ANDRA KAMMAREN Nr 10 (Riksdagens protokoll 1957:10)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1957

ANDRA KAMMAREN Nr 10

22—27 mars

Debatter m. m.

Tisdagen den 26 mars

Svar på frågor av: Sidfröken
Sandell ang. inrättandet av statliga försöksskolor........ 6

fru Renström-Ingenäs ang. tidpunkten för förslag till riksdagen om

sjukhuslagstiftningen .................................. 7

Svar på interpellationer av:

herr Gustafsson i Borås ang. redogörelse för förekomsten av missbruk
av thinner i berusningssyfte ........................ 7

herr Nilsson i Tvärålund ang. kraftverkens och sjöregleringarnas

kommunala beskattning................................ It

fröken Wallerius ang. alkoholbeskattningen .................. 13

Interpellation av herr Nestrup ang. bestämmelserna om återköp vid
utminuteringsställe av starkölstomglas ...................... 17

Onsdagen den 27 mars fm.

Ändrade grunder för fastställande av landstingsvalkretsarnas storlek 20
Utgifter under riksstatens femte huvudtitel:

Socialstyrelsen: Avlöningar till personal för verksamheten i allmän -

het ................................................. 28

Ersättning till statistiska centralbyråns utredningsinstitut m. fl. . 31

Levnadskostnadsundersökning............................. 33

Mödrahjälp ............................................ 34

Mödrahjälpsnämnderna .................................. 40

Bidrag till avlönande av hemvårdarinnor .................... 41

Socialhjälp och barnavård för lappar ....................... 49

Bidrag till driften av anstalter för halvöppen barnavård........ 50

Försöksverksamhet rörande daghem m. m.................... 53

Ferieresor för barn ...................................... 53

Statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården: Avlöningar 54

Bidrag till kommunala nykterhetsnämnder................... 71

Den offentliga arbetsförmedlingen: Avlöningar................ 72

Kostnader för arbetslöshetens bekämpande .................. 80

Bidrag till inventarier för allmänna samlingslokaler m. in....... 83

Statens bosättningslån: Ersättning åt ortsombud.............. 88

Statens bosättningslån: Ersättning åt riksbanken.............. 88

Arbetarskyddsstyrelsen: Omkostnader ...................... 89

Bidrag till De blindas förening ............................ 90

1—Andra kammarens protokoll 1957. Nr 10

Nr 10

Innehåll

Sid.

Social upplysningsfilm ................................... 93

Kommittéer och utredningar genom sakkunniga .............. 95

Anslag till arkiv m. m....................................... 96

Riksarkivet: Avlöningar.................................. 96

Kungl. biblioteket: Avlöningar ............................ 98

Stifts- och landsbiblioteken ............................... 99

Investeringsavgift......................................... 99

Interpellation av herr Gerhard Nilsson i Gävle i anledning av att järnvägslinjen
Harmånger—Bergsjö ännu ej ombyggts till normalspår 104

Onsdagen den 27 mars em.

Investeringsavgift (forts.) .................................. 105

Lindrigare beskattning av extra- eller merinkomster ............. 111

Ändringar i företagsbeskattningen............................ 116

Penning- och valutapolitiken................................ 127

Tobakshandeln ........................................... 140

Samtliga avgjorda ärenden
Onsdagen den 27 mars fm.

Utrikesutskottets utlåtande nr 3, ang. förklaring i enlighet med stadgan

för den internationella domstolen .......................... 20

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3, om ändrade grunder för landstingsvalkretsarnas
storlek ................................ 20

Statsutskottets utlåtande nr 5, ang. utgifter under femte huvudtiteln
(socialdepartementet) .................................... 28

— nr 49, ang. fortsatt disposition av vissa äldre anslag för försvarsändamål
............................................. 96

— nr 50, om anslag till arkiv m. m.......................... 96

Bevillningsutskottets betänkande nr 26, ang. ändring i förordningen om

investeringsavgift för år 1957 99

Onsdagen den 27 mars em.

Bevillningsutskottets betänkande nr 26, ang. ändring i förordningen om
investeringsavgift för år 1957 (forts.)....................... 105

— nr 30, om lindrigare beskattning av extrainkomster eller merinkomster
.............................................. 111

— nr 31, ang. ändringar i företagsbeskattningen ................ 116

— nr 33, om skattefrihet för ersättningar från Förbundsrepubliken

Tyskland............................................. 126

Bankoutskottets utlåtande nr 5, ang. granskning av riksbanken och

riksgäldskontoret ...................................... 127

—- nr 6, ang. familjepension efter arbetare vid Tumba bruk ...... 140

— nr 7, ang. försäljning av ett område från Tumba l1 .......... 140

Första lagutskottets utlåtande nr 15, ang. beslag å och förverkande

av spritdrycker, m. m................................... 140

Andra lagutskottets utlåtande nr 11, om ändring i lagen angående
statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror, m. m. .. 140

— nr 13, rörande ratifikation av en konvention om social trygghet
med Förenade Konungariket Storbritannien och Nordirland .... 162

Fredagen den 22 mars 1957

Nr 10

Fredagen den 22 mars

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 15 innevarande
mars.

§ 2

Vid nu skedd föredragning av Kungl.
Maj:ts på kammarens bord vilande proposition
nr 125, angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1956/57 hänvisades propositionen,
såvitt angick jordbruksärenden,
till jordbruksutskottet, samt i övrigt till
statsutskottet.

§ 3

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets anmälan jämlikt § 21
riksdagsstadgan att till utskottet från
riksdagens revisorer inkommit framställning
om ändrad lönegradsplacering
av de vid revisorernas kansli inrättade
tjänsterna som byrådirektör och sekreterare.

§ 4

Föredrogos var efter annan och hänvisades
till statsutskottet följande å bordet
liggande motioner, nämligen

nr 536, av herr Dahlén,

nr 537, av herr Gustafson i Göteborg
in. fl.,

nr 538 och 539, av herr Munktell
in. fl.,

nr 540, av herr von Friesen m. fl.,
samt

nr 541, av herr Bengtsson i Halmstad
m. fl.

§ 5

Föredrogs den av herr Hedin vid
kammarens nästföregående sammanträ -

de gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående redogörelse för de
principiella skälen för Kungl. Maj:ts beslut
att avslå AB Exactors ansökan om
byggnadstillstånd.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Till bordläggning anmäldes
utrikesutskottets utlåtande nr 3, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående avgivande av förklaring i enlighet
med bestämmelserna i artikel 36
moment 2 i stadgan för den internationella
domstolen;

konstitutionsutskottets utlåtande nr 3,
i anledning av väckta motioner om ändrade
grunder för fastställande av landstingsvalkretsarnas
storlek;
statsutskottets utlåtanden:
nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1957/58 under femte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner
m. m.,

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag för försvarsändamål,
och

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1957/58 till arkiv,
bibliotek och museer, kyrkliga ändamål
samt akademier m. m. jämte i
ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:

Nr 10

Fredagen den 22 mars 1957

nr 26, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
23 november 1956 (nr 554) om investeringsavgift
för år 1957 jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 30, i anledning av väckta motioner
om lindrigare beskattning av extrainkomster
eller merinkomster,

nr 31, i anledning av väckta motioner
angående vissa ändringar i företagsbeskattningen,
och

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om skattefrihet för vissa ersättningar
som utbetalas från Förbundsrepubliken
Tyskland;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 5, angående verkställd granskning
av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning,

nr 6, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning angående förmiljepension
till vissa änkor efter arbetare
vid Tumba bruk, och

nr 7, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning angående försäljning
av ett visst område av den riksbanken
tillhöriga fastigheten Tumba l1;

första lagutskottets utlåtande nr 15, i
anledning av väckt motion angående
tillämpningen av bestämmelserna om
beslag å och förverkande av spritdrycker,
m. m.;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 11, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändring i lagen den 11 juni 1943 (nr
346) angående statsmonopol å tillverkning
och import av tobaksvaror, m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner, och
nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition rörande ratifikation av en
konvention om social trygghet mellan
Sverige och Förenade Konungariket
Storbritannien och Nordirland;
tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 10, i anledning av väckta motioner
om rätt för kommun att erhålla ersättning
för kostnader vid släckning av
brand i statlig egendom,

nr 11, i anledning av väckta motioner
om utredning angående ändring av villkoren
för vinnande av mätningsmannakompetens,
och

nr 12, i anledning av väckta motioner
om ändring i vissa hänseenden av flottningslagstiftningen; jordbruksutskottets

utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställningar jämte
i ämnet väckta motioner, och

nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag till kapitalinvesteringar,
såvitt avser jordbruksärenden,
jämte i ämnet väckta motioner; samt
allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

10, i anledning av väckt motion
angående indragning till statskassan av
ordensavgifterna m. in.,

nr 11, i anledning av väckta motioner
om åtgärder mot husbockens härjningar,

nr 12, i anledning av väckta motioner
om åtgärder till förhindrande av skadegörelse
av mink, och

nr 13, i anledning av väckt motion
angående innehavet av Generalstabens
litografiska anstalt.

§ 7

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från statsutskottet:
nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts i
.statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1957/58 under sjunde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
finansdepartementets verksamhetsområde; nr

137, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utlägg för Förenta
Nationernas kostnader för röjning av
Suczkanalen;

nr 138, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lån till Gotlands

Fredagen den 22 mars 1957

Nr 10

läns landsting för utbyggande av lasarettet
i Visby;

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om upptagande å riksstaten för
budgetåret 1957/58 av underskottet för
Luftfartsfonden; och

nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1957/58, i vad
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner;

från bevillningsutskottet:
nr 142, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående rätt för Konungen att förordna
om uttagande av antidumping- och
utjämningstullar; och

nr 143, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
15 november 1912 (nr 298) om provianteringsfrilager,
in. m.; samt
från första lagutskottet:
nr 141, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i konkurslagen m. m.

§ 8

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 116, angående övertagande av staden
Västerviks förpliktelser gentemot
vissa befattningshavare,

nr 120, angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m.,

nr 121, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, m. m.,

nr 122, angående vissa statsbidrag på
skolväsendets område,

nr 123, angående anslag för budgetåret
1957/58 till folkskoleseminarieorganisationen
m. in.,

nr 126, angående fångvårdsanstalt å
Hinseberg i Frövi köping,

nr 127, med förslag till instruktion
för riksdagens ombudsmän,

nr 128, med förslag till lag angående
ändring i lagen om val till riksdagen
m. m.,

nr 129, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 7 § lagen den 1 december
1950 (nr 599) om ersättning för
mistad fiskerätt m. m., och

nr 130, med förslag angående fondering
jämlikt 39 § lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 9

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner, nämligen

nr 542, av herr Rylander m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 86, angående omläggning av den juridiska
och samhällsvetenskapliga utbildningen,
samt

nr 543, av herrar Håstad och Sjölin,
likaledes i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 86.

Dessa motioner bordlädes.

§ 10

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.05.

In fidem
Gunnar Brittli

Nr 10

Tisdagen den 26 mars 1957

Tisdagen den 26 mars

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 19 och
den 20 innevarande mars.

§ 2

Svar på fråga ang. inrättandet av statliga
försöksskolor

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, som yttrade:

Herr talman! Fröken Sandell har frågat,
om jag kan ange någon tidtabell
för det fortsatta inrättandet av statliga
försöksskolor och när i så fall den av
skolöverstyrelsen föreslagna skolan i
Karlstad kan komma till stånd.

Med anledning härav får jag hänvisa
till vad jag anfört i den nyligen avlämnade
propositionen nr 106 angående
försöksverksamheten med nioårig enhetsskola
m. in. I ett särskilt avsnitt
har där behandlats frågan om inrättande
av särskilda försöksskolor. Skolöverstyrelsen
har i ärendet föreslagit, att
sådana skolor nu skulle inrättas i Karlstad,
Linköping, Luleå och Stockholm.

För egen del anser jag, såsom framgår
av propositionen (s. 113), det vara nödvändigt
att först komma i gång med en
särskild försöksskola och att man sedan
mot bakgrunden av erfarenheter beträffande
denna skolas organisation och
start tar ställning till huruvida och i vad
mån verksamheten bör utbyggas. På
min hemställan har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att besluta om inrättande
av en särskild försöksskola, förlagd
till Linköping.

Jag är alltså inte nu beredd att ange
någon tidtabell för fortsatt inrättande
av särskilda försöksskolor.

Härpå anförde

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
för det snabbt levererade svaret på
min fråga, även om jag måste säga, att
jag ur mina synpunkter inte finner det
helt tillfredsställande.

Skolöverstyrelsens förslag om inrättande
av försöksskolor, bland annat en
i Karlstad, hälsades där med glädje, och
man är beredd att, så snart definitivt
besked erhålles, inrätta försöksdistrikt
i anslutning till folkskoleseminariet där.
I planerna ingår också byggande av en
ny skola för låg- och mellanstadiet, och
denna byggnation står så att säga och
väntar på Kungl. Maj:ts beslut i ärendet.
Får vi försöksskola och i så fall
vid vilken tidpunkt? Svaret på dessa
frågor är avgörande för planeringen av
detta skolbygge. Får jag tolka statsrådets
svar så, att Karlstad står kvar på
listan över föreslagna försöksskolor,
även om det har en annan turordning
än den skolöverstyrelsen gjort upp, vill
jag ta det som ett tecken på att myndigheterna
i Karlstad kan sätta i gång med
att förbereda ett skolbygge så utformat,
att försöksskola kan inrättas inom en
ej alltför avlägsen framtid.

Skolproblemen i Karlstad är liksom
på många andra orter av sådan omfattning,
att planläggning för framtiden
inte tål stoppsignaler. Jag hoppas att
statsrådet förstår, att i den mån utbyggnaden
är beroende av Kungl. Maj:ts beslut,
är vi som bor i Karlstad angelägna
om att få besked som stimulerar oss.
Barnantalet växer, och vi vill planera
för enhetsskola, och då vore det naturligtvis
tacknämligt, om vi hade statsrådets
välsignelse härvidlag.

Överläggningen var härmed slutad.

Tisdagen den 26 mars 1957 Nr 10

Svar på interpellation ang. redogörelse för förekomsten av missbruk av thinner i

berusningssyfte

§ 3

Svar på fråga ang. tidpunkten för förslag
till riksdagen om sjukhuslagstiftningen Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND, som yttrade:

Fru Renström-Ingenäs har frågat mig,
när kammaren kan förvänta att den i
förteckningen över propositioner till
1957 års riksdag upptagna sjukhuslagstiftningen
kommer att föreläggas riksdagen.

Med anledning härav får jag meddela,
att proposition om ny sjukhuslag icke
kommer att föreläggas riksdagen tidigare
än våren 1958. Den har också endast
upptagits som eventuell i propositionsförteckningen
till årets riksdag. Anledningen
till att propositionen icke
framlägges i år är, såsom jag uttalat i
proposition nr 85 om ändring i lagen,
att kommittéförslaget i ämnet befunnits
böra omarbetas. Arbetet härmed, som
avses skola bedrivas inom departementet
i visst samråd med företrädare för
bl. a. de berörda kommunförbunden och
läkarförbundet, kan icke medhinnas i så
god tid att förslag kan föreläggas årets
riksdag före propositionstidens utgång.
Frågan kan enligt min mening icke anses
vara av sådan vikt, att den bör underställas
årets riksdag efter denna tidpunkt.

Härefter anförde

Fru RENSTRÖM-INGENÄS (s):

Herr talman! Jag tackar herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
för detta svar på min enkla fråga.
Herr statsrådet hade meddelat, att det
skulle komma en proposition om ändring
av sjukhuslagen, eventuellt ny sjukhuslag;
den var beräknad till den 20
februari. Då denna proposition vid pro -

positionstidens utgång uteblev, försvårades
planeringen av sjukvårdens utbyggnad
ute i landet. Somliga trodde
sig nämligen av detta förstå, att tanken
på en ny sjukhuslagstiftning kanske
hade blivit skrinlagd. Då blev man tveksam
vid planeringen av sjukvårdens utbyggnad
och önskade få besked. Det var
för att få klarhet i detta spörsmål som
jag framställde min fråga. Av svaret
framgår visserligen inte alls, hur denna
sjukhuslagstiftning skall utformas, men
man vet, att reformförslag verkligen
kommer 1958, och jag är tacksam för
att vi har fått detta besked av herr
statsrådet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. redogörelse
för förekomsten av missbruk av thinner
i berusningssyfte

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND, erhöll på begäran
ordet för att besvara herr Gustafssons i
Borås interpellation angående redogörelse
för förekomsten av missbruk av
thinner i berusningssyfte.

Svaret hade före sammanträdet i
stencilerad form tillställts kammarens
ledamöter, och herr statsrådet Hedlund
lämnade nu en kort redogörelse för
dess innehåll. Det inom kammaren utdelade
svaret var av följande lydelse:

Thinner är ett medel med varierande
sammansättning, som har eu vidsträckt
användning bl. a. för förtunning av
färger vid målningsarbeten samt såsom
rengöringsmedel. Den senaste tiden har
uppmärksammats en del fall, där barn
och ungdom berusat sig genom att inandas
thinnerångor.

Med anledning av detta missbruk beslöt
medicinalstyrelsen redan i början
av år 1956 att företaga en utredning i

Nr 10

Tisdagen den 26 mars 1957

Svar på interpellation ang. redogörelse för förekomsten av missbruk av thinner i
berusningssyfte

frågan. På styrelsens begäran verkställdes
sålunda vissa undersökningar av
skolöverstyrelsen och socialstyrelsen.
Enligt rapporter till skolöverstyrelsen
torde missbruk av thinner ha förekommit
i minst 130 fall i hela landet, de
flesta bland folkskolelever. Endast två
fall har rapporterats bland de 185 000
eleverna i högre skolor. Antalet elever
i folkskolan uppgår till cirka 800 000.
De upptäckta fallen fördelar sig på
Stockholms stad och 12 län. Stockholms
stad låg högst i frekvens med 48 fall.
Därnäst kom Jönköpings län med 24
fall samt Gävleborgs och Älvsborgs län
med vartdera ett 10-tal fall. I övriga län
varierade antalet mellan 1 och 8 fall.
Utformningen av rapporterna kan emellertid
ge anledning misstänka, att den
verkliga omfattningen av missbruket
kan ha varit större än de angivna siffrorna
visar. Missbrukarna synes huvudsakligen
ha utgjorts av gossar i åldern
12—14 år, men även yngre och äldre
missbrukare har observerats.

Enligt socialstyrelsens undersökning
har man kunnat konstatera 7 fall av
missbruk vid ungdomsvårdsskolorna; i
5 fall av dessa hade dock missbruket
skett före intagningen i ungdomsvårdsskolan.
Av uppgifter från socialvårdskonsulenterna
synes framgå, att missbruk
av thinner icke torde förekomma
på så många håll inom landet. Några
fall har dock observerats av barnavårdsnämnder
och polis bl. a. i Stockholm,
Göteborg, Halmstad och Borås.

Vid yrkesskolorna torde problemet
vara okänt.

Av det sagda torde framgå, att missbruket
i fråga ännu så länge har relativt
liten omfattning. Emellertid har
undersökningar på thinnermissbrukande
barn vid ett stockholmssjukhus givit
visst fog för misstanken, att stadigvarande
missbruk kan åstadkomma skador
på organismen. Huruvida skadorna
är bestående kan endast ytterligare undersökningar
ge besked om. Att stora

risker för vanebildning föreligger torde
de utförda försöken ha visat.

På grund av de allvarliga verkningarna
av missbruket synes det vara angeläget
att förhindra ytterligare utbredning
av detsamma, vilket även framhållits
av de berörda myndigheterna. Åtgärder
i detta syfte har också redan
vidtagits. Sålunda har skolöverstyrelsen
tillställt skolorna cirkulär med rekommendationer
till skolledare, skolläkare
och slöjdlärare rörande lämpliga åtgärder,
varvid det synts vara mest angeläget
att eleverna icke i samband med
slöjdundervisningen kan få tillfälle att
missbruka thinner. Vidare har medicinalstyrelsen
i skrivelser till de berörda
organisationerna, Sveriges färghandlares
riksförbund, Sveriges speceri- och
lanthandlareförbund, Kooperativa förbundet,
Mälaremästarnas riksförening i
Sverige och Svenska målareförbundet
anhållit om åtgärder för att försvåra
åtkomsten av thinner för minderåriga.
Medicinalstyrelsen följer frågan i samarbete
med statens farmacevtiska laboratorium
och statens institut för folkhälsan.

För egen del vill jag kraftigt understryka
betydelsen av att man i de skolor,
där missbruk kan befaras, upplyser
eleverna om de allvarliga vådorna härav.
I detta avseende vilar givetvis också
ett stort ansvar på hemmen och föräldrarna.
Jag vill vidare uttala förhoppningen
att de näringsidkare och andra,
som handhar försäljning och distribution
av thinner, följer myndigheternas
uppmaningar och i möjligaste mån försöker
hindra minderårigas åtkomst av
medlet. Innan ytterligare åtgärder vidtages
bör enligt min mening resultatet
av myndigheternas hänvändelser avvaktas.
Skulle resultatet av dessa ej bli
tillfredsställande bör ytterligare åtgärder,
exempelvis införande av försäljningskontroll,
övervägas.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat interpellationen.

Tisdagen den 26 mars 1957 Nr 10

Svar på interpellation ang. redogörelse för förekomsten av missbruk av thinner i

berusningssyfte

Härpå anförde:

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag vill till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
framföra mitt tack för det positiva och
uttömmande svaret på min interpellation.

På sakens nuvarande ståndpunkt får
jag väl säga, att detta svar är mycket
tillfredsställande. Jag tror också att
statsrådet är överens med mig om att
det finns saker och ting, som man kanske
helst bör tiga med och inte säga
så mycket om och ställa i offentlighetens
strålkastarljus.

Jag kan säga statsrådet att jag var
mycket tveksam, om jag över huvud taget
skulle interpellera i denna fråga,
men så rådgjorde jag med skolmän, och
när några av landets största tidningar
tog upp frågan i trespaltiga artiklar och
därpå en hel del föräldrar i min egen
stad uttryckte sin djupa oro inför denna
företeelse, ansåg jag, att det kunde
vara berättigat att spörja statsrådet om
vad som kunde göras för att stävja detta
missbruk.

Även om det är så att Stockholm har
högsta procentsiffran i fråga om thinnermissbrukare,
sniffare, som de populärt
kallas, är det dock ganska märkligt,
att denna berusningsmetod redan
hunnit utbredas över tolv län i landet,
som rapporterar ett hundratal fall.
Thinner är det vanligaste berusningsmedlet,
men det finns, som man sagt
mig, även andra kemikalier, som är
minst lika farliga och effektiva och
kanske lika populära. Jag skall naturligtvis
inte ange namnet på dessa kemikalier.
Som alla förstår skulle det
kunna missuppfattas.

I en skola, som jag haft kontakt med
den sista veckan, meddelade man att
man 1948—1949 hade 7 å 8 fall av thinnermissbruk.
1953 var siffran uppe i ett
tjugutal, och det sista året hade man
inte mindre än 29 fall i samma skola.

Skolans ledare gör gällande, att den
s. k. sniffarfrågan för närvarande är ett
av hans allra största bekymmer. Jag
tror att det tyvärr är alltför sant, som
statsrådet säger i sitt svar, att den
verkliga omfattningen av thinnerberusning
kan vara större än de rapporterade
siffrorna. Skolöverstyrelsen framhåller
även att thinnermissbruk bland skolungdom
måhända är betydligt större
än vad siffrorna anger.

Allvarligt måste det sägas vara, att
berusning genom inhalation av thinnerångor
eller andra liknande kemikalier
är vanebildande, bland annat så
att den som börjat härmed gärna övergår
direkt till ett mer eller mindre
avancerat spritmissbruk. Redan har
man ett visst perspektiv på missbrukarna,
så att man fått fram att kriminalitet
mycket ofta följer i spåren och att
många nära nog predestineras till asocialitet,
enligt vad en rektor sade till
mig bara för ett par dagar sedan. Klientelet
i den skola eller anstalt som jag
nämnde följs med största uppmärksamhet
från ledningens sida. Man gör sitt
yttersta för att både förekomma och
hjälpa, och man är djupt engagerad i
att se, hur det går fysiskt och socialt
för de pojkar som börjat att hänge sig
åt detta.

Det är klart att ställer man de 130
rapporterade fallen i relation till hela
antalet skolbarn i landet, omkring
800 000, är procentsiffran mycket liten,
men när det gäller människor i den
situation som här är aktuell, vill vi
inte hamna i något slags procenttänkande.
Skolöverläkaren, professor Ilerlitz,
bedömer situationen som allvarlig,
en uppfattning som jag är övertygad om
till fullo delas av inrikesministern. Det
framgår också av det positiva svaret.

Det iir ju här inte fråga om pojkars
mer eller mindre galna eller tokiga upptåg
utan om ett bruk som medför skador
av mycket allvarligt slag. När den
angenäma berusningskänslan snabbt

Nr 10

Tisdagen den 26 mars 1957

Svar på interpellation ang. redogörelse för förekomsten av missbruk av thinner i
berusningssyfte

har gått över, inställer sig blekhet, illamående,
balansrubbningar och kräkningar.
Allvarliga skador på de inre organen
har konstaterats, t. ex. på levern,
benmärgen och det centrala nervsystemet.

Nu bar inrikesministern i sitt svar
redovisat de åtgärder som vidtagits i
upplysande och förebyggande syfte. Jag
vill gärna betyga att dessa åtgärder är
tacknämliga.

Jag fäster mig mest vid det som
statsrådet framhåller i slutet av sitt
svar, nämligen att om inte myndigheternas
hänvändelser leder till resultat
— vilket man dock får hoppas att de
gör — så har statsrådet sin uppmärksamhet
riktad på saken och kommer att
överväga vilka ytterligare åtgärder som
kan anses befogade.

På sakens nuvarande ståndpunkt anser
jag sålunda statsrådets svar tillfredsställande,
men jag vill tillägga att
frågan efter de upplysningar jag fått
de senaste fjorton dagarna är långt allvarligare
än jag trodde, då jag skrev
min interpellation.

Jag ber ännu en gång att få tacka
herr statsrådet för svaret.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Efter inrikesministerns
besked och interpellantens anförande i
anledning av svaret skulle jag kunnat
nöja mig med att instämma i de allvarliga
maningsord, som båda talarnas
anföranden mynnade ut i. Men som representant
för Stockholm, den stad som
kanske har de största svårigheterna också
på ifrågavarande område, vill jag
ändå med några ord ytterligare understryka
allvaret i den fråga som här tagits
upp.

Användningen av thinner i berusningssyfte
är, som herr Gustafsson i
Borås underströk, ett spörsmål som under
de senaste veckorna har oroat läkare,
målsmän och lärare mera än ti -

digare. Det verkar som om vi här hade
en farsot, en formlig epidemi. Jag har
också lutat åt den uppfattningen att det
t. o. m. är farligt att tala om denna
sak, ty om man i viss mening gör sensation
av företeelsen, så väcker detta
ökat intresse hos ungdomar, som alltid
skall pröva på allting.

Jag vill understryka allvaret i interpellantens
fråga och är tacksam för att
den nu har förts på tal i den lagstiftande
församlingen — inte minst därför
att jag tror att vi blir tvungna att gå lagstiftningsvägen,
vilket också inrikesministern
ställde i utsikt, om en förbättring
inte inträder. Då måste det helt
enkelt bli ett förbud för färg- och kemikalieaffärerna
att sälja thinnerbetonade
preparat till minderåriga.

Lärar- och läkarkårerna i Stockholm
har på sistone starkt oroats av den ökade
frekvensen av berusning med thinner.
Statsrådet säger att thinnerberusning
ännu, såvitt känt, är av jämförelsevis
ringa omfattning. Jag hoppas att
statsrådet har rätt i det, och jag tror
att han har rätt när det gäller Sverige
i stort. Men det finns undantag, och dit
hör Stockholm. För att belysa förhållandena
här i huvudstaden skall jag
bara återge ett enda vittnesbörd, som
jag under den gångna veckan har hört
lämnas av en äldre, erfaren lärare, en
som vet vad han talar om. I den hjälpklass,
där han undervisar — och det är
typiskt att det just är en hjälpklass, ty
ungdomarna där är kanske mera lättpåverkade
och mindre omdömesgilla än
övriga ungdomar — har han sju pojkar,
av vilka sex använder thinner i berusningssyfte.
Och två av dem brukar
thinner i så avancerad form att ingenting
tycks kunna få dem att sluta. Denne
lärare nämnde också att man bara i
det överlärardistriktet har ett 20-tal
kända fall, därav några svåra. Dessa
siffror är sålunda större än vad som
kan utläsas av interpellationssvaret.

Lärarna här i Stockholm brukar gå

Tisdagen den 26 mars 1957 Nr 10

Svar på interpellation ang. kraftverkens och sjöregleringarnas kommunala beskattning -

till färg- och kemikalieaffärerna och be
att man inte där skall sälja thinner till
skolungdom. De uppsöker också föräldrarna
i samma syfte, och detta lär ha
vunnit starkt gehör, ty målsmännen är
ängsliga för utvecklingen. Affärsmännen
söker nog också tillmötesgå önskemålen,
men det händer ändå ibland att
pojkar kommer över thinner. Under den
gångna veckan hände det t. ex. att en
pojke i nämnde lärares klass kom över
en halv liter thinner, som han berusade
sig med. Han hittades senare medvetslös,
och man hade stort besvär med att
väcka honom till liv. En annan pojke
har vistats en månad på sjukhus för
thinnermissbruk. Så nog är frågan redan
nu av en allvarlig storleksordning
i vår stad, och vi hälsar därför med
tillfredsställelse att myndigheterna har
sin uppmärksamhet riktad på problemet.

Herr talman! Jag skulle här vilja understryka
två synpunkter. Den första är
att barnavårdsnämnderna bör ge akt
på denna fråga och söka bli lärarna och
hemmen till hjälp. Den andra är att vi
ganska snart — i enlighet med inrikesministerns
antydan — tar upp frågan
om försäljningsförbud för thinnerpreparat
till minderåriga, om ingen ändring
till det bättre inträder.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. kraftverkens

och sjöregleringarnas kommunala
beskattning

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr Nilsson i Tvärålund —
med hänvisning till att frågan om den
kommunala beskattningen av kraftverk

och sjöregleringar är överlämnad till
utredning av skattelagssakkunniga —
frågat mig om denna utredning framskridit
så långt hos de sakkunniga att
förslag till ny lagstiftning kan emotses
vid 1957 års riksdag samt om jag i annat
fall överväger att med anledning
av de sakkunnigas stora arbetsbelastning
förstärka deras personella resurser
eller eventuellt tillsätta ytterligare
en kommitté med uppgift att behandla
vissa skattefrågor som hänskjutits till
skattelagssakkunniga.

I anledning härav får jag anföra följande.

Frågan om den kommunala beskattningen
av kraftverk har, såsom också
påpekats i interpellationen, ett nära
samband med den kommunala fastighetsbeskattningen.
Denna beskattningsform
är numera under avveckling. Sålunda
beslöt 1953 års riksdag att det
s. k. repartitionstalet skulle sänkas från
5 till 4 och för årets riksdag har i proposition
nr 71 framlagts förslag om en
ytterligare sänkning av repartitionstalet.
I nämnda proposition framhöll jag,
att innan en slutlig avveckling av fastighetsbeskattningen
kan komma till stånd
måste bl. a. vattenfallskommunernas
förhållanden närmare utredas. Efter att
ha utverkat Kungl. Maj :ts bemyndigande
tillkallade jag därefter i början av innevarande
månad en särskild utredningsman
jämte experter för att verkställa
en översyn av gällande bestämmelser
om beskattningen av kraftverk
m. in. Utredningen avser även de beskattningsfrågor
som har samband med
sjöregleringarna. Arbetet kommer att
bedrivas såsom en särskild sektion inom
skattelagssakkunniga.

Med det anförda har jag besvarat de
framställda frågorna.

Vidare anförde:

Herr NILSSON i Tvärålund (bf):

Herr talman! .lag ber att få framföra

Nr 10

Tisdagen den 26 mars 1957

Svar på interpellation ang. kraftverkens och sjöregleringarnas kommunala beskatt
ning

mitt tack till statsrådet och chefen för
finansdepartementet för svaret på min
interpellation.

I den första frågan undrade jag om
utredningen om kraftverkens beskattning
hade fortskridit så långt att förslag
kunde väntas i år. Den frågan besvarade
finansministern nekande. Jag
hade ju hoppats på ett mera positivt
svar, men jag måste säga att jag hyste
en viss misstanke, att svaret skulle bli
sådant det nu redovisats här i kammaren.
Det var av den anledningen jag
ställde den andra frågan, nämligen om
statsrådet i annat fall övervägde att
med anledning av de sakkunnigas stora
arbetsbelastning förstärka deras personella
resurser eller eventuellt tillsätta
ytterligare en kommitté med uppgift
att behandla vissa skattefrågor som
hänskjutits till skattelagssakkunniga. Av
interpellationssvaret framgår att finansministern
inte har för avsikt att vidta
några arrangemang, som härvidlag var
efterfrågade. Detta vill jag beklaga. Det
är många frågor som väntar på skattelagssakkunnigas
behandling, och de får
väl som hittills i stor utsträckning vänta
på sin lösning.

Frågan om förstärkning av skattelagssakkunniga
torde i fjol ha varit föremål
för diskussion i bevillningsutskottet.
Jag har fått det intrycket på grund av
den debatt, som då fördes här i kammaren
och herr Olssons i Gävle yttrande,
att en förstärkning av skattelagssakkunniga
vore önskvärd. Jag får hoppas
att den delegation på tre personer
som är tillsatt inom skattelagssakkunniga
skall behandla den i interpellationen
berörda frågan med all möjlig
energi. Av interpellationssvaret att
döma och av de upplysningar jag
fått under hand har jag tyckt mig kunna
konstatera, att direktiven för denna
utredning inte är så särskilt preciserade.
Det är många frågor i detta stora
problemkomplex om beskattningen av
kraftverk och avvecklingen av fastig -

hetsskatten. Det är inte bara fråga om
fördelningen av vinsterna från kraftverken,
utan det är också fråga om
målsättningen för prispolitiken mellan
olika kategorier av kraftverksägare.
Vattenfallsstyrelsen synes föra en annan
prispolitik i vissa fall än de privata
kraftverkens ägare, och detta har ju
inverkan på vinsterna som skall fördelas
mellan kommuner, representerande
kraftverkskommuner, platsen där kontoret
är beläget och platsen där kraften
utnyttjas. Det är också frågan om betalningen
för den elektriska kraft som förbrukas
i statens olika verksamhetsgrenar,
där vattenfallsstyrelsen synes föra
en annan prispolitik än de enskilda
kraftverken. Detta innebär att vinsterna
på privata kraftverk och på statens
blir olika och att kommunernas kompensation
med avseende å skatteinkomsten
blir beroende på vem som är
ägare av kraftverket.

Den gamla frågan om gäldränta måste
också lösas. Den är nu 30 år gammal
och har förts på tal vid olika tillfällen
här i kammaren. Jag vill nu fråga
finansministern, om i direktiven för de
tre som skall göra utredningen om
kraftverkens beskattning ingår alla omständigheter
kring och alla bestämmelser
för beskattningen av kraftverk och
regleringsdammar m. m., med andra
ord, om uttrycket »m. m.» innefattar
alla problem som berör denna fråga?

Denna utredning skall ju lösa problem
som står i samband med fastighetsskattens
avveckling i dessa kraftverkskommuner.
Många andra kommuner
har många näraliggande problem
som motiverar krav på kompensation
för skattebortfall. Jag undrar därför om
kommuner med stora bolagsskogar och
stora kronoskogar också avses med uttrycket
»in. m.». I samband med frågan
om fastighetsskattens avskaffande
är det många kommuner i synnerhet i
Norrland, som känner stor oro inför
vad som skall komma, nämligen kom -

Tisdagen den 26 mars 1957

Nr 10

Svar på interpellation ang. alkoholbeskattningen

muner med kraftverk, bolagsskogar och
kronoskogar. Alla dessa kommuner har
starkt behov av att en rejäl kompensation
för skattebortfallet på dessa skatteobjekt
om fastighetsskatten avskaffas;
ett skattebortfall som måste kompenseras
genom en objektsskatt. Jag tror att
jag gör mig till tolk för de flesta av
dessa kommuner när jag påstår detta.
Jag hoppas att den utredning som nu är
tillsatt skall ta hänsyn till de framstötar
från berörda kommuner som vid skilda
tillfällen här har gjorts.

Herr talman! Även om jag i viss mån
är litet missräknad över att frågan inte
kommit längre, vill jag ändå uttrycka
min tillfredsställelse över att den kommit
så långt, att den nu tillsatta delegationen
inom 1950 års skattelagssakkunniga
skall ta upp här berörda problem
med all möjlig kraft.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag vet inte om jag
missuppfattade den ärade interpellanten
men jag fick faktiskt det intrycket
av hans inlägg, att han uttalade sitt
missnöje över att jag inte tillsatt den
av honom önskade utredningen för
översyn av detta problem men slutade
sitt anförande med att fråga mig om
den tillsatta utredningen hade fått de
och de direktiven för sitt arbete.

För att nu alla missförstånd skall undanröjas
ber jag att få erinra om vad
som sagts i interpellationssvaret, att i
början på innevarande månad har en
speciell utredningsman tillsatts för att
utreda denna fråga. Han har till sitt
förfogande experter, det har skrivits direktiv,
och till honom har överlämnats
samtliga de framställningar i ärendet,
som har kommit in till finansdepartementet.
Kan han själv komma på några
problem utöver vad som har anmälts
från olika håll, är han självfallet oförhindrad
att redovisa resultatet av sina
överväganden även beträffande dessa
eventuella nya frågeställningar.

Herr NILSSON i Tvärålund (bf):

Herr talman! Jag uttryckte mitt missnöje
över att inte frågan hade varit
föremål för någon energisk utredning
tidigare och att tydligen ingenting ännu
var åtgjort för frågans lösning. Vidare
uttryckte jag min tillfredsställelse över
att ändå något nu synes vara på väg att
göras. Jag vill citera vad som här sägs
i interpellationssvaret: »... att verkställa
en översyn av gällande bestämmelser
om beskattning av kraftverk m. m.»
Jag finner inte att detta är några preciserade
direktiv för en utredning, och
jag ställde frågan till finansministern
vad detta »m. in.» skulle innebära för
någonting.

Jag tog också upp några olika frågor
som måste belysas och lösas genom de
förslag som så småningom kommer, och
jag finner av finansministerns replik
att han inte vill ge något besked om
vad direktiven innehåller.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. alkoholbeskattningen Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation
har fröken Wallerius frågat mig
om jag beaktat ett förslag till progressiv
alkoholbeskattning som nyligen publicerats
av ordföranden i Svenska nykterhetsfrämjandets
arbetsutskott, direktören
David Isaksson. Fröken Wallerius
har vidare frågat mig om jag har för
avsikt att låta utreda möjligheterna att
inom en snar framtid ge alkoholbeskattningen
en nykterhetspolitiskt mera positiv
inriktning.

I anledning härav får jag anföra följande.

På hösten 1953 företogs, såsom fröken
Wallerius framhållit, en utredning i

Nr 10

Tisdagen den 26 mars 1957

Svar på interpellation ang. alkoholbeskattningen

syfte att erhålla en nykterhetspolitiskt
riktigare avvägning än tidigare av beskattningen
på olika alkoholhaltiga
drycker. Grundtanken i denna utredning
var att gradera skatterna efter alkoholstyrkan
och att därigenom gynna
en förskjutning inom konsumtionen
från starkare till svagare spritdrycker
och från spritdryckerna till svagare
drycker. Förslagen godtogs i huvudsak
av 1954 års riksdag.

När spritskatterna höjdes i höstas,
togs ytterligare ett steg i riktning mot
en differentiering av alkoholskatterna
efter alkoholstyrkan. Spritskatterna steg
sålunda med över fem kronor per liter,
medan skatterna på vin och maltdrycker
blev oförändrade. Härigenom har
man i stort sett kunnat uppnå att samma
mängd ren alkohol blir dyrare för
konsumenterna ju starkare drycken är.
Sålunda är t. ex. alkoholen i brännvin
dyrare än i starköl. Alkoholen i starköl
är i sin tur betydligt dyrare än i vanligt
Öl. Det kan också nämnas, att en betydlig
minskning av spritkonsumtionen
och en förskjutning från 40-procentigt
till 34-procentigt brännvin inträtt efter
höjningen av spritskatterna. Samtidigt
har vinkonsumtionen stigit, dock inte
mera än att man kan notera en viss
minskning i totalkonsumtionen av ren
alkohol.

De vetenskapliga rön som åberopas
av herr Isaksson synes bl. a. visa, att
berusningseffekten av samma mängd
alkohol kan vara flera gånger större om
den intas i form av brännvin än om den
drickes som Öl. Dessa rön har spelat en
avsevärd roll vid utformningen av de
förslag om ett lättare starköl som nyligen
offentliggjorts.

Jag vill emellertid framhålla, att beskattningen
på alkoholhaltiga drycker
inte enbart kan bedömas efter de synpunkter
fröken Wallerius anlagt. Denna
beskattning har även karaktär av en
lyxbeskattning på umbärliga varor. Vidare
bör påpekas att ett genomförande
av herr Isakssons förslag skulle innebä -

ra stora prissänkningar både på vanligt
Öl och — ännu mera — på starköl. Priset
för en flaska starköl av nuvarande
typ skulle sålunda gå ned mer än 25
öre. En åtgärd av denna innebörd skulle
enligt min mening framstå som mindre
lämplig.

Någon speciell utredning för en omläggning
av den relativa skattebelastningen
på olika slag av alkoholhaltiga
drycker kan jag därför inte för dagen
ställa i utsikt.

Härmed anser jag mig, herr talman,
ha besvarat interpellationen.

Vidare anförde:

Fröken WALLF.RIUS (li):

Herr talman! Herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet tackar jag
för svaret på min fråga. Det gick inte
alldeles i den riktning jag hoppades, och
därför tillåter jag mig att anföra några
kommentarer till både /rågan och svaret.

Som en röd tråd genom de nykterhetspolitiska
övervägandena under
1950-talet har gått tanken att främja en
övergång från starkare till svagare alkoholhaltiga
drycker. För att nå det
målet har man velat använda olika medel,
och min fråga har gällt ett av dessa
medel, nämligen beskattningen. De reformer,
som man har genomfört i fråga
om beskattningen, har också klart haft
detta till syfte. Framför allt tänker jag
på 1954 års omreglering av alkoholbeskattningen.
Beträffande denna konstaterade
finansministern i propositionen
om höjning av spritskatten i höstas, att
syftet inte helt hade uppnåtts. Den åtgärd
som vidtogs i höstas var, såsom
finansministern i dag har påpekat, ett
ytterligare steg på vägen, och om resultatet
av denna åtgärd har finansministern
i sitt svar i dag sagt: »Det kan
också nämnas, att en betydlig minskning
av spritkonsumtionen och en förskjutning
från 40-procentigt till 34-procentigt brännvin inträtt efter höj -

Tisdagen den 26 mars 1957

Nr 10

Svar på interpellation ang. alkoholbeskattningen

ningen av spritskatterna. Samtidigt har
vinkonsumtionen stigit, dock inte mera
än att man kan notera en viss minskning
i totalkonsumtionen av ren alkohol.
» Tendensen är glädjande. Jag har
dock en liten kommentar att göra. Finansministern
är säkerligen själv medveten
om, att förskjutningen i konsumtionen
från 40- till 34-procentigt brännvin
mindre var en verkan av beskattningen
än av de faktum att de svenska
favoritblandningarna av starkare slag
lyst med sin frånvaro. Det återstår att
se verkningarna av deras återuppträdande
på marknaden.

Jag vill gärna än en gång erinra om
de önskemål, som tidigare har framförts
om en genomtänkt skattedifferentiering
för alkoholhaltiga drycker och
som senast har fått ett uttryck i det
socialstyrelsens remissvar med avseende
på rusdrycksförsäljningsutredningens
betänkande, som jag tillät mig citera
i min interpellation. Det beskattningssystem,
som jag har velat aktualisera
genom min fråga, är det system som
har uppställts av herr Isaksson. Det
öppnar direkta möjligheter i den antydda
riktningen. Det är ett alternativ
till de reformer som nu genomförs steg
för steg, det syftar till att utplåna de
ojämnheter, som nu råder, och ger alkoholbeskattningen
en mera enhetlig och
konsekvent utformning.

Jag kanske också för fullständighetens
skull skall understryka, att avsikten
är att beskatta alkoholhaltiga drycker
med avseende på deras grad av påverkan.
Genom systemet skapas en klarare
uttalad skillnad mellan drycker
med olika styrka, och priset blir, såsom
det i ett tidigare sammanhang har uttryckts,
en påtaglig faktor vid konsumtionsvalct
mellan starka och svaga alkoholhaltiga
drycker — det blir så att
säga en återkommande påminnelse, att
man skall inrikta sig på drycker med
lägre alkoholhalt. Inom de intervaller,
som nu förekommer med avseende på
beskattningen, kan å ena sidan inom

den relativt vida starkvinsgruppen stora
variationer i alkoholhalt uppträda, som
inte registreras skattemässigt, och å
andra sidan kan det vara mycket små
variationer i alkoholhalt mellan ett lättvin
i toppen och ett starkvin i botten
på serien, som överdrives skattemässigt.
Därtill kommer, att den nuvarande
skatten genom sina verkningar fungerar
som en skatt på värdet och alltså får
en karaktär av lyxskatt. Finansministern
var också inne på detta. För min
del anser jag det lyckligare, om nykterhetspolitiska
synpunkter får dominera.

Gentemot detta framhåller finansministern:
»Jag vill emellertid framhålla,
att beskattningen på alkoholhaltiga
drycker inte enbart kan bedömas efter
de synpunkter fröken Wallerius anlagt.
Denna beskattning har även karaktär
av en lyxbeskattning på umbärliga varor.
»

Det är sant, herr finansminister, att
alkoholhaltiga drycker är umbärliga
varor. Om det stannade därvid, vore ju
i vissa situationer en lyxskatt motiverad
och understundom kanske t. o. m.
väl motiverad. Men det stannar inte vid
umbärligheten. Utan att fördjupa mig i
de gångna årens erfarenheter, som vi
alla är pinsamt medvetna om, vill jag
i all hovsamhet framhålla, att farligheten
är viktigare än umbärligheten,
och det är med tanke på den som de
nykterhetspolitiska synpunkterna borde
få bli avgörande.

Finansministern befarar, att starkölet
blir för billigt. Jag tillåter mig att
göra den lilla reflexionen, att starkölet
möjligen kunde ha blivit den konkurrent
till starkspriten, som finansministern
och alla andra hade hoppats, om
prisrelationerna hade varit andra. Den
ljugofemöring, som här är framräknad,
kan kanske ha något litet att säga om
oriktigheten i de hittillsvarande prisrelationerna.
Uträkningen baserar sig
ju på resultaten av en forskning inom
ett bestämt område, som vi i detta sammanhang
har ansett det nödvändigt att

Nr 10

Tisdagen den 26 mars 1957

Svar på interpellation ang. alkoholbeskattningen

få större kännedom om. Avsikten med
det system, som här har föreslagits, är
alltså att få en konsekvent och enkel
och logiskt uppbyggd beskattning. Avsikten
med de tabeller, som tydligen
väglett vid uträkningen, har varit att
ge exempel på vart man kan komma.
Det är alltså bara ett exempel på en
sorts progression. Möjligheten återstår
ju att välja en annan progression, som
ger andra utslag.

Finansministern slutade med att säga,
att han för dagen inte ställer någon
utredning i utsikt. Jag beklagar detta,
men sista ordet är inte sagt och kommer
väl inte heller att sägas inom den
närmaste tiden i den långa följetongen
om våra alkoholvanor och om samhällets
ansvar för både bruket och missbruket
av alkohol. Därför vågar jag
räkna med att vad som i dag inte är
moget för utredning senare kan bli en
angelägenhet att räkna med. Diskussionen
kommer säkerligen att gå vidare.
För dagen, herr finansminister, återstår
mig bara att än en gång tacka för
det besked finansministern för dagen
har givit mig.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Jag skall till vad som
här sagts be att få foga några erinringar.

Alldeles oavsett vilken uppfattning
man har om nyttan och lämpligheten
av den speciella skattekonstruktion,
som interpellanten här har velat få belyst
och bedömd och värderad — för
min del är jag kanske trots allt inte så
där hundraprocentigt övertygad om att
den som nykterhetspolitiskt universalmedel
är oklanderlig — så är det av
obestridligt värde, att just skatteinstrumentet
som sådant kommit upp till diskussion.
Jag anser nämligen för min
del — det är en alldeles personlig
ståndpunkt — att statsmakterna inte
under några villkor kommer ifrån att
med en helt annan skärpa än hittills

på både kortare och längre sikt ta i
bruk det instrument det här är fråga
om för att komma till rätta med den
djupt alarmerande utvecklingen på
sprithanteringens område. Det finns ju
redan nu en del siffermaterial, som
klart styrker den nykterhetspolitiskt
gynnsamma effekten av den prishöjning,
som skedde i fjol. Statsrådet gjorde
nyss en liten antydan därom, som
man har anledning att notera med tillfredsställelse.
Ändock var det den gången
bara fråga om en högst begränsad
stegring av priset, i stort sett endast en
anpassning efter penningvärdeförsämringen.
Det är rätt intressant att konstatera,
att en tidning som Svenska Dagbladet
just i dag öppet erkänner, att
vad som företogs i november i fjol ändå
innebar en vinning. Särskilt när det
gäller konsumtionen är den återhållande
effekten alldeles påtaglig. Mera osäker
är kanske bedömningen i fråga om
fylleriet, men jag är inte alldeles övertygad
om att inte en närmare analys
också av det siffermaterial, som därvidlag
går att få fram, skulle ge ett ur
nykterhetspolitisk synpunkt mera positivt
utslag. Hur som helst ligger det enligt
min mening ett klart nykterhetsvärde
redan i detta att konsumtionen, volymmässigt
sett, kunnat begränsas, eftersom
allt missbruk odisputabelt har
sin upprinnelse i konsumtionsvanor,
som från början kanske inte varit så
markanta eller tett sig så riskbetonade.

Jag skulle i detta sammanhang, och
det är kanske mitt huvudärende, vilja
hemställa till finansministern, om det
inte vore möjligt att riksdagen vid något
tillfälle längre fram — det lär inte
komma att saknas sådana tillfällen, förmodar
jag —• verkligen får en samlad,
allsidig och uttömmande redogörelse
just för de nykterhetspolitiskt betingade
erfarenheterna av den i höstas företagna
spritskattehöjningen. Jag tror att
frågan om spritbeskattningen är en av
de verkligt fundamentala frågorna i dagens
läge. Enligt min mening finns det

Tisdagen den 26 mars 1957 Nr 10

Interpellation ang.
tomglas

inte någon annan framkomlig väg till
ökad folknykterhet än den att på ett
eller annat sätt begränsa åtkomstmöjligheterna,
när det gäller spritvaror av
alla kategorier. Jag vill gå så långt att
jag säger att vid sidan av skatteinstrumentet
verkar en hel del av de ingripanden
av olika slag, som i dessa dagar
diskuteras och planeras, mer eller
mindre som palliativ.

Jag vill tillägga att jag tror att det numera
finns — något som ju självklart
också är en viktig faktor i detta sammanhang
— rent opinionsmässigt ute
bland folket resonans och underlag för
en rigorösare politik i detta avseende,
en politik där inte minst prisskruven
på ett framträdande sätt kommer in i
bilden. Svenska folkets olyckliga begär
efter alkoholruset är verkligen någonting
som i dag på det allra högsta oroar
alla ansvarskännande medborgare.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 7

Föredrogos var för sig följande Kungl.
Maj ds å kammarens bord vilande propositioner;
och remitterades därvid
till statsutskottet propositionerna:
nr 116, angående övertagande av staden
Västerviks förpliktelser gentemot
vissa befattningshavare, och

nr 120, angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. in.;

till bankoutskottet propositionen nr
121, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning,
in. m.;

till statsutskottet propositionerna:
nr 122, angående vissa statsbidrag på
skolväsendets område,

nr 123, angående anslag för budgetåret
1957/58 till folkskoleseminarieorganisationen
in. m., och

nr 126, angående fångvårdsanstalt å
Hinscberg i Frövi köping;

till behandling av lagutskott propo2
— Andra kammarens

utminuteringsställe av starköls sitionen

nr 127, med förslag till instruktion
för riksdagens ombudsmän;

till konstitutionsutskottet propositionen
nr 128, med förslag till lag angående
ändring i lagen om val till riksdagen
in. m.; samt

till behandling av lagutskott propositionerna: nr

129, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 7 § lagen den 1 december
1950 (nr 599) om ersättning för
mistad fiskerätt m. m., och

nr 130, med förslag angående fondering
jämlikt 39 § lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring.

§ 8

Föredrogos var efter annan och hänvisades
till statsutskottet de på bordet
liggande motionerna:

nr 542, av herr Rylander m. fl., samt
nr 543, av herrar Håslad och Sjölin.

§ 9

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 3, konstitutionsutskottets
utlåtande nr 3, statsutskottets
utlåtanden nr 5, 49 och 50,
bevillningsutskottets betänkanden nr
26, 30, 31 och 33, bankoutskottets utlåtanden
nr 5—7, första lagutskottets utlåtande
nr 15, andra lagutskottets utlåtanden
nr 11 och 13, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 10—12, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 1 och 5 samt
allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 10—13.

§ 10

Interpellation ang. bestämmelserna om
återköp vid utminuteringsställe av
starkölstomglas

Herr NESTRUP (fp) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Det har kommit till min
kännedom att eu person, som lämnat
in 48 starkölstomglas vid ett spritutmi -

protokoll 1957. Nr 10

bestämmelserna om återköp vid

Nr 10

Tisdagen den 26 mars 1957

Interpellation ang. bestämmelserna om återköp vid utminuteringsställe av starkölstomglas -

nuteringsställe och som bett att som
delbetalning för nyinköp av 12 buteljer
starköl få lämna de 48 buteljerna,
fått det svaret, att han måste köpa 48
flaskor starköl, om han ville ha tillbaka
den erlagda panten.

Ett sådant förfaringssätt förefaller
egendomligt.

Jag anhåller, herr talman, att med
kammarens tillstånd till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet få
framställa följande fråga:

Är herr statsrådet villig att medverka
till att klara bestämmelser utfärdas, så
att sådan tillämpning, som jag här påtalat,
ej skall kunna komma i fråga?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11

Till bordläggning anmäldes statsutskottets
utlåtanden:

nr 51, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1957/58 under statens allmänna
fastighetsfond m. in., i vad propositionen
avser handelsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 52, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ersättning i vissa
fall i anledning av yrkesskada, och
nr 53, i anledning av väckta motioner
angående pensionsförmånerna för vissa
överlantmätare.

§ 12

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från utrikesutskottet:
nr 150, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition rörande ratifikation av
skiljedomskonvention mellan Sverige
och Grekland; samt
från andra lagutskottet:
nr 147, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition med förslag till lag om
ändring i cilvilförsvarslagen den 15
juli 1944 (nr 536).

§ 13

Anmäldes följande Kungl. Maj:ts till
kammaren avlämnade propositioner:

nr 117, angående teckning av ytterligare
aktier i Aktiebolaget Statens
skogsindustrier, m. in.,

nr 118, angående rörelsemedel för
domänverket,

nr 124, angående understöd åt båttrafiken
i Stockholms skärgård,

nr 131, angående överlåtelse av viss
kronan tillhörig mark m. m.,

nr 132, angående statsunderstöd åt
de politiska ungdomsorganisationernas
ungdomsfostrande verksamhet, och
nr 133, angående avskaffande av kvarvarande
obligatoriska elevavgifter vid
universiteten m. fl. läroanstalter.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 14

Tillkännagavs, att följande motioner
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 94, angående ekonomiska villkor
för rusdrycksutskänkningen m. m.
under sammanträdet avlämnats till herr
talmannen, nämligen

nr 544, av herr Hamrin i Jönköping,
nr 545 och 546, av herr Engkvist
m. fl.,

nr 547 och 548, av herr Braconier
m. fl.,

nr 549, av herr Gezelius m. fl., samt
nr 550, av herrar Nilsson i Göteborg
och Kristenson i Göteborg.

Vidare anmäldes följande motioner:
nr 551, av herr Larsson i Hedenäset
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 96, med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 13 § 2
mom. lagen den 29 juni 1946 (nr 431)
om folkpensionering,

nr 552, av herr Holmberg m. fl., i

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Nr 10

anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 97, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.,

nr 553, av herr Magnusson i Borås
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 98, angående anordnande
av en ny statlig vårdanstalt för alkoholmissbrukare
m. m.,

nr 554, av herr Netzén m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition, nr
99, angående vissa åtgärder för ökad intagning
av studerande vid de tekniska
högskolorna, m. m.,

nr 555, av herr Lundberg, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 100,
angående anslag för budgetåret 1957/58
till främjande av bostadsförsörjningen
m. m.,

nr 556, av fru Eriksson i Ängelholm
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 103, angående anslag till
vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus
m. m. för budgetåret 1957/58,

nr 557, av herr Skoglund i Umeå, likaledes
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 103,

nr 558, av herr Ståhl m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition, nr
106, angående försöksverksamheten med
nioårig enhetsskola m. m., och

nr 559, av fröken Vinge, i anledning
av bankoutskottets anmälan jämlikt §
21 riksdagsstadgan att till utskottet
från delegerade för riksdagens verk inkommit
framställning med förslag till
reglemente för riksdagsbiblioteket m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 15

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.54.

In fidem
Gunnar Britth

Onsdagen den 27 mars

Kl. 10.00

§ 1

Herr talmannen meddelade, att herr
Allmän, som vid kammarens sammanträde
den 15 mars med läkarintyg styrkt
sig tills vidare vara hindrad att deltaga
i riksdagsgöromålen, denna dag åter intagit
sin plats i kammaren.

§ 2

Föredrogos var för sig följande Kungl.
Maj:ts på bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen nr
117, angående teckning av ytterligare
aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier,
in. in.;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 118, angående rörelsemedel för domänverket;
samt

till statsutskottet propositionerna:
nr 124, angående understöd åt båttrafiken
i Stockholms skärgård,

nr 131, angående överlåtelse av viss
kronan tillhörig mark m. m.,

nr 132, angående statsunderstöd åt
de politiska ungdomsorganisationernas
ungdomsfostrande verksamhet, och
nr 133, angående avskaffande av
kvarvarande obligatoriska elevavgifter
vid universiteten in. fl. läroanstalter.

§ 3

Föredrogos var efter annan följande

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Ändrade grunder för fastställande av landstingsvalkretsarnas storlek

å kammarens bord liggande motioner;
och remitterades därvid

till bevillningsutskottet motionerna:
nr 544, av herr Hcimrin i Jönköping,
nr 545 och 546, av herr Engkvist
m. fl.,

nr 547 och 548, av herr Braconier
m. fl.,

nr 549, av herr Gezelius m. fl., samt
nr 550, av herrar Nilsson i Göteborg
och Kristenson i Göteborg;

till behandling av lagutskott motionen
nr 551, av herr Larsson i Hedenäset
m. fl.

Vid härefter skedd föredragning av
motionen nr 552, av herr Holmberg
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 97, hänvisades motionen, såvitt
den angick de i propositionen framlagda
författningsförslagen, till bevillningsutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Härefter föredrogos var för sig och
hänvisades till statsutskottet motionerna: nr

553, av herr Magnusson i Borås
m. fl.,

nr 554, av herr Netzén m. fl.
nr 555, av herr Lundberg,
nr 556, av fru Eriksson i Ängelholm
m. fl.,

nr 557, av herr Skoglund i Umeå och
nr 558, av herr Ståhl m. fl.

Slutligen föredrogs och remitterades
till bankoutskottet motionen nr 559, av
fröken Vinge.

§ 4

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 51—53.

§ 5

Föredrogs den av herr Nestrup vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för finansdeparte -

mentet angående bestämmelserna om
återköp vid utminuteringsställe av
starkölstomglas.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående avgivande av förklaring
i enlighet med bestämmelserna i
artikel 36 moment 2 i stadgan för den
internationella domstolen.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7

Ändrade grunder för fastställande av
landstingsvalkretsarnas storlek

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av väckta motioner
om ändrade grunder för fastställande
av landstingsvalkretsarnas storlek.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 247 i
första kammaren av herr Aastrup samt
nr 294 i andra kammaren av herrar
Gustafsson i Skellefteå och Gustafson i
Göteborg hade hemställts, »att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om en snabb utredning av frågan
om ändrade grunder för fastställande
av landstingsvalkretsarnas storlek i
syfte att uppnå en representation, som
bättre överensstämmer med väljaropinionen,
och att resultatet av denna utredning
måtte underställas riksdagen i
så god tid, att eventuella ändringar av
landstingsvalkretsarna kan ske före
1958 års val».

Utskottet hemställde, att motionerna
nr I: 247 och II: 294 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Till utlåtandet hade fogats ett särskilt
yttrande av herr Magnusson i Tumhult.

Reservation hade avgivits av herrar
Englund, Ragnar Bergh, Lundström,
Swedberg och Olofson, vilka ansett att

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Nr 10

Ändrade grunder för fastställande av landstingsvalkretsarnas storlek

utskottet bort hemställa, att riksdagen
med bifall till motionerna 1:247 och
11:294 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om en snabb utredning
av frågan om ändrade grunder för fastställande
av landstingsvalkretsarnas
storlek i syfte att uppnå en representation,
som bättre överensstämde med väljaropinionen,
och att resultatet av denna
utredning måtte underställas riksdagen
i så god tid, att eventuella ändringar
av landstingsvalkretsarna kunde
ske före 1958 års val.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SWEDBERG (fp):

Herr talman! Som mitt namn förekommer
under den reservation, som är
fogad till detta utlåtande, kan det måhända
vara lämpligt att jag säger några
ord nu.

De motioner som föranlett föreliggande
utlåtande från konstitutionsutskottet
syftar till att åstadkomma större
rättvisa vid val till landstingen. För
undvikande av missförstånd vill jag på
en gång erkänna, att utskottsmajoritetens
utlåtande i princip icke undervärderar
rättvisesynpunkten som sådan.

Det provisoriska valsystem som nu
gäller leder till en representation i
landstingen, som väsentligen avviker
från de olika partiernas andel i rösterna
vid landstingsvalen. Detta visas både
i utskottsutlåtandet och i reservationen
genom siffror, som jag nu inte vill ta
upp kammarens tid med att återge. Disproportionen
härvidlag är påtaglig, och
för den, som räknar med rättvisan som
clt högst väsentligt värde, är detta förhållande
ytterst otillfredsställande. Medgivandet,
som jag för min del gärna
gör, att fullkomlig rättvisa, s. k. millimeterrättvisa,
icke är möjlig att nå, kan
inte gärna få förhindra strävan att nå
största möjliga rättvisa.

Nu finns det flera vägar att gå för
att åstadkomma större rättvisa vid
landstingsval. Tanken på införande av

något mandatfördelningssystem, som
bygger på utjämningsförfarande, har ju
varit uppe, och herr Magnusson i Tumhult
pläderar ju i sitt särskilda yttrande
här också för detta system, men detta
kräver mer ingripande förändringar.
Frågan om själva valsystemet har här
naturligtvis största betydelse, men denna
fråga lär inte kunna prövas förrän
författningsutredningen är klar med
frågorna om riksdagens sammansättning
och den eller de valmetoder som
skall tillämpas vid val till riksdagen.
Det är sålunda troligt, att en definitiv
omprövning av valmetoden för landsting
kommer att låta vänta på sig under
flera år. Då finns det anledning alt
undersöka, vilka ytterligare förbättringar
av mandatfördelningen som inom
ramen för nuvarande system rimligen
och lämpligen kan åstadkommas. Härvid
har reservanterna i likhet med motionärerna
stannat vid införande av
större valkretsar.

Det har sagts i utskottsdebatten, att
man inte borde ändra på ett provisorium.
Detta är en synpunkt, som jag
har svårt att förstå. Ett provisorium
kan väl inte vara något sakrosankt, och
det förefaller mig enklare och lättare
att företaga en korrigering i fråga om
ett provisorium än om det gällde en
definitiv ordning. Då man inom utskottet
också varnat för att »slå sönder ett
gällande system», har jag sagt, som jag
nu också vill säga här i kammaren, att
här inte är fråga om att slå sönder utan
snarare om att förbättra det nu gällande
systemet.

Under debatten i ärendet har mot
rättvisesynpunkten vägts vissa andra,
praktiska synpunkter, t. ex. valens lokala
anknytning, synpunkter som förvisso
också bör tillmätas ett visst värde.
För mig personligen är det nog så,
att om dessa olika intressen verkligen
måste vara varandra motsatta, rättvisesynpunkten
väger över i vågskålen. Men
jag kan inte se, alt anspråken på rättvisa
här nödvändigtvis måste ställas

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Ändrade grunder för fastställande av landstingsvalkretsarnas storlek

mot intresset för den lokala anknytningen.
Bevakningen av ortsintressena
vid partiernas nomineringar av kandidater
kommer säkerligen inte att svika,
även om valkretsarna blir avsevärt
större än vad nu är fallet. De moderna
kommunikationerna har ju i stor utsträckning
suspenderat avståndet och
gjort det ganska naturligt med större
enheter på ifrågavarande område.

Jag anser sålunda, herr talman, att
den väg, som nu rimligen borde beträdas
för åstadkommande av större rättvisa
i fråga om mandatfördelningen vid
landstingsval, just är den av motionärerna
och reservanterna föreslagna, det
vill säga att gå in för något större valkretsar.
Jag skall för ögonblicket begränsa
mig till dessa korta reflexioner
och anhåller med det anförda, herr talman,
att få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Herr MAGNUSSON i Tumhult (h):

Herr talman! I ett särskilt yttrande
till konstitutionsutskottets utlåtande nr
3 har jag framhållit att jag delar motionärernas
mening, att man bör söka få
till stånd en rättvisare mandatfördelning
även vid landstingsmannavalen.
Däremot har jag inte kunnat ansluta
mig till motionärernas uppfattning att
detta lämpligast kan åstadkommas genom
ändrade grunder för fastställande
av landstingsvalkretsarnas storlek med
sikte på att göra dessa större än vad
som innefattas i 1954 års landstingslag.
Detta år företogs nämligen en icke oväsentlig
minskning av landstingsvalkretsarnas
antal, varigenom en rättvisare
fördelning av mandaten åtminstone till
en del uppnåddes. Att riksdagen redan
tre år härefter skulle gå in för en ytterligare
minskning av landstingsvalkretsarnas
antal synes mig i viss mån vara
motbjudande.

Detta är emellertid inte det huvudsakligaste
skälet för mitt avståndstagande
från motionerna, utan jag lägger hu -

vudvikten vid att en ytterligare reducering
av antalet landstingsvalkretsar
inte gärna kan genomföras utan att vissa
bygdeintressen, som är knutna till
landstingsmannavalen, till stor del går
förlorade. Visserligen gör reservanterna
i sin reservation gällande, att den
ifrågavarande reformen skulle kunna
genomföras utan att valens lokala anknytning
skulle försvinna. De skäl som
reservanterna anfört som stöd för denna
uppfattning har jag emellertid inte
kunnat finna tillräckligt bärande. Jag
anser det vara synnerligen viktigt att
de lokala intressena kring dessa val bevaras
så långt som möjligt.

Denna fråga torde för övrigt med all
sannolikhet komma att prövas av författningsutredningen.
Att rycka lös denna
del ur det stora sammanhanget och
göra den till föremål för en snabbutredning,
såsom motionärerna tänkt sig,
torde knappast vara lämpligt.

Om man vill åstadkomma en bättre
avvägning vid mandatfördelningen, vilket
jag redan framhållit såsom fullständigt
riktigt, är emellertid en ändring av
valkretsarnas storlek icke enda utvägen.
Även andra möjligheter finns, och jag
har i mitt särskilda yttrande erinrat
om ett utjämningssystem med tilläggsmandat
för varje valkrets såsom en
lämpligare och säkrare åtgärd för att
nå motionernas syfte. Detta är enligt
mitt förmenande ett enklare förfaringssätt
än att göra ingrepp i landstingens
valkretsindelning, som ju i de flesta fall
har anknytning till gamla härads- och
domsageindelningar.

Vad gäller ändring av valmetoden vill
jag erinra om att konstitutionsutskottet
saknar initiativrätt till sådana ändringar,
och det som jag ansett vara det väsentligaste
i denna fråga har på grund
härav icke kunnat upptagas till behandling
av utskottet. Detta är också anledningen
till att jag avstod från att rösta
när frågan avgjordes i utskottet, och
vid en eventuell votering här i kammaren
kommer jag ävenledes att avstå från

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Nr 10

Ändrade grunder för fastställande av landstingsvalkretsarnas storlek

att rösta. Jag framställer således, herr
talman, icke något yrkande.

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! Jag tillåter mig fästa
uppmärksamheten vid att de enligt min
uppfattning mycket starkt vägande skäl,
som föranledde utskottet att yrka avslag
på motionen, på intet sätt har upptagits
av reservanterna, trots att de haft
några dagar på sig, sedan utskottsutlåtandet
framlades.

Det viktigaste i detta sammanhang
är inte att fingra på valkretsarna, att
t. ex. göra dem ännu färre och ännu
större och att sätta befolkningssiffran
för städerna högre än nu, för att de
skall få utgöra egen valkrets. Det är detaljer
som kan äga visst värde, men det
finns någonting som är viktigare. Vi
har sett, att riksdagen har beflitat sig
om att vid rikspolitiska val, alltså
andrakammarval och landstingsval med
deras samband med förstakammarrepresentationen,
om möjligt skall användas
samma valmetod. Så skedde 1952 vid
andrakammarvalet, det upprepades 1954
vid landstingsmannavalet och även vid
det senaste andrakammarvalet.

