ANDRA KAMMAREN 1968 (Riksdagens protokoll 1968:29)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 29

ANDRA KAMMAREN 1968

29 maj

Debatter m. in.

Onsdagen den 29 maj fm.

Sid.

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellation av herr Hedlund (ep)
ang. åtgärder för att stimulera konjunkturutvecklingen och öka

sysselsättningsmöjligheterna................................. 3

Onsdagen den 29 maj em.

Ekonomisk debatt (forts.)...................................... 94

Ändring i lagen om polisregister................................. 134

Undervisning för utlandssvenska barn samt för vissa minoriteter i
Sverige.................................................... 137

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 29 maj em.

Bevillningsutskottets betänkande nr 44, ang. förordning om allmän

arbetsgivaravgift, m. m...................................... 131

Statsutskottets utlåtande nr 133, ang. förordning om allmän arbetsgivaravgift,
m. m., i vad avser riktlinjer för statsbidrag för allmän

arbetsgivaravgift vid statsunderstödd verksamhet.............. 132

Bevillningsutskottets betänkande nr 45, ang. förordning om mervärdeskatt,
m. m.............................................. 132

Statsutskottets utlåtande nr 132, ang. förordning om mervärdeskatt,

m. m., i vad avser anvisande av anslag........................ 132

Bankoutskottets utlåtande nr 43, ang. den ekonomiska politiken..... 132

— nr 52, ang. komplettering av riksstatsförslaget, m. m............ 133

Konstitutionsutskottets memorial nr 19, ang. uppskov med behandlingen
av vissa ärenden ....................................... 134

— utlåtande nr 21, ang. ändring i lagen om polisregister........... 134

1—Andra kammarens protokoll 1968. Nr 29

Nr 29

Innehåll

Sid.

— nr 22, ang. ändring i lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar (i viss del)....................... 137

Statsutskottets utlåtande nr 129, ang. undervisning för utlandssvenska

barn samt för vissa minoriteter i Sverige....................... 137

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29

Onsdagen den 29 maj

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 20 innevarande
maj.

§ 2

Föredrogs, men bordlädes åter bankoutskotteits
utlåtanden nr 49—51 och 53.

§ 3

Ekonomisk debatt, tillika svar på

interpellation ang. åtgärder för att
stimulera konjunkturutvecklingen och
öka sysselsättningsmöjligheterna

Herr TALMANNEN yttrade:

Bevillningsutskottets betänkande nr
44, statsutskottets utlåtande nr 133, bevillningsutskottets
betänkande nr 45,
statsutskottets utlåtande nr 132 samt
bankoutskottets utlåtanden nr 43 och
52 föredrages och debatteras i ett sammanhang
och yrkanden beträffande
samtliga dessa betänkanden och utlåtanden
framställes under den gemensamma
överläggningen. Denna må jämväl
omfatta bevillningsutskottets betänkande
nr 47, angående beräkning av
bevillningarna m. m., men yrkanden
rörande sistnämnda betänkande framställes
först sedan detsamma föredragits.

Härefter föredrogs i ett sammanhang

bevillningsutskottets betänkande nr
44, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om
allmän arbetsgivaravgift, m. in., jämte
motioner;

statsutskottets utlåtande nr 133, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om allmän

arbetsgivaravgift, m. in., i vad avser
riktlinjer för statsbidrag för allmän arbetsgivaravgift
vid statsunderstödd verksamhet,
jämte motioner;

bevillningsutskottets betänkande nr
45, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om
mervärdeskatt, in. m., jämte motioner;

statsutskottets utlåtande nr 132, i anledning
av vissa motioner väckta i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till förordning om mervärdeskatt,
m. m., i vad motionerna avser
anvisande av anslag; samt

bankoutskottets utlåtanden:

nr 43, i anledning av motioner angående
den, ekonomiska politiken, och

nr 52, över motioner i anledning av
Kungl. Maj ds proposition angående
komplettering av riksstatsförsiaget för
budgetåret 1968/69, m. m.

Bevillningsutskottets betänkande nr 44

I propositionen nr 77 hade Kungl.
Maj d föreslagit riksdagen att

dels anta därvid fogade förslag till

1) förordning om allmän arbetsgivaravgift,

2) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),

3) förordning angående ändrad lydelse
av 4 § 1 mom. förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt,

4) förordning om ändring i uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr
272),

dels med godkännande av de riktlinjer
för statsbidrag för allmän arbetsgivaravgift
vid statsunderstödd verksam -

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Ekonomisk debatt

het, som förordats i propositionen, bemyndiga
Kungl. Maj :t att besluta om
erforderliga ändringar i statsbidragsförfattningarna.

Propositionen liade, såvitt avsåge
statsbidrag för allmän arbetsgivaravgift
vid statsunderstödd verksamhet, hänvisats
till statsutskottet och behandlades
i dess utlåtande nr 133 samt i övrigt till
bevillningsutskottet.

I propositionen sammanfattades dess
huvudsakliga innehåll sålunda.

I propositionen föreslås att arbetsgivare
skall erlägga allmän arbetsgivaravgift
med belopp motsvarande 1 % av
utgivna löner i pengar eller naturaförmåner
i form av kost eller bostad. I
fråga om vem som är arbetsgivare ansluter
förslaget till arbetsgivarbegreppet
inom socialförsäkringen. Vidare föreslås
att fysisk person som haft inkomst
av här i riket bedriven rörelse
eller inkomst av här belägen jordbruksfastighet
som brukas av honom skall
erlägga allmän arbetsgivaravgift med
belopp motsvarande 1 % av denna sin
inkomst i den mån arbetsgivare inte
skall erlägga allmän arbetsgivaravgift
för inkomsten. I fråga om debitering
och uppbörd skall i stort gälla vad
som föreskrivits beträffande avgifter till
sjukförsäkring och till försäkring för
tilläggspension. Det föreslås att avgiften
skall utgå för löner som utges
fr. o. in. den 1 januari 1969 och på inkomster
som upptas till beskattning vid
1970 och senare års taxeringar.

Med anledning av propositionen hade
väckts följande motioner:

1) de likalydande motionerna 1:871
av herrar Bengtson och Dahlén samt
II: 1131 av herrar Wedén och Hedlund,
i vilka hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 77 angående
allmän arbetsgivaravgift måtte

A) besluta att med hänsyn till nuvarande
budgetläge godta en allmän arbetsgivaravgift
med det i propositionen
angivna syftet;

B) i skrivelse till Kungl. Maj :t begära

a) att förslag senare framlades för
riksdagen om sådan tidpunkt för den
allmänna arbetsgivaravgiftens ikraftträdande,
att ogynnsamma konsekvenser
för konjunkturutvecklingen och därmed
sysselsättningen icke uppkomme,

b) att i avvaktan härpå förutsättningslös
prövning vidtoges av möjligheterna
att lindra belastningen för de
mindre företagens ofta arbetskraftsintensiva
produktion,

c) att förslag framlades för riksdagen
angående förenkling av administrationen
för avgiftssystemet innefattande
bl. a. höjning av den inkomstgräns,
under vilken egenavgift för rörelse eller
jordbruksfastighet icke skulle debiteras,
till 2 000 kronor;

2) de likalydande motionerna I: 872
av herrar Bengtson och Tistad samt
II: 1128 av fru Frsenkel och herr Thylén,
i vilka hemställts, att riksdagen
beslutade att allmän arbetsgivaravgift
icke skulle utgå på lön i pengar eller
naturaförmåner i form av kost eller bostad
till sådan arbetstagare hos redare,
som avsåges i 1 § första stycket förordningen
den 16 maj 1958 (nr 295)
om sjömansskatt, och att vederbörande
utskott utarbetade förslag till härför erforderlig
författningstext;

3) de likalydande motionerna 1:873
av herr Enarsson och II: 1129 av herr
Nordgren in. fl., i vilka hemställts, att
riksdagen beslutade att allmän arbetsgivaravgift
(egenavgift) icke skulle erläggas
av fysisk person som åtnjutit
inkomst av annat förvärvsarbete enligt
11 kap. 3 § lagen om allmän försäkring
i form av inkomst av bär i riket
bedriven rörelse eller inkomst av här
belägen jordbruksfastighet som brukades
av honom och att vederbörande utskott
utarbetade förslag till erforderlig
författningstext;

4) de likalydande motionerna I: 874
av herr Holmberg m.fl. och 11:1127
av herr Bohman m. fl., i vilka hemställts,
att riksdagen — med avslag på för -

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29

slaget till ikraftträdandebestämmelser i
propositionen nr 77 — i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa,

a) att Kungl. Maj :t föreläde riksdagen
förslag om ikraftträdande av nämnda
förordning först vid tidpunkt då
konjunkturutvecklingen och sysselSättningssituationen
kunde göra arbetsgivaravgiften
motiverad,

b) att Kunigl. Maj :t företoge en översyn
av förordningens bestämmelser rörande
egemavgiften i syfte att undanröja
de med denna förenade olägenheterna; 5)

de iikalydande motionerna 1:876
av fröken Stenberg och herr Lidgard
samt II: 1130 av herrar Oskarson och
Nordstrandh, i vilka hemställts, att riksdagen
vid behandling av propositionen
nr 77 beslutade att ideella organisationer
skulle vara befriade från skyldighet
att erlägga allmän arbetsgivaravgift; 6)

motionen I: 875 av herr Ferdinand
Nilsson, vari hemställts, att riksdagen
beslutade avslå propositionen nr 77 om
allmän arbetsgivaravgift m. in.;

7) motionen 1:877 av herr Tistad,
vari hemställts, att riksdagen beslutade
att skattskyldig vid taxering till statlig
och till kommunal inkomstskatt skulle
äga åtnjuta avdrag med belopp, som
påförts honom som egenavgift, förhöjt
med 25 procent och att bevillningsutskottet
utformade erforderlig författningstext; 8)

motionen II: 1132 av herr Wiklund
i Stockholm, vari hemställts, att
riksdagen beslutade från allmän arbetsgivaravgift
befria sådana stiftelser och
sammanslutningar, som lämnade kostnadsfri
service av humanitär art och
som vore befriade från skyldighet att
erlägga statlig inkomstskatt, och att vederbörande
utskott utformade erforderlig
lagtext.

