ordensväsendets moralbildande eller moralnedbTytande verkan vill jag
inte yttra mig, men när motionärerna säga, att ordensväsendet är ett uttryck
för fåfänga, då måste jag säga, att om något är ett uttryck för åtminstone politisk
fåfänga, så är det motionärernas försök att genom denna motion ställa
sig som riddare för den högsta demokratiska moral. Det är politisk fåfänga
att i riksdagen begära en utredning i ett ärende, som riksdagen reglementsenligt
inte borde ta befattning med enbart därför att man tror att detta
är demokratisk radikalism. Jag vill inte yttra mig om ordnarnas lullull —
motionärernas slagord — men nog tycker jag det skulle sprida litet solsken att
se herr Svensson i Ljungskile med ett kommendörstecken om halsen.

Eftersom jag anser, att denna fråga inte hör hemma i riksdagen, ber jag,
herr talman, att få yrka avslag på såväl utskottets hemställan som motionen.

Herr Nilsson i Kristinehamn: Herr talman! Jag har en annan förklaring
till denna motions tillkomst än den herr Hedlund i Östersund funnit i motionärernas
fåfänga. Jag föreställer mig, att dessa båda mera begåvade taktiker
inom folkpartiet ha funnit det vara angeläget att på något sätt resa en vacker
skylt med anledning av den alltför iögonenfallande samverkan med högern,
som folkpartiet råkat in i på sista tiden och därför har man, som en remissinstans
enligt min mening mycket träffande säger, funnit det angeläget att
vädra de »gamla liberala idéerna» för att visa, att det i alla fall längst nere
på kistbottnen finnes åtskilligt kvar av gammaldags liberalism även hos vårt
nuvarande folkparti. Att det är mycket litet, det framgår emellertid av att
när man skall angripa något av de ganska många återstående kungliga prerogativen,
då angriper man just denna lilla sak, som ju alla vettiga människor
måste anse som det minst betydelsefulla av de prerogativ, som kungamakten
dock fortfarande har. Därtill är det ju faktiskt så, att Konungen med detta
maktmedel i själva verket inte har möjlighet till annat än att göra människor
lyckliga och glada, låt vara att det endast är ett fåtal människor kvar, som
kunna känna någon högre tillfredsställelse av att erhålla ett sådant nådevedermäle.
Men minoriteten skall ju som bekant inte förtryckas enligt liberala
tankegångar, och därför tycker jag, att de som fortfarande finna någon glädje
i denna grannlåt kunna få ha den glädjen tämligen ostörda. Vill man angripa
de kungliga prerogativen bör man såvitt jag förstår gå på kungamakten di -

Nr 23.

Onsdagen den 21 maj 1947.

Motion om ordensväsendets avskaffande. (Forts.)
rekt, och det hade ju utskottet strängt taget en särskild anledning till i detta
sammanhang, eftersom det självt konstaterar, att varken riksdagen eller Konungen
kan avskaffa ordensväsendet. Följaktligen finns det ingen annan möjlighet
att råda över det än att avskaffa utdelaren, nämligen Konungens person,
men så långt sträcker sig inte radikalismen hos dessa båda herrar motionärer.

Det finns en katalog över kammarens ledamöter, och jag har roat mig med
att titta i den. Jag har funnit, att motionärerna tydligen komma att göra åtskilliga
av partivännerna mycket ledsna om motionen bifalles. Herr Haeggblom
sade, att han inte funnit angeläget att notera sina ordnar i riksdagskatalogen,
men det är en hel del av motionärernas partivänner som gjort det,
och jag föreställer mig, att de inte äro särskilt glada åt denna aktion. Kanske
hade den kunnat undvikas helt och hållet, om Hans Maj:t hade följt Runebergs
gamla goda råd att ge åt Stål en penning även. Jag vet inte, om den
möjligheten hade förelegat, men i varje fall tycker jag det är grymt av motionärerna
att dra den slutsats som Runeberg gör i nästa strof, att eftersom
så inte skett, bör han ta Björlings åter.

Det kanske inte är anledning att skämta längre om denna sak. Jag finner
den emellertid, så god demokrat jag dock anser mig vara, övervägande skämtsam.
Jag vill tillägga, att jag fruktar, att ett officiellt avskaffande av ordenshistorien
kan medföra att det så småningom uppstår en reaktion, som leder
till ett återinförande, varvid överdrifterna komma att bli åtskilligt starkare
än vad man nu kan peka på. Ryssland är i detta avseende ett strålande exempel.
Där är ordensväsendet i dag en glansfylld institution, som till och med
ger ekonomiska förmåner av betydande art.

Jag kan inte ge något annat råd åt alla dem som tycka, att det låder mycket
löje vid ordensväsendet, än att följa oss socialdemokrater, när vi högaktningsfullt
tacka nej till dylika utmärkelser. Om herrar folkpartister i fortsättningen
göra det och en och annan högerman så småningom sluter sig till
oss, då kommer ordenshistorien och allt vad därmed sammanhänger slutligen
bara att vara det gamla borgerliga samhällets kvarvarande leksakssamling, och
det tycker jag inte riksdagen har någon anledning att befatta sig med.

Jag har inget intresse i denna sak, men jag delar för min del herr Hedlunds
i Östersund åsikt och ansluter mig till hans avslagsyrkande.

Häruti instämde herr Maler.

Herr Svensson i Stenkyrka: Herr talman! Jag har till föreliggande utlåtande
avgivit en blank reservation och jag skulle faktiskt ha kunnat stryka mitt
namn från talarlistan efter de anföranden, som nyss hållits. Jag får ge det
erkännandet, att jag inte har haft någon anledning och inte heller något
större intresse att studera frågan om vårt ordensväsendes vara eller icke vara.
Den uppfattning jag hyser grundar sig närmast på de upplysningar, som givits
vid utskottsbehandlingen, och på de remissvar utskottet fått.

Jag får för egen del säga, att jag helt instämmer i överståthållarämbetets
svar, som finns fogat till utskottsbetänkande! Man kan väl inte rimligen
principiellt skilja på ordensväsendet och medalj väsendet. Jag förstår emellertid,
att motionärerna varit i en viss vånda när motionen skrevs, ty de ställde
två alternativa yrkanden, nämligen antingen om ordnarnas avskaffande eller
om en demokratisering av ordensväsendet, vad det nu kan innebära — såvitt
jag kan förstå kan det inte innebära annat än en utvidgning. Herr Svensson
i Ljungskile har nyss angivit sina synpunkter, och för så vitt jag hörde rätt
var han för ordensväsendets avskaffande. Om jag får tolka herr Ståhls mening,
var den kanske den motsatta, men det får väl herr Ståhl klara själv.

Onsdagen den 21 maj 1947.

Nr 23.

Motion om ordensväsendets avskaffande. (Forts.)

När denna motion avlämnades, blev jag något förvånad, eftersom man
samtidigt kritiserade riksdagens arbetsordning. Det riktas ju från visst håll
en rätt bitter kritik mot regeringen för att propositioner avlämnas så sent,
men samtidigt ta sig dessa motionärer friheten att besvära länsstyrelser och
andra, som få plocka med dessa oväsentliga ting.

Vad som närmast varit skäl för mig att avge en blank reservation har varit
den inkonsekvens utskottet visar, då det i första delen av sitt utlåtande
säger, att här har inte riksdagen, ja inte ens Konungen någon som helst makt,
men det oaktat därefter föreslår ett uttalande av riksdagen. Man begär helt
enkelt, att riksdagen skall demonstrera och jag får säga i likhet med en föregående
talare, herr Hedlund i Östersund, att det är ganska ovärdigt av en
lagstiftande församling att demonstrera på sätt som här föreslagits. Detta har
varit närmaste skälet till att jag avgivit en blank reservation.

Jag skall inte ta upp tiden med att i detta sammanhang diskutera demokratien
— utskottets ordförande kanske kan redogöra för sin ståndpunkt i
det fallet. Jag skall inte heller tala om fåfänga, vilket en länsstyrelse gjort
i sitt yttrande. Fåfängan är kanske tvärtom att söka på många andra håll,
till och med i vissa motioner, som lämnas här i riksdagen.

Det är rätt märkligt, att svenska riksdagen diskuterar ordensväsendets vara
eller icke vara samma dag som vårt statsöverhuvud i Frankrike på en mässa,
som heter Sverige-Paris, delar ut svenska ordnar som ett uttryck för goda
relationer. Jag har sett uppgifter härom i tidningen i dag och jag tycker det
också är ett skäl för riksdagen att visa sin värdighet genom att avslå motionen
och utskottets hemställan.

Herr Stålil: Herr talman! När motionärerna blivit utsatta för så mycken
kanske inte precis saklig, men så mycken kvick kritik för att denna motion
väckts, kanske jag kan få returnera till framför allt herrar Hedlund i Östersund
och Nilsson i Kristinehamn, att de böra känna en liten aning tacksamhet
mot oss för att vi genom denna motion givit dem tillfälle att inför riksdagen
visa all den kvickhet och spiritualitet, som de förmått prestera i denna sak.
Jag tror herr Heeggblom har fått opåräknade bundsförvanter i detta ärende.
Denna nya gemenskap tror jag är ganska glädjande för herr Hseggblom
men kanske mindre smickrande för herrar Hedlund och Nilsson.

När det gäller själva sakfrågan säga herrarna, såsom det alltid sagts av
dem som rest motstånd mot önskemålet att avskaffa ordensväsendet, att det
är en liten fråga, en fullkomlig bagatell. Ja, jag kan förstå, att de som vilja
behålla ordensväsendet använda detta som ett camouflage att dölja sig bakom.
Jag vill emellertid betona, att de gamla radikalerna, inte minst på den tid,
då herr Hseggblom var ung och radikal, hade den uppfattningen, att ordensväsendet
hörde till insignierna på det gamla ståndssamhället. När denna demokratiska
principfråga nu reducerats till en sådan nullitet, är det inte då skäl
att fråga sig, mina damer och herrar, om det inte i någon mån kan bero på
att vi skjutit fram enbart nyttosynpunkterna på bekostnad av de principiella
frågorna? Det kan hända, att Eriksson i Grängesberg, som motionerade i
detta ärende 1911, och Carl Gustav Ekman och Rosén i Umeå, som motionerade
1920, hade en klarare uppfattning om vad som är väsentligt och oväsentligt
än vad de ha, som nu säga, att det gäller en obetydlighet.

Herr Hedlund i Östersund säger, att riksdagens anseende skulle undermineras,
om riksdagen gåve till känna en opinionsyttring i denna fråga. Jag kan
inte på något sätt förstå vad en sådan opinionsyttring skulle ha med riksdagens
anseende att göra, ty om det är som överståthållarämbetet säger i sitt
remissvar, att »ordensväsendet särskilt inom ämbets- och tjänstemannavärlden

Nr 23.

Onsdagen den 21 maj 1947.

Motion om ordensväsendets avskaffande. (Forts.)
på ett icke önskvärt sätt markerar en viss klasskillnad, eftersom ordnar icke
bruka utdelas till förtjänta befattningshavare under viss grad», då anser jag,
att riksdagen är i sin fulla rätt att här säga sin mening. Denna rätt är höjd
över all diskussion. Att vi här ha att göra med en för de demokratiska principerna
främmande gradering av medborgarnas förtjänster, den saken tror jag
inte ens herr Nilsson i Kristinehamn kan trolla bort.

Så har man, som herr Hseggblom antydde — han var ju den ende, som
diskuterade själva saken -— frågan om verkningarna utrikes. Jag skall inte
taga upp den saken till diskussion. Utlandet bjuder många mönster. I Ryssland
har utvecklingen gått åt ett håll. Jag har klippt ut en plansch, som jag
har här och som visar, hur de ryska befattningshavarna, de framstående männen,
se ut för dagen. Jag tycker detta i och för sig utgör ett skäl, varför vi
skulle gå åt andra hållet.

Därtill kommer, att det finns demokratiska stater, herr Nilsson i Kristinehamn
och herr Hedlund i Östersund, som gått eu motsatt väg mot oss. Jag kan
nämna t. ex. Schweiz, Amerikas förenta stater och ytterligare en stat, även
om man inte kan inregistrera den som principiellt demokratisk, nämligen Turkiet.
De ha inget ordensväsende, och ingen har kunnat visa upp att de ha tagit
någon skada av detta. Jag tror därför att det hör ihop med stilkänsla och litet
demokratisk, jag höll på att säga snygghetskänsla att taga bort denna grannlåt.
Herr Nilsson i Kristinehamn vet lika väl som jag, att skall detta ske måste
det ske genom ett initiativ från riksdagen. När man här kvickt och skickligt
försöker trolla bort detta faktum för kammarens ögon, är det i alla fall att
trolla med verkligheten, ty det går inte att urholka systemet på det sätt, som
herr Nilsson i Kristinehamn säger, nämligen genom att vi skola låta bli att
taga emot ordnar. Överhuvud taget kan man fråga sig: skola vi i en demokratisk
stat ha institutioner, mot vilka hälften av medborgarna och medborgare
i den främsta ställning demonstrera? År inte redan det faktum, att vi ha kommit
dithän, skäl nog, herr Nilsson i Kristinehamn, för att taga bort hela denna
institution? För mig har det framstått som en ganska självklar sak.

Herr Hajggblom säger, att han har ordnar hemma i sin byrålåda, som han
inte sätter på sig och som det varit bättre att han inte hade fått. Ja, här kommer
ett nytt argument. Varför skola vi genom denna institution pina en liten
del av svenska folket och tvinga dem att hänga på sig ordnar, som de inte vill
ha? Det är väl mera tillmötesgående mot herr Hseggblom och alla dem, som
äro i samma predikament som han, att göra rent bord. Då behöva ni inte ha
bekymmer för hur ni skola placera dem eller ens att sätta på dem alls!

Jag skall inte taga upp den enkla historien om penningen till Ståhl och allt
det där. Jag skall bara tala om för herr Nilsson i Kristinehamn, eftersom han
kom med den, att den stod i eu tidning i går, så den är inte så särskilt frisch
vom Fass, när den serveras här i kammaren. Jag var för många år sedan redaktör
för liberala ungdomsförbundets tidskrift, och då skrev jag en artikel
om att ordensväsendet skulle bort. Då fick jag samma invändning från Svenska
Dagbladets redaktör: vänta bara tills den unge mannen har kommit i den
åldern, så vill nog han bocka och taga emot också han. Jag tycker att argumentet
med Ståhl och penningen säger inte mycket i sak.

Så ha vi den formella sidan. Jag erkänner, att den kan verkligen diskuteras,
och det ha vi ju också gjort. Har riksdagen kompetens eller inte? För att därvidlag
vara på den säkra sidan har utskottet skrivit så anspråkslöst, att vi ha
begärt en utredning rörande tidpunkten och formerna. Vi ha ingenting annat
sagt. När herr Hedlund i Östersund och herr Nilsson i Kristinehamn hänga
upp sig på detta, så måste jag karakterisera det som de obotfärdigas förhin -

Onsdagen den 21 maj 1947.

Nr 23.

Motion om ordensväsendets avskaffande. (Forts.)
der. Herrarna vilja behålla ordensgrannlåten. Förmodligen se ni för er inre
syn som en tjusande vision, när det blivit god ton att ni en dag buga och ta
emot och hänga på er både riddar- och kommendörstecken. Jag unnar så väl
herr Nilsson i Kristinehamn att uppträda som riddare, när han kommer hem
till vår gemensamma gamla stad. Jag tycker bara det är viktigt att slå fast,
att det verkliga skälet för avslag på utskottets yrkande är detta, att man faktiskt
slår vakt om ordensväsendet. Man vill behålla det!

