ANDRA KAMMAREN 1969 (Riksdagens protokoll 1969:8)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 8

ANDRA KAMMAREN 1969

25—28 februari

Debatter m. m.

Tisdagen den 25 februari

Sid.

Svar på interpellationer av:

herr Wennerfors (m) ang. avbrytandet av det s. k. starkölsförsöket 5
herr Ringaby (in) ang. dagsverkskostnaderna för beredskapsarbeten,

m. m.................................................... 10

herr Nilsson i Östersund (s) ang. byggande av en bro över Sannsundet

i Jämtland............................................... 15

Interpellation av herr Svensson i Eskilstuna (s) ang. handläggningen

av utlämningsärenden........................................ 17

Meddelande om enkla frågor av:

herr Hermansson (vpk) ang. demonstrationsrätt på privatägt område 19

herr Persson i Heden (ep) ang. synkroniseringen av tågtider....... 19

herr Ahlmark (fp) ang. den inverkan biståndet till återuppbyggnad

av Vietnam får på den totala svenska u-landshjälpen.......... 19

herr Ullsten (fp) ang. SIDA:s personalbehov med anledning av den

svenska hjälpinsatsen i Vietnam............................. 19

herr Ullsten (fp) ang. ökning av SIDA:s personalresurser......... 19

Onsdagen den 26 februari

Svar på interpellation av herr Vigelsbo (ep) ang. förfarandet vid fast -

ställande och utbetalning av markersättning i naturvårdsärenden.. 19

Förbud att tala från manuskript i riksdagen...................... 22

Sänkning av rösträttsåldern..................................... 27

Minsta antalet mandat i valkrets................................ 36

Undersökningar rörande fingerade val enligt majoritetsvalmetod. ... 38

1 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 8

Nr 8

Innehåll

Sid.

Utgifterna inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde:

Motioner om anslag till Bidrag till Religionspedagogiska institutet 46
Motion om statligt stöd till Evangeliska Fosterlandsstiftelsens sjö mansmission.

............................................. 50

Viss översyn av medborgarskapslagstiftningen..................... 53

Lönefordringars behandling i konkurs............................ 60

Förbättrat stöd till barnfamiljer................................. 61

Frivillig tilläggssjukpenning vid barnsbörd i vissa fall.............. 82

Socialförsäkringsskyddet för företagare och fria yrkesutövare........ 85

Styrkande av äganderätt till fastighet genom utdrag ur taxeringslängd 87

Reglerna för hyresgästs rätt till skadestånd....................... 88

Åtgärder för att stimulera gåvor till religiösa m. fl. ändamål........ 91

Interpellationer av:

fru Marklund (vpk) ang. beskattningen av invalidfordon......... 96

herr Nilsson i Tvärålund (ep) ang. isbrytarverksamheten......... 97

Meddelande om enkla frågor av:

herr Gustavsson i Nässjö (s) ang. rabatter på tidningar för under visningsändamål.

........................................... 97

herr Gustavsson i Nässjö (s) ang. åtgärder för att motverka att

subjektiva uppfattningar sprides genom skollitteratur.......... 97

herr Hermansson (vpk) ang. prisbildningen beträffande bostadsrättslägenheter.
............................................... 97

Torsdagen den 27 februari

Svar på frågor av:

herr Gustafson i Göteborg (fp) ang. de anställningsproblem som

föranledes av nedläggningen av F 9.......................... 98

herr Antby (fp) ang. förbud mot transport av militära förband
medelst cykeltolkning och fru Dahl (s) ang. cykeltolkningen vid

militära övningar.......................................... 100

fru Kristensson (m) ang. spädbarnsdödligheten.................. 102

herr Ahlmark (fp) ang. en konferens mellan länderna vid Östersjön om

gemensamma regler m. m. för tankbåtar för olja............... 104

herr Wiklund i Stockholm (fp) ang. säkerhetsbestämmelserna för

trafiken vid Bromma flygfält............................... 107

herr Börjesson i Falköping (ep) ang. förrättningstaxan avseende

förarprov för körkort...................................... 109

fru Nilsson (ep) ang. inträffade olyckor vid transport av skolbarn. . 110

herr Gustafson i Göteborg (fp) ang. en sameuropeisk experimentsatellit
för överföring av televisionsprogram m. m............. 112

Svar på interpellationer av:

herr Jadestig (s) ang. de handikappades anställningsformer....... 114

Innehåll

Nr 8

Sid.

herr Wiklund i Stockholm (fp) ang. åtgärder för att tillgodose det
sociala omvårdnadsbehov som de s. k. julaktionerna i vissa tätorter
aktualiserat.......................................... 117

fru Lewén-Eliasson (s) ang. utbildning av personal för behandling

av skelögda barn.......................................... 128

herr Persson i Heden (ep) ang. användandet av salt mot halka på

vägarna.................................................. 129

herr Nilsson i Agnäs (m) ang. ytterligare malmbrytning i Norrbotten 133
Interpellationer av:

herr Andersson i Storfors (s) ang. erfarenheterna av den automatiska

databehandlingen inom statsförvaltningen.................... 137

herr Stridsman (ep) ang. olägenheterna av vägspärrar i Norrbottens

län...................................................... 138

Meddelande om enkla frågor av:

herr Sjöholm (fp) ang. restförandet av kvarstående skatt......... 139

herr Boo (ep) ang. bestämmelserna om landstings- och kommunalval 139
herr Larsson i Borrby (ep) ang. ekonomisk hjälp åt svenska fiskare.. 139

herr Nilsson i Agnäs (m) ang. eventuell minskning av antalet befattningshavare
inom övriga statsdepartement i samband med tillkomsten
av industridepartementet........................... 139

herr Nilsson i Agnäs (m) ang. vaccinering mot röda hund........ 139

Fredagen den 28 februari

Svar på interpellationer av:

herr Hermansson (vpk) ang. politisk asyl för amerikanska desertörer

och värnpliktsvägrare...................................... 139

herr Hermansson (vpk) ang. tillämpningen av de s. k. konfliktdirektiven
................................................ 150

Meddelande ang. val av ombud och suppleanter i Europarådets rådgivande
församling.......................................... 152

Interpellation av herr Lundberg (s) ang. meddelande och verkställighet

av exekutiv dom............................................ 152

Meddelande om enkel fråga av herr Lindkvist (s) ang. beskattning av

kapitalvinst vid försäljning av bostadsrättslägenhet............ 154

Nr 8

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 26 februari

Sid.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 4, om förbud att tala från manuskript
i riksdagen............................................ 22

— nr 5, om sänkning av rösträttsåldern.......................... 27

— nr 6, om minsta antalet mandat i valkrets..................... 36

— nr 7, ang. undersökningar rörande fingerade val enligt majoritetsvalmetod.
................................................. 38

Statsutskottets utlåtande nr 8, rörande utgifterna inom utbildningsdepartementets
verksamhetsområde............................. 46

Första lagutskottets utlåtande nr 2, om ändring i luftfartslagen....... 53

—- nr 3, om viss översyn av medborgarskapslagstiftningen.......... ''53

— nr 4, ang. lönefordringars behandling i konkurs................ 60

— nr 5, om utbyte av beteckningen »övervakare» mot »kontaktman» 61

Andra lagutskottets utlåtande nr 1, om ändring i civilförsvarslagen... 61

-—■ nr 2, om sänkning av statsbidraget till de allmänna försäkringskassorna
.................................................. 64

— nr 3, om förbättrat stöd till barnfamiljer...................... 61

— nr 4, om slopande av försäkringsnämnderna för prövning av folk pensionsärenden.

........................................... 82

— nr 5, om frivillig tilläggssjukpenning vid barnsbörd i vissa fall---- [82

— nr 6, om socialförsäkringsskyddet för företagare och fria yrkesutövare
..................................................... 85

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1, om styrkande av äganderätt till

fastighet genom utdrag ur taxeringslängd...................... 87

— nr 2, om översyn av lagstiftningen om enskilda vägar........... 88

— nr 3, om skyldighet att borttaga gammal taggtråd.............. 88

— nr 4, ang. reglerna för hyresgästs rätt till skadestånd............ 88

— nr 5, ang. belysning vid övergångsställen för gående............ 90

Jordbruksutskottets utlåtande nr 2, ang. utgifter på tilläggsstat II (jord bruksärenden).

............................................. 90

— nr 3, rörande utgifterna på kapitalbudgeten inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde................................. 90

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 3, om åtgärder för att

stimulera gåvor till religiösa m. fl. ändamål.................... 91

— nr 4, om förbud mot engångsglas, m. in....................... 96

— nr 5, om ökad information angående regeringens och riksdagens

arbete..................................................... 66

Tisdagen den 25 februari 1969

Nr 8

Tisdagen den 25 februari

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollet för den 14 innevarande
februari.

§2

Svar på interpellation ang. avbrytandet
av det s. k. starkölsförsöket

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Wennerfors har i
interpellation frågat mig om de alkoholpolitiska
skälen för att regeringen den
28 juni 1968 beslöt att avbryta försöket
med fri starkölsförsäljning samt om detta
beslut innebär att regeringen numera
har en annan uppfattning om restriktionssystemet
än som redovisats i direktiven
till alkoholpolitiska utredningen
och om i så fall tilläggsdirektiv kommer
att meddelas utredningen.

Försöksverksamhet med fri starkölsförsäljning
i Göteborgs och Bohus län
och Värmlands län avbröts med verkan
fr. o. m. den 15 juli 1968 på grund av
att ungdomsfylleriet med starköl hade
fått en utbredning som inte kunde accepteras.
I synnerhet under midsommarhelgen
1968 men även vid andra
tillfällen var förhållandena sådana att
en omprövning av frågan om fri försäljning
av starköl framstod som nödvändig.

Försöket med den fria starkölsförsäljningen
tillkom som ett led i det arbete
som bedrivs av alkoholpolitiska utredningen.
Det förhållandet att försöket
av nämnda skäl avbröts ett halvt år före
utgången av den från början avsedda

försökstiden föranleder inte någon ändring
av utredningsdirektiven.

Vidare anförde:

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för svaret på min interpellation.

Kammarens ledamöter har säkert
ganska god kännedom om det starkölsförsök
det här är fråga om, men jag vill
ändå erinra om de direktiv som alkoholpolitiska
utredningen fick. Där sades
det att en återgång till tidigare restriktionssystem
kunde anses vara utesluten
och att möjligheterna för en mera liberal
alkoholpolitik kunde diskuteras.
Starkölsförsöket var ett led i en strävan
att vinna ytterligare kunskaper och erfarenheter
om vad ett litet steg mot en
liberaliserad alkoholpolitik verkligen
innebär.

Det har ställts många olika frågor om
starkölet. Så har man t. ex. undrat vad
det innebär för de s. k. impulsköpen
att starköl endast kan köpas i systembutikerna.
Likaså har man frågat vad
en fri försäljning av starköl skulle innebära
för en övergång i konsumtionen
från starkare till svagare drycker. Debatten
har varit ganska livlig, och det
har gjorts olika påståenden och ställts
en mängd frågor. Det var för att få svar
på en del av de frågorna som starkölsförsöket
igångsattes.

Under den första perioden i starkölsförsöket
kunde man skönja åtminstone
vissa tendenser till att starkspritförsäljningen
minskade i de båda försökslänen.
Men så kom regeringens beslut
några dagar efter midsommarhelgen

Nr 8

Tisdagen den 25 februari 1969

Svar på interpellation ang. avbrytandet av det s. k. starkölsförsöket

1968, närmare bestämt den 28 juni, om
att starkölsförsöket skulle avbrytas. Det
var verkligen överraskande, speciellt
som man då hade noterat tendenser till
en förändrad lconsumtionsinriktning.
Jag understryker att det bara var tendenser,
men de gjorde ändå att man
blivit nyfiken på vad siffrorna skulle ha
visat om försöket hade fortsatt fram till
den 31 december 1968.

För ett par dagar sedan publicerades
siffror ur alkoholstatistiken som är synnerligen
intressanta. De visar att spritförsäljningen
i hela landet under år
1968 minskade med 4,4 procent. Per invånare
över 15 års ålder var Systembolagets
spritförsäljning den lägsta sedan
år 1963, och genomsnittssiffran — 8,08
liter — understiger t. o. m. siffror från
motbokstiden. Det är alltså verkligt positiva
och glädjande siffror.

Självfallet är det alltid svårt att tolka
sådana här siffror — man måste vara
försiktig i bedömningen. Man måste
t. ex. ta hänsyn till prishöjningen genom
skattejusteringen i februari 1968.
Det är klart att denna har påverkat
spritförsäljningen. En jämförelse kan
emellertid också göras med 1966, då vi
likaledes hade eu prishöjning på grund
av skattejustering; det året ökade spritförsäljningen
i jämförelse med året före.

Intressant för 1968 är vidare att även
efter det att svenska folket hade börjat
vänja sig vid de höjda priserna — i slutet
av året — så sjönk försäljningen.
Oktober-, november- och decembersiffrorna
visar på en minskning med nära
3 procent i jämförelse med tidigare år.

Men ändå intressantare är att spritförsäljningen
minskade ännu mycket
mer i Göteborgs och Bohus län -— med
hela 8,1 procent —• och i Värmlands län
med 5 procent. Båda dessa siffror överstiger
siffran för hela riket, och det tycker
jag man bör se mot bakgrunden
av starkölsförsöket i ifrågavarande län.
Vad vi vet i dag understryker ytterligare
att det hade varit av synnerligen
stort intresse om starkölsförsöket hade

fått fortsätta. Jag kan inte tänka mig att
finansministern tänker erkänna det här
i kammaren, men jag undrar om han inte
innerst inne tycker att det hade varit
rätt intressant att låta försöket fortsätta
och sedan studera siffrorna.

Vilka var egentligen orsakerna till att
regeringen avbröt försöket så brådstörtat?
Det är detta jag inte kan förstå. I
interpellationssvaret får jag beskedet
att »ungdomsfylleriet med starköl hade
fått en utbredning som inte kunde
accepteras». Och finansministern fortsätter:
»I synnerhet under midsommarhelgen
1968 men även vid andra tillfällen
var förhållandena sådana att en
omprövning av frågan om fri försäljning
av starköl framstod som nödvändig.
» Ja, om jag visste att denna formulering
var grundad på någorlunda säkra
uppgifter skulle jag kunna acceptera
saken och tacka för svaret. Men jag kan
inte förstå vad det är för siffror som
finansministern har men som vi andra
inte har om detta påstådda ungdomsfylleri.
Enligt uppgifter som jag har fått
visade siffrorna för fylleriet inom ifrågavarande
område t. o. m. på en minskning
— den var dock mycket liten. -—
Att det sedan från visst håll har sagts
att ungdomar har synts vara påverkade
— man har då antagit att det gällt starköl
— känner jag till. Men enligt min mening
är det en mycket stor skillnad mellan
att observera att ungdomar är påverkade
av starka drycker, vilket i detta
fall skulle vara starköl, och att göra bedömningen
med utgångspunkt från siffror
ur fylleristatistiken.

Jag kan inte heller förstå hur det
kom sig att herr Sträng inte lät länsstyrelsen
göra en ordentlig undersökning
i frågan. Ett sådant förfaringssätt
skulle ju tillämpas enligt den kungörelse
som herr Sträng själv är pappa till.
Nej, i stället lät departementschefen,
herr Sträng, alkoholpolitiska utredningen
på 1—2 dagar sammanträda per telefon
och dryfta en så stor och så komplicerad
fråga! När man fick detta tele -

Tisdagen den 25 februari 1969

Nr 8

Svar på interpellation ang. avbrytandet av det s. k. starkölsförsöket

fonsamtal fick man inga uppgifter om
varför försöket skulle avbrytas, utom
den att det hade inkommit oroande
rapporter. Det naturliga är väl att man
träffas runt ett sammanträdesbord och
får en föredragning om de uppgifter
som kan ge belägg för att utvecklingen
är oroande.

Herr Sträng kan faktiskt inte påstå
att det fanns så klara och entydiga tecken
på ett allvarligt försämrat nykterhetsläge
i dessa båda län. Det intressanta
är att herr Sträng ett par gånger under
vårriksdagen hade tillfälle att uttala
sig i saken, eftersom riksdagsledamöter
hade ställt frågor om den. Jag skulle
vara mycket tacksam om jag finge någon
ytterligare belysning av vad herr
Sträng yttrade i mitten av interpellationssvaret.
Det besked som jag sedan
fick beträffande direktiven för alkoholpolitiska
utredningen är jag självfallet
glad över; det är enbart tillfredsställande.

Som sagt, herr talman, jag skulle vara
mycket tacksam om herr Sträng ville ha
vänligheten att utveckla frågan om fylleriet
i samband med starkölsförsöket.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag tror att vi rent allmänt
har redovisat dessa skäl, nämligen
att det förekom ett påtagligt missbruk
av starköl; framför allt lade vi märke
till att ungdomen var invecklad. Nu har
herr Wennerfors visat ett alldeles speciellt
intresse för denna fråga, och jag
kan kanske utveckla svaret ytterligare
något.

Herr Wennerfors konstaterar först att
det är svårt att tolka siffror, och jag
vill understryka detta. Man kan inte avläsa
denna utveckling bara genom att
se på statistiken. Jag tror att de praktiska
erfarenheterna i detta avseende
talar på ett riktigare och mera verklighetstroget
sätt.

Som kanske några av kammarens ledamöter
erinrar sig ställde den fria

starkölsförsäljningen till en del besvärligheter
och oro. Jag minns att jag svarade
på ett par interpellationer i det
sammanhanget, och jag försökte då lugna
ned interpellanterna. Jag hade inget
intresse av att bryta försöket vid första
bästa orostecken; jag ville väl egentligen
själv fullfölja denna prövotid. Emellertid
utvecklades situationen på ett sådant
sätt att regeringen gjorde den bedömningen
att man inte gärna kunde
fortsätta med försöksperioden. Det var
framför allt under midsommaren i fjol
som detta blev alldeles uppenbart.

Vad stöder sig statsrådet på, frågar
interpellanten. Jag kan referera några
framställningar från polismyndigheterna.
I Göteborgs och Bohus län uppger
man att tillståndet försämrats i samtliga
distrikt under denna tid av fri starkölsförsäljning.
I Värmland säger polisen
att man i hälften av distrikten avläst
en försämring. Det är så gott som genomgående
ungdomen man oroar sig
för; den förorsakar problem genom störande
uppträdande och nedskräpning
i samband med stor konsumtion av
starköl.

Även rattfylleri och mopedfylleri synes
i påfallande grad ha påverkats av
denna försöksverksamhet.

Polisen i Kungälv skriver: »För lätt

för ungdom att köpa starköl.---

Vid allt fler rattonykterhetsbrott — speciellt
med ungdom inblandad, anges
starköl såsom konsumtionsvaran.»

Polisen i Arvika skriver: »Tomma
starkölsburkar klär numera stadens gator
och distriktets vägar och i synnerhet
på platser intill skolor och förlustelselokaler.
»

En råd liknande rapporter föreligger
från polisdistrikten i Göteborg. Jag kan
citera några av dem — de är undertecknade
av vederbörande poliskommissarie
med angivande av vilka distrikt
det gäller: »Ungdomen, speciellt
i Kortedala, har helt övergått till starkölskonsumtion
med ty åtföljande ökat
missbruk. Nedskräpning i portar och

Nr 8

Tisdagen den 25 februari 1969

Svar på interpellation ang. avbrytandet av det s. k. starkölsförsöket

framför allt parkerna med tomma ölburkar
är påtaglig.» Nästa polisman säger
ungefär detsamma och tillägger att
såväl ungdom som äldre missbrukar
starkölet.

I en rapport den 17 juni från Göteborgs
polisdistrikt står: »Starköl, som
är att hänföra till rusdrycker, är synnerligen
begärligt för ungdomen. De
flesta ungdomsklubbar o. d. försöker att

få tillstånd att utskänka starköl---.

Mellanölet har nu alltmer undanträngts
av starkölet.» Man talar om den rent
otroliga nedskräpning som nu förekommer
på allmänna platser med ölburkar
och engångsglas.

Rapporterna är mycket monotona
och alla är lika dystra. Från vissa skolor
har klagats över att barnen uppträtt
konstigt, och när man undersökt
förhållandet har det visat sig att de
druckit starköl. Ungdomarna köpte
starkölet för att provsmaka, som det
hette vid utfrågningen. Inbrott förövas
för att komma över starköl eller pengar
för att köpa sådant. Man kan se den
mer hållningslösa delen av ungdomen
dricka starköl i berusningssyfte såväl
inom- som utomhus. Ungdomliga mopedförare
dricker starköl och gör sig
skyldiga till rattfylleri.

Jag har således en hel dossier med
dystra polisrapporter från försöksområdena.
Dessa rapporter är så likartade
till sitt innehåll att vidare uppläsning
av dem bara är att ta upp tiden
i onödan.

Rapporterna flöt in till kontrollstyrelsen
i samband med midsommarhelgen
och dagarna däromkring. Vi kunde
naturligtvis, som interpellanten sade,
ha ägnat oss åt en statistisk analysverksamhet
eller dylikt; vi kunde ha satt
oss omkring ett bord och diskuterat vad
vi skulle göra. Jag tyckte nog att det
var relativt onödigt inför så klara verba.

Det låg inom regeringens kompetensområde
att utan vidare avbryta försöksverksamheten.
Jag reagerade på det
sättet att jag tog kontakt med ordföran -

den i den alkoholpolitiska utredningen,
bad honom ta kontakt med utredningens
ledamöter så snart som möjligt,
och när jag fick klarsignaler från
deras sida stoppades försöksverksamheten.
Man kan beklaga att denna inte
fick fullföljas hela året, men för min
och regeringens del var exemplen helt
tillräckliga för att konstatera att det
var lämpligt att avbryta försöket.

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! Jag är den förste att
erkänna att den uppläsning, som finansministern
nu ägnat sig åt, ger en
rätt dyster bild. Det märkliga är emellertid
att vi i alkoholpolitiska utredningen
vid det aktuella tillfället inte
hade de uppgifter som finansministern
nu lämnade. Jag fick inte några sådana
uppgifter när jag blev uppringd,
utan man nämnde bara att man fått vissa
oroande rapporter från Göteborgs
och Bohus län. Jag tycker därför att
det hade varit naturligt att man hade
lugnat sig något och låtit alkoholpolitiska
utredningen få undersöka de uppgifter
som flöt in till kontrollstyrelsen.

Jag kan inom parentes nämna att jag
inte alls kände till de nämnda uppgifterna.
Den enkät som finansministern
läste ur är väl gjord senare än juni
1968.

Jag hade tillfälle att träffa representanter
för polisen nere i Bohuslän, och
dessa uppfattade inte alls nykterhetstillståndet
så allvarligt. De sade att det
hade varit mycket allvarligare året
dessförinnan, när man hade en mängd
ungdomar på besök i Bohuslän. År 1968
var läget inte alls allvarligt. Också på
detta håll ansåg man att det hade varit
intressant att få följa försöket i fortsättningen.
Även ölburkarna nämndes,
men man betraktade detta som något av
en nedskräpningsfråga. Det verkar också
som om det fortfarande är detta det
gäller, och det tycker jag inte har med
den alkoholpolitiska bedömningen att
göra.

Tisdagen den 25 februari 1969

Nr 8

Svar på interpellation ang. avbrytandet av det s. k. starkölsförsöket

Jag var också uppe på tidningen Bohuslänningens
redaktion i Uddevalla
och tittade på tidningsrubrikerna från
åren 1967 och 1968. Jag fann därvid
att rubrikerna år 1967 var avsevärt mycket
större. Då hade det kunnat finnas
anledning till åtskilligt mera oroande
rapporter till finansdepartementet än
1968. År 1967 hade vi emellertid inget
starkölsförsök, och situationen var tydligen
av olika skäl mycket mera inflammerad
år 1968.

Att det förekommer mopedfylleri eller
rattonykterhet tycker jag vidare inte
är något argument att föra fram i detta
sammanhang. Det finns ju alltid möjligheter
för både vuxna och ungdomar
att få tag i starkare drycker som kan
leda till dylika förseelser, och detta är
något som vi får försöka motverka på
helt andra sätt.

Jag har i dag talat med en representant
för nykterhetsnämnden i Göteborgs
och Bohus län, och denne kan inte heller
förstå varför man avbrutit försöket.
Man ansåg också på detta håll att
det hade varit mycket intressant att få
fortsätta detta ända till dess slut. Det
finns alltså många delade meningar i
denna fråga. Detta gör att jag och jag
tror ganska många med mig anser att
det hade varit verkligt intressant om
försöket hade fått fortsätta.

Vad säger då herr Sträng nu i samband
med uppläsningen av enkäten om
den minskade starkspritförsäljningen —
Jen minskade ändå med något över 8
procent i Göteborgs och Bohus län?
Var detta ändå inte en tendens till att
vi kanske hade lyckats ändra konsumtionsinriktningen
från starkare till svagare
drycker, vilket väl är något som
alla vi, vilka är intresserade av de alkoholpolitiska
problemen, strävar efter?
Denna fråga tycker jag är verkligt
intressant i detta sammanhang.

de sig på en historisk arkivforskning
om vad som hände i samband med att
starkölsförsöket avbröts, har kanske inte
något större aktuellt intresse just i
dag. De rapporter som jag citerade är
emellertid datumstämplade såsom inkomna
till kontrollstyrelsen mellan den
17 och 20 juni, och försöksverksamheten
avbröts den 28 juni. Jag vill säga
detta i förklarande syfte.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Det kanske kan vara av
ett visst intresse att också en som bor
i ett av försökslänen får frambära ett
vittnesbörd i denna fråga. Det kan vara
lätt att säga att det varit intressant om
försöket hade fått fortsätta, om man
själv bor långt från den plats där försöket
pågick.

Det har nämnts att konsumtionen
minskade för dem som var över 15 år.
Ja, men tyvärr var det också många
under 15 år som drack starköl. Ansvarslösa
äldre människor skrattade åt
detta. De stackars barnen förleddes alltså
att konsumera denna för dem fördärvliga
dryck.

Att åberopa tidningsrubrikernas storlek
är nu en sak, men vad föräldrar
med barn ute i nöjeslivet tyckte, tänkte
och kände när denna ohejdade konsumtion
pågick, det kan var och en som
har vård om sådana ungdomar, göra sig
en föreställning om.

Det borde väl inte behövas så förfärligt
långa och märkliga utredningar, eftersom
man såg vådorna och konstaterade
ett ohämmat drickande av den här
varan. Jag har inte hört någon hemma
i Bohuslän beklaga sig över att försöket
stoppades. Ingen har sagt mig att
det skulle ha varit intressant om försöket
fått fortsätta, men otaliga har sagt
att här handlades det raskt och rejält.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG: Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! Denna dialog, baseran- Herr talman! Herr Strängs senaste
1* — Andra kammarens protokoll 1969. Nr S

Nr 8

Tisdagen den 25 februari 1969

uppgift är att resultatet av enkäten kom
in före den 28 juni 1968. Hade det inte
då varit tänkbart att även alkoholpolitiska
utredningen fått ta del av dessa
uppgifter? Som det nu är verkar det
meningslöst att departementschefen över
huvud taget frågade alkoholpolitiska utredningen.
Det hade varit lika bra att
finansministern själv fattat beslutet; vi
hade inom utredningen inga uppgifter
att grunda ett beslut på.

När det sedan gäller herr Mattssons
oro som förälder förstår jag den. Jag
kan emellertid tänka mig att herr
Mattsson också skulle ha förståelse för
att vi finge en sådan alkoholpolitik i
detta land att starkspritkonsumtionen
ginge ner avsevärt och att alkoholförbrukningen
ginge över till hyfsade former
och framför allt till svagare drycker.
Självfallet skall vi sträva efter att
minska den totala konsumtionen i den
mån vi kan. Men vi vet att alkoholkonsumtionen
är en realitet, och då kan vi
väl alla vara ense om att målsättningen
bör vara att minska konsumtionen av
de starkare dryckerna.

Vad beträffar nöjestillställningar berättade
en representant för länsnykterhetsnämnden
att man i närheten av Uddevalla
hade en fest före den 15 juli,
när försöket skulle avbrytas. 10 000—
15 000 människor var närvarande, och
det förekom ett visst antal fylleriförseelser.
Efter den 15 juli hade man eu
liknande fest med lika många människor,
och nykterhetstillståndet var då
precis detsamma. Länsnykterhetsnämnden
i Göteborgs och Bohus län kunde
alltså konstatera att nykterhetstillståndet
inte var bättre trots att det inte
fanns tillgång till starköl. Man förstår
att eu konsulent vid länsnykterhetsnämnden
tycker att det kunde ha varit
intressant med tanke på den framtida
alkoholpolitiken om försöket hade fått
fortsätta fram till det datum då det enligt
planerna skulle avbrytas.

Härmed var överläggningen slutad.

§3

Svar på interpellation ang. dagsverks kostnaderna

för beredskapsarbeten,
m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST, som yttrade:

Herr talman! Herr Ringaby har frågat
hur man beräknar och vilka kostnader
som ingår i de redovisade dagsverkskostnaderna
för beredskapsarbeten
i årets statsverkproposition. Han
irågar vidare om jag överväger några
särskilda åtgärder den närmaste tiden
för att rationalisera och effektivisera
arbetsmarknadsverkets aktiviteter i syfte
att få ut maximal effekt av anslagen.

I dagsverkskostnaden för beredskapsarbeten
ingår alla med arbetet förenade
kostnader. Materialkrävande arbeten
med hög mekaniseringsgrad ger givetvis
hög dagsverkskostnad. I arbeten med i
stort sett enbart manuell insats begränsas
kostnaden till att huvudsakligen omfatta
löner till arbetarna och kostnader
för arbetsledare och verktyg. Som
exempel kan nämnas att lönekostnadsandelen
i husbyggnadsarbeten beräknas
vara cirka 20—30 procent medan materialkostnaden
är 50—60 procent. Övriga
kostnader, innefattande bl. a. maskiner,
transporter och arbetsledning, uppgår
till cirka 20 procent. För skogsvårdsoch
landskapsvårdsarbeten och andra
liknande arbeten med hög manuell insats
är lönekostnaden cirka 50 procent
av totala kostnaden. Kostnader för material
förekommer praktiskt taget inte
i dessa arbeten, varför verktyg, transporter
och arbetsledning utgör resten
av dagsverkskostnaden.

Vad så gäller andra ledet i interpellationen
vill jag framhålla, att det inom
arbetsmarknadsstyrelsen pågår ett fortlöpande
rationaliseringsarbete. En särskild
rationaliseringsenhet finns inrättad.
Denna har i samarbete med statskontoret
planlagt och genomfört rationalisering
av arbetsförmedlingen i

Tisdagen den 25 februari 1969

Nr 8

Svar pa interpellation ang. dagsverkskostnaderna för beredskapsarbeten, m. m.

vissa avseenden. En omfattande försöksverksamhet
har inriktats på att söka genomföra
en sådan ändring i ärendenas
handläggning att tjänstemännen kan ägna
mera tid åt den svårplacerade arbetskraften.

Även i fråga om övrig verksamhet inom
arbetsmarknadsverket prövas rationaliseringsmöjligheterna
fortlöpande.
Inte minst gäller detta beredskapsarbetena.
Bl. a. genom att organisera regionkontor
har man gjort rationaliseringsvinster
på detta område.

Det i interpellationen nämnda betänkandet
avlämnades av statskontoret i
januari i år. Betänkandet har remitterats
i vanlig ordning. Jag kan inte nu ta
ställning till de i utredningen framförda
förslagen.

Vidare anförde:

Herr RINGABY (m):

Herr talman! Jag vill gärna tacka vår
nye inrikesminister för svaret på min
interpellation. Tyvärr är det inte så uttömmande
som jag hade väntat mig.

Mina frågor har framställts med anledning
av det siffermaterial som finns
redovisat i bilaga 13 till statsverkspropositionen.
Jag håller mig i första hand
till sidorna 48 och 49, som gäller allmänna
beredskapsarbeten. De särskilda
beredskapsarbetena avser ju handikappade
och allmänt svårplacerad arbetskraft,
så där är situationen något annorlunda.
De sistnämnda arbetena är
dock faktiskt inte dyrare för arbetsmarknadsverket
än de allmänna beredskapsarbetena.

Enligt statsverkspropositionen betingar
vägbyggen en kostnad av 337 kronor
om dagen per arbetare. Därav betalar
AMS 331 kronor. När det gäller husbyggnadsarbeten
är den totala dagsverkskostnaden
536 kronor, varav AMS
betalar 253 kronor. Dagsverkskostnaden
för särskilda militära arbeten är 405
kronor, och det beloppet betalas helt

av AMS. På sidan 48 finns en redogörelse
för de genomsnittliga dagsverkskostnaderna
1967/68, och de belöper sig
till 334 kronor, varav AMS betalar 247.

Det är givetvis, herr statsråd, svårt
att beräkna dagsverks- eller årskostnaderna
för en arbetare. Det beror i mycket
hög grad på hur pass kapitalkrävande
produktionen är, hur mycket som
finns investerat i maskiner och anläggningar,
hur lång avskrivningstid man
tillämpar etc. Men 536 kronor om dagen
På byggnadsarbeten gör ju en årskostnad
för en arbetare om 190 000 kronor.
Jag vet inte hur mycket den arbetslöse
själv får, men det torde ligga omkring
25 000 kronor. Då är alltså 165 000
kronor om året andra kostnader. Och
på vägarna, 337 kronor om dagen, blir
det alltså en årskostnad om 123 000
kronor.

Det förefaller att vara mycket höga
kostnader, herr statsråd. Det är svårt
att jämföra med privata företag, men
jag skall ändå våga mig på en sådan
liten jämförelse. Jag vill då på förhand
säga herr Holmqvist att jag inte skall
hårdra denna jämförelse på något sätt,
tv det är trots allt ganska olika storheter
som här jämförs.

I en verkstadsindustri, som jag känner
mycket bra till och som har 115
anställda, är årskostnaden 70 000 kronor
per anställd — från chefen och ned till
springpojken, alltså utslaget på totala
antalet anställda. Inom en storindustri,
som har ett produktionsvärde av 2,5
miljarder kronor om året och som arbetar
i byggnads- och anläggningsbranschen,
blir årskostnaden omkring
125 000 kronor för arbetare. Men då är
det en mycket kapitalkrävande verksamhet
med höga investeringar på maskinsidan
och mycket stora materialkostnader.

De två företag som jag syftar på måste
ju också betala skatt, sociala avgifter,
ATP, sjukförsäkring och semesterersättning,
totalt ungefär 23 procent på lönekostnaderna.
Såvitt jag känner till

12 Nr 8 Tisdagen den 25 februari 1969

Svar på interpellation ang. dagsverkskostnaderna för beredskapsarbeten, ni. ffi.

betalar AMS inga sådana avgifter i någon
större utsträckning, men det är
möjligt jag har fel. ATP betalar man
väl inte. Man har väl löst ATP-frågan
på ett annat sätt så att det är något så
när tryggat med ATP-pensionen i framtiden.

Därtill kommer att de privata företagen
bedriver en produktutveckling. De
har en stor försäljningsorganisation
som kräver reklam samt forskning, vilket
allt naturligtvis kostar pengar. Men
AMS har inte någon motsvarighet till
detta. Den sociala trygghetsfaktorn på
beredskapsarbetena är kanske inte slutgiltigt
löst ännu, i varje fall ej på ett
tillfredsställande sätt, men jag skall gärna
erkänna, herr statsråd, att AMS har
andra kostnadskrävande moment som
man måste ta med i bilden om man
skall våga sig på en jämförelse. Det är
bl. a. en oerhört stor spridning på arbetsplatserna,
och AMS får därför betala
stora kostnader för resor, ersättningar
till anhöriga och dylikt.

Jag vill understryka att man inte kan
göra någon generell jämförelse, men det
kan ändå vara intressant att något beröra
detta. Vi kan kanske ändå vara
överens om, herr statsråd, att kostnaderna
är mycket höga och att det ligger
i allas vårt intresse att sänka de
kostnader som ligger ovanför lönen för
dessa arbetslösa.

Det är av den anledningen som jag har
ställt frågan nr 2 om huruvida det kan
förväntas några effektiviseringsåtgärder
för arbetsmarknadsverket. Vi måste ju
alla ha intresse av att så många dagsverken
som möjligt tillskapas för de
pengar som vi ställer till arbetsmarknadsverkets
förfogande.

En faktor utöver de nu nämnda som
talar för att man kan kräva ökad uppmärksamhet
på rationaliseringsområdet
när det gäller AMS är den snabba tillväxten
av verket. Man får väl under
nästa år omkring 5 000 tjänstemän anställda
i AMS. Det kommer att kosta

närmare 2 miljarder kronor. Man har
260 kontor ute i landet, och man bedriver
arbeten på omkring 2 500 arbetsplatser.
Det är alltså ett mycket stort
verk, och det har vuxit snabbt. Allt detta
talar för att man är vaken för effektivitet
och för organisationsfrågor
och strävar efter att få verket så effektivt
och välorganiserat som möjligt.

Jag är inte heller beredd att avge något
värdeomdöme om statskontorets förslag
till omorganisation av AMS, men
jag tycker ändå att det är en smula bekymmersamt
att AMS över huvud taget
inte tycks vara intresserad av några
rationaliseringsåtgärder. Det framgår
bl. a. av tidskriften »Från departement
och nämnder».

Nu finns det ju många sätt att effektivisera
beredskapsarbetena. Jag skall
bara peka på en metod som kan vara
värd att satsa på. Jag skall göra det med
anledning av den senaste tidens utveckling
av beredskapsarbeten i bl. a. Norrbottens
och Västerbottens län.

Chefen för arbetsmarknadsstyrelsens
tekniska byrå, överingenjör Ferdinand
Lidgren, har i en tidningsartikel anfört
bl. a.: »Arbetsmarknadsstyrelsen eftersträvar
ökat entreprenadbyggande enär
styrelsen inte har några önskemål att
utöka sin egen regiverksamhet.»

I fortsättningen säger överingenjör
Lidgren att det kan vara svårt med entreprenadarbeten
för handikappade,
men litet längre fram i artikeln anför
han: »Ett upphandlingssystem med en
kombination av fasta och rörliga priser
och bättre information och anpassning
hos den arbetsledande personalen bör
öppna möjligheter att driva även arbeten
med svårplacerad arbetskraft på
entreprenad.»

Han vill alltså öppna vägar även på
det området. Men utvecklingen har gått
åt rakt motsatt håll de senaste åren. Beredskapsarbeten
på entreprenad minskar
stadigt. År 1966 utfördes 25 procent
eller, uttryckt i kronor, 330 mil -

Tisdagen den 25 februari 1969

Nr 8

Svar på interpellation ang. dagsverkskostnaderna för beredskapsarbeten, in. m.

joner av den totala investeringsvolymen
i byggnader och anläggningar i Norrbotten
och Västerbotten som beredskapsarbeten.
I fråga om vägbyggandet har
beredskapsarbetena 1965—1967 varit
två till tre gånger större än de ordinarie
arbetena. Det säger ju en del om
arbetssituationen i dessa två län. Det är
mycket bra att man sätter i gång med
beredskapsarbeten när sysselsättningen
viker, men det är inte bra att de redan
etablerade entreprenörerna får allt
mindre del av sådana arbeten. Det
framgår också av olika uppgifter och
statistik som finns tillgängliga.

I fråga om vägarbeten har beredskapsarbetena
i huvudsak utförts i vägverkets
egen regi. Entreprenadandelen
har successivt minskat, och den var
mycket obetydlig 1966. Till exempel:
1964 utfördes beredskapsarbeten på entreprenad
i nyssnämnda två län för 29
miljoner kronor, men 1966 var siffran
nere i 5 miljoner kronor. För 1967 föreligger
ännu inga kostnadsuppgifter, men
att döma av sysselsättningsdata har entreprenadarbetena
varit av samma ringa
storleksordning som 1966. Även för
1968 ligger entreprenadbyggena på en
mycket låg nivå.

I sina petita för 1969/70 anför vägverket
att AMS uttryckt önskemål om
att vägverket även i fortsättningen skall
kunna bedriva beredskapsarbeten i egen
regi. Vägverket försöker därför enligt
sina petita finna en ekonomiskt acceptabel
lösning på problemet att hålla en
i förhållande till den ordinarie verksamheten
överdimensionerad arbetsledarstyrka.
Detta är klart otillfredsställande,
eftersom det inom ifrågavarande
region finns en entreprenörkår med betydande
överkapacitet under vinterhalvåret,
bl. a. på arbetsledarsidan. Att
vägverket då samtidigt skall hålla en
överkapacitet av arbetsledare för att
kunna bedriva beredskapsarbeten kan
inte vara rationellt ur några synpunkter.
Det är viktigt att hålla en hög och

jämn sysselsättning även hos entreprenörerna,
och det är även viktigt att vi
har entreprenörer som är beredda att
åta sig arbeten i framtiden.

Det skulle sålunda vara önskvärt —
och jag vill sluta med det — att arbetsmarknadsverket
i större utsträckning än
hittills utnyttjade såväl de statliga som
kommunala och privata företag som
finns i orter med arbetslöshet. Låt privata
entreprenörer och företagare samt
SJ, televerket och vägverket — statliga
företag över huvud taget —i samarbete
med AMS ta hand om de arbetslösa genom
att arbetsmarknadsstyrelsen tidigarelägger
arbetsprojekt inom orter där
det råder arbetslöshet, och låt AMS
minska arbetena i egen regi! Jag tror att
det då skulle bli betydligt billigare och
mera effektivt utförda arbeten, och därigenom
skulle vi få fler arbeten utförda
för samma belopp.

Herr talman! Jag ber att än en gång
få tacka inrikesministern för svaret.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Högern har under en
följd av år visat ett mycket stort intresse
för den verksamhet det här gäller,
men intresset har i allmänhet inriktats
på att skära ned verksamhetens- omfattning
och begränsa kostnaderna. Det förefaller
som om högern nu, fastän partiet
har bytt namn, tänkte fortsätta denna
observans över arbetsmarknadsstyrelsens
verksamhet; detta är emellertid
en iakttagelse litet vid sidan om.

Vad jag här skulle svara på var herr
Ringabys frågor. Eftersom herr Ringaby
liar frågat om beredskapsarbetena i allmänhet
har jag tillåtit mig att redogöra
för hela verksamheten. De siffror jag
angivit knyter också an till verksamheten
i dess helhet. Men om herr Ringaby
fortsätter att läsa på sidan 48 i bilaga 13
till statsverkspropositionen 1969, skall
han finna en ganska intressant utveckling
av de allmänna beredskapsarbetena.

Nr 8

Tisdagen den 25 februari 1969

Svar på interpellation ang. dagsverkskostnaderna för beredskapsarbeten, in. m.

Under de senaste åren har arbetsmarknadsstyrelsen
lyckats pressa ned dagsverkskostnaderna
ganska påtagligt. Om
man jämför siffrorna för budgetåret
1965/66 med samma siffror för budgetåret
1967/68, finner man att antalet dagsverken
på de två åren nästan fördubblades,
nämligen från 2,1 miljoner till
4 miljoner. Man skulle då kunna tro att
kostnaderna skulle stiga, när myndigheten
gick ut för att söka nya objekt,
men i verkligheten blev det tvärtom.
Kostnaderna gick ner från 339 till 251
kronor per dagsverke. Detta tycker jag
visar att man har lyckats i sin strävan
att få ut så mycket som möjligt för pengarna,
och det var ju denna strävan herr
Ringaby efterlyste.

Mot bakgrunden av nämnda siffror
kan man väl säga att det egentligen inte
finns någon anledning att ge arbetsmarknadsstyrelsen
en speciell rekommendation
att se över verksamheten,
när man i verket så tydligt har visat
att man eftersträvar en begränsning av
kostnaderna per dagsverke.

Man får emellertid hålla i minnet att
vi ständigt måste se till att det arbete
som är angeläget kommer till utförande,
medan det mindre angelägna får stå
tillbaka. Vi får inte helt fastna i kostnaderna,
ty vi kan inte låta människor
gå och rota med det som är mindre
värdefullt. Därför försöker vi i största
möjliga utsträckning placera in beredskapsarbetena
på sådana områden där
andra myndigheter har konstaterat en
hög angelägenhetsgrad. Det kan exempelvis
vara så att vägverket eller skogsvårdsstyrelsen
i ett län funnit att det
är högst berättigat att åtgärder av visst
slag vidtages.

Jag kan inte finna, herr Ringabv, att
det om man ser till utvecklingen, till de
faktiska siffrorna, skulle föreligga anledning
att vara oroad över att möjligheterna
att tillvarata intressena härvidlag
inte bevakas. — Det för väl för
långt om vi börjar en ny diskussion om
frågan huruvida det inte skulle gå att i

ökad utsträckning lämna åt enskilda företagare
att sysselsätta dem som är arbetslösa.
Detta förekommer i olika former,
men jag vill varna för en övertro
på systemet. En hel del av den arbetskraft
som AMS sysselsätter kräver speciella
åtgärder. Jag har blivit informerad
om att man många gånger inte kan
överlåta åt en entreprenör att ta hand
om verksamheten, ty man har, om arbetskraften
är särpräglad eller särskilda
problem föreligger, inte tillräckliga
garantier för att dessa omständigheter
beaktas på den fria marknaden.

Herr RINGABY (in):

Herr talman! Jag är ledsen om statsrådet
Holmqvist uppfattade mina uttalanden
så att jag skulle vilja skära ned
verksamheten eller begränsa möjligheterna
för de arbetslösa. Jag kan försäkra
att varken jag eller mitt parti — det
gällde när det hette högerpartiet och
det gäller nu när det heter moderata
samlingspartiet — har intresse för något
sådant. Vi är enbart intresserade av
att fä till stånd effektivitet på detta område
liksom på alla andra områden.

Det är riktigt som statsrådet säger,
att dagsverkskostnaderna gått ned under
de senaste åren, men de ligger fortfarande
på en hög nivå. Och jag är ju
inte ensam om att anse att det behövs
en omorganisation eller en effektivisering
på annat sätt av arbetsmarknadsstyrelsens
verksamhet -— detta framgår
klart av den mycket omfattande expertutredning
som gjorts i statskontorets
regi. Jag tror inte heller att det skulle
möta några större svårigheter att låta
redan etablerade företag få beredskapsarbeten
genom AMS och på det sättet
suga upp arbetslösa på en ort. Det kan
ju inte vara särskilt rationellt att — som
fallet är t. ex. i Norrbotten och Västerbotten
— låta entreprenörföretag med
en stor arbetarstam mista sysselsättningsobjekt
på grund av att AMS lägger
arbetena på vägverket och vägverket
driver dem i egen regi, så att de som

Tisdagen den 25 februari 1969

Nr 8

Svar på interpellation ang. byggande av en bro över Sannsundet i Jämtland

blir arbetslösa hos den privata entreprenören
får gå till AMS och syssla
med beredskapsarbete. Jag är enbart
intresserad av att man försöker hålla
en jämn sysselsättning även på entreprenörsidan
och inom de privata företag
som redan finns. Dessa företag bör
alltså utnyttjas i största möjliga utsträckning.

Jag tror inte att det råder några större
meningsskiljaktigheter mellan statsrådet
Holmqvist och mig på denna
punkt. Men självklart är att det finns utrymme
för rationaliseringsåtgärder också
inom arbetsmarknadsverket, så stort
som det har blivit.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. byggande av

en bro över Sannsundet i Jämtland

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST, som yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Östersund
har frågat om jag överväger att
ställa medel till förfogande för byggande
av en bro över Sannsundet med nödiga
tillfartsvägar.

Urvalet av beredskapsarbeten på vägar
sker bland de objekt som finns upptagna
i flerårsplanerna för vägbyggandet.
Bron över Sannsundet är inte medtagen
i nu gällande planer. Den är inte
heller projekterad. Vissa undersökningar
pågår emellertid, och dessa beräknas
kunna slutföras i så god tid att det
skall kunna övervägas om bron kan tas
in i nästa flerårsplan. Denna skall upprättas
i höst och avse perioden 1970—
1974.Vägverket kan för närvarande inte
uttala sig med bestämdhet om huruvida
bron kan komma med i denna flerårsplan,
eftersom det finns många företag
i länet som har hög angelägenhetsgrad.
En rad svaga vägar är t. ex. på grund av

tunga timmertransporter m. m. i stort
behov av upprustning.

Arbetsmarknadsstyrelsen bedömer inte
angelägenhetsgraden hos olika vägföretag.
För styrelsen är det avgörande
att det finns angelägna projekt förberedda
i sådan omfattning att beredskapsarbeten
kan sättas i gång när så
behövs. Enligt vad jag har inhämtat
anser styrelsen att det inte för närvarande
från denna synpunkt är påkallat
att vidta åtgärder för projektering av
arbeten som ligger utanför flerårsplanerna.

Vidare anförde:

Herr NILSSON i Östersund (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka inrikesministern
för svaret på min interpellation.
Bakgrunden till denna var
delvis det svåra sysselsättningsläget i
skogslänen, inte minst i Jämtlands län.
Den konjunkturuppgång, vars verkningar
man har börjat se i andra delar av
landet, märker vi inte så mycket av i
det län jag representerar. Vi har en
oroande hög arbetslöshet inom byggnadsarbetarkåren
och inom skogsbruket,
vilket tar sig uttryck i onormalt
stora utbetalningar från arbetslöshetskassorna
och en ökad otrygghet för
människorna.

Situationen kräver ökade arbetsmarknadspolitiska
åtgärder, som snabbt
måste sättas in för att motverka arbetslösheten.
I första hand måste beredskapsarbeten
av olika slag tillgripas i
väntan på mera långsiktiga åtgärder. I
detta sammanhang vill jag passa på att
framföra en bestämd önskan till inrikesministern,
nämligen att man inte för
denna del av landet klipper av beredskapsarbetena
vid en viss, bestämd tidpunkt
i vår. De måste med hänsyn till
arbetsmarknadsläget i skogslänen få
fortsätta längre fram på våren, om vi
skall kunna klara upp de sysselsättningsproblem
som vi har att brottas
med.

Nr 8

Tisdagen den 25 februari 1969

Svar på interpellation ang. byggande av en bro över Sannsundet i Jämtland

Jag har i min interpellation framfört
ett konkret projekt för att åstadkomma
nya sysselsättningstillfällen i Jämtland,
nämligen skapandet av en broförbindelse
över Sannsundet på västra sidan
av Storsjön. Finansieringen borde enligt
min mening klaras med beredskapspengar
och inte över det ordinarie väganslaget.
Förutsättningen för detta är
tydligen att bron finns upptagen i flerårsplanerna,
ur vilka även beredskapsobjekten
hämtas.

Det finns dock ett positivt avsnitt i
statsrådets svar — som jag har tolkat
det — nämligen att undersökningar pågår
för att Sannsundsbron skall kunna
tas in i nästa flerårsplan, som omfattar
tiden 1970—1974. Jag hoppas att så
skall bli fallet. Det finns en mycket
stark och utbredd opinion i den centrala
delen av Jämtland för att detta
brobygge snarast skall komma till stånd.
Det skulle inte vara någon dålig affär
för staten om den nuvarande färjförbindelsen
ersattes med en bro, och jag
skall senare återkomma härtill. Därigenom
skulle också kommunikationerna
avsevärt förbättras för en stor mängd
människor i denna del av landskapet
samtidigt som vi skulle få ett sysselsättningstillskott,
vilket vi väl behöver.

Den konsultfirma som för något år
sedan utredde frågan har redogjort för
en rad fakta som visar angelägenheten
av ett brobygge. Detta skulle främst få
stor betydelse för befolkningen, för näringslivets
transporter och för turismens
utveckling inom det stora fjällområdet
på västra sidan av Storsjön.
Befolkningsströmmen i dessa kommuner
är i stor utsträckning riktad mot
Östersund som är serviceorten och där
många har sitt dagliga arbete. Transporterna
av jordbruks- och skogsprodukter
är i dag hänvisade till färjförbindelsen
med tidsförluster och ökade kostnader
som följd. Strömmen av turister och
köpare av fritidshus går också i allt
större utsträckning mot de västra delarna
av länet.

I utredningen påvisas vidare att kostnaderna
för underhåll och drift av färjan
år 1965 var 234 000 kronor enligt
uppgifter från vägförvaltningen. Man
beräknade att dessa kostnader skulle
öka med minst 60 000 kronor per år
när den nya färjan togs i bruk. Det
skulle betyda att kostnaderna för underhåll
och drift av färjan över Sannsundet
nu kan uppskattas till drygt
400 000 kronor per år. Härtill kommer
kostnaderna för öppethållande av vinterväg
över Sannsundet viss tid på året.
Mot dessa kostnader skall vägas anläggningskostnaderna
för ett brobygge —
de uppskattas till 8—10 miljoner kronor
— och den gynnsamma effekt som
ett brobygge skulle få i olika avseenden.

De trafikberäkningar som utförts visar
att trafikmängden över färjstället
ökade med 50 procent mellan 1958 och
1963. Om siffrorna räknas fram till 1968
finner man att under vissa tider på
sommaren, då det är toppbelastning,
cirka 1 500 bilar per dygn fraktas över
av färjan. Vid sådana tillfällen kan det
bli fråga om långa väntetider och stora
tidsförluster.

Herr talman! Jag har velat anföra
dessa synpunkter för att markera angelägenheten
av att en fast broförbindelse
snarast upprättas och för att peka på
att möjligheter att medverka till ökad
sysselsättning i en hårt drabbad landsända
finns, om detta broprojekt realiseras
inom den närmaste tiden. Jag
hoppas därför att Sannsundsbron tages
med i nästa flerårsplan och att den i
första hand finansieras med beredskapsmedel.
Om detta inte är möjligt
hoppas jag att medel anvisas på annat
sätt.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Nilsson i Östersund
har säkerligen observerat att när
man nu slår av på takten i fråga om de
allmänna beredskapsarbetena beaktar
man det faktum att svårigheterna är

Tisdagen den 25 februari 1969 Nr 8

Interpellation ang. handläggningen av utlämningsärenden

olika stora i olika delar av vårt land.
Jämtland har förmånen att få behålla
denna verksamhet till och med april
månad. Detta är ett uttryck för att man
har tagit hänsyn till att situationen i
Jämtland inte är så ljus som man skulle
önska. Å andra sidan har AMS där
gjort en betydande insats under denna
vinter och förra vintern, och detta har
också givit önskat resultat.

Vi hoppas nu att även Jämtland och
andra liknande områden skall få känning
av den konjunkturuppgång som vi
alltmer börjar märka; det skulle vara
underligt om inte åtskilliga av de progressiva
företag som finns i Jämtland
skulle kunna utnyttja denna situation.
Jag tror således att man kan ha anledning
att med vissa förhoppningar se på
framtiden i detta avseende.

Beträffande brobygget kan jag inte ge
något löfte. Jag har sagt att vi är underrättade
om att undersökningar pågår,
huruvida det kan tas in i de kommande
flerårsplanerna. Det blir emellertid andra
intressen som får avgöra denna fråga.
Det kan inte i första hand vara inrikesministern
som skall ta ställning
härtill, utan man får i Jämtland försöka
komma överens om den riktiga turordningen
för förverkligandet av brobygget.
Jag tror att det finns förutsättningar
härför genom utnyttjande av
möjligheterna på det lokala planet.

Herr NILSSON i Östersund (s):

Herr talman! Jag är den förste att
erkänna att mitt län blivit föremål för
avsevärda satsningar på beredskapsarbeten
och även andra sysselsättningsskapande
objekt. Men trots detta dras vi
fortfarande med en för våra förhållanden
onormalt hög arbetslöshet, vilket
förorsakar oro och gör att vi forskar
efter nya konkreta objekt som kan skapa
ny sysselsättning.

Jag är också mycket starkt medveten
om att det kommer att bli fråga om en
avvägning mellan olika aktuella projekt
när den nya vägplanen skall göras

upp. Jag tror emellertid ändå att det
projekt som jag aktualiserat är av sådan
angelägenhetsgrad att det bör komma
med i den nya vägplanen. Yi kommer
att arbeta för detta när avvägningarna
görs — vi får se hur den nya vägplanen
kommer att se ut. Vi hoppas och
tror emellertid att detta projekt, som
man talat om under så många år, äntligen
skall kunna komma till utförande
under de närmaste åren.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj :ts å bordet vilande proposition
nr 23, med förslag till lag om
ändring i jordförvärvslagen den 14 maj
1965 (nr 290), m. in

§ 6

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 4—7,
statsutskottets utlåtande nr 8, första lagutskottets
utlåtanden nr 2—5, andra lagutskottets
utlåtanden nr 1—6, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 1—5, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 2 och 3
samt allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 3—5.

§ 7

Interpellation ang. handläggningen av
utlämningsärenden

Ordet lämnades på begäran till

Herr SVENSSON i Eskilstuna (s), som
yttrade:

Herr talman! Vid flera tillfällen på
senare tid har utläinnings- eller utvisningsärenden
förorsakat dramatiska
och upprivande händelser. På ett påfallande
sent stadium har också nya
omständigheter tillkommit och förändrat
bilden av de tidigare utredda fallen.
Senast har detta varit fallet i samband
med ett utlämningsärende i Eskilstuna.

Nr 8

Tisdagen den 25 februari 1969

Interpellation ang. handläggningen av utlämningsärenden

Från utlänningskommissionens sida
bär påpekats, att svårigheter kan uppstå
genom kommissionens bristande
möjligheter att sätta sig i direktkontakt
med de människor som berörs. Utredningarna
görs mestadels av andra myndigheter,
och den beslutande myndigheten
tvingas avgöra ärendena på grundval
av dessa utredningar och de direkta
partsutsagorna, vilket ofta framstår som
helt otillfredsställande.

Med stöd av det anförda ber jag att
till herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få framställa följande
fråga:

Är statsrådet beredd att i positiv anda
pröva frågan om förbättrade utredningsresurser
och en för rättssäkerheten
mer tillfredsställande ordning vid
handläggningen av utlämningsärenden
och att därvid särskilt pröva möjligheten
till direktkontakt mellan central
beslutande myndighet och de människor,
som berörs?

Denna anhållan bordlädes.

§8

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts i
.statsverkspropositionen framlagda förslag
till stat för försvarets fastighetsfond
för budgetåret 1969/70;

nr 63, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser utbildningsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 70, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1968/69, i vad avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde, jämte motioner; nr

71, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser civildepartementets
verksamhetsområde;

nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser industridepartementets
verksamhetsområde; och

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående livränta till vissa
personer.

§ 9

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 22, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 16 juni 1966
(nr 301) om rättspsykiatrisk undersökning
i brottmål, m. in., överlämnats till
kammaren.

Denna proposition bordlädes.

Onsdagen den 26 februari 1969

Nr 8

§ 10

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsgöromålen under tiden den
24—28 februari 1969 för deltagande i
lokaliseringsutredningens resa till England.

Stockholm den 21 februari 1969
Thorbjörn Fälldin

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 11

Meddelande om enkla frågor

herr Persson i Heden (ep), till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartemenet
angående synkroniseringen
av tågtider,

herr Ahlmark (fp), till hans excellens
herr ministern för utrikes ärendena
angående den inverkan biståndet till
återuppbyggnad av Vietnam får på den
totala svenska u-landshjälpen,

herr Ullsten (fp), till hans excellens
herr ministern för utrikes ärendena angående
SIDArs personalbehov med anledning
av den svenska hjälpinsatsen i
Vietnam, och

herr Ullsten (fp), till hans excellens
herr ministern för utrikes ärendena angående
ökning av SIDA:s personalresurser.

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fem enkla frågor, nämligen av
herr Hermansson (vpk), till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
angående demonstrationsrätt på privatägt
område,

§ 12

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.11.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 26 februari

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 18 innevarande
februari.

§ 2

Svar på interpellation ang. förfarandet
vid fastställande och utbetalning av
markersättning i naturvårdsärenden

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON, som yttrade: -

Herr talman! Herr Vigelsbo har ställt
vissa frågor som hänger samman med
förfarandet vid fastställande och utbetalning
av markersättning i naturvårdsärenden.

Ersättningsfrågorna regleras i naturvårdslagstiftningen.
Länsstyrelsen skall
enligt denna söka träffa uppgörelse
med de sakägare som gör anspråk på
ersättning. Om frivillig överenskommelse
inte träffas kan talan väckas vid
domstol. Principen är således att ersättningsfrågorna
i naturvårdsärenden
i första hand skall lösas förhandlingsvägen.
Denna synpunkt underströks bå -

Nr 8

Onsdagen den 26 februari 1969

Svar på interpellation ang. förfarandet vid fastställande och utbetalning av mark ersättning

i naturvårdsärenden

de av departementschefen och i utskottsutlåtandet
då naturvårdslagen infördes.
Det är enligt min mening självklart
att den fortfarande bör vara vägledande
i naturvårdsarbetet.

Även om förhandlingsvägen således
bör vara den normala, är det ibland
svårt att undvika att parternas ståndpunkter
skiljer sig så mycket att en
domstolsprövning framstår som enda
sättet att lösa ersättningsfrågan. Inte
minst i sådana fall då markägarna framställer
mycket höga ersättningskrav bör
statens företrädare naturligtvis vara
oförhindrade att genom grundlig utredning
införskaffa den motbevisning som
kan behövas. Att rättegången i sådana
fall drar ut på tiden torde inte kunna
undvikas.

Vidare anförde:

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min interpellation.

Även om en del av de i interpellationen
framställda frågorna har lämnats
obesvarade kvarstår likväl intrycket
att det har bedrivits förhalningspolitik
i detta ärende. Det kan knappast anses
vara rimligt att ett ersättningsärende av
detta slag förhalas i inte mindre än elva
år.

Jag har i interpellationen redogjort
för hur ärendet handlagts i olika instanser
sedan år 1958, och jag skall inte
nu närmare ingå på den saken. Herr
statsrådets svar med utdrag ur gällande
naturvårdslagstiftning är dock ingalunda
ägnat att skapa klarhet i detta speciella
ersättningsfall. Enligt de uppgifter
jag erhållit har länsstyrelsen och dess
ombud efter ingående förhandlingar
med markägarna preliminärt godtagit
det ersättningsanspråk som rests,
100 000 kronor, men sedan har ärendet
av formella skäl underställts det nya
naturvårdsverket — och där har det

stoppats upp för att nya undersökningar
och grundliga värderingar skall kunna
göras, som statsrådet säger. Men
skall tiden för avgörandet av sådana
ersättningsärenden i fortsättningen
dras ut på samma sätt som hittills, så
hinner vi få ännu fler ämbetsverk som
alla påfordrar ytterligare nya och
grundliga undersökningar, och då kan
avgörandet dra hur långt ut på tiden
som helst.

Det har gått rykten och uttalats misstankar
om att oskäliga ersättningsanspråk
understundom har framställts,
och jag blundar ingalunda för att så
kan ha skett. Men i här berörda fall har
ju ändå förhandlingar förts, parterna
har jämkat på sina värderingsnormer
och mötts i en preliminär kompromissuppgörelse.
Därmed torde väl det befarade
uppskörtningshotet vara undanröjt.

Något som däremot förefaller mig anmärkningsvärt
är att man centralt i
Stockholm, med de markvärden som
här tillämpas, skall kunna ändra på
markvärderingar gjorda på andra håll.
där markpriserna ligger väsentligt lägre.
Statsrådets uttalande om naturvårdslagens
princip att ersättningsfrågorna
bör handläggas förhandlingsvägen kan
jag helt och fullt instämma i. Så har
dock inte skett i det aktuella fallet.

Inom den av det aktuella ersättningsärendet
berörda ägargruppen har under
den gångna elvaårsperioden ett eller
två sterbhus bildats. Enligt den lagstiftning
som häromåret antogs av riksdagen
skall sådana sterbhus ekonomiskt
avvecklas inom loppet av tre år. Hur
skall man kunna fördela sterbhusets
tillgångar när man har en fordran på
staten i form av ett ersättningsbelopp,
vars storlek man inte känner till, och
när man dessutom inte vet tidpunkten
för dess utbetalande? Det finns visserligen
en dispensklausul, men det förefaller
egendomligt att ett sterbhus med
hänsyn till att det har en fordran på

Onsdagen den 26 februari 1969 Nr 8 21

förfarandet vid fastställande och utbetalning av mark -

Svar på interpellation ang.

ersättning i naturvårdsärenden

grund av en elva år gammal statlig ersättningsskyldighet
skall behöva tillgripa
denna utväg.

Slutligen vill jag, herr talman, uttala
min förvåning inte enbart över tidsutdräkten
utan även över det sätt på vilket
ersättningsärenden av detta slag
handlägges. Man borde enligt mitt förmenande
ha ett större förtroende för
de lokala myndigheternas omdöme i sådana
ersättningsärenden. Efter alla de
höga advokatarvoden som utbetalats
och de av statsverket bekostade sakkunuigundersökningar
som verkställts
kommer väl dock till sist ett ersättningsbelopp
att utkristalliseras. Vi avvaktar
med största intresse utfallet både
beträffande markersättningarna och
beträffande de kostnader som staten fått
och även kommer att få vidkännas för
fortsatta undersökningar i ärendet.

Jag tillåter mig att till herr statsrådet
ställa frågan om det kan anses skäligt
att förhala ett ersättningsärende av detta
slag på sätt som skett. Hur snart kan
man förvänta att det definitiva utredningsmaterialet
föreligger och att frågan
slutgiltigt avgörs?

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! På den fråga som herr
Vigelsbo sist ställde — när det kan bli
klarhet i det enskilda fall som ligger till
grund för interpellationen —- är mitt
svar att jag inte vet detta. Ärendet är
nämligen nu en domstolssak. Det konkreta
ersättningsärende som herr Vigelsbo
tagit upp i sin interpellation är
alltså föremål för behandling i domstol,
och varken herr Vigelsbo eller jag kan
föregripa domstolens ställningstagande.

Herr Vigelsbo hävdade att jag hade
lämnat en del av hans frågor obesvarade.
Herr Vigelsbo hade emellertid ställt
två principiella frågor. Han undrade
först och främst om jag ville lämna en
redogörelse för min principiella syn på

förfarandet vid fastställande och utbetalning
av markersättning i naturvårdsärenden.
På denna fråga svarade jag att
jag anser att man i första hand bör försöka
träffa överenskommelse härom,
och så har skett i de flesta fall. Hitintills
har 150 frivilliga överenskommelser
träffats i ärenden av det aktuella
slaget.

Det kan dock förekomma fall där
parternas uppfattningar ligger mycket
långt ifrån varandra. Jag är förhindrad
att diskutera detta enskilda fall, herr
Vigelsbo, men vi kan ta ett annat exempel.
Vi kan tänka oss att kronan såsom
den ena sakägaren erbjuder 25 000 kronor
i ersättning medan markägarna begär
80 000 kronor. Men när en överenskommelse
inte har kunnat träffas stämmer
markägarna kronan och begär
600 000 kronor. Då, herr Vigelsbo, är
det bäddat för långvariga förhandlingar
och utredningar, och enligt min mening
kan vi inte förhindra sådana enskilda
fall i framtiden heller, d. v. s.
när parternas bud skiljer sig åt så mycket
som de gör i vissa fall.

Vidare förhåller det sig så, att markägaren
inte löper några som helst risker
vid en rättegång; samhället svarar
för allt härvidlag. Markägaren kan begära
precis vad han vill eftersom han
inte löper någon risk vid processen utan
bara behöver ta den olägenhet som ligger
i att förhandlingarna drar långt ut
på tiden.

Svaret på frågan är således att den
bästa lösningen enligt min mening är
att överenskommelser i princip träffas.
Men när markägaren och kronan har
vitt skilda uppfattningar i ett mål måste
en uppgörelse rimligtvis ta lång tid.
Ty man kan ju inte ha den principiella
uppfattningen att kronan bara skall betala
vad markägaren begär för att få ett
snabbt slut på ärendet, eftersom kronan
har skyldighet att bevaka sina intressen
på samma sätt som markägaren
bevakar sina.