I direktiven för författningsutredningen
ingår också en omprövning av
valmetoden av betydligt större omfattning
än som här ifrågasätts, nämligen
en eventuell övergång till majoritetsval
i enmansvalkretsar. Herr Swedberg sade,
att man inte kunde vänta på utredningens
resultat, eftersom det skulle
dröja så länge. Jag vill upplysa, att enligt
den tidtabell vi tillämpar skall allt
vara klart år 1960. Herr Swedberg behöver
alltså lugna sig i bara tre år.

Frågan om valkretsarnas utseende,
beträffande vilken ett enhälligt beslut
fattades 1954, är nära förbunden med
frågan om valmetoden och hör därför
också lösas i samband härmed. Om utredningen
skulle stanna för majoritetsval
i enmansvalkretsar, så skulle ju den
här lilla reformen komma att hänga i

luften, och med största sannolikhet
skulle denna metod med avputsande av
valkretsarna komma att tillämpas högst
eu gång. Det måste jag betrakta som
alldeles meningslöst, och jag ber därför
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr HASTAD (h):

Herr talman! Jag var förhindrad att
närvara vid detta ärendes behandling
i utskottet, men eftersom jag sysslat en
hel del med dessa problem under min
riksdagstid, vill jag begagna detta tillfälle
att göra några deklarationer.

Det är väl för de flesta här i kammaren
bekant, att jag på olika ställen strävat
efter att försöka skapa ett valsystem
så rättvist som möjligt. Sålunda yrkade
herr Bergvall och jag i folkomröstnings-
och valsättsutredningen och eljest,
på införande av tilläggsmandat
även vad gällde landstingsvalet. Om tillläggsmandat
inte kunde införas, borde,
hävdade vi vid det tillfället, en förstoring
av valkretsarna äga rum. Emellertid
träffades, som vi också vet, en kompromiss
som i ett visst hänseende innebar
en mycket betydelsefull ändring av
kommittéförslaget, en uppgörelse som
kom till stånd efter överläggningar mellan
regeringen och partiledarna och sedan
betänkandet avgivits. Denna ändring,
som är mycket litet berörd i utskottsutlåtandet,
innebar att man skulle
öka varje valkrets mandattal med ett.
I utskottsutlåtandet redogörs något kortfattat
för de två alternativ som förelåg
i valsättsutredningen, det s. k. alternativ
1 med 159 kretsar och det s. k. alternativ
2 med 139 kretsar. Enligt det senare
alternativet skulle antalet landstingsman
per valkrets bli 8,4. Genom
kompromissen att i varje valkrets lägga
till en landstingsman blev genomsnittet
i verkligheten 8,2 mandat, d. v. s. i stort
sett samma resultat. Man kan därför
säga om denna kompromiss, att dess
viktigaste resultat var att man i fråga
om valkretsarnas storlek, d. v. s. i detta

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Ändrade grunder för fastställande av landstingsvalkretsarnas storlek

fall lika med mandatantalet, kom alternativ
2 mycket nära, medan man beträffande
valkretsarnas lokala betoning
följde alternativ 1, d. v. s. den mening
som kommittémajoriteten hade stannat
för. Jag vill betona detta som en utgångspunkt
för den diskussion som
eventuellt kommer att fortsättningsvis
föras i kammaren.

Självfallet vidhåller jag fortfarande,
även efter de erfarenheter vi nu gjort
vid tre val — erfarenheter som i vissa
fall inte har gått det parti jag företräder
emot — alt det enda säkra, stabila valsättet
är att använda utjämningsmandat
och sålunda icke laborera med 1,4-metoden och valkretsindelningen.

Med ledning av vad vi nu vet efter
tre val förefaller det mig som om man
tillmätt frågan om valkretsarnas storlek
en alltför stor betyrelse. Detta framgick
ju redan av det betänkande av
folkomröstnings- och valsättsutredningen,
vilket citerats i utskottets nu föreliggande
utlåtande. Proportionalitetsavvilrelserna
vid 1950 års val skulle enligt
alternativ 1 uppgå till 2,44 mandat och
enligt alternativ 2 till 2,40. Vid denna
stora förändring av valkretsarnas storlek,
från 159 till 139 kretsar, var skillnaden
i avvikelse alltså endast 4/ioo.
Redan detta måste ge oss en liten tankeställare
rörande detta problem.

Om vi ser på avvikelserna vid sista
landstingsmannavalet — jag har från
konstitutionsutskottet fått med mig en
förteckning över avvikelserna för varje
valkrets — så bör det väl i objektivitetens
hamn sägas, att det största flertalet
av dessa avvikelser härrör från
kommunistpartiet, som har haft svårigheter
att bli representerat. 33 av dessa
46 avvikelser sammanhänger med det
kommunistiska partiet. Jag är inte säker
på att siffrorna skulle bli nämnvärt
annorlunda om valkretsarna något ökades,
ty det kommunistiska partiet är
ungefär lika litet överallt i götalandsvalkretsarna
och de flesta av svealandsvalkretsarna
och skulle säkerligen un -

der nuvarande förhållanden inte genom
en valkretsförändring få något nämnvärt
större antal mandat där. En del av
dessa avvikelser hänför sig också till
högerpartiet i de län, där detta parti är
relativt svagt, alltså i Kopparbergs, Gävleborgs
och Västernorrlands län. I övrigt
är avvikelserna faktiskt inte många.
Av de 46 avvikelserna är det blott cirka
6, som inte har sammanhang med de
fenomen jag här berört.

Med ledning av de erfarenheter vi nu
har och det material som samlats kan
man vidare ställa frågan, huruvida de
bästa resultaten vid de sista landstingsmannavalen
nåddes i de valkretsar som
hade det största antalet mandat. Om
man närmare ser efter, finner man fem
valkretsar som har en avvikelse med
endast ett mandat. Genomsnittliga antalet
mandat för hela landet var, som jag
framhöll, 8,2. Fyra av dessa fem valkretsar,
som hade det ur denna matematiska
synpunkt bästa valresultatet, låg
under genomsnittet och hade alltså färre
mandat än 8,2. Bland de tre valkretsar
som återigen hade de största avvikelserna
låg en över samma genomsnitt.

Att denna fråga är mycket mera komplicerad
än herr Swedberg här ville
göra gällande, framgår ju av följande
mycket enkla sifferexempel. I ett län
med 9 valkretsar har ett parti låt oss
säga genomsnittligt 1 500 röster per valkrets.
Det kan räcka till ett mandat i
var och en av dessa kretsar, d. v. s.
sammanlagt 9 mandat. Om antalet valkretsar
minskas till 6 skulle partiet, vid
samma fördelning av rösterna mellan
valkretsarna, få 2 250 röster per valkrets.
Man kan emellertid vara nästan
hundraprocentigt säker på att dessa
2 250 röster inte skulle räcka till 2 mandat
i någon valkrets. Partiet får alltså
blott 6 mandat i detta fall, vilket sannolikt
leder till en underrepresentation
och som följd därav en överrepresentation
för något annat parti.

Med dessa erfarenheter för ögonen
— och vi måste ju alla vara siffermäs -

Onsdagen den 27 mars 1957 fm. Nr 10 2a

Ändrade grunder för fastställande av landstingsvalkretsarnas storlek

sigt objektiva — måste jag öppet säga
att jag kommit till det resultatet, att vi
tillmätt frågan om valkretsarnas storlek
större betydelse än den i verkligheten
har. Problemet ligger på ett helt
annat plan. Det ligger däri, att antalet
av partiernas mandat med 1,4-metoden
eller någon annan form av modifierad
uddatalsmetod blir så att säga beroende
av rösternas spridning på småpartierna.
Ett stort parti kan få många mandat
med ett visst röstetal, men det kan också
med exakt samma antal röster erhålla
få mandat, beroende på spridningen
av rösterna på andra partier.
Det vore lätt att visa exempel härpå
från det senaste andrakammarvalet. Jag
kan blott nämna att om rösterna vid det
senaste valet i Värmlands län varit något
litet annorlunda fördelade mellan
högern och folkpartiet till högerns favör,
så hade socialdemokraterna, med
exakt samma röstetal som de nu hade,
förlorat ett mandat. Det besynnerliga
med denna 1,4-metod är just att den
leder till sådana slumpverkningar. Det
är alltså inte partiets egen röststyrka
som är avgörande utan ojämnheten eller
jämnheten i fördelningen av rösterna
mellan småpartierna. Det är med
andra ord inte ett partis egen inneboende
styrka, som är det avgörande, utan
det är andra, relativa, delvis sekundära
förhållanden.

Jag vill peka på ytterligare en sak innan
jag kommer till mina konklusioner.
Om antalet valkretsar minskas väsentligt,
leder det naturligtvis först, såsom
herr Magnusson i Tumhult redan har
framhållit, till att valen delvis förlorar
sin lokala betoning. Men blir antalet
kretsar mycket litet, kommer de nyssnämnda
slumpverkningarna att göra sig
än starkare gällande.

Om det t. ex. finns blott tre eller fyra
valkretsar i ett landstingsområde och
ett parti har turen att få sista mandatet
i två eller tre av kretsarna, kan man
räkna med att valresultatet blir förryckt.
Vi har ett exempel från det se -

naste landstingsvalet, ett exempel som
jag har åberopat vid föregående debatter.
Socialdemokraterna hade denna tur
i Kalmar läns norra landstingsområde,
som bara omfattar tre valkretsar, och
fick därigenom majoritet i landstinget,
trots att det var klar borgerlig majoritet
bland väljarna. Socialdemokraterna
fick sista mandatet tursamt också i ett
par kretsar i Uppsala län och blev därigenom
starkt överrepresenterade. Socialdemokraterna
hade ungefär likadan
tur i Jämtlands län och blev där överrepresenterade,
även om majoriteten
vare sig där eller i Uppsala län inte
ändrades därigenom. Omvänt hade de
borgerliga motsvarande tur i Blekinge
län, som bara omfattar fyra kretsar och
vann majoritet i landstinget utan att
äga det i folket.

Minskar man kretsarnas antal väsentligt,
måste man alltså räkna med
att dessa slumpverkningar träder in
mera frekvent och att vi i mycket större
omfattning än hittills plötsligt kan
få landstingsmajoriteter som i verkligheten
är minoriteter bland väljarna. Det
är enligt min mening alldeles oundvikligt
att man i en objektiv, siffermässig
valdebatt tar hänsyn även till detta förhållande.

Generellt vill jag hävda att det måste
finnas ett visst minimum för valkretsarnas
storlek, om rättvisa skall kunna
skapas. Det var ju också till detta minimum
man strävade vid 1954 års partiledaruppgörelse,
som jag själv i någon
mån tog del i som ett slags expert åt
högerns partiledare. Men alldeles uppenbart
är att rättvisan alls inte stiger
med valkretsarnas ökning och att det
i vissa fall kan vara mycket tvivelaktigt,
att man når ett bättre proportionellt resultat
med stora valkretsar, eftersom så
många andra och motverkande faktorer
spelar in.

Jag kommer därför till min slutsats,
som jag förut har givit uttryck åt så
många gånger, nämligen att viktigare
än valkretsindelningen är valmetoden.

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Ändrade grunder för fastställande av landstingsvalkretsarnas storlek

Därvidlag måste man konstatera att den
gamla d’Hondtska metoden var mera
stabil när det gällde att skapa rättvisa
mellan block, förutsatt att partierna ville
underkasta sig teknisk samverkan,
ehuru inte rättvisa mellan kontrahenterna
inom blocket. Den enda säkra
metoden, om man verkligen vill skapa
fullständig rättvisa och komma bort
från alla dessa slumpresultat, som vi nu
har sett i olika län, är emellertid att införa
tilläggsmandat. Om man då tillämpar
den metod som föreslogs från vårt
håll vid andrakammarvalet 195G, med
så många tilläggsmandat som det finns
valkretsar och återgång av ett tilläggsmandat
till varje valkrets, då kan man
tryggt säga att ju fler valkretsar det är
i landstinget, desto större rättvisa skapas,
och ju färre valkretsar det är, desto
mindre blir enligt detta system utsikterna
att skipa rättvisa.

Nu har, herr talman, författningsutredningen
kommit in i bilden genom
några uttalanden som konstitutionsutskottet
har gjort. Utskottet erinrar om
att frågan om valsättet har hänskjutits
till författningsutredningen, och det uttalar
vidare att det måste vara önskligt,
att man har samma valmetod vid andrakammarval
som vid landstingsval.

Nu finns det emellertid åtskilliga som
när det gäller valsättet till andra kammaren
i likhet med författningsutredningens
ordförande, landshövding
Sandler, kräver majoritetsval. Då ställer
jag frågan, om det är meningen att vi
skall ha majoritetsval i enmanskretsar
också till landsting och stadsfullmäktige,
så att t. ex. två kvarter på Östermalm
skall bilda en enmanskrets för
att välja en stadsfullmäktig. Såvitt jag
förstår har aldrig någon ifrågasatt detta.
Om man då kommer till det teoretiskt
tänkbara resultatet, att en majoritet
inom författningsutredningen i sommar
kommer att i princip föreslå majoritetsval,
har detta då någon betydelse eller
något intresse för valen till våra landsting
eller kommunala institutioner? Alla

förutsätter väl ändå att proportionalismen
skall tillämpas inom vårt kommunala
liv — det skulle vara nästan en
revolution om man där skulle frångå
detta system. Vi har i varje fall haft
flermanskretsar ända sedan landstingen
kom till på 1860-talet. Jag förstår således
inte att konstitutionsutskottet på
detta kategoriska sätt sammanknyter
frågan om ett rättvist valsystem till
landstingen med författningsutredningens
blivande förslag om andra kammaren.
Författningsutredningen, som jag
själv är ledamot av, kan väl ändå inte
användas som ett hinder för varje reform.
.lag säger detta, därför att vi
i går hörde att författningsutredningen
nu även skall få i uppdrag att ompröva
den proposition som regeringen lade
fram till 1954 års riksdag angående en
utvidgning av folkomröstningsinstitutet.
Jag tycker det är mycket egendomligt
att detta direktiv kommer så sent, när
enligt direktiven 1954 folkomröstningsfrågan
utgjorde det enda författningsspörsmål
som utredningen inte skulle
syssla med — den frågan skulle nämligen
betraktas som löst.

Jag finner inte att författningsutredningen
bör få användas såsom ett hinder
för tillskapandet av en rättvis valordning
vid 1958 års val, och jag kommer
personligen såsom ledamot av författningsutredningen
att ställa det yrkandet,
att frågan om valsättet till
landstingen under alla förhållanden tages
upp till undersökning. Skulle majoriteten
av författningsutredningen motsätta
sig detta, anser jag mig oförhindrad
att till nästa år som motionär ta
upp hela frågan om ett rättvist valsystem,
och då måste enligt min mening
tyngdpunkten ligga inte på valkretsindelningen
utan på valsättet.

Jag måste därför, herr talman, säga
att jag efter att fem år ha studerat dessa
utfall av den nya valmetoden har kommit
till den uppfattningen, att valkretsarnas
storlek inte har den betydelse,
som man har tillmätt denna fråga, och

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Nr 10

Ändrade grunder för fastställande av landstingsvalkretsarnas storlek

att ett överbetonande av frågan om valkretsarnas
storlek kan leda till ett verkligt
missförstånd om hela valsättsproblemets
innebörd. Då tyngdpunkten vid
en verkligt rättfärdig, stabil valsättsreform
måste ligga på själva metoden, så
är jag i dag, herr talman, närmast böjd
för att avstå från att rösta, och sålunda
ansluter jag mig till samma synpunkter
som här framförts av herr Magnusson
i Tumhult.

I detta yttrande instämde herr Hjalmarson
(h).

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag tänkte beröra något
av det herr Håstad sade i sitt anförande.
Jag skall inte gå in på de valmatematiska
funderingarna; dem har han
redan klarat av.

Det var något i konstitutionsutskottets
majoritets skrivning som jag tänkte
be att få fråga utskottets ärade ordförande
herr Hallén om. Jag ser att han
inte är närvarande, och därför får jag
rikta min fråga till vice ordföranden
herr Pettersson i Norregård. Som just
herr Håstad påvisade skriver utskottet,
om man skall tolka det efter orden,
mycket kategoriskt, att det skall vara
samma valsystem till andra kammaren
och till landstingen. Skall det verkligen,
som just herr Håstad sade, tolkas
på det sättet att vi eventuellt skall få
inte bara majoritetsval i enmansvalkretsar
för riksdagens andra kammare
utan även för landstingen? Det vore ju
ganska intressant att få höra herr Pettersson
i Norregård upplysa oss på den
punkten. Från bondeförbundets synpunkter
har ju den frågan speciellt intressanta
aspekter. Nu får ju bondeförbundet
tydligen vara med om litet av
varje, och den ena chocken är väl inte
större än den andra; det spelar då kanske
inte så stor roll.

Men det är inte bara majoritetsval i
enmansvalkretsar som det kan vara
fråga om. Man kan ju även ha ett visst

utjämningssystem t. ex. vid val till andra
kammaren. Skall man då också ha
sådana utjämningssystem till landstingsvalen?
Jag menar inte att det är
fullständigt otänkbart, visst inte, men
när nu utskottet så kategoriskt skriver
detta, tycker jag nog det vore intressant
att få en något mera ingående belysning
av det än vad soin nu givits.

Herr Hallén förklarade ju i sitt anförande
att det verkligen var meningen,
att det inte var någon missuppfattning
när utskottet talade om att det skall
vara samma valsystem.

Som utskottet påvisar och som herr
Hallén sade i sitt anförande, betyder ju
landstingsvalen mycket för sammansättningen
av första kammaren. Jag
skall inte gå in på det ytterligare. Jag
beklagar att man nu återigen har funnit
en möjlighet att skjuta på en utredning,
som skulle möjliggöra större rättvisa
såväl för landstingsvalen som för första
kammarens sammansättning, genom att
ånyo hänvisa till författningsutredningen.

Herr Swedberg hyste en viss oro för
att det skulle dröja om författningsutredningen
skulle ägna sig åt dessa frågor.
Herr Hallén sade då mycket
djärvt att det var visst ingen fara, det
skulle inte dröja så länge. Författningsutredningen
har gjort upp sitt arbetsprogram
och resultatet kommer att presenteras,
hoppades han, inom den tid
som där är skisserad. Nu sitter ju såväl
herr Hallén som herr Håstad och
jag i författningsutredningen, och med
tanke på vad som hände under gårdagen
är det klart att man blir något fundersam
i fråga om författningsutredningen,
dess arbetsuppgifter och ställning
i det parlamentariska systemet.
Här skall vi nu få utreda folkomröstningsinstitutet,
något som jo, såsom
herr Håstad sade, vi i författningsutredningen
med ledning av direktiven
absolut var säkra på att vi inte skulle
utreda. Var det någonting som det var
säkert att vi skulle lämna utanför av

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Socialstyrelsen: Avlöningar till personal

de stora demokratiska arbetsformerna,
så var det just folkomröstningsinstitutet.
I den arbetsplan, som herr Hallén
nyss åberopade, finns — det vet ju herr
Hallén lika bra som jag — inte ett ord
om att vi skall göra en utredning om
folkomröstningsinstitutet. Därför tycker
jag att herr Swedbergs fråga på den
punkten är mycket berättigad. Det är
inte särskilt lämpligt att man försöker
att, om en utredning arbetar på ett område,
kasta över till den utredningen
så många saker som möjligt. Framför
allt ter det sig kanske litet egendomligt
när konstitutionsutskottets ärade
ordförande säger, att visst kan författningsutredningen
utreda inte bara frågan
om val till andra kammaren utan
också — antar jag, ty han var väl med
i går — folkomröstningsinstitutet. Här
är det ju en fråga om när vi skall kunna
åstadkomma större rättvisa på detta
område.

Konstitutionsutskottet hade ju en
möjlighet i fjol att ånyo se på folkomröstningsinstitutet.
I fjol hade man ju
en motion härom, och då förklarades,
att det fanns ingen anledning att göra
någon ändring.

Från denna utgångspunkt ber jag att
få instämma med herr Håstad i att det
är orimligt om man nu skall ta den redan
arbetstyngda författningsutredningen
till intäkt för att fördröja det som
borde vara inte minst partiernas gemensamma
intresse: att nå större rättvisa
både i landstingen och i första
kammaren. Jag kommer givetvis liksom
herr Håstad att i författningsutredningen
förklara att vi inte skall syssla med
denna sak i vad det rör reglerna för
1958 års val, utan det får någon annan
göra.

Med anledning av detta, herr talman,
ber jag få yrka bifall till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann

för verksamheten i allmänhet

herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Swedberg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

§ 8

Utgifter under riksstatens femte
huvudtitel

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
5, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1957/58 under femte huvudtiteln,
avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner m. m.

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Socialstyrelsen: Avlöningar till personal
för verksamheten i allmänhet

Kungl. Maj:t hade (punkt 3, s. 4—12)
föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidtaga de ändringar i
personalförteckningen för socialstyrelsen,
som föranleddes av vad departe -

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Nr 10

Socialstyrelsen: Avlöningar till personal för verksamheten i allmänhet

mentscliefen förordat, dels godkänna av
departementschefen förordad avlöningsstat
för socialstyrelsen, att tillämpas tills
vidare fr. o. m. budgetåret 1957/58, dels
ock till Socialstyrelsen: Avlöningar till
personal för verksamheten i allmänhet
för nämnda budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 3 155 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft bland annat
en inom andra kammaren av fru
Ekendahl väckt motion (11:355), i vilken
hemställts att riksdagen ville besluta,
att den nuvarande tjänsten i Cg 25 för
den till barnavårdsbyrån knutna befattningshavaren
med uppgift att placera
vissa för skyddsuppfostran omhändertagna
barn i fosterhem i stället för i
ungdomsvårdsskola måtte ombildas till
en förste byråsekreterarbefattning i
Ce 27.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
II: 355 och II: 446,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för socialstyrelsen, som föranleddes av
vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 3
januari 1957 förordat;

b) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för socialstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1957/58;

c) till Socialstyrelsen: Avlöningar till
personal för verksamheten i allmänhet
för budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 3 155 000 kronor.

Reservation utan angivet yrkande hade
avgivits av fröken Elmén.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Det gäller här en konsulenttjänst
i lönegrad 27 hos socialstyrelsen.
Man har emellertid i mycket
liten utsträckning preciserat vad ifråga -

varande tjänsteman skall handlägga för
frågor. Av diskussionen har framgått
att det gäller det förebyggande ungdomsarbetet.
Vi vill väl alla stärka det
förebyggande ungdomsarbetet. Det gäller
här att framför allt arbeta fram ett
mera förebyggande arbete inom barnavårdsnämnderna.

I fjol tillsattes emellertid en tjänst
med liknande uppgifter inom skolöverstyrelsen.
Enligt min mening är det på
detta område framför allt viktigt att
befrämja och stimulera det privata initiativet
och de ideella organisationerna.
Här kommer nu en tjänst till hos en
annan myndighet, vars innehavare tydligen
skall arbeta i samma syfte. Det
kan tyckas med hänsyn till de förhållanden,
som för närvarande råder ute
i kommunerna, att det skall finnas tillräckligt
med arbetsuppgifter för båda
tjänstemännen. Emellertid förutsätter
man, att det skall bli samarbete mellan
dessa tjänstemän. Jag är dock inte på
det klara med om man bör bygga ut
denna verksamhet i socialstyrelsen.
Eftersom anslagen i övrigt går på åttonde
huvudtiteln, kunde man ju tycka,
att det varit naturligare med en förstärkning
av ungdomskonsulentorganisationen
i skolöverstyrelsen.

Jag har, herr talman, intet yrkande.
Jag har bara velat fästa uppmärksamheten
vid det av mig nämnda förhållandet.

Fru EKENDAHL (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet
vid denna punkt för att säga några ord
om syftet med min motion nr 355.

Ungdomsfrågorna är, som jag ser det,
ett mycket viktigt led i arbetet på att
skapa ett visst mått av trygghet och
trivsel också för de ungdomar, som av
olika anledningar blivit omhändertagna
för skyddsuppfostran. Jag tror att
man därvidlag måste pröva olika framgångslinjer,
och det gör man också
inom socialstyrelsen. Vi kommer under

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Socialstyrelsen: Avlöningar till personal för verksamheten i allmänhet

andra punkten i detta utskottsutlåtande
att få ta ställning till önskemål om
utbyggnad av ungdomsvårdsskolorna
m. m., till de berättigade krav, synes
det mig, som förts fram från dem som
arbetar på detta område. Det blir säkert
anledning att återkomma till förevarande
spörsmålet.

Det arbete, som bedrives genom barnavårdsbvrån
på detta område och har
karaktären av försöksverksamhet och
varmed avses att placera vissa för
skyddsuppfostran omhändertagna barn
och ungdomar i familjevård, är ett kompletterande
arbete till ungdomsvårdsskolorna.
Man har också enligt socialstyrelsen
goda erfarenheter av de
gångna årens arbete med denna försöksverksamhet,
trots att det har varit
svårt att få lämpliga befattningshavare
att stanna kvar på tjänsten. Eftersom vi
behöver såväl ungdomsvårdsskolorna
som familjevården för dessa ungdomar,
har jag ansett det viktigt, att ifrågavarande
tjänst i Cg 25 ombildas till en
förste byråsekreterarbefattning i Ce 27
för att därmed göra det möjligt att få
en för tjänsten lämpad person att kvarstanna
under en längre tid. Detta är
inte heller som jag ser det en stor kostnadsfråga;
det kan komma att röra sig
mellan 2 000 och 3 000 kronor årligen,
eftersom tjänsten redan finns hos socialstyrelsen.

Herr talman! Med vad jag här anfört
ber jag att få yrka bifall till motionen
II: 355.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Utskottet, som inte kunnat
biträda fru Ekendahls motion, har
ansett att en höjning av befattningshavares
lönegradsplacering inte får ses
isolerad utan måste betraktas ur synpunkten
av de konsekvenser den kan
få på andra områden. Vi har då gått ut
ifrån, att vid dylika uppfinningar bör
Ivungl. Maj:t först pröva saken, och om
Kung], Maj :t finner en uppflyttning er -

forderlig, bör man acceptera det. Från
denna synpunkt har utskottet avstyrkt
motionen, och jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr RIMMERPORS (fp):

Herr talman! I anslutning till en av
utskottet refererad motion av herrar
Dahlén och Gustafson i Göteborg skulle
jag gärna sett att det funnits möjlighet
att med någon utsikt till framgång yrka
avslag på förslaget om inrättande av en
ny tjänst som ungdomskonsulent på socialstyrelsens
barnavårdsbyrå. Anledningen
härtill är inte bristande intresse
för denna viktiga verksamhetsgren utan
snarare en önskan att rationalisera arbetet.
Vi har ju helt nyligen fått
en ungdomskonsulent i skolöverstyrelsen,
och jag menar att vi inte i onödan
skall överorganisera arbetet utan vänta
och se, hur den nuvarande organisationen
utfaller.

Jag skulle önska att den organisationens
arbete kunde stärkas, framför allt,
som fröken Elmén nyss påpekade, i
samarbete med ungdomsorganisationerna.
Det är en utomordentligt viktig
kontaktmöjlighet. Det förefaller mig litet
förhastat att upprätta ytterligare en
tjänst i ett annat verk, men i dagens
läge, då intet yrkande ställts, är det
säkerligen inte mycket att göra häråt.
Jag har bara velat anmäla dessa synpunkter
med tanke på att vi inte skall
onödigtvis inrätta tjänster bara för att
det skall finnas tjänster utan verkligen
se till att vi stärker de framgångslinjer
som vi redan slagit in på.

Herr Löfgren (fp) instämde häri.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till utskottets berörda hemställan
med den ändring däri, som föreslagits
i motionen 11:355; och biföll
kammaren utskottets hemställan oförändrad.

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Nr 10

Ersättning till statistiska centralbyråns utredningsinstitut m. fl.

Punkterna 4 och 5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6

Ersättning till statistiska centralbyråns
utredningsinstitut m. fl.

Kungl. Maj:t hade (punkt 6, s. 15 och
16) föreslagit riksdagen att till Socialstyrelsen:
Ersättning till statistiska centralbyråns
utredningsinstitut m. fl. för
budgetåret 1957/58 anvisa ett anslag av
182 200 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Birke m. fl. (I: 260) och den andra inom
andra kammaren av herr Magnusson i
Borås m. fl. (II: 347), hade — såvitt nu
vore i fråga — hemställts, att riksdagen
måtte besluta att förevarande anslag
skulle för budgetåret 1957/58 uppföras
med 152 200 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 260 och II: 347, såvitt nu vore i fråga,
till Socialstyrelsen: Ersättning till
statistiska centralbyråns utredningsinstitut
m. fl. för budgetåret 1957/58 anvisa
ett anslag av 182 200 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp,
Staxäng och Cassel, vilka ansett att utskottet
bort föreslå riksdagen att i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt
med bifall till motionerna 1:260 och
II: 347, såvitt nu vore i fråga, till Socialstyrelsen:
Ersättning till statistiska centralbyråns
utredningsinstitut m. fl. för
budgetåret 1957/58 anvisa ett anslag av
152 200 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Då det har kommit på
min lott att tala för en hel rad av reservationer,
som till detta utskottsutlåtande
har avgivits av herr Bergh

m. fl., hoppas jag att kammaren håller
mig räkning för att jag tar det hela så
kort som möjligt.

Vad gäller den nu föredragna punkten,
nr 6, har vi velat bibehålla föregående
års anslag, dock med en ökning
av 12 200 kronor. Föregående år
fanns det på denna punkt, som avser
insamling av prisstatistik för konsumentprisindex,
ett anslag på 140 000
kronor. Det överskreds, så att vi fick
lov att sticka dit ytterligare 12 200 kronor
för att det skulle klaras upp i år.

Beservanterna har föreslagit, att anslaget
för nästa år skall utgå med
140 000 plus 12 200 kronor, alltså med
152 200 kronor. Vad vi däremot inte velat
vara med om är att öka på detta
anslag med ytterligare 30 000 kronor.

Jag ber, herr talman, att på denna
punkt få yrka bifall till den reservation
som avgivits av herr Ragnar Bergh
m. fl.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Eftersom herr Cassel
redan på denna punkt har gjort några
allmänna reflexioner rörande de reservationer,
som finns från högern till
denna huvudtitel, skall jag också be att
redan nu få ange några sådana allmänna
synpunkter utifrån vår syn på dessa
frågor.

Högern har under de tre sista åren
trevat sig fram med olika metoder och
mycket skiftande motiveringar för att
åstadkomma en nedskrotning av vissa
sociala reformer och en mycket kraftig
minskning av kulturanslagen, anslagen
till vissa säkerhetsanordningar för trafiken,
åtgärder för att befrämja nykterheten
och en hel massa andra frågor.

Efter ansatserna 1955 och 1956 tycks
vi nu ha nått kulmen av denna högerpolitik.
Högerns politik kan lämpligen
belysas med en punkt, som kom -

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Ersättning till statistiska centralbyråns utredningsinstitut m. fl.

mer något senare än den nu föredragna,
nämligen frågan om mödralijälpen.
Så sent som i fjol medgav högern ännu,
att det fanns ett berättigande för ett anslag
på 21l-z miljoner till mödrahjälp och
100 000 kronor till nämndernas administration,
men i år går högern ett steg
till beträffande såväl den här punkten
som flera andra. Man föreslår nu att
inte ett enda öre skall ges till mödrahjälp,
och högerns argumentering är
därvidlag lika enkel som cynisk.

Finns det mödrar som har det så dåligt
ekonomiskt ställt att de inte kan klara
sig själva får de gå »till ortens socialhjälpsinstitution».
Detta är socialpolitik
av bolagshögerns kända modell. Av
ungefär samma innehåll är de 15 högerreservationer,
som vi fått enbart på
socialhuvudtiteln. Sammanlagt rör det
sig om en kostnadsminskning på 9,5
miljoner kronor. Det mesta skall betecknande
nog tagas från mödrar, som
har det dåligt ekonomiskt ställt eller
fråntas barnfamiljerna i annan form.
Men dessutom handlar det om nykterhetsvården
samt åtgärder för att motverka
arbetslöshet och mycket annat.

I förbigående vill jag erinra om att
högern föreslår liknande åtgärder även
i fråga om andra huvudtitlar, och framför
allt går ju herrar Cassel och Bergh
i Luleå fram som allhärjare över kulturanslag,
som har minsta tendens att
främja en demokratisk utveckling.

I debatten i fjol väckte det uppmärksamhet
att högerns förslag till viss del
motiverades med att pengarna skulle
användas till större militära utgifter än
regeringen föreslagit. I år har högerreservanterna
inte varit lika öppenhjärtiga,
men det är väl troligt att reservanterna
även nu avser att nedprutningarna
skall främja samma syfte. Till högermotionerna
vid årets riksdag hör ju
nämligen också krav på att den s. k.
ÖB-planen skall genomföras snarast möjligt.
Och så till vida finns det åtminstone
konsekvens i högerns galenskap att
det i dylikt fall inte blir så värst myc -

ket över för mödrahjälp, ferieresor för
barn och annan socialpolitik. För vår
del har vi emellertid en helt annan uppfattning
om hur skattepengarna skall
användas.

På tal om skatten vore det kanske inte
rätt att förbigå den andra motiveringen
för högerns nedprutningar på socialoch
kulturanslag. Det har inte sagts direkt
i reservationen, såvitt jag kunnat
upptäcka, men det är ju troligt att reservanterna
avser det. Utöver strävandena
att skrapa ihop mera pengar till
rustningar uppges ju nämligen högerpolitiken
syfta till att åstadkomma skattesänkningar.
Det kan därför vara berättigat
att erinra om vad de »vanliga
människorna» skall få i gengäld för
mödrahjälp och annat som högern vill
ha bort. Detta har högern klargjort genom
sin motion till årets riksdag med
förslag till nya skatteskalor. Jag nämner
detta bara i förbigående, ty vi får
ju senare tillfälle att behandla den frågan.
Skalorna har utarbetats enligt en
demagogisk högerparoll om »skattesänkning
åt alla», och de innebär att de som
har de minsta inkomsterna får 5 kronor
per år i skattelättnad, medan de som
har den bästa bärkraften befrias från
15 000 kronor per år i skatt. Ända upp
till 10 000 kronors årsinkomst blir det
i samtliga fall mindre än 50 kronor per
år i skattelättnad. För dem som får flera
tusenlappar i skattesänkning och som
befinner sig i den ekonomisika situationen
att de över huvud taget inte är
beroende av socialpolitiken är högerlinjen
naturligtvis i högsta grad acceptabel.
Men för arbetare och med dem
jämställda blir det en mycket dålig affär,
om man ser högerns skatte- och
socialpolitik i dess sammanhang. Meningen
är ju nämligen att den, som får
fem eller eventuellt femtio kronor i
skattesänkning, för detta skall avstå från
mödrahjälp, från fria ferieresor för
barn, från de grundstipendier, som nu
har föreslagits, och från fri skolmateriel
i folkskolan samt själv betala del

Nr 10

Onsdaaen den 27 mars 1957 fm.

av skolmåltiderna, finna sig i försämringar
rörande bosättningslånen och
utan knot medverka till högerförslagen
om att ytterligare utgifter övervältras
på kommunerna, vilket måste få till resultat
att de kommunala skattesatserna
förr eller senare måste höjas. Allt detta
för att få fem till femtio kronors skattelindring!
Det innebär för flertalet barnfamiljer
mångfaldigt större förluster än
den skattelindring högern lockar med,
och det är ifrån dessa synpunkter, herr
talman, som vi motsätter oss högerreservationerna.

Herr talman! Beträffande den nu aktuella
punkten hemställer jag om bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten 7

Levnadskostnadsundersökning

Kungl. Maj:t hade (punkt 7, s. 16—
23) föreslagit riksdagen att till Levnadskostnadsundersökning
för budgetåret
1957/58 anvisa ett reservationsanslag av
450 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels de under punkten 6 nämnda likalydande
motionerna I: 260 och II: 347,
i vilka — såvitt nu vore i fråga — hemställts,
att riksdagen måtte avslå förslaget
om ett anslag för budgetåret 1957/58
till Levnadskostnadsundersökning av
450 000 kronor,

dels ock en inom andra kammaren
av herr Ståihl väckt motion (II: 357).

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:260 och 11:347, såvitt
nu vore i fråga, till Lcvnadskostnadsundersökning
för budgetåret 1957/58 an3
— Andra kammarens protokoll 19A7. 7

Levnadskostnadsundersökning

visa ett reservationsanslag av 450 000
kronor;

II. att motionen II: 357 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Ragnar Bergh, Skogland
i Doverstorp, Staxång och Cassel, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 260 och II: 347, såvitt
nu vore i fråga, avslå Kungl. Maj:ts förevarande
förslag;

II. att motionen II: 357 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

b) av herr Rubbestad, utan angivet
yrkande.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

CASSEL (h):

Herr talman! Vi har nu fått veta att
kommunisterna inte kommer att biträda
våra reservationer, och det hade vi ju
inte heller hoppats. Vi behöver inte ta
alltför mycket vid oss därav i fortsättningen
heller.

Under den förevarande punkten behandlas
förslag om anslag till levnadskostnadsundersökningar.
Om dessa undersökningar
säger konjunkturinstitutet,
att om man skall göra sådana undersökningar
skall de vara fortlöpande,
och att värdet därav är relativt ringa
om inte undersökningarna upprepas.
Samtidigt säger departementschefen att
han nu inte är beredd att fixera någon
plan på längre sikt för en undersökning
av detta slag. Vi har alltså konstaterat
att konjunkturinstitutet inte anser
tillfälliga undersökningar värdefulla,
och vi hör att departementschefen inte
ställer i utsikt att det kan bli en permanent
historia. När vi nu därtill befinner
oss i en konjunktur med snabbt sjunkande
penningvärde med därav följande
osäkerhet som gör att de insamlade
uppgifterna lätt bli föråldrade, tycker
vi att det inte är så värdefullt atl göra
dessa undersökningar, och vi har där,
''r It)

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Mödrahjälp

för velat gå emot det anslag som begärts
under denna punkt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation som avlämnats
av herr Ragnar Bergh m. fl.

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Det förefaller som om
högern här har förväxlat två saker,
nämligen insamlingen av prisuppgifter
och den undersökning av konsumtionens
sammansättning, som bl. a. ingår
i de föreslagna undersökningarna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
oek på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 8—13

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 74

Mödrahjälp

Kungl. Maj:t hade (punkt 14, s. 29
och 30) föreslagit riksdagen att till
Mödrahjälp för budgetåret 1957/58 anvisa
ett förslagsanslag av 4 500 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels de under punkten 6 nämnda likalvdande
motionerna 1:260 och II:
347, i vilka hemställts — såvitt nu var
i fråga — att riksdagen måtte avslå förslaget
om ett anslag för budgetåret 1957/
58 till mödrahjälp av 4 500 000 kronor,

dels ock en inom andra kammaren av
fru Ekendahl m. fl. väckt motion (II:
356).

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
11:356 samt 1:260 och 11:347, sistnämnda
bägge motioner såvitt nu vore

i fråga, till Mödrahjälp för budgetåret
1957/58 anvisa ett förslagsanslag av
4 500 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp,
Staxäng och Cassel, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna I: 260
och II: 347, såvitt nu vore i fråga, avslå
Kungl. Maj:ts förevarande förslag ävensom
motionen II: 356.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Här har vi nu problemet
med mödrahjälpen och dess fortsatta
utformning.

Mödrahjälpen är till sin karaktär
mycket närbesläktad med den allmänna
socialvården. Den kräver medverkan av
de kommunala barnavårdsnämnderna,
vilka i första hand verkställer undersökningarna
ute på fältet, och redovisar
sin uppfattning i saken till mödrahjälpsnämnderna.
Allmänt taget är det
ett starkt önskemål — som också har
kommit fram vid mångfaldiga tillfällen
— att man försöker samla de socialvårdande
insatserna i stället för att splittra
dem ytterligare. När vi införde moderskapsförsäkringen,
vilket skedde i början
av 1955, fick vi en ny hjälpform.
Den är en del av den allmänna sjukförsäkringen,
och denna försäkring tillför
varje moder ett ganska avsevärt belopp,
vilket skall sätta henne i stånd att
klara de med barnsbörden förenade
kostnaderna. Ingen förnekar emellertid
att det finns stora skaror av mödrar,
vilka inte är helt hjälpta med denna
moderskapsförsäkring utan som behöver
hjälp därutöver. Frågan är bara vilken
form denna hjälp skall få. Om den
skall vara behovsprövad, så förutsätter
hjälpen en intim kännedom om det enskilda
fallet. Denna hjälpform bör därför
i första hand vara en angelägenhet
för de kommunala organen att ta hand
om, och den bör väl då inordnas i den
allmänna socialvården. Den omständig -

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Nr 10

heten att man under alla förhållanden
måste anlita socialvårdens organ talar
härför.

Ofta nog är också de mödrar, som det
här är fråga om, sådana som befinner
sig i en besvärlig ekonomisk situation
och lever under sådana allmänna ekonomiska
villkor, att socialvårdens organ
mycket väl känner till dem och
vet om familjernas behov. Socialorganen
har kanske i åratal arbetat med
dessa familjer, och socialarbetarna är
därför väl insatta i de enskilda fallen.
Det bör också ur familjernas egen synpunkt
vara mindre stötande och betyda
en mindre besvärande insyn, om socialvårdens
organ får handlägga och pröva
de enskilda fallen, även när det råkar
bli en påspädning av vårdbehovet på
grund av barnsbörd.

Vi anser därför att det är mest förenligt
med en välordnad, inte alltför administrativt
komplicerad socialvårdsapparat
att inordna detta ökade hjälpbehov
inom socialvårdens ram. Det är
väl en förlegad uppfattning att det ligger
något kränkande i att en människa
i nöd tar emot socialvård. Vi har i åratal
försökt att komma bort från ett dylikt
fattigvårdstänkande, och vi har
kommit att betrakta socialvården som
den nödställdes rättighet. Vederbörande
hjälpmottagare skall givetvis inte åsättas
någon stämpel — men varför kan
någon då tycka att det är chockerande
om en människa utöver bidraget från
sjukkassan tar emot ytterligare hjälp i
form av socialvård? Är det på något
sätt finare att ta emot den i form av
mödrahjälp? Det kan jag för min del
inte förstå.

Sedan måste vi också på det sociala
området inrikta oss på att de medel
som står till förfogande verkligen kommer
de hjälpbehövande till del och att
så litet som möjligt går till administrationen.
Men hur är det med den saken
i dag? Om vi ser på vad familjeberedningen
skriver i sitt utlåtande, som avgavs
den 22 september 1956, så finner

Mödrahjälp

vi där uppgifter om vad administrationskostnaderna
för mödrahjälpsverksamheten
uppgår till. Där står följande:
»Den sammanlagda administrationskostnaden
för mödrahjälpsverksamheten
kan sålunda beräknas uppgå till
2 425 000 kronor.» (Hela anslaget för
detta ändamål var 4''/-> miljoner kronor.)
»Om denna siffra sättes i relation till
antalet behandlade ärenden, erhålles en
kostnad av drygt 74 kronor per ärende.
Kostnaden per beviljad ansökning blir
emellertid avsevärt högre eller närmare
124 kronor. Med hänsyn till att den utgivna
mödrahjälpens medelbelopp per
beviljad ansökning för hela riket icke
är högre än 290 kronor, torde kostnaderna
för administrationen få betecknas
som mycket höga.»

Vi anser att det inte är att på något
sätt gå hårdhänt fram mot de mödrar,
som det här är fråga om, att ta bort
en sådan här ganska irrationell hjälpform,
som inte längre har den betydelse
den hade då den kom till, och ersätta
den med hjälp inom sjukförsäkringens
ram plus den allmänna socialvården.

Nu vet jag att socialstyrelsen vill lägga
om systemet på det sättet, att det
blir en förstärkning av moderskapsförsäkringen
och att man skulle försöka
åstadkomma en ökning enligt två alternativ,
i ena fallet till ID/2 miljoner kronor
och i andra fallet till 16 miljoner.
Men kommer finansministern att orka
med detta, och kommer förslag alt kunna
läggas fram de närmaste åren på
denna huvudtitel till en så kraftig förstärkning?
Vi har så oändligt mycket
annat som strömmar på att jag frågar
mig, om det blir utrymme för en sådan
ökning. Nej, jag tror att vi lugnt kan
bestämma oss för att nu avveckla mödrahjälpen.
Låt moderskapsförsäkringen
ta hand om de vanliga fallen, sådana
där inga speciella omständigheter tillkommer,
och låt moderskapsförsäkringen
kompletteras med den allmänna socialvården
!

Med stöd av det anförda ber jag, herr

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Mödrahjälp

talman, att få yrka bifall till den av
herr Ragnar Bergh m. fl. avgivna reservationen.

Fru LÖFQVIST (s):

Herr talman! När jag återigen tillsammans
med ett par kammarkamrater har
lagt fram en motion i denna fråga, anser
jag att jag också nu bör deklarera
vad som är det egentliga huvudsyftet
med mitt motionerande på detta område.

Om jag inte misstar mig alltför mycket
var den ursprungliga tanken med
mödrahjälpen att den skulle verka förebyggande,
bland annat i abortfrågan.
Utvecklingen under den tid som gått
sedan dess har varit sådan, att man tycks
ha glömt bort detta huvudsyfte; numera
tycks den allmänna diskussionen om
mödrahjälpen mera gälla en ren socialhjälpsfråga.
Jag skall inte vidare utveckla
den synpunkten i detta sammanhang
utan anknyter till vad utskottet
har sagt i frågan.

Först och främst noterar jag med tillfredsställelse
att även utskottet beklagar,
att man med hänsyn till vad som
anförts i socialstyrelsens anslagsframställning
och i motion nr 356 om det
ökade behovet av mödrahjälp inte har
kunnat tillstyrka en sådan och inte heller
haft möjlighet att ta slutlig ställning
till familjeberedningens föreliggande
förslag. Jag noterar med än större
tillfredsställelse att utskottet nu förutsätter,
att vi skulle kunna ha möjlighet
att få se detta ärende på riksdagens
bord redan nästa år.

Något som i debatten i detta ämne
har hävdats tidigare har varit möjligheten
för socialstyrelsen att ändra normerna
vid mödrahjälpsbehandlingen.
Utskottet förklarar nu att inget hinder
bör föreligga för att »de normer för behovsprövningen,
som socialstyrelsen utfärdat
till mödrahjälpsnämndernas vägledning,
uppmjukas i sådana fall, där
ett trängande hjälpbehov eljest inte

skulle kunna tillgodoses». Detta noterar
jag som sagt med tillfredsställelse och
ur flera än en synpunkt.

•lag hoppas sålunda att socialstyrelsen
skall få ta fasta på detta och skriva om
normerna på sådant sätt, att det ges
möjlighet för mödrahjälpsnämnderna
alt ingripa hastigt och med belopp, som
verkligen kan vara avgörande i de speciella
fallen. Vidare anser jag att om
riksdagen tar detta utskottsförslag, beredes
också möjlighet för socialstyrelsen
att i sina direktiv ge mödrahjälpen
den handräckning som behövs för att
nämnderna i trängande fall, framför
allt i sådana fall där vederbörande är
abortsökande, skall ha möjlighet att ingripa
effektivt och snabbt.

Jag är inte optimistisk nog att tro att
det skulle löna sig att yrka på ett bifall
till motionen i dag och därför gör jag
det inte. Men hade vi haft denna möjlighet
redan i dag anser jag att vi därmed
hade löst en hel del av de problem,
som redovisas i motioner om ökade
resurser för att förebygga abort.
Mödrahjälpsnämnden, effektivt skött
och väl vårdad ute i bygderna, är ju
ett instrument som redan finns. Genom
att utnyttja detta skulle vi också vid sidan
om de indikationer, som finns i
abortlagen, ha möjlighet att skapa förutsättningar
för att skydda redan avlade
liv.

Med vad jag härmed sagt, herr talman,
ber jag alltså att i första omgången få
yrka bifall till utskottets hemställan
med förhoppning om att vad som säges
i skrivningen kommer att tagas ad
notam och att vi till nästa år får en proposition,
som vi kan godta utan att göra
ändringar motionsvis. Jag hoppas också
att socialstyrelsen skall ha möjlighet att
anknyta till vad som säges i slutet av
utskottets motivering.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Tyvärr pågår debatten
i denna punkt samtidigt i båda kamrar -

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Nr 10

na, och detta är skälet till att jag tar till
orda en smnla tidigt. Kungl. Maj :ts förslag
till mödrahjälpsanslag, som utskottet
har tillstyrkt, ligger mitt emellan de
två yrkanden som framförts här av de
tidigare talarna: ett socialdemokratiskt
förslag, som fru Löfqvist dock inte vidhöll
i sitt slutyrkande, om en ökning
till 6V-i miljoner kronor, och ett högerförslag,
framfört av herr Cassel, om slopande
av hela anslaget, 414 miljoner
kronor.

Därmed är ju inte sagt, att regeringens
förslag är någon gyllene medelväg,
men det är i alla händelser en medelväg,
som låter sig försvaras i dagens situation.
Denna situation har redan antytts
i utskottets skrivning. Familjeberedningens
förslag om att överflytta mödrahjälpen
till de allmänna sjukkassorna
och låta mödrahjälpen utgå som förhöjd
grundpenning enligt schematiska regler
har remissbehandlats i höstas. Meningarna
visade sig därvid vara starkt delade,
för och emot. Mot det till synes rationella
förslaget, som inte minst ur administrativa
synpunkter har mycket
som talar för sig, har mobiliserats en
myckenhet av argument, inte minst från
mödrahjälpsnämndernas sida. Detta
gjorde, att regeringen ville ha mera tid
på sig att fundera över saken än vad
som medgavs mellan remissbehandlingen
och utformningen av årets statsverksproposition.

När departementschefen 1955 föreläde
riksdagen sin syn på mödrahjälpens
syfte och konstruktion, menade han, att
en eventuell överföring av mödrahjälpsverksamheten
på andra organ, vare sig
det nu vore soeialhjälpsorgan eller sjukförsäkringsorgan,
inte borde aktualiseras
förrän man fått någon erfarenhet av
hur organisationen fungerar. På den vägen
är vi alltså för närvarande. .lag kan
bara hoppas alt det skall bli möjligt att,
som fru Löfqvist också hoppades, tillmötesgå
utskottets önskan om förslag
till nästa års riksdag. Att under mellantiden
göra om socialstyrelsens norme -

Mödrahjälp

rande anvisningar för behovsprövningen
har vi inte tyckt vara stor idé. Socialstyrelsens
råd och anvisningar är
vägledande, inte bindande, och mödrahjälpsnämnderna
kan göra avvikelser
i behjärtansvärda fall. Det gör de också
— olika mycket på olika håll. Genomsnittligt
har sålunda en höjning skett av
bidragsbeloppen mellan åren 1955 och
1956 från 290 kronor till 321 kronor i
medeltalsbelopp — det är förmodligen
penningvärdeförändringen som har
spelat in vid mödrahjälpsnämndernas
bedömning. Behovet, mätt i antal fall,
har visserligen inte minskat. I Stockholm
hade endast var tionde barnaföderska
under 1956 mödrahjälp; i Norrbotten
var det däremot två av fem som
erhöll mödrahjälp. Behovet i de individuella
fallen är naturligtvis inte mindre
än förr.

Högerreservanterna har yrkat avslag
på mödrahjälpsanslaget och menat att
behov, som hänför sig till barnaföderskans
situation, bör kunna tillgodoses
inom socialhjälpens ram i stället. Jag
vill påpeka, att någon besparing eller
någon minskning av samhällets utgifter
ju inte uppnås på det sättet — det blir
bara fråga om en överflyttning av utgifterna
från staten till kommunerna. Huruvida
så mycket vore att vinna härigenom
överlåter jag till de många aktiva
kommunalmännen i denna kammare att
bedöma.

Herr LUNDQVIST (s):

Herr talman! .lag har begärt ordet i
denna fråga därför att jag äger en viss
erfarenhet av arbetet inom våra mödrahjälpsnämnder.
Det är riktigt som herr
Cassel sade, att det f. n. är de sämst
ställda som kommer i fråga. Med de normer,
som nu tillämpas, och med förändringen
av mödrahjälpen och tilläggspenningen
blir det, som statsrådet tidigare
framhöll, ett allt mindre antal som
får mödrahjälp. Det är därför jag med
tillfredsställelse hälsar följande uttalan -

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Mödrahjälp

de av utskottet: »Det anförda bör dock
inte hindra, att de normer för behovsprövningen,
som socialstyrelsen utfärdat
till mödrahjälpsnämndernas vägledning,
uppmjukas i sådana fall, där ett
trängande hjälpbehov eljest inte skulle
kunna tillgodoses.»

En sådan uppmjukning är påkallad,
ty utfärdar man normer måste man ju
förutsätta, att nämnderna följer dessa,
och även om det belopp överskrides,
som är föreskrivet för inkomstprövningen,
ligger ju bestämmelserna i alla
fall till grund för bedömningen. Det är
därför vi, som jag underströk, fått den
utvecklingen, att det i allmänhet är de
sämst ställda i samhället som kan få
hjälp.

Men, säger man, detta spelar ingen
roll, ty andra som önskar hjälp kan väl
gå till socialvården. Detta är ju dock
icke samma hjälpform. Skall det emellertid
nu ske en omorganisation, så att
mödrahjälpsnämnderna ersätts av ett
annat organ, bör väl den tidpunkten avvaktas,
så att nya riktlinjer för denna
verksamhet kan bliva utformade. Jag
finner alltså ingen anledning till att vi
nu inte skulle kunna följa utskottet i
detta fall.

Jag vill i likhet med fru Löfqvist också
peka på en annan fråga i detta sammanhang,
som så småningom kommer
att redovisas av första lagutskottet. Vi
har i första lagutskottet många viktiga
frågor, som sammanhänger med dem
som statsutskottet handlägger. Vid behandlingen
av den fråga jag nu syftar
på, »abortfrågan», kommer det alt talas
om respekten för fostrets liv, om
det uppväxande släktets möjligheter att
utvecklas och om ungdomarnas möjligheter
att bli samhällsdugliga medborgare.
Men då gäller det väl för samhället
att i tid ingripa för att ge barnen större
möjligheter i livet.

Herr talman! Jag kan inte finna att
högerns linje i det här fallet är den riktiga.
Man bör väl, så länge man bibehåller
ett visst organ, se till att det kan

fungera någorlunda tillfredsställande,
och jag anser därför att det belopp som
föreslagits från utskottets sida är väl
motiverat. Jag skulle gärna ha följt den
linje med ett högre anslag, som fru
Ekendahl anvisat i sin motion, ty jag
anser det påkallat att ställa mera penningmedel
till mödrahjälpsnämndernas
förfogande. Dessa nämnder fyller ju
dock ett behov, och skall de försvinna
måste de ersättas med något bättre.
Man kan inte, såsom högern föreslår,
helt hastigt och lustigt bara slopa dem
och sedan avvakta hur det nya kommer
att fungera, när man inte alls känner till
riktlinjerna för denna nya ordning.

Jag kan inte se annat än att högerns
linje på detta område liksom på andra
är orimlig och innebär missriktad sparsamhet
och att vi alltså inte har någon
anledning att följa högern.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr CASSEL (h) kort genmäle:

Herr talman! Ingen vill väl spara på
de medel som skall utgå till behövande
mödrar, utan vad det här gäller är att
få till stånd en vettig och väl fungerande
socialvård. Och åtminstone vi
från högerns sida och de som står bakom
familjeberedningens yttrande är ju
överens om att mödrahjälpsnämnderna
bör försvinna. Frågan är då, hur deras
arbete skall utföras. Enligt familjeberedningens
program var det meningen
att verksamheten skulle överflyttas till
sjukkassorna, som skulle lämna förstärkt
grundpenning enligt schematiserade
regler. Det är något som jag, med
den erfarenhet jag har från socialvården,
inte kan finna särskilt lyckat i detta
sammanhang. På det här området passar
det inte med schematiska regler, ty det
ena fallet är inte alls det andra likt.
Här fordras det en individuell prövning
och en individuell hjälp. Man kan
inte bara kasta ut ett visst belopp på
denna hjälpverksamhet, utan man måste

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Nr 10

ta hand om de blivande mödrarna, hjälpa
dem till rätta och inrikta deras inköp
på sådant som verkligen behövs —
jag tänker nu på allt detta som så många
gånger diskuterats: tandvård, dietföreskrifter,
avkoppling, vila etc. Hela detta
omhändertagande kommer inte till
stånd om man bara skall utbetala bidrag
efter schematiserade regler. Det måste
finnas människor som direkt träder i
kontakt med de behövande mödrarna
och hjälper dem till rätta.

Det är i sådan riktning vi måste aktivisera
socialvården på detta område.

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Mödrahjälpen har under
senare år fått rätt liten omfattning
på grund av den penningvärdeförsämring
som skett i vårt samhälle. Mödrahjälpsnämnderna
ute i länet har haft
rätt rigorösa bestämmelser att gå efter,
och de har fått handla under knapphetens
kalla stjärna, kan man säga. Ofta
har hela denna apparat med ansökningar
och utredningar, med läkarbesök för
mödrarna, kostnadsförslag från tandläkare
o. s. v., satts i gång utan att resultatet
blivit annat än att ansökan avslagits.
Det är alldeles givet att sådant
måste irritera dem som är i behov av
denna hjälp och som hoppas på att få
den. Men förhållandena har också irriterat
mig såsom socialarbetare, och under
senare år har jag personligen haft
den uppfattningen att det vore lika bra
att låta mödrahjälpsnämnderna upphöra
med sitt arbete. Jag skulle därför, men
med en helt annan motivering, nästan
kunna gå med på högerns förslag i dag.

Nu har det emellertid sagts, att det
skall ske en förändring av verksamheten
och att förslag därom är att förvänta
ganska snart, men man vet dock inte
riktigt, såsom statsrådet Lindström hiir
framhöll, hur det skall bli med mödrahjälpen
i fortsättningen. Det är emellertid
orimligt att tänka sig att nu ta bort
en lijälpform, som kanske om ett eller

Mödrahjälp

två år dyker upp igen. Något sådant
kan man ju inte vara med om.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag,
även om jag gärna skulle ha sett att anslaget
blivit högre än som nu är fallet.

Fru THORSSON (s):

Herr talman! Jag finner det ganska
förvånande att man som högerreservanterna
i reservationen nr 4 kan vilja
ställa ett så radikalt yrkande som detta
om en avveckling av hela mödrahjälpsverksamheten
i nuvarande situation. I
och för sig går det i stil med högerlinjen
i allmänhet, och det får väl tagas
som ett uttryck för det sociala baksträveri,
som kommer fram i mängden
av högerreservationer bl. a. på femte
huvudtiteln. När man hänvisar till det
allmänna intresset av största möjliga
samordning av de sociala hjälpåtgärderna,
som herr Cassel här så vältaligt
sökte göra sig till tolk för, är detta naturligtvis
i och för sig ett tilltalande
resonemang, men jag tror, att den praktiska
erfarenheten visar, att verkan av
hjälpinsatserna lätt kan gå förlorad, om
man sätter det principiella samordningskravet
som sådant så högt som
herr Cassel gjorde. Man kan nog också
hävda, att vi i jämförelse med åtskilliga
andra länder har ett relativt enkelt
och överskådligt system av sociala förmåner,
även om samordningen givetvis
på en eller annan punkt kan drivas ännu
längre än som hittills gjorts. Nu signaleras
emellertid ett förslag till omläggning
av mödrahjälpen, som vi alla
hoppas skall kunna komma fram till
nästa års riksdag. Vi hoppas också att
detta förslag skall innebära ett förbilligande
av de nuvarande tunga administrationskostnaderna
och därmed möjlighet
att sätta in resurserna effektivare
på det direkta hjälpbehovet. I det
läget är det väl orimligt att som högerreservanterna
i år gå händelserna i förväg
och föreslå en så radikal åtgärd
som de här går in för. Diirtill kommer

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Mödrahjälpsnämnderna

att jag i likhet med bl. a. herr Lundqvist
i sak finner högerlinjen fullständigt
ohållbar.

Jag vill beträffande den sociala betydelsen
av mödrahjälpen helt instämma
i de synpunkter, som har framförts
av herr Lundqvist och fru Löfqvist
m. fl., nämligen att den fortfarande är
utomordentligt stor. Det kan naturligtvis
sägas, att vi i och med moderskapsförsäkringen
och den däri inlagda moderskapspenningen
har kunnat på ett
försäkringsmässigt sätt tillgodose en del
av de hjälpbehov, som förut måste täckas
av mödrahjälpen, men för de mödrar,
som fortfarande behöver en utöver
försäkringen utgående direkt hjälp, är
behovet minst lika stort nu som det varit
tidigare. Någon försvagning av resurserna
på detta avsnitt av samhällets
hjälpverksamhet är alls inte motiverad.

Det har erinrats om det stora värde,
som mödrahjälpen har i abortförebyggande
syfte, något som vi alla som haft
kontakt med detta stora problem väl
kan vitsorda. Jag vill i likhet med fru
Löfqvist peka på att utskottets skrivning
på denna punkt är en direkt anvisning
om att man med normer, som
utfärdas av socialstyrelsen endast som
vägledning och inte som direkt bindande,
skall kunna få en relativt fri behovsprövning
och därmed möjliggöra
en kanske generösare tilldelning av
hjälp för de fall, som verkligen är i
höggradigt behov därav. Med förhoppning
om att nästa års riksdag kommer
att få tillfälle till utförlig sakdiskussion
i fråga om mödrahjälpen, varvid vi nog
får lov att ta upp en ordentlig debatt
med högern, vill jag för dagen bara
instämma i det yrkande som här ställts
om bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Cas -

sel begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
14: o) i utskottets utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Fru Löfqvist
begärde dock rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 182 ja och
38 nej, varjämte en av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 15

Mödrahjälpsnämnderna

Kungl. Maj:t hade (punkt 15, s. 30)
föreslagit riksdagen att till Mödrahjälpsnämnderna
för budgetåret 1957/58 anvisa
ett förslagsanslag av 140 000 kronor.

I de under punkten 6 nämnda likalydande
motionerna 1:260 och 11:347
hade hemställts — såvitt nu vore i fråga
— att riksdagen måtte avslå förslaget
om ett anslag för budgetåret 1957/58 till
mödrahjälpsnämnderna av 140 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
260 och II: 347, såvitt nu vore i fråga,

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Nr 10

till Mödrahjälpsnämnderna för budgetåret
1957/58 anvisa ett förslagsanslag av
140 000 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

CASSEL (h):

Herr talman! Med hänvisning till
den motivering, som anförts under föregående
punkt, ber jag att få yrka
bifall till den av herr Ragnar Rergh
m. fl. avgivna reservationen.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Jag ber att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Punkten 16

Bidrag till avlönande av hemvårdarinnor

Kungl. Maj:t hade (punkt 16, s. 30—
46) föreslagit riksdagen att dels godkänna
av föredragande statsrådet föreslagna
ändringar av bestämmelserna om
statsbidrag för social hemhjälpsverksamhet,
dels medgiva att för år 1958
statsbidrag finge utgå till avlönande av
högst 3 400 heltidsanställda eller däremot
svarande antal deltidsanställda
hemvårdarinnor, dels ock till Bidrag
till avlönande av hemvårdarinnor för
budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 3 650 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft sex motioner.
1 de under punkten 6 nämnda

Bidrag till avlönande av hemvårdarinnor

likalydande motionerna 1:260 och
11:347 hade — såvitt nu vore i fråga
— hemställts, att riksdagen måtte,
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag i
övrigt, avslå förslaget om en höjning av
statsbidraget per heltidsanställd hemvårdarinna
från 1 400 till 1 700 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Ilamrin-Thorell in. fl. (1:263) och den
andra inom andra kammaren av fröken
Elmén m. fl. (II: 345), hade hemställts,
att riksdagen vid sin behandling av
Kungl. Maj :ts begäran om anslag för bidrag
till avlönande av hemvårdarinnor
för budgetåret 1957/58 måtte besluta
dels att statsbidraget per heltidsanställd
hemvårdarinna skulle utgå med 2 000
kronor, under förutsättning att landsting
eller stad, som ej deltoge i landsting,
lämnade bidrag på minst 1 000
kronor, dels ock att för 1958 statsbidrag
måtte få utgå till högst 3 500 heltidsanställda
hemvårdarinnor eller däremot
svarande deltidsanställda.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
1:352 och 11:352, 1:263 och 11:345
samt I: 260 och II: 347, sistnämnda bägge
motioner såvitt nu vore i fråga,

a) godkänna av föredragande statsrådet
i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 3 januari 1957 föreslagna
ändringar av bestämmelserna om
statsbidrag för social hemhjälpsverksamhet; b)

medgiva att för år 1958 statsbidrag
måtte få utgå till avlönande av högst
3 400 heltidsanställda eller däremot svarande
antal deltidsanställda hemvårdarinnor; c)

till Bidrag till avlönande av hemvårdarinnor
för budgetåret 1957/58 anvisa
ett förslagsanslag av 3 650 000
kronor.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Staxäng och Cassel, vilka

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Bidrag till avlönande av hemvårdarinnor

ansett att utskottet bort under a) hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:352 och 11:352,
I: 263 och II: 345 ävensom med bifall
till motionerna 1:260 och 11:347, såvitt
nu vore i fråga, godkänna av föredragande
statsrådet i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 3 januari
1957 och reservanterna föreslagna ändringar
av bestämmelserna om statsbidrag
för social hemhjälpsverksamhet;

b) av herrar Ohlon, Sundelin, Jacobsson
och Malmborg, fröken Elmén, herr
Gustafsson i Skellefteå och fröken Liljedahl,
vilka ansett att utskottet bort i
nedan angivna delar hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 263 och II: 345 ävensom
med avslag å motionerna I: 352 och
11:352 samt 1:260 och 11:347, sistnämnda
bägge motioner såvitt nu vore
i fråga,

a) godkänna av föredragande statsrådet
i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 3 januari 1957 och
dessa reservanter föreslagna ändringar
av bestämmelserna om statsbidrag för
social hemhjälpsverksamhet;

b) medgiva att för år 1958 statsbidrag
finge utgå till avlönande av högst 3 500
heltidsanställda eller däremot svarande
antal deltidsanställda hemvårdarinnor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag skall be att få tala
för en institution, av vilken behovet är
klart dokumenterat. Saken har en humanitär
aspekt, men den har även nationalekonomiska
aspekter. Jag avser
hemvårdarinneinstitutionen. Det gäller
att bringa hjälp till dem som är sjuka,
att familjen skall kunna fungera, och
vidare att man inte behöver tillgripa
dyrare vårdformer, som man ofta måste
göra, när man inte kan få hemvårdarinnelijälp.
I många fall måste mannen

stanna hemma från sitt arbete för att
hjälpa familjen, när hustrun är sjuk.
Det visar sig, att 10 000 sökande inte
har kunnat få hjälp. Det är därför nödvändigt
att på rätt sätt bygga ut denna
institution.

Vi är på det klara med att det förslag,
som man kommer med i statsverkspropositionen
och som också utskottet
har tillstyrkt, är en förbättring.
Det innebär också en tacknämlig förenkling
av statsbidragsgrunderna. Men
efter den utredning som gjorts och den
beredning som därefter arbetat i nära
anslutning till departementet, vilka båda
klart har visat det starka behovet av
en utbyggnad på detta område, kanske
man är besviken över att inte utbyggnaden
blir större än som nu föreslås.
Det är därför som det till utlåtandet har
knutits en reservation, som kräver ett
högre statsbidrag och bidrag till ett
större antal hemvårdarinnor än vad
utskottsmajoriteten begärt.

Statsbidragsbestämmelserna har förenklats
genom att man har slopat begränsningen
med hänsyn till invånarantalet
i kommunerna och vidare därigenom
att man höjt statsbidraget och
tagit bort ålderstilläggen, som i det nuvarande
statsbidraget kommer med tre
års intervall. Vad innebär detta? För
närvarande har vi ett statsbidrag på

1 400 kronor per hemvårdarinna och
därtill statsbidrag på 150 kronor till
vart och ett av de tre olika ålderstilläggen,
som utgår med tre års mellanrum.
Beredningen föreslår en höjning till

2 000 kronor och slopande av ålderstilläggen.
Departementschefen och utskottet
däremot vill höja bidraget från
1 400 till 1 700 och slopa ålderstilläggen.
Detta innebär, att för de nyanställda
hemvårdarinnorna, som varit upp
till tre år i tjänst, blir höjningen av
anslagen 300 kronor, för dem som varit
anställda mellan tre och sex år 150 kronor,
medan det för dem som varit hemvårdarinnor
i sex till nio år inte blir
någon höjning och för dem som varit

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Nr 10

anställda i över nio år blir en minskning
med 150 kronor. Reservanterna
ansåg att detta inte utgör det stimulansbidrag
som behövs. Vi har därför gått
på beredningens förslag om en höjning
till 2 000 kronor.

Nu frågar sig många om detta statsbidrag
verkligen betyder något för anställandet
av hemvårdarinnor. När man
hör hur utbrett statsbidragstänkandet är
ute i kommunerna, förstår man att dessa
bidrag betyder kolossalt mycket.