Då jag tror, att denna gradering av medborgerliga insatser är ovärdig en
högtstående kulturdemokrati som vår, och då jag tror att majoriteten i andra
kammaren trots herr Nilsson i Kristinehamn och herr Hedlund i Östersund
delar denna uppfattning så är det med så mycket större tillförsikt, herr talman,
som jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Hseggblom: Herr talman! Herr Ståhl yttrade, att herr Hedlund i
Östersund och herr Nilsson i Kristinehamn i dag intogo en ställning, som
gjorde dem till opåräknade bundsförvanter till mig. Eftersom emellertid motionärerna
voro nog vårdslösa att blanda in begreppet demokrati i denna debatt
och satte likhetstecken mellan demokrati och likriktning, något som väl
ingen ärlig demokrat vill vara med om, så kan jag inte annat än räkna med
att det måste resas opposition från alla dem, som äro demokrater i verkligheten
och inte bara när det gäller exteriören.

Vidare säger herr Ståhl, att länder, som inte ha några ordnar, inte ha tagit
skada av det. Kan herr Ståhl leda i bevis, att vårt lands styrka eller svaghet
på något sätt kan härledas till att vi här i Sverige ha haft ett ordensväsende?

Att inställningen nu inte är precis densamma som vid 1900-talets början
hänger väl i viss mån samman med att vi ha ett parlamentariskt godkännande
av ordensväsendet här i landet. Regeringsledamöter i parlamentariska regeringar
stå bakom Kungl. Maj:t som rådgivare, när Kungl. Maj:t utdelar ordnarna.
Det är nog detta som förklarar den ändrade inställningen.

Herr Svensson i Ljungskile trodde, att det fanns andra metoder att köpa sig
utländsk bevågenhet än ordnar. Ja, visst finns det andra metoder, men jag
undrar, om inte de äro dyrbarare. Vi godkände härom dagen ett handelsavtal
och köpte andra länders bevågenhet, men det kostar nog rasande mycket mera
pengar än att få hjälp från utlandet på detta enkla och smidiga sätt.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Den sista erinran ifrån herr
Hseggbloms sida tycker jag är bra halsbrytande. Herr Hseggblom drog in ett
mer eller mindre ofördelaktigt handelsavtal med Polen, ty det var väl det som
herr Hseggblom menade, då han talade om att man kunde köpa andra länders
bevågenhet. Det gjorde vi ju trots att vi hade ordnarna, men det har ju inte
ett spår med vartannat att göra.

Sedan skulle jag vilja säga, att när flera talare deklarerat, att de inte förstå
vad denna sak har med demokrati att göra, tycker jag att det är hög tid att
man här i denna kammare säger ifrån.

Herr Ståhl: Herr talman! Eftersom herr Hseggblom här återupprepar vad
han flera gånger sagt i utskottet, nämligen att demokrati inte är detsamma som
likriktning, måste jag faktiskt säga ett par ord om det.

Den definition av ordet demokrati, som herr Hseggblom använder och som
han ofta gjort sig till tolk för, är, om jag inte minns fel, lanserad i en läro -

Nr 23.

Onsdagen den 21 maj 1947.

Motion om ordensväsendets avskaffande. (Forts.)
bok om demokrati av generaldirektör Anders örne. Där angav han mycket
noga, att folklig demokrati betyder, att varje medborgare har rösträtt, och
någon annan form av demokrati finns inte. Samma resonemang har gått igen
här. Man har talat om ekonomisk demokrati, om industriell demokrati o. s. v.,
och det är klart att herr Hseggblom och jag kan diskutera ordet demokrati.
Det kunna vi hålla på med ganska länge. Jag bara konstaterar, att när herr
Hseggblom försöker använda den här lilla skolastiska spetsfundigheten för att
komma ifrån vad saken gäller och få en förevändning för sin uppfattning, så
är detta en skolastik som inte har någon betydelse i sak. Varje ledamot av
denna kammare och varje svensk medborgare, som kan läsa innantill, förstår
nämligen vad det innebär, när man använder ordet demokrati i detta sammanhang.
Det är fråga om en gradering av medborgarna på ett riktigt eller ett
oriktigt sätt, och det är mot det oriktiga sättet vi vända oss.

Herr Nilsson i Kristinehamn: Herr talman! Jag vill bara i anledning av
herr Ståhls tidigare anförande säga, att jag mycket väl förstår att känsliga
demokrater kunna finna ordensväsendet odemokratiskt. Jag vill inte yttra mig
om den saken. Vad jag sökt framhålla är, att frågan om ordensväsendet är en
så obetydlig detalj i privilegieverket omkring kungamakten, att det inte finns
någon särskild anledning för riksdagen att syssla med det. Jag har rekommenderat
herrarna att gå direkt på roten och upphovet till det onda, som ju ur demokratisk
synpunkt, om det nu är fråga om detta, väl måste vara en mycket
större sak.

För vår del ha vi socialdemokrater för länge sedan resignerat och funnit, att
vi ha så oerhört mycket viktigare arbetsuppgifter och att det finns så många
andra skavanker i samhället att bota, att vi föredraga att syssla med dem.
Annars är det ju så, om jag inte har glömt mitt partiprogram, att det står där
att ordensväsendet bör avskaffas. Vi ha alltså en relikgömma även vi. men
för ögonblicket ha vi inget behov av att vädra den, i motsats till de folkpartistiska
motionärerna.

När herr Ståhl insinuerade, att jag skulle vara i mindre smickrande sällskap,
därför att jag hamnat tillsammans med herr Hmggblom, vill jag säga, att jag
känner mig ungefär lika smickrad av herr Hmggbloms och herr Ståhls sällskap.

Herr Pelirsson-Bramstorp: Herr talman! Då jag i denna fråga kommer
att rösta med reservanterna, vill jag motivera detta i all korthet.

Det förvånar mig mycket i vår demokratiska tid att motionärerna komma
från det parti, som alltid talar om frihet. Ordensväsendet är ju inte att uppfatta
så, att den som blir erbjuden en orden är tvungen att taga emot den, utan
han får använda sin fria vilja och sitt eget omdöme. Om man inte vill ha en
ordensutmärkelse, kan man tacka nej, och det är ju många som göra det. Borde
det inte överensstämma med de synpunkter på individens frihet, som omfattas
inte minst av det parti, som motionärerna representera?

Man bör av denna anledning inte göra något åt denna sak, och man bör inte
begära en utredning, ty vi ha mycket viktigare saker att syssla med, inte
minst med hänsyn till den utdragna tiden för riksdagsarbetet, som man många
gånger talar om. Därför tycker jag att man kan använda arbetstiden till något
som är nyttigare än detta. Det innebär ju att genomföra ett tvångssystem
och inte att vidga friheten för människorna.

Herr Lövgren: Herr talman! Det var ju så, att 1946 års riksdag beslöt en
skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om utredning och förslag till demokratisering
av medaljväsendet. Jag är litet förvånad över att inte utskottet

Onsdagen den 21 maj 1947.

Nr 23.

Motion om ordensväsendets avskaffande. (Forts.)
kommit till den slutsatsen, att det skulle varit klokt att låta det bli en utredning
även om en demokratisering av ordensväsendet. Det är som överståthållarämbetet
säger: medaljväsendet och ordensväsendet höra ihop. Då riksdagen i
fjol skrev och begärde en utredning om medaljväsendets demokratisering, så
borde det vara logiskt och konsekvent att fortsätta och i år i anledning av
motionen begära en utredning om ordensväsendets demokratisering, en utredning,
som synes mig gärna kunna sammanslås med den som riksdagen begärde
i fjol.

I övrigt skall jag beträffande ordensväsendet säga, att i ett samhälle, som är
så genompyrt av den uppfattningen, att prestanda av olika slag böra premieras,
förefaller det mig litet oegentligt att begära avskaffande av den institution
som är äldst i den, vägen, nämligen ordensväsendet. Medaljväsendet hänger
samman med ordensväsendet, men alla dessa premier, pris och utmärkelsetecken
av olika slag, som vi använda inom det militära, inom idrotten, inom lantbruket,
strängt taget inom alla grupper av samhället, hänga ju också samman
med detta. De bygga alla på samma mentalitet. Jag har några framstående
idrottsmän i min bekantskapskrets. När jag kommer hem till dem, finner jag
att de vårda sina pris, vare sig det är medaljer eller bägare eller andra tecken
på en god prestation. De ha en hylla i sin lägenhet för dessa utmärkelsetecken,
och på den hyllan finns det sällan ett dammkorn. De sörja för att den är
putsad och fin. De uppskatta sina utmärkelser.

Man kan säga, att det har blivit inflation i ordnar. De ha inte utdelats på
ett sätt som gör, att de i allo uppfattas såsom _ verkliga förtjänsttecken, men
man behöver väl därför inte rasera hela institutionen,. Det kan väl tänkas, att
lika väl som riksdagen i fjol ansåg att man kan reformera medaljväsendet, så
skulle vi kunna reformera ordensväsendet i demokratisk riktning.

Jag skall därför, herr talman, be att få ställa ett yrkande, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa om utredning och förslag till
ordensväsendets demokratisering.

Härmed var överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan; 2:o) bifall till den av herr Hasggblom
och fru Möller avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; samt 3:o) bifall
till det av herr Lövgren under överläggningen framställda yrkandet; och fann
herr talmannen den under 2 :o) angivna propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Ståhl begärde emellertid votering, i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr talmannen nu fann den under 3:o) angivna
hava flertalets mening för sig. Jämväl beträffande kontrapropositionen äskade
herr Ståhl votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående
första tillfälliga utskottets utlåtande nr 8 antager bifall till det av herr
Lövgren under överläggningen framställda yrkandet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, till kontraproposition i nämnda förberedande votering
antagit bifall till utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppres -

Nr 23.

Onsdagen den 21 maj 1947.

Motion om ordensväsendets avskaffande. (Forts.)
ning. Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda om omröstningens
resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 79 ja och 82 nej, varjämte 19 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta. Kammaren hade alltså till kontraproposition i huvudvoteringen
antagit bifall till utskottets förevarande hemställan. I överensstämmelse
härmed blev efter given varsel följande voteringsproposition uppläst och
godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller den av herr Hseggblom och fru Möller
vid första tillfälliga utskottets förevarande utlåtande nr 8 fogade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets hemställan i berörda utlåtande.

Sedan kammarens ledamöter härefter ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav att han funne flertalet hava
röstat för ja-propositionen. Herr Ståhl begärde emellertid rösträkning, i anledning
varav votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos
97 ja och 59 nej, varjämte SO av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den av herr Hseggblom och fru Möller avgivna,
vid utlåtandet fogade reservationen.

§ 21.

Motion om Föredrogs andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 9, i an■institut
för ledning av väckt motion om inrättande av ett forskningsinstitut för utförande
undersök av °pini°nsundersökningar.

ningar. j en in0m andra kammaren väckt och till dess första tillfälliga utskott hänvisad
motion, 11:329, av herr Ekdahl m. fl., hade hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t ville hemställa om utredning i frågan om inrättande
av ett offentligt eller halvoffentligt forskningsinstitut, som, med anknytning
till lämplig vetenskaplig universitets- eller högskoleinstitution och under inseende
av bl. a. folkliga organisationer, skulle ha till uppgift att utföra vederhäftiga
opinionsundersökningar enligt statistisk samplingsmetod och att sörja
för att resultaten, i den mån de bleve av allmänt intresse, i så fullständig form
som möjligt publicerades eller eljest hölles tillgängliga för allmänheten.

Utskottet hemställde, att andra kammaren i anledning av förevarande motion,
11:329, måtte för sin del besluta, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhölle om en allsidig och förutsättningslös utredning rörande inrättande av
ett offentligt eller halvoffentligt forskningsinstitut för opinionsundersökningar
enligt statistisk samplingsmetod.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Numera är det väl så, att kammarens
ledamöter icke fästa så stort avseende vid ett enkelt ärende, i vilket utskottet
kommer med ett enhälligt utlåtande. Här föreligger ett enhälligt utlåtande,
vari utskottet tillstyrker en skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran
om utredning rörande inrättande av ett statligt gallupinstitut.

Jag föreställer mig, att det trots enigheten inom utskottet bland kammar -

Onsdagen den 21 maj 1947.

Nr 23.

Motion om institut för opinionsundersökningar. (Forts.)
ledamöterna råder delade meningar om den ifrågasatta utredningen. Några
aktade ledamöter av kammaren ha fallit så i förundran över gallupundersökningarna,
att de motionerat om dessas socialisering — man får väl säga så när
det är fråga om att inrätta ett statligt gallupinstitut. Utskottet har acceperat
något av motionärernas tanke och förklarar, att utskottet liksom motionärerna
har funnit, att gallupmetoden tilldragit sig och alltjämt kommer att tilldraga
sig ett betydande allmänt intresse. Det är möjligt att det förhåller sig
på det sättet, att folk intresserar sig för gallupundersökningar, men detta intresse
är väl närmast att beteckna som nyfikenhet. Gallup samlar in byskvallret,
och sådant äro ju alltid människor nyfikna på. Personligen har jag knappast
träffat någon människa, som fäst avseende vid gallupundersökningarna.
Några herrar i Amerika funno på, att man kunde tjäna pengar på undersökningar
av detta slag. Och vad som sker därute i fråga om geschäft smittar av
sig även hit. Därför ha några företagsamma herrar ordnat en sådan affär även
här i landet. Det är klart att man kan skapa fram nyfikenhet — som här kallas
intresse — omkring en dylik historia. Man kan tjäna pengar på den också.
Någon nytta ha gallupundersökningarna val i alla fall icke gjort hittills.
Vad är det då för mening i att staten skall lägga sig i den privata företagsamheten
på detta område? Jag kan icke finna den ringaste mening i detta.

Nu har emellertid utskottet förklarat, att det gallupinstitut som man vill
ordna i statens regi icke skall ha de uppgifter, som motionärerna tänkt sig.
Motionärerna mena, att det skulle bli till nytta för landets styrelse för utforskande
av folkviljan mellan valen. Det skulle alltså icke räcka med den »gallupundersökning»
som sker genom de allmänna valen vartannat år, utan man
skulle ha extra undersökningar mellan valen. Utskottet säger emellertid, att
en sådan uppgift skola undersökningarna visst icke ha. De få icke alls tillmätas
sådan betydelse, att de läggas till grund för statliga ingripanden eller
åtgärder av mera avsevärd räckvidd. Där vinkar utskottet bort motionärerna.
Motionärerna mena också, att institutet skulle ställas under inseende av bl. a.
folkliga organisationer. Nej, säger utskottet, det skall det visst icke. Det skall
icke fylla de uppgifter motionärerna velat tillägga det, och det skall icke
ställas under den ledning motionärerna ha tänkt sig. Vad det överhuvud taget
skall^ fylla för uppgift har utskottet gått fullkomligt förbi. Man kan i
detta utlåtande icke finna ett enda skäl för att inrätta ett sådant institut mer
än möjligheten det, att man får anledning att sätta i gång en ny utredning. Denna
kan ju i lyckligaste fall leda till att det icke blir något statligt gallupinstitut.
I sämsta, fall kan den leda till att man faktiskt skapar ett nytt statsorgan
med nya tjänstemän av alla grader, av vilka de högsta få ordnar och
de andra få medaljer. Ja, sådant kunde man roa sig med om vi hade övernog
av arbetskraft i landet och om vi hade brist på utredningar, brist på folk
som går med portfölj. Men vi ha ont om arbetskraft för produktivt arbete,
och vi ha enligt min mening för många utredningar redan nu. Vi ha för mycket
folk som går med portfölj. Här skulle naturligtvis bli det centrala institutet,
som skulle befolkas med kvalificerat folk, som bearbetade de inkomna
svaren, och fältmän från Smygehuk till Kilpisjärvi, som samlade in uppgifterna.
Det hela är, mina herrar, så fullkomligt uppåt väggarna och meningslöst,
att jag icke orkar tala om det längre.

(Jag hemställer, herr talman, om avslag ej mindre på motionen än även på
utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar Orgård, Andersson i Falun, Werner,
Geselius, Andersson i Mölndal. Paulsen, Kristensson, Hagberg i Malmö. Wibcrg,
Lundberg, Larsson i Julita. Andersson i Eskilstuna. Andersson i Dun -

Nr 23.

Onsdagen den 21 maj 1947.

Motion om institut för opinionsundersökningar. (Forts.)
ker, Skoglund i Doverstorp, Friberg och Ljungqvist, fru Eiverlöf samt herrar
Thorell, Lindberg, Lundstedt och Olson i Göteborg.