Nr 8

Onsdagen den 26 februari 1969

Förbud att tala från manuskript i riksdagen

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Det är alldeles riktigt
som statsrådet säger, att markägarna
inte löper några risker vid en rättegång
av detta slag, eftersom samhället betalar
allt. Detta känner säkerligen också advokater
och värderingsfirmor till.

Här har olika krafter och intressen
strålat samman. Staten har sitt ombud
och markägarna sitt. Dessutom har på
naturvårdsverkets initiativ en privat
firma i Stockholm fått i uppdrag att
göra en ny grundlig undersökning. Allt
är upplagt för ytterligare tidsutdräkt
och nya statliga arvoden.

Jag skulle till sist vilja instämma med
skådespelaren Tor Isedal när han i en
TV-pjäs som representant för det allmänna
pressades till en förklaring —
en enskild människa klagade över den
orättvisa hon blivit föremål för genom
samhällets ingripande. Den förklaring
som Tor Isedal då lämnade var: Vår
skyldighet är väl ändå inte att skydda
den enskilda människan — vi måste i
första hand skydda lagen. Denna uppfattning
— som alltså framfördes i
pjäsen — tycks i hög grad ha relevans
i dagens samhälle.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Jag förnekar bestämt
att det ligger till på detta sätt i det aktuella
ärendet som — det vill jag fästa
uppmärksamheten på — är föremål för
domstolsprövning. Herr Vigelsbo vill
väl inte hävda att domstolen skulle förfara
så att dess utslag bara gagnar samhället
och inte den enskilde? Jag vågar
påstå att domstolen kommer att bedöma
detta ärende med ledning av de
uppgifter som står till dess förfogande
och inte på något sätt trampa på den
enskildes rätt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj :ts å bordet vilande

proposition nr 22, med förslag till lag
angående ändring i lagen den 16 juni
1966 (nr 301) om rättspsykiatrisk undersökning
i brottmål, m. m.

§ 4

Föredrogs den av herr Svensson i
Eskilstuna (s) vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet angående
handläggningen av utlämningsärenden.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Förbud att tala från manuskript i riksdagen Föredrogs

konstitutionsutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av motion om
förbud att tala från manuskript i riksdagen.

I detta utlåtande behandlades motionen
II: 3 av herr Sjöholm, vari hemställdes,
»att riksdagen måtte besluta att åt
talmanskonferensen uppdraga att så
snart ske kan låta införa prov med förbud
mot manuskript vid anföranden i
riksdagen».

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå motionen II: 3.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Vid 1968 års riksdag
motionerade jag om att man på försök
skulle införa ett system med förbud mot
manuskript vid anföranden här i riksdagen.
Motionen avstyrktes av konstitutionsutskottet
utan minsta tillstymmelse
till motivering. Eftersom jag av tvingande
skäl inte kunde vara närvarande när
motionen behandlades här i kammaren
var jag inte i tillfälle att försvara den.

Onsdagen den 26 februari 1969

Nr 8

Förbud att tala från manuskript i riksdagen

Det är två skäl som gör att jag i år
återkommit. Dels tycker jag fortfarande
att tanken om ett manuskriptförbud är
vettig, dels vill jag gärna ha ett svar
från konstitutionsutskottet om anledningen
till att riksdagen inte skulle kunna
göra detta försök.

Vad händer då? Jo, konstitutionsutskottet
hänvisar i år till det svar det
lämnade förra året, vilket egentligen
inte var något svar.

Jag vill då fråga om konstitutionsutskottet
har någon saklig motivering till
att det avstyrker min motion. Avstyrkandet
framstår som en ren undanflykt.
Det är en plattityd och säger
ingenting; utskottet anför bara att det
inte vore rimligt att införa ett förbud
mot manuskript. Jag efterlyser konstitutionsutskottets
svar på varför det inte
är rimligt. Detta sätt att arbeta konstituerar
inget förtroende för konstitutionsutskottets
verksamhet.

Är då min begäran så orimlig? Man
skulle kunna anföra många skäl för motsatsen.
I engelska parlamentet finns en
sådan här regel. Där får ledamöterna
inte ha manuskript och får inte läsa
innantill. I västtyska förbundsdagen är
det på samma sätt. Där kan talmannen
vid vissa tillfällen ge tillstånd för talare
att ha manuskript. De båda nämnda
parlamenten får väl antas fungera tillfredsställande.
Jag tror att man där har
väl så stimulerande debatter som vi har
i den svenska riksdagen.

Vår förre talman, den med rätta så
lovprisade Fridolf Thapper, som ledde
kammarens förhandlingar med suveränitet,
har i en avskedsintervju sagt att
han gärna skulle se att manuskripten
försvann från talarstolen. Han hade suttit
och hört på många långa anföranden
här i kammaren, vilket kanske inte alltid
var så stimulerande, och han hade
alltså en lång erfarenhet. Och Harry
Hjörne, som vi alla har anledning att
minnas med vemod och beundran, sade
när det gällde förhållandena i stadsfullmäktige
i Göteborg att den som vet

vad han talar om naturligtvis inte behöver
ha något manuskript.

Det ligger rätt mycket i detta. Det
har väl funnits ledamöter som från
denna talarstol läst upp manuskript
som varit skrivna av andra. Jag tror
mig till och med veta att det förekommit
att ledamöter har läst upp ord,
vilkas innebörd varit rätt okänd för
dem, och det har kanske inte alltid varit
så särskilt tillfredsställande.

Sedan är det klart att man även vid
införande av det av mig föreslagna systemet
skulle vara berättigad att ha en
och annan stolpe till sin hjälp, så att
man inte plötsligt kommer av sig. Det
skulle vara tillåtet att ha siffermaterial
och statistik till sitt förfogande, och det
skulle vara tillåtet att citera. Man bör
dock inte få citera sig själv, vilket faktiskt
sker när man läser från manuskript
— man skriver ett manuskript
hemma varpå man citerar sig själv uppe
i talarstolen. Det är vidare givet att
partiledarna i remissdebatterna skulle
kunna få ha manuskript, men jag tror
att det skulle bli roligare och kortare
anföranden om de inte hade det.

Vad är då fördelen med ett sådant
här system? Jo, den ligger naturligtvis
i att man skulle få till stånd verkliga
debatter i kammaren. Vi skulle ha precis
de motiveringar som föreligger i
England och Västtyskland: vi vill ha eu
omedelbar debatt, där det ena inlägget
så att säga griper tag i det andra. Därmed
undviker man en massa upprepningar.
Med nuvarande system står ledamöterna
ibland i talarstolen och talar
fullständigt förbi varandra. Det måste
bli så då man läser upp manuskript som
man skrivit utan att veta vad föregående
talare i debatten säger. Det blir upprepningar,
och debatten kommer att beröra
vitt skilda ting. Genom ett manuskriptförbud
skulle det helt enkelt bli
ett bättre debattklimat.

En alldeles extra vinst skulle uppstå
därigenom att systemet skulle spara en
massa tid för den enskilde riksdags -

Nr 8

Onsdagen den 26 februari 1969

Förbud att tala från manuskript i riksdagen

mannen, som ju i våra dagar är en jäktad
individ. Dessutom får vi slå av litet
på kravet att anförandena skall vara så
formfulländade och innehålla så högtidliga
vändningar. Många gånger har
man hört ledamöter säga att »min partivän
och jag har framburit en motion i
denna kammare», och då har man nästan
tyckt sig se dem när de i mittgången
träder fram med silverbrickan.

Så där högtidligt behöver det inte
vara. Jag tror att vi skulle vinna på att
få det hela litet enklare och naturligare.
Framför allt skulle läktarpubliken tycka
att det vore roligare om vi debatterade
mera och läste mindre innantill. Detta
är betydelsefullt i en demokrati där det
gäller att upprätthålla intresset för vad
som sker i politiken, i riksdagen.

Motionen innebär ingenting annat än
att man på försök prövar förslaget. År
1971 får vi som kammarens ledamöter
vet en kammare med 350 ledamöter,
vilket inom parentes sagt är ungefär
100 för många. Då blir det nödvändigt
med någon sorts restriktion, om vi skall
få sammanträden som är något så när
rimliga till längden. Olika lösningar har
diskuterats, t. ex. att alla anföranden
skulle tidsbegränsas, vilket i och för sig
inte är orimligt, eller att partiledningarna
skulle bestämma vem som skulle
få tala i varje ärende, vilket däremot är
en helt orimlig lösning. Men det kommer
att bli nödvändigt att på något sätt
ändra förhållandena. Varför skulle man
inte nu på försök kunna pröva vad jag
föreslår, förbud mot manuskript? Jag
har i motionen skisserat att man kunde
tänka sig att börja med debatter i samband
med enkla frågor och interpellationer.
Här är det verkligen inte behövligt
att ha långa, i förväg skrivna manuskript,
när man dessutom inte medan
man skriver det vet vilket svar man
skall få.

Det är rätt egendomligt att konstitutionsutskottet
avstyrker motionen med
samma motivering eller snarare med
samma brist på motivering som förra

året, trots att motionernas innebörd är
olika. År 1968 föreslog jag att man en
hel session skulle försöka detta system,
men i år har jag föreslagit att man skulle
pröva sig fram när det gäller enkla
frågor och interpellationer. Jag frågar
alltså, och jag vill ha svar från konstitutionsutskottet:
Vad är det orimliga i
att vi skulle göra ett försök med detta
system, när man kan ha det i England
och i Västtyskland och när talman
Thapper med sin långa erfarenhet också
har föreslagit det? Har talman
Thapper föreslagit någonting som är
helt orimligt?

Jag yrkar, herr talman, bifall till motionen
11:3.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Enligt min mening gav
herr Sjöholms eget anförande alldeles
tydligt bevis för att han inte hade manuskript.
Han sade i vissa fall om samma
sak tre gånger, och det tycker jag att
man skall undvika. Jag skall därför hålla
mig till den skrivna formen och försöka
att den vägen förklara varför riksdagen
avslog motionen förra gången
och varför utskottet har behandlat årets
motion så som det har gjort. Konstitutionsutskottet
skriver: »Vid 1968 års
riksdag väckte motionären jämte en
annan ledamot eu motion, i vilken hemställdes,
att riksdagen skulle försöksvis
stadga förhud att tala från manuskript i
kamrarna under höstsessionen samma
år. Motionen upptogs av utskottet till
behandling i samband med förslaget om
partiell författningsreform, innebärande
övergång till enkammarsystem m. m.
Utskottet anförde —• — — :

I detta sammanhag har utskottet även
behandlat den under allmänna motionstiden
väckta motionen 11:141----

vari föreslås att förbud mot att tala från
manuskript skall försöksvis tillämpas
under höstsessionen innevarande år.
Utskottet kan inte finna en sådan föreskrift
vara rimlig utan avstyrker motionen.
»

Onsdagen den 26 februari 1969

Nr 8

Förbud att tala från manuskript i riksdagen

•lag avbryter nu läsningen och säger
direkt till herr Sjöholm att han nog är
ganska ensam om att inte förstå vad utskottet
menar med att föreskriften inte
är rimlig. Jag tror att det finns tillräckligt
många i riksdagen som har en annan
uppfattning; det visade faktiskt
beslutet.

Jag fortsätter citatet: »Under hänvisning
till sitt av riksdagen godkända utlåtande
över en motion med samma syfte
1968, i samband med behandlingen
av förslaget om övergång till enkammarsystem
m. m., hemställer utskottet,
att riksdagen avslår motionen 11:3.»
Jag yrkar bifall till denna hemställan,
herr talman.

Jag vill till detta lägga ytterligare
några ord. Vi riksdagsledamöter är
glädjande nog utrustade på olika sätt,
vilket naturligtvis återspeglas i vårt beteende.
En del av oss vill höras, eu del
vill synas, en del vill både höras och
synas. En del vill vara koncisa och preciserade
i sin framställning, en del vill
föra till torgs uppfattningar som mera
väcker uppmärksamhet. En del söker
lösningar, en del söker PR. En del trivs
med att stå i en talarstol och raljera
över breda register, en del är noga med
anförandenas form och innehåll. Alla
har vi våra små egenheter, men i ett
avseende tror jag likväl att det stora
flertalet ledamöter av riksdagen är överens:
de vill framföra sina synpunkter
så sakligt och kort som möjligt. Jag
tror också att de flesta av oss vill ha sin
frihet att själva bestämma sina arbetsmetoder,
och är det väl inte möjligt att
förneka att den som gjort sig besvär
med att skriva ned sitt anförande tvingats
att också tänka igenom problemet.
Man må anse sig ha bevis för att en sådan
uppfattning är genomgående, när
inte en röst förutom motionärens höjdes
i vare sig utskott eller kammare
mot rådande ordning vid frågans tidigare
behandling.

Den ledamot som i dag vill tala utan
manus kan göra detta utan svårigheter.

Andra anser sig böra skriva ned sitt anförande.
Utskottet anser att detta skall
vara vars och ens ensak. Kanske några
skulle bli starkt hämmade av att tala
utan manuskript. Varför skulle vi skapa
svårighet för dem? Nej, var och en bör
och skall ha sin frihet i dessa avseenden.
Nog vet vi att en del anföranden
är svåra att fatta meningen i, oberoende
av om de framföres med eller utan
manuskript, men tack vare våra duktiga
stenografer kommer dessa likväl att se
hyggliga ut när de kommer in i protokollet.
Men, herr talman, ingen regel
utan undantag. Kanske herr Sjöholm
har behov av att vara ett sådant.

Slutligen vill jag tillägga, herr talman:
Detta anförande var skrivet i förväg,
därför blev det ganska kort. Jag
ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag är min gamle trätobroder
herr Henningsson tack skyldig
för att han åskådliggjorde vad jag syftade
till; hans anförande var ett praktexempel
på vad jag vill komma åt.

Herr Henningssson sade att jag upprepade
samma saker tre gånger. Det var
tydligen ändå inte tillräckligt, eftersom
herr Henningsson trots det inte
fattade meningen däri. Jag får återkomma.
Jag vill ha svar, herr Henningsson,
på frågan vilka sakliga skäl som finns
för att avstyrka motionen. Förslaget är
inte rimligt, säger konstitutionsutskottet,
men det är ju inget skäl —■ det är
en plattityd i detta sammanhang.

Någon har sagt att tankarna flyger
men orden går till fots. Att det uttrycket
är riktigt bevisade herr Henningsson
med sitt anförande. Herr Henningsson
fick dock en tanke som kom flygande
innan han hunnit lämna talarstolen.
Sedan framförde han den emellertid
i manuskriptform. Som improvisation
var den ganska misslyckad,
herr Henningsson.

Herr Henningsson talade också om

Nr 8

Onsdagen den 26 februari 1969

Förbud att tala från manuskript i riksdagen

frivilligheten. Det ligger något i den
tanken, och herr Ohlin har sagt till mig
personligen att det kan anses vara oliberalt
om man inte får göra som man
vill i detta hänseende. Våra arbetsmetoder
skall vi bestämma själva, sade
herr Henningsson. Det är just vad jag
vill, men jag vill också att arbetsmetoderna
skall bli något annorlunda än för
närvarande.

Jag har hemställt om att förbud att
tala från manuskript skall införas på
försök. Varför skulle vi inte kunna pröva
ett sådant system? De flesta av oss
sitter här i riksdagen på grund av vår
förmåga att övertyga människor med
våra argument; hur tokiga argumenten
än kan vara har vissa människor trott
på dem. Man kan tala med ledamöter
i korridoren, t. ex. med herr Henningsson.
Han argumenterar då fantastiskt
bra — fritt, ledigt och slagkraftigt.
Men när han sedan går upp i talarstolen
måste han ha ett papper med
sig, och då blir anförandet genast mycket
sämre. Att man sedan kan ha en mening
i korridoren och rösta helt annorlunda
är en annan sak som vi inte
skall ta upp nu.

När herr Henningsson anmärker på
mitt sätt att framträda här instämmer
jag till fullo med honom. Varken mitt
idiom eller mina luftrör är gjorda för
en talarstol; jag känner väl mina brister
och gör inte anspråk på att vara
fulländad. Men jag har tvingat mig till
att tala fritt, och det skulle säkerligen
alla kunna göra. Därmed skulle vi få
kortare inlägg, mer debatt. Herr Henningsson
läste från manuskript och använde
till och med omvänd ordföljd —
kanslisvenska. Sådant irriterar mig, jag
tycker inte att vi behöver vara så högtravande.
Jag tror att debatten skulle
vinna på större omedelbarhet.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! I fråga om att rotera
mellan olika uppfattningar kan jag inte
konkurrera med herr Sjöholm, och det

gör jag heller inte anspråk på. Det
svar som herr Sjöholm vill ha på frågan
vad som är rimligt är jag övertygad
om att kammaren kommer att ge herr
Sjöholm när han yrkar bifall till sitt
förslag. Det blir, förmodar jag, votering
i detta ärende, och då kommer kammarens
ledamöter säkerligen att visa att
de har fullt klart för sig vad som är
rimligt. Om herr Sjöholm inte är nöjd
härmed kan jag inte hjälpa det. Vilken
vältalighet jag än försökte utveckla i
denna fråga skulle jag inte kunna övertyga
herr Sjöholm om vad som är rimligt
och vad som är orimligt i detta
stycke. Har herr Sjöholm inte från början
detta klart för sig tror jag inte att
någon talare kan övertyga honom om
att det är en annan uppfattning än herr
Sjöholms som är rimlig.

Herr talman! Detta var inte skrivet;
jag sade det fritt ur hjärtat.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Herr Henningsson blev
genast mycket mer hörvärd, när han
lämnade sitt manuskript i bänken.

Jag vill bara slå fast att konstitutionsutskottet
inte gett någon saklig motivering
för sitt avslagsyrkande. Jag tycker
att vi — med eller utan manuskript
— skall använda denna talarstol för att
framföra argument och inte bara komma
med klyschor om att det och det
är rimligt eller orimligt.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen II: 3;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Sjöholm begärde emellertid
votering, i anledning Varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 4, röstar

Onsdagen den 26 februari 1969

Nr 8

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit
motionen II: 3.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Sjöholm begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 187 ja och 9 nej, varjämte 9 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 6

Sänkning av rösträttsåldern

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av motioner
om sänkning av rösträttsåldern.

I detta utlåtande behandlades de likalydande
motionerna 1:407 av herr
Andreasson och II: 474 av herr Elmstedt
m. fl., vari hemställdes, A. att riksdagen
måtte 1) besluta att rösträttsåldern vid
val till riksdagen sänktes från nu gällande
till året efter uppnådda 18 år,
2) besluta att rösträttsåldern vid kommunala
val sänktes på motsvarande sätt;
samt B. att vederbörande utskott måtte
utarbeta förslag till erforderlig lagtext.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:407 och
II: 474.

Reservation hade avgivits av fru Segerstedt
Wiberg (fp) samt herrar Sörenson
(fp), Axel Georg Pettersson
(ep), Larsson i Luttra (ep), Boo (ep),

Sänkning av rösträttsåldern

Helander (fp), Ohlin (fp) och Werner
(m), vilka ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:407 och 11:474 anhålla
om förslag senast till riksdagens vårsession
1970 till sådana grundlags- och
lagändringar, att rösträtt i allmänna
val komme att inträda året efter fyllda
18 år.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BOO (ep):

Herr talman! Frågan om en sänkning
av rösträttsåldern till året efter fyllda
18 år har varit föremål för riksdagens
prövning under en lång följd av år.
En ökad förståelse för en sådan reform
har också kommit till uttryck vid frågans
behandling här i riksdagen. Detta
framkom inte minst när frågan behandlades
år 1966, då en stark opinion uttalade
sig för en sänkning av rösträttsåldern
till året efter fyllda 18 år.

Riksdagen har också fattat beslut om
delreformer i enlighet med denna målsättning.
Vid det senaste valet fick de
personer rösta som året dessförinnan
hade fyllt 20 år. Enligt de nyligen antagna
grundlagsändringarna går man
ännu ett steg längre — rösträtt skall
framdeles inträda året efter fyllda 19
år. I de likalydande motionerna 1:407
och 11:474 har vi upprepat önskemålet
om en sänkning av rösträttsåldern till
året efter fyllda 18 år. Detta är målsättningen
också för reservationen till
konstitutionsutskottets utlåtande nr 5.
Vi hemställer där att riksdagen skall
anhålla om ett förslag senast till vårsessionen
1970. Om inte ärendet kommer
upp till behandling första gången
under innevarande mandatperiod kan
reformen inte träda i kraft förrän tidigast
vid 1976 års val. Frågan skjuts alltså
då mycket långt framåt i tiden.

De skäl som kan redovisas för en
sänkning av rösträttsåldern är väl kän -

Nr 8

Onsdagen den 26 februari 1969

Sänkning av rösträttsåldern

da. Det är säkerligen ingen som vill bestrida
att människorna nu genom massmedia
etc. har större möjligheter att ta
del av de politiska frågorna och ta ställning
i politiska och samhälleliga spörsmål.
Vi har vidare genom den förbättrade
undervisningen givit ungdomen en
betydligt större chans än tidigare att
ta del av samhällsproblemen. De politiska
ungdomsorganisationerna bedriver
också en omfattande och värdefull
verksamhet för att ge sina medlemmar
och ungdomen i allmänhet större insyn
i och kunskap om de samhälleliga
frågorna.

Ungdomen frigör sig i dag tidigare
än förr från sin omgivnings uppfattning
och gör egna ställningstaganden;
detta gäller utbildning, yrkesval etc.
Vi kan väl också konstatera att det under
de senaste åren tillkommit ytterligare
skäl för att ge ungdomen rösträtt
vid tidigare år. Ungdomens ökade
engagemang i samhällsfrågor har kommit
till uttryck på skilda sätt. Detta är
självfallet en mycket stor tillgång i en
demokrati som vår. Det är också angeläget
att ungdomen slussas in i det naturliga
instrument för vidareutveckling
av funderingar om och uppfattningar i
samhälleliga frågor som de politiska
organisationerna utgör, inte minst de
politiska ungdomsorganisationerna. Målsättningen
bör ju vara att så många som
möjligt får vara med och bygga framtidens
samhälle genom kunnighet och
god vilja och i demokratisk form. Ett
samhällsarbete där så många som möjligt
får ge någonting av sitt bästa, det
är ett samhällsarbete som är framåtsyftande
och progressivt.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till reservationen
vid konstitutionsutskottets utlåtande
nr 5.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Den 12 februari i år antog
riksdagen det vilande grundlagsförslaget
och förkastade samtidigt ett

förslag om sänkning av rösträttsåldern
till 18 år, som fanns i reservation 6 till
konstitutionsutskottets författningsutlåtande
i fjol.

Såvitt jag kunnat finna har det inte
under de fjorton dagar som förflutit
sedan dess inträffat något som berör
denna fråga — i varje fall kunde inte
herr Boo visa på något sådant i sitt anförande.
Nu som då gäller att grundlagberedningen
har till uppgift att företa
en allmän översyn av rösträttsbestämmelserna,
och den skall pröva förhållandet
mellan myndighetsålder och
rösträttsålder, som vi ofta har diskuterat
här i kammaren.

I denna prövning ingår ett problem
som rör ett fåtal människor men som
principiellt är betydelsefullt. För närvarande
gäller att omyndighet genom
domstols utslag diskvalificerar för rösträtt.
Sänker man rösträttsåldern under
myndighetsåldern och bibehåller denna
ordning en följd av år kan det inträffa
att en person har rösträtt, och kan utöva
denna sin rösträtt, innan han uppnått
myndighetsåldern men förlorar
rösträtten på grund av domstols utslag
samtidigt som han passerar myndighetsåldern.

Nu hör det, såsom jag redan har
nämnt, till grundlagberedningens uppgifter
att söka lösa de problem som
här uppstår. De har inte på något sätt
tagits upp i den reservation som fogats
till utlåtandet, och herr Boo gick förbi
dem i sitt anförande nyss.

I själva verket är skillnaden mellan
utskottsmajoritetens och reservanternas
ståndpunkter mycket liten. För fjorton
dagar sedan sänkte vi rösträttsåldern
till 19 år. Reservanterna vill göra en
beställning av ett förslag om en ytterligare
sänkning, vilket skall föreligga
vid 1970 års riksdag. Det innebär i praktiken
att grundlagberedningen måste
lägga fram ett förslag redan nästa höst
för att detta skall kunna bli remissbehandlat
i vederbörlig ordning. Möjligheterna
att under tiden ta upp det be -

Onsdagen den 26 februari 1969

Nr 8

svärliga förhållandet mellan myndighetsålder
och rösträttsålder är givetvis
starkt begränsade. Men samtidigt betyder
ett bifall till reservationen att
riksdagen fattar beslut om en ytterligare
sänkning av rösträttsåldern innan
ett enda val hållits med den sänkta rösträttsålder
vi beslutade den 12 februari.

Kanske får jag här skjuta in, herr talman,
att motionärerna önskade att konstitutionsutskottet
skulle arbeta ut ett
förslag till lagtext redan vid årets riksdag.
Då skulle den situationen kunna
uppstå, att vi i år beslutade dels om en
sänkning till 19 år, dels om en sänkning
i framtiden till 18 år. Eftersom reservanterna
inte har tagit upp denna tankegång
skall jag inte gå närmare in på
den.

Det finns självfallet på alla håll ett
starkt förtroende för ungdomen, vilket
har manifesterat sig på olika sätt. Man
kan emellertid inte driva en sådan argumentationslinje,
att man förklarar att
den som anser att rösträttsåldern för
närvarande bör vara 19 år tvivlar på
ungdomen, medan den som önskar sätta
rösträttsåldern till 18 år tror på
ungdomen. Förlänger man denna argumentationslinje,
kommer man till att
den som önskar en sänkning till 17
år tror ännu mer på ungdomen och att
den som sträcker sig så långt att han
önskar rösträtt vid 16 år tror allra
mest på ungdomen. Så enkelt kan man
dock knappast argumentera i den här
frågan.

Självfallet har vi stort förtroende för
ungdomens politiska organisationer •—
på den punkten råder inga delade meningar
mellan herr Boo och mig — men
lyckligtvis har ingen politisk ungdomsorganisation
satt upp rösträtt såsom
villkor för medlemskap; åtminstone tillhörde
jag i flera år en politisk ungdomsorganisation
innan jag hade rösträtt.

I det läge som nu föreligger, med ett
beslut vid årets riksdag om rösträttsålder
vid 19 år och med ett uppdrag till
grundlagberedningen att pröva den be -

Sänkning av rösträttsåldern

svärliga frågan om förhållandet mellan
myndighetsåldern och rösträttsåldern
yrkar jag, herr talman, bifall till utskottets
hemställan.

Herr BOO (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det är riktigt som herr
Johansson i Trollhättan sade, att denna
fråga var föremål för riksdagens prövning
för fjorton dagar sedan i anslutning
till det vilande grundlagsförslaget,
men jag tycker ändå att herr Johansson
lämnade en ofullständig redovisning,
eftersom riksdagen då bara hade
att antingen bifalla eller avslå det vilande
grundlagsförslaget. Vi som vill
gå längre beträffande sänkning av rösträttsåldern
än vad grundlagsändringen
innebär ville inte yrka avslag på grundlagförslaget,
eftersom det dock innebar
en delreform i riktning mot det
mål vi vill uppnå. Problematiken är ju
så uppenbar, att den saken inte behöver
föranleda fler kommentarer i detta
sammanhang.

Jag vill understryka att vi vill slå fast
principen, att rösträttsåldern skall sänkas
till året efter fyllda 18 år. Om vi
inte antar ett första förslag i ärendet
under innevarande riksdagsperiod, kan,
såsom jag sade tidigare, en sänkt rösträttsålder
i praktiken inte tillämpas ens
1976.

Herr Johansson antydde att det avgörande
för det förtroende man har för
ungdomen inte är om man vill sätta
rösträttsåldern till 18 eller till 19 år.
Det är riktigt, och jag har inte polemiserat
mot någon på den punkten. Jag
deklarerade endast mitt förtroende för
ungdomens vilja att sätta sig in i samhällsproblematiken
och göra sitt bästa
för att forma ett framtida samhälle.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag kan hålla med om
att detta inte är någon partifråga. Det
gäller snarare en bedömning, hur demokratin
i vårt land skall fungera och

Nr 8

Onsdagen den 26 februari 1969

Sänkning av rösträttsåldern

åt vilka grupper vi skall ge förtroendet
att få delta i olika val.

Kunnigheten och omdömet hos dagens
ungdom behöver vi inte sätta i
tvivelsmål. Allting talar för att den medborgerliga
kunnigheten hos dagens ungdom
är vida större än den vi själva hade
en gång, när rösträttsåldern var hög-(
re.

Att jag tar till orda i denna fråga beror
på att jag gärna vill uttala att jag
alltjämt har den uppfattningen, att en
sänkning av rösträttsåldern till 18 år
ur olika synpunkter är befogad, naturlig
och erforderlig. Jag kommer därför,
herr talman, att yrka bifall till reservationen.

Med anledning av vad herr Johansson
i Trollhättan sade om beslutet den
12 februari vill jag säga att han, om
han studerar omröstningsprotokollet,
inte skall finna mig bland dem som röstade
ja eller nej utan bland dem som
avstod från att rösta. Jag har nämligen
i den då aktuella frågan haft en kritisk
inställning, men då gällde det ju enbart
att antingen bifalla eller avslå det föreliggande
förslaget. Jag har emellertid redan
tidigare gett uttryck åt den uppfattningen
att den rösträttsålder, 18 år,
som föreslagits i reservationen är riktig
och stött förslag härom, och jag har
som sagt fortfarande samma uppfattning.

I motsats till herr Johansson vill jag
säga att det finns starka skäl för att
verkligen uppmärksamma frågan om en
sänkning av rösträttsåldern just nu.
Kungl. Majt har nämligen till lagrådet,
om jag inte tar fel, överlämnat
ett förslag om sänkning av myndighetsåldern.
Jag har även i fråga om myndighetsåldern
den uppfattningen, att
det är rimligt och riktigt att den sänks
till 18 år. Nu skall man visst tillämpa
principen att man skall kupera svansen
i flera omgångar av humanitära
skäl, och i detta sammanhang tycks man
vilja nöja sig med ett år i taget.

Herr Johansson bör undersöka alla

de författningsändringar som blir aktuella
i och med att vi sänker myndighetsåldern
— exempel på det finns i
det häfte jag har här. Jag har en viss
erfarenhet av myndighetsåldern i förmyndarsammanhang
och på grundval
därav måste jag säga att det inte finns
någon saklig motivering för att behålla
en myndighetsålder som är högre än
18 år. Jag vill därför vädja till justitieministern
att han, när han framlägger
proposition angående myndighetsåldern,
låter den även innefatta förslag
om att myndighetsåldern sänks till 18
år.

Det kan visserligen sägas att det inte
förutsätts att rösträtt skulle ha att göra
med medlemskap i någon förening. Det
är riktigt. Men man går med i föreningar,
inte minst i ungdomsföreningar, därför
att man vill skapa opinion för vissa
krav och vissa uppfattningar, och den
opinionen måste man driva så hårt att
man kan vinna respekt för sin uppfattning.

Herr talman! Det finns väl inte så
mycket att tillägga här utöver vad som
förut har sagts i frågan. Jag har den
bestämda uppfattningen, att en sänkning
av rösträttsåldern till 18 år är
rimlig, riktig och naturlig för dagens
ungdom, men även att det är lika naturligt
att statsrådet vid nästa års riksdag
förelägger riksdagen en proposition
om att myndighetsåldern skall sänkas
till 18 år.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Herr Boo har nyss på
ett utmärkt sätt angivit några av huvudskälen
för reservationen där det föreslås
en sänkning av rösträttsåldern. Jag
skall inte upprepa hans argument.

Till herr Johansson i Trollhättan
skulle jag bara vilja säga, att det som
nu skall debatteras är inte alla resonemang
i motionen utan det är närmast
vad som sägs i reservationen. För min

Onsdagen den 26 februari 1969

Nr 8

del skall jag därför hålla mig till reservationens
kortfattade men välmotiverade
krav. Herr Johansson i Trollhättan
är ju ledamot i grundlagberedningen
och det är väl naturligt att han föredrar
att denna skall få utreda även detta
spörsmål. Grundlagberedningens arbetsområde
är ju synnerligen vidsträckt
och det finns nog, herr talman, en liten
tendens hos framstående utredningsledamöter
— och till dem räknar jag beträffande
dessa frågor i hög grad herr
Johansson —- att inte gärna släppa ifrån
sig någonting. Man kan ha mer eller
mindre stor respekt för att en viss utredning
helt och hållet och i egen takt
skall handlägga ett spörsmål. När det
passar tycks det gå för sig men inte
annars. Vi vet att regeringen i hög grad
givit exempel härpå. Herr talman! Jag
måste hävda att oppositionen verkligen
har samma frihet när det gäller en fråga
av det här slaget —• en fråga som blivit
så pass belyst under många års debatt.
Som herr Boo påpekade föreligger eljest
risk för en väsentlig försening, eftersom
ingen kan lämna någon garanti däremot
för den händelse vi skulle följa utskottsmajoriteten.

Den problematik som ligger i att
domstolsbeslut om omyndighet diskvalificerar
från rösträtt kan, enligt min
mening, lösas. Det verkar som om justitieministern
numera bestämt tycks
luta åt samma uppfattning. Detta skäl
som tidigare varit det viktigaste som
legat bakom den negativa ståndpunkten
i fråga om sänkning av rösträttsåldern
-—- ända från den tid när spörsmålet
först aktualiserades och då det
gällde 21-årsgränsen — har således förlorat
sin tyngd.

Man kan väl, herr talman, utan att
upprepa argumenten helt allmänt säga,
att om svensk ungdom är skyldig vara
med och försvara landet vid 18 års ålder
är det i och för sig mycket naturligt
och välmotiverat att den också skall
få vara med och fatta beslut som gäller
landets angelägenheter genom att delta

Sänkning av rösträttsåldern

i val av dem som direkt har att fatta
sådana beslut. Frågan gäller också, vilket
herr Lundberg var inne på, om
svensk ungdom vid denna ålder, d. v. s.
året efter 18, har den mognad, erfarenhet
och det intresse som helt naturligt
krävs för att man skall vilja ge den
rösträtt. Herr talman! Det kanske inte
är så värst ofta som jag har nöjet att
instämma med herr Lundberg men den
här gången kan jag göra det, och eftersom
det är sällsynt är det ett så mycket
större nöje.

På en punkt var emellertid inte herr
Lundbergs anmärkning i förbigående
helt adekvat. Hela tiden har det nog
visat sig att det inom folkpartiet och
centerpartiet finns ett starkare intresse
för en sänkning av rösträttsåldern ån
inom hans eget parti och inom högerpartiet.
När vi i folkpartiet —- i allt
bättre samarbete med centerpartiet —
aktualiserat frågan om en sänkning av
rösträttsåldern från året efter 21 och
ned till året efter 18 års ålder har man
på annat håll till en början avvisat en
sänkning över huvud taget. Sedan fann
man att man kunde gå med på en sänkning
av rösträttsåldern med ett år, till
året efter 20, och så genomfördes denna
sänkning. Därefter fortsatte vi ett
par år med ansträngningarna att sänka
rösträttsåldern och då fann de andra
att man kunde gå med på att sänka
rösträttsåldern till året efter 19. Men
där är det nu stopp tills vidare. Det
verkar som om flertalet med lugn accepterar
att det kanske dröjer till 1976
innan vi får nästa reform genomförd
på detta område. Det är mycket möj-,
ligt att det dröjer så länge med majoritetens
linje. Men jag tycker inte man
har någon möjlighet eller skyldighet att
undertrycka den reflexionen, att det
har varit något håglöst över både socialdemokratins
och högerns inställning
till lösningen av detta ingalunda oviktiga
reformproblem.

Jag vill inte gå till överdrift och påstå
att det intresset helt har saknats.

Nr 8

Onsdagen den 26 februari 1969

Sänkning av rösträttsåldern

Men jag tycker att det har varit alltför
lamt när det gällt att på ett naturligt
sätt ta konsekvenserna av sitt förtroende
för svensk ungdoms kunskaper, allt
tydligare markerade intresse för samhällsangelägenheter
och allmänna mognad.
Det är därför att jag hland andra
företräder detta mera aktiva intresse
för reformer, vilket även herr Lundberg
har givit uttryck åt, som jag för
min del vill tillstyrka reservationen. Jag
vill bara göra den lilla reflexionen, att
vi här har ännu ett exempel på hur
felaktigt det ibland hörda påståendet
är att socialdemokratin är den drivande
kraften i allt reformarbete här i landet.
Här har vi i dag ett exempel på
att mittenpartierna har varit och är de
drivande när det gäller en viktig reform.

I detta anförande instämde herr Nelander
(fp).

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Tillåt mig att helt kort
göra fyra påpekanden.

Det första är riksdagens beslut den
12 februari. Jag är medveten om att
herr Lundberg har haft en egen mening
i dessa frågor, men jag vill samtidigt
erinra om att riksdagen så sent
som förra våren beslöt att sänka rösträttsåldern
inte till 18 utan till 19 år.
Det beslutet bekräftades den 12 februari
i år. Det är detta faktum som jag här
vill fästa uppmärksamheten på. Om
riksdagen ansett att 18 år är den åldersgräns
som vi i dagens läge måste
ha, kunde ju riksdagen redan i fjol
ha följt reservanternas förslag och sedan
bekräftat beslutet den 12 februari
i år. Så skedde emellertid inte. I stället
har riksdagen följt linjen att sänka
rösträttsåldern till 19 år men i övrigt
ställt frågan öppen för att närmare undersöka
hur man skall kunna lösa problemet
om förhållandet mellan rösträttsoch
myndighetsålder.

Detta leder mig över till mitt andra

påpekande. Av den förda diskussionen
kan man få det intrycket, att vi har
kvar en hög rösträttsålder. I själva verket
har vi sänkt den till 19 år. Vi har
bara ännu inte tillämpat bestämmelsen.
Det sker först vid 1970 års val. Samtidigt
står vi i beredskap att sänka
myndighetsåldern. Det är den tredje
sak som jag här vill peka på. I fjolårets
proposition om ändring av grundlagen
sades att justitieministern hade
för avsikt att förelägga årets riksdag
ett förslag om sänkning av myndighetsåldern
till 19 år. Jag hoppas att så
kommer att ske; då får vi samstämmighet
på detta område.

Sedan fattade jag herr Lundberg så,
att han vädjade till justitieministern om
att denne skulle gå ett steg längre. Men
det betyder i så fall att herr Lundberg
accepterar min ståndpunkt, att vi så
långt som möjligt bör låta myndighetsålder
och rösträttsålder sammanfalla.
Men låt oss då först besluta om det
ena innan vi tar upp det andra.

När det gäller förhållandet mellan
myndighetsålder och rösträttsålder vill
jag i anslutning till herr Ohlins anförande
påpeka, att det självfallet finns
möjlighet att åstadkomma en lösning.
Jag anser inte alls att man här har att
göra med något olösligt problem. Även
jag har haft vissa funderingar över hur
denna fråga skall kunna lösas. Något
förslag härom har dock inte förelagts
riksdagen, och jag tycker inte att jag
i dagens läge från kammarens talarstol
skall utveckla några tankegångar
i denna riktning.

Siktet är väl emellertid inställt på
att skapa möjligheter att lösa problemet,
och detta leder mig över till mitt
fjärde påpekande. Herr Ohlin ville gradera
de olika partiernas intresse för
detta spörsmål. Det hör ju till det vanliga
sättet att argumentera i riksdagsarbetet
att man betraktar sitt eget intresse
som starkt och andras som inte
fullt lika starkt eller till och med som
lamt, för att använda herr Ohlins eget

Onsdagen den 26 februari 1969

Nr 8

ordval i detta fall. Herr Ohlin framställde
mittenpartierna som de stora
pådrivarna i dessa frågor. Jag kan inte
godta denna historieskrivning. Jag har
för min del varit intresserad av en
sänkning av rösträttsåldern, men jag
vill också skapa de legala förutsättningarna
för en sådan sänkning, och
det kan ske via det arbete som grundlagberedningen
nu bedriver. I vilken
utsträckning det finns möjlighet att få
fram en proposition till 1970 års riksdag
vågar jag inte yttra mig om. Sakläget
är emellertid det, att det inte är
nödvändigt för riksdagen att fatta beslut
i år för att få till stånd en grundlagsreform,
som kan träda i kraft vid
1973 års val.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är ganska naturligt
att herr Ohlin sällan får nöjet att instämma
med mig. Det skulle ju vara
orimligt om jag finge vidkännas en sådan
belastning.

Jag vill till herr Johansson i Trollhättan
säga att jag klart och tydligt
i denna kammare har deklarerat att jag
anser att både rösträttsåldern och myndighetsåldern
skall sänkas till 18 år.
Den enda skillnaden i förhållande till
vad som föreslås i propositionen om
myndighetsåldern skulle vara att åldern
19 år ändras till 18 år. Under denna
förutsättning skulle detta genom sina
följdverkningar ganska omfattande förslag
kunna genomföras.

Jag vill i detta sammanhang också
beträffande ungdomens situation i dag
framhålla, att det som sker både i vårt
land och i andra länder visar att det
finns en vilja hos ungdomen att få
vara med om att påverka utvecklingen,
och jag tror att det är farligt att icke
ta hänsyn till detta.

Det är ju två olika riksdagar som
skall besluta i detta ärende, och 1968
års riksdag hade en annan sammansättning
än årets, vilkens sammansättning

Sänkning av rösträttsåldern

naste valet. I samband med detta val
gavs ett ökat förtroende åt ungdomen,
och det är rimligt att detta förhållande
också kan få inverka på kammarens inställning
i dag till en sänkt rösträttsålder.
Jag tycker därför verkligen att
herr Johansson i Trollhättan borde kunna
acceptera min och reservanternas
ståndpunkt. Jag har också en känsla
av att herr Johansson liksom vi som stöder
reservationen ytterst också siktar
fram mot en rösträttsålder av 18 år
men att han vill följa den uppgjorda
tågordningen. Mot bakgrunden av vad
vi anfört är det emellertid angeläget att
man försöker rucka på denna. Det borde
inte vara omöjligt.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Johansson i Trollhättan
säger att riksdagen har beslutat
etc. Det är ju i och för sig riktigt, men
det blir tydligare om han säger att riksdagsmajoriteten
beslöt. . . Beslutet kan
ju inte innebära någon som helst bindning
av minoriteten. Om flertalet har
fattat ett mindre lyckligt beslut har man
för övrigt nu möjlighet att rätta till det.
Man får inte driva konsekvensmakeriet
därhän, att man säger att det måste gå
lång tid innan man intar en annan
ståndpunkt, även om man övertygats
om att en sådan är sakligt motiverad.
Det finns inga formella hinder för att
besluta enligt reservationens förslag.
Jag är glad över att herr Johansson
gav stöd åt den uppfattningen, att man
med god vilja borde kunna lösa frågan
om relationen mellan myndighetsålder
och rösträttsålder.

Men, herr talman, jag skall nu inte
skärpa motsättningarna beträffande intresset
för en reform på detta område.
Jag tycker att jag uttryckte mig med
en viss försiktighet. Jag vill också gärna,
herr talman, betyga att jag tror att
herr Johansson i Trollhättan och många
andra socialdemokrater — inte minst
yngre — har ett genuint intresse för
reformarbete på författningsområdet.

ar ett uttryck för folkviljan vid det se2
— Andra kammarens protokoll 1969. Nr

Nr 8

Onsdagen den 26 februari 1969

Sänkning av rösträttsåldern

Men jag önskar att detta intresse i detta
fall hade demonstrerats med litet mera
energi. En sådan blygsam önskan kan
jag väl tillåtas hysa utan att bli beskylld
för att vilja göra partipolitik av
en fråga som jag hoppas skall gå mot
en snabb lösning, även om man inte
når det i dag. Men det blir en snabbare
lösning i samma mån som flera riksdagsledamöter
i dag röster på reservationen,
vilket jag hoppas skall ske oberoende
av partilinjer.

Herr BOO (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Johansson i Trollhättan
gjorde en reträtt i sitt anförande
beträffande frågan om sänkning av
rösträttsåldern. Jag vill i det sammanhanget
bara erinra om — vilket också
herr Ohlin gjorde — att det fanns en
reservation vid det tillfället. Det är ju
också riktigt — som herr Lundberg säger
— att sedan dess har nyval till
riksdagen ägt rum, och inte minst denna
kammare har förändrats i hög grad
sedan förra året. Detta kan också betyda
en förändrad inställning i den här
frågan.

Vidare innebär den nya författningen
med val vart tredje år att även enligt
det nya förslaget till rösträttsålder kommer
det att finnas en del årskullar som
inte får chansen att utöva sin rösträtt
förrän vid 22 års ålder.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s)
kort genmäle:

Herr talman! När jag vid en diskussion
med herr Lundberg tog upp förhållandet
mellan myndighetsålder och
rösträttsålder var detta ingalunda för
att jag betvivlade herr Lundbergs uppfattning
att rösträttsåldern bör sänkas.
Men jag har intrycket att en del ärade
kammarledamöter inte accepterar den
sammanbindning mellan rösträtts- och
myndighetsålder som enligt vad jag kan
förstå herr Lundberg är överens med
mig om att man skall ha. Sedan är det
självklart att riksdagen formellt inte på

något sätt är bunden vid sitt ställningstagande
i fjol. När jag talar om riksdagens
beslut kunde jag naturligtvis lika
gärna ha talat om riksdagsmajoritetens.
Men herr Ohlin är lika medveten som
jag om att riksdagens beslut —• när delade
meningar förekommer ■— alltid är
det beslut som fattas av majoriteten.

Sedan tog herr Boo upp en fråga som
har intresserat mig och där jag har ett
intryck av att jag är ganska överens
med herr Boos partivän, herr Wahlund.
Det gäller strävan att komma bort från
ett system med fixa gränser för att i
stället kunna uppnå rösträtt så snart
som möjligt efter den tidpunkt man
uppnått en viss ålder, exempelvis 19 eller
18 år, och därigenom undgå den
långa tid som nu kan förflyta för vissa
åldersgrupper innan de får rösta. Det
bör man kunna åstadkomma genom användandet
av modern datateknik o. s. v.
Den saken kan man alltså lösa på teknisk
väg, även om vi i dag inte är beredda
att presentera en sådan lösning
för kammaren.

Vad som för mig här är det centrala
är, om man i år skall göra ett uttalande
alldeles oberoende av inställningen till
myndighetsåldern. Den saken får kammaren
möjlighet att pröva vid ett senare
tillfälle i år. Ett ställningstagande i dag
föregriper ju en sådan möjlighet.

Sedan tycke herr Ohlin att man ändå
borde demonstrera sitt intresse. Vad
skulle den demonstrationen avse? Jo,
att man vill sänka rösträttsåldern ytterligare
ett år — större är inte skillnaden.
Man kan i debatten — inte från herr
Ohlin men väl från andra håll — ibland
få det intrycket att här föreligger en
vid spännvidd mellan ståndpunkterna;
å ena sidan har vi dem som inte önskar
den minsta sänkning av rösträttsåldern
och å andra sidan dem som går mycket
långt. I själva verket rör det sig här om
ett år. Frågan gäller, om vi i dag utan
att avvakta utredningen från grundlagberedningen
skall göra ett sådant uttalande
eller om vi skall avvakta den ut -

Onsdagen den 26 februari 1969

Nr 8

redning som pågår inom grundlagberedningen
och sedan ta ställning.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag noterar med tillfredsställelse
att herr Johansson i Trollhättan
liksom jag anser att det skall vara
en sammanbindning mellan rösträttsåldern
och myndighetsåldern. Det
vore ju orimligt att ge ungdomen rösträtt
och samtidigt ha den under förmyndare.
Det är en situation som ur
min synpunkt är absolut otänkbar.

Herr Johansson i Trollhättan säger
att skillnaden bara gäller ett år. Jag vill
framhålla att vi i de fall det gällt medborgerliga
rättigheter aldrig tycks våga
ta mer än ett tredjedels steg i taget. När
vi nu har kunnat genomföra en utbildningsreform
och har en ungdom som
visat sig kunna ta ett ansvar som är
vida större än det vi själva på grund
av olika omständigheter på vår tid
kunde ta, vore det väl rimligt om herr
Johansson nu kunde gå med på att ta
ytterligare ett halvt steg genom att ta
ett år till. Jag är emellertid angelägen
att säga att myndighetsåldern och rösträttsåldern
inte bör skiljas åt.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Den kommunistiska
gruppen har vid flera riksdagar krävt
en sänkning till 18 år av både rösträttsåldern
och myndighetsåldern. Vi tycker
att det bör vara en gemensam åldersgräns
för dessa bägge funktioner. Tidigare
har skillnaden i uppfattning varit
större. Den har sträckt sig från 21 år
till 18 år. Genom olika beslut av riksdagen
har skillnaden reducerats och
blivit den ettårsskillnad som nu debatteras.

Mot bakgrund av de krav vi har ställt
tidigare är det helt naturligt att vi i dag
stöder reservationen. Jag skall inte upprepa
alla de argument som kan anföras
för en sådan ståndpunkt, allra helst som

Sänkning av rösträttsåldern

den långa raden av repliker fört mig
långt ned på talarlistan. Här gäller det
naturligtvis en bedömning, och vi anser
att det finns mycket starka skäl för 18-årsgränsen. Utöver vad som redan anförts
skulle jag vilja framhålla följande.

Från 18 års ålder räknas de unga enligt
arbetslagstiftningen som vuxna, bl.
a. då det gäller övertidsarbete och hälsovådligt
arbete. Inkallelse till värnplikt
sker vid fyllda 18 år. Vid 18 års ålder
inträder likaså full straffmyndighet,
och efter 18 år kan alla former av straff
utdömas för lagöverträdelser. För anställning
i vissa offentliga befattningar
fordras att den sökande skall ha fyllt 18
år. Detsamma gäller som bekant för utfärdande
av körkort för bil. 18-årsgränsen
är alltså redan accepterad på
en rad områden av vår lagstiftning.

Jag kan inte se något som helst skäl
för att den inte skulle accepteras också
när det gäller utövande av rösträtt och
inträdande av myndighetsålder.

De bägge argument som här anförts
av utskottets talesman är enligt min mening
icke tillräckligt vägande. Frågan
om myndighetsålderns anpassning till
rösträttsåldern är en komplikation, men
den måste gå att lösa. Om riksdagen nu
försummar att säga sitt ord, får vi en
motsatt argumentation när myndighetsåldern
sedan skall diskuteras: »vi har
ju rösträtt vid 19 år nu, och därför
kan vi inte sänka myndighetsåldern till
18 år.» I varje fall kan man frukta en
sådan debatt.

Argumentet att grundlagsändring nyligen
har antagits är enligt min uppfattning
inte heller avgörande. Det har
redan påpekats att vi har en ny riksdag.
Det har sagts i den offentliga debatten
— jag tror att det också kommer fram i
statistiken — att denna riksdag är rätt
betydligt föryngrad jämförd med den
som i fjol fattade det avgörande beslutet
i denna fråga. Därför tycker man
att det kan vara naturligt att denna yngre
riksdag starkare hävdar kravet på
snabba åtgärder i sammanhanget.

Nr 8

Onsdagen den 26 februari 1969

Det avgörande skälet är dock att
det finns risk för att det kan dröja mycket
länge innan en sänkning av rösträttsåldern
ned till 18 år blir effektiv,
om icke ett beslut träffas nu. Jag anser
inte att man skall kalla det en demonstration,
men jag tror att det är utomordentligt
viktigt att riksdagen gör en
opinionsyttring för snabbaste möjliga
sänkning av rösträttsåldern till 18 år.
Därför vill jag, herr talman, yrka bifall
till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Boo begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av fru Segerstedt Wiberg

m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 104 ja och 81
nej, varjämte 18 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 7

Minsta antalet mandat i valkrets

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av motioner
om minsta antalet mandat i valkrets.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr FRANZÉN i Träkumla (ep):

Herr talman! I konstitutionsutskottets
utlåtande nr 6 behandlas motionerna
1:421 och 11:475, vari hemställs att
riksdagen beslutar ändra vallagens 30
§ mom. 2 så, att ingen valkrets tilldelas
mindre än tre fasta valkretsmandat,
samt att konstitutionsutskottet måtte utarbeta
förslag till erforderlig författningstext.

När man läser utskottets utlåtande
får man den uppfattningen, att utskottets
ledamöter inte har utbytt många
tankar om vad motionerna innebar. Jag
föreställer mig att ingen i denna kammare
är oviss om vilken valkrets motionärerna
har åsyftat — Gotlands läns
valkrets. Utskottet hänvisar till ett uttalande
av departementschefen att fyllnadsregler
skulle vara främmande för
systemets principer och kunna få störande
verkningar.

Skulle då en ändring med innebörden
att det blir minst tre mandat i valkretsarna
rubba principerna så väsentligt?
År det millimeterrättvisa som författningsutredningen
gått in för, eller är
det något annat skäl som ligger bakom
ställningstagandet? Med det nu gällande
systemet har Gotlands valkrets fem
mandat i Sveriges riksdag. Millimeterrättvisan
innebär att mandaten kan skäras
ned till två. Enligt den princip som
utskottet hänvisar till finns det inte
underlag för tre mandat i Gotlands
valkrets. Riksdagen har nu 384 ledamöter.
Antalet skall skäras ned till 350 när
vi får en kammare. Av de 34 som försvinner
tas tre från Gotlands valkrets.
Kan det verkligen vara förenligt med
principerna om millimeterrättvisa?

Onsdagen den 26 februari 1969

Nr 8

Både i debatten den 12 februari och i
debatten i dag i föregående ärende har
representanter för grundlagberedningen
framhållit, att man kanske ändå bör
se över inte bara denna fråga utan även
frågan om rösträttsåldern. I debatten
den 12 februari sade en av ledamöterna
i grundlagberedningen, att om man bara
lugnar sig, så får man se hur man
bör förfara. Den gången gällde det fyraprocentsregeln.
Vi får hoppas att grundlagberedningen
i sitt arbete under den
närmaste framtiden kommer att tänka
på denna orättvisa som drabbar Gotlands
valkrets.

Herr NILSSON i Östersund (s) :

Herr talman! Det nya valsystem som
riksdagen har antagit innebär, att en
enkammarriksdag med 350 mandat skall
väljas första gången 1970. Av de 350
mandaten utgör 310 fasta valkretsmandat,
som fördelas efter antalet röstberättigade
inom valkretsen. De återstående
40 utjämningsmandaten fördelas sedan
efter storleken av det röstöverskott
som finns i de olika valkretsarna.

Med den nya fördelningsmetoden har
man velat skapa en rättvisare fördelning,
så att varje röst i princip väger
lika tungt. Enligt förut gällande system
hade vi en s. k. fyllnadsregel, som garanterade
bl. a. Gotland tre mandat i
andra kammaren samt Jämtlands och
Blekinge läns valkretsar minst fem mandat
i andra kammaren. Inom grundlagberedningen
var man enig om att denna
fyllnadsregel inte passade in i det
nya valsystemet, och därför föreslog
man att den skulle slopas; man ansåg
att den stred mot principerna i detta
valsystem.

Konstitutionsutskottet och riksdagen
hade samma uppfattning i fjol, när en
motion med motsvarande krav behandlades.
Motionärerna har återkommit i
år, och jag kan försäkra herr Franzén
i Träkumla att vi inom konstitutionsutskottet
inte på något sätt nonchalerat
denna motion. Vi har tvärtom ägnat

Minsta antalet mandat i valkrets

den en mycket ingående diskussion i år
liksom i fjol, men utskottet har varit
helt enigt om att avstyrka motionen.

Herr talman! Med denna kortfattade
motivering ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! I sakfrågan har jag
samma uppfattning som motionärerna,
och denna uppfattning gav jag uttryck
för i en reservation till författningsförslaget
vid 1968 års riksdag. Men efter
riksdagens beslut för någon vecka sedan
om den nya grundlagen har det
icke varit möjligt att i utskottet inta en
annan ståndpunkt än den utskottet nu
intagit.

Herr talman! Jag ber alltså att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr FRANZÉN i Träkumla (ep):

Herr talman! Jag förstår av utskottets
talesmän, herr Nilsson i Östersund och
herr Larsson i Luttra, att det är av
principiella skäl man avstyrkt motionen.
Men kan de principiella skälen vara
så starka att ett utskott kan vara enigt
om ett så pass orättvist beslut som det
här är fråga om? Herr Nilsson i Östersund
talade om att varje röst skall väga
lika tungt. Jag vill då be herr Nilsson
att tänka på fyraprocentsregeln. En opinion
i detta land måste vinna 170 000
röster för att få någon utdelning i form
av mandat, men får man t. ex. 180 000
röster kan man få 12—15 mandat. Är
det att låta varje röst väga lika tungt?
Det är ingen stark motivering, herr
Nilsson, och den brister oerhört även
när det gäller frågan om nedskärningen
av Gotlands representation.

Herr NILSSON i Östersund (s):

Herr talman! När det gäller fyraprocentsregeln
vill jag säga att vi ju var
överens om att den skulle införas i valsystemet
för att skapa en spärr mot
alltför små partier och för att på det
sättet undvika en partisplittring. Men

Nr 8

Onsdagen den 26 februari 1969

Undersökningar rörande fingerade val enligt majoritetsvalmetod

det är ju inte den regeln motionen gäller,
och därför kommenterade jag inte
den i mitt första anförande, utan jag
höll mig till de krav som framställts
i den motion som undertecknats av herr
Franzén m. fl.

Herr FRANZÉN i Träkumla (ep):

Herr talman! Jag tog bara upp fyraprocentsregeln
för att visa hur orimligt
det är att tala om rättvisa och om att
varje röst skall väga lika. Gotland får
nu mindre än 50 procent av den representation
som Gotland tidigare har haft,
och det är det vi vänder oss mot och
vill ha ändrat. Vi skall väl återkomma i
denna fråga så länge det finns en möjlighet
att åstadkomma en ändring, men
jag ställer inget yrkande i dag, herr talman.

Herr NILSSON i Östersund (s):

Herr talman! Jag vill bara säga ytterligare
ett par ord för att undvika
missförstånd.

Det är väl ingen som vill påstå att vi
har skapat någon millimeterrättvisa genom
det nya valsystemet. Vad vi däremot
har åstadkommit är en större rättvisa
i det nya valsystemet än i det gamla.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 8

Undersökningar rörande fingerade val
enligt majoritetsvalmetod

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av motion
angående undersökningar rörande fingerade
val enligt majoritetsvalmetod.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr SVENSSON i Eskilstuna (s):

Herr talman! I motsats till herr

Wachtmeister som kom i samvetskonflikt
inför det definitiva grundlagsbeslutet
hade jag ingen svårighet att acceptera
det beslut som hade fattats den
första gången innan jag kom in i denna
kammare. Jag föredrar vad jag skulle
vilja kalla en negativ fred på författningsområdet
framför ett öppet krig
mellan de politiska partierna med ett
småfuttigt gräl om de demokratiska spelreglerna.

Det är glädjande att man har kunnat
samlas kring en gemensam nämnare i de
här frågorna. Jag kan acceptera kompromissen
utan entusiasm men med respekt
för partiernas vilja — inte minst
herrar Ohlins och Erlanders insatser
kan därvid nämnas — att hitta en utväg
ur den återvändsgränd som man såg ut
att hamna i.

Jag har inte heller någon anledning
att polemisera mot den behandling som
jag har fått såsom ensam motionär, då
jag ju begärt undersökningar rörande
fingerade val enligt majoritetsvalsmetod.
Utskottets uttalande här, att det inte
vill ta ställning till frågan om vilka
förutsättningar man skall uppställa i
fråga om mandatantal, valkretsindelning
o. d. som bör läggas till grund för undersökningarna,
har jag ingenting att
invända mot. Kungl. Maj :t kan säkert i
dessa avseenden lämna lämpliga direktiv,
och de Sandlerska utredningarna
ger ju här lämpliga undersökningsmodeller.

Jag skall givetvis inte heller ta upp
någon debatt för eller emot majoritetsval,
men jag vill ta mig friheten att motivera
min personliga åsikt, att material
av detta slag behövs för att ge underlag
för en fortlöpande praktisk politisk debatt
rörande valsättet i framtiden.

Debatten om det framtida valsättet
samt parti- och regeringssystemet kommer
inte att avstanna därför att överenskommelse
har träffats och beslut har
fattats om en författningsreform i vilken
majoritetsval inte ingår — det har ju
visat sig både under den debatt som

Onsdagen den 26 februari 1969

Nr 8

Undersökningar rörande fingerade val enligt majoritetsvalmetod

fördes under förra årets valrörelse och
under den debatt som pågått och pågår
i anslutning till beslutet om författningsreformen.
Min uppfattning är att
frågan om ett tvåpartisystem och en
skärpt uppdelning efter engelskt mönster
i regering och opposition är ett troligare
framtidsperspektiv än en aktualisering
av det författningspolitiska ideal
som många ledande borgerliga politiker
har svärmat för under efterkrigsperioden,
nämligen samlingsregeringstanken.

Ser man på den politiska utvecklingen
i Sverige just nu möter man visserligen
en delvis motsägande bild — där finns
ju en ökad splittring inom de borgerliga
partierna själva — men samtidigt finns
det en allt starkare opinion inom deras
väljarkårer för ett ökat gemensamt uppträdande
mot huvudfienden, socialdemokratin.
Jag skall försöka belysa min
uppfattning genom att analysera de
borgerliga partiernas inställning till
samarbetsfrågorna, och jag skall då utgå
från vart och ett av dem.

Om jag då först ser till centerpartietbondeförbundet,
kan jag konstatera att
detta under perioden sedan det demokratiska
genombrottet medvetet sökt
skapa sig en nyckelroll i svensk politik,
och denna ställning har man vunnit genom
att lämna frågan öppen om samarbete
med å ena sidan socialdemokratin
och med å andra sidan övriga borgerliga
partier. I dagens läge är det
tydligt att centerpartiets ledare inte
har samma möjligheter att hålla dörrarna
öppna åt båda hållen. Det finns hos
honom som oppositionsledare en ambition
att visa, att hans linje att företräda
särståndpunkter i förhållande till
övriga borgerliga partier främst är taktiskt
betingad och i själva verket leder
den snabbaste vägen till det gemensamma
målet: att beröva socialdemokratin makten.
Min slutsats blir att centern i framtiden
inte behöver bli samma stötesten
för en utveckling mot ett tvåpartisystem
som tidigare. Herr Hedlunds förord

i televisionen för majoritetsval ser jag,
trots professor Wahlunds protester här
i kammaren, som ett förebud, låt vara
för tidigt tillkännagivet, om en begynnande
omorientering hos centeropinionen
i valsättsfrågan och till tvåpartisystemet,
om ingenting annat hjälper för
att genomföra ett regimskifte.

Om man sedan ser till folkpartiet, så
är opinionen i samarbetsfrågorna mera
entydig än i centerpartiet. Under hela
efterkrigsperioden har folkpartiets ledning
satsat på den borgerliga blocktanken
och undvikit att i viktiga sakfrågor
binda sig för samarbete med socialdemokratin
gentemot övriga borgerliga
partier. Under senaste tiden har en minoritet
inom folkpartiet i några inlägg
i pressdebatten hävdat att partiet
strängt borde hålla sig till sakfrågorna
och, i den mån stöd inte vore
att påräkna från övriga borgerliga partier,
visa samarbetsvilja även i förhållande
till socialdemokratin.

Min bedömning påverkas emellertid
inte av dessa enstaka röster. Folkpartiledningen
vill inte kasta loss från det
borgerliga samarbetet; regimskiftet
framstår som viktigare som politiskt
mål än en oberoende radikal sakpolitik.
Det dilemma man upplever inom folkpartiet
är rädslan att malas sönder inom
ramen för ett borgerligt block. Detta
förklarar den förbryllande inställningen
att man på en gång verkar för ett regimskifte
och för den för detta skiftes
genomförande ineffektiva proportionalismen
och flerpartisystemet.

Högerpartiet har konsekvent verkat
för borgerligt samarbete, och detta har
också påverkat partiets inställning i valsättsfrågorna.
Det finns en betydelsefull
grupp inom högern, som anser att
en övergång till majoritetsval i enmansvalkretsar
vore ett effektfullt medel att
åstadkomma den samverkan och i slutskedet
den sammanslagning av de borgerliga
partierna som eftersträvas från
detta partis sida.

På socialdemokratiskt håll har vi inte

Nr 8

Onsdagen den 26 februari 1969

Undersökningar rörande fingerade val enligt majoritetsvalmetod

haft någon anledning att lägga oss i den
borgerliga splittringsdebatten på annat
sätt än att vi har efterlyst ett klarare
redovisat regeringsalternativ från den
borgerliga oppositionens sida, då denna
som i senaste valrörelsen öppet har gått
in för ett regimskifte och pretentiöst
gjort anspråk på att representera en
skuggregering efter engelskt mönster.

Personligen tror jag att vi under
1970-talet går mot en period där förutsättningarna
för införande av ett tvåpartisystem
förbättras. Detta sammanhänger
inte bara med vådorna för demokratins
slagkraft av den borgerliga
splittringen utan även med de politiska
frågor som kommer att aktualiseras. Socialdemokratin
har redan signalerat att
den kommer att placera frågorna om en
utbyggnad av den ekonomiska demokratin
i centrum för det politiska intresset
i samband med att den nya trygghetspolitiken
förverkligas. Detta kommer
att betyda att samhällets positioner måste
flyttas fram ytterligare på det ekonomiska
livets område. Därmed skärpes
de principiella skiljelinjerna mellan socialdemokrati
och borgerlighet. Det är
då naturligt att det blir en polarisering
av den politiska debatten till i huvudsak
två alternativ för lösningen av viktiga
samhällsfrågor. Inom ramen för ett
system med majoritetsval i enmansvalkretsar
och ett framväxande tvåpartisystem
kan ju motstridiga uppfattningar
klarare redovisas inför folket än
som blir fallet i ett på proportionellt
val uppbyggt flerpartisystem.

Detta var några personliga reflexioner
som jag ingalunda begär att konstitutionsutskottet
skall instämma i. Jag
tror, det skall jag gärna medge, att de
inte berör den allra närmaste politiska
framtiden. Jag har själv sagt i min motion,
att införande av majoritetsval i
den meningen i dag saknar politisk aktualitet.
Men vad jag har sagt har ändå
visat, hur angeläget det är, att debatten
tillförs material som kan läggas till
grund för en praktisk politisk bedöm -

ning av frågekomplexet — valsätt, partisystem
och regeringssammansättning
— och genom konstitutionsutskottets
tillstyrkande av min motion och, som
jag hoppas, riksdagens positiva beslut
ges ju ett sådant underlag för den fortsatta
debatten.

Herr talman! Att riksdagen begär
denna statistik rörande majoritetsval
på bordet upplevs som något av en
uppmuntran för den som länge i Rickard
Sandlers, Gustav Möllers och Rickard
Lindströms efterföljd kämpat inom
opinionen i underläge och väl gör det
fortfarande, fast nu i parlamentet, mot
den i vårt land så efterhängsna proportionella
sjukan!

Herr WAHLUND (ep):

Herr talman! Herr Svensson i Eskilstuna
är ju ny i vår krets och det är inte
att begära att han skall vara insatt i de
vanor vi har i denna kammare. Till de
vanorna hör ju att det för en motionär
måste finnas alldeles bestämda skäl för
att han skall gå upp och tala för en
motion som enhälligt tillstyrkts av ett
utskott. Till de vanorna hör ju också
att man skall tala om motionen och
inte om något annat. Vad herr Svensson
i Eskilstuna sade kan i och för sig
vara mycket intressant, men det hörde
ju hemma snarast i den remissdebatt
som vi hade för inte så länge sedan.

Jag skall hålla mig till motionen, därför
att jag föreställer mig att vad herr
Svensson i Eskilstuna sade inte kommer
att ge upphov till en debatt, där
de olika politiska partierna kalfatrar
varandras uppförande under den senaste
generationen.

Jag kan hålla med herr Svensson i
Eskilstuna i hans uttalande om herrar
Ohlin och Erlander och om den respekt
som lian visar dessa båda herrar för
deras insatser för det nya valsystemet.
Jag kanske gör det med det lilla tilllägget
alt en del andra också var med
i det sammanhanget.

