Andra Kammaren. N:o 28 (Riksdagens protokoll 1899:28)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1899.

Andra Kammaren. N:o 28.

Lördagen den 29 april.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 22 innevarande april.

§ 2.

d.8eåTt“Xr\!flAldSgbee„V:illni°eSUlSt°‘‘etS tM Eiks inrikes°

1 «k°“>''»endation,afsiften; fe,

prenumeration^''tldningar^tfch^ 8*““äe i •»

till p° ’ •1 anle<Jnin? aI Kongl. Maj:ts proposition med förslag
^g e2de -vissa bestämmelser rörande sjöfarten och
granstranken mellan Sverige och Korge. J

§ J

upplästes.kammareQ tade inkommit Nätjande två sjukbetyg, som

E VttÄ?8?iff^?sdf^8 ATlra Kammare) Grosshandlaren
A* o af luftrörskatarr med hög feber tills vi dare

ar förhindrad att deltaga i Riksdagens arbete, intygas.
Stockholm den 29 april 1899.

Sture Carlsson.

Distriktsläkare.

Riksdagens Andra Kammare C. M. E. E.

Salhi In f°ljd af fe.beLSJukd0m tills vidare är förhindrad att deltaga
i kammarens arbete intygas.

Stockholm den 29/4 1899.

T. Hivass.

Legit. läkare.

Andra Kammarens Prof. 1899. N:o 28.

N:o 28.

Lördagen den 29 April.

Gemensamma

omröst ningar.

§ 4.

Sedan Riksdagens båda kamrar förehaft och godkänt de i bevillningsutskottets
memorial nio 24 samt statsutskottets memorial
n:is 69, 70 och 71 föreslagna voteringspropositioner rörande åtskilliga
frågor, deri kamrarne fattat stridiga beslut, samt kamrarne
beslutat att denna dag företaga omröstningar öfver berörda beslut,
så anstäldes nu dessa omröstningar enligt nedan intagna voteringsproposition
i följande ordning, nemligen:

Första omröstningen.

»Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att § 4, d) i
nu gällande bevillningsförordning skall bibehållas oförändrad, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i öfverensstämmelse med Andra
Kammarens mening, beslutit, att ifrågavarande paragraf skall erhålla
följande förändrade lydelse:

§ 4.

Fastighetsbevillning erlägges icke af:

d) eo-are eller innehafvare af lägenhet med tillhörande åbyggnad
då° lägenhetens hufvudsakliga värde utgöres af åbyggnaden
och’ej öfverstiger 500 kronor, derest lägenhetens innehafvare ej eljest
erlägger bevillning af fast egendom eller inkomst eller hans
inkomster, deri inbegripet det hyresvärde, åbyggnaden kan ega, ej
öfverstiga 500 kronor; skolande hvad i denna punkt stadgas ega
tillämpning jemväl i det fall, att någon eger byggnad å mark, som
af annan eges eller innehafves.»

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga,
jemväl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning
och utföll omröstningen med 42 Ja och 179 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsnroposition som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första

Kammaren samtidigt anstäld, hade utfallit med 99 Ja och 47 JNej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller................................................. 42 Ja och 179 Nej,

sammanräkningen visar

141 Ja och 226 Nej;

N:o 28.

Lördagen den 29 April.

Gemensamma

omröst ningar.

(Forts.)

»Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att Riksdagen,
med anledning af herr Almströms med flere i ämnet väckta
motion, må till anskaffning af ny krigsfartyg.smateriel bevilja, utöfver
hvad Riksdagen redan beviljat, ytterligare 13,200,000 kronor
och deraf för år 1900 å extra stat anvisa 5,376,500 kronor, samt
att herr Lundblads motion, i hvad den afser större anslag till ny
krigsfartygsmateriel, än hvad Kongl. Maj:t äskat, må anses vara
genom detta Riksdagens beslut besvarad, röstar

Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.

Andra omröstningen.

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren,
icke bifallit hvad uti herrar Almströms med flere och Lundblads
motioner föreslagits i afseende å större anslag till ny krigsfartygsrcateriel,
än hvad Riksdagen redan beviljat.»

Denna omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första
Kammaren samtidigt anstäld, hade utfallit med 145 Ja och 2 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller.................................................. 92 Ja och 129 Nej,

sammanräkningen visar.................................... 237 Ja och 131 Nej;

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.

Tredje omröstningen.

»Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att Kongl.
Maj:ts framställning om beviljande till aflöning åt en ny ordinarie
amanuens vid universitetsbiblioteket i Upsala af ett årligt anslag
af 2,500 kronor, deraf 2,000 kronor lön och 500 kronor tjenstgöringspenningar,
må vinna Riksdagens bifall, röstar

Ja;

tf:o 28.

Lördagen den 29 April.

Gemensamma Den, det ej vill, röstar

omröst ningar.

_T .

(Forte.) JM eJ ;

Vinner Nej, har, i enlighet med Andra Kammarens beslut,
Kongl. Majits förevarande framställning icke af Riksdagen bifallits.»

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore
fråga, jemväl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande
och uppräkning och utföll omröstningen med 84 Ja och 135 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första
Kammaren samtidigt anstäld, hade utfallit med 122 Ja och 22 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens _ .

röster eller............................................ 84 Ja och 135 Nej,

sammanräkningen visar 206 Ja och 157 N ej.

Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.

Fjerde omröstningen.

»Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att, med uteslutande
af det för Chalmers tekniska läroanstalt beviljade anslag
till en lärare i allmän och husbyggnadskonst 1,500 kronor, af 1,500
kronor utaf anslaget till befrämjande af undervisning i byggnadskonst
och ornamentsritning samt af anslaget till en lärare i elektroteknik
2,000 kronor eller tillsammans 5,000 kronor, Riksdagen
må för upprättande af ett nytt lektorat i byggnadskonst och ornamentsritning
och ett nytt lektorat i elektroteknik, båda med enahanda
aflöningsförmåner, som af läroanstaltens förutvarande lektorer
komma att åtnjutas, på ordinarie stat bevilja tillsammans 7,000
kronor, samt att Kongl. Maj:ts förevarande proposition i de delar,
som icke beröras af kamrarnes sammanstämmande beslut i anledning
af mom. l:o) af utskottets under förevarande punkt gjorda
hemställan eller af Första Kammarens beslut om upprättande af
två nya lektorat vid läroanstalten, icke må till annan Riksdagens
åtgärd föranleda, än att det ordinarie anslaget till Chalmers tekniska
läroanstalt ökas med det belopp, 2,050 kronor, som hittills af
läroanstalten tillhörande donationsmedel utgått såsom bidrag till
aflöning åt lärarne i landtmäteri, väg- och vattenbyggnadskonst,
svenska språket och bokhålleri, frihandsteckning samt modellering,
röstar

Ja,

Jf:o 28.

Lördagen den 29 April.

Gemensamma
omröstningar.

■ (Forts.)

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren,
besluta, att Kongl. Maj:ts förevarande proposition i de delar, som
icke beröras af kamrarnes sammanstämmande beslut i anledning af
mom. l:o) af utskottets under förevarande punkt gjorda hemställan,
icke må till annan Riksdagens åtgärd föranleda, än att det ordinarie
anslaget till Chalmers tekniska läroanstalt ökas med ett belopp,
2,050 kronor, som hittills af läroanstalten tillhörande donationsmedel
utgått såsom bidrag till aflöning åt lärarne i landtmäteri,
väg- och vattenbyggnadskonst, svenska språket och bokhålleri,
frihandsteckning samt modellering.»

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga!
jemväl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning
och utföll omröstningen med 76 Ja och 141 Nej.

. Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första
Kammaren samtidigt anstäld, hade utfallit med 119 Ja och 21 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller................................................... 76 Ja och 141 Nej,

sammanräkningen visar................................... 195 ja och 162 Nej;

Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Femte omröstningen.

»Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att herrar
Hammarlunds och Bergs förevarande motion ej må af Riksdagen
bifallas, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i enlighet med Andra Kammarens
beslut, med anledning af herrar Hammarlunds och Bergs förevarande
motion, på extra stat för år 1900 anvisat ett anslag af

4,000 kronor att användas till resestipendier åt folkskolelärare och
folkskolelärarinnor under de vilkor och bestämmelser, Kongl. Maj:t
kan finna skäligt föreskrifva.»

N:o 28.

Gemensamma

omröst ningar.

(Forts.)

Lördagen den 29 April.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren
ingått, att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här
vore fråga, jemväl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande
och uppräkning och utföll omröstningen med 63 Ja och
158 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första
Kammaren samtidigt anstäld, hade utfallit med 86 Ja och 51 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens .

röster eller ............................................... 63 Ja och 158 Nej,

sammanräkningen visar 149 Ja och 209 Nej,

Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen
fattadt i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.

Sjette omröstningen.

»Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att Riksdagen,
i anledning af Kongl. Maj:ts förevarande proposition, må till understöd
åt Jerfsö sjukhus för spetelske på extra stat för år 1900
bevilja ett anslag af 14,000 kronor, dock att landsting och städer,
som ej deltaga i landsting, böra i proportion efter antalet å detta
sjukhus intagna patienter med hemvist inom de respektera landstingsområdena
och städerna lemna det bidrag till sjukhusets underhåll,
som utöfver det för ändamålet beviljade statsbidraget kan
vara erforderligt, med sammanlagdt högst 4,000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Yinner Nej, har, i likhet med Andra Kammaren, Riksdagen,
med afslag å utskottets hemställan i hvad densamma skiljer sig
från Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning, bifallit samma
framställning oförändrad.»

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren
ingått, att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore
fråga, jemväl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande
och uppräkning och utföll omröstningen med 50 Ja och 169
Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första

Lördagen den 29 April.

N:o 28.

Kammaren samtidigt anstalt!, hade utfallit med 28 Ja och 108 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller.................................................. 50 Ja och 169 Nej,

sammanräkningen visar.................................... 78 Ja och 277 Nej;

Och hade alltså beslut i denna fråga hlifvit af Riksdagen
fattadt i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.

Sjunde omröstningen.

Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att Kongl.
Maj:ts framställning om uppförande i generalpoststyrelsens stat af
aflöning till ytterligare en byråchef med 6,400 kronor, deraf 4,400
kronor lön, som efter fem är kan höjas med 600 kronor, och 2,000
kronor tjenstgöringspenningar, skall af Riksdagen bifallas, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej har, i enlighet med Andra Kammarens beslut,
Kongl. Maj:ts förslag om uppförande i generalpoststyrelsens stat
af ytterligare eu byråchef icke vunnit Riksdagens bifall.»

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren
ingått, att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore
fråga, jemväl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande
och uppräkning och utföll omröstningen med 41 Ja och 176 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första
Kammaren samtidigt anstäld, hade utfallit med 116 Ja och 21 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller .............................................. 41 Ja och 176 Nej,

sammanräkningen visar.................................... 157 Ja och 197 Nej;

Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen
fattadt i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.

Åttonde omröstningen.

»Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill,
att Riksdagen, i anledning af Kongl. Maj:ts förslag om inrättande
af en tredje lönegrad för postexpeditörer, må besluta, att

Gemensamma

omröst ningar.

(Forts.)

N:o 28.

Gemensamma

omröst ningar.

(Forts.)