Herr Ekdahl: Herr talman! När vi motionärer buro fram detta förslag,
hade vi icke fullt så överlägsna synpunkter som herr Olovson i Västerås
på vad han kallar för byskvaller. Vi ha, såsom vi framhållit i motionen, ansett
att det är av stor vikt för statsmakterna i ett demokratiskt samhälle, för
både regeringen och riksdagen, att ha kännedom om skiftningarna i folkopinionen.

Vi ha bl. a. tagit hänsyn till det faktum, att vi redan ha ett gallupinstitut
som arbetar. Vi ha vidare beaktat det likaledes kända faktum, att åtskilliga
av de undersökningar, som detta gallupinstitut har utfört, lämnat en ytterst
missvisande bild av folkopinionens yttringar. Jag skall gärna medgiva, att
det kan hända att om icke Svenska gallupinstitutet funnits till, denna^ motion
icke kommit. Det är i varje fall möjligt, även om jag icke törs säga något bestämt
om den saken. Men med kännedom om på vilket sätt Svenska gallupinstitutet
arbetar och med kännedom om hur det många gånger faktiskt fört
den intresserade svenska allmänheten bakom ljuset med sina opinionsundersökningar,
måste jag uttrycka min förvåning över att det lyckades herr Olovson
i Västerås att få så många instämmanden och att så många av kammarens
ledamöter alltså anse att Svenska gallupinstitutet skall ostört få fortsätta att
vilseleda allmänheten.

Herr Olovson är en folktallare av rang och har mycket lätt för att välja bestickande
uttryck, för att icke säga mycket bestickande klyschor. Det är givetvis
mycket tacksamt, icke minst i dag, att komma och tala om gallupundersökningarnas
socialisering. Men jag tycker icke att det är riktigt ärligt att
använda det uttrycket, min käre Emil Olovson! Vad vi velat med vår motion
är nämligen att få till stånd opinionsundersökningarnas anknytning till en vetenskaplig
institution. Och ännu har jag aldrig hört talas om att man söker
skrämma med tal om sociallisering, när ett arbete utföres på fullt vetenskaplig
grund. Varför skall staten lägga sig i den privata företagsamheten, frågar
herr Olovson. Den tankegången delar jag med herr Olovson i många fall, där
man verkligen kan säga, att det föreligger risk för att staten lägger sig i den
privata företagsamheten utan skäl. Men här saknas icke skäl. Här föreligga
skäl för att få fram ärliga bilder av hur den svenska folkopinionen reagerar.

Jag undrar, om herr Olovson vill vidhålla den uppfattning, som ligger
bakom ett annat av de uttryck, med vilka han förförde kammaren nyss, när
han talade om ett nytt statsorgan med nya tjänstemän, däribland en del sådana
som voro ordensdekorerade o. s. v. Det är icke fråga om något nytt statsorgan.
Det är fråga om att vi här skola anförtro åt någon av våra högskolor,
någon av våra vetenskapliga institutioner, att utföra dessa opinionsundersökningar
och på det sättet få fram resultat, bakom vilka det ligger undersökningar
gjorda på absolut objektiva grunder.

Jag skall, herr talman, inskränka mig till dessa, som jag trodde, alldeles
onödiga förklaringar rörande motionärernas avsikter. Om herr Olovson möjligen
tycker, att vi äro för beskedliga som finna oss i att utskottet har gjort
invändningar mot vissa delar av vår motivering, skall jag dessutom be att få
understryka, att utskottet i alla fall föreslår en allsidig och förutsättningslös
utredning rörande inrättandet av ett offentligt eller halvoffentligt forskningsinstitut
för opinionsundersökningar. Jag anser att denna hemställan från utskottets
sida ger en fullt betryggande möjlighet för oss att få de synpunkter
beaktade, som vi framfört i motionen. Jag nöjer mig därför, herr talman, med
att yrka bifall till utskottets hemställan.

Onsdagen den 21 maj 1947.

Nr 23.

Motion om institut för opinionsundersökningar. (Forts.)

Herr Senander: Herr talman! Den kommunistiska gruppen kan i allt väsentligt
instämma i den kritik, som motionärerna riktat mot den nuvarande
gallupinstitutionen, och jag skulle vilja tillägga, att de hittills utförda gallupundersökningarna
gränsa till rena bedrägeriet. Motionärerna ha ju anfört
en^liel del drastiska exempel på hur försåtligt och bedrägligt man formulerar
frågorna för att pa så sätt få fram önskade svar. Jag vill komplettera genom
att anföra ytterligare ett exempel, som jag tror slår alla tidigare rekord. Jag
syftar på den senast publicerade gallupundersökningen, där man hade ställt
frågan, huruvida den tillfrågade gillade, att Amerika stoppade Sovjetunionens
expansion i Europa. En sådan fråga verkar närmast som om den vore beställd
av krigshetsarna vid Wall Street och är formulerad så att man knappt kan
fa annat än jakande svar. Samma svar skulle man säkert få, om man vände
på frågan: gillar Ni, att Sovjetunionen stoppar Amerikas försök att tillvälla
sig hegemonien i Europa? Det är uppenbart, att en sådan fråga är framställd
i syfte att lura folk att ge det svar man på förhand önskar. Det handlar här
om vad man kallar suggestiva frågor. Sådana äro förbjudna på det rättsliga
området, men gallupinstitutet generar sig inte för att utnyttja dem i syfte att
vilseleda allmänheten.

Även om vi sålunda äro helt överens med motionärerna i deras kritik av
gallupinstitutet, kunna vi ändock inte acceptera deras förslag om ett statligt
sadant institut. Vi ha nämligen den uppfattningen, att en dylik institution,
betald av staten och självfallet under statens kontroll — något annat kan man
ju inte gärna syfta till - skulle kunna utnyttjas av en regering i syfte att
forma och vilseleda opinionen i en riktning, som tjänar denna, regerings politiska
syften. Liksom de privata intressenterna nu kunna beställa förmånliga
gallupundersökningar, d. v. s. förmånliga med hänsyn till deras intressen kan
en regering dirigera ett sådant statligt gallupinstitut i enlighet med sina’ önskemal.

Vi kunna heller inte vara med om att man på sätt som här åsyftas ger statlig
auktorisation åt en ännu mycket litet utvecklad vetenskap. Jag är övertygad
om att allmänheten betraktar de privata opinionsundersökningarna med
den allra största misstro, och därför kunna dessa säkerligen inte åstadkomma
nagon större skada. Ställer däremot staten sin auktoritet bakom dessa opinionsundersökningar,
som grunda sig pa en mycket outvecklad, för att inte säga
tvivelaktig vetenskaplig metod, så får denna ett större värde än vad den vetenskapliga
standarden berättigar till.

Herr talman! Det- är på dessa grunder, som jag ber att få förena mig med
herr Olovson i Västerås i det avslagsyrkande han bär framställt.

Herr Stalil. Herr talman! Jag kan försäkra herr Olovson i Västerås, att
det nog var ganska många som till en början, när vi luktat litet på motionen,
såsom herr Olovson^ här tydligen gjort, ställde sig på samma linje, som herr
Olovson. även om vi icke avfärdade förslaget så kategoriskt som han med att
saga att det var uppåt väggarna. När vi emellertid fingo anledning att fördjupa
oss i det och togo del av remissyttrandena, blev det nog så, att dessa
kommo att påverka våra åsikter.

. Ja£ skall icke här utförligare referera vad remissinstanserna yttrat. Men
jag skulle vilja säga herr Olovson, att han kanske varit litet mindre tvärsäker,
om han hade sett vad Sveriges samtliga högskolor och universitet säga i
denna fråga. Som ett belysande exempel härpå skall jag be att bara få återgiva
ett kort utdrag ur vad humanistiska sektionen vid Uppsala universitet
framhåller i sitt yttrande, som sedan gatt vidare och godkänts av rektorsämbetet
vid universitetet och, i likhet med yttrandena från Stockholms högskola,

Andra kammarens protokoll 1947. Nr 23. g

Nr 23.

Onsdagen den 21 maj 1947.

Motion om institut för opinionsundersökningar. (Forts.)

Göteborgs högskola samt Lunds universitet, godkänts av universitetskanslersämbetet.
Själva motiveringen för undersökningar av denna typ lyder pa följande
sätt i humanistiska sektionens yttrande: »Intresset för opinionsundersökningar
sammanhänger med samhällets fortskridande industrialisering och den
rörlighet, som på grund av samfärdsmedlens utveckling^ och teknikens landvinningar
blivit möjlig. Denna rörlighet har upplöst bestående gruppbildningar
uppmjukat sociala normer och gjort människornas inbördes relationer mera
svårbestämbara. Därtill kommer, att åsikter och ideologier genom t. ex. radions
framväxt mycket snabbt sprida sig över landet. Vidare får man räkna med, att
det i det samhälle, som nu håller på att taga form, växer fram nya sociala institutioner
som verka bestämmande för vissa socialgruppers attityder och värderingar.
Det är uppenbart, att det måste vara av ett stort samhällsintresse att
dessa opinioner följas och med regelbundna mellanrum registreras. Det förefaller
också troligt, att inom en icke alltför avlägsen framtid nagot organ tillskapas
för undersökning av internationella opinionsströmningar.» Sa säger
alltså humanistiska sektionen om det som herr Olovson här i kammaren tillät
sig karakterisera som uppåt väggarna. Jag skall icke här uttala mig om vilketomdöme
som torde stå sig i längden.

Vad sedan utredningen beträffar, så säger herr Olovson att vi ha för manga
utredningar. Vi ha ont om folk, ont om arbetskraft för produktivt arbete, säger
han, och detta sades också i det första interpellationssvaret i dag. Om
herr Olovson och alla de som instämde med honom
läsa vad utskottet anfört — jag begär icke att de skola ha last reciten
skulle de i sista meningen av motiveringen ha funnit följande: »Eftersom 1940
års universitetsutredning f. n, är sysselsatt med utredningar rörande vetenskapliga
forskningsinstitutioner av olika slag, borde det icke vara uteslutet
att denna utredning kunde handhava jämväl nu berörda utredningsuppgift.»
Det förefaller verkligen, som om ifall detta ar den praktiska punkt, som herr
Olovson anser vara uppåt väggarna, han därvidlag har ganska litet tog tor sm

aSVi’ bevilja i riksdagen år efter år en rad stora och betydande anslag för
vetenskaplig forskning av olika slag här i landet. Vi anse val, att detta ar
en av de väsentligaste uppgifter vi ha. Nar det nu från akademiskt hall o
ligger en enhällig önskan om ett gallupinstitut av denna typ, ett forsknings
organ av det slag som här är föreslaget, är det då riktigt att pa sa — Jlag: vagar
säga — lösa grunder som herr Olovson och med en karakteristik som gar ut pa

att det hela är uppåt väggarna kasta förslaget over^bord? Nar vi dessutom
ha ett utredningsorgan, som sysslar med hithörande frågor ar det da icke rik
tigt och naturligt att detta organ åtminstone far undersöka saken pa det satt
som här angivits? Jag tvekar icke. herr talman, att besvara den fragan med
ja Detta ha vi gjort inom samtliga partier i utskottet, Pa den punkten forelig

att få yrka bifall .ill utskottats hemställa,,.

Herr Håstad: Herr talman! Endast några korta ord i denna debatt

Jag vill se saken icke så mycket ur den synpunkt som motionärerna hara
lagt som ur den synpunkt utskottets ordförande senast berörde nar han talade
om betydelsen av gallupundersökningama ur allmant samhällelig synpunkt.
Tåg tänker då icke i första hand på de gallupproblem, som aro förknippade
med medborgarnas politiska ställningstagande. Darvidlag kan gallup
metoden oi gör» något till eller från, ty att de enda organ, som 1runn» ha betvdelse
såsom beslutinstanser, äro de lagliga, alltsa folket sasom ,losta"cle ,e
ler vederbörande officiella institutioner. Däremot far man redan nu be

Onsdagen den 21 maj 1947.

Nr 23.

Motion om institut för opinionsundersökningar. (Forts.)
trakta det som ganska säkert, att opinionsmätningsmetod kommer att få ganska
stor vikt, exempelvis vid olika utredningar, för den sociologiska och psykologiska
forskningen eller vid pedagogiska undersökningar. Dessutom har den
naturligtvis alltid ett rent vetenskapligt värde även för samhällsvetenskapen,
t. ex. när det gäller bestämmande av väljarnas reaktioner och bedömande av
liknande problem, som icke egentligen kunnat fångas av vetenskapen med
hittillsvarande metoder.

Detta gallupmetodens vetenskapliga värde har föranlett mig. när jag haft
att yttra mig i frågan i Stockholms högskola, att ansluta mig till dem
som ansett, att en utredning om gallupmetoden förr eller senare bör komma
till stånd. Jag vill bara framhålla för de ärade kammarledamöterna, att opinionsmätningsinstitutet
fått en allt större plats vid de amerikanska universiteten.
Ämnet »public opinion» spelar ju där en mycket stor roll. Jag tror, att
det är ganska nödvändigt för oss i Sverige att så fort omständigheterna det medgiva
även skänka beaktande åt denna nya vetenskapsgren.

Däremot vill jag emellertid — det har ju delvis redan skett i utskottsutlåtandet
— på det bestämdaste ta avstånd från tanken att ett institut av
statlig eller halvstatlig karaktär, som bär föreslagits, skulle ställas, som det
heter, under överinseende av folkrörelserna. Nu är ju redan själva uttrycket
folkrörelserna svårt att bestämma. Menar man därmed bara låt oss säga hantverkarorganisationer,
arbetarorganisationer och jordbrukarorganisationer eller
menas därmed också industriorganisationer, arbetsgivarorganisationer o. s. v.
Om skalan bleve tämligen fullständig, skulle man visserligen vinna en viss garanti
för objektivitet, men jag tror, att om det överhuvud taget skall kunna
skapas ett institut som kan tillvinna sig allmänt förtroende, måste det stå
absolut oberoende i förhållande till alla slags organisationer och inte ha någon
som helst skjddighet att ta hänsyn till den opinion, som där kan finnas. Såvitt
jag vet stå de amerikanska opinionsmätningsinstituten, Gallups, Ropers och
andra, helt oberoende och äro endast organiserade inom vederbörande vetenskapliga
institutioner. Nu har utskottet enligt min mening skrivit en aning
tvetydigt på denna punkt, men trots allt torde man kunna godkänna utlåtandet
i den form det har, helst som utskottet i klämmen uttryckligen hemställer
om ep allsidig och förutsättningslös utredning.

Med anledning av vad herr Olovson i Arästerås sagt vill jag tillägga, att jag
har full förståelse för hans synpunkter, att det just nu finns många viktigare
och mera trängande angelägenheter att utreda. Det är väl också så att det
inte är någon ko på isen. I själva sakfrågan, alldeles oavsett tidpunkten för en
utredning, tror jag det skulle vara ett klokt steg, som riksdagen toge, om den
genom en utredningsskrivelse gåve ett understöd åt det system som ligger till
grund för opinonsmätningar. Den samhällsvetenskapliga forskningen i vårt
land skulle troligen framdeles komma att få det största gagn därav.

Herr Ekdahl: Herr talman! Det är ett uttryck som använts i debatten och
återkom i herr Håstads anförande, nämligen uttrycket under överinseende av
de folkliga organisationerna. Det står ingenstans något om överinseende, utan
det står »inseende». Jag medger, att skillnaden kan vara hårfin och att uttrycket
kan förleda till misstolkningar.

Nu skall jag gärna erkänna, att jag inte författat denna motion. Om jag
hade författat den, skulle jag inte velat ha det uttrycket med utan skulle
hellre framhållit, såsom skett i ett av remissyttrandena, vikten av en intim kontakt
med ledningarna för folkrörelserna, då det gäller opinionsundersökningar.

Jag vet inte om jag blev missförstådd av herr Håstad, men för att i varje
fall gardera mig mot en sådan risk, skulle jag vilja säga, att såvitt jag känner

Nr 23.

