ANDRA KAMMAREN Nr 20 (Riksdagens protokoll 1959:20)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1959

ANDRA KAMMAREN Nr 20

26 maj

Debatter m. m.

Tisdagen den 26 maj fm.

Sid.

Svar på interpellationer av:

herr Gustavsson i Alvesta i anledning av arbetstidsutredningens

betänkande angående beroende uppdragstagare ............ 3

herr Larsson i Norderön i anledning av sysselsättningssvårigheterna

i skogsbygderna ...................................... 3

herr Eriksson i Bäckmora i anledning av planerat inställande under

sommarmånaderna av beredskapsarbeten på vägar .......... 5

Svar på interpellationer av herrar Kellgren, Hagberg och Helén samt

svar på fråga av herr Hansson i Önnarp ang. den inträffade förskingringen
inom LKAB:s och Grängesbergsbolagets försäljningsbolag
i Belgien.......................................... 6

Svar på interpellation av herr Nelander ang. rekryteringen till försvarets
arvodistbefattningar .............................. 39

Ändring i valutalagen, m. m................................. 43

Stöd åt jordbruket ........................................ 60

Tisdagen den 26 maj em.

Stöd åt jordbruket (Forts.), tillika svar på interpellation av herr

Eliasson i Moholm ang. försörjningsberedskapen .............. 110

Samtliga avgjorda ärenden

Tisdagen den 26 maj fm.

Statsutskottets memorial nr 132, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om skyddsrum vid universitetsbiblioteket i Uppsala 42
Första lagutskottets memorial nr 28, föranlett av kamrarnas skiljaktiga

beslut beträffande ändring i lagen om villkorlig dom, in. in..... 43

Bankoutskottets utlåtande 36, om ändring i valutalagen, in. in..... 43

1 —Andra kammarens protokoll 1959. Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Nr 20

Tisdagen den 26 maj

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollen för den 20 innevarande
maj.

§ 2

Svar på interpellation i anledning av
arbetstidsutredningens betänkande angående
beroende uppdragstagare

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Gustavsson i Alvesta
har i en interpellation ställt vissa
frågor till mig rörande det av arbetstidsutredningen
den 6 mars 1957 avgivna
betänkandet om beroende uppdragstagare
(SOU 1957:14). Interpellantens
frågor har avseende på tillämpningen
av det s. k. civilrättsliga arbetstagarbegreppet
inom sociallagstiftningen.

De av interpellanten berörda problemen
sammanfaller i stort sett med
dem, som behandlades i denna kammare
den 15 april 1958 i ett svar på
en interpellation av dåvarande ledamoten
av kammaren herr Olofson.

Sedan detta interpellationssvar avgavs
har det civilrättsliga arbetstagarbegreppet
fått betydelse för ännu en
lagstiftning på det sociala området,
nämligen lagen om försäkring för allmän
tilläggspension. I samband med
att riksdagen antog denna lag förordade
riksdagen i anledning av eu väckt motion,
att under det fortsatta arbetet med
pensioneringens utbyggnad jämväl skall
verkställas utredning beträffande möjligheterna
att jämställa beroende uppdragstagare
med arbetstagare i civilrättslig
mening vid tillämpningen av

lagen. I den av riksdagen godkända reservationen
av herr Strand m. fl. till
särskilda utskottets utlåtande nr 1 uttalades,
att därest sådan jämställdhet komme
till stånd inom pensionslagstiftningen,
detta inte torde kunna undgå att
även medföra återverkningar beträffande
motsvarande problem när det gäller
andra sociallagar, där det civilrättsliga
arbetstagarbegreppet är grundläggande
för lagarnas tillämplighet.

Jag har för avsikt att inom kort begära
bemyndigande att tillkalla den av
riksdagen begärda utredningen.

Härpå anförde

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framföra mitt tack för svaret
på interpellationen. Med hänsyn till
svarets positiva innehåll vill jag endast
uttala förhoppningen om samt understryka
vikten av att vi genom den
av statsrådet utlovade utredningen snarast
får klarläggande principuttalanden
i fråga om det civilrättsliga arbetstagarbegreppet,
avseende hela sociallagstiftningen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på interpellation i anledning av
sysselsättningssvårigheterna i
skogsbygderna

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Larsson i Norderön
har frågat om vilka förberedelser
som vidtagits för att i sysselsättnings -

4 Nr 20 Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Svar på interpellation i anledning av sysselsättningssvårigheterna i skogsbygderna

främjande syfte få i gång arbeten med
röjningar, gallringar, dikningar, vägbyggnader
och dylikt i våra skogar.

•lag vill erinra om att skogsvårdsarbeten
inklusive byggandet av skogsbilvägar
utgjort ett mycket viktigt inslag i sysselsättningspolitiken
under det senaste
året. I skogsvårdsarbeten drivna som
statliga beredskapsarbeten sysselsattes
sålunda i december månad 1 300 man.
Kostnaden har hittills uppgått till 4,5
miljoner kronor. Av s. k. lågkonjunkturmedel
bar drygt 10 miljoner kronor
ställts till arbetsmarknadsstyrelsens förfogande.
Dessa medel användes bl. a. för
att åstadkomma en av svsselsättningsskäl
önskvärd utökning av skogsvårdsarbetena.
Det medgivande som lämnats
att intill den 1 juli 1960 taga i anspråk
investeringsfonderna för skogsbruket
bidrar också till att upprätthålla sysselsättningen
i skogen. I fråga om byggandet
av skogsvägar kan erinras om
att riksdagen i år beslutat att på tilläggsstat
anslå 5 miljoner kronor. Vidare har
arbetsmarknadsstyrelsen ställt drygt 5
miljoner kronor av arbetslöshetsmedel
till domänstyrelsens förfogande för
byggande av skogsbilvägar såsom beredskapsarbeten.

De bär nämnda arbetena pågår alltjämt
och kommer att bedrivas i den omfattning
arbetsmarknadsläget påkallar.
Efter framställning från arbetsmarknadsstyrelsen
pågår f. n. genom skogsstyrelsens
och skogsvårdsstvrelsernas
försorg ett intensivt arbete med att utöka
planläggningen för skogsvårdsarbeten
av olika slag samt skogsvägarbeten.
Av arbetslöshetsmedel har 1,5 miljon
kronor ställts till förfogande för förberedelsearbeten.
Dessa syftar till att få
en sådan reserv av arbeten, att en miljon
dagsverken utöver det normala kan
tas ut i skogen under den kommande
hösten och vintern.

Härefter anförde

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för socialdepartementet
för svaret på min interpellation.
Av svaret framgår, att de förberedelser
som vidtagits för att i sysselsättningsfrämjande
syfte få i gång arbeten i
våra skogar är ganska omfattande, vilket
jag vill konstatera med tillfredsställelse.
I tidigare sammanhang, då sysselsättningsfrågorna
diskuterats här i
kammaren, har skogsbrukets och jordbrukets
aspekter inte kommit med. Men
det är ju särskilt inom skogsbruket
som sysselsättningen är ett problem. I
den s. k. kompletteringspropositionen
räknar man med någon höjning av produktionsnivån
för industriens vidkommande,
men för skogsbruket förutser
man i propositionen vikande aktivitet.
Det är alltså angeläget att sysselsättningsberedskapen
inom skogsbruket är
god.

Inom skogsbruket och jordbruket
finns en »dold» arbetslöshet, som inte
kommer till rättvisande statistiskt uttryck
i arbetslöshetssiffrorna. Småbrukarna
har i stor utsträckning kompletterande
sysselsättning genom arbetstillfällen
utanför den egna gården, ofta i
skogsarbete. Om dessa arbetstillfällen
minskas eller helt uteblir, blir situationen
allvarlig. Det är alltså angeläget
att man söker stimulera sysselsättningen
i skogsbruket.

Jag skulle vilja knyta ytterligare
några synpunkter kring några detaljer.
Bestämmelserna om fasta röjningslag
för beredskapsröjningar bör enligt min
mening inte tolkas alltför restriktivt.
Vederbörande markägare bör själv kunna
få hand om arbetet och därefter erhålla
statsbidraget.

Om man låter viktiga grenar av arbetet
inom skogsvården bli beroende av
eventuell arbetslöshet tappar man också
greppet om restaureringsprogrammet.
Det gäller t. ex. bidragen till återväxtarbeten.
En allmän och vittomfattande
skoglig restaureringsverksamhet på

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Nr 20

Svar på interpellation i anledning av planerat inställande under sommarmånaderna
av beredskapsarbeten på vägar

grundval av en förstärkning av de direkt
skogliga anslagen skulle säkerligen
givit så mycket arbete, att sysselsättningsproblemen
inte framträtt på samma
sätt som nu.

Inte minst skogsbilvägarna bör vara
lämpliga sysselsättningsobjekt. Och de
är angelägna ur skogsbrukets synpunkt.
Det kan vara anledning, anser jag, att
betrakta arbetsmarknadsskäl såsom
»synnerliga skäl» och således berättigande
till en högre bidragsprocent.

Jag vet, herr talman, att jag härmed
har vidrört frågor, som berör olika departement.
Men jag ville i sammanhanget
få understryka även dessa synpunkter.

Härmed var överläggningen slutad.

S 4

Svar på interpellation i anledning av
planerat inställande under sommarmånaderna
av beredskapsarbeten på vägar

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Eriksson i Bäckmora
har frågat om jag uppmärksammat
att inställandet av beredskapsarbeten
under sommarmånaderna kan skapa
ökade sysselsättningssvårigheter i vissa
bygder och om jag vill medverka till
att beredskapsarbete på vägar i bygder,
där annan sysselsättning inte kan beredas
arbetskraften, kan upprätthållas
även under sommarmånaderna.

Beredskapsarbeten har som bekant
på grund av den ökade arbetslösheten
drivits i avsevärd omfattning under de
senaste månaderna. Nu har det skett en
väsentlig minskning av antalet arbetslösa.
Inte minst gäller detta interpellantens
hemlän, där antalet arbetslösa under
den senaste månaden minskat med
drygt 1 000 man eller med 37 procent.
Ökad efterfrågan på arbetskraft ger nu

större möjligheter att placera de vid
beredskapsarbeten sysselsatta på den
öppna arbetsmarknaden. Därmed skapas
förutsättningar för en reducering
av arbetsstyrkan vid beredskapsarbeten.
Dessa förutsättningar måste naturligtvis
idnyttjas.

Arbetsmarknadsstyrelsen har utfärdat
allmänna riktlinjer för i vilken takt beredskapsarbetena
skall avvecklas. För
Gävleborgs län — som interpellanten
närmast har i tankarna — gäller, att
arbetsstyrkan under maj månad skall
minskas till 75 procent och under juni
månad till 50 procent av antalet sysselsatta
under mars månad, då arbetsstyrkan
var som störst. Avvecklingen av
återstående arbeten handhas av länsarbetsnämnden
och blir beroende dels på
läget på arbetsmarknaden i olika områden,
dels på i vad mån färdigställningsarbeten
behöver utföras under sommaren
för att arbetsobjekten skall komma
till praktisk nytta.

Såsom framgår av det sagda finns
det alltså möjligheter att fortsätta vissa
beredskapsarbeten om arbetsmarknadsläget
eller situationen beträffande ett
visst arbetsobjekt så kräver. Vilka arbeten
detta skall gälla måste emellertid
bli beroende av de lokala organens prövning.

Vidare anförde

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr socialministern för svaret på min
interpellation. Jag finner mig också
böra tacka för ett positivt, klarläggande
besked i en i dagens läge central
fråga. Särskilt gäller detta följande uttalande
av socialministern: »Såsom

framgår av det sagda finns det alltså
möjligheter att fortsätta vissa beredskapsarbeten
om arbetsmarknadsläget
elller situationen beträffande ett visst
arbetsobjekt så kräver. Vilka arbeten
detta skall gälla måste emellertid bli

Nr 20

Tisdagen den 2G maj 1959 fm.

Svar på interpellationer och fråga ang. den inträffade förskingringen inom LKAB:s

och Grängesbergsbolagets försäljningsbolag i Belgien

beroende av de lokala organens prövning.
» Det är detta besked, herr talman,
som jag efterlyst i min interpellation,
från ett aktuellt fall i min hemtrakt,
och jag vill därför uttala min tillfredsställelse
över svaret.

Det var med hänsyn till det i dessa
dagar varslade inställandet av beredskapsarbeten
på vägarna, bland annat
ett känt fall i min hemtrakt, som jag
fann mig böra ta upp denna fråga, eftersom
den också har ett större och vidare
sammanhang. Det finns även ett
allmänt intresse att få veta socialministerns
syn på den något överraskande
situation som nu uppstått för många
beredskapsarbetare. Socialministerns
svar på min interpellation är därför
inte enbart ett besked till mig utan
även till hundratals beredskapsarbetare
som nu står inför den situationen att få
lämna en arbetsplats som just tillkommit
i arbetslöslietsbekämpande syfte.

Jag delar gärna socialministerns uppfattning,
att en förbättring av arbetsmarknadsläget
inträtt, men kvar står
ändå det faktum att det finns en betydande
arbetslöshet som måste beredas
sysselsättning. Jag är övertygad om att
många av de beredskapsarbetare på vägarna
som nu friställs kommer att stå
utan något nytt arbete. Jag vet det bestämt
från det vägföretag som jag särskilt
angivit i min interpellation, och
jag har även genom brev från beredskapsarbetare
i andra delar av landet
erfarit samma sak. I flera fall gäller
det dels äldre arbetskraft som är svår
att omplacera, dels arbetare som inte
tillhör någon arbetslöshetskassa. För
dessa människor bör socialministerns
besked i dag verka något lugnande och
inge vissa förhoppningar.

Ur allmänhetens synpunkt finns även
en annan aspekt på denna fråga som
jag kanske också får beröra, nämligen
vilken årstid vägarbeten ur ekonomisk
synpunkt bör förekomma. Det torde bli
åtskilligt dyrare för staten att bygga
vägar under vintern än under somma -

ren. I den frågan har jag närmast den
uppfattningen att rådande arbetsmarknadsläge
borde få bli avgörande för det
ena eller andra fallet, men jag vill också
tillägga att om vi har en sommararbetslösliet,
som måste beredas sysselsättning,
bör man inte skjuta upp vägbyggnadsarbetena
till vintertiden. Den
synpunkten hoppas jag även skall kunna
godtas av statsmakterna.

Vad slutligen angår vägen Hudiksvall
—Gia, som jag särskilt åberopat i min
interpellation, så uppfyller detta företag
helt de krav som socialministern anser
utgöra villkor för att beredskapsarbeten
på vägar skall få fortgå även under
sommarmånaderna: det finns dels på
orten arbetskraft som för sitt levebröd
behöver denna arbetsplats, dels behöver
även bygden en ny och bättre väg. Jag
hyser därför, herr talman, goda förhoppningar
om att socialministerns uttalande
i denna fråga skall bli den hjälp
som man i berörda fall och annorstädes
i vårt land väntar på i dag. Jag
tror också att socialministerns klarläggande
på denna punkt är ett värdefullt
tillägg till de direktiv länsarbetsmyndigheterna
har att tillämpa vid sina överväganden
för att skapa sysselsättning
i en prekär arbetslöshetssituation.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5

Svar på interpellationer och fråga ang.

den inträffade förskingringen inom
LKAB:s och Grängesbergsbolagets
försäljningsbolag i Belgien

Chefen för finansdepartementet, hem
statsrådet STRÄNG, erhöll på begäran
ordet för att besvara interpellationer
och fråga angående den inträffade förskingringen
inom LKABts och Grängesbergsbolagets
försäljningsbolag i Belgien.

Svaret hade före sammanträdet i stencilerad
form tillställts kammarens ledamöter,
och herr statsrådet Sträng lämnade
nu en kort sammanfattning av dess

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Nr 20

Svar på interpellationer och fråga ang. den inträffade förskingringen inom LKAB:s

och Grängesbergsbolagets försäljningsbolag i Belgien

innehåll. Det inom kammaren utdelade
svaret var av följande lydelse:

Herr talman! I interpellationer inom
denna kammare i anledning av den inom
TGO:s och LKAB:s belgiska försäljningsbolag
inträffade förskingringen har
följande frågor riktats till mig, nämligen dels

av herr Kellgren:

1) Är statsrådet beredd att lämna en
redogörelse för den aktuella förskingringsaffären
och omständigheterna kring
denna och att därvid uttala sig om huruvida
något otillbörligt hemlighetsmakeri
kan anses ha förekommit från
Grängesbergsbolagets och LKAB:s sida?

2) Vill statsrådet därjämte klarlägga,
huruvida svenska staten gör några förluster
till följd av förskingringen och
om så olyckligtvis skulle vara fallet,
hur stora dessa kan bedömas vara?

dels av herr Hagberg:

Vill statsrådet inför riksdagen redogöra
för LKAB-ledningens och eventuellt
regeringens åtgärder efter avslöjandet
av storförskingringen hos LKAB:s
och Grängesbergsbolagets belgiska försäljningsbolag? Vidare

har herr Helén i en interpellation
frågat statsministern, om denne är
i tillfälle att lämna kammaren en klarläggande
redogörelse för de förluster
som staten vållats eller väntas lida till
följd av den i dagspressen redovisade
förskingringen inom LKAB:s försäljningsbolag
i Belgien.

Slutligen har herr Hansson i önnarp
i en enkel fråga till mig framställt följande
spörsmål:

1) När blev den nu i pressen omnämnda
förskingringen vid LKAB:s och
Grängesbergsbolagets dotterbolag i Belgien
känd för regeringen?

2) Vilka åtgärder bär regeringen vidtagit
i anledning av nämnda förskingring? 3)

Av vilka skäl har regeringen inte
tidigare lämnat informationer om omständigheterna
kring denna förskingring? -

Då interpellationerna och den enkla
frågan avser samma spörsmål, torde de
få besvaras av mig i ett sammanhang.

Inledningsvis vill jag lämna en redogörelse
för vissa fakta av betydelse.

Innan staten den 30 september 1957
inlöste TGO:s stamaktier i LKAB rådde
mellan dessa bolag ett koneernförhållande
med LKAB som dotterbolag till
TGO. Av aktierna i LKAB var hälften
stamaktier och hälften preferensaktier.
De förra ägdes av TGO och de senare
av staten. Preferensaktierna medförde
enligt bolagsordningen endast en tiondels
röst för varje aktie. Styrelseledamöterna
utsågs till lika antal av staten
och TGO, varvid TGO:s representanter
i styrelsen utsåg såväl ordförande som
verkställande direktör. Vid lika röstetal
i styrelsen hade ordföranden utslagsröst.
Statens inflytande över bolagets
skötsel som preferensaktieägare bestod
huvudsakligen i rätt till insyn i bolagets
förvaltning samt vetorätt i vissa angivna
frågor. I detta förhållande inträdde
före den 1 oktober 1957 endast den förändringen
att staten vid bolagsstämman
i december 1956 utsåg ordförande i
styrelsen. Revisionen av koncernbalansräkningen
handhades av koncernens revisorer,
vilka utsågs av moderbolaget
TGO. Statens jourhavande revisor i dotterbolaget
LKAB hade liksom LKAB:s
övriga revisorer inte att granska denna
balansräkning, än mindre att i detalj
övervaka revision eller kontroll i de
till koncernen hörande utländska bolagen.

Förskingringen inträffade i ett belgiskt
bolag, Minerais Suédois, där samtliga
aktier före den 30 september 1957
ägdes av TGO:s och LKAB:s gemensamma
försäljningsbolag Swedish Iron
Ore i London, vilket var dotterbolag till
TGO. Som ensam aktieägare tillsatte
Swedish Iron Ore revisorn i det belgiska
bolaget och hade att utöva kontrollen
över detta dels direkt genom
egna tjänstemän, dels genom den belgiske
revisorn.

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Svar på interpellationer och fråga ang. den inträffade förskingringen inom LKAB:s

och Grängesbergsbolagets försäljningsbolag i Belgien

Som bekant beslöt riksdagen år 1955,
att staten skulle inlösa de TGO tillhöriga
stamaktierna i LKAB enligt bestämmelserna
i gällande malmavtal. Genom
inlösningen den 30 september 1957 erhöll
staten ett helt dominerande inflytande
på LKAB:s skötsel. I anledning
härav har det belgiska bolaget omorganiserats
som ett dotterbolag till TGO :s
och LKAB:s gemensamma försäljningsbolag,
Malmexport AB. I detta bolag äger
parterna, liksom i Swedish Iron Ore,
vardera hälften av aktierna.

Beträffande händelseförloppet i samband
med förskingringen har jag inhämtat
bl. a. följande. Före januari 1958
erlades likviderna för LKAB:s malmleveranser
till Belgien av kunderna direkt
till LKAB. Fraktbetalningarna däremot
gick till det belgiska bolaget, som
hade att vidarebefordra dem till LKAB.
I mitten av november 1957 påtalade
Malmexport i brev till Swedish Iron
Ore en kraftig eftersläpning i dessa betalningar
och hemställde, att det belgiska
bolaget skulle anmodas att ta upp
saken med de belgiska kunderna. Den
22 januari 1958 anmäldes att bröderna
Blondeel, som stod i ledningen för det
belgiska bolaget, gjort sig skyldiga till
förskingring av betydande belopp. Efter
preliminära undersökningar de påföljande
dagarna informerades den 28 januari
representanter för TGO:s och
LKAB:s styrelser om resultatet av undersökningarna.
Samtidigt härmed gjordes
anmälan till den belgiska polisen,
som vidtog åtgärder för häktning. En
av bröderna, bolagets direktör, var då
sjuk, fördes till sjukhus och avled omedelbart
efter häktningen, medan den
andre, Jacques Blondeel, som försvunnit,
efterlystes av polisen. Han dömdes
i juli 1958 i sin frånvaro till 5 års straffarbete.
Sedan lian återvänt och ställt
sig till polisens förfogande, fastställdes
domen den 12 november 1958.

För egen del informerades jag om det
inträffade genom en mycket preliminär

rapport vid månadsskiftet januari—februari
1958. Ytterligare upplysningar erhöll
jag i september samma år.

Förskingringarna har pågått sedan år
1950, och det förskingrade beloppet
uppgår till omkring 12 miljoner kronor.
Det finns föga hopp om att kunna återvinna
någon del av detta. Mellan LKAB
och TGO träffades i slutet av år 1958
en överenskommelse, som innebar att
förlusten skulle fördelas mellan de båda
företagen i samma proportion som vinsterna
i LKAB fördelades mellan staten
och TGO före den 1 oktober 1957. Detta
betyder, att LKAB genom förskingringen
skulle åsamkas en förlust av omkring
7,2 miljoner kronor, vilket belopp
i huvudsak kommer att belasta bolagets
rörelseresultat för nu löpande räkenskapsår.
Genom att en viss del av förskingringen,
2,5 miljoner kronor, skett
före den 1 oktober 1955, per vilken dag
lösesumman avtalsenligt skulle fastställas,
kom vidare lösesumman enligt reglerna
i 1927 års malmavtal att minskas
med cirka 700 000 kronor.

Jag vill här slå fast, att någon skyldighet
för bolagen att offentliggöra förskingringen
inte förelegat. Inom TGO:s
och LKAB:s ledning ansåg man, att bolagen
i första hand hade att göra polisanmälan
och få förskingringen ordentligt
utredd. När den svenska pressen
trots den offentliga domstolsförhandlingen
inte uppmärksammade denna var
det ett avvägningsproblem för bolagen,
när ett offentliggörande skulle ske. I en
bilaga till TGO:s förvaltningsberättelse
för år 1958 framliålles, att man från de
båda bolagens sida bland annat måst ta
hänsyn till dels aktieägarnas och allmänhetens
insynsintresse, dels också
den effekt en publicering kunde ha på
bolagens affärer, särskilt under den period,
då det gällde att utreda vad som
skett och bygga upp en ny organisation
i Belgien samt inarbeta denna hos kunderna.
Såväl TGO:s som LKAB:s ledning
och styrelser, som i denna fråga hand -

Tisdagen den 2G maj 1959 fm.

Nr 20

Svar på interpellationer och fråga ang. den inträffade förskingringen inom LKAB:s

och Grängesbergsbolagets försäljningsbolag i Belgien

lade i fullt samförstånd, fann övervägande
skäl tala för att man tills vidare
inte borde ta initiativ till ett offentliggörande.

För egen del finner jag självfallet
förskingringen mycket beklaglig, i synnerhet
som det här rör sig om en absolut
sett mycket stor summa. Som representant
för statens aktiemajoritet nödgas
jag konstatera, att ett statligt bolag
genom förskingringen gör en betydande
förlust. Man kan fråga sig hur en så
stor förskingring kan inträffa utan att
upptäckas på ett tidigare stadium. Att
kontrollen över det belgiska bolaget
inte varit tillräcklig synes uppenbart.
Jag vill erinra om att vi, såvitt avser
svenska förhållanden, har en särskild aktiebolagslagstiftning,
gällande för alla
bolag, oavsett ägare, vilken är avsedd att
lämna rimliga garantier mot händelser
av detta slag. Vid en bedömning av det
nu aktuella fallet får man emellertid
hålla i minnet, att det här gällde ett
belgiskt bolag. Detta kontrollerades före
statens inlösen av stamaktierna i LKAB
endast på indirekt väg av TGO.

Åtgärder har givetvis vidtagits för att
för framtiden minska risken för förluster
av förevarande slag. Sålunda sker
inkassering numera genom bank, och
revisionen av utlandsbolagen har
skärpts. Det belgiska bolaget har också
reorganiserats och erhållit en svensk
verkställande direktör. LKAB:s status
efter den 1 oktober 1957 torde vidare
i och för sig vara ägnad att bättre tillgodose
statens intresse av att få överblick
över bolagets förhållanden.

Hur beklagligt det inträffade än är,
bör man inte sammanblanda frågan om
hur förskingringar skall förebyggas med
frågan om bur de ekonomiska konsekvenserna
av en sådan händelse bör behandlas.
Enligt min mening nödgas
man betrakta det förskingrade beloppet
för LKAB:s vidkommande som en förlust
i en affärsrörelse, som medför risker
av olika slag. I rörelser av denna

omfattning — LKAB:s omsättning under
åren 1950—1957 uppgick till nära 5
miljarder kronor och dess försäljning till
Belgien under samma år till cirka 1,2
miljard kronor — inträffar varje år
händelser, som ökar eller minskar årsresultatet
med belopp, vilka är större
än det nu aktuella, utan att sådana förändringar
observeras eller diskuteras
utanför företaget. Det är emellertid givet,
att jag betraktar förskingringar som
en särskilt motbjudande form av förluster,
som måste systematiskt förebyggas.

Självfallet hade jag haft möjlighet
att vid bolagsstämma med LKAB genomdriva
offentlig redovisning, om jag
ansett detta nödvändigt eller önskvärt.
Jag delar emellertid bolagens åsikt, att
en offentlig redovisning i ett tidigt skede
hade inneburit risker för ekonomiska
skadeverkningar som skulle ha
drabbat i sista hand aktieägarna. En
sådan åtgärd hade varit betänklig även
ur den synpunkten att den skulle ha inneburit,
att ett enskilt företags (TGO)
ekonomiska förhållanden meddelats allmänheten
genom ingripande utifrån och
utan att dess bolagsstämma avvaktades.

Vad angår förskingringens inverkan
på lösesumman så var reglerna för beräkningen
av denna summa givna i
1927 års malmavtal. Detta gäller även
effekten av förskingringen på inlösenbeloppet.
Med hänsyn härtill ansåg jaf
det inte motiverat att i propositionen
nr 55 särskilt peka på förskingringen.
Den påverkade ju lösesumman i förhållandevis
mycket ringa utsträckning och
utgjorde endast en bland många komplicerade
faktorer som enligt reglerna
inverkade på lösesummans storlek.

Herr talman! Härmed anser jag mig
ha besvarat de framställda frågorna.

Härefter anförde:

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för finansdeparte -

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Svar på interpellationer och fråga ang. den inträffade förskingringen inom LKAB:s

och Grängesbergsbolagets försäljningsbolag i Belgien

mentet få framföra mitt tack för svaret
på min interpellation i denna uppseendeväckande
förskingringsaffär. Herr
statsrådet har beredvilligt svarat på den
första frågan i min interpellation och
lämnat en redogörelse för omständigheterna
kring förskingringen och därvid
också berört TGO:s och LKAB:s motiv
för att iaktta tystlåtenhet i affären.
Herr statsrådet delar bolagens åsikt, att
en offentlig redovisning i ett tidigt skede
skulle ha inneburit risker för ekonomiska
skadeverkningar, som i sista hand
skulle ha drabbat aktieägarna.

Jag är ense med finansministern om
att man här står inför ett mycket svårt
avvägningsproblem, där man å ena sidan
måste ta hänsyn till berörda ekonomiska
intressen men också — å andra
sidan — till det allmänna medborgarintresse,
som alltid är knutet till ekonomisk
verksamhet, vare sig denna bedrives
i privat eller offentlig regi. I denna
affär tillkommer som försvårande omständighet
vid avvägningen, att förskingringen
begåtts i ett annat land och
inom ett bolag, i vilket den svenska allmänheten
via LKAB inte erhöll något
inflytande förrän efter den 1 oktober
1957. Jag inser till fullo alla svårigheter
i samband med övergången till den nya
ordningen. Omställningen måste ha erbjudit
många svårbemästrade personella
och administrativa problem. Det förefaller
mig därför inte osannolikt att
företagen handlat företagsekonomiskt
mest riktigt, när affären inte tidigare
offentliggjorts av bolagen själva.

Kvar står emellertid intrycket av en
av bolagen visad nedlåtenhet, då man
underlåtit att informera och upplysa
sina ägare, allmänheten och skattebetalarna.
Denna visade ringaktning gentemot
den offentliga opinionen kommer
hos mig och särskilt inom mycket stora
kretsar av fackföreningsrörelsen att ge
ökad styrka åt de gamla kraven på ökad
insyn i företagens verksamhet. Mer offentlig
redovisning och mer öppenhet

från alla företags sida kan blott gagna
den ekonomiska verksamheten i stort
och även det enskilda företaget. USAföretagen
visar i dessa hänseenden en
beredvillighet, som de svenska borde
ta efter.

Det bör som en grundprincip slås fast
i denna kammare, att ekonomisk verksamhet,
varpå allas vår bärgning och
trygghet i sista hand beror, bör bedrivas
på sådant sätt att alla berörda parter
— löntagare, leverantörer, konsumenter
och ägare — blir i stånd att korrekt
granska och bedöma verksamheten
från sina olika utgångspunkter. Endast
då kan vi räkna med att verksamheten
som sådan blir bedömd på det
rättvisa och objektiva sätt som gagnar
den ekonomiska utvecklingen.

I förskingringsaffären är det med
stort beklagande man måste konstatera
att den svenska staten gör stora förluster.
LKAB:s förlust uppgår till inte
mindre än 7,2 miljoner kronor. Onekligen
måste man anse att bröderna Blondeel
har varit synnerligen framgångsrika
i sin bedrövliga hantering. Under
tiden 1 oktober 1955 till och med utgången
av 1957, alltså under en period
av 27 månader, har de lyckats förskingra
inte mindre än 9,5 miljoner kronor;
förskingringsbeloppet före den 1 oktober
1955 uppgår till 2,5 miljoner kronor.
Under 27 månader har de således satt
fart på 350 000 kronor per månad. Även
om de varit två förefaller mig ett förskingringsbelopp
på 175 000 per månad
vara ganska imponerande i sitt slag,
detta mätt även med kontinentala mått.
Låt oss hoppas att något liknande inte
mer kommer att inträffa, utan att kontrollen
och revisionen i fortsättningen
blir sådan, att skojare och förskingrare
får ett ytterst begränsat livsrum inom
all ekonomisk verksamhet.

Herr talman! Jag vill till sist blott uttrycka
den förvissningen, att denna
kammare på grund av det inträffade
med ökad uppmärksamhet kommer att

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Nr 20

Svar på interpellationer och fråga ang. den inträffade förskingringen inom LKAB:s

och Grängesbergsbolagets försäljningsbolag i Belgien

följa frågorna om ökad insyn i företagens
ekonomiska verksamhet, vare sig
företagen är offentliga eller privata.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till herr finansministern, även
om jag i tacket inte inkluderar den
brist på viktiga upplysningar, som på
vissa områden framträder.

Finansministern har berättat hur det
gått till i storfinansens hemlighetsfulla
värld. Hans berättelse rymmer två kapitel.
Det ena handlar om statens brist
på inflytande över sina företag jämte
vidhängande skyldighet att kratsa kastanjerna
ur elden för kompanjonen,
och det andra handlar om hur den
största förskingringen i svensk storfinans
döljs för aktieägarna, riksdagen
och folket och slutligen betalas av staten.
En studie i brott blir en uppvisning
i grått. En jätteförlust för skattebetalarna,
medvetet vilseledande av riksdagen
och allmänheten, hemlighetsmakeri och
smussel, en inkompetens av ovanliga
mått presenteras i en förpackning av
paragrafer, godtyckligt avpassade för
att rädda de skyldiga från lagligt ansvar.

Här är i sammandrag kapitel 1: om
statens meddelägarskap, om bristen på
verkligt inflytande och om Trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösunds organisation
för att kunna operera utan insyn
av kompanjonen LKAB, i vilken staten
var hälftendelägare.

LKAB var alltså TGO:s dotterbolag.
Staten hade en tiondel av rösträtten på
aktierna, TGO hade nio tiondelar. Staten
tillsatte hälften av styrelsen, TGO
tillsatte den andra hälften jämte ordföranden
och verkställande direktören.
Statens inflytande i LKAB bestod i viss
insyn och vetorätt i vissa frågor, medan
TGO bestämde, styrde och kontrollerade.
Bcvisorerna för koncernen tillsattes
av TGO, och dess balansräkning jämte

koncernens utländska företags räkenskaper
hade staten ingen inblick i.

LKAB och TGO ägde ett gemensamt
engelskt bolag, och detta i sin tur ägde
det belgiska försäljningsbolag, där förskingringarna
ägde rum. Endast det engelska
bolaget kunde revidera det belgiska
dotterbolaget; staten hade varken
formell eller reell rätt därtill. TGO hade
däremot den reella om också inte den
formella rätten.

1950 började förskingringarna, och
de fortsatte till 1958. De upptäcktes inte
förrän förskingrarna bekände. Bekännelsen
kom därför att TGO tyckte att
malmköparna fick för långa krediter.
Ledarna för det belgiska bolaget tillsatte
själva en indifferent revisor och tog i
balansräkningen upp det förskingrade
som disponibelt enligt inventarieböcker
och som kundfordringar. Det engelska
dotterbolaget till TGO och LKAB överlämnade
revisionskontrollen åt en londonfirma,
som kontrollerade den indifferente
revisorns falska berättelser och
därmed uppfyllde all rättfärdighet.

Ja, så går det till i storfinansen, i den
fria företagsamhetens, det enskilda initiativets
och den privata duglighetens
från byråkratiskt krångel och kitslig
övervakning frigjorda del av det svenska
samhället!

Men det är något som fattas i det upplysande
kapitel 1. Herr Sträng har glömt
att meddela riksdagen hur regeringen
handlagt förskingringen, vilka urkunder
han kan hänvisa till för att bestyrka att
allt gått korrekt och grundlagsmässigt
till. Ilan har sagt, att han fick dåliga informationer
i januari 1958 och något
bättre i september. Men han har inte
sagt når och hur han informerade regeringen,
når och hur regeringen handlagt
saken. Det är väl inte möjligt, herr
finansminister, alt de tidningsuppgifter
är riktiga, som gjort gällande att Ni inte
ens informerade Edra regeringskolleger
om förskingringen och TGO:s brandskattning
av statskassan respektive skat -

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Svar på interpellationer och fråga ang. den inträffade förskingringen inom LKAB:s

och Grängesbergsbolagets försäljningsbolag i Belgien

tebetalarnas medel? Jag hemställer allvarligt
om svar på detta spörsmål.

Låt mig'' nu övergå till kapitel 2. Här
blir bilden genast rörligare, mera spännande
och — förlåt att jag säger det —
ändå smutsigare.

Förskingringen, den största i sitt slag
i detta land, är ett faktum. Men hur
dölja detta för allmänheten, för aktieägarna,
för riksdagen, kanske även för
regeringen utom för finansministern?
Här är ju ett stoff, som måste göra varje
deckare »blöt om käften» — förlåt, herr
talman, att jag anpassar språket efter
trista faktas trista nivå. En av förskingrarna
dör omedelbart efter första förhöret,
den andre flyr ur landet, dömes
till fem års straffarbete i sin frånvaro,
återvänder och dömes i en ny process
för andra gången till samma straff. En
koncern med världsrykte är inblandad,
stora svenska statsintressen är hotade,
men allt andas kyrkogårdens frid. En
belgisk boulevardtidning tar visserligen
upp saken, men dess svaga röst kväves
i en ocean av tystnad i TGO-ledningens
välförstådda intresse av diskretion. Det
är bara några TGO-chefer, som kanske
kan lösa gåtan, men de vet att tiga är
guld. När TT, sedan saken efter 15 månare
läckt ut, ber att få fram rättegångshandlingarna
blir svaret nej.
Det kan man kalla regi, skicklighet,
konspiration, ja, nästan vad man vill.

Vad det lider måste TGO-chefen ta
upp saken med finansministern och
LKAB-cheferna, men hur skall nu denna
samling klara saken? När finansministern
informeras, är det hela mer eller
mindre officiellt, d. v. s. om finansministern
anser att saken angår staten
och skattebetalarna. Men risken måste
ju tas. TGO-ledningen vet att den fortsatta
framgången är beroende av denne
regeringsmedlem. Han fick reda på förskingringarna
i slutet av januari 1958
och fick som jag sagt ytterligare upplysningar
sju månader senare. Nu börjar
dragkampen om vem som skall be -

tala kalaset. Herr Sträng är inte bang,
han lägger på skattebetalarna 7,2 miljoner
kronor, och TGO lägger på en av
sina vehiklar, nämligen rederibolaget,
återstående 4 miljoner kronor. Eftersom
staten genom LKAB svarar för ungefär
nio tiondelar av rederibolagets inkomster
påläggs skattebetalarna ytterligare
3,5 miljoner kronor, visserligen inte
bokföringsmässigt, inte formellt, inte
juridiskt, men i realiteten. TGO-förlusten
på förskingringen har reducerats
till en halv miljon kronor! Undra sedan
på att TGO:s bolagsstämma för någon
vecka sedan var den gladaste, den pratsammaste
och intressantaste hittills och
höjde den för förlusten juridiskt ansvarige
verkställande direktören till
skyarna! Utdelningen är oförändrad
och förskingringen avklarad på ett angenämt
lågt moraliskt plan. Vad kan de
stackars aktieägarna mera begära?

Dessförinnan fick vi en uppvisning i
konsten att tiga och att föra böcker. Så
beslöt enligt uppgift TGO-ledningen den
7 december 1958, att förlusten skulle
redovisas som rabatt! Följaktligen kunde
väl LKAB, herr finansminister, bokföra
förlusten som vinst?

En liten detalj i sammanhanget gällde
förskingringens inverkan på inlösesumman.
Där soulagerades staten med
700 000 kronor, men finansministerns
kända blygsamhet förbjöd honom att
berätta detta för riksdagen. Det såg
snyggare ut att låta summan framstå
som ett resultat av statens skickliga
och nitiska förhandlare. Finansministern,
som ju har ett känsligt samvete,
upptäckte plötsligt, att 1927 års malmavtal
pålägger staten skyldighet att svara
för TGO:s förskingringar — jag låter
herr Sträng klara ut, varför han lekte
blindbock med riksdagen. Han uttrycker
det så anspråkslöst: »Med hänsyn
härtill ansåg jag det inte motiverat att
i propositionen nr 55 särskilt peka på
förskingringen.»

Låt mig här göra en kompromette -

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Nr 20

Svar på interpellationer och fråga ang. den inträffade förskingringen inom LRAB:s

och Grängesbergsbolagets försäljningsbolag i Belgien

rande parentes! Finansministern meddelade
riksdagen den 12 januari i år,
att statens samlade skuld till TGO för
LKAB är 919,5 miljoner kronor. Men
i propositionen nr 55, som förelädes
riksdagen i februari detta år, låter det
som om staten tjänat 19,4 miljoner
genom att det slutliga beloppet på några
veckor nedsatts till drygt 900 miljoner
kronor. Här kan man verkligen säga
att vad stort sker sker tyst. En sådan
jättelik present på 19,4 miljoner kronor
presenteras riksdagen med ett minimum
av ord, varav inte ett enda talar
om vad saken egentligen gällt. Skulle
detta ha skett hade man nämligen varit
tvungen att meddela, att TGO redan
förut lagt beslag på dessa 19 miljoner
kronor och att regeringen den 12 januari
var på vippen att donera dem en
gång till.

Det var emellertid inte bara för att
skona riksdagen från tröttande redogörelser
för en jätteförskingring som
finansministern tappade minnet. Han
delar nämligen, säger han i dag, »bolagens
åsikt, att en offentlig redovisning
i ett tidigt skede hade inneburit risker
för ekonomiska skadeverkningar som
skulle ha drabbat i sista hand aktieägarna».
Det är verkligen så sant som
det är sagt. Det skulle ha drabbat TGO:s
aktieägare, ty jag vägrar att tro, att
riksdag och regering med vett och vilja
skulle pålägga de svenska skattebetalarna
och statskassan skyldighet att betala
i runt tal 11 miljoner kronor för
att likvidera en förskingring, som staten
inte har ett jota att göra med.

Finansministern delar emellertid inte
denna uppfattning. Han betraktar än i
dag — jag citerar — »det förskingrade
beloppet för LKAB:s vidkommande som
en förlust i en affärsrörelse». Om skattebetalarna
betalar ett antal miljoner för
att för statens räkning förvärva LKAB
är det statens och skattebetalarnas sak,
men om LKAB får betala för andras
förskingringar är det en sak som bara

angår LKAB! Det är alltså en privatsak
för finansministern, en bokföringssak
för LKAB, en trivialitet för goda vänner
mellan skål och vägg. Står det verkligen
så illa till, herr finansminister, att dylikt
skall vara nödvändigt?

Det må nu så vara att finansministern
finner förskingringar vara »en särskilt
motbjudande form av förluster», men
folk kommer att fråga även framdeles
exempelvis: »Hur var det hela möjligt?
Hur kan 12 miljoner kronor försvinna
på åtta år utan någon reaktion? Hur
kunde det hemlighållas? Hur kan TGO
bokföra förskingringar som rabatt till
LKAB? Hur kan finansministern dölja
en direkt förskingringsförlust på 7,2
miljoner kronor för riksdagen, och hur
kan han behandla detta ärende nästan
som en privatangelägenhet?»

Det finns många andra detaljer i denna
fråga som är dunkla och lindrigt
sagt egendomliga, men redan vad som
framkommit är så allvarligt, att det motiverar
några bestämda slutsatser. Jag
antecknar — låt oss säga under protest
— finansministerns redogörelse för förvaltnings-
och kontrollmöjligheter i
TGO:s bolagslabvrinter. Den motiverar
kravet på att TGO och inte staten borde
betala förskingringarna. Jag noterar vidare
hans erkännande, att han känt till
förskingringen i ett år och fyra månader
men hemlighållit den för allmänheten
och riksdagen, kanske även för
den övriga regeringen, samt att han
kunnat göra saken offentlig om han velat,
liksom hans försvar för bolagets
smussel. Här är verkligen plats för indignation.

Låt mig bara i förbigående påminna
om att den kommunistiska gruppen i
en särskild motion vid beslutet om statsinlösen
varnade riksdag och regering
för det fortsatta samröret med TGO, inte
minst för medlemskapet i det belgiska
förskingringsbolaget och för TGO:s
möjligheter att genom rederibolaget
exploatera statens inkomster på malm -

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Svar på interpellationer och fråga ang. den inträffade förskingringen inom LKAB:s

och Grängesbergsbolagets försäljningsbolag i Belgien

skeppningen. Finansministern har i dag
mot sin vilja och sitt handlande bevisat,
att icke skattebetalarna bör betala
förskingringen i TGO:s dotterdotterbolag.

Slutligen har det i denna fråga blottats
så många egendomligheter, att regeringen
borde känna det som en akt av
renlighet att hela frågan blir föremål
för en objektiv parlamentarisk utredning.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! När jag i går kväll läste
finansministerns svar kunde jag utöver
de intressanta sakupplysningarna
inte undgå att fästa mig vid den strama
och — om jag så får säga — efter
vanan något litet nedlåtande ton som
präglade svaret. Efter att ha hört herr
Hagbergs inlägg här tror jag mig emellertid
våga konstatera, att man kan hålla
finansministern räkning för den ton,
som han valt att hålla i denna debatt.
Jag har alltså åtminstone något att tacka
honom för.

Anledningen, herr talman, till att denna
debatt hålles i dag — mitt i riksdagens
slutspurt med en föredragningslista
av sakärenden, i vilka vi har att
fatta beslut, längre än någon annan dag
under vårsessionen — är uppenbarligen
att finansministern har valt att hålla
en argumentationslinje, som innebär
att han konsekvent skjuter hänsynen till
Grängesbergsbolagets handläggande av
frågan framför sig. Interpellationsdebatten,
som väl kommer att kräva åtskilligt
av kammarens hårt trängda
tid, kunde ha hållits för mer än en månad
sedan. Finansministern uppger
emellertid, att det har varit grundläggande
för honom att i sina åtgärder ta
hänsyn till det sätt på vilket frågan
handlades inom det bolag, med vilket
det numera statsägda LKAB samverkar,
nämligen TGO. Jag kan alltså notera,
att finansministern i den regering, som

mot Grängesbergsbolagets vilja och mot
en allmänt utbredd opinion drivit igenom
statsköpet av Grängesbergs-aktierna
i LKAB, i denna fråga — som han
själv flera gånger i interpellationssvaret
nedvärderat till en detaljfråga —•
låter sig ledas av den formella hänsynen
just till Grängesbergsbolaget. Vi
kan också lägga märke till att syftet
med det förstatligande som har skett
bland annat — åtminstone i den offentliga
propagandan kring affären mellan
staten och Grängesbergsbolaget — sades
vara att ge svenska folket en ökad
insyn i ett av dess viktigaste företag och
en verklig känsla av ökat meddelägande.
Detta motsvaras nu av en hänsyn
enbart till den partner, som man fortfarande
har att göra med. Men det intressanta
är ju inte, huruvida denna
rörande men otroliga förklaring är den
verkliga eller inte, utan det intressanta
är, om finansministerns svar går ihop
med hans och Grängesbergsbolagets syn
på behandlingen av ärendet. Om man
undersöker den saken visar det sig att
medan det av Grängesbergsbolagets redogörelse
i den bilaga, som lämnades
till bolagsstämman i torsdags i förra
veckan, klart framgår att, sedan förskingringen
var upptäckt, återstod frågan,
om Grängesbergsbolaget och LKAB
själva skulle ta initiativet till ett offentliggörande
och vid vilken tidpunkt detta
i så fall skulle ske. Observera alltså
att i Grängesbergsbolagets redogörelse
sägs det klart ut, att man icke hade bestämt
sig för huruvida man skulle publicera
det inträffade och vid vilken
tidpunkt detta skulle ske. I finansministerns
svar framhålles på ett motstridigt
sätt, att det var en avvägningsfråga
när ett offentliggörande skulle
företas. Kvar står alltså att finansministern
uppenbarligen i sin egenskap av
representant för aktieägarna i LKAB
har haft den uppfattningen att ett offentliggörande
skulle ske, och det är
mot denna bakgrund man har att grans -

Tisdagen den 2G maj 1959 fm.

Nr 20

Svar på interpellationer och fråga ang. den inträffade förskingringen inom LKAB:s

och Grängesbergsbolagets försäljningsbolag i Belgien

ka finansministerns åtgärder under den
tid som förlupit sedan den 28 januari
1958, då han första gången fick besked
om förskingringen.

Självfallet har såväl ett privatägt som
ett allmänägt företag rätt att pröva, huruvida
en angelägenhet som berör företagets
ekonomiska intressen skall publiceras
vid den ena eller andra tidpunkten.
Man har också rätt att bedöma, på
vilket sätt offentliggörandet av en sådan
stor händelse skall ske. Men finansministern
har här uppenbarligen — åtminstone
enligt interpellationssvaret —
haft den riktiga inställningen, att man
förr eller senare måste ge svenska folket,
som på sitt sätt är aktieägare i
LKAB, och förmodligen även den svenska
riksdagen en tillfredsställande redogörelse
för saken. På våren 1958 bedömdes
hänsynen till försäljningsintressena
i Belgien såsom varande ett absolut
hinder för detta. Jag förmodar att
häri låg ett skäl till att finansministern
inte då tog något initiativ, i samband
med att han underrättades om förskingringen.
Men sedan finansministern hade
noterat att Grängesbergsbolagets ledning
icke utnyttjade tillfället att vid sin
bolagsstämma 1958 meddela sina aktieägare
någonting om det inträffade, borde
han väl från sina egna utgångspunkter
ha haft anledning att pröva
frågan om när offentliggörandet skulle
ske.

Finansministern tycks emellertid helt
enkelt ha skjutit denna sak på framtiden,
väntande på att något skulle hända
på annat håll. Han tog icke något initiativ,
meddelar han, i samband med
LKAB:s bolagsstämma strax efter årsskiftet
i år. Skälet till att han nu över
huvud taget framträtt är ju icke att han
själv önskat offentliggöra saken, utan
att pressen på egen hand har ombesörjt
detta. Finansministern kan inte nu —
fastän han skjutit denna interpcllationsdebatt
till några dagar efter Grängesbergsbolagets
bolagsstämma, då saken

faktiskt kom att meddelas — hänvisa
till att han avvaktat detta tillfälle.
Grängesbergsbolaget meddelar nämligen
i sin redogörelse klart och tydligt att
det icke har något annat skäl att offentliggöra
saken vid bolagsstämman än
att det hela redan läckt ut. Hade pressen
icke uppmärksammat förhållandena,
skulle det följaktligen inte i dag förelegat
någon åstundan från Grängesbergsbolagets
sida att lämna någon redogörelse
— och väl inte heller från
finansministerns sida.

När skall egentligen en sådan här
affär anses bli av det intresse och den
vikt, att finansministern finner anledning
orientera den svenska riksdagen
därom? Hänsynen till försäljningsintressena
kan väl inte rimligen utsträckas
över hur många år som helst. Man
måste också hela tiden hålla med i räkningen
att den dag, då pressen kommer
på en nyhet av detta slag och
publicerar den så att säga indirekt mot
huvudmännens önskan, får saken helt
andra dimensioner än som skulle ha blivit
fallet, därest offentliggörandet skett
på vanligt sätt. Jag har tagit med mig
en liten bråkdel av de stora och nu väl
kända tidningsartiklar som har förekommit
i ärendet. Finansministern
måste väl ändå hålla med mig om att
man i detta avseende har uppnått precis
motsatsen till vad man åsyftade,
nämligen en mycket dramatisk publicitet
kring själva förskingringsaffären.

Finansministern talar med affärsmannens
suveräna säkerhet om det risktagande
som varje företag har att räkna
med. Ingår i detta risktagande att
man spelar tärning om huruvida man
själv skall publicera en förskingringsaffär
eller låta någon ambitiös journalist
välja sättet och tidpunkten för
publiceringen?

Det mest allvarliga ur riksdagens synvinkel,
såvitt jag förstår, iir atl finansministern
icke begagnade tillfället att i
samband med avgivandet av proposi -

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Svar på interpellationer och fråga ang. den inträffade förskingringen inom LKAB:s

och Grängesbergsbolagets försäljningsbolag i Belgien

tion nr 55 i år, daterad den 30 januari,
lämna riksdagen en redogörelse för vad
som förevarit. Grängesbergsbolaget hade
dock avhållit en bolagsstämma mellan
upptäckten av förskingringen och
denna tidpunkt men icke utnyttjat detta
tillfälle för ett meddelande om saken.
Finansministern hade alldeles säkert
haft möjlighet att underrätta bolaget om
att han ansåg det förenligt med sin
skyldighet såsom parlamentariskt ansvarig
inför riksdagen att välja denna
tidpunkt att i proposition nr 55 ge en
korrekt skildring av vad som inträffat.
Nu säger finansministern på ett mycket
försåtligt sätt i ett par av de sista
raderna i sitt svar, att förskingringen
»påverkade ju lösesumman i förhållandevis
mycket ringa utsträckning». Det
är ju riktigt att själva lösesumman, som
den definieras i proposition nr 55, endast
påverkas med 0,7 miljoner kronor,
i för staten gynnsam riktning, och det
är väl detta finansministern syftar på
med »i förhållandevis mycket ringa utsträckning».
Men samtidigt har LKAB
måst ta på sig en förlust av 7,2 miljoner
kronor av de 11,9 miljoner som förskingringen
totalt omfattade. Det kan
väl under sådana förhållanden inte sägas
att lösesumman påverkas »i mycket
ringa utsträckning». Finansministern
erkänner att han har undanhållit riksdagen
en upplysning vid det naturligaste
tillfället att lämna en redogörelse.

Jag kan inte finna, herr talman, annat
än att den ringaktning för den allmänna
opinionen, som herr Kellgren så
vältaligt ordade om, till fullo motsvaras
av finansministerns ringaktning för
riksdagen i hans svar och åtgärder i
denna fråga, en ringaktning som inte är
klädsam för finansministerämbetets nuvarande
innehavare.

Herr HANSSON i Önnarp (ep):

Herr talman! Jag ber att till chefen
för finansdepartementet få framföra
mitt tack för hans svar. Med hän -

syn till kammarens stora arbetsbelastning
och till att tre interpellanter tidigare
har yttrat sig och belyst finansministerns
svar, kommer jag att fatta mig
ganska kort. Jag tror emellertid att det
finns ett par saker som, om jag har
följt tillräckligt noga med i debatten,
inte har blivit tillräckligt berörda.

Jag skulle vilja ha närmare besked
om innebörden i vad som står att läsa
i svaret, där finansministern säger:
»När den svenska pressen trots den offentliga
domstolsförhandlingen inte
uppmärksammat denna var det ett avvägningsproblem
för bolagen, när ett
offentliggörande skulle ske.» Har man
rätt att ur detta utläsa, att vad pressen
skriver och anser sig böra skriva skall
vara avgörande för om man skall ge
eller inte ge vissa informationer till
riksdagen i så viktiga frågor som denna?
Man kan väl av den här anförda
formuleringen frestas draga den slutsatsen,
att när inte pressen rör i saken
behöver man inte själv heller göra
något åt den. Jag tycker att det är väldigt
farligt att säga så i ett sådant svar
och därmed indirekt överlåta till dagspressen
att ta initiativ till offentliggörande
av hithörande frågor. Det hade
varit klokare att följa den gamla regeln,
att det är bättre att förekomma
än att förekommas. Det hade säkert,
som också har påpekats av såväl herr
Kellgren som herr Helén, varit bättre
för finansministern ur förtroendesynpunkt
att något tidigare och på lämpligt
sätt ha meddelat det skedda till riksdagen.
Det vittnar om alltför stor godtrogenhet
att förutsätta, att bara därför
att det i samband med rättegångsförhandlingarna
icke blev något offentliggörande,
så skulle det också förbli tyst
till den tidpunkt, då det behagade vederbörande
själv att kungöra saken.

Jag skulle för övrigt kort och gott
vilja instämma i de anmärkningar som
gjorts av de tidigare talarna utom herr
Hagbergs, som jag i likhet med herr

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Nr 20

Svar på interpellationer och fråga ang. den inträffade förskingringen inom LKAB:s

och Grängesbergsbolagets försäljningsbolag i Belgien

Helén tar avstånd från. Vi är inte ute
i samma ärende som han tycks vara.
Jag vill bara uttala samma förhoppning
som de andra interpellanterna,
herr Helén och herr Kellgren, att detta
obestridliga misstag inte upprepas och
att de svåra avvägningsproblem som
man har haft att ta ställning till kommer
att inverka på framtida förhållanden
så, att riksdagen inte en gång till
ställs åsido som har skett i det här
fallet.

Jag tror inte så mycket på att hänsynen
till försäljningsverksamheten
skulle ha gjort ett offentliggörande så
skadligt som man velat göra gällande.
Då sådana hänsyn med sådan kraft
åberopas är det motiverat att ställa
frågan: Hur mycket skada åstadkoms
genom att förskingringen blev offentliggjord
på ett tidigare stadium än som
varit avsett? Jag kan inte tro att det
uppstod någon nämnvärd skada.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag skall kommentera
interpellanternas inlägg. Jag kan säga
som många andra, att eftersom här är
ont om tid skall jag inte ta alltför lång
tid på mig.

Herr Kellgren talade om bolagens
ringaktning av den offentliga opinionen
och menade, att det vore motiverat med
bättre insyn från riksdagen och allmänheten
i inte enbart de statliga utan
även de privata bolagen. Å andra sidan
tycks herr Kellgren dela den uppfattning,
som bl. a. har företrätts av bägge
bolagsstyrelserna och finansministern,
atl ekonomiska värden sätts på spel om
man publicerar denna materia för tidigt
till allmänt bruk. Det är avvägningen
mellan dessa synpunkter man
kan ha olika uppfattningar om. Jag
fick inte klart det intrycket, att herr
Kellgren vill göra giillande all bolagsstyrelsernas
och undertecknads upp2
— Andni kammarens protokoll 195!). N

fattningar var oriktiga, utan snarare
att hans inlägg helt allmänt hade den
tendensen, att en bättre insyn i företagen
vore önskvärd.

Jag får nog för min del säga, att
skall ett affärsföretag i bolagsform som
LKAB arbeta i konkurrens med olika
företag på den privata marknaden, så
kan man ställa i starkt tvivelsmål, huruvida
den noggrannare insynen är till
fördel för det statliga företaget. En ambitiös
allmän inblick i ett företag av
bolagstyp innebär alltid ett moment av
byråkrati och tungroddhet, en bundenhet
som kanske innebär vissa nackdelar
i konkurrensen med privata företag.
Den utredning som just nu sysslar
med de statliga bolagsformerna har nog
mer och mer kommit över till ståndpunkten
att arbeta för att ge de statliga
affärsdrivande företagen en längre gående
frihet än de för närvarande har.
Företagsledningarna får naturligtvis
ställas vid skampålen i efterhand om
några galenskaper händer. Även här är
det således fråga om vissa avvägningar.

Man får också komma ihåg, att den
svenska aktiebolagslagen föreskriver en
längre gående insyn i företagen, även i
de privata företagen, än vad de flesta övriga
länders bolagslagstiftningar gör. Vi
har klara lagbestämmelser om skyldighet
för de svenska bolagen att ha auktoriserad
revisor. I vårt land finns möjlighet
till minoritetsrevision. Sådana
bestämmelser saknas som regel i motsvarande
utländska lagstiftningar.

För det förskingrande bolaget gäller
emellertid icke den svenska bolagslagen.
Minerais Suédois är ett belgiskt
företag underställt belgisk lagstiftning
och skall bedömas med utgångspunkt
härifrån. Fn aldrig så god insyn i de
svenska företagen skulle således icke
gärna ha kunnat förhindra en förskingring
i ett bolag, som inte har svensk
status utan arbetar med belgisk status
och enligt belgisk lagstiftning.

Man kan naturligtvis fortsätta detta
r 20

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Svar på interpellationer och fråga ang. den inträffade förskingringen inom LKAB:s

och Grängesbergsbolagets försäljningsbolag i Belgien

resonemang och fråga: Vill man komma
dithän, att man över huvud taget
med motivering av att kontroll är önskvärd
skall förbjuda de svenska moderföretagen
att organisera utländska dotterbolag?
Jag är inte säker på att man
vill ta konsekvenserna av ett sådant
förbud, ty det skulle ställa den svenska
industrien i ett ogynnsamt läge med
risker inte bara för bolagsherrarna
utan även för alla de anställda som är
beroende av att industrien fungerar.
Också ur folkhushållets synpunkt vore
ett sådant förbud ofördelaktigt. Frågan
om insyn är följaktligen litet mer komplicerad
än man kanske allmänt fick intryck
av när man hörde herr Kellgrens
inlägg i debatten.

Jag kommer sedan till frågan, huruvida
det varit lämpligt att avge en deklaration
tidigare om det skedda eller
huruvida bolagsstyrelserna förtjänar
respekt för att de avstått från att publicera
saken. Jag hänvisar till den bilaga
som medföljde verksamhetsberättelsen
för TGO, där den verkställande
direktören säger: »I detta sammanhang
må påpekas, ehuru det fullt klart framgått
av de i pressen publicerade redogörelserna,
att varken LKAB:s nuvarande
ledning eller ledningen för Malmexport
AB» — det försäljningsbolag vari TGO
och LKAB är hälftendelägare — »har
något ansvar för vad som inträffade i
Antwerpen.» Han fortsätter sedan:
»Vad frågan om ett offentliggörande beträffar,
bedömde vi i LKAB:s och
Grängesbergsbolagets ledning saken så,
att det i första band var bolagens skyldighet
att göra polisanmälan samt att
på allt sätt hjälpa till att saken grundligt
utreddes och att rättvisan hade sin
gång. Så har också skett. Domstolsbehandlingen
var självfallet offentlig, och
den överlevande av de skyldiga har som
redan sagts fått sitt straff. När pressen
ändå inte uppmärksammade saken, återstod
frågan om Grängesbergsbolaget och
LKAB själva skulle ta initiativet till ett

offentliggörande och vid vilken tidpunkt
detta borde ske. Detta har givetvis
varit en avvägningsfråga, där man
från de båda bolagens sida bl. a. måste
ta hänsyn till dels aktieägarnas och
allmänhetens insynsintresse, dels också
den effekt en publicering kunde ha
på bolagens affärer, särskilt under den
period då det gällde att utreda vad
som skett samt bygga upp en ny organisation
i Belgien och inarbeta denna
hos kunderna. Såväl Grängesbergsbolagets
som LKAB:s ledning och styrelser,
som i denna fråga handlat i fullt samförstånd,
har funnit övervägande skäl
tala för att man icke hittills borde ta
initiativ till elt offentliggörande.»

Detta skrevs i maj 1959.

De här synpunkterna underströks av
Grängesbergs styrelseordförande, justitierådet
Eklund, i ett inledningsanförande
som han höll på stämman.

Jag delar därför inte herr Hagbergs
uppfattning att stämman var sällsynt
pratig. Herr Hagberg använde ytterligare
några adjektiv för att karakterisera
stämman. Det har sagts mig att den var
över på 28 minuter. Då håller i varje
fall inte beskyllningen om pratighet.

Jnstitierådet Eklund säger: »Jag vill
framhålla att styrelsen varit och fortfarande
är helt ense med verkställande
direktören om önskvärdheten av att
man icke från de förfördelade bolagens
sida skulle ta initiativ till ett offentliggörande
av saken medan bolagets och
polisens utredningar ännu pågick. Ingripande
och ömtåliga åtgärder måste
dessutom vidtas för att genomföra en
omedelbar omläggning av den löpande
försäljningsverksamheten på den belgiska
marknaden. Styrelsens och verkställande
direktörens slutliga ställningstagande
till publiceringsfrågan blev nu
föregripet av pressen.»

Detta talar ju närmast för att det
hade varit styrelsens avsikt att ge publicitet
åt det hela vid den tidpunkt
styrelsen ansåg vara lämplig.

Tisdagen den 26 maj 1959 fin.

Nr 20

Svar på interpellationer och fråga ang. den inträffade förskingringen inom LKAB:s

och Grängesbergsbolagets försäljningsbolag i Belgien

Därmed har jag väl kanske också givit
något av ett svar på herr Heléns inlägg,
där han — om jag uppfattade honom
rätt — gjorde gällande, att om inte
det hela hade läckt ut genom pressen,
så skulle TGO fortfarande ha hållit tyst
med saken. Ja, det får stå för herr Heléns
räkning. Jag är inte alls övertygad
om att herr Helén har rätt där. I sitt
uttalande säger justitierådet Eklund, att
nu blev ställningstagandet till publiceringsfrågan
föregripet av pressen. Detta
talar ju sekundärt för att man ändå
skulle ha givit publicitet åt saken, och
det naturliga tillfället att ge den publiciteten
skulle ha varit vid årsstämman
den 21 maj 1959.

Justitierådet Eklund fortsätter: »Att
uppskovet med publiceringen varit till
gagn för aktieägarna vitsordas emellertid
enligt min mening av att reorganisationen
kunnat genomföras utan att
förbindelserna med de stora malmköparna
blivit störda eller bolagets affärer
i övrigt på de berörda marknaderna
oroats.»

Man får sålunda här slå fast, att den
partner som representeras av TGO helt
har ställt sig bakom verkställande direktören
och styrelsen. Styrelsens deklarationer
godtogs utan någon protest
på bolagsstämman. Det har sagts mig,
att det gavs icke mindre än fyra tillfällen
under dessa 27 eller 28 minuter
för aktieägarna att kritisera styrelsen
och direktören i anledning av det skedda,
dels omedelbart efter ordförandens
redogörelse, dels i samband med beslutet
om ansvarsfrihet, dels på den punkt
på dagordningen som heter övriga frågor
och dels vid behandlingen av frågan
om minoritetsrevisionen. Vid alla
dessa tillfällen delade aktieägarna styrelsens
uppfattning. Stämman var rätt
väl besökt, bättre än i vanliga fall. Det
kan ju ha sitt intresse att veta, att även
aktieägarna denna gång representerades
av personer som har sin civilanställning
i de dagliga tidningarna och

även i den ekonomiska facktidskrift,
som under senare veckor mycket häftigt
har angripit TGO. Stämman slutade
med ett förtroendevotum för verkställande
direktören och styrelsen, och de
delvis nyblivna aktieägarna hade inte
någon avvikande mening att anföra när
det gällde denna förtroendemanifestation
för styrelsen och verkställande direktören.

Nu vore det mig fjärran att göra gällande,
att aktieägarna skulle vara behäftade
med något slags personlig
räddhåga och att de av den anledningen
inte skulle våga rensa upp med styrelsen.
Jag tror inte alls att det var på
det sättet. Jag tror, att sedan man fått
tänka igenom det här litet mera lugnt
och fått höra vilka ekonomiska konsekvenser
ett hastigt offentliggörande av
det hela kunde ha medfört, kom man
på samma sätt som styrelsen i TGO och
styrelsen i LKAB och finansministern
till den slutsatsen, att det inte fanns
någon anledning att hasta och att i förtid
tala om det här.

Det är också rätt frestande att göra
följande konstaterande. I ett företag
med till hälften statsintressen och till
hälften privata intressen sker en förskingring,
som inte är slutligt avvecklad
när LKAB avslutar sitt verksamhetsår,
«let verksamhetsår som var föremål
för styrelsens behandling den 18 december
1958, föremål för revisorernas
berättelse, daterad den 10 januari 1959,
och föremål för behandling vid LKAB:s
bolagsstämma den 16 januari 1959.
LKAB:s verksamhetsår slutar nämligen
den sista september, och den här förskingringen
fick sin slutliga etapp avgjord
den 12 november. Man hade lyckats
få fatt på Jacques Blondeel, som
hade överklagat den dom som hade
fällts i juli månad i hans frånvaro, och
detta överklagande prövades inför belgisk
domstol, som den 12 november
1958 fällde den avgörande domen som
innebar ett fastställande av julidomen.

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Svar på interpellationer och fråga ang. den inträffade förskingringen inom LKAB:s

och Grängesbergsbolagets försäljningsbolag i Belgien

Om man håller på principen att varje
verksamhetsårs redovisning skall röra
sig om vad som har hänt under det
verksamhetsåret, kunde förskingringen
tidigast tas upp till diskussion när det
gällde TGO vid den bolagsstämma som
hölls den 21 maj i år och när det gällde
LKAB på nästa bolagsstämma som väl
kommer att hållas någon gång vid årsskiftet
1959/60.

Jag har nog rätt säkert den uppfattningen,
att det icke har varit TGO:s avsikt
att undanhålla sina aktieägare den
här redovisningen vid majstämman, och
jag har också den uppfattningen, att en
redovisning skall lämnas staten i dess
egenskap av aktieägare när LKAB håller
sin stämma någon gång vid årsskiftet
1959/60. Affären slutagerades under
det verksamhetsår för LKAB som nu
pågår, och utan att behöva vara alltför
formell kan man nog hålla på principen
att det är då redovisningen skall
lämnas.

Sedan kan man naturligtvis på nytt
komma tillbaka till frågan, om ändå inte
alla de här ekonomiska hänsynstagandena
borde ha fått vika för det offentliga
intresset, om inte finansministern
oavsett att stämmorna inte hade hållits
borde ha skyndat fram och publicerat
vad han visste i ärendet. Ja, ärade kammarledamöter,
är det så alldeles säkert
att det skulle ha varit det riktiga? I styrelsen
för LKAB har vi kända, pålitliga
män, ett par landshövdingar, riksbankschefen,
ett par riksdagsmän. Finansministern
är aktieägare, men bedömningen,
huruvida en sådan sak skall
publiceras före den bolagsstämma som
egentligen skall ta upp frågan, bör enligt
min mening i första hand ankomma
på vederbörande styrelse. Det kan ju
tänkas att finansministern säger, att han
till skillnad från LKAB:s styrelse bedömer
publiceringsfrågan så angelägen,
att han bör desauvera LKAB:s styrelse
och förmedla nyheterna till pressen,
men finansminisetrn har ju i det här

fallet inte enbart det statliga företaget
att ta hänsyn till utan även det privata
företaget, som vi fortfarande samarbetar
bra med i fråga om försäljningen av
malmen — förhållandet är här det allra
bästa. Detta är ytterligare en komplikation
att ta hänsyn till innan finansministern
hastar ut och ger publicitet
åt saken. Jag har nog fattat finansministerns
uppgift så, att han bör lämna
ansvaret även i en sådan fråga till
de betrodda och kända män han har
tillsatt och inte springa före.

Skulle det då ha inneburit någon fara
om man hade givit sig på den här
publiciteten så fort saken blev bekant?
Jag skall tillåta mig citera några ord
som LKAB:s verkställande direktör —
en man som har varit journalist i 15
av sina 30 aktiva år — sade på Publicistklubbens
sammanträde när frågan
diskuterades där. Det var en intern församling,
och föredraget var icke avsett
för offentligt bruk, men jag har fått
hans tillåtelse att om jag så finner önskvärt
citera delar av föredraget inför
kammaren, och jag tycker jag kan göra
det, eftersom föredraget på ett klart
sätt belyser de faktorer som företagsledningarna
har haft att ta hänsyn till
när det har varit fråga om ett offentliggörande.
Det är en gammal journalist
med 15 aktiva journalistår bakom
sig som nu talar:

»Antag att vi någon gång för ungefär
ett år sedan hade offentliggjort en kommuniké,
som hade lämnat ett mycket
stort antal viktiga och intressanta frågor
öppna. Jag måste understryka, att
vi inte skulle ha vågat säga något, som
vi inte säkert visste. Det har i tidningarna
i detta fall förekommit en mängd
oriktiga uppgifter, även ogrundade beskyllningar,
och ingen tidning blir förebrådd
härför. Det är precis vad alla
väntar sig. Men om vi lämnade en enda
oriktig uppgift, så skulle vi bli utställda
vid vår tids skampålar i tidningarna.
Jag såg i Belgien utanför en

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Nr 20

Svar på interpellationer och fråga ang. den inträffade förskingringen inom LKAB:s

och Grängesbergsbolagets försäljningsbolag i Belgien

kyrka landets enda kvarstående s. k.
pillorie från medeltiden — en pelare
med en bur upptill — och jag tänkte:
vilket oskyldigt folknöje!

Nåväl, antag att vi utfärdat en sådan
kommuniké. När det nu i april 1959
reste ett par tre svenska journalister
till Belgien trots att praktiskt taget allt
kunde erfaras i Stockholm, så hade
den gången säkerligen en manstark
trupp flugit ned. Var fanns uppgifter
att få? Inte hos polisen, som vid det
laget visste föga mer än vi om detaljerna
och som dessutom säkerligen inte
hade uttalat sig. Vår egen personal, icke
minst chaufförer och skrivbiträden,
våra affärsförbindelser i hamnen och
vid stålverken hade väl varit de som
man först måst vända sig till, om man
över huvud taget ville få ut något nytt.
Vi hade fått en följetong vecka efter
vecka, ja, månad efter månad, av mer
eller mindre vederhäftig publicitet. I
brist på annat hade säkerligen skildringar
från bröderna Blondeels liv i
spelhålor, på nattklubbar och kapplöpningsbanor
fått fylla rapporterna hem.
Jag tror, att under sådana förhållanden
vårt arbete för att få affärerna att
flyta bade allvarligen försvårats. Det
är svårt att värdera sådant och mycket
annat, som troligen hade inträffat.
Tror herrarna, att ett svenskt exportföretag
i allmänhet skulle vara villigt
ge två procents kassarabatt, om man
därigenom kunde undvika en sådan
störning av förhållandet till stuveriföretag
och kunder? Det hade i så fall för
oss för 1958 blivit 4,5 miljoner kronor.
Ni tycker kanske det är för mycket
på den här särskilda punkten. Men jag
skulle vilja fråga, hur många miljoner
anser mina åhörare, att företagen och
aktieägarna borde ha betalat för att
pressen skulle få veta den här saken
några månader tidigare?»

Han gör i fortsättningen all erforderlig
reverens för pressens uppgifter
såsom att det är dess sak att kräva

offentlig insyn, det är dess sak att anklaga.

»Det har skrivits i denna sak, att
offentlighet kräves, därför att inte herrar
direktörer skall få vara sina egna
domare. Det är i princip riktigt. Men
pressen är själv, då det gäller opinionsbildningen,
åklagare, försvarare och domare.
Den är en partisk domare, som
främst ser till publicitetsintresset, och
den är och måste ock i frågor av denna
intrikata natur vara en domare utan
tillgång till alla fakta.»

Ja, ärade kammarledamöter, som finansminister
hade jag att ta ställning till
om jag emot de båda självständiga styrelserna
skulle ge denna fråga publicitet
med de risker för störningar som
detta hade fört med sig, när det var
fråga om att organisera upp ett nytt
bolag för den viktiga försäljningen på
Belgien, att rekonstruera det från grunden
och — märk väl — på en marknad
som sannerligen inte var säljarens
marknad. Ett så hårt försäljningsklimat,
som TGO och LKAB hade att räkna
med när denna fråga aktualiserades,
har vi inte bevittnat under hela efterkrigstiden.

Detta är följaktligen förklaringen till
att jag höll denna fråga för mig själv.
Jag ansåg att det borde vara styrelsernas
sak att göra den första bedömningen,
och om frågan skulle redovisas
skulle det göras på de bolagsstämmor,
där den verksamhetsberättelse redovisades,
under vilka denna fråga avvecklades.
TGO:s stämma har nu hållits,
medan LKAB:s kommer om något
halvår.

Frågan om fördelningen av förlusten
har spelat en viss roll i de debattinlägg
som har skett. Vi har sedan 1927 ett
malmavtal, som klart anger fördelningen
av vinsterna, nämligen 60 procent
för staten och 40 procent för TGO.
Omvänt är det samma förlustfördelning
— det bjuder ju logiken och konsekvensen.
Man kan naturligtvis säga att

22 Nr 20 Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Svar på interpellationer och fråga ang. den inträffade förskingringen inom LKAB:s
och Grängesbergsbolagets försäljningsbolag i Belgien

eftersom denna förskingring upptäcktes
ett par månader efter det att boskillnaden
skett mellan TGO och LKAB, skulle
egentligen LKAB ha tagit hela förlusten.

I den nya konstellationen har TGO bara
4,25 procent av aktieintresset. Men detta
hade väl ansetts vara ett ganska orimligt
ståndpunktstagande. Här har LKAB
och TGO arbetat samman under åtskilliga
decennier och fördelat vinsterna
efter vissa regler. Denna förskingring
har pågått under sex eller sju år. Skulle
den omständigheten, att man har gjort
den formella boskillnaden tre månader
innan förskingringen upptäcktes ha föranlett,
att man skulle bedömt förlustriskerna
och förlustfördelningen på ett
annat sätt? Jag betraktar detta som
ganska orimligt.