Sedan kanske man kan undra om det
är så många hemvårdarinnor för vilka
det skulle bli en minskning. Såvitt jag
kan förstå av de lokala utredningar
som jag fått del av från städer och
landsting, kommer statsbidraget att sänkas
för mellan 1U och Vs av de anställda
hemvårdarinnorna. Man får väl dessutom
räkna med att denna grupp ökar
undan för undan.

I anledning av att man i dylika sammanhang
talar om rekryteringssvåriglieter
kan man också undra om det blir
svårt att öka antalet hemvårdarinnor.
I reservationen förordas ju ett ytterligare
hundratal, därför att reservanterna
anser att de 300—400 som utskottsmajoriteten
föreslagit i realiteten inte innebär
så stor ökning. Jag har gjort mig
underrättad om att det inte är någon
svårighet i dag att få elever till utbildningen.
Vad utbildningsmöjligheterna
beträffar har jag det intrycket, att den
myndighet, som har hand om utbildningen,
kan skapa utbildningsmöjligheter,
om det bara ställs medel till förfogande.

Då jag anser att denna sociala fråga
har en oerhörd betydelse för familjerna
ber jag, herr talman, få yrka bifall
till den reservation som lämnats av herr
Ohlon m. fl.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Ingen vill vid på något
siitl förneka betydelsen av att vi får
till stånd en tillräcklig kår av skolade

Bidrag till avlönande av hemvårdarinnor

hemvårdarinnor, som är verksamma ute
i bygderna. Detta är tvärtom en oerhört
värdefull institution, som träder till
hjälp i situationer, som annars är nästan
omöjliga att lösa på rimligt sätt. Men
vad det här gäller och orsaken till att vi
reserverat oss på denna punkt är, att vi
har svårt att förstå det berättigade i den
föreslagna höjning från 1 400 till 1 700
kronor, som skulle träda i kraft den 1
januari 1958 och som skulle komma att
gälla under 1958 och 1959 och fram till
den 1 juli 1960. År det någon egentlig
mening i att göra en ändring för 2V2
års tid? Är det någon mening i att genom
ett stimulansbidrag locka kommunerna
till denna utbyggnad och liksom
förespegla dem att de kommer att få
statsbidrag, när statsbidraget faller bort
om 2V2 år? Den omständigheten, att bidraget
kommer att slopas 1960 har inte
kommit med i utskottets skrivning, väl
helt enkelt därför att utskottet när utlåtandet
skrevs inte hade kännedom om
vad som står att läsa i Kungl. Maj :ts
proposition nr 112. Finansministern säger
där bestämt ifrån, att han visserligen
kan vara med om att nu höja detta
statsbidrag — det är väl en älskvärdhet
mot statsrådet Ulla Lindström — men
att hela detta bidrag skall försvinna den
1 juli 1960. Det skall bakas in i det allmänna
bidrag till kommunerna, som
allmänna statsbidragsutredningen föreslagit
och som upptagits i proposition
nr 112. På grund av detta förhållande,
som såvitt jag förstår inte varit känt
för utskottet när ärendet behandlades
där, anser jag det fullkomligt meningslöst
att nu lappa på statsbidragsgrunderna.
Jag vill därför, herr talman, yrka
bifall till den reservation, som på denna
punkt avgivits av herr Bergh in. fl.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av
kammarens förhandlingar.

Fru THORSSON (s):

Herr talman! Den sociala hemhjälps -

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Bidrag till avlönande av hemvårdarinnor

verksamheten har utvecklats på ett ytterligt
glädjande sätt alltsedan de socialdemokratiska
kvinnorna för åtskilliga decennier
sedan förde fram dessa frågor
i sin opinionsbildning för en effektiv
familjepolitik. Alla vet ju emellertid att
denna verksamhets kapacitet alltjämt är
otillräcklig. Verksamheten kan inte tillgodose
alla berättigade önskemål som
kommer fram om hjälp till hemmen i en
nödsituation, orsakad av sjukdom. Än
mindre kan verksamheten utnyttjas på
det sätt som vi skulle önska i förebyggande
syfte — bl. a. i abortförebyggande
syfte — vilket är så högeligen av behovet
påkallat. Verksamheten har inte
heller resurser att medverka till en utbyggnad
av den öppna åldringsvården.

I själva sakfrågan, d. v. s. önskemålet
om en ytterligare utbyggnad, råder det
naturligtvis inga delade meningar mellan
utskottsmajoriteten och de reservanter
som står för reservationen nr
6 b. Vi nödgas dock här, som på åtskilliga
andra områden, ta hänsyn till ekonomiska
realiteter, även om det svider
i hjärtat på litet var av oss. Folkpartiet
är lyckligt befriat från alla sådana hänsyn,
vilket visar sig i deras reservationer
på femte huvudtiteln. Vi kan dock
inte tillfredsställa alla önskemål från
alla så snabt som vi själva skulle önska.
Det måste här bli fråga om avvägningar.
Vi måste välja ut de områden där vi
anser behoven av förbättringar vara allra
mest angelägna.

Inga kan förneka, inte ens folkpartireservanterna,
att man på femte huvudtiteln
i år, trots en utomordentligt stram
finanspolitik, kan peka på åtskilliga förbättringar.
Visst skulle vi vilja ytterligare
bygga ut den sociala hemhjälpen,
den halvöppna barnavården, nykterhetsvården,
ungdomsvården samt göra
förbättringar på åtskilliga andra här
icke nämnda områden. När vi emellertid
ser företrädarna för det parti, som
tävlar med högern i skattesänkningsförslag
för att därmed beröva staten ännu
mer av dess resurser, gå upp här i kam -

maren och på flera punkter i femte huvudtiteln
yrka på större utbyggnader
och högre anslag, då kan jag inte annat
än reagera inför detta nya utslag av
lättsinnig löftespolitik. Man ställer krav
på ytterligare utgifter men är inte beredd
på att dela ansvaret för finansieringen.

Den sociala hemhjälpen är ett av de
områden, där verkliga förbättringar och
utbyggnader sker genom det väntade
riksdagsbeslutet. Utbyggnadstakten bestäms
både av de finansiella möjligheterna
och tillgången på arbetskraft. Utskottsmajoriteten
föreslår i anslutning
till föredragande statsrådets linje en ökning
av statsanslaget och en utökning
av antalet statsbidragsrum. Detta kommer
att ge kommunerna välkomna möjligheter
att utvidga denna sin verksamhet.

Nu menar folkpartireservanterna att
man skulle kunna gå fram snabbare. Jag
har redan kommenterat den allmänna
folkpartipolitiken i detta avseende. På
denna speciella punkt vill jag säga att
folkpartiargumentationen, som fröken
Elmén här förde fram, är åtskilligt missvisande.
I det stora flertalet fall blir det
en klar förbättring av statsbidragen med
den höjning som här föreslås, och med
kommunernas klart dokumenterade intresse
kan man räkna med att kommunerna
kommer att ta det faktum lugnt,
att i ett fåtal fall en minskning av statsbidraget
kommer att ske genom bortfallet
av ålderstilläggen. Jag vill be kammaren
observera, att någon minskning
av de totala bidragen till kommunerna
inte kommer att ske, eftersom man föreslår
en höjning av landstingens minimibidrag
från 700 kronor till 850 kronor.
Inte ens för det lilla fåtal hemvårdarinnor
som varit i tjänst i mer
än nio år kommer det att bli en minskning
av det bidrag som utgår till kommunerna.
Även om jag i motsats till
högerreservanterna tror att statsbidraget
har en klart stimulerande inverkan,
så tror jag ändå inte att det är så avgö -

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Nr 10

rande som fröken Elmén och övriga
folkpartireservanter vill låta påskina,
om man skulle gå in på den linjen som
utskottsmajoriteten här företräder. Detsamma
gäller folkpartiargumentationen
beträffande antalet statsbidragsrum.
Statsutskottsmajoriteten föreslår här en
ökning med 300—400. Jag vill här
peka på vad utskottet säger på s. 17.
Det är riktigt att vi nu har ett antal
hemvårdarinnor ute i kommunerna, till
vilka statsbidrag inte kan utgå för närvarande
och vilka alltså är helavlönade
av respektive kommuner. Man har emellertid
räknat med att med det mycket
stora och livliga intresse, som kommunerna
har för den sociala hemhjälpsverksamheten,
kommer de även i fortsättningen
att låta denna grupp hemvårdarinnor
vara helt kommunalt avlönade
och kommer att utnyttja det ökade
antalet statsbidragsrum till att utvidga
den totala verksamheten. Detta
är vad som säges på s. 17 i utskottets
utlåtande.

Med kännedom om hur den sociala
hemhjälpsverksamheten är utbyggd i
detta land tror jag, att det finns underbyggnad
för den uppfattning utskottet
här för fram. Man kan alltså räkna med
att kommunerna kommer att utnyttja
detta tillfälle att låta verksamheten totalt
sett utvidgas i proportion till det
ökade antalet statsbidragsrum som nu
föreslås.

Enligt min uppfattning kommer vi
med det beslut, som jag hoppas att riksdagen
i dag kommer att fatta, att ta
ytterligare ett steg framåt när det gäller
utbyggnaden av denna utomordentligt
behövliga ocli nyttiga socialhjälpsform.

Om man på folkpartihåll ville avstå
från demonstrationspolitik och bedöma
frågan sakligt, skulle vi kanske ha kunnat
undgå denna reservation och kunnat
enas i tillfredsställelsen — jag bortser
naturligtvis från högerreservanterna
—- över den förbättring, som blir
följden av utskottsmajoritetens förslag.

Bidrag till avlönande av hemvårdarinnor

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fröken ELMÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är rätt egendomligt
.att man alltid kör fram med från socialdemokratiskt
håll, att folkpartiet
bara vill öka utgifterna. Men har vi
inte, fru Thorsson, också kommit fram
med förslag till ganska stora besparingar?
Men för dessa förslag har vi inte
lått något stöd från ert håll. Jag tror
alltså att det föreligger en viss balans
i våra förslag.

Jag förstår inte att det skulle vara någonting
osakligt i att vi vill utöka antalet
hemvårdarinnor. Fru Thorsson säger,
att det i realiteten blir en ökning,
eftersom man utgår ifrån att landstingsbidraget
skall höjas. Men vad händer
den 1 juli? Jo, då kommer lönerna att
höjas, varför statsbidraget i realiteten
blir förhållandevis mindre.

Sedan skulle jag vilja säga, att man
måste se den här frågan i stort. Jag
samtalade häromdagen med några avdelningschefer
vid SJ. De talade om
att de brottas med stora bekymmer därför
att männen uteblir från arbetet när
deras hustrur är sjuka. De har ingen
hemhjälp, och männen måste stanna
hemma och sköta familjen. Vi förstår
alla vad det betyder för produktionen
att männen inte kan fullgöra sitt arbete.
Det hela är nog sakligt motiverat,
och jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen G b).

Herr CASSEL (h) kort genmäle:

Herr talman! När jag lyssnade till
fru Thorsson blev jag litet förvånad.
Hon var så belåten med denna utbyggnad.
Hon talade om hur värdefullt det
var, att kommunerna kunde realisera
sina planer och skaffa sig hemvårdarinnor.
Men hon berörde inte med ett
ord den egendomliga situation som inträder,
när man å ena sidan höjer anslaget
och å andra sidan talar om att
hela anslaget skall försvinna den 1 juli

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Bidrag till avlönande av hemvårdarinnor

1960. Var står kommunerna då? Det är
ju någonting mycket egendomligt. Här
skall man nu bygga upp en organisation
för att stimulera kommunerna att
skaffa hemvårdarinnor, men samtidigt
talar man om att de fina anslag, som.
kommunerna får och varigenom de kan
ordna på bästa sätt, skall utgå endast
under två och ett halvt år.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Statsbidraget till hemvårdarinnorna
är ju liksom även landstingsbidraget
främst ett stimulansbidrag.
I första hand är det kommunerna
som är ansvariga för att hemvårdarinneorganisationen
blir tillräckligt utbyggd.
Det kan ibland ha brustit i det
lokala initiativet, men även det statliga
bidragets utformning har burit sin del
av ansvaret. Den nuvarande maximeringen
av statsbidraget i förhållande
till folkmängden har sålunda inte varit
lycklig. När det föreslagits av familjeberedningen,
att vi skulle ta bort denna
maximering, har Kungl. Maj :t ansett,
att det var en riktig tanke, och föreslagit
maximeringsbestämmelsernas slopande.
Utskottet har också gått på denna linje,
och det föreligger nu förslag om nya
regler för hemvårdarinneorganisationen.
Riksdagen skall enligt de nya reglerna
fastställa antalet statsbidragsrum.

Herr Cassel, vars anförande föranledde
mig att begära ordet, menade att det
inte är mycken idé med den här nya
uppläggningen, eftersom det i en annan
proposition föreslås, att man snart skall
ta bort det speciella anslaget till hemvårdarinneorganisationen.
Jag vill bara
i korthet — till följd av min förkylda
och kraxiga röst — säga att det särskilda
statsbidraget till hemvårdarinneorganisationen
är ett stimulansbidrag för
ett par år framöver och att det bidraget
inte skall försvinna om två och ett
halvt år utan ingå i sin dåvarande storlek
i ett klumpanslag till kommunerna.
Det måste vara angeläget, att vi väl till -

varatar det nuvarande anslagets stimulanseffekt
under övergångsåren, så att
utgångsläget blir så förmånligt som möjligt,
när hemvårdarinneanslaget avskaffas
som särskilt anslag.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Naturligtvis är det närmast
överflödigt att inför denna församling
konstatera, att den sociala hemhjälpen
är ett av det svenska folkhemmets
mest lyckade, jag skulle vilja säga
hundraprocentigt lyckade initiativ. Detta
är väl en av anledningarna till att vi
så gärna vill fullfölja en linje, som visat
sig välbetänkt och riktig. Det behöver,
fru Thorsson, inte ligga demonstrationspolitik
i att man helhjärtat stöder
en fortsatt utveckling, även om takten
i den önskade utvecklingen skulle bli
litet snabbare än vad andra partier i
detta sammanhang föreslår.

Det har som bekant även utomlands
konstaterats hur väl vi lyckats med den
sociala hemhjälpen. Som styrelseordförande
i Stockholms hemsysterskola har
också jag haft förmånen att ta emot
folk fjärran ifrån, som kommit för att
studera utbildningen och ta reda på
hur den sociala hemhjälpen fungerar i
Sverige. Jag har gjort det med stolthet
och glädje.

Enligt min uppfattning skall man
fortsätta att stödja detta välbetänkta företag
på två vägar. Den ena är att befrämja
utbildningen. Tillströmningen
av elever är lyckligtvis för ögonblicket
ganska god. I det stycket föreligger inte
något problem till avgörande i dag, men
vi har under utskottsbehandling ett
ärende som gäller ökat stöd åt hemsysterskolorna,
och jag ber att få återkomma
då det ärendet, som också hör till
bilden, kommer upp i kammaren.

Den andra vägen innefattas i det ärende,
som föreligger till behandling i dag
och avser stödet till kommunerna. Visserligen
är det sant, att denna stödform
väl torde komma att avvecklas inom

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Nr 10

några år, men det är lika sant, att kommunerna
räknar nu med detta bidrag
och dimensionerar sin verksamhet i
förhållande därtill. Jag tror därför att
det är betydelsefullt att vi, så länge vi
har denna ordning, uppmuntrar kommunerna
att bygga ut den sociala hemhjälpen.
Det kan bidraga till att ge denna
verksamhet dess framtida utformning.
Jag kan visserligen instämma i
fru Thorssons uttalande, att kommunerna
i allmänhet visar ett så stort intresse
för denna sak, att man har rätt att vänta
en fortsatt lyckosam utveckling, men
det kan å andra sidan inte förnekas,
att kommunerna är i hög grad intresserade
av det statliga bidraget och de
statliga direktiven, och de har sin största
betydelse under utbyggnadstiden, i
vilken vi nu befinner oss.

Jag vill i detta sammanhang gärna
understryka värdet av den utbyggnad
som föreslås i folkpartimotionerna och
folkpartireservationen, ty ett bifall till
detta förslag skulle betyda ökade möjligheter
att suga upp de krafter, som nu
är villiga att gå ut i den sociala hemhjälpsverksamheten,
och låta kommunerna
reglera deras tjänster med hjälp
av statsbidrag. Detta är betydelsefullt
som ett led i familjepolitiken, och det
har också en viss betydelse för vår åldringsvård.

Herr talman! Jag vill först på det
mest enträgna sätt, även om jag förstår
att det inte alls behövs, avstyrka högeryrkandet.
.Tåg ansluter mig sedan till
de i utskottsutlåtandet angivna principerna
för stödet åt denna verksamhet
men vill beträffande utbyggnadsramen
yrka bifall till det förslag, som framlagts
i den vid punkten fogade reservationen
av herr Ohlon m. fl.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Som kammarens ledamöter
finner liar vi här liksom tidigare
två olika förslag, ett som går ut på en
höjning och ett som går ut på eu minskning
av ifrågavarande anslag. Det är ju

Bidrag till avlönande av hemvårdarinnor

högern som svarar för yrkandet om
minskning. Herr Cassel, som gjort sig
till tolk för de synpunkter som ligger
bakom detta förslag, vill göra gällande
att det är kommunerna som skall bära
dessa bördor, och han går emot förslaget
om statsbidrag till kommunerna
med den motiveringen, att det nu har
framlagts en proposition som innebär
att dessa belopp skall tas bort från och
med den 1 juli 1960. Jag vill emellertid
erinra herr Cassel om att det vid fastställande
av ett enda statsbidrag till
kommunerna kommer att tas hänsyn
till de belopp som tidigare utgått. Det
är därför en fördel om man genom en
höjning av nuvarande bidrag kan räkna
med att det slutliga enhetliga bidraget
också kommer att utgå efter generösare
grunder än tidigare. Det är alltså
enligt min mening fördelaktigt att
dessa höjda belopp får utgå redan nu.
Utskottet har av dessa skäl inte kunnat
biträda yrkandet om minskning av
statsbidraget i nu förevarande hänseende.

Kungl. Maj :t har ju föreslagit en mycket
viktig omläggning beträffande denna
sociala hemhjälp. Tidigare har det
stadgats vissa folkmängdssiffror, olika
för stad och landsbygd. För stad skulle
det vara 4 000 invånare på varje hemvårdarinna,
men för landsbygden skulle
siffran endast vara 2 000. Denna bestämmelse
har nu borttagits, och i stället
har man fixerat vissa s. k. statsbidragsrum.
I detta hänseende har det
motionsvis framförts farhågor för att
denna omläggning skulle medföra nackdelar
för landsbygden. Föredragande
statsrådet har emellertid påpekat, att
den nu gällande kungörelsen skall tilllämpas
även i fortsättningen, vilket innebär
att landsbygden tillförsäkras företräde
framför stad då det föreligger
ansökningar från både städer och
landskommuner. Utskottet har kraftigt
understrukit att det bör observeras, och
därför tror jag att dessa farhågor inte
längre behöver finnas.

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Bidrag till avlönande av hemvårdarinnor

När det sedan gäller fröken Elméns
yrkande om att statsbidraget skall höjas
till 2 000 kronor, så har inte utskottet
kunnat vara med om den saken. De
konsekvenser, som hon anförde, har
ju fru Thorsson redan tidigare uttalat
sig om. Jag tror inte att de nackdelar
i det hänseendet, som fröken Elmén påtalar,
kommer att uppstå.

Med detta, herr talman, ber jag få
yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav först
propositioner i fråga om mom. a, nämligen
på 1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Ragnar
Bergh m. fl. avgivna reservationen;
3:o) bifall till reservationen av herr
Ohlon m. fl.; och fann herr förste vice
talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Cassel begärde likväl votering, i
anledning varav herr förste vice talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda
återstående propositionerna, av vilka
herr förste vice talmannen nu fann den
under 2:o angivna hava flertalets mening
för sig. Beträffande kontrapropositionen
äskade likväl fröken Elmén votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten 16 :o) mom. a) statsutskottets
utlåtande nr 5 antager det förslag,
som innefattas i den av herr Ragnar
Bergh m. fl. avgivna, vid punkten
fogade reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den av herr Ohlon m. fl. beträffande
denna punkt avgivna reservationen i
motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
nej-propositionen. Herr Cassel begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 83 ja och 74 nej, varjämte
62 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
16: o) mom. a) i utskottets utlåtande nr
5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
av herr Ragnar Bergh m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Därvid befanns, att
flertalet av kammarens ledamöter röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.

Härefter gav herr förste vice talmannen
propositioner i fråga om mom. b,
nämligen dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den av
herr Ohlon m. fl. avgivna reservationen
i motsvarande del; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

På framställd proposition biföll kammaren
sluligen utskottets i mom. c
gjorda hemställan.

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Nr 10

Punkterna 17 och 18

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 19

Socialhjälp och barnavård för lappar

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr RYLANDER (fp):

Herr talman! Utskottet bär under
denna punkt behandlat ett förslag av
riksdagens revisorer, att det särskilda
bidraget på 200 000 kronor till lapparnas
socialhjälp och barnavård skulle
upphöra.

Jag beklagar att utskottets utlåtande
ger en mycket ensidig bild av frågans
behandling. Det framgår inte av utlåtandet,
att de flesta av de över förslaget
hörda remissinstanserna har tillstyrkt
revisorernas förslag. Sålunda framgår
det inte att socialstyrelsen, statskontoret,
länsstyrelsen i Jämtlands län och
allmänna statsbidragsutredningen har
tillstyrkt förslaget. Det är bara länsstyrelserna
i Västerbottens och Norrbottens
län som har avstyrkt. Vad Västerbottens
län angår har länsstyrelsen i
sitt yttrande sagt, att de fem kommuner
i länet, inom vilka renskötande samer
är mantalsskrivna, nu har ett förhållandevis
stort skatteunderlag, så att
det inte nämnvärt inverkar på utdebiteringen
om de skulle få avstå från bidraget
till socialhjälp åt samer. Detta
visar hur litet underbyggt denna länsstyrelses
avstyrkande är.

Det är så mycket mer egendomligt att
ha kvar dessa särskilda administrativt
mycket tyngande bidrag som flera av de
kommuner som det här är fråga om har
skatteunderlag som är lika bra som eller
bättre än medeltalet för rikets landskommuner.
Det är väl egentligen bara
en kommun, Karesuando, för vilken
detta bidrag är av någon egentlig betydelse,
och det finns möjlighet att för
denna kommun ordna det så, att den i
någon mån skulle kunna gynnas genom
det siitt på vilket skatteutjämningen genomföres.

4 — Andra kammarens protokoll 19,77. ''

Socialhjälp och barnavård för lappar

Utskottet slutar med att säga, att utskottet
inte kan tillstyrka några åtgärder,
som kan medföra någon försämring
av lapparnas förhållanden. Emellertid
är det som bekant en kommunal
skyldighet enligt socialhjälpslagen att
vid behov utge socialhjälp. Kommunerna
har i detta fall samma skyldighet
mot samer som mot andra medborgaré.
Utskottets uttalande kan därför inte ha
någon rimlig mening. Det är väl ingen
som har den föreställningen, att samerna
favoriserats i socialhjälpshänseende
eller tillerkänts socialhjälp, som inte
skulle tillfallit andra i motsvarande belägenhet.
En sådan uppfattning motsäges
i varje fall av yttrandena, av vilka
framgår, att samerna inte söker socialhjälp
i större omfattning än andra medborgare
utan snarare tvärtom. Man kan
av det sista uttalandet som utskottet
gör få den uppfattningen, att utskottet
inte är övertygat om att vederbörande
kommuner, om anslaget skulle indragas,
skulle fullgöra sin lagenliga skyldighet
mot behövande samer, och det kan väl
knappast vara meningen med utskottets
uttalande. Jag har bara velat påpeka att
det funnits goda skäl för bifall till revisorernas
förslag och att det finns skäl
till anmärkning mot den behandling det
fått i utskottet.

I det läge som frågan nu ligger har
jag emellertid, herr talman, inget yrkande.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Utskottets tredje avdelning
har ju prövat denna fråga och
även tagit del av de remissyttranden,
som infordrats i anledning av statsrevisorernas
framställning. Jag kan erinra
om att en av ledamöterna, som deltagit
i ärendets behandling på avdelningen,
själv har varit statsrevisor. Vi har vid
behandlingen av frågan bibragts den
uppfattningen, att denna befolkningsgrupp
nog intar en särställning i jämförelse
med andra. De som har varit i
tillfälle att närmare ta del av samernas
r It)

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Bidrag till driften av anstalter för halvöppen barnavård

liv och verksamhet har fått den uppfattningen,
att man för närvarande inte
bör slopa detta bidrag. Det är detta som
bär gjort, att utskottet gått på denna
linje, och jag ber därför att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 20—26

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 27

Bidrag till driften av anstalter för halvöppen
barnavård

Kung], Maj:t hade (punkt 29, s. 87—
104) föreslagit riksdagen att till Bidrag
till driften av anstalter för halvöppen
barnavård för budgetåret 1957/58 anvisa
ett reservationsanslag av 4 220 000
kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels en inom andra kammaren av herr
andre vice talmannen Malmborg och
herr Dahlén väckt motion (11:223), i
vilken hemställts att riksdagen vid behandling
av Kung], Maj :ts förevarande
förslag måtte besluta dels att bidraget
till förskolorna i enlighet med socialstyrelsens
förslag måtte uppräknas med
40 %, d. v. s. i ortsgrupperna 2, 3, 4,
5 till respektive 1 837, 1 919, 2 004 och
2 086 kronor, dels ock att som en följd
därav till Bidrag till driften av anstalter
för halvöppen barnavård för budgetåret
1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 4 680 000 kronor, vilket i förhållande
till Kungl. Maj:ts förslag innebure
en uppräkning med 460 000
kronor,

dels ock en inom andra kammaren av
fru Ekendahl väckt motion (11:354), i
vilken hemställts att frågan om inrättande
av en rådgivande nämnd för den
i propositionen föreslagna försöksverksamheten
måtte omprövas.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. avslå motionen II: 354;

II. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionen II: 223
till Bidrag till driften av anstalter för
halvöppen barnavård för budgetåret
1957/58 anvisa ett reservationsanslag av
4 220 000 kronor.

I motiveringen yttrade utskottet hl. a.:

»Såsom föredraganden anfört är det
en allmän uppfattning att den halvöppna
barnavården bör ytterligare utbyggas.
Däremot går åsikterna isär när det
gäller riktlinjerna för den fortsatta utbyggnaden.
Utskottet anser därför att en
försöksverksamhet med det av föredraganden
angivna syftet att genom praktiska
försök finna nya verksamhetsformer
otvivelaktigt har en viktig uppgift
att fylla. På grund härav tillstyrker utskottet
att en sådan försöksverksamhet
igångsättes. Av skäl som föredraganden
anfört avstyrker utskottet däremot förslaget
i motionen II: 354 om inrättande
av en rådgivande nämnd för att biträda
socialstyrelsen vid försöksverksamheten.
»

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Staxäng och Cassel, vilka
ansett att ovan intagna stycke i utskottets
yttrande bort ha följande lydelse:

»Vad gäller föredragandens förslag
om försöksverksamhet rörande daghem
m. m. får utskottet erinra att verksamhet
redan pågår inom berörda områden
i mycket stor skala. Det förefaller utskottet
omotiverat att nu igångsätta ytterligare
försöksverksamhet. Utskottet
avstyrker därför förslaget härom. Vid
sådant förhållande förfaller förslaget i
motionen 11:354 om inrättande av en
rådgivande nämnd för försöksverksamheten.
»

b) av herrar O hlon, Sundelin, Jacobsson
och Malmborg, fröken Elmén,
herr Gustafsson i Skellefteå och fröken
Liljedahl, vilka ansett att utskottet bort

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Nr 10

Bidrag till driften av anstalter för halvöppen barnavård

under II. hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj ds förslag
samt med bifall till motionen 11:223,
till Bidrag till driften av anstalter för
halvöppen barnavård för budgetåret
1957/58 anvisa ett reservationsanslag av
4 680 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Fru EKENDAHL (s):

Herr talman! De förvärvsarbetande
mödrarna med barn i förskoleåldern
följer alltid med stort intresse vad riksdagen
beslutar beträffande barntillsynens
ordnande, och helt naturligt hälsar
de med största tillfredsställelse det
positiva förslag som här förts fram
av departementschefen.

Personligen men också som representant
för hundratusentalet av dessa
förvärvsarbetande kvinnor hälsar också
jag med tillfredsställelse förslaget om
den försöksverksamhet rörande daghem,
som behandlas i detta utlåtande.
Jag är övertygad om att de förvärvsarbetande
kvinnorna kommer att finna
det ganska underligt, att högerns representanter
går emot denna försöksverksamhet
med motivering, att en omfattande
försöksverksamhet beträffande
barntillsynen är i gång på olika orter.
Det är riktigt vad beträffar en del orter,
men det är också värt att notera,
att på flertalet platser med många industriarbetande
och andra förvärvsarbetande
mödrar med barn det inte ens
kommit i gång någon verksamhet av
det här slaget. Därför hälsar vi med
tillfredsställelse den försöksverksamhet
rörande daghem, som behandlas i utlåtandet,
och förslaget om ett anslag på
100 000 kronor till verksamheten, till
vilket förslag jag redan nu ber att få
yrka bifall.

Personligen hade jag tyckt det varit
bra ur många synpunkter, om föredraganden
också hade gått på familjeberedningens
förslag om inrättande av en
rådgivande nämnd för att biträda so -

cialstyrelsen vid planeringen av försöksverksamheten.
Nu sägs det i statsverkspropositionen,
att en sådan anordning
skulle bli tungrodd. Jag tror
inte att det skulle behöva bli fallet.
Man har enligt min mening de bästa erfarenheter
av andra rådgivande nämnders
verksamhet. Man har många olika
önskemål om hur denna verksamhet
skall ordnas och hur den bör utformas,
och det är viktigt både ur de förvärvsarbetande
mödrarnas synpunkt och ur
arbetsinarknadssynpunkt att vad som
är möjligt göres för de förvärvsarbetande
kvinnorna.

Jag tänker också på en grupp, som
inte ens har fått sina önskemål prövade
på någon ort, nämligen de skiftarbetande
mödrarna. Deras problem skulle
kunna prövas av en rådgivande nämnd
tillsammans med socialstyrelsen. Man
skulle kunna utforma en försöksverksamhet,
som tog sikte på att pröva, hur
man skulle kunna ordna det för den
gruppen, som har svårigheter utöver
dem som är vanliga för de övriga förvärvsarbetande
mödrarna.

När jag ändå yrkar bifall till utskottets
förslag om en försöksverksamhet
gör jag det, därför att hela den positiva
linjen i föredragandens förslag bidrar
till att göra det lättare för de förvärvsarbetande
mödrarna att ställa krav på
kommunerna och få dessa att på ett
bättre sätt beakta de förvärvsarbetande
mödrarnas önskemål.

Herr talman! Jag her att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag skulle vilja säga
några ord med anledning av en reservation,
som är fogad till denna punkt.
Det giiller statsbidrag till förskolorna.

Det var ju så, att i fjol höjdes statsbidraget
till daghemsverksamheten med
40 procent, medan förskolorna inte fick
någon höjning. Nu har man höjt statsbidraget
till förskolorna med 20 procent.
Med den omräkning av statsbidra -

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Bidrag till driften av anstalter för halvöppen barnavård

get som sker enligt statsbidragsbestämmelserna
innebär det för lärarinnor
med alla ålderstilläggen en ren sänkning
av statsbidraget. Det är exakt
likadant som beträffande hemvårdarinnorna.
Det blir för dem som har alla
tre ålderstilläggen en sänkning av statsbidraget.

Förskolornas värde känner vi alla
till. De är mer och mer nödvändiga i
det samhälle, vari vi lever. Det är ju
så, att vi sanerar samhällena, och de förändras
så, att det inte finns utrymme
för barnen. Därför är det nödvändigt
att förskolor inrättas, både ur pedagogisk
synpunkt och för att ge barnen
underlag för fantasi, samarbete m. m.
sådant.

Under föregående år var det 17 000
barn som måste avvisas från förskolorna.
Endast 7 procent av barnen i
förskoleåldern kunde komma till dessa
förskolor.

Med anledning av att en utbyggnad
av förskoleverksamheten är nödvändig
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation, som är fogad vid
denna punkt av herr Ohlon in. fl.

Häruti instämde herr Eimmerfors
(fp).

Fru THORSSON (s):

Herr talman! Med hänvisning till utskottets
skrivning på denna punkt, där
man pekar på det för alla välbekanta
faktum, som jag haft anledning ta upp
i fråga om den sociala hemhjälpsverksamheten,
att man inte på en gång kan
gå så långt som man skulle vilja på alla
punkter, vill jag här yrka bifall till utskottsmajoritetens
hemställan, nämligen
att man skall stanna vid en höjning
av 20 procent av statsanslaget till förskolorna.

Härtill vill jag lägga den personliga
reflexionen, att jag tror det är välbetänkt
att i nuvarande läge hålla statsbidraget
till daghem högre än statsbidraget
till förskolorna. En utbyggnad
av förskolorna är betingad av välmoti -

verade pedagogiska skäl, men det föreligger
starkt trängande sociala motiv
för en utbyggnad av daghemmen. Nödvändigheten
att bygga ut daghemmen
motiverar enligt min uppfattning ett
högre statsanslag till daghemsverksamheten
än till förskolorna, så länge bristsituationen
beträffande daghemmen är
så utpräglad som den är. Detta gör att
jag med ännu större fog kan yrka bifall
till utskottets hemställan på denna
punkt.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! På denna punkt föreligger
inte någon avvikande mening
från högerreservanternas sida, när det
gäller anslagsfrågan. Yi har varit med
om att anslaget för bidrag till driften
av anstalter för halvöppen barnavård
skall räknas upp med inte mindre än
570 000 kronor till 4,22 miljoner kronor.

När vi gått med på detta tycker vi
emellertid, att den försöksverksamhet
som man vill bedriva borde kunna få
rum inom det höjda anslagets ram. Det
pågår försöksverksamhet i mycket stor
omfattning rörande daghem och förskolor,
och vi hälsar med tillfredsställelse
att denna försöksverksamhet bedrives,
men vi finner det icke motiverat
att lämna ett extra anslag såsom
föreslagits under punkt 28 med 100 000
kronor.

Herr talman! Jag ber att vid denna
punkt få yrka bifall till den reservation,
som är avgiven av herr Ragnar Bergh
in. fl.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Eftersom yrkande redan
framställts om bifall till utskottets
hemställan, skulle jag egentligen inte
behöva säga någonting. Jag konstaterar
emellertid, att här föreligger två reservationer.
Den ena går ut på att säga
nej till av departementschefen föreslagen
försöksverksamhet. Den andra avser
en icke oväsentlig höjning av den
totala bidragssumman.

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.
Försöksverksamhet rörande daghem m. m. —

Som redan antytts av fru Thorsson
har vi beträffande alla utgiftsposter
inom statsutskottets olika avdelningar
fått resonera oss fram till vad som är
den lämpligaste avvägningen. Yi har då
anledning konstatera, att här dock tas
ett steg i riktning mot att utvidga denna
verksamhet. Även om det finns de
som är otåliga och vill ta stora steg, så
får det nog anses vara tillräckligt att
för närvarande ta detta, kalla det gärna
lilla steg, som föreslagits av vederbörande
statsråd, och därför, herr talman,
ber även jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav i fråga
om mom. I. propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock på
bifall till motionen 11:354; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Beträffande mom. II. framställde herr
förste vice talmannen propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den beträffande mom.
II. avgivna reservationen av herr Ohlon
m. fl.; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Slutligen gav herr förste vice talmannen
i avseende å motiveringen propositioner
dels på godkännande av utskottets
motivering dels ock på godkännande
av densamma med den ändring, som
föreslagits i den av herr Ragnar Bergh
m. fl. avgivna reservationen. Kammaren
godkände utskottets motivering
oförändrad.

Punkten 28

Försöksverksamhet rörande daghem
m. m.

Kungl. Maj:t hade (punkt 30, s. 104)
under åberopande av vad föredraganden
anfört under nästföregående punkt
föreslagit riksdagen att till Försöksverksamhet
rörande daghem m. in. för budgetåret
1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 100 000 kronor.

Ferieresor för barn

I de under punkten 6 nämnda likalydande
motionerna 1:260 och 11:347
hade — såvitt nu vore i fråga — hemställts,
att riksdagen måtte avslå förslaget
om ett anslag för budgetåret 1957/58
till Försöksverksamhet rörande daghem
in. in. av 100 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 260 och II: 347, såvitt nu vore i fråga,
till Försöksverksamhet rörande daghem
m. m. för budgetåret 1957/58 anvisa ett
reservationsanslag av 100 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp,
Staxäng och Cassel, vilka under förutsättning
av bifall till den i reservationen
a) vid punkten 27 angivna avvikande
meningen ansett att utskottet bort
föreslå riksdagen att, med bifall till
motionerna I: 260 och II: 347, såvitt nu
vore i fråga, avslå Kungl. Maj :ts förevarande
förslag.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

CASSEL (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den av herr Ragnar Bergh m. fl.
avgivna reservationen.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid nu förevarande punkt fogade reservationen;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten 29

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 30

Ferieresor för barn

Kungl. Maj:t hade (punkt 32, s. 106—

54 Nr 10 Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården: Avlöningar

108) föreslagit riksdagen att till Ferieresor
för barn för budgetåret 1957/58
anvisa ett förslagsanslag av 2 400 000
kronor.

I de under punkten 6 nämnda likalydande
motionerna 1:260 och 11:347
hade — såvitt nu vore i fråga — hemställts,
att riksdagen måtte till Ferieresor
för barn för budgetåret 1957/58
anvisa ett förslagsanslag av 2 000 000
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 260 och II: 347, såvitt nu vore i fråga,
till Ferieresor för barn för budgetåret
1957/58 anvisa ett förslagsanslag av
2 400 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp,
Staxäng och Cassel, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 260 och II: 347, såvitt nu vore i fråga,
till Ferieresor för barn för budgetåret
1957/58 anvisa ett förslagsanslag av
2 000 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

CASSEL (h):

Herr talman! Den reservation som vid
denna punkt har avgivits från högerhåll
är en gammal bekant, som jag här
inte skall ta upp kammarens tid med att
närmare ingå på.

Vi vet alla att harnens ferieresor är
av mycket stort värde. Vi vet emellertid
också att dessa resor i dag inte är
särskilt välorganiserade, att antalet barn
i relation till antalet vårdare på dessa
resor blir mindre och mindre. Vi tror
att det skulle vara möjligt att organisera
ferieresorna så, att lika många barn
som nu får komma ut och resa och erhålla
de förmåner, som vi vill att de
skall ha, för en lägre kostnad än för närvarande.
Vi vill därför skära ned an -

slaget på denna punkt till 2 miljoner
kronor, d. v. s. med 400 000 kronor.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den av herr Ragnar Rergh m. fl. avgivna
reservationen.

Fru THORSSON (s):

Herr talman! Samhället kommer säkert
att under kommande år i ökad utsträckning
få syssla med olika metoder
för att underlätta möjligheterna för
människor att på ett riktigt sätt utnyttja
fritiden. Redan nu vidtar samhället
olika åtgärder för att hjälpa de
grupper till en stärkande ferievistelse
som har svårt att ordna med detta helt
på egen hand. I framtiden får vi säkert
tänka oss olika slags åtgärder för att
möjliggöra att en behövlig familjesemester
eller semestervistelse över huvud taget
kan bli tillgänglig för åtskilligt flera
än nu. Som utskottet påpekar har familjeberedningen
också kommit med
förslag i ärendet, vilka väntar på ytterligare
prövning i kanslihuset. Och i det
läget kommer högerreservanterna tillbaka
till sin gamla käpphäst att spara
pengar på ferieverksamheten! Det är
enligt min mening lika litet motiverat
som högerns övriga yrkanden under
socialhuvudtiteln.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan på denna
punkt.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 31—34

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 35

Statens skolor tillhörande barna- och
ungdomsvården: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt 37, s. 118—
136) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidtaga de

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Nr 10

Statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården: Avlöningar

ändringar i personalförteckningen för
statens skolor tillhörande barna- och
ungdomsvården, som föranleddes av
vad departementschefen förordat, dels
godkänna av departementschefen förordad
avlöningsstat för statens skolor
tillhörande barna- och ungdomsvården,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1957/58, dels ock till Statens
skolor tillhörande barna- och ungdomsvården:
Avlöningar för nämnda budgetår
anvisa ett förslagsanslag av 5 825 000
kronor.

Utskottet hade i förevarande sammanhang
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Boman m. fl. (I: 21) och den andra
inom andra kammaren av fru Boman
777. fl. (II: 21),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Lundström m. fl. (I: 125) och den
andra inom andra kammaren av herr
Sehlstedt m. fl. (II: 137), i vilka — såvitt
avsåge förevarande anslag — hemställts
att riksdagen måtte dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för statens
skolor tillhörande barna- och ungdomsvården,
som föranleddes av vad
Kungl. Maj :t föreslagit och av vad som
förordats i motionerna, dels ock till
Statens skolor tillhörande barna- och
ungdomsvården: Avlöningar för budgetåret
1957/58 anvisa ett förslagsanslag av
6 050 000 kronor,

dels ock en inom andra kammaren
av herr Sehlstedt in. fl. väckt motion
(11:150), i vilken hemställts att riksdagen
måtte besluta att inrätta en förste
läkartjänst i Ca 31 vid Lövsta.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. avslå motionerna 1:21 och 11:21;

II. i anledning av motionerna 1:125
och II: 137, såvitt de berörde denna fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till

känna av utskottet förordade åtgärder
beträffande ungdomsvårdsskolorna;

III. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
11:150 samt 1:125 och 11:137, sistnämnda
bägge motioner såvitt nu vore
i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för statens skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården, som föranleddes
av vad departementschefen i
statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 3 januari 1957 och utskottet
förordat;

b) godkänna i punkten intagen avlöningsstat
för statens skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården, att tilllämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret
1957/58;

c) till Statens skolor tillhörande barna-
och ungdomsvården: Avlöningar för
budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 5 825 000 kronor.

I motiveringen yttrade utskottet bland
annat:

»Ehuru fasta hållpunkter, såsom departementschefen
anfört, saknas för en
uppskattning av platsbehovet under
nästa budgetår synes det nuvarande läget
tillräckligt oroande för att inge allvarliga
betänkligheter. Frågan om vilka
åtgärder som bör vidtagas fordrar
emellertid enligt utskottets mening ytterligare
överväganden. Utskottet är
därför icke berett att utöver propositionens
förslag nu tillstyrka de utbyggnadsförslag
som framlagts i motionerna
I: 125 och II: 137.»

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Hesselbom, Sundelin, Jacobsson
och Malmborg, fröken Elmén, herr
Gustafsson i Skellefteå och fröken Liljedahl,
vilka ansett att till ovan intagna
stycke i utskottets yttrande bort fogas
text av följande lydelse:

»Emellertid anser utskottet att det i
motionerna 1: 125 och II: 137 framförda
förslaget om inrättande av eu yrkes -

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården: Avlöningar

skola för pojkar på Visingsö, för vilket
ändamål socialstyrelsen även slutit preliminärt
avtal om inköp av fastighet,
bör ytterligare utredas. Om utredningen,
vilken bör bedrivas skyndsamt, leder
till att fastigheten bör inköpas, förutsätter
utskottet att Kungl. Maj :t vidtager
åtgärder för att riksdagen skall kunna
i särskild ordning besluta om anvisande
av medel för skolans anordnande.»

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Kammaren har här att
ta ställning till en ytterst allvarlig fråga.
Ungdomsvårdsskolorna har kommit
in i en ohållbar situation. Frågan gäller
huruvida det av riksdagen 1952 fattade
principbeslutet om att ungdomar mellan
15 och 18 år inte skall kunna dömas
till fängelse utan i stället omhändertagas
av ungdomsvårdsskola skall kunna
verkställas.

När vi beslöt denna reform, sades det
ifrån att den inte skulle träda i kraft
förrän vi hade de nödiga resurserna,
och de räknade man med borde finnas
1954. Men i dag står vi utan dessa resurser.
Nu är situationen mycket värre
än när statsverkspropositionen skrevs.
Man räknar med att mellan 170 och 180
ungdomar nu väntar på att få komma
in på ungdomsvårdsskola. Detta innebär
att t. o. in. så kallade katastroffall får
vänta 2 å 3 månader, innan de kan tas
in, ja, för att komma in på Lövsta specialskola
är väntetiden ända upp till
sex månader. Dessa ungdomar befinner
sig ute i samhället och begår ytterligare
brott. För den förebyggande ungdomsoch
barnavårdsverksamheten blir det
mycket svårt, därför att dessa ungdomar
är ute bland de övriga och bildar
ligor och också förleder andra till brott.
Av tidningarna ser vi, att den ena gången
efter den andra döms sjuttonåringar
till ovillkorligt straff därför att det
inte finns plats på ungdomsvårdsskolor.

Vad är det som åstadkommit denna

försämring? Jo, vi har just i de åldrarna
flera ungdomar än tidigare, vilket
gör att det blir ett ökat tryck på ungdomsvårdsskolorna.
Man räknar aldrig
med utvidgningar i tid, så att man kan
ta hand om de ungdomar som kommer
undan för undan. Vidare har — vi får
väl hoppas att det är en akut historia —
den s. k. spritreformen inverkat mycket
ofördelaktigt. Jag har talat med en
kvinnlig nämndeman här i Stockholm
som sade, att hon i fortsättningen inte
kunde sitta på den avdelning i rätten
som handlägger ungdomsfrågor, därför
att man såg ingen möjlighet att ge dem
en rätt behandling och få in dem på
ungdomsvårdsskolor. Detta hade gjort
att hon begärt sig till en annan avdelning.

Detta är situationen i dag, och det
krävs omedelbara åtgärder. Nu har socialstyrelsen,
i sina anslagsäskanden
begärt att man skulle få inköpa den
nedlagda teosofskolan på Visingsö och
också slutit ett preliminärt kontrakt
om inköp, vilket skulle kunna ske på
mycket förmånliga villkor. Men departementet
har sagt nej till detta. Utskottet
skriver mycket välvilligt och förstående
i denna fråga men konstaterar,
att situationen är svår och att man
väntar att Kungl. Maj:t nästa år skall
komma med förslag. Men vad händer
under tiden med dessa ungdomar, som
i dag kommit upp i ett antal av 170 ä
180 st. och som ungdomsvårdsskolorna
inte kan ta hand om?

Nu föreligger här en reservation, i
vilken begärs att Visingsö-projektet tas
upp till förnyad prövning, och att om
det visar sig lämpligt Kungl. Maj :t
kommer tillbaka till hösten med ett
nytt förslag. Det är ju mycket lätt för
Kungl. Maj :t och riksdagen att säga,
att vi skjuter på frågan ett år till, men
hur går det med ungdomarna under
tiden? Skall de dömas till fängelse? Vi
vet alla hur fångvården ser ut i dag
med överbeläggningar, som gör det mycket
svårt att differentiera klientelet.

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Nr 10

Statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården: Avlöningar

Skall ungdomarna gå ute i samhället
två å tre månader innan skolorna kan
ta emot dem, så belastar de sig med
nya brott, och det blir svårare att ta
hand om dem, när de eventuellt kommer
in i skolorna.

Slutligen skulle jag också vilja vädja
till kammaren att tänka på de svårigheter
den myndighet har, som har ansvaret
för dessa frågor, och på personalen
ute i skolorna, som skall klara situationen.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till den reservation,
som är fogad till utskottets utlåtande
under denna punkt.

I detta yttrande, under vilket herr
talmannen återtog ledningen av förhandlingarna,
instämde herrar Helén
(fp), Hamrin i Jönköping (fp) och Gustafson
i Göteborg (fp).

Herr MUNKTELL (h):

Herr talman! Jag ber att i allt väsentligt
få instämma med fröken Elmén i
vad hon sade. Behovet av intagning på
ungdomsvårdsskolor ökar mer och mer,
och som fröken Elmén framhöll närmar
sig antalet expektanter mycket snabbt
ett par hundra. Enligt vad jag erfarit
från socialstyrelsen har man måst vidta
den åtgärden, att man uppdelar ansökningarna
i katastroffall, som kräver
omedelbar intagning, och andra som
får stå tillbaka. Det är ju ganska skrämmande,
att väntetiden för katastroffallen
för närvarande är i genomsnitt tre
månader. Under denna månadslånga tid
fortsätter ungdomarna att kriminaliseras.
Jag har hört att ett mycket vanligt
resonemang hland dessa olyckliga ungdomar
är, att om vederbörande i alla
fall skall in på anstalt kan han lika gärna
under väntetiden göra ett intjack till
eller ta en bil till.

Jag vill inte alls här dra upp hela
detta stora problem, ty det skulle taga
alltför lång tid, men jag vill betona att
barnavårdsnämnderna och de judiciclla
organens befattning med ungdomarna

blir i högsta grad lidande och nästan
får ett löjets skimmer över sig beroende
på att vårdsektorn är så klart underdimensionerad.
Det är helt enkelt så, att
riksdagen beslutat en lagstiftning men
inte sett till att det finns tillräckliga resurser
för att tillämpa den.

Under riksdagens debatter om ungdomsbrottsligheten
har ju uttalanden
gjorts av både ledamöter av kammare
och statsråd, att nu måste krafttag tagas.
Jag tycker att tiden är inne att
visa, att man menar allvar med dessa
uttalanden. Det är ju ett faktum, att socialministern
i propositionen prutat
kraftigt på socialstyrelsens förslag, medan
utvecklingen hitintills snarare har
visat på att socialstyrelsens beräkningar
av platsbehovet var tilltagna i underkant.
Statsutskottet nöjer sig med en
välvillig skrivning, men det innebär ju
ingen som helst platsökning eller någon
annan praktisk lösning på problemet.

Jag vill stryka under vad fröken Elmén
sade, att socialstyrelsen här hade
ett ovanligt fördelaktigt tillfälle. Kammarens
ledamöter känner väl till de
mycket stora kostnader som krävs för
att bygga och utrusta nya anstalter. I
detta fall skulle man kunna få en betydande
ökning av platsantalet för, om
jag inte är fel underrättad, ca 400 000
kronor. Jag tycker det är ganska horribelt
att i nuvarande svåra situation för
vår ungdom inte genomföra detta förslag.
Det blir säkert mycket svårt att
finna ett lika gott tillfälle. Och märk
väl, att vi ju alla är ense om att en
platsökning måste ske förr eller senare!

En annan viktig synpunkt är, att visingsöprojektet
var avsett som den sista
länken i en differentieringskedja, som
börjar med Lövstaanstalten för psykiskt
svårt skadade ungdomar. Fröken Elmén
sade att väntetiden på Lövsta var sex
månader. Ja, jag har faktiskt fått upplysningen,
att den skulle ha stigit till
nio månader. Det betyder, konkret uttryckt,
att en yngling, som nu i slutet
av mars hänvisas till Lövsta, får vänta

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården: Avlöningar

till nyår på att komma dit. Det är ju
fullkomligt groteskt.

I propositionen föreslås, att Lövsta
skulle avlastas genom att Fagareds yrkesskola
skulle ta emot ungdomar med
psykiska skador. Det skulle kunna ske,
om en viss del av Fagaredsklientelet
placerades på Visingsöskolan. Nu får vi
inte Visingsöskolan som denna sista
länk i kedjan, och följaktligen kan departementschefens
tanke på en avlastning
av Lövsta inte heller förverkligas.
Vill man uttrycka saken på ett annat
sätt kan man säga, att väntetiden vid
Lövsta hade kunnat minskas genom att
visingsöprojektet förverkligats.

Nu vet jag mycket väl, att en hel del
invändningar görs. Det sägs att Visingsö
ligger för avlägset och att det är besvärligt
att få folk dit. Hur det förhåller
sig med den svårigheten vet jag inte,
men jag vill erinra om att därest en
sådan här skola eller anstalt i stället
läggs i tättbefolkade trakter, där det är
lätt att få personal, så kommer det också
protester. Jag behöver bara peka på
vad som förekommit när det gällt utskrivningshemmet
i Nacka. Mänskligt
kan man förstå de personer, som bor
i närheten av ett sådant här utskrivningshem,
särskilt om de har barn, men
någonting måste göras. Det uppstår ett
dilemma, huruvida man skall lägga
hemmen på avlägsna platser och ta de
besvärligheter att få personal, som kan
uppstå, eller om man skall lägga dem i
tättbefolkade trakter. Detta behöver jag
emellertid inte gå ytterligare in på, ty
fröken Elmén har redogjort för det på
ett utomordentligt sätt. Jag understryker
endast att någonting måste göras
och att det är fara i dröjsmål.

Fn annan invändning mot Visingsö
har varit, att klimatförhållandena inte
skulle vara bra. Men det ligger ju en
folkhögskola på Visingsö, och det är
väl egendomligt, att det därvidlag inte
varit tal om några klimatsvårigheter.
Varför skulle det då vara klimatsvårigheter
för denna ungdomsanstalt?

Jag slutar, herr talman, med att än en
gång starkt understryka, att det enligt
min mening är en av våra angelägnaste
uppgifter att se till att den oerhörda
brist snabbt täcks, som vårt s. k. välfärdssamhälle
uppvisar i detta avseende.
Jag vill sluta med att instämma i fröken
Elméns yrkande om bifall till reservationen.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Fröken Elmén och herr
Munktell har i sina inlägg synnerligen
väl motiverat behovet av att någonting
göres, så att vi får fler platser än vi nu
har för ungdomsvårdsskoleklientelet.
Naturligtvis blir detta inte avgörande
för hur t. ex. Stockholms barnavårdsnämnd
skall kunna klara svårigheterna
med alla ungdomar som kommer på
glid och måste tas om hand, men det är
svårt, tycker jag, att sitta här i riksdagen
och avvisa detta lilla fjät på en väg
som måste vara den rätta. Det är lätt att
sticka huvudet i en välvillig skrivning,
när vi sitter här i våra bänkar. Men ute
på anstalterna kämpar man helt enkelt
dygnet runt för att klara uppgifterna,
och den som sitter i Stockholms barnavårdsnämnd
ser, hur oändligt mycket
som ytterligare förstöres, därför att det
först säges, att ungdomarna skall tas
om hand, men sedan måste man ändå
låta honom eller henne gå på Stockholms
gator eller vara kvar i dåliga familjeförhållanden.
Man fördärvar i stället
för att hjälpa.

Jag tror att jag kan tala för nämndemän
från alla partier. Det gäller inte
några särskilt socialinriktade nämndemän
inom något visst parti, utan alla
som har med frågorna att göra har
kommit till samma förtvivlade insikt,
att om man föredrar ungdomsvårdsskola
för en ungdom framför intagning på
fängelse, så blir kanske resultatet att
den unge hamnar på gatan i väntan på
plats. Jag vill alltså inte skylla alla fängelsedomar
för 16—17-åringar på någon
hård inställning hos domaren och

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Nr 10

Statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården: Avlöningar

nämndemännen, utan jag tror det är
fråga om förtvivlan. Man dömer kanske
så här rent av för att rikta uppmärksamheten
på vad som försummas. Man
dömer en ungdom som inte fyllt 18 år
— som kanske är 16 eller 17 år — in på
dessa överfyllda fängelser. Då kommer
ungdomarna i straffregistret och blir
märkta för livet. Och när man vet, att
fängelserna bågnar av folk, ganska kvalificerade
brottslingar många gånger,
så skäms man inför tanken att medverka
till att i fängelser föra in ungdom som
kanske för första gången kommit i kontakt
med rättvisan. När Stockholms barnavårdsnämnd
liksom nämndemännen
på ungdomsrotlarna i Stockholm anser
att ungdom som begått en olaglig
handling hellre än ett fängelsestraff bör
intagas en tid på en ungdomsanstalt
måste det finnas platser. Vi måste i dag
rösta för reservationen även om den på
intet sätt löser hela problemet. Problemet
är gigantiskt för Stockholms del.
Mellan 1954 och 1959 kommer ungdomen
mellan 15 och 21 år att öka med 60
procent här, och för hela landet blir det
på fem, sex år hundra tusen flera ungdomar
än för närvarande. Det går inte
att tro, att allt skall ordna sig av sig
självt. Det går inte heller att tro, att man
får en laglydig ungdom bara därför att
man inte gör någonting! Om man ena
dagen i riksdagen säger: Det är inte rätt
att biltjuvar som ertappas skall få släppas
efter polisförhöret i väntan på dom,
kan man inte andra dagen säga: Vi tar
inte ens emot sådana som har kvalificerat
sig så mycket, att man fattat beslut
om intagning på ungdomsvårdsskola.
Vi låter dem nu ofta gå och drälla
fem, sex månader — för att se dem
sjunka ännu djupare. Vi har annars
ingen annan utväg än att sätta in dem
i ett fängelse. Och vi vet: har de kommit
på fängelse, är det ytterst få som
inte kommer dit igen.

Tar man allvarligt på frågan kan man
visa det tillmötesgåendet mot personal,
ungdom, föräldrar och barnavårds -

nämnder, som ligger i att rösta för reservationen.
Det är inte mycket men
dock så pass, att man slipper skämmas
lika mycket som om man i dag avvisar
även denna utväg. Med dessa ord ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
den vid punkt 35 fogade reservationen.

Häruti instämde fröken Vinge (fp)
och fru Ekendahl (s).

Fru EWERLÖF (h):

Herr talman! Här befinner man sig
faktiskt i den lika ovanliga som glädjande
situationen att, alldeles oavsett
vilket parti de föregående talarna tillhör,
man kan instämma i varje ord som
de har sagt. Strängt taget skulle man
kunna begränsa sig till att instämma.
Men har man som jag suttit i en kommitté
som under ett visst antal år ingående
sysslat med just ungdomsvårdsfrågorna,
känner man ett starkt behov
att få ge uttryck för en personlig uppfattning
i detta spörsmål.

Det vore orättvist att påstå att riksdagen
inte hyser ett stort intresse för
dessa problem. Vi minns väl alla de
debatter som under senare år förts här
i kammaren både när det gällt ungdomsfrågorna
över huvud taget och
ungdomsbrottsligheten, ett intresse som
återljudit i den allmänna debatten, i radion
och i pressen. Men detta intresse
har i det utlåtande, som nu ligger på
riksdagens bord, tagit sig ett väl platoniskt
uttryck, .lag vill redan nu uttrycka
den varma förhoppningen att kammaren
inte skall vara lika platonisk som
utskottet har varit.

Här har påtalats den långa väntetiden
för ungdomar, innan de kan få plats
i en ungdomsvårdsskola. Jag skulle i
detta sammanhang vilja komplettera
vad som tidigare sagts med att framhålla
att det är inte bara risken för dem
att åter falla, utan det innebär också
en ohygglig press för dem att gå och
vänta på att bli intagna i ungdomsvårdsskolorna.
Och det är inte bara

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården: Avlöningar

dem själva det gäller. Någonstans måste
de vara under denna tid, och när det
gäller t. ex. Stockholm har de då vistats
på ungdomshemmen, hem som är
avsedda för ungdom som skall sköta ett
arbete och som hör hemma hland den
välanpassade ungdomen. Det ligger en
oerhört stor risk i att sammanföra dem
med dessa desperata ungdomar mer eller
mindre motståndslösa inför de frestelser
som omger dem. De är ett farligt
element att ha på dessa hem.

Statsutskottet har inte varit ovetande
om dessa svårigheter. Svårigheterna
återfinns naturligtvis över hela landet,
men de är kanske framför allt ett storstadsproblem.
Statsutskottet har under
sitt arbete blivit uppvaktat av en delegation
från Stockholms barnavårdsnämnd
som klart belyst dessa problem,
men statsutskottet har endast kostat på
sig en — som fru Eriksson i Stockholm
nyss konstaterade — välvillig skrivning.
Ja, en skrivning må vara hur välvillig
som helst, men den ger i allmänhet
inga praktiska resultat. Nu är det
ju inte heller så stora ting som vinns
genom reservationen, men ett bifall till
reservationen ger dock möjlighet att
något snabbare än enligt utskottets linje
skaffa fram platser för ungdomar som
nu går och väntar på att bli placerade
på ungdomsvårdsskola.

I detta sammanhang vill jag redovisa
en liten tveksamhet beträffande förläggningen
på Visingsö. Den gäller inte ungdomarna
själva. Det har talats om att
Visingsö skulle vara en förvisningsort
för dem, men den argumenteringen kan
jag inte finna bärande. Om man kan
ha en folkhögskola där, går det väl också
att förlägga en ungdomsvårdsskola
dit. Jag tror snarare att denna förläggning
ur många synpunkter är alldeles
utmärkt för ungdomarna. Frestelserna
är färre. Det finns inte många bilar på
Visingsö, och det är ett nästan ogenomförbart
företag att ta sig därifrån med
en lånad eller stulen bil, hur det nu
skall heta. Med års mellanrum ligger

Vättern frusen en kort tid på vintern,
de enda tillfällen då man möjligen skulle
kunna använda Vättern som autostrada
för att per bil ta sig från ön.

Det är med tanke på visingsöbefolkningen
som jag känner en viss tvekan.
Det är här fråga om en liten intakt befolkning
på cirka 1 000 personer. Jag
vet inte, om det över huvud taget förekommer
någon brottslighet på ön, men
därest så är fallet är brottslighetsprocenten
säkert bland de lägsta som förekommer
i vårt land. Därför skulle jag
vilja uttrycka en mycket varm önskan
om att man kunde göra en sådan omflyttning
av det klientel som nu finns
vid våra ungdomsvårdsskolor, att de
svårast missanpassade ungdomarna inte
placeras på Visingsö, utan att man där
i stället kunde få en förläggning med
sådana ungdomar att man inte behöver
riskera svåra följdverkningar för den
bofasta ungdomen och befolkningen i
övrigt på ön.

Här har erinrats om det riksdagsbeslut
som fattades år 1952 och enligt vilket
ungdomar under 18 år skall omhändertas
inte av kriminalvården utan av
socialvården. Det är inte bara det att
även kriminalvården saknar resurser,
utan det måste ur alla synpunkter vara
oriktigt att kriminalvården på grund
av platsbristen inom socialvården ser
sig nödsakad att ta hand om ungdomarna.
Jag vill vädja till riksdagen att besinna
det ansvar som det innebär att
först fatta ett beslut av detta slag och
sedan inte göra något för att det skall
kunna effektueras.

Jag vill, herr talman, sluta med en
varm vädjan till kammaren att biträda
den reservation, som avgivits av herr
Ohlon m. fl. och som dock innebär en
liten ljusning i det mörker som nu råder
på detta område.

Fru BOMAN (h):

Herr talman! Jag delar fullkomligt
de tidigare talarnas uppfattning om det
allvarliga i denna fråga, men jag skall

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Nr 10

Statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården: Avlöningar

inte gå in på den sakdiskussion som här
förts. Jag vill emellertid redan nu säga
att jag kommer att avsluta mitt anförande
med att yrka bifall till reservationen.
Det är närmast en liten detalj i
sammanhanget som jag skulle vilja beröra.

I en motion, nr 21 i denna kammare,
som jag själv och några kamrater väckt,
har vi velat rikta uppmärksamheten på
något som vi anser vara en betydelsefull
faktor när det gäller arbetet bland
missanpassade ungdomar, nämligen att
det finns en andlig rådgivare till hands
för detta klientel. Vi hade tänkt oss att
det skulle tillsättas en eller ett par sådana
andliga rådgivare, men vi har
lämnat öppet för riksdagen att ta ställning
till frågan om vilka dessa rådgivare
skulle vara. Vi har bara poängterat
att tjänsten är av utomordentligt
ömtålig karaktär och att endast den
bästa kraften är lämplig för uppgiften.

Såvitt jag kan se är klientelet vid
ungdomsvårdsskolorna det enda som
saknar tillgång till andliga rådgivare.
Vid fängelserna finns det ju fängelsepräster,
låt vara inte till det antal som
skulle vara motiverat. Fängelseprästen
tränger sig inte på fångvårdsklientelet,
men det är känt för varje fånge vilken
dag han besöker fängelset, och den som
vill samtala med fängelseprästen och få
hjälp meddelar bara detta och så förmedlar
någon denna kontakt. Vad som
sedan säges vid samtalet mellan dessa
två, stannar dem emellan, och jag vet
att det varit av oerhörd betydelse för
många bland detta klientel att då och
då få tala ut med någon som haft förståelse
för deras speciella svårigheter.

Den friska ungdomen har ju tillgång
till andlig rådgivning av olika slag. Det
finns kuratorer vid skolorna och andliga
rådgivare vid gymnasierna, och det
finns studentpräster. Jag kan säga här
som när det gäller fångvården: De finns
inte i tillräckligt antal men de finns där
i alla fall. Sjuka människor har samma
möjlighet. Det är bara detta klientel

som saknar den. Vi har velat fästa uppmärksamheten
på detta tomrum, och
jag tror, att det skulle ha varit av betydelse
om vi kunnat fylla det.

Utskottet har inte gått så djupt in på
denna fråga, men det gör två uttalanden,
som jag är mycket glad över. Det
första kan jag understryka till alla delar,
och det andra uppskattar jag mycket.
Utskottet poängterar betydelsen av
den utomordentligt goda fostrargärning
den personal utför, som är knuten till
ungdomsvårdsskolorna. Jag skulle vara
den sista som på något sätt skulle vilja
förringa den. Vad vi avsett var bara att
det skulle bli en tillgång för dem, som
sköter denna mödosamma tjänst. Det
kan inte på något sätt vara ett underkännande
av dem, att man pekar på att
kanske någon mer skulle kunna uträtta
något och därtill på ett annat område.

Därutöver uttrycker utskottet en viss
uppskattning av våra synpunkter. Det
anser att det finns visst berättigande
för dessa men hänskjuter frågan till
avgörande hos skolstyrelserna. Jag kan
dock inte riktigt förstå detta uttalande.
Visserligen är skolstyrelserna ganska
väl företrädda i riksdagen, men rent
formellt tappar vi bort frågan om vi
låter den gå den vägen. Skolstyrelserna
brukar inte i andra fall ta initiativ till
tillsättandet av personal. Vi kan — det
tror jag att övriga här i kammaren som
är engagerade i detta arbete kan vittna
om — uttala oss om en tjänsteman i det
ena eller andra avseendet, men initiativet
till tillsättandet har väl ändå socialstyrelsen.
Riksdagen har också dessförinnan
sagt sitt ord.

Utskottet slutade med att ge en rekommendation
till skolstyrelserna. Vi
som är närvarande här kan ta den med
oss hem, men i övrigt har man tappat
bort själva frågan. Det finns anledning
att komma tillbaka till den.

Herr talman! Jag skall sluta mitt anförande
med att, som jag inledningsvis
sade, yrka bifall till reservationen.

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården: Avlöningar

Herr SEHLSTEDT (s):

Herr talman! Jag skall inte ta upp
fru Bomans anförande till närmare behandling
på annat sätt än att jag tilllåter
mig att bara göra den iakttagelsen,
att det klientel som vi har ute på ungdomsvårdsskolorna
har en hel ocean
mellan sig och en normal livsföring och
åtminstone två oceaner på vägen till
Vår Herre. Vad pojkarna behöver är
folk som över huvud taget kan handskas
med dem. Den största tjänst vi skulle
kunna göra ungdomsvårdsverksamheten
vore att se till att vi finge den nödvändiga
personalförstärkningen vid skolorna.

Som kammaren kanske erinrar sig
förekom det här förra året en debatt,
varvid många riktade anmärkningar
mot regeringen, därför att den inte var
tillräckligt generös emot ungdomsskoleverksamheten.
Jag tillät mig för mitt
vidkommande att fästa kammarens uppmärksamhet
på att det fanns en chans
för den, då frågan om skolornas anslag
komme på dagordningen att själv visa
den generositet, som den tyckte att regeringen
saknade. Mot den bakgrunden
finns det uppenbarligen möjligheter att
i dag göra en tjänst åt denna verksamhet,
som faktiskt — det är ingen överdrift
— befinner sig i en definitivt katastrofal
situation som icke kommer att
lätta, eftersom ungdomsbrottsligheten
ökar. Det är det kalla faktum kammaren
står inför, och det är med hänsyn
därtill som jag anser det angeläget att
man vidgar resurserna något mer än
för närvarande.

Jag skall inte fördjupa mig i Visingsöprojektet
utan vill bara göra den lilla
anmärkningen i sammanhanget, att medan
socialstyrelsen försöker göra en
god affär genom att köpa en ny skola
nere på Visingsö sitter vi här i riksdagen
och mediterar och väntar att något
framdeles skall ske. Vore det inte bättre
att man på en gång finge möjlighet att
genomföra denna affär, i all synnerhet
som det är mycket stor risk för att det

förmånliga erbjudandet på Visingsö
kan komma att gå socialstyrelsen helt
ur händerna och ett annat projekt sannolikt
kommer att kosta mycket mera?

Jag begärde egentligen ordet därför
att jag med en liten bild ville belysa vad
fröken Elmén i sitt första anförande i
debatten talade om, nämligen väntetiderna.