Onsdagen den 21 maj 1947.

Motion om institut för opinionsundersökningar. (Forts.)
medmotionärerna så bra som mig själv ha vi givetvis alla ett mycket positivt
intresse för att dessa opinionsundersökningar verkligen komma till stand och
komma till stånd under fullt vetenskaplig kontroll. o

Jag kanske skall be att få säga ett ord till herr Olovson i Västerås beträffande
ett avsnitt i hans anförande, som jag mte kom att ta befattning med,
när jag yttrade mig för eu stund sedan. Han frågade: År det inte nog med
de gallupundersökningar som vi ha genom valen vartannat år. För min personliga
del har jag många gånger varit inne på tanken, att det kanske skulle
vara ganska bra, om vi inte hade allmänna val vartannat år utan bara vart
fjärde år. Jag bär många gånger undrat, om man inte frestar valmanskaren litet
för hårt med dessa val vartannat år. Men det är en sak. Fn annan sak ar
att vi med dessa allmänna val, vare sig de äga rum vartannat ar eller vart
fjärde vädja till människors allmänna partisamhörighet och allmänna asiktsinriktning.
Jag tycker, som sagt, att det möjligen kunde räcka med allmänna
val vart fjärde år, kanske dock under förutsättning, att man kunde fa till stand
opinionspejlingar, som — mellan valen — i särskilda frågor gave sta ^makterna
vetskap om opinionens inställning på ett satt som f. o. absolut mte later
sig göra i samband med allmänna val. . .,.

Jao- anser herr talman, att det från demokratiska synpunkter — om vi vdja
värna demokratien, som det talats om tidigare här i dag — ar av mycket stor
vikt att denna utredning kommer till stånd. Jag skall mte pasta, att utredningen
är så angelägen, att det är nödvändigt, att den skall goras just nu.
Men är det någon risk för riksdagen att mior Kungl. Maj :t uttala önskemal
om denna utredning? Har inte Kungl. Maj:t åtskilliga gånger tidigare visat
sig ha förmågan att sortera utredningarna efter den angelagenhetsgrad, som
Kungl. Maj :t själv finner sig böra lägga på frågan? Jag tror mte, att vi behöva
vara rädda för att denna utredning kommer att konkurrera med andra mera
nödvändiga, ifall vi begära, att Kungl. Maj it skall tänka pa saken.

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Jag skall bara konstatera, att motionären
förklarar själv, att han varit inne på den tanken att man borde lia
allmänna val endast vart fjärde år i stället för nu vartannat, och i ovngt skulle
man kunna få veta folkets mening genom gallupundersökningar. Nar man nu
fått klarhet om vart motionärerna syfta, måste jag saga mig att det finns
ännu större anledning att avvisa tanken på att inrätta ett sadant statligt gallupins
ti tut, eftersom syftet är att det skulle ersätta de allmänna valen varannan
gång. Skall man ha ett gallupmstitut, vare sig privat eller statligt, ar det nog
bäst att detta institut ägnar sig åt något annat an politiska undersökning^ .
Det kan ju nöja sig med att utforska på vetenskaplig väg och efter vetenskapliga
metoder vilken musiker det svenska folket gillar bäst, Johan Sebastian
Bach eller Kalle Jularbo.

Herr Ståhl: Herr talman! Jag begärde ordet, när herr Olovson i Västerås
konstaterade att han nu fått klarhet i vart motionärerna syfta. Han avslöjar
därmed fortfarande, att han inte läst utskottsutlåtande! Där star nämligen klart
ifrånsagt att utskottet vill framhålla, »att undersökningar av denna art icke
få tillmätas sådan betydelse, att de läggas till grund för statliga ingripanden
eller ågärder av mera avsevärd räckvidd». Det heter vidare: »Folkmeningen
bör i en demokratisk stat komma till uttryck pa grundlagsenligt satt.» Det
är klart att man med ett sådant forskningsinstitut kan ha sadana syften som
motionären framhöll. Man kan också intaga dcnsriindimnkt som herr Hast^
har niort Men jag ber kammaren observera, att med den skrivning, som bär
föreligger Hrån utskottets sida, ha vi lyckats förena båda dessa synpunkter,

Onsdagen den 21 maj 1947.

Nr 23.

Motion om institut för opinionsundersökningar. (Forts.)
och det hela mynnar nu ut i en begäran om en utredning om ett ytterst lojalt
och enligt vad alla universitetssektioner intyga ytterst angeläget organ för
vetenskaplig forskning. Att kommunisterna under sådana förhållanden yrka
avslag på det hela må vara en sak för sig. Det kan hända att de inte ha
samma intresse för objektiv forskning som vi andra ha. Att utskottets hemställan
går ut på en komplettering på en väsentlig punkt av den vetenskapliga
forskningsapparaten här i landet tycker jag bör vara ett skäl för att
man bifaller detta önskemål, särskilt därför att det gäller en samhällsvetenskaplig
forskningsuppgift, som sannerligen förut inte är alltför väl tillgodosedd.
Just därför att det med det skrivsätt som nu begagnats föreligger enighet
på denna punkt, ber jag, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.

Överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag å såväl utskottets berörda
hemställan som den i ämnet väckta motionen; och fann herr talmannen
den senare propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Ståhl
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren avslår såväl första tillfälliga utskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 9 som den i ämnet väckta motionen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid att flertalet av kammarens ledamöter röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren avslagit såväl utskottets förevarande hemställan
som den i ämnet väckta motionen.

§ 23.

Föredrogos i ett sammanhang andra kammarens andra tillfälliga utskotts Utredning om
utlåtande, nr 7, över motion om utredning rörande rationellt ordnande av tex- °ch ®e''
til- och beklädnadsindustriens organisation m. m. och till kammaren överläm- stHensorganinat
utdrag, nr 420, av första kammarens protokoll, innefattande delgivning sation m. m.
av sistnämnda kammares beslut över dess andra tillfälliga utskotts utlåtande,
nr 9, i anledning av väckt motion i samma ämne.

I motionen II: 125 hade herr Johanson i Norrköping m. fl. hemställt, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära utredning om den ur samhällets
synpunkt mest rationella ordningen av textil- och beklädnadsindustriens
organisation, struktur och lokalisering liksom också av distributionsapparaten
för dessa varor, varvid jämväl sysselsättnings-, löne- och prisfrågorna inom
branschen komme att undersökas.

Utskottet hemställde, att andra kammaren för sin del måtte besluta, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställde om en utredning angående
fortsatt rationalisering av textil- och beklädnadsindustrien vid tidpunkt och på
sätt Kungl. Maj:t funne lämpligt.

Enligt förenämnda protokollsutdrag hade enahanda yrkande bifallits av
första kammaren.

Nr 23.

Onsdagen den 21 maj 1947.

Utredning om textil- och beklädnadsindustriens organisation m. m. (Forts.)

Reservation hade avgivits av herrar Antby, Ljungqvist och Skantze, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att motionen icke måtte till någon kammarens
åtgärd föranleda.

Utskottes hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Antby: Herr talman! Eftersom jag varit med om att avgiva eu reservation
till detta utskottsutlåtande, skall jag be att med några få ord få motivera
min ställning till den fråga, som däri behandlas.

I motionen säges bland annat, att den för närvarande kännbara bristen på
arbetskraft skulle vara särskilt märkbar inom textilindustrien. Det är visserligen
riktigt, att detta problem är mycket svårlöst, men svårigheterna torde
vara av ungefär samma art inom hela näringslivet. De bli dock givetvis
mycket kännbara inom branscher, där vi tidigare ha tillgodosett en del av
våra behov genom import. Textilmarknaden torde dock vara ett av de områden
inom näringslivet, där verksamheten först kan komma i gång i de krigshärjade
länderna. Vi böra därför kunna räkna med att textilimporten inom
en icke allför avlägsen framtid skall kunna återupptagas i någorlunda tillfredsställande
omfattning. De stora variationerna i sysselsättningen, särskilt
den markanta nedgången i mitten av året och vid jultiden, föras också på tal
av motionärerna. Denna företeelse beror på att den kvinnliga personalen ofta
kräver extra ledighet vid julhelgen och i samband med semestrarna. Eftersom
arbetsgången mestadels nödvändiggör kontinuerlig drift, blir det vid stoT
frånvaroprocent nödvändigt att avbryta arbetet inom industrien i fråga.

Vad lönefrågan beträffar har ju textilindustriens folk sedan gammalt haft
dåligt betalt jämfört med de industrianställda i övrigt. En avsevärd utjämning
har dock ägt rum under senare år. Sålunda har reallönen sedan 1939 ökat
med 22 procent för den manliga och med 32 procent för den kvinnliga arbetskraften.
vilket innebär att den kvinnliga personalens löner numera i det närmaste
ligga på samma nivå som gäller för kvinnlig personal vid industrien i
övrigt. Det finns synes det mig all anledning att hoppas att denna tendens
skall hålla i sig i fortsättningen och att de anställda vid textilindustrien skola
kunna beredas likvärdiga lönevillkor med övriga industrianställda. Härtill
bör bland annat den nyss nämnda knappheten på arbetskraft bidraga.

En del av de frågor, som vidröras i motionen, äro redan föremål för utredning,
och det måste därför enligt min mening amses lämpligt att man avvaktar
resultatet av dessa utredningar innan man igångsätter en ny sådan. Vi
kunna, i detta sammanhang erinra oss 1946 års utredning angående kvalitetsforskning
och konsumentupplysning. Vi kunna vidare tänka på textilforskningsinstitutet,
som under samverkan mellan stat och industri nyligen har
trätt i verksamhet. Och slutligen ha vi arbetsmarknadskommissionens rådgivande
verksamhet angående industriens lokalisering.

Herr talman! Det synes mig som om de till utskottet ingågna remissyttrandena,
i den mån de inte äro klart avstyrkande, inte ge tillräcklig anledning
att kräva en utredning i denna fråga. I anledning därav ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservanternas förslag och avslag på motionen.

Herr Johanson i Norrköping: Herr talman! Det hade måhända inte varit
nödvändigt att från motionärernas sida begära ordet i denna fråga och därmed
förlänga sammanträdet, då utskottet tagit positiv ställning till vår motion.
Då emellertid de borgerliga reservanterna, som yrka avslag på motionen
utifrån bolagens profitintressen, ha tagit till orda för att försvara sin ståndpunkt,
finnes det anledning att från vår sida göra några kommentarer. Jag
konstaterar med största tillfredsställelse, att utskottet intagit en positiv ställ -

Onsdagen den 21 maj 1947.

Nr 23.

_ Utredning om textil- och beklädnadsindustriens organisation m. m. (Forts.)
ning till denna fråga och tillstyrkt motionen, vari en utredning begäres om
ett rationellt ordnande av textil- och beklädnadsindustriens organisation, om
de höga distributionskostnaderna samt om sysselsättnings- och lönefrågor inom
densamma.

De borgerliga, reservanternas ståndpunkt är inte ny. Man har ju tidigare i
varje liknande fråga vänt sig mot att samhället skulle få insyn i en liten minoritets
privilegier och ockrande på andra medborgares bekostnad. De motiv,
som reservanterna anföra för ett avslag, såsom att det redan förekommit utredningar
på området, att utredningar av liknande slag pågå och att bolagen planera-
nya. utredningar, utgöra i detta sammanhang intet argument för oss motionärer,
som äro förespråkare för de fattiga textilarbetarnas intressen. Man får
säkerligen inte uppfatta reservanternas formuleringar i reservationen, att »företagarna
själva hava sin uppmärksamhet riktad på förevarande problem» och
»äro villiga söka finna en lösning av densamma, som kan motsvara skäliga
samhälleliga krav» som några löften, som syfta till någon lösning av textiloch
beklädnadsarbetamas försörjningsfrågor. Det gäller säkerligen inga andra
»samhälleliga krav» än dem som säkerställa ännu större utsvettning av arbetarna
för att skapa ännu större förtjänster för bolagen.

Att textilarbetarna ha så dåliga löner i förhållande till övriga arbetargrupper
— trots bolagens stora förtjänster — är ett klart bevis för att samhället
måste gripa in om det skall bli någon förändring till det bättre. Textilbolagen
tänka säkerligen inte utreda frågan om en bättre fördelning av inkomsterna
mellan arbetare och företagare eller möjligheten att upprätta statliga
industrier i konkurrenssyfte.

Av de remissinstanser, som yrkat avslag på motionen, finnes ingen som inte
tvingats konstatera det dåliga förtjänstläget inom textilindustrien. När en
manlig textilarbetares årliga genomsnittsförtjänst uppgår till cirka 3 500 kronor
och de kvinnliga arbetarnas ligger omkring 20 procent lägre, måste man
förstå att det här måste göras någonting. Trots de förbättriingar som uppstått
under krigsåren understiga de manliga textilarbetarnas löner med 13
procent genomsnittslönen för arbetarna inom andra industrier. Redan 1939,
före kriget och då det fanns utländsk konkurrens, voro vinsterna för bolagen
av sådan storleksordning, att man kunnat betala betydligt mera. 1939 hade
textilbolagen sedan alla avskrivningar gjorts en nettobehållning på 18,5 miljoner
kronor. 1945 hade denna summa ökat till 31,6 miljoner. Det kan i detta
sammanhang erinras om att man inom textilindustrierna i Danmark och Norge,
. vilka i tekniskt avseende äro betydligt mindre välrustade och mindre
rationaliserade, betalar sina arbetare mera än vad man gör i Sverige. Det
borde ju vara tvärtom, när man tar hänsyn till respektive industriers utveckling
och kapacitet.

Den inom textilindustrien radande stora fluktuationen i fråga om arbetskraft,
vilken vi fäst uppmärksamheten på i motionen och vars betydelse man
såväl i en del remissyttranden som i utskottets motivering velat förringa,
beror till största delen på de låga lönerna och är till allvarlig skada såväl för
arbetarna som för landets försörjning med textilier. I textilarbetareförbundets
remissyttrande meddelas, att under åren 1944—46 årligen mellan 8 000 och
11 000 arbetare in- och utträtt ur förbundet. Detta betyder, att det stora textilarbetareförbundet
helt förnyas under en fyraårsperiod. Den rådande kampen
om arbetskraften har bl. a. gjort, att de mindre företagen för att få behålla sin
arbetskraft i allmänhet ha ökat lönerna över de fastställda. En ledande industrimän
i Norrköping kommenterade vid ett tillfälle detta förtrytsamt med
att våra större företag, som ha bättre möjligheter till utbildning och skolning
av folk, få skola och utbilda och sedan ta småföretagen hand om arbetarna.

Nr 23.

Onsdagen den 21 maj 1947.

Utredning om textil- och beklädnadsindustriens organisation m. m. (Forts.)
Detta ger ytterligare belägg för textilindustriens möjligheter att betala sina
anställda bättre löner. Kunna de mindre företagen med små resurser och
mindre produktion betala högre löner, torde de större bolagen även kunna göra
detta.

Att en genomgripande förändring av distributionen och dess kostnader är
av nöden för att förbilliga produkterna visar det exempel, som min partikollega
Gunnar Öhman anförde i första kammaren i lördags, då denna motion där
behandlades och bifölls. Distributionskostnaderna äro nämligen enligt gjorda
undersökningar lika stora som själva tillverkningskostnaderna. En person, som
exempelvis köper bomullstyger för 100 kronor, får härvid betala 45 kronor
för distributionen till grossister och detaljhandlare. Tillverkningskostnaderna,
textilfabrikantens vinst inberäknad, uppgå alltså till 55 kronor. Enligt en uppgift
från eu av landets större konfektionsfabriker stannar arbetskostnaden för
en med bandsystem tillverkad kostym vid 14 kronor, under det att kostymen i
minutaffären säljes för 150 kronor. De återstående 136 kronor utgöra alltså en
mer än tillräckligt tilltagen marginal för arbetsmaterial, d. v. s. närmast de
tre meter tyg som gå åt, kontorskostnader jämte företagar- och distributörsvinst.
Enligt en från Borås lämnad uppgift kostar ett helt dussin cottonstickade
damstrumpor i arbetslön kronor 3,28, medan butikspriset varierar mellan 4
till 5 kronor och 8 till 9 kronor per par.