Lördagen den 29 April.

postexpeditör i nämnda lönegrad skall i aflöning åtnjuta 1,200
kronor, deraf 900 kronor lön och 300 kronor i tjenstgöringspenningar,
^ hvilken aflöning må kunna höjas efter 5 års tjenstgöring
med 150 kronor och efter tio års tjenstgöring med ytterligare 150
kronor, äfvensom vara berättigad att enligt gällande grunder erhålla
andel i uppbörds- och frimärkesprovision; samt

att Riksdagen, i anledning af Kongl. Maj:ts förslag om inrättande
af nya postexpeditörsbefattningar, må i postverkets stat
uppföra 143 nya sådana befattningar, af hvilka 32 skola tillhöra
första lönegraden, 31 andra lönegraden och 80 tredje lönegraden,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren,
beslutit,

att för postexpeditörer skola inrättas dels en tredje lönegrad
med 1,400 kronors aflöning, deraf 1,050 kronor lön och 350 kronor
tjenstgöringspenningar, och dels en fjerde lönegrad med 1,200
kronors aflöning, deraf 900 kronor lön och 300 kronor tjenstgöringspenningar; att

innehafvare af postexpeditörstjenst i någon af nämnda
lönegrader må kunna efter fem års tjenstgöring erhålla ett ålderstillägg
å aflöningen med 150 kronor och efter tio års tjenstgöring
ett ytterligare ålderstillägg likaledes med 150 kronor äfvensom att
sådan tjenstinnehafvare skall ega att enligt gällande grunder åtnjuta
andel i uppbörds- och frimärkesprovision; samt

att i postverkets stat skola uppföras 143 nya postexpeditörsbefattningar,
af hvilka 32 skola tillhöra första lönegraden, 31 andra
lönegraden, 40 tredje lönegraden och 40 fjerde lönegraden.»

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore
fråga, jemväl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande
och uppräkning och utföll omröstningen med 57 Ja och 163
Nej. # ''

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, Dlifvit af Första
Kammaren samtidigt anstäld, hade utfallit med 76 Ja och 59 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller ................................................ 57 Ja och 163 Nej,

sammanräkningen visar.................................. 133 Ja och 222 Nej;

Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen
fattadt i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.

N:o 28.

Lördagen den 29 April.

Efter det herr talmannen för kammaren tillkännagifvit utgången
af den sist anstälda omröstningen begärdes ordet af

Herr Nydahl, som yttrade: Jag har endast begärt ordet för

att till kammarens protokoll få tillkännagifva, att jag icke med
min röst bidragit till det beslut, Riksdagen i dag fattat i fråga om
anskaffning af ny fartygsmateriel.

Då ärendet föredrogs bär i kammaren framstäldes intet yrkande
om bifall till det högre anslaget, som af Riksdagen nu voterats
för nämnda ändamål, och jag saknade sålunda då anledning
att angifva min ställning till frågan, hvilket jag nu i stället på
detta sätt velat göra. r

Reservation i det af herr Nydahl angifna hänseende anmäldes
vidare af herrar Höjer, Wallis, Berg, friherre Barnekow, David
Bergström, Olsson i Stockholm, Fjällbäck, Staaff, Nyström, Hammarlund,
Olsson i Yäsby, Jansson i Krakerud, Andersson i Lysvik,
Broström, K. G. Karlsson i Göteborg, Eriksson i Bäck, Olsson
i Sörnäs, Andersson i Pettersborg, Ericsson i Ofvanmyra, Olsson
i Mårdäng, Göransson, Eriksson i Elgered, Ericsson i Valuta,
Olsson i Asak, Nordin i Hammerdal, Emtlién, Söderberg, Hansson
i Berga, Norberg, Norman, Walter, Holmgren i Värnhem,
Wavnnsky, Eriksson i Qväcklingen, Sandquist, Eklund i Stockholm,
Byström, Thor, Jansson i Saxhyttan, Nordin i Sättna
Vahhn, Johansson i Mellbyn, Hansson i Solberga, Ersson i Hede’
Persson i Tällberg, Styrlander samt Thylander.

Slutligen yttrade

Herr Bränning: Äfven jag ber att få anmäla min reserva tion

mot detta i djupaste mening ofosterländska, för de nordiska
folkens fredliga utveckling hotande, måhända ödesdigra beslut.

§ 5.

, Föredrogs och hänvisades till statsutskottet herr J. H. G.
Fredholms vid ^gårdagens sammanträde afgifna motion, n:o 252, i
anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning till
Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag af kronan tillhörig mark i
Juckasjärvi socken i Norrbottens län m. m.

§ 6. ■

Föredrogos, men blefvo å nyo bordlagda:
statsutskottets memorial n:o 72; samt
lagutskottets utlåtanden n:is 52, 53 och 54.

Gemensamma

omröst ningar.

(Forts.)

N:o 28.

Lördagen den 29 April.

Angående
de till follcoch
småsholelärare
utgående
ålderstilläggens
bestridande
af
statsmedel

§ 7-

Till afgörande förelåg till en början sammansatta stats- och
lagutskottets utlåtande n:o 5, i anledning af väckta motioner rörande
folkskolelärares aflöning.

Punkten 1.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 14, både herr
G. G. Johansson i Aflösa föreslagit, att Riksdagen måtte besluta,
det samtliga ålderstilläggen till lärarepersonalens i både folk- och
småskolan kontanta lön från och med nästa års början, eller så
snart ske kan, betalas ensamt af staten.

I sammanhang med denna motion hade utskottet till behandling
förehaft en inom Andra Kammaren af herr 8. O. Nyländer
m. fl. väckt motion, n:o 179, deri föreslagits, dels att Riksdagen
måtte besluta, att de till lärare och lärarinnor vid folk- och småskolor
enligt lag utgående ålderstilläggen måtte helt och hållet
bestridas af statsmedel; dels att Riksdagen för genomförandet af
detta beslut måtte höja det under riksstatens åttonde hufvudtitel
uppförda anslag för lönetillskott åt lärare vid folkskolor och småskolor
med 200,000 kronor, eller med det belopp, som för ändamålet
erfordrades.

På anförda skäl hemstälde emellertid utskottet:

att ofvan berörda, af herrar Johansson och Nyländer väckta
motioner icke må af Riksdagen bifallas.

I fråga härom anförde:

Herr Nyländer: Herr talman! Såsom herrarne nogsamt känna
till, ha kostnaderna för folkskoleväsendet under årens lopp i högst
betydlig grad ökats; och af alla de utgifter, som staten pålägger
en kommun, torde numera icke finnas någon, som så hårdt tynger,
åtminstone de små kommunerna, som just den oundgängliga utdebiteringen
för folkskolorna. Fattigt’ärdsutgifterna äro i jemförelse
härmed ganska små. Enligt mig från vederbörligt håll
lemnade uppgifter måste inom åtskilliga smärre kommuner endast
och allenast för folkskolornas behof uttaxeras 50, 60, 70, ja ända.
till 75 öre per fyrk, d. v. s. kr. 7:50 per bevillningskrona.. Häri
äro dock icke inberäknade hvarken den sedvanliga personliga afgiften
af 50 öre för man och 25 öre för qvinna, ej heller värdet
af utgående naturaprestationer. Af dessa uppgifter framgår ock,
att det hufvudsakligen är under de senare åren, som en sådan betydlig
ökning i utdebiteringen måst vidtagas, beroende dels på
ökade anspråk på tidsenliga och lämpliga lokaler och bostäder, ny
undervisningsmateriel, m. m. och dels på den förhöjning i folk -

Lördagen den 29 April.

N:o 2*.

skolelärarnesochfolkskolelärarinnornas aflöningsförmåner, som Riks- Angående
dag-en ålagt folkskoledistrikten att betala, vare sig dessa distrikt de till folktro
små eller stora. - . trZttgt Då

Riksdagen städse låtit sig angeläget vara att se till, att det ende ålderssvenska
folkets beskattning i alla hänseenden blir så likformigt tilläggens besova.
möjligt fördelad, synes det mig uppenbart, att Riksdagen icke stridande af
kan underlåta att förr eller senare egna mera uppmärksamhet åt den statsmedel.
högst ojemna beskattning, som på grund af folkskoleväsendets nu- °r s''^
varande organisation drabbar vårt folk. Att för folkskolans behof
en får betala t. ex. endast 5 öre per fyrk, under det att en annan,
som ingalunda är stadd i bättre ekonomiska omständigheter,
ålägges att betala 15 gånger så mycket eller 75 öre per fyrk, kan ej
anses vara rigtigt. Det är för att i någon mån afhjelpa dessa missförhållanden,
som åtskilliga förslag vid årets riksdag blifvit väckta,
gående derpå ut, att staten mera än hittills skulle träda emellan
och något mera bidraga till bestridande af kostnaderna för folskoleväsendet
i vårt land.

Den gamla s. k. kofodersfrågan torde möjligen i år finna sin
lösning, då kammaren nu går att i nästa punkt derom fatta beslut.

Men härigenom afhjelpes ingalunda den ojemnhet i fördelningen
af folkskoleväsendets ekonomiska börda, som — enligt hvad jag
förut påvisat — för närvarande förefinues inom de olika skoldistrikten.
Det är för att i någon ringa mån klarera denna sak
och för undvikandet af en del andra olägenheter, som vi, mina
medmotionärer och jag, tänkt oss, att staten borde ensam bekosta
de ålderstillägg, som folkskoleundervisningens ordinarie handhafvare
äro berättigade att uppbära efter 5 och 10 års oförvitlig tjenstgöring.
Derigenom skulle också, såsom nämnts, undvikas en del
andra olägenheter, t. ex. den, att en för öfrigt väl meriterad och
skicklig lärare med 5 å 10 års tjenstgöring icke skulle blifva antagen
i ett skoldistrikt derför, att skoldistriktet till honom måste
utbetala högre lön än till en yngre lärare, som kan vara honom i
meriter underlägsen.

De skäl, som sammansatta stats- och lagutskottet anfört för
afstyrkande af motionerna, synas mig vara särdeles svaga. Utskottet
har ju endast relaterat hvad ett föregående utskott för 14
år sedan hade att säga rörande ett par motioner, som då väckts
beträffande folkskolelärarnes aflöning. Men tiderna hafva sedan
dess åtskilligt förändrats. Man har rörande folkskolelärarnes ålderstillägg
vunnit en erfarenhet, som då icke fans; man har i någon
mån fått se, huru dessa verka.

Principen om absolut likhet i afseende å grunderna för hela
statsbidragets utgående, hvarom utskottet talar, bär förut icke fullkomligt
följts och torde ej heller i alla tider kunna fasthållas, för
så vidt man verkligen vill göra något i den sak, hvarom fråga är.

Att det sammansatta stats- och lagutskottet sjelft icke ansett
1885 års statsutskotts uttalanden rörande folkskolelärarnes aflöning
vara oomkullrunkliga, framgår också deraf, att utskottet i nästa
punkt tillstyrkt ett förslag, hvarom 1885 års utskott säger, att det
ej kan bifallas, emedan der ifrågavarande omkostnader icke ens

N:o 28.

Lördagen den 29 April.

Angående
de till folkoch
småskolelärare
utgående
älderstilläggens
bestridande
af
statsmedel.

(Forts.)

till någon dol böra öfvertagas af staten. Och dock är det ett sådant
öfvertagande, utskottet nu tillstyrkt.

.Det andra skälet, som af det sammansatta utskottet anförts
och som likaledes är hemtadt från en föregående riksdag, nemligen
år 1896, är, att kommunerna måste bidraga till ålderstilläggen, för
att dessa må komma endast de lärare och lärarinnor till godo, som
deraf gjort sig verkligen förtjente. Detta argument måste anses
något egendomligt, då, såsom herrarne veta, ålderstilläggen numera
äro obligatoriska och ingalunda beroende af huruvida en kommun
dertill rekommenderar en lärare eller ej, utan endast deraf, att
läraren oförvitligt tjenstgjort under fem eller tio år. Den omständigheten,
att kommunen betalar en del af ålderstillägget, kan icke
i ringaste mån hafva något inflytande på huruvida läraren skall
ega rätt att uppbära detsamma eller ej. Då för öfrigt denna 1896
års utskottsmotivering blef af denna kammare förkastad, kan jag
ej förstå, att utskottet nu velat referera till densamma. Den faller
på sin egen orimlighet.