De ovan under 1), 4) och 6) upptagna
motionerna hade, i vad de avsåge statsbidrag
för allmän arbetsgivaravgift vid
statsunderstödd verksamhet, hänvisats

Ekonomisk debatt

till statsutskottet och behandlades i dess
utlåtande nr 133 samt i övrigt till bevillningsutskottet.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte — med anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
nr 77 och med avslag på

a) motionen I: 875, i vad den behandlades
av bevillningsutskottet,

b) motionerna 1:871 och 11:1131, i
vad de behandlades av bevillningsutskottet
och avsåge yrkande om ikraftträdande
vid annan tidpunkt än den 1
januari 1969,

c) motionerna 1:873 och 11:1129,

d) motionerna 1:874 och 11:1127, i
vad de behandlades av bevillningsutskottet
och avsåge yrkande om ikraftträdande
vid annan tidpunkt än den 1
januari 1969 —

anta de vid propositionen fogade förslagen
till

1) förordning om allmän arbetsgivaravgift
med den ändringen att 4 § erhölle
i utskottets hemställan angiven lydelse;

2) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

3) förordning angående ändrad lydelse
av 4 § 1 mom. förordningen den 26
juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt; 4)

förordning om ändring i uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272);

B) att riksdagen måtte avslå

1) motionerna 1:871 och 11:1131, i
vad de behandlades av bevillningsutskottet,

2) motionerna 1:872 och 11:1128,

3) motionerna 1:874 och 11:1127, i
vad de behandlades av bevillningsutskottet,

4) motionerna I: 876 och II: 1130,

5) motionen I: 877,

6) motionen 11:1132,

i den män de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet anfört och
hemställt.

Reservation hade avgivits av herrar
Yngve Nilsson (h), Stefanson (fp), Sun -

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 19G8 fm.

Ekonomisk debatt

din (ep), Gösta Jacobsson (h), Lundström
(fp), Magnusson i Borås (h) och
Vigelsbo (ep), fru Nettelbrandt (fp)
samt herrar Boo (ep) och Larsson i
Umeå (fp), vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

A) att riksdagen — med avslag på
förslaget till ikraftträdandebestämmelser
i proposition nr 77 och på motionen
I: 875 samt med bifall till motionerna
1:871 och 11:1131 samt 1:874 och

(Utskottets förslag)

Denna förordning träder i kraft dagen
efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från
trycket i Svensk författning samling, och
äger tillämpning på löner som utgives
från och med den 1 januari 1969 och på
inkomster som upptages till beskattning
vid 1970 och senare års taxeringar.
Inkomster som hänför sig till tiden före
den 1 januari 1969 inräknas dock icke i
avgiftsunderlaget. För avgift enligt 2 §
beräknas för åren 1969 och 1970 preliminär
avgift särskilt med ledning av
arbetsgivaruppgift, som enligt 5 § förordningen
angående uppbörd av vissa
avgifter enligt lagen om allmän försäkring,
m.m., avlämnats för åren 1967
respektive 1968, och med tillämpning
i övrigt av bestämmelserna i samma förordning.
Sådan preliminär avgift påföres
räkning enligt 27 § samma förordning,
när 17 § förordningen ej är
tillämplig.

II: 1127, sistnämnda fyra motioner i vad
de hänvisats till bevillningsutskottet
och avsåge ikraftträdandebestämmelserna
— måtte

1) anta det i utskottets hemställan
under A 1) upptagna författningsförslaget
med den ändringen att ikraftträdandebestämmelserna
erhölle följande
såsom reservanternas förslag betecknade
lydelse:

(Reservanternas förslag)

Denna förordning träder i kraft vid
tidpunkt som riksdagen senare bestämmer.

2) anta det i utskottets hemställan
under A 2) upptagna författningsförslaget
med den ändringen att ikraftträdan -

(Utskottets förslag)

Denna lag träder i kraft dagen efter
den, då lagen enligt därå meddelad uppgift
utkommit från trycket i Svensk
författningssamling.

debestämmelserna erhölle följande såsom
reservanternas förslag betecknade
lydelse:

(Reservanternas förslag)

Denna lag träder i kraft vid tidpunkt
som riksdagen senare bestämmer.

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29

3) anta de i utskottets hemställan under
A 3) och 4) upptagna författningsförslagen
med den ändringen att ikraft -

(Utskottets förslag)

Denna förordning träder i kraft dagen
efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från
trycket i Svensk författningssamling.

Ekonomisk debatt

trädandebestämmelserna erhölle följande
såsom reservanternas förslag betecknade
lydelse:

(Reservanternas förslag)

Denna förordning träder i kraft vid
tidpunkt som riksdagen senare bestämmer.

4) i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att Kungl. Maj :t senare föreläde
riksdagen förslag om sådan tidpunkt
för den allmänna arbetsgivaravgiftens
ikraftträdande, att ogynnsamma konsekvenser
för konjunkturutvecklingen och
därmed sysselsättningen icke uppkomme; B)

att riksdagen måtte — med anledning
av motionerna 1:871 och 11:1131
samt 1:874 och 11:1127, nämnda motioner
såvitt här var i fråga, motionerna
1:872 och 11:1128, 1:873 och 11:1129,
I: 876 och II: 1130, motionen I: 877 samt
motionen II: 1132 —i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t, med
beaktande av vad i motionerna anförts,
företoge eu skyndsam översyn av bestämmelserna
rörande arbetsgivaravgift
och egenavgift och föreläde 1968
års höstriksdag de förslag till ändringar
av bestämmelserna vartill denna översyn
kunde föranleda.

Statsutskottets utlåtande nr 133

Punkten 1

Riktlinjer för statsbidrag för allmän
arbetsgivaravgift vid statsunderstödd
verksamhet m. m.

I den i det föregående redovisade
propositionen nr 77 hade Kungl. Maj:t,
såvitt nu var i fråga, föreslagit riksdagen
att med godkännande av de riktlinjer
för statsbidrag för allmän arbetsgivaravgift
vid statsunderstödd verksamhet,
som förordats i statsrådspro -

tokollet, bemyndiga Kungl. Maj :t att besluta
om erforderliga ändringar i statsbidragsförfattningarna.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat den likaledes i det föregående
redovisade motionen 1:875 av herr
Ferdinand Nilsson, såvitt nu var i fråga.

Utskottet hemställde,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionen I: 875 såvitt nu var i fråga
godkänna de riktlinjer för statsbidrag
för allmän arbetsgivaravgift vid statsunderstödd
verksamhet som förordats
i statsrådsprotokollet och bemyndiga
Kungl. Maj:t att besluta om erforderliga
ändringar i statsbidragsförfattningarna.

Punkten 2
Vissa motioner

Till statsutskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen nr
77 väckta motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna I: 871
av herrar Bengtson och Dahlén och
II: 1131 av herrar Wedén och Hedlund,
dels de likalydande motionerna I: 874
av herr Holmberg m. fl. och II: 1127 av
herr Bohman m. fl.

Nämnda motioner, som hänvisats
även till bevillningsutskottet och redovisats
i det föregående, innehölle icke
något yrkande som kunde behandlas
av statsutskottet, vilket utskottet i förevarande
sammanhang anmälde.

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Ekonomisk debatt

Bevillningsutskottets betänkande nr 45

I propositionen nr 100 hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att anta därvid
fogade förslag till

1) förordning om mervärdeskatt,

2) förordning om ändrad lydelse av
19 § taxeringsförordningen den 23 november
1956 (nr 623),

3) förordning angående ändrad lydelse
av 1 § förordningen den 1 juni
1951 (nr 442) om rätt att av riksskattenämnden
erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor.

I propositionen sammanfattades dess
huvudsakliga innehåll sålunda.

Propositionen innehåller det förslag
till mervärdeskatt som förutskickats i
finansplanen. Mervärdeskatten föreslås
avlösa nuvarande allmänna varuskatt
vid årsskiftet 1968/69 och utgå med
10 %, d. v. s. samma procenttal som f. n.
gäller för den allmänna varuskatten.

Motioner ni. m.

Yrkanden med anledning av
propositionen

1) motionerna I: 882 av herr Tistad
m.fl. och 11:1137 av herr Andersson i
Örebro m. fl.;

2) motionerna I: 903 av herr Ahlmark
och II: 118b av herr Ullsten;

3) motionerna I: 904 av herrar Torsten
Andersson och Dahlén samt 11: 1185
av herrar Wedén och Hedlund

att riksdagen måtte

I. anta förslaget till förordning om
mervärdeskatt med de ändringarna att
8, 22, 28 och 49 §§ erhölle i motionerna
angiven lydelse,

II. besluta, att skattskyldighet skulle
gälla för offentlig myndighet och affärsdrivande
verk som till annan tillhandahölle
skattepliktiga varor och tjänster,
och uppdra åt vederbörande utskott att
utarbeta erforderlig författningstext,

III. anvisa ett belopp intill 1,5 milj. kr.
att av Kungl. Maj :t användas för ersättning
till vissa intresseorganisationer för
informationsarbete som dessa utförde

angående mervärdeskattens utformning
och praktiska tillämpning, samt

IV. i skrivelse till Kungl. Maj :t begära

a) att möjligheterna undersöktes att
få berörda intresseorganisationer att
medverka i informationsarbetet angående
mervärdeskattens utformning och
praktiska tillämpning, och

b) att vad som i övrigt anförts i motionerna
angående information om mervärdeskatten
beaktades;

4) motionerna I: 905 av herrar Bengtson
och Wikberg samt II: 1164 av herr
Börjesson i Glömminge m. fl.;

5) motionerna 1:906 av herr Enarsson
och II: 1170 av herr Lothigius m. fl.

att riksdagen vid behandlingen av
propositionen beslutade

a) att länsstyrelse — när särskilda
skäl förelåge i fråga om viss skattskyldighet
— skulle äga besluta att redovisningsperiod
måtte fastställas till kortare
tid än 2 månader, dock icke kortare än
10 dagar,

b) att återbetalning av skatt skulle ske
inom 10 dagar efter det deklarationen
inkommit till länsstyrelsen om ej särskilda
skäl talade däremot,

c) att utskottet utarbetade erforderlig
författningstext;

6) motionerna 1:907 av herr KarlErik
Eriksson m. fl. och II: 1192 av herr
Öhvall m. fl.;

7) motionerna 1:908 av herr KarlErik
Eriksson m.fl. samt 11:1190 av
herrar Öhvall och Jonsson

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t gåve till känna vad som anförts i
motionerna;