J Jag har i och för sig inget emot den

Onsdagen den 26 februari 1969

Nr 8

Undersökningar rörande fingerade val enligt majoritetsvalmetod

motion som här föreligger. Där deklareras
det ju att frågan om majoritetsval
för närvarande saknar politisk aktualitet.
I motionen framhålles emellertid
att vi skall friska upp de hithörande
undersökningar som på sin tid gjordes
av författningsutredningen. Ja visst
kan man göra det. Om jag inte alldeles
missminner mig var det jag som initierade
dessa undersökningar i författningsutredningen
— i varje fall medverkade
jag till att de kom till stånd.
•lag har naturligtvis ingenting emot att
det nu sammanställs siffror också från
1964 och 1968 års val.

Väl har detta motionskrav inte någon
större betydelse i och för sig, ty
jag vågar stå här i talarstolen och säga
att de resultat som vi får fram genom
de föreslagna kompletteringarna exakt
kommer att överensstämma med dem
som framkom i författningsutredningen.

Men ä la bonne heure, kompletteras
författningsutredningens undersökningar
med resultaten i de senaste två valen,
det kan alltid ha ett visst pedagogiskt
intresse. Jag motsätter mig alltså
inte den föreliggande motionen, även
om jag kanske tycker att den är en
smula onödig. I varje fall kan den inte
utgöra någon grund för de mycket vittsvävande
utblickar som herr Svensson
i Eskilstuna gjorde sig skyldig till. Jag
tror, herr talman, att jag låter det stanna
vid detta, och yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Jag vill på en enda
punkt ta herr Svensson i Eskilstuna
i försvar. Med stort intresse lyssnade
jag på hans med energi framförda jungfrutal.
Må vara att synpunkterna kunde
ha framförts vid ett annat tillfälle. Och
jag tycker visserligen att herr Svensson
hade fel på i stort sett varje punkt.
Men det hindrar inte att jag är intresserad
av de frågor han diskuterade.

Får jag ta upp två av de synpunkter
som herr Svensson anförde. Han sade
2* — Andra kammarens protokoll 1969.

om folkpartiet att han inte kunde förstå
partiets handlande i ett väsentligt
avseende. Folkpartiet har hela tiden arbetat
för ett regeringsskifte men samtidigt
skulle, enligt herr Svenssons mening,
folkpartiet slå vakt om ett proportionellt
valsätt som förhindrar ett sådant.
Det ansåg herr Svensson vara
egendomligt.

Häri ligger två missuppfattningar.
Den första är att ett proportionellt valsätt
skulle förhindra eller försvåra ett
regeringsskifte. I tre val under de senaste
tolv åren skulle med det valsätt
vi kommer att ha 1970 ha fått en ickesocialistisk
majoritet i riksdagen och
troligen en ny regering, nämligen i 1956,
1958 och 1966 års val. Det här är inte
en värderingsfråga utan ett faktum. I
tre val de senaste tolv åren skulle det
proportionella valsättet alltså ha lett
till en ny riksdagsmajoritet. Herr Svensson
har således fel när han säger att
det proportionella valsättet hindrar ett
regeringsskifte.

Mer orolig blir jag när han säger att
det är egendomligt att man skulle kunna
slå vakt om ett rättvist valsätt om
detta möjligen skulle försvåra några av
ens andra ambitioner. Det kan ju faktiskt
vara så att man har en principiell
uppfattning om vad ett valsätt är till
för: att på ett rättvist sätt försöka överföra
människors röstande till mandat
i riksdagen. Även om man själv missgynnas
av det kan man slå vakt om
det rättvisa valsättet. Jag tror att man,
om man granskar folkpartiets insatser
i författningsfrågan, kommer till resultatet
att vi hela tiden har betraktat valsättet
som ett uttryck för principer och
inte som ett redskap för maktpolitiska
ambitioner.

Då är vi genast inne på majoritetsval.
Visserligen sade herr Svensson i
Eskilstuna att han inte ville dra upp
en debatt om majoritetsval. Men hela
hans anförande dominerades ju av den
tanken att vi med hjälp av majoritetsval
skall driva fram ett tvåpartisystem.

Nr 8

Onsdagen den 26 februari 1969

Undersökningar rörande fingerade val enligt majoritetsvalmetod

Han talade i ganska föraktfulla ordalag
om »den proportionella sjukan». Då
kommer inte herr Svensson i Eskilstuna
ifrån att på något sätt kommentera
de åtminstone fyra helt avgörande nackdelar
som ett majoritetsvalsystem av
engelsk modell har.

Den första är den i regel våldsamma
överrepresentationen för det största
partiet — belyst i en hel rad val i
Storbritannien och Förenta staterna.

Den andra nackdelen uppkommer när
det är en ganska jämn situation mellan
två stora partier. Då blir det en
sinkadus vilket av dem som får majoritet
i parlamentet och därmed kommer
i regeringsställning. Se på exemplet
från 1951 års engelska parlamentsval!
Labour fick fler röster än de konservativa
men färre mandat. Churchill
bildade regering trots att han hade färre
röster än labourpartiet. Jag tycker
sådant är ledsamt och orättvist, och
jag vill inte vara med om att införa
ett sådant valsätt.

Den tredje nackdelen är att i vissa
valkretsar kommer ett parti alltid att
ha en säker majoritet. Det politiska intresset
i de valkretsarna minskar mycket
påtagligt, ty det lönar sig knappast
för det andra partiet att arbeta
särskilt hårt. Det finns en rad sådana
exempel både i England och i Förenta
staterna, och vi skulle få uppleva detsamma
här i Sverige, om vi införde
det systemet.

Den fjärde nackdelen känner herr
Olle Svensson väl till. Det är detta »fiffel»
med valkretsgränserna som kan avgöra
vilket parti som får ett visst mandat
i en viss del av landet. Antag att
man skall avgöra om gränsen skall gå
utmed floden, järnvägen eller landsvägen!
Ingen lösning är i och för sig
logiskt bjudande. Men med hjälp av valkretsgränsändringar
kan man skapa en
egen majoritet i en av valkretsarna.

Jag tror inte att herr Svensson i Eskilstuna
efter sitt anförande här kan
underlåta att på något sätt kommentera

de fyra avgörande orättvisorna i majoritetsvalen.
Jag har i och för sig ingenting
emot att en undersökning göres
som utskottet vill. I likhet med
herr Wahlund tror jag att den kan vara
av ett »visst pedagogiskt intresse».
Framför allt har jag den uppfattningen
att ju mera kunskap man har om valsättens
verkningar, desto färre anhängare
av majoritetsval får vi.

Herr SVENSSON i Eskilstuna (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr Wahlund för att han undervisade
mig om kammarens etikettregler — på
ett litet mästrande sätt. Jag underströk
emellertid att jag avstod från att uppträda
i remissdebatten och att jag därför
kanske kunde få lov att vara något
utförligare i ett ämne som har intresserat
mig mycket i min offentliga gärning
i andra sammanhang.

Herr Wahlund betraktar inte majoritetsval
som möjlig politik. Det tror
jag möjligen kunde gälla för 1950- och
1960-talen, då herr Wahlund verkade,
men jag tror inte att det kommer att
gälla under 1970-talet. Då är jag säker
på att vi får en mera ingående debatt
om dessa frågor. Herr Wahlund har
gjort stora insatser i debatten om författningsfrågorna.
Jag vill gärna här
nämna hans namn vid sidan om herr
Ohlin och herr Erlander, som jag tidigare
nämnde. Men herr Wahlund har
också liksom jag fått kämpa i underläge.
Detta gällde frågan om tvåkammarsystemet,
där han inte lyckades nå
framgångar. Den kampen tyckte jag att
herr Wahlund kämpade tappert; jag
själv kommer att fortsätta att kämpa
för majoritetsval och tror att jag där
kommer att ha bättre framgång.

Sedan tog herr Ahlmark upp frågan
om folkpartiets inställning och sade att
jag fört det resonemanget att man inte
med ett proportionellt valsystem kan
åstadkomma ett regimskifte. Ja, är det
inte just det ni har upplevat efter det

Onsdagen den 26 februari 1969

Nr 8

Undersökningar rörande fingerade val enligt majoritetsvalmetod

demokratiska genombrottet, herr Ahlmark?
Fram till år 1938 hade ni majoritet
i andra kammaren, men det har
inte bildats en enda borgerlig koalitionsregering
— om jag inte räknar
med den som tillkom i slutet på 1920-talet mellan frisinnade och liberaler.

Ni har totalt misslyckats med att
samverka i regeringsställning, och det
sammanhänger med det proportionella
valsystemet och med det flerpartisystem,
som följer härmed och som leder
till inbördes konkurrensförhållanden
mellan de borgerliga partierna.
Detta har lett till att ni inte kunnat
nå fram till en samverkan trots att ni
stått varandra så nära i många frågor.

Jag hinner inte gå in på debatten om
majoritetsval men dess förtjänster är —
vilket herr Ahlmark och jag upplevde
i London 1964 — bl. a. att ett skuggregeringstänkande
skapas hos oppositionen
liksom en vilja att redovisa klara
alternativ och att föra en debatt om
de politiska frågorna på ett mera klargörande
sätt än i det system som vi
haft i vårt land.

Herr WAHLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte gå in på
de allmänna politiska betraktelser, som
vi nyss fått höra från herr Svensson i
Eskilstuna, annat än genom att säga att
han inte skall dra för stora växlar på
en tänkt motsättning mellan herr Hedlund
och mig. Gör han det, kommer
han att bli missräknad — det kan jag
försäkra honom.

Han sade i slutet av sitt senaste anförande
en del om majoritetsvalsystemet
och pekade bl. a. på de engelska
förhållandena med den växling vid
makten som där förekommer. Även herr
Ahlmark har varit inne på det engelska
systemet. Jag skall för herr Svensson i
Eskilstuna påpeka att det finns en bestämd
skillnad mellan England och
Sverige då det gäller frågan om majoritetsval
eller proportionellt val, nämligen
att i Sverige har valmanskårens

politiska sammansättning på ett helt
annat sätt än i England (och för övrigt
även i många andra stater) samband
med framför allt yrkesstruktur och även
med ekonomisk struktur över huvud
taget. Det har varit så och är så fortfarande,
att exempelvis en stor del av
bönderna, i regel småbrukarna, röstar
med centerpartiet, medan en mycket
stor del av industriarbetarna röstar
med socialdemokraterna; att låglönegrupperna
röstar med centern och höglönegrupperna
med högern etc. Jag
skulle kunna fortsätta exemplifieringen.
Det finns naturligtvis undantag — vi
har t. ex. inom centerpartiet, såsom vi
menar ganska kraftigt, brutit in i industriarbetarnas
led.

Denna bundenhet speglar sig i den
geografiska fördelningen av rösterna,
och ett valsystem med enmansvalkretsar
skulle i vårt land mer än på något
annat håll i stora delar av landet komma
att medföra att endast ett parti blev
representerat. Jag nämnde senast för 14
dagar sedan när vi diskuterade detta
spörsmål, att det under sådana förhållanden
i praktiskt taget hela Norrland
komme att bli socialdemokratisk
representation medan det söderut komme
att bli borgerlig representation. Det
är det som gör att jag tror att man i
vårt land kommer att välja den förnuftiga
vägen och bibehålla ett proportionellt
valsystem.

Herr talman! Jag har ingen anledning
att ändra mitt yrkande. Jag ber alltså
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr AHLMARK (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Svensson i Eskilstuna
hade bara två invändningar mot
mitt resonemang. Såvitt jag kan förstå
är båda helt missvisande.

Jag visade att tre val under de senaste
12 åren — 1956, 1958 och 1966 —
skulle ha lett till en ny majoritet i riksdagen
och en ny regering, om vi då haft

Nr 8

Onsdagen den 26 februari 1969

Undersökningar rörande fingerade val enligt

det valsätt som kommer att tillämpas
vid 1970 års val. Herr Svensson förnekar
inte detta med ett ord. Han talar i
stället om det tvåkammarsystem och
det valsätt vi haft under de senaste 12
åren och som verkligen inte varit proportionellt
alla gånger utan tvärtom gett
det största partiet en kraftig överrepresentation.
Min första fråga är: Förnekar
herr Svensson att ett proportionellt
valsätt av 1970 års modell skulle
ha inneburit en ny regering vid tre val
de senaste 12 åren?

Vidare nämnde herr Svensson inte
någonting om de avgörande nackdelar
som ett majoritetsvalsystem har. Även
om herr Svensson just nu slår sig ner
i statsrådsbänken hoppas jag ändå att
han skulle kunna säga någonting om
dessa nackdelar. Ty det är ändå så, att
det systemsatta leder till en våldsam
överrepresentation, att ett mindre parti
kan komma i majoritet i riksdagen,
att det kan bli fiffel med valkretsgränserna
plus en del andra nackdelar som
man inte kan komma ifrån bara genom
att låta bli att tala om dem.

Herr Svensson hänvisar till att vi gemensamt
var i London under valrörelsen
1964. Ja, det var vi. Från den erfarenheten
drar herr Svensson den slutsatsen
att vi skall ha majoritetsvalsystem
här hemma.

Men vad hände under det engelska
valet 1964? Jo, labourpartiet fick en
majoritet på fyra mandat, om jag minns
rätt. Det var verkligen en illustration
så god som någon till tesen att majoritetsval
alltid leder till kraftfulla majoriteter.
Men dessutom hade labour med
litet otur kunnat förlora sex å sju mandat
och de konservativa fått sitta kvar
vid makten trots att labour ändå haft
många tusen röster mer än de konservativa.

Min andra fråga till herr Svensson
blir därför: Om 1964 års val i England
hade resulterat i att labour vunnit valet
bland väljarna men förlorat valet i
mandatfördelningen, skulle herr Svens -

majoritetsvalmetod

son då ha varit lika positiv till majoritetsval? Herr

SVENSSON i Eskilstuna (s) kort
genmäle:

Herr talman! Ja, jag bestrider verkligen
att en borgerlig regering skulle ha
bildats efter de tre nämnda valen —
1956, 1958 och 1966 — om vi då tilllämpat
det nya valsystemet. Förhållandet
att en borgerlig regering inte kommit
till stånd sammanhänger mindre
med det gamla valsystemets förmenta
nackdelar än med den borgerliga oförmågan
att samla sig till samarbete. Ett
samarbete har ständigt spolierats -— inte
minst från mittenpartiernas sida —
och här går en röd tråd från statsminister
Ekmans insatser till herr Hedlunds
om man betraktar utvecklingen
från borgerliga utgångspunkter. Det föreligger
ingalunda några bevis för att
borgerliga regeringar etablerats till
följd av de av herr Ahlmark nämnda
valresultaten. Trots vid olika tillfällen
rådande icke-socialistiska majoriteter
har ni inte kunnat bilda regering. Och,
herr Ahlmark, tag kontakt med professor
Herbert Tingsten, Er lärare i statskunskap!
Jag tror inte att han vill beskriva
den engelska demokratin i så
negativa termer som herr Ahlmark här
indirekt har gjort. Jag betraktar den
engelska demokratin som vida mer
framgångsrik än exempelvis den franska.
I England har det demokratiska systemet
i stort sett fungerat väl.

Herr AHLMARK (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är känt för kammaren
att professor Herbert Tingsten
under två årtionden var den mest energiske
kritikern i svensk debatt av majoritetsvalsystemet.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Det finns inte någon
anledning att i detta sammanhang gå in
på den politiska betraktelse som herr
Svensson i Eskilstuna och nu även herr

Onsdagen den 26 februari 1969

Nr 8

Undersökningar rörande fingerade val enligt majoritetsvalmetod

Ahlmark har uppbyggt kammaren med.
Utskottets utlåtande skall självfallet inte
tolkas så att utskottet har velat förorda
majoritetsval i enmansvalkretsar.
Någon opinion till förmån för detta
finns inte. Författningsutredningen företog
en undersökning baserad på 1960
års valsiffor. Utskottets förslag i dag
innebär att en liknande undersökning
skall göras på basis av 1964 och 1968
års valsiffror. Då skall även en undersökning
göras om hur en borgerlig samling
skulle ha inverkat på mandatfördelningen.

Eu sådan undersökning kan ge oss
ökad kunskap i denna fråga. Resultatet
kan mycket väl tänkas ge ökat stöd åt
en numera ganska allmän uppfattning,
nämligen att majoritetsvalsystemet inte
passar hos oss. Personligen tror jag inte
på majoritetsval i enmansvalkretsar,
men jag har ändå medverkat i utskottets
förslag, till vilket jag ber att få yrka
bifall.

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! Jag ber kammarens ledamöter
om ursäkt för att jag förlänger
denna debatt ytterligare, men jag tycker
inte att en så pass lång debatt om det
föreliggande utlåtandet kan avslutas
utan att någon säger något kritiskt om
detta utlåtande från konstitutionsutskottet.
Man kan visserligen säga att den
undersökning som föreslås är ganska
harmlös och att den inte kommer att
vara till någon skada — den kanske
t. o. in. kan ha ett visst begränsat pedagogiskt
värde — men det yrkande som
här framföres med motionen som grundval
är ändå synnerligen svagt motiverat.

Vad kommer dessa undersökningar
att visa? Troligen kommer de att styrka
två förhållanden som vi redan känner
till. Vid ett majoritetsvalsystem skulle
norra Sverige representeras av i huvudsak
socialdemokrater och södra Sverige
med vissa undantag av icke-socialdemokrater.
De kommer också — om man
gör en fullständig undersökning — att

visa att om man ändrar valkretsindelningen
kan det bli olika utfall och
kanske t. o. m. olika majoritetsbildningar
i riksdagen.

Detta är två avgörande nackdelar
med majoritetsval i Sverige. Men dessa
nackdelar är ju redan kända, varför det
inte behövs några nya undersökningar.
Däremot kommer de inte att belysa vad
som sägs i motionen och utskottsutlåtandet,
nämligen frågan om valsättets
relevans för regeringsbildning och liknande.
Sådana här undersökningar kan
aldrig visa hur valresultatet skulle ha
blivit om man hade haft en samverkan
mellan olika partier. Man kan inte alls
utgå ifrån att samtliga de som röstat på
de tre separata borgerliga partierna
skulle rösta på ett sammanslaget parti.
Detta är en fullständigt orealistisk förutsättning
som inte kan bestyrkas. Därmed
är undersökningen värdelös för
just det syfte som tycks vara det väsentliga
med motionen och utskottets
förslag.

I motionen sägs att införande av majoritetsval
åtminstone för närvarande
torde sakna politisk aktualitet. Detta
borde väl alla kunna instämma i. Därefter
kommer följande mening: »Detta
förhållande gör det inte mindre angeläget
att debatten tillföres material» av
det slag som föreslås här. Jo, det gör det
väl. Om förslaget saknar aktualitet, blir
det väl något mindre angeläget att tillföra
debatten ytterligare material.

Herr talman! Jag har inget yrkande.
I likhet med herr Svensson är jag ny i
kammaren och skulle gärna vilja veta
om det är vanligt att riksdagen begär
utredningar som är praktiskt taget värdelösa,
och att detta sker i det närmaste
helt utan motivering.

Herr WAHLUND (ep):

Herr talman! Jag vill bara göra ett
tillrättaläggande så att inte ett visst påstående
från den senaste talaren står
kvar oemotsagt i kammarens protokoll.
Innan vi började undersöka saken

Nr 8

Onsdagen den 26 februari 1969

Motioner om anslag till Bidrag till Religionspedagogiska institutet

trodde även jag en gång att det fanns
möjligheter att manipulera när det gällde
enmansvalkretsar, d. v. s. att man
kunde lägga valkretsarnas gränser så att
de passade ett visst parti eller viss partikonstellation.
Det visade sig emellertid
— och det förvånade mig — att det
hela inte är så farligt bara man håller
fast vid principen att enmansvalkretsarna
skall vara geografiskt sammanhängande.
Då finns inte stora möjligheter
till manipulationer av här berörd art.

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! Jag är medveten om att
med den nuvarande politiska geografin
är möjligheterna inte så stora, men de
finns där. Med det synnerligen jämna
majoritetsläge som vi har i svensk politik
är det allvarligt nog.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§9

Utgifterna inom utbildningsdepartementets
verksamhetsområde

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
8, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1969/70 inom utbildningsdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner.

Punkterna 1—12

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13

Motioner om anslag till Bidrag till
Religionspedagogiska institutet

I de likalydande motionerna I: 174 av
herr Blomquist in. fl. och II: 19G av herr
Neländer in. fl. hade hemställts att riksdagen
till Religionspedagogiska institu -

tets verksamhet för budgetåret 1969/70
anvisade ett anslag av 25 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:174 och
II: 196.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Andersson (fp), Virgin (m), Nyman
(fp), Wallmark (m), Thorsten
Larsson (ep), Wirtén (fp), Johan Olsson
(ep), Mattsson (ep), Enskog (fp), Nordstrandh
(m), Nilsson i Tvärålund (ep),
Cassel (m), Westberg i Ljusdal (fp) och
Elmstedt (ep), som ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:174 och 11:196 till Bidrag
till Religionspedagogiska institutet för
budgetåret 1969/70 anvisa ett anslag av
25 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

MATTSSON (ep):

Herr talman! När vi under tidigare
år har diskuterat förslag om statligt
stöd till Religionspedagogiska institutet
har majoriteten av principiella skäl inte
velat vara med om att lämna något
dylikt anslag. Beloppets storlek har
man inte tillmätt någon speciell betydelse,
men man har hävdat principen
att det är en statlig angelägenhet att
svara för högre utbildning, forskning
och fortbildning av lärare, och därför
har man alltså förkastat förslaget. Man
har dock inte på något sätt underkänt
Religionspedagogiska institutets verksamhet,
utan den har ansetts mycket
väl kunna betraktas som en frivillig
samhällsnyttig verksamhet. Jag hoppas
att den uppfattningen står kvar.

Efter vad jag har kunnat förstå råder
det enighet om att det behövs fortbildning
och vidareutbildning av dem som
undervisar i religionskunskap. Det är
en sådan verksamhet som Religionspedagogiska
institutet bedriver. Därtill utövar
det en uppskattad publicistisk
verksamhet. Enligt min mening behöver

Onsdagen den 26 februari 1969

Nr 8

Motioner om anslag till Bidrag till Religionspedagogiska institutet

ett anslag till detta institut inte innebära
att man frångår principen att staten
skall svara för högre utbildning,
forskning och fortbildning av lärare
även när det gäller religionskunskap.
Staten utökar sin aktivitet på det pedagogiska
området, men den anses för
närvarande inte vara tillräcklig. Enligt
min bedömning bedriver detta institut
en för skolpedagogiken mycket viktig
verksamhet. Det är ingen lätt uppgift
att undervisa i livsåskådningsfrågor,
etik, bibelkunskap, icke-kristna religioner
o. s. v. Undervisningen skall vara
objektiv och gärna engagerande.

Det ställs krav på lärarna, och de försöker
naturligtvis göra sitt bästa, men
uppgiften är som sagt krävande. När vi
nu har Religionspedagogiska institutet,
som jag betraktar som en tillgång på
skolpedagogikens område, anser jag det
välbetänkt att ge anslag till detta institut,
inte minst som en erkänsla för dess
verksamhet och för de stora frivilliga
insatser som där görs.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen 1.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Det är, som föregående
talare erinrade om, ett gammalt bekant
förslag som här föreläggs riksdagen.
Gång på gång har vi motionerat om att
ett anslag skulle utgå till Religionspedagogiska
institutet. Vid ett par tillfällen
har det vid de gemensamma omröstningarna
bara fattats några få röster
för att förslaget skulle bifallas. I år
har flerpartimotionen med mitt namn
som det första avstyrkts av statsutskottet
med 16 röster mot 14.

Religionspedagogiska institutet har
till syfte att främja kristendoms- och
religionsundervisning i deras olika former
samt att verka för religionspedagogisk
forskning och förmedla dess resultat
till undervisare i detta ämne. Inte

minst med tanke på den nya läroplanen
i grundskolan, som givetvis också berör
detta ämne, är det ytterst värdefullt att
Religionspedagogiska institutet får fortsätta
med sina kurser och sitt arbete.

Ekonomin är till stor del beroende av
frivilliga insatser. Bakom stiftelsen står
Förbundet för kristen fostran, Evangeliska
fosterlandsstiftelsens lärarförbund
och Sveriges kristna lärarförbund. På
grund av bristande ekonomiska resurser
har institutet inte kunnat lösa sin
kanslifråga på ett tillfredsställande sätt,
och direktorn arbetar faktiskt gratis för
institutet vilket i längden torde vara
ohållbart. Det lilla anslaget på 25 000
kronor skulle bidra till att verksamheten
kunde effektiviseras och i fortsättningen
uppehållas.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen
1.

Herr FKIDOLFSSON i Stockholm
(m):

Herr talman! Denna fråga har behandlats
många gånger tidigare i riksdagen.
Vid dessa tillfällen har jag inte
blandat mig i den debatt som ärendet
år efter år har föranlett, men jag kan
inte underlåta att nu helt kortfattat
framföra ett par synpunkter.

Vi riksdagsmän rubricerar då och då
ärenden såsom icke partiskiljande. Till
sådana hänför vi frågor som kan stödjas
av både borgerliga och socialdemokratiska
ledamöter utan att de fördenskull
behöver undertrycka sin politiska
övertygelse. Den fråga som vi nu behandlar
är enligt mitt sätt att se just
en sådan »opolitisk» fråga.

Trots detta delar sig utskottet i två
delar, den ena bestående av socialdemokraterna
som yrkar avslag och den
andra bestående av de borgerliga ledamöterna
som yrkar bifall. Jag kan inte
finna annat än att man, med denna klara
uppdelning, från socialdemokratiskt
håll mer eller mindre politiserar frågan.

Frågan om statsbidrag till Religionspedagogiska
institutet intresserar natur -

Nr 8

Onsdagen den 26 februari 1969

Motioner om anslag till Bidrag till Religionspedagogiska institutet

ligtvis i första hand de ledamöter som
särskilt engagerar sig i kristna samhällsangelägenheter.
Det rör sig om ett anslag
på 25 000 kronor. Vi är 111 medlemmar
i riksdagens kristna grupp, och
det är väl inget tvivel om att alla dessa
röstar för reservationen.

Socialdemokraterna kan glädja sig åt
ett framgångsrikt val i höstas. Det är
bl. a. av den anledningen många nya
ledamöter i denna kammare, och fyra
av dem tillhör den s. k. Broderskapsrörelsen.
Tillsammans är det nio kristna
socialdemokrater i andra kammaren.
I rättvisans namn måste man understryka
att ingen av dessa deltagit i utskottets
behandling av frågan.

Jag vill vädja till dessa ledamöter att
beakta det stora behov av ett statsanslag
som Religionspolitiska institutet har.
Var så säker att denna fråga — om än
den verkar liten — med uppmärksamhet
följs av den kristna opinionen. Jag
tar för givet att de väljare på både
borgerligt och socialdemokratiskt håll
som lyckats placera kristna ledamöter
i kammaren räknar med att dessa nu
gör sin plikt och anser den verksamhet
som bedrivs av detta institut så
viktig att den bör få statsanslag.

Herr talman! Fördenskull yrkar jag
bifall till reservationen.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Kammarens ärade ledamöter
inser naturligtvis att detta yrkande
om 25 000 kronor inte föranlett delade
meningar i statsutskottet därför
att statsfinanserna skulle ha svårt att
bära detta belopp eller därför att beloppet
skulle vara av avgörande betydelse
för Religionspedagogiska institutet.
Diskussionen om dessa 25 000 kronor
är principiell.

Riksdagen har, som det sagts, under
många år diskuterat detta ärende. Varje
år har riksdagen avvisat förslaget om
att Religionspedagogiska institutet skall
få statsbidrag. I det beslutet ligger
ingen värdering av institutets verksam -

het. Det är ett principiellt ställningstagande
från riksdagsmajoritetens och
i dag från statsutskottsmajoritetens sida,
att den religionspedagogiska utbildningen
och forskningen skall ske i hägnet
av den statliga utbildnings- och
forskningsorganisationen. Vi är väl alla
överens om att vi så snabbt resurserna
tillåter skall öka våra insatser för det
pedagogiska utvecklingsarbetet när det
gäller både skolan och den eftergymnasiala
utbildningen.

I årets statsverksproposition är Pedagogiskt
utvecklingsarbete en av de anslagsposter
som fått den största procentuella
ökningen. Från ett årligt anslag
under innevarande år på ungefär
1 miljon kronor föreslås nu en höjning
till 2,8 miljoner kronor för nästa budgetår
för Pedagogisk forskningsverksamhet
inom den akademiska undervisningssektorn.

Det kan naturligtvis göras gällande,
att man på vissa punkter bör stödja pedagogiskt
forskningsarbete utanför den
statliga sektorn. Men då, mina damer
och herrar, kan vi hamna i ett läge, där
man i ämne efter ämne bygger upp privata
institutioner med statsbidrag, institutioner
som fungerar vid sidan av
den reguljära statliga forsknings- och
undervisningsorganisationen.

Herr talman! Av detta skäl vill statsutskottets
majoritet i år liksom tidigare
inte vara med om att uppföra ett nytt
bidragsrum och ge anslag åt Religionspedagogiska
institutet. Jag hemställer
om bifall till statsutskottets yrkande på
denna punkt.

Fröken ÅSBRINK (s):

Herr talman! Man kan konstatera, att
detta är en opolitisk fråga, liksom att
summans storlek inte skall blandas in,
när man tar ställning till anslaget. Det
är väl aldrig med utgångspunkt i beloppet
som man yrkar bifall eller avslag
på ett anslagsyrkande; vad man
anser att statens medel skall användas
till är en principfråga. Det innebär inte

Onsdagen den 26 februari 1969

Nr 8

Motioner om anslag till Bidrag till Religionspedagogiska institutet

heller nagon underskattning av den
verksamhet, som Religionspedagogiska
institutet bedriver, om man anser att
anslag inte skall utgå. Dessutom tillkommer
— detta är en synpunkt som
borde beaktas av kammaren — att de
som hör till den kristna gruppen inte
har något monopol på en kristen livsinställning.
Att man anser sig ha manifesterat
sin kristna inställning genom
ett medlemskap i denna grupp må vara
hänt, men att räkna med att det därutöver
inte inom kammaren finns intresse
för kristendom i vårt land och
för den undervisning i religionskunskap,
som bedrivs i våra skolor torde vara
fullständigt felaktigt.

Den forskning, som erfordras för en
objektiv undervisning i skolorna, bedrivs
på .statens bekostnad vid våra
universitet och högskolor. Den fortbildning,
som det snabbt föränderliga skolväsendet
i våra dagar fordrar av alla
kategorier av lärare, har skolöverstyrelsen
att sörja för, och det föreligger
knappast någon önskan ens från lärarna
i kristendomskunskap och religionskunskap
att ställas i någon särställning;
deras önskemål tillgodoses av den allmänna
fortbildning som skolöverstyrelsen
bedriver. Jag tror att man gör oss
något av en björntjänst om man gör
gällande, att vi, lärarna i religionskunskap,
behöver utbildning utöver den
vanliga fortbildningen.

Forskning bedrivs redan på statens
bekostnad, fortbildning likaså. Från
denna principiella utgångspunkt ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
statsutskottets förslag.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm
(m):

Herr talman! Herr Alemyr fastslog
i sitt inlägg att man inte lagt ekonomiska
aspekter på frågan och att det
inte är den ekonomiska sidan av saken
som är orsaken till avstyrkandet. Socialdemokraterna
har avstyrkt motionen
av principiella skäl. Herr Alemyr

sade också att det inte ligger någon
värdering i detta. Det är väl ändå ett
påstående som inte går hem! Ligger
det ingen värdering i att man avslår
en begäran om ett statsanslag på 25 000
kronor? Det är enligt mitt sett att se
ett klart, negativt ståndpunktstagande.

Fröken Åsbrink berörde medlemskapet
i den kristna gruppen och framhöll
att man inte skall dela upp kammarens
ledamöter i medlemmar och icke
medlemmar av den kristna gruppen. På
det vill jag svara, att jag finner det naturligt
att ett medlemskap i den kristna
gruppen deklarerar ett kristligt engagemang.

Fröken Åsbrink säger till sist att det
finns många som omfattar de kristna
värdena utan att vara med i den kristna
gruppen. Det kan väl tänkas, men då
skulle jag vilja be fröken Åsbrink se
till att de socialdemokratiska ledamöter
som inte var med i statsutskottet
röstar för reservationen och i handling
visar att det ligger någonting i fröken
Äsbrinks uppfattning och tro.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Får jag för att undvika
missförstånd säga till herr Fridolfsson
i Stockholm, att jag med talet om värdering
menar att statsutskottet icke försöker
göra någon bedömning av kvaliteten
i undervisning och forskning vid
Religionspedagogiska institutet. Vi tar
ställning från principiella utgångspunkter
och hävdar att det inte finns skäl
att inrätta ett nytt statsbidragsrum för
att ge stöd åt ett utanför den statliga
utbildnings- och forskningsorganisationen
stående institut för verksamhet, som
vi menar bör bedrivas inom ramen för
statlig undervisning och forskning.

Fröken ÅSBRINK (s):

Herr talman! Om herr Fridolfsson
hade hört på vad jag sade, skulle han
ha upptäckt, att jag anser det tyda på
ett positivt intresse att vara medlem
av den kristna gruppen. Av detta kan

Nr 8

Onsdagen den 26 februari 1969

Motion om statligt stöd till Evangeliska Fosterlandsstiftelsens sjömansmission

man emellertid inte dra slutsatsen, att
den som inte är medlem av denna
grupp inte har ett kristet intresse. Det
är ett felslut, och det finns ingen logik
i ett sådant resonemang. Inte heller
kan man säga, att den som är kristen
röstar på det ena sättet och den som är
icke kristen röstar på det andra sättet.
Det är finare än så att vara kristen.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm
(m):

Herr talman! I mitt första inlägg sade
jag, att jag tog för givet att de som är
medlemmar i den kristna gruppen stöder
reservationen. Det anser jag fortfarande
vara närmast självklart. Jag har
däremot aldrig, såsom fröken Åsbrink,
påstår, försökt dela upp kammaren i
två olika grupper. Det finns säkert ledamöter
som inte är medlemmar i den
kristna gruppen som är intresserade av
kristna samhällsfrågor.

Om någon minut, när vi voterar, finns
det ett strålande tillfälle att bevisa detta.
Det skulle glädja den kristna opinionen
här i landet om dessa futtiga
25 000 kronor tillstyrktes med stor majoritet.
Det hänger på de socialdemokratiska
ledamöter som inte är med
i den kristna gruppen.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Mattsson begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 13)
i utskottets utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 112 ja
och 86 nej, varjämte 1 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 14

Motion om statligt stöd till

Evangeliska Fosterlandsstiftelsens
sjömansmission

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr NILSSON i Agnäs (m):

Herr talman! Detta ärende med anledning
av Daniel Wiklunds motion om
bidrag till Evangeliska fosterlandsstiftelsens
sjömansmission vid dess 100-årsjubileum gäller egentligen betalning
av en gammal skuld.

Läser man utskottets skrivning i utlåtandet
nr 8, finner man snart att den
är vänlig men att den i alla fall leder
till ett nej. I motionen talas bl. a. om
behovet av att upprusta sjömanskyrkorna
i Hamburg och i Liverpool, och
jag skulle gärna vilja säga några ord
som belysning av frågan, varför svenska
sjömanskyrkan i Hamburg är så
nedsliten.

Det sammanhänger med att kyrkan
under krigsåren fungerade på ett sätt
som en sjömanskyrka egentligen inte
orkar fungera. Under tre julidagar under
kriget — vilket år minns jag inte

Onsdagen den 26 februari 1969

Nr 8

Motion om statligt stöd till Evangeliska fosterlandsstiftelsens sjömansmission

«xakt — då 40 000 människor i staden
Hamburg omkom var norska sjömanskyrkan
och finska sjömanskyrkan sönderbombade.
Fosterlandsstiftelsens sjömanskyrka
hade fått sina fönster sönderslagna,
men man kunde hjälpligt reparera
kyrkan, och så fick den svenska
sjömanskyrkan ta på sig hela verksamheten.
Den blev då starkt nedsliten. Det
fanns trots allt en stor svensk koloni
-— 700 människor, hade det upplysts
mig — det förekom en stor transitotrafik
av personer inte minst från Berlin
genom Hamburg som stannade där under
lång tid, och det fanns fartygsbesättningar
som blev fastlåsta när fartygen
hade bombarderats. Hela tiden
fanns kyrkan i centrum för de nödställdas
intresse, och kyrkan kunde ge
hjälp.

Sedan kom kyrkan att bli utspisningslokal
för 300 barn, och den verksamheten
pågick inte bara under kriget,
utan fortsatte 15—20 år. Det är därför
inte underligt att kyrkan blivit så starkt
nedsliten som den blivit. Man kan säga
att Evangeliska fosterlandsstiftelsen i
hög grad skötte svenska intressen. Utskottet
använder också i sin skrivning
vänliga ord om vad Evangeliska fosterlandsstiftelsen
har gjort. Det var en
farlig tid och det var ett värdefullt arbete
som då uträttades av stiftelsen.
Under sådana förhållanden tvcker jag
att det skulle ha varit lämpligt med
en flott gest från svenska statens sida
1969.

Jag kan inte låta bli att jämföra med
andra länder. Jag är frimärkssamlare
i liten skala, och jag har lagt märke
till att mission och kyrka och bibel till
och med kommer med på frimärken
vid jubileer av olika slag t. ex. i Finland
och i Norge. Vad beträffar det som
tas upp i Daniel Wiklunds motion är
det, som jag sade i början, frågan om
betalning av en gammal skuld. Men
samtidigt är det fråga om att gratulera
vid ett jubileum, ett tack på en födelsedag.

Om jag ser närmare på vad utskottet
har skrivit är det väl, trots att det
är så vänligt, strängt taget fråga om en
styrning, där utskottet säger ungefär
följande: Ni skall ju få en rikskollekt,
ta då de pengarna och använd dem för
detta ändamål! Jag tror inte att rikskollekten
var avsedd just för det. Jag
vet att Stiftelsen flera gånger under
årens lopp har kämpat för att få kollekter
men inte lyckats, och det är ju
mycket tacknämligt, att den nu får en
kollekt, men det var väl inte meningen
att den skulle gå just till reparation av
sjömanskyrkor.

Det skulle ha glatt mig och många
vänner av sjömansmissionen, om man
från riksdagens sida vid detta tillfälle
hade passat på att säga: Vi tycker att
ni bär gjort det bra, och nu skall vi
tacka er och gratulera er vid jubileet.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Liksom herr Nilsson i
Agnäs vill jag uttrycka min tillfredsställelse
över de uppskattande ord som
utskottet uttalar om Evangeliska fosterlandsstiftelsens
sjömansmission. Jag gör
det som huvudmotionär i ärendet.

Utskottet vill dock inte uttala sig i
anslagsfrågan i annan mån än att utskottet
pekar på ett beslut om en rikskollekt
till Fosterlandsstiftelsen i år. Jag
vill gärna i detta sammanhang slå fast,
att de pengar som man hoppas att få
av staten i form av ett bidrag, icke skall
gå till kostnaderna för något jubileumsfirande
utan till en upprustning av ett
par sjömanskyrkor, som man vill göra
i anslutning till sjömansmissionens 100-års jubileum.

Vad beträffar rikskollekten är den
inte avsedd för sjömansmissionen utan
för Fosterlandsstiftelsens u-landsverksamhet.
Även om denna kollekt kunde
användas till sjömansmissionen, är det
väl egendomligt att man från statens
sida tycks vara benägen att ge uttryck
för uppskattning även i ekonomiskt på -

Nr 8

Onsdagen den 26 februari 1969

Motion om statligt stöd till Evangeliska Fosterlandsstiftelsens sjömansmission

taglig form och samtidigt hänvisar till
rikskollekten. Ett statligt bidrag kan
nästan läsas in mellan raderna i utskottets
utlåtande. Resonemanget i utlåtandet
måste ju leda till reflexionen:
Evangeliska fosterlandsstiftelsen får ju
redan bidrag, nämligen i form av en
rikskollekt.

Stiftelsen får ju då f. ö. hjälpa till att
själv betala! En gåva brukar väl ändå
betalas av givaren.

Jag hoppas, herr talman, att utbildningsministern
med utskottets välvilliga
skrivning som bakgrund ställer sig
positiv till en eventuell särskild framställning
från Evangeliska fosterlandsstiftelsen
till Kungl. Maj :t om ett bidrag
med anledning av 100-årsjubileet.
Särskilt vill jag framhålla att både Norges
och Danmarks regeringar genom
statliga anslag givit uttryck för uppskattning
av motsvarande sjömansmissioner
i samband med deras respektive 100-årsjubileer.

Herr talman, inte heller jag har något
yrkande.

I detta anförande instämde herr A7elander
(fp).

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Det föreligger tydligen
inte någon ansökan till Kungl. Maj :t,
som alltså inte kunnat pröva frågan.
Man kan givetvis gå till väga på olika
sätt då ett spörsmål väcks. Som i detta
fall kan frågan tas upp i riksdagen i
form av en motion, men det hade kanske
varit lämpligare att Evangeliska fosterlandsstiftelsen
inlämnat en ansökan,
varefter vi kunnat avvakta resultatet
av denna.

Här föreligger nu emellertid en motion,
som väl kan sägas ha fått en välvillig
behandling. Kommer det nu en
ansökan till regeringen från Evangeliska
fosterlandsstiftelsen, vilket jag utgår
ifrån, önskar jag att den blir välvilligt
behandlad och att Sverige i likhet med
andra nordiska länder skall kunna hjäl -

pa. Det gäller närmast svenska sjömän,
och vi har all anledning att stödja den
verksamhet som Evangeliska fosterlandsstiftelsen
driver på detta område.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill gärna uttala
min glädje över vad herr Svensson i
Kungälv sade. Jag tror att det bara är
blygsamhet av Evangeliska fosterlandsstiftelsen
att den inte själv bett Kungl.
Maj:t att få en jubileumsgåva utan har
velat aktualisera saken på annat sätt.
Det framgår också tydligt av motionen
att man tycker det är naturligt att inte
själv komma med en framställning, men
skulle detta vara den rätta vägen, är
det klart att man skall göra så. Jag
anser att utskottets välvilliga skrivning
utgör en invit i den riktningen, och detta
tycker jag är ett bra resultat vi fått
ut av den här framstöten.

Herr SVENSSON i Kungälv (s) kort
genmäle:

Herr talman! Vi kan kanske lämna
frågan om blygsamheten därhän. Här
rör det sig väl inte främst om en gåva
utan om en ansökan, som sedan prövas
med hänsyn till det föreliggande
behovet. Finns det verkligen ett behov,
anser jag att anslag skall beviljas.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Statsutskottet är enhälligt
på denna punkt och motionärerna
har inte heller ställt något yrkande.
För min del kommer jag att vara mycket
kortfattad.

Till herr Wiklund i Stockholm vill
jag säga att man skall läsa statsutskottets
uttalande exakt som det är skrivet
och inte läsa någonting mellan raderna,
som herr Wiklund ansåg sig kunna
göra. Statsutskottet har över huvud taget
inte tagit ställning till en framtida
behandling av en eventuell framställning
från Evangeliska fosterlandsstiftelsen.
Jag vill i likhet med herr Svens -

Onsdagen den 26 februari 1969

Nr 8

Viss översyn av medborgarskapslagstiftningen

son i Kungälv konstatera, att den normala
gången är att en institution som
önskar ett bidrag i vanlig ordning vänder
sig till Kungl. Maj:t, där framställningen
prövas. Därefter vänder sig
Kungl. Maj:t till riksdagen som i sin
tur har att pröva frågan. Ingen av oss
vet om Evangeliska fosterlandsstiftelsen
önskar ett bidrag till den verksamhet
som motionärerna nu vill stödja.

Jag upprepar att statsutskottet tagit
ställning till dagens situation men inte
till en eventuellt kommande framställning.
Med detta ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten 15

Eades till handlingarna.

§ 10

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i luftfartslagen den 6 juni 1957
(nr 297).

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11

Viss översyn av
medborgarskapslagstiftningen

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av motioner om
viss översyn av medborgarskapslagstiftningen.

I de likalydande motionerna 1:743
av herr Dahlberg och II: 856 av fru
Eriksson i Stockholm m. fl. hemställdes
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte hemställa om en översyn av gällande
bestämmelser i vad avsåge medborgarskap
för här i riket bosatta barn,

där endast den ena av föräldrarna vore
svensk medborgare.

Utskottet hemställde,

att förevarande motioner, 1:743 och
II: 856, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Innehållet i de likalydande
motionerna 1:743 och 11:856
är väl känt. Vi har behandlat samma
motion ett par gånger tidigare. Det är
också känt att vi i denna kammare har
visat stort intresse för den fråga motionerna
berör och att vi på ett markant
sätt har skilt oss därvidlag från uppfattningen
i första kammaren.

Vad motionärerna kräver är att ett i
Sverige fött barn, som bor här med sin
svenska mor och sin utländska far, skall
ha samma rätt till svenskt medborgarskap
som barn till svensk far och utländsk
mor; det skall ha samma rättighet
som barn till ogift svensk mor och
med en far som är utländsk medborgare.

Så är inte fallet med nu gällande lagstiftning.
Utskottet betecknar i förevarande
utlåtande sådant barn som det
här gäller — alltså ett barn med utländsk
far och svensk mor — som »de
här bosatta utländska barnen». Även
om de barn det här gäller aldrig har
sett något annat land än Sverige, inte
kan tala något annat språk än svenska,
har fått svensk skolbildning och har en
svensk mor som försörjer och uppfostrar
dem, så är de ändå »de i Sverige
boende utländska barnen».

Om någon här i Sverige adopterar ett
barn från Korea eller från något annat
mer eller mindre främmande land, så
är det självklart att det barnet blir
svensk medborgare.

Jag vet ingen inställning som jag har
haft så svårt att förstå som denna att
människor, som i alla andra avseenden

Nr 8

Onsdagen den 26 februari 1969

Viss översyn av medborgarskapslagstiftningen

förklarar sig inte ha någon avog inställning
till utlänningar och som kan
erkänna andra barns rättigheter även
om föräldrarna inte är precis sådana,
som vederbörande själv tycker är de
bästa, när det gäller barn av det slag
jag här talar om är inställda på en selektion.
Det finns tydligen en del blandäktenskap,
som anses mindervärdiga
och som man tycker att barnen på något
sätt skall få känna av.

Egentligen vore det värt att närmare
analysera vad som ligger bakom en sådan
bedömning. Det kan vara förklarligt
att vi fick en sådan lagstiftning efter
den diskussion som fördes på 1950-talet, men att i dag hålla fast vid en
sådan inställning är oförklarligt. Vad
kan det vara för underlig rasistinställning
som där ligger på botten? Och vad
är det för ett underligt slags könsrollsföreställning
att fadern är den som skall
bestämma medborgarskapet, oavsett om
han kan erbjuda sitt barn sitt hemlands
kultur och skydd eller inte?

Det är för mig helt oförklarligt att
vägra företa en översyn av bestämmelserna
på detta område. När denna fråga
behandlades 1967 uttalade sig JK, rikspolisstyrelsen,
utlänningskommissionen,
socialstyrelsen och ÖÄ för en översyn
av bestämmelserna, och samma år röstade
vi här i kammaren med 119 röster
mot 65 för att en sådan översyn skulle
göras. När motionen sedan kom tillbaka
1968 blev resultatet ungefär detsamma
här i kammaren, d. v. s. stor majoritet
för en översyn av lagstiftningen. Däremot
har frågan vid båda tillfällena
avslagits i första kammaren och därmed
fallit.

Förutom det förhållandet att jag rent
principiellt finner det svårförklarligt
att just barn med svensk mor och utländsk
far skulle sättas i särklass vill
jag peka på en rad praktiska frågor,
som inte är lösta på samma sätt för
dessa barn som för andra. De kan inte
få barnpension eller vårdbidrag, och
det finns ganska upprörande fall där

modern till invalidiserade barn inte
kunnat få vårdbidrag, vilket hon skulle
ha kunnat få om hon hade haft en
svensk far till sitt barn. Modern får inte
heller ha barnet antecknat i sitt pass
utan barnet skall vara antecknat i faderns
pass.

Det har ibland anförts att barnet, om
det är en pojke, kan bli inkallat till
värnpliktstjänstgöring i faderns land,
även om vederbörande enligt svenska
bestämmelser också skulle få ett svenskt
medborgarskap. Vidare menar man, att
det svenska medborgarskapet inte har
någon betydelse för det fall att en far
skulle vilja kidnappa sitt barn. Han
skulle kunna göra det lika lätt även om
barnet har ett svenskt medborgarskap.
Detta innebär en nedvärdering av den
säkerhet som det i alla fall medför för
en människa att ha ett medborgarskap
i det land där hon bor. Man bortser
från den psykologiska effekten av att
dessa barn precis som andra barn i vårt
land har svenskt medborgarskap.

Det är som sagt kanske inte så svårförklarligt
att den aktuella bestämmelsen
kunde accepteras år 1950. Visserligen
påpekade då en rad kvinnoföreningar
den oformlighet, som den innebar,
men den accepterades ändå. Det
är dock märkligt att den kvarstår i dag,
20 år efteråt, när vi fått så många invandrare
i vårt land och har så livliga
förbindelser med andra nationer, både
näraliggande och mera avlägsna. Vi har
i dag en annan syn — jag hoppas att
den delas av kammarens och av riksdagens
ledamöter över huvud taget —
på en förbindelse mellan en svensk
kvinna och en utländsk man. Vi ser det
inte längre som ett mindervärdigt förhållande,
som bör gå ut över barnet.

Att man då vill behålla denna bestämmelse
utan att syna den närmare
är helt oförklarligt. Jag vet ingen fråga
där jag varit så upprörd över att inte
finna något gensvar som i denna punkt.
Den ligger på det mänskliga planet och
borde kunna förstås av alla.

Onsdagen den 26 februari 1969

Nr 8

Viss

När denna fråga vid föregående tillfälle
avstyrktes av första lagutskottet
åberopade man internationella konventioner,
som våra representanter i Europarådet
ville ansluta sig till, om undvikande
av dubbelt medborgarskap, vilket
skulle kunna komma i fråga för dessa
barn. De skulle alltså behålla sin fars
medborgarskap samtidigt som de fick
svenskt medborgarskap.

Denna gång har man inte velat åberopa
dessa internationella konventioner
utan har krupit litet närmare och
hänvisat till önskvärdheten av en nordisk
lagstiftning på området. Eftersom
frågan är upptagen till förhandlingar i
Nordiska rådet borde man kunna vänta
på att den där får en lösning.

Det är emellertid mycket olikartade
bestämmelser i de nordiska länderna.
Jag kan nämna att ett barn som föds i
Finland blir finsk medborgare. Vi är
mera nogräknade i Sverige, vi är tydligen
rädda för vissa små barn!

Jag menar att de som i dag hänvisar
till förhandlingarna i Nordiska rådet
som motiv för att i dag avstå från att
tillstyrka en översyn av våra bestämmelser
på detta område bara anför detta
som ett svepskäl. Jag menar att förhandlingarna
i Nordiska rådet inte blir
svårare att genomföra om den svenska
riksdagen till rådet ger uttryck för den
meningen, att vi betraktar ett barn med
utländsk far och svensk mor på samma
sätt som vi ser på andra barn tillhörande
vårt land. Jag kan inte tro att
detta skulle försämra möjligheterna att
förhandla i Nordiska rådet. Rådet stiftar
ju inga lagar och därför måste under
alla förhållanden frågan om eventuella
önskade förändringar återkomma
till den svenska riksdagen.

Herr talman! Eftersom lagutskottet
i år inte har varit särskilt mångordigt
och hänger upp frågans avgörande på
förhandlingarna i Nordiska rådet,
misstänker jag att många av dem, som
tidigare reagerat och krävt en översyn
av frågan, nu låter sig nöja med detta.

översyn av medborgarskapslagstiftningen

Jag kan förstå att utskottets uppträdande
beror på att man vill klara sin prestige
litet bättre. Ty prestige och byråkrati
hänger verkligen över inställningen
till denna fråga!

Jag tycker att det skulle vara befriande
om kammaren nu frigjorde sig
från detta och gick på samma linje
som den har gjort vid två tidigare tillfällen
och beslöt om bifall till den motion,
som avstyrkts av första lagutskottet.
Jag ber alltså att få yrka bifall till
motionerna 1:743 och 11:856.

I detta anförande instämde fru Hörnlund
(s), herrar Andersson i Örebro
(fp), Börjesson i Falköping (ep), Åberg
(fp), Sörenson (s) och Hugosson (s),
fru Dahl (s), herr Göransson (s), fru
Bergman (s), herr Eriksson i Bäckmora
(ep) , fru Ekroth (s) samt herrar Brännström
(s) och Nygren (s).

Fröken BERGEGREN (s):

Herr talman! Som fru Eriksson i
Stockholm mycket riktigt framhöll har
kammaren denna gång för tredje året å
rad att ta ställning till samma motionsyrkande.

Senaste gången kammaren hade frågan
uppe till behandling var för något
mer än två månader sedan. Någon utförlig
redovisning av ärendets tidigare
behandling avser jag inte att lämna, eftersom
vi så nyligen haft en grundlig
debatt i frågan. De skäl, på vilka utskottet
grundat sin uppfattning, finns så
utförligt redovisade i dess utlåtande,
att det denna gång inte säger annat än
att motionen bör lämnas utan bifall.

Kanske är det inte rätt av fru Eriksson
i Stockholm att göra gällande, att
utskottets ställningstagande uteslutande
skulle basera sig på prestigetänkande.
Några av oss har visserligen suttit
med i utskottet och varit med om att
behandla denna fråga varje gång den
varit uppe, men det är dock inte samma
ledamöter som hela tiden varit med om
att ta ställning. Likafullt har emellertid

Nr 8

Onsdagen den 26 februari 1969

Viss översyn av medborgarskapslagstiftningen

utskottet efter moget övervägande varje
gång kommit till ett enhälligt beslut.

Detta grundar sig inte, som fru Erikssom
i Stockholm tror, på någon känsla
av animositet mot barn, vilka utan egen
förskyllan råkat få en förälder som inte
är svensk medborgare. Den ene är lika
god som den andre, och några sådana
bevekelsegrunder ligger inte bakom utskottets
ställningstagande. Frågan gäller
hur vi på ett praktiskt sätt skall
kunna lösa problemen för en grupp
människor här i landet som på grund
av föräldrarnas olika inedborgarskapstillhörighet
har kommit att hamna i en
sådan situation, att de inte har medborgarskap
i det land där de blivit födda
och där de vuxit upp.

Utskottet anvisade förra året en framkomlig
väg att på ett praktiskt sätt eliminera
de olägenheter som till äventyrs
kan finnas för de barn som växer upp
här och inte är svenska medborgare,
nämligen att vi i våra lagar skulle rensa
bort alla bestämmelser som medför att
barn som inte är svenska medborgare
blir behandlade på ett annat sätt än de
som är det. Riksdagens enhälliga mening
blev också den, att man skulle ge
Kungl. Maj :t till känna vad utskottet i
detta avseende hade anfört.

Därmed är motionärerna inte nöjda.
Man föreställer sig tydligen att själva
det svenska medborgarskapet har en
högre dignitet som till varje pris måste
tillförsäkras dessa barn. Man går så
långt att man i motionsyrkandet kräver
att alla barn som bor i Sverige — och
här har man gått längre än i det första
yrkandet år 1967, då det gällde barn
födda i Sverige — och vars ena förälder
är svensk medborgare skall få svenskt
medborgarskap. Det inbegriper alltså
även de utom äktenskap födda barn till
utländsk mor som finns här.

Jag frågar mig om detta kan vara riktigt
förenligt med den valfrihet, som vi
dock bör ge den ensamma modern att
själv bestämma i en för barnet viktig
fråga. Den ensamma utländska modern

kanske inte alls har haft så särskilt god
erfarenhet av den svenske fadern och
kanske inte alls har någon önskan att
hennes barn skall få den närmare anknytning
till Sverige som ett medborgarskap
innebär. Men det tillfrågas hon
inte om ifall man skulle bifalla fru
Erikssons förslag.

Nu säger fru Eriksson, att utskottet
denna gång inte har hakat upp sitt avslagsyrkande
med hänvisning till Europarådskonventionen.
Vi har därvidlag
åberopat det utlåtande vi gjorde i
fjol, där vi bl. a. anförde våra betänkligheter
mot en ensidig svensk lagändring
i syfte att kraftigt utöka antalet
dubbla medborgarskap samtidigt som vi
skulle anta en konvention i syfte att
förhindra dubbla medborgarskap inom
Europakretsens länder. Det står fortfarande
kvar. I årets utlåtande påpekar
vi bara, att det enda nya som inträffat
sedan förra året är att frågan blivit
väckt i Nordiska rådet och där är föremål
för behandling. Kvar står de invändningar
som utskottet gjorde förra
året, nämligen att man inte kan dels anta
en konvention, dels i samma andetag
säga att vi skall stifta en lag som går
stick i stäv mot den konventionen.

Förvisso har vi full rätt att här i landet
stifta de medborgarskapslagar vi
själva önskar, men när vi gör det måste
vi också ta i betraktande de förpliktelser
som vi genom att ansluta oss till en konvention
har åtagit oss. Här i Sverige har
vi hitintills satt en ära i att försöka
att till punkt och pricka efterfölja syftet
med de konventioner vi underskriver.
Skulle vi nu i det här speciella
fallet slå in på en annan linje, så innebär
det att vi försöker sätta en käpp i
hjulet för det internationella samarbetet,
inte minst det europeiska samarbete
som ändå har så svårt att löpa
friktionsfritt.

Det föreligger ingalunda vare sig dolda
rasistiska tankegångar eller en värdering
av människor, som ingår äktenskap
med främmande medborgare, i

Onsdagen den 26 februari 1969

Nr 8

Viss översyn av medborgarskapslagstiftningen

första lagutskottets ställningstagande,
utan detta har dikterats uteslutande av
den skyldighet utskottet har att pröva
vilka vägar Sverige kan ur juridiska och
moraliska synpunkter beträda för att
lösa ett problem, som ingalunda är lättlöst
men som vi ändå måste försöka
klara genom samverkan på det internationella
planet. Jag är övertygad om
att ett tålmodigt arbete från svensk sida
på lång sikt gagnar den sak fru Eriksson
känner så varmt för mera än om vi
skyndar åstad och av riksdagen beställer
en utredning, som i själva verket är
en klar beställning på lagändring i ett
bestämt syfte. Första lagutskottet har
för sin del funnit, att förutsättningarna
för att vidta en sådan lagändring inte
är för handen, om vi vill fortsätta att
arbeta på det internationella planet för
att lösa detta och andra viktiga spörsmål
i samverkan mellan olika nationners
medborgare.

Jag ber således, herr talman, med
hänvisning till vad jag här har sagt och
vad utskottet anfört att få yrka bifall
till utskottets utlåtande, vilket innebär
att de förevarande motionerna, nr 1:743
och 11:856, inte skall föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr HAMMARBERG (s):

Herr talman! Jag hör till dem som
under tidigare år har skrivit under
motionerna i detta ärende, och jag har
röstat för dem i kammaren. Jag hör
också till dem, som har fört frågan
vidare till Nordiska rådets behandling.
Därför känns det rätt underligt
att läsa utskottets utlåtande, där man
faktiskt hänger upp frågan på att den
har kommit till Nordiska rådet och
därför yrkar avslag på motionsparet.

För mig innebär det att vi arbetar
efter två linjer på en gång, när vi samtidigt
försöker få en samordning på
det nordiska planet och en översyn av
den svenska medborgarlagstiftningen.
När Nordiska rådets rekommendation
kommer, som vi hoppas, är vi därige -

nom bättre förberedda för en samordning
av den nordiska medborgarlagstiftningen
i den riktning som motionerna
åsyftar.

Enligt min mening är det därför inget
som helst hinder för ett bifall till motionerna
att frågan kommit upp på
nordiskt plan. Jag vill i konsekvens
därmed yrka bifall till motionerna
I: 743 och II: 856.

Fröken WETTERSTRÖM (in):

Herr talman! Jag kunde ha nöjt mig
med att vara en av de många som instämde
i fru Erikssons i Stockholm
anförande. Anledningen till att jag begärde
ordet var faktiskt bara att jag
ytterligare ville understryka vad fru
Eriksson har sagt.

Den positiva inställning som denna
kammare två gånger tidigare har visat
till motioner med samma innebörd som
nu vittnar om att vi är många som
varit — och jag hoppas alltjämt är —
upprörda över de orättfärdigheter som
vi vill ha bort. Många synes dock fortfarande
inte ha klart för sig att sådana
orättfärdigheter faktiskt finns.

När man ser hur utskottet förra året
kröp bakom Europarådskonventionen
och i år med — om jag får lov att säga
det — en viss förtjusning faller tillbaka
på den översyn som man väntar sig
från Nordiska rådets sida, blir man beklämd.

Fröken Ber gegren som utskottets talesman
har lika litet i år som vid tidigare
tillfällen förmått övertyga mig om
att utskottets inställning är riktig. Även
om det inte är, som fru Eriksson i
Stockholm sade, prestigetänkande som
ligger bakom ställningstagandet, tycks
utskottet i varje fall vara fastlåst i den
position som det tidigare intagit.

Fröken Bergegren nämnde någonting
om att vi inte skall handla stick i stäv
med en konvention som vi har biträtt.
Nej, det brukar Sverige sannerligen inte
vilja göra, och det har aldrig varit motionärernas
avsikt att så skulle ske.

Nr 8

Onsdagen den 26 februari 1969

Viss översyn av medborgarskapslagstiftningen

Konventionen syftar till att man så
långt det är möjligt skall begränsa antalet
dubbla medborgarskap och det är
väl i och för sig riktigt. De vid upprepade
tillfällen väckta motionerna har
inte heller motsatt syfte när det gäller
vuxna människor. Men för barn upp
till 18 år blir förhållandet att de under
en övergångstid får dubbla medborgarskap.
Efter 18 års ålder har de själva
möjlighet att välja vilket medborgarskap
de vill ha.

Fröken Bergegren tror att det på lång
sikt skall gagna saken om man väntar
år efter år med att vidtaga åtgärder.
Vi vill dock att dessa barn skall ha
samma förmåner och känna samma
trygghet, som våra svenska barn gör
i vårt samhälle. Vi vet att antalet barn
födda i Sverige i äktenskap mellan invandrade
utlänningar och svenskar
ökat och med största sannolikhet ökar
undan för undan. Skall vi då vänta hur
länge som helst innan en ändring kommer
till stånd så att dessa barn får
födas, som svenska medborgare?

Det var välgörande att höra att herr
Hammarberg, som själv — vilket jag inte
visste tidigare — fört fram denna fråga
i Nordiska rådet, tycks vara av precis
samma uppfattning som vi motionärer
är, nämligen att det förhållandet att
en dylik översyn begärs ingalunda
skulle skada utan snarare vara till gagn
för en gemensam nordisk översyn.
Visst är det alltid värdefullt om man
kan åstadkomma överensstämmelse i
nordisk lagstiftning, men jag tycker för
min del att man inte skall driva det
hela så långt att vart och ett av de nordiska
länderna skall förhindras att ta
egna initiativ och vidtaga egna åtgärder
— i all synnerhet när det gäller
att undanröja uppenbara orättvisor
som en gällande lag visat sig medföra.

Vi vet inte när denna gemensamma
nordiska prövning kommer att ske, och
vi vet inte heller vad resultatet av en
sådan prövning kan bli. Då kan det
väl ändå inte vara till skada att vi i

vårt land genom en översyn kommer
fram till en ståndpunkt, som vi tycker
är riktig, för att sedan med större kraft
kunna förfäkta en uppfattning som jag
hoppas att så småningom alla kommer
att dela i denna riksdag, nämligen att
det absolut finns en skönhetsfläck i vår
lagstiftning så länge vi behåller de bestämmelser
som nu gäller.

Fröken BERGEGREN (s) kort genmäle: Herr

talman! Fröken Wetterström
frågar, om jag tycker att det är riktigt
att vi i avvaktan på en internationell
lösning på problemet skall finna oss i
att vänta år efter år med att skapa
bättre möjligheter för de barn det här
gäller. Nej, det menar jag inte, och det
är därför första lagutskottet pekar på
de praktiska möjligheter vi har att genom
ensidiga svenska åtgärder tillförsäkra
barnen den trygghet och den trivsel
vi alla är ense om att de skall ha.

Jag går ett litet stycke längre än
fröken Wetterström därvidlag. Jag tycker
att varje barn, som växer upp här
i Sverige och som vi har välkomnat
tillsammans med dess föräldrar, skall
ha möjlighet att känna samma trygghet
och samma trivsel oavsett om den ena
av föräldrarna är svensk eller om båda
är utlänningar. Jag tycker att vi i Sverige
på lagstiftningens väg skall gå så
långt som möjligt för att skapa samma
utgångsläge och samma möjligheter för
barnen.

Såvida man inte lägger en alldeles
speciell mystisk innebörd i medborgarskapet
som sådant förstår jag inte varför
man skall betrakta det som så skriande
orättfärdigt, att ett barn råkar ha
engelskt, franskt eller tyskt medborgarskap
i stället för svenskt. Vi är väl alla
lika goda människor vilket medborgarskap
vi än har. Det finns väl i alla fall
två föräldrar till barnet, och den andra
partens känslor bör man också ta i betraktande.
När det gäller självständigt
medborgarskap för barn under 18 år

Onsdagen den 26 februari 1969

Nr 8

Viss översyn av medborgarskapslagstiftningen

kräver man i de fall, där båda föräldrarna
är vårdnadshavare, att de skall
göra gemensam ansökan, därför att
man anser att man skall ta hänsyn till
bådas uppfattning.

Vi har en liberal praxis när det gäller
att bevilja barn en självständig rätt
till svenskt medborgarskap, när detta
är förenligt med barnets intresse. Jag
undrar om man inte hellre bör gå fram
den vägen, i synnerhet som anslutningen
till europarådskonventionen ger oss
större möjligheter att fortsättningsvis
vara ännu generösare i detta avseende.
Då tar man hänsyn till barnets intresse,
vilket bör komma i första hand. I andra
hand kan man ta hänsyn till att modern
eventuellt kan känna sig kränkt
av att hennes barn inte är svensk medborgare.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Fröken Bergegren försökte
rätta till det hela i sista meningen.
Men annars lät det ju lite pinsamt när
hon sade, att det ju också finns en far,
vars känslor man skall ta hänsyn till.

Är detta en fråga om föräldrarnas
känslor? Jag misstänkte att man hade
sådana funderingar, men jag trodde
inte att någon vågade uttala dem.

Nej, ett barn som bor i Sverige skall
betraktas som ett svenskt barn — det
är det frågan gäller. Känslorna hos den
ena eller andra föräldern tycker jag
inte att vi skall resonera om i detta
sammanhang. Men vi skall skapa den
tryggheten för barnet, att varje barn i
det land, där det växer upp och bor
och vars språk det kan, skall känna
precis samma trygghet. Det är den saken
vi är intresserade av, och jag tror
att vi bör akta oss för att blanda in vad
barnets föräldrar känner.

Ge barnen rätt att växa upp precis
som alla andra barn! Det är det enda
jag har intresse av.

Herr HENRIKSON (s):

Herr talman: Det skulle väl i och för

sig vara onödigt att begära ordet för
att från denna talarstol instämma i vad
fru Eriksson så vältaligt sagt i anslutning
till den motion riksdagen nu har
att behandla.

Jag kände ändå ett alldeles personligt
behov av att göra det och ta kammarens
tid i anspråk någon enda minut. Jag
har under två tidigare riksdagar avlyssnat
debatten i denna fråga. För mig
har det, liksom tydligen också för fru
Eriksson i Stockholm, varit svårt att
riktigt genomskåda de redovisningar
som utskottet vid båda dessa tidigare
tillfällen liksom i dag har givit riksdagen.