Då sålunda de skäl, som äf utskottet anförts, synas mig icke
vara hållbara, och utskottet för öfrigt icke i ringaste mån bestridt
hvad i motionen anförts för nödvändigheten och lämpligheten deraf,
att löneförhöjningen till de äldre lärarne blifver af staten ensam
bekostad, så att kommunerna hafva att betala endast sin vederbörliga
andel i den för alla lika begynnelselönen, så vågar jag,
herr talman, till den kraft och verkan det hafva kan, anhålla om
afslag å utskottets hemställan och tillika yrka,

»att Riksdagen måtte besluta, att de till lärare och lärarinnor
vid folk- och småskolor enligt lag utgående ålderstilläggen skola
helt och hållet bestridas af statsmedel, samt att för detta ändamål
höja förslagsanslaget till lönetillskott åt lärare vid folk- och småskolor,
nu 4,570,000 kronor, med 200,000 kronor, till 4,770,000
kronor.»

Detta är ungefär samma förslag, som framstälts i den af mig
med flere väckta motionen; och vågar jag, herr talman, hemställa
om proposition å detta mitt yrkande.

Med herr Nyländer förenade sig herrar Johansson i Aflösa,
Hazén, Ericlcson i Bjersby, Rydberg, Hjelmérus, Bengtsson i Häradsköp,
Johansson i Möllstorp, Sundblad, Nilsson i Kattleberg, Johanson
i Yalared, Holmlin, Zakrisson, Bengtsson i Bjernalt, Carlsson i
Hede och Mallmin.

Vidare yttrade:

Herr Redelius: Hvad kammaren här har att besluta sig för,
är valet mellan olika principer. Den ena är den, från hvilken utskottet
utgått i såväl lista som 2:dra punkten — och just med hänsyn
dertill, att samma princip ligger till grund för hemställandena
i båda punkterna, ber jag om öfverseende för att jag i motiveringen
till mitt yrkande kommer att beröra äfven 2:dra punkten — en
princip som innebär, att, enligt utskottets åsigt och i likhet med

N:o 2$.

Lördagen den 29 April.

hvad förr varit vanligt samt af Riksdagen hittills godkänts, omkostnaderna
för skolväsendet böra delas i två grupper: den ena
omfattande sådana omkostnader, som skola åligga skoldistriktet ensamt,
och den andra gruppen sådana omkostnader, dertill staten i
någon mån skall bidraga. Till den första gruppen räknas, som vi
veta, kostnaderna för sjelfva skolhuset med nödiga inventarier och
undervisningsmateriel m. m., jemte utgifterna för bostad och vedbrand
åt läraren, skollokalernas underhåll och dylikt. I afseende
å denna grupp har nu ingen föreslagit ändring, så att derom behöfver
ej något beslut fattas.

Till den andra gruppen åter hörde, som jag nämnde, de omkostnader,
som skola fördelas emellan distriktet och staten; och
dervid liar den princip då antagits, att staten skulle bekosta %
och distriktet 1 3. Till denna grupp hör lärarens kontanta lön.

En punkt, hvarom skiljaktiga meningar vid många riksdagar
gjort sig gällande, är kofodersersättningen. Andra Kammaren har
för sin del ansett önskvärdt, att denna fråga löstes så, att kofodersersättningen
inräknades i den kontanta lönen och helst bestämdes
att utgå med ett visst, fast belopp. Jag vill tillkännagifva, att
jag. för min ringa del, är af den åsigten. För att nu åstadkomma
någon lindring för de särskilda skoldistrikten, i den mån sådant kan
ske — visserligen icke precis i öfverensstämmelse med motionärernas
yrkanden, men verkande något deråt — hafva vi i utskottet
föreslagit, att kofodersersättningen skall utgå af statsmedel. Det
sammansatta utskottet har trott lämplighetshänsyn fordra, att man
ej i sådan rigtning nu väckte förslag om något annat än detta, att
i den kontanta lönen skulle ingå kofodersersättningen, och att densamma
skulle utgå enligt samma norm som lönen i öfrigt, det vill
säga till 2 3 af statsmedel och till 1 3 från distriktet.

ilig synes, för ögonblicket det lämpligaste vara, att kammaren
fattar beslut i enlighet med utskottets hemställan; och till denna
ber jag att få yrka bifall.

Häruti instämde herr Nilsson i Skärhus.

Herr Hammarlund: Den föregående talarens hufvudskål

eller snart sagdt enda skäl för bifall till utskottets förslag* var,
att det icke vore lämpligt att nu gå längre än utskottet tillstyrkt,
d; v. s. att i fråga om kofodersersättningen staten skulle lemna
bidrag, men att i fråga om ålderstilläggen det skulle vara som
det nu är.

Det gäller såväl i denna punkt som i den följande en ren
skattelindringsfråga, och hufvudfrågan är: vilja kommunerna slippa
en del af folkskolebördan och få denna Överflyttad på staten, och
anser sig staten kunna gå i land dermed?

Vill man, att kommunerna skola hafva minskade folkskolebördor,
finnes det efter mitt förmenande ej någon mera rättvis och
enkel utväg derför, än att staten öfvertager ålderstilläggen. Dessa
utgå för lärare efter 5 å 10 års tjenstgöring; de komma nu att
drabba de kommuner, som hafva äldre lärare; de som hafva yngre

Angående
de till folkoch
småskolelärare
utgående
nlderstilläggens
bestridande
af
statsmedel.

(Forts.)

N:o 28.

Angående
de till folkoch
småskolelärare
utgående
ålderstilläggens
bestridande
af
statsmedel.

(Forts.)

Lördagen den 29 April.

lärare, slippa ifrån desamma. Öfvertager staten desamma, blir det
staten, som drabbas af utgiften, och det hela fördelas naturligtvis
jemnare. Det kan ju näppeligen anses rättvist, att en kommun
skall belöna en tjenstgöring, som verkstälts i en annan kommun,
såsom nu blir fallet, om en församling väljer en lärare med 5
eller 10 års tjenstgöring från en annan församling.

Att det är ett praktiskt sätt att göra som motionären föreslagit,
torde väl äfven framgå deraf, att man i Danmark just under
förra månaden efter långa strider antagit en ny folkskolelag, dervid
Folketinget och Landstinget enat sig om den principen, att
staten helt och hållet skall bestrida ålderstilläggen för landsbygdens
folkskolelärare.

För min del ber jag att få häfda den åsigten, som jag äfven
förut i kammaren uttalat, att det af motionärerna föreslagna sättet
synes vara det mest praktiska, enkla och rättvisa sätt för öfverflyttande
af en del utaf kommunernas folkskolebördor på staten.

Herr talman! På grund af de skäl jag anfört, ber jag att få
förena mig i det af herr Nyländer framstälda yrkandet.

Herr Göransson: Det hufvudsakliga skäl, som här af motionären
framhållits, är det, att kommunernas utgifter för folkskoleväsendet
äro synnerligen betungande, och äfven det, att dessa utgifter
drabba kommunerna högst olika.

Han anför här, att en del socknar nödgats uttaxera 10—15
gånger högre belopp än närliggande kommuner. Men jag kan ej
fatta, att, äfven om Biksdagen nu skulle bifalla denna motion,
detta skulle kunna åstadkomma ändring i denna ojemnhet. Den
fördelen skulle väl komma den ena som den andra kommunen till
godo; och följaktligen skulle väl ändå den ojemnheten qvarstå.

Vill man för öfrigt lätta kommunernas bördor i detta hänseende,
torde det vara rätta sättet, att, när man kommer till nästa
punkt, som rör kofodersersättningen, man då beviljar hvad utskottet
föreslagit. Det anser jag vara konseqvent, att lönen i det ena fallet
som i det andra utgår efter samma norm, nemligen så att staten
bidrager med -/.( såväl i ena fallet som i det andra och kommunerna
mod 1 r

Jag anser denna reform — med den förbättring och hjelp den
erbjuder åt kommunerna — vara af väsentligt större värde än den
här nu föreslagna; och derför, herr talman, tillåter jag mig att i
förevarande punkt yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Larsson i Mörtlösa: Jag medgifver gerna, att kommunerna
tryckas af hårda bördor för folkskoleväsendet; och för min
del vill jag gerna vara med om att göra hvad göras kan för att
lätta desamma; men jag tror, att det sätt, som motionären föreslagit,
icke är fullt lämpligt. Enligt hans förslag skulle det läggas
eu annan grund för statens bidrag till ålderstilläggen mot hvad
fallet är beträffande statens bidrag till lönen. Om han deremot
ville vara med om det förslag, som utskottet framstält i näst följande
punkt, tror jag, att man dervidlag skulle komma att gå mera

Lördagen den 29 April.

N:o 28.

principrigtigt till Taga. Jag tror äfven, att efter detta förslag korn- Angående
munernas lindring skulle bli större, ty enligt detta förslag begäres de Ull folk 360,

000 kronor, och motionären begär, om jag hörde rätt, 200,000
kronor; och det är väl ändå en betydlig skilnad. en^ålders Herr

talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hem- tilläggens beställan.
stridande af

statsmedel.

Öfverläggningen var härmed afslutad. Derunder hade yrkats (Forts )
dels bifall till utskottets hemställan, dels ock afslag å nämnda hemställan
och bifall i stället till det af herr Nyländer under öfverläggningen
framstälda yrkande. Herr talmannen, som nu gaf proposition
å dessa yrkanden, fann det förstnämnda vara med öfvervägande
ja besvaradt. Votering begärdes likväl, hvilken ock företogs
enligt följande nu anslagna och af kammaren godkända omröstningsproposition.

Den, som bifaller hvad sammansatta stats- och lagutskottet
hemstäit i första punkten af förevarande utlåtande n:o 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det af herr Nyländer under
öfverläggningen framstälda förslag.

Voteringen utföll med 96 ja mot 104 nej; och hade kammaren
alltså fattat beslut i öfverensstämmelse med nej-propositionens
innehåll.

Flinkt en 2.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

§ 8. Börande för slag

till lag

Härefter företogs till behandling sammansatta stats- och lag- angående
utskottets utlåtande n:o 6, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition fwaingsmed
förslag till lag angående fjerdingsmansbestyrets utgörande, rets utgöäfvensom
i ämnet väckta motioner. rande.

Genom proposition n:o 2 af den 3 december 1898 hade Kongl.

Makt, under åberopande af propositionen bilagdt utdrag af protokollet
öfver civilärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen att
antaga ett propositionen bilagdt förslag till lag angående fjerdingsmansbestyrets
utgörande.

Uti två inom Andra Kammaren väckta motioner, n:o 213, af
herr J. Anderson i Tenhult, och n:o 218, af herr N. Andersson i

N:o 28.

Lördagen den 29 April.

Rörande förslag
till lag
angående
fjerdingsmansbestyrets
utgörande.

(Forts.)

Pettersborg hade föreslagits ändringar i olika afseenden i Kongl.
Maj:ts förslag, dervid herr Anderson i Tenhult yrkat, att § 3 af
nämnda förslag måtte erhålla följande lydelse:

»Fjerdingsman skall förses med aflöning, som å kommunalstämma
bestämmes och som skall utgöras efter enahanda grund,
som för kommunalutskylder i allmänhet är eller kan varda föreskrifven.
Staten bidrager med 50 kronor för hvarje fjerdingsman».

Utskottet hemstälde:

att Riksdagen, med afslag å ofvanberörda i ämnet väckta motioner,
må, under förklarande, att Kongl. Maj:ts proposition ej kunnat
oförändradt antagas, för sin del antaga ett af utskottet framlagdt
förslag till lag angående fjerdingsmansbestyrets utgörande.

Enligt sistnämnda förslag skulle § 3 erhålla följande af Kongl.
Maj:t föreslagna lydelse:

Fjerdingsman skall förses med skälig aflöning, som å kommunalstämma
bestämmes och som skall utgöras efter enahanda grund,
som för kommunalutskylder i allmänhet är eller kan varda föreskrifven.

Mot utskottets hemställan hade reservation afgifvits af herr
Anderson i Tenhult, som hemstält:

att Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition ej må af Riksdagen
antagas.

Sedan utlåtandet blifvit föredraget yttrade:

Herr Anderson i Tenhult: Herr talman! Såsom synes, har
jag mot utskottets hemställan uttalat min afvikande mening och
slutat med att yrka, att den kongl. propositionen icke måtte af
Riksdagen bifallas.