8) motionerna I: 909 av herrar Fålldin
och Axel Kristiansson samt II: 1163
av herr Boo;

9) motionerna 1: 910 av herr Holmberg
m. fl. och II: 1162 av herr Bohman
m. fl.;

10) motionerna 1: 911 av fru Hultell
och fröken Stenberg samt 11:1171 av
herr Nordgren och fröken Wetterström;

11) motionerna I: 912 av herrar Gösta

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29

Jacobsson och Enarsson samt 11:1180
av herrar Söderström och Thylén

att riksdagen måtte

a) besluta att i den föreslagna förordningen
om mervärdeskatt intoges bestämmelser
om rätt till särskild kostnadsersättning
för de skattskyldiga som
enligt nu gällande förordning om allmän
varuskatt skulle gottskrivas sådan
ersättning,

b) besluta om en utredning med direktiv
att utforma regler om ersättning
till övriga skattskyldiga för det arbete
som dessa enligt förslaget ålades utföra
som uppbördsmän för mervärdeskatten,
samt

c) om dessa förslag icke skulle godkännas
fastställa en längre respittid för
deklarations avgivande och skattens inbetalning
än den i propositionen angivna; 12)

motionerna I: 913 av herrar Gösta
Jacobsson och Enarsson samt 11:1181
av herr Söderström m. fl.;

13) motionerna I: 914 av herr Lundberg
samt 11:1174 av herrar Nordgren
och Oskarson;

14) motionerna 1:915 av herr Lundberg
och 11:1183 av herr Turesson;

15) motionerna I: 916 av herrar Lundberg
och Stefanson samt II: 1167 av
herrar Jonsson och Nordgren;

16) motionerna I: 917 av herr Möller
in. fl. och 11:1179 av herr Persson i
Skänninge

att riksdagen beslutade att sådana
ekonomiska föreningar och aktiebolag,
som avsåges i 32 § tredje stycket sparbankslagen,
undantoges från skattskyldighet
;

17) motionerna I: 919 av herrar Harald
Pettersson och Fälldin samt II: 1168
av herrar Josef son i Arrie och Boo

att riksdagen antoge förslaget till förordning
om mervärdeskatt med den
ändringen att 10 § erhölle i motionerna
angiven lydelse;

18) motionerna 1:920 av herr Stefanson
och II: 1176 av herr Nordgren
m. fl.;

Ekonomisk debatt

19) motionerna I: 921 av herrar Stefanson
och Lundberg samt II: 1175 av
herr Nordgren m. fl.

att riksdagen måtte

a) avslå propositionens förslag om
mervärdeskatt för begagnade personbilar
samt

b) förorda att begagnade personbilar
undantoges från mervärdeskatt med bibehållen
motsvarande kompensation i
form av oförändrad personibilsaccis eller
-— vid eventuell uppräkning av procenttalet
för mervärdeskatt — motsvarande
anpassning av personbilsaccisen;

20) motionerna I: 922 av herrar Stefanson
och Lundberg samt 11:1172 av
herr Nordgren;

21) motionerna I: 923 av herr Stefanson
m. fl. samt II: 1173 av herrar Nordgren
och Jonsson

att riksdagen beslutade att tidsfristen
för avgivande av deklaration utökades
i enlighet med vad som föreslagits i motionerna
och att utskottet utarbetade erforderlig
författningstext;

22) motionerna I: 924 av herr Stefanson
m. fl. och II: 1177 av herr Nordgren
m. fl.;

23) motionerna 1:926 av herr Svenungsson
samt II: 1178 av herrar Nordstrandh
och Björkman;

24) motionerna 1:927 av herrar Svenungsson
och Helge Karlsson samt
II: 1189 av herr Åberg m. fl.

att riksdagen i skrivelse till riksskattenämnden
eller annan vederbörlig
myndighet framhölle att vid utformning
av tillämpningsföreskrifterna för förordningen
för mervärdeskatten särskild
hänsyn toges till de för yrkesfiskarna
gällande förhållandena;

25) motionerna 1:928 av herrar 77-stad och Karl-Erik Eriksson samt
11:1191 av herr Öhvall m. fl.;

26) motionerna I: 929 av herrar 77-stad och Ernulf samt 11:1188 av herr
Werbro m. fl.;

27) motionerna I: 931 av herrar 77-stad och Erik Filip Petersson samt
II: 1186 av herr Werbro

1*—Andra kammarens protokoll 1968. Nr 29

10 Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Ekonomisk debatt

.att riksdagen måtte besluta
dels att 8 § i den föreslagna förordningen
om mervärdeskatt skulle erhålla
i motionerna angiven lydelse;

dels att anvisningarna till 8 § skulle
ha i motionerna likaledes angiven lydelse; 28)

motionerna I: 932 av herrar Tistad
och Erik Filip Petersson samt
11:1187 av herr Werbro;

29) motionerna 1:933 av herr Tistad
m. fl. och II: 1182 av herr Thijlén m. fl.

dels att riksdagen med ändring av vad
som föresloges i propositionen beslutade
att utövare av hamnrörelse skulle betraktas
som skattskyldig men att hamntjänster
skulle undantas från skatteplikt,
dels att riksdagen beslutade att svensk
frihamn i mervärdeskattetekniskit avseende
vore att jämställa med utlandet,
och

dels att utskottet utarbetade erforderlig
författningstext;

30) motionerna 1:934 av herr Wanhainen
in. fl. och 11:1169 av herr Kellgren
m. fl.

att riksdagen beslutade att 8 § i den
föreslagna förordningen om mervärdeskatt
skulle erhålla i motionerna angiven
lydelse;

31) motionerna I: 935 av herr Werner
och II: 1165 av herr Hermansson m. fl.

att riksdagen måtte avslå propositionen; 32)

motionen 1:918 av herr Ferdinand
Nilsson;

33) motionen I: 925 av herr Sveningsson att

riksdagen beslutade att begagnade
bilar skulle vara befriade från mervärdeskatt
samt att utskottet utarbetade erforderlig
författningstext;

34) motionen I: 930 av herrar Tistad
och Lundström

att riksdagen beslutade att punkt 4 av
anvisningarna till 2 § i den föreslagna
förordningen om mervärdeskatt skulle
erhålla i motionerna angiven lydelse;

35) motionen 11:1166 av herrar Jo -

hansson i Skärstad och Johansson i
Växjö.

Motionerna 1:904 och 11:1185 hade
hänvisats såvitt de avsåge anvisande av
anslag till statsutskottet och behandlades
i dess utlåtande nr 132 samt i övrigt
till bevillningsutskottet.

Yrkanden vid riksdagens början

36) motionerna 1:129 av herrar Wallmark
och Blomquist samt II: 169 av herr
Nordstrandh m. fl.;

37) motionerna I: 385 av herr Stefanson
in. fl. och II: 488 av herr Nordgren
m. fl.;

38) motionerna I: 391 av herr Werner
och II: 479 av herr Karlsson i Huddinge
m. fl.

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställde om utredning och förslag
om differentierad, progressiv konsumtionsbeskattning
i enlighet med vad
som i motionerna anförts;

39) motionerna 1:630 av herrar
Bengtson och Dahlén samt II: 825 av
herrar Wedén och Hedlund, såvitt nu
var i fråga;

40) motionerna I: 633 av herr Holmberg
m. fl. och II: 795 av herr Bohman
m. fl., såvitt nu var i fråga;

41) motionerna I: 646 av herr Stefanson
m. fl. och II: 792 av herr Berglund
m. fl.;

42) motionerna I: 652 av herr Sundin
m. fl. och 11:814 av herr Magnusson i
Borås in. fl.;

43) motionerna I: 654 av herr Österdahl
in. fl. och II: SOI av herr Gustafsson
i Stenkyrka m. fl.;

44) motionen II: 320 av herr Björkman
och fru Sundberg;

45) motionen 11:819 av herr Rubin;

46) motionen 11:821 av herr Söderström
m. fl.

Riksdagens revisorers berättelse

Riksdagens revisorers berättelse behandlades
i detta sammanhang såvitt avsåge
§ 17 i berättelsen, där revisorerna
behandlade undantaget från skattskyl -

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29

dighet i de fall verksamhet samordnats
mellan stat och kommun eller mellan
kommuner.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen — med anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr 100
samt motionerna 1:904 och 11:1185,
1:906 och 11:1170, 1:912 och 11:1180,
1:923 och 11:1173, 1:933 och 11:1182
samt motionen I: 930 och med avslag
på motionerna I: 935 och II: 1165 ävensom
motionen I: 918 — måtte anta de
vid propositionen fogade förslagen till

1) förordning om mervärdeskatt med
de ändringar att

dels 1, 2, 3, 18, 19, 22, 37, 41 och
75 §§ samt anvisningarna till 1 och
19 §§ erhölle i utskottets hemställan angiven
lydelse,

dels anvisningarna till 75 § och punkt
3 av övergångsbestämmelserna utginge
och således punkterna 4—7 av övergångsbestämmelserna
betecknades 3—
6;

2) förordning om ändrad lydelse av
19 § taxeringsförordningen den 23 november
1956 (nr 623);

3) förordning angående ändrad lydelse
av 1 § förordningen den 1 juni
1951 (nr 442) om rätt att av riksskattenämnden
erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor; B)

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:904 och 11:1185, 1:908
och 11:1190, 1:917 och 11:1179, 1:919
och 11:1168, 1:921 och 11:1175, 1:927
och 11:1189, 1:931 och 11:1186, 1:934
och II: 1169 samt motionen I: 925 i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära ytterligare
utredning och förslag till 1968 års höstriksdag
i enlighet med vad utskottet
förordat;