Att de frågor, som behandlas i motionen, och de krav, som där ställas, inte
endast haft sin upprinnelse i motionärernas iver att lämna en motion till riksdagen
utan helt enkelt härröra från folket självt, från dem som tvingas att
dag och natt genom ett påfrestande skiftarbete skapa fram textilier i vårt
land, ger det faktum belägg för att redan under textilarbetareförbundets kongress
i augusti i fjol behandlades och tillstyrktes en motion från detta förbunds
näst största avdelning i Borås på 4 500 medlemmar om förslag till förstatligande
av de här berörda industrierna. Vi motionärer ha därför endast
fyllt den uppgift, som åligger oss såsom småfolkets förespråkare.

De av kammarens ledamöter, som inte endast hysa bekymmer för att de
själva och deras anhöriga skola ha en dräglig försörjning i det här landet utan
även i någon män kunna tänka på de tusentals uselt avlönade familjeförsörjande
och ensamförsörjande männen och kvinnorna inom textil- och beklädnadsindustrien
i vårt land, rösta för utskottets förslag liksom första kammarens
majoritet gjorde i lördags. Jag vill sluta, herr talman, med att uttala den
förhoppningen, att Kungl. Majrt inte skall vänta alltför länge med att satta
i gång den föreslagna utredningen utan låter företaga denna fortast möjligt
för att därigenom skapa bättre förutsättningar för nämnda arbetargruppers
försörjning samt lägre priser på textilindustriens produkter till fördel för konsumenterna
i allmänhet i hela vårt land.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Ljungqvist: Herr talman! Jag skulle först vilja säga ett par ord
till den föregående ärade talaren. Han påpekade i sitt anförande — liksom
även sker i motionen — en hel del svårigheter som denna industri har att
dragas med. Dessa svårigheter äro emellertid inte bara karakteristiska för
denna industri utan man möter dem också på många andra avsnitt inom vart
näringsliv. Han uppehöll sig vid bristen på arbetskraft, de säsongmässiga
växlingarna i arbetskraftstillgången och den starka omsättningen på arbetskraft.
Om jag ej tog fel sade motionären att det med hänsyn till de brister,
som på detta område förefinnas, är nödvändigt att samhället griper in. Här.
lyser återigen den övertro på samhällets förmåga igenom, som man så ofta

Onsdagen den 21 maj 1947.

Nr 23.

Utredning om textil- och beklädnadsindustriens organisation m. m. (Forts.)
nu för tiden får höra uttryck för. Det är väl ändå anledning att stanna undrande
inför detta ständiga påpekande av att så fort den mänskliga verksamheten
ikläder sig statskollektivets skepelse så antages allting göras så bra och
så utmärkt. Och ändå — något annat kan icke vara möjligt än att ett opåkallat
statsingripande på ett område måste leda till reflexer på andra områden
av näringslivet med risk för åtföljande konsekvenser av skadlig art.

Motionärerna ha vidare kommit in på lönefrågan. Den har redan tidigare i
debatten berörts av herr Antby. Löneutvecklingen inom denna industri har
emellertid — såsom även motionärerna antyda •— varit ganska lovande under
den senaste tiden och alla hoppas ju att reallöneförbättringen här liksom på
andra områden skall kunna fortsätta. Men det är väl ändå litet svårt att ta
den omständigheten att lönerna i och för sig ligga under lönemedeltalet för
den svenska industrien i dess helhet till intäkt för ett krav på utredning, i allsynnerhet
som lönefixeringen är ett spörsmål, som berör parterna på arbetsmarknaden
och i vilket statsmakterna hittills så långt möjligt ha undvikit att
inblanda sig. Man kan ju ändå svårligen tänka sig — vad som dock tydligen
föresvävar motionärerna — nämligen att alla Sveriges industriarbetares löner
skulle läggas i en enda stor pott och att man därefter skulle dela ut lika stora
löner till alla. Man måste nog säga, att förverkligandet av ett sådant förslag
skulle leda till en stelbenthet, som Säkert skulle vara skadlig för näringslivet,
eftersom ju skilda industrigrenar måste anpassa sig efter olika produktionsförhållanden
och olika förutsättningar. Vad sedan utskottet beträffar
så göras från dess sida ungefär samma påpekanden gentemot motionärerna som
jag nu gjort. Sålunda framhåller utskottet att den rådande bristen på arbetskraft
icke torde te sig mer ofördelaktig för textil- och beklädnadsindustrien än
för industrien i allmänhet, att de säsongmässiga variationerna i sysselsättningen
äro av ringa omfattning, att omsättningen av arbetskraft icke är större inom
denna industri än inom många andra industrier samt att löneläget utvecklat
sig ganska gynnsamt. När utskottet sedan säger att motionärernas redogörelse
för förhållandena inom textil- och beklädnadsindustrien »i vissa delar ej äro
fullt riktiga», så innebär detta visserligen en kritik och ett klander gentemot
motionärerna för att de icke lämnat riktiga uppgifter. Jag anser emellertid
att utskottet kunnat ga ett stycke längre och säga att motionärernas uppgifter
i väsentliga delar äro oriktiga, Utskottet säger vidare att utskottet inte kan
godtaga motionärernas argumentation i allt. Det hade varit riktigare att säga
att argumentationen i viktiga och väsentliga avseenden icke kunnat godtagas.
Utskottsmajoriteten har väl emellertid velat vara så hygglig som möjligt mot
motionärerna,

Man är tydligen från utskottsmajoritetens sida fullt medveten om att underlaget
för ett yrkande om utredning är synnerligen svagt. Åtminstone användas
i^ motiveringen sådana ordalag, att man måste få det intrycket. Såvitt jag
förstår hör den utredning som här begäres till det onödigaste i sitt slag.

När utskottet nu i viktiga delar underkänt motionärernas motivering och
argumentation, är det ganska spännande att efterforska vad det är man vill
hänga upp ett utredningsyrkande på. Utskottet irrar omkring och söker efter
något skäl som kan leda fram till ett yrkande om utredning och ett bifall i
viss mån till motionärernas krav. Det skäl man slutligen råkat på är att man
befarar en skärpt internationell konkurrens. Det påpekas att utvecklingen
under krigsåren varit ganska gynnsam och att nyetablering ägt rum i ganska
stor skala. Nu väntar man sig en skärpt internationell konkurrens, och då
hyser man stora bekymmer för hur svensk produktion skall kunna hävda sig.
Man anser det vara ett intresse både. för industrien med dess anställda och för
samhället i dess helhet att tillse att utvecklingen inte går in i galna fåror.

Nr 23.

Onsdagen den 21 maj 1947.

Utredning om textil- och beklädnadsindustriens organisation m. m. (Forts.)

Vad liar man då för medel att komma med när det gäller att göra svensk
industri på detta område så stark som möjligt i konkurrens gentemot utlandet?
Jo, man föreslår en undersökning huruvida icke genom »fortsatt rationalisering»
den svenska textilindustriens konkurrensförmåga kan ökas. Man har
sålunda högst väsentligt modifierat motionärernas yrkande. I motionen begäres
nämligen »utredning om den ur samhällets synpunkt mest rationella ordningen
av textil- och beklädnadsindustriens organisation, struktur och lokalisering
liksom också av distributionsapparaten för dessa varor, varvid jämväl
sysselsättnings-, löne- och prisfrågorna inom branschen undersökas». Utskottet
har konstaterat att en rationaliseringsprocess fortgår och begär en utredning
om eu fortsatt rationaliseringsprocess! Detta hör till det mera egendomliga och
överraskande i fråga om utskottsyrkanden. Ja, jag hoppas att inte fru utskottsordförande
tar illa upp! Hon vet säkert att jag hyser stort förtroende för henne,
och några misshälligheter mellan oss behöva nog inte uppkomma för att jag
säger detta. — Det är ganska intressant att konstatera att när det gäller textilindustrien
är det den hotande utländska konkurrensen som får tjäna såsom
motiv för ett krav på utredning och statsingripande. Beträffande en annan
industrigren, nämligen den elektriska industrien, har det också väckts motioner,
där det ifrågasättes åtgärder som tangera socialiseringsområdet, men där
är motivet det rakt motsatta, nämligen frånvaron av utländsk konkurrens. Vi
ha här åter detta fenomen, att kravet alltid är detsamma, nämligen samhällets
ingripande, medan motiveringen är precis den som för ögonblicket passar.

Utskottets utlåtande slutar med en ursäkt, åtminstone en halv ursäkt, för att
utskottet trots allt begär en utredning. Utskottet säger sig icke ha förbisett
att likartade problem kunna finnas även på andra områden inom näringslivet,
utskottet vill inte göra gällande att den begärda utredningen skall ha prioritetsrätt
framför andra liknande utredningar, utan a,tt tidpunkten för utredningens
igångsättande bör bestämmas av Kungl. Maj :t. Vidare framhåller utskottet
att flera utredningar syssla med liknande spörsmål och att företagarna
själva redan ha uppmärksamheten på dessa problem och äro villiga att söka en
lösning av desamma, som kan motsvara skäliga samhälleliga krav. Allt detta
radas upp av utskottet, som på det sättet tydligen begär överseende för att utskottet
ändå till sist hamnar i ett utredningskrav. Man kan inför detta^ inte
värja sig för det intrycket att vad som är bakgrunden till att man ändå till
sist beslutar sig för utredningskravet är det heliga dokument, som bär namnet
efterkrigsprogrammet. Jag måste säga att det är sällan man ser ett utskottsutlåtande
som så klart ådagalägger utskottets motvilja’ mot det yrkande vari
det utmynnar. Med hänsyn till motiveringen borde yrkandet enligt min uppfattning
snarare ha gått ut på ett avstyrkande av motionen. Och, som sagt,
sällan har man sett ett så ändamålslöst yrkande som detta. Man vill ha en utredning
om »fortsatt rationalisering» inom textil- och beklädnadsindustrien,
ehuru man erkänner att dylik rationalisering redan pågår med såväl offentlig
som enskild medverkan. Man har emellertid tydligen funnit det svårt att frångå
kommunistmotionens krav på utredning.

Man frågar sig då om det är någon som tror att denna tydligen livliga rationaliseringsprocess
inom textilindustrien kommer att påskyndas genom att
staten plötsligt lägger sig i den och måhända vållar irritation och undran hos
instanser, som redan äro sysselsatta därmed. Sveriges grossistförbund framhåller
i sitt yttrande att förhållandena inom textilbranschen efter kriget äro på
väg att förändra sig mycket snabbt. Och Sveriges köpmannaförbund säger att
det ter sig naturligt att man nu när industrien själv håller på och undersöker
olika möjligheter till rationalisering avvaktar resultatet härav.

Onsdagen den 21 maj 1947.

Nr 23.

Utredning om textil- och beklädnadsindustriens organisation m. in. (Forts.)

Om statsmakterna vilja åstadkomma något verkligt positivt och produktivt
i fråga om dessa industrier, tror jag att man snarast bör hålla sig på det handelspolitiska
området. Jag tänker på valutaförhållandena och importregleringen.
Och jag skulle i detta sammanhang vilja understryka angelägenheten av
att statsmakterna, vid handhavandet av importregleringen tillse att importen
av färdiga varor icke får erhålla så stor omfattning att importen av råvaror
för den svenska fabrikationen inom denna industri nedskäres, vilket skulle
kunna göra det svårare för den svenska textilindustrien att producera varor
till billigare pris och av bättre kvalitet än de utländska importerade produkterna.

Jag vill alltså göra det slutkonstaterandet att utskottets1 kritiska motivering
borde ha resulterat i ett yrkande om avslag på detta för närvarande uppenbart
onödiga utredningskrav. Utskottet har i stället hamnat i ett yrkande, som
innebär att man svarar »jaså». Ett sådant yrkande skulle man måhända tycka
att även minoriteten kunde instämma i, eftersom det är betydelselöst och ger
uttryck för likgiltighet inför det framställda kravet. Men här har ju för en
stund sedan herr Olovson i Västerås påpekat att man skall vara på sin vakt
mot onödiga utredningar, och det förefaller mig som om kammaren i dag i
synnerligen hög grad har beaktat den synpunkten. Jag har kanske inte några
större förhoppningar att kammaren i detta ärende skall följa reservationen.
Men jag vill ändock, när jag nu framställer ett avslagsyrkande, beträffande
utredningskravet understryka det önskvärda i att kammaren även i denna
fråga beaktar synpunkten, att man inte skall ge sig in på utredningar som äro
onödiga. Det är icke till gagn att skapa överfull sysselsättning för alla- dem
som ha med utredningsmaskineriet att göra. Därjämte ha, vilket jag till sist
vill framhålla, så gott som alla remissinstanser förklarat denna utredning
onödig.

Herr Wiberg: Herr talman! Jag vill till en början framhålla att den bild
som herr Johanson i Norrköping försökte framskapa av förhållandena inom
textilindustrien i väsentliga delar icke är med verkligheten överensstämmande.
Herr Johanson misstar sig sålunda i hög grad beträffande såväl tillverkningssom
distributionskostnaderna. När herr Johanson också gör den reflexionen
att det tsMligen inte blir någon tillfredsställande ordning i fråga om de vid
textilindustrien anställdas löner förrän samhället ingriper, är detta ett uttalande
som strider mot den ståndpunkt som både landsorganisationen och arbetsgivarparten
städse har förfäktat. Man har på båda hållen varit synnerligen
angelägen om att friheten för parterna att vidtaga åtgärder och att efter
förhandlingar söka komma fram till överenskommelser i fråga om lönerna till
de anställda skall vara obeskuren. Jag tror inte heller att vi ha kommit så
långt fram i tiden, om jag så får uttrycka mig, att frågan om ett statligt fastställande
av löner inom det fria näringslivet är aktuell.

Vad motionen beträffar bär herr Ljungqvist nyss påvisat att det väsentliga
i motionärernas motivering inte är hållbart. Jag skall också försöka undvika
att upprepa de argument som tidigare framförts och endast knyta några ganska
korta reflexioner till vad som anförts av tidigare talare.

Jag vill då i första hand betona att före kriget förekom en mycket hård
konkurrens från utlandets sida inom denna näringsgren, vilket även vitsordats
i kommerskollegiets yttrande. Den svenska industrien hade att konkurrera
med ett flertal länder med en lönenivå, som även i jämförelse med den
dåvarande svenska lönenivån var mycket låg, exempelvis Tyskland, Tjeckoslovakien,
Japan m. fl. länder. Dessa länder bedrevo också i många fall en ganska
systematisk dumping på den svenska marknaden för att kunna avsätta sin

Nr 23.

Onsdagen den 21 maj 1947.

Utredning om textil- och beklädnadsindustriens organisation m. m. (Forts.)
överskottsproduktion, vilket i sin tur naturligtvis verkade tillbakahållande på
prisutvecklingen och lönenivån i Sverige. Under kriget har det emellertid varit
möjligt att åstadkomma en mycket betydande reallönehöjning, vilket icke torde
kunna förnekas av motionärerna. Det har skett en reallönehöjning för såväl
manliga som kvinnliga anställda inom textilindsutrien. Det ligger i öppen dag
att företagarna icke ha något intresse av att de anställda ha en inkomst som
inte kan anses tillfredsställande. Det är tvärtom alldeles uppenbart att det
är och förblir angeläget för företagarna att — om man nu vill frånkänna dem
andra motiv, om inte för annat så för att överhuvud taget kunna få arbetskraft
— vara i stånd att erbjuda goda villkor.