Jag skall nu angifva skälen för denna min hemställan och
dervid börja med § 3, hvari föreslås, att kommunen ensam skall
aflöna fjerdingsman. Jag kan för min del icke vara med derom,
ty fjerdingsmännen såsom sådana hafva icke på ringaste sätt något
bestyr att fullgöra för kommunens räkning, utan deras tjenstgöring
består — såsom det heter i den föreslagna lagens lista § — deruti,
att de skola vara biträde för kronobetjeningen. Och då vill jag
fråga: hvarför skall under sådana förhållanden kommunen ensam
bestrida deras aflöning?

I min reservation har jag visat, att fjerdingsmännen förut, åtminstone
inom en del orter i vårt land, varit aflönade af staten
dels genom jordbruksboställen och dels genom kronotionde. Utom
de fjerdingsmansboställen, som jag ömnämnt i min reservation ännu
finnas qvar, se vi af statsutskottets memorial n:o 67, som för en

Lördagen den 29 April. 17

vecka sedan utdelades i kammaren att i endast ett län det 1898
iåns ej mindre än 19 stycken dylika statslägenheter, som varit upplåtna
åt fjerdingsmän.

Då det är fråga om tillsättande af nämndemän, gode män vid
laga skiften, taxeringsnämnder, kommunalstyrelse m. m., har kom^uiien
fri val- och beslutanderätt, men i fråga om fjerdingsmän
tillkommer det enligt 4 § i lagförslaget kronofogde och konungens
befallmngshafv ande utan att klander anförts — att pröfva och
afgöra, om de väljande å kommunalstämma stält sig § 5 i samma
förslag till efterrättelse. Hvarför skola kommunerna i detta fall
ställas under ett sådant förmynderskap?

Dessutom innehåller det kongl. förslaget i § 7 det stadgande
att Konungen eger. att meddela hvilka tilläggsbestämmelser som
helst angående fjerdingsmän.

Kongl. stadgan den 1 juni 1850 och kongl. kungörelsen den 9
augusti 1851 äro i hufvudsak lika med det nu framlagda lagförslaget,
men innehålla till skilnad derifrån den föreskrift att det
står hvarje församling fritt att antingen låta fjerdingsmansbefattningen
utöfva8 omgångsvis emellan hemmanen eller mot aflöning
halla fjerdingsman. Då jag icke vill vara med om att fråntaga
landskommunerna den valfrihet och beslutanderätt, de nu ha, och
tvinga dem till utgifter, som äro både betungande och orättvisa
tälj ^6rr ta^man’ me(* åberopande af de skäl, jag nu anfört’

yrka afslag på såväl den kongl. propositionen som utskottets hemställan.

N:o 28.

Börande förslag
till lag
angående
fjerdingsmansbestyrets
utgörande.

(Forts.)

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet von Krusenstjerna:
Den siste ärade talaren började sitt anförande med att
säga, att fjerdingsmännen icke hade några bestyr att utföra för
kommunens räkning; de hade uteslutande statsbestyr. Jag tror
dock icke, att så är förhållandet. Efter hvad jag vet och från
flere häll erfarit, är fallet det, att fjerdingsmännen fullgöra ganska
nianga bestyr åt kommunerna, de äro i vissa fall ett slags biträde
för kommunalstämmans ordförande och för kommunalnämnden. De
hafva sålunda enligt min uppfattning både statsbestyr och bestyr
lör kommunernas räkning. J

Han erinrade vidare derom, att fjerdingsmannainstitutionen
fordom vant af staten aflönad. Ja, deri har han alldeles rätt.
Från början tillsattes fjerdingsmän af landshöfdingarne, sedermera
af häradsfogdarne, och de åtnjöto lön af staten. De hade boställen
doek^ ganska sparsamt - hufvudsakligen i Östergötlands län, der
det fans ganska många med boställen försedda fjerdingsmän, ''men
Jar det> enligt de upplysningar jag varit i tillfälle ätt erhålla,
i de flesta andra län rätt sällsynt, att boställen vore åt fjerdingsmän
anslagna. Ja, men de hade ändå lön af staten. Denna
lon var dock icke af någon vidare betydenhet. I den utredning
som i denna fråga framlades för 1815 års Riksdag, upplystes det!
att de från staten utgående lönerna till fjerdingsmännen varierade
mellan 1 riksdaler och 3 riksdaler 16 skillingar (förmodligen banko),
Andra Kammarens Prof. 1S99. Ko 2S. 9 ’

Ji:o 28.

Rörande förslag
till lag
angående
fjerdingsmansbestyrets
utgörande.

(Forts.)

Lördagen den 29 April.

på samma gång som det upplystes, att i vissa delar af riket,
t. ex. Norrland, fjerdingsmännen icke kade någon aflöning af staten.
Vid nämnda riksdag höjdes emellertid deras lön till 10 riksdaler
banko.

Sedermera, 1840, förklarade rikets ständer uttryckligen, att
fjerdingsmansbefattningen skulle vara ett menigbetsbestyr, som sålunda
lades i kommunernas händer, hvarmed bland annat också
följde rätt för kommunerna att utse fjerdingsman.

Att nu frångå detta och göra befattningen aflönad af staten,
det är en tanke, som den ärade motionären uttalat, men som icke
vunnit anklang inom det sammansatta utskottet. Det synes också
ganska naturligt, att Riksdagen bör betänka sig, innan den åsamkar

staten denna utgift. , .

Här finnas i riket 2,386 kommuner. Nu kan det visserligen
ifrågakomma, att två kommuner ha. en fjerdingsman gemensamt,
men på samma gång kan det å andra sidan bända, att det finnes flere
fjerdingsman inom en kommun. Och det torde derför blifva ett
ganska afsevärdt belopp, hvartill statens utgifter för detta ändamål
skulle uppgå, om man sloge in på den bogen

Han yttrade vidare, att kommunerna skulle komma att allt tör
mycket stå under statens förmynderskap, om förevarande lagförslag
ginge igenom. Jag ber att få erinra derom, att hvad hav i §
4 föreslagits icke är någon nyhet, utan att alldeles detsamma linnés
uttalad! i 1850 års stadga, då det säges, att den utsedda fjerdingsmannens
lämplighet för befattningen skall pröfvas af kronofogden.
Här har utskottet emellertid gjort eu ändring -- hvaremot jag för
min del icke har något att erinra — nemligen så till vida, att
utskottet, i fall kronofogden har något att anmärka emot den utsedde
fjerdingsmännen, förlagt den slutliga pröfmngen af dennes
lämplighet till Konungens befallningshafvande.

Talaren framhöll slutligen såsom en ytterligare betänklighet
mot lagförslaget, att Kongl. Maj:t enligt dess 7:de § skulle kunna
utfärda hurudana bestämmelser som helst angående fjerdingsman.
Nej mine herrar, så är ingalunda förhållandet. De bestämmelser,
som meddelas i den nya lagen, äro, i motsats till hvad fallet var
med de i 1850 års stadga gifna, af lags natur och kunna således
icke ändras annat än af Konung och Riksdag gemensamt. De närmare
bestämmelser åter, hvarom § 7 talar, afse instruktionen för
fjerdingsman och skola utfärdas af Konungen. _

Det nu föreliggande förslaget har, som bekant, tillkommit på
Riksdagens egen begäran och är närmast föranledt af en Riksdagens
skrifvelse, hvari framhålles det obilliga uti det sätt, hvarpå
fjerdingsmansbestyret för närvarande inom vissa delar af landet
ombesörjdes, der det nemligen gick i tur mellan hemmansinnehafvarne
och i följd deraf kunde komma att drabba synnerligen
ojemnt och orättvist.

När nu ett ändringsförslag blifvit framlagdt, som alldeles gar
i den rigtning, Riksdagen begärt, hoppas jag, herr talman, att
Andra Kammaren måtte bifalla detsamma.

N:o 28.

Lördagen den 29 April.

Herr Persson i Tallberg: Herr talman, mine herrar! Efter

det sakrika anförande, som hållits från statsrådshänken, har jag
icke mycket att tillägga.

Det kunde visserligen vara hra, att man — såsom motionären
föreslagit — skulle få 50 kronor i statsbidrag till aflöning af fjerdingsmännen.
Men det upplystes inom det sammansatta utskottet,
att det fans ganska många kommuner, som aflönade sina fjerdingsmän
endast med 25 kronor eller derunder. Och då kunde vi icke
anse det vara lämpligt, att staten dertill skulle lemna 50 kronor,
hvaraf följden skulle blifva, att man skulle få 25 kronor betaldt
för att man gjorde sig besvär med att välja fjerdingsman.

Hvad beträffar den förste talarens ogillande af kronofogdes rätt
att kunna göra anmärkning mot en fjerdingsman, så anser jag, att
kronofogde bör ha denna rätt. Men utskottet har, såsom herr statsrådet
nyss påpekade, i § 4 sökt förebygga, att en kronofogde skulle
få för stor _ magt i detta fall, genom'' att lägga den sista, yttersta
pröfningen i Konungens befallningshafvandes händer.

Jag kan således icke finna, att någon våda föreligger i detta
afseende, hvarföre jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Anderson i Tenhult: Herr talman! Jag begärde ordet,

då herr statsrådet i sitt anförande nämnde, att fjerdingsmännen
förr aflönades med endast 1 riksdaler — 3 riksdaler 16 skillingar.
Ja, det är ju möjligt, att för lång tid tillbaka lönen icke var större;
men den tiden var kanske denna summa icke så obetydlig.

Under senare tider, då jag personligen känner förhållandena,
uppgick aflöningen — om jag icke missminner mig —till 30 kronor
inom den ort jag tillhör. Och såsom jag påpekat i min reservation,
har jag varit bekant med flere fjerdingsman, som uppburit aflöning
af staten. Och jag tror, att herr Sjöberg i Bodaryd, som varit
granne till ett par af dessa, kan vitsorda min uppgift.

Herr statsrådet sade äfven, att fjerdingsmännen hade åtskilliga
bestyr för kommunens räkning. Det är något, som jag icke känner
till. Under de 28 år, jag varit fjerdingsman, kan jag icke påminna
mig, att jag i denna egenskap fullgjort några bestyr för kommunens,
utan uteslutande för statens och det allmännas räkning, såsom t. ex.
att uppbåda kungs- och kronoskjuts, närvara vid beväringsmönstringar,
att åtfölja beväringen till samlingsställena, indrifva kronoutskylder
jemte mycket annat. Alla dessa åligganden afse, icke annat
jag kan finna, ej en kommunens, utan en statens angelägenhet.

Så var det en annan talare, som nämnde, att fjerdingsmännen
på sina ställen icke hade mer än 25 kronor i aflöning. Ja, jag
kan icke motsäga detta; det kan vara en möjlighet. Men jag kan
upplysa, att det finnes platser, der en fjerdingsman har i lön icke
blott 100 kronor, utan ännu mera, ja, ända upp till 200 kronor.

Då de göromål, som åligga fjerdingsmännen för statens och
det allmännas räkning, äro ganska magtpåliggande — jag är säker
på, att många inom denna kammare kan vitsorda detta —, finner
jag det för min del icke rigtigt, att kommunerna ensamma skola
bestrida deras aflöning. Ehuru utskottet icke velat tillstyrka min

Börande förslag
till lag
angående
fjerdingsmansbestyrets
utgörande.

(Forts.)

N:o 28.

Rörande förslag
till lag
angående
fjerdingsmansbestyrets
utgörande.

(Forts.)

Ang. ändringar
i 7 och 8
§§ af riksbankslagen.

Lördagen den 29 April.

motion, och jag ej vet om kammaren kommer att understödja den,
skall jag likväl be att få fortsätta mitt yrkande om afslag på Kong!
Maj:ts proposition och utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad samt herr
talmannen framstält proposition å de framstälda yrkandena, biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 9.

Å föredragningslistan fans vidare upptaget sammansatta bankooch
lagutskottets utlåtande n:o 1, rörande väckta motioner angående
ändringar i 7 och 8 §§ af lagen för Sveriges riksbank den 12 maj
1897.