C) att riksdagen måtte avslå följande
motioner, nämligen

1) motionerna I: 129 och II: 169,

2) motionerna 1:385 och 11:488,

3) motionerna 1:391 och 11:479,

4) motionerna 1:630 och 11:825, i
vad desamma behandlades i detta betänkande,

Ekonomisk debatt

5) motionerna 1:633 och 11:795, i
vad desamma behandlades i detta betänkande,

6) motionerna 1:646 och 11:792,

7) motionerna 1:652 och 11:814,

8) motionerna I: 654 och II: 801,

9) motionerna 1: 882 och 11:1137,

10) motionerna 1:903 och 11:1184,

11) motionerna 1:904 och 11:1185, i

vad desamma hänvisats till bevillningsutskottet,

12) motionerna 1:905 och 11:1164,

13) motionerna 1:906 och 11:1170,

14) motionerna 1:907 och 11:1192,

15) motionerna 1:908 och 11:1190,

16) motionerna I: 909 och II: 1163,

17) motionerna I: 910 och II: 1162,

18) motionerna I: 911 och II: 1171,

19) motionerna 1:912 och 11:1180,

20) motionerna 1:913 och 11:1181,

21) motionerna 1:914 och 11:1174,

22) motionerna 1:915 och 11:1183,

23) motionerna 1:916 och 11:1167,

24) motionerna 1:917 och 11:1179,

25) motionerna 1:919 och 11:1168,

26) motionerna 1:920 och 11:1176,

27) motionerna 1:921 och 11:1175,

28) motionerna 1:922 och 11:1172,

29) motionerna 1:923 och 11:1173,

30) motionerna 1:924 och 11:1177,

31) motionerna 1:926 och 11:1178,

32) motionerna 1:927 och 11:1189,

33) motionerna I: 928 och 11:1191,

34) motionerna 1:929 och 11:1188,

35) motionerna 1:931 och 11:1186,

36) motionerna 1:932 och 11:1187,

37) motionerna I: 933 och II: 1182,

38) motionerna 1:934 och 11:1169,

39) motionen 1:925,

40) motionen 1:930,

41) motionen 11:320,

42) motionen 11:819,

43) motionen 11:821,

44) motionen 11:1166,

i den män de icke kunde ainses besvarade
genom vad utskottet anfört och
hemställt;

D) att riksdagens revisorers berättelse,
i vad den behandlades i detta betän -

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fara.

Ekonomisk debatt

kände, måtte anses besvarad genom vad
utskottet anfört.

Särskilda yttranden hade avgivits av

1) av herrar Yngve Nilsson (h), Stefanson
(fp), Sundin (ep), Gösta Jacobsson
(h), Lundström (fp), Magnusson i
Borås (h), Vigelsbo (ep), fru Nettelbrandt
(fp), herrar Boo (ep) och Larsson
i Umeå (fp); samt

2) av herrar Stefanson (fp), Sundin
(ep), Vigelsbo (ep), Boo (ep) och Larsson
i Umeå (fp).

Statsutskottets utlåtande nr 132

Utskottet hade behandlat de likalydande,
i det föregående redovisade motionerna
1: 904 av herrar Torsten Andersson
och Dahlén samt II: 1185 av
herrar Wedén och Hedlund, i vilka,
såvitt nu var i fråga, hemställts att
riksdagen vid behandlingen av Kungl.
Maj ds proposition nr 100 och det till
denna fogade förslaget till förordning
om mervärdeskatt måtte besluta att anvisa
ett belopp intill 1 500 000 kr. att
av Kungl. Maj d användas för ersättning
till berörda intresseorganisationer
för informationsarbete som dessa utförde
angående mervärdeskattens utformning
och praktiska tillämpning.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 904 och II: 1185 såvitt nu var i fråga.

Bankoutskottets utlåtande nr 43

Bankoutskottet behandlade i detta utlåtande
i ett sammanhang olika motioner
angående den ekonomiska politiken.
Dessa motioner var

dels de likalydande motionerna I: 662
av herr Holmberg in. fl. och 11:831
av herr Bohman m. fl., vari hemställdes
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t skulle anhålla att Kungl. Maj :t
måtte i enlighet med de riktlinjer som
angivits i motionerna snarast förelägga
riksdagen ett samlat förslag till de åtgärder
på den ekonomiska politikens

område som vore ägnade att förbättra
näringslivets arbetsvillkor och trygga
sysselsättningen samt därvid särskilt
taga hänsyn till

1. behovet av en effektiv planering av
hela den offentliga sektorn i fråga om
storlek och expansionstakt;

2. behovet av att åstadkomma en rationellare
administration och effektiv
bedömning av arbetsprestationen inom
statliga och kommunala myndigheter;

3. behovet av att genom avgifter finansiera
vissa av de tjänster som offentliga
myndigheter erbjöde;

4. framförda förslag om att den ekonomiska
politiken och statsbudgetens
inkomst- och utgiftsramar redovisades
i översiktliga treårsplaner;

dels de likalydande motionerna I: 656
av herrar Bengtson och Dahlén och
II: 836 av herrar Hedlund och Wedén,
vari hemställdes att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle

1. uttala att den ekonomiska politiken
borde omläggas så att den bättre
än hittills beaktade de i motionerna
framförda synpunkterna och förslagen
i avsikt att trygga sysselsättningen, motverka
pris- och kostnadsstegringar samt
främja produktionens tillväxt;

2. särskilt framhålla att genom stabiliseringskonferenser,
där arbetsmarknadens
parter, vissa andra organisationer,
regering och riksdag samt erforderlig
expertis deltoge, förutsättningar
borde skapas för en frivillig samordning
av arbetsavtal, prispolitik och ett
lämpligt tillrättaläggande av den offentliga
ekonomiska politiken med ökad
ekonomisk stabilitet som följd;

3. anhålla att utredning skedde om inrättande
av ett ekonomisk-socialt råd
med uppgift att diskutera och förbereda
en effektiv stabiliseringspolitik;

4. hemställa om utgivning av ett värdefast
statligt obligationslån med inriktning
särskilt på att uppmuntra och
trygga den stora allmänhetens sparande,
varvid förutsattes att genom detta
lån vunna erfarenheter senare tillgodo -

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29 13

gjordes för att möjliggöra värdefasta
försäkringar och skapa ökad trygghet
för spararna mot inflationsförluster;

5. hemställa att en parlamentarisk
utredning tillsattes för en översyn av
statens utgifter i syfte att främja kostnadsbesparingar;
samt

6. hemställa att under medverkan av
ekonomisk expertis en utredning skedde
för belysning av olika finanspolitiska
åtgärders verkningar på produktion,
sysselsättning och inkomstfördelning.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:656 och 11:836, såvitt de icke
avsåge inrättande av ett ekonomisk-socialt
råd, samt motionerna 1: 662 och
11:831, såvitt de icke avsåge avgiftsfinansiering
av offentliga tjänster;

B. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:656 och 11:836, såvitt de avsåge
inrättande av ett ekonomisk-socialt
råd;

C. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:662 och 11:831, såvitt de avsåge
avgiftsfinansiering av offentliga
tjänster.

Reservationer hade avgivits

1. beträffande utskottets hemställan
under A.

av herrar Hilding (fp), Enarsson (h),
Lundberg (h), Wikberg (ep), Regnéll
(h), Berglund (fp), Börjesson i Glömminge
(ep) och Löfgren (fp), vilka ansett
att utskottet under A. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 656 och II: 836, såvitt de
icke avsåge inrättande av ett ekonomisk-socialt
råd, samt motionerna 1: 662
och 11:831, såvitt de icke avsåge avgiftsfinansiering
av offentliga tjänster,
hos Kungl. Maj :t anhålla om åtgärder
på den ekonomiska politikens område
i enlighet med vad reservanterna anfört; 2.

beträffande utskottets hemställan
under B.

av herrar Hilding (fp), Wikberg (ep),

Ekonomisk debatt

Regnéll (h), Berglund (fp), Börjesson
i Glömminge (ep) och Löfgren (fp),
vilka ansett att utskottet under B. bort
hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:656 och 11:836 i ifrågavarande
del hos Kungl. Maj :t anhålla
att utredning skedde om inrättande av
ett ekonomisk-socialt råd med uppgift
att diskutera och förbereda en effektiv
stabiliseringspolitik;

3. vid utskottets hemställan under C.

av herrar Enarsson, Lundberg och
Regnéll (samtliga h), vilka ansett att
utskottet under C. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:662 och 11:831 i ifrågavarande
del hos Kungl. Maj :t anhålla
om utredning rörande ökad avgiftsfinansiering
av offentliga tjänster i enlighet
med vad reservanterna anfört.

Bankoutskottets utlåtande nr 52

Bankoutskottet behandlade i detta utlåtande
i ett sammanhang

1) de likalydande motionerna 1:963
av herr Bengtson m. fl. och II: 1222 av
herr Hedlund m. fl., utom såvitt avsåge
frågor rörande beskattningen,

2) de likalydande motionerna 1:964
av herr Dahlén m. fl. och ll:122!t av
herr Wedén m. fl., utom såvitt de avsåge
frågor rörande beskattningen,

3) de likalydande motionerna 1: 965
av herr Gösta Jacobsson m. fl. och
11:1221 av herr Björkman in. fl., samt

4) de likalydande motionerna 1:966
av herr Werner och II: 1223 av herr
Hermansson m. fl.

Såvitt de under 1) och 2) nämnda
motionerna avsåge frågor rörande beskattningen
hade de hänvisats till bevillningsutskottet,
som i dessa delar behandlade
dem i sitt betänkande nr 47.

Hemställan i de parvis likalydande
motionerna 1:963 och 11: 1222 samt
1:964 och 11:1224 överensstämde helt.
Förslaget innebure, såvitt nu var i fråga,
att riksdagen vid sin behandling av
Kungl. Maj :ts proposition nr 125, an -

14 Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Ekonomisk debatt

gående komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1968/69, m. m., skulle
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t
begära åtgärder i syfte att åstadkomma
en stabil ekonomi, inriktad på att främja
full sysselsättning och en förbättring
av lågiinkomstgruppernas ställning, ekonomisk
tillväxt och att hejda prisstegringarna,
med utgångspunkt från vad
som anförts i motionerna.

I motionerna I: 965 och II: 1221 hemställdes
att riksdagen skulle i skrivelse
till Kunigl. Maj :t hemställa

1) att Kungl. Maj:t i samband med
utarbetandet av nästa års statsverksproposition
måtte vidtaga åtgärder för att
förhindra en sådan fortsatt ökning av
statsutgifterna som icke stode i relation
till statsinkomsternas normala ökning;
samt

2) att Kungl. Maj :t måtte med hänsyn
till utvecklingen på längre sikt
tillsätta en allmän parlamentarisk besparingsutredning
med uppgift att möjliggöra
ett rimligare skattetryck.

I motionerna I: 966 och II: 1223 hemställdes
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle ge till känna vad i
motionerna anförts angående den ekonomiska
politikens aktuella mål och medel.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:963 och 11:1222 samt 1:964
och II: 1224, samtliga såvitt nu var i
fråga;

B. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:966 och 11:1223;

C. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 965 och II: 1221.