Beträffande arbetskraftsproblemet framhåller som bekant arbetsmarknadskommissionen
att på grund av befolkningsutvecklingen bristen kan förväntas
bli bestående under en relativt lång tidsperiod. Textilindustrien importerar
normalt en stor del av sitt maskinbehov. Under kriget har det varit oerhört
svårt att få nya maskiner i tillräcklig omfattning. Men industrien bär trots
alla svårigheter och — märk väl — trots frånvaron av den press som en hård
konkurrens alltid utövar, strävat efter att rationalisera och modernisera på alla
tänkbara sätt. Man har anledning att särskilt lägga märke till det betyg som
svenska textilarbetarförbundet ger, då förbundet i ett utlåtande, som beröres
i utskottsutlåtandet, förklarar att den svenska textilindustrien i stort sett torde
ha »väl följt med den tekniska utvecklingen och ur produktionssynpunkt är
mycket effektiv». Förbundet tillägger att vissa små företag utgöra undantag
men att de endast bekräfta regeln. Detta är fullkomligt riktigt. Särskilt under
kriget har det vuxit upp ett antal mindre fabriker, som inte äro så effektiva
och moderna som industrien i stort sett. Men även den saken har två sidor.
Å ena sidan kan man naturligtvis ifrågasätta om det ur nationalekonomisk
synpunkt är lyckligt med dessa nya mindre företag, som väl antagligen få
svårt att stå på egna ben, när det på nytt blir hård konkurrens. Men å andra
sidan har arbetsmarknadskommissionen framhållit att dessa nya mindre företag
i regel etablerats på platser med ofullständigt utnyttjade arbetskraftsreserver
och att en sådan spridning av industrierna enligt kommissionens mening
borde fortsättas och vidareutvecklas, varigenom de av olika anledningar
lokalt bundna arbetskraftsreserverna skulle kunna utnyttjas. Hur ställa sig
nu priserna i fråga om de svenska produkterna?

Sveriges köpmannaförbund har vitsordat de svenska textilprodukternas
prisbilliga och goda kvalitet och tillägger: »Intet tyder på att de svenska textilprodukterna
icke skulle behålla sin ställning såsom de med hänsyn till sin
kvalitet billigaste i världen.» Jag har, herr talman, i mina citat försökt hålla
mig till vad som framgår av utskottsutlåtandet.

Jag antar att våra damer — och i viss utsträckning även herrarna — varit
i tillfälle att inte så sällan lägga märke till vilken prisskillnad det är mellan
utländska och svenska varor, en prisskillnad som mycket ofta, kanske i regel,
uppgår till 30 ä 40 procent. Priskontrollnämnden, som utövar en mycket
sträng kontroll över textilindustrien — liksom över fabrikationen överhuvud
taget — har vitsordat den fortsatta rationaliseringen av driften. Slutligen ha
också industriorganisationerna betonat att industriens försök att förbättra, förbilliga
och rationalisera naturligtvis icke äro avslutade utan utgöra en ständigt
fortgående procedur. Men för närvarande arbetar man inte under normala
förhållanden. En utredning vid denna tidpunkt skulle därför komma att
fullständigt hänga i luften, eftersom den naturligtvis inte kunde basera sig
på en normal produktion och på andra förhållanden av normal karaktär utan
i stället på de extraordinära förhållanden som krigsåren skapat och som fortfarande
bestå.

Onsdagen den 21 maj 1947.

Nr 23.

Utredning om textil- och beklädnadsindustriens organisation m. m. (Forts.)

Som herr Ljungqvdst betonade har utskottet framfört en motivering som borde
ha föranlett ett yrkande om bifall till motionen. Så har emellertid som bekant
ej skett. Men man får ett starkt intryck av att utskottsmajoriteten varit
minst sagt betänksam. Det har bl. a. talats om att det inte är nödvändigt att
forcera utredningen. Men av särskilt intresse är att inte endast i utskottets
utan även i priskontrollnämndens utlåtande förekomma en hel del uttalanden
om hur det i framtiden kan komma att ställa sig för textil- och beklädnadsindustrien.
Det är värt att uppmärksamma att dessa institutioner redan på nuvarande
stadium tänka på vad framtiden i förevarande fall kan bära i sitt
sköte. Utskottet understryker sålunda, att det är ett allmänt intresse att
dessa industrier kunna få arbeta under sådana ekonomiska betingelser, att de
bli i stånd att bjuda lika förmånliga anställningsvillkor som andra industrier.
Priskontrollnämnden låter frågan stå öppen huruvida en framtida konkurrens
med andra länder kan komma att bli den inhemska industrien övermäktig, något
isom ur såväl de anställdas som företagens och samhällets synpunkt vore
allt annat än lyckligt.

Skulle en utredning göras, så vore väl dessa påpekanden den enda strängt
godtagbara motiveringen härför. Men det kanske bör påpekas som ett kuriosum,
att vad utskottet och priskontrollnämnden framhålla inte alls överensstämmer
med de uppgifter den kommitté erhållit, som den förre handelsministern
herr Myrdal helt nyligen tillsatte. Såvitt jag kan finna är det tvärtom
åtskilligt som divergerar. Jag utgår ifrån att vederbörande i denna kommitté
under sitt arbete komma att beakta vad riksdagsutskottet nu uttalat, ett uttalande
som förmodligen kommer att vinna riksdagens bifall.

Jag vill till sist påpeka att industrien för sin del icke begärt någon utredning.
Överhuvud taget förefaller det mig, i likhet med föregående talare,
vara alldeles för tidigt att, sådana förhållandena nu äro, sätta i gång en utredning
i ena eller andra syftet. Jag tror det är bättre att låta företagen i
lugn och ro fortsätta med sina bemödanden. Man är i industrikretsar fullt medveten
om att man på allt sätt måste sträva efter att bli i stånd att möta en
kraftig konkurrens. Den tidpunkt då en isådan inträder kommer för var dag
allt närmare. Enligt min uppfattning är en statlig kommitté åtminstone för
närvarande obehövlig.

Herr talman! Jag ber att få instämma i avslagsyrkandet!

Herr Hagård: Herr talman! De synpunkter jag hade tänkt framföra äro
delvis redan framställda av föregående talare, och jag kan därför inskränka
mig till att göra några korta understrykanden av det, som jag anser vara av
särskild betydelse.

Vid genomläsningen av den föreliggande motionen finner man att däri förbi-’
setts en mycket viktig omständighet, nämligen att det under de senaste decennierna
faktiskt har förekommit en tydlig strävan till ganska långt gående
rationaliseringsåtgärder. Jag gissar, att, då man här citerar den Kristenssonska
utredningen, man samtidigt vill rättfärdiga sig. Där finns nämligen
något nämnt, som tyder på att en sådan rationalisering kanske ägt rum. Till
och med i själva slutyrkandet i motionen, där man talar om att söka sig fram
till det mest rationella ordnandet av textil- och beklädnadsindustriens organisation,
ligger kanske ett visst erkännande av detta.

I själva verket har det inom ifrågavarande industri bedrivits ett systematiskt
rationaliseringsarbete av såväl drift som organisation. Det tog sin
början redan under 1920-talet och fortgår alltjämt. Till en början var det
väl ett uttryck för ren självbevarelsedrift av det slag man tillgriper, när man
hotas av en fara, men sedan bär det satts i paritet med den allmänna utveck -

Nr 23.

Onsdagen den 21 maj 1947.

Utredning om textil- och beklädnadsindustriens organisation m. m. (Forts.)
lingen och den allmänna rationaliseringen i företagarvärlden. Man kan därför
inte säga att motionärerna här ha kommit in på ett alldeles nytt område. Detta
är inte jungfrulig mark. Tvärtom har detta spörsmål varit föremål för beaktande
i mycket hög grad redan tidigare.

Men det är en annan sak som jag vill säga några ord om, nämligen den att
man i motionen till utgångspunkt tagit ett antagande, som jag anser vara fullständigt
felaktigt. Motionen utgår från att antalet i dessa industrier sysselsatta
är mycket växlande. Det finns två toppar av arbetslöshet och driftsinskränkningar,
säger man. Den ena top.pen förekommer vid jul- och nyårshelgerna
och den andra vid midsommartiden. Det har konstaterats, säger man
vidare, att detta förhållande har varit rådande ganska lång tid i beklädnadsfacket,
medan det för textilindustriens vidkommande inte varit så starkt
markerat.

Sveriges industriförbund har i sitt yttrande över motionen understrukit att
textilindustrien praktiskt taget icke visat prov på några mera utpräglade
säsongvariationer vare sig tidigare eller under de senaste åren. Den har under
hela tiden från 1930 till 1943 varit så gott som fri från sådana säsongvariationer.
Beklädnadsindustrien däremot visar efter år 1935 — och då företrädesvis
omkring julhelgerna — en viss ökning av antalet arbetslösa, som anmält
sig hos arbetslöshetskassorna för att erhålla understöd. Detta förklaras bero
på att det övervägande antalet arbetare inom beklädnadsindustrien äro kvinnliga.
Inte mindre än 80 procent av arbetarstammen utgöres av kvinnor, vilka
just vid helgerna ha ett starkt intresse av att få ledigt någon tid. Det skall
dock betonas här, att denna företeelse har ett visst samband med den arbetslöshetshjälp,
som utdelas genom de erkända arbetslöshetskassorna. Det är att
märka att vi den 1 januari 1935 fingo en erkänd arbetslöshetskassa inom beklädnadsbranschen,
och första gången man tydligt märker arbetslöshetstopparna
är just omkring jul- och nyårshelgerna årsskiftet 1935—1936. Det har
emellertid konstaterats, att denna paus under jul- och nyårshelgerna har kunnat
göras i fullt samförstånd mellan anställda och företagarna. Man har genom
permitteringar på det sättet skapat en förutsättning för att kunna erhålla hjälp
från den erkända arbetslöshetskassan, och detta har givetvis medfört en benägenhet
att söka bli ledig under ifrågavarande helger.

En dylik konstlad ojämnhet i sysselsättningen, som tillkommit efter samråd
mellan parterna, bör dock inte användas som ett argument i detta sammanhang.
Det är oriktigt, och det ger inte framställningen någon starkare prägel
av vederhäftighet. Jag har för min del haft tillfälle att i mitt arbete noggrant
iakttaga dessa förhållanden, och jag har funnit att säsongvariationerna
t. ex. inte äro alltför utpräglade. De bero i själva verket just på de orsaker
som jag här antytt.

Det hade enligt mitt förmenande varit bäst för såväl företagare som anställda
inom denna bransch att få vara i fred för sådana åtgärder som här
ifrågasättas. Jag frågar mig: hur blir det om man börjar med rationaliseringsåtgärder
i den gamla Sjuhäradsbygden i södra Västergötland? Kommer det
inte att betyda, att man tar bort möjligheterna för de många småföretagare,
som där finnas och vilkas anställda ofta ha sin utkomst där i samarbete med
jordbruk och andra näringsgrenar? Det skulle måhända betyda dödsstöten för
en hel del av dessa småföretagare. I varje fall är det säkert att det övervägande
antalet invånare, både anställda och företagare, inom de samhällen
där man har textil- och konfektionsindustrien att tacka för sitt uppsving, är
mycket litet betjänt av de experiment som här förordats.

Herr talman! På grund av vad jag här anfört anser jag mig ha starka skäl
att yrka bifall till reservanternas förslag.

Onsdagen den 21 maj 1947.

Nr 23.

Utredning om textil- och beklädnadsindustriens organisation m. m. (Forts.)

Herr Kristensson: Herr talman! Herr Johanson i Norrköping talade om
den dyra distributionen på beklädnadsindustriens område och framhöll särskilt
priserna på bomullsvävnader. Jag vill därför påpeka att grossisthandelns
bruttovinst på dessa varor ligger mellan 7 och 12 procent. Detaljhandelns
bruttovinst är mellan 19 och 23 procent på samma varor.

På damkappor är såväl detaljhandelns som grosshandelns vinst 28 1/2 procent.
I regel säljas damkappor direkt från fabriken till detaljhandeln utan
någon grossist som mellanhand. För övrigt kan det inte stå främmande för
herr Johanson i Norrköping att priskontrollnämnden arbetar på detta område
och att de flesta varor givetvis äro priskontrollerade. Detta hindrar naturligtvis
inte att förbättringar kunna ske inom distributionen, men den saken är
givetvis föremål för uppmärksamhet från företagarna själva inom handelns
organisationer.

Under långa tider har det pågått ett rationaliseringsarbete inom den svenska
textilindustrien. Under normala tider har detta befrämjats genom konkurrensen,
inte minst konkurrensen från utlandet. Under nuvarande förhållanden
påskyndas rationaliseringen genom bristen på arbetskraft.

Herr Wiberg erinrade om Svenska textilarbetareförbundets uttalande att
textilindustrien ur produktionssynpunkt är mycket effektiv. Dessutom säger
detta förbund att man kan rationalisera ytterligare. Den saken är ju uppenbar.
Man är inte framme vid något slutmål utan står tvärtom mitt uppe i arbetet,
och det är fortfarande långt mellan ideal och verklighet. Jag är för
min del övertygad om att rationaliseringsarbetet kommer att befrämjas genom
de utredningar, som på detta område äro igångsatta både inom industrien
och handeln.

Jag märker av utskottsutlåtandet att man också inom utskottet har förtroende
för de utredningar som företagarna själva satt i gång. Jag läser nämligen
i senare delen av utskottets utlåtande följande: »Av yttrandena framgår
ock, att företagarna själva ha uppmärksamheten fäst på de problem, varom
nu är fråga, och äro villiga söka en lösning av desamma, som kan motsvara skäliga
samhälleliga krav.»

Jag finner här att utskottet också ur samhällets synpunkt har förtroende
för de utredningar som pågå. Jag kan då inte låta bli att uttrycka min förvåning
över att man inte låter dessa utredningar bli färdiga först, innan man
sätter i gång den statliga utredningsapparaten. Varför inte vänta och se vad
det enskilda initiativet kan medföra av förbättringar på detta område?

För övrigt måste jag säga att det råder högkonjunktur på de statliga utredningarnas
område med ty åtföljande brist på lämplig arbetskraft. Också detta
talar för reservanternas avslagslinje.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Fru Ekendahl: Herr talman! Jag skall inte nämnvärt förlänga denna

debatt, och jag kunde nöjt mig med att endast yrka bifall till utskottets hemställan,
men det är ett par synpunkter som jag tycker att man måste understryka.

Jag skall inte ge mig in på någon diskussion med herr Ljungqvist om vad
man kan lägga in i utskottsutlåtandet, utan jag vill endast peka på att utskottet
i sitt utlåtande berör en mycket viktig sak, som herr Ljungqvist försiktigtvis
gick förbi, nämligen frågan om distributionen. Det är en mycket
viktig fråga, som bör göras till föremål för utredningen.

Det är samma förhållande med lönefrågan. Utskottet har i sitt utlåtande
alldeles riktigt anmärkt, att lönerna inom textil- och beklädnadsindustrien ökat
under senaste avtalsrörelse, men det är ganska förrädiskt att offra allt för

Nr 23.

Onsdagen den 21 maj 1947.

Utredning om textil- och beklädnadsindustriens organisation m. m. (Forts.)
mycket åt de höga procenttalen. En löneökning på en låg lön blir ju ganska
mycket i procent räknat, men om man undersöker vad det betyder i ören, så
är det ganska litet. Procenten verkar därför hög, men i sådana fall som detta,
när ökningen sker på de kvinnliga textil- och beklädnadsarbetarnas låga löner,
är den reella löneökningen inte alls stor, och man bör inte fästa för stort
avseende vid den.

Jag har här ett par siffror om reallöneökningen som visa, att jämfört med
1939 ha de kvinnliga textilarbetarnas löner ökat med 26 och de manliga arbetarnas
med 16 procent. Siffrorna äro således litet annorlunda än de, som
reservanterna framföra i sin reservation.

Sedan skulle jag också vilja fråga vad herr Hagård lade in i sitt yttrande.
Skall man slå vakt om småföretagarnas intressen och därför undvika en fortsatt
rationalisering inom textilindustrien? Herr_ Hagård ömmar för småföretagarna.
Det hörde vi från debatten om arbetstidslag för hotell, restauranger
och kaféer, och vi ha hört det i dag också. Jag vet inte om man kan lägga in
den tolkningen i herr Hagårds ord att man skall underlåta att rationalisera
för småföretagarnas skull.