Det är inte på det sätt — som kammarens
ledamöter kanske fick intryck
av när de avlyssnade herr Hagbergs
orationer — att det saknas anständighet
inom den privata företagsamheten.
I varje fall är det ett gott förhållande
mellan staten och TGO och så har det
varit under alla tider. Här har man
råkat ut för denna förlust på 12 miljoner
kronor, som i absoluta pengar är
ett stort belopp. Förlusten bar emellertid
tillkommit under en tid då LKAB:s
och TGO:s försäljningar rört sig om
5 000 miljoner kronor och härav representerar
förlusten 0,2 procent. Man rör
sig med stora värden här, och därför
är de relativa talen inte utan intresse,
men man har kanske en benägenhet att
bara fixera det stora absoluta beloppet.
Det har rått ett gott förhållande mellan
företagen. De är beroende av varandra
i fortsättningen, eftersom vi säljer malmen
tillsammans i det gemensamma
bolaget Malmexport. Jag finner det helt
rimligt att fördelningen av förlusten
skedde som den gjorde. Jag skulle inte
vilja rekommendera någon annan fördelning,
och jag skulle vara intresserad
att veta, om någon av interpellanterna
skulle ha intresse av att en annan för -

delning komme till stånd. Ett vittnesbörd
därom kunde ju vara på sin
plats. Om man i sak accepterar min
argumentation, är ju hela denna debatt
om förlustfördelningen relativt obehövlig.

Jag skall inte, herr talman, uppehålla
mig vid herr Hagbergs störtsjö av ovederhäftigheter
och insinuationer. Han
tog tillfället i akt — och jag begrep
detta mycket väl — att hålla ett anatema
över privatföretagens allmänna skumma
ambitioner och oduglighet. Han talade
om brandskattning av statskassan. Han
säger: Hur kunde finansministern hålla
tyst? Jag har väl på de sista punkterna
givit besked härom. I motsats till herr
Hagberg tycker jag att fördelningen var
rimlig. Jag skall inte använde herr Hagbergs
uttryckssätt, hans vokabulär och
hans sätt att diskutera i en anständig
debatt. Det bär mig emot, även om jag
för all del kan vara rätt tolerant på den
punkten. För att något moderera herr
Hagbergs eget uttryckssätt skulle jag
emellertid kunna säga, att det är lätt
att vara stor i mun när man från hans
utgångspunketr har anledning att hålla
agitationstal från kammarens talarstol.
Det är litet annorlunda när man sitter
i ansvarsställning och när det rör sig
om ekonomiska frågor, där anställda
och företag och i sista hand det svenska
folkhushållet är så intimt berörda.

Herr KELLGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag ger finansministern
alldeles rätt i att ansvaret för offentliggörandet
i detta fall främst måste
ha åvilat de berörda bolagens styrelser,
och att finansministern gjort rätt i att
inta en avvaktande hållning och invänta
bolagsstyrelsernas åtgöranden. Själva
handläggningen av detta ärende från
finansministerns och finansdepartementets
sida har jag därför ingen anledning
att kritisera. Min kritik riktar
sig mot bolagens sätt att sköta denna
affär.

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Nr 20

Svar på interpellationer och fråga ang. den inträffade förskingringen inom LKAB:s

och Grängesbergsbolagets försäljningsbolag i Belgien

Däremot gjorde finansministern mig
ledsen, när han på tal om insynsfrågan
antydde, att den kanske är mera komplicerad
än vad jag tror. Jag vill då
tala om för kammarens ledamöter, att
jag har följt insynsfrågan ända sedan
1947 års insynskommitté började sitt
arbete under professor Nials ledning.
Den kommittén utarbetade olika förslag
till förbättring av insynen i enskilda
företags ekonomiska förhållanden, och
jag har under de tio år som gått sedan
dess nödgats konstatera, att kommitténs
intentioner icke bär följts av de enskilda
företagen. Där har man tyvärr
inte den förståelse man borde ha för
allmänhetens och löntagarnas önskan
om insyn i företagen.

Sedan vill jag göra en liten kommentar
till det, som herr Helén anförde.

Vi kan väl här slå fast, att avslöjandet
av denna förskingring kom vid en tidpunkt,
då ifrågavarande exportbolag
bildades och LKAB just fått sin nya
skepnad i och med staten fick avgörande
inflytande. Jag noterar med tillfredsställelse,
att herr Helén sätter sin lit
till finansministern och regeringen när
det gäller att komma till rätta med affärer
av detta slag och att han ställer
större krav på den offentliga verksamheten
i det fallet än jag föreställer mig
att han gör beträffande den privata. Det
är mycket värdefullt att konstatera, att
en folkpartist i det fallet ger samhället
prioritet, när det gäller att förbättra
möjligheterna till kontroll.

Däremot har jag svårt att förstå vad
herr Helén menade, då han antydde att
det inte förelåg ärliga avsikter när staten
etablerar samarbete med ett privat
företag, samma stat som har förstatligat
malmfälten i Norrland. Vem är det då
som misstänkliggör i detta fall och
vem är det som då vill förhindra att
det upprättas ell förtroendefullt samarbete
mellan offentlig och privat verksamhet?
Det måste väl vara herr Helén.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Nej, herr Kellgren, jag
har inte misstänkliggjort det samarbetet.
Jag vill konstatera, att det är utomordentligt
glädjande att samarbetet i detta
fall har skett på sätt som finansministern
redogjort för, och jag bär ingen
som helst anledning att gå in på frågan
huruvida den uppgörelse som träffats
mellan LKAB och Grängesbergsbolaget
varit rimlig eller inte. Så här efteråt
kan jag emellertid oombedd konstatera,
att den har varit fullt rimlig.

Det avgörande är emellertid här, att
finansministern i sitt interpellationssvar
fortsätter på samma linje som tidigare,
nämligen att skjuta Grängesbergsbolaget
framför sig och inte låtsas om sitt ansvar
inför riksdagen. Men han har väl
ändå ett sådant ansvar!

Finansministern har ännu inte svarat
på när han haft för avsikt att inför riksdagen
lämna en redogörelse för det inträffade.
Han har bara gjort vissa antydningar
om när han ansåg att det
statliga bolaget borde ha meddelat sina
aktieägare och offentligheten vad som
skett — men finansministern drog inte
konsekvenserna härav beträffande sin
egen ställning gentemot riksdagen.

De argument finansministern anförde
här mot ett tidigt publicerande tog alla
sikte på det läge som rådde under 1958,
men såvitt jag förstår kunde hans argument
inte vara fullt tillämpliga på
den situation som rådde den 30 januari
1959, då finansministern senast riktade
sig till riksdagen med proposition nr
55.

Jag konstaterar också att finansministern
med citatet från LKAB-chefens föredrag
inför Publicistklubben gjorde
vissa allmänna antydningar om pressdebattens
ovederhäftighet i denna fråga.
Eftersom finansministern tidigare
tillmätt den bilaga som Grängesbergsbolagets
direktörer fogat till årets revisionsberättelse
en så avgörande betydelse,
vilket jag också gör, vill jag läsa

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Svar på interpellationer och fråga ang. den inträffade förskingringen inom LKAB:s

och Grängesbergsbolagets försäljningsbolag i Belgien

upp vad som där står om pressdebatten:
»Det allmänna förloppet av vad som
förekommit torde vara bekant för aktieägarna
genom de ingående redogörelser
som givits i pressen. Dessa redogörelser
är i huvudsak baserade på upplysningar
som vi tillhandahållit när
saken kom till pressens kännedom, och
de har i allt väsentligt återgivits på ett
korrekt sätt.» Det är väl ändå ett viktigare
vittnesbörd om vad som förekommit
än de folkloristiska iakttagelser om
livet i Belgien som Grängesbergsbolagets
chef ansåg värda publicitet.

Till sist, herr Kellgren, om man ställer
större krav och krav av en annan
art på ett allmänägt företag än på privatägda
företag, innebär det icke på något
sätt att man önskar att en större
del av de svenska företagen skall gå
över i allmän ägo. Det är heller ingen
sensation att en liberal har denna principiella
uppfattning.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Jag skulle trots tidsnöden
vilja knyta några ytterligare principiella
reflexioner till denna debatt. Jag
tycker att det är en faktor som inte
har uppmärksammats tillräckligt, nämligen
att det måste vara fullständigt
otillfredsställande, att en ren slump
skall vara avgörande för om företeelser
som dessa offentliggörs eller inte. Det
är ju en ren tillfällighet, att förskingringen
kunnat hemlighållas. Om den
inträffat här hemma i Sverige, hade det
inte funnits någon som helst möjlighet
att hålla tyst. Det verkar som om man
av finansministerns uttalande indirekt
kunde dra den slutsatsen, att han skulle
ansett det vara högst otillfredsställande
om man här hemma hade följt med vad
som hänt och om man här hemma hade
publicerat dessa händelser då de inträffade.
En sådan ståndpunkt skulle
alltså innebära, att den bevakning som
pressen i vanliga fall utövar i det sven -

ska samhället när det gäller sådana företeelser
skulle vara felaktig och otillfredsställande.
Det resonemanget kan
man givetvis inte gå med på.

Man må ha vilken uppfattning som
helst om Grängesbergsbolagets handlingssätt
att hemlighålla det inträffade.
Det är inte den frågan vi har anledning
att diskutera här i kammaren. Den är
i första hand en fråga mellan bolagsledningen
och aktieägarna, d. v. s. bolagsstämman.
Vad vi bör diskutera här är
om statens bolag skall kunna betraktas
på samma sätt som enskilda företag.
Även om man liksom jag har den uppfattningen,
att statliga företag i princip
skall ha samma ställning som enskilda i
olika avseenden, leder denna principella
uppfattning inte till att det hemlighållande
som här skett kan godtagas. Aktieägarna
är ju här staten, regering och
riksdag. Finansministern är inte aktieägare.
Finansministern representerar aktieägarna
och är alltså i detta fall ett
ombud för staten. Det må vara hänt att
finansministern har fullt förtroende för
den styrelse som han säger sig ha själv
tillsatt, men i och med att styrelsen har
rapporterat för aktieägarnas ombud, för
finansministern, vad som inträffat, faller
såvitt jag förstår ansvaret på honom.
I det läget bör aktieägarnas ombud vara
skyldig att inför sina huvudmän ge en
orientering om alla extraordinära betydelsefulla
företeelser inom ett sådant
bolag.

Jag kan inte, herr finansminister, dela
den uppfattning som kommit till uttryck
i interpellationssvaret, att förskingringar
är en normal affärsrisk.
Förskingringar hör såvitt jag förstår
inte alls till de normala affärsriskerna.
Man har inte rätt att räkna med att sådana
ingår i den vanliga affärsverksamheten.
Även om man betraktar statliga
företag som formellt privaträttsliga, kan
man ändå inte komma ifrån de offentligrättsliga
synpunkterna. Här är fråga
om förvaltningen av allmänna upp -

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Nr 20

Svar på interpellationer och fråga ang. den inträffade förskingringen inom LKAB:s

och Grängesbergsbolagets försäljningsbolag i Belgien

gifter och det är det som bör diskuteras.
Det finns ingen möjlighet att betrakta
finansministern som en privaträttslig
företrädare för ett privat rättssubjekt.
De offentliga aspekterna kan
man inte se bort ifrån. Även om det
alltså i detta fall kan tänkas, att ett
offentliggörande skulle ha skadat det
enskilda företaget, vilket naturligtvis är
i hög grad diskutabelt, så menar jag att
finansministern ändå är i princip skyldig
att hålla sina huvudmän underrättade
om vad som inträffat. Som herr
Helén framhållit hade ju finansministern
tillfälle till det i varje fall i vintras
då proposition nr 55 lades fram.

I sitt svar har finansministern gjort
gällande, att man skulle ha väntat till
dess att alla konsekvenser av denna
förskingringshistoria klarlagts, d. v. s.
till dess att Blondeel dömts definitivt i
november. Jag har inte den uppfattningen.
I och med att denna sak upptäcktes
och i och med att den anmäldes
för finansministern borde offentliggörandet
ha ägt rum. Men även om man
har den uppfattning som finansministern
har, så skulle väl i varje fall inte
november 1958 ha varit det avgörande
datum utan juli 1958, då Blondeel dömdes.
I juli 1958 hade ju ingen människa
en aning om ifall man skulle kunna få
tag i Blondeel och om det skulle kunna
bli någon ytterligare rättslig prövning.
I varje fall i juli borde saken alltså ha
omförmälts.

Vad som har hänt har hänt, och det
finns väl ingen anledning att i den här
debatten spilla ytterligare krut. Och vi
har väl heller ingen anledning att här i
riksdagen diskutera vad som sagts i Publicistklubben.
Vad som skett aktualiserar
emellertid frågan om statliga företags
ställning och om kontrollen och revisionen
av dem. Jag undrar om inte den
utredning som nu sitter och som skall
syssla med de statliga företagsformerna
borde titta just på denna fråga, och jag
undrar om det inte i det sammanhang -

et bör vara särskilt angeläget för denna
eller någon annan utredning att fundera
över om inte riksdagens revisorer bör
bli inkopplade också på statliga företag.
I varje fall bör det väl inte få vara så, att
finansministern personligen, utan att
fråga regeringen och utan att fråga riksdagen,
skall ensam bestämma om sådana
här saker skall hemlighållas eller inte.
Det får inte heller vara så att han skall
ensam avgöra innebörden och innehållet
i överenskommelser mellan de två företagen
och hur förluster och vinster
mellan dem skall utjämnas. Andra representanter
för staten måste kopplas in
på sådana svåra avvägningar.

Herr andre vice talmannen tog nu
ledningen av förhandlingarna.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Herr Bohman sade i början
av sitt anförande, att förskingringar
inte hör till de normala affärsföreteelserna.
De är i varje fall så pass normala,
att det ingår i försäkringsbolagens verksamhet
att ge försäkringar för dem och
följaktligen också att sätta premier på
dessa relativt normala risker. Mer onormala
är de inte. På samma sätt förhåller
det sig ju med stöld och inbrott.

Vi skall väl inte gräva i vad som förekommit
under 1950-talet i ett bolag i ett
annat land. Det skulle inte ha mycket
värde för framtiden, om vi inte försökte
vinna några lärdomar av vad som hänt.
En del lärdomar har väl kommit fram i
debatten, men andra finns fortfarande
att ta vara på.

Rent allmänt har, som finansministern
sade, de svenska revisorerna en starkare
ställning än revisorerna i en del andra
länder. Men kvar står det ganska olämpliga
förhållandet att revisorerna betalas
av dem som de skall revidera. En revisor
som gör anmärkningar kan följaktligen
riskera alt icke bli återvald som
revisor nästa år och därmed i fortsättningen
gå miste om den inkomst som

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Svar på interpellationer och fråga ang. den inträffade förskingringen inom LKAB:s

och Grängesbergsbolagets försäljningsbolag i Belgien

revisorskapet givit honom. Det förefaller
också, som om det varit i den situationen
som den belgiske revisorn befunnit
sig. Det gäller alltså att ge revisorerna
en starkare ställning inom bolagen,
inte bara de statliga aktiebolagen utan
även de enskilda, eftersom samma aktiebolagslag
gäller för dem. De auktoriserade
revisorerna har vid flera tillfällen
aktualiserat kravet på att få en självständigare
och starkare ställning i sin
verksamhet.

Det är möjligt att den fråga vi nu diskuterar
och som egentligen bar en annan
upprinnelse och inte har någonting
med den svenska aktiebolagslagen att
göra kan tjäna som stimulans för en
översyn av den svenska aktiebolagslagen
vad beträffar revisorernas ställning.

Finansministern har framhållit — det
brukar inte ofta framhållas — att ett
alltför klumpigt revisionsförfarande och
en ständig övervakning av ett företags
verksamhet inte alltid är till fördel för
företagets möjligheter att hävda sig på
marknaden.

Herr Bohman har tagit upp det krav,
som ofta framföres av dem som inte är
intresserade av att de statliga företagen
skall kunna arbeta smidigt och affärsmässigt,
nämligen att föra in så mycket
byråkrati som möjligt i de statliga
företagen. Han föreslår, att de statliga
företagens verksamhet skulle granskas
av riksdagens revisorer.

Riksdagens revisorers huvudsakliga
uppgift är att se över den statliga förvaltningen
och följa de frågor som därmed
sammanhänger. De har varken tid
eller möjligheter i övrigt att vidga sin
verksamhet till andra områden. Vill
man vidga riksdagens revisorers arbetsområde,
finns det uppgifter som ligger
mera nära till hands. Det finns statliga
åtaganden inom ett riksdagens verk på
ett par miljarder kronor. Borde inte
riksdagens revisorer även kontrollera
Internationella banken och Internationella
valutafonden och undersöka om

det är risk att svenska statsmedel kan
försvinna den vägen? Om Valutafonden
gör olämpliga åtaganden, kan miljontals
kronor försvinna. Skulle inte riksdagens
revisorer resa runt i världen och undersöka,
om Valutafonden träffar fördelaktiga
eller ofördelaktiga avtal i de underutvecklade
länderna, avtal som kan
medföra att där investerade svenska
pengar försvinner? Här är det fråga om
ett riksdagens eget verk som åtagit sig
förpliktelser på miljarder kronor ute i
världen. Det finns där intressanta resemål,
lika intressanta som Belgien.

Jag tror att det är fördelaktigt att
riksdagens revisorer håller sig till de
områden där de hör hemma och att man
inte för in dem även på aktiebolagens
område. Hur skulle de svenska riksdagsrevisorerna
ha betett sig i det nu
aktuella fallet? Skulle de ha tagit ansvaret
för förskingringen i Belgien, om de
haft större insyn i LKAB? Skulle riksdagens
revisorer ha ställts under åtal
för att de inte fullföljt sina förpliktelser
i samband med en förskingring i ett utländskt
dotterföretag till ett svenskt aktiebolag?
Vill de svenska riksdagsrevisorerna
ta på sig de moraliska förpliktelser
och det juridiska ansvar som följer
med en revision som de inte kan
fullfölja? Är riksdagsrevisorerna mogna
att resa runt och uppdaga sådana stölder
ur kassorna som inträffat i t. ex.
detta belgiska bolag? Jag tror inte de är
det, och jag tror inte de vill vara med
om att ta ett sådant ansvar.

Om vi önskar stärka inflytandet och
insynen från riksdagens sida i de statliga
aktiebolagen, finns det möjligheter
att göra det i affärsmässiga och smidiga
former och inte göra det i avsikt att
sätta krokben för denna verksamhet, såsom
herr Bohman är ute för att göra. Vi
kan knyta an till den strävan som finns
bland de auktoriserade revisorerna att
få en starkare ställning. Ingenting hindrar
att vi när det gäller de statliga aktiebolagen
bildar ett revisionsaktiebo -

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Nr 20

Svar på interpellationer och fråga ang. den inträffade förskingringen inom LKAB:s

och Grängesbergsbolagets försäljningsbolag i Belgien

lag, som anställer auktoriserade revisorer,
siffergranskare, tekniska revisorer,
om vi vill lia sådana, o. s. v., vilka kan
utföra de uppgifter inom statsägda aktiebolag,
som aktiebolagslagen ger dem,
och kan fullfölja uppgifterna från en
starkare position än revisorerna i de
privata bolagen nu har möjlighet att
göra i och med att de statliga revisorerna
skulle vara betalda av revisionsaktiebolaget
och inte av dem de reviderar.
Man skulle kunna tänka sig att
varje statligt bolag vore skyldigt att ta
åtminstone någon av sina revisorer från
det av staten ägda revisionsaktiebolaget.

I styrelsen för detta revisionsaktiebolag
skulle man då kunna tänka sig företrädare
för såväl Kungl. Maj :t som riksdagen.

Det är direkt olämpligt att, som nu
kan vara fallet, en person, som har privata
intressen låt oss säga inom cellulosaindustrien,
skall resa runt och revidera
ett konkurrerande statligt företag.
Sådana förhållanden är absurda —
sådana positioner skall vi inte föra in
riksdagsmännen i, och vi skall inte sätta
krokben för de statliga företagen på det
sätt som en dylik verksamhet skulle
innebära.

Vill vi emellertid från riksdagens sida
ha ökad insyn och kontroll över revisionen
kan vi, som sagt, sätta företrädare
för riksdagen och Kungl. Maj :t i styrelsen
för ett av staten ägt revisionsaktiebolag
och sedan på vanlig affärsmässig
grund, med aktiebolagslagens stöd, låta
revisionen ske från detta revisionsaktiebolag.
Det innebär inte att man skall
springa till pressen med varenda förskingring.
Så gör man inte inom det enskilda
näringslivet. Det finns gott om
exempel på förskingringar som hållits
hemliga — också det är en fullt normal
företeelse.

Herr förste vice talmannen övertog
förhandlingarnas ledning.

Herr HANSSON i Önnarp (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Finansministerns senaste
rätt långa inlägg övertygade mig
inte alls om att det var tillfredsställande
att få en information på det sätt som
här skett, d. v. s. att svenska folkets valda
ombud, riksdagsmännen, skall i en
tidning få läsa om denna förskingring
och att finansdepartementet under så
lång tid inte kunnat finna någon kanal
att redovisa saken. Jag hoppas verkligen
— det vill jag ha sagt i denna debatt
— att finansministern inte anser
detta tillfredsställande som princip,
även om det i detta fall kan finnas vissa
argument till försvar.

Vidare utgår finansministern, om jag
tolkade honom rätt, från att alla andra
länders tidningar skulle ha varit lika
dåligt underrättade som tidningarna här
i Sverige. Jag föreställer mig att så inte
varit fallet och att det är en ren tillfällighet
att den svenska nyhetsförmedlingen
i den aktuella frågan varit så dåligt
informerad. Med detta vill jag också
ha sagt, att hänsynen till den negativa
betydelsen som en redovisning befaras
innebära för försäljningsverksamlieten
betydligt överdrivits.

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Jag kan helt instämma
i det anförande som herr Hansson i
Önnarp nyss höll och framhålla, vilket
också herr Helén gjorde i ett mycket
kraftfullt inlägg, de anspråk som den
svenska riksdagen har på statsråden,
när det gäller redovisning av sådana här
ting.

Här har talats — herr Hagnell gjorde
det mycket mångordigt — om riksdagens
revisorer och deras ingripanden.
Jag vill emellertid fästa kammarens
uppmärksamhet på att riksdagen nu har
ett speciellt organ, som är i tillfälle att
ytterligare granska dessa frågor genom
alt infordra handlingar, och det är kon -

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Svar på interpellationer och fråga ang. den inträffade förskingringen inom LKAB:s

och Grängesbergsbolagets försäljningsbolag i Belgien

stitutionsutskottet. Vi kanske kan påräkna,
om granskningen i konstitutionsutskottet
ger anledning till det, en debatt
i frågan nästa år. Jag hoppas att
herr Sträng, om han då fortfarande är
finansminister, vilket väl inte är alldeles
säkert, kommer att deltaga i den debatten
och inte sitter och avlyssnar vad
som sägs genom några apparater inne i
ett annat rum här i huset. Jag tror att
också denna fråga är väl förtjänt av ett
meningsskifte mellan herr Sträng och
företrädare för riksdagen.

Det är emellertid en sak som inte blivit
berörd i denna debatt. Den ansluter
sig till herr Hanssons i Önnarp andra
fråga, där han undrar vilka åtgärder
regeringen vidtagit i anledning av
nämnda förskingring. Det gäller alltså
här framtiden. Finansministern säger
alldeles riktigt i svaret: »Det är emellertid
givet, att jag betraktar förskingringar
som en särskilt motbjudande form av
förluster, som måste systematiskt förebyggas.
»

På den punkten tycker jag vi skall
kasta en blick mot framtiden och inte
bara se på det förflutna. Hur skall man
kunna förebygga förskingringar? Jag
kan inte se någon annan möjlighet än
att man inför en betryggande revisionskontroll
av företagen. Detta är alldeles
särskilt viktigt när det gäller de statliga
företagen. Jag har tidigare, under
förra årets dechargedebatt i anledning
av ett reservationsvis framfört ärende,
påpekat det egendomliga i att finansministern
fann sig föranlåten att entlediga
en alltför nitisk revisor, som alltjämt,
såvitt jag har mig bekant, inte
uppehåller denna revisorsbefattning.
Fortfarande låter finansministern en
suppleant verkställa revisionen av vissa
halvstatliga eller statliga företag.

Jag skulle vilja rikta en fråga till finansministern:
Hur vill finansministern
egentligen att en revisor i ett statligt
företag skall vara beskaffad? Vi är säkerligen,
finansministern och jag, över -

ens om att slappa och odugliga revisorer,
som under åratal överser med
förskingringar och dylikt, icke är önskvärda.
Men finansministern har tydligen
också den uppfattningen att övernitiska
revisorer, som kanske trampar landshövdingar
och andra socialdemokratiska
pampar på tårna i olika sammanhang,
inte heller är önskvärda. Jag upprepar:
Hur vill finansministern att en
revisor skall vara beskaffad?

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! I denna fråga ingår två
huvudproblem: dels publicitetsproblemet
och dels frågan om ansvarsskyldigheten,
inte minst den ekonomiska. Jag
vill konstatera, att de övriga partiernas
talesmän föredrar att begränsa sig till
den förstnämnda frågan, och detta får
väl tolkas så att man är enig om — inklusive
avståndstagandet från mig personligen
— att staten, skattebetalarna,
skall svida för förskingringen. Eller
hur, herr Hansson i önnarp?

Finansministern har föredragit att
ägna sitt anförande åt den förstnämnda
sidan av saken. Helt kunde han väl inte
tiga i fråga om den andra, men det
var ju uppenbart vilket som var det käraste
ämnet för honom. Finansministerns
motivering för hemlighållandet
går i huvudsak ut på ett instämmande
i den allmänna argumentationen från
företrädarna för de kapitalistiska företagen
för att de utan insyn från allmänhetens
sida skall kunna driva sin verksamhet.
Såvitt jag förstår har det på
socialdemokratiskt håll varit en mycket
stark opinion mot just dessa rättigheter.
Man kan bara tolka finansministerns
uttalande i denna fråga så, att han
vänder sig mot denna opinion, att han
helt solidariserar sig med smussel och
hemlighållande av viktiga uppgifter,
ehuru han måste vara medveten om att
detta inte minst berör den verksamhet
han själv är satt att bevaka. Jag tror

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Nr 20

Svar på interpellationer och fråga ang. den inträffade förskingringen inom LKAB:s

och Grängesbergsbolagets försäljningsbolag i Belgien

inte, herr finansminister, att det vållats
någon skada för malmförsäljningen,
om denna fråga offentliggjorts på ett
anständigt sätt i stället för att saken
kommit ut genom indiskretioner och
genom tidningarna.

Jag tror inte att de belgiska malmköparna
skulle ha ansett sig ha skäl att
vägra att köpa norrbottensmalm eller
svensk järnmalm från det nya försäljningsbolaget
bara därför att man hade
avslöjat en förskingring i det gamla försäljningsbolaget.
Det är väl ändå att
måla hin på väggen att förutsätta, att detta
kunde vara den verkliga faran. Däremot
håller jag med om — det underströk
jag i mitt förra anförande — att
för aktieägarna i TGO hade avslöjandet
nog kunnat medföra vissa bekymmer.
Men inte för malmförsäljningen, inte för
staten, inte för det nya malmförsäljningsbolaget,
det är jag ganska säker på.

Ännu ett par ord om publieitetsfrågan.
Jag tolkar finansministerns förklaring,
att han höll saken för sig själv,
som ett svar på min fråga, huruvida
han informerat övriga regeringsledamöter
och tillsammans med dem handlagt
ärendet. Ilan har alltså inte gjort detta.
Finansministern tar själv det hela och
fulla ansvaret, inte sant? Här har han
alltså handlagt ett ärende som — man
må i övrigt tycka vad man vill om saken
— tvingar de svenska skattebetalarna
att betala en väldig massa miljoner
på grund av en förskingring i ett
bolag, där staten och LKAB, enligt finansministerns
egen förklaring, inte
haft någon juridisk möjlighet att genomföra
en effektiv kontroll.

Hur kan man då som finansministern
säga, att detta är en rimlig fördelning,
att först skall staten genom LKAB
betala 7,2 miljoner kronor och sedan
skall staten, på grund av att TGO inte
betalar någonting — det liar ju gjorts
eu överföring till rederibolaget, som
TGO äger och som naturligtvis har mycket
stor praktisk betydelse för veder -

börande — dessutom betala sin andel
i rederibolaget, och den är väl nio tiondelar
av inkomsten i företaget? Bortåt 11
miljoner kronor kostar alltså den där
transaktionen skattebetalarna.

Är det resonligt det? Jag tycker det
är oresonligt, jag. Om statsmakterna
fullföljt denna sak, betvivlar jag att
man ens juridiskt skulle haft möjlighet
att ålägga LKAB betalningsskyldighet.
Men moraliskt måste saken vara fullständigt
klar. Moraliskt måste det vara
en orimlighet att det statliga företaget,
som inte haft någon som helst möjlighet
att kontrollera försäljningsbolaget,
skall svida för de förluster som försäljningsbolaget
gjort i samband med
förskingringen.

Finansministern har mycket lätt glidit
över det ekonomiska handlingssättet,
om jag bortser från själva fördelningen
av den ekonomiska ansvarsbördan.
Det förhållandet att regeringen
den 12 januari meddelar riksdagen, att
det kostar sammanlagt 919,5 miljoner
kronor att bli ensam ägare av LKAB
för att sedan efter någon vecka tala om
att beloppet är reducerat till 900 miljoner
kronor, alltså med nära 19,5 miljoner
kronor, har inte förklarats med ett
ord. Det måste väl i alla fall vara en
viktig fråga för riksdagen och även för
regeringen. Även om den liar hand om
mycket pengar, betraktar den väl inte
19,5 miljoner kronor som snuspengar
eller felräkningspengar, som man utan
vidare kan säga är en rent administrativ
sak.

Finansministern har hållit denna sak
för sig själv och inte bara underlåtit
att informera riksdagen utan även sina
regeringskolleger om dessa 19,5 miljoner
kronor. Inte heller får riksdagen
reda på transaktionen med de 700 000
kronorna, som skedde vid omräkningen
efter förskingringen. Själva sakfrågan
beträffande dessa 700 000 får vi reda
på, men någon förklaring till hur
detta har skett, d. v. s. någon verklig

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Svar på interpellationer och fråga ang. den inträffade förskingringen inom LKAB:s

och Grängesbergsbolagets försäljningsbolag i Belgien

information om hur det har gått till
uraktlåter man att ge. Är inte detta
märkligt, herr finansminister?

Jag konstaterar att de övriga partierna
tycks vara överens med finansministern,
att skattebetalarna skall svida
för denna förskingring. Jag beklagar
detta. Jag kan förstå, om herr finansministerns
egna partikamrater känner
sig moraliskt förpliktade att stödja sin
finansminister. Men trots detta kan jag
icke begripa att skattebetalarna skall
åläggas denna betalningsplikt under här
rådande förhållanden.

Vad som inträffat i denna sak för i
minnet en berömd replik i Hamlet: »Det
är något ruttet i staten Danmark.» Frågan
är om inte handläggningen av detta
ärende kommer att tvinga många människor
att upprepa Hamletrepliken men
med utbyte av »Danmark» mot »Sverige».

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Herr Hagnell gör en
jämförelse mellan den statliga och privata
kontrollen. En riksdagsman bör
emellertid erinra sig att denna kammare
har som sin skyldighet att vara väktare
av den konstitutionella kontrollen
av regeringen. Man kan diskutera vad
som är kvar av 1809 års regeringsform,
vars 150-årsminne vi snart går att fira.
Men en sak är klar, om man t. ex. läser
58 § regeringsformen, nämligen att redovisning
skall ske inför riksdagen av
alla de åtaganden staten gör. Det kommer
man aldrig ifrån, herr Hagnell, vilken
uppfattning man än har om den
förmenta bristande privata redovisningen.
Herr Hagnell gör sig alltså skyldig
till ett fullständigt felaktigt konstitutionellt
resonemang i den grundläggande
frågan om riksdagens kontrollrätt,
som är reglerad i grundlagen. Visserligen
har man på socialdemokratiskt håll
i decennier spritt den villfarelsen, att
man därvidlag rör sig med mossbelupna

paragrafer, vars bestämmelser man inte
behöver iaktta. Den saken vore mycket
enkel att visa genom citat ur de konstitutionella
debatter vi haft under senare
åren. Vart den konstitutionella
vanhävden leder visas av att man här
i kammaren drar fullkomligt orimliga
paralleller mellan privata företag och
statliga.

Herr Hagnell talar om att de privata
revisorerna är betalda av sina uppdragsgivare.
Men de statliga revisorerna
är ju också betalda av sina uppdragsgivare.
Det har ju gått så långt att en
statlig revisor blivit avkopplad för överdrivet
nit, såsom herr von Friesen påpekade
— märk väl, att utredningen är
hemligstämplad beträffande frågan om
han förbrutit sig eller inte.

Man anklagar många gånger pressen
för att den inte har kommit med alla
fakta. Det skulle verkligen ha sett illa ut
här i landet, om vi inte hade haft pressen.
Jag skulle kunna citera ett uttalande
av utrikesminister Undén i första
kammaren under andra världskriget
och även av en socialdemokratisk rättsvetenskapsman
där han hävdade, att
om vi inte haft den fria pressen här i
landet, skulle det inte varit mycket bevänt
med den svenska riksdagens kontroll.
Man kan skratta åt det och tro
att det är en överdrift som här sagts,
men den som sett den häpnadsväckande
nonchalans, varmed den svenska riksdagen
förbrutit sig mot grundläggande
paragrafer i regeringsformen och hört
herr Hagnells försök att komma ifrån
detta imperativ, som ändå finns i den
högsta rättsnormen, som bör vara
grundläggande, förstår, att man har
långt kvar till det rättsmedvetande
som konstituerar både rättsstaten och
folkstyrelsen.

Herr Hagnell vet säkerligen, att det
för några månader sedan kommit en
avhandling, som belyser möjligheterna
till kontroll av statliga företag. Det
har inte minst från socialdemokraterna

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Nr 20

Svar på interpellationer och fråga ang. den inträffade förskingringen inom LKAB:s

och Grängesbergsbolagets försäljningsbolag i Belgien

många gånger tidigare hävdats att man
måste ha en bättre ordning. Många gånger
har socialdemokraterna framhållit,
inte minst Riekard Sandler på den tid
han direkt arbetade med dessa saker,
att riksdagens möjligheter till kontroll
är alltför ringa. Det skulle, herr talman,
se underligt ut, om den författningsutredning,
vars förslag vi snart
har att motse, skulle förbigå detta problem.
Med tanke på det fall herr von
Friesen berörde, har man en känsla
av att en statlig revisor inte har en sådan
trygghet i anställningen, att han
anser sig kunna utan att riskera att förlora
sitt uppdrag rikta en hård kritik.

I år har ju riksdagen begärt en utredning
om statstjänstemännens oavsättlighet.
Men man måste också se till
att de tjänstemän och ämbetsmän, som
utövar denna redovisningskontroll i
statliga företag, inte har känslan av
att de skall placeras om därför att de
kommer med mycket hård och enligt
min mening välbefogad kritik.

Dessutom, herr talman, kvarstår ju
ändå rätten för det grundlagsvårdande
utskottet, som i själva verket här har
den främsta förpliktelsen, att granska
statsrådens åtgärder. Men det har
många gånger konstaterats — även i
den avhandling jag nämnde — att det
är mycket svårt för konstitutionsutskottet,
även om det arbetar aldrig så
många dagar, att fullgöra denna granskning.
Vi vet nämligen så litet om de
direktiv, som från regeringens sida
ofta ges till de statliga verksamhetsgrenarna,
att vi inte kan bedöma hur det
egentligen ligger till. Kommer härtill
att utredningarna är hemligstämplade,
trots att tryckfriheten är grundlagsfäst
inte bara i den siirskilda grundlagen,
tryckfrihetsförordningen, utan även i
regeringsformen, så kan varken riksdagen
eller pressen veta med säkerhet
vilka direktiv som föreligger. Det är
ju egentligen, herr talman, ett häpnadsväckande
förhållande att i en tid, då

staten expanderar och för varje år som
går lägger allt större domäner under
sitt inflytande, minskas i realiteten den
fundamentala kontroll, som riksdagen
har att utöva enligt författningen.

Man talar vackra ord om demokratien,
men när det gäller att praktisera
den i centrala frågor är det inte mycket
bevänt med möjligheterna att hävda
rättsstaten. Vilken uppfattning herr
Hagnell än har — och herr Hagnell
har ju alla möjligheter att motionera
om bolagsordningar som gäller privata
företag — så måste respekten för gällande
författningar och förpliktelserna
enligt regeringsformen upprätthållas.
Det är ju ganska märkligt, att statsrådet
under senare år här stått och talat
om att 1809 års författning är så gammal
att man egentligen inte behöver efterleva
den. Den högsta rättsnormen
skall man alltså inte efterleva, men alla
de rättsnormer, som har sin främsta
rättskraft från den högsta rättsnormen,
skall allmänheten lyda! Ett sådant rättsfilosofiskt
resonemang kan endast tolereras
av ett samhälle, som inte är
medvetet om vilka krav man kan ställa
på rättssäkerhet.

Herr talman! Jag hoppas verkligen
att socialdemokraterna, när författningsutredningen
kommer med sitt förslag,
inskärper betydelsen av dessa
krav. Och märk väl att riksdagen är
suverän i fråga om beskattningsrätten.
Regeringen har därvidlag att redovisa
för riksdagen, så att denna vet vilka
förpliktelser statens åtaganden medför.
Här är grundlagens bud uppenbara, och
ingen minister och ingen regering kan
komma ifrån det parlamentariska ansvaret.
Man kan inte med några av ilo
jämförelser, som herr Hagnell här gjort,
över huvud taget belysa det förhållandet,
att statsmakterna och framför allt
riksdagen har mycket små möjligheter
till den kontroll, som är absolut nödvändig
för att rättssäkerheten skall
tryggas.

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Svar på interpellationer och fråga ang. den inträffade förskingringen inom LKAB:s

och Grängesbergsbolagets försäljningsbolag i Belgien

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! I de sista inläggen har
jag funnit en viss förskjutning i argumenteringarna.
Herr Bohman tycks acceptera
uraktlåtenheten från min sida
att ge publicitet i denna sak i varje fall
till den 15 juli 1958, och herr Helén
tycks acceptera min uraktlåtenhet att
ge denna publicitet under hela 1958.

Jag vill på den punkten säga, att jag
inte betraktade affären som avslutad
förrän vid årsskiftet 1958/59. I uppgörelsen
ligger ju också en överenskommelse
mellan de båda bolagen om förlustfördelningen,
och därför menar jag
att det finns rimliga skäl för uppfattningen
att jag i varje fall inte kan anklagas
för att jag inte givit någon publicitet
i ärendet under år 1958.

Då kan man fråga sig: Varför kom inte
finansministern med någon redogörelse
under 1959? Herr Helén använde uttrycket:
»Han skjuter TGO-stämman

framför sig.» Jag kan väl på den punkten
förklara mig så, att man fortfarande
från båda företagens styrelser ansåg,
att det icke var lämpligt att ge publicitet
i saken.

Jag kan förklara mig så, att båda
företagens styrelser fortfarande ansåg,
att publicitet icke var lämplig. Man utgick
väl från TGO:s sida från att publicerandet
lämpligast skulle ske när man
redovisade sitt fögderi inför aktieägarna,
och det ligger mycket i det. Det är
väl en allmänt godtagen princip, både
inom företag, inom organisationsliv och
annorstädes, att styrelsen vill framlägga
redovisning inför sina uppdragsgivare,
innan publicering på styrelsens initiativ
verkställes. Här förelåg inte någon
möjlighet till offentliggörande från
de berörda företagens sida förrän tidigast
i maj för det ena och möjligen vid
årsskiftet 1959/60 för det andra företaget.
Märk väl, att avslutningen av denna
affär skedde under LKAB:s nu löpande
år.

Man kan då fråga: »När hade finansministern
tänkt göra denna redovisning?»
Eftersom jag i detta avseende
inte bar givit publicitetssynpunkten
företräde utan låtit den komma i andra
hand, tycker jag att det riktiga är att
min redovisning inför riksdagen sker i
samband med nästa års statsverksproposition.
Då har väl — föreställer jag
mig — denna fråga slutreglerats vid
LKAB:s bolagsstämma för innevarande
år och ärendet redovisats där, och då
bör lämpligen redovisningen komma
till riksdagen i samband med förslag
om inlösningssummans utbetalning till
TGO. Det kan sägas vara ett formellt resonemang
men jag anser ändå att det
håller.

Herr von Friesen och även herr Braconier
bar fört en konstitutionell debatt.
Herr von Friesen bar — om jag
fattat honom rätt — föregripit 1960 års
dechargedebatt. Han annonserar redan
nu, att finansministern här har att vänta
en anmärkning. Jag gjorde omedelbart
den reflexionen: Varför skulle jag
undgå en anmärkning från herr von
Friesens sida år 1960? Herr von Friesen
bar praktiskt taget varje år — jag
tror att första gången var år 1948 eller
1949 — haft vissa synpunkter på min
ringa person i konstitutionsutskottet,
och vi bör väl inte gå ifrån vanorna
på denna punkt. Därför är det alldeles
konsekvent att lierr von Friesen utnyttjar
nästa år för att ta upp bl. a.
denna fråga, om lian finner det vara
angeläget. »Hur skall en revisor se ut?»,
frågar han. Det skall vi tala om nästa
år, när herr von Friesen kommer med
sin konstitutionella anmärkning. Det är
mycket möjligt, att denna anmärkning
— om jag skall dra en slutsats av herr
von Friesens anförande — i mera konkret
form kan röra sig om en speciell
revisor.

Herr Hagberg var betydligt nedtempererad
i sitt senaste anförande. Därför
kanske det kan finnas anledning att

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Nr 20

Svar på interpellationer och fråga ang. den inträffade förskingringen inom LKAB:s

och Grängesbergsbolagets försäljningsbolag i Belgien

t. o. in. gå i svaromål gentemot honom,
aven om han inte kunde sluta utan att
citera Hamlets yttrande om ruttenheten
i Danmark och ifrågasätta, om inte det
kunde tillämpas även på vårt land. Han
tillät sig också fråga: »Bör finansministern
solidarisera sig med smussel
och hemlighållande?» Det är en beskyllning
från herr Hagbergs sida mot
ledningen av TGO och ledningen av
LKAB, där bl. a. ett par värderade ledamöter
av denna kammare sitter som representanter.
Herr Hagberg tycks se
bort från att dessa företag granskas av
auktoriserade revisorer i vanlig ordning
och vad det gäller LKAB av högt
betrodda, juridiskt utbildade män. En
av dem är t. o. in. regeringsråd. Varken
revisorerna i LKAB eller revisorerna
i TGO har haft anledning till anmärkning
i anledning av förskingringsliistorien.
Denna är en olycka och en
olustig företeelse, men sådant kan hända.
Styrelsen för TGO har emellertid
beviljats ansvarsfrihet, och hittills har
revisorerna i LKAB inte haft någon
anmärkning att göra. Jag föreställer
mig, att de inte heller i detta avseende
kommer att ha anledning därtill, när
uppgörelsen med slutsumman av det
hela redovisas i nästa års berättelse.

Trots att vederbörlig revision har
skett och trots att det ena av företagen
har presenterat hela problemet inför
aktieägarna på en årsstämma med full
yttrande- och anklagelsefrihet och där
fått ansvarsfrihet och förtroende, så
drar sig inte herr Hagberg för att stiga
upp här i kammaren och insinuera, att
det försiggår ett smussel och hemlighållande
som finansministern solidariserat
sig med. Sådana argument kan
man jo inte bemöta. Det skulle vara att
slå vatten, inte på en gås utan på tio
kanske, och jag skall inte ge mig in på
någon polemik med herr Hagberg från
dessa utgångspunkter, ty lian har i detta
avseende visat att han är oemottaglig
för vanliga anständiga argument.

Däremot skall jag ingå i ett visst svaromål
i det avseendet, där herr Hagberg
nu senast visade sig något nedtempererad.
Det gäller frågan om de 19
miljoner kronor, som herr Hagberg efterlyste
i sitt första anförande och som
han i sitt senaste anförande kom tillbaka
till.

Det är riktigt att i statsverkspropositionen
anmäldes ett, vad vi brukar kalla,
bebådat belopp för inlösen av aktierna,
vilket låg 19 miljoner kronor högre
än det som sedermera redovisades i
den specialproposition, nr 55, som det
här talas om. Bakom den första redovisningen
ligger således antagandet av ett
bebådat belopp utan någon närmare
argumentering, eftersom det skulle komma
en definitiv proposition i frågan
längre fram på vårriksdagen.

Saken förhåller sig helt enkelt på
följande sätt. TGO var enligt bestämmelserna
i 1927 och 1932 års malmavtal
berättigat att vid inlösen av bolagets
aktier i LKAB utbekomma dels en i enlighet
med vissa närmare regler beräknad
lösensumma, dels ock en gottgörelse
för sin andel av LKAB:s fonderade
medel per den 30 september 1955. Enligt
det år 1956 mellan staten och TGO
träffade avtalet om inlösen av TGO:s
stamaktier skulle från den sålunda bestämda
ersättningen avräknas ett belopp
av 100 miljoner kronor, vilka för
TGO:s räkning skulle kvarstå i LKAB.
Vid de förhandlingar, som ägde rum
mellan delegationen och TGO, uppnåddes
i december 1958 enighet om att
lösensumman för TGO:s aktier skulle
bestämmas till 650 miljoner kronor.
TGO:s andel i fonderna per den 30
september 1955 fastställdes till 269 eller
i runt tal 270 miljoner kronor. Sedan
drog man av de 100 miljoner kronor,
vilka för TGO:s räkning skulle
kvarstå i LKAB, och kom fram till att
ersättningen skulle fastställas till 819
eller i runt tal 820 miljoner kronor. I
enlighet med denna uppgörelse ingav

3 — Andra kammarens protokoll 1959. Nr 20

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Svar på interpellationer och fråga ang. den inträffade förskingringen inom LkAB:s

och Grängesbergsbolagets försäljningsbolag i Belgien

delegationen till Kungl. Maj :t en skrivelse,
som var daterad den 18 december
och som även låg till grund för den
bebådade anslagssumman som redovisades
i statsverkspropositionen.

De närmaste dagarna efter nyår anmälde
delegationen till finansdepartementet
att det fanns anledning att i
samband med avtalet reglera ett annat
förhållande i förbindelsen mellan staten
och TGO. År 1957 hade TGO fått en
utdelning på 19,5 miljoner kronor, motsvarande
TGO:s andel av medel som
fonderats vid 1955 års bolagsstämma.
Nu föreslog man att denna transaktion
skulle klaras av på det sättet, att avtalet
om lösenbeloppets storlek kompletterades
med en bestämmelse om att
de 19 miljonerna skulle gå i avräkning
på vad bolaget eljest ägde att utbekomma
i gottgörelse för inlösta aktier och
del i fonderna. Om detta ansågs lämpligt,
kunde emellertid mellanhavandet
regleras genom ett särskilt avvägningsförfarande
mellan TGO och staten. I
anledning av denna senare, mer detaljbetonade
framställning från förhandlingsdelegationen
upptogs förnyade
överläggningar med TGO, och avtalet
om ersättning för aktierna kompletterades
med en bestämmelse om att de 19
miljonerna skulle avräknas. Efter denna
mer detaljbetonade uppgörelse redovisades
sedan ärendet i en specialproposition
till riksdagen.

Detta var hela historien om denna
post på 19 miljoner kronor, som gjort
herr Hagberg så misstänksam och som
han i ett par omgångar här kommit
tillbaka till. Jag hade ett behov av att
klargöra sammanhanget, eftersom det
här gäller ett av de avsnitt av herr Hagbergs
anförande som kan förtjäna ett
bemötande.

Herr HAGNELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är intressant att
jämföra herr Braconiers tolkning av
grundlagen med Malmgrens kommentar.

Paragraf 58 i regeringsformen lyder:
»Konungen låte årligen för riksdagen
uppvisa statsverkets tillstånd i alla
dess delar, till inkomster och utgifter,
fordringar och skulder.» Det är den
enda meningen av de två i denna paragraf
som behandlar den aktuella frågan.
Malmgrens kommentar är följande:
»Detta sker genom den proposition angående
statsverkets tillstånd och behov
(''.statsverkspropositionen’ —), som
vid riksdagens öppnande överlämnas
till kamrarnas talmän.» Jag förstår, att
herr Braconier har en annan och betydligt
vidlyftigare tolkning av regeringsformens
§ 58 som grund för sitt inlägg.

Herr Braconier yttrade, att riksdagen
har förbrutit sig mot åtskilliga paragrafer
i grundlagen. Det vore intressant
att få höra honom litet närmare utveckla
hur han kommit till en uppfattning,
som skiljer sig från en del andra
statsrättsauktorit eters.

Jag försökte hävda, att revisorerna
bör få en starkare ställning inom bolagen.
De har begärt det också när det
gäller de enskilda aktiebolagen. Jag
ville här nämna en möjlighet till en
konstruktion, som skulle ge revisorerna
en starkare ställning och riksdagen en
affärsmässig insyn i de statliga aktiebolagen.
Varför herr Braconier i detta
sammanhang skall dra in herr Baarsen
kan jag inte förstå. Vad jag exemplifierade
från det belgiska företaget var något
som inträffat också i andra svenska
företag, nämligen att revisorerna inte
vågar gå fram med sina anmärkningar
t. ex. om en förskingring, därför att de
vet att de då blir avskedade. Herr
Baarsen har icke stått i den situationen.

Herr Braconier anser förhållandena
vara parallella; tyvärr kan jag inte dela
hans uppfattning.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hagnell har tydligen
inte begripit ett dugg av mitt anförande.
Han ger en tolkning av § 58,

Tisdagen den 2G maj 1959 fm.

Nr 20

Svar på interpellationer och fråga ang. den inträffade förskingringen inom LKAB:s

och Grängesbergsbolagets försäljningsbolag i Belgien

när jag siiger, att andemeningen i denna
uppenbarligen är att statens förpliktelser
skall redovisas. Kravet på att vi
skall få en fullständig redovisning för
riksdagen inskärpes alltså, och kontrollen
därvidlag utövas av konstitutionsutskottet.

I sitt första anförande gjorde herr
Hagnell en parallell mellan de privata
bolagen och de statliga. Såsom jag tidigare
framhållit bör vi bedöma den fråga
det här gäller helt med utgångspunkt
från hur grundlagen skall tolkas och
vilken kontroll riksdagen skall utöva.
Herr Hagnell vill genom att åberopa
tolkningen av § 58 nästan göra gällande,
att riksdagen inte skulle äga utöva
någon sådan kontroll. Anser verkligen
herr Hagnell att det skall vara en vägledande
princip för riksdagen, att vi
inte skall kräva en fullständig redovisning?
Eller vill herr Hagnell, genom
att nu dra in sin tolkning av § 58 i resonemanget,
betona att det som regel skall
ske en sådan redovisning i statsverkspropositionen?
Om herr Hagnell anser
detta, måste han ju verkligen fördöma
finansministerns handlingssätt vid årets
riksdag, ty i den föreliggande statsverkspropositionen
har vi ju inte fått någon
fullständig redovisning. Därför måste
herr Hagnell väl sälla sig till de reservanter
i konstitutionsutskottet som ansett
att det ligger någonting grundlagsvidrigt
i detta förhållande. Vad jag framhöll
till herr Hagnell var just att riksdagen
har att utöva den kontroll som
regeringsformen ålägger oss.

Finansministern tycktes anse att jag
hade givit honom ett godkännande i fråga
om hans inställning till offentliggörandet.
Nej, det har jag inte gjort, herr
finansminister. Såsom herr Sträng själv
påpekade, är detta en sak som inträffade
vid årsskiftet 1958/59, och då får väl
konstitutionsutskottet ta upp den vid
nästa års granskning, i den män det
framgår någonting av protokollen. Såsom
jag underströk i mitt förra inlägg

— det har också påpekats i en avhandling
— är det mycket svårt för konstitutionsutskottet
att få fram vissa direktiv,
eftersom de inte står angivna i
några protokoll.

Jag har alltså inte velat göra något
uttalande om publicitetsfrågan, förrän
vi i konstitutionsutskottet har fått fram
de handlingar som ger oss möjlighet att
bedöma denna fråga.

Jag har inte någon anledning att försvara
herr von Friesen, men när finansministern
här talade så raljerande om
sin ringa person som om de anmärkningar,
vilka bland annat herr von Friesen
varit med om att framställa, bara
hade syftat till att personligen komma
åt herr Sträng, så måste jag säga att på
det sättet har jag inte alls uppfattat dem.
Jag tycker att finansministern har ett
rättframt sätt att diskutera, och jag har
många gånger i konstitutionsutskottet
sagt att det inte gäller en personlig anmärkning
utan är fråga om att utöva
den konstitutionella kontrollen. Jag hoppas
att författningsutredningen skall
komma till sådana resultat att man i
fortsättningen skall slippa tillgripa 107 §
i dylika fall och bara behöva kritisera
åtgärden. Jag tycker inte att finansministern
personligen skall kritisera herr
von Friesen därför att denne har fullgjort
sin konstitutionella plikt i konstitutionsutskottet.

Herr von FRIESEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern talade,
som herr Braconier påpekade, om »sin
ringa person». Detta är ett uttryck som
måste betraktas som eu något falsk undervärdering
och som inte stämmer med
finansministerns tidigare attityd i kammaren.
.lag erinrar om den debatt, vilken
finansministern möjligen syftade på,
för åtskilliga år sedan då vi, om jag
minns riitt, också diskuterade eu affär
på Belgien med svartplåt. Då fann jag
mig föranlåten framhålla för finansminister
Sträng att han inte borde jäm -

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Svar på interpellationer och fråga ang. den inträffade förskingringen inom LKAB:s

och Grängesbergsbolagets försäljningsbolag i Belgien

ställa sig med Hans Majestät Konungen.
I de svenska skämttidningarna återgav
man sedermera herr Sträng utrustad
med en krona på huvudet. Jag är övertygad
om, herr talman, att de historieskrivare
som i framtiden kommer att
behandla herr Strängs långa och mycket
hedrande bana i svensk politik, inte
kommer att understryka blygsamheten
som ett av de mest karakteristiska dragen
hos honom.

Finansministern tycks göra gällande
att jag såsom ledamot av konstitutionsutskottet
har på något alldeles speciellt
sätt förföljt honom. Vi hade för fyra
veckor sedan en debatt här i kammaren,
där jag på rent rättsliga grunder ansåg
mig i någon män böra urskulda finansministern
för hans förfaringssätt. Detta
renderade mig från högerledaren epitet
herr Strängs vapendragare, ett epitet
som herr Hjalmarson, som den gentleman
han är, sedermera tog tillbaka under
debatten. Att jag då skulle ha någon
särskild lust att förfölja finansministern
kan väl ändå inte anses riktigt.

Vidare säger finansministern att jag
har anteciperat nästa års konstitutionsutskotts
ställningstagande. Det har jag
visst inte gjort. Jag har bara fäst kammarens
uppmärksamhet på att det är
konstitutionsutskottet som skall granska
alla protokoll från statsrådet och
de regeringshandlingar som företas av
enskilda statsråd. Vilka slutsatser vi
sedan kommer till kan jag inte uttala
mig om i det här fallet. Mitt anförande,
där det väsentliga inte alls berördes av
finansministern, får betraktas som en
mycket vänlig förmaning, men kanske
också som något litet av en varning att
i det här speciella fallet beträffande revisorn
inte företa några åtgärder som
skulle kunna ge det kommande konstitutionsutskottet
någon anledning till
anmärkning mot herr Sträng.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! I den avgörande sak -

fråga som den här interpellationsdebatten
handlar om, nämligen finansministerns
redovisningsskyldighet gentemot
riksdagen, har vi nu äntligen fått
ett besked. Finansminister Sträng säger
att han hade varit beredd att i kommande
statsverksproposition lämna en
redogörelse för vad som förevarit. Låt
mig då notera att finansministern därmed
delar ansvaret för den ogynnsamma
publicitetssituation som nu uppkommit.
Man har hela tiden löpt risken av att
få det slag av publicitet som uppkommer
på grund av att tidningsmännen
spårar upp en för dem och allmänheten
väsentlig nyhet och som är ogynnsammare
än det slag av publicitet som man
själv inleder. När finansministern alltså
valt det förfarandet måste detta innebära
att han har satsat på ett sådant
risktagande. Skälet till att han
icke den 30 januari meddelade riksdagen
vad som förevarit är enligt finansministern
att saken då ännu inte hade
förevarit på LKAB:s bolagsstämma. Skälet
till detta var i sin tur att händelsen
av LKAB:s ledning icke ansågs utagerad
förrän efter redovisningsårets utgång
den 30 september. Finansministern vet
mycket väl att det inte finns något som
hindrar att i en årsredovisning inta
uppgifter om viktiga händelser som inträffar
mellan redovisningsårets utgång
och dagen för bolagsstämman. Sådana
meddelanden finns t. ex. i TGO:s senaste
årsredovisning. Bolagsstämman
ägde enligt uppgift rum i mitten av januari,
alltså före avgivandet av den proposition,
där jag hela tiden efterlyst det
rätta datum.

Finansministern har här genom att
nedvärdera de risker som en ogynnsam
publicitet medför och genom att sätta
den rättssäkerhetssynpunkt, som ligger
till grund för publicitetskravet, i efterhand
gjort sig skyldig till att saken
fått ett ogynnsammare förlopp än den
hade behövt få, ur synpunkten av såväl
regeringens ansvar inför riksdagen som
framgången för svensk malmexport.

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Nr 20

Svar på interpellationer och fråga ang. den inträffade förskingringen inom LKAB:s

och Grängesbergsbolagets försäljningsbolag i Belgien

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag är naturligtvis mycket
tilltalad av herr Braconiers och herr
von Friesens senaste deklarationer att
det är fjärran från dem att atttackera
mig personligen. Om de attackerar mig,
säger de, är det på grund av min handläggning
av mitt ämbete. Då får jag väl
säga det, att jag inte har blivit ett dugg
bättre än jag var 1949 i det avseendet.
Därför får jag väl ta riskerna för att få
sådana anmärkningar även i fortsättningen.
Jag fattade faktiskt herr von
Friesens annons i sitt första inlägg som
en klar bekännelse åt det hållet. I övrigt
är jag den förste att understryka att
herr von Friesen ur finansministerns
synpunkt var en alldeles utomordentlig
försvarare av konstitutionsutskottets
majoritets ståndpunkt innevarande år,
och om jag inte har tackat herr von
Friesen personligen för detta — det är
jag litet osäker på — är jag beredd att
göra det nu offentligen inför hela kammaren.

Men är det kanske inte att föregripa
statsrådets självständiga ställningstagande
om herr von Friesen underförstått
varnar finansministern för att om
finansministern gör det och det så riskerar
han en anmärkning vid nästa års
konstitutionsutskotts granskning av
fögderiet? Kanske finansministern anständigtvis
borde få ta ställning utan att
det annonseras varningar för vad som
skall hända om han gör så eller så. Är
det inte bättre att om han gör något galet
så får han ta risken att få anmärkningar.
Det är nog en bättre ordning i
det långa loppet.

Den här debatten har tyvärr blivit
lång. Jag skall därför allra sist bara
säga till herr Helén att jag naturligtvis
inte har någon som helst möjlighet eller
anledning att föreskriva dagordningar
för LKAB:s styrelsesammanträden och
stämmor. Formellt var det ingenting
som hindrade att bolaget tog upp denna

fråga på sin januaristämma. Det gjorde
bolaget emellertid inte. Man har formell
möjlighet att sätta tidpunkten till
nästa stämma. Jag förutsätter att man
då tar upp saken. Jag utgår ifrån att
den som då konuner att vara finansminister
— det har ju ställts i tvivelsmål
i ett tidigare inlägg att det skulle vara
densamma. (Herr Helén: Nej, det sade
jag visst inte.) Det var inte herr Helén
som gjorde det, jag tror det var herr
von Friesen. Jag utgår ifrån att finansministern
då redovisar förhållandena
för riksdagen.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara rätta ett
uttalande av finansministern. Jag har
inte sagt att offentliggörandet borde ha
skett i juli 1958. Jag har sagt att det
borde ha skett, så snart finansministern
fick vetskap om det inträffade, och jag
har tillagt att om det inte offentliggjorts
förr så skulle det i varje fall ha skett i
juli 1958, då utredningen och domstolsförfarandet
var avslutade.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Detta är inte en temperaturfråga
egentligen. Om jag i mitt
anförande nöjde mig med att göra några
korta kommentarer i anledning av det
som blivit klarlagt av finansministern
i hans repliker, så betyder det icke att
det föreligger en saklig skillnad mellan
de åsikter jag anförde i mitt första anförande
och dem jag uttryckte i mitt
andra anförande. Jag har kvar den uppfattning
jag först gav uttryck åt att det
har inte minst här under diskussionen
blottats allvarliga saker. Herr Strängs
medgivanden är av den arten att saken
bör bli föremål för en parlamentarisk
utredning. Jag anser fortfarande, och
herr Sträng har inte på något sätt kunnat
övertyga mig om motsatsen, att det
är orimligt att skattebetalarna skall svida
för denna förskingringsliistoria. Det
är orimligt därför att statens bolag inte

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Svar på interpellationer och fråga ang. den inträffade förskingringen inom LKAB:s

och Grängesbergsbolagets försäljningsbolag i Belgien

haft ett reellt inflytande över det bolag
där förskingringen ägde rum.

När man kommit därhän att finansministern
har medgivit på de punkter
där ännu någon tvekan kunde föreligga
att antagandena i sina huvudpunkter
var motiverade, ja, då behöver man inte
göra mera än konstatera faktum. Det
finns inte något behov av att slå den
som redan ligger på marken.

I sitt senaste anförande tog finansministern
upp transaktionen med de 19,5
miljonerna. Han föredrog ett papper
som enligt hans mening visade att han
inte haft för avsikt att vilseleda riksdagen.

Jag har framför mig proposition 55
och där står: »Sedermera har vid förnyade
överläggningar mellan de sakkunniga
och representanter för TGO bestämts,
att ersättningen för fondandelar
skall minskas med ett belopp om
19 470 000 kronor och sålunda utgöra
250 116 000 kronor. Den sammanlagda
ersättningen uppgår därefter till
900 116 000 kronor.» Vem kan ur detta
utläsa en redogörelse för vad som ligger
bakom? Kan någon härur utläsa att
Grängesbergsbolaget redan hade erhållit
19 miljoner, som regeringen den 12
januari begärde att få överlämna till bolaget?
Det är alldeles omöjligt. Även om
man vore tankeläsare och skulle ha förmågan
att tränga igenom det skrivna
ordets dunkel här, skulle det nog vara
mycket svårt att räkna ut att det var
detta som var avsikten med det medvetet
oklara och fördöljande skrivsättet.

I övrigt tycker jag saken är klar.
Ingen lär kunna bli övertygad av herr
finansministern om att en förskingring,
som började 1950, som avslöjades i januari
1958 och som pålägger det svenska
folket stora ekonomiska bördor, bör
hållas hemlig till dess det behagar styrelsen
i Trafikaktiebolaget Grängesberg
—Oxelösund att offentliggöra densamma.
Det är nog ingen överdrift att påstå,
att om icke saken hade läckt ut ge -

nom denna indiskretion och om inte
pressen hade slagit alarm, så skulle
TGO:s aktieägare ännu inte fått reda på
saken och inte heller vi. Naturligtvis
bör man inte förneka herr Strängs goda
vilja när han säger, att vi skall få besked
i statsverkspropositionen 1960, men om
han hade låtit sitt handlande vägledas
av den syn han här har framfört, att det
beror av bolagsstyrelserna när saken
skall offentliggöras, hade den naturligtvis
inte blivit offentliggjord heller år
1960.

Det hör till det mest bedrövliga i hela
denna sak att avgöranden som gäller så
mycket pengar ytterst har träffats av
finansministern utan att ens den övriga
regeringen inkopplats och att man därvid
har vidtagit en rad åtgärder för att
försvåra eller omöjliggöra för riksdagen
— det hade naturligtvis varit omöjliggjort,
om inte avslöjandet kommit på
andra vägar — att verkligen sätta sig
in i vad det här handlar om.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Vad beträffar de 19 miljonerna har
jag läst upp en förklaring, som jag menar
är helt acceptabel. Det anmäldes ett
preliminärt belopp och talades om att
det skulle komma en slutredovisning;
den preliminära redovisningen och slutredovisningen
skiljer sig på 19 miljoner
staten till godo. Ingen kan anmärka på
vare sig det ena eller det andra, och det
går inte att göra gällande att det i detta
sammanhang skulle finnas något smussel
eller någon oklarhet.

Herr Hagberg har en konstitutionell
benägenhet att icke referera saker och
ting som de skall refereras. Nu sade han
i sitt senaste anförande, att finansministern
böjer sig för TGO och att det är
först när det behagar TGO att offentliggöra
saken som den skulle bli publik.

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fnt
Svar på interpellation ang. rekryteringen till försvarets arvodistbefattningar

Man har anledning att räkna med att
den i så fall aldrig skulle bli offentliggjord,
sade herr Hagberg. Emot detta
står TGO:s eget besked, att det var bolagets
avsikt att redovisa saken inför sin
bolagsstämma, och jag anser att vi anständigtvis
måste tro hederliga människor
på deras besked. Om bolaget säger
ifrån, att det var dess mening att meddela
detta på bolagsstämman, har jag
den uppfattningen, att bolaget också
skulle ha gjort det.

Sedan får vi inte glömma, att TGO
och LKAB var helt eniga i frågan om
publicitet och offentliggörande. Jag utgår
från att LKAB lämnar sin redovisning
när det skall ske, och jag har för
min del sagt, att när den saken är avklarad
är det lämpligt att också finansministern
omnämner saken. Sedan får
vi väl överlåta åt några andra att avgöra,
vem som efter den här debatten ligger
på marken, herr Hagberg eller jag.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. rekryteringen

till försvarets arvodistbefattningar

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade
:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Nelander frågat mig om
jag med anledning av den i maj 1958
inom försvarets civilförvaltning slutförda
utredningen angående lönebestämmelserna
för pensionerad personal
inom försvaret vill redogöra för de åtgärder
som man från regeringens sida
ämnar vidtaga i syfte att öka rekryteringen
av pensionerade officerare och
underofficerare till försvarets arvodistbefattningar
och därigenom minska
statsverkets härmed förenade kostnader.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

För pensionerad personal avsedda
arvodesbefattningar inom försvaret har,
i den mån de inte kunnat besättas med
pensionsavgången personal, rekryterats
bl. a. med annan personal i reserven
än pensionsavgången, med värnpliktiga
officerare och underofficerare samt
med civila befattningshavare. Avlöningsförmånerna
för pensionsavgången
personal utgöres f. n. av skillnaden
mellan arvode i viss angiven löneklass
— i allmänhet slutlöneklassen för kapten
respektive fanjunkare — och utgående
tjänstepension. Till annan innehavare
av arvodesbefattning än ålderspensionär
utgår löneförmåner bestämda
i förhållande till innehavarens militära
grad; är vederbörande anställd
som civil befattningshavare utgår dock
lön, som bestämts på grundval av värdering
av de till befattningen hörande
göromålen. Vid den översyn av löneställningar
för arvodesbefattningar som
försvarets civilförvaltning verkställt
har ämbetsverket sökt inplacera samtliga
arvodesbefattningar i lönegrader
med hänsyn till göromålen å befattningen.
Civilförvaltningen — som ansett
att de med lönesättningen för arvodespersonalen
sammanhängande spörsmålen
bör lösas efter förhandlingar
mellan civildepartementet och vederbörliga
personalorganisationer — har
för sin del funnit lämpligt att till pensionsavgången
innehavare av arvodesbefattning
skulle utgå arvode bestämt
till viss kvotdel av lönen i lägsta löneklassen
i den för arvodesbefattningen
angivna, efter vedertagna tjänsteförteckningsnormer
bestämda lönegraden.
Andra innehavare av arvodesbefattningar
borde enligt ämbetsverkets uppfattning
såsom extra tjänstemän inplaceras
i denna lönegrad.

Resultatet av civilförvaltningens utredning
överlämnades till Kungl. Maj:t
i mitten av juni månad 1958. Beredningen
av ärendet pågår alltjämt. Vidare
måste som civilförvaltningen anfört förhandlingar
föras i frågan. Jag anser

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Svar på interpellation ang. rekryteringen till försvarets arvodistbefattningar

mig därför inte nu kunna uttala mig
om vilka åtgärder som bör vidtagas
med anledning av den verkställda utredningen.
Frågorna är emellertid komplicerade
och kräver ingående överväganden.
Man kan inte heller bortse från
att frågan om behovet av åtgärder för
att stimulera rekryteringen till arvodesbefattningar
inom försvaret måste ses
mot bakgrunden av det allmänna läget
på arbetsmarknaden och den totala tillgången
på pensionerad militär personal.

Då interpellanten även synes vilja
göra gällande att besparingsskäl talar
för att revidera avlöningsbestämmelser
för arvodesbefattningarna, vill jag slutligen
endast framhålla, att vissa undersökningar
och beräkningar tyder på att
man i dagens läge inte skulle erhålla
några besparingar genom en övergång
till det av civilförvaltningen föreslagna
systemet.

Med det anförda, herr talman, anser
jag mig ha besvarat herr Nelanders interpellation.

Vidare anförde:

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
för svaret på min interpellation av den
4 februari. Jag får dock erkänna, att
jag med bästa vilja inte har kunnat
upptäcka så mycket positivt i detsamma
i fråga om åtgärder från regeringens
sida att öka rekryteringen av pensionerade
officerare och underofficerare
till försvarets arvodistbefattningar.

Onekligen har man den känslan, att
denna fråga från statsmakternas sida
har behandlats med ganska stor likgiltighet,
ja, ointresse. Fem år behövde
man för att konstatera att en utredning
var behövlig —- en utredning som riksdagen
begärde redan 1950. Den 1 juni
1951 fick försvarets civilförvaltning
uppdraget att undersöka behovet av en

utredning. Efter nära två år föreslog
civilförvaltningen att uppdraget skulle
lämnas till 1949 års tjänsteförteckningskommitté.
Den 18 juni 1953 fick civilförvaltningen
beskedet att uppdraget i
stället skulle fullföljas, och efter ytterligare
ett år var förvaltningen, stödd av
försvarsgrenscheferna, klar med utredningens
nödvändighet. År 1956 fick civilförvaltningen
uppdraget att själv göra
översynen. Resultatet härav överlämnades
till Kungl. Maj :t för i dagarna
ett år sedan.

Det är i detta sitt yttrande som civilförvaltningen
anser att om systemet
med befattningar för pensionad personal
—• i dagligt tal benämnda arvodesbefattningar
— skall bibehållas i försvarsorganisationen,
bör dessa göras
litet mer lockande för den formellt kompetenta
pensionerade personalen. Själv
anser jag att staten har fördel av att
behålla detta system. Det vore onekligen
av intresse att höra om statsrådet
har en annan mening.

Som det nu är måste — fortfarande
enligt civilförvaltningen — 50—60 procent
av arvodesbefattningarna besättas
med icke formellt kompetent personal
till kostnader som med cirka 5 miljoner
kronor överstiger dem som skulle funnits
vid användning av enbart pensionerad
personal. Icke minst i det beträngda
statsfinansiella läge, vari vi nu
befinner oss, borde väl varje extra miljon
till statskassan vara välkommen.
Jag vill också erinra om att detta förhållande
har bestått under det sista decenniet,
varför man torde kunna uppskatta
försvarets merkostnader under
denna tid och av denna orsak till bortåt
50 miljoner kronor.

Jag skall omedelbart medge att man
inte hade kunnat spara hela detta belopp,
eftersom arvodesinstitutionen är
så omfattande att tillräckligt rekryteringsunderlag
inte funnits förrän för
tre år sedan beträffande underofficerare
vid armén och marinen och beträffande
underofficerare vid flygvap -

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Nr 20

Svar på interpellation ang. rekryteringen till försvarets arvodistbefattningar

net samt officerare inte torde fullt uppnås
förrän om ytterligare några år.

De pensionerade fanjunkare respektive
kaptener det här rör sig om är i
åldern 50—65 år med en aktiv tjänst
bakom sig på cirka 25—30 år. Det
måste väl ändå vara en fördel för försvaret
att för fortsatt användning under
kanske tiotalet år ha kvar en sådan
kvalificerad och utbildad personal i
stället för att nyanställa.

Arméchefen har under flera år föreslagit
en uppflyttning av åtminstone en
lönegrad. Detta skulle för de cirka
1 000 arvodestjänsterna kosta omkring
1 miljon kronor, men ändå skulle man
fortfarande spara cirka 4 miljoner, om
man nämligen kunde besätta alla dessa
arvodesbefattningar med ur tjänst avgångna
underofficerare, respektive officerare.

Anmärkningsvärt är också att överenskommelsen
att statstjänare inte skall
erlägga mer än 1,8 procent i folkpensionsavgift,
eftersom förmånen av folkpensionen
för de statsanställda är av
ringa omfattning, såvitt jag vet inte tilllämpas
för dessa arvodister. Så tolkar
man nämligen den nådiga kungörelsen
av den 28 november 1958. Jag ifrågasätter
om detta kan vara riktigt.

Nu säger statsrådet att det av civilförvaltningen
framlagda förslaget inte
torde innebära några besparingar för
staten. Jag har litet svårt att förstå slutledningen
i detta. Dessa i tjänst behållna
pensionerade arvodister avlönas
ju i realiteten till hälften med sin egen
pension, som de fått även om de legat
på sofflocket eller haft anställning i
den privata marknaden. Detta måste
väl i varje fall ge besparingar för staten.
Sedan beror det naturligtvis på
den kvotering av lönegradssumman
som man gör och som väl måste bli
fastställd efter förhandlingar. Såvitt jag
förstår måste under alla förhållanden
besparingar uppstå. Civilförvaltningen
anger i sin utredning att exempelvis av
de 613 för underofficerare avsedda be -

fattningarna 32 procent nu innehas av
reservutnämnda, värnpliktiga eller civila,
d. v. s. en tredjedel av hela antalet
är inte besatta med pensionerade
befattningshavare. Även om siffran för
liknande officerare är något lägre, borde
den härpå kommande delen av de 12
miljonerna bli 3 å 4 miljoner och den
ungefärliga inbesparade delen för de
anställdas pension följaktligen utgöra
cirka 1,5 å 2 miljoner.

Till sist: försvarsministern menar att
behovet av att stimulera rekryteringen
till dessa arvodesbefattningar måste ses
mot bakgrunden av det allmänna läget
för arbetsmarknaden. Ja, givetvis. Men
dels är det väl inte så bra att dessa befattningshavare
vid sin pensionering i
alltför hög grad släpps ut att konkurrera
på en kärv arbetsmarknad, dels
skulle otvivelaktigt staten göra åtskilliga
besparingar och behålla en än
större del av dem det här gäller, om
man gjorde arvodesbefattningarna litet
mer lockande.

Jag vill allra sist bara erinra om att
när de avgår från sin arvodestjänst, får
de pension efter slutlönen vid den ordinarie
tjänsten, i vilken de alltså stod
kanske tio å femton år tidigare.

Jag menar alltså, att efter ett helt års
beredning i departementet tiden borde
vara inne för tagande av initiativ till
förhandlingar med personalorganisationerna
för lösandet av denna fråga, vilket
jag anser skulle bli till båtnad inte
bara för befattningshavarna utan också
för staten.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag skall inte riva upp
någon lång debatt i en fråga, som man
verkligen skulle kunna ha en lång debatt
om. Orsakerna till att jag nu tar
till orda är två.

Herr Nelander tror inte så mycket
på min uppgift om att man inte nu
kan göra besparingar. Men det ligger

Nr 20

Tisdagen den 2G maj 1959 fm.

Svar på interpellation ang. rekryteringen till försvarets arvodistbefattningar

ju till så att för närvarande, som herr
Nelander säger, en tredjedel av dessa
befattningar uppehälles av civila eller
värnpliktigt befäl eller reservofficerare.
Herr Nelander menar väl inte att vi
skall avskeda dem om vi går över till
ett system, som är mera lockande, och
därför skulle öka våra möjligheter att
få officerare och underofficerare? Vi
är under en lång följd av år bundna vid
denna tredjedel civila, och det är därför
vi för närvarande inte kan göra
några större besparingar. Det är så jag
uttryckt mig i interpellationssvaret.