I motiveringen anförde utskottet bl. a.
följande:

Flertalet av de förslag om den ekonomiska
politikens inriktning och om olika
institutionella anordningar i stabiliseringspolitiskt
syfte som framförs i
nu förevarande motioner bär behandlats
i utskottets utlåtande nr 43. Detta
gäller bl. a. förslagen om anordnande

av vad som tidigare kallats rundabordskonferenser
och nu av motionärerna benämnes
stabiliseringskonferenser, om
inrättande av ett ekonomisk-socialt råd,
om tillsättande av en parlamentarisk besparingsutredning
och om utgivande av
värdefasta obligationslån i sparstimulerande
syfte. Utskottet kan alltså beträffande
dessa förslag hänvisa till vad som
anförts i nyssnämnda utlåtande.

Vad angår den i motionerna I: 963
och 11: 1222 samt 1:966 och 11:1223
framförda tanken på en sänkning av
räntenivån, vill utskottet erinra om vad
utskottet tidigare uttalat i anledning av
liknande förslag (jfr senast BaU 1967:
8 och 42), nämligen att det bör ankomma
på fullmäktige i riksbanken att bedöma
tidpunkten för och innebörden av
de beslut i räntepolitiskt avseende som
med hänsyn till konjunkturutvecklingen
kan visa sig motiverade. Genom sin
granskning av riksbankens styrelse och
förvaltning har riksdagen varje år möjlighet
att i efterhand uttala sig om den
förda diskontopolitiken.

Beservationer hade avgivits

1. vid utskottets hemställan under A.

a) av herrar Hilding (fp), Nils Theodor
Larsson (ep), Berglund (fp), Börjesson
i Glömminge (ep) och Larsson i
Umeå (fp), vilka ansett

dels att ovan intagna avsnitt i utskottets
yttrande bort utbytas mot ett
avsnitt av i reservationen angiven lydelse,

dels att utskottet under A. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av motionerna
I: 963 och II: 1222 samt I: 964
och II: 1224, samtliga såvitt nu var i
fråga, hos Kungl. Maj :t hemställa om
åtgiirder och reformförslag på den ekonomiska
politikens område i enlighet
med vad reservanterna anfört;

b) av herrar Åkerlund, Brundin och
Regnéll (samtliga h), vilka ansett att
nämnda avsnitt i utskottets yttrande
bort utbytas mot ett stycke av följande
lydelse:

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29 15

»Flertalet av de —--(= utskottet)

— — — i sparstimulerande syfte. Utskottet
hänvisar beträffande dessa förslag
till vad som anförts i reservationen

1) till utskottets utlåtande nr 43.»;

2. vid utskottets hemställan under C.

av herrar Åkerlund, Brundin och
Regnéll (samtliga h), vilka ansett att
utskottet under C. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:965 och 11:1221 hos
Kungl. Maj :t hemställa om dels åtgärder
för att begränsa statsutgifterna, dels
tillsättande av en parlamentarisk besparingsutredniing,
allt i enlighet med
vad i denna reservation anförts.

Ett .särskilt yttrande hade avgivits av
herrar Åkerlund, Brundin och Regnéll
(samtliga h).

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet Sträng, hade tillkännagivit,
att lian hade för avsikt att i samband
med behandlingen av ovanstående ärenden
besvara herr Hedlunds (ep) interpellation
angående åtgärder för att stimulera
konjunkturutvecklingen och öka
sysselsättningsmöjligheterna.

Vad utskotten hemställt föredrogs;
och anförde därvid:

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Jag vill först säga att
jag känner mig varm om hjärtat vid
anblicken av att så pass många av
kammarens ledamöter trots nattens påfrestningar
redan mött upp till denna
debatt om skattepolitik och ekonomisk
politik.

Det kan vara skäl att vi erinrar oss
hur situationen var för ett år sedan,
när riksdagen diskuterade samma ämne
som det vi nu har att behandla. Finansministern
var då som nu soligt optimistisk
beträffande framtidsutsikterna.
Han deklarerade att han hade vågat
spå om en försiktigt uppgående konjunktur,
vilket han trodde skulle komma
att hålla. Tillväxttakten i vår ekonomi
räknade han upp till 3,5 procent
och sade att denna siffra skulle kom -

Ekonomisk debatt

ma att ligga väsentligt över det europeiska
genomsnittet. Arbetsmarknadsläget
beskrevs av finansministern för
ett år sedan som väl balanserat och industriinvesteringarna
beräknades öka
med ca 3 procent under 1967, främst
med hjälp av investeringsfonderna. Ja,
herr Sträng antydde även att den nyinrättade
Investeringsbanken skulle
kunna spela en viss roll i samband med
investeringarna.

Upplåningen beräknades av finansministern
till 1,5 miljard kronor, och
som alltid var han övertygad om att
hans bedömning av storleksordningen
av detta belopp var den enda rimliga.
Det märkligaste är kanske att finansministern
så sent som i augusti förra
året förklarade att man inte bör öka
upplåningen, om man vill hålla fast
vid en stabil ekonomi i ett balanserat
läge, »som givit oss utomordentliga fördelar.
Därom kunde inget tvivel råda.»
Jag undrar just hur den gångna hösten
och vintern skulle ha tett sig om detta
verkligen hade blivit praktisk politik.

Men så som finansministern sade
förra året blev det alltså inte. Många
av de svenska löntagarna har nog svårt
att inse att den förda ekonomiska politiken
givit oss utomordentliga fördelar
under det gångna året. Ty vad blev
egentligen resultatet? Jo, det blev först
och främst en stegringstakt i ekonomin
som slutade på något under 23Ji
procent i stället för de uppskattade
3,5 procenten. Resultatet blev alltså
ungefär samma genomsnitt som för
EEC, under OECD:s genomsnitt och
nära tre procentenheter under ökningstakten
i Norge. Denna siffra för den
faktiska tillväxttakten förra året bör
också ses mot bakgrunden av det löfte
som socialdemokraterna utfärdade till
de svenska väljarna år 1964 om en
årlig stegringstakt på minst 4 procent.
Den genomsnittliga ökningen under tiden
1965—-1967 blev ungefär en procent
lägre.

Vi kan också konstatera att arbets -

16 Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Ekonomisk debatt

lösheten blev hög — högre än den varit
sedan 1950-talet — och ännu under
första kvartalet i år låg den på en
nivå, som översteg fjolårets med ungefär
10 000, och då har jag ändå bara
tagit hänsyn till dem som är direkt
arbetslösa. Jag har inte räknat med
personer sysselsatta i omskolning eller
beredskapsarbete, för vilka det är svårt
att veta om stadigvarande jobb går att
ordna.

Industriinvesteringarna, som det sades
vara — och utan tvivel också var
— så angeläget att öka, sjönk med någon
halv procentenhet. Det är en utveckling
som man kan jämföra med
den av långtidsutredningen förutsatta
årliga ökningen på 7 procent, vilken
enligt utredningen skulle vara nödvändig
för en framtida hög ekonomisk tillväxttakt.

Inflationstakten sjönk i förhållande
till den mycket snabba stegring som
vi haft tidigare, och finansministern
vill naturligtvis gärna se det som ett
resultat av den förda ekonomiska politiken.
Ja, men då måste han också
konstatera att den lägre inflationstakten
bär åstadkommits i en situation
med ökande arbetslöshet. Det finns anledning
att litet utförligare uppehålla
sig vid den punkten.

Tidigare under 1960-talet, när vi varnade
för konsekvenserna av en snabb
inflation — en inflation som gav Sverige
en föga hedersam tätplacering i
internationellt avseende — svarade
socialdemokratin med finansministern
i spetsen med tal om s. k. kontrollerad
prisstegring, som vi måste acceptera
för att undvika arbetslöshet. Vi måste
välja mellan stabilt penningvärde och
full sysselsättning, hette det -— och
det tycks vara klart, herr talman, att
med socialdemokratisk politik blir detta
det enda möjliga valet. Men vad
man tidigare inte erkänt är att en hög
inflationstakt i sig själv är ett hot mot
tryggheten i arbetet, att den leder till
nedläggningar och arbetslöshet. Detta

är vad vi fått erfara under de senaste
åren.

Det är klart — och ingen bär påstått
något annat — att en del av våra ekonomiska
svårigheter har sin grund i
den internationella konjunkturnedgången.
Men det är lika klart — även om
det inte är klart för regeringspartiet
— att den tidigare lättsinniga inställningen
till inflationen, den bakvända
konjunkturpolitiken 1964—1965 och
oviljan från statsmakternas sida att ta
initiativ som kunde dämpa kostnadsinflationen
bär skärpt våra trygghetsproblem
och minskat förutsättningarna
för att med kraftfulla expansiva åtgärder
möta en konjunkturnedgång.

Regeringen avvisade i ganska hånfulla
ordalag vårt förslag inför 1966
års avtalsrörelse, att statsmakterna skulle
ta initiativ till en stabiliseringspolitisk
konferens med syfte att möjliggöra
reallönestegringar utan snabb inflationstakt.
I stället för att anordna
en sådan konferens inskränkte sig finansministern
till att i efterhand, i
den reviderade finansplanen, klaga
över att de avtalade löneökningarna
blev för stora. Men på det sättet bekämpar
man ju ingen inflation!

Till bilden av regeringens handlande
hör också senfärdigheten när det
gäller skattereformen. Skatteberedningens
betänkande avgavs för ganska precis
fyra år sedan, och först i år har
regeringen lyckats samla sig till att
presentera riksdagen en delreform ur
detta skattepaket, alltså mervärdeskatten.
Jag tror, herr talman, att vårt läge
hade varit avsevärt bättre om detta
skett tidigare. Industrin hade haft ett
bättre konkurrensläge gentemot utlandet
och våra möjligheter att föra en
expansiv näringspolitik under konjunkturnedgången
hade varit större.

Såväl finansministern som herr
Wickman sade i förra årets debatt om
Investeringsbanken att de var vänner
av snabba politiska beslut. Det gäller
inte så mycket utredningar, sade man,

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29

utan det gäller framför allt den politiska
viljeinriktningen. Ja, just det —
men då måste man också konstatera,
herr talman, att det varit dålig kraft
bakom den viljeinriktningen när det
gällt att på allvar ta itu med inflationen,
att ta itu med frågan om tryggheten
i arbetet och att ge oss ett modernt
skattesystem som främjar vår
internationella konkurrenskraft.