Jag tycker att de mänskliga aspekterna
bör vara vägledande när man tar
ställning i denna fråga. Liksom fru
Eriksson anser jag, att dessa mänskliga
aspekter i första hand måste knytas till
barnet och inte till föräldrarna. Det
svenska medborgarskapet behöver väl
inte i och för sig sammankopplas med
något särskilt värde; vi vet ändå att
det har sin praktiska betydelse för barnet
när det gäller olika rättigheter som
svenska barn regelmässigt har. De
mänskliga aspekterna framstår alltså
för mig som vida viktigare än de eventuella
vinningar vi kan göra t. ex. i
Europarådet och numera också i Nordiska
rådet, även om jag inser att också
de sammanhangen har betydelse.

Det finns kanske också anledning
att påpeka, att denna kammare vid de
båda tidigare tillfällen då man tagit
ställning till denna fråga mycket klart
givit vid handen var den står. Jag vet
inte om det är förmätet eller ofint av
mig att säga detta, men jag gör det i
alla fall: det borde ha varit naturligt
för utskottet att ta en viss hänsyn till
vad andra kammaren tidigare ansett i
denna fråga.

Vad begär motionärerna? De begär
ju inte att vi i dag skall ta ställning i
sakfrågan utan de begär en översyn
av lagstiftningen på detta område. Naturligtvis
har det både av motionärerna

Nr 8

Onsdagen den 26 februari 1969

Lönefordringars behandling i konkurs

här i dag och i motionen angivits att
man anser att en ändring bör komma
till stånd på denna punkt, så att de
barn som är födda och vistas här i
landet likställs med andra barn. Men
det är möjligt att en sådan översyn
också hade kunnat anvisa vägar för
att klara relationerna till främmande
makt, om jag så får säga, t. ex. när det
gäller Europasamarbetet och samarbetet
i Norden. Fröken Bergegren sade
att man i detta internationella samarbete
har försökt och försöker lösa problemen
på detta område, och jag föreställer
mig att detta är precis samma
ambition som motionärerna har. Herr
Hammarberg, som tillhör Nordiska rådet,
tycks för sin del inte inse att det
skulle föreligga något hinder för att
Sveriges riksdag tar ställning och beställer
en översyn av denna lagstiftning.
Det bör vara en ganska naturlig
uppgift för vår representation i Nordiska
rådet, därest riksdagen här bestämmer
sig för en ändring, att också arbeta
för att frågorna löses enligt de intentioner
som i så fall vårt land anvisar
på detta område.

Jag vill alltså ytterligare understryka
de mänskliga aspekter denna fråga har.
Det gäller här barnen, och vi bör tillse
att de får samma rättsliga ställning som
de barn vilkas båda föräldrar är svenskar.
Jag ber följaktligen att få yrka
bifall till motionerna I: 743 och II: 856.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
I: 743 och II: 856; och fann
herr andre vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fru Eriksson i Stockholm
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller

första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna I: 743 och II: 856.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för nejpropositionen.
Fröken Bergegren begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 81 ja och 104
nej, varjämte 14 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit motionerna
I: 743 och II: 856.

§ 12

Lönefordringars behandling i konkurs

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av motion angående
lönefordringars behandling i konkurs.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Bara några ord om den
motion som jag har väckt i detta ärende!
Det gäller det fall att en arbetsgivare
går i konkurs.

Vid en konkurs blir det utredning,
och så samlar man ihop alla medel som
är tillgängliga och delar ut dem efter
ett visst system. Därvid kommer, såsom
riktigt är, löntagare högt upp på
listan, men före löntagarnas anspråk
kommer konkurskostnaderna, som ofta
är mycket omfattande, ibland så omfat -

Onsdagen den 26 februari 1969

Nr 8

tande att löntagarna blir utan utdelning
eller får utdelning med en mycket liten
procent av vad de egentligen skulle
ha.

Det där är naturligtvis otillfredsställande.
Min motion innebär att lönefordringar
skulle komma före konkurskostnaderna,
och i de fall då konkurskostnaderna
inte blir täckta skulle staten
träda in och betala dem.

Det gäller en elementär jämlikhetsfråga,
eftersom en arbetstagare borde
få lön för mödan oavsett om han har
hamnat hos en insolvent arbetsgivare.
Bakgrunden till motionen är ett jämlikhets-
och rättvisekrav, att den som har
utfört ett arbete skall ha betalt för det,
även om han råkat ta anställning hos
en insolvent arbetsgivare som går i
konkurs.

Nu visar det sig emellertid att det
pågår en utredning på detta område
i nordisk regi. Jag uttalar bara förhoppningen,
att den utredningen tar
upp detta spörsmål och att det kan
lösas enligt de riktlinjer som jag har
dragit upp i motionen. Det är som sagt
en rättvisefråga av första ordningen.

Herr MARTINSSON (s):

Herr talman! Det finns ingen anledning
att använda lång tid för att diskutera
den här frågan. För närvarande
pågår ju inom lagberedningen en allmän
översyn av konkurslagstiftningen.
Beredningens uppdrag innebär också
att göra en översyn av bestämmelserna
i 17 kap. handelsbalken om förmånsrättsordningen.

Det är nog också på det sättet att
herr Sjöholms framställning av den aktuella
problematiken går en del genvägar.
Vid en konkurs förekommer vissa
fordningar på konkursmassan. Om
en rörelse fortsätter att bedriva sin
verksamhet efter konkursbeslutet ådrar
sig konkursmassan vissa skyldigheter,
och i princip gäller samma sak de arvoden
och kostnader som sammanhänger
med själva konkursförfarandet.

Förbättrat stöd till barnfamiljer

Därför tror jag att det är oriktigt att
jämställa den förmånsrätt som löner,
skatter och speciella panträtter har
med de direkta kostnader som utgör
fordringar på konkursmassan.

Men alla dessa frågor är, som jag tidigare
sagt, föremål för utredning. Jag
yrkar därför bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 13

Föredrogs vart för sig

första lagutskottets utlåtande nr 5, i
anledning av motioner om utbyte av
beteckningen »övervakare» mot »kontaktman»;
samt

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring
i civilförsvarslagen den 22 april
1960 (nr 74), och

nr 2, i anledning av motioner om
sänkning av statsbidraget till de allmänna
försäkringskassorna.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 14

Förbättrat stöd till barnfamiljer

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av motioner om
förbättrat stöd till barnfamiljer.

Andra lagutskottet hade i ett sammanhang
behandlat fyra till lagutskott
hänvisade motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:531
av herrar Dahlén och Bengtson samt
II: 622 av herrar Hedlund och Wedén
om förbättrat stöd till barnfamiljer, vari
hemställdes, såvitt nu var i fråga, att
riksdagen måtte »i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om förslag om en familje -

Nr 8

Onsdagen den 26 februari 1969

Förbättrat stöd till barnfamiljer

politisk reform med ett avsevärt förbättrat
stöd för barnfamiljerna i enlighet
med de riktlinjer som i motionen anförts»,
samt

2) de likalydande motionerna 1:788
av herr Werner och II: 452 av herr
Hermansson m. fl. om höjning av det
allmänna barnbidraget, vari föreslogs
»att riksdagen beslutar höja det allmänna
barnbidraget från och med den 1
juli 1969 till 1 000 kr. per år och barn».

Utskottet hemställde,

A. att motionerna I: 788 och II: 452
om en höjning av de allmänna barnbidragen
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd, samt

B. att motionerna 1:531 och 11:622
såvitt de anginge frågan om det fortsatta
familjepolitiska reformarbetet icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru Hamrin-Thorell
(fp) samt herrar Eric
Carlsson (ep), Österdahl (fp), Gustavsson
i Alvesta (ep) och Jönsson i Ingemarsgården
(fp), vilka ansett att utskottet
under B bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna
I: 531 och II: 622, såvitt nu var i
fråga, måtte anhålla om förslag om en
familjepolitisk reform med ett avsevärt
förbättrat stöd för barnfamiljerna
i enlighet med vad reservanterna anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Det har under de senaste
åren förts långa debatter i denna
kammare om familjepolitiken, men resultaten
har inte blivit så stora. Det
fanns en tid då det hände, tycker jag,
stora saker inom familjepolitiken. Det
var på 1940-talet när herrar Wahlund,
Erlander och några till stod för utformningen.
De reformer som genomfördes
på 1940-talet har följts upp under
1950-talet och i början av 1960-

talet. Man har väl i allmänhet, även om
undantag har förekommit under vissa
perioder, försökt att se till att barnfamiljerna
med vissa mellanrum skulle
få såväl förbättringar i anledning av
penningvärdeförsämringen som standardhöjningar.
Så var det länge, men
det har numera upphört.

Penningvärdeförsämringen har under
de senare åren fått fortgå utan att barnfamiljerna
har fått några förbättringar,
och den reformverksamhet som varit
väntad och som också ibland utlovats
har skjutits på framtiden. Det enda
som har hänt på senare tid är den i fjol
beslutade omkonstruktionen av familjebostadsbidragen,
som nu kallas för bostadstillägg
till barnfamiljer.

Föregående år framlade vi förslag om
omedelbara höjningar av barnbidragen
i avvaktan på en familjepolitisk reform.
Det var inte möjligt att då få majoritet
för en sådan linje, och det finns
med det majoritetsförhållande som nu
råder i kammaren inte möjlighet till
detta i år heller. Vi har därför från
vårt håll koncentrerat oss på att försöka
driva på för att få till stånd en
genomgripande familjepolitisk reform
så fort som möjligt.

Familjepolitiken bör enligt vår mening
syfta till att utjämna den ekonomiska
standarden mellan dem som har
barn och dem som inte har barn. Man
utjämnar genom familjepolitiken också
försörjningsbördorna mellan olika perioder
i människans liv. Till detta skall
läggas familjepolitikens uppgift när det
gäller att utjämna den ekonomiska
standarden mellan familjer med olika
ekonomiska förutsättningar och bärkraft.
Denna sistnämnda uppgift måste
tillmätas mycket stor betydelse mot
bakgrund av de stora ekonomiska klyftor
som vi har i dag. Barnbidragen
skall även i fortsättningen utgöra
grundstommen i det familjepolitiska
systemet.

Tyvärr finns det inte några uttalanden
från regeringens sida som tyder

Onsdagen den 26 februari 1969

Nr 8

på att man har intentioner att höja
barnbidragen. Det är därför motiverat
att riksdagen uttalar sig för att i en
snar familjepolitisk reform bör ingå
betydande höjningar av barnbidragen,
så att det inte bara blir en kompensation
för penningvärdeförsämringen
utan också ger en standardförbättring.
Det bör vara en rejäl förbättring, och
den bör också komma snart.

Jag har litet svårt att förstå varför
socialdemokraterna inte lyckas hänga
med när det gäller att i varje fall bibehålla
barnbidragens reella värde. Vi
hade ju en gång i tiden att bekämpa
det förslag som kom från högerhåll om
att skrota ner en del av familjepolitiken.
Det bekämpade vi gemensamt. Vi
tog gemensamt bort de gamla barnavdragen
som gynnade bara de välbärgade
och införde barnbidragen i stället.

Vad beträffar låginkomstfamiljerna
utgår numera stöd i form av bostadstillägg
till barnfamiljer. Det är bättre
än de gamla familjebostadsbidragen.
Ett grundbelopp i botten utgår utan
prövning av bostadsförhållandena till
alla låginkomstfamiljer. Det finns emellertid
utöver detta särskilda tillskott
som är förenade med vissa bostadsvillkor.

När man skall reformera familjepolitiken
är det enligt min uppfattning
angeläget att man eftersträvar att ge
en så stor del av stödet som möjligt till
låginkomstfamiljerna utan anknytning
till en viss konsumtion. Det är inte rimligt
att man förbinder bidrag som utgår
till dem som har det sämst med
krav på innehav av något som är svårt
att få tag i till rimliga priser såsom bostäder.

Sedan vill jag, trots att det inte behandlas
i det utlåtande som i dag är
uppe till behandling, slå fast att de familjepolitiska
åtgärderna i princip är
en statlig angelägenhet. Man bör inte
som nu har skett börja övervältra delar
av familjepolitikens kostnader på kommunerna.
Man måste dessutom göra det

Förbättrat stöd till barnfamiljer

administrativa förfarandet betydligt
enklare än det är nu.

Vi måste vidare tänka oss att bygga
ut stödet till låginkomstfamiljerna ytterligare.
Någon form av vårdnadsbidrag
bör ingå i en familjepolitisk reform
och det bör utgå under den period då
vårdnadsbehovet är störst. Man kan
överväga olika åldersgränser beroende
på statsfinansiella och andra förhållanden.
Jag vet att en reform om vårdnadsbidragen
kan bli en dyr reform,
men det går inte att undvika den. Det
är nödvändigt att det arbete som utförs
av de kvinnor som väljer att stanna
hemma och vårda sina barn värdesätts
av samhället. Hemmakvinnornas arbete
i detta sammanhang måste värdesättas
och detta måste också ta sig ekonomiska
uttryck. Genom vårdnadsbidraget
ges möjligheter för den ene av föräldrarna
att vårda barnen i hemmet. Givetvis
skall det finnas valmöjligheter,
så att vårdnadsbidragen får användas
för den form av vård som föredras.

Det är dessa frågeställningar vi har
framfört i en motion tillsammans med
folkpartiet. Synpunkterna återfinns
också i den till andra lagutskottets utlåtande
fogade reservationen.

Med det sagda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den reservation
som är fogad till andra lagutskottets utlåtande
nr 3.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! Till grund för andra
lagutskottets utlåtande nr 3 ligger en
motion från folkpartiet och centerpartiet
i vilken riktlinjerna dras upp för
en förbättring av stödet till barnfamiljerna.
Herr Gustavsson i Alvesta har
redan berört frågan men jag vill understryka
en del av vad han sagt.

Samhällets familjepolitik har under
de senaste åren inte inneburit någon
genomgripande reform utan endast
mindre förändringar. Vid 1968 års riksdag
omkonstruerades familjebostadsbi -

Nr 8

Onsdagen den 26 februari 1969

Förbättrat stöd till barnfamiljer

dragen som därefter benämns bostadstillägg
till barnfamiljer. På 1940-talet
då de stora reformerna på detta område
genomfördes var det de befolkningspolitiska
motiven som spelade en
roll. För vår del anser vi nu att de
familjepolitiska åtgärderna skall vara
led i en strävan efter större jämlikhet
och solidaritet mellan olika grupper.
De bör syfta till en ekonomisk standardutjämning
mellan dem som har barn
och dem som inte har barn. Föräldrarna
skall inte ensamma behöva bära
hela barnkostnaderna. En utjämning
av försörjningsbördorna mellan olika
perioder i människans liv bör eftersträvas
liksom en utjämning av den
ekonomiska standarden mellan grupper
med olika bärkraft.

Under senare år har såväl den familjepolitiska
kommittén som familjeskatteberedningen
varit sysselsatta med
att utreda de familjepolitiska åtgärderna.
Ja, även familjeberedningen har
varit inne på det här fältet. Jag vill för
min del beklaga, att utredningsuppdragen
har fördelats på flera olika kommittéer.
En samordning redan under
utredningsarbetet skulle ha underlättat
genomförandet av en samlad reform.
Det har vi från vårt håll framhållit tidigare
i riksdagen.

Låt mig helt kort ta upp några av
de mest aktuella önskemål som bör
ingå i en sådan samlad reform. Barnbidragen
bör även i fortsättningen betraktas
som ett särskilt inslag i familjepolitiken,
och höjningar av dem bör
ingå i programmet för en reform. De
utgår nu med 900 kronor per barn och
år, vilket motsvarar endast en mindre
del av barnkostnaderna. Barnbidragen
måste höjas icke endast med hänsyn till
penningvärdeförsämringen; barnfamiljerna
bör även erhålla en standardhöjning.
Det borde också vara naturligt
att familjebidragen gjordes värdebeständiga
och detta bör därför ingå i ett nytt
förslag. Vid en skattereform med övergång
till individuell beskattning bör en

höjning av barnbidraget ingå som en
viktig del av reformen. Den måste helt
enkelt finnas med.

En utbyggnad av det särskilda stödet
till familjer med lägre inkomst bör ske,
såsom beslutades av riksdagen 1968.
En successiv omkonstruktion av detta
bidrag bör göras i syfte att nå större
konsumtionsneutralitet. Dessutom bör
någon form av vårdnadsbidrag prövas.
Familjerna bör i så stor utsträckning
som möjligt kunna fritt välja mellan
hemarbete och förvärvsarbete. Samhället
bör medverka till att ekonomiska
förutsättningar för denna valfrihet skapas.
Därför bör ingående prövas möjligheterna
att införa ett allmänt vårdnadsbidrag.
Olika konstruktioner för ett
sådant stöd bör därvid övervägas.

En omändring av familjebeskattningen
bör också ingå i det familjepolitiska
programmet, och systemet bör därvid
vara neutralt i fråga om föräldrars val
mellan arbete i hemmet och förvärvsarbete.
Härvid bör dock beaktas de
olika förutsättningar för yrkesverksamhet
som föreligger inom olika delar av
vårt land. Familjebeskattningens utformning
bör inordnas i reformen som
en del därav. Därför kräver vi att ett
samordnat förslag om avsevärt förbättrat
stöd för barnfamiljerna snarast skall
föreläggas riksdagen.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen vid
andra lagutskottets utlåtande nr 3.

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Andra lagutskottet upprepar
i sitt utlåtande nr 3 vad som tidigare
har sagts om det allmänna barnbidraget,
nämligen att skäl kunde finnas
för en uppräkning av dessa såväl på
grund av ökade levnadskostnader som
med hänsyn till intresset att bereda
alla barnfamiljer del i den allmänna
standardstegringen.

Förra året ansåg emellertid regeringen
att resurser härför saknades. Den
reform vi då beslutade beträffande bo -

Onsdagen den 26 februari 1969

Nr 8

stadstillägget skulle vara allt som orkades
med för barnfamiljerna. Den reformen
innebär att de som har det största
behovet också får den största hjälpen
av samhället för att klara sina oerhört
höga hyror.

För att undvika alla missförstånd vill
jag redan nu framhålla, att vi från vänsterpartiet
kommunisterna inte på något
sätt gick emot denna reform — tvärtom.
Vi ville i fjol, liksom vi vill i motion
vid årets riksdag, i stället förbättra
reformen så, att fler barnfamiljer
kommer i åtnjutande av detta bostadstillägg.
Vi vill flytta gränsen, där avtrappningen
sätter in, från 16 000 till
20 000 kronor. Denna fråga får vi dock
tillfälle att diskutera senare här i kammaren.

I dag gäller det för vårt vidkommande
frågan om en höjning av det
allmänna barnbidraget. Det är vad vi
har motionerat om. I fjol innefattade
vår motion i detta ämne även ett annat
yrkande, nämligen ett yrkande på
värdebeständighet. Enligt vad som upplystes
i fjol skall frågan om det allmänna
barnbidragets värdebeständighet behandlas
av familjepolitiska kommittén,
och jag anser att kommittén då samtidigt
bör utreda frågan om värdebeständigheten
av andra sociala bidrag, t. ex.
bostadstillägget, som också nämndes i
debatten i denna kammare förra året.

I år vill vi konkret, att det allmänna
barnbidraget höjes med 100 kronor per
år och barn; i avvaktan på att bidraget
göres värdebeständigt, i avvaktan
på att arbetande utredningar blir klara
och i avvaktan på att familjeskatteberedningens
betänkande förvandlas till
en bra regeringsproposition, vilket vi
av erfarenhet vet kan komma att dröja
länge. Den höjning av barnbidraget som
vi har föreslagit är mycket blygsam,
om man betänker att senaste gången
som en höjning av bidraget gjordes var
1965. Och vi vill företa höjningen av
precis samma skäl som utskottet anförde
i fjol och som utskottet anger i år,

Förbättrat stöd till barnfamiljer

nämligen att alla barnfamiljer skall ha
möjlighet att få del av standardförbättringen.

Men också i år säger utskottet nej.
Denna gång åberopar utskottet dock inte
bristande ekonomiska resurser, det
skall i rättvisans namn sägas. I stället
hänvisar utskottet till sittande utredningar.
Jag kan inte förstå varför alltid
så många olika faktorer — bristande
resurser, sittande utredningar, avgivna
betänkanden o. s. v. — skall innebära
att man anser sig vara tvungen
att neka barnfamiljerna denna hundralapp
per år och barn.

Varför skall just det allmänna barnbidraget
— som enligt regeringens egna
många gånger upprepade påståenden
skall vara grundstommen i konsumtionsstödet
till barnfamiljerna — fortfarande
få urholkas år efter år? Hur
länge skall talet om att bereda alla barnfamiljer
del i den allmänna standardstegringen
bara vara vackra ord utan
åtföljande handling från regeringens
sida?

Från vårt parti kan vi icke acceptera
detta undanglidande. Vi vill därför i år
i vår motion ge 100 kronor mera per
barn och år i allmänt barnbidrag. Med
detta som utgångspunkt är jag ledsen
över att behöva konstatera, att det i reservationen
gjorda förmodandet, att yrkandet
i vår motion skulle vara tillgodosett
med vad som i reservationen anförs
och med de långa önskelistor som
man från mittenpartierna under diskussionen
framfört, tyvärr icke helt stämmer
med verkligheten. Givetvis vill vi
ha ett förbättrat stöd till barnfamiljerna
genom en rejäl familjepolitisk reform,
som under så många år har utlovats.
Men i avvaktan på denna reform
— som för resten dröjt alldeles
för länge och som det redan gjorts och
fortfarande görs så många utredningar
om att man har svårt att hålla isär dem
■—• vill vi alltså i år ställa konkreta
krav i pengar. Det är vad jag tror att de
flesta barnfamiljer i dag är betjänta av.

3 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 8

Nr 8

Onsdagen den 26 februari 1969

Förbättrat stöd till barnfamiljer

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag anfört ber jag att få yrka bifall
till motionsparet I: 788 och II: 452.

Fru SKANTZ (s):

Herr talman! Det har varit mycket
intressant att lyssna till de anföranden
som hållits. Ännu intressantare har det
varit att jämföra de motioner som väcktes
1968 och de som väckts i år. 1968
skrev motionärerna att utformningen
av samhällets stöd till barnfamiljerna
under senare år varit föremål för successiva
förändringar. I år skriver motionärerna
att samhällets familjepolitik
under senare år inte har varit föremål
för genomgripande reformer.

Den fråga jag då vill ställa är: Vad
menar motionärerna egentligen med
»genomgripande reformer»? Stödet till
barnfamiljerna ges ju dels i form av
kontantbidrag, dels i form av vård och
service. Och det har ändå skett en del
de senare åren. Låt mig bara erinra
om det beslut som vi fattade 1964 om
det studiesociala stödet. Det har betytt
en hel del för barnfamiljerna. Nu föreligger
förslag om att det därvidlag skall
ske ytterligare förbättringar för barn
till familjer som har en låg inkomst.
1968 beslöt vi om bostadstillägg
till barnfamiljer.

Motionärerna hävdar emellertid att
det endast varit fråga om mindre förändringar.
I fråga om det nya statliga
bostadstillägget heter det att det närmast
gällt en omkonstruktion och en
namnändring. Men visst var det väl betydligt
mer än en omkonstruktion och
en namnändring som genomfördes —
man räknar med att av en miljon barnfamiljer
får 415 000 ett ökat ekonomiskt
stöd. Tidigare hade bara 15 procent
av barnfamiljerna familjebostadsbidrag,
men det nya bostadstillägget beräknas
omfatta 40 procent av barnfamiljerna.

Den reform vi i fjol beslöt innebär
att en familj med tre barn som har en
inkomst på 20 000 kronor och betalar
en hyra på 600 kronor per månad får

ett stöd med 3 120 kronor. Räknar vi
ifrån vad det tidigare familj ebostadsbidraget
gav blir nettoökningen 2 200
kronor. Om vi hade använt de pengar
som stod till förfogande till att i stället
höja barnbidragen, hade detta betytt
att ifrågavarande familj hade fått 500
kronor i ökad hjälp. Nu fick den i stället
2 200. Vi vet också att 180 000 familjer
kommer att få det oreducerade
bidraget.

Bakom hela denna reform ligger jämlikhetstanken;
två familjer med samma
barnantal men med olika stora inkomster
bör ha likvärdiga chanser att skaffa
sig en lika rymlig och modern bostad.
Detta stämmer enligt min mening
väl överens med resonemanget om jämlikhet
olika grupper emellan.

Sedan kan nämnas att denna reform
också innebar ett ökat stöd till ensamstående
barnförsörjare därigenom att
bidragsförskotten till 100 000 ensamstående
barnförsörjare höjdes med 300
kronor till 1 740 kronor.

Det är intressant att läsa mittenpartiernas
motion. I denna finns ett avsnitt
som handlar om allmänna barnbidrag.
1969 års motion utgör en direkt avskrift
av vad man skrev 1968 frånsett
de sex sista raderna där man varierar
något. Det intressanta är emellertid att
man inte kommer fram till samma slutsats.
1968 framfördes i motionen krav
på att barnbidragen skulle höjas med
100 kronor. Något sådant krav återfinnes
inte i år. Jag skulle därför vilja
fråga vad som har inträffat. Under förra
sommaren och hösten fördes — i
varje fall från folkpartiets sida — en
annonskampanj där det framhölls att
man ville hjälpa barnfamiljerna genom
att höja barnbidragen. I den debatt vi
förde i kammaren just om höjningen
av barnbidragen sades det bl. a. från
folkpartihåll, att det var i avvaktan på
den samlade familjepolitiska reformen
som man då ville få en höjning på 100
kronor för att hjälpa barnfamiljerna.
Föreligger inte den uppfattningen i år?

Onsdagen den 26 februari 1969

Nr 8

Jag tycker att herr Gustavsson i Alvesta
ger upp alldeles för tidigt när han
inte ens vill skriva en motion med
samma krav som tidigare. Om kravet
från centerns och folkpartiets sida i
fjol var så starkt som herr Gustavsson
då gjorde gällande borde det kravet
finnas kvar även i år. När vi beslutade
om stödet till barnfamiljerna i fjol fick
detta sin nuvarande utformning just
därför att familjer med låga inkomster
och flera barn samt ensamstående familjeförsörjare
skulle ha hjälp. En höjning
av barnbidraget med 100 kronor
kostar 180 miljoner kronor, det vet vi.
Det var vid avvägningen härvidlag som
vi ansåg att det var rimligt att hjälpa
just de familjer som hade det svårast
och som hade de låga inkomsterna.

Sedan sade herr Gustavsson —- jag
tror att det var han — att utskottet
hade nästan samma motivering för sitt
avslag på motionen i år som i fjol. Det
är väl rätt naturligt när det är nästan
samma motion som återkommer. Därefter
kommer eu liten önskelista, där
man har räknat upp flera åtgärder som
man vill få genomförda. Men den familjepolitiska
kommittén har ändå att
se över dessa frågor — inte minst frågan
om vårdnadsbidrag men också frågan
om de allmänna barnbidragen. Vi
har i utskottet menat att vi icke skulle
föregripa det arbetet.

Detsamma gäller familj eskatteberedningen,
som ju lämnade sitt betänkande
den 14 februari i år. Vi har menat att
det inte är mer än rätt och rimligt att
dess betänkande först remissbehandlas
och att vi också avvaktar Kungl. Maj:ts
ställningstagande. Riksdagen bör således
inte nu ta något initiativ. Vi skall
med andra ord avvakta resultatet av
det utredningsarbete som pågår.

Det talas om samordning vid utredningen
av dessa frågor, och det är riktigt
att det har varit två kommittéer.
Jag tycker inte att det är orimligt på
något sätt. Den ena lägger fram direkta,
konkreta förslag som kan gälla barn -

Förbättrat stöd till barnfamiljer

familjerna, den andra ser över familjebeskattningen.
Men det väsentliga är
väl ändå att kommittéerna i sitt arbete
har haft kontakt med varandra. Enligt
de uppgifter vi har fått skall familjepolitiska
kommittén lägga fram ett förslag
redan till hösten. Därefter finns det
anledning för oss att återkomma.

Jag ber att med detta få yrka bifall
till andra lagutskottets hemställan.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Fru Skantz’ kritik riktade
sig i första hand mot att vi i våra
motioner inte har begärt tillräckligt
mycket i år. Men sedan frågade hon
vad det är för skillnad. År 1968 talade
vi om successiva förändringar, och 1969
talar vi om att genomgripande förändringar
inte har skett — och det har inte
skett några genomgripande förändringar.

Jag ser familjepolitiken som ett mycket
viktigt element i arbetet på att utjämna
klyftorna och skapa större jämlikhet.
Fördenskull måste vi ha en större,
samlad reform på detta område.

Fru Skantz fäste vidare mycket stor
vikt vid de bostadsbidrag, som beslutades
förra året och som gäller från och
med i år. Jag är den förste att understryka
att de betyder mycket, men jag
tror, fru Skantz, att vi bör reducera värdet
av denna reform en smula med tanke
på vad som har skett på bostadsmarknaden.
I årets statsverksproposition
redovisar inrikesministern att
kostnaderna för en trerumslägenhet under
åren 1960—1966 steg från 49 000
kronor till 81 000 kronor eller med 65
procent. Penningvärdeförsämringen har
alltså medfört att bostadskostnaderna
har gått i höjden med 65 procent under
denna tid. Familjebostadsbidragen har
väl varit en viss kompensation för denna
höjning, men deras värde reduceras,
väsentligt på grund av den stora kostnadsökning
som vi har haft på bostadssidan.
Med all respekt för bidragen me -

Nr 8

Onsdagen den 26 februari 1969

Förbättrat stöd till barnfamiljer

nar jag därför att vi skall reducera deras
betydelse litet grand och inte tala
om dem med så stora bokstäver som
man gör i vissa sammanhang.

I år har vi avstått, fru Skantz, från
att begära direkta höjningar av barnbidragen.
Vi koncentrerar oss i stället
på kravet på en snabb, samlad familjepolitisk
reform. Det är ett sådant förslag
vi vill att regeringen skall lägga
fram.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av fru
Skantz’ fråga om vad förslaget egentligen
betyder vill jag erinra om att det
finns eu kort sammanfattning i utskottsutlåtandet.
I mitt förra anförande,
som visserligen var ganska kort och
knapphändigt, försökte jag ändå ta upp
de väsentliga elementen av vad vi ansåg
skulle ingå i en familjepolitisk reform.
Jag vill inte trötta kammaren med en
upprepning.

Fru Skantz angriper oss, därför att
vi har sagt att den familjebostadsbidragsreform
som: genomfördes i fjol
bara var en delreform. Om man tar
hänsyn till det antal personer som berörs
av reformen beträffande förstärkt
stöd till barnfamiljer och till vad denna
reform kostar är det dock en liten reform—
en delreform. Från regeringens
sida sades också då att det inte var fråga
om en definitiv lösning. Jag skulle
bli förvånad, om regeringen nu deklarerade
att den anser att den reformen
var tillräcklig. I slutet av sitt anförande
kom fru Skantz också fram till att
vi måste ha en samlad reform, mer omfattande.

Fru Skantz undrade varför vi inte i
vår motion i år har samma konkreta
yrkande som vi hade i motionen i fjol.
Sedan sade hon emellertid att vi inte
får föregripa en utredning och att förslag
kommer att framläggas redan i
höst. Vi trodde faktiskt att det låg något
i uttalandena att utredningsarbetet —

som redan pågått mycket lång tid, vilket
fru Ryding helt riktigt påpekade —
nu hade fortskridit så långt, att förslag
kunde väntas föreligga inom den närmaste
tiden. Vi ville därför inte föregripa
dessa förslag, men vi ville ändå
ange några väsentliga punkter som borde
ingå i reformen. Vi tycker också att
åtgärderna bör samordnas, ty man kan
inte fortsätta med enbart delreformer.

Fru RYDING (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Fru Skantz nämnde att
om vi förra året hade tagit de pengar
som gick åt till att förbättra bostadsstödet
till barnfamiljerna och i stället
hade givit dessa pengar i barnbidrag
skulle höjningen av barnbidragen blivit
mycket liten. För att inga oklarheter
skall råda vill jag påpeka att det inte
var ett sådant resultat som vi från vår
sida ville uppnå. Vi redovisade förra
året klart var pengarna kunde tas till
den höjning av barnbidragen som vi då
ville genomföra. Vi påpekade att staten
genom införandet av mervärdeskatt ansåg
sig ha råd att avliända sig 250 miljoner
kronor. Man hade råd att avhända
sig 160 miljoner genom att inte höja
förmögenhetsskatten och man hade också
råd att bevilja 10 procents avdrag
för maskininvesteringar år 1968.

Beträffande de pengar som skulle gå
åt till en höjning av allmänna barnbidraget
i år har vi också täckning. Vi
har i motioner till årets riksdag krävt
dels skärpt förmögenhetsbeskattning
och dels skärpt beskattning på aktievinster.
Vidare vill vi spara 500 miljoner
kronor på miljardrullningen till
försvaret. Vi tycker nämligen att det
här är fråga om en prioritering och vi
vill prioritera barnfamiljerna.

Fru SKANTZ (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte kritiserat
att man ej återkommit med förra årets
krav, jag har bara uttryckt min förvåning.
Jag tycker konsekvensen hade

Onsdagen den 26 februari 1969

Nr 8

krävt att man återkommit med det i år,
både med hänsyn till den motion som
fanns, den agitation som bedrevs i fjol
och naturligtvis också den reservation
som var fogad till andra lagutskottets
utlåtande i fjol.

När jag frågade vad som menades
med en genomgripande reform var det
för att jag tyckte, att man i motionen
bara uppehöll sig vid ett par saker,
inte såg familjepolitiken i dess helhet.
Familjepolitiken omfattar så många olika
saker som man inte tagit med. Jag
nämnde tidigare studiestödet och jag
kan lägga till moderskapspenningen, bidragsförskotten,
bosättningslånen, som
för övrigt nu också skall höjas, den
förebyggande mödra- och barnavården,
skolmåltiderna och hela frågan om
barntillsynen. Den senare betyder oerhört
mycket för barnfamiljerna. Vi räknar
nu med att ha 32 000 platser på
daghem och fritidshem, och vi räknar
också med en kraftig utbyggnad efter
hand.

När det gäller den reform som vi
antog i fjol var hela tanken just att man
skulle hjälpa dem som har det svårast
ekonomiskt. Detta var motiveringen till
att man använde de pengar man så att
säga hade till att just hjälpa och satsa
på dessa familjer. Jag tror ändå att det
betyder mycket. Man skall inte säga att
reformen är urholkad. Jag kan hänvisa
till uppgifter från Malmö. Med det tidigare
familjebostadsbidraget fick 4 500
familjer bidrag om sammanlagt ungefär
3 miljoner kronor, men enligt det nya
systemet kommer 12 000 familjer att få
detta tillägg, vilket betyder mellan 15
och 18 miljoner kronor årligen.

Man kan givetvis säga att vi skulle
vilja göra det och vi skulle vilja göra
det, men herr Gustavsson var själv inne
på tanken att det måste vara fråga om
en prioritering. Det var det ställningstagandet
vi tog i fjol, när vi ökade stödet
till barnfamiljerna på sätt som skedde.
Nu vill vi se resultatet av de två utredningarna
— familjepolitiska kom -

Förbättrat stöd till barnfamiljer

mittén och familjeskatteberedningen —
innan vi tar ställning.

Fru HÖRNLUND (s):

Herr talman! Vad som föranleder
mig att delta i denna debatt är närmast
den skrivning som förekommer i början
av den till utslsottsutlålandet fogade reservationen.
Enligt reservanterna har
den familjepolitiska reformverksamheten
under senare år »inskränkt sig till
en omkonstruktion av de tidigare utgående
familjebostadsbidragen». Det får
väl ändå anses ganska magstarkt att
karakterisera den nya reformen, som
trädde i kraft den 1 januari, på detta
sätt. Det är 400 000 barnfamiljer — såsom
nämnts förut -A'' som får del av den
nya reformen, vilket är tre gånger så
många familjer som de som åtnjöt familjebostadsbidraget.
För de allra flesta
familjer, som hade familjebostadsbidrag,
ligger dessa bidrag nu väsentligt högre
än vad de gjorde i det gamla systemet.
För alla familjer som inte uppfyllde de
detaljerade villkoren i fråga om bostaden
och således icke fick några bidrag
alls, har den nya reformen inneburit
verkliga standardökningar, eftersom
dessa familjer nu blir delaktiga av de
nya förmånerna. Detta gäller inte minst
de många ensamstående barnförsörjarna,
som i stor utsträckning stod utanför
det gamla systemet. Fru Skantz har
redan påpekat, att också bidragsförskotten
uppräknats.

Att man på detta sätt slussar in 250
å 300 nya miljoner utöver det belopp
som gick till familjebostadsbidraget betraktas
alltså av mittenpartierna som en
liten, inskränkt reform. Jag tillåter mig
att tro, att familjer med låga löner inte
ser på denna fråga på riktigt samma
sätt som mittenreservanterna.

Jag skall anföra ett par exempel på
vad som kvarstår i disponibel inkomst
för en ensamstående person med barn,
sedan man från årsinkomsten dragit
skatten men lagt till barnbidrag, bostadstillägg
och bidragsförskott.

Nr 8

Onsdagen den 26 februari 1969

Förbättrat stöd till barnfamiljer

För en ensamstående försörj are med
ett barn, vilken har 12 000 kronors årsinkomst,
kvarstår 14 420 kronor i disponibel
inkomst. Har denna inkomsttagare
två barn, så kvarstår 18 020 kronor
i disponibel inkomst. För trebarnsfamiljen
kvarstår 21 620 kronor.

En ensamstående barnförsörjare med
16 000 kronors inkomst och ett barn har
16 908 kronor, tvåbarnsfamiljen 20 508
kronor och trebarnsfamiljen 24 108 kronor
i disponibel inkomst.

.lag tycker att dessa siffror är ganska
talande.

Den disponibla inkomsten för en trebarnsfamilj
med en förvärvsarbetande
man vars hustru saknar inkomst kommer
alt uppgå till 19 974 kronor om inkomsten
uppgår till 20 000 kronor. Man
har alltså nästan hela årsinkomsten i
behåll efter det att skatten dragits och
dessa tillägg utgått.

Det är för dessa familjer jag tror att
detta ändå inte ter sig som en så inskränkt
reform som man hävdar från
mittenpartihåll i den reservation som
är fogad till utlåtandet.

För övrigt föreligger det redan ett
förslag om justering av inkomstgränserna
för erhållande av fullt bidrag,
vilket påverkar hela skalan uppåt. Familjepolitiska
kommittén arbetar vidare,
och det ingår i vårt uppdrag att
pröva de frågor om värdesäkring, vårdbidrag
m. m. som motionärerna tagit
upp. Mittenpartiernas motioner och reservationen
är delvis en dålig avskrift
av utredningsdirektiven. Liknande motioner
har väckts år efter år trots att
motionärerna mycket väl känner till
de direktiv vi har, och de har även kännedom
om utredningsarbetet genom det
egna partiets ledamöter i familjepolitiska
kommittén. Jag har faktiskt inte
upptäckt att dessa ledamöter försökt
påskynda utredningen mer än vad andra
gjort.

Alla har väl också reda på att det
sannerligen inte är några nyheter i förslagsväg
som presenteras i motionerna.

När det gäller frågan om vårdbidrag
finner reservanterna att »någon form
av vårdbidrag bör prövas». Det är i
sanning en vag skrivning! Att ni i mittenpartierna
inte vågar friska på litet
grand! Varför talar ni inte om hur stort
vårdbidraget bör vara? Varför inte precisera
för vilka åldersgrupper vårdbidraget
skall utgå? Och framför allt:
Varför talar ni inte om hur mycket en
vårdbidragsreforin kan komma att kosta?
Det är ju ganska lätt att räkna ut
vad en sådan reform kostar, förutsatt
att man vet vad det är man syftar till.
Ni skulle ju då också kunnat bevisa
hur mycket ni verkligen vill slussa över
till barnfamiljerna den vägen. Att det
inte här rör sig om några småpengar —•
om vi nu skall ha den målsättningen att
vårdbidragen skall ge någon av föräldrarna
valfrihet att stanna hemma och
passa barn — står alldeles klart.

Får den vaga skrivningen och bristen
på precisering möjligen tolkas som
ett uttryck för att mittenpartierna inte
vågar visa upp vad en sådan här reform
kommer att kosta? Eller är ni kloka nog
att överlämna frågan till oss i utredningen?
Vi har nämligen enligt direktiven
»att utforma förslagen utifrån en
realistisk bedömning av nationalproduktens
ökning och den privata konsumtionens
ökningstakt». Det sägs vidare
i direktiven: »Verkningarna av en
förskjutning till barnfamiljernas favör
bör således redovisas till sina konsekvenser
för övriga medborgargrupper
inom ramen för det totala utrymmet.»
Sådana petitesser behöver självfallet
mittenmotionärer inte ägna sig åt.

I motionerna talas också om att »skattesystemet
bör ges en sådan utformning
att det varken favoriserar hemarbete eller
förvärvsarbete och ej heller olika
civilstånd». Detta är väl något som de
flesta av oss åstundar. Men hur skall
man nu nå fram till den här goda karamellen? Folkpartiet

har haft en expert med i
familjeskatteberedningen, vilken utred -

Onsdagen den 26 februari 1969

Nr 8

ning för övrigt har arbetat under fyra
år. Varför har inte denna expert kunnat
åtminstone skissera en lösning av den
art som motionärerna vill komma fram
till?

När det gäller kommunistmotionen
skall jag bara konstatera att även om
man från kommunisthåll i annat sammanhang
begär en höjning av inkomstgränserna
när det gäller bostadstillläggen
kvarstår faktum att det främjat
familjer i låga lönelägen mer om även
de föreslagna 175 miljoner kronorna hade
slussats in i denna bidragsform. Där
skulle pengarna ha kunnat göra avsevärd
nytta. Jag finner det synnerligen
underligt att kommunisterna, som så
ofta vill göra sig till tolk för låglönegrupperna,
trots allt är beredda att över
ett bräde bevilja mer än 175 miljoner
kronor till alla barnfamiljer, således
även de högavlönade, hellre än att lägga
dessa pengar till låginkomstgruppernas
favör.

Med detta, herr talman, vill jag yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag lyssnade med intresse
på vad fru Hörnlund hade att
säga och på de långa uppräkningarna
om vad det nya familjebostadsbidraget
ger till de olika familjerna. Men, fru
ger till de olika familjerna. Men, fru
Hörnlund intresserade sig för och räknade
ut hur mycket det betyder för dessa
barnfamiljer att bostadskostnaderna
från 1960 till 1966 steg med 65 procent?
Det innebär att för många var en väsentlig
del av det bidrag som man fick
genom den nya reformen urholkat på
grund av penningvärdesförsämringen.
Varför är man från socialdemokratiskt
håll och från fru Hörnlunds sida så
rädd för att diskutera det? Detta måste
komma in i bilden när man bedömer
värdet av den reform som genomfördes
från och med den 1 januari i år. Det är
ingen stor reform, fru Hörnlund, utan

Förbättrat stöd till barnfamiljer

en omkonstruktion av det tidigare familjebostadsbidraget,
om man ser på
effekten. Jag har tidigare i ett anförande
här klart deklarerat värdet av denna
reform, inte minst med hänsyn till utvecklingen
på bostadssidan under 1960-talet.

Sedan ställde fru Hörnlund frågor:
Varför har ni inte preciserat det? Varför
har ni inte talat om vad det kostar,

0. s. v.? Om vi hade gjort det, skulle
det ha inneburit att den familjepolitiska
kommittén, som fru Hörnlund ingår

1, kunde lägga ned sitt arbete. Vi utgår
i alla fall ifrån att kommittén kommit
så långt i sitt arbete att den skall kunna
lägga fram sitt förslag under det här
året.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag reagerar mot fru
Hörnlunds sätt att referera reservationen.
Hon säger att det i denna sägs att
det gäller en inskränkt reform. Det är
fel att läsa så — det står att reformverksamheten
inskränkt sig till att behandla
ett visst avsnitt av det stora reformprogrammet
— och det är ju en annan sak.
Nog måste man ha dåliga argument om
man behöver tillgripa sådana förvrängningar
för att komma åt sina motståndare.

Vi var med om den reform som nämndes,
och i den motion som nu behandlas
gäller punkt A den stora familjepolitiska
reform som vi nu debatterar.
Den andra delen behandlas i statsutskottet,
och där finns vissa konkreta
förslag om en förbättring av bostadstilläggen
till barnfamiljer, så att dessa
bidrag skall kunna komma fler familjer
till del. Den saken behöver vi alltså
inte diskutera nu, fru Hörnlund.

Fru Hörnlund säger att en del av de
önskemål som här har uttalats har framförts
också i direktiven till utredningar.
Det är nog riktigt, eftersom vi har motionerat
länge i de här frågorna. De
stora reformerna började genomföras

Nr 8

Onsdagen den 26 februari 1969

Förbättrat stöd till barnfamiljer

på 1940-talet, och därför är det möjligt
att det har framförts önskemål om förbättringar
även tidigare.

Enligt fru Hörnlund är vi så rädda
att vi inte törs klämma till med allt
definitivt och på en gång. Den socialdemokratiska
utskottsmajoriteten har ju
en annan uppfattning — den anser att
vi föregriper utredningen när vi säger
att ett bidrag bör utgå. Fru Hörnlund
angriper oss nu för att vi inte säger allt
om hur det skall vara. Ni måste väl bestämma
er för vad ni skall tycka.

Till sist sade fru Hörnlund att den
ene och andre representanten för oss
som har suttit med i olika utredningar
— varför har de inte kommit med konkreta
förslag? Vi har just sagt att de här
frågorna inte kan utredas var för sig
och att man därför inte kan komma
med färdiga förslag utan en samordning.
De griper in i varandra, och det
måste därför företas en samordning av
skatteproblematiken och övriga problem
som ingår i den familjepolitiska
reformen. Detta kan inte ske inom en
utredning som har begränsade direktiv.

Fru RYDING (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Först vill jag ta upp fru
Hörnlunds bekymmer att vi skulle vilja
slå vakt om de högavlönade i stället för
att lägga de pengar som vi vill höja
barnbidraget med på bostadstillägget.

Vi vill ha en förbättring av bostadstillägget
genom att reduktionen — som
jag tidigare sagt — skall ske först vid
gränsen 20 000 kronor. Detta kommer att
innebära att flera barnfamiljer får bostadstillägg
och bättre bostadstillägg och
att kommunerna får mindre utgifter för
kompletterande kommunala bostadstilllägg.
Vi vill dessutom också ha en höjning
av barnbidraget med 100 kronor.
Dessa frågor står enligt vår mening inte
i motsatsställning, och vi har visat var
pengar kan anskaffas.

Beträffande diskussionen om de högavlönade
kan man väl ifrågasätta om en
tvåbarnsfamilj med en inkomst av

28 000 kronor och en hyra på mellan
500 och ända upp till 700 kronor, t. ex.
i Göteborg, verkligen kan kallas särskilt
högavlönad. Det utdelas nämligen
med nuvarande regler inte något bostadstillägg
i sådan fall, och någon
höjning av barnbidraget får han inte
heller nu. Men för de verkligt högavlönade
och de förmögna har vi ingenting
till övers, som jag också framhöll
i mitt föregående anförande. Vi vill ha
en skärpt förmögenhetsbeskattning, en
höjd beskattning på aktievinster, o. s. v.
Där kan vi ta pengarna. Det är fråga
om en prioritering som jag har sagt. Vi
prioriterar barnfamiljerna, både beträffande
det allmänna barnbidraget och
bostadstilläggen.

Fru HÖRNLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill till fru Ryding
säga att även om ni har lagt fram ett
förslag i ett annat sammanhang så kvarstår
ändå det faktum att vissa låglönefamiljer
skulle ha fått förbättringar med
kanske tusen kronor eller mer om ni i
stället velat lägga de aktuella 175 miljonerna
på bostadstilläggen. Jag tycker
det är underligt att fru Ryding inte har
funderat närmare på detta. Om man
skulle lägga dessa 175 miljoner i botten
på systemet med bostadstillägg är det
ett faktum att det också skulle ge utdelning
i de inkomstgrupper som fru Ryding
talar om. Men de skulle få litet
mindre i bidrag än grupperna i de lägsta
lönelägena.

Herr Gustavsson i Alvesta tar upp bostadskostnaderna
och läser statistik som
en viss potentat. Han bortser helt och
hållet från att vi har fått större lägenheter
och bättre bostäder över huvud taget
under den tid det gäller.

Bostadskostnaderna beror också på
i vilken kommun man bor. Det finns
många kommuner i detta land söm har
lyckats med att bygga under lånetaket
och som har presterat relativt billiga
bostäder. Men jag vet att vissa partier,
bl. a. i den senaste valrörelsen, har re -

Onsdagen den 26 februari 1969

Nr 8

kommenderat ett system som skulle
medverka till byggande av ännu dyrare
bostäder. Det finns därför inte någon
logik i det resonemang som herr
Gustavsson för.

Jag tycker sedan att herr Gustavsson
skall fråga barnfamiljerna vad de tycker
om reformen. Jag har i alla fall
träffat många som tycker att det är en
väldigt bra reform.

Kommunerna har också möjlighet att
öka på de statliga bidragen med kommunala
bostadstillägg. Herr Gustavsson
tycker inte att kommunerna skall bedriva
familjepolitik. Jag skulle vilja fråga:
Varför skall inte kommunerna bedriva
familjepolitik, när de kan bedriva
t. ex. åldringsvårdspolitik o. s. v.?

Nu kommer det kanske att uppstå en
viss skillnad för familjerna i olika kommuner.
Man kan räkna med att de socialdemokratiskt
styrda kommunerna
är snabbare framme och tillgodoser de
familjepolitiska påbyggnaderna, medan
man i vissa borgerligt styrda kommuner
för en delvis annan politik.

Herr Jönsson i Ingemarsgården undrade
om motionärerna verkligen skall
behöva tala om allting i detalj. Nej, men
jag tycker att ni möjligen kunde ha
sagt någonting om vårdnadsbidragen
t. ex. Ni har inte sagt något alls.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår att det är
känsligt, fru Hörnlund, när man påtalar
den utveckling som ägt rum i fråga
om bostadskostnaderna, en utveckling
som är beroende av penningvärdesutvecklingen
under 1960-talet. Fru Hörnlund
talade om en viss potentat, men gå
i stället till statsverkspropositionen, bil.
13, s. 217, där inrikesministern redovisar
medeltalen för bostadskostnadernas
stegring under tiden 1960—1966!
Man kan inte komma ifrån denna utveckling,
fru Hörnlund, genom att läsa
upp aldrig så långa rader om vad det
3* — Andra kammarens protokoll 1969.

Förbättrat stöd till barnfamiljer

nya familjebostadsbidraget ger till barnfamiljerna.

Jag har tidigare understrukit värdet
av den reform som trädde i kraft den 1
januari, men jag har sagt att redan innan
detta stöd tillkom har en hel del
av det försvunnit på grund av penningvärdesutvecklingen
under 1960-talet.
Det tror jag inte att fru Hörnlund
kan bestrida.

Vidare vill jag uppmana fru Hörnlund
att gå ut och fråga kommunalmännen
om deras uppfattningar. Jag
tror att det finns olika uppfattningar
om detta nya stöd som kommunerna
skall ge, inte minst när det gäller den
administrativa sidan. Fråga t. ex. de
kommunalmän som varit med om konferenser
hos länsbostadsnämnderna när
alla dessa nya regler skulle läras in.
Jag har ldart deklarerat att jag anser
familjepolitiken vara en statlig angelägenhet.
Kommunerna bidrar ju inte heller
med så många miljoner.

Fru RYDING (vpk) kort genmäle:
Herr talman! Av fru Hörnlunds
senaste anförande måste man dra den
slutsatsen att alla medel som, enligt regeringens
sätt att se, går att få fram,
helt skall läggas på bostadstillägg och
ingenting på barnbidrag. Alltså skall
stommen i samhällets stöd till barnfamiljerna
år från år urholkas, eftersom
de barnbidrag vi nu har varit oförändrade
sedan 1965.

Fru HÖRNLUND (s) kort genmäle:
Herr talman! Vad herr Gustavsson i
Alvesta sade om det känsliga när det
gäller mig och den förda bostadspolitiken
får stå helt för hans räkning.

Vad beträffar bostadstilläggen och
den administrativa sidan så har det faktiskt
gått bra i de flesta kommuner och
det kommer väl att gå ännu bättre, när
det nya systemet är inarbetat. Det tar
ju trots allt alltid sin tid att inarbeta
ett nytt system.

Fru Ryding sade att vi skulle vilja satNr
S

Nr 8

Onsdagen den 26 februari 1969

Förbättrat stöd till barnfamiljer

sa allt på bostadstillägg. Det förhåller
sig ju faktiskt så, fru Ryding, som fru
Skantz och jag har försökt tala om här,
att det pågår en utredning. Med hänsyn
därtill finns det väl ingen anledning att
säga hur man skall fördela medlen, utan
det får väl utredningsresultatet visa.

Herr RINGABY (m):

Herr talman! Jag hade inte tänkt lägga
mig i den familjepolitiska trätan,
men det var ett yttrande av herr Gustavsson
i Alvesta som gjorde att jag ändå
vill säga några ord.

Herr Gustavsson angrep moderata
samlingspartiet. Han sade att det fanns
en tid då mittenpartierna och socialdemokraterna
fick slåss mot högern som
ville skrota ned familjepolitiken, som
han uttryckte sig. Jag skall bara mycket
kort bemöta det.

Herr Gustavsson syftar självfallet på
1950-talet, när högern föreslog att ta
bort det första barnbidraget. Men herr
Gustavsson talar inte om att vi samtidigt
ville införa ett barnavdrag, som i
dagens läge skulle gynna 85—90 procent
av alla inkomsttagare i landet. Han
talar hellre inte om att vi också ville
införa ett stöd till dem som inte kunde
utnyttja avdraget. Vi föreslog då, och
föreslår fortfarande, avdrag för föräldrarnas
kostnader för barntillsyn. Vi har
föreslagit och föreslår fortfarande att
mödrar som är hemma och sköter sina
barn skall ha rätt till ATP-pension.

Även i vårt parti finns det, herr Gustavsson,
många barnfamiljer som lever
i små förhållanden, så det skulle te sig
mycket egendomligt om vi skulle vilja
skrota ned familjepolitiken. En annan
politik betyder inte en sämre politik.
På de ställen i världen där mina meningsfränder
har medbestämmanderätt
i regeringsställning har de dokumenterat
just det stora intresset för familjepolitiken.
Den har favoriserats därför
att familjen står i centrum enligt konservatismens
grundsyn.

.Tåg instämmer i fru Skantz’ och fru

Hörnlunds yrkanden på det här speciella
området utan att fördenskull på
varje punkt instämma i deras eller deras
partis familjepolitiska åsikt.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag är, herr Ringaby,
väl medveten om att högern framlagt
en hel del förslag på det här området.
Men kommer vi, som i detta fall, med
ett förslag i progressiv riktning måste
det väl ändå vara till barnfamiljernas
fördel. Väljarna har dock gett sin dom
över det förslag som högern tidigare
framförde.

Herr LARSSON i Borrby (ep):

Herr talman! Jag skall be att något
få lägga mig i den här debatten och
framföra följande funderingar.

Samhällets stöd till barnfamiljerna
har inte följt kostnadsutvecklingen under
de senaste fem åren. Om jag uttrycker
mig försiktigt skulle jag kunna
säga att samhällets behandling av barnfamiljerna
i det hänseendet varit
ganska genant. Jag skulle vilja tolka
den här debatten som så att vi allesammans
är ganska eniga om det riktiga
i mitt påstående. Det är bara det
att utskottsmajoritetens företrädare
måste försöka försvara statens sätt att
tillgodose barnfamiljernas önskemål,
medan företrädarna för reservanterna
har möjlighet att alltjämt kritisera och
göra upp vad man kallar önskelistor.
Det är ganska naturligt att debatten
under sådana förhållanden blir litet
irriterad.

Jag skulle på en enda punkt vilja anföra
några funderingar med anledning
av sakdebatten. Det gäller antydningarna
om vilka insatser som kan förväntas
av kommunerna. Jag måste bestämt
vända mig mot alla tankar på att lägga
över bördan när det gäller stödet till
barnfamiljerna från staten till kommunerna.
Det är mycket förvånande
att man i debatten alltjämt försöker

Onsdagen den 26 februari 1969

Nr 8

placera kommunerna i ansvarsställning
i dylika sammanhang. En sådan omfördelning
av ansvaret skulle innebära
att man tar ett steg från likställighet i
stället för mot likställighet.

Det är inte på det sättet att kommunerna
-— oavsett, fru Hörnlund, om de
har borgerligt eller annat styre — bara
behöver plocka tillgångar från en hylla
någonstans för att hjälpa barnfamiljerna.
Oavsett vem som har majoriteten
måste här pengar skaffas fram från
skattebetalarna, vilka ju inte alla tillhör
majoriteten. Faktum kvarstår hela
tiden, nämligen att om bördan av sociala
kostnader skulle läggas över på
kommunerna skulle detta innebära ett
steg bort från likställighetsprincipen.
Detta vill jag kraftigt understryka.

Den egentliga anledningen till att jag
begärde ordet var att det i denna debatt
har ställts litet väl stora förväntningar
på familjepolitiska kommittén. Jag
måste beklaga att det är fel att hysa
alltför stora förhoppningar. Familjepolitiska
kommittén fortsätter sitt arbete.
Jag vet inte vem som har sagt att
det kommmer ett förslag i höst — jag
har inte hört det i kommittén. Men vi
skall för all del ta ställning till vårdnadsbidrag,
till viss värdesäkerhet och
till vissa rättvisefrågor när det gäller
sjukförsäkringen. Men jag vill påstå att
det, liksom fallet var med den reform
som genomfördes i fjol, bara är fråga
om små förändringar i marginalen.
Den stora familjepolitiska reform som
man efterlyser i reservationen kommer
inte att genomföras till följd av familjepolitiska
kommitténs arbete i framtiden.
Kommittén har nämligen redan
för ungefär ett och ett halvt år sedan
framlagt sitt stora och •— som jag vågar
påstå — mycket förnämliga förslag,
även om det inte var så många utanför
kommittén som tyckte att det var förnämligt.
Jag tror att fru Hörnlund också
tyckte att förslaget var bra.

Det var en genomgripande reform,
ett kraftigt steg mot likställighet och

Förbättrat stöd till barnfamiljer

mot kompensation för barnfamiljerna.
Vi arbetade fram ett förslag och ansåg
att det var en mycket god lösning till
barnfamiljernas bästa, och en rättvis
reform. Men vi gjorde det misstaget i
familjepolitiska kommittén att vi glömde
att man ändå måste använda vad
som med ett modernt begrepp kallas
marknadsföring. Förslaget blev alltså
litet felaktigt och orättvist mottaget i
stora kretsar. Jag tror att det kommer
tillbaka efter några år när opinionen
har insett hur pass värdefullt det var.
Där har man alltså familjepolitiska
kommitténs förslag till en stor reform.
Men regeringen vågar inte lägga någon
proposition med anledning därav. Jag
förstår också att det kan vara otacksamt
att hålla på att föreslå familjepolitiska
åtgärder och arbeta på förslag
om en genomgripande reform, om
det sedan inte leder till något resultat.

Med detta vill jag ha sagt att fru
Skantz inte skall hysa några större förväntningar
på de förslag som kan komma
att framläggas av familjepolitiska
kommittén. Det kommer inte att framläggas
något förslag om stora reformer
därifrån. Och om riksdagen skulle uttala
sig för en reform, så vågar jag försäkra
att familjepolitiska kommittén
inte kommer att känna sig förbigången
eller trampad på tårna. Familjepolitiska
kommittén har arbetat fram ett förslag
till en stor reform, och detta har
inte föranlett regeringen att framlägga
någon proposition i ärendet, då måste
oppositionens enda plattform för sitt
agerande vara att framlägga förslag i
riksdagen, och att presentera sina
önskelistor här och hoppas på riksdagens
bifall.

Fru SKANTZ (s) kort genmäle:

Herr talman! Orsaken till att jag har
ställt stora förväntningar på familjepolitiska
kommittén är helt enkelt att jag
har läst kommitténs direktiv och kommit
till den uppfattningen att kommittén
alltjämt har stora arbetsuppgifter

Nr 8

Onsdagen den 26 februari 1969

Förbättrat stöd till barnfamiljer

framför sig och att vi därför skall vänta
på kommitténs förslag innan vi fattar
beslut. Kommittén skall t. ex. behandla
den stora frågan om vårdnadsbidragen
och det allmänna barnbidraget samt
detta bidrags värdebeständighet.

Jag är litet förvånad över att höra
att vi inte skall vänta oss för mycket
av familjepolitiska kommitténs arbete,
och jag hoppas bara att det finns andra
ledamöter i kommittén än herr Larsson
i Borrby, som är beredda att arbeta för
att få fram förslag på detta område.

Från centerpartiet har man vid upprepade
tillfällen reagerat mot att kommunerna
skulle vara med och betala
kostnaderna för ett tillägg till familjer
med svag ekonomi. Får jag då ställa
den direkta frågan: Är ni inom centerpartiet
alltså motståndare till att så
sker? Säg i så fall ut detta klart, så atf
vi får ett bestämt besked i det fallet.

Slutligen förde herr Gustavsson i Alvesta
ett resonemang om bostadskostnaderna
och penningvärdet, och han
satte då så att säga likhetstecken mellan
de båda sakerna. Men det har väl
inte skett någon sådan penningvärdeförsämring
som herr Gustavsson ville
göra gällande. Det är för övrigt hyreskostnaderna
i dag som är avgörande
när man söker bostadsstöd.

Jag upprepar att det skulle vara intressant
att höra hur man inom centerpartiet
ser på det kommunala stöd som
skall utgå till familjer med svag ekonomi.

Fru HÖRNLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Larsson i Borrby
säger att samhällets behandling av barnfamiljerna
är genant. Jag kan inte dela
den uppfattningen vare sig när det gäller
de under fjolåret genomförda förslagen
eller andra åtgärder som vidtagits
till barnfamiljernas fromma under
de senaste åren. Därvid tänker jag
inte minst på barnservicen.

Vidare framhåller herr Larsson i
Borrby att kommunerna inte har pengar

på någon hylla att ta av för detta ändamål.
Däremot fordrar herr Larsson i
Borrby att finansministern lättvindigt
skall kunna plocka pengar från hyllan
till barnfamiljerna. Det är också vad
motionärerna menar.

Herr Larsson i Borrby förklarade sedan
att familjepolitiska kommittén inte
kommer att föreslå någon genomgripande
reform. Jag hörde hur han riktigt
darrade på rösten när han sade
detta. Det beror emellertid på vilka anspråk
man har på reformer. Om en reform
på 425 miljoner kronor — som den
med bostadstilläggen — räknas som bara
småpotatis, kan man naturligtvis inte
vänta sig några verkligt »stora» reformförslag,
herr Larsson i Borrby. Jag anser
dock att vi har möjligheter att få
fram goda reformförslag från familjepolitiska
kommittén även i framtiden.

Herr LARSSON i Borrby (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har redan konstaterat
att jag vet varför denna debatt är
litet irriterad, och jag vet också att
det har sina vanskligheter att ge sig
in i en sådan debatt. Jag skall nu bara
försöka svara på de frågor som ställts
till mig och lämna klart besked till
både fru Skantz och fru Hörnlund.

Pengar till barnfamiljer anser jag
skall tas från en hylla med medel som
finansieras genom progressiv beskattning
och inte, såsom ni här har antytt,
från en hylla med medel som finansieras
genom proportionell skatt i kommunerna.
Jag tycker nämligen att det
är mest rättvist att stödet till barnfamiljerna
bärs upp genom progressiv
beskattning och inte tas från kommuner
där bördan drabbar lika hårt från
den första kronan för varje enskild individ.

Jag vet inte om ni verkligen vill försvara
detta, att stödet till barnfamiljerna
skulle finansieras genom proportionell
skatt. Säg klart ifrån om det är
det ni menar!

Onsdagen den 26 februari 1969

Nr 8

Vad beträffar förväntningarna på familjepolitiska
kommittén är det kanske
riktigt som fru Skantz säger, att vi ledamöter
av kommittén stelnat i vår bedömning
och behöver ersättas av andra.
Fru Skantz har fattat direktiven alldeles
rätt, men de frågor som enligt direktiven
var de tyngsta och väsentligaste
anser jag att kommittén redan
löst i sitt stora betänkande. Då går kritiken
tillbaka till regeringen: Varför
vågade inte regeringen framlägga ett
förslag på grundval av kommittébetänkandet?
Ett sådant förslag hade lett
till en rejäl reform som gagnat barnfamiljerna
på rätt sätt, och i betänkandet
fanns också resurserna anvisade.
När nu regeringen inte vågade
föreslå en sådan reform kvarstår problemet
varifrån pengarna skall tas.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Fru Skantz säger att
det inte skett någon sådan penningvärdeförsämring
som herr Gustavsson talar
om. Jag har bara citerat vad som
står i den huvudtitel, som inrikesminister
Rune Johansson har signerat. Jag
ber att få citera honom: »Kostnaderna
inom bostadsbyggandet ökade starkt
under första hälften av 1960-talet. För
en 3-rumslägenhet i flerfamiljshus inom
nybyggnadsområden ökade kostnaderna
under perioden 1960—1966 från
49 000 kr. till 81 000 kr. eller med 65 %.
Ca hälften av denna kostnadsökning
hänför sig till högre utrymmes- och utrustningsstandard
i lägenheterna och
den yttre miljön. Den återstående delen
av kostnadsökningen beror på höjda
lönekostnader och materialpriser.»

Jag litar på dessa uppgifter, fru
Skantz.

Fru HÖRNLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är närmast till herr
Larsson i Borrby jag vill vända mig.

Av de kostnader som familjepolitiken
medför är det bara en liten del

Förbättrat stöd till barnfamiljer

som täcks av kommunerna. Herr Larsson
säger nu att hela kostnaden bör
betalas via den progressiva beskattningen.
Varför inte gå längre? Varför
skall inte kostnaderna i alla sammanhang
betalas över den progressiva beskattningen?
Men då frågar jag mig:
Hur rimmar detta med mittenpartiernas
inställning, att man skall öka den
indirekta skatten på bekostnad av den
progressiva beskattningen?

Fru SKANTZ (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste återkomma
till herr Gustavsson. Han har i flera
inlägg satt likhetstecken mellan den
penningvärdeförsämring som han säger
har ägt rum och de ökade bostadskostnaderna.
För min del menar jag
att det är helt olika saker. Man kan
inte sätta likhetstecken mellan dessa
två ting.

Till herr Larsson i Borrby vill jag
säga att vad han deklarerar här väl ändå
inte vittnar om annat än halvhjärtat
intresse för barnfamiljerna. Innerst inne
menade han tydligen att den hylla
han talade om inte hade med kommunerna
att göra, utan skulle vara staten.
Man kan inte tolka herr Larssons
yttrande på annat sätt än att centerpartiet
inte är intresserat av att kommunerna
skall hjälpa barnfamiljerna.
Men när vi beslöt om kommunala bostadstillägg
var det just därför att man
skulle kunna ta hänsyn till de olika
bostadskostnader som finns här i landet.

Jag tyckte det var intressant och av
värde för oss i framtiden att få höra
den deklarationen från herr Larsson.

Herr LARSSON i Borrby (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tillät mig att säga
att staten inte skall övervältra sitt ansvar
för barnfamiljerna på kommunerna,
och det står jag för.

Nr 8

Onsdagen den 26 februari 1969

Förbättrat stöd till barnfamiljer

Herr CARLSHAMRE (m):

Herr talman! Det är väl ganska meningslöst
att tvista om vilka reformer
som är stora och vilka som är små. Det
beror på hur vi mäter och vilka förväntningar
vi har.

Det är väl ingen som hävdar att den
reform av bostadstilläggen som trädde
i kraft vid årsskiftet är en av de allra
största som genomförts i detta land,
men den är inte heller så ynkligt liten.
Det är en välvuxen, normal reform, som
vi brukar orka med som ett steg på vägen,
och den bör varken övervärderas
eller undervärderas.