Jag har här plockat fram en akt, som
just nu är aktuell, därför att vederbörande
barnavårdsnämnd har anmält
Lövstaskolan till justitiekanslersämbelet
för att skolan inte har berett plats
åt ett katastroffall. Jag har här papperen,
som visar, att den pojke som det
gäller den 12 juli förra året dömdes
till skyddsuppfostran. Ansökan sändes
till socialstyrelsens skolbyrå om intagning
på ungdomsvårdsskola. Han blev
intagen på S:t Lars’ sjukhus för undersökning,
överflyttades sedermera till
psykiatriska kliniken i Lund. Så kom
den 9 augusti 1956 besked från socialstyrelsen,
att han skulle få plats på
Lövsta yrkesskola. Men där fanns inte
plats. Han flyttades över till IOGT:s inackorderingshem
i Landskrona och
därifrån tillbaka till adoptivhemmet,
därför att inackorderingshemmet inte
kunde sköta pojken. Det kom klagomål
från adoptivföräldrarna, som meddelade
att de inte kunde ha pojken kvar.
Han återbördades till IOGT:s hem i
Landskrona, for därefter ut till sjöss,
rymde från båten, blev misstänkt för
stöld, omhändertogs av polisen, som
han fick stanna hos i fyra dagar, blev
intagen på ett inackorderingshem i
Hälsingborg, rymde därifrån och återvände
till adoptivhemmet. Nödrop från
adoptivhemmet, som inte kunde ha honom
kvar! Han blev överflyttad till inackorderingshem
i Karlskrona, rymde
därifrån tillbaks till adoptivföräldrarna,
blev anhållen av landsfiskalen i Eslöv
och blev häktad för stöld. Han är
fortfarande en av dem, som sitter och
väntar på plats i Lövsta, där väntelistan
i dag upptar inte mindre än 29 fall,

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Nr 10

Statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården: Avlöningar

varav de flesta är pojkar, som just är av
den typ jag här skildrat och som man
under väntetiden gång efter annan, även
frånsett om de begår brott, måste flytta
mellan olika anstalter eller inackorderingshem
för att över huvud taget ha
någonstans att göra av dem.

Nu skall Fagared, som herr Munktell
nämnde, bli en hjälp åt Lövsta, eftersom
samma klientel behandlas där. Tyvärr
är också Fagared fullbelagt. Vi har
en lång väntelista och sitter i sjön utan
att kunna göra ett dyft, emedan det inte
finns medel och inte finns platser, därför
att riksdagen visserligen är allmänt
välvillig till kraven på insatser men har
väldigt svårt att samla sig till dessa insatser.

Jag skulle dessutom, herr talman,
vilja säga några ord om läkarfrågan vid
Lövsta. Vi har haft en psykiater där,
doktor Hartelius, som med visst dunder
och brak sade upp sig liksom läkaren
vid Roxtuna. Han kunde inte gå kvar i
sin tjänst bl. a. därför att han var överbelastad
med arbete. Tjänsten är för
tung. Det har riksdagen tidigare insett,
då den inrättat en tjänst som underläkare
till skolans förfogande. Men underläkartjänsten
har inte kunnat besättas,
naturligtvis till följd av bristen
över huvud taget på psykiatrer. Departementschefen
föreslog nu, att underläkartjänsten,
eftersom den stått ledig
länge, skall förvandlas till en psykologtjänst.
På denna punkt har utskottet
dess bättre inte följt departementschefens
förslag. Det finns alltså möjlighet
att anställa en underläkare i Ce 29. Jag
har i en motion hemställt, att underläkartjänsten
skulle läggas om till en
försteläkartjänst i Ca 31 för att bereda
innehavaren något bättre löneförmåner
än vad han har för närvarande, ett försök
med andra ord att åtminstone underlätta
anställandet av en läkare vid
sidan av den chefsläkare, som vi ju söker
efter men fortfarande saknar och
som vi måhända inte får, därför att
ifrågakommande läkare känner till att

tjänsten i sig själv är alldeles för pressande
utan stöd från en biträdande läkare.
Det vore faktiskt en tjänst om
kammaren ville ta denna motion, nr
150 i denna kammare, och bereda oss
möjlighet att eventuellt lösa läkarfrågan
i Lövsta, vilket är så mycket angelägnare
som Lövsta med sin ställning som
skola för psykiatriskt rubbade knappast
kan existera utan att dessa läkartjänster
är besatta.

Jag ber, herr talman, att med detta
få yrka bifall till reservationen, och jag
tillåter mig också att i varje fall symboliskt
yrka bifall till motionen — nr
150 i denna kammare — om Lövsta
läkarna.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! När jag lyssnat till alla
de anföranden som redan hållits på
denna punkt, har jag frågat mig, varför
så många i denna kammare måste träda
upp och säga i stort sett samma sak
men i olika vändningar. Jag måste dra
den slutsatsen, att man mycket starkt
känner behovet av att någonting snarast
görs åt denna stora brist på möjligheter
att ta hand om en ungdom, som
råkat komma vid sidan av lagens råmärken.

Majoriteten i utskottets tredje avdelning
saknar inte vetskap om det allvarliga
läget. Jag hävdar mycket bestämt,
att vad utskottet skrivit i denna fråga
är starkare än någonsin tidigare. Någon
talare var uppe och sade att det
var platoniskt. Ja, hur vill man då att
statsutskottet skall skriva? Det är klart
att man inte väljer sådana starka uttrycksmedel
som man kan göra i andra
sammanhang, t. ex. i ett enskilt anförande
här i riksdagen. Utskottet får
hålla sig inom ramen för det lämpliga
när det gäller att välja uttrycksmedel.

Man gör här gällande, att det skulle
vara eu stor skillnad mellan vad utskottet
sagt och vad reservanterna anfört
i sin reservation, vilken utmynnar

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården: Avlöningar

i ett yrkande om Visingsö. Ett faktum
är emellertid att utskottets skrivning innebär,
att man kan göra precis lika
mycket åt Visingsöförslaget om man
följer utskottet som om man följer reservanterna.
Kungl. Maj :t är inte enligt
utskottets skrivning hindrad att, om
man finner det möjligt, komma fram
med förslag om Visingsö till hösten och
begära pengar. Man kan även välja en
annan plats än Visingsö.

Utskottsavdelningen har, såsom framgår
av utskottets skrivning, genom den
hyråchef i socialstyrelsen, vilken har
hand om dessa frågor, inhämtat uppgifter
om hur det ligger till. Vissa sifferuppgifter
finns också på s. 32 i det
föreliggande utskottsutlåtandet. Vi har
därtill fått veta, att läget för varje månad
blir allt allvarligare. Allt detta känner
vi således till och har behov av att
redovisa här i kammaren.

Utskottet har anfört, att det saknas
fasta hållpunkter för en uppskattning
av platsbehovet under nästa budgetår.
Utskottet säger vidare: »Frågan om vilka
åtgärder som bör vidtagas fordrar
smellertid enligt utskottets mening yt.
erligare överväganden. Utskottet är
därför icke berett att utöver propositionens
förslag nu tillstyrka de utbyggnadsförslag
som framlagts i motionerna
. ..» Utskottet har också sagt, liksom
departementschefen, att läget är tillräckligt
oroande för att inge allvarliga
betänkligheter.

Läser vi vidare i utskottets utlåtande
går det i samma anda. Utlåtandet utmynnar
i att utskottet föreslår, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t ger
till känna av utskottet förordade åtgärder
beträffande ungdomsvårdsskolorna.
Där har Kungl. Maj:t således fått fullmakt
att göra allt som kan vara möjligt
att göra på hithörande område. Därav
följer, att Kungl. Maj:t till hösten kan
komma att begära pengar för detta ändamål.

Sedan vill jag säga några ord om läkarfrågan.
Det är inte bara läkarfrå -

gan på Lövsta som är svårlöst. Vi har
över huvud taget svårt att få fram läkare
med psykiatrisk kompetens i tillräckligt
antal här i landet. Det är inte säkert
att vi får fram flera läkare genom
att vi säger, att vi bjuder ut denna tjänst
i en högre lönegrad. Antalet läkare blir
lika stort, och vi har en brist på mer
än ett område.

Som herr Sehlstedt redan erinrat om
gjorde vi en avvikelse från Kungl. Maj:ts
förslag. Detta skedde främst efter överläggningar
med den byråchef som jag
redan åberopat. Det förefaller som om
även Kungl. Maj :t utan vidare bör kunna
vara med om detta. Det är inte säkert
att detta ger någonting i praktiken, men
man har i varje fall inte avskurit möjligheten
för vederbörande skolstyrelse
att få en underläkare till Lövsta.

Vi måste i statsutskottet alltid vara
mycket kallsinniga mot yrkanden om
nya tjänster. Det är en princip som vi
ha behov av att upprätthålla. Vi kan
inte här i riksdagen undan för undan
besluta om tillsättandet av nya tjänster.
Vi måste se till att Kungl. Maj:t får kolla
i sådana frågor. Det är en allmän princip
som alltid godtagits i den svenska
riksdagen.

Vad till sist gäller den motion, som
fru Boman talade för, kan jag gärna erkänna
att utskottets skrivning utgör en
kompromiss. Det ligger inte så till att
dessa ungdomar skulle vara svältfödda
i fråga om den andliga vården, det är
kanske snarare tvärtom. Det finns nog
exempel på att denna andliga vård kan
meddelas på ett sätt, som är mindre
lämpligt och som avsatt resultat, som
gett vederbörande skolstyrelse en hel
del besvär. Om skolstyrelserna önskar
finns det möjligheter för olika samfund
att efter framställning därom komma
till respektive skolor och hålla en
andaktsstund med eleverna. Av de uppgifter,
som utskottsavdelningen haft
tillgång till, har jag fått intrycket att
man formligen tävlar om att utnyttja
dessa möjligheter.

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Nr 10

Statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården: Avlöningar

Om det upprättades en tjänst i enlighet
med motionärernas förslag, skulle
väl dess innehavare fara omkring och
kanske närmast få kontakt med skolstyrelserna.
.lag ser att fru Boman antyder,
att motionärerna inte ser så på saken,
men vad skall denna tjänsteman ha för
uppgift? Han skall se efter om den andliga
vård, som anses vara av behovet
påkallad, ges i de olika skolorna. Någon
mening måste det vara i motionärernas
yrkande. Den som reser omkring
skall väl också vara i tillfälle att ta kontakt
med ungdomen. Vi har emellertid
inom avdelningen fått ta del av vittnesbörd,
som klart visat att ett sådant arrangemang
sannolikt skulle vara det
minst lyckade man kunde tänka sig. Det
finns ju ofta i närheten av dessa skolor
folk, som genom sin dagliga gärning
är lämpliga för dessa uppgifter. Det
måste då vara bättre att skolstyrelserna
försöker att bland detta klientel,
om jag får använda det uttrycket, välja
ut lämpliga personer, som kan upprätthålla
fortlöpande kontakt med dessa
ungdomar. En sådan fortlöpande kontakt
skulle ju inte bli möjlig om man
ginge på det yrkande, som ställts i den
av fru Boman framburna motionen. Vi
har klart för oss, fru Boman, att det
inom dessa skolstyrelser råder delade
meningar om dessa ting, och jag har
intrycket, att om företrädare för dessa
styrelser hade tillfälle att träda upp här
i dag och säga sin mening, så skulle en
stor majoritet utan tvekan säga: Det
Bomanska projektet är ingenting för
oss; det gagnar inte syftet.

Herr talman! Jag her att med det anförda
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr MliNKTELL (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Åkerströms långa
anförande föranledde mig bara till två
reflexioner.

Då herr Åkerström förvånade sig över
att så många talare från skilda läger i
5 —

denna fråga framfört en fullt enhällig
mening, vill jag bara framhålla att den
enkla förklaringen därtill är, att dessa
anföranden är uttryck för en mycket
stark opinion bland sådana, som verkligen
har sysslat med och ägnat ett stort
intresse åt dessa frågor.

Den andra reflexionen anknyter sig
till herr Åkerströms försök att sudda
ut skillnaden mellan utskottsutlåtandet
och reservationen. Jag skulle faktiskt
vilja be kammarens ledamöter att i detta
avseende läsa innantill. Det är en väldig
skillnad mellan å ena sidan utskottsmajoritetens
uttalande, att det enligt utskottets
mening erfordras ytterligare
överväganden, och å andra sidan reservationens
direkta uttalande om denna
yrkesskola på Visingsö. Skillnaden mellan
utskottets förslag och reservationen
är alltså helt enkelt att reservationen
innehåller ett konkret förslag.

Fru BOMAN (li) kort genmäle:

Herr talman! Jag är mycket tacksam
för den sista delen av herr Åkerströms
anförande. Det går nämligen till protokollet
och blir därigenom offentlig
handling. Hade uttalandet stått i utskottsutlåtandet,
hade det betytt ännu
mera.

Det är värdefullt att det slås fast, att
det i närheten av dessa skolor finns
möjligheter, som man bör ta vara på.
Jag är inte säker på att man inom skolorna
haft uppfattningen att man kan
tillgodogöra sig just dessa möjligheter.

Om jag alltså är glad över detta uttalande
av herr Åkerström, så blev jag
å andra sidan en aning tveksam då han
sade, att man gjort erfarenheter, som
inte varit så gynnsamma. Vi vet alla
att det finns människor, som kan klandras
för ovist nit, och det är av den
anledningen jag ansett att det skulle
ha varit bättre om riksdagen uttalat
sig för en sådan tjänst som föreslagits
i motionen. Man kunde då mycket noggrant
ha prövat, att till denna tjänst

Andra kammarens protokoll 1957. Nr 10

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården: Avlöningar

komme att knytas just den person, som
man hyste det allra största förtroende
för och som — så långt man kunde
bedöma — ägde de bästa förutsättningarna
för att fullgöra de mycket ömtåliga
uppgifter det här är fråga om. Det gäller
inte bara vad herr Åkerström här
talade om, nämligen att man kommer
och ser hur förhållandena är på skolorna,
efterhör vilken vård eleverna
får eller inte får, och anordnar andaktsstunder.
Vad jag fäster mycket större
avseende vid är, att även de i dessa
skolor intagna ungdomarna får möjlighet
att på tu man hand tala ut med
någon, som icke för vidare, vad han
får höra om saker som de inte vill eller
kan tala med någon annan om. Det är
detta jag ansett skulle kunna ske genom
den i motionen föreslagna anordningen.

Till herr Sehlstedt vill jag endast säga,
att jag nog tycker att distanserna
blir underliga. Vägen är alltid kortast
till Vår Herre.

Herr ÅKERSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Det var i två avseenden
som herr Munktell hade erinringar
att göra mot vad jag hade sagt.

Vad beträffar det första, så sade jag
faktiskt någonting som liknade det herr
Munktell ville ha fram.

Vidare sade herr Munktell att skillnaden
mellan reservanternas och utskottets
förslag var, att reservanterna
hade ett konkret förslag. Ja, men även
i reservationen säges, att det bör vara
en utredning; inte heller reservanterna
är beredda att utan vidare fatta ett beslut
om att förvärva Visingsöfastigheten.
Utskottet säger efter att ha slagit
fast att läget är tillräckligt oroande för
att inge allvarliga betänkligheter: »Frågan
om vilka åtgärder som bör vidtagas
fordrar emellertid enligt utskottets
mening ytterligare överväganden.»

Reservanterna säger alltså, att man
bör fortsätta att utreda frågan om Vi -

singsö, och vi säger någonting som i
sak är detsamma.

Herr MUNKTELL (h) kort genmäle:
Herr talman! Efter herr Åkerströms
sista yttrande hoppas jag, att herr
Åkerström röstar för reservationen.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Får jag först säga till
herr Sehlstedt, att jag tror inte att man
skall skära det klientel som finns vid
ungdomsvårdsskolorna över en kam.
Det kan mycket väl hända att där finns
sådana som känner sig stå två oceaner
från Vår Herre, men jag tror också att
det bland detta klientel finns personer,
för vilka det är ett led i återanpassningen
att de kan få de religiösa kontakterna.
Jag tror att detta är någonting
som man skall ha i minnet, oavsett
vilken uppfattning man har om
sitt eget avstånd till Vår Herre.

Får jag sedan säga, att jag med undantag
för detta enda i allt väsentligt
kan instämma med herr Sehlstedt. När
herr Åkerström säger att det inte är
någon skillnad mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna, måste jag säga,
att den som sysslat med sådana frågor
någon tid fått klart för sig, att det behövs
ganska hårda och bestämda beställningar
från riksdagens sida för att
de skall bli effektuerade. Här har åberopats
1952 års lag, och här åberopas
de direkta uttalanden som då gjordes,
att lagen icke skulle träda i kraft, förrän
det fanns nödiga resurser för ungdomsvårdsskoleväsendet
att ta hand om detta
klientel. Nu står vi i den situationen,
att utskottet självt säger, att det föreligger
ett behov av ytterligare 86 platser
och att vi enligt utskottets eget förslag
möjligen skulle kunna åstadkomma
77 av dessa platser. De uppgifter som
vi nu har angående platsbristen visar
emellertid, att platsbristen närmar sig
170. Det har inträtt en kraftig ytterli -

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Nr 10

Statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården: Avlöningar

gare ökning, och allting tyder på att
denna nödsituation kommer att bli värre
och värre, tills vi kanhända befinner
oss i samma läge med ungdomsvårdsskoleväsendet
som vi nu befinner oss i
beträffande fångvården, nämligen att
vi får ta praktiskt taget vilka anstalter
som helst, som över huvud taget går att
få fram, till de priser som blir nödvändiga,
utan att det blir någon möjlighet
att planlägga. Vi måste försöka undvika
att komma in i den situationen. Och
det är inte minst genom att lösa ungdomsvårdsskoleproblemen
i dag som vi
kan få möjligheter att lösa fångvårdsproblemen
i morgon. Ju sämre vi sköter
ungdomsvårdsskoleväsendet för närvarande,
desto svårare kommer fångvårdsproblemet
att bli i fortsättningen.

Under sådana förhållanden har man
faktiskt skäl att gå någorlunda snabbt
fram. Nu säger herr Åkerström att det
inte är så stor skillnad på utskottsmajoritetens
och reservanternas formulering.
Men det finns ändå i reservationen
två saker, som inte återfinns i utskottets
skrivning, nämligen för det första
kravet på ett bestämt uttalande om att
utredningen skall bedrivas skyndsamt
och för det andra förklaringen att utskottet
förutsätter att »Kungl. Maj :t
vidtager åtgärder för att riksdagen skall
kunna i särskild ordning besluta anvisande
av medel för skolans anordnande»,
vilket jag förmodar betyder att
förslag om anslag på tillägsstat bör
framläggas i höst. Någonting motsvarande
finns inte i utskottsmajoritetens förslag,
och det innebär väl ändå att det
är en ganska väsentlig skillnad.

Det är klart att detta bara är en dellösning.
Det är inte fråga om något
större elevantal; man räknar att skolan
skall kunna ta 20 elever. Men det är
inte bara antalet elever det gäller, utan
det gäller även differentieringen. De
diffcrentieringsmöjligheter man får genom
att bygga upp en ny skola, som i
dag kan ta 20 elever men som kanske
kan byggas ut i framtiden, är det inte

minst väsentliga i detta förslag. Vi har
alltför många stora ungdomsvårdsskolor.
Vi har brist på de mindre skolorna,
där möjligheterna till individuellt omhändertagande
är något större.

Valet av Visingsö har kritiserats och
diskuterats, och det är klart att man
kan ha olika uppfattning. Låt mig bara
framhålla att närheten till folkhögskolan
på Visingsö i och för sig är en tillgång
i detta sammanhang.

Det finns för flickor, men inte för
pojkar en ungdomsvårdsskola där man
kan ta hand om det mera begåvade och
mera lättskötta klientel som kan knytas
an till folkhögskolans undervisning. På
Visingsö skulle man ha möjlighet till
en direkt anknytning mellan ungdomsvårdsskolan
och folkhögskolan, och det
tror jag från många synpunkter skulle
vara väsentligt när det gäller återanpassning
av vissa typer av ungdomsvårdsskoleelever,
ty det är ju ändå fråga
om att så snart som möjligt få dem
att bli normala, dugliga medborgare i
samhället.

Det har slutligen sagts —- inte i debatten
här, men i annat sammanhang
— att det skulle vara oerhört svårt att
få personal till en skola som vore förlagd
på Visingsö. I själva verket har
det gjorts vissa undersökningar på den
punkten, och de undersökningarna tyder
på att det inte skulle finnas några
avgörande svårigheter i fråga om personalrekrytering.
Skulle man räkna med
att ungdomsvårdsskolornas personal
krävde en behaglig placering i lokalt
hänseende, skulle vi, tror jag, få varken
rektorer, assistenter eller lärare till
ungdomsvårdsskolorna. De flesta av dessa
skolor ligger nämligen så till, att
bara den som har ett levande intresse
och är beredd att mer eller mindre offra
sig för uppgiften över huvud taget
ger sig in på denna bana. Under sådana
förhållanden har man väl rätt att
förmoda, att det skall gå att få personal
också till denna skola.

Det är också uppenbart att om riks -

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården: Avlöningar

dagen inte i dag gör ett bestämt uttalande,
äventyras möjligheterna att få
någon lösning av denna fråga innan vi
om ett år har att diskutera femte huvudtiteln
igen och möjligen får ett utskottsutlåtande
av ungefär samma innehåll
som det vi ser i dag.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Herr Åkerström drog
den slutsatsen av de många vittnesbörden
här, att det fanns ett stort och levande
intresse för detta ärende, eftersom
man sade samma sak med så många
olika ord. Jag tror att han har rätt. Det
är roligt med folk som kan variera sina
uttryckssätt men ändå i sak förfäktar
samma mening, och här bör det ju vara
en verklig styrka att många talare med
så stort eftertryck har behandlat själva
sakfrågan. Jag tycker också det är ett
gott betyg åt denna kammare att vi,
trots de många ärenden som står på föredragningslistan,
ändå ger oss tid att
se litet på detaljerna i en angelägenhet
som betyder så mycket för vårt folk.

Här har påtalats bristen på vårdplatser,
som såvitt jag förstår är den springande
punkten när det gäller ungdomsvårdsskolorna.
Det tar för lång tid mellan
beslutet om omhändertagande och
själva intagningen. Inte nog med att
den långa väntetiden äventyrar verkan
av allt vad vård heter; också de rättsliga
grunderna för vården rycks liksom
undan genom att övervakningen ofta
upphör innan den egentliga vården kan
påbörjas.

Det kom häromdagen en asocial individ
för att resonera litet om sin situation.
Han var tillräckligt begåvad
för att veta att lagen inte fungerade i
hans fall därigenom att övervakningstiden
var slut och någon plats på en ungdomsvårdsanstalt
inte fanns att uppbringa.
Det låg både triumf och satir
i hans ord när han kort och gott kon -

staterade, att detta var den nya vårdformen.

Det skall villigt erkännas att utskottet
lägger fram åtskilliga positiva förslag,
men utskottsmajoriteten vill dröja med
vissa utbyggnader och utvidgningar,
vilka vi som sysslar med socialvård känner
som oerhört angelägna. Herr Munktell
hade rätt när han härvidlag talade
om faran i dröjsmål. Den som nästan
dagligen träffar sådana människor som
detta ärende gäller måste säga sig, att
bara ett halvårs förskjutning redan är
alldeles för mycket. Herr Åkerström menade
att ingen större skada sker om
vi avslår Visingsö-förslaget. Jag undrar
om den uppfattningen står sig. Det måste
väl ändå bli fråga om minst ett halvt
års förskjutning. Jag tycker socialstyrelsen
är värd heder för sin snabba utredning
på denna punkt och sitt förslag
att den gamla teosofskolan med dess
stora lokalmöjligheter skall tagas i anspråk
för detta ändamål. Förslaget förtjänar
ett bättre öde än att läggas på is,
vilket kanske betyder att det går om intet.
Det är rätt förvånande att utskottsmajoriteten
ändå har velat gå med på
ett sådant fördröjande.

Jag vill till slut, herr talman, anföra
en synpunkt, som kanske inte direkt
kan föranleda något yrkande men som
jag tycker ändå bör komma med i bilden,
eftersom den faktiskt hör till ungdomsdebatten
och vi kanske i framtiden
får återkomma till den. Det gäller
frågan, huruvida man inte bör aktivisera
folkrörelserna till större sociala insatser.
Det fanns en tid då man trodde
att samhällets socialvård kunde lösa alla
problemen de enskilda initiativen förutan.
Det blev på den tiden ett ganska
stort manfall när det gällde anstaltsvården
och över huvud taget insatserna på
detta område. De enskilda initiativen
ansågs på många håll inte nödvändiga
—- den uppfattningen kunde man kanske
böja sig för i det läget — men ibland
ansågs de inte heller önskvärda. Nu har
jag ett intryck av att vinden har vänt

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Nr 10

Statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården: Avlöningar

sig och att såväl socialstyrelsen som
andra myndigheter har en annan uppfattning.
Jag tänker då på bl. a. Stockholms
socialborgarråd, herr Mehr, som
för inte så länge sedan klart gav uttryck
för sin uppskattning av de enskilda
och kristna intressena i socialvården.
Man betraktar numera dessa insatser
som ett värdefullt komplement
till samhällets egna.

Det relevanta i detta sammanhang
är, herr talman, om man skulle kunna
tänka sig att från samhällets sida starkare
uppmuntra startandet av institutioner
som kompletterade samhällets
vård inom olika vårdområden. Det skulle
innebära att man gärna såge att
exempelvis Frälsningsarmén, Sociala
missionen i Stockholm, Stadsmissionen,
kyrkan, de frikyrkliga samfunden, nykterhetsrörelsen
med bättre stöd från
myndigheternas sida kunde realisera
en hjälpinsats på detta område. De
skulle helt enkelt kunna få åtaga sig
ett beting och hjälpa oss att lösa en så
ohjälpligt hopplös situation som den vi
nu befinner oss i. Ett exempel på att
det lyckats har vi ju i IOGT:s inackorderingsliem
för ungdom.

Statens medverkan skulle då inskränka
sig till medelsanvisning och till den
rent förvaltningsmässiga kontrollen. I
övrigt skulle respektive korporationer
få sätta in sin initiativkraft, sin sociala
offervilja och sin rent personliga idealitet
i kampen mot asocial itet och ungdomsbrottslighet.
Vårdproblemen håller
ändå på att växa oss över huvudet,
och då måste vi se oss om efter alla
tänkbara bundsförvanter.

För dagen, herr talman, ville jag gärna
se att vi gjorde det mesta möjliga
och bästa möjliga för samhällets egen
vård av missanpassad ungdom inom
olika vårdområden. Dit hör enligt min
mening den utbyggnad som socialstyrelsen
har planlagt beträffande Visingsö.
Jag yrkar i detta sammanhang
bifall till reservationen av herr Ohlon
m. fl.

Fru TORBRINK (s):

Herr talman! Det har inte varit några
gråtmilda inlägg i denna ungdomsdiskussion
i dag, men man har ändå märkt
en underton av om inte förtvivlan så i
varje fall ganska stor pessimism över
det läge som råder i dag. Jag måste,
herr talman, också blanda mig i den
kören och kanske med ungefär samma
ord som de övriga komma till slutsatsen
om bifall till reservationen.

Man har här resonerat från barnavårdsnämdens
synpunkt, från nämndemannens
och inte minst från ungdomsvårdsskolans
synpunkt, och jag kan,
herr talman, göra mig till tolk för samtliga
dessa tre olika synpunkter.

Man kan väl ändå slå fast att dagens
ungdom inte är sämre än den någonsin
varit. Det är ingen procentuell ökning
av ungdomsbrottsligheten. Vi får bara
ta konsekvensen av att vi har ökade
ungdomskullar, och det är det som är
problemets kärna. Det är ganska värdefullt
att detta slås fast i en tid då man
överallt i vårt land, inte minst i tidningspressen,
beskärmar sig över den
oroande brottsligheten.

Man kan säga att det är många områden
som behöver upprustning, och det
vet vi väl. Vi förstår statsutskottet som
har att avväga de olika önskemålen, och
vi förstår finansdepartementet som
skall göra detsamma. Men om man vill
se upprustning på detta område ur ekonomisk
synpunkt, måste man ändå säga
att det är god ekonomi alt rusta upp
ungdomsvården, ty det är ju ungdomen
som hör framtiden till. Den ungdom,
som vi låter komma på glid och inte
kan hjälpa i det psykologiska ögonblicket,
har sämre möjligheter alt bli goda
samhällsmedborgare än den som vi kan
förhjälpa till att bli hyggliga medborgare.
Det är därför vi önskar en upprustning
av samhällets möjligheter att
ta hand om ungdom som kommit på
glid.

Ingen är väl så rotlös som en ung
människa, som av barnavårdsnämnden

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården: Avlöningar

har blivit omhändertagen för skyddsuppfostran
och för vilken i vederbörlig
ordning begärts inträde till ungdomsvårdsskolan
därför att man ansett
det vara bäst för honom eller henne —-icke som straff utan som hjälp — och
vilken sedan går från barnavårdsnämnden
med beskedet att det kan dröja
fyra, fem, kanske ännu flera månader
innan han kan komma in på ungdomsvårdsskolan.
Det ligger snubblande nära
för den unga människan att ställa sig
en garde mot samhället och under den
tid, då han går och väntar på intagning
på ungdomsvårdsskola, stjäla en bil
eller göra någonting annat brottsligt.
Varenda barnavårdsnämnd vet att sä
sker. Det är materiella värden, och det
är även ungdomen själv som står på
spel. Därför är det god ekonomi om
man kan hjälpa till att rusta upp vårdmöjligheterna.
Enda möjligheten för en
dylik ung människa är, att han blir
häktad, så att han tas om hand som ett
katastroffall. Men vad skall man göra
på ungdomsvårdsskolorna, när det är
fullt förut? Man har bara en utväg att
få plats för katastroffallen, nämligen att
sovra bort dem som kanske ändå skulle
behöva en längre tids vistelse på ungdomsvårdsskolan
för att få en mera säker
utgångspunkt i tillvaron. Därför
skulle man önska, att man kunde få
större resurser. När socialstyrelsen anvisat
en möjlighet härtill, tycker jag
ur de synpunkter jag förfäktar, att det
vore riktigast att riksdagen ginge den
vägen, vilket betyder bifall till reservationen.

Det kunde vara mycket att säga om
denna sak. Jag vill emellertid sluta med
att klart och tydligt deklarera, att om
vi har sagt, att socialvården skall ta
hand om en del ungdomar för att de
inte skall hamna inför domstolarna och
i straffregistret, så är det också en gärd
av rättvisa mot dessa ungdomar på glid,
att vi skaffar oss de resurser, som är
nödvändiga för detta.

Jag ber med dessa enkla ord att få
yrka bifall till reservationen.

Efter härmed slutad överläggning
gav herr talmannen beträffande styckena
I och II propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till samma hemställan
med den ändring av motiveringen, som
föreslagits i den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Fröken Elmén
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan under punkten
35:o), styckena I och II, i utskottets
utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan i dessa
delar med den ändring av motiveringen,
som föreslagits i den vid punkten
fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 89 ja och 123 nej, varjämte
6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan med den ändring av
motiveringen, som föreslagits i reservationen.

I fråga om stycket III gav herr
talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock på
bifall till denna hemställan med den

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Nr 10

Bidrag till kommunala nykterhetsnämnder

ändring däri, som föreslagits i motionen
II: 150; och biföll kammaren utskottets
hemställan oförändrad.

Punkterna 36—56

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 57

Bidrag till kommunala nykterhetsnämnder Kungl.

Maj:t hade (punkt 59, s. 191—-194) föreslagit riksdagen att dels godkänna
av departementschefen förordade
ändringar av grunderna för bidrag
till kommunala nykterhetsnämnder och
bidrag till resekostnader vid intagning
å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare,
att tillämpas fr. o. in. den 1
juli 1957, dels ock till Bidrag till kommunala
nykterhetsnämnder för budgetåret
1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 6 800 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft sex motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Englund m. fl. (1:245) och den andra
inom andra kammaren av herr Rimmerfors
m. fl. (11:342), hade hemställts,
att det av socialministern föreslagna
statsbidraget på 75 % av de kommunala
nykterhetsnämndernas kostnader måtte
få tillämpas fr. o. m. den 1 januari
1957.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Lindblom och Sundelin
(1:355) och den andra inom andra
kammaren av herrar Gustafsson i Skellefteå
och Gustafson i Göteborg (II: 341)
hemställts, att riksdagen måtte dels med
den ändring som föreslagits i motionerna
godkänna de av departementschefen
förordade ändringarna av grunderna
för bidrag till kommunala nykterhetsnämnder
och bidrag till resekostnader
vid intagning å allmän vårdanstalt

för alkoholmissbrukare att tillämpas
fr. o. in. den 1 januari 1957, dels ock
till Bidrag till kommunala nykterhetsnämnder
för budgetåret 1957/58 anvisa
ett förslagsanslag av 7 500 000 kronor.

Utskottet hemställde att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
1:245 och 11:342, 1:355 och 11:341
samt I: 100 och II: 139, sistnämnda
bägge motioner såvitt nu vore i fråga,

a) godkänna de av departementschefen
i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 3 januari 1957 förordade
ändringarna av grunderna för bidrag
till kommunala nykterhetsnämnder
och bidrag till resekostnader vid
intagning å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare,
att tillämpas fr. o. in.
den 1 juli 1957;

b) till Bidrag till kommunala nykterhetsnämnder
för budgetåret 1957/58 anvisa
ett förslagsanslag av 6 800 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Sundelin och Jacobsson, fröken Elmén,
herr Gustafsson i Skellefteå och fröken
Liljedahl, vilka ansett att utskottet bort
beträffande a) föreslå riksdagen att i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
motionerna 1:245 och 11:342 samt
1:355 och 11:341 ävensom med avslag
å motionerna I: 100 och II: 139, sistnämnda
bägge motioner såvitt nu vore
i fråga,

godkänna de av departementschefen
i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 3 januari 1957 och reservanterna
förordade ändringarna av
grunderna för bidrag till kommunala
nykterhetsnämnder och bidrag till resekostnader
vid intagning å allmän
vårdanstalt för alkoholmissbrukare.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Ilerr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Den reservation som
finns fogad vid denna punkt rör inte

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Den offentliga arbetsförmedlingen: Avlöningar

själva anslagsfrågan, eftersom alla är
eniga om den rätt väsentliga höjning
av anslaget som här föreslås. Reservationen
rör endast utbetalningen av bidraget
under 1957. Utskottsmajoriteten
har yrkat bifall till Kungl. Maj:ts förslag,
som innebär under första halvåret
en bidragsprocent av 60 och under andra
halvåret en bidragsprocent av 75 och
sedan i fortsättningen 75 procents bidrag.
I reservationen föreslås däremot
att man för hela budgetåret skall ha en
bidragsprocent på 70 och sedan från
och med kalenderåret 1958 en bidragsprocent
på 75.

Det kanske är bäst att från början
fastslå, att detta förslag inte innebär någon
skillnad i förhållande till majoritetens
förslag vad beträffar bidragets
storlek. Om man har 60 procents bidrag
första halvåret och 75 procents bidrag
andra halvåret, skulle det innebära
en genomsnittlig bidragsprocent av
67,5, alltså litet lägre än 70. Men om
man sedan räknar med att kommunerna
får 15 procent mer i bidrag för utgifter
under andra halvåret och att de,
i den mån det är möjligt, förlägger utgifterna
till detta halvår, finner man,
att det ur statsverkets och kommunernas
synpunkt icke föreligger någon ekonomisk
skillnad mellan de båda förslagen.

Vår reservation har tillkommit endast
för att vi vill underlätta kommunernas
rapportering. Vi har tidigare i
samband med beslutet 1954 haft just
denna uppdelning med två olika procentsatser
under samma kalenderår,
och det visade sig vara rätt besvärligt
för kommunerna att göra denna rapportering
och även besvärligt för det organ
som skall kontrollera det hela, nämligen
socialstyrelsen.

Nu säger emellertid utskottsmajoriteten:
»Utskottet kan så till vida instämma
med motionärerna som att det allmänt
sett förefaller mindre lämpligt att
tillämpa olika statsbidragsbestämmelser
under ett och samma kalenderår.»

Majoriteten är alltså ense med oss på
den punkten. Men sedan fortsätter majoriteten:
»Däremot kan utskottet inte
finna att de åberopade administrativa
svårigheterna ntgör något avgörande
skäl.» Den invändningen skulle man
kunna göra, om statsverket hade någon
fördel av att man tillämpar olika bidragsprocent
under samma kalenderår,
men det gör det inte. Här kan man underlätta
för kommunerna utan att det
på något sätt innebär någon kostnadshöjning
eller någon nackdel för staten,
och då tycker jag, att det är självklart
att man skall göra det.

Jag vill med denna korta motivering
yrka bifall till den reservation, som fogats
vid denna punkt.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Med hänvisning till vad
utskottet har uttalat ber jag att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Punkterna 58—62

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 63

Den offentliga arbetsförmedlingen:

Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt 65, s. 214—
225) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidtaga de
ändringar i personalförteckningen för
den offentliga arbetsförmedlingens permanenta
organisation, som föranleddes
av vad departementschefen förordat,
dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för den offentliga
arbetsförmedlingens permanenta

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Den offentliga arbetsförmedlingen: Avlöningar

organisation, att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1957/58, dels ock
till Den offentliga arbetsförmedlingen:
Avlöningar för nämnda budgetår anvisa
ett förslagsanslag av 21 560 000
kronor.

I de under punkten 6 nämnda likalydande
motionerna 1:260 och 11:347
hade hemställts — såvitt nu vore i fråga
— att riksdagen måtte till Den offentliga
arbetsförmedlingen: Avlöningar för
budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 21 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:260 och 11:347, såvitt nu vore i
fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för den offentliga arbetsförmedlingens
permanenta organisation, som
föranleddes av vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 3 januari 1957 förordat;

b) godkänna av utskottet framlagd
avlöningsstat för den offentliga arbetsförmedlingens
permanenta organisation,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1957/58;

c) till Den offentliga arbetsförmedlingen:
Avlöningar för budgetåret

1957/58 anvisa ett förslagsanslag av
21 560 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Ohlon, Pålsson, Hagnar
Bergh, Nils Theodor Larsson, Skoglund
i Doverstorp, Staxäng, Rubbestud och
Cassel, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna 1:260 och
II: 347, såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Muj:t alt vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för den offentliga arbetsförmedlingens
permanenta organisation som föranleddes
av vad departementschefen i
statsrådsprotokollet över socialärenden

för den 3 januari 1957 och reservanterna
förordat;

b) godkänna av reservanterna framlagd
avlöningsstat för den offentliga arbetsförmedlingens
permanenta organisation,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1957/58;

c) till Den offentliga arbetsförmedlingen:
Avlöningar för budgetåret

1957/58 anvisa ett förslagsanslag av
21 000 000 kronor;

b) av herr Ståhl; och

c) av fröken Liljedahl;

de båda sistnämnda utan angivna
yrkanden.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

CASSEL (h):

Herr talman! Punkt 63 gäller den offentliga
arbetsförmedlingen.

När vi hade uppe denna fråga förra
året, knorrade man i utskottet rätt avsevärt
över att anslaget till den offentliga
arbetsförmedlingen i en tid, då det
rådde full sysselsättning och man inte
hade några arbetslöshetsproblem att
övervinna, skulle behöva vara så högt
som 20 miljoner, och man frågade sig
om det var nödvändigt. Man hade då i
sina funderingar stöd av en utredning,
som statens organisationsnämnd hade
gjort och som hade visat, att det inom
arbetsförmedlingarna fanns ungefär 100
tjänstemän för mycket. Man visste naturligtvis
inte riktigt, var de 100 tjänstemännen
fanns — de var väl spridda
med en halv tjänsteman här och en
tredjedels tjänsteman där — men totalt
ansåg statens organisationsnämnd på
den tiden att det var 100 tjänstemän för
mycket. Då trodde man, att när man
kom fram till årets riksdag skulle det
åtminstone inte komma att krävas några
nya tjänster för arbetsförmedlingarna,
utan man skulle kanske säga att
de 100 tjänstemännen hade väl gått åt
på något sätt.

Ja, det var nog riktigt, de har gått åt.
När statens organisationsnämnd tillsam -

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Den offentliga arbetsförmedlingen: Avlöningar

mans med arbetsmarknadsstyrelsen tittade
på organisationen, fann de, till sin
förvåning måhända, att nu var alla de
100 mannarna fullt sysselsatta. Det är
intet märkvärdigt med detta, ty så går
det ju till i statsförvaltningen och inte
bara i statsförvaltningen utan även i
vilken förvaltning som helst, att den ena
arbetsuppgiften föder den andra och att
tjänstemännen i sin nitälskan att utföra
alla arbetsuppgifter på bästa möjliga
sätt samlar på sig mer och mer arbete.
På ett område som den offentliga arbetsförmedlingen
finns det heller ingen
gräns för vad man skulle kunna och
vilja göra.

Det är klart att en ambitiös och intresserad
tjänsteman kan uträtta ofantligt
mycket och komma in på nya uppslag,
som man tidigare inte realiserat,
men detta ger en ständig tillväxt till
våra ämbetsverk. Detta är ett typexempel.

Nu har detta ämbetsverk växt. Trots
att man för ett år sedan hade ett överskott
på 100 tjänstemän, kommer man
nu från ämbetsverkets sida och säger,
att man behöver ytterligare 110 tjänstemän
utöver dem som ämbetsverket redan
har.

Vi i riksdagen, som måste hålla igen
och som måste hålla balans mellan olika
anspråk, måste se till att inte ämbetsverken
växer oss över huvudet. Det
måste finnas folk även för andra arbetsuppgifter
än att sitta i våra olika
ämbetsverk. Vi har därför funnit, att
man visserligen är tvungen att höja det
anslag, som lämnades förra året och
som då var 20 miljoner, till 21 miljoner
kronor, men vi har velat stanna vid
detta. Vi har inte velat gå med på en
höjning, som departementschefen velat
göra, på nära en och en halv miljon
kronor. Vi har därför prutat 560 000
kronor på det begärda anslaget. Jag tror
att om vi inte gör det utan går med på
det som begärts får vi en ny framställning
nästa år och en anslagsansvällning
på en eller annan miljon kronor. Och

så kommer det att fortsätta. Det är nödvändigt
att riksdagen, om den vill ha
något grepp på budgetarbetet, säger
ifrån och bromsar upp inte bara i fråga
om detta verk utan även på andra
områden.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation som avgivits av
herr Ohlon m. fl.

Herr Rubbestacl (bf) instämde i detta
yttrande.

Herr PETTERSON i Degerfors (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att säga något om undersökning av
arbetskraftsbehovet och i viss mån för
att klargöra varför projektet om indragning
av de 100 tjänster, som eventuellt
hade kunnat göras, inte fullföljts. Detta
nämnes både i reservationen och i utskottsutlåtandet.
Jag vill då påminna
om att organisationsnämnden med ledning
av arbetsvolymen år 1954, om man
bortser från de särskilda expeditionerna
för arbetsvärd, yrkesvägledning för
ungdom och ungdomsvård, kom till ett
resultat som innebar en indragning av
cirka 100 tjänster. Denna, sade man,
skulle ske inom loppet av en tvåårsperiod
och successivt. Inknappningen
skulle alltså tas så försiktigt man kunde
för att man inte skulle ställa till för
stort obehag och trassel i personalorganisationen.
Det ingick i organisationsplanen
att aspiranter som hade mer än
femton månaders utbildning i arbetsmarknadsstyrelsen
skulle räknas in i
personalst3''rkan och kunna ta vissa vikariat.
Detta gällde inte mindre än 25
befattningshavare. En del skulle flyttas
över från krisförvaltningen till andra
specialavdelningar, och genom vissa
rationaliseringar och indragningar av
en del tjänster skulle man kunna ta
bort ytterligare en del. Det gjordes vid
det tillfället en personlig föredragning
inför departementschefen, och det är
väl anledningen till att man gjort en så
pass försiktig skrivning som här skett.

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Nr 10

Den offentliga arbetsförmedlingen: Avlöningar

Denna har ju också samband med det
mycket grannlaga arbete det innebär
för organisationsnämnden att göra undersökningar
bland personalen; det är
ju alltid en känslig uppgift. Vi får inte
glömma att departementschefen inte
kunde ta ställning till det förslag som
framlades utan i stället föreslog en tillfällig
förstärkning. Vad beträffar ett
förslag till de 110 tjänster som arbetsmarknadsstyrelsen
nu begär vill jag påminna
om att departementschefen gått
med på 29 stycken. Inte mindre än SO
tjänster av de 110 begärda får arbetsuppgifter
med arbetsvärd, ungdomsförmedling
och yrkesvägledning, i den
tänkta organisationen, arbetsuppgifter
som arbetsmarknadsstyrelsen nu fått sig
förelagda. 30 tjänster skall överföras
från krisorganisationen till normalorganisationen.
Det kan nämnas här att
man genom vissa rationaliseringar gjort
rätt stora besparingar, nämligen på inte
mindre än 350 000 kronor årligen. Till
grund för dessa ligger den organisationsundersökning
som gjorts.

Jag vill kanske till sist bara ge ännu
en upplysning rörande orsakerna till
att man inte kunnat fullfölja inknappningen.
Av vissa anledningar — som jag
knappast behöver gå in på här — har
de aspiranter som organisationsnämnden
räknade med skulle flyttas in i arbetsstyrkan,
25 stycken, inte kommit
med. Arbetsmarknadsstyrelsen hade inte
godkänt det förslaget. Det finns i
övrigt mellan 20 och 25 som av ålder
eller andra omständigheter inte kunnat
omplaceras på andra ställen. I övrigt
har arbetsvolymen under de år som gått
ökat så pass mycket att man kommit
fram till detta resultat. Jag har, herr
talman, ansett det önskvärt att lämna
denna redogörelse vid behandlingen av
detta ärende, och jag ber, herr talman,
alt få yrka bifall till utskottets förslag.

Fröken LILJEDAHL (fp):

Ilcrr talman! Jag har vid denna punkt

anmält en blank reservation och vill
med anledning härav säga några ord.

Den anslagsökning som här ifrågasättes
avser bl. a. inrättande av nya assistentbefattningar
för ungdomsförmedling,
arbetsvärd och yrkesvägledning.
Det är verksamhetsområden, som kräver
ytterst väl kvalificerade tjänstemän.
I fråga om yrkesvägledningen i skolorna
har jag från olika håll i landet fått veta,
att den på de orter jag varit i kontakt
med icke motsvarar de krav man vill
ställa på en sådan verksamhet. Ibland
har yrkesvägledaren oerhört kort tid för
varje elev, och ibland ger samtalet inte
något som helst utbyte utan sker slentrianmässigt
och nonchalant. Ibland är
det också direkt missvisande vägledning
som gives.

Jag skall här bara ta ett enda exempel
på hur ungdomen kan rekommenderas
till arbetsuppgifter som den saknar förutsättningar
för. På en plats fanns i
realskolans sista klass en flicka med
klart uttalad praktisk läggning. Hon ville
bli gymnastikdirektör, men hon var ordblind
och hade stora svårigheter med
språken, vilket givetvis avspeglade sig
i betyget. Hon avråddes från att utbilda
sig till gymnastikdirektör, eftersom hennes
betyg inte skulle räcka till i trängseln
om platserna vid Gymnastiska centralinstitutet.
Detta var givetvis ingenting
att säga om. Det var fullt korrekt.
Det ställs stora fordringar på sökandena
till denna skola. Men det märkliga i saken
var, att hon tillråddes fortsätta skolgången
vid en ettårig handelsskola för
att utbilda sig i kontorsarbete. Denna
flicka skulle sålunda pressas in på kontorsbanan,
där hon givetvis inte alls
passade, eftersom hon hade svårigheter
med språken.

Detta är bara elt exempel, och jag
vill inte generalisera, men jag är säker
på att flera fall skulle kunna anföras,
där inte tillräcklig hänsyn tagits till
personliga förutsättningar, och där den
yrkesvägledande inte tagit sig an saken
på det sätt man skulle ha önskat.

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Den offentliga arbetsförmedlingen: Avlöningar

Jag tror emellertid att yrkesvägledarna
i allmänhet känner ansvaret tungt. Jag
vill med mina ord bara trycka på, att
om vi skall ha yrkesvägledning i skolorna,
så behöver vi väl kvalificerat
folk. Jag hoppas därför att den offentliga
arbetsförmedlingen nu, när den får
ökade resurser, också skall ha ögonen
öppna för att man inte bara skall ha ett
visst antal tjänstemän utan att man också
bör ställa höga krav på dem som
skall vara verksamma på detta viktiga
arbetsområde.

Att välja yrke, att komma på rätt
plats i livet, är svårt och har ytterst
vittgående konsekvenser såväl för den
unga människan som för samhället. Därför
måste det ställas stora krav på dem
vi anställer som yrkesvägledare.

Herr talman! Jag har inte annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Den reservation som avgivits
vid denna punkt bygger i sin
motivering rörande behovet av personal
inom den offentliga arbetsförmedlingen
på ett utredningsresultat, vilket
har underkänts av en senare, kompletterande
utredning. Reservanterna vill
underkänna den senast gjorda utredningen,
men vi som står för utskottets
utlåtande anser att den utredningens resultat
väl ändå måste läggas till grund
för ställningstagandet. Detta är också
vad Kungl. Maj :t har gjort, och därför
sammanfaller Kungl. Maj:ts och utskottets
uppfattningar.

Herr Petterson i Degerfors, som är
ledamot av organisationsnämnden, har
kompletterat bilden av de 100 överskottstjänster
som tidigare fanns. Det
var kanske inte alldeles omotiverat att
så skedde, och herr Petterson står naturligtvis
själv för sina uppgifter. Vi

har emellertid samma uppfattning som
Kungl. Maj :t, nämligen att vi med hänsyn
till föreliggande behov inom arbetsvärd,
ungdomsförmedling och yrkesvägledning
får öka ut antalet tjänster.
Denna förstärkning vägrar dock reservanterna
att betrakta som nödvändig.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Herr Åkerströms senaste
anförande visar att han har misstagit
sig på en punkt. Reservanterna har
inte grundat sitt ställningstagande på
organisationsnämndens tidigare utredning
utan på resultatet av den senast
verkställda utredningen. Den första utredningen
redovisade ett överskott hos
arbetsmarknadsstyrelsen på ungefär 100
tjänstemän, men den senaste har i stället
förklarat att det fattas 110 befattningshavare.
Det är detta sistnämnda
resultat Kungl. Maj:t har tagit fasta på
och anslutit sig till. Här är alltså inte
fråga om 29 tjänster, som herr Petterson
i Degerfors gjorde gällande, utan
om 110. Det är den saken reservanterna
går emot, och jag vill för min del
inte vara med om en så oerhört kraftig
ökning av tjänstemannakåren inom
detta område.

Visserligen gäller det här yrkesvägledning
och liknande viktiga ting, men
de sakerna anser jag kan ordnas tillfredsställande
även med det belopp reservanterna
föreslagit. Vi har nämligen
förordat en ökning med ungefär en miljon
kronor jämfört med fjolårets anslag,
medan Kungl. Maj:ts förslag innebär
en ökning på en och en halv miljon
kronor. Vi prutar — om man så vill
säga — en halv miljon på nämnda belopp,
eftersom vi tror att arbetsmarknadsstyrelsen
även med det lägre anslaget
bör ha möjlighet att fylla de
tjänster som behövs för yrkesvägledning
o. s. v. Så ligger den saken till herr
Åkerström!

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Nr 10

Den offentliga arbetsförmedlingen: Avlöningar

När man vet, liur det för närvarande
ligger till med arbetslösheten, förstår
man att det inte är på grund av denna
ökade arbetslöshet soin det behövs flera
tjänstemän. Jag har för några år sedan
själv varit med i en utredning om arbetsmarknadsstyrelsens
behov av arbetskraft,
och vi kunde få ned antalet
tjänstemän rätt betydligt. Då ville arbetsmarknadsstyrelsen
naturligtvis göra
gällande, att i det läget rådde ingen arbetslöshet,
utan det var brist på arbetskraft,
och därför var det nödvändigt,
menade man, att ha en större kader till
sitt förfogande för att söka upp denna
arbetskraft ute i de olika bygderna.
Nu är ju förhållandet det rakt motsatta.
Vi har omkring 35 000 arbetslösa,
och en utökning av personalen i arbetsmarknadsstyrelsen
kan alltså i nuvarande
läge inte anses påkallad.

Det är dessa synpunkter, herr talman,
som gör att vi reservanter inte vill vara
med om den kraftiga ökning som föreslagits
av departementschefen, och jag
ber att få yrka bifall till vår reservation.

Herr ÅKERSTRÖM (s) kort genmäle:

År det så riktigt, herr Rubbestad, att
den beskrivning jag sökte ge av reservanternas
motivering var felaktig? Jag
har väl avlyssnat samma herrars resonemang
i utskottsavdelningen, och jag
vet att herrarna levde stort på de hundra
överskottstjänsterna, som en tjänsteman
i organisationsnämnden vid ett
tillfälle hade räknat fram och vilka redovisades
— såsom också reservanterna
alldeles riktigt påpekar — i föregående
års statsverksproposition. Ni säger,
att dessa tjänster redan absorberats och
menar, att det bör få räcka med det.
Men när det inte fanns några överskottstjänster
att absorbera — som sedan
klart visats — är Ert resonemang
felaktigt. Det fanns helt enkelt ingenting
att absorbera, utan det var luftsiffror
som redovisades.

Det gäller ju här inte, herr Rubbestad,

att bara placera folk eller att flytta över
dem till skilda områden, utan arbetsvärden
och yrkesvägledningen kommer
in i bilden. Vill man ha en förstärkning
på dessa områden får man vara med
om föreliggande förslag. Om behoven
på andra områden är desamma i dagens
läge, så betingas ökningen av de två
sistnämnda områdena. Efter vad jag
förstått anser man nog på arbetsförmedlingarna
att det resonemang, som
nu herr Rubbestad för här, inte är riktigt.
Herr Rubbestad hävdar, att när arbetslöshetssiffrorna
är låga, är det
mindre arbete för arbetsmarknadsstyrelsen.
Arbetsförmedlingarna säger, att
det snarare är tvärtom, och jag tror att
de har rätt.

Herr PETTERSON i Degerfors (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Rubbestad, att Kungl. Maj :t har
ingalunda gått med på 110 nya tjänster
utan bara 29. 110 tjänster har arbetsmarknadsstyrelsen
begärt. Sedan beror
det på i vilken takt arbetsmarknadsstyrelsen
skall utbygga denna verksamhet.
Skall den ta hand om arbetsvärden, ungdomsförmedlingen
och yrkesvägledning,
då är det uträknat att det skulle
behövas 110 nya tjänster, men detta har
dock som sagt ännu inte beviljats. Man
behöver säkerligen inte utplacera så
många i arbete förrän denna kostnad
skulle betala sig. Jag skulle tro att om
100 stycken genom arbetsvärden har
placerats, skulle den kostnad det här är
fråga om betala sig.

Herr RUBBESTAD (bf) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill erinra herr
Åkerström om det uttalande som jag
nyss gjorde, att vid ett läge med ringa
arbetslöshet behövs flera tjänstemän i
arbetsmarknadsstyrelsen. Detta uttalande
har vi för övrigt hört från arbetsmarknadsstyrelsen
själv, som gjort gällande
att i ett sådant läge behövs mycket
mer folk för att skaffa fram arbets -

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Den offentliga arbetsförmedlingen: Avlöninga

kraften. Nu har vi inte det liiget, utan
det råder tvärtom ett överskott på arbetskraft,
och därför tycker man det vore
underligt, om det antal befattningshavare
som finns skulle behöva ytterligare
ökas.

Till herr Petterson i Degerfors vill
jag säga att till arbetsvärden fick ju
marknadsstyrelsen anslag redan i fjol —
det gällde 14 assistenter för detta ändamål
— och i år får man ytterligare 15
stycken dylika, varför tjänstemannabehovet
för just denna verksamhet torde
vara täckt. Den kan utan vidare ombesörjas
genom det anslag som reservanterna
föreslår och som är omkring en
halv miljon kronor lägre än Kungl.
Maj :ts förslag.

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Jag har med förvåning
lyssnat till reservanternas resonemang
på denna punkt. Det är inte utan att jag
får den misstanken, att herrarna har dålig
kontakt med arbetslivet och inte riktigt
kunnat följa med den strukturförändring
som skett på arbetsmarknaden
under de senaste åren.

Såsom utskottets talesman framhållit
har det aldrig varit något överskott att
ta av, och herr Åkerström nämnde, att
uppgiften om ett överskott kommit från
en underordnad tjänsteman, som var av
den uppfattningen, att arbetsförmedlingen
inte hade någon annan uppgift
än att skicka folk till betodlingarna nere
i Skåne. Departementschefen har ju
redovisat organisationsnämndens undersökningar,
som visar att den föreslagna
upprustningen är nödvändig.

Alltsedan arbetsmarknadsverket kom
till har arbetsmarknadsförmedlingens
organisation varit föremål för översyn.
Utredningar har ägt rum, och organisationsnämnden
har gått igenom arbetsförmedlingens
uppgifter. Det har ständigt
varit nya arbetsformer, och det är
nu sannerligen på tiden att tjänstemännen
får arbetsro för att helt kunna ägna
sig åt sina mycket stora arbetsuppgifter.

Läget på arbetsmarknaden är inte sådant,
att vi i dag kan inskränka den
service som allmänheten har rätt att
fordra av en statlig institution.

Under den senaste tiden har det pågått
en stor omflyttning på arbetsmarknaden,
och den pågår fortfarande. Jag
kan peka på ett sådant område som textilindustrien,
där den kris som rått har
medfört, att åtskilliga tusental anställda
måst omflyttas till arbetsuppgifter på
andra områden. Jag kan också peka på
hantverksområdet, där det blir trängre
och trängre. Industrialiseringen skjuter
undan hantverksyrkena, det är besvärligt
att skaffa anställningar inom de
gamla hantverksyrkena, och arbetsförmedlingen
får företa omplaceringar.
Varje omflyttning kräver en större arbetsinsats
än tidigare, ty så länge vi
hade den stora överrörligheten på arbetsmarknaden,
fanns det alltid lediga
platser på nära håll. Nu stannar den anställde
längre i sin tjänst, efterfrågan
har minskat och det är svårare att placera
en arbetssökande i en anställning
på nära håll — arbetsförmedlaren får
»lägga in mera kol» för att skaffa anställning
på annan ort.

I det läget träder bostadsbesvärligheterna
in. Det är oerhört svårt många
gånger när det gäller att omflytta arbetskraft
och skaffa bostad för den anställde.
Många gånger strandar arbetsförmedlingens
försök just på denna detalj.
Man ställer numera allt större krav
på arbetsförmedlingen samtidigt som
det har stramat åt på arbetsmarknaden.
Utbudet från arbetstagarnas sida har
ökat genom att vi har börjat få känning
av de stora ungdomstopparna; det är
flera ungdomar som skall ut i arbetslivet.
Vi har också fått en allt större efterfrågan
på arbete från kvinnorna, framför
allt från kvinnorna i hemmen, som
i större utsträckning än tidigare söker
sig ut i förvärvsarbetet.

Här har pekats på sådana områden
som arbetsvärden, och det ingår ju också
i arbetsförmedlarens uppgifter att

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Nr 10

Den offentliga arbetsförmedlingen: Avlöningar

försöka ge de handikappade människorna
en möjlighet att konkurrera om arbetstillfällena.
Dessutom har under denna
vinter genom arbetsförmedlingarna
placerats 2 500 ungrare i arbetsuppgifter
av olika slag i landet. Och när det
på en ort uppstår en arbetslöshet av
kanske ibland tillfällig natur, räcker det
inte med att man har en tjänsteman som
bara sitter och markerar de kort, som
berättigar till ersättning från arbetslöshetskassan,
utan då är det nödvändigt
att det finns människor som bar tid att
ägna var och en av den ledigställda arbetskraften
intresse och kan ge vederbörande
hjälp till ett nytt arbete.

Under föregående år utbetalades i arbetslöshetsunderstöd
genom arbetslöshetskassornas
försorg SO miljoner kronor.
Skall vi hålla arbetslöshetskostnaderna
nere och plocka fram arbetstillfällen
åt de friställda, får vi inte försvaga
det instrument som vi har, utan det
är väl i stället naturligt att vi stärker
det. Det är ur allmän, ekonomisk och
konjunkturpolitisk synpunkt viktigt att
arbetskraft överföres från överskottsområden
till områden med brist på arbetskraft.

Jag vill erinra om ett uttalande som
tredje lagutskottet gjorde i sitt utlåtande
nr 8, där det bl. a. beter: »Arbetskraftens
rörlighet är en synnerligen betydelsefull
faktor för det allmänna ekonomiska
framåtskridandet.» Har man
anslutit sig till en sådan synpunkt är
det också naturligt att man ser till, att
samhället får resurser att möjliggöra
denna rörlighet på arbetsmarknaden.
Arbetsmarknaden och dess förmåga till
anpassning med alla de verkningar för
den enskilde individen som därav följer
intar en central plats i vårt samhälle
i dag. Såväl arbetsgivare som arbetstagare
ställer här stora krav på samhället.

Fröken Liljedabl bar understrukit
just detta när bon sagt att man måste
ställa stora krav bland annat på dem
som skall lia band om yrkesvägledningen.
Vad beträffar detta med aspiranter

bar det mig veterligt aldrig använts några
aspiranter till yrkesvägledningen.

Fröken Liljedahls resonemang framhäver
ju bara nödvändigheten av en
förstärkning av arbetsförmedlingarnas
resurser. Arbetsförmedlingarna har inte
något överskott på tjänstemän, och den
förstärkning departementschefen föreslagit
utgör endast uttryck för en framsynt
arbetsmarknadspolitik.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Jag förstår mycket väl
att fröken Sandell anfört de synpunkter
som hon bär gjort. Såsom varande
tjänsteman hos en arbetsförmedling är
det helt enkelt hennes skyldighet att
försöka försvara detta verk så långt det
går. Men det är ju fråga om ett verk
med mellan 1 000 och 2 000 befattningshavare,
och det är därför inte underligt
att det då och då behöver ske en
översyn av organisationen. Såsom jag
nämnde för en stund sedan hade jag tillsammans
med några andra riksdagsmän
för något år sedan tillfälle att göra
en sådan översyn, varvid vi lyckades
minska antalet tjänster ganska avsevärt.
Men nu börjar man äta sig framåt igen.
Tjänstemanna- och ämbetsmannakårerna
har över huvud taget en tendens att
växa och växa, och om inte någon försöker
hålla igen blir det till slut alldeles
för många tjänstemän och ämbetsmän.
Vi reservanter har därför ansett
att det här bör ske en begränsning
av denna tillväxt.

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Rubbestad, alt det inte har saknats
översyn. För övrigt vet jag, att det
finns människor som aldrig har varit
i riksdagen och aldrig har läst ett riksdagstryck,
vilka går omkring och påstår,
att riksdagsmännen ingenting har
att göra. Jag vill jämställa herr Rubbe -

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Kostnader för arbetslöshetens bekämpande m. m.

stads resonemang om arbetsförmedlingstjänstemännen
med sådant tal.

Herr Rubbestad anser, att det finns
för många tjänstemän inom arbetsförmedlingen.
När Ni nu vill minska antalet,
varför stanna vid hundra? Varför
inte ta tusen? Vi behöver väl inte vara
rädda om nollorna.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Jag vill bara bemöta
fröken Sandell genom att upplysa om
att vi i den utredning, som jag var med
om, besökte de olika arbetsmarknadsorganen,
gick igenom olika detaljer och
bildade oss en uppfattning om hur mycket
arbetskraft som behövdes. Det var
den erfarenhet vi då fick som gjorde,
att vi kunde gå in för en begränsning
av personalen. Jag är alltså inte okunnig
på detta område. Jag känner mycket
väl till det, och det är därför jag menar,
att jag med all rätt kan säga, att man
här bör hålla igen när det gäller antalet
tjänstemän.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
av herr Ohlon m. fl. vid punkten fogade
reservationen; och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Rubbestad begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
63 :o) i utskottets utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
av herr Ohlon m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropo -

sitionen ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr andre
vice talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Rubbestad begärde dock rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
127 ja och 75 nej, varjämte 13
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 64—66

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 67

Kostnader för arbetslöshetens bekämpande
m. m.

Kungl. Maj:t hade (punkt 69, s. 233
-—239) föreslagit riksdagen att till Kostnader
för arbetslöshetens bekämpande
in. m. för budgetåret 1957/58 anvisa ett
reservationsanslag av 20 000 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft tre motioner.
I två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Weiland och Johan Persson
(I: 104) och den andra inom andra
kammaren av herrar Larsson i Stockholm
och Jacobsson i Tobo (II: 127),
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om utredning rörande arkivarbetares
och musikerhjälptas löner i syfte
att differentiera dessa i tre eller två
grupper eller på annat sätt förbättra
villkoren för denna kategori samt att
riksdagen senast nästa år i samband
med budgetbehandlingen finge sig underställda
de förslag, till vilka utredningen
kunde giva anledning.

Utskottet hemställde

I. att motionerna 1:104 och 11:127
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Nr 10

Kostnader för arbetslöshetens bekämpande m. m.

II. att motionen I: 364 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

III. att riksdagen måtte till Kostnader
för arbetslöshetens bekämpande m. m.
för budgetåret 1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 20 000 000 kronor.

Efter punktens föredragning yttrade:

Herr LARSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Det är med besvikelse
jag av utskottsutlåtandet finner att statsutskottet
inte ansett sig kunna föreslå
riksdagen att ta något som helst initiativ
för att förbättra arkivarbetarnas
ställning. Här rör det sig om en grupp
människor som kommit på mellanhand
i samhället — som betraktas såsom understödstagare
utan att vilja vara det
och som i de flesta fall kan prestera ett
fullgott arbete utan att få tillfälle att
tillgodoräkna sig förmånen därav. Det
är en liten grupp, 800—900 människor,
som samhället sålunda åtagit sig att
hjälpa med sysselsättning i en form som
redan på 1930-talet utdömdes som inhuman
— den är den enda form av reservarbete
som lever kvar sedan den
svåra arbetslöshetens tid. Inte heller
utskottet anser det tillfredsställande att
behålla detta slag av reservarbete men
vill ändå inte föreslå riksdagen att förhållandena
utredes i enlighet med vad
som föreslagits i motion nr 127 i denna
kammare.

Jag vill här i största korthet redogöra
för begreppet arkivarbetare, då det väl
inte är antagligt att kammarens ledamöter
äger närmare kännedom därom.

Arkivarbetarna utgöres av friställd
intellektuell arbetskraft, som i stället
för att uppbära kontant understöd sysselsättes
med arbete inom statliga och
kommunala arkiv eller på liknande arbetsplatser.
Härför uppbär de för närvarande
en lön av 605 kronor per månad
vid fulltidssysselsättning. Denna nnderslödsform
tillkom, såsom nämnts, på
1930-talet, men då var det ganska vanligt
att arbetslöshetshjälpen organise -

rades på liknande sätt även för kroppsarbetarna.
Det var under den AK-arbetenas
och grusvägarnas tid som nu dess
bättre håller på att falla i glömska. Arbetsersättningen
utgick då vanligen inte
efter prestation utan efter en timlönetaxa
som motsvarade på orten gällande
lägsta grovarbetarlön. Vid den tidpunkten
organiserades arkivarbetet för
de intellektuella, och därvid har det sedan
blivit. Reservarbetet är för andra
arbetargrupper sedan länge avskaffat
och ersatt med beredskapsarbete som
är marknadsmässigt avlönat, men för
den grupp det här gäller kvarstår deklasseringen.

Inte bara lönemässigt är det en deklassering
att vara arkivarbetare utan
även psykologiskt. Arbetsgivarna studsar
när de hör talas om att vederbörande
platssökande är arkivarbetare.
En sådan vill man inte gärna taga i
sin tjänst; det måste väl vara mindervärdig
arbetskraft som stoppats undan
på ett arkiv och med en understödsmässigt
reglerad lön. Så resonerar arbetsgivarna,
och det är inte vackert
men mänskligt. För den uppfattningen
hos arbetsgivarna på den privata sektorn
kan man väl inte direkt anklaga
statsmakterna, men indirekt bär vi alla
ansvaret för att så litet gjorts för att
sprida upplysning och information om
den ifrågavarande arbetskraften.

Naturligtvis rör det sig här om handikappad
arbetskraft, men den behöver
inte vara handikappad i förmågan att
sköta ett redan erhållet arbete, och den
är det i regel inte heller, fast det givetvis
finns undantag. Den är emellertid
handikappad när det gäller att konkurrera
om ett arbete, och det kan vara av
olika fullt legitima skäl, såsom ålder,
ett kroppsligt lyte som inte påverkar
arbetsförmågan men väl utseendet, själslig
depression — kanske förvärvad under
jakten efter arbete — en viss personlig
originalitet eller språksvårigheter.
Det sistnämnda är ett avgörande
skäl för statslösa intellektuella. Gent -

ö — Andra kammarens protokoll 1957. Nr 10

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Kostnader för arbetslöshetens bekämpande m. m.

emot arbetsgivarnas kallsinnighet emot
sådan arbetskraft kan t. ex. arbetsförmedlingarna
med sin nuvarande organisation
inte göra mveket. Det skulle
behövas en mycket närmare kontakt
mellan dessa och företagarna än vad
som nu är fallet, och det skulle framför
allt behövas tjänstemän, skolade i psykologi,
för att handha den förmedlingen.
Sedan förra sommaren finns det ett
särskilt organ, som handhar denna
verksamhet på det statliga planet, och
något liknande kunde kanske behövas
för den övriga arbetsmarknaden.

Jag återvänder emellertid till arkivarbetarnas
anställningsförhållanden. Det
är allmänt omvittnat från de institutioner,
som har sådana i sin tjänst, att
de utför ett synnerligen värdefullt arbete,
ett arbete som ofta inte tål uppskov
trots bestämmelserna om att denna
arbetskraft inte får användas i s. k. löpande
arbete. Man är mycket angelägen
om att behålla dem, och det får därför
inte anses underligt, om man från vederbörande
institutions sida inte anstränger
sig att underlätta ett överförande
av arkivarbetarna till öppna
marknaden. Man är naturligtvis mån om
att få arbetet utfört, och därför anstränger
man sig tvärtom för att skaffa
nya arkivarbetare i de fall understödsbestämmelserna
lägger hinder i vägen
för de redan sysselsatta att kvarstå i
arbetet.