Jag måste också konstatera att regeringen
under det senaste halvåret
genom att säga nej till en råd av våra
förslag gjort påfrestningarna större än
vad de behövt vara och vårt läge sämre
än vad det behövt vara. Jag kan inte
komma ifrån att finansministern har
underskattat de svårigheter som förelegat
på den svenska arbetsmarknaden
när han avvisat våra tidigare förslag
om omedelbara sysselsättningsskapande
åtgärder. De framlades mot bakgrund
av den starkt stegrade arbetslösheten
förra året och de allt annat
än ljusa framtidsutsikterna i januari.
Våra krav avsåg en vidgad ram för
kommunala beställningar, beställningar
till industrin för u-landsgåvor, försvarsbeställningar
och en mer generös dispensgivning
från den extra avgiften
på oprioriterade byggen.

Först i efterhand har regeringen på
några punkter helt eller delvis givit
efter. I den reviderade finansplanen
säger finansministern att den efterfrågepolitik
som bör bedrivas för att fullt
utnyttja våra resurser främst bör avse
investeringsområdet.

All right, jag tycker det ligger mycket
ii den bedömningen. Men med hänsyn
till det bedömningssättet blir det
så mycket egendomligare att regeringen
och dess anhängare gått emot vårt förslag
om att slopa omsen på industrins
maskiner från den 1 juli i år — en åtgärd
som skulle haft en effekt av just
den typ som finansministern efterlyser.

Det är mot bakgrunden av den faktiska
utvecklingen under det senaste

Ekonomisk debatt

året som regeringens löften och spådomar
skall granskas. Slutsatsen måste
bli att finansministerns förutseende och
hans kraft att verkligen realisera de
gjorda målsättningarna står i omvänd
proportion till den belåtenhet över den
förda politiken som den reviderade
finansplanen utstrålar.

Alltför mycket har blivit annorlunda
och sämre än vad som förespeglades
oss förra året vid denna tid i en motsvarande
debatt. Som jag tidigare sagt
har alltför mycket gjorts i för liten
omfattning och för sent. Många tiotusentals
medborgare i landet bär i höstas,
i vintras och nu på våren fått lära
sig inse vad detta »för litet och för
sent» innebär, bl. a. i form av förlorade
arbeten och oro för framtiden.

Naturligtvis kan invändas att det inte
är lätt att spå om konjunkturer, som
vi inte själva kan påverka. Man kan
säga att de mål som satts upp var för
optimistiska. Javisst, men då kan man
begära större villighet att ta fasta på
förslag från vår sida och att regeringspartiet
inte utmålar den förda ekonomiska
politikens resultat som något
alltigenom lyckat, när motsatsen i stor
utsträckning varit det verkliga förhållandet.
Men för all del, fortsätt gärna
att måla, fortsätt tala om välfärdens
luftmadrass! Kontrasten mellan era löften
och de faktiska resultaten av politiken
blir därigenom bara tydligare.

Hur ter sig då framtiden? Ja, liksom
förra året skriver finansministern upp
siffran för den förväntade ekonomiska
tillväxttakten, nu till 4 procent. Liksom
förra året hoppas han kunna säkerställa
den fulla sysselsättningen och
liksom förra året hoppas han att investeringsfonderna
skall ge industrins
investeringar en skjuts framåt. Kanske
menar han också, liksom förra året,
att Investeringsbanken skall spela en
viss roll härvidlag.

Det kan naturligtvis sättas i fråga
om denna finansministerns obligatoriska
våroptimism har bättre fog för sig

18 Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Ekonomisk debatt

i år än förra året. Arbetslösheten är
fortfarande betydande och det förefaller
mig soin om export- och importsiffrorna
för april var mycket litet
gynnsamma — för att använda ett försiktigt
uttryck. Det är möjligt att vi
nu kan hoppas på en ljusare utveckling,
men vi måste då också konstatera
att trots denna optimism innebär regeringens
tillväxtprognos att vi fortfarande
ligger under genomsnittet i
EEC och OECD samt likaså att näringslivsinvasteringarna
totalt beräknas fortsätta
att sjunka. Allvaret i det senast
angivna förhållandet är naturligtvis
finansministern helt på det klara med.

Får jag framhålla, herr talman, att
det även med en konjunkturuppgång är
helt klart att våra ekonomiska problem
och svårigheter inte därmed är övervunna.
Orderingången inom stora delar
av svensk industri har inte kunnat hålla
jämna steg med produktionskapacitetens
ökning på grund av rationalisering
— en rationalisering som helst borde
ha varit ännu större. Vi producerar
helt enkelt mer och mer med mindre
och mindre arbetskraft. Detta är en föga
originell iakttagelse, men det är ett
adelsmärke hos den svenska fackföreningsrörelsen
att den, till skillnad från
t. ex. vad som i stor utsträckning är
fallet med den brittiska, accepterar
denna utvecklingsprocess som den nödvändighet
den är. Den avgörande frågan
är emellertid: Kan vi sälja tillräckligt
mycket mer än förut av vår stigande
volym av produkter för att kunna hålla
alla armar i arbete? Det har vi inte kunnat
under det senaste året, och ett stort
frågetecken måste sättas inför det som
nu ligger framför oss.

Ekonomisk utveckling medför och
kräver förändringar. Som många gånger
framhållits av oss — och även av regeringspartiet
■—• kommer den skärpta internationella
konkurrensen och den
snabba tekniska utvecklingen att ställa
företagen inför nya arbetsvillkor. Det
gäller att kunna följa med i den stän -

diga växelverkan mellan vetenskaplig
forskning, industriell teknisk utveckling
och nya krav från och behov hos konsumenterna.
Stora krav kommer att
ställas på företagsledningarnas förmåga
och initiativkraft och på arbetstagarnas
utbildning, yrkesskicklighet och villighet
att acceptera nya produktionsmetoder.
För effektivitet i produktionen och
trygghet i sysselsättningen kommer det
också att ställas stora fordringar på den
näringspolitik statsmakterna företräder.
Jag menar mycket bestämt att den liberala
och sociala politik jag representerar
härvidlag på många punkter är överlägsen
den socialdemokratiska.

En huvudfråga är naturligtvis alltjämt
inflationen. Vi har många gånger
— liksom den senaste långtidsutredningen
— sagt att våra möjligheter att
bibehålla ett konkurrenskraftigt näringsliv
är starkt beroende av i vilken
utsträckning vi förmår att hålla inflationen
i schack. Den socialdemokratiska
toleransen på detta område har varit
alltför stor. Samtidigt som man avvisat
våra konkreta förslag har man — som
jag nyss framhöll -—■ t. ex. åren 1964
och 1965 fört en bakvänd konjunkturpolitik,
som förvärrat svårigheterna.

Att vi nu, i en konjunktursvacka, har
en lägre inflationstakt är sannerligen
ingen garanti för att en eventuellt fortsatt
socialdemokratisk politik skulle bli
bättre i detta avseende än vad den varit
i det förflutna. Finansministern avvisar
våra förslag och inskränker sig till att
i årets reviderade finansplan rikta en
vädjan till arbetsmarknadens parter inför
de kommande avtalsförhandlingarna.
Det är bra i och för sig, men det
räcker inte — särskilt inte som finansministern
tidigare här i kammaren förklarat
att hans egen övertalningsförmåga
inte skulle röra de förhandlande
parterna ett dugg.

Inflationen kan inte bekämpas med
en enstaka åtgärd. Vi har föreslagit en
förbättrad ekonomisk planering, som
skulle klarlägga statsmakternas mera

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29 19

långsiktiga målsättningar och innefatta
olika sparstimulerande åtgärder, en
skattereform som stimulerar arbetsinsatser
och en förstärkning av prisövervakande
och konsumentupplysande insatser.

Får jag här tillägga några ord om det
av socialdemokraterna så förkättrade
förslaget om stabiliseringspolitiska konferenser.
Inflationen hänger bl. a. ihop
med det förhållandet att de fackliga organisationerna
har tvingats att räkna
med en fortsatt prisstegring. De har
därför ansett sig tvingade att räkna med
att den samlade lönestegring som uppnås
också skall kompensera för den
väntade prisstegringen och dessutom ge
en rimlig förbättring av reallönerna.
Detta är ett alldeles naturligt resonemang
under de omständigheter som har
rätt, herr talman, men det är klart att
detta också skapar ogynnsamma förhållanden
för ansträngningarna att nå en
framtida minskning av inflationstakten.
Dessutom medför den tidigare ordningen
med långt utdragna förhandlingar
eu besvärlig tävlan mellan organisationerna,
där de som kommer sist har
en mer gynnsam förhandlingsposition
än de som kommer först.

I ett läge där balans i samhällsekonomin
är ett centralt trygghets- och rättviseintresse
för alla folkgrupper är insatser
i samordnande syfte från statsmakternas
sida nödvändiga. Förutsättningen
för att sådana insatser skall
komma till stånd under former som bevarar
arbetsmarknadsorganisationernas
frihet, förutsättningen för att de skall
få avsedd effekt, är en politisk vilja
från statsmakternas sida, ett gemensamt
intresse att begränsa prisstegringarna
och naturligtvis också en vilja till samförstånd
mellan arbetsmarknadens parter.
Vi tror att de förutsättningarna
borde kunna föreligga nu i vårt land,
men det beror naturligtvis bl. a. på den
yiolitiska viljan från regeringens sida,
och den har sannerligen inte varit särskilt
markant.

Ekonomisk debatt

I dagens läge då det väl även för
finansministern är uppenbart att inflation
är ett hot mot tryggheten, ett hot
även mot framsteg och rimlig inkomstfördelning,
borde han kunna övervinna
sin tydligen starkt rotade motvilja att
acceptera ett förslag även om det kommer
från ett annat håll än hans eget.
Jag vill därför fråga finansministern
om han avser att förbereda stabiliseringspolitiska
konferenser i det syfte
som jag här har talat om inför de kommande
avtalsförhandlingarna.