Självklart har vi alla rätt att skriva
önskelistor, som jag tror att herr Larsson
i Borrby sade. På första sidan i
andra lagutskottets utlåtande nr 3 finner
vi en ganska vacker sammanfattning
av en sådan önskelista. Jag tror
att praktiskt taget alla kammarens ledamöter
skulle vara beredda att skriva
under den listan. Låt mig citera, det är
inte så många rader:

»Då barnbidrag även i fortsättningen
bör betraktas som ett centralt inslag i
familjepolitiken för att utjämna standarden
mellan dem som har barn och dem
som inte har barn, bör höjningar av
barnbidragen ingå i programmet för
en reform. Eu utbyggnad av det särskilda
stödet till familjer med lägre inkomster
bör ske liksom en successiv
omkonstruktion av detta syftande till
en större konsumtionsneutralitet. Någon
form av vårdnadsbidrag bör prövas
liksom värde- och standardbeständighet
för de familjepolitiska förmånerna.»
Sedan kommer ett skattepolitiskt resonemang.

Det är ett antal inslag i en tänkt reformverksamhet
som här antydes. Det
är de generella, allmänna och lika barnbidragen,
det särskilda stödet till familjer
med lägre inkomster — jag vill
gärna lägga till: med större antal barn
— och vårdnadsbidrag^. Det är tre
hörnstenar, men vad önskelistans författare
gör sig skyldig till är att gå för -

bi det som trots allt är huvudproblemet,
nämligen avvägningen mellan dessa
olika former.

Här har inte gjorts några kostnadsberäkningar.
De är mycket lätta att
göra, åtminstone på ett ungefär. Vi vet
att en höjning av barnbidragen med
100 kronor per barn och år kostar ungefär
175 miljoner kronor. Skall vi få
en märkbar förbättring av det särskilda
stödet till barnfamiljer med lägre inkomster,
t. ex. genom att bygga ut bostadstilläggen,
får vi väl beräkna åtminstone
lika mycket till. Det gör i så
fall kanske 300 miljoner kronor. Och
så har vi vårdbidraget. Ingen har sagt
klart ut vad det skulle syfta till. Det är
den andra stora biten. Den ena biten
är kompensation eller hjälp till konsumtionskostnaderna
för barnen. Den
andra biten är tillsynskostnaderna.
Ingen har riktigt velat redogöra för vad
det skulle röra sig om. Men skall det ge
någon form av valfrihet och vara ett
märbart inslag i familjens ekonomi som
verkligen blir en kompensation för tillsynskostnaderna,
får det väl åtminstone
vara någonting i storleksordningen
en daghemsavgift, d. v. s. omkring
3 000 kronor om året. Skulle vi införa
ett generellt vårdbidrag till alla barnfamiljer
på 3 000 kronor om året, skulle
det kosta ungefär 700 miljoner kronor
för varje årsklass barn vi tar med i systemet.
Skulle vi skapa någorlunda stor
valfrihet, finge det väl åtminstone gå
upp till skolåldern och således omfatta
sju årsklasser. Nära 5 000 miljoner kronor
kostar en sådan reform.

Jag vet inte om det är någon som tror
att det för närvarande i vår samhällsekonomi
finns sådana belopp att föra
över; jag tror det för ögonblicket inte.
Därför skall man naturligtvis inte släppa
tanken.

Familjepolitiska kommittén har detta
uppdrag kvar. Herr Larsson i Borrby
har alldeles rätt när han säger att kommittén
har skilt sig från den ena stora
delen av sitt uppdrag. Vid sidan av en

Onsdagen den 26 februari 1969

Nr 8

del småsaker, utredningsmässigt sett, är
det två stora frågor saken gäller: konsumtionskostnaderna
och tillsynskostnaderna.
Hjälpen att bestrida konsumtionskostnaderna
ville kommittén ta itu
med genom det förslag som lades fram
för ett och ett halvt år sedan. Det är
riktigt att det föll under bordet, men
kommittén har gjort sin del av detta
jobb. Sannolikt får någon annan ta vid,
ty kommittén vidhåller — såvitt jag
förstår i det allra närmaste enhälligt —
att detta var det bästa den kunde åstadkomma.
Något bättre förslag är icke
att vänta från denna kommitté i den
frågan. Vårdbidraget är kvar, och det
tar sin tid att lösa det problemet; det
förstår man när man hör vilka belopp
vi måste röra oss med för att bidraget
skall få någon effekt.

Var och en som på allvar vill diskutera
vår framtida familjepolitik måste
vara beredd att ta ställning till avvägningen
mellan generella och differentierade
stödåtgärder, ty det är där knuten
ligger. Om vi inte kan bestämma oss
för hur vi skall ha det på den punkten,
kommer vi aldrig fram till användbara
förslag.

I drygt ett tjugotal år har vi haft ett
familjepolitiskt stöd som till sin huvuddel
varit generellt. Den ojämförligt
största delen av det är de allmänna
barnbidragen. Det är min bestämda
uppfattning att det var en riktig åtgärd
när barnbidragen i mitten på
1940-talet fick den utformningen. Det
fanns mycket goda skäl för att då följa
den generella linjen, och de skälen tror
jag att vi i stort sett är överens om.
Det ena var att det lätt konstaterbara
behovet av ett stöd till barnfamiljerna
den gången var allmänt och utbrett. En
mycket liten del av svenska folket befann
sig i en sådan ekonomisk situation
att man inte behövde ett sådant
stöd. Att i ett dylikt läge ta med alla
kostar ganska litet. Låt oss säga att
fyra femtedelar av folket verkligen behöver
stöd. Då är det en bagatell att

Förbättrat stöd till barnfamiljer

så att säga för principens skull låta
den återstående femtedelen följa med.
Principen var viktig: den gällde att slå
fast att detta var en medborgerlig rättighet
eller — sett från andra sidan —
ett samhällets ansvar. Det var inte någon
allmoseverksamhet, inte ett försök
eller en vilja att dela upp folket i sådana
som kunde klara sig själva och sådana
som inte kunde det. Tvärtom ville
man komma ifrån det sättet att se. Därför
gjordes den reformen liksom en del
andra reformer generell: Alla barnfamiljer
får samma bidrag oavsett ekonomiska
villkor.

I dag är läget ett annat. Vi har kvar
ett mycket besvärligt låginkomstproblem.
Jag skärper gärna detta uttalande
och säger att vi inte bara har ett låginkomstproblem
utan att vi alltjämt
mitt ibland oss har problemet med en
gammaldags brutal fattigdom — den
finns kvar. Men den finns inte i den
utsträckningen, den drabbar inte så
många människor som för 20—30 år
sedan; fattigdomen och låginkomstproblemet
är en mer isolerad böld i samhället
i dag. Det är inte få människor
som drabbas därav men inte majoriteten,
som det en gång var.

Om vi ser ett alldeles klart och lätt
bevisbart behov av kraftigt ökat stöd
hos en begränsad del av folket, låt oss
säga att det i dag är fråga om en femtedel
i stället för fyra femtedelar av
barnfamiljerna — det är en fullständigt
hypotetisk siffra och ingenting att
hänga upp sig på —- och att läget sålunda
har svängt till ungefär motsatta
proportioner, då är det, mina damer
och herrar, väldigt dyrt att släpa med
de fyra femtedelar som vi egentligen
inte var ute för att hjälpa, bara för att
kunna ge den återstående femtedelen
ett rejält stöd.

Ett övervägande som familjepolitiska
kommittén gjorde innan den lade fram
sitt betänkande för ett och ett halvt år
sedan var just detta, hur vi skulle kunna
ge inte en förbättring av storleks -

Nr 8

Onsdagen den 26 februari 1969

Förbättrat stöd till barnfamiljer

ordningen en hundralapp om året — en
förbättring som, om den läggs på barnbidragen,
skulle kosta 175 miljoner kronor
— utan en förbättring av storleksordningen
några hundra kronor i månaden
till de familjer som verkligen behövde
en sådan förbättring. Det gick
inte i form av en generell åtgärd. Skulle
vi göra en tilldelning som vore lika
för alla, blev det inga pengar för de
verkligt behövande. Resultatet hade blivit
just vad som här föreslås, nämligen
en höjning av de allmänna barnbidragen
med 100 eller 200 kronor om året,
pengar som visserligen hade varit välkomna
när de hade kommit men icke
hade löst något av våra problem. Det
hade inte ens hjälpt oss en bit på vägen
mot en lösning. För de allra flesta hade
summan varit bagatellartad.

Yi kan inte gå förbi denna fråga. Vi
kommer att stå i den till dess vi har
bestämt oss. Är vi i dag mogna för att
differentiera i större utsträckning än
vi har vågat göra under de senaste 20
åren? Jag anser och har aldrig stuckit
under stol med att vi är mogna för en
sådan differentiering av flera skäl. Ett
skäl är den rent ekonomiska sidan, således
att proportionerna mellan dem
som verkligen behöver ett ökat stöd
och dem som inte behöver det har
svängt. Härtill kommer att om vi inte
under dessa 20—25 år har lyckats ingjuta
en ny syn i hela folket när det
gäller förhållandet mellan samhälle och
medborgare i dessa frågor så har vi
grundligt misslyckats. Meningen med
våra generella reformer var ju att vi
skulle lära oss själva och hela folket
att detta inte är ett klassmärke, att
detta inte får vara ett sätt att dela upp
folket i duktigare och mindre duktiga
grupper eller någonting sådant. Har vi
inte lyckats härmed på 20 år, då har vi
verkligen inte varit särskilt framgångsrika
i vårt reformarbete. Efter alla dessa
år av debatt och reformverksamhet
tål vi i dag mera av differentiering
psykologiskt sett än vi gjorde för 20

år sedan. Vi är tvungna att tåla mer,
om inte reformverket skall avstanna
eller bli ett plottrande med vad som
trots allt i individuella effekter är bagatellbelopp.

Herr Gustavsson i Alvesta ger själv
aningslöst exemplet när han talar om
de stigande bostadskostnaderna. All
right, vi vet allesammans att många
människor har drabbats av kraftigt stegrade
bostadskostnader. Men, herr Gustavsson,
det gäller icke alla, inte ens
de flesta. Åtskilliga barnfamiljer har
under de senaste åren fått en väsentligt
ökad hyreskostnad eller annan bostadskostnad,
men de flesta barnfamiljerna
bor kvar där de bodde för tre—fyra
år sedan med ungefär samma bostadskostnad
som då. Det har uppstått ett
nytt stödbehov för dem som drabbats
av en hyra, som helt enkelt är orimlig
i förhållande till inkomsten. Men vi kan
icke hjälpa dem genom att höja alla
människors samhällsstöd lika mycket,
oavsett om vederbörande fått någon hyresstegring
eller inte. Det är detta som
är problemet.

Självklart finns dessa familjer som
herr Gustavsson talar om och som kanske
har fått 300 kronor i ökad bostadskostnad.
Om de har en låg inkomst,
finns det inte något utrymme för denna
kostnadsökning; den behöver på något
sätt lyftas av, men vi lyfter inte av den
genom att ge 300 kronor om året eller
300 kronor i månaden till alla barnfamiljer,
oavsett om de har flyttat eller
inte och oavsett om hyran har stigit
eller inte. Stödet måste på något sätt
differentieras. Det finns ju ett system
inbyggt i bostadstillägget just för att
lösa detta problem i och med att en del
av tillägget är knutet till den faktiska
bostadskostnaden, till hyrans faktiska
höjd i kronor räknat. Det måste vara
den framkomliga vägen. Jag tror att
detta system kan byggas ut och förbättras,
men vi måste hålla oss till den linjen
att de — men endast de —• som
råkat ut för en orimlig kostnadsökning

Onsdagen den 2G februari 1969

Nr 8

skall få denna avlyft. Därför måste systemet
vara differentierat.

Jag tror inte att det egentligen behöver
råda så stora meningsskiljaktigheter
om pinnciperna, men jag tyckte
att de borde nämnas i en debatt som
denna. Vi måste våga se problemet i
ögonen. Jag skulle ha mycket större
respekt för de motioner i önskelistans
form, som väckts och som kommer att
väckas under åren framöver, om man
tog upp en grundlig principdiskussion
i denna avvägningsfråga: hur mycket
skall vi ha av generellt stöd och hur
mycket skall vi ha av differentierat
stöd, som tar sikte på det faktiska behovet?
En sådan diskussion kan man
föra utan att ha särskilt mycket sakunderlag
och så mycket av tekniska
utredningar.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! Med anledning av att
herr Carlshamre sade att vi går förbi
hela problematiken med avvägningen
vill jag påpeka, att vi i denna motion
framhållit att det måste ske en samordning
av de olika utredningsuppdragen
för att man skall få ett riktigt helhetsmönster
av de olika stödåtgärderna, åtgärderna
på skatteområdet, o. s. v.

Herr Larsson i Borrby, som är ledamot
av familjepolitiska kommittén, sade
att vi kanske inte kan förvänta oss något
förslag från kommittén i höst. Eftersom
vi från utskottets sida försökt begränsa
oss i denna debatt vill jag helt kort säga,
att det framstår som troligt att det inte
blir något förslag från familjepolitiska
kommittén, när man hör hur pratsamma
dess ledamöter är.

Herr CARLSHAMRE (m):

Herr talman! Jag är något mer optimistisk
än herr Larsson i Borrby när
det gäller resultatet av familjepolitiska
kommitténs arbete — det har jag visst
redan sagt. Men jag är inte längre så optimistisk
som jag var för något år se -

Förbättrat stöd till barnfamiljer

dan rörande möjligheterna till en samordnad
utredningsverksamhet och en
stor, allomfattande reform. Det är nog
helt enkelt så, herr Jönsson i Ingemarsgården,
att detta problemkomplex är för
stort för att vi skall kunna handlägga det
i ett sammanhang. Det är för gigantiskt.
Ju mer man river i det, desto större förefaller
det. Jag tror inte att någon utredning
i detta land någonsin handskats
med en materia så stor och så svårhanterlig
som den man skulle åstadkomma
om man hänsköt skatter, familjestöd och
allt som har med familjernas situation
att göra till en utredning. Man kan göra
det tekniskt och formellt, men den utredningen
kommer oundvikligen att dela
upp sig i sektioner eller avdelningar som
i praktiken kommer att fungera som fristående
utredningar, och detta därför att
materialet är alltför stort för en enda
utredning.

Det är också så att den stora och allomfattande
familjepolitiska reformen
sannolikt skulle bli så stor att den ur ren
kostnadssynpunkt inte kunde genomföras
på en gång. Det blir alldeles säkert
fråga om att flytta på miljarder, kanske
flera miljarder. Jag tror att det dröjer
innan riksdagen har möjlighet att genomföra
den sortens reformer i ett steg,
om vi någonsin kommer dit. Jag blir
mer och mer benägen att tro att vi får
fortsätta ett successivt reformarbete på
familjepolitikens område. Men det är
självfallet viktigt att utredningsverksamheten
fungerar på sådant sätt att vi har
riktlinjerna klara och kan försöka få
delreformerna att passa samman och
dra i samma riktning. Den vägen får vi
nog ändå gå.

Jag tror att det vore klokt att avskriva
önskedrömmen om en enda stor allomfattande
reform, som hjälper alla på en
gång och gör det rejält och stort. Vi får
nog arbeta på det litet mer prosaiska
sättet att ta en bit i sänder, och då är
bitar av storleksordningen en halv miljard
i taget inte så förskräckligt små.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 8

Onsdagen den 26 februari 1969

Frivillig- tilläggssjukpenning vid barnsbörd i vissa fall

Mom. A

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:788 och 11:452; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. B

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Gustavsson i Alvesta begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
B) i utskottets utlåtande nr 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av fru Hamrin-Thorell
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Gustavsson i Alvesta
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 136
ja och 62 nej, varjämte 5 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 15

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av motion om slo -

pande av försäkringsnämnderna för
prövning av folkpensionsärenden.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16

Frivillig tilläggssjukpenning vid barnsbörd
i vissa fall

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av motioner om
frivillig tilläggssjukpenning vid barnsbörd
i vissa fall.

Andra lagutskottet hade behandlat två
till lagutskott hänvisade motioner, I: 43
av fröken Pehrsson och fru Elvy Olsson
samt II: 51 av herr Gustavsson i
Alvesta in. fl.

I motionerna, som var likalydande,
hade hemställts »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte hemställa
om skyndsam utredning av frågan om
frivillig tilläggssjukpenning vid nedkomst
för hemarbetande kvinnor och
kvinnor arbetande i familjens eget företag
i enlighet med vad i motionen
anförts».

Utskottet hemställde,

att motionerna I: 43 och II: 51 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru
Hamrin-Thorell (fp) samt herrar Eric
Carlsson (ep), Österdahl (fp), Gustavsson
i Alvesta (ep) och Jönsson i Ingemarsgården
(fp), vilka ansett, att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:43 och 11:51 i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam
utredning av frågan om frivillig tillläggssjukpenning
vid nedkomst för
hemarbetande kvinnor och kvinnor arbetande
i familjens eget företag.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Onsdagen den 26 februari 1969

Nr 8

Frivillig tilläggssjukpenning vid barnsbörd i vissa fal!

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Den fråga som behandlas
i andra lagutskottets utlåtande nr 5
har varit uppe till debatt vid flera tillfällen,
och jag skall därför inte ta så
lång tid i anspråk.

Motionärerna begär en utredning om
de kvinnors ställning i försäkringssystemet
som har frivillig tilläggssjukpenning.
Utskottet hänvisar till ställningstagandena
vid tidigare tillfällen. Om
man läser vad utskottet har anfört nu
och tidigare, finner man att socialförsäkringsutredningen
tog upp motionärernas
tankegångar år 1954 och då avvisade
dem, bl. a. med hänsyn till, som
det sades, de stora avgiftshöjningar som
skulle kunna komma till stånd och som
skulle kunna avskräcka från anslutning
till den frivilliga försäkringen. Det är
möjligt att man såg frågan på det sättet
för ungefär tio år sedan, men jag undrar
i alla fall, om det inte är litet annorlunda
i dag. Värdesätter man inte i dag försäkringsskyddet
vid sjukdom o. s. v. på
ett helt annat sätt än man gjorde för tio
år sedan? Därför skulle kanske inte avgiften
i detta fall, om det nu blir en
avgiftshöjning, avskräcka.

Jag tror att utskottet både nu och tidigare
bygger på ett antagande som man
inte har tillräckligt starkt underlag för.
Vi har nu i motion återkommit till frågan
och begärt en utredning, och vi har
följt upp motionen med en reservation
i detta utskottsutlåtande.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den reservation som
är fogad till utskottsutlåtandet.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Fru HÅVIK (s):

Herr talman! Herr Gustavsson i Alvesta
har här åberopat motionerna I: 43
och 11:51, i vilka begärs en översyn
och en skyndsam utredning av frågan
om frivillig tilläggssjukpenning vid nedkomst
för hemarbetande kvinnor och

kvinnor som arbetar i familjens eget
företag.

Nu är kvinnor som arbetar i familjens
eget företag redan skyddade genom nuvarande
lagstiftning. I lag om allmän för
säkring är det nämligen föreskrivet, att
kvinnor kan vara inplacerade i sjukpenningklass,
baserad på den verksamhet de
bedriver i det egna företaget. Det gör ju
genast att betydelsen av denna motion
reduceras till att gälla de hemmafruar
som har möjlighet att teckna frivillig
försäkring. År 1967 tog 133 000 hemmafruar
vara på den möjligheten, och av
dessa var cirka 9 procent mellan 20 och
35 år.

Nu kan man kanske fråga sig om övriga
kvinnor som tecknar försäkring för
att ha ett skydd vid sjukdom är beredda
att acceptera en avsevärt högre avgift
för att ersättning vid barnsbörd skall
utgå. Riksförsäkringsverket har ju också
gett direktiv, som klart talar om att man
kan dela upp makarnas inkomster av rörelse
i förhållande till värdet av vardera
makens arbetsinsats i företaget.

Som herr Gustavsson nämnde har denna
fråga vid ett flertal tillfällen tagits
upp i motioner, senast 1968. Liksom utskottsmajoriteten
anser även jag att de
riktlinjer, som i samband med införande
av lagen om allmän försäkring drogs
upp 1962, är lika aktuella i dag som de
var då.

Herr talman! Jag vill med dessa ord
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag vill bara göra ett par
kommentarer till fru Håviks anförande,
där en frågeställning gällde om gifta
kvinnor som tecknat frivllig försäkring
är beredda att betala ytterligare avgifter.
Jag skulle tro att detta är fallet beträffande
den extra kostnad som här
skulle uppstå. Men eftersom man inte
kan veta någonting om detta, tror jag
inte att man skall avfärda frågan bara
på den grunden.

Jag är medveten om den av fru Håvik

Nr 8

Onsdagen den 26 februari 1969

Frivillig- tilläggssjukpenning vid barnsbörd i vissa fall

påpekade möjligheten för två makar som
har gemensamt företag att dela upp inkomsten,
så att varje inkomstdel motsvarar
den insats respektive make gör i företaget.
Det är också riktigt att detta
meddelats från riksförsäkringsverket.
Det blir dock en hel del komplikationer
när det gäller att utföra dessa beräkningar,
och jag undrar, fru Håvik, hur
många av de här berörda kvinnorna som
egentligen fått vetskap om denna möjlighet.
Ett cirkulär har gått ut från riksförsäkringsverket
och hamnat hos försäkringskassorna.
Jag tror att det vore
värdefullt om det gjordes en ordentlig
drive med upplysningar i denna sak.

Vi har under senare år vid många
tillfällen fått klart för oss att den stora
allmänheten har alltför liten kännedom
om de möjligheter som finns att teckna
försäkringar och skydda sig i dessa fall.
Eftersom fru Håvik mycket väl känner
till dessa frågor och — som jag förstår
— också sysslar med dem i sin civila
gärning, skulle det vara intressant att
veta hur hon upplevt detta. Kan fru Håvik
redogöra för vilken upplysning som
ges från försäkringskassornas sida och
svara på om det inte vore lämpligt att
riksförsäkringsverket verkligen satte i
gång med att ge ordentliga upplysningar
härvidlag?

Fru HÅVIK (s):

Herr talman! Herr Gustavsson i Alvesta
reducerar faktiskt själv i detta senaste
uttalande sitt motionsyrkande genom
att tala om att han nu vet att de
kvinnor som arbetar i makens verksamhet
har möjlighet, inom ramen för
obligatoriet, att vara tillförsäkrade tillläggssjukpenning.
Således har det hela
reducerats till en informationsfråga.
Det är möjligt att informationen på detta
område är bristfällig; det vill jag inte
förneka. Men nu gör försäkringskassorna
en drive just beträffande informationsverksamheten.
Utskottsmajoriteten
blev något förvånad att herr Gustavsson
sätter sitt namn under motionen

utan att ha informerat sig om att möjlighet
redan finns för kvinnor som arbetar
i sin makes rörelse att inplaceras
i tilläggssjukpenningklass och att motionen
således har täckning i nuvarande
lagstiftning.

Beträffande avgifterna kan jag nämna
att försäkringskassorna har gjort en
stort upplagd drive för att få fler kvinnor
att teckna frivillig försäkring. Denna
drive resulterade i en ökning från
det av mig tidigare nämnda talet
133 000 till cirka 155 000 — och då
hade man ändå haft en omfattande informationskampanj.
Intresset för denna
frivilliga försäkring är alltså inte så
stort, och frågan har blivit ännu mer
reducerad sedan vi ur denna motion
plockat bort de grupper som är täckta
i obligatoriet.

Jag vet inte om dessa kvinnor som
tecknar försäkring för att ha skydd vid
sjukdom är beredda att betala den ökade
avgift som blir följden om försäkringen
skall gälla även vid barnsbörd.
Jag skulle knappast tro det.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Nej, fru Håvik, detta
problem är inte reducerat med det anförande
jag höll. Jag säger att denna
möjlighet finns men det är många komplikationer
och därför kvarstår en väsentlig
del av problemet.

Sedan återstår frågan om den andra
gruppen, som inte direkt arbetar i gemensamt
företag. Jag skulle tro att de
som har frivillig tilläggssjukpenning
också har behov av att få en försäkring
vid barnsbörd. Även om man säger att
det är ersättning för förlorad arbetsinkomst
har väl kvinnan ändå i många
fall behov av att leja arbetskraft, därför
att hon inte är tillräckligt stark att utföra
nödvändiga sysslor men inte heller
så svag att hon blir sjukskriven.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
de’s på bifall till utskottets hemställan,

Onsdagen den 26 februari 1969

Nr 8

Socialförsäkringsskyddet för företagare och fria yrkesutövare

dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Gustavsson i Alvesta begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av fru Hamrin-Thorell
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustavsson i Alvesta begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 134 ja och 62 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 17

Socialförsäkringsskyddet för företagare
och fria yrkesutövare

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av väckta motioner
om socialförsäkringsskyddet för företagare
och fria yrkesutövare.

Andra lagutskottet hade behandlat två
till lagutskott hänvisade motioner, I: 766
av herr Axel Kristiansson m. fl. och
II: 865 av herr Andersson i Knäred m. fl.

I motionerna, vilka var likalydande,
hade hemställts, »att riksdagen i skri -

velse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om
skyndsam prövning och förslag rörande
ändrade grunder för socialförsäkringsskyddet
för företagare och fria yrkesutövare
i syfte att åstadkomma ökade valmöjligheter
i enlighet med vad i motionen
anförts».

Utskottet hemställde,

att motionerna I: 766 och II: 865 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

av fru Hamrin-Thorell (fp) samt herrar
Eric Carlsson (ep), Österdahl (fp),
Gustavsson i Alvesta (ep) och Jönsson i
Ingemarsgården (fp), vilka ansett, att
utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 766 och II: 865 i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om förslag
rörande ändrade grunder för socialförsäkringsskyddet
för företagare och fria
yrkesutövare i syfte att åstadkomma
ökade valmöjligheter;

av herrar Hiibinette och Ringaby
(båda m), utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Denna fråga tillhör
dem som återkommer varje år. Det gäller
de egna företagarnas ställning i socialförsäkringssystemet.
Situationen är
i dag att den företagare, som inte anser
sig ha behov av att ansluta sig till
ATP-systemet, inte heller har möjlighet
att få sin sjukförsäkring genom den allmänna
försäkringslagen. Det finns
många företagare som anser sig behöva
familjeskyddet och invaliditetsskyddet,
men inte åldersskyddet på grund av att
de gör investeringar och sparar i det
egna företaget. Därför borde vi ha en
sådan konstruktion av försäkringssystemet
som även passade dessa företagare.

Nr 8

Onsdagen den 26 februari 1969

Socialförsäkringsskyddet för företagare och fria yrkesutövare

Utskottet avstyrker delta förslag varje
år med den motiveringen, att en sådan
förändring skulle bryta den grundläggande
konstruktionen inom tilläggspensioneringen
och göra systemet ohanterligt.
Jag tror inte på detta.

Jag har följt motionsfloden år efter
år. Särskilt i år har det kommit en hel
del motioner, som tar upp problem inom
socialförsäkringssystemet. Man har
kommit underfund med att där finns saker
som borde justeras, och man begär
översyn i större eller mindre omfattning.
Jag anser att vi nu sett systemets
verkningar — som det ofta sägs i olika
utlåtanden — och att det därför vore
angeläget att undersöka denna fråga och
söka skapa ökad valfrihet för denna kategori.

Som jag nämnde har vi återkommit
i denna fråga varje år, och vi har i år
till utlåtandet fogat en reservation. Med
det anförda ber jag att få yrka bifall
till denna reservation.

I detta anförande instämde herr Jönsson
i Ingemarsgården (fp).

Herr FREDRIKSSON (s):

Herr talman! Herr Gustavsson i Alvesta
har alldeles rätt, när han säger
att denna fråga hör till de ärenden som
återkommer gång på gång och verkligen
blivit en följetong i riksdagen. Den
har varit föremål för behandling varje
år ända sedan ATP-stridens dagar 1962.

Den motion som ligger till grund för
det utlåtande från andra lagutskottet
som vi nu behandlar är exakt likalydande
med den motion som behandlades
förra året. Den enda skillnaden är att
det nu är andra namn under motionen
— namn som dock tillhör samma parti
som de som motionerade förra året.

Varje gång som denna fråga varit uppe
har det klargjorts från socialdemokratiskt
håll att det inte ansågs vara
förenligt med systemets uppbyggnad
att tillmötesgå motionärernas och reservanternas
krav. Vad motionärerna i

första hand vill är att komma åt det förhållandet
att företagare inte kan tillhöra
sjukförsäkringen utan att tillhöra
pensionssystemet. Därutöver vill man
ha utökade individuella valmöjligheter
beträffande pensionsnivån o. s. v.

Vi anser att det skulle vara olyckligt
men framför allt principiellt felaktigt
att klippa av sambandet mellan sjukförsäkring
och pension, ty en sjukdom
kan bli långvarig, den kan övergå till
permanent nedsättning av arbetsförmågan
och i sämsta fall till invaliditet, och
då är den principen vedertagen att sjukpenningen
skall ersättas med pension.
Så är systemet uppbyggt, och jag tycker
inte att man bör ändra på detta. Vi
hade ju tidigare en sjukförsäkring där
sjukhjälp utgick under viss tid. När den
tiden var utgången var man utförsäkrad.
Då kunde man råka i den mycket
obehagliga situationen att hamna mellan
två försäkringar. Den risken är nu eliminerad
genom samordningen. Nu blir
ingen, oavsett om han är löntagare eller
egen företagare, utan försäkringsskydd.
Vederbörande har antingen sjukpenning
eller ATP. Med hänsyn härtill har utskottsmajoriteten
ansett att det vore
olyckligt om försäkringsskyddet för företagarna
försämrades. Om det bleve
tillåtet att vara med endast i sjukförsäkringen,
så kanske det bleve nödvändigt
att ha en särskild försäkring för
företagare och fria yrkesutövare; och
skulle man ge denna valfrihet inom nuvarande
försäkringsform måste det givetvis
fastställas en bestämd tid under
vilken sjukpenning skall utgå. Eljest
uppstår det ett kraftigt tryck på sjukkassorna
att få behålla sjukersättningen
så länge som möjligt.

Jag anser att det inte skulle vara så
lyckat att återgå till den gamla ordningen.
En av finesserna i den allmänna
försäkringen är just samordningen
mellan sjukersättning och sjukpension.
Det är ett mycket bra system som vi
inte skall ändra på.

Det korttidsskvdd, som herr Gustavs -

Onsdagen den 26 februari 1969

Nr 8

Styrkande av äganderätt till

son i Alvesta här talade om som det enda
skydd en del företagare behövde, är
nog bra men det är inte tillräckligt.
Herr Gustavsson sade att många företagare
investerar i det egna företaget
och att de så att säga har sitt långtidsskydd
säkrat där. Det ligger naturligtvis
någonting i det, speciellt när det gäller
jordbrukare som räknar med att ha
kvar sitt jordbruk, men jag är inte så
säker på att den motiveringen är hållbar.
I varje fall kan den inte gälla generellt.

Jag tror att de flesta företagare anser
det förenligt med sina intressen att tillhöra
även pensionsförsäkringen. Vi
lever ändå i en tid med snabba omställningar
och förändringar i näringslivet
och på arbetsmarknaden, och det är
synnerligen ovisst, om en person som
är företagare i dag också är det om något
eller några år. Vi vet att det är vanligt
på dagens arbetsmarknad — och det
blir kanske ännu vanligare på morgondagens
arbetsmarknad — att en person
får uppleva stora växlingar i sina arbetsförhållanden.
En person som är löntagare
i dag kan bli egen företagare för
att därefter återigen bli löntagare. Därför
är det utskottsmajoritetens bestämda
uppfattning att man inte bör införa
sådana förändringar i den allmänna försäkringen
som reservanterna begär. Lagen
är utformad så att den ger trygghet
såväl för anställda som för företagare
och fria yrkesutövare och detta
måste såvitt jag kan förstå — och det
menar också utskottsmajoriteten — motsvara
ett utbrett önskemål även bland
företagarna.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen I);
ocli fann herr talmannen den förra pro -

fastighet genom utdrag ur taxeringslängd

positionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Gustavsson i Alvesta begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
I) av fru Hamrin-Thorell
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustavsson i Alvesta begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 117 ja och 76 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 18

Styrkande av äganderätt till fastighet
genom utdrag ur taxeringslängd

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av motioner om
styrkande av äganderätt till fastighet
genom utdrag ur taxeringslängd.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Bara några ord om
tredje lagutskottets utlåtande nr 1, där
min motion II: 21 behandlas.

Nr 8

Onsdagen den 26 februari 1969

Reglerna för hyresgästs rätt till skadestånd

.lag har i motionen tagit upp frågan
om styrkande av äganderätten i samband
med kungörelselagfart. Att jag
aktualiserat frågan på detta sätt beror
på att det förekommit fall då sökanden
vid begäran om kungörelselagfart haft
stora svårigheter att erhålla lagfart på
sitt fång av den anledningen att han
ej medelst utdrag ur mantalslängden
kunnat styrka att han bebott fastigheten
under de senaste tre åren. I sådana
fall bör äganderätten kunna styrkas
medelst utdrag ur taxeringslängden,
vilket utskottet även i sitt utlåtande
vitsordat.

Utskottet har i sin enligt min mening
mycket positiva skrivning slagit fast att
övergångsbestämmelserna till folkbokföringsförordningen
synes vara lätta att
förbise och att tvekan kan åtminstone
bland allmänheten uppstå om beskaffenheten
av det intyg angående äganderätten
till fastigheten som skall företas
i samband med att ansökan om kungörelselagfart
fullföljes.

Till detta uttalande skulle jag vilja
säga att den tveksamhet som förekommer
i hithörande avseende har jag kunnat
utröna råder även bland juristerna.
Då jag, herr talman, finner att utskottet
i sin skrivning i sak tillgodoser
vad jag i min motion har framfört
och då man kan förvänta en fullständig
revision av ifrågavarande bestämmelser
inom en tämligen nära förestående
framtid, har jag inget annat yrkande
än om bifall till tredje lagutskottets
hemställan i dess utlåtande nr 1.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Då herr Börjesson i
Falköping medgivit att utskottet haft
starka skäl att avslå hans motion —
han har själv berört motiveringen härför
— ber jag, herr talman, att kort
och gott få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 19

Föredrogs vart efter annat tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 2, i anledning av motioner om
översyn av lagstiftningen om enskilda
vägar, och

nr 3, i anledning av motioner om
skyldighet att borttaga gammal taggtråd.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 20

Reglerna för hyresgästs rätt till skadestånd Föredrogs

tredje lagutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av motioner angående
reglerna för hyresgästs rätt till
skadestånd.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Jag vill gärna säga
några ord kring dessa motioner. Det
framhålles i motionerna att lägenhetsinnehavare
i vissa fall är skyldig att
bereda utomstående personer tillträde
till sin lägenhet. Fastighetsägaren måste
för att kunna fullgöra skyldigheten att
hålla lägenheten i tillfredsställande
skick anlita sakkunniga eller hantverkare:
målare, elektriker, rörmokare.
Hyresgästerna är skyldiga att tåla det
intrång som dessa förrättningsmäns besök
innebär. Det är enligt motionärerna
inte otänkbart att en sådan förrättningsman
under besöket får kännedom
om sådana förhållanden som denne sedan
kan nyttja i brottslig verksamhet.
Förrättningsmannen kan exempelvis få
kännedom om olika tillträdesmöjligheter
till lägenheten eller förvaringsställen
för värdeföremål.

Jag måste säga att detta är en beklämmande
läsning. Det är en kuslig

Onsdagen den 26 februari 1969

Nr 8

Reglerna för hyresgästs rätt till skadestånd

diskriminering av vissa hantverkargrupper
som återfinns i motionerna.
Det har också blivit en kraftig reaktion
bland dessa grupper och deras företrädare.
Jag förstår så väl indignationen.
Det finns ju många olika slag av
människor som på en hel del sätt kommer
i kontakt med hyresgästerna och
deras hem. Det finns många slag av
hembesök som alla kan misstänkliggöras
på detta sätt.

När det gäller skador och åverkan
kan man alltid få prövat vem som bär
ansvaret för fastigheten. Det är antingen
fastighetsägaren eller arbetsgivaren, och
hyresgästen har alltid möjlighet att på
ett praktiskt sätt klara av denna prövning
genom t. ex. sin intresseorganisation.

Utskottet har tidigare behandlat denna
fråga, och jag vill avslutningsvis citera
vad utskottet sade 1968: »Ersättningsfrågor
av förevarande slag torde
därför få bedömas enligt allmänna skadeståndsrättsliga
regler. Viss betydelse
synes härvidlag den lagstiftning på skadeståndsrättens
område, bland annat
rörande det allmänna principalansvaret
i utomobligatoriska förhållanden,
som för närvarande är under utarbetande
i justitiedepartementet, komma att
få.»

Härigenom är frågan redan besvarad.
Jag skulle ändå vilja kraftigt understryka
att det hade varit hälsosamt och
bra, om sådant som jag tidigare har refererat
inte hade återfunnits i en motion
i riksdagen.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! I egenskap av undertecknare
av den motion som vi nu behandlar
vill jag klart deklarera, att varken
jag eller min medmotionär haft för
avsikt att diskriminera någon grupp i
samhället. Utläser man något sådant ur
motionen, gör man sig skyldig till en
feltolkning. Jag är glad över att ha fått

möjlighet att påpeka detta från denna
talarstol.

Vad som gav oss anledning att väcka
denna motion var ett fall, där det hade
blivit vissa kontroverser mellan hyresgästen
och den hantverkare som hade
reparerat lägenheten. Det visade sig då
att det på detta område inte finns några
klara regler beträffande skadeståndsskyldighet
då lägenhet upplåtes
till reparation, sotning eller dylikt och
hyresgäst eller hyresvärd får vidkännas
skada genom intrånget.

Jag är medveten om att man kan gardera
sig genom att teckna en hemförsäkring,
men jag anser ändå att det
finns anledning att fästa uppmärksamheten
på att några klara rättsregler -—
såvitt jag förstår -— inte finns på detta
område.

Herr SVENNING (s) kort genmäle:

Herr talman, ärade kammarledamöter!
Jag överlåter åt er själva att läsa
motionen. Där står tydligt och klart
en grupp angiven. Var och en av oss
vet att hembesök av olika människor
kan komma när som helst. Det är därför
jag anser att man stämplar en
grupp människor, som utför sitt arbete
under ansvar och under arbetsgivarnas
kontroll, genom en sådan skrivning.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill än en gång
framhålla för herr Svenning och mina
kamrater här i kammaren att jag icke
genom denna motion har velat stämpla
någon speciell yrkesgrupp.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Herr Börjessons ord är
en sak, vad han har skrivit i en motion
är en annan sak. Som gammal byggnadsarbetare
— elektriker — reagerar
jag mot ett sådant skrivsätt som motionärerna
gjort sig skyldiga till. Det är
oförsvarligt att i en motion med det

Nr 8

Onsdagen den 26 februari 1969

Reglerna för hyresgästs rätt till skadestånd

syftet och det innehållet stämpla hela
den grupp människor som kan betecknas
som byggnadsarbetare. I motionen
står bl. a.:

»För att kunna fullgöra denna skyldighet
måste fastighetsägaren i regel
anlita sakkunniga eller hantverkare
(målare, elektriker, rörmokare). Hyresgästen
är skyldig att tåla det intrång
som dessa förrättningsmäns besök och
arbete innebär.

Det är inte otänkbart att en sådan
förrättningsman under sitt besök i lägenheten
får kännedom om sådana förhållanden
som denne sedan kan nyttja
i brottslig verksamhet. Förrättningstnannen
kan exempelvis få kännedom
om olika tillträdesmöjligheter till lägenheten
eller förvaringsställen för
olika värdeföremål.»

Var och en som har med byggnadsbranschen
att göra känner sig angripen
av ett sådant skrivsätt. Vi vet alla att
det förekommer förskingringar och
falsk bokföring. Skall man fördenskull
anse att varje kamrer är en brottsling?

På ett annat ställe i motionen skriver
man:

»Vållande säges föreligga när den ansvarige
avvikit från den aktsamhet som
en förståndig genomsnittsmänniska
(bonus pater familias) skulle ha iakttagit
i samma situation.» Varför presenterade
inte motionärerna sina tankar
för en sådan person innan motionen
skrevs? I så fall hade den aldrig
blivit skriven.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag ber om överseende
med att jag återigen begärt ordet. Jag
har gjort det därför att herr Henningsson
tagit upp ett avsnitt i motionen
som tydligen är väldigt känsligt och som
kan ge anledning till missförstånd. Hur
ofta inträffar det emellertid inte att man
talar om exempelvis att en bankman har
förskingrat, men fördenskull utpekar

man ju inte alla bankmän som förskingrare.
Jag vill än en gång betona att
det inte är fråga om någon som helst
diskriminering av vare sig målare, elektriker,
rörmokare eller andra yrkesgrupper,
men jag tror å andra sidan inte
att herr Henningsson eller herr Svenning
kan gå i god för att alla människor
är hundraprocentigt pålitliga.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Jag medger gärna att jag
och mina partikamrater i tredje lagutskottet
tar avstånd från formuleringen i
motionen. Jag kan upplysningsvis också
säga att den inte blev föremål för någon
diskussion i utskottet. Det är först nu
som frågan har tagits upp. Jag beklagar
att formuleringen finns i riksdagsmotionen.
Man skall inte skriva på ett så utmanande
sätt som man här har gjort.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 21

Föredrogs vart för sig

tredje lagutskottets utlåtande nr 5, i
anledning av motioner angående belysning
vid övergångsställen för gående;
och

jordbruksutskottets utlåtande nr 2, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter på tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1968/69, såvitt
propositionen avser jordbruksärenden.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 22

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på kapitalbudgeten
för budgetåret 1969/70 inom
jordbruksdepartementets verksamhetsområde.

Onsdagen den 26 februari 1969

Nr 8

Åtgärder för att stimulera gåvor till religiösa m. fl. ändamål

Punkterna 1—6

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7

Lades till handlingarna.

§ 23

Åtgärder för att stimulera gåvor till
religiösa m. fl. ändamål

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 3, i anledning av motioner
om åtgärder för att stimulera gåvor
till religiösa m. fl. ändamål.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
1: 245 av herrar Thorsten Larsson och
Ernst Olsson samt II: 2S1 av herrar
Johansson i Skärstad och Boo hemställdes,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
av möjligheterna att stimulera enskilda
personer att lämna bidrag och gåvor till
religiösa och ideella organisationer
samt hjälporgan för insatser på humanitära,
allmännyttiga och vetenskapliga
områden i enlighet med vad i motionerna
anförts.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:245 och 11:281
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Ernst Olsson, fröken Pehrsson och herr
Johansson i Växjö (samtliga ep), vilka
ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna
I: 245 och II: 281 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
av möjligheterna att stimulera enskilda
personer att lämna bidrag och gåvor
till religiösa och ideella organisationer
samt hjälporgan för insatser på
humanitära, allmännyttiga och vetenskapliga
områden i enlighet med vad
i motionerna anförts.

Ett särskilt yttrande hade avgivits

av herrar Eric Peterson (fp) och Kilsmo
(fp), fröken Stenberg (m), herrar
Blomquist (m) och Nilsson i Bästekille
(m), fru Frsenkel (fp) samt herr Andersson
i Örebro (fp).

Utskottets hemställan föredrogs; ocli
anförde därvid:

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! Den motion och det utskottsutlåtande
som vi nu behandlar
gäller åtgärder för att stimulera gåvor
till religiösa m. fl. ändamål. Allt det arbete
som utföres på frivillighetens väg
genom dessa organisationer är så värdefullt
att det inte nog kan värderas och
uppskattas. Det är en tillgång i vår demokrati.
Därför bör det stödjas och
uppmuntras på alla sätt.

För några dagar sedan hade regeringen
inbjudit några av dessa ungdomsorganisationer
som arbetar på olika sätt.
Det hade kommit alarmerande uppgifter
om förhållandena när det gäller alkohol
och narkotika, och regeringen hade en
känsla av att den kunde få hjälp av dessa
ungdomsorganisationer. Det är ju alldeles
riktigt, men då är det också riktigt
att man på alla sätt försöker stödja dessa
organisationers arbete. Vi borde väl
vara överens om att stödja dessa organisationer.
Jag tänker t. ex. på de ideella
organisationerna. De röner väl alla vår
uppskattning. Vi känner också till de religiösa
organisationernas arbete — både
de kyrkligas och de frikyrkligas. Staten
och kyrkan borde strängt taget vara
samma sak, eftersom 98,5 procent av
alla medborgare tillhör statskyrkan eller
någon frikyrka. Frågan är nu alltså, huruvida
vi vill stödja dessa aktiviteter
inom staten.

Offerviljan hos dessa organisationer
har inte minskat, men det ställs nu allt
större krav på dem och uppgifterna är
många, inte minst när det gäller arbetet
bland ungdomen. Det föreligger därför
behov av ekonomiskt stöd.

Frågan är vilka vägar vi skall gå. Un -

Nr 8

Onsdagen den 26 februari 1969

Åtgärder för att stimulera gåvor till religiösa m. fl. ändamål

der flera år har det motionerats om avdragsrätt
för gåvor till dessa organisationer.
Jag skall inte analysera detta förslag.
Jag vill bara konstatera att det
mött ett kompakt motstånd från regeringspartiets
sida; ingen enda i detta
parti har under dessa år velat stödja
dessa motioner. Möjligheterna att komma
fram på den vägen är därför nu
mindre än tidigare.

Det nu föreliggande förslaget är ett
nytt alternativ. Det innebär att man
skulle ge ett direkt ekonomiskt stöd. Jag
skulle nu vilja rikta en direkt fråga till
medlemmarna av Broderskapsrörelsen
— som tidigare sagt att den av olika anledningar
inte vill stödja förslaget om
avdragsrätt: År det nu föreslagna alternativet
så tilltalande, att det kan stödjas
från det hållet? I annat fall skulle det
vara intressant att få veta vilket Broderskapsrörelsens
eget initiativ för att stödja
dessa organisationer är.

Utskottet säger i sitt utlåtande: »Det
är enligt utskottets mening ej heller
lämpligt att statliga bidrag till sådana
allmännyttiga ändamål sätts i relation
till gåvobeloppets storlek utan de bör
bedömas efter andra grunder.» Men det
är väl ändå så att allt stöd måste ställas
i relation till något slag av aktivitet. När
det gäller t. ex. studiecirklar så är det så
att de för att få studiestödet måste vara
studiecirklar, de måste samlas så och så
många gånger o. s. v.

Det finns ett särskilt yttrande från
moderata samlingspartiet och folkpartiet,
i vilket framhålles att det stöder utskottets
uttalande att »varje bidrag
från statens sida kräver en ingående
och noggrann prövning». Vad vi har begärt
är att en utredning skall pröva
detta och sedan framlägga ett förslag, så
på den punkten är vi ju ense. I det särskilda
yttrandet sägs också att ett sådant
statligt stöd som föreslås skulle fordra
en invecklad apparat. Jag skulle vilja
fråga varför den skulle behöva vara invecklad.
I dessa organisationer finns det
kassörer och revisorer, och det är myc -

ket lätt att få reda på vilka summor som
har insamlats. Jag tror att en avdragsrätt
kommer att kräva en mycket krångligare
apparat.

I det särskilda yttrandet nämns också
att ett bättre förslag kommer att
framläggas, och vi vet då vilket som
åsyftas. Som jag tidigare nämnde har
det förslaget inga möjligheter att vinna
majoritet här i kammaren. Jag vet inte
vilken summa man skulle komma upp i
om man anslog 10 procent av de medel
som insamlas på frivillig väg. Jag vet
inte hur mycket som samlas in, men
jag vet att om det exempelvis vore 100
miljoner kronor skulle staten få ge ut
10 miljoner. Det är enligt min mening
en blygsam summa om man sätter den
i relation till det arbete som utföres,
inte minst bland vår ungdom. Ett sådant
bidrag från staten skulle också vara
uppmuntrande.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av herr Ernst Olsson
m. fl.

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Till allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 3 har några
av oss utskottsledamöter fogat ett särskilt
yttrande. Vi är, i likhet med reservanterna,
eniga om att det är riktigt att
enskilda människor på olika sätt stimuleras
till offer för att lindra nöden såväl
i Sverige som i den övriga världen.
Vi har klart för oss att staten ensam
inte kan klara alla ålägganden i detta
sammanhang. Därför är det naturligtvis
viktigt att på olika sätt stimulera enskilda
bidragsgivare. Men vi anser att de
förslag som framförts i de likalydande
motionerna skulle medföra en alltför
krånglig kontroll och prövning av de
tiotusentals människor som förmodligen
skulle komma att ge bidrag.

Vi anser att en bättre väg för statens
medverkan är att stimulera viljan till enskilda
gåvor genom att ge möjlighet att
göra avdrag skattevägen. I det sammanhanget
har lagts fram förslag i olika mo -

Onsdagen den 26 februari 1969

Nr 8

Åtgärder för att stimulera gåvor till religiösa m. fl. ändamål

tioner. Jag tror inte att man skall vara
så pessimistisk som herr Johansson i
Skärstad beträffande dessa motioner.
Det finns alla skäl anta att allt fler i
kammaren kommer att inse värdet av att
människor får göra avdrag i deklarationen
för gåvor till allmännyttiga ändamål.

Herr ZACHRISSON (s):

Herr talman! Om herr Johanssons i
Skärstad ambition att öka samspelet
mellan staten och organisationerna är
mycket gott att säga. Det är rätt som han
framhåller, att organisationerna har en
väsentlig roll att spela i dagens samhällsliv.
Ständigt nya uppgifter, för att
inte säga krav, från både stat och enskilda
samt besvärliga förändringsprocesser
i vårt samhälle gör att organisationerna
oftast har rätt svåra omställnings-
och prioriteringsproblem. Jag
hoppas, att vi senare under riksdagen
skall få möjlighet att mera ingående diskutera
dessa svårigheter.

Kammaren bör notera, att herr Johansson
och hans partivänner i år har
kommit till besinning i ett avseende. De
vill inte längre lösa organisationernas
ekonomiska svårigheter genom att liera
sig med de två övriga borgerliga partierna,
som i år liksom tidigare vill ha
avdragsrätt för gåvor till religiösa och
andra ideella grupper. Det hedrar cenierpartiet.
Herr Johansson vill uppenbarligen
icke som folkpartiet och de moderata
göra partierna beroende av de
rika. Han vill inte ansluta sig till ett avdragssystem
som skulle motverka arbetet
för ökad jämlikhet och rättvis beskattning.

Men tyvärr är det system som herr
Johansson förordar omöjligt av andra
skäl, såsom också utskottet sagt i sitt utlåtande.
Förslaget att staten skall ge ett
10-procentigt påslag på de gåvor som
kommer in till organisationer och hjälporgan
är alltför lösaktigt för att kunna
bifallas. Dels är det i det närmaste
•omöjligt att överblicka vilka förpliktel -

ser staten skulle binda sig för om förslaget
förverkligades, dels skulle en ordning
i förslagets anda verka mycket
orättvis mot mindre organisationer och
gynna de väletablerade.

Det är anmärkningsvärt, att de andra
borgerliga partiernas representanter i
utskottet motiverar sitt yrkande om avslag
på centermotionen med krav på
statlig insyn. Det tyder på att de vet
bättre än de lär, när de sedan föreslår
ett ännu mer sangviniskt förfarande än
herr Johansson, nämligen avdragsrätt.
Låt oss komma ihåg det när vi längre
fram får en debatt om avdragsrätten!

Statligt stöd bör ges — inte minst när
det har karaktär av stimulansbidrag —
till aktiviteter som kan prövas, och det
bör ske i former som gör det möjligt att
klart överblicka stödets omfattning och
effekt. Det får inte var så utformat, att
det ensidigt gynnar de stora och väletablerade
organisationerna. Den risken
är stor om man sätter statens bidrag i
relation till gåvobidragets storlek. Jag
ber därför, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr NILSSON i Bästekille (m):

Herr talman! Man kan inte kalla den
här frågan för ny, men den har kanske
fått en annan prägel än tidigare. Vi har
sysslat med den här i kammaren under
många år.

Till att börja med krävde motionärer
helt enkelt att var och en som lämnade
ett visst bidrag, icke understigande
100 kronor, skulle få rätt att dra av
det i sin deklaration. Man skulle förmodligen
gå till sin frikyrkopastor eller
sin församlingspräst och få ett intyg
om att man hade lämnat en gåva.

Jag anförde den gången, att detta
stred mot min och många andras uppfattning.
Jag anser nämligen att var
och en som har möjlighet bör ge, men
ge av gott hjärta, oberoende av om staten
lämnar något bidrag eller inte.

Det som jag anser vara farligast i
denna motion — jag tror dock inte att

Nr 8

Onsdagen den 26 februari 1969

Åtgärder för att stimulera gåvor till religiösa m. fl. ändamål

motionärerna har menat det så — är
att det talas om ideella organisationer.
Jag vill ställa frågan till herrar motionärer,
om det finns någon organisation
som inte i ett sådant sammanhang skulle
anse sig vara ideell. Jag tror inte det.

Jag kan upprepa vad jag har sagt
mer än en gång: Låt oss var och en
efter förmåga ge av gott hjärta utan
att kräva att staten gör någon speciell
insats eller att vi får avdrag för vad vi
ger! Det finns nämligen fullt tillförlitliga
organisationer i vårt land som tar
hand om gåvor och ser till att administrationen
blir så liten som möjligt.
Genom att ge till dessa organisationer
kan vi uppnå vad jag anser viktigast,
nämligen att gåvorna kommer till god
användning. Vi bör inte göra denna
sak mer invecklad än som är nödvändigt.

Om jag inte hörde fel talade herr
Zachrisson om att vi från moderata
samlingspartiet och folkpartiet hade invecklat
oss och konstrat till det hela.
Jag vill påstå att vi moderata inte konstrar
till någonting. Vi säger vad vi vill,
och vi menar vad vi säger.

Jag kan i dagens läge endast yrka
bifall till utskottets hemställan.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Varje år väcks det motioner
om att genom skattefrihet eller
direkta statliga bidrag stimulera privata
gåvor till religiösa, vetenskapliga och
humanitära ändamål. I den här motionen
har man tänkt sig att staten skulle
ge en tiondel av gåvan.

Vi har ständigt avvisat dessa förslag
med motivering att statens utgifter även
för sådana här ändamål bör prövas
tillsammans med andra utgifter. Vi har
alltså inte kunnat gå med på förslagen.
De från moderata samlingspartiet och
från folkpartiet som har skrivit under
det särskilda yttrandet har också ansett
det, och vi är väl ganska överens om att
denna väg inte är lämplig.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! Herr Andersson i Örebro
och jag får väl pratas vid en annan
gång om vilket som blir mest krångligt
i den här frågan. Men herr Zachrissons
uttalande att resonemanget är
för »lösaktigt» vill jag bemöta med att
säga att så inte kan vara fallet, eftersom
vi begär en utredning. Skillnaden
mellan herr Zachrissons parti och mitt
är att vi har ett förslag men herr Zachrissons
har inget.

Sist skulle jag vilja säga till herr
Nilsson att det inte är fråga om att
sluta att ge med gott hjärta. Det är bara
tiondelen staten skulle skjuta till.
Vilken förening som är ideell kommer
väl utredningen att få avgöra. Den klarar
nog uppgiften att sätta gränsen.

Herr NILSSON i Bästekille (in) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Johansson i Skärstad
sade nu, att den blivande utredningen
fick avgöra vilken förening som
skulle anses som ideell. Jag tror att det
blir som jag sade i mitt första anförande:
det finns ingen förening som inte
anser sig ideell. Åtminstone har inte
jag hittat några sådana, och jag tror
inte herr Johansson i Skärstad heller.

Denna fråga är så invecklad att vi
inte kan gå den vägen. Däremot är jag
fullt ense med herr Johansson i Skärstad
därest han vill gå den vägen, att
vi samfällt skall vädja till människorna
att ge ännu mera än vad de ger i dag
och på detta sätt komma fram till vad
vi båda innerst inne åsyftar, nämligen
att hjälpa ännu mer än i dag.

Låt oss resonera om att komma fram
en annan väg, på vilken vi kan enas, så
tror jag vi båda två skall bli fullt nöjda
med vad vi kan komma till.

Herr ZACHRISSON (s):

Herr talman! Herr Johansson i

Onsdagen den 26 februari 1969

Nr 8

Åtgärder för att stimulera gåvor till religiösa m. fl. ändamål

Skärstad säger att han är den ende som
bär något förslag.

Så är naturligtvis inte fallet. Låt mig
bara mycket kort hänvisa till den typ
av bidrag, som för närvarande utgår til]
ungdomsorganisationerna och studieförbunden
och till de allmänna samlingslokalerna.
Den karaktär dessa bidrag
har är föredömlig. De ytterligare
bidragsformer, som det finns anledning
att resonera om, vilket jag hoppas vi så
småningom ska få göra, bör konstrueras
efter samma system och inte efter
den lösliga form som herr Johansson
föreslagit, som innebär att praktiskt taget
vilken organisation som helst skulle
kunna få bidrag. Man kan inte överblicka
vart ett sådant system skulle
leda.

Herr ANTBY (fp):

Ilerr talman! Bara ett par ord!

Herr Zachrisson sade i sitt första anförande,
att folkpartiet vill göra organisationerna
»beroende av de rika».
Jag tycker nog att herr Zachrisson med
den ställning han innehar borde veta,
att människor ur alla samhällsgrupper
i detta land hjälper till att bygga upp
den ideella och kristliga verksamheten,
som skulle få effektiv hjälp genom folkpartiets
förslag, om avdragsrätt för gåvan
genomföres.

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Jo, herr Antby, avdragsrätten
verkar just i den riktningen! Det
kan vi väl ändå inte komma ifrån, och
det är framför allt ur den synpunkten
som vi inom Broderskapsrörelsen gått
emot avdragsrätten.

Jag vill gärna hålla med herr Zachrisson
om att herr Johansson i Skärstad
faktiskt kommit på bättre tankar.
Han föreslår ett system som verkar i en
annan riktning, men jag tror ändå inte
att det är på den vägen vi skall söka
oss fram.

När det gäller begränsningen av organisationerna
blir den naturligtvis

mycket svår att göra. Danmark har ett
avdragssystem, och jag införskaffade
häromdagen uppgifter om hur många
organisationer det var fråga om. Det visade
sig då att man inom den »ideella»
ram, som herr Nilsson i Bästekille talar
om, har 757 organisationer i Danmark.
Det är säkert många här i landet,
som blir ideella, och till slut blir
det väl så att hela svenska folket tillhör
denna grupp. Då leder det hela förmodligen
fram till att man gör ett slags
schablonavdrag, ty det blir tämligen
onödigt att fortsätta med individuella
prövningar.

Vi kommer tillbaka till denna fråga
senare i år, och vi bör kanske inte
diskutera den så mycket vid detta tillfälle.
Tv folkpartiets motion kommer
upp senare under året, och då finns det
anledning att ta upp en ny diskussion
med den motionen som bakgrund. Jag
vill bara säga att vi från Broderskapsrörelsens
sida förde fram förslag om
att staten skulle kunna lämna bidrag
och lån till frikyrkolokaler — både
gudstjänstlokaler och ungdomslokaler
— precis på samma sätt som bidrag nu
utgår till de »profana» samlingslokalerna.
Vi räknade då med en byggnadskostnad
på 30 miljoner kronor om året.
Det bidrag som det då skulle bli fråga
om rörde sig om 9—10 miljoner kronor.
Många remissinstanser ställde sig mycket
positiva till detta förslag •— det
gällde de allra flesta — men den remissinstans
som skulle vara avgörande
i frågan, nämligen frikyrkorådet, var
av en eller annan anledning, som jag
inte skall gå in på här, ganska kryptisk
i sitt utlåtande. Detta är väl en av
anledningarna till att förslaget ligger i
någon byrålåda någonstans i kanslihuset.

Jag tror ändock att det är på detta
och liknande sätt -— vilket också antyddes
av herr Zachrisson — som man
får gå fram vid den framtida prövningen
av dessa frågor. Herr Johansson i
Skärstad och vi andra är ju överens om

Nr 8

Onsdagen den 26 februari 1969

Interpellation ang. beskattningen av invalidfordon

att detta är en verksamhet, som behöver
stödjas, och det gäller naturligtvis inte
bara frikyrklig och kyrklig verksamhet
utan också annan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Johansson i Skärstad
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Ernst Olsson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Johansson i Skärstad begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 139 ja och 33 nej,
varjämte 21 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ordet lämnades på begäran till

Herr ROMANUS (fp), som yttrade:

Herr talman! Jag röstade fel i den senaste
voteringen. Jag avsåg att rösta ja
men råkade trycka på nej-knappen.

§ 24

Föredrogs vart efter annat allmänna
beredningsutskottets utlåtanden:

nr 4, i anledning av motioner om förhud
mot engångsglas, in. in., samt

nr 5, i anledning av motion om ökad
information angående regeringens och
riksdagens arbete.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 25

Interpellation ang. beskattningen av
invalidfordon

Ordet lämnades på begäran till

Fru MARKLUND (vpk), som yttrade:

Herr talman! Enligt kungl. förordning
om automobilskatt kan länsstyrelse medge
befrielse från skatteplikt för fordon
om ägaren är höggradigt invalidiserad
och »för sin huvudsakliga förvärvsverksamhet
eller för sin utbildning är varaktigt
beroende av fordonet såsom fortskaffningsmedel».

Så länge ägaren av invalidbil är i arbete
åtnjuter han sålunda förmånen att
vara befriad från fordonsskatt. När så
pensionsåldern inträder, och inkomsten
i de flesta fall reduceras, upphör denna
förmån.

Men ägaren av fordonet är alltjämt
beroende av sitt fordon, om inte för att
ta sig till och från arbetsplats eller utbildningsställe,
så för att nå olika serviceorgan,
butiker och liknande, och —
vilket inte är minst viktigt i sammanhanget
— komma ifrån den isolering
som i alltför många fall är den handikappades
lott.

Den insikt om de handikappades svåra
belägenhet i samhället, som numera
börjat göra sig gällande, borde även
komma till uttryck i denna fråga. En
lagändring som medger befrielse från
fordonsskatt för alla invalidfordon vore
en humanitär åtgärd i linje med övriga

Onsdagen den 26 februari 1969

strävanden för att förbättra de handikappades
situation.

Med stöd av det ovan anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för socialdepartementet
få ställa följande fråga:

Vill statsrådet medverka till att en lagändring
åstadkommes som ger ägare av
invalidfordon befrielse från fordonsskatt
oavsett om de är förvärvsverksamraa
eller ej?

Denna anhållan bordlädes.

§ 26

Interpellation ang. isbrytarverksamheten

Ordet lämnades på begäran till

Herr NILSSON i Tvärålund (ep), som
yttrade:

Herr talman! Befraktning sjöledes av
tunga produkter från och till Norrland
är ett väsentligt villkor för landsdelens
näringsliv och för att så många människor
som möjligt skall kunna stanna
kvar och beredas en hygglig bärgning.
Isbrytningen har i detta sammanhang en
stor betydelse. Den utgör ett viktigt led
i de förutsättningsskapande lokaliseringspolitiska
insatserna.

Under hårda vintrar erfordras betydande
isbrytarinsatser för att hålla hamnarna
öppna. Under innevarande vinter
kan inte isbrytarberedskapen betraktas
som tillfredsställande. För närvarande
pågår för Norrlands del isbrytning endast
i Umeå, Sundsvall och Gävle. Därigenom
är sjöfarten hänvisad till detta
begränsade antal orter med mycket stora
kostnader för landtransporter som
följd.

Lotspersonalen uppger att den ej kan
påminna sig att Härnösand och Ådalen
saknat isbrytning när sådan pågått vid
Umeå och Sundsvall. En så svag isbrytarberedskap
som den nuvarande måste
på ett avgörande sätt försvåra en naturlig
utveckling av det norrländska näringslivet
och motverka nyetableringar
och utvidgningar. En jämförelse mellan

Nr 8 97

Interpellation ang. isbrytarverksamheten

den svenska isbrytningspolitiken och
den finska utfaller synnerligen oförmånligt
för den svenska. För att kunna tillgodose
behovet av ett effektivt näringsliv
med god sysselsättning erfordras effektiva
åtgärder på den svenska sidan.

Med hänvisning till det anförda hemställes
om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande frågor: Har

statsrådet observerat den otillfredsställande
isbrytarberedskapen utefter
Norrlandskusten och avser statsrådet
i så fall att vidtaga omedelbara åtgärder
för att effektivisera isbrytarverksamheten
redan under innevarande vinter?

Avser statsrådet att vid utformningen
av den framtida isbrytarorganisationen
beakta dess stora betydelse för att så
goda förutsättningar som möjligt skapas
för en bättre sysselsättningssituation i
Norrland?

Denna anhållan bordlädes.

§ 27

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
tre enkla frågor, nämligen av:

herr Gustavsson i Nässjö (s), till herr
statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
angående rabatter på tidningar
för undervisningsändamål,

herr Gustavsson i Nässjö (s), till herr
statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
angående åtgärder för
att motverka att subjektiva uppfattningar
sprides genom skollitteratur, och

herr Hermansson (vpk), till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående prisbildningen beträffande
bostadsrättslägenheter.

§ 28

Justerades protokollutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.44.

In fidem

Sune K. Johansson

4 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 8

Nr 8

Torsdagen den 27 februari 1969

Torsdagen den 27 februari

Kl. 15.30

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Svar på fråga ang. de anställningsproblem
som föranledes av nedläggningen
av F 9

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Gustafson i Göteborg
har bett mig redogöra för de åtgärder
som har vidtagits för att bereda anställning
för de civilanställda vid Göta
flygflottilj i Göteborg i samband med
nedläggningen av flottiljen.

Beslut om F 9:s avveckling den 1 juli
1969 fattades av 1968 års vårriksdag.
För att medverka vid lösningen av de
personalfrågor som kunde väntas vid
flygvapnet i samband med flottiljindragningar
tillsatte Kungl. Maj :t redan i juni
1967 en särskild personaldelegation.
Chefen för flygvapnet fick i oktober
1967 i uppdrag att planera för en nedläggning
av verksamheten vid F 9 den
1 juli 1969.

För att underlätta omplaceringen av
övertalig civil personal vid bl. a. F 9
till andra anställningar har Kungl. Maj :t
meddelat vissa föreskrifter rörande tillsättning
av tjänster vid vissa förband
m. m. Tillämpningen av dessa föreskrifter
ankommer på försvarets personalnämnd.
De avsåg till en början förband
inom Västra militärområdet men gäller
sedan januari 1968 försvarsdepartementets
hela verksamhetsområde. På grund

av föreskrifterna har lediga civila anställningar
inom försvaret sedan mer
än ett år tillbaka erbjudits den övertaliga
personalen vid F 9.

Flygvapnets personaldelegation samarbetar
med arbetsmarknadsmyndigheterna.
Den har också kontakt med de
kommunala myndigheterna och med de
större industrierna i göteborgsområdet
för att finna nya anställningar för den
övertaliga personalen.

Av 113 tjänstemän och 70 arbetare
som blivit övertaliga till följd av indragningen
har i dagsläget kunnat placeras
91 tjänstemän och 64 arbetare.

Vidare anförde:

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Jag tackar försvarsministern
för svaret.

Den bild försvarsministern här tecknat
är ganska optimistisk. Det skulle enligt
svaret endast vara 6 arbetare och
22 tjänstemän som inte är placerade för
närvarande. Försvarsministern tycks
veta mer om dessa saker än de anställda
på F 9 vet. Jag har varit i kontakt
med dem så sent som i dag, och då
framgick det att det finns ett 90-tal
löneplansanställda vid F 9, som känner
stor osäkerhet därför att de inte vet
vad som kommer att hända på arbetsplatsen
efter den 1 juli när flottiljen
dras in. Där finns t. ex. en Strilavdelning
med 34 personer anställda; de förutsätter
att de skall få vara kvar, men
ännu har det inte fattats något beslut
om den saken.