I övrigt rör det sig om en lönefråga,
som måste lösas genom förhandlingar.
Vi har inte tagit några initiativ till sådana
förhandlingar, och jag känner inte
till att personalorganisationerna gjort
det heller. Det är därför inte så märkvärdigt
att man ännu inte slutgiltigt tagit
ställning till den utredning, som civilförvaltningen
hade färdig för ett år
sedan. Det är nämligen en mängd andra
omständigheter i sammanhanget, som
man måste bedöma, och en av dessa omständigheter
sammanhänger med att tillgången
till ledig, pensionerad personal
för dessa befattningar under de senaste
åren inte varit så god. Däremot är det
mycket lätt att räkna ut att under de
närmaste åren tillgången kommer att
väsentligt öka. Det borde med andra ord
vara möjligt att få mer militär personal
till dessa befattningar. Huruvida det
är nödvändigt att locka med högre löner
och bättre förmåner, har jag inte nu velat
ge definitivt besked om med hänsyn
till att vi inte är klara med hur sådana
eventuella förhandlingar skall läggas
upp.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Statsrådet säger, att
man inte skulle spara någonting i nuvarande
läge, beroende på att det finns
så många civila befattningshavare. Ja,
det är möjligt att det delvis kan vara
så, men detta beror i sin tur på den

långa förhalningen, ett tiotal år, av
hela denna fråga. Det är den som
gjort, att vi fått så många civila befattningshavare
— och dem kan vi givetvis
inte avskeda; det begär ingen. Men
någon gång måste det väl fattas ett beslut,
om det skall bli någon ändring i
framtiden.

Sedan sade statsrådet, att vi inte har
så stor tillgång på pensionerad personal.
Nej, jag underströk just att rekryteringsunderlaget
inte är tillräckligt för
att använda hela arvodesinstitutionen
för pensionerade befattningshavare.
Men för en del av dem har vi redan
kommit i ett annat läge, och förhållandena
blir helt annorlunda om bara ett
par år. Om man anser det vara till fördel
att ha arvodesbefattningarna besatta
med pensionerade officerare och underofficerare
— och så gör jag — så måste
man göra vissa ändringar i deras villkor
och ge dem större förmåner. Staten
skulle tjäna på det, och det skulle innebära
besparingar.

Jag har av civilförvaltningens yttrande
läst ut, att civilförvaltningen anser
detta vara rätta vägen, alltså att göra
villkoren mera lockande, och jag tror
också att herr statsrådet innerst inne
godtar och vill gå på den linjen.

Denna fråga har nu varit föremål för
beredning i departementet under ett
helt år, och jag tycker därför det enda
riktiga är, att departementet nu tar
initiativ till förhandlingar i frågan.

Överläggningen var härmed slutad.

Föredrogs statsutskottets memorial nr
132, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om skyddsrum vid universitetsbiblioteket
i Uppsala.

Kammaren biföll till en början på
framställd proposition utskottets hemställan
att detta memorial måtte företagas
till avgörande efter allenast en
bordläggning.

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Nr 20

Härefter godkändes den i memorialet
föreslagna voteringspropositionen.

Herr talmannen meddelade, att ifrågavarande
omröstning komme att äga rum
vid början av kamrarnas sammanträden
torsdagen den 28 innevarande maj.

§ 8

Föredrogs, men bordlädes åter bevillningsutskottets
betänkande nr 52.

§ 9

Föredrogs första lagutskottets memorial
nr 28, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande första lagutskottets
utlåtande nr 25 i anledning av
dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen
den 22 juni 1939 (nr 314) om villkorlig
dom, dels ock i ämnet väckta motioner
ävensom motioner om vissa åtgärder i
syfte att bekämpa brottsligheten.

Kammaren beslöt till en början, på
hemställan av utskottet, att företaga
detta memorial till avgörande efter allenast
en bordläggning.

Härefter biföll kammaren utskottets
i memorialet gjorda hemställan.

§ 10

Ändring i valutalagen, m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 36, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändring
i valutalagen den 22 juni 1939 (nr
350) så ock om fortsatt giltighet av samma
lag, in. in., jämte i ämnet väckta
motioner.

I en den 3 april 1959 dagtecknad proposition,
nr 129, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning,
hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagda, i statsrådet
och lagrådet förda protokoll,

dels föreslagit riksdagen att, jämlikt
§ 87 regeringsformen, antaga vid propositionen
fogat förslag till lag om änd -

Ändring i valutalagen, m. m.

ring i lagen om förfogande över utländska
betalningsmedel m. in. under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden
(valutalag) den 22 juni 1939 (nr
350) så ock om fortsatt giltighet av samma
lag;

dels begärt riksdagens samtycke till
att Kungl. Maj:t med stöd av 1 § tredje
stycket valutalagen i dess föreslagna lydelse
förordnade, att vad i 2 § första
stycket 1), 2) och 4)—7) samt 5 § 1)
och 3) ävensom 9 § samma lag stadgades
skulle äga tillämpning under tiden
från och med den 1 juli 1959 till och
med den 30 juni 1960;

dels ock inhämtat riksdagens yttrande
över ett inom finansdepartementet
upprättat förslag till valutaförordning.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft två i
anledning av densamma väckta, likalydande
motioner, nämligen inom första
kammaren nr 473 av herrar Hanson,
Per-Olof, och Bergh, Ragnar, samt inom
andra kammaren nr 578 av herr Bohman
m. fl.

I motionerna hade hemställts, att riksdagen
måtte, med avslag å Kungl. Maj:ts
förevarande proposition nr 129,

1) antaga ett genom motionerna framlagt
förslag till lag om fortsatt giltighet
av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350),
enligt vilket valutalagen skulle äga fortsatt
giltighet till och med den 30 juni
1960,

2) i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte med beaktande
av vad i motionerna anförts
låta verkställa utredning — under medverkan
av representanter för näringslivet
— angående dels skyndsam avveckling
av nuvarande valutareglering,
dels utformningen av beredskapslagstiftning
i fråga om valutareglering,
varvid förutsattes att förslag i förstnämnda
hänseende skulle kunna framläggas
till nästa års riksdag,

3) uttala att riksbanken utan dröjsmål
måtte med beaktande av vad i mo -

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Ändring i valutalagen, m. m.

tionerna anförts och efter förhandlingar
med berörda parter vidtaga lättnader
genom generella dispenser samt i
avseende å uppgiftsskyldigheten m. m.
så att valutabanker samt enskilda personer
och företag icke betungades i vidare
mån än som vore oundgängligen
nödvändigt för upprätthållande av en
vid varje tillfälle erforderlig valutareglering.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

A. dels — med avslag å det i motionerna
I: 473 och II: 578 framställda yrkandet
om fortsatt giltighet till och med
den 30 juni 1960 av lagen om fortsatt
giltighet av valutalagen den 22 juni 1939
(nr 350) — antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om
ändring i lagen om förfogande över utländska
betalningsmedel m. m. under
utomordentliga, av krig föranledda förhållanden
(valutalag) den 22 juni 1939
(nr 350) så ock om fortsatt giltighet av
samma lag,

dels samtycka till förordnande om
fortsatt valutareglering i enlighet med
vad i propositionen förordats,

dels ock vad beträffade det genom
propositionen framlagda förslaget till
valutaförordning i skrivelse till Kungl.
Maj:t som sin mening giva till känna
vad utskottet anfört;

B. besluta att motionerna I: 473 och
II: 578 i övrigt icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Ewerlöf, Schmidt, Larsson, Nils Theodor,
Domö, Regnéll, Löfgren, Eliasson
i Sundborn och Bohman, vilka ansett
att utskottet bort hemställa att riksdagen
måtte

A. — med avslag å Kungl. Maj:ts förevarande
proposition samt med bifall
till det i motionerna 1:473 och 11:578
under punkten 1) framställda yrkandet
-— antaga i reservationen intaget förslag
till lag om fortsatt giltighet av valutalagen
den 22 juni 1939 (nr 350);

B. i anledning av motionerna I: 473
och II: 578 i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om skyndsam utredning rörande
valutaregleringen.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! De flesta av de många
fullmaktslagar vi fick under kriget
har successivt upphävts eller ersatts av
andra. Vi har bara några stycken kvar,
vilka bygger på den felaktiga föreställningen
att vi fortfarande lever, som det
heter, under »utomordentliga, av krig
föranledda förhållanden». Till dessa
lagar hör valutalagen, och det är inte
en dag för tidigt att den lagen avskaffas
eller uppmjukas. Den är till sin natur
långtgående och genomgripande, och
den förorsakar näringslivet högst betydande
olägenheter.

Den proposition vi nu behandlar innebär
emellertid icke något avskaffande
av lagen. Den innebär tvärtom på en
viss punkt en skärpning av lagen. Den
valutalag som nu gäller kan tillämpas
under krig eller krigsfara, eller, som
jag nyss sade, under utomordentliga av
krig föranledda förhållanden, och den
kan under de omständigheterna tillämpas,
då »så prövas undergängligen nödvändigt
för uppnående av det mål, som
fastställts för riksbankens penningpolitiska
verksamhet». Denna begränsning
har slopats i propositionen. Bortsett från
krig och krigsfara kan fullmaktslagen
nu tillämpas då, som det heter, så prövas
erforderligt för uppnående av de
mål, som fastställts för riksbankens penningpolitiska
verksamhet eller eljest
med hänsyn till rikets betalningsförhållanden
med utlandet.

I själva verket innebär förslaget ingen
begränsning alls. Författningstexten säger
strängt taget ingenting annat än att
när Konungen förklarar, att han behöver
en sådan reglering, då har han möjlighet
att få den genomförd. Så skall enligt
min mening inte en fullmaktslag ut -

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Nr 20

formas, och så har heller inte andra
fullmaktslagar utformats, då man successivt
gjort om dem en efter en. Departementschefen
är medveten om denna
utvidgning, men han avvisar de betänkligheter
som man skall kunna anföra,
eftersom riksdagen, då den ger
sitt samtycke till fullmaktens ianspråktagande,
kan pröva dess omfattning, den
tidrymd under vilken den skall tillämpas
och även innehållet i själva tillämpningsförordningen,
som materiellt fixerar
det reglerade området. Riksdagen
anses på det sättet få ett direkt inflytande
över valutaregleringen.

Jag tycker inte att resonemanget håller.
I så fall skulle man givetvis ha kunnat
anföra precis samma synpunkter, då
det gällt andra fullmaktslagar, men det
har man inte gjort. Där har man i stället
noggrant fixerat de omständigheter
som gör lagen tillämplig.

Lagstiftningsalster som denna fullmaktslag
är till sin natur extraordinära.
Det får vi inte glömma. Ingen tvekan
råder om att vi kan behöva fullmaktslagar,
men de skall givetvis reserveras
för sådana fall, där de verkligen behövs
och då man inte hinner avvakta det
vanliga lagstiftningsförfarandet med
lagrådets hörande och samstämmiga beslut
av Konung och riksdag. Man skall
alltså inte ge så generella fullmakter som
man gör i den föreslagna valutalagen.
Det är på sätt och vis en ny princip i
svensk lagstiftning man här inför, när
man till den grad som här skett lättar
på begränsningarna beträffande lagens
tillämpning.

Jag tror inte heller att tanken, att
riksdagen skulle kunna i praktiken begränsa
fullmakterna, är realistisk. Den
innebär att riksdagen skulle i efterhand
granska hur fullmakterna använts och
på grundval därav pröva, vilka behov
som finns i fortsättningen. Om nu
Kungl. Maj:t, som har ansvaret för valutaregleringen,
säger sig behöva vissa
fullmakter, måste det vara mycket svårt
för riksdagen att säga nej. Än svårare

Ändring i valutalagen, m. m.

måste det vara att säga vilka bemyndiganden
inom valutalagens ram som
verkligen behövs. Att mönstra ut vissa
av dessa bland alla dem som Kungl.
Maj :t har begärt blir en vansklig uppgift.
I realiteten blir riksdagens prövning
alltså formell. Men samtidigt får
riksdagen ett betydligt större ansvar än
tidigare för valutaregleringen.

Jag tycker att bankoutskottets granskning
av den nu aktuella propositionen
bekräftar dessa farhågor. Trots de vägande
erinringar och den kritik mot
den nuvarande lagen och valutaförordningen
som framförts i motionerna har
majoriteten utan egentlig realbehandling
godtagit propositionen i dess helhet.
Den har inte gjort några försök att
begränsa bemyndigandena eller ens att
bilda sig en uppfattning om kritikens
berättigande. Majoriteten har inte ens
velat vara med om en utredning, fastän
en sådan utan olägenhet skulle ha kunnat
vidtagas.

Herr talman! Än mera anmärkningsvärt
är att vidga valutalagens räckvidd
i ett läge, då andra länder begränsar sin
reglering av valutorna, då det internationella
samarbetet går mot allt större
frihet och det borde ligga i vårt eget intresse
att liberalisera handeln och främja
den svenska exporten på alla upptänkliga
sätt. Visserligen slopas enligt
propositionen hembudsskyldigheten och
rätten att öppna brev för att kontrollera
att valutaregleringens bestämmelser
iakttas, men i övrigt är allt kvar från
krigs- och kristiden. Den enda skillnaden
är alltså att man har gjort det lättare
att ta fullmakterna i anspråk än
det var på den tiden då vi verkligen
hade krigs- och krislidsförhållanden.

Förfaringssättet belyser hur svårt det
är att bli av med regleringen eller mjuka
upp den, sedan den en gång har införts.
Man blir på något sätt slav under regleringen.
Man styr den inte, tvärtom. Det
förefaller som om man inte vågade
mjuka upp eller avskaffa de dirigeringsmöjlighcter
man en gång fått. Man vet

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Ändring i valutalagen, m. m.

inte vad som då skulle hända. Instrumentet
kan, tycks man anse, alltid vara
bra att ha.

Jag skall gärna medge att den nuvarande
lagstiftningen i praktiken har
tillämpats på ett sätt som givit rätt
stor rörelsefrihet. Man har givit dispenser,
utfärdat undantagsbestämmelser och
på andra sätt försökt göra det smidigare,
men instrumentet för regleringen
har ändå funnits kvar. Det föreligger
alltjämt skyldighet att begära tillstånd
för så gott som alla valutatransaktioner.
Man har kvar hela anmälningsförfarandet
och den rika blankettfloran.
Visserligen är de löpande betalningarna,
alltsedan konvertibilitetens genomförande
i slutet av förra året, i stort sett fria,
och vissa kapitalöverföringar går också
lätt.

Trots detta har man behållit kontrollinstrumentet
i full kraft för att kunna
övervaka den del av valutatransaktionerna
som man inte tycker att man
kan släppa. Den omfattande kontrollen
leder till en pappersexercis utan like,
eu byråkratisering och en arbetsbelastning,
som drabbar framför allt bankerna
och export- och importhandeln. Ett
enda bankkontor i Stockholm påstås ha
12 å 15 hyllmeter försäljningsanmälningar
och licensansökningar om året
— i ärenden som utan vidare är klara.
Regleringen upprätthålles här bara för
kontrollens skull. Jag upprepar. Kontrollen
har blivit självändamål. Man har
uppskattat att våra svenska affärsbanker
skulle kunna använda 200—300 tjänsteman
till verkligt produktiva uppgifter,
om de slapp hela detta onödiga arbete,
som sammanhänger med valutaregleringen.
Långt mycket större skulle besparingen
bli för import- och exporthandeln.

Jag vill understryka att det inte är
fråga om otillåtna transaktioner, utan
om fullt lojala åtgärder, nödvändiga och
nyttiga förfaranden. Det säger sig självt,
att kontrollen är utomordentligt kostnadskrävande
och sannerligen inte

främjar handeln. Handelsministern, som
enligt min uppfattning lagt ner ett ur
många synpunkter beundransvärt arbete
då det gällt samordningssträvandena
inför Europa-marknaden, skulle
säkerligen på detta närliggande område
kunna göra en för handeln betydelsefull
insats genom att hjälpa till att lätta
på tvånget.

Ingen har påstått, inte heller motionärerna,
att vi i dag kan slopa all valutakontroll.
Men vi bör naturligtvis sträva
efter friaste möjliga betalnings- och kapitalrörelser.
Tiden är alltså ännu inte
inne för full frihet, men regleringen
måste begränsas till vad som är absolut
nödvändigt, och den får inte vara självändamål.

Motionärerna i ärendet har nöjt sig
med att i första hand begära en utredning
om valutalagens innehåll, en utredning
som skulle ske under medverkan
av representanter för de delar av
näringslivet som framför allt berörs av
regleringen. Minoriteten i bankoutskottet
har stött detta krav. I tidigare utredningar
fanns nämligen ingen representation
för näringslivet. De utredningar
som har gjorts arbetade innan konvertibiliteten
genomfördes och grundade
sina slutsatser delvis på material från
1955. Den omständigheten och de just
nu pågående integrationssträvandena utgör
ett verkligt skäl att fundera ytterligare,
innan man skapar en ny lagstiftning.

Det finns, herr talman, ett skäl till.
Motionärerna har påvisat, att vissa jurister,
bland andra riksbankens egen
förutvarande expert, har gjort gällande,
att valutaförordningen går längre
än valutalagen och att en del bestämmelser
i valutaförordningen alltså skulle
sakna täckning i lagen. Det skulle innebära,
att några av de bestämmelser vi
har i dag skulle vara olagliga. Jag vill
personligen inte göra något direkt påstående,
men en jurist förefaller det som
om mycket talar för att kritiken är berättigad.
Men oberoende av hur det för -

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Nr 20

håller sig därmed, borde det väl egentligen
räcka att en sådan här anmärkning
framförs från vederhäftigt håll
för att man skall titta närmare på bestämmelserna
i fråga. Det kan inte vara
tillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt,
att vi har regler vilkas fulla
lagligliet på vissa håll ifrågasätts. Bankoutskottets
majoritet har inte alls brytt
sig om att gå in på den frågan.

Valutaförordningen är förut inte i
sin helhet granskad här i riksdagen. Den
har inte sänts ut på remiss, och de bestämmelser
som kritiseras i motionen
fanns inte i det förslag som en gång i
tiden granskades av riksdagen. Jag tycker
inte att det är för mycket begärt,
att man under sådana förhållanden bör
kunna tillmötesgå önskemålen om en
utredning på denna och vissa andra
punkter.

Jag vill här peka på ett särskilt omstritt
tillämpningsförfarande. Det rör
riksbankens villkor för svenska investeringar
i utlandet. Sådana investeringar
är i dag många gånger nödvändiga för
att svensk industri skall kunna hävda
sig, inte minst på sexstatsmarknaden,
och sådana åtgärder borde därför underlättas
av statsmakterna. Men de villkor
som riksbanken uppställer för att
ett svenskt företag skall få rätt att överföra
valuta är i hög grad belastande.
Villkoren försvårar för de svenska
dotterföretagen utomlands att driva sin
verksamhet på ett affärsmässigt sätt.
Även i fråga om dessa villkor kan det
råda tveksamhet beträffande lagligheten.
Även de borde alltså ha övervägts
innan man gjort en ny lagstiftning.

Jag tror inte att det hade behövt innebära
någon olägenhet, om man hade
väntat med att genomföra en ny lagstiftning.
Riksbanksfullmäktige har själva
i sin skrivelse i ämnet till Kungl.
Maj:t i början av året framhållit, alt
om detta nya förslag inte skulle hinna
behandlas under vårsessionen, bör en
förlängning av den nuvarande lagen
till och med den 30 juni 1900 kunna

Ändring i valutalagen, m. m.

komma till stånd. Den nuvarande lagen
är visserligen inte bra; det är inte trevligt
att ha en lag som har överlevt sig
själv, men det är bättre att ha det på
det sättet än att göra en ny lag, som inte
håller måttet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr SKÖLDIN (s):

Herr talman! När vi i bankoutskottet
haft att pröva det förslag som framlagts
i propositionen och de motioner
som väckts i anslutning till denna, har
vi inte kunnat undgå att uppmärksamma,
att förslaget ju innebär en teknisk
omläggning och en modernisering
av den del av vår beredskapslagstiftning
som avser valutan. Förslaget innebär
att åt valutalagen i likhet med vad
som tidigare skett i fråga om andra
fullmaktslagar, t. ex. allmänna förfogandelagen
och allmänna ransoneringslagen,
ges giltighet tills vidare.

Om valutaregleringen enligt förslaget
skall träda i tillämpning i fredstid blir
beroende av i vad mån riksdagen kommer
att ge Kungl. Maj :t fullmakt härtill.
Denna fullmakt kommer att vara
tidsbegränsad till ett år, och lagförslaget
innebär således ingen permanentning
av själva valutaregleringen. Innehållet
i valutaregleringen blir vidare
beroende av om Kungl. Maj :t ges samtliga
de befogenheter som valutalagen
medger eller om dessa kommer att begränsas.
Härav följer i sin tur, att valutaförordningen
kan komma att få en
större eller eu mindre omfattning.

Erfarenheten har väl ändå visat, att
behov av en valutareglering kan föreligga
även då inte krig eller krigsfara
råder. Detta förhållande har motionärerna
inte heller bestritt. Som de sakkunniga
vid sin översyn av valutalagen
visat, förekommer i ett stort antal länder,
däribland våra nordiska grannländer,
även i fredstid en valutareglering,
som också är hårdare iin den vi

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Ändring i valutalagen, m. m.

har. Enligt den nu gällande svenska valutalagen
krävs för att valutaregleringen
skall kunna tillämpas i fredstid att
»utomordentliga, av krig föranledda
förhållanden föreligger». Detta uttryck
i lagen kan knappast sägas väl beskriva
det läge som nu råder och som under
en lång följd av år har ansetts nödvändiggöra
ett bibehållande av valutaregleringen,
även om den har blivit
uppmjukad på senare tid.

Uppenbarligen kan vi i dagens läge
inte helt undvara en valutareglering.
Under sådana förhållanden synes det
väl emellertid fullt motiverat att göra
vissa jämkningar i ordalagen i lagen.
Att som motionärerna föreslagit förlänga
den nu gällande valutalagen i
oförändrad form hör enligt utskottets
mening inte ske. I stället bör, såsom
föreslagits, valutalagstiftningen anknytas
till de omständigheter som främst
motiverar en valutareglering under
fredsförhållanden, nämligen den penningpolitiska
målsättningen och betalningsförhållandena
med utlandet.

Vad beträffar de formella förutsättningarna
för förordnande om valutareglering
i fredstid fordras enligt förslaget
alltjämt riksdagens samtycke. Vidare
kommer förordnande om valutareglering
att gälla endast ett år åt gången.
Slutligen har det skapats möjligheter
för riksdagen att differentiera
Kungl. Maj :ts fullmakt, vilket måste
sägas vara en fördel jämfört med nuvarande
förhållanden. Riksdagen kommer
således att få vidgade möjligheter att
utöva inflytande på valutaregleringens
omfattning.

Den nu föreslagna lydelsen av valutalagen
ansluter sig bättre till annan
modern beredskapslagstiftning, och de
angivna sakliga och formella förutsättningarna
för dess tillämpning är bättre
utformade än i nuvarande lag. Såvitt
jag förstår är motionärernas kritik mot
det framlagda lagförslaget inte särskilt
väl underbyggd. Man torde därför få
söka de verkliga motiven till kritiken

på annat håll. Delvis återspeglas de väl
i motionärernas yrkande, att en utredning
skall verkställas om skyndsam avveckling
av valutaregleringen, ett yrkande
som dock endast delvis framföres
av reservanterna i utskottet. Och
herr Bohman sade nyss att han ansåg, att
man i dagens läge inte kunde räkna med
möjligheten att avskaffa vår nuvarande
reglering. Motionärernas kritik mot förslaget
ger därför mest intryck av att
vara en förevändning för något annat,
nämligen — som herr Bohman också
sade — för ett fullständigt avskaffande
av denna lagstiftning.

Emellertid framgår det med all önskvärd
tydlighet av remissyttrandena över
utredningens förslag, att en fullständig
avveckling av valutaregleringen inte nu
kan ske. Omtanken om valutareserven
medger väl knappast heller någon möjlighet
att omedelbart avveckla valutaregleringen.
Eller anser möjligen motionärerna,
som vanligtvis brukar ägna
sig åt svartmålning när det gäller valutareservens
storlek, att läget är sådant
att detta skulle vara möjligt?

I detta sammanhang bör också observeras,
att det stora flertalet länder
har valutareglering i en eller annan
form. Det kan påpekas, att av medlemsländerna
i Internationella valutafonden
inte mindre än 56 länder i likhet med
Sverige, enligt utredningens uppgifter,
har undantagsbestämmelser som medger
en valutakontroll under en övergångstid.

Motionärerna har som stöd för sitt
yrkande om utredning av valutaregleringens
omfattning redovisat vissa kritiska
synpunkter på förslaget till valutaförordning.
Detta förslag ansluter sig
emellertid mycket nära till den nuvarande
förordningen. Flertalet av bestämmelserna
i denna har varit under
riksdagens bedömande i en eller annan
form. Beträffande den av motionärerna
nämnda skärpningen av valutaförordningen,
som ju tillkom 1944, kan framhållas,
att förslaget då visserligen inte

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Nr 20

underställdes riksdagen men att det tillkom
under samlingsregeringens tid och
att således samtliga politiska partier,
som var representerade i samlingsregeringen,
kan sägas ha varit ense om de
bestämmelser som då infördes. I sammanhanget
kan det vara av intresse att
notera att en av reservanterna i bankoutskottet,
dess ordförande, i egenskap
av konsult var medlem av denna samlingsregering
och alltså själv varit med
om att införa denna lagstiftning utan
riksdagens hörande.

I den mån ändringar nu vidtagits i
valutaförordningen har de syftat till
uppmjukningar. Bestämmelserna om
hembudsskyldighet och brevkontroll
har sålunda uteslutits. För den händelse
motionärerna åsyftar att åstadkomma
ändringar i valutaförordningen bör det
vidare observeras, att sådana ändringsförslag
lika väl bör kunna komma under
övervägande efter antagandet av
den lagstiftning som nu föreslås. Vidare
kan erinras om att eventuella önskemål
om ändringar i valutaregleringen
från näringslivets sida kan komma
under prövning i valutastyrelsen, där
inte mindre än tre ledamöter representerar
näringslivet.

I det anförande, som herr Bohman
nyss höll, sade han bland annat att rörelsefriheten
inom detta område är sådan
att det inte finns anledning att
framföra några klagomål. Då återstår
ju bara, herr Bohman, att det uppkommer
vissa besvärligheter för bankerna.
Jag är den förste att medge att så är
fallet, men då utskottet ansett det nödvändigt
att i dagens läge bibehålla gällande
bestämmelser, har de lättnader,
som av alla anses önskvärda, inte kunnat
föreslås.

Herr Bohman var vidare inne på att
lagligheten av dessa bestämmelser i förordningen
hade ifrågasatts. Det är, som
väl de flesta känner till, häradshövding
Bosenberg som anfört vissa sådana synpunkter.
Men om nu detta är en olaglighet
år 1959, så var det väl en olag -

Ändring i valutalagen, m. m.

lighet även år 1944 och har varit det
under alla år, utan att några anmärkningar
framförts. Till saken hör att häradshövding
Rosenberg som sakkunnig
deltagit i den utredning som behandlat
frågan, och jag föreställer mig,
att det hade varit möjligt för honom
att därvid få dessa synpunkter prövade.
Då han mig veterligt inte tog något initiativ
härtill i utredningen, tycker jag
inte att man skall fästa alltför stort avseende
vid saken.

Herr talman! Med vad jag anfört ber
jag att få yrka bifall till bankoutskottets
förslag.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Tillåt mig att anlägga
några synpunkter på förevarande ärende! Det

förefaller ju som om det inte är
många som inte inser, att det måste finnas
möjlighet att införa valutareglering
vid krig och vid krigsfara, och det tycks
ju också vara så att ingen egentligen
förnekar behovet av att upprätthålla
en viss valutareglering även för det nuvarande.
Man blir därför ganska förvånad,
när man ser att ledamöter av bankoutskottet
i en reservation går emot
regeringens förslag till en ny lag. Jag
måste säga att jag inte kan finna skälen
särskilt bärande. Jag skall inte gå in
på själva frågan om beredskapslag eller
en ettårig lag utan går genast över till
det avsnitt av reservationen, där det
uttalas att behov föreligger av en ny
översyn av vår valutalagstiftning och
att denna översyn bör företagas i nära
samverkan med företrädare för näringslivet.

Här finner vi ju att bakgrunden till
reservanternas åsikt är, att Kungl.
Maj:ts befogenheter bör minskas. Men
om man skall införa en fullmaktslag,
som skall gälla även vid krig och krigsfara,
är det väl nödvändigt att lagen och
den därtill sig anslutande valutaförordningen
täcker de möjligheter som man

4 — Andra kammarens protokoll 1959. Nr 20

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Ändring i valutalagen, m. m.

kan räkna med och de metoder som
behöver användas för att man skall kunna
uppnå den effekt man önskar. Det
är väl därför inte så förfärligt mycket
att göra i fråga om utredning om andra
bestämmelser — de torde nog bli ungefär
desamma — tv lagen och förordningen
är ju ur materiell synpunkt inte
för det närliggande det viktigaste, utan
det är tillämpningen. Bortser vi från
vad som händer vid krig och krigsfara
— något som väl inte är så väsentligt i
dagens sammanhang — innebär ju regeringsförslaget
att Kungl.Maj :t eventuellt
skall årligen för påföljande år hos
riksdagen begära att en valutareglering
skall gälla, och samtidigt som riksdagen
får denna framställning har riksdagen
möjlighet att bedöma tillämpningen. Det
har ju t. ex. i år vid riksbanksfullmäktiges
berättelse fogats en redogörelse
för valutastyrelsens verksamhet, där
tillämpningen blivit noggrant beskriven,
och varken tidigare i år inför dechargen
eller nu vid behandlingen av
propositionen har det riktats någon anmärkning
mot tillämpningen. Ingen har
krävt att det skulle vara en annorlunda
beskaffad tillämpning än den nuvarande.

Man har full anledning att säga, att
riksdagens möjlighet att påverka valutaregleringen
blir större efter ett antagande
av Kungl. Maj:ts förslag än vad
den varit förut, då det blir själva tilllämpningen
som kommer i blickpunkten
i samband med att Kungl. Maj:t föreslår
förlängning av valutaregleringen
för ett år framåt. Jag menar därför att
några särskilda skäl för avslag å propositionen
för att möjliggöra en utredning
om valutalagens och valutaförordningens
bestämmelser inte föreligger.

Herr Bohman sade att valutaregleringen
tillämpas med en viss tung byråkratism
■— den vållar bankerna mycket
besvär, och man tvingas kontrollera
saker och ting, som är självklara. Jag
skall inte yttra mig om det. Jag vill
bara säga att i riksbanken, som är cen -

tralstället i detta avseende, är tio damer
sysselsatta med denna reglering,
och det verkar ju inte storslaget i jämförelse
med de 300 eller vilket antal det
var som herr Bohman nämnde.

Men jag vill inte förneka att det kan
föreligga onödig byråkratism. Jag vill
inte förneka att man skulle kunna förenkla.
Det är ju mycket möjligt att det,
som herr Bohman säger i sin motion,
kan finnas anledning att förenkla blankettsystemet.
Men detta bör ju kunna
ske även om riksdagen i dag bifaller
Kungl. Maj :ts förslag till lag, och vägen
till reformer i valutaförordningen är
väl inte heller avskuren i fortsättningen.
Riksdagen kan nämligen varje år
som villkor för beslut om förlängning
av valutaregleringen foga, att en sådan
översyn sker. Man behöver inte avslå
propositionen för att bli i tillfälle att
göra den översyn, som här kan komma
i fråga.

Mest aktuell är väl frågan varför vi
behöver valutareglering i dag. Hur
hänger över huvud taget detta samman?
Herr Bohman anmärker att man vidtagit
förändringar i lagen och gjort den
mera vittomfattande, därför att tillämpningsvillkoret
»utomordentliga, av krig
föranledda förhållanden» har ersatts
med två klara beskrivningar: att man
kan ha valutareglering såsom ett medel
för att nå det penningpolitiska syftet
och för att reglera betalningsförhållandena
med utlandet. Det är just precis
vad vi behöver. Det är vad som har
visat sig nödvändigt i en fredstid sådan
som den nu föreliggande. Och det är
väl snarast välgörande om man kan utbyta
det mångtydiga uttrycket »utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden»
mot en klar beskrivning av de
två enkla fall det gäller.

Då kan man ju ställa frågan om detta
är nödvändigt. Ja, det är nödvändigt
för att klara betalningsförhållandet till
vissa länder. Herr Bohman har i sin
motion sagt att det inte behövs någon
valutareglering av den anledningen, ty

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Nr 20

man har ju clearinglagen. Ja, herr
Bohman, det är kanske möjligt att klara
dessa frågor gentemot öststaterna med
tillhjälp av clearinglagen. Clearinglagen
förutsätter centrala betalningsställen
hos båda avtalsparterna. Det har
man ju i öststaterna, och det kan vi besluta
att vi skall ha genom riksbanken.
Men vi har ju bilateral handel även
med andra länder än öststaterna. Vi
har betalningsavtal med Spanien, där
det inte är möjligt för Sveriges riksbank
att få till stånd en överenskommelse
om centrala betalningsställen.
Spanien vill inte ha centrala betalningsställen
utan drömmer, som alla
gör, om att komma fram till ett multilateralt
system. Därför har vi ett avtal,
som möjliggör för de svenska bankerna
att vara betalningsställen, och riksbanken
har en clearingcentral för alla
bankerna. Med Brasilien har vi icke
något avtal, men det föreligger ett defactoförhållande
att Brasilien, som är
emot all dylik reglering, går med på
att ha sina förbindelser över vissa
svenska banker, varefter dessa banker
har en clearing över riksbanken. Här
kan icke frågorna lösas med clearinglagen,
utan de kan bara lösas med tillhjälp
av en valutareglering.

Vad skulle det betyda om vi upphävde
valutaregleringen för dessa fall?
Det skulle antingen betyda att våra exportörer
till dessa länder finge mycket
svårare att få betalt för sin export eller
också att vi finge sälja bra mycket
mindre. Valutaregleringens bibehållande
är alltså ett aktuellt behov, som man
inte kommer ifrån.

Beträffande frågan om kapitalexporten
förklarade herr Bohman att de villkor,
som valutastyrelsen uppställer för
kapitalexporten, utgör ett stort hinder.
.Tåg skall inte yttra mig om dessa villkor,
men de kan naturligtvis överses.
.Tåg fäster uppmärksamheten på att
ifall riksdagen tycker att de uppställda
villkoren är för rigorösa, går det an
att i samband med förlängning av va -

Ändring i valutalagen, m. m.

lutaregleringen varje år göra påpekande
om vad man behöver jämka.

Men i själva huvudfrågan får man
väl ändå ha klart för sig att viss kapitalexport
för svenska investeringar i
utlandet är nyttig. Herr Bohman har
verkligen pekat på vissa sådana fall
där den är påkallad och investeringarna
också i stort sett får ske. Det finns
emellertid investeringar som är absolut
skadliga för det svenska näringslivet.
Jag skall inte gå in på dem.

Men sedan finns det investeringar
som är tveksamma. Jag läste härförleden
i en stor stockholmstidning en
skildring om att ett stort svenskt företag
skaffat sig koncession på skogsmark
i Kanada och tänker grundlägga en stor
cellulosaindustri där. För detta ändamål
behövs en kapitalinvestering på
hundratals miljoner kronor. Det sades
i tidningen att det mesta av detta kapital
skall man väl uppbringa utomlands,
men man tänker dessutom begära
tillstånd till export av kapital från
Sverige.

Låt mig nu fråga: Vilka fördelar
skulle en sådan kapitalexport ge? Vi
skulle ju inte därigenom bli i tillfälle
att exportera några svenska varor. Man
skall i ett främmande land med ett
främmande lands råvaror skapa en vara,
som är en exportvara även för Sverige.
Man kan säga: Men i själva investeringsögonblicket
skulle kanske
Sverige kunna få exportera maskiner
för industriens utrustning, och det bleve
ju en export. Ja, jag medger det. I ett
läge, där den svenska produktionskapaciteten
är svagt utnyttjad och vi har
sysselsättningssvåriglieter, finge man
ta den frågan under allvarligt övervägande,
trots att det skulle bli en mycket
långsiktig exportkredit. Om den
svenska produktionskapaciteten däremot
är väl utnyttjad, skulle man väl
vara minst sagt tveksam, ty vi har klart
för oss, att det svenska folkhushållet
får ingen inkomst av detta. Man säger
alt det blir vinster för företaget. Ja,

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Ändring i valutalagen, m. m.

det blir det kanske, men de vinsterna
grävs nog ner i det stora företaget där
ute. Ingen svensk skogsägare kommer
att få sälja en enda pinne till denna
industri, ingen svensk jobbare får arbete
där. Det är väl ändå klart, att man
i sådana fall blir tveksam och frågar
sig, om en sådan kapitalexport är nyttig
ur svensk synpunkt.

Jag har med dessa illustrationer bara
velat visa, att vi i dag behöver en valutareglering.

Man säger att reservanterna inte vill
avskaffa valutaregleringen. De vill ju
förlänga den nuvarande valutalagen ett
år. Jag har visserligen i riksbanken varit
med om att säga, att om det inte blir
en ny lag, får vi förlänga den gamla,
och jag skulle inte haft någonting emot
detta, om inte en omständighet inträffat,
som har ställt oss i ett helt nytt läge.
Det är den omständigheten att motionärerna
har fört fram och mer eller mindre
vidhåller påståendet, att den nuvarande
valutaregleringen inte vilar på
laglig grund. Därmed menar man att förordningen
icke täckes av lagen; förordningen
skulle alltså vara olaglig. Jag
menar att denna juristtolkning — herr
Bohman talade i det stycket som jurist
— skall man kanske inte ta för hårt. Enligt
min mening kan nämligen en Kungl.
Maj :ts förordning inte dömas olaglig av
någon annan instans än riksdagens konstitutionsutskott.

Denna valutaförordning har, såsom
herr Sköldin påpekade, ägt bestånd sedan
1944. Tvisten gäller väl i viss mån
huruvida den beskrivning, som samlingsregeringen
då presenterade riksdagen
i fråga om ändringar i valutaförordningen,
var uttömmande och stod i överensstämmelse
med då gällande valutalag.
Jag vill inte säga att jag tror på några
juridiska konsekvenser av dessa juridiska
hårklyverier som man sysselsätter
sig med här. Men den diskussion,
som tidigare har förts praktiskt taget
uteslutande i vissa teoretiska juristkretsar,
har ju genom motionen och genom

reservationen fått en spridning, en anpassning
till det praktiska, som måste
innebära, att den möjlighet som förelåg,
innan propositionen framlades, nämligen
att tillämpa den gamla lagstiftningen
ännu något år, har blivit ytterligt
försämrad. Det kommer att bli flera
som tror att det går för sig att kringgå
valutalagen. Man kommer att sätta i
gång med flera processer, och det kommer
att möta motstånd att upprätthålla
valutaregleringen, vilket är synnerligen
olyckligt. Därför måste jag för min del
säga, att min ståndpunkt, sådan den en
gång uttrycktes i riksbankens skrivelse
till Kungl. Maj:t om en förlängning av
den nuvarande lagen, inte längre håller.
Jag står därför inte längre på den linjen.
Jag finner det vara av yttersta vikt
att vi genomför den föreslagna lagstiftningen.

Nu kan man kanske säga till mig: ja
men då är det ju propositionen som
ställt till detta. Det kan man väl inte
säga. Närhelst en modernisering av valutalagen
hade kommit att föras på tal
här i riksdagen, hade denna fråga blivit
väckt. Vad jag vill säga här är, att genom
motionen och denna manstarka reservation
har ett läge inträffat som jag finner
vara svårt att bemästra. Jag kan inte
förstå, att det skall vara nödvändigt att
avslå propositionen med den modernisering
av 1 § i valutalagen som där föreslås
och som är nödvändig i dag bara
därför att man vill hålla vägen öppen
för förändringar, förbättringar och förenklingar.
Det finns för dem, som så
önskar, fortsatt möjlighet att kräva sådana
ändringar och förbättringar. Skulle
emellertid inte Kungl. Maj :t och riksbanken
vilja lyssna på det örat, kan ju
riksdagen genom beslut i samband med
förlängning av valutaregleringen sätta
makt bakom orden.

Herr talman! Jag hemställer därför
att kammaren måtte bifalla utskottets
förslag.

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Nr 20

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! Herr Sköld har på sitt
mycket övertygande sätt — åtminstone
från hans egna synpunkter — försökt
få oss att tro, att den här ifrågavarande
lagstiftningen inte alls skulle vara någonting
farligt. Man skulle så lätt kunna
göra påpekanden och få till stånd de
ändringar som i aktuella fall kunde behövas.
Jag känner mig inte riktigt säker
på att det skulle gå så lätt, detta först
och främst av det skälet att herr Sköld
och hans gelikar har i denna fråga en
helt annan grundinställning. Herr Sköld
åskådliggjorde också ganska tydligt detta
genom att på ett så negativt sätt dra
upp ett exempel om en investering i fjärran
länder. Han tog därvid inte någon
som helst hänsyn till vad som skulle
inträffa, därest inte denna investering
komme till stånd från svensk sida. Det
kunde ju lika gärna ha blivit något annat
land som gjort denna investering,
och sedan hade man konkurrerat med
oss, och vi hade inte heller fått sälja
några maskiner. Jag måste därför säga
att jämförelser av det här slaget inte är
relevanta.

Man får en känsla av att enligt herr
Skölds tankegångar behövs det en lagstiftning
för att det skall kunna inrättas
regleringsorgan, där vederbörande skall
sitta och noggrant bedöma hur vi skall
tillåtas använda våra pengar. Jag tror
inte riktigt på detta sätt att reglera användningen
av pengarna. Det finns nog
i stället all anledning att härvidlag resonera
på det sätt som vi gör inom industrien,
när vi — åtminstone enligt vad
vi tror — handlar på ett framsynt sätt.
Vi släpper gärna in utlänningar för att
se på vad den svenska industrien har
att bjuda, eftersom vi tror att vi också
skall få något i utbyte av dem. Vi anser
att vi med stängda dörrar förlorar mer
än vi släpper ut genom öppna dörrar.
På samma sätt har jag det bestämda intrycket
av att Sverige skulle genom en
onödigt omfattande valutareglering med
dess mycket noggranna och ingripande

Ändring i valutalagen, m. m.

bestämmelser gå miste om en hel del i
följd av de minskade möjligheterna till
ett internationellt samarbete även på det
ekonomiska området.

Man vill nu, trots att det på en del
punkter har framförts allvarliga betänkligheter,
göra lagstiftningen mera permanent.
Vi reservanter inom bevillningsutskottet
har föreslagit att riksdagen
skulle skjuta på frågan och låta
den nuvarande förordningen bestå ännu
ett år, för att det under tiden skall kunna
företagas en utredning, där näringslivets
representanter kan få komma till
tals på ett annat sätt än som hittills varit
möjligt. Jag tror att det är riktigt att
man på det sättet försöker knäcka problemen,
innan lagens form har fått en
mera permanent karaktär. Det skulle
vara lyckligt, om vi därigenom kunde
komma fram till en ordning, varigenom
även vårt land kunde bidra till ett större
förtroende mellan olika länder, samtidigt
som näringslivets berättigade synpunkter
kunde tillgodoses och en mängd
krångel och sådant elimineras.

Jag vill till sist understryka att dessa
synpunkter inte på något sätt får tas
som uttryck för ett slags defaitism i valutasituationer,
innebärande att man
skulle vara tvungen att gå med på direkt
skadliga och felaktiga manipulationer.
Detta har vi möjlighet att skydda oss
för, även med beaktande av de synpunkter
jag här anfört.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till reservationen.

Herr SKÖLD (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Löfgren hade fått
den uppfattningen, att jag var emot ett
internationellt ekonomiskt samarbete
och ett utbyte av företag länderna emellan
samt att jag fruktade för en konkurrens
mot svensk industri från utländsk
bas med svenskt kapital. Det var inte
det som jag främst avsåg med mitt
exempel. Det finns nämligen en annan
sida också, herr Löfgren.

Om här blir en stor kapitalexport

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Ändring i valutalagen, m. m.

från Sverige betyder det, att detta kapital
måste uppbringas på den svenska
marknaden. För att man skall kunna
göra det utan att skapa inflation måste
riksbanken skärpa sin penningpolitik
och företa en åtstramning av de svenska
investeringarna, vilka måste minskas i
motsvarande grad. Det får ske antingen
genom en kreditreglering eller genom en
räntehöjning. Detta förhållande hänvisar
direkt på det uttryck, som finns i
1 § i den föreslagna valutalagen.

Det förhåller sig alltså på det sättet,
att en kapitalexport av detta slag icke
behöver vara till fördel för den svenska
allmänheten och icke heller för det
svenska näringslivet i gemen utan kanske
till skada genom en skärpt kreditreglering
eller räntehöjning — det kan
också bli fråga om bådadera — som
eventuellt framkallas därav. Dessa konsekvenser
får man inte släppa ur sikte.

Herr LÖFGREN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill inte ge mig in
på alltför ingående replikskiften med
herr Sköld på denna punkt, ty jag
förstår, att vi har litet olika åsikter.

Herr Skölds sista argumentering gäller
givetvis endast under den förutsättningen,
att det är ur ensidigt svensk
synpunkt som det kan vara skadligt att
pengar föres ifrån landet. I detta sammanhang
bör ihågkommas att om man
genom regleringar i onödigt hög grad
också hindrar ett placerande i Sverige
av kapitaltillförande och arbetstillfällegivande
rörelser, så går vi miste om
fördelar, även om man inte vet hur
mycket vi skulle ha kunnat få in till
vårt eget land. Jag tror, att det kan
vara rätt svårt för oss att avgöra, om
riskerna i första hand består i vad herr
Sköld angav eller om de ligger i att vi
utestänger möjligheter, som vi annars
skulle ha kunnat få.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Herr Sköldin gjorde
gällande, att vi på detta område strängt

taget bara anknyter till beredskapslagstiftningen
i övrigt. Det gör vi inte,
herr Sköldin. Den här lagstiftningen
är inte utformad som andra beredskapslagar,
vars ikraftträdande man i varje
fall försöker hänga upp på något så när
objektiva förhållanden. Här är det, för
annat än krig eller krigsfara, fråga
om rent subjektiva bedömningar av
vad kan prövas vara erforderligt. Det
innebär, att när Kungl. Maj :t hävdar,
att fullmakterna behöver tas i anspråk,
då är också förutsättningarna inne för
lagens tillämpning. Så skall inte våra
fullmaktslagar vara konstruerade. De
är — som jag förut nämnde -— exceptionella
lagstiftningsprodukter och
skall inte användas på detta sätt.

Herr Sköld påstod, att riksdagen kan
ställa villkor varje år när den prövar
fullmakterna och begränsa dessa på
olika sätt. Visst går det, men det är
mycket svårt att göra det, när Kungl.
Maj:t begär en fullmakt och det ändå
är Kungl. Maj:t som har ansvaret för
valutaregleringen. Vi ser vad som hänt
i år, då motionsvägen har framförts
mycket vägande kritik mot valutaförordningens
bestämmelser i skilda hänseenden.
Inte har bankoutskottet och
riksdagen gjort något försök att begränsa
de fullmakter som Kungl. Maj :t
har begärt. Man har bara sagt ja och
amen.

Herr Sköldin påvisade, att andra länder
har hårdare valutalagar. Visst finns
det sådana, men det finns också länder
som har betydligt mildare lagar
och mer liberal praxis än vi. Det finns
ingen anledning att Sverige som ett
typiskt exportland skall följa efter de
länder som har hårdare reglering,
exempelvis Norge, som för övrigt är
mera restriktivt än vi på så gott som
alla områden. Vi lever under friare
förhållanden, och det vore bättre om
vi handlade därefter och sökte föredömen
på andra håll.

Herr Sköldin sade vidare att vår
motion var en förevändning; för vad

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Nr 20

sade han inte. Motionärerna har sagt
klart ifrån — även reservanterna i
bankoutskottet har gjort det — att man
i Sverige liksom i andra länder och i
det internationella samarbetet över huvud
måste sträva efter en liberalisering
på detta och på andra områden. Vi
bör försöka få en friare världshandel
som skänker välstånd åt oss och åt
andra länder. Men vi har också erkänt,
att vi inte är beredda att släppa valutaregleringen
i sin helhet just i dag.
Vi bör i stället undersöka på vilka
områden vi kan inskränka valutarestriktionerna
till det som är oundgängligen
nödvändigt.

Som jag tidigare erinrade har vi bibehållit
det instrument som vi hade
under kriget och under efterkrigsåren
utom beträffande hembudsskyldigheten
och brevhemligheten. Vi har alltså
kvar restriktionerna för kontrollens
skull. I praktiken har man varit liberal
när det gällt löpande betalningar,
men även de är i princip underkastade
övervakning. För att det eventuellt
finns några bovar att hålla efter lägger
vi alltså en börda även på de laglydiga
medborgarna. Det förfaringssättet brukar
vi inte tillämpa på andra områden
av samhället. Varför skall vi tillämpa
det just på valutaområdet?

Herr Sköldin pekade på vår valutareserv.
Men betalningsrörelserna går
aldrig bara i en riktning. De går i bådda.
Är vi liberala, blir våra motparter
också liberala. Jag tror inte att en mer
liberal valutalagstiftning behöver innebära
någon risk för vår valutareserv.

Vidare pekade herr Sköldin på vad
som hände 1944. Men inte menar väl
herr Sköldin att, bara därför att samlingsregeringen
under krigstid vidtog
en viss åtgärd, vi sedan här i riksdagen
måste anse oss bundna därav. Den omständigheten
att en av reservanterna i
bankoutskottet satt som ledamot av den
dåvarande regeringen saknar också all
relevans i dag. Vi behöver inte i dag re -

Ändring i valutalagen, m. m.

sonera på samma sätt som vi gjorde
under krigsförhållanden.

Jag tror att det var herr Sköldin
som nämnde namnet Rosenberg. Det
finns åtskilligt fler juridiska experter
som har ifrågasatt riktigheten av valutaförordningens
bestämmelser. Det
är för övrigt riktigt att herr Rosenberg
medverkade som expert vid utredningen
om den nya valutalagen. Men om
jag inte är fel underrättad, hade han
inga möjligheter att avge ett eget yttrande.

Jag förstår inte riktigt herr Sköld
när han säger att motionärernas synpunkter
på laglighetsfrågan närmast är
att betrakta som »juridiska hårklyverier».
Det kan väl inte kallas juridiska
hårklyverier om man vill diskutera,
huruvida en förordning verkligen täcks
inom ramen för den lag som riksdagen
och Kungl. Maj:t gemensamt har accepterat.
Det finns dock medborgare i
detta land som låter själva lagtexten
vara avgörande för sitt handlande. Det
kan vara jurister eller icke jurister.
Dessa måste ha rätt att utgå ifrån att
vad som står i lagen skall vara ett rättesnöre
för deras handlande.

Kommer det sådana anmärkningar
som här har framförts gentemot valutaförordningen,
borde det väl vara angeläget
för riksdagen såsom rättssäkerhetens
vårdare att granska förordningen
och inte släppa den förbi sig utan
att framföra någon som helst kritik och
utan att ge möjlighet till den utredning
som motionärerna har begärt.

Förordningen har aldrig varit föremål
för remiss. Kungl. Maj:t har lagt
fram ett förslag till ny lag, och det
borde väl föranlett Kungl. Maj:t att fundera
litet över lagen och förordningen,
eftersom Kungl. Maj:t bör vara medveten
om att rättsenligheten hos dessa
bestämmelser ifrågasatts av experter
vid upprepade tillfällen.

Slutligen tog herr Sköld upp de svenska
investeringarna utomlands. Herr
Löfgren har delvis bemött herr Sköld,

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Ändring i valutalagen, m. m.

så jag skall inte fördjupa mig i någon
allmän-ekonomisk debatt på den punkten.
Jag vill bara i likhet med herr Löfgren
påpeka att om vi investerar utomlands,
får vi räkna med att utlänningarna
investerar hos oss. Detta kanske
medför vinst för det svenska folkhushållet.
Det är på samma sätt med investeringar
som med export och import.
Vi skulle visserligen för att spara
valuta kunna inskränka vår import och
endast bevilja den import som passar
oss. Men ett sådant resonemang kan
inte föras i ett exportland som Sverige.
Vi måste bygga vårt välstånd på
ömsesidighet och största möjliga frihet
i det internationella varuutbytet.

Herr SKÖLD (s) kort genmäle:

Herr talman! För det första instämmer
jag gärna i herr Bohmans yttrande
att ett exportland som Sverige har intresse
av största möjliga ömsesidighet.
Men jag vill bestrida att en liberal kapitalexportpolitik
från svensk sida får
som konsekvens att kapital strömmar
hit. Vidare är det icke klart hur statsmakterna
vill ställa sig till en helt fri
kapitalimport till Sverige. En sådan
kan medföra konsekvenser som vi
kanske inte vill ta.

För det andra har det sagts att man
inte i utskottsmajoriteten och i kammaren
har tagit hänsyn till motionärernas
anmärkningar mot gällande bestämmelser.
Till detta vill jag bara säga
att det har man inte gjort i reservationen
heller. Reservanterna hade mycket
väl kunnat foga subsidiära yrkanden
till sitt huvudyrkande om avslag
på den föreslagna lagstiftningen och
alltså begära ändringar i denna. Det
har reservanterna inte gjort, antagligen
därför att valutastyrelsens berättelse
med redogörelse för tillämpningen tidigare
har varit underställd riksdagen
men lämnats utan anmärkning. Följaktligen
kan det väl sägas att i stort
sett finner man tillämpningen ganska
passabel.

För det tredje vill jag bara säga att
när jag använde uttrycket juridiska
hårklyverier menade jag inte den här
frågan, huruvida lagen och förordningen
står i klar överensstämmelse
med varandra, utan frågan om huruvida
Kungl. Maj :ts förordning är olaglig.
Har en Kungl. Maj:ts kungörelse
icke blivit föremål för anmärkning i
konstitutionsutskottet och dömts olaglig
av konstitutionsutskottet, är den
enlig min mening laglig. Det var detta
jag ville framföra. Då säger herr Bohman,
att det borde vara angeläget för
riksdagen att ändra sådana differenser
som här kan föreligga. Det gör kammaren
om den bifaller utskottets förslag,
ty då kommer sådana här differenser
icke längre att föreligga.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Jag skall bara be att
få göra några randanmärkningar till
diskussionen och börjar då med en
detalj som kanske kan ha sitt värde för
att belysa den skilda uppfattningen hos
vad man kunde kalla undersåtar och
översåtar.

Herr Bohman talade om den arbetsbelastning
som blanketthanteringen innebär
för bankerna. I så fall kan bankernas
effektivitet inte vara så stor,
genmälde herr Sköld, eftersom riksbanken
har tio damer som klarar av
alltsammans. Det låter kanske övertygande,
men bara för den som inte känner
förhållandena på närmare håll. För
egen del har jag tillbragt några månader
av mitt liv med att sortera V-, Poch
S-exemplar till röda inköps- och
blå försäljningsanmälningar. Det krävde,
herr Sköld, en hel del arbete att
få in anmälningarna från kunderna,
komplettera dem, kollationera dem mot
den egna bokföringen och skicka dem
fint sorterade till dåvarande valutakontoret.
Man visste att de där togs om
hand av pensionerade sedelräknerskor
från riksbanken som säkert var fingersnabba
men kanske inte så förfärligt

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Nr 20

bankkunniga. Ibland, det måste jag
medge, kände man sig såsom insamlarna
av den stora boendeundersökningen
på sin tid måste ha känt sig när
det blev bekant att deras väldiga material
aldrig blev bearbetat. Vi har ju
den gamla historien om amanuensen
som frågade vad han skulle göra med
en del handlingar och fick beskedet:
»Ordna dem i nummerordning och kasta
bort dem!»

Så talar herr Sköld om »tveksamma
investeringar». Uttalandet får någon
mening först om man tror att myndigheter
bättre än näringslivets representanter
kan bedöma det berättigade i en
investering. Här kan det vara skäl att
erinra om de svårigheter som på sin
tid lades i vägen för Volvos exportdrive
till Förenta staterna. Volvo lär
nu vara det företag som drar mest dollar
till landet.

Jag skulle gärna ha velat kommentera
herr Skölds syn på kapitalexport mera
principiellt, men jag kan i stort sett
avstå från det efter vad herr Löfgren
och herr Bohman här har anfört.

Normalt skall det röra sig om en trafik
i båda riktningarna. Det internationella
samarbetets idé är ju sådan, och
det skulle vara till fördel för alla länder
om den principen bleve mera allmänt
godtagen — följaktligen också för vårt
land. En sådan investering som den
som Stora Kopparberg nu projekterar
i Kanada skulle inte ge arbete åt en
enda svensk jobbare, säger herr Sköld.
Den erfarenheten har man inte gjort
tidigare i sådana sammanhang. Tvärtom
har det visat sig att svenska företag på
grund av svenska anställdas duglighet
har varit angelägna om att ta dem med
ut till arbetsplatser världen över. Dessutom
är det såvitt jag förstår ensidigt
att fälla ett sådant omdöme utan att
samtidigt påpeka att utländskt kapital
i många sammanhang bereder arbete åt
svenska arbetare.

Detta var detaljsynpunkter. Vad den
stora frågan beträffar kan man väl bara

Ändring i valutalagen, m. m.

konstatera att såväl herr Sköldin som
herr Sköld gjorde det lätt för sig genom
att argumentera som om reservationen
innebure avslag på förslaget till
valutaregleringslag och krav på avskaffande
av den nuvarande lagen. Så
är inte fallet, som var och en ser som
tar del av handlingarna. Reservationen
innebär tvärtom att vi på sedvanligt
sätt skulle förlänga lagen på ett år och
begagna detta nya år till en mycket
välbehövlig översyn av en del bestämmelser.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sköld gjorde gällande,
om jag inte missförstod honom,
att en Kungl. Maj:ts förordning som
var utfärdad med stöd av en fullmaktslag
var laglig om den inte hade kritiserats
av konstitutionsutskottet vid dess
granskning i efterhand. Jag är ledsen
att behöva konstatera, att herr Sköld
i så fall här har fel.

Herr SKÖLD (s) kort genmäle:

Kanske herr Bohman ville anföra beviset! Herr

ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag hade inte tänkt avsevärt
bidra till att förlänga denna debatt
och inte heller att ingripa i den
senaste replikväxlingen mellan herrarna.
Eftersom jag biträtt reservationen,
skall jag kanske ändå säga några ord.

Det tycks ju trots meningsskiljaktigheterna
råda enighet om principen, att
Sverige, som är ett land med större utrikeshandel
per invånare räknat än de
flesta andra länder, har intresse av relativt
fria betalningsförhållanden och
om att en liberalisering i och för sig är
önskvärd i den mån det är möjligt att
uppnå den. Det tycks även råda enighet
om att man också i andra lägen än krig
och krigsfara kan vara tvungen att ha
en lagstiftning på detta område av beredskapsnatur.

Jag står inte främmande för att man

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Ändring i valutalagen, m. m.

här måste göra en avvägning mellan å
ena sidan kravet på liberaliseringar,
angelägenheten av att en reglering inte
kvarstår hur länge som helst, samt å
andra sidan de konsekvenser som lättnader
kan få på kapitalmarknaden och
på ränteläget. Som redan sagts är man
enig om att vi inte nu kan avveckla
regleringen utan i denna situation av
många skäl tills vidare måste behålla
den. Reservanterna har inte tagit ståndpunkt
till alla de kritiska erinringar
som gjorts i motionen utan mera byggt
på en allmän övertygelse om att här behövs
en översyn med hänsyn till de förändringar
som skett i fråga om konvertibilitet,
de europeiska integrationssträvandena
in. m. Jag har själv kommit
till den uppfattningen, som jag tycker
i hög grad präglar reservationen, att
det inte är någon ko på isen utan att
vi lugnt kan förlänga den lag som nu
gäller och under tiden göra en översyn.
Det kan vara motiverat bl. a. med att
förslaget till valutaförordning inte varit
föremål för remiss. Jag kan inte se att
det skulle innebära de faror som man
på sina håll tycks ha för sig. Jag kan
heller inte finna att de informationer
vi fick i bankoutskottet ger anledning
att ändra på denna ståndpunkt.

Härmed, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till reservationen.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag har när jag suttit
och lyssnat till denna debatt inte kunnat
undgå att bli förvånad över den indignation
och de farhågor som reservanterna
har givit uttryck åt. Jag har
inte kunnat finna annan förklaring än
den, att man blivit fixerad av den mycket
innehållsrika motion som har presenterats
i detta ärende och väl delvis
ligger till grund för reservanternas
ståndpunkt. Jag har sällan träffat på
en motion — det kan jag säga ärligen
och uppriktigt -— där jag har funnit en

så fantasirik beskrivning av alla de faror
som skulle kunna rullas upp, därest
Kungl. Maj:ts proposition följdes. Man
har konstruerat en rad situationer och
i samtliga dessa dragit de mest dystra
konsekvenser. Jag kan inte frigöra mig
från intrycket, att motionsskrivaren
har haft en ambition, nämligen att måla
en viss potentat på väggen bara för
nöjet att sedan få piska honom. Även
reservanterna förklarar här, att de i
själva sakfrågan egentligen inte har
några invändningar att göra; vi behöver
en valutareglering såsom ett
instrument i den allmänna ekonomiska
politiken och med hänsyn till att vår
valutaställning i dag inte är sådan att
vi vågar ta alltför uppenbara risker för
en valutauttömning.

Men så säger man: Låt oss behålla
den nuvarande lagstiftningen ytterligare
ett år, och låt oss utreda och fundera
vidare innan vi gör lagen permanent!
Det är riktigt att vi här gör lagen permanent,
men dess materiella innehåll
sådant det tar sig uttryck i valutaförordningen
presenteras ju för riksdagen
varje år med möjlighet för riksdagen
— såsom utskottets talesman här har
sagt — att göra de förändringar och
justeringar som kan bli aktuella med
hänsyn till erfarenheterna.

Jag har många gånger här i kammaren
och i medkammaren fått höra kritik
över att våra fullmaktslagstiftningar
fortfarande släpar med kriterier som
var riktiga under krig och krigsfara
men som är hopplöst föråldrade i dagens
läge. Jag tycker att den kritiken
har varit befogad. Vi bör inte 1959 och
1960 ha en lag som bygger på kvalifikationen
»krig eller krigsfara eller av krig
föranledda, utomordentliga förhållanden».
Med rätta har det kritiserats, och
på alla andra områden har vi steg för
steg rensat bort de här gamla kvalifikationsbegreppen
och sagt, att om lagen
behövs fortsättningsvis skall kriterierna
stå kvar i överensstämmelse med vad
dagens situation motiverar.

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Nr 20

Vi försöker göra detta också i den
proposition som bär presenterats riksdagen.
De båda kriterier som skall utgöra
grunden för lagstiftningen bör
vara angelägenheten av att föra den
penningpolitik vi anser vara nödvändig
och angelägenheten av ett skydd för
valutareserven. Det är kriterier som
säkerligen gäller långt fram i tiden och
som motiverar en lagstiftning tills vidare
som kompletteras med valutaförordningen,
i vilken riksdagen varje år
har möjlighet att göra av erfarenheten
betingade justeringar.

Herr Regnéll använde här uttrycket
översåtar och undersåtar. Det är ett utslag
av den gamla uppfattningen om att
samhällsintresset under alla förhållanden
här skulle vara stridande mot det
enskilda intresset. När man talar för
vidare, generösare och liberalare möjligheter
till kapitaltransaktioner säger
man, att det inte finns någonting som
garanterar att valutastyrelsen bedömer
läget riktigare än det enskilda företaget
gör, och man säger att om vi skall ha
pengar tillbaka till Sverige, måste vi se
till att det kommer pengar ur Sverige.
Beträffande det sista instämmer jag helt
i vad herr Sköld här sade att det är en
underbar logik, som inte har någon
som helst förankring i den krassa och
kalla ekonomiska verklighet som vi lever
i.

Hur går det till när ett enskilt företag
gör anspråk på att få exportera kapital
för investeringar utomlands? Ingen kan
begära att det enskilda företaget skall
sätta sig ner och bedöma om det är en
riktig transaktion, sedd från samhällets
och folkhushållets synpunkt. Vilket
företag skulle bygga på sådana bedömningsgrunder
i sina affärer? Nej, företaget
bedömer helt enkelt, om det är
förenligt med dess förtjänst, om det är
bra för dess ekonomi och för aktieägarna
att exportera kapital, och får
företaget inte göra det anser det sig
illa behandlat. Det finns emellertid
ingenting som talar för att vad som kan

Ändring i valutalagen, m. m.

vara nyttigt och ekonomiskt fördelaktigt
för ett begränsat antal aktieägare
i ett visst företag är riktigt och
nyttigt sett från hela folkhushållets synpunkt.

När de här frågorna däremot bedöms
av valutastyrelsen, har vi garanti för
en mera nyanserad bedömning. Där
finns näringslivet representerat, och
där sitter representanter för samhället,
som har skyldighet att göra mera allmänna
bedömningar och se frågan från
folkhushållets synpunkt. Jag föreställer
mig att bedömningen i valutastyrelsen
är mer nyanserad och från folkhushållets
synpunkt riktigare än det enskilda
företagets ensidiga bedömning.

Man kanske kunde få det intrycket
av den här debatten, att den svenska
valutastyrelsen över huvud taget är negativt
inställd till kapitaltransaktioner
med utlandet. Så är det ju inte; en rad
transaktioner har godkänts utan några
som helst protester. Låt mig nämna som
ett exempel, att Scania-Vabis har en stor
exportförsäljning till Sydamerika av
sina lastvagnar. Om företaget vill fortsätta
att sälja lastbilar på Sydamerika

— och det är nödvändigt för att det
skall kunna hålla sina svenska arbetare
sysselsatta — krävs det att företaget
bygger en sammansättningsfabrik nere
i Sydamerika, så att även den sydamerikanska
arbetskraften får sysselsättning.
Det är alldeles uppenbart att det är ett
svenskt intresse att ge tillstånd till den
valutaexport som det här är fråga om

— det gäller indirekt och direkt att
även hålla svenska arbetare här hemma
i Sverige i sysselsättning.

Jag har mig inte bekant att valutastyrelsen
när det har förelegat sådana
legitima skäl eller ett klart sysselsättningsintressc
i vårt eget land har vägrat
att ge tillstånd till erforderlig kapitalexport
för önskade investeringar.
Denna litet nyanserade bedömning hör
nog komma med i riksdagsprotokollet
nu i debattens avslutningsskede.

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Stöd åt jordbruket

Herr BOHMAN (h):

Finansministern gjorde gällande att
motionen innehåller en fantasirik beskrivning
— det skall vara en komplimang,
förstår jag — av de risker som
den nya lagstiftningen kommer att medföra.
I själva verket står det inte alls
någonting sådant i motionen, utan motionen
talar om de olägenheter som den
hittillsvarande lagstiftningen har medfört.
Motionärerna har ansett, att när
nu en ny lag skall genomföras och hela
förordningen för första gången läggs på
riksdagens bord, borde man understryka
dessa olägenheter, så att vi slipper
dem i den nya lagstiftningen.

Jag är litet rädd för att göra ett påstående
med anledning av herr Skölds
fråga till mig, eftersom väl herr Sköld
omedelbart kommer att säga: Bevisa
det! Jag vågar nog ändå vidhålla mitt
konstaterande, att en svensk domstols
prövning av lagenligheten av utfärdade
författningar inte har någonting som
helst att göra med konstitutionsutskottets
granskning. Det finns domstolsavgöranden
som bekräftar riktigheten av
det påståendet.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Den nya lagstiftningen innehåller i
stort detsamma som den gamla, herr
Bohman, dock att den nya lagstiftningen
innebär en del uppmjukningar.
När jag beskriver motionen som fantasirik,
stämmer det lika bra vare sig man
tänker på den gamla eller på den nya
lagstiftningen. Det är ytterst dålig korrespondens
mellan den gamla lagstiftningens
verkningar och alla de fasligheter
som lagen innebär enligt motionen.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan, dels ock
på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Löfgren

begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 36, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Bohman begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
117 ja och 97 nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 11

Stöd åt jordbruket

Föredrogos i ett sammanhang jordbruksutskottets
utlåtanden nr 29, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående åtgärder i prisreglerande syfte
på jordbrukets område m. m. jämte i
ämnet väckta motioner, nr 30, i anledning
av Kungl. Maj :ts framställningar
angående statligt stöd till jordbrukets
rationalisering, m. m. jämte i ämnet
väckta motioner, och nr 31, i anledning
av Kungl. Maj :ts framställningar rörande
det särskilda stödet åt det mindre
jordbruket jämte i ämnet väckta motioner,
samt bevillningsutskottets betänkande
nr 49, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till för -

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Nr 20

ordning om ändring i tulltaxan den 12
september 1958 (nr 475) jämte i ämnet
väckta motioner.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet Netzén, hade tillkännagivit
sin avsikt att i samband med behandlingen
av förstnämnda utlåtande
besvara herr Eliassons i Moholm interpellation
angående försörjningsberedskapen.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 29

I årets statsverksproposition hade
Kungl. Maj:t under nionde huvudtiteln
föreslagit riksdagen att, i avbidan på
särskild proposition i ämnet, för budgetåret
1959/60 beräkna till prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område
ett reservationsanslag av 173 000 000
kronor.

Sedermera hade Kungl. Maj:t i en till
riksdagen den 17 april 1959 avlåten
proposition, nr 147, vilken hänvisats
till jordbruksutskottet, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för samma dag, framlagt de förslag
till åtgärder i prisreglerande syfte på
jordbrukets område, vilka i huvudsak
framginge av följande i propositionen
lämnade sammanfattning.

»I propositionen framlägges förslag
angående prissättningen på jordbrukets
produkter under 6-årsperioden 1 september
1959—31 augusti 1965. Förslagen
grundas på en mellan statens jordbruksnämnd
och jordbrukets förhandlingsdelegation
träffad överenskommelse,
i vilken nu gällande prissättningssystem
föreslås skola med vissa ändringar
och tillägg tillämpas under nämnda
6-årsperiod.

Till utgångspunkt för överenskommelsen
har legat bland annat beräkningar
av skillnaden mellan industriarbetarnas
genomsnittliga årslön i dyrortsgrupperna
2 och 3 samt jordbrukarnas arbetsinkomst
för år. Denna inkomst har beräknats
på grundval av material ur den

Stöd åt jordbruket

jordbruksekonomiska undersökningen
på gårdar med i medeltal 15 respektive
25 hektar åker inom slättbygdsområdena.
Vidare har till grund för överenskommelsen
legat vissa överväganden angående
utvecklingen på världsmarkna^
den samt en undersökning av de producent-
och konsumentpriser, som gäller
i vissa andra västeuropeiska länder.

De föreslagna ändringarna i gällande
prissättningssystem består bland annat
däri, att de nuvarande 5- och 6-procentreglerna
ersättes av en ny spärregel, i
propositionen kallad 3-procentregeln.
Denna har utformats så, att den på ett
effektivt sätt skall kunna uppväga förändringar
i prisnivån på världsmarknaden
samt i kostnadsnivån för jordbruksföretagen.
Vidare skall en anknytning
ske till den allmänna årslöneutvecklingen
för industriarbetare i dyrortsgrupperna
2 och 3 för att inkomstnivån inom
jordbruket skall följa med i den allmänna
inkomstutvecklingen. Denna regel
har i propositionen kallats inkomstregeln.
Prisskyddet föreslås avvägt så,
att den inkomstnivå, som kan uppnås
vid början av den nya prissättningsperioden,
kan beräknas ge möjlighet att
utfylla en del av den inkomstklyfta, som
då kan väntas komma att föreligga. Härutöver
lämnas jordbrukarna möjlighet
att under perioden genom rationaliseringsvinst
i de egna företagen utfylla
återstoden av inkomstklyftan.

Enligt överenskommelsen skall vid utgången
av den nya prissättningsperioden
bedömningen av inkomstlikställigheten
i jordbruket anpassas till förhållandena
i storleksgruppen 20—30 hektar
inom slättbygdsområdet. Om jordbrukarinkomsterna
i denna storleksgrupp
därvid skulle befinnas ligga högre än
jämförelseinkomsten, bör denna skillnad
utjämnas successivt.

För tillämpning av den s. k. 3-procentregeln
skall fortlöpande beräknas
eu världsmarknadsprisindex och en
kostnadsprisindex. När skillnaden mellan
dessa båda index under 3 månader

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Stöd åt jordbruket

i följd överstiger 3 procent eller indexenheter,
skall enligt spärregeln införselavgifterna
ändras så, att det ovägda medeltalet
av jordbruksnämndens producentprisindex
för ifrågavarande 3 månader
beräknas komma att ändras med
hälften av nämnda skillnad, d. v. s. med
1,5 procent eller däröver. Enligt den
s. k. inkomstregeln skall den procentuella
förändringen av industriarbetarnas
årslön — omfattande den avtalsmässiga
förändringen av årslönerna för det löpande
året samt de statistiskt registrerade
merinkomsterna under den senast
förflutna 12-månadersperioden — föranleda
den justering av införselavgifterna,
som erfordras för att möjliggöra
en motsvarande procentuell ökning av
brukarens årsinkomst i storleksgruppen
10—20 hektar.

I anslutning till de överenskomna
grunderna framlägges i propositionen
förslag till de mittpriser, prisgränser
och införselavgifter, som skall gälla under
den nya prissättningsperioden. Såväl
mittpriser som prisgränser skall enligt
särskilda regler justeras i samband
med de ändringar av införselavgifterna,
som kan ske enligt nyss angivna spärrregler.
Införselavgifterna har bestämts
så, att vid de importpriser, som bedömes
som mest sannolika vid i ingångsläget
rådande marknadsläge, de erforderliga
mittpriserna kan uppnås. Vidare
föreslås att liksom hittills interna
regleringsavgifter på brödsäd, fabrikspotatis,
mjölk, grädde och ost samt kött
och fläsk skall uttagas. De kompensationsavgifter,
som i anledning av den
interna avgiftsbelastningen upptages vid
import, avses emellertid i olikhet med
vad som gäller enligt nuvarande prissättningssystem
i fortsättningen skola
vara i princip fasta.

Enligt överenskommelsen skall därjämte
vid skördeskador 4-procentregeln
i modifierad form tillämpas för 1959
års skörd.

I propositionen framlägges vidare
bland annat förslag till grunder för

användningen av införsel- och regleringsavgiftsmedel
m. m., samt till närmare
användning av införselavgiftsmedlen
under regleringsåret 1959/60 och
till stödet åt odlingen och beredningen
av lin och hampa under sagda regleringsår.

Medelsbehovet för prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område under
budgetåret 1959/60 beräknas till
101 730 000 kronor, därav 96 000 000
kronor till allmänt mjölkpristillägg,
1 750 000 kronor till stöd åt odlingen
och beredningen av lin och hampa,
1 500 000 kronor till fraktbidrag för fodersändningar
till Västerbottens och
Norrbottens län samt 2 480 000 kronor
till diverse kostnader i samband med
jordbruksregleringen. På grund av reservationer
beräknas anslagsbehovet till
de prisreglerande åtgärderna till
96 500 000 kronor. De för leveranstilllägg
för mjölk samt extra mjölkpristillägg
i norra Sverige erforderliga medlen
föreslås i samband med framläggandet
av en proposition angående utformningen
av det särskilda stödet åt det
mindre jordbruket skola anvisas under
ett särskilt anslag. Vidare hemställes
om medgivande att även under budgetåret
1959/60 disponera investeringsanslagen
till lagring av jordbruksprodukter
samt inlösen av inhemskt oljeväxtfrö
för de med anslagen avsedda ändamålen
ävensom om bemyndigande att i
fortsättningen tillhandahålla Föreningen
Svensk spannmålshandel vissa statskrediter.
Förslag framlägges även om att
medlen på det för budgetåret 1958/59
anvisade anslaget till gottgörelse till
jordbruket för av dess utövare erlagd
energiskatt för motorbrännolja till traktorer
skall tillföras Fonden för främjande
av forskning och försöksverksamhet
på jordbrukets område.

Vidare framlägges förslag till vissa
författningsändringar.»