Punkterna 1 och 2.

Biföllos.

Punkten 3.

Ordet lemnades till

Herr Höglund, som yttrade: Herr talman, mine herrar! Jag

skall be att få fästa uppmärksamheten på några saker, som förekomma
i utskottets betänkande. Utskottet yttrar nemligen på sid.
17, att man med bibehållande af nuvarande lagstiftnings grunder
för sedelutgifningsrätten antingen kunde göTa beloppet af den så
kallade obetäckta sedelutgifningsrätten rörligt eller ock att densamma
under vissa garantier skulle med afseende på beloppet släppas fri.

Båda dessa alternativ innebära dock, så vidt jag kan förstå,
en alltför grundlig omarbetning af de principer, på hvilka den nuvarande,
sä nyligen införda lagstiftningen är grundad, hvadan det
väl svårligen kan komma i fråga att tänka på något dylikt redan
nu. Anledningen hvarför utskottet framhållit dessa båda utvägar
tyckes mig vara angifven längre fram på samma sida, då utskottet
säger, att det är »långt ifrån osannolikt, att äfven de siffror, som
föreslagits — för den obetäckta sedelutgifningsrätten — inom någon
framtid skola befinnas mindre tillfredsställande, och det synes utskottet
önskvärdt, att mera beståndande bestämmelser härutinnan
blefve träffade». Jag vill icke bestrida, att utskottet kan ha rätt
härutinnan, men man kan icke förebygga denna olägenhet utan att
helt och hållet omarbeta den nya banklagen. Jag ber få påpeka,
att under öfverläggningarne om denna lag det just framhölls såsom
en fördel, att densamma var en civil lag och således i dylika
stycken lättare kunde ändras allt efter som förhållandena i landet
förändrade sig. Jag finner således icke något skäl föreligga för
att besluta sig för de af utskottet föreslagna ändringarna.

Slutligen ber jag att få fästa mig vid hvad utskottet på sista
sidan yttrar, nemligen att det icke kan »finna det lämpligt eller

Lördagen den 29 April.

N:o 28.

nödigt att i lag föreskrifva en permanent nödhjelp från staten åt Ang. ändrinen
institution, som af statsverket utrustats med en så stark ställ- (J(" i 7 och s
ning som riksbanken». Detta uttalande hänsyftar på mitt förslag P \rilcs~
att ge riksbanken tillfälle att stärka sin guldkassa genom att till ^orST*’
densamma skulle öfverlemnas riksgäldskontorets obligationer i den
män riksbanken får öfvertaga de enskilda bankernas sedelutgifniDgsrätt.
Det är, mina herrar, icke någon nödhjelp åt riksbanken,
som dermed afses. Det är snarare, om man nu skall kunna tala
om nödhjelp, en nödhjelp åt den stora allmänheten i landet. Ty
riksbanken kan nog reda sig och uppfylla sina förbindelser utan
något bistånd, men den kan icke uppfylla sitt värf att hjelpa och
stödja den allmänna rörelsen. I detta afseende ber jag nu att få
påpeka, hurusom, en enkel uträkning visar, att med en så pass stärk
kontingentering i guld, som jag föreslagit i min motion, betyder
hvarje minskning utaf guldkassan ändock en minskning af fyra
och en. half gånger samma belopp uti sedelutgifningsrätten. Enligt
herr Lithanders förslag återigen, som är betydligt svagare, betyder
en sådan minskning uti guldkassan en elfva gånger så stor minskning
i sedelutgifningsrätten.

Det är ju klart, att ju större minskningen blir, desto känsligare
blir riksbanken för hvarje vexling i guldkassan. Bankofullmägtige
yttra visserligen i sin skrifvelse, att de ha god tid på sig för att
stärka riksbankens guldkassa, och jag vill icke förneka att de kunna
ha det, men om man går till deras egna skrifvelser af den 23 och
28 februari innevarande år, finner man dock, att icke så synnerligen
stor sannolikhet föreligger för att riksbanken under den tid,
som återstår till dess den skall öfvertaga de enskilda bankernas
sedelutgifningsrätt, skall kunna hinna stärka sin guldkassa tillräckligt.
Emellertid står icke i något afseende nöden för dörren, utan
det kan mycket väl anstå med denna sak ett eller annat år. Jag
har derför icke något yrkande att göra.

Vidare anförde:

Herr Eklundh i Lund: Då den ärade motionären icke gjorde

något»yrkande, hemställer jag endast om bifall till utskottets här
framlagda förslag.

Herr Bergmark: Vanskligt må vara, för den som icke är
fackman, att i förevarande fäll fälla ett omdöme öfver hvem som
har rätt — vare sig den ene eller andre af motionärerna eller utskottet
— då fråga gäller att bereda riksbanken tillfälle att gynsamt
fylla sin uppgift till affärs- och näringslifvets fromma, och
jag skall ej heller nu tillåta mig att så göra, men hvad jag måste
»öra är att på det lifligaste beklaga det sätt, hvarpå riksbanken
för närvarande reglerar vår penningmarknad eller, måhända rättare
sagdt, dess oförmåga att kunna reglera densamma.

Hvad skall man nemligen underförstå med dessa ränteförhöjningar
från 4 till 5, från 5 till 6, och nu senast från 6 till 7 %. Ja,
jag har till och med hört uppgifvas ända till 8 %, allt under loppet

N:o 28.

Lördagen den 29 April.

Ang. ändrin- af ett år, i ett land, der ingenting särskildt har inträffat, utan der
gar i 7 och 8 ,jet fredliga arbetet har förlupit jemnt och lugnt under gynsamma
förhållanden på alla näringslifvets områden och der landtbruket
"(FortsT* lemnat en skörd öfver medelmåttan. Ja! Hvad man skall underförstå
det vet jag icke, men hvad jag förstår det är, att skall man
fortsätta härmed eller blott stanna vid de räntesatser, till hvilka
riksbanken kommit, och hvilka alla andra banker nödgats acceptera,
så förestår en strypning och ett afbrytande af många lofvande
företag på det praktiska lifvets område, och återigen komma tiotusentals
landtman att skiljas ifrån hus och hem och ifrån gård
och grund. Särskildt såsom varande landtman och mycket väl
kännande landtmännens malheurer från föregående schackdrag på
penningmarknadens område, skall jag be herrarne att följa med
ut på landet för att se huru dessa ränteförhöjningar der verka.
Förhållandet är der nemligen så, att, när räntorna en längre tid
varit konstanta, ordnar sig landtbefolkningens uppfattning om värden
derefter, och denna uppfattning är det, som bestämmer liqvider
dem emellan vid köp, arrenden m. m. En gård t. ex., som
lemnar 600 kronor i afkastning, anses, då räntan en längre tid
varit 4 %, vara värd 15,000 kronor; en gård, som under enahanda
förhållanden lemnar 6,000 kronor i afkastning, anses vara värd

150,000 o. s. v. Derefter uppgöras liqvider och derefter utfärdas
förbindelser, och allt går tills vidare lyckligt, så länge räntan
fortfarande är densamma. Men när räntan, såsom nu skett, löper
upp till 6, (jag har, som jag nämnt, hört sägas 7 till och med
8 %), hvad inträffar då? Då borde denna gård, som lemnade 600
kronor i afkastning, egentligen lemna 900 kronor, för att egaren
skulle kunna stanna qvar å densamma, och den gård, som lemnade
6,000 kronor i afkastning borde lemna 9,000 kronor o. s. v.
1 landtbrukets natur ligger emellertid att detta är omöjligt och
hvad återstår då? Ja, det är ty värr så tydligt, att jag icke behöfver
säga det. Påpekar jag dertill hvad jag för några_ dagar
sedan hade äran framhålla, att landtmännen — enligt statistiska
uppgifter — ha sin jord intecknad för ett belopp af omkring 1,061
millioner kronor, deraf endast 275 millioner utgöra hypoteksbankens
fordran, der de löpa med bestämda räntor, och att sålunda
öfver 700 millioner äro utsatta för dessa ränteförhöjningar, så säger
det sig sjelf!, hvilka kolossala olyckor öfver hela vårt land dessa
räntestegringar komma att föra med sig.

Något yrkande har jag icke att göra, men jag ber kammaren
behjerta de fakta jag nu haft äran anföra.

Herr von Friesen: Den föregående ärade talaren framstälde

ett starkt klander mot bankofullmägtige för deras åtgärd med afseende
å räntefotens höjande under den sista tiden.

Jag vet icke om detta klander framkommit i grundlagsenlig
ordning, men i alla händelser är jag på grund af banklagen förhindrad
att här redogöra för de grunder, som varit bestämmande
för bankofullmägtige vid deras beslut uti dessa frågor.

Lördagen den 29 April.

N:o 28.

banlcslngen.

(Forts.)

Jag anser mig emellertid kunna berigtiga ett par påståenden Ang. ändrinaf
den föregående ärade talaren. Han tycktes vilja säga, att det 9™'' i J °°h 8
skulle tillköra bankofullmägtige att laga så att räntefoten för bank- .$$?/.’*''sräntan
blefve konstant — menade ban icke detta, kan jag icke
förstå hvad hans yttrande skulle innebära. Detta är dock att ställa
öfvermenskliga och öfvernaturliga anspråk på bankofullmägtige.

Ty det är icke bankofullmägtige, utan det är affärsläget, som bestämmer
räntefoten. Det bar icke lyckats i något land att hålla
räntefoten konstant. Den räntefot, som förekommer nu i vårt land
är ungefär densamma som den, hvilken under några månader i
slutet på förra och början af innevarande år var gällande i Tyskland,
ett land, som i

vårt eget.

ekonomiskt hänseende är vida öfverlägset

Han ..tycktes äfven identifiera bankräntan med inteckningsräntan.
Äfven detta är ett stort misstag, ty bankräntan kan vexla
upp och ned utan att inteckningsräntan derför behöfver ändras.

Herr Bergmark: Jag vill vid detta tillfälle blott påpeka,
att inteckningsräntan i ganska väsentlig mån följt med bankräntan
under dess stegringar, hvadan sålunda inteckningsräntan icke är
oberoende af bankräntan.

Vidare anfördes ej. Hvad utskottet hemstält bifölls.

§ 10.

I ordningen dernäst förelåg till kammarens afgörande lagutskottets
utlåtande n:o 51, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse af 11 kap. rättegångsbalken,
till lag angående påföljd i vissa fall af parts uteblifvande
i brottmål, till lag om ändrad lydelse af 5 och 6 §§ i förordningen
angående ändring i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting
den 17 maj 1872, till lag angående ändrad lydelse af
17 § i lagen om handelsbolag och enkla bolag den 28 juni 1895,
till lag angående ändrad lydelse af 41 § i lagen om aktiebolag
den 28 juni 1895 samt till lag angående ändrad lydelse af 24 § i
lagen om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet den
28 juni 1895.

Genom proposition, n:o 22, af den 3 sistlidne februari, hade
Kongl. ]\Iaj:t, under åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet
och högsta domstolen förda protokoll, föreslagit Riksdagen
att antaga propositionen bilagda förslag till

l:o) lag angående ändrad lydelse af 11 kap. rättegångsbalken;

2:o) lag angående påföljd i vissa fall af parts uteblifvande i
brottmål;

3:o) lag om ändrad lydelse af 5 och 6 §§ i förordningen angående
ändring i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting
den 17 maj 1872;

N:o 28.

Lördagen den 29 April.

Förslag till
lag ang. ändrad
lydelse
af 11 kap.
rättegångsbalken.

4:o) lag angående ändrad lydelse af 17 § i lagen om handelsbolag
och enkla bolag den 28 juni 1895;

5:o) lag angående ändrad lydelse af 41 § i lagen om aktiebolag
den 28 juni 1895; och

6:o) lag angående ändrad lydelse af 24 § i lagen om registrerade
föreningar för ekonomisk verksamhet den 28 juni 1895.