Värnpliktsverket flyttar in i de lediga
lokalerna på F 9, men man vet ännu
inte bland personalen i vilken utsträck -

Torsdagen den 27 februari 1969

Nr 8

Svar pa fråga ang. de anställningsproblem som föranledes av nedläggningen av F 9

ning anställda vid F 9 skall kunna få arbete
där. Enligt de uppgifter jag fått vet
i varje fall inte ett 30-tal anställda hur
det blir för dem efter den 1 juli. Dessutom
tillkommer personalen vid den
förut nämnda Strilavdelningen och en
del andra anställda. De har blivit erbjudna
arbete, det är sant, men i flera
fall har det gällt arbete på annan ort.
Och eftersom var fjärde anställd är över
50 år är det många som blivit ortsbundna
och av personliga skäl har
svårt att flytta till annan ort. I några
fall har de anställda också blivit erbjudna
arbeten i väsentligt lägre lönegrader
än vad de har för närvarande.

Vidare anser personalen att när chefen
för armén i samband med organisationen
av värnpliktsverket sade att den
som inte vill flytta bör få behålla sin,
tjänst till dess en omplacering blir
möjlig, så borde samma möjlighet ges
personalen vid F 9.

Jag vill nu ställa några frågor till
försvarsministern. Kan försvarsministern
redan nu säga hur många av de anställda
på F 9 som kan placeras inom
området efter den 1 juli? Om det finns
personer som av olika skäl inte kan
acceptera en förflyttning till annan ort,
vilka trygghetsersättningar kan de då
få och vilka möjligheter har de att erhålla
t. ex. en årlig ersättning? Och för
det tredje: Om det den 1 juli när flottiljen
dras in fortfarande finns folk som
inte har fått någon tjänst som de kan
anse vara likvärdig, finns då möjlighet
för dem att vara kvar någon tid och arbeta
med avvecklingsarbetena efter den
1 juli?

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Alla tjänstemän och arbetare
vid F 9 kommer antingen att erhålla
ny anställning eller, om detta inte
skulle vara möjligt, vilket jag dock tror,
kommer enligt de avtal som finns mel -

lan staten och fackförbundet olika former
av ersättning att utgå. Jag tror dock
inte att detta skall bli aktuellt i särskilt
många fall.

De anställda i Göteborg har ännu inte
fått besked om hur den organisation
skall se ut som skall kvarstanna vid
F 9. Detta rör bl. a. den s. k. W 2, inom
vilken en hel del kommer att bli placerade.
Jag vågar inte svara på den precisa
tidpunkt när alla får besked, men
fram till 1 juli skall i huvudsak samtliga
— det återstår ändå bara ett fåtal
— ha fått de besked de väntar på. Det
är klart att vi inte brukar tvinga någon
att flytta, om särskilda skäl föreligger
för att stanna kvar — man kan ha ett
eget hem eller en fru som arbetar inom
göteborgsområdet. I sådana fall brukar
vi försöka att till varje pris hålla vederbörande
kvar inom regionen.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Jag är särskilt tacksam
för det uttalande som försvarsministern
gjorde till sist, att man inte kommer
att tvinga någon att flytta utan att
man till varje pris vill försöka behålla
personalen i regionen. Jag tror att detta
är ett besked som de anställda kommer
att ta emot med stor tillfredsställelse.
De anställda resonerar nu på följande
sätt: Vad som kommer att ske på området
efter den 1 juli är ännu inte
klart. Om vi nu skulle ta en anställning
långt borta och kanske i en sämre lönegrad
och det därefter skulle visa sig
att det finns plats inom den nya organisationen
på F 9-området, kommer vi
inte att känna oss särskilt tillfredsställda.
Det är helt naturligt.

Det har i efterhand av utredningsmannen
sagts att indragningstakten vid
F 9 var snabb och att den kan skapa
vissa problem för personalen. Därför
är jag tacksam för att försvarsministern
här så klart uttalat att man kommer
att ta hänsyn till detta förhållande.

Härmed var överläggningen slutad.

i 00 Nr 8

Torsdagen den 27 februari 1969

§ 2

Svar på frågor ang. cykeltolkningen vid
militära övningar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Fru Dahl har frågat
mig, om jag avser vidta åtgärder med
anledning av de händelser, som inträffat
i samband med cykeltolkning vid
militära övningar, öch herr Antby har
frågat mig, om jag vill medverka till att
transport av militära förband medelst
cykeltolkning förbjudes åtminstone vid
stark kyla och dåligt väglag.

För att uppnå den stora rörlighet och
uthållighet som dagens stridsteknik
kräver av våra arméförband vore det
önskvärt att all trupp kunde transporteras
på fordon. Ett steg i den riktningen
har tagits genom anskaffning av
s. k. personaltransportkärror avsedda
att dras efter hjultraktorer. Denna lösning
kräver dock en avsevärd ekonomisk
insats.

Cykeltolkning är den lösning som har
använts och som man av ekonomiska
skäl även under överskådlig framtid
måste använda för stora delar av våra
fältförband. Utbildning måste därför
fortfarande ske i fred.

De föreskrifter som finns för cykeltolkning
och för övningar i stark kyla
är restriktiva i sin nuvarande utformning.
Möjligheterna att skydda sig mot
kyla har förbättrats genom den moderna
vinterutrustning som under senare
år tilldelats soldaterna. Vissa nya erfarenheter
rörande kylans inverkan har
framkommit vid försök gjorda vid försvarets
forskningsanstalt. Dessa erfarenheter
håller på att inarbetas i föreskrifterna
för att underlätta den militäre
chefens bedömning, om tolkning
kan genomföras. Med hänsyn härtill avser
jag inte vidta några särskilda åtgärder
för att begränsa den militära tolkningen
efter motorfordon.

Vidare anförde:

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Andersson för svaret på min fråga.

När jag i tisdags i förra veckan fick
reda på under vilka omständigheter
pojkarna från I 17 hade att göra sin
åttamilafärd från Uddevalla till Tångalied
vid Vårgårda blev jag mer än förvånad.
Jag vistades själv utomhus under
större delen av den aktuella dagen
— måndagen den 17 februari — inte
långt från de vägar där denna transport
gick. Vädret var sådant att jag måste
bedöma en transport av detta slag som
synnerligen riskabel: stark kyla och
kraftig vind med yrsnö som gjorde vägbanan
slirig.

Det är, synes det mig, ett under att
svårare olyckor och skador inte inträffade.
Man måste verkligen ifrågasätta,
om bestämmelserna som statsrå*det
åberopar i detta avseende är tillräckligt
restriktiva. Oavsett om tidningsuppgifterna
att berörda läkare avrått
från transporten är riktiga eller inte
måste det sägas ifrån om saken. Vi
har inte rätt att behandla pojkarna på
detta sätt, och det är inte heller klokt
att undergräva försvarsviljan genom sådana
här kommenderingar.

Nu skall jag inte föregripa den debatt
som senare kan komma att föras
med anledning av den motion som i
första kammaren väckts av min partivän
Hans Lindblad. Men jag vill uttrycka
förhoppningen att statsrådet Andersson,
som jag sedan gammalt känner
som en klok och förnuftig karl,
med uppmärksamhet följer utvecklingen
och ser till att det blir en bättre
tingens ordning.

Fru DAHL (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
svaret på min fråga.

Bakgrunden till frågan är inte bara
cykeltolkningen i förra veckan i samband
med övningarna vid 117 utan också
händelser som rapporterades i samband
med höstmanövrarna i samma
trakter — det gällde då 1 15 i Borås.

Torsdagen den 27 februari 1969 Nr 8 101

Svar på frågor ang. cykeltolkningen vid militära övningar

Vid det tillfället inträffade verkligen en
olyckshändelse. Såvitt jag vet JO-anmäldes
också den saken. Jag har inte hittat
någon redogörelse härför i JO:s ämbetsberättelse;
jag förmodar att det beror
på att frågan ännu inte är slutgiltigt utredd.

Skall cykeltolkning med alla de riskmoment
som uppkommer behöva accepteras?
Jag förutsätter att de s. k. personaltransp
ortkärror som — enligt vad
som framgår av svaret — börjat anskaffas
skall innebära en lösning som man
eftersträvar att helt förverkliga i framliden.
Vi har väl alla den uppfattningen,
att även om restriktivitet måste iakttagas
när det gäller försvarskostnaderna,
så skall detta inte behöva gå ut över de
värnpliktigas säkerhet eller sociala förmåner.
Dessa frågor måste ges prioritet.

Så länge man av ekonomiska skäl
måste acceptera cykeltolkningen är det
synnerligen viktigt att säkerhetsbestämmelserna
är noggrant utformade, och
jag är glad över att man avser att komplettera
dem. Men det är också viktigt
att bestämmelserna följs med omdöme
och noggrannhet. .Tåg har fått det intrycket
av de pressuppgifter som har
förekommit i samband med vad som
har hänt att säkerhetsföreskrifterna
kanske inte är tillräckligt noggranna.
Kanske kan det också ha inträffat, att
man inte har iakttagit dem på det sätt
som man borde ha gjort. Jag skulle därför
vilja ställa en följdfråga till försvarsministern,
nämligen om det har
gjorts någon utredning om huruvida
säkerhetsföreskrifterna verkligen har
följts och om en sådan utredning visat
ett behov av att komplettera säkerhetsföreskrifterna.
Det var också sådana
åtgärder som det föresvävade mig att
man skulle kunna vidta när jag ställde
min fråga.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Vad frågorna gäller är
tydligen en cykeltolkning vid I 17 den
17 februari. Den genomfördes från kl.
7 på morgonen, och då var det 10 grader
kallt. Under dagen steg temperaturen,
men som herr Antby nämnde var
det en stark vind, och vissa tider på dagen
snöade det.

De soldater som genomförde marschen
är mycket vana och har många månaders
träning bakom sig. De var utrustade
med uniform, snödräkt med pälsfoder,
ansiktsskydd och allt annat som vi
numera använder vid sådana tillfällen.
Blåst och kyla känns alldeles särskilt i
Västsverige; vår nare där nere är ju bekant.
Marschen genomfördes med hänsyn
snarare till blåsten än till kylan så,
att man hade cykeltolkning i 20 minuter,
därpå fotmarsch i 5 minuter, så åter
cykeltolkning i 20 minuter och fotmarsch
i 5 minuter och sedan rast i 10
minuter. Efter hela marschvägen fanns
förberedda, vindskyddade rastplatser.
Polis kontrollerade dessutom marschen.
Allt befäl var ute och följde med för
att se till att allt gick bra. Man vidtog
alltså en mängd skyddsåtgärder. Alla
soldater var friska både före och efter
marschen; ingen blev skadad.

Genom den utredning om denna
marsch som vi har gjort inom försvarsdepartementet
har jag funnit att säkerhetsföreskrifterna
har följts mycket rigoröst.
Man har varit mycket försiktig,
och alla åtgärder har vidtagits för att
genomföra marschen utan att utsätta
truppen för några stora risker. Man har
inte haft någon som helst olyckshändelse.
Uppgifterna i tidningarna om att
läkarna hade avrått från marschen förnekas
bestämt vid 117.

Det finns i denna situation ett alternativ
till cykeltolkning, nämligen att
cykla. Man brukar låta pojkarna själva
bestämma. Jag kan tala om vad dessa
pojkar på I 17 ansåg om saken en tid
före denna marsch. De fick välja, och
de valde så här: av hela bataljonen sade
sig 91 procent föredra att tolka, 6

102 Nr 8

Torsdagen den 27 februari 1969

Svar på fråga ang. spädbarnsdödligheten

procent ville helst cykla och 3 procent
sade »vet inte».

Tyvärr finns inte det tredje alternativet,
d. v. s. att man transporterar med
fordon som man själv äger; man kan
däremot hyra fordon. Man har från militärt
håll begärt egna fordon. Särskilt
chefen för I 17, som fått tillfälle att
prova ut våra första personaltransportkärror,
har mycket bestämt krävt att sådan
materiel snabbt anskaffas. Det har
vi inte haft råd med. Denna materielanskaffning
påbörjas fr. o. in. nästa år,
och den kommer att pågå ett antal år.
Det blir ganska dyrbart -— det kommer
att kosta flera hundra miljoner kronor
att skaffa tillräckligt med transportmedel
för att helt kunna ersätta den nuvarande
cykel- eller cykeltolkningsmetoden.

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Jag må säga att försvarsminister
Andersson är en god försvarare
även för dem som har agerat i
detta fall. Det tycker jag hedrar honom,
eftersom de inte själva har möjligheter
att försvara sig i denna kammare.

.Tåg tvivlar inte på att soldaterna var
försedda med all den utrustning som
svenska armén har möjlighet att åstadkomma
i sådana här sammanhang. Med
den erfarenhet jag själv har av friluftsliv
och av trafiken på landsvägar anser
jag emellertid att en cykeltolkning åtta
mil i det väder och det väglag som rådde
den 17 februari inte är försvarlig.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. spädbarnsdödligheten

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Fru Kristensson har
frågat vilka åtgärder jag är beredd att

vidta med anledning av det förmodade
sambandet mellan spädbarnsdödlighet
och social miljö, som kommit till uttryck
i en nyligen publicerad utredning.

Frågan torde ha föranletts av en undersökning
som gjorts av några läkare
rörande spädbarnsdödlighet i Göteborg
och som redovisats i en artikel i Läkartidningen.
I artikeln pekas särskilt på
fall av spädbarnsdödlighet i en rätt begränsad,
socialt avvikande grupp. Artikelförfattaren
framhåller att serien undersökta
fall är alldeles för liten för att
tillåta en generalisering av de gjorda
iakttagelserna.

I artikeln påpekas att ett liknande
samband också föreligger i undersökta
fall av barnmisshandel. Jag vill hänvisa
till att socialstyrelsen har i uppdrag att
göra en utredning rörande barnmisshandel
och komma in med förslag med
anledning härav. Jag väntar att socialstyrelsen
inom kort lägger fram sina
förslag med anledning av denna utredning,
och avsikten är att styrelsen i
samband därmed även skall redovisa
synpunkter på den nu aktualiserade
frågan.

Vidare anförde:

Fru KRISTENSSON (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka
socialministern för svaret på min fråga.

Jag är medveten om att den undersökning
som jag har åberopat är alldeles
för begränsad för att man skall kunna
dra mera vittgående slutsatser av
den, och jag har därför formulerat min
fråga mycket försiktigt. Men jag vill
ändå säga, herr talman, att om man
skulle finna ett samband, en tendens till
ökad spädbarnsdödlighet på grund av
sociala missförhållanden, motiverar enbart
en sådan tendens att man vidtar
speciella åtgärder. Det finns anledning
att nämna att man i det begränsade material
som har undersökts ändå har
funnit att de flesta fallen av oväntad

Torsdagen den 27 februari 1969

Nr 8 103

spädbarnsdödlighet gäller en ganska begränsad,
socialt avvikande grupp med
unga, ogifta eller hemskilda mödrar
med flera barn och med bristande arbetsanpassning
hos föräldrarna. Det
kan vara fråga om spritmissbruk, bråk
och slagsmål i lägenheten och ibland
kriminalitet.

Statsrådet säger att socialstyrelsen
skall beakta dessa frågor i samband
med att förslag läggs fram beträffande
hur man skall kunna undvika barnmisshandel.
Det är bra. Min erfarenhet
från vissa av dessa områden — förlossningsvård
och sjukvård — säger
mig emellertid att de ansträngningar
som den personal som är verksam inom
den öppna och den slutna vården
under många år har gjort för att åstadkomma
ett bättre samarbete mellan öppen
och sluten vård tyvärr inte har
krönts med någon vidare framgång. Av
organisatoriska och andra skäl har det
varit svårt att etablera ett verkligt samarbete.
Det vore på tiden att socialstyrelsen
ålade befattningshavarna på t.
ex. en BB-avdelning att rapportera när
en mamma skrivs ut med ett nyfött
barn, så att barnavårdscentralen verkligen
får klart för sig att här är det en
patient som skall besökas. Det skall föreligga
en skyldighet att göra detta.
Det räcker inte med en rekommendation.
Rapportskyldigheten bör enligt
min mening inte heller bara avse rent
medicinska förhållanden. Jag tror att
man under den tid som en mor tillbringar
på en förlossnings- eller BBavdelning
får en ganska klar uppfattning
av om det föreligger några sociala
missförhållanden, som man bör vara
uppmärksam på.

Det är som sagt väsentligt att man nu
äntligen får till stånd ett sådant samarbete.
Likaså anser jag att barnavårdscentralerna
borde kunna ha ett mycket
mera intimt samarbete med kommunala
nämnder, såsom nykterhetsnämnd, barnavårdsnämnd
o. s. v., även om dessa
faller under ett annat huvudmannaskap.

Svar på fråga ang. spädbarnsdödligheten

Det finns nämligen, herr talman, inget
som så mycket upprör mig som att ett
barn drabbas av att föräldrarna inte
kan ordentligt sköta om det. Även om
man bör värna om den personliga integriteten
tycker jag att samhället har en
mycket stor skyldighet när det gäller
att se till att barnen så långt möjligt blir
skyddade.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag vill understryka vad
fru Kristensson sade allra sist i sitt inlägg.
Det gäller förhållanden som kan
göra oss upprörda, och det är anledning
att på allt sätt söka motverka företeelser
av det slag, som fru Kristensson
väl närmast hade i tankarna.

Jag begärde emellertid närmast ordet,
herr talman, för att göra ett par
tillägg. Socialstyrelsen undersöker för
närvarande möjligheten att utarbeta
normer för obligatorisk födelseanmälan
till barnavårdscentralerna. I uppsalaregionen
pågår i socialstyrelsens
regi en försöksverksamhet med utsändande
från regionens kvinnokliniker
av en blankett för s. k. medicinsk födelseregistrering.
På grundval av erfarenheterna
härav kan man räkna med
att från år 1970 en liknande anmälningsblankett
kommer att införas för
hela riket för obligatorisk anmälan av
alla nyfödda barn till barnavårdscentralerna.
Avsikten är att därvid också
skall lämnas uppgift om gruppering av
barnen med avseende på hälsorisker på
medicinska och sociala grunder. Genom
denna medicinska födelseregistrering
och riskgruppering kan en intensifiering
av barnavårdscentralernas insatser
bland nyfödda och späda barn
ske. Socialstyrelsen är också beredd att
medverka till utformningen av ett intensifierat
samarbete mellan barnavårdscentralerna
och barnavårdsnämnderna.

Herr talman! Jag har velat göra dessa
påpekanden, eftersom jag tror att vi,

104 Nr 8

Torsdagen den 27 februari 1969

Svar på fråga ang. en konferens mellan

regler m. m. för tankbåtar för olja

när vi kommit dithän att dessa åtgärder
är genomförda, också har skaffat
oss ett ytterligare instrument, som kan
motverka företeelser av det slag vi nu
diskuterar.

Fru KRISTENSSON (m):

Herr talman! Jag vill tacka socialministern
för denna komplettering och
uttrycker bara en förhoppning om att
det inte skall dröja alltför lång tid innan
hans intentioner förverkligas. Jag
vill bara tillägga eu sak, nämligen att
det inom storstadsregionerna, där de familjesociala
problemen säkerligen är
som störst, också föreligger en stor personalbrist,
som kan medföra svårigheter
för personalen att få tid till den erforderliga
kontakten mellan olika myndigheter.
Det finns alltså anledning att
beakta också personalproblemen inom
denna sektor.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. en konferens mellan
länderna vid Östersjön om gemensamma

regler m. m. för tankbåtar för olja

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Ahlmark har frågat
mig när regeringen tar initiativ till
en konferens mellan länderna vid Östersjön
för att få fram gemensamma
regler för jättetankbåtar för olja i Östersjön
och en gemensam katastroforganisation.

De överläggningar mellan Nordsjöstaterna
om en överenskommelse beträffande
ömsesidigt bistånd i vissa avseenden
vid oljekatastrofer i Nordsjön
som jag tidigare vid flera tillfällen lämnat
besked om har nyligen avslutats och

länderna vid Östersjön om gemensamma

resulterat i förslag till avtal. Detta som
godkändes för Sveriges del vid den senaste
konseljen beräknas bli undertecknat
av parterna i mitten av nästa månad
och träda i kraft inom de närmaste
månaderna. Mellanstatliga rådgivande
sjöfartsorganisationen IMCO har i
rekommendation uppmanat tyska förbundsregeringen
att när avtalet väl är
klart underrätta organisationen härom
i syfte att det skall kunna användas som
modell för avtal i samma fråga i andra
regioner. Möjligheterna att för svensk
del gå vidare på denna väg får bedömas
med beaktande av alla omständigheter
som inverkar på frågan.

De ingripanden av teknisk och juridisk
art som kan komma i fråga för
att förhindra eller reparera oljeskador
till sjöss är till sin natur sådana att
de förutsätter globala lösningar. Man
kommer bl. a. in på frågor som berör
de folkrättsliga principerna om havens
frihet. Inom IMCO bedrivs därför ett
intensivt arbete med att finna internationellt
acceptabla lösningar på dessa
och andra problem som sammanhänger
med oljetransporter till sjöss. Sverige
deltar aktivt i detta arbete.

Vidare anförde:

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Om en jättetanker för
olja havererar i Östersjön kan följderna
bli katastrofala. Större delen av Sveriges
södra skärgård kan förstöras. Vatten
och djurliv i Östersjön kan få skador
som knappast kan repareras. Östersjön
och dess stränder står inför ett
nytt oerhört hot.

Den frågan togs upp i riksdagen för
första gången för ett år sedan, då jag
interpellerade bl. a. om gemensamma
regler mellan Östersjöns länder för oljetransporter
och gemensam katastroforganisation
i händelse av haveri. Då
svarade statsrådet Lundkvist att han
först ville avvakta utgången av Nordsjökonferensen,
som troligen skulle bli

Torsdagen den 27 februari 1969

Svar på fråga ang. en konferens mellan

regler m. m. för tankbåtar för olja

klar i juni 1968. Därefter skulle den
svenska regeringen ta ett initiativ.

Det blev inte så. Nordsjökonferensens
resultat förelåg först för ett par veckor
sedan. Och den svenska regeringen har
såvitt jag vet inte brytt sig om att ta
några som helst effektiva kontakter för
att få till stånd en östersjökonferens
om de jättelika tankbåtarna.

.lag tackar kommunikationsministern
för svaret på min fråga. Det visar att
regeringen bar varit passiv när det gäller
jättetankbåtar för olja i Östersjön
också sedan statsrådet Lundkvist och
jag förde vår förra debatt i denna fråga
i maj 1968.

Men tyvärr är det mycket bråttom.
Det pågår nu mätningar och utredningar
om hur man skall kunna ta in tankbåtar
på över 100 000 ton genom Bälten. Det
finns långtgående planer på att snabbt
sätta in jättetankbåtar i Östersjön.

Jag har i dag via de finländska myndigheterna
fått uppgift om att redan i
höst kommer ett, möjligen två, finska
fartyg på 105 000 ton vartdera att levereras.
De fartygen kommer att så
snabbt som möjligt sättas in i oljetrafik
till Helsingfors. Såvitt jag vet har den
svenska regeringen inte gjort någonting
för att få ett uppskov från både svensk
och finsk sida när det gäller insättandet
av sådana jättetankbåtar.

Ännu finns det inga gemensamma
bestämmelser om sådana fartyg. Det
finns inte heller någon gemensam katastroforganisation,
som skulle kunna
bekämpa de skador som uppstår om ett
sådant fartyg går på grund, om det
kolliderar med en annan båt eller havererar
av någon annan orsak. Menar
statsrådet Lundkvist att det är rimligt
att jättelika tankbåtar för olja får sättas
in i östersjötrafik innan vi har en
organisation som kan klara följderna
av ett haveri ?

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

4* —• Andra kammarens protokoll 1969.

Nr 8 105

länderna vid Östersjön om gemensamma

Herr talman! Det är riktigt att när
jag svarade herr Ahlmark förra gången
hoppades vi att den s. k. Nordsjökonferensen
skulle bli klar med sitt arbete i
juni i fjol. Men det är ju inte Sverige ensamt
som bestämmer när en konferens
skall bli klar. Nordsjökonferensen blev
klar senare än beräknat. Jag vågar emellertid
påstå att Sverige har verkat utomordentligt
aktivt hela tiden i arbetet
på det internationella planet för att försöka
nå fram till överenskommelser om
bl. a. denna katastrofberedskap.

Jag tror att även herr Ahlmark förstår
att det inte är så enkelt i det internationella
umgänget att man bara kan
säga: Nu skall vi ordna en koferens;
då kommer alla nationer dit och då får
vi gehör för våra önskemål. Herr Ahlmark
inser säkert mycket väl, om han
tänker sig för, att vi i detta sammanhang
måste ta hänsyn till på vilket sätt
vi från svensk sida skall kunna nå största
möjliga effekt. Kanske ger inte alltid
konferenser den bästa möjligheten.
Vi får helt enkelt agera på det internationella
planet med utgångspunkt från
att vi vill uppnå effekt och ta kontakter
i sådan ordning och vid sådana tidpunkter
som ger möjlighet att nå önskade
resultat. Jag tror att herr Ahlmark
kan vara fullständigt övertygad om att
Sverige inte försummar några möjligheter
att nå fram till sådana resultat som
vi båda tydligen är intresserade av.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Statsrådet Lundkvist säger
att han skall ta kontakter så att dessa
ger största möjliga effekt och vid en
sådan tidpunkt att de ger resultat. Får
jag illustrera den satsen med ett akut
fall.

Jag nämnde att redan i höst skall
man leverera ett jättetankfartyg till Finland
på 105 000 ton. Nästa år skall Finland
få ytterligare ett likadant fartyg.

Så snart vissa utbojningar gjorts i
Bälten vill det finska rederiet sätta in
Nr 8

106 Nr 8

Torsdagen den 27 februari 1969

Svar på fråga ang. en konferens mellan

regler m. m. för tankbåtar för olja

dessa båtar i trafik i Östersjön till
Sköldvik vid Helsingfors.

Under min förra debatt med statsrådet
Lundkvist föreslog jag att den svenska
regeringen skulle ta kontakt med de
finska myndigheterna för att få till
stånd ett uppskov med insättande av
jättetankers med olja i Östersjön, till
dess att man hade byggt upp en effektiv
katastroforganisation. Såvitt jag förstår
har kommunikationsministern varit helt
passiv i denna sak. Jag har i dag haft
kontakt med finska sjöfartsstyrelsen.
Den känner inte till något som helst initiativ
från Sveriges sida i denna sak.

Därför vill jag fråga statsrådet Lundkvist:
Varför har regeringen låtit bli
att med Finland ta upp frågan om ett
ömsesidigt uppskov med insättande av
jättetankers i Östersjön. Varför finner
man sig passivt i det nya miljöhot mot
Östersjön som obevekligen tycks komma
redan nästa år?.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Som herr Ahlmark säkerligen
kunde ha fått besked om när
han hade kontakt med den finska sjöfartsstyrelsen
förekommer det ett nära
samarbete mellan sjöfartsstyrelserna på
det nordiska planet om en rad av dessa
frågor, inte minst med utgångspunkt
från säkerhetsaspekter.

Herr Ahlmark står nu här och bara
talar om begreppet jättetanker ungefär
som om det vore så enkelt att bara
säga: Ordet jättetanker utgör ett begrepp
som möjliggör för oss att lägga
fast en bestämmelse om hur stora fartyg
som bör få gå in i exempelvis Östersjön.

Jag har tidigare av folkrättsliga skäl
hänvisat till svårigheter på den punkten.

Herr Ahlmark vet också att Sverige
för sitt vidkommande inte vidtagit några
särskilda åtgärder utanför den normala
verksamhet som pågår för att skärpa
sjösäkerheten i avsikt att bereda möjligheter
att passera våra farvatten för

länderna vid Östersjön om gemensamma

den typ av båtar som jag förmodar att
herr Ahlmark syftar till när han talar
om jättetankers.

Sedan man diskuterat konsekvenserna
av de åtgärder som måste vidtagas
för att bereda möjlighet för fartyg med
ett sådant djupgående att vi kan tala
om jättetankers har man också frågan
huruvida sådana båtar lönar sig att ta
in i våra farvatten av ekonomiska skäl.

Jag kan inte stå här och bedriva en
sådan form av öppen diplomati att jag
svarar direkt på alla herr Ahlmarks
frågor om i vilka former och vid vilka
tidpunkter vi skall agera på det internationella
planet. Vi är inte hjälpta bara
med att få till stånd en överenskommelse
med Finland — det tror jag herr
Ahlmark väl inser — ty det är ju flera
andra länders fartyg som skall segla i
Östersjön. Skall en överenskommelse
vara oss till hjälp kommer alltså åtskilligt
fler nationer in i bilden. Och jag
har sagt till herr Ahlmark, att när det
gäller att nå resultat är det effekten
som vi i första hand skall eftersträva
och välja tidpunkt och medel med hänsyn
härtill.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Det är klart att vi skall
eftersträva ett resultat som gäller alla
länderna runt Östersjön. Men om en av
nationerna kring Östersjön redan sätter
in jättetankfartyg för frakt av olja i
Östersjön kan ju förhandlingarna försvåras,
om man inte får till stånd ett
uppskov med insättande av dessa båtar.

Statsrådet Lundkvist säger att han inte
här i kammaren kan bedriva något
slags »öppen diplomati» beträffande sina
internationella relationer. Nej, men
statsrådet Lundkvist kan möjligen bedriva
något slags tyst diplomati med
samma syfte. Nu antyder statsrådet
Lundkvist — med de luftiga formuleringar
som man är van vid att finna i
hans uttalanden — att det pågår någonting
mellan Sverige och Finland.

Torsdagen den 27 februari 1969

Nr 8 107

Svar på fråga ang. säkerhetsbestämmelserna för trafiken vid Bromma flygfält

Får jag då tala om, vad jag fått reda
på av riksdagens upplysningstjänst för
en halvtimme sedan. Upplysningstjänsten
har inhämtat att »inga kontakter
mellan Sverige och Finland har förekommit
på verksnivå om åtgärder för
att begränsa storleken av de tankfartyg
som inlöper i Östersjön. Enligt vad som
kunnat utrönas ... har inte heller på
regeringsplanet förekommit några kontakter
i anledning av de nu aktuella
tankfartygen.»

Mot den bakgrunden tycker jag fortfarande
att man, i avvaktan på en internationell
konvention om hur oljetransporterna
på Östersjön skall organiseras,
bör komma överens om att inte sätta in
jättelika tankbåtar i Östersjön.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. säkerhetsbestämmelserna
för trafiken vid Bromma flygfält

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Wiklund har frågat
mig, om jag är villig klarlägga innebörden
av lämnad dispens för trafiken
vid Bromma flygfält från ICAO:s säkerhetsbestämmelser
och om nuvarande
förhållanden vid flygplatsen kan anses
betryggande från säkerhetssynpunkt.

De av ICAO utarbetade bestämmelserna
för den civila luftfarten består av
standardbestämmelser, rekommendationer
och tillämpningsanvisningar samlade
i form av s. k. annex till den grundläggande
luftfartskouventionen. Ett annex
träder i kraft genom majoritetsbeslut
av ICAO:s medlemsstater men det
står varje stat fritt att anmäla nationella
avvikelser från standardbestämmelser.
Någon anmälan om avvikelse från
rekommendationer behövs givetvis inte.
Sverige har endast i undatagsfall anmält

avvikelser från standardbestämmelser,
dock inte i något fall från de bestämmelser
angående standard för internationnella
flygplatser som herr Wiklund torde
syfta på i sin första fråga.

Dessa bestämmelser är i stor utsträckning
så allmänt formulerade och försedda
med sådana undantag, att ett
stort antal alternativa lösningar står
till buds för att uppfylla kraven på
en tillfredsställande säkerhetsstandard.
Bromma flygplats erbjuder härvidlag
inga särskilda problem. De grundläggande
bestämmelserna om hinderfrihet
i olika avseenden kan inte överallt tilllämpas
men i den mån mindre avvikelser
godtagits är enligt annexets föreskrifter
hinderbelysning uppsatt. För
att möta kraven på hinderfrihet i inflygningssektorerna
har vidare de s. k.
bantrösklarna inflyttats, vilket i kombination
med befintliga inflygningsljussystem
bedöms tillfredsställande för de
flygplan som kan begagna flygplatsen.
De nya standardbestämmelser för inflygningsljus
som nyligen utfärdats har beaktats
av luftfartsverket som räknar med
att erforderliga kompletteringar för att
uppfylla dessa kommer att utföras i år
för huvudinflygningsriktningen och under
1970/71 för den motsatta inflygningsriktningen.

Som svar på herr Wiklunds frågor
kan jag alltså sammanfattningsvis säga
att inga dispenser från ICAO:s säkerhetsbestämmelser
lämnats eller behövt
lämnas för trafiken på Bromma samt att
förhållandena för den trafik som i dag
förekommer där bedöms vara betryggande
från flygsäkerhetssynpunkt.

Vidare anförde:

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Det är två omständigheter
som har kommit mig att ställa
denna enkla fråga. Den ena var chockrapporten
nyligen om ett SAS-plans
störtning i havet under en landningsmanöver
vid Los Angeles flygplats. Händelsen
krävde som vi alla vet dödsoffer.

108 Nr 8

Torsdagen den 27 februari 1969

Svar på fråga ang. säkerhetsbestämmelserna för trafiken vid Bromma flygfält

Dess bättre tycks den vidsträckta och
djupa oro, som grep boende runt Bromma
flygplats under intrycket av denna
katastrof, nu ha släppt. Man kan inte
förvåna sig över att de tänkt på hur det
skulle ha gått, om något liknande manövreringsmankemang
uppstått vid landning
på Bromma. Det var många som
lät höra av sig, särskilt sedan ett olyckstillbud
i samband med landning vid
samma flygplats, alltså Los Angeies, inträffat
strax efter katastrofen.

Den andra omständigheten var att
det omkring en månad före dessa händelser
i tidningarna meddelades, att
Pilotföreningens flygsäkerhetskommitté
konstaterat att Bromma flygplats inte
tillfredsställer de trafiksäkerhetsmässiga
krav, som uppställs i ICAO:s bestämmelser.
Denna flygplats har fungerat
med »dispens» från bestämmelserna
— det är det uttryck som Pilotföreningens
flygsäkerhetskommitté använder —•
att det skall varg hinderfritt 150 meter
åt vartdera hållet kring banan. Skälet
till detta är att ett plan kan gå av banan
vid start eller landning, och då
skall det finnas möjlighet att stanna
utan att riskéra kollisioner. Kommittén
konstaterar i fallet Bromma att stationsbyggnaden
ligger alldeles för nära och
att det dessutom i allmänhet finns parkerade
flygplan inom den »hinderfria»
delen.

Det är möjligt, herr statsråd, att terminologin
kan diskuteras. Om »dispens»
innebär dispens i strängt formell och
teknisk mening är oklart, men det är
tydligen det uttryck som man använder
bland piloterna och bland flygfolk i
allmänhet. Pilotföreningen konstaterar
också att det inte är lämpligt att satsa
på Bromma flygplats på litet längre
sikt just därför att den enligt föreningens
mening är en s. k. dispensflygplats.

Jag ville på detta sätt bereda kommunikationsministern
tillfälle att för
allmänheten klargöra hur det är med
säkerheten på Bromma. Vi har fått ett
utförligt svar, för vilket jag tackar. Med

de typer av flygplan, som nu trafikerar
Bromma, går det bra att trots
»dispensen» tillfredsställa säkerheten,
säger en flygledare som jag har talat
med. Jag vill som en följdfråga be kommunikationsministern
säga någonting
om huruvida det möjligen är aktuellt
att släppa fram andra flygplanstyper
till landning på Bromma. Detta är nämligen
enligt denne flygledares mening
inte möjligt ur säkerhetssynpunkt.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag kan naturligtvis inte
ge ett generellt svar på frågan, huruvida
det kan bli aktuellt att tillåta andra
typer av flygplan att landa på Bromma.
Det får prövas i varje fall för sig,
i första hand av luftfartsverket, vilka
typer av plan som från olika utgångspunkter
kan tillåtas landa.

Herr Wiklund i Stockholm har nog
rätt i att det möjligen är terminologin
som så att säga spökar litet grand. Inom
de bestämmelser som gäller kan man
nämligen tänka sig alternativa möjligheter
att trygga den flygsäkerhet, som
vi i olika sammanhang är intresserade
av. Om den hinderfrihet, som man sätter
upp som ett krav i vissa avseenden,
inte kan tillämpas, får man med andra
typer av säkerhetsåtgärder garantera
flygsäkerheten för passagerarna. Det är
från denna utgångspunkt jag lämnat
det besked som jag har gett i mitt svar,
nämligen att de förhållanden som råder
på Bromma i dag måste bedömas vara
betryggande från flygsäkerhetssynpunkt.
Jag bygger givetvis mitt svar
på vad luftfartsinspektionen har sagt.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Det förhåller sig väl
så, att herr statsrådet och jag, när det
gäller att bedöma sådana här saker, befinner
oss på ungefär samma nivå; vi
är i alla fall, såvitt jag vet, ur flygteknisk
synpunkt lekmän bägge två. Jag
förstår därför om min följdfråga är

Torsdagen den 27 februari 1969

Nr 8 109

Svar på fråga ang. förrättningstaxan avseende förarprov för körkort

svår att genast svara på. Det tillfredsställande
är emellertid att statsrådet nu
bär givit ett klart besked om att det
f. n. finns en betryggande säkerhet
kring Bromma flygplats. För allmänheten,
särskilt människorna i Bromma,
är detta viktigt att få veta.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. förrättningstaxan avseende
förarprov för körkort

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Börjesson i Falköping
har frågat mig, om jag vill redogöra
för de principer som tillämpas
vid fastställandet av förrättningstaxa
för förarprov för körkort för bil eller
motorcykel.

Vissa delar av statens trafiksäkerhetsverks
verksamhet har karaktären
av uppdragsverksamhet, vilket innebär
att de därmed förenade kostnaderna
skall täckas med avgifter. Det gäller
trafiksäkerhetsverkets uppgifter i fråga
om körkortsprov, prov med körskolepersonal,
typbesiktning ävensom viss
annan besiktnings- och inspektionsverksamhet.

Med hänsyn dels till inträffade löneoch
prisstegringar, dels till vissa vidtagna
personalförstärkningar inom de
berörda delarna av organisationen —
vilka förstärkningar krävts för att ge
denna erforderlig effektivitet — har
det varit nödvändigt att höja vissa avgifter
den 1 januari i år. Sålunda har
avgifterna för förarprov avseende bil
och motorcykel höjts från 50 till 75
kr., avgiften för förarprov avseende
traktor från 35 till 50 kr., samt trafikkortsavgiften
från 50 till 75 kr. Efter
höjningen — som behövts redan för att

täcka innevarande budgetårs kostnader
— kommer avgifterna för förarprov att
svara för ca 90 procent av intäkterna
i uppdragsverksamheten. Detta motsvarar
i stort sett också förarprovsverksamhetens
andel i kostnaderna.

Vidare anförde:

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsminister Lundkvist för
redogörelsen för de principer som tilllämpas
vid fastställande av förrättningstaxa
för förarprov för körkort för bil
eller motorcykel. Av redogörelsen framgår
att vissa delar av den av trafiksäkerhetsverket
bedrivna verksamheten
skall finansieras genom inkomster från
denna, t. ex. förrättningsavgifter.

Vad som har givit mig anledning till
min fråga är att förrättningstaxan för
de ifrågavarande proven vid årsskiftet
höjdes — vilket också framgår av svaret
— från 50 till 75 kronor. Det kanske
kan vara värt att notera att avgiften
fram till den 1 januari 1965 var
30 kronor, fram till den 1 januari 1968
50 kronor, och från den 1 januari 1969
är den alltså 75 kronor. I procent räknat
höjdes avgiften med 50 procent
den 1 januari 1969. Från 1965 har avgiften
höjts med 150 procent.

Även om jag är fullt medveten om
att Kungl. Maj:t kan förebringa godtagbara
skäl för höjningen anser jag
ändå att den är i mesta laget. För den
som inte klarar av körkortsprovet första
gången kan det bli ganska betungande,
ty han måste betala full avgift varje
gång han avlägger prov.

Jag skulle vilja fråga kommunikationsministern
om man inte kunde tänka
sig att förrättningstaxan uppdelades
så att avgiften erlades exempelvis med
35 kronor för det teoretiska provet och
40 kronor för det praktiska provet,
d. v. s. själva körningen. Har man då
misslyckats i uppkörningen men klarat
sig vid det teoretiska provet slipper

110 Nr 8

Torsdagen den 27 februari 1969

man vid ett kommande körkortsprov
att betala avgiften för det teoretiska
provet, som man tidigare har klarat.
Även om ett sådant förfarande skulle
innebära merarbete från administrativ
synpunkt tror jag att det skulle hälsas
med den allra största tillfredsställelse
av den körkortssökande allmänheten.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! En sådan uppdelning av
avgiften kan jag faktiskt inte uttala mig
om i detta sammanhang.

Vi är förmodligen överens om att det
är skäligt att den enskilde själv betalar
kostnaderna för sitt körkort och att
andra skattebetalare således inte skall
svara för dem. När vi bedömer storleken
av de nuvarande avgifterna måste
vi ta med i beräkningen att försök har
gjorts att effektivisera körkortsutbildningen.

Detta är ett intresse ur trafiksäkerhetssynpunkt,
och utgör bakgrunden till
en del av de kostnadsökningar som redovisats.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag kan villigt erkänna
att det är skäligt att den enskilde skall
betala en avgift som täcker de faktiska
kostnaderna för körkortsprovet. Det
kan dock vara en tillfällig lapsus som
gör att en person inte klarar båda proven,
och detta kan gälla såväl det
teoretiska som uppkörningen. Att vederbörande
då skall behöva erlägga full
avgift ännu en gång tycker jag ur rättvisesynpunkt
verkar litet märkligt. Med
den av mig angivna fördelningen borde
personen i fråga kunna slippa betala
full avgift när han nästa gång genomgår
körkortsprov. Om han vid det
första tillfället klarat det ena provet,
skulle han nästa gång slippa betala för
det godkända provet. Jag vill vädja till
kommunikationsministern att han inte
sagt sitt sista ord i denna fråga.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. inträffade olyckor
vid transport av skolbarn

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Fru Nilsson har frågat
mig vilka åtgärder jag avser att vidta
för att motverka det stora antalet olyckor
i samband med transport av skolbarn.

Enligt vad jag inhämtat har antalet
skolbarnsolyckor med dödlig utgång i
anslutning till trafik med skolskjuts sedan
år 1960 uppgått till i genomsnitt
tre per år. Hur många skolbarn som i
övrigt skadats går inte att fastställa
på grundval av nuvarande statistik.

Det kan väl sägas att frekvensen av
olyckor med dödlig utgång är förhållandevis
låg med hänsyn tagen till det
stora antalet skolbarn som två gånger
per dag under läsåret transporteras med
skolskjutsar över ofta långa avstånd.
Det förhållandet att olyckor över huvud
taget inträffar i sådana sammanhang är
givetvis allvarligt nog, och alla ansträngningar
bör givetvis göras för att såvitt
möjligt ytterligare begränsa antalet
olycksfall.

De olyckor som inträffar med skolskjutsar
har såvitt känt inte i något
fall berott på bristfälligheter hos fordonet
och dess utrustning. Det vanliga
olycksförloppet har i stället varit det
att barnet stigit ut i vägbanan eller
sprungit över den på väg till eller från
skolskjutsen och därvid blivit påkört
av annat fordon. För att förebygga sådana
olyckor tillhandahåller statens trafiksäkerhetsverk
särskilda varningsskyltar
att fästas vid skolskjutsarnas
utgångsdörrar. Efterfrågan på dessa
skyltar är stor.

I övrigt vill jag framhålla, att den informationsverksamhet
som trafiksäkerhetsverket
och Nationalföreningen för

Torsdagen den 27 februari 1969

Nr 8

111

Svar på fråga ang. inträffade olyckor vid transport av skolbarn

trafiksäkerhetens främjande bedriver i
hög grad tar sikte på att förbättra trafiksäkerheten
för barnen i trafiken. Trafiksäkerhetsverket
har bl. a. fyra särskilda
skolkonsulenter med uppgift att
.samordna trafikundervisningen i skolan
med verkets trafiksäkerhetsarbete.

Allmänt gäller givetvis att den verksamhet
som trafiksäkerhetsverk^ bedriver
— exempelvis genom föreskrifter innefattande
säkerhetskrav på fordonets
utrustning — även bidrar till att öka säkerheten
vid de här ifrågavarande transporterna.

Jag vill slutligen erinra om att jag
tillkallat en särskild utredningsman med
uppgift att skyndsamt se över trafiksäkerhetsförhållandena
inom skolskjutsverksamheten
och lägga fram förslag till
lämpliga åtgärder. Enligt vad jag inhämtat
beräknar utredningsmannen att kunna
redovisa resultatet av sitt arbete under
sommaren 1969.

Vidare anförde:

Fru NILSSON (ep):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Lundkvist för svaret på min fråga. Anledningen
till att jag ställde den är det
allvarliga förhållandet att det nyligen i
Skåne under en kort tidsperiod inträffat
flera mycket tragiska olyckor i samband
med transporter av skolbarn. Genom
dessa olyckor har tre unga elever hastigt
ryckts bort ur familje- och kamratkretsen.
Det är högst förståeligt, att
föräldrar och skolmyndigheter känner
mycket stor oro på grund av det inträffade.

Skolskjutsarna är en nödvändig detalj
i skolorganisationen och är som sådana
ingenting att diskutera. Vad som däremot
kan diskuteras är huruvida samhället
verkligen vidtagit alla de åtgärder
som kan vidtagas för att transporterna
av elever till och från skolorna skall
kunna genomföras med minsta tänkbara

risk. Det är därför synnerligen värdefullt,
att en utredningsman, som statsrådet
nämnde, har fått i uppgift att se över
dessa frågor. Värdefullt är också att utredningsarbetet
skall bedrivas skyndsamt.
Inte minst med hänsyn till de
olyckor som jag här nämnt vill jag framhålla
vikten av att denne utredningsman
snarast slutför sitt arbete och lägger
fram förslag som utmynnar i åtgärder,
ägnade att skapa garantier för att
skolbarnstransporterna sker med största
möjliga trafiksäkerhet.

I avvaktan på att utredningsarbetet
redovisas i sin helhet hade jag helst sett
att några punktåtgärder kunde vidtagas.
Det har nämligen visat sig att vissa moment
i skolbarnstransporten innebär
större risker än andra. Sålunda tycks avoch
påstigningarna i detta avseende inta
en särställning med tanke på den övriga
trafiken. Detta framhöll statsrådet också
mycket riktigt. Just vid av- och påstigningar
har de dödsolyckor som jag hänvisat
till inträffat. Enligt en undersökning
som Nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande utfört dödades
under åren 1966—68 åtta skolbarn, och
av dessa omkom sju i samband med avoch
påstigning samt ett barn inne i skolbussen.

En åtgärd som enligt min mening
skulle kunna ge god effekt är att bestämma,
att annat motorfordon inte får passera
stillastående skolskjutsfordon, förrän
skolskjutschauffören givit tecken att
passage får ske. Ett sådant förbud skulle
gälla både omkörande och mötande trafik.
I det sammanhanget förtjänar också
nämnas det signalsystem som användes
av vissa bussar i samband med omläggningen
till högertrafik.

Även om statsrådet anser att antalet
olyckor i samband med transport av
skolbarn inte är anmärkningsvärt högt
är det ändå för högt.

Härmed var överläggningen slutad.

112

Nr 8

Torsdagen den 27 februari 1969

§ 8

Svar på fråga ang. en sameuropeisk ex
perimentsatellit för överföring av tele
visionsprogram m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för industridepartementet,
herr statsrådet WICKMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Gustafson i Göteborg
har frågat mig om regeringens inställning
till en experimentell TV-satellit
som projekterats för den av Sverige
och tolv andra västeuropeiska stater bildade
konferensen för telekommunikationer
via satelliter, CETS.

CETS-satelliten har inklusive uppskjutning
preliminärt kostnadsberäknats
till cirka 500 miljoner kronor fördelade
över sex år. Om Sverige ansluter sig kan
vårt bidrag beräknas till omkring 25
miljoner kronor fördelade över samma
tid.

Sverige deltar som bekant redan —
för en årskostnad av 12—13 miljoner
kronor — i den europeiska rymdforskningsorganisationen
ESRO, men står
utanför ELDO, den europeiska organisationen
för raketutveckling. ELDO har
mött så stora tekniska och ekonomiska
svårigheter att dess existens f. n. är allvarligt
hotad.

Den europeiska rvmdkonferensen,
ESC, är en samarbetsorganisation för
medlemsländerna i ESRO, ELDO och
CETS. ESC har sedan år 1966 diskuterat
möjligheterna att uppställa ett integrerat
europeiskt rymdprogram och att bilda
en enhetlig organisation för dettas genomförande.
Oenighet har emellertid
rått i båda dessa frågor. Vid ESC:s ministerkonferens
i Bonn i november 1968
nådde man inte längre än till att överlämna
båda frågorna till fortsatta förhandlingar
inom en särskild ämbetsmannagrupp
med uppgift att framlägga
resultat före utgången av år 1969. Vidare
beslöt man begära besked till den
1 mars 1969 beträffande staternas intresse
att delta i CETS:s satellitprojekt.

Genom att Storbritannien önskar omedelbart
utträda ur ELDO har krisen

inom denna organisation sedan december
1968 ytterligare förvärrats. Härigenom
har det uppgjorda tidsschemat
inom övriga europeiska rymdorgan avsevärt
förskjutits. Bland annat kan man
räkna med ytterligare uppskov med
ställningstagandet till CETS-satelliten.
Därtill kommer att en rad omständigheter
beträffande projektets utformning
och organisation ännu är oklara och troligen
kommer att förbli det fram till de
kommande förhandlingarna. Detta gör
att tillräckligt underlag ännu ej föreligger
för ett ställningstagande från regeringens
sida till projektet.

Materialet om den europeiska rymdpolitiken
är emellertid både omfattande
och svåråtkomligt. En arbetsgrupp inom
industridepartementet har därför utarbetat
en rapport därom, som också redogör
för motsvarande förhållanden i
vårt land. Rapporten kommer att offentliggöras
om någon vecka.

Vidare anförde:

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Jag vill tacka industriministern
för svaret. Såsom framgått av
svaret uttalade sig den europeiska rymdkonferensen
för att regeringarna skulle
ge ett besked före den 1 mars. Europarådets
rådgivande församling har också i
januari enhälligt fattat samma beslut.
Tyvärr har Storbritanniens agerande i
ELDO skapat nya svårigheter, men om
jag inte är fel informerad skulle Storbritannien
vara villigt att använda de
pengar, som landet så att säga skulle slippa
betala till ELDO, just för ett satellitprogram
som var baserat på CETS-programmet.
Där skulle väl kunna föreligga
en möjlighet att få en lösning till stånd.

Personligen tror jag att det är mycket
angeläget att detta europeiska projekt
kommer till stånd. Här har pågått ett
mycket långvarigt arbete. Inte minst har
svensk industri ett intresse att få vara
med och leverera till en europeisk experimentsatellit.

Nu vet jag, och det framgår ju också
av svaret, att statsrådet Wickman är po -

113

Torsdagen den 27 februari 1969 Nr 8

Svar på fråga ang. en sameuropeisk experimentsatellit för överföring av televisionsprogram
m. m.

sitivt inställd till dessa frågor. Regeringen
har genoin att delta i det TDprojekt,
som riksdagen redan har beslutat
om, visat sin positiva inställning.
Jag vill uttrycka den förhoppningen att
den rapport som skall publiceras nästa
vecka kommer att innehålla sådana positiva
inslag att man kan vänta sig att
ett ställningstagande till CETS-satelliten
kommer att bli positiv från Sveriges sida,
om man för övrigt kan finna utvägar
att få detta europeiska projekt till stånd.
Jag antar att jag kan tolka industriministerns
svar på det sättet att om nu
denna experimentsatellit inte kommer
till stånd, kommer detta inte att bero på
en negativ inställning från Sveriges
sida.

Chefen för industridepartementet,
icrr statsrådet WICKMAN:

Herr tahnan! Herr Gustafson i Göteoorg
tolkar nog in litet mera i mitt
anförande än vad som fanns däri. Tidpunkten
är inte nu inne för att här
i kammaren ta upp en diskussion av
denna utomordentligt komplicerade fråga
som berör inte bara CETS-satelliten
utan också det övriga rymdsamarbetet.

Den rapport som vi kommer att publicera
avges för att skapa ett underlag
för en fortsatt diskussion av dessa mycket
komplicerade frågor, och det rör
sig här om material som är rätt svåråtkomligt
om man inte har god tid till att
samla in det. Däremot kommer rapporten
icke att innebära — just av de skäl
som jag angav i mitt svar till herr Gustafson
i Göteborg — något ställningstagande
till frågorna från regeringens
sida, men den redovisar självfallet en
rad av de faktorer som måste ligga till
grund för den slutliga bedömningen.

Det är klart att vi är positivt inställda
till ett teknologiskt samarbete med de
andra europeiska staterna — så långt är
herr Gustafsons tolkning riktig. Därmed
är emellertid icke sagt hur detta
teknologiska samarbete skall utformas

för att både i sig självt vara totalt effektivt
och också vara intressant ur
svensk synpunkt. Det finnes på vissa
håll en tendens att överdriva satellitteknikens
betydelse för svensk industri.
Det rör sig här —■ och det tror jag är
viktigt att komma ihåg — om en mycket
begränsad marknad. Även om man räknar
in både telesatelliter, navigationssatelliter
och meteorologiska satelliter,
betyder satellitmarknaden inte så stora
årliga marknadsbelopp som man kanske
föreställer sig. Rent kvantitativt
sett är detta därför inte ur svensk synpunkt,
såvitt jag kan bedöma, en stor
och expansiv marknad. Men det är klart
att det avancerade teknologiska arbetet
bakom har en betydelse för svensk
industri också på andra områden.

Men allt detta måste, anser jag, vägas
in i en totalvärdering av såväl rymdprojekten
som sådana som alternativa
satsningar när det gäller teknologiskt
utvecklingsarbete.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Jag tror inte att risken
i vårt land varit att man överdrivit
satellitteknikens betydelse, utan risken
har väl i stället varit att man inte tillräckligt
beaktat alla de perspektiv söm
telesatellitverksamheten öppnar för oss.
Det är därför viktigt att denna sida bevakas.

Jag har redan sagt att jag finner det
glädjande att industriministern tidigare
visat en aktivitet på detta område. Men
när man nu kommit så långt, att man
verkligen fått så att säga ett principiellt
godkännande av själva tanken på att
man skall ha en sådan här experimentsatellit,
vore det ju mycket beklagligt
om man efter dessa år av arbete skulle
misslyckas och Europa skulle visa sig
oförmöget att åstadkomma ens en experimentsatellit
på detta område. Jag
tror det är nödvändigt att göra något
för att det inte skall bli alltför stark
slagsida åt USA-hållet, utan skapas nå -

114 Nr 8

Torsdagen den 27 februari 1969

Svar på interpellation ang. de handikappades anställningsformer

gon balans när det gäller samarbetet
mellan Europa och USA.

Det är riktigt som statsrådet säger,
att materialet är omfattande och svåråtkomligt.
Men det förhållandet bör ju
inte leda till att vårt intresse för frågan
minskas. Att frågan är svårlöst innebär
i stället att vi måste ägna särskilt
stor uppmärksamhet åt den.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Justerades protokollet för den 19 innevarande
februari.

§ 10

Herr förste vice talmannen meddelade,
att herr Källstad enligt till kammaren
inkommet läkarintyg vore sjukskriven
under tiden den 26 innevarande
februari—den 3 nästkommande
mars.

Herr Källstad beviljades ledighet från
riksdagsgöromålen under angivna tid.

§ 11

Svar på interpellation ang. de handikappades
anställningsformer

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST, som yttrade:

Herr talman! Herr Jadestig har frågat
om jag har för avsikt att låta utreda
hur de handikappade i halvskyddad
sysselsättning skall följas för att man
från samhällets sida skall kunna medverka
till ändring i anställningsformen,
så snart den handikappades prestationsförmåga
motiverar detta, samt om jag
övervägt att ge arbetsträningsinstituten
resurser att pröva den enskilde handikappades
prestationsförmåga.

Enligt tillämpningsbestämmelserna
för den halvskyddade verksamheten

åligger det länsarbetsnämnderna att i
samråd med företagen och de fackliga
organisationerna följa de enskilda arbetstagarnas
utveckling. Nämnderna
skall fortlöpande pröva förutsättningarna
för omplacering i arbete på öppna
marknaden och vid försämrad arbetsförmåga
aktualisera övergång till skyddat
arbete, pensionering eller annan åtgärd.
För samarbetet med arbetsorganen
skall vid varje företag som har halvskyddad
sysselsättning finnas en ansvarig
kontaktman.

Allteftersom den halvskyddade verksamheten
får ökad omfattning kommer
kraven på den uppföljande verksamheten
att stegras. Detsamma gäller beträffande
dem som är sysselsatta i arkivarbete
och beredskapsarbete för handikappade.
Inom arbetsmarknadsstyrelsen
är man väl medveten om denna situation.

Vad så gäller andra ledet i interpellationen
finner jag det tveksamt om
arbetsträningsinstituten bör få till uppgift
att pröva arbetsförmågan hos dem
som är sysselsatta i halvskyddat arbete.
Erfarenhetsmässigt krävs det en längre
tids vistelse vid arbetsträningsinstitut
innan vederbörandes prestationsförmåga
och arbetsanpassning tillfredsställande
kan bedömas. De längre avbrott
i det halvskyddade arbetet som vistelse
vid arbetsträningsinstitut skulle medföra
kan, förutom de olägenheter som
själva bytet av arbetsplats innebär, också
leda till sänkt inkomst m. m. För
arbetsgivarna kommer ett sådant förfarande
att leda till störningar i produktionen,
vilket kan minska företagens
intresse för den halvskyddade verksamheten.
Jag vill dock framhålla att jag
anser att de av interpellanten påtalade
problemen är av största vikt. Erfarenheterna
av det uppföljningsarbete som
bedrivs i samarbete mellan arbetsgivarna,
de fackliga organisationerna och
arbetsmarknadsverket bör kunna ge
vägledning för den fortsatta behandlingen
av dessa problem.

Torsdagen den 27 februari 1969

Nr 8

115

Svar på interpellation ang. de handikappades anställningsformer

Vidare anförde:

Herr JADESTIG (s):

Herr talman! Jag har förmärkt att
man enligt traditionen inledningsvis
skall tacka statsrådet för svaret, och
jag har full anledning att göra detta.
Svaret är mycket positivt, framför allt
med tanke på dessa svåra men väsentliga
frågors art.

Anledningen till min interpellation
var ursprungligen att det i tidningspress
och i vissa arbetsgivarorganisationers
uttalanden hade framförts kraftiga
önskemål om att bidragsformerna
skulle utvidgas så att bidrag enligt bestämmelserna
för halvskyddad verksamhet
också skulle utgå för redan anställd
arbetskraft, som bedöms vara — som
man så illa har formulerat det — »ej
företagsekonomiskt lönsam arbetskraft».
Arbetsmarknadsstyrelsens tidskrift Arbetsmarknaden
ansluter sig i sin senaste
ledare — med den märkliga rubriken
»Från ord till handling» — till
stora delar av det av arbetsgivarna
framförda önskemålet om en betydligt
generösare tolkning av bestämmelserna.

Herr statsråd! Även om det går något
utanför de snävt formulerade interpellationsfrågorna
vill jag passa på att
framhålla — det gör jag med stöd av
eu 20-årig verksamhet som arbetsförmedlare
i själva fältorganisationen —
att man nog bör ta sig en funderare
över denna frågeställning, innan man
lämnar fältet helt fritt. »Ej företagsmässigt
lönsam arbetskraft» är en hård formulering,
vilken uppfattning man än
har om näringslivets sociala ansvar.

Den halvskyddade verksamheten är
ett utmärkt hjälpmedel i en aktiv arbetsmarknadspolitik.
Enligt de beräkningar
som har gjorts av AMS skulle
de s. k. arbetsvårdsfallen redan år 1975
omfatta 100 000 personer. Det är givet
att man inte bara kan satsa på de skyddade
verkstäderna för att klara en sådan
situation. Man måste kanske t. o. m.
se sig om efter andra utvägar för att

bemästra den växande problematiken.

Det län som jag representerar är ett
av försökslänen. Erfarenheterna av den
halvskyddade sysselsättningen har varit
att föret i portgången är trögt. Intresset
för denna anställningsform har inte
varit alltför stort. Jag har mött inställningen
att man inom näringslivet redan
har handikappade som man rimligen
borde få ersättning för, och det
ökar til syvende og sidst inte chanserna
för de handikappade som nu inte
kan få sysselsättning i den öppna marknaden.

Arbetsmarknadsläget har en tid varit
besvärligt. Även i ett högindustrialiserat
län som Västmanland och ehuru konjunkturen
har förbättrats visar industrin
en tendens att ställa rätt höga krav
på dem som skall nyanställas. Dessutom
pågår en inre strukturrationalisering,
som bl. a. innebär en omflyttning
av redan anställda. Det nya arbetet står
ofta inte i samma löneläge som det tidigare.
Dessutom hittar arbetsgivarna
vid den inre strukturrationaliseringen
arbetskraft som de anser tillhöra kategorin
»halvskyddad».

Det är mot denna bakgrund interpellationen
skall ses. Jag är väl medveten
om att arbetsrutinen vid arbetsförmedlingarna
i dag är att man först mycket
noga prövar möjligheterna till öppen
placering och därefter gör väl motiverade
utredningar — oftast styrkta
med läkarintyg — innan placering sker
i halvskyddad eller skyddad verksamhet.
Jag finner det väsentligt att vi får
tillfälle att diskutera dessa frågor. Enligt
min mening är statsrådets uttalande,
att det åligger länsarbetsnämnderna att
i samråd med arbetsmarknadens parter
följa den enskilde arbetstagarens utveckling
och ompröva förutsättningarna
för omplacering, mycket viktigt.

Jag tror att vi här har en av hörnstenarna.
Det behövs människor med
kurativa och arbetsmarknadsmässiga erfarenheter
i fältorganisationen. Det är
ont om dem i dag även i arbetsmark -

116 Nr 8

Torsdagen den 27 februari 1969

Svar på interpellation ang. de handikappades anställningformer

nadsverket, och här behövs ökade resurser
inte minst på arbetsvärdens område.
Dessa resurser är minst lika angelägna
som stimulansbidragen till företagen.

Svaret innehöll dock en nyhet för
mig, nämligen uppgiften att det i varje
företag, som har denna form av halvskyddad
sysselsättning, skall finnas en
ansvarig kontaktman. Vem skall, herr
statsråd, förordna denne kontaktman?
Finns arbetsinstruktion utarbetad? Har
kontaktmannen ersättning från uppdragsgivaren,
som jag hoppas är det
statliga organet AMS och inte näringslivet?
Jag tror liksom statsrådet att en
uppföljning av de olika fallen måste
bedömas som ett väsentligt inslag i denna
aktivitet. Ett sätt är då att ge kontaktmannen
möjlighet att arbeta självständigt
och att arbetsmarknadsstyrelsens
egna resurser för en uppföljning utökas.

Beträffande det andra ledet i min
interpellation, det som berörde arbetsträningsinstitutens
roll i arbetsprövningen,
förstår jag statsrådets tveksamhet.
Jag gladde mig emellertid åt slutorden
i svaret: »Erfarenheterna av det
uppföljningsarbete som bedrivs i samarbete
mellan arbetsgivarna, de fackliga
organisationerna och arbetsmarknadsverket
bör kunna ge vägledning för
den fortsatta behandlingen av dessa problem.
» Jag tror nämligen, herr statsråd,
att det skulle vara värt försöket att ge
några arbetsträningsinstitut i vårt land
pengar för att försöka få fram en förenklad
arbetsprövning. En sådan behöver
inte fortgå månad efter månad
utan kan utföras av de goda yrkesmän
som nu finns inom arbetsträningsinstituten,
specialisterna. I så fall skulle
man kunna klara denna arbetsprövning
beträffande den lialvskyddade sysselsättningen
på några veckor. Om det
inte finns pengar för just ett sådant
ändamål, så låt oss kalla det försöksforskning
i stället •— det brukar underlätta
det hela.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Den senast berörda
frågan har varit föremål för åtskilliga
överväganden. Jag tror inte den kan
lösas enbart i den form som antyds i
interpellationen, nämligen genom eu
central verksamhet där var och en under
en tid får genomgå testning och
undersökning. Vi får vara försiktiga så
att vi inte komplicerar frågan. Det
finns alltid berättigade önskemål från
specialisterna att få tillämpa sina metoder
för att försöka uppnå bättre resultat.
Vi får emellertid akta oss så att
verksamheten inte blir alltför tung. Ofta
kolliderar vissa intressen med andra,
vilket jag försökte påvisa i mitt svar.
Det ligger också ett väsentligt värde
i att en handikappad får stanna i sin
miljö, har garantier för att få behålla
sin inkomst o. s. v. Häri ligger värden
som vi inte utan vidare kan bortse
från.

Vad herr Jadestig sade i övrigt har
jag inte anledning att polemisera mot.
Som en motvikt mot de iakttagelser
som han har gjort — han hade läst
vissa artiklar — skulle jag vilja peka
på en del glädjande företeelser under
den senaste tiden. Min företrädare som
inrikesminister hade kallat till eu konferens
kring de handikappades problem.
De ledamöter av regeringen som
var med på den konferensen fick uppleva
något som vi tyckte var mycket
värdefullt: arbetsmarknadens parter
— både arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna
— deklarerade en
mycket positiv inställning när det gällde
att försöka inpassa de handikappade
i arbetslivet. Vi kunde t. o. in. konstatera
att det föreföll som om positioner,
som tidigare hade varit ganska
låsta, nu mjukats upp genom den erfarenhet
man fått av olika former av
skyddad sysselsättning. Åtskilligt värdedefullt
kom fram i det sammanhanget.
Det framfördes också många önskemål
och i mitt tycke även berättigad kri -

Torsdagen den 27 februari 1969

Nr 8

1T7

Svar på interpellation ang. åtgärder för att tillgodose det sociala omvårdnadsbehov

som de s. k. julaktionerna i vissa tätorter aktualiserat

tik från handikapporganisationerna.
Det var dock glädjande att se att de
krav som framfördes fick ett så positivt
mottagande. Jag har velat anföra
detta för att bilden inte skall te sig
alltför dyster.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Svar på interpellation ang. åtgärder för
att tillgodose det sociala omvårdnadsbehov
som de s. k. julaktionerna i vissa
tätorter aktualiserat

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Wiklund i Stockholm
har i en interpellation till statsrådet
fru Odhnoff ställt vissa frågor
angående åtgärder för att tillgodose
det sociala omvårdnadsbehov som de
s. k. julaktionerna i vissa tätorter aktualiserat.
Interpellationen har överlämnats
till mig för besvarande.

De s. k. julaktionerna syftade till att
bereda vissa ensamstående och hemlösa
personer tillfälle att fira julhelgen
under samvaro med andra människor.
Anledningen till att de nämnda aktionerna
väckte speciell uppmärksamhet
torde vara att de genomfördes på initiativ
av olika ungdomsgrupper, som
under slagord som »alternativ jul» och
»ny jul» propagerade för en dämpning
av överflödskonsumtion i samband med
julfirandet och att aktionerna speciellt
syftade till att ta hand om de s. k.
uteliggarna. Krav restes på myndigheterna
att ställa i ordning lokaler, s. k.
allaktivitetshus, där inte endast de ensamstående
och hemlösa utan även
andra grupper kunde samlas för olika
aktiviteter.