Bestämmelserna säger nämligen att
om arkivarbetaren uppnår folkpensionsåldern
eller på annat sätt blir delaktig
av folkpension så får han inte
annat än i undantagsfall stå kvar i sin
tjänst som arkivarbetare. I varje fall
blir hans tjänstgöringstid och därmed
också han lön reducerad. Då hans lön
för arkivarbetet kommit att betraktas
som familjeinkomst blir förhållandet
detsamma om hans fru får folkpension.
Även då upphör eller reduceras hans
inkomst av arkivarbetet. I praktiken
kan dessa bestämmelser, om de tillämpas
benhårt, medföra orimliga kon -

sekvenser. Om t. ex. en arkivarbetares
maka råkar bli påkörd av en bil och
så illa skadad att hon i fortsättningen
kommer att uppbära invalidpension, så
kan det medföra att hans tjänst och
inkomst som arkivarbetare upphör eller
kraftigt minskas oavsett åldern. Det är
väl uppenbart att här föreligger behov
av ändring.

Arkivarbetet kan omfatta snart sagt
vilka uppgifter som helst. Det kan bestå
av mycket kvalificerat arbete likaväl
som av rent rutinarbete, men lönen
är densamma. Arbetsmarknadsstyrelsen
har i sin av utskottet omnämnda utredning
upptagit även den saken och kommit
fram till en mycket differentierad
lönesättning. Naturligtvis kan man
tvista om huruvida den uppdelningen
var riktig, och utskottet säger också att
förslaget blev starkt kritiserat, men att
någon skillnad i ersättningen för olikartat
arbete ändå bör finnas är väl enligt
gängse uppfattning helt naturligt.

I sina petita till anslagsäskandena för
kommande budgetår framhåller arbetsmarknadsstyrelsen
även vikten av arkivarbetet
som arbetsträning. Jag skulle
tro att det är helt riktigt att denna arbetsform
har betydelse i det avseendet,
men då förutsätter det också att det härigenom
skall uppstå ökade möjligheter
för arkivarbetare att slussas ut på den
allmänna arbetsmarknaden till anställningar
som motsvarar vederbörandes
kvalifikationer. Hittills har så inte skett,
utan dessa människor för en skuggtillvaro,
undanstoppade på något verk, vars
förmän och chefer har föga intresse för
dem utöver den arbetsinsats de för tillfället
gör.

Jag är inte främmande för, herr talman,
att problemet om arkivarbetarna
ingalunda är lättlöst. Det är många synpunkter
man får lov att ta hänsyn till
och många delproblem som kan uppstå,
men därför är det väl så mycket angelägnare
att någonting blir gjort, att saker
och ting kring detta spörsmål blir
granskade och utredda. Det kan väl än -

Onsdagen den 27 mars 1957 fm. Nr 10

Bidrag till inventarier för allmänna samlingslokaler m. m.

då inte vara utskottets mening att man
med kännedom om att en medborgargrupp
lever och arbetar under icke
önskvärda förhållanden föredrar att
samhället ingenting gör. Låt vara att
den grupp det här rör sig om är liten,
medvetandet om att förhållandena inte
är tillfredsställande bör göra det nödvändigt
för riksdagen att verka för att
en ändring kommer till stånd.

Herr talman! Med anledning av vad
jag här anfört yrkar jag bifall till motionen
nr 127 i denna kammare.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Det sades nyss att ingenting
görs på detta område, men detta
är inte riktigt. Så sent som den 27 april
höjde Kungl. Maj:t lönebeloppet till
dessa arkivarbetare. Frågan har varit
uppe flera gånger här i riksdagen, senast
1953, då det framlades vissa förslag.
Dessa förslag har prövats men har
inte befunnits lämpliga med hänsyn till
avvägningen. Vi hade också i fjol en
interpellationsdebatt i denna kammare,
där departementschefen berörde alla
dessa frågor. Han ansåg att man inte
utan vidare kunde göra någonting åt
saken.

Det finns naturligtvis en hel massa
kategorier av dessa arkivarbetare. En
del är kanske utmärkta arbetare, andra
är mindre dugliga. Det går därför inte
att tänka sig en generell förhöjning för
alla. Detta har gjort att regeringen under
den sista tiden gått successivt fram.

Med det sagda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr LARSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Till herr Rubbestad vill
jag bara säga, att de löneförhöjningar
som skett har ägt rum i enlighet med
förhöjningarna på arbetsmarknaden i
övrigt. Det har inte varit några löneförhöjningar
därutöver, snarare släpar det
efter. Jag vill minnas att de löneförhöjningar
som skedde förra året icke kom

upp till samma nivå som förhöjningarna
för statstjänstemännen i övrigt.

Sedan är det en lustig inställning när
man säger, att problemet är så svårlöst
att man inte kan ta något initiativ i
riksdagen. Vi brukar inte behandla problemen
på detta sätt. Vi brukar väl åtminstone
föreslå en utredning. Jag har
svårt att tänka mig att man här kommit
med det verkliga skälet.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i motionen
11:127; och biföll kammaren utskottets
hemställan oförändrad.

Punkterna 68—78

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 79

Bidrag till inventarier för allmänna samlingslokaler
m. m.

Kungl. Maj :t hade (punkt 89, s. 273
—280) föreslagit riksdagen att dels godkänna
av departementschefen förordade
riktlinjer för bidragsgivningen till anskaffning
av inventarier för allmänna
samlingslokaler och vissa ungdomslokaler,
m. m., dels ock till Bidrag till anskaffning
av inventarier för allmänna
samlingslokaler m. m. för budgetåret
1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 600 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels de under punkten 6 nämnda
likalydande motionerna 1: 260 och
11:347, i vilka hemställts — såvitt nu
vore i fråga —- att riksdagen måtte avslå
förslaget om ett anslag för budgetåret
1957/58 till Bidrag till anskaffning
av inventarier för allmänna samlingslokaler
m. m. av 600 000 kronor,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren

84 Nr 10 Onsdagen den 27 mars 1957 fin.

Bidrag till inventarier för allmänna samlingslokaler m. m.

av herr Pettersson m. fl. (I: 177) och
den andra inom andra kammaren av
herr Engkvist m. fl. (11:228), i vilka
hemställts att riksdagen utöver i femte
huvudtiteln föreslaget inventariebidrag
måtte till nykterhetsrörelsens tidigare
byggda allmänna samlingslokaler anvisa
200 000 kronor att utgå i enlighet med
tidigare lämnade anvisningar och att
administreras av Våra Gårdar, Riksföreningens
för nykterhetsrörelsen allmänna
samlingslokaler.

Utskottet hemställde

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:260 och 11:347 samt
1:177 och 11:228, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga,

a) godkänna av departementschefen
i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 3 januari 1957 förordade
riktlinjer för bidragsgivningen till anskaffning
av inventarier för allmänna
samlingslokaler och vissa ungdomslokaler,
in. in.;

b) till Bidrag till anskaffning av inventarier
för allmänna samlingslokaler
m. m. för budgetåret 1957/58 anvisa ett
reservationsanslag av 600 000 kronor;

II. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 177 och II: 228, i vad de
icke behandlats under I., i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
anfört.

Reservation hade avgivits av herrar
Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp,
Staxäng och Cassel, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna 1: 260
och II: 347, såvitt nu vore i fråga, avslå
Kungl. Maj :ts förevarande förslag
ävensom motionerna 1:177 och 11:228.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Här kan man visserligen
med tillfredsställelse konstatera, att de
tre nuvarande anslagen på detta område
på ett förnuftigt sätt samlas till ett an -

slag. Men vi inom den meningsriktning
jag företräder anser att staten bör koncentrera
sina subventioner till lånegivning
för uppförande av lokaler och att
anskaffande av inventarier bör åligga
de institutioner eller föreningar, som
bedriver verksamheten i lokalen, eller
i den mån dessa inte orkar med detta,
bör åläggas kommunerna. Att sprida ut
ett litet anslag som detta över hela riket
ger upphov till en onödig administrativ
apparat och förorsakar mer omgång
och besvär än det egentligen är värt.

Därför ber jag med dessa ord få yrka
bifall till den reservation som avgivits
av herr Ragnar Bergh m. fl.

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! Redan tidigare i dag
har denna kammare i flera olika omgångar
behandlat frågor, som rör ungdomens
fostran. Vid ett särskilt tillfälle
har man också konstaterat, att det föreligger
en betydande brist i våra möjligheter
att ge missanpassad ungdom den
vård som skulle behövas. Vid sidan av
detta framstår det därför som angeläget
att hjälpa ungdomen att komma ifrån
de faror som den annars skulle råka ut
för. Av de förebyggande, ungdomsvårdande
uppgifter som ligger framför oss
är det särskilt två, som jag anser vi bör
ägna uppmärksamhet.

Den ena är frågan om bristen på
ungdomsledare, och den andra är den
fråga som vi nu behandlar, det obestridliga
behovet av samlingslokaler för
ungdomens fritidsverksamhet. Jag kan
mycket väl förstå högerns inställning
till denna sak. Det tillhör ju metodiken
för att få fram det behövliga underlaget
för högerns skuggbudget, att man
prutar på de anslag, som annars kan
bäras av andra. I detta fall säger herr
Cassel, att man mycket väl kan tänka
sig att dessa utgifter bäres av kommunerna.
Vad blir det i själva verket för
skillnad för skattebetalarna om i stället
kommunerna ger detta anslag?

Onsdagen den 27 mars 1957 fm. Nr 10

Bidrag till inventarier för allmänna samlingslokaler m. m.

Herr Cassel gör gällande, att staten
skall svara för de subventioner, som behövs
för uppförande av samlingslokaler,
medan kommunerna bör svara för
anslaget till inventarier, men det förslag
som jag nu särskilt vill tala om,
det som framförts i motionen i denna
kammare nr 228 om särskilt bidrag till
nykterhetsrörelsens äldre lokaler, avser
just den sak, vars nödvändighet herr
Cassel tydligen är medveten om, nämligen
upprustning av samlingslokalerna.
Det är här inte bara fråga om inventariebidrag
i vanlig mening. Det framgår
med all önskvärd tydlighet av den
redovisning som lämnats, att detta statsanslag,
som under de tre senaste budgetåren
har utgått med 475 000 kronor,
sannerligen gett en god utdelning, ty
tack vare detta har 417 lokaler upprustats,
men inte bara för de 475 000 kronor,
som man fått från staten, utan med
inte mindre än 1,3 miljoner kronor. I
denna summa är inte inräknad den
egna arbetsinsatsen. Man kan sålunda
med fullt skäl påstå, att statens insatser
har gett tredubbelt resultat.

Vi har ett stort behov av att få dessa
lokaler upprustade. Det är framför allt
lokaler på landsbygden, lokaler som är
utslitna efter att under kanske 50 års
tid ha varit i bruk och under hela denna
tid varit även andra folkrörelser till
gagn. Detta borde vara en rimlig anledning
att stödja den nödvändiga upprustningen.
1 400 ansökningar har ingivits,
och detta visar det stora hehovet.

Jag skall gärna medge, att utskottets
skrivning i denna fråga är mycket positiv
till de synpunkter, som har anförts
i förutnämnda motion, nr 228 i denna
kammare. Det kan emellertid befaras
att utskottets förslag ändå blir en försämring
gentemot nu utgående anslag,
eftersom anslaget nu avser även de nya
lokaler som tidigare inte fått inventariebidrag.

.lag vill i det stycket gentemot herr
Cassel påpeka, att det också är en högst
angelägen sak att innehavarna av dessa

lokaler kan få bidrag till inventarier
för den ungdomsverksamhet som där
bedrives. Vi är emellertid, som jag redan
nämnt, litet rädda för att detta
bidrag i den nu föreslagna nya formen
inte på samma sätt kommer att tillgodose
det faktiskt föreliggande behovet av
upprustning av de äldre samlingslokalerna.
Även om jag således är tacksam
för utskottets välvilliga behandling av
här ifrågavarande motion, nr 228 i denna
kammare, finner jag mig ändå nödsakad
att yrka bifall till densamma, vilket
innebär yrkande om ett anslag på
200 000 kronor till nykterhetsrörelsens
äldre lokaler.

Låt mig till sist bara ange en enda
synpunkt på finansieringen av detta.
På riksdagens bord ligger en kungl.
proposition, med förslag som innebär
ett inkomstbortfall för staten och det
allmänna, som kan beräknas till ungefär
40 miljoner kronor. Det avser restaurangnäringens
utskänkning av alkohol,
och jag kan förstå att detta kan
synas motiverat med hänsyn till den
samtidigt föreliggande ökade inkomsten
av utminuteringen. Jag vill då, herr talman,
endast vädja till kammarens ärade
ledamöter att också i det här aktuella
fallet, som gäller ett direkt skydd för
ungdomen och ett stöd för ungdomsarbetet,
tänka på att vi ju faktiskt har
möjlighet att ge 200 000 kronor också
till detta ändamål.

Under detta yttrande hade herr talmannen
återtagit ledningen av förhandlingarna.

Herr ItUBBESTAD (bf):

Herr talman! Som kammarens ledamöter
finner föreligger det även på
denna punkt förslag dels om höjning av
Kungl. Maj ds äskande, dels också om
sänkning av detsamma. Utskottet har
inte kunnat gå med på det av herr Cassel
in. fl. gjorda yrkandet att beloppet
skall överföras från staten till kommunerna.
Vi har nämligen den meningen,

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Bidrag till inventarier för allmänna samlingslokaler m. m.

att det är en olämplig väg att låta kommunerna
i stället för staten bära de bidrag
som skall utgå. Vi har därför avstyrkt
nämnda yrkande.

Herr Engkvists yrkande har utskottet
ju i viss utsträckning biträtt i sin motivering.
Jag hoppas att herr Engkvist
observerat utskottets uttalande, att utskottet
inte nu kan biträda det i ifrågavarande
motion framställda yrkandet,
men att vi å andra sidan ansett att motionärernas
synpunkter bör beaktas vid
utfärdandet av bestämmelser för anslagets
disponering. Det är ju ett rätt bra
steg på vägen mot tillgodoseendet av
herr Engkvists önskemål.

Jag ber med detta, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! Jag vill endast på nytt
uttrycka min tillfredsställelse över statsutskottets
välvilliga behandling av motionen.
Det är bara ett enda litet krux,
nämligen att det blir mycket svårt att
genomföra dessa åtgärder i erforderlig
utsträckning om vi inte också får mera
pengar för ändamålet.

Herr DAHL (s):

Herr talman! Vilka synpunkter man
än kan ha på frågan hur man skall
komma till rätta med ungdomsproblemen,
måste det väl ändå sägas att den
första förutsättningen för att ett effektivt
ungdomsarbete skall kunna bedrivas
är att det finns erforderliga lokaler.
Den som tagit del av de problem, som
sammanhänger med avfolkningen på
landsbygden, har ju nästan överallt kunnat
konstatera, att det som gör att man
söker sig ifrån landsbygden i stor utsträckning
är att det där inte finns möjligheter
att komma tillsammans i lämpliga
och tidsenliga lokaler. När man
därför från högerns sida föreslår, att
det här diskuterade bidraget skall slopas,
måste högern sägas företräda en
antikverad ståndpunkt. Högern motarbetar
därigenom vad som vunnit bur -

skap och faktiskt nu är av stor betydelse,
nämligen strävandena att från samhällets
sida hjälpa de organisationer,
som under årtionden skrapat och samlat
och försökt att på alla sätt fylla en
uppgift i olika delar av vårt land. Staten
har i det fallet kommit underfund
med att det är en medborgaruppgift så
god som någon att utföra detta arbete.
Därför menar jag, att man i stället för
att, som högern försöker göra, minska
möjligheterna för dem som uppfört lokaler
och som är i behov av att göra
moderniseringar, bör såsom herr Engkvist
yrka på så stora anslag som möjligt,
ty då har man ju i alla fall några
möjligheter att komma till rätta med
problemen på landsbygden. Man hjälper
de krafter, som under årtionden på
bästa möjliga sätt försökt intressera
ungdomen för olika ideal och uppgifter,
för att leda dem in på rätt väg och
över huvud taget skaffa dem en inriktning
som gör, att man kan få nytta av
dem i de dagar som ligger framför.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Herr Dahl måste ha
missförstått mitt inlägg. Jag har inte
pläderat för att man skulle vara återhållsam
eller njugg när det gäller anslag
och bidrag till anordnande av allmänna
samlingslokaler. Jag anser i likhet
med herr Dahl, att dessa samlingslokaler
har en stor betydelse, i synnerhet
ute på landsbygden. Frågan är emellertid
om man skall göra en sådant litet
anslag till inventarier till en statlig
uppgift, om staten skall plottra bort
sig på sådana uppgifter eller om det
inte är bättre att lägga sådana uppgifter
på kommunerna. Den idealitet, som
tar sig uttryck i föreningslivet på olika
områden, kunde väl för övrigt också ta
sig uttryck på så sätt, att man själv
arbetade och ställde till fester för att
skaffa pengar till sina inventarier. Om
vi ser tillbaka på de år som gått, skall
vi finna, hur inte minst nykterhetsrörelsen
och den frikyrkliga rörelsen ar -

Onsdagen den 27 mars 1957 fm. Nr 10

Bidrag till inventarier för allmänna samlingslokaler m. m.

betat för att kunna uppföra sina lokaler
och skaffa inventarier. Detta skedde
inte med statsmedel, utan man satsade
av egna medel och skapade själv någonting.
Jag tror att det är värdefullt, att
man tar fasta på den idealitet som finns
hos människorna.

Herr DAHL (s):

Herr talman! Jag är medveten om, att
den stora idealitet, som en gång i tiden
skapade våra samlingslokaler, i dag
icke är till finnandes. Tidsandan är
över huvud taget i dag en helt annan
än på den tiden då man samlade ihop
pengar till sina samlingslokaler. Man
har kommit underfund med att detta
icke längre är de enskilda organisationernas
utan att det är en samhällets
uppgift. Att samhället ger stöd till sådana
saker innebär inte, att föreningarna
kan låta bli att anordna lotterier
och tillställningar. Men de får härigenom
större möjligheter att ägna sig åt
sina väsentliga uppgifter.

Man kan inte heller tänka sig, att
kommunerna skall överta denna uppgift,
tv de får på många andra sätt
hjälpa föreningarna. Om man skulle
låta dessa bidrag utgå från kommunerna,
skulle det säkerligen betyda, att
föreningarna gick miste om en hel del
av sina anslag.

Jag tycker inte att vi skall rycka på
axlarna åt den moderna synpunkten, att
det är samhällets uppgift i vår tid att
svara för dessa saker. Det är inte längre
som det var för femtio år sedan, då herr
Cassel och hans meningsfränder inte
hade något intresse av att hjälpa vare
sig bildningsrörelsen, nykterhetsrörelsen
eller över huvud taget några liknande
strävanden.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Herr Dahl kan inte begära
att jag för femtio år sedan skulle
ha intresserat mig för dessa saker, ty
då var jag alldeles nyfödd.

Sedan överläggningen förklarats härmed
avslutad, framställde herr talmannen
beträffande stycket I propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring däri,
som föreslagits i motionen II: 228; samt
3:o) bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Engkvist begärde likväl votering,
i anledning varav och sedan till kontraproposition
antagits den med 2:o) betecknade
propositionen efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
79 :o) stycket I i utskottets utlåtande
nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i motionen
II: 228.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan i stycket I.

I avseende å stycket II gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan dels ock på bifall
till utskottets berörda hemställan med
den ändring däri, som föreslagits i motionen
11:228; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Engkvist
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Statens bosättningslån: Ersättning åt ortsombud — Statens bosättningslån: Ersättning
åt riksbanken

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
79: o) stycket II i utskottets utlåtande
nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till motionen 11:228 i förevarande del.

Punkten SO

Statens bosättningslån: Ersättning åt
ortsombud

Kungl. Maj:t hade (punkt 90, s. 280
och 281) föreslagit riksdagen att till
Statens bosättningslån: Ersättning åt
ortsombud för budgetåret 1957/58 anvisa
ett oförändrat förslagsanslag av
65 000 kronor.

I de under punkten 6 nämnda, likalydande
motionerna 1:260 och 11:347
hade hemställts — såvitt nu vore i fråga
— att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts förevarande förslag.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 260 och II: 347, såvitt nu vore i fråga,
till Statens bosättningslån: Ersättning
åt ortsombud för budgetåret 1957/58 anvisa
ett förslagsanslag av 65 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp,
Staxäng och Cassel, vilka ansett att utskottet
bort föreslå riksdagen att med

bifall till motionerna I: 260 och II: 347,
såvitt nu vore i fråga, avslå Kungl.
Maj :ts förevarande förslag.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

CASSEL (h):

Herr talman! Detta ärende gäller ersättning
åt ortsombud i samband med
statens bosättningslån. Det gäller en
struntsumma på 65 000 kronor, som fördelar
sig över hela riket.

Det är på denna punkt liksom på den
följande, som avser ersättning åt riksbanken,
fråga om ersättning för omkostnader
för dessa för låntagarna mycket
förmånliga lån, och vi anser att de omkostnaderna
bör belasta låntagarna, som
alltså skulle betala — utöver amortering
på lånen — ett par kronor för att ersätta
både ortsombuden och riksbanken
för deras arbete.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen
av herr Ragnar Bergh m. fl.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Punkten 81

Statens bosättningslån: Ersättning åt
riksbanken

Kungl. Maj:t hade (punkt 91, s. 281)
föreslagit riksdagen att till Statens bosättningslån:
Ersättning åt riksbanken
för budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 320 000 kronor.

I de under punkten 6 nämnda likalydande
motionerna 1:260 och 11:347
hade hemställts — såvitt nu vore i fråga
— att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts förevarande förslag.

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 260 och II: 347, såvitt nu vore i fråga,
till Statens bosättningslån: Ersättning
åt riksbanken för budgetåret 1957/
58 anvisa ett förslagsanslag av 320 000
kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp,
Staxäng och Cassel, vilka ansett att utskottet
beträffande jämväl detta anslag
bort hemställa, att riksdagen måtte, med
bifall till motionerna I: 260 och II: 347,
såvitt nu vore i fråga, avslå Kungl.
Maj:ts förevarande förslag.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av herr Ragnar
Rergh m. fl.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Punkterna 82—88

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 89

Arbetarskyddsstyrelsen: Omkostnader

Kungl. Maj:t hade (punkt 100, s. 307
—309) föreslagit riksdagen att till Arbetarskyddsstyrelsen:
Omkostnader för
budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 187 500 kronor.

I de under punkten 6 nämnda likalydande
motionerna 1:260 och 11:347
hade hemställts, såvitt nu vore i fråga,
att riksdagen måtte till Arbctarskyddsstyrelsen:
Omkostnader för budgetåret

Arbetarskyddsstyrelsen: Omkostnader

1957/58 anvisa ett förslagsanslag av
169 500 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 260 och II: 347, såvitt nu vore i fråga,
till Arbetarskyddsstyrelsen: Omkostnader
för budgetåret 1957/58 anvisa ett
förslagsanslag av 187 500 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp,
Staxäng och Cassel, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 260 och II: 347, såvitt nu vore i fråga,
till Arbetarskyddsstyrelsen: Omkostnader
för budgetåret 1957/58 anvisa ett
förslagsanslag av 169 500 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

CASSEL (h):

Herr talman! På denna punkt har departementschefen
föreslagit en höjning
av anslaget till arbetarskyddsstyrelsen
för reseersättningar med 18 000 kronor.
Under föregående budgetår belastades
emellertid anslaget med endast 55 000
kronor, och vi har i likhet med statskontoret
föreslagit, att anslaget skall tagas
upp med oförändrat belopp, 65 000
kronor.

Jag ber av denna anledning att få
yrka bifall till den reservation som har
avgivits av herr Ragnar Bergh m. fl.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Med hänsyn till den
kostnadsökning som har inträtt på
grund av höjda resekostnader ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Bidrag till De blindas förening

Punkterna 90—99

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 100

Bidrag till De blindas förening

Kungl. Maj:t hade (punkt 114, s. 331
och 332) föreslagit riksdagen att till Bidrag
till De blindas förening för budgetåret
1957/58 anvisa ett anslag av
400 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Söderquist och fru Humrin-Thorell
(I: 63) och den andra inom andra kammaren
av herr Gustafsson i Borås m. fl.
(II: 95), hade föreslagits, att riksdagen
måtte anvisa 355 000 kronor som driftbidrag
till De blindas förenings depåverksamhet
under budgetåret 1957/58,
vilket innebure en ökning med 20 000
kronor av det av Kungl. Maj :t föreslagna
beloppet.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna I: 63
och II: 95 till Bidrag till De blindas
förening för budgetåret 1957/58 anvisa
ett anslag av 400 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Sundelin och Jacobsson, fröken Elmén,
herr Gustafsson i Skellefteå och fröken
Liljedabl, vilka ansett att utskottet bort
föreslå riksdagen att i anledning av
Kungl. Maj ds förslag samt med bifall
till motionerna 1:63 och 11:95 till Bidrag
till De blindas förening för budgetåret
1957/58 anvisa ett anslag av
420 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Fröken LILJEDAHL (fp):

Herr talman! Enligt avtal som träffades
1953 mellan staten och De blindas
förening har staten åtagit sig att lämna
årliga bidrag för depåverksamhet för
blinda hantverkare. Det bidrag som
skulle utgå av statsmedel är avsett att

täcka kostnader för avlöningar och vissa
andra omkostnader för depåverksamheten.

De i detta avtal nämnda kostnaderna
har bolagsledningen för budgetåret
1957/58 på grundval av i juli 1956 redan
inträffade kostnadsstegringar beräknat
till 355 000 kronor. På grund av senare
inträffade kostnadsstegringar och under
1957 väntade lönehöjningar kommer
dessa kostnader inte att understiga
370 000 kronor. Departementschefen har
i årets budget föreslagit ett anslag av
335 000 kronor för denna verksamhet,
vilket innebär en ökning med 10 000
kronor från föregående år. De blindas
förening hade emellertid begärt en höjning
med 30 000 kronor, och detta krav
har också tagits upp i en motion som
är undertecknad av ledamöter av de
fyra demokratiska partierna i riksdagen.
Skillnadan mellan utskottets och
reservanternas förslag är alltså 20 000
kronor — utskottet har nämligen följt
Kungl. Maj ds förslag.

Vi har tidigare i dag godtagit ett förslag
till den offentliga arbetsförmedlingen,
där vi har ökat anslaget med 1,5
miljoner kronor. De blindas depåverksamhet
är också en arbetsförmedling
lastän i mycket liten skala, och den behöver
för höjda kostnader i sin verksamhet
ytterligare 20 000 kronor. Den
kostnadsberäkning, som gjorts av föreningen,
har inte föranlett någon erinran
från statsutskottet eller departementet.
Den logiska konsekvensen av den
ingångna överenskommelsen vore väl
då att de ökade omkostnaderna bestredes
med statsmedel.

Detta är ett alldeles speciellt ändamål,
det är en kategori av människor som behöver
samhällets stöd, och jag ber att
kammaren ville tänka på detta då det
gäller att öka anslaget med 20 000 kronor,
som reservanterna begär, och jag
yrkar alltså bifall till reservationen.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Det är som motionär

Onsdagen den 27 mars 1957 fn).

Nr 10

jag gärna vill säga ett par ord på denna
punkt. Jag är övertygad om att vi alla
ar besjälade av vilja att hjälpa de människor,
som saknar den stora förmögenhet
vi andra äger i våra ögons ljus. Det
bör sägas att de blinda är föremål för
samhällets omsorg i mycket hög grad.
Det har varit nödvändigt för de blinda
att få en organisation till stånd, som
kan vara till nytta och gagn både för
dem själva och samhället som sådant
när det gäller att effektivt kunna ta
initiativ till de blindas chans till självförsörjning
för att de på det sättet skall
komma in i produktionslivet.

De blindas förening fyller här en
utomordentlig uppgift både för personerna
själva och för samhället som sådant.
Sedan flera år tillbaka har samhället
visat föreningen mycket stort förtroende
när det gällt att biträda i arbetet
för de blindas självförsörjning.
Det kan vara berättigat att säga några
ord om det arbete som De blindas förenings
försäljningsaktiebolag utför.

Enligt beslut av riksdagen övertog De
blindas förening genom ett av föreningen
för ändamålet bildat aktiebolag den
statliga organisationen, centraldepån
för blindas arbeten. Det var från den
1/7 1933, som förut påpekats här. Enligt
träffad överenskommelse skulle staten
för verksamheten lämna ett årligt
bidrag, som i princip var avsett att täcka
de kostnader och avlöningar, vilka
då bestreds med statsmedel. Vid allmänna
löneökningar och därmed förenade
ökade omkostnader skulle dessa
kostnader bestridas av statsmedel. De
av staten för centraldepåns räkning
uppförda byggnaderna skulle dessutom
upplåtas kostnadsfritt åt föreningen.
Frågan angående lokalbehovet skulle
upptagas till prövning, när byggnadsstyrelsen
slutfört sin pågående utredning
i ärendet.

I juli 1956 beräknades behovet av
statsanslag för verksamheten för budgetåret
1957/58 till 355 000 kronor.
Kostnadsökningen sedan 1953 samman -

Bidrag till De blindas förening

hänger i huvudsak med löneförändringar,
ökade kostnader för järnvägsfrakter
och sådana kostnadsstegringar, som
företaget ju i mycket liten utsträckning
kan påverka.

Däremot har det varit möjligt — det
tycker jag bör sägas här — att inrymma
en omsättningsökning med 67 procent
inom i huvudsak samma organisation.
Företagets omsättning var budgetåret
1952/1953 cirka 2 075 000 kronor
och har ökat till cirka 3 489 000 kronor
under 1956.

Förutom ökade kostnader har en materialdepå,
som tidigare drivits vid
Hantverksskolan för blinda i Kristinehamn,
nedlagts från och med budgetåret
1955/56. Det kan anmärkas att statens
kostnader till denna depå under
senare år har uppgått till cirka 20 000
kronor per år. Den icke obetydliga detaljdistributionen
från depån i Kristinehamn
har givetvis kommit att belasta
De blindas förenings försäljningsaktiebolag
utan att företaget fått någon kompensation
för omkostnadsstegring i
samband därmed. Enligt beslut den
31/12 1956 uppgick de kostnader, som
enligt det tidigare nämnda avtalet skulle
ha betalats av statsmedel, till kronor
358 578:53. Föreningen disponerade
1956 ett statsanslag för detta ändamål
på omkring 312 500 kronor. Det synes
inte vara möjligt att nedbringa kostnaderna
för verksamheten utan att frångå
de i avtalet mellan Kungl. Maj:t och De
blindas förening angivna principerna.

De blinda hantverkarna — man räknar
med att de är omkring 900 -— har
genom verksamheten fått ökade arbetstillfällen.
Då de sedan 1949 fått en höjning
av utgående ackordsersättningar
med endast 20 procent, måste det enligt
min mening anses som en synnerligen
angelägen uppgift att söka ge dem
en kompensation för levnadskostnadshöjningen.
Besparingar, som innebär
minskade inkomster för hantverkarna,
kan naturligtvis inte ifrågasättas. De
blindas förening har under det senaste

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Bidrag till De blindas förening

årtiondet utökat sin verksamhet med
stora kostnadskrävande uppgifter. Man
1 ar utvidgat konsulentverksamheten
och kuratorsverksamheten, och man har
med största kraft gått in för att hjälpa
till i fråga om biblioteksverksamheten,
vilket har varit mycket av behovet påkallat.
Det är bland annat synnerligen
angeläget att subventionera försäljningen
av bandspelare för talboksändamål.

Det skulle säkerligen vara beklagligt,
om föreningen tvingades begränsa sin
sociala och humanitära verksamhet till
följd av att det beräknade statsanslaget
inte kan erhållas. Man har svårt att
undgå tanken, att Kungl. Maj:t litet generösare
skulle kunna uppfylla löftet
av 1953 att i princip bestrida avlöningar
och omkostnader. Jag tycker att den
summa det gäller är mycket blygsam,
och jag skulle gärna vilja vädja till
kammarens ledamöter att bifalla det
yrkande vi ställt i motionen till nytta
och gagn för De blindas förening.

Jag ber alltså att få yrka bifall till
reservationen nr 17 om höjning av anslaget
med 20 000 kronor.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Det som behöver sägas
har kanske redan sagts, men eftersom jag
är en av motionärerna vill jag gärna instämma
med föregående talare. Vad som
varit viktigast för oss att framhålla när
vi väckte motionen är, att det inte är
tal om att De blindas förening åtagit
sig engagemang eller uppgifter, som den
så att säga inte har rätt att åta sig med
hänsyn till den uppgörelse som en gång
träffades om verksamheten. Man var
överens om då, att staten skulle betala
omkostnader och löner för depåverksamheten,
och vad man nu behöver
pengar till är just omkostnader och
löner.

Föreningen har utvidgat sin verksamhet
efter modernare riktlinjer,
bland annat genom att engagera sig i
talboks- och konsulentverksamhet, .lag
bar emellertid inte sett, att man i ut -

skottet har anmärkt på föreningens sätt
att arbeta och sköta sina finanser. Man
har inte heller ryggat den överenskommelse
man en gång var med om, nämligen
att staten skulle betala omkostnader
och löner. Därför är det underligt,
att man bara smiter ifrån räkningen,
som man en gång åtagit sig.

Man tror kanske ibland, att de uppgifter,
som De blindas förening åtagit
sig, inte har så stor betydelse numera.
Det föds inte så många blinda, och det
inträffar inte så ofta som tidigare olyckor
av den art som medför blindhet.
Emellertid finns det nu blinda av en
annan typ än vi hade förut, bland annat
de sockerblinda. De flesta, som i dag
kommer in i De blindas förening vid
vuxen ålder, är blinda på grund av
sockersjukdom. Det är lätt att förstå,
att för dem betyder en föreningsrörelse
och en verksamhet som denna depåverksamliet
mer än för de små barnen,
som man tar hand om på annat sätt.
Dessa vuxna blinda kan inte blindskrift.
De kan redan ett arbete, men de behöver
stöd och hjälp för att utan sin syn
hålla sig kvar i arbetslivet, det slags
stöd, som depåverksamheten ger.

Det är alltså en modern verksamhet,
som inte kommer att behövas mindre i
framtiden, snarare tvärtom, och det är
en verksamhet som vi varit överens om
att betala. Det är inte riktigt att låta De
blindas förening ha kvar en skuld, som
föreningen måst skaffa sig, och till sina
andra bekymmer få skjuta denna framför
sig, vilket måste bli resultatet, om
vi inte ger föreningen de 20 000.

Jag anser det vara rejälast — och det
är icke mindre ekonomiskt, tv vi kommer
inte ifrån anslaget senare — att nu
bevilja de extra 20 000 kronor, soin begärs
i reservationen, och därför, herr
talman, ber jag att få yrka bifall till
reservationen vid punkt 100.

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Jag kan vitsorda att
tredje avdelningens ledamöter varit

Unsdagen den 27 mars 1957 fm.

Nr 10

mycket känsliga för de synpunkter som
här har framförts. Vi är fullt införstådda
med att detta är ett område, där
medlidande skall ta sig uttryck så långt
som möjligt. Att vi trots detta inte har
kunnat biträda yrkandet om ytterligare
20 000 kronor beror på att det på många
punkter i detta utlåtande finns mycket
behjärtansvärda saker, som man skulle
ha velat men inte kunnat biträda. Vi
har ansett, att Kungl. Maj :t bättre än vi
i utskottet kan överblicka, var pengarna
mest och bäst behövs, och det är ur
denna synpunkt som vi inte kunnat biträda
motionen.

Man bör emellertid lägga märke till
det skrivsätt som utskottet begagnat. Vi
säger: »Utskottet hade för sin del gärna
sett att Kungl. Maj :t funnit det möjligt
att ytterligare höja anslaget.» Detta uttalande
tror jag kommer att medföra,
att om Kungl. Maj :t anser sig ha möjlighet
att på något sätt hjälpa denna förening,
så kommer Kungl. Maj :t att göra
det. Kungl. Maj :t kan i så fall stödja
sig på detta riksdagens uttalande, om
riksdagen, som jag hoppas, godkänner
detsamma.

Jag ber, herr talman, att med detta få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Det är glädjande när
herr Rubbestad säger, att man har blicken
riktad på detta och att man är beredd
att i framtiden hjälpa, i den mån
man anser det vara möjligt och behövligt.

Men jag tycker nog, herr talman, att
när man inte av sakliga skäl kan anmärka
på skötseln av detta företag, verkar
det på mig väldigt underligt att
riksdagen skall säga: Vi har inte råd att
fullfölja våra förut rätt säkert avgivna
åtaganden, vi orkar inte att ge De blindas
förening 20 000 kronor!

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels

Social upplysningsfilm

ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fröken
Liljedahl begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
100: o) i utskottets utlåtande nr 5,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Gustafsson
i Borås begärde dock rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
111 ja och 90 nej, varjämte 11 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från alt rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 101—108

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 109

Social upplysningsfilm

Kungl. Maj:t hade (punkt 124, s. 339
och 340) föreslagit riksdagen att till
Social upplysningsfilm för budgetåref
1957/58 anvisa ett oförändrat reservationsanslag
av 30 000 kronor.

I de under punkten 0 nämnda likalydande
motionerna 1:260 och 11:347
hade hemställts, såvitt nu vore i fråga,

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Social upplysningsfilm

att riksdagen måtte avslå förslaget om
ett anslag för budgetåret 1957/58 till
Social upplysningsfilm av 30 000
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 260 och II: 347, såvitt nu vore i fråga,
till Social upplysningsfilm för budgetåret
1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 30 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ragnar Bergh, Nils Theodor Larsson,
Skoglund i Doverstorp, Staxäng, Rubbestad
och Cassel, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionerna 1:260 och
II: 347, såvitt nu vore i fråga, avslå
Kungl. Maj:ts förevarande förslag.

Efter föredragning av punkten anförde: Herr

CASSEL (h):

Herr talman! Denna punkt gäller anslag
till social upplysningsfilm.

Vi har nyss bevittnat, att både utskottet
och kammaren ansett sig böra
vara så återhållsamma, att man under
inga omständigheter velat gå med på att
ge 20 000 kronor extra till De blindas
förening. Däremot har samma utskott
ansett det nödvändigt att ge 30 000 kronor
till upplysningsfilm rörande sociala
frågor.

Denna fråga är en gammal bekant.
Vi har hela tiden sagt, att vi anser sådan
upplysningsfilm onödig och att man
inte skall ge anslag för detta ändamål.
Vi vidhåller den ståndpunkten, och därför
yrkar jag, herr talman, bifall till reservationen.

Häri instämde herr Rubbestad (bf).

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Detta anslag har ju varit
föremål för debatt, jag tror alltsedan
man fick det uppfört på riksstaten.

Jag har ett minne av vad som sades

efter det att man hade fått fram den
första sociala upplysningsfilmen. Då
var det någon som uppträdde i denna
kammare och vittnade om att resultatet
var mycket dåligt. Det är möjligt att någon
nu skulle vilja stiga upp och säga
detsamma. Därom vet jag intet.

Till en början skulle jag emellertid
vilja erinra om att här anvisas inte
mera pengar än att det på sin höjd kan
bli en med avseende på kostnaderna
ganska billig film vart tredje år. Syftet
med denna film är att om möjligt få
dem som ser den mera ansvarsmedvetna.
En hel del människor behöver uppenbarligen
via yttre åtgöranden en förstärkning
av ansvarskänslan.

Det är dessa synpunkter som ligger
bakom anslaget till social upplysningsfilm,
och de är fullt försvarliga i vårt
samhälle.

Herr talman! Med hänvisning till det
anförda ber jag att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Utskottets ärade talesman
litade till att ansvarskänslan hos
reservanterna skulle höjas, och det må
så vara, men inte behövs det väl en social
upplysningsfilm för 30 000 kronor
för det ändamålet!

Jag tror för övrigt att de, som vid en
föregående punkt ansåg det förenligt
med sin sociala ansvarskänsla att avslå
en anslagshöjning på 20 000 kronor
till de blinda, nog också kan avslå ett
anslag på 30 000 kronor till social upplysningsfilm,
ty det ena är väl knappast
viktigare än det andra.

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Nr 10

Kommittéer och utredningar genom sakkunniga

jande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
109:o) i utskottets utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Cassel
begärde dock rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 140 ja och 60
nej, varjämte 12 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Härefter lämnades ordet på begäran
till

Herr DICKSON (h), som yttrade:

Herr talman! Jag får anmäla att jag
vid voteringen råkade trycka på fel
knapp.

Punkten 110

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 111

Kommittéer och utredningar genom
sakkunniga

Kungl. Maj:t hade (punkt 126, s. 340)
föreslagit riksdagen att till Kommittéer
och utredningar genom sakkunniga för
budgetåret 1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 850 000 kronor.

I de under punkten 6 nämnda likalydande
motionerna 1:260 och 11:347

hade hemställts, såvitt nu vore i fråga,
att riksdagen måtte till Kommittéer och
utredningar genom sakkunniga för budgetåret
1957/58 anvisa ett reservationsanslag
av 650 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 260
och 11:347, såvitt nu vore i fråga, till
Kommittéer och utredningar genom sakkunniga
för budgetåret 1957/58 anvisa
ett reservationsanslag av 850 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp,
Staxäng och Cassel, vilka ansett att utskottet
bort föreslå riksdagen att i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna 1:260 och
II: 347, såvitt nu vore i fråga, till Kommittéer
och utredningar genom sakkunniga
för budgetåret 1957/58 anvisa
ett reservationsanslag av 650 000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Under rubriken Socialdepartementet:
Avlöningar har anslagits
250 000 kronor till ersättningar åt
expertis och tillfällig arbetskraft, och
dessa medel har överflyttats från femte
huvudtitelns kommittéanslag. Men vid
en jämförelse finner man, att kommittéanslaget
endast har nedräknats med
20 000 kronor, och här har alltså skett
en ökning på inte mindre än 230 000
kronor. Jag tror det är klokt att begränsa
den ökning av kommittéanslaget
som här skett, och vi har därför yrkat
att anslaget under punkt 111 skall skäras
ned med 200 000 kronor. I stället
för de begärda 850 000 kronorna till
kommittéer och utredningar genom sakkunniga
har vi därför förordat ett anslag
på 650 000 kronor.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid denna punkt fogade reservationen.

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Riksarkivet: Avlöningar

Herr RUBBESTAD (bf):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten 112

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 113

Lades till handlingarna.

§ 9

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

49, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag för försvarsändamål.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10

Anslag till arkiv m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

50, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln
gjorda framställningar om anslag
för budgetåret 1957/58 till arkiv,
bibliotek och museer, kyrkliga ändamål
samt akademier m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkten 1

Riksarkivet: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt 3, s. 5—9
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 3 januari
1957) föreslagit riksdagen att dels
bemyndiga Kungl. Maj :t att, med tilllämpning
tills vidare från och med budgetåret
1957/58, vidtaga av departementschefen
angivna ändringar i personalförteckningen
för riksarkivet, dels godkänna
av departementschefen angiven

avlöningsstat för riksarkivet, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1957/58, dels ock till Riksarkivet:
Avlöningar för budgetåret 1957/58
anvisa ett förslagsanslag av 966 000
kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels en inom andra kammaren av
herrar Larsson i Stockholm och Arvidson
väckt motion (11:46), vari hemställts
att riksdagen måtte, med avvikelse
från Kungl. Maj:ts förslag, anvisa
11 000 kronor till extra arbetskraft för
tolkning av stenografiska rådsprotokoll
från tiden 1660—1680 samt till Riksarkivet:
Avlöningar för budgetåret

1957/58 anvisa ett förslagsanslag av
977 000 kronor;

dels en inom andra kammaren av
herrar Håstad och Sköld väckt motion
(11:210), vari hemställts alt riksdagen
vid behandling av anslaget till Riksarkivet:
Avlöningar till övrig icke-ordinarie
personal ville fatta beslut om en
ökning av detta anslag med 10 920 kronor
i och för anställande av arbetskraft
för tolkning av stenografiska rådsprotokoll
från 1600-talet;

dels ock en inom andra kammaren
av herrar Rinimerfors och Anderson i
Sundsvall väckt motion (11:325), vari
hemställts att riksdagen måtte besluta
att under punkten Riksarkivet: Avlöningar,
utöver vad Kungl. Maj :t föreslagit,
anvisa ett belopp av 11 000 kronor
att användas för tolkning av stenografiska
rådsprotokoll från åren 1660—
1680.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
och motionen II: 210 samt med bifall
till motionerna 11:46 och 11:325,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1957/58, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för riksarkivet,
som föranleddes av vad departementschefen
anfört;

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Nr 10

b) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för riksarkivet,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1957/58;

c) till Riksarkivet: Avlöningar för
budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 977 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Gustaf Karlsson, Näsström, Einar Persson
och Rubbestad, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Majrts förslag
samt med avslag å motionerna
II: 46, II: 210 och II: 325,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1957/58, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för riksarkivet,
som föranleddes av vad departementschefen
anfört;

b) godkänna av reservanterna föreslagen
avlöningsstat för riksarkivet, att
tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1957/58;

c) till Riksarkivet: Avlöningar för
budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 966 000 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

RURBESTAD (bf):

Herr talman! På denna punkt har utskottet
gjort ett avsteg från Kungl.
Maj:ts förslag. Det gäller vissa gamla
rådsprotokoll från tiden 1660—1680,
som man vill ha tolkade. Det finns på
riksarkivet en verkstadsarbetare, som är
synnerligen duktig på detta område.
Hans namn är Hilding Svensson. Han
har haft förutsättningar att kunna tolka
sådana stenografiska rådsprotokoll och
har ägnat eu hel del arbete åt detta. Härför
har han av riksarkivet erhållit en
ersättning för vissa timmar per dag. För
5 å 6 timmars arbete har han fått en
ersättning, som beräknats efter 18 :e lönegraden.
Nu har man framhållit, att
han behöver ägna 6 timmar om dagen åt
detta sitt arbete och att ersättningen
7 — Andra kammarens

Riksarkivet: Avlöningar

skulle ökas i motsvarande grad. På den
punkten har utskottet biträtt en i detta
hänseende framlagd motion.

Det gäller här visserligen bara 11 000
kronor, men jag vill erinra om att man
beträffande sådana tolkningar vid föregående
tillfällen har använt anslag från
Samhällsvetenskapliga forskningsrådet,
som kunnat utdela vissa belopp. Sålunda
beviljade rådet 1948 anslag på 5 700
kronor för viss tolkning av gamla protokoll,
och 1954 anvisades ytterligare
anslag för samma ändamål av rådet.
Följaktligen har man prejudikat på att
det går att få pengar från detta håll för
ifrågavarande ändamål. Jag har blivit
underrättad om att man av rådet fått
ett positivt löfte om utanordnande av
bidrag för denna verksamhet. Med hänsyn
härtill anser jag det oriktigt att nu
lämna ett belopp till riksarkivet. Man
vet ju inte hur länge denne man kommer
att sysselsättas i denna sin verksamhet.
Har det väl blivit ökat anslag
till riksarkivet, brukar det stå kvar.

Ur dessa synpunkter, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till den reservation
som föreligger under denna punkt.

Herr SVENSSON i Alingsås (s):

Herr talman! Det framgår ju av handlingarna,
att riksarkivet i sina framställningar
ansett det vara angeläget att
erhålla ett anslag för att denne man
skall kunna fortsätta sina översättningar
av de stenografiska rådsprotokollen.
De synpunkter på frågan, som herr Rubbestad
nu framfört och som ju kan anses
bestickande, är emellertid såvitt jag
kan förstå ingen som helst garanti för
att de medel ställs till förfogande, som
riksarkivet har hemställt om. Det får väl
ändå anses vara ganska angeläget att ett
tolkningsarbcte som detta som påbörjats
-— det finns ännu ett hundratal otolkade
protokoll — fullföljes så att det hela blir
komplett.

Den summa det här gäller, 11 000 kronor,
kan dessutom inte anses på något
sätt avskräckande och inte heller på

protokoll 1057. Nr 10

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Kungl. biblioteket: Avlöningar

något sätt prejudicerande för andra
uppdragsgivare eller befattningshavare.
Det har också antytts, att denne man
som gör detta översättningsarbete besitter
alldeles särskilda kvalifikationer för
att fullgöra detta uppdrag. Det har sålunda
meddelats, att han är den ende
svensk, som för närvarande har kunskaper
i detta ämne, så att det är möjligt
att göra översättningarna. Han är 62 år
gammal. Skulle det inte vara rätt och
riktigt att i en sådan situation anse det
som en hederssak, att detta tolkningsarbete
fullföljes, så att översättningarna
från hela den period som är angiven i
handlingarna blir komplett, och att det
utföres av en person, som besitter de
kunskaper som behövs härför och kan
göra arbetet?

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Som en av motionärerna
i detta ärende ber jag att få understryka
de synpunkter, som framförts av
utskottsmajoritetens talesman. Jag tycker
att denna fråga, även om den inte
är så förfärligt stor, ändå är så pass
värdefull och unik, att den borde mötas
mycket positivt och få en lösning som
hedrar den svenska riksdagen. Här har
ju t. o. m. sagts av herr Rubbestad, som
är en vår överste sparfrämjare, att beloppet
är jämförelsevis ringa. Han säger
att »det gäller visserligen bara 11 000
kronor». Den summan kan vi nog komma
ut med, om vi anser ändamålet betydelsefullt.
Jag vill understryka att det
är riksarkivet som begärt anslaget, och
då har väl sakkunskapen haft den uppfattningen
att det behövs.

Det är här fråga om en specialist, visserligen
autodidakt men bevisligen en
kunnig man. Dessutom är det mycket
ovanligt att det finns någon som behärskar
detta område.

Låt mig i all korthet peka på ytterligare
två synpunkter. Eftersom mannen
är så pass gammal och uppgiften så pass

begränsad, behöver man inte befara ett
prejudikat för många år framåt. Snarare
föreligger den faran, att vederbörande
skulle förhindras att hinna med uppgiften
under sina arbetsår, om vi gör ett
uppehåll i anslagsgivningen.

Bifall, herr talman, till förslaget från
utskottets sida.

Punkterna 2—8

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9

Kungl. biblioteket: Avlöningar

Punkten föredrogs; och anförde därvid Herr

BLIDFORS (s):

Herr talman! Vid denna punkt har
jag fogat en blank reservation, och anledningen
därtill är följande. Vad som
här föreslås är att den katalogisering
av det svenska trycket, som tidigare ägt
rum vid universitetsbiblioteken i Uppsala
och Lund och även i kungl. biblioteket
i Stockholm, nu skall ske centralt
vid kungl. biblioteket. Detta tycker jag
för min del är en klok och rationell åtgärd,
så att på den punkten har jag
ingenting att invända.

För att åstadkomma detta har föreslagits
inrättandet av fyra nya tjänster
vid biblioteket här i Stockholm. För
min del är jag åtskilligt tveksam om
alla dessa fyra tjänster är behövliga för
genomförandet just av uppgiften med
centralkatalogiseringen. Vad som emellertid
gör mig särskilt betänksam, herr
talman, är att departementschefen säger,
att han kommer att göra motsvarande
personalindragningar vid universitetsbiblioteken
i Uppsala och Lund.
Detta tycker jag är att väl hårt binda

Onsdagen den 27 mars 1957 fm. Nr 10

Stifts- och landsbiblioteken: Bokinköp och bokbindning m. m. — Investeringsavgift

denna punkt samman med en som vi
senare under riksdagen kommer att behandla.
Jag anser inte att det är riktigt
lämpligt att vi skall stå där med mer
eller mindre bundna händer, när vi
skall behandla punkterna om universitetsbiblioteken.

Även om jag anser att det är tveksamt,
huruvida alla dessa fyra nya
tjänster är behövliga för centralkatalogiseringen,
vill jag dock inte motsätta
mig förslaget, ty jag tror att dessa befattningshavare
kommer att göra biblioteket
tjänster även i andra avseenden.
Jag har därför, herr talman, intet yrkande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkterna 10—13

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 14

Stifts- och landsbiblioteken: Bokinköp
och bokbindning m. m.

Efter föredragning av punkten yttrade

Herr BARK (s):

Herr talman! Jag kunde kanske ha
nöjt mig med att tacka statsutskottet
för en välvillig skrivning, men välvilliga
skrivningar resulterar ju inte alltid
i välvilliga handlingar från Kungl. Maj :ts
sida. Därför skulle jag vilja till protokollet
foga några synpunkter som inte
har berörts i min motion.

Västerås landsbibliotek är nytt. Tidigare
har det endast funnits ett läroverksbibliotek
och stiftsbibliotek, mycket
gamla. Böckerna i dessa bibliotek
har förvarats under miserabla förhållanden
som medfört, att mycket dyrbara
medeltidsskrifter nu är i upplösningstillstånd,
och som riksarkivarien
framhåller är det stora värden som
står på spel. Man tycker då att landsbiblioteket
i Västerås som ett nytt
landsbibliotek kunde ha behandlats lika
välvilligt som Strängnäs bibliotek. Detta

säger jag inte som något slags västmanlandspatriot,
utan jag säger det som
styrelseledamot och av omtanke om de
bokskatter det gäller att bevara. Vi har
nyss beviljat anslag för tolkningen av
vissa äldre stenografiska rådsprotokoll,
och det tyckte jag var riktigt. Men dessa
medeltidsskrifter, som finns i Västerås
bibliotek, har också ett oerhört värde
för forskningen. En del är redan i sådant
skick, att det inte går att konservera
dem, men de som kan konserveras
borde bli bevarade.

Och det är en sak till: den bokbindare,
som vi har anställt, är mycket
skicklig. Han är mycket duktig som
vanlig yrkesman, men dessutom har han
genomgått en kurs vid kungl. biblioteket.
Han är något till åren kommen,
och när han inte längre kan syssla med
dessa ting vet man inte vilka möjligheter
det finns att få någon som kan
konservera de värdefulla skrifterna.

Herr talman! Det var dessa synpunkter
jag ville anföra till protokollet.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkterna 13—63

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 66

Lades till handlingarna.

§ 11

Investeringsavgift

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 26, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 23 november 1956 (nr 554) om
investeringsavgift för år 1957, jämte i
ämnet väckta motioner.

I en den 18 januari 1957 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 59, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samma dag, föreslå -

100 Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Investeringsavgift

git riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
23 november 1956 (nr 554) om investeringsavgift
för år 1957.

I propositionen hade föreslagits, att
vissa under år 1957 verkställda investeringar
i oljecisterner och skyddsrum
undantoges från avgiftsplikt samt att
lättnader i fråga om avgiftsplikten medgåves
vissa under år 1954 nystartade
företag.

Det ovannämnda författningsförslaget
var i nedan intagna delar av följande
lydelse:

Förordning angående ändring i förordningen
den 23 november 1956 (nr
55''t) om investeringsavgift för år 1957.

Härigenom förordnas, att 5 § förordningen
den 23 november 1956 om investeringsavgift
för år 1957 ävensom
punkt 1 av övergångsbestämmelserna
till nämnda förordning skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.
5 §.

Har myndighet----avgiftsplik tig

investering.

Investering som uteslutande eller väsentligen
tillkommit för civilförsvarseller
beredskapsändamål är icke att
anse såsom avgiftspliktig investering.
Är skyddsrumsanläggning avsedd att
användas jämväl i fredstid, skall den,
därest värdet av sådant utnyttjande är
jämförelsevis obetydligt i förhållande
till kostnaden för anläggningen, anses
såsom väsentligen tillkommen för civilförsvarsändamål.
Som avgiftspliktig
skall icke anses investering i anläggning
för lagring av olja med en volym av
minst 1 000 m3. Detsamma gäller investering
i fastigheter och inventarier,
som utnyttjas eller äro avsedda att utnyttjas
för produktion eller distribution
av elektrisk kraft, samt investering
i nybyggnad, som under medverkan av
hushållningssällskap uppförts för bedrivande
av svinstamkontroll. Vidare

skall som avgiftspliktig investering icke
anses förvärv av personbil, sådan med
skåp-, stationsvagns- eller personbilskarosseri
utrustad lastbil vilkens tjänstevikt
icke överstiger 1 800 kilogram
eller sådan motorcykel för vilken registreringsskyldighet
föreligger. Ej heller
skall som avgiftspliktig investering
anses sådant förvärv av egendom, varom
förmäles i 7 § första eller andra
stycket förordningen den 21 maj 1954
om fondskatt.

Såsom avgiftspliktig----inventa rier

i rörelsen.

Denna förordning träder i kraft dagen
efter den då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från
trycket i Svensk författningssamling.

Utskottet hade till behandling förehaft
ett antal motioner.

I de likalydande motionerna 1:42 av
herr Anders Johansson m. fl. och II: 52
av herr Magnusson i Borås m. fl. hade
hemställts »att riksdagen måtte besluta
sådan ändring av förordningen om investeringsavgift
för år 1957 att anläggningar
avsedda att framställa flis för
bränsleändamål samt anordningar vid
värmeanläggningar avsedda att möjliggöra
eller underlätta sådan eldning icke
måtte påföras investeringsavgift».

Vidare hade i de likalydande motionerna
1:310 av herr Ewerlöf m. fl.
och 11:391 av herr Cassel m. fl. bl. a.
hemställts att riksdagen måtte antaga
ett däri intaget förslag till förordning
angående upphävande av förordningen
om investeringsavgift för år 1957.

I de likalydande motionerna I: 370 av
herr O hlon in. fl. och 11:456 av herr
Ohlin m. fl. hade bl. a. hemställts att
riksdagen måtte besluta alt förordningen
om investeringsavgift för år 1957
upphävdes samt att vederbörande utskott
måtte utarbeta förslag till härför
erforderlig författningstext;

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Nr 10

101

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 59, antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
angående ändring i förordningen den
23 november 1956 (nr 554) om investeringsavgift
för år 1957;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:42
av herr Anders Johansson m. fl. och
II: 52 av herr Magnusson i Borås m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 81
av herr Gustaf Elofsson m. fl. och II: 99
av herr Nilsson i Svalöv in. fl.,

3) de likalydande motionerna 1:212
av herr Sveningsson samt II: 256 av herrar
Magnusson i Borås och Sjölin,

4) de likalydande motionerna I: 310
av herr Ewerlöf m. fl. och 11:391 av
herr Cassel in. fl., i vad motionerna
behandlats i detta betänkande,

5) de likalydande motionerna I: 370
av herr Ohlon m. fl. och II: 456 av herr
Ohlin m. fl., i vad motionerna behandlats
i detta betänkande,

6) motionen II: 257 av herrar Andersson
i Långviksmon och Åhman,

7) motionen 11:462 av herrar Sjölin
och Nihlfors, ävensom

8) motionen 11:501 av herr Jansson
i Aspeboda,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Beservationer hade avgivits

I) av herrar Hagberg, Spetz, Anders
Johansson, Kollberg, Strandh, Anderson
i Sundsvall och Harlin, vilka ansett att
utskottet bort under punkterna A) och
B) hemställa,

A) att riksdagen måtte, med bifall
till de likalydande motionerna 1:310
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 391 av
herr Cassel in. fl. ävensom de likalydande
motionerna 1:370 av herr
Ohlon in. fl. och 11:456 av herr
Ohlin in. fl., i vad motionerna behandlats
i detta betänkande, samt med av -

Investeringsavgift

slag å Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 59, antaga följande

Förslag

till

förordning angående upphävande av
förordningen om investeringsavgift för
år 1957

Härigenom förordnas, att förordningen
om investeringsavgift för år 1957
skall upphöra att gälla.

Denna förordning träder i kraft dagen
efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från
trycket i Svensk författningssamling,
och skall äga avseende jämväl i fråga
om investeringar, vilka skolat beläggas
med investeringsavgift enligt den upphävda
förordningen.

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:42
av herr Anders Johansson m. fl. och
II: 52 av herr Magnusson i Borås m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 81 av
herr Gustaf Elofsson m. fl. och 11:99
av herr Nilsson i Svalöv m. fl.,

3) de likalydande motionerna 1:212
av herr Sveningsson samt II: 256 av
herrar Magnusson i Borås och Sjölin,

4) motionen II: 257 av herrar Andersson
i Långviksmon och Åhman,

5) motionen 11:462 av herrar Sjölin
och Nihlfors, ävensom

6) motionen 11:501 av herr Jansson
i Aspeboda,

måtte av riksdagen lämnas utan åtgärd.

II) av herrar Hagberg, Spetz, Anders
Johansson, Kollberg, Strandh, Anderson
i Sundsvall och Harlin, vilka ansett
att, därest det i reservationen nr I
framlagda förslaget om upphävande av
förordningen om investeringsavgift för
år 1957 icke skulle vinna riksdagens bifall,
utskottet bort under punkterna A)
och B) hemställa,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande

102

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

In vesteringsa vgift

proposition nr 59 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas samt i anledning
av de likalydande motionerna
1:42 av herr Anders Johansson m. fl.
och 11:52 av herr Magnusson i Borås
m. fl., antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
ändring i förordningen den 23 november
1956 (nr 554) om investeringsavgift
för år 1957 med följande ändring
av 5 §:

5 §.

Har myndighet---avgiftspliktig''

investering.

Investering som (= Kungl. Maj :ts förslag)
—---bedrivande av svinstam kontroll,

ävensom investeringar i anläggningar
avsedda för framställning av
flis för bränsleändamål samt i anordningar
vid värmeanläggningar avsedda
att möjliggöra eller underlätta eldning
med flis. Vidare skall (= Kungl. Maj:ts
förslag)---om fondskatt.

Såsom avgiftspliktig---för gods befordran.

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:81
av herr Gustaf Elofsson in. fl. och II: 99
av herr Nilsson i Svalöv in. fl.,

2) de likalydande motionerna 1:212
av herr Sveningsson samt II: 256 av herrar
Magnusson i Borås och Sjölin,

3) de likalydande motionerna 1:310
av herr Ewerlöf in. fl. och 11:391 av
herr Cassel m. fl., i vad motionerna behandlats
i detta betänkande,

4) de likalydande motionerna 1:370
av herr Ohlon m. fl. och II: 456 av herr
Ohlin m. fl., i vad motionerna behandlats
i detta betänkande,

5) motionen II: 257 av herrar Andersson
i Långviksmon och Åhman,

6) motionen 11:462 av herrar Sjölin
och Nihlfors, ävensom

7) motionen II: 501 av herr Jansson i
Aspeboda,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad reservanterna
sålunda anfört och hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! I förevarande utskottsutlåtande
har bland annat behandlats
en av mig och några andra ledamöter
väckt motion nr 11:52, vari hemställts,
»att riksdagen måtte besluta sådan ändring
av förordningen om investeringsavgift
för år 1957, att anläggningar avsedda
att framställa flis för bränsleändamål
samt anordningar vid värmeanläggningar
avsedda att möjliggöra
eller underlätta sådan eldning icke måtte
påföras investeringsavgift».

Det torde icke kunna bestridas, att
det är ett samhällsintresse att vi i allt
större utsträckning får möjlighet att
använda inhemska bränslen. Det finns
också intresse av att finna användning
för de avfallsprodukter, som uppstår
vid sågverken, samt för den röjningsved,
som alltid framkommer vid rationell
skogsvård. Ett mycket föredömligt
initiativ i denna riktning har tagits av
bland annat Södra Älvsborgs skogsägareförening
genom att man såväl vid
regementet i länet som vid länslasarettet
satt i gång försökseldning med flis.
För att möjliggöra denna försöksverksamhet
har betydande investeringar
gjorts, och ekonomiska risker har tagits.
Ständiga undersökningar genomförs
för att utröna sättet för ernående
av bästa möjliga värmeeffekt m. m. Vidare
är det angeläget att finna lämpliga
transportanordningar för att få ned
kostnaderna.

Jag kan inte förstå, att det är rimligt
att staten belägger en sådan investering
med en särskild avgift. Samhället bör
enligt mitt förmenande göra allt för att
underlätta genomförandet av dylika initiativ.
Ehuru utskottet har avstyrkt motionen
med den motiveringen, att det
är nödvändigt att göra förordningen
om investeringsavgift generell för att
inte äventyra dess verkningar, har jag
dock ytterligt svårt att inse, att detta

Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Nr 10 103

skulle hindra ett bifall till motionen,
som ju avser att rätta till en fullständigt
orimlig beskattning. Här föreligger
ett så klart samhällsintresse, att jag vågar
hoppas att riksdagen inte kommer
att tveka att bifalla motionen.

Herr talman! Det har avgivits en reservation,
som syftar till borttagande av
investeringsavgiften, och ett bifall till
denna reservation innebär också bifall
till motion II: 52. Jag ber därför att i
första hand få yrka bifall till reservation
I). Skulle denna reservation inte
bifallas, yrkar jag bifall till reservation
II).

I detta yttrande instämde herr Anlby
(fp).

Herr DARLIN (h):

Herr talman! Utskottets avslagsyrkande
på motionerna om upphävande av
investeringsavgiften för 1957 grundas
till väsentlig del på de uttalanden, som
finansministern har gjort i årets finansplan.
Han framhåller där, att det
kan ifrågasättas huruvida inte, med
hänsyn till den redan inträdda dämpningen
på de industriella produktionsoch
investeringsområdena, tidpunkten
nu är inne att något lätta på de hårt
åtdragna bromsarna. Å andra sidan finner
finansministern, att man inte kan
bortse från de många utslagen av en
»alltjämt kvardröjande inflationistisk
spänning i den svenska ekonomien»,
där det viktigaste är »bytesbalansens
och valutareservens oförmånliga utveckling».
Finansministerns slutsats är,
att det i dagens situation krävs en restriktiv
politik av oförminskad styrka,
d. v. s. hland annat att investeringsavgiften
skall bestå.

Utskottet gör denna argumentering
till sin egen. Investeringsavgiften skall
vara kvar. Jag kan inte anse, att denna
argumentation är hållbar.

Låt oss konstatera fakta. Investeringsavgiften
har haft en dämpande effekt
på investeringsverksamheten, eu ganska
kraftig sådan t. o. in., men effekten

Investeringsa vgift

har tyvärr varit störst inom den industriella
sektorn. Man kan visserligen
säga, att en restriktiv ekonomisk politik
inte kan undgå att träffa även näringslivet.
Låt oss antaga att detta är
riktigt — även om det kan diskuteras.
Men är det klokt, att restriktionerna så
ensidigt träffar den industriella produktionen,
som är grundläggande för
vår ekonomi? Kritiken mot regeringens
åtgärder har med rätta riktats just på
denna omständighet. Att lägga trycket
så ensidigt som skett på den industriella
sektorn är en utomordentligt allvarlig
sak med tanke på den inverkan detta
måste ha på produktionsutvecklingen.
Man har anledning att vara ännu mer
betänksam, när man ser hur mycket
mera förmånligt ställt den offentliga investeringsverksamheten
har och har
haft det. Den har kunnat expandera
kraftigt på bekostnad inte minst av de
mera räntabla investeringar, som särskilt
i nuvarande läge har en så central
betydelse för utvecklingen av vårt ekonomiska
välstånd.

Det har vid flerfaldiga tillfällen understrukits
av företrädare för näringslivet
och de stora organisationerna, hur
allvarlig situationen är genom att investeringsprogrammen
måst alltför kraftigt
beskäras, att produktionen hämmats
och att exporten försvårats.

Vi har måst konstatera en fortgående
förslitning av maskiner och annan utrustning
utan att i tillräcklig omfattning
kunna ersätta med nya och effektivare
produktionsmedel. Produktionsutvecklingen
tenderar att stagnera och
lönerna stiger. Samtidigt rustar våra
konkurrentländers näringsliv för fullt.
Förr eller senare kommer vi till den
punkt, där vi inte längre kan stegra
produktionen i den takt, som är nödvändig
för att nöjaktigt hålla vår ställning
på världsmarknaden.

.lag vågar förmoda, att det är mot
bakgrunden av detta läge som utskottet
ifrågasätter, om inte tiden vore inne
att något lätta på de hårt åtdragna

104 Nr 10 Onsdagen den 27 mars 1957 fm.

Interpellation i anledning av att järnvägslinjen Harmånger—Bergsjö ännu ej ombyggts
till normalspår

bromsarna. — Enligt min mening finns
det alla skäl att ifrågasätta investeringsavgiftens
existens, ty det råder väl
ingen tvekan om, lierr talman, att vad
vi i dagens situation behöver är större
investeringar på de håll, som ger den
största avkastningen och som ger oss
möjligheter till ökad export och större
konkurrenskraft på världsmarknaden.
Det kan ju knappast förnekas, att botemedlet
för en oförmånlig bytesbalans
och en knaper valutareserv heter ökad
export.

Därför har jag alla skäl att ställa mig
både frågande och orolig inför utskottets
slutledningar i detta ärende. Man
säger att den restriktiva politiken — i
vilken investeringsavgiften ingår som
ett betydelsefullt led — måste drivas
med oförminskad styrka, framför allt
med hänsyn till bytesbalansens och valutareservens
oförmånliga utveckling.

Bevillningsutskottets förutvarande
ordförande, herr Adolv Olsson, lär för
ett par år sedan i denna kammare, då
spörsmålet gällde investeringsavgiftens
vara eller icke vara, ha sagt att debatten
snarare haft till syfte att tilltyga än
att övertyga motståndarna. Jag vill för
min del ta avstånd från sådant tilltygande
och avstå från övertygandet, eftersom
klokare karlar än jag misslyckats
med den uppgiften. Jag inskränker
mig till att påpeka inkonsekvensen
i bevisföringen. Man säger att eftersom
bytesbalansens och valutareservens utveckling
är för oss oförmånlig, skall vi
fortsätta att beskära möjligheterna att
leda utvecklingen i förmånlig riktning.