Utskottet hemstälde

Att Riksdagen, under förklarande att Kongl. Maj:ts ifrågavarande
proposition ej kan i oförändradt skick godkännas, ville för
sin del antaga af utskottet delvis omarbetade förslag till

l:o) lag angående ändrad lydelse af 11 kap. rättegångsbalken;

2:o) lag angående, påföljd i vissa fall af parts uteblifvande i
brottmål;

3:o) lag om ändrad lydelse af 5 och 6 §§ i förordningen angående
ändring i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting
den 17 maj 1872;

4:o) lag angående ändrad lydelse af 17 § i lagen om handelsbolag
och enkla bolag den 28 juni 1895;

5:o) lag angående ändrad lydelse af 41 § i lagen om aktiebolag
den 28 juni 1895; och

6:o) lag angående ändrad lydelse af 24 § i lagen om registrerade
föreningar för ekonomisk verksamhet den 28 juni 1895.

Herr Ohlsson i Yexiö erhöll ordet och yttrade: Med afse ende

på föredragningssättet tillåter jag mig hemställa, dels att det
ifrågavarande lagförslagets paragrafer föredragas hvar för sig i
nummerföljd, derefter förslagets rubrik och sist utskottets hemställan
och dels att kammaren måtte besluta, att, för den händelse
någon eller några paragrafer återremitteras till förnyad behandling
af utskottet, utskottet måtte ega rätt att jemväl i andra paragrafer,
som med de återremitterade ega sammanhang, föreslå ändringar.

Hvad herr Ohlsson sålunda hemstält och föreslagit bifölls af
kammaren.

Punkten 1.

Utskottets förslag till lag angående ändrad lydelse af 11 kap.
rättegångsbalken.

§ 1-

Godkändes.

Lördagen den 29 April.

N:o 28.

§ Förslag till

lag ang. än Enligt

utskottets förslag skulle denna paragraf erhålla föliande
lydelse: ro J af ll kap.

rättegångs t

. *i*/3 . .. . hälben.

»Vilja liera kara i sak, som dem alla rörer, ege de genom en (Forts.)
stämning målet anhängiggöra. Äro flera, som svara skola i samma
sak, må de alla genom en stämning kallas.

Begär någon stämning å vederpart och vittne i samma sak,
vare berättigad att få dem genom en stämning inkallade.»

Kongl. Maj:t hade deremot för paragrafen föreslagit denna
lydelse:

»^ ilja flera kära i mål, som dem alla rörer, ege de genom en
stämning målet anhängiggöra. Äro flera, som svara skola i samma
mai, må de alla genom en stämning kallas.»

Ordet lemnades till

i Hne.rJ„0M,s®on 1 Vexiö, som yttrade: Jag skall tillåta mig

yrka bifall till 2 § sådan den lyder enligt Kongl. Maj:ts förslag,
båsom kammaren behagade finna, har utskottet vidtagit två förändringar
i denna §, i det utskottet dels på två ställen utbytt
ordet »mål» mot »sak», dels ock till §:en fogat ett andra stycke,
hvithet uppflyttats från öfvergångsbestämmelserna i slutet a''f det
kongl. förslaget. För mm del anser jag. att detta utbyte af ordet
»mål» mot »sak» i viss mån är en försämring af §:ns faktiska innebord
och hvad beträffar det tillagda andra stycket, så bör det icke
halva sin plats i detta kapitel utan sammanhänger närmast med
bestämmelserna om vittnesstämning i 17 kap. rättegångsbalken
och jag har mig också bekant, att ett förberedelsevis utarbetadt
lagförslag angående förändring af detta senare kapitel innehåller
en bestämmelse af samma beskaffenhet som den här föreslagna.
IJet är ju tydligt, att om detta andra stycke skulle inflyta i 11
kap. rättegångsbalken, borde man också här intaga en del andra
bestämmelser om vittnens instämmande, exempelvis flere vittnens
inkallande genom en stämning m. m. dylikt, hvilka bestämmelser
emellertid — såsom nyss blifvit antydt — hafva sin plats i 17
kap. rättegångsbalken.

Jag yrkar således, att kammaren behagade bifalla denna 8
sådan den lyder enligt Kongl. Maj:ts förslag.

®err Restadius: Jag skall be att få instämma i hvad herr

Uhlsson anfört och yrkat. Det är alldeles icke någon förbättring
att utskottet i detta sammanhang utbytt ordet »mål» mot »sak».’
Här skulle val med »sak» menas föremålet för rättegången och
med »mål» sjelfva rättegången. Men läser man andra punkten
»Aro flere, som skola svara i samma sak, må de alla genom en
stämning kallas», innebär detta en bestämd orimlighet, om man

N:o 28.

Förslag till
lag ang. ändrad
lydelse
af 11 kap.
rättegångsbalken.

(Ports.)

Lördagen den 29 April.

tager ordet »sak» i deri mening utskottet gjort. Jag antager nemligen,
att man till ett ting vill inkalla två personer. De skola då
kallas genom en stämning. Men om man vid första tinget märker,
att saken rör ytterligare en tredje person, är det omöjligt att kalla
in denna genom samma stämning, utan man måste taga ut en ny.
Begagnar man då de ordalag, som Kongl. Makt användt d. v. s.
uttrycket »mål», betyder detta såväl föremålet förrättegången som
sjelfva rättegången och man kan således i detta fall använda ordet
»mål», men icke ordet »sak» såsom utskottet gjort.

Vidare bar herr Oblsson rätt i att det föreslagna tillägget alldeles
bestämdt fått en origtig plats och att detsamma ej bör innehållas
i 11 kap., utan har sin rätta plats i 17 kap. rättegångsbalken.

Detta kan ju synas vara en obetydlig sak, men den utgör ett
bland de många bevisen på, att utskottets nitälskan att föreslå
ändringar i Kongl. Maj:ts förslag visat sig vara större än framgången.
Jag anser mig sålunda böra instämma i herr Ohlssons
yrkande.

Herr Ivar Månsson: Herr talman! Angående frågan, huru vida

här skall heta »mål» eller »sak», derom vill jag för min del
icke tvista, ty jag förstår icke skilnaden mellan det ena och det
andra eller den särskilda betydelse, som må ligga i det ena eller

andra ordet. „ . , , , .

Men beträffande det af lagutskottet föreslagna andra stycket i
paragrafen, anser jag det vara en förbättring af det ursprungliga
förslaget. Tillägget innehåller i hufvudsak, att man skall iå inkalla
vittnen i samma stämningsansökning som svaranden, och det
anser jag för min del vara en stor fördel. För så vidt jag vet,
förefinnes för närvarande intet hinder att så göra, och ^detta tycker
jag man bör bibehålla, hvarför, så vidt jag. kan finna, lagutskottets
förslag i detta fall är bättre än Kongl. Maj:ts.

Det är nu mycket möjligt, att någon upplyser om att man,
äfven om detta stycke icke inflyter här, i allt fall kan få instämma
vittnen genom den första stämningsansökningen i målet, och i så
fall får jag säga, att jag icke förstår, hvarför lagutskottet tillsatt
detta stycke. Skulle det deremot blifva fallet att man icke finge
inkalla vittnen genom samma stämningsansökning som motparten,
om man antager Kongl. Maj:ts förslag, då tycker jag utskottet hai
rätt, och jag skall derför, åtminstone tills vidare, yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr Petersson i Fräntorp: Herr talman! Det tvistades i

utskottet mycket mellan de rättslärde, huruvida man här skulle
använda ordet »sak» eller »mål». Efter ett uttalande ai professor
Trygger blef man emellertid öfverens om att man skulle utbyta
ordet »mål» mot »sak», och detta skulle hafva sin grund deri, att
en .sa/c uppstår redan när man begär stämning på en person men
ett mål, först när man kommer inför rätten, och att man således
borde använda uttrycket »sak», innan någon handläggning inför
rätten egt rum.

Lördagen den 29 April. 27 NtO 28.

Hvad beträffar det föreslagna sista stycket, så innehåller det Förslag till
allenast hvad som för närvarande gäller. Man har nu rätt att i % an9■ ««-en och samma stämning kalla in part och vittnen; hvarför skulle dr<id^e1se
man taga bort detta? Nu har det väl sagts af herr Restadius, att rättegånqshäri
icke i allt fall skulle ske någon ändring, utan att bestämmel- balken.
serna härom endast borde hafva sin plats på annat ställe i lagen. (Forts.)
Men då tycker jag att det ei är någon skada, att stycket får stå
qvar här till undervisning för menigheten, som icke känner till
lagen i alla dess punkter.

Jag tycker derför, att utskottets förslag är bättre än Kongl.

Maj:ts och yrkar sålunda bifall till detsamma.

Herr Restadius: I anledning af den siste talarens yttrande,
att en ledamot från Första Kammaren inom utskottet påyrkat, att
ordet »mål» skulle förändras till »sak», vill jag nämna, att jag nyss
åhörde ett anförande i Första Kammaren af den ledamot, som antagligen
åsyftas, dervid han sökte att fullständigt smula sönder
allt hvad såväl utskottet som Kongl. Maj:t föreslagit. Att åberopa
denna ledamot till försvar för utskottets förfarande synes derför
icke vara fullt lämpligt.

Beträffande åter hvad talaren på skånebänken anfört, vill jag
fästa uppmärksamheten derpå, att det ingalunda varit meningen att
borttaga den genom kongl. förklaringen 1892 medgifna rättigheten
att genom en stämning inkalla motpart och vittne i samma sak.

På sid. 34 i.Kongl. Maj:ts förslag står ju tvärtom uttryckligen, att
hvad förklaringen af allmänna lagens stadganden om stämning den
14 oktober 1892 innehåller derom, att den, som begär stämning å
motpart och vittne i samma sak, är berättigad att få dem genom
en stämning inkallade, skall fortfarande gälla.

Jag tillåter mig emellertid att ännu en gång betona, att detta
stadgande lämpligen har sin plats i 17 kap. rättegångsbalken och
nar — troligen ganska snart — fråga förekommer om ändring af
detta kapitel, kan det ju vara lämpligt att icke på förhand hafva
fastslagit en origtig plats för detta stadgande. Då det nu icke är
fråga om att taga bort den rättighet, som man nu har, att inkalla
motpart och vittnen genom samma stämning, vet jag ej hvarför man
skall motsätta sig att stadgandet om denna rättighet får den plats
som vederbör.

Jag yrkar fortfarande bifall till herr Ohlssons förslag.

Herr Jönsson i Gammalstorp: Herr grefve och talman! Då

jag anser Kongl. Majds förslag bättre än utskottets, skall jag be
att få yrka bifall till Kongl. Majds förslag.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, samt herr
talmannen till proposition upptagit de olika yrkandena, blef den
af Kongl. Majd föreslagna lydelsen af paragrafen godkänd.

För § 3 hade utskottet föreslagit denna lydelse:

N:o 28.

Förslag till
lag ang. ändrad
lydelse
af 11 kap.
rättegångsbalken.

(Forts.)

Lördagen den 29 April.

»Stämning till häradsrätt gifves af häradshöfdingen.
Häradshöfding ege ock förordna andra skicklige män att stämningar
i hans ställe gifva. Förteckning å dem, som äro förordnade
att stämningar gifva, skall i början af hvarje år af häradshöfdingen
insändas till Konungens befallningshafvande för intagande i länskungörelserna.

Stämning till rådstufvurätt gifves af den, som dertill satt är,
eller, der sådan ej finnes, af rättens ordförande.»