Beklädnads- och textilindustrien är en så stor och viktig industri, att detinte
bör vara så förvånansvärt om man önskar en utredning för att om möjligt
komma fram till en ännu bättre tingens ordning än den som råder för
närvarande. Jag tycker det är ganska betecknande när reservanterna i lönefrågan
säga: »Med hänsyn till, bland annat, knappheten på arbetskraft, som
torde komma att bli rådande under en lång följd av år, är det sannolikt, att
den pågående löneutjämningen kommer att ytterligare fortgå.»

Man kan naturligtvis lägga in den tolkningen att endast under sådan förutsättning
kommer löneökningen att pågå, i annat fall kommer man att göra
så som åtminstone vi ifrån det fackliga arbetsområdet väl känna till, nämligen
med alla till buds stående medel söka hålla lönerna nere. Jag antecknade
därför med förtjusning vad herr Wiberg sade, att det väl inte finns någon
arbetsgivare som vill hålla lönerna nere. Tvärtom so de alla gärna att de anställda
komma upp till en — jag vet inte om han använde ordet — dräglig
lönenivå. Som facklig ombudsman har jag dock en helt annan erfarenhet av
arbetsgivarna, men det är en fråga som inte hör hit. Det kan ju dock ha sin
betydelse i sammanhanget att man har erfarenheter från det fackliga avtalsområdet.
. o

När jag nu nämner skoindustrien, är det inte för att koppla in, nagot nytt
brännbart ämne i debatten, men nog tycker jag mig kunna konstatera, att enbart
det faktum att en statlig utredning satts i gång på det området väsentligt
bidragit till förbättrade förhållanden där. Det korttidsarbete som förr var allmänt
inom skoindustrien och som var orsaken till att en motion väcktes en
motion som i sin tur gav anledning till eu statlig utredning av frågan — förekommer
nu inte längre. Man kan genmäla att detta sammanhänger med arbetskraftsbristen
överhuvud taget. Det är kanske riktigt, men den statliga utredningen
har också haft stor betydelse.

Herr Ljungqvist sade att utskottet här har krystat fram ett bifall, men att
utskottsutlåtandet egentligen är skrivet så, att ett avslagsyrkande borde ha
varit det riktiga. Jag vill i detta sammanhang hänvisa till en landsorganisationens
skrivelse till regeringen. Landsorganisationen har också ^omnämnt^ den
i sitt remissvar till andra tillfälliga utskottet. Jag skall be att fa citera nagra
rader ur detta remissvar. Landsorganisationen skriver:

»Landsorganisationen har vid många tillfällen understrukit sambandet mellan
reallöneutvecklingen och rationaliseringssträvandena inom näringslivet. X skri
velse till regeringen den 10 mars 1947 har landsorganisationen salunda yrkat

Onsdagen den 21 maj 1947.

Nr 23.

Utredning om textil- och beklädnadsindustriens organisation m. m. (Forts.)
på en intensifiering av den industrivis bedrivna statliga utredningsverksamheten
och föreslagit inrättandet av en kommission för samordning av det växande
utredningsarbetet på detta område. För landsorganisationen är det sålunda
närmast en fråga om i vilken ordning olika industrigrenars strukturförhållanden
böra utredas. En rangordning efter anlägenhetsgraden är ju nödvändig
inte minst med tanke på den begränsade och hårt ansträngda utredningsapparat
som står till samhällets disposition.»

Det är sålunda inte alls någon önskan att tillmötesgå kommunistmotionen i
det här fallet som gjort att utskottet, som herr Ljungqvist uttrycker det, fått
fram ett bifallsyrkande, utan det är helt i linje med efterkrigsprogrammet och
med den skrivelse, som den fackliga ledningen har tillställt regeringen.

Herr talman! Jag ber att med det sagda få yrka bifall till utskottets hemställan,
och jag gör det naturligtvis också med anledning av det meddelande
som vi fått om att första kammaren redan fattat beslut om en utredning.

Herr Wiberg erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Fru Ekendahl uttalade den förmodan att det är beslut om statliga
utredningar som föranlett rationaliseringar. Jag ber henne vara övertygad om
att detta absolut inte är fallet beträffande textilindustrien. Vi äro inom denna
mycket betydelsefulla industri fullständigt medvetna om att den är så invecklad
och svårskött, att det aldrig borde falla statsmakterna in att försöka
sig på att låta staten övertaga den för att driva den.. Det finns helt andra
motiv för vår oavlåtliga strävan att rationalisera, icke minst den mycket hårda
konkurrens såväl utifrån som inom landet, som vi i alla tider varit vana vid.
Vi behöva icke några statliga påfösningar på det ena eller andra området. Jag
skall tillåta mig att lämna ett bevis härpå. Det var den enskilda och icke statliga
företagsamheten, som under kriget startade en utomordentligt betydelsefull
fabrikation genom Aktiebolaget Cellull. Tack vare denna fabrikation var det
möjligt att tillgodose landets behov av ersättning för det ylle som vi tidigare,
när det fanns möjligheter därtill, hade importerat. Det behövdes inga statliga
ingripanden för att förmå den svenska industrien att slå sig ihop och att i
samarbete med Kooperativa förbundet igångsätta denna icke så alldeles oväsentliga
verksamhet.

Jämväl herr Ljungqvist erhöll ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Vad beträffar frågan om distributionen ber jag få påpeka, att det
finns olika sorters organ för distributionskonkurrens på detta område. Vi ha
både producent- och konsumentkooperativa organ samt efterkravs- och andra
metoder. Den uppfattning, som utskottsordföranden i andra sammanhang gör
sig till tolk för, nämligen att konkurrensen är det effektivaste medlet när det
gäller att bringa ner kostnader och priser, tror jag därför hon kan få belägg
för även på distributionsområdet. Dessutom pågå också vissa utredningar om
dessa saker.

Jag är tacksam mot utskottsordföranden för att hon läste upp vad landsorganisationen
skrivit i sitt remissvar, men hon slutade försiktigtvis pa en
punkt som var ganska förmånlig för henne. Jag skall därför be att få fortsätta
uppläsningen. Landsorganisationen skriver i det följande:

»Enligt Svenska textilarbetareförbundets yttrande kan textilindustrien i Sverige
anses i stort sett som tämligen högt rationaliserad. De monopolistiska tendenserna
äro vidare inte lika framträdande som i ett flertal andra näringsgrenar.
»

Här föreligger alldeles tydligt en ljumhet även från landsorganisationens

Andra kammarens protokoll 1947. Nr %3. 6

Nr 28.

Onsdagen den 21 maj 1947.

Utredning om textil- och beklädnadsindustriens organisation m. m. (Forts.)
sida, och det är uteslutande själva lönefrågan som landsorganisationen, egendomligt
nog, gör till motiv för sin tillstyrkan. Landsorganisationen borde ju
annars som arbetsmarknadspart avhålla sig från att hänga upp utredningskravet
på lönefrågan.

Vad skoindustrien, beträffar skall jag inte närmare ingå på den frågan,
men även där pågick rationaliseringsprocessen när den här omnämnda utredningen
igångsattes. Jag vill icke bestrida att det kan hända att statliga utredningsinitiativ
kunna göra nytta i det enskilda näringslivet, men då skola
de komma vid lämpligt valda tidpunkter. För övrigt kan fru Ekendahl mäta
hur stor den irritation och skada är, som vållas genom att olika statliga initiativ
tagas •—■ det må gälla socialiseringsåtgärder, omorganisation eller strukturförändringar
— utan hänsyn till om det sker vid olämpliga tidpunkter? Och
detta är ep olämplig tidpunkt!

Fru Ekendahl, som likaledes erhöll ordet för kort genmäle, yttrade: Det
var inte meningen att denna debatt skulle bli en högläsning mellan herr Ljungqvist
och mig, men eftersom också herr Ljungqvist bara citerade en del av
landsorganisationens yttrande vill jag läsa upp fortsättningen:

»Landsorganisationen förordar sålunda, att den av motionärerna föreslagna
utredningen kommer till stånd, och vill särskilt understryka vikten av att utredningen
beaktar förhållandena i distributionsledet.»

Härpå anförde

Herr Johanson i Norköping: Herr talman! Det var ju väntat att de borgerliga
reservanterna skulle visa så stort intresse för denna fråga som herr Ljungqvist
gjorde i sitt första anförande. Han beskrev det föreliggande utskottsutlåtandet
som bleklagt och meningslöst. Därav skulle man kunna dra den
slutsatsen, att de borgerliga inte ville diskutera detta spörsmål. Samtliga borgerliga
ledamöter uttala att man inte skall ha någon övertro på statens möjligheter.
Det är klart att textilarbetarna i vårt land, vilka under decennier levat
under otillfredsställande förhållanden, till följd av de låga lönerna inte se
saken på samma sätt som de borgerliga när det privata näringslivet misslyckats
med att ge dem en dräglig utkomst efter ett slitsamt arbete och därför måste
söka sig andra vägar. Säkerligen har staten större intresse av en annan reglering
av dessa frågor än textilbolagens intressenter.

Det har anmärkts på vissa argument som anförts i motionen, och man har
i en del remissyttranden — och även i utskottet — polemiserat mot dem. Det
som i första hand kritiserats är vad vi i motionen sagt om arbetslösheten och
fluktuationen på berörda industrier. Jag vill då erinra om att i remissyttrandet
från Svenska textilarbetareförbundet konstaterar man, att man beträffande
arbetslöshetens uppkomst icke har samma uppfattning som vi motionärer ge
uttryck åt, men detta är inte detsamma som att motionen skulle vara sakligt
felaktig.

Vad fluktuationerna på arbetsmarknaden i sin helhet beträffar, så äro de
en behaglig företeelse för de borgerliga reservanterna just nu som ett motargument
mot vad vi anfört speciellt om textil. Under tider av såväl arbetslöshet
som god arbetstillgång före kriget var textilbranschen en.genomgångsindustri.
Den var vida överlägsen alla andra i fråga om fluktuationer. Att detta förhållande
nu även sträcker sig till andra industrier i lika stor omfattning har
sina speciella orsaker och kan inte utgöra något argument mot vad vi sagt i
motionen.

Krigsåren ha medfört en brist på arbetskraft, som drabbat även andra industrier.
Människorna söka sig till allt bättre avlönade yrken och områden. Det

Onsdagen den 21 maj 1947.

Nr 23.

Utredning om textil- och beklädnadsindustriens organisation m. ni, (Forts.)
är därför riktigt vad som sägs i motionen att textilindustrien är en genomgångsindustri
framför alla andra. Den drabbas under såväl arbetslöshetsperiod som
högkonjunktur hårdare än någon annan industri av fluktuation på arbetskraft,
framför allt på grund av det dåliga löneläget. Det föreligger alltså inte något
sakligt fel i motionen härvidlag, vilket man velat göra gällande. Vissa nyanser
i formuleringarna kan man möjligen diskutera, ingenting annat.

Herr Ljungqvist slutade sitt anförande med påståendet att utskottet visat
ljumhet mot motionärerna och att remissvaren varit ogynnsamma. Jag måste
då påpeka, att de för arbetarna och för oss motionärer viktigaste remissinstanserna
— landsorganisationen, Svenska textilarbetareförbundet och beklädnadsarbetareförbundet
— ha tillstyrkt motionen. Priskontrollnämnden och arbetsmarknadskommissionen
ha gjort detsamma. Man kan inte som herr Ljungqvist
bara bagatellisera dessa viktiga organisationers och institutioners yttranden.
Tillstyrkandena från dessa instanser anser jag väga tungt till motionens fördel.

Det har här förklarats att man skall akta sig för utredningar och akta sig
för att irritera textilbolagen, d. v. s. kupongklippama. Jag vill då fråga herrar
res.ervanter: vad tro ni att textilarbetarna säga i vårt land? Äro inte de tillräckligt
irriterade sedan flera decennier? Tro ni inte att det var irritation som
gjorde att en textilarbetaravdelning i Borås i fjol krävde, att denna utredning
skulle komma till stånd? Jag upprepar vad jag framhöll i mitt huvudanförande,
nämligen att textilbolagen inte ha något sinne för textilarbetarnas
levnadsomständigheter, och det är därför man intar en så kallsinnig ståndpunkt
som man gör och därmed tvingar textil- och beklädnadsindustriens arbetare
samt oss motionärer att söka andra vägar.

I övrigt vill jag säga till dem som här talat i prisfrågan, att under förstakammardebatten
i lördags kom en talare — jag tror det var herr Uhlén — med
ett utomordentligt bra exempel på vilka priser som tillämpas. Han berättade,
att en firma i Stockholm blivit anmäld för priskontrollnämnden för att den
tagit för höga priser på de damkappor, som man här har talat om. Vi hörde
nyss att affärerna inte ha rätt att ta ut mer än 281/-. procent, men om jag inte
missminner mig så meddelade herr Uhlén att det finns domstolsutslag på att
man ansett det skäligt att ta ut 105 procent vid distribution av dessa damkappor.
Det är ett faktum, och det går an att kontrollera saken! Det finns
därför all anledning till att staten gives insyn på såväl löne- som distributionsområdet.
Och är det så att man på denna punkt har några tungt vägande
erinringar att göra, så kan man väl göra dem här i diskussionen. Men inte ens
herr Wiberg, som ändå lär vara initierad och sakkunnig på detta område i
frågan, har kunnat komma med några erinringar mot de exempel som jag bl. a.
anförde i mitt huvudanförande.

Herr talman! Jag vill sluta med att understryka vad jag tidigare sagt och
yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Ljungqvist erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Jag är inte fackman på detta område, men när man talar om
distributionen av damkappor och vissa andra varor får man väl tänka på att
förhållanden äro litet olika för olika produkter. Den vara vi nu tala om är
säsongbetonad, modebetonad och lagerkrävandé. Den kräver också en omständlig
service på grund av att kunden fordrar att få ändringar utförda o. s. v.
När säsongen är förbi kan man kanske inte heller längre få ut samma pris som
tidigare. Både motionären och jag förstå säkert att kostnaderna härigenom bli
avsevärda och att vinstmarginalen därför kan te sig ganska stor för en oinitierad.
.

Sedan vill jag säga några ord till fru Ekendahl. Jag har nämligen i trycket

Nr 23.

Onsdagen den 21 maj 1947.

Utredning om textil- och beklädnadsindustriens organisation m. rn. (Forts.)
funnit, att en1 utredning pågår även på distributionens område. Det står i
remissvaret från Sveriges köpmannaförbund bl. a. följande:

»För ernående av eu klar bild av kostnadernas fördelning och kostnadernas
storlek inom textildetaljhandeln ha såväl Affärsekonomiska forskningsinstitutet
som Detaljhandelns utredningsinstitut tillsammans med statens priskontrollnämnd
gjort undersökningar. Dessa resultat ha i sin tur lett till undersökningar
av de mera speciella kostnadsgrupperna, varigenom man väntar
sig erhålla anvisningar på huruledes de totala kostnaderna skola kunna nedbringas.
»

När jag läser allt detta material har jag mycket svårt att förstå varför man
just nu vill bifalla ett så svagt grundat utredningskrav som det föreliggande
— även, om det finns vissa remissinstanser som i och för sig tycka att en utredning
inte vore ur vägen. Även hos dem lyser som sagt dock ljumheten igenom.
Här i kammaren borde vi inte vara så bundna av de organisationer som anse
en utredning lämplig, att vi icke själva skola bedöma om och vid vilken tidpunkt
ett visst utredningskrav bör bifallas.

Vidare anförde:

Herr Karlsson i Stuvsta: Herr talman! Jag skall endast göra några korta
reflexioner.

Herr Ljungqvist menade, att man från de mest skilda och motsatta utgångspunkter
kan komma fram till olika utredningskrav beträffande industrien, och
det föreliggande, utredningskravét var, sade han, ett exempel på detta. Gemensamt
för samtliga utredningskrav skulle dock vara, att man bekände sig till
arbetarrörelsens heliga efterkrigsprogram. Det är denna bekännelse som alltid
ligger bakom de olika utrédningskraven, sade; han. Men hur är det med herr
Ljungqvist själv? Han är ju lika konsekvent. Han kommer alltid fram till ett
avslagsyrkande på alla utredningar om industrien. Vad är det för helig princip
som leder honom? Det måste väl vara den principen — som nog är mycket
helig för honom — att ett litet antal företagare skola fritt och obehindrat och
utan någon inblandning få sköta det ekonomiska livet. Den stora massan av
arbetare som äro sysselsatta inom industrien skola däremot icke få någon
insyn i hur företagen skötas, lika litet som allmänheten i övrigt.