Kungl. Maj:t hade i enlighet med vad
sålunda anförts föreslagit riksdagen att

I. godkänna de i propositionen fram -

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Nr 20

lagda förslagen beträffande grunderna
för prisregleringen på jordbrukets område
under 6-årsperioden 1 september
1959—31 augusti 1965;

II. godkänna förslagen om mittpriser,
prisgränser samt införselavgifter och
andra avgifter i samband med jordbruksregleringen
ävensom förslagen om
den närmare utformningen av de prisreglerande
åtgärderna under perioden 1
september 1959—31 augusti 1965;

III. lämna utan erinran vad i propositionen
anförts beträffande reglerna
för användningen av de medel, som influtit
eller under regleringsåren 1959/60
—1964/65 inflöte genom upptagande av
införselavgifter ävensom andra i samband
med jordbruksregleringen influtna
eller under sagda regleringsår inflytande
avgiftsmedel;

IV. lämna utan erinran vad i propositionen
anförts beträffande användningen
av de medel, som influtit eller som
inflöte under regleringsåren 1956/57—
1958/59 och som inflöte under regleringsåret
1959/60 genom upptagande av
införselavgifter ävensom andra i samband
med jordbruksregleringen influtna
eller under sistnämnda regleringsår
inflytande avgiftsmedel;

V. medge Kungl. Maj:t att vidtaga erforderliga
åtgärder i övrigt för reglering
under perioden 1 september 1959
—31 augusti 1965 av produktions- och
avsättningsförhållandena på jordbrukets
område i huvudsaklig överensstämmelse
med de riktlinjer, departementschefen
angivit i propositionen;

VI. medge Kungl. Maj:t att vidtaga erforderliga
åtgärder för stöd åt odlingen
och beredningen av lin och hampa
under regleringsåret 1959/60 i huvudsaklig
överensstämmelse med de riktlinjer,
departementschefen angivit i propositionen; VII.

bemyndiga Kungl. Maj:t att medge
Hallands läns linodlareförening och
Gotlands hampodlareförening uppskov
med erläggande av de under åren 1959
—1963 till betalning förfallande amor -

Stöd åt jordbruket

teringarna på och räntorna för föreningarna
ur hemslöjdslånefonden beviljade
lån;

VIII. å riksstaten för budgetåret
1959/60 under nionde huvudtiteln till
Prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område anvisa ett reservationsanslag
av 96 500 000 kronor;

IX. medge, att de å riksstaten under
kapitalbudgeten, fonden för förlag till
statsverket, för budgetåret 1953/54 anvisade
investeringsanslagen till Lagring
av jordbruksprodukter, till Inlösen av
inhemskt oljeväxtfrö och till Ytterligare
lagring av jordbruksprodukter finge under
budgetåret 1959/60 användas för de
med anslagen avsedda ändamålen;

X. medge, att de medel, som anvisats
å det å riksstaten för budgetåret 1958/59
under nionde huvudtiteln anvisade anslaget
till Gottgörelse till jordbruket för
av dess utövare erlagd energiskatt för
motorbrännolja till traktorer finge tillföras
den under statskontorets förvaltning
stående Fonden för främjande av
forsknings- och försöksverksamhet på
jordbrukets område;

XI. bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att under perioden 1 september
1959—31 augusti 1965 tillhandahålla
Svensk spannmålshandel, ekonomisk
förening, en rörlig kredit av 190 000 000
kronor samt ställa säkerhet för kredit åt
föreningen å checkräkning i riksbanken
eller affärsbank intill ett belopp av
35 000 000 kronor;

XII. bemyndiga Kungl. Maj :t att medge
Svensk spannmålshandel, ekonomisk
förening, att med anlitande av nyssnämnda
kredit i riksgäldskontoret i viss
omfattning finansiera handelns och
kvarnindustriens omhändertagande av
brödsädsskörden under regleringsåren
1959/60—1964/65;

XIII. godkänna vad i propositionen
föreslagits beträffande reglering av
skördeskador å 1959 års skörd;

XIV. antaga vid propositionen fogade
förslag till

a) förordning om ändrad lydelse av

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Stöd åt jordbruket

5 § förordningen den 7 juni 1956 (nr
402) angående reglering av utförseln av
vissa levande djur och jordbruksprodukter
m. m.;

b) förordning om ändrad lydelse av
2 och 5 §§ förordningen den 7 juni 1956
(nr 405) angående tillverkningsavgift
för vissa produkter av potatis, m. in.;

c) förordning om ändrad lydelse av

6 och 7 §§ förordningen den 7 juni 1956
(nr 406) angående mjölkavgift m. m.;

d) förordning om ändring i förordningen
den 5 juni 1953 (nr 375) med
vissa bestämmelser angående prisregleringen
för råg och vete;

e) förordning om ändrad lydelse av

l, 2 och 4 a §§ förordningen den 3 juni
1955 (nr 284) angående slaktdjursavgift

m. in.;

f) förordning om ändrad lydelse av
2 a och 5 a §§ förordningen den 10 juli
1947 (nr 378) om vissa avgifter å mjölk,
grädde och ost.

I samband med propositionen nr 147
hade utskottet behandlat ett flertal till
utskottet hänvisade motioner.

I motionen I: 358 av herr Sundin
m. fl., likalydande med 11:434 av herrar
Larsson i Hedenäset och Gustafsson
i Kårby, hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa,
att en parlamentarisk kommitté,
med representanter för de politiska partierna
samt för näringsliv, arbetsmarknad
och försvarsmakt, tillsattes för utredning
av frågan om livsmedelsberedskapens
läge samt av förutsättningarna
att tillförsäkra jordbruksbefolkningen
skälig inkomstnivå för sin insats att
trygga beredskapsnivån, enligt de grunder
som i motionen angivits.

I motionen 1:479 av herr Aastrup
m. fl., likalydande med II: 607 av herr
Ohlin m. fl., hade hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av Kungl. Maj:ts
proposition nr 147 måtte besluta

1. att avslå Kungl. Maj:ts förslag om
införande av stödköpsförfarande för fodersäd; -

2. att exportpremier å fodersäd endast
måtte medgivas under de särskilda
omständigheter som angivits av motionärerna;
samt

3. att 50 procent av importavgifterna
för fodermedel fördes till en särskild
fond, som skulle användas till att förstärka
leveransbidraget till det mindre
jordbruket under stallfodringsperioden.

I motionen I: 480 av herr Bengtson
m. fl., likalydande med II: 593 av herr
Hedlund m. fl., hade hemställts, »att
riksdagen vid behandling av propositionen
nr 147 måtte

A. beträffande grunderna för prisregleringen
på jordbrukets område under
6-årsperioden 1 september 1959—
31 augusti 1965

1) i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om bemyndigande för statens jordbruksnämnd a)

att, om planerna på en gemensam
nordisk marknad eller ett europeiskt frihandelsområde
förverkligas eller om
de förutsättningar för utrikeshandeln,
från vilka jordbruksnämnden och jordbrukets
förhandlingsdelegation i övrigt
utgått, skulle ändras väsentligt, efter
överläggningar med jordbrukets förhandlingsdelegation
framlägga förslag
till sådana åtgärder, att syftet med den
träffade jordbruksöverenskommelsen
förverkligas;

b) att till motverkande av otillbörligt
pristryckande import från länder med
centraliserad export vid sidan av kvantitativ
reglering även vidta prisutjämnande
åtgärder antingen genom införande
av särskild införselavgift eller genom
centralisering av importen till lämplig
importsammanslutning på sätt som föreslagits
i jordbruksnämndens skrivelse; c)

att till stöd av fodersädspriset efter
samråd med jordbrukets förhandlingsdelegation
genomföra stödköpsförfarande
med utnyttjande av de medel, som
föreslås i jordbruksnämndens skrivelse;

2) besluta att i överensstämmelse med
vad som föreslagits i jordbruksnämn -

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Nr 20

dens skrivelse följande produkter må
överföras till jordbruksregleringen:

a) lucernmjöl och fälttorkat hömjöl
(tulltaxenr 12.10)

b) makaroner, spagetti och liknande
veteprodukter (tulltaxenr 19.03)

c) glukos (tulltaxenr 29.43)

d) majsstärkelse i detaljhandelsförpackningar,
vägande per styck högst 1
kilogram netto (stat. nr 11.08.101);

B. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om parlamentarisk utredning om
hur vid tillämpning av en ny arealgräns
för slättbygdsområdena vid den allmänna
prisavvägningen målsättningen om
inkomstlikställighet för den i jordbruket
arbetande befolkningen skall förverkligas
och samtidigt livsmedelsförsörjningen
i en avspärrningssituation
samt för landsbygdens ekonomiska liv
väsentliga näringspolitiska, befolkningspolitiska
och sociala synpunkter skall
kunna tillgodoses på sätt som avsågs genom
1947 års principbeslut;

C. att riksdagen måtte uttala att beslut
i ovannämnda syfte måtte fattas i god
tid och sättas i kraft, innan en ny arealgräns
inom slättbygdsområdena tillämpas
vid den allmänna prisavvägningen;
samt

D. att riksdagen måtte beakta även
vad i övrigt anförts i motionen».

I motionen I: 481 av herr Carlsson,
Georg, m. fl., likalydande med II: 594
av herr Elmwall m. fl., hade hemställts,
»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla att frågan om objektiv
kvalitetsbedömning av spannmål
måtte bli föremål för utredning så att
förslag i motionens syfte kan föreläggas
riksdagen, innan de nya kvalitetsbestämmelserna
träder i tillämpning år
1960,

att frågan om utvidgning av prisorternas
antal upptages till övervägande under
avtalsperioden med beaktande av i
motionen anförda synpunkter,

att jordbruksnämnden bemyndigas att
vid utfärdande av föreskrifter för användande
av utjämningsmedel på mjölk -

Stöd åt jordbruket

och mejerihanteringens område beakta
vad i motionen anförts i detta hänseende,

att förslag framlägges till nästa års
riksdag om återförande till jordbruksregleringens
tillämpningsområde av kemiskt
rent mjölksocker (tulltaxenr
29: 43) och uttagande för denna produkt
av samma införselavgift som gäller
för kemiskt icke ren vara, och

att stödköp av fodersäd tillgripes då
priset på havre tenderar att sjunka under
31 öre per kg».

I motionen I: 482 av herr Domö m. fl.,
likalydande med II: 584 av herr Hedlund
m. fl., hade hemställts, »att riksdagen
med godkännande även i denna
punkt av det mellan statens jordbruksnämnd
och förhandlingsdelegationen
träffade avtalet måtte medge, att regleringsmedel
till ett belopp av högst 2
miljoner kr. per år ställs till regleringsföreningarnas
disposition för att
av dem användas för forsknings-, försöks-
och upplysningsverksamhet enligt
de riktlinjer, som angetts i jordbruksnämndens
framställning».

I motionen I: 483 av herr Elof sson,
Gustaf, in. fl., likalydande med II: 585
av herrar Nilsson i Bästekille och Nilsson
i Svalöv, hade hemställts, »att riksdagen
måtte med ändring av Kungl.
Maj:ts förslag i proposition nr 147 besluta
att luzern- och hömjöl skall föras
in under jordbruksregleringen».

I motionen i: 484 av herr Eskilsson
m. fl., likalydande med II: 589 av herr
Hxgyblom in. fl., hade hemställts, att
riksdagen måtte dels hos Kungl. Maj:t
anhålla om utredning rörande det svenska
jordbrukets ekonomiska förhållanden
i huvudsaklig överensstämmelse
med vad motionärerna anfört, dels vid
behandling av proposition nr 147 angående
prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område beakta vad de i övrigt
anfört i denna motion.

I motionen 1: 489 av hem Jonasson
och herr Carlsson, Eric, hade hemställts,
Andra kammarens protokoll 1959. Nr 20

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Stöd åt jordbruket

»att riksdagen för sin del måtte besluta,
att sådan förmalning av brödsäd, som
verkställes mot lön för tillgodoseende
av odlarens och i hans tjänst anställda
personers husbehov, undantages från
skyldighet till förmalningsavgift, samt i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
åtgärder i enlighet härmed».

I motionen I: 490 av herr Nilsson,
Yngve, m. fl., likalydande med II: 592
av herrar Hansson i Skegrie och Nilsson
i Bästekille, hade hemställts, »att riksdagen
vid behandling av Kungl. Maj :ts
proposition nr 147 måtte besluta, att
tullen om 20 öre per kg för färskpotatis
fastställes att utgå under tiden 6 juni—
12 juli;

alternativt att gränsskyddet för matpotatis
under juli månad efter utgången
av tullperioden skall utformas som en
fast införselavgift om 8 öre per kg».

I motionen 1:491 av herr Nilsson,
Yngve, och herr Eskilsson, likalydande
med II: 587 av herr Hieggblom m. fl.,
hade hemställts, »att riksdagen vid behandling
av proposition nr 147 måtte
uttala att resandes rätt att fritt införa
sådana jordbruksregleringsvaror som är
avgiftsbelagda skall begränsas till sammanlagt
5 kg, varav högst 2 kg må utgöras
av matfett och av sistnämnda kvantitet
högst 1 kg smör».

I motionen I: 492 av herr Nilsson,
Yngve, in. fl., hade hemställts, »att riksdagen
vid behandling av Kungl. Maj :ts
proposition nr 147 måtte besluta att såväl
kemiskt rent druvsocker (tulltaxenr
29A3) som majsstärkelse i detaljhandelsförpackningar,
vägande per styck
högst 1 kg netto (stat. nr 11.0S.101),
skall återföras under jordbruksregleringen
och beläggas med samma införselavgift
och i förekommande fall kompensationsavgift
som annat druv- och
stärkelsesocker i fast form resp. majsstärkelse
i större förpackningar än 1 kg».

I motionen I: 493 av herr Nord m. fl.,
likalydande med II: 586 av herrar Rimås

och Åhman, hade hemställts, »att riksdagen
vid sin behandling av proposition
nr 147 måtte besluta, att förmalningsavgift
icke må utgå vid sådan förmalning
av brödsäd, som verkställes
mot lön för tillgodoseende av odlares
och i hans tjänst anställda personers
behov».

I motionen I: 494 av herrar Olsson,
Ernst, och Svensson, Rikard, likalydande
med II: 583 av herrar Nyberg och
Börjesson, hade hemställts, »att riksdagen
vid behandlingen av proposition nr
147 måtte avslå departementschefens uttalande
beträffande prisavdrag för utomstående
odlare vid leverans av potatis
till stärkelsefabriker».

I motionen 1:495 av herr Petersson,
Bertil, och herr Larsson, Nils Theodor,
likalydande med II: 591 av herrar Hseggblom
och Kollberg, hade hemställts, »att
riksdagen hos Kungl. Maj :t anhåller om
utfärdande av förordning som möjliggör
för ''wellpappfabriker att erhålla
restitution å införsel- och kompensationsavgifter,
som utgår å stärkelsepreparat,
på basis av majsstärkelse, som
dessa fabriker använder i sin fabrikation
av wellpapp».

I motionen I: 496 av herr Spetz m. fl.,
likalydande med II: 590 av herr Svensson
i Ljungskile m. fl., hade hemställts,

»1) att riksdagen vid behandling av
Kungl. Maj:ts proposition nr 147 icke
måtte fatta beslut om den storleksgrupp
av jordbruk, som om sex år skall läggas
till grund för inkomstjämförelsen
emellan jordbruket och andra folkgrupper,

2) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte hemställa om en allsidig utredning
av huru man med bibehållande
av 1947 års målsättning skall kunna lösa
de tekniska problem, som aktualiserats
i samband med inkomstjämförelsen
emellan den i jordbruket sysselsatta
arbetskraften och andra jämförbara
folkgrupper».

I motionen I: 497 av herr Spetz m. fl.,

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Nr 20

likalydande med II: 597 av herr Gustafsson
i Uddevalla m. fl., hade hemställts »att

riksdagen måtte besluta

att Uddevalla måtte fastställas som
prisort med oreducerade inlösningspriser,
samt

att Trollhättan måtte som prisort
jämställas med Vänersborg».

I motionen I: 306 av herr Gustafsson,
Xils-Eric m. fl. hade hemställts, »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte begära skyndsam utredning och
förslag rörande det norrländska småbrukets
roll och framtida ställning, där
allmänt näringspolitiska, befolkningspolitiska,
beredskapsmässiga och jordbrukspolitiska
synpunkter beaktas».

I förevarande utlåtande nr 29 hemställde
jordbruksutskottet

A. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning och i anledning
av motionerna 1:484 och 11:589,
såvitt nu vore i fråga, samt med avslag
å motionerna I: 480 och II: 593 samt
I: 496 och II: 590 — nämnda fyra motioner
såvitt nu vore i fråga — godkänna
de av utskottet framlagda förslagen
beträffande grunderna för prisregleringen
på jordbrukets område under 6-årsperioden 1 september 1959—31 augusti
1965;

B. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:306, 1:358 och 11:434,
1:480 och 11:593, 1:484 och 11:589
samt I: 496 och II: 590, såvitt de avsåge
yrkanden om utredning av jordbrukets
ekonomiska förhållanden m. in.,
giva Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
anfört i ämnet;

C. att riksdagen måtte

dels godkänna de av utskottet förordade
förslagen om mittpriser, prisgränser
samt införselavgifter och andra
avgifter i samband med jordbruksregleringen
ävensom förslagen om den närmare
utformningen av de prisreglerande
åtgärderna under perioden 1 september
1959—31 augusti 1965,

Stöd åt jordbruket

dels medge Kungl. Maj :t att vidtaga
erforderliga åtgärder i övrigt för reglering
under sagda period av produktions-
och avsättningsförhållandena på
jordbrukets område i huvudsaklig överensstämmelse
med de riktlinjer utskottet
angivit, samt således

1) beträffande allmänna synpunkter
och förslag i fråga om jordbruksregleringens
utformning, med bifall till Kungl.
Maj :ts framställning samt med avslag
å motionerna 1:480 och 11:593 samt
I: 491 och II: 587 — förstnämnda båda
motioner såvitt nu vore i fråga — godkänna
vad utskottet anfört;

2) i fråga om brödsäd och brödsädsprodukter,
med bifall till Kungl. Maj:ts
framställning samt med avslag å motionerna
1:353 och 11:420, 1:488 och
II: 599, I: 489, I: 493 och II: 586, I: 497
och II: 597, I: 480 och II: 593 samt
I: 481 och II: 594 — sistnämnda fyra
motioner såvitt nu vore i fråga — godkänna
vad utskottet anfört;

3) rörande fodersäd och andra fodermedel
m. in., med bifall till Kungl.
Maj :ts framställning samt med avslag å
motionerna 1:479 och 11:607, 1:480
och 11:593, 1:481 och 11:594 samt
1:483 och 11:585 — samtliga nämnda
motioner såvitt nu vore i fråga — godkänna
vad utskottet anfört;

4) i vad anginge potatis och potatisprodukter,
med bifall till Kungl. Maj:ts
framställning och i anledning av motionerna
1: 495 och II: 591 samt med avslag
å motionerna 1:480 och 11:593
ävensom I: 492 — sistnämnda tre motioner
såvitt nu vore i fråga — 1:490
och 11: 592 samt I: 494 och II: 583, godkänna
vad utskottet anfört;

5) beträffande oljeväxter och fettvaror
(utom mejeriprodukter), med bifall
till Kungl. Maj:ts framställning och
med avslag å motionerna 1: 484 och
II: 589, såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

6) i fråga om mjölk och mejeriprodukter
m. m., med bifall till Kungl.
Maj ds framställning samt med avslag

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Stöd åt jordbruket

å motionerna 1:481 och 11:594, såvitt
nu vore i fråga, I: 498 och II: 596 samt
11:614, godkänna vad utskottet anfört;

7) rörande köttvaror in. in., med bifall
till Kungl. Maj:ts framställning samt
med avslag å motionerna 1:474 och
11:580, såvitt nu vore i fråga, 1:485
och 11:588, 1:486 och 11:595 samt
1:487 och 11:598, godkänna vad utskottet
anfört;

8) i vad anginge ägg in. in. bifalla
Kungl. Maj:ts framställning;

D. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning samt med
avslag å motionerna 1:479 och 11:607,
såvitt nu vore i fråga, lämna utan erinran
vad utskottet anfört beträffande
reglerna för användningen av de medel,
som influtit eller under regleringsåren
1959/60—1964/65 inflöte genom upptagande
av införselavgifter ävensom andra
i samband med jordbruksregleringen
influtna eller under sagda regleringsår
inflytande avgiftsmedel;

E. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning samt med
avslag å motionerna I: 482 och II: 584,
lämna utan erinran vad utskottet anfört
beträffande användningen av de
medel, som influtit eller som inflöte
under regleringsåren 1956/57—1958/59
och som inflöte under regleringsåret
1959/60 genom upptagande av införselavgifter
ävensom andra i samband med
jordbruksregleringen influtna eller under
nämnda regleringsår inflytande avgiftsmedel; F.

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning, medge
Kungl. Maj:t att vidtaga erforderliga åtgärder
för stöd åt odlingen och beredningen
av lin och hampa under regleringsåret
1959/60 i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i utlåtandet angivits; G.

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning, bemyndiga
Kungl. Maj :t att medge Hallands läns
linodlareförening och Gotlands hampodlareförening
uppskov med erläggande

av de under åren 1959—1963 till betalning
förfallande amorteringarna på och
räntorna för föreningarna ur hemslöjdslånefonden
beviljade lån;

H. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts framställning, å riksstaten
för budgetåret 1959/60 under
nionde huvudtiteln till Prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område anvisa
ett reservationsanslag av 96 500 000
kronor;

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts framställning, medge att
de å riksstaten under kapitalbudgeten,
fonden för förlag till statsverket, för
budgetåret 1953/54 anvisade investeringsanslagen
till Lagring av jordbruksprodukter,
till Inlösen av inhemskt oljeväxtfrö
och till Ytterligare lagring av
jordbruksprodukter finge under budgetåret
1959/60 användas för de med
anslagen avsedda ändamålen;

J. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts framställning, medge att
de medel, som anvisats å det å riksstaten
för budgetåret 1958/59 under
nionde huvudtiteln anvisade anslaget
till Gottgörelse till jordbruket för av
dess utövare erlagd energiskatt för motorbrännolja
till traktorer finge tillföras
den under statskontorets förvaltning
stående Fonden för främjande av forsknings-
och försöksverksamhet på jordbrukets
område;

K. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning, bemyndiga
fullmäktige i riksgäldskontoret att under
perioden 1 september 1959—31 augusti
1965 tillhandahålla Svensk spannmålshandel,
ekonomisk förening, en
rörlig kredit av 190 000 000 kronor samt
ställa säkerhet för kredit å föreningen
å checkräkning i riksbanken eller affärsbank
intill ett belopp av 35 000 000
kronor;

L. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning, bemyndiga
Kungl. Maj:t att medge Svensk spannmålshandel,
ekonomisk förening, att
med anlitande av nyssnämnda kredit i

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Nr 20

riksgäldskontoret i viss omfattning finansiera
handelns och kvarnindustriens
omhändertagande av brödsädsskörden
under regleringsåren 1959/60—1964/65;

M. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning, godkänna
vad i utlåtandet föreslagits beträffande
reglering av skördeskador å 1959 års
skörd;

N. att riksdagen måtte

1) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
1:480 och 11:593, 1:483 och 11:585
samt I: 492 — samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga — antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
om ändrad lydelse av 5 § förordningen
den 7 juni 1956 (nr 402) angående
reglering av utförseln av vissa
levande djur och jordbruksprodukter
m. m.;

2) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning om ändrad
lydelse av 2 och 5 §§ förordningen
den 7 juni 1956 (nr 405) angående tillverkningsavgift
för vissa produkter av
potatis, m. m.;

3) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning om ändrad
lydelse av 6 och 7 §§ förordningen
den 7 juni 1956 (nr 406) angående
mjölkavgift m. m.;

4) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning om ändring
i förordningen den 5 juni 1953
(nr 375) med vissa bestämmelser angående
prisregleringen för råg och vete;

5) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 474 ocli II: 580, såvitt nu vore i fråga,
antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om ändrad lydelse
av 1, 2 och 4 a §§ förordningen
den 3 juni 1955 (nr 284) angående
slaktdjursavgift m. in.;

6) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
antaga det vid propositionen

Stöd åt jordbruket

fogade förslaget till förordning om ändrad
lydelse av 2 a och 5 a §§ förordningen
den 10 juli 1947 (nr 378) om
vissa avgifter å mjölk, grädde och ost.

Vid detta utlåtande hade fogats ett
särskilt yttrande av herrar Sigfrid Larsson,
Franzén och Pettersson i Dahl,
varjämte reservationer avgivits under
följande rubriker:

Överenskomna allmänna grunder för prisregleringen
m. m.

1) av herrar Sigfrid Larsson, Franzén
och Pettersson i Dahl, vilka ansett
att utskottet under punkten A. bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts framställning samt motionerna
1:484 och 11:589 ävensom
med bifall till motionerna 1:480 och
11:593 samt med avslag å motionerna
I: 496 och II: 590, samtliga nämnda motioner
såvitt nu vore i fråga, godkänna
de av reservanterna framlagda förslagen
beträffande grunderna för prisregleringen
på jordbrukets område under 6-årsperioden
1 september 1959—31 augusti
1965;

2) av herr Franzén, utan angivet yrkande; Allmänna

synpunkter och förslag i fråga om
jordbruksregleringens utformning

3) av herrar Sigfrid Larsson, Eskilsson,
Franzén, Pettersson i Dahl, Hseggblom
och östlund, vilka ansett att utskottet
under punkten C. 1) bort hemställa,
att riksdagen måtte

beträffande allmänna synpunkter och
förslag i fråga om jordbruksregleringens
utformning, i anledning av Kungl.
Maj:ts framställning samt motionerna
I: 480 och II: 593, såvitt nu vore i fråga,
ävensom med bifall till motionerna
1:491 och 11:587,

dels godkänna vad reservanterna anfört.

dels i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om utfärdande av sådana föreskrifter,
att avgiftsfri resandeinförsel

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Stöd åt jordbruket

av jordbruksregleringsvaror begränsades
per person och resa till en kvantitet
av högst 5 kilogram, varav högst
2 kilogram finge utgöras av mattfett
och av denna kvantitet högst ett kilogram
av smör;

Brödsäd och brödsädsprodukter

4) av herrar Nord, Nils Hansson,
Franzén, Svensson i Ljungskile och
Antby, vilka ansett att utskottet under
punkten C. 2) bort hemställa, att riksdagen
måtte i fråga om brödsäd och
brödsädsprodukter, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning och med
bifall till motionerna I: 489 samt I: 493
och II: 580 ävensom med avslag å motionerna
I: 353 och II: 420, I: 488 och
11:599, 1:497 och 11:597, 1:480 och
11:593 samt 1:481 och 11:594 — sistnämnda
fyra motioner såvitt nu vore
i fråga — godkänna vad reservanterna
anfört;

5) av herrar Nord och Svensson i
Ljungskile, vilka ansett att utskottet
under punkten C. 2) bort hemställa,
att riksdagen måtte i fråga om brödsäd
och brödsädsprodukter, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna 1:497
och 11:597, 1:489 samt 1:493 och
11:586 ävensom med avslag å motionerna
1:353 och 11:420, 1:488 och
11:599, 1:480 och 11:593 samt 1:481
och II: 594 — sistnämnda fyra motioner
såvitt nu vore i fråga — godkänna
vad reservanterna anfört;

6) av herrar Sigfrid Larsson, Franzén
och Pettersson i Dahl, vilka ansett
att utskottet under punkten C. 2) bort
hemställa, att riksdagen måtte i fråga
om brödsäd och brödsädsprodukter, i
anledning av Kungl. Maj :ts framställning
samt med bifall till motionerna
I: 480 och II: 593, såvitt nu vore i fråga,
samt med avslag å motionerna 1: 353
och 11:420, 1:488 och 11:599, 1:489,
1:493 och 11:586, 1:497 och 11:597
ävensom 1:481 och 11:594, sistnämn -

da båda motioner såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad reservanterna anfört;

Fodersäd och andra fodermedel m. m.

7) av herrar Sigfrid Larsson, Eskilsson,
Franzén, Pettersson i Dahl, Hseggblom
och Östlund, vilka ansett att utskottet
under punkten C. 3) bort hemställa,
att riksdagen måtte rörande fodersäd
och andra fodermedel m. in., i
anledning av Kungl. Maj :ts framställning
samt med bifall till motionerna
I: 480 och II: 593 samt I: 483 och II: 585
ävensom med avslag å motionerna
1:479 och 11:607 samt 1:481 och
II: 594 — samtliga nämnda motioner
såvitt nu vore i fråga — godkänna vad
reservanterna anfört;

8) av herrar Nord, Nits Hansson,
Svensson i Ljungskile och Antby, vilka
ansett att utskottet under punkten C. 3)
bort hemställa, att riksdagen måtte
rörande fodersäd och andra fodermedel
in. in., i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning samt med bifall till motionerna
1:479 och 11:607 ävensom
med avslag å motionerna I: 480 och
11:593, 1:481 och 11:594 samt 1:483
och II: 585 — samtliga nämnda motioner
såvitt nu vore i fråga — godkänna
vad reservanterna anfört;

Potatis och potatisprodukter

9) av herrar Sigfrid Larsson, Yngve
Nilsson, Franzén, Pettersson i Dahl,
Hseggblom och Östlund, vilka ansett
att utskottet under punkten C. 4) bort
hemställa, att riksdagen måtte i vad
anginge potatis och potatisprodukter,
i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt motionerna I: 495 och II: 591
samt I: 490 och II: 592 ävensom med
bifall till motionerna I: 480 och II: 593
samt I: 492 — sistnämnda tre motioner
såvitt nu vore i fråga — liksom ock
med avslag å motionerna I: 494 och
11:583, godkänna vad reservanterna
anfört;

10) av herrar Sigfrid Larsson, Franzén
och Pettersson i Dahl, vilka ansett

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Nr 20

att utskottet under punkten C. 4) bort
hemställa, att riksdagen måtte i vad
anginge potatis och potatisprodukter,
i anledning av Kungl. Maj ds framställning
ävensom motionerna 1:495 och
11:591 samt med bifall till motionerna
1:490 och 11:592, 1:480 och 11:593
ävensom I: 492 — sistnämnda tre motioner
såvitt nu vore i fråga — liksom
ock med avslag å motionerna 1:494
och II: 583, godkänna vad reservanterna
anfört;

11) av herrar Nord, Gunnar Berg
och Franzén, vilka ansett att utskottet
under punkten C. 4) bort hemställa, att
riksdagen måtte i vad anginge potatis
och potatisprodukter, i anledning av
Kungl. Maj ds framställning samt motionerna
1:495 och 11:591 ävensom
med bifall till motionerna I: 494 och
II: 583 liksom ock med avslag å motionerna
1:480 och 11:593 samt 1:492,
sistnämnda tre motioner såvitt nu vore
i fråga, samt 1:490 och 11:592, godkänna
vad reservanterna anfört;

Oljeväxter och fettvaror (utom
mej eriprodukter)

12) av herrar Eskilsson, Hseggblom
och östlund, vilka ansett att utskottet
under punkten C. 5) bort hemställa,
att riksdagen måtte beträffande oljeväxter
och fettvaror (utom mejeriprodukter),
med bifall till Kungl. Maj ds
framställning samt i anledning av motionerna
I: 484 och II: 589, såvitt nu
vore i fråga, godkänna vad reservanterna
anfört;

Mjölk och mejeriprodukter ra. m.

13) av herrar Sigfrid Larsson, Franzén
och Pettersson i Dahl, vilka ansett
att utskottet under punkten C. 6) bort
hemställa, att riksdagen måtte i fråga
om mjölk och mejeriprodukter in. in.,
i anledning av Kungl. Maj ds framställning
samt med bifall till motionerna
I: 481 och II: 594, såvitt nu vore i fråga,
ävensom med avslag å motionerna
1:498 och 11:596 samt 11:614,

Stöd åt jordbruket

dels godkänna vad reservanterna anfört,

dels i skrivelse till Kungl. Majd anhålla,
att förslag framlades till 1960 års
riksdag om återförande till jordbruksregleringens
tillämpningsområde av kemiskt
rent mjölksocker (tulltaxenr
29.43) och uttagande för denna produkt
av samma införselavgift som gällde för
kemiskt icke ren vara;

14) av herr Lundmark, utan angivet
yrkande;

Köttvaror m. m.

15) av herr Pettersson i Dahl, utan
angivet yrkande;

Införselavgiftsmedlens storlek och användningen
av sådana medel m. m.

16) av herrar Nord, Nils Hansson,
Svensson i Ljungskile och Antbg, vilka
ansett att utskottet under punkten D.
bort hemställa:

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds framställning och motionerna
I: 479 och II: 607, såvitt nu vore
i fråga,

dels lämna utan erinran vad reservanterna
anfört beträffande reglerna
för användningen av de medel, som influtit
eller under regleringsåren 1959/60
—1964/65 inflöte genom upptagande av
införselavgifter ävensom andra i samband
med jordbruksregleringen influtna
eller under sagda regleringsår inflytande
avgiftsmedel,

dels i skrivelse till Kungl. Maj d hemställa,
att statens jordbruksnämnd måtte
få i uppdrag att söka nå överenskommelse
med jordbrukets förhandlingsdelegation
om en förstärkning av stödet
åt det mindre jordbruket i enlighet med
de grunder reservanterna angivit eller
på annat likvärdigt sätt;

17) av herr Sigfrid Larsson, som
ansett att utskottet under punkten E.
bort hemställa att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj ds framställning
och med bifall till motionerna
1:482 och 11:584, lämna utan erinran

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Stöd åt jordbruket

vad reservanten anfört beträffande användningen
av de medel, som influtit
eller inflöte under regleringsåren
1956/57—1958/59 och som inflöte under
regleringsåret 1959/60 genom upptagande
av införselavgifter ävensom
andra i samband med jordbruksregleringen
influtna eller under nämnda
regleringsår inflytande avgiftsmedel;

Författningsfrågor

18) av herrar Sigfrid Larsson, Franzén
och Pettersson i Dahl, vilka ansett

att i utskottets hemställan under N.
bort upptagas en punkt 7), vari hemställdes
att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:480 och 11:593, såvitt
nu vore i fråga, överföra makaroner,
spagetti och liknande produkter
(tulltaxenr 19.03) från tulltaxan till vederbörande
författning rörande införsel
av jordbruksregleringsvaror samt
därför antaga i reservationen intaget
förslag till förordning om ändring i
den vid förordningen den 7 juni 1956
(nr 401) angående reglering av införseln
av vissa levande djur och jordbruksprodukter
in. in. fogade bilagan;

samt att utskottet under punkten
N. 1) bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning samt motionerna 1:483
och 11:585 ävensom 1:492 liksom ock
med bifall till motionerna 1:480 och
11:593, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, antaga i reservationen
framlagt förslag till förordning om ändring
i förordningen den 7 juni 1956
(nr 402) angående reglering av utförseln
av vissa levande djur och jordbruksprodukter
m. m.;

19) av herrar Sigfrid Larsson, Eskilsson,
Franzén, Pettersson i Dahl,
Hseggblom och östlund, vilka ansett

att i utskottets hemställan under N.
bort upptagas en punkt 7), vari hemställdes
att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:480 och 11:593 samt
1:483 och 11:585, nämnda fyra motio -

ner såvitt nu vore i fråga, antaga i reservationen
intaget förslag till förordning
om ändring i den vid förordningen
den 7 juni 1956 (nr 401) angående reglering
av införseln av vissa levande
djur och jordbruksprodukter m. m. fogade
bilagan;

samt att utskottet under punkten N. 1)
bort hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj ds framställning
samt motionen 1:492 ävensom med bifall
till motionerna 1:480 och 11:593
samt I: 483 och II: 585, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, antaga i reservationen
framlagt förslag till förordning
om ändring i förordningen den 7 juni
1956 (nr 402) angående reglering av
utförseln av vissa levande djur och
jordbruksprodukter m. m.;

20) av herrar Sigfrid Larsson, Yngve
Nilsson, Franzén, Pettersson i Dahl,
Haeggblom och Östlund, vilka ansett

att i utskottets hemställan under N.
bort upplagas en punkt 7), vari hemställdes
att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:480 och 11:593
samt I: 492, nämnda tre motioner såvitt
nu vore i fråga, överföras glukos (tulltaxenr
29.43) och majsstärkelse i detaljhandelsförpackningar,
vägande per
styck högst 1 kilogram netto (stat. nr
11.08.101) från tulltaxan till vederbörande
författning rörande införsel av
jordbruksregleringsvaror samt därför
antaga i reservationen framlagt förslag
till förordning om ändring i den vid
förordningen den 7 juni 1956 (nr 401)
angående reglering av införseln av vissa
levande djur och jordbruksprodukter
m. in. fogade bilagan;

samt att utskottet under punkten N. 1)
bort hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
samt motionerna I: 483 och II: 585
ävensom med bifall till motionerna
1:480 och 11:593 samt 1:492, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, antaga
i reservationen framlagt förslag till förordning
om ändring i förordningen
den 7 juni 1956 (nr 402) angående

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Nr 20

reglering av utförseln av vissa levande
djur och jordbruksprodukter m. m.;

21) av herr Lage Svedberg, utan angivet
yrkande.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 30

I årets statsverksproposition hade
Kungl. Maj :t under nionde huvudtiteln
föreslagit riksdagen att, i avbidan på
särskild proposition i ämnet, för budgetåret
1959/60 beräkna dels (p. 5 och

6) till Lantbruksstyrelsen: Avlöningar
och Omkostnader förslagsanslag av
2 967 800 kronor respektive 402 000
kronor, dels (p. 8 och 9) till Lantbruksnämnderna:
Avlöningar och Omkostnader
förslagsanslag av 12 781 200 kronor
respektive 2 994 500 kronor, dels
ock (p. 10 och 11) till Lantbruksnämnderna:
Utrustning och Utbildningskurser
för viss personal reservationsanslag
av 70 000 kronor respektive 20 000
kronor.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln vidare
föreslagit riksdagen att för budgetåret
1959/60 dels (p. 15) till Bidrag till jordbrukets
rationalisering anvisa ett reservationsanslag
av 9 000 000 kronor,
dels (p. 17) till Täckande av förluster
på grund av statlig kreditgaranti anvisa
ett förslagsanslag av 300 000 kronor
ävensom medgiva, såväl att den
årliga räntan å den stående delen av
lån från egnahemslånefonden, som beviljats
efter ingående av år 1920 men
före den 1 juli 1940, finge för år 1960
nedsättas till 3,6 procent, som ock att
i avseende å köpeskilling för sådan
jordbrukslägcnhet eller byggnad å åbolägenhet,
som år 1920 eller senare år
försålts från kronoegendom, riintan
finge, i den mån köpeskillingen förräntades
enligt enahanda grunder, som
gällt eller gällde för den stående delen
av före den 1 juli 1940 beviljat egnahemslån
för jordbrukslägenheter, under
år 1960 utgå efter 3,6 procent, dels
(p. 19) till Statens avdikningsanslag

Stöd åt jordbruket

anvisa ett förslagsanslag av 1 500 000
kronor, dels (p. 73) till Särskilda utbildningskurser
anvisa ett reservationsanslag
av 136 700 kronor, dels (p. 115)
medgiva att under budgetåret 1959/60
finge beviljas statsbidrag å tillhopa
högst 2 200 000 kronor till skogsodlingsåtgärder
på sämre jordbruksmark samt
å tillhopa högst 1 400 000 kronor till
med statens skogsförbättringsanslag i
övrigt avsedda ändamål, dock med
den inskränkning som angivits under
punkten, med rätt för Kungl. Maj :t att
göra jämkning i ifrågavarande fördelning,
samt till Statens skogsförbättringsanslag
anvisa ett förslagsanslag av
3 600 000 kronor, dels (p. 147) till Bidrag
till kostnader i samband med
lantmäteri- och vägförrättningar m. m.
anvisa ett förslagsanslag av 345 000
kronor.

I statsverkspropositionen, bil. 30 p.
11, hade Kungl. Maj:t tillika föreslagit
riksdagen att, i avbidan på särskild
proposition i ämnet, till Jordfonden
för budgetåret 1959/60 beräkna ett investeringsanslag
av 8 000 000 kronor.

Sedermera hade Kungl. Maj:t i en
till riksdagen den 17 april 1959 avlåten
proposition, nr 148, vilken hänskjutits
till jordbruksutskottet, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för samma
dag, föreslagit riksdagen att dels
godkänna de framlagda förslagen rörande
den framtida inriktningen och
utformningen av den statliga verksamheten
med jordbrukets rationalisering,
dels godkänna de framlagda förslagen
till vissa organisatoriska förändringar
i syfte att främja jordbrukets fortsatta
rationalisering in. in., dels liemyndiga
Kungl. Maj:t att vidtaga de ändringar
i personalförteckningarna för lantbruksstyrelsen
och lantbruksnämnderna, vilka
angivits i propositionen, ävensom
alt upphäva personalförteckningen för
jordbrukets upplysningsnämnd, dels
fastställa viss angiven avlöningsstat för
lantbruksstyrelsen, att tillämpas tills

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Stöd åt jordbruket

vidare från och med budgetåret 1959/60,
dels fastställa viss angiven avlöningsstat
för lantbruksnämnderna, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1959/60, dels för budgetåret
1959/60 anvisa till Lantbruksstyrelsen:
Avlöningar och Omkostnader förslagsanslag
av 2 935 700 kronor respektive
402 000 kronor, till Lantbruksnämnderna:
Avlöningar och Omkostnader förslagsanslag
av 12 509 500 kronor respektive
2 971 500 kronor, till Lantbruksnämnderna
: Utrustning och Utbildningskurser
för viss personal reservationsanslag
av 70 000 kronor respektive
20 000 kronor, dels å kapitalbudgeten
för budgetåret 1959/60 under Diverse
kapitalfonder till Jordfonden anvisa
ett investeringsanslag av 8 000 000 kronor.
Vidare hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen medgiva, att under budgetåret
1959/60 statlig kreditgaranti
finge beviljas, dels för lån avseende
yttre rationalisering intill ett belopp av

14 000 000 kronor, för lån till inre rationalisering
intill ett belopp av

15 000 000 kronor, för jordbruksegnahemslån
in. in. intill ett belopp av
20 000 000 kronor och för driftslån intill
ett belopp av 6 000 000 kronor,
med rätt för Kungl. Maj:t att, om förhållandena
skulle ge anledning därtill,
medgiva jämkning i sagda fördelning,
dels för lån avseende uppförande av
lagerhus in. m. för jordbruksändamål
intill ett belopp av 5 000 000 kronor,
dels för lån avseende trädgårdsnäringens
rationalisering intill ett belopp av
2 000 000 kronor. Därjämte hade Kungl.
Maj :t föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att biträda ackord
och eljest eftergiva statens rätt på
grund av garantiåtagande för lån avseende
jordbrukets yttre och inre rationalisering
samt för jordbruksegnahemslån
och driftslån, dels ock medgiva,
att Kungl. Maj :t vidtoge i propositionen
föreslagna ändringar i lantbruksnämnd
staxan.

Utskottet hade i detta sammanhang

behandlat följande till utskottet hänvisade
motioner, nämligen

1) I: 499 av herr Bengtson in. fl.,
likalydande med II: 604 av herr Hedlund
in. fl., i vilka motioner hemställts,
att riksdagen vid behandling av propositionen
nr 148 måtte dels i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla att den utredning
varom framställning gjordes i motion
nr 11:593 i anledning av propositionen
nr 147 i sig måtte innesluta en
utredning om den yttre rationaliseringen
och om de samarbetsformer
mellan olika centrala ämbetsverk och
enskilda länsorgan som genomförandet
av den yttre rationaliseringen erfordrade,
dels besluta att stödet till rationaliseringen
i avvaktan på förenämnda
utredning måtte få utgå under enahanda
betingelser som nu rådde, dels besluta
att anslaget till den inre rationaliseringen
för budgetåret 1959/60 måtte
upptagas till 17 225 000 kronor i enlighet
med vad i motionerna anförts, dels
besluta, med frångående av propositionens
förslag, att skog för kompletteringsändamål
måtte värderas i enlighet
med de principer som härutinnan föresloges
av 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning,
samt att skog oavsett
ägarekategorier skulle under likartade
förhållanden kunna utnyttjas i kompletteringssyfte,
dels i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla att förslag till lösning
av skogskompletteringsfrågan snarast
förelädes riksdagen;

2) I: 504 av herr Sundelin in. fl.
och II: 602 av herr Antby m. fl., i vilka
likalydande motioner hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 148 måtte dels beträffande
den framtida inriktningen och utformningen
av den statliga verksamheten
med jordbrukets rationalisering beakta
vad i motionerna anförts, dels beträffande
den statliga administrationen på
jordbrukets område samt i fråga om
föreslagna ändringar i personalförteckningar
avslå Kungl. Maj:ts förslag att
inrätta en skoglig sektion inom Iant -

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Nr 20

bruksstyrelsen samt ny inrätta 17 befattningar
som assistenttjänster vid lantbruksnämnderna,
och i anledning härav
å riksstaten för budgetåret 1959/60
under nionde huvudtiteln anvisa a) till
Lantbruksstyrelsen: Avlöningar ett förslagsanslag
av 2 885 700 kronor, b) till
Lantbruksstyrelsen: Omkostnader ett

förslagsanslag av 357 000 kronor, c) till
Lantbruksnämnderna: Avlöningar ett
förslagsanslag av 12 239 500 kronor,
d) till Lantbruksnämnderna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 2 639 500
kronor, e) till Lantbruksnämnderna:
Utrustning ett reservationsanslag av
46 000 kronor — innebärande en sammanlagd
besparing av 732 000 kronor
— samt dels å kapitalbudgeten för budgetåret
1959/60 under diverse kapitalfonder
till Jordfonden anvisa ett investeringsanslag
av 5 000 000 kronor,
innebärande en besparing av 3 000 000
kronor;

3) I: 503 av herr Nilsson, Ferdinand,
och herr Jonasson, vari hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 148 måtte besluta vad som
i motionen anförts;

4) 11:615 av herr Larsson i Hedenäset
in. fl., däri hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av propositionen
nr 148 måtte uttala, att vid utformningen
av målsättningen för det
statliga rationaliseringsstödet Norrlands
speciella förhållanden måtte särskilt beaktas,
samt att statligt stöd även måtte
kunna lämnas till rationaliseringsåtgärder
vid kombinationsjordbruk, förutsatt
att verksamheten där i dess helhet
kunde bedömas bli lönsam;

5) 1:500 av herr Eskilsson in. fl.
och 11:600 av herr Heeggblom in. fl..
likalydande, i vilka motioner hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts förslag om avveckling av avdikningslånefonden,
samt att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:l hemställa,
dels att Kungl. Maj:t måtte till
höstriksdagen framlägga förslag till
upphävande av jordförvärvslagens be -

Stöd åt jordbruket

stämmelser i fråga om jordbrukares
rätt att inköpa jord för komplettering
av brukningsenheternas areal, dels att
Kungl. Maj:t måtte verkställa utredning
angående jordbrukets kapitalproblem,
dels att Kungl. Maj :t måtte framlägga
förslag till ordnande genom hushållningssällskapen
av driftsekonomisk
rådgivning;

6) I: 502 av herr Jonsson in. fl. och
II: 605 av herr Jonsson i Strömsund
in. fl., i vilka likalydande motioner
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om förslag
till 1960 års riksdag om sådan
ändring i lagen den 18 juni 1925 ang.
förbud i vissa fall för bolag, förening
och stiftelse att förvärva fast egendom
att det i motionen angivna syftet uppnåddes; 7)

1:60 av herr Nilsson, Ferdinand,
m. fl., likalydande med II: 87 av herr
Vigelsbo m. fl., i vilka motioner hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte göra framställning
om proposition senast till 1960 års riksdag
avseende åtgärder för förstärkande
av jordbruk med skog i anslutning till
de riktlinjer, som berörts i motionerna;

8) 1:66 av herr Bengtson in. fl. och
II: 88 av herr Hansson i Skegrie m. fl.,
i vilka likalydande motioner hemställts,
att riksdagen måtte hemställa hos Kungl.
Maj:t att skyndsamma åtgärder vidtoges
för att åstadkomma regler för en prissättning,
som möjliggjorde byte och
försäljning av kronoskog för jordbrukets
yttre rationalisering såsom förutsattes
i 1947 års riksdagsbeslut;

9) I: 354 av herr Jonasson in. fl.
och II: 435 av herr Börjesson in. fl.,
likalydande, i vilka motioner hemställts,
att riksdagen måtte besluta alt i
skrivelse till Kungl. Maj:t dels uttala,
att domänverkets inköp av skogsmark
för markfondsmedel måtte begränsas
till alt i huvudsak avse omarronderingar
med syfte att rationalisera lokala
förvaltningsenheter, dels anhålla om

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Stöd åt jordbruket

prövning angående sådan ändring av
gällande bestämmelser — SFS 1945: 262
— att de ändamål, för vilka markfondsmedel
finge tagas i anspråk, utökades
att jämväl, och med samma angelägenhetsgrad,
innefatta förstärkande av domänverkets
rörelsekapital, samt förvärv
för domänverkets behov av annan
fastighet än skogsegendom;

10) I: 182 av herr Franzén m. fl.
och 11:227 av herr Grebäck m. fl.,
i vilka likalvdande motioner hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om förslag till
ändrad lydelse av kungörelsen angående
den statliga jordbruksegnahemsverksamheten
så att s. k. driftslån måtte
kunna beviljas med högst tjugutusen
kronor och amorteringstiden för sådana
lån bestämmas till högst femton år;

11) I: 344 av herr Pålsson m. fl.,
likalydande med 11:232 av herr Larsson
i Norderön in. fl., i vilka motioner
hemställts, att riksdagen måtte uttala
att bidrag ur Statens skogsförbättringsanslag
i första hand skulle utgå till
åtgärder som avsåge skogsodling på
hagmark och annan därmed jämförbar
mark och först i andra hand till skogsplantering
på åkerjord;

12) 1:333 av herr Sundelin och
II: 404 av herr Stdhl in. fl., i vilka likalydande
motioner, såvitt nu vore i
fråga, hemställts, att riksdagen måtte
dels till Bidrag till jordbrukets rationalisering
för budgetåret 1959/60 anvisa
ett reservationsanslag av 6 775 000
kronor, dels medgiva, att under budgetåret
1959/60 finge beviljas statsbidrag
å tillhopa högst 1 600 000 kronor
till skogsodlingsåtgärder på sämre
jordbruksmark samt å tillhopa högst
1 400 000 kronor till med statens skogsförbättringsanslag
i övrigt avsedda ändamål,
dock med den inskränkning
som angivits i propositionen, med rätt
för Kungl. Maj:t att göra jämkning i
ifrågavarande fördelning, dels ock till
Statens skogsförbättringsanslag för

budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 3 000 000 kronor;

13) I: 94 av herrar Sveningsson och
Ringaby, likalydande med II: 127 av
herr Antby m. fl., i vilka motioner
hemställts, att riksdagen höjde förslagsanslaget
till Bidrag till kostnader i
samband med lantmäteri- och vägförrättningar
m. m. för budgetåret 1959/60
med 225 000 kronor till 570 000 kronor
samt gjorde motsvarande minskning
med 225 000 kronor å reservationsanslaget
till Bidrag till jordbrukets rationalisering; 14)

11:603 av herr Grebäck m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta dels att så stor del av statens
avdikningsanslag tillsvidare behölles,
att enhetliga bidragsbestämmelser kunde
tillämpas inom företag, till vilka bidrag
beträffande del av företaget redan
utgått ur sagda anslag, dels ock att
statens avdikningslånefond behölles
under en övergångstid i syfte att tillgodose
sådana företag med lånemedel,
där det funnes anledning förmoda att
säkerhet icke i tillfredsställande utsträckning
skulle kunna erhållas för
erforderliga lånegarantier utan tillgång
till de kompletterande, av 1956 års
fondutredning föreslagna lagbestämmelser,
som aviserades i propositionen
nr 148;

15) I: 179 av herr Jonasson m. fl. och
11:225 av herr Brandt i Siitila in. fl., i
vilka likalydande motioner hemställts,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa att sådana
åtgärder vidtoges, att lantmätare i erforderlig
utsträckning ställdes till förfogande
för lantmäteriförrättningar
vid rationaliseringsverksamhetcn inom
jordbruket;

16) I: 501 av herr Eskilsson m. fl.
och II: 601 av herr Hieggblom in. fl.,
i vilka likalydande motioner hemställts,
att riksdagen måtte dels avslå Kungl.
Maj:ts förslag om inrättande av en
skoglig sektion inom lantbruksstyrel -

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Nr 20

sen, dels ock å riksstaten för budgetåret
1959/60 under nionde huvudtiteln
anvisa till Lantbruksstyrelsen: Avlöningar
ett förslagsanslag av 2 860 700
kronor; till Lantbruksnämnderna: Avlöningar
ett förslagsanslag av 10 412 200
kronor; till Lantbruksnämnderna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 2 500 000
kronor och till Bidrag till jordbrukets
rationalisering ett reservationsanslag
av 7 000 000 kronor;

17) 1:334 av herr Sundelin, likalvdande
med II: 405 av herr Ståhl in. fl.,
i vilka motioner hemställts, såvitt nu
vore i fråga, att lantbruksstyrelsens
och lantbruksnämndernas omkostnadsanslag
måtte minskas med 10 procent
och uppföras med belopp av 361 800
kronor respektive 2 695 100 kronor;

18) I: 92 av herr Eskilsson in. fl.
och II: 130 av herr Östlund m. fl., likalydande,
i vilka motioner hemställts,
att riksdagen ville avslå Kungl. Maj :ts
förslag att anvisa ett reservationsanslag
å 20 000 kronor till Lantbruksnämnderna:
Utbildningskurser för viss personal; 19)

I: 91 av herr Eskilsson och herr
Nilsson, Yngve, samt II: 125 av herr
Hseggblom, i vilka likalydande motioner
hemställts, att riksdagen till Bidrag
till jordbrukets rationalisering för
budgetåret 1959/60 anvisade ett reservationsanslag
av 8 000 000 kronor;

20) 1: 338 av herr Andersson, Axel
Emanuel, och herr Jonsson;

21) 1:63 av herr Hermansson in. fl.,
likalydande med II: 89 av herr Hansson
i Skegrie m. fl., i vilka motioner hemställts,
att riksdagen måtte besluta dels
att lånegarantier avseende statligt stöd
till trädgårdsnäringens rationalisering
finge beviljas företag oavsett storleksordning,
dels ock att hos Kungl. Maj:t
hemställa om härför erforderlig ändring
i gällande kungörelse; samt

22) I: 64 av herr Persson, Johan, in. fl.
och II: 90 av herrar Allmän och Nilsson

Stöd åt jordbruket

i Lönsboda, likalydande, i vilka motioner
hemställts, att riksdagen måtte besluta
dels att sådan ändring vidtoges
i kungörelsen 1954: 311 om statlig garanti
för lån för uppförande av lagerhus
m. in. för jordbruksändamål, att det
bleve möjligt att bevilja lånegaranti
även för byggnad avsedd för partiförsäljning
av frukt och grönsaker, dels
ock att sådan ändring vidtoges i kungörelsen
1955: 354 angående statligt stöd
till trädgårdsnäringens rationalisering,
att lånegaranti finge beviljas trädgårdsföretag
oavsett storleksordning.

I ifrågavarande utlåtande nr 30 hemställde
utskottet

I. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning liksom
ock i anledning av motionerna 1:499
och 11:604, 1:504 och 11:602 samt
1:503, samtliga nämnda motioner såvitt
nu vore i fråga, ävensom motionen
II: 615, godkänna de förslag rörande
den framtida inriktningen och utformningen
av den statliga verksamheten
med jordbrukets yttre rationalisering,
som utskottet i utlåtandet framlagt; II.

att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj ds framställning ävensom
i anledning av motionerna 1:502
och II: 605 samt I: 504 och II: 602, sistnämnda
båda motioner såvitt nu vore
i fråga, godkänna de förslag rörande
verksamheten med storleksrationalisering,
omskiften in. m. av skogsmark,
som utskottet i utlåtandet framlagt;

III. att motionerna I: 500 och II: 600,
såvitt de åsyftade ändring av jordförvärvslagen,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

IV. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj ds framställning ävensom
motionerna 1:499 och 11:604, såvitt
nu vore i fråga, samt 1:66 och
II: 88 liksom ock med avslag å motionerna
1:60 och 11:87 samt 1:503, sistnämnda
tre motioner såvitt nu vore i
fråga, godkänna vad i utlåtandet an -

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Stöd åt jordbruket

förts rörande kronans medverkan i den
yttre rationaliseringen samt angående
villkor vid försäljning och byten av
domänverket tillhörig mark;

V. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj ds framställning, medgiva
att domänstyrelsen bemyndigades
att under i utlåtandet angivna förutsättningar
för kronans räkning ingå i och
svara för s. k. avtalsbyten;

VI. att motionerna 1:354 och 11:435
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

VII. att motionerna 1:60 och 11:87
samt 1:499 och 11:604, såvitt de avsåge
hemställan om proposition till
riksdagen med ytterligare förslag i
skogskompletteringsfrågan, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

VIII. att motionerna 1:60 och 11:87
samt I: 503, såvitt de berörde vissa
frågor angående finansiering av markförvärv
för skogskomplettering, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; IX.

att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj ds framställning samt i
anledning av motionerna I: 182 och
11:227, godkänna vad i utlåtandet anförts
rörande ändringar i jordbruksegnahemskungörelsen; X.

alt riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds framställning ävensom
med avslag å motionerna 1:504 och
11:602, såvitt nu vore i fråga, 1:344
och 11:232 samt 1:503, såvitt nu vore
i fråga, godkänna de riktlinjer för
verksamheten till främjande av skogsodling
på sämre jordbruksmark, som
angivits i utlåtandet;

XI. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj ds framställning ävensom
med avslag å motionerna I: 333 och
11:404 samt 1:503, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, medgiva, att under
budgetåret 1959/60 måtte beviljas
statsbidrag å tillhopa högst 2 200 000
kronor till skogsodlingsåtgärder på
sämre jordbruksmark samt å tillhopa
högst 1 400 000 kronor till med statens

skogsförbättringsanslag i övrigt avsedda
ändamål, dock med den inskränkning,
som närmare angivits i statsverkspropositionen,
samt med rätt för
Kungl. Maj d att göra jämkning i ifrågavarande
fördelning;

XII. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj ds framställning ävensom
med avslag å motionerna 1:94 och
II: 127 samt I: 504 och II: 602, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, besluta,
att bidragsverksamheten med stöd av
lantmäteribidragskungörelsen skulle i
enlighet med vad i utlåtandet anförts
upphöra från och med den 1 juli 1959;

XIII. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj ds framställning ävensom
med avslag å motionerna 1:500 och
11:600 samt 11:603, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, godkänna vad i
utlåtandet föreslagits i fråga om avveckling
av avdikningslånefonden;

XIV. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj ds framställning ävensom
med avslag å motionerna I: 499 och
II: 604, I: 503 och II: 603, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, godkänna
de övriga förslag rörande den framtida
inriktningen och utformningen av den
statliga verksamheten med jordbrukets
inre rationalisering, som framlagts i utlåtandet; XV.

att motionerna I: 500 och II: 600,
såvitt däri yrkades att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Majd anhålla om
förslag till ordnande genom hushållningssällskapen
av driftsekonomisk rådgivning,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

XVI. att motionerna I: 500 och II: 600,
såvitt de åsyftade en utredning angående
jordbrukets kapitalproblem, icke
måtte någon riksdagens åtgärd föranleda; XVII.

att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj ds framställning ävensom
med avslag å motionerna I: 499 och
11:604, såvitt nu vore i fråga, lämna
utan erinran de förslag rörande fastare
samverkan mellan av rationaliserings -

Tisdagen den 2G maj 1959 fm.

Nr 20

verksamheten inom jordbrukets och
skogsbrukets områden berörda myndigheter
och statsunderstödda organisationer,
som angivits i utlåtandet;

XVIII, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts framställning samt i
anledning av motionerna I: 179 och
II: 225, godkänna vad i utlåtandet föreslagits
i fråga om avdelande av särskilda
förfogandelantmätarorganisationer
för lantmäteriförrättningar m. m. berörande
jordbrukets och skogsbrukets
yttre rationalisering samt om ökad samverkan
mellan vissa personalgrupper
inom lantbruks- och lantmäteriorganisationerna; XIX.

att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj ds förslag ävensom med
avslag å motionerna 1:501 och 11:601
samt I: 504 och II: 602, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidtaga de ändringar
i personalförteckningarna för lantbruksstyrelsen
och lantbruksnämnderna, vilka
angivits i utlåtandet, ävensom att
upphäva personalförteckningen för jordbrukets
upplysningsnämnd;

XX. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj ds framställning samt
med avslag å motionerna I: 501 och
II: 601 samt I: 504 och II: 602, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga,

1) fastställa av utskottet framlagd avlöningsstat
för lantbruksstyrelsen, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1959/60;

2) fastställa av utskottet framlagd avlöningsstat
för lantbruksnämnderna,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1959/60;

3) å riksstaten för budgetåret 1959/60
under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Lantbruksstyrelsen: Avlöningar
ett förslagsanslag av 2 935 700 kronor; b)

till Lantbruksnämnderna: Avlöningar
ett förslagsanslag av 12 509 500
kronor;

XXL att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj ds framställning iiven -

Stöd åt jordbruket

som med avslag å motionerna I: 334 och
II: 405 samt I: 504 och II: 602, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, å riksstaten
för budgetåret 1959/60 under
nionde huvudtiteln anvisa till Lantbruksstyrelsen:
Omkostnader ett för slagsanslag

av 402 000 kronor;

XXII. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj ds framställning ävensom
med avslag å motionerna I: 501 och
11:601, 1:504 och 11:602 samt 1:334
och II: 405, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, å riksstaten för budgetåret
1959/60 under nionde huvudtiteln anvisa
till Lantbruksnämnderna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 2 971 500
kronor;

XXIII. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj ds framställning samt
med avslag å motionerna I: 504 och
II: 602, såvitt nu vore i fråga, å riksstaten
för budgetåret 1959/60 under
nionde huvudtiteln anvisa till Lantbruksnämnderna:
Utrustning ett reservationsanslag
av 70 000 kronor;

XXIV. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj ds framställning samt
med avslag å motionerna I: 92 och
II: 130, såvitt nu vore i fråga, å riksstaten
för budgetåret 1959/60 under
nionde huvudtiteln anvisa till Lantbruksnämnderna:
Utbildningskurser för
viss personal ett reservationsanslag av
20 000 kronor;

XXV. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj ds framställning samt
med avslag å motionerna I: 92 och
11:130, såvitt nu vore i fråga, å riksstaten
för budgetåret 1959/60 under
nionde huvudtiteln anvisa till Särskilda
utbildningskurser ett reservationsanslag
av 136700 kronor;

XXVI. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj ds framställning ävensom
med avslag å motionerna I: 333 och
11:404, 1:501 och 11:601, 1:499 och
11:604 samt 1:94 och 11:127, samtliga
nämnda motioner såvitt nu vore i fråga,
liksom ock motionerna 1:91 och
11:125, å riksstaten för budgetåret

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Stöd åt jordbruket

1959/60 under nionde huvudtiteln anvisa
till Bidrag till jordbrukets rationalisering
ett reservationsanslag av
9 000 000 kronor;

XXVII. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts framställning, å
riksstaten för budgetåret 1959/60 under
nionde huvudtiteln anvisa till Täckande
av förluster på grund av statlig kreditgaranti
ett förslagsanslag av 300 000
kronor;

XXVIII. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts framställning, medgiva,
att under budgetåret 1959—60 statlig
kreditgaranti finge beviljas dels för
lån avseende yttre rationalisering intill
ett belopp av 14 000 000 kronor, för lån
till inre rationalisering intill ett belopp
av 15 000 000 kronor, för jordbruksegnahemslån
in. in. intill ett belopp av
20 000 000 kronor och för driftslån intill
ett belopp av 6 000 000 kronor, med
rätt för Kungl. Maj :t att, om förhållandena
skulle ge anledning därtill, medgiva
jämkning i sagda fördelning, dels
för lån avseende uppförande av lagerhus
m. m. för jordbruksändamål intill
ett belopp av 5 000 000 kronor, dels för
lån avseende trädgårdsnäringens rationalisering
intill ett belopp av 2 000 000
kronor;

XXIX. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag, medgiva,
att den årliga räntan å den stående delen
av lån från egnahemslånefonden,
som beviljats efter ingången av år 1920
men före den 1 juli 1940, finge för år
1960 nedsättas till 3,6 procent;

XXX. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag, medgiva, att i
avseende å köpeskilling för sådan jordbrukslägenhet
eller byggnad å åbolägenhet,
som år 1920 eller senare år försålts
från kronoegendom, räntan finge,
i den mån köpeskillingen förräntades
enligt enahanda grunder, som gällt eller
gäller för den stående delen av före
den 1 juli 1940 beviljat egnahemslån för
jordbrukslägenheter, under år 1960 utgå
efter 3,6 procent;

XXXI. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts framställning å
riksstaten för budgetåret 1959/60 under
nionde huvudtiteln, anvisa till Statens
avdikningsanslag ett förslagsanslag
av 1 500 000 kronor;

XXXII. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts framställning samt
med avslag å motionerna I: 333 och
II: 404, såvitt nu vore i fråga, å riksstaten
för budgetåret 1959/60 under
nionde huvudtiteln anvisa till Statens
skogsförbättringsanslag ett förslagsanslag
av 3 600 000 kronor;

XXXIII. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts framställning ävensom
med avslag å motionerna I: 94 och
II: 127, såvitt nu vore i fråga, samt
1: 338, å riksstaten för budgetåret 1959/60
under nionde huvudtiteln anvisa till
Bidrag till kostnader i samband med
lantmäteri- och vägförrättningar m. m.
ett förslagsanslag av 345 000 kronor;

XXXIV. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts framställning samt
med avslag å motionerna I: 504 och
II: 602, såvitt nu vore i fråga, å kapitalbudgeten
för budgetåret 1959/60 under
Diverse kapitalfonder anvisa till
Jordfonden ett investeringsanslag av
8 000 000 kronor;

XXXV. att motionerna I: 63 och II: 89
samt I: 64 och II: 90, såvitt däri yrkades
sådan författningsändring att statlig
kreditgaranti för lån till rationaliseringsåtgärder
finge beviljas trädgårdsföretag
oavsett storleksordning, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; XXXVI.

att motionerna 1:64 och
II: 90, såvitt de ej behandlats under p.
XXXV, icke måtte någon riksdagens åtgärd
föranleda;

XXXVII. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts framställning, bemyndiga
Kungl. Maj:t att biträda ackord
och eljest eftergiva statens rätt på grund
av garantiåtagande för lån avseende
jordbrukets yttre och inre rationalise -

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Nr 20

ring samt för jordbruksegnahemslån
och driftslån;

XXXVIII. att riksdagen måtte, med
bifall till Kungl. Maj :ts framställning,
medgiva att Kungl. Maj :t vidtoge de föreslagna
ändringarna i lantbruksnämndstaxan.

Vid nu förevarande utlåtande hade
reservationer avgivits

1) av herrar Sigfrid Larsson, Hermansson
och Pettersson i Dahl, vilka
ansett att utskottet under IV, VI, VII,
X och XIII bort hemställa

IV. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning ävensom
motionerna 1:499 och 11:604, 1:503,
1:60 och 11:87, samtliga nämnda motioner
såvitt nu vore i fråga, ävensom
motionerna 1:66 och 11:88, godkänna
vad reservanterna anfört rörande kronans
medverkan i den yttre rationaliseringen
samt angående villkor vid försäljning
och byten av domänverket tillhörig
mark;

VI. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 354 och II: 435, i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om utredning
av frågan rörande dispositionen
av markfondens tillgångar;

VII. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna 1:60 och 11:87 samt
I: 499 och II: 604, såvitt de avsåge hemställan
om proposition till riksdagen
med ytterligare förslag i skogskompletteringsfrågan,
i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

X. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning ävensom
med bifall till motionerna 1:504 och
11:602, 1:503, samtliga nämnda motioner
såvitt nu vore i fråga, samt 1:344
och 11:232, godkänna de riktlinjer för
främjande av skogsodling på sämre
jordbruksmark som reservanterna angivit; XIII.

att riksdagen måtte, med avslag
å Kungl. Maj ds framställning samt i
anledning av motionerna 1:500 och

Stöd åt jordbruket

II: 600 samt II: 603, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, besluta att icke
nu avveckla statens avdikningslånefond; 2)

av herrar Nord, Nils Hansson,
Yngve Nilsson, Hseggblom, Svensson i
Ljungskile, Östlund och Antbg, vilka
ansett att utskottet under III bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna I: 500 och II: 600, såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte
till årets höstriksdag framlägga förslag
till undantag från jordförvärvslagens
bestämmelser i fråga om jordbrukares
rätt att inköpa jord för komplettering
av brukningsenheternas areal;

3) av herrar Nord, Svensson i Ljungskile
och Antbg, vilka ansett att utskottet
under XI, XXXII och XXXIV bort
hemställa

XI. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj ds framställning
samt motionen 1:503, såvitt nu vore i
fråga, ävensom med bifall till motionerna
I: 333 och II: 404, såvitt nu vore i
fråga, medgiva att under budgetåret
1959/60 finge beviljas statsbidrag å tillhopa
högst 1 600 000 kronor till skogsodlingsåtgärder
på sämre jordbruksmark
samt å tillhopa högst 1 400 000
kronor till med statens skogsförbättringsanslag
i övrigt avsedda ändamål,
dock med den inskränkning, som angivits
i statsverkspropositionen, samt med
rätt för Kungl. Maj:t att göra jämkning
i ifrågavarande fördelning;

XXXII. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj ds framställning samt
med bifall till motionerna I: 333 och
II: 404, såvitt nu vore i fråga, å riksstaten
för budgetåret 1959/60 under
nionde huvudtiteln anvisa till Statens
skogsförbättringsanslag ett förslagsanslag
av 3 000 000 kronor;

XXXIV. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj ds framställning
samt med bifall till motionerna 1:504
och 11:602, såvitt nu vore i fråga, å

6 — Andra kammarens protokoll 1959. Nr 20

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Stöd åt jordbruket

kapitalbudgeten för budgetåret 1959/60
under Diverse kapitalfonder till Jordfonden
anvisa ett investeringsanslag av
5 000 000 kronor;

4) av herrar Nord, Nils Hansson,
Yngve Nilsson, Hxggblom, Svensson i
Ljungskile, östlund och Antby, vilka
ansett att utskottet under XII och
XXXIII bort hemställa

XII. att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:94 och 11:127 samt
1:504 och 11:602, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, avslå Kungl.
Maj:ts förslag att bidragsverksamheten
med stöd av lantmäteribidragskungörelsen
skulle upphöra från och med den
1 juli 1959;

XXXIII. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
ävensom med bifall till motionerna I: 94
och II: 127, såvitt nu vore i fråga, samt
med avslag å motionen I: 338 å riksstaten
för budgetåret 1959/60 under nionde
huvudtiteln anvisa till Bidrag till
kostnader i samband med lantmäterioch
vägförrättningar m. m. ett förslagsanslag
av 570 000 kronor;

5) av herrar Yngve Nilsson, Hseggblom
och Östlund, vilka ansett att utskottet
under XV bort hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 500 och II: 600, såvitt nu vore
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om förslag till ordnande genom
hushållningssällskapen av driftsekonomisk
rådgivning;

6) av herrar Yngve Nilsson, Hseggblom
och Östlund, vilka ansett att utskottet
under XVI bort hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 500 och II: 600, såvitt nu vore
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning av jordbrukets kapitalproblem; 7)

av herrar Nord, Yngve Nilsson,
Hxggblom, Svensson i Ljungskile, Östlund
och Antby, vilka ansett att utskottet
under XIX—XXVI bort hemställa

XIX. att riksdagen måtte, i anledning

av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:501 och 11:601
samt 1:504 och 11:602, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidtaga de ändringar
i personalförteckningarna för lantbruksstyrelsen
och lantbruksnämnderna,
vilka angivits i reservationen, ävensom
att upphäva personalförteckningen
för jordbrukets upplysningsnämnd;

XX. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning samt motionerna
1:504 och 11:602, såvitt nu
vore i fråga, ävensom med bifall till
motionerna 1:501 och 11:601, såvitt
nu vore i fråga,

1) fastställa i reservationen intagen
avlöningsstat för lantbruksstyrelsen, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1959/60;

2) fastställa i reservationen intagen
avlöningsstat för lantbruksnämnderna,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1959/60;

3) å riksstaten för budgetåret 1959/60
under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Lantbruksstyrelsen: Avlöningar
ett förslagsanslag av 2 860 700 kronor; b)

till Lantbruksnämnderna: Avlö ningar

ett förslagsanslag av 10 412 200
kronor;

XXL att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning samt motionerna
I: 334 och II: 405, såvitt nu
vore i fråga, ävensom med bifall till
motionerna I: 504 och II: 602, såvitt nu
vore i fråga, å riksstaten för budgetåret
1959/60 under nionde huvudtiteln anvisa
till Lantbruksstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 357 000 kronor;

XXII. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
samt motionerna I: 504 och II: 602 samt
I: 334 och II: 405, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, ävensom med bifall
till motionerna I: 501 och II: 601, såvitt
nu vore i fråga, å riksstaten för
budgetåret 1959/60 under nionde huvudtiteln
anvisa till Lantbruksnämnder -

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Nr 20

na: Omkostnader ett förslagsanslag av
2 500 000 kronor;

XXIII. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning
samt med bifall till motionerna 1:504
och II: 602, såvitt nu vore i fråga, å
riksstaten för budgetåret 1959/60 under
nionde huvudtiteln anvisa till Lantbruksnämnderna:
Utrustning ett reservationsanslag
av 46 000 kronor;

XXIV. att riksdagen måtte, med bifall

till motionerna I: 92 och II: 130, avslå
Kungl. Maj:ts förslag att för budgetåret
1959/60 under nionde huvudtiteln till
Lantbruksnämnderna: Utbildningskur ser

för viss personal anvisa ett reservationsanslag
av 20 000 kronor;

XXV. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts framställning samt
för disposition därjämte i enlighet med
vad i motionerna 1:92 och 11:130 yrkats,
å riksstaten för budgetåret 1959/60
under nionde huvudtiteln anvisa till
Särskilda utbildningskurser ett reservationsanslag
av 136 700 kronor;

XXVI. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning
samt motionerna I: 333 och II: 404, I: 94
och II: 127 samt I: 91 och II: 125 ävensom
med bifall till motionerna I: 501 och
II: 601 samt med avslag å motionerna
1: 499 och II: 604, samtliga nämnda motioner
såvitt nu vore i fråga, å riksstaten
för budgetåret 1959/60 under nionde
huvudtiteln anvisa till Bidrag till
jordbrukets rationalisering ett reservationsanslag
av 7 000 000 kronor;

8) av herrar Nord, Sigfrid Larsson,
Nils Hansson, Hermansson, Pettersson
i Dahl, Svensson i Ljungskile och Antby,
vilka ansett att utskottet under
XXXV bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna 1:63
och II: 89 samt I: 64 och II: 90, besluta
att statlig kreditgaranti för lån till rationaliseringsåtgärder
finge beviljas
trädgårdsföretag oavsett storleksordning; 9)

av herr Svensson i Ljungskile;

Stöd åt jordbruket

10) av herr Antby;

11) av herr Lage Svedberg, de tre
sistnämnda utan angivna yrkanden;

12) av herr Jon Jonsson (såvitt avsåge
bidrag till ersättning åt vissa förrättningsmän
enligt lagen om enskilda
vägar).

Jordbruksutskottets utlåtande nr 31

I årets statsverksproposition hade
Kungl. Maj:t under nionde huvudtiteln
föreslagit riksdagen att, i avbidan på
särskild proposition i ämnet, för budgetåret
1959/60 till pro^ucentbidrag
till vissa innehavare av mindre jordbruk
beräkna ett förslagsanslag av
37 500 000 kronor.