Framför allt i våra tre största städer
har länge funnits behov av speciella

anordningar för att ta hand om personer
som av olika anledningar inte kunnat
beredas bostad i den öppna marknaden.
För att tillgodose behovet har
man inte sällan vidtagit provisoriska
anordningar, ofta i form av baracker,
där man erbjudit natthärbärge. Andra
lokaler har upplåtits för vistelse under
dagtid, s. k. daghärbärgen. De utrymmen
som ställts till förfogande har
ofta till en del inte haft en sådan standard
som man numera anser att det
bör vara på bostäder och samlingslokaler,
som tillhandahålls av det allmänna.
Bland annat av denna anledning
men även av andra orsaker — såsom
behovet av viss kontroll av gästerna
in. in. — har en del hemlösa övernattat
i portgångar eller på andra olämpliga
ställen eller ute i det fria i stället för
att söka nattlogi i härbärgena.

Genom olika undersökningar under
de senaste åren av socialhjälps- och
nykterhetsvårdsklientelet har de hemlösas
problem kommit att uppmärksammas
av myndigheterna mer än tidigare.
Behovet av ökade åtgärder på detta
område har därigenom klarlagts. Dessa
åtgärder ankommer på de kommunala
socialvårdsorganen, och särskilt i våra
tre största städer har avsevärda ansträngningar
under senare tid gjorts
för att kunna erbjuda de hemlösa bostäder
och annan service. Detta har
skett i insikten om att en lösning av
bostadsfrågan är den mest väsentliga
förutsättningen för att kunna lösa de
sociala problem som här föreligger.
Inte sällan bottnar för övrigt dessa i
alkoholmissbruk som gör att särskilda
insatser behövs.

Jag vill nämna några exempel på den
verksamhet som på detta område bedrivs
och planeras av de kommunala
myndigheterna i Stockholm, Göteborg
och Malmö.

I Malmö har nyligen öppnats ett nytt
ändamålsenligt hem för bostadslösa
män, innehållande enkel- och dubbel -

118 Nr 8

Torsdagen den 27 februari 1969

Svar på interpellation ang. åtgärder för att tillgodose det sociala omvårdnadsbehov

som de s. k. julaktionerna i vissa tätorter aktualiserat

rum samt dessutom olika utrymmen för
gemenskap, motion och avkoppling.
Flertalet av gästerna i det nya hemmet
har kunnat heredas arbete i den öppna
marknaden. Enligt uppgift är antalet
personer som inte accepterar erbjudandet
om bostad i stadens olika ungkarlshotell
obetydligt. I Göteborg har tillkommit
eller väntas inom den närmaste
tiden tillkomma hotellrum med mer
än 400 platser i nyuppförda byggnader,
som genom socialförvaltningen ställs
till de hemlösas förfogande. Vidare har
staden upplåtit en centralt belägen fastighet
för utövandet av olika gemensamlietsaktiviteter
för skilda grupper.

I Stockholm har socialförvaltningen
antagit ett mycket omfattande nybyggnadsprogram
som bl. a. kommer att
medföra att vissa av de äldre s. k. ungkarlshotellen
kan slopas och ersättas
med två nya hotell inrymmande vardera
cirka 350 platser. Det ena av dessa
beräknas vara inflyttningsklart om
några månader och det andra 1970—
1971. De kvarvarande ungkarlshotellen
kommer att rustas upp. I nykterhetsnämndens
regi kommer inom kort att
öppnas ytterligare inackorderingshem
för alkoliolskadade män och kvinnor.

Socialvårdens fältarbetare bedömer
att antalet utesovare kan röra sig om
ett hundratal. För samtliga dessa torde
det enligt uppgift finnas plats på nuvarande
ungkarlshotell och natthärbärgen.
Stockholms stad har också planer
på att i en fastighet i centrum, i anslutning
till ett daghärbärge, upplåta
lokaler för föreläsningar, filmförevisningar,
debattaftnar och olika andra
fritidsaktiviteter. Lokalerna avses stå
öppna för alla kategorier.

Som framgår av denna redogörelse
har i storstäderna redan vidtagits eller
planerats olika åtgärder för att tillgodose
behovet av bostäder, samlingslokaler
o. s. v. för de hemlösa. Detta
innebär givetvis inte att det skulle
saknas utrymme för ytterligare aktivi -

teter till gagn för dessa människor,
framför allt för att bryta deras isolering
och ensamhetskänsla. Insatser
från andra i samhället, inte minst från
ungdomen, kan därvid få stor betydelse.

Med anledning av de i interpellationen
ställda frågorna om statliga åtgärder
anses påkallade vill jag framhålla,
att det verksamhetsfält som det här
gäller ligger inom den kommunala socialvården.
Den lämnade redogörelsen
för förhållandena i de tre största städerna
visar att de kommunala socialvårdsorganen
inser sitt ansvar på detta
viktiga område. Några nya statliga bidragsformer
för denna kommunala
verksamhet är inte aktuella och har
inte heller begärts från kommunalt
håll. Enligt min mening bör de statliga
åtgärderna inriktas på en reformering
av den sociala vårdlagstiftningen.
Det utredningsarbete som i detta avseende
pågår inom socialutredningen
skall mot bakgrunden av samhällsutvecklingen
innefatta en förutsättningslös
prövning av socialvårdens mål och
medel. Jag tror att de frågor som kommer
att aktualiseras vid detta utredningsarbete
är av grundläggande betydelse
inte minst inom det område av
socialvården som har berörts i interpellationen.

Vidare anförde:

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Aspling för det mycket utförliga
svaret på min interpellation, som
ju innehöll många olika frågor.

De för allmänheten mera märkbara
s. k. julaktionerna för att ge mänsklig
omvårdnad åt olika kategorier hemlösa
och utanförstående kom från ungdom
ur två läger, som ju också antytts i interpellationssvaret.
Jag kan bekräfta att
detta var förhållandet i Stockholm. En
av aktivitetsgrupperna kallade sig »Al -

Torsdagen den 27 februari 19G9

Nr 8

119

Svar på interpellation ang. åtgärder för att tillgodose det sociala omvårdnadsbehov

som de s. k. julaktionerna i vissa tätorter aktualiserat

ternativ jul» och bestod av politiskt
tämligen medveten men som det föreföll
om politiska och demokratiska
funktioner sannolikt bristfälligt upplyst
ungdom. Den andra gruppen hette
»Ny jul» och bestod av ungdom med
ideell, ofta kristen inställning.

Bakgrunden till aktionerna vet vi.
Det var mängden av de hemlösa i de
större städerna och det faktum att
många av dessa, särskilt i Stockholm,
föredrog och alltjämt föredrar att åtminstone
tidvis hellre vara uteliggare
än anlita de kommunala härbärgena.

Aktionerna visade åter upp inför folket
två inte alltid beaktade fakta.

Det ena är att 1930-talets folkhemstanke
är ofullständigt förverkligad,
detta trots de många årens reformarbete
under i stort sett en och samma
socialt reformsinnade regims ledning.
•lag vill gärna särskilt betona denna
dess inställning. Beträffande det sociala
reformarbetet har det dock bedrivits
under stor enighet mellan partierna.
Därmed har vi alla del i både detta
arbetes framgångar och de nu som sagt
åter påvisade bristerna i samhället i
form av både existensen av socialt utslagna
och otillräckligheten i samhällets
sociala omvårdnad. Det är brister
som stegvis har accentuerats av den
kraftiga urbaniseringen av vårt samhälle.
Vi har som sagt alla del i det
egentligen genanta förhållandet att en
bok som makarna Inghes, Den orättfärdiga
välfärden, har behövt skrivas.
Det är ju bra att den boken kom ut,
men det är inte bra att det har funnits
behov av en sådan väckarklocka som
denna bok.

Sedan kan man också diskutera ansvarsbördans
fördelning i vad gäller
sociala reformer på de olika parterna
i det politiska livet, men det är en
fråga som jag inte här skall ta upp.

För det andra. Såsom varit fallet i
fråga om humanitära insatser till u-länderna
har pionjärerna vad beträffar in -

satser för hemlösa här hemma kommit
tidigast från ideellt sinnade medborgares
sida, medlemmar i kyrkor och kristna
samfund. »Julaktioner» året om bedrivs
faktiskt sedan många decennier
från detta håll för att ge praktiskt uttryck
för medmänsklig solidaritet med
offren för en mänskligt kall, tekniskt
präglad samhällsutveckling, där det personliga
får allt mindre utrymme.

I fråga om u-landsmissionen har dess
pionjärverksamhet numera vunnit allmänt
erkännande. Inte lika ofta har man
givit erkännande åt alla de betydande
och för länge sedan påbörjade hjälpinsatser,
som gjorts från kyrkliga och frikyrkliga
organ för just hemlösa i vårt
land. Det har inte sällan varit fråga om
sådan verksamhet som samhället sedan
övertagit och fortsatt eller efterbildat.
Idealiteten har givit dessa insatser den
personliga färg, som numera så starkt
betonats inte minst från psykiatriskt
håll såsom viktig i all människovärd.

En av anledningarna till att man ofta
helt enkelt bortsett från det från enskilt
håll bedrivna och för Övrigt ganska omfattande
hjälparbetet är att man gör gällande,
att detta arbete bara konserverar
den nuvarande samhällsstrukturen,
som bl. a. producerar hemlösa människor.
Från vissa extremistiskt inställdas
sida döms även den offentliga socialvården
ut med ungefär samma argument.
Den är bara palliativ, den fördröjer reformer,
den är ett samhällets sätt att
manipulera medborgarna.

Visst skall vi, herr talman, med kraft
ägna oss åt samhällsförändringar med
utgångspunkt från deras villkor, som
befinner sig »nederst», därom råder
ingen tvekan. Men denna problematik är
komplicerad och i varje fall tidskrävande,
om vi skall bedriva reformarbetet
på demokratiska vägar. Det är då rätt
cyniskt, om vi — såsom man t. o. in.
från visst mycket insiktsfullt håll menat
— skulle helt enkelt lämna de hemlösa
och utslagna åt sitt öde för att en -

120

Nr 8

Torsdagen den 27 februari 1969

Svar på interpellation ang. åtgärder för att tillgodose det sociala omvårdnadsbehov

som de s. k. julaktionerna i vissa tätorter aktualiserat

bart sätta in samhällsstrukturella förändringar
till människornas gagn och
skydd, förändringar alltså av annat slag
än dem som vi nu står mitt inne i.

Glädjande nog förefaller det som om
man insett att det måste vara något fel
—• av ett eller annat slag — på förhållandena
vid de s. k. härbärgena i de
större städerna när tydligen så många
bostadslösa inte vill bo där utan hellre
tar kvarter under bar himmel, i en portgång,
i en soplår eller under en presenning.
Socialministern pekar på att dessa
problem ankommer på primärkommunerna
att lösa, och det är naturligtvis
riktigt. Han säger också att en hel del
åtgärder är vidtagna i Stockholm, Göteborg
och Malmö för att skapa moderna
bostadsanordningar för de olyckliga
människor vi talar om — en del har
t. o. m. färdigställts, och det är ju glädjande.

Allt detta är naturligtvis i och för sig
lovvärt, men måste man inte gå grundligare
till väga, särskilt mot bakgrun®
den av socialvårdslagens nya bestämmelser
om uppsökande verksamhet och
den uttryckliga skyldigheten för kommunerna
att vid behov ge tillfredsställande
omvårdnad av olika slag.

Jag tycker att två behov är påfallande.

Behöver man inte inventera det rent
kvantitativa behovet av stöd åt hemlösa?
I huvudstaden talas det om att det
skulle finnas cirka 5 000 hemlösa och
samtidigt påpekar statsrådet i sitt interpellationssvar
att det skulle röra sig om
ett hundratal i Stockholm som är utesovare.
Dessa siffror utgör emellertid
bara resultatet av den bedömning som
vissa i och för sig initierade iakttagare,
fältarbetare från socialvården, har kommit
fram till. Varför gör man inte här
en regelrätt och aktuell inventering i de
större tätorterna av hur många det kan
röra sig om och om hurdan deras situation
är?

Det är givet att lagbudet om uppsökande
verksamhet, bl. a. genom en så -

dan inventering, måste leda till väsentligt
högre kostnader för kommunerna
vad gäller socialvården. Är det då helt
orimligt att tänka sig att stimulera kommunerna
med visst — kanske tidsbegränsat
— statsbidrag för att allmänt
och på bredden få i gång deras uppsökande
verksamhet som ju är mycket personalkrävande,
särskilt i de större
kommunerna?

Vidare behöver man väl också närmare
analysera de hemlösas behov i
dagens läge, närmare pröva innebörden
av behovet. Det rör sig nämligen inte
bara om materiella behov — t. ex. bostad
— utan om vad man kan kalla
emotionella behov, som är psykologiskt
och även praktiskt viktiga för rehabiliteringen
av de alienierade, de utanförstående
grupperna med oftast svårt skadat
självförtroende. Vad som genomgående
efterlysts i debatterna om de
hemlösa är praktiska åtgärder för att
möta behovet av gemenskap, personlig
kontakt och närhet. Det var ju behov av
detta slag som de ungas engagemang i
julas lyckades möta. över huvud taget
bör man göra allt för att ta till vara det
enskilda engagemanget. Det rör sig inte
bara om bostadslösa utan om hemlösa
människor. Det är tillfredsställande att
socialministern i sitt svar också trycker
på den enskilda insatsens värde.

Om man nu med samhälleliga medel
vill möta inte bara bostads- utan även
kontaktbehovet, kan jag inte hjälpa att
jag sätter i fråga lämpligheten av att
skapa två nya storhotell i Stockholm för
att ersätta ungkarlshotellen av gammal
typ. Det meddelas i svaret att det rör sig
om inte mindre än 350 platser på vardera
av två hotell för denna grupp hemlösa.
Jag vet att det föreligger förslag
om utbyggnad av den sociala servicen för
de olyckliga medborgare vi härvidlag
tänker på och tänker för och även förslag
om att bygga ett antal småhem på
10—25 platser vardera. Sådana tendenser
träder fram nu — något som är

Torsdagen den 27 februari 1969

Nr 8

121

Svar på interpellation ang. åtgärder för att tillgodose det sociala omvårdnadsbehov

som de s. k. julaktionerna i vissa tätorter aktualiserat

glädjande — men det är dock t. v. tendenser,
som därtill är senkomna och
inte är lätta att materialisera. Storkollektivet
är i varje fall av ondo för dem
som har gemenskapsproblem. Och här
kommer ju stora specialgrupper in i bilden
— jag tänker på de från kriminalvårdsanstalt
frigivna, alkoholmissbrukare,
narkomaner, många under eftervård.

Kontakt- och gemenskapsbehovet borde
också bättre kunna tillgodoses genom
att man åtminstone experimenterade
med något slags allaktivitetshus,
som det ju har kallats, där man förde
undan kategori- och åldersuppdelningstiinkandet
och satte in mera av service,
trivsel och gemenskap. Det sägs i svaret
att det finns »planer på» någonting sådant
i Stockholm. Men det är alltså planer,
och såvitt jag vet är det långt till
dessas förverkligande. De nuvarande
daghärbärgenas tristess är i varje fall
inte acceptabel. Varför skulle det vara
omöjligt att stimulera åtminstone experiment
med fritidshem av detta slag genom
statsbidrag, när det finns statsbidragsstödda
fritidshem för skolbarn?

Socialministern menar att detta med
bistånd åt hemlösa är en kommunal
uppgift. Men staten kan ju väsentligt påverka
utvecklingen exempelvis genom
lagstiftningen. Det har gjorts en del redan
— jag tänker på den uppsökande
verksamheten — och mera väntas bli
genomfört när socialutredningen slutfört
sitt arbete. Men det arbetet kommer ju
av allt att döma att ta lång tid.

Staten kan emellertid också genom
råd och anvisningar, genom centralmyndigheten
för social verksamhet, genom
länsstyrelserna, genom socialvårdskonsulenterna
och genom just stimulansbidrag
öva inflytande på den lokala socialvårdens
utformning. Läget tycks mig
kräva större engagemang än nu även
från statens sida i de former, som jag
här har antytt. Jag noterar med tillfredsställelse
att socialministern i svaret
preciserar socialutredningens upp -

gift: den har att även pröva socialvårdens
målsättning. Diskussionen om huruvida
också målsättningen hörde till
uppgiften för denna utredning eller om
utredningen bara skulle fungera som en
lagrevisionsgrupp borde därmed kunna
anses vara avslutad.

Mina frågor, särskilt om stimulansbidrag
till fritidshem och bostadsanordningar
med ganska lågt rumsantal för
hemlösa, kvarstår. Om kommunerna begärt
statligt stöd eller inte till denna
verksamhet är väl knappast en relevant
frågeställning för en socialminister med
ambitionen att komma närmare lösningen
av alla de — jag medger det —
svåra problem, som vi här diskuterar.

Herr CARLSHAMRE (m):

Herr talman: När herr Wiklund i
Stockholm för några veckor sedan
framställde sin interpellation hade jag
en av nästan exakt samma innehåll
praktiskt taget färdigskriven. Jag avstod
då från att lämna in den; jag tycker
att det är onödigt att tynga riksdagstrycket
med dubbletter. I stället
vill jag ta tillfället i akt för att i anslutning
till svaret framföra några synpunkter
på denna fråga.

Jag har gjort det en gång tidigare. I
januari förra året, alltså för drygt ett
år sedan, väckte jag en motion i detta
ärende, där i stort sett alla de frågesällningar
som nu diskuteras togs upp
och de argument som synts i debatten
till julaktionerna också fördes fram.
Motionen rönte ett öde som ingalunda
är ovanligt: den gav upphov till ett utlåtande
från allmänna beredningsutskottet
som efter en hel del vänliga ord
ledde fram till den sedvanliga hemställan
att motionen icke skulle föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Inom parentes sagt, herr talman, är
detta en ganska intressant aspekt på ett
stort samhällsproblem. Inte minst vi
som verkar i detta hus har mycket lätt
att uttala oss nedsättande och negativt

122

Nr 8

Torsdagen den 27 februari 19G9

Svar på interpellation ang. åtgärder för att tillgodose det sociala omvårdnadsbehov

som de s. k. julaktionerna i vissa tätorter aktualiserat

om s. k. utomparlamentariska aktioner.
Jag tror att vi borde se mera positivt
på sådana. Ofta förväxlar vi nog begreppet
utomparlamentarisk med någonting
annat; vi menar utomdemokratiska
eller illegala aktioner när vi litet
slarvigt säger utomparlamentariska, vilket
är något helt annat. All verksamhet
i samhället kan ju inte ta parlamentariska
former. Vi bör vara glada över
att människor låter höra av sig även i
andra former än de som vi i detta hus
har exklusiv tillgång till — vi, vilkas
initiativ mycket ofta icke föranleder
någon åtgärd. Man kan inte förneka att
julaktionerna, särskilt i Stockholm,
verkligen har föranlett vissa åtgärder,
och det tycker jag att vi bör kunna uppskatta.

Statsrådet lämnar i sitt svar uppgifter
som man kan bli litet fundersam
över. Det är ett utomordentligt positivt
och på allt sätt uppmuntrande svar —
jag menar ingenting annat — men den
bristfälliga inventeringen, som herr
Wiklund var inne på, ger en tankeställare.
Man får ett egendomligt intryck
när man hör att fältarbetarna i Stockholm
beräknar antalet utesovare till ett
hundratal. Några meningar tidigare fick
vi veta att man är i färd med att bygga
hotell med 700 platser för detta hundratal
utesovare. Det händer att man talar
om olika kategorier.

Denna egendomliga brist på samstämmighet
mellan olika sifferuppgifter
måste bero på att vi använder olika
definitioner vid olika tillfällen. Här
har, som herr Wiklund nyss nämnde,
anförts uppgifter om att mellan 100
och 5 000 personer enbart i Stockholm
skulle tillhöra den kategori vi talar om.
Råda siffrorna kan inte vara riktiga. En
del av förklaringen till att de över huvud
taget kan framföras måste vara —
jag upprepar det —• att man rör sig
med skilda definitioner. Jag föreställer
mig att det hundratal som här
nämnts måste vara de i egentligaste

mening utesovande, alltså de permanent
under bar himmel boende, som
praktiskt taget aldrig, hurudant vädret
än är, tar sig under tak. De hemlösa i
en ändå mycket mer markant mening
är självfallet många fler.

Jag föreslog för ett år sedan att staten,
lämpligen genom socialstyrelsen
och i kommunenkätens form som brukar
tillämpas i andra sammanhang,
skulle försöka få en bättre uppfattning
om detta behov. Om man ger bestämda
definitioner på hur de kategorier vi
vill ha räknade skall vara beskaffade,
bör vi kunna få väsentligt bättre hållpunkter.
Jag tror fortfarande, herr talman,
att detta är en angelägen uppgift
och att den rimligen bör vila på staten.

Det är en sak som jag saknar i svaret,
ehuru jag är helt övertygad om att
statsrådet är väl införstådd med behovet
av en undersökning på den punkten:
rekryteringen i gruppen hemlösa
och hur den skall kunna begränsas. Vi
vet mycket litet om hur denna rekrytering
sker. Något vet vi, i varje fall nästan
säkert, nämligen att den är ganska
snabb. Alla socialarbetare är överens
om att omsättningen i gruppen hemlösa
är rask. Livslängden är kort när man
väl har hamnat i den kategorin. När
gruppen av allt att döma ändå inte
minskas måste den fortlöpande tillföras
nya skaror. Vi vet inte riktigt varifrån
de kommer. Herr Wiklund i Stockholm
har nämnt några kategorier: utskrivna
som inte har tillräckligt stöd
när de kommer ut från vårdanstalter
eller andra anstalter. Jag nämnde i min
motion för ett år sedan en annan kategori:
de frånskilda männen.

All erfarenhet tyder på att frånskilda
män i medelåldern och något äldre utgör
en väsentlig del av den kategori som
rekryterar gruppen hemlösa i storstäderna.
Vi som inte har varit i den situationen
har nog väldigt svårt att sätta
oss in i hur det egentligen går till. Det
förefaller som om det man inte kan

Torsdagen den 27 februari 1969

Nr 8 123

Svar på interpellation ang. åtgärder för att tillgodose det sociala omvårdnadsbehov

som de s. k. julaktionerna i vissa tätorter aktualiserat

klara är mycket triviala och enkla problem
som vi alla tycker skulle vara lätta
att lösa.

Vid eu skilsmässa får i 95 procent av
fallen hustrun och de eventuella barnen
behålla bostaden. Mannen blir bostadslös.
Nog är vår bostadssituation
svår, men den är inte så svår att man
inte med ganska enkla åtgärder skulle
vara i stånd att skaffa sig tak över huvudet.
En bra lägenhet får man inte när
som helst och var som helst, men tak
över huvudet i någon form tror jag att
alla människor kan få. Det är en enkel
åtgärd, tycker vi, att om man har förlorat
sin tidigare fasta bostad skaffa
sig åtminstone ett möblerat rum att bo
i i stället för att gå på gatorna. Men uppenbarligen
är det så att i den situation
som en nyskild man i medelåldern eller
äldre befinner sig i har han inte vanlig
initiativkraft. Del har hänt någonting
med hela personen och situationen som
berövat honom vanlig initiativkraft för
att kunna ta itu med triviala, vardagliga
problem. Och så får tiden gå. Det
går en dag, det går två dagar. Man
kommer sig inte för med att skaffa sig
någonstans att bo. Man övernattar utomhus
en natt eller två, blir trött eller
nere — man kanske tröstar sig med
några snapsar extra eller med en spruta
med farligt innehåll. Rätt som det är
kan man inte sköta sitt arbete, så får
man sparken och är raskt nere i det
där träsket som det är så svårt att ta
sig ur.

För inte så länge sedan diskuterade
vi i riksdagen åtgärder i samband
med skilsmässor. Det har ställts frågor
om t. ex. det nuvarande medlingsinstitutet
är så särskilt meningsfullt. Jag
vet inte hur det förhåller sig med det.
Men ett institut som mig veterligt inte
finns skulle vara meningsfullt, och det
vore en mer eller mindre obligatorisk,
aktiv kuratorsinsats i alla skilsmässofall.
Det är en i egentlig mening uppsökande
verksamhet att ta reda på hur

det förhåller sig med de människor som
just har fått skilsmässa; har de någonstans
att ta vägen, har de någon fast
punkt kvar i livet? Där ligger en väsentlig
del av problemet som det borde
vara möjligt att lösa.

En del av dessa åtgärder måste det
åvila staten att vidta. Det är bra att vi
har kommunal socialvård, och jag vet
alt detta är en kommunal fråga. Men
jag tror inte att problemet kommer att
lösas tillfredsställande inom en överskådlig
tid enbart genom kommunala
initiativ.

De tre största städerna har nämnts i
detta sammanhang, och det är möjligt
att dessa har de största problemen. Det
finns emellertid fler städer med människor
i denna situation, framför allt i
Norrköping, Hälsingborg, Uddevalla
och Halmstad och dessutom i alla
hamnstäder i övrigt. De människor det
gäller är inte så få som man skulle
kunna tro, vi känner bara inte till dem.

Herr talman! Jag vill än en gång
framhålla att vad staten kan göra är
alt verkligen ta ett initiativ till en inventering
av behoven och till en sorts
klassificering av de männskor det gäller
efter behovsgrupper och problemställningar.
Staten kan dessutom aktivt
ingripa med i varje fall en förebyggande
och uppsökande verksamhet genom
att ta initiativ till en kuratorsverksamhet
på områden där en sådan i dag inte
finns eller inte fungerar tillfredsställande.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Debatten om de frågor
som här tagits upp skulle otvivelaktigt
kunna göras mycket lång. Jag skall
dock försöka att fatta mig kort. Man
kan självfallet so dessa frågor från
många olika synpunkter. Man kan t. ex.
anlägga ett historiskt perspektiv på ut -

124 Nr 8

Torsdagen den 27 februari 1969

Svar på interpellation ang. åtgärder för att tillgodose det sociala omvårdnadsbehov

som de s. k. julaktionerna i vissa tätorter aktualiserat

vecklingen, vilket herr Wiklund i Stockholm
delvis gjorde.

Om vi går 30—40 år tillbaka i tiden
skall vi finna att det i vårt land levde
utomordentligt stora grupper av människor
i nöd och armod. Jag vill bara
erinra om det förhållandet att var fjärde
folkpensionär för 30 år sedan fick
hjälp från fattigvården. I dag mottar
faktiskt folkpensionärerna socialhjälp i
mindre utsträckning än genomsnittet av
vårt folk. Det är ett tecken på hur vi
genom stora generella reformer kunnat
sanera och förbättra vårt samhälle. Man
skall inte glömma bort detta.

Välfärdssamhället är självfallet inte
problemfritt, och det socialpolitiska arbetet
är ständigt inriktat på att finna
lösningar inte minst på mänskliga problem
i dagens samhälle. Verksamhetsformerna
måste också alltid anpassas
till samhällsutvecklingen, och en sådan
strävan pågår också.

Jag skall inte ta upp någon polemik
med herr Wiklund, som flera gånger
varit angelägen om att understryka att
enighet förelegat om nästan allt på detta
område. Men, herr Wiklund, detta
är dock att måla en alltför skön bild
av den socialpolitiska reformverksamheten
i vårt land. Hur många bittra
strider har inte utkämpats i denna kammare
om reformer som varit av grundläggande
betydelse för det svenska välfärdssamhällets
uppbyggnad!

Vi liar kommit ett stycke på vägen,
vilket vi kan avläsa siffermässigt i
många avseenden. Jag vill bara erinra
om att utgifterna för socialpolitiken
från 1964 till 1968, bortsett från arbetsmarknads-
och bostadspolitiken,
stigit från nära 12 miljarder till över
21 miljarder kronor, ökningen under
de fyra åren uppgår till 9‘/a miljarder
kronor. Detta betyder att samhällets
insatser i dag för sjukvård, för sjukförsäkring'',
för åldringar, för handikappade
och för barnfamiljer och för människor
med svårigheter ökat med 80

procent under dessa fyra år. Under
samma tid har prishöjningen varit 20
procent.

Siffror kan självfallet ge en något
opersonlig bild, men vi skall i detta
sammanhang inte glömma bort att vi
av folkhushållets resurser i dag överför
en väsentligt större del än tidigare
till människor som i olika avseenden
har det besvärligt. Kvar står dock
många problem, och herr Wiklund har
i sin interpellation till mig velat belysa
en del av dessa. Att finna lösningar
på dessa problem är svårt, eftersom
man utöver de generella också
tvingas tillgripa mera speciella åtgärder.
När det gäller exempelvis frågan
om kartläggning av antalet hemlösa
vill jag hänvisa till att det numera ingår
i socialnämndernas uppgifter att
bedriva en uppsökande verksamhet.
Detta har fastslagits i ett tillägg till
socialhjälpslagen, som beslutades vid
förra årets riksdag och trädde i kraft
den 1 juli 1968.

Ett antal kommuner hade redan före
lagändringen genomfört eller påbörjat
en uppsökande verksamhet i form av
inventeringar, intervjuer, enkäter eller
annan kartläggning av hjälpbehoven.
Den kommunala aktiviteten på det området
har påtagligt — och jag vill gärna
säga glädjande — ökat efter lagändringen.
I ett par kommuner pågår särskild
försöksverksamhet. Det ankommer
nu på socialstyrelsen att ge socialnämnderna
råd och anvisningar för
denna verksamhet, i den mån behov
härav föreligger. Förslag därom har
utarbetats inom socialstyrelsen efter
samråd med en del experter, kommuner
och organisationer, och man kan
räkna med att socialstyrelsen därför
inom kort kommer att meddela råd och
anvisningar i dessa frågor till kommunerna.

På det sättet kommunevis genomförda
undersökningar i anslutning till den
uppsökande verksamheten har bety -

Torsdagen den 27 februari 1969

Nr 8

125

Svar på interpellation ang. åtgärder för att tillgodose det sociala oravårdnadsbehov

som de s. k. julaktionerna i vissa tätorter aktualiserat

dande praktiska fördelar framför eu
centralt genomförd kartläggning av det
slag som också har diskuterats. DetPa
är en av de åtgärder som nu är på
gång. Den är mycket angelägen, och
kommunerna har därvidlag utan tvivel
eu stor uppgift.

Den grupp människor som det här
gäller är självfallet inte enhetlig. Den
saken har påpekats flera gånger. 1964
års nykterhetsvårdsundersökning lämnade
en rad mycket intressanta uppgifter,
som till en del belyste förhållandena
för de grupper av människor som
har det svårt eller som är i riskzonen.
Man betonade där behovet av nya öppenvårdsåtgärder
av kollektiv typ inom
ramen för framtidens socialvård, och
man betonade angelägenheten av att
sådana åtgärder vidtages. Det dominerande
inslaget av ensamstående individer
i bl. a. nykterhetsvårdsklientelet
motiverar t. ex. anordnandet av gemensamhetslokaler
för kulturella aktiviteter
samt för förströelse och kontakter.
En verksamhet av denna art
som svarar mot ett faktiskt behov kan
komma att fylla en väsentlig, förebyggande
uppgift. Det är därför som den
är så viktig. I möjligaste mån bör härvid
aktiviteter för särskilda kategorier
undvikas.

Detta är ting som också bör noteras.
Det har inte rått passivitet på området.
•lag vill också fästa uppmärksamheten
på — jag vänder mig då speciellt till
herr Wiklund i Stockholm -—• att vi
i årets socialhuvudtitel har tagit upp
frågan om inackorderingshem och enskilda
vårdanstalter. Efterfrågan på
platser vid inackorderingshemmen har
ökat väsentligt under den senaste tiden.
Jag betonar att det kan finnas
särskild anledning att skapa sådana
hem för att finna lösningar och för att
skapa skyddade sysselsättningar i kommunal
regi. För alkoholmissbrukare
med långvarigt behov av rehabilitering
bör försöksvis under nästa budgetår

inrättas inackorderingshem med tillgång
till skyddad sysselsättning.

Det gäller med andra ord att finna
praktiska lösningar på en rad olika
problem. Om herr Wiklund i Stockholm
och herr Carlshamre tror att detta bara
är en fråga om statsbidrag, så gör
de det alltför enkelt för sig. Här gäller
det betydligt mer djupgående frågor.
Såsom jag har framhållit i mitt svar
anser jag att socialutredningens pågående
omprövning av socialvårdens mål
och medel aktualiserar frågor som är
av grundläggande betydelse för de
spörsmål vi nu diskuterar.

Herr Wiklund är ledamot av denna
utredning. Jag tror att det för sakens
skull kanske vore mera fruktbringande
om herr Wiklund i samband med utredningens
arbete intresserar sig för
frågorna i detta sammanhang. Därmed
är inte sagt att inte en debatt här i
riksdagen har sitt värde då det gäller
att belysa olika sidor av ett socialt
problem i vårt samhälle.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Självfallet kommer jag
att göra mitt yttersta för att intressera
mig för dessa frågor i socialutredningen,
det lovar jag. Det är inte mer iin
man kan begära med hänsyn till det
förtroende som det innebär att sitta med
i en utredning. Å andra sidan utesluter
inte detta — och det medgav herr
statsrådet — att man också i riksdagen
på detta sätt debatterar saken, särskilt
i det aktuella läge som uppstått beträffande
en viss grupp av medborgare.

Enligt min mening avstod herr Carlshamre
i onödan från sin interpellation.
Det gör alls ingenting, tycker jag, om
det kommer framstötar i samma ämne
från flera håll.

Jag skulle gärna vilja säga ytterligare
några ord beträffande antalet hemlösa.
Jag delar herr Carlshamres uppfattning
om oklarheten därvidlag. Som jag
sade redan i mitt första anförande har

126 Nr 8

Torsdagen den 27 februari 1969

Svar på interpellation ang. åtgärder för att tillgodose det sociala omvårdnadsbehov

som de s. k. julaktionerna i vissa tätorter aktualiserat

man inte några säkra besked om antalet.
»Mina» siffror rörde speciellt
Stockholm. Förklaringen till skillnaden
mellan de båda siffrorna 100 och
5 000 ligger i att det är ett hundratal
av de 5 000 som är utesovare, enligt
beräkningarna. Det kan givetvis växla
i fråga om personerna, men det rör sig
om ett hundratal som verkligen ligger
ute nattetid. Såvitt jag vet har man
inga noggranna räkningar. Siffran
5 000 torde vara resultatet av en mycket
lös uppskattning, efter vad jag kan
förstå. En mycket stor inventering av
förhållandena bland de hemlösa har
gjorts av professor Inghe, och det är
denna inventering man brukar falla
tillbaka på när man talar om Stockholm
i detta sammanhang. Den gjordes
för så pass länge sedan att det
finns anledning att göra om den.

Visst har vi klart för oss, herr statsråd,
alt det har skett en socialt positiv
utveckling sedan 1930-talet men detta
faktum hjälper ju inte de människor
som vi i dag särskilt tänker på.

Vad gäller socialhistorien, som jag
inte gick särskilt mycket in på men
berörde, har jag svårt att finna att
vi inom den meningsriktning jag företräder
skulle ha motsatt oss sociala reformer
av större och väsentligare betydelse.
Jag vill påstå att vi tvärtom
har slutit upp i de allmänna sociala
reformsträvandena sedan decennier tillbaka.

Det talades här om inackorderingsliem.
Det föresvävar mig att man i varje
fall skulle kunna ha något slags fritidshem
som inte var så reglerade som
ett inackorderingshem ändå måste bli.
Jag hoppas att vi tillsammans kan
försöka mjuka upp en del av de bestämmelser
som gäller för dessa. Men
det kvarstår i alla fall behov av vissa
speciella krav på dessa hem. Vad gäller
fritidshem och allaktivitetshus däremot
är det där fråga om en aktiv
trivselverksamhet, och denna kan inte

vara särskilt ingående reglerad. Jag
vet att detta naturligtvis är en svår avvägningshistoria
— inte minst från
Konstfack känner man svårigheterna —
men här måste vi försöka att experimentera.
Detta sade jag också i mitt
första inlägg.

Herr CARLSHAMRE (m):

Herr talman! Jag känner ett behov
av att få säga att jag inte har någon
som helst önskan att söka tvist och
strid med statsrådet Aspling i denna
fråga eller kritisera honom, den regering
han tillhör, det parti han tillhör
eller hans föregångare i ämbetet för
passivitet. Det vore verkligen malplacerad
kritik. Jag är full av respekt och
icke sällan beundran för det verk som
därvidlag utförts och för resultaten av
det. Men en välfärdsbyggnad sådan
som den vi byggt upp har ju sina brister
och del uppstår luckor. En del uppstår
liksom från början — man kan
inte förutse allt när man sätter eu
reform i verket. Reformen kommer att
få konsekvenser på gott och ont som
man inte hade förutsett; man måste se
över systemen fortlöpande.

Vad jag menar är att när vi skall
lokalisera de luckor som finns och
söka finna utvägar för att täppa till
dem behövs det verkligen en samverkan
av inånga krafter. Samhället behöver
känselspröt som registrerar dessa
brister: det gäller myndigheterna —
inte minst de kommunala — organisationerna
och oss alla enskilda. Det är
mycket ofta fråga om en tyst nöd som
inte själv ger sig till känna, i varje fall
inte särskilt högröstat. Vi behöver antenner
för att registrera bristerna och
få upp dem till belysning, så att åtgärder
kan vidtagas. Jag har inte haft
några större ambitioner i detta sammanhang
än att möjligen försöka efter
blygsam förmåga fungera som eu sådan
antenn, och det hoppas jag att alla
ledamöter av denna riksdag känner

Torsdagen den 27 februari 1969

Nr 8

127

Svar på interpellation ang. åtgärder för att tillgodose det sociala omvårdnadsbehov

som de s. k. julaktionerna i vissa tätorter aktualiserat

som sin uppgift —• det bör höra till
våra uppgifter.

Får jag, herr talman, om dessa antalsfrågor
bara säga en sak. Vi har i
min lilla hemstad Kungälv under snart
två år haft en alkoholpoliklinik av den
typ som på senare år inrättats i ganska
många kommuner. Kungälv har
inte fullt 12 000 invånare, och på kliniken
finns drygt 100 inskrivna patienter.

Av dem är det inte så få — säkerligen
några tiotal — som bör sorteras
in i kategorin hemlösa. Det gäller inte
i teknisk och formell bemärkelse —
jag vet inte att vi har någon i det lilla
Kungälv som sover på gatan eller under
en presenning. På ett eller annat
sätt har alla beretts tak över huvudet,
men de har inte kunnat beredas ett
hem; de är hemlösa i en annan mening.

Det visar sig att denna nya alkoholpoliklinik,
som inte bara verkar i en
bestämd lokal utan också verkar genom
flitiga hembesök hos patienterna,
alldeles naturligt utvecklar sig till att
bli något helt annat och mer än bara
den där medicinska vårdinrättningen
som man kanske först tänkte sig att
den skulle vara. Jag tror att detta att
dela ut antabus och spruta vitaminer
i folk har mycket mindre betydelse
än den kontaktskapande effekten av
verksamheten — att det kommer en
sjuksköterska kanske en gång om dagen,
kanske tre gånger i veckan eller
i vissa fall kanske två gånger om dagen
och hälsar på, tittar till vederbörande.
Kanske tas också då och då ett
initiativ i detta sammanhang — vi hade
alternativ jul hos oss också, men ingen
märkte det, och det var bra att det
inte märktes.

När man i en så liten stad och under
de lugna förhållanden som ändå utmärker
en liten kommun kan notera
ett behov av insatser för i egentlig
mening hemlösa, som i alla fall uppgår
till några tiotal, är jag säker på

att problemet är av en sådan storleksordning
att det vore värt att försöka
få det registrerat på ett något mer
reguljärt sätt, så att vi litet mera visste
vad vi talar om.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag vill understryka
vad herrar Wiklund i Stockholm och
Carlshamre sagt om att det är angeläget
att nå fram till bättre metoder när
det gäller den uppsökande verksamheten.
En sådan strävan låg ju också bakom
den lagändring vi genomförde i
fjol. Och jag tror att socialutredningen
skall kunna finna vägar som leder till
bättre och effektivare metoder även
härvidlag.

Problemen står självfallet i en viss
relation till åtminstone de större städernas
snabba tillväxt. Urbaniseringsfrågan
kommer här in. Om vi har små
eller stora problem på detta område
i förhållande till andra storstäder lämnar
jag därhän. Det är tillräckligt att
det finns problem, och därför är det
ytterst angeläget att vi försöker angripa
dem.

Jag begärde emellertid ordet, herr
talman, bara för att inget missförstånd
skulle uppstå på en punkt. När jag redogjorde
för en del av de åtgärder som
har tillkommit sade herr Wiklund i
Stockholm, att de inte hjälper de människor
det är fråga om.

Nej, det gör de kanske inte helt, men
man skall inte glömma bort att i det
sociala trygghetssystem vi har byggt
upp har vi ändå ett väldigt fundament.
Det finns naturligtvis brister; det är
svårt att komma åt en del av dessa problem,
och de gäller i hög grad enskilda
människor. Att kunna hitta adekvata metoder
är mycket besvärligt. Jag har pekat
på några: inackorderingshem, skyddad
verksamhet o. s. v. Det är möjligt
att man också kan finna andra vägar
för att rehabilitera människorna och

Nr 8

128

Torsdagen den 27 februari 1969

Svar på interpellation ang. utbildning av personal för behandling av skelögda barn

föra in dem i en gemenskap i samhället.

Jag skall inte gå in på bakgrunden till
aktionen i Stockholm — herr Wiklund
har redan skildrat den — men det är
klart att händelserna i sig själva gav oss
en erinran om att här finns ett socialt
problem. Men, herr talman, på olika vägar
söker vi ju finna metoder för att så
långt som möjligt kunna lösa det.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 13

Svar på interpellation ang. utbildning av
personal för behandling av skelögda
barn

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Fru Lewén-Eliasson har
frågat när sådan utbildning som erfordras
för behandling av skelande barn
avses kunna påbörjas.

Under hösten 1967 tillsattes inom dåvarande
medicinalstyrelsen en arbetsgrupp
för att utreda vissa frågor rörande
ögonsjukvården, däribland också frågan
om diagnostik och behandling av
skelögda barn. Även utbildningsfrågor
skulle tas upp av arbetsgruppen.

Enligt vad jag inhämtat väntas arbetsgruppen
komma att redovisa resultaten
av sitt arbete i vår. För att
under läkarens överinseende sköta behandlingarna
av de skelögda barnen
utbildar man i utlandet särskild personal,
s. 1c. ortoptister. Arbetsgruppen tar
upp frågan om en särskild utbildningslinje
för denna personal, samordnad
med den redan anordnade utbildningen
av assistenter inom ögonsjukvården,
s. k. oftalmologassistenter.

Frågan om vidareutbildning av läkare
inom området diagnostik och behandling
av skelögda barn får prövas
i samband med förslaget om reformerad
specialistutbildning för läkare.

Vidare anförde

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka socialministern
för svaret på min interpellation.

Svaret är positivt så till vida att
det framgår att man inom socialstyrelsen
arbetar med att utveckla ögonsjukvården,
bl. a. för den grupp som
jag har tagit upp, de skelögda barnen.
Om utbildningen av erforderlig personal
sägs att denna fråga ingår i det
pågående arbetet. Det är bra att så är
fallet, eftersom det faktiskt inom vårt
land inte finns tillgång till adekvat utbildad
personal för de tillämpbara moderna
behandlingsmetoderna.

Vad gäller personalgruppen ortoptister,
som jag närmast åsyftat, har t. ex.
docenten Aurell vid Danderyds sjukhus,
som är en av våra mest kunniga läkare
på detta område, uppskattat behovet
till 100 sådana. Denna siffra nämner
han i en artikel i nr 8—9 förra året
av socialstyrelsens egen tidskrift Socialnytt.

Skelningen betraktades förr som en
ren utseendefråga men man har så småningom
kommit underfund med att den
medför en nedsättning av synen på det
skelande ögat. Detta har också lett till
att man försöker behandla skelningen.
Det är vid en sådan behandling, som
syftar till att åstadkomma samsyn, som
de ortoptislca metoderna tillämpas. Jag
skall självfallet inte gå in på behandlingsformer,
men jag kan nämna att det
börjar komma fram avdelningar för sådan
behandling på olika håll i landet
— förra året fanns sådana på sju olika
sjukhus. Men fler behövs. Personal för
denna behandling får man alltså rekrytera
eller utbilda utomlands, och det
kan inte vara lämpligt.

Vid stora internationella undersökningar
har klarlagts att ungefär 4 procent
av människorna skelar, och det
betyder att vi i vårt land har ungefär
300 000 sådana personer. Frågan är allt -

Torsdagen den 27 februari 1969

Nr 8 129

Svar på interpellation ang. användandet av salt mot halka på vägarna

sä inte så liten. Behandlingen skall också
sättas in vid tidig ålder, och vid operationer
skall den ortoptiska behandlingen
komma samtidigt. Hela behandlingen
bör om möjligt vara klar innan
skolgången börjar. Det föreligger alltså
tidsnöd.

Just nu förbereder vi över hela landet
en hälsoundersökning av fyraåringarna.
Den kommer naturligtvis att leda
till att man upptäcker många barn med
olika synfel som omedelbart behöver
avhjälpas. Mot denna bakgrund är personalutbildningen
av avgörande betydelse.

Vi vet av tidigare erfarenheter att
det tar en avsevärd tid från det man
har bestämt sig för att starta utbildning
av någon speciell personalgrupp
tills man kan börja ta in elever och
verkligen börja utbildningen. Läroplansarbete
är nödvändigt, lärarutbildning,
praktikplatsfrågor och mycket annat
drar ut på tiden. Detta säger jag
inte som någon kritik, utan jag ser
dessa förhållanden närmast som en
följd av att man just nu har att genomföra
ett så stort utbildningsprogram inom
vårdsektorn.

Man vill inte tolerara någon tidsutdräkt
för något angeläget behov, och
jag tillåter mig därför att utgå från
att den arbetsgrupp inom socialstyrelsen,
som enligt svaret skall redovisa
sitt arbete under våren, också i sitt arbete
har samrått med skolöverstyrelsen,
.sjukvårdens huvudmän, Landstingsförbundet
och andra myndigheter,
så att man sedan omgående kan starta
utbildningen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 14

Svar på interpellation ang. användandet
av salt mot halka på vägarna

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,

Herr talman! Herr Persson i Heden
har frågat mig om jag vill redogöra
för de erfarenheter som vunnits vid
användandet av salt i kampen mot halka
på vägarna, och om jag för den
händelse erfarenheterna skulle vara
mindre goda är beredd medverka till
att andra metoder kommer till användning
i förevarande sammanhang.

Halkbekämpning sker med mekanisk
eller kemisk metod. Vid den mekaniska
metoden söker man förbättra friktionen
på en hal vägbana genom att
sanda. Sanden tillförs en liten mängd
salt för att frysning och klumpbildning
skall förhindras och för att sanden
i någon mån skall fästa vid isen
på vägbanan.

På starkt trafikerade vägar ligger
sanden trots detta sällan kvar någon
längre tid utan sandningen måste upprepas
ofta. Från trafiksäkerhetssynpunkt
är det inte försvarligt att is eller
isbark ligger kvar på vägbanan i dagar
eller veckor även om den är sandad.
Vägverket gör därför sedan två vintrar
lillbaka försök med halkbekämpning
med kemisk metod, som innebär att man
förhindrar uppkomsten av is genom att
omedelbart före eller under pågående
snöfall sprida en liten mängd salt på
vägbanan. Snön övergår då till modd
som avlägsnas med snöröjningsredskap.
Avsikten är att åstadkomma en helt
snö- och isfri vägbana snabbast möjligt.
Försöken med kemisk halkbekämpning
pågår i vinter på cirka 370 mil av
de hårdast trafikerade vägarna i södra
och mellersta Sverige. Försöken har visat
goda resultat när det gäller att åstadkomma
halkfria vägar. De farliga »spåren»
och iskanterna har försvunnit.
Friktionen efter upptorkning har blivit
nära den som gäller på sommaren.

Den kemiska metoden är teoretiskt
enkel men praktiskt svår att tillämpa.
För att lyckas krävs bl. a. att halkbekämpningen
sker i tid, att den påförda
saltmängden hålls så liten som 5 å
15 gram per kvadratmeter vägbana, att

som yttrade:

5 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr S

130 Nr 8

Torsdagen den 27 februari 1960

Svar på interpellation ang. användandet av salt mot halka på vägarna

trafiken är så stor att den önskade torra
modden bildas, att modden förs åt
sidan snarast möjligt samt att luftfuktigheten
inte är större än att vägbanan
torkar upp. Försöken har visat att det
är svårt att hålla doseringen tillräckligt
liten. Är den för stor och det samtidigt
råder hög luftfuktighet kan vägbanan
bli kladdig. Olägenheter uppstår
då vid möten, omkörningar o. d. då
sikten kan bli nedsatt och strålkastarna
igensmutsade genom att slitageprodukter
från vägen kastas upp. Dessa
olägenheter uppkommer emellertid alltid
vid blidväder, och den kemiska
halkbekämpningen kan vid sådana tillfällen
sägas innebära att blidvädersperioden
förlängs.

Vid en tekniskt riktig hantering på
de vägar där metoden kan användas
anses fördelarna med den kemiska metoden
vida överstiga nackdelarna. Metoden
behöver dock förfinas på olika
sätt, vilket ingår i vägverkets försöksverksamhet.
Statens väginstitut följer
på uppdrag av vägverket utvecklingen
på området i länder med samma klimat
som vårt. Ingenstädes finns för närvarande
någon alternativ metod för halkbekämpning
på de vägar det här gäller.
Framför allt har i USA gjorts en systematisk
genomgång av tänkbara kemiska
preparat för detta ändamål utan
att något bättre än salt kunnat finnas.
Inte heller på kontinenten där kemisk
halkbekämpning länge förekommit i
stor skala har man funnit något lämpligare
medel än salt. Enligt min mening
talar hittillsvarande svenska och
utländska erfarenheter för fortsatt
halkbekämpning med kemisk metod.
Men jag anser det angeläget att metoden
utvecklas så att de olägenheter som
nu uppkommer vid vissa ogynnsamma
betingelser minskas.

Vidare anförde:

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Lundkvist för det svar han

lämnat på min interpellation om användandet
av vägsalt.

Jag kan dela statsrådets uppfattning
att vägsaltet i vissa sammanhang ger
gott resultat när det gäller att skapa
goda vägförhållanden för bilkörning
vintertid. Det gäller dock att avväga
för- och nackdelar.

Statsrådet har i sitt svar redovisat
en del av de nackdelar som är förenade
med den kemiska halkbekämpningen,
men han nämnde endast några av
de många svårlösta problemen i detta
sammanhang. Jag måste faktiskt beklaga
att statsrådet kommit till den slutsatsen,
att man bör fortsätta med denna
halkbekämpningsmetod innan forskningen
kunnat eliminera de skadeverkningar,
som vägsaltet förorsakar på eu
mängd områden.

Självfallet måste alla medel för att
komma fram till en maximal trafiksäkerhet
i vårt land prövas. Det är vi
helt överens om, och det råder inga
som helst delade meningar på denna
punkt.

Men är det då alldeles säkert att den
kemiska metoden är den bästa i trafiksäkerhetshänseende?
Statsrådet har
själv pekat på en del olägenheter och
riskmoment med denna metod. Bland
annat blir den saltbehandlade vägen
vid viss luftfuktighet kladdig, vilket förorsakar
nedstänkning av fordonen. Det
har vid upprepade tillfällen förekommit
allvarliga olyckstillbud just på grund
av att bilrutorna blixtsnabbt blivit
igensmutsade, vilket förhindrat förarens
sikt.

Vidare kan anföras att vägen ofta
blir mycket hal och slirig i den saltblandade
snömodden, vilket också har
förorsakat och förorsakar trafikolyckor.
Jag har själv varit ute på sådana vägar,
som jag vill betrakta som lika trafikfarliga
som sådana på vilka inga
lialkbekämpningsmedel satts in.

I interpellationssvaret har statsrådet
även åberopat exempel på goda erfarenheter
från utlandet av kemisk halk -

Torsdagen den 27 februari 1969

Nr 8

131

Svar på interpellation ang. i

bekämpning. Men är det helt riktigt att
erfarenheterna från utlandet är uteslutande
positiva, även om de åberopade
länderna i allmänhet har ett klimat som
ger bättre förutsättningar än vi har i
vårt land? .lag har exempel från Danmark.
Där har förekommit olyckstillbud
på grund av att signaler, bommar
och liknande vid järnvägsövergångar
inte har fungerat på grund av de skador
som vägsaltet åstadkommit. Det
finns flera exempel som skulle kunna
anföras. Man kan därför säga att vägsaltet
vid vissa tillfällen har haft rent
motsatt verkan än den avsedda.

Det torde också vara lämpligt att i
sammanhanget ta med en annan icke
oväsentlig faktor, inte minst därför att
argumentet för vägsaltets användning
har varit att metoden är särskilt billig.
Jag behöver säkerligen inte redovisa
de stora förluster som åsamkas bilägarna
genom de stora korrosionsskador
som uppstår. Enligt expertberäkningar
uppgår dessa till hundratals miljoner
kronor årligen. Jag kan även nämna
om förstörda skodon och kläder på
grund av vägsaltet, förstörda golv i skolor
och allmänna samlingslokaler på
grund av vägsaltet. Enbart i det hus
som vi nu befinner oss i torde städningen
försvåras och fördyras högst
avsevärt på grund av saltningen på stadens
gator.

Jag nämnde i förbigående, i min interpellation,
den risk som vattentäkter
är utsatta för på grund av vägsaltet.
Jag vet att vattentäkter har förstörts
för lång tid framåt på grund av att
salthemängt dagvatten förorenat vattentäkterna.

Detta är sålunda en stor miljöfråga
som under inga förhållanden får nonchaleras.
Statsrådet har tyvärr inte berört
denna problematik i sitt svar.

I svaret nämnde statsrådet Lundkvist
att vissa slitageprodukter från vägbanan
kastas upp och föranleder igensmutsade
bilrutor. Detta föranleder inte
bara, som jag tidigare nämnde, allvar5*—Andra
kammarens protokoll 1969.

vändandet av salt mot halka på vägarna

liga trafikolyckor. Det innebär dessutom
ett bevis på att en stor anfrätning
av vägbanan genom den kemiska
bekämpningsmetoden äger rum, och
jag vet också exempel på att det finns
vägar i landet, vilka föregående år nypermanentades
men som på grund av
vägsaltet nu under vintermånaderna
skadats så illa att en ny ytbehandling
torde vara ofrånkomlig.

En annan sak som nian ännu inte
sett verkningarna av är huruvida det
saltblandade dagvatten, som rinner ned
i kloakbrunnar och ut genom dagvattenledningar,
kommer att skada och
fräta sönder dessa anläggningar. Det
kan mycket väl tänkas att lika visst som
bilar, telekablar, vägar och annat skadas,
även avloppsledningar skadas. De
kan komma att frätas sönder av saltvattnet,
och om så blir fallet torde det
allmänna åsamkas oerhörda kostnader
för ledningarnas reparerande och iordningställande.
Jag har visserligen inte
sett någon redovisning för detta, men
jag har hört antaganden om att så kan
bli fallet.

Någon redogörelse över beräknade
besparingar genom denna kemiska saltbekämpning
har inte lämnats. Jag förutsätter
dock, att vissa besparingar för
vägverket åstadkommes. Men tar man
hänsyn till de anförda skadeverkningarna
— ingenting säger något annat
än att även fler än de uppräknade skadorna
kan göra sig påminda — råder
inte något tvivel om att denna metod
blir mångdubbelt dyrare än den mekaniska
metoden. Jag torde ha rätt när
jag påstår, att man måste räkna samman
kostnaderna för skadeverkningarna
och kostnaderna för det salt som
sprides å ena sidan och sedan jämföra
detta med kostnaderna för den vanliga
mekaniska bekämpningsmetoden å den
andra sidan.

Intill dess att man genom forskning
fått möjlighet att eliminera de skadeverkningar,
som vägsaltet förorsakar,
torde det vara en god åtgärd om statsNr
8

132 Nr 8

Torsdagen den 27 februari 1969

Svar på interpellation ang. användandet av salt mot halka på vägarna

rådet ville medverka till att man omgående
slutar med att använda vägsalt
som halkningsbekämpningsmedel.
Jag är övertygad om att den mekaniska
metoden med sändning som medel
är den för dagen bästa bekämpningsmetoden.
Den är inte fulländad — långt
därifrån. Men de vägfarande måste ju
också ta hänsyn till vägförhållandena,
ta hänsyn till de särskilda krav som
vinterkörningen ställer. Det är i alla fall
inte sommarvägar man kör på även om
salt används. Ett är säkert: den mekaniska
halkbekämpningen åstadkommer
inga skadeverkningar.

Jag vill sluta med att vädja till kommunikationsministern
att han omprövar
den ståndpunkt han givit uttryck
åt i svaret. Statsrådet säger ju att han
ämnar låta halkbekämpningen på kemisk
väg fortsätta, trots att forskningen
ännu inte ställt i utsikt någon lösning
som eliminerar saltets skadeverkningar.
Jag måste naturligtvis beteckna
detta som ett negativt besked, men jag
hoppas att resonemanget ändå leder till
någon ändring, så att saltets skadeverkningar
inte får fortsätta i samma
stora utsträckning som hittills.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Det kanske ändå skall
sägas att vid den mekaniska halkbekämpningen
förekommer i stort sett
samma kvantiteter salt i sanden som
vid det slags halkbekämpning som vi
kallar den kemiska. Skillnaden är bara
att man i det sistnämnda fallet inte använder
sand. Det gäller en typ av vägar
där vi, herr Persson i Heden, om vi ser
uteslutande till halkbekämpningen måste
konstatera att den mekaniska metoden
är helt underlägsen den under dessa
förhållanden väsentligt effektivare
saltningmetoden.

I varje fall för närvarande har vi ingen
möjlighet att åstadkomma lösningar
som bara innebär fördelar. Och det är
ju inte bara i detta sammanhang som vi

befinner oss i den situationen. Men vad
som konstaterats är att det inte finns
några andra metoder — vare sig internationellt
redovisade eller upptäckta
här i landet — som ur halkbekämpningssynpunkt
är effektivare. Vi är medvetna
om alla olägenheter som föreligger,
och jag har i mitt svar betonat att
det självfallet gäller för vägverket och
för väginstitutet att göra vad som över
huvud taget är möjligt för att förfina
den tillämpade metoden. Vi skall också
vara beredda — och det är vägverket
och väginstitutet — att pröva varje ny
metod som kan upptäckas. Som herr
Persson i Heden kanske vet pågår det
försök. Det s. k. urea är ett nytt mede^
som prövas på en mindre vägsträcka
men beträffande vilket man ännu inte
kan ge något besked om effekten från
olika utgångspunkter.

Jag tvingas alltså konstatera att vägverket,
väginstitutet och trafiksäkerhetsverket
vid sina bedömningar måst konstatera
att det för närvarande inte finns
något metod för halkbekämpning som
är effektivare än den kemiska metoden.
Man är, som sagt, medveten om olägenheterna
och sätter in sina krafter ■—
vilket jag vill understryka att man skall
göra — på att försöka förbättra metoden
och kunna eliminera olägenheterna
i största möjliga utsträckning. Jag hoppas
att man skall finna nya medel, men
kanske når vi aldrig en lösning som innebär
enbart fördelar.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Det är alldeles självklart
att man aldrig kan nå en hundraprocentigt
god lösning. Varje sak har både
för- och nackdelar, och det gäller just
att väga dem mot varandra. Jag har
gjort detta i så måtto att jag har bedömt
saltmetodens nackdelar vara väsentligt
större än den mekaniska metodens på
grund av de skadeverkningar som åstadkoms.
Jag har inte ifrågasatt värdet av
saltmetoden som en överlägsen halkbekämpningsmetod,
men man måste ta

Torsdagen den 27. februari 1969

;Nr 8 133

Svar på interpellation ang. ytterligare malmbrytning i Norrbotten

hänsyn till andra skadeverkningar som
träder in.

Saltmetodens skadeverkningar ligger
möjligen mest på det ekonomiska planet;
jag har räknat upp en mängd av
dem. På det miljöpolitiska området torde
man vara helt överens om att det är
ett allvarligt problem när våra vattentäkter
och andra vattendrag blir förorenade
av vägsalt.

Det är ingen överraskning att vägverket
är angeläget om att belysa vilken
oerhörd fördel vägsaltet har som halkbekämpningsmetod
i förhållande till den
gamla vedertagna metoden. Det är helt
naturligt, ty vägverket har till uppgift

— och det får man hålla det räkning för

— att se till att kostnaderna hålls nere.

Jag menar emellertid att vi måste föra
in hela sammanhanget i bilden och
väga fördelar mot nackdelar. I nuläget
torde saltmetodens nackdelar väga över
i jämförelse med den gamla mekaniska
metodens. På mellan 300 och 400 mil
väg provas detta vägsalt, enligt statsrådet
Lundkvists meddelande. Det är en
ganska lång sträcka för ett prov. Jag
vet att det på de platser i landet, där
man inte använder saltet som halkbekämpningsmedel
utan sand, där har
inte hänt fler olyckor än där det förekommer
saltbehandling. Det är visserligen
sant att det läggs salt i gruset,
men jag ifrågasätter ändå huruvida det
är samma mängd; detta salt tillsätts ju
för att gruset inte skall klimpa ihop och
frysa fast. Jag tror att mängden i detta
fall är väsentligt mindre. På dessa platser
har inte heller sådana skador uppstått
som den rena saltmetoden uppvisar.

Jag är glad över att statsrådet meddelar
att det pågår intensiva forskningar
för att åstadkomma andra metoder.
Skogsgödslingsmedlet urea ■— ett kvävegödsel
— som används på prov är
emellertid också ett salt som kan förorsaka
vissa skador även om de kanske
inte är så stora. Det vanliga vägsaltet
åstadkommer däremot väldiga skador,

och därför måste allä medel sättas in
för att eliminera dessa.

Jag förutsätter att man, om vissa prov
skall företagas, kan välja kortare vägsträckor
än 300 å 400 mil. På en så lång
sträcka hinner saltet vålla oerhörda
skador. Man kan ju lägga det på motorvägarna,
som har stora friområden och
ligger långt från bebyggelsen. På det
sättet kan man delvis eliminera skadeverkningarna.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Om det inte framgick av
mitt tidigare inlägg, vill jag framhålla
att det är självklart att man också skall
beakta miljövårdssynpunkterna i detta
sammanhang. Givetvis skall man vara
uppmärksam på de skadeverkningar,
som olika kemiska metoder kan ha. Jag
vill bara tillägga detta, för att herr Persson
i Heden inte skall tro att vi uteslutande
ser på vad eu metod har för efffekter
ur vägbehandlingssynpunkt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 15

Svar på interpellation ang.
ytterligare malmbrytning i Norrbotten

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för industridepartementet, herr
statsrådet WICKMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Agnäs har
i en interpellation frågat mig om regeringen
med hänsyn till det ansträngda
arbetsmarknadsläget vill vidta : åtgärder
för att snabbare förbereda ytterligare
malmbrytning i Arjeplogs kommun.

I ett svar i maj förra året på en enkel
fråga av herr Nilsson rörande vilka
åtgärder som vidtagits för att få till
stånd en bearbetning av malmfyndigheterna
i Arjeplog redogjorde jag för
vad som dittills gjorts, Jag nämnde då
att den kopparfyndighet vid Lulepot -

134 Nr 8

Torsdagen den 27 februari 1969

Svar på interpellation ang. ytterligare malmbrytning i Norrbotten

ten, som herr Nilsson nu tar upp i sin
interpellation, vid den tidpunkten inte
bedömdes kunna bli föremål för gruvdrift.
Som ett resultat av den fortsatta
prospekteringen bär ytterligare malmkvantiteter
påvisats, men fyndigheten
kan trots detta inte heller nu anses
brytvärd.

Jag vill understryka att Sveriges geologiska
undersökning fortlöpande bedriver
mycket intensiv prospektering
även inom det andra området i Arjeplogs
kommun, som herr Nilsson tar
upp i sin interpellation, nämligen det
s. k. Rappenfältet mellan Hornavan och
Tjeggelvas.

Mitt svar på herr Nilssons interpellation
blir — liksom svaret på hans enkla
fråga förra året — att betydande insatser
gjorts och görs för att skapa underlag
för gruvdrift inom Arjeplogs
kommun. Jag är självfallet fortfarande
beredd att, om det kommer fram resultat
som motiverar ökade insatser, föreslå
att erforderliga resurser ställs till förfogande.

Vidare anförde:

Herr NILSSON i Agnäs (m):

Herr talman! Jag vill framföra mitt
tack för svaret till industriministern.
Det är roligt att få byta några ord med
statsrådet Wickman, som skall hjälpa
oss i norr på fotter igen — hans departement
har ju kommit till för det!

Statsrådet talade i Luleå hösten 1968
om vilka statliga initiativ som kunde
väntas i de svenska kolonierna i norr,
där Sverige i övrigt har tagit ut så många
rikedomar ur källorna. Jag kan inte
komma ifrån den övertygelsen att det
djupast sett är regeringen som har ansvaret
för vad som skall göras, liksom
den har skulden till att det ser ut som
det gör i detta land — en utebliven planering
på ett tidigt stadium har medfört
att Norrland i dag har ett sämre
läge. Var Sverige fattigt en gång, som
statsrådet Aspling nyss antydde, så var i

varje fall Norrland inte fattigare i min
barndom. Där fanns en jämnt fördelad
befolkning, och jag tror inte att det
fanns någon som sov ute där. När man
tänker på vad som kan göras särskilt i
Norrlands inland väntar man att industriministern
och regeringen skall göra
något.

Min fråga gällde möjligheten till nya
gruvor och malmbrytning. Som jag
framhöll i fjol har prospekteringen
inom Arjeplogs kommun väckt stora förhoppningar.
Jag talade under en resa
sommaren 1967 med kommunalmän
där uppe, som sade att de hade hört att
det fanns goda utsikter när det gällde
den s. k. Lulepotten och att man önskade
att SGU skulle arbeta ivrigare. Jag
ställde en fråga härom för ett år sedan,
och jag har nu upprepat den.

När industriministern svarar sopar
han bort en mängd illusioner hos folk
i inlandet, som hört talas om SGU :s
arbete och om fynden. Statsrådet har
många partivänner i dessa trakter som
har väntat på besked beträffande denna
verksamhet. Naturligtvis kan inte statsrådet
rå för att prospekteringarna inte
har blivit så gynnsamma som många
hade väntat, och illusioner är farliga
och bör sopas bort. Men vad skall industriministern
sätta i stället?

Jag läste i dag att herr Wickman har
fått 65 man i sitt departement. En del
av dem är handplockade. Jag hoppas
att några av dem har blickarna riktade
mot norr och att det eventuellt går att
placera någon kontaktman där uppe.

De vattenutbyggnader som har skett i
Norrland och som har inneburit att
ganska mycket arbete har åstadkommits,
har blivit en besvikelse i den meningen,
att när de varit färdiga har det
visat sig att under den tid som de pågått
bär möjligheterna att få någon industri
med lång varaktighet minskat.

När industriministern i svaret talar
om att man inte bedömer fyndigheten
som brytvärd säger han ingenting om
det faktum, som jag har berört i min

Torsdagen den 27 februari 1969

Nr 8 135

Svar på interpellation ang. ytterligare malmbrytning i Norrbotten

interpellation, att en kopparhalt på en
procent, som förekommer i Arjeplog,
inte i och för sig är för ringa för brytning.
Om malmkroppen är för liten kan
det naturligtvis vara avgörande, men
kopparhaltens ringa grad hindrar inte
brytning i nuvarande läge. Jag känner
nämligen till — och det har jag också
anfört i min interpellation — att Bolidenbolaget
bedriver brytning av en
malmkropp i Aitik med bara en halv
procents kopparhalt. Det kan hända att
även Bolidenbolaget skulle dra sig undan
i detta fall, men jag vill påpeka att
det förekommer ett statligt monopol på
detta område i Norrbotten, varför det
inte finns några konkurrensmöjligheter.
Staten har nämligen inmutningsrätten
inom detta område. Jag vill fråga statsrådet
Wickman om det finns någon
möjlighet att genomföra en ändring i
detta avseende, så att även andra intressenter
— t. ex. Bolidenbolaget, som
nu bedriver malmbrytning i Laisvall
inom samma kommun — om de skulle
förklara sig villiga att satsa på detta
kunde få möjlighet härtill.