En annan punkt som vi tidigare debatterat
flera gånger här i kammaren
gäller den ekonomiska planeringen. Det
förefaller mig som om regeringen —
liksom i andra frågor — vore en smula
oense om vad som egentligen bör uppnås.
Tidigare här i kammaren, det var
vid remissdebatten i år, var finansministern
mycket ironisk när han avfärdade
våra krav på såväl rullande
långtidsplaner som att man skulle arbeta
fram olika alternativa prognoser.
Men nu finner vi i alla fall enligt den
avstämning av 1965 års långtidsutredning
som presenterats att långtidsutredningens
arbete, såvitt jag kan förstå,
just avses att få en sådan inriktning och
att det skall bli möjligt att framlägga
olika alternativ. Det är bra, men det
räcker inte. Vi menar dessutom att det
finns rader av andra problem i det här
sammanhanget som bör bli föremål för
utredning. Det är ändå något annat än
finansministerns något surmulna negativism.

Också när det gäller att få fram en
flerårsbudget som grovt anger vissa
politiska målsättningar och prioriteringar
har regeringen med finansministern
i spetsen ställt sig avvisande. Det
rimmar illa med en vilja att åstadkomma
en större planmässighet i statsmakternas
handlande, och det rimmar faktiskt
också illa med ett uttalande som
herr Krister Wickman gjorde i första
kammaren förra året. Han uttryckte då
förhoppningar om att vi i framtiden

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Ekonomisk debatt

skulle få flerårsbudget med inbyggda
flexibiliteter, även om han för dagen
inte val- optimistisk på den punkten.
Jag måste säga att jag tror att det finns
grund för en sådan pessimism så länge
den nuvarande regeringen sitter kvar
och fullföljer sina intentioner.

Men jag kan försäkra finansministern
och herr Wickman att om regeringsansvaret
växlar, skall vi sätta fart på dessa
frågor och också gärna lyssna till
herr Wickmans säkerligen sakkunniga
råd.

Medan jag talar om åtgärder ägnade
att stödja en inflationsdämpande stabiliseringspolitik,
skall jag säga några ord
om högerns skatteförslag, som tyvärr
förts ända fram till riksdagen bord. Jag
gör det mest med anledning av att vi
inom folkpartiet och inte minst jag
personligen under den senaste tiden
angripits från ledande högerhåll och i
högerpressen, där man sagt att vi saknat
samarbetsvilja. Det förhåller sig
inte så. Men vi tar uppriktigt talat inte
så allvarligt på högerns ljudliga spel på
skatt eklaviaturen. Visserligen låter det
inte så vackert, och jag tror inte heller
att det har någon särskilt förledande
klang. Vi känner oss stå på mycket stadig
mark inom folkpartiet och centerpartiet
när vi går ut till det svenska
folket och säger: Vi vill under inga förhållanden
lova något som vi anser att
vi inte kan hålla.

Det finns betydande svagheter i det
svenska samhället i dag. Det gäller kampen
mot inflationen, som jag här talat
en del om, det gäller bostäderna, det
gäller vårdområdena och det gäller låginkomstgruppernas
ställning. Det finns
mycket starka skäl — realismen i dessa
har nyligen understrukits av tio nationalekonomer
— att i en snabbare takt
än för närvarande sker öka det svenska
u-Iandsbiståndet.

Det finms anledning att mer än vad
den nuvarande regeringen gått in för
söka avvärja riskerna för att vårt försvars
fredsbevarande effekt i en värld,

som tyvärr inte visar några tendenser
att bli lugnare, inte skall börja urholkas.
Allt detta talar enligt vår mening
för att låta bli frieriet om sänkningar
av det totala skattetrycket och starka
sänkningar av de direkta skatterna.

Vi har naturligtvis klart för oss att
den skattereform som ofullständigt inletts
genom omsens omläggning till mervärdeskatt
skall fullföljas. Det är en
stor svaghet i regeringens arbete att den
inte efter alla de år som gått sedan skatteberedni
ngen slutförde sitt värdefulla
arbete kunnat lämna fram en samlad
lösning. Men anser vi att utsikterna till
en sänkning av det totala skattetrycket
under de närmaste åren är små — och
det anser vi — då är det också klart att
en förändring och en reduktion av det
direkta skattetrycket kommer att ha
konsekvenser beträffande den indirekta
beskattningen. Det gör det nödvändigt
att iaktta eu utpräglad försiktighet. Det
är angeläget att höja de skattefria bottenbeloppen,
och det är angeläget att
angripa marginalskatteproblemet •— det
har inte blivit mindre angeläget därför
att det berör långt flera och även lägre
inkomstgrupper än tidigare. Vi skall
successivt nalkas en särbeskattningslinje
under former som kan accepteras
även av dem som sedan lång tid anpassat
sig till nuvarande sambeskattningssystem.
I en reform av familjebeskattningen
ingår också en omedelbar höjning
av barnbidragen.

Men hela denna omläggning måste
naturligtvis ske på ett sådant sätt att
inte de medborgare som har en svår
ekonomisk situation blir missgynnade.
Vi måste ha en bestämd plan, och varje
steg av den måste vara måttfullt och
ingå som ett led i en helhet där orättvisor
undvikes.

Jag måste säga, herr talman, att det
nuvarande högerförslaget enligt min
mening inte uppfyller kravet på vare
sig måttfullhet eller planmässighet. Det
kommer inte att ligga till grund för någon
regeringspolitik, helt enkelt därför

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29

att det inte kan göra det.

Herr talman! Investeringsutvecklingen
inom vårt näringsliv inger i dagens
läge särskilda bekymmer, och det tjänar
föga till att hänvisa till att stagnationen
skett på en så kallad hög nivå.
Önskar man skapa förutsättningar för
fortsatt hög tillväxttakt i ekonomin under
början av 1970-talet synes det nödvändigt
att relativt snart åstadkomma
snabbare investeringar. Så säger långtidsutredningen,
och det är ett omdöme
som jag helt instämmer i.

Mot den bakgrunden är det oroande att
behöva konstatera att regeringen i dag
enbart synes sätta sin lit till investeringsfonderna
och effekten av det förväntade
allmänna konjunkturuppsvinget.
Man har avvisat våra förslag att undersöka
möjligheterna för ett ökat företagssparande
genom ett långsiktigt bundet
andel-i-vinst-system. Man har avvisat
våra förslag om åtgärder för att
förbättra företagens lånefinansiering,
om ökad konkurrens på kapitalmarknaden,
viktiga institutionella reformer,
successiv avveckling av valutareglerinigen
etc.

Regeringen har förvisso sin initiativkraft
i behåll när det gäller att avvisa
förslag. Det är däremot mer klent beställt
med dess förmåga att vidta åtgärder
för att nalkas de målsättningar som
den själv satt upp.

Ett mycket centralt inslag i en aktiv
och energisk näringslivspolitik är naturligtvis
arbetsmarknadspolitiken och
de trygghetsfrågor som hänger samman
med den. Det råder här i riksdagen,
glädjande nog, principiell enighet om
inriktningen av samhällets insatser beträffande
arbetsmarknadspolitiken, även
om vi menar att man borde kunna göra
mer t. ex. för omskolningen inom företagen.

Däremot har det nuvarande regeringspartiet
ännu inte lyckats uppbåda
tillräckligt med energi för att bestämma
sig för om det vill ha en allmän obligatorisk
sysselsättningsförsäkring eller

Ekonomisk debatt

inte. Vi bar många gånger talat om den
saken här i kammaren, och vi känner
mycket väl till — regeringen lika bra
som vi — den sociala verklighet som
ligger bakom kravet på denna angelägna
solidaritetsreform. Vi vet att många
löntagare i dag inte är försäkrade, att
de står utan ekonomiskt skydd för den
händelse de oförvållat råkar ut för arbetslöshet.
Vi vet också — och det har
arbetsmarknadsstyrelsens chef påpekat
—• att den ökade arbetslösheten förra
året ofta hårt drabbade just de oförsäkrade
grupperna.

Vi bär sagt att vi anser att dessa
orättvisor inte kan få bestå, att en allmän
sysselsättningsförsäkring bör införas.
Vi har likaledes presenterat olika
alternativ efter vilka en sådan försäkring
skulle kunna utformas. Vi har inte
bundit oss för något sådant alternativ
men vi har krävt ett klart och entydigt
besked av regeringen och riksdagen att
de har samma inställning och målinriktning.
Men i stället har vi mötts av
undanglidanden och beskyllningar, av
en serie mot varandra stridande uttalanden,
som jag tycker närmast kan beskrivas
på det sätt som jag gjorde häromdagen.
Regeringspartiet har från i
höstas fram till nu som svar på vår fråga
sagt: Nej, jaså, ja, jaså, nej.

Regeringspartiet tycks alltså nu vara
tillbaka i den negativa attityd som det
intog vid höstens början. Jag vill därför,
herr talman, än en gång fråga regeringens
representanter om de delar vår
uppfattning att en allmän sysselsättningsförsäkring
bör införas eller om de
står på samma linje som Aftonbladet,
som kallade detta vårt förslag för ett
hugskott och tade till några andra
mindre väl valda ord.

Jag vill inte tillämpa samma metod
som ibland har tillämpats på regeringsbänken,
när man gjort oss ansvariga för
vad som står i den ena eller andra tidningen.
Att göra regeringen ansvarig för
vad som står i Aftonbladet kan jag förstå
inte skulle ses med blida ögon. Men

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Ekonomisk debatt

vad jag vill ha är ett klart besked om
regeringens reaktion på den inställning
som kommit till uttryck i den, tidningen,
där hela denna väsentliga rättvisefråga
bara sopas undan med några fraser.
Är den inställningen verkligen representativ
för regeringen? I så fall är
det ytterligare ett skäl för uppfattningen
att det är hög tid för eu växling vid
makten.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Om man gör en tillbakablick
och ställer samman de uppgifter
över den ekonomiska utvecklingen
under 1967 som vi nu har tillgång
till, så finner man att fjolåret visar
sämre resultat ur ekonomisk synpunkt
än man ansåg sig ha anledning att anta
när finansministern presenterade statsverkspropositionen
i början av år 1967.
Tillväxten i ekonomin mellan 1966 och
1967 stannade vid 2,7 procent mot tidigare
3,3 procent. Investeringarna i näringslivet
tycks under förra året volymmässigt
ha varit drygt ett par procent
lägre än året dessförinnan. Det som faktiskt
hjälpte upp den ekonomiska utvecklingen
var egentligen att man vidtog
åtgärder för att öka efterfrågan från
stat och kommun. Detta icke sagt som
någon kritik — det var naturligtvis
nödvändigt i den situationen — utan
det är bara ett konstaterande att det var
detta som hjälpte upp det hela, att man
från statens sida satte in åtgärder för
sådana beställningar. Men den privata
ökningen var låg, och näringslivets investeringar
i maskiner och byggnader
minskade.