Sedermera hade Kungl. Maj:t i en
till riksdagen den 17 april 1959 avlåten,
till jordbruksutskottet hänvisad proposition,
nr 149, under åberopande av
propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen att

dels godkänna de i propositionen
framlagda förslagen angående utformningen
av det särskilda stödet åt det
mindre jordbruket,

dels å riksstaten för budgetåret
1959/60 under nionde huvudtiteln till
Särskilt stöd åt det mindre jordbruket
anvisa ett reservationsanslag av
114 000 000 kronor.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

1) I: 478 av herr Aastrup in. fl., likalydande
med 11:606 av herr Ohlin
/ti. fl., i vilka motioner hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av Kungl.
Maj:ts proposition nr 149 måtte i fråga
om leveransbidraget samt arealbidragen
till det mindre jordbruket beakta i motionerna
framförda förslag och synp
unkter;

2) II: 608 av herr Agerbcrg in. fl.;

3) 1:508 av herrar Persson, Helmer,

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Stöd åt jordbruket

och öhman, likalydande med II: 609
av herr Holmberg, i vilka motioner hemställts,
att riksdagen måtte besluta att
dels godkänna de i motionerna ställda
förslagen angående utformningen av
det särskilda stödet åt det mindre jordbruket,
dels å riksstaten för budgetåret
1959/60 under nionde huvudtiteln till
Särskilt stöd åt det mindre jordbruket
anvisa ett reservationsanslag av
145 000 000 kr;

4) I: 507 av herr Jonasson, likalydande
med II: 610 av herr Wahrendorff;

5) I: 505 av herr Bengtson in. fl., likalydande
med II: 611 av herr Hedlund
in. fl., i vilka motioner hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 149 måtte dels godkänna de
i propositionen framlagda förslagen
med de ändringar och tillägg som angåves
i motionerna, dels å riksstaten
för budgetåret 1959/60 under nionde
huvudtiteln till Särskilt stöd åt det
mindre jordbruket anvisa ett reservationsanslag
av 143 000 000 kronor;

6) I: 506 av herr Eskilsson in. fl.,
likalydande med 11:612 av herr Hseggblom
in. fl.;

7) II: 613 av herr Larsson i Hedenäset
m. fl., vari hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av Kungl. Maj ds proposition
nr 149 måtte dels besluta att
öka det extra mjölkpristillägget i norra
Sverige med omkring 40 procent, att utgå
med följande belopp i öre per kilogram
mjölkfett: område I 250, II 230,
III 180, IV 140 och område V 40 öre
per kilogram mjölkfett, dels att i övrigt
beakta vad i motionen anförts.

Utskottet hemställde

I. att riksdagen måtte

A. med bifall till Kungl. Maj ds framställning
samt med avslag å motionerna
I: 506 och II: 612 besluta att nuvarande
producentbidrag från och med kalenderåret
1959 ersattes av ett arealtillägg;

B. med bifall till Kungl. Maj ds framställning
samt med avslag å motionerna
1:478 och 11:606, 1:508 och 11:609

samt I: 505 och II: 611, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, besluta att
arealtillägg skulle utgå enligt följande
skala:

2.1— 3,0 hektar

3.1— 4,0 »

4.1— 7,0 »

7.1— 9,0 »

9.1— 10,0 »

200 kronor/år
300

400 »

300

200 »

C. med bifall till Kungl. Maj ds framställning
samt med avslag å motionerna
1:478 och 11:606 ävensom 1:505 och
II: 611, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, godkänna vad i utlåtandet föreslagits
i fråga om arealtilläggets anknytning
till viss brukarkategori;

1). med bifall till Kungl. Maj ds framställning
samt med avslag å motionerna
1:508 och 11:609 ävensom 1:505 och
II: 611, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, besluta att, på sätt angivits i
utlåtandet, förmögenhet överstigande
50 000 kronor skulle utesluta från rätt

till arealtillägg;

E. med bifall till Kungl. Maj ds framställning
samt med avslag å motionerna
1:478 och 11:606, såvitt nu vore i
fråga, besluta att administrationen av
arealtillägget skulle omhänderhavas av
lantbruksorganisationen;

F. med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna
I: 505 och II: 611, såvitt nu vore i fråga,
besluta att särskilt bidrag skulle kunna
utgå till vissa småbrukare i Västerbottens
och Norrbottens läns inland samt
Jämtlands läns fjällbygder med upp till
2,0 hektar åker;

G. avslå motionerna I: 505 och II: 611.
såvitt däri hemställts om utredning av
frågan, huruvida och i vilken utsträckning
de medel som avsåges för arealtillägg
i stället kunde lämnas som tilllägg
på produktpriserna;

H. godkänna vad Kungl. Maj d i övrigt
föreslagit beträffande utformningen och
administrationen av arealtillägget;

I. med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna I: 508
och II: 609 samt I: 505 och II: 611, samt -

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Nr 20

liga motioner såvitt nu vore i fråga, besluta
att leveranstillägg för mjölk skulle
utgå med 5 öre per kilogram för leveranskvantiteten
1 001—9 000 kilogram
per år och med 400 kronor per år för
leveranskvantiteterna 9 000—12 000 kilogram
och för leveranser överstigande
12 000 kilogram minskas för överskjutande
kvantitet med 4 öre per kilogram;

J. godkänna vad Kungl. Maj :t i övrigt
föreslagit beträffande utformningen
och administrationen av leveranstilllägget
för mjölk;

K. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
1:508 och 11:609, 1:507 och 11:610
samt II: 613, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad utskottet
föreslagit beträffande det extra mjölkpristillägget
i norra Sverige;

L. avslå motionerna I: 505 och II: 611,
såvitt däri hemställts om införande av
kalvbidrag;

M. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:478 och 11:606, 1:508 och 11:609,
1:507 och 11:610, 1:505 och 11:611
samt II: 613, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, å riksstaten för budgetåret
1959/60 under nionde huvudtiteln
till Särskilt stöd åt det mindre jordbruket
anvisa ett reservationsanslag av
114 000 000 kronor;

II. att motionen II: 608 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

III. att motionerna 1:478 och 11:606
samt II: 613, såvitt de ej besvarats i det
föregående, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Vid detta utlåtande hade reservationer
avgivits

1. av herrar Xord, Eskilsson, Hermansson,
Uno Olofsson, Suinlin, Ilseggblom,
Svensson i Ljungskile, östland,
Ilim ds och Svensson i Vä, vilka ansett
att utskottet under I. mom. Il, ('', och Ii
bort hemställa, att riksdagen måtte

B. i anledning av Kungl. Maj ris framställning
ävensom motionerna I: 478 och

Stöd åt jordbruket

II: 606 samt I: 505 och II: 611 samt med
avslag å motionerna 1:508 och 11:609,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
besluta att arealtillägg skulle utgå
enligt följande skala:

2,1	— 3,0	hektar	... 250	kronor/år
3,1	- 4,0	» . .	375	»
4,1	— 7,0	»	.....500	»
7,1-	— 8,0	» . .	375	»
8,1	— 9,0	» . .	... 250	»
9,1-	—10,0	» . . .	125	»

C. med avslag å Kungl. Maj :ts framställning
samt med bifall till motionerna
1:478 och 11:606 ävensom 1:505 och
II: 611, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, besluta att arealtillägg skulle
utgå utan anknytning till viss brukarkategori; E.

med avslag å Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna
1:478 och 11:606, såvitt nu vore i
fråga, besluta att administrationen av
arealtillägget skulle omhänderhavas av
jordbruksnämnden;

2. av herrar Xord, Eskilsson, Uno
Olofsson, Hseggblom, Svensson i Ljungskile,
Östland och Rimås, vilka i anslutning
till vad som anförts i reservation
nr 1 ansett att utskottet under I. mom.
M bort hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
ävensom motionerna 1:478 och 11:606
samt I: 505 och II: 611, samt med avslag
å motionerna 1:508 och 11:609, 1:507
och II: 610 samt II: 613, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, å riksstaten
för budgetåret 1959/60 under nionde
huvudtiteln till Särskilt stöd åt det
mindre jordbruket anvisa ett reservationsanslag
av 125 000 000 kronor;

3. av herrar Hermansson, Sandin och
Svensson i Vä, vilka ansett att utskottet
under I. inom. I), G, I, J, K och M bort
hemställa, att riksdagen måtte

I). i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna
I: 508 och II: 609 ävensom I: 505 och
11:611, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, besluta alt, på sätt angivits

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Stöd åt jordbruket

i reservationen, förmögenhet överstigande
80 000 kronor skulle utesluta från
rätt till arealtillägg;

G. med bifall till motionerna I: 505
och II: 611, såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om utredning
av frågan, huruvida och i vilken
utsträckning de medel som avsåges
för arealtillägg i stället kunde lämnas
som tillägg på produktpriserna;

I. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I: 505
och II: 611 ävensom med avslag å motionerna
I: 508 och II: 609, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, besluta att
leveranstillägg för mjölk skulle utgå
med 5 öre per kilogram för leveranskvantiteten
1 001—9 000 kilogram per
år och med 400 kronor per år för leveranskvantiteterna
9 000—15 000 kilogram
och för leveranser överstigande
15 000 kilogram minskas för överskjutande
kvantitet med 4 öre per kilogram;

J. besluta att leveranstillägg under 30
kronor icke skulle utgå samt i övrigt
godkänna vad Kungl. Maj :t föreslagit
beträffande utformningen och administrationen
av leveranstillägget för
mjölk;

K. i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
ävensom med bifall till motionen
II: 613 samt med avslag å motionerna
I: 508 och II: 609 samt I: 507 och
II: 610, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, godkänna vad reservanterna
föreslagit beträffande det extra
mjölkpristillägget i norra Sverige;

M. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
ävensom motionerna 1:478 och
11:606, 1:508 och 11:609, 1:505 och
II: 611 samt II: 613 ävensom med avslag
å motionerna I: 507 och II: 610,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
å riksstaten för budgetåret 1959/60
under nionde huvudtiteln till Särskilt
stöd åt det mindre jordbruket anvisa ett
reservationsanslag av 135 000 000 kronor; 4.

av herrar Nord, Uno Olofsson,

Svensson i Ljungskile och Rimås, beträffande
motiveringen;

5. av herrar Eskilsson, Hwggblom och
Östlund, vilka i anslutning till reservation
nr 1 om arealtillägg ansett att
i utskottets hemställan bort intagas en
punkt av innebörd att riksdagen måtte
bemyndiga Kungl. Maj:t att höja regleringsavgiften
för fettvaror i sådan utsträckning
att inkomsterna därav ökade
med cirka 11 miljoner kronor;

6. av herr Lage Svedberg, utan angivet
yrkande.

Bevillningsutskottets betänkande nr 49

I en den 24 april 1959 dagtecknad.
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 156, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning om ändring
i tulltaxan den 12 september 1958 (nr
475).

I denna proposition föreslogs, i anslutning
till propositionen nr 147 angående
åtgärder i prisreglerande syfte på
jordbrukets område in. m., en av ökade
införselavgifter betingad höjning av tullen
på makaroner, spagetti och liknande
produkter från 25 till 35 kronor per
100 kg.

Till bevillningsutskottet hade även
hänvisats de i anledning av nu förevarande
proposition väckta likalydande
motionerna 1:509 av herr Thorsten
Larsson och II: 618 av herr Hansson
i Skegrie, vari hemställts, att riksdagen
vid behandling av propositionen nr
156 måtte besluta, att makaroner, spagetti
och liknande veteprodukter (tulltaxenr
19.03) måtte överföras till jordbruksregleringen
i enlighet med den
överenskommelse, som träffats mellan
statens jordbruksnämnd och jordbrukets
förhandlingsdelegation.

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 156 och med
avslag å de likalydande motionerna
1:509 av herr Thorsten Larsson och
II: 618 av herr Hansson i Skegrie, antaga
det vid propositionen fogade förslaget
till förordning om ändring i tulltaxan
den 12 september 1958 (nr 475).

Reservation hade avgivits av herrar
Gustaf Elof sson, Bengtson och Vigelsbo,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med avslag
å Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 156 samt i anledning av motionerna
I: 509 och II: 618, antaga ett i reservationen
intaget förslag till förordning om
ändring i tulltaxan den 12 september
1958 (nr 475).

Vad utskotten i ovan redovisade utlåtanden
och betänkande hemställt föredrogs.
Därvid anförde:

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! När jag har dristat mig
till att redan i början ta till orda i
debatten om de tre digra utlåtanden,
som jordbruksutskottet signerat, är det
faktiskt av ett par alldeles särskilda anledningar.

Jag förstår mer än väl, att i första
hand jordbruksutskottets ledamöter
tyckt sig ha belastats alldeles över hövan,
när de så här i slutskedet av riksdagen
överösts med de tre stora och
utomordentligt omfattande propositioner
som gäller såväl prisregleringen
och rationaliseringen som frågan om
det särskilda småbrukarstödet. Ser man
på resultatet i de tre utlåtanden, som
vi nu går att behandla, förefaller det
emellertid vara bevis nog för att jordbruksutskottet
både ägt viljan och även
förmågan att trots tidsknappheten lösa
sin uppgift på ett både grundligt och
efter mitt förmenande mycket bra sätt.
Och — detta vill jag gärna understryka
— trots det stora antalet reservationer

Stöd åt jordbruket

avslöjar utlåtandena vart och ett för sig
en mycket stor samstämmighet i de
flesta centrala frågorna. Jag vill också
gärna understryka att i vissa avseenden
innebär skrivningarna i utskottets betänkanden
klara förbättringar jämförda
med de propositioner de behandlar.
Efter detta försök till en objektiv värdering
kanske det inte heller är förmätet
av mig att säga, att jag i vissa
andra avseenden hyser motsatt uppfattning.

Gör man emellertid ett försök till en
någorlunda objektiv värdering av det
stora arbete utskottet haft sig förelagt,
ger det mig faktiskt anledning att rikta
ett tack till utskottet både för dess ambition
och för dess välvilliga och positiva
inställning till de utomordentligt
genomgripande och i främsta rummet
för den svenska jordbruksnäringen betydelsefulla
frågor som det här rör sig
om. Vi är väl alla överens om att vart
och ett av dessa problemkomplex i sig
självt rymmer så mycket brännande och
kontroversiellt stoff, att det redan av
det skälet hade varit orimligt att vänta
sig en fullständig enighet. En sådan
hade inte varit möjlig ens i fråga om
det ärende, som behandlas i den första
av dessa propositioner och det första
av de föreliggande utlåtandena och som
egentligen endast innebär ett underställande
hos riksdagen av en i regelrätt
ordning träffad förhandlingsuppgörelse
rörande priserna. När det inte
har lyckats att uppnå en absolut enighet
på den punkten, är det väl inte att
förvåna sig över att detta inte heller
varit möjligt i de båda andra frågorna,
som inte ligger till riktigt på samma
sätt.

I fråga om prisuppgörelsen vill jag
personligen — åtminstone i detta sammanhang
— avstå från någon närmare
kommentar till det mycket märkliga
särskilda yttrande, som jordbruksutskottets
centerpartister har hängt på
utlåtandet — fullt av motsägelser och
avvikande från de principer, varom

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

88 Nr 20

Stöd åt jordbruket

man uppenbarligen eljest har varit ense
inom jordbruksutskottet. Jag förmodar
emellertid att den frågan ändå kommer
att debatteras, och jag kan alltså nu
lämna den åsido.

Vad jag emellertid, herr talman, har
funnit skäl att uppehålla mig ett par
ögonblick vid är en fråga, som jag medger
att man kan ha delade meningar
om. Jag vill gärna deklarera min mycket
bestämda övertygelse om det inbördes
sambandet mellan de tre digra propositioner
och utskottsutlåtanden som
det här är fråga om. Jag anser att det
finns skäl att belysa detta samband
både i fråga om tid och innehåll hos de
tre frågor som utskottsutlåtandena gäller.
Redan den historiska bakgrunden
till vår nuvarande jordbrukspolitik synes
mig ge tillräckliga skäl för att här
tala om det sambandet.

Den jordbrukspolitik vi hittills fört
i vårt land grundar sig som alla vet
ytterst på vissa av 1947 års riksdag antagna
allmänna riktlinjer. Detta har
också framhållits i propositionen om
prisuppgörelsen. För att förkorta framställningen
kan jag säga, att de allmänna
riktlinjerna kan delas upp i tre
huvudgrupper. De utmynnar för det
första i åtgärder för allmänt prisstöd
åt den svenska jordbruksproduktionen,
för det andra i åtgärder för statligt stöd
åt rationaliseringsverksamheten inom
jordbruket och för det tredje i åtgärder
för det särskilda stödet åt det mindre
jordbruket. Enligt dessa tre allmänna
riktlinjer har jordbrukspolitiken utformats
med ett både direkt och mycket
intimt samband mellan dem. Det är däri
jag finner att samband varit nödvändigt
— trots den tidsnöd den inneburit
för utskottet — och att det varit motiverat
att de tre förslagen lades fram
samtidigt.

Redan i själva utformningen av det
allmänna prisstöd, som föreligger i den
avtalsuppgörelse som är presenterad
och utskottsbehandlad och nu väntar
på sitt avgörande i riksdagen, ligger in -

citamentet till statens medverkan också
i rationaliseringsverksamheten, vilken
beröres i den andra av de tre propositionerna.
Jag menar nog, att vid en så
genomgripande förändring i prisstödet
som nu överenskommits kan det sägas
vara ofrånkomligt att i tiden söka synkronisera
förslaget med riktlinjerna för
rationaliseringsverksamheten.

Jag tror att samma resonemang äger
giltighet beträffande småbruksstödet.
Omfattningen och arten av detta särskilda
stöd åt småbruket kan inte ses
isolerat från den träffade prisuppgörelsen.
Under alla förhållanden måste alltid
småbruksstödet betraktas som endast
ett tillskott till småbrukarens övriga
förvärvskällor. Där antar jag att vi
är praktiskt taget ense. För småbrukaren
som för varje annan kategori jordbrukare
gäller givetvis, att han är beroende
av det gränsskydd eller det direkta
prisstöd, som på annat sätt gäller
för näringen i stort, och eftersom denna
fråga kanske är den, där meningarna
går allra mest isär beträffande nödvändigheten
av samtidig behandling, så
vill jag redan nu exemplifiera vilken
inverkan statens stöd åt småbrukaren
enligt propositionens förslag har på
dennes inkomster.

Jag väljer då ett jordbruk av storleksordningen
4,1—7 hektar åker och
med en mjölkinvägning av 10 000 kg
per år. Siffrorna är mer eller mindre
godtyckligt valda. De är medelproportionalen
för småbruk på mellan 2 och
10 hektar. Då finner vi, att med arealtillägget
— som ersätter producenttilllägget
och innebär en justering uppåt
— plus leveranstillägget för mjölk, vilket
enligt de ändrade skalorna innebär
en förskjutning till förmån för det
mindre småbruket, förbättras det sammanlagda
stödet med 120 kronor per år,
nämligen från 680 till 800 kronor, d. v. s.
en förbättring med cirka 18 procent enbart
på detta avsnitt. Man kan möjligen
hävda, att detta är för litet och att ökningen
borde varit större. Där skall jag

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Nr 20

dock inte ta upp någon diskussion. Jag
har bara velat redovisa siffrorna som
ett belägg för påståendet, att det bär
sker en förbättring.

För övre Norrland tillkommer utöver
arealtillägget och leveranstillägget på
mjölk även det särskilda mjölkpristilllägget,
som liöjes från 720 till 880 kronor.
För övre Norrland blir det alltså
sammanlagt en höjning från 1 400 till
1 680 kronor, d. v. s. med 20 procent.

Med procenttal kan man givetvis inte
säga så särskilt mycket om den reella
ekonomiska ställningen för småbruket
i och för sig, men redan de anförda
siffrorna tycker jag ger ett besked om
att det föreslagna småbrukarstödet —
om det ses i samband med effekten av
den föreslagna prisuppgörelsen — utgör
en förbättring av det komplement,
som särskilt tar sikte på att förstärka
småbrukets utkomstmöjligheter. Jag är
dock övertygad om att denna exemplifiering
kan fullständigas, och att man
kan peka på åtskilliga andra av de grenar,
som svenskt småbruk är engagerat
i.

Det har i detta sammanhang åberopats,
att propositionen skulle innebära
en prutning med inte mindre än 33
miljoner i förhållande till småbruksutredningens
ursprungliga förslag. Det
är riktigt så till vida, att de 14 miljoner
kronor som från småbruksutredningens
sida förordades skola utgå till kalvbidrag
inte finns med i förslaget och
alltså inte heller i utskottsutlåtandet.

Men därutöver skall man kanske också
justera jämförelsen något. Den i och
för sig enhälliga småbruksutredningen
hade velat gå längre ner i skalan och
börja redan i storleksordningen 1,1
hektar, medan småbruksstödet enligt
propositionen börjar först vid 2,1 hektar.
.lag tror att goda skäl talar för
denna korrigering. Räknar man bort
vad det innebär blir inte prutningen
av den storlek man velat göra gällande.

För egen räkning ber jag alltså få
framhålla, att hänsyn måste tas till det

Stöd åt jordbruket

allmänna prisstödets medverkan till
förbättrade ekonomiska förutsättningar
även för småbruket och att förslaget i
betraktande av såväl statsfinansiella
som andra omständigheter nog får anses
vara så avancerat, som det har varit
möjligt att göra det. Jag vill också med
samma skärpa hävda den meningen, att
också rationaliseringsbestämmelserna
har sitt mycket bestämda samband med
småbruksstödets utformning.

Slutsatsen av detta resonemang blir,
herr talman, att ingen av de nu aktuella
tre propositionerna i själva verket
kunnat behandlas var för sig. Alla tre
har varit beroende av en gemensam utformning
och en gemensam inriktning.
Ser man till innebörden och helhetsbilden
av det som de tre utskottsutlåtandena
gäller, tror jag inte det är överord
om man vill beteckna detta som något
av ett historiskt datum i främsta
rummet för den svenska jordbruksnäringen
men också i övrigt. Det är 12
år sedan vår lagstiftande församling
hade att ta befattning med principiella
och ekonomiska frågor för näringen
av den räckvidd, som jag nog menar
att de tre aktuella utskottsutlåtandena
har.

Kanske finns det anledning att i det
sammanhanget hänvisa till att de mer
eller mindre genomgripande och omfattande
förändringar, som ryms inom
framför allt de två förslag som gäller
prisstödet och rationaliseringsverksamlieten,
helt enkelt har framtvingats av
utvecklingen själv, betingats av de nya
förutsättningar som vår jordbruksnäring
har att räkna med, nya både för
näringen och för landet. Den huvudsakliga
målsättningen i dessa förslag avviker
emellertid inte från den som vägledde
riksdagen 1947 och som sedan
förestavade treårsuppgörelsen 1956.

Jag skulle kanske begagna tillfället,
herr talman, att säga några ord om i
första hand prisuppgörelsen. På den
punkten är det inte så många delade
meningar i det föreliggande utskottsut -

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Stöd åt jordbruket

låtandet. Tvärtom är det med glädje
jag konstaterar, att även jordbruksutskottet
med allvar och ambition gått till
verket att bedöma de centrala frågorna,
trots divergerande meningar i detaljer.
Man har uppfattat det som ett förhandlingsresultat,
och man har — vilket jag
finner viktigt — burits av respekten
för ett sådant med den enda avvikelse
som jag antydde i början och som jag
förmodar åter kommer att beröras i debatten.
Denna jordbruksuppgörelse är
ett ramavtal för det allmännas stöd åt
näringen. Jag tror att ingen av förhandlarna
själva på någondera sidan av förhandlingsbordet
har velat göra anspråk
på att det skulle representera någon
absolut millimeterrättvisa, att det skulle
vara ett absolut hundraprocentigt säkert
skydd vare sig i den ena eller den
andra riktningen, vare sig som instrument
för den ena ståndpunkten eller
den andra. Jag tror för övrigt inte att
det någonsin kommer att kunna skapas
ett sådant regleringsinstrument,
som skulle vara ägnat att tillgodose alla
de skiftande intressen som kolliderar
i dessa frågor.

Försöker man emellertid summera
resultatet, tvekar jag för min del inte
att uppfatta det så, att de ömsesidiga
nackdelarna och de ömsesidiga fördelarna,
sedda från producent- eller konsumentsynpunkt,
tämligen väl uppväger
varandra. Vad har då varit ambitionen
för förhandlarna? I första hand
har de följt och strävat efter att fullfölja
1947 års program både till anda
och bokstav, kanske mera till andan än
till bokstaven. Vad vi vet vid detta laget,
så pass långt efter 1947, är att de
prognoser som den gången gjordes för
den framtida utvecklingen inom jordbruksnäringen
har visat sig vara alltför
försiktiga. Detta innebär ingen som
helst förebråelse mot dem, som den
gången försökte göra en prognos på
detta utomordentligt svåra område. Det
är utvecklingen själv som visat att man
var för försiktig då. Utvecklingen har

gått snabbare än man kunde förutse
vid krigsslutet.

Huvudtanken bakom det jordbruksprogram
som spikades 1947 var att inkomstlikställigheten
för jordbrukarna
skulle åstadkommas genom parallella
åtgärder för gränsskydd och rationalisering
av produktionen. Det finns vissa
tendenser i diskussionen kring dessa
frågor att helst vilja se att rationaliseringstemat
kom bort eller i skymundan
till förmån för uteslutande en bedömning
av det erforderliga gränsskyddet.
Jag skulle gärna vilja erinra därom, ty
redan 1947 ansågs det viktigt med parallella
åtgärder både i fråga om gränsskydd
och rationalisering.

I det nya avtalet synes det mig som
om dessa strävanden skulle ha fått en
mera realistisk grund än tidigare. Genom
övergången — det hör till bilden
— efter sexårsperiodens slut till den
närmast högre arealstorleken, 20—30-liektarjordbruken som bas för prissättningen,
har man om man vill se det
positivt nog fått en möjlighet till mera
konstruktiv uppläggning. Det innebär
en otvetydig signal till sammanläggning
till större och mera rationella enheter.
Kanske är det också en annan vinst,
att man genom det nya avtalet kan finna
vägar att bemästra de svåra överskottsproblem
som under den gångna
treårsperioden tryckt både producenter
och konsumenter.

I det nya avtalet har vi fått ett långtidsavtal
av den typ — jag vågar nog
säga det — som man siktade till redan
före 1956 års omläggning av prispolitiken
men som man då inte riktigt lyckades
genomföra. Tanken var även då
en uppgörelse på längre sikt. Kanske
kan det ytterligare steg som har tagits
genom det nya avtalet också leda till
en avpolitisering av jordbrukspolitiken.
Jag är övertygad om att båda parter,
både producenter och konsumenter,
skulle vinna på att debatten om de
framtida utvecklingslinjerna hamnade
på ett sakligare plan.

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Nr 20

En huvudegenskap hos det nya avtalet
är att det i stort sett bygger på
det prissättningssystem, som trots
allt vad man sagt i motsatt riktning sedan
det fastställdes 1956 har visat sig
vara i princip rätt tillfredsställande.
Det som inte varit tillfredsställande har
dels berott på starka prisfluktuationer
på världsmarknaden, dels på de snabba
skiftningarna på exportmarknaden,
där återverkningarna för vårt lands
vidkommande varit mest kännbara.

Jag skall inte försöka värdera det nya
prisavtalets fördelar för respektive producenter
och konsumenter. Jag har redan
sagt, att jag tror att de ömsesidiga
nackdelarna och fördelarna tämligen
väl uppväger varandra. En fördel, som
jag likväl tror kan vara ömsesidig i nuläget,
är att man utan att överge den
långsiktiga målsättningen har lyckats
att undgå att höja konsumenternas livsmedelskostnader
i ett läge då löneutvecklingen
är så stram som i år.

Man skall kanske inte ge sig på den
otacksamma uppgiften att spå när det
gäller prisutvecklingen. Jag nöjer mig
med att återge ett uttalande av en av
dem som medverkat vid detta avtals tillkomst.
Efter ett försök till analys nämnde
han, med reservationer för att det
inte inträffar alltför snabba kastningar
på världsmarknaden och i kostnadsutvecklingen,
att vi har utsikt att få behålla
tämligen stabila och i stort sett
oförändrade livsmedelspriser åtminstone
fram till våren 1961. Man kan då
fråga sig hur ofta vi med det nuvarande
systemet med sina regler, baserade på
kostnadsindex och inkomstjämförelse
med industriarbetargrupperna och på
världsmarknadsprisindex, skulle ha behövt
räkna med rubbningar i gällande
priser under den kommande treårsperioden.
Ja, teoretiskt skulle justeringar
ske efter prövning var tredje månad,
och det skulle sålunda ha kunnat innebära
inte mindre än tolv justeringar under
en treårsperiod. 1 själva verket visar
ett försök till bedömning av det nya

Stöd åt jordbruket

avtalet i den stilen — vi har inte samma
kostnadsindex i det nya avtalet — att
det trots mycket stora priskastningar
under den gångna treårsperioden endast
skulle ha inträffat vid fem tillfällen,
att en justering behövt vidtagas, därav
tre gånger justering uppåt av importskvddet
och två gånger justering nedåt.

Utan att försöka räkna upp alla vinsterna
för jordbrukarparten eller ens
göra en inbördes gradering vill jag
framhålla, att det naturligtvis är en
utomordentlig vinst för jordbrukarna
att brukarinkomsten nu har anknutits
till industriarbetarnas löneutveckling.
Denna sammankoppling olika inkomsttagargrupper
emellan är, det tror jag
ingen vill bestrida, i princip en ganska
diskutabel historia. Den kan utan tvivel
utlösa en inflationsmekanik som ingendera
parten vinner något på. Men jag
är övertygad om att jordbrukets förhandlare
på båda sidor liksom vi inom
regeringen och representanterna i jordbruksutskottet
har varit väl medvetna
om denna olägenhet. Men vi har ändå
inte funnit något annat sätt att uppfylla
den önskan som den svenska riksdagen
vid så många tillfällen givit uttryck för,
nämligen att sörja för inkomstlikställighet.
Det har ju varit ett väsentligt mål
för jordbrukspolitiken här i landet. Man
kanske bör tillägga, att redan 1947 års
beslut innebar en sådan sammankoppling.
Den bibehölls i nu gällande avtal,
men vad som aktualiserat olägenheterna
därav är väl närmast, att den blivit
mer automatisk i det nya avtalet än i
det gällande. Emellertid tror jag inte
man skall överdriva betydelsen av denna
sammankoppling i de konkreta lägena.
Får jag bara nämna några siffror
för att visa vad detta betyder i kronor
och ören.

Om industriarbetarlönen i jämförelsegruppen
stiger med cirka 1 procent,
betyder det att jordbruket skall ha en
justering av sitt gränsskydd, som ger ett
tillskott på cirka 10 å 12 miljoner kronor.
Detta innebär att för varje krona

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Stöd åt jordbruket

och öre, varmed den jämförliga industriarbetarlönen
höjs, får vederbörande
betala 5 öre i höjda livsmedelskostnader
på den del som faller på jordbrukets
område; detta i det fall att mellanhandsmarginalerna
stiger procentuellt
lika mycket som priset.

En olägenhet av denna sammankoppling
är naturligtvis också det bekymmer
som uppstår i samband med frågan, hur
högt importskyddet kan tänkas få bli.
I ett Europa, som är föremål för intensiva,
ibland tyvärr inte alltför optimistiska
förhandlingar kring integrationssträvandena,
kan det vara högst
betänkligt att på ett område, inom en
del av vårt näringsliv, med berått mod
öka gränsskyddet så väsentligt som det
här är fråga om.

Om man ser bort från kompensationsavgifterna
finner man att gränsskyddet,
sådant det kommer att te sig i initialskedet,
efter den 1 september i höst uppgår
till i genomsnitt 42 procent mot
tidigare cirka 25 procent eller något
däröver. Räknar man i det senare fallet
med kompensationsavgifterna, var
skyddet tidigare cirka 32 procent. Redan
detta är ju siffror som inte är så
särdeles uppmuntrande.

Det hör också till bilden — det skall
jag inte ett ögonblick sticka under stol
med — att detta ändå inte representerar
den slutliga höjden av det gränsskydd
som kan komma i fråga. Det finns
ingen mekanism som låser detta vid någon
bestämd nivå, men med hänsyn till
de utomordentligt låga världsmarknadspriser
på jordbruksprodukter som för
närvarande råder talar all sannolikhet
för att man näppeligen skall behöva
räkna med ytterligare prisfall.

För att emellertid göra bilden av
gränsskyddet något fullständigare — det
har ju spelat en mycket stor roll inte
minst i diskussionen på konsument- och
Iöntagarsidan, där man också känt missbelåtenhet
över den träffade prisöverenskommelsen
— vill jag omnämna endast
två sifferserier. Den första gäller

gränsskyddet exklusive kompensationsavgiften.
Det utgjorde redan den 1/9
1956 26,7 procent. Nu gällande avgift
motsvarar 32,3 procent och från den
1/9 1959 blir det 35,4 procent. Räknar
man med kompensationsavgifterna var
utgångsläget den 1/9 1956 31,7 procent,
är med nu gällande avgift 40,4 procent
och blir efter den 1/9 43,5 procent.

Som synes är skillnaden i och för sig
kanske inte så stor, men den är tillräckligt
stor för att motivera det bekymmer
som anmälts på den punkten
från många håll. Men kanske får man
lov att se dessa importavgifter såsom
priset för att vi i motsats till många
andra länder — ja, till och med flertalet
— i huvudsak avstår från att använda
kvantitativa importregleringar
som jordbrukspolitiskt medel. De förhandlande
parterna har också ansett,
att jordbruket på annat sätt skulle
kunna erhålla motsvarande skydd, om
vårt land genom internationella åtaganden
tvingas minska importavgifterna.

För att allan rättvisa ändå skall skipas
när man bedömer detta gränsskydd,
som ibland frestar någon att tro att vårt
lands jordbruk skulle vara mer omhuldat
än andra länders, bör man kanske
nämna ett par siffror, som bestyrker att
det ändå inte förhåller sig på det sättet.
Ser man på producentprisutvecklingen
under den senaste tiden och dömer
efter senast tillgängliga siffror finner
man, att vårt jordbruk därvidlag
har en mycket hedrande placering. Om
man översätter dessa tal i en indexseric
finner man, om vi sätter siffran
100 för producentpriserna inom Sverige,
att det bara är Danmark och Nederländerna
som leder — Danmark
överlägset med siffran 74 och Nederländerna
med 93. Därefter kommer Sverige
med siffran 100.

Jag är litet tveksam när det gäller
Frankrike. Före den dubblerade devalveringen
var siffran där cirka 104, efteråt
var den 99. För Västtyskland är

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Nr 20

motsvarande siffra 104, för Norge 109,
för Storbritannien 112 och för Italien
125. Jag har bara velat nämna dessa
siffror för att även därvidlag bedömningen
av det svenska jordbrukets läge
skall bli så rättvis som möjligt.

Herr talman! Jag är ledsen att jag
förekommit den utomordentligt långa
talarlista som väntar. Men det kanske
må vara ursäktligt, därför att frågorna
också har intresse sedda ur de allmänna
synpunkter som jag här tillåtit mig
att anlägga.

Jag har inte tänkt gå in på detaljerna
i de reservationer — väl närmare
fyrtiotalet — som garnerar de tre utskottsutlåtanden
vi har att ta ställning
till. Men kanske är det begripligt om
jag till sist ändå får lov att ägna några
ord åt det som av fullt naturliga skäl
väckt mest diskussion, nämligen rationaliseringen.
Begreppet rationalisering
är ju i sig självt ett positivt begrepp
och borde egentligen inte uppkalla någon
till automatiska invändningar, så
snart det kommer på tal. Tyvärr har det
emellertid ändå synts som om begreppet
rationalisering i samband med jordbruket
skulle rymma åtskilligt av dynamit
och brännbart stoff. Det beror i så
fall därpå, att man satt det avskräckande
ordet »bort» före rationalisering
och alltså talat om bortrationalisering.
Vi kan ju i år fira tolvårsminnet av
den kampanj, som bedrevs mot dåvarande
jordbruksministern för hans »fula
attacker» i syfte att »bortrationalisera»
ett par hundra tusen jordbruk.
Jag har i några norrlandstidningar fått
ärva de epitet som gavs den dåvarande
jordbruksministern, men jag skall inte
ägna någon särskild uppmärksamhet åt
detta. Jag är självfallet personligen ledsen
över att inte rationaliseringspropositionen
kunde behandlas isolerad från
prisuppgörelsen. Jag har redan angivit
skälen till att så inte kunde ske. Särskilt
när det nu blev ett avtal av den
beskaffenhet det här är fråga om, med
en långsiktig plan för inkomstjämfö -

Stöd åt jordbruket

relse vid en högre arealgräns redan om
sex år, skulle det ha varit orimligt, om
inte statsmakterna velat anpassa statens
stöd åt jordbrukets rationalisering
efter de nya riktlinjerna.

Men vad jag främst vill säga i anslutning
till rationaliseringspropositionen
är, att denna proposition pekar på
att det inte skall finnas så att säga något
övre streck för basjordbruket som
anger, att därefter bör inte det allmänna
bistå jordbruket längre i den viktiga
rationaliseringsfrågan. Jag menar
nog att gränsdragningen sedan länge
varit alltför snäv; det är nödvändigt att
gå utanför den gränsen. Det exempel
som givits och som gäller begreppet
tvåfamiljsjordbruk har delvis missuppfattats.
Jag menar att riktpunkten här
hör starkt in i bilden, när man bedömer
målet: ett självbärande jordbruk
med brukningsenheter, som har
förutsättningar att självständigt bestå
på lång sikt. Detta mål måste eftersträvas
med all energi och utan någon
fördröjning. Detta skall ske med de medel,
som lantbruksorganisationen hittills
förfogat över men med en förskjutning
av resurserna på både det
centrala och det lokala planet, så att
de anspråk på bistånd, som jordbrukarna
kan vara berättigade att ställa,
lättare kan mötas.

Detta utesluter inte att jag helt delar
den av såväl utskottsmajoriteten som
högerreservanterna anförda synpunkten,
att driftsrationaliseringen kanske
är det allra viktigaste och att denna
kommit i skymundan i propositionen.
Jag medger gärna detta — utskottsmajoriteten
och högerreservanterna har
rätt på denna punkt. Det är bara det,
att i fråga om driftsrationaliseringen
har vi av många och bärande skäl ansett,
att den är en jordbrukarnas egen
sak mera än en fråga, som aktualiserar
bistånd på samma sätt som när det gäller
den yttre och inre rationaliseringen
i övrigt. Men det iir självklart och det
utmynnar också förslaget i — liksom

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Stöd åt jordbruket

saken vitsordats och understrukits av
utskottet ■— att även på denna punkt
skall den ekonomiska rådgivningen bestås
med statens medverkan, även om
det inte nödvändigtvis enbart skall ske
genom att skapa ytterligare funktioner
på det ekonomiska konsulentområdet.

Herr talman! Det vore frestande att
ingå på flera detaljer. Jag vågar dock
absolut inte fresta kammarens tålamod
mera — det kommer sannolikt att bli
tillräckligt frestat ändå i eftermiddag.
Men jag blir tveksam när jag finner att
folkpartiet, med en så progressiv jordbrukspolitiker
som herr Waldemar
Svensson i Ljungskile i spetsen, inte
vill medverka till att lantbruksorganisationen
erhåller den förstärkning av
jordfonden, som jag tror är en förutsättning
för att verksamheten skall kunna
bedrivas så aktivt som kan vara påkallat.
Jag tror inte det är möjligt att
fullfölja denna ambition, om man inte
förstärker organisationen på de områden,
som har den avgörande betydelsen.

Jag har velat anföra dessa synpunkter.
Det är kanske möjligt att jag så
småningom får anledning att återkomma
i en del av de detaljfrågor som berörs
i reservationerna. Jag ber emellertid
att till sist få säga, att jag tror att
det är ett gott tecken att det har vunnits
så stor enighet kring dessa stora och
utomordentligt svårtillgängliga problemkomplex
i de centrala frågorna.
Det har funnits och finns kanske en
skymt av strävan att i ensidig riktning
öka på fördelarna på ett håll utan att
stå för den kompensation, som avtalsmässigt
bör ges åt det andra hållet. Det
är det enda som så att säga skymmer
den bild, som annars ger ett så gott intryck
av hur långt vi har avancerat vid
bedömningen av de stora och centrala
frågorna i vår jordbrukspolitik.

Herr förste vice talmannen övertog
på nytt ledningen av förhandlingarna.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! Jag vill först uttala mitt
uppriktiga tack till jordbruksministern
för det erkännande han här givit jordbruksutskottet
för det arbete vi har
haft möjlighet att prestera. Jag ber också
att få tacka för hans slutord, där han
särskilt uttalar sin uppskattning av att
det trots allt kan råda så stor enighet
i detta utomordentligt stora problemkomplex.
Det är ingen tvekan om att
statsrådet Netzén i detta fall har mycket
rätt och att vi nu står inför ett avgörande
av mycket stor betydelse för
svenskt jordbruk och för hela vårt samhälle.

Vad vi alltså i dag har att ta ställning
till är de jordbruksutskottsutlåtanden
som emanerar från tre propositioner
angående prissättningen på jordbrukets
produkter, jordbrukets rationalisering
samt stödet till det mindre jordbruket.
Det må till en början beklagas,
att dessa stora frågor tas upp i riksdagens
slutskede, vilket gör att behandlingen
— även om jordbruksutskottet
har haft aldrig så god vilja — måste
bli forcerad. Jag vill inte i detta sammanhang
anklaga jordbruksministern,
statsrådet Netzén, för detta, emedan
jag vet att prisavtalet presenterades tämligen
sent.

Beträffande rationaliseringspropositionen,
nr 148, sade jordbruksministern
själv, att han var ledsen över att den
inte kunde presenteras separat. Det
hade kanske varit möjligt att lägga fram
den tidigare, men jag vill inte klandra
statsrådet för detta. Jag erkänner gärna,
att det föreligger ett nära samband mellan
dessa båda stora propositioner.

Man kunde naturligtvis ha anledning
att säga, att det ligger något annorlunda
till beträffande propositionen om småbrukarstödet.
Den skulle kanske ha kunnat
läggas fram litet tidigare, och jag
kan inte underlåta att i detta sammanhang
erinra om den skrivning, som
jordbruksutskottet presterade föregående
år under A-riksdagen på grund av en

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Nr 20

viss motion. Utskottet sade då, att man
inte ville ange någon bestämd tid inom
vilken denna proposition skulle framläggas,
men utskottet ansåg det med
hänsyn till riksdagsarbetet betydelsefullt,
att man i så god tid som möjligt
skulle avlämna förslaget om stöd åt det
mindre jordbruket, vilket förslag enligt
uppgift av jordbruksministern skulle
föreläggas 1959 års riksdag därest
intet oförutsett inträffade. Detta har
nu inte skett, men jag vill säga liksom
jordbruksministern, att man kan förstå
sambandet också här.

Nu tror jag att jordbruksutskottet har
försökt att både sakligt och kritiskt
granska det förslag som ligger på riksdagens
bord, och jag vill gärna understryka
vad statsrådet sagt, nämligen att
det här gäller mycket stora frågor, som
berör drygt 300 000 familjers försörjning
för framtiden.

Jag tillåter mig i detta sammanhang
att ge en återblick på den utveckling
som skett beträffande de frågor vi nu
har att diskutera. Före det avtal, som
nu snart lupit till ända, hade vi den
gamla jordbrukskalkylen, som daterade
sig från 30-talet, såsom grund för
jordbrukets prisavtal. Den innebar att
inkomster och utgifter spaltades upp
och att bedömningen skedde efter de
utgifter respektive inkomster man redovisade
enligt detta system. Man menade
då att jordbruket som näring enligt detta
gamla system blev alltför starkt bundet
av staten, och man ansåg att hela
kalkylen var alltför komplicerad. Man
ville åstadkomma ett enklare system.
Jordbruket skulle bli en fri näring etc.
En utredning tillsattes av dåvarande
jordbruksministern Sam B. Norup. Utredningen
föreslog ett system med ett
femårigt avtal för jordbrukets prissättning.
Efter ingående överläggningar resulterade
det hela i att avtalslängden
blev tre år. På hösten 1955 tog riksdagen
ställning till denna fråga och beslöt
i princip godkänna det nya prissätt
ningssystemet.

Stöd åt jordbruket

Jag är angelägen att i detta sammanhang
påpeka, att jag och mina partivänner
vid detta tillfälle anförde kritiska
synpunkter på de metoder, som infördes
som säkringsåtgärder för inkomstlikställigheten.
Emellertid blev det ett
treårigt avtal, som således skulle gälla
från 1/9 1956 till 31/8 1959.

Det är knappast att förundra sig över
om Sveriges jordbrukare nu, sedan de
fick kännedom om det nya sexårsavtalet,
satte upp ett förvånat ansikte. Man
hade nog allmänt väntat sig ett ettårigt
avtal. Jag tillåter mig här erinra om
att de kritiska synpunkter, som vi anlade
beträffande det gamla nu snart tilländalupna
avtalet, också gällde det förhållandet,
att jordbruket skulle binda
sig för ett treårigt avtal, då praktiskt
taget alla andra grupper hade ettåriga
avtal. Jag erkänner här gärna, att såväl
LO som Arbetsgivareföreningen vid förhandlingar
strävat efter att nå längre avtalsperioder
men inte egentligen lyckats
därmed. För jordbrukets del skall
det alltså nu bli ett sexårigt avtal.

Jag vill dock inte här kritisera denna
avtalslängd. Är det så, att detta system
uppbyggt på 3-procentsregeln och importskydd
samt bundet till industriarbetarnas
inkomstläge i andra och
tredje ortsgrupperna kommer att fungera
tillfredsställande har jag ingenting
att invända mot detsamma. Men härom
vet varken jag eller de som varit med
om att hesluta om detta avtal eller någon
annan i verkligheten så mycket. Vi kan
endast anta, att det kan komma att
fungera på ett tillfredsställande sätt. För
min egen del hoppas jag att så skall
ske. Samma förhoppningar ställdes också
vid beslutet 1955 om det nya systemet
och de spärregler, 5-procents-,
6-procents- och 25-procentsreglerna
som då uppställdes. Dessa visade sig
också fungera, men det beklagansvärda
var bara, att när reglerna visade utslag,
kunde de inte marknadsmässigt
tillämpas. .lag tillåter mig därför säga,
att risk föreligger, att inte heller de

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Stöd åt jordbruket

regler som nu uppställts vid utslag kan
tillämpas.

Nu har man således i jordbruksuppgörelsen
förutsatt, att efter sexårsperioden
en övergång till normjordbruket
som underlag för prisavvägningen
skall komma att aktualiseras. Förhandlingsdelegerade
har härvid enligt propositionen
uttalat: »Vid utgången av
nu ifrågavarande prissättningsperiod
skall enligt överenskommelsen bedömningen
av inkomstlikställigheten i jordbruket
anpassas till förhållandena i
storleksgruppen IV (25 ha) inom slättbygdsområdet.
Skulle därvid jordbrukarinkomsterna
i sagda storleksgrupp
befinnas ligga högre än jämförelseinkomsten,
bör denna skillnad endast utjämnas
successivt.» Innebörden i detta
uttalande är den, att om jämförelsegruppens
inkomster vid periodens slut ligger
över industriarbetarnas i 2- och
3-ortsgrupperna skall jordbrukets inkomstnivå
sänkas. Detta avtal gäller alltså
inkomstläget för hela Sveriges jordbruk,
såväl större som mindre, från
2-hektarsgruppen till 300-hektarsgruppen.
Läser man avtalet bokstavligt kan
man således tolka det så, att man tror,
att denna storleksgrupp i jordbruket
skall ligga över industriarbetarna, och
då skall det successivt påverka jordbruket
så, att dess inkomstnivå skall gå
nedåt.

Här är det två principer som jag tilllåter
mig att närmare resonera om. Den
ena gäller jämförelsegruppen. Finns det
möjligheter att med stora brukningsdelar
producera fram maten billigare?
Statsrådet har här såvitt jag kan förstå
antytt — enligt vad jag hörde även i
första kammaren — att därigenom att
det blir större brukningsdelar skulle
man kanske minska överskottet på livsmedel
inom vissa sektorer.

Den andra principen gäller förhållandena
mellan jordbrukets jämförelsegrupper,
basjordbruk på 10—20 hektar
och normjordbruk på 20—30 hektar.
Statistiskt har man där påvisat, att skill -

naden i inkomstläge mellan dessa grupper
nu är cirka 1 700 kronor. Det är
detta förhållande som gjort, att inkomstjämförelsen
skall föras upp till normjordbruksnivå.
På detta sätt tror man
att jordbruket skall ligga i jämnhöjd
och kanske över industriarbetarnas inkomster.
Kan denna tankegång anses riktig,
att man vid större brukningsdelar
på slättbygden skulle kunna producera
maten billigare? Det väsentliga är ju att
få fram billigare livsmedel åt alla konsumenter.
Jag vill i detta sammanhang
påpeka, att jag själv är född småbrukare
och har som näringsutövare levt
i nära kontakt med såväl mindre som
större jordbruk, varför jag haft goda
möjligheter att följa med inkomstutvecklingen
och den levnadsstandard brukare
av jordbruk i olika storlekar bjudes. Jag
har härvid aldrig kunnat förstå att man
skall kunna spika fast familjens inkomstnivå
efter det antal tunnland respektive
jordbrukare brukar. Det är en
rad faktorer som här spelar in. Hit hör
i första hand familjens insatser vid jordbruket.
Jag har sett många småbrukare,
som med omtanke och skötsamhet
kunnat klara sig väl jämfört med de
större jordbruken. Enligt min mening
är det därför fullständigt fel att tro, att
framskapandet av större brukningsenheter
skulle vara någon garanti för att
man skall kunna producera maten billigare.
Det är väl ändå så, att den billigare
maten i många fall producerats just
av de mindre jordbruken till gagn för
hela folkhushållet.

Möjligtvis är det detta som har föresvävat
statsrådet, när statsrådet här talar
om att det kan bli mindre produktion,
ifall brukningsdelarna blir större.
Det är självfallet, att de mindre jordbrukarna
åtminstone per hektar har
producerat mycket mer än de större
jordbruken.

Nu har vi i jordbruksutskottet efter
överläggningar varit eniga om att vi
inte vill gå med på att spika fast den
uppfattning som kommit till uttryck

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Nr 20

vid jordbruksuppgörelsen, d. v. s. att
normjordbruket skall fastställas som
jämförelsegrupp, sex år i förväg, utan
vi vill lämna den frågan öppen. Vi har
sagt, att även andra utgångspunkter för
inkomstjämförelsen torde kunna diskuteras.
Det är en rad omständigheter som
spelar in, varför vi förordat en utredning
om vad som skall ligga till grund
för ett beslut. Vi har tänkt oss att denna
utredning skulle kunna föreläggas 1964
års riksdag.

Man har alltså varit överens om från
förhandlarnas sida bland jordbrukets
och konsumenternas representanter att,
såvitt tankegången i avtalet rätt återges,
sänka prisläget. För att få, som man
tror, motivering för detta skall man ha
normjordbruken i stället för basjordbruken
som jämförelsegrupp. När man
nu konstaterat, att det gamla avtalet inte
kunnat ge vad det skulle ge — jordbruket
sackar efter med statistiskt 3 600
kronor och egentligen kanske än större
belopp, vilket skulle jämnas ut med
1 100 kronor i år o. s. v. — är man då
verkligen med berått mod beredd att
spika en sänkning av inkomstläget för
hela jordbruket? Jag tillåter mig fråga,
herr talman, om det finns någon annan
grupp som kan påvisa något liknande.
Beträffande andra grupper kan det sägas
att — såvitt man har kunnat följa
med och bedöma dessa frågor — deras
berättigade krav alltid har varit och är,
att när omkostnaderna ökar, skall också
inkomsterna stiga. Men för jordbrukets
del förhåller det sig de facto så, att i
stället skall, sex år i förväg, spikas fast
en inkomstsänkning. En sådan uppfattning
kan man omöjligt dela.

Nu är det väl givet att för de cirka
200 000 mindre jordbruk, som faller under
den nya storleksgruppen — det gäller
såväl basjordbruk som övriga jordbruk
— beröres inkomstläget i allra
högsta grad av det nya avtalet. Det kan
invändas att frågan om småbruket behandlas
i ett annat utskottsutlåtande,
nr 31, och atl vi inte i detta samman7
— Andra kammarens protokoll 1959. N,

Stöd åt jordbruket

hang bör gå in på den saken. Men jag
anser i likhet med statsrådet att de tre
här ifrågavarande utlåtandena, nr 29,
30 och 31, har ett starkt samband med
varandra. Jag vill nu bara erinra om att
därest vårt land över huvud taget skall
vara beboeligt på många platser, med
hänsyn till jordbrukens läge ur arronderingssvnpunkt,
lokaliserings- och
många andra omständigheter, så måste
vi slå vakt om småjordbruken. Dessa
har berättigade anspråk på samhällets
stöd. Deras andel i landets livsmedelsförsörjning
är dock ganska stor. När det
gäller animalieproduktion rör det sig
om cirka 75 procent; i fråga om vegetabilierna
är naturligtvis inte andelen
av denna storleksordning, men sammanlagt
betyder dock småbrukets produktion
ganska mycket.

Jag har inte nu någon anledning att
kritisera statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet, när han i en
följdproposition till prisavtalet tagit
hänsyn till detta avtal och menat att
på sex år skulle en utjämning kunna
åstadkommas. Det är självklart att resultatet
därav blir en forcerad sammanslagning
av jordbruk. Inom jordbruksutskottet
bär vi haft en delegation,
som arbetat fram en skrivning —•
om vilken man till och med kunnat ena
sig — beträffande vissa detaljer i såväl
proposition nr 147 som nr 148. Enligt
denna skrivning skulle, såvitt jag kan
läsa innantill, under dessa år inte slås
bestämt fast denna jämförelseareal för
jordbruket, utan man skulle låta nuvarande
bestämmelser angående rationaliseringen
för lantbruksnämnderna
gälla.

Vi på vårt håll har i ett särskilt yttrande
understrukit detta. Jag hörde nu
att statsrådet fann delta yttrande mycket
märkligt. Han sade att det var fullt
av motsägelser och avvikelser från utskottets
ståndpunkt. Han förutsatte
emellertid att andra talare så småningom
skulle komma att beröra yttrandet,
och han gick därför inte när20 -

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Stöd åt jordbruket

mare in därpå. Jag skall inte heller nu
göra det, utan det blir kanske också
möjlighet för mig att senare återkomma.

Vi har också i en reservation, nr 1,
framfört våra synpunkter. Vi anser att
det ur varken jordbrukets eller samhällsekonomiens
synpunkt är klokt att
nu binda sig för vad som skall gälla
efter sex år. Det finns en rad faktorer
som därvidlag spelar in. Vad kan exempelvis
en planerad europamarknad föra
med sig? Eller hur kan en gemensam
nordisk marknad påverka jordbrukets
prissättning? Alla är överens om att det
bör ske en utveckling hän mot sådana
gemensamma marknader, men ingen
vet ju hur det hela i verkligheten kommer
att utfalla. Riksdagen har också nyligen
fattat beslut om lagfästa tilläggspensioner.
Hur kommer detta att i
framtiden påverka näringslivet? Hur
kommer en eventuell omsättningsskatt
och annat att verka? Det finns alltså
många faktorer, som i framtiden kommer
att spela in när det gäller bedömningen
av jordbruket och andra näringar.

Vi understryker i reservation nr 1 att
dessa olika konsekvenser måste beaktas.
Allt detta gör att det inte nu kan stå i
överensstämmelse med klok bedömning
att absolut bestämma vad som skall ske
om fem eller sex år.

Vårt ställningstagande, herr talman,
innebär alltså att vi i princip godtar avtalet.
Vi har ingenting att invända mot
det sexåriga avtalet och hoppas att
3-procentsregeln samt importskyddet
skall ge vad som är avsett. Ingen aldrig
så framsynt ledamot av denna kammare
kan med säkerhet säga vad som kommer
att ske om sex år eller hurudant
läget då är. Jag är således övertygad om
riktigheten däri, att innan ett nytt avtal
ingås en grundlig utredning företas och
resultatet därav lägges till grund för det
nya prisavtalet.

Herr talman! Jag har härmed redogjort
för vår principiella inställning till
avtalet. Jag vill slå fast att det här gäl -

ler ett problem av stora mått för svenskt
jordbruk och att det finns anledning
till noggranna överväganden. Jag kan
instämma med statsrådet, då han säger
att detta är ett historiskt tillfälle och
att den lagstiftande församlingen under
de senaste tolv åren inte har haft att ta
ställning till ett förslag av denna storleksordning
beträffande jordbruket. Jag
tror att man får gå ändå längre tillbaka
för att finna ett förslag som bokstavligen
är lika genomgripande som det här
framlagda förslaget. Jag kan också dela
statsrådets uppfattning, när han säger
att man aldrig kan skipa hundraprocentig
rättvisa åt alla. Det är jag fullt medveten
om, men när vi nu i alla fall skall
godta detta nya, så vill vi ha så goda
säkerheter som möjligt.

Herr talman! Detaljerna i detta utskottsutlåtande
kommer säkert att beröras
av andra talare här i debatten, och
jag skall nöja mig med det principiella
resonemang som jag här fört. Jag yrkar
bifall till jordbruksutskottets utlåtande
nr 29 med den ändring som innefattas i
reservationerna nr 1, 3, 6, 7, 9, 10, 13,
18, 19 och 20 samt när det gäller utskottets
utlåtande nr 30 till reservationerna
nr 1 och 8.

Herr H7EGGBLOM (h):

Herr talman! Jag anser det inte nödvändigt
att betunga denna säkert rätt
långa debatt om jordbruksfrågorna med
en redovisning för de reservationer,
som framlagts av medlemmar av högerpartiet,
antingen ensamma eller tillsammans
med andra. En del av dessa reservationer
är välbekanta för kammaren
och har diskuterats tidigare, såsom frågan
om gränshandeln och besparingsförslagen.
För övrigt är de motiverade
i det tryckta material, som står till ledamöternas
förfogande.

Jag skall i stället göra några kommentarer
till de saker, som har behandlats
inom utskottet. Utöver propositionerna
har vi haft åtskilliga motioner att ta

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Nr 20

ställning till. I en del fall har vi från
högerns sida inte accepterat ett godkännande
av dessa motioners yrkanden.

Det är alltid litet komplicerat, när vi
får en prisregleringsproposition, som
bygger på ett förhandlingsavtal. Då har
jordbruket godkänt uppgörelsen i fråga
om prisförbättringar med statens stöd,
och det är inte gärna möjligt att öka på
de villkor som jordbruket godkänt med
ytterligare liberala tillägg. Om vi grupperar
motionärerna år efter år, när vi
får dessa jordbruksfrågor till riksdagen
på det sätt som skett i år, finner vi,
att det är efter vissa linjer man motionerar.
Riksdagsmännen blir t. ex. engagerade
för att ge uttryck åt missnöje
inom mindre grupper av jordbrukare
— antingen geografiskt organiserade eller
på annat sätt särställda — och kommer
med yrkanden om förbättringar för
dessa mindre grupper av den arten att
vi skall ha flera prisorter, bättre stöd åt
Norrland osv. Det kan inte påstås, att
sådana yrkanden är farliga eller oförklarliga,
men självfallet har inte jordbruksutskottet
kunnat acceptera att förändra
prisavtalet genom att tillmötesgå
dem.

Sedan finns det yrkanden av litet farligare
art, nämligen sådana som utgår
från att man accepterar avtalet sådant
det är — varvid det gäller att från
jordbrukets sida fullgöra de förpliktelser,
som är nödvändiga för att avtalet
skall gå i lås — men vill undanta vissa
grupper av jordbrukare. Det är alltså
fråga om motioner av den gamla välkända
typen från folkpartiet om att
jordbrukarna inte skall betala förmalningsavgifter
vid lönförmalning av
brödsäd. I år har vi fått ytterligare en
motion av samma sort, i vilken föreslås
att varje leverantör av slaktsvin skall
ha rätt att lämna fem grisar utan slaktdjursavgift.
Jag sade att sådant är farligt,
och det kommer inte minst till synes,
om vi bedömer följden av att gå
med på ett sådant fritagande av fem
grisar per uppfödare från slaktdjursav -

Stöd åt jordbruket

gift. Som jordbruksministern förut påpekat
består ju gränsskyddet dels av en
importavgift — som vad fläsket beträffar
för nästa år är tänkt att ligga vid en
krona och femton öre — och dels av
den s. k. kompensationsavgiften, som
motsvarar slaktdjursavgiftens prishöjning
och för fläsket utgör 21 öre. Skulle
nu jordbruket dra sig undan från att betala
denna avgift kan det inte få någon
annan följd än att kompensationsavgiften
nedsättes i motsvarande grad. Då
minskas hela gränsskyddet för jordbruket.
Jag antar, att man inte har tänkt på
denna konsekvens när man motionerat
om att vissa jordbrukare skall fritas
från att fullgöra de skyldigheter, på
vilka hela avtalet bygger. Därtill kommer
att de pengar, som behövs för exportstöd,
kommer att falla bort, och såvitt
jag vet är det inte något överflöd på
medel för stödåtgärder med det exportöverskott
vi har.

Delta sista förhållande — att de pengar
som behövs för exportstödet faller
bort — gäller också den motion, som
från folkpartiets sida har väckts om att
ungefär hälften av införselavgifterna på
spannmål skulle fonderas och att staten
ur denna fond skulle dela ut pengar
via leveranstilläggen under åtta månader
per år, då mjölkproduktionen är liten.
Man räknar med att detta skulle
kunna öka leveranstilläggen med 3 å 4
öre. Vi vet allesammans, att syftet med
motionen är att ge det mindre jordbruket
ett ökat stöd, men det lustiga är att
man samtidigt som man opererar på
detta sätt har gripits av något slags regleringsraseri,
så att staten med leveranstilläggets
fördelning på olika månader
skall gripa in och åstadkomma
ett mjölkpris, som är olika under årets
olika delar, vilket säkert i varje fall inte
kommer att vara till nytta för de mindre
jordbruken i Norrland, där mjölkproduktionen
av naturliga skäl är störst
under sommaren, utan snarare kommer
att gynna jordbruk i andra trakter. Det
bör väl vara mejeriorganisationens sak

100

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Stöd åt jordbruket

att med bedömande av de situationer
som föreligger på marknaden bestämma
vilka fördelningar av priserna på sommar
och vinter som kan göras. En
mängd mejeriorganisationer har också
gjort det. Det är rätt förvånande, att
staten här skulle kopplas in för att dirigera
mjölkproduktionen.

Det var det ena, men det andra som
hänger samman härmed är att man låser
en del av dessa införselavgifter vid
att delas ut direkt till producenten.

Man tycker att det är bättre att ge
producenterna en penning i handen
samt lita till att denna penning kommer
till nyttig användning hos den enskilde
producenten, hellre än att använda
pengarna till stöd åt exporten. Låt mig
bara rekapitulera hur det ligger till
inom äggproduktionen, där man får 8
miljoner av införselavgifterna på fodermedel.
Tack vare dessa 8 miljoner hade
vi 1958 en äggnotering som låg ungefär
70 öre över den danska. Detta betydde
för samtliga äggproducenter ungefär 60
miljoner. För småbrukarna, som svarar
för 62 procent av äggproduktionen, betydde
det 37 miljoner. Då vore det väl
i alla fall bättre att sätta in de här 8
miljonerna till stöd av exporten, som
ger en sådan utdelning, än att dela ut
pengarna direkt till mjölkproducenterna
så att dessa får en penning i handen
och ingenting mer. Detta har gjort att vi
inte ansett oss kunna stödja den här
motionen.

Vidare är det några motioner som tagit
sikte på att i propositionen inte återfinns
alla de detaljer, som jordbruksnämnden
gjort framställning till Kungl.
Maj :t om. Då torde det väl få anses vara
ganska lojalt att erinra riksdagen om
denna underlåtenhetssynd från Kungl.
Maj ds sida.

Det viktigaste är att man i propositionen
hoppat över en brasklapp i frågan
om vad som skulle kunna hända på
utrikeshandelns område och där det
endast sägs att om en nordisk marknad
och ett europeiskt frihandelsområde

kommer till stånd, skall det bli omprövning.
Men i jordbruksnämndens skrivelse
finns en allmän formulering att
om på utrikeshandelns område något
skulle inträffa som kan rubba de förutsättningar
man räknat med, skulle det
bli omprövning. Vi motionerade om att
detta skulle medtagas, och dessbättre
har utskottet gått oss tillmötes i sin
skrivning. Bromsen på smörimporten till
England och till Tyskland var en sak
som inte inverkade på världsmarknadsindex,
ty detta index lämnar bara uppgift
om priset på smör. Men om man inte
kan exportera smöret, rubbar detta förhållande
nämnda förutsättningar. Den
saken fick vi i fjol ta hand om helt utan
att ha stöd i tidigare avtal. I det fallet
är det lyckligt att utskottet har enat sig
om att ta avtalet i denna punkt. För övrigt
har ju jordbruksministern accepterat
att utskottet i vissa fall har förbättrat
propositionens skrivning, och däri
innefattas väl också detta.

Fin del andra motioner har utskottet
avslagit, men där finns reservationer.
Detta är nog det vanliga händelseförloppet
när riksdagen skall ta ställning
till de här prisuppgörelserna. I år har
det emellertid legat litet annorlunda till,
vilket kommer till synes både i motionerna
och i utskottsutlåtandet. Den prisuppgörelse
som träffats blev föremål
för mycket olika bedömande bland jordbrukarna.
Detta belyses därav att vid
RLF" :s extra stämma röstade 137 för
överenskommelsen och 134 emot. Jag
kan inte frigöra mig från det intrycket
att den villrådighet och den många
gånger starka irritation och oro som
den här uppgörelsen har vållat bland
jordbrukarna har berott på missuppfattningar
och felbedömningar i fråga om
avsikten med avtalet. Därför var det åtminstone
för oss inom högern ett allmänt
intresse att vi vid riksdagsbehandlingen
skulle lyckas få fram en så enig
tolkning som möjligt av vad förslaget innebär.
Vi har engagerat oss ganska hårt
för att få denna eniga tolkning. Så till

Nr 20

101

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

vida tycker jag att den sammanskrivning
som skedde var ett gott resultat.
Den gav auktoritet åt den uppfattningen
att vilken jämförelsegrupp man än väljer,
det nuvarande basjordbruket eller
det kommande normjordbruket, så är
det endast fråga om ett tekniskt val. Det
betyder inte att den utvalda gruppen åtnjuter
några som helst förmåner framför
den andra producentgruppen inom
jordbruket, vars priser också påverkas
av prisuppgörelsen. Om den saken har
partierna i jordbruksutskottet varit
eniga.

Vidare har vi på denna omstridda
punkt om normjordbruket varit eniga
om att peka på att det finns vissa skäl
för att ha normjordbruk som jämförelsetvp.
Ett av skälen är att med ökad mekanisering
blir de små storleksgrupperna
inte tillräckliga för att ge full sysselsättning
åt en brukare. Man kan självklart
inte jämföra den årsinkomst en
jordbrukare med otillräcklig årssysselsättning
har med den årsinkomst en industriarbetare
med full sysselsättning
har. I och med att vi satsar på normjordbruk
med normal produktionsinriktning
kommer vi att just inom denna
kategori träffa på de jordbrukare som
har full sysselsättning.

Vidare har vi varit överens om att
peka på att gränsskyddet, som ju rör
sig om mellan 40 och 50 procent om vi
räknar med kompensationsavgifterna,
är så stort, att man självfallet inte utan
vidare kan räkna med att höja det bara
genom att vidhålla en viss jämförelseinkomst
i framtiden. Vi har också varit
eniga om att det när sex år har gått och
den här frågan skall tas upp på nytt bör
föreligga en utredning om vissa uppräknade
förhållanden och en undersökning,
om det inte är möjligt att använda andra
jämförelsegrunder än arealstorleken.

Jag tror det kommer att visa sig vara
av värde att samtliga i jordbruksutskottet
representerade partier på detta sätt
har kunnat ge uttryck för en enhällig
uppfattning i dessa frågor, och jag hop -

Stöd åt jordbruket

pas innerligt att den säraktion som centerpartiet
rätt oväntat har gjort genom
att avge ett särskilt yttrande inte skall
utåt förta verkan av vad vi åstadkommit
med sammanskrivningen. Man har
tydligen fastnat för att uppfattningarna
är delade bland jordbrukarna. Vid
RLF-stämman röstade 137 ombud för
ett godkännande, medan 134 röstade
emot, och det är väl detta sistnämnda
man tänkt på när man skrivit det särskilda
yttrandet. När man godkänt utskottsutlåtandet,
har man sökt fånga
dem som godkänt överenskommelsen.
När man skrivit det särskilda yttrandet
har man velat fånga de med avtalet missnöjda.
Det är sådant som förekommer i
politiken, och jag kan förstå att frestelsen
i vissa fall blir övermäktig. Inom
högern har vi dock inte känt någon
frestelse i den vägen. Vi läser med en
viss tillfredsställelse, att utskottet formulerar
sitt första yrkande om bifall
till Kungl. Maj:ts proposition så att det
ställs med anledning av liögermotionerna
och med avstyrkande av en del andra
motioner.

Vi har som sagt ansett det vara av
betydande värde i dagens situation att
vi har fått denna auktoritativa tolkning,
att det avtal som är slutet inte innebär
att man riktar dödsstöten mot några
grupper av jordbrukare utan betraktar
dem allesamman som producenter av
nödvändiga varor, för vilka samma betalning
skall utgå antingen varorna kommer
från ett litet jordbruk eller från ett
stort.

Därmed lämnar jag den saken och går
över till rationaliseringspropositionen.

Vi har på vår sida helhjärtat accepterat
principen, att när staten engagerar
sig med pengar och med levande människors
insatser för att åstadkomma en
strukturrationalisering, är det inte rimligt
att i den tid som ligger framför oss
fortfarande sätta gränsen vid basjordbruket
utan att .strukturrationaliseringen
måste utvidgas och sikta mot tvåfamiljsjordbruk.
Utskottet har skrivit bort

102 Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Stöd åt jordbruket

propositionens olyckliga formulering,
att lantbruksnämnderna i stället för att
fortfarande hjälpa alla mindre jordbruk
skulle åläggas att skapa fram tvåfamiljsjordbruk.
Ingen vill att de mindre jordbruken
på något sätt skall bli lidande på
åtgärderna för rationalisering, men det
finns såvitt jag förstår goda skäl att flytta
strukturrationaliseringens mål ett
stycke uppåt.

Vi har erfarenhet sedan den 1 juli
1948 av en rationalisering som siktat till
att skapa basjordbruk. Jag har ingen senare
siffra än från 1956, men om jag
jämför uppgifterna i den jordbruksräkning
som gjordes då med uppgifter som
daterar sig från 1951, alltså fem år tidigare,
finner jag att antalet av dessa basjordbruk,
som lantbruksnämnderna engagerats
i att skapa fram, har minskat
med 229, medan däremot normjordbruken,
om vilka man år 1947 sade att det
fick bli beroende av jordbrukarnas omdöme
om sådana skulle skapas, har ökat
med 760 stycken.

Dessa uppgifter är ganska vägledande
och egentligen rätt förbryllande. Nu har
det sagts att strukturrationaliseringen
bland basjordbruken har åstadkommit
en förskjutning mot den större gruppen.
Det är så till vida riktigt att gruppen
15—20 hektar har blivit något litet större,
medan gruppen 10—15 hektar har
blivil något mindre. Man har emellertid
samtidigt trott, att basjordbrukens
medelstorlek har ökat. När jag i går
kväll undersökte utvecklingen från 1944
fram till 1956, fann jag till min förvåning
att basjordbruken i medeltal var
litet större år 1944 än de var år 1956.
Skillnaden är inte större än två tiondels
hektar, men basjordbruken var dock
större för 15 år sedan än de är nu. Det
förklaras väl dels av att en del av de
större basjordbruken har ökats och blivit
normj ordbruk och dels av att den
strukturrationalisering som lantbruksnämnderna
understött med — inte 1 miljon
om året, utan något mindre — inte
betytt så mycket. Förbättringen är så

försvinnande liten, att när den slås ut på
alla basjordbruk, märks det inte att en
del av dessa har förbättrats.

Därmed skulle jag vilja säga att vi
nog har anledning, när vi nu siktar på
att med lantbruksorganisationernas
hjälp skapa tvåfamiljsjordbruk, se till
att vi inte övervärderar den statliga insatsen.
Vi tycker nog att för litet utrymme
har beretts åt den frivilliga
rationaliseringen när propositionen
skrevs. Först och främst har man kvar
jordförvärvslagens hinder vid kompletteringsköp.
Den saken har vi motionerat
om, men så fort det motioneras från
högerhåll om jordförvärvslagen, blir
alla misstänksamma. Utskottet har också
nu ganska enhälligt avstyrkt motionen
och hänvisar i sitt utlåtande till,
om jag inte minns fel, paragraferna 4
och 5. Utskottet glömmer däremot § 2,
som jag tycker att jordbruksdepartementets
chef och tjänstemän borde ha
observerat, om de velat göra någonting
helt och inte styckevis och delt.

I § 2 står det att man inte behöver
anmäla om man köper jord till komplettering,
under förutsättning att jordbruksenheten
inte blir större än den
huvudsakligen kan skötas av brukaren
och hans familj. Detta, herr jordbruksminister,
står alltjämt kvar när vi nu
skall skapa tvåfamiljsjordbruk, att man
måste anmäla om man köper mer än
som kan brukas av ägaren ensam och
hans familj. Jag är övertygad om att det
inte dröjer länge förrän lantbruksstyrelsen
kommer med en beställning om
att den punkten skall ändras, och i det
ögonblicket kommer vi på högerhåll
att skratta gott, eftersom vi väl får
skratta sist.

Sedan har vi kapitalfrågan som spelar
en stor roll när det gäller enskilda
människors möjligheter att öka ut sina
gårdars storlek och för driftrationaliseringen,
som jordbruksministern gav oss
en liten blomma för. Enligt vad jag
tycker rider man emellertid för mycket
på det rent formella skälet, att det

Tisdagen den 2G maj 1959 fm.

Nr 20

103

sitter en utredning, som suttit länge
och kommer att sitta länge, om vi kan
bedöma förutsättningarna för dess arbete,
och därför kan man ingenting
göra åt en ökning av hushållningssällskapens
upplysningsverksamhet, säges
det.

I utskottets utlåtande står det emellertid,
att när man skall fullfölja planen
och göra upp kalkyler för den
inre rationaliseringen, skall lantbruksnämndernas
ämbetsmän samråda med
hushållningssällskapen, som skall planlägga
driftrationaliseringen. Såvitt jag
vet är det bara tre hushållningssällskap
som har ekonomikonsulenter, och med
vilka tjänstemän inom hushållningssällskapen
skall de andra lantbruksnämnderna
samråda?

Jag är inte så oroad för att vi inte
får rätt även på denna punkt, även om
det är riktigt som jordbruksministern
säger, att jordbrukarna själva skall göra
driftrationaliseringen. Hellre än att vi
delar ut bidrag till det ena eller andra
ändamålet bör vi ställa expertis till förfogande,
ty det blir nog i det långa
loppet det bästa.

Sedan har vi till slut bara kvar frågan
om småbruksstödet. Där kan jag
bara hänvisa till att vi menar, att det
slutresultat som jordbruksministern redovisar
är för klent i förhållande till
vad som har lovats och till vad man har
väntat. Vi accepterar att leveranstillägget
förflyttas på det sätt som jordbruksministern
har föreslagit. Det betyder att
de pengar som går till leveransbidrag
med ungefär 75 procent kommer det
mindre jordbruket till del, i stället för
65 procent som nu är fallet. Vi har däremot
inte kunnat biträda de motioner
— från både folkpartiet och centerpartiet
— i vilka har yrkats en ökning av
leveranstilläggen, .lag kanske här bara
skall tala för mig själv, eftersom vi
inom partiet har norrlänningar med eu
något annan uppfattning om den här
saken, men jag menar själv att det är
för tidigt att glömma vad som hände för

Stöd åt jordbruket

ett år sedan, då vi hade bekymmer med
smöravsättningen. Inte bara jordbruksministern
utan också inom jordbruksorganisationerna
talade man då om att
slakta ned en del av korna. Bland annat
med de bekymren för ögonen kan
jag acceptera att leveranstilläggen till
större delen förlägges på småbruken.
En småbrukare med fyra kor har nämligen
inte så lätt att öka från fyra till
fem eller sex kor, och det blir alltså
knappast någon produktionsökning, om
leveranstillägget främst kommer det
mindre jordbruket till del.

Däremot är jag oroad för att vi nu
genom höjda subventioner skapar förutsättningar
för en större mjölkproduktion.
Det har anförts, att vi har importerat
smör ända från november månad,
men varför gör vi det? Jo, därför att
vi håller ett smörpris som är två kronor
lägre än det var tidigare och som
ger oss ett mjölkpris som vi naturligtvis
inte i längden kan hålla men som jag
antar att det är nödvändigt att vi har
kvar så länge det finns risk för en
överproduktion. Om den risken inte
skulle finnas, vågade man kanske låta
smörpriset krypa litet uppåt igen. Under
dessa förhållanden bör man inte
genom att stödja mjölkproduktionen låt
oss säga för en viss grupp av jordbrukare
eller för jordbrukare inom ett visst
geografiskt område skapa svårigheter
för avsättningen på annat håll.