Vi måste på något sätt upprätthålla
sysselsättningen i Norrbotten och i
Norrlands inland över huvud taget. Vi
kan inte godta att hela befolkningen i
dessa trakter tvångsförflyttas ner till
södra delen av Sverige. Jag kan själv
inte underlåta att ännu hysa en förhoppning
om att malmen i det inre av
Norrbotten —- liksom i Västerbotten,
t. ex. i Stekenjokk — kommer att vara
av en viss betydelse. Jag är mycket glad
över att industriministern säger att den
intensiva prospekteringen fortsätter. Vi
skall alltså hoppas att något skall kunna
ske. Jag vill dock gärna till min interpellation
foga frågan om inte även
andra intressenter än staten skulle kunna
få bryta malm i Norrbotten.

Jag tackar än en gång för svaret på
min interpellation.

Chefen för industridepartementet,
herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Jag gick i mitt interpellationssvar
inte in på den av herr
Nilsson i Agnäs nämnda uppgiften om
kopparhalten hos malmen i Lulepotten
men vill gärna kommentera den nu.
Det är riktigt att denna kopparhalt i
och för sig är högre än i aitikmalmerna.
Det är dock, vilket herr Nilsson
också var inne på, en helt avgörande
skillnad mellan aitikfyndigheten och
Lulepotten, nämligen att den förra är
så oerhört mycket större. Den är på 150
miljoner ton mot endast 3,5 miljoner
ton i Lulepotten.

De nuvarande prospekteringsarbetena
i Lulepotten har till uppgift att undersöka
om denna malmreserv har
större omfattning än vi nu vet. En viss
men hittills alldeles för begränsad framgång
har nåtts i detta prospekteringsarbete.
När jag för ett år sedan besvarade
herr Nilssons i Agnäs enkla fråga i
detta spörsmål uppskattades nämligen
malmreserven där till 2 miljoner ton
medan den nu beräknas till 3,5 miljoner
ton. Men detta är ändå alldeles
för litet för att kunna ligga till grund
för en malmbrytning.

Jag vill dessutom göra ytterligare ett
påpekande. Jag kanske med detta krossar
eu del illusioner, men jag vill ändå
i denna jämförelse mellan Lulepotten
och aitikfyndigheten nämna, att det endast
var efter mycket lång tvekan som
Bolidenbolaget gick in på en brytning
av den senare. Det finns dess värre ytterligare
en nackdel med Lulepotten,
nämligen att den kräver underjordsbrytning
medan det i Aitik är det dagbrott.

Vi fortsätter dock undersökningsarbetena,
och det är självfallet — i annat
fall skulle vi inte göra det — vår förhoppning
att malmreserverna skall visa
sig så pass stora att de verkligen ger
underlag för en ekonomisk malmbrytning.

Vi skall dessutom inte bara tänka på
Lulepotten — och det gör ju inte heller

136 Nr 8

Torsdagen den 27 februari 1969

Svar på interpellation ang. ytterligare malmbrytning i Norrbotten

herr Nilsson — utan även på det väl så
intressanta Rappenfältet, där vi just under
det senaste året bedrivit en intensiv
prospekteringsverksamhet. Där finns
flera olika malmer; förutom koppar
även zink, bly och andra malmer. Detta,
prospekteringsarbete bedrivs med en
ny och avancerad teknik. Jag är utomordentligt
intresserad av att detta prospekteringsarbete
bedrivs med all den
skyndsamhet som är möjlig, eftersom
jag i en utvidgad malmbrytning ser
en av de mest lovande möjligheterna
att förbättra sysselsättningssituationen
i Arjeplog.

Jag tycker dock att det är viktigt att
man inte på grundval av vad man nu
vet skapar illusioner, som ger befolkningen
ogrundade förväntningar och
förhoppningar. Det är verkligen min
erfarenhet från många kontakter med
personer både från Arjeplog och från
annat håll att det felaktigaste man kan
göra är att på lösa grunder säga att
det finns vissa möjligheter. Då börjar
folk nämligen omedelbart att hoppas.
Det är mycket bättre att exakt omtala
hur läget är och samtidigt säga: Detta
är de realistiska utgångspunkterna för
dagen, men vi arbetar på att förbättra
dem!

Detta kommer att gälla våra insatser
också på andra områden när det gäller
sysselsättningen i Arjeplog.

SGU bedömer att denna prospektering
sker tekniskt så snabbt den kan
ske, därför att det är ett invecklat arbete
som förutsätter flera olika moment
med såväl tolkningsarbeten som
mätningar och borrningar. Skulle SGU
komma till den uppfattningen att det
är möjligt att driva arbetet snabbare
än som nu sker, kommer SGU att anmäla
detta till departementet. Jag kommer
då att göra vad som på mig ankommer
för att ge SGU de resurser som
behövs.

Kommer man sedan fram till att fyndigheterna,
det må vara fråga om kop -

par eller någon annan metall, är brytningsbara
— vilket vi hoppas — kommer
vi självfallet att göra allt för att
så skyndsamt som möjligt få i gång en
malmbrytning. Någon annan politik
vore helt oursäktlig med hänsyn till
sysselsättningsläget.

Om vi får en ökad prospekteringsaktivitet
genom insatser från Boliden,
kommer jag inte att lägga några hinder
i vägen för några sådana ansträngningar.
Det primärt viktiga är att få
fram sysselsättningstillfällen.

Herr NILSSON i Agnäs (m):

Herr talman! I princip delar jag
industriministerns syn på hur man
skall behandla detta fall. Man skall
inte blåsa under några förhoppningar
ty det vore det sämsta man kunde
göra.

Industriministern gick med på att
kopparhalten är bra, vilket är ett steg
framåt. Jag medger att en brytning
på 3,5 miljoner ton är för liten, men
det har skett en ökning i uppskattningen
av mängden och det kan ju hända
att brytningen kan bli större.

Jag begärde egentligen ordet för att
säga något om den rätt långa tvekan
som förelegat beträffande Aitik. Bolidenbolaget
gav i början av detta år en
upplysning eller information här i huset.
Bolaget talade då om hur man
såg på framtiden beträffande sitt arbete.
Då nämndes att man mycket gärna
hade velat få Aitik, men att det hade
varit stora svårigheter därvidlag. Om
jag minns rätt — jag skall inte vara
alltför säker — fattade jag det så att
det var ett hinder att LKAB låg i närheten
och att det därför var tveksamt
om man kunde låta Boliden komma dit.

Därför misstänkte jag att man kanske
kunde befara att om något annat
bolag —• inte Boliden — här ville göra
någonting, skulle detta utgöra ett hinder.
Därför är jag mycket glad över
det sista som statsrådet anförde — det
var det bästa! Jag hoppas en hel del

Torsdagen den 27 februari 1969 Nr 8 137

Interpellation ang. erfarenheterna av den automatiska databehandlingen inom statsförvaltningen -

på industriministern — det är min ärliga
deklaration —• och jag hoppas
verkligen att det skall vända sig så att
det blir en ljusnande framtid för vårt
land uppe i norr, som har så mycket
fint att bjuda på också när det gäller
vatten, luft och annat som gör att
människorna trivs.

.lag har hört så mycket intressant om
Rappenfältet, ja, man får väl t. o. m.
betrakta det som sagor. Det sades t. o. m.
att man funnit en stor sten där bestående
av »nästan idel guld». Detta
visar hur ryktet går, och då kan det
vara nyttigt att ta ned de människor
på jorden som ger sig hän åt sådana
drömmar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 16

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

fru Marklund (vpk), till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
angående beskattningen av invalidfordon,
och

herr Nilsson i Tvärålund (ep), till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående isbrytarverksamheten.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 17

Interpellation ang. erfarenheterna av
den automatiska databehandlingen
inom statsförvaltningen

Ordet lämnades på begäran till

Herr ANDERSSON i Storfors (s), som
yttrade:

Herr talman! Datamaskinernas in -

förande i den statliga förvaltningen förutsattes
medföra betydande besparingar.
Efter de utredningar som gjorts konstaterades
i 1961 års kalkyler att statens
årliga kostnader för folkbokföring,
beskattning och skatteuppbörd m. in.
skulle kunna minskas med cirka 10
miljoner kronor. Beräknade kostnader
för genomförande av ADB-systemet slutade
på cirka 20 miljoner kronor, en
utgift som man alltså skulle kunna
spara in på ett par år.

Efter vad man nu erfar har väl själva
ADB-systemet klarat målsättningen
med såväl folkbokföring som beskattning
och skatteuppbörd. Men vad man
i dag frågar sig är, hur det gick med
ekonomin. Finns det någon ekonomisk
kalkyl som visar den verkliga kostnadsbesparingen
med datareformen. De ursprungliga
beräkningarna anses ha rubbats
väsentligt.

En annan fråga som tagits upp till
skärskådning gäller det förhållandet,
att olika länsstyrelser utrustats med datamaskiner
av olika fabrikat. En del av
länsstyrelserna har IBM-maskiner, andra
har SAAB-maskiner. Maskiner »talar
olika språk», vilket vållar betydande
olägenheter om man mellan länen vill
utväxla data. Merkostnaderna kan antagas
bli betydande.

Om man nu har för avsikt att övergå
till ett enhetligt system av typ DATASAAB-D21,
måste nya maskiner anskaffas,
personal omskolas för dessa maskiner
samt de data som finns i de
gamla översättas. Det tar tid och kostar
pengar.

Departementschefen har tidigare för
sin del hävdat att goda skäl fanns för
valet av två maskintyper. Valet skulle
få en konkurrensstimulerande effekt
men man skulle även få erfarenheter
på bred basis från olika maskintyper,
vilket kunde bli till nytta vid olika
myndigheters framtida maskinval. Experimentet
anses nu tydligen klart och
man står inför avgörandet hur ADB -

138 Nr 8

Torsdagen den 27 februari 1969

Interpellation ang. olägenheterna av vägspärrar i Norrbottens län

verksamheten skall ordnas för framtiden.

Länsstyrelsernas datamaskiner har
väl icke heller nyttjats på det sätt som
meningen var utan blivit stående stilla
större delen av dygnet.

Många oklarheter synes föreligga om
datamaskinens roll i vår förvaltning.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
finansdepartementet få framställa följande
frågor:

1. Anser statsrådet att erfarenheterna
av datamaskinerna nu vunnits så att
enhetlig typ kan anskaffas?

2. Har de gjorda försöken med datamaskinerna
slagit väl ut?

3. Hur mycket har de företagna dataexperimenten
vid länsstyrelserna kostat
och hur mycket kommer experimenten
att kosta i framtiden?

Denna anhållan bordlädes.

§ 18

Interpellation ang. olägenheterna av
vägspärrar i Norrbottens län

Ordet lämnades på begäran till

Herr STRIDSMAN (ep), som yttrade:

Herr talman! På ett flertal platser i
Norrbottens län har i försvarssyfte anordnats
vägspärrar. De har uppförts såväl
under som efter andra världskriget.
Genom sin konstruktion är dessa vägspärrar
i många fall till hinder för trafiken
även under normala förhållanden.
Sålunda försvåras snöplogning och lastbiltrafik
— särskilt Virkestransporter —
genom de trånga öppningarna i de äldre
väggspärrarna. Vidare medför här ifrågavarande
anordningar allvarliga risker
för trafikolyckor. Detta är naturligtvis inte
tillfredsställande. Det måste anses våra
mycket angeläget, att en undersökning
vidtages i syfte att eliminera dessa olägenheter.
I den mån spärrarna numera
fyller någon funktion borde den efter -

strävade effekten kunna uppnås genom
anordningar, som inte inkräktar på trafiken
i fredstid. Om det inte anses möjligt
att ta bort dessa anordningar bör
möjligheterna att bygga om dem tillvaratas.

Med stöd av det anförda hemställer
jag om kammarens medgivande att till
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få ställa följande fråga:

Är statsrådet beredd medverka till att
olägenheterna med vägspärrar i Norrbottens
län elimineras?

Denna anhållan bordlädes.

S 19

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från konstitutionsutskottet:

nr 77, i anledning av motion angående
undersökningar rörande fingerade
val enligt majoritetsvalmetod;

från första lagutskottet:

nr 74, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i luftfartslagen den 6 juni 1957
(nr 297); samt

från jordbruksutskottet:

nr 75, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1968/69, såvitt propositionen avser
jordbruksärenden; och

nr 76, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på kapitalbudgeten
för budgetåret 1969/70
inom jordbruksdepartementets verksamhetsområde.

§ 20

Tillkännagavs, att Kungl. Maj ds skrivelse
nr 24, angående val av ombud
jämte suppleanter i Europarådets rådgivande
församling, överlämnats till
kammaren.

Denna skrivelse bordlädes.

Fredagen den 28 februari 1969

Nr 8 139

§ 21

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fem enkla frågor, nämligen av:

herr Sjöholm (fp), till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
angående restförandet av kvarstående
skatt,

herr Boo (ep), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående bestämmelserna om
landstings- och kommunalval,

herr Larsson i Borrby (ep), till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående ekonomisk hjälp
åt svenska fiskare,

herr Nilsson i Agnäs (m), till herr

statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående eventuell minskning
av antalet befattningshavare inom övriga
statsdepartement i samband med
tillkomsten av industridepartementet,
samt

herr Nilsson i Agnäs (in), till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående vaccinering mot röda
hund.

§ 22

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.32.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 28 februari

Kl. 14.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 20 innevarande
februari.

§ 2

Svar på interpellation ang. politisk asyl
för amerikanska desertörer och värnpliktsvägrare Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST, som yttrade:

Herr talman! Herr Hermansson har
frågat om jag vill ta initiativ för att de
amerikanska desertörerna och värn -

pliktsvägrarna skall få politisk asyl i
vårt land.

Enligt en långvarig och fast praxis
i Sverige betraktas desertörer och andra
krigsvägrare inte enbart på grund
av sin desertering eller krigsvägran som
politiska flyktingar vid tillämpningen
av utlänningslagen.

Det väsentliga är emellertid inte vilken
formell status som de amerikanska
desertörerna och andra krigsvägrarna
har i vårt land utan vad som kan göras
för att förbättra deras situation här,
som de upplever som osäker och påfrestande.
Det är detta som anförs som
bakgrund till interpellationen och som
också har framhållits i andra sammanhang.

Det uttalande som regeringen förra
veckan gjorde i dessa frågor bör undanröja
den ovisshet som de amerikanska

140 Nr 8 Fredagen den 28 februari 1969

Svar på interpellation ang. politisk asyl för amerikanska desertörer och värnpliktsvägrare -

krigsvägrarna kan ha känt beträffande
sina möjligheter att få fortsatt uppehållstillstånd
i Sverige. Genom de ökade
anpassningsinsatserna för bl. a. denna
kategori utlänningar i vårt land bör
vidare deras sociala situation förbättras
och förutsättningar skapas för att de
skall finna sig till rätta här.

Vidare anförde:

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Jag ber att få tacka inrikesministern
för svaret.

Under den tid som gått sedan jag
framställde min interpellation den 14
januari har det hänt en hel del på detta
område. Möten, demonstrationer, tidningsartiklar
och uppvaktningar har
visat att det finns en stark opinion bakom
kravet på politisk asyl för de amerikanska
vietnamkrigsvägrarna. Inrikesministern
hänvisar i sitt svar till den
regeringsdeklaration som avgavs för en
vecka sedan. Vissa inslag i den deklarationen
var glädjande, därför att de bör
leda till en förbättring av situationen
för de amerikanska vietnamkrigsvägrare
som sökt fristad i vårt land. Att söka
åstadkomma en sådan förbättring är givetvis
målsättningen för den opinionsrörelse
som utvecklats. Å andra sidan
var dessa åtgärder ganska självklara.

I andra avseenden kan man däremot
inte uttala sig positivt om regeringsdeklarationen.
Det avgörande är därvid
att den inte tillmötesgår kravet att de
amerikanska vietnamkrigsvägrare som
så begär skall betraktas som politiska
flyktingar och erhålla det skydd som
följer därmed. Deklarationen är oklar
och svår att tolka i flera avseenden.
Vietnamkrigsvägrarna får inte den
trygghet som de enligt mångas uppfattning
har rätt till.

Regeringens ståndpunkt är att det efter
den avgivna deklarationen skulle
sakna reell betydelse — som man uttrycker
sig — för vietnamkrigsvägrar -

na att de inte betraktas som politiska
flyktingar. Mot detta måste påpekas att
alla sådana försäkringar genom hänvisning
till praxis i realiteten blir föremål
för politiska bedömningar hos
det verkställande organet, i detta fall
utlänningskommissionen. Det är självklart
att politiska bedömningar skall
göras. Det ligger i själva asylbegreppet.
Stadgandena i utlänningslagen om fristad
åt politiska flyktingar bygger ju
också på det. Men denna politiska bedömning
bör enligt min mening göras
av regering och riksdag, inte av det
verkställande organet. Att det blir fråga
om subjektiva bedömningar framgår
också av formuleringen i regeringsdeklarationen,
där det står: »I övriga fall
prövas frågan om asyl med hänsyn till
förhållandena i varje särskilt fall.»

När regeringen förklarar att desertörer
och andra krigsvägrare liksom hittills
kommer att beviljas uppehållstillstånd
i Sverige, uppställer man som kriterium
för uppehållstillstånd risken att
skickas till Vietnam. Det måste enligt
min mening vara riktigare att i stället
som kriterium uppställa det politiska
brott som desertörer och värnpliktsvägrare
har begått. De amerikanska vietnamkrigsvägrarna
betraktar ju också
sig själva som politiska flyktingar. De
ser sitt ställningstagande som klart politiskt.
Det är en nedvärdering av vietnamkrigsvägrarnas
omdömesförmåga att
inte acceptera denna deras inställning.
Det är ju inte heller något tvivel om
att desertering eller vägran att göra
värnplikt betraktas som politiska brott:
i Förenta staterna. Stränga straff utdöms
för dessa brott.

Det är svårt att förstå varför inte 2 §
utlänningslagen tillämpas på de amerikanska
vietnamkrigsvägrarna. Denna
paragraf säger att politisk flykting skall
garanteras en fristad här i riket, om inte
synnerliga skäl talar mot detta. Som
politisk flykting anses utlänning som utsätts
för politisk förföljelse. Denna kan

141

Fredagen den 28 februari 1969 Nr 8

Svar på interpellation ang. politisk asyl för amerikanska desertörer och värnplikts
vägrare

yttra sig dels i förföljelse på grund av
härstamning, politisk uppfattning etc.,
dels i att vederbörande på grund av politiskt
brott riskerar allvarligt straff.

Det viktiga med ställningen som politisk
flykting är att vederbörande enligt
53 och 54 §§ utlänningslagen inte får
avlägsnas ur riket annat än under vissa
exceptionella omständigheter. Detta
skydd mot att med tvång avlägsnas från
lillflyktslandet betraktas ju som det viktigaste
inslaget i den s. k. politiska asylen.

Inrikesministern säger att enligt en
långvarig och fast praxis i Sverige personer
inte betraktas som politiska flyktingar
»enbart på grund av sin desertering
eller krigsvägran». Jag vet inte
exakt vad som därmed åsyftas -— om
det möjligen är de fåtaliga franska desertörerna
i samband med algerietkriget.
Att några hundra krigsvägrare söker
skydd i vårt land är emellertid ett
nytt fenomen, och den bedömning som
görs måste rimligen anpassas till deras
situation. De amerikanska vietnamkrigsvägrarna
har gjort ett klart och modigt
politiskt ställningstagande. De tar i
handling avstånd från Förenta staternas
barbariska utrotningskrig i Vietnam.
Jag är bestört över att den svenska
regeringen hävdar att detta icke har
med politik att göra.

Herr talman! Jag upprepar kravet att
de amerikanska desertörer och värnpliktsvägrare,
vilka ansöker därom,
skall betraktas som politiska flyktingar.
Ett sådant politiskt ställningstagande
från regeringen skulle ge dessa unga
män en väsentligt tryggare ställning.
Om vi har den gemensamma inställningen
att detta är eftersträvansvärt,
hoppas jag att inrikesministern också
skall kunna ge positiva besked på några
frågor som jag anser nödvändiga
med anledning av regeringsdeklarationen
förra veckan.

1. I deklarationen talas om den som
löper risk att sändas till tjänstgöring

på krigsskådeplats. Hur stor skall risken
vara att sändas till Vietnam för att
uppehållstillstånd skall beviljas? Vad
händer med en desertör som kommer
hit, om risken att skickas till Vietnam
i hans fall bedöms som liten?

2. Efter vilka bedömningsgrunder avser
man att låta värnpliktsvägrare, s. k.
draft resisters, stanna i vårt land? Jag
vill erinra om att hårda straff utdömts
mot värnpliktsvägrare i USA. Under perioden
augusti 1967—juni 1968 var den
genomsnittliga utdömda fängelsetiden
34 månader för denna grupp. I många
fall utdömdes maximistraffet fem år.
Är inte det straff som väntar i USA tillräckligt
för att vederbörande skall beredas
asyl i vårt land?

3. Vad menas med formuleringen
»grövre brott» ställd i relation till bestämmelserna
i 54 § utlänningslagen
om den som »genom synnerligen grov
brottslighet ådagalagt, att hans kvarblivande
här skulle innebära en allvarlig
fara för allmän ordning och säkerhet»? 4.

Vad kommer att hända vid vietnamkrigets
slut? Vill inrikesministern
avge en bestämd deklaration att de
amerikanska desertörerna och värnpliktsvägrarna
skall beredas en fristad
i vårt land även efter det att kriget mot
Vietnam upphört?

5. Vilket är regeringens avgörande
skäl att inte ge de amerikanska vietnamkrigsvägrarna
ställningen som politiska
flyktingar? Varför följer man inte
gällande lagstiftning? Vilka kriterier
fordras enligt inrikesministerns uppfattning
för att en person skall beviljas
politisk asyl i vårt land?

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Som jag sade i mitt svar
till herr Hermansson betraktar vi inte
desertörer och andra krigsvägrare som
politiska flyktingar såsom detta begrepp
definieras i vår utlänningslag.

6 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 8

142 Nr 8 Fredagen den 28 februari 1969

Svar på interpellation ang. politisk asyl för amerikanska desertörer och värnpliktsvägrare -

Det innebär att desertering och annan
krigsvägran inte bedöms som ett politiskt
brott och att den allmänna medborgerliga
skyldigheten att göra värnplikt,
som ju finns i många länder, icke
kan anses utgöra en politisk förföljelse
av de unga människor som kallas
att tjänstgöra eller får utbildning för
militärt ändamål.

På detta sätt har utlänningslagen tilllämpats
mycket länge. Herr Hermansson
är icke okunnig om att det under
andra världskriget och även därefter
har förekommit att flyktingar sökt sig
hit av det skälet att de inte har velat
deltaga i krigshandlingar. Senast gällde
det franska medborgare som kom till
Sverige därför att de icke ville deltaga
i kriget i Algeriet.

.lag vågar säga att vårt betraktelsesätt
i detta avseende är internationellt
vedertaget. Dessutom tror jag mig våga
säga att Sverige är det land som gör
den mest generösa tolkningen i detta
avseende. Det borde inte vara omöjligt
för herr Hermansson, som ändå är orienterad
om förhållandena i Europa, att
förstå att anledningen till att dessa desertörer
har sökt sig till Sverige är att
vi i verkligheten är tämligen generösa
när det gäller att ge fristad för flyktingar.
Det har vi inte blivit först nu,
utan vi har varit det också tidigare.
Detta borde göra, tycker jag, att herr
Hermansson kunde ha inskränkt sig till
att hålla första delen av sitt anförande
där han uttalade tillfredsställelse över
att regeringen tillmötesgått honom och
andra som har pekat på den svåra situationen
för dessa unga amerikanska
medborgare.

■lag vet inte om jag gör herr Hermansson
ledsen, men jag vill påpeka att denna
fråga aktualiserats redan innan
herr Hermansson framställde sin interpellation.
Min företrädare som inrikesminister
hade lagt märke till att det
var åtskilligt som pekade på att dessa
200 amerikanska ungdomar i vårt land

brottades med problem av skilda slag
och att man hade anledning överväga
vad som kunde göras för att förbättra
deras ställning. När jag kom till departementet
förelåg därför redan en promemoria
i vilken förutsättningarna i
detta avseende analyserades.

Det är riktigt som herr Hermansson
säger, att en uppföljning skett genom
demonstrationer och uttalanden från
olika håll. Jag betraktar det som mycket
glädjande att så många människor
givit till känna ett intresse för att vi
skall försöka ge även denna grupp av
invandrare möjligheter till anpassning
i vårt samhälle.

Anledningen till att dessa utlänningar
haft det svårare än andra är kanske
att de, så att säga, inte samlade kommit
in i landet utan de har anlänt som enskilda
personer eller i smärre grupper.

Deras motiveringar för att ha sökt sig''
till Sverige är ytterst skiftande. Herr
Hermansson ger inte en riktig beskrivning
av verkligheten när han utgår
ifrån att dessa människor över lag har
en medveten politisk orientering och
att de skulle ha sökt sig till Sverige av
det skälet att det inte står i överensstämmelse
med deras politiska övertygelse
eller annan ideell inställning att
delta i krig.

Motiveringarna är ytterst skiftande.
•lag tror att det vore en fördel om vi
kunde fortsätta den praxis vi hittills har
haft, nämligen att betrakta en grupp
människor, som kommer till vårt land
på detta sätt, just som krigsvägrare och
desertörer. Från dessa förutsättningar
bör vi även ta emot dem. Att vid prövning
om uppehållstillstånd försöka klargöra,
om det föreligger tillräckligt hög
grad av politiskt engagemang och att
man vid en sådan bedömning skulle
kunna vidga tillämpningen av vår utlänningslag
långt utöver vad man kan
göra med den lydelse och motivering
som lagen har i dag vore inte riktigt.
För att tillgodose berättigade intressen

Fredagen den 28 februari 1969 Nr 8 143

Svar på interpellation ang. politisk asyl för amerikanska desertörer och värnpliktsvägrare -

skulle vi nödgas försöka skapa förutsättningar
för att från även andra utgångspunkter
bedöma de enskilda fallen.

Jag har ibland hyst den misstanken
att herr Hermansson och en del andra
som uttalat sig vill föra fram denna fråga
i ett politiskt syfte och att det kanske
inte så mycket gäller omtanken om
desertörerna och deras situation. Herr
Hermansson har i dag givit uttryck för
motsatsen, och jag får väl tro honom
på hans ord. Jag hoppas också att alla
de som visat sitt intresse för dessa
grupper nu också kommer att ta vara
på möjligheterna att hjälpa till för att
få dem inpassade i samhället. Arbetsmarknadsstyrelsen
kommer att vidta
åtgärder för att möjliggöra för dessa
unga pojkar att få utbildning i vårt
språk, att få en yrkesorientering o. s. v.
Därför har man bl. a. för avsikt att ordna
eu internatkurs. Jag tror att det skulle
vara mycket värdefullt om de grupper,
som nu tillvunnit sig desertörernas
och vapenvägrarnas förtroende, ville
medverka till att dessa accepterar de
möjligheter som tillskapas för en viss
utbildning. Vi måste ändå komma ihåg
att däri ligger de nödvändiga förutsättningarna
för att dessa pojkar skall kunna
inpassas i vårt samhälle; de måste
få möjlighet att genom arbete försörja
sig och känna sig som nyttiga individer
i vårt land.

Det är klart att de kan få vissa arbeten
även om de inte behärskar språket,
men det blir då bara fråga om sådana
arbeten som de förmodligen känner en
mindre lust att syssla med. Att problemet
är svårt, även om det bara rör sig
om 200 människor, borde herr Hermansson
kunna förstå. När de inte kan
vårt språk och inte har någon yrkesutbildning,
är det klart att vi inte alltid
har möjlighet att placera dem på de
uppgifter som de själva är mest tilltalade
av att få.

Det här är ett stort problem inte ba -

ra för den grupp som sökt sig hit som
desertörer, utan det gäller också andra
utländska medborgare, som kanske kommit
hit som ett resultat av de humanitära
aktioner vi gjort. Naturligtvis har vi
i ett läge, där arbetsmarknaden visat
kärvhet, ännu större svårigheter än
förut att inplacera dem. Därför måste
sådana insatser, som regeringen avser
att göra, fullföljas med större kraft än
hittills. Jag hoppas att de skall kunna
ge ett gott resultat.

Herr Hermansson har ställt en rad
frågor, som han vill att jag skall besvara.
Han sade också något om att det
ankommer på riksdagen att uttolka stadgandena
i utlänningslagen. Jag vet inte
vad herr Hermansson avsåg med denna
formulering. Om han menade att regeringen
vid handläggningen av denna
fråga skulle ha brutit mot gällande lag,
har han väl ett annat forum för att väcka
frågan. Jag tror att vi har gjort en
riktig tolkning av den gällande lagen.
Om herr Hermansson inte är till freds
med lagen, måste han utnyttja möjligheterna
att genom motion eller på annat
sätt få frågan prövad av riksdagen.

Jag övergår till de frågor som herr
Hermansson preciserade. Han frågade:
Vad menar man med formuleringen
»löper risk att sändas till krigsskådeplats»?
Jag skulle nästan vilja ställa en
motfråga till herr Hermansson om hur
han uppfattar det. Detta problem är
nämligen oerhört svårt. Det amerikanska
värnpliktssystemet är annorlunda
uppbyggt än vårt. Man kallas till en
första mönstring, då det egentligen bara
är fråga om huruvida man skall placeras
in i värnkraften, d. v. s. om man
skall räknas till den del av befolkningen
som kan tas ut till värnpliktstjänstgöring.
Sedan kommer ett andra tempo,
vari det sker en viss testning och inplacering
i olika grupper. Det skulle
föra för långt att gå in på en närmare
analys.

Men var, herr Hermansson, inträder

144 Nr 8 Fredagen den 28 februari 1969

Svar pa interpellation ang. politisk asyl för amerikanska desertörer och värnplikts

vägrare

det ögonblick då man säger att någon
gör sig skyldig till krigsvägran? Vi har
icke klart preciserat det i uttalandet,
ty det är faktiskt icke möjligt att konstruera
just det exempel som krävs. Enligt
min mening måste alla de omständigheter,
som anförs när en flykting
kommer hit, prövas så att man får se
vilken totalsituation denne befinner sig
i. Det finns f. ö. också i kommunikén
ett tredje rum för inplacering, där det
kan göras en vidare bedömning av huruvida
personen i fråga skall få stanna
i vårt land.

Om vi snävt hade tolkat uttrycket
»löper risk att sändas till krigsskådeplats»,
är det möjligt att vi redan med
det material som nu finns formellt hade
kunnat avgöra saken. Skall det föreligga
eu inkallelseorder, skall man vara
transporterad eller på väg att transporteras
till Vietnam eller skall risken
anses inträffa först när man sändes
ut på krigsskådeplatsen? Det är svårt
att ha en bestämd mening om detta.
Herr Hermansson begär nog för mycket
av mig, när han vill att jag skall ge
ett klart besked. Jag menar att omständigheterna
i det enskilda fallet får ligga
till grund för avgörandet.

Den andra frågan gällde grunderna
för att andra värnpliktsvägrare skall få
stanna. Jag vill hänvisa till att vi följer
en regel, som — det har jag redan
nämnt — är konstituerad sedan länge.
Jag har också pekat på att vi har en
generösare syn på dessa ting än många
andra länder. Jag tror att det med dessa
erfa renheter bör kunna sägas att vi
bär en utbildad praxis, som ger ett svar
i detta avseende.

Sedan för herr Hermansson sitt resonemang
längre. Gudskelov är det hittills
ändå bara en mindre del av dessa
pojkar som har gjort sig skyldiga till
brott av olika slag. Herr Hermansson
vill nu att jag skall precisera hur det
brott, som en amerikansk pojke begår,
skall se ut för att han skall utvisas från

vårt land. Herr Hermansson är medveten
om att vi beträffande politiska flyktingar
har en formulering, som säger
att den som begår ett grovt brott i vårt
land kan utvisas. Han vill väl ha en utfästelse
från mig att just denna grupp
av människor som vi nu talar om skall
ha rätt att begå ungefär lika grova brott
som om de hade politisk asyl. Är det
detta herr Hermansson menar? Jag
kommer inte att ge svar på den frågan,
utan denna får vi ta ställning till när
ett sådant fall föreligger.

Vi har intagit den ståndpunkten att
de unga pojkar av denna kategori, vilka
dömts för brott i vårt land, som renderat
dem fängelsestraff — och var och
en vet att man inte döms till fängelse
i vårt land för bagateller -— men som
inte kan betraktas som grövre i lagens
bemärkelse, inte skall visas ut härifrån.
Men, herr Hermansson, inte kan det ligga
i någons intresse att vi i dag gör det
uttalandet att en människa, som här begår
våldshandlingar av olika slag eller
i övrigt ställs inför domstol, till varje
pris skall ha rätt att känna säkerhet.
Låt oss vänta med den diskussionen
tills vi har ett aktuellt ärende! Herr
Hermansson har då möjlighet att återkomma.

Vad händer när vietnamkriget tar
slut? Ja, vi har sagt att enbart den omständigheten,
att kriget upphör i Vietnam,
inte kommer att föranleda att dessa
pojkar skickas i väg. Herr Hermansson
har kunnat läsa i vissa tidningar,
uttalanden och demonstrationsparoller
att de amerikanska desertörerna ständigt
löper risk att bli utvisade; de går
i ängslan för att kriget skall upphöra
i Vietnam. Vi har klart sagt ifrån att
den nuvarande regeringen inte kommer
att ta vietnamkrigets upphörande som
intäkt för att visa ut dessa pojkar.

Den femte frågan har jag redan svarat
på. Herr Hermansson återkommer
i den till hela det problem som vi nu
diskuterar och vill att regeringen skall

145

Fredagen den 28 februari 1969 Nr 8

Svar på interpellation ang. politisk asyl för amerikanska desertörer och värnpliktsvägrare -

förklara varför den inte velat inse att
dessa ungdomar är politiska flyktingar
och skall behandlas som sådana, .lag
har i mitt anförande försökt visa att
det inte är fråga om någon konstruerad
inställning på grund av att det rör sig
om amerikanska medborgare. De har
rönt samma behandling som andra
människor som har kommit till vårt
land för att de inte velat delta i krig.
Vad finns det, herr Hermansson, för
anledning för regeringen att säga att vi
nu skall tillämpa ett annat betraktelsesätt?
Vad skulle det medföra för konsekvenser
när det kommer flyktingar
från andra länder som kanske åberopar
samma skäl men utifrån helt andra
ideologiska utgångspunkter? Jag undrar
om herr Hermansson skulle vara så
tilltalad av att de också betraktades
som politiska flyktingar.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Jag tackar inrikesministern
för vad han sade i de sakliga
delarna av sitt anförande — de små
insinuationer som var inströdda kunde
han ha besparat sig.

När man tar upp en fråga som denna
är naturligtvis anledningen därtill
att man tycker att den rör ett svårlöst
problem och att dessa unga män har en
besvärlig ställning i vårt land. Alla som
något försökt sätta sig in i problemet
har också upptäckt de svårigheter som
föreligger. Det är skälet till att krav
har förts fram på att de amerikanska
vietnamkrigsvägrarna skall få ställning
som politiska flyktingar. Inrikesministerns
eget anförande visade vilka utomordentligt
stora problem som kan uppstå
med de kriterier som regeringen
uppställer i denna fråga.

Jag skall kommentera de svar på dessa
fem punkter som inrikesministern
gav.

Det är alldeles självklart att det är
mycket svårt att tolka regeringens deklaration
och formuleringen däri om

»risk att sändas till tjänstgöring på
krigsskådeplats», d. v. s. i detta fall till
Vietnam. Nu ville inrikesministern att
jag skulle tolka detta. Vad jag velat påvisa
är det orimliga i och de svårigheter
som följer av att man har denna
bedömningsgrund. Det blir nämligen
alltid i detta fall fråga om subjektiva
tolkningar. När kravet på politisk asyl
förs fram, så sker det därför att man
så att säga vill ha en säkrare grund för
behandlingen av dessa fall. Jag vill därför
inte tillmötesgå inrikesministerns
önskan att göra en tolkning på denna
punkt; jag tycker att principen är felaktig
och har alltså ingen anledning att
söka tolka den. Det är svagheten i denna
princip som jag, vill påvisa. Jag tror
att det vore lyckligare både för regeringen
och för den grupp det gäller
om man använde sig av andra kriterier
för att bevilja uppehållstillstånd.

Jag har inte sagt att regeringen handlat
mot gällande lagstiftning. Jag förde
ett principiellt resonemang om att det
var olämpligt att den verkställande
myndigheten skulle göra denna politiska
tolkning och denna prövning. Jag
betraktade visserligen regeringen och
riksdagen som ett i detta sammanhang
— jag ansåg att det var dessa båda statsmakter
som skall utfärda föreskrifter
om tolkning av en lag, som i vissa fall
är svårtolkad. Men jag kan stryka riksdagen
och säga, att det vore riktigare
att regeringen gjorde den politiska bedömningen
genom att förklara, att dert
i princip betraktar de amerikanska
krigsvägrarna som politiska flyktingar.

Den svårighet som inrikesministern
pekade på blir ännu större just när det
gäller krigsvägrarnas fall — dessa draft
resistors. För dejn blir det ännu mer
godtyckligt med nuvarande regler när
det gäller att fastställa om de löper
risk att återsändas till Vietnam. Här är
fältet fritt för subjektiva bedömningar.
.lag och många med mig tycker att de
höga straff, som väntar dem i USA, bör

Nr 8

146

Fredagen den 28 februari 1969

Svar på interpellation ang. politisk asyl för amerikanska desertörer och värnpliktsvägrare -

vara ett tillräckligt kriterium när frågan
om att bevilja dessa unga män uppehållstillstånd
i vårt land skall prövas.

Inrikesministern säger nu att regeringen
gjort ett mycket klart uttalande
om att de amerikanska vietnamkrigsvägrarna
skall få stanna här också när
kriget i Vietnam har upphört. Jag uppskattar
mycket ett sådant klart uttalande,
eftersom jag anser att formuleringen
i regeringsdeklarationen förra
veckan var något kryptisk. Varför skall
man ha en sådan formulering? Jag tycker
att det är bättre att göra formuleringen
positiv, så att man ger de amerikanska
vietnamkrigsvägrarna en bestämd
försäkran om fristad i vårt land
när kriget är slut. Jag tillåter mig att
tolka inrikesministerns förklaring som
eu sådan positiv deklaration.

Vidare anför regeringen — och därmed
kommer vi in på frågan om vad
som skall konstituera politiskt flyktingskap
— att det inte spelar någon roll
vilken formell status vietnamkrigsvägrarna
har. Men jag anser atl detta är
viktigt, eftersom det enligt utlänningslagen
är av betydelse för det skydd
flyktingarna åtnjuter. I verkligheten
tar utlänningskommissionen respektive
utlänningsnämnden ställning till frågan
om politisk asyl, eftersom det i protokollen
brukar stå »bedömes NN icke
vara politisk flykting».

Vi är då tillbaka vid den »långvariga
och fasta praxis» som inrikesministern
talar om och som enligt hans mening
skall vara det avgörande när man
fasthåller dessa kriterier. Jag tror nu
inte att det är så lyckat att göra en
hänvisning till svensk flyktingpolitik
under det andra världskriget; mycket
av den praxis som utvecklades då är
verkligen inte av den karaktären att
det bör vara ett föredöme för vår nuvarande
flyktingpolitik. Det tror jag att
inrikesministern är överens med mig
om. Sedan dess har fallet med algeriet -

flyktingarna inträffat. De var inte
många — jag har inte exakta uppgifter
om hur många de var men, det går i
varje händelse inte att jämföra det fallet
med USA-desertörerna. Det är ett
nytt problem som vi har fått. När det
gäller USA-desertörerna är det enligt
min mening berättigat att göra eu annan
bedömning.

Inrikesministern sade att skyldighet
att göra värnplikt inte får betraktas
som politisk förföljelse. Därför, menade
han, kan värnpliktsvägrarna — jag
vet inte om han inkluderar också desertörerna
i den gruppen och menar att
skyldighet att gå ut i krig och skjuta
ihjäl människor är en medborgerlig
skyldighet — inte betraktas som politiska
flyktingar. Men jag vill erinra om
att det i utlänningslagen talas om olika
former av politisk förföljelse: dels förföljelse
på grund av härstamning, politisk
uppfattning etc., dels förföljelse
som består däri att man på grund av politiskt
brott riskerar allvarligt straff.
Jag har mycket svårt att förstå varför
den formuleringen i utlänningslagen inte
skulle vara tillämplig på de amerikanska
desertörerna och övriga krigstjänstvägrare.
Vad de riskerar i Förenta
staterna är ju just ett allvarligt straff
för sitt ställningstagande. De betraktar
själva detta som ett politiskt brott, och
det förefaller mig som om det också i
Förenta staterna betraktades på det sättet.

Det är ett faktum — jag tror att man
bör ta stor hänsyn till detta vid bedömning
av denna fråga — att denna begäran
om en förändring av deras status,
så att de kommer att betraktas som politiska
flyktingar när de ansöker om
det, görs av de amerikanska vietnamkrigsvägrarna
själva. De känner inte sin
ovisshet och otrygghet undanröjd genom
regeringsdeklarationen. De hälsar
med glädje de förbättringar som bör
kunna åstadkommas efter denna, men
otryggheten och ovissheten finns ty -

147

Fredagen den 28 februari 1969 Nr 8

Svar på interpellation ang. politisk asyl för amerikanska desertörer och värnplikts
vägrare

värr kvar. Ett uttalande om att amerikanska
vietnamkrigsvägrare skall betraktas
som politiska flyktingar i vårt
land skulle därför vara av stor betydelse
för de desertörer och värnpliktsvägrare
som redan finns här, och framför
allt för dem som ser en tillflykt i Sverige
som en möjlighet att vinna en fristad
undan politisk förföljelse bl. a. i
form av allvarliga straff. Jag vill därför
upprepa min vädjan till regeringen att
ta denna sak under förnyad prövning.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Hermansson har
eu felaktig utgångspunkt för sitt resonemang.
När man tillämpar utlänningslagen
på flyktingar blir det ju alltid
fråga om en individuell prövning av
varje .särskilt fall. Alla omständigheter
som åberopas kommer med vid bedömningen
av den som söker en fristad i
vårt land, vare sig han är politisk
flykting eller har kommit hit som desertör,
och varje sådant enskilt fall prövas
ju noga.

Herr Hermansson vill att jag skall
göra en deklaration beträffande de omständigheter
som skall föreligga för att
eu desertör eller krigsvägrare skall få
stanna. Men han medgav ju själv att
det är mycket svårt att precisera dem!
•lag kan inte göra en sådan deklaration
herr Hermansson; varje sak jag skulle
kunna räkna upp här kan leda till att
man åberopar det. Man kommer då kanske
att i propagandan formulera det
så: Bränner du din inkallelsesedel så
har du gjort dig skyldig till en sådan
handling som ger dig rätt till en fristad
i Sverige. Detta är inte fantasier, herr
Hermansson, utan det är realiteter jag
talar om. Det skulle väl vara alldeles
tokigt om vi löste dessa problem så att
endast en formell demonstration i ett
eller annat avseende vore tillräckligt
för att få betryggande säkerhet att få
stanna i vårt land. Det kan ju inte vara

meningen. Vi skall naturligtvis göra vår
bedömning i sådana här fall såsom vi
gjort hittills; varje fall måste prövas
med utgångspunkt från de omständigheter
som föreligger i fallet i fråga.

En jämförelse som herr Hermansson
gjorde överraskade mig något. Han sade
att det rör sig om ett par hundra, men
det var inte så många från Frankrike
då kriget i Algeriet pågick. Jag tror
det var en felsägning — inte menar väl
herr Hermansson att vi skall tillämpa
principerna olika beroende på hur
många det gäller. Skulle vi, om det
kommer ytterligare kanske ett hundratal,
införa en ny bedömning? Självfallet
inte! Jag tror inte att herr Hermansson
menade detta.

Det väsentliga är väl ändå att dessa
flyktingar har behandlats på samma
sätt som andra flyktingar som har
kommit hit. Därför borde herr Hermansson
inte behöva driva denna fråga
så hårt som han har gjort. Han påstår
nu — vilket är överraskande för
mig — att dessa desertörer och krigsvägrare
icke ser sin situation ändrad
utan lever kvar i samma osäkerhet även
sedan regeringen har avgivit sin deklaration.
Jag undrar om herr Hermansson
verkligen har möjlighet att göra
en sådan bedömning och ett sådant påstående.

Jag tror att herr Hermansson har alldeles
fel om han tror att dessa amerikaner
är så tilltalade av att han för
deras talan och behandlar dem som ett
kollektiv. Jag har sett vittnesmål som
går i annan riktning. De har vänt sig
mot kriget och kommit hit som flyktingar
men har icke velat enrolleras i
herr Hermanssons fållor.

Jag hoppas att dessa unga pojkar har
fått det beskedet, att de kan påräkna
det svenska samhällets stöd på samma
sätt som vi ger stöd åt andra flyktingar,
som kommer till vårt land, och skall
betraktas på samma sätt som dessa. De
skall ha möjlighet att få utbildning,

148 Nr 8 Fredagen den 28 februari 1969

Svar på interpellation ang. politisk asyl för amerikanska desertörer och värnpliktsvägrare -

och de skall ha möjlighet att komma in
i det svenska arbetslivet. Jag tror inte
att herr Hermansson vill gå längre och
säga att de bör ha en favoriserad ställning
i förhållande till andra flyktingar.
Genom sin deklaration bör regeringen
ha kunnat undanröjt de funderingar
som möjligen kan ha funnits om att desertörerna
icke skall ha rätt att vara
kvar i värt land och bli inpassade i vårt
svenska samhälle.

Jag har i motsats till herr Hermansson
den uppfattningen, att deklarationen
har varit välkommen för många
och kanske har löst ett svårt problem.
Det är nämligen uppenbart att de människor,
som hamnar i en sådan här situation,
måste ha stora problem att dras
med, och det är därför som regeringen
har velat göra ett uttalande av denna
art.

När vi talar om de straff som väntar
i Amerika bör man kanske inte ge intrycket
att det rör sig om långvariga
och svåra straff. Jag vågar inte ha någon
bestämd mening om hur en desertör,
som tvångsvis skickades över till
Amerika, skulle behandlas -— det enda
jag kan uttala mig om är hur det har
gått för dem som hittills har återvänt.
Vi vet att de har fått fängelsestraff på
högst sex månader. Många av dem har
också frivilligt åtagit sig att gå tillbaka
till Vietnam — det sista är naturligtvis
en sak som komplicerar bedömningen
något, men i varje fall för dem, som
hittills har återvänt till Amerika, rör
det sig om straff av den storleksordning
jag har nämnt. Jag har velat redovisa
detta, eftersom det kanske inte har kommit
fram tidigare hur de återvändande
desertörerna har behandlats. Jag var
angelägen att anföra det till protokollet.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Jag har det intrycket att
inrikesministern inte riktigt lyssnade
till vad jag sade i mitt förra anförande.

I annat fall skulle han inte tagit upp
någon polemik på en viss punkt.

Jag uttryckte mig inte så, att de amerikanska
krigsvägrare från Vietnam som
finns här inte skulle ha upptäckt eller
kan vänta sig någon förändring i sin
situation genom förra veckans regeringsdeklaration.
Tvärtom sade jag att
de med glädje hälsade de förbättringar
som bör kunna åstadkommas efter regeringsdeklarationen
men att otryggheten
och ovissheten fortfarande finns
kvar, detta enligt vittnesbörd i varje
fall från flera av dessa vietnamkrigsvägrare.
Det kan finnas olika grader av
ovisshet och otrygghet också. Det är
inte säkert att man på en gång kan komma
från otrygghet till fullständig trygghet.
På den punkten tror jag därför att
polemiken var obehövlig med hänsyn
till vad jag sade i mitt förra anförande.

I och för sig är det riktigt som inrikesministern
här sade, att de desertörer
som återvänt frivilligt och i vissa
fall förklarat sig villiga att samarbeta
med de amerikanska myndigheterna har
ådömts straff på exempelvis sex månaders
fängelse. Den som efter desertering
återvänder frivilligt betraktas nämligen
på ett annat sätt än de som inte
gör det. Vi har, som inrikesministern
sade, inget exempel på desertörer som
tvångmässigt har återförpassats till Förenta
staterna. Men tyvärr kan man hysa
en befogad fruktan för att desertörer
i en sådan situation skulle dömas till
betydligt hårdare straff än de sex månaders
fängelse som nu har utdömts.
De uppgifter som jag lämnade om värnpliktsvägrarnas
situation tror jag inte
heller går att bestrida.

Det är naturligtvis riktigt, som inrikesministern
säger, att den här gruppen
inte är helt enhetlig. Det finns blandade
motiveringar för vägran att gå ut
i kriget mot Vietnam och för vägran
att inställa sig till värnpliktstjänstgöring,
men det övervägande antalet av
de vietnamkrigsvägrare som finns här

149

Fredagen den 28 februari 1969 Nr 8

Svar på interpellation ang. politisk asyl för amerikanska desertörer och värnpliktsvägrare -

i landet har enligt min uppfattning vägrat
att deltaga i kriget mot Vietnam av
politiska skäl. Jag tycker inte att vi
behöver tvista om procentuella fördelningar
inom den här gruppen. Något
sådant är ju mycket svårt att utröna.
Den grupp som jag har talat om är naturligtvis
de desertörer som betraktar
sig som politiska flyktingar och därför
vill ha politisk asyl. Och jag har fortfarande
utomordentligt svårt att förstå
varför denna grupp inte skall kunna
erhålla status som politiska flyktingar.
Det finns många fall i detta sammanhang
där en mycket omfattande politisk
verksamhet har bedrivits och där
jag tycker det är helt obestridligt att
det politiska flyktingskapet har konstituerats.

Inrikesministern säger att regeringen
inte kan göra några allmänna uttalanden
om de kriterier enligt vilka krigsvägrare
från Vietnam skulle beviljas
politiskt flyktingskap i vårt land, därför
att detta skulle innebära vissa faromoment.
Men jag vill påpeka att regeringen
och inrikesministern anser sig
kunna göra så att säga motsatta uttalanden
i frågan huruvida vietnamkrigsvägrarna
skall betraktas som politiska
flyktingar i vårt land eller inte. Jag har
väldigt svårt att förstå skillnaden mellan
dessa båda ställningstaganden. Inrikesministern
menar att han kan göra
det negativa ställningstagandet; det har
han s. a. s. rättighet att göra. Men det
positiva ställningstagandet anser han
sig inte kunna göra. Jag förstår uppriktigt
sagt inte skillnaden i denna inställning.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Hermansson kommer
envist tillbaka till den här frågan
om politiskt flyktingskap. Jag förstår
honom, han vill ju använda de frågor
vi diskuterar som en politisk karamell
för att på hemmaplan möjligen åstad -

komma en opinionsyttring. Vi får väl
finna oss i att herr Hermansson kommer
att fortsätta med detta. Men jag
tror att diskussionen och de klarlägganden
som nu har gjorts för flertalet människor
i vårt land är till fyllest, d. v. s.
att man fått klart för sig att de här unga
pojkarna kommer att få en hygglig behandling
i vårt land.

Vi kanske ändå skall ha klart för oss
— jag vill inte sluta denna diskussion
utan att också ha sagt det — att deras
situation är svår av många skäl. Det
är alldeles uppenbart att redan det att
komma från ett annat land hit till vår
miljö och nya förhållanden i och för
sig kan innebära en påfrestning, som
för en del ökas av att de kanske kommer
från en krigsskådeplats med allt
vad det kan betyda i fråga om att påverka
deras inställning.

Därför tycker jag att man hittills litet
för ensidigt har inriktat kritiken
mot myndigheterna, då man sagt att
dessa inte har visat intresse för att
hjälpa dessa flyktingar och att de blivit
illa behandlade här. Jag tror att
det är en felaktig beskrivning. Emellertid
tror jag dessutom att vi kan göra
mera än vad vi har gjort för deras
anpassning här.

Vid de kontakter jag hade förra veckan
— det var flera delegationer som
uppvaktade mig — var inställningen
olika. Det fanns de som resonerade uteslutande
om att få status som politiska
flyktingar för denna grupp. Men det
fanns andra och, såvitt jag kan förstå,
betydelsefulla organisationer på detta
område som har desertörernas förtroende
som sade mig: Vi är verkligen intresserade
av dessa anpassningsåtgärder.
Vi skall gärna bjuda till och gärna
samarbeta med myndigheterna för att
dessa unga pojkar skall ta vara på de
utbildningsmöjligheter som nu ges. Det
gladde mig särskilt. Jag vet att man också
inom arbetsmarknadsstyrelsen och
andra myndigheter har sett det som

150 Nr 8

Fredagen den 28 februari 1969

Svar på interpellation ang. tillämpningen av de s. k. konfliktdirektiven

något glädjande, och jag tror att man
därmed har skapat förutsättningar för
att kunna nå ett positivt resultat av de
åtgärder som nu har beslutats. Emellertid
är det väl för tidigt att nu ge ett
betyg över det.

Jag vill säga att regeringen har visat
en god vilja i detta sammanhang, och
jag är övertygad om att de myndigheter
som har att verkställa vad som sägs
i denna deklaration också kommer att
arbeta i den andan. Vi får väl se hur
det går. Hem- Hermansson får väl återkomma,
om det visar sig att vi kapitalt
har misslyckats och felbedömt situationen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. tillämpningen
av de s. k. konfliktdirektiven

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST, som yttrade:

Herr talman! Herr Hermansson har
frågat mig med vilka åtgärder regeringen
ämnar förebygga att, i händelse av
arbetskonflikt, berörda myndigheter tar
uttalanden i direktiven för konfliktdirektivutredningen
och i själva utredningen
till intäkt för en ny och vidsträcktare
tillämpning av konfliktdirektiven,
som strider mot de principer
som hittills följts.

Regeringen har nyligen till lagrådet
remitterat förslag till nya bestämmelser
om samhällets neutralitet vid arbetskonflikt,
s. k. konfliktdirektiv.

Innan detta förslag har prövats av
riksdagen och nya regler har utfärdats
gäller emellertid självfallet de nuvarande
könfliktdirektiven, som beslutades
av riksdagen åren 1933 och 1934. Skulle
arbetskonflikt bryta ut inom den
närmaste framtiden, ankommer det i
första hand på arbetsmarknadsmyndig -

heterna att med tillämpning av nuvarande
konfliktdirektiv på sitt ansvar
pröva de konkreta fallen med ledning
av förarbetena till gällande direktiv och
tidigare praxis vid tillämpning av dem
och med hänsyn till förhållandena i
varje särskilt fall.

Jag anser mig därför inte böra här
i riksdagen uttala mig generellt om
tolkningen och tillämpningen av gällande
bestämmelser. Så mycket vill jag
emellertid säga, att jag i motsats till
herr Hermansson inte uppfattar direktiven
för utredningen eller dess ställningstagande
så, att de skulle innebära
grund för en vidsträcktare tillämpning
än hittills av nuvarande konfliktdirektiv,
utan bara så, att de utgör försök
att tillämpa gamla bestämmelser i en
ny situation. Hur regeringen ser på
denna nya situation framgår av det till
lagrådet remitterade förslaget.

Vidare anförde

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Jag tackar inrikesministern
även för svaret på min andra
interpellation.

Just nu pågår avtalsförhandlingar
som bl. a. gäller den stora privatägda
delen av näringslivet. Det är stor skillnad
på parternas ståndpunkter och risk
finns för en konflikt som kan bli omfattande.
I detta läge är det utomordentligt
viktigt att det råder fullständig
klarhet om hur de statliga myndigheterna
i händelse av konflikt avser att
tillämpa gällande s. k. konfliktdirektiv,
d. v. s. regler om att vissa grupper av
löntagare kan avstängas från arbetslöshetskassa
och arbetslöshetshjälp.

Nu är läget det att en offentlig utredning
under fjolåret framlade förslag till
nya sådana konfliktdirektiv. Förslaget
innebar en skärpning av en gammal
klasslagstiftning, en kraftig utvidgning
av begreppet »indirekt berörd vid arbetskonflikter»
i förhållande till de gamla
konfliktdirektiven i deras hittillsva -

Fredagen den 28 februari 1969

Nr 8 151

Svar på interpellation ang. tillämpningen av de s. k. konfliktdirektiven

rande tillämpning. Förslaget har rönt
stark kritik. Att döma av en hastig
granskning av den lagrådsremiss som i
går blev tillgänglig från trycket har
regeringen tagit viss hänsyn till denna
kritik vid utformningen av propositionen.
Jag får återkomma till kvarstående
kritiska synpunkter i samband med
riksdagsbehandlingen.

Tills vidare gäller emellertid de gamla
konfliktdirektiven som beslutades av
eu borgerlig riksdagsmajoritet åren
1933 och 1934. Dessa förutsätter avstängning
från kassaersättning och arbetslöshetshjälp
inte bara för den som
är direkt indragen i konflikt, d. v. s.
strejkar eller blivit utsatt för lockout.
Avstängningen drabbar också den som
betecknas som indirekt berörd, d. v. s.
enligt förordningens ordalydelse »den,
som eljest blivit arbetslös i anledning
av konflikten och vilkens löne- och anställningsvillkor
skäligen kunna antagas
röna inverkan av densamma».

Tillämpningen av de ganska tänjbara
bestämmelserna åvilar arbetsmarknadsstyrelsen,
tidigare socialstyrelsen.
Vid tillämpningen har hittills bl. a. den
principen gällt att likhet i avtal och
avtalssituation med de direkt konfliktberörda
har krävts för att en löntagare
skall kunna betraktas som indirekt berörd
vid arbetslöshet till följd av konflikten.

Det finns emellertid vissa uttalanden
såväl i den förre inrikesministerns direktiv
för utredningen som i själva konfliktdirektivutredningen,
vilka av myndigheterna
eventuellt skulle kunna tas
till intäkt för en ny och vidsträcktare
tillämpning av konfliktdirektiven, och
det är för att få ett klarläggande uttalande
av inrikesministern på denna punkt
som jag framfört min interpellation. Jag
skall erinra om de uttalanden jag syftar
på.

I direktiven för utredningen hävdade
chefen för inrikesdepartementet att
»systemet med centrala förhandlingar
som berör stora områden av arbets -

marknaden kan vid en konflikt medföra
att lönevillkoren för ett mycket stort
antal anställda som blir indirekt arbetslösa
påverkas av konflikten». Han fortsätter:
»De gällande konfliktdirektiven
kan då medföra att stora grupper arbetslösa
ställs utan kassaersättning och
arbetslöshetshjälp.»

Utredaren diskuterar också konsekkvenserna
av de centrala avtalsuppgörelserna
och framhåller: »Det ter sig
därför svårt att göra gällande annat än
att intressegemenskapen här d. v. s. vid
centrala förhandlingar mellan LO och
SAF är så stark, att samtliga arbetare
tillhörande ett förbund som deltagit i
de centrala förhandlingarna enligt konfliktdirektiven
får behandlas som berörda
av en konflikt som avser annat
eller andra förbund.» Han fortsätter:

»Är detta bedömande riktigt----

bekräftas uttalandet i direktiven för utredningsuppdraget,
att systemet med
centrala förhandlingar kan medföra
att stora grupper av indirekt berörda
arbetslösa ställs utan kassaersättning
och arbetslöshetshjälp.»

Det handlar ju inte om hur jag uppfattar
dessa uttalanden. Det torde framgå
av interpellationen att jag är bestämd
motståndare till en utvidgad tilllämpning
av konfliktdirektiven. Min inställning
är att alla statliga stridsåtgärder
mot s. k. indirekt konfliktberörda
arbetslösa bör bort. Vad det handlar
om är i stället risken för att berörda
myndigheter tar dessa uttalanden,
som jag citerat, till intäkt för en ny
och mer vidsträckt tillämpning av konfliktdirektiven.
Uttalandena var — det
framgår av de anförda citaten — av sådan
art att denna risk inte kunde uteslutas,
särskilt mot bakgrund av det
förslag som utredningen ställde. Man
borde ha skrivit på ett annat sätt både
i direktiven och i utredningen.

Nu har inrikesministern gjort ett
klart uttalande, där han säger ifrån att
han »inte uppfattar direktiven för utredningen
eller dess ställningstagande

152 Nr 8 Fredagen den 28 februari 1969

Meddelande ang. val av ombud och
församling

så, att de skulle innebära grund för en
vidsträcktare tillämpning än hittills av
nuvarande konfliktdirektiv». Därmed
är syftet med min interpellation uppnått.

Med synpunkter på regeringspropositionen
får jag som sagt återkomma i
vanlig ordning.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Meddelande ang. val av ombud och
suppleanter i Europarådets rådgivande
församling

Föredrogs Kungl. Maj:ts å bordet vilande
skrivelse nr 24, angående val av
ombud jämte suppleanter i Europarådets
rådgivande församling.

Därvid anförde

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:

Efter samråd mellan kamrarnas talmän
får jag hemställa att kammaren
måtte besluta att vid plenum onsdagen
den 12 nästkommande mars företaga val
av tre ombud och tre suppleanter i Europarådets
rådgivande församling.

Denna hemställan bifölls.

Skrivelsen lades till handlingarna.

§ 5

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Andersson i Storfors (s), till
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående erfarenheterna
av den automatiska databehandlingen
inom statsförvaltningen, och

herr Stridsman (ep), till herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
angående olägenheterna av vägspärrar
i Norrbottens län.

suppleanter i Europarådets rådgivande

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 6

Interpellation ang. meddelande och verkställighet
av exekutiv dom

Ordet lämnades på begäran till

Herr LUNDBERG (s), som yttrade:

Herr talman! I dagens tidningar påtalas
bl. a. en de! upprörande vräkningar
och den rättslöshet som medborgarna
är utsatta för i fråga om exekutiva
domars tillkomst och verkställighet.
Detta förhållande är sedan länge
både känt och kritiserat. De exekutiva
myndigheterna behöver tydligen icke
ens undersöka om den som önskar få
en vräkningsdom är behörig eller ägare
till ifrågavarande fastighet. En bristfällig
enmansdom kan därför åstadkomma
att människor ställs hemlösa
och förorsakar utöver det fysiska och
psykiska lidandet mycket stora ekonomiska
förluster för den som tvingas
söka rättelse hos domstol.

Det är märkligt att länsstyrelserna i
fråga om exekutiva åtgärder skall fungera
som domstolar och utan att behöva
göra en grundlig rättslig och ägandemässig
prövning av ett föreliggande
ärende ändock fälla en dom som kan
få katastrofala verkningar för familj
eller enskilda. De som skall vräkas är
ofta helt ovetande om att de är föremål
för ett vräkningsförfarande, och
sedan länsstyrelsen, hur orimligt en
vräkningsdom än kan vara, fattat sitt
beslut om vräkning går domen i verkställighet.

Att en hyresgäst, såsom i DN påtalats,
för att freda sig mot en missanpassad
fastighetsägare tvingas att en
gång i veckan ringa till länsstyrelsens
expedition och fråga om någon vräkningsansökan
beträffande hans bostad
kommit in, visar hur orimligt och
otidsenligt hela vårt exekutiva rättsförfarande
är.

rredagen den 28 februari 1969

Nr 8

153

Interpellation ang. meddelande och verkställighet av exekutiv dom

Det har även inträffat att ett exekutivt
förfarande ägt rum gentemot ägare
av byggenskap utan att ekonomiskt
skuld förelegat, vare sig till en länsstyrelse,
den som begärt vräkning eller
annan. Det är därför märkligt att
statsmakterna inte vidtagit några åtgärder
för att förändra de oefterrättliga
förhållanden som föreligger i
exekutivrättsförfarandet och att enmansdomstolar
utan saklig och rättslig
prövning kan fälla domar med vittgående
och för familj och enskilda ödesdigra
och orimliga följder.

Med hänvisning till vad ovan anförts
hemställer jag om andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet få framställa
följande frågor:

Har herr statsrådet uppmärksammat
de orimliga och rättskränkande händelser
som blivit en följd av regler,
domsförfarande och tillämpning i fråga
om vår exekutiva lagstiftning och de
för familj och enskilda förödande verkningar
som därigenom kan uppkomma?

Om så är fallet, kan man då förvänta
att justitieministern kommer att vidtaga
omedelbara åtgärder för att rätta
bristerna och föreslå en ändring av lagreglerna
samt att till annat organ än
länsstyrelserna överföra domsrätten i
fråga om exekutiva beslut och deras
verkstälighet?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7

Till bordläggning anmäldes

konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 8, i anledning av motion angående
allmänna handlingars offentlighet, och

nr 9, i anledning av motioner angåsnde
offentlighet för personundersökning
i brottmål;

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

3, i anledning av Kungl. Maj:ts i

statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1969/70 inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner,

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1969/70 inom finansdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner,

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser statistiska centralbyrån,
och

nr 32, angående överlämnande till
lagutskott av två till statsutskottet hänvisade
motioner;

bevillningsutskottets betänkande nr 1,
med anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 1, såvitt propositionen angår
det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
skall utgå för år 1969;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 5, i anledning av motioner om ett
värdefast statligt obligationslån, och
nr 6, i anledning av motion om en
exportpromotionsfond;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 7, i anledning av dels motioner
om vidgad behörighet för vigselförrättare,
dels ock motioner om upphävande
av vigselplikten för präst,

nr 8, i anledning av dels Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen den 20 mars 1964 (nr 163)
om införande av brottsbalken, dels ock
i ämnet väckta motioner,

nr 9, i anledning av motioner om
dels ersättning av statsmedel vid skada
genom brott, dels allmän försäkring vid
våldsbrott, dels ock målsägandes möjligheter
att utfå skadestånd,

nr 10, i anledning av motioner om
kortvarigt frihetsberövande som påföljd
för brott, m. m„ och

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om tele -

104

iNr 8

Fredagen den 28 februari 1969

fonavlyssning vid förundersökning angående
grovt narkotikabrott m. ra., jämte
motioner i ämnet;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i narkotikastrafflagen den 8 mars
1968 (nr 64), m. m., jämte motioner i
ämnet,

nr 8, i anledning av motioner om sabbatsår,

nr 9, i anledning av motioner om lagfäst
rätt till tjänstledighet för deltagande
i vuxenutbildning,

nr 10, i anledning av motioner angående
inkomstprövning beträffande änkepension
i vissa fall, och

nr 11, i anledning av motioner om
rätt för frånskild kvinna till änkepension
;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 6, i anledning av motioner om införande
av provisoriskt körkort,
nr 7, i anledning av motioner om
viss ändring av bestämmelserna angående
återkallelse av körkort,

nr 8, i anledning av motioner om
särskild markering å långsamtgående
fordon,

nr 9, i anledning av motioner om
viss utbildning för erhållande av körkort,
och

nr 10, i anledning av motioner angående
sammansättningen av vattendomstolarna; jordbruksutskottets

utlåtanden:
nr 4, i anledning av motioner angående
anslag ur jaktvårdsfonden till Jägarnas
riksförbund-Landsbygdens jägare,
och

nr 5, i anledning av motioner angående
vidgad rätt till ersättning från
älgskadefonden; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av motioner
angående de hemarbetandes situation
och angående en ekonomisk värdering
av hemarbete.

§ 8

Till bordläggning anmäldes följande
berättelser från riksdagens revisorer,
nämligen:

över verkställd granskning av riksbankens
tillstånd, styrelse och förvaltning
under år 1968; samt

över verkställd granskning av riksgäldskontorets
tillstånd, styrelse och
förvaltning under budgetåret 1967/68.

g 9

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Lindkvist
(s) till herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet angående beskattning
av kapitalvinst vid försäljning av
bostadsrättslägenhet.

§ 10

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.04.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB, STHLM 69
914150