Läget är allvarligt nog i sig självt.
Ännu dystrare ter sig perspektiven, sedda
ur de synpunkter som en gemensam
europeisk marknad erbjuder. Vårt land
står inför valet att vara med om en sådan
anordning eller att hålla sig utanför.
Det finns alla möjligheter för att
konsekvenserna av att stå utanför blir
så kännbara, att det nästan är nonsens
att tala om ett val för vår del. Det är

helt enkelt en tvingande nödvändighet
för oss att gå med i denna gemenskap.
70 procent av vår nuvarande export
går till Västeuropa. Det torde vara skäl
nog.

En anslutning till en gemensam europamarknad
kommer att innebära stora
fördelar, men inte enbart fördelar. Vill
vi vara med i en sådan gemensam marknad
och därmed vinna tullfrihet för
våra varor i Västeuropa, måste vi också
finna oss i att öppna våra egna marknader
för fri import från de västeuropeiska
länderna. Det kommer att medföra
en oerhörd konkurrens. Vårt näringsliv
måste stå på höjden, även internationellt
sett, av effektivitet och
modernitet. Detta förutsätter investeringar.
För vårt näringslivs möjligheter
att konsolidera och rationalisera och
att höja produktionen spelar den ekonomiska
politiken en avgörande roll.
En gemensam europeisk marknad innebär
inte bara ökad konkurrens mellan
de olika företagen utan även en konkurrens
mellan länderna med avseende
på den ekonomiska politik som där
förts och föres. Jag är övertygad om,
herr talman, att investeringsavgiften
inte hör hemma i sådana sammanhang.

Med dessa ord ber jag att få hemställa
om bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen nr I.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på
förslag av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen till kl.
19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

§ 12

Interpellation i anledning av att järnvägslinjen
Harmånger—Bergsjö ännu ej
ombyggts till normalspår

Ordet lämnades på begäran till

Herr GERHARD NILSSON i Gävle (h),
som anförde:

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Nr 10

105

Herr talman! I skrivelse till Konungen
den 12 maj 1945 (nr 211) anmälde
riksdagen, att riksdagen, med bifall till
Kungl. Maj:ts proposition nr 107 och
med godkännande av ett till propositionen
fogat avtal, beslutat, att järnvägslinjen
Harmånger—Bergsjö skulle av
staten ombyggas till normalspår.

Detta riksdagens beslut har ännu inte
verkställts trots att snart tolv år gått
sedan beslutet fattades.

På grund härav anhåller jag om kammarens
tillstånd att till statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
få framställa följande frågor:

1) Vill herr statsrådet ge kammaren
en redogörelse för skälen till att 1945
års riksdagsbeslut att järnvägslinjen
Harmånger—Bergsjö skulle av staten
ombyggas till normalspår ännu icke
verkställts?

2) Ämnar herr statsrådet vidtaga några
åtgärder för ett förverkligande av
nämnda riksdagsbeslut?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.54.

In fidem
Gunnar Britth

Onsdagen den 27 mars

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Investeringsavgift (Forts.)

Herr andre vice talmannen anmälde,
att överläggningen rörande bevillningsutskottets
betänkande nr 26, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning angående ändring
i förordningen den 23 november
1956 (nr 554) om investeringsavgift för
år 1957, jämte i ämnet väckta motioner,
nu komme att fortsättas och lämnade
därvid ordet, enligt förut gjord anteckning,
till

Herr KOLLBERG (fp), som yttrade:

Herr talman! Som herr Darlin framhöll
i sitt anförande före middagsrasten
intygar finansministern i finansplanen
bland annat, att det inom indu -

strisektorn förmärkts en försvagad investeringsaktivitet,
vilken enligt finansministerns
uppfattning skulle sammanhänga
med verkan av den förda kreditpolitiken
och ekonomiska politiken i
förening.

Det är emellertid enligt min mening
hela komplexet av kreditpolitiska åtgärder,
som är ägnat att leda till de avsedda
målen, och det är obestridligen
där vi har att söka anledningen till den
försvagade investeringsaktivitet, som
finansministern med tillfredsställelse
kunnat konstatera.

Kreditrestriktionerna och räntehöjningarna
har egenskapen att under alla
förhållanden verka starkare ju längre
de varar. Konkurrensen om de knappa
tillgängliga pengarna har ju blivit hårdare
dag för dag. Penninginstitutens
gallring bland låntagarna blir allt
strängare, vilket för övrigt har det goda
med sig, att större hänsyn kan tas till
de framkommande investeringsförslagens
möjligheter ur rationaliseringssynpunkt.

106

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

In vesteringsa vgift

När en investeringsangelägenhet aktualiseras
är det vid normal kreditmarknad
två frågor att besvara, och
båda är rent kalkylmässiga. För det
första: Vad kostar det? För det andra:
Kommer det att betala sig?

När en företagsledning diskuterar en
investering i dagens läge, måste givetvis
dessa frågor vara med. Men i dag
är det en annan fråga, som ställer sig
själv i första rummet. Den lyder: Kan
vi skaffa pengar till detta? Innan man
fått ett svar på den saken, lönar det sig
inte att spilla tid på detaljerna i ett investeringsärende.
Kreditpolitiken har
alltså blivit den avgörande faktorn, inte
investeringsavgiften.

Talet om att keditrestriktionerna inte
betyder något för självfinansierande
företag är inte realistiskt. De likvida
medlen i ett företag måste i första hand
betraktas som en beredskapstillgång,
och ju svårare och osäkrare det allmänna
läget är, dess viktigare är omsorgen
om den reserven. Det är inte förenligt
med sund ansvarskänsla att så att säga
sätta allt på ett kort. De så kallade självfinansierande
företagen är därför i stort
sett lika beroende av kredittillgång som
andra.

Statsmakterna har tyvärr drivit den
politiken, att investeringsavgiften inom
företagen betraktas som en långsiktig
skatt som påförs kostnadskontot. Den
verkar därför inte längre ens fördröjande
på investeringsplanerna. Investeringsavgiften
har i stället den verkan
att den fördyrar företagens produkter.
Den minskar räntabiliteten, den hindrar
företagssparandet och den skapar
för svenskt näringsliv ett svårt handikapp
i den internationella konkurrensen.
Folkpartiet vill ha bort investeringsavgiften,
därför att den visat sig
vara ett förfelat medel i kampen mot
överkonjunkturen och därför att den på
lång sikt skadar näringslivet.

Utskottsmajoriteten säger i sitt betänkande:
»Vad särskilt angår de i motionerna
uttryckta farhågorna för att

investeringsavgiften får en kostnadsförhöjande
effekt får utskottet erinra
om att avgiftens syfte är att förmå företagen
till en noggrannare prövning av
le olika investeringsplanerna.» Mot
bakgrunden av vad jag nyss påvisat
am investeringsavgiftens erfarenhetsmässiga
verkningar kan ju hänvisningen
till ett sedan länge känt men förfelat
syfte inte uppfattas som något annat
än ett slag i luften.

Finansministern har ju i dagarna låtit
förstå att han överväger att föreslå
investeringsavgiftens slopande vid 1958
års ingång, men ett slopande under vissa
villkor eller i samband med införandet
av kraft- och bränsleskatter, vilka
kommer att belasta företagen lika hårt
som investeringsavgiften i dag och till
och med hårdare. Visar inte denna
sammankoppling av två skattefrågor,
att statsrådet kommit att innerst inne
numera betrakta investeringsavgiften
som uteslutande en fiskalisk pålaga?

Hur det än kommer att ställa sig med
investeringsavgiften för 1958, vore det
i rådande läge en riktig åtgärd, om vi
i dag kunde komina till ett beslut om att
omedelbart avstå från avgift på investeringarna.

Herr talman! Jag tillåter mig yrka bifall
till den vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen nr I.

Vidare anförde:

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Det är väl ingen som
föreställer sig att jag skall komma med
några nya argument i denna debatt.
Den opposition som framkommit på
sina håll har framfört de gamla invändningarna
mot investeringsavgiften.
Man kräver nu, trots att det bara är
några månader sedan vi fattade beslut
om att avgiften skulle gälla även under
1957, att den omedelbart skall avskaffas.

I den motion, där detta förslag fram -

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Nr 10

107

föres, säger man, att riksdagen visserligen
nyss har fattat beslut men det är
ändå skäl i att framföra ett yrkande
om avgiftens avskaffande. Man får en
allmän känsla av att, när motionärerna
på detta sätt försöker riva upp ett beslut
som är några månader gammalt,
man inte innerst inne tänker sig att
detta är möjligt. Man anser väl närmast,
att det är nödvändigt att på detta
sätt motionera en av sina käpphästar.

Den argumentation som herr Kollberg
här presterat för investeringsavgiftens
ineffektivitet har vi hört många
gånger förut. Jag har den anmärkningen
att göra att jag inte alls tror att det
är någon som fäst en avgörande betydelse
vid investeringsavgiften, när det
gällt att hålla samhällsekonomien i balans.
Investeringsavgiften har i stället
tillsammans med en hel rad andra åtgärder
medverkat till att vi uppnått —-som departementschefen säger — en
bättre balans än tidigare. Jag måste således
säga att varje försök att nu rycka
ut denna detalj ur den allmänna ekononomiska
politiken från våra utgångspunkter
inte kan anses tillrådlig.

Herr Kollberg erinrade om att finansministern
nu satt i fråga, att man genom
en skatt på bränsle skulle kunna tänka
sig att avskriva investeringsavgiften.
Herr Kollberg drar av detta den slutsatsen,
att finansministern betraktar investeringsavgiften
som betydelselös. Jag
tror att detta är en förhastad slutsats.
Jag uppfattar det snarare så, att det är
ett tecken på hur trångt det är på investeringssektorn,
då finansministern
nödgas föreslå en sådan åtgärd som en
energibeskattning. Det är klart att det
i ett sådant sammanhang kanske skulle
vara rimligt att avskriva investeringsavgiften.
Då har man emellertid, märk
väl, med energiskatten fått ett kanske
kraftigare verkande medel än investeringsavgiften
för att hålla samhällsekonomien
i balans. Utifrån den synpunkten
skulle åtgärden kunna vara väl mot
iverad.

Investeringsavgift

Jag skall övergå till att säga några
ord om de förslag till undantag som
alltid kommer igen så snart investeringsavgiften
är på tal. Helt generellt
vill jag säga, att om det skall vara den
minsta mening med en investeringsavgift
måste den vara generell. Det duger
inte att plocka fram det ena undantaget
efter det andra. Det är nämligen alldeles
säkert möjligt att plocka ihop så
många behjärtansvärda undantag att
hela investeringsavgiften skulle bli
verkningslös.

Nu tror man att man fått en alldeles
särskild anledning att göra ett undantag
genom ett motionsyrkande om att
man från investeringsavgift skall befria
investeringar i maskiner, redskap in. m.
som köps för att tillvarataga visst skogsavfall.
Till detta vill jag bara säga, att
frågan om denna investering skall bli
belagd med investeringsavgift helt är
beroende av huruvida den kan betraktas
såsom en beredskapsåtgärd eller ej.
Motionärerna gör starkt gällande att åtgärden
att tillvarata skogsavfall i allra
högsta grad skulle vara effektiv ur beredskapssynpunkt.
Förhåller det sig så,
då blir det ingen investeringsavgift, ty
investeringar för beredskapsändamål är
befriade från avgift. Om prövningen ger
vid handen att detta är ett rent affärsmässigt
tillvaratagande av skogsprodukter,
då är det klart att hela frågan kommer
i en annan belysning. Då är denna
investering naturligtvis inte mera berättigad
till avdrag än många andra
som kanske kan uppvisa högre angelägenhetsgrad
än denna. Jag vill också
erinra om att tillvaratagande av skogsavfall
rent industrimässigt förekommer
vid alla rationellt skötta skogsföretag.
Skulle man göra undantag här, så får
man väl också göra undantag för de
andra företagen, och då skulle vi komma
in på ganska vanskliga vägar.

Herr talman! Jag tror inte det finns
någon anledning till att ytterligare förlänga
debatten. Jag ber alt få yrka bifall
till utskottets hemställan.

108 Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

In vesteringsa vgift

Herr KOLLBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sundström beklagade
sig över att han hört dessa argument
flera gånger förut. Jag måste beklaga
att det tycks vara omöjligt att få
herr Sundström att inse betydelsen av
dessa argument. Finansministern har
ju i alla fall i finansplanen beaktat
bland annat kreditpolitikens begränsande
inverkan på företagens finansieringsmöjligheter.
Han säger att denna
politik framtvingar en nedskärning eller
ett uppmjukande av planerade investeringar.
Det var just det som var
mitt huvudargument, att vi i dagens läge
har en så hård kreditpolitik, att det
är en fullt tillräcklig »broms» — för
att begagna ett specialuttryck, när det
gäller dessa frågor — för att förhindra
onödiga investeringar och att investeringsavgiften
i det avseendet inte har
någon betydelse. Den har endast en
kostnadshöjande effekt för företagen.

Herr SUNDSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte på något
sätt velat underkänna penningpolitikens
betydelse när det gäller att hålla
finanserna i jämvikt. Jag har bara
framhållit att investeringsavgiften är ett
hjälpmedel jämte många andra för att
ge penningpolitiken den effekt den bör
ha. Herr Kollberg säger att investeringsavgiften
numera har allenast en
kostnadsökande effekt, och det kan jag
gå med på, ty ju längre den behålls,
desto svårare är det att få vederbörande
att med hänsyn till utsikten att den
skall avskaffas uppskjuta vissa investeringar.
Men, herr Kollberg, en lcostnadsfördyrande
åtgärd kan också, som
utskottet säger, verka bromsande på investeringarna.
Om kostnaderna blir
högre, måste det medföra en grundligare
planering, och man tvingas att
noggrannare överväga, huruvida en investering
är tillrådlig eller inte. Detta
är således innebörden i min argumentering.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Det är alldeles naturligt
att vi motionärer skulle vara till
freds, om anordningar för tillvaratagande
av flis för eldningsändamål kunde
betraktas som en beredskapsåtgärd.
Jag tror att det är riktigt, att det är en
beredskapsåtgärd. Men det är för att
gardera oss för det fall att frågan inte
skulle bedömas på det sättet som vi
nu yrkat på att denna anordning skulle
fritagas från investeringsavgift.

Jag vill påpeka att det här är fråga
om en ren pionjärverksamhet, där man
gått in för något helt nytt när det gäller
att få fram energi, som vi kan utvinna
inom landet. Jag tror att alla bör
vara överens om att en åtgärd som denna
inte bör bestraffas av statsmakterna
genom en investeringsavgift.

Herr SUNDSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Till detta vill jag bara
säga, att det skulle vara en ganska egendomlig
ordning, om vi villkorligt skulle
släppa investeringsavgiften för detta
område. En rimlig utväg är väl, att de
personer, som sätter i gång med en sådan
här verksamhet och har den uppfattningen
att det är en beredskapsåtgärd,
efterhör skattemyndigheternas
uppfattning på denna punkt. F"örst när
frågan prövats av skattemyndigheterna
kan man få någon uppfattning om huruvida
beredskapssynpunkterna dominerar
på sådant sätt, att en befrielse är
berättigad.

Jag vet mycket väl att detta kan betraktas
som en pionjäråtgärd i södra
Sverige, t. ex. Västergötland, men det
är en mycket vanlig företeelse i den övriga
del av riket, där vi bedriver skogsindustri.

Herr ANDERSSON i Långviksmon
(fp):

Herr talman! Herr Allmän och jag
har väckt en motion, nr II: 257, som
anknyter till den fråga vi i dag disku -

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Nr 10

109

terar, investeringsavgiftens vara eller
icke vara. Det är ingen större sak vår
motion gäller. Vi har tagit upp frågan
om slopande av investeringsavgiften för
maskiner och anläggningar för framställande
av byggnadsmaterial och för
bostadsbyggandets rationalisering.

Vi tycker nog, att utskottet borde ha
kunnat gå oss till mötes i den här saken.
Vi har sökt avgränsa frågan till
att endast omfatta sådant som faller inom
ramen för lånegivning från den
statliga lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrien. Vårt
förslag syftar givetvis endast till den
investering, som inte täcks av lån; den
del som finansieras genom lån är ju redan
fri från investeringsavgift.

Vi är överens om att alla goda krafter
bör hjälpas åt för att åstadkomma
en positiv lösning av bostadsfrågan.
Riksdagen har ju tidigare och även i år
visat god vilja när det gäller vår bostadsförsörjning,
vilken nu blivit en
stor social fråga, för vars lösande krafttag
måste tas.

Jag ger utskottet rätt i att den i vår
motion föreslagna åtgärden inte är av
den storleksordning, att den på ett
nämnvärt sätt kan inverka på förbilligandet
av vår bostadsproduktion, men
jag tycker nog ändå att statsmakterna
kunnat kosta på sig denna lilla gest av
uppskattning för dem som tagit sig an
problemen och nedlägger intresse, kapital
och tid för att åstadkomma förbilligande
och rationalisering. Denna motion
har faktiskt tillkommit på grundval
av ett konkret fall av framställning
av ett nytt byggnadsmaterial, som också
innebär rationalisering av byggmetoderna.
Även bostadsstyrelsen är mycket
intresserad av denna tillverkning och
har på allt sätt velat hjälpa till, bl. a.
genom att tillstyrka lån. Jag vet att
detta exempel inte är det enda utan
att det runt om i vårt land pågår forskning
och experiment i större eller
mindre skala på detta område. Vi bör
vara tacksamma mot dem som är vil -

Investeringsavgift

liga att satsa på detta viktiga område
av vår folkförsörjning.

På grund av förhandenvarande omständigheter
skall jag inte yrka bifall
till vår motion, utan jag nöjer mig med
att yrka bifall till den vid bevillningsutskottets
betänkande nr 26 fogade reservationen
nr I.

Under detta anförande övertog herr
talmannen ledningen av kammarens
förhandlingar.

Herr DARLIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sundström påstår
att investeringsavgiften är ett hjälpmedel
bland många andra och att industrien,
om omkostnaderna blir högre,
måste göra noggranna överväganden innan
några investeringar företas. Detta
är riktigt, men jag vill inte underlåta
att påpeka att vi, genom att näringslivet
inte kan investera i tillräcklig grad,
dels får allt större svårigheter att hävda
oss på exportmarknaden, dels också får
svårare att hävda oss mot den allt större
importen här i landet. Om vi kunde investera
och rationalisera och tillverka
våra varor i moderna maskiner, kunde
vi exportera mer varor, och vi kunde
också sälja våra varor billigare till
hemmakonsumtionen här i landet.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Vad herr Darlin här
sist tog upp diskuterar vi väl ändå inte
nu. Det är ju ingen som bestrider att
ökade investeringar kan bidraga till en
förbättrad produktion och ökade exportmöjligheter,
men här är det inte
fråga om vare sig att viljan att investera
saknas eller att någon förbiser nödvändigheten
av att investera. Vi investerar
till gränsen för våra möjligheter,
och de restriktioner och inskränkningar
som görs beror ju helt
enkelt på en önskan att investeringarna
inte skall överskrida de resurser och
möjligheter vi har på detta område.

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

In vester ingsa vgift

Den frågan behöver vi alltså inte ta upp
till diskussion i detta sammanhang.

Herr Anderssons i Långviksmon motion
är, tycker jag, ett ypperligt exempel
på hur lätt det är att dra fram enskilda
fall, som är mer eller mindre behjärtansvärda
och som tillhopa säkerligen
skulle göra denna investeringsavgift
tämligen meningslös. Jag är glad
att herr Andersson medgav att de i
hans motion föreslagna åtgärderna inte
kan förbilliga produktionen av bostäder
i någon märkbar omfattning, men jag
vill därtill framhålla, att experiment för
att få fram nya byggnadsmaterial ju,
som han också vitsordat, bedrivs lite
varstans i Sverige, och det läggs ned
väldiga belopp på detta område. Men
varför gör man detta? Naturligtvis därför
att man hyser en bestämd förväntan
att det nya byggnadsmaterialet skall
ge ett bättre ekonomiskt utbyte än det
gamla materialet och sålunda inbringa
vinst för den som gör investeringarna.
Och är det inte något hopp om att det
nya byggnadsmaterialet skall bli bättre
eller effektivare eller billigare, så är det
ju ingen anledning att uppmuntra en
sådan investering.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde i fråga om
punkten A propositioner beträffande
förslaget till förordning angående ändring
i förordningen om investeringsavgift
för år 1957 och därvid först beträffande
ingressen dels på godkännande
av utskottets förslag dels ock på godkännande
av det i reservationen I av
herr Hagberg m. fl. framlagda förslaget;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Kollberg begärde likväl
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
ingressen till det i punkten A av
bevillningsutskottets betänkande nr 26
förordade förordningsförslaget, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
ingressen till det förordningsförslag,
som framlagts i den av herr Hagberg
ni. fl. avgivna, med I) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Kollberg begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
115 ja och 86 nej, varjämte en av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag till ingress.

Herr talmannen framställde härefter
propositioner dels på godkännande av
utskottets förslag till avfattning av § 5
dels ock på godkännande av paragrafen
i den lydelse, som föreslagits i den av
herr Hagberg m. fl. avgivna, med II betecknade
reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Kollberg begärde likväl votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
5 § i föreliggande, av bevillningsutskottet
förordade förordningsförslag,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
den lydelse av paragrafen, som föreslagits
i den av herr Hagberg m. fl. avgivna,
med II) betecknade reservationen.

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Nr 10

111

Lindrigare beskattning av extrainkomster eller merinkomster

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 109 ja och 92 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag till paragrafens lydelse.

Övriga delar av förordningsförslaget

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A

Förklarades besvarad genom kammarens
beslut i fråga om författningsförslaget.

Punkten B

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 2

Lindrigare beskattning av extrainkomster
eller merinkomster

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 30, i anledning av väckta
motioner om lindrigare beskattning av
extrainkomster eller merinkomster.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 312 av herr Lindblom
in. fl. och 11:383 av herr Sjölin m. fl.
hade hemställts »att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om en skyndsam utredning i
syfte att åstadkomma lindrigare beskattning
av inkomsttagares, även folkpensionärers,
extrainkomster eller merinkomster,
varvid även möjligheterna att
samtidigt stimulera det frivilliga sparandet
undersökes».

Utskottet hemställde, att de likaly -

dande motionerna I: 312 av herr Lindblom
m. fl. och 11:383 av herr Sjölin
m. fl. om en lindrigare beskattning av
inkomsttagares extrainkomster eller
merinkomster icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Söderquist, Kollberg,
Gustafson i Göteborg och Strandh, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen med anledning av de likalydande
motionerna 1:312 av herr
Lindblom m. fl. och II: 383 av herr Sjölin
m. fl. måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om utredning och förslag
angående möjligheterna att nå en
lindrigare beskattning av extra- eller
merinkomster;

II) av herr Spetz, utan angivet yrkande.

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
herrar Hagberg och Magnusson i Borås.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr STRANDH (fp):

Herr talman! Frågan om skatt på
inkomstökning eller extrainkomst har,
sedan antalet inkomsttagare, både ensamstående
och gifta, i inkomstskikten
6 000—20 000 kronor väsentligt ökats,
fått en vida större omfattning än för
bara några år sedan. Redan vid mycket
låga inkomster är marginalskatten 22—
25 procent — marginalskatten är sålunda
en realitet för de flesta inkomsttagare.

Vid 1951 års riksdag tog vi inom folkpartiet
upp frågan om särskilda skattelättnader
för extrainkomster. I de motioner
som då avgavs begärdes att den
då sittande 1949 års skatteutredning
skulle få i uppdrag att utreda, huruvida
och på vilket sätt det vore möjligt
att bevilja löntagare lindring vid beskattningen
av den merinkomst som
kom från övertidsarbete, antingen genom
skattefria avdrag eller på annat
lämpligt sätt. Bevillningsutskottet an -

112

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Lindrigare beskattning av extrainkomster eller merinkomster

förde i sitt av riksdagen godkända betänkande,
att uppslaget torde få förutsättas
bli prövat vid den allmänna utredning
om sparfrämjande åtgärder
som 1951 års riksdag begärt i annat
sammanhang.

Eftersom denna utredning, trots riksdagens
positiva uttalande, inte kommit
till stånd, har vi på nytt fört fram denna
fråga i motioner till årets riksdag. Vi
har där framlagt olika förslag till lösning
av problemet, och vi har anfört att
önskemålet att med skattelättnad gynna
en ökad arbetsinsats kan realiseras på
olika sätt. Man kan ha ett system där
man framräknar en merinkomst på basis
av en jämförelse mellan det aktuella
årets inkomst och inkomsten under det
föregående året eller en beräknad normalinkomst.
Detta har vi kallat merinkomstsystemet.
Det systemet har bl. a.
kommit till användning i Danmark genom
eu författning från 1956. Man kan
också tänka sig regler om ett direkt beräknande
av inkomster från en extra arbetsinsats
— det har vi kallat extrainkomstsystemet.

Merinkomstsystemet medför svårigheter
beträffande inkomst av rörelse
och jordbruk, eftersom man här, när
man skall framräkna en jämförelseinkomst,
måste ta hänsyn till de vinstdispositioner
som vidtas vid bokslutet. Vid
taxeringen av löntagare krävs också ett
omfattande uppgiftsmaterial.

Extrainkomstsystemet däremot har —
under förutsättning att inkomst från
extra arbetsinsats kan tillfredsställande
isoleras — den fördelen, att det inte
behövs mer material än uppgifterna i
det aktuella årets deklaration. För det
övervägande antalet löntagare med heltidsanställning
kan den inkomst lätt
avskiljas som kommer från övertidsarbete,
extrauppdrag m. m. En skattelättnad
för dessa extrainkomster kunde
utformas så, att extrainkomsterna finge
i deklarationen reduceras med viss
kvotdel, exempelvis hälften. Ett visst
maximibelopp för detta avdrag bör gi -

vetvis fastställas, och storleken av detta
bör utredas. Som underlag för bedömandet
av detta avdrag kan man lämpligen
lägga det högsta belopp en kollektivanställd
inom industrien kan förvärva
genom övertidsarbete hos sin huvudsakliga
arbetsgivare. Med ledning av
detta finner man, att ett maximibelopp
av 1 500—2 000 kronor vore skäligt -—
vi har därvid räknat med att den största
mängd övertidsarbete man kan komma
upp till är 200 timmar å 7—10 kronor
per timme.

Vi har också resonerat om systemets
tillämpning på s. k. mångsysslare,
d. v. s. sådana som inte har någon huvudsaklig
arbetsinkomst utan vilkas
hela inkomst är från extra uppdrag.
Där skulle man kunna anse att en viss
del av dessa mångsysslares arbetstid
avser extrauppdrag.

När det gäller skattskyldiga som har
flera olika inkomstslag, inkomst av
tjänst och rörelse eller inkomst av tjänst
och jordbruk, ställer det sig litet svårare.
Här kan man tänka sig en begränsningsregel
så att den skattskyldige endast
får skattelättnad för ett av inkomstslagen.

Den stimulans till ökat arbete, som
den här förordade skattelättnaden är
avsedd att ge, kan lämpligen kombineras
med åtgärder för att öka sparandet.
Samordnas dessa synpunkter, skulle
man kunna tänka sig ett system där
jordbrukare respektive rörelseidkare
finge en skattelättnad för viss del av inkomsten,
om denna sattes in på ett sparkonto.
Stimulansen till ökat arbete
skulle då ligga i att den därav kommande
högre inkomsten skulle till viss del
gynnas i skattehänseende.

De här föreslagna åtgärderna skall
endast avse den statliga beskattningen.
Vi har i motionerna yrkat på skrivelse
till Kungl. Maj :t med begäran om skyndsam
utredning i syfte att åstadkomma
lindrigare beskattning av fysiska personers
extrainkomster, varvid även möjligheterna
att samtidigt stimulera det

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Nr 10

113

Lindrigare beskattning av extrainkomster eller merinkomster

frivilliga sparandet undersökes. Vi är
väl medvetna om att det förslag vi fört
fram stöter på mycket stora svårigheter
av skatteteknisk art, men vi anser
att frågan är så angelägen för många
inkomsttagare att dessa svårigheter inte
får hindra att den blir föremål för utredning.
Vi har i motionerna visat på
två alternativ, merinkomst- och extrainkomstsystemet
samt ett sparkontoförfarande,
men en utredning bör givetvis
pröva även andra utvägar.

Nu säger man bl. a. att detta är ett
marginalskatteproblem, alltså ett problem
där det gäller de progressiva skalorna.
Till det vill jag anmärka, att även
om man justerar de progressiva skalorna
kommer vi alltid att ha ett merinkomstproblem.

Herr talman! Med hänvisning till detta
ber jag få yrka bifall till reservation
nr I av herr Söderquist m. fl.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Jag skall be att i all
korthet få motivera den reservation,
som herr Hagberg i Malmö och jag avgivit
vid detta utskottsutlåtande.

Vi bär inte kunnat dela utskottets
uppfattning att talet om marginalskatteproblemet
skulle vara överdrivet. Genom
de ständigt ökade nominella inkomsterna
överflyttas allt flera grupper
inom samhället till de inkomstklasser,
där den progressiva skatten blir eu
verklig realitet. Den statistik utskottet
förebringar är missvisande, då den inrymmer
pensionärer, sjuklingar, deltidsarbetande
m. fl. I allt större utsträckning
blir det nu också vanligt att
gifta kvinnor deltar i förvärvslivet, vilket
ju medför att allt flera familjer kommer
in i ett sådant inkomstläge att marginalskattetänkandet
får en större betydelse.

Med den puckel, som finns på skatteskalan
och som exemplifieras med påpekandet
att statsskatten för en beskattningsbar
inkomst strax under 8 000 kro -

nor är 11 procent medan den för en beskattningsbar
inkomst fr. o. m. 12 000
kronor utgör icke mindre än 27 procent,
måste givetvis marginalskattetänkandet
få ganska stor betydelse för viljan
att skaffa sig merinkomster. Om
man till dessa 27 procents statsskatt för
den som kommer över 12 000 kronor
även lägger kommunalskatten, som kanske
ibland uppgår till 12 å 15 kronor
per skattekrona, förstår vem som helst
att marginalskattetänkandet lätt kommer
in i bilden.

Vi har emellertid inte kunnat vara
med om det utredningskrav, som denna
motion syftar till, alldenstund högerpartiet
redan vid början av årets riksdag
har väckt en motion om ändring
av skatteskalorna, som närmast avser att
rätta till de problem motionärerna tagit
upp.

Den metod, som motionärerna har anvisat,
kan inte vare sig anses enkel —
och det har ju också herr Strandh framhållit
— eller vara ägnad att skapa den
rättvisa, som man har anledning kräva,
varför vi även av den anledningen inte
kunnat vara med om bifall till motionen.

När riksdagen i sinom tid får ta ställtill
den motion jag tidigare omnämnt,
blir vi också i tillfälle att genom antagandet
av de där föreslagna skatteskalorna
tillfredsställa motionärernas önskningar.

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! Motionärerna har tagit
upp ett intressant problem, som ändock
inte är så lätt att lösa som det kan förefalla
i första ögonblicket. Man avser få
fram en bestämmelse i vår skatteförordning,
som skulle möjliggöra särskilda
skattelättnader för dem som har vad
man kallar extrainkomster, antingen
genom övertidsarbete eller på annat
sätt.

Det förefaller mig som om både motionärerna
och reservanterna har varit

8 — Andra kammarens protokoll 19.77. Nr 10

114

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Lindrigare beskattning av extrainkomster eller merinkomster

alltför optimistiska och tagit något för
lätt på problemet. Det synes som om
de har förbisett svårigheterna.

Man anger i motionen, att orsaken till
att man väckt densamma är dels skattetrycket,
dels oviljan att numera göra
extraarbete, och man har begärt en
utredning i akt och mening att rätta
till dessa missförhållanden. Motionärerna
har välvilligt skickat med ett par
recept för en lösning. Man har kommit
fram till för det första någonting som
man har kallat för merinkomstsystemet
och för det andra det s. k. extrainkomstsystemet.

Med merinkomstsystemet menas, att
man skall jämföra det föregående årets
inkomst med inkomster under det aktuella
året och så bevilja en extra lättnad
för den del, varmed inkomsten under
det nya året överstiger inkomsten under
det gamla året. Med extrainkomstsystemet
avser man, såvitt jag kan förstå,
att särskild lättnad skall beviljas för
alla inkomster beroende av övertidsarbete
och dylikt.

Jag tror, herr talman, att ett bifall till
motionerna skulle vara mycket olyckligt.
Först och främst skulle det ju bryta
den grund, varpå en väsentlig del av
vår skattelagstiftning vilar, nämligen
likformig taxering och skatt efter förmåga.
Skulle man dela upp de skattskyldiga
på det sättet, så måste det innebära
mycket stora och uppenbara orättvisor.
För dem av industriens arbetare,
som ännu har 48 timmars arbetsvecka
och inte har samma möjligheter
till övertidsarbete och extraarbeten som
statstjänare, kommunalanställda och
vissa andra med kortare arbetstid, skulle
ett bifall till motionen innebära en
mycket stor orättvisa. Enahanda skulle
även bli förhållandet vad beträffar jordbruket
och dess arbetare.

Det skulle dessutom, såvitt jag förstår,
innebära en orätt på så sätt, att två anställda
med samma inkomster och i
övrigt exakt likartade förhållanden
skulle få olika skatter, beroende på att

den ene hade tjänat en del av sina inkomster
i form av extraarbete, den andre
däremot enbart genom att göra sitt
arbete på ordinarie tid. Jag tror att dessa
exempel något så när belyser bur
svårt och orimligt det är att följa de
recept man här har rekommenderat.

Därtill kommer ju de oerhörda svårigheterna
för taxeringsnämnderna att
kunna avgöra huruvida den ena eller
andra inkomsten hörde till övertidsarbete
eller inte.

Påståendet om att det föreligger särskild
olust för övertidsarbete och extra
arbeten tror jag har betydligt överdimensionerats.
Det är ju så att åtminstone
inom industrien — det visar ju den
statistik fackförbunden redovisar — utförs
övertidsarbete i ganska betydande
utsträckning, och jag tror inte gärna, att
någon av industriens folk vägrar att
göra övertidsarbete av de skäl, som man
har redovisat i motionen och även i
reservationen.

Skall något hända på detta område,
får det väl ske i en annan ordning. Jag
tror därför att det är klokast att följa
utskottets mening i denna sak. Motionen
och reservationen är och förblir en
förflugen, kanske en vacker tanke, och
den bör få vara det, såvida man inte vill
sätta vissa grupper av inkomsttagare
i särskild strykklass.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr SJÖLIN (fp):

Herr talman! Herr Anderssons i Essvik
framställning av den här saken föranleder
mig att begära ordet.

Herr Andersson betecknade det som
en olycka, om motionen skulle gå igenom.
Det är i så fall rätt märkligt, att
man i andra nordiska länder har gått
in för denna princip, såsom det framhålles
i motionen. I Danmark och även
i Finland har man slagit in på denna
väg.

Jag kan inte förstå, att det på något

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Nr 10

115

Lindrigare beskattning'' av extrainkomster eller merinkomster

sätt skulle vara en olycka, om man
skulle kunna stimulera olika arbetstagare
till extra arbetsinsatser, ty det är
detta som det gäller. Det gäller att försöka
förhindra Wigforssdagar och dylikt
och i stället få fram så mycket arbete
som möjligt, vilket vi så väl behöver
i produktionen.

Jag förstår mycket väl att det inte är
lönt att göra något yrkande om bifall
till den reservation som föreligger —
det finns inga utsikter att den skall gå
igenom — men det är beklagligt att inställningen
skall vara sådan som den
är. De orättvisor som herr Andersson i
Essvik talade om existerar inte. Det är
bara fråga om att man skall få en förmån
i den utsträckning som extraarbetet
betingar. Skall man sträva efter en
sådan millimeterrättvisa, att alla skall
arbeta lika mycket och ha lika stora
förtjänster för att man skall kunna tala
om en skatterättvisa, kommer vi in på
ett område som vi inte kan bemästra på
något sätt. Man måste i stället med utgångspunkt
från det enskilda fallet och
de enskilda människornas arbetsinsatser
försöka åstadkomma bästa möjliga
resultat.

Jag vill, herr talman, med detta yrka
bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! Jag tycker nog att herr
Sjölin på intet sätt har kunnat förneka
de orättvisor som skulle bli följden av
ett bifall till motionärernas yrkande.

Vi liar ett fall alldeles inpå knutarna,
som var och en kan fundera över. De
flesta riksdagsmän har antingen riksdagsarbetet
såsom en extra sysselsättning
eller också har de några andra ersättningar
vid sidan av sitt riksdagsarbete.
Hur skulle det bli vid ett bifall
till motionen, hur skulle eu taxeringsnämnd
kunna avgöra, vad som vore
extra arbete eller inte för en riksdagsman
och på så sätt komma fram till, vilken
del av inkomsten som skulle få en
särskild skattelättnad?

Herr SJÖLIN (fp):

Herr talman! Det är klart att det finns
svårigheter i den här saken, men de
konstruerade svårigheter, som herr Andersson
i Essvik uppställde, borde inte
vara så värst svåra att bemästra.

Om vi kunnat direkt ange, på vilket
sätt man skulle kunna lösa denna fråga,
skulle vi framlagt ett förslag i den riktningen.
Vi menar att frågan är komplicerad
och kräver en utredning men att
det borde finnas förutsättningar för att
utredningen skulle kunna nå ett resultat,
som skulle tillfredsställa de synpunkter
som här är framförda.

Vi måste komma ihåg att här gäller
det att söka åstadkomma så mycket arbete
som möjligt. Det är inte tillfredsställande
att vissa människor har anledning
att dra sig för att arbeta, därför
att de inte får den lön för mödan som
de anser sig böra ha. Jag förstår den
mentalitet som här kan göra sig gällande,
då man till och med hör sådana tokerier
som att det skulle vara önskvärt
med Wigforssdagar, därför att man annars
skulle befara att de fria yrkesutövarna
skulle överanstränga sig och
ta skada till sin hälsa. Vi måste reagera
emot ett sådant åskådningssätt.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
betänkandet fogade reservationen av
herr Söderquist m. fl.; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Strandh begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 30, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

116

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Ändringar i företagsbeskattningen

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
av herr Söderquist m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

§ 3

Ändringar i företagsbeskattningen

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 31, i anledning av väckta
motioner angående vissa ändringar i
företagsbeskattningen.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna 1:211
av fru Gärde Widemar och herr Ebbe
Ohlsson samt II: 174 av herrar Nordqvist
och Strandh;

II) de likalydande motionerna I: 310
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 391 av
herr Cassel m. fl., vari bl. a. hemställts
att riksdagen måtte

1) antaga ett i motionerna intaget
förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370) och

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj :t måtte förelägga
den kommitté, som tillsatts för att utreda
frågan om förlust- och resultatutjämning,
att bedriva sitt arbete så
skyndsamt, att proposition i ämnet kunde
föreläggas 1958 års riksdag;

III) de likalydande motionerna I: 370
av herr Ohlon in. fl. och II: 456 av herr
Ohlin m. fl., vari bl. a. hemställts,

A. att riksdagen måtte besluta,

1) att beträffande varulagervärderingen
femte stycket i punkt 1 av anvisningarna
till 41 § kommunalskattelagen

skulle ändras så, att procenttalet för
nedre gränsen för värdering av varulager
fastställdes till 30 i stället för nu
i princip gällande 40,

2) att övergångsbestämmelserna beträffande
punkt 1 av anvisningarna till
41 § kommunalskattelagen (varulagervärderingsreglerna)
i vissa avseenden
ändrades och kompletterades,

3) att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att utredningen rörande rätt till
förlust- och resultatutjämning vid beskattningen
måtte arbeta i sådan takt
att förslag kunde föreläggas riksdagen
nästa år;

B. att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till erforderlig författningstext; IV)

de likalydande motionerna I: 372
av herr Sveningsson och II: 381 av herr
Strandh m. fl., vari hemställts, »att riksdagen
måtte besluta att fjärde stycket
av punkt 2 av anvisningarna till 29 §
kommunalskattelagen måtte utgå».

Utskottet hemställde,

1) att de likalydande motionerna
I: 310 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 391
av herr Cassel m. fl. ävensom de likalydande
motionerna I: 370 av herr
Ohlon m. fl. och 11:456 av herr Ohlin
m. fl., såvitt motionerna avsåge varulagervärderingen,
icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

2) att de likalydande motionerna
1:211 av fru Gärde Widemar och herr
Ebbe Ohlsson samt II: 174 av herrar
Nordqvist och Strandh, såvitt motionerna
avsåge övergångsbestämmelserna till
1955 års lagstiftning rörande varulagervärderingen,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

3) att de likalydande motionerna
1:211 av fru Gärde Widemar och herr
Ebbe Ohlsson samt II: 174 av herrar
Nordqvist ocli Strandh, såvitt motionerna
avsåge utredning angående ändring
av gällande regler i vad de föranledde
beskattning av orealiserad värdestegring
å lagertillgångar, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

Nr 10 117

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

4) att de likalydande motionerna

1:372 av herr Sveningsson och 11:381
av herr Strandh m. fl. angående viss
ändring av punkt 2 av anvisningarna
till 29 § kommunalskattelagen icke

måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
samt

5) att de likalydande motionerna
I: 310 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 391
av herr Cassel m. fl. ävensom de likalydande
motionerna I: 370 av herr
Ohlon m. fl. och 11:456 av herr Ohlin
m. fl., såvitt motionerna avsåge skrivelse
till Kungl. Maj :t rörande utredningen
om förlust- och resultatutjämning,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Hagberg, Spetz, Söderquist, Kollberg,
Gustafson i Göteborg, Magnusson i Borås
och Strandh, vilka ansett,

dels att utskottet — under hänvisning
till innehållet i de likalydade motionerna
I: 310 av herr Ewerlöf m. fl. och
11:391 av herr Cassel m. fl. samt de
likalydande motionerna 1:370 av herr
Ohlon m. fl. och 11:456 av herr Ohlin
in. fl., såvitt motionerna avsåge varulagervärderingen
— bort under punkten
1) hemställa, att riksdagen måtte
antaga ett i reservationen intaget förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370), enligt vilket punkt 1 av anvisningarna
till 41 § kommunalskattelagen
skulle erhålla ändrad lydelse,

dels ock att utskottet — under hänvisning
till innehållet i de likalydande
motionerna 1:372 av herr Sveningsson
och II: 381 av herr Strandh in. fl. angående
upphävande av gällande begränsningsregel
rörande pensionsavsättning
i familjebolag — bort under
punkten 4) hemställa, att riksdagen
måtte antaga ett i reservationen likaledes
intaget förslag till lag om ändrad
lydelse av punkt 2 av anvisningarna till
29 § kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), enligt vilket fjär -

Ändringar i företagsbeskattningen

de stycket av sistnämnda punkt skulle
utgå.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! De motioner som riksdagen
nu går att behandla avser att
lätta på den hårda företagsbeskattningen.
Vad gäller motionernas krav på
sänkning av skatten för aktiebolag och
ekonomiska föreningar från 50 till 40
procent respektive från 40 till 32 procent
har utskottet bordlagt denna del
av motionerna till ett senare avgörande.
Jag vet inte av vilken anledning man
gjort detta, men jag förmodar att utskottsmajoriteten
har möjlighet att för
kammaren klargöra anledningen till
denna bordläggning.

I de föreliggande motionerna påpekas
bland annat de menliga verkningar
som den hårda företagsbeskattningen
haft för näringslivets möjligheter att
kunna vara med i konkurrensen. I en
tid som kommer att kännetecknas av
en allt hädare utlandskonkurrens borde
det vara angeläget att lätta på beskattningen
så att vårt land inte kommer
efter i striden om marknaderna. Vi
måste också se till, att vi inte blir utkonkurrerade
på vår egen marknad av
länder, där man har en helt annan förståelse
för företagsamheten. Inför de
perspektiv som öppnar sig i samband
med en vidgad europeisk marknad blir
det ännu mera befogat att kräva förståelse
från statsmakternas sida för
dessa berättigade krav på borttagande
av den hårda beskattningen. Företagssparande
och därmed goda dolda reserver
är nödvändiga förutsättningar
för att vi på rätt sätt skall kunna utnyttja
teknikens nya landvinningar.

Högerpartiet återkommer nu med sitt
krav på att varulager inte skall behöva
upptas till högre värde än 30 procent
av inköps- eller återanskaffningspriset
efter avdrag för inkurans. Till denna
huvudregel vill vi knyta en bestämmel -

118 Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Ändringar i företagsbeskattningen

se om rätt till bibehållande av den
lagerreserv som framkommer vid jämförelse
med 1955 års lager. Företaget
skulle då få behålla hälften av den
minskning i lagerreserven som uppstår
vid tillämpning av 30-procentregeln.

Vi finner det nämligen angeläget att
företagen får behålla ett visst normallager,
men då detta är tekniskt svårt
att tillämpa har vi velat föreslå denna
schablonregel, som är en viss garanti
för att beskattningen inte går för hårt
fram. Det är nämligen nödvändigt för
företagen att kunna hålla ett visst jämnt
lager. Lager av omsättningstillgångar är
nämligen lika nödvändiga förutsättningar
som tillgången till maskiner och inventarier.
Samhället bör enligt min
uppfattning inte göra skattevinster på
värdestegringar som inte är några reella
vinster. Det mest upprörande är att samhället
härigenom får ett intresse av
prisstegringar, och därmed kan denna
åtgärd bidra till att ytterligare försämra
vårt penningvärde.

De gamla besparingar som under
sträng sparsamhet byggts upp inom företagen
kommer härigenom att upplösas
och indragas till statskassan i form av
skatter. Rent samhällsekonomiskt kommer
detta att få mycket menliga följder,
då staten synes ha en förunderlig förmåga
att kunna öka sin konsumtion. Vi
kommer sålunda att leva på framtiden
genom att upplösa dessa gamla reserver.

Vi borde alla vara överens om att
den första försvarslinjen mot arbetslöshet
finns hos företagen själva och därför
är det angeläget att vi behåller de
reserver som där finns.

Om vi nu om några år kommer att få,
som lagen föreskriver, en uppskrivning
av lagren till 40 procent, kommer
detta att betyda att tillräckligt stora avskrivningar
inte kan göras, detta speciellt
sett mot bakgrunden att alltför
små inkuransavdrag i allmänhet tilllämpas.
Under den senaste tiden har
det inom vissa områden förekommit
många betalningsinställelser, och vid

avveckling av dessa företag har det
visat sig att inneliggande lagers värde
representerar en mycket liten del av
de tillämpade priserna. Hänsynstagande
till god köpmannased och ansvar för
borgenärer kräver därför en annan ordning.
Det kan inte vara ett samhällsintresse
att hårda beskattningsformer
skapar osäkerhet inom affärsvärlden.

Från högerpartiets sida har vi varnat
för att den hårda företagsbeskattningen
i framtiden skulle komma att få
menliga verkningar på vår produktionskapacitet
och därmed också minska
våra möjligheter att bevara och höja
vår levnadsstandard. Tyvärr har vi redan
fått se verkningarna av dessa åtgärder.
Det senaste årets kraftiga minskning
av vår produktion utgör en skrämmande
signal om vad som nu skall
komma.

I en särskild motion har också yrkande
framställts om att avsättning till
pensionsfonder skulle få göras även för
säkerställande av pension till huvuddelägare
i familjebolag. Med nu gällande
bestämmelser kan inte något missbruk
härvid förekomma, varför det vore
rimligt alt även dessa grupper inrymmes
i denna pensioneringsmöjlighet.
Det egendomliga förhållandet uppstår
nu, att pensionsunderlaget för företagets
anställda får användas som riskkapital,
medan däremot pensionsunderlaget
för huvuddelägarna nödvändigt
skall överlämnas till någon pensionsinrättning.
Bristen på rörelsekapital gör
emellertid att några sådana inbetalningar
i allmänhet inte kan göras. Jag
ber nu, herr talman, att med dessa ord
få yrka bifall till den vid detta utskottsutlåtande
fogade reservationen.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! När vi senast diskuterade
värderingsreglerna i företagsbeskattningen
i denna kammare — det
var 1955 — sade en av regeringspolitikens
företrädare, att visst hade det
varit bra att vi haft fria värderings -

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Nr 10

119

regler tidigare i företagen, men nu liade
vi kommit in i en situation som innebar
risk för att framstegstakten överansträngdes,
och därför borde man göra
de inskränkningar i värderingsreglerna
som regeringspartierna beslöt 1955.

Nu när ordet »avsaktning» blivit nyckelordet
när det gäller produktionsökning,
borde ju inställningen vara en
annan. Jag tror inte vi kan säga att det
är någon risk för att framstegstakten i
produktionsökningen överansträngs för
närvarande. Tvärtom har vi det problemet,
att vi riskerar att komma efter
när det gäller takten i produktionsökningen
i vårt land i förhållande till
de viktiga länder vi konkurrerar med
ute i världen. Det börjar bli mer och
mer klart att vi är beroende av produktionen
och av produktionens resultat
och att en pågående produktionsökning
är en absolut förutsättning för att vi
skall kunna uppehålla vår levnadsstandard
och även infria de växlar som vi
har ställt ut beträffande vår sociala
verksamhet.

Jag skulle här vilja ställa följande
fråga, vilken jag framställt upprepade
gånger tidigare utan att ha fått något
svar: Tror representanterna för regeringspartierna
att vi skulle haft en lika
hög reallön nu i detta land om vi inte
haft de fria värderingsreglerna i företagen
tidigare, så att företagen kunnat
konsolidera sig, bygga upp reserver,
rationalisera och på så sätt verkligen
öka produktionen? Utanför detta hus
har experter, som står regeringspartierna
nära, börjat tänka om i vad gäller
företagsbeskattningen, och jag tycker
det vore på tiden att de nya tendenserna
där också tränger in här i riksdagen.

Som herr Magnusson i Borås nämnde,
skall vi senare diskutera den viktiga
frågan om skatteprocentcn, och jag
skall därför här endast säga några ord
om varulagerfördelningen. .lag vill dock
dessförinnan med tacksamhet notera eu
passus i utskottsmajoritetcns yttrande,

Ändringar i företagsbeskattningen

i vilken det säges, att den pågående utredningen
rörande rätt till förlust- och
resultatutjämning bör bedrivas skyndsamt
och att de förslag, vartill utredningen
kan föranleda, så snart som
möjligt underställes riksdagen. Det är
ett gammalt krav från folkpartiets sida
att de orättvisa förhållanden som råder
på detta område snarast möjligt skall
bringas ur världen, och jag är glad
över att man i utskottet har kunnat ena
sig om detta uttalande om en skyndsam
utredning.

Beträffande varulagervärderingen har
vi, som den föregående ärade talaren
nämnde, velat i lagen inskriva att den
gräns för varulagervärdering, som majoriteten
satt till 40 procent och som
skall träda i kraft om några år, skall
sänkas till 30 procent. Detta sammanfaller
med den praxis som var rådande
innan de nya bestämmelserna genomfördes.
Men härutöver vill jag också
säga några ord om de extra belopp, som
göres till föremål för beskattning under
övergångsåren. Staten tar nämligen
ut skatt på vinster som ännu inte uppkommit,
och utan att veta om vinsterna
någonsin uppkommer. Det är ett förhållande,
som vi i princip tycker är
oefterrättligt.

Det betraktelsesättet tränger nu igenom
mer och mer i företagsekonomien,
att lika väl som t. ex. en industri behöver
en fabriksbyggnad, behöver också
ett företag en viss kvantitet varor i
lager, ett lager som företaget inte kan
vara utan. Om taxeringsvärdet på fabriksbyggnaden
helt plötsligt ökar, kan
ju företaget inte ta upp ökningen som
vinst och dela ut den till aktieägarna.
Det är orimligt. Men det är lika orimligt
om ett normallager, en lagerkvantitet
som man behöver för att driva rörelsen,
plötsligt upptaxeras efter de nya
bestämmelserna och att »vinsten» beskattas.
Någon vinst har ju inte uppstått,
utan den skulle uppstå först i det
ögonblick man sålde ut lagret och lade
ned rörelsen.

120

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Ändringar i företagsbeskattningen

Det måste vara felaktigt att beskatta
skenvinster i den omfattning som nu
sker. Detta faktum har riksdagen tidigare
tagit hänsyn till. När vi 1946 avvecklade
krigskonjunkturskatten, var vi
inte rädda för att ta till invecklade bestämmelser
just för att slippa risken att
retroaktivt beskatta skenvinster.

Det förslag som reservanterna här har
lagt fram innebär inte en hundraprocentig
lösning av det problemet. Vi har
av praktiska skäl måste föreslå en
schablonmetod, vilken emellertid enligt
vår övertygelse skulle ta bort de mest
upprörande orättvisorna på detta område.
Jag tror också att kammarens ledamöter
håller med om att en rättvis
beskattning härvidlag är till fördel inte
bara för näringslivet utan också för de
anställda, vilka har intresse av att deras
företag kan möta tider av sämre
konjunkturer, om sådana kommer, väl
konsoliderade och med möjlighet att
konkurrera med andra företag.

Herr talman! Med hänvisning till det
anförda ber jag att få yrka bifall till
den reservation, som är fogad till utskottets
betänkande.

Herr NORDQVIST (h):

Herr talman! Den av herr Strandh
och mig avgivna motionen II: 174 angående
beskattning av orealiserad värdestegring
å rörelseidkares lager, som
behandlas i bevillningsutskottets betänkande
nr 31, utmynnar i två yrkanden.

Det ena innefattar en begäran om en
utredning, som syftar till att i någon
mån uppskjuta beskattningen av orealiserade
värdestegringar på lagren. Observera
uppskjuta, inte frita från beskattning.
Hur man förfar för närvarande
har vi belyst med ett enkelt
exempel, som jag tillåter mig citera:
»Antag att ett företags verksamhet under
det år bokslutet avser varken resulterar
i vinst eller förlust utan gått
''jämnt ihop’ och att några för utdelning
tillgängliga medel från föregående år

inte finns, men att det vid bokslutstillfället
inneliggande, för den fortsatta
driften erforderliga lagret under året
stigit avsevärt i pris. I ett större företag
kan en sådan prisstegring lätt komma
att röra sig om 5 å 10 miljoner kronor
eller mer. Om företagsledningen nu
toge sig för att skriva upp lagret med
värdestegringens belopp och ställa en
på sådant sätt åstadkommen vinst —
efter avsättning för därå belöpande
skatter — till förfogande för utdelning,
skulle ett dylikt förfarande», säger vi i
motionen, »säkerligen och med fog bedömas
såsom oförsvarligt.» Inte minst
företagets egna anställda skulle med
all rätt fördöma ett sådant förfaringssätt.

Nu för våra företag dess bättre inte
en sådan utdelningspolitik, att delägarna
får någon andel av en dylik under
beskattningsåret uppkommen fiktiv
vinst. De 40 å 45 procent därav, som
återstår efter skatt, får i varje fall tills
vidare stanna i företaget — om inte ett
prisfall inträffar, varigenom den s. k.
vinsten försvinner.

Delägarna får alltså vackert vänta —
och om de något förstår sitt eget bästa,
finner de sig däri utan knot — men
staten, det allmänna, väntar inte. Staten
skall omedelbart ta ut sina 55 å 60 procent
av den orealiserade värdestegringen
under beskattningsåret. Vi har ansett
att detta ur företagsekonomisk synpunkt
är precis lika oförsvarligt som
om delägarna framtvingat en utdelning
av de återstående 40 å 45 procenten.
Jag tror inte att det finns någon i kammaren
som inte innerst har samma uppfattning.

Utskottet argumenterar mot rätten
för företagen att ligga med obeskattade
värdestegringsvinster i sina lager hur
länge som helst. Men den fråga som
motionen aktualiserar är, om man verkligen
skall beskatta den orealiserade
värdestegring som uppstått under beskattningsåret
och åren närmast dessförinnan.
Det exempel som jag anförde

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Nr 10

121

visar, att den frågan ingalunda är oväsentlig
och att den alltjämt väntar på
sin lösning. För övrigt kan jag i det
sammanhanget till alla delar instämma
i vad herr Gustafson i Göteborg uttalade
om varulagerfrågan och värderingen
i allmänhet.

Det andra yrkandet i motionen går ut
på en förlängning av övergångstiden
för de skärpta varuvärderingsreglerna.
Den uppskrivning av varulagren, som
många företag måste vidta, medför, som
i motionen framhållits, betydande krav
på företagens likviditet. Detta väcker i
dagens läge så mycket större oro som
det samtidigt finns en hel del andra
faktorer som utsätter företagens likviditet
för oberäknade och oberäkneliga påfrestningar.
Likviditeten har med en
viss rätt betecknats som all företagsamhets
livsnerv. Det är knappast försvarligt
att utsätta denna livsnerv för icke
nödvändiga risker. Det finns ingen anledning
att i ett läge med minskad produktivitetsutveckling
och hårdnande
konkurrens envist hålla fast vid de
övergångsbestämmelser som beslutades
under gynnsammare konjunkturförhållanden.

Herr talman! Mot ett enhälligt utskott
har jag ingen anledning att ställa något
yrkande om bifall till motionen.
Jag kommer givetvis att rösta med reservationen
av herr Hagberg m. fl.

Herr STRANDH (fp):

Herr talman! Jag skall uppehålla mig
vid bara en detalj i företagsbeskattningen.
Det är en gammal bekant fråga,
och den gäller rätten för familjebolag
alt avsätta medel till pensionsstiftelser.
Frågan behandlades mycket ingående år
1955, och den var uppe även förra året.

När de nya reglerna infördes år 1956,
motiverades denna spärr för familjebolagen
att inte få göra avsättningar
till pensionsstiftelser med det missbruk,
som enligt företagsbeskattningskommitténs
betänkande hade förekommit. Så

Ändringar i företagsbeskattningen

som reglerna nu är avfattade har familjebolag
rätt att från en före 1956
bildad stiftelse utbetala pension till
huvudaktieägarna, men de har inte rätt
att avsätta ytterligare medel. Familjebolag
kan, som bevillningsutskottet
framhöll i sitt betänkande nr 45 vid
1955 års riksdag, alltså göra avsättningar,
grundade på pensionsförpliktelser
gentemot andra anställda än huvudaktieägarna
och på det sättet skingra
stiftelseförmögenheter.

Denna regel har vi inte ansett tillfredsställande,
och vi anser det också
vara stötande, att en i ett familjebolag
arbetande huvudaktieägare inte kan beredas
pension på samma sätt som övriga
i företaget anställda. Ett familjebolag
är ju oftast helt beroende av huvudaktieägarens
arbetsinsats och personliga
ledning. Vi har därför även i
år väckt en motion med samma yrkande
som tidigare, nämligen att familjebolag
skulle få samma rätt som övriga
bolag till stiftelseavsättningar.

Bevillningsutskottet har liksom tidigare
avslagit motionerna med, måste
jag säga, en svag motivering. Utskottet
skriver i år bland annat: »Gentemot vad
motionärerna anfört därom att missbruk
numera torde vara omöjligt, enär
pensionsstiftelsens kapital och avkastning
får disponeras endast för pensionering
på grund av tjänst, vill utskottet
påpeka, att de nya bestämmelserna i
detta hänseende inte föreskrivit någonting
nytt i förhållande till vad som gällde
tidigare.»

Jag vill då påminna om att det var
just på denna punkt som nyheterna kom
i 1955 års regler. Det fanns visserligen
tidigare en utbildad praxis beträffande
avdrag för avsättningar, men det var
endast de bundna stiftelserna, som stod
under riksförsäkringsanstaltens tillsyn
och som kunde kontrolleras. De fria
stiftelserna kunde undantas från tillsyn,
och det var, om nu missbruk förekom,
sådana från tillsyn undantagna
stiftelser som missbrukade avsättnings -

122

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Ändringar i företagsbeskattningen

rätten och användningen av stiftelses
medel. Nu däremot måste de fria stiftelserna
stå under länsstyrelsens tillsyn,
och det gäller både nybildade och
äldre stiftelser. Jag vet av egen erfarenhet,
att länsstyrelsen är mycket rigorös
vid sin kontroll av dessa fria stiftelser.
Stiftelsens kapital och avkastning får
endast användas till pension på grund
av tjänst, och det fordras, för att avsättning
skall tillåtas, bindande pensionsutfästelser.
Avsättningens storlek är begränsad,
och den räknas ut enligt försäkringsmatematiska
grunder.

Tillämpningen av de nya reglerna vid
de senaste två årens taxeringar har varit
mycket restriktiv. Men utskottet säger
även i år, att familjebolagen har
möjlighet att teckna pensionsförsäkringar
för sina huvudaktieägare liksom
att erlägga kontanta pensioner. Det är
riktigt, men på grund av de skärpta avskrivningsbestämmelser
som gäller såväl
för inventarier som för varulager
har ju företagen mycket ont om likvida
medel, och det är inte alla — det gäller
särskilt småföretag och medelstora företag
— som har möjligheter att avvara
likvida medel. Bland annat därför, vill
vi, att denna inadvertens i skattelagstiftningen
skall tas bort.

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag anfört ber jag att få yrka bifall till
den av herr Hagberg m. fl. avgivna reservationen.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Innan jag går närmare
in på själva ämnet skulle jag vilja påpeka,
att en del talare har ansträngt sig
med att banka mycket hårt på inslagna
dörrar. Det finns nämligen ingen som
inte önskar högsta möjliga produktionsökning,
och ingen vill väl på något
sätt medverka till åtgärder som
skulle kunna försvåra denna, utan varje
åtgärd som är föreslagen här i restriktivt
syfte är tillkommen inte för att
hindra produktionen utan för att hålla
den vid makt. Det är också självklart

att vi alla för vårt ekonomiska handlande,
för vår levnadsstandard är beroende
av att vi har en hög produktion.
Den saken behöver vi i detta sammanhang
inte diskutera.

De motioner som har framlagts går,
som motionärerna redan har påpekat,
ut på att man i 1955 års beslut skall
göra ändringar i fråga om lagervärderingen.
Motionärerna yrkar på en tilllåten
nedskrivning till 30 procent. Jag
vill då erinra om att före 1955 förekom
ingalunda en så kraftig nedskrivning
som man vanligen föreställer sig. Utskottet
påpekar att i regel anlitades
före 1955 den s. k. Annellska regeln,
som gick ut på att lagren nedskrevs till
30 procent. Den som inte sorterade under
den mellankommunala taxeringsnämnden
kunde emellertid nedskriva
lagren betydligt mera, och säkerligen
kunde nedskrivningarna ofta gå ned till
noll.

Det är ju nu inte fråga om någon
brådstörtad uppskrivning till 40 procent,
utan övergångstiden är mycket
rundligt tilltagen. I år t. ex. är det tilllåtet
att nedskriva lagret till 20 procent,
nästa år och året därpå skall det så
uppskrivas till 30 procent, och först

1960 kommer värderingen att ligga vid
40 procent.

I det sammanhanget skall jag säga
några ord om herr Nordqvists önskemål
att övergångstiden skulle utsträckas.
Jag tror för min del inte det finns
anledning därtill. Det kan visserligen
i en del fall vara till fördel. Men å andra
sidan är det nog inte lämpligt att ha
en så lång övergångstid som fram till

1961 eller 1962, ty vi vet inte mycket
om framtiden; vi vet inte ens om dessa
beskattningsregler, som beslöts 1955,
kommer att stå sig till 1960. Det kan
mycket väl hända att de skärps, men
det är också möjligt att de på grund av
omständigheter, som vi nu är i fullständig
okunnighet om, kommer att lindras.
Jag tror därför att det finns föga anledning
att nu rucka på 1955 års beslut.

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Nr 10

123

I anledning av herr Gustafsons i Göteborg
resonemang — även andra talare
har varit inne på saken — när det
gäller frågan om den orealiserade värdestegringen,
som inte bör bli föremål
för beskattning, så vill jag säga att nödvändigheten
av sådan uppskrivning och
tagande till beskattning sannolikt endast
föreligger i de fall, där man kunnat
före år 1955 genomföra en avskrivning
till under 20 procent, kanske
ibland ända till noll. Däremot skulle ett
tillmötesgående av motionärernas önskemål
i detta avseende uppenbarligen
vara ägnat att gynna de företag som
före år 1955 haft möjlighet att göra
utomordentligt stora avskrivningar, medan
företag som icke lyckats skriva ned
sitt varulager lägre än till 20 procent
inte skulle komma i åtnjutande av denna
förmån. Utskottet anser att det av
detta skäl är synnerligen svårt att tillmötesgå
motionärerna på denna punkt.

Därmed vill jag naturligtvis inte förneka
att den fria lagervärderingen och
den fria avskrivningen har, såsom herr
Gustafson här påpekat, varit en hävstång
när det gällt att rationalisera och
förbättra vår industriapparat. Det är
därför naturligtvis inte med någon större
glädje vi kämpar för att dessa skärpta
regler skall införas och tillämpas,
men vi gör det därför att vi anser, att
den ekonomiska situationen här i landet
nu kräver sådana åtgärder.

Vidare har man här varit inne på
frågan om familjebolagens rätt att göra
avsättningar till pensionsfonder för
ägarens egen pensionering. Den saken
är en gammal bekant som vi har diskuterat
vid upprepade tillfällen. Den
egentliga anledningen till att detta krav
inte har kunnat tillmötesgås är att det
liar från skattemyndigheternas sida
uppgivits, att det just vid familjcbolagens
avsättningar till pensionsfonder
förekommit ett visst skattefusk.

.lag tror inte på riktigheten av herr
Strandhs påpekande att likviditetssvårighelerna
nu skulle vara så stora, att

Ändringar i företagsbeskattningen

det skulle vara besvärligt för dessa familjebolag
att för ägarens pensionering
inbetala avgifter till en vanlig försäkringsinrättning.
Den saken kan väl inte
vara avgörande för ett dylikt företags
likviditet, såvida det inte är fråga om
rent astronomiska pensioner. Om det
gäller en normal pension för en företagsledare,
är väl inte avgifterna av den
storleksordningen att de vedervågar företagets
likviditet. Att göra gällande något
sådant, är nog att skjuta betydligt
över målet. Dessutom är det ju att
märka att avgifter, som man sålunda inbetalar
till sin egen pensionering, är
avdragsgilla vid taxering och att det
alltså är statsverket som i realiteten betalar
mer än hälften av dessa pensionsavgifter.

Jag tror att denna utväg att ordna
pensioneringen är så pass förmånlig för
vederbörande att frågan om avsättning
till pensionsfonder inte utgör något
större problem.

Jag har inte anledning att nu gå närmare
in på de frågor som här berörts
och som vi diskuterat vid åtskilliga tillfällen
tidigare, utan jag ber att med det
sagda få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Herr Sundström försökte
nyss göra gällande, att vi från oppositionens
håll vill försöka slå in öppna
dörrar. Alla vill ju ha en produktionsökning.
Varför bråkar vi egentligen? Vår

åsikt är att de metoder, som herr
Sundström rekommenderar, är felaktiga,
och vi menar också, att den utveckling
som skett under de senaste
åren i viss mån är ett synligt bevis för
detta. Därför kommer vi nog att hålla
på att banka på dörren, herr Sundström,
ända tills den saken blir klar. Som jag
nämnde i mitt första anförande, har
man i kretsar som står regeringen nära
utanför detta hus börjat tänka om i frå -

124 Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Ändringar i företagsbeskattningen

ga om företagsbeskattningen, och jag
väntar på den dag, då också herr Sundström
kommer att göra det.

Herr Sundström berörde frågan om
beskattning av skenvinster, d. v. s. när
man beskattar vinster som inte uppkommit
och dessutom, herr Sundström,
nu under övergångstiden efter en extra
hög uttagningsprocent. Det enda argument
som jag tyckte mig höra från herr
Sundström var att en lättnad på detta
område skulle gynna vissa företag, som
haft möjligheter att under tidigare år
skriva ned eller skaffa sig varulager till
lägre priser. Detta är väl en helt naturlig
sak. Om ett företag startade för
tio år sedan kunde det skaffa sina inventarier
och en del av sina anläggningar
mycket billigare än ett företag
som startar nu. Inte kräver vi för den
sakens skull att det skall betala en extra
skatt. I hela sitt resonemang gick herr
Sundström förbi de synpunkter vi framfört
om normallagermetoden som jämförlig
med anläggningstillgångar.

Det var intressant att höra herr Sundström
säga, att det visst har varit bra
med de friare värderingsreglerna tidigare
och att de nog liar varit en hävstång
till rationalisering och produktionsökning.
Därför var det med beklagande
som herr Sundström nu måste
tala för dessa inskränkningar. Det hela
berodde på den nuvarande ekonomiska
situationen. Men, herr Sundström, de
regler som vi nu vill ändra, skall, har
regeringen uttryckligen sagt, gälla under
alla lider, under lågkonjunkturer,
under mera normala konjunkturer, under
högkonjunkturer. De skall vara
permanenta, och det är detta vi har anmärkt
på. Vi har sagt, att om man en
vacker sommardag, när det blåser en
svag vind, börjar reva seglen på sin
segelbåt därför att det kanske kommer
att bli en orkan om något år, är det
klart att man på det sättet kan undgå
risken att kapsejsa, men om man skall
tävla med andra båtar blir resultatet
ganska snöpligt. Detta resonemang me -

nar vi är tillämpligt på vårt land i konkurrens
med andra länder.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Jag begärde ordet när
herr Sundström yttrade, att vi inte har
någon anledning att i detta sammanhang
tala om huruvida det skall bli en
produktionsökning eller inte. Jag vill
bara understryka vad jag framhöll även
i mitt tidigare anförande, nämligen att
vi från högerpartiets sida hela tiden har
varnat för att om man fortsätter att föra
en sådan politik gentemot företagsverksamheten,
kommer vi så småningom i
det läget, att vi får en produktionsminskning.