Jordbruksministern har utformat
arealtillägget så, att högsta beloppet är
400 kronor. Det producentbidrag som
nu utgår utgör högst 380 kronor. Vi
tycker att de där 20 kronorna som
skulle kunna komma den bäste till del
inte är mycket att bråka om och att
det inte finns anledning att fördenskull
göra om hela organisationen, engagera
lantbruksnämnderna på nytt, engagera
skattemyndigheterna o. s. v., när den
största förbättringen av arealtillägget,
som ersätter producentbidraget, stannar
vid 20 kronor. Därför har vi föreslagit,
att producentbidraget skall finnas kvar

104

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Stöd åt jordbruket

ett år för att vi skall få tid att tänka
genom saken och bedöma de ekonomiska
möjligheterna. När det inte gick, har
vi ingen anledning att vidhålla förslaget
utan accepterar den med folkparti
och centerparti gemensamma reservation
som ansluter sig till småbruksutredningens
förslag, men stryker den
minsta storleksgruppen. Det ger inte så
mycket, men det blir i alla fall något.

Anledningen till att jag ändå gärna
vill att pengarna i litet större utsträckning
skall läggas på arealtilläggen när
vi samtidigt genom leveranstilläggen
och höjningen av det särskilda mjölktillägget
i Norrland hjälper mjölkproducenterna
är att småbruksutredningen
fick klara besked om att domänverket
och skogsbolagen var intresserade av
att människor med småbruk som kunde
hålla häst och köra i skogen fick ett
understöd som inte var knutet till mjölkproduktionen
utan var ett socialt bidrag
för att människorna skulle bo kvar i
närheten av sina arbetsplatser i skogarna.
Under sådana förhållanden kan en
sådan utformning av arealtilläggen som
småbruksutredningen har föreslagit, låt
vara att det i bästa fall bara blir 100
kronor mer, vara av en viss betydelse.

Herr talman! Jag skall sluta med att
yrka bifall till samtliga propositioner
med tillägg av de reservationer, under
vilka jag har satt mitt namn, och dessutom
reservation 8) till utlåtandet nr
30, där på grund av ett tekniskt missöde
högermännen fallit bort, trots att i reservationen
yrkats bifall till högermotionen
— det gäller alltså trädgårdsskötseln.
Nu får inte någon tycka att
det är slarvigt; det händer mer saker i
en sådan brådska som jordbruksministern
har vållat. Det är en ledamot av
första kammaren som bär yrkat både
bifall till och avslag på samma motion
— det kan lätt bli sådana olycksfall i
arbetet.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag skall inte uppehålla

mig vid proposition nr 148 eller det utlåtande
som har avgivits med anledning
av den — det kommer en annan av
folkpartiets ledamöter att göra.

Jag vill bara säga, att anledningen
till att jag har antecknat en blank reservation
vid det utlåtandet är alt åtskilliga
ledamöter inom utskottet ville
ha behandlingen av propositionen uppskjuten
till hösten. Vi insåg att vissa
tekniska svårigheter skulle uppstå därigenom,
men arbetsförhållandena inom
utskottet var orimliga. Man måste nog
konstatera, att det inte har funnits
möjlighet för jordbruksutskottets ledamöter
att tränga in i alla detaljer i
denna proposition på det sätt som hade
varit önskvärt. Detta gäller så mycket
mer som det mesta av materialet i propositionen
inte grundar sig på en parlamentarisk
utredning — när så är fallet
brukar det finnas åtminstone någon
inom utskottet som kan saken perfekt,
men så har det inte varit här. Det
skulle därför inte förvåna mig om man
vid tillämpningen av besluten kommer
att hitta ett och annat som man inte är
så nöjd med, även om man inte har
reserverat sig. Detta är förklaringen till
den blanka reservationen.

Jag skall inte här betunga kammaren
med någon utläggning av min allmänna
principiella syn på de jordbruksfrågor
som behandlas i de andra två propositionerna
och tillhörande utlåtanden —
den får skymta fram när det faller sig
så. Här har det gällt att i den aktuella
situationen söka enas så långt som möjligt
och i övrigt reservera sig på de
punkter där man ansett det viktigast att
föra fram en avvikande mening.

Här har både jordbruksministern och
föregående talare erinrat om att jordbruksutskottet
i sin skrivning rörande
det allmänna avsnittet har fört fram
tanken på en ny utredning före nästa
uppgörelse, alltså under loppet av den
nuvarande sexårsperioden. Den skrivningen
är resultatet av ett samarbete
mellan partierna i jordbruksutskottet.

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Nr 20

105

Det innebär självfallet att det kan finnas
uttryck som jag personligen skulle
velat lia annorlunda. Detta gäller t. ex.
det första stycket i utskottets skrivning.
Å andra sidan finns det så mycket
värdefullt i denna skrivning, att såväl
jag som mina partikamrater är beredda
att stå för den.

När denna proposition remitterades
till utskottet, framförde jag vissa kritiska
synpunkter på överflyttningen av
inkomstjämförelsen till normjordbruk
och på att detta skulle beslutas i samband
med en prisuppgörelse utan någon
utredning och utan att riksdagen fått
tillfälle att behandla frågan så som
skedde 1947. Jag sade därvid tydligt
ifrån — vilket jag även gjort i en motion,
som jag tillsammans med några
kamrater i kammaren väckt — att min
kritiska hållning inte berodde på en
önskan att skapa underlag för krav på
högre priser än dem som överenskommits.
Det är nog alldeles riktigt, som
jordbruksministern säger och som också
framgår av denna skrivning, att när
man kommit till importavgifter på 42
procent och riskerar att de blir ännu
högre, är det inte säkert att det ens ur
jordbrukets synpunkt skulle vara önskvärt
att spänna bågen hårdare.

Vad som gjorde att jag var kritisk
mot att utan vidare peka ut normjordbruket
som jämförelsegrupp var de indirekta
olägenheter som jag var rädd
skulle följa härav. I utskottets skrivning
har emellertid sagts ifrån att vilken
grupp man väljer — normjordbruk eller
någon annan — så bör den endast
vara en teknisk faktor i detta sammanhang.
Hur detta skall betraktas i rationaliseringssammanhang
är en annan
fråga. Utskottets skrivning ger alltså
möjlighet för en kommande utredning
att diskutera även andra tekniska möjligheter
att skapa en inkomstjämförelse
mellan jordbrukarna och andra grupper.

I utskottets skrivning står även att vi
liar råkat in i så vidlyftiga och i många

Stöd åt jordbruket

fall nog också ganska tvivelaktiga
räkneoperationer att det vore önskvärt,
om man kunde komma fram på andra
vägar än dem vi nu befinner oss på.
Det är ju också alldeles riktigt, som har
sagts här, att skulle man inte kunna realisera
inkomstlikställigheten med de
tekniska anordningar som man nu har
enats om för den närmaste sexårsgruppen
— och det vet man inte definitivt
om det går — skulle man komma in i
ett svåröverskådligt läge.

Utskottets skrivning täcker i väsentliga
delar de önskemål som jag haft om
en omprövning, men skrivningen har
vidgat utredningens uppgifter utöver
vad jag från början hade tänkt mig, när
den nu vill ha en allmän översyn av det
svenska jordbrukets ställning ur både
beredskaps-, befolkningspolitisk, samhällsekonomisk
och social synpunkt.
Vad den leder till vet vi inte säkert.
Självfallet skall den vara förutsättningslös.
Det antydes att den kan leda till en
ersättning av 1947 års riktlinjer. Jag
anser det önskvärt att den långa avtalsperiod
vi har framför oss får användas
för en sådan allmän orientering om
hela vårt jordbruks allmänna läge. När
vi kommer in i början på 1960-talet och
kan se tillbaka på ännu ett par års ekonomisk
utveckling, både när det gäller
vårt näringsliv här hemma och förhållandena
ute i världen, är det möjligt att
perspektiven i viss mån förskjutes. I
varje fall vet vi då mer än i dag.

Vad det sedan kan bli av utskottets
skrivning beror i väsentlig mån på vad
jordbruksministern tar sig före, när
lian om ett par år — hoppas vi — kan
effektuera riksdagens önskemål om en
ny utredning. Det ligger nämligen i sakens
natur att man aldrig kan skriva
paragrafer i sådana här ämnen, utan
man redovisar allmänna resonemang
och synpunkter, som alltid går att tänja
litet i ena eller andra riktningen.

Sedan skall jag inte säga så mycket
om centerpartiets särskilda yttrande.
Det tycks ha tillkommit i bekymren

106 Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Stöd åt jordbruket

över vad man gjort. Sådant yttrandet
nu föreligger — från början var det
kanske en smula annorlunda — säger
det inte särskilt mycket. Man slutar
emellertid med att säga, att hela frågan
bör utredas, innan övergång sker till
normjordbruk — men med hänsyn till
vad som står i utskottets utlåtande är
ju centerpartiets yttrande ingenting annat
än goddag yxskaft. Ty det är ju redan
sagt i majoritetens skrivning!

Härefter vill jag också säga några ord
om stödet åt det mindre jordbruket,
eftersom vi här diskuterar de tre propositionerna
och utlåtandena i ett sammanhang,
så att var och en kan disponera
sitt anförande som han tycker är
riktigast.

Jag vill då erinra om att det från
olika håll redan på hösten 1954 sades
ganska bestämt ifrån, att det mindre
jordbruket borde ha ett förbättrat stöd
— 1952 års jordbruksprisutredning

hade nämligen gått förbi den saken helt
och hållet. Denna fråga om stöd åt det
mindre jordbruket kom heller aldrig
med i treårsuppgörelsen 1955/56, men
dåvarande jordbruksministern och jordbruksutskottet
sade mycket bestämt
ifrån att detta stöd måste förbättras.
I småbruksutredningens förslag, som
kom för bortåt ett och ett halvt år sedan,
uttryckte man också förhoppningen
att denna proposition skulle framläggas
1958. Jag interpellerade och motionerade
för att få reda på när propositionen
kunde komma, och i motionen
skrev jag förra höstriksdagen bland annat
följande: »Enligt all erfarenhet

kommer förhandlingar om denna uppgörelse
att draga långt ut på tiden. Man
riskerar därmed att det blir en mycket
begränsad tid för riksdagsbehandlingen.
Om småbruksfrågan skall behandlas
samtidigt under vårriksdagens sista
bråda dagar, riskerar man att den icke
kan ägnas den uppmärksamhet från
riksdagens sida som är önskvärd.»

Sedan tilläde jag: »Om småbruksstödets
omfattning inte fastställes före den

allmänna prisuppgörelsen, föreligger
också risk för att hjälpresurserna tages
i anspråk i sådan omfattning eller disponeras
på ett sådant sätt att önskvärda
åtgärder ej kan vidtagas.»

Det är till punkt och pricka vad som
nu skett! Om man nu vill rubba på någonting,
så hänvisas det bara till — som
herr Hseggblom gjorde nyss — att allting
är låst, överenskommelse träffad
och pengarna disponerade. Det finns
ingenting att göra. Först fick alltså
småbrukarna stå över i tre år, och sedan
kom de i alla fall i efterhand. Det
är, herr jordbruksminister, slutrepliken
i den dialogen. Det är ingenting att göra
åt den saken.

Vad blev det då av de många funderingarna
och övervägandena i jordbruksdepartementet?
Ja, om vi ser på
gruppen upp till 10 hektar och går ut
ifrån att den skulle ha en förbättring,
så blev väl resultatet att statsrådet lyckades
förvandla någonting till ingenting.
Småbruksutredningens förslag var
ganska anspråkslöst, men det innebar
dock en viss förbättring såväl materiellt
som i fråga om konstruktionen.

Tar man hänsyn till penningvärdets
förändringar innebär propositionens
förslag knappast någon förbättring.
Man kan plocka fram sådana enstaka
exempel som jordbruksministern nämnde.
Jag förmodade att hans slutsats vilade
på förutsättningen, att vederbörande
producerade 10 000 kg mjölk, i
varje fall inte mera. Hade han producerat
16 000 kg mjölk skulle resultatet
ha blivit ett helt annat.

Det där är petitesser. Ser man i stort
på frågan, tar man hänsyn till hur alla
ekonomiska förhållanden i övrigt förskjutits
och utvecklats, kan man inte
påstå att propositionen innebär någon
förbättring. Av de långa och många uttalandena
från olika håll blir det i realiteten
ingenting.

Nu har jordbruksutskottet, dvs. halva
jordbruksutskottet — vi lottar ju numera
emellanåt, och vi lottade två gång -

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Nr 20 107

er även i det här fallet, varvid regeringssidan
vann — i alla fall enats om
de allmänna reflexioner som står att
läsa på sidorna 38 och 39 i utskottets
utlåtande nr 29. Man konstaterar där att
lika väl som statsmakterna på andra
områden sökt fullfölja sina intentioner
beträffande jordbruket så bör de beslut
som skall fattas om stöd åt de
mindre jordbruken så långt möjligt motsvara
gjorda uttalanden om »ett förbättrat
stöd».

Sedan återstår frågan på vad sält
detta stöd skulle kunna förbättras. Därvidlag
är vi naturligtvis allesammans
pressade av den ekonomiska situationens
svårigheter. Svängrummet är inte
stort.

De tre oppositionspartierna har i alla
fall varit överens om att man borde förbättra
arealbidraget och i huvudsak
följa de förslag som småbruksutredningen
lade fram. Man har gått med på
propositionens ändringsförslag i vad
gäller att låta bidragen börja vid 2,1
hektar i stället för 1,1 hektar.

Förmögenhetsgränsen har man däremot
inte varit helt överens om. Högerns
och folkpartiets representanter
har accepterat jordbruksministerns argument.
Centerpartiet har gått på en
särskild linje i den detaljen.

Däremot har man varit överens om
alt undvika den kategoriklyvning som
funnits vad beträffar producentbidraget
och som småbruksutredningen föreslog
avskaffad. För övrigt antyddes
det i direktiven för småbruksutredningen,
att den saken borde prövas särskilt.
Jordbruksministern har nu åter
infört denna kategoriklyvning i anslutning
till arealbidraget.

Motiveringen är ju att få bättre fart
på den yttre rationaliseringen. Nu tycker
jag att folkvandringen från landsbygden
och småbrukarnas bortrationalisering
går med ganska god fart ändå,
och även om man har den uppfattningen,
att den utvecklingen är önskvärd —
min uppfattning iir mycket nyanserad

Stöd åt jordbruket

på den punkten — är nog det lilla ökade
trycket som på detta sätt kan åstadkommas
inte värt allt det besvär och
administrativa krångel som man får på
köpet.

Nu skall lantbruksnämnderna sitta
och behandla något hundratusental ansökningar
varje år. Lantbruksnämnderna
kommer därigenom över huvud taget
på fel spår. Det gjorde de delvis från
början genom att de måste syssla med
så mycket som rörde producentbidraget,
och det var ju inte detta som de
kommit till för. Nu tvingas de återigen
att åta sig detta hopplösa jobb. Det
kommer att växa upp en hel del ogynnsamma
reaktioner i spåren av det arbetet.

Jag skall inte närmare syssla med detaljerna
i denna kategoriklyvning, men
när man säger att vederbörande som
övertar en gård skall varaktigt ha varit
bosatt i bygden, skulle jag vilja
spörja, vad det egentligen vore för
olycka om någon som inte varit varaktigt
bosatt i bygden köpte sig en gård.
Är det så alldeles nödvändigt att strömmen
skall vara hundraprocentigt enkelriktad? Jag

tror att vi snart kommer i det läget
att ungdomar från städer och samhällen
vandrar tillbaka till landsbygden.
Det kanske inte blir någon så förfärligt
bred ström men ett mycket viktigt komplement
till omskiktningen inom det
svenska näringslivet, ifall en del ungdomar
vandrar tillbaka till landsbygden.
Jag tror att de kommer att göra det.
I varje fall hoppas jag att en del skall
göra det. Jag tycker inte att svenska
statsorgan behöver vaka med argusögon
över att så inte sker.

Om andra kammaren ville godkänna
reservanternas förslag på denna punkt,
skulle det innebära en förstärkning av
småbrukarhjälpen med 11 miljoner utöver
vad som föreslagits i propositionen.
Det skulle kanske göra så pass mycket,
att man åtminstone komme över
gränsen, så att man kunde tala om att

108

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Stöd åt jordbruket

det blivit någon förbättring. Högern har
nöjt sig med detta. Centerpartiet och
folkpartiet har menat att man borde
försöka göra ytterligare någonting, men
förslagen skiljer sig i den konkreta utformningen.

Här går jag tillbaka till proposition
nr 147 om prisregleringen. Det är naturligtvis
alldeles riktigt, som jordbruksministern
och många andra påpekar,
att det mindre jordbrukets ställning
ju inte skall bedömas enbart och
inte ens huvudsakligen på grundval av
detta särskilda stöd. Det väger ju inte
så väldigt tungt i det hela, utan det är
fråga om hur jordbruksregleringen i
sin helhet utformats. Där har vi haft
några avvikande meningar. Det gäller
stödet till fodersäden. Det var mycket
klart utsagt 1947, att stödet åt fodersäden
skulle begränsas till importavgifter,
och i övrigt skulle förädlingsvärdet av
animalieproduktionen vara fodersädens
prisstöd. Det sades alldeles klart och
tydligt ifrån — jag skall inte tynga med
citat — i ett uttalande av dåvarande departementschefen.

Så var det till hösten 1955 och våren
1956, då man införde exportpremierna.
Man gjorde i alla fall dessa exportpremier
fasta så länge priset rörde sig
mellan prisgränserna. Då skulle man
hämta dessa exportpremier från importavgiften
på fodersäd och inte ta dem
från något annat håll. Men förra våren
genomfördes lugnt och stilla ett par förändringar.
Jag konstaterade i ett anförande
i kammaren, att man då dels
gjorde importavgifterna rörliga även
inom prisgränserna, dels medgav att
man fick ta interna regleringsavgifter
för exportpremierna, alltså ta även andra
medel. Nu håller man fast vid dessa
uppmjukningar, och så lägger man dessutom
till ett stödköpsförfarande. Detta
är ett inslag i jordbruksregleringen som
tynger det mindre jordbruket. Det är
klart att det har en viss indirekt verkan
på de animaliska priserna, men själva
regleringsapparaten vänder udden mot

det mindre jordbruket. Vi har nu som
1956 från folkpartiets sida i en reservation
tagit avstånd från denna extra påbyggnad
för att hålla priset uppe på fodersäden.

I det sammanhanget skulle jag vilja
fästa uppmärksamheten vid den väldiga
omfattning som regleringsavgifterna
över huvud taget fått i jordbruksregleringen.
Propositionen redovisar, att under
de sista tre åren går dessa regleringsavgifter
till över 300 miljoner. Därtill
kommer förmalningsavgifterna, som
går till över 100 miljoner. Under treårsperioden
har man här alltså haft en
inre regleringsapparat som omsluter
över 400 miljoner kronor. Om man vill
försöka skipa rättvisa mellan olika grupper
av jordbrukare är det naturligtvis
inte likgiltigt hur denna väldiga penningomsättning
inom jordbruksregleringen
fungerar, vem som betalar och
vem som får fördelarna. När jag säger
det, menar jag inte att det finns någon
som bara betalar och någon som bara
får fördelar, men det är fråga om var
tyngdpunkten ligger. Det kunde verkligen
vara en uppgift för de räknemästare,
som räknar ut så mycket annat i
detta sammanhang, att en gång försöka
räkna igenom hela detta problem och
se hur det verkar. Jag tror att det finns
inslag i denna apparat som innebär att
det mindre jordbruket i viss mån belastas.
Och det var väl ändå inte meningen.

I småbruksutredningens förslag ingick
bl. a. ett förslag om ett kalvbidrag
på 14 miljoner kronor. Jag vill påminna
om att utredningen var överens om
att detta bidrag skulle finansieras med
det allmänna mjölkbidraget. Även herr
Haeggblom var med om att man skulle
ta 14 miljoner ur den gemensamma
klumpen för att förstärka småbrukarhjälpen.
Men den detaljen i förslaget har
opererats bort. Frågan diskuterades
mycket i småbruksutredningen, och det
sades, att så där kan vi inte göra förrän
de tre åren har gått, ty det allmänna

Nr 20 109

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

mjölkbidraget ar ju bundet för tre år.
Nu har man hastigt och lustigt opererat
bort kalvbidraget, som skulle finansieras
med mjölkbidraget, och bundit detta
för sex år! Där, herr jordbruksminister,
är resultatet av den valda tågordningen,
alltså att man först binder jordbruksregleringen
och sedan kommer med propositionen
om småbrukarhjälp. Jag tycker
nog att det skulle ha varit en uppgift
för en jordbruksminister med sociala
intentioner att försöka bevaka den
där inteckningen på 14 miljoner.

Om man nu skall försöka förbättra
propositionens förslag, är det rimligt
att man söker göra det inte bara på
skattebetalarnas bekostnad utan även
på ett sätt som motsvarar småbruksutredningens
förslag, nämligen att man
skall ta något från den gemensamma
potten. Vi har övervägt hur man skulle
kunna göra och har föreslagit, att man
kunde ta 50 procent av fodermedelsavgifterna
för att förstärka leveransbidraget.
Dessa fodermedelsavgifter, som till
icke ringa del betalas av de mindre
jordbrukarna och till icke ringa del betungar
dem, borde kunna användas på
detta sätt. Då skyndar herr Haeggblom
fram med samma argument som han anfört
nu i många år och börjar tala om
äggen.

Ja, vi har inte föreslagit eller ens
önskat att man skall ta ett enda öre från
äggen. Men man har under två år och
åtta månader haft en inkomst på fodermedelsavgifter
om drygt 51 miljoner
kronor, och under samma till har äggexporten
fått 18,0 miljoner, eller 37 procent
knappt. Det går alltså att ge herr
Haeggblom precis lika mycket som han
förut fått till äggexporten och att sedan
ta 50 procent av foderavgifterna för att
förstärka leveransbidraget. Sedan har
vi i alla fall kvar en del till andra saker.
Om man vill så går det. Men det iir
ju mycket effektivare att begagna pengarna
till att upprätthålla exportpriserna,
menar herr Haeggblom, tv då påverkas
hela prisnivån. Ja, men ingenting säger

Stöd åt jordbruket

att man skall använda just dessa pengar,
även om man bör använda så mycket
pengar för detta ändamål som man
rimligtvis enligt rationella ekonomiska
resonemang kan göra. Detta är en sak
— men det är inte därom vi diskuterar.

Vi har emellertid skrivit i vår reservation,
för att även herr Haeggblom skulle
kunna ansluta sig om han hade lust,
att man skall ta 50 procent av fodermedelsavgifterna
eller på något annat
likvärdigt sätt åstadkomma denna utveckling.
Vill man i stället gå via det
allmänna mjölkprisbidraget är ju det
också möjligt. Rent konstruktivt tycker
jag det vore bättre att göra på detta sätt,
ty det blir kanske inte lika roligt att
höja fodermedelsavgifterna hur mycket
som helst, ifall hälften skulle gå till småbruket.
Men för all del — vi skall med
tacksamhet ta emot vad vi kan få.

Vi har inte heller ställt förslaget direkt,
ty man stöter ju alltid på överenskommelsen,
utan reservationen är formulerad
så att vi föreslår, att riksdagen
skall hemställa att jordbruksministern
ber jordbruksnämnden ta upp förhandlingar
med förhandlingsdelegationen
om en sådan här åtgärd.

Nu säger herr Haeggblom: Skall vi nu
börja reglera mjölkpriset på vinter och
sommar; det vore förfärligt. Ja, det är
klart att man kan sprida ut förstärkningen
över hela året, men annars trodde
jag att det egentligen inte fanns någon
i detta land som inte var fullt på det
klara med att ett av våra problem är, att
vi har för stor sommarproduktion och
för liten vinterproduktion. Att det skulle
vara något fel att sätta in en åtgärd
så att den verkar rättvänd, visste jag
inte förut, men jag fick ju veta det nu
genom herr Haeggbloms anförande.

Vidtoge man denna åtgärd angående
leveransbidraget, såsom den är föreslagen
i reservationen, skulle det visserligen
inte bli ett så stort belopp som småbruksutredningen
föreslagit men i alla
fall någonting däråt. Även vi nödgas i
alla fall konstatera, alt den försvårade

Ilo Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

ekonomiska situationen har sina konsekvenser,
som det är svårt att komma
förbi.

Herr talman! Jag förstår att de som
inte redan ätit middag börjar hoppas att
få göra det, så jag får väl sluta här. Det
är ju dock inte jag som bestämmer, vid
vilken tidpunkt man råkar få ordet i
kammaren. Några allmänna reflexioner
skall jag emellertid inte ge mig in på.
Jag har motiverat de huvudsakliga förslagen
och vill sluta med att vad gäller
proposition nr 147 yrka bifall till reservationerna
4, 5, 8 och 16 och vad gäller
proposition nr 149 till reservationerna
1, 2 och 4. Jag nöjer mig med att ställa

yrkandena på detta sätt för att inte ta
mera tid i anspråk.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på
förslag av herr förste vice talmannen
att uppskjuta den fortsatta överläggningen
till kl. 19.30, då enligt utfärdat
anslag detta plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.25.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 26 maj

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Stöd åt jordbruket (Forts.), tillika svar
på interpellation ang. försörjningsberedskapen Herr

andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande jordbruksutskottets
utlåtanden nr 29, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
åtgärder i prisreglerande syfte
på jordbrukets område m. m. jämte i
ämnet väckta motioner, nr 30, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställningar
angående statligt stöd till jordbrukets
rationalisering, m. m. jämte i ämnet
väckta motioner, och nr 31, i anledning
av Kungl. Maj :ts framställningar rörande
det särskilda stödet åt det mindre
jordbruket jämte i ämnet väckta motioner,
samt bevillningsutskottets betänkande
nr 49, i anledning av Kungl.

Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i tulltaxan den 12
september 1958 (nr 475) jämte i ämnet
väckta motioner, nu komme att fortsättas;
och lämnades därvid ordet, jämlikt
förut skedd anteckning, till

Herr SKÖLD (s), som yttrade:

Herr talman! Min avsikt är att anlägga
några synpunkter av mera principiell
natur på de föreliggande förslagen.

Det har ju visat sig vara mycket
svårt att finna sådana former för jordbruksregleringen,
att 1947 års målsättning
kunnat uppnås. Härtill har naturligtvis
i viss mån bidragit att vi,
efter det att 1953 den lägsta dyrortsgruppen
hade avskaffats, övergick till
att göra inkomstjämförelse med industriarbetare
i andra och tredje dyrortsgrupperna.
Det har väl också förekommit
vissa drag i jordbruksregleringen,
som så att säga motarbetat syftet. Det
är sådana ting som lett till att vi tillfälligtvis
har fått överskott på vissa jord -

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Nr 20

bruksprodukter. Vi liade ju alldeles nyligen
ett besvärande smöröverskott.

Jag kanske också vågar säga, att en
bidragande orsak varit att strukturrationaliseringen
ingalunda har bedrivits
med den energi, som man kanske hade
anledning att vänta. Lantbruksorganisationen
har kanske inte förmått att följa
med i jordbrukarnas strävanden att
åstadkomma en förbättrad yttre rationalisering.
Därtill har också bidragit,
att lantbruksorganisationens arbete med
den yttre rationaliseringen bands till
basjordbruken, alltså jordbruk med 10
—20 hektar, en gräns som man ju i
grund och botten inte fick överskrida.

Om man utifrån dessa allmänna betraktelser
ser på de förslag som föreligger
i dag, kan man väl säga att de
rättar till åtskilligt. Enligt det avtal,
som vi nu behandlar, skall inkomstläget
vid sexårsperiodens slut anpassas
till tvåfamiljsjordbruken. De utvidgade
direktiven för lantbruksorganisationens
befattning med den yttre rationaliseringen
gör säkert också en viss
verkan, och de åtgärder, som nu vidtas
för att åstadkomma bättre förutsättningar
för skogskomplettering, kan
också räknas till de positiva inslagen.
Det föreligger även ett förslag om att
det allmänna skall uppmuntra överförandet
av sämre åkerjord till skog.

Man kan därför säga, att de föreliggande
förslagen strävar till att bota en
del av vad som förut har brustit. Men
det är nog så, att vi litet till mans, i
belysning av erfarenheten från de sist
förgångna åren, säger oss att det kan
vara tveksamt om de uppställda målen
för jordbrukspolitiken ändå kan uppnås.
Det kan hända att de är för ambitiösa.
Det kan också hända att vår
jordbruksreglering är för stel, har för
svårt att följa med i konjunkturväxlingarna,
har för svårt att anpassa sig
efter jordbrukarbefolkningens uppfattning
i olika tidslägen.

Det är rätt naturligt, tycker jag och
även utskottet, att vid sexårsperiodens

Stöd åt jordbruket

slut, då nära 20 år förflutit sedan 1947
års grundläggande beslut fattades, statsmakterna
går till en allmän prövning
av målsättningen och metoderna för
jordbruksregleringen. Det kan inte nog
understrykas, att om denna prövning
skall få ett gott resultat måste den, som
herr Haeggblom tidigare i dag yttrade,
bli verkligt förutsättningslös. Det fordras
nog att de, som går till verket med
denna uppgift, gör det med ett obundet
sinne, så att de verkligen kan ta
upp frågorna från nya utgångspunkter
och försöka finna nya vägar, som lättare
leder till ett eftersträvat resultat
än de vägar vi hittills prövat.

Jag tycker för min del att det är
ytterst glädjande, att synpunkter sådana
som de, vilka jag här i korthet
har försökt antyda, har mötts av förståelse
och så gott som allmänt kunnat
omfattas i jordbruksutskottet, så att vi
kunnat ena oss om en skrivning, i vilken
vi säger att en utredning bör igångsättas
och slutföras så tidigt, att det
kan bli en omprövning av jordbrukspolitiken
vid 1964 års riksdag.

De parafraser, som herrar Haeggblom
och Svensson i Ljungskile här tidigare
har gjort av vår skrivning, har jag
ingen invändning att göra emot, och
jag avstår därför från att här närmare
belysa vad vår uppfattning i det avseendet
egentligen innebär.

Vi trodde nog i jordbruksutskottet,
att vi var helt eniga på denna punkt,
d .v. s. att även centerpartiets representanter
var med på vad vi där avtalade.
Det är vi väl mera tveksamma om i
dag, när vi haft tillfälle att läsa och
begrunda det särskilda yttrande, med
vilket centerpartiets representanter i
utskottet har beledsagat utskottets utlåtande
nr 29. Detta särskilda yttrande
kom ju som en tjuv om natten. Ingen
hade hört talas om det. Efter en tid
gick det ett rykte ute i korridorerna,
alt det skulle komma, och nu ser vi luir
det är.

Herr Pettersson i Dahl har tidigare i

112

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Stöd åt jordbruket

dag gjort en förklaring av vad utskottet
skulle ha varit enigt om. Den kan
jag inte ansluta mig till. Det är nämligen
alldeles omöjligt att göra det, om
man uppmärksamt studerar det aktstycke
som det särskilda yttrandet utgör.

I början av detta särskilda yttrande
går centerpartiets representanter emot
tanken, att man skall eftersträva skapandet
av tvåfamiljsjordbruk. Man säger
att det kan leda till oöverskådliga
konsekvenser. Ja, den meningen kan
man ju ha, men när man strax innan i
utskottets utlåtande bar läst, att alla,
även centerpartiets representanter, har
anslutit sig till avtalet och i princip
godkänt detta, så kan man inte uraktlåta
att komma till det resultatet, att
centerpartiets representanter tydligen
har två meningar. Om man jämför den
allmänna motiveringen med första delen
av detta särskilda yttrande, finner
man nämligen, att centerpartiet säger
både ja och nej.

I slutet av detta särskilda yttrande
finns det formuleringar, som är av den
beskaffenheten, att det är svårt att komma
ifrån, att man där försöker lägga
vissa ord i utskottets mun, som utskottet
icke har yttrat. När herr Pettersson
i Dahl säger, att om detta — jag
skall strax komma till vad det är —
har vi i utskottet varit eniga, måste jag
för min del bestrida det.

I detta särskilda yttrande sägs, att
den utredning, som utskottet har rekommenderat,
skall syfta till att få
fram förslag till inkomstlikställighet för
jordbrukarna. Vi har aldrig använt ordet
inkomstlikställighet i vår motivering.
Vi har över huvud taget inte talat
om det. Tvärtom har det sagts, att det
kan bli nödvändigt att ompröva hela
regleringssystemet. Det kan hända, att
vi måste söka oss fram till riktlinjer
som inte överensstämmer med 1947
års riktlinjer. Vi har inte sagt, att man
inte skall eftersträva att finna möjligheter
att ge jordbrukarbefolkningen en
rimlig inkomst i jämförelse med andra

medborgargrupper, men vi har absolut
inte velat binda oss för att det skall
ske genom en inkomstjämförelse mellan
vissa grupper jordbrukare och vissa
grupper löntagare. Det är en sak
som vi vill överlämna åt utredningen
att ta ståndpunkt till. Den får undersöka,
om det inte går att finna andra
lämpliga vägar för att trygga en dylik
inkomst åt den jordbrukande befolkningen.
Vi har sålunda inte sagt någonting
om att utredningen skall eftersträva
att komma fram till en inkomstlikställighet.

Man fortsätter med att säga, att den
arealgräns för inkomstjämförelsen, som
det talas om i det föreliggande avtalet,
får inte nu slås fast, utan den bör omprövas
av utredningen. Man säger rent
ut, att då bör man väl komma fram till
den gamla arealgränsen. Det är någonting
som vi inte har sagt.

Jag måste säga att själva yttrandet
är, som herr Svensson i Ljungskile uttryckte
saken tidigare, ett goddag yxskaft.
Om det nämligen går som vi har
tänkt oss, nämligen att utredningen tar
upp frågan om jordbrukarnas inkomster
och resultatet av utredningens arbete
förelägges riksdagen för beslut, så
skulle jag vilja uttrycka herr Svenssons
i Ljungskile tankegång på ett annat
sätt; jag skulle vilja säga, att yttrandet
är en självklarhet som är meningslös.
Om däremot utredningen icke leder till
ett resultat — det kan tänkas eftersom
vi ju inte kan spå om vad som kan
komma att ske efter så många år —
står ju det avtal som i dag föreligger
för riksdagens prövning fast, och detta
avtal är ju centerpartiet enligt sitt uttalande
i utskottets utlåtande berett att
i princip tillstyrka.

Det finns sådana motsägelser i centerpartiets
särskilda yttrande, att man
inte kan förstå hur det över huvud taget
kan ha kommit till. Man får på den
kanten inte förvåna sig över, om vi
andra tycker, att det är litet illojalt
handlat mot oss att först vara med om

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Nr 20

113

vår överenskommelse och sedan skriva
detta särskilda yttrande och framlägga
det utan att det var varit anmält i utskottet
och därmed försöka ge utskottets
motivering en innebörd som den
alls inte har.

Jag skulle i detta sammanhang gärna
vilja ta upp ytterligare en sak i fråga
om det föreliggande avtalet. Herr Hseggblom
var glad över att utskottet sagt att
uppmärksamheten skulle riktas på åtskilligt,
som under sexårsperioden kunde
komma att leda till svårigheter vid
uppfyllandet av avtalet. Jag är glad
över att herr Haeggblom är glad. Jag vill
emellertid påpeka, att det finns en reservation
från centerpartiets sida, i vilken
det sägs — om också inte rent ut
— att Kung], Maj:t inte har följt jordbruksöverenskommelsen.
Man säger i
reservationen, att det har avtalats mellan
jordbruksnämnden och jordbrukets
förhandlingsdelegation, att nämnden
skulle få bemyndigande av Kungl. Maj:t
att komma med förslag för den händelse
några fataliteter — det uppräknas
en hel del — skulle inträffa. Detta är
emellertid inte någon del av avtalet.
Det är en överenskommelse om att jordbruksnämnden
skall begära bemyndigande
hos Kungl. Maj :t. Det har nämnden
gjort och därmed uppfyllt sin del
av avtalet. Att Kungl. Maj:t sedan inte
fört det löftet vidare är inte så märkvärdigt.
Inget bemyndigande i världen
kan få ta bort Kungl. Maj :ts ansvar för
genomförandet av detta avtal, och detta
ansvar har Kungl. Maj:t oavsett om
jordbruksnämnden uppfyller sin plikt
eller inte. Det är riitt naturligt, att
Kungl. Maj:t inte lägger över det ansvaret
på jordbruksnämnden, så mycket
mera som denna har all rätt att komma
med vilka förslag som helst. Det finns
därför inte någon anledning att ge det
bemyndigande som centerpartiet hemställt
om i en av sina reservationer.

Detta var vad jag ville säga om jordbruksutskottets
utlåtande nr 29.

Jag skulle emellertid också vilja yttra
8 — Andra kammarens protokoll 1959. A’

Stöd åt jordbruket

några ord om nästa utlåtande, som rör
rationaliseringen. Det är ju så, att den
framtida jordbrukspolitiken påverkas
inte bara av de möjligheter som prisavtalet
och jordbruksregleringen erbjuder
utan även, vilket sagts många
gånger förut i dag, av åtgärderna för
befrämjande av jordbruksrationaliseringen.
Utskottet är i denna fråga i de
flesta avseenden enhälligt, men det kan
vara anledning att fästa uppmärksamheten
på ett par reservationer. Innan
jag gör det skulle jag emellertid vilja
säga ett par ord till herr Haeggblom.

Det är alldeles onödigt att försöka
tillvita departementschefen en avsikt
att med propositionen vilja dra ett
streck över hittills gällande regler för
den yttre rationaliseringen. Den som
uppmärksamt läser departementschefens
uttalande i detta hänseende på s.
210 i proposition nr 148 måste komma
till att den enda rimliga tolkningen är,
att lantbruksorganisationen skall fortsätta
enligt sina hittillsvarande direktiv
med det tillägget, att även tillkomsten
av tvåfamilj sjord bruk skal! befrämjas.
Det kan visserligen vara sant, att ett
uttryck i departementschefens yttrande
kan tolkas på två sätt, men man behöver
inte tolka det så att säga åt fel håll.
Därför är det inte nödvändigt att anmärka
på departementschefens inställning.
Att vi har delvis skrivit om detta
avsnitt för att varje möjlighet till missförstånd
skall upphävas är en sak för
sig.

Härmed kommer jag in på reservation
nr 1 till utskottets utlåtande nr 30.

I denna centerpartireservation omnämnes,
att departementschefen vill ålägga
lantbruksorganisationen att verka för
bildandet av brukningsdelar för tvåfamiljsjordbruk.
Detta ondgör man sig
över och framhåller liksom i det särskilda
yttrandet att det kan leda till
svåröverskådliga konsekvenser. Jag fäster
emellertid uppmärksamheten på att
redan i nästa stycke av utskottets utlåtande,
mot vilket centerpartiet inte har
20

114

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Stöd åt jordbruket

reserverat sig, fastslås direktiv för att
Iantbruksorganisationen skall verka för
tillkomsten av tvåfamiljsjordbruk. Genom
att centerpartiet på detta sätt väljer
ut vissa stycken och ersätter dem
med sina egna formuleringar men godtar
andra stycken uppkommer vissa
motsägelser. Sammanställer man centerpartiets
reservation med de delar av
utskottets utlåtande som partiet har
godtagit, får man den gräsligaste trasmatta
man kan tänka sig. Jag skulle för
min del tycka synd om den lantbruksstyrelse
och de lantbruksnämnder, som
skulle behöva arbeta efter de direktiv
som skulle ges genom ett bifall av riksdagen
till centerpartiets reservation nr
1 till utskottsutlåtandet nr 30.

Jag nämnde att en åtgärd, som man
får betrakta såsom ett stort framsteg
och som kanske gör det lättare att få
jordbrukspolitiken att verka enligt avsett
mönster än vad det har varit tidigare,
är det beslut som nu skall fattas
om skogskomplettering. Detta sker ju
inte genom någon pompös programförklaring
utan genom praktiska åtgärder
av mycket stor räckvidd. Först och
främst vill jag här fästa uppmärksamheten
på att vi i utskottsbetänkandet
gör ett uttalande —• godkänt av alla —
om att behovet av skog för den yttre
rationaliseringen kan täckas med den
skog som lantbruksnämnderna äger eller
kan komma att förvärva, och att
förvärvet av skog t. ex. från domänverket
och från bolag skall ske i form av
byte. Denna form av förvärv av skog
för rationaliseringsändamål kommer att
bli den utan all jämförelse vanligaste.

När man läser litet längre fram i reservationen
nr 1 finner man emellertid,
att centerpartiet anser att detta inte alls
räcker. Nyss har centerpartiet anslutit
sig till åsikten att det är nog, men nu
skall ännu mer skog från domänverket
och bolagen tillgripas.

Centerpartiet godtar liksom utskottet
i övrigt ett fastslående av 1947 års direktiv
att skogskomplettering icke får

leda till subventionering av den jordbrukare
som köper skogen. Sådan kan
undvikas med vilken värderingsmetod
man än använder, när det är fråga om
byte. Då man byter in natura kommer
ju inga pengar emellan. Vi från utskottets
sida anser, att det av praktiska skäl
i sådana fall är lämpligt att man tillämpar
lantbruksnämndernas prisnivå. Om
det gäller en direkt försäljning av skog
från domänverket får vi emellertid betänka,
att domänverket har en värderingsmetodik
som förelegat till omprövning
hos jordbruksutskottet — under
de fyra år, som jag senast har deltagit
i dettas arbete, åtminstone två gånger
— och att utskottet enhälligt har konstaterat
att denna metodik är riktig. Det
får därför anses, att den för fram till
det värde som skogen verkligen har i
domänverkets hand. När man som centerpartiet
vill att lantbruksnämndernas
prisnivå — som är lägre — skall läggas
till grund för inköp för rationaliseringsändamål
av domänverkets skog — inköp
med pengar, så att säga — måste
det leda till den subventionering, som
vi tidigare enhälligt har uttalat oss
emot.

Enligt mitt sätt att se kommer det att
stå skog till förfogande i en alldeles tillräcklig
omfattning, om man använder
lantbruksnämndernas skog på ett lämpligt
sätt och dessa får möjlighet att köpa
de hemman — också med skog — som
blir lediga och som passar att användas
för rationaliseringsändamål. Vi kommer
att kunna genomföra en så långt
gående komplettering av skog som över
huvud taget är rimlig, och vi kan med
denna metod göra det utan att det blir
någon subvention och utan att det allmänna
gör några vinster på affären.
Det kommer då att skapas förutsättningar
för att den yttre rationaliseringen
i denna del skall kunna ske i raskare
takt, men härtill erfordras givetvis ett
par ting. Först och främst kräves det,
att Kungl. Maj :ts förslag om en förstärkning
av lantbruksnämnderna och

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Nr 20 115

lantbruksstyrelsen med skogligt utbildad
personal skall genomföras; det har
departementschefen förut i dag talat
om, men jag nämner det ånyo. Vi har
tidigare varit och är alltjämt eniga i
jordbruksutskottet om att lantbruksnämnderna
icke skall förvalta skogen,
utan i den mån de får skog så att säga
i förlag får de leja skogsförvaltare, såsom
skogssällskapet, skogsägareföreningar
eller andra som har annan förvaltning
av skog om hand. Även om
man inte är med på att lantbruksnämnderna
skall bli skogsförvaltande företag
måste var och en inse, att om det skall
göras skogsbyten med bolag och med
kronan både för rationalisering och för
en lämplig arrondering av skogsmarken,
måste lantbruksnämnderna ha tillgång
till personer, som är i stånd att
värdera skogen och som kan komma
med en värdering från lantbruksnämndernas
sida, så att dessa inte blir beroende
av vad den andra parten i detta
avseende kan prestera.

Jag måste därför för min del beklaga,
att högern och folkpartiet — som i övrigt
har varit så positivt inställda —
här går på avslagslinjen och vill förmena
lantbruksnämnderna denna nya
förstärkning för att få den yttre rationaliseringen
att fortlöpa i önskvärd
takt, liksom att de är motståndare till
den förstärkning av jordfonden som
behövs för att jordbruksnämnderna
skall kunna ta till vara de nya principerna
för rationalisering och de nya
möjligheterna till komplettering med
skog.

Detta är vad jag för min del hade
tänkt framföra beträffande utlåtandet
nr 30. Nu bar jag för min del inte deltagit
i behandlingen av proposition nr
149, alltså den som behandlas i utskottets
utlåtande nr 31 om småbrukarstödct.
Jag tillåter mig dock, eftersom jag
ändå har ordet, att beröra en sida av
detta betänkande.

1947 slogs det fast, att det skulle utgå
ett småbrukarstöd i form av ett produ -

Stöd åt jordbruket

centbidrag på mjölk till dem som innehade
mindre jordbruk den 1 juli 1948.
Detta understöd skulle dock dras in i
samma mån som ställena bytte ägare.
I det föreliggande förslaget förvandlas
detta producentbidrag till ett arealtilllägg.
Kungl. Maj :t föreslår, att detta tilllägg
skall gälla för dem som den 1 juli
1959 brukar dessa brukningsdelar. Vid
byte av brukare skall emellertid detta
tillägg inte längre utgå.

Häremot har nu både centerpartiets,
högerns och folkpartiets representanter
reserverat sig. De vill att detta arealtillägg
skall utgå för all framtid, oavsett
vem som har dessa brukningsdelar.
Arealtillägget skall följa brukningsdelen,
det skall inte följa dem som innehar
den. Ursprungligen var detta stöd
avsett att vara ett övergångsstöd för att
ge en liten tilläggsinkomst åt dem, som
under övergångstiden sitter på de olika
ställena. Nu förvandlas det om reservationen
bifalles till ett slags fideikommiss,
som kommer att följa brukningsdelen.

Vart leder detta, ärade kammarledamöter?
Det är väl ändå naturligt, att om
en brukningsdel tillförsäkras en summa
pengar varje år och denna brukningsdel
försäljs eller utarrenderas, så kommer
man att ta hänsyn till detta penningtillskott.
Den som köper vet ju att
han får en summa pengar och detta vet
även säljaren. Detsamma gäller den som
arrenderar. Tror inte kammarens ledamöter,
att denna fasta förmån kommer
att påverka både salupriser och arrendeavgifter?
Tror man inte det, då tar
man verkligen inte hänsyn till människornas
sätt att reagera. Resultatet blir
ju, att när den första omgången brukare
har försvunnit, har den som lämnat
stället tagit med sig pengar i form av
högre köpeskilling eller högre arrende.
Den nya ägaren har ingen nytta av
detta. Men staten skall år efter år ge ut
dessa pengar även sedan de på detta
sätt förlorat sin betydelse.

Jag måste för min del säga, att det är

11G Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Stöd åt jordbruket

ett märkvärdigt sätt att använda statens
pengar. Jag vill tillägga att resultatet
väl också blir det, att när lantbruksnämnden
sedan skall köpa sådana ställen
som blir lediga och som lämpar sig
för rationalisering, så kommer lantbruksnämnden
och därmed staten att få
köpa tillbaka en förmån som man tidigare
beviljat. Staten kan komma att betala
denna två gånger för varje ställe.
Man måste ha gott om skattebetalarnas
pengar om man skall tillåta sig en sådan
hushållning.

Jag tycker att detta är det mest avgörande
skälet emot att man gör arealtillägget
till en perpetuell förmån för
vissa brukningsdelar. Man säger kanske
att det är så litet, att det spelar ingen
roll. Den som har 4—7 hektar åker får
enligt reservationen 500 kronor om
året. Det blir ett kapitaliserat värde av
10 000—12 000 kronor. Detta är väl
pengar som har sin betydelse! Denna
omständighet är väl ändå mer betydelsefull
än den som herr Svensson i Ljungskile
anförde. Han sade att det blir ett
så litet tryck på rationaliseringen genom
detta, och därför kan man se bort ifrån
det. Här finns dock mycket starka skäl
emot detta förslag.

Det förslag till arealtillägg som reservationen
innehåller är 11 miljoner
kronor dyrare än propositionens förslag.
Hur skall dessa 11 miljoner betalas?
Ja, i samband med utlåtandet nr
31 har högern ett förslag att riksdagen
skall besluta att använda höjda fettregleringsavgifter
för ändamålet. Man menar
väl att man skall ha ett höjt margarinpris
för att få ihop dessa pengar.
Det är ett märkligt förslag, och det har
aldrig väckts i utskottet. Man pekar på
ett motionspar, som icke innehåller
detta förslag. Förslaget från högern
borde falla under bevillningsutskottet.
Hade förslaget kommit motionsvägen till
jordbruksutskottet i denna form, så
hade utskottet blivit nödsakat att remittera
det till bevillningsutskottet. Bevillningsutskottet
har haft uppe en lik -

artad fråga om dessa avgifter och kommer
i sitt betänkande nr 50 med ett
förslag i frågan. Det skulle förvåna mig
mycket, herr talman, om det skulle gå
att ställa proposition på detta högerns
förslag. Även om det skulle gå finns
det väl inte några förutsättningar för
att riksdagen skall bifalla det. Lika
litet finns det väl förutsättningar för att
riksdagen skall bifalla det förslag, som
folkpartiet kommer med att man av
vissa importavgifter skall bilda en fond
att användas för småbruksstödet.

Sedan riksdagen avvisat dessa två utvägar,
som högern och folkpartiet var
för sig har anvisat, vad återstår sedan?
Jo, dessa utgifter skall täckas på ett sätt
som för centerpartiet inte ter sig som en
onaturlig sak, nämligen genom en ökad
upplåning av statsmedel. Ett bifall till
reservation nr 1 vid jordbruksutskottets
utlåtande nr 31 leder till höjda statsutgifter
med 11 miljoner kronor för vilka
det inte skapas någon täckning. Det
måste alltså täckas med lånemedel. Det
är så mycket annat som skall täckas med
lånemedel tycker man kanske så det inte
spelar någon större roll, men jag undrar
om det står i överensstämmelse med
vissa borgerliga principer att på detta
lättvindiga sätt ge ut pengar.

Herr talman, jag vill sluta med att
yrka bifall till utskottets hemställan
såväl i utlåtandet nr 29 som i utlåtandet
nr 30.

Härefter anförde:

Herr PETTERSSON i Dahl (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Den tid som en replik
erbjuder ger mig inte möjlighet att
klargöra vad jag egentligen skulle vilja
tala om.

Det har väckt uppmärksamhet och
vållat angrepp från samtliga talare här,
både jordbruksministern och de andra
tre, att vi har skrivit ett särskilt yttrande.
Jordbruksministern sade att vårt yttrande
var fullt av motsägelser och märk -

Nr 20 117

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

ligt o. s. v., och herr Hseggblom menade
att vi har gjort en säraktion och försökt
imponera på minoriteten i RLF och
att vi borde ha anmält vår avsikt att
avge ett särskilt yttrande i utskottet.
Om jag fattade herr Skölds deklaration
rätt, påstod han att utskottet egentligen
ingalunda har utlovat någon inkomstlikställighet.
Om herr Sköld menar det,
anser jag att vårt särskilda yttrande här
var mer än berättigat.

Jag erkänner gärna att vi i utskottet
var mycket tacksamma för att vi i vissa
delar kunde bli eniga. Jag har behov
av att uttrycka särskilt erkännande till
herr Sköld för att han i det fallet medverkade.
Men jag kan inte förstå det som
lagts oss till last här, att vi i detta särskilda
yttrande har gjort oss skyldiga
till motsägelser. Såvitt jag kan tolka det,
har vi egentligen bara understrukit den
mening som vi i utskottet kom överens
om att vi skulle ge uttryck åt. När nu
herr Sköld har sagt det som han senast
anförde är det faktiskt inte någon
tvekan om att vi hade fullt fog för vårt
yttrande.

Herr Hseggblom fann det självklart,
att vi skulle ha anmält vårt särskilda
yttrande i utskottet. Har man inte rättighet
att hysa en egen mening vid behandlingen
av riksdagsärenden? Hur
var det nu i det särskilda utskottets utlåtande
om tilläggspensionen? Där fanns
också ett särskilt yttrande från centerpartiet
och ett från högern. Centerpartiet
anmälde att det skulle avge ett särskilt
yttrande, men högerpartiet anmälde
ingenting. När utskottet presenterade
skrivningen hade högerpartiet också
sitt yttrande färdigt. Jag tror inte alls
att vad vi här har gjort är något egendomligt
utan något som brukar ske
många gånger.

Herr Svensson i Ljungskile sade att
yttrandet ingenting säger. Herr Sköld
fann det också meningslöst. Har man
den meningen förstår jag inte att man
ondgör sig så mycket som man gör.

Vi har fakliskt velat understryka vad

Stöd åt jordbruket

utskottet har sagt. Då herr Sköld säger
att det finns motsägelser i början och
i slutet, förstår jag att det speciellt var
den sista meningen i vårt särskilda yttrande
som herr Sköld hängde upp sig
på, där vi hävdar att »någon ny arealgräns
vid den allmänna jordbruksprisavvägningen
bör icke införas, förrän
resultatet av nämnda utredning redovisats
och beslut i anledning av detsamma
fattats av riksdagen». Det är möjligt
att man tror för väl om sina kamrater.
Vi kom även överens om en gemensam
skrivning vid behandlingen av
propositionen nr 148. Den lyder: »Liksom
departementschefen finner utskottet
att lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas
verksamhet i fråga
om jordbrukets rationalisering bör ske
enligt hittills gällande allmänna grunder.
Den skall alltså syfta till att göra
brukningsdelarna lämpade att under
överskådlig tid kunna bestå som självständiga
jordbruk.»

Det hade inte varit omöjligt för lantbruksnämnderna
att med den förordning
som nu finns tillämpa bestämmelserna
så, att man kan bilda tvåfamiljsjordbruk.
Hittills har den bestämmelsen
gällt, att man skulle gå till lantbruksstyrelsen
för att få tillstånd då,
och detta har lämnats i många fall. Jag
vet alltså inte om detta är någon särskilt
stor nyhet. I varje fall tolkade vi,
jag och mina kamrater från centerpartiet
i utskottet, detta så, att om man
varit enig om att uttala att det bör ske
enligt hittills gällande grunder, så hade
man häri något att hålla sig till. Att man
sedan vill liigga in en annan tolkning
i meningarna här än vad som har skrivits
får stå för deras räkning som har
velat göra den tolkningen.

Jag efterlyser bevis för alt det skulle
vara en motsägelse eller att vi har handlat
illojalt, som herr Sköld har sagt.
Innan detta har bevisats har jag ingen
anledning att känna mig slagen för att
vi har avgivit det särskilda yttrandet.
Efter debatten nu vill jag säga, att det

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

118

Stöd åt jordbruket

verkligen fanns skäl att avge det. Hade
vi inte gjort det, hade vi nog efter
denna debatt varit mycket ångerköpta.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga några
ord för att något moderera det hårdragna
resonemang som herr Sköld
förde om arealbidragets återverkan på
saluvärdena.

A ena sidan är det alldeles klart, att
bidraget i vissa fall kan ha en sådan
verkan, större eller mindre, som herr
Sköld angav, men jag får nog säga att
den köpare av ett mindre jordbruk som
skulle våga sig på att direkt kapitalisera
bidraget efter 4, 5 eller 6 procent nog
är en dålig affärsman. Bidraget kan ju
inte beslutas för evärdlig tid, utan det
skall beviljas pengar för ett år i taget.
Producentbidraget, som infördes i viss
form år 1947, har ändrats några gånger
sedan dess och avskaffas nu i viss mån
för att uppstå under nytt namn som
leveransbidrag. Man kan inte räkna med
att det utan vidare skall vara möjligt
att kapitalisera arealbidraget och sälja
och köpa det. De politiska besluten har
inte sådan stabilitet, och de ekonomiska
förhållandena har icke sådan oföränderlighet,
att det går att räkna 15, 20
och 25 år framåt i tiden. Den som gör
det riskerar i allra högsta grad att
räkna fel.

Å andra sidan kan precis samma resonemang
som herr Sköld förde om bidraget
föras i anslutning till varje form
av jordbruksstöd. Inverkade inte de
höga priserna på spannmål och oljeväxter
på arrenden och jordvärden i slättbygderna
i början på 1950-talet? Kan
vi över huvud taget laborera med något
stöd åt jordbruket eller någon annan näring
utan att riskera att stödet i vissa
fall kapitaliseras och räknas med i
affärerna människorna emellan? Såvitt
jag förstår kan vi inte det.

Varför skall man då sätta in stöten så

hårt just mot de här människorna och
i stället ta alla de olägenheter, som vi
är så väl förtrogna med sedan 10, 12 år
tillbaka? Jag förnekar inte att herr
Skölds resonemang i princip är riktigt,
men det är i högsta grad överdimensionerat.

Herr HiEGGBLOM (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Pettersson i Dahl
uppehöll sig mycket vid att jag skulle
ha kritiserat, att centerpartiets särskilda
yttrande inte hade anmälts i utskottet.
Jag har här det stenografiska referatet
och i detta finns inte ett ord av sådan
innebörd. Herr Pettersson i Dahl kunde
därför ha använt tiden bättre än att
polemisera mot mig när han hade ordet
för replik. Referatet av mitt yttrande
finns här till påseende.

Jag tycker att herr Sköld var litet väl
formalistisk när han angrep oss stackars
motionärer, som måste handla i
tidsnöd på grund av ordningen för propositionernas
avlämnande. Han sade,
att våra uttalanden inte skulle stämma
så väl överens. Självfallet borde vårt
förslag om att pengarna för en ökning
av arealbidraget skulle tas ut genom en
måttlig höjning av margarinpriset ha
gått till bevillningsutskottet, men motionärerna
är inte saker till om riksdagen
inte hinner behandla ett ärende
i laga ordning. Kungl. Maj:t har ju ändå
rätt att låta regleringsavgifterna på fettråvaror
åka upp och ned, så det behövs
inte någon som helst ny lagstiftning.

I fråga om permanentandet av arealtillägget
vill jag säga ungefär detsamma
som herr Svensson i Ljungskile har sagt.
Teoretiskt är det fullt riktigt som herr
Sköld säger, och år 1957 argumenterade
vi inom högern efter den linjen, att om
ett bidrag som lämnas låses fast vid en
fastighet, kapitaliseras det. Men en betydande
del av dessa fastigheter — jag
tänker närmast på sådana som ägs av
skogskörare — försvinner nog när de
nuvarande ägarna dör, och då har det

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Nr 20

119

ingen betydelse om där finns ett bidrag,
som skulle kunna gå till en ny ägare.
Skulle en ny ägare lockas av dessa
pengar, menar jag att ingen olycka är
skedd; tvärtom är det en fördel för näringslivet
i orten om det kommer en
efterträdare, som accepterar att existera
med hjälp av dessa mycket små tilläggsbidrag.
Med hänsyn därtill har jag sagt
mig, som herr Sköld här antydde, att
det här inte betyder så mycket i praktiken.

Jag var inte alls så hård mot jordbruksministern
som med stor framgång
har bedrivit sin charmoffensiv mot oss
stackars talare på sådant sätt, att vi helt
enkelt inte kunde vara hårda mot honom.
Men när han skrivit att man i stället
för den förutvarande rationaliseringsmålsättningen
skulle skapa normjordbruk,
kunde jag inte låta bli att
peka på att de här orden »i stället» inte
hörde dit, och dem har också herr Sköld
varit med om att skriva bort i utskottsutlåtandet.

Herr SKÖLD (s) kort genmäle:

Om vi nu skall rida på ord, herr
Hseggblom, är det väl så att detta »i
stället» kan hänföra sig till två ting. De
kan hänföra sig till direktiven för den
yttre rationaliseringen över huvud taget,
men de kan också hänföra sig till
den storleksgrupp som angavs i tidigare
direktiv såsom den största, för vilken
lantbruksnämnden fick arbeta. »I stället»
kunde därför betyda att man lade
till den nya gruppen, och läser vi början
och slutet av departementschefens
yttrande, måste vi komma till denna
tolkning.

Herr Pettersson i Dahl sade, att han
efter min genomgång här ansåg centerpartiets
särskilda yttrande vara speciellt
väl motiverat. Om jag skall tolka
detta yttrande, betyder det ju att herr
Pettersson i Dahl först nu har upptäckt
vad det var han var med om att
komma överens om i utskottet, och det

Stöd åt jordbruket

är ju ingenting att göra åt den saken.

Ett särskilt yttrande som är anmält
får väl vem som helst ansluta sig till.
Jag säger inte detta för att försvara högerns
anslutning till ett särskilt yttrande.
Vad jag har velat påtala är att något
särskilt yttrande från centerpartiet
i denna fråga över huvud taget icke var
anmält.

Nu vill herr Pettersson i Dahl ha bevis
för vad jag här sade. Jag uppehöll
mig alldeles för länge vid den här saken
just för att ge studieanvisningar åt
herr Pettersson för att han skulle kunna
komma underfund med bevisen. Jag menade
inte alls, att herr Pettersson skulle
vara färdig med studiet i dag, men jag
hoppas att han efter någon tid kommer
underfund med att vad jag sade var riktigt.

Herr Svensson i Ljungskile medger att
arealtillägget kan få en sådan verkan
som jag angav, men han säger, att om vi
kan låta priserna på jordbruksprodukter
påverka jordvärdena, kan vi väl låta
arealtillägget verka på samma sätt. Nu
är emellertid jordbrukarna vana vid att
priser kan stiga och falla, men om man
får en kontantpension på 400—500 kronor
om året utan att det är sagt att detta
skall vara en övergångsföreteelse,
kommer man att betrakta det som en rättighet.

Till herr Hseggblom vill jag slutligen
bara säga, att om motionärerna, till vilka
herr Hseggblom hör, hade väckt en
motion att margarinaccisen skulle användas
för vissa ändamål under nästa
budgetår, skulle utskottet ha remitterat
den till bevillningsutskottet. En sådan
motion väcktes aldrig, utan det
väcktes bara en motion med begäran om
utredning.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp) kort
genmäle:

Herr Sköld säger att jordbrukarna är
vana vid att priserna kan stiga och
falla, så att dem vågar man inte kapi -

120

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Stöd åt jordbruket

talisera. Ja, herr Sköld, småbrukarna
är vid det här laget också vana vid att
småbrukarhjälpen någon gång kan stiga
men framför allt falla.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Hseggblom sade
att jag kunde ha besparat mig att tala
om högern och det särskilda yttrandet,
eftersom han aldrig hade sagt det som
jag påstod, men herr Hseggblom talade
om en säraktion av centerpartiet som
han fann mycket underlig. Det är möjligt
att jag lade fel uttryck i herr Hseggbloms
mun; i så fall har jag ingenting
emot att be om ursäkt för det.

Herr Sköld vill inte förklara den motsägelse
som skulle ligga i det särskilda
yttrandet, och han sade att om jag inte
upptäcker förklaringen nu, kommer jag
att upptäcka den så småningom. När
skall detta ske, herr Sköld? Det vore
lämpligt att klara ut, vari denna motsägelse
egentligen ligger och på vad
sätt vi har pratat bredvid munnen —
någon annan mening kan jag inte lägga
in i herr Skölds uttalande, han har ännu
inte besvarat någonting.

Herr H^GGBLOM (h) kort genmäle:

Herr talman! Den ärade utskottsordförandens
fantasi överskrider vad jag
hade väntat mig. Det är riktigt att jag
talade om en säraktion. Jag sade: »Jag
tror det kommer att visa sig vara av
värde att samtliga i jordbruksutskottet
representerade partier på detta sätt har
kunnat ge uttryck för en enhällig uppfattning
i dessa frågor, och jag hoppas
innerligt att den säraktion som centerpartiet
rätt oväntat har gjort genom att
avge ett särskilt yttrande inte skall utåt
förta verkan av vad vi åstadkommit med
sammanskrivningen.»

Att dra den slutsatsen av att jag använde
ordet säraktion, att jag opponerar
mig mot att det särskilda yttrandet
inte har anmälts till utskottet, kan väl

inte vara rimligt. En sådan betydelse
ligger inte i ordet säraktion.

Herr SKÖLD (s) kort genmäle:

Herr Pettersson i Dahl sade, att jag
inte ville förklara vari motsägelserna i
centerpartiets särskilda yttrande består.
Såsom jag sade förut har jag påvisat de
textställen, som herr Pettersson bör studera
för att komma till klarhet. Nu frågar
herr Pettersson mig, när han skall
komma till klarhet. Ärade kammarledamöter,
den frågan kan jag inte besvara.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep) kort
genmäle:

Herr talman! När kommer herr Sköld
till klarhet själv då?

Vi hade den 18 april förra året en
debatt i denna kammare, varvid herr
Sköld kritiserade såväl förhandlingsdelegationen
som en motion från oss,
som vore alldeles tokig. Den har emellertid
sedan vunnit beaktande. Det är
kanske möjligt att det kan gå likadant
i detta fall.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag har ingen del i det
särskilda yttrande som har apostroferats
så mycket av alla hittillsvarande
talare, men jag har uppfattat kompromissen
— som den kallas i skrivningen
— som en kompromiss mellan propositionens
förslag om att redan nu fatta ett
beslut om en ny arealgräns och de motioner
som inte vill vara med härom.
Den frågan har inte berörts i den hittills
förda diskussionen, men såvitt jag
är rätt underrättad är detta kompromissens
egentliga kärna och upphov.
Propositionens krav är — som jag
nämnde — att man inte skall ha någon
utredning före beslutet om en ny arealgräns,
utan den skall redan nu »spikas»
fast. Centerpartiets motion gick ut
på att vi måste ha en utredning om
verkningarna av en sådan arealgräns,
innan densamma infördes. Detta är alltså
de två linjerna, och det är väl natur -

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Nr 20

121

ligt att en kompromiss mellan dem göres
på det sätt som nu är skrivet, nämligen
genom att man begär en utredning
av hela systemet för jordbrukspolitiken.
Givetvis kommer man därigenom
också att göra en översyn i enlighet
med vad centerpartiet har begärt i sin
motion, och man kommer att presentera
denna för riksdagen, innan den nya
arealgränsen införes.

Jag hoppas att man i kompromissen
menar att man på det sättet skall undersöka
konsekvenserna av en ny arealgräns.
Menar man i stället att en utredning
visserligen skall göras av riktlinjerna
men att den nya arealgränsen redan
nu skall »spikas» fast — ja, då är
det ingen kompromiss utan då är det i
stället ett längre gående förslag än vad
någon har vågat begära i någon motion.
Skall kompromissens skrivning
tolkas så att den nya arealgränsen inte
skall tillämpas förrän en ny utredning
dragit konsekvenserna därav och riksdagen
tagit ställning härtill, då kan jag
hålla med om att det särskilda yttrandet
kanske varit obehövligt. Det är
emellertid nödvändigt att det nu klarläggs
vad man skall uttolka ur kompromissens
skrivning. Jag får nämligen för
min del säga att när jag läste utkastet
till denna skrivning, blev jag inte övertygad
om att det var en verklig kompromiss,
utan tyckte att man från det
håll, där man trodde sig vara försiktig,
gav litet för mycket åt motsidan. Men
det är möjligt att vi kan få ett klart
uttalande av vad som ligger i denna
skrivning beträffande den nya arealgränsen.

Man anser i allmänhet att detta nya
avtal är en bättre variant av jordbruksavtal
än det vi har för närvarande. I den
hittills förda debatten har man redan
hunnit höja lovsånger till detta nya avtal.
Jag fattade herr Hseggbloms anförande
på detta siitt. Herr Haeggblom fann
sig föranlåten att siiga att centerpartiets
särskilda yttrande väl närmast avsåg att
fånga in de 134 missnöjda på RLF-stäm -

Stöd åt jordbruket

man. Jag får nog säga att jag tolkade
herr Hseggbloms anförande som ett försök
att fånga in de 137 nöjda på stämman.
Är det ena en rätt tolkning, så är
det andra kanske också det.

Det är självklart att man i fråga om
ett avtal som detta kan ha olika uppfattningar
om huruvida det är bra eller
mindre bra. Det beror helt och hållet på
vilken utgångspunkt man väljer för sitt
bedömande. Väljer man den utgångspunkten
att man vill åstadkomma en
verklig likställighet, kanske man får
vara litet försiktig vid bedömandet. Anser
man däremot att man skall välja den
linjen att man kan acceptera en eftersläpning
liknande den vi nu haft, då
är det klart att man har en annan utgångspunkt
för sitt bedömande.

Det har sagts om detta avtal, inte
minst i tidningspressen, att det kommer
att ge jordbrukarna mycket stora
fördelar. Häromdagen fann sig en tidning
föranlåten att säga att centerpartiet
visserligen inte ville vara med om
de eventuella eftergifter som man kunde
göra här, men det ville gärna få de
stora fördelar som detta avtal gåve.

Man skall nog vara litet försiktig i
sina bedömanden. Jag tycker man känner
igen uttalandena från 1955. Då
höjdes också lovsånger till det avtal
som träffades. Man sade att det var
mycket bättre än det tidigare och att
det skulle bli en källa till välsignelse
för jordbruket. Jag har emellertid följt
resonemanget från ledande representanter
för jordbruket under de gångna
åren, och jag har märkt hur lovsångerna
från 1955 har ändrat tonart från dur
till moll. Det kanske går likadant med
detta avtal. Skribenten i jordbrukets
ekonomiska föreningsrörelses tidning
hade rätt, när han skrev att detta avtal
är det bästa som har kunnat uppnås i
nuvarande politiska situation. Vi får
kanske lov att begränsa belåtenheten till
detta faktum.

.lag erkänner emellertid att det finns
både plus- och minusposter i avtalet.

122

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Stöd åt jordbruket

Vissa detaljer i avtalet bör kunna innebära
väsentliga förbättringar, om ritningarna
håller i praktiken. Därom
vet vi dock ingenting nu. Det har t. ex.
sagts — inte minst från herr statsrådets
sida — att vi kommer att få ett
mycket högt gränsskydd. Statsrådet sade,
att det är till stor fördel för jordbruket
att få ett gränsskydd, som redan
i initialskedet uppgår till 42 procent.
Det skyddet har vi med berått
mod gått med på, sade jordbruksministern,
och han anförde till sitt försvar
att det svenska jordbrukets producentpriser
intar tredje platsen från botten
med endast Danmark och Holland under
sig. Det var ju en tacknämlig upplysning.
Men den skulle ha varit ännu
mera tacknämlig, om vi på samma gång
hade fått reda på vilken plats det svenska
jordbruket intar ifråga om produktionskostnaderna,
jämfört med andra
länder i Europa. Vi kan måhända få
fram den uppgiften också, innan denna
debatt är slut. Det skulle i så fall
göra bilden mera fullständig.

När man talar om det höga gränsskyddet
som varande en fördel för jordbruket,
bör man nog närmare undersöka
huruvida den saken är så mycket att
tala om. Om man nämligen accepterar
principen om inkomstlikställighet för
jordbruket och menar allvar med talet
om att den skall vidmakthållas, så får
ju gränsskyddet bli vad det blir. Konsumenterna
drabbas ju inte alls av ett
ökat gränsskydd, förorsakat av att
världsmarknadspriserna går i botten.
Ett högt gränsskydd kan åstadkommas
på två sätt. Det ena är att världsmarknadspriserna
faller, så att klyftan till
våra priser blir så stor, att gränsskyddet
måste ökas. Det är väl ingen som
vill att vi — alldeles oavsett löftet om
inkomstlikställighet — skall följa med
i en sådan prisnedgång. Det andra är
att vi måste höja våra importavgifter,
därför att kostnaderna här i vårt land
ökar mycket starkt. Men om kostnaderna
stiger, så betyder ju det att andra

inkomstgrupper får bättre betalt, och
då skall ju jordbruket följa med,
enligt inkomstlikställighetsprincipen.
Följaktligen finns det heller ingen anledning
att i den situationen ta fram
det höga gränsskyddet och peka på det
som en speciell förmån.

Nej, när man talar om de stora plusposterna
i avtalet, så använder man
alltför mycket superlativer i sitt tal.
Jag kan inte förstå meningen i att på
förhand höja en överenskommelse till
skyarna, innan man vet vad överenskommelsen
kommer att ge för utslag i
verkligheten. Vi får nog se litet mera
realistiskt på dessa saker. Jag erkänner
visst att avtalet har en del plusposter.
De ofta återkommande prisjusteringarna
kan t. ex. vara en tillgång.
De kan förhindra obehagliga överraskningar.

Det är även en annan detalj, som jag
tolkar som en positiv sak, nämligen den
sexåriga avtalstiden. Om vi framledes
får en nordisk eller europeisk marknad,
så bör en sexårig prisperiod vara till
fördel för vårt vidkommande. Men
fråga är, om man är positivt inställd
till att bevara ett ordentligt gränsskydd,
oavsett om vi får en internationell
handel eller inte. Såvitt jag förstår bör
vårt förhandlingsläge vara bättre, om
våra priser är bundna för så lång tid.
Om man tar del av referaten från förhandlingarna
om frihandeln, får man
också den uppfattningen att andra länders
jordbrukspolitiker håller mycket
hårt på de nationella bestämmelser de
för närvarande har i sin jordbrukspolitik.
Departementschefen har emellertid
gjort en ändring i skrivningen beträffande
utlandshandeln, en skrivning
som jag närmast tolkar som en försvagning.
Ett mera bestämt språk på den
punkten hade varit att hälsa med tillfredsställelse.
Det vore nämligen beklagligt
om inte ett sexårigt avtal utnyttjades
som en tillgång för vår del
vid förhandlingar om anslutning till en
eventuell frihandel.

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Nr 20

123

Detta är vad jag velat peka på som
klara plusposter i det nya avtalet. I
mångt och mycket är detta avtal emellertid
en prolongation av det tidigare,
ehuru vissa justeringar har gjorts med
hänsyn till utvecklingen. De höjningar
av vissa mittpriser som företagits är
ganska måttliga, och de innebär knappast
någon realhöjning jämfört med de
priser som fastställdes 1956. Det är att
hoppas att de nya s. k. spärregler, som
vi nu skall få, bättre än de tidigare
skall göra det möjligt att följa kostnadsoch
löneutvecklingen. Men det förhåller
sig på samma sätt med dessa regler
som med dem vi nu har; ingen vet vad
de är värda förrän de tillämpats praktiskt
och vi fått se resultaten av dem.

Det s. k. världsmarknadsindex har
placerats till en tidpunkt, när man förutsett
en ganska låg världsmarknadsprisnivå,
nämligen den 1 september i
år. Trots de ganska låga priser vi nu
har får vi räkna med att världsmarknadspriserna
fram till den 1 september
kommer att falla så mycket, att den
handpenning på 100 miljoner kronor,
som då skall utgå, inte innebär någonting
annat än ett återställande av de
priser som gällde den 1 januari i år.
Följaktligen kommer vi att få notera
en mycket kraftig sänkning av världsmarknadspriserna
fram till det datum
då detta index skall fastställas. Såvitt
jag förstår är den tidpunkt man valt ur
jordbrukets synpunkt inte särskilt fördelaktig.

Statsrådet nämnde, att den stora
vinsten i sammanhanget skulle vara anknytningen
till industriarbetarinkomstcn.
Jag skall gärna erkänna att det är
en fördel att ha ett speciellt index på
den punkten, men vi har ju redan nu
en sådan anknytning. Här triider emellertid
en väsentlig fråga i förgrunden:
På vilket sätt kommer avgifterna till
den beslutade tjänstepensionen att påverka
löneindex? Det har sagts, att den
frågan berörts i samband med prisförhandlingarna,
men därom kan man inte

Stöd åt jordbruket

finna någonting i propositionen. Det
viktigaste i detta sammanhang är, huruvida
dessa avgifter direkt kommer
att påverka löneindex eller om de bara
kommer att inräknas i den allmänna
omkostnadsposten. I det sistnämnda
fallet kommer avgifternas påverkan att
väsentligt reduceras. Det har ju framhållits
att pensionsavgifterna kommer
att inverka på kontantlönen. Följaktligen
borde de räknas som lön och direkt
påverka löneindex. Det är mycket viktigt
att den frågan klarläggs nu i samband
med beslutets fattande, så att vi
inte i framtiden får en tolkningsfråga
av liknande slag som föranledde tjugofemprocentsdebatten
i höstas.

Den detalj som vållat den största
uppmärksamheten är ju rekommendationen
om en ny arealgräns efter sexårsavtalets
utgång. Vid remissdebatten
om propositionen sade jag, att detta
spörsmål är en politisk fråga av första
rang, som riksdagen inte borde ta ställning
till utan att ha ordentligt penetrerat
den; man bör inte, som nu är förhållandet,
ha en förhandlingsomgång att
falla tillbaka på och kunna gömma sig
bakom. Jag tror nämligen inte att jordbruksministern
skulle ha vågat lägga
fram en proposition speciellt i den
frågan; det är förmodligen tillräckligt
många inom hans eget parti som skulle
ha tvekat att acceptera en sådan sak.
Den kompromiss som gjorts i utskottet
talar ju för alt så är fallet.