Herr Persson i Tällberg begärde ordet och yttrade: Herr

talman, mina herrar! Uti det föreliggande lagförslaget har utskottet
visserligen föreslagit ganska många och väsentliga förbättringar,
men också enligt min uppfattning ganska många och afsevärda
försämringar, och särskildt hvad beträffar 3 § skall jag be
att få yttra några ord till bestyrkande häraf. Der har utskottet
uteslutit den uti Kongl. Maj:ts förslag varande bestämmelsen, att
förteckning öfver dem, som förordnats att stämningar gifva, äfven
skall anslås på rättens dörr, och utskottet motiverar denna åtgärd
dermed, att rättens dörr i allmänhet icke är tillgänglig för allmänheten.
För min del tror jag, att den är minst lika tillgänglig som
länskungörelserna, så att om någondera platsen för kungörandet
borde uteslutas, anser jag, att man snarare borde utesluta länskungörelserna
än anslaget på rättens dörr. Jag tror emellertid icke,
att man bör föreslå något sådant, utan att båda platserna för kungörandet
böra bibehållas. I 12 § uti utskottets förslag bibehålies
också rättens dörr såsom anslagsplats och likaså i 35 §, angående
hvilka som äro förordnade till stämningsmän. Det förefaller mig
då, som om rättens dörr borde vara lika tillgänglig i det ena som
i det andra fallet, och derför skall jag be att få framställa yrkande
om att denna anslagsplats måtte få bibehållas jemväl i 3 §, och
yrkar derför, att §:en måtte erhålla följande lydelse:

»Stämning till häradsrätt gifves åt häradshöfdingen.

Häradshöfding ege ock förordna andra skicklige män att stämningar
i hans ställe gifva. Förteckning å dem, som äro förordnade
att stämningar gifva, skall finnas anslagen å rättms dörr samt
i början af hvarje år af häradshöfdingen insändas till Konungens
befallningshafvande för intagande i länskungörelserna.

Stämning till rådstufvurätt gifves af den, som dertill satt är,
eller, der sådan ej finnes, af rättens ordförande.» _

Jag skall, herr talman, anhålla om proposition på detta mitt
förslag.

Häruti instämde herr Styrlander.

Vidare anförde:

Herr Petersson i Fräntorp: Jag kan icke förstå, hvad det

yrkande, som den siste talaren gjorde, tjenar till. Tingsställena
ligga ju nemligen ofta på afskilda platser, ty häradena bestå, såsom
vi veta, af vida kretsar. Och tingsställena besökas kanske vanligen

Lördagen den 29 April.

endast två gånger om året, enär ting måhända i de flesta fall endast
hålles två gånger om året i ett tingslag. Under mellantiden
ar tingshusdörren stängd, och man har sålunda då icke tillfälle att
se efter på förteckningen, hvilka som äro stämningsgifvare. Då
det för öfrigt nu skall meddelas i länskungörelserna, hvilka personer
af häradshöfdingarne. förordnats att utfärda stämning, anser
jag detta vara fullkomligt till fyllest, och att det icke tjenar något
till att å tingshusdörren anslå en förteckning å desamma. Ja<r
skall derför tillåta mig att yrka bifall till utskottets förslag.

Hie-rJ i?e*tadiuS: Jag skali också> herr talman, he att få
^rka bifall till lagutskottets förslag. Det är endast en juridisk
Aktion att tro, att det skulle hafva den ringaste betydelse att uppsätta
ett dylikt anslag å rättens dörr, ty man kommer ytterst sällan
in i tingshusets förstuga och kan således icke se efter, hvad som
Annes anslaget å rättens dörr. Man kommer enligt regel icke derin
annat än då domaren håller ting. Och då tjenar det väl icke
mvcket till, att man lår se förteckningen, eftersom man ju redan
infunnit sig för att kära eller svara i något mål eller för någon
annan angelägenhet. Har saken så långt fortskridit, lär föga betyda
den visshet, som först nu erhålles, huruvida den person som
utfärdat stämningen, dertill verkligen varit berättigad eller ej.
Arenom förslaget om införande i länskungörelserna af uppgift å de
personer, som äro stämningsmän, synes erforderlig visshet i förevarande
hänseende kunna vinnas. ‘Jag sluter dertill af det förhållande,
att för närvarande uppgift på stämningsmännen vanligtvis
blott lemnas. på samma gång som ting utlyses, och erfarenheten
“n’.. S,ä,vldt känner, ej visat, att ett sådant förfaringssätt ej
tillräckligt fyller sitt ändamål. År det så, förefaller det ock olämpligt
att i lag införa någon bestämmelse i förut angifvet syfte, hvadan
jag ansluter mig till lagutskottets förslag.

Öfverläggningen var härmed afslutad. Efter af herr talmannen
gifven proposition å de gjorda yrkandena godkändes paragrafen
med den af utskottet föreslagna lydelse.

Enligt utskottets förslag skulle § 4 erhålla följande lydelse:

. »Förekommer mot den, hos hvilken stämning sökes, jäf, som
i ro kap. 1 § sägs, vare det ej hinder för honom att stämning cjifva.»

För denna paragraf hade Kongl. Maj:t föreslagit denna lydelse:

fFörekommer mot den, hos hvilken stämning sökes, jäf, som i
förda P 1 ^ säos> yare het ej hinder för honom att stämning ut -

Hen Restadius yttrade: Jag skall be att få yrka bifall till
Hongf. Maj:ts förslag i denna punkt.

N:o 28.

Förslag till
lag ang. ändrad
lydelse
af 11 kap.
rättegångsbalken.

(Ports.)

N:o 28.

Lördagen den 29 April.

Förslag till
lag ang. ändrad
lydelse
af 11 kap.
rättegångsbalken.

(Forts.)

Den enda skilnaden mellan de båda förslagen är, att i Kongl.
Makt förslag står på sista raden »att. stämning utfärda», och i lagutskottets
förslag »att stämning gifva». Naturligtvis är detta en
ytterst obetydlig förändring. Och det skulle icke hafva fallit mig
in att framställa det yrkande, som jag nu gjort, i fall lag icke härmed
velat afgifva en bestämd protest mot det förfarande, som lagutskottet
i förevarande fall iakttagit, nemligen att vidtaga en sådan
ändring som denna i Kongl. Maj:ts af högsta domstolen granskade
förslå''», en ändring, som icke innebär vare sig en saktörbättring
eller en språkförbättring, utan allenast synes hafva sm grund i en
åhåga af lagutskottet att uppträda ungefär så, som en sträng och
allvarlig skolmästare uppträder, då han granskar krior.

Herr talman, jag yrlkar bifall till Kongl. Maj.ts förslag.

Vidare anfördes ej. Den af Kongl. Maj:t föreslagna lydelsen
af paragrafen blef efter af herr talmannen gifna propositioner
godkänd.

För § 5 hade utskottet föreslagit följande lydelse:

»Då stämning sökes, gifve käranden upp domstolen och svaranden
samt sahen; ege ock säga, huru lång tid han för stämningens
delqifninq tarfvar. Ansökning om stämning skall göras skriftligen,
utan så är att kärande, som är medellös, förklarar sig eg kunna
ansökningen skriftligen uppsätta; i sådant fall må aen muntligen
göras.»

För denna paragraf hade följande lydelse föreslagits af Kongl.
Maj:t:

»Då stämning sökes, gifve käranden skriftligen eller muntligen
upp hvad han i målet påstår och grunden derför; ege ock säga,
huru lång tid han för stämningens kungörande tarfvar.»

Ordet lemnades till:

Herr Ohlsson i Vexiö, som yttrade: Utskottet har, såsom

herrarne se, här gjort två ganska väsentliga ändringar i Kongl.
Makts förslag. Dels har utskottet slagit fast, att stämningsansökning
ovilkorligen skall vara skriftlig, och endast medgifvit undantag
härifrån för det fall, att kärande både är medellös och saknar
förmåga att skriftligen uppsätta ansökningen. Dels ock har utskottet
utbytt de i Kongl. Maj:ts förslag förekommande orden att
stämningen skall innehålla hvad käranden »i målet påstår och
grunden derför» mot uttrycket stämningen skall innehålla uppgift
å »domstolen och svaranden samt saken». För min del måste jag
bestämdt opponera mig mot båda dessa af utskottet vidtagna ändringar.
Jag kan för öfrigt icke tro, att denna kammare vill gifva
till spillo den urgamla rätt, som i värt land vant tillförsäkrad den
rättsökande allmänheten, den rätt nemligen, att kärande får etter

N:o 28.

Lördagen den 29 April.

eget godtfinnande gorå antingen skriftlig eller muntlig stämningsansökning.
Såvidt jag vet, har någon olägenhet eller något missbruk
af denna rätt hittills icke förekommit, och ser jag för min
del icke det ringaste skäl att taga bort en rätt, hvilken, såsom jag
nyss säde, eger burskap i vår lagstiftning från urminnes tid.

Vidare bär jag omnämnt att utskottet föreslagit, att stämning
blott skall innehålla det sväfvande och obestämda begreppet »saken»
i stället för det mer preciserade uttryck, som Kong! Maj:t föreslagit:
hvad kärande i målet påstår och grunden derför. Att detta
sista uttryck är bättre torde ock framgå redan deraf, att lagkomitén
på sin tid och sedermera äfven lagberedningen varit ense om att
ett sådant uttryck vore det rätta i denna paragraf. Såväl lagbyrån
som Kongl. Maj:t och högsta domstolen hafva också sammanstämmande
hyst samma åsigt.

Jag yrkar således, herr talman, att den af Kongl. Maj:t föreslagna
lydelsen af denna paragraf må af kammaren godkännas.

Herr Jönsson i Gammalstorp instämde häruti.

Herr Persson i Tällberg: Herr talman! Jag har precis samma
anmärkning att framställa, som den siste ärade talaren. Enligt utskottets
förslag skulle en kärande vara både medellös och okunnig
i skrifkonsten, om han skulle komma i åtnjutande af den förmånen
att få gä till domaren och få sin stämning skrifven. Jag tycker,
att detta skulle vara nästan alltför hår dt, fastän jag mycket
väl föreställer mig, att utskottet ansett sig vara nog liberalt i detta
hänseende, då utskottet i viss mån ömmat för fattigdomen, om den
också skall vara kombinerad med okunnighet i skrifkonsten. Det
kan nu visserligen vara beqvämt för domarne att slippa skrifva
stämningar, men det måste väl också erkännas, att det i många
fall skulle blifva ytterst besvärligt för den stämningssökande eller
käranden, om han skulle nödgas gå långa vägar för att t. ex., såsom
utskottet i sin motivering anvisar, uppsöka advokatbyråer eller
personer, som syssla med dylika saker. Jag vill hoppas, att våra
domare icke skola undandraga sig att i detta afseende stå till tjenst
för dem, som önska att få stämningar skrifna, ty jag är öfvertygad
om, att domarne anse sig vara till något för allmänheten och icke
tvärtom. Om nu utskottets förslag ginge igenom, skulle man för
domaren eller den, som i hans ställe förordnats att utfärda stämning,
icke blott förse sig med ett fattigdomsbevis, utan derjemte
styrka, att man icke kan skrifva. Jag tycker verkligen, att utskottets
förslag i detta fall skulle leda derhän, att det blefve ett
riktigt fattigdomsbevis, på våra landtdomares tillmötesgående mot
allmänheten. Emellertid har jag nu en annan uppfattning om våra
landtdomare. Och jag skall derför, herr talman, be att få yrka bifall
till Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Waldenström: Herr talman! Min anmärkning mot
lagutskottets förslag var just den, som herr Daniel Persson framstälde
angående bestämmelsen att man skall vara medellös för att

Förslag till
lag ang. ändrad
lydelse
af 11 leap.
rättegångsbalken.

(Forts.)

N:o 28.

Lördagen den 29 April.

Förslag till få göra stämningsansökning muntligen. Det måste ju alltid

vara

lag ang. än
drad lydelse
af 11 kap.
rättegångsbalken.

(Forts.)

obehagligt för den, som kommer till domaren, att nödgas styrka
sin medellöshet för att erhålla stämning.

Jag skall derför be att få yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Häruti instämde herr Anderson i Hasselbol.