Herr Sundström säger bl. a., att det
inte skall bli någon direkt beskattning
av orealiserade värdestegringar. Vi vill
med all kraft hävda, att den gång man
kommer upp i en lagervärdering av 40
procent kommer det att innebära oerhört
höga beskattningar av orealiserade
värdestegringar. Detta har vi med vår
motion velat förhindra.

I fråga om avsättning till pensionsfonder
för huvuddelägare i familjebolag säger
herr Sundström, att det inte är
omöjligt för dem att avsätta sina pengar
i försäkringsföretag, såvida det inte rör
sig om astronomiska tal. Det kan, herr
Sundström, inte bli fråga om astronomiska
tal i detta fall, alldenstund skattemyndigheterna
icke tillåter avsättning
för pensioner, som är omåttligt tilltagna.
Även de smärre belopp, som det här
är fråga om, spelar emellertid en utomordentligt
stor roll för hela den mindre
företagsamheten i vårt land.

Jag ställde i början av mitt första anförande
en fråga till majoriteten inom
utskottet, vad anledningen var till att
en viss del av våra motioner nu inte var
upptagen till behandling, nämligen den
som gällde skatteprocentens höjd. Herr
Sundströms tystnad om orsakerna till
att denna fråga inte tagits upp vågar jag
fatta på det viset, att majoriteten i alla

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Nr 10 125

fall överväger att eventuellt om någon
månad bifalla denna del av motionen.

Herr SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Herr Gustafson i Göteborg
gjorde gällande, att det här inte
är fråga om att slå in öppna dörrar, ty
oppositionen anser, att våra metoder att
bemästra den ekonomiska situationen är
felaktiga. På detta vill jag endast svara,
att vi är lika övertygade om att
oppositionens rekommendationer för
att bemästra den ekonomiska situationen
är absolut felaktiga. Jag skall inte gå
in på någon detaljbelysning, men vi
behöver bara tänka på de skattesänkningsförslag
som har framkommit under
de sista åren och som ovillkorligen skulle
leda inte bara till mycket kraftigt
ökad konsumtion utan också till en
överansträngning av våra investeringsmöjligheter,
för att vi skall få klart för
oss att oppositionens politik i detta fall
sannerligen är vådlig.

Sedan påstår herr Gustafson, att dessa
regler skulle vara spikade för alla
lider. Ja, herr Gustafson, vi båda har
varit med här ganska länge, och det
har aldrig gått ett år utan att skattelagstiftningen
på en rad punkter har
reviderats och förändrats. Någon tanke
på att vissa regler skulle bli eviga behöver
man verkligen inte ha. Vi får vara
nöjda, om vi kan förutse att våra regler
kommer att äga giltighet under den
tidsperiod, varom det här är fråga, nämligen
till år 1900.

Det finns, herr Gustafson, olika sätt
att få båtar att kapsejsa, och det kan
mycket vid tänkas att, om man alltför
ivrigt vill lätta på alla möjliga restriktioner
på investeringsfronten, det är
större utsikter att segla i kvav än om
vi följer de modifikationer och begränsningar
som den nuvarande ekonomiska
politiken föreskriver.

Herr Magnusson i Borås efterlyser orsaken
till att bolagsbeskattningen inte
togs upp i detta sammanhang. Detla
tror jag är en rent redaktionell åtgärd.

Ändringar i företagsbeskattningen

Detta betänkande tyngs av alldeles tillräckligt
många uppslag och motioner
för att det skall krävas en särskild framställning
om den frågan. När tid blir,
kommer företagsbeskattningen upp till
behandling i kammaren. Något minsta
belägg för att det skulle föreligga några
avsikter eller möjligheter att nu väsentligt
lätta på företagsbeskattningen känner
åtminstone inte jag till, och jag kan
därför inte ge något svar i detta avseende.

Beträffande familjestiftelserna säger
herr Magnusson, att det inte är fråga
om astronomiska tal. Så mycket bättre.
Då bör det vara en rimlig sak för ledaren
av en familjestiftelse att gå försäkringsvägen
och inte riskera företagets
likviditet.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Hem Sundström talar
om oppositionens vådliga förslag på det
ekonomiska området. Jag kan bara göra
den stillsamma reflexionen, att det är
mycket intressant att se hur regeringen
tar den ena medicinen efter den andra
som oppositionen tidigare rekommenderat.
Jag bara beklagar att man tar medicinerna
på ett så sent stadium, att de
inte kan göra den nytta de kunde ha
gjort, om de tagits tidigare. Jag tror
att vi kan räkna med att det skall gå
på samma sätt när det gäller företagsbeskattningen.

Herr Sundström kom med en intressant
nyhet. När man lade fram de nya
reglerna år 1955, var det fina, sade han,
att de skulle gälla för avsevärd tid framåt,
så att man kom ifrån ryckigheten i
företagsbeskattningen och att man inom
näringslivet skulle vara trygg för att
reglerna under lång tid framåt skulle
förbli fasta. Nu säger herr Sundström,
att man kan vara glad om de kommer
att gälla till år 1960. Det var en intressant
nyhet. Det visar lnir mycket man
kan lila på de löften som avgavs i denna
riktning 1955.

126

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Ändringar i företagsbeskattningen

Herr DARLIN (h):

Herr talman! Med anledning av vad
herr Sundström yttrade om avsättningar
till pensionsfonden vill jag fråga honom,
om han inte känner till att länsstyrelserna
sedan några år tillbaka fastställt
det högsta belopp, som får avsättas
till huvuddelägare. I varje fall har
länsstyrelsen i Kristianstads län gjort
så. Man kan väl då inte tala om skattefusk? Herr

SUNDSTRÖM (s):

Herr talman! Herr Gustafson i Göteborg
säger att de åtgärder som vidtagits
på den ekonomiska politikens område
emanerar från folkpartiet. Då har
han väl inte någon anledning att opponera
sig mot dem.

Det är alldeles riktigt, att det var avsett
att dessa regler skulle bestå under
avsevärd tid och att det är av värde
att man har trygghet för framtiden och
vet vad man har att rätta sig efter åtminstone
för de närmaste åren. Detta
är ett av skälen till att man inte bör
bifalla dessa motioner, som skulle införa
en ny ryckighet i företagsbeskattningen
genom att sänka gränsen för
den tillåtna nedvärderingen från 40 till
30 procent. Vill man sålunda ha den
relativa trygghet som eftersträvas på
detta område och dessutom ha reglerna
stadfästa för avsevärd tid framåt — tv
fem år måste väl ändå räknas som avsevärd
tid — tror jag det är riktigt att
vidhålla vad här är föreslaget.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Ryckighet har herr
Sundström redan ställt i utsikt. Skall
vi ha ryckighet är det bättre att vi får
det på så sätt, att vi ändrar det som
vi anser vara felaktigt i de metoder som
för närvarande används.

Herr Sundström påstod sedan att jag
skulle ha sagt, att regeringens förslag
emanerar från folkpartiet. Detta är en
ganska bastant missuppfattning. Jag
sade att det händer att regeringen bit

för hit tar från oppositionens program.
Tyvärr tar man delarna på ett för sent
stadium, och man använder dem tyvärr
också i ett felaktigt sammanhang.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Gustafson
i Göteborg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 31, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Gustafson
i Göteborg begärde dock rösträkning,
vadan votering medelst omlöstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 119 ja och 91 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 4

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 33, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om skattefrihet för vissa ersättningar
som utbetalas från Förbundsrepubliken
Tyskland.

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Nr 10

127

§ 5

Granskning av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och
förvaltning

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 5, angående verkställd granskning av
riksbankens och riksgäldskontorets styrelse
och förvaltning.

Punkten 1

Penning- och valutapolitiken

Under denna punkt hade utskottet
gjort vissa uttalanden.

Reservation hade avgivits av herrar
Ewerlöf, De Geer, Mannerskantz,
Schmidt, Nordqvist i Karlskoga och
Löfgren, vilka ansett att utskottets utlåtande
under punkten l:o) bort ha den
lydelse som i reservationen angivits.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Herr SCHMIDT (fp):

Herr talman! Förra året vid denna
tid hänvisade jag till penningvärdesutredningens
förslag att § 72 i regeringsformen
borde innehålla ett stadgande
om att »Riksbanken är anbefalld bevarandet
av penningvärdet såsom en angelägenhet
av synnerlig vikt vid utövandet
av bankens verksamhet». För
min egen del har jag för några år sedan
uttryckt saken så, att »ett bevarat penningvärde
och en stark valutareserv är
förutsättningen för fullgod sysselsättning
liksom en effektiv centralbankspolitik
är förutsättning för ett bevarat
penningvärde». Dessa problem tränger
sig allt närmare inpå oss och är väsentliga
faktorer i lösandet av våra
samhällsproblem. Utvecklingen har ju
inte heller varit gynnsam; under efterkrigstiden
har priserna stigit med drygt
50 procent, varav under de sista tre
åren med 9 procent.

Om vi granskar den finansiella utvecklingen
under de tre sista åren och

hur förändringarna berör riksbanken,
riksgäldskontoret och marknaden får vi
fram följande: statsskulden har sedan
ultimo 1953 nominellt ökat med 3,1 miljarder.
Om man tar hänsyn till medel
avsatta till budgetutjämningsfonden
samt kassaförändringar, vilka uppgår
till cirka 300 miljoner kronor, har statens
nettoskuldsättning i riksbanken
under de tre sista åren ökat med 1,5
miljard. Härvidlag tilldrar sig ökningen
av skattkammarväxlar i riksbanken en
särskild uppmärksamhet. Riksbankens
innehav av dessa har nämligen under
de tre åren ökat från 0,5 miljard till
2,35 miljarder. Sammanfattningsvis kan
framhållas att statsskulden vid sista årsskiftet
är placerad med ungefär 24 procent
i riksbanken, 17 procent i affärsbankerna
och 59 procent i marknaden
och hos posten.

Den totala guld- och valutareserven
har under de tre sista åren ökat med
ungefär 130 miljoner, men ökningen
under det sista året uppgick till 214
miljoner. Då är emellertid att märka,
att under de två sista åren har vi ådragit
oss korta skulder i utlandet och
mottagit förskott för kommande leveranser
i storleksordningen 900 miljoner.
Detta innebär sålunda att vi intecknat
våra knappa valutareserver till
mer än en tredjedel. Under de tre sista
åren har de offentliga betalningsmedlen
ökats med 825 miljoner, varav under
sista året drygt 100 miljoner, ökningen
under 1956 utgör endast en femtedel
av den under 1955 men är 85 miljoner
större än riksbankens ökning av guld
och valutor. I betraktande av att riksbankens
guld- och valutabehållning under
de tre sista åren minskat med 173
miljoner innebär ökningen av de offentliga
betalningsmedlen gentemot minskningen
av guld- och valutareserven en
inte hälsosam utveckling av förhållandet
mellan inre betalningsmedelsförsörjning
och mellanhavandet med utlandet.

I vår reservation har vi berört frå -

128 Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Penning- och valutapolitiken

gan om formen för riksbankens kreditåtstramningspolitik.
Att återhållsamhet
alltjämt är av nöden är vi alla överens
om. Däremot anser vi att metoden
med s. k. utlåningstak för affärsbankerna
i längden ej kan tillämpas utan
allvarliga vådor för produktivitet och
produktion. Vi har i vår reservation
utförligt redovisat våra argument, men
jag vill i det följande komplettera dem.

Beträffande kreditgivningen under
1956 vill jag nämna att hypoteksinstitutionerna
har utlånat 450 miljoner kronor,
sparbankerna 630 miljoner kronor och
jordbrukets centralkassor 35 miljoner
kronor. Affärsbankerna har lämnat bostadskrediter
på 420 miljoner kronor.
Detta gör i runt tal 1,5 miljarder kronor.
Jag har då inte tagit med vad försäkringsbolag
och posten har lånat ut;
de siffrorna är svårare att få tag på,
men det rör sig om åtskilliga hundratal
miljoner kronor. Affärsbankerna
har för övriga låntagare, d. v. s. näringslivet
och privatpersoner — jag
undantar industrien — minskat utlåningen
med ungefär en halv miljard
kronor. Industriens yttre kapitalanskaffning,
d. v. s. aktieemissioner, förlagslån,
obligationslån — den sista posten
rör sig dock om ett så obetydligt
belopp som 8 miljoner kronor — samt
reverslån och krediter i försäkringsbolag
och affärsbanker, uppgår till cirka
700 miljoner kronor. Om man ställer
dessa siffror i relation till varandra
och tänker på att det kapital, som är investerat
i själva näringslivet, uppskattas
till 60 miljarder, undrar man hur
det skall gå med näringslivets fortsatta
utveckling.

Säkerligen är vi alla överens om nödvändigheten
av att äga eu modern industri
och ett effektivt handels- och
distributionssystem, men den tekniska
utvecklingen går i våra dagar snabbare
än någonsin tidigare. Kapitalanspråken
är inte bara stora, pengarna krävs även
relativt snabbt, varigenom de reella resurserna
hotas att bli överansträngda,

vilket i sin tur kan leda till inflationistiska
störningar. Diskussionen kommer
därför att röra sig om hur samhällets
finansiella och reella resurser skall
avvägas och hur mycket vi skall avstå
av vår konsumtion för att hålla vår produktionsapparat
tip top och vår tekniska
och kulturella utbildning på ett
högt plan. De faktorer, som vi vill peka
på i fråga om den nuvarande konstruktionen
av kreditåtstramningen,
nämligen tillämpandet av detta s. k. utlåningstak,
är den skevhet som måste
uppstå i kreditgivningen. Det har ju
också visat sig, att de mindre och medelstora
företagen blir mycket starkt
lidande på detta. Vidare vill vi påpeka,
att det statliga lånebeloppet till väsentlig
del måste täckas genom upplåning
i riksbanken. Den upplåningen har betytt
en påspädning av marknadens likviditet.
Men denna kreditåtstramningsmetod
måste också ha lett till att expansionen
har tagit sig andra vägar än
genom affärsinstituten.

Det är ju i detta sammanhang av stor
vikt, att alla intiativ till näringslivets
nydaning uppmuntras och får sin chans
genom finansiellt stöd. Genom metoden
med utlåningstak, vars höjd för näringslivets
vidkommande i realiteten är
lägre än för två år sedan, begränsas eller
förhindras en av affärsbankernas
huvuduppgifter, nämligen den att bevilja
s. k. kapitalbildningskrediter,
d. v. s. de krediter som affärsbankerna
normalt ger för startande av ny verksamhet.
Det kan ju inte vara till fördel
för utvecklingen att kreditanspråken
av detta och andra slag tillgodoses
på en kreditmarknad, som centralbanken
inte kan påverka eller bilda sig någon
uppfattning om.

Vi synes nu också vara överens om
nödvändigheten att öka sparandet i landet,
vilket innebär en annan avvägning
mellan investering och konsumtion än
den som nu råder eller en ökning av
produktionen eller bådadera. Nu är vi
emellertid så belastade med kraftiga fi -

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Nr 10

129

nansiella pålagor, att man frågar sig,
om den presumtive spararen verkligen
skall kunna skära ned sin konsumtion
till den grad, att en väsentlig nettoökning
av sparandet kommer till stånd.

När därför majoriteten bl. a. säger:
»Först när balansen mellan sparande
och investeringsbehov förbättrats kan
en smidigare penningpolitik praktiseras»,
så är det riktigt i så måtto att investeringarna
i samhället måste täckas
av finansiellt sparande. Men man får
inte heller glömma att investeringar
plus konsumtion plus export måste täckas
av produktion plus import. Råder
ej balans i detta avseende, måste penningpolitiken
fortfarande hållas stram.
Vidare är frågan, hur ett ökat sparande
skall komma till stånd, om vi utgår
ifrån att behovet av totala investeringar
näppeligen kan sättas lägre än det som
i dag gör sig gällande. Behovet kommer
tvärtom att bli större. Detta problem
tror sig majoriteten kunna lösa med en
hård finans- och skattepolitik. Härigenom
uppstår en fara för en undertryckt
inflation. Frågan är om riksbanken
skall kunna hålla på med sin kreditåtstramningsmetod
så länge som det
dröjer att med nuvarande finanspolitik
få en ökning av sparandet till stånd.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr NORDQVIST (h):

Herr talman! Både utskottsmajoriteten
och vi reservanter har i fråga om
penning- och valutapolitiken presterat
en ganska ordrik historik, och i mångt
och mycket är det ungefär detsamma
som sägs i de båda skrivningarna. Man
skulle därför kunna tycka att denna reservation
kunde ha gjorts litet mera
kortfattad. Går man saken litet närmare
in på livet skall man emellertid finna,
att resonemanget i de båda skrivningarna,
även om de innehåller i huvudsak
detsamma, går ut ifrån den skilda syn
på hela den ekonomiska politiken, som
9 — Andra kammarens protokoll 7957.

Penning- och valutapolitiken

vi har. Majoritetens uttalanden går för
övrigt i det stora hela ut på en tillfredsställelse
med den förda ekonomiska politiken
och med att man nått de verkningar
som avsetts. Man har fått en
dämpande effekt på näringslivets investeringsverksamhet
med påföljd — som
man med mycket stort jämnmod konstaterar
i en bisats — att man fått en avmattning
i produktionen. Men det kan
väl inte gärna ha varit detta sista som
man syftat till. Detta sagt endast som
en reflexion i förbigående. Jag skall inte
gå närmare in på principskillnaderna i
uppfattningen om den ekonomiska politiken
— det är ju en fråga som kommer
upp senare under denna riksdag i samband
med diskussionen om den framtida
ekonomiska politiken. Här är det
närmast fråga om riksbankens och riksgäldskontorets
göranden och låtanden
under det gångna året.

En del av den ekonomiska politiken
måste jag dock beröra för sammanhangets
skull. Fn restriktiv politik på det
ekonomiska området har ju varit nödvändig
med hänsyn till den situation
vi har råkat hamna i, det är vi, som
herr Schmidt nyss har konstaterat, alla
överens om. Vad man däremot måste
reagera mot är att restriktiviteten satts
in så ensidigt. Om vi tar skattepolitiken,
så lider vi ju alla mer eller mindre av
de höga skatterna, men mer än andra
skattebetalare har företagen klämts åt.
Vi har på en kort tid fått bolagsskatten
höjd och avskrivningsreglerna skärpta,
bestämmelserna för varulagervärderingen
har gjorts oförmånligare, investeringarna
bestraffas med en särskild avgift,
och allt detta drabbar i första hand
industrien.

Varför har man då gått så hårt fram
just i fråga om industrien och speciellt
dess investeringar? Ja, säg det. Realiter
torde dessa investeringar nämligen inte
betyda så mycket som man velat göra
gällande, om man ser dem ur konjunkturpolitisk
synpunkt och jämför dem
med andra ekonomiska faktorer, som

Nr 10

130

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Penning- och valutapolitiken

också påverkar konjunkturutvecklingen.
Därtill kommer, att om man skall
sätta in en åtgärd av detta slag på ett
begränsat område, måste den där göras
så mycket hårdare för att över huvud
taget ha någon effekt. Då produktionens
ökning är det enda, som skulle kunna
möta en ökande konsumtion, får man
val anta att det i och för sig inte är en
produktionsminskning som varit det
man eftersträvat. Möjligen kan det ha
varit att via företagen komma åt efterfrågeökningen
och konsumtionsökningen
hos de anställda.

Nu liar ju näringslivet, trots den föga
näringsvänliga politik som förts, hittills
klarat svårigheterna förvånansvärt bra,
om också inte so bra, som det skenbart
ser ut genom de inflationspåverkade balansräkningarna.
Ovanpå allt annat hade
man inom industrien under kriget
sina materialsvårigheter, efter kriget
blev det arbetskraften som var problemet,
och nu är det kapitalförsörjningen.
Tidigare har kapitalförsörjningen kunnat
klaras, inte minst genom självfinansiering
inom företagen, men nu är den
möjligheten i rätt hög grad minskad
och mer eller mindre borta för många
företag, samtidigt som kreditmarknaden
blivit i allra högsta grad beskuren.

Utom självfinansieringen hade företagen
tidigare även obligations- och förlagslånemarknaden
att hålla sig till när
det gällde investeringar. Nu reglerar
riksbanken sedan 1952 rätten att emittera
sådana lån. Vid utgången av 1956
förelåg omkring 75 ansökningar om att
få ta upp obligationslån som ej beviljats,
och den äldsta framställningen om rätt
att på kapitalmarknaden få täcka ett
lånebehov daterar sig från februari
1952. Även om alla dessa ansökningar
inte alltjämt är aktuella, så är det dock
en betydande ko. Industrien är numera
praktiskt taget utestängd från denna
traditionella lånemarknad. Det enda
som släppts fram de senaste åren är ett
par kraftverkslån.

I samband med upprättandet av bud -

geten för budgetåret 1956/57 proklamerades
att genom de speciella skatteskärpningar
som skedde med överbalansering
av budgeten, eller om man så
vill totalbalansering av budgeten, skulle
det statliga upplåningsbehovet försvinna
och plats härigenom skapas för näringslivet
på den allmänna kreditmarknaden.
Härav har det tydligen inte blivit någonting
efter allt att döma.

Jag vill ännu en gång betona, att det
naturligtvis varit ofrånkomligt att vidta
åtgärder för att hålla ned övertrycket
i den svenska ekonomien under 1956.
Det är också fullständigt klart, att dessa
åtgärder också måste drabba även den
direkt produktiva investeringsverksamheten.
Å andra sidan hade det ju varit
önskvärt, att de åtstramande åtgärderna
kompletterats med positiva, som i varje
fall på längre sikt skulle ha kunnat
medverka till en naturlig balans — en
balans utan kvantitativa restriktioner.
Större eftertryck i den ekonomiska politiken
borde ha givits åt de sparfrämjande
inslagen, och samtidigt borde en
omprövning ha skett av den nödvändiga
kreditrestriktiviteten och tekniken för
att reglera förhållandena på kreditmarknaden.

Genom en s. k. frivillig överenskommelse,
som träffades i september 1955
mellan riksbanken och affärsbankerna,
fastställdes ett tak för utlåningen. I
april 1956 ålades bankerna att reducera
sin utlåning till andra ändamål än bostadsbyggande
med 5 procent i förhållande
till utlåningens storlek i juli 1955.
Genom denna bestämmelse skars utlåningen
till affärsbankernas kunder ned
med omkring 600 miljoner. En anordning
som detta tak kan naturligtvis godtagas
i en prekär situation som ett kortfristigt
övergångsingripande, så att ansvariga
instanser skall vinna tid för en
naturlig sanering av politiken. Nu har
emellertid detta utlåningstak för näringslivet
varit gällande i över ett och
ett halvt år.

Systemet är felaktigt, och det leder

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Nr 10 131

lätt till en fastfrysning av marknaden
och minskar möjligheterna till anpassning
efter det ekonomiska livets skiftande
förhållanden. Det skapar naturligtvis
speciella svårigheter för ny företagsamhet
att få sina kreditbehov tillgodosedda.
Genom det fixerade utlåningstaket
måste också svårigheter uppstå
att utjämna de kreditbehov, som
sammanhänger med en speciellt i vårt
land vanligt förekommande säsongvariation.
Taket hindrar naturligtvis också
kreditinstituten att förse ett naturligt
expanderande näringsliv med rena rörelsekrediter.

Man måste också tänka på att behovet
av rörelsekapital automatiskt ökas till
följd av den inflationistiska utvecklingen.
Att då arbeta med ett utlåningstak,
som sänker utlåningen till näringslivet
samtidigt som penningvärdet faller, är
naturligtvis i och för sig barockt. Man
måste också i detta sammanhang komma
ihåg, att det förhållandet, att den
långa kapitalmarknaden varit ur funktion
för näringslivets del, gjort att en
hel del av den korta kredit som skulle
falla under utlåningstaket blivit lång
kredit.

Under vårt arbete i utskottet har vi
kunnat förstå, att frågan om takkonstruktionens
lämplighet varit föremål
för riksbanksfullmäktiges uppmärksamhet.
Även riksbanken torde ha klart för
sig att tekniken med ett till ett visst datum
knutet utlåningstak endast bör användas
under en kort tid om det inte
skall uppstå alltför besvärande biverkningar,
och att tekniken om den utnyttjas
under en längre tid medför risker
för en desorganisation av kreditmarknaden.
Det är därför att hoppas att riksbanken
snart kommer med ett uppslag
till annan anordning för den behövliga
kreditrestriktiviteten — en anordning
som kan vara någorlunda acceptabel
för både samhället, näringslivet och
bankerna. Den nuvarande anordningen
är inte tillfredsställande för någon av
dessa parter.

Penning- och valutapolitiken

Tekniken för kreditrestriktionerna
har också medfört andra indirekta verkningar.
När näringslivet hindrats att
komma fram genom kreditinstituten har
man fått söka sig andra vägar, som i
hög grad fördyrat kreditkostnaderna. I
allt större utsträckning har man t. ex.
blivit tvungen att ordna sin finansiering
genom nyemission av aktier. Genom att
den utdelning, som är nödvändig för att
man över huvud taget skall kunna tänka
sig få något kapitaltillskott den vägen,
får tas av beskattade medel, blir kapitalkostnaden
för företaget mer än dubbelt
så hög som utdelningsprocenten,
eller säg i genomsnitt någonting omkring
15 procent.

Försäkringsbolagen är vidare överlupna
med ansökningar från industrien
om lån och ökade under förra året sin
utlåning dit högst betydligt utan att
dock kunna på något sätt tillgodose behoven.

Härtill kommer sedan den grå kreditmarknaden.
Det rör sig här inte om på
något sätt otillåtna eller otillbörliga kredittransaktioner,
men de försiggår inte
inom bankinstituten och är följaktligen
helt okontrollerade och okontrollerbara.
Det är en föga lycklig utveckling: överblicken
förloras, och det blir en snedvridning
inom affärslivet. Sker kreditgivningen
genom ökad kredit från leverantörerna,
blir följden den, att de rent
affärsmässiga synpunkterna inte längre
blir bestämmande för inköpen, vilket ju
måste vara olyckligt. Från samhällets
synpunkt kan det inte heller vara något
intresse att kreditförmedlingen går vid
sidan av bankväsendet med dess fastställda
regler och kända villkor. Ju större
omfattning den grå marknaden får,
desto mer försvagas möjligheterna att
tillämpa kreditrestriktioner som ett medel
att motverka inflationen. Hur stor
den grå marknaden är har man ingen
uppfattning om, och det torde vara
ganska svårt att göra ens en ungefärlig
uppskattning härom, om man nu skulle
vilja ge sig på ett försök.

132 Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Penning- och valutapolitiken

En motsvarighet till den inhemska
grå kreditmarknaden finns också i förbindelserna
med utlandet, såsom herr
Schmidt tidigare berörde. I bytesbalansen
förekommer en förskjutningspost,
som i varje fall torde uppgå till flera
hundra miljoner kronor. Posten har
uppkommit genom att direkta lån har
erhållits från utlandet, man har fått förlängda
och ökade krediter vid inköp,
och man har fått förskottsbetalning vid
leveranser till utländska köpare. Det förekommer
med andra ord en betydande
kreditgivning från utlandet, vilken för
närvarande inte kan närmare bestämmas
till sitt belopp.

I den mån den kreditgivningen innebär
en kortfristig och obunden svensk
upplåning representerar den anspråk på
den svenska valutabehållningen, vilka
snabbt kan aktualiseras. Även om det i
och för sig inte är någonting att säga
om saken, så anser vi reservanter att
problemet är av sådan storleksordning
och natur, att riksbanken bör göra en
ansträngning för att söka få ett begrepp
om vad det rör sig om. Problemet berör
ju i hög grad vår valutareserv, som vi
alla anser vara för liten. Vi är överens
om att det vore högst önskvärt om vi
kunde under nu rådande konjunkturer
bringa upp den till en acceptabel nivå.

För övrigt hänvisar jag till vår reservation.
Jag ber, herr talman, att få instämma
i herr Schmidts yrkande om bifall
till reservationen.

Herr SKÖLDIN (s):

Herr talman! Trots en hård ekonomisk
politik har vi inte lyckats få balans
i vår samhällsekonomi. Bytesbalansen
har dock förbättrats under 1956
jämfört med 1955, alldenstund underskottet
år 1956 utgör 195 miljoner jämfört
med 414 miljoner under 1955. Industriens
investeringsönskemål är alltjämt
stora, och de ökar självfallet därigenom
trycket på penningmarknaden.
Man kan emellertid konstatera en viss

förbättring på vissa områden. Arbetskraftstillgången
har sålunda varit bättre
under 1956 än den var 1955, och prishöjningen,
som 1955 var 6 procent, har
stannat vid 3,6 procent under 1956.

De åtgärder man har använt för att
få till stånd en åtstramning på marknaden
verkar självfallet mycket ojämnt,
eftersom de är generella. De drabbar
obestridligen de konjunktursvaga industrigrenarna
hårdare än industrier som
har goda konjunkturer och en hygglig
ekonomi. Produktionsökningen redovisas
i utskottets utlåtande, där siffrorna
är preliminära, till 2 procent, men sedan
siffrorna nu har justerats och färdigställts
visar de en produktionsökning
på 2,7 procent under 1956.

Nu säger reservanterna, att det är
stor fara å färde, därest den tendens
fortsätter som den minskade produktionsökningen
avspeglar. Det torde väl
inte råda några delade meningar om
riktigheten av reservanternas påstående,
att en uppbromsning av produktionsökningen
inte kan vara önskvärd.
Men det kan väl ändå ifrågasättas, om
denna siffra, 2,7 procent, är ett uttryck
för vad reservanterna egentligen har
velat säga, nämligen att det bara är den
åtstramande politiken som har medfört
detta. Om man nämligen ser på hur vår
exportindustri utvecklat sig, finner
man, att järn- och stålindustrien uppvisar
en ökning av 12 procent, medan
träindustrien uppvisar en minskning av
10 procent. Detta hänger samman med
svårigheterna att sälja träindustriens
produkter på världsmarknaden. Det är
självklart att denna svårighet att sälja
har påverkat produktionsökningen, och
däri ligger med största sannolikhet en
hel del av orsakerna till det förhållandet,
att man inte har kommit upp till
högre siffra än 2,7 procent.

Det är å andra sidan klart, att åtstramningen
har påverkat förhållandena.
Den har bromsat vårt produktiva
liv, men det var ju ingen som trodde,
att vi skulle kunna föra en politik, som

Nr 10

133

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

innebar, att man stramade åt på det
ekonomiska området, utan att det skulle
ha några återverkningar, och det har
väl för övrigt varit avsikten med hela
denna politik. Jag har därmed inte sagt,
att man skall kunna driva denna åtstramning
hur hårt och hur långt som
helst.

Nu har det emellertid signalerats
från finansministern, att det skall komma
förslag om att avskaffa investeringsavgifterna,
och i stället för investeringsavgifterna
kommer det att vidtagas åtgärder,
som kommer att verka som en
konsumtionsskatt. Det blir alltså en lättnad
vad beträffar investeringarna, och
det måste väl bidra till att skapa större
förutsättningar när det gäller kapitalbildningen
för vår industri och åtminstone
i någon mån för självfinansieringen
av investeringarna.

Personligen måste jag säga, att jag
hade föreställt mig, att detta skulle ha
hälsats med tillfredsställelse av alla,
inte minst på de håll, där man varit
mycket missnöjd med denna investeringsbeskattning.
Så har emellertid inte
blivit fallet. De åtgärder, som regeringen
vidtagit för att åstadkomma en begränsning
av konsumtionen, såsom bilskatt
och statliga taxeliöjningar och den
energiskatt, som nu skall komma, har
föranlett kritik från oppositionens sida
— och det är kanske oppositionens uppgift
ocli bör vara så i ett demokratiskt
samhälle, att den skall vara kritisk.
Det har ju också reservanterna varit i
den reservation som är fogad till bankoutskottets
utlåtande.

Det ar emellertid mycket lätt att peka
på felen i vår ekonomiska politik, men
man glömmer bort att tala om vad som
skulle ha gjorts i stället för att man
skulle ha åstadkommit ett bättre resultat.
Man anför visserligen i reservationen,
att den räntehöjning, som företogs
i november 1956, borde ha varit
större. Vi har ju under år som gått
många gånger stridit om vilka medel
som borde användas för att bekämpa

Penning- och valutapolitiken

inflationen. Räntan har ju också kommit
till användning i detta syfte och
blivit höjd ganska avsevärt.

När vi har diskuterat räntans betydelse
som en broms för utvecklingen på
investeringsområdet, så har man ju
från oppositionens sida många gånger
anfört, att det behövde bara vara mycket
små variationer i ränteändringarna
för att åstadkomma ett större sparande
och därigenom skapa en varaktigare
grund för ett sundare ekonomiskt liv.
Detta resonemang har man väl nu delvis
övergivit. Man säger nu, att först
när man kan få upp sparandet till en
sådan höjd, att man har fått balans mellan
sparande och investeringar, kan
man använda sig av dess tidigare omnämnda
små variationer i räntesatserna.
Man frågar sig, varför inte det här påståendet
har kompletterats med uppgift
om vad som behövs för att man
skall få en sådan balans. Eftersom vi
inte kan få ett sparande som motsvarar
investeringarna, så återstår väl ingenting
annat än att minska investeringarna,
och om man gör det, kommer det
väl att minska sysselsättningen, och då
kommer den minskade sysselsättningen
att sänka produktionen och därmed
självfallet också standarden.

Vi liar i tider som gått varit mycket
tveksamma när det gällt att använda
oss av räntan som regulator i inflationsbekämpandet,
och i fråga om denna
tveksamhet har ju ingen ändring kommit
till stånd, i varje fall inte från min
sida. Emellertid har man ju nu försökt
att använda räntevapnet för att bekämpa
inflationen. I de diskussioner
som vi fört om detta under år som gått
har man flera gånger anfört från framför
allt högerns sida — och bankoutskottets
nuvarande ordförande har vid
åtskilliga tillfällen framhållit detta gentemot
oss — att om man är så rädd för
att räntan skall höjas på grund av den
sammankoppling som består mellan å
ena sidan bostadshyrorna och å andra
sidan räntan, skulle man väl kunna

134

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Penning- och valutapolitiken

hålla bostäderna utanför dessa räntehöjningar
medelst subventioner. Mot
den bakgrunden skall det bli av stort
intresse att se, hur oppositionen kommer
att ställa sig till den bostadsproposition
som nu har blivit förelagd.

Kapitalbildningen är det stora problemet
i dag, och man talar om sparandet
från reservanternas sida som om
detta vore mycket obetydligt. Sparandet,
både det totala och det personliga,
är emellertid större än vad det har varit
förut, och det är större hos oss än
i andra med oss jämförbara länder. Men
våra sparmedel förslår inte för våra investeringsbehov,
och det är ju därför
som man måste vidta åtgärder för att
hämma investeringslusten. Om man nu
skall vidta andra åtgärder så frågar man
sig, vad de skall bestå i. Därest man
företar skattesänkningar skulle man
därigenom skapa förutsättningar — säger
man från oppositionens sida — för
ett större sparande. Hittills företagna
skattesänkningar har emellertid inte givit
utslag i den riktningen. De går i stor
utsträckning till konsumtion, och det
beror väl på att konsumtionsbehovet i
långa stycken inte är tillfredsställt.

De påståenden som har gjorts om att
räntan skulle ha en så avgörande betydelse
för lusten hos människor att spara
pengar har vi fått ganska klart belysta
genom det resultat som premiesparandet
har givit. Det uppgick 1955—56 till
770 miljoner kronor, och det kostar 124
miljoner. Sparpremierna är skattefria,
och räntan blir mellan 7 och 8 procent.
Om man jämför denna räntesats
med statslånens 4,75 procent kan man
åtminstone vara överens om att dessa
pengar är mycket dyra.

Om det nu bara varit att pengarna,
som man fått genom premiesparandet,
är dyra, skulle man kanske kunna
svälja den förtreten. Nu har emellertid
en undersökning visat, att premiesparandet
till stor del inte är något nysparande.
Det är ett mycket obetydligt belopp
som nysparats av dessa pengar.

Folk har satt in pengar på premiesparkonlo
som man tidigare år satt in på
bankräkningar. Under sådana förhållanden
har premiesparandet enligt mitt
förmenande inte givit det resultat som
vi alla önskat, och detta är väl om något
ett bevis för att sparandet som sådant
inte går att öka i någon nämnvärd
grad bara genom att höja räntan. Skattelotteriet
som infördes har givit ett
likartat utslag.

Bristen på kapital har tvingat staten
att i viss omfattning låna i riksbanken.
Man säger att detta är fel. Man ställer
sig då frågan: Hur skulle staten annars
ha klarat detta? Skulle den ha låtit bli
att investera, eller skulle den ha gått
ut på den allmänna marknaden och där
trängts med andra lånesökande och på
det sättet förvärrat läget? Det är väl
ingen som vill rekommendera detta.

De lån som har lämnats av riksbanken
belöper sig till 502 miljoner. Av
dessa pengar har 246 miljoner gått till
budgetutjämningsfonden, och då återstår
256 miljoner, som emellertid har
neutraliserats genom andra åtgärder
som vidtagits av riksbanken. Därför
torde resonemanget i reservationen, att
denna upplåning har betytt en påspädning
av marknadens likviditet, vilket
kan bilda underlag för en kreditexpansion,
icke vara riktigt.

De återverkningar som den ekonomiska
politiken haft känns ju på alla
håll, och det är klart att den inte kan
få vara något självändamål. Men är det
så att vi vill slippa ifrån prisstegringar
eller hålla dem inom rimliga gränser,
har den varit nödvändig. Att med våldsam
räntehöjning försöka hindra fortsatt
investeringslust och på det sättet
hindra inflationen tror inte jag är möjligt.

Reservationen innehåller också betraktelser
över det s. k. utlåningstaket,
som är besvärande för bankerna. Det
kommer utan tvekan att verka på det
sättet, så länge det hålles inom nuvarande
gränser. Jag tror emellertid inte

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Nr 10 135

att vi kan fortsätta med det år efter år.
Det måste bli ett slut på det. Utlåningsvolymen
måste anpassas efter inlåningsvolymen
i samhället, den saken är klar.

Reservanterna klagar över att riksbanken
reglerar rätten att emittera obligationslånen.
Den rätten bör gradvis
avvecklas, säger reservanterna, och det
skulle man börjat med redan 1956. Men
om så skett, kan man fråga sig vilka
lånebehövande som skulle ha fått stå
tillbaka. Totalsumman som kan lånas
ut är ju tämligen konstant, och om någon
då får mera, så måste ju andra få
mindre. En ökning på ett håll måste
alltid få besvärliga följder på andra
håll.

Läget på kreditmarknaden är ganska
besvärande för våra kommuner, som är
tvungna att investera pengar i bostäder,
vatten och avlopp, gator, trafikmedel
o. s. v. Det har sagts att kommunerna
skall skattefinansiera dessa investeringar,
och för vissa kommuner är väl
en sådan propå befogad. Men det stora
flertalet kommuner, städer och landsting
har redan förut skattefinansierat
stora delar av sina investeringar. Och
när det nu råder olika förhållanden i
olika kommuner, så är det väl en ganska
egendomlig politik att skära alla
över en kam och säga att kommuner
som skattefinansierar sina investeringar
till 50 och ända upp till 80 procent
skall beträffande lånetillstånd behandlas
på samma sätt som kommuner, vilka
praktiskt taget inte alls skattefinansierar
investeringarna.

Svårigheterna att låna pengar har
gjort att kommunerna har tagit av sina
fonder, och när de förbrukats, har kommunerna
kommit i en svår situation.
Det är för övrigt inte klart i och med
att man får tillstånd att låna. Ibland
ställes kommunerna i den situationen
att man får lånetillstånd på 15 år och
vänder sig till ett försäkringsbolag för
att låna pengar. Men av hänsyn till försäkringstagarnas
intressen vill bolagen
inte låna ut pengar på så kort tid, utan

Penning- och valutapolitiken

vederbörande vill att lånen skall löpa
på 30 år. Trots lånetillståndet får sålunda
kommunen inte låna några
pengar. Jag tycker att sådana förhållanden
är orimliga. De måste rättas till,
om man skall kunna driva en sådan
kommunalpolitik som vi anser lämplig.

Reservanterna har anmärkt på ansvällningen
av den offentliga sektorns
medelsförbrukning till investeringar,
och man har sagt att den måste begränsas.
När denna fråga diskuterades
i bankoutskottet, sades det att det nog
skulle bli svårt för högern och folkpartiet
att enas om en gemensam reservation
till utskottets utlåtande beträffande
begränsningarna av såväl förbrukningen
som investeringarna i den
offentliga sektorn. Det konststycket har
man dock lyckats med.

Folkpartiets representanter har vid
behandlingen av femte huvudtiteln här
i dag genomgående biträtt förslagen om
större utgifter. De har med andra ord
bidragit till den offentliga sektorns ansvällning.
Högerrepresentanterna har i
det fallet åtminstone varit konsekventa
och sagt att utgifterna skall skäras ned.
Högerns ställningstagande i det avseendet
blev klart vid förra årets riksdag,
när man förordade större sparsamhet
med kraftverksbyggena, SJ :s säkerhetsanordningar
m. m. Folkpartiets
representanter försöker vara tillmötesgående
i alla sammanhang. De vill göra
så mycket som möjligt när det gäller
sociala välfärdsanordningar o. s. v.
Mera oangenäma saker söker man dock
smita undan från. Detta överraskar säkerligen
ingen, det får väl betraktas
som hörande till spelet. Men inte är det
så särskilt trevligt att handla på det
sättet!

Herr talman! Med vad jag här anfört
hemställer jag om bifall till utskottets
förslag.

Herr SCHMIDT (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker att vi om
möjligt skall försöka undvika cn riinte -

136 Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Penning- och valutapolitiken

diskussion när nu riksbanken har börjat
bedriva en politik med rörliga räntor.
Det kanske finns anledning att
komma igen till den frågan i annat
sammanhang. När herr Sköldin säger
att vi i reservationen har uttryckt att
räntehöjningen borde varit större,måste
jag emellertid säga att jag har väldigt
svårt att förstå hur han kunnat tyda
skrivningen på det sättet. Vi har bara
talat om rörligheten i politiken, något
mera kan jag inte finna att där talas
om.

Vidare säger herr Sköldin att vi bara
fäst oss vid produktionsstagnationen
och att den stannat vid som vi trodde
cirka 2 procent men som det här uppges
cirka 2,7 procent. Nej, det har vi
visst inte bara gjort. Vi är väl alla överens
om att vi egentligen vill eftersträva
inte bara en bibehållen och ökad produktion
utan även en allmän återhållsamhet
i fråga om konsumtion. Det
måste vara detta som är det väsentliga.

Sedan vill jag nog tillåta mig korrigera
ett otydligt uttalande som herr
Sköldin gjorde — jag hoppas att det
berodde på en inte fullt klar definition.
Det går inte att resonera på det
sätt, som herr Sköldin gjorde i fråga
om statens skuldsättning i riksbanken.
Förhållandet är att vi haft en statsskuldsökning
på 885 miljoner. Staten
har härav tagit upp 502 miljoner i riksbanken
men har till en del kompenserat
detta genom att så att säga deponera
steriliserade medel på ungefär 250 miljoner.
Statens nettoskuldsättning i riksbanken
är alltså 250 miljoner.

Herr SKÖLDIN (s) kort genmäle:

Herr talman! I utlåtandet står skrivet
att den höjning som företogs i november
inte är tillräcklig. Eftersom
herr Schmidt säger att det inte är detta
man avser så tyder jag detta så, att herr
Schmidt tycker att den räntehöjning
som då företogs var »precis lagom» och
att det inte finns något skäl att ändra
på den. Det var bara rörlighet herr

Schmidt ville ha, och det är väl obestridligt
att rörlighet har vi haft. Det
är enligt mitt förmenande bara det felet
med den att den alltid rört sig uppåt.
Det tycks däremot tillfredsställa herr
Schmidt.

Det var alltså mot konsumtionssidan
som man skulle vidta åtgärder. Jag
skulle då vilja fråga herr Schmidt: I
vilka avseenden och på vilka sätt skall
vi ingripa mot konsumtionssidan för
att få de resultat som herr Schmidt
önskar?

Herr SCHMIDT (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag har sagt att jag
inte vill uttala mig om räntenivån när
vi har en rörlig politik. Därmed behöver
jag väl inte ha uttryckt ett bedömande
av huruvida räntepolitiken var
riktig den 23 november eller ej.

Herr Sköldin frågar mig hur man
skall kunna åstadkomma en konsumtionsbegränsning.
Ja, förlåt mig, men
det var en ganska omfattande fråga! Vi
är väl på det klara med — och det förmodar
jag också var finansministerns
mening — att genom en kreditåtstramning
på alla håll i samhället skulle en
minskning av sådan konsumtion, som
kan undvaras, kunna åstadkommas. Vi
är alla överens om att vi skall ha ett
högre sparande, och det är väl inte meningen
att åtstramningen — för att
spetsa till saken något — bara skall
påverka investeringarna. Risken är ju
att det kan bli så att vi lyckas dämma
upp allt vad nyinvesteringar heter och
att vi inte får något ökat sparande,
d. v. s. inte någon korrigerad konsumtion,
och då är det hela lika långt som
brett och då har vi bara åstadkommit
skada.

Herr SKÖLDIN (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Schmidt tyckte att
jag var för anspråksfull som begärde
besked om vilken del av konsumtionen
som borde klämmas åt för att vi skulle
få en begränsning. Herr Schmidt utta -

Onsdagen den 27

lade att en åtstramning skall göras på
alla sätt. Det är väl det, sade herr
Schmidt, som också finansministern
menar. Betyder detta att de förslag, som
finansministern har gjort klart för oss
att de skall komma, kommer att vinna
i varje fall herr Schmidts stöd?

Herr PETTERSSON i Dahl (bf):

Herr talman! Jag har inte tänkt ta upp
någon penningpolitisk debatt, utan det
är bara en särskild sak jag vill påtala.

Bankoutskottet redovisar på s. 4 i
utlåtandet effekterna av den skärpta
penningpolitiken och framhåller, att
dessa i första hand gjort sig gällande för
den privata investeringsefterfrågan. Vidare
framhåller utskottet att det är svårt
att säga, huruvida avmattningen beror
på de vidtagna åtgärderna eller inte:
»Vilken roll just penningpolitiken härvidlag
spelat låter sig inte direkt fastställas,
men det är otvivelaktigt att den
varit betydande.» I fortsättningen konstaterar
utskottet, att de största svårigheterna
vållats småföretagarna, d. v. s.
företag med mindre än 50 arbetare, vilkas
investeringar under 1956 sjunkit
med cirka 18 procent, medan de större
företagen uppvisat en ökning med 2 å 3
procent. Det är alltså en skillnad på
över 20 procent mellan de större och
de mindre företagen.

Det råder ju ingen tvekan om att de
mindre företagen spelar en mycket stor
roll för vårt näringsliv och i vår .samhällsekonomi.
Deras sammanlagda produktionskapacitet
är ju avgjort större
än de större industriernas.

Så kommer bankoutskottet till en viss
konklusion: »Utvecklingen av industriföretagens
investeringar tyder också på
att de mindre företagen drabbats relativt
sett hårdare än de större. Det är
därför ett naturligt komplement till kreditpolitiken
att speciella låneformer genom
statens försorg inrättas för jordbrukare
och andra småföretagare.» Det
skedde ju i höstas, då man inrättade två
lånefonder på sammanlagt 80 miljoner

mars 1957 em. Nr 10 137

Penning- och valutapolitiken

kronor. Det var 30 miljoner till småföretagare
inom industrien och 50 miljoner
till jordbrukare.

För industriens vidkommande har
fonden såvitt jag vet anlitats relativt
hyggligt — jag tror att bortåt omkring
hälften av de 30 miljonerna använts.
Pengarna har väl gått genom företagarföreningarna,
och det är väl därför som
resultatet blivit så pass tillfredsställande.

Men för jordbruket har det inte varit
lika bra. Av de 50 miljonerna har
endast mellan 2 och 3 miljoner använts,
alltså praktiskt taget ingenting.
Man frågar sig: Finns det inte något
lånebehov inom jordbruket just nu, när
det inte gått åt mer? Skörden 1955 var
ju mycket svag, och det är väl därför
ingen tvekan om att jordbruket blivit
eftersatt.

Nu har det kommit ut en kungörelse
angående supplementär jordbrukskredit
från fonden, och det heter där i § 2,
att lån må beviljas allenast som driftkredit
och ej till högre belopp än 10 000
kronor för en och samma sökande. Ja,
»allenast som driftkredit», vad är det
för något? Det beror naturligtvis på
hur riksbanken tolkar uttrycket, och det
är just detta, herr talman, som jag har
velat påtala.

Vi har kanske sett i tidningarna, att
man kritiserat riksbankens avdelningskontors
handläggning av detta ärende.
Kritiken har haft fel adress, ty direktiven
kommer ju från riksbanken, och avdelningskontoren
måste rätta sig efter
dessa. Bestämmelsen om driftkrediten
tror jag tolkas mycket snävt. Dessutom
är det så, att man begär inte bara bankmässig
eller fullgod säkerhet, utan jag
tror att man praktiserar det så, att det
skall finnas mer än vanlig bankmässig
säkerhet. Vidare är räntan ganska hög,
men för närvarande är det kanske inte
så mycket att säga om den saken.

Driftkredit måste vad jordbruket beträffar
såvitt jag förstår avse utgifter,
som man har rättighet att göra avdrag för

138 Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Penning- och valutapolitiken

i inkomstdeklarationen. Såvitt jag begriper
skulle en sådan kredit kunna omfatta
ganska mycket, inte bara inköp av gödningsmedel
och utsäde och andra nödvändiga
ting, utan också sådant som reparationer,
dikning och en hel mängd
annat som hör till jordbruksdrift. Det
troliga är att en sådan tolkning av driftkrediten
skulle innebära en stor lättnad,
och jag har faktiskt begärt ordet
för att framhålla detta. Jag tror det blir
nödvändigt med en sådan tolkning om
inte denna lånefond, som vi faktiskt
väntat en hel del av, skall bli ett rent
fiasko.

Det är givet, herr talman, att man
skulle ha önskat att bankoutskottet kommit
till det resultatet, att det skulle
kunna bli någon lättnad i kreditrestriktionerna.
Jag tror att detta är nödvändigt,
om det inte skall strama åt alldeles
för mycket. Det har under debatten i
dag beträffande både bankoutskottets
utlåtande och bevillningsutskottets betänkande
framhållits vilken inverkan
denna strama politik haft på näringslivet.
Själv har jag också tidigare betonat,
att jag inte alls är säker på att man härvidlag
är inne på rätt väg. Det är nödvändigt
att det tämligen snart hlir någon
lättnad på detta område, och det
hade därför varit värdefullt, om bankoutskottet
kunnat peka på sådana möjligheter.

Herr LÖPGREN (fp):

Herr talman! Av vad herr Pettersson
i Dahl nyss sade fick jag en känsla av
att herr Pettersson den ena gången efter
den andra försöker utveckla sig till kritiker
mot de egna partivännernas ställningstagande.
Hade det varit någon av
reservanterna som sagt vad herr Pettersson
i Dahl nu sade om nödvändigheten
av att få en ändring till stånd,
skulle jag bättre förstått det än när han
inte kunnat få gehör hos sina partivänner.

Vi får väl anledning att återkomma
till vad herr Pettersson i Dahl tog upp,

nämligen att stora belopp ställts till
förfogande för jordbruket men inte utnyttjats,
eftersom det har väckts en särskild
motion från bondeförbundshåll,
som syftar till att skapa möjligheter att
ge ytterligare kapital i form av lån vid
sidan om kreditrestriktionerna. När den
saken kommer upp i kammaren, får vi
alltså anledning att gå närmare in på
dessa förhållanden. Man må väl inte
förundras över att vi är ganska häpna,
att denna kredit på 50 miljoner hittills
inte föranlett ansökningar för mer än
omkring 6 miljoner, enligt vad som
upplysts.

Herr Pettersson i Dahl nämnde en
mängd saker som dessa pengar skulle
kunna användas för, och jag vill gärna,
som representant för den övriga delen
av företagsamheten i vårt land, framhålla
att det skulle vara ytterst värdefullt,
om belopp av denna storleksordning
ställts till industriens förfogande
för ändamål som säkerligen är minst
lika angelägna som dem herr Pettersson
i Dahl förde fram. Vi hörde ju också
att det belopp på 30 miljoner, som ställts
till småföretagsamhetens förfogande, beräknas
komma att helt utnyttjas genom
företagarföreningarna.

Mer skall jag inte säga om denna sak,
eftersom vi, som jag nämnde, får anledning
att gå in på dessa frågor när
den motion jag nyss nämnde skall beJiandlas
här i kammaren. Jag skall begränsa
mig till att understryka några
synpunkter som framfördes av herr
Schmidt och belysa dem med ledning
av de erfarenheter jag har både från
mitt eget verksamhetsområde och från
flera andra industrier, som jag känner
väl till. Mina reflexioner anknyter till
vad utskottsmajoriteten säger på s. 5 i
utlåtandet: »Å andra sidan bör begränsningen
att erhålla lån leda till ett ökat
sparande för finansiering av investeringarna
med egna medel både inom
den privata sektorn och inom den offentliga.
»

Inom svensk företagsamhet bedrivs

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Nr 10

139

ett intensivt arbete för att rationalisera
produktionen. Man tar i stor utsträckning
teknisk sakkunskap till hjälp, antingen
genom att anställa dugande ingenjörer
eller genom att anlita konsulter.
Jag är glad över att kunna fastslå,
att betydande resultat uppnås, men den
nuvarande kreditsituationen gör tyvärr
en betydande del av detta kostnadskrävande
arbete orealiserbart, eftersom de
allra flesta rationaliseringsarbeten kräver
pengar, som inte kan skaffas.

Utskottsmajoriteten tycks nu tro, att
denna återvändsgränd klaras genom att
begränsningen att erhålla lån bör leda
till ökat sparande för finansiering av
investeringar med egna medel. Den som
har aldrig så ringa erfarenhet av det
verkliga läget inom dagens företagsamhet
begriper, att detta utskottsmajoritetens
recept är orealistiskt och närmast
ett hån mot företagarna. Genom en rad
negativa åtgärder på beskattningens område
undergräves först möjligheten till
självfinansiering. Därtill kommer en
stelbent kreditrestriktion, som leder till
att lån inte heller kan erhållas för att
realisera de ofta starkt produktionsfrämjande
rationaliseringsarbeten, som
kostnadskrävande utredningar rekommenderar.

Det är sannerligen inte särdeles uppmuntrande
för svenska företagare att i
detta läge få den Irösten av riksdagens
bankoutskott, att begränsningen av möjligheten
att erhålla lån bör leda till ett
ökat sparande för finansiering av investeringarna
med egna medel.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Herr Sköldin förde ett
resonemang kring ränteändringar, som
herr Schmidt i sin replik fick otillräcklig
tid att gå in på. Herr Sköldin förebrådde
oppositionen, att den inte längre
tilltrodde obetydliga räntejusteringar
uppåt någon effekt. Vad herr Sköldin
inte betänker är, att dessa obetydliga
räntejusteringar kan tänkas ge effekt
först iiär ränteläget är uppe i den zon,

Penning- och valutapolitiken

som över huvud taget är acceptabel för
spararna. På penningmarknaden går det
ju till precis som på varje annan marknad.
Om herr Sköldin är på auktion får
han lägga på tiokronor eller femtiokronor,
så länge budet inte nått upp till
en realistisk nivå. Men när budet kommit
upp till en sådan nivå, kan herr
Sköldin ropa in varan genom att lägga
på en femtioöring.

Vilket är då det ränteläge som reservanterna
tänker sig, frågade herr Sköldin.
Svaret är att räntan måste bedömas
tillsammans med både beskattningen
på ränteinkomst och med utvecklingen
av penningvärdet. Precis
som vi löntagare räknar med lön efter
skatt räknar en sparare med ränta efter
inkomstskatt och penningvärdeförsämring.
Får man 4 kronor på 100 i ränta
och betalar en marginalskatt på låt oss
säga 1: 50 och har en penningvärdeförsämring
under året på 3 procent, så
har hela affären gått med förlust för
spararen.

Svaret på herr Sköldins fråga blir
alltså, att ränteläget påverkas av marginalskattens
storlek och av föreställningar
om den troliga penningvärdeutvecklingen.
Får räntan finna det läge,
dit hänsynen till dessa faktorer för
den, blir följden en stimulans av sparandet
så som vi alla önskar det. Det
blir då inte fråga om att med herr Sköldins
terminologi »klämma åt konsumtionen»,
utan vi får fram en överflyttning
från konsumtion till sparande, baserad
på medborgarnas frivilliga åtgärder.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf):

Herr talman! Herr Döfgren yttrade,
att om det funnits större behov hade
det kommit flera ansökningar om lån
från denna fond om 50 miljoner kronor.
Det har inte sökts lån för mer än
0 miljoner kronor, sade han, och det
har lånats ut mellan 2 och 3 miljoner
kronor. Detta är nog inte hela sanningen,
herr Döfgren, ty om en lånesökande

140 Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Tobakshandeln

frågar ett avdelningskontor och får besked
om hur snäva bestämmelserna är,
kommer det ingen ansökan från honom.
Om han får ett annat besked, blir det
däremot en ansökan; det råder intet
tvivel om den saken.

Efter härmed slutad överläggning
framställde herr talmannen propositioner
dels på att kammaren med godkännande
av vad bankoutskottet i punkten
uttalat måtte lägga den under punkten
gjorda omförmälan till handlingarna
dels ock på godkännande av det uttalande,
som föreslagits i den vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Schmidt begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren med
godkännande av vad hankoutskottet uttalat
i punkten 1 :o) av utskottets utlåtande
nr 5 lägger den under punkten
gjorda omförmälan till handlingarna,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
det uttalande, som föreslagits i den vid
utlåtandet fogade reservationen.

Punkten 2

Lades till handlingarna.

Punkterna 3 och 4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

§ 6

Föredrogos vart efter annat
bankoutskottets utlåtanden:
nr 6, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning angående familjepension
till vissa änkor efter arbetare
vid Tumba bruk, och

nr 7, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning angående försäljning
av ett visst område av den riksbanken
tillhöriga fastigheten Tumba l1;
samt

första lagutskottets utlåtande nr 15, i
anledning av väckt motion angående
tillämpningen av bestämmelserna om
beslag å och förverkande av spritdrycker,
m. in.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 7

Tobakshandeln

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av dels Kungi.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändring i lagen den 11 juni 1943
(nr 346) angående statsmonopol å tillverkning
och import av tobaksvaror,
in. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 18 januari 1957 dagtecknad
proposition, nr 50, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag om ändring i lagen den 11 juni
1943 (nr 346) angående statsmonopol
å tillverkning och import av tobaksvaror; -

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Nr 10

141

2) lag om ändring i butikstängningslagen
den 21 juli 1948 (nr 608);

3) förordning om ersättning i vissa
fall åt tobakshandlare; och

4) förordning om skattefrihet för vissa
engångsersättningar till tobakshandlare; dels

ock bemyndiga Kungl. Maj:t att
med Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet
träffa avtal därom, att av bolagets
medel skulle utgå de ersättningar, som
jämlikt den föreslagna ersättningsförordningen
kunde komma att tilldelas
tobakshandlare, ävensom bestridas i
samband med ersättningsförfarandet
uppkommande administrationskostnader.

De vid propositionen fogade författningsförslagen
vore avsedda att träda
i kraft den 1 januari 1959.

Propositionens förslag innebar, att
de nuvarande begränsningarna i den
fria konkurrensen inom detaljhandeln
med tobaksvaror skulle undanröjas. Sålunda
skulle nyetableringskontrollen avskaffas,
tobaksvaror upptagas bland de
s. k. kioskvarorna, restriktionerna i försäljning
från tobaksautomat upphävas
och näringsställen få sälja tobaksvaror
även till andra än gäster. I stället för
systemet med fasta priser förordades
riktpriser till ledning vid försäljning
till allmänheten och till grund för beräkningen
av tobaksskatt. För att möjliggöra
för den s. k. specialtobakshandeln
att anpassa sig till det nya läget
skulle den föreslagna ordningen tillämpas
först från och med den 1 januari
1959. Tobakshandlare, som i följd av reformen
tvingades upphöra med sin rörelse,
skulle i särskilda fall kunna erhålla
visst ekonomiskt bistånd av monopolbolaget.

I förslaget till lag om ändring i lagen
den 11 juli 1943 (nr 346) angående
statsmonopol å tillverkning och import
av tobaksvaror hade § 4 erhållit följande
avfattning:

Monopolets utövare tillhandahåller

Tobakshandeln

på lämpligt sätt åt enskilda återförsäljare
såväl inom riket tillverkade
som ock importerade tobaksvaror. Därvid
skall monopolets utövare i frågor
av principiell natur eller eljest av
större betydelse rådgöra med den
nämnd, varom förmäles i 5 kap.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft sju i
anledning av densamma väckta motioner.

I motionen 11:497 hade hemställts,
att riksdagen måtte

1) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till lag om ändring i lagen
angående statsmonopol å tillverkning
och import av tobaksvaror med följande
ändringar, nämligen:

att 4 § erhölle följande lydelse:

»Monopolets utövare tillhandahåller på
lämpligt sätt åt enskilda återförsäljare
såväl inom riket tillverkade som ock
importerade tobaksvaror. Därvid skall
monopolets utövare i samråd med den
nämnd, varom förmäles i 5 kap., söka
anpassa försäljningsställenas antal och
beskaffenhet med hänsyn till att distributionen
anordnas, å ena sidan, efter
rationella och affärsmässiga principer
och till låga kostnader samt, å andra
sidan, på ett för konsumenterna bekvämt
och i övrigt tillfredsställande
sätt.»

samt att lagen skulle träda i kraft den
1 januari 1961 i stället för den 1 januari
1959;

2) avslå propositionens förslag till
lag angående ändring i butikstängningslagen.

Utskottet hemställde

A. att riksdagen måtte — med avslag
å motionerna 1:395 och 11:492, såvitt
gällde ändring i förslaget till lag om
ändring i lagen den 11 juni 1943 (nr
346) angående statsmonopol å tillverkning
och import av tobaksvaror samt
å motionen II: 497, i vad avsåge ändrad
lydelse av 4 § nämnda lagförslag och
med förklaring att riksdagen i anledning
av motionen II: 497 funnit viss

142

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Tobakshandeln

ändring böra vidtagas i förslaget, såvitt
gällde tiden för ikraftträdandet — för
sin del antaga nämnda förslag med den
ändringen att lagen skulle träda i kraft
den 1 januari 1960;

B. att riksdagen — med förklaring
att riksdagen funnit viss ändring böra
vidtagas i det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om ändring
i butikstängningslagen den 21 juli 1948
(nr 608) — måtte, med avslag å motionerna
1:393 och 11:491 samt, i hithörande
delar, å motionerna I: 395 och
11:492 ävensom 11:497, för sin del antaga
nämnda förslag med den ändringen
att lagen skulle träda i kraft den 1
januari 1960;

C. att riksdagen — med förklaring
att riksdagen funnit vissa ändringar
böra vidtagas i det genom propositionen
framlagda förslaget till förordning
om ersättning i vissa fall åt tobakshandlare
— måtte, med avslag å motionerna
I: 402 och II: 498, för sin del antaga
nämnda förslag med de ändringarna dels

att 6 § skulle erhålla följande,
såsom utskottets förslag betecknade lydelse: (Kungl.

Maj:ts förslag)

6 §.

Ansökan om ersättning skall, vid
äventyr att den icke upptages till prövning,
ingivas till kommissionen senast
före utgången av år 1961.

(Utskottets förslag)

6 §.

Ansökan om ersättning skall, vid
äventyr att den icke upptages till prövning,
ingivas till kommissionen senast
före utgången av år 1962.

dels ock att förordningen skulle träda
i kraft den 1 januari 1960;

D. att riksdagen — med förklaring att
riksdagen funnit viss ändring böra vidtagas
i det genom propositionen framlagda
förslaget till förordning om skattefrihet
för vissa engångsersättningar
till tobakshandlare — måtte för sin del
antaga nämnda förslag med den änd -

ringen att förordningen skulle träda i
kraft den 1 januari 1960;

E. att riksdagen måtte med bifall till
propositionen i denna del bemyndiga
Kungl. Maj :t att med Aktiebolaget
Svenska tobaksmonopolet träffa avtal
därom, att av bolagets medel skulle utgå
de ersättningar, som jämlikt den föreslagna
ersättningsförordningen kunde
komma att tilldelas tobakshandlare,
ävensom bestridas i samband med ersättningsförfarandet
uppkommande administrationskostnader
;

F. att motionerna 1:395 och 11:492,
i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet anfört och
hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I. vid utskottets hemställan under A

av herrar Nilsson i Göteborg, Lundberg
och Johansson i Södertälje, vilka
ansett

a) att utskottets yttrande i vissa delar
bort ha annan, i reservationen angiven
lydelse, och

b) att utskottet bort under A hemställa,
att riksdagen måtte — med avslag
i hithörande delar å motionerna
1:395 och 11:492 samt 11:497 — för
sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om ändring i
lagen den 11 juni 1943 (nr 346) angående
statsmonopol å tillverkning och
import av tobaksvaror;

II. vid utskottets hemställan under B

1) av herrar Nilsson i Göteborg,
Lundberg och Johansson i Södertälje,
vilka ansett att utskottet bort under B
hemställa, att riksdagen måtte — med
avslag å motionerna 1:393 och 11:491
samt, i hithörande delar, å motionerna
1:395 och 11:492 ävensom II: 497 —
för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om ändring i
butikstängningslagen den 21 juli 1948
(nr 608);

2) av herrar Sunne och Rimmerfors,
utan angivet yrkande;

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Nr 10 143

III. vid utskottets hemställan under C

1) av herrar Nilsson i Göteborg och
Johansson i Södertälje, vilka ansett

a) att viss del av utskottets yttrande
bort ha annan, i reservationen angiven
lydelse, och

b) att utskottet bort under C hemställa,
att riksdagen måtte — med avslag
å motionerna 1:402 och 11:498 —
för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning om ersättning
i vissa fall åt tobakshandlare;

2) av herr Lundberg, som ansett

a) att utskottets motivering beträffande
frågan om ersättning i vissa fall åt
tobakshandlare bort ha annan, av reservanten
angiven lydelse, och

b) att utskottet bort under C hemställa,
att riksdagen måtte — med avslag
jämväl å motionerna 1:402 och 11:498
— avslå det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om ersättning
i vissa fall åt tobakshandlare;

IV. vid utskottets hemställan under D

1) av herrar Nilsson i Göteborg och
Johansson i Södertälje, vilka ansett att
utskottet bort under D hemställa, att
riksdagen måtte för sin del antaga det
vid propositionen fogade förslaget till
förordning om skattefrihet för vissa engångsersättningar
till tobakshandlare;

2) av herr Lundberg, som under åberopande
av sin reservation vid utskottets
hemställan under C ansett att utskottet
bort under D hemställa, att riksdagen
måtte avslå propositionens förslag
till förordning om skattefrihet för
vissa engångsersättningar till tobakshandlare; V.

vid utskottets hemställan under E

av herr Lundberg, som under åberopande
av sin reservation vid utskottets
hemställan under C ansett att utskottet
bort under E hemställa, att riksdagen
måtte avslå propositionens förslag
om bemyndigande för Kungl. Maj:t
att i visst hänseende träffa avtal med
Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet;

VI. vid utskottets hemställan under F

av herrar Sunne, Rimmerfors och

Tobakshandeln

Jönsson i Jämtlands Sikås, utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NILSSON i Göteborg (s):

Herr talman! De reservationer, som
här är knutna till utskottets utlåtande,
innebär i kort sagt detsamma som departementschefens
förslag. Utskottet
har i sin skrivning på en del punkter
intagit en avvikande hållning, men det
är framför allt i fråga om bestämmelserna
om tidpunkten för lagens ikraftträdande
som utskottet gjort ändringar
av departementschefens förslag, och det
är närmast om den saken som jag här
vill anföra några synpunkter.

Regleringen av handeln med tobaksvaror
tillkom på sin tid i huvudsak av
sociala skäl. Statsmakternas ingripande
till förmån för tobakshandlarna skall
ses mot bakgrunden av den utveckling,
som branschen uppvisade under 1930-talet och början av 1940-talet och som
kännetecknades av ett växande antal
tobaksaffärer med till stor del mycket
liten varuomsättning. De bekymmersamma
förhållanden, under vilka många
tobakshandlare då utövade sin näring,
ansågs nödvändiggöra en sanering av
detaljhandeln främst genom att tillkomsten
av nya försäljningsställen begränsades.

Av här i korthet anförda skäl godtog
riksdagen 1943 års lagstiftning om reglering
av tobakshandeln genom nyetableringskontroll
och en del andra
bestämmelser, vilkas tillämpning skulle
handhas av monopolbolaget i samråd
med ett särskilt organ, statens tobaksnämnd.
Den tid som förflutit sedan denna
reglering av tobakshandeln skedde
har i betydande grad ändrat de förutsättningar,
under vilka regleringen en
gång tillkom. Under denna tid har även
insikten om betydelsen för näringslivets
sunda utveckling av en fri konkurrens
kommit att på ett helt annat

144

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Tobakshandeln

sätt prägla statsmakternas syn på det
ekonomiska livet.