Det förhållandet att man sammankopplar
en så genomgripande reform
med ett prisavtal ger anledning till vissa
funderingar, huruvida man handlat
alldeles riktigt.

Regeringen kan naturligtvis när den
lägger fram en sådan proposition säga,
att detta avtal är att jämföra med avtal
som träffas på lönefronten. För att kunna
acceptera ett sådant resonemang
borde man emellertid först få klarhet
i åtminstone ett par frågor.

Den ena är, huruvida den part som
förhandlat på statens vägnar har fått

124

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Stöd åt jordbruket

regeringens uppdrag eller godkännande
att ställa detta krav på en ny arealgräns
som villkor för att en uppgörelse
skulle träffas.

Den andra frågan är, huruvida det
hotats med att om den nya arealgränsen
inte godkändes så skulle den ändå genomföras
genom en proposition till riksdagen.

Det som ger anledning till sådana
funderingar är ju att jordbrukets förhandlare
har ansett att man fått betala
ett högt pris för uppgörelsen. Man betalar
ju inte ett pris för en sak om inte
motparten begär det. Om det därför är
så att man krävt detta medgivande från
jordbrukets företrädare, så kan det
ifrågasättas om det var alldeles riktigt
att göra det. Man hade ju inga möjligheter
under förhandlingsomgången att
kunna överblicka alla de konsekvenser
som måste följa med en sådan ny arealgräns.

Även om inte regeringen haft något
som helst finger med i spelet vid dessa
förhandlingar, vare sig direkt eller indirekt,
så tycker jag nog i alla fall att
regeringen borde inse det felaktiga i att
presentera en så genomgripande fråga
som denna för riksdagen utan att ha
gjort en föregående ordentlig analys
över vad den betyder. Det brukar inte
gå till på det sättet i riksdagen. Det
finns ingen utredning alls om de rent
politiska och samhällsekonomiska konsekvenserna.
Ingen remissmyndighet
har fått yttra sig över saken heller.
Man skulle i stället kunna ge många exempel
på att vi i väsentligt mindre frågor
har krävt ordentliga utredningar
och kartläggningar, innan de har förelagts
riksdagen. Jag menar för min del
att riksdagen inte bör försättas i den
situation som här skett, när den skall
besluta i frågor av en sådan storleksordning
som den det här gäller.

Nu får vi väl emellertid tro att frågan
om den nya arealgränsen har lösts
på ett tillfredsställande sätt genom den
kompromiss utskottet gjort, om den får

tolkas på det sätt som vi vill tolka den.
Även om den innebär att 1947 års riktlinjer
skall tas upp till omprövning i
hela sin vidd, så har i alla fall det vunnits,
att den nya arealgränsen inte blir
genomförd utan en föregående noggrann
utredning om konsekvenserna.
För vår del tolkar vi det ju så, att den
måste ordentligt överses till sina konsekvenser
och riksdagen bör fatta ett direkt
beslut om den saken senast vid
1964 års riksdag.

Kompromissen har också den fördelen
att den på ett skickligt sätt har
hävdat riksdagens medinflytande. Under
överskådlig tid framöver måste vi
väl ändå vara beredda på att jordbruksfrågorna
blir politiska frågor.

Vad som sedan en gång kan komma
fram ur denna utredning är i dag en
öppen fråga, och det skall ju blåsa
många vindar, innan den saken skall behandlas.
Om emellertid inte de opinionsyttringar
hade kommit fram i riksdagen
som här skett, så är det mycket
som talar för att avtalets rekommendation
på den punkten skulle ha godkänts
utan vidare.

Sedan får man nog som en logisk följd
av uppgörelsen beträffande den nya
arealgränsen också betrakta det förslag
som framlagts om att rationaliseringsåtgärderna
mera skall koncentreras på
skapande av större brukningsdelar än
tidigare. Det betraktar jag för min del
som en klar konsekvens av detta förslag,
och det skulle inte förvåna mig om nästa
anpassningsåtgärd från statsrådets
sida skulle bli en sådan uppmjukning
av jordförvärvslagen, att även denna
skulle bli ett medel för att snabbare undanröja
de mindre egendomarna. Man
kan nämligen inte se en ny arealgräns
som en isolerad företeelse, utan till dess
konsekvenser skall även de följdverkningar
räknas, varav jag här antytt ett
par. Nu menar jag för min del och, förmodar
jag, även det parti jag tillhör, att
dessa nya riktlinjer för rationaliseringen
bör tillämpas med stor försiktighet

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Nr 20

125

i avvaktan på den utredning som utskottet
begärt om hela frågan.

Jag vill i detta sammanhang anknyta
till ett par motioner. Det är en ganska
märklig kontrast, att utskottet dels godkänner,
att rationaliseringsåtgärderna
för jordbruket skall knytas till större
enheter, dels avslår en motion där man
begär att rationaliseringsåtgärderna på
trädgårdsnäringens område också skall
knytas till större enheter. Det vill man
inte vara med om. Det hade varit logiskt
riktigt att följa samma väg i båda
fallen.

En annan motion, som jag väckt,
gäller ett bättre skydd för färskpotatisen.
Även denna motion har åkt i samma
massgrav som motionerna över huvud
taget i dessa spörsmål. Det finns
väl inget annat att göra än att ta upp
frågorna i annat sammanhang.

Om det skulle bli så att den nuvarande
jordbruksministern kommer att
tillsätta den begärda utredningen, skulle
jag vilja ge honom ett tips. Jag hoppas
att en så pass omfattande planering som
här avses inte läggs i händerna på en
s. k. expertutredning, utan att denna
utredning får en så bred sammansättning
som möjligt med representanter
även för de praktiskt arbetande jordbrukarna,
samt inte minst att det mindre
jordbruket får en representation,
som svarar mot vad det mindre jordbruket
betyder inom den svenska jordbruksproduktionen.

Jag finner här att man endast använder
ordet utredning. För min del
har jag den bestämda meningen att en
parlamentarisk utredning i stil med
1942 års utredning bör tillsättas och att
till densamma bör knytas representanter
för olika delar av näringslivet.

Vidare tror jag att man rent allmänt
bör försöka lägga sig till med en något
mera positiv syn på frågan om det mindre
jordbrukets framtid. För närvarande
har pessimismen gripit alltför mycket
omkring sig. Huvudtemat tycks nu
vara att man skall lägga ned mindre

Stöd åt jordbruket

jordbruk och plantera skog på dessa
mindre brukningsdelar. För all del —
det är den bekvämaste lösningen, men
den är ganska fantasilös. Jag har den
uppfattningen, att den moderna tekniken
borde kunna vara ett medel för bibehållande
även av de mindre brukningsdelarna.
Både då det gäller den
maskinella utrustningen och då det gäller
byggnadsbeståndet bör kollektiva
åtgärder kunna vara lämpliga i framtiden
för detta jordbruks vidkommande.

En sak som man alltför litet beaktat
är möjligheterna att skaffa kompletteringssysselsättning
för dessa mindre
brukningsdelars brukare. Jag betraktar
det förslag till skogskomplettering som
framlagts såsom inte varande en tillfredsställande
lösning, men ändå är
den formen av fyllnadssysselsättning
den som vore närmast till hands liggande
för jordbrukarna. Jag betraktar
emellertid också en omskolning till annat
yrke vid sidan om skötseln av en
mindre egendom såsom en lösning i
mera positiv riktning än den, jag skall
använda inte uttrycket bortrationalisering
utan rationalisering, som nu är
den Höga visan när det gäller den politik
som tar sikte på de mindre brukningsdelarnas
framtid.

Herr talman! Jag har bara velat redovisa
några principiella tankegångar
rörande denna fråga i dess helhet och
har inte gått in på detaljer — det kommer
andra från centerpartiet att göra,
t. ex. när det gäller småbruket. Jag ber
att få yrka bifall till de reservationer i
dessa tre utlåtanden som har avgivits
från vårt håll med undantag från reservationen
nr 11 till jordbruksutskottets
utlåtande nr 29.

Herr SKÖLD (s) kort genmäle:

Herr talman! Sedan nu herr Hansson
i Skegrie i ständigt upprepade ordalag
talat om en kompromiss, som skulle
vara träffad inom utskottet, vill jag
säga följande: Utskottets motivering

126

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Stöd åt jordbruket

för en utredning är ingen kompromiss
om arealgränsen för inkomstjämförelser.
Utskottet har godtagit överenskommelsen
även i detta hänseende. Den står
fast också inför en ny avtalsperiod, såvida
inte riksdagen före den nya överenskommelsen
1965 efter utredning beslutar
annat.

Om centerpartiet vill betrakta detta
som ett tillmötesgående mot sig, så är
det givetvis tillåtet.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall varken lägga
till eller dra ifrån något när det gäller
herr Skölds uttalande. Jag bara konstaterar,
som jag har gjort tidigare både
i ett remissyttrande, i en motion och
förut här i dag, att jag hade precis
samma uppfattning som herr Hansson
i Skegrie, nämligen att denna fråga nog
var av den art att riksdagen borde få
ta ståndpunkt till den först, utan att
den dessförinnan kommit upp i en
förhandlingsdelegation.

Men nu har vi i jordbruksutskottet
gjort den turnering som här redovisats.
För att undvika mytbildning i alltför
hög grad vill jag emellertid konstatera,
då jag har både Lantbruksförbundets
och förhandlingsdelegationens slutprotokoll
framför mig, att i Lantbruksförbundets
styrelse var det åtminstone fyra
riksdagsmän som lämnade sitt godkännande
utan förbehåll, och i förhandlingsdelegationen
skulle jag tro att det
var åtminstone sex, om inte riksdagsmän
så dock meningsfränder till herr
Hansson. Den ende som härvidlag gjorde
en principiell anmärkning var herr
Ahlsten, fastän han inte med en formell
reservation ville spräcka det hela.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Genom det besked som
herr Sköld nu gav har mina farhågor
besannats. Det var precis den tolkningen
jag gjorde första gången jag läs -

te igenom utkastet till denna »kompromiss»
— det är, som jag sade, ingen
kompromiss, det är ingen samskrivning,
utan det är en längre gående skrivning
än någon vågat framföra i någon motion.

Det var det beskedet jag ville tvinga
fram genom att ställa utskottet och det
särskilda yttrandet mot varandra. Det
särskilda yttrandet har alltså åtminstone
fyllt den funktionen, att klart ljus kastats
över vad som är den ena och den
andra åsikten och vad som är den reella
innebörden.

Jag beklagar att man tolkar saken på
detta sätt. Men låt mig säga till herr
Svensson i Ljungskile, att gör man denna
tolkning, så är vi inte de enda som
är missräknade. Herrar Svensson i
Ljungskile och Ahlsten är tydligen i
samma situation.

Herr SKÖLD (s) kort genmäle:

Herr talman! Detta kan icke vara någon
kompromiss. Det är alla fyra partiernas
samstämmiga mening som här
kommer till uttryck. Vår anmärkning
mot centerpartiets representanter är att
de genom det särskilda yttrandet har
brutit sig ut ur det sammanhang, där
vi trodde att det förelåg en samstämmig
mening. Vi köpslog icke med varandra,
vi försökte finna uttryck för vår gemensamma
uppfattning.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag hade inte tänkt
blanda mig i debatten mera, men när
herr Sköld här ensam företräder utskottet,
vill jag ändå bekänna att jag
inte kan instämma i hans tolkning. Vi
var utom herr Sköld i delegationen tre
riksdagsmän, som försökte åstadkomma
en samskrivning om de punkter i propositionen,
som alla var överens om
inte var så lyckade.

Så här har vi sagt: »För valet av
normjordbrukets grupp som jämförelse
med lönearbetare i fråga om arbetsin -

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Nr 20

127

komst finnes givetvis skäl. Den genomsnittliga
areal, som brukningsdelarna
inom denna grupp har, torde vara erforderlig
för att med normal produktionsinriktning
ge förutsättning för ett
fullt utnyttjande av jordbrukarens arbetskraft
med ett effektivt anlitande av
modern jordbruksteknik.» Ingen kan
väl påstå annat än att detta är riktigt.

Vi framhåller också att det kan vara
andra skäl som ligger till grund för
jämförelsetalen men att man kanske ansett
detta vara den enklaste utvägen.
»Dessa reflexioner har föranlett utskottet»
— konstaterar vi i fortsättningen —
»att i första hand begrunda frågan om
metodiken för fastställande av förhållandet
mellan jordbrukares och andra
medborgargruppers inkomster.» En sådan
begrundan har vi tid med före nästa
avtalsuppgörelse, då en utredning skall
ha undersökt förhållandena.

Jag har ingen möjlighet att bedöma
detta på annat sätt än att vi inte kan
»spika» — som man brukar säga —
någon arealgräns. Den utredning, som
vi förutsätter skall vara klar 1964, skall
ligga till grund för de förhandlingar
som skall upptagas 1965.

Jag protesterar emot den tolkning
som herr Sköld velat lägga i utskottets
skrivning.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Som jag sagt tidigare: innan denna
utredning blir färdig och kan föreläggas
riksdagen skall det blåsa många
vindar ännu — bland annat skall två
riksdagsmannaval hållas. Jag hoppas att
den riksdag, som 1964 skall ta ställning
till detta spörsmål, tolkar uttalandena
på det sätt som vi har gjort i det särskilda
yttrandet.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Jag skulle kanske inte
blanda mig i diskussionen om hur man
skall uppfatta enigheten inom utskottet

Stöd åt jordbruket

med utgångspunkt från den skrivning
det gäller, men jag kan inte hjälpa att
jag gör samma reflexion som säkerligen
åtskilliga andra gjort i denna kammare,
att den uppgörelse som är mest dramatisk
är den mellan herr Hansson i
Skegrie och herr Pettersson i Dahl. Att
de inte lyckats förstå varandra tidigare
är beklagligt.

Det kan väl inte gärna förhålla sig på
det sättet att herr Hansson på allvar
menar, att han varit med om att biträda
den passus i utskottsutlåtandet, där man
utan invändningar i princip godkänner
uppgörelsen, emedan herr Hansson velat
ge en sådan fullkomligt orimlig tydning
åt utlåtandet, att överenskommelsens
innebörd i fråga om den tekniska
metoden att räkna inkomstjämförelser
i den högre arealgruppen inte skall gälla
därför att herr Hansson upptäckt
missnöje bland jordbrukarna! Är det
någon som kan tolka en avtalsuppgörelse
på så orimliga villkor? Jag betvivlar
detta.

Herr Hansson i Skegrie är väl inte
alldeles obekant med att det också finns
en annan part i denna uppgörelse. Ingen
har sagt att detta avtal entydigt tillgodoser
någon enda grupps krav eller
önskningar. Det är en kompromiss, liksom
de flesta avtalsuppgörelser med
ömsesidiga eftergifter och uppoffringar.
Ur konsument- och löntagarsynpunkt
har man ansett det vara mera realistiskt,
på grundval av det utredningsmaterial
som kommit fram, att man
strävade mot en korrigering av inkomstjämförelsegrupperna.
Detta ingår som
en väsentlig del i den träffade uppgörelsen,
och den kan inte av partitaktiska
skäl få sättas ur spel på det sätt som
centerpartiet försökt göra. Herr Hansson
i Skegrie är naturligtvis oförhindrad
— om han är djärv nog att göra
det — att helt underkänna jordbrukets
förhandlingsdelegation, när denna på
jordbruksorganisationernas vägnar funnit
sig kunna acceptera den träffade
uppgörelsen.

128 Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Stöd åt jordbruket

Det är herr Hanssons i Skegrie uppfattning.
Jag uppfattade inte hans kritik
på den punkten som riktad mot mig
utan såsom i första hand riktad mot
Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet
Landsbygdens folk, och den uppgörelsen
skall jag inte blanda mig i.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Är man missnöjd med
att riksdagen ställs inför den uppgörelse
som vi nu är tvingade att ta ståndpunkt
till, får man vända sig till dem som
träffat uppgörelsen, t. ex. Gunnar Hedlund,
som tillhör denna kammare, Nils
Larsson i Högsby, Elmwall, Svensson i
Stenkyrka, som varit med i Lantbruksförbundets
styrelse och utan reservation
godkänt detta, eller i förhandlingsdelegationen
Själander, Thomasson, Fällman,
H. Pettersson, E. Th. Johansson,
för att nämna några stycken. Herr Hansson
i Skegrie får väl i första hand föra
processen mot sina egna partivänner,
ty det var ju på det stadiet något annat
förslag möjligen skulle ha kunnat
framföras.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Svenssons i Ljungskile
resonemang skall jag inte uppta
någon tid med att besvara. Det var för
mycket politiskt färgat för att det skulle
vara lönt att spilla någon tid på det.

Statsrådet säger att vi har godkänt
avtalet i princip. Jag fattar ordet princip
så, att vi därmed inte har sagt, att
vi godkänner alla detaljer som det kan
innehålla, bl. a. införande av den nya
arealgränsen utan föregående prövning
av konsekvenserna.

Om inte detta är en samskrivning i
och för den utredning som begärts, så
frågar jag: Var ligger då kompromissen,
var ligger eftergifterna från respektive
håll?

Sedan säger herr statsrådet att jag
underkänner förhandlarna från jordbrukets
sida. Nej, ingalunda. De hade
den mycket besvärliga uppgiften att på
denna korta tid ta ställning till en fråga,
som riksdagen sannolikt skulle vilja
ha år på sig att ta ställning till efter
utredningar och ordentliga undersökningar.
Vi som sitter här företräder
också jordbruket på den politiska sidan,
och vad vi har gjort i motioner
och i denna debatt är att vi har hävdat
det inflytande, som vi har rätt till. Detta
inflytande vill vi hävda här på samma
sätt som vi gör i andra frågor. Först
efter eu ordentlig redovisning av konsekvenserna
vill vi gå till ett definitivt
beslut.

Tänk om jag skulle nämna frågor, som
vi för en tid sedan använt timmar för
att avgöra och där vi dessförinnan haft
långa och ingående utredningar, men
där frågans storleksordning inte kan
mäta sig med denna! Jämför den ena
frågan med den andra! Är inte den fråga
det här gäller så pass väsentlig, att
den inte bör avgöras på det sätt som här
presenterats?

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Bara ett par ord. Herr
Hansson i Skegrie säger att centerpartiet
godkänt avtalet i princip, däremot
inte i detaljer. Till detaljerna räknar då
herr Hansson i Skegrie frågan om de
justerade arealgränserna. I fortsättningen
säger herr Hansson i Skegrie att denna
fråga är så stor, att den bort ha undersökts
och utretts mycket, mycket
grundligare och inte bara presenterats
som ett förhandlingsresultat. Jag måste
ärligt bekänna att jag inte förstår hur
en fråga å ena sidan kan vara en detaljfråga,
som inte rubbar principer, och
å andra sidan en konstitutionellt avancerad
fråga, som skulle ha krävt mycket
långa förberedelser. Nej, herr Hansson
i Skegrie, det där går inte riktigt ihop.

Tisdagen den

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tycker nog det är en
litet billig undanflykt, när statsrådet säger
att detta inte kan betraktas som en
detaljfråga. Det finns detaljer som också
kan vara stora, det är inte nödvändigt
att en detaljsak skall vara en liten
sak.

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Med tanke på det tjogtal
talare som står efter mig på listan
skall jag försöka fatta mig mycket kort,
när jag nu går att säga några ord om
utskottets utlåtande nr 30, som ansluter
sig till propositionen nr 148 angående
stöd till jordbrukets rationalisering.

Det råder väl ingen tvekan om att
det är motiverat med en översyn av
1947 års beslut angående jordbrukets
rationalisering, men utan att fälla någon
dom över någon vill jag säga, att det
är beklagligt att vi för behandlingen av
en så stor och viktig fråga är i sådan
tidsnöd som nu är fallet. Här hade det
varit verkligt önskvärt, att man haft
god tid på sig att i lugn och ro diskutera
detta stora och brännande spörsmål.

Det mest observerade avsnittet i propositionen
är kanske jordbruksministerns
starka betoning av tvåmannajordbruket
som framtidens melodi. Efterfrågan
på jordbruk ovanför basjordbrukets
storlek har ju varit påtaglig. Det har
också visat sig att den storleksgruppen
har ökat rätt väsentligt under de senare
åren. Det är nog tveksamt om slutsatsen
därav kan bli, att det uteslutande
är tvåmannajordbruken som här utgör
lockelsen. Säkerligen förhåller det sig
ofta så att unga ambitiösa jordbrukare
räknar med att ett familjejordbruk bör
ha en större areal än vad vi räknar som
ett basjordbruk.

•lag vill för min del säga, att vi helt
naturligt skall lämna alla vägar öppna
så att vi, när önskemål och möjligheter
finns att tillskapa jordbruk av tvåmanna -

26 maj 1959 em. Nr 20 129

Stöd åt jordbruket

typen, skall tillvarataga dessa möjligheter.
Å andra sidan tror jag dock att jordbrukets
struktur här i landet är sådan,
att i varje fall på många håll tillskapandet
av goda och bärkraftiga familjejordbruk
för överskådlig framtid är den
mest aktuella uppgiften.

Både jordbruksministern och herr
Sköld har i sina anföranden här förklarat
hur propositionen i detta avseende
skall tolkas, och vi har ju i jordbruksutskottet
kommit fram till en formulering
som jag tror kan tillfredsställa
allas våra önskemål i detta avseende.

Utöver vad herr Sköld sade om principerna
för skogskompletteringen kan
jag nöja mig med att säga att vi från
vårt håll instämmer med honom. Jag
tror emellertid att det i ett avseende
råder en avvikande mening, nämligen så
till vida att vi menar, att man rätt ofta
kan klara dessa saker genom direkta
affärer jordbrukarna emellan. Rationaliseringsorganen
behöver således inte
inskrida i den utsträckning som man
kanske på annat håll bedömer som erforderligt.

Beträffande betalningsvillkoren, som
också berörts här, har jag tolkat propositionens
och utskottets ståndpunktstagande
så, att man avser att för framtiden
handla på samma sätt som nu sker
vid domänverkets försäljningar. Det har
ju visat sig att de principer, som tilllämpats
under senare tid, har givit ett
resultat som kan accepteras även av
köparna.

I fråga om storleksrationaliseringen
anser vi, att den i största möjliga utsträckning
bör ske genom direkta affärer
jordbrukarna emellan. I det sammanhanget
vill jag erinra om den lagändring
herr Haeggblom här redan talat
om. Vi liar i detta avseende anslutit
oss till den reservation, som förordar
en viss ändring av jordförvärvslagen.

Nu var departementschefen fundersam
inför vårt besparingsförslag beträffande
jordfonden. Utöver de allmänna
synpunkter på vår ekonomi, som har

9 — Andra kammarens protokoll 1959. Nr 20

130

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Stöd åt jordbruket

gjort att vi i flera avseenden har krävt
minskade statsutgifter, vill jag säga att
vi här ansluter oss till vad lantbruksstyrelsen
i detta fall har yrkat. Dessutom
vill jag påpeka att jordfonden fått
ett tillskott från annat håll. Vidare har
lantbruksnämndernas inköpsverksamhet
givit erfarenheter, som inte är enbart
goda och som bland annat påtalats
av statsrevisorerna. Jag menar sålunda
att vi i detta fall har ett gott underlag
för det besparingsförslag vi här framlägger.

Beträffande den inre rationaliseringen
bygger ju departementschefen i stort
sett på jordbruksanslagsutredningens
betänkande. Även i detta fall går departementschefen
in för en anpassning
till utvecklingen mot större jordbruk.
Jag vill också understryka vad departementschefen
här har sagt, nämligen att
man lägger mycket stor vikt vid myndigheternas
rådgivande verksamhet.

Beträffande det ekonomiska stödet
möter oss emellertid en svårighet när
det gäller att bedöma om en åtgärd kan
försvaras med hänsyn till regeln om
lönsamhet. Man får hoppas att det där
skall bli möjligt att finna en sådan
formulering i anvisningarna, att skälig
hänsyn kan tas till både statens och
den enskilde jordbrukarens synpunkter.

Rationaliseringen på jordbrukets område
är en viktig faktor i dagens svenska
samhälle. Åldersgrupperingen bland
jordbrukarna spelar här sin stora roll.
I denna verksamhet finns utrymme för
enskilda, här finns utrymme för staten.
Vår uppfattning är, att den svenske
bonden i de flesta fall kan klara sig
själv och att samhället i mindre utsträckning
behöver inskrida. Vi vill visst
inte hindra att staten engagerar sig ekonomiskt,
men vi anser att medelstilldelningen
bör begränsas jämfört med
vad Kungl. Maj:t har föreslagit, och vår
reservation angående rationaliseringsanslagets
storlek ansluter sig till den
faktiska kapitalförbrukningen under senare
år.

Herr talman! Med dessa ord vill jag
yrka bifall till vad utskottet har föreslagit
utom vid de punkter, som beröres
av reservationerna nr 2, 3, 4, 7 och 8.
Vid dessa punkter yrkar jag bifall till
reservationerna i fråga.

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s):

Herr talman! Jag skall följa herr Antbys
goda föredöme och fatta mig så
kort som möjligt.

Först vill jag i förbigående säga några
ord om ett par detaljer i jordbruksutskottets
utlåtande nr 30 angående rationaliseringen,
icke förut närmare berörda
även om man har snuddat vid
dem under debatten.

Den ena av dessa detaljer är det
önskemål som framförts av centerpartiets
och folkpartiets reservanter beträffande
plantering av sämre åkerjord
med skog. Reservanterna föreslår att
hagmark, som ligger obrukad, skall i
första hand användas för skogsplantering,
innan åkerjord tas i anspråk för
skogsbörd. Förmodligen menar man att
i den tillämpningskungörelse,som måste
komma, skall föreskrivas en gränsdragning
mellan dessa båda kategorier av
mark, något som emellertid inte kan bli
annat än en gränsdragning på papperet.
I verkligheten blir det nämligen omöjligt
för rationaliseringsorganen att upprätthålla
en sådan gräns.

Vidare vill jag beträffande utlåtande
nr 30 bara göra ett litet påpekande i
anledning av att herr Hseggblom här i
dag anmärkte på att hans namn hade
fallit bort i reservationen nr 8, bland
dem som tillstyrkt bifall till herr Hanssons
i Skegrie m. fl. motion om statlig
kreditgaranti för lån till rationaliseringsåtgärder
då det gäller trädgårdsföretag,
oavsett deras storleksordning.
Precis samma fråga behandlades i jordbruksutskottet
så sent som den 18 april
1958, varvid ett enhälligt utskott avstyrkte
framställningen.

Jag skall så gå över till utlåtande nr

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Nr 20

131

31, som rör det särskilda stödet till
småbruket.

Det har här från många håll sagts att
den tid, som vi i jordbruksutskottet haft
till förfogande för behandling av de tre
jordbrukspropositioner det här gäller
har varit mycket knapp och att utskottsbehandlingen
har lidit därav. Jordbruksministern
har här redogjort för
anledningen till att dessa propositioner
kommit så sent, och det har ju varit
högst reella skäl därtill. Naturligtvis
skulle det ha varit en mycket stor fördel,
om vi i jordbruksutskottet haft ytterligare
en vecka på oss. De flesta av
utskottsledamöterna, som inte är fixerade
vid utredningsuppdrag eller
branschintressen, behöver tid på sig att
läsa och tänka. Men när det framställdes
förslag om att eventuellt sära på
propositionerna eller bryta sönder rationaliseringspropositionen
och skjuta
vissa delar till hösten, så kom man
ganska snart underfund med att det var
tekniskt ogörligt. När vi bara kom i
gång med arbetet, visade det sig också
att man var beredd till den enighet i
långa och väsentliga stycken, om vilken
det talats här under den föregående
debatten.

Att det knappast torde ha varit någon
rationell ordning att, såsom herr
Svensson i Ljungskile i höstas ville,
forcera fram ett beslut om småbruksstödet
före diskussionen om prisuppgörelsen,
det har vi insett mot bakgrunden
av prisuppgörelsens utformning och det
intima sammanhang som råder mellan
dess olika avsnitt.

Man har — det gäller framför allt ledamöter
i småbruksutredningen — i
mycket starka ordalag kritiserat propositionen
och insinuerat, att det föreslagna
småbruksstödet mer innebär en försämring
än en förbättring. I ganska kategoriska
ordalag har man gjort gällande
att 1955—1956 års kostnader för
småbruket borde läggas i botten, varefter
det skulle ske en uppräkning med
ytterligare ett antal miljoner — 15 mil -

Stöd åt jordbruket

joner eller vad man har föreslagit —
som motsvarar penningvärdeförsämringen.
Men vem har sagt att bidragsramen
år 1955—1956 skall vara sakrosankt?
Om något i 1947 års principbeslut
var uttryckt i klara och otvetydiga ordalag
var det det förhållandet, att det socialt
betingade producentbidraget skulle
vara av övergångskaraktär. Som en konsekvens
härav måste man acceptera den
minskning av anslagsbehovet, som betingas
av antalet försvunna bidragsberättigade
under åren efter 1955, för så
vitt man vill hålla fast vid 1947 års målsättning
och allmänna riktlinjer.

I förhållande till de för 1959/60 beräknade
kostnaderna för producentbidrag,
leveranstillägg och extra mjölkpristillägg
innebär propositionen, såsom
departementschefen påpekat, en
ökning med 7 miljoner kronor; för jordbruk
under 10 hektar är förstärkningän
10 miljoner kronor.

Ett annat krav från år 1947 är att det
allmänna stödet skall ges det svenska
jordbruket under den uttryckliga förutsättningen,
att arbetet bedrives under i
möjligaste mån rationella former. Denna
målsättning får inte skymmas bort
vid utformandet av det särskilda småbruksstödet.
I propositionen nr 149 är
det också utsagt, att man vid bedömandet
av småbruksstödets form och storlek
måste beakta den inverkan, som
prisöverenskommelsen kan beräknas
medföra. Det nya avtalet ■— som gäller
jordbruket i dess helhet — innebär att
inkomstutjämningen skall ske genom att
rationaliseringsvinsterna tillföres den
egna näringen.

Man kan naturligtvis i det oändliga
diskutera frågan om och i vilken grad
småbruket kan följa med i rationaliseringen
och tillgodogöra sig dess ekonomiska
fördelar. Avgången av småbruk
— antingen man följer 1956 års jordbruksräkning
eller Folke Larssons utredning
— visar på en markant övergång
till mera bärkraftiga bruknings -

132 Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Stöd åt jordbruket

delar, såsom herr Hseggblom alldeles
riktigt mycket starkt underströk.

När det gäller den inre rationaliseringen
kan man kanske generellt säga,
att småbruket med ganska forcerad
följsamhet har investerat både i mekanisering
och i förbättrade driftformer,
vilket visar, att man bland småbrukarna
är fullt införstådd med betydelsen
av modern utrustning och specialisering
och med att kortare arbetstid,
mindre kroppsligt slit och högre trivsel
även har rent ekonomiska fördelar.
Det är emellertid alldeles uppenbart, att
småbruket har svårt att följa med i den
allmänna inkomstutvecklingen, och det
uppstår alltså ett minus i vinstmarginalen
vad rationaliseringsåtgärderna
beträffar vid en jämförelse med basoeh
normjordbruken.

Det är detta minus jämte småbrukets
beroende av naturförhållanden och lokala
begränsningar —- t. ex. i Norrland
— som biblar den klyfta, vilken det särskilda
småbruksstödet är avsett att utfylla.
De olika stödformer som föreslås
är arealtillägg, som skall ersätta producentbidragen,
leveranstillägg på mjölk
och extra mjölkpristillägg för norra
Sverige.

Vad arealtillägget angår måste det enligt
min och utskottets mening vara en
fördel förknippad med att det gamla
producentbidraget, som förde med sig
åtskilliga olägenheter, ersättes av denna
mera rationella form, där stödet är knutet
till arealen och utgår till brukare.
I detta sammanhang kan man också
påpeka kravet på mantalsskrivning på
fastigheten i fråga. Allt detta utom avtrappningen
— eller arealtilläggets storlek
— bar samtliga utskottsledamöter
godtagit.

Jag har sökt i de yttranden, som avgivits
vid remissen av småbruksutredningens
förslag, efter kritiska synpunkter
på anslagets storlek och avtrappning,
men dessa detaljer synes ha väckt
mycket litet beaktande bland remissinstanserna.
Det verkar som om dessa

hade tänkt, att denna sak kunde överlåtas
åt jordbruksministern och finansministern
att klara upp.

När det gäller storleken går meningarna
isär. Utskottsmajoriteten förordar
Kungl. Maj:ts förslag, som börjar vid 2
hektar med 200 kronor, toppas vid 4—
7 hektar med 400 kronor och upphör
vid 10 hektar. Reservanterna vill ha
höjningen redan från början med 250
kronor vid 2—3 hektar. Deras förslag
toppas vid 4—7 hektar med 500 kronor
och sinar ut vid 9—10 hektar med
125 kronor.

Merkostnaden för reservanternas förslag
blir — som påpekats förut — 11
miljoner kronor. Här anmäler sig givetvis
— som alltid i sådana sammanhang

— frågan: Vad medger den statsfinansiella
situationen? Den höjning av arealbidraget,
som högern och folkpartiet
föreslår, belöper sig — som jag nämnde

— till 11 miljoner kronor, som är avsedda
att tas på riksstaten.

Jag har gjort en anteckning i kanten
för precis samma sak som herr
Sköld påpekade, nämligen högerns reservation
nr 5, där det föreslås att denna
kostnad skulle genom ett bemyndigande
från Kungl. Maj :t täckas genom
en höjning av regleringsavgiften på fettvaror.
Jag gör samma förmodan som
herr Sköld och ifrågasätter, herr talman,
huruvida proposition kan ställas
på detta yrkande med denna motivering.

Jag skall inte uppta tiden ytterligare
med de övriga frågorna utan ber att
med det sagda få yrka bifall till utskottets
utlåtande nr 31.

Herr SVENSSON i Vä (ep):

Herr talman! Jag har inte deltagit i
behandlingen av propositionen nr 147
och inte heller vid behandlingen av
proposition nr 148. Det är endast proposition
nr 149 jag skall syssla litet med,
alltså med frågan om småbrukarstödet.

Bedömandet av skyldigheten att ge

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Nr 20

133

småbrukarna allmänt stöd måste såvitt
jag förstår ske mot bakgrunden av vissa
ur samhällelig synpunkt ganska viktiga
frågeställningar. Till de viktigaste av
dessa hör för det första huruvida den
del av livsmedelsproduktionen som
småbruket svarar för har sådan beredskapsbetydelse
att det ur denna synpunkt
är berättigat med särskilt småbrukarstöd
och för det andra om den
vid småbruket sysselsatta befolkningen
är så stor att det ur ekonomisk och
samhällelig synpunkt kan anses försvarbart
med särskilt stöd åt småbruket
och om detta stöd har sådan omfattning
att det kan begränsa en alltför hastig
avfolkning av landsbygden och småbruket.

Småbrukets andel i vår totala jordbruksproduktion
anges för närvarande
till omkring en fjärdedel. I vårt lands
skogsbygder är den betydligt större. Sålunda
räknar man med att småbruket i
Nordsverige svarar för tre fjärdedelar
av produktionen och att åkerarealen till
omkring 75 procent i detta område hänför
sig till jordbruk under tio hektar.
Jag skulle tro att i stort sett motsvarande
siffror gäller för skogsbygderna i
hela vårt land och i varje fall på. det
småländska höglandet, där jag själv är
småbrukare. Av totalskörden räknad i
skördeenheter svarar småbruket för omkring
30 procent.

Det kan vara intressant att se hur
man sett på dessa spörsmål tidigare.
1942 års jordbrukskommitté betonade i
sitt betänkande att erfarenheten från de
båda senaste krigen med all önskvärd
tydlighet visade vilken vital betydelse
det hade att man i en krigs- och avspärrningssituation
med egna resurser
kan trygga folkförsörjningen. Kommittén
framhöll vidare, att det inte minst
ur militär beredskapssynpunkt var viktigt
att livsmedelsförsörjningen var
tryggad inom landets gränser.

Man tog inom kommittén upp frågan
om det var möjligt att genom lagring
trygga livsmedelsförsörjningen i en

Stöd åt jordbruket

längre avspärrningssituation. Detta skulle
enligt kommitténs mening innebära
att man skulle hålla så stora lager att
dessa, lagda till den inhemska produktion
som skulle kunna bestå på längre
sikt utan stöd från det allmännas sida,
skulle förslå att trygga försörjningen
även under avspärrning. Kommittén
kom emellertid fram till att det inte är
möjligt att trygga försörjningen på detta
sätt. Man ansåg det ur alla synpunkter
vara bättre att under normala förhållanden
trygga en produktion som var så
stor att den efter utvidgning och omställning
under förhållandevis kort
övergångsperiod kan trygga den inhemska
försörjningen under en längre
avspärrning. Man resonerade på ungefär
samma sätt, och resultatet gick i ungefär
samma riktning år 1947. Även år
1955 uttalade man sig på snarlikt sätt.
Jordbruksutskottet säger i sitt utlåtande
nr 39 år 1955, att småbrukarfrågan hör
till de viktigaste av de spörsmål som
berör landsbygdens levnadsvillkor och
påpekar i sammanhanget den stora vikten
ur militär beredskapssynpunkt av
att det inte uppstår en alltför bred marginal
mellan den inhemska livsmedelsproduktionen
och den normala förbrukningen
av livsmedel.

Den andra frågeställningen, den som
rör den i småbruket sysselsatta befolkningens
storlek och dess roll ur befolkningspolitiska,
kommunalpolitiska och
sociala synpunkter, erbjuder en hel del
problem.

Även om småbrukarbefolkningen under
de sista tio åren har minskat med
omkring 100 000 människor så finns
det fortfarande omkring en halv miljon
människor som erhåller sin huvudsakliga
bärgning från småbruket och som
allt fortfarande lever kvar ute i våra
landsbygdskommuner. Det är klart att
småbrukarbefolkningen ännu spelar en
betydande roll i dessa landsbygdskommuners
ekonomiska och sociala liv. Med
hänsyn härtill anser jag det vara av stor
vikt att småbrukarna får sådana exi -

134 Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Stöd åt jordbruket

stensvillkor, att en inte alltför snabb
avveckling sker. Dessutom är det betydelsefullt
att sådana åtgärder vidtas, att
den minskning av jordbruksbefolkningen
som man ändå måste räkna med inte
får som följd en motsvarande minskning
av landsbygdsbefolkningen. Jag tror att
det finns anledning att ur dessa synpunkter
noga överväga de olika åtgärder
angående småbrukets framtid som
man tar upp till diskussion. Frågan gäller
nämligen, som jag ser det, inte endast
och allenast småbruket som sådant.
Den rör de ekonomiska och sociala utvecklingsmöjligheterna
för stora delar
av vår svenska landsbygd. Den är därför
även ett samhälleligt spörsmål av
icke ringa vikt.

Problemets räckvidd framgår med
skrämmande tydlighet av uttalandet i
den specialundersökning av fil. lic. Folke
Larsson, som finns redovisad i småbrukarutredningens
betänkande. Han
påtalar där att avflyttningen vid en
oförändrad utveckling synes bli så omfattande,
att landsbygden på grund av
en alltmer glesnande befolkning framdeles
kan komma att ställas inför betydande
svårigheter.

I detta sammanhang vill jag ånyo erinra
om vad jordbruksutskottet säger i
sitt yttrande nr 39 år 1955 med anledning
av tanken att överföra sämre jord
till skogsmark. Utskottet understryker
jordbruksminister Norups uttalande i
denna fråga där han säger, att man vid
behandlingen av detta spörsmål bör fästa
största vikt vid den verkan en sådan
överföring kan få för bygden i sin helhet.
Det framhölls att spörsmålet är av
mycket ömtålig natur, och detta vill jag
för min del starkt understryka. Ett vikande
befolkningsunderlag kan medföra,
att förutsättningarna för samhällsliv
i en bygd försvinner. Jag tror inte
att samhället som helhet blir rikare härigenom.

Stödet åt småbruket bör, anser jag,
vara så avvägt, att det verksamt kan
bidra till en lugn social och ekonomisk

utveckling på landsbygden. För min del
är det inte väsentligast om det finns
100 000 eller 200 000 småbrukare. Det
väsentligaste är att det finns människor
kvar där ute på landsbygden som kan
få sin utkomst och som kan bidra till
den ekonomiska och sociala utvecklingen.
Vi har redan här och var i bygderna
erfarenhet av en alltför uttunnad befolkning.
Säkerligen har många ledamöter
i denna kammare i likhet med mig
fått framställningar från olika bygder
där man påpekat, att nu har den och
den landsbrevbärarlinjen indragits och
nu har den och den busslinjen indragits.
Motiveringen för dessa indragningar är
alltid densamma: Det finns för litet
människor, det betalar sig inte längre.
Ja, det är en dyster bild. Om utvecklingen
går vidare i denna riktning kan
det leda till resultat som inte är att hälsa
med tillfredsställelse ur hela samhällets
synpunkt.

Den utredning som tillsattes år 1955
angående småbrukets stöd framlade i
fjol —• jag tror det var i början av året
— sitt förslag till ett särskilt stöd åt
småbruket. De beräknade kostnaderna
för detta stöd var hållna inom en så
pass snäv ram, att man måste beteckna
de föreslagna åtgärderna som ett minimikrav.

I proposition nr 149 angående stöd åt
det mindre jordbruket har emellertid
jordbruksministern på flera punkter
frångått de förslag som jordbruksutredningen
framlagt. I många sammanhang
har, som tidigare påpekats här i dag,
under senare år en hel del ganska positiva
uttalanden gjorts om ett effektivt
småbrukarstöd. På andra områden har
statsmakterna försökt att fullfölja sina
intentioner beträffande jordbruket. När
man emellertid tar del av förslaget till
småbrukarstödet i propositionen nr 149
finner man, att Kungl. Maj :t inte underskrivit
vad utredningen föreslagit och
att inga väsentliga förbättringar har antytts.

Jag skall inte uppta tiden med att gå

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Nr 20

135

in på alla de olika förslag som vi har
behandlat i de reservationer jag anslutit
mig till. Jag skall nöja mig med att
säga ett par ord om arealtillägget, eftersom
det har varit föremål för diskussion
här tidigare.

I reservation 1 av herr Nord m. fl.,
som biträdes av samtliga tre borgerliga
partier, framställs ett yrkande som bygger
på småbruksutredningens förslag.
Emellertid har vi i vad det gäller enheter
mellan 1,1 och 2 hektar anslutit oss
till propositionen. Men vi har i reservationen
gått emot den s. k. kategoriklyvningen
och alltså även där följt småbruksutredningen.
Vi anser det vara en
av de väsentligaste punkterna beträffande
arealtillägget att denna åtskillnad
mellan äldre och nytillträdande jordbrukare
har strukits. Enligt propositionen
skall emellertid arealtillägget inte utgå
till brukare som tillträder efter den 1
juli 1959. Härmed konserverar man ytterligare
det irritationsmoment som vidlåder
producentbidragsförordningen.

Det må vara att det, såsom herr Sköld
nyss sade, kan anses vara ett slöseri med
pengar att binda arealtillägget till fastigheten,
men i varje fall har vi gjort
den erfarenheten ute i landet, att jordbrukarna
inte kan inse det rimliga i att
en nytillträdande jordbrukare, som i regel
är i största behov av bidraget, frånkännes
det som den äldre brukaren får
i detta avseende.

Detta är kanske i sig själv inte något
bärande skäl för att införa den ordningen,
att arealbidraget skall vara knutet
till fastigheten, men det kan ju hända
att en eller annan bland våra småbrukare
av omständigheternas makt har
tvingats stanna kvar i ett småbruk i
stället för att lämna bygden och ge sig
ut i en näring, som måhända kan te sig
tämligen oviss, och känner det litet orättvist.
.lag tror i likhet med utredningen
att elt bidrag av den storlek varom här
är fråga har tämligen underordnad betydelse
när den enskilde skall ta ställning
till om han skall överta ett små -

Stöd åt jordbruket

bruk eller inte. Jag förstår att det kan
väcka en viss irritation och att vissa
anmärkningar kan riktas mot att stödet
lämnas i förhållande till åkerarealen,
och därför har vi i reservation 3, som
jag också har biträtt, uttalat att frågan,
huruvida och i vilken utsträckning de
pengar som avses för arealtillägg i stället
kunde lämnas som tillägg på produktpriserna,
borde utredas när erfarenhet
vunnits av det föreslagna systemet med
arealtillägg.

Jag får slutligen säga, herr talman,
att jag inte fäster någon större vikt vid
om småbrukarstödet har den ena eller
den andra utformningen. Huvudsaken
för mig är att småbrukarstödet får den
effekt som jag tidigare har talat om här,
att det befrämjar en lugn ekonomisk
och social utveckling på vår svenska
landsbygd.

Herr talman! Detta var bara några
tankar som jag ville framföra i anledning
av propositionen. Jag ber att få
yrka bifall till reservationerna nr 1 och
3 på samtliga de punkter som berörs av
dessa reservationer.

Herr JONSSON i Strömsund (s):

Herr talman! När jag nu ändå har
hamnat på talarlistan skall jag väl säga
några ord om ett par av de ting som
vi här håller på att behandla.

Jordbruksministern sade för några
timmar sedan att de föreliggande förslagen
enligt hans mening är av genomgripande
natur. Jag skulle vilja instämma
i det påståendet i varje fall
när det gäller utlåtandet 29, som behandlar
nya grunder för prissättningen,
och det kan också få gälla en del av
de nya bestämmelser för rationaliseringsverksamheten
som behandlas i utlåtande
nr 30.

När det gäller utlåtande 31 menar
jag däremot att de föreslagna stödåtgärderna
för det mindre jordbruket
icke kan anses ha någon genomgripande
betydelse. Det är väl som utskottet
har konstaterat så att bidrag från det

136 Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Stöd åt jordbruket

allmännas sida av den här karaktären
inte i längden kan ha någon ingripande
ekonomisk betydelse för en brukningsform
som liksom arbetas emot av
den tid vi befinner oss i. Hur mycket
vackert det än kan sägas om småbruket
måste vi väl vara överens om att
det är en brukningsform som hade en
uppgift att fylla under självhushållningens
tid, då det gick att arbeta med
bandredskap, men att det i dagens högt
mekaniserade jordbruk är svårt att med
konstlade åtgärder få fram inkomster
av sådan storlek som vi vill att människorna
i det här landet skall ha.

Kanske vi inte talar om alldeles samma
sak då vi talar om småbruk — det
är ju en viss skillnad mellan småbruken
i södra Sveriges slättbygder och i
norr. Norrut — och det är närmast
förhållandena där jag vill säga några
ord om — har vi egentligen inga andra
småbruk än stödjordbruk. De är berättigade
i sådana bygder där arbetsmarknaden
kan ge den utfyllnad av inkomsten
som småbrukaren behöver, och därför
är det egentligen inte jordbrukspolitiken
som bar den största betydelsen för
de här människorna, utan i långt högre
grad arbetsmarknadspolitiken. Jordbrukspolitiska
åtgärder av den karaktär
som här föreslås har strängt taget
inte någon större betydelse för vederbörandes
ekonomi.

Nu skulle det väl ha varit naturligt
för mig att med dessa utgångspunkter
säga, att vi inte bör ha några arealtilllägg,
men jag vet hur det är med innehavarna
av småbruken; många har
kommit så högt upp i åldersgrupperna,
att de har svårt att hävda sig på arbetsmarknaden,
och många har inte sådan
arbetsförmåga och yrkeskunnighet att
de kan tänkas bli placerade på större
jordbruk, även om det skulle gå att skapa
sådana i närheten. Jag betraktar
därför införandet av arealtilläggen
som en åtgärd av övergångskaraktär för
att fylla ut deras inkomster under en
tid som inte får bli alltför lång.

Det är klart att de 400 kronorna kan
ha en viss betydelse för dem som lever
under dessa villkor, men jag tror
ändå inte att deras misär, om jag får
använda det uttrycket, är så stor att
detta belopp ens för dem har någon
avgörande betydelse längre, och det
kan absolut inte ha någon avgörande
betydelse för deras ekonomi om de i
stället för högst 400 kronor, som utskottet
har föreslagit, får 500 kronor,
såsom reservanterna har föreslagit. Jag
unnar mycket väl dem som befinner sig
i denna situation att få 100 kronor till,
men såsom vi har hört betyder det ytterligare
11 miljoner kronor i utgifter
för staten, pengar som skattebetalarna
måste erlägga. Jag anser inte att betydelsen
av denna extra hundralapp är
så stor, att den motiverar den åtgärd
som reservanterna har tänkt sig.

Det förvånar mig rätt mycket att högern,
som under hela denna riksdag
har uppträtt på ett särskilt sparvänligt
sätt även då det gällt frågor som jag
tycker har haft mycket större social
betydelse än den här, nu har föreslagit
att dessa 11 miljoner skall tas av
skattemedel — det blir resultatet, vad
som än står i reservationen om fettregleringspengar.
Därest förslaget om högre
arealbidrag godkännes av riksdagen,
måste de betalas med skattepengar eller,
om man skall vara uppriktig, pengar
som lånas upp för detta ändamål.

När herr Svensson i Vä drar upp
hela den riskfyllda utvecklingen på
landsbygden med befolkningsavflyttning
och annat, kan jag dela hans uppfattning
att detta är någonting betänkligt,
men jag återkommer till vad jag
nyss har sagt: tro aldrig att det går att
hindra denna avflyttning genom att ge
dem som sitter på lantbruken 100 kronor
mer i arealtillägg! Det kommer inte
att göra någonting vare sig till eller
ifrån.

När jag nu ändå står här skall jag be
att få säga ett par ord om några ting
som beröres i utlåtande nr 30. Jag häl -

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Nr 20

137

sar med tillfredsställelse att lantbruksnämnderna
får rätt att arbeta även
med större jordbruk än de tidigare har
kunnat. Det finns inte så stora möjligheter
i det län där jag hör hemma,
men i vissa områden av länet bör det
gå, och där skall vi försöka hjälpa de
människor som vill ha mera jord och
kan sköta denna att få jordbruk som
kan ge dem en bättre inkomst. Jag vill
dock understryka vad jag tidigare har
sagt, att detta icke blir någon absolut
ny uppgift. Vid sidan om den får vi
göra vad vi kan för att på alla sätt försöka
förbättra jordbruk som inte gärna
kan bli några tvåmansjordbruk men
som ändå genom rationaliseringsåtgärder
kan göras mer ekonomiska.

Det har här klagats över att skogskompletteringen
dröjer — det är en
särskild proposition man då åsyftar.
Det må vara att den dröjer, men skogskompletteringen
i praktiken dröjer inte;
den är i full gång åtminstone i de
norrländska länen. Med den erfarenhet
jag har från detta område vill jag understryka
vad herr Sköld har sagt,
nämligen att vi nog kan få fram den
skog som behövs för att lantbruksnämnden
i Jämtlands län skall kunna klara
efterfrågan. Det är nämligen inte så att
alla bönder ropar efter mera skog; det
finns ett behov men efterfrågan är ändå
begränsad.

Herr Antby sade att bönderna skulle
kunna göra upp de här sakerna sinsemellan.
Ja, det går naturligtvis att
klara om de får köpa granngårdar som
har litet skog, men såsom det ligger
till hos oss och i andra norrlandslän
med skogsbygder, där enskilda spekulanter
eller jordbruk har skog som
skall säljas, och jordbrukare centralt
bosatta behöver mer skog, måste det
vara en institution, som ger sig in på
de vidlyftiga bytesaffärer med kronan
eller bolagen som erfordras för att det
skall bli resultat.

Skogskompletteringen är i gång, och
vi kan skaffa skog. Får vi vara i fred

Stöd åt jordbruket

för statsrevisorer och riksdag i den
verksamheten, har nämnden möjlighet
att klara upp detta. Sedan bör man
också komma ihåg att småbrukarna
— och de är dock de flesta — långt
ifrån alla vill ha skog. Det finns de som
vill detta, men det är inte samtliga
småbrukare som anser att de absolut
måste äga skogen för att arbeta i den.
Huvudsaken är att skogen finns och ger
arbete och utkomst. Äganderätten spelar
inte alltid den roll man vill göra
gällande.

Jag hade tänkt säga mycket mera, och
jag hade ursprungligen ett manuskript
också, som jag lämnade kvar i bänken,
därför att vid denna tid av debatten är
allt man suttit och plitat med redan
behandlat. Jag har bara velat framföra
dessa motiveringar till ett par av de
punkter som jag tycker är av vikt. Jag
kommer givetvis på samtliga punkter
att rösta för bifall till utskottets förslag.

Herr AGERBERG (h):

Herr talman! I likhet med de närmast
föregående talarna skall jag försöka
begränsa mig till att behandla några få
detaljer, och jag skall också göra ett
försök att så litet som möjligt tugga
om vad andra före mig har sagt. Jag
tänkte i första hand säga några ord om
småbrukarstödet, eftersom det ligger
mig nära om hjärtat och jag i någon
mån representerar jordbruket i de norra
delarna av landet.

Får jag emellertid först upprepa åtminstone
så pass mycket av vad som
sagts förut att även jag är ganska besviken
över det resultat man nu kommit
till beträffande småbrukarstödet.
Det har talats ganska länge om det kommande
småbrukarstödet, och man har
i många tongångar under de gångna
åren utlovat stöd åt det mindre jordbruket.
Med detta som bakgrund tycker
jag att resultatet är ganska magert. Men
som tidigare också har sagts har det
väl sin grund i det statsfinansiella lä -

138 Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Stöd åt jordbruket

get, och det kan vi inte uteslutande
lasta jordbruksministern för.

Jag tänkte i samband härmed ägna
någon tid åt att tala om en fråga som
jag och några medmotionärer tagit upp
i anledning av propositionen om stödet
åt det mindre jordbruket, nämligen
frågan om arealtillägget. Det har sagts
att det nuvarande producentbidraget
bör slopas som bidragsform, och det
vill jag gärna instämma i. Det är olämpligt
att knyta ett sådant bidrag till produktionen
under en gången tidsperiod,
och jag anser också att det föreslagna
arealtillägget är att föredraga. Men det
hindrar inte att man skulle kunna göra
vissa undantag. Det gäller speciellt för
de norra delarna av landet, där vi har
alldeles speciella betingelser för jordbruket.
Som vi sagt i motionen är det
ofrånkomligt att jordbruket där åtminstone
under överskådlig tid måste vara
inriktat på mjölkproduktion. Ingen
annan produktionsgren inom jordbruket
ger motsvarande inkomstmöjligheter.
Därför anser vi att det är angeläget
att man också försöker upprätthålla
den produktionen i så stor utsträckning
som möjligt. Om mjölkproduktionen
minskas i alltför hög grad inom vissa
områden, kommer det att allvarligt
äventyra de kvarvarande jordbrukarnas
existensmöjligheter. Mjölkkvantiteterna
blir för små för att man skall kunna
upprätthålla mjölkbillinjerna o. s. v.,
och på det sättet blir det omöjligt också
för de andra att fortsätta.

Nu har det sagts att det är olämpligt
att knyta ett speciellt stöd till mjölkproduktionen,
speciellt med tanke på
risken för produktionsöverskott. I de
norra delarna av landet produceras
dock en så liten del av den totala
mjölkmängden, att jag tror att en ökning
där uppe ganska litet skulle inverka
på det totala överskottet. Tvärtom
finns det lokalt ett ganska betydande
underskott. Detta gör att det på
många ställen redan nu föreligger svårigheter
med färskmjölkförsörjningen,

och det inverkar också på det sättet att
konsumenterna får betala högre pris
på grund av högre transportkostnader.
Dessutom är jag inte alldeles övertygad
om att risken för överskottsproduktion
av mjölk eller smör, som vi tidigare
talat om, kommer att bli så allvarlig i
fortsättningen. Det har visat sig tidigare
att man tagit fel, när man försökt
profetera på detta område.

Det har sagts, bland annat i debatten
här i dag, att en ökning av mjölkproduktionen
inom vissa områden — man
talade om Norrland i det sammanhanget
— skulle öka avsättningssvårigheterna
på andra håll i landet. Som jag sade
förut skulle ökningen sannolikt inte
omfatta så stora kvantiteter att den totalt
sett skulle betyda något nämnvärt.
För övrigt får vi i Norrland också finna
oss i att man ger speciellt stöd åt
vissa produktionsgrenar i de södra
delarna av landet, vilket vi inte opponerat
oss emot, fastän vi delvis får vara
med om att betala stödet.

Vi har i denna motion föreslagit en
utredning för att undersöka möjligheterna
att ersätta arealtillägget med någon
form av mjölkpristillägg inom vissa
delar i norra Sverige. Vi har inte ansett
oss kunna precisera, hur ett sådant
bidrag skulle utgå, ty det är förenat
med många besvärliga detaljspörsmål.
Vi har därför inte ansett oss kunna lägga
fram ett definitivt förslag på den
punkten.

Jordbruksutskottet, som har behandlat
denna fråga mycket välvilligt, har
refererat flera av våra argument och säger
sedan att utskottet finner de i motionerna
anförda synpunkterna beaktansvärda,
så mycket mera som tillgången
på konsumtionsmjölk i vissa
bygder kan bli otillräcklig. Det var ju
glädjande att läsa detta, och man väntar
sig sedan ett positivt ställningstagande.
Men utskottet skriver i fortsättningen:
»Motionen bör emellertid enligt
utskottets mening inte för närvarande
föranleda någon riksdagens åtgärd.»

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Nr 20 139

Jag vet inte vad utskottet avsett med
uttrycket »för närvarande», om utskottet
tänkt ta upp frågan senare. Så torde
väl inte bli fallet, och vi skall därför
försöka ha frågan i minne. Utskottet
skriver dock, att man förutsätter att
Kungl. Maj:t och berörda myndigheter
skall noggrant följa verkningarna på
produktionen inom ifrågavarande delar
i norra Sverige av arealtilläggets införande
och föreslå de justeringar som
kan befinnas påkallade.

Herr talman! Jag vill också säga något
om ett par andra små detaljer i jordbruksutskottets
utlåtande, nämligen de
som rör jordbruksrationaliseringen.
Jordbruksministern nämnde att driftrationaliseringen
har kommit litet i
skymundan. Jag noterar emellertid med
stor tillfredsställelse att jordbruksministern
har uttalat sig mycket positivt
angående driftrationaliseringens behövlighet
och värde för jordbruket. Jag
kan också instämma i att det i första
hand bör ankomma på jordbruket självt
att sörja för denna rationalisering. Enligt
min mening bör emellertid även
statsmakterna stödja denna verksamhet.
Vi behandlar inte den frågan i dag,
men i någon mån har vi ändå varit inne
på den saken, bland annat när frågan
om investeringskalkyler behandlats. I
propositionen har föreslagits att lantbruksnämnderna
i större utsträckning
än tidigare skall göra investeringskalkyler,
när man föreslår statligt stöd till
rationaliseringsåtgärder. Jag har dock
ingen övertro på dessa investeringskalkyler.
Det blir gärna alldeles för invecklat
och krångligt att göra fullständiga
kalkyler för de många gånger ganska
små åtgärder det är fråga om. Detta
hindrar givetvis inte att man bör kunna
göra sådana kalkyler, när det gäller
mera kostnadskrävande saker.

Jordbruksministern har föreslagit,
och utskottet bär understrukit det, att
lantbruksnämnderna bör samarbeta
med hushållningssällskapen. Det gör
man för (ivrigt redan nu i ganska stor

Stöd åt jordbruket

utsträckning, i varje fall i de län där
det finns ekonomikonsulenter. Jag vill
emellertid säga att dessa kalkyler är
ganska svåra att göra, om de skall bli
sakkunnigt utförda och bli av verkligt
värde. Om de inte göres riktigt, så blir
det lätt som i det klassiska exemplet
från torrläggningsverksamheten, om vilken
det i något fall berättats att man
gjorde en beräkning av kostnaderna för
ett företag och sedan gick man baklänges
och räknade ut den behövliga
båtnaden. Så kan det bli även i detta
fall, om man inte har nödig sakkunskap,
när man skall göra upp kalkylerna.
Där tror jag liksom jordbruksministern
att det är värdefullt med samarbete.

Skall kalkylerna göras riktigt, så behöver
vi specialister, och det saknar vi
— med undantag av de nämnda ekonomikonsulenterna.
Det har visserligen
både i propositionen och i utskottsutlåtandet
föreslagits att medel skall tagas
i anspråk för att utnyttja den expertis
som finns vid Lantbruksförbundets
driftsbyråer, men den verksamheten
skulle bli av mycket begränsad betydelse.
Den expertisen har nämligen
så mycket annat att syssla med, att den
endast i mycket begränsad omfattning
kan ägna sig åt denna verksamhet. Jag
tror därför att lösningen på denna fråga
är, att vi skaffar fram en speciell jordbruksekonomisk
exepertis på detta område.
Den saken är ju också föremål för
särskild utredning, och vi får hoppas att
frågan blir välvilligt behandlad, när den
så småningom kommer på riksdagens
bord.

Bara ett par saker till i förbigående,
herr talman! Jordbruksministern bär
föreslagit, och utskottet har instämt i
det, att jordbrukets upplysningsnämnds
kansli skall överföras till lantbruksstyrelsen
för att göra verksamheten effektivare
och mindre kostnadskrävande. Jag
tvivlar emellertid mycket starkt på afl
det blir mindre kostnader eller större
effektivitet efter denna anordning. Vi

140

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Stöd åt jordbruket

har nog inte den erfarenheten att en
verksamhet av detta slag blir effektivare,
om den lägges under ett statligt
ämbetsverk. I stället bör nog verksamheten
bedrivas mera fritt och obundet och
inte vara så byråkratiskt reglerad som
den måste bli i ett ämbetsverk.

Herr talman! Jag skulle ha slutat med
att ställa ett yrkande, men jag förstår
att det är meningslöst att här yrka bifall
till den motion jag tidigare talat om,
och jag inskränker mig därför till att
uttrycka den förhoppningen att Kungl.
Maj :t och berörda myndigheter noterar
det uttalande som jordbruksutskottet
gjort på denna punkt. I annat fall får
vi påminna om saken senare.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Herr Eliasson i Moholm
står nu närmast på talarlistan, och jag
ber om ursäkt för att jag här bryter listan
för att lämna det interpellationssvar,
som är utlovat på dagens föredragningslista.

Med andra kammarens tillstånd har
herr Eliasson i Moholm frågat mig, om
jag anser, att vår försörjningsberedskap
är tillfredsställande och, om jag inte
så anser vara fallet, vilka åtgärder jag
har för avsikt att vidtaga för att stärka
vår försörjningsberedskap.

I motiveringen till sin fråga har interpellanten
hänvisat till en tidningsuppgift,
att under de sista åren landets
jordbruksproduktion inte skulle
förmått att mer än till 60 å 70 procent
täcka vår livsmedelsförsörjning i händelse
av en avspärrning.

I anledning härav torde jag få erinra
om att i jordbruksutskottets utlåtande
nr 29 — ett av de utav utskottets utlåtanden,
som behandlas här i dag — på
sidorna 33—35 återges en av statens
jordbruksnämnd lämnad redogörelse
för det aktuella läget beträffande försörjningsberedskapen.
Av denna framgår,
bland annat, att om man räknar
med normal skörd har självförsörjnings -

graden de senaste åren legat uppe i cirka
105 procent. För åren närmast före
det andra världskriget har motsvarande
tal angivits till 96 procent. Jordbruksproduktionen
i dag ligger sålunda
på en högre nivå än den, som 1947 års
riksdag ansåg lämplig med hänsyn till
avsättningsförhållandena och den ligger
högst avsevärt över vad man i 1942
års jordbrukskommitté betecknade som
ett minimialternativ.

Den nuvarande produktionen baserar
sig i viss omfattning på import av
fodermedel, handelsgödsel och flytande
drivmedel. Den exakta betydelsen av
ett bortfall av denna import är emellertid
svår att beräkna. Jag vill dock något
erinra om situationen.

Den egentliga jordbruksproduktionen
är för närvarande till ett par procent
baserad på importerat foder. Motsvarande
andel var före kriget omkring 5
procent.

Mera betydande är uppenbarligen
jordbruksproduktionens beroende av
importerad handelsgödsel. Hur stor del
av jordbruksproduktionen, som kan anses
hänförlig till de importerade handelsgödselmedlen
är emellertid vanskligt
att bedöma. De siffror, som interpellanten
hänvisar till, grundar sig på
undersökningar av den troliga skördeökningen
per kilogram handelsgödsel i
genomsnitt under slutet av 1930-talet.
Sedan dess har totalförbrukningen av
fosfatgödsel i det närmaste tredubblats
och för kali- och kvävegödsel mer än
tredubblats. På grund av sjunkande
gränsnytta vid stigande förbrukning bör
den troliga skördeökningen per kilogram
handelsgödsel nu ligga lägre än
före kriget. Enligt vad jag inhämtat, undersöker
jordbruksnämnden för närvarande
möjligheterna att ersätta de äldre
normerna med nya. Under alla förhållanden
blir en uppskattning av de
skördetillskott, som härrör från de tillförda
handelsgödselmedlen, osäker. Viktigare
är den aktuella situationen för
olika gödselmedel.

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Nr 20

141

Minst beroende av import är försörjningen
med kvävegödsel. Omkring hälften
av den nuvarande kväveförbrukningen
baseras på inhemsk vara, vilken
nu motsvarar betydligt mer än hela förkrigsförbrukningen
av kvävegödsel. För
ökningen i den inhemska produktionen
har framför allt Salpeterverken i Köping
svarat, där tillverkningen alltjämt är
i stigande. Vid bedömningen av beredskapsläget
i fråga om kvävegödsel synes
också böra beaktas, att importbehovet
normalt kan helt fyllas genom kalksalpeter
från Norge.

Fosfatförbrukningen är för närvarande
endast till några få procent baserad
på rent inhemsk råvara. Den inhemska
tillverkningen av tomasfosfat har dock
ökat väsentligt efter igångsättandet år
1953 av en produktion vid Norrbottens
järnverk. Vissa möjligheter torde också
finnas att vid en avspärrning, liksom
skett under den senaste krisen, igångsätta
en — under normala förhållanden
inte lönande — framställning av superfosfat
på basis av apatiten i svensk
järnmalm. Under den senaste avspärrningen
tillgodosågs på detta sätt en
mycket betydande del av det aktuella
fosfatbehovet.

Behovet av kaligödsel kan inte till någon
nämnvärd del tillgodoses genom utvinning
inom landet. Ett tillfälligt uteblivande
av en kaligödsling torde dock
inte lika snabbt kunna återverka på produktionsresultatet
som en brist på kvävegödsel.

Av råfosfat och av viktigare slag av
färdiga handelsgödselmedel har riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap,
efter vederbörliga bemyndiganden,
låtit lägga upp vissa beredskapslager,
avsedda att möta de första påfrestningarna
efter en avspärrning. Av
kvävegödsel omfattar dessa lager främst
för sockerbetsodlingen avsedd cliilcsalpeter.

Till vad nu anförts kommer den förefintliga
lagerhållningen av jordbruksprodukter
samt de förberedelser på

Stöd åt jordbruket

drivmedels- och arbetskraftsområdena,
som jordbruksnämnden anfört i sin i
utskottsutlåtandet återgivna redogörelse.
Utvecklingen på beredskapsområdet
följes vidare fortlöpande av de berörda
myndigheterna. Att därutöver vidtaga
några åtgärder för att stärka vår aktuella
försörjningsberedskap finner jag
för närvarande inte påkallat.

Med det anförda anser jag mig ha besvarat
herr Eliassons interpellation.

Herr ELIASSON i Moholm (h):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
få framföra ett tack för svaret
på interpellationen och framför allt för
den utförliga och lugnande redogörelse
som däri lämnas.

Jag kan emellertid inte vara riktigt
lika lugn som statsrådet. Han försöker
med siffror visa, att vårt försörjningsläge
skulle vara bättre nu än före
det senaste kriget. Vi har en produktion
på ungefär 105 procent av konsumtionen,
men denna siffra går kraftigt
upp och ned de olika åren.

Statsrådet erinrar om att siffran tidigare
var 96 procent. Nu ser emellertid
svenskt jordbruk helt annorlunda ut
än då. Hästbeståndet har minskat från
600 000 till 200 000, traktorerna har
ökat i antal från 20 000 till 120 000, och
medan vi tidigare hade bara något
hundratal skördetröskor har vi nu
20 000. Dessutom importerar vi, såsom
här har berörts, fodermedel och konstgödsel
i större utsträckning än tidigare.
Den stora och avgörande frågan kommer
nu att gälla importen av olja till
de skördetröskor och traktorer som
finns nu men som inte fanns tidigare.

Det är riktigt att importfodret har
mycket liten betydelse, ungefär 3 procent,
men om vi räknar med konstgödsel,
blir produktionen 68 procent av
vad vi behöver. Jag vill påpeka att
dessa beräkningar inte har tagit hänsyn
till behovet av olja, och försörjningen
med drivmedel torde bli den

142 Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Stöd åt jordbruket

svåraste punkten i detta avseende. Jag
vill fråga, hur svenskt jordbruk i händelse
av avspärrning skall kunna fylla
sin uppgift att förse konsumenterna
med livsmedel i tillräcklig utsträckning.

Vi håller nu på att diskutera, hur
jordbruket skall rationaliseras med
hänsyn till storleken, och talar om att
den totala produktionsvolymen redan
nu tycks vara för stor, eftersom vi gör
förluster på exporten av jordbruksprodukter.
Hur stor produktion skall
det svenska jordbruket i dag behöva
ha med hänsyn till sin sårbarhet för
att det vid en avspärrning skall kunna
förse människorna med livsmedel? Det
har hänt alltför mycket sedan 1947 för
att man skall kunna jämföra siffran 96
procent med den av herr statsrådet
nämnda 105 procent.

En annan fråga är var produktionen
skall placeras. Skall den, såsom man
säger i dag, förläggas till de stora konsumtionsorterna,
då befolkningen i
händelse av krig kommer att spridas
ut till andra områden?

Statsrådet säger att han inte finner
några åtgärder aktuella för närvarande.
Jag förstår den uppfattningen,
framför allt mot bakgrunden av att
den tidigare i dag mycket omtalade utredningen
även skall ta hänsyn till beredskapskraven.

Jag skall sedan, herr talman, ytterligare
med några få ord beröra det utlåtande
angående prissättningen som i
dag föreligger. Det är väl uppenbart
för alla att det nya avtalet kom som en
chock för Sveriges jordbrukare. Det var
så många saker som man tyckte var
självklara som här tagits bort, t. ex.
reglerna om basjordbruk, och att avtalet
skulle omfatta många år, vilket man
bara några månader tidigare hade sagt
att man omöjligen kunde acceptera. Vid
en andra genomgång måste man emellertid
säga, att detta avtal har flera
positiva drag än negativa. Låt mig erinra
om att vi nu för första gången har
lyckats nå enighet mellan bägge sidor -

na om hur stor den inkomstklyfta är
som skall fyllas ut från den 1 september
1959, nämligen 3 600 kronor. Det
är dessutom klart och tydligt uttalat,
att 1 100 kronor av denna brist skall
täckas med de prisförbättringar som
omedelbart skall träda i kraft, medan
resten skall täckas med rationaliseringsvinster.

När det avtal som vi nu har trädde
i kraft år 1956 påpekades det, att det i
själva verket förelåg en eftersläpning
på i runt tal 2 000 kronor, men om den
summan kunde parterna inte enas, och
i stället för att fyllas ut har denna
klyfta på 2 000 kronor blivit avsevärt
förstorad under den avtalsperiod som
nu har gått. En annan fördel är att vi
nu kommer att få ett gränsskydd av
den storleksordningen att vi i varje
fall hoppas att det är tillräckligt. Man
har tagit bort den gamla 25-procentsregeln,
taket som vi tidigare talat om,
och det bör ju ge större trygghet.

Till de negativa punkterna hör framför
allt att en stor del av jordbrukarna
har den bestämda uppfattningen, att
de blivit ställda vid sidan om den inkomstlikställighet
som andra jordbrukare
skall få. Man har flyttat inkomstgränsen,
säger man, så att en stor del
av Sveriges jordbrukare ingalunda
kommer att bli delaktiga av dessa förbättringar.
Så är emellertid inte förhållandet.
Framför allt i förhållande till
de negativa förhandlingsresultaten som
vi fick 1956 kommer här icke att ske
någon försämring.

En annan negativ sak är att större
delen av klyftan skall fyllas ut av rationaliseringsvinster.
Bland experterna
råder mycket delade meningar om
hur stora dessa rationaliseringsvinster
kan bli varje år. Själva har vi den uppfattningen
efter tidigare erfarenheter
att det är mycket svårt att få täckning
för hela detta belopp på detta sätt.

De positiva inslagen torde dock överväga,
och jag tror att detta är anledningen
till att majoriteten av RLF -

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Nr 20

143

stamman, trots att det där rådde delade
meningar, dock har godkänt avtalet.
Även lantbruksförbundet har enhälligt
tillstyrkt det.

Vi i högerpartiet är av den uppfattningen
att man skall respektera ingångna
avtal, och så skall givetvis
också ske i fråga om denna överenskommelse.
Vad jag finner mest angeläget
att understryka är den gemensamma
skrivningen, som här tyvärr i så
stor utsträckning har diskuterats. Där
slår man fast, att innan vi kommer fram
till det nya prissättningssystem^’ 1965
skall man ha gjort en allsidig utredning
rörande hela det svenska jordbruket.
Man skall se på beredskapen, befolkningspolitiken,
samhällsekonomien
och de sociala synpunkterna. Detta, herr
talman, är i själva verket inget annat än
en reell omprövning av hela jordbrukspolitiken
i landet. Den kommer att innebära
en översyn av rationaliseringen
och dess målsättning samt av hela småbruksproblemet.
Man har framför allt
beaktat de synpunkter som framförts i
särmotioner, nämligen om speciella
norrlandsproblem.

Det är egentligen bara en av motionerna
som jag inte finner riktigt klar,
nämligen motion II: 594 av herr Elmwall
m. fl. Där diskuteras clearingen
av konsumtionsmjölken. Man gör gällande
att denna skulle vara till nackdel för
de områden som producerar konsumtionsmjölk.
Jag tror säkert att man har
den uppfattningen, men vi har den lika
bestämda uppfattningen, att en större
del bör clearas ut. I motionen talas
om mälarområdena. Man vill ha en annan
fördelning av inkomsterna på konsumtionsmjölken.
Jag skulle då vilja
fråga motionärerna: Gäller denna omfördelning
bara en förstärkning för de
jordbruksområden som ligger runt Mälaren,
eller gäller det hela MC-området7
Tv en sak är klar: vad man än önskar,
så är det en inkomstomfördelning vid
sidan om den uppgörelse som nu träffats.

Stöd åt jordbruket

Om man accepterar uppgörelsen är
det ju ändå klart, att man kan ha vissa
andra önskemål. Visst skulle vi i Mellansverige
vilja ha flera prisorter för
brödspannmålen. Vi hoppas också att
det problemet skall lösas. Jag skulle
emellertid vilja sikta på en annan fråga,
nämligen kapitalförsörjningsproblemet
för jordbruket i framtiden. Vi
vet att det på grund av inflationen ställs
större krav på dem som skall starta ett
jordbruk. De har fått större och större
kapitalsvårigheter, och jag tror att detta
är ett problem som måste lösas
ganska snart.

Låt mig till sist, herr talman, understryka
att vad jag anser vara värdefullast
är, att man vid förhandlingarna mellan
förhandlingsdelegationen och jordbruksnämnden
äntligen har kunnat
komma fram till en enig uppfattning om
hur stor inkomstklyftan är och sättet
hur den skall fyllas. Det bådar dessutom
gott för framtiden att utskottet lyckats
få fram en enig skrivning tack vare en
särskild delegation.

Man har alltså så till vida nått politisk
avspänning i denna fråga. Till utlåtandet
har emellertid tyvärr fogats
ett särskilt yttrande från centerpartiet.
Härigenom har rivits upp en debatt i
kammaren som i varje fall inte bådar
gott för framtida enighet. Kanske kommer
detta särskilda yttrande i själva
verket att bli en björntjänst åt jordbruket.
Förhoppningen må dock vara, att
denna säraktion icke skall komma att
alltför mycket skada svenskt jordbruk
i framtiden.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Hur frestande det än
kunde vara att ur mina speciella synpunkter
beröra alla tre propositionerna
och utskottsutlåtandena och alltså
spänna över hela fältet, skall jag dock
med hänsyn till den långa talarlistan
och den sena timmen inte göra detta.
Jag skall be att endast något få uppe -

Tisdagen den 26 maj 1959 ein.

144 Nr 20

Stöd åt jordbruket

hålla mig vid en fråga, som är av väsentlig
betydelse för vårt norrländska
jordbruk, närmast i anslutning till propositionen
om småbruksstödet och jordbruksutskottets
utlåtande nr 31.