Man kan kanske förutsätta att anhängare av arbetarrörelsens efterkrigsnrogram
äro av den meningen, att det nog inte skadar med en allmän insyn
litet varstans i det ekonomiska livet. Det kan i varje fall jag för min del erkänna.
Men1 den väsentliga frågan här är väl vad det är som gör denna sak
så känslig. Vad är det som gör, att ett stort antal ledamöter i denna kammare
försöka dra fram alla möjliga argument för att allmänheten inte skall få närmare
insyn i textilindustrien? Om allt är så bra beställt där som herr Ljungqvist
förmenar, så kan det ju inte vara farligt med en utredning, som ger insyn
på textilindustriens område. Det bär ju inte yrkats på förstatligande, utan här
är endast fråga om en undersökning.

Man säger att en utredning är onödig och att den innebär ett slöseri med
pengar. Men ingen tror väl att det är omsorgen om statens pengar som härvidlag
är det starkaste motivet från de borgerligas sida. Visserligen hänvisar man
här samtidigt till att utredningen1 skulle vara onödig också av det skälet, att de
som ha hand om textilindustrien själva hålla på med utredningar om dessa
saker. Men det är väl ändå klart att medborgarna här i landet, främst då textilarbetarna,
icke kunna ha fullt förtroende för den rationaliseringsverksamhet,
som textilindustriens1 ägare själva tänka genomföra. Ty den blir givetvis
genomförd på samma sätt som den hittillsvarande, och den har ju ingalunda

Onsdagen den 21 maj 1947.

Nr 23.

Utredning om textil- och beklädnadsindustriens organisation m. m. (Forts.)
bringat ur världen det specifika med textilindustrien: låga löner, dyra varor
och stora bolagsvinster.

Vad sedan gäller frågan om de oriktiga påståendena i motionen har jag inte
kunnat finna annat än att statistiken över den låga sysselsättningen vid jul
och midsommar kan förklaras genom det stora antal permissioner som då förekomma.
Här har dragits en förhastad slutsats ur statistiken, men detta är dock
inte det väsentliga i denna fråga.

När herr Ljungqvist talar om att motionen är i väsentliga stycken felaktig,
så kan han inte på något sätt bevisa sitt påstående,

Det är intressant att se att bondeförbundets representanter icke anslutit sig
till reservationen. Det kan man dock mycket val förstå, ty jordbruket har ju
fått finna sig i att man övar insyn i dess verksamhet. Där har man lagt upp
ett rationaliseringsprogram av mycket genomgripande natur, och det kommer
att djupt gripa in i denna näringsgrens hela verksamhet. Överhuvud taget har
jordbruket fått finna sig i statsingripanden av olika slag. Vad som här föreslås
— att man tittar litet grand på en näringsgren — är ju inte mycket att
tala om jämfört med de statsingripanden, som ha förekommit inom jordbruket.
Jag finner det därför ganska konsekvent, att jordbrukets representanter tagit
denna ståndpunkt, allra helst som ju även jordbrukarna såsom konsumenter
fått vara med och vidkännas bl. a. de orimligt höga priser på textilvaror, som
råda i vårt land och som inte motiveras av gällande löner och produktionskostnader.

Herr Johanson i Norrköping: Herr talman! Jag skulle vilja ställa en fråga.
Det står här i reservanternas yttrande, att »företagarna själva hava sin
uppmärksamhet riktad på förevarande problem inom såväl textilindustrien
som konfektionsindustrien och äro villiga söka finna en lösning av desamma,
som kan motsvara skäliga samhälleliga krav». Vidare ha herrar reservanter
muntligen här i kammaren intygat sin villighet att medverka till en lönehöjning
åt textilarbetarna, så att dessa få en tillfredsställande försörjning.
När man nu vet, att genomsnittslönerna för våra industriarbetare i dag ligga
på en nivå, som måste betecknas som den allra lägsta, vill man .gärna fråga:
äro ni, som här ha talat mot förslaget om en utredning, men intyga arbetsgivarnas
villighet att medverka till en lösning av dessa problem, av den uppfattningen
att man från arbetarhåll vid nästa avtalsrörelse icke kommer att
behöva göra några större ansträngningar för att erhålla t. ex. den lönehöjning
med 13 procent, som krävs för att textilarbetarna skola komma upp till
samma lönenivå som andra arbetargrupper?

Äro ni, som delvis äro industriägare själva, villiga att medverka och ge
löfte till detta, så kanske även jag kan yrka bifall till reservationen.

Fru Johansson i Norrköping: Herr talman! Det kanske kan vara tillräckligt
ordat i denna sak redan, men när man sitter och lyssnar till debatten kan det
ju inte hjälpas att man gör en del reflexioner. Herr Ljungqvist vände sig
mot utskottsutlåtandet så som det var skrivet. Det kanske tillätes mig att
säga, att detta utskottsutlåtande enligt mitt sätt att se tvärtom är alldeles
utmärkt skrivet. Man har pekat på en del saker i motionen, som voro oväsentliga,
och på vissa saker, som redan äro föremål för utredning, men man bär
också pekat på väsentliga saker, som skulle behöva tas upp vid en eventuell
utredning.

Det gäller i all synnerhet, när man talar om att textilindustrien kanske inom
den närmaste framtiden får räkna med den utländska konkurrensen, vilket
kan komma att inverka på textilarbetarnas löner. Vi veta hur det i alla

Nr 23.

Onsdagen den 21 maj 1947.

Utredning om textil- och beklädnadsindustriens organisation m. m. (Forts.)
tider liar varit väldigt svårt att uppnå en högre lönenivå inom denna näringsgren,
därför att man alltid pekat på den utländska konkurrensen. Om man utredde
möjligheterna till åtgärder för att förebygga denna effekt av den utländska
konkurrensen, tror jag man skulle handla i enlighet med efterkrigsprogrammet,
där det talas om att man genom förberedande åtgärder skall
motverka depression inom arbetslivet.

Det är också en annan punkt i utskottsutlåtandet, som det kanske inte har
talats så mycket om, men som jag tycker borde utgöra en väsentlig del i ett
eventuellt utredningsarbete, och det är frågan om distributionskostnaderna.
Man har från olika håll talat om att man håller på att utreda distributionskostnaderna,
och herr Kristensson talade visst också om vilken liten procent
som lades till för minuthandelspriset. Då jag emellertid besåg olika fabriker
i Norrköping och besökte en utställning av olika tygsorter, talade man också
om vad priset var på varorna vid fabriken och vad priset var, då varorna
kommo på handelsdisken, och det var en väsentlig skillnad. Det fanns tygsorter,
som betingade ända upp till 100 procent högre pris, när de utbjödos
till konsumenterna, än då de lämnade fabriken som färdiga varor. Jag tror, att
detta egentligen är det största problemet här. Kunde man komma distributionen
in på livet och bringa ned distributionskostnaderna avsevärt, skulle
man ju därigenom också öka textilarbetarnas reallöner, genom att de kunde få
köpa den färdiga varan billigare än vad som nu är fallet.

Att utskottet i klämmen bara talat om rationalisering inom textil- och beklädnadsindustrien
kanske är litet missvisande. Man borde kanske också ha
talat om distributionen, men när man nu nämnt frågan i utlåtandet, så antar
jag att den också kommer att behandlas i den slutliga utredningen, och jag
vill, herr talman, yrka bifall till utskottets hemställan.

Fru Rönn-Oliristiaiissoii: Herr talman! Herr Ljungqvist talade i sitt första
anförande om att motionärerna hade övertro på det samhälleliga ingripandet.
Ja, herr Ljungqvist, vi kunna väl inte gärna nu år 1947 ha någon övertro på
det privata initiativet. De avigsidor i samhället, som vi diskutera, äro ju ett
resultat av det privata initiativets åtgärder.

Herr Johanson i Norrköping anförde här som ett exempel priserna på kostymer
och strumpor. När man hör dem, förstår man att det finns miljonärer inom
textilbranschen — vi ha för övrigt en stor sådan i Göteborg.

Herr Ljungqvist tyckte, att utskottsutlåtandet bar efterkrigsprogrammets
stämpel, och i samma andedrag ville han, om inte skrämma med — det är
kanske fel att säga — så dock framhäva, att det här vore fråga om en kommunistmotion.
Ja, herr Ljungqvist är ju en ärlig kommunistfiende — varför
skulle han. då inte säga det?

Herr Ljungqvist tog också upp exemplet med damkapporna och talade om
de svårigheter, som uppkommo genom att denna vara är säsongbetonad. Men
om staten kunde ingripa och göra damkapporna billiga, kan det ju tänkas,
herr Ljungqvist, att massor av kvinnor kunde få köpa en kappa medan den
är modem.

Herr Wiberg uppehöll sig vid frågan om strumporna och talade också om
felaktigheter i vår motion. Men för att t. ex. ta barnstrumpoma så skulle
jag också ha varit med om att sprida felaktigheter då jag i den interpellation
angående priset på strumpor, som jag förra året framställde, anförde att arbetslönen
för ett dussin strumpor uppgår, såsom herr Johanson i Norrköping
här sagt, till kr. 3: 28.

Herr Wiberg framhöll att de privata företagarna voro så förutseende, att
de ordnat med cellull, när det inte fanns ylle eller annan råvara. Den enkle

Onsdagen den 21 maj 1947.

Nr 23.

Utredning om textil- och beklädnadsindustriens organisation m. m. (Forts.)
lekmannen frågar sig emellertid: skulle inte varorna ha blivit billigare, om
man använt den cellull, som man kunnat få inom landet, i stället för att
ordna med en import? Vi ha inte märkt att strumporna under krigsåren blivit
vare sig bättre eller billigare, utan tvärtom.

Vidare talade herr Wiberg om hur bra och billiga textilvaror vi ha här i
landet. Ja, det kanske hägrade för herr Wiberg att man kunde ytterligare
höja priserna på våra textilvaror. Jag måste säga, att äro våra textilvaror
billiga när det gäller priset, så äro de det också, när det gäller kvaliteten.
Flertalet människor här i landet, t. ex. textilarbeterskorna, kunna ju inte köpa
textilvaror av någon högre kvalitet, utan de få nöja sig med de varor som
finnas hos Epa och Tempo. De lyxkunder, som gå till N. K. och dylika affärer,
rekryteras säkerligen inte bland textilarbetarna.

Jag skulle inte ha haft någonting att invända mot vad herr Hagård här
sagt, om han inte talat om att ett statligt ingripande skulle kunna leda till
förfång för den verksamhet, so,m bedrives i Sjuhäradsbygden därnere i Västsverige.
I arbetet i Sjuhäradsbygden har man just exempel på den verkliga
utsvettningen. Herr Hagård anförde själv, att textilarbetarna där icke kunna
leva på sitt arbete åt textilindustrien, utan också måste ha jordbruksarbete.
Det bevisar väl hur uruselt betalt textilarbetet är. Under krigsåren sydde
kvinnorna i Sjuhäradsbygden officersskjortor. På detta- blevo de sannerligen
inte förmögna — de tjänade 55 kronor i veckan — medan däremot bolagsherrarna
gjorde sig stora förmögenheter just under denna tid.

Jag var för något år sedan i tillfälle att i en offentlig debatt möta en
representant för textilindustrien. Han kom då med den enkla motiveringen
för den nuvarande ordningen, att textilföretagarna genom sitt intresse för
sina företags framgång befrämjade inte bara teknikens utveckling, utan samhällslivet
som sådant o. s. v., medan textilarbeterskorna — det gällde de gifta
arbeterskorna — arbetade på textilfabriken bara för att skaffa sig ett bättre
privatliv. Jag är naturligtvis tacksam för att inte herrarna ha anfört det argumentet
här i dag.

Jag vill, herr talman, instämma i det yrkande, som framställts av herr
Johanson i Norrköping.

Herr Ljungqvist: Herr talman! Det har här frågats, varifrån reservanterna
fått underlaget till sitt uttalande om att »företagarna själva hava sin
uppmärksamhet riktad på förevarande problem inom såväl textilindustrien
som konfektionsindustrien och äro villiga söka finna en lösning av desamma,
som kan motsvara skäliga samhälleliga krav». Jag vill svara, att vi reservanter
ha tagit för givet, att kommerskollegium, som gjort efterforskningar
och förfrågningar hos textilrådet och en rad handelskamrar, så pass noga har
inhämtat kännedom om förhållandena, att vi ha kunnat bygga vårt uttalande
på dess utlåtande. Något mer auktoritativt underlag för ett uttalande får
man väl leta efter, om nu remissvaren överhuvud taget skola tillmätas något
värde.

Fru Rönn-Cbristiansson uttryckte här sin förtjusning över tanken att staten
skulle uppträda som fabrikant och försäljare av damkappor. Jag skall
inte närmare gå in på den saken, men jag vill ''säga, att enligt min uppfattning
har staten för närvarande angelägnare uppgifter att syssla med och
att fru Rönn-Christiansson nog inte bör tala alltför högt om statens förträfflighet
i alla avseenden — jag tänker på exempelvis den ekonomiska politiken.

Öve rläggningen var härmed slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets förevarande hemställan dels ock på bifall

Nr 23.

Onsdagen den 21 maj 1947.

Utredning om textil- och beklädnadsindustriens organisation m. m. (Forts.)
till den vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Ljungqvist begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes;

Den, som vill, att kammaren bifaller andra tillfälliga utskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav att han funne flertalet hava röstat för
ja-propositionen. Rösträkning begärdes likväl av herr Ljungqvist, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 83 ja och
57 nej, varjämte 11 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan och sålunda biträtt
första kammarens i ämnet fattade beslut.

§ 24.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herr Hagberg i Luleå m. fl., nr 464, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 260, med förslag till lag angående ändring i lagen den 28 maj 1937
(nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar
m. m.;

herrar Fagerholm och Allard, nr 465, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 239, angående inrättande av en arbetsmarknadsstyrelse samt förstatligande
av den offentliga arbetsförmedlingen m. m.;

herr Jansson i Örebro m. fl., nr 466, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 250, angående fortsatt subventionering av införseln av vissa varor
m. in.;

herr Skoglund i Doverstorp m. fl., nr 467, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 250, angående fortsatt subventionering av införseln av vissa varor
m. m.;

herr Fagerholm m. fl., nr 468, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 253, angående anslag till utbildning av tandläkare m. m.;

herr Ståhl, nr 469, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 259, med
förslag till lag om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande;
och

herr Nolin m. fl., nr 470, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 259,
med förslag till lag om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande.

Dessa motioner bordlädes.

§ 25.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

Onsdagen den 21 maj 1947.

Nr 23.

från statsutskottet:

nr 242, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till aktieteckning
i aktiebolaget Aerotransport jämte i ämnet väckta motioner;

nr 243, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1947/48 till luftfartslånefonden;

nr 244, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1946/47 till luftfartslånefonden; och
nr 245, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av medicinalstyrelsen ;

från bankoutskottet:

_ nr 228, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 17 maj 1935 (nr 176) angående konungariket
Sveriges stadshypotekskassa, m. m.;

nr 229, i anledning av väckt motion om ersättning till arbetaren K. E. F.
Eriksson för sjukdom, ådragen under militärtjänstgöring; och

nr 230, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tjänstepensionsunderlag
för vissa befattningshavare vid polisväsendet; samt

från jordbruksutskottet nr 211, i anledning av väckt motion om statsbidrag
till _ gäldande av vissa kostnader för en laga skiftesförrättning å fastigheten
Kuivakangas 264 i övertorneå socken.

§ 26.

Justerades protokollsutdrag.

§ 27.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Hseggblom under 11 dagar
från och med den 28 innevarande månad.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.22 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Andra kammarens protokoll 1947. Nr 2$.