Herr Behmer: Om förhållandet är så, att en person, som är
medellös, hos domaren muntligen begär stämning, iir det alldeles
oäfvet, att denne person icke kan betala lösen för stämningen; och
han måste sålunda i allt fall hafva fattigdomsbevis. Om man ser
saken så, tror jag icke, att man i denna omständighet kan finna
något, som skulle ligga hindranÄe i vägen eller vara chikanerande
för den stämningssökande. För att han skall kunna undgå att betala
stämpel och lösen, måste han förete fattigdomsbevis.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Bestadius: Jag skall också be att få yrka bifall till
Kongl. Maj:ts förslag och dervid fästa uppmärksamheten på några
ecrendomligheter, som lagutskottet begått vid affattande af sitt försfag
i 5:te paragrafen. Der säges först; »gifve käranden upp domstolen».
Ja, hvad gifves det för särskildt underbart i att nämna
detta just i denna paragraf. Det begriper åtminstone icke jag, ty
lista paragrafen säger redan; »Vill man vid underrätt till annan
kära- , och såväl deraf som ock af sakens egen natur framgår, att
namnet på domstolen uppgifves eller måste uppgifvas, utan att i.§:en
i fråga derom något särskildt bestämmes. Sedan heter det i utskottets
förslag: »gifve upp----- svaranden». Det är någonting

alldeles nytt att kalla en person svarande, innan ännu stämmngsresolution''
utfärdats. Det är, som sagdt, någonting alldeles nytt,
men det torde ej vara möjligt att visa, att denna förändring är nödig
eller nyttig, utan den är snarare ett förnyadt prof på utskottets
nitälskan att mästra. Vidare har lagutskottet förändrat orden:
»gifve käranden —--upp hvad han i målet påstår och grunden
derför» till »gifve käranden upp---saken». Jag vill

ffenom ett exempel visa, hvilken skilnad deraf uppstår. Om man
utgår från Kongl. Majits förslag, följer deraf, om man stämmer en
person rörande utgifvande af 500 kronor, att man måste också uppgifva,
hvarpå man grundar krafvet, på den eller den räkningen, på
den transaktionen eller på den eller den förbindelsen. Om man
återigen stämmer enligt lagutskottets förslag, behöfver man blott
yrka, att personen i fråga skall betala 500 kronor. Men hvarför
skall han betala? Svaranden har fått sig tillagd en viss tid att
besinna sig på målet och utreda detsamma. Men huru skall han
kunna göra det, då han icke känner till grunden för krafvet? Då
denna icke är i stämningen angifven, huru skall han då kunna
utreda krafvet? Detta är ju orimligt.

Angående den sista, af utskottet tillagda, punkten, om. utfärdande
af stämning efter skriftlig eller muntlig ansökan, vill jag,
med anledning af hvad herr Daniel Persson yttrat, nämna, att det

N:o *28.

Lördagen den 29 April.

torde icke finnas någon sträfvan hos våra landtdomare att för arbetets
skull söka undandraga sig skyldigheten att skrifva stämning
åt en person, som icke sjelf kan skriftligen uppsätta densamma.
Jag ber emellertid herrarne i detta sammanhang beakta eu sak,
som är ganska allvarsam, och det är hvad som händt mig — och
jag antager säkerligen händt många andra, som utfärdat stämningar
•— att sedan man samtalat två å tre timmar med en stämningssökande
för att få reda på, hvad han vill yrka, och derefter omsorgsfullt
uppsatt en stämning åt honom i öfverensstämmelse med
lemnade uppgifter, sedermera, då målet förekommer vid tinget,
och käranden märker, att ett eller annat af yrkandena är obilligt,
ja, kanske olagligt, han yttrar: jag har aldrig någonsin bedt om
stämning å det eller det. Blott detta kan ju visserligen anses såsom
ett allvarsamt memento att begagna den skriftliga formen och
icke den muntliga, men jag tvekar, huruvida tiden derför ännu kan
vara inne att afskaffa den muntliga formen. Den af mig nu antydda
olägenheten kan dessutom ju undvikas derigenom att jag,
när jag får göra med en person, som synbarligen är en bråkmakare,
uppdrager åt annan person att uppsätta den skriftliga ansökan!
På grund af det anförda hemställer jag om bifall till Kongl. Maj:ts
förslag i förevarande punkt.

Herr Petersson i Fräntorp: Herr talman! Med afseende å
stämnings uttagande skriftligen eller muntligen, skall jag icke sätta
mig emot hvad den siste ärade talaren yttrade i det afseendet.
Säkert är emellertid, såsom herr Bestadius nämnde, att det är svårt,
då en person kommer till domaren eller den, som i hans ställe utfärdar
stämning, att få klart för sig. huru saken egentligen hänger
i hop. Bättre och lättare ginge det nog, om han vände sig till eu
juridisk byrå för att få stämningen uppsatt. Vill emellertid domaren
hafva det besväret att skrifva stämning åt käranden, så är det
icke mig emot.

Hvad deremot beträffar frågan om angifvande i stämningsansökningen
af grunden för käromålet, så tror jag, att det icke
skulle vara välbetänkt ätt gå ifrån hvad som för närvarande gäller
derom. Då man nu tager ut stämning, så skall man uppgifva saken,
men grunden för påståendet behöfver man icke bestämma. Skulle
nu ett så strängt stadgande införas som att grunden för påståendet
skall inflyta i stämningsansökningen, så kan det komma att hända,
att man får instämma samma sak två eller flera gånger. Jag
skall anföra ett exempel. Jag skall klandra en redovisning för
ett förmynderskap och känner något fel i förmyndareräkningen.
Under målets gång visar det sig, att flere poster än dem jag känt
till ej äro i räkningen upptagna. Om då grunden för mitt påstående
skall vara angifven i stämningen, så får jag ej föra talan om
andra fel än dem, som äro der angifna. Om det åter är tillräckligt
att i stämningen nämna saken, så får jag under målets handläggning
fullfölja min talan äfven på grund af de fel i räkningen,
hvifka jag sedan upptäckt. Ett annat exempel. Om jag skall instämma
klander af testamente, så behöfver jag enligt utskottets
Andra Kammarens Prof. 189t). K:o 28. 3

Förslag till
lag ang. ändrad
lydelse
af 11 leap.
rättegångsbalken.

(Forte.)

N:0 28. 34 Lördagen den 29 April.

Förslag till förslag endast nämna, att jag klandrar testamentet, men enligt
lag ang. än- Kongl. Maj.ts och herr Restadius’ förslag skulle jag också i stämdrad
lydelse ningsansökningen angifva grunden, såsom t. ex. bristande bevisrätteqånqs
ning om testamentets lagliga tillkomst. Då målet kommer till
balken rätten, visar det sig, att den frågan är tillräckligt styrkt, men eu
(Forts.) annan omständighet förefinnes, såsom att testamentsgifvaren förordnat
om mera än lag tillåter, och kan medföra ändring i testamentet.
Om grunden härför då icke varit angifven i stämningen,
så måste jag uttaga en ny stämning på den nya grunden. Likaså
kunna andra omständigheter inträffa, som göra, att i sådant fall
stämning i samma sak måste uttagas flera gånger.

Jag tror derför, att det är bäst, att i stämningen endast angifves
saken, och att käranden sedan vid rätten får utveckla sin
talan. Jag tror alltså, att det är nyttigt att antaga utskottets^ förslag
och ej bestämma, att grunden skall uppgifvas i stämningsansökningen.

Herr talman! Jag yrkar följaktligen bifall till utskottets förslag.

Herr Schenström: Herr talman! För min del kan jag icke
anse lämpligt ålägga domaren såsom skyldighet att skriftligen uppsätta
stämningsansökningar åt den ene eller den andre, då jag vill
ställa domaren på en helt och hållet opartisk grund samt undvika
att han på förhand skall kunna få en viss uppfattning af saken.
Måste nemligen domaren affatta eu parts stämningspåståenden,
ligger det mycket nära till hands, att han möjligen kan riskera
känna sig deraf i något hänseende så att säga hunden. Vore det
dock så, att när någon kommer och begär en stämning, han i allmänhet
kunde säga: »Jag vill det eller det», skulle det nog

vara annorlunda. Men ofta kan en part ej sammanfatta hvad han
påstår, utan säger, att det »står väl i papperen», och så lemnar
han handlingar, som domaren måste genomläsa. Då kan det mycket
väl hända, att domaren kan bringas att advocera för ena parten och
hjelpa honom i hans påståenden på ett eller annat sätt. Detta är
en, enligt mitt förmenande, mycket grannlaga fråga, och derför
yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Änne r ste dt:
Herr grefve och talman, mina herrar! Oaktadt jag icke från början
åhört diskussionen rörande denna punkt, tillåter jag mig dock att
säga några ord.

Anledningen till att den kongl. propositionen hlifvit affattad
så som här skett är i första rummet den, att här icke är fråga om
någonting annat än ett bibehållande af hittills gällande förhållande,
att part, hvilken sjelf icke kan uppsätta sin stämning, eger att
vända sig till domaren eller af honom antagen stämningsutfärdare
för att få stämningen på papperet uppsatt och försedd med behörig
påskrift. Detta förhållande har fortfarit sedan snart sagdt urminnes
tider här i landet, och de betänkligheter i detta afseende, som den
siste talaren framhöll, voro på den tid, jag deltog i praktiska domaregöromål,
uti första instans fullkomligt okända.

Lördagen den 29 April.

N:o 28.

Angifvandet af den nödtorftiga grunden till yrkandet är nemligen
icke så att förstå, som det skulle betyda en fullständig utredning
af saken i detalj och en fullständig bevisning, utan grunden
betyder i detta fall ingenting annat än hvad som ursprungligen
menades med »saken» i 1734 års lag. Ty här i landet ger man
t. ex. icke åt en stämning helt enkelt den formen: »Jag vill ha
100 kronor af herr X», utan den formuleras i detta fall sålunda:
»Som jag på grund af lån, hyra för fastighet eller dylikt har en
fordran hos X, yrkar jag att utfå det belopp, som han är mig
skyldig». Likaså, när det gäller en stämning angående klander af
testamente, anges grunden ungefär så, att som den och den personen
fått ett testamente, men detta testamente är olagligt, vare sig i ena
eller andra afseende!, yrkas testamentets ogillande eller dess rättande
efter lag.

Så vidt jag sett stämningar i testamentstvister, bruka de innehålla
båda dessa alternativ; dels yrkande om testamentets ogillande,
dels om dess rättande efter lag, just derför, att man icke kan veta!
huru saken under rättegången möjligen kommer att utveckla sig,
begagnar man dessa uttryck. Jag tror sålunda, att den näst siste''
talarens betänkligheter mot det kongl. förslaget, derför att så många
stämningar i samma sak möjligen skulle kunna behöfvas, i händelse
detsamma blefve lag, icke äro befogade.

På de skäl, som af flere talare redan här framhållits, anser jag,
att det vore en fördel, om Kongl. Maj:ts proposition bifölles.

Förslag till
lag ang. ändrad
lydelse
af 11 kap.
rättegångsbalken.

(Forts.)

Öfverläggningen var härmed slutad.

I enlighet med de framstälda yrkandena gaf herr talmannen
propositioner l:o på godkännande af “den lydelse af paragrafen, som
utskottet föreslagit; och 2:o på godkännande af Kongl. Maj:ts förslag
till lydelse af paragrafen; och fann herr talmannen den sistnämnda
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Som
votering likväl begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen följande
voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren skall godkänna Kongl. Maj:ts förslag
till lydelse af § 5 i förevarande förslag till lag angående
ändrad lydelse af 11 kap. rättegångsbalken, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Xej;

Yinner Xej, har kammaren godkänt den lydelse af nämnda
paragraf, lagutskottet i förevarande utlåtande föreslagit.

Omröstningen, i vanlig ordning företagen, visade 125 ja, och
49 nej; och hade kammaren alltså fattat beslut i öfverensstämmelse
med ja-propositionens innehåll.

N:o 28.

Lördagen den 29 April.

Som tiden nu var långt framskriden, uppsköts den vidare behandlingen
af ifrågavarande utlåtande till kl. 7 e. m., då detta
sammanträde enligt utfärdadt anslag skulle fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. 3,2 2 e. m.

In fidem

E. Nathorst Böös.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri. 1899.