Under den gångna vintern har konjunkturen
fortfarande varit svag, och
vi har haft en efter våra förhållanden
mycket hög arbetslöshet. Vi har också
dragits med andra bekymmer på det
ekonomiska området. Lönsamheten i
näringslivet har för det mesta varit
svag; naturligtvis har det höga ränteläget
bidragit härtill. Tillsammantaget
tycks allt detta ha gjort att investerings -

benägenheten inte varit tillfredsställande.

När det gäller den närmaste framtiden
har finansministern visat en ganska
optimistisk attityd. I kompletteringspropositionen
säger han att man »kan
se mot framtiden med försiktig optimism».
När han annonsvägen sprider
sin »konsumentupplysning» till allmänheten
— det är väl ett slags konsumentupplysning,
ty annonsen är avsedd för
väljarna — är han djärvare. Han konstaterar
då kort och gott: »Vi är på väg
mot en ekonomisk uppgång. Den internationella
konjunkturen förbättras.»

Men helt stämmer väl inte regeringens
handlande med en så optimistisk
syn på utvecklingen. För inte så länge
sedan frisläpptes investeringsfonderna
— naturligtvis med rätta. Men om man
är så där optimistisk i fråga om konjunkturen
för den allra närmaste framtiden
till och med, frågar man sig: Är
det klokt att slopa denna avgift ända
till april nästa år? Man kan då göra
samma misstag som i slutet av 1950-talet. Ja, vi har ju följt finansministern
i hans prognoser gång på gång. Ibland
har det varit si, ibland har det varit så
och ibland har det varit annorlunda —
som någon sagt — med tillförlitligheten.
Jag vill därmed inte påstå att finansministern
är en sämre prognosmakare
än andra, men ekonomiska prognoser
är nu en gång prognoser och måste värderas
som sådana. Det har roat mig att
se efter vad finansministern sade för ett
år sedan; om han då var negativ. Nej,
då hette det ungefär så att en vändpunkt
skulle ha inträtt redan under
arets första kvartal, alltså under 1967
års första kvartal. Det fanns en prägel
av försiktig optimism, och konjunkturbilden
i Västeuropa skulle ha förändrats
till det bättre.

Naturligtvis skulle vi, liksom i fjol,
vara mycket glada om årets prognos
visar sig hållbar. Men vi måste konstatera
faktum: under förra delen av fjolåret
gav finansministern uttryck för en

Onsdagen, den 29 maj 1968 fm.

Nr 29

klar optimism, och han gör likadant i
år. Hur det gick i fjol vet vi: det blev
alldeles tvärtom, annars var det rätt. Vi
hoppas att profeten herr Sträng skall
vara mera framgångsrik i år, men vi vet
inte mycket om det, även om vi ser, att
konjunkturen ute i världen ser litet
bättre ut än då. Vi har bara att hoppas
den här gången liksom vi gjorde i fjol.
Ty det är ett glädjeämne, inte bara för
en finansminister utan också för oss
vanliga människor, att konjunkturerna
är någorlunda hyggliga.

Om vi då ser på förutsättningarna,
måste vi konstatera att trots allt är nog
konjunkturbilden inte säker, utan det
är väl riktigare att säga att den är något
osäker. Förenta staterna har ju en förhållandevis
hög aktivitet inom näringslivets
område, men orderingången lär
inte vara särskilt imponerande där heller,
och åtgärderna för att bromsa dollarutflödet
väntas få en dämpande effekt
på den internationella ekonomin.
I Tyskland ser man kanske någon ljusning;
industriproduktionen ökar men
relativt sakta totalt sett. Från OF.CD:s
sida har framhållits att det faktiskt behövs
fortsatta större statsbeställningar,
om man i Tyskland skall kunna hålla
konjunkturuppgången vid makt. Frankrike
har hittills fört en tämligen försiktig
ekonomisk politik, och i England
består ju alltjämt de ekonomiska svårigheterna.

Naturligtvis hoppas vi att engelska
regeringen skall lyckas i sin budgetpolitik,
men det är en åtstramande politik
som väl åtminstone temporärt får
en negativ effekt på vår export. Men
om man lyckas, blir ju förhållandena
bättre. Huruvida man kommer att göra
det, står emellertid inte ens att läsa i
stjärnorna.

Alla de länder i Västeuropa som jag
har nämnt brottas liksom vårt land med
allvarliga s. k. strukturproblem som i
sitt släptåg har företagsnedläggelser,
andra omställningar och friställning av
arbetskraft.

Ekonomisk debatt

Jag skulle därför vilja beteckna konjunkturutvecklingen
här hemma för det
första halvåret som litet osäker. Jag vill
visst inte måla svart och säga att vi har
anledning att räkna med en svår konjunktur.
Men osäker är den nog.

Nu under vårmånaderna har ju den
mycket svåra arbetslöshet som vi hade
i vintras släppt till en del. Men det brukar
alltid vara så under vårmånaderna.
Vad man kan konstatera är att arbetslösheten,
alltså vid senaste räkningstillfället
i maj, alltjämt är högre än vid
motsvarande tidpunkt i fjol och att arbetslösheten
redan då låg på en ganska
hög nivå.

Vidare skall vi komma ihåg att förutom
de som registreras som arbetslösa
finns det många andra grupper som inte
direkt tillhör kassorna än och som man
ifrån socialdemokratiskt håll tycks vara
mycket obenägen afl ordna någonting
för i inkomstförsäkringsväg. Det är obegripligt
för mig att man ställer sig så
negativ ifrån ett parti som har haft jämlikhetsparollen
som ledstjärna, i varje
fall förr. Man motiverar sin negativa
hållning med att det kan försämra för
de andra. Det vill vi inte vara med om.
Det finns konstruktioner varigenom
man kan ordna detta utan att försämra
för andra.

Vi på vårt håll har två ledmotiv i
denna fråga. Halva folket är försäkrat
och vi vill ha in även den andra hälften
i försäkringen. Och det skall ske under
sådana former att ingen får det sämre.
Det har vi strävat efter i många år ända
sedan det avgavs ett betänkande i ämnet;
i den ifrågavarande utredningen
hade vi ju en reservant.

När man ser på statistiken skall man
också komma ihåg att det finns stora
grupper som inte är i ordinarie arbete

— sedan må det uttryckas hur som helst

— utan som omfattas av beredskapsarbeten,
omskolning o. s. v. Jag skall
ingalunda göra mig skyldig till den
överdriften och säga att det inte skall
förekomma någon omskolning. I ett

24 Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Ekonomisk debatt

progressivt och dynamiskt samhälle behövs
naturligtvis en viss omskolning av
folk. Men volymen omskolade har enligt
min mening icke bestämts från någon
sådan utgångspunkt, utan man har
tagit de sysslolösa som finns och skolat
om dem och därigenom — medvetet
eller omedvetet — fått bort dem ur arbetslöshetsstatistiken.

De penningpolitiska åtgärderna — i
första hand ränteläget — har under det
senaste halvåret inte stått i överensstämmelse
med den aktuella konjunktursituationen.
Vi har understrukit behovet
av en mera aktiv finanspolitik
och bl. a. framhållit, att man i första
hand skulle kunna gå in för temporära
sänkningar av energiskatten och som
beredskapsåtgärd även planera en sänkning
av omsättningsskatten. Vi har också
framlagt andra förslag om statsbeställningar
m. m. Till en del har vi anledning
att uttrycka tillfredsställelse, ty
regeringen har nog i viss mån accepterat
vår konjunkturbedömning. Man har
gått in för statliga beställningar, ändrat
bestämmelserna för oprioriterat byggande
och — låt vara mycket måttlig
— en bit in på året företagit en räntesänkning.

På många punkter har våra krav
emellertid lämnats obeaktade. Mycket
talar för att vintern skulle ha varit
bättre ur sysselsättningssynpunkt, om
man redan i höstas satt in verkligt stimulerande
åtgärder. Men då skulle man
vänta och se. Till de mera generella åtgärder
som enligt min mening då kunde
ha vidtagits i viss omfattning har
regeringen ställt sig avvisande. Skälet
är naturligtvis att regeringen vill behärska
situationen när konjunkturen en
gång vänder, och det är ju vällovligt
och nödvändigt. Men med den arsenal
av medel som står till förfogande och
möjligheten att snabbt avveckla konjunkturstimulerande
åtgärder, om man
valt de rätta, och att sätta in nya bromsar
skulle det enligt min mening inte
ha varit förenat med några större svå -

righeter att gå in för den liaje vi talat
för.

Jag tycker nog att regeringens obenägenhet
att driva en verkligt aktiv konjunkturpolitik
inte är helt ny. I stort
sett har viljan att driva en aktiv politik
bara funnits då det gällt att höja
skatterna under en högkonjunktur. Men
det är inte bra, herr finansminister, att
det verkar som om de känsligaste konjunkturmedlen
endast tas fram när de
kan tillföra statskassan pengar genom
nya skatter, detta under åberopande av
att det råder en s. k. överhettning som
gör att man måste dra in mer pengar
och överbalansera budgeten. En överbalansering
är väl inte något fel i och
för sig. Budgeten har ju överbalanserats
i långa tider och såsom finansministern
mycket riktigt påpekat bär jag
vid många tillfällen från denna talarstol
talat för en överbalansering. Men
man skall dra konsekvenserna och när
det vänder kunna tänka sig den motsatta
åtgärden. Annars blir man av den
allmänna opinionen beskylld för att använda
konjunkturpolitiken främst som
ett argument för att höja skatten. Och
sedan det är gjort behåller man skatten
på den höga nivån, ty snart kommer
det nya krav på andra områden eller
också blir det lågkonjunktur, och då
går pengarna åt.

Jag skulle gärna se att finansministern
visade litet större flexibilitet —
för att begagna ett slitet men av finansministern
själv inte sällan använt uttryck
— i förhållandet högkonjunktur
•—lågkonjunktur. Säkerligen skulle finansministern
ha framstått som eu ännu
duktigare karl, om han hade varit
pådrivande i en aktivitet av det slaget.
Med vår ställning och ekonomi har
vi ingen rätt att sitta och vänta på att
andra skall göra det. Var lika djärv
som Wigforss var i början på 1930-talet! Han vågade gå in för en verkligt
aktiv konjunkturpolitik. