ANDRA KAMMAREN 1969 (Riksdagens protokoll 1969:18)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 18

ANDRA KAMMAREN 1969

1^1

17—18 april

Debatter m. m.

Torsdagen den 17 april

Svar på frågor av:

herr Lindkvist (s) ang. tidpunkten för informationsutredningens

framläggande av förslag om ökad samhällsinformation..........

herr Larsson i Norderön (ep) ang. sysselsättningsläget i Jämtlands

län......................................................

herr Nygren (s) ang. sysselsättningsläget i Västerbottens län.......

fru Ryding (vpk) ang. arbetslöshetskassornas anvisningar om

arbete på annan ort........................................

herr Fridolfsson i Stockholm (m) ang. åtgärder mot vanvård av

barn.....................................................

herr Westberg i Ljusdal (fp) ang. väntetiden för måls avgörande

vid försäkringsdomstolen...................................

herr Sjöholm (fp) ang. åtgärder mot olyckor föranledda av vätgas ballonger.

................................................

herr Källstad (fp) ang. de teologiska fakulteternas framtida organisation
..................................................

herr Strömberg (fp) ang. reglerna för stationär vägbelysning........

herr Wikner (s) ang. ifrågasatt indragning av persontrafiken å

bandelen Mora—Sveg—Brunflo.............................

fru Jonäng (ep) ang. ifrågasatt nedläggning av persontrafiken å

bandelen Söderhamn—Kilafors..............................

Svar på interpellationer av:

herr Vigelsbo (ep) ang. försvarets lagerlokaler....................

herr Stridsman (ep) ang. olägenheterna av vägspärrar i Norrbottens
län..................................................

herr Tobé (fp) ang. länsplaneringen inom lokaliseringspolitiken.....

1—Andra kammarens protokoll 1969. Nr 18

Sid.

Nr 18

Innehåll

Sid.

herr Andersson i Billingsfors (s) ang. postbefordran inom norra

Dalsland................................................. 30

fru Jonäng (ep) ang. åtgärder mot serviceförsämringen efter omläggningen
av postdistributionen............................ 34

herr Tobé (fp) ang. riksplaneringen inom plan- och byggnads väsendet.

................................................ 36

Interpellationer av:

herr Andersson i Storfors (s) ang. kommunernas ansvar för miljö och

naturvården.......................................... 48

herr Oskarson (m) ang. planerad utbyggnad av europaväg 6........ 49

Meddelande om enkla frågor av:

herr Mellqvist (s) ang. fördelningen av den extra bostadskvoten____ 49

herr Björk i Påarp (s) ang. kommunernas uppsökande socialvårdande
verksamhet............................................... 49

Fredagen den 18 april

Meddelande ang. dagens plenum................................. 50

Anslagen till rundradioverksamheten m. m....................... 51

Anslag till vissa allmänna kultur- och bildningsändamål samt internationellt-kulturellt
samarbete:

Konstnärsstipendier. Konstnärsbelöningar...................... 94

Ersättning åt författare m. fl. för utlåning av deras verk genom

bibliotek m. m............................................. 98

Bidrag till Tekniska museet................................... 117

Bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet m. fl.

anslag................................................... 119

Bidrag till Centralförbundet för nykterhetsundervisning........... 130

Bidrag till nykterhetsorganisationer m. m....................... 136

Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet............... 137

Ersättningen vid yrkesskada.................................... 142

Interpellationer av:

fru Ryding (vpk) ang. utformningen av arbetsförmedlingarnas

förteckningar över arbetslösa................................ 146

herr Börjesson i Falköping (ep) ang. rätten till avdrag vid beskattningen
för kostnader-för intäkternas förvärvande............... 147

Meddelande om enkla frågor av:

herr Hedin (m) ang. möjlighet för värnpliktig att erhålla sjukvårds utbildning

med befrielse från vapenutbildning................. 150

herr Westberg i Ljusdal (fp) ang. åtgärder mot export av pornografisk
film m. m........................................... 150

Innehåll

Nr 18

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 18 april Sid.

Statsutskottets memorial nr 44 i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut
i fråga om anslag till S:t Lukasstiftelsen..................... 50

— nr 45, ang. överlämnande till jordbruksutskottet av vissa till

statsutskottet hänvisade motioner............................ 51

— utlåtande nr 40, rörande anslagen till rundradioverksamheten

m. m...................................................... 51

— nr 41, ang. överlåtelse av staten tillhörig fast egendom............ 94

— nr 43, om anslag till vissa allmänna kultur- och bildningsändamål

samt internationellt-kulturellt samarbete...................... 94

Andra lagutskottets utlåtande nr 33, om samordning av samtliga lagbestämmelser
angående underhåll till barn........................ 142;

— nr 34, ang. förbättrat skydd vid sjukdom i anslutning till anstalts vistelse

eller värnpliktstjänstgöring........................... 142;

— nr 35, ang. ersättningen vid yrkesskada........................ 142

— nr 36, ang. värnpliktigs sjukpenningavgift...................... 146

— nr 37, ang. ersättningen från den allmänna sjukförsäkringen för

sjukhus- och läkarvård utomlands............................ 146

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 26, om föreskrifter angående
personalmatriklar bekostade av allmänna medel........... 146-

Torsdagen den 17 april 1969

Nr 18

Torsdagen den 17 april

Kl. 15.30

§ 1

Svar på fråga ang. tidpunkten för
informationsutredningens framläggande
av förslag om ökad samhällsinformation

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet NILSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Lindkvist har frågat
justitieministern när informationsutredningen
beräknas lämna förslag till
ökad samhällsinformation. Frågan besvaras
av mig i min egenskap av tillförordnad
justitieminister.

Enligt vad jag inhämtat kommer informationsutredningen
att under maj
1969 lämna ett delbetänkande om kungörelseannonsering,
som är av viss betydelse
för samhällsinformationen. Utredningens
huvudbetänkande om ökad
samhällsinformation beräknas komma
under hösten i år.

Vidare anförde

Herr LINDKVIST (s):

Herr talman! Behovet av vidgad samhällsinformation
har vid flera tillfällen
uttalats av riksdagen. Vi upplever det
som en avsevärd brist i våra kommunikationer
med allmänheten att beslut i
viktiga frågor inte når ut på ett tillfredsställande
sätt. Det är visserligen sant att
dagspressen samt radio och TV har en
relativt god bevakning hos såväl riksdagen
som i regeringen och i andra
myndigheter, och därigenom får allmänheten
en snabbkontakt med de åtgärder
som viktiga beslut avser, men
dessa nyhetsbetonade artiklar behöver
kompletteras med andra inslag av information,
som för den enskilde kanske

också bör vara av mera inträngande
slag.

Låt mig här i mitt korta inlägg begränsa
exemplifieringen till två områden.
Det ena är lagen om vapenfri tjänst,
det andra det nya och från den 1 januari
1969 utgående bostadsstödet till
barnfamiljerna. Beträffande den vapenfria
tjänsten skötes upplysningen av en
nybildad riksorganisation, som emellertid
ger lagen en tolkning som riksdagen
aldrig har avsett.

Vad gäller bostadsstödet befarar vi,
trots att reformen börjat tillämpas för
bara en kort tid sedan, att åtskilliga bidragsberättigade
barnfamiljer saknar
tillräcklig kännedom om sina rättigheter.
Detta är två exempel bland många
som tydligt visar nödvändigheten av en
vidgad samhällsinformation.

Nu har statsrådet Nilsson meddelat
att informationsutredningen är inne på
slutvarvet. Vi får ett delbetänkande i
maj månad och slutbetänkandet beräknas
ligga färdigt under hösten 1969.
Samtidigt som jag tackar för svaret uttalar
jag den förhoppningen att vi, när
vi har fått utredningens förslag, handlar
med berömlig snabbhet, så att vi på
allvar kan få igång en vidgad och ökad
samhällsinformation.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. sysselsättningsläget
i Jämtlands län

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST, som yttrade:

6 Nr 18 Torsdagen den 17 april 1969

Svar på fråga ang. sysselsättningsläget i Jämtlands län

Herr talman! Herr Larsson i Norderön
har frågat mig om jag vill lämna en
redogörelse för de aktuella planerna för
att genom samhälleliga åtgärder förbättra
sysselsättningssituationen i Jämtlands
län t. ex. genom förläggande av
teleunderhållsverkstad till Östersund.

Lokaliserings- och arbetsmarknadspolitiska
åtgärder i Jämtlands län har hög
prioritet. Under innevarande år har
ett par ansökningar om lokaliseringsstöd
till större projekt bifallits. Tre ärenden
av mindre omfattning är under behandling.
Samtidigt görs fortlöpande försök
att finna nya lämpliga lokaliseringsobjekt.
Dessa strävanden omfattar såväl
statliga som enskilda och kooperativa
verksamheter.

Vad gäller frågan om televerkstaden
kommer försvarsministern att lämna en
redogörelse i anledning av en interpellation
i denna kammare.

Vidare anförde

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! Jag tackar inrikesministern
för svaret på min fråga. Det har
nu gått fem veckor sedan jag framställde
frågan, men den har samma aktualitet
i dag. Jag gjorde det mest med
tanke på frågan om teleunderhållsverkstaden.
Den delen av frågan har inrikesministern
gått förbi och överlämnat till
försvarsministern att besvara.

Men jag kan inte underlåta att framhålla
att de förväntningar som vi i
Jämtland haft på en televerkstad har
funnits länge utan att kunna infrias. Den
29 maj 1963 sade försvarsminister Sven
Andersson här i kammaren att televerkstaden
i Östersund, som det då fattades
beslut om, under den allra närmaste tiden
skulle komma att utvidgas med 70
plus 50 man, och han tilläde att under
1960-talet skulle arbetsstyrkan komma
att ökas med ytterligare cirka 100 man.
Med andra ord kommer denna verk -

stad, fortsatte försvarsministern, att under
den aktuella tidsperioden få en personalstyrka
på mellan 200 och 250 personer.

Man måste med dessa uttalanden som
bakgrund förstå att vi i Jämtland har
känt oss oroliga, när vi nu en bra bit in
på 1969 kan konstatera att försvarets
fabriksverks teleunderhållsverkstad i
industribyn i Östersund för närvarande
sysselsätter 14 personer och att ytterligare
två personer skall anställas inom
kort. Det framstår inte som något särskilt
gott resultat vid en jämförelse med
vad som sades då beslutet fattades 1963.

Nej, det har verkligen tagit lång tid
att få i gång arbetet med någonting som
beslutades för sex år sedan. Jag är naturligtvis
införstådd med att det krävs
en mängd förberedelsearbeten för en sådan
verksamhet, men med hänsyn till
den prekära sysselsättningssituationen
i Jämtland måste jag ändå ställa frågan,
om ett sådant dröjsmål kan betraktas
som försvarbart. Jag hade hoppats att
inrikesministern skulle säga någonting
om detta, men eftersom han inte gör det
får jag väl invänta vidare meddelanden
i annan form.

Sysselsättningssituationen i Jämtland
är allt annat än ljus. Denna vinter har
i genomsnitt 1 400 personer varit helt
arbetslösa. I beredskapsarbeten har under
vintern sysselsatts mer än 1 400
personer, och i arbetsmarknadsutbildning
med elever från länet har mer än
1 200 deltagit. Alltså har mer än 4 000
personer varit utan ordinarie sysselsättning
i vinter.

Lokaliseringspolitiska åtgärder för
Jämtlands vidkommande har alltså inte
åstadkommits i någon större utsträckning.
En hög prioritet är naturligtvis
bra, men konkreta åtgärder är bättre.

Härmed var överläggningen slutad.

Torsdagen den 17 april 1969

Nr 18

§ 3

Svar på fråga ang. sysselsättningsläget
i Västerbottens län

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST, som yttrade:

Herr talman! Herr Nygren bär frågat
om regeringen planerar några speciella
åtgärder för att öka sysselsättningen i
Västerbottens län, där arbetslöshetsutvecklingen
enligt arbetsmarknadsstyrelsens
senaste mittmånadsrapport är
mycket oroande.

På grund av den ogynnsamma utvecklingen
av sysselsättningen i skogslänen
koncentreras de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna i hög grad till dessa
län. Arbetsmarknadsutbildningen är
t. ex. nu betydligt mer omfattande i
Västerbottens län än vad den var förra
året och det har tillkommit nya utbildningscentraler
i Lycksele och Skellefteå.
Arbetsmarknadsstyrelsen har
också under mars månad i år beslutat
om nya beredskapsarbeten för 300 man
i länet. Samtidigt fortsätter strävandena
att lokalisera nya företag till länet
och att stabilisera och bygga ut de redan
befintliga. Statligt lokaliseringsstöd
har hittills utgått med cirka 100 miljoner
kronor i länet. Enbart under de tre
senaste månaderna har fem företag fått
stöd och ytterligare tre ansökningar
håller på att behandlas.

Vidare anförde

Herr NYGREN (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
svaret på min fråga. Påståendet i denna
att sysselsättningssituationen i Västerbotten
är mycket oroande vill jag belysa
med bara ett par uppgifter.

Sedan början av 1960-talet har vissa
grupper drabbats mycket hårt av arbetsinskränkningar.
Byggnadsarbetarna
har förlorat 2 000 arbeten, skogsarbetarna
också nära 2 000 och pappersarbetarna
400. Under samma tid har Väs -

terbottens län avtappats på ungefär
15 000 personer, som flyttat söderut
för att få sysselsättning. Trots denna
avtappning, som väl till viss del har
varit oundviklig, har arbetslösheten
fortsatt att öka. Under mars månad i år
var de arbetslösa 700 fler än under
motsvarande tid i fjol, en ökning med
ungefär 30 procent. Omkring hälften
av dem finns i skellefteåregionen.

Det är beklagligt att de arbetsmarknadspolitiska
insatserna samtidigt har
kommit att omfatta färre personer. Jag
vill på den punkten bestrida uppgiften
att arbetsmarknadsutbildningen skulle
vara mera omfattande. Ungefär 400 färre
deltar i arbetsmarknadsutbildning i
år än motsvarande tid i fjol. En orsak
till detta tycks vara att villkoren för
de omskolade f. n. inte tycks vara konkurrenskraftiga
med lågavlönade jobb i
de sydligare delarna av landet.

Skulle man till detta också lägga den
stora dolda arbetslösheten i Västerbotten,
särskilt bland kvinnorna, skulle
bilden bli mycket dyster. Som exempel
vill jag nämna att när ett varuhus i
guldstaden Skellefteå för drygt ett år
sedan annonserade efter 135 biträden
fick man 700 ansökningar, och när ett
hotell nyligen sökte 75 personer fick
man 500 sökande. Här behövs naturligtvis
kraftfulla samhällsinsatser för att
skapa en bättre situation. Jag noterar
med tacksamhet statsrådets besked om
nya beredskapsarbeten för 300 personer,
men det krävs större insatser.

Låt mig påpeka att bollen ligger hos
regeringen när det gäller några stora
projekt. Det ena är kraftverksutbyggnaden
i Vindelälven, som mycket snart
skulle kunna ge sysselsättning åt 500
man i de områden där arbetslösheten
är allra störst. Det andra är gruvföretaget
i Stekenjokk som, om besked ges
i god tid, snabbt skulle ge ett hundratal
man arbete i vilhelminabygden. Låt mig
också erinra om ett annat projekt: televerkstaden
i Skellefteå, länets enda
statliga industri. Där arbetar för närvarande
84 kollektivanställda, men man

Nr 18

Torsdagen den 17 april 19G9

Svar på fråga ang. arbetslöshetskassornas anvisningar om arbete på annan ort

har plats för 200. På arbetsförmedlingen
i Skellefteå finns i dag 250 anmälda för
att träda in i dessa arbeten.

Detta var bara några kommentarer
till svaret. Jag noterar det besked som
statsrådet har givit med viss tillfredsställelse,
och jag hoppas att insatserna
skall fortsätta och att de uppslag som
jag här har nämnt exempel på också
skall tas med vid bedömningen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. arbetslöshetskassornas
anvisningar om arbete
på annan ort

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST, som yttrade:

Herr talman! Fru Ryding har frågat
om jag anser skäl föreligga för anvisning
till de lokala arbetslöshetskassorna
att arbetsanvisningar till arbetslösa
om arbete på annan ort inte bör lämnas,
om garanti ej finns för att arbete kan
beredas de arbetslösa.

Sådan anvisning till kassorna som fru
Ryding åsyftar finns intagen i den
handbok om arbetslöshetsförsäkringen
som arbetsmarknadsstyrelsen delger
arbetsförmedlarna. Däri heter det att
arbetserbjudande måste avse faktiskt
tillgängliga lediga platser. Det får inte
gälla endast en obestämd möjlighet att
erhålla arbete. I enstaka fall kan det
dock inte undvikas att det, t. ex. på
grund av väderleksförhållanden eller
av andra oförutsedda orsaker, blir uppehåll
i arbetet på den nya arbetsplatsen.
Om så sker bör kassamedlemmen
anmäla sig till ortens arbetsförmedling.
Kan annat arbete då inte erbjudas, kan
han få ersättning från kassan under
uppehållet.

Vidare anförde

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Först vill jag tacka för
svaret på min enkla fråga, även om det
dröjt och inte bara jag utan alla som är
berörda av frågan har fått vänta länge.

Det är bra att det finns sådana anvisningar
som inrikeministern nämnde,
men det vore ännu bättre om de fungerade
i praktiken. Därför är jag inte riktigt
nöjd med svaret.

För några veckor sedan diskuterade
vi här bl. a. om arbetarna från Luleå
som skickades till Stockholm. Då blåste
det — det var väl de ogynnsamma väderleksförhållandena
som inrikesministern
avsåg — och de fick inte något arbete;
de fick stämpla här i stället för
hemma. Men inte lång tid därefter råkade
några arbetare från Piteå ut för
samma öde: de blev skickade bit till
Stockholm och alla reste utom tre. Hade
de inte gjort det skulle de blivit avstängda
från arbetslöshetsunderstöd. Inte
heller de fick emellertid något arbete
i Stockholm då utan måste vänta, därför
att 40 ordinarie stuveriarbetare från
Stockholm gick arbetslösa.

Det skulle vara lämpligt om man kunde
upprätta bättre kontakter mellan dels
arbetsförmedlingarna på de olika orterna,
dels arbetsförmedlingarna och arbetslivet.
Det nuvarannde systemet blir
ekonomiskt kostsamt inte bara för staten
utan också för den enskilde arbetslöse.
Han får ungefär 200 kronor i veckan i
arbetslöshetsunderstöd; 140 eller 150
kronor går åt för hans levnadsomkostnader.
Han har sedan kvar 50—60 kronor
i veckan, och så får han 300 kronor
i familjebidrag i månaden. På detta
skall han försörja sin familj. Det torde
bli billigare för samhället om han, när
han ändå inte kan få arbete på annan
ort, fick stanna kvar hemma och stämpla
där. Därtill kommer en annan viktig
faktor, nämligen den psykiska press
som det måste innebära för en arbetslös
familjeförsörjare att skickas 50—100

Torsdagen den 17 april 1969

Nr 18

Svar på fråga ang. åtgärder mot vanvård av barn

mil och där inte få det arbete han hade
hoppats på.

Jag vädjar därför till inrikesministern
att han försöker få till stånd en
bättre tingens ordning. Även om anvisningar
finns intagna i den handbok
som arbetsförmedlaren har kanske det
inte skadar om man tar bättre kontakter
och försöker friska upp minnet av
vad som står i anvisningarna. Den ordning
som nu råder har enligt min uppfattning
inte fungerat tillfredställande.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. åtgärder mot
vanvård av barn

Ordet lämnades på begäran till

Statsrådet fru ODHNOFF, som yttrade: Herr

talman! Herr Fridolfsson i
Stockholm har frågat chefen för socialdepartementet
om han avser att vidta
några åtgärder för att minska riskerna
för uppenbar vanvård av barn i hem.
Enligt fastställd ärendefördelning ankommer
det på mig att besvara frågan.

Barnavårdslagen reglerar förutsättningarna
för barnavårdsmyndigheternas
rätt och skyldighet att ingripa i enskilda
fall. Bl. a. skall barnavårdsnämnden
vidta åtgärder om någon, som inte
fyllt 18 år, misshandlas i hemmet eller
annars behandlas där på sådant sätt, att
hans kroppsliga eller själsliga hälsa utsätts
för fara, eller om hans utveckling
äventyras på grund av föräldrarnas eller
annan fostrares olämplighet som
fostrare eller bristande förmåga att fostra
honom.

De åtgärder som nämnden kan tillgripa
finns också angivna i barnavårdslagen.
Åtgärderna kan vara av många
olika slag och sträcker sig från hjälpåtgärder,
som innefattar råd och stöd,
till omhändertagande för samhällsvård,

som innebär att den unge skiljs från sin
hemmiljö.

Rätt tillämpade torde barnavårdslagens
bestämmelser ge barnen ett tillfredsställande
skydd mot vanvård i sina
hem. Men barnavårdsnämnderna möter
givetvis på detta område svåra avvägningsproblem.
De skall å ena sidan
försöka förebygga missförhållanden i
barnens hemmiljöer men å andra sidan
ta hänsyn till enskilda människors anspråk
på att få ordna sina personliga
förhållanden utan inblandning från det
allmännas sida.

De här berörda problemen ingår
bland de frågor som skall prövas av
den förra året tillsatta socialutredningen
i samband med den allmänna översyn
av barnavårdslagen som utredningen
enligt sina direktiv skall göra.

Vidare anförde:

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm
(m):

Herr talman! Jag tackar statsrådet för
den redogörelse hon lämnat med anledning
av min fråga.

Orsaken till att jag ställt den är naturligtvis
offentliggörandet av den närmast
otroliga vanvården av en tioårig pojke i
Stockholm. Allmänhetens reaktion har
varit mycket häftig, och man frågar sig
ibland varför vanvård och misshandel
av barn så djupt griper sinnena. Förklaringen
är enkel: barnen framstår som
mer hjälplösa, mindre kapabla att föra
sin talan, mindre ansvariga för det
elände som drabbar dem.

I det aktuella fallet fick tioåringen
medan föräldrarna under månader hängav
sig åt spritorgier klara sig själv bäst
han kunde. Kontakten mellan sonen och
föräldrarna var på grund av den obeskrivliga
röran i hemmet närmast obefintlig.
Det gick så långt att pojken fick
söka kontakt med sin mor via skrivna
lappar. »Mamma. Se efter pappa! Är
han död, så ring efter en präst. Är han
sjuk, ring sjukhuset.» — Så lär ett av

1*'' — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 18

Nr 18

Torsdagen den 17 april 1969

Svar på fråga ang. åtgärder mot vanvård av barn

de meddelanden ha lytt som han lämnade
på morgonen när han gick till skolan.

Några dagar senare fann tioåringen
sin styvfar död på golvet. Pojken försökte
få kontakt med sin mor, som dock
på grund av långvarigt alkoholmissbruk
låg medvetslös i sin säng och inte reagerade.

Naturligtvis skall jag inte gå in på
handläggningen av det offentliggjorda
tragiska fallet. Detta skall inte tas upp
i detta sammanhang. Det intressanta är
symtomen. Det relaterade är inte enastående.
Det blottlägger brister som
ingen i denna församling, allra minst
fru statsrådet, får slå sig till ro inför.
Det väsentliga är hur detta kan ske i
vårt välfärdssamhälle.

Hur kan det vara möjligt att människor
kan ligga och do mitt ibland oss
och att små barn utsättes för en närmast
otrolig vanvård utan att vi får någon
närmare kännedom om det? Det är,
herr talman, bevis på riktigheten i uttrycket
»den ofärdiga välfärden».

Vår lagstiftande församling måste
ständigt vara vaken för bristerna i vårt
samhälle och fråga hur vi skall kunna
komma till rätta med dem. Det räcker
inte bara med att allmänheten är vaksam.
Den redogörelse fru statsrådet lämnat
ser bra ut på papperet men fungerar
inte tillfredsställande. Det får väl
inte vara så, herr talman, att framstående
tjänstemän inom berörda myndigheter
på grund av eventuella bristfälligheter
i lagen eller i sina instruktioner
skall kunna göra utalanden av typen
»Vi lever farligt» eller »Vi tar chanser».
Man får väl ändå inte, fru statsråd,
i en så oerhört ömtålig fråga som
barnavården utgör »leva farligt»!

Statsrådet fru ODHNOFF:

Herr talman! Utan att gå in på det
enskilda fall, som herr Fridolfsson
i Stockholm refererar till, vill jag understryka
att jag är den första att beklaga

om samhällets barnavård inte alltid kan
förhindra att barn utsätts för vanvård
trots allt det arbete, som de barnavårdande
myndigheterna utför för att före;
bygga tragedier av olika slag. Jag har
den uppfattningen att detta arbete ofta
utförs under stora personliga uppoffringar
från personalen.

Jag har i mitt svar nämnt att vi på
detta område har att brottas med svåra
avvägningsproblem. Jag vill också säga
till herr Fridolfsson att det är lätt att
vara efterklok, oavsett om man efteråt
vill klaga antingen över brist på åtgärder
eller över eventuella tvångsåtgärder
som insatts. Jag tror också att en sådan
efterklokhet stimuleras av de kategoriska
domar, som eventuellt kan föranledas
av den presentation en del fall får
i massmedia.

Risken för felbedömningar kommer
väl aldrig helt att kunna undvikas. Jag
tror emellertid att dessa risker kommer
att minska allteftersom barnavårdsnämndernas
befattningshavare får bättre
utbildning och fler experter till sitt
förfogande. Den uppsökande barnavården
blir allt viktigare i dagens samhälle.
Den byggs nu ut i enlighet med riksdagens
beslut från förra året, och detta
ökar möjligheterna för att man i framtiden
skall kunna undvika missförhållanden
av olika slag.

Slutligen vill jag säga att en stor del
av de barn som utsättes för vanvård
kommer från hem med komplicerade
sociala problem. En sanering av den
sociala miljön uppfattar jag därför som
väsentlig i detta sammanhang, och jag
utgår från att herr Fridolfssons i Stockholm
parti vill medverka till ett öppnare
samhälle, där inte minst barnens
möjligheter att finna kontakter utöver
familjens trånga krets vidgas. Ett sätt
att åstadkomma detta öppnare samhälle
och vidga kontaktkretsen anser jag vara
en intensifiering av barnstugeverksamheten,
och jag räknar med herr Fridolfssons
stöd i det fallet.

Torsdagen den 17 april 1969

Nr 18

Svar på fråga ang. väntetiden för

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm
(m):

Herr talman! Jag har litet svårt att
förstå statsrådet fru Odhnoffs reaktion
på mitt inlägg. Jag är också väl medveten
om att detta är en svår fråga. I frågestunderna
talar vi också om små vardagsnära
ting; men vi tar också upp allvarliga
frågeställningar. Och detta är en
sådan. Det är en fråga av vitalt intresse
för människor av alla kategorier, ett
spörsmål som inte enbart gäller kommunala
institutioner, utan är en riksangelägenhet.

Enligt 93 § barnavårdslagen skall
»var och en som får kännedom om att
barn misshandlas i hemmet eller eljest
där behandlas på ett sådant sätt att dess
kroppsliga hälsa utsättes för fara anmäla
detta». Det är ju klara verba.

Jag håller med statsrådet fru Odhnoff
om att vi så långt som möjligt skall slå
vakt om familjens integritet, samtidigt
som vi måste tillvarata barnets rättsskydd.
Det är denna prioritering, som
jag erkänner är svår, som statsrådet
måste följa upp. Här gäller det värnlösa
och hjälplösa barn i svåra situationer.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. väntetiden för

måls avgörande vid försäkringsdomstolen Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Westberg i Ljusdal
har frågat om jag avser att vidta sådana
åtgärder att väntetiden vid försäkringsdomstolens
behandling av ärenden kan
nedbringas.

Med anledning av det ökade antalet
besvärsmål i försäkringsdomstolen har
i årets statsverksproposition begärts
riksdagens bemyndigande att inrätta ytterligare
en domartjänst, som är av -

måls avgörande vid försäkringsdomstolen

sedd att tillsättas om försäkringsdomstolens
arbetsbelastning skulle kräva detta.
I statsverkspropositionen har också beräknats
medel för vissa andra personalförstärkningar
vid domstolen under
nästa budgetår. Riksdagen har nyligen
bifallit de i propositionen framlagda
förslagen.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Vidare anförde:

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet
för svaret på min fråga.

Det är ett särskilt fall som jag har
kommit i beröring med som föranlett
mig att ställa denna fråga. Det var en
person som av behörig läkare hade förklarats
vara helt sjukskriven, men han
fick genom försäkringskassans beslut
sjukpenningen ändrad till halv sjukpenning
den 19 augusti förra året. Från att
tidigare ha fått 28 kronor per dag fick
han nu 14 kronor. Det är lätt att förstå
att detta skapade en prekär situation
för personen i fråga. Han sökte rättelse
hos centralkassan och senare hos riksförsäkringsverket
men utan framgång.
Under hösten, jag vill minnas i oktober,
klagade vederbörande hos försäkringsdomstolen,
men där har man upplyst
att fallet kan komma upp först någon
gång i maj eller juni; jag har själv varit
i kontakt med försäkringsdomstolen.

Förhållandena innebär att vederbörande
får vänta mycket länge på rättelse,
om nu sådan kommer till stånd.
Man anför i domstolen som skäl för den
långa väntan en alltför stor arbetsbörda.

De rådande förhållandena är enligt
min mening synnerligen otillfredsställande
— och jag hoppas att statsrådet
delar den meningen. Det är de enskilda
människorna som får sitta emellan.

Arbetsbalansen i försäkringsdomstolen
har under flera år varit besvärande,
och den har också stigit. Den 26 augusti
1967 var den 666 mål, den 1 januari

Nr 18

Torsdagen den 17 april 1969

Svar på fråga ang. väntetiden för måls avgörande vid försäkringsdomstolen

1968 690 mål och den 26 augusti 1968
hade den stigit till 1 026 mål. Totala
antalet mål i domstolen har också ökat.

Försäkringsdomstolen begärde i sina
petita för budgetåret 1969/70 två kanslistbefattningar,
en expeditionsvaktsbefattning
avseende halvtidstjänst och två
kontorsbiträdesbefattningar, men i statsverkspropositionen
föreslogs endast två
kanslisttjänster och en biträdestjänst.
Vidare har, som statsrådet framhöll,
medel upptagits för att inrätta ytterligare
en tjänst som försäkringsdomare
i C 2, vilken enligt svaret »är avsedd att
tillsättas om försäkringsdomstolens arbetsbelastning
skulle kräva detta». Jag
vill då ställa frågan, om statsrådet anser,
att den situationen nu föreligger,
att tjänsten bör inrättas. Och kan man
räkna med ytterligare förstärkning av
personalen inom försäkringsdomstolen
i den rådande situationen, som jag anser
vara prekär?

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Herr Westberg bör väl
känna till att reglerna i denna kammare
är sådana att jag inte kan diskutera enskilda
fall — och det var tydligen ett
enskilt fall som bildade utgångspunkten
för herr Westbergs fråga. Jag vill
emellertid göra följande tillägg.

Under år 1968 kom 1 600 mål till försäkringsdomstolen.
Det innebär en ökning
från föregående år med omkring
250 mål. Denna relativt kraftiga ökning
av arbetsbelastningen har medfört att
handläggningstiden förlängts för vissa
ärenden.

Om tendensen till ett ökande antal
mål håller i sig är det min avsikt att
utnyttja riksdagens bemyndigande och
tillsätta en ny domartjänst vid försäkringsdomstolen
efter den 1 juli. Och det
var en domartjänst som man framför
allt begärt.

Herr Westberg bör också komma ihåg
att man vid handläggningen av de ärenden
som kommer in till försäkrings -

domstolen tar hänsyn till omständigheterna
i de enskilda fallen och behandlar
vissa ärenden med förtur. Det
innebär t. ex. att man normalt försöker
klara av ärenden som har avgörande
betydelse för enskilda personers försörjning
oberoende av ärendebelastningen
i övrigt. — Väntetiden kan också
bero på att man för att klara ärenden
måste inhämta kompletterande material
i form av yttranden o. d. Detta händer
inte alltför sällan.

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr talman! Jag förstår mycket väl
att statsrådet inte kan diskutera enskilda
fall, och det var heller inte min mening
att ta upp en debatt om ett sådant.
Vad jag vill diskutera är den situation
som föreligger i försäkringsdomstolen.

Statsrådet säger att han skall vänta
och se om arbetsbelastningen fortsätter
att öka. Jag tycker emellertid att de
siffror över ökningen av antalet mål,
som ej är avgjorda, som jag anförde är
tillräckligt talande —■ de visar att arbetsbelastningen
blivit större och större.
Och den växer successivt. Det borde
alltså vara klarlagt att denna domartjänst
behövs. Försäkringsdomstolen behöver
tydligen också de tjänster i övrigt,
som den begärt.

Det var en intressant uppgift statsrådet
lämnade, när han sade att om det
gäller speciella fall, som berör enskilda
människors existensmöjligheter, man
tar upp dem i förtur. Detta vill jag gärna
få ytterligare belyst. När jag talade
med försäkringsdomstolen hade man
inga som helst upplysningar att ge i den
vägen, utan sade: »Vi har över 1 000
ärenden på hög, och någon gång i maj
eller i juni kommer vi fram till det som
herr Westberg talar om.» Ändå gällde
det ett fall där vederbörande skulle leva
på 14 kronor om dagen. Vem som helst
förstår att det är närmast en omöjlighet.
Enligt min uppfattning borde detta
fall ha den förtursrätt som statsrådet
talar om.

Torsdagen den 17 april 1969

Nr 18

Svar på fråga ang. åtgärder mot olyckor föranledda av vätgasballonger — Svar på
fråga ang. de teologiska fakulteternas framtida organisation

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag vill för herr Westberg
påpeka att det första tillfälle vi har
att inrätta domartjänsten är den 1 juli,
när ett nytt budgetår börjar. Vidare
föreligger inom försäkringsdomstolen
den principen att vissa ärenden kan
behandlas med förtur.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. åtgärder mot olyckor
föranledda av vätgasballonger

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Sjöholm har frågat
statsrådet Odhnoff om hon vill ta initiativ
till åtgärder för att förhindra ytterligare
olyckor — företrädesvis drabbande
barn — föranledda av ballonger
med vätgas. Enligt fastställd ärendefördelning
ankommer det på mig att besvara
frågan.

Frågan avser tillämpningen av förordningen
om brandfarliga varor. Kommerskollegium
meddelade i september
1963 förbud mot att medföra vätgasfyllda
ballonger i allmänt trafikmedel.
I går beslöt kollegiet att införa förbud
mot att fylla ballonger med vätgas. Förbudet
gäller dock inte ballonger för vetenskapligt
ändamål. Beslutet är avsett
att träda i kraft den 30 april.

Vidare anförde:

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag tackar handelsministern
för det bästa svar jag någonsin
har fått från denna talarstol, och jag är
en rätt trägen frågare. Det är helt enkelt
rena önskesvaret.

Jag är inte, herr talman, så inbilsk att
jag tror att det lyckliga beslutet står i

samband med att frågan har ställts. Det
är också rätt ovidkommande. Det enda
som är viktigt är att detta beslut har
fattats, och det är förvisso ett mycket
klokt beslut.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag vill bara bekräfta
att detta problem har varit föremål för
övervägande åtskillig tid innan herr Sjöholm
ställde sin fråga.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Handelsministern lyckas
inte dämpa min glädje över svaret
med vad han nu har anfört.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på fråga ang. de teologiska

fakulteternas framtida organisation

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet MOBERG, som yttrade: Herr

talman! Herr Källstad har frågat
chefen för utbildningsdepartementet
om planerna för de teologiska fakulteternas
framtida organisation. Enligt
fastställd ärendefördelning ankommer
det på mig att besvara frågan.

Av vad jag anfört angående de teologiska
fakulteterna vid min anmälan i
årets statsverksproposition av anslagen
till Teologiska fakulteterna framgår att
avsikten är att låta utreda bl. a. den
religionsvetenskap liga utbildningens
organisation och frågan om den praktisk-teologiska
utbildningen av blivande
präster.

Vidare anförde:

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Jag vill först tacka stats -

Nr 18

Torsdagen den 17 april 1969

Svar på fråga ang. de teologiska fakulteternas framtida organisation

rådet Moberg för svaret på min enkla
fråga.

Det förhåller sig så att departementschefen
har fått klarsignal från alla berörda
parter i fråga om ombildningen
av de teologiska fakulteterna till religionsvetenskapliga
fakulteter. Det gäller
de teologiska fakulteterna själva, det
gäller fakultetsberedningen för humaniora
och teologi och det gäller den
teologiska kontaktkommittén, d. v. s.
den kommitté som svarar för sambandet
mellan de teologiska fakulteterna
och deras avnämare.

Det gäller sist men inte minst universitetskanslersämbetet
som sådant. Alla
dessa instanser har alltså signalerat
grönt ljus för den ombildning som jag
nyss nämnde. Men trots denna klara
inställning från dem vill statsrådet ha
en utredning om den religionsvetenskapliga
utbildningens mål och organisation.
Det kan alltså bli fråga om en
institutionell samordning med ämnen
inom den humanistiska och den samhällsvetenskapliga
fakulteten.

Varför denna utredning när alla berörda
parters inställning är så klar?
När skall den utredningen i så fall tillsättas?
Hur länge skall den arbeta? Varför
sker inte nu en ombildning och ett
namnbyte? Skall den religionsvetenskapliga
verksamheten i framtiden inte
få hänföras till särskilda fakulteter? Är
det egentligen fråga om att så småningom
försöka avveckla de teologiska
eller religionsvetenskapliga fakulteterna
och helt och hållet integrera ämnena i
andra fakulteter? Och varför har inget
ställningstagande nu skett till professuren
i religionssociologi vid Lunds
universitet från den 1 juli 1970 som
också klart förordats av universitetskansler
sämbetet ?

Det är alltså många frågor som är
oklara på grund av att statsrådet har
sagt att en utredning är nödvändig trots
att berörda instanser givit så klara rekommendationer.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Jag finner det något anmärkningsvärt
att herr Källstad i dag
tar upp denna fråga. Herr Källstad vet
lika väl som jag att det finns anledning
att debattera den på onsdag i nästa
vecka, när kamrarna skall behandla utskottsutlåtandet
över statsverkspropositionen
på denna punkt. Då blir det
anledning att ta upp sakdebatten.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Jag trodde verkligen att
en riksdagsman hade rätt att när som
helst framställa en fråga i ett ämne som
han ansåg vara angeläget. Vi har i statsutskottets
andra avdelning haft besök
av universitetskansler Rosén, och han
uttryckte sin förvåning över att man
i departementet inte hade följt den entydiga
rekommendation som universitetskanslersämbetet
och alla berörda instanser
har givit. Nu har han aviserat
att han kommer att upphöra med sitt
arbete. Vi vet också att ordföranden
i fakultetsberedningen för humaniora
och teologi har aviserat sin avgång, men
även från det hållet har klartecken givits
för den utveckling som jag antydde.
Jag vet inte i vad mån deras avgång beror
på att de inte har fått sina förslag
och önskemål beaktade.

Frågan kommer visserligen att behandlas
i riksdagen nästa vecka, men
jag hade önskat få bättre klarhet i varför
utredningen skall komma till stånd
trots berörda instansers klara uttalanden.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Jag vill bara upprepa
att jag är beredd att ta upp debatten
i dess naturliga sammanhang nästa
onsdag.

Härmed var överläggningen slutad.

Torsdagen den 17 april 1969 Nr 18

Svar på fråga ang. ifrågasatt indragning av persontrafiken å bandelen Mora—
Sveg—Brunflo

§ 9

Svar på fråga ang. reglerna för
stationär vägbelysning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Strömberg har
frågat mig, om jag har för avsikt att
lägga fram förslag om nya regler för
stationär vägbelysning enligt betänkandet
av 1960 års vägsakkunniga.

Förslagen i betänkandet behandlas
för närvarande inom kommunikationsdepartementet
och jag kan inte på detta
stadium uttala mig om vilken ställning
som kommer att tas till olika frågor
som behandlats av utredningen.

Vidare anförde

Herr STRÖMBERG (fp):

Herr talman! Jag ber först att få tacka
statsrådet Lundkvist för svaret på
min fråga.

Ett viktigt delproblem som tas upp
av utredningen »Allmänna vägar» är
frågan om stationär vägbelysning. Utredningen
har föreslagit att staten i vissa
begränsade fall skall kunna ta på sig
kostnaderna för anordnande och drift
av stationär vägbelysning. Företrädesvis
skulle detta engagemang koncentreras
till hårt trafikerade leder intill städer
och större samhällen. För närvarande
finns inte rättsliga grunder för en
sådan statlig verksamhet.

Utredningen har sagt att man icke
vill låsa sig till generella regler utan
har föreslagit att statens vägverk inom
relativt vida gränser skall få avgöra hur
tillgängliga resurser skall satsas. Den
tunga motivering som utredningen
framför är konstaterandet att bättre
vägbelysning medför minskad olycksfallsfrekvens.
Detta har också starkt understrukits
av flera remissinstanser.

Även om de föreslagna åtgärderna —
vilka jag finner mycket välmotiverade

-— kommer att successivt innebära ett
visst ökat statligt kostnadsengagemang,
är det av trafiksäkerhetsskäl önskvärt
att förslagen genomföres. Utredningen
har också visat att kapital- och driftkostnaderna
för stationär vägbelysning
i förhållande till hela väganslaget är
relativt blygsamma.

Den nuvarande situationen är icke
tillfredsställande. Låt mig ta ett par
exempel av olika typer från Storstockholm.

Längs E 4 finns ett flertal avfarter
som ej är belysta. Endast den väl orienterade
bilisten kan vid mörkerkörning
veta vart dessa avfarter leder. Olycksfallsrisken
är stor. Kommunerna anser
att belysningen bör bekostas av vägverket,
men detta har ej möjligheter härtill.
Resultatet är att vi står utan belysning.

Vidare byggs väg 601 från Stockholm
om genom de snabbt expanderande
kommunerna Tyresö och österhaninge.
Här har diskussioner om den fasta belysningen
förts sedan 1966, men utan
resultat trots att de båda kommunerna
erbjudit sig att betala drift- och underhållskostnaderna.

Jag får slutligen, herr talman, uttrycka
den förhoppningen att statsrådet
vid det fortsatta arbetet i departementet
dels ställer sig positiv till det föreliggande
förslaget, dels understryker att
det är angeläget med ett snabbt beslut.
Detta sista önskemål kan styrkas med
att kvällstidningarna i dag talar om vägbyggnader
i norra Storstockholm för
drygt 200 miljoner kronor.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på fråga ang. ifrågasatt indragning
av persontrafiken å bandelen
Mora—Sveg—Brunflo

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Nr 18

1(5

Torsdagen den 17 april 1969

Svar på fråga ang. ifrågasatt indragning av persontrafiken å bandelen Mora—
Sveg—Brunflo

Herr talman! Herr Wikner har frågat
mig, om jag anser att indragning av
persontrafiken på handelen Mora—-Sveg—Brunflo motsvarar de serviceprogram
för glesbygdens människor
som regeringen lagt fram.

Frågan om nedläggning av trafik på
bandelen Mora—Sveg—Brunflo behandlas
för närvarande —- efter genomförd
distriktsundersökning — inom SJ :s centralförvaltning.
Innan SJ till Kungl.
Maj :t ingivit nedläggningsframställning
och denna remissbehandlats och
beretts på sedvanligt sätt, är jag inte
beredd att göra något närmare uttalande.

Vidare anförde:

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Kommunikationsministern
har faktiskt gått förbi huvudfrågan.
Den fråga jag ställde avsåg huruvida
indragningen av persontrafiken på
den aktuella bandelen motsvarade de
serviceprogram för glesbygdens människor
som regeringen lagt fram. Jag
hade därför förväntat mig att statsrådet
på detta stadium i alla fall för att lugna
befolkningen i trakten skulle nämna något
om en eventuell ersättningstrafik.
Av hövlighetsskäl ber jag emellertid ändå
att få tacka kommunikationsministern
för svaret på min fråga.

Jag har tagit del av SJ:s utredning,
som visar att utgifterna för persontrafiken
på denna handel under de senaste
åren varit dubbelt så stora som inkomsterna.
Sådana påminnelser är ju inte så
ovanliga. De framförs med jämna mellanrum,
och vilket syfte de tjänar förstår
jag inte. En del påstår att de skulle
utgöra en service för befolkningen —
jag tror snarare att de är ett irritationsmoment.

Man kan också fråga hur det skulle
kunna bli något annat än dålig ekonomi
med de indragningar av hållplatser som

görs, med de försämrade förbindelserna
och dessutom de kraftigt tilltagna biljettpriserna.
Jag tror att det är dessa
faktorer som minskar resandefrekvensen.
Detta är också allmänhetens uppfattning.

Jag vill till sist nämna att detta inte
är det första tillfälle när man i min
hemtrakt gör indragningar inom järnvägstrafiken.
När Sveg—Hede-banan
drogs in i början av 1966 blev vi lovade
en bra landsväg i stället som förbindelse
från Sveg till Yemhån-Vemdalen mot
Hede. Jag bilade under påskhelgen mellan
Vemhån och Vemdalen, och det var
verkligen som att köra över en potatisåker,
lindrigt sagt; det var nästan
omöjligt att ta sig fram. Sådant skapar
stor irritation, speciellt som sträckan är
en viktig turistled. Vi i dessa glesbygder
är ju också skattebetalare, och vi
vill ha en viss service. Om nu den persontrafik
det här gäller dras in — det
är ju ändå cirka 20 mil mellan Sveg
och Östersund — blir förhållandena
sämre när det gäller förbindelserna såväl
söderut som norrut, och det vill vi
inte vara med om.

Sedan har heller inte bussarna den
standard som man har rätt att fordra
vid daglig trafik så långa sträckor. Man
kan kräva att standarden höjs. Jag säger
än en gång att vi vill ha bättre
service i dessa glesbygder!

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Om framställning angående
nedläggning i detta fall inkommer
— det har ju inte skett ännu — så tas
frågan upp till beredning i kommunikationsdepartementet,
och den skall då
självfallet behandlas i den ordning som
vi sedan länge tillämpar för sådana här
frågor och som har vunnit riksdagens
godkännande. Därvid kommer således
att beaktas olika sociala och lokaliseringspolitiska
aspekter.

Torsdagen den 17 april 1969 Nr 18

Svar på fråga ang. ifrågasatt nedläggning av persontrafiken å bandelen Söderhamn—Kilafors -

Jag vill i sammanhanget erinra om
det interpellationssvar om glesbygdskommunikationerna
som jag så sent
som den 20 mars i år i denna kammare
lämnade till fru Holmberg.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Om man drar in den
persontrafik det här gäller, så finns det
också en smal landsväg mellan Rätan
och Åsarna, men enligt min mening är
det olämpligt att pressa in mera trafik
på den vägen, speciellt med tanke på
de tunga virkestransporter som där förekommer.
Om det skall släppas in mera
persontrafik på den vägen, så hoppas
jag verkligen att vi får besked i god
tid, så att vi kan ordna med de vägar
som är nödvändiga för den ökade trafiken.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Frågor om såväl ersättningstrafik
som behövlig upprustning
av vägarna i dessa sammanhang tas
också upp vid beredningen och besluten.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Svar på fråga ang. ifrågasatt nedläggning
av persontrafiken å bandelen
Söderhamn—Kilafors

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Fru Jonäng har frågat
mig, om jag anser att den planerade
nedläggningen av persontrafiken på
bandelen Söderhamn—Kilafors är förenlig
med den målsättning för den statliga
trafikpolitiken som riksdagen antog
år 1963.

SJ:s framställning till Kungl. Maj:t
om tillstånd att lägga ned persontrafiken
på bandelen Söderhamn—Kilafors
remissbehandlas för närvarande. Först
då remissyttrandena kommit in och
sedvanlig beredning skett är jag beredd
att göra något uttalande i denna fråga.

Vidare anförde:

Fru JONÄNG (ep):

Herr talman! Det är inte särskilt fylliga
svar som kommunikationsministern
i dag består oss med. Jag anser att svaret
på min fråga omöjliggör den diskussion
som jag hade hoppats på.

Jag vill dock upplysningsvis framhålla
att till grund för det av SJ framlagda
förslaget ligger ett utredningsmaterial
som är otillfredsställande. Man har en
stelbent indelning i trafikområden som
ger ett helt felaktigt befolkningsunderlag.
Sålunda räknar man endast med
tätorten Kilafors i Hanebo kommun med
975 invånare. De övriga 3 525 invånarna
i kommunen tar man inte med. Befolkningsunderlaget
bör således fördubblas
för att bli adekvat.

Man gör upp tabeller över biljettförsäljning
men tar inte med vare sig de
biljetter som säljs i Kilafors och Söderhamn
eller de biljetter som säljs på
tågen.

Man räknar med minskade kostnader
av storleksordningen 278 000 kronor om
persontrafiken upphör men kalkylerar
inte med att det blir ökade kostnader
för busstrafiken. De ekonomiska beräkningarna
är mycket bristfälliga. Någon
särredovisning rörande linjens ekonomi
föreligger inte.

Bollnäs kommunblock begär i sitt remissvar
en ny utredning, och jag vill
understryka att det behövs en utredning
som bättre ansluter sig till verkligheten
och till kommunernas behov
och önskemål. Jag tror också det är angeläget
att få till stånd ett bättre samråd
mellan berörda kommuner och SJ.

Nr 18

Torsdagen den 17 april 1969

Svar på interpellation ang. försvarets lagerlokaler

Såväl från Hanebo kommun som från
samarbetsnämnden för Bollnäs kommunblock
har uttalats att det inte visats
tillräcklig förståelse, inte tagits tillräcklig
hänsyn från centralförvaltningens
sida.

Rent principiellt kan väl sägas att
en överföring av persontrafiken till
bussar över huvud taget betyder sämre
service. Det innebär fler olycksrisker,
det innebär luftföroreningar och det innebär
misshushållning att inte utnyttja
järnvägens kapacitet. Man får ofta vänta
ute vid vägarna i köld och rusk utan
möjlighet att komma under tak. Det gäller
alla åldrar — det gäller våra pensionärer
och det gäller våra allra minsta
skolbarn. Enligt den utredning som SJ
lagt fram blir restiden vidare nästan
dubbelt så lång med buss som med tåg.

När statsrådet och jag senast diskuterade
sådana här frågor framhöll statsrådet
att det är angeläget att restiden
förkortas. Jag förmodar att detta fortfarande
gäller och att det avser alla
människor.

Jag ber att få återkomma till saken
när också statsrådet har läst remisssvaren.

Chefen för kommunikationsdepartementet.
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Fru Jonäng tyckte det
var underligt att vi inte kunde föra en
diskussion i dag. Men jag utgår från
att fru Jonäng förstår att det är orimligt
att jag skall ta upp en debatt i en
sådan här fråga innan jag sett de remissvar
som kommit in med anledning
av den — det vill jag understryka —
mycket grundliga behandling som dessa
frågor skall ägnas och också ägnas.

Fru JONÄNG (ep):

Herr talman! Jag förstår att vi inte
kan föra en diskussion nu, och jag sade
också i mitt anförande att det var därför
jag rent upplysningsvis ville nämna
några saker.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Justerades protokollen för den 9 innevarande
april.

§ 13

Svar på interpellation ang. försvarets
lagerlokaler

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Vigelsbo har frågat
mig, om jag har min uppmärksamhet
riktad på lagerbyggnadsorganisationen
inom försvaret och om jag — därest så
är fallet — ämnar vidta de undersökningar
som kan anses vara påkallade
med anledning av de rådande förhållandena.

Den snabba tekniska och taktiska utvecklingen
medför behov av en fortlöpande
översyn av försvarets krigsorganisation.
Beslutade förändringar i denna
organisation genomförs i den takt
som är möjlig med hänsyn till disponibla
medel. Sådana ändringar i krigsorganisationen
påverkar i stor utsträckning
förrådsställningen av förbandens
materiel. Det blir nödvändigt att i vissa
fall flytta befintliga förråd och att vidta
förändringar när det gäller såväl storleken
som sammansättningen av förråden.

Under de senaste åren har vidare
meddelats skärpta bestämmelser för
förvaring av vapen och ammunition
i syfte att i möjligaste mån förhindra
inbrott i förråden, ökade krav på
brandtekniskt skydd för den ofta dyrbara
materielen har vidare uppställts.
Även dessa omständigheter har medfört
omfattande och för försvaret kostsamma
omdispositioner på förrådssidan.

Omlokaliseringar av förråd är sålunda
som regel föranledda av beslutade
förändringar i krigsorganisationen eller

Torsdagen den 17 april 1969

Nr 18

Svar på interpellation ang. försvarets lagerlokaler

av de skärpta bestämmelserna för förvaring
av försvarsmateriel. De omdispositioner
av förråd som åsyftas i interpellationen
har varit nödvändiga av
dessa skäl, men man har även erhållit
ändamålsenligare och i längden billigare
lokaler.

De centrala staberna och ämbetsverken
utövar en noggrann kontroll av den
förrådsplanering som äger ram på regional
och lokal nivå. En ingående
granskning sker av såväl föreslagna nybyggnads-
eller hyreskostnader som beräknade
kostnader för iståndsättning av
förhyrda lokaler in. m.

Förrådsplaneringen inom försvaret
bedrivs nu enligt min mening på ett
från såväl ekonomisk som försvarspolitisk
synpunkt tillfredsställande sätt.
De rådande förhållandena påkallar därför
inte några undersökningar från min
sida.

Vidare anförde:

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret och för den redogörelse
som han däri har lämnat.

För att förekomma överraskningar
vill jag inledningsvis påpeka att jag
själv har försvaret som hyresgäst i mig
tillhöriga byggnader. De förbindelser
som jag på det sättet har erhållit har
gett mig det allra bästa intryck av militärens
sätt att respektera ingångna avtal
liksom att — åtminstone på denna
plats — klart ekonomiskt avväga sina
åtgärder. Därav torde också framgå att
interpellationen ingalunda tillkommit
på grund av några meningsskiljaktigheter
mellan hyresgäst och hyresvärd
i detta fall.

Orsaken till interpellationen är i stället
iakttagelser gjorda på andra håll.
Ute på landsbygden förhyr militären
för lagringsändamål en hel del genom
jordbruksrationaliseringen ledigblivna
ekonomihus. Dessa lagerutrymmen är
till sin storlek ganska varierande, många

gånger kanske rätt små. Motiveringen
för uppläggningen av denna spridda
lagerorganisation är att man vid ett
inträffat krigsfall skulle kunna bättre
begränsa skadeverkningarna än om
materielen sammanfördes i stora centrallager.
Denna motivering förefaller
mig vara riktig, och jag tror att man
också lyckats ganska bra med att på
detta sätt få den spridningseffekt som
man eftersträvat. Man har också härigenom
haft möjlighet att utnyttja byggnader
som redan finns, medan nybyggnader
skulle ha inneburit mycket stora
investeringar.

Emellertid har dessa byggnader vid
förhyrningen inte varit i sådant skick
att de utan rätt omfattande ändringsarbeten
kunnat utnyttjas för sitt nya ändamål.
Därför har förfarits på det sättet
att antingen har husets ägare åtagit
sig ändringsarbeten som erfordrats samt
härför erhållit högre hyresersättning,
eller också har militären själv svarat
för dessa arbeten samt reglerat detta
med ett lägre hyresbelopp. Hyrestiden
är som regel satt till tio år. Allt detta
torde, efter vad jag förstår, vara i sin
fulla ordning.

När dessa tio år har gått är följaktligen
varken husägaren eller hyresgästen
längre bunden av kontraktet rent
juridiskt. Man kan å ömse håll förfara
på det sätt man finner lämpligast, och
det är här frågan framställer sig: Är det
ekonomiskt riktigt att hyresgästen, även
om husägaren inte påkallar ändring,
oavsett de omfattande investeringar som
sålunda skett gör nya investeringar på
annat håll, samtidigt som kanske husägaren
i de övergivna lagerutrymmena
nödgas genomföra dyrbara ändringsarbeten
för att lämpliggöra husen för
andra ändamål?

Statsrådet anför i svaret att »omlokaliseringar
av förråd är sålunda som
regel föranledda av beslutade förändringar
i krigsorganisationen eller av
de skärpta bestämmelserna för förvaring
av försvarsmateriel». Denna för -

Nr 18

Torsdagen den 17 april 1969

Svar på interpellation ang. försvarets lagerlokaler

klaring bör kanske kunna godtagas,
men huruvida man uppnår denna målsättning
genom att flytta ett lager från
en bondgård till en annan ganska närbelägen
undandrar sig mitt lekmannamässiga
bedömande.

Det var ingalunda husägaren utan
folk från bygden som gjorde mig uppmärksam
på det fall som jag nu har
tagit upp. Man frågade hur mycket
pengar militären egentligen fick disponera
och om den utan vidare kunde
förfara på det sätt den gjort här. Med
hänsyn till försvarsministerns mycket
generösa uttalande att han önskar få
en öppen diskussion om försvarspolitiska
frågor — en önskan som han för
övrigt underströk även i gårdagens försvarsdebatt
-— tog jag mig friheten att
framställa denna interpellation.

Statsrådet finner att förhållandena är
bra som de är. Några vidare undersökningar
anses inte motiverade. Att all
möjlig omsorg bör ägnas vården av
den dyrbara krigsmateriel som vi måste
ha i lager är begripligt, men rent lekmannamässigt
måste man likväl fråga
sig om inte detta kan ske utan att vart
tionde år ändra lagringsplatsen med de
stora kostnader som detta alltid kommer
att medföra.

Jag är övertygad om att försvarsintresset
har en stark förankring hos vårt
folk, inte minst på landsbygden. Med
den sparsamhet och återhållsamhet som
människorna själva måste ålägga sig i
sin personliga livsföring kommer varje
yttring av misshushållning med allmänna
medel att starkt kontrastera däremot.
Om det är nödvändigt att handla
på sätt som här skett — vilket statsrådet
anser ställt utom all diskussion —
vore det därför lämpligt att inför en
större allmänhet något fylligare redovisa
skälen än vad som är möjligt i ett
kortfattat interpellationssvar i riksdagen.

Jag har endast i korthet velat föra
frågan på tal. Statsrådet har rätt att bli
trodd på sitt ord, och jag hoppas att

man allmänt är beredd att acceptera
de förklaringar som lämnats. Jag ber
än en gång att få tacka för det svar som
jag har fått.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag för min del är tacksam
för att herr Vigelsbo tar upp sådana
här saker. Den fråga han nu ställt
har givit mig anledning att göra en
noggrann undersökning. Av en mängd
skäl har jag inte i detalj redovisat resultaten
av denna i svaret — jag har
framför mig en hel bunt med hemliga
handlingar som är resultatet av ett par
månaders genomgång av detta ärende.

Utöver vad jag sagt i svaret kan jag
nämna att denna flyttning är orsakad av
den ändring i förvaringsbestämmelserna
som har utfärdats. Dessa har, som
herr Vigelsbo vet, särskilt under de senaste
fem åren ändrats och skärpts
oerhört mycket. Det har kostat oss
mycket att nu behöva bygga för att undvika
risker för eldsvådor och inbrott.

Denna förklaring är emellertid inte
tillräcklig i detta fall, såsom herr Vigelsbo
också känner till. Det hela var
även en prisfråga. Man arbetar med
en omorganisation av förrådshållningen
inom detta område, som när den är
genomförd kommer att medföra besparingar
i form av minskade driftkostnader
på 200 000—300 000 kronor om året.
Det är därför som omflyttningar görs.

I det fall som herr Vigelsbo pekat på
och som jag inte anser mig kunna gå
in på •— även om jag gärna skall låta
herr Vigelsbo ta del av siffrorna — tjänar
staten på att få en billigare hyra än
man tidigare haft. Det är riktigt att
man fick lämna lokaler som man under
tioårsperioden hade gjort investeringar
i, men dessa genomfördes innan de nya,
skärpta bestämmelserna trädde i kraft.
Vi är nu tvungna att följa upp det hela
och fullborda byggnadsarbetena enligt
de nya bestämmelserna. Riksdagen har
ju under senare år tvingats anslå allt

Torsdagen den 17 april 1969

Nr 18

Svar på interpellation ang. försvarets lagerlokaler

större belopp för att åstadkomma —
framför allt med tanke på inbrottsriskerna
— säkrare förrådsutrymmen.

De uppgifter som herr Vigelbo lämnat
i sin interpellation är riktiga, dock med
ett undantag, nämligen beträffande de
belopp som investerades för 10—12 år
sedan och som är precis hälften så stora
som vad som angetts i interpellationen.
Detta framgår av de utredningar vi
gjort, vilkas resultat vi noga kontrollerat
— det har jag funnit vara ganska
väsentligt.

Jag har inget ytterligare att tillägga
i sakfrågan. Under de senaste åren har
vi inom försvarsdepartementet tvingats
ägna oss i stor utsträckning åt förrådshållningsfrågor
med anledning av den
pågående omorganisationen. Jag har
liksom även herr Vigelsbo — om jag
fattat honom rätt — stort förtroende
för de människor som vi satt in på denna
uppgift. Jag tror att herr Vigelsbo,
om han tar del av våra vinst- och förlustkalkyler
i samband med frågan om
lokalbyte skall förstå att den åtgärd som
man genomfört i det aktuella fallet inte
är så orationell.

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Jag vill inte bestrida
statsrådets uppgift att kostnaderna för
investeringarna i den ekonomibyggnad
som interpellationen närmast avser inte
skulle vara så stora som det belopp
jag hade angett. Men om statsrådet
räknar med de kostnader som man
fick vidkännas i samband med ombyggnaden
av den nya ladugård, som man
flyttade in i, kommer han säkerligen
upp till det angivna beloppet och kanske
t. o. m. något högre. Under sådana
förhållanden skulle jag ändå ha rätt,
herr statsråd.

Jag vill också i detta sammanhang
beröra en annan fråga där jag kanske
skulle kunna få ett besked. Vad jag
syftar på är inte något som speciellt
gäller den militära förvaltningen utan
något som förekommer inom all stat -

lig förvaltning. Det gäller ett förhållande
som upptäcktes år 1960, då jag tillhörde
statsrevisorerna; sedan denna
tidpunkt har såvitt jag vet ingen undersökning
i frågan gjorts. Man kom
därvid fram till ganska egendomliga
siffror, och det skulle vara intressant
att veta om någon ändring skett i detta
avsende. Jag utgår från att så sannolikt
blivit fallet bl. a. i samband med
den nämnda omorganisaionen, men
jag ber, herr talman, att få nämna en
del siffror.

Statsrevisorerna inhämtade år 1960
från statskontoret uppgifter om storleken
av de belopp, som vissa myndigheter
inom försvaret månatligen uttagit
från statsverkets checkräkning
budgetåret 1959/60. Uppgifterna visade
att uttagen från statens checkräkning
kraftigt ökat mot slutet av budgetåret.
Särskilt framträdande var stegringen
under juni månad, i synnerhet under
denna månads två sista dagar. Sålunda
gjorde armétygförvaltningen uttag om
41,0 miljoner kronor i juli mot uttag
om 173,4 miljoner kronor under juni,
budgetårets sista månad. Marinförvaltningen
tog under juli ut 11,7 miljoner
kronor mot 53,4 miljoner kronor i juni.

Flygförvaltningen tog ut 43,9 miljoner
i juli och 175,8 miljoner i juni. Den

29 juni tog t. ex. armétygförvaltningen
ut 61,6 miljoner kronor och den 30
juni 56,5 miljoner. Marinförvaltningen
tog den 29 juni ut 2,6 miljoner och den

30 juni 15,3 miljoner. Flygförvaltningen
tog den 29 juni ut 26,4 miljoner och
den 30 juni 50,7 miljoner. Dessa uttag
gjordes alltså under budgetårets två sista
dagar.

Man kunde också konstatera en kraftig
ökning av antalet verifikationer i
slutet av budgetåret. Inom armétygförvaltningen
ökade de sålunda från 5 201
i juli till 15 725 i juni.

I anledning härav ifrågasatte statsrevisorerna
om det kunde vara riktigt
att myndigheterna tog ut så stora be -

Nr 18

Torsdagen den 17 april 1969

Svar på interpellation ang. olägenheterna

lopp under budgetårets sista månad
för att därmed skapa underlag för krav
på ännu högre anslag vid nästa budgetårs
början. Statsrevisorerna angrep
detta tillvägagångssätt granska kraftigt.

Med hänsyn till de enligt min mening
höga kostnader som jag i min interpellation
har visat på vill jag nu
fråga försvarsministern vilka åtgärder
som har vidtagits i anledning av statsrevisorernas
den gången gjorda påpekanden.
Enligt statsrevisorernas egna
uppgifter har de inte haft anledning
syssla med dessa saker mera och vet
följaktligen inte om systemet alltjämt
tillämpas, men det vill synas som om
revisorerna var ganska intresserade av
hur det förhåller sig med dessa saker.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag beundrar den förre
statsrevisorn Yigelsbo för att han
håller så väl reda på sitt gamla fögderi,
och jag tycker att statsrevisorerna gärna
kan se på dessa frågor igen.

Vad som här skett är ett försök till
bättre planering av beställnings- och
utbetalningsverksamheten. Det är ju
känt att myndigheterna gärna samlar
på sina räkningar, men om anslagen
skall kunna utnyttjas måste utgifterna
betalas före den 1 juli — vilket herr
Vigelsbo vet — och då kan det bli en
anhopning just i den arbetsfyllda månaden
juni. Det är liksom rytmen i hela
verksamheten. Men jag kan försäkra
herr Vigelsbo att man inte bara inom
försvaret utan även inom alla andra
förvaltningar försöker att åstadkomma
en bättre planering och därmed få
verksamheten att löpa jämnare.

Vad försvaret beträffar vet herr Vigelsbo
också att vid den tidpunkten då
den omnämnda statsrevisionen genomfördes
arbetade försvaret liksom nu
med mångåriga fastställda budgetplaner.
Där vet man därför år i förväg
hur mycket man har att röra sig med.

av vägspärrar i Norrbottens län

Men jag tycker som sagt att statsrevisorerna
kan få se på dessa ting och konstatera
om vi har lyckats bättra oss inom
förvaltningarna jämfört med tidigare.

Vad slutligen angår det fall som vi
här diskuterar menar jag att det är ett
uttryck bl. a. för ett försök att förbilliga
verksamheten. Man har inte förlorat
på det byte av lokaler som herr
Vigelsbo talat om, utan man räknar
tvärtom med att göra en vinst. Men vi
kan låta statsrevisorerna se på den saken
också, så kan de konstatera om
det är en dålig affär som kronan gicrt
i det fallet.

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för det löfte han nu gav.
Statsrådet behöver inte tro att jag —
det har jag redan visat — skall dra
mig för att medverka, om det gäller att
förbilliga försvaret!

Härmed var överläggningen slutad.

§ 14

Svar på interpellation ang. olägenheterna

av vägspärrar i Norrbottens län

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Stridsman har
frågat mig om jag är beredd att medverka
till att olägenheterna med vägspärrar
i Norrbottens län elimineras.

Vägspärrar ingår som en viktig komponent
i vårt fasta försvar. Med hänsyn
till den olägenhet som de i vissa
fall innebär för trafiken pågår en kontinuerlig
översyn och modernisering av
detta slag av försvarsanordningar. De
spärrar som inte längre är erforderliga
raseras medan de som måste bibehållas
byggs om för att bättre motsvara

Torsdagen den 17 april 1969

Nr 18

Svar på interpellation ang. olägenheterna av vägspärrar i Norrbottens län

trafiksäkerhetskraven. Kostnaderna för
sådana arbeten är höga och måste därför
av ekonomiska skäl inplaneras på
lång sikt.

I många fall har man genom god
samverkan mellan militära chefer och
vägmyndigheter snabbt kunnat förbättra
trafiksäkerheten vid en del spärrar.
Då man inom krigsmakten är väl medveten
om de olägenheter som de äldre
vägspärrarna i många fall innebär för
den fredstida trafiken och strävar efter
att successivt undanröja dessa olägenheter
anser jag inte att särskilda
åtgärder från min sida är påkallade.

Vidare anförde:

Herr STRIDSMAN (ep):

Herr talman! .Tåg ber att få tacka
försvarsministern för svaret på min interpellation.

Svaret visar att vägspärrar ingår som
en viktig komponent i vårt fasta försvar.
Genom att jag själv större delen
av mina levnadsår hittills bott i ett område
med vägspärrar kan jag med s. k.
lokalkännedom helt ansluta mig till
denna uppfattning. Det framgår också
av svaret att de vägspärrar som inte
längre är erforderliga raseras. De vägspärrar
som i huvudsak är kvar sedan
fry8gnadstiden är de som lämnar en
öppning i vägbanan på endast 3,3 meter.

I min interpellation har jag berört
de olägenheter som ifrågavarande spärrar
utgör. Därvid har jag pekat på de
svårigheter som de trånga vägspärrportarna
ger upphov till för snöplogning
och lastbilstrafik. Speciellt besvärligt
är det för virkesfransportörer, av
vilka de flesta till sina lastbilar har
tvåaxlade släpvagnar kopplade. Men
den allra största olägenheten med dessa
vägspärrar är det ständiga hotet om
trafikolyckor. Jag har ingen statistik
på antalet olyckor som skett i samband
med att bilar kolliderat med väg -

spärrar. Under senare år har jag inte
heller kunnat erfara att olyckor med
dödlig utgång inträffat. Däremot känner
jag personligen till flera otäcka
olyekstillbud som i en del fall resulterat
i rätt långa lasarettsvistelser.

Genom att en del vägspärrar på sikt
behöver vara kvar ur försvarspolitiska
synpunkter uppstår frågan om inte åtgärder
kunde vidtas som eliminerar trafikfarorna
i fredstid. Om jag tolkat försvarsministerns
svar riktigt är han i
princip beredd att undanröja dessa olägenheter
så snabbt som möjligt genom
att bygga om och flytta vägspärrarna,
så att de bättre motsvarat- trafiksäkerhetskraven.
För dagen verkar dock
ingen annan lösning vara framkomlig,
enligt försvarsministerns svar, än att
på lång sikt planera ett eliminerande
av olägenheterna med vägspärrarna —
detta av ekonomiska skäl. Jag är väl
medveten om att försvarsministern har
svårt att på sin huvudtitel föreslå anslag
för ombyggnader av vägspärrar.
Enda möjligheten att få trafiksäkrare
vägar inom ifrågavarande områden är
då att genomföra sådana åtgärder i samband
med de vägombyggnader som
görs.

Tyvärr är emellertid de flesta av de
kvarvarande vägspärrarna placerade på
vägar, som i ombyggnadshänseende inte
är medtagna i vare sig de senaste femårsplanerna
eller — efter vad jag förstår
— tioårsplanerna.

Därför vill jag ställa följande delfråga
till försvarsministern: Kan försvarsministern,
som är positivt inställd till
tanken att förbättra trafiksäkerheten på
vägar med vägspärrar, tänka sig att de
kostnader, som är förenade med ombyggnad
av kvarvarande spärrar, får
utföras som allmänt eller särskilt beredskapsarbete?
Just i de områden som berörs
av dessa olägenheter är arbetslösheten
stor. Ombyggnad och flyttning av
vägspärrar kan därför ses som ett sysselsättningspolitiskt
objekt. Kanske rent
av inrikesministern, som finns här i sin

Nr 18

Torsdagen den 17 april 1969

Svar på interpellation ang. länsplaneringen inom lokaliseringspolitiken

bänk bakom försvarsministern, kan ge
ett tips på den punkten?

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag vill erinra om två
fakta. Det ena är att det förekommer ett
ständigt samarbete mellan militärområdesledningen
och vägmyndigheterna.
Det andra är att det anslag som vi ger
för detta ändamål — 300 000 kronor om
året — så att säga bestämmer takten för
dessa ändringar i hela landet.

Många kommuner har emellertid själva
bekostat ändringar av vägspärrar.
Jag pläderar ''inte för att de skall göra
det. Vad Norrbotten beträffar antar jag
att också arbetsmarknadsmedel har varit
inkopplade; jag vet det visserligen
inte säkert, men något principiellt hinder
finns naturligtvis inte, om det föreligger
arbetslöshet på platsen och arbetsmarknadsmyndigheten
ger sitt godkännande.

Om man avvaktar att en väg skall ombyggas
för att ta ändringen i samband
därmed eller om vägspärren är nödvändig
och en ombyggnad är mycket kostsam,
medger vägmyndigheterna att
spärren tills vidare får stå kvar. Jag
föreställer mig att de militära myndigheterna
i så fall också låter den vara
kvar.

Den senaste stora inventeringen och
granskningen av vägspärrarna i hela
Norrbottens län verkställdes gemensamt
av militära myndigheter och vägmyndigheter
år 1965. Man följer nu ett program
för de ändringar man då var överens
om men alla är inte genomförda
ännu.

Herr STRIDSMAN (ep):

Herr talman! Jag noterar med tillfredsställelse
att försvarsministern när
han nämnde kommunerna betonade, att
en del åtgärder har vidtagits för att
motverka farorna ur trafiksäkerhetssynpunkt.
Han sade emellertid att det
givetvis inte var någonting som han

själv önskade detta att kommunerna
skulle ta på sig dessa kostnader. Vi skall
inte tala om de platser det gäller, eftersom
det kan sägas röra sig om militära
hemligheter, fast alla som färdas på dessa
vägar känner till dem. I alla fall berör
frågan sådana kommuner som kanske
har det ekonomiskt sämst ställt, och
det vore ett grymt öde för dem, om de
fick ta på sig även denna kostnad.

Vi är nog sams om tagen, herr försvarsminister;
vi är ju inne på precis
samma tankegång, nämligen att dessa
vägspärrar utgör en fara. Frågan är bara
hur vi praktiskt skall förfara för att
så snabbt som möjligt få bort dem. De
är verkligen en allvarlig fara för trafiksäkerheten
på dessa vägar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 15

Svar på interpellation ang. länsplaneringen
inom lokaliseringspolitiken

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST, som yttrade:

Herr talman! Herr Tobé har frågat
mig hur det fortsatta arbetet med länsplaneringen
kommer att utformas samt
hur en sådan planering kan förenas
med grundsatsen om självständiga kommuner.

Den regionalpolitiska utvecklingsplaneringen
har sin utgångspunkt i 1964
års riksdagsbeslut om riktlinjer för en
aktiv lokaliseringspolitik. I 1964 års
proposition om lokaliseringspolitiken
uttalades bl. a., med riksdagens instämmande,
att samhällsplaneringen främst
skulle inriktas på att skapa en effektiv
samhällelig servicestruktur i form av
skolor, sjukhus, vägar och övriga kommunikationer
samt annan offentlig service.
Samverkan borde ske mellan stat,
kommun och näringsliv på ett sådant
sätt att samlade insatser kunde åstad -

Torsdagen den 17 april 1969

Nr 18

Svar på interpellation ang.

kommas på lämpliga orter. Konkreta
planer och handlingsprogram borde utarbetas
i vilka bl. a. en avvägning av
olika regionala intressen i fråga om
samhällelig service och annan offentlig
verksamhet skulle ske.

Huvudändamålet med den försöksverksamhet
som bedrivits under beteckningen
Länsplanering 1967 har varit att
få fram ett material som kan ge vägledning
om var utvecklingsbestämmande
samhällsinvesteringar och lokaliseringspolitiska
insatser bör göras. Som framgår
av redovisningen i årets statsverksproposition
är det regeringens uppfattning
att Länsplanering 1967 med vissa
modifikationer i målsättningen tjänar
detta syfte.

Enligt beslut av regeringen den 28
mars i år skall försöksverksamheten
med utvecklingsplanering nu fullföljas.
Länsstyrelserna har sålunda fått i uppdrag
att tillsammans med planeringsråden
utarbeta regionalpolitiska handlingsprogram
för länen. Genom handlingsprogrammen
skall klarläggas vilka
samhälleliga insatser som blir behövliga
om den regionala utvecklingen följer
målsättningen i Länsplanering 1967.
Handlingsprogrammen skall inte begränsas
till att avse tillväxtfrämjande
insatser utan även innefatta åtgärder
för att trygga goda levnadsförhållanden
i orter och regioner där en vikande
utveckling ter sig ofrånkomlig.

Grundmaterialet för handlingsprogrammen
skall skaffas fram genom en
enkät till kommuner och landsting om
deras långsiktiga investeringsplaner.
Programmen skall mynna ut i en prioritering
av de olika samhällsinsatserna
med sikte på att samordna och koncentrera
dessa insatser, så att de på bästa
möjliga sätt främjar en regionalt balanserad
ekonomisk tillväxt.

När det gäller frågan om hur en planering
av detta slag låter sig förena
med kravet på självständiga kommuner
vill jag först erinra om att 1964 års
riksdagsbeslut innebar, att den i anslut -

länsplaneringen inom lokaliseringspolitiken

ning till lokaliseringspolitiken behövliga
planeringen skulle vara en i huvudsak
statlig uppgift och ha sin tyngdpunkt
i länen. Länsstyrelserna fick huvudansvaret
för verksamheten tillsammans
med de för ändamålet inrättade
planeringsråden.

Kommunernas investeringar har självfallet
stor betydelse för den regionala
utvecklingen. Statliga organ fattar emellertid
för närvarande resursfördelande
beslut som påverkar kommunernas möjligheter
att förverkliga sina utbyggnadsplaner.
Exempel finns inom sådana områden
som bostadsproduktionen samt
byggandet av vägar och skolor. En effektiv
regionalpolitisk planering förutsätter,
såvitt man nu kan bedöma, inga
nya befogenheter för de statliga organen
när det gäller de kommunala investeringarna.
Det nya är att den resursfördelning
som ankommer på dessa
organ grundas på en enhetlig målsättning
för den regionala utvecklingen.
Samtidigt ger länsplaneringen kommunerna
en fastare grund att stå på i planeringen.

Svaret på interpellantens sista delfråga
är alltså, att den fortsatta regionalpolitiska
planeringen inte bara kan förenas
med kravet på självständiga kommuner
utan genom sin uppbyggnad förutsätter
självständiga kommuner med
en effektiv planering.

Vidare anförde:

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Jag ber först att få
framföra mitt tack till statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet för
svaret på min fråga.

Den fråga som avslutade interpellationen
omnämndes i ingressen till interpellationssvaret,
men jag skulle vilja
ta ut en mening som finns i själva motiveringen
till frågan. Där sade jag:

»En statlig planering av detta slag berör
själva livsnerven i kommunernas
verksamhet och borde därför rimligen

Nr 18

Torsdagen den 17 april 1969

Svar på interpellation ang. länsplaneringen inom lokaliseringspolitiken

föranleda en öppen debatt innan den
ens försöksvis kommer till utförande.»
Detta var kvintessensen av min framställning.

Departementschefen säger nu att huvudändamålet
med den försöksverksamhet
som bedrivits under beteckningen
Länsplanering 1967 har varit att få
fram ett material som kan ge vägledning
om var utvecklingsbestämmande
samhällsinvesteringar och lokaliseringspolitiska
insatser bör göras. Jag framförde
i remissdebatten ett erkännande
för och min tillfredsställelse med att inrikesministern
i statsverkspropositionnen
hade lämnat en så grundlig, klar
och uttömmande redovisning över resultatet
av Länsplanering 1967. Men
jag sade samtidigt att jag inte var speciellt
imponerad av planeringsmomentet
i detta sammanhang. Jag framhöll då
liksom jag gjort vid flera tillfällen när
anledning härtill funnits, att vad man
i detta sammanhang genomfört framför
allt är en prognosverksamhet. Jag har
tidigare också sagt och upprepar det
nu, att en sådan prognosverksamhet är
nyttig men inte helt ofarlig, eftersom
den är styrande. Framför allt för kommuner
eller kommunblock med en negativ
utveckling kan det vara förödande
att man producerar prognoser som är
negativa. En sådan prognos bör omedelbart
följas av planerings- och verkställighetsåtgärder
för att göra ont bättre.

Enligt interpellationssvaret skall nu
försöksverksamheten med utvecklingsplanering
fullföljas. Jag kan inte klart
utläsa, om det är meningen att även
detta är en försöksverksamhet eller om
försöksverksamheten är slut och nu
skall följas upp med en utvecklingsplanering.

Det skall utarbetas regionalpolitiska
handlingsprogram för länen, varvid
man skall utröna behovet av samhälleliga
insatser — och med sådana måste
väl menas inte bara statliga utan även
primärkommunala och landstingskommunala
insatser.

Man skall vidare göra enkäter hos
kommuner och landsting om deras långsiktiga
investeringsplaner. Det hör till
saken att jag starkt arbetat för att investeringsplaner
skall införas i kommunerna.
Jag har i dag inhämtat att
knappt hälften av våra kommuner har
sådana långsiktiga investeringsplaner.
Det finns på vissa håll ett motstånd mot
sådana planer. Man känner sig bunden
av dem och vill i stället i samband med
skattedebatten på hösten kunna ta upp
till diskussion de åtgärder som närmast
är aktuella. Samma motstånd mot långsiktiga
program förekommer här i riksdagen,
när det gällt att fastställa vägplanen
för åratal framåt. Finansministern
visar också motvilja mot att låsa
sina utgifter för framtiden. Kommunernas
motvilja i detta avseende kan alltså
vara förståelig. Det är också bara ungefär
hälften av kommunerna som förberett
sig på detta sätt.

Statsrådet anför att programmen skall
mynna ut i en prioritering av de olika
samhällsinsatserna med sikte på att
samordna och koncentrera dessa insat7
ser, så att de på bästa möjliga sätt
främjar en regionalt balanserad ekonomisk
tillväxt. Han säger inte så mycket
om hur man ser på detta ur kommunal
synpunkt, vilket är det viktigaste. Med
uttrycket »ekonomisk tillväxt» avses
väl mera företagens möjlighet att verka
och därigenom ge liv åt sina kommuner.

Jag vill då fråga vem som har kompetensen
att avgöra dessa frågor. Ja, det
är ju egentligen kommunen. Värderingen
av vilka insatser man skall göra är
ju en politisk uppgift. Det kan gälla ett
vad mellan en skola eller en ishockeybana
eller andra uppgifter, som ligger
långt ifrån varandra men som skall vägas
mot varandra. Vem skall nu överta
denna kompetens? Jo, i första hand
länsstyrelsens tjänstemän och experter.
Jag utgår från att man inte bara ämnar
samla in enkätsvaren utan att man också
tänker bearbeta dem. Men vem får
ta ansvaret, om en kommun inte får

Torsdagen den 17 april 1969

Nr 18

Svar på interpellation ang. länsplaneringen inom lokaliseringspolitiken

fullfölja sin prioriteringsplan? Ja, det
iir naturligtvis kommunen och inte staten.

.lag vill påpeka att det är en typisk
politisk uppgift att avväga vilka investeringar
som skall utföras det ena och
det andra året. Allt skall tas med i planen
för att kommunen skall stå fullt
rustad, men det är en typisk politisk
uppgift att avgöra i vilken ordning det
skall ske. Den saken kan inte överlämnas
till tjänstemän och experter.

Statsrådet säger att vid tiden för
1964 års lokaliseringsbeslut var man av
den åsikten att lokaliseringspolitiken
huvudsakligen var en statlig uppgift,
varvid länsstyrelserna med sina planeringsråd
skulle spela en framträdande
roll. Men beträffande planeringsråden
har det framhållits — jag tror också att
det har väckts motioner om det här
i riksdagen — att man inte är riktigt
nöjd med deras sätt att fungera. De
fungerar mera som en testgrupp än som
ett organ som ligger närmare beslutsprocessen.
Vidare är det givetvis skillnad
på sådana län där man inte har
några direkta lokaliseringsspörsmål och
sådana där man har mera markanta
problem i den vägen.

Enligt min mening är det klart att
statliga bidrag och lån måste mötas av
en kommunal beredskap i olika former.
Det är det man kallar för infrastruktur;
allting måste fungera tillsammans.
Och kommunernas investeringar
har i det fallet oerhört stor betydelse.
De har också stor betydelse i folkhushållet
som sådant. I finansplanen redogöres
varje år för hur mycket i pengar
och procent som de kommunala investeringarna
tar i anspråk, och det sägs
väl ibland en del om att man kanske
måste hålla igen för att kommunernas
investeringsvolym inte skall växa alltför
mycket.

Även finansdepartementet har gjort
framstötar — det är väl tio år sedan
det skedde senast — om att vi skulle få
en författning som stadgar att kommu -

nerna skall självfinansiera minst 25 procent,
som det då var tänkt, av sina investeringar
och låna till resten. Man skulle
alltså inte helt lånefinansiera. Detta
motsatte sig kommunerna emellertid,
och frågan kom aldrig fram till något
beslut i riksdagen. Den saken har därför
fått klaras på olika sätt. Det finns
ju investeringar som helt skattefinansi—
eras och sådana som helt lånefinansieras.

Nu säger statsrådet att detta att man
lägger sig i kommunernas investeringar
också förekommer nu. Staten har en
resursfördelning. Man fördelar medel
till bostadslån, ger statsbidrag till gator,
vägar och skolor o. s. v. Såvitt man
nu kan bedöma, säger statsrådet, är det
inga nya befogenheter som staten tar
på sig. Det nya är bara att man gör en
resursfördelning grundad på en enhetlig
målsättning för den regionala utvecklingen,
och den ger samtidigt kommunerna
en fastare grund för deras planering.
Ja, men man kan också säga att
kommunerna blir bundna till händer
och fötter. Det är naturligtvis en fast
grund för planeringen, men det blir då
inte stora möjligheter att pröva alternativa
utvägar.

Vidare sade statsrådet att den fortsatta
regionalpolitiska planeringen inte
bara kan förenas med kravet på självständiga
kommuner utan t. o. m. förutsätter
självständiga kommuner med en
effektiv planering. Ja, jag har inte något
mandat från Kommunförbundet, och
det kan måhända verka förmätet av mig
att gå upp i denna fråga. Men jag har
ändå ett kommunalt förflutet och är intresserad
av dessa saker. Därför har jag
gjort det. Och jag vill avsluta mitt anförande
med några ytterligare reflexioner.

Det är uppenbart att rent principiellt
är det som 1964 allmänt uttalades om
vikten av att lokaliseringspolitiken
samordnades med annan planering via
en försöksverksamhet med prognoser
— Länsplanering 67 — nu kommer att
utvecklas till en hård styrning av den

Nr 18

Torsdagen den 17 april 1969

Svar på interpellation ang. länsplaneringen inom lokaliseringspolitiken

kommunala verksamheten även i de delar
av landet där en aktiv lokaliseringspolitik
är obehövlig. På vissa håll finns
det kanske anledning att dämpa lokaliseringspolitiken,
men i många delar
av landet klarar man sig ändå utan både
uppmuntran och dämpning. Är det
då rimligt att ett så djupgående ingrepp
i den kommunala verksamheten göres
utan att riksdagen direkt får ta ställning
till systemet?

I årets statsverksproposition finns
det, som jag nämnde, en redovisning,
men denna del av statsverkspropositionen
har ännu inte behandlats
i riksdagen. Länsstyrelserna har emellertid
redan i mars fått order om att
vidta åtgärderna, och kommunerna inges
tron att de är tvungna att svara,
även om, som jag sade, ungefär hälften
av dem inte har någon beredskap på
området. De har inte gjort en långsiktig
investeringsplanering och måste alltså
hafsa ihop en sådan, med de politiska
bedömanden som det blir fråga om och
som kan behöva tid att mogna.

Beträffande själva sakfrågan undrar
jag: Om statliga organ, på länsstyrelseplanet
eller det centrala planet, gör en
prioritering som sedan visar sig vara
ett misstag, tar staten då konsekvensen
av det?

Riksdagen inbjuds att fatta beslut
i stor och smått. Vi tycker ibland att
satsningen är litet ojämn. Vi har ingenting
emot att slippa en del detaljer,
men stora och principiella frågor vill
vi gärna behandla, och det här är en
sådan fråga.

Självständiga kommuner med en effektiv
planering är enligt min mening
en förutsättning för en framgångsrik
lokaliseringspolitik. De skall vara skickade
att sköta sina angelägenheter, som
det står i kommunallagen. Men jag anser
inte, som departementschefen, att
detta kan anföras som skäl för en hårdare
styrning. Jag är rädd för att departementet
har förläst sig på fransk
»planification». Men i Frankrike finns

det 38 000 kommuner — varav ett tiotal
saknar invånare. Det är något annat att
handskas med än de kommuner som vi
vill skapa här och som skall ha en
självständig ställning

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Det vore frestande att
ta upp en diskussion med något bredare
målsättning, men jag skall inte göra
det i dag. Jag vill bara säga att jag är
förvånad över herr Tobés uttolkning
när det gäller det planeringsarbete som
utförts. Och jag är så mycket mer förvånad
som riksdagen hållits underrättad
om planerna. Saken anmäldes ju när vi
drog upp riktlinjerna för lokaliseringspolitiken
och riksdagen har inte haft
något att invända mot att vi skulle gå
vidare på detta sätt.

Jag har också intrycket att de kontakter
som tagits på ett förberedande
stadium, innan materialet skickades ut,
har varit tillfredsställande. Både kommunförbunden
och andra som haft intressen
att bevaka i detta sammanhang
har blivit tillfrågade.

Vidare är jag förvånad över att herr
Tobé, som ändå i sin dagliga gärning
är van vid att arbeta med frågor som
har med planering att skaffa, drar så
långtgående slutsatser rörande konsekvenserna
av det initiativ som regeringen
har tagit. Vad innebär detta initiativ?
Jo, det innebär helt enkelt att vi
inbjuder kommuner — tillsammans med
landsting och andra som kan vara berörda
— att göra en bedömning av investeringarna
under den närmaste femårsperioden.

Detta tycker herr Tobé tydligen är
ett ingrepp i kommunernas rätt att styra
och ställa i eget hus. Det må så vara.
Skulle det verkligen vara så illa
ställt som herr Tobé antyder, att det
inte föreligger ett intresse ute i kom -

Torsdagen den 17 april 1969

Nr 18

Svar på interpellation ang.

munerna i dag att genomföra en framtidsplanering?
Jag trodde ändå att det
var allmänt erkänt åtminstone av insiktsfullt
kommunalfolk att vi i den nuvarande
samhällsutvecklingen behöver
en sådan planering, om vi på ett tillfredsställande
sätt skall kunna sköta våra
uppgifter. Vi har således inte tänkt
att materialet på något sätt skall användas
för att styra kommunerna, utan
det är kommunerna själva som inbjuds
att redovisa vilka planer de har.

När herr Tobé antyder att det skulle
ha varit angeläget med en öppen debatt,
som han säger, innan materialet sammanställs,
så förstår jag honom inte.
Det skulle ju bli en diskussion om hur
formulär och annat skulle se ut, och
detta är väl tämligen ointressant. Nu
får ju kommunerna möjlighet att föra
den öppna debatt som herr Tobé talar
om, ty självfallet räknar vi med att
vårt initiativ skall inspirera till en debatt
regionalt och ute i kommunerna
kring dessa mycket väsentliga problem.
Herr Tobé borde vara medveten om att
detta material •— om vi nu lyckas samla
upp det — kan vara värdefullt på
alla nivåer: för kommunerna och vid
länsplanering men naturligtvis också
för regering och riksdag, när de skall
fatta beslut om stora och viktiga reformer.

Jag inskränker mig till att göra denna
kommentar till herr Tobés inlägg. När
han talar om att man angriper själva
livsnerven i den kommunala verksamheten
har jag mycket svårt att förstå
honom. När han sedan tar till sådana
ord som att kommunerna skulle bli
bundna till händer och fötter genom att
man vågar försöka planera för framtiden
har jag lika liten möjlighet att
begripa honom.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Jag får väl vara förvånad
över att statsrådet är förvånad,
ty jag tycker inte att man behöver vara
det. Jag är mycket intresserad av

länsplaneringen inom lokaliseringspolitiken

att man planerar på ett hyggligt sätt,
men jag har också under tidens lopp
fått lära mig att planering och verkställighet
bör vara hårt knutna till varandra.
Vi har en statlig nivå, en landstingsnivå
och en kommunal nivå, och
det är alldeles självklart att de statliga
uppgifterna måste planeras ur rikets
synpunkt och med statlig inverkan i
alla led ända ned till det lokala. Beträffande
t. ex. väginvesteringar finns
det en ordning för hur man skall gå
till väga, och man brukar klara av den
saken.

Kommunen har emellertid en uppgift,
och den får en ännu större uppgift genom
den kommunindelningsreform vi
håller på med. Därför är det egendomligt
att man just i detta läge säger att
nu får kommunerna inte längre klara
detta själva. Det är inte bara fråga om
en enkät; i svaret sägs det att det är
fråga om att prioritera. Men statsrådet
nämner inte vem som skall prioritera.
Skall kommunerna bara tala om hur de
ämnar göra, och sedan lägger man sig
inte i det? Blir det inte så att man —
i vilket led det än skall göras — säger:
»Det går inte an att den kommunen
gör det och den kommunen gör det. Vi
måste skära bort någonting från någon
av dem.» Då gör man alltså en prioritering
på en nivå, där man inte har med
verkställandet att göra.

När det gäller bostadskvoten är det
staten som tillhandahåller pengarna.
Då är det självklart att den kan göra
prioriteringar, och det gör den redan.
Det finns emellertid en del annat —
inte särskilt mycket — som hör till
den fria sektorn, och jag tycker att det
är underligt att man inte har uppmärksammat
det mera. Jag påstår inte att
detta är fel; jag säger bara att jag finner
tillvägagångssättet egendomligt, när
riksdagen inte ges tillfälle att diskutera
igenom vad det innebär för kommunernas
självständighet, att de får denna
centralstyrda planering av sina investeringar.
Hur mycket naggas den kom -

Nr 18

Torsdagen den 17 april 1969

Svar på interpellation ang. postbefordran inom norra Dalsland

munala självständigheten då i kanten,
och vad blir det kvar av den? Det borde
vara självklart att man sökte den
förankringen.

Statsrådet Holmqvist förklarar vidare
att man har presenterat detta förslag
i riksdagen flera gånger men att ingen
har sagt någonting. Ja, men det har
då rört sig om en försöksverksamhet,
det har varit fråga om prognoser, men
nu gäller det direkta ingrepp, såvitt
jag förstår av svaret och av de antydningar
som finns i statsverkspropositionen.
Nu skall man alltså göra en
prioritering, och det kanske man måste
göra. Här i riksdagen diskuterar vi
alla möjliga petitesser om huruvida vi
skall våga göra det ena eller det andra,
men i en sådan, verkligt viktig fråga
som denna får vi bara en rapport från
departementet.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag förstår att jag misslyckades
i mina försök att påvisa att
denna planering kan bli till glädje på
olika nivåer. Naturligtvis skall kommunerna
få möjlighet att ange hur de bedömer
frågorna.

Herr Tobé är misstänksam mot de
tjänstemän som så småningom kan blanda
sig i denna bedömning. Det är i
och för sig en sund reaktion. Eftersom
herr Tobé själv är tjänsteman och planerare
är han i första hand ängslig för
att de tjänstemän, som kan få hand om
dessa frågor, inte skulle ha kontakt med
verkligheten i sitt arbete — jag tror
att det var så herr Tobé uttryckte det.
Farhågorna är säkerligen betydligt överdrivna.
Vi skall naturligtvis ha samarbete
med de kommunala förtroendemännen.
De som bär det politiska ansvaret
både i primärkommuner och
landsting skall ha det avgörande inflytandet
i detta sammanhang. Jag anser
det emellertid självklart att de sedan i
viss utsträckning måste använda de

medhjälpare och serviceorgan på olika
nivåer som står till deras förfogande.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Med anledning av vad
statsrådet Holmqvist sade om tjänstemän
måste jag ta fram en skrift som
jag hade tänkt använda i mitt anförande
efter nästa interpellationssvar till
mig av kommunikationsministern.

Departementschefen i det danska finandspartementet
Erik Schmidt har i
en skrift tagit upp dessa frågor. Han är
alltså departementstjänsteman och han
säger att om man skall ställa det på
sin spets så skall en expert vara saklig
men en politiker osaklig. Politikern
skall ta in värdeomdömen i sin bedömning,
under det att experten tar hänsyn
till vad han tycker är tekniskt och
ekonomiskt riktigt. Politikern har möjlighet
att välja. Han är kanske en person
med stor överblick över sammanhangen.
Han kan fråga sig: Vad är
bäst för riket, för kommunen? Han kan
också säga: Vad är bäst för mitt parti
just i detta ögonblick? Sådana värderingar
får en politiker göra. Det är en
väldig skillnad mellan politikerns och
expertens bedömning.

Mitt uttalande var alltså inte på något
sätt avsett att vara nedsättande. Jag har
i min verksamhet som tjänsteman försökt
att noga skilja på när jag är tjänsteman
och när jag är politiker. Det
har inte varit så svårt för mig i mitt
yrke, men det kan vara svårt för många:
andra.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 16

Svar på interpellation ang. postbefordran
inom norra Dalsland

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Torsdagen den 17 april 1969

Nr 18

Svar på interpellation ang. postbefordran inom norra Dalsland

Herr talman! Herr Andersson har frågat
mig, om jag uppmärksammat de försämrade
postbefordringsförhållanden
som den nya organisationen åstadkommit
i Bengtsfors kommunblock i norra
Dalsland och om jag i så fall vill vidta
sådana åtgärder som ger medborgarna
i denna region en bättre postservice.

Eftersom postförbindelserna med norra
Dalsland tidigare inte varit helt tillfredsställande,
har postverket ägnat
området särskild uppmärksamhet vid
omläggningen till den nya transportorganisationen.
Sålunda har nya förbindelser
tillskapats, som bättre tillgodoser
landsdelens behov av postservice.
Av stor betydelse för postgången till
och från andra delar av landet har bl. a.
varit det nyinrättade nattpostflyget
Karlstad—Borlänge—Stockholm och
åter. Genom de vidtagna arrangemangen
har för de större orterna inom ifrågavarande
område postens ankomsttider
kunnat tidigarekiggas med mellan
en halv och en och en halv timme. Härigenom
kan postutdelningen på resp.
ort i motsvarande mån påbörjas tidigare.
För de avgående postlägenheterna
gäller i stort sett oförändrade tider.
Dock måste huvudposten sändas något
tidigare från vissa orter för att hinna
fram till de stora genomgående nattpostlinjerna.

Såvitt jag kunnat finna har norra
Dalsland genom omläggningen till en
ny transportorganisation fått allmänt
sett förbättrade postförbindelser i förhållande
till tidigare.

Vidare anförde:

Herr ANDERSSON i Billingsfors (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för svaret på
min interpellation.

När den nya transportorganisationen
skapades var riktpunkten att åstadkomma
förbättringar i postservicen. Av svaret
som lämnats framgår också att det
blivit vissa förbättringar i Bengtsfors

kommunblock. Då dessa förbättringar
å andra sidan får betalas med försämringar
anser jag att resultatet som helhet
inte blivit vad man syftade till.

Det sades i svaret att förhållandena
före omläggningen inte var helt tillfredställande.
Det kan hända, men vi som
bor inom detta område hade då ingen
känsla av att transporterna skulle vara
särskilt otillfredsställande. Men det kan
ju bero på att vi dalslänningar är ett
tålmodigt släkte, som aldrig fått vänja
sig vid bekväm service på olika områden.

Vari består nu de förbättringar som
omtalas i svaret? Jo, vi får nu posten i
våra brevlådor en halv eller kanske upp
till en timme tidigare om dagen, och
det är vi självfallet tacksamma för. Rent
praktiskt betyder det emellertid inte
så särskilt mycket. Om vi får våra brev
och avier klockan halv 11, klockan 11
eller klockan halv 12 tycker vi inte är
av så stor betydelse — särskilt om det
gäller obehagliga brev kan det vara
bättre ju senare de kommer.

Men saken har också en annan sida.
Det är inte bara brev som kommer
med posten, utan det gäller också tidningar.
Vissa tidningar levereras bara
genom posten, och det är i detta avseende
som en av de stora försämringarna
skett. Vissa dagliga tidningar som
trycks i Göteborg får vi endast genom
posten. Den ny^a organisationen innebär
att vi inte längre kan få tidningarna
samma dag som de är tryckta. Detta
medför t. ex. att vi kan få lördagstidningen
på måndagen. Det säger sig
självt att ingen vill prenumerera på
gamla nyheter, och därför tvingas
många att välja en tidning som de
egentligen inte tycker så bra om.

Enligt organisationsplanen skall all
post inom området gå till Karlstad för
sortering. Detta gäller även den post
som skall gå mellan samhällena inom
blocket, trots att det inte är så stora
avstånd mellan dessa — det kan röra
sig om mellan 6 och 25 kilometer. Post -

Nr 18

Torsdagen den 17 april 1969

Svar på interpellation ang. postbefordran inom norra Dalsland

mästarna inom området har emellertid
skapat en egen organisation, enligt
vilken posten skickas i retur med postbilen,
varifrån den lämnas av vid de
olika postanstalterna längs den sträcka
inom området som bilen trafikerar.
En del samhällen får alltså en sådan
service på återfärden, men de samhällen
som inte ligger längs bilens resväg
får vänta på posten, som först skall
gå 12 mil upp till Karlstad och sedan
12 mil tillbaka den andra dagen.

Man måste nu lägga på ett brev på
brevlådan mycket tidigare än förr för
att kunna räkna med att det skall komma
fram dagen därpå. Det kan ju uppstå
tillfällen när man vill att ett brev
som avsänts skall nå grannsamhället dagen
därpå. Då får man lämna det i mycket
god tid på posten. Särskilt inom organisationer
av olika slag har man det
besvärligt. Där bedrives ju ett frivilligt
arbete, och dess administration måste
således ske på kvällarna, och då är
det för sent att skicka brev som skall
vara adressaten till handa följande dag.
Därför får man i många fall köra till
grannsamhället med egen bil och lägga
brevet på postens brevlåda där,
om man vill att mottagaren skall ha
brevet dagen därpå. Tidigare kunde
man lägga breven i postens brevlåda
på morgonen, och genom att transporten
då gick på järnväg kunde adressaten
ha sitt brev samma dag. Det är
omöjligt nu.

Jag kan också ta ett annat exempel.
Vi har i centralorten en lokaltidning,
som tidigare kunde skicka sina tidningsexemplar
med posten till orterna
inom blocket. Efter den 12 maj 1968
går det inte att göra så, ty tidningarna
kommer inte fram i rätt tid. Lokaltidningen
har därför tvingats att köra ut
sina tidningsexemplar med egen bil till
dessa orter.

Jag skall inte trötta kammarens ledamöter
med fler exempel, men redan
de anförda visar ju att det har inträtt
en försämring på detta område. Jag

frågar mig om det verkligen var nödvändigt
att genomföra denna nya organisation
på alla orter i landet, när man
ju redan på förhand kunde se att det
skulle leda till försämringar i vissa områden.
Kunde man inte behållit den
gamla organisationen på sådana orter
och genomfört den nya bara där man
fick förbättringar?

Inom Bengtsfors kommunblock, som
det här i huvudsak gäller, har det nu
startats en försöksverksamhet med personbefordrande
helikoptertrafik mellan
de längst bort liggande samhällena och
centralorten. En av orsakerna härtill är
att många vägar i området är mycket
dåliga. Man har med helikoptern
velat åstadkomma snabbare förbindelser
med centralorten, och vi är mycket
tacksamma för det initiativet. Jag
hoppas att den försöksverksamheten komer
att slå väl ut, så att den kan permanentas.
Det vittnar om nya djärva
grepp att starta sådana försök.

Varför inte fortsätta med dessa djärva
grepp även på postbefordringens
område? Starta en postbefordran med
helikopter — eller varför inte med flyg!
Vi har en lämplig motorbana som ligger
centralt i kommunblocket. Där har
privatflygplan tidigare landat. Med någon
utbyggnad skulle den bli en förträfflig
landningsbana för postflyg och
matarflyg för personbefordran. En
flyglinje exempelvis Stockholm—Göteborg—Dalsland
med post och passagerare
skulle vara en fin sak för oss dalslänningar,
något i stil med när den första
lilla järnvägen invigdes av Oskar
II år 1905. Jag tror att dalslänningarna
skulle bli lika glada för en sådan
flygförbindelse som de blev på den tiden
då detta lilla tåg sattes i trafik
och knöt förbindelser med yttervärlden.

Tänk på den saken, herr kommunikationsminister!
Det finns kanske en möjlighet
att få en sådan ordning att
fungera. Den skulle också innebära att
Bengtsfors kommunblock fick samma

Torsdagen den 17 april 1969

Nr 18

Svar pa interpellation ang. postbefordran inom norra Dalsland

service som det övriga Dalsland. Saken
är nämligen den att cirka en mil nedanför
Bengtsfors kommunblocks södra
gräns fungerar transporterna lika
bra nu som tidigare, men på andra sidan
den gränsen har de förändringar
inträffat som jag här har talat om.

Det kan måhända synas förmätet att
belasta Sveriges riksdag med en diskussion
om en sådan här liten regional
fråga — det gäller ju bara ett område
med 18 000 invånare någonstans i vårt
land. Men problemen med den försämrade
postservicen är aktuella även i
andra områden; nästföljande interpellationssvar
gäller också dessa ting, och
ytterligare debattinlägg om en förbättrad
organisation på området kommer
då säkerligen att göras. Det kostar naturligtvis
pengar att åstadkomma förbättringar,
men vi är viil alla medvetna
om att det är nödvändigt att
satsa pengar, om vi skall kunna fullfölja
vår målsättning att ge glesbygdernas
befolkning bättre service på alla
områden.

Det talas i dessa dagar mycket om
jämlikhet, och vi strävar efter att skapa
sådan inte bara mellan människor utan
också mellan orter och områden inom
vårt land. Jag förstår att postverket
inte har så stora ambitioner, men jag
uttalar förhoppningen att kommunikationsministern
skall motsvara våra förväntningar
och försöka åstadkomma en
bättre lösning.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Herr Andersson i Billingsfors
har i sin interpellation som
ett exempel på olägenheterna med den
ändrade postordningen i Dalsland uppgivit,
att ett brev som skall sändas den
6 km långa sträckan från Billingsfors
till Bengtsfors numera först måste skickas
till Karlstad — en sträcka på cirka
tolv mil —- och därifrån till Bengtsfors.
Denna uppgift har vi kollatione2
— Andra kammarens protokoll 1969. Nr

rat, och den är enligt postverket felaktig.
Posten sänds direkt till Bengtsfors.

Herr Andersson har vidare uppgivit
att man inom bengtsforsregionen inte
kan få en postprenumererad daglig nyhetstidning
som distribueras från Göteborg
förrän dagen efter tryckningsdagen.
Påståendet ger inte en helt riktig
bild av läget, eftersom en sådan försening
endast uppkommer i fråga om en
av de tre morgontidningar som utkommer
i Göteborg. Förseningen i detta fall
sammanhänger med följande omständigheter:
Före omläggningen av transportorganisationen
befordrades göteborgstidningarna
med en postkupé som avgick
från Göteborg kl. 3.15. Det tåg som
medförde postkupén indrogs emellertid.
I stället har en ny postkupé insatts i
ett tåg som avgår från Göteborg kl.
22.55. Tidningen i fråga har på grund
av sen pressläggning inte kunnat utnyttja
denna lägenhet.

Jag vill framhålla att det vid en omläggning
som den som gjordes den 12
maj förra året, där syftet var att åstadkomma
förbättringar av postservicen
och där vi generellt sett nådde målet,
är det svårt att avväga resultatet så väl,
att det inte blir några som helst försämringar.
Det är bl. a. inte så lätt att
anpassa alla tågtider till samtliga tidningars
pressläggningsögonblick. Naturligtvis
är detta i och för sig beklagligt,
men det går inte att uppnå allt i ett
sådant här sammanhang.

Jag tycker att herr Andersson i Billingsfors
är litet orättvis mot postverket
när han säger att postverket har
väl inga ambitioner, så av postverket
kan vi inte vänta oss något. Jag gav ju
i mitt svar ett klart besked om att postverket
lagt ned särskild möda på att
försöka förbättra postservicen just för
norra Dalsland, därför att bekymren
där varit rätt stora tidigare. Och jag
vidhåller mitt påstående, mot bakgrunden
av vad som generellt hände, att det
ändå i de flesta avseenden blev rätt
18

Nr 18

Torsdagen den 17 april 1969

Svar på interpellation ang. postbefordran inom norra Dalsland

betydande förbättringar. Man bör också
ta hänsyn till detta när man försöker
bedöma slutresultatet som helhet.

Ilerr ANDERSSON i Billingsfors (s):

Herr talman! Som jag nämnde tidigare
har postmästarna inom området
skapat en organisation, som innebär
att de kan skicka brev tillbaka med
postbilen. Därför kan jag anse att den
uppgift som kommunikationsministern
lämnade var riktig.

Om jag vänder på det hela och talar
om ett brev från Bengtsfors till Billingsfors
i stället för tvärtom, kommer saken
emellertid i ett annat läge. Brevet
från Bengtsfors måste följa med till
Karlstad för att sedan sändas ned till
Billingsfors. Det är just därför att transporten
går från Billingsfors via Bengtsfors
som man kan skicka med posten
därifrån.

Vad beträffar de tidningstransporter
som kommunikationsministern talade
om förundrar det mig att man kan få
dessa tidningar en mil nedanför gränsen
till Bengtsfors kommunblock. I Mellerud
och Åsensbruk får man dem nämligen,
men vi som bor strax ovanför
har ingen möjlighet till det. Det måste
vara något fel i transportorganisationen
när man på detta sätt kan dela
landskapet så att den ena delen får en
försämring medan den andra har det
lika bra som tidigare.

Jag förstår inte vilken »särskild möda»
man har lagt ned. Det skulle vara
intressant att få en redogörelse för det.
Organisationen har ju inte blivit så
mycket bättre, efter vad vi kan se. Visserligen
får vi posten en halvtimme
eller i vissa fall en timme tidigare, men
om man har lagt ned så mycken möda
just på att få denna biltransport att fungera
må vara osagt; det kan jag inte
yttra mig om.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 17

Svar på interpellation ang. åtgärder
mot serviceförsämringen efter

omläggningen av postdistributionen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Fru Jonäng har frågat
mig, om jag uppmärksammat att man
på en del orter fått en försämrad postbefordran
efter omläggningen år 1968
och om jag är beredd att medverka till
en bättre postservice för de områden
som drabbats av försämring.

Omläggningen förra året av postverkets
transportorganisation har för landet
i stort medfört en klar förbättring
av postservicen. Det gäller i första hand
brevposten, till vilken förutom egentliga
brev räknas postkort, betalningshandlingar,
dagstidningar och ilpaket.
Genom att på längre sträckor inrätta
nya postförbindelser med flyg och järnväg
och genom att över huvud mera
direkt anpassa transportapparaten efter
verkets behov har befordringstiderna
allmänt kunnat förkortas. Sålunda har
efter omläggningen andelen övernattbefordrad
brevpost kunnat ökas från
ca 85 till 95 %.

Den tyngre och mera skrymmande
posten — paket, korsband och masspost
— kräver större utrymmen och
längre lastningstider. För dess del har
det därför inte varit möjligt att uppnå
samma förbättringar som beträffande
brevposten. I vissa fall har det inte
kunnat undvikas att man fått något förlängda
befordringstider. Det gäller
exempelvis i viss utsträckning pakettrafiken
inom Gävleborgs län, särskilt
till den del den avser paketgods adresserat
till orter i Hälsingland.

Någon försening har emellertid inte
uppkommit för det paketgods som inlämnas
på orter i Hälsingland för befordran
till andra delar av landskapet.

Torsdagen den 17 april 1969

Nr 18

Svar på interpellation ang. åtgärder mot

av postdistributionen

Inte heller har någon försening uppstått
för det paketgods, som sänds till
detta från Gävle och dess uppsamlingsområde.
1 angivna fall befordras nämligen
posten med direkta övernattförbindelser.
Det i övrigt till Hälsingland
adresserade paketgodset passerar Ånge
för spridningssortering. Till denna del
har — trots att åtgärder vidtagits för
att såvitt möjligt rationalisera sorteringsrutinerna
och förkorta befordringstiderna
— en försening uppstått
med en dag i förhållande till tiden före
omläggningen. Den omständigheten att
paketgodset spridningssorteras i Ånge
sammanhänger med att Hälsingland inte
har tillräckligt trafikunderlag för att
bilda ett eget paketområde. Det bör
emellertid framhållas, att även om
spridningssortering anordnats på lämplig
plats i Hälsingland, exempelvis Bollnäs,
någon tidsvinst inte skulle gjorts.

Beträffande postförhållandena i Storviksområdet
gäller att posten därifrån
numera avsänds med ett mindre antal
tåglägenheter per dag än tidigare men
att dessa i gengäld har en större räckvidd.
Omläggningen möjliggör därmed
i vissa hänseenden en förbättrad postservice.
Området har sålunda övernattförbindelser
med hela Sverige med undantag
av vissa delar av Norrbottens
län samt vissa orter i södra Kalmar län
och Blekinge. Särskilt förbindelserna
med västra Sverige och övre Norrland
har genom omläggningen blivit snabbare.

Allmänt torde kunna sägas att omläggningen
vad avser postservicen i
stort inneburit fördelar även för angivna
delar av landet. Att sedan vissa
områden i fråga om särskilda slag av
försändelser fått vidkännas en viss försämring
kan tyvärr inte undvikas vid
en trafikomläggning av den omfattning
och genomgripande karaktär som det
här är fråga om. Postverket eftersträvar
en mera rationell postservice och kommer
självfallet att pröva de möjligheter

serviceförsämringen efter omläggningen

till förbättringar som kan finnas inom
ramen för den ändrade transportorganisationen.

Vidare anförde:

Fru JONÄNG (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för det fylliga svaret. Samtidigt
ber jag också att få tacka för
senast, eftersom jag faktiskt glömde att
tacka för svaret på min enkla fråga
nyss — jag upptäckte min faute när
herr Vigelsbo tackade både i början
och slutet av sitt anförande.

Omläggningen av postverkets transportorganisation
har inneburit fördelar
men också nackdelar. Det är framför
allt paketposten som har fått vidkännas
förseningar — i Gävleborgs län kan
man räkna med en försening på 1—2
dygn. Statsrådet säger att någon försening
av paketposten inte har skett
inom länet. Jag är av annan uppfattning,
och jag talar av personlig erfarenhet.
Jag arbetade i höstas med en
omfattande distribution inom länet av
studiematerial. Den upplevelsen var
synnerligen negativ. Den långa befordringstiden
är knappast tillfredsställande.
Vad jag nu närmast är intresserad
av att få veta är om vi i fortsättningen
skall räkna det som normalt att paketbefordringen
går 1—2 dygn långsammare
än före rationaliseringen eller om
man ser någon möjlighet att förkorta
befordringstiderna.

Också för korsband och masspost har
befordringstiderna blivit längre. Härvid
kommer tidningarna i kläm; de tappar
prenumeranter som bor långt bort
och inte är intresserade av att få sin
hemmatidning flera dagar efter utgivningsdagen.
Några tidningar har också
klagat över förseningar i fråga om brevposten.
Beträffande denna växlar bilden;
ibland kommer positiva och ibland
negativa erfarenheter till uttryck. Det

Nr 18

Torsdagen den 17 april 1969

Svar på interpellation ang. riksplaneringen inom plan- och byggnadsväsendet

är besvärligt att inte kunna vara säker
på att den post man skickar kommer
fram i beräknad tid. Flera exempel på
förseningar skulle kunna nämnas: sammanträdesmaterial
som kommit efter
sammanträdet, expressbrev som ofta
kommer senare än vanlig brevpost etc.
Vi har nyligen läst i tidningarna om
tipskupongerna som kom för sent fram,
vilket åtminstone enligt tidningarna var
postens fel. Där kommer vi också fram
till den intressanta frågan om postens
skyldigheter att stå för skador som uppkommer,
men den skall jag inte nu gå
in på.

Det finns kanske inte anledning att
nu ta upp frågan om postbefordringen
på landsbygden, framför allt lantbrevbäringen.
Vi som bor på landsbygden
har det besvärligt när vi skall stå vid
våra postlådor och vänta på brevbäraren
för att få ut värdeförsändelser. Såvitt
jag vet kommer lantbrevbärarsystemet
emellertid snart att förbättras.

På papperet ser det ut att bli en god
förbättring. Det skall bl. a. bli möjligt
att kalla till sig lantbrevbäraren, och
det är just i detta avseende som dagens
system varit bristfälligt. Jag tycker att
detta är positivt, och vi som bor på
landsbygden uppskattar det. Det är inte
så ofta det händer positiva saker för oss.
Jag hoppas att den mera rationella
postservice som man eftersträvar och
som statsrådet talade om i sitt svar
också skall bli en realitet, så att det inte
blir på det sätt som elakt beskrevs i en
tidning som jag läst. Det hette där att
man i ett land hade två olika slag av
postbefordring: en billig och långsam
samt en dyr och snabb. Här hemma,
skrev tidningen elakt, har vi ett mellanting:
vi har en långsam och dyr postbefordring! Jag

vill gärna i detta sammanhang
begagna tillfället att ge en eloge åt de
lokala postfunktionärerna, som fått och
får lov att bära en del av kritiken och
försöka lösa de problem som uppstått
inte minst i samband med omlägg -

ningen. Jag kan som exempel nämna
att postfunktionärerna på mitt lokala
postkontor i omläggningsskedet tog sina
privatbilar och åkte ut med posten för
att den snabbare skulle komma fram.
Jag tycker att de lokala postfunktionärerna
är värda ett erkännande för sitt
arbete.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Den lilla elakhet som
fru Jonäng menade att man kunde tilllämpa
på postverket i Sverige var inte
särskilt berättigad. Om vi har något
»jämlikhetsverk» i vårt land, så är dot
ändå postverket. Tänk t. ex. på vad det
kostar att befordra ett ofta mycket litet
antal försändelser till de mest avlägsna
byarna. Postverket bemödar sig om att
till varje pris klara uppgiften att nå ut
till varenda kund med den post vederbörande
kan få, ofta oberoende av de
kostnader som kan vara förknippade
härmed och i varje fall oberoende av
den erlagda portokostnaden.

Fru JONÄNG (ep):

Herr talman! Jag sade att jag hoppades
att det inte skall bli på det sätt som
tidningen skrev. Jag är medveten om
— och det framhöll jag också i mitt
anförande -— att man speciellt ute på
landsbygden är tacksam för den service
man får och kommer att få genom lantbrevbäringen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 18

Svar på interpellation ang. riksplaneringen
inom plan- och
byggnadsväsendet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Torsdagen den 17 april 1969 Nr 18

Svar på interpellation ang. riksplaneringen inom plan- och byggnadsväsendet

Herr talman! Herr Tobé har frågat
mig om jag vill lämna en redogörelse
för hur långt förberedelserna för en fysisk
riksplanering kommit och samtidigt
förklara hur det är tänkt, att en
sådan planering skall kunna infogas i
den demokratiska beslutsprocess, som
eljest gäller i planärenden.

Det stora intresse för miljö- och planeringsfrågor,
som vi under den senaste
tiden fått uppleva, har varit glädjande,
och diskussionen kring frågorna om
hur vi skall planera vår fysiska miljö
har varit väsentlig och stimulerande.
Men det har också förekommit många
missuppfattningar i den här diskussionen.
Det gäller bl. a. den fysiska riksplaneringen.

Riksplanering eller planering för landet
som helhet är inte någonting nytt.
Vi har många olika former av »riksplanering».
Den planering, som våra olika
myndigheter bedriver inom vägväsendet,
skolväsendet och andra sektorer av
samhällslivet, kan med skäl kallas riksplanering.

Inom ramen för regeringens arbete
bedrivs också en riksplanering, som ger
underlag för avvägningarna bl. a. i statsverkspropositionen.
Till denna centrala
utrednings- och planeringsverksamhet
hör den ekonomiska långtidsplaneringen,
arbetsmarknads- och lokaliseringspolitisk
planering och fördelningen
av de offentliga investeringarna på
olika sektorer. Någon översiktlig bedömning
av behov och av tillgång på
olika slags markresurser har vi däremot
inte. De förberedelser för en fysisk
riksplanering, som vi i samråd med
övriga departement för närvarande bedriver
inom kommunikationsdepartementet,
syftar till att i detta avseende
komplettera den övriga riksplanering,
som alltså sedan länge bedrivs inom
ramen för regeringsarbetet.

Låt mig erinra om hur detta arbete
rörande förutsättningarna för en landsomfattande
fysisk planering kommit till.
År 1965 tillkallade den dåvarande che -

fen för kommunikationsdepartementet,
statsrådet Skoglund, en särskild expert
för att medverka i ett utvecklingsarbete
avseende den fysiska planeringens hela
fält. Våren 1966 meddelade statsrådet
Palme, som då var kommunikationsminister,
att regeringen ansåg att en översiktlig
fysisk riksplanering var angelägen
och borde komma till stånd. Frågan
har sedan berörts bl. a. i de på våren
1968 givna direktiven till bygglagutredningen.
I februari 1967 knöts ytterligare
experter till departementet och de har
under åren 1967 och 1968 i kontakt
med övriga närmare berörda departement
utfört vissa metodstudier, nödvändiga
för en sådan ny och omfattande
verksamhet, och arbetet förs nu vidare
för att få det underlag som behövs för
en första planskiss.

Det är först med ledning av erfarenheterna
från detta arbete och en sådan
skiss, som riktlinjer kan dras upp för
en fortlöpande fysisk riksplanering i
fastare former.

Det är glädjande att konstatera att den
skepsis, som från flera håll mötte regeringens
första tillkännagivande av att
en fysisk riksplanering borde ske, nu
avlösts av en insikt om behovet av en
sådan planering och önskemål om snara
resultat.

Jag skulle vilja uttrycka några av den
fysiska riksplaneringens viktigaste
funktioner så här.

Den skall vara ett av de hjälpmedel
som i stora drag anger förutsättningarna
för den fysiska planeringen på
central, regional och lokal nivå. Det innebär
att den fysiska riksplaneringen
i väsentliga hänseenden bör ge information
om konsekvenserna för markanvändningen
av lokala, regionala och
sektoriella målsättningar och av olika
existerande planer. Den bör kartlägga
konkurrerande markanspråk, ge möjlighet
att effektivare pröva den inbördes
förenligheten av dessa anspråk och
dessutom lämna översiktliga och långsiktiga
bedömningar av markbehov och

Nr 18

Torsdagen den 17 april 1969

Svar på interpellation ang. riksplaneringen inom plan- och byggnadsväsendet

marktillgångar även för sådana områden,
där vi i dag inte alls har någon
egentlig markanvändningsplanering.

Vidare skall den fysiska riksplaneringen
och det material som redovisas
i anslutning till denna förmedla information
till myndigheter, enskilda individer,
organisationer och företag och
därigenom bättre belysa arten av den
fysiska planeringens problem och stimulera
till den breddade diskussion
om vår framtida livsmiljö, som är en
förutsättning för en allsidig debatt även
på detta område.

Byggnader, anläggningar och transportleder
har i allmänhet en mycket
lång fysisk livslängd. Ett beslut om markens
användning för sådana ändamål
innebär en mycket långsiktig bindning
av markresurser. Fysisk planering måsle
därför arbeta med ett långt tidsperspektiv,
längre än vad som anses praktiskt
möjligt i till exempel ekonomiska
långtidsplaner. Bedömningen av behov
av mark, vatten och andra naturtillgångar
på så lång sikt blir med nödvändighet
mycket osäkra. Ändrade förutsättningar
för industriell verksamhet eller för
människans sätt att använda fritiden
utgör exempel på förhållanden som på
ett par decennier visat sig kunna medföra
stora förändringar i markanvändningsanspråken.

Den fysiska riksplaneringen bör därför
utgå ifrån flera alternativa utvecklingsförlopp
för att därigenom belysa
hur olika i dag diskuterade markdispositioner
kan tänkas binda framtida
handlingsmöjligheter och hur åtgärder
i dag kan trygga kommande generationers
handlingsfrihet. Om vi ser på förhållandena
i andra länder måste vi
konstatera att landsomfattande fysiska
planer är sällsynta. De utländska exempel
som finns ger med hänsyn till de
olikartade förhållandena endast begränsad
vägledning. Det är därför naturligt,
att en fysisk riksplanering i vårt
land måste börja med metodstudier.

Dessa studier omfattar metoder, som

kan användas för att inventera marktillgångar
och aktuell markanvändning
och uppskatta framtida markanspråk.

De verksamheter i samhället som ställer
anspråk på mark och andra fysiska
resurser får därvid lov att indelas i
mycket grova kategorier. Sålunda har
de framtida arealbehoven för tätortsexpansion,
för industri med behov av
läge utanför tätort, för friluftsliv, för
fritidsbebyggelse e. d. studerats.

Beteckningen metodstudier anger, att
det hittills utförda arbetet inte syftat
till en fullständig inventering. Så t. ex.
har de studier, som avser metoder för
att belysa industrins anspråk på mark
och vattentillgångar, omfattat endast
två industrigrenar nämligen kraftindustrin
och massaindustrin. Vissa studier
har i huvudsak fått begränsas till att
behandla nuläget.

Trots att resultatet av dessa metodstudier
sålunda inte kan ge någon fullständig
bild av markanvändningsproblematiken,
tror jag att det kan utgöra
en väsentlig stimulans för den fortsatta
debatten i dessa frågor.

Eftersom en redovisning av metodstudierna
inte kommer att vara tillgänglig
i skriftlig form ännu på någon
tid, vill jag gärna ta tillfället i akt att
här något redogöra för vissa frågeställningar
som framkommit i arbetet.

Först vill jag dock säga något om
hur det använda materialet kommit till.
Arbetsgruppen har inte till uppgift att
producera primärmaterial. Huvuduppgiften
är att från berörda departement,
myndigheter, kommunala organ och näringsliv
samla in och bearbeta redan
föreliggande utredningar och framförda
önskemål eller anspråk, d. v. s. belysa de
fysiska aspekterna på den planering
som pågår på olika håll i samhället. I
viss mån har uppgiftslämnarna gjort
speciella sammanställningar och bedömanden
med anledning av frågor från
departementet. I stor utsträckning utgörs
sålunda materialet av utredningar
och med specialstudier motiverade an -

3!)

Torsdagen den 17 april 1969 Nr 18

Svar på interpellation ang. riksplaneringen inom plan- och byggnadsväsendet

språk som tidigare varit föremål för
offentlig debatt.

Men jag vill samtidigt understryka, att
detta sätt att insamla materialet betyder
att de exempel på markanspråk för olika
verksamheter som jag kommer att nämna,
till stor del är önskemål från olika
samhällssektorer. De får inte ses som
något slags behovsbedömningar, som
regeringen har tagit ställning till. Tvärtom
är det så, att dessa önskemål skall
föras samman och vägas mot varandra,
konfliktriskerna belysas och prioriteringsprinciper
diskuteras.

Tätorterna upptar i dag omkring en
procent av landets areal. Utvecklingstendenserna
tyder på att tätorterna fortfarande
vid det kommande sekelskiftet
kommer att utgöra endast några få procent
av landets areal. Normalt bör det
vara möjligt att trygga marktillgången
på de ställen, där tätortsexpansion kan
ifrågakomma.

Det finns emellertid specialfall, då
fysiska faktorer utgör absoluta begränsningar
för en tätortsutbyggnad eller då
regionala intressen eller riksintressen
kan medföra, att vissa expansionsriktningar
eller expansionsformer för en
befintlig tätort bör undvikas.

Den regionala befolkningsutvecklingens
huvuddrag fram till år 1980 har nyligen
varit föremål för en landsomfattande
studie i länsplanering 1967. Vilka
tätorter som på längre sikt kommer att
expandera och vilka som kommer att gå
tillbaka befolkningsmässigt blir beroende
av bl. a. strukturförändringar inom
näringslivet, av insatser från statsmakternas
sida och av kommunernas egen
planering.

Marktillgångarna utgör i allmänhet
inte den knappaste resursfaktorn och
bör inte, såvida man inte stöter på direkta
fysiska hinder, få bli styrande eller
begränsande för tätbygdens utveckling.
Planeringen av den enskilda tätortens
expansionsriktningar och expansionsformer
bör inom ramen för mer

generella anvisningar normalt utgöra en
fråga för de kommunala instanserna.

Utanför tätorterna framstår fyra typer
av konflikter om fysiska resurser
som de vilka under de närmaste decennierna
får den största betydelsen, nämligen
mellan rörligt friluftsliv och fritidsbebyggelse,
mellan rörligt friluftsliv
och industri, mellan fritidsbebyggelse
och industri och mellan olika industriers
anspråk på främst vattentillgångarna.
Huvudvikten i metodstudierna har
legat på att belysa markanspråk och lokaliseringskrav
från dessa verksamheter.

De flesta typer av industri har sin naturliga
lokalisering i eller i nära anslutning
till befintlig tätbebyggelse.
Markbehovet för sådan industri är i
första hand en tätbygdsplaneringsfråga,
alltså en fråga för den kommunala planeringen.

Vissa typer av industri lokaliseras
dock utanför befintliga tätorter, s. k. extern
lokalisering. Val av sådana lägen
kan betingas av att industrin söker en
eller flera speciella produktionsförutsättningar,
som inte kan tillfredsställas
i tätbygd inom det önskade lokaliseringsområdet,
t. ex. råvara, processvatten,
kylvatten, specialhamn e.d., eller
av att industrin medför säkerhetsrisker,
immissioner eller annan omgivningspåverkan
som gör, att lokalisering till tätbygd
inte kan tillåtas. Sådan industri
som fordrar eller föredrar läge utanför
en tätbygd måste av flera skäl uppmärksammas
i en fysisk riksplanering.

De hittills utförda studierna visar, att
de speciella lokaliseringsförutsättningarna
för dessa typer av industrier i
många fall medför att antalet möjliga
lokaliseringsalternativ är begränsat. Genom
den fysiska riksplaneringen minskas
riskerna för att den för sådan industri
lämpade marken i vissa delar av
landet utnyttjas för andra ändamål utan
tillräckliga överväganden.

Vidare innebär lokalisering av vissa
industrier till nya områden omfattande

Nr 18

Torsdagen den 17 april 1969

Svar på interpellation ang. riksplaneringen inom plan- och byggnadsväsendet

förändringar av markanvändningens karaktär
och miljön på och omkring lokaliseringsplatsen.
Möjligheterna att tillfredsställa
befintliga och framtida markanspråk
från andra typer av verksamheter
kan härigenom påverkas.

Konkurrens om viss mark kan vidare
uppstå mellan olika typer av industri,
t. ex. därför att de efterfrågar samma
speciella fysiska resurser, främst då sötvatten.

Den ena av de båda industrigrenar
som studerats är stora olje- och kärnkraftverk.
Vid den tidpunkt då arbetsgruppen
inom departementet började
sina studier fanns inga bedömningar av
produktion och konsumtion av elektrisk
kraft, som sträckte sig längre än till år
1985. Efter samråd om metodfrågarna
med departementets arbetsgrupp har ett
för den statliga, kommunala och enskilda
kraftindustrin gemensamt organ gjort
en bedömning av utvecklingen av elproduktionsbehovet
fram till år 2000. I
denna bedömning har man bl. a. med
utgångspunkt från antaganden beträffande
elkonsumtionens utveckling, antaganden
om konsumtionens regionala
fördelning ocn antaganden om den elproduktion
som kan komma att ske i
andra former uppskattat den elproduktion,
som med utgångspunkt från nu
känd teknik måste ske i kärnkraftverk
eller möjligen i stora oljekraftverk.

Om man antar att denna produktion
kommer att ske i kraftverk av den storlek
Ringhalsverket vid Värö beräknas få
vid full utbyggnad, d. v. s. ungefär hälften
av den i dag totalt installerade effekten
i de norrländska vattenkraftanläggningarna,
skulle vi i Sverige vid sekelskiftet
behöva 13 till 22 sådana kraftverk.
Om alla dessa skall vara vattenkylda
skulle det kunna innebära att de
måste spridas längs våra kuster. Det är
därför viktigt att principerna för lokaliseringen
av sådana anläggningar klarläggs.

Den möjliga utvecklingen av produk -

tionen av kemisk pappersmassa har också
studerats. Denna bransch undergår
för närvarande en stark strukturrationalisering,
som bl. a. tar sig uttryck i
nedläggningar av fabriker och koncentration
av en växande produktion. Enligt
bedömningar inom branschen kommer
framtidens fabriker i allmänhet att
ha en produktion om minst 300 000 ton
massa per år och produktionslinje. Det
är också den ungefärliga produktionskapaciteten
i första etappen för den planerade
fabriken i Väröbacka. Uppförandet
av en fabrik i denna storleksklass
får därför från miljösynpunkt väsentligen
samma effekter som en nylokabsering,
även om det skulle ligga en fabrik
på platsen förut.

Hur många produktionslinjer vi kommer
att få beror givetvis på vår förmåga
att avsätta produkterna på den
internationella marknaden. Enligt ett
beräkningsalternativ, grundat på virkesbalansutredningens
preliminära resultat,
skulle våra skogar kunna ge underlag
för 26 produktionslinjer av angiven
storlek. Om avsättningsförhållandena
skulle motivera det, är det möjligt att
höja avverkningarna genom bl. a. intensivare
skogsvårdsåtgärder som skogsgödsling
etc. och skogarna skulle då
möjligen ge underlag för ytterligare ett
tiotal produktionslinjer. Hur många lokaliseringsplatser
vi måste bereda utrymme
för beror bl. a. på hur många
produktionslinjer som läggs på samma
ställe, vilket med nu känd teknik i sin
tur beror bl. a. av sötvattentillgången.

För norra Sverige anges möjligheterna
att öka avverkningarna vara relativt
begränsade, och där skulle det i första
hand bli fråga om en storleksrationalisering
av den befintliga industrin. I de
södra delarna av landet föreligger däremot
stora virkesöverskott, och möjligheterna
att öka skogsproduktionen där
bedöms som goda. Det kan bli fråga om
helt nya etableringar. Bl. a. kravet på
vattentillgångarna visar svårigheten att

■11

Torsdagen den 17 april 1969 Nr 18

Svar på interpellation ang. riksplaneringen inom plan- och byggnadsväsendet

finna erforderligt antal platser och understryker
behovet av en landsomfattande
planering.

Det rörliga friluftslivets intressen tillhör
dem som lätt glöms bort då markanvändningsbesluten
fattas. Ser man
bara till det enstaka fallet vid lokalisering
av industri eller exploatering avmark
för fritidsbebyggese kan det lätt
förefalla som om just den aktuella markbiten
inte kan vara av avgörande betydelse
för det rörliga friluftslivet. Men
om alla de enskilda fallen adderas till
varandra inser man risken för att all
den för det rörliga friluftslivet lämpade
marken tas i anspråk för andra ändamål.

Det kommer alltid att finnas gott om
obebyggd mark i Sverige. Uppenbarligen
är det meningslöst att uttrycka kraven
på friluftsområden enbart i arealsiffror.
Studierna har lett till uppfattningen,
att man måste beskriva friluftsmarkernas
önskade egenskaper och lägen
för att ge ett underlag för en planering
för friluftslivets behov. De önskade
egenskaperna skiftar givetvis för olika
typer av friluftsområden.

Avståndet till primärbostaden eller
fritidshuset är för vissa friluftsverksamheter
den viktigaste faktorn. För andra
är tillgången till goda badmöjligheter,
strövområden, bra skidterräng etc. det
viktigaste.

Gemensamt för många verksamheter
är, att anknytningen till vatten i någon
form är av stor betydelse. Omväxlingen
i landskapet —■ mellan öppen mark och
skog eller mellan land och vatten — tillmäts
ofta också ett särskilt värde.

Arbetsgruppen har försökt finna metoder
att beskriva, mäta och översiktligt
kartera förekomsten av mark med för
friluftslivet värdefulla egenskaper.

Antalet fritidshus i landet uppgick enligt
lantmäteristyrelsens inventering i
september 1967 till 420 000. ökningen
av antalet hus under perioden 1963 till
1967 kan uppskattas till drvgt 20 000
hus per år. Om antalet fritidshus skulle
2* — Andra kammarens protokoll 1969

fortsätta att öka i samma takt, skulle vi
vid sekelskiftet ha över en miljon fritidshus
i landet. Det finns andra uppskattningar
som ger betydligt större antal.

Vi kanske inte heller kan bortse från
ett efterfrågetryck från utlandet. I stora
delar av kontinenten är nya tomter för
fritidshus oöverkomliga av ekonomiska
eller andra skäl. Samtidigt har de förbättrade
kommunikationerna medfört
att fritidshus efterfrågas på långt håll
från den primära bostadsorten. För
många har Sverige speciella miljömässiga
kvaliteter att erbjuda, mindre
trängsel och stora områden med relativt
orörd natur.

Vi måste sålunda göra klart för oss
vilka arealer vi är beredda att ställa till
fritidsbebyggelsens förfogande, inte
minst med hänsyn till det rörliga friluftslivet
som ju berör en större del av
befolkningen — även dem som har fritidshus.

I vissa delar av landet är det ont om
mark som är lämplig för fritidsbebyggelse.
De flesta som efterfrågar fritidshus
vill ha huset på så nära håll, att de
kan utnyttja det som veckoslutsbostad.
I de tätare befolkade delarna av landet
blir det svårt att tillfredsställa alla önskemål
inom det önskade avståndet. Hur
skall vi där disponera de arealer som
vi är beredda att avsätta för fritidsbebyggelse?
Det är en av de frågor, som
aktualiseras i metodstudien och som det
fortsatta arbetet bör ge underlag för ett
ställningstagande till. Skall vi för dessa
områden uppställa minimiexploateringstal
för att tillse att de områden,
som får disponeras för bebyggelse, inte
bara kommer ett fåtal till del?

I andra delar av landet torde glesare
bebyggelseformer inte behöva ifrågasättas.
De bör kunna stå för en väsentlig
del av vårt nytillskott av fritidshus.

I materialet ingår även en inventering
av områden, där flygbuller förekommer
så ofta eller är så störande, att det bör
beaktas vid markanvändningsplaneringATr
IS

42 Nr 18 Torsdagen den 17 april 1969

Svar på interpellation ang. riksplaneringen inom plan- och byggnadsväsendet

en. De utgörs till en mindre del av utoch
inflygningsstråk vid flygplatser.
Merparten utgörs av militära lågflygningsområden.
Totalt är dessa bullerstörda
områden av storleksordningen
15 % av landets areal.

Gruppen har också sammanställt material
om militär markanvändning och
jordbrukets och skogsbrukets markanvändning.
Gruppen har vidare studerat
metoder för att belysa den vetenskapliga
naturvårdens, kulturminnesvårdens och
de experimentella vetenskapernas markbehov
utanför tätorterna och på längre
sikt.

Utmärkande för många av de markanvändningskonflikter,
som kan komma
att uppstå mellan till exempel industri
och friluftsliv eller mellan industri och
fritidsbebyggelse, är att de måste bedömas
utifrån samlade markbehov och
marktillgångar i stora delar av landet,
antingen därför att det här är ett fåtal
anläggningar som betjänar hela landet
eller därför att speciella lokaliseringskrav
kan tillgodoses endast på ett fåtal
ställen.

Kärnkraftverksstudierna är exempel
på en typ av studier av tendenser och
önskemål inom en samhällssektor, som
måste utföras centralt men som kan få
stor betydelse för den fysiska planeringen
på lokal och regional nivå.

I det fortsatta arbetet skall de i metodstudierna
utförda inventeringarna
breddas, så att vi täcker hela det fält
som är av betydelse för en översiktlig
planering av mark och vattenanvändning.

.Tåg vill understryka att det arbete
som pågår inom departementet till väsentlig
del är sammanställningar av
planer och prognoser från olika sektorer
inom enskild och offentlig verksamhet
med sikte på att översätta dessa
planer till olika typer av anspråk på
mark och vatten. Avsikten härmed är
att skaffa fram ett bättre underlag för
den fysiska planeringen på olika nivåer
och inom olika sektorer.

Enligt min mening är den fysiska
planeringen ett av de viktigaste instrumenten
när det gäller att forma den
miljö, som människorna skall leva i. I
planeringen av denna miljö måste våra
grundläggande politiska krav på jämlikhet,
valfrihet, trygghet och social
välfärd vara vägledande.

T den fysiska planeringen i vårt land
har kommunerna en central roll. Det är
naturligtvis inte avsikten att ändra på
detta. Tvärtom kommer det att bli allt
viktigare att kommunerna själva ser
till att de har en översiktlig och framsynt
planering. Det är bl. a. mot denna
bakgrund som det är så viktigt att kommunerna
är tillräckligt stora för. att
klara sina planeringsuppgifter. Men det
blir också allt vanligare, att vi behöver
planera för större områden, som
berör flera kommuner och ibland flera
län, och vi behöver därför ett samspel
mellan planeringen på lokal, regional
och riksnivå. Den översyn av byggnadslagstiftningen
som nyligen inletts
syftar inte minst till att stärka den
översiktliga lokala och regionala planeringen.
Uppgiften för den fysiska
riksplaneringen är bl. a. att ge ett bättre
underlag för denna lokala och regionala
planering.

.lag vil! också betona att vi aldrig kan
få en planering som ger bindande besked
för framtiden. Det är den fysiska
riksplaneringens uppgift att klarlägga
och informera om de fördelar och
nackdelar beträffande markanvändningen
som på sikt är förknippade med
ett visst handlande.

Avsikten är att i sommar publicera
en rapport som belyser metodproblem
och redovisar gjorda inventeringar.

Målsättningen är att senast 1971 redovisa
en första planskiss. Delmaterial
från arbetet kommer att publiceras allteftersom
det färdigställts. Först mot
bakgrunden av skissen och erfarenheterna
från arbetet på den blir det möjligt
att ta upp diskussionen om hur en
fortlöpande fysisk riksplanering skall

Torsdagen den 17 april 1969 Nr 18 12

Svar på interpellation ang. riksplaneringen inom plan- och byggnadsväsendet

ges fastare form och vilken påverkan
på administration och lagstiftning inom
olika områden som kan påkallas. Det
gäller självklart också interpellantens
fråga om hur en sådan planering skall
infogas i den demokratiska beslutprocessen,
d. v. s. i vilka former de ansvariga
politiska instanserna skall
handlägga denna planering.

De avvägningsproblem vi i dag kan
uppleva inför ett beslut, där priset för
en önskad exploatering är uppoffringar
av en naturtillgång, kommer vi inte
att slippa i fortsättningen heller. Men
den förbättrade planeringen bör framför
allt ge oss ett underlag för en mera
saklig debatt i framtiden och bättre
underbyggda beslut.

Vidare anförde:

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet för ett
ovanligt utförligt svar. Jag hoppas att
artigheten inte fordrar att jag skall bli
lika utförlig i mitt tack, men jag skall
i varje fall knyta några reflexioner till
det anförda.

Svaret vill bl. a. visa att det är svårt
att riksplanera, och det är också min
uppfattning. Det är svårt rent tekniskt.
Som statsrådet framhåller har man inte
i något land vågat sig på att planera annat
än sektorsvis. I några fall har man
planerat litet utförligare, men aldrig för
hela landet. Enligt min mening är det
emellertid också svårt att infoga planeringen
i det demokratiska beslutsmönstret,
när det gäller fördelningen
av uppgifterna mellan stat och kommun.
Jag beklagar att det sägs så litet
i svaret om den problematiken, som har
varit huvudfrågan för mig.

I det fallet knyter jag vissa förväntningar
till ett tidigare uttalande av
statsrådet Palme, som då hade ansvaret
för kommunikationsdepartementet.
I anslutning till behandlingen av pro -

position nr 21 år 1967, som gällde inrättandet
av planverket, berättade
statsrådet Palme att det vid sidan om
den arbetsgrupp i departementet som
han ledde också fanns en expertgrupp
med uppgift att redovisa underlaget
samt utforma kriterierna och metoderna
i detta fall, alltså det som sedan har
redovisats även i ett antal statsverkspropositionen
I den debatt som då fördes
sade statsrådet Palme: »Att sedan
bestämma hur en sådan riksplanering
skall se ut blir naturligtvis en politisk
uppgift.» »Jag har i grunden ingen annan
mening», tilläde herr Palme, »än
att när detta utvecklingsarbete är slutfört»
— alltså metodstudierna och de
andra förberedande arbetena •— »ligger
det mycket i tanken att det skall överlämnas
till det nya planverket.» Det
önskemålet hade nämligen framförts
från flera håll i den debatten.

Vidare talade statsrådet Palme om
att metodstudierna borde avvecklas i
snabbast möjliga takt — eller snarast
möjligt, vilket som nu är snabbast av
de båda sakerna — och han uppfattade
det inte som en näsbränna att statsutskottet
skrivit att metodstudierna borde
avvecklas i snabbast möjliga takt. I stället
tog han det som en uppmuntran och
som ett hejarop att skynda på. »Allt som
i detta arbete är värt att läggas fram
i offentlighetens ljus och som kan leda
till någonting kommer också att framläggas
för riksdagen», sade han. Jag
drar därför den slutsatsen att det som
nu anses vara värt att läggas fram har
redovisats i dagens interpellationssvar.
För säkerhets skull vill jag åter betyga
att jag är helt ense med statsrådet om
vikten av att ha en planeringsverksamhet
på riksplanet. Där föreligger sålunda
inga delade meningar.

Jag berörde dessa frågor något i årets
remissdebatt och gjorde då den historik
som nu har redovisats i interpellationssvaret.
Det hela började i Uppsala
1965, när statsrådet Skoglund — som
då var departementschef — i ett första -

Nr 18

Torsdagen den 17 april 1969

Svar på interpellation ang. riksplaneringen inom plan- och byggnadsväsendet

majtal där talade om att han hade anställt
en expert. Därefter satte man i
gång, och sedan'' har det rullat vidare.

Detta med 1965 har sin betydelse -—
jag kommer till det senare. Jag hoppar
över historiken i övrigt men vill ta upp
en sak som statsrådet nämnde, nämligen
direktiven till bygglagutredningen.
Statsrådet säker att det av dessa direktiv
framgår hur planeringen skall inpassas
i mönstret. Men i direktiven
står endast att man vid uppbyggandet
av planeringssystemet skall utgå från
att det kommer alt finnas en riksplan,
en långsiktig plan som skall utarbetas
kontinuerligt och som skall revideras
i samlad form med vissa intervaller.
Den skall inte ha några andra rättsverkningar
än dem som följer med fastställelseprövningen
av de underliggande
planerna — de som kallas för regionplaner
och kommunplaner. Bygglagutredningen
har sålunda strängt taget
inte med detta att göra, trots att utredningen
skall utforma beslutssystemet
och trots att det ställts så stora förhoppningar
på att man skall få en planeringsmetodik
som är mera demokratisk
och som ger möjlighet för allmänheten
att göra sin stämma hörd. Utredningen
skall bara konstatera att det i varje fall
bör finnas en riksplan.

Mot bakgrunden av detta och med
hänsyn till inrikesdepartementets ambition
när det gäller den lokaliseringspolitiska
regionala utvecklingsplaneringen
— jag tar det kanske inte i rätt
ordning, men alla dessa ord skall vara
med — innebärande hård styrning av
kommunernas investeringar är det uppenbart
att det är en mycket viktig politisk
fråga hur en riksplanering utformas.
Jag säger inte riksplan utan
riksplanering — det gäller alltså hur
själva verksamheten skall utformas. Metodiken
är i långa stycken en expertuppgift,
men hur denna skall infogas
i beslutsprocessen är, som statsrådet
Palme på sin tid sade, naturligtvis en
politisk uppgift.

När nu inte utredningen får syssla
med dessa frågor, så finner jag att det
är skäl att framhålla att man redan nu
bör vidga vyerna något. Varför inte
låta en parlamentarisk kommitté överväga
frågan om beslutsfunktionerna,
om inte bygglagutredningen kan få göra
det? Jag vill betona att jag inte alls
ber att bygglagutredningen skall få
överväga saken.

Vi har ju nu fått en tidtabell för framläggandet
av skissplanen — den skulle
komma att framläggas 1971, alltså sex
år efter starten. Jag misstänker att det
inte är mycket lättare att åstadkomma
en beslutsprocess som passar in i vårt
demokratiska mönster för beslut. Det
kanske inte behöver ta sex år, men det
kommer i alla fall att ta några år. Jag
tror det vore bra om man gjorde detta
parallellt — det kanske också kunde
befrukta själva metodikarbetet.

Så några ord om den planskiss som
man nu håller på att utarbeta i departementet.
Det är en nyhet för i år — vi
har fått en antydan om det i statsverkspropositionen.
Jag har i min interpellation
framhållit att detta oroar
mig något. Med den erfarenhet jag har
av planering vet jag att det är riskabelt
om endast expertis sysslar med
frågorna i slutna rum, utan kontakt
med de politiska beslutsfattarna utanför
departementen — det gäller kanske
inte bara kommunikationsdepartementet.
Mycket av det som tas med i en
skiss till riksplan skall, föreställer jag
mig, genomföras av kommunala organ,
landstingsorgan och andra, och då bör
ju dessa få vara med om utformningen
av planen. Jag vill alltså peka på möjligheten
att göra på det sättet.

Efter att ha diskuterat frågorna om
demokratisering av planeringsprocessen
vet man att planeringen ständigt
blir mer tekniskt betonad. Det blir fler
och fler experter, allt blir mer och mer
specialiserat och man undrar: Vart tar
förtroendemännen vägen i denna process? -

Torsdagen den 17 april 1969 Nr 18 45

Svar på interpellation ang. riksplaneringen inom plan- och byggnadsväsendet

Då har man väl funnit — det är nog
ganska allmänt vedertaget numera —
att förtroendemännen-politikerna bör
vara med i själva programskrivandet,
d. v. s. innan man börjar utarbeta sin
plan. Vare sig det gäller en stadsplan,
en generalplan eller en riksplan skall
alltså politikerna vara med från början
i programarbetet. Sedan skall experterna
få detta program att arbeta efter,
och om de stöter på svårigheter kan
man genom ytterligare konfrontation
med förtroendemännen-politikerna ändra
programmet eller föra in nya idéer
i det.

Jag anser alltså att det i längden inte
går riktigt bra att verka i slutet rum,
som jag kallar det. Jag ser till min glädje
att några av experterna är närvarande
i denna kammare. Det kan kanske
vara en nyttig erfarenhet, ty såvitt jag
förstår kommer deras arbete förr eller
senare att bli diskuterat inte bara här
utan även i olika instanser ute i landet.

Ja, herr statsråd, nu hade jag tänkt
säga samma sak om departementschefen
Erik Ib Schmidt som jag fick lov att
säga till statsrådet Holmqvist. Först
hade jag litet svårt att krångla mig från
det, men sedan fann jag att statsrådet
Lundkvist i slutet av sitt interpellationssvar
har använt ordet »saklig» i en annan
bemärkelse så att mitt resonemang
inte riktigt passar in. Därför är det kanske
bra att jag avstår från det.

Jag håller med kommunikationsministern
om att det är oerhört många
som flyr undan problem genom att säga:
»Det skall vi ordna med en riksplan.
» De tänker inte så mycket på vad
det behövs för underlag för en sådan
och hur den skall genomföras. Det är
inte bara att låta experter skissera en
riksplan, utan den skall också ha en
förankring hos beslutsfattarna på olika
nivåer. Det är väl lättförståeligt att jag
tänker på de kommuner som finns och
på de större kommuner, som både statsrådet
och jag är angelägna om att tillskapa
för att de skall kunna ta hand

om så mycket som möjligt av sina planeringsuppgifter.

Jag kanske slutligen, för att undgå
missförstånd, måste förklara att jag
ingalunda anser att konkreta planfrågor
skall diskuteras här i riksdagen; det är
helt omöjligt, även om en del planfrågor
av lokal art debatteras här. Däremot
bör väl riksdagen inbjudas att på något
sätt påverka utformningen av programmet
för den riksplanering, som många
väntar på och som jag anser vara behövlig.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag noterar med tillfredsställelse
att också herr Tobé konstaterar
att det arbete som man nu håller
på med inom kommunikationsdepartementet
i och för sig är ganska
svårt. Det gäller ju att försöka skapa instrumenten
för en ny typ av planering,
att försöka skaffa underlag för att vi
så småningom som politiskt ansvariga
skall kunna träffa beslut om hur denna
typ av riksplanering enligt vår uppfattning
skall gå till.

På alla de punkter där herr Tobé refererade
till statsrådet Palme vill jag
förklara att vad han har sagt från denna
talarstol i denna fråga också gäller för
mitt vidkommande. Det program som
han har kungjort i tidigare interpellationssvar
och den inställning han har
haft i olika avseenden gäller för kommunikationsdepartementet
och för regeringen
också i dag.

Jag prövade kammarens tålamod ordentligt
genom att läsa upp det långa
svaret. Min avsikt var, det skall jag
gärna medge, att därigenom få tillfälle
att belysa hur många problem man får
ta ställning till redan när man diskuterar
hur man skall kunna bygga upp
formerna för denna typ av planering. I
svaret har jag ändå inte sagt allt som
kan sägas — om jag hade gjort det hade
säkerligen både talmannen och kammarens
övriga ledamöter blivit otåliga. Jag

Nr 18

Torsdagen den 17 april 1969

Svar på interpellation ang. riksplaneringen inom plan- och byggnadsväsendet

har doek aviserat att vi till sommaren
kommer att publicera resultatet av metodstudierna.
Eftersom lierr Tobé är
planerare av facket vet han säkerligen
att man, när man sysslar med sådant
här arbete, vill välja en lämplig tidpunkt
för att publicera de resultat man
kommit fram till; man vill nå en bit
på vägen innan man lämnar ut materialet
till offentligheten.

Så som vi nu har tänkt oss riksplaneringen
blir den i hög grad ett resultat
av beslut som fattas i demokratisk ordning
av planeringsorgan på lokal och
regional nivå samt på riksnivå — en
form, hoppas vi, av växelverkan mellan
planering på de olika nivåerna. Den
planskiss som kommer att vara det
första försöket till en sammanfattning
av de olika samhällssektorernas anspråk
på mark kommer naturligtvis i vanlig
ordning att remitteras för diskussion.
Jag ser planskissen som ett försök att
konkretisera den typ av expertarbete
som hittills utförts för att vi med bl. a.
den planskissen som underlag skall
kunna få en grundlig debatt om hur en
fortlöpande fysisk riksplanering skall
kunna ges en fastare form och vilka
politiskt ansvariga organ som bör ta
ställning i sammanhanget.

Det är glädjande att man numera även
på borgerligt håll inser nödvändigheten
av en effektiv planering under samhällets
ledning på detta område. Jag erinrar
om det motstånd som på sin tid
restes mot tillkomsten av strandlagen.
Jag skall inte rikta någon anklagelse
mot herr Tobé härför, ty jag tror inte
ett ögonblick att han representerar det
motståndet, men jag erinrar likväl om
de diskussioner som vi då hade. Olika
initiativ från socialdemokratins sida för
att åstadkomma en effektivare samhällsplanering
misstänkliggjordes som uttryck
för överdriven lust till centraldirigering.

Tanken på en fysisk riksplanering
möttes från början med samma argu -

ment. I dag är man så angelägen att få
denna till stånd att man ofta i debatten
bortser från att vi här står inför en helt
ny uppgift som kräver ett omfattande
arbete även på expertnivå.

Herr Tobé, som har god erfarenhet
av fysisk planering, inser dessa svårigheter
— det är jag väl medveten om —
och inser omfattningen av sådant arbete.
Han förstår säkert också att den
tid som har angivits som nödvändig för
förberedelsearbetet är mycket rimlig
mot bakgrunden av den tid som betydligt
enklare arbeten för översiktlig planering
tar i anspråk.

Herr Tobé tillhör själv den utredning
som har att se över byggnadslagstiftningen.
Där gäller det att ändra befintliga
former för planeringen enligt givna
direktiv. Trots detta misstänker jag att
det kommer att ta sin tid för den utredningen
att nå resultat. För den fysiska
riksplaneringen är det fråga om att skapa
en ny form för planering, varvid vi
måste börja med metodstudier och inventeringar,
sammanställningar och bearbetning
av material från olika samhällssektorer.
Svårighetsgraden i den
uppgiften gör den inte mindre tidskrävande.
Vi hyser emellertid förhoppningen
att vi 1971 skall kunna vara färdiga
med det underlag för den offentliga
debatten som vi kommer att behöva.
Då tror jag att vi också blir färdiga
innan bygglagutredningen hunnit
lämna ifrån sig några mera slutgiltiga
resultat.

Låt mig med tanke på den debatt som
förts i en tidning om denna fråga slå
fast att det inte pågår någon hemlig
fysisk riksplanering i kanslihuset av
tekniker som fattar politiska beslut. Den
arbetsgrupp som arbetar med förberedelserna
för den fysiska riksplaneringen
håller på att skaffa fram det underlag
vi behöver för att i vanlig demokratisk
ordning kunna diskutera oss fram till
lämpliga former för denna viktiga uppgift.

Torsdagen den 17 april 1969 Nr 18

Svar på interpellation ang. riksplaneringen inom plan- och byggnadsväsendet

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Först vill jag säga att
min interpellation skrevs och inlämnades
innan det reportage, som statsrådet
omnämnde, publicerades. Jag var
alltså inte på något sätt inspirerad av
detta.

Jag skrev emellertid i min interpellation
att jag var litet oroad av den uppgjorda
planskissen. Statsrådet gjorde
ingen bestämd skillnad mellan å ena
sidan metodikstudierna, åtgärdsinventeringarna
och arbetet i övrigt och å
andra sidan denna planskiss. Jag vill
påpeka att en planskiss så snart den
lämnas ut blir styrande.

Man tar ett oerhört ansvar om man
släpper ut en planskiss med en disposition,
som på något sätt är fysiskt betingad
och som anger var olika objekt
skall placeras in. Man kan möjligen som
ett förstudium göra en planskiss över
Frankrike, Danmark eller något annat
land, som vi inte har något som helst
ansvar för, bara för att arbeta in metodiken.

Jag vet inte vad man tänkt sig att
en planskiss skall innehålla. Var huvudstaden
och andra större komponenter
i bilden skall ligga vet vi ju redan, men
när det gäller lokaliseringar av stor
vikt med avseende på industrier,
värmekraftverk, kärnkraftverk och annat,
som omtalas i interpellationssvaret,
vet vi att en planskiss får styrande
inverkan så snart den släpps ut. Vi
vet vilken betydelse planarbeten får i
kommunala sammanhang, utan att de
har någon som helst rättsligt bindande
kraft. Man tar därför på sig ett mycket
stort ansvar om man lämnar ut planskisser,
som enbart är grundade på
expertarbete.

Statsrådet ironiserade vidare något
över att oppositionspartierna i riksdagen
inte skulle ha varit särskilt intresserade
av planering o. d. Han sade inte
så mycket om detta — man kan nästan
säga att han omedelbart tog till -

baka sitt påstående. Däremot ville han
ha beröm för att socialdemokraterna
är plansinnade och dessutom är det på
ett måttfullt sätt. De skulle inte visa
någon överdriven lust för centraldirigering
när vi nu börjar arbeta med
riksplanering o. d. För att undvika en
misstanke i denna riktning borde man
emellertid när man nu kommer till det
andra steget, där det inte längre bara
gäller metodikstudier och sådant —
även om statsrådet gjorde gällande att
även planskissen skulle vara en metodikstudie
— försöka förankra arbetet
på ett bättre sätt.

Det är viktiga saker det gäller. De
är viktiga för riket och för de övriga
beslutsfattarna och de har betydelse för
hur vår miljö utformas. Därför borde
man försöka åstadkomma något ordentligt
på en gång.

Jag tror inte att jag i mitt föregående
anförande nämnde vilken vikt jag
lägger vid att planering och genomförande
ligger nära varandra. Finansministern
fällde ett yttrande i årets remissdebatt,
som jag då tog upp i mitt
anförande, vilket inte åhördes av något
statsråd. Finansministern sade att
den som skall planera också skall betala
kalaset — annars blir det ingen
planering som har anknytning till verkligheten.
Detta uttalande gällde inte den
fysiska planeringen, men jag skulle vilja
göra det till mitt i detta sammanhang.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag kan gärna konstatera
att det inte föreligger särskilt stora
meningsskiljaktigheter mellan herr
Tobé och mig i denna fråga. Det är
väl närmast så att vi behöver i någon
mån förklara innebörden av några begrepp
för att vi skall vara i stort sett
överens. En svårighet kommer emellertid
herr Tobé uppenbarligen i när han
säger att om man nu skulle offentliggö -

Nr 18

Torsdagen den 17 april 1969

Interpellation ang. kommunernas ansvar för miljö- och naturvården

ra planskissen, skulle den redan då bli
styrande. Jag har närmast upplevt det
så, att det finns ett utomordentligt stort
intresse för att vi skall offentliggöra
allt material som över huvud taget kan
framkomma.

Planskissen kommer att vara ett resultat
av de inventeringar som man inom
olika sektorer i samhället gör av
den planering som pågår där. Man kommer
att i planskissen i stort kunna se
en sammanställning av den planering
som vi bedriver på olika håll i samhället
och vilka anspråk den planeringen
skulle komma att ställa på de markresurser
som vi har till vårt förfogande.
Eftersom jag ser utarbetandet av
denna planskiss som ett led i det förberedelsearbete
som måste till för att
vi politiker skall få ett bättre underlag
för att kunna diskutera formerna för
den fysiska riksplaneringen, tror jag
det blir mycket svårt för oss — även
om vi skulle tänka oss möjligheten att
sätta till en mindre utredning med uppgift
att syssla med hithörande frågor
— att hålla undan den här typen av
redovisning från den offentliga debatten.
Detta skulle ju strida mot de tankegångar,
som jag tycker det ligger
väldigt mycket i och som går ut på att
vi skall försöka att till offentligheten
förmedla så mycket som möjligt av debatten
kring planeringsfrågorna.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 19

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden och memorial nr
40, 41 och 43—45, andra lagutskottets
utlåtanden nr 33—37 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 26.

§ 20

På hemställan av herr talmannen beslöt
kammaren, att statsutskottets memorial
nr 44 och 45 skulle uppföras
främst bland två gånger bordlagda ären -

den på morgondagens föredragningslista.

§ 21

Interpellation ang. kommunernas

ansvar för miljö- och naturvården

Ordet lämnades på begäran till

Herr ANDERSSON i Storfors (s), som
yttrade:

Herr talman! I debatten om kommunernas
ansvar för miljö- och naturvården
har olika synpunkter framförts, vilket
eller vilka organ inom den kommunala
förvaltningen som skall svara för
detsamma.

I en del inlägg förordas inrättande
av speciella miljö- och naturvårdsnämnder
med huvudsaklig uppgift att tillvarata
dessa intressen inom kommunerna.
Andra anser att samtliga miljö- och naturvårdsfrågor
borde hänskjutas till hälsovårdsnämnderna,
byggnadsnämnderna
eller kommunalnämnderna.

Ett motiv för inrättandet av miljöoch
naturvårdsnämnder i varje kommun
skulle vara, att man därigenom
komme ifrån den uppsplittring på flera
olika organ, som för närvarande skulle
råda i kommunerna. Enligt min uppfattning
skulle effekten bli den helt
motsatta. Med hänsyn till den aktivitet
som råder ute i landets kommuner kring
miljö- och naturvårdsfrågorna, bör
klartecken ges från ansvarigt håll hur
man lämpligen skall ordna ansvarsfrågorna
ute i kommunerna.

Med hänvisning till det anförda hemställes
om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få ställa följande
frågor:

Har statsrådet för sin del vid bedömningen
av ansvaret för miljö- och
naturvården i kommunerna stannat för
vilket organ som skall handha dessa
frågor?

Har statsrådet för avsikt rekommendera
kommunerna en enhetlig lösning

Torsdagen den 17 april 1969 Nr 18 40*

Interpellation ang. planerad utbyggnad av europaväg fr

av ansvarsfrågorna för miljö- och naturvård? Denna

anhållan bordlädes.

§ 22

Interpellation ang. planerad
utbyggnad av europaväg 6

Ordet lämnades på begäran till

Herr OSKARSON (m), som yttrade:

Herr talman! En kommitté bestående
av kommunalmän från Halland har
med anlitande av expertis gjort en undersökning
beträffande europaväg 6
genom länet. Av det framlagda materialet
framgår att europaväg 6 med hänsyn
till trafikbelastningen icke på långt
när fyller kravet på vare sig framkomlighet
eller trafiksäkerhet. Undersökningen
har också rönt stor uppmärksamhet
i såväl radio och TV som i
pressen.

Vägfrågor behandlades så sent som
den 11 april i riksdagen. Därvid hade
riksdagen att ta ställning till en motion
med krav på snabbare utbyggnad av
en viss del av europaväg 6 till motorväg.
Statsutskottet skriver i anslutning
härtill i sitt utlåtande nr 6, att planering
och projektering genom vägverkets
försorg sedan länge pågår angående utbyggnad
av ifrågavarande sträcka.

Med hänvisning till ovanstående hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande
frågor:

1. Vill herr statsrådet i korthet redogöra
för den planerings- och projekteringsplan,
som föreligger angående
europaväg 6, samt

2. i anslutning härtill för den tidsplan
för utbyggnad av europaväg 6 till
motorväg som nu kan skönjas?

Denna anhållan bordlädes.

§ 23

Anmäldes och godkändes bevillnings -

utskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 121, till Konungen med anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till förordning om ändring i förordningen
den 6 juni 1968 (nr 430) om
mervärdeskatt jämte motioner.

§ 24

Tillkännagavs, att följande Kungl..
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 106, med förslag till förordning
om ändring i tulltaxan den 12 januari
1968 (nr 25), m. m., och

nr 107, angående reglering av priserna
på jordbruksprodukter, m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 25

Till bordläggning anmäldes riksdagens
revisorers framställning med anledning
av verkställd granskning av
riksdagsbibliotekets uppgifter och ställning
inom det statliga biblioteksväsendet.

§ 26

Anmäldes motionen nr 1155, av herr
Persson i Heden m. fl., i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 77, med
förslag till kungörelse om ändring i all-,
männa ordningsstadgan den 14 december
1956 (nr 617).

Denna motion bordlädes.

§ 27

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Mellqvist (s), till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
angående fördelningen av den extra bostadskvoten,
och

herr Björk i Påarp (s), till herr statsrådet
och chefen för socialdepartemen -

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

tet angående kommunernas uppsökan- Kammarens ledamöter åtskildes hårde
socialvårdande verksamhet. efter kl. 18.50.

§ 28 In fidem

Justerades protokollsutdrag. Sune K. Johansson

Fredagen den 18 april

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 10 innevarande
april.

§ 2

Meddelande ang. dagens plenum

Herr TALMANNEN yttrade:

Såsom tidigare meddelats måste dagens
sammanträde sannolikt fortsättas
på kvällen med hänsyn till att det icke
anses möjligt att uppskjuta behandlingen
av några ärenden till plenum
onsdagen den 23 april. Genomgången
av dagens föredragningslista kommer
att fortsättas utan middagspaus under
förutsättning att det bedömes bli möjligt
att därigenom avsluta sammanträdet
senast omkring kl. 20.00. I motsatt
fall avbrytes förhandlingarna för sedvanligt
middagsuppehåll omkring kl.
17.00 för att återupptagas kl. 19.30.

§ 3

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid
till bevillningsutskottet propositionen
nr 106, med förslag till förordning om
ändring i tulltaxan den 12 januari 1968
(nr 25), m. m.; och
till jordbruksutskottet propositionen
nr 107, angående reglering av priserna
på jordbruksprodukter, m. m.

§ 4

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
riksdagens revisorers å bordet
vilande framställning med anledning av
verkställd granskning av riksdagsbibliotekets
uppgifter och ställning inom det
statliga biblioteksväsendet.

§ 5

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
den å bordet vilande motionen
nr 1155.

§ 6

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Andersson i Storfors (s), till
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående kommunernas
ansvar för miljö- och naturvården,
samt

herr Oskarson (m), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående planerad utbyggnad
av europaväg 6.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 7

Föredrogs statsutskottets memorial nr
44, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1969/70 till S:t Lukasstiftelsen.

Fredagen den 18 april 1969

Nr 18

Den i memorialet föreslagna voteringspropositionen
godkändes.

Herr TALMANNEN yttrade:

Efter samråd med första kammarens
talman får jag meddela, att gemensam
omröstning avseende frågan i den nu
godkända voteringspropositionen kommer
att anställas vid början av kamrarnas
sammanträden onsdagen den 23 innevarande
april.

§ 8

Föredrogs statsutskottets memorial nr
45, angående överlämnande till jordbruksutskottet
av vissa till statsutskottet
hänvisade motioner.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9

Anslagen till rundradioverksamheten
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
40, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande anslagen för budgetåret
1969/70 till rundradioverksamlieten
m. in. jämte motioner.

Kungl. Maj:t hade (bilaga 10, s. 170—
171, 469—483 och 485—487) föreslagit
riksdagen att dels anvisa i statsrådsprotokollet
angivna anslag till rundradioverksamheten
m. m., dels medge att
televerket lämnades i statsrådsprotokollet
angivna beställningsbemyndiganden.

Kungl. Maj:ts förslag till medelsanvisning
för budgetåret 1969/70 under de
skilda anslagen innebure bl. a.

att till Ersättning för viss rundradioverksamhet
anvisades ett anslag av
31 230 000 kr. (punkt B 65, s. 170—171),

samt att till Rundradioanläggningar
anvisades ett investeringsanslag av
76 100 000 kr. (punkt 1:1, s. 469—483).

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

Anslagen till rundradioverksamheten m. m.

dels de likalydande motionerna I: 203
av herr Virgin m. fl. och II: 217 av herr
Holmberg m. fl., vari hemställts att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla att tilläggsdirektiv utfärdades
till 1966 års reklamutredning att snarast
utreda och framlägga förslag till erforderliga
bestämmelser för den reklamverksamhet
som fordrades för ett bl. a.
av pressen ägt fristående, reklamfinansierat
företag för program 2 i TV med
samma förpliktelser i fråga om opartiskhet
och mångsidighet som för närvarande
åvilade Sveriges Radio,

dels de likalydande motionerna I: 604
av herr Dahlén m. fl. och II: 722 av herr
Wedén m. fl., vari hemställts att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om utredning rörande
radio-TV-verksamhetens organisation
i framtiden, varvid utredningen
bl. a. borde utarbeta förslag om hur ett
från Sveriges Radio fristående reklamfinansierat
företag för program 2 i TV
borde organiseras, och därvid beakta
vad som i motionerna anförts,

dels de likalydande motionerna I: 594
av herr Axel Andersson och II: 717 av
herr Sellgren m. fl.,

dels de likalydande motionerna I: 627
av herr Strandberg samt II: 723 av herrar
Wennerfors och Magnusson i Borås,
vari hemställts att riksdagen till Rundradioanläggningar
för budgetåret 1969/
70 måtte anvisa ett investeringsanslag
av 56 100 000 kr.,

dels de likalydande motionerna I: 600
av herrar Brundin och Sveningsson
samt II: 711 av herr Nordstrandh m. fl.,
vari yrkats att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa om en
översyn av avtalet mellan staten och
Sveriges Radio Aktiebolag med beaktande
av vad i motionerna anförts,

dels motionen 11:137 av herrar Fridolfsson
i Stockholm och Björck i Nässjö,

dels de likalydande motionerna I: 610
av herr Lidgard m. fl. och II: 725 av
herr Wennerfors m. fl.,

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

Anslagen till rundradioverksamheten m. m.

dels de likalydande motionerna I: 623
av fröken Stenberg m. fl. och II: 724 av
herr Wennerfors in. fl., vari hemställts
att riksdagen måtte under åttonde huvudtiteln
punkt B e) Radio- och TVverksamhet
— utöver det belopp om
31 230 000 kr. som Kungl. Maj :t föreslagit
till ersättning för viss rundradioverksamhet
— bevilja 570 000 kr. för
utökning av Sveriges Radios programverksamhet
för utlandet (UTP),

dels de likalydande motionerna I: 610
av herr Ottosson m.fl. och 11: 693 av
herr Hovhammar m. fl.,

dels motionen 11:136 av herrar Börjesson
i Falköping och Eriksson i Bäckmora,

dels de likalydande motionerna I: 617
av herr Ottosson m. fl. och II: 69b av
herr Hovhammar m. fl.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 203 och II: 217 samt I: 604 och
II: 722,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 594 och II: 717,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 600 och II: 711 samt II: 137,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 610 och II: 725,

5. att riksdagen måtte medge att televerket
lämnades i statsrådsprotokollet
förordade beställningsbemyndiganden,

6. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna I: 627 och II: 723 till Rundradioanläggningar
för budgetåret 1969/

70 på kapitalbudgeten under televerkets
fond anvisa ett investeringsanslag av
76 100 000 kr,

7. att riksdagen måtte till Radio- och
televisionshus för budgetåret 1969/70
på kapitalbudgeten under statens allmänna
fastighetsfond anvisa ett investeringsanslag
av 11 000 000 kr.,

8. att riksdagen måtte till Viss beredskapsutrustning
för budgetåret 1969
/70 på driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag
av 550 000 kr.,

9. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna I: 623 och II :724 till Ersättning
för viss rundradioverksamhet
för budgetåret 1969/70 på driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa,
ett anslag av 31 230 000 kr.,

10. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 616 och II: 693,

11. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 136,

12. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 617 och II: 694.

I motiveringen anförde utskottet beträffande
motionerna I: 600 och II: 711
bl. a. följande:

De till § 6 knutna programreglerna,
som av styrelsen för Sveriges Radiofastställdes
1948, är enligt vad utskottet
inhämtat oförändrade.

Med hänvisning till det anförda finner
utskottet några åtgärder i ämnet
från riksdagens sida inte påkallade och
avstyrker därför motionerna i fråga.

Reservationer hade avgivits

1. beträffande utredning om ett från
Sveriges Radio fristående reklamfinansierat
företag för program 2 i TV av
herrar Per Jacobsson (fp), Nyman (fp).
Eric Peterson (fp), Kaijser (in), Strandberg
(m), Bohman (m), Gustafson i
Göteborg (fp), Nordstrandh (m) och
Källstad (fp), som ansett att utskottet
under 1 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:203 och 11:217 samt 1:604
och 11:722 hos Kungl. Maj:t anhålla
om tilläggsdirektiv till 1966 års reklamutredning
att snarast utreda och framlägga
förslag till erforderliga bestämmelser
för den reklamverksamhet som
fordrades för ett bl. a. av pressen ägt
fristående, reklamfinansierat företag för
program 2 i TV med samma förpliktelser
i fråga om opartiskhet och mångsidighet
som f. n. åvilade Sveriges Radio; 2.

beträffande avtalet mellan staten
och Sveriges Radio (moment 3 i utskottets
hemställan) av herrar Ivar Jo -

Fredagen den 18 april 1969

Nr 18

hansson (ep), Per Jacobsson (fp), Nyman
(fp), Eric Peterson (fp), Kaijser
(m), Strandberg (m), Johan Olsson
(ep), Bohman (m), Eliasson i Sundborn
(ep), Gustafson i Göteborg (fp),
Nordstrandh (m), Kållstad (fp), Dahlgren
(ep) och Sundman (ep), som ansett
att ovan intagna del av utskottets
yttrande bort ha följande lydelse:

»Av bilaga till styrelseprotokoll framgår
att radiochefen i samband med att
styrelsen för Sveriges Radio för sin del
godkände förenämnda avtal framhållit
att formuleringen i § 6 inte avsåge att
göra någon som helst ändring i de riktlinjer
som vore gällande och som på
sin tid stadfästes av styrelsen och programledningen
i vissa uttalanden 1948
och som införts i programreglerna. Enligt
dessa uttalanden uppfattade dåvarande
Radiotjänst försvaret av de demokratiska
värdena som en av sina
främsta uppgifter. Av uttalandena framgår
också att upplysning om tanke- och
yttrandefrihetens betydelse har sin givna
plats i programmet, att opinionsriktningar,
vilkas verksamhet riktar sig mot
demokratin, inte ensidigt får komma
till tals och inte får lämnas oemotsagda
samt att det bör tillses att försåtlig propaganda
mot demokratin inte insmyger
sig i till synes opolitiska programpunkter.

Under erinran om innebörden av det
sålunda anförda finner utskottet på
grundval av de nu förevarande motionerna
några särskilda åtgärder i ämnet
från riksdagens sida inte påkallade och
avstyrker bl. a. därför motionerna i
fråga.»;

3. beträffande investeringsanstag för
nästa budgetår av herrar Kaijser,
Strandberg, Bohman och Nordstrandh
(samtliga m), som ansett att utskottet
under 6 hort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och med bifall
till motionerna 1:627 och 11:723 til)
Rundradioanläggningar för budgetåret
1969/70 på kapitalbudgeten under tele -

Anslagen till rundradioverksamheten m. ro.

verkets fond anvisa ett investeringsan•
slag av 56 100 000 kr.;

! 4. beträffande Sveriges Radios pro gramverksamhet

för utlandet av herrar
, Ivar Johansson (ep), Per Jacobsson
(fp), Nyman (fp), Eric Peterson (fp),
Kaijser (m), Strandberg (in), Johan
; Olsson (ep), Bohman (m), Eliasson i
Sundborn (ep), Gustafson i Göteborg
(fp), Nordstrandh (m), Kållstad (fp),
t Dahlgren (ep) och Sundman (ep), som
t ansett att utskottet under 9 bort hemt
ställa,

t att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
( I: 623 och II: 724 till Ersättning för viss
rundradioverksamhet för budgetåret
i 1969/70 på driftbudgeten under åttonde
huvudtiteln anvisa ett anslag av
- 31 630 000 kr.

Utskottets hemställan föredrogs; och

I anförde därvid:

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Debatten om radio och
t TV bör ses mot bakgrunden av den
i explosionsartade tekniska utveckling

i som ägt rum på TV-området. Hittills

har TV-sändningarna till mottagarna i
r de olika hemmen haft en mycket begränsad
räckvidd. Varje land har självt
kunnat besluta om det vill ta emot eller
t sända vidare några program från utå
landet, vare sig dessa förmedlats via
satellit eller på annat sätt. Man har
t därför kunnat bestämma sin TV-politik
i utan att på något avgörande sätt ta
i hänsyn till de internationella sammanhangen.

r Nu rycker den dag närmare då sänd■,
ningar kan ske direkt från satellit till
h den enskilda mottagaren i hemmet. Det
4 enda som behövs är någon form av
tillsats för att kunna ta emot dessa
v program. Det faktum att man alltså

II inom några få år kan beräknas sända
11 program direkt från en TV-satellit till
;f en mottagare i den enskilda männi;-
skans hem gör ju, att det inte längre är

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

Anslagen till rundradioverksamheten m. m.

möjligt att bedriva någon isolerad TVpolitik.
Vi tvingas att intensifiera det
internationella samarbetet.

Självfallet innebär denna tekniska utveckling
enorma möjligheter. Låt oss
bara ett ögonblick tänka på vilka möjligheter
som därigenom kan ges när
det gäller utbildning i de fattiga länderna
— för att bara nämna ett enda
exempel. I detta sammanhang öppnas
helt nya perspektiv. Men utvecklingen
innebär självfallet också risker, och
det är därför vi måste få till stånd internationella
överenskommelser.

Jag måste beklaga, herr talman, att
förhandlingarna om det internationella
satellitorganet Intelsat har gått sä dåligt.
Delvis beror det väl på den mycket svaga
förhandlingsposition Europa har i
detta sammanhang. Vi har inte inom
Europa kunnat samla oss till att tillverka
ens en enda experimentsatellit
för eurovisionssändningarna. Detta är
inte bara Sveriges fel — det erkänner
jag gärna. Det finns många hinder som
medfört att detta arbete försenats. Men
det är dock ett faktum att Sverige ännu
icke har tagit ställning till detta projekt,
och jag vill uttrycka den förhoppningen
att Sverige snart skall inta en positiv
ståndpunkt till arbetet på en europeisk
satellit. Det skulle bl. a. bidra till att
stärka vår förhandlingsposition när det
gäller de stora internationella sammanhangen.

Den svenske radiochefen har nu fått
det hedrande uppdraget att vara ordförande
i den FN-kommitté, som skall
försöka komma fram till internationella
regler för TV-sändningar via satellit.
Det innebär givetvis inte att Sverige
skall kunna pressa på de andra länderna
just de regler som vi själva bär
eller att Sverige skulle kunna utöva någon
vetorätt i det internationella TVsammanhangket.
Vi måste givetvis placera
in vår TV-politik i detta internationella
sammanhang. Jag skall återkomma,
herr talman, till frågan vilka
återverkningar detta kan få t. ex. på

Sveriges inställning till reklamfinansierad
television.

I reservationen 1 vid statsutskottets
utlåtande nr 40 hemställes att riksdagen
hos Kungl. Maj :t anhåller om tillläggsdirektiv
till 1966 års reklamutredning
att snarast utreda och framlägga
förslag till erforderliga bestämmelser
för den reklamverksamhet som fordras
för ett hl. a. av pressen ägt fristående,
reklamfinansierat företag för program 2
i TV med samma förpliktelser i fråga
om opartiskhet och mångsidighet som
för närvarande åvilar Sveriges Radio.
Denna reservation syftar alltså till att
få till stånd en utredning i avsikt att
göra det möjligt att bryta radio- och
TV-monopolet under former som är betryggande
för en opartisk programverksamhet.

Jag har, herr talman, varit något
förvånad över det motstånd man från
många håll rest mot tanken på att bryta
upp radio-TV-monopolet. Vi anser ju
alla att tidningsmonopol inte är bra.
Vi tycker att det inte skulle vara bra om
vi skulle få en enda stor tidning i vårt
land. Även om ledningen för en sådan
tidning skulle ha de allra bästa föresatser,
skulle den ändå inte kunna ge
en allsidig bild av skeendet i landet.

Dessutom skulle givetvis det effektivitetsincitament,
som en konkurrens
alltid utgör, försvinna.

Jag är alltså förvånad över att de
som är bestämda motståndare till ett
tidningsmonopol så länge utmålade monopolsituationen
som idealisk när det
gäller radio och TV. Jag vet mycket
väl att de tekniska förutsättningarna
inte medger någon fri etableringsrätt
för etermedierna, men redan två självständiga
konkurrerande företag med
målsättningen att vart för sig ge en
så allsidig bild av verkligheten som möjligt
skulle innebära en klar förbättring.
Urvalet av åsikter, nyheter och informationer
blir rikare och mer allsidigt,
olika grupper inom samhället får
lättare att komma till tals, och om ett

Fredagen den 18 april 1969

Nr 18

av de två företagen skulle vägra att ta
upp någon fråga har man möjlighet att
gå till det andra företaget. Man blir
inte helt beroende av ett enda företag.
Det skulle givetvis också vara en fördel
för dem som arbetar inom radio och TV
att inte bara ha att göra med ett enda
dominerande företag.

Genom organisationen av de två kanalerna
har i viss utsträckning hänsyn
tagits till detta behov. Man liar alltså
erkänt att det är bra med konkurrens
också när det gäller TV. Men det finns
många, herr talman, som tvivlar på att
den form som valts kommer att vara
effektiv. Är det inte risk för att sätta
sig mellan stolar när man vill behålla
den centrala ledningen över båda kanalerna
men ändå skapa ett konkurrensmoment? Herr

talman! När man hör en del utläggningar
från socialdemokratiskt håll
beträffande frågan om två fristående
TV-företag, varav det ena skulle vara
reklamfinansierat, får man intrycket att
den socialistiska ideologin skulle innebära
ett klart avståndstagande från
reklamfinansierad TV. Låt oss då se på
förhållandena i ett annat land än vårt
med socialdemokratisk regering. Jag
tänker på Storbritannien, där premiärminister
Harold Wilson inte bara behåller
systemet med ett reklamfinansierat
TV-företag vid sidan av de två
andra kanalerna utan också vid flera
tillfällen på ett demonstrativt sätt har
visat att han tycker att det kommersiella
TV-företaget har bättre program.

Och när två framstående medlemmar
av den engelska regeringen i höstas kritiserade
TV:s politiska bevakning var
det BBC som kritiken gällde. Man sade
— jag vill inskjuta om någon skulle
tycka att skildringen verkar välbekant
att jag talar om två engelska regeringsledamöters
kritik av politiska program
i engelsk TV. De två regeringsledamöterna
säger att BBC i vad gäller de politiska
inslagen eftersträvar en underhållningseffekt,
utgår från att tittarna är så

Anslagen till rundradioverksamheten m. m.

politiskt ointresserade att inslagen måste
dramatiseras. En häcklare på ett
möte, en uddig eller frän replik är
mera TV-mässig än ett referat av kärnpunkterna
i det politiska budskap som
framförts.

Men i Storbritannien finns ju konkurrens
— man har två företag. Och
jag tror att vi kan vara överens om en
sak, nämligen att konkurrensen mellan
de olika TV-företagen i Storbritannien
verksamt bidragit till att höja kvaliteten
på både BBC:s och ITV:s program.

Ett annat skäl att utreda möjligheterna
för en reklamfinansierad TV är
själva finansieringsfrågan. Vår licenskostnad
ligger redan över de 160 kronor
som det talades om i den stora TV-debatten
1966, och dessutom finns tillägget
för färg-TV

Enligt en uppställning som jag tagit
med mig här har Sverige nu den högsta
licenskostnaden i Europa. Utvecklingen
framåt visar att de licensavgifter som
tas ut på inget sätt räcker till att finansiera
den framtida utbyggnaden av TV.
Man frågar sig varför departementschefen
inte vill tala om vad en TVlicens
i framtiden kommer att kosta,
om vi inte får någon reklamfinansierad
television. Det har gissningsvis nämnts
en sammanlagd licenskostnad på 350—
400 kronor, men det vore intressant att
få höra några kommentarer på den
punkten.

Då säger man: Vi vill inte ha någon
reklamfinansierad TV. Även om denna
skulle ge vissa fördelar -— vilket man
alltså erkänner — skulle den ha enormt
stora nackdelar. Och man pekar så
genast på förhållandena i USA. Jag har
haft tillfälle att se en hel del TV i USA,
men jag skall inte gå in på programmen
där, även om man kan göra den lilla
reflexionen att den icke-koinmersiella
televisionen i Sverige köper rätt många
program från denna förkättrade kommersiella
amerikanska TV och att alla
dessa program inte ligger på högsta
tänkbara kulturella nivå.

Nr 18

Fredagen den 18 april 19Ö9

7iti

Anslagen till rundradioverksamheten m. m.

Jag skall emellertid som sagt inte diskutera
detta, eftersom det inte liar något
att göra med dagens ärende. Vi
liar aldrig siktat till att få något amerikanskt
system. I reservationen sägs del
klart ut under vilka villkor ett reldamfinansierat
TV-företag skulle kunna
etableras.

För det första skulle det finnas .särskilda
bestämmelser för aktieteckningen
i syfte att förhindra att någon
viss maktgruppering får ett avgörande
inflytande. Vi har nämnt möjligheten
att pressen och folkrörelser skulle kunna
gå in som delägare. För det andra
måste det vara hårda regler i fråga om
.annonseringen. Reklam får endast sändas
mellan olika program eller i sammanhängande
programblock och helt
skiljas från programverksamheten. Det
måste klart framgå att det är fråga om
annonsering, och ett visst program får
inte bekostas eller understödjas av anmonsörerna.
Dessa skall alltså inte ha
något inflytande över programmens utformning.
För det tredje får inte företagets
styrelse och finansiärer ha något
inflytande över programverksamhetens
karaktär. Samma regler för opartiskhet
och ansvar skall gälla för ett
reklamfinansierat företag som gäller
för Sveriges Radio.

Jag skall nu gå över till de internationella
sammanhangen. Vad kan den framtida
utvecklingen på det tekniska området
innebära? Såvitt jag kunnat se av
en uppställning över 17 europeiska länder
och förhållandena när det gäller
TV är det bara 4 av dessa 17 som inte
bär reklam i sin television.

Låt oss anta att det i ett internationellt
sammanhang skulle bli majoritet
för att man under vissa mycket bestämda
förutsättningar skulle godtaga reklam
i satellit-TV och att Sverige skulle
vara motståndare till detta. Kan då Sverige
utöva någon vetorätt och säga: »Nej,
alla länder måste följa oss. Vi tar inte
någon hänsyn till internationella sammanhang.
” De tekniska förutsättningar

för att ta emot programmen även i vårt
land finns ju. Då är det klart att regering
och riksdag antingen kan stifta en
lag som förbjuder folk att köpa den tillsats
som skulle behövas för att ta emot
dessa program, eller också kan man sätta
upp ett stort nät av störningssändare
över hela landet efter rysk modell för
att hindra de svenska medborgarna att
ta emot budskapen från satellit-TV.

Det är väl ingen som tror att det skulle
finnas gehör för någondera av dessa
metoder, metoder som vi så hårt kritiserat
när det gäller de kommunistiska
länderna och som vi sannerligen inte
vill ha i vårt land.

Jag tror att det perspektivet gör att
vi under alla förhållanden måste ompröva
vår hållning till en reklamfinansierad
TV.

Herr talman! Jag vill med dessa ord
yrka bifall till reservationen 1 vid statsutskottets
utlåtande.

Utskottet har också behandlat ett par
motioner i denna kammare -— även
väckta i första kammaren — som gäller
programverksamhetens karaktär i Sveriges
Radio. I motionen 11:711 begärs
en översyn av avtalet mellan staten och
Sveriges Radio eller en kommentar till
den paragraf i avtalet som talar om att
bolaget skall hävda de grundläggande
demokratiska värdena. Utskottet har
enhälligt avstyrkt denna motion liksom
motionen 11:137, vari det mera talas om
programverksamhetens karaktär över
huvud taget. Vi har sagt att det avtal
som nu är träffat gäller för en lång
tid framåt och att där finns klara regler.
I utlåtandet har vi gjort ett kort
referat av de regler som gäller för programverksamheten.

Jag tror inte att alla TV-tittare och
radiolyssnare här i landet har klart
för sig vilka rättigheter de har gentemot
Sveriges Radio, och därför kan det vara
nyttigt att nämna, att det i avtalet -—
enligt utskottets referat — sägs att
programverksamheten skall ”i sin helhet
präglas av skälig balans mellan olika

Fredagen den 18 april 1969

åsikter och intressen. Bolaget skall före
sändning av program så noggrant som
omständigheterna medger kontrollera
sakuppgifter i programmen. Felaktig
sakuppgift skall beriktigas när det är
påkallat, och den som har ett befogat
anspråk att bemöta ett påstående skall
beredas tillfälle till genmäle. Beriktigande
och plats för genmäle skall ges
utan oskäligt dröjsmål”.

Det finns nog anledning att understryka
dessa rättigheter, som de svenska
radiolyssnarna och TV-tittarna har
gentemot monopolföretaget! Man har
rätt att få en felaktig sakuppgift beriktigad
när det är påkallat, man skall
beredas tillfälle till genmäle, och beriktigande
och plats för genmäle skall ges
utan oskäligt dröjsmål.

Sedan har vi frågan om det skall
behövas någon kommentar till § 6 i avtalet,
som säger att bolaget skall hävda
de grundläggande demokratiska värdena.
Det finns en sådan i programreglerna,
men egendomligt nog vill inte utskottsmajoriteten
upplysa riksdagens
ledamöter och det svenska folket om
vad denna kommentar innebär. Det har
i stället fått ske i reservationen 2. Denna
avser inte på något sätt någon tolkning
av avtalet som utskottet eller riksdagen
skulle göra; den ger ett referat
av de regler som gäller i detta avseende.
Därav framgår att Sveriges Radio
uppfattar »försvaret av de demokratiska
värdena som en av sina främsta
uppgifter». Vidare sägs det att »upplysning
om tanke- och yttrandefrihetens
betydelse har sin givna plats i programmet,
att opinionsriktningar, vilkas verksamhet
riktar sig mot demokratin, inte
ensidigt får komma till tals och inte får
lämnas oemotsagda samt att det bör tillses
att försåtlig propaganda mot demokratin
inte insmyger sig i till synes opolitiska
programpunkter».

Detta är alltså de regler som för närvarande
gäller och som har refererats i
reservationen såsom ett motiv för avstyrkande
av en motion, som syftar till

Anslagen till rundradioverksamheten ro. ni.

att 1''å till stånd just de regler som redan
finns. Får jag inom parentes tillägga
att det särskilda program som nämns
i en av motionerna är prövat och frikänt
av radionämnden.

— Det väsentliga är att slå fast att
dessa regler föreligger, och sedan får
vi i den allmänna debatten bevaka att
de följs.

Herr talman! Jag skall allra sist beröra
reservationen 4 som avser Sveriges
Radios programverksamhet för utlandet.
Denna befinner sig i en alldeles,
speciell situation, eftersom man enligt
de regler som gäller inte får ta i anspråk
licensmedel för sändningarna till
utlandet. Bakom den bestämmelsen ligger
tanken att licensbetalarna som regel
inte kan höra dessa program och därför
inte skall vara med om att betala dem —
utgifterna för dem går direkt över budgeten.
Men detta har naturligtvis en
nackdel: det minskar möjligheterna för
Sveriges Radios ledning att föra en
flexibel politik i detta hänseende. Man
måste hålla sig inom det specialdestinerade
anslaget, och det är så snävt
tilltaget att Sveriges Radio fått göra inskränkningar
i programverksamheten
till utlandet.

Vårt anseende i utlandet är kanske
inte så högt som det skulle kunna vara.
Det finns därför ingen anledning att i
det läget inskränka vår information till
utlandet; tvärtom skulle den behöva
ökas. Reservanterna har föreslagit en
höjning av anslaget med 400 000 kronor
utöver regeringens förslag för att göra
det möjligt för Sveriges Radio att i
tillfredsställande omfattning bedriva
denna verksamhet.

Herr talman! Utöver de yrkanden jag
ställt om bifall till reservationerna 1 och
2 ber jag att få yrka bifall till reservationen
4.

Herr DAHLGREN (ep):

Herr talman! Herr Gustafson i Göteborg
har utförligt uppehållit sig vid reservationen
1 som gäller ett reklamfi -

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

Anslagen till rundradioverksamheten m. m.

nansierat TV-företag. I den frågan har
centerpartiet inte funnit någon anledning
att ändra eller ompröva sitt ställningstagande,
och herr Eliasson i Sundborn
kommer att utförligare redovisa
centerpartiets syn på den.

Utskottet har avstyrkt de motioner
som önskar en översyn av det befintliga
avtalet mellan staten och Sveriges Radio.
I motionerna krävs god programkvalitet,
objektiv information och re- i
spekt för gällande lagar. I och för sig i
kan alla instämma i dessa krav, och de :
finns redan klart formulerade i avtalet ;
mellan staten och Sveriges Radio. Men :
när det i motionerna bl. a. krävs objektivitet
får väl motionärerna inse att det :
inte alltid är så lätt att leva upp till i
idealet. Man måste alltid fråga sig vad i
objektiv sanning är och vem som är i i
stånd att avgöra det. Detta är ett stort i
filosofiskt problem och som sådant sak- i
nar det inte intresse, men när vi disku- i
terar Sveriges Radios programverksam- <
het gör vi klokt i att inte fördjupa oss 1
alltför mycket i objektivitetsfrågan. Vi ]
kanske i stället bör konstatera att det ;
inte går att objektivt fastställa vad som ]
är objektivt.

Enligt radiolagen har Sveriges Radio i
ensamrätt att avgöra vilka radiopro- :
gram som skall förekomma. I radiola- 1

gen heter det, att nämnda ensamrätt 1

skall utövas sakligt och opartiskt. I an- t
slutning härtill vill jag som min mening 1
framhålla att opartiskhet inte kan inne- i
bära att det bara är allmängiltiga sanningar
som får utsändas av Sveriges (
Radio. I stället vill jag tolka opartisk- ]
hetskravet så, att alla åsiktsriktningar, i
grupper och parter skall ges en likartad i
behandling; ingen skall gynnas och i
ingen skall missgynnas. Men då måste 1
man också ha klart för sig att opartisk- ;
heten inte kan gälla utan gränser. Den 1

måste röra sig inom ramen för de de- t

mokratiska principerna. »Bolaget skall i 1
programverksamheten hävda de grund- i
läggande demokratiska värdena», heter (
det i avtalet med staten. Jag drar därav

slutsatsen att stor försiktighet måste
iakttagas när det gäller framträdanden
av personer som är ute för att undergräva
demokratin.

När det nu är klart utsagt i avtalet,
att de grundläggande demokratiska värdena
skall hävdas, är tanke- och yttrandefriheten
väsentliga, eftersom debatten
är av fundamental betydelse i en demokrati.
De politiska partierna strävar ju
efter att skapa ett bättre samhälle. Man
har olika uppfattningar om hur detta
skall ske, och idéerna bryts mot varandra
i diskussionen. För mig är det
självklart att Sveriges Radio skall spegla
denna debatt. Men den ensamrätt
som har tilldelats Sveriges Radio ställer
naturligtvis stora krav på bolaget i fråga
om opartiskhet. Det är alltså inte bara
nödvändigt att olika meningsriktningar
får framföra sina synpunkter,
utan parterna måste också ges en så
rättvis behandling som möjligt i fråga
om tidsavvägning, intervjuteknik, bildframställning
och tillfälle till genmälen.
I annat fall kan programmen lätt bli en
spegling av programledningens eller reporterns
egna värderingar.

Även om strävan skall vara att låta
olika meningsriktningar komma till tals,
så skall inte fördenskull den som ljudligast
framför sina åsikter favoriseras.
Man får inte förledas att tro att den som
talar högst har de klokaste idéerna eller
att de som uppträder på ett för oss
nytt och främmande sätt bör betraktas
som mer intressanta och värdefulla än
exempelvis de många ambitiösa grupper
av samhällsmedborgare — ungdomar
såväl som äldre — som arbetar
mera lågmält och på ett mer traditionellt
sätt i samhället. I avtalet med radiobolaget
är fastslaget att »programverksamheten
i sin helhet skall präglas av
balans mellan olika intressen och åsikter».
Det åligger radioledningen att i allt
följa avtalet, och då behövs inte de nya
åtgärder eller föreskrifter på det här
området som motionärerna krävt.

Mot bakgrunden av vad jag här anfört

Fredagen den 18 april 1969

Nr 18

om radiolagen, avtalet mellan staten
och Sveriges Radio samt programbestämmelserna
har utskottet inte funnit
något skäl att tillstyrka motionen. I denna
del är utskottet enigt. Den oenighet
som reservationen kan ge uttryck för
gäller enligt min mening den bedömningsfrågan
hur långt utskottet skulle
gå i motiveringen för avslag på motionerna.

Vi reservanter har ansett att det skulle
vara värdefullt att inför riksdagen
redovisa även radioledningens syn på
avtalet och dess bestämmelser. Denna
syn återfinns i de skriftliga kommentarer,
som gjordes av radiochefen när
avtalet godkändes av radiobolagets styrelse
och där radiochefen fastslår att
en av de främsta uppgifterna för bolaget
skall vara att slå vakt om de demokratiska
värdena. Därmed föreligger det
inte något tvivel beträffande radioledningens
ambitioner, och detta tycker vi
reservanter är värdefullt att understryka
och redovisa inför denna kammare,
där så många nya ledamöter tagit plats
sedan avtalet kom till.

•lag vill också säga, herr talman, att
om man anser att det finns anledning
till kritik mot Sveriges Radio — och
visst kan det vara fallet; inga företag,
institutioner eller enskilda personer
undgår kritik — skall man vända
sig till radionämnden, vars uppgift är
att granska programmen. Riksdagen
kan enligt min mening inte vara domare
i fråga om enskilda program. Den
uppgiften har tilldelats radionämnden
och den bör ligga kvar där.

Vad beträffar reservationen 4 vill jag
för tids vinnande understryka och helt
instämma i vad herr Gustafson i Göteborg
har anfört. Jag yrkar alltså, herr
talman, bifall till reservationerna 2 och
4 samt i övrigt till utskottets hemställan.

Herr CAKLSHAMRE (in):

Herr talman! Reservationen 2 till det
utlåtande vi just nu diskuterar är en

Anslagen till rundradioverksamheten m. in.

ganska märklig reservation. Det står inte
särskilt mycket i den, i varje fall inte
mycket som skiljer den från vad utskottsmajoriteten
har velat skriva.

: Som herr Dahlgren nyss erinrat om

är utskottsmajoritet och reservanter
överens om att tillstyrka de motioner
: som har behandlats. Det är egentligen

en ganska liten nyansskillnad i skrivningen
som enligt min uppfattning är
väsentligt, nämligen skillnaden mellan
i å ena sidan majoritetens skrivning:
t »Med hänvisning till det anförda finner
t utskottet några åtgärder i ämnet från
riksdagens sida inte påkallade och avstyrker
därför motionerna i fråga.» Och
å andra sidan reservanternas formulet
ring: »Under erinran om innebörden av
det sålunda anförda finner utskottet på
grundval av de nu förevarande motiot
nerna några särskilda åtgärder i ämnet
från riksdagens sida inte påkallade och
i avstyrker bl. a. därför motionerna i
fråga.»

, Reservanterna har alltså velat erinra
s om innebörden i de avtalsbestämmelser
som ligger till grund för Sveriges Rat
dios programverksamhet och inte bara
g konstatera att bestämmelserna finns,
i Det är ett mycket modest sätt att fram;,
föra eu kritik — om det är en sådan,
r Det är ett modest sätt att ge uttryck åt
a en oro — om avsikten är att ge uttryck
r för en oro och jag tror att så är fallet,
a Vad är det som ligger bakom orden »det
anförda»? Jo, att »upplysning om tani
ke- och yttrandefrihetens betydelse har
a sin givna plats i programmet, att opinionsriktningar,
vilkas verksamhet rikg
tar sig mot demokratin, inte ensidigt
it får komma till tals och inte får lämnas
!- oemotsagda samt att det bör tillses att
r försåtlig propaganda mot demokratin
h inte insmyger sig i till synes opolitiska
I- programpunkter». Det är om innebörden
i dessa satser som reservanterna
vill erinra.

Den erinran får märkligt nog en störst
re tyngd och ett djupare allvar därför
n att detta inte är utskottets enhälliga

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

Anslagen till rundradioverksamheten m. m.

skrivning. Om utskottet hade varit helt
överens i de här punkterna, hade kanske
erinran haft mindre tyngd. Det är
dock här fråga om det som herr Dahlgren
var inne på, nämligen att i någon
mening fastställa vad som är objektivt,
att spegla åsikter och låta politiska och
kulturpolitiska meningsriktningar komma
till tals.

Om alla är överens om att tillståndet
är gott, då är förmodligen allt gott och
väl. Om alla är överens om att det är
illa beställt, kan detta också vara gott
och väl. Om det på alla håll talas om
brist på objektivitet, är det i och för
sig ett tecken på att det föreligger en
viss objektivitet.

Ett resonemang som icke sällan förs
av företrädare för Sveriges Radio är
detta: Programmen kritiseras från alla
håll, ingen är nöjd, alla anser sig illa
behandlade och menar att olika intressen
är tillbakasatta — alltså måste Sveriges
Radio rimligtvis ha lyckats ganska
väl med avvägningen. Det är ett resonemang
som inte utan vidare kan tillbakavisas,
men drygt halva utskottet har
genom sättet att skriva förklarat sig mer
till freds än den andra halvan av utskottet.

I den representativa demokratin vågar
man väl säga att företrädare för
ungefär halva folket anser sålunda att
det är nödvändigt att erinra om innebörden
i de grundläggande reglerna för
programverksamheten, och detta är, såsom
jag ser det, kanske en starkare erinran
än om uttalandet hade gjorts av
ett enigt utskott.

Det finns alltså stora grupper människor
som känner oro på de här punkterna
och inte är till freds med det nuvarande
tillståndet, medan andra uppenbarligen
är till freds, och detta tyder
på att det har gått snett på något
vis.

Vart är egentligen denna erinran riktad?
Såvitt jag har kunnat förstå innebär
den definitivt inte någon kritik av
radiochefen. Snarare är väl avsikten att

genom erinran styrka radiochefen i den
nyttiga verksamhet han bedriver, då
han försöker upprätthålla balans och
trohet mot ingångna avtal och givna förpliktelser.
Det finns inte i reservationen
och knappast heller i de motioner
som — även om de är avstyrkta — har
givit upphov till reservationen ett enda
ord av kritik mot enskilda medarbetare
i programföretaget, och jag tror heller
icke det är avsett så. Är det en kritik,
så är det en kritik av ett system som
knappast kan fungera på annat sätt än
det gör.

När bristande allsidighet och bristande
objektivitet i Sveriges Radios kulturprogram
påtalas brukar radiochefen
själv svara: »Vår uppgift är att spegla den
faktiska, i dag förda levande kulturdebatten
i vårt land.» Och kulturdebatten
är så beskaffad, att de som för debatten
är i mycket stor utsträckning människor
av den kategori som jag för min
del brukar kalla vänsterextrémister. Jag
har aldrig hört radiochefen använda
detta ord, men jag brukar göra det. Det
är till icke ringa del företrädare för
dessa riktningar som reservanterna tänker
på när de erinrar om behovet att
försvara demokratin, alltså mot utomdemokratiska
krafter i vårt kulturliv.

Det är sant att dessa intressen i mycket
hög grad sätter sin prägel på den
svenska kulturdebatten. Ett radio- och
TV-företag som ser som sin uppgift att
så troget som möjligt spegla den debatten
kommer av naturliga skäl att få i
stort sett samma innehåll som debatten.
På den punkten kan jag inte dela radiochefens
uppfattning. Det kan inte vara
ett sätt att förvalta det ansvar som man
blivit ålagd om man tämligen slaviskt
speglar företeelserna sådana de råkar
vara. Man glömmer då bort att radio
och television själva är våra i särklass
största debattfora. Det är ju där den
debatt förs som man sedan själv speglar
i mycket stor utsträckning. Den är på
något sätt självgenererande. Kulturdebatten
—• även den som förs i tidningar

Fredagen den 18 april 1969

Nr 18

och tidskrifter — är i mycket stor utsträckning
initierad och ständigt närd
av radions och TV:ns programverksamhet.
Dess innehåll och karaktär bestäms
i mycket stor utsträckning just av radio
och TV och de människor som där
framträder. Att sedan i ett andra led sätta
upp det målet för sig att spegla den
faktiskt förda debatten blir till stor del
en självspegling av mycket egendomligt
slag.

Ett monopolföretag som Sveriges Radio
måste -— och det är väl detta som är
innebörden i reservationen — ha ett
.ansvar som ålägger det en mera aktiv
verksamhet än den speglande. Det borde
kunna vara enighet och är av allt
att döma enighet i varje fall på de
punkter som reservanterna erinrar om.
De skriver »att opinionsriktningar, vilkas
verksamhet riktar sig mot demokratin,
inte ensidigt får komma till tals
och inte får lämnas oemotsagda samt
att det bör tillses att försåtlig propaganda
mot demokratin inte insmyger
sig i till synes opolitiska programpunkter».
Under erinran om innebörden av
det sålunda anförda finner utskottet
på grundval av de nu förevarande motionerna
några särskilda åtgärder i ämnet
från riksdagens sida inte påkallade
och avstyrker bl. a. därför motionerna
i fråga.

Jag tolkar det så, att med anledning
av de nu förevarande motionerna må
det för denna gång räcka med en erinran
om innebörden i de grundläggande
reglerna. Det ligger också en tanke i
den formuleringen, att det kan bli aktuellt
med andra åtgärder. Det kan bli
aktuellt att påkalla en översyn av det
ifrågavarande avtalet. Det kan bli aktuellt
med någonting helt annat.

Jag kommer till sist, herr talman, tillbaka
till att i den mån det ligger en kritik
i reservationens formulering det
inte är en kritik mot en radioledning
eller en kritik mot radions personal
utan en kritik mot ett system, mot monopolsystemet
som sådant, som enligt

Anslagen till rundradioverksamheten m. m.

min mening är oupplösligt och för alltid
förenat med den sortens olägenheter,
som bär skapat oro hos motionärer
och reservanter. Ett monopolföretag
kommer aldrig ur den situationen.
Vi borde ha lärt oss under några hundra
års presshistoria, att det enda som
på massmedias område skapar något
som liknar garantier för objektivitet och
allsidighet är mångfalden. Massmedias
sanning, när en sådan sanning finns,
är alltid en sanning i mångfalden och
utan mångfalden är sanningen omöjlig.
Sanning och allsidighet i ett monopoliserat
massmedium är icke tänkbar,
inte i den mening, som vi har vant oss
att kräva sanning och allsidighet av
massmedia.

Därför kan man, herr talman, utomordentligt
väl se reservationerna 1 ocli
2 till statsutskottets utlåtande nr 4 som
sammanhängande. Jag delar den oro
som talar ur reservation 2, och jag tror,
att enda sättet att på lång sikt kunna
stilla den oron är genom ett bifall till
reservationen 1.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av herr
Carlshamres yttrande skall jag bara ta
upp en rent semantisk fråga. Herr
Carlshamre undrar vad som ligger i reservationens
formulering »under erinran
om innebörden». Vi har sett det
mycket enkelt. Motionärerna har sagt
att man i fråga om § 6 i avtalet bör
antingen åstadkomma en fylligare text i
själva avtalet eller också bör avtalet förses
med en kommentar. Vi har bara erinrat
om att den inte behöver förses med
en kommentar, därför att denna kommentar
redan föreligger i programreglerna.
Det är givetvis viktigt för oss
alla att de efterlevs.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Debatten om ett fristående
reklamfinansierat TV-företag har av

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

Anslagen till rundradioverksamheten m. m.

naturliga skäl varit en smula dämpad
efter valet. Valutgången stärkte knappast
de krafter i denna kammare som
ivrar för reklam-TV. Men tiden läker
alla sår, och i januari fick vi som vanligt
ta del av de gamla välbekanta reklammotionerna
från moderata samlingspartiet
och folkpartiet.

Som vanligt gick man fram med två
motioner med i stort sett samma innehåll,
även om folkpartiet alltid yttrar
sig en smula försiktigare. De moderata
har också en egen motion och reservation,
som går ut på att »avlöva» Sveriges
Radio genom en anslagsminskning
med 20 miljoner, men det förslaget
är för starkt till och med för folkpartiet,
som i sin egen motion framhåller
att fattade beslut inte kan rivas
upp. Den försening av genomförandet
av program 2 i TV som ett bifall till
reservation 3 skulle innebära vill inte
heller folkpartiet vara med om, och det
noterar vi med tillfredsställelse.

Men i huvudfrågan — utredning om
ett reklamfinansierat TV-företag — har
som vanligt de moderata och folkpartiet
inga svårigheter att skriva ihop
de två motionerna till en gemensam reservation.
Tillåt mig säga att repertoaren
knappast har förnyats. Vissa avsnitt
i årets reservation har exakt samma lydelse
som förra året. Man vill som vanligt
ha tilläggsdirektiv till reklamutredningen,
men jag skall inte ironisera
över detta. Det kan inte vara lätt att
hitta nya angreppspunkter. Skall jag
vara alldeles uppriktig har väl inte heller
majoritetens skrivning ändrats i någon
större utsträckning.

Det finns i reservationen en ganska
festlig formulering, nämligen följande:

»TV 2-företaget skall arbeta under samma
regler för opartiskhet och ansvar
som gäller för Sveriges Radio.» När
man skall ta till ordentligt har man alltså
svårt att komma längre än till en
rekommendation av de regler som gäller
för det så hårt kritiserade Sveriges
Radio. Litet längre fram står följande:

»Detta», d. v. s. det reklamfinansierade
företaget, »bör med samma oberoende
och självständighet ledas av företagets
chef som f. n. är fallet med chefen i
Sveriges Radio.» Målet för det reklamfinansierade
företaget är alltså att man
hoppas kunna efterleva de regler som
gäller för Sveriges Radio. Jag tror att
radiochefen kommer att le ganska gott
när han läser detta.

Med lika liten framgång som vanligt
försöker man med argumentet att det
skulle bli billigare med flera företag.
Den bilden försöker man frammana med
värdeladdat tal om att Sveriges Radio
utvecklats till ett kostnadskrävande,
tungrott och byråkratiskt företag. Men
det har under senare år smugit sig in
en nyhet som kan vara värd att notera.
Det framhålles nämligen, att man aldrig
har förordat den amerikanska modellen.

Det förefaller som om det nu närmast
gäller att ligga lågt, och glömda är
de käcka fanfarer från TV-främjandets
dagar. Om det enligt folkpartiet skall
bli riktigt bra bör exempelvis press och
folkrörelser förvärva huvudmannaskapet
i det nya reklamföretaget. Men har
man frågat några folkrörelser, om de
vill vara med? Det verkar som om man
i hastigheten glömt bort att folkrörelserna
har 60 procent och pressen 20
procent av aktierna i Sveriges Radio.
Har inom folkpartiet aldrig den tanken
väckts, att man borde gå ut och fråga
exempelvis de religiösa samfunden, nykterhetsorganisationerna
och varför inte
TCO, om de är anhängare av reklam-TV
och om de vill vara med i ledningen för
ett sådant företag. Jag verkar, kväll efter
kväll, på möten och konferenser inom
olika folkrörelser men kan inte erinra
mig att jag i dessa sammanhang
eu enda gång mött kravet på reklam-TV
i vårt land. Däremot kan jag intyga att
en sådan önskan ofta framförts vid kontakter
med näringslivets folk. Det händer
inte alltid men ofta. Där går skiljelinjen.

Fredagen den 18 april 1969

Nr 18

Ärade kammarledamöter! Jag tror
inte det är någon tillfällighet att just
socialdemokraterna och centerpartiet,
båda partier med stark folkrörelseanknytning,
går emot förslaget om ett fristående
reklamfinansierat TV-företag.
Att de moderata ivrar för reklam-TV är
väl på sätt och vis naturligt med tanke
på de goda kontakterna med inte minst
storföretagsamheten. Som herr Hedlund
sade förra året här i andra kammaren
skulle de stora företagen komma att dominera,
om vi finge en reklamfinansierad
TV. Jag anklagar inte företagen
för att de intar denna ståndpunkt. Utifrån
deras utgångspunkter kan det vara
riktigt. Försäljare av stora och välkända
märkesvaror kan säkert via reklamTV
få en ökad marknadsandel. Jag
klandrar heller inte de moderata för
att de vill stödja sådana intressen; jag
konstaterar bara vissa fakta. Men
ibland har jag förvånats över folkpartiets
ställningstagande. Det måste
ändå inom det partiet finnas starka
grupper som är främmande för reklamTV.
Herr Gustafsons i Göteborg egen
fackliga organisation, TCO, är som bekant
bestämd motståndare till sådan
reklam.

När vi under årens lopp har diskuterat
dessa ting här i kammaren har jag
många gånger ställt mig frågan, huruvida
positionerna verkligen är helt fastlåsta.
Men nu undrar jag om ändå inte
fronten sviktar en aning. Jag hoppas
uppriktigt att folkpartiet så småningom
hamnar på samma linje som socialdemokraterna
och centerpartisterna i
denna fråga.

Radio och TV är vår viktigaste kulturinstitution,
och detta gör att etermedia
måste användas under stort ansvar.
Vi vill inte ta de risker för kommersiella
hänsynstaganden som följer
med en reklamfinansiering. Reklamens
roll i det moderna samhället har aldrig
diskuterats så livligt som nu, och det
har verkligen hänt en hel del på detta
område sedan vi för 13 år sedan första

Anslagen till rundradioverksamheten m. m.

gången diskuterade denna fråga i riksdagen.

Även om Liberala förbundet är litet,
är det ändå av intresse att förbundet
i år på sin kongress i Örebro den 15—
16 mars för första gången gick emot
förslaget om reklam i radio och TV.
Förbundets ordförande Magnus Lagerkvist
yttrade om denna uppmärksammade
helomvändning följande: »Opinionen
har gradvis vänt under de tre
senaste åren.» Detta bekräftar min egen
iakttagelse. Han fortsätter: »Vi anser
att det ofrånkomligen skulle bli så att
endast de större företagen kunde nyttja
mediet och att det med nuvarande
(av oss starkt kritiserade) reklametiska
normer skulle inverka rent skadligt
med reklam i TV.»

Man kan naturligtvis säga att detta
inte betyder någonting, men det är ändå
ganska starka ord från ungdomar som
står folkpartiet rätt nära. Jag vill för
min del inte överbetona betydelsen av
det anförda, men jag noterar det dock
som ett intressant tidens tecken. Det är
väl så, att ungdomen stormar fram i
alla partier, och det sagda är väl ett uttryck
för detta.

Men kanske håller knuten ändå på
att lösas upp, och därför ställer jag frågan:
När skall folkpartiet i denna viktiga
kulturfråga ta ett steg från höger
mot mitten, där partiet ju tycks trivas
så väl i andra sammanhang? Förslaget
om en kommersiell TV bör avvisas på
nytt, och det kan vi göra med gott samvete
eftersom den s. k. reklamutredningen
som bekant skall pröva skälen
för och emot reklam i etermedia men
ur ett vidare perspektiv.

Som någon talare här anfört har vi
också — överraskande även enligt vår
mening —■ i år fått en reservation i
statsutskottet angående avtalet mellan
staten och Sveriges Radio. Vi socialdemokrater
har inte imponerats av den
motion från moderat håll, där det insinueras
att avtalstexten ej framstår klart
för radioledningen. Detta ovanligt skar -

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

Anslagen till rundradioverksamheten m. m.

pa och som vi tycker oriktiga påstående
utmynnar i krav på en tydligare avtalstext
eller på en kommentar i anslutning
till denna.

Vi har tidigare när sådana krav framförts
alltid i statsutskottets fjärde avdelning
enligt vad jag försport hänvisat
till gällande avtal, och vi socialdemokrater
har i år fullföljt denna linje. Överraskande
nog har de borgerliga ledamöterna
reserverat sig häremot. De har
genom ett tillägg såvitt jag förstår velat
markera en särskild mening. Tillägget
är emellertid bara en upprepning av
vad som tidigare anförts. För att ingen
oklarhet skall råda och ingen tvekan
skall uppstå om var vi socialdemokrater
står vill jag läsa upp kommentaren till
den av socialdemokraterna åberopade
§ 6 i avtalet, som är av följande lydelse:

»Bolaget skall enligt § 6 i avtalet i
sin programverksamhet hävda de grundläggande
demokratiska värdena. Programverksamheten
skall vidare enligt
avtalet i sin helhet präglas av skälig
balans mellan olika åsikter och intressen.
Bolaget skall före sändning av
program så noggrant som omständigheterna
medger kontrollera sakuppgifter
i programmen. Felaktig sakuppgift
skall beriktigas när det är påkallat, och
den som har ett befogat anspråk att
bemöta ett påstående skall beredas tillfälle
till genmäle. Beriktigande och
plats för genmäle skall ges utan oskäligt
dröjsmål.»

Till detta har vi bara fogat följande
kommentar:

»De till § 6 knutna programreglerna,
som av styrelsen för Sveriges Radio
fastställdes 1948, är enligt vad utskottet
inhämtat oförändrade.

Med hänvisning till det anförda finner
utskottet några åtgärder i ämnet
från riksdagens sida inte påkallade
och avstyrker därför motionerna i fråga.
»

Ärade kammarledamöter! Bättre än så
kan saken knappast uttryckas. Vi har
ytterligt svårt att förstå varför de bor -

gerliga ledamöterna denna gång haft
behov av ett särskilt yttrande som i sak
bara är en upprepning av § 6. Då denna
extratur till slut utmynnar i ett
yrkande om avslag på motionerna,
framstår det nästan som en tom gest
och en obegriplig handling.

Min slutsats kan vara felaktig — Expressen
tillmätte häromdagen den borgerliga
reservationen den allra största
betydelse. Reservationen inrymmer,
skrev tidningen, stark kritik och är eu
kraftig erinran om innebörden i avtalet
mellan staten och Sveriges Radio.
Jag har tidigare haft svårt att tro på
denna tolkning, och inte heller herrar
Gustafson i Göteborg eller Dahlgren
gav uttryck för synpunkter som skulle
kunna göra den trolig.

Enligt vad som framgick av herr
Carlshamres anförande inlägger dock
herr Carlshamre en annan innebörd i
yttrandet än vad folkpartiets och centerpartiets
representanter gjort. Om
den tolkning, som herr Carlshamre utvecklat
i sitt anförande och som tidningen
Expressen antytt, är den verkliga
innebörden i reservationen, tycker
jag att man borde ha sagt ut detta
i klartext. För mig framstår denna reservation,
till dess att jag får en förklaring,
som en halvkväden visa.

Herr talman! Jag har haft tillfälle att
utveckla utskottsmajoritetens synpunkpunkter
på de frågor som behandlas i
reservationerna 1, 2 och 3. Reservationen
4 kommer att bli föremål för ett
.särskilt inlägg av herr Zachrisson, som
står efter mig på talarlistan, och han
kommer där att utveckla den socialdemokratiska
ståndpunkten.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan
på alla punkter.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Nu har vi fått en intressant
förklaring till varför de socialdemokratiska
ledamöterna inte ville gå
med på det som står i reservationen 2.

Fredagen den 18 april 1969

Nr 18

Herr Lindahl trodde nämligen att det
som han läste upp var en kommentar
till § 6 i avtalet, men det är det inte.
Det som utskottet skrivit och som vi
är iiverens om är en kommentar till
avtalet i dess helhet. Men sedan finns
det också en kommentar till § 6 — det
är den som gäller de grundläggande
demokratiska värdena — och där uttalar
majoriteten följande: »De till § 6
knutna programreglerna, som av styrelsen
för Sveriges Radio fastställdes 1948,
är enligt vad utskottet inhämtat oförändrade.
»

Skillnaden oss emellan är att majoriteten
inte vill tala om vad dessa programregler
innebär. Men vi tycker att
när en motionär begärt att få en kommentar
och vi kan peka på att en sådan
finns är det rimligt att vi, då motionen
avstyrks, inte håller hemligt vad dessa
regler innehåller. Det är precis vad som
står i reservationen, och det är förbluffande
att man bara nöjer sig med
att säga att reglerna är oförändrade.
Jag skulle kunna läsa upp dem — de
är litet mer utförliga än vad som framgår
att vårt referat. Det står bl. a.: »Opinionsriktningar,
vilkas verksamhet riktar
sig mot demokratin, sådan denna
uppfattas inom västerländsk kultur, får
icke ensidigt komma till tals och får
icke lämnas oemotsagda.» Det är alltså
dessa regler som man nu säger är oförändrade.
Vi tyckte att det var rimligt
att lämna en upplysning om vad programreglerna
innehåller -— ingenting
annat.

I själva huvudfrågan förvånar sig
herr Lindahl mycket över att vi på liberalt
håll är motståndare till ett radiooch
TV-monopol. Jag tycker inte att
han behöver vara så förvånad över det.
Det väsentliga är att få till stånd en
konkurrens mellan fristående företag i
etern under former som garanterar
opartisk programverksamhet. I England
har det ju visat sig att konkurrensen
mellan de två företagen BBC
och 1TV verksamt bidragit till att höja
3 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr

Anslagen till rundradioverksamheten in. in.

kvaliteten på båda programmen. Det
är ett sådant system vi vill ha.

Herr Lindahl förklarar att det är en
nyhet att vi inte vill ha det amerikanska
systemet. Men vi har ju från början
sagt ifrån, att vi inte vill ha en reklamfinansierad
TV efter amerikanskt
mönster, där annonsörerna själva bestämmer
vilka program som skall sändas
och ofta själva producerar programmen.
Nej, vi vill ha en reklamfinansierad
TV där annonsörerna inte
har något inflytande på programmets
utformning, och vi tror att ett genomförande
av det förslag vi framlagt verkligen
skulle stimulera den kulturella
verksamheten.

Herr CARLSHAMRE (m) kort genmäle: Herr

talman! Herr Lindahl har fått
för sig att, som han sade, de moderata
ivrar för reklam-TV. Det är fullständigt
fel, herr Lindahl. Vi ivrar för
vidgad yttrandefrihet, för bättre och
mångsidigare information, för friare
och friskare opinionsbildning. Vi ivrar
för en större frihet i etern, som
åtminstone kunde närma sig den frihet
vi har för pressen. Det är detta ivern
gäller, ingalunda reklamen i TV. Reklam
i TV är ett medel att finansiera
den reform som vi vill ha till stånd.
Märkvärdigare än så är det inte.

Det är riktigt som herr Lindahl säger
att så värst mycket nytt har det inte
funnits att vare sig skriva eller säga
i denna fråga som vi haft uppe till debatt
varje år, någon gång t. o. m. två
gånger om året under den senaste tiden.
Det känns litet besvärande att det
skall vara så svårt att hitta nya infallsvinklar
på det här problemet. Det är
bara så, att nästan allting är sagt, men
annars skulle det vara skönt om man
kunde hitta några nya infallsvinklar.

Som det nu är känns det som om
man talade mot en våt filt då man talar
med herr Lindahl. Ingenting tycks gå
in. Här läser herr Lindahl upp några
18

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

Anslagen till rundradioverksantliefen m. irrader
ur reservationen 1: »TV 2-företaget
skall arbeta under samma regler
för opartiskhet och ansvar som gäller
för Sveriges Radio.» Detta kallar herr
Lindahl för en festlig formulering. Har
herr Lindahl verkligen trott att vi vill
ha någon sorts sämre radio, sämre television,
mindre opartisk eller någon- i
ting annat nedsättande? Det är bara i
så att det finns bra regler rörande opar- :
tiskhet och ansvar för Sveriges Radio.

De är förträffliga. Att sedan några re- :
servanter har funnit det nödvändigt att
erinra om innebörden av dessa regler i
är en annan sak. Men reglerna är bra. J
Följaktligen skall ett tillkommande fö- I
retag naturligtvis arbeta under samma i
krav på ansvar och opartiskhet. Det är <
inte festligt, herr Lindahl, det är fullständigt
självklart. Jag trodde verkli- i
gen att detta hade gått fram under de i
senaste årens diskussioner i ärendet
här i kammaren men det har det up- i
penbarligen inte gjort. j

Jag lovar herr Lindahl att vi till nästa
år skall försöka att hitta några nya .
festliga formuleringar, som möjligen ,
kan hjälpa honom att komma loss ur ,
den förstelnade monopolism som är ,
den enda förklaringen till hans sätt att ,
se på denna fråga. i

Herr DAHLGREN (ep) kort genmäle: i

Herr talman! För att inga missförstånd
skall uppstå vill jag säga att jag :
inte delar herr Carlshamres uppfattning i
om innebörden av reservationen 2. För
mig och mina partikamrater är inne- i
börden en ytterligare information och
ett understrykande av hur radioled- ]
ningen har uppfattat avtalet. Sedan i
ålägger det radioledningen att följa det- ]
ta avtal, och i den delen tror vi på <
att den goda viljan finns. i

(

Herr LINDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Här har omedelbart bekräftats
vår misstanke om att reserva- i
tionen skulle tolkas olika, och det var
verkligen utmärkt att herr Dahlgren

fick ordet innan jag kom upp i min replik.
Herr Dahlgrens uttalande bekräftar
vad vi socialdemokrater sagt, nämligen
att man inte vet hur den reservation
skall tolkas som de borgerliga enat
sig om. Den tycks betyda två olika saker,
en i moderat tappning och en i
centerpartiversionen. Då återstår bara
frågan, huruvida folkpartiet kanske
står på en tredje linje. Herr Gustafson
i Göteborg kan ju utveckla folkpartiets
synpunkter så vi får veta.

Herr Carlshamre vill inte ha en sämre
TV. Nej, det är klart. Målsättningen
har blivit blygsammare för reklamintressenterna
under de senaste åren. Det
är inte så många år sedan vi fick färgglada
broschyrer i denna kammare, i
vilka TV-främjandet talade om vilka
urusla program Sveriges Radio förser
oss med och vilka utmärkta program
vi skulle få bara vi fick ett särskilt
reklamföretag. På senaste tiden har det
inte hörts mycket av dessa tongångar.

Reträffande avtalet kan sägas att vi
socialdemokrater tycker att det var
onödigt att komma med reservationen,
eftersom utskottsmajoriteten så klart
och tydligt uttalat sig. Det av radiochefen
sagda föranleder ingen erinran från
min sida, men vi är rädda för att börja
citera olika avsnitt i de tal som radiochefen
kan hålla i skilda sammanhang.
Vi har fruktat att detta skulle betraktas
som eu pekpinne mot Sveriges Radio,
och herr Carlshamre har bekräftat att
våra farhågor på den punkten verkligen
var berättigade.

Vi tycker också att det är litet märkligt
att riksdagens statsutskott skall åberopa
en bilaga till ett styrelseprotokoll.
Radiochefen uttrycker med flera
ord samma sak som jag tidigare har
återgivit och som utskottsmajoriteten
står bakom.

Herr CARLSHAMRE (m) kort genmäle
:

Herr talman! Jag tror fortfarande,
herr Lindahl, att det är en skillnad

Fredagen den 18 april 1969

Nr 18

mellan att hänvisa till existensen av en
regel och att erinra om innebörden av
regeln. Jag skall emellertid till undvikande
av missförstånd påpeka att jag
inte är med bland reservanterna. Jag är
kanske helt vilseförd; jag talar inte å
någon annans vägnar än mina egna, och
jag har föredragit att lägga in denna
innebörd i reservationen. Har den inte
denna innebörd, herr talman, då har
den ingen innebörd alls, och i så fall
delar jag herr Lindahls uppfattning att
den var ganska meningslös att sätta dit.
Jag tror inte att reservanterna har varit
så utan mening med sitt handlande.

Det kan hända att ambitionerna kan
ha minskat, det vet jag inte. Det är herr
Lindahl som för upp frågan om programkvaliteten
i radio och TV. Den intresserar
mig dock ganska litet. Vad vi
här diskuterar är principerna för yttrandefrihet
och åsiktsbildning och de
regler som måste gälla för radio- och
TV-verksamhet i ett demokratiskt land
som vårt. Om sedan det ena eller det
andra programmet är roligare eller tråkigare,
färggladare eller dystrare, tycker
jag är en andrahandsfråga — men
vi kan gärna diskutera den vid något
tillfälle.

För att inte undanhålla herr Lindahl
någon sanning skall jag meddela, att
min privata uppfattning är den, att ett
dåligt program i radio är ungefär lika
sällsynt som ett bra program i TV, men
det är liksom inte på den bogen vi har
att diskutera denna fråga. Det är väl
principerna som det hela tiden måste
gälla.

Då blir det hela ungefär så som vi har
lagt upp det hittills. Det viktiga för oss,
som ivrar för ökad frihet i etern, är alltså
inte att några företag får tillfälle att
göra reklam för sig. Det kan vara viktigt
nog, men det som har varit väsentligt
när motioner och reservationer har
utformats är att reklamen i TV är ett
medel att finansiera en reform, som vi
av helt andra skäl anser alldeles nödvändig.

Anslagen till rundradioverksamheten m. m.

Fronten börjar luckras upp, tror herr
Lindahl. Det är möjligt, men den front
där herr Lindahl försvarar ett avsnitt
; kommer inte att luckras upp, det är jag
helt övertygad om, ty någonting så uråldrigt
förstelnat är det mycket sällan
man hör.

Något tidigare år har jag i denna
kammare erinrat om att det tog 100 år
att få någonting som liknade pressfrihet
här i landet. Från mitten av 1600-talet
till 1766 fanns det monopol. Det som i
dag heter Post- och Inrikes Tidningar
— Ordinari Post Tijdender hette det på
den tiden — förblev i 100 år efter sin
tillkomst ensamt den svenska pressen.
Sedan fick vi tryckfrihet. Det tog alltså
100 år. Det har inte gått mer än ungefär
40 år sedan Sveriges Radio kom till. Vi
har 60 år på oss, herr Lindahl, innan
vi har slagit pressens rekord i dess
kamp för frihet. Men jag är övertygad
om att inte ens under dessa 60 år kommer
herr Lindahl att ge med sig.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Nu börjar man förstå
varför socialdemokraterna inte gick
med på reservationen: de har blivit utsatta
inte för ett utan för två missförstånd.
I sitt första anförande trodde
herr Lindahl att det som stod återgivet
i majoritetsyttrandet var en kommentar
till § 6 i avtalet, vilket det inte var.
Det var en kommentar till avtalet i dess
helhet. I sitt andra anförande trodde
han att det som står i reservationen
bara är ett uttalande från radiochefen
och menade att man inte i reservationer
bör ta upp yttranden av radiochefen.

Sanningen är den — det ser herr Lindahl,
om han slår upp s. 14 i reglerna
för programverksamheten inom Sveriges
Radio —■ att det är fråga om ett
uttalande år 1948 av styrelsen för dåvarande
Radiotjänst, som på nytt bekräftades
vid det styrelsesammanträde
som vi talade om.

Nu säger herr Lindahl att han ingen -

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

Anslagen till rundradioverksamheten m. m.

ting har att invända mot vad som står
där. Det är utmärkt. Vad vi velat åstadkomma
är att de programregler, som
gäller beträffande hävdandet av de demokratiska
värdena, blir kända för ledamöterna
i riksdagen och för allmänheten.
Detta hade man på socialdemokratiskt
håll inte något intresse av.

Herr LINDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag är skyldig herr
Carlshamre en ursäkt. Jag har hela tiden
trott att han talade för moderata
samlingspartiet; nu hör jag att han har
utvecklat en privat företagsamhet på
detta område och talat för sig själv. Jag
noterar det med ett visst intresse.

I mitt första inlägg sade jag att reservationen
beträffande avtalet mellan staten
och Sveriges Radio är något av en
halvkväden visa. Anser reservanterna
att Sveriges Radio inte uppfyllt avtalet
med staten, tycker jag att det hade varit
hederligt om de hade sagt detta. Vi har
haft misstanken, som bekräftats efter
ett enda socialdemokratiskt inlägg i
kammaren, att de borgerliga reservanterna
inte var överens om innebörden.

Vi har hela tiden sagt att detta var en
onödig reservation av de borgerliga; de
borde i år liksom tidigare ha nöjt sig
med en hänvisning till gällande avtal.
Det kan då vara olika avsikter som ligger
bakom reservationen, och vi har
frågat oss om denna kommit till som en
följd av den förtroendekris som det så
ofta talas om på borgerligt håll. Nu har
vi fått bekräftat, och jag är tacksam för
det, att man lägger in olika innebörd i
den borgerliga reservationen. Hade man
velat kritisera Sveriges Radio för att
inte ha uppfyllt avtalet hade det som
sagt varit hederligare, om detta skrivits
på ett sätt som inte kunnat missförstås.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Radio- och TV-verksamhetens
organisation har nu diskuterats
åtskilliga år här i riksdagen, och argumenten
är vid detta laget ganska väl

kända. Opinionen är ganska entydig:
det finns en betydande majoritet för att
man avvisar kravet på ett privatägt reklamfinansierat
radio- och TV-bolag vid
sidan av Sveriges Radio. Någon förändring
av dessa principer är alltså inte
aktuell. Med tanke på de viktiga principiella
frågor som detta problem inrymmer
måste det naturligtvis även från
centerpartiets sida än en gång deklareras
hur vi ser på denna fråga.

Under senare år har man fått det intrycket
att motionärer och reservanter
från folkpartiet och moderata samlingspartiet
något har flyttat sina positioner.
Tidigare har de starkast betonat kravet
på etableringsfrihet och frihet att göra
reklam; på senare tid har de skjutit själva
konkurrensaspekten mer i förgrunden.
I varje fall har man tidvis kunnat
få detta intryck; jag är inte säker på att
dagens debatt ger anledning att fälla
liknande omdöme.

Det förefaller också som om de numera
i någon mån vill hålla frågan öppen
om vem som skall vara ägare till det
andra radio- och TV-företaget. På ett
tidigare stadium fick man ett intryck
av att det var de starka kapitalintressena
som gärna ville komma fram. Men
alltjämt håller man fast vid att detta
skall finansieras med reklammedel och
att det statliga bolaget skall finansieras
med licensmedel. Ingen förnekar väl att
det kan finnas behov av ett inslag av
konkurrens och tävlan i radio- och TVverksamheten
i syfte att förbättra programmen
och ge dem högsta kvalitet. I
den nya organisationen som nu håller
på att byggas upp inför starten av det
andra TV-programmet har man försökt
tillgodose denna synpunkt så till vida
att de båda kanalerna i stor utsträckning
kommer att arbeta i tävlan med
varandra. Samtidigt har de som intar
reservanternas ståndpunkt tvingats
medge att det tidigare talet om eterns
frihet inte varit alldeles adekvat. Tyvärr
måste jag konstatera att dagens debatt
har inslag på den punkten som

Fredagen den 18 april 1969

Nr 18

förefaller vara ett återfall i tidigare
argumentation. I en språkgrupp på ungefär
8 miljoner människor och med de
tekniska begränsningar som gäller kan
det inte bli någon verklig etableringsfrihet
när det gäller radio- och TVverksamheten
för mer än någon enstaka
kapitalstark grupp.

Jag är ytterligt förvånad över att de
som talar om behovet av konkurrens
och åberopar valfrihet, mångsidighet
och opartiskhet som motiv härför, inte
för fram tanken på två från varandra
fristående företag som vart och ett finansieras
på samma sätt. Vad är det som
säger att reklaminkomsterna — om man
nu vill ha reklam i TV — skall tillföras
endast ett av företagen och att detta
företag skall vara helt beroende av
annonsinkomsterna, något som knappast
kan vara önskvärt om man vill ha
konkurrens på lika villkor. Varför är
det inte intressant? Vad är det man vill?
Vill man inte att folkrörelserna, om vi
skall ha två fristående företag, skall ha
det dominerande inflytandet? All right,
vill man ha det så blir nästa fråga: Varför
vill man inte ge de två från varandra
fristående företagen samma finansieringsmöjligheter?
Då skulle ju
kravet på att dessa företag skall vara
helt fristående från varandra uppfyllas,
det skulle bli konkurrens på lika villkor,
o. s. v. År det någonting annat man
eftersträvar bör det sägas ut nu, så att
vi efter alla dessa år med debatter om
dessa problem verkligen får klarhet om
vad saken gäller.

Accepterar man de synpunkter jag
här fört fram kvarstår endast lämplighetsfrågan,
huruvida vi skall gå ifrån
det system vi nu har med två från varandra
fristående TV-kanaler — för att
nu hålla mig till det området — och ta
konsekvenserna av vad det innebär i
fråga om kostnader och annat, eller
huruvida man skall bibehålla och kanske
öka momentet av tävlan mellan de
två kanalerna i det företag vi nu har.

Det måste väl under alla förhållanden

Anslagen till rundradioverksamheten m. m.

bli fråga om en konkurrens på lika villkor,
vare sig man har två kanaler i ett
företag eller två från varandra fristående
företag med var sin kanal. Följer vi
reservanternas förslag innebär det att
vi inte får konkurrens på lika villkor,
det ena företaget skall finansieras med
licensmedel, medan det andra skall fi:
nansieras med reklammedel. Reservan i

terna kan aldrig komma ifrån att detta
betyder att det andra företagets proi
gramverksamhet och möjligheter att
i sända goda program under ett visst antal
timmar helt och håller hänger ihop
i med vilka annonsinkomster man får.
i Företaget blir beroende av sina annon;
sörer, i varje fall av de stora annonsöi
rerna. Ja, säger man, vem vill påstå att
'' Dagens Nyheter är beroende av de stora
annonsörerna? Nej, men i TV skulle det
i finnas en enda kanal där man kan sälja
och köpa reklam. Om de stora annon>
sörerna skulle besluta sig för att så att
i säga hålla TV-annonseringen på spari
låga några månader, medan man fram,
för synpunkter på bolagets sändningsverksamhet,
så frågar jag om det verkligen
är möjligt att få likvärdiga förutsättningar
för dessa företag.

När man inte kan bygga upp mer än
högst två TV-företag borde detta klargöras
i debatten. Det är på tiden att man
ger allmänheten en mer objektiv skildl
ring av det verkliga förhållandet än vad
t som sker i debatten på sina håll än i dag
i när det gäller möjligheterna att skapa
i vad man kallar eterns frihet, valfrihet
och likvärdiga konkurrensförhållanden.
% Jag vill än en gång understryka att
vare sig man skulle välja den ena eller
i andra lösningen kan det inte vara rimligt
att i ett land där vi kommer att
t ha två eller högst tre TV-kanaler — det
a lär inte bli mera under överskådlig tid,
i vi har problem redan med att bygga upp
r den andra kanalen — det dominerande
inflytandet i något av dessa företag eller
e på någon av dessa kanaler skall överlåtas
åt en politisk gruppering eller åt
i någon grupp med kapital i bakgrunden.

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

Anslagen till rundradioverksamheten m. m.

Det måste ändå vara fråga om att ge de
olika folkrörelserna inflytande och en
dominerande ställning.

Jag måste bekänna att jag blev något
besviken när jag hörde min vän herr
Gustafsons i Göteborg anförande där
han talade om att nu gällde det att bryta
radio- och TV-monopolet. Jag hade uppriktigt
sagt inte väntat mig den argumentationen
anno 1969. Skulle vi inte
kunna hjälpas åt att något tona ned
debattläget och i stället försöka klargöra
vad problemen verkligen innebär?

Herr Gustafson gjorde — som många
gånger tidigare gjorts — en jämförelse
med dagspressen. Vi håller på att få
en situation i pressen där ett fåtal röster
kan göra sig gällande, vilket är djupt
oroande. Men av detta kan man inte dra
parallellen mellan den möjlighet man
har tekniskt att trycka tidningar och
möjligheten att sända radio och TV. Det
finns inga som helst tekniska hinder att
trycka praktiskt taget hur många tidningar
som helst här i landet. Det är
inga tekniska hinder att skaffa tryckpressar,
sätterianordningar o. s. v. för
att ge ut tidningar. Men vi har inte —
även enligt internationella avtal — tekniska
förutsättningar att ha hur många
radio- och TV-kanaler som helst. Inte
heller finns det ekonomiska möjligheter
att i detta land med 8 miljoner invånare
bygga ut många kanaler. Det problemet
kommer man inte ifrån, och därför är
jämförelsen med dagspressen inte realistisk.

Säger man då att de två kanalerna
ändå inte bör drivas i Sveriges Radios
regi utan bör bli fristående, återupprepar
jag mitt argument: Varför föreslår
man då inte att de två företagen
skall ha samma finansieringsmöjligheter,
samma ägarintressen o. s. v. ? Talet
om eterns frihet borde enligt min mening
kunna avskrivas vid det här laget.

För övrigt måste jag göra den reflexionen,
herr talman, att talet om att
bryta monopol ter sig ganska märkligt
ur ideologisk synpunkt. Anser man att

man här har ett monopol som bör brytas,
förefaller det i varje fall mig föga
konsekvent att föreslå att åt ett privatägt
radio- och TV-företag skall ges
monopol på reklamsändningar och reklaminkomster.

Vill man ha — jag understryker det
ännu en gång — två från varandra helt
fristående företag för att försäkra sig
om att det verkligen blir konkurrens, då
bör det vara företag där folkrörelseintresset
dominerar och där finansieringsmöjligheterna
är desamma. Om det sedan
är bättre än det system vi nu har
är en fråga som kan diskuteras, även
om den för dagen inte förefaller mig
aktuell. Det går lika bra att finansiera
ett statligt TV-bolag som ett privat med
reklaminkomster. Alla finansieringssystem
har ju sina för- och nackdelar. Skall
verksamheten finansieras med licenser,
kan licensavgifterna komma att te sig
höga om några år. Det problemet bör
vi inte blunda för.

Jag betraktar i och för sig inte reklam
i TV som någonting önskvärt -— snarare
tvärtom. Vi har nog av reklam i andra
former för vissa varor, som har en tendens
— i varje fall att döma av erfarenheterna
från utlandet —• att dominera
annonserna: sprit, cigarretter och skönhetsmedel
o. d. Jag tror inte man kan
påstå att den reklamen är särskilt konsumentupplysande,
och det blir kanske
likadant här. Dessutom begränsar reklamen
utrymmet för andra program.

Om vi skall ha reklam i radio och TV
eller inte är en fråga som för närvarande
håller på att utredas. Vi kommer så
småningom att få ta ställning till om vi
skall tillåta reklam för att minska behovet
av att öka licensavgifterna i framtiden.
Jag vill bara säga att om vi skall
ha reklam i TV, skall det vara reklam
som iakttar begränsade och bestämda
regler, det skall vara en reklam på bestämda
tider och inte på bästa programtid,
och den får inte förekomma som
inslag i andra program.

Herr talman! Jag har inte särskilt ofta

Fredagen den 18 april 1969

Nr 18

deltagit i debatten i riksdagen om dessa
problem — om jag inte missminner mig
har jag bara gjort det en gång tidigare
— men låt mig till sist säga att det har
förvånat mig många gånger att positionerna
är så starkt fixerade i denna debatt.
Man diskuterar t. ex., om verksamheten
skall finansieras med licensmedel
eller med reklam eller båda delarna
och i vilket företag verksamheten
skall bedrivas.

Jag undrar, herr talman, om det inte
i den politiska debatten borde kunna
finnas även andra aspekter på detta. Det
har väl kommit fram ibland, men enligt
min mening ganska sällan. Låt mig ta ett
exempel och låt mig för att inte bli
missförstådd från början få säga att jag
tycker att samhället skall ge Operan och
Dramaten ett generöst stöd. När detta
utlåtande från statsutskottet är färdigbehandlat
kommer vi till ett annat utlåtande
där statsutskottet bl. a. tillstyrker
att vi ger 38 miljoner kronor i anslag
till Operan och Dramaten. Riksdagen
brukar utan någon debatt anslå
tiotals miljoner kronor till de kungliga
teatrarna här i Stockholm. Och vi gör
det även om vi är medvetna om att det
av flera skäl är och kommer att bli på
det sättet att det ändå är en begränsad
del av svenska folket som går dit och
har tillfälle att gå dit.

Vad är det då som säger att inte samhället
också över budgeten skall kunna
ge ett tillskott till den omfattande musik-
och teaterverksamhet som vi har i
radio och TV och som har skapat de
tekniska förutsättningarna för oss att ge
möjlighet att få ta del av de kulturella
aktiviteterna även åt människor vilka
annars aldrig skulle haft sådan möjlighet? Vi

talar om och det finns kanske någon
här i kammaren som först har präglat
uttrycket »demokratins radio». Hur
är det då med detta? Hur ser vår progressiva
kulturpolitik ut? Om det är
självklart att vi över budgeten skall ge
Operan, Dramaten, stadsteatrarna o. s. v.

Anslagen till rundradioverksamheten m. m.

ganska betydande anslag för att hålla
vårt kulturliv på en hög nivå, vad är
det då som säger att vi inte skall kunna
ge ett mångdubbelt större tillskott för
att finansiera den verksamhet vilken
ger möjligheter som aldrig tidigare för
inånga människor att få del av de kulturella
aktiviteterna via radio och TV?

Herr talman! Jag har en känsla av att
i en tid då jämlikhetsfrågorna debatteras
så mycket borde det vara naturligt
att betrakta detta som ett viktigare både
praktiskt och principiellt problem än
om man skall ha kvar första klass på
tågen eller inte. Varför inte samtidigt
avskaffa första klass på flyget? Detta är
en praktisk och stor principiell jämlikhetsfråga,
men den finns fortfarande i
skymundan när vi diskuterar om valfrihet
och när vi diskuterar om jämlikhet.

Jag ber, herr talman, att i fråga om
utredningen få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr CARLSHAMRE (m) kort genmäle
:

Herr talman! Jag skall inte med den
tid som står till förfogande för en replik
försöka gå in på herr Eliassons
uppslag om en skattefinansierad statlig
monopol-TV. Det får vi kanske ta
litet senare, men däremot vill jag beröra
ett par av de frågor han aktualiserade
tidigare i sitt anförande. Han säger
själv att han inte ofta har deltagit i
denna debatt. Han har uppenbarligen
inte heller ofta hört på den. Just de
frågor, där han här efterlyste ett klarläggande,
har i mycket stor utsträckning
diskuterats tidigare år, t. ex. frågan:
Varför vill man inte ge de två
tänkta TV-företagen samma finansieringsmöjligheter,
och varför skall ett
vara licensfinansierat och ett reklamfinansierat?
Varför kan de inte få dela
lika? Det finns flera sätt att se på det,
och ingen har väl ännu presenterat något
helt färdigt system. Det får bli eu
utredningsfråga. Men så mycket kan

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

Anslagen till rundradioverksamheten m.

man säga, herr Eliasson, att man kan
vara ytterligt tveksam om att införa
ett inslag av reklamfinansiering i ett
företag som i huvudsak är licensfinansierat.
Det finns flera konkurrenter i
bilden att ta hänsyn till, i första hand
pressen och för övrigt alla reklammedia.
Ett företag som kan gå ut på annonsmarknaden
och sälja annonstid,
annonsplats, och göra det till ett pris
som det kan sätta uteslutande av konkurrenshänsyn
utan att behöva ta hänsyn
till lönsamheten, därför att det får
täcka förlusterna genom att rekvirera
mera licensmedel, är verkligen en konkurrent
till övriga annonsmedia och
skulle inta en mycket favoriserad ställning.
Skall ett TV-företag leva på annonser
är jag för min del övertygad om
att det bör leva helt på annonser och
inte ha möjlighet att täcka sitt underskott
med andra pengar, ty annars blir
konkurrensen snedvriden.

Vad beträffar frågan om beroendet
vill herr Eliasson i Sundborn inte säga,
att de stora tidningarna är beroende av
sina annonsörer, men han har fått för
sig, att om det bara finns ett annonsmedium
kan det komma i ett sådant beroende.
Men det måste väl i all rimlighets
namn, herr Eliasson, vara tvärtom.
Om det bara funnes en annonsör, skulle
verkligen denne kunna utöva ett inflytande
över både tidningar och radio.
Men om det finns ett enda medium på
TV-området som står till förfogande, ger
det verkligen inte annonsörer något inflytande
över detta medium, utan motsatsen
är fallet.

Det finns många olägenheter med tidningsmonopol,
även om de är lokala,
men om de kan anses ha någon fördel,
är det bl. a., att den tidning som har blivit
ensam på den lokala annonsmarknaden
verkligen inte behöver ta vare sig
råd eller order av sina annonsörer. Då
är det tvärtom tidningen som har makten.
Så blir det också med ett reklamfinansierat
TV-företag, så länge det bara
finns ett. Det skulle det säkert också bli,

om det fanns några fler, men det är i
varje fall inte annonsörerna som kan ta
makten därför att det är ett enhetligt
företag.

Vidare frågar herr Eliasson: Varför
talar man så mycket om frihet i etern,
kunde inte det talet snart tystna? Nej,
herr Eliasson, talet om frihet kan icke
tystna, förrän friheten är vunnen. Dessutom
tror herr Eliasson uppenbarligen,
att endast några penningstarka grupper
skulle kunna göra sig gällande, om vi
hade en fri etableringsrätt för radio
och TV. Låt oss inte stirra oss blinda
bara på TV. Det finns också ljudradio.
Ingen skulle i dag våga sig på försöket
att starta en stor tidning utan att
disponera många tiotals miljoner kronor;
för att sätta upp en lokal radiosändare
behöver man några få tusen
kronor.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Eliasson i Sundborn
säger att man inte kan ha fri etableringsrätt
i fråga om TV, och det
tror jag vi är överens om. Jag har understrukit
det i mitt första anförande.
Men redan två självständiga TV-företag
skulle innebära en klar förbättring. Det
har man kunnat konstatera i Storbritannien.

Med anledning av att herr Eliasson
säger att vi här är fastlåsta i positioner
vill jag säga att det är en sak som man
måste beklaga. Jag sade i mitt första
anförande, att det verkar när man hör
vissa diskussionsinlägg som om det vore
någon socialistisk dogm, att man inte
får ha en reklamfinansierad TV. Får
jag hänvisa till förhållandena i Storbritannien,
där man från labour inte
gillade den reklamfinansierade televisionen,
när den genomfördes? Men när
den nu väl finns där, har premiärminister
Harold Wilson vid flera tillfällen
demonstrativt visat, att han tycker att
det reklamfinansierade TV-bolaget sköter
sig bättre än det andra bolaget.

Fredagen den 18 april 1969

Nr 18

Anslagen till rundradioverksamheten m. m.

Nog borde vi här kunna föra en diskussion.
Det väsentliga ur mina synpunkter
är att vi får två — mer kan jag
inte tänka mig för närvarande ■— självständiga,
av varandra oberoende TVföretag.
Sedan kan vi gärna för mig
diskutera — herr Eliasson utesluter inte
reklam i TV ■— men det skall vara under
vissa bestämda förutsättningar, förutsättningar
som mycket väl sammanfaller
med de synpunkter jag framförde
i mitt första anförande.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill gärna säga till
herr Carlshamre, att argumentet att jag
inte har följt debatten inte är riktigt.
Tyvärr har jag nödgats följa debatterna
nästan till leda. Man har väl inte kunnat
undgå det efter alla års tal här om
eterns frihet.

Men jag vill fråga herr Carlshamre:
Var finns i reservationen ens en antydan
om att det väsentliga är att man
får denna fria konkurrens och att man
mycket väl kan tänka sig, att folkrörelserna
skall dominera inflytandet? Säg
det då klart ut och att finansieringssystemet
skall vara detsamma. Om jag nu
håller mig till finansieringsfrågan finns
det en uppenbar risk, att det blir ett
klart missgynnande av pressen. Det
kan jag hålla med herr Carlshamre om.
Men det finns en lika stor risk att pressen
kommer att dominera ägarintresset,
och herr Carlshamre vill väl ändå inte
att pressen skall ha en dominerande
ställning i det reklamfinansierade företaget?
I så fall bör herr Carlshamre säga
klart ifrån. År det meningen att pressen
skall bestämma om vi skall ha en
andra kanal och vilka resurser den i
så fall skall ha? Det finns därtill en risk
för att kanalen kan ha en alltför låg
prissättning, så att tidningarna får en
alltför besvärande konkurrens. Detta är
väl ändå uppenbart.

Jag vill bara understryka att vi bör
undvika att införa reklam i TV. Det
3* — Andra kammarens protokoll 1969.

är den slutsats jag för min del dragit.
Det vore ganska välgörande om man
efter denna debatt kunde få en hyfsning
av ekvationen och om allmänheten finge
klarare besked om vad problemställningarna
egentligen innebär, i stället
för att höra slagordsmässigt tal om fri
konkurrens, brytande av monopol, frihet
i etern o. s. v.

Herr CARLSHAMRE (m) kort genmäle
:

Herr talman! I den partimotion från
moderata samlingspartiet som reservationerna
bygger på står det uttryckligen,
herr Eliasson i Sundborn, att reklamfinansiering
bara är en av flera
tänkbara möjligheter till finansiering av
ett fristående TV-företag. Jag måste
ännu en gång understryka att debatten i
första hand inte gäller om vi skall ha reklam-TV
eller inte, utan frågan är om
vi skall bryda monopolet, om vi skall
skapa frihet och rättighet att etablera
flera företag. Som så ofta är fallet innehåller
reservationen ett utredningskrav.
Utredningen skulle självklart få ta ställning
till vilken finansieringsform som
är bäst. På denna punkt har jag uttalat
en viss oro. Dubbelfinansiering genom
annonser och licenser då det gäller ett,
två eller flera TV-företag är någonting
ytterst tvivelaktigt med hänsyn till konkurrensen
med övriga reklammedia.

För att herr Eliasson skall få klart
för sig vad jag menar upprepar jag, att
situationen inte får bli den, att ett stort
och mäktigt reklamsäljande företag skall
kunna sätta sina priser utan hänsyn till
sina kostnader, bara med hänsyn till
konkurrenternas. Om företaget får för
sig att det vill slå ut en eller flera konkurrenter,
får det inte sätta priserna
godtyckligt för att sedan rekvirera licensmedel
för att täcka underskottet.
Därför är jag mycket tveksam mot tanken
att låta två eventuella TV-företag
dela på såväl licensinkomster som reklaminkomster.
Enligt min mening är
det bättre att hålla isär detta. Men än
Nr 18

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

Anslagen till rundradioverksamheten m. m.

en gång vill jag framhålla att spörsmålet
om reklam i TV är en andra- ]
handsfråga. Det viktiga, principen, gäller
om vi skall ha rättighet och möjlighet
att etablera flera företag och jag ;
upprepar, herr Eliasson, att det inte endast
är fråga om TV. De här debatterna
har också alltid gällt ljudradion, och
jag tycker att det på många sätt är mer
stimulerande och kanske mer givande
att till en början diskutera den sidan av ;
saken, ty där finns de verkligt stora
möjligheterna. Här föreligger inte hinder
av ekonomiska, tekniska och andra
slag som kan anföras då det gäller TV.
Det finns praktiskt taget oändliga möjligheter
att få plats med radiosändare i
etern och det är mycket billigt att etablera
sådana. Det är, herr Eliasson, inte
mycket märkvärdigare än vad många
intresserade amatörer kostar på sig. En
FM-sändare med lokal räckvidd över en
stad kostar några tusen kronor. Det kan
jämföras med de tiotals miljoner kronor
som det kostar att etablera en tidning
på samma ställe.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Denna debatt fyller nog
ändå en viss uppgift. Herr Carlshamre
har här utan tvivel givit uttryck åt
tankegångar som man får spana förgäves
efter i reservationen 1, där argumentationen
inte ligger på samma plan.
Det har inte heller debatten i övrigt
gjort. .lag förstår att herr Carlshamres
replikrätt nu är utnyttjad, men jag skall
ändå ställa en fråga till honom, som
han ju kan besvara vid något annat tillfälle.

Finansieringen är en fråga som vi
ju har olika uppfattningar om. För att
omöjliggöra beroende av annonsörintressena
föredrar jag att man delar på
inkomsterna i två fristående bolag. Men,
herr Carlshamre, där finns en principiell
fråga, nämligen vilka ägarintressen
som skall dominera. Skall de stora
folkrörelserna ha det dominerande in -

flytandet eller inte? Ni har aldrig skapat
någon klarhet i den frågan, och så
länge den oklarheten består får ni också
förstå att det är ett starkt skäl för oss
att vidhålla vår ståndpunkt att vi skall
ha ett statsägt bolag, men att folkrörelserna
skall ha ett dominerande inflytande
där. Det är klart att det bolaget
inte går fritt från kritik i skilda hänseenden,
men det är något som gäller
alldeles oavsett hur vi ordnar denna
verksamhet.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm

(m):

Herr talman! Tillsammans med min
partikamrat Anders Björck har jag i år
väckt motionen 11:137, i vilken vi hemställt
att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj :t begära att
Kungl. Maj :t upptar förhandlingar med
Sveriges Radio inom ramen för gällande
avtal, syftande till att programverksamheten
i radio och TV blir föremål för en
fortlöpande översyn som främjar god
programkvalitet, objektiv information
och respekt för gällande lagar.

Att spränga reservationsvallen i det
mäktiga statsutskottet hör förvisso inte
till det enklaste här i riksdagen, men
reservationen 2 vid utskottets utlåtande
innebär ändå i stort sett ett bifall till
vår motion, och jag är som motionär
givetvis mycket tillfredsställd med de
borgerliga utskottsledamöternas ställningstagande
till motionen. Det är inte
tu tal om att det sänds många utmärkta
program i TV vad gäller både reportage
och underhållning. Man kan sitta bänkad
framför TV så att man glömmer
både tid och rum. Men även om det
görs många goda TV-program, inte
minst av underhållningskaraktär, kan
berättigad kritik ändå riktas mot vissa
program. Bakgrunden till de anmärkningarna
är i så fall allmänhetens intresse
av kultiverad och engagerande
underhållning. Exempelvis en lördagskväll
sitter praktiskt taget hela svenska
folket framför sina TV-apparater. Detta

Fredagen den 18 april 1969

Nr 18

gäller hela familjen, från de äldsta
till de yngsta. Den saken vet man naturligtvis
mycket väl om uppe på TV:s
underhållningssektion. Därför är det enligt
mitt förmenande naturligt att programmen
för TV-tittarnas stora kväll
komponeras på sådant sätt att det inte
— i varje fall inte så länge de yngre
familjemedlemmarna ser på TV —
förekommer olämpliga programinslag.

Även om anspråken på underhållning
varierar anser jag att det inte
borde vara omöjligt att uppställa allmänt
godtagbara regler för vad som
lämpar sig och inte lämpar sig att visa
i TV för den stora allmänheten. Det har
några gånger förekommit att innan
TV sänt ett avancerat program, t. ex.
ett teaterstycke eller liknande, har
svenska folket i pressen och på tidningarnas
löpsedlar förvarnats. Man
har meddelat att programmet hade ett
sådant innehåll att det kunde komma
att föranleda en folkstorm. Jag antar
att man menat att tittarna sedan får
skylla sig själva om de slår på sina
apparater och ser programmet.

Eftersom televisionen har en fantastisk
genomslagskraft — det finns ju
mottagare i praktiskt taget alla svenska
hem ■— är det naturligtvis viktigt att
så många program som möjligt kan
hänföras till kategorin »lämpliga program.
»

Herr talman! Jag är som sagt nöjd
med den behandling vår motion fått i
reservationen 2 och ber att få yrka bifall
till denna reservation.

Herr ZACHRISSON (s):

Herr talman! Jag hade inte tänkt gå
in på frågan om radioavtalet men kan
ändå inte avhålla mig härifrån. Den
demonstration av oenighet inför den
kostliga reservationen 2, som vi fått
uppleva, är alltför märklig för att jag
skall kunna avstå att beröra den. Herr
Carlshamre har klart och rejält sagt
ifrån att han anser att denna reservation
skall betraktas som en erinran. Vis -

Anslagen till rundradioverksamheten m. m.

serligen är han ibland ödmjuk och säger
att han bara talar för sig själv, men
stundtals menar han att han har halva
svenska folket med sig.

Herr Dahlgren vill inte att reservationen
skall betraktas som en erinran
men han har ändå skrivit under reservationen,
och jag antar att han gjort
det i god tro. Herr Gustafson i Göteborg
ägnar sig däremot åt semantiska
problem, men han vill inte komma ut
med språket. Herr Fridolfsson i Stockholm,
en av motionärerna, har nu deklarerat
att han är mycket nöjd med reservationen
2. Den ger honom vad han
tänkt sig att han skulle få ut av sin
motion. Herr Lindahl har redan påpekat
att det var precis detta som vi misstänkte.
Herr Gustafson i Göteborg har
onekligen i detta sammanhang hamnat
i ett mycket underligt sällskap. Han har
dessutom sällskap med den ledamot i
riksdagen som står bakom den kanske
mest markerade av de motioner som tar
upp avtalet med Sveriges Radio. Vederbörande
motionär sitter nämligen också
i utskottet och han har lagt sig på reservationens
skrivning.

Nej, det är säkrast och rejälast att
hålla sig till avtalstexten, såvida man
inte som herr Carlshamre vill göra en
erinran. Denna erinran har herr Carlshamre
framfört mycket schvungfullt
från denna talarstol men egentligen helt
utan konkret bakgrund. Jag antar att
han inte har mycket mera material bakom
sig än motionären, som i sin motion
hänvisar till ett enda program,
vilket behandlats och friats av radionämnden.
Att på det sätt som herr Carlshamre
gör ösa ut stereotypa beskyllningar
är ju detsamma som att utlämna
en hel yrkesgrupp inom Sveriges Radio.
Något sådant kan knappast vara
önskvärt i denna kammare, såvida man
inte har en mera konkret bakgrund för
sina beskyllningar.

Härefter, herr talman, några ord om
den reservation som gäller anslaget till
programverksamheten för utlandet. Vi

Nr 18

F''redagen den 18 april 1969

Anslagen till rundradioverksamheten m. m.

är säkerligen alla överens om att anse
att Sveriges Radios programverksamhet ;
i detta hänseende är mycket angelägen.

Ett tecken på denna uppfattning är ju
de betydande höjningar, med mer än ]
50 procent, som skett vid anslagsgiv- i
ningen under de senaste fem åren, från ]
4,2 miljoner till 6,36 miljoner kronor. i
I fjol höjdes anslaget med 360 000 kro- ;
nor. Dessutom får denna verksamhet i

bidrag från kollegiet för Sverige-information.

Ett programarbete av det slag som
utlandssändningarna utgör skulle väl :

kunna motivera ökat anslag, men det är .
denna verksamhet som bekant inte en- ;
sam om. Eftersom detta anslag under se- j
nare år svällt mera än de flesta andra (
har utskottsmajoriteten inte ansett det ]
motiverat att frångå den prioritering j
som Kungl. Maj :t gjort. 1

Hur anslaget sedan programmässigt :

skall utnyttjas är det Sveriges Radios J
uppgift att bestämma. Herr Gustafson ]

i Göteborg sade att det blir inskränk7
ningar i Sverige-informationen. Jag har
mycket svårt att tro att Sveriges Radio
skulle disponera medlen på ett sådant ]
sätt att dess möjligheter att förse utlandssvenskarna
med väsentlig infor- ]

mation försämras.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall ]
till utskottets hemställan.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! När herr Zachrisson säger
att han tror att Sveriges Radio skall
disponera pengarna på ett riktigt sätt
vill jag erinra om det faktum, att Sveriges
Radio inte får ta licensmedel i
anspråk för utlandsverksamheten utan
måste hålla sig inom ramen för det anslag
som lämnas. Att detta innebär
nedskärningar har vi fått bekräftelse
på från Sveriges Radio, såsom herr
Zachrisson mycket väl känner till. Det
är därför som det är så motiverat att
i dagens läge öka anslaget med 400 000

kronor, så att dei kan bli en tillfredsställande
programverksamhet.

Jag vill inte ytterligare kommentera
den olyckshändejlse som socialdemokraterna
har råkat ut för när det gäller
reservationen om programreglerna. Det
har ju nu blivit fullständigt klarlagt
att man trodde att det förhöll sig på ett
annat sätt än det i själva verket gör,
och då skall jag inte lägga lök på laxen.

Herr DAHLGREN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Zachrisson yttrade
att jag inte skulle ha vetat vad jag
skrev på. Jo, för all del — om herr
Zachrisson hade lyssnat när jag talade,
så skulle han ha uppfattat att jag klart
deklarerade att den aktuella reservationen
skall ses som en ytterligare information,
utöver vad utskottets majoritet
ville vara med om, och ett understrykande
av att radioledningen har
fattat sin uppgift som ett vaktslående
kring de demokratiska principerna.

Herr ZACHRISSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag respekterar att herr
Dahlgren intar denna ståndpunkt. Jag
vill bara än en gång erinra om att herr
Dahlgren skall rösta för samma reservation
som herr Carlshamre och trycka
på en knapp som ger samma utslag.
Visserligen visar era lampor då en
och samma färg på voteringstablån,
men det finns uppenbarligen ett helt
spektrum av åsikter bakom denna färg.

Herr DAHLGREN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Får jag tala om för herr
Zachrisson, att när jag röstar för reservationen
ansluter jag mig till den sådan
den föreligger och inte med den tolkning
som herr Carlshamre har velat
göra.

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! Jag tar för givet att den
debatt som här föres noga kommer att
penetreras av både utbildningsministern
och Sveriges Radio-TV. Det är min

Fredagen den 18 april 19(19

Nr 18

förhoppning att positiva synpunkter
som framförs under debatten skall få
påverka utformningen av programmen
i framtiden — detta inte minst med tanke
på den monopolställning som Sveriges
Radio-TV har.

Inom kort kommer Sveriges Radio att
ta i bruk en andra kanal för sändning
av televisionsprogram. Tiden för televisionssändningarna
ökas därigenom
avsevärt. Den ökade programtiden bör
givetvis fördelas mellan olika slags
program. Härvid bör man ta stor hänsyn
till områden och grupper som har
mycket litet av sändningstiden i den
nuvarande kanalen. Jag vill då särskilt
understryka angelägenheten av att de
religiösa programmen ges större utrymme.
En mycket stor del av den svenska
televisionspubliken står bakom ett sådant
krav. Aktiviteterna inom såväl
statskyrkan som frikyrkorna tyder på
att program av här ifrågavarande art
får stora lyssnar- och tittargrupper. Naturligtvis
bör gudstjänster sändas i betydligt
större utsträckning än som nu
sker. Det synes vara rimligt att gudstjänst
sändes varje sön- och helgdagsförmiddag.
Aftongudstjänstfrekvensen bör
på något längre sikt nå motsvarande
omfattning. Med tanke på den vidsträckta
barn- och ungdomsverksamhet
som bedrives inom stats- och frikyrka
ter det sig rimligt att barn- och ungdomsprogram
sändes varje vecka. Vidare
bör den vidgade sändningstiden möjliggöra
större utrymme åt reportage och
liknande från religiös och kyrklig verksamhet,
och utöver det nämnda kan
anföras social- och nykterhetsverksamhet.
Dessutom bör enligt min mening
mer än hittills religiösa frågor tas upp
i diskussioner och föreläsningar.

De religiösa programmen torde vara
förhållandevis billiga att framställa genom
att det grundläggande materialet i
stor utsträckning ställs till förfogande
av statskyrkan och frikyrkorna. Medan
jag tacksamt noterar alla de program
som kan accepteras och avlyssnas av en

Anslagen till rundradioverksamheten m. m.

stor majoritet, uttrycker jag förhoppningen
att radio och TV tar hänsyn till
de synpunkter jag här framfört.

I detta anförande instämde herrar
Börjesson i Falköping (ep) och Sellgren
(fp).

Herr SELLGREN (fp):

Herr talman! Efter den välvilliga
skrivning som statsutskottet gjort i fråga
om min motion 11:717 borde jag
kanske vara belåten. I motionen har jag
och mina medmotionärer yrkat på en
snabbare utbyggnadstakt för TV 2 än
planerat. Detta har uttalats med hänsyn
till de stora områden inom nordvästra
Svealand och Norrland, som enligt tidigare
planer får vänta kortare eller längre
tid på möjligheterna att se TV 2. Alternativt
borde enligt vårt förmenande
en lägre avgift tillämpas för dem som
från början inte nås av sändningarna.

Vi och de många människor som berörs
av frågan är inte ensamma om denna
uppfattning. I proposition nr 136 till
1966 års riksdag uttalar sig departementschefen
för en differentiering av
avgiften med hänsyn till möjligheterna
att ta emot programmen intill dess att
hela distributionsnätet utbyggts. I sitt
svar härpå anför telestyrelsen att den
nya kombinerade avgiften för rundradio
och TV 1 och 2 blir efter 1966 års
penningvärde endast 10 kronor högre
per år än den tidigare avgiften för radio
och TV tillsammans. Det bleve således
efter deras bedömning en så blygsam
skillnad att en geografisk differentiering
av avgiften skulle kosta televerket
förhållandevis mera än den skulle
smaka abonnenterna.

Detta måste vara en chimär. Sanningen
är väl att man sänkt den andel
som TV 1 har av den gemensamma avgiften.
I annat fall förleds man att tro
att kostnadsökningen för driften av TV
2 skulle motsvara endast 10 kronor per
år. Vid en avgiftsdifferentiering borde
skillnaden kunna göras större.

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

Anslagen till rundradioverksamheten m.

Men låt oss efter statsutskottets välvilliga
skrivning glömma den lilla orättvisan
att 15—25 procent av befolkningen
under en tid får betala för faciliteler
som man inte bar. Man är heller
inte alltid van vid millimeterrättvisa
gentemot glesbygdsområdena; ibland
kan man glädja sig även om det bara
blir kilometerrättvisa. Verkligt glädjande
är alltså statsutskottets positiva hållning
i denna fråga. Enligt vad utskottet
erfarit »synes vissa möjligheter föreligga
att snabbare uppnå en högre täckningsgrad
än som sålunda förutsatts».
Utskottet förutsätter också att alla möjligheter
i form av provisoriska utbyggnader
och andra åtgärder tas till vara.
Motionärerna ser också som väsentligast
att den nära nog hundraprocentiga täckningsgraden
uppnås snabbast möjligt.

Sedan, herr talman, är det emellertid
fråga om hur man utnyttjar detta tillskott
av sändningstid. Härvidlag vill
jag livligt instämma i vad föregående
talare har anfört. I början av mars aviserades
en del provprogram, bl. a. barnfilmer,
som skulle sändas på söndagsförmiddagarna.
Beskedet väckte stor
oro bland söndagsskolfolk, men dess
bättre ändrades tiden till lördagar. Anledningen
härtill uppges vara att man
kunde råka i konflikt med den programverksamhet
som bedrevs i TV 1. Det är
lätt att räkna ut att om TV ökade sin
verksamhet på söndagsförmiddagarna,
skulle detta på ett menligt sätt inverka
på söndagsskolans verksamhet. Redan
det förhållandet att vissa reprisprogram
nu sänds vid den tiden i TV 1 utgör en
konkurrens med söndagsskolan. När radion
för en de! år sedan sände ett radiospel
på söndagsskoltid märktes en
klar återverkan på barnarbetet. Barn
som gärna ville gå i söndagsskolan men
samtidigt fångades av radioprogrammet
kom i en mycket svår valsituation.

Söndagsskolan har en hundraårig tradition
och engagerar nära en halv miljon
barn. TV borde vid planeringen ta
lika stor hänsyn till detta som till sina

egna program. Det är klart att många
barn skulle välja den lättaste vägen,
nämligen att stanna hemma från söndagsskolan
för att se på TV. De flesta
barn som går i söndagsskola kommer
från så kallade icke troende hem, och
detta visar vilket brett intresse det ändå
finns för söndagsskolan i vårt land.

Under veckohelgerna vill också folk
idka friluftsliv. Många föräldrar tar baren
med på utflykter ut till sina lantställen
o. s. v. Även detta skulle hindras
av en TV-verksamhet som alltför mycket
engagerar barnen på söndagsförmiddagarna.
Starka skäl talar således
för att TV inte borde klampa in i hemmen
vid denna tid.

Herr talman! Jag har inget yrkande
med avseende på motionen men har
funnit det angeläget att framföra dessa
synpunkter.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Orsaken till att jag begärde
ordet var ett påstående av herr
Gustafson i Göteborg som jag gärna vill
ha litet bättre definierat. Han sade i
sitt inledningsanförande att den tid inte
är långt avlägsen då vi kan emotse satellitsändningar
som går direkt till våra
mottagarapparater. Tidsbestämningen
är mycket svävande, men den som har
uppfattningen att detta kommer att inträffa
mycket snart kommer absolut att
bli besviken.

Man har ännu inte löst problemet om
hur man skall förse dessa satelliter med
den energimängd som går åt för en
sändning, som är så stark att den går
direkt till våra mottagarapparater. Vi
får inte låta oss förvillas av att vi har
fått satellitsändningar till våra apparater
i hemmen, ty de har hittills alltid
sänts över reläsändare med ny energitillförsel.
Frågan om satellitsändningar
direkt till våra mottagare är ännu inte
ens tekniskt löst. Dessutom skulle de få
otroliga konsekvenser för hela vår samfärdsel
på detta område, och det måste
dröja länge innan myndigheterna kan

Fredagen den 18 april 1969

Nr 18

nå frain till ett beslut om på vilket sätt
det hela skall ordnas. Problemet har
redan diskuterats i FN.

Man måste ha klart för sig vilken oerhörd
källa till störningar över hela TVmottagningen
som ett frisläppande av
satellitsändningar skulle bli för de länder
som skulle bli berörda — och det
är alla länder som finns i världen. Man
kan nämligen få satelliter som snurrar
runt vår jord och sådana som står stilla
över ett visst område. Men vi får nog
betänka oss mer än en gång innan vi
släpper in den formen av propaganda.
Det är också behäftat med otroligt stora
kostnader att ha en satellit som är så
utrustad att den år efter år kan skapa
sin egen energi för sändningar — det
är inte småsmulor det är fråga om.

Efter att ha lyssnat på herr Carlshamres
olika utläggningar tycker jag att
han utomordentligt väl har kvalificerat
sig för huvudrollen i Verdis opera »Den
vilseförda». Hans resonemang hit och
dit har varit fullständigt omöjligt att
följa. När han till sist säger att han inte
har fört moderata samlingspartiets talan
är det därför med glädje man konstaterar
att man inte kan belasta moderata
samlingspartiet för hans uttalanden. Å
andra sidan skulle det vara intressant
att få reda på var man egentligen har
moderata samlingspartiet i denna fråga.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Det är intressant att
herr Henningsson tog upp frågan om
det perspektiv som satellitsändningarna
ger — alltför sällan har man funnit något
intresse härför i denna kammare.

När jag sade att dessa sändningar
kommer inom en kort tidrymd menade
jag att jag inte kunde ange det exakta
året, men nog ligger detta mycket nära,
herr Henningsson. En del experter har
tidigare sagt att sådana sändningar kan
bli möjliga 1975, men andra anser att
de kan komma tidigare. Herr Henningsson
känner givetvis väl till den

Anslagen till rundradioverksamheten m. m.

UNESCO-konferens som redan för ett
par år sedan hölls beträffande denna
fråga. Såväl ryska som amerikanska experter
sade då att de tekniska förutsättningarna
finns. Dessa sändningar kommer
att ske via geostationära satelliter
av den typ som herr Henningsson
nämnde, sådana som »står stilla»; det
är de som hör framtiden till.

De tekniska förutsättningarna finns
alltså, och därför sade jag i mitt anförande
att det är utomordentligt viktigt
att vi får ett internationellt samarbete
och infogar den svenska TV-verksamheten
i detta internationella samarbete.
Pratet om att vi nog skall kunna störa
sändningarna eller förbjuda folk att
titta på dem är alltför enkelspårigt. Vi
bör kunna få en allvarlig debatt i denna
fråga.

Herr CARLSHAMRE (m) kort genmäle
:

Herr talman! Jag brydde mig tidigare
inte om att återkomma till frågan om
vad vi representerar — jag tyckte det
var onödigt. Men om herr Henningsson
känner sig vilseförd skall jag gärna göra
det.

Vad jag för någon timme sedan försökte
klargöra var att jag inte tillhör
statsutskottet och följaktligen inte heller
reservanterna. Därför kan jag inte säga
att jag representerar reservanterna. Däremot
vågar jag lugnt försäkra herr Henningsson
att de åsikter som jag i dag
framfört både när det gäller att utläsa
innebörden av reservationen och när
det gäller den allmänna inställningen
till friheten respektive monopolet i
etern representerar moderata samlingspartiets
riksdagsgrupps uppfattning.

Herr HENNINGSSON (s) kort genmäle: Herr

talman! Efter herr Carlshamres
senaste deklaration behöver kammaren
inte längre räkna sig till de vilseförda.

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

Anslagen till rundradioverksamheten m. m.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Herr Gustafson i Göteborg
har på ett så klargörande och belysande
sätt redogjort för folkpartiets
inställning, att det är överflödigt för
mig att närmare gå in på den. Alla vet
att vi önskar att man snarast prövar ett
system med konkurrens mellan själv- :
ständiga TV-företag, varav det ena finansieras
med reklaminkomster men på
sådant sätt, att varken de som sitter i
ledningen för företaget eller de som i
köper reklam kan ha inflytande på pro- 1
grammen. Vi har betonat dessa villkor i
så många gånger att man inte kan vara i

annat än förvånad över att herr Lin- ]

dahl ändå låtsas att han under de gång- j
na åren inte uppfattat dem. Det verkar <
som om han i övrigt intresserade sig j
för frågan. Men det blir en plötslig döv- 1
het hos herr Lindahl och några andra ]
när det gäller denna markering av folk- f

partiets ståndpunkt. >

Jag begärde närmast ordet för att (
ställa frågan huruvida det inte skulle i
vara möjligt att komma ett steg framåt <
i debatten genom att dela upp problem- 1
komplexet, som i sig rymmer ett par tre
olika problem, och få de olika proble- ;
men belysta vart för sig. Syftet skulle i
vara att uppnå en klargörande debatt. i
Min avsikt är alltså inte att framföra (
någon annan åsikt än folkpartiets tidi- I
gare av herr Gustafson i Göteborg an- ^
givna och av mig antydda ståndpunkt. f

En fråga är huruvida vi i Sverige s
skall ha konkurrens eller monopol. Jag t,
menar då verklig konkurrens och inte
bara litet grand på vissa områden mel- £
lan olika kanaler inom ett monopol- 1
företag, alltså en verkligt effektiv kon- f

kurrens även beträffande nyhetsför- (

dylikt. Den andra frågan är: Vilken p
medling, anställningsförhållanden och I

inställning har partierna till reklam i 1

radio och TV? Det är ett självständigt
problem, något som jag tror att t. o. m. f
statsrådet Palme betonade för något år s
sedan. fc

När det gäller den första frågan om e

konkurrens eller monopol kan man naturligtvis
inte komma ifrån att parallellen
med tidningarna i vissa avseenden
är mycket väsentlig. Det gäller ju ett
informationsproblem, och det gäller att
få mångsidighet i informationerna och
den stimulans till bättre program respektive
bättre tidningar som konkurrensen
ger. Det gäller vidare möjligheterna
att få replik. Det behöver inte
vara en replik i egentlig mening, men
om en fråga blir ensidigt belyst i en
tidning, kan förhållandena läggas till
rätta i en annan. Om en fråga skulle bli
ensidigt belyst i det ena TV-företagets
program, kunde det andra finna det
motiverat att släppa fram avbalanserande
synpunkter. Även med den bästa vilja
i världen kan det bli en viss ensidighet
i TV-programmen — det vet vi. Det
kan slumpa sig så att de reklamprogram
som förekommer i dagens TV — konsumentrutor
och liknande — råkar bli
ensidiga. All right! I sådana fall har
man större garantier för mångsidighet
och avbalansering genom en effektiv
konkurrens.

Jag tror att parallellen med tidningarna
håller mycket långt. Vi vet att det
finns teoretiska möjligheter att starta
nya tidningar. Det brukar emellertid i
denna kammare betonas att det i verkligheten
är mycket svårt att starta nya
väsentliga dagstidningar. Detta har anförts
som skäl för att man med hjälp av
samhälleliga anslag skulle försöka trygga
konkurrens mellan olika tidningar.

Jag tycker, herr talman, att det är
ganska uppenbart att en effektiv konkurrens
har fördelar. Erfarenheterna
från Storbritannien tyder, som herr
Gustafson i Göteborg påpekat, onekligen
på att man inom vida kretsar och i de
båda företagen anser att konkurrensen
har stimulerat och lett till bättre pro Min

första fråga till regeringspartiets
företrädare blir: Föredrar ni i och för
sig monopol med vissa smärre inslag av
begränsad tävlan eller skulle ni föredra
en mer effektiv konkurrens?

Fredagen den 18 april 1969

Nr 18

Den andra frågan gäller TV-reklam
och är alltså oberoende av den första.
Det förekommer reklaminslag i omkring
tre fjärdedelar av de västeuropeiska
TY-företagen. Vi har hela problemet
med satelliter. Vi har också möjligheten
att i Danmark ta in program
med reklam till exempel från Tyskland
och att i södra Sverige ta program från
Danmark etc.

Säger man på socialdemokratiskt håll
definitivt och av principiella skäl nej
till all reklam i svensk television? Det
har förefallit så ibland. Men jag erinrar
liksom herr Gustafson i Göteborg om
Mr. Wilson i England, som har en helt
annan inställning. I Finland hade man
ett TV-företag med reklaminslag, som
av vissa skäl inte kunde ekonomiskt
klara sig utan har slagits samman med
de andra. Jag har frågat många ledande
socialdemokrater i Finland om det
fanns eller finns någon bestämd inställning
mot reklaminslag. Jag har frågat
så under årens lopp. De har svarat att
det har de inte hört talas om. Det är
därför av stort intresse, herr talman,
att få svar på frågan: Är svensk socialdemokrati
av principiella skäl — alltså
permanent eller för mycket lång tid
framåt — motståndare till reklam i televisionen? Det

har tidigare förekommit vissa uttalanden
från herr Palme som antytt att
han ville hålla dörren öppen för reklaminslag
längre fram. Vill man på
socialdemokratiskt håll fortfarande hålla
möjligheten öppen för reklamfinansiering
av en del av kostnaderna för
TV? Är socialdemokraterna ängsliga för
att licensavgifterna annars skulle bli av
storleksordningen 350—400 kronor om
året vid mitten av 1970-talet? Det måste
nämligen bli mycket mera sändningstid
i TV än vad som planerats för 1970 och
kostnaderna blir då höga. Vi vet vilka
svårigheter det varit hittills att finansiera
TV-verksamheten. Detta är en intressant
fråga, herr talman, som jag tilllåter
mig att ställa.

Anslagen till rundradioverksamheten in. m.

Man kan vidare fråga sig var månne
Sveriges folk står när det gäller spörsmålet
om att antingen ha avgifter av
storleksordningen 350—400 kronor om
året vid mitten av 1970-talet eller ha
väsentligt lägre avgifter med viss reklamfinansiering.

En gång för åtskilliga år sedan hade
jag ett mycket intressant samtal med en
framstående socialdemokrat — samtalet
var privat så jag skall givetvis inte
nämna hans namn. Jag frågade varför
vi inte kunde pröva reklam i TV så att
Sveriges folk kunde se om det var så
otrevligt och medförde så stora nackdelar
att man sade »Bort det!» eller om
man kanske skulle föredra 100—150
kronor lägre avgift per år och bevara
reklamen. Denne socialdemokrat svarade
faktiskt att det var inte lämpligt, ty
om folk väl börjat vänja sig vid reklam
i TV ville man inte avskaffa den för att
sedan få betala en mycket högre licensavgift.

Jag brukar, kanske i motsats till några
talare på regeringsbänken, vara mycket
återhållsam när det gäller att citera
samtal där man inte kan namnge källan,
men då det förekommer ibland på
den sidan, må det tillåtas mig att göra
ett undantag och här återge detta enligt
min mening mycket upplysande uttalande.

Jag tror att den person jag talade med
hade rätt i att om Sveriges folk verkligen
fick välja mellan att bevara reklamen
och ha lägre licensavgift eller att
avskaffa den på prov startade reklamverksamheten
och höja avgiften, så
skulle valet utfalla till förmån för ett
inslag av reklam.

Herr Lindahl talade om organisationerna.
Jag tror det vore bra om i en
fråga av denna art organisationernas
medlemmar hade möjlighet att direkt ge
sin mening till känna. Styrelser i organisationer
i all ära, men deras uttalanden
kan inte alltid ersätta uttryck för
en bred demokratisk opinion inom organisationerna
och utanför organisatio -

.82

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

Anslagen till rundradioverksamheten m. m.

nerna, alltså bland Sveriges folk, med
andra ord bland konsumenterna. Fram
för största möjliga konsumentinflytande
i det här spörsmålet! — för att nu
tala ett språk som jag tror att TV-tittarna
känner igen.

Mot denna bakgrund, herr talman,
vill jag rikta följande tre frågor till regeringspartiet: Föredrar

ni i och för sig ett TVmonopol,
eller föredrar ni effektiv konkurrens? Kan

ni tänka er att acceptera en
framtida reklamverksamhet i syfte att
därmed delvis finansiera två TV-program
— alltså inte nödvändigtvis bunden
till det ena?

Tror ni att det är möjligt att utan
reklaminkomster hålla nere licensavgiften
vid mitten av 1970-talet — med
en tillfredsställande sändningstid -— under
en totalkostnad av storleken 350—

400 kronor?

Herr talman! En del saker här är naturligtvis
inte lätta att bedöma. Vår
ståndpunkt är att man genom en skyndsam
och energisk utredning bör skaffa
sig ökade informationer och sedan möjlighet
att utröna den uppfattning Sveriges
folk har. Jag erinrar ännu en gång
om vad herr Gustafson i Göteborg har
sagt, att med den organisation som vi
har talat om någon inverkan på programmet
inte får utövas av dem som har
att göra med reklamen.

Vår position är alltså i huvuddragen
fullständigt klar. Vi vill ha en ordentlig
utredning och ett skyndsamt utarbetande
av planer för en verksamhet som vi
tror att Sveriges folk kommer att gilla.

Vi är icke rädda för en utredning. Vi
önskar den. Det förefaller som om man
på den andra sidan vore ängslig för att
en utredning av det slaget skulle visa
att det finns möjligheter att —• utan
några risker för programverksamheten
— bygga upp ett företag av den typ vi
föreslår. Man tycks vara ängslig för att
folkopinionen skulle reagera alltför positivt
för de riktlinjer som på detta sätt

skulle bli belysta. Det förefaller som om
man därför vore rädd att acceptera en
sådan förutsättningslös utredning.

Jag vill, herr talman, starkt förorda
att en sådan utredning företas skyndsamt
och att vi redan i dag får det bidrag
till ett klargörande av debatten
som en kommentar till de nyss framställda
frågorna skulle innebära.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag hade inte tänkt delta
i debatten, inte minst med hänsyn
till önskvärdheten av att sluta detta
plenum i så god tid att vi undgår kvällsplenum.
Men efter herr Ohlins anförande
får jag väl anse mig skyldig att ge
något svar.

Herr Ohlin började med att berömma
sin partivän, herr Gustafson i Göteborg,
som enligt hans mening på ett klargörande
sätt hade redovisat folkpartiets
ståndpunkt. Jag kan begränsa mig till
att med samma styrka berömma herr
Eliasson i Sundborn, som på ett så
utomordentligt klargörande sätt har visat
varför folkpartiets uppfattning är
felaktig.

Sedan sade herr Ohlin att han ville
föra debatten framåt, och jag lystrade
med stor spänning, men med all respekt,
herr Ohlin, var det samma gamla ståndpunkter
som vi har hört här i många
år som framkom i debatten. T. o. m.
den här socialdemokraten har herr
Ohlin motionerat på arenan en gång
förut. Nu betonade herr Ohlin alldeles
särskilt att det var en framstående socialdemokrat;
jag vet inte om det var
av misskund med mig för att föra bort
mig från de misstänktas skara. Men nytt
var inte heller detta inlägg. Jag finner
ingen anledning att närmare gå in på
en för alla i kammaren utom för herr
Ohlin okänd persons eventuella åsikter.

Det var tre problemkomplex som herr
Ohlin tog upp och som inte är nya. Det
första var: Vill man ha monopol eller
konkurrens? Då vill jag endast hänvisa

Fredagen den 18 april 1969

Nr 18

till vad som många gånger tidigare har
sagts, nämligen att vi befinner oss i en
situation där vi har ett tekniskt monopol
i etern, eller i varje fall en stark
begränsning i etableringsmöjligheterna.
Förut talade man mycket om frihet i
etern. När jag häromåret konstaterade
att det begreppet nu var borta ur debatten
blev man misslynt på borgerligt
håll och sade att man hade aldrig talat
om frihet i etern men det fanns vissa
återklanger av det.

Inom ramen för de tekniska begränsningarna
får man skapa förutsättningar
för en mångfald, och det är ju vad det
förslag går ut på som en stor majoritet
i riksdagen tog häromåret beträffande
organisationen av radioföretagen.
Men vad vi inte vill, herr Ohlin, är att
skapa ett kommersiellt monopol, finansierat
av reklamintäkter och ägt av stora
kapitalintressen. Det är ju denna
ståndpunkt som har förenat de stora
löntagarorganisationerna jämte centerpartiet
och socialdemokraterna.

■lag vet inte om man skall dra några
slutsatser av den senaste valrörelsen,
men från folkpartiets sida sade man
ständigt att folkpartiet och centern är
eniga om absolut allting — det är bara
den lilla frågan om inställningen till
kommersiell TV som skiljer oss åt. Då
måste man dra den slutsatsen att centerpartiets
uppseendeväckande framgångar
på folkpartiets bekostnad i senaste
valet beror på att väljarunderlaget
just stöder centerpartiets åsikter i
TV-frågan. Detta är i enlighet med folkpartiets
egna definitioner på skiljelinjen
mellan era båda partier. Det är väl
en folkopinion, och herr Ohlin frågade
ju efter folkets mening.

Vidare har vi sagt att förslaget att
låta pressen äga en del av det kommersiella
företaget inte är särskilt konkurrensbefrämjande.
Jag har i många
pressammanhang och med stöd av
många pressmän påpekat de vådor som
är förenade med att blanda samman tidningsutgivning
och TV-produktion, vil -

Anslagen till rundradioverksamheten m. m.

ket kan påvisas i många länder. Jag kan
i citera vad Harry Hjörne skrev, nämligen
att tidningsmän skall göra tidning;
ar, det kan de, men de skall inte äga
TV-företag. Därför tycker jag att det är
l utomordentligt egendomligt att man
s från höger- och folkpartihåll driver denna
tanke, att det är pressen som skall
t äga detta kommersiella monopol. Det
t var det första frågekomplexet.
i Det andra frågekomplex, som herr
Ohlin tog upp, gäller reklam i radio och
TV. Han utgick ifrån det faktum att vi
har tillsatt en utredning, som skall bet
handla reklamens roll i samhället över
huvud taget och mot den bakgrunden
ta upp frågan om en mycket eventuell
reklam inom Sveriges Radios ram. Att
t vi har tillsatt denna utredning innebär
ju, att vi inte har tagit någon definitiv
ståndpunkt innan dess förslag föreligt
ger.

> Det är ett beslut som är bekräftat av
den senaste partikongressen. Herr Ohlin
behövde alltså inte alls ställa undert
fundiga frågor om socialdemokratins ini
ställning. Han hade bara behövt se på

i direktiven för utredningen. Han hade

r bara behövt ta del av beslutsprotokollet
i från den senaste partikongressen.

1 En annan sak är emellertid att det
i finns en mycket stark misstro inom socialdemokratin
mot införande av reklam
i TV, varför det måste finnas utomordentligt
starka skäl för att man skall kunna
överväga en sådan sak. Denna missi
tro grundar sig i en fruktan för att, om
man väl börjat släppa in reklamen här,
reklamintressena kunde komma att ta
1 överhand och prägla utvecklingen på
e ett sätt som man inte hade drömt om
eller önskat sig.

t Jag vill nämna att denna misstro ju
inte är begränsad till socialdemokratins
led. Jag skall inte citera alla de borgera
liga tidningar som har samma uppfattv
ning som vi. Men i samband med Norn
diska rådets möte deltog jag i en ung1-
domskonferens. Där ansattes jag oerhört
1- hårt inte minst av företrädare för bor -

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

Anslagen till rundradioverksamheten m. m.

gerliga ungdomsförbund och studentförbund,
som drev antireklamtanken med
en oerhörd frenesi. Liberala studentförbundets
omsvängning är signifikant. Jag
tror att detta speglar en ungdomsopinion
som rädes inför tanken att tillvaron
skulle bli alltför kommersialiserad.

Att släppa in reklam, som inte kunde
motiveras med någon konsumentupplysningssynpunkt,
vore ett steg mot ett
kommersialiserat samhälle. Det vill de
inte vara med om utan säger, att det är
andra värden som är mera väsentliga
att föra fram.

Jag kan i långa stycken förstå deras
rädsla. Jag kommer ihåg •— det är nu
snart för ett år sedan — när jag satt
och såg på TV-utsändningen från senator
Robert Kennedys begravning. Där
läste den svenske TV-reportern upp ett
referat av en artikel, som samma dag
hade skrivits av författaren Arthur Miller
i New York Times.

Miller frågade bl. a.: År ni förvånade
över att det förekommer våldsdåd i det
amerikanska samhället med tanke på att
vi från morgonen till sena kvällen får
uppleva våldet, icke i största allmänhet
utan i dess mest sadistiska detaljer? Miller
frågade vidare: Vem är det som
producerar dessa program? Är det någon
psykopat som smugit sig ut ur storstädernas
getton för att på TV-skärmen
sprida sina sjuka tankar? Nej, fortsatte
Miller, det är vårt samhälles spetsar, de
som har de högsta inkomsterna och de
finaste positionerna, som producerar
och säljer dessa program, därför att det
väsentligaste för dem är att sälja varor.

De söker hela tiden det effektivaste sättet
att försälja dessa varor.

Det har sagts att det inte är det amerikanska
systemet vi eftersträvar och
jag tror säkert att varken herr Ohlin,
herr Gustafson i Göteborg, herr Carlshamre
eller någon annan önskar detta
system. Men för att vända på formuleringar
som förekommit i debatten: Det
finns en inbyggd risk i systemet som
gör att vi kan få dessa konsekvenser.

Därför är frågan om det är värt att ta
risken.

Ett argument som brukar förekomma
i dessa debatter har inte framförts i
dag. Man brukar säga att våra nordiska
bröder kommer att sätta i gång med
reklam i TV och att vi därför tvingas
att göra det. Det rör sig om en Nordekvariant
av dominoteorin. Vi kommer
att tvingas att ha reklam i TV eftersom
alla våra nordiska grannländer kommer
att ha det, menar man, men detta argument
har vi inte hört i dag. Varför? I
Danmark har statsminister Baunsgaard
i folketinget med utomordentlig skärpa
sagt ifrån, att han är motståndare till
reklam i dansk TV — så reklamdirektör
han ursprungligen är. Detta avgjorde
debatten i Danmark.

För min del blev jag mycket kritiserad
även av borgerliga ungdomsförbund,
därför att jag inte i Sverige tagit
ståndpunkt lika skarpt som statsminister
Baunsgaard i Danmark å den danska
regeringens vägnar. Men det har ju sina
uppenbara skäl att jag inte tagit definitiv
ställning. Dominoargumentet har
alltså försvunnit eller åtminstone försvagats.

Såvitt jag förstår är situationen lika
klar i Norge. Vi är alldeles överens om
— Nordiska rådet var ju enigt på den
punkten — att hela frågan så långt möjligt
skall behandlas gemensamt här i
Norden, och den riktlinjen kommer jag
att följa.

Både herr Gustafson i Göteborg och
herr Ohlin var inne på tankegången att
satelliter skulle komma att lösa problemet
för oss, ty därigenom får vi obönhörligen
se tvålannonser och därför är
det, menar de, lika bra att släppa fram
svensk tvål. Jag skall inte ta upp hela
denna argumentation, tekniska synpunkter
m. m. Men jag tycker att det
resonemanget är tråkigt, då vi i framför
allt Förenta Nationerna med viss
framgång, i någon mån även på Intelsatkonferensen,
driver en svensk linje
som går ut på att satelliterna kan an -

Fredagen den 18 april 1969

Nr 18

vändas till att föra folken och människorna
närmare varandra i fredens och
folkförsoningens tjänst och för att bryta
ned analfabetismen och okunnigheten
i de fattiga länderna. Det är ett fantastiskt
medium vi då får till vårt förfogande.

Detta är vår linje. Och därför skall
mediet internationaliseras. Yi skall försöka
nå överenskommelser om hur vi
bäst skall utnyttja det. Därför skall vi
också se till att det inte användes för
att slå sönder den kulturella integriteten
i de fattiga länderna, som man fruktar
kommer att ske om kommersiella
intressen blandas in eller om det blir
ett instrument i det kalla kriget. Men
det enda man från borgerligt håll har
sagt är: När vi får satelliter kommer
kommersialismen att sprida sig över
världen. Då kan vi på en gång sälja
samma tvål i Omaha, Conakrv och Emmaboda.

Det tycker jag är en begränsad syn
på detta mycket stora problem.

Vad sedan opartiskheten beträffar är
det en ganska fascinerande fråga. Å ena
sidan antyder de borgerliga ofta att
Sveriges Radio egentligen inte är ett
opartiskt företag; det är något fel på
dess opartiskhet. Samtidigt säger man
emellertid att det kommersiella företag
man vill skapa skall vara precis lika
opartiskt som Sveriges Radio är i dag.
Båda dessa ståndpunkter kan man rimligen
inte inta på samma gång. Antingen
tycker man att Sveriges Radio inte
är högervridet i önskvärd grad — och
ett kommersiellt företag skulle alltså
med hänsyn till sina ägareintressen bli
mera högervridet •—• eller också vill
man ha något lika opartiskt som Sveriges
Radio är i dag.

Herr Ohlin sade att han ville tillföra
debatten nya dimensioner. Ja, det har
väl inte jag för min del gjort i någon
högre grad, men jag vill inte heller påstå
att herr Ohlin har gjort det. Han
talade om det gamla vanliga. Men upprepningen
har väl sin tjusning den också.

Anslagen till rundradio verksamheten m. m.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Palmes senaste
uttalande var verkligen mystiskt.
Han menade tydligen att två självstän[
diga, konkurrerande företag inte kan
bidra till en mera objektiv och mångsidig
belysning än ett företag, såvida
man inte säger att det existerande företagets
program är starkt snedvridna.
Men är det inte så att det av skäl som
jag nämnde kan bli en snedvridning i
i ett TV-företags program? Och är det då

■ inte mycket naturligt att samma snedvridning
inte inträffar samtidigt i det
andra företaget? Jag säger ingenting om
vilket som är det ena och vilket som
är det andra företaget, men uppenbart

i är väl att vi får garantier för större
mångsidighet och därigenom en större
objektivitet, om vi har två företag.

Vidare har vi det där förhållandet att
TV-företagen ger inte någon egentlig
replikrätt. Nu är det ju en svår sak att
i ordna i stor omfattning. Men jag tror
att man kan åstadkomma en viss ersätt:
ning för replikrätten genom den större

i mångsidighet som möjliggöres om man
i har två företag.

! Statsrådet Palme var tyvärr inte vili
lig att skilja reklamfrågan från monopolfrågan.
På direkt fråga huruvida
han föredrar konkurrens eller monopol
svarade herr Palme: Vi vill inte ha

■ ett kommersiellt finansierat TV-företag
i som konkurrerar med det andra. Man
i fick däremot inte något riktigt svar på
i frågan, om statsrådet Palme egentligen
1 tycker att ett monopol med en inbyggd

mycket begränsad konkurrens är tillfredsställande
eller om han i själva veri
ket — bortsett från de finansiella kostnaderna
— skulle föredra en effektivare
i konkurrens.

Beträffande reklamen visar det sig
i att herr Palme nu åberopar sina tidigare
utredningsdirektiv, som innebär att
möjligheten till reklam i televisionen

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

Anslagen till rundradioverksamheten m. m.

hålles öppen. Efter alla de uttalanden
som gjorts, även av herrar Lindahl och
Palme i dag, har man verkligen undrat
om inte socialdemokraterna börjat komma
på glid bort från denna ståndpunkt
och i princip tar avstånd från reklam
i televisionen. Det är nu fastslaget att
de inte gör detta. ]

När det gäller erfarenheterna från
utlandet kastar herr Palme sin stats- ;
mannablick runt världen men observerar
då inte det av en socialdemokratisk :
regering styrda England. Herr Palme! ;
Res någon gång till England och fråga :
premiärminister Wilson varför han fö- ;
redrar ett system med effektiv konkur- i
rens och ett reklamfinansierat TV-fö- ]
retag. Tänk inte bara på förhållandena i
i Förenta staterna. Låt oss om möjligt
få besked om hur Ni ser på frågan om 1
konkurrens eller monopol på TV-områ- ;
det. (

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp) t
kort genmäle: i

Herr talman! Herr statsrådet Palme I
sade att reservanterna hävdat att sa- j
tellitfrågan löser hela problemet. Vad vi t
har sagt är i själva verket motsatsen, f
nämligen att det förhållandet att det inom
en ganska kort tid kan föreligga tekniska
förutsättningar för sändning di- 1
rekt från satellit till apparaten i mottagarens
hem gör det angeläget att vi 1
intensifierar det internationella sam- s
arbetet och sätter in vår TV-politik — £

inklusive frågan om reklamfinansiering t
— i det internationella sammanhanget. £
Jag nämnde därvid vid sidan om FN en \
fråga som jag tycker är angelägen, näm- f
ligen förhandlingarna i Intelsat som gått i
dåligt, delvis därför att Europa har
haft en så ogynnsam förhandlingsposi- j
tion. Jag uppmanar regeringen att inta i
en ståndpunkt till förmån för den ex- t
perimentsatellit för europeisk televi- e
sionssändning som man för närvarande
arbetar med. g

Sedan var det den där skildringen av \
programmen från USA och av program c

med våldsinslag. Ett och annat av dessa
program finner ju vägen till vårt »ideella»
TV-företag här i Sverige, där de
köps in för att placeras på bästa sändningstid.
Men detta är inte det väsentliga
utan det är ju att vi för vår del
uttalat att vi vill ha ett system som
motsvarar det engelska.

Riksdagen gör ju ibland resor som
stundom kritiseras men som jag tror
någon gång kan vara mycket nyttiga.
Statsutskottets fjärde avdelning var i
slutet av förra året i England och besökte
såväl BBC som ITA. Av den reserapport
som gjordes av fjärde avdelningen
framgår att man från bägge håll
på direkt förfrågan förklarade att konkurrensen
mellan de olika företagen
verksamt hade bidragit till att höja kvaliteten
på både BBC:s och ITA:s program.
Man hade samma uppfattning inom
båda dessa företag.

Självfallet kan invändas att denna
uppfattning kanske är felaktig, men när
vi nu skall diskutera alternativ till den
hittillsvarande TV-organisationen tror
jag inte att det tjänar saklighetens intresse
att börja måla upp skräckbilder
från USA.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Både herr Ohlin och
herr Gustafson i Göteborg vill att jag
skall ut och resa. Res till England! säger
de. Jag har redan varit i England.
Vi for över till England och studerade
ganska noga det engelska systemet och
vi fick både uppslag och negativa erfarenheter
att ta till vara, när vi utformade
radiopropositionen.

Om jag får svara på samma plan vill
jag säga, att det är närmare till Köpenhamn
där den danske statsministern,
som tillhör folkpartiets brodereller
systerparti — vad det nu kan vara
— intar en mycket hårdare ståndpunkt
än vad jag gjort när det gäller att avvisa
reklam i TV. En sådan resa borde
därför ha ett visst värde.

Fredagen den 18 april 1969

Nr 18

Men sedan är det denna fråga om monopol
eller konkurrens. Jag sade ju, när
jag presenterade förslaget för riksdagen,
att då vi skulle utforma TV 2 började
vi med modellen två helt skilda
företag och undersökte den. Vi fann
att den skulle medföra vissa olägenheter
■— olägenheter på kostnadssidan,
olägenheter när det gällde en rimlig samordning
för att värna konsumenternas
valfrihet. I Tyskland har man två
självständiga företag, och vi fann att
man där, med tysk grundlighet, tilllämpar
ett utomordentligt invecklat
system. Det går ut på att man träffas
varannan vecka, tror jag det är, i
Mainz och varannan vecka i Frankfurt
och ordnar samordningen mellan programmen
genom stora tablåer. Men det
är ju lättare att ordna samordningen
i nom ramen för ett sammanhållet företag.
Vidare gällde det vissa stora inslag
av typen Nobelfesten, kröningar och
olympiska spel, där det var ganska meningslöst
med en konkurrens och där
man fick genomföra sändningarna i en
kanal dit alltså de stora ekonomiska
satsningarna kunde koncentreras.

Av rent praktiska skäl kom vi sålunda
till slutsatsen att vi inom ramen för
ett sammanhållet företag skulle ha två
självständiga kanaler, präglade av stimulerande
tävlan. Och jag är säker på
att det kommer att bli en sådan tävlan.

Även i England har man fått göra
samordningsingripanden. Det befanns
exempelvis att ITA till varje pris ville
ha ett lättare underhållningsprogram
i början av kvällen, och det drevs så
långt att en övervakningsmyndighet
måste ingripa mot det kommersiella företaget
och säga att man inte fick göra
så, ty det var ett sätt att försöka låsa
tittarna till den egna kanalen.

Vidare hade man dessa ständiga överdrag
på fem minuter mellan programmen
för att förhindra att en tittare gick
över till konkurrentens program. Sådant
har ingen mening ur konsumen -

Anslagen till rundradioverksamheten m. m.

tens synpunkt; det är bara en felaktig
typ av konkurrens, och det går att undvika
genom en samordning.

Detta att vi skulle ha två självständiga
kanaler i stället för två självständiga
företag — båda allmännyttiga —
var alltså inget principiellt ståndpunktstagande,
utan det var en praktisk avvägning.
Vad som däremot var och är
ett principiellt ståndpunktstagande, det
är avvisandet av tanken på att vid sidan
av Sveriges Radio släppa fram ett
kommersiellt monopol, finansierat med
reklaminkomster och ägt av starka kapitalintressen.
På den punkten var och
är glädjande nog de stora löntagarorganisationerna
liksom socialdemokratin
och centerpartiet fullständigt eniga. Och
jag har en bestämd känsla av att opinionen
för den ståndpunkten blir allt starkare.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Det intressanta är inte
vart statsrådet Palme och jag skall resa.
Vi har båda varit i London och Köpenhamn.
Det intressanta är att statsrådet
Palme angav det amerikanska exemplet
för att visa hur ofördelaktigt ett
system med reklamfinansierad TV skulle
verka. Då sade jag: Varför inte titta
på Storbritannien, där det visat sig att
spådomarna inte slagit in och där premiärministern
vid flera tillfällen sagt
att han tycker att ITA-programmet är
bättre och allsidigare?

Det är detta som är poängen. Ta inte
de amerikanska skräckskildringarna
som argument mot ett system som vi
har rekommenderat och som ansluter
sig till den ordning som labourregeringen
i England tycker är bra.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! I stället för att här upprepa
och bemöta argument som varit
framförda många gånger skall jag nöja
mig med att konstatera följande: Med

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

Anslagen till rundradioverksamheten m. in.

tanke på TV-tittarnas valfrihet är det
bättre att ha självständiga företag med
konkurrens dem emellan och den stimulans
detta innebär. I England har
man särskilt under senare år kommit
till den slutsatsen att programmen den
vägen blivit bättre.

Jag skulle vilja fråga statsrådet Palme,
om han verkligen vill hävda att
programmen i Sverige är av högre kvalitet
än i England. Kan han inte göra
detta, bortfaller i alla fall argumentet
att programnivån skulle sänkas genom
införandet av ett system liknande de
man har i England.

Under de senaste veckorna har många
frågat sig, om den organisation som
herr Palme tidigare föreslagit och som
nu sättes i kraft verkligen utgör ett bidrag
till kostnadssänkning och valfrihet.
Det blir en gemensam avdelning
som utväljer och sammanställer nyheterna
— men två andra avdelningar som
kommenterar dessa. En gränsdragning
mellan arbetsuppgifterna torde där vara
mycket svår att företa. Urvalet av nyheter
skall i varje fall fortfarande ligga
i händerna på en enda grupp. Därvidlag
skall det inte finnas någon konkurrens
och inte någon valfrihet för dem
som i TV vill lyssna till nyheterna.

Det är mycket intressant att höra herr
Palme säga att det inte utgör något principiellt
utan ett praktiskt ställningstagande
att man har två kanaler innanför
det statliga företaget i stället för två
självständiga företag.

Herr talman! Jag vet inte om herr
Palme kommer att uppfatta det som
en komplimang — det är inte särskilt
avsett som en sådan •— när jag säger
att herr Palme här i alla fall i någon
mån bidragit till att skingra dimmorna.

För det första konstaterar han att regeringen
inte i princip har bundit sig
mot reklam i TV, och för det andra
konstaterar han att regeringen inte i
princip har bundit sig för att ha ett
enda statligt företag med olika kanaler
inom detta.

Jag är säker på att ganska många
människor kommer att bli överraskade
— en del angenämt överraskade — över
att finna att herr Palme förbehåller
denna långtgående frihet åt regeringen
och sig själv. Tyvärr har han inte riktigt
velat precisera svaren på de frågor
jag ställde, men en del av de häftiga
ord som herr Lindahl och andra fört
fram mot folkpartiet faller platt till
marken när man betänker vad herr
Palme här ändå har medgivit.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman och ärade kammarledamöter!
Det är litet trist men jag
skall i alla fall fortsätta att vara vänlig
mot herr Ohlin.

Det som från min sida skulle vara så
remarkabelt, det som skulle bidra till
att skingra dimmorna för herr Ohlin,
det var ett upprepande, nästan ord för
ord, av vad jag tidigare sagt i denna
kammare.

När det gäller organisationen av de
två kanalerna gäller precis vad som
står i propositionen och som jag sade
i kammardebatten: ett hårt avvisande
av det kommersiella monopolet.

Om man inom ramen för ett allmännyttigt
företag skall ha två separata företag
eller två separata kanaler är däremot
en praktisk fråga och inte en
principfråga.

När det gäller reklamen har jag redovisat
exakt vad som står i direktiven
och exakt vad vår partikongress har
beslutat. Samtidigt har jag förklarat att
det skall finnas mycket starka skäl för
att vi skall kunna överväga ett system
med reklam. Det är ord för ord vad jag
har yttrat vid tidigare tillfällen. Sedan
står herr Ohlin upp och säger att detta
var något remarkabelt nytt, som inte
rättfärdigar kritiken av folkpartiets
kommersiella linje.

Om gamla ståndpunkter för varje dag
ter sig nya för herr Ohlin, är det någonting
som bör ge liv och intresse åt hans

Fredagen den 18 april 1969

Nr 18

tillvaro. På sätt och vis gratulerar jag
herr Ohlin, ty det måste vara roligt.
Nästa år kommer herr Ohlin kanske att
vara lika förvånad över att jag har
samma ståndpunkt som jag har i år och
säga: »Hör, här säger herr Palme något
alldeles nytt!» Men samtidigt som jag
gratulerar herr Ohlin vill jag påpeka
att detta inte är särskilt gagneligt för
debatten, ty det är inte så roligt att
ständigt upprepa vad man har sagt förut.

Har det då blivit bättre eller sämre
i England? Pilkingtonkommittén ansåg
att det var en kvalitetssänkning, andra
talar om eu kvalitetsförbättring. Jag vill
inte uttala mig om det.

Vidare säger herr Gustafson i Göteborg
att man inte får dra fram det amerikanska
systemet, ty man har ju det
engelska. Med risk för att bli beskylld
för att tala utrikiska här i riksdagen
skall jag citeira något som jag också har
anfört en gång förut, nämligen en liten
vers som stod i underhållningstidsskriften
Variety, när den engelska regeringen
sade: »Vi skall ha vårt eget system.
Det blir på intet sätt likt det som man
har i Amerika och inte alls så kommersialiserat.
» Då skrev Variety:

»Dear little John Bull,

don’t you cry.

You’ll be fully commercial

by and by.»

Detta är grundvalen för min argumentation.
Det finns en mycket anständig
reklam, och man kan tänka sig tillfällen
då den inte har något inflytande
på programmen. Men det är inte det
som är poängen. Risken är att om man
släpper in kommersiella intressen över
huvud taget inom TV- och radioverksamheten
blir det som en snöboll som
växer, och man når fram till de enligt
min mening katastrofala förhållanden,
som uppstår när uppgiften att ge bra
nyheter och program åt TV-tittarna underordnas
uppgiften att sälja i många
fall ytterligt likgiltiga varor. Det är
ingen fråga om praktisk avvägning,

Anslagen till rundradioverksamheten m. m.

herr Ohlin, det är en grundläggande
principfråga.

Herr CARLSHAMRE (m):

Herr talman! Jag har begärt ordet
i första hand för att fylla en lucka i
listan över framställda yrkanden. Till
utskottets utlåtande finns en reservation
nr 3, som hittills icke är omnämnd
i debatten. Den går kort uttryckt ut på
att spara 20 miljoner kronor, i det att
medelsbehovet för investeringsändamål
bedöms vara inte fullt så stort som propositionen
har förutsatt. Jag ber att få
yrka bifall till denna reservation.

Herr talman! När jag ändå har ordet
vill jag passa på tillfället att någon minut
kommentera statsrådet Palmes insats
i dag. Det var glädjande att herr
Palme till sist fann det lämpligt att ta
del i debatten, men det var mindre
glädjande att han fann det lämpligt att
ge hela sitt inledande anförande — från
första ordet till det sista — karaktären
av ett vilseledande av kammaren och
opinionen.

Låt mig ge ett par exempel. Statsrådet
Palme talar om den tekniska begränsningen,
ja, om det tekniska monopolet.
Det är riktigt att det finns en
gräns för hur många företag som kan
etableras i etern — särskilt när vi begränsar
resonemanget till att gälla TV
— men det är inte riktigt att det finns
ett tekniskt monopol. Herr Palme driver
den tesen nu som tidigare år alldeles
för långt. Det är inte sant att det inte
finns plats för mer än ett företag. Herr
Palme har själv vitsordat detta genom
att säga att i övervägandena innan vi
fick de två kanalerna ingick också tanken
på två fristående företag. Finns det
tekniskt utrymme för två av samma
monopolsystem karakteriserade företag,
finns det också tekniskt utrymme för
två fristående företag; det ena systemet
tar inte mer sändar- eller våglängdsutrymme
än det andra. Det är
mycket sannolikt att det senare kommer
att visa sig att det kanske finns

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

Anslagen till rundradioverksamheten m. m.

utrymme för tre eller fyra företag. Det
kommer aldrig att finnas utrymme för
hundratals, och det har heller ingen
hävdat, men det är inte riktigt att ge
allmänheten intrycket att vi av tekniska
skäl bara kan ha ett företag.

Nu handlar reservationen denna gång
uteslutande — jag är medveten om det
— om TV 2. Men herr Palme vet lika
bra som jag att debatten också omfattar
ljudradion, och där finns inte den
tekniska begränsningen. Vi har plats
för hundratals lokala FM-sändare i Sverige.
Där finns inte heller, jag upprepar
det, den ekonomiska begränsningen.

Det är många gånger billigare att etablera
ljudradio än att starta tidningar.
Herr Palme borde någon gång kunna
vitsorda att detta är sant och inte ge
oss den uppfattningen att de tekniska
förutsättningarna står i vägen för ett
friare system i etern.

Herr Palme gör en i och för sig skicklig
glidning från moståndarens argumentation.
Jag har tidigare i dag sagt att
de svårigheter att upprätthålla balans
och objektivitet i information och opinionsbildning
som vi kan känna oss
oroade av finns inbyggda i monopolsystemet.
Detta är egentligen en truism,
det är att säga att i ett monopolsystem
ingår monopol. Monopolet kan inte bara
gälla de tekniska och ekonomiska frågorna.
Men då vänder herr Palme på
steken och säger att risken för dåliga
program, som till mycket stor del handlar
om våld med sadistiska detaljer, är
inbyggd i det kommersiella systemet.

Det är inte sant, och det vet herr Palme.

Herr Palme uppehåller sig vid Amerika,
och utan tvivel finns där många
avigsidor. Där finns TV-program med
innehåll som vi inte skulle vilja se i
vårt land. Men den typen av program
är inte inbyggd i systemet. Herr Palme
tror mycket på ett starkt samhälle, men
nu tycks han anse att om vi släpper
loss etableringsmöjligheterna i etern
och får ett fristående TV-företag har
samhället därmed upphört att fungera.

Vi har en fri press, men den får inte
bära sig åt som den vill; vi har både
tryckfrihetsförordningen, sekretesslagen
och annan övervakning. Naturligtvis
skall vi ha regler, och vi skall upprätthålla
respekten för hur även ett fristående
TV-företag får handla.

Det är samhället som har det ansvaret,
och jag trodde att herr Palme hade
om möjligt större tilltro än jag till samhällets
förmåga att bära ett sådant ansvar.

Den kommersialiserade TV som producerar
usla program i Amerika är vi
för övrigt inte helt utan förbindelser
med. Vår förträffliga monopol-TV importerar
ett och annat därifrån. Och
vad är det man importerar? Ja, en del
är mycket värdefullt: presskonferenser
och annat sådant material. Men importen
domineras av den glättade, kanderade
underhållningen och våldet. Inte
de värsta våldsskildringarna, det är jag
medveten om. Vi har dess bättre en annan
nivå, kanske en annan smak. Men
den kritik som har riktats mot programpolitiken
i Sveriges Radio har, när
den varit seriöst betonad, mycket ofta
handlat om favoriseringen av från
Amerika importerade våldsprogram.
Ibland har kritiken blivit så stark att
man kunnat förmå programledningen
att ta bort en redan påbörjad serie av
den sorten.

Det är denna typ av program som
vår förträffliga monopol-TV importerar.
Kan man då säga att risken för den
sortens program ligger inbyggd i det
kommersialiserade systemet? I så fall
ligger den också inbyggd i monopolsystemet,
ty vi har dessa program.

Herr Palme älskar att på fri hand
teckna en bild av en motståndare som
inte existerar och sedan polemisera mot
honom. Det är i dag inte första gången
han gör det. Han talar om vad vi förväntar
oss av satellitsändningarna.
Herr Palme vet och vi andra vet, att
alla som över huvud taget funderat
över detta är fascinerade av de möjlig -

Fredagen den 18 april 1969

Nr 18

heter som öppnas till en världsvid information
och till ytterligare krympning
av avstånden mellan människor
och länder. Vi är skrämda av de möjligheter
till en världsvid propaganda
som kan öppnas. Det är så vi tänker —
så tänker herr Palme, så tänker jag och
så tänker vi alla. Men ingen människa
i världen, herr Palme, har ännu antytt
att vinsten med satellitsändningarna
skulle vara att man på samma gång kan
sälja samma tvål i Omaha och Emmaboda.

Detta är alltså att teckna en bild av
anhängarna till ett kommersialiserat
system, vilken över huvud taget icke
är sann. Den är tyvärr icke omedvetet
osann — den är medvetet osann. Detta
är dessvärre herr Palmes teknik i debatten
— sådan har hans teknik varit
under alla de år vi fört dessa debatter.
Herr Palme ger med andra ord icke
en med verkligheten överensstämmande
bild vare sig av ett system med fri TV
eller av de människor med vilka han
X>olemiserar.

Därför, herr talman, vill jag beklaga
utt herr Palme, ehuru det var roligt att
höra honom igen, icke med ett enda
ord bidragit till att göra debatten klarare.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Jag har under hela debatten
suttit och väntat på Mr Pilkington.
Herr Palme brukar förevisa honom
— det skedde 1966 och väl i varje debatt
sedan dess — för att belysa hur
det kommersialiserade systemet i England
verkar. Nu har det hänt en hel
del sedan Pilkington-rapporten lades
fram, och den engelska regeringens
uppfattning i frågan har tidigare under
debatten refererats. Nu läste herr Palme
också en vers ur tidskriften Variety.
Den var rolig, och jag uppskattade den
mycket. Den skulle också göra sig bra
i TV:s underhållningssektion. Men som
ett sakargument i frågan får den väl
tillmätas samma begränsade värde som

Anslagen till rundradioverksamheten m. m.

den som skrev versen avsåg att den
skulle ha; han skrev den som en lustighet.
Att som ett sakargument sätta
upp Variety på ena sidan och den engelska
labourregeringen på den andra
är litet för lustigt.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Till herr Gustafson i
Göteborg vill jag bara säga, att det jag
var inne på är riskerna för en spridningseffekt.
Herr Gustafson som är eu
framstående penningpolitiker har väl
hört talas om Greshams lag, att de dåliga
mynten tränger ut de goda. Det
är detta som kan inträffa inom ramen
för en TV-verksamhet om man släpper
fram reklam.

Jag tycker att detta varit en trivsam
debatt, som dock avbröts något av herr
Carlshamre som var till den milda
grad arg och på ett antal punkter beskyllde
mig mer eller mindre bokstavligen
för lögn. Jag skall inte förstöra
denna debatt genom att ta upp herr
Carlshamres synpunkter. Jag citerar Syrak,
vers okänd: »Du skall icke svara
dåren på lians tal, på det att du icke må
bliva honom lik.»

Herr CARLSHAMRE (m) kort genmäle
:

Herr talman! Det är riktigt att jag
har — om man vill använda det ordet:—
beskyllt statsrådet Palme för att inte
ge en sann framställning. Enligt min
egen mening har jag endast noterat
det faktiska innehållet i herr Palmes
anförande, men det må gärna stå som
en beskyllning.

När jag själv blivit beskylld för att
icke tala sanning brukar jag göra ett
försök att belägga det jag har sagt.
Herr Palme gör icke något försök att
belägga vad han har sagt, han försöker
inte tillbakavisa en kritik som faktiskt
är allvarlig. Ty det är allvarligt, herr
Palme, att beskylla ett statsråd för att
försöka vilseleda kammaren och opi -

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

Anslagen till rundradioverksaniheten m. m.

nionen och jag vidhåller denna beskyllning.
Herr Palme gör inte något försök
att bemöta kritiken utan viker undan
med tal om att kritikern karakteriseras
av dårskap.

Det må stanna vid detta, herr Palme.
Det är herr Palmes anseende och inte
mitt det här gäller.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Fn sammanfattning:
herr Palme vill inte nu binda sig genom
att ta ställning på en rad av de brännbara
punkterna. Han kan emellertid
tänka sig två självständiga TV-företag
i framtiden, och han kan tänka sig
reklam och reklaminkomster i TV.

Om dessa båda saker framförs vid
TV:s nyhetsutsändning i kväll och herr
Palme sedan undersöker hur många av
tittarna som anser att detta budskap ger
ett annat intryck än det som har kommit
från socialdemokratiskt håll under
senare år, bl. a. från herr Lindahl, skulle
herr Palme — tror jag — bli förvånad
över hur många av tittarna som
funnit något väsentligt i detta herr
Palmes budskap.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag vill säga till herr
Ohlin att vi övervägde tanken på två
självständiga företag. Vi avvisade den
inte av principiella utan av praktiska
skäl och skapade två självständiga kanaler
inom ramen för ett sammanhållet
företag.

Vidare har jag sagt att vi inte kan ta
definitiv ställning till reklamfrågan förrän
reklamutredningen framlagt sitt material.
Det skall emellertid finnas utomordentligt
starka skäl för att vi skall
kunna tänka oss reklam i TV.

Detta är mitt budskap, och jag tror
inte att det skall förvanskas om herr
Ohlin försöker flimra till i rutan, så att
säga.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Gustafson i Göteborg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 1) i''
utskottets utlåtande nr 40, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Per Jacobsson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Gustafson i Göteborg
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 140
ja och 55 nej, varjämte 4 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 3

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring i motiveringen,
som föreslagits i reservationen
2); och fann herr förste vice tal -

Fredagen dén 18 april 1969

Nr 18

mannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Gustafson
i Göteborg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 3) i
utskottets utlåtande nr 40, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
hemställan med den ändring
i motiveringen som föreslagits i reservationen
2) av herr Ivar Johansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Gustafson i Göteborg
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 107
ja och 91 nej, varjämte 1 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan med oförändrad motivering.

Mom. i och 5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 6

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
3); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Carlshamre begärde emellertid
votering, i anledning varav efter gi -

Anslagen till rundradioverksamheten m. m.

ven varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 6) i
utskottets utlåtande nr 40, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
3) av herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Därvid befanns, att flertalet
av kammarens ledamöter röstat för
ja-propositionen och att kammaren alltså
bifallit utskottets hemställan.

Mom. 7 och 8

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 9

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
4); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Dahlgren begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 9) i
utskottets utlåtande nr 40, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
4) av herr Ivar Johansson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropo -

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

Konstnärsstipendier. Konstnärsbelöningar

sitionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Dahlgren begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 106 ja och 92 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 10—12

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 10

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
41, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående överlåtelse av staten tillhörig
fast egendom.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 11

Anslag till vissa allmänna kultur- och
bildningsändamål samt
internationellt-kulturellt samarbete

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
43, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
om anslag för budgetåret 1969/70
till vissa allmänna kultur- och bildningsändamål
samt internationellt-kulturellt
samarbete jämte motioner.

Punkten 1

Konstnärsstipendier. Konstnärsbelöningar Kungl.

Maj :t hade (bilaga 10, punkterna
B 1—B 2, s. 16—18) föreslagit

riksdagen att för budgetåret 1969/70 anvisa
till Konstnärsstipendier ett reservationsanslag
av 3 824 000 kr. och till
Konstnärsbelöningar ett förslagsanslag
av 810 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet behandlat dels

de likalydande motionerna 1: 646
av fru Diesen m. fl. och II: 761 av fru
Sundberg,

dels de likalydande motionerna I: 671
av herrar Wirtén och Thorsten Larsson
och II: 766 av herrar Sundman och Källstad,
vari bl. a. hemställts att riksdagen
måtte besluta

a) att 120 konstnärsbelöningar skulle
utgå under budgetåret 1969/70,

b) att till Konstnärsbelöningar för
budgetåret 1969/70 anvisa ett med 35 000
kronor i förhållande till departementschefens
förslag förhöjt förslagsanslag av
845 000 kr.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 671 och II: 766 i vad de avsåge
viss prioritering av kulturrådets utredningsarbete,

2. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna I: 646 och II: 761 till Konstnärsstipendier
för budgetåret 1969/70
anvisa ett reservationsanslag av
3 824 000 kr.,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 671 och II: 766 i vad de avsåge
antalet konstnärsbelöningar,

4. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna 1:671 och 11:766, nämnda
motioner i vad de avsåge medelsanvisningen,
till Konstnärsbelöningar för
budgetåret 1969/70 anvisa ett förslagsanslag
av 810 000 kr.

Reservation hade avgivits

1. beträffande konstnärsbelöningar av
herrar Ivar Johansson (ep), Per Jacobsson
(fp), Ottosson (m), Nyman
(fp), Eric Peterson (fp), Kaijser (m),
Johan Olsson (ep), Bohman (m), Elias -

Fredagen den 18 april 1969

Nr 18

son i Sundborn (ep), Nordstrandh (m),
Källstad (fp), Dahlgren (ep), Sundman
(ep) och Eriksson i Arvika (fp), som
ansett

dels att utskottet under 3 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:671 och 11:766, såvitt nu
var i fråga, besluta att 120 konstnärsbelöningar
skulle utgå under budgetåret
1969/70;

dels att utskottet under 4 vid bifall
till yrkandet beträffande hemställan under
3 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till
motionerna 1:671 och 11:766, nämnda
motioner i vad de avsåge medelsanvisningen,
till Konstnärsbelöningar för
budgetåret 1969/70 anvisa ett förslagsanslag
av 845 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

SUNDMAN (ep):

Herr talman! Konstnärsbelöningarna
— det speciella stödet till högt kvalificerade
konstnärer av alla slag — instiftades
1964. Antalet belöningar uppgick
första året till 25. Året därpå fyrdubblades
det till 100, och de därpå följande
tre åren ökades antalet belöningar med
5 per år och är alltså i dag 115 stycken.

Denna långsamma utveckling under
de senaste tre åren har väckt en del
undran inom kulturarbetarkretsar. Det
har nämligen många gånger framhållits
från departementet, låt vara vid informella
sammankomster, att man betraktar
300 belöningar som det riktiga slutmålet.
Den långsamma ökningen av antalet
belöningar hänger möjligen samman
med den kraftiga kritik som riktats
mot belöningarnas konstruktion, främst
då reduktionsregeln. Det är dock något
som man kan rätta till.

Det ringa antalet belöningar medför
att stödformen kan kritiseras på ett
annat sätt. Många av de nuvarande mot -

Konstnärsstipendier. Konstnärsbelöningar

tagarna är väletablerade konstnärer
för vilka belöningen saknar verklig ekonomisk
betydelse. 53 av 115 får på
grund av reduktionsregeln ingenting.
Endast fyra får ut hela beloppet, och
av mottagarna är bara tio under 50 år.
Institutionen får faktiskt betydelse först
när antalet belöningar är så pass stort,
att konstnärer även i åldersgruppen
35—50 år i större utsträckning kan
komma i fråga som mottagare.

Statsutskottets majoritet avvisar de
motioner som även i år vill öka antalet
belöningar med fem. Utskottet hänvisar
till att det nyinrättade kulturrådet
fått i uppdrag att utreda hur belöningarna
fungerar som stödform. Det är ett
dåligt skäl. Kulturrådet har, såvitt jag
förstår, ett mycket brett arbetsfält med
omfattande kommande utredningsuppdrag.
Det vore olyckligt om utvecklingen
och påbyggnaden tills vidare hejdades
inom alla de kulturstödsområden,
för vilka rådet visar intresse.

Herr talman! Jag får yrka bifall till
reservationen 1.

Herr ERIKSSON i Arvika (fp):

Herr talman! Herr Per Olof Sundman
har på ett koncentrerat men ändå klart
sätt redogjort för de skäl som är bakgrunden
till att reservanterna har reserverat
sig på denna punkt. Det skulle
vara oklokt av mig att ta kammarens
tid i anspråk med att upprepa dessa
skäl.

Låt mig bara här vid första punkten
i utlåtandet säga några ord mera allmänt
om det avsnitt som gäller allmänna
kultur- och bildningsändamål samt
internationellt-kulturellt samarbete. Vi
måste konstatera — och härvidlag tror
jag att jag vågar säga att femte avdelningens
samtliga ledamöter står bakom
mig — att anslagen i den del av
huvudtiteln som gäller allmänna kulturoch
bildningsändamål är mycket knappa.
Jag skall bara nämna ett exempel
som belyser detta. Till Arkiv och mu -

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

Konstnärsstipendier. Konstnärsbelöningar

seer har beviljats endast sju Jiya tjänster
av det 90-tal som begärts.

En nyhet som redovisas i årets statsverksproposition
är att den rådgivargrupp
som varit knuten till departementschefen
sedan 1963 nu ombildats
till ett kulturråd. Jag skall inte gå in
på dess arbetsuppgifter. Jag vill bara
slå fast att det kommer att ha stora
arbetsuppgifter.

Tidigare nämnde jag att vi väl alla
har haft den känslan, att knapphetens
kalla stjärna lyst alldeles särskilt klart
vad beträffar dessa frågor. Vi har också
haft en rad motioner att behandla i
detta utlåtande, så som kammarens ledamöter
har upptäckt.

Jag vill säga att vi inom avdelningen
har försökt att lösa i motionerna aktualiserade
frågor så långt det har gått i
enighetens tecken, och jag vågar nog
säga att oenigheten inte är så stor som
raden av reservationer kan ge ett intryck
av. Vi har på tre punkter gått
motionärerna till mötes. Det gäller fyra
svenska resestipendier till författare.
Det gäller Sveriges pressarkiv och museum
som skulle få 15 000 kronor för
sin verksamhet. Det gäller också ett
ökat anslag till reseutbyte för skolungdom
— att vi kunnat enas om det hälsar
jag personligen med mycket stor tillfredsställelse.

På några punkter har vi dock inte
kunnat enas, vilket som jag nämnt har
resulterat i en rad reservationer. Den
första finns som herr Sundman har påmint
om redan vid punkt 1. Jag vill
stryka under att vi reservanter anser
att det inte finns något skäl att nu
bryta den uppbyggnad som skett de
sista åren i fråga om konstnärsbelöningarna.

Jag vill alltså, herr talman, yrka bifall
till reservationen 1.

Herr NORDSTRANDH (in):

Herr talman! Jag vill gärna å moderata
samlingspartiets vägnar yrka bifall
till reservationen angående konst -

närsbelöningarna, även om jag kanske
hellre hade sett, att konstnärsstödet denna
gång hade ökats på ett annat område
än i fråga om konstnärsbelöningarna,
nämligen på konstnärsstipendiernas
område. Därvidlag föreligger en motion,
där det framhålles en del omständigheter
som onekligen är relevanta i
detta sammanhang. Bland annat påvisas
det att hittills endast 5 procent av den
konstnärskår, som det här är fråga om,
har erhållit statligt stipendium. Det ökade
anslag som stipendiemyndiglieterna
har beräknat denna gång skulle bl. a.
möjliggöra en ökning av de stora arbetsstipendierna,
som är utomordentligt
betydelsefulla och viktiga, och vidare
en ökning av de stipendier som har
pensionskaraktär och karaktären av tillfälliga
bidrag. Denna ambitionsnivå,
som inte är särskilt hög men som dock
innebär en förbättring, kan inte hävdas
med departementschefens prutning av
anslaget.

Jag skulle kanske hellre ha sett att
stödet helt sattes in på dessa punkter
den här gången, men stöd är stöd och
varje förbättring är att hälsa med tillfredsställelse.
Jag ber därför att få yrka
bifall till reservationen 1.

Herr SVANBERG (s):

Herr talman! Jag kan på sätt och vis
instämma med herr Eriksson i Arvika
då han sade att de egentliga motsättningarna
i utskottet varit mycket små i
de här frågorna. Säkerligen kan man
finna många kulturpolitiska områden
där det vore önskvärt att satsa mer
pengar, men vi har inte bara att ta
hänsyn till kulturpolitiken. På många
andra områden i samhället vill vi också
reformera och satsa mera, men av den
kalla, hårda verkligheten är vi tvingade
att endast göra vad vi kan.

Att göra upp en statsbudget är att
prioritera, att välja ut vad man skall
satsa på. Nästa års statsverksproposition
har framför allt prioriterat sysselsättningsfrågorna,
arbetsmarknadspoli -

Fredagen den 18 april 1969

Nr 18

tiken och näringspolitiken. I år har
inte kulturpolitiken prioriterats, men
det hindrar inte att man kan önska
mycket mer på detta område liksom på
alla andra områden. Så långt är vi
överens. Men vi har inte bara att önska
utan också att fatta beslut i frågorna,
och vi har funnit att den prioritering
som gjorts i år är vettig. Man måste
ändå komma ihåg att det trots allt skett
en rätt betydande upprustning på kulturområdet
under 1960-talet, låt vara
att det finns mycket att göra även i
fortsättningen.

Beträffande stödet till konstnärerna
vill jag påpeka att förslaget innebär en
förstärkning med 650 000 kronor i vad
avser stipendierna, på den punkten är
alltså herr Nordstrandhs önskan redan
uppfylld.

Det har nu tillsatts ett kulturråd som
skail se över hela systemet med konstnärsbelöningar.
Herr Sundman har själv
på ett vältaligt sätt skildrat hur dåligt
han tycker det nuvarande systemet fungerar,
alltså själva formerna för det.
Därför anser jag att det finns all anledning
att vänta tills kulturrådet kommer
med vettigare principer. Jag kan
inte finna att man väsentligt skulle förbättra
stödet till konstnärerna genom
att enligt det gamla systemet öka antalet
belöningar med fem per år. Jag tycker
att detta är en mycket obetydlig
sak som det egentligen inte finns någor,
anledning att ta upp.

Herr talman ! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Rent allmänt skulle jag
först vilja säga, att det måste göras stora
ansträngningar för att ge alla människor
kontakt med ett rikt kulturutbud
och för att ge människorna möjlighet
att själva ägna sig åt kulturellt skapande
i vidaste bemärkelse. Enligt min
mening är detta en av de viktigaste politiska
målsättningarna. Jag tror att de
här kontakterna och möjligheterna är

Konstnärsstipendier. Konstnärsbelöningar

av stort värde för de enskilda människorna.
Tillgången på konstnärer och
andra kulturarbetare med estetiskt skapande
som mål är ett verkligt värde för
ett samhälle, och ett ökat uppmärksammande
från samhällets sida av dessa
människor och deras kunnande skulle,
det är min fasta övertygelse, medverka
till både en människovänligare allmän
miljö och ett berikande av kulturutbudet
även i begränsad mening. Jag anser
det alltså önskvärt att samhällets totala
kulturpolitiska ansträngningar i framtiden
får en radikalt utvidgad omfattning.

Utbildningen av utövare av kulturella
yrken och det direkta stödet till
denna grupp — det gäller alltså konstnärsstipendier,
konstnärsbelöningar o.
d. — är ju till största delen en statlig
uppgift. De kommunala insatserna,
exempelvis i form av stöd till de
fria konstskolorna samt de kommunala
konstnärsstipendierna, ar självfallet
också av stor betydelse för dem som
berörs därav. Även om de insatserna i
ett större perspektiv är av relativt begränsad
omfattning bör ändå tveklöst
en fortsatt utbyggnad av dem komma
till stånd. Den kommunala kulturpolitikens
huvuduppgift bör vara att underlätta
kulturdistributionen och vidga
möjligheterna att dels komma i kontakt
med ett allt rikare kulturutbud,
dels att aktiveras i denna kontakt.

I de frågor som här är aktuella har
herr Sundman och jag väckt en motion,
II: 766, i vilken vi skriver att vi
inte nu anser oss böra föreslå någon
höjning av anslaget till konstnärsstipendier,
men att vi finner det synnerligen
angeläget att en utredning verkställes
som klargör bildkonstnärernas aktuella
ekonomiska situation samt att särskild
vikt därvid bör läggas vid de yngre
och ännu inte etablerade konstnärernas
villkor. En sådan utredning, skriver vi,
bör företas ganska snart, så att den kan
utgöra underlag för beslut vid 1970 års
riksdag.

4 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 18

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

Ersättning åt författare m. fl. för utlåning

Vad sedan konstnärsbelöningarna angår
vill jag framhålla, att trots att jag
är ganska skeptisk mot den tekniska
utformningen av belöningarna uppfattar
jag det ändå som oroande att någon
ökning av antalet belöningar inte har
föreslagits i statsverkspropositionen.
Dessa belöningar kan inte få sin ursprungligen
avsedda betydelse med
mindre än att de utdelas i så stort antal,
att också konstnärliga yrkesutövare i åldersgruppen
35—50 år på allvar kan
komma i fråga som belöningsmottagare.
Detta har också framhållits i reservationen
1. Vi föreslår därför att antalet
konstnärsbelöningar ökas med 5 till
120, innebärande en ökning av förslagsanslaget
med 35 000 kronor till
845 000 kronor.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
reservationen 1 vid punkten 1.

Herr SUNDMAN (ep):

Herr talman! Herr Svanberg tyckte
att de föreslagna fem konstnärsbelöningarna
var en liten sak. Ja, den är
liten för oss som sitter här, men om det
är de rätta mottagarna som får dem, så
är det för var och en av de belönade
en stor sak.

Vi har kritiserat konstnärsbelöningarnas
utformning, men det är ju en sak
som går att rätta till. Jag kan inte förstå
att det kan vara svårare att undersöka
hur systemet med konstnärsbelöningarna
fungerar om vi ökar antalet
belöningar till 120. Det är väl lika
svårt som att undersöka 115.

Herr SVANBERG (s):

Herr talman! Herr Sundman sade att
de föreslagna fem belöningarna är av
stort värde om de kommer till rätt mottagare,
men herr Sundman har ju själv
sagt att reglerna gör att belöningarna
sällan kommer till rätt mottagare. Följaktligen
tror jag inte alls att de får det
värde som vi båda anser att de borde
ha.

Härmed var överläggningen slutad.

av deras verk genom bibliotek m. m.

Mom. 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 3 och i

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Sundman begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 1)
mom. 3) och 4) i utskottets utlåtande
nr 43, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Ivar Johansson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Sundman begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 100 ja och 86 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

Punkterna 2 och 3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4

Ersättning åt författare m. fl. för
utlåning av deras verk genom
bibliotek m. m.

Kungl. Maj :t hade (punkt B 5, s. 20—

Fredagen den 18 april 1969 Nr 18

Ersättning åt författare m. fl. för utlåning av deras verk genom bibliotek m. m.

22) föreslagit riksdagen att till Ersättning
åt författare m. fl. för utlåning av
deras verk genom bibliotek in. in. för
budgetåret 1969/70 anvisa ett förslagsanslag
av 3 260 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 325
av herr Werner och II: 369 av herr Hermansson
in. fl., vari hemställts att riksdagen
måtte besluta

1. att fastställa biblioteksersättningens
grundbelopp för budgetåret 1969/70
till 12 öre för lån av svenskt originalverk
och 48 öre för bruk av referensexemplar
samt till 6 öre för lån av översatt
verk och att företa den uppräkning
av förslagsanslaget som föranleddes härav,

2. att uttala sig för en successiv höjning
av ersättningen under därpå följande
4-årsperiod till minst 25 öre per
lån av svenskt originalverk samt motsvarande
höjningar i övrigt samt

3. att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om initiativ för skapandet av en
ordning med förhandlingar med företrädare
för författarnas och översättarnas
organisationer, förslagsvis FLYCO,
rörande biblioteksersättningarna, varvid
ersättningsförhandlingarna i första
rummet borde avse den i punkt 2. ovan
föreslagna riktpunkten för där nämnd
4-årsperiod,

dels de likalydande motionerna I: 645
av fru Diesen och herr Blomquist samt
II: 756 av herr Nordstrandh m. fl., vari
hemställts att riksdagen måtte besluta
att biblioteksersättningens grundbelopp
för författare fr. o. in. den 1 juli 1969
skulle höjas till 12 öre för lån och 48
öre för referensexemplar av originalverk
samt till 6 öre för lån och 24 öre
för referensexemplar av översatta verk,

dels de likalydande motionerna I: 669
av herr Wirtén och II: 764 av herr Sundman,
vari hemställts att riksdagen ville

1. bifalla Sveriges författarfonds förslag
om att kostnaderna för de fyra nordiska
författarstipendierna icke skulle

belasta de medel som anvisats som biblioteksersättningar,

2. för ändamålet anvisa som särskilt
anslag under åttonde huvudtiteln 20 000
kr. för fyra nordiska författarstipendier
om vartdera 5 000 kr. och 2 000 kr.
för sakkunniggranskning av inkomna
ansökningar eller tillhopa 22 000 kr.,
samt

3. ställa beloppet till styrelsens för
Sveriges författarfond förfogande att användas
i särskilt föreskriven ordning,

dels de likalydande motionerna I: 670
av herrar Wirtén och Thorsten Larsson
samt II: 765 av herrar Sundman och
Ahlmark, vari hemställts att riksdagen
måtte

1. i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala
att ersättning åt författare för utlåning
av deras verk genom bibliotek måtte
höjas enligt i motionerna anförda riktlinjer
samt

2. till Ersättning åt författare m. fl.
för utlåning av deras verk genom bibliotek
m. m. under åttonde huvudtiteln
för budgetåret 1969/70 anvisa ett
förslagsanslag av 6 490 000 kr.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 325 och II: 369, I: 645 och II: 756
samt I: 670 och II: 765 i vad de avsåge
höjning fr. o. m. budgetåret 1969/70 av
biblioteksersättningens grundbelopp,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:325 och 11:369 i vad de avsåge
hemställan om plan för successiv höjning
av biblioteksersättningens grundbelopp
och om initiativ till förhandlingar,

3. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 669 och II: 764, såvitt nu
var i fråga, besluta att särskilda medel
skulle anvisas för nordiska författarstipendier,

4. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
1:669 och 11:764 samt med avslag å
motionerna I: 325 och II: 369, I: 645 och
II: 756 samt I: 670 och II: 765, samtliga
motioner i vad de avsåge medelsanvis -

100

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

Ersättning åt författare m. fl. för utlåning

ningen, till Ersättning åt författare in. fl.
för utlåning av deras verk genom bibliotek
in. m. för budgetåret 1969/70 anvisa
ett förslagsanslag av 3 282 000 kr.

Reservation hade avgivits

2. beträffande biblioteksersättningen
av herrar Ivar Johansson (ep), Per Jacobsson
(fp), Ottosson (m), Nyman
(fp), Eric Peterson (fp), Kaijser (m),
Johan Olsson (ep), Bohman (in), Eliasson
i Sundborn (ep), Nordstrandh
(m), Kältstad (fp), Dahlgren (ep),
Sundman (ep) och Eriksson i Arvika
(fp), som ansett

dels att utskottet under 1 bort hemställa,

1. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 670 och II: 765 och i anledning
av motionerna I: 325 och II: 369
samt I: 645 och II: 756, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, besluta höja
biblioteksersättningens grundbelopp
från 6 öre till 12 öre för lån av rättsskyddat
svenskt originalverk, från 2 öre
till 6 öre för lån av översatt verk, från
24 öre till 48 öre för bruk av svenskt
referensexemplar och från 8 öre till 24
öre för bruk av referensexemplar i översättning,
varvid hälften av ersättningen
för svenskt originalverk skulle utgå som
författarpenning och belopp överstigande
6 000 kr. skulle minskas med
50 %;

dels att utskottet under 4 vid bifall till
yrkandet beträffande hemställan under
1 bort hemställa,

4. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
1:325 och 11:369, 1:645 och 11:756
samt 1:669 och 11:764 och med bifall
till motionerna I: 670 och II: 765, samtliga
motioner i vad de avsåge medelsanvisningen,
till Ersättning åt författare
m. fl. för utlåning av deras verk genom
bibliotek in. in. för budgetåret 1969/
70 anvisa ett förslagsanslag av 6 512 000
kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

av deras verk genom bibliotek m. m.

Herr SUNDMAN (ep):

Herr talman! Förra året firade Sveriges
författareförening sitt 75-årsjubileum
under avmätt solenna former. I år
kan de svenska författarna fira ett annat
jubileum — ett 35-årsjubileum. Det
var nämligen år 1934 de första gången
ställde krav på att få ersättning för att
deras verk lånades ut från biblioteken.

Det dröjde 20 år innan författarna
fick gehör för sina åsikter och krav.
År 1954 beslöt riksdagen — ej utan
vånda — att ersättningen skulle utgå
till författarna med ett grundbelopp av
3 öre per boklån. Det bör påpekas att
den Edenmanska bokutredningen 1952
föreslagit ett grundbelopp av 5 öre.

Treöringen från år 1954 höjdes med
största försiktighet och är nu sedan
1966 uppe i ett grundbelopp av 6 öre per
lån av svenskt originalverk. Man har
alltså ännu inte nått upp till det reella
värdet av den femöring som bokutredningen
fann rimlig för 17 år sedan.

Sedan ett par år tillbaka har författarna
genom sina organisationer
krävt att grundbeloppet skall höjas till
25 öre i dagens penningvärde. Sveriges
författarfond, som förvaltar biblioteksersättningarna,
har i år äskat en höjning
till 12 öre i avvaktan på den förra
året tillsatta litteraturutredningens kommande
förslag.

Chefen för utbildningsdepartementet
ställer sig avvisande i årets statsverksproposition.
Han har inte funnit anledning
föreslå någon höjning av sexöringen.
Statsutskottets majoritet har
följt departementschefens linje och avvisat
de tre motionspar som biträtt författarfondens
äskande och föreslagit en
höjning av grundbeloppet till 12 öre.

Det är inte överraskande att de fackliga
författarorganisationerna firar 35-årsjubileet genom att tappa tålamodet,
utlysa biblioteksaktioner, kalla till extraordinära
möten och på annat sätt
hissa stridssignaler. Snarare är det väl

Fredagen den 18 april 1969

Nr 18

101

Ersättning åt författare m. fl. för utlåning av deras verk genom bibliotek m. m.

så, att de uppträtt saktmodigt alltför
länge.

Bakgrunden till författarnas krav och
otålighet är enkel och klar. Författarna
arbetar genom att skriva böcker. Deras
arbete konsumeras, förbrukas, genom
att böckerna läses. Konsumtionen
sker på två sätt: läsarna köper böckerna
eller lånar dem på biblioteken.
När läsaren köper boken får författaren
betalt för sitt arbete genom sin royalty
på bokens utförsäljningspris. När läsaren
lånar boken får författaren betalt
för sitt arbete genom biblioteksersättningen.

Det konsumeras en imponerande
mängd författararbete i Sverige. Det
rör sig om minst 190 000 böcker per
dag — kanske 200 000, kanske en kvarts
miljon, kanske ännu mer. En mycket
liten del av dessa böcker säljs över bokhandelsdisken
— mellan 3 och 5 miljoner
per år. Den allra största delen lånas
ut över biblioteksdiskarna — förra
året var det ungefär 60 miljoner böcker,
och antalet är i starkt stigande.

Här finns alltså en mycket stor spontan
förbrukning av författarnas arbetsprodukter
— men författarna utgör
ändå en av samhällets mest utpräglade
låginkomstgrupper. En undersökning
år 1967 visade att hälften av de författare
som försökte leva på sitt författarskap
i åldersgruppen 20 till 47 år hade
inkomster som understeg 14 000 kronor.
I åldersgruppen över 47 år hade
hälften mindre än 9 000 kronor i årsinkomst.

Omständigheterna är egendomliga.
En liten grupp medborgare, författarna,
utför ett i hög grad uppskattat arbete
•— men deras ekonomiska utbyte
av arbetet är inte större än att många
av dem lever i något som kan beskrivas
som misär. Det hela beror på att författarnas
arbete exproprieras av samhället.
Det tas — med ett något tillspetsat
ordval — i beslag och lånas ut gratis,
och författarna får en snålt tilltagen
kompensation av 6 öre per lån.

Det råder inget som helst tvivel om
att samhället skattar författarnas arbete
mycket högt. Man betalar stora belopp
för att ställa deras verk till allmänhetens
förfogande genom biblioteken. Varje
boklån i Sverige kostar i genomsnitt
samhället en bra bit över 3 kronor. I
Stockholms län t. ex. uppgick kostnaden
per boklån år 1967 till 4 kronor
60 öre.

Disproportionen är anmärkningsvärd.
Man finner det självklart att samhället
skall stå för kostnader som uppgår till
3, 4, och 5 kronor eller ännu mera per
boklån, men man har mycket svårt att
inse det berättigade i att upphovsmännen,
de som producerar böckerna, skall
få mer än några futtiga ören i symbolisk
ersättning.

Här kommer en annan fråga in i bilden,
och det är en väsentlig fråga. Är
biblioteksersättningen ett »stöd» till författarna
eller är det verkligen fråga om
en »ersättning» — en ersättning och
betalning för deras arbete som författare? Samhället

tycks hävda att biblioteksersättningen
är ett »stöd» och att storleken
kan ensidigt bestämmas av riksdagen.
Författarna har en annan uppfattning.
Biblioteksersättningen är i
grunden inte ett »stöd» utan en »ersättning»
för ett uträttat arbete.

Jag accepterar författarnas uppfattning,
och jag gör det inte i min egenskap
av författare utan som bokkonsument
och som riksdagsledamot.

Herr talman! Det skulle finnas mycket
att tillägga, men jag stannar här tills
vidare och yrkar bifall till reservationen
2.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Vi har nu fått en utomordentlig
redogörelse för några viktiga
skäl varför vi bör höja biblioteksavgiften
rejält. Som Per Olof Sundman sade
är det här mindre fråga om ett stöd,

102

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

Ersättning åt författare m. fl. för utlåning av deras verk genom bibliotek m. in.

mera fråga om en ersättning för en insats.
Frågan gäller också, om vi har den
politiska viljan att hjälpa en grupp människor
som till stor del tillhör låginkomsttagarna
och vilkas insatser är
omistliga för svenskt kulturliv.

Dessa skäl är i sig själva utomordentligt
starka. De blir nära nog överväldigande
när man också tar del av de argument
som skulle kunna anföras mot
en höjning av biblioteksersättningen.

Någon kan säga att själva principen
om ersättning till författaren när lians
eller hennes böcker lånas ut på biblioteken
är tvivelaktig. Det är, kan det heta,
en rättighet för allmänheten att utan
att stat och kommun behöver betala
kunna låna och läsa de böcker som nu
ges ut i landet.

Den tanken måste avvisas av många
skäl. Dels innebär den en konfiskation
av en yrkesgrupps produkter som knappast
skulle kunna förekomma någon
annanstans. Dels blir det svårt att i
rimliga former ordna författarnas ekonomiska
villkor, om inte någon ersättning
knyts till bibliotek och utlåning.
Den synen delas inte heller av statsutskottets
majoritet. Den säger klart ut
att »stödel» —- som alltså egentligen är
en ersättning •— är av »stor betydelse för
den enskilde författaren». Och man hoppas
att litteraturutredningen skall lägga
fram »förstärkningsförslag av provisorisk
karaktär» medan utredningen
fortsätter sitt arbete.

Om man då i princip är anhängare av
biblioteksersättning — vilka skäl kan
man då anföra mot den motion som Per
Olof Sundman och jag har undertecknat
på våra båda partiers vägnar? På vilket
sätt kan man motivera ett avslag på den
reservation som hela oppositionen i
dag står bakom?

De finansiella skälen är i detta fall
så pass svaga, att de knappast kan utgöra
något allvarligt hinder. Vårt reformförslag
att öka ersättningen per
lån från 6 till 12 öre skulle kosta staten
3,2 miljoner kronor. Det är ungefär

Vi3ooo-del av den samlade statsbudgeten.
Någon statsfinansiell eller samhällsekonomisk
betydelse kan det beloppet inte
gärna ha. När så många krafter under
avtalsförhandlingarna ute i samhället är
i rörelse för att få ett rejält lyft för låglönegrupperna,
är det knappast möjligt
att låta de låginkomsttagare som skriver
böcker ligga still, och därmed i
realiteten få en försämring, med motiveringen
att vi inte orkar med den här
blygsamma höjningen.

Ibland hör man ett annat skäl. Det
sägs då att biblioteksersättningen framför
allt gynnar succéförfattarna, de
som redan har goda inkomster. Det
skulle vara ett riktigt påpekande, om
hela ersättningen gick direkt till författaren.
Men så är alls inte fallet. Det
mesta går till en fond som ger stipendier
och pensioner till de författare,
som annars inte alls skulle klara sig.
Konstruktionen bygger alltså i hög grad
på en solidaritetsprincip mellan dem
som tjänar litet och dem som tjänar
litet mer, en solidaritetsprincip som här
är mer markerad än nästan överallt annars
i samhällslivet. Till detta kommer
enligt vårt förslag, att när en författare
fått 6 000 kronor på ett år i biblioteksersättning,
görs ytterligare en halvering
av den del som författaren får i s. k.
författarpenning.

Utskottet anför inte heller några av
dessa skäl för sitt avstyrkande. Det enda
man har att komma med är en hänvisning
till litteraturutredningens arbete.
Den utredningen tillsattes förra året,
och i avvaktan på dess insatser säger
majoriteten nej till vårt initiativ om en
höjning av biblioteksersättningen.

Herr Sundman och jag är båda ledamöter
av litteraturutredningen. Vi har
ändå ansett det vara ytterst angeläget
att redan nu höja biblioteksersättningen.
Det kommer inte alls att binda eller försvåra
utredningens arbete. För oss står
det klart att vad utredningen än kommer
fram till i övrigt i ett framtida betänkande,
måste ett reformprogram

Fredagen den 18 april 1969

Nr 18

103

Ersättning åt författare m. fl. för utlåning av deras verk genom bibliotek m. m.

rymma en rejäl höjning av den ersättning
som knyts till biblioteksutlåningen.

Varför då vänta tills utredningen blir
klar om ett par år? Varför låta en låginkomstgrupp
fortsätta att leva under
stora svårigheter på grund av det formella
skälet, att det sitter en utredning
som, såvitt jag förstår, inte skulle ha
någonting emot att biblioteksersättningcn
höjdes?

Den frågan har utskottet vägrat alt
besvara. Det har t. o. m. gjort ett rimligt
svar omöjligt, ty man säger ju i sitt utlåtande
att litteraturutredningen bör
»överväga att lägga fram förstärkningsförslag
av provisorisk karaktär». Därmed
säger också statsutskottet att man
visst inte behöver avvakta utredningens
betänkande. Man kan och bör höja biblioteksersättningen
i förväg.

Men då finns det heller inget skäl för
att vänta till nästa år med en sådan
ökning. Den höjning som författarfonden
föreslagit bör genomföras nu. Den
kan bli verklighet om reservationen 2
får stöd också utanför de tre partier
som fört fram den. Ansvaret för utgången
av den votering som skall följa
ligger alltså helt och fullt hos socialdemokratin.

Får jag sluta med att citera ett par
meningar ur en artikel i Expressen härom
dagen av Jan Gehlin, som är ordförande
i Sveriges författareförening.
Han säger så här: »Fast litteraturförbrukningen
är enorm (av de 60 miljoner
lånen gäller 40 miljoner de s. k. skyddade
verken, d. v. s. skrivna av författare
som enligt lagen har upphovsrätt),
fast vi år efter år grundligt bär motiverat
våra krav ur både förbrukningssynpunkt
och ekonomisk synpunkt, fast
vår fackliga verksamhet svällt enormt
och kraftigt utnyttjas av statsmakterna
för remissvar och annat så att personresurserna
slits ner och penningresurserna
sinar, fast alla andra arbetstagare
— t. o. m. stats- och kommunaltjänstemän
— har strejk- och blockadrätt, fast
alla dessa fakta föreligger låtsades man

i statsverkspropositionen 1969 inte om
våra yrkanden.»

Herr talman! Reservation nr 2 har tagit
hänsyn till de synpunkterna. Jag
yrkar bifall till den.

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! Även från moderata
samlingspartiet föreligger en motion,
som i stort sett går ut på detsamma som
mittenpartiernas. Det finns därför ingen
större anledning för mig att lufta ungefär
samma argument som redan har
framförts.

Jag skulle vilja formulera situationen
på det sättet att samhället-staten åker
snålskjuts på författarnas bekostnad.
Det är förunderligt, att regeringen så
länge har funnit denna ersättning så väl
avvägd att man inte på flera år har
ökat på den. Det torde inte vara herr
Palme och hans medhjälpare obekant
att det har förekommit inflation, olyckligtvis,
och att det har förekommit allmän
standardhöjning, lyckligtvis, men
detta har icke på något sätt förmått
rubba regeringens inställning. Detta bör
ändå sägas ut.

Att just nu krypa bakom utredningen
rörande litteraturstöd finner jag inte på
något sätt befogat. Framför allt bör inte
utredningen hindra, att riksdagen —
som ändå skall vara suverän, om den
finner att någonting bör ändras — nu
tar ställning till de förslag som är framförda
i motionerna och beslutar höja
biblioteksersättningen redan i dag.

Det talas i dessa dagar så mycket om
författarvrede, och man läser i tidningarna
om att författarna är på krigsstigen
och skall ockupera biblioteken i
Göteborg, Malmö, Stockholm och Umeå.
Den 23 april skall de tåga in i dessa stillhetens
och kulturens salar och låna
största möjliga antal böcker för att nästa
dag återställa dem, givetvis utan att ha
hunnit läsa dem på den korta tiden. Jag
har inte så mycken förståelse för den
sortens demonstrationer, varifrån de än
kommer, men otvivelaktigt är de ändå

104

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

Ersättning åt författare m. fl. för utlåning av deras verk genom bibliotek in. m.

ett symtom på att någonting inte är riktigt
i vårt samhälle. Man kan emellertid
förstå författarnas vrede — ordet har
använts i en ledare i en Göteborgstidning
— och man kan försvara den.

Vi har i dag tillfälle att äntligen
kunna göra någonting på detta försummade
område — ty det är sannerligen
försummat. Jag skulle gärna vilja veta
hur statsrådet Palme ser på denna fråga.
Betyder standardhöjningen för alla
andra kategorier i samhället ingenting?
Betyder urholkningen av penningvärdet
genom inflationen ingenting? Varför
väntar man så länge?

Jag ber att för yrka bifall till reservationen
2.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Den bästa argumentationen
för kravet på höjd författarersättning
och förhandlingsrätt har gjorts av
författarna själva i den tryckta information
som de har utgivit. Där betonas
att de kräver rätt till ersättning för all
verklig förbrukning av sina verk och
rätt att förhandla om denna ersättning
precis som alla andra samhällsgrupper
förhandlar cm löner och ersättningar.
Vänsterpartiet kommunisterna stöder
helt dessa krav, och det är ingen ny
ståndpunkt från vår sida — vi har fört
fram den en rad av år i motioner
som tyvärr har avslagits av kammaren.

Det finns ingen som helst anledning
till att författarna skall hänvisas att söka
sin utkomst och trygghet genom avtal
med kommersiella förbrukare, när den
samhälleliga förbrukningen av deras arbetsprodukter,
som de själva påpekar,
är mångfaldigt större. Det bör alltså betalas
en hygglig biblioteksersättning.
FLYCO:s krav på en höjning av grundbeloppet
till 25 öre anser vi helt befogat.
I anslutning till debatten på föregående
punkt, där det talades så mycket om att
stödet till författarna var det väsentliga,
vill jag betona — och här instämmer
jag helt med herr Sundman — att
det inte är stöd som författare och andra

konstnärliga yrkesutövare vill ha; de
kräver en rimlig ersättning för sitt arbete.

Vi kan tänka oss att höjningen till
25 öre genomförs successivt under en
fyraårsperiod och har föreslagit detta i
våra motioner, men vi menar att beslutet
måste fattas nu. En omedelbar höjning
är nödvändig, och vi kan acceptera
12 öre för grundbeloppet, vilket föreslagits
av författarfondens styrelse. På
denna punkt överensstämmer reservationen
2 med kravet i våra motioner,
och vi kan därför stödja reservationen
i den delen.

Men, herr talman, det viktigaste är enligt
vår mening — och det förefaller av
vad som skrivits i pressen och vad som
sagts som om detta också är författarnas
mening — kravet på förhandlings- och
avtalsrätt. Det är en principiell fråga.
Varför skall kulturarbetarna sättas i en
undantagsställning? Argumentet att det
inte finns någon förhandlingspart tycker
jag inte väger tungt. Riksdagen bestämmer
ensidigt om biblioteksersättningen.
Om man anser att det behöver
skapas ett nytt riksdagsorgan för sådana
förhandlingar kan man säkert göra det
utan större svårigheter. Annars finns det
redan nu riksdagsorgan som kunde ta
på sig denna uppgift. Den tekniska frågan
om ett organ som är förhandlingspart
kan inte få hindra ett riktigt beslut
i den principiella frågan om rätt till
förhandling och avtal för författarna.

Statsutskottet avvisar med hänvisning
till litteraturutredningen författarnas
krav som vi tagit upp i vår motion. Även
de borgerliga representanterna, som här
varmt har talat för författarnas krav, avvisar
kravet i motionerna att riksdagen
i skrivelse till regeringen skulle hemställa
om initiativ för att skapa en ordning
med förhandlingar. På denna
punkt kryper alltså de borgerliga bakom
utredningen. Varför gör ni det här
när ni i ett annat avsnitt kritiserar socialdemokraterna
för att de kryper bakom
utredningen? Det ställningstagandet

105

Fredagen den 18 april 1969 Nr 18

Ersättning åt författare m. fl. för utlåning av deras verk genom bibliotek in. m.

från de borgerliga ledamöterna i statsutskottet
förefaller mig inte särskilt modigt
och konsekvent.

Vi anser för vår del att ett principiellt
ställningstagande av riksdagen i
dag skulle vara ett gott stöd för författarnas
grundläggande krav. Det föregriper
inte ett kommande detaljförslag
från litteraturutredningen, utan berör
själva den princip som jag tror att det
är nödvändigt att riksdagen hävdar.

Jag yrkar därför bifall till motionerna
I: 325 och II: 369 i de delar som behandlas
under punkt 4 mom. 2 och som
alltså gäller denna principiella fråga
om förhandlings- och avtalsrätt för författarna.

Herr HUGOSSON (s):

Herr talman! I onsdags kväll hade vi
en debatt om systemet med bruttopriser
på böcker. Då uttalade jag från denna
talarstol att biblioteksersättningen till
författarna sticker i ögonen. Jag ansåg
då och anser fortfarande att ersättningen
till författarna för bokutlåningen är
otillfredsställande. Men jag vill vid detta
tillfälle, herr talman, ändå deklarera
att jag inte kommer att stödja den reservation
som fogats till denna punkt i
utlåtandet. Skälen härtill är följande.

Jag anser att det måste ske en avvägning
mellan vad samhället satsar på ersättning
för biblioteksutlåning och vad
man satsar på andra åtgärder som uppenbarligen
måste vidtas för att stärka
författarnas ekonomiska situation. Jag
tycker inte att riksdagen i dag ensidigt
skall ta ställning på en punkt, när en
litteraturutredning är tillsatt och har till
uppgift att penetrera dessa problem och
för Kungl. Maj:t lägga fram förslag på
olika alternativa vägar på vilka man
kan förbättra författarnas ekonomiska
situation. Av det skälet anser jag alltså
att man bör avvakta, men samtidigt uttrycker
jag den förhoppningen att, som
statsutskottet säger i sitt utlåtande, litteraturutredningen
arbetar mycket
snabbt och så snart som möjligt presen4*
— Andra kammarens protokoll 1969.

terar ett förslag så att riksdagen får
möjlighet att ta ställning till dessa ting
och förbättra författarnas situation och
därigenom också slå vakt om den kulturellt
värdefulla litteraturen.

I detta anförande instämde herr Hellström
och fru Hjelm-Wallén (båda s).

Herr SVANBERG (s):

Herr talman! Vad jag under punkten
om konstnärsbelöningar rent allmänt
sade om den stora enighet i sak i utskottet
gäller naturligtvis också på
denna punkt, liksom vad jag sade om
prioritering, statsbudget o. s. v. Jag kan
också i långa stycken instämma i vad
herr Sundman i sitt anförande sade om
författarnas situation. Men därifrån till
att acceptera reservationen vid denna
punkt är steget väldigt långt.

Den tillsatta litteraturutredningen
skall inte bara syssla med frågan om biblioteksersättningarna.
Biblioteksersättningarna
är ju ändå för de allra flesta
författare en mycket ringa del av deras
inkomst, även om deras inkomster är
mycket små. Utredningen skall också
titta på bokkonsumtionens villkor och
behov och på andra åtgärder för att
stärka författarnas ställning. Jag tycker
inte att det här är fråga om ett stöd till
författarna, utan det är fråga om en ersättning
för deras arbete, och bibliotelcsersättningarna
är ju inte ensamma om
att utgöra sådan ersättning.

Herr Sundman nämnde att det kostar
4 kronor 60 öre att rent tekniskt låna
ut en bok i ett visst bibliotek, medan
författaren får 6 öre per lån. Det är
säkerligen riktiga siffror; jag betvivlar
dem inte. Men då kan man fråga sig hur
det är med författarens förhållande till
hans förläggare och övriga kostnader i
samband med utgivningen och om det
inte finns någonting att göra på den
punkten. Biblioteksersättningen är ändock
en mycken liten del av det hela.
Skillnaden mellan det nuvarande förhållandet
och fondens förslag när det
Nr 18

106

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

Ersättning åt författare m. fl. för utlåning av deras verk genom bibliotek m. m.

gäller en större grupp av författare är
mycket liten. Det finns för närvarande
30 författare som får mindre än 3 000
kronor — 2 899 kronor — och de skulle
nu få 6 000 kronor. Det finns 47 stycken
som får 2 272 kronor och de skulle
få 5 037 kronor. När det gäller belopp
som betyder något — en författare som
nu får 13 000 kronor skulle få 22 000
kronor — är det ytterligt få personer
som kommer i fråga. Därför har jag
mycket svårt att förstå herr Ahlmark
när han säger att vi gjort det omöjligt
i utskottet att hitta en vettig motivering
genom att vi säger att för
den händelse litteraturutredningen dröjer
länge med sitt förslag så skulle man
bryta ut denna del och ta upp den särskilt.
Det är väl inte så underligt. Vi förväntar
oss väl inte att litteraturutredningen
bara skall ta upp denna detalj
och föreslå vissa öres höjning, utan
förutsätter att man ur utredningen bryter
ut en rätt stor bit som hör ihop med
detta. Vad som kommer att ta tid är —
såvitt jag förstår — frågan om upphovsmannarätten
och liknande ting, och den
saken kan väl utredningen fortsätta med
sedan den granskat detta.

I övrigt vill jag bara påpeka att herr
Sundman varit framgångsrik i ett avseende
med sitt motionerande. Det gäller
de nordiska författarstipendierna
som vi i utskottet är ense om att det
bör utgå särskilda medel till. Jag tycker
man skall notera att vi där är fullt överens.

Vidare tror jag inte att vi vinner så
mycket här i kammaren genom att uppamma
något tal om författarvrede —
jag konstaterar att det inte var herr
Sundman som gjorde det, utan det var
en helt annan talare. Jag anser också
att vi från samhällets sida skall göra
vad vi kan för att förbättra författarnas
ställning, men när man försöker haussa
upp denna reservation till någonting så
viktigt vill jag reagera.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr SUNDMAN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Svanberg förvånar
mig. Han har sagt tidigare i dag att
konstnärsbelöningarna var så små belopp
att de inte spelade någon roll! Nu
är det biblioteksersättningen som är så
liten att den inte spelar någon roll. Då
var det väl något misstag med de nordiska
författarstipendierna på tillsammans
22 000 kronor. Det var väl egentligen
också för liten summa för att bifallas,
så det är kanske bäst att försöka få en
ändring där också.

Vad gäller ersättningen till författarna
har herr Svanberg nog något missuppfattat
denna fråga. Höjningen till 12
öre betyder inte så mycket i direkta
författarpengar till var och en av författarna.
De ökar totalt från 790 000
kronor till 1 700 000 kronor. Hela anslaget
ökar emellertid från 2 900 000 kronor
till ungefär 6 500 000 kronor. Det
som ökar mest är nämligen fondens fria
del, solidaritetsdelen, där vi författare
själva kan dela ut pengarna till olika
kolleger alltefter behov och prestationer.

Herr Hermansson klagade över att vi
inte i reservationen vidhöll kravet på
förhandlingsrätt. Herr Hermansson och
jag är ense på den punkten, att vi måste
eftersträva förhandlingsrätt. Men jag
tycker detta är en sak som litteraturutredningen
bör ta itu med.

Vad beträffar litteraturutredningen
och vad den sysslar med, är det ändå
på det sättet att författarnas ekonomi
i framtiden på ett eller annat sätt kommer
att bli knuten till konsumtionen via
biblioteken. Det finns inga andra möjligheter.
Då är det, därest vi övergår
till ett eventuellt något annorlunda utformat
system, likgiltigt, om vi vid övergången
har 6 eller 12 öres ersättning
som grundbelopp. Totalt måste det i
framtiden ändå bli ett betydligt större
belopp som skall utgå till författarna.

Herr AHLMARK (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det här sista som herr

Fredagen den 18 april 1969

Nr 18

107

Ersättning åt författare m. fl. för

Sundman sade är ju alldeles avgörande
när man diskuterar vilken inverkan
som litteraturutredningens existens har
på denna fråga. Herr Svanberg säger
att utredningen skall arbeta med mycket
annat. Ja, just det! Den skall studera
bokspridningens villkor, kulturutbudet
när förutsättningarna för bibliotekens
verksamhet ändras, den skall göra sociologiska
undersökningar, och vi utreder
om delar av det norska systemet
kan överföras till Sverige.

Men just därför att vi sysslar med så
mycket i litteraturutredningen är det
viktigt att se till att den här frågan inte
begravs och att biblioteksersättningen
inte stannar vid den nivå som gäller i
dag. Jag tycker alltså att herr Svanberg
bar givit ett utomordentligt argument
just för den linje som reservation 2
pläderar för.

Då faller också den ståndpunkt som
herr Ilugosson och tydligen även lierr
Hellström intar, att man måste göra en
avvägning längre fram och därför inte
kan höja ersättningen i dag. Det skulle
ju betyda att en låginkomstgrupp i samhället
måste fortsätta att leva på en
mycket låg standard, därför att man avvaktar
en utredning som kan ta ett par
år och därför att man inte har den politiska
viljan att höja ersättningen provisoriskt.

Herr Hugossons inlägg är intressant
också på ett annat sätt. Det skulle inte
behövas många röster från det socialdemokratiska
partiet för att vår reservation
får majoritet och biblioteksersättningen
höjs redan i år. Låt oss säga att
hälften av de unga socialdemokrater
som kom in i riksdagen genom förra
årets val följde reservationen — då
skulle levnadsnivån för flera inom den
här låginkomstgruppen höjas en del.

Efter valet förra året presenterade
SSU :s tidning Frihet en ny förening,
»SSU Helgeandsholmen». Den har ungefär
20 medlemmar. Om de stöder reservationen,
kommer reservationen att segra.
De medlemmar av SSU Helgeands -

utlåning av deras verk genom bibliotek m. m.

holmen som är närvarande här i kammaren
kan ju gå till SSU:s program.
På sid. 52 står det: Vi kräver »att
bibliotekens ersättning till författare,
konstnärer och musiker för bok-, konstoch
musiklån höjs avsevärt». Det är ett
bra krav, i motsats till många andra
krav i SSU :s program. Vi i oppositionen
har gett SSU-arna en chans att härvidlag
följa sitt eget program.

Herr SVANBERG (s) kort genmäle:
Herr Sundman säger sig vara förvånad
över mig. Det förvånar mig i högsta
grad, eftersom han och jag har använt
ungefär samma motivering tidigare i
utskottet. Vi känner igen argumenten
rätt bra — jag känner igen hans, och
jag hoppas han känner igen mina.

Jag har inte sagt att beloppen är så
små att de inte spelar någon roll, men
jag har sagt att vad man totalt åstadkommer
inte är av sådan omfattning att
man kan säga att vi löser problemen på
ett avgörande sätt. Det är ändå en liten
del i det stora hela. Naturligtvis betyder
det något för någon enstaka författare,
men det är inte så många det kommer
att gälla.

Vad beträffar de nordiska författarstipendierna
är väl frågan i och med
detta besvarad.

Jag är medveten om att fondens fria
del kan betyda åtskilligt, men herr
Sundman och jag kan väl ändå vara
överens om att detta inte löser författarnas
problem på något sätt, utan att
det måste till mera radikala åtgärder.

Herr Ahlmark säger att utredningen
sysslar med så många andra ting, att
det är risk att denna fråga begravs. Det
skulle förvåna mig mycket om herr
Sundman sitter i en utredning och låter
en sådan här sak begravas. Jag får hoppas
att även herr Ahlmark ser till att
den inte blir begravd.

Vad utskottet har gjort är att säga, att
om ni skall syssla med alla dessa andra
ting, som egentligen inte har med författarnas
ekonomiska situation att göra,

Nr IS

Ersättning åt författare m. fl. för utlåning

och det dröjer flera år, så kan ni bryta
ut denna fråga och ganska snart komma
med ett förslag om författarnas ekonomiska
situation, alltså inte enbart
biblioteksersättningen.

Hur SSU Helgeandsholmen skall klara
ut detta överlåter jag till dem. Herr
Ahlmark uppträder här som den som
skall hjälpa våra unga socialdemokrater
att få ett politiskt inflytande. Jag tror
emellertid att det är en dålig hjälp.
Bockfoten sticker fram litet för tydligt.
SSU har liksom partiet en bestämd inställning
till denna fråga, men den inställningen
innebär inte att man skall
hoppa på första bästa lilla fnuttiga sak
som kommer fram. Gör ett ordentligt
arbete i litteraturutredningen, så att vi
får ett verkligt förslag att behandla! Jag
tror att både unga och gamla socialdemokrater
skall gå med på det.

Herr HERMANSSON (vpk) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Sundman sade att
man i princip var överens om kravet på
förhandlings- och avtalsrätt för författarna
men att man ville avvakta litteraturutredningens
förslag. Jag tvivlar inte
ett ögonblick på herr Sundmans inställning
till den frågan. Men nog tycker jag
att det är litet svagt att de borgerliga i
statsutskottet inte har skrivit en enda
rad om detta, när de säger att de är
överens om den viktiga princip författarna
nu slåss för och som vi vet att
författarna anser avgörande i de aktioner
de förbereder till nästa vecka. Varför
har de borgerliga helt tigit om den
saken? Det finns ingenting positivt skrivet
från de borgerligas sida som stöder
denna princip om förhandlingsrätt.

Till frågan om författarersättninger.
vill jag ännu en gång betona att detta
är ingen ny fråga som plötsligt kommit
fram i kammaren genom att herr Ahlmark
eller någon annan har vunnit inträde
här. Det är en fråga som vi har
debatterat i många år, och vårt parti
har under en följd av år fört fram det

18 april 1969

av deras verk genom bibliotek m. m.

krav som ställts av författarnas egna
organisationer och av styrelsen för författarfonden.
Men man har avslagit det
med olika motiveringar. Vi har också
för vår del, liksom en del enskilda socialdemokrater,
ställt kravet på en litteraturutredning.
Det kravet avvisades
också under många år. Sedan beslutades
äntligen litteraturutredningen och
då kunde man säga: Vi skall inte höja
nu utan vi skall göra en utredning. Nu
säger man att det sitter en utredning
som man måste avvakta, och därför kan
vi inte höja.

Faktum är emellertid att författarna
själva under en lång följd av år — herr
Sundman vet hur många — har ställt
kravet på höjning av biblioteksersättningen.
Jag tycker att det är mycket
förvånande att herr Svanberg kan gå
upp i talarstolen och säga att höjningen
till 12 öre är en liten futtig sak. Jag
undrar om inte herr Svanberg borde
fundera på att ta bort det omdömet ur
protokollet.

Herr HELLSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag menar, herr Ahlmark,
att man inte kan se biblioteksersättningen
som en isolerad fråga. Jag
anser som herr Hugosson att samhällets
stöd till författarna och till kulturarbetarna
över huvud taget bör väsentligt
utvidgas. Men frågan är då om man i
första hand skall gå den vägen att stödet
skall knytas till omsättningen — i
detta fall till hur många gånger man
lånar en bok — eller om det skall vara
oberoende av populariteten hos författarnas
böcker. Jag förstår att i den liberala
marknadshushållningens princip är
det rimligt att knyta stödet till någon
form av omsättning. För mig är det inte
självklart och inte heller för SSU, även
om herr Ahlmark försöker få det dithän
genom att citera en enskild mening
i ett programförslag.

Herr HUGOSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Ahlmark skul -

109

Fredagen den 18 april 1969 Nr 18

Ersättning åt författare m. fl. för utlåning av deras verk genom bibliotek m. m.

le jag vilja säga att det är en illusion att
tro att biblioteksersättningen som sådan
kan avhjälpa de brister som finns
i det svenska kulturlivet och de problem
författarna har att brottas med.
Vad som krävs — och här tror jag att
jag talar för inte bara SSU utan hela det
socialdemokratiska partiet •—- är att
samhället kanske ännu mera konsekvent
än hittills erkänner sina skyldigheter
gentemot kulturarbetarna och handlar
därefter.

Den klena biblioteksersättningen är
en sak som man kan ha anledning diskutera.
Men det är detta som litteraturutredningen
— där både herr Ahlmark
och herr Sundman är ledamöter — har
att titta på. Jag menar att det norska
systemet med betydande statliga inköp
av nyutkommen litteratur och med statliga
bidrag till författarroyalty på en
grundupplaga bör noga prövas också
när det gäller den svenska bokmarknaden.
Det finns alltså en mängd olika
saker som, eventuellt tillsammans med
en väsentligt ökad biblioteksersättning,
kan förbättra författarnas ekonomiska
villkor.

Jag vill därför uppmana ledamöterna
i litteraturutredningen: Gör mer för
boken, gör mer för författarna, handla
snabbt, lägg fram ett program så att vi
får möjlighet att ta ställning och ge kulturarbetarna
och författarna bättre ekonomiska
villkor!

Herr SUNDMAN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill ge herr Hermansson
rätt: det skulle nog ha gått att
plocka in någonting om förhandlingsrätten
i skrivningen, men man arbetar
ju ibland under stark tidsnöd. På den
punkten ger jag alltså herr Hermansson
rätt.

Herr Hellström förde på tal biblioteksersättningens
konstruktion. Han talade
om liberala metoder och liknande.
Jag får väl påpeka att vad beträffar inkomstfördelning
har inte någon yrkesgrupp
här i landet kommit så långt som

författarna vad gäller biblioteksersättningen.
I dag går direkt till författarna,
i proportion till den omfattning vari
deras böcker lånas ut, 790 000 kronor.
Men gemensamt fördelas i långtidsstipendier
480 000, i punktstipendier
607 000, i belöningar 120 000 och som
pensioner utgår 560 000 kronor. Här är
det verkligen fråga om att man i mycket
stor utsträckning avstår ifrån egna inkomster
via biblioteken till fromma för
hela författarkåren. Det är, närmare
bestämt, 75 procent av den biblioteksersättningen
som går till solidaritetsfonden.
Det kan tjäna som gott exempel
för andra på många håll.

Herr Svanberg och herr Hugosson var
överens om att biblioteksersättningen
inte ensam löste de problem som författarna
har. Nej, inte gör den det; det
är alldeles självklart. Men ingen har väl
hävdat det heller. Här gäller det emellertid
att få ytterligare 3,2 miljoner i år
till en oerhört underbetald yrkeskår.
Allt tal om att skjuta på det hela ett år
till — det är det som det här är fråga
om — tycker jag är omöjligt att försvara
moraliskt.

Herr SVANBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Denna diskussion har
varat tillräckligt länge nu, men jag kan
inte underlåta att uttrycka min förvåning
över herr Hermansson. För honom
är inte eu ökning av de flesta författarnas
villkor med ungefär ett par tusen
kronor, som det här skulle gälla, någon
liten sak. För honom är det tydligen
något mycket stort. Det är liksom slutmålet
för hans kulturella giv.

.lag tycker inte att man kan betrakta
denna lilla höjning som någonting så
revolutionerande som här görs gällande.
Jag vill lösa dessa frågor i ett betydligt
vettigare och större sammanhang.

Herr AHLMARK (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Svanberg säger att

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

Ersättning åt författare m. fl. för utlåning av deras verk genom bibliotek m, m.

vi i oppositionen hoppar på »första
bästa lilla fnuttiga sak» — om jag uppfattade
honom rätt. Det är den eniga
författarfondens styrelse som har lagt
fram det här förslaget. Dess inriktning
stöds av de svenska författarna, fastän
de naturligtvis vill gå ännu längre. Det
är det som är »första bästa lilla fnuttiga
sak» enligt herr Svanberg''.

Vidare säger han att jag skulle vilja
rädda de unga socialdemokraterna till
politiskt inflytande. Nej, inte alls! Jag
vill rädda förslaget om höjd biblioteksersättning
att gå igenom redan i år.

Då svarar mig herr Hellström, att »populariteten»
i fråga om olika författare
och olika böcker inte skall vara avgörande
för författarstödet utan man kan
tänka sig andra lösningar. Ja, men populariteten
i fråga om författare och
bokutlåning är ju inte ensamt avgörande.
Konstruktionen i biblioteksersättningen
hoppas jag herr Hellström känner
till. Det mesta går ju till en fond
för pensioner och stipendier, även till
författare som inte är så populära.
Dessutom finns det ingenting i SSU:s
program, som antyder något annat än att
man vill höja biblioteksersättningen enligt
ungefär den konstruktion den har
i dag.

Men nu säger herr Hugosson att det
inte räcker med en höjd biblioteksersättning.
Annat behövs därutöver för
att det skall bli en bra politik på det
här området. Jag är helt överens med
herr Hugosson på den punkten. Det
norska systemet är t. ex. utomordentligt
intressant, men det strider inte mot
en höjd biblioteksersättning. Man kan
genomföra det ena provisoriskt först,
innan man genomför resten. Och det är
viktigt att höja en låginkomstgrupps
levnadsstandard redan i dag.

Herr Hugosson slutade sitt anförande
med att uppmana oss i litteraturutredningen
att »handla snabbt». Jag
vill returnera den uppmaningen: handla
snabbt, herr Hugosson, rösta på reservation
nr 2!

Herr HERMANSSON (vpk) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Svanberg upptäckte
tydligen att han var ute på
svag is genom sitt tidigare yttrande.
Så måste man tolka hans senaste inlägg.
Jag anser självfallet inte att en
höjning av biblioteksersättningen skulle
lösa alla problem för författarna, för
kulturspridningen och vad beträffar
övriga allmänna frågor som inbegrips
här, och det anser inte heller författarna
själva. Men de kräver en rimlig
ersättning för sitt arbete. Det är ju detta
som är det grundläggande. Och det
är därför de år efter år ställt detta krav.

Jag trodde inte det var nödvändigt
att för herr Svanberg, som är gammal
reformist, påpeka att det finns frågor
och problem, som ligger mellan futtiga
saker och revolutionen. Det borde herr
Svanberg kanske tänka på.

Med anledning av herr Sundmans
förklaring, som jag tycker var mycket
ärlig, att de borgerliga borde ha i sin
skrivning fastslagit principen om förhandlingsrätt,
vill jag också uttrycka
den förhoppningen att det inte var någon
annan nöd än tidsnöd som förhindrade
dem att göra det.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Statsutskottet har enhälligt
skjutit frågan om förhandlingsrätten
ifrån sig och jag tror inte att skälet
enbart var tidsnöd. För herr Sundman
var det kanske det, men jag är
tveksam om man inom alla borgerliga
partier ser saken så.

En förhandlingsrätt skulle ju medföra
ganska långtgående konsekvenser
för upphovsrätten ocli upphovslagen
liksom för synen på hela den fria litteraturdistributionen.
Detta är ju också
anledningen till att man inte har någon
förhandlingsrätt. Jag tror inte att
man varit i tidsnöd men att man velat

Fredagen den 11 april 1969

Nr 18 111

Ersättning åt författare m. fl. för utlåning av deras verk genom bibliotek in. m.

vinna tid genom att hänskjuta frågan till
litteraturutredningen. Med hänsyn härtill
skall jag inte ta upp argumentationen
i denna mycket komplicerade fråga.
Jag har tidigare sagt och är beredd
att upprepa det, att vi oavsett detta
självfallet är beredda att inom departementet
överlägga med författare och
alla andra grupper om deras villkor.
Att vi inte skulle vilja diskutera frågan
behöver ingen riskera.

Innan jag tar upp herr Sundmans resonemang
skulle jag vilja säga herr
Ahlmark att jag inte riktigt kan begripa
vad han har på den här galejan att
göra. Om frågan vore så ekonomiskt
likgiltig från statsfinansiell synpunkt
borde väl herr Ahlmark varit uppe år
efter år och slagits för högre författarersättning.
Men det har inte herr Ahlmark
gjort förrän den dag regeringen säger
ifrån, att vi över huvud taget måste
förbättra författarnas villkor, och tillsätter
en litteraturutredning. Herr Ahlmark
får förtroendet att tillhöra utredningen.
Och då plötsligt vaknar han
till liv och utnyttjar sitt ledamotskap
till att med åthävor, som herr Sundman
aldrig skulle drömma om att använda,
tala om författarnas betryckta läge. Jag
kan inte vara något slags sedelärare för
herr Ahlmark, men det är en gammal
god princip här i riksdagen att har
man slagits för en fråga och man sedan
blir medlem av en utredning får
man fortsätta på samma linje. Men har
man varit ointresserad av en fråga och
plötsligt blir medlem av en av Kungl.
Maj :t tillsatt utredning, skall man ta det
litet försiktigt medan utredningen pågår.
Detta är en regel som otaliga riksdagsmän
före herr Ahlmark brukat följa.
Mot denna bakgrund framstår herr
Ahlmarks argumentation som minst
sagt avfyrad från leksakspistoler.

Herr Sundmans argumentation är av
en helt annan typ. Att han driver den
här frågan som vice ordförande i Författarföreningen
och som ny i riksdagen
betraktar jag som självklart. Det är

ett fullföljande av Stellan Arvidsons
mångåriga gärning.

Jag vill polemisera på en punkt. Herr
Sundman sade att jag inte hade funnit
anledning att höja författarnas biblioteksersättning.
Då vill jag säga att jag
kan finna ett mycket stort antal anledningar
till att höja biblioteksersättningen
— men jag har inte haft pengar för
det i år. Det är den enkla förklaringen.
Vi började budgetarbetet under vissa
bestämda förutsättningar. För det första
skulle vi åstadkomma en åtstramning
av budgeten med ungefär en miljard
kronor. För det andra skulle vi inte
höja skatterna. För det tredje skulle de
pengar vi fick över huvudsakligen användas
på sysselsättningssidan. Detta
betydde att vi måste göra en mycket
hård prioritering på kulturbudgeten,
eftersom de automatiska utgiftsökningarna
där är ganska stora. De pengar vi
hade fick därför läggas på vissa punkter:
riksteatern, rikskonsertverksamhetens
utbyggnad och en förbättring av
konstnärsstipendierna, som ju till ungefär
en tredjedel kommer författarna
till godo. Det är den prioriteringen vi
har gjort i ett hårt och skärpt budgetläge.

Jag tycker det var rimligt att lägga
de pengar vi hade på de direkta stipendierna,
men det är ju inte något prejudikat
för framtiden. Den dag vi får det
statsfinansiella utrymmet härför skall
vi självfallet förbättra biblioteksersättningen
liksom mycket annat.

Men jag återkommer till att om vi
hade haft de 3 miljoner kronor som det
här talats om, så är jag inte alldeles
säker på att de i sin helhet hade lagts
på biblioteksersättningen. FLYCO avstod
ju häromåret från en tänkbar höjning
till förmån för målarna, och jag
tror att bildkonstnärerna är den grupp
som har det svårast. Det är möjligt att
pengarna hade gått till dem i stället;
det vill jag dock inte uttala mig om.
Någon kanske tycker att 3 miljoner kronor
är litet pengar, men det är en gans -

112

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

Ersättning åt författare m. fl. för utlåning av deras verk genom bibliotek m. m.

ka stor summa i kulturbudgeten, och
vi har därför tvingats till en hård prioritering.

Jag sade att jag kan finna många anledningar
att förstärka ersättningen eller
stödet till författarna, vilket ord
man nu vill använda. Vårt system med
biblioteksersättning kan sägas ge magert
resultat, men å andra sidan är det
unikt. Det finns ingen motsvarighet någonstans
utom i de nordiska länderna,
där danskarna ligger ungefär på vår
nivå men med ett annat system och där
det i Norge är fråga om små belopp.
Det är såvitt jag vet bara de nordiska
länderna som ersätter författarna på
detta sätt. I andra länder är den tanken
okänd. För övrigt bär vi också andra
typer av stöd, t. ex. för tidskrifter,
för översättning och för referenslitteratur.
Det är också sådant som har genomförts
de senaste åren.

Under det gångna året har vi inte
bara tillsatt den litteraturutredning som
många har talat om här i dag, utan vi
har också vid årsskiftet tillsatt det nya
kulturrådet, i vars direktiv en av uppgifterna
har angivits vara att undersöka
levnadsvillkoren för olika kulturproducenter,
t. ex. författare och bildkonstnärer,
samt föreslå lämpliga åtgärder.
Litteraturutredningen har också
tillsammans med låginkomstutredningen
en undersökning på gång om
författarnas villkor. Jag förmodar att
kulturrådet kommer att göra en undersökning
om andra gruppers villkor. Vi
får nämligen inte bara se till den så
att säga mest välskrivande och mest
talföra gruppen, som bäst kan slåss för
sina villkor, utan vi måste se till alla
grupper av kulturproducenter i ett sammanhang.
Det finns ofantligt många anledningar
att ge dem alla en förstärkt
ställning.

Jag vill ta upp ett argument i detta
sammanhang. Det har ibland sagts att
biblioteksersättningen skall höjas därför
att biblioteken genom hemlånen
skulle minska bokförsäljningen och där -

med också författarnas inkomster av
deras produktion. Författarna får ju genom
förlagsavtal med förläggarna för
närvarande normalt royalty med 162/s
procent av priset på varje försåld bok.
Det är för övrigt en honorarsberäkning
som sedan länge varit oförändrad. Författarna
har tydligen inte fått vara med
om att dela på några rationaliseringsvinster,
om sådana gjorts.

Visst är det sant att de bokexemplar,
som efter utgivningen hamnar på biblioteken,
troligen utnyttjas mer intensivt
än andra, även om boklån hos vänner
och bekanta enligt en undersökning av
läsvanorna på 1950-talet var dubbelt så
frekventa som boklån i bibliotek. Därför
har man lämnat en viss ersättning
för boklånen. Men är det verkligen sant
och finns det något belägg för att hemlånen
negativt påverkar författarnas situation?
Är det inte snarare så att biblioteken
fungerar som en bas för litterär
stimulans och ett vidgat läsintresse,
framför allt hos ungdomen som är nästa
generations bokköpare?

Det är ett viktigt argument, ty om
biblioteksverksamheten skulle ha denna
negativa effekt, skulle ju bokförläggare,
bokhandlare och alla andra intressenter
i bokutgivningen med samma rätt göra
anspråk på ersättning från staten. Jag
tvivlar alltså på denna negativa effekt.
Jag tror att effekten tvärtom är positiv.
Men det faktum att biblioteken är en
positiv stimulans till bokläsning och till
spridningen av författarnas verk är i
och för sig inget skäl mot en biblioteksersättning
och mot en högre biblioteksersättning
än den vi har för närvarande.

Jag har också tagit del av de skrifter,
som författarna givit ut i den aktion
som de nu skall inleda. Jag har kanske
inte uppfattat denna som någon stor
stridsaktion mot statsmakterna, utan jag
har sett den på ett positivt sätt, som en
aktion från en grupp, som vill skapa
kännedom om sina medlemmars villkor
och om bokens betydelse och som vill

Fredagen den 18 april 1969

Nr 18

113

Ersättning åt författare m. fl. för utlåning av deras verk genom bibliotek m. m.

skapa opinion för ett förbättrat kulturstöd.
Vi som sitter med pengarna har
att ta ställning till de svåra avvägningsproblemen,
jagade av ivriga skattesänkare
på den borgerliga kanten, vilka naturligtvis
när det gäller något litet överbud
på utgiftssidan gärna vill ställa sig
i främsta ledet men sedan inte vill vara
med om att betala räkningen. Vi ser en
opinionsbildning av denna typ icke
som en strid utan som en naturlig strävan
att skapa opinion för en förbättrad
situation för kulturproducenterna och
för en allt aktivare kulturpolitik i vårt
land. På denna punkt har jag ingen som
helst annan mening i förhållande till
författarna.

Herr SUNDMAN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Ja, herr Palme, detta
var ganska mycket på en gång. Jag får
hacka ut ett och annat i det hela. Frågan
om den negativa effekten på bokförsäljningen
av biblioteksutlåningen
var något som vi talade om för 10—15 år
sedan, men nu har den bara akademiskt
intresse för oss. Det är för oss en
teoretisk frågeställning utan betydelse
i detta sammanhang. Jag kommer inte
ihåg hur vi resonerade, men jag lämnar
funderingarna i detta sammanhang helt
åsido eftersom de saknar intresse.

Något som däremot har intresse är
herr Palmes klara besked att man helt
enkelt saknade pengar. Min formulering
var mycket riktigt avsedd som en liten
provokation, och jag fick det svar jag
hade väntat, nämligen att det inte fanns
några pengar.

Det är härvidlag som vi inte kan komma
överens. Detta är alltså resultatet av
stödtanken: biblioteksersättningen är
ett stöd, och har man inte pengar drar
man in stödet. Men vi författare menar
att biblioteksersättningen är inte ett
stöd, utan ersättning för arbete. Och
sådant snålar man inte in därför att
man har dåligt med pengar. Har vi ett
år ont om pengar i detta hus, så nekar
vi ju inte städerskorna — de som har

de lägsta inkomsterna —• löneförhöjningar
som andra får. Det kan vi inte
göra — det vore orimligt.

Nej, detta är en ersättning, och vi kan
inte acceptera att man av budgettekniska
skäl skall vägra att höja ersättningen.
Det framstår för oss som horribelt —
ja, helt enkelt omoraliskt.

Herr Svanberg återkom till att 3,2
miljoner är en struntsak. Men det är
inte en struntsak, herr Svanberg. Vi kan
t. ex. inte betala pensioner till så många
som vi skulle vilja betala ut pensioner
till. Författarfonden betalar 7 000 kronor
— ett futtigt belopp -— i pension.
Och bara några pensionsrum till på
7 000 kronor skulle kunna åstadkomma
stor glädje i våra led. — Författaränkor
får 4 000 kronor av oss i
pension per år. Det är horribelt lågt.

3,2 miljoner kronor är icke en struntsumma
— det är ett jättebelopp för Författarfonden
som har så ont om pengar.

Herr AHLMARK (fp) kort genmäle:

Herr talman! Min replik kan bli mycket
kort, eftersom herr Palmes replik
till mig låg helt utanför sakfrågan.

Jag har tagit upp och bemött de argument
som brukar anföras mot en
ökad biblioteksersättning: det kostar
för mycket, man skall inte föregripa utredningens
förslag, det finns andra lösningar
som skulle kunna vara bättre.
Men mina synpunkter tar herr Palme
inte upp i sin replik till mig. Han viftar
undan frågan. Och då har han verkligen
en leksakspistol i handen: den innehåller
ingenting och den är inte avsedd
att skjuta med. Han säger ju bara att
jag inte skulle ha rätt att debattera den
här frågan, eftersom jag tillhör litteraturutredningen.

Nu är det faktiskt så att herr Sundman
och jag har lagt fram, på våra partiers
vägnar, en gemensam motion som
oppositionen anslutit sig till i sin reservation
i år. Det är väl alldeles klart
att om man vill markera att en lösning
kan uppnås utan att man föregriper lit -

114

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

Ersättning åt författare m. fl. för utlåning av deras verk genom bibliotek in. m.

teraturutredningens arbete, så kan det
bl. a. göras genom att medlemmar av
litteraturutredningen själva säger det.
Men den synpunkten vågar herr Palme
inte att ta upp. Han står där med en
leksakspistol i handen.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Detta med leksakspistoler
tycks ha gått herr Alilmark djupt
till sinnes. Jag funderar över varför han
egentligen beväpnat sig. Eftersom han
talade om de unga socialdemokraterna
fick man nästan intrycket, att de äldre
folkpartisterna numera är så vissna mot
sina yngre halmhattar, att den stackars
Ahlmark känner sig tvungen att beväpna
sig av rena skyddshänsyn.

Men herr Ahlmark begriper icke det
som var min enkla synpunkt och som
så många riksdagsmän före honom har
respekterat. Den innebär att om man
drivit en fråga, så fortsätter man att
driva den oavsett om man blir ledamot
av en utredning eller ej. Men har man
icke visat ett dugg intresse tidigare under
rätt många år i riksdagen för en
fråga — som när det nu gäller herr Ahlmark
och litteraturstödet — och blir
ledamot av en utredning, så brukar
man ålägga sig en viss återhållsamhet
under den tid utredningen arbetar.

Att herr Ahlmark använde de största
åthävorna gjorde det hela så mycket
mera remarkabelt. Men om herr Ahlmark
inte vill följa de principer som
alla andra riksdagsmän följt må det
vara hans ensak.

Skälet till att jag inte så mycket tog
upp herr Ahlmarks argumentation som
herr Sundmans var dessutom att det
fanns en betydligt större saklig lödighet
i vad herr Sundman sade. Och låt mig
återkomma till herr Sundmans yttrande.

Herr Sundman säger att det här är en
ersättning till författarna på 6 öre — 3
öre utgår automatiskt. Denna ersättning
får alltså inte bli föremål för budgetprövning
i vanlig ordning utan den

skall så att säga öka i takt med den allmänna
lönestegringen. Jag kan förstå
herr Sundmans argumentation, men jag
tror inte att han med den gör det lättare
för sig, därför att då skulle vi ha
något slags index på författarersättning,
som skulle knytas till en viss nivå. Jag
tror för min del att den då skulle hamna
på för låg nivå, ty om vi får pengar
borde vi kunna höja stödet till författarna
mycket kraftigare än vad som motiveras
av den allmänna löneutvecklingen
i samhället. Utan att vilja binda mig för
formerna tror jag detta. Om så skulle
bli fallet har herr Sundman bundit ris
åt egen rygg.

Det är inte alla kulturproducenter
som bar den här speciella formen av
biblioteksersättning. När det gäller bildkonstnärerna
får vi hjälpa dem dels genom
att köpa men dels också genom
förstärkta stipendier, vilka måste bli föremål
för vanlig budgetprövning. Därför
bör man redan av detta skäl inte
låsa sig så hårt vid en lönetanke, eftersom
man då får svårare att göra en rättvisande
fördelning mellan olika typer
av kulturproducenter.

Jag skall inte fördjupa mig i detta,
men jag tror att herr Sundman har
uppfattat vad som är det centrala för
mig; vi har inte höjt författarersättningarna
i år helt enkelt därför att vi
icke haft några pengar därtill. Det har
inte berott på någon principiell ovilja.
Men bara denna korta debatt visar hur
mycket det finns både för litteraturutredningen
och kulturrådet att överväga.
Personligen ser jag mycket fram
mot dessa överläggningar.

Herr SVANBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Kan det vara herr
Sundman till någon glädje vill jag gärna
säga att om jag använde uttrycket
struntsumma var detta en mycket tokig
formulering.

När det gäller den enskilde författaren
är det inte fråga om någon struntsumma.
Jag reagerade inte mot något av

Fredagen den 18 april 1969

Nr 18

115

Ersättning åt författare m. fl. för utlåning av deras verk genom bibliotek m. m.

det som herr Sundman sade. Jag uppskattar
honom som en hederlig debattör
och vi är överens i långa stycken.

Men jag reagerar när man gör ett försök
att framställa det som reservationen
vill som ett sätt att lösa författarnas
problem; man framställer t. o. m.
de däri framförda önskemålen som om
de gåve ett tillfälle för de unga socialdemokraterna
att äntligen vara trogna
mot partiprogrammet. Det är detta jag
kallar strunt, och då är vi väl i stort
sett överens.

Herr SUNDMAN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Mitt inlägg skall bli
mycket kort. Det är inte fråga om att
lösa problemet, herr Svanberg, det är
bara fråga om att få fram en interimslösning.

Jag talade om ersättning och inte om
stöd. Jag tror att statsrådet Palme drog
ut konsekvensen av mitt resonemang in
absurdum. Men vi skall inte besvära
kammaren med detta utan vi kan fortsätta
resonemanget vid något mera privat
tillfälle.

Fru MOGÅRD (m):

Herr talman! Jag är glad över att
många synpunkter redan har framförts
men vill ändå framlägga mina åsikter,
även om intresset kanske håller på att
mattas.

I och med att levnadsstandarden höjs
ökar också möjligheterna för allt fler
att ta del av kulturens yttringar. Ofta
hör man det ganska lättvindiga påståendet
att det enbart är brist på pengar eller
brist på utbildning som hindrar
kulturkonsumtion. Det är det självfallet
inte. Man kan anföra många exempel
på att kulturkonsumtionen skär
tvärs igenom befolkningslagren och på
att pengar och utbildning visst inte
garanterar någon kulturell aktivitet.
Men vilka hinder man än anser föreligga
är det en gemensam målsättning
i vårt samhälle att verka för att sprida

kulturkonsumtionen till så många som
möjligt.

En ökad kulturkonsumtion förutsätter
självfallet att vi har en stor skara
kulturskapare och att de lever under
drägliga villkor. I det samhälle som vi
hade så sent som fram till andra världskriget
var det ofrånkomligt för staten
att se på kulturen som något av en lyx,
som man först i sista hand kunde tänka
på att stödja. I välståndssamhället
bör bilden vara en helt annan. Om vi
vill betrakta kulturen som en central
samhällsfunktion och inte bara som en
vacker garnering på ett samhälle som
egentligen har viktigare saker att syssla
med, måste vi också betrakta kulturskaparna
som en grupp arbetande människor
inom samhället som har rätt att få
betalt för sina insatser; d. v. s. de skall
ha betalt, ha ersättning, inte stöd, belöning.

Dithän har vi naturligtvis långt ifrån
hunnit. Fortfarande stöder staten t. ex.
konsten med stipendier och konstnärsbelöningar
— de har diskuterats i dag
— och det vill i klarspråk säga att den
utövar en sorts välgörenhet, som dessutom
inte kommer så särdeles många
till del. Fortfarande kan det alltså, som
i dag, hända att berättigade anspråk på
ersättning för den prestation, som författarna
faktiskt gör genom att deras
verk lånas ut till allmänheten genom
biblioteken, inte betraktas som en förhandlingsfråga
utan en fråga som regering
och riksdag beslutar över författarnas
huvuden, som en sorts belöning
för välartat uppförande.

Staten sitter alltså kvar i det gamla
samhällets, fattigsamhällets, värderingar.
Kulturskaparnas livsvillkor görs beroende
av statens välvilja. Men en aktiv
kulturpolitik måste i stället sikta
på att få fram allt fler arbetstillfällen
för kulturskaparna, inte minst att definiera
de arbetstillfällen som redan
finns, och att betala för deras arbete.

Det är självklart att vi har långt kvar
till exempelvis införandet av en ga -

116

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

Ersättning åt författare m. fl. för utlåning av deras verk genom bibliotek m. m.

ranterad minimiinkomst eller andra
liknande åtgärder. Det finns många och
svårlösta problem i detta sammanhang.
Jag vill emellertid hävda dels att vi
med det snaraste måste tänka om och
inse, att vi med det nu tillämpade förfarandet
bara konserverar många människors
inställning till kulturen som
en sorts ganska onödig lyx, vilket direkt
motverkar vår målsättning att sprida
kulturen till så många som möjligt,
dels att vi nu har tillfälle att någorlunda
tillfredsställande betala för ett
utfört arbete genom att åtminstone tillmötesgå
de förslag, som styrelsen för
Sveriges författarfond lagt fram.

Jag skall inte redovisa hela förslaget
— det har redan gjorts här i dag och
det görs även i reservationen. Det rör sig
alltså om 12 öre per boklån. Mot det
skall man, som herr Sundman påpekade,
ställa penningvärdets fall och det förhållandet
att författarna själva kräver
minst 25 öre. Genom att följa Författarfondens
förslag skulle vi kunna visa
att vi ändå börjar närma oss en modern
syn på kulturen och kulturskaparna.

Utskottet hänvisar, som alla vid det
här laget vet, som grund för sitt avstyrkande
av motionerna om att Författarfondens
förslag skall följas till en år
1968 tillsatt litteraturutredning, och
denna skall helt symtomatiskt syssla
med att utreda författarstödet. Eftersom
författarna under en lång följd av år
har krävt höjd biblioteksersättning och
utförligt motiverat sina krav har de
säkerligen svårt att förstå, alt en under
förra året tillsatt utredning omöjliggör
ett tillmötesgående av deras krav. Det
förefaller mig och väl också författarna
närmast som den obotfärdiges förhinder.

Det har redan sagts att kulturskaparna
i allmänhet inklusive författarna
är en utpräglad låginkomstgrupp. Här
finns nu tillfälle att visa att allt tal om
det angelägna i att lösa låginkomstproblemet
inte bara är tomma ord —• under
förutsättning självfallet att man verk -

ligen anser att författarna utför ett hederligt
arbete. Det gäller här en princip.
Den tekniska diskussion som herr
Svanberg och andra socialdemokrater
vill ha det till ■— för herr Palme är det
en budgetteknisk diskussion — är inte
särskilt intressant annat än ur den synvinkeln
att det avslöjar inställningen
till kulturskaparna. Vilken annan yrkesgrupp
skulle finna sig i att dess
arbetsersättning diskuterades i sådana
termer som vi hört i dag, även om de
varit välvilliga?

Jag ber att få yrka bifall till reservationen
2.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2) i motsvarande del; och
fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Sundman begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
4) mom. 1) i utskottets utlåtande nr 43,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Ivar Johansson
in. fl. i motsvarande del.

Fredagen den 18 april 1969

Nr 18

117

positionen. Herr Sundman begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 97 ja och 90 nej, varjämte
6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
I: 325 och II: 369 i motsvarande
del; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. 3 och 4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 5—13

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 14

Bidrag till Tekniska museet

Kungl. Maj:t hade (punkt B 37, s. 78—
80) föreslagit riksdagen att till Bidrag
till Tekniska museet för budgetåret 1969/
70 anvisa ett förslagsanslag av 921 000
kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna 1: 650
av herr Nyman m. fl. och II: 750 av herr
Mattsson m. fl., vari hemställts att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
begära att anslaget till Bidrag till Tekniska
museet höjdes med 63 822 kr. utöver
vad departementschefen föreslagit
för ytterligare två tjänster,

dels motionen 1:667 av herr Wallmark.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å

Bidrag till Tekniska museet

motionerna I: 650 och II: 750 till Bidrag
till Tekniska museet för budgetåret
1969/70 anvisa ett förslagsanslag av
921 000 kr.,

2. att riksdagen måtte avslå motionen
I: 667.

Reservation hade avgivits

3. beträffande bidrag till ytterligare
tjänster av herrar Ivar Johansson (ep),
Per Jacobsson (fp), Ottosson (in), Nyman
(fp), Eric Peterson (fp), Kaijser
(m), Johan Olsson (ep), Bohman (m),
Eliasson i Sundborn (ep), Nordstrandh
(m), Källstad (fp), Dahlgren (ep),
Sundman (ep) och Eriksson i Arvika
(fp), som ansett att utskottet under 1
bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj ds förslag och med bifall till
motionerna 1:650 och 11:750 till Bidrag
till Tekniska museet för budgetåret
1969/70 anvisa ett förslagsanslag av
985 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Herr ERIKSSON i Arvika (fp):

Herr talman! Bara några få ord som
motivering för vår reservation vid denna
punkt.

År 1964 avlämnades betänkandet från
den sakkunnigutredning som haft till
uppgift att utreda Tekniska museets
utveckling och organisation. Utredningen
slog fast att det för att säkerställa
museets framtida utbyggnad erfordrades
att 14 nya tjänster tillsattes. Utredningen
framhöll också att dessa tjäns.
ter borde tillsättas redan budgetåret
1965/66. Beslutet blev att fyra tjänster
då tillsattes, och sedan dess har ytterligare
en tjänst tillsatts. Det fattas
alltså nio tjänster i målsättningen.

Det kan påpekas att besöksfrekvensen
vid Tekniska museet har nästan fördubblats
under denna fyraårsperiod,
från 80 000 år 1964 till 150 000 under
förra året. Det mest glädjande är att

118

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

Bidrag till Tekniska museet

det är ett så starkt ungdomligt inslag
bland de besökande.

I en fyrpartimotion har denna eftersläpning
när det gäller personalförstärkningen
vid Tekniska museet uppmärksammats.
I motionen föreslås att
anslag beviljas för två av de tre nya
tjänster som Tekniska museet begärt
att få tillsätta nästa budgetår.

Reservationen nr 3 anknyter till denna
fyrpartimotion, och jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till denna reservation.

I detta anförande instämde herrar
Eliasson i Sundborn och Sjönell (båda
ep).

Herr SVANBERG (s):

Herr talman! Även i denna fråga har
utskottet varit ense så till vida att vi
alla i högsta grad uppskattar Tekniska
museet. Museet är en utmärkt institution
som är till stor nytta även för skolundervisningen.
Men nu sysslar 1965
års musei- och utställningssakkunniga
även med frågan om vår museiverksamhet.
Vi inom utskottsmajoriteten
anser oss inte vara kompetenta att plocka
ut några tjänster ur hela den binge
av tjänster som föreslagits på kulturområdet.
Vi har framhållit att även
detta är en budgetfråga, och det är en
massa av de föreslagna tjänsterna som
inte kunnat beviljas. Vi anser oss inte
kunna säga att just dessa två tjänster
är de allra viktigaste och att det är dessa
som bör tillsättas. Vi överlåter den bedömningen
till Kungl. Maj :t, som bör
ha större möjligheter att ta ställning
till denna budgettekniska fråga.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
utskottets hemställan.

Herr ERIKSSON i Arvika (fp):

Herr talman! Låt mig bara för att
bevisa att eftersläpningen är särskilt
stor under denna punkt säga, att det
år som utredningen föreslog en utökning
med 14 tjänster på Tekniska mu -

seet hade Nordiska museet 106 tjänster.
Utredningen skrev bl. a. följande i sitt
betänkande: »Genom sin storlek i fråga
om lokaler, föremåls- och arkivbestånd,
sitt vittomfattande och betydelsefulla
samlingsområde och sina därmed
månggrenade förbindelser till en mängd
olika intresse- och samhällssektorer är
det naturligt att sätta museet i full paritet
med de båda kulturhistoriska centralmuseerna
Nordiska museet och
Historiska museet.»

Jag har, herr Svanberg, velat nämna
detta som ett bevis för att eftersläpningen
är större på denna punkt än på
de flesta andra punkter. Det är detta?
som motiverar vår reservation.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. i

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
3); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Eriksson i Arvika begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 14)
mom. 1) i utskottets utlåtande nr 43,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3) av herr Ivar Johansson
m. fl.

Fredagen den 18 april 1969

Nr 18

119

Bidrag- till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet m. fl. anslag

kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Eriksson i Arvika
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 102 ja och
85 nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 15—17

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 18

Bidrag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet m. fl. anslag

Kungl. Maj:t hade (punkterna B 44
—B 46, s. 91—129) föreslagit riksdagen
att

a) godkänna de riktlinjer för statligt
stöd till ungdomsorganisationernas
verksamhet som angetts i statsrådsprotokollet,

b) till Bidrag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet för budgetåret
1969/70 anvisa ett anslag av
5 925 000 kr.,

c) till Bidrag till ungdomsledarutbildning
för budgetåret 1969/70 anvisa ett
reservationsanslag av 4 200 000 kr.,

d) till Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet
för budgetåret 1969/70 anvisa
ett förslagsanslag av 13 200 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna 1: 159
av herr Nijman m. fl. och II: 143 av herr
Mundebo,

dels de likalydande motionerna I: 485
av herrar Nils Nilsson och Thorsten
Larsson samt II: 560 av herr Mattsson
in. fl., såvitt nu var i fråga,

dels de likalydande motionerna I:
635 av herr Andreasson och II: 732 av
herrar Boo och Larsson i Borrby, vari
bl. a. hemställts att riksdagen måtte

1. i skrivelse till Kungl. Maj :t uttala
att fördelningen av bidraget till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet
måtte ske i enlighet med i motionerna
angivna riktlinjer,

2. till Bidrag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet för budgetåret
1969/70 anvisa ett anslag av
7 500 000 kr.,

dels de likalydande motionerna I:
639 av herrar Blomquist och Nils Persson
samt II: 752 av herr Nelander in. fl.,
vari hemställts

1. att riksdagen till Bidrag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet
anvisade ett i förhållande till
Kungl. Maj :ts förslag med 260 000 kr.
förhöjt anslag,

2. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t

a) framhölle vikten av att ungdomsorganisationernas
vägledande och fostrande
verksamhet sattes in så tidigt
som möjligt och hemställde att därför
den nedre åldersgränsen för statsbidragsberättigade
medlemmar sänktes
från 12 till 10 år fr. o. m. budgetåret
1970/71,

b) hemställde att grundbidraget till
vissa ungdomsorganisationers centrala
verksamhet höjdes från 20 000 kr. till
30 000 kr. budgetåret 1969/70 och till
40 000 kr. budgetåret 1970/71,

dels de likalydande motionerna I:
647 av herrar Lidgard och Åkerlund
samt II: 730 av herrar Björck i Nässjö
och Wennerfors i vad avsåge hemställan 1.

att riksdagen måtte besluta att
för budgetåret 1969/70 till Bidrag till
ungdomsorganisationernas centrala
verksamhet anvisa ett med 75 000 kr.
förhöjt anslag av 6 000 000 kr.,

2. att av anslaget för budgetåret 1969/
70 till Bidrag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet skulle an -

120

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

Bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet m. fl. anslag

visas 150 000 kr. till Sveriges ungdomsorganisationers
landsråd,

dels de likalydande motionerna I:
656 av herr Harald Pettersson in. fl. och
II: 734 av herr Boo in. fl., vari bl. a.
hemställts att riksdagen måtte till Bidrag
till ungdomsledarutbildning under
åttonde huvudtiteln för budgetåret
1969/70 anvisa ett anslag av 6 800 000 kr.,

dels de likalydande motionerna I: 657
av herr Harald Pettersson in. fl. och
11: 733 av herr Boo in. fl., vari hemställts
att riksdagen måtte

1. i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
att nedre åldersgränsen för deltagande
i statsbidragsberättigad fritidsgrupp
måtte sänkas från 12 till 10 år,

2. till Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet
anslå 14 000 000 kr.,

dels de likalydande motionerna I:
673 av herr Wirtén m. fl. och II: 745
av herr Källstad in. fl., vari hemställts
att riksdagen måtte besluta

1. att höja anslaget Bidrag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet
till 6 705 000 kr.,

2. att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om

a) att grundbidraget till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet
ökades till 40 000 kr. per organisation
och år,

b) att Kungl. Maj :t vid fördelning av
bidrag till Sveriges ungdomsorganisationers
landsråd och Frikyrkliga ungdomsrådet
beaktade dessa organisationers
behov av anslagsökning motsvarande
andra ungdomsorganisationers,

dels motionen II: 737 av herr Carlstein.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte godkänna i
statsrådsprotokollet förordade riktlinjer
för statligt stöd till ungdomsorganisationernas
verksamhet,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 159 och II: 143,

3. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna 1:635 och 11:732, 1:639

och 11:752 samt 1:673 och 11:745,
samtliga motioner i vad de avsåge
grundbidragets storlek, besluta att
grundbidrag skulle utgå med 25 000 kr.,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 635 och II: 732, I: 639 och II:
752 samt 1:657 och 11:733 i vad de
avsåge ändrade åldersgränser för statsbidrag,

5. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna I: 635 och II: 732, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, besluta
att spridningsvägningstalet skulle bestämmas
utifrån organisationens spridning
i landets primärkommuner,

6. att riksdagen måtte avslå motionen
11:737 och motionerna 1:635 och
11:732 samt 1:656 och 11:734, de fyra
sistnämnda i vad de avsåge femårsplaner,

7. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 635 och II: 732 i vad de avsåge
visst andelsbelopp,

8. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 647 och II: 730 i vad de avsåge
beslut av riksdagen om visst bidragsbelopp
till Sveriges ungdomsorganisationers
landsråd,

9. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 673 och II: 745 i vad de avsåge
uttalande av riksdagen om bidragsgivningen
till Sveriges ungdomsorganisationers
landsråd,

10. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 673 och II: 745 i vad de avsåge
uttalande av riksdagen om bidragsgivningen
till Frikyrkliga ungdomsrådet,

11. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 485 och II: 560, såvitt nu var i
fråga,

12. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna 1:635 och 11:732, 1:639
och II: 752, I: 647 och II: 730 samt I: 673
och II: 745, samtliga motioner i vad de
avsåge medelsanvisningen, till Bidrag
till ungdomsorganisationernas centrala
verksamet för budgetåret 1969/70 anvisa
ett anslag av 5 925 000 kr.,

Fredagen den 18 april 1969

Nr 18

121

Bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet m. fl. anslag

13. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna I: 656 och II: 734, nämnda
motioner i vad de avsåge medelsanvisningen,
till Bidrag till ungdomsledarutbildning
för budgetåret 1969/70
anvisa ett reservationsanslag av
4 200 000 kr.,

14. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna 1:657 och 11:733, nämnda
motioner i vad de avsåge medelsanvisningen,
till Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet
för budgetåret 1969/70
anvisa ett förslagsanslag av 13 200 000
kr.

I motiveringen anförde utskottet bl. a.
följande:

Då utskottet anser sig kunna utgå
från att Kungl. Maj:t vid sin prövning
av bidragsgivningen kommer att beakta
alla för ett ställningstagande till denna
avgörande faktorer påkallar enligt
utskottets mening nu ifrågavarande yrkande
i motionerna 1:673 och 11:745
inte någon ytterligare åtgärd från riksdagens
sida. Utskottet anser det sålunda
uppenbart att Kungl. Maj :t kommer att
göra sin bedömning även med hänsyn
till vikten av att landsrådet kan främja
information i u-landsfrågor.

Reservationer hade avgivits

4. beträffande grundbidrag av herrar
Ivar Johansson (ep), Per Jacobsson
(fp), Ottosson (m), Nyman (fp), Eric
Peterson (fp), Kaijser (m), Johan Olsson
(ep), Bohman (m), Eliasson i Sundborn
(ep), Nordstrandh (m), Källstad
(fp), Dahlgren (ep), Sundman (ep)
och Eriksson i Arvika (fp), som ansett
att utskottet under 3 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
1:639 och 11:752 samt med bifall till
motionerna I: 635 och II: 732 och I: 673
och II: 745, samtliga motioner såvitt nu
var i fråga, besluta att grundbidraget
fr. o. m. budgetåret 1969/70 skulle vara
40 000 kr.;

5. beträffande åldersgränser av herrar
Ivar Johansson, Johan Olsson, Eliasson
i Sundborn, Dahlgren och Sundman
(samtliga ep), som ansett att utskottet
under 4 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:635 och 11:732 och 1:657
och II: 733 samt i anledning av motionerna
1:639 och 11:752, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, besluta att
beträffande nu ifrågavarande bidrag
skulle fr. o. m. budgetåret 1969/70 gälla
nedre åldersgränsen tio år;

6. beträffande spridningsvägningstal
av herrar Ivar Johansson, Johan Olsson,
Eliasson i Sundborn, Dahlgren och
Sundman (samtliga ep), som ansett att
utskottet under 5 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 635 och II: 732, såvitt nu var
i fråga, och med avslag härutinnan å
Kungl. Maj :ts förslag besluta att spridningsvägningstalet
skulle beräknas enligt
i motionerna intagen tabell;

7. beträffande andelsbelopp av herrar
Ivar Johansson, Johan Olsson, Eliasson
i Sundborn, Dahlgren och Sundman
(samtliga ep), som ansett att utskottet
under 7 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 635 och II: 732, såvitt nu
var i fråga, besluta att det s. k. an delsbeloppet
skulle vara lägst 12 000 kr.;

8. beträffande visst bidrag till Sveriges
ungdomsorganisationers landsråd
av herrar Ottosson, Kaijser, Bohman
och Nordstrandh (samtliga m), som ansett
att utskottet under 8 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:647 och 11:730 besluta att
Sveriges ungdomsorganisationers landsråd
skulle för budgetåret 1969/70 uppbära
statsbidrag med 150 000 kr.;

9. beträffande bidragsgivningen till
Frikyrkliga ungdomsrådet m. m.

a. av herrar Ottosson, Kaijser, Bohman
och Nordstrandh (samtliga m),
som — vid bifall till reservationen 8
— ansett att ovan intagna stycke i ut -

122

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

Bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet m. fl. anslag

skottets yttrande bort ha följande lydelse: »Vid

bifall till utskottets förslag torde
yrkandet i motionerna I: 673 och II:
745 ha blivit tillgodosett beträffande
SUL. I anledning av yrkandet i nämnda
motioner i vad det avser FUR vill utskottet
framhålla att utskottet anser sig
kunna utgå från att Kungl. Maj:t utan
särskilt uttalande från riksdagens sida
vid sin prövning av bidragsgivningen
kommer att beakta alla för ett ställningstagande
till denna avgörande faktorer.
Med hänsyn till det anförda anser
utskottet att motionerna inte påkallar
någon åtgärd.»;

b. av herrar Per Jacobsson, Nyman,
Eric Peterson, Källstad och Eriksson i
Arvika (samtliga fp), som ansett att utskottet
under 9 och 10 bort hemställa,

9. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 673 och II: 745 som sin
mening ge Kungl. Maj:t till känna vad
reservanterna anfört beträffande bidragsgivningen
till Sveriges ungdomsorganisationers
landsråd;

10. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:673 och 11:745 som sin
mening ge Kungl. Maj:t till känna vad
reservanterna anfört beträffande bidragsgivningen
till Frikyrkliga ungdomsrådet; 10.

beträffande anslag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet

a. av herrar Per Jacobsson, Nyman,
Eric Peterson, Källstad och Eriksson
i Arvika (samtliga fp), som — vid bifall
till reservationen 4 — ansett att
utskottet under 12 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
I: 635 och II: 732 och I: 639 och II: 752
samt med bifall till motionerna I: 673
och II: 745 ävensom med avslag å motionerna
I: 647 och II: 730, samtliga motioner
i vad de avsåge medelsanvisningen,
till Bidrag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet för
budgetåret 1969/70 anvisa ett anslag av
6 705 000 kr.;

b. av herrar Ottosson, Kaijser, Bohman
och Nordstrandh (samtliga m), som
—• vid bifall till reservationerna 4 och
8 — ansett att utskottet under 12 bort
hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
I: 635 och II: 732 och I: 639 och II: 752
samt med bifall till motionerna I: 647
och II: 730 ävensom I: 673 och II: 745,
samtliga motioner i vad de avsåge medelsanvisningen,
till Bidrag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet
för budgetåret 1969/70 anvisa
ett anslag av 6 780 000 kr.;

c. av herrar Ivar Johansson, Johan
Olsson, Eliasson i Sundborn, Dahlgren
och Sundman (samtliga ep), som —
vid bifall till reservationerna 4—7 —
ansett att utskottet under 12 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
I: 639 och II: 752 och I: 673 och II: 745
samt med bifall till motionerna I: 635
och II: 732 ävensom med avslag å motionerna
I: 647 och II: 730, samtliga motioner
i vad de avsåge medelsanvisningen,
till Bidrag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet för
budgetåret 1969/70 anvisa ett anslag av
7 500 000 kr.;

11. beträffande anslag till ledarutbildning
av herrar Ivar Johansson, Johan
Olsson, Eliasson i Sundborn, Dahlgren
och Sundman (samtliga ep), som
— vid bifall till reservationerna 5—7 —
ansett att utskottet under 13 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och med bifall
till motionerna I: 656 och II: 734, nämnda
motioner i vad de avsåge medelsanvisningen,
till Bidrag till ungdomsledarutbildning
för budgetåret 1969/70 anvisa
ett reservationsanslag av 6 800 000
kr.;

12. beträffande anslag till fritidsverksamheten
av herrar Ivar Johansson,
Johan Olsson, Eliasson i Sundborn,

Fredagen den 18 april 1969

Nr 18

123

Bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet m. fl. anslag

Dahlgren och Sundman (samtliga ep),
som — vid bifall till reservationen 5
— ansett att utskottet under 14 bort
hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till
motionerna I: 657 och II: 733, nämnda
motioner i vad de avsåge medelsanvisningen,
till Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet
för budgetåret 1969/70
anvisa ett förslagsanslag av 14 000 000
kr.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Överläggningen rörande denna punkt
må omfatta jämväl punkt 19, men yrkanden
beträffande sistnämnda punkt
framställs först sedan densamma föredragits.

Punkten 18 föredrogs; och anförde
därvid:

Herr ERIKSSON i Arvika (fp):

Herr talman! Under denna punkt
skall vi ta ställning till en rad delfrågor
som gäller statens stöd till ungdomsverksamheten.
Jag måste beklaga att
ett sådant ärende kommer upp just en
fredagseftermiddag, när tidsschemat ar
pressat. Jag skall inte gå in på så många
detaljer, eftersom jag vet att det finns
flera talare anmälda.

De anslag som avses i betänkandet
bygger i stort sett på 1962 års ungdomsutrednings
förslag. Jag måste dock
redan nu konstatera att förslaget får
betraktas endast som en etapp på vägen.
Vi gör alla, i både privata och allmänna
sammanhang, innan vi företar
en satsning eller en investering ett
övervägande, om satsningen kommer
att löna sig. Jag vill påstå att det torde
finnas få satsningar som är så riktiga
och så väl motiverade som att i vårt
samhälle i dag satsa på frivilligt ungdomsarbete.

Såväl ungdomsutredningen som remissinstanserna
har också strukit under
vikten av den personlighets- och

samhällsfostrande uppgift som ungdomsorganisationerna
har. Departementschefen
föreslår en höjning under
denna rubrik med ungefär 25 procent,
men jag måste konstatera att det ändå
har uppstått stor besvikelse bland dem
som arbetar inom ungdomsleden.

Det har jag förståelse för. De aktiva
inom organisationerna brottas med svåra
problem av både ekonomisk och annan
art. Ett ekonomiskt stöd från samhället
har inte bara den innebörden, att
det gör arbetet ekonomiskt lättare, utan
det verkar också stimulerande för ledare
och andra som ägnar en stor del
av sin fritid åt ungdomsarbete.

Några ord om ett par av de reservationer
som är fogade till punkt 18!
Reservation 4 gäller förslaget att grundbidraget
till den centrala verksamheten
skall utgå med 25 000 kronor till
varje organisation. Utskottsmajoriteten
vill inte gå längre än vad departementschefen
har föreslagit men skriver att
målsättningen måste vara en förstärkning
av detta bidrag.

Ungdomsutredningen har föreslagit
40 000 kronor, och en förkrossande majoritet
bland remissinstanserna har anslutit
sig till det förslaget. Det finns ett
par remissinstanser som ställer sig
tveksamma, men det beror på att de
vill ha en annan konstruktion. En del
remissinstanser anser att grundbidraget
är så viktigt, att man bör gå ännu
längre än utredningen. Jag kan inom
parentes tillägga att det skulle finnas
en hel del att säga om konstruktionen
av ungdomsbidraget, men jag skall inte
gå in på den saken, eftersom debatten
då skulle bli alltför utgrenad.

Det finns 52 bidragsberättigade organisationer,
och en höjning av grundbidraget
med 15 000 till 40 000 kronor
skulle innebära en ökning av anslaget
med 780 000 kronor. Det anser vi reservanter
vara väl placerade pengar,
och jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen 4.

Reservation 9 b gäller anslag till Sve -

124

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

Bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet m. fl. anslag

riges ungdomsorganisationers landsråd
och till Frikyrkliga ungdomsrådet.
Även till denna reservation vill jag yrka
bifall. Vi anser det anmärkningsvärt
och beklagligt med tanke på dessa
båda organisationers stora värde för
samordning och stimulans av respektive
medlemsorganisationers verksamhet
att ungdomsutredningens förslag
innebär en sänkning för dessa organisationer.
Departementschefen tar
emellertid avstånd från ungdomsutredningen
på denna punkt. Vi förutsätter
i vår reservation att Kungl. Maj :t skall
ha som riktpunkt att även Sveriges
ungdomsorganisationers landsråd och
Frikyrkliga ungdomsrådet tillerkänns
en anslagsökning.

Jag yrkar bifall till reservationerna
4, 9 b och 10 a.

Statsrådet fru ODHNOFF:

Herr talman! Årets statsverksproposition
upptar den första etapp av förbättringar
som har föreslagits i ungdomsutredningens
betänkande beträffande
statens stöd åt ungdomsorganisationerna.
I anslutning härtill har också
regeringens syn på organisationernas
betydelse och uppgifter kommenterats.
Av statsutskottets utlåtande framgår
att utskottet ansluter sig till synpunkterna
i propositionen, nämligen
att formerna för ungdomsarbetet kontinuerligt
behöver ses över och förnyas,
att bättre kontakt måste åstadkommas
med de stora grupper av ungdomar
som finns utanför organisationerna
och att ett särskilt utredningsarbete
måste igångsättas för att tillgodose
ungdomarnas verksamhetsbehov,
sociala kontaktbehov och behov av kulturellt
stimulerande miljöer.

Inte minst inom ungdomarnas egna
organisationer har vi kunnat märka ett
intresse för att vidga och förnya verksamheten.
Det har märkts på skilda
fält. Vi ser hur politiska och religiösa
organisationer bjuder konstruktiva möjligheter
att kanalisera ungdomarnas

växande internationella engagemang. Vi
ser hur initiativ tas inom till exempel
nykterhetsorganisationer att kritiskt
granska den reklam som riktar sig i
synnerhet till ungdom. Vi har sådana
exempel som SSU:s »Syneförrättning i
folkhemmet». Jag tror att vi härvidlag
arbetar hand i hand med organisationerna
och att våra intressen är samstämmiga
när vi går ut med dessa utredningsförslag.

Ungdomsorganisationernas värde för
ungdomen och inte minst för samhället
har betonats kraftigt. Samtidigt har
vi presenterat planer för en aktiverad
ungdomspolitik. Förutom anslagsförstärkningar
föreslås riktlinjer för att
genom ett utvecklingsarbete förbättra
organisationernas och samhällets möjligheter
att skapa en ungdomsvänlig
miljö. Den försöksverksamhet och den
utredningsverksamhet som föreslås bör
kunna ge underlag för förslag såväl till
successiva förbättringar på kort sikt
som till större planmässighet på längre
sikt.

Vad som framförs i propositionen är
att uppfatta som ett uttryck för ett
starkt förtroende för ungdomsorganisationerna
och som ett uttryck för en
bestämd vilja att förbättra deras arbetsmöjligheter.
Därigenom främjas en
av de viktigaste vägarna för ungdomarna
att växa in i vårt demokratiska samhällsliv.
Som ett led i denna strävan
till förtroendefullt samarbete med organisationerna
har vi kommit överens
med statens ungdomsråds ordförande
om att få komma till ett styrelsemöte i
statens ungdomsråd och där diskutera
igenom de utredningsförslag som har
lagts fram i propositionen.

Herr BOO (ep):

Herr talman! Ett demokratiskt samhälle
har stora värden att vårda och
försvara. Den enskildes möjligheter att
vara med i samhällsarbetet måste alltid
vara riktmärket för vårt arbete och
för organisationerna. Utan detta har

Fredagen den 18 april 1969

Nr 18

125

Bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet m. fl. anslag

man ingen möjlighet till en reellt fungerande
folkstyrelse.

Vilka är då de organisatoriska vägarna?
Ja, självklart är organisationer och
föreningar som komplement till de politiska
partierna hörnpelare i ett system
som ger de flesta möjligheter att
vara med och ge någonting av sitt bästa
i samhällsarbetet. Föreningsarbete
av olika slag kan även ge den lågmälde
med goda idéer och värdefulla synpunkter
en chans. I föreningsarbetet
med dess grupp- och lagarbete kan också
den verkliga dialogen komma till
stånd mellan den vanlige medlemmen
och ledaren, alltså ofta ombudet som
skall föra uppfattningarna vidare. Detta
är grundläggande principer i en demokrati
och vi måste på allt sätt odla
förutsättningarna för ett sådant arbete.

Det gäller inte minst ungdomen.
Ingenting kan vara viktigare än att ge
ungomen allt det stöd och all den
hjälp som den behöver för att kunna
engagera sig i samhällsarbete av olika
slag i positiv riktning. I en verksamhet
med avgörande inslag av solidaritet
och hänsynstagande till andra har ungdomarna
möjligheter att arbeta.

Att det bland dagens ungdom finns
ett starkt intresse för och engagemang i
samhällsfrågor av olika slag saknas det
inte bevis för. Detta är utomordentligt
glädjande. Utbildningssamhällets framväxt
leder till en ökad självständighet
hos ungdomen. Man accepterar inte utan
vidare de äldre generationernas värderingar.
Man ifrågasätter, man diskuterar
och man till och med protesterar.
Ungdomen engagerar sig hårt, som också
statsrådet Odhnoff nyss sade, i de internationella
frågorna och vill inte
gärna veta av några nationella gränser.

En av förutsättningarna för ungdomens
starka engagemang i internationella
frågor är naturligtvis dess möjligheter
att följa utvecklingen ute i världen
genom massmedia och genom resor
etc. Det är väl alldeles klart att detta
ger ungdomen nya perspektiv och nya

möjligheter att agera. Vi måste också
hoppas att det snabbt föränderliga samhället
förmår skapa öppna individer,
beredda att ta intryck av och kritiskt
analysera uppfattningar som de kommer
i kontakt med. Det krävs åtskilligt
mer i dag av ungdomen i detta avseende
än kanske tidigare. Det krävs mycket
av tolerans och anpassningsförmåga,
och vi tror att det är viktigt i det
framtida samhället.

Men ibland får man den känslan att
aktiviteten från ungdomens sida alltför
markant inriktas på spontana aktioner.
Givetvis är detta bra och riktigt, men
det kan aldrig bli annat än komplement
till föreningsaktiviteter och aktiviteter
genom föreningsarbete.

Vid denna avvägning spelar självfallet
massmedia en stor roll. Man kan
inte förneka att massmedia betydligt
mera ägnar sig åt dessa direkta aktioner
än åt det tysta och viktiga arbetet
i föreningar och organisationer. En TVkamera
riktas snabbare och oftare mot
dem som talar högt än mot dem som
arbetar tyst och målmedvetet i sin förening
eller organisation. För samhället
bör det vara en mycket angelägen uppgift
att på allt sätt stödja arbetet bland
och för ungdom, och härvid är de
ekonomiska frågorna självfallet avgörande.
De anslag som utgår från stat,
landsting och kommuner har varit värdefulla
men är fortfarande otillräckliga.

När det gäller det statliga stöd som
behandlas i ifrågavarande avsnitt av
statsutskottets utlåtande har centerpartiet
under en lång följd av år krävt en
ordentlig uppräkning. Tidigare har
detta krav avvisats av riksdagsmajoriteten
med hänvisning till olika utredningar,
och förra året ville man också
överarbeta förslaget från 1962 års ungdomsutredning.

I år har Kungl. Maj:t i fråga om bidrag
till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet med vissa undantag
baserat sitt förslag på de av utred -

126 Nr 18 Fredagen den 18 april 1969

Bidrag till ungdomsorganisationernas centrala

ningen förordade principerna. Beloppen
har dock inte höjts till den nivå
som vare sig utredningen eller ungdomsorganisationerna
föreslagit. Grundbidraget
borde enligt utredningen och vår
uppfattning utgå med 40 000 kronor
och detta förslag har stötts på många
håll.

Det rörliga tillägget är enligt propositionen
baserat på spridningsvägningstal
som grundar sig på etablerad verksamhet
i olika kommuner. Centern har
i sin motion föreslagit att tillägget borde
baseras på antalet avdelningar och
klubbar med egen styrelse. Enligt välmening
skulle detta ligga i linje med
inriktningen på och träningen med organisationernas
självstyrelse som är så
utomordentligt väsentlig. Vid självstyrelse
får ju ungdomarna träning i samhällsarbete
i miniatyr och sådant bör
självfallet uppmuntras och stödjas.

Vägningstalet bör också enligt vår
åsikt ges ett fast materiellt innehåll
och vi har därför föreslagit ett anslag
på 12 000 kronor per vägningstal. Detta
är nödvändigt för att organisationerna
på lång sikt skall kunna planera sin
verksamhet och veta vilka resurser de
har att räkna med. En långtidsplanering
är nödvändig även i ungdomsarbetet.
Jag tror också att det är fel att en
organisation i en viss mån skall få reducerat
rörligt bidrag om andra organisationer
gör ökade insatser. Detta är
eu orindig uppläggning av stödet till
ungdomsverksamheten. Vi har också
föreslagit att åldersgränsen skall sänkas
til] 10 år, vilket överensstämmer
med utredningens förslag och önskemål
från många håll. Fritidsgrupperna
är ju utomordentligt väsentliga eftersom
de utgör ett instrument för att
fånga upp ungdomarna, skapa kontakt
och bereda möjligheter att aktivt delta
i lagarbete och liknande.

Ledarutbildningen är en central fråga
i allt ungdomsarbete. Skall organisationerna
kunna verka effektivt måste
de ha både tillräckligt många ledare

verksamhet m. fl. anslag

och ledare med god utbildning. Under
en lång följd av år har organisationerna
i sina framställningar redovisat ett
behov av ledarutbildning som är tre
till fyra gånger större än anslaget i
statsbudgeten. Även med den uppräkning
som nu gjorts i statsverkspropositionen
täcks inte det föreliggande behovet
på långt när.

Utredningen har räknat med att ungdomsledarutbildningen
skulle kräva cirka
15 miljoner kronor, och utredningen,
har förutsatt att föreningarna själva
bidrar med 5 miljoner härav samt att
resterande 10 miljoner skulle vara statens
insats. I centerpartiets motioner i
år har vi föreslagit en uppräkning till
6,8 miljoner kronor, vilket vi anser vara
ett minimibelopp i nu föreliggande situation.

Herr talman! Med det anförda ber jag;
att få yrka bifall till reservationerna 4,
5, 6, 7, 10 c, 11 och 12 vid punkten 18 i
statsutskottets utlåtande.

I detta anförande, under vilket herr
talmannen återtog ledningen av förhandlingarna,
instämde herrar Johansson
i Skärstad, Johansson i Växjö och
Sjönell (samtliga ep).

Herr BJÖRCK i Nässjö (m):

Herr talman! I reservationen 8 vid
punkt 18 i statsutskottets förevarande
utlåtande har yrkats att Sveriges ungdomsorganisationers
landsråd skall erhålla
förhöjt statsbidrag, som då skulle
komma att uppgå till 150 000 kronor.

Sveriges ungdomsorganisationers
landsråd omfattar praktiskt taget samtliga
svenska ungdomsorganisationer,
sammanlagt ett 50-tal, med totalt över
1 miljon medlemmar. Landsrådet får
nu 75 000 kronor av staten för sin verksamhet,
som uteslutande är av internationell
karaktär. Under många år har
landsrådet varit en central för utländska
kontakter, inte minst då kontakterna
mellan ungdomar från u-länderna och

Fredagen den 18 april 1969

Nr 18

127

Bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet m. fl. anslag

de svenska ungdomsorganisationerna.
Det föreligger stort behov av ett centralt
clearingorgan för denna ungdomsorganisationernas
internationella verksamhet.
Dessutom är Sveriges ungdomsorganisationers
landsråd nationalkommitté
för World Assembly of Youth, som
omfattar ungdomar från i stort sett hela
världen med undantag för öststaterna.

Kungi. Maj:t har som sagt föreslagit
75 000 kronor, och den summan tycker
jag liksom reservanterna kontrasterar
starkt mot att statens ungdomsråd för
sin verksamhet erhåller inte mindre än
600 000 kronor. Utan att här ingå på
någon närmare bedömning av de båda
organisationernas verksamhet vill jag
ändå säga att Sveriges ungdomsorganisationers
landsråd har fått ut oerhört
mycket av sitt lilla anslag, och det finns
därför all anledning se till att ungdomsorganisationerna
för sina internationella
kontakter lämnas ett ordentligt stöd.
Som jag sade omfattar landsrådet nästan
alla ungdomsorganisationer, och
ordförandeskapet och styrelseposterna
där cirkulerar mellan de större ungdomsorganisationerna.

Sedan skall jag också mycket kort
uppehålla mig vid reservationen 4, som
gäller grundbidraget till ungdomsorganisationerna.
Liksom reservanterna tycker
jag att en uppräkning av detta
grundbidrag är självklar. Ser man på
de politiska ungdomsorganisationerna
— som jag liksom väl de flesta i denna
kammare har mest erfarenheter av —
så gäller där samma sak: de har ett lika
stort antal människor att bearbeta. Att
då konstruera ett system som det nuvarande,
som så ensidigt gynnar mycket
stora organisationer, tycker jag är
olyckligt. De små organisationerna har
oftast, helt naturligt, de största svårigheterna
att klara sin centrala ekonomi.
Ute i landet är det lättare, inte minst
tack vare en mera generös bidragsgivning
från kommuner och landsting.

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten ytterligare utan ber att få yrka

bifall till reservationerna 4, 8, 9 a och
10 b.

Herr ALMGREN (s):

Herr talman! Statsrådet Camilla Odhnoff
har alldeles nyss från denna talarstol
framhållit värdet av ungdomsverksamheten
och av stödet till ungdomsorganisationerna.
Kungl. Maj:ts förslag
om stöd till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet och till ungdomsledarutbildning
innebär en anslagsökning
med 2,8 miljoner kronor, vilket
jämfört med nuvarande anslag innebär
en ökning med 25 procent för den centrala
verksamheten och cirka 70 procent
för ledarutbildningen. I propositionen
föreslås en höjning av grundbidraget
med 5 000 kronor till 25 000
kronor.

Vi inom utskottsmajoriteten understryker
i vårt utlåtande propositionens
uttalande att detta är ett första steg mot
det mål som uppställts av ungdomsutredningen.
Följaktligen räknar vi med
att fortsättning följer och att det efter
hand skall bli möjligt att ytterligare
förstärka denna del av bidragsgivningen.
Beträffande förslaget om att sänka
åldersgränsen till tio år för bidragsgivningen
anser vi i likhet med föredragande
statsrådet med hänsyn till att i
propositionen inte nu föreslås någon
ändring av bestämmelserna för statsbidrag
till fritidsgrupper — man vill gärna
först avvakta resultatet av 1965 års
idrottsutredning — att det inte heller
nu bör göras någon ändring av åldersbestämmelserna
för de två aktuella bidragen.

Utskottsmajoriteten godkänner alltså
Kungl. Maj :ts förslag och hemställer om
avslag på motionsyrkandena.

Centerpartiets utskottsledamöter har
med anledning av ställda motionsyrkanden
i en reservation hemställt att andelsbeloppet
skall bestämmas till lägst
12 000 kronor. Detta förslag har nära
anknytning till yrkanden i motioner angående
femårsplaner för utbyggnaden

128

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

Bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet m. fl. anslag

av stödet till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet och ungdomsledarutbildningen.

Vi framhåller i utskottsutlåtandet att
vi är väl medvetna om att femårsplaner
från planerings- och uppbyggnadssynpunkter
kan vara till fördel för organisationerna.
Men vi vill inte göra några
uttalanden som innebär en framtida
bindning av bidragsgivningen.

När det gäller Sveriges ungdomsorganisationers
landsråd och Frikyrkliga
ungdomsrådet bör det enligt propositionen
ankomma på Kungl. Maj :t att
pröva hur bidragsgivningen skall ske.
Utskottet anser sig kunna utgå från att
vid denna prövning kommer att beaktas
alla de faktorer som kan vara avgörande
för ett ställningstagande vid bidragsgivningen,
även den omständigheten att
landsrådet kan främja information i ulandsfrågorna.

När det gäller bidrag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet
föreslås i propositionen att anslaget tages
upp med 5 925 000 kronor för nästa
budgetår, vilket innebär en ökning med
1 109 000 kronor.

Propositionens förslag om utökad bidragsgivning
till ungdomsledarutbildning
innebär en anslagsökning till
4 200 000 kronor, eller med 1 700 000
kronor. Detta betyder en 70-procentig
höjning av anslaget. Det tillhör väl, herr
talman, ovanligheterna att en sådan
kraftig höjning sker.

Vi inom utskottsmajoriteten anser
Kungl. Maj :ts förslag vara sådant att vi
till alla delar kan godkänna detsamma.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan under
punkten 18.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom, 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 3

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,

dels ock på bifall till reservationen 4);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Eriksson i Arvika begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 18)
mom. 3) i utskottets utlåtande nr 43,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 4) av herr Ivar Johansson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Eriksson i Arvika begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 104 ja och 84 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 4

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 5);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Boo begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 18)
mom. 4) i utskottets utlåtande nr 43,
röstar

Fredagen den 18 april 1909

Nr 18

129

Bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet m. fl. anslag

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 5) av herr Ivar Johansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Boo begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
141 ja och 44 nej, varjämte 4 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 5

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 6)
av herr Ivar Johansson m. fl.; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. 6

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 7

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 7);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Boo begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 7) av herr Ivar Johansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Boo begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
148 ja och 35 nej, varjämte 5 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 8

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 8);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Björck i Nässjö begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 18)
mom. 8) i utskottets utlåtande nr 43,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 8) av herr Ottosson m. fl.

Den, som vill, att kammaren bifaller Sedan kammarens ledamöter härefter
statsutskottets hemställan i punkten 18) intagit sina platser och voteringspromom.
7) i utskottets utlåtande nr 43, positionen blivit ännu en gång uppläst,
röstar verkställdes omröstning genom uppres 5

— Andra kammarens protokoll 1969. Nr 18

130

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

Bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet m. fl. anslag

ning. Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Björck i Nässjö begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 159 ja och 23 nej, varjämte 6 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 9 och 10

Hemställan

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
9 b); och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Eriksson i Arvika begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 18)
mom. 9) och 10) i utskottets utlåtande
nr 43, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 9 b) av herr Per Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Eriksson i Arvika begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 136 ja och 39 nej, varjämte
13 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

Motiveringen

Utskottets motivering godkändes.

Mom. 11—14

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 19—21

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 22

Bidrag till Centralförbundet för
nykterhetsundervisning

Kungl. Maj:t hade (punkt B 52, s. 136
—137) föreslagit riksdagen att till Bidrag
till Centralförbundet för nykterhetsundervisning
för budgetåret 1969/70
anvisa ett reservationsanslag av
1 400 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 637
av herr Bengtson m. fl. och II: 772 av
herr Wiklund i Stockholm m. fl., såvitt
nu var i fråga,

dels motionen II: 770 av herr Westberg
i Ljusdal i vad avsåge hemställan
att riksdagen måtte besluta att i enlighet
med skolöverstyrelsens förslag höja
det nu utgående bidraget till Centralförbundet
för nykterhetsundervisning
med 200 000 kr.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna I: 637 och II: 772 samt II:
770, samtliga motioner såvitt nu var i
fråga, till Bidrag till Centralförbundet
för nykterhetsundervisning för budgetåret
1969/70 anvisa ett reservationsanslag
av 1 400 000 kr.

Herr TALMANNEN yttrade:

Debatten beträffande denna punkt må
omfatta jämväl punkten 23, men yrkan -

Fredagen den 18 april 1969 Nr 18 131

Bidrag till Centralförbundet för nykterhetsundervisning

den rörande sistnämnda punkt framställes
först sedan densamma föredragits.

Punkten 22 föredrogs; och anförde
därvid:

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! År 1967 gjordes en
SIFO-undersökning för att klarlägga
omfattningen av alkoholmissbruk i jämförelse
med utbredningen av narkotikamissbruk.
Man frågade via en så kallad
veckobuss ett urval medborgare: Känner
Ni någon som är alkoholskadad,
d. v. s. närmast sjukligt beroende av alkohol,
respektive på samma sätt beroende
av narkotika? Var tredje kände en
alkoholist, räknat bland tillfrågade i
alla kommuntyper, medan var femtonde
i storstäderna, var tjugofemte i övriga
städer och var femtionde på landsbygden
kände en narkoman.

Denna undersökning visar hur mycket
högre frekvensen av alkoliolskadade
är och hur alkoholmissbruket som ett
socialt problem alltjämt dominerar giftmissbruket
jämfört med narkotikamissbruket.
Detta får naturligtvis inte tas
till intäkt för att jag skulle mena att
narkotikamissbruket inte är ett särskilt
allvarligt problem eller att jag
skulle vilja bagatellisera det problemet
— det vill jag naturligtvis inte alls.
Generaldirektör Bror Rexed i socialstyrelsen
sade i början på veckan i ett
offentligt uttalande att alkohol är den
farligaste hälsorisk som vi fritt låter
utveckla sig i vårt samhälle; alkoholmissbruk
är vårt nuvarande största medicinska
problem.

Vi har hört liknande uttalanden av
myndighetspersoner i andra sammanhang,
men nu får vi alltså höra det
även av socialstyrelsens chef.

Det förefaller som om statsutskottets
majoritet till den grad fångats av beskedet
om vissa ökade anslag till narkotikaupplysning
att man är tämligen
nöjd med omfattningen av de »profy -

laktiska» åtgärder, som föreslagits av
Kungl. Maj :t under rubrikerna Bidrag
till Centralförbundet för nykterhetsundervisning
respektive Bidrag till nykterhetsorganisationer
m. m. I det första
fallet nöjer sig regeringen med att yrka
en ökning av anslaget med 80 000 kronor
mot den av skolöverstyrelsen begärda
ökningen med 200 000 kronor till
olika ändamål inom ramen för detta
förbunds verksamhet, bl. a. narkotikaupplysning.

I motionen 11:772 begärs nu att ytterligare
130 000 kronor skall anslås för
att i erforderlig mån täcka rent automatiska
utgiftsökningar och få till stånd
en nödvändig upprustning med en administrativ
kraft hos Centralförbundet
för nykterhetsundervisning. Motionen
tillkom efter en skriftlig vädjan från
företrädare för ett tiotal nykterhetsorganisationer
på riksplanet.

Centralförbundet för nykterhetsundervisning
har inte kunnat öka sin personal
sedan 1954, då beslut fattades om
den stora nykterhetspolitiska reformen.
Ändå känner vi till hur alkoholmissbruket,
liksom narkotikamissbruket, bland
i synnerhet ungdomen ökar. Jag syftar
i första hand på att nya och allt yngre
grupper dras in i alkohol- eller narkotikamissbruk,
och allra främst tänker
jag på de problem som t. ex. uppkommer
i skolorna.

Kostnadsökningar är särskilt markanta
när det gäller alla typer av informationsverksamhet
på alla områden. Utskottet
hänvisar nu till att hälsovårdsupplysningsanslaget
föreslås ökat med
800 000 kronor till 1,9 miljon kronor
och att man därvid bl. a. tänkt på behovet
av ökad narkotikaupplysning. Vidare
skall det nya samarbetsorganet för
upplysning i narkotikafrågan tillföras
1 miljon kronor. Därtill skall en viss
summa utgå till stöd åt ungdomsorganisationernas
särskilda upplysningsverksamhet
i narkotikafrågan genom ett
anslag från allmänna arvsfonden. Det
verkar ju vara stora påslag.

132 Nr 18 Fredagen den 18 april 1969

Bidrag till Centralförbundet för nykterhetsundervisning

Såvitt jag har fått riktig information
är det meningen att något över hälften
av den nämnda miljonen i viss mån
skall administreras av Centralförbundet
för nykterhetsundervisning. Detta
innebär ytterligare arbetsbelastning på
detta förbund utan att förbundet sålunda
sedan 1954 fått någon personalökning.

Men de belopp det här gäller — för
att bedriva en viss profylax mot giftmissbruk
genom upplysning som medel
— är enligt min mening alltfort av tämligen
blygsam storleksordning. Över huvud
taget är det ett märkligt förhållande
att vi så relativt lätt sätter in mångmiljonbelopp
på sjukvårdande åtgärder
och terapeutiskt arbete, då skadeverkningar
på olika områden redan uppstått.
Det kan gälla trafiken eller varför inte
samhällsmiljön i stort — den hotas ju
nu av förgiftningar av olika slag som vi
inte har tänkt på förut — eller just de
nu aktuella s. k. bruksgifterna. Statens
kostnader för vård av alkoholskadade
inom nykterhetsvården ökar t. ex. kraftigt
även i år. Det rör sig inte om små
summor därvidlag. Totalbeloppet är nu
159 miljoner kronor. Bara för de kommunala
nykterhetsnämndernas del är
det fråga om en ökning i år på 15 miljoner
kronor. Dessa belopp avser säkerligen
angelägna och högst nödvändiga
anslagsförstärkningar. Därtill kommer
sedan dryga sjukvårdskostnader, som är
alkoholbetingade, kostnader för kriminalvård
o. s. v. Det gäller alltså kostnader
för vård, då skadan redan har skett.

Till alkoholupplysningen, d. v. s. profylaxen,
skall emellertid enligt Kungl.
Maj:ts förslag i år utgå totalt bara 3,7
miljoner kronor. Man kan, om man vill,
pryda upp detta belopp genom att lägga
till de nya pengarna för narkotikaupplysning,
alltså kanske 2 miljoner kronor,
och det ökade anslaget till hälsovårdsupplysningen
— egentligen är det dock
inte korrekt att räkna med det sistnämnda
anslaget, eftersom detta bara
till en del gäller narkotika- och alkohol -

upplysning. Man kommer med en sådan
sammanläggning inte upp till mer än
knappt 8 miljoner kronor. Jämför detta
belopp med exempelvis nykterhetsvårdens
anslag på 159 miljoner kronor! Det
är alltså egentligen ett relativt sett litet
belopp man satsar på profylax, om man
nämligen jämför med de mycket stora
kostnaderna för vård i tung mening.
Jag tänker framför allt på sjukvården,
där det ju är fråga om miljardbelopp.

Man har på detta område också att
räkna med eu motreklam, inte vad det
gäller narkotikan men i fråga om alkoholen.
Bara under år 1966 satsade alkoholintressena
10,5 miljoner kronor på
reklam — ett belopp som nu, tre år
senare, säkerligen ligger mycket högre.

Vi kan som sagt konstatera mycket
kraftiga kostnadsökningar på informationsområdet
i stort — inte speciellt på
detta område. För t. ex. produktion av
film för upplysningsändamål på olika
områden har det förekommit mycket
stora kostnadsökningar. En föreställning
om hur mycket det verkligen kostar
att få till stånd en samhällsinformation
med full slagkraft fick utbildningsministern
i sin tidigare egenskap av
kommunikationsminister. 1966 års riksdag
anslog 30 miljoner till information
rörande högertrafikreformen. Då
hade man ändå ingen som helst motreklam
att räkna med utan snarare en
mycket kraftigt positiv och kostnadsfri
medverkan från de mest skilda håll i
syfte att få reformen att gå väl i lås.

Det måste uppenbarligen kosta mycket
mera än nu att bedriva verklig alkoholprofylax
i form av upplysning och
information, men det skulle säkert löna
sig i längden att satsa på denna eftersom
terapikostnaderna ju blir enormt
mycket större, särskilt på sjukvårdsområdet.
Jämfört med dessa kostnader talar
vi tydligen här om småbelopp för
alkohol- respektive narkotikainformation.

När får riksdagen för övrigt något
förslag av regeringen om en särskild

Fredagen den 18 april 1969

Nr 18

133

Bidrag till Centralförbundet för nykterhetsundervisning

upplysningsverksamhet för ungdom i
alkoholfrågan? Ett sådant förslag har
för länge sedan utarbetats av statens
ungdomsråd.

I motionen II: 772 finns också ett yrkande
om höjning med 2 000 kronor av
det s. k. instruktörsbidraget. Detta bidrag
utgår nu med 23 000 kronor per
instruktör och år — undantagsvis, nämligen
i tre fall, med 28 000 kronor. Det
rör sig om 29 instruktörer, och skolöverstyrelsen
har påyrkat en höjning av
4 000 kronor per år för 26 instruktörer.
I vår motion har vi alltså nöjt oss med
hälften av det belopp skolöverstyrelsen
föreslagit i bidragsförstärkning.

Någon närmare argumentation, herr
talman, tror jag knappast är nödvändig
för detta yrkande. Det är här fråga om
kompensation för penningvärdeförsämringen
och en absolut nödvändig uppjustering
för att få behålla lämpliga och
kompetenta krafter för det för dessa
organisationer mycket viktiga instruktörsarbetet.

Utskottet säger att man inte kan helt
överblicka konsekvenserna av detta motionsyrkande
och ett yrkande, ställt av
herr Westberg i Ljusdal i en särskild
motion, om en höjning av instruktörsbidraget
enligt skolöverstyrelsens förslag,
alltså med 4 000 kronor per år.
Det är egentligen, herr talman, lätt att
överblicka konsekvenserna av ett avslag
på vårt yrkande i motionen II: 772.
Ett sådant avslag kommer att innebära
ytterligare stora svårigheter att behålla
innehavarna av dessa instruktörstjänster
och säkerligen också leda till att en
del av dessa tjänster inte alls kan besättas
och uppehållas.

Jag ber att senare få yrka bifall till
reservationen vid punkten 23. Jag har
på grund av frågans läge beträffande
punkten 22 i utskotfsutlåtandet, som
vi nu behandlar, intet yrkande.

I detta anförande instämde herr Nilsson
i Lönsboda (fp).

5* — Andra kammarens protokoll 1969.

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr talman! Jag ber att få instämma
med herr Wiklund i allt vad han har
sagt utom beträffande anslaget till instruktörer
där jag har ett högre bud än
han redovisade. Jag menar att de fakta
som han här har lagt fram är utomordentligt
vägande, och jag vill för min
del endast göra några små anmärkningar
i anslutning till vad han har sagt.

Det fanns i Dagens Nyheter i vintras
en hörnartikel som skakade mig och jag
hoppas även andra. Det var skolöverstyrelsens
chef som stod för artikeln.
Han började med att fråga så här: »Hur
stryktåligt är välfärdssamhället? Hur
långt kan utvecklingen mot en mera utbredd
och intensivare användning av
tobak, alkohol och narkotika gå utan
att vi blir tvungna att skruva ned ambitionerna
på den sociala och kulturella
tillväxten?» Hur stryktåligt är välfärdssamhället?
Jag tycker att det är en mycket
allvarlig fråga, en fråga som vi inte
kan nonchalera. Yårt samhälle är enligt
min mening alltför giftvänligt, och vi
utsätter människorna i samhället för
ett mycket allvarligt tryck när det gäller
umgänget med gifterna.

Vi har uppmärksammat narkotikafaran,
och på det området har vi nyligen
vidtagit mycket kraftfulla åtgärder. Men
det är inte bara narkotikan som är farlig,
utan också andra gifter. I den artikel
som jag hänvisade till tog man också
upp framför allt alkoholen och tobaken.
Det är många, många som delar
generaldirektör Löwbeers mening i dessa
frågor, och jag måste bekänna att
jag ser på dessa frågor med mycket
stort allvar.

Herr Wiklund citerade nyss socialstyrelsens
chef, och det vill jag också göra.
Enligt generaldirektör Rexeds mening
måste vi angripa alkoholen med samma
energi som knarket. Vi måste angripa
alkoholen med samma vilja och energi
som narkotikaproblemen. Det går inte
att ta spritproblemen så lätt som man
hittills gjort.

Nr IS

134

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

Bidrag till Centralförbundet för nykterhetsundervisning

Alkoholen är den största faran för
hälsan, säger generaldirektör Rexed,
och han fördömer även tobaken och
menar att det inte råder något tvivel
om dess skadeverkningar: »Det finns ett
klart samband mellan tobaken och olika
kärlsjukdomar.»

Statens konsumentråd hävdar den
uppfattningen, att tobaksreklamens bild
av rökningens behag innebär en grotesk
förljugenhet. Också där är man alltså
vaken inför vad bruket av de här gifterna
innebär och vilka faror det för
med sig.

Det är inte lätt för den ungdom som
växer upp i dag att klara det tryck som
den allmänna samhällsattityden och de
vuxnas exempel utövar på de unga i det
här avseendet. Inte minst måste den
psykologiskt utstuderade reklamen utöva
ett starkt tryck, speciellt på unga
människor. Det är i högsta grad otillfredsställande
att denna reklam får bedrivas
på det sätt som sker. På den
punkten hoppas jag att vi så småningom
skall komma fram till en ändring.
Riksdagen beslöt i höstas att hos Kungl.
Maj :t begära en utredning av frågan om
åtgärder för att minska tobakskonsumtionen.
I det sammanhanget kommer säkerligen
reklamfrågorna med i bilden.
Det är självklart. Vi har också den alkoholpolitiska
utredningen, som — om det
inte redan har skett — skall ägna uppmärksamhet
åt frågor rörande undervisnings-
och upplysningsverksamhet
på detta område. Vi kan alltså vänta
förslag till åtgärder i det här avseendet.

Enligt min mening är det emellertid
inte bara fråga om att minska eller helt
hindra reklamen för dessa gifter; det
gäller också att effektivisera upplysningsverksamheten
om gifternas skadeverkningar
— att sätta in en effektiv
profylax, som herr Wiklund sade — och
få till stånd en motreklam. Jag vet mycket
väl att det inte är lätt att åstadkomma
en sådan, men visst borde det vara
möjligt att med hjälp av annonsering,
artiklar i pressen och propaganda i

våra övriga massmedia föra en kampanj
mot här berörda gifter som ledde till
en ändring av opinionsläget.

Men det är också viktigt — jag ansluter
mig till vad herr Wiklund har sagt
— att utnyttja de organisationer och
organ som i dag står till förfogande i
kampen mot gifterna — jag tänker
närmast på Centralförbundet för nykterhetsundervisning
och på nykterhetsorganisationerna.
Skall de kunna fylla
sin uppgift behöver de emellertid ökade
ekonomiska resurser. Regeringens förslag,
som stöds av utskottet, innebär en
ökning med cirka 80 000 kronor till
CFN och en ännu mindre ökning till
nykterhetsorganisationerna, vilket ju
med hänsyn till kostnadsökningarna
och penningvärdeförsämringen i realiteten
innebär en sänkning av bidraget.

Enligt min mening kan vi inte stå till
svars för en sådan politik. I det allvarliga
läge som skolöverstyrelsens chef
tecknade och som var och en av oss kan
konstatera måste det innebära bristande
ansvar att låta utvecklingen fortgå utan
att vidtaga kraftfulla åtgärder för att
förstärka de organ och organisationer
som har att svara för åstadkommandet
av ett mottryck. Förslaget, vilket utskottet
har ställt sig bakom, innebär att
verksamheten inte ens kan hållas på
samma nivå som tidigare och ännu
mindre anpassas till de ökade kraven
på kraftfulla insatser mot gifterna.

Skolöverstyrelsen har föreslagit ökade
anslag på en rad punkter, och jag
för min del har i en motion, 11:770,
tagit upp dessa förslag. Men tyvärr har
utskottet inte velat stödja dem. Jag har
yrkat på ett ökat anslag av 200 000 kronor
— alltså mot regeringens 80 000
kronor — till Centralförbundet för nykterhetsundervisning
och ökningar av
anslagen till nykterhetsorganisationerna
i enlighet med vad skolöverstyrelsen
hade föreslagit. Jag skall be att få återkomma
till det sistnämnda.

I första omgången ber jag alltså att få
yrka bifall till motionen beträffande ök -

Fredagen den 18 april 1969

Nr 18

135

Bidrag till Centralförbundet för nykterhetsundervisning

ningen av anslaget till Centralförbundet
för nykterhetsundervisning.

Herr ERIKSSON i Arvika (fp):

Herr talman! Efter herrar Wiklunds
och Westbergs i Ljusdal utförliga redovisningar
av detta ärende kan jag bara
tillägga att vi under nästa punkt har en
trepartireservation när det gäller instruktörsbidragen.
Jag vill stryka under
vad herr Wiklund i Stockholm sade, att
det visar sig att det börjar bli svårt att
rekrytera kunnigt, bra och engagerat
folk till dessa uppgifter just på grund
av de ekonomiska svårigheterna.

Jag återkommer, herr talman, med
yrkande om bifall vid nästa punkt men
vill framhålla att jag beklagar att vi inte
under denna punkt kunde komma överens
i avdelningen. Det gäller ett litet belopp
som skulle ha haft stor nytta med
sig.

Herr NILSSON i Kristianstad (s):

Herr talman! Jag vill också understryka
betydelsen av det arbete som
CFN bedriver. Det är nödvändigt att
på allt sätt bekämpa det alkohol- och
narkotikamissbruk som förekommer i
landet. Kungl. Maj:t har också höjt
anslaget till CFN med 80 000 kronor
till 1,4 miljon kronor. Utöver det har
utskottet inte funnit anledning att gå.

Herr Wiklund motiverar en ytterligare
anslagshöjning med behovet av en
bättre upplysningsverksamhet i narkotikafrågan.
På det vill jag svara att
Kungl. Maj:t under annan huvudtitel
har anvisat medel för en sådan upplysningsverksamhet.
Det kommer därför
utanför det ärende vi nu behandlar.
Det har alltså skett en rejäl resursförstärkning
för just den upplysningsverksamheten.

Bidraget under punkten 23 till nykterhetsorganisationer,
som vi också behandlar,
har Kungl. Maj:t i budgeten
räknat upp med 45 000 kronor. De borgerliga
motionärerna vill att ytterligare
medel skall anslås för det ändamålet.

Det är väl heller ingen ovanlig företeelse
i dessa dagar att bjuda över
Kungl. Maj:ts förslag då vi har att behandla
statsbudgeten.

Utskottet ansluter sig till regeringens
anslagsbedömning. Vi anser också att
vi inte har möjlighet att helt överblicka
konsekvenserna av den höjning av bidraget
till nykterhetsinstruktörerna,
som man här pläderat för. Det förhåller
sig nämligen så, att liknande bidrag
utgår till andra organisationer och under
andra huvudtitlar, och skall man
höja ett anslag för en instruktörsgrupp,
så måste man också höja övriga liknande
anslag. En jämförande bedömning
bör alltså företagas.

Jag yrkar alltså bifall till utskottets
hemställan under punkt 22. Då det
gäller utskottets yrkande under punkt
23 ber jag få återkomma senare.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Utskottets talesman anser
det nödvändigt att på alla sätt bekämpa
missbruk av alkohol och narkotika,
men det han säger i fortsättningen
stämmer mycket dåligt med den
parollen. Detta framgår tydligt niir lian
försöker motivera utskottets ställningstagande.
Jag vill framhålla att jag ingalunda
motionerade mitt yrkande om
höjt anslag till Centralförbundet för
nykterhetsundervisning och nykterhetsorganisationerna
med behovet av ökad
narkotikaupplysning. Hela mitt anförande
gick ut på att visa att det är upplysningsverksamheten
i alkoholfrågan
som är otillräcklig. Herr Nilsson i
Kristianstad har sålunda fullständigt
missuppfattat mitt anförande.

Vad slutligen gäller påståendet att
det skulle vara svårt att överblicka
konsekvenserna av höjda instruktörsbidrag
i detta sammanhang vill jag
framhålla att man vid varje även rätt
enkel löneförhandling får räkna med
att om man höjer lönen för en grupp,
kan det få konsekvenser för andra grupper.
Men det är inte svårare att bedöma

136

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

Bidrag till nykterhetsorganisationer m. m.

denna fråga än när det gäller ett avgörande
i samband med vanliga löneförhandlingar.
Statsutskottet borde vara
kompetent nog att göra sådana bedömanden
och överblicka konsekvenserna.
Det är i varje fall min uppfattning.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till motionen II: 770
i motsvarande del; och biföll kammaren
utskottets hemställan oförändrad.

Punkten 23

Bidrag till nykterhetsorganisationer
m. m.

Kungl. Maj:t hade (punkt B 53, s.
137—138) föreslagit riksdagen att till
Bidrag till nykterhetsorganisationer
in. m. för budgetåret 1969/70 anvisa ett
reservationsanslag av 2 342 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet behandlat dels

de likalydande motionerna I: 637
av herr Bengtson m. fl. och II: 772 av
herr Wiklund i Stockholm m. fl. i vad
avsåge hemställan att reservationsanslaget
Bidrag till nykterhetsorganisationer
m. m. för budgetåret 1969/70 måtte
höjas med 58 000 kr. jämfört med vad
Kungl. Maj:t föreslagit,

a) för grundbidrag 50 000 kr.

b) för upplysning rörande narkotikafrågan
50 000 kr. samt

c) för rekrytering av kvalificerade instruktörer
104 000 kr.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 770 i vad den avsåge höjt grundbidrag,

2. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 770 i vad den avsåge medel till upplysning
rörande narkotikafrågan,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 637 och II: 722 samt II: 770 i vad
de avsåge instruktörsbidrag,

4. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och med avslag å
motionerna I: 637 och II: 772 samt II:
770, samtliga motioner i vad de avsåge
medelsanvisningen, till Bidrag till nykterhetsorganisationer
m. m. för budgetåret
1969/70 anvisa ett reservationsanslag
av 2 342 000 kr.

Reservation hade avgivits

14. beträffande instruktörsbidrag av
herrar Ivar Johansson (ep), Per Jacobsson
(fp), Ottosson (m), Nyman (fp),
Eric Peterson (fp), Kaijser (m), Johan
Olsson (ep), Bohman (m), Eliasson i
Sundborn (ep), Nordstrandh (m),
Källstad (fp), Dahlgren (ep), Sundman
(ep) och Eriksson i Arvika (fp), som
ansett

dels att utskottet under 3 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 637 och II: 772 och i anledning
av motionen II: 770, samtliga
motioner i vad de avsåge instruktörsbidrag,
besluta höja bidragen till instruktörer
för upplysning i alkoholfrågor
med 2 000 kr. per instruktör;

dels att utskottet under 4 vid bifall
till yrkandet beträffande hemställan under
3 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj ds förslag och motionen II:
770 samt med bifall till motionerna I:
637 och II: 772, samtliga motioner i
vad de avsåge medelsanvisningen, till
Bidrag till nykterhetsorganisationer
m. m. för budgetåret 1969/70 anvisa ett
reservationsanslag av 2 400 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Fredagen den 18 april 1969

Nr 18

137

Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet

Herr ERIKSSON i Arvika (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation 14.

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionen 11:770 vad beträffar
grundbidraget till nykterhetsorganisationerna.
I fråga om bidraget till in7
struktörer yrkar jag bifall till reservation
14.

Herr NILSSON i Kristianstad (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen II: 770
i motsvarande del; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. 2

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 3 och 4

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 14);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Eriksson i Arvika begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 23)
mom. 3) och 4) i utskottets utlåtande
nr 43, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 14) av herr Ivar Johansson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Eriksson i Arvika begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 103 ja och 85
nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad
utskottet hemställt.

Punkten 24

Bidrag till de handikappades kulturella
verksamhet

Kungl. Maj:t hade (punkt B 54, s. 138
—140) föreslagit riksdagen att till Bidrag
till de handikappades kulturella
verksamhet för budgetåret 1969/70 anvisa
ett anslag av 2 575 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 569
av herr Eric Peterson m. fl. och II: 636
av herr Jönsson i Ingemarsgården m. fl.
i vad avsåge hemställan att riksdagen
under åttonde huvudtiteln till Bidrag
till de handikappades kulturella verksamhet
för budgetåret 1969/70 måtte bevilja
ett med 300 000 kr. utöver Kungl.
Maj:ts förslag förhöjt anslag på tillsammans
2 875 000 kr.,

dels de likalydande motionerna I: 666
av herr Tistad m. fl. och II: 729 av herr
Andersson i Örebro m. fl., vari hemställts
att riksdagen under anslagstiteln
Bidrag till de handikappades kulturella
verksamhet utöver i statsverkspropositionen
begärt belopp av 2 275 000 kr.
måtte anvisa ytterligare 100 000 kr. till
De blindas förenings allmänna biblioteksverksamhet,

138

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

Bidrag till de handikappades kulturella

dels motionen II: 739 av herr Dockered
m. fl., vari bl. a. hemställts att anslaget
till De blindas förenings biblioteksverksamhet
uppräknades till
1 140 000 kr. eller med 100 000 kr. utöver
vad Kungl. Maj :t föreslagit.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 569 och II: 636 i vad de avsåge
ytterligare medel för kurs- och studieverksamhet,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 666 och II: 729 samt II: 739 i vad
de avsåge utöver Kungl. Maj:ts förslag
höjt bidrag till De blindas förenings
allmänna biblioteksverksamhet,

3. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 739 i vad den avsåge höjt bidrag
till framställning av studielitteratur
för synskadade universitetsstuderande,

4. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna I: 569 och II: 636,1: 666 och
11:729 samt 11:739, samtliga motioner
i vad de avsåge medelsanvisningen, till
Bidrag till de handikappades kulturella
verksamhet för budgetåret 1969/70 anvisa
ett anslag av 2 575 000 kr.

Reservationer hade avgivits

15. beträffande bidrag till kurs- och
studieverksamhet m. m. av herrar Ivar
Johansson (ep), Per Jacobsson (fp),
Nyman (fp), Eric Peterson (fp), Johan
Olsson (ep), Eliasson i Sundborn (ep),
Källstad (fp), Dahlgren (ep), Sundman
(ep) och Eriksson i Arvika (fp),
som ansett att utskottet under 1 bort
hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 569 och II: 636, såvitt nu
var i fråga, bevilja ett i förhållande till
Kungl. Maj :ts förslag med 300 000 kr.
höjt bidrag till kurs- och studieverksamhet
m. m.;

16. beträffande bidrag till De blindas
förenings allmänna biblioteksverksamhet
av herrar Ivar Johansson (ep), Per
Jacobsson (fp), Ottosson (m), Nyman

verksamhet

(fp), Eric Peterson (fp), Kaijser (m),
Johan Olsson (ep), Bohman (m), Eliasson
i Sundborn (ep), Nordstrandh (in),
Källstad (fp), Dahlgren (ep), Sundman
(ep) och Eriksson i Arvika (fp), som
ansett att utskottet under 2 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:666 och 11:729 samt II:
739, samtliga motioner såvitt nu var

1 fråga, bevilja ett i förhållande till
Kungl. Maj:ts förslag med 100 000 kr.
höjt bidrag till De blindas förenings
allmänna biblioteksverksamhet;

17. beträffande medelsanvisningen

a. av herrar Ivar Johansson (ep),
Per Jacobsson (fp), Nyman (fp), Eric
Peterson (fp), Johan Olsson (ep), Eliasson
i Sundborn (ep), Källstad (fp),
Dahlgren (ep), Sundman (ep) och
Eriksson i Arvika (fp), som — vid bifall
till reservationerna 15 och 16 —
ansett att utskottet under 4 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och motionen II:
739 samt med bifall till motionerna I:
569 och II: 636 samt I: 666 och II: 729,
samtliga motioner i vad de avsåge medelsanvisningen,
till Bidrag till de handikappades
kulturella verksamhet för
budgetåret 1969/70 anvisa ett anslag av

2 975 000 kr.;

b. av herrar Ottosson, Kaijser, Bohman
och Nordstrandh (samtliga m),
som — vid bifall till reservationen 16
— ansett att utskottet under 4 bort
hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och motionen II:
739 och med bifall till motionerna I:
666 och II: 729 samt med avslag å motionerna
1:569 och 11:636, samtliga
motioner i vad de avsåge medelsanvisningen,
till Bidrag till de handikappades
kulturella verksamhet för budgetåret
1969/70 anvisa ett anslag av
2 675 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Fredagen den 18 april 1969

Nr 18

139

Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet

Herr ERIKSSON i Arvika (fp):

Herr talman! Skolöverstyrelsen lade
för tre ftr sedan fram ett förslag till
en plan för att underlätta de handikappades
kulturella verksamhet. Den
totala kostnaden för denna plan uppgick
till närmare 7 miljoner kronor. Det
anslag som anvisas i årets statsverksproposition
är knappt 2,6 miljoner kronor,
alltså endast drygt en tredjedel
av målsättningen i den ursprungliga
planen.

Skolöverstyrelsen har framhållit ett
speciellt viktigt område, nämligen kursocli
studieverksamheten. Man har äskat
en ökning av anslaget med 680 000 kronor.
Av detta helopp har departementschefen
gått med på knappt en fjärdedel,
eller 157 000 kronor. I en motion
har vi föreslagit en ytterligare ökning
med 300 000 kronor, och det yrkandet
har följts upp i reservation nr 15, som
jag, herr talman, ber att få yrka bifall
till.

Beträffande ytterligare ett anslag under
rubriken Bidrag till de handikappades
kulturella verksamhet råder det
delade meningar inom utskottet, något
som jag djupt beklagar. Det gäller De
blindas förenings biblioteksverksamhet.
Jag vill påminna om att 1961 års utredning
föreslog att staten helt skulle överta
ansvaret för litteraiurförsörjningen
för de blinda. Man beslöt inte detta då
utan satte som mål att statens anslag
skulle höjas successivt tills man kom
fram till att hela kostnaden täcktes av
statsmedel.

Det skall erkännas att det har skett
en höjning under årens lopp, men med
tanke på kostnadsutvecklingen och
den ökade efterfrågan på blindlitteratur
släpar vi fortfarande långt efter.
För detta behjärtansvärda ändamål har
det nu begärts en, som jag tycker, välmotiverad
höjning med 200 000 kronor,
men departementschefen har prutat till
100 000 kronor. I en trepartireservation
föreslås bifall till skolöverstyrelsens förslag.

Statsutskottets femte avdelning hade
för ett par år sedan möjlighet att besöka
de blindas bibliotek och fick på nära
håll se den goda organisationen. Ledamöterna
informerades också om den
stora uppgift som detta bibliotek för
talböcker bär.

Jag kan också påminna kammarens
ledamöter om att riksdagen 1966 beviljade
den höjning som reservanterna då
föreslog. Också den gången gällde det
100 000 kronor utöver Kungl. Maj:ts
förslag. Det riksdagsbeslutet betecknades
av många som ett uttryck för den
betydelse riksdagen tillmätte de blindas
bokförsörjning. Jag föreslår att
också 1969 års riksdag måtte följa reservanterna
och besluta om en höjning
med ytterligare 100 000 kronor till detta
synnerligen behjärtansvärda ändamål.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation 16 och följdreservationen
17 a.

I detta anförande instämde herrar
Sjönell (ep), Wiklund i Stockholm (fp),
Vigelsbo (ep) och Andersson i Örebro
(fp).

Herr DOCKERED (ep):

Herr talman! Jag har i denna punkt
samma yrkande som den föregående
ärade talaren, ett yrkande som vi också
tidigare har fört fram i en fyrpartimotion.

Det har här i debatten sagts att man
visat lust att överbjuda regeringens förslag,
men det är ingalunda den lusten
som drivit oss när vi motionerat om
De blindas förenings biblioteksverksamhet.
Vi är övertygade om att det är en
verksamhet som är värd allt stöd. Inte
heller är det ett ovanligt yrkande, ty
som herr Eriksson i Arvika sade förklarade
1960 års blindvårdsutredning
att staten borde överta denna verksamhet.
Efter förhandlingar träffades dock
överenskommelse om att De blindas
förening tills vidare skulle stå för huvudmannaskapet,
under förutsättning

140

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet

att staten påtog sig kostnaderna. Åren
1964 och 1965 uppnåddes paritet mellan
statsbidraget och kostnaderna, men sedan
har bidraget sackat efter. I år räknar
man med att, även om man får
100 000 kronor av riksdagen, bli
tvungen att bidra med 150 000 kronor
av egna medel för att hålla den budget
som uppgjorts.

För alla som vet vad biblioteksverksamheten
betyder för att bryta de blindas
isolering och vet till vilken glädje
den är i deras ensamhet, bör det inte
vara svårt att stödja vårt förslag. Beloppet,
100 000 kronor, betyder inte
mycket i statsbudgeten — även om vi
har respekt också för små belopp -—
men för De blindas förening är det
mycket pengar.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
reservationen 16 med följ dreservationen
17 a.

I detta anförande instämde herr Persson
i Heden (ep).

Herr BLOMKVIST (s):

Herr talman! Jag vill först försäkra
kammarens ledamöter att också vi som
står bakom utskottsmajoritetens utlåtande
är mycket positivt inställda till de
handikappades kulturella verksamhet.

Under den punkt som vi nu behandlar
har upptagits en rad olika anslag till
den kulturella verksamheten för de handikappade.
Det gäller bl. a. ekonomiskt
stöd till De blindas förenings framställning
av talböcker, till konsulentverksamhet,
till fritidsverksamhet och till
ungdomsledarutbildning. De statliga insatserna
på dessa olika områden har
självfallet medverkat till att bryta de
handikappades isolering. Talböckerna
har exempelvis gett de blinda större
möjligheter att få kontakt med studieböcker
och skönlitteratur.

Jag vill i detta sammanhang gärna
understryka att de blindas biblioteksverksamhet
är en betydelsefull kulturinstitution.
Vi har också vid utskotts -

behandlingen mycket noga prövat motionerna
i detta sammanhang. Så gott
som samtliga molionsförslag har ju också
följts upp i reservationer till utskottsutlåtandet.
Såsom tidigare framhållits
innefattar reservationen 15 bl. a.
önskemål om ett med 300 000 kronor i
förhållande till Kungl. Maj:ts förslag
höjt anslag. I reservationen 16 föreslås
en ökning av anslaget till De blindas
förenings allmänna biblioteksverksamhet
med 100 000 kronor utöver Kungl.
Maj :ts förslag.

Herr talman! Utskottsmajoriteten har
inte ansett sig kunna biträda de av motionärerna
och reservanterna föreslagna
anslagsökningarna, och jag kan försäkra
att det finns flera skäl till detta
ställningstagande. Jag skall nu bara redovisa
några av dem.

Först och främst har vi förståelse för
att Kungl. Maj :t i ett ganska kärvt budgetläge
varit nödsakad att göra en viss
prioritering av anslagen även till arbetet
för de handikappade. Men jag tycker
att det ändå i detta sammanhang finns
anledning påminna om att den sammanlagda
föreslagna ökningen avseende olika
statliga åtgärder för de handikappade
under nästa budgetår är något över
287 miljoner kronor. Folkpensionskostnader
och kostnader för förtidspensioner
är självfallet de största utgiftsposterna.
Departementschefen har dock
inom ramen för dessa 287 miljoner kronor
kunnat förstärka det ekonomiska
stödet till de handikappades kulturella
verksamhet med 500 000 kronor. Det
gäller framför allt en ökning av anslagen
till kurs- och studieverksamheten
och till De blindas förenings biblioteksverksamhet.
För dessa båda verksamhetsgrenar
föreslår departementschefen
en anslagsökning med 257 000 kronor.
Vi inom utskottsmajoriteten har — det
vill jag framhålla — med glädje noterat
denna välvilliga inställning hos departementschefen.

Beträffande de kommande statliga insatserna
för De blindas förenings biblio -

Fredagen den 18 april 1969

Nr 18

141

Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet

teksverksamhet vill jag understryka vad
utskottet uttalat. Det heter i utlåtandet:
»Utskottet anser sig kunna räkna med
att frågan om samhällets ansvar vad gäller
att helt täcka kostnaderna för de
blindas bokförsörjning kommer att prövas
av Kungl. Maj :t så snart resultatet
av pågående utredningsarbete i hithörande
frågor föreligger.»

Jag vill framhålla, herr talman, att utskottsmajoriteten
alltså förväntar att
Kungl. Maj :t så snart som möjligt när
detta utredningsarbete föreligger lägger
fram ett positivt förslag på denna punkt
för riksdagen.

Härmed, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ERIKSSON i Arvika (fp):

Herr talman! Låt mig helt kort säga
till herr Blomkvist att det naturligtvis
är värdefullt med en välvillig skrivning,
men för de blindas talbibliotek behövs
det pengar. Jag instämmer till mycket
stor del i herr Blomkvists anförande
och i hans välvilliga synpunkter på denna
fråga. Hans anförande hade bara ett
fel; herr Blomkvist skulle ha tagit konsekvenserna
av det ställningstagande
som han här redovisat genom att gå
med på en ökning med ytterligare
100 000 kronor till detta behjärtansvärda
ändamål.

Herr BLOMKVIST (s):

Herr talman! Jag vill ännu en gång
erinra om att den sammanlagda ökningen
till de handikappade i nästa års
budget föreslås uppgå till 287 miljoner
kronor. Det är uppenbart att med den
prioritering som måste göras kan man
inte på alla punkter tillgodose bl. a.
de olika institutioner och organisationer
som begär anslag. Enligt utskottsmajoritetens
uppfattning har regeringen
i detta avseende gjort en riktig avvägning.

Herr AVIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag skulle vilja peka på

två särskilda motiv för förbättrat stöd
till De blindas förenings biblioteksverksamhet.

Det ena motivet är att det ju försiggår
en allmän standardhöjning i fråga
om kulturkonsumtionen i landet och
den bör väl också komma de handikappade
i största allmänhet, men nu de
blinda i synnerhet, till del. Med andra
ord: behovet av talböcker ökar om man
skall hålla jämna steg med kulturutvecklingen
bland helt friska människor.

Det andra motivet är att antalet åldringar
stiger kraftigt för varje år. Sådan
är ju den demografiska situationen i
vårt land. Vi får allt fler åldrade människor.
Det blir då också allt fler gamla
som har synskador — inte därför att
något slags speciell ögonsjukdom skulle
grassera bland dessa utan därför att
totala antalet åldringar ökar och därmed
också antalet gamla med synskador.
Behovet av talböcker ökar då och
bör tillgodoses.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
16.

Herr BLOMKVIST (s):

Herr talman! Jag skulle vilja vädja
till herr Wiklund i Stockholm att läsa
vad vi i utskottet har framhållit. Den
sittande handikapputredningen har ju
bland annat att pröva dessa frågor, och
vi har inom utskottsmajoriteten ansett
att det finns anledning att avvakta utredningens
resultat. Som vi tidigare
framhållit får sedan departementschefen
bearbeta detta material och lägga
fram ett positivt förslag beträffande
denna verksamhet.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. i

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 15);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Eriksson i Arvika be -

142

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

Ersättningen vid yrkesskada

gärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 24)
mom. 1) i utskottets utlåtande nr 43,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 15) av herr Ivar Johansson
m. fl.

Mom. 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 16);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Eriksson i Arvika begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 24)
mom. 2) i utskottets utlåtande nr 43,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 16) av herr Ivar Johansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Eriksson i Arvika begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 96 ja och 87 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 3 och 4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 25—29

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 12

Föredrogs vart efter annat andra
lagutskottets utlåtanden:

nr 33, i anledning av motioner om
samordning av samtliga lagbestämmelser
angående underhåll till barn, och

nr 34, i anledning av motioner angående
förbättrat skydd vid sjukdom i anslutning
till anstaltsvistelse eller värnpliktstjänstgöring.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 13

Ersättningen vid yrkesskada

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 35, i anledning av motion angående
ersättning vid yrkesskada.

Andra lagutskottet hade behandlat en
till lagutskott hänvisad motion, 11:870,
av herrar Ekvall och Sörenson, i vilken
hemställts, »att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
en utredning i syfte att nå full eko -

Fredagen den 18 april 1969

Nr 18

143

■nomisk kompensation vid inträffad yrkesskada».

Utskottet hemställde,

att motionen 11:870 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr EKVALL (s):

Herr talman! Som motionär vill jag
ta tillfället i akt att vid behandlingen av
andra lagutskottets utlåtande nr 35 över
motionen II: 870 något beröra bakgrunden
till motionskravet.

Andra lagutskottet har av skäl, som
jag ber att få återkomma till, inte ansett
sig kunna tillmötesgå motionärernas
hemställan om tillsättande av en utredning
med syfte att pröva möjligheterna
att nå full ekonomisk kompensation vid
olycksfall i arbete och vid yrkessjukdom.
Jag måste beklaga utskottets ställningstagande
eftersom jag anser detta
vara en fråga av stor betydelse för flertalet
löntagare här i landet. Liksom i
inånga andra frågor råder på detta område
stora olikheter mellan löntagargrupperna,
i huvudsak mellan arbetare
och tjänstemän.

Flera stora LO-förbund har sedan
många år tillbaka drivit en mycket bestämd
linje på två punkter.

Det första kravet gäller ersättningen
vid olycksfall i arbete och yrkesskada.
Man har krävt att den som blir skadad
skall hållas helt skadeslös under sjukfrånvaron.
Det betyder med andra ord
full kompensation för inkomstbortfall
och ersättning för alla utgifter i samband
med läkarvård och dylikt. Målsättningen
på lång sikt har naturligtvis
varit att full kompensation skall utges
vid varje form av sjukdom, men i avvaktan
på en sådan reform har man ansett
det nödvändigt att yrkesskadeförsäkringen
reformeras.

Det andra viktiga kravet avser skadeståndsfrågan.
Enligt den rättsordning
som i dag gäller skall den yrkesskada -

Ersättningen vid yrkesskada

de inför domstol kunna bevisa att det
är arbetsgivaren som varit försumlig.
Kan det inte bevisas, blir det inget
skadestånd. Det grundläggande kravet
måste vara att hela detta ovärdiga rättegångsförfarande
avskaffas. Om så inte
sker, måste ändå bevisföringen bli den
motsatta, nämligen att arbetsgivaren inför
domstol har att bevisa att den anställde
genom egen försumlighet varit
vållande till olyckan. Skadeståndsfrågan
tas inte upp i föreliggande motion,
men det är rimligt att antaga att en
eventuell utredning även hade sett över
detta problem.

Herr talman! Vi har i dagarna haft
en omfattande diskussion om pensionsåldern,
där man med rätta anfört motiveringar
för en sänkning av pensionsåldern
med syftet att åstadkomma större
jämlikhet mellan olika löntagargrupper
med hänsyn till arbetets art och
förslitningen i arbetet. Personligen anser
jag att liknande motiveringar kan
anföras i frågan om kompensationsgraden
vid olycksfall i arbete och vid yrkesskada.

Om antalet yrkesskador i vårt land
kan man säga att de varierar mellan
120 000 och 130 000 skador per år och
att cirka 40 000 årsarbetare ständigt är
arbetsoförmögna på grund av yrkesskador.

Det som emellertid är av intresse i
detta sammanhang är hur dessa skador
fördelas på olika branscher och yrken.
Tyvärr går det inte att få alldeles färsk
statistik om detta, men erfarenhetsmässigt
vet man att dessa skador vad kvantiteten
beträffar endast ändrat sig obetydligt.

Jag skall bara nämna några exempel,
hämtade ur Statistisk årsbok, på olycksfallsfrekvensen
i olika branscher. Per
en miljon arbetstimmar bär malmgruvor
62,0 skador, skogsbruk 60,9, träindustri
53,1, stenbrott 35,8, offentliga
tjänster 9,2, försvarsväsen 6,1, finansocli
försäkringsföretag 1,7 och kontor
slutligen 1,5 skador.

144

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

Ersättningen vid yrkesskada

Denna statistik talar sitt tydliga språk
och visar exempelvis att en av åtta
gruvarbetare skadas varje år så allvarligt,
att han för längre eller kortare
tid måste vara borta från sitt arbete.
Motsvarande siffra för en kontorist
är cirka ett olycksfall per 333 anställda
och år.

Detta är dock inte hela sanningen.
Om man går ytterligare ett steg i statistikgranskningen
finner man nämligen
att de svårare olycksfallen, de som
medför död, invaliditet eller andra kvarvarande
men, huvudsakligen förekommer
i yrken med kroppsarbete.

Man kan därför med hjälp av denna
statistik klart fastslå, att ingen jämlikhet
råder då det gäller att i arbetslivet
satsa det värdefullaste vi äger, vårt
liv och vår hälsa.

Råder det då jämlikhet beträffande
tryggheten och inkomstbortfallet i samband
med olycksfall i arbetet? Ja,
man kan säga att det går en klar
skiljelinje i det svenska näringslivet
beträffande de anställdas skydd mot
inkomstbortfall, en skiljelinje som med
ett viktigt undantag — den offentliga
sektorn — går mellan arbetare och
tjänstemän. De förra får vid yrkesskador
ett mera kännbart inkomstbortfall.
Vi kan således även här konstatera en
väsentlig brist på jämlikhet.

Utskottet framhåller i sin skrivning
att denna brist på jämlikhet inte skall
överdrivas. Men, herr talman, jag kan
inte anse att en skillnad på mellan
10 och 18 procent av inkomsten, som
vissa löntagargrupper har utöver sjukersättningen
vid olycksfall i arbete eller
vid yrkesskada, är en bagatell, jämfört
med att det stora flertalets ersättningsnivå
ligger på cirka 80 procent
av inkomsten. Anser utskottet verkligen
att en påbyggnad med 10—18 procent
av inkomsten utöver den allmänna sjukpenningen
inte har någon större betydelse
för en yrkesskadad arbetare?

Utskottet har vidare i sin skrivning
framhållit samordningens fördelar som

motiv för sitt yrkande om avslag på
motionen. Häremot kan bl. a. invändas
att tillkomsten av samordningen mellan
yrkesskadeförsäkringen och den allmänna
sjukförsäkringen otvivelaktigt innebar
en viss försämring av ersättningen
vid yrkesskada, jämfört med vad som
tidigare gällde. Å andra sidan kompenserades
dessa försämringar bl. a. genom
den fördelen att man i flertalet fall inte
omedelbart behövde gå in på frågan
huruvida yrkesskada föreligger. Detta
medförde att sjukpenning genast kan
utbetalas, medan man tidigare kunde få
vänta långa tider tills alla utredningar
om skadefallet blev klara och utbetalning
av sjukpenning kunde ske.

Även om det skulle medföra administrativa
svårigheter att ha olika kompensationsgrader
inom den allmänna
försäkringen och yrkesskadeförsäkringen,
anser motionärerna att ett sådant
system kan motiveras eftersom
man därigenom ökar jämlikheten. Det
känns visserligen motbjudande att översätta
frågor som har med människors
liv och hälsa att göra till krassa lönsamhetstermer.
Men vad finns att göra i
ett läge där inget annat språk tycks
vara gångbart?

Herr talman! Jag vill yrka bifall till
motion 11:870 av den enkla anledningen,
att det inte kan accepteras i
ett välfärdssamhälle, att de som drabbas
av kroppsliga lidanden och en psykisk
press även skall göra ekonomiska förluster
vid olycksfall.

Herr FREDRIKSSON (s):

Herr talman! Utskottet har inte ansett
sig kunna tillmötesgå motionärernas
yrkanden. Det tyngst vägande skälet
mot ett bifall är att det skulle innebära
att den samordning som vi nu har mellan
sjukförsäkringen och olycksfallsförsäkringen
skulle brytas.

Det är riktigt, som herr Ekvall sade,
att full ersättning inte utgår från sjukförsäkringen
i vissa fall — det gäller
läkarvård, mediciner och en del annat

Fredagen den 18 april 1969

Nr 18

145

—• och det är klart att de som drabbas
av detta förhållande kan se det som en
viss orättvisa om de gör jämförelser
med olycksfallsförsäkringslagen. Där utgår
nämligen full ersättning efter samordningstiden
när olycksfallsförsäkringslagen
börjar tillämpas. Även om
samordningen för de olycksfall som
faller inom samordningstiden — och det
är det stora antalet olycksfall — inte
kan betecknas som fullt tillfredsställande,
har ändå samordningen vissa fördelar
som har mycket stor betydelse.

Herr Ekvall nämnde bl. a. den höga
olycksfallsfreltvensen i gruvorna. Jag
känner till förhållandena där, men jag
vet också att innan vi fick denna samordning
var det ett mycket stort antal
tvister om huruvida ett sjukdomstillstånd
eller en skada var föranledd av
olycksfall i arbetet eller om orsaken var
en annan. Inom gruvindustrin förekom
tidigare — liksom det fortfarande gör
—• en mängd ryggskador. Det uppstod
ofta tvistemål och överklaganden i det
oändliga huruvida en skada var föranledd
av ett olycksfall, t. ex. en sträckning
i ryggen, eller av en degeneration
i ryggkotorna o. s. v. Det hela var synnerligen
besvärligt. I och med samordningen
kom vi ifrån dessa besvärligheter
i den mån sjukdomstillstånden inte
blev långvariga.

Den samordning som kom till stånd i
och med den nya sjukförsäkringslagen
och nuvarande olycksfallsförsäkringslag
år 1955 innebar vissa nackdelar för
de olycksfallsskadade jämfört med den
tidigare olycksfallsförsäkringslagen. Då
innefattade sjukförsäkringen tre karensdagar,
vilket inte olycksfallsförsäkringslagen
gjorde. Men samordningen blev
ändå allmänt accepterad på grund av de
fördelar man ansåg var förenade med
den. Sedan dess har sjukförsäkringen
förbättrats undan för undan. Så sent
som år 1966 var det högsta sjukpenningbeloppet
28 kronor. I och med de förbättringar
som infördes år 1967 påbyggdes
sjukförsäkringen med sex nya sjuk -

Ersättningen vid yrkesskada

penningklasser; det högsta sjukpenningbeloppet
är nu 52 kronor, och karensdagarna
har tagits bort. Vidare har graden
av kompensation för inkomstbortfall
ökat i väsentlig utsträckning genom
att sjukpenningbeloppen höjts betydligt
för varje sjukpenningklass. Gamla
livräntor har också räknats upp, och
alla livräntor har gjorts värdebeständiga.

Med hänsyn till dessa förhållanden
har ett enigt lagutskott inte ansett sig
kunna bifalla motionen. Jag ber, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr EKVALL (s):

Herr talman! Såsom det bärande argumentet
för utskottets skrivning anförde
herr Fredriksson samordningens
fördelar. Jag vill understryka att motionen
inte har till syfte att bryta samordningen,
utan motionen mynnar ut i ett
krav på utredning. Jag föreställer mig
att denna fråga mycket väl skulle kunna
lösas utan att samordningen behöver
brytas.

När det gäller samordningsaspekten
är att märka att av cirka 130 000 inträffade
skador under ett år omkring 1 700
utgör tveksamma fall som föranleder utredning.
Kan det vara rimligt att 1 700
fall skall påverka kompensationskraven
från de övriga som alltså utgör över
128 000? Nej, herr Fredriksson, den omständigheten
kan inte vara avgörande.

Ett av de bärande argumenten för
borttagandet av karensdagarna var den
bristande jämlikhet som rådde mellan
arbetare och tjänstemän. I den aktuella
frågan har en liknande brist på jämlikhet
påtalats.

Ett exempel härpå kan nämnas. Fabriksverkets
avtal ger de anställda 98
procent av inkomsten vid olycksfall i
arbetet eller vid yrkesskada. Dessutom
ger samma avtal 90 procent av inkomsten
vid vanlig sjukdom. Detta skall sättas
i relation till vad det stora flertalet

Nr 18

146

Fredagen den 18 april 1969

Interpellation ang. utformningen av arbetsförmedlingarnas förteckningar över arbetslösa -

av löntagare uppbär i ersättning vid
samma förhållande.

Det måste anses vara rimligt att full
ekonomisk kompensation skall utgå vid
olycksfall i arbetet och vid yrkesskada
för alla löntagargrupper i landet.

Därmed, herr talman, vill jag än en
gång yrka bifall till motionen i denna
kammare nr 870.

Herr FREDRIKSSON (s):

Herr talman! Jag vet inte om det är
lämpligt att vid denna tidpunkt ta upp
kammarens tid med någon jämlikhetsdebatt.

Vi känner ju alla till att utövarna av
vissa yrken genom avtal har tillförsäkrat
sig bättre förmåner i form av en
påbyggnad på yrkesskadeförsäkringens
ersättningsnormer. Jag tror emellertid
ändå inte att den väg som motionärerna
har förordat är den rätta vägen att gå.
Jag är överens med motionärerna om att
kompensationsgraden vid olycksfall bör
vara så hög som möjligt, men jag tror
det är bättre att undan för undan förbättra
sjukförsäkringen, såsom vi har
gjorts hittills, än att bifalla utredningskravet,
som i varje fall såsom jag har
uppfattat det skulle innebära ett brytande
av samordningen. Man anser ju
det angeläget att få till stånd en förbättring,
och innan sjukförsäkringen har
förbättrats måste det ju innebära att
man syftar till att den samordning vi
har bryts på något sätt.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen II: 870;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 14

Föredrogs vart för sig

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 36, i anledning av motioner angå -

ende värnpliktigs sjukpenningavgift,
och

nr 37, i anledning av motioner angående
ersättningen från den allmänna,
sjukförsäkringen för sjukhus- och läkarvård
utomlands; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 26, i anledning av motion om.
föreskrifter angående personalmatriklar
bekostade av allmänna medel.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 15

Interpellation ang. utformningen av

arbetsförmedlingarnas förteckningar
över arbetslösa

Ordet lämnades på begäran till

Fru RYDING (vpk), som yttrade:

Herr talman! När en industri söker
arbetskraft och vänder sig till arbetsförmedlingen
erhåller den förteckning över
arbetslösa inom visst område i landet.
Denna utsändes genom länsarbetsnämndens
försorg och upptar arbetslösa vilka
bedöms vara geografiskt flyttbara. De
flesta av dessa listor är helt korrekta
och upptar förutom namn och födelseår
också huvudsaklig tidigare sysselsättning
samt civilstånd.

Tyvärr har det också hänt att dessa
listor varit av den karaktären att man
måste betrakta dem som nästan »fiskala».
I kolumnen »Anteckningar» kan
man på dessa listor finna bl. a. följande
noteringar:

Diabetes. Väger minst 100 kg. G. 5
barn. Rem.ave. — Egen häst, og. ischias.
— Gammal mor, kor, slaktare. — S.
Törstig. — Glasögon. Torde klara enkl.
tempoarb. — Gift, eget hem. Enögd.

Enligt min uppfattning är det synnerligen
upprörande att listor av denna
karaktär sänds till företagen från arbetsförmedlingarna.
Det torde därför vara

147

Fredagen den 18 april 1969 Nr 18

Interpellation ang. rätten till avdrag vid beskattningen för kostnader för intäk ternas

förvärvande

nödvändigt att utfärda enhetliga föreskrifter
för erforderliga lämpliga uppgifter
på listorna och att tillse att dessa
föreskrifter också i praktiken följs.

Med stöd av det anförda anhåller jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande fråga:

Är statsrådet beredd medverka till att
omgående instruktioner utgår till arbetsförmedlingarna
respektive länsarbetsnämnderna
så att personuppgifter
av här relaterade karaktär icke behöver
befaras återfinnas på listor till arbetsgivarna,
och vilka åtgärder avser statsrådet
i så fall att föreslå?

Denna anhållan bordlädes.

§ 16

Interpellation ang. rätten till avdrag
vid beskattningen för kostnader
för intäkternas förvärvande

Ordet lämnades på begäran till

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep),
som yttrade:

Herr talman! Enligt gällande taxeringsförordning
har den skattskyldige i
princip rätt till avdrag i självdeklaration
för de kostnader som sammanhänger
med inkomstens förvärvande. Det kan
vara kostnader som är förenade med
rörelsens bedrivande. För löntagaren
kan avdraget gälla resor till och från
arbetsplatsen, traktamenten för fördyrade
levnadskostnader eller andra för
inkomsternas förvärvande erforderliga
kostnader. Avdragsrätten blir ofta föremål
för uppmärksamhet både från den
skattskyldige och från taxeringsmyndigheternas
sida.

För den skattskyldige skogsarbetaren
som av taxeringsmyndigheterna förvägrats
rätt till avdrag för arbetskläder är

det naturligt att fråga sig hur det kan
vara möjligt att en viss »kändis» kunde
erhålla ett avdrag på cirka 10 000 kronor
för lyxiga scenkläder. Kostnaderna
har avdragits såsom utgift för inkomstens
förvärvande.

Även om avdraget avser kostnader för
intäkternas förvärvande synes det starkt
ifrågasättas huruvida ett så stort avdrag
kan motiveras med hänsynstagande till
den restriktivitet som utmärker taxeringsmyndigheternas
handläggning av
avdragsrätten. När det gäller avdrag för
arbetskläder som användes för arbetets
bedrivande beviljas exempelvis som regel
icke något avdrag. Inte heller för
kostnader till följd av andra behov som
kan uppstå för att klara arbetet beviljas
avdrag. Det har hänt att personer som
är nödgade att använda kontaktlinser
för att klara sitt arbete inte beviljats avdrag
för inköp av dessa.

Man kan anlägga vissa jämlikhetsaspekter
på dessa frågor. Personer som
tillhör låginkomstgrupper beviljas inte
avdrag för kostnader som utan tvivel
kan anses som nödvändiga för att de
skall kunna utföra sitt arbete. Samtidigt
kan en person, som tillhör de högre inkomstgrupperna,
beviljas stora avdrag
för kostnader som uppkommit i samband
med uppvisande av fantasikostymer.

Med hänsynstagande till avdragsrättens
tillämpning i taxeringsarbetet kan
det synas motiverat med en översyn av
gällande bestämmelser och praxis.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för finansdepartementet
få ställa följande fråga:

Anser herr statsrådet det befogat med
en översyn av gällande bestämmelser
och praxis då det gäller avdragsrätten
beträffande kostnader för inkomsternas
förvärvande?

Denna anhållan bordlädes.

148

Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

§ 17

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtanden:
nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riktlinjer för den
fortsatta utformningen av fordonsregistreringen,
m. m. i vad propositionen
hänvisats till statsutskottet,

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1969/70 till högre utbildning och forskning
m. m. jämte motioner,

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1969/70 till ibero-amerikanska
institutet i Stockholm, jämte motion,
nr 48, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition om befrielse i vissa fall
från skyldighet att återbetala ridhuslån,

nr 49, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1969/70 till teckning av aktier i
Sveriges Investeringsbank AB m. m.
jämte motioner, och

nr 50, i anledning av vissa av Kungl.
Maj:t i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för
budgetåret 1969/70 till bostadsbyggande
m. m. jämte motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 23, med anledning av motioner
om begränsning av möjligheterna till
avdrag för gäldränta vid inkomsttaxeringen
m. m.,

nr 30, med anledning av motion om
befrielse från stämpelskatt i syfte att
främja samverkan mellan byggherrar,
m. m., och

nr 32, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående riktlinjer för den
fortsatta utformningen av fordonsregistreringen
m. in., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 15, i anledning av motioner angående
Sveriges Investeringsbank AB,
m. m.,

nr 16, i anledning av motioner om
åtgärder inom den ekonomiska politikens
och näringspolitikens områden,
nr 17, i anledning av motioner om
postgirokonto för alla medborgare,
nr 18, i anledning av motioner om
förstatligande av bensin- och oljehandeln,
och

nr 19, i anledning av motioner angående
zonindelningen vid beräkningen
av bilförsäkringspremier;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 25, i anledning av motion om utvidgning
av ansvarighetsförsäkring att
gälla även vid skada på grund av
olyckshändelse, och

nr 26, i anledning av motioner om
viss uppgiftsplikt för försäkringsgivare
vid förmånstagarförordnande;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 27, i anledning av motioner om
skyldighet att samråda med kyrkoråd
i stadsplanefrågor,

nr 28, i anledning av motioner om
byggnadslov för vissa ekonomibyggnader,

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag ur
kyrkofonden, och

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riktlinjer för den
fortsatta utformningen av fordonsregistreringen,
m. m., såvitt avser förslag
till förordning om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951
(nr 648);

jordbruksutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående stödåtgärder på
fiskets område, m. ni. jämte motioner,
nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående veterinärmedicinsk
rådgivnings- och laboratorieverksamhet
jämte motioner, och

nr 13, angående departementsvis uppgjorda
förteckningar över försäljningar
av viss staten eller allmänna arvsfonden
tillhörig fast egendom; samt
allmänna beredningsutskottets utlå -

Fredagen den 18 april 1969

Nr 18 149

tanden och memorial:

nr 27, i anledning av motioner angående
företagens hälsovård,

nr 28, i anledning av motioner om
bättre arbetarskydd in. m. inom vissa
yrkesområden,

nr 29, i anledning av motion om åtgärder
för att stimulera konsumtionen
av fruktdrycker,

nr 30, i anledning av motioner angående
åtgärder mot reklam för sprit
och tobak m. m., och

nr 31, angående överlämnande till
lagutskott av vissa till allmänna beredningsutskottet
remitterade motioner.

§ 18

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
4, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande utgifterna för
budgetåret 1969/70 inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner.

Vidare anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
:

nr 124, till fullmäktige i riksbanken
angående verkställd granskning av riksbankens
styrelse och förvaltning;

nr 125, till fullmäktige i riksgäldskontoret
angående verkställd granskning av
riksgäldskontorets styrelse och förvaltning;
och

nr 126, till fullmäktige i riksbanken
om användande av riksbankens vinst
för år 1968.

§ 19

Anmäldes följande motioner:
nr 1156, av herr Nelander m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 77, med förslag till kungörelse om
ändring i allmänna ordningsstadgan
den 14 december 1956 (nr 617),

nr 1157, av herr Nilsson i Agnäs
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 86, angående försöksverk -

samhet på det nykterhetspolitiska området,
och

nr 1158, av fru Nettelbrandt in. fl., i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 87, angående fortsatt valutareglering.

Dessa motioner bordlädes.

§ 20

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll: Protokoll,

hållet vid sammanträde
med herr talmannen, herrar vice
talmän samt de kammarens ledamöter,
som blivit utsedda att jämte
dem tillsätta kammarens kanslipersonal,
den 16 april 1969.

§ 1

Föredrogs protokoll, hållet vid sammanträde
den 25 februari 1969 med
herr talmannen i riksdagens andra kammare
och kammarens sekreterare i
ärende angående viss personalfråga.

Av protokollet framgick, att herr talmannen
beslutat bevilja maskinskrivaren
vid snabbprotokollet fru Gunvor
Elg begärd tjänstledighet för enskilda
angelägenheter från och med den 1
mars 1969 tills vidare samt att med förordnande
å ifrågavarande tjänst skulle
tills vidare anstå.

Herrar deputerade beslöt godkänna
de av herr talmannen sålunda vidtagna
åtgärderna.

§ 2

Vid sammanträde den 14 januari 1969
beslöts, att med tillsättandet av en tjänst
som maskinskrivare vid snabbprotokollet
skulle tills vidare anstå.

Herrar deputerade beslöt nu utse fru
Ulla Fernroth till maskinskrivare vid
snabbprotokollet från och med innevarande
dag.

§ 3

Anmäldes, att den arvodesanställda
stenografen hos kammaren fröken Ani -

150 Nr 18

Fredagen den 18 april 1969

ta Hallberg enligt inkommet läkarintyg
vore sjukskriven under tiden den 10
april—den 30 april 1969.

I anledning härav beslöt herrar deputerade
dels bevilja fröken Hallberg
erforderlig ledighet, dels förordna reservstenografen
fru Barbro Lyssarides
att under fröken Hallbergs ledighet uppehålla
hennes tjänst som stenograf.

§ 4

Anmäldes vidare att reservstenografen
Sven Sjöberg förordnats som stenograf
hos första kammaren under tiden
den 11 april—den 31 maj 1969.

Herrar deputerade beslöt förordna
redaktören Anders Christensson att under
nämnda tid uppehålla Sjöbergs reservstenografbefattning.

In fidem

Sune K. Johansson

§ 21

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Hedin (in), till herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
angående möjlighet för värnpliktig att
erhålla sjukvårdsutbildning med befrielse
från vapenutbildning, och
herr Westberg i Ljusdal (fp), till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående åtgärder mot export
av pornografisk film m. m.

I 22

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.42.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB, STHLM 69
914418