Det kan ju vara ganska förklarligt,
om tobakshandlarna känner en viss oro
över vad som kan inträffa då deras monopolställning
nu tar ett slut. De tobakshandlare,
som har en fast kundkrets,
behöver väl knappast befara att mista
denna därför att konkurrensen blir fri.
För egen del kan jag inte finna att jag
som konsument har någon anledning
att flytta över mina inköp till någon
rnnan tobakshandlare bara därför att
lagstiftningen ändrats. De ersättningsregler,
som föreslås för tobaksliandelns
del, tar också sikte på sådana fall, där
det finns ett påtagligt behov av ekonomisk
hjälp. Till affärsidkare, vars rörelse
är sådan att den inte kan bära sig
under fria konkurrensförhållanden,
kommer ersättning att utgå.

Det tjänar kanske inte så mycket till
att nu gå in på någon vidlyftigare diskussion
av de frågor som i detta sammanhang
är aktuella, utan jag skall inskränka
mig till att något beröra det
spörsmål som reservanterna anser vara
det viktigaste, nämligen frågan om tiden
för lagens ikraftträdande. Enligt
departementschefens förslag skulle lagen
träda i kraft den 1 januari 1959,
men utskottet har skjutit fram tidpunkten
till den 1 januari 1960. Enligt reservanternas
mening finns det inte
några hållbara skäl för en förlängning
av övergångstiden. Specialtobakshandeln
bör självfallet ges tillräcklig tid för
att förbereda sig inför den förestående
omläggningen, men det bör enligt vår
mening räcka med att man har resten
av detta år och hela nästa år på sig för
dessa förberedelser.

Utskottet har heller inte lämnat någon
hållbar motivering för denna ändring,
som enligt min mening har tillkommit
ganska godtyckligt. Jag tror
heller inte att utskottets talesmän kan
påstå, att de särfall, vilkas möjlighet jag
inte bestrider, kan bli så vanliga eller

ha så besvärlig karaktär, att det skulle
få hindra monopolets snabba upphörande.

Ersättning kommer ju att utgå, när
ändrade konkurrensförhållanden medför
påtagligt behov av ekonomisk hjälp.
Ersättning skall förbehållas de affärsidkare,
för vilka man kan tänka sig att
de nya förhållandena innebär att utbytet
av affären blir väsentligt sämre. Enligt
reservanternas mening har det i departementschefens
förslag på fullt betryggande
sätt sörjts för de affärsidkare,
vilkas näring kan tänkas rubbas vid
monopolets upphörande.

Detta spörsmål är enligt min mening
minst lika mycket ett konsumentintresse.
Konsumenterna har intresse av att
få bekväm tillgång till tobaksvaror. Man
har i diskussionen nästan uteslutande
fört fram affärsidkarnas intresse, men
konsumentintressena bör inte fördöljas.
Det skydd, som tobakshandeln genom
regleringen av försäljningen har haft,
har i åtskilliga fall medfört en sådan
försämring av allmänhetens inköpsmöjligheter,
att ett förklarligt missnöje har
uppstått hos allmänheten.

Nog är det svårt för riksdagen att
undkomma lagstiftning, som syftar till
att komma ifrån ett monopol inom den
statliga sektorn, när riksdagen har antagit
en lag mot samhällsskadlig konkurrensbegränsning
inom näringslivet.
Det kan inte vara rimligt att i sådana
fall, när vi har kommit en bit på vägen
när det gäller att liberalisera det privata
näringslivet, underlåta att angripa
problemet inom den statliga sektorn.

Vad som nu är väsentligt är, att man
i detta fall följer reservanternas förslag.
Det kan kammaren mycket väl
göra, då någon hållbar motivering för
utskottets förslag att uppskjuta tidpunkten
för ikraftträdandet icke finns,
i varje fall inte i utskottsutlåtandet.

Med detta, herr talman, ber jag att fä
yrka bifall till de reservationer, för vilka
jag har antecknat mig.

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Nr 10

145

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag skall inte vid denna
sena timme dra upp någon längre diskussion
i denna fråga.

Kanske jag först får tacka statsrådet
för den proposition han har lagt fram.
Jag måste bara beklaga, att när statsrådet
Sträng lägger fram en proposition,
som tar sikte på att få en rationalisering
till stånd inom handeln, så visar
det sig att de grupper, som i olika
sammanhang brukar tala om byråkrati
och krångel, säger nej just när de praktiskt
skall visa sin vilja att avskaffa
sådana missförhållanden. De olika uttalandena
från dem som står bakom utskottets
yttrande visar sig som vanligt
vara föga mera än luft.

Behandlingen av propositionen har
varit litet underlig, ty faktum är att utskottets
majoritet från början beslöt att
ta denna proposition men att det sedan
på något underligt vis gjordes en helomvändning.
Det kanske finns anledning
att säga, att vi hoppas att sådant
inte skall upprepas i framtiden.

Riksdagen har all anledning att följa
Kungl. Maj :ts förslag vad gäller både
tiden för lagens ikraftträdande och propositionens
förslag i övrigt. Man kan
näppeligen med starka skäl hävda, att
tobakshandlarskrået skall vara ett understödstagarskrå,
som riksdagen av
sociala skäl skulle behöva ta speciell
hänsyn till.

När man ser hur denna fråga har
lagts upp, förundrar man sig över att
rent känslotänkande har kommit in.
Därför ber jag att få yrka bifall till propositionens
förslag om själva handeln
och till att lagändringen skall träda i
kraft från den 1 januari 1959, alltså i
överensstämmelse med herr Nilssons i
Göteborg, herr Johanssons i Södertälje
och undertecknads reservation.

Utöver våra reservationer har jag
emellertid också velat ge till kiinna genom
min särskilda reservation under
punkt III, att jag inte vill vara med om
att ge ersättning åt tobakshandlarna
10—Andra kammarens protokoll 1957.

Tobakshandeln

därför att vi vidtar en rationaliseringsåtgärd
inom handeln. Om denna princip
skulle tillämpas inom enskild handel
och inom kooperationen, så skulle
vi över huvud taget icke ha möjlighet
till någon som helst rationalisering. Vi
har under ett antal år givit tobakshandeln
ett skydd som ingen annan handel
har i detta land, och finns det dä
någon anledning för oss att säga, att när
man här vidtar en rationaliseringsåtgärd
så skall samhället vara med och
betala understöd åt denna del av handeln?
Jag tycker att det är orimligt.
Om man skulle godta en sådan princip
är det självklart, att den borde också
gälla för arbetare inom olika företag,
den borde naturligtvis gälla även för
kooperativa företag och andra företag
som vill vidta några rationaliseringar.

Det förundrar mig, att statsrådet har
givit sig in på en sådan sak. Han är ju
gammal fackföreningsmän och vet att
när det gällt rationaliseringar har man
från arbetarhåll sagt ifrån, att det kan
innebära svårigheter, men samtidigt har
man fått lov att acceptera det hela för
att befrämja en sund ekonomisk utveckling
i vårt land.

Därför, herr talman, skall jag be att
få yrka bifall till min reservation under
III, som innebär avslag på ersättningar
till tobakshandlare. Jag yrkar
också i reservationer under IV och V
avslag på förslagen om skattefrihet för
sådana ersättningar och om att tobaksmonopolet
skall betala ut dessa ersättningar.
Jag må säga, att det går väl
långt när man utöver dessa ersättningar
även vill ge skattefrihet åt dessa tobakshandlare
för dem. Om man nu vill anföra
rent känslomässiga skäl i detta
sammanhang, är det givet att man också
måste anföra samma känslomässiga
skäl i fråga om andra rationaliseringsåtgärder
i detta land, och det skulle ju
innebära, atl vi praktiskt taget inte
skulle kunna vidta erforderliga åtgärder
på det området.

När det sedan gäller själva handeln
Nr 10

146 Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Tobakshandeln

med tobak och dylikt, så hoppas jag att
man inte också där skall anlägga rent
känslomässiga synpunkter och börja tala
om skydd för barn och skydd för det
ena och det andra, varigenom man nästan
kommer fram till att man skall ha
tobak på recept. Jag skulle bara vilja
säga till herrarna och damerna att vi
i så fall också borde förbjuda tobaksrökning
i detta hus, ty vi skall ju vara
så att säga svenska folkets företrädare,
och det är självklart att vi måste kräva
mera av riksdagens ledamöter. Varken
riksdagsmän, läkare eller andra, som
nu skall sadlas för de goda sederna,
skall väl säga som prästen: Ni skall
göra som jag säger och inte som jag
gör. Jag vågar säga att ett bruk som
tobaksrökningen botar man inte genom
att göra det svårare för människorna
att komma över tobaken, när vi inte kan
få dem att låta bli.

Herr talman! Jag skall med detta be
att få yrka bifall till de reservationer
till utskottets utlåtande, som jag har
varit med om att underteckna.

I detta yttrande instämde herr Landquist
(s).

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Jag lovar herr Lundberg
att jag inte skall spela på några
känslosträngar; jag tror att man kan resonera
om detta ändå.

Jag skall tillåta mig att säga några
ord om bakgrunden till den lagstiftning,
som vi har i dag och som ju daterar
sig från år 1943. Här har redan
herr Nilsson i Göteborg sagt att den
motiverades av sociala skäl och det är
riktigt, men det var också statsfinansiella
skäl. Det var ju så, att antalet tobaksaffärer
växte i sådan grad, att kåren
kom i ett mycket svårt nödläge,
som helt enkelt tvingade statsmakterna
att hjälpa tobakshandlarna. Att höja rabatten
ansåg man inte vara möjligt, då
omsättningen per affär var alldeles för
låg. Det skulle också ha pressat upp

tobaksmonopolets kostnader utan att ha
medfört någon nämnvärd förbättring
för kåren.

Dåvarande finansministern Wigforss
pekade på dessa olägenheter och framhöll,
att det ur det allmännas synpunkt
måste framstå som en påtaglig fördel,
om antalet av de minst lönsamma småaffärerna
kunde utgallras genom en rationalisering
i den nya lagens anda.
Distributionskostnaderna syntes också
kunna sänkas, om antalet försäljningsställen
begränsades. Det var alltså rent
statsfinansiella skäl som gjorde sig gällande;
syftet med den offentliga etableringskontrollen
har varit att begränsa
antalet tobaksaffärer. Därmed avsåg
man att förbättra omsättningen av tobaksvaror
per tobaksaffär och således
skapa bättre betingelser för specialtobakshandlarna.

Inte ens herr Lundberg torde väl
kunna bestrida att det syftet uppnåtts.
Tobakshandlarna har, som det står i
propositionen, fått en förbättrad ställning.
De tidigare ständiga klagomålen
och uppvaktningarna för myndigheter
och andra har upphört, förhållandet
mellan återförsäljarna och monopolet
stadigt förbättrats, distributionskostnaderna
har nedbringats och allmänheten
har fått bekväm tillgång på tobaksvaror
av god kvalitet och god kondition i riklig
sortering. Ingen kan påstå att allmänheten
i dag har svårt att anskaffa
tobaksvaror. Samtidigt har också en
strukturförändring kunnat ske. Kioskerna
och tobaksautomaterna är exempel
på den saken.

Trots allt detta föreslår nu finansministern,
att denna lagstiftning skall slopas.
Vad man åstadkommit på detta område
under 14 år skall raseras, detta
trots att man ännu inte helt åstadkommit
den sanering, som var avsikten.

Finansministern säger i propositionen,
att betingelserna för tobakshandeln
nu är helt annorlunda än vid regleringens
införande. Detta understryker också
utskottet. Det är, säger finansminis -

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Nr 10

147

tern, andra konjunkturer med full sysselsättning
och knapphet på butikslokaler.
Tobakskonsumtionen har kraftigt
ökat, varför den tid som förflutit sedan
regleringen infördes, avsevärt ändrat de
förutsättningar, under vilka regleringen
av detaljhandeln med tobaksvaror en
gång tillkom. Finansministern framhåller
vidare, att staten inte bör medverka
till att man inom en näringsgren upprätthåller
en konkurrensbegränsning,
som inte är nödvändig ur samhällets
synpunkt, och hänvisar därvid till 1953
års lagstiftning mot konkurrensbegränsning.

Jag vill först uppehålla mig vid detta
sista uttalande, ty det är 1953 års lagstiftning,
som är det främsta argumentet
för denna reglerings slopande. Som
bekant kan näringsfrihetsrådet på initiativ
av ombudsmannaämbetet för näringsfrågor
ingripa mot konkurrensbegränsningar
som är »otillbörliga» eller
»ur samhällets synpunkt skadliga». Vi
är ju alla överens om att det skall vara
en fri konkurrens, en fri konkurrens
som verkligen ger lägre priser och bättre
service åt allmänheten. Men är då
regleringen på detta område skadlig i
denna mening? Statskontoret svarar nej,
och det gör även Tobaksmonopolet, som
väl är den mest sakkunniga på det här
området. »Bärande skäl saknas för att
beteckna regleringen såsom skadlig i
lagens mening», säger Tobaksmonopolet.
Det bör observeras, att tobakshandlarna
icke kan i eget intresse bedriva
någon nyetableringskontroll eller uppskörta
allmänheten. Det är ju staten som
genom Tobaksmonopolet, genom statens
tobaksnämnd och även genom övcrståthållarämbetet
och länsstyrelserna har
full och erforderlig insyn i konkurrensförhållandena
inom branschen. Såväl
priser som avanser bestämmes av monopolet.

Härtill kommer någonting som enligt
min uppfattning iir synnerligen viktigt,
nämligen att det här är fråga om en
monopoliserad vara, den enda vara som

Tobakshandeln

jämte spriten är monopoliserad i vårt
land. Om det inte vore så, att vi här
hade att göra med en verkligt monopoliserad
vara, funnes det säkerligen inte
någon i det här landet som på allvar
kunde göra gällande, att vi skulle ha
nyetableringskontroll. Men här går
skiljelinjen mellan tobakshandeln och
övrig handel. Återförsäljarna är när det
gäller tobakshandeln helt beroende av
ett enda företag, nämligen monopolet
som dikterar försäljningsvillkoren.

När reglering infördes sade dåvarande
finansministern Wigforss: »Att tobakshandelns
läge är intimt förknippat
med monopolbolagcts åtgöranden och
därför påkallar statsmakternas uppmärksamhet
på ett helt annat sätt än
förhållandena inom andra branscher av
detaljhandeln, finner jag uppenbart.»
Han sade vidare: »Tanken på att man
skall göra handeln fri är en utopi, och
man måste vänja sig vid den andra tanken,
att det får skapas en särskild kår
av specialtobakshandlare, som har sådana
villkor, att den kan existera.»

Om jag inte minns fel, sade dåvarande
finansministern något dylikt även då
monopolet infördes, nämligen att monopolet
inte kan hantera specialtobakshandlarna
hur som helst utan måste ta
hänsyn till dem. Det är också, ärade
kammarledamöter, ett faktum, att inget
land, som har tobaksmonopol, tillämpar
fri tobakshandel. Det är detta att vi har
såväl tillverkningen som importen monopoliserad,
som enligt min uppfattning
iir det avgörande när man diskuterar
den här frågan.

Nu erkänner finansministern i propositionen,
att distributionskostnaderna
nedbringats betydligt under den tid nyetableringskontrollen
tillämpats, och
detta framhålles också av statskontoret
och andra remissinstanser. »Ett upphörande
av kontrollen kommer iiven», säger
finansministern, »med all sannolikhet
att medföra alt antalet försäljningsställen,
där tobaksvaror tillhandahålles,
utökas betydligt. Emellertid behöver

148

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Tobakshandeln

detta ingalunda medföra att distributionen
fördyras.» Det finns åtskilliga
handlare i detta land, menar finansministern,
som nu inte får sälja tobak men
som kan ta upp tobaksvaror i sitt sortiment
utan att deras fasta kostnader
ökas, och på det sättet skulle de kanske
kunna konkurrera och sälja till billigare
priser. Finansministern framhåller
emellertid, att Tobaksmonopolets kostnader
kan komma att ökas, när bolaget
får ett större antal kunder. Han framhåller
dock att detta kan motverkas genom
skilda åtgärder av generell natur,
exempelvis genom särskilda expeditionsavgifter,
genom kvantitetsrabatter
eller på liknande sätt.

Yilka konkurrensmöjligheter finns
det då på detta område? Kan priserna
sänkas? Kan man få fram någon konkurrens
av betydelse för allmänheten?
Observera, ärade kammarledamöter, att
tobaksvarornas priser till 91,5 procent
är bundna och inte kan påverkas av någon
konkurrens. Till så mycket uppgår
nämligen skatten och Tobaksmonopolets
kostnader för varan. Det återstår
endast 8,5 procent. Tror någon att det
blir någon avgörande konkurrens med
en så låg rabatt?

Tobaksmonopolet säger på denna
punkt följande: »Regleringen har icke
på ett ur allmänhetens synpunkt otillbörligt
sätt vare sig påverkat prisbildningen
eller hämmat verkningsförmågan
inom näringslivet. Prisbildningen
torde ur konsumenternas synpunkt
tvärtom fördelaktigt ha påverkats genom
att handelsmarginalen med stöd av
regleringen procentuellt hållits så låg,
att mycket litet utrymme föreligger för
en priskonkurrens av betydelse inom
detaljhandelsledet.» Som exempel nämnes
att avansen på en cigarrettask, som
kostar 2 kronor 40 öre, rör sig om 20
öre. Om man skulle avstå från 10 öre,
så är halva rabatten borta. Detta ger,
menar monopolet, en bild av vad det
bär är fråga om.

Det finns nu omkring 33 000 försälj -

ningsställen för tobaksvaror i detta
land, men när man hör talet om tobakshandelns
reglering får man det intrycket,
att allmänheten har så rosenrasande
svårt att komma över tobaksvaror.
Finns det något, vid sidan av
luft och vatten, som i detta land är så
lätt att få och så rikligt förekommande
som just tobaksvaror?

Alla är överens om att det blir en
väldig ansvällning av antalet försäljningsställen
vid en fri tobakshandel,
och detta understrykes också av Tobaksmonopolet.
Distributionskostnaderna
kommer att öka för monopolet, framhålles
det, om monopolet inte kan vidta
särskilda åtgärder däremot.

Innan Tobaksmonopolet avgav sitt yttrande
till tobakshandelsutredningen
gjordes det en undersökning av förhållandena
i ett flertal länder. Därvid har
konstaterats, att om försäljningsställenas
antal ökar så, att Tobaksmonopolets
expeditioner ökar med 50 procent,
så stegras monopolets försäljningskostnader
med 1,3 miljon kronor. Om
emellertid antalet expeditioner till försäljningsställena
i vårt land ökar proportionsvis
lika mycket som i Danmark
och Fingland, där tobakshandeln också
är fri, kommer försäljningskostnaderna
att öka med omkring 2,4 miljoner kronor.
Eftersom skatten utgår också på
monopolets kostnader blir det dock en
ökad utgift för allmänheten på cirka 5
miljoner kronor.

Man behöver inte vara särskilt hemma
på ekonomi eller försäljningsteknik
för att begripa att det, om man ökar antalet
försäljningsställen från 30 000 till
50 000—60 000, måste bli dyrare att leverera
varor till det sålunda fördubblade
antalet försäljningsställen.

Vad skall nu tobaksmonopolet göra
för att motverka detta? Man kan införa
expeditionsavgifter eller kvantitetsrabatter.
Tobaksmonopolet är emellertid
ett monopol, som bär allmänhetens ögon
på sig. Det kan därför aldrig införa
högre expeditionsavgifter än man är ab -

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Nr 10

149

solut tvingad att ta ut enligt kalkylerna
över de verkliga kostnaderna, inte
ett öre mera, och då lär de inte komma
att betyda så mycket, att de kan avskräcka
något större antal kunder. Monopolet
kommer därför att få ett ökat
antal expeditioner och därigenom stegrade
kostnader. Detta är inte något
känslotänkande utan enkel addition eller
multiplikation eller ekonomi eller
vad mad nu vill kalla det.

Alldeles bortsett härifrån skall emellertid
dessa ökade kostnader till sist
betalas av någon, även om monopolet
krånglar sig från utgifterna. De skall
kanske till sist betalas av allmänheten,
ty marginalerna är, som jag tidigare
framhållit, så små, att det inte går att
belasta distributionsleden med denna
kostnadsökning. Jag är nästan övertygad
om att man på Tobaksmonopolet
har absolut klart för sig, att monopolet
inte kan komma ifrån förhöjda omkostnader.
Men det var väl, herr Lundberg,
inte avsikten att man skulle få
fram en ökad konkurrens som fördyrar
distributionskostnaderna och i detta
avseende försämrar förhållandena
för allmänheten.

Hur går det nu för allmänheten i övrigt? Tobaksmonopolet

säger så här: Om
tobakshandlarnas servicefunktion försämrades,
så skulle det innebära påtagliga
nackdelar för allmänheten liksom
för bolaget. Det är i bådas intresse
att det även i framtiden finns affärer
som inte endast håller de mest gångbara
märkena utan håller en sortering
av olika varor i god kondition. De egentliga
tobaksaffärerna samt ett antal större
trafikkiosker fyller i dag denna funktion.
Jämförelser med utlandet ger vid
handen att specialtobakshandlarna,
som huvudsakligen säljer tobaksvaror,
är de mest betydelsefulla förmedlarna
av sådana varor. De utländska fabrikanterna
hyser genomgående den uppfattningen
— vilken delas av Tobaksmonopolet
— att specialtobakshandlarna fyl -

Tobakshandeln

ler en viktig funktion framför allt vid
introduccring av nya märken och för
den personliga kontakten med kunderna.
Det är främst genom tobakshandlarnas
förmedling som de importerade
märkena kan åstadkomma en stimulerande
effekt på den inhemska fabrikationen.
Även efter ett slopande av
regleringen skulle Tobaksmonopolet
visserligen ha möjlighet att stödja tobakshandlarna,
men det kommer att
kosta åtskilligt.

Det torde vara klart att en fri tobakshandel
medför lättare tillgång till tobaksvaror,
men det får betalas med
högre pris samt försämrade inköpsmöjligheter
för andra tobaksvaror än de
mest gångbara märkena och kanske
också med i kvalitetshänseende sämre
sådana varor.

Herr talman! Jag noterar med intresse
att såväl departementschefen som
utskottet understryker betydelsen av att
det finns specialaffärer, där försäljningen
särskilt är inriktad på ett rikhaltigt
sortiment av tobaksvaror. Det är
naturligt — säger finansministern —■
att en sådan återförsäljargrupp med viktiga
funktioner i distributionen särskilt
stimuleras. Han menar emellertid att nyetableringskontrollen
inte är nödvändig
härför. Uppmuntran och stöd åt denna
tobakshandlarkår kan lämnas inom ramen
för en framtida rationell försäljningspolitik
från Tobaksmonopolets sida,
understryker han. Jag noterar detta
med tacksamhet, men jag tror att det
blir synnerligen svårt för tobakshandlarkåren
att hävda sig under de betingelser
som den nu föreliggande propositionen
anger.

Finansministern säger att det nu är
andra konjukturer och att detta är den
främsta orsaken till att det bar skapats
bättre betingelser för tobakshandeln.
Utskottet säger också att tobakshandelns
lönsamhet visar, att handeln
inte längre är beroende av kontrollen.
.lag vill gentemot detta påstå, att det
uteslutande är nyetableringskontrollen

150 Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Tobakshandeln

som har skapat dessa bättre betingelser.
Om den slopas, kommer man att återgå
till tidigare förhållande med en kår i
nödläge och med återkommande klagomål
och uppvaktningar, så länge det
finns ett statligt monopol för tillverkning
och import.

Det är uppenbart att det blir svårt
när tobakshandlarna har att kämpa
mot de privilegierade inom handeln,
nämligen alla som får rätt att sälja på
utsträckt tid, på kvällar och söndagar,
och som kanske har lägre omkostnader.
Detsamma gäller den fria automatförsäljningen.
Jag beklagar därför att finansministern
inte ansåg sig kunna acceptera
tobaksutredningens alternativ
II, vilket innebär en liberalisering, som
säkerligen utan dessa svåra konsekvenser
hade lett fram till den ordning som
man nu tror sig främja genom propositionen.
I så fall hade det skett en anpassning
till nya förhållanden utan dessa
svåra följder som jag här har pekat
på.

Utredningen hade föreslagit, att den
offentliga nyetableringskontrollen skulle
bibehållas men att den inte längre skulle
utövas för att tobakshandlarna skulle
uppnå en skälig omsättning, som det
nu heter i lagen, utan för att distributionen
skulle anordnas å ena sidan efter
rationella och affärsmässiga principer
och till låga kostnader samt å andra
sidan på ett för konsumenterna bekvämt
och i övrigt tillfredsställande
sätt. Bl. a. skulle det också bli friare
tobaksförsäljning för diverseaffärer
och liknande.

Vi motionärer har nu hemställt, att
riksdagen skall bifalla det förslag — som
kommer till uttryck i 1943 års monopollag,
4 § — men dessutom har vi i konsekvens
därmed yrkat avslag på förslagen
om ändringar i butikstängningslagen,
allt i enlighet med tobaksutredningens
förslag, utom beträffande tobaksautomaterna.
Därvidlag hade ju utredningen
föreslagit, att alla som säljer
tobak skulle få rätt att sälja från auto -

mat. Sedan utredningen var klar med
sitt arbete antog emellertid riksdagen
förra året en ny butikstängningslag, och
det fanns ingen möjlighet för oss motionärer
att skriva en motion i enlighet
med alternativ II med hänsyn till
denna nya butikstängningslag.

Slutligen har vi yrkat, att lagen skall
träda i kraft den 1 januari 1961. Det är
endast på den sistnämnda punkten som
utskottsmajoriteten har frångått propositionen
och till hälften tillmötesgått
vår motion. Jag tar för givet att detta
är resultatet av en kompromiss i utskottet.
Vi ser att det under detta betänkande
står namnen på flera av motionärerna,
som emellertid har gått med
på utskottets förslag. Vi som vet hur det
brukar gå till förstår att orsaken till
att de har avstått från att ställa något
yrkande har varit att utskottet gått
med på denna frafnskjutning av ikraftträdandet
med ett år. Är det då riktigt
honnett av utskottets ledamöter att inte
bry sig om detta utan trots denna kompromiss
ställa yrkande på ett annat beslut?
Det förefaller mig oriktigt. Nu
har ju för övrigt första kammaren antagit
utskottets utlåtande på denna
punkt, och jag tar för givet att även
andra kammaren kommer att följa utskottet
i den delen.

Finansministern framhåller, att man
inte kan bortskymma svårigheterna för
tobakshandeln genom att detta konkurrensskydd
tas bort, och därför har
han föreslagit en övergångstid till den 1
januari 1959, men utskottet har som
sagt funnit att det bör vara möjligheter
för tobakshandlarna att anpassa sig
under en något längre övergångstid.

Vidare har ju finansministern föreslagit
en viss ersättning. Ja, varför?
Detta uppehöll sig herr Lundberg vid
och jag skall sluta med detta. Här har
ju, som lagrådet framhållit, många tobakshandlare,
varav inte så få är partiellt
arbetsföra, satsat sitt kapital, som
de sparat eller lånat för att skaffa sig
en rörelse och få sin utkomst, och det

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Nr 10 151

har de gjort i skydd av denna lagstiftning.
Nu hotas de med förlust av sitt
sparkapital utan egen förskyllan, och
jag vet inte om det kan vara så riktigt.
Det fanns en annan ledamot av
denna kammare samtidigt som herr
Lundberg, den rättslärde professor
Lundstedt. Det kan vara intressant att
erinra om vad han sade 1945 i samband
med antagandet av ett provisorium
i butiksstängningslagen: »Det bör
vara så, att nya lagar icke i onödan så
att säga rubba den allmänna tilliten
och tryggheten. De, som en gång ha
vunnit sina tillstånd enligt vissa principer,
ha utövat sin verksamhet på
grundval av dessa tillstånd och därefter
inrättat sig ekonomiskt, böra i görligaste
mån kunna lita på att genom förnyad
lag få fortfara med sin verksamhet
efter samma linje. Man brukar
kalla sådant en lagstiftning enligt billiglietssynpunkter
... Jag brukar säga att
lagarna städse ha att beakta det allmänna
trygghets- och omsättningsbeliovet.
» Jag vill rekommendera herr
Lundberg att läsa på det i stället.

Beträffande ersättningsfrågan skall
jag inte säga mer. Det är uppenbart
att vi finner att de föreslagna ersättningarna
går efter stränga linjer och
inte ger den trygghet som man borde
vänta, och det är därför naturligt att
kåren känner stark oro och bekymmer
för framtiden.

Det vore mycket att säga om tobaksmissbruket,
men det tyckte inte herr
Lundberg att vi skulle syssla med och
det skall jag därför inte göra så mycket.
Men tillåt mig ändå att här göra en
stilla fråga: Kan det vara riktigt att
släppa tobakshandeln fri, när man i dag
diskuterar tobaksbruket bland ungdomen
och faran för missbruk av tobak
över huvud taget? Man undrar om det
inte vore mera konsekvent att låta lagstiftningen
vara även med hänsyn till
detta.

I varje fall vill jag, herr talman,
sluta med att säga att man inte behöver

Tobakshandeln

spela på känslosträngar när man talar
om detta. Det är tillräckligt att se på
fakta: att man har åstadkommit en sanering
av handeln, förbättrat för kåren,
sänkt distributionskostnaderna, givit
allmänheten så riklig och lätt tillgång
till tobaksvaror som över huvud taget
är möjligt och även fått en strukturförändring
samt att man gott kan fortsätta
med detta. Jag tycker närmast
det är klåfingrigt att ge sig på den här
saken. Det finns så mycket annat vi kan
syssla med. Vi kan ändå räkna med att
det blir ökade kostnader, det är inte
svårt att räkna ut.

Herr talman! Även om det är utsiktslöst
kan jag inte låta bli att yrka bifall
till motion nr 497 i denna kammare.

Herr talmannen hade under detta anförande
återtagit ledningen av kammarens
förhandlingar.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Sedan herr Brandt sin
plikt likmätigt hållit detta sociala anförande,
måste jag säga att jag har en
känsla av att herr Brandt lever kvar i
AK:s anda och organisation. Om herr
Brandt sysslat med affärsverksamhet
något litet måste han inse att tobakshandeln
är ett typiskt exempel på hur modern
affärsverksamhet icke skall skötas.
Tänk om våra gamla skogsindustrier
skulle skötas efter samma principer
som denna eller om övrig handel
skulle stå så stilla! Ja, då herr Brandt
får jag säga: Gud bevare skogsindustrierna
och svensk handel över huvud
taget!

Tobakshandlarna är numera diverseliandlare.
Beträffande talet om flera försäljningsställen
behöver det inte bli det,
men en del andra affärer utökar sitt
sortiment. Vad beträffar rabatterna
skulle jag vilja säga till herr Brandt:
Titta på vad man får för att sälja en liter
mjölk och vad man får för att sälja
en tobaksask! Inte blir det tobaksasken
som man förlorar på.

152 Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Tobakshandeln

Sedan har han talat om affärsekonomi.
Ja, herr Brandt, jag förstår skälen
till herr Brandts tal. Dem har jag full
förståelse för. Men jag måste säga, att
det har ingenting med affärsekonomi
eller över huvud taget med ekonomi att
göra. Med en sådan uppfattning som
herr Brandts borde man aldrig sköta ett
företag.

Herr Brandt talade om professor
Lundstedts anförande i detta sammanhang.
Mig veterligt sysslade aldrig
Lundstedt med rationalisering av affärsverksamhet
eller industri, utan han var
profesosr i juridik och en av de få professorerna
i juridik. Men man skall
skilja på en professor i juridik och en
som skall sköta det här.

Efter herr Brandts recept väntade jag
att han skulle säga, att tobakshandeln
bör organiseras så, att tobak endast kan
fås på apotek mot recept, som underskrives
av en läkare som inte röker. Det
är självklart att det vore en mycket vacker
tanke, men om herr Brandt försöker
resonera om denna handel på samma
sätt som han brukar resonera i andra
frågor, skulle han själv förstå, att den
nuvarande A.K.-mässiga organisationen
av tobakshandeln är orimlig.

Herr NILSSON i Göteborg (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall bara slå fast,
att herr Brandt i sitt långa anförande
inte hade så mycket till övers för konsumentintressena.
Herr Brandt frågade,
om man kan anse, att regleringen är
skadlig. Nej, det är klart, att man inte
kan säga, att den är det, men den innebär
ett krångel och ett kineseri, som gör
det besvärligt för konsumenterna att
skaffa sig tobaksvaror lika lätt som
andra varor.

Sedan vill jag erinra herr Brandt om
att varusortimentet hos specialtobakshandlarna,
i den mening som de finns
i lagstiftningen, har undergått en betydande
breddning. Jag vill nämna ett

praktiskt fall som jag känner till. Det
ligger på en och samma gata intill varandra
en konfektyraffär, en kemikalieaffär
och en tobaksaffär. Konfektyraffären
har sitt sortiment, och kemikalieaffären
har sitt sortiment, men tobakshandlaren
säljer både konfektyrer och
choklad, hårvatten, munvatten, rakvatten
och annat som hör till kemikaliebranschen,
och därtill har han sin tobakshandel,
varjämte han också säljer
lotter och är ombud för Tipstjänst. Varför
skall det vara ett privilegium för
tobakshandlarna att ha tobak och samtidigt
sälja konfektyrer och kemikalier
och varför skall t. ex. konfektyrhandlaren
förmenas att sälja tobaksvaror?
Det är ett sådant kineseri, som jag i
konsumenternas intresse med bestämdhet
vill vända mig emot.

Herr Brandt antyder att det i Tobaksmonopolets
remissyttrande på något
sätt skulle sägas ut, att denna nya ordning
skulle innebära ett fördyrande av
distributionen. Herr Brandt kan inte i
monopolets remissyttrande med bestämdhet
leta fram ett sådant uttalande,
utan det har tvärtom sagts, att det anser
det vara möjligt att bemästra situationen.

Herr BRANDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är ju inte så mycket
att säga till herr Lundberg. Det han
yttrade nu var ju inte mycket att polemisera
mot. Det kanske är tillräckligt
att säga, att han replikerade med att
påstå att det inte blir fler försäljningsställen.
Det borde vara tillräckligt att
nämna detta, eftersom Tobaksmonopolet
— det är alltså inte jag som säger
det — och även finansministern i sin
proposition klart och tydligt har understrukit,
att det blir flera försäljningsställen
och måste bli det.

Herr Lundberg säger vidare, att professor
Lundstedt inte skulle varit affärskunnig.
Det var inte fråga om detta,
utan vad herr Lundstedt yttrade sig om

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Nr 10 153

var rättsfrågan, om det var tillbörligt,
att riksdagen beslutade en ny lag utan
hänsyn till hur det hade varit tidigare
och lät kioskägare och andra som det
den gången var fråga om klara sig bäst
de ville.

Herr Lundberg talade vidare om ett
dåligt skött företag. Jag vet inte, om
han menade Tobaksmonopolet. Det är
ju erkänt även av privata företagare, att
det sköts alldeles ypperligt och har synnerligen
låga distributionskostnader,
och det är väl inte minst beroende på
att hela tobakshandeln är organiserad
på nuvarande sätt.

Herr Nilsson i Göteborg säger, att jag
inte talat om konsumenterna. Han var
väl den ende, som inte hörde, att jag
flera gånger talade om vad konsumenterna
kommer att vinna eller förlora i
fråga om distributionskostnader och
vad det kommer att betyda för dem i
fråga om tobaksvarornas sortering, kondition
och kvalitet.

Herr Nilsson i Göteborg säger vidare,
att sortimenten är så blandade. Ja, visst
kan de vara det, och det är delvis nödvändigt,
därför att rabatten är för låg.
Det finns ingen som kan sälja enbart
tobaksvaror och leva på det. Tobaksvarorna
bär sig inte själva, men ändå är
genomsnittet tobaksvaror 70 procent av
omsättningen och har legat över det,
men det finns många som har 80 procent
tobaksvaror av omsättningen,
ehuru man kunde tro att det inte är på
det sättet.

Sedan skall jag säga till herr Nilsson
i Göteborg, att han kringgår helt och
fullt frågan om distributionskostnaderna
och säger att jag skulle citerat monopolets
yttrande fel. Det har jag inte
gjort. Jag citerade korrekt och tilläde,
alt monopolet framhållit, att det naturligtvis
måste vidtaga åtgärder för att
söka eliminera tendensen till ökade
kostnader, men jag trodde inte det
skulle gå.

Tobakshandeln

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Bara några korta ord.

Jag skall inte ge mig in på någon polemik
mot herr Brandt. Trots hans
dubbla försäkringar att det här inte
skulle bli några känsloladdade resonemang
har jag ändå en bestämd känsla
av att när han nu uppträdde i talarstolen
har det varit den känsloladdade
ombudsmannen Brandt som ganska effektivt
har lyckats skjuta den lugne och
sansade riksdagsmannen Brandt i bakgrunden.

Det går inte ihop med sådana här inlägg,
där man å ena sidan säger att för
närvarande är det lika lätt att få tobak
som att få luft och vatten och å andra
sidan försöker presentera en farofylld
framtid för ungdomen, för den händelse
man går över till en fri tobakshandel.
Alla dessa motsägelser är väl ett
resultat av just den känsloladdning som
behärskar herr Brandt, och det skall
vi väl inte vid denna sena timme fortsätta
med att analysera.

Men herr Brandt drog in en del uttalanden
från en av mina företrädare i
ämbetet, finansminister Wigforss, som
enligt herr Brandts citat 1943 skulle ha
varit mycket angelägen om att det nuvarande
systemet bevarades för framtiden.
Jag tror nog att man får se det
uttalandet mot 1930-talets bakgrund, när
vi letade efter arbetstillfällen och när
en människa, som blev utan ett arbete,
stod inför ett socialt problem på ett helt
annat sätt än vad situationen är i dag
i den fulla sysselsättningens samhälle.

Den utredningsman som här presenterat
sitt betänkande, hade till sin hjälp
en rad av sakkunniga. En mycket bestämd
majoritet av dessa sakkunniga uttalade
sig för en liberalisering. Den ligger
i överensstämmelse med tidsutvecklingen.
Om man liiser igenom remissvaren,
är det ingen tvekan om att en
utomordentligt bastant majoritet av remissinstanserna
har uttalat sig för —-

154

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Tobakshandeln

om jag får använda uttrycket —• den
nya ordning som här föreslås.

Jag tror inte man behöver befara att
det skulle innebära någon katastrof för
de gamla specialtobakshandlarna. Den
högre standarden i vårt samhälle gör,
att människor frågar efter ett rikhaltigare
sortiment, ett sortiment, som specialtohakshandlarna
är predestinerade
att föra och som inte kommer att föras
i de vanliga speceributikerna eller i
konsumbutiker.

Jag tror också att specialtobakshandlarna
kommer att kunna fungera som
någonting av mellanled i distributionen
mellan monopolet och de allra yttersta
utlöparna av detaljhandeln.

Att vi får flera ställen som säljer tobak
är alldeles uppenbart. Det skall
ingen bestrida. Det kommer inte att innebära,
att det etableras några specifikt
nya affärer som ägnar sig åt tobakshandel,
utan tobaksvaror kommer att tillhandahållas
i andra affärer, som hittills
inte haft sådana. Det är bara där som
man får räkna med konsekvenserna.

De samtal jag har haft med monopolets
ledning ger klart vid handen, att
monopolet inte ämnar driva den nya
verksamheten så att distributionen blir
dyrare. Är det så att en liten affär
rekvirerar i småposter, får den betala
mera för den distributionen än en specialhandlare,
som kan rekvirera i stora
poster. Det kan ändå vara lämpligt för
den lilla affären att späda ut sitt sortiment
i övrigt med några populära cigarrettsorter,
och därför kan en sådan
handlare nöja sig med en mindre marginal
än vad en specialtobakshandlare
av olika anledningar behöver ha.

Herr Brandts resonemang om att man
nu går emot en fördyrad distribution
tror jag är helt överdrivet och icke i
överensstämmelse med vad man har att
räkna med.

En bidragande orsak till att jag varit
angelägen om att presentera riksdagen
denna proposition är inte bara
att den ligger helt inom ramen för vad

som kommit till uttryck i remissinstansernas
uttalanden, utan det är bland annat
att när man under någon sommarvecka
har suttit som fungerande inrikesminister
och i varje konselj haft en
rad besvärsärenden från människor,
som vill ha chansen att få sälja några
paket cigarretter eller tobak i sin kiosk
eller annorstädes — många gånger har
det varit partiellt arbetsföra — då har
hela den byråkrati och det kineseri,
som vi ändå vill komma undan, på ett
mycket effektivt sätt demonstrerats. Då
har tobakshandlarorganisationens remissyttrande
tagits in, och om då vederbörande
skulle få rättighet att sälja tobak
har det kanske helt varit beroende
på om hans kiosk legat 290 eller 310
meter ifrån en specialtobakshandlares
försäljningsställe.

Det är ju klart att alla sådana här avgöranden
blir mer eller mindre subjektiva
och orimliga. Det är ingen tvekan
om att det är en utveckling till det bättre
om man slipper ifrån denna prövning
in casu, som säkerligen inte kan
ske efter så generella och riktiga linjer.

Med detta har jag kanske sagt det
väsentliga. Jag kan hålla med om att
den lilla ändring som utskottet gjort i
Kungl. Maj ds proposition inte är av
någon avgörande natur, men jag har
svårt att förstå varför den alls är motiverad.
Utskottet brukar ju ställa de
kraven på sig självt att det skall finnas
plausibla motiveringar innan det
ändrar på ett förslag. Propositionen innehar
att den nuvarande nyetableringskontrollen
skulle sluta den 1 januari
1959. Utskottet har utökat respiten med
ytterligare ett år. Det finns inget behov
för Tobaksmonopolet, det har jag gjort
mig underrättad om, av ytterligare ett
år för att odna upp den distribution det
kan bli fråga om. Jag frågar mig: Är
det for att vara honnett eller visa barmhärtighet
som man ökar tiden med ytterligare
ett år? Jag har svårt att förstå
det. Jag har den uppfattningen att specialtobakshandlarna
kommer att kunna

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Nr 10

155

existera även när de går in i detta nya
system. I varje fall vägrar jag att tro
att någon specialtobakshandlare är beredd
att springa ifrån sin butik förrän
han konstaterat att det är omöjligt för
honom att fortsätta efter det nya systemet.
Om vi sålunda sätter övergångstiden
till 1959, 1960, 1961 eller 1965 så
kommer det inte att innebära att vederbörande
specialtobakshandlare utnyttjar
mellantiden till att vidta dispositioner
för en omställning till annan verksamhet.
De vill i första hand se efter om
läget blir sådant att de behöver ställa
om till annan verksamhet. Först om de
kommer fram till den slutsatsen börjar
de vidta sådana dispositioner, och det
kan de inte göra förrän efter de data
man här fixerar. Sett från Tobaksmonopolets
synpunkt, från tobakshandlarnas
synpunkt och ur saklig synpunkt
har jag inte kunnat finna någon motivering
för utskottets förändring i Kungl.
Maj :ts proposition i vad angår tiden för
nyetableringskontrollens hävande respektive
det fria systemets inträdande.
Det kan ses mot bakgrunden av att det
torde vara en ganska allmän och bastant
folkmening, som önskar den bättre
service som det nya systemet kommer
att innebära.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Bara en kort replik med
anledning av vad finansministern sade
om att förre finansminister Wigforss’
uttalande får ses mot att 1930-talet då
bildade bakgrunden. Men 1948 skrev
inrikesminister Mossberg — det var
faktiskt en kompromiss med finansminister
Wigforss — i samband med behandlingen
av butiksstängningslagen att
det skulle igångsättas en utredning om
tobakshandeln. Wigforss brydde sig aldrig
om att företaga någon utredning.
Han sade till mig personligen att han
inte ansåg det angeläget. Han gjorde
ingenting åt saken under hela sin återstående
tid och det gjorde inte heller
finansminister Sköld förrän Pressbyrån

Tobakshandeln

skrev och begärde att man skulle sätta
i gång med en utredning. Pressbyrån
är som ni vet ett mycket »frihetsvänligt»
företag, det finns inget monopol
bakom det företaget, inte!

Vad beträffar tobaksutredningen, som
finansministern talade om, kan jag erinra
om att de som offentligt reserverade
sig mot utredningens förslag var
Pressbyrån och flera kioskidkare — ty
man hade underligt nog plockat in flera
sådana i utredningen.

Finansministern säger, att det inte
kan vara nödvändigt med någon förlängning
av övergångstiden, ty några
dispositioner kommer tobakshandlarna
inte att vidta. Detta är inte riktigt. Det
diskuteras redan nu inom tobakshandeln
vad man skall vidta för dispositioner
i händelse riksdagen beslutar så
eller så. Tobaksmonopolet hade en kurs
för tobakshandlarna för några veckor
sedan, där man diskuterade dessa problem.
övergångstiden kommer att behövas.
Jag vidhåller därför, herr talman,
mitt yrkande om bifall till utskottets
förslag på denna punkt.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Tillåt mig ställa en fråga
till herr Brandt: De dispositioner
och kurser herr Brandt talade om, var
det dispositioner för att få andra sysselsättningar
och för att få andra affärsföretag
eller var det dispositioner
för att möta den nya ordningen som
tobakshandlarna diskuterade?

Fru EWERLÖF (h):

Herr talman! Med hänsyn till den
sena timmen skall jag göra motiveringen
för mitt bifallsyrkande till utskottets
hemställan så kort som möjligt.

Det har från olika håll framhållits
att den 1943 genomförda regleringen
av detaljhandeln med tobaksvaror syftade
till att genom offentlig kontroll
över nyetableringen inom branschen

156

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Tobakshandeln

begränsa antalet tobaksaffärer och därigenom
förbättra avsättningen av tobaksvaror
och skapa bättre ekonomiska
villkor för specialtobakshandeln. Det
ändrade konjunkturläget och den skarpa
kritik, som ur näringsfrihetssynpunkt
riktats mot regleringen, gör emellertid
en omprövning av regleringen
berättigad. Det är framför allt två saker,
som då kommer in i bilden. Den
första är givetvis tobakshandlarna själva.
Behöver verkligen tobakshandlarna
alltjämt det skydd mot konkurrens, som
en gång motiverade införandet av
nyetableringskontrollen ? Departementschefen
har ansett att så icke är fallet,
och utskottet delar denna uppfattning.
Tobakshandelns intresse av konkurrensskydd
utgör inte längre något bärande
skäl för att vidmakthålla denna
kontroll.

Den andra saken är konsumenterna.
För dem har nyetableringskontrollen
sagts innebära att distributionskostnaderna
hålls nere. Sakkunskapen påstår
emellertid att påtagliga förbättringar
torde vara att vänta för konsumenternas
del, om kontrollen häves.

Statsrådet talade här om det rikhaltiga
sortiment av tobaksvaror, som endast
specialtobakshandlarna, inte de
vanliga affärerna, kan tillhandahålla.
Ja, det är givetvis ett intresse både för
konsumenterna och för monopolet att
dessa specialtobakshandlare finns kvar
framdeles.

Herr Brandt förde in ungdomen i
diskussionen och gjorde gällande atf
ett bibehållande av regleringen skulle
kunna motverka tobaksmissbruket bland
de unga. Utskottet delar inte denna
uppfattning. Man kan säkerligen inte
på den vägen motarbeta tobaksbruket
vare sig hos unga eller gamla. Där måste
upplysning och åter upplysning samt
en vettig propaganda sättas in.

I samband med att ungdomen kommit
in i bilden, har man också i utskottet
uppehållit sig ganska utförligt vid
styckeförsäljningen av cigarretter. Där

har utskottet delat departementschefens
uppfattning att monopolbolaget bör
kunna begränsa styckeförsäljningen genom
att inskränka kontrollstämplingen
till hela förpackningar. Sedan får det
vara monopolbolagets ensak att göra
förpackningarna större eller mindre,
1 O-cigarretters eller 20-cigarretters paket.

Även när det gällt automathandeln
kommer ungdomen in i blickfältet. Efter
långa diskussioner om huruvida vi
borde ha en utökad automathandel eller
inte har utskottet stannat för att man
inte utan föregående utredning skall
ta ställning till frågan, men att utvecklingen
bör följas och att hela frågan
måhända behöver tas upp till förnyat
övervägande.

Slutligen har vi frågan om tidpunkten
för regleringens avveckling. Departementschefen
framhöll nyss att den av
honom föreslagna tidpunkten, den 1 januari
1959 väl inte kommer att innebära
större svårigheter för tobakshandlarna,
än det datum utskottet föreslagit,
nämligen den 1 januari 1960. Men,
herr statsråd, om tobakshandlarna får
den längre respittiden, så har de kanske
större möjligheter att anpassa sig
till de eventuella svårigheter som kan
sammanhänga med en avveckling av
regleringen. De kan då finna sig bättre
till rätta, och behöver kanske inte ta
de ersättningar i anspråk, som de annars
måste lita till.

Herr Lundberg brukar vara en lidelsefull
förespråkare för sociala synpunkter
vid diskussionerna här i kammaren,
men i denna speciella fråga har
han låtit dem fara all världens väg.
Han anser inte att tobakshandlarna bör
ha någon ersättning, han jämställer dem
med de anställda i ett vanligt företag
och säger att det finns inte anledning
att ge ersättning till de förra lika litet
som till de senare. Men det är väl ändå
en viss skillnad mellan dessa kategorier
nämligen den att det är staten som
genom en monopollagstiftning har från -

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Nr 10 157

tagit tobakshandlarna möjlighet att utöva
sitt lagliga näringsfång.

Departementschefen framhåller att
ekonomiska anspråk för att ett konkurrensskydd
bortfaller icke kan riktas
mot staten på juridiska grunder, utan
att de sociala synpunkterna enbart har
varit vägledande när det gällt ersättningar
till vissa tobakshandlare. Utskottet
delar denna uppfattning. Enligt utskottets
förslag bör sådan ersättning
kunna utgå antingen i form av livränta
eller med ett engångsbelopp. Livräntan
skall kunna utgå till dem, som under
minst 15 år har drivit tobakshandel.
Den får inte överstiga 3 000 kronor per
år. Engångsbeloppet får inte överstiga
10 000 kronor. Reglerna säger vidare att
dessa ersättningar endast skall utgå i
sådana fall, där det föreligger ett påtagligt
behov av ekonomisk hjälp. Denna
hjälp förbehålles affärsidkare med
så svag rörelse att den icke kan beräknas
bära sig under fria konkurrensförhållanden.
Det är med andra ord
fråga om sådana innehavare, som efter
nedläggandet av affären kommer att
sakna möjligheter att försörja sig på
annat sätt. Om vederbörande däremot
har en ekonomisk ryggrad så kommer
aldrig några ersättningsanspråk att
kunna bifallas.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Det utskottsutlåtande
som nu föreligger och till vilket jag ämnar
yrka bifall innebär att nyetableringskontrollen
upphör och att tobakshandeln
i princip blir fri. Åtgärden kan
betraktas som en liberalisering och jag
kan inte se annat än att den är ofrånkomlig.

Under utskottsbehandlingen har emellertid
utöver de egentliga reservationerna,
som redovisats i utlåtandet, en del
betänkligheter anmälts motionsvägen.

Tobakshandeln

Eftersom jag är delaktig i ett par av
motionsframstötarna och dessutom i
två av de blanka reservationerna ville
jag trots den sena timmen ändå anmäla
ett par synpunkter som har gjort, att
jag kunnat biträda utskottsutlåtandet i
dess helhet, vilket i allt väsentligt sammanfaller
med propositionen. Jag skulle
nämligen — och jag har ett par kamrater
med mig i dessa blanka reservationer
— vilja föra till protokollet några
synpunkter, varmed vi vill understryka
ett och annat som har uttalats i utskottsskrivningen
och som för oss är av särskild
vikt.

När det gäller saken i stort har ju
fru Ewerlöf nyss givit uttryck för vad
också jag anser vara avgörande i detta
fall, nämligen att man vid en sådan
förändring som den föreslagna måste
ta vissa hänsyn till näringsidkare, som
kan tänkas komma i kläm. Det har man
gjort genom att man ökat avvecklingstiden
med ett år. Meningen var naturligtvis
den att man därunder skulle
hinna balansera över sortimenten på
andra varor och inte bli så beroende av
tobaksvarorna och vidare att de handlare,
som absolut inte kan klara övergångstiden
men som hållit på länge
med denna hantering, får vissa möjligheter
till ekonomisk gottgörelse. Jag har
själv inte mycket till övers för tobakshanteringen,
men det hindrar inte att
jag av rent sociala skäl måste biträda
tanken på en övergång, som inte är
orättvis och obillig mot någon näringsidkare.

Dessutom är det, herr talman, ett par
väsentliga synpunkter, för vilka jag har
begärt ordet, nämligen de som hör samman
med hälsoriskerna i samband med
tobaksbruk^, hänsynen till folkhälsan
helt enkelt. När man inte kan avskaffa
ett oskick så vill man åtminstone begränsa
det, i synnerhet med tanke på
sådana som på grund av sin minderårighet
iir utsatta för särskilt stora hälsorisker.
De två synpunkterna gäller
dels automathandeln, dels styckeför -

158 Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Tobakshandeln

säljningen. Några av oss motionärer
hade velat inskränka antomathandeln.
Vi menade nämligen att en ohämmad
spridning av cigarrettautomaterna skulle
kunna ha ogynnsamma följder just
på det område där vi anser att man
borde göra vissa insatser för att begränsa
skadeverkningarna.

Nu har emellertid utskottet skrivit så
välvilligt på den punkten, att vi motionärer
kan biträda utskottsutlåtandet.
Utskottet har nämligen sagt att man
utan att behöva kriminalisera och förbjuda
automathandeln vill vänta och se,
om det möjligen blir en våldsam utbyggnad,
kanske med hela kedjor av tobaksautomater.
I så fall vill utskottet att frågan
tas upp till ny behandling.

Min andra anmärkning gäller styckeförsäljningen.
Där är förhållandet just
detsamma. Anledningen till att vi motionärer
finner oss till rätta med utskottsförslaget
är att man tydligt och
klart sagt ifrån, att det ankommer på
Tobaksmonopolet självt att införa förpackningar
som utesluter styckeförsäljning.
Nu säger kanske någon att vi inte
kan lita på att så sker, men det har
dock under remissbehandlingen uttalats
av både tobaksnämnden och Tobaksmonopolet
samt tobakshandlarna
att man mycket gärna frångår styckeförsäljningen,
och det är för mig tillräcklig
garanti.

Slutligen vill jag, herr talman, ta upp
en punkt på vilken jag tillsammans med
herr Sunne och herr Jönsson i Jämtlands
Sikås avgivit en blank reservation,
nämligen punkt VI. Vi avser att
kraftigt understryka behovet av ökad
medicinsk forskning och en verkligt
saklig upplysning i tobaksfrågan. Vårt
folk håller ju på att ödelägga sin hälsa
genom den våldsamt ökande tobakskonsumtionen.
Ett stort uppbåd av läkare
och forskare — främst cancerspecialister
— har som bekant slagit larm.
Riksförbundet mot tobaken har under
sin driftiga ledning gått till attack på
bred front, men vi behöver onekligen

pengar och annan hjälp för en effektiv
upplysning och en slagkraftig propaganda.
Jag vill ha antecknat till protokollet,
att jag tolkar utskottets skrivning
— som jag med hänsyn till tiden
inte skall citera, fastän den är mycket
värdefull — så, att den utgör en direkt
beställning hos Kungl. Maj :t om att vi,
när den pågående utredningen är färdig,
räknar med att få effektivt stöd
för antitobakspropagandan.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att på alla punkter få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Jag skall undvika att anlägga
känslomässiga synpunkter, men
jag skulle ändå vilja säga ett par ord i
denna fråga. Motiveringen för det förslag
som vi nu behandlar är i huvudsak
att man vill komma åt vad man kallar
konkurrensbegränsande företeelser. I
främsta rummet har man därvidlag åberopat
1953 års lagstiftning mot konkurrensbegränsning.
Det anses vara i överensstämmelse
med denna lagstiftning att
nvetableringskontrollen inom tobakshandeln
avskaffas och att denna handel
blir fri.

I princip kan naturligtvis ingen invändning
resas mot ingripanden mot
konkurrensbegränsande företeelser inom
näringslivet. Den kommunistiska
gruppen har också givit sin anslutning
till 1953 års lagstiftning, även om vi
ansåg att den inte var av det effektiva
slag som behövdes för att fylla sitt syfte.
Denna lag skulle ju, såvitt jag har kunnat
finna, främst ha sin spets riktad
mot monopol och karteller. En lagstiftning
av denna karaktär måste för övrigt
främst avse de verkligt skadliga
konkurrensbegränsande företeelser som
går under dessa namn. Monopolens allenavälde
på sina respektive områden
leder ofta till rena uppskörtningen av
konsumenterna. Monopolen har ingen
konkurrens och behärskar därför ganska
enväldigt sina marknader.

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Nr 10

159

Tillåt mig emellertid i detta sammanhang
erinra om att ingenting av vikt
har hänt beträffande monopol och karteller.
De sitter i orubbat bo, deras
makt är alltjämt lika stor. Över huvud
taget har det varit ganska lugnt på den
fronten. Prisstegringarna fortsätter och
detta inte minst till följd av frånvaron
av konkurrens på monopolföretagens
område.

Flera exempel härpå kan anföras
men jag nöjer mig med ett enda. På
byggnadsmaterialproduktionens område
härskar starka monopol- och kartellföretag.
De kontrollerar suveränt sin
marknad och reglerar tillgången på
byggmaterial uteslutande med hänsyn
till sina vinstintressen. Här vore en
tacksam uppgift för ingripande i enlighet
med 1953 års lagstiftning. Men mig
veterligt har man inte gjort något mot
denna verkligt skadliga konkurrensbegränsning.
Den utredning som man ansåg
sig nödd att tillsätta för åtskilliga år
sedan är tydligen saligen avsomnad.

Nu föreslås ett ingripande i enlighet
med denna lag, men det riktar sig mot
den relativt oskyldiga nyetableringskontrollen
inom tobakshandeln. Jag säger
oskyldiga därför att det, såsom här
tidigare omvittnats, inte finns möjlighet
för någon tobakshandlare att genom nyetableringskontrollen
kunna driva priserna
i höjden. Som bekant är det statsmakterna
som via Tohaksmonopolet
fastställer priserna, och det finns inte
heller någon så stor vinstmarginal fastställd
för tobakshandeln, att den medger
större prisnedsättningar genom konkurrens.
Någon nämnvärd skada ur konsumenternas
synpunkt kan därför knappast
uppkomma genom den nyetableringskontroll
som förekommer.

Vi medger gärna att det från principiella
synpunkter är svårt att viinda
sig mot förslaget i dess helhet, men vi
vill kraftigt slå fast, att man här har
börjat i fel ända. Även om man inte
känner kurage eller kraft nog till ingripande
mot de starka monopol- och

Tobakshandeln

kartellföretagen i landet utan inskränker
sig till nyetableringskontrollen, borde
man först ha riktat stöten mot nyetableringskontrollen
inom det privata
näringslivet. Nu skall emellertid staten
»föregå med gott exempel». Kampen
mot konkurrensbegränsning inom näringslivet
startar man med ingripande
mot en mängd småhandlare, som knappast
kan åstadkomma någon skada med
sin nyetableringskontroll på grund av
att staten fastställer priserna. Det anser
vi vara att börja i fel ända.

Ändå mer betänksam blir man när
man vet att ett verkligt monopolföretag
avvaktar i bakgrunden. Jag syftar på
Pressbyrån, som tidigare har nämnts
här. Detta företag har redan förskaffat
sig viss monopolställning genom att ta
hand om den mest lönande kioskhandeln
med försäljning av bl. a. tobaksvaror,
nämligen de s. k. trafikkioskerna.
Företaget har givetvis ställt sig synnerligen
välvilligt till förslaget om avskaffande
av nyetableringskontrollen inom
tobakshandeln. Detta är fullkomligt begripligt.
Om handeln och priserna blir
fria, så ökar chanserna för monopolföretaget
Pressbyrån att ta hem spelet
och bli allenarådande.

Det har i sammanhanget sagts många
vackra ord om fördelarna för de små
kioskhandlarna av att tobakshandeln
och tobakspriserna blir fria, men ingen
har talat om att många små kioskhandlare
kan stupa i den ökade konkurrens
som kan uppstå, ty denna konkurrens
kommer säkerligen i främsta rummet
att bli en konkurrens icke så mycket
med tobakshandlarna som med Pressbyrån,
och att detta kapitalstarka företag
tar hem den slutliga vinsten är säkert.

Som jag tidigare sagt har vi svårt att
från våra principiella utgångspunkter
i denna sak yrka rent bord, och vi har
inte haft en tanke på det. På de skäl
som jag här har anfört anser vi emellertid
att man måste fara fram med allra
största varsamhet. Vi är inte helt övertygade
om att man genom det förslag

160

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Tobakshandeln

som framlagts gagnar den sak man påstår
sig vilja främja. Det finns risker
för att det blir ett verkligt monopol i
stället för den relativt oskyldiga nyetableringskontroll
under statens överinseende
som vi nu har.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få instämma i det yrkande som herr
Brand! ställde. I andra hand kommer
vi att rösta på utskottets förslag.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! När fru Ewerlöf här
talar om dessa affärsidkare som inte
kan klara sig i fri konkurrens och om
de sociala synpunkterna, så kan jag inte
låta bli att tänka på Strindbergs berättelse
om kannstöparmästarna, som satte
sig emot att den för trånga halsen på
kannorna skulle vidgas. Det är här
fråga om ett monopol, och därför kan
man enligt fru Ewerlöfs mening inte
göra något åt saken, utan man har bara
att skydda mästarna. Jag måste säga att
den sortens handel tillhör ett förgånget
skede och inte nutiden.

Herr Senander har inte något emot
en sådan konkurrensbegränsande företeelse
som nyetableringskontrollen utgör.
Det kan väl inte vara fråga om
annat än taktik, när herr Senander på
detta sätt bryr sig om varken principer
eller förnuft, utan godtar ett försäljarmonopol
som är ett av de mest skrämmande
som finns inom svensk företagsamhet
därför att det är så orimligt. Låt
oss, herr Senander, tänka oss det fallet
att en varubuss far ut till skogsarbetarna
i deras förläggning sju, åtta kilometer
från bygden som sådan. Då skall
från denna buss få säljas allting annat
än tobaksvaror. För att köpa en ask
snus eller litet tobak måste skogsarbetarna
per cykel eller på annat sätt bege
sig ned till bygden.

Jag undrar om herr Senander verkligen
begriper vad han talar om, därest
det nu inte bara är fråga om taktik
från hans sida — då förstår jag honom.

Men det har ingenting med förnuft att
göra.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Det är ju tur att herr
Lundberg begriper saken. Hans anförande
vittnade annars inte precis om
att han gör det.

Jag tycker för övrigt att herr Lundberg
kunde höra på vad man säger. Jag
har aldrig påstått att vi på vårt håll inte
har någonting emot nyetableringskontroll,
utan jag har sagt raka motsatsen.
Varför är för övrigt inte herr Lundberg
mera angelägen om att klämma åt de
verkliga monopolföretagen här i landet
i stället för dessa småhandlare, som är
ganska betydelselösa i jämförelse med
de stora monopolföretagen? Men när
det gäller monopolen, tiger herr Lundberg.
Han tiger visligen, därför att han
inte vågar sig på dessa starka företag.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag vill bara konstatera,
att vi nu faktiskt försöker förverkliga
nyetableringskontrollens princip
men att herr Senander inte vill vara
med om detta.

Vad beträffar monopolföreteelser på
andra håll har jag också angripit dem.
Jag har en sådan politisk uppfattning,
att det är självklart att jag skall göra
detta. Vill man någonting göra, vare sig
principiellt eller praktiskt, skall man
inte bara med munnen utan också i
handling vara beredd till en insats och
inte ta hänsyn endast till taktiska finter.
Om det finns en och annan handlande
som är bekant med herr Senander,
är detta en sak som ingenting har
med principer att göra.

Hem SENANDER (k):

Herr talman! Det är meningslöst att
fortsätta ordbytet med herr Lundberg,
så som han lägger upp saken. Hur bedömer
herr Lundberg herr Brandts
uppträdande? Har han också biavsikter,
eller för han ett ärligt språk och säger

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Nr 10 161

rent ut vad han menar? En sådan debattform,
som herr Lundberg här använder,
borde han lämna hemma i
Uppsala och inte ta med sig hit till
riksdagen.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav beträffande punkten
A i fråga om författningsförslaget
utom i vad avsåge ikraftträdandebestämmelserna
propositioner på 1 :o) bifall
till utskottets hemställan; 2:o) bifall
till den vid punkten fogade reservationen
i motsvarande del; samt 3:o) bifall
till motionen 11:497 i hithörande
del; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

I avseende å berörda ikraftträdandebestämmelser
framställde herr talmannen
propositioner på l:o) godkännande
av utskottets förslag; 2:o) godkännande
av det förslag till sådana bestämmelser,
som framlagts i den vid punkten fogade
reservationen; och 3:o) bifall till motionen
11:497 i motsvarande del; och
fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nilsson i Göteborg begärde
likväl votering, i anledning varav
och sedan till kontraproposition antagits
den under 2:o) angivna propositionen
följande voteringsproposition efter
given varsel upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren godkänner
andra lagutskottets förslag till
ikraftträdandebestämmelser till det i
punkten A i utskottets utlåtande nr 11
omförmälda författningsförslaget, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
det förslag till dessa bestämmelser, som
framlagts i den vid punkten fogade
reservationen av herr Nilsson i Göteborg
in. fl.

Tobakshandeln

ter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Kärrlander begärde
likväl rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 126 ja och 53 nej, varjämte
19 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag till ikraftträdandebestämmelser.

Punkten B

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den vid denna punkt fogade
reservationen av herr Nilsson i
Göteborg m. fl.; samt 3:o) bifall till
motionen II: 497 i motsvarande del.

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Punkten C

Herr talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen av
herrar Nilsson i Göteborg och Johansson
i Södertälje; samt 3:o) bifall till
herr Lundbergs vid punkten fogade
reservation; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten D

Herr talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den vid denna punkt fogade
reservationen av herrar Nilsson
i Göteborg och Johansson i Södertälje;
samt 3:o) bifall till den av herr Lundberg
vid punkten avgivna reservationen;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten E

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets

Sedan kammarens ledamöter häref11—Andra
kammarens protokoll 1957. Nr 10

162

Nr 10

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Tobakshandeln

hemställan dels ock på bifall till herr
Lundbergs vid denna punkt fogade reservation;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten F

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition rörande ratifikation
av en konvention om social trygghet
mellan Sverige och Förenade Konungariket
Storbritannien och Nordirland.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från utrikesutskottet:
nr 151, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avgivande av förklaring
i enlighet med bestämmelserna
i artikel 36 moment 2 i stadgan för den
internationella domstolen;
från jordbruksutskottet:
nr 145, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
vissa kronoegendomar m. m., såvitt avser
Skegrie 351 i Malmöhus län; och
nr 146, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m.; samt

från allmänna beredningsutskottet:
nr 144, angående motioner dels om
skyndsam utredning rörande åtgärder
mot ungdomsbrottsligheten och dels om
utredning angående samordning av de
samhälleliga stödformer och åtgärder,
som syftar till en lösning av barna- och
ungdomsproblemen på längre sikt.

Vidare anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 148, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
23 november 1956 (nr 554) om investeringsavgift
för år 1957; och

nr 149, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om skattefrihet för vissa ersättningar
som utbetalas från Förbundsrepubliken
Tyskland.

§ 10

Herr talmannen meddelade, att bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
anmält att till utskottet från fullmäktige

1 riksbanken inkommit framställning om
medgivande att av riksbankens medel
taga i anspråk ett belopp av förslagsvis

2 750 000 kronor för anskaffande av en
s. k. helrotationsmaskin för sedeltryckeriet
m. m.

Denna anmälan bordlädes.

§ 11

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner tillställts kammaren
:

nr 134, angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m.,

nr 135, angående fortsatta särskilda
stödåtgärder för hästaveln,

nr 136, angående överlåtelse av vissa
kronan tillhöriga fastigheter, och
nr 138, angående dispositionen av
vissa prisutjämningsavgiftsmedel.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 12

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner, nämligen

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 97, med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m., motionen
nr 560, av herr Persson i Svensköp
m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 100, angående anslag för bud -

Onsdagen den 27 mars 1957 em.

Nr 10 163

getåret 1957/58 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m., motionerna:
nr 561, av herr Svenning in. fl.,
nr 562, av herr Adamsson in. fl.,
nr 563 och 564, av fru Thorsson in. fl.,
nr 565, av herr Sköldin m. fl.,
nr 566, av herr Hansson in. fl., och
nr 567, av herr Alemyr in. fl.

Vidare anmäldes följande motioner:
nr 568, av herr von Seth in. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 105, angående dels förvärv av aktier
i Stockholm-Nynäs järnvägsaktiebolag,
dels ock ökning av statens järnvägars
rörliga kredit,

nr 569, av herr Eliasson i Moholm, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 110, angående vissa avlönings- m. fl.
anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1957/58 m. m.,
nr 570, av fröken Karlsson m. fl., i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 123, angående anslag för budgetåret
1957/58 till folkskoleseminarieorganisationen
m. m.,

nr 571, av herrar Karlsson i Stuvsta
och Henning Nilsson i Gävle, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition, nr
131, angående överlåtelse av viss kronan
tillhörig mark m. m.,

nr 572, av herr Nilsson i Svalöv in. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 97, med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. in.,

nr 573, av herr Lindström m. fl., i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 111, angående vissa markförvärv för
försvaret, och

nr 574, av herr Kärrlander m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 123, angående anslag för budgetåret
1957/58 till folkskoleseminarieorganisationen
m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 13

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 0.44 på natten.

In fidem
Gunnar Britth