Låt mig först citera några ord som
jordbruksutskottet skrev så sent som i
höstas. Det hette där: »Spörsmålet om ett
särskilt hänsynstagande till jordbrukets
produktionsbetingelser i övre Norrland
och behovet av stöd till bland annat
mjölkproduktionen där anser utskottet
böra bli föremål för ingående överväganden
i samband med utformandet av
den aviserade propositionen angående
det fortsatta stödet åt det mindre jordbruket.
»

Så har då den dag kommit då — efter
åratals utredningar och överväganden
— småbruksstödet skall fastställas, om
inte just i dag så någon gång i början
av nästa. Ser det ut att bli ett tillfredsställande
resultat? Kan detta bli den
hävstång, som ger någon inkomstlyftning
åt de norrländska jordbrukarna?

Tillåt mig konstatera att en inkomstlyftning
åt jordbrukarna i övre Norrland
vore synnerligen önskvärd och behövlig.
Som bevis härför må anföras
några belysande siffror, som framkommit
vid den av professor Lennart Hjelm
vid lantbrukshögskolan ledda lönsamhetsundersökningen
för Norrbottens
län. Sedan inkomster, icke blott av jordbruket
utan även av skogen liksom av
förvärvsarbeten vid sidan om, sedan
allt detta framräknats har det även undersökts
vad företagarvinsten skulle bli
med ersättning enligt gällande lantarbetaravtal
för den egna och familjens
arbetsinsatser. Resultatet blev inte någon
vinst utan ett betydande minus i
samtliga storleksgrupper.

I kustlandet blev resultatet för storleksgrupperna
2—5 hektar ett minus på
3 327 kronor per brukningsdel, i gruppen
5—10 hektar ett minus på 5 590
kronor per brukningsdel och i gruppen
över 10 hektar ett minus om ej mindre
än 9 362 kronor. För inlandets vidkom -

mande är företagarunderskottet mellan
4 069 och 6 068 kronor per brukningsdel.

Dessa siffror, sammanställda av en
opartisk utredningsman, bevisar väl att
i den berörda landsdelen brottas jordbrukarna
med en synnerligen otillfredsställande
lönsamhet för sin näring. Siffrorna
tyder även på att de jordbrukare,
som på grund av arbetsmängden på den
egna gården inte har tillfälle att skaffa
sig kompletterande sysselsättning, även
får brottas med den sämsta lönsamheten.

Sett mot bakgrunden av det förhållandet,
att jordbruket i övre Norrland
är en väsentlig förutsättning för utnyttjandet
av landsdelens naturtillgångar,
och i beaktande av dess betydelse ur
beredskapssynpunkt framstår det ej
blott som en rättvisesak för de berörda
yrkesutövarna utan jämväl som en viktig
samhällelig angelägenhet, att jordbrukets
fortsatta existens i denna landsdel
säkras.

Småbruksutredningen föreslog på sin
tid en uppräkning av det extra mjölkpristillägget
med 15 procent. Detta har,
vilket skall erkännas, av jordbruksministern
föreslagits bli ytterligare uppjusterat
med 5 till sammanlagt 20 procent.
Med all uppskattning av den välvilliga
gesten från statsrådets sida måste
jag dock konstatera, att detta på långt
när inte är tillräckligt för att jordbrukarna
i övre Norrland skall uppnå ett
inkomstläge som närmar sig andra befolkningsgruppers
och andra landsdelars.

Till detta är att lägga — det har tidigare
nämnts här i kammaren — att i
motsats till vad som är förhållandet i
andra landsdelar, i övre Norrland inte
behöver befaras något produktionsöverskott
ens av mjölk och produkter därav.
Tvärtom framstår det ur många synpunkter
som angeläget med produktionsstimulerande
åtgärder.

Det var från dessa synpunkter som
vi några norrlänningar djärvdes i en mo -

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Nr 20 145

tion yrka, att det extra mjölkpristillägget
för övre Norrland skulle uppräknas
med omkring 40 procent. Jag finner det
allt fortfarande vara välmotiverat och
behövligt att så sker. Med tillfredsställelse
har jag kunnat konstatera, att detta
vårt motionsyrkande upptagits i reservation
nr 3 till utskottets utlåtande nr
31 och där förts vidare. Även om jag
beklagar att några norrlänningar i utskottet
inte givit sin anslutning till denna
reservation och därmed till vårt förslag,
vågar jag hoppas, att vid voteringen
i denna fråga norrlänningarna oavsett
partitillhörighet under punkten K
röstar med reservationen nr 3 av herrar
Hermansson, Sundin och Svensson
i Vä.

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Det förefaller av yttranden
som fällts här i kammaren av
herr Waldemar Svensson, som om en
viss mytbildning skulle vara på gång
när det gäller lantbruksförbundets styrelsesammanträde
och beslut i fråga om
jordbrukets prisuppgörelse. Lantbruksförbundets
styrelse är ingen institution
som har ett avgörande inflytande härvidlag.
Det är en rådgivande instans.
Avgörandet när det gäller jordbrukarparten
ligger hos RLF-stämman. Jag
hade det tvivelaktiga nöjet att liksom
herr Ahlsten såsom suppleant vara inkallad
till detta sammanträde, som herr
Svensson i Ljungskile tidigare har omnämnt.
Det går därför inte att komma
till mig med några legender. Jag har
anteckningar från detta sammanträde,
som jag har gjort fortlöpande, och dem
har jag lyckligtvis med mig.

Ordföranden redogjorde för förhandlingsdelegationens
åtgärder och uppgörelsens
innebörd. Han nämnde också
att herr Ahlsten från början förklarat,
att han ville avge en reservation på
punkten om arealgränserna. Ordföranden
hade emellertid, såvitt man kunde
förstå, övertalat honom att avstå där -

Stöd åt jordbruket

ifrån för att i stället skriva ett särskilt
yttrande. Så småningom avstod herr
Ahlsten även från den tanken, och till
sist lät han anteckna sig såsom frånvarande
vid justeringen.

Eftersom herr Svensson i Ljungskile
nämnt några riksdagsmän tillhörande
centerpartiet, som skulle ha deltagit i
beslutet, vill jag säga rent ut att det har
vi gjort. Herr Hedlund tog upp en särskild
diskussion i frågan om arealgränserna
och begärde att få besked, om avtalet
var delbart eller ej. Ordföranden
förklarade att så inte var fallet. Då förklarade
herr Hedlund, att han komme
att biträda uppgörelsen men förbehöll
sig rätten att få avge ett särskilt yttrande
på denna punkt. Detta yttrande
är avgivet, och till detsamma har jag
anslutit mig liksom även övriga centerpartiriksdagsmän.

Vad RLF-stämman beträffar har jag
blivit underrättad om att en tidsfrist av
14 dagar lämnades för dem som ville avge
reservationer och särskilda yttranden.
Så lång tid tog det inte att få fram
detta särskilda yttrande. Jag vill också
framhålla, att det var just på dessa
punkter som herr Hedlund tog upp en
diskussion.

Efter vad jag kunnat se har Waldemar
Svensson väckt en motion i denna
kammare, nr 590, vari han hemställt
om direkt avslag på förslaget om den
storleksgrupp som skulle läggas till
grund för jämförelserna efter sex år.
Det vill synas mig som om herr Svensson
följt ungefär samma linje som herr
Ahlsten, när han nu avstått från att
yrka bifall till sin motion. Man kanske
kan säga att han yrkat avslag.

Herr talman! Jag tänkte beröra ett
par detaljer i jordbruksutskottets utlåtande
nr 29. Men jag kan inte underlåta
att först säga, att utlåtandets avfattning
tyder på en viss tidsnöd. När
riksdagen nu i elfte timmen får utlåtanden
över tre för jordbruket så viktiga
och för tusentals jordbrukare avgörande
propositioner till behandling, kom -

10 — Andra kammarens protokoll 1959. Nr 20

146 Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Stöd åt jordbruket

mer givetvis tidsnöden att påverka
handläggningen även här. Riksdagen
är i tidsnöd, utskottet har befunnit sig
i tidsnöd, Ivungl. Maj:t har varit i tidsnöd,
och hur det ursprungligen legat till
för underhandlarna, därom förmäles
ingenting.

Hos bönderna kan iakttagas ungefär
samma reaktion som vid åsynen av
Stenbocks kurir: »Ur stugan tittar bonden
med undran och med skräck.» Ingen
visste vad budskap kuriren bar, och
ingen vet med säkerhet vad resultatet
blir av riksdagens beslut i dessa frågor.
Om bönderna hade åhört debatten, hade
kanske skräcken varit större än undran.
Ingen må väl heller missförstå bondens
undran över denna forcerade köpslagan
om hans framtida existens och ekonomiska
villkor. Bonden är van att noga
övertänka och planlägga sitt handlande.
Gör han inte detta, så vet han att risken
för ett misslyckande är ganska stor.

Att sedan frågan om arealgränserna
som underlag för prisbedömningen införts
som argument vid den översyn av
prissättningssystemet, som nu skett i
enlighet med gällande avtal, har på de
flesta håll uppfattats som en operation
som inte borde höra hemma på avtalsområdet.
Jag är ledsen över att behöva
säga detta. Det hade varit till fördel, om
handläggningen varit sådan, att jordbrukarna
fått en klar uppfattning och överblick
över följderna, innan frågan avgöres.
En lösning som mer överensstämt
med de berördas uppfattning borde
ha eftersträvats.

Jordbruksutskottet har tydligen, i
varje fall på någon punkt, reagerat mot
handläggningen. Det anser, att en utredning
om det svenska jordbrukets
ställning bör ske och slutföras i god
tid före utgången av den sexåriga avtalstiden.
Utskottet tillägger: »Därvid
bör man också i ljuset av hittillsvarande
erfarenheter något mera överväga
olika landsändars behov och förutsättningar.
»

Det var sådana erfarenheter som låg

till grund för motionerna I: 481 och
11:594, som jag varit med om att bära
fram. Det vill synas, som om uttagandet
av mjölkavgift och fördelningen av dessa
medel kommit att hårt belasta ekonomien
för jordbrukarna i mälarlänen
och Östergötland. Härvarande mejeriorganisation
redovisar för det senaste
året en nettoutbetalning av i runt tal 30
miljoner kronor. Enligt meddelande nr
4/1958 från Jordbrukets utredningsinstitut
producerade åren 1954—1955 de
olika bygderna följande antal skördeenheter
per hektar, nämligen Götalands
södra slättbygder och mellanbygder
3 689, Götalands norra och Svealands
slättbygder 2 489, Götalands och Svealands
skogsbygder 2 329, Norra Sverige
1 984.

Siffrorna anger förhållandet vid basjordbruken
— 10—20 hektar — de olika
bygderna emellan. På de sydsvenska
jordarna erhålles sålunda cirka 1 200
skördeenheter mera per hektar än på
de mellansvenska, och Norrland ligger
cirka 350 skördeenheter per hektar lägre
än de mellansvenska. Till synes är
således från denna beräkningsgrund ej
någon som helst utjämning försvarbar
från Mellansverige till södra Sverige.
Däremot skulle en viss utjämning till
Norrland vara försvarbar. Men så synes
inte ske — de utjämningsbidrag det
här är fråga om går till södra Sverige.
För Norrland redovisas dock samtidigt
en inkomst från skogen per mansarbetstimme
som med kronor 3: 50 överstiger
vad som redovisas för Götalands och
Svealands skogsbygder. Samtidigt redovisas
för Mellansverige en inkomst per
mansarbetstimme i jordbruket som med
1,06 öre understiger erhållen timpenning
i södra Sverige. Norrland ligger
här tio öre under Mellansverige.

Efter det uttalande av utskottet som
jag citerat hade man nog väntat sig en
mera ingående behandling av dessa motioner.
Utskottet hänvisar till beslutet
1958, då utjämningsavgiften på mjölk
sänktes med 1 öre — från 11,85 till 10,8"5

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Nr 20 147

öre. Syftet var gott — men tyvärr har
sänkningen eliminerats genom andra
åtgärder. Det är nämligen så, att det
slutliga avräkningspriset på producerad
mjölk beror på många andra faktorer
än k-mjölkpriset. Här kommer in i bilden
graden av mekaniseringen och centraliseringen
av mejeridriften, avräk:
ningssystemet, sättet att frakta och debitera
infrakten av mjölken till mejerierna,
priset på skummjölk, kärnmjölk
och vassle till producenterna och mycket
annat. I det mellansvenska område
. jag här diskuterar har de skärpta konsumentkraven
tvingat fram en långt driven
centralisering och mekanisering.
Under uppbyggnadstiden fram till 1940
kostade detta leverantörerna stora pengar
och i jämförelse med andra mejerier
låga avräkningspriser. Så småningom
har emellertid detta arbete givit resultat.
Men man må komma ihåg — jag
understryker detta — att detta rationaliseringsarbete
till fromma för konsumtionen
icke alltid ger producenten ett
bättre resultat. Han har nämligen icke
längre möjlighet att bedriva smådjursuppfödning
i samma utsträckning som
när han hade mejeriet inom räckhåll
som leverantör av mejeriavfall.

Jag måste således vidhålla den i motionen
framförda uppfattningen. Så
länge utjämningsavgifterna upptages
med stöd av statliga, av riksdagen fastställda
bestämmelser, så har riksdagen
och i sista hand regeringen ansvaret.
Jag anser inte, att någon del av landet i
övrigt får för mycket för sin mjölkproduktion.
Tvärtom är jag övertygad om
att var och eu behöver varje öre han
får ut av sitt arbete. Men jag måste konstatera
att det ekonomiska läget är sådant
i de bygder jag här åsyftar, att
ingen subventionering av mjölkproduktionen
till andra områden är möjlig. Ett
gammalt ordspråk säger: Medan griiset
viixer, dör kon. Det vore kanske rimligare
att utjämningsbidragen användes
till rationalisering och centralisering
av mejeridriften i de områden som icke

Stöd åt jordbruket

har detta genomfört. Då skulle avräkningspriset
så småningom höjas och behovet
av clearing minskas.

En annan för detta område betydelsefull
produktionsgren är fodersäden.
Skyddet för fodersädespriserna enligt
nu tillämpat system har inte fungerat.
Prisgränserna har legat för långt under
brödsäden. Ett gap på tio öre är ej motiverat.
Dessutom har införselavgifterna
varit fasta så länge priserna legat mellan
de fastställda prisgränserna. Systemet
har lett till att fodersiidesodlarna
kommit i en mycket prekär situation.
När odlarna haft att sälja har priserna
varit mycket låga — 1957 uppges avslut
ha skett till 18 öre per kilo för havre.
Någon särskild förening i likhet med
oljeväxtodlarnas eller sockerbetsodlarnas
har inte fodersädesodlarna förmått
åstadkomma, trots att ett sådant organ
skulle vara av behovet påkallat.

Utskottet godtar nu i likhet med departementschefen
att rörliga införselavgifter
tillämpas under den nya avtalsperioden.
Likaså skall internt upptagna
avgiftsmedel få användas för att stödja
export. Därutöver skall skapas möjligheter
för stödköp. Ingenting säges dock
om när åtgärder för att stödja export
skall insättas eller stödköp vidtagas. Det
skall ske efter vidare överenskommelse
mellan jordbrukets förhandlingsdelegation
och jordbruksnämnden. Svensk
spannmålshandel skall ha hand om administrationen.

Det må förlåtas fodersädesodlarna om
de står något undrande. De hade förutsatt,
att de nu skulle inordnas i jordbruksregleringen
under förhållanden
som tillvaratar de lärdomar vilka givits
under nu tillämpat system, så att fodersädesproduktionen
kunde få samma villkor
som övriga produktionsgrenar. De
låga fodersädespriserna har uppammat
produktion av animalier, särskilt fläsk,
som ej helt kunnat avsättas inom landet
utan måst exporteras med betydande
förluster. Nu tar man alltså helt bort
prisgränserna utan att närmare ange i

148 Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Stöd åt jordbruket

vilket läge stödköp eller exportstöd skall
insättas. Man kan befara att spannmålsbolaget
då inte kommer att bli det erforderliga
stödet för fodersädesodlarna.

Jag vill understryka att det i huvudsak
är mälarlänen, som säljer sin fodersäd.
När man utlämnat denna odling,
har man motiverat det med att det är
småbrukarna som köper fodersäd, medan
de större jordbruken skulle sälja
den. Folkpartiet har aktualiserat dessa
tankegångar i motioner av herrar Ohlin
och Waldemar Svensson m. fl. med förslag
om avslag på stödköpsförfarandet.
Exportpremier vill de medge endast i
speciella fall.

En av jordbruksnämnden utförd undersökning
visar emellertid, att folkpartiets
bedömning är felaktig. Av den totala
kvantitet på 245 000 ton som är tillgänglig
för direkt försäljning till förbrukare
går knappa 15 procent till småbrukardistrikten.
Huvuddelen har gått
till större jordbrukare och s. k. fläskfabriker.
Tydligen är det helt andra
intressen än småbruket som varit avgörande,
då man lämnat fodersädesodlarna
åt sitt öde. Själv har jag undersökt
hur försäljningarna ligger till vid Sörmländska
lantmännens avdelningskontor
i Flen. Kontoret har 480 leverantörer.
År 1956 sålde 129 av dessa leverantörer
med över 50 hektar fodersäd, medan
antalet säljare med under 50 hektar var
178 stycken. Av kontorets leverantörer
är således cirka 65 procent odlare av
fodersäd till avsalu. Förhållandet torde
vara likartat på många håll i mälarlänen.

En annan sak som påtalats i motionerna
är kvalitetsbestämningen på
spannmål. Varje spannmålshandlare tar
själv proven och låter utföra kvalitetsbestämningen.
Såvitt fråga är om hektolitervikt,
vattenhalt och groddskador,
föreligger mig veterligen inga som helst
krav på kvalifikationer hos den, som utför
kvalitetsbestämningen. Ingenting
finns som säger hur ett prov skall uttagas.
Med anledning av motionerna framhåller
utskottet nu, att undersökning på -

går, på uppdrag av föreningen Svensk
spannmålshandel, om nytt underlag för
kvalitetsbestämning vad gäller groddskador.
På detta nya system skall avräkningarna
grundas.

Detta innebär, såvitt jag kan se, att
kraven på att mältningsskadad spannmål
skall tagas bort ur brödsädesliandeln
ökat. Även till utseendet frisk och
oskadad brödspannmål kan på detta sätt
komma att få vidkännas kraftiga prisavdrag.
Den kan vara vad man kallar
lönnmältad. För odlaren blir det än mer
besvärligt att själv kontrollera att den.
avräkning han slutligen erhåller är riktig.
Detta gör kravet på en opartisk och
objektiv provtagning och bedömning än
mer aktuellt.

Så sker även med stöd av statliga bestämmelser
inom andra produktionsgrenar.
I Kungl. Maj:ts förordning om
klassificering av kött, given den 7 juni
1956, och i jordbruksnämndens cirkulär
1/1955 fastställes hur och av vem kvalitetsbedömning
av kött respektive
mjölk får ske. Samma är förhållandet
med virkesmätning, då Kungl. Maj :t eller
skogsstyrelsen äger utfärda auktorisation
för virkesmätare. Genom dessa
bestämmelser avser man att skydda säljaren-producenten
lika mycket som köparen.
Den passivitet, som utskottet visat
i fråga om kvalitetsbestämningen för
spannmålen, förefaller mig då litet underlig.
Man kunde nog åtminstone ha
väntat, att utskottet skulle ha hemställt
till Kungl. Maj :t om att frågan skulle
uppmärksammas. Vi motionärer har pekat
på att centralföreningen i Östergötland
vidtagit åtgärder av det slag vi
åsyftat. Det är givetvis framsynt att så
har skett, men bestämmelserna bör nog
bli likformade överallt, och detta kan
man inte uppnå med en länsvis genomförd
lösning.

Herr talman! Till slut endast några
ord om kreditfrågorna. På det sammanträde,
som jag nyss omnämnde, upplystes
det att frågan om krediterna till
jordbruket hade tagits upp vid förhand -

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Nr 20

149

lingarna och att dessa förhandlingar om
krediterna skulle fullföljas. Jag kan inte,
herr talman, finna någonting om den
saken i propositionen och utskottsutlåtandet.

Jag har tidigare vid denna riksdag varit
med om att motionera om en kreditsanering
för jordbruket, främst i Mellansverige.
Jag är övertygad om att sådana
åtgärder skulle utan större kostnader
ha kunnat vidtas av statsmakterna.
Det kommer säkerligen att så småningom
kosta mycket mer, om man inte
nu vidtar några åtgärder. Avslaget på
motionerna motiverades med det statsfinansiella
läget och bristen på pengar,
ett motiv som inte har framförts med
samma kraft i åtskilliga andra sammanhang.
De beslut, som här kommer att
fattas, gör jordbrukets kreditbehov ännu
större. Kravet på en räntesänkning kommer
att med ökad kraft tränga sig fram.
Jag vill därför vädja till dem, som har
att besluta i denna fråga, att man genom
en räntesänkning åtminstone ger
jordbrukare och andra småföretagare
möjlighet att spara litet grand åt sig
själva — till amorteringar och investeringar.
Det måste bli slut på en högräntepolitik
som överför hundratals miljoner
kronor till dem som disponerar
kapitalet. Även de mindre företagarna
har behov av omtanke, och de har också
rätt att i någon mån ställa krav.

Till slut vill jag för att förekomma
alla missförstånd understryka att vad
jag här sagt om mjölkclearingen inte
innebär att jag vill ta bort denna
clearing. Jag vet att den är nödvändig.
Vad jag avsett är bara att få till stånd
en ändring, därest det visar sig att Mellansverige
och mälarlänen är för hårt
belastade i detta avseende.

Herr förste vice talmannen övertog nu
förhandlingarnas ledning.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Elmwall tog upp

Stöd åt jordbruket

mitt apostroferande av protokollen från
lantbruksförbundet och jordbrukets förhandlingsdelegation
och menade, att
lantbruksförbundet inte är den avgörande
instansen utan RLF. Det är en
kompetensfråga som jag inte alls tänker
lägga mig i. Den får herr Elmwall gärna
göra upp med vederbörande förbund.

Det var emellertid inte detta frågan
gällde utan helt enkelt att de riksdagsmän
ur centerpartiet — och eventuellt
också andra —• som i lantbruksförbundets
styrelse har varit med om godkännandet
väl i alla fall har tagit en ståndpunkt
för sin egen del, som är av betydelse
oavsett vad lantbruksförbundet i
övrigt betyder, vilket jag som sagt inte
har någon anledning att lägga mig i.

När herr Hansson i Skegrie stod här
och mer eller mindre inkvisitoriskt an
grep än den ene och än den andre för
vad som höll på att ske, begagnade jag
dessa protokoll för att konstatera, att
det inte finns någon politisk riktning,
som har haft ens tillnärmelsevis så
många representanter verksamma i de
förberedande instanserna som centerpartiet.
Bland dessa finns även herr
Elmwall, vilket han själv erkände. Ville
man ha resning i målet, hade det väl
varit på förhandlingsstadiet man skulle
ha gripit in.

Herr Elmwall påstod, att herr Hedlund
i lantbruksförbundets styrelse begärde
att få foga ett »särskilt yttrande»
till protokollet, och att herr Elmwall har
personliga anteckningar därom. I lantbruksförbundets
justerade protokoll står
det, att herr Hedlund begärde att till
protokollet »få motivera sitt ställningstagande»,
vilket är något helt annat än
vare sig reservation eller särskilt yttrande.

Sedan kom, såsom vi vet, en skrivelse
till lantbruksförbundet — den har publicerats
i pressen -— som innehöll bestämda
villkor i anslutning till ståndpunktstagandet.
Denna kom aldrig in
i detta justerade protokoll, därför att
innehållet tydligen inte stod i överens -

150 Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Stöd åt jordbruket

stämmelse med de fattade besluten; åtminstone
saknas den i det justerade
protokollet. Är denna slutsats oriktig,
får det klaras upp med lantbruksförbundet
och dem som för protokollen
där. Det är dock ett rent faktum, såvitt
jag vet. Att sen bonden »med undran
och med skräck» beskådar herr Elmwalls
och hans meningsfränders framfart,
kan man förstå.

Herr ELIASSON i Moholm (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tror, att herr Elmwall
gav en litet ensidig beskrivning,
om han menade att mjölkavgifterna bara
skulle gå från mälarområdet ned till de
rika jordbruksbygderna i Skåne. Det
finns faktiskt jordbruksområden, som
har ungefär samma produktionsbetingelser
som mälartrakten men däremot är
helt i avsaknad av konsumtionsorter.
Det var därför jag ställde frågan till
herr Elmwall, huruvida motionen åsyftade
att det bara var jordbruken runt
Mälaren som skulle slippa denna clearing.
Jag fick inte något svar, så frågan
står fortfarande öppen, såvida jag inte
skall tolka de allra sista meningarna, då
herr Elmwall talade enbart om mälarområdet,
som ett svar. Det skulle vara
bra att få det klarare belyst om det är
blott detta område, som herr Elmwall
talar om, eller hela MC-området.

Herr ELMWALL (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker nog att herr
Waldemar Svensson ganska omotiverat
blandade in lantbruksförbundet i detta
sammanhang. Vad som där skett hör
inte alls hemma här. För övrigt överensstämmer
inte den redogörelse, som herr
Svensson lämnade, med vad som förekommit
så som jag upplevde det. Herr
Svensson försöker göra det hela till någonting
annat, och det är möjligt att
han kan det. Men han kan inte övertyga
mig om att det är riktigt. Jag vet
att vad jag här sagt är rätt.

Det har nog inte varit så onödigt

med det särskilda yttrande som här fogats
till utskottets utlåtande — det var
mycket detta som jag syftade på. Jag
tror också att denna debatt kommer
att uppmärksammas.

När det gäller mjölkclearingen har
jag i mitt anförande så pass klart gett
uttryck för vad jag avsåg, att vem som
helst borde utan större svårigheter ha
kunnat uppfatta det.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tycker att herr
Svensson i Ljungskile bör förstå, att
de riksdagsmän, som deltog i lantbruksförbundets
styrelsesammanträde efter
förhandlingarna, inte vid det tillfället
handlade på uppdrag av sitt parti eller
hade på något sätt rådgjort med detta.
Jag vill också framhålla att dessa riksdagsmän
icke har ändrat ståndpunkt
efter styrelsesammanträdet eller tagit
avstånd från den särskilda skrivning
som de då gick in för.

Herr Svensson i Ljungskile bör nog
vara litet försiktig, när han talar om att
andra har ändrat mening. Han har ju
själv motionerat om att den nya arealgränsen
icke nu skulle beslutas, och
han har sedan själv yrkat avslag på sin
egen motion. Med hänsyn därtill och
till den skrivning, som herr Svensson
är medansvarig för och som herr Sköld
här tidigare karakteriserat, så tycker
jag att herr Svensson har ganska kraftigt
utraderat sig själv i detta sammanhang.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Det har inte från min
sida varit fråga om att blanda in lantbruksförbundet
i detta sammanhang,
utan vad jag talade om var den ståndpunkt,
som där intagits av riksdagsmän
från centerpartiet. Nu har tydligen
herr Elmwall sin bestämda uppfattning
om vad som skedde härvidlag, och det
kan vi inte göra någonting åt; det är ju

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Nr 20 151

fråga om subjektiva intryck. För min
del kan jag bara hålla mig till lantbruksförbundets
protokoll.

Herr Hansson i Skegrie vill försöka
klara av frågan om beslutet i lantbruksförbundet
genom att tala om att de fem
riksdagsmännen inte handlade såsom
politiker vid sitt ställningstagande inom
lantbruksförbundet, utan i någon annan
egenskap — därför skulle saken inte ha
någon betydelse här i kammaren. Nu
förstår jag att herr Elmwall inte tycker
om herr Hanssons förklaring och
det kan jag inte heller göra någonting
åt.

Beträffande min motion har jag redovisat
denna i mitt första anförande.
Hade det funnits någon möjlighet att få
det ordnat som jag ville hade jag varit
med om det. Nu blev det emellertid en
skrivning som tillgodosåg den andra
klämmen i motionen. Detta innebär i
viss mån ett helt nytt grepp på denna
fråga. Det är en erfarenhet som jag inte
är ensam om i det här huset, att man
inte alltid får igenom allt vad man
yrkar.

Herr ELMWALL (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill understryka att
det som skedde i lantbruksförbundets
styrelse har vi inte på något sätt försökt
dra oss undan eller ändra på. Jag har
gett en fullständigt riktig relation av
vad som hände. Även om man som suppleant
kanske hade kunnat följa exemplet
att förklara sig icke närvarande, så tyckte
jag inte att det hade varit ett riktigt
handlingssätt. Det klargjordes emellertid,
herr Svensson i Ljungskile, att avtalet
inte var färdigt. På många punkter
var det ännu inte fullt slutet, ocli på
dessa punkter kunde vi inte godkänna.
Där har vi vår fulla rätt att diskutera
och framställa våra önskningar. Denna
rätt kan ingen ta ifrån oss, inte ens
herr Waldemar Svensson.

Sedan var jag inne på frågan om fodersäden.
Herr Waldemar Svensson
vill ställa fodersädsodlarna fullständigt

Stöd åt jordbruket

utanför denna jordbruksreglering. Jag
har sett fodersädsodlarnas mödor under
dessa år. Under krigsåren fick vi ålägganden
om leveranser. Dessa fullgjordes.
Efter krigsslutet ställdes vi utanför jordbruksregleringen.
Prisbildningen har
varit fri. Det är inte jordbrukarna som
tagit hem vinsterna utan spannmålshandlarna.
Det finns dock gårdar i
våra trakter, som inte har någon möjlighet
att odla annan säd än fodersäd.

Det skulle, herr talman, vara roligt
att se uppsynen på herr Waldemar
Svensson om han tvingats att sälja fodersäd
till de priser, som fodersädsodlarna
varit tvungna att nöja sig med.
Jag tror att hans uppsyn skulle ha ändrats,
men inte till det bättre.

Herr JANSSON i Benestad (ep):

Herr talman! Denna debatt flyter nästan
ut i det oändliga, och jag skall faktiskt
försöka inskränka mig så gott jag
kan. Jag vill därför bara ta upp en enda
fråga. Den gäller utskottsutlåtandet nr
31 angående småbruksstödet.

Inledningsvis vill jag emellertid ha
sagt, att skall vi ha en god beredskap
för vår livsmedelsförsörjning, så sammanhänger
detta med en vettig neutralitetspolitik.
Har vi inte en god beredskap
på livsmedelsområdet måste vi köpa mat
västerifrån vilket sätter oss i beroendeställning.
När småbrukarna i vårt land
svarar för 30 procent av den totala jordbruksproduktionen
får man gå försiktigt
fram när man skall rationalisera
småbruken.

Statsrådet har på väsentliga punkter
försämrat småbruksstödet — så som det
nu utformats. Han har, såvitt jag kan
se, inte på någon enda punkt förbättrat
det. Vi tog upp som en första punkt
frågan om producentbidragets avveckling.
Detta berördes tidigare i dag av
herr Sköld. Han framhöll med skärpa,
att då detta stöd tillkom år 1947 beslöt
man, att de som förvärvade småbruk
efter den 1 juli 1948 inte skulle erhålla
producentbidrag. Anledningen var att

152 Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Stöd åt jordbruket

man i annat fall skulle förhindra en
pågående strukturrationalisering. Den
som köpte en liten gård som visade sig
vara oräntabel fick själv ta risken.

Jag vill inte bestrida att det låg någonting
i det resonemanget •— på den
tiden. Här har dock skett en väldig förändring.
Allteftersom åren gått har det
visat sig, att detta producentbidrag inte
påverkat strukturrationaliseringen vare
sig i den ena eller andra riktningen. Vi
har i stället fått det förhållandet på
landsbygden, att det är de äldre jordbrukarna,
som i regel har det bäst ekonomiskt
ställt, som får detta bidrag.
De yngre jordbrukarna som köpt gårdar
under basjordbruksgränsen har blivit
utan. Det är klart att en irritation uppkommer
på grund härav.

Vi tog upp detta i småbruksutredningen.
Vi föreslog, att producentbidraget
skulle ersättas med ett arealtillägg. Det
skulle utgå efter en graderad skala med
en maximerad summa av 500 kronor
per hektar. Bidraget skulle utgå till alla
jordbrukare med under 20 tunnland under
förutsättning att de kom under medelinkomsten
för 10—20 hektars jordbruk.
Detta tillägg skulle sökas årligen.
Däri låg den stora skillnaden. Arealtilllägget
kan därför inte — som flera talare
gjort — till konstruktionen jämföras
med producentbidraget från 1948. Kommer
vederbörande jordbrukare över genomsnittsinkomsten
på 10—20 hektars
jordbruk går han miste om pengarna,
men har han en inkomst som understiger
detta genomsnitt får han detta arealtiHägg.

Alla människor vet, att inkomsterna
för jordbrukarna går upp och ner beroende
på vår Herres väder och mycket
annat. Jag skulle kunna dra ett exempel
för statsrådet. Jag har själv fått det
av en liten jordbrukare, som arrenderar
en gård i östra delen av vårt land. Han
tjänade 5 000 kronor år 1957 på skogskörslor.
Han hade 15 tunnland jord.
Självfallet hade han det året inte fått
något arealtillägg, ty han kom över me -

delinkomsten, som det här var fråga
om. Förliden vinter tjänade han knappa
500 kronor på skogen. Självfallet hade
han fått detta bidrag detta år om han
hade sökt.

Jag kan inte förstå, att ett anständigt
organiserat jordbruksstöd kan utesluta
dem som är i det läget. Om man förvärvar
en fastighet efter den 1 juli 1959
och får lägre inkomster på grund av
skördeskador eller minskade biförtjänster
vore det väl i rimlighetens namn
socialt motiverat att erhålla bidrag. Det
är således en väsentlig principiell skillnad
mellan producentbidragets konstruktion
1948 och arealtilläggets utformning
enligt utredningens förslag.

Jag måste säga, herr talman, att jag
faktiskt hade närt den tanken, att det
skulle finnas några inom socialdemokratien,
som hade så djupa försänkningar
i småbrukarkretsar, att de skulle
ha velat hjälpa de borgerliga att få igenom
denna reservation. Det gläder mig
att det blev en enhällig borgerlig reservation
på den punkten. Det är faktiskt
det viktigaste förslaget till småbrukarstöd
som vi har lagt fram.

Jag skall inte klandra statsrådet för
att han sänker maximum från 500 kronor
till 400, men det innebär även det en
klar försämring.

Därmed skall jag lämna denna stödform.
Den andra stödform vi tog upp
var leveranstillägget. En skala utformades
som var så konstruerad, att tillägget
skulle utgå efter en stigande skala upp
till 400 kronor vid en årsleverans av
1 001—9 000 kg mjölk. Därefter skulle
bidraget utgå med oförändrat 400
kronor upp till 15 000 kg årsleverans
men sedan sjunka vid större produktion.
Även detta har nu herrarna
i kanslihuset fingrat på och försämrät
i alldeles särskild grad. Man har haft
ungefär samma utgångspunkt som vi
hade. Vi kunde skjuta över en del av
bidragsbeloppet till leverantörer under
20-tunnlandsgränsen, och det gjorde vi
också. Men det nya förslaget går längre

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Nr 20

153

och skjuter över ytterligare en del av
bidragsbeloppet till jordbruk under 20
tunnland genom att bidraget avtrappas
redan vid 12 000 kg. Men samtidigt skjuter
man över en del till dem som ligger
i stödjordbruksklassen.

Jag har gjort en liten utredning från
min egen mejeriförening, som för all
del tillhör dem som har större medelleveranser
än vad fallet i allmänhet är i
vårt län. Resultatet blev precis vad jag
hade förutsett. De som producerar 8 000
—10 000 liter mjölk med en årslikvid
på 3 000 kronor, får fullt producentbidrag.
Men de lever inte av dessa
3 000 kronor om året. De har biinkomster
också och kommer i många
fall upp i en inkomst, som utestänger
dem från arealbidrag. Men de som ställs
utanför här blir de, som har en årsinkomst
av 5 000—6 000 kronor och säljer
15 000—16 000 kg mjölk. De får bara
reducerat leveranstillägg. Det är just
dessa som är så bundna till sitt jordbruk,
att de inte kan ha sysselsättning
vid sidan om. Det är den egentliga småbrukarkategorien.
De får alltså som leveranstillägget
nu är konstruerat en klar
försämring. Det är obestridligt.

Skalan har alltså utformats på sådant
sätt, att den inte ger det egentliga
mjölkproducerande småbruket vad
det skulle ha. Jag beklagar att man har
gjort sådana avvikelser till det sämre.

Sedan vill jag ta upp en fråga som
inte är berörd här i kväll. Det kanske
är djärvt att komma med den så här
sent. Det har stått ett löjets skimmer
kring det förslaget, men icke förty är
det rätt förnuftigt. Utredningen föreslog,
att ett s. k. kalvbidrag skulle införas.
Det förslaget har helt lagts åt sidan.
Det bär mött mycken kritik och
man har försökt att förlöjliga det hela.
Det är emellertid min bestämda uppfattning,
att det är en klok form av
småbruksstöd. Vi har faktiskt brist på
kött här i vårt land och världen över
och de stora avnämarländerna såsom
Sydamerika minskar köttexporten un -

Stöd åt jordbruket

der det att köttkonsumtionen bl. a. i
Sydeuropa kraftigt stiger. Vi syftade
med detta förslag till att få fram en
kvalitetsproduktion. Det är bara fråga
om huruvida kvaliteterna extra prima,
1 -f, 1 och 1 —, alltså mycket värdefullt
kalvkött, skulle erhålla bidraget.

Man har sagt att en sådan anordning
skulle kunna leda till överskottsproduktion
på kött. Ett sådant påstående faller
på sin egen orimlighet. Inte en enda
kalv mera kommer att födas här i landet.
Inte blir korna fruktsammare för
att kalvbidrag betalas ut. Även om man
tror på statliga regleringar, dit leder det
statliga stödet inte. Om kalvbidrag införes
blir det mera spädkalv och mindre
slaktdjur i tvåårsklassen men totalt sett
ingen förändring av köttproduktionen.
Detta bidrag är dock ett utmärkt stöd
för småjordbruket. Med stigande mjölkproduktion,
vilket mycket väl kan inträda,
kan vi således förvandla mjölkfettet,
som annars måste exporteras som
smör med förlust på världsmarknaden,
till högklassigt kalvkött för konsumtion
inom landet. Jag vill alltså ge statsrådet
det rådet, att om mjölkproduktionen
förändras detta bidrag överväges. Det
är befogat att stödja en sådan speciell
småbrukarnäring, som fordrar ett särskilt
kunnande för att bedrivas med
framgång. Inte minst småbrukarhustrurna
gör här ofta en värdefull insats. Jag
vill därmed inte säga, att man skall ha
kalvtillägg som ersättning för ett eventuellt
avskaffat första barnbidrag, som
högern talar om.

Sedan har jag även i en motion föreslagit,
att man skulle reducera slaktavgifterna
för de fem första svinen. Motionen
har inte blivit välvilligt behandlad.
Man säger att förslaget skulle leda
till prissänkning på fläsk. Enligt det nya
avtalet skulle det väl inte göra det. Jag
vill bara slå fast, att om man höjer
slaktavgiften till 25 kronor per svin, så
blir det för en småbrukare med 12 svin
en årlig utgift av 300 kronor. Staten tar
därmed tillbaka vad som delats ut som

154 Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Stöd åt jordbruket

leveranstillägg. Vi kan näppeligen gå
fram på den vägen. Då blir slaktavgifterna
prispolitiska medel, varmed man
reducerar småbrukarnas möjlighet att
fortsätta sin näring.

Jag vill sedan säga några ord om våra
principiella synpunkter på den nya
jordbruksgiven. Vad som mest oroar
mig är faktiskt den värdeminskning
som kommer att gå ut över dessa småbruk.
En och annan lantbruksnämnd
har redan gått miste om en hågad spekulant,
som börjat tveka om köpet när
han hört talas om det förslag som nu
lagts fram. Småbrukaren har det kapital
som skall trygga hans ålderdom
låst i sin fastighet. Skulle fastigheten
sjunka i värde, går han miste om stora
belopp. Detta står i bjärt kontrast mot
de beslut om löntagarnas ålderdomstrygghet
som vi fattade i förra veckan.

Det är ändå den mänskliga faktorn
som avgör hur jordbruket kommer att
se ut i framtiden. Det skulle vara förunderligt
om ett par unga människor efter
1965 skulle vilja åtaga sig uppgiften att
på ett 40 tunnlands jordbruk arbeta
fram en inkomst som är lika stor som
industriarbetarens och samtidigt investera
minst 150 000 kronor utan att få
några lediga sommarlördagar — och
inte några lediga söndagar heller för
den delen. Om vi som målsättning tar
normjordbruket, blir det nog ingen direkt
rusning till köp av sådana fastigheter,
såvida vi kan upprätthålla sysselsättningen
inom övriga näringsgrenar.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! När 1942 års jordbrukskommitté
drog upp riktlinjerna för vårt
framtida jordbruk slog den också mycket
riktigt fast, att den yttre rationaliseringen
i skogsbygderna inte kan i
samma mån som i slättbygderna betraktas
som ett rent jordbruksrationaliseringsproblem.
Rationaliseringen hade i
stället i skogsbygderna att inrikta sig
på att skapa sådana brukningsdelar,

som med hänsyn till näringsförhållandena
i orten utgör en lämplig brukningstyp.
Denna uppfattning, att det i skogsbygderna
är skogen som spelar den
främsta rollen i fråga om skapandet av
bärkraftiga brukningsdelar, som ansågs
riktig av 1942 års jordbrukskommitté
och som sedan godkändes av 1947
års riksdag, är säkerligen inte mindre
riktig år 1959 och åren framöver.

Men skall den yttre rationaliseringen
bli vad som är avsett kan vi inte ensidigt
arbeta efter linjen att sammanslå
brukningsdelar för att därigenom skapa
ett bättre produktionsmässigt underlag
för blivande brukare. Enbart på den
vägen löses inte problemet, även om
mycket åstadkommes och kan åstadkommas
därigenom. Vi får i sammanhanget
inte glömma bort de sociala
och befolkningspolitiska problem, som
blir en följd av jordbrukets rationalisering.
Näringslivet i övrigt måste ha
möjlighet att absorbera den i jordbruket
friställda arbetskraften i takt med
rationaliseringen. Har näringslivet den
möjligheten med jordbrukets nuvarande
rationaliseringstakt? Och kommer denna
möjlighet att finnas de närmaste
åren, om takten i jordbruksrationaliseringen
ökar? Ja, härom råder väl delade
meningar.

Om jordbrukets yttre rationalisering
således skall bli en realitet måste vi på
allvar föra in i bilden frågan om de
mindre jordbrukens förstärkning med
skog bl. a. från statens domäner.

Jag har uppfattat 1947 års beslut angående
den framtida jordbrukspolitiken
på det sättet, att kronans skogar inte
skulle undantas. Men vad har skett på
dessa tolv år? I vilken utsträckning har
staten medverkat i rationaliseringsarbetet
genom att ställa skog från kronans
domäner till jordbrukets förfogande?
Ja, såvitt jag kan finna är statens medverkan
på detta område obefintlig under
de tolv år som gått sedan 1947 års
beslut träffades.

Jag har inom mitt hemlän haft nära

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Nr 20

155

kontakt med ett kompletteringsärende,
som numera väl inte bara är riksbekant
utan även börjar bli smått historiskt.
Det är frågan om att komplettera ett
antal fastigheter inom Nöttja socken
med skog från Nöttja kronopark. Vi har
här ett typexempel där kronans skogar
måste tas i anspråk, om det över huvud
taget skall bli någon komplettering. Denna
kronopark har bildats i huvudsak av
skogsmark, som köpts av enskilda ägare
under tiden 1891—1911. Kronparken
omfattar 1 819 hektar skogsmark, varav
1 686 hektar är belägna inom Nöttja
socken. Kronans innehav av den inom
socknen befintliga totala arealen är således
mycket stort. Detta gör att skogsarealen
per fastighet är mycket ringa,
i någon by endast 2—5 hektar, och i
medeltal utgör den nuvarande skogsarealen
endast 2,2 hektar per hektar
åkerjord, medan det för länet i övrigt
i medeltal är 4,7 hektar skog per hektar
åkerjord.

Med utgångspunkt från dessa förhållanden
och av oro för bygdens framtid
gjorde ett 30-tal lantbrukare år 1946
framställning till Kungl. Maj :t och anhöll
att få köpa skog från Nöttja kronopark
för att därmed förstärka sina
fastigheter. Detta ärende har nu, om jag
inte är fel underrättad, efter 13 års
vandring mellan de olika statliga organen,
åter hamnat hos Kungl. Maj :t. Men
en sak — mycket betydelsefull — har
dock under denna tid åstadkommits.
Sommaren 1955 uppdrog kungl. lantbruksstyrelsen
åt dåvarande docenten,
numera professorn i fastighetsteknik
vid kungl. tekniska högskolan i Stockholm,
Gerhard Larsson, att göra en rcgionalplan
för området. Samtliga fastigheter,
som kunde tänkas vara lämpliga
för komplettering med skog från kronoparken,
fördes nu in i bilden.

Professor Larsson kom efter verkställd
utredning till den slutsatsen, att
i den mån över huvud taget kronoparker
skall kunna tas i anspråk för förstärkning
av jordbruk, är Nöttja krono -

Stöd åt jordbruket

park ett lämpligt rationaliseringsprojekt.
Enligt professor Larssons utredning
vore 52 fastigheter lämpliga att
komplettera med kronoskog. Den odlade
jorden på dessa fastigheter varierade
mellan 6 och 17 hektar. I sin utredning
tog professor Larsson upp inte
bara förstärkning med skog från kronans
domäner; han drog även upp
riktlinjerna för ägoutbyten fastigheterna
emellan samt styckning av vissa fastigheter.
Vi fick här fram en fullständig
regionalplan, en klar linje för utvecklingen
på det jordpolitiska området
inom bygden.

Detta var 1955. Jag vet att det därefter
förekommit överläggningar mellan
kungl. lantbruksstyrelsen och domänverket
rörande köpeskillingen. Efter 13
år väntar nu nöttjabönderna på ett besked
om hur det skall bli. Det är inte
bara egoistiska skäl som förestavar detta.
Det är ett hela bygdens intresse, att
denna fråga blir positivt löst. Den nu
framlagda propositionen nr 148 ger
emellertid inte anledning till några
större förväntningar på statens medverkan
i fråga om förstärkning med
skog från domänverkets skogar i allmänhet.
Detta är att beklaga. Skogskompletteringen
syftar ju till att ge den
enskilde brukaren större möjligheter att
effektivt kunna utnyttja sin arbetskraft.
Den syftar också till att bereda större
trygghet åt dessa brukare.

Det går inte att frigöra sig från den
känslan, när man läser propositionen
och tar del av domänverkets olika yttranden
i den här frågan, att bakom
uppställda regler och föreslagen räntefot
för prissättning vid domänverkets
eventuella medverkan i fråga om skogskompletteringen
döljer sig kungl. domänverkets
negativa inställning till att
jordbruken kompletteras med skog från
statens domäner.

Hade det funnits en positiv vilja till
denna såväl ur den enskilde jordbrukarens
som ur hela samhällets synpunkt
viktiga fråga, borde kungl. lant -

156 Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Stöd åt jordbruket

bruksstyrelsens förslag, att samma priser
skulle tillämpas vid försäljning av
kronoskog som nu tillämpas vid köp av
enskild skog, accepteras. Det av domänverket
hittills tillämpade systemet att
köpa efter gällande marknadspriser
men vid eventuella försäljningar sätta
upp regler, som medför priser som ligger
bortåt 30 procent över detta marknadsvärde,
kan endast leda till det förhållandet,
att det blir mycket svårt eller
helt omöjligt för de enskilda bönderna
att förvärva kompletteringsskog, även
om fastigheterna har ett sådant läge att
någon annan skog än statens inte finns.

Jag har tidigare nämnt, att proposition
nr 148 inte ger anledning till några
större förväntningar evad gäller förstärkning
med skog från statens domäner.
Jag har dock uppmärksammat några
ord på s. 214 i proposition nr 148.
De står i anslutning till departementschefens
uttalande i fråga om diskonteringsfaktorn
4 1/4 procent och lyder:
»När särskilda skäl föreligger, bör
Kungl. Maj:t kunna överväga en jämkning
i värderingsresultatet.»

Jag vill med anledning av dessa ord
i propositionen till herr jordbruksministern
säga, att trots att frågan om
nöttjaskogarnas försäljning är 13 år
gammal, vågar jag hoppas, att dessa en
och en halv rader på s. 214 i proposition
nr 148 kommer att väga mycket
tungt när herr jordbruksministern, som
jag hoppas, inom kort kommer att träffa
ett avgörande om nöttjaskogarnas
ianspråktagande för förstärkning.

Låt mig, herr talman, till sist också
få framhålla, att från den tidpunkt, då
nöttjabönderna begärde att få köpa skog
från staten, har de enskilda skogsägarna
i Kronobergs län fått avstå en beräknad
areal av 970 hektar skogsmark till
gator för kraftledningar av storleksordningen
20 000 volt och större, sjöregleringar
och militära ändamål. Därtill
kommer mark för vägändamål m. m.
Således har bondeskogsbruket årligen
fått avstå betydande arealer till allmän -

na ändamål. Denna utveckling kommer
ytterligare att accentueras. Att staten
då bör lämna sin medverkan till jordbrukets
yttre rationalisering genom att
avstå skog är därför en mycket blygsam
och försynt begäran från bondekårens
sida.

Herr BRANDT i Sätila (ep):

Herr talman! Jag skall bara ta upp
ett par detaljer till diskussion. Jag vill
börja med att med herr Sköld diskutera
frågan om värderingsprinciperna på
skog. Herr Sköld lät förstå, att han under
sin fyraåriga tillvaro i jordbruksutskottet
hade varit med om att vid
två tillfällen fastställa domänstyrelsens
principer för värdering av skog, vilka
enligt utskottets uppfattning måste anses
vara riktiga. Han lät också förstå,
att denna värderingsmetod bör ge det
pris varmed domänstyrelsen går ut i
marknaden.

Detta är en fråga som är kontroversiell,
ty här finns två värden. Lantbruksnämnderna
har under den tid som
de haft skogsaffärer med jordbrukarna
så småningom i praxis fått fram ett
pris. Man kallar detta pris för lantbruksorganisationens
marknadspris, och
vid sidan om detta finns alltså domänstyrelsens
avkastningsvärderingsmetod.
Jämför man de värden som de bägge
metoderna leder till, skulle man få ett
marknadsvärde enligt lantbruksorganisationen
med en kapitaliseringsfaktor
på 5,5, medan avkastningsvärderingsmetoden
som domänstyrelsen tillämpar
ger ett betydligt högre värde med en
kapitaliseringsfaktor av 4,25.

Vid byte, sade herr Sköld, betyder
det ingenting vilken värderingsmetod
man använder. Detta är fullkomligt riktigt.
Här är det inte fråga om att använda
pengar utan att byta skogsskiften.
Därför blir skogstillgångarna, belägenhet
invid drivningsvägar, markens
beskaffenhet och skogens tillväxtförhållanden
m. m. det avgörande. Men,

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Nr 20 157

herr Sköld, blir det någon skillnad på
detta och när domänverket säljer skogen?
Jag håller före att så inte är fallet.
Man kan använda lantbruksorganisationens
pris även då. När domänstyrelsen
sålt skog, avsedd för skogskomplettering,
och erhållit köpeskillingen
härför, så går ju domänstyrelsen sedan
med hjälp av markfonden ut på marknaden
för att förvärva ny skog, och i
mycket stor utsträckning köpes den nya
skogen då av jordbrukare-skogsägare
eller av jordbrukare ganska närstående
skogsägare. Varför skall domänstyrelsen
då gå ut på marknaden med ett annat
pris än marknadspriset? Domänstyrelsen
har fått marknadspris för den försålda
skogen och kan köpa ny skog till
marknadspris. Det är väl inte nödvändigt
att gå ut på marknaden med överpris,
vilket man nu av svårförståeliga
skäl i vissa fall gör.

Det skulle vara roligt att höra herr
Skölds syn på dessa frågor. Är det möjligt
att jag har uppfattat dessa ting riktigt?
I så fall skulle vi kunna få ett
besvärligt tvisteämne ur världen.

Sedan vill jag göra en liten parentes
i anslutning till statsrådet Netzéns interpellationssvar
till herr Eliasson i
Moholm.

Det är tydligen svårt att över huvud
taget få frågorna i interpellationen behandlade
på ett kvalificerat sätt. Jordbruksministern
har svarat, att vi har en
försörjning av den och den storleksordningen,
men det säges ingenting om de
omständigheter, under vilka den nämnda
försörjningsprocenten är uppnådd,
eller hurudant vårt beredskapsläge
egentligen är i en krissituation under
avspärrningsförliållanden.

En annan intressant sak är, att om vi
bara tar hänsyn till den minskning i
hästbeståndet, som herr Eliasson i Moholm
nämnt — 400 000 hästar — så
skulle den genom avhästningcn friställda
arealen ha givit oss en total produktionsökning
på ungefär 13 å 14 procent.
Under 1949/50 nådde vi ett total -

Stöd åt jordbruket

index på 110; jag tror det var 113 på
den vegetabiliska och 109 på den animaliska
sidan. Sedan dess har produktionen
emellertid gått tillbaka och ligger
nu vid ungefär 105 —- trots att avhästningen
ensam skulle ha räckt till
113.

Vidare använder vi nu 2 1/2 gånger
så mycket handelsgödselmedel som före
kriget. Varför ger inte det utslag i en
produktionsökning? Vi använder också
traktorer och redskap med bättre avverkningseffekt,
vilket rimligtvis borde
leda till en produktionsökning för växtodlingen.
Varför sjunker då i stället
produktionen?

Jag är övertygad om att detta kapitel
rymmer betydligt mer än vad som kan
uttryckas med siffran 96 år 1939 — som
här nämnts —- eller dagens siffra, 100.
Ingen av dessa siffror är värda särskilt
mycket. Det är faktiskt på tiden att den
saken slås fast.

Till sist bara en detalj till när det
gäller beredskapsfrågorna. I händelse
av krig flyttar Stockholms befolkning i
stor utsträckning till områden med stora
livsmedelsunderskott i fredstid. Hur
klarar man det? Hurudan är vår beredskapssituation
på livsmedelssidan i sådana
sammanhang? På den frågan har
det inte lämnats något svar.

Herr andre vice talmannen återtog
ledningen av förhandlingarna.

Herr RIMÅS (fp):

Herr talman! Till jordbruksutskottets
utlåtande nr 30 har fogats ett par motioner
om ändring av gällande kungörelse
för erhållande av lånegarantier
för trädgårdsnäringens rationalisering.
Motionerna väcktes vid årets början,
och det kanske förklarar det olycksfall
i arbetet, som herr Haeggblom på förmiddagen
deklarerade att högerpartiets
representanter i utskottet hade råkat ut
för genom att deras namn inte hade
kommit med på den reservation, som
följer upp de nämnda motionerna.

158 Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Stöd åt jordbruket

Det finansiella stödet till rationaliseringsåtgärder
utgår som bekant i två
former, dels under vissa förhållanden
som bidrag och dels som kreditgarantier.
När stödet för trädgårdsnäringens
rationalisering infördes 1955 gick man
efter samma principer. Lantbruksstyrelsen
hade då föreslagit att som villkor
för bidragen bland annat skulle gälla,
att företaget inte skulle vara större än
med högst två anställda. Detta ändrade
den dåvarande departementschefen i
sitt förslag till en anställd. Tydligen
råkade emellertid även han ut för
olycksfall i arbetet genom att denna
bestämmelse, som avsåg bidragen, också
kom att få gälla för kreditgarantierna.
Och så var olyckan skedd, när riksdagen
antog departementschefens förslag.

Från vårt håll motionerades redan
1955 om att kreditgarantier i likhet med
vad som gäller för jordbruket skulle
utgå oberoende av storleksordningen
hos trädgårdsföretaget. Sedan dess har
lantbruksstyrelsen upprepade gånger
uttalat önskemål om ändring av författningen,
så att den på denna punkt
skulle stämma överens med gällande
bestämmelser för jordbruket. Det har
nämligen i praktiken visat sig, att denna
inskränkning i tillämpningsområdet
för kreditgarantier åt trädgårdsnäringen
varit mycket opraktisk och hämmande.

I det förslag till ändrade regler för
jordbrukets rationalisering, som vi diskuterat
här, har man gjort en del justeringar
också i bestämmelserna för erhållande
av kreditgarantier på jordbrukets
område. Motionärerna och reservanterna
uttalar för sin del att man
finner starka skäl tala för att det statliga
stödet till trädgårdsnäringens rationalisering
bringas i överensstämmelse
med vad som på motsvarande område
gäller för stödet till jordbrukets
rationalisering, och förordar att Kungl.
Maj :t måtte vidtaga sådan ändring av
gällande kungörelse, att lånegarantier

må beviljas till rationaliseringsåtgärder
inom trädgårdsföretag oavsett storleksordningen.

Det vore mycket lämpligt att nu -—-i samband med omläggningen av bestämmelserna
på jordbrukets område
— göra de båda författningarna samstämmiga
och därmed få bort den för
trädgårdsnäringen besvärande begränsningen.

Herr talman! Jag har velat nämna
detta för att det inte skulle falla bort i
det stora sammanhanget. Jag ber att få
yrka bifall till reservation nr 8 i jordbruksutskottets
utlåtande nr 30.

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! I motsats till min kollega
på jämtlandsbänken, herr Jonsson
i Strömsund, har jag inte vågat lämna
mitt manuskript kvar i bänken, men
detta betyder inte att kammarens tålamod
behöver frestas mera än om jag
hade gjort så.

Det har redan framhållits, att de tre
propositioner som nu diskuteras är av
genomgripande betydelse för jordbruket
och hela samhället. Jag tror att detta
med rätta kan sägas gälla särskilt för
Norrland, där jordbrukets betingelser är
helt annorlunda än i de slättbygdsområden,
som man har till utgångspunkt
för inkomstjämförelserna och den allmänna
prisavvägningen. Det norrländska
jordbrukets lönsamhet har under de
senaste åren försämrats på ett oroväckande
sätt. Jordbrukarna i Norrland
har i allmänhet inte haft tillfredsställande
försörjningsmöjligheter. Man kan
dock inte komma ifrån, att det norrländska
jordbruket måste upprätthållas.
Ur skilda synpunkter är detta nödvändigt
— för bygdens försörjning med
färska livsmedel, ur befolknings- och
social synpunkt och inte minst ur beredskapssynpunkt.

Men när man talar om jordbruk i
Norrland är den nu aktualiserade storleksgruppen
20—30 hektar ingen lämp -

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Nr 20 159

lig måttstock. Jordbruk av denna storleksordning
finns det i stort sett inte
naturliga förutsättningar för i detta
område. Det var därför oroväckande,
när det i propositionen om stödet till
jordbrukets rationalisering föreslogs,
att rationaliseringsorganen skulle åläggas
att verka för sådana brukningsenheter,
som normalt kan skötas av två män
utan anlitande av arbetskraft utanför
deras familjer, och när det angavs att
man härmed avsåg jordbruk i storleksgruppen
25—45 hektar. En sådan målsättning
kan i varje fall inte vara lämplig
för Norrlands vidkommande, där den
dessutom saknar stöd i tradition och
erfarenhet. Man blir emellertid lugnad
sedan man konstaterat att jordbruksutskottet
fastslagit, att hittills gällande allmänna
grunder för rationaliseringen
fortfarande skall gälla, men att lantbruksorganisationens
uppgift bör vidgas
till att även omfatta befrämjande av
tillkomsten av tvåfamiljsjordbruk, där
så kan vara möjligt. Det måste innebära
att lantbruksorganisationen skall ha som
målsättning att medverka till sådana
jordbruk i Norrland, som bäst lämpar
sig för denna del av landet. Härvid är
det angeläget att man beaktar möjligheterna
att skapa kombinationsjordbruk,
d. v. s. en kombination av jordbruk
och skogsbruk. Det är anledning
att ännu en gång understryka den betydelse,
som i detta hänseende måste tillmätas
frågan om skogskompletteringen.

Naturligtvis kan det finnas skäl att
nedlägga jordbruksdriften på mark som
är bättre lämpad för skogsodling. Men
jag anser att departementschefen och
utskottsmajoriteten tagit något lättvindigt
på sina rekommendationer till
skogsodling på sämre jordbruksmark.
Det finns anledning att mana till försiktighet.
Det kan visa sig vara en felaktig
spekulation att överföra jordbruksmark
till skogsmark. Jag har tillsammans
med några andra i en motion föreslagit,
att skogsförbättringsanslagct i
första hand skall utgå till åtgärder, som

Stöd åt jordbruket

avser skogsodling på hagmark och därmed
jämförbar mark, och först i andra
hand till skogsplantering på åkerjord.
Utskottsmajoriteten har inte velat lyssna
till detta. Men synpunkten har tagits
upp i en reservation av herr Sigfrid
Larsson med flera. Statens medverkan
till skogsodling bör, framhåller reservanterna,
i första hand avse hagmarker
och kalmarker samt i andra hand åkerjord.
Sådan åkerjord, som är inordnad
i produktionen, bör inte annat än i undantagsfall
användas till skogsplantering.
Sämre belägen åker eller åker, som
av andra skäl ej lämpligen bör inordnas
i den ordinarie produktionscirkulationen,
bör i första hand kunna få användning
som betesmark.

Jordbruket i Norrland har, såsom jag
framhållit, sina speciella betingelser,
som man måste ta hänsyn till vid utformningen
av jordbrukspolitiken. Detta
har tidigare uttalats av riksdagen. I
de stora riksdagsbesluten om jordbrukspolitiken
1947 och 1955 framhölls det
sålunda, att även om den allmänna prisavvägningen
skulle utgå från förhållandena
i slättbygdsområdena, måste jämväl
förhållandena i skogsbygdsområdena
beaktas.

Jag konstaterar med tillfredsställelse,
att jordbruksutskottet även i år fäst
uppmärksamheten på detta. Vid den utredning
om det svenska jordbrukets
ställning, som enligt jordbrukets uppfattning
bör komma till stånd, bör man,
säger utskottet, »i ljuset av hittillsvarande
erfarenheter något mera överväga
olika landsändars behov och förutsättningar».
I det ljuset skall det säkert stå
klart, att det s. k. normjordbruket inte
iir den lämpliga utgångspunkten för
Norrlands vidkommande.

Det absolut övervägande antalet brukningsenheter
i Norrland måste betecknas
som småbruk. Propositionen om det
särskilda stödet till det mindre jordbruket
blir därmed av betydelse framför
allt för detta område. Tyvärr måste det
sägas, att regeringens och utskottsmajo -

160 Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Stöd åt jordbruket

ritetens förslag är en besvikelse för småbruket
och för Norrland. Det förslag,
som utredningen framlagt, måste betraktas
som ett absolut minimum. Men
regeringen och utskottsmajoriteten har
prutat bort inte mindre än 29 miljoner
av de 133 miljoner kronor, som utredningen
föreslagit, och dessutom kalvbidraget
på 14 miljoner kronor, som utredningen
ville avräkna på det allmänna
mjölkpristillägget. Jag anser det nödvändigt
att ■— såsom framhållits från
vårt håll i motioner och i reservation
till utskottsutlåtandet — arealtillägg och
leveranstillägg utgår efter utredningens
förslag.

Jag vill dock i detta sammanhang
framhålla, att invändningar ur olika
synpunkter kan göras mot att stöd lämnas
i förhållande till åkerarealen. Det
vore nog lämpligt om de pengar, som
nu skall utgå i form av arealtillägg, i
stället kunde lämnas som tillägg på produktpriserna.
Detta gäller enligt min
mening särskilt för Norrland, där mjölkproduktionen
är den viktigaste produktionsgrenen
och där förhållandena är
sådana, att denna produktion bör stimuleras.
Arealtillägget borde därför
kunna ersättas av ett bidrag knutet till
mjölkproduktionen. I den uppfattningen
är jag således inte ensam; herr Agerberg
har tidigare sagt sig ha samma
önskemål. Jag befinner mig bara i den
lyckligare situationen, att jag kan yrka
bifall till en reservation, som till utlåtandet
fogats av centerpartiets ledamöter
i jordbruksutskottet, vilket herr
Agerberg tydligen inte uppmärksammat.
Reservanterna framhåller, att detta
spörsmål efter någon tid bör tas upp
till prövning.

Den kategoriklyvning, som regeringen
och utskottsmajoriteten föreslagit i
fråga om arealtillägget, måste ge anledning
till starka invändningar. I Norrland,
där småbruket alltjämt måste vara
den dominerande jordbruksformen, kan
man inte acceptera, att de småbrukare,
som tillträder efter den 1 juli i år, inte

skall få samma stöd som de som innehade
sina småbruk redan före detta datum.

Herr talman! Med anledning av att
jag här begränsat mig till att endast
ange några av de synpunkter, som i
detta sammanhang är aktuella för jordbrukets
utövare i den landsdel som jag
representerar — synpunkter som aktualiserats
i centerpartimotioner — ber jag
att i anledning härav få yrka bifall till
reservation nr 1 i utskottets utlåtande
nr 30 och till reservationerna nr 1 och
nr 3 i utlåtandet nr 31.

Herr LUNDMARK (s):

Herr talman! I motion nr II: 596 har
jag och några medmotionärer hemställt
om en smidigare tillämpning av förordningen
angående regleringsavgifter på
mjölk och mejeriprodukter. Motionen
avser icke att underkänna utjämningsförfarandets
princip och ej heller att
på något sätt skjuta sönder det avtal
som föreligger. Tvärtom är jag medveten
om regleringsförfarandets nödvändighet,
och jag har all respekt för den
solidaritet som det ger uttryck för. Men
jag menar att om principen tillämpas
så onyanserat, att resultatet blir förmåner
för den starkare på den svagares
bekostnad, då är det inte längre fråga
om solidaritet. Att så kan bli fallet
har i motionen påvisats med siffermaterial
ur Lappmarkens mejeriförenings
årsberättelse för 1958.

Emellertid har det vid kontroll hos
SMR visat sig att materialet icke i alla
stycken var fullt korrekt, då föreningen
i fråga i annan ordning redovisat en
post under rubriken Kompensation för
prissänkning av smör på ett belopp av
327 000 kronor. Detta belopp utgör också
ett bidrag från SMR:s regleringskassa,
men det hade inte redovisats i den tabell
som återges i motionen. Jag är angelägen
om att korrigera detta. Det innebär
att balansen mellan avgifter och
bidrag blir mindre oförmånlig för meje -

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Nr 20

161

riföreningens del, men materialet är
alltjämt tillräckligt graverande.

Resultatet blir då, att mejeriföreningen
på en invägning av drygt 15 miljoner
kilo mjölk fått uppbära i regleringsbidrag
536 762 kronor och inleverera utjämningsavgifter
med 1 382 590 kronor.
Det betyder att föreningen har fått avstå
845 826 kronor eller cirka 5,4 öre per
kilo invägd mjölk till leverantörer i
andra delar av landet. Efter denna beskattning
har föreningen, som arbetar i
den kargaste delen av vårt land, med
dåligt klimat, kort sommar och lång
stallfoderperiod, icke kunnat hålla högre
avräkningspris till sina leverantörer
än vad fallet varit inom de bättre jordbruksbygderna
här i Mellansverige. Det
är ganska exakt samma avräkningspris
som inom Södermanlands och Uppsala
län under fjolåret. Ändå erhåller föreningen
där uppe extra mjölkpristilllägg
enligt zon I, d. v. s. högsta bidragsklassen,
men denna förmån har till
största delen fått tas i anspråk för att
klara balansen i regleringsförfarandet.
Vinsten av ett högre K-mjölkpris och en
betydande varudistribution utöver de
egna produkterna har ätits upp av de
höga driftkostnader, som mejerirörelsen
måste belastas med i denna landsända.

För Norrbottens del ter sig prisregleringen
ännu ofördelaktigare beroende
på att så stor del av den invägda mjölken,
cirka två tredjedelar, går till direkt
konsumtion. Således har detta län utöver
erhållna utjämningsbidrag inlevererat
över 4,5 miljoner till regleringskassan,
vilket betyder att hela det extra
mjölkpristillägget plus 278 000 kronor
har fått inlevereras. Från den priszon
där det högsta mjölkpristillägget tillämpas,
Norrbotten, Västerbottens lappmark
och vissa delar av Jämtland, har
SMR:s regleringskassa under fjolåret
uppburit mellan 5 och 6 miljoner kronor
i nettobehållning på prisregleringen.
Detta motsvarar ungefär vad staten
utbetalat i extra mjölkpristillägg. Det
är under sådana förhållanden oegent11
—Andra kammarens protokoll 1959.

Stöd åt jordbruket

ligt att rubricera detta statsbidrag som
extra mjölkpristillägg i norra Sverige.
I realiteten är det ett bidrag till SMR:s
regleringskassa, som kommer jordbrukare
i andra delar av landet till godo.

Detta prisområde har aldrig och kommer
väl heller aldrig att på något sätt
hota landets produktion med något överskott.
Att de anslag som riksdagen kanske
med viss ömkan anslår till extra
mjölkpristillägg och som vi adresserar
till norra Sverige i verkligheten går ut
som prisstöd till landet i övrigt tror jag
inte riksdagen har gjort klart för sig.
Om jordbrukarna där uppe i norr knorrar
över denna ordning, finner jag det
helt naturligt. Om staten ger stöd för
att uppehålla en önskvärd produktion i
denna landsända, bör icke pengarna gå
till att klara förluster av en icke önskvärd
överproduktion inom andra delar
av landet som har hyggligare produktionsvillkor.

Av vad jag här anfört torde framgå,
att utjämningsförfarandet inom mjölkregleringen
på grund av generellt verkande
regler i viss fall direkt verkar
orättvist och motverkar en önskvärd
lokalisering av mjölkproduktionen. Nu
anser jag inte att man skall riva rocken
av jordbruksministern för det. Tvärtom
är jag jordbruksministern tacksam för
att han i fjol vid B-riksdagen tog initiativ
till en korrigering av förordningen
om utjämningsavgifter. Den gav också
till resultat, att differentiering av dessa
avgifter numera kan ske. Något har också
skett. Således sänktes utjämningsavgiften
på K-mjölk inom Norrbotten den
1 december i fjol med 1 öre och inom
Västerbottens lappmark med 1,5 öre
under den nivå som gäller för landet i
övrigt.

I motion 11:596 hade vi motionärer
yrkat, att riksdagen måtte uttala att differentieringen
i högre grad skulle beakta
de lokala produktionsbetingelserna
inom skilda mejeriområden. Jordbruksutskottet
har dock avstyrkt motionen
under hänvisning till Il-riksdagens bcNr
20

162 Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Stöd åt jordbruket

handling av detta spörsmål. Utskottet
hänvisar till sitt uttalande i fjol som
antogs av riksdagen. I uttalandet heter
det »att Kungl. Maj:t borde tillse, att vid
bestämmande av de differentierade avgifterna
hänsyn skulle tagas till de speciella
produktionsbetingelserna i Norrland
och jämförbara produktionsområden».
Med detta uttalande är det kanske
förståeligt, att utskottet icke velat komma
igen i år. Jag skall inte heller ställa
något yrkande, då det i detta läge icke
gagnar saken, men jag vill ytterligare
understryka vad jordbruksutskottet och
riksdagen uttalade i fjol till beaktande
för de instanser, som bemyndigats att
handha denna reglering, nämligen att
hänsyn bör tas till de speciella produktionsförhållandena
i Norrland. Under
förutsättning av en fortsatt ekonomisk
utveckling med någorlunda full sysselsättning
kommer jordbruksproduktionen
i övre Norrland under alla förhållanden
att minska. Att påskynda denna
utveckling genom regleringsåtgärder
finns det sannerligen ingen anledning
till.

Herr JÖNSSON (s):

Herr talman! Det är bara ett par synpunkter
jag ber att få anföra. I fråga
om arealtillägget är skillnaden mellan
departementschefens förslag och reservationen
ganska minimal, och följaktligen
kan man väl påstå att det inte kan
vara av någon större betydelse för småbruket
vilketdera förslaget vi tar. Kommer
en brukningsenhet över åtta hektar
sänkes bidraget — härvidlag ligger departementschefens
förslag högst. Å andra
sidan kan det naturligtvis finnas
jordbrukare med åtta hektar som har
en sämre ekonomisk ställning än jordbrukare
med fem eller sex hektar. Med
detta har jag bara velat säga att det
ingalunda är så lätt att skapa den rättvisa
som vi alla eftersträvar. Hur man
än gör kan det ändå komma att bli
oriktigt.

I reservation nr 3 accepteras den inkomstgräns,
som fastställts vid underhandlingarna
om prisregleringen för
jordbruket, alltså 9 440 kronor. Beträffande
förmögenhetsgränsen däremot råder
skilda meningar. Departementschefen
har föreslagit 50 000 kronor som
förmögenhetsgräns, medan reservanterna
vill sätta den vid 80 000. Det är väl
ändå ingen som efter det resonemang,
som förts här i dag om småbrukets beträngda
läge, kan taga detta på allvar.
Jordbrukarinkomsten har ju ställts i
relation till industriarbetarnas inkomst
i ortsgrupperna 2 och 3. Varför skulle
vi då inte också kunna ta hänsyn härtill
när det gäller förmögenhetsgränsen?
Det är nog inte många industriarbetare
som i förmögenhetshänseende skulle
kunna mäta sig med en småbrukare,
som har 80 000 kronor.

I det särskilda yttrande som avgivits
— jag har läst och begrundat det, och
jag måste säga att det nästan går runt
i huvudet på mig — göres gällande att
allmänheten har den uppfattningen, att
ju större en brukningsenhet är, desto
billigare blir jordbruksdriften. Att det
skulle förhålla sig så kan författarna till
detta särskilda yttrande inte gå med på.
Faktum är i alla fall, att de större brukningsenheterna
måste ha billigare jordbruksdrift.
De kan driva sitt jordbruk
efter rationella metoder med hjälp av de
moderna redskap, som numera står till
förfogande för dem men som de mindre
enheterna inte har tillgång till.

Det är självfallet att meningsskiljaktigheter
kan förekomma i dessa frågor.
Men undersöker man saken finner man,
att meningsskiljaktigheterna egentligen
är ganska obetydliga. Jag liar den uppfattningen,
att för småbrukare, som har
brukningsdelar på 2—6 hektar, kan man
inte genom arealbidrag åstadkomma en
sådan prissättning, att småbrukaren får
sin utkomst av detta lilla jordbruk. Han
måste ha en inkomst vid sidan om. Detta
innebär naturligtvis inte att vi ej
skall lämna småbruket all den hjälp som

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Nr 20

163

kan lämnas, men åtgärder utöver vad
utskottet föreslagit tror jag inte i någon
större utsträckning kan vara till hjälp
för småbruket.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr andre vice talmannen att
uppskjuta den fortsatta överläggningen
till morgondagens sammanträde kl.
10.00.

§ 2

På förslag av herr andre vice talmannen
beslöt kammaren, att bankoutskottets
utlåtande nr 39 skulle uppföras sist
bland två gånger bordlagda ärenden på
morgondagens föredragningslista.

§ 3

Till bordläggning anmäldes bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 50, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1959/60, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner, och

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 10 § 2 mom.
förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt, m. m., jämte i
ämnet väckta motioner.

§ 4

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 265, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa markförvärv
för försvaret;

nr 266, i anledning av Kungl. Maj:ts

Stöd åt jordbruket

framställningar angående anslag för
budgetåret 1959/60 under åttonde huvudtiteln
till bidrag till studiecirkelverksamhet
och till ungdomens fritidsverksamhet
samt till folkbildningsåtgärder
i övrigt m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

267, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar rörande
försöksverksamheten med nioårig
enhetsskola m. in.; och

nr 268, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående utbildning av
lärare i manlig slöjd m. m.; samt

från första lagutskottet:

nr 276, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 72 § lagen den 14 september
1944 (nr 705) om aktiebolag.

§ 5

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens Andra Kammare

Undertecknad, som i egenskap av
Göteborgs Läkarförenings ordförande
och medlem av Läkarförbundets fullmäktige
avser att deltaga i Sveriges
Läkarförbunds kongress m. m. i Göteborg,
anhåller härmed om ledighet från
riksdagsgöromålen under tiden den 28—
den 30 maj 1959.

Stockholm den 26 maj 1959

Bertil von Friesen

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 0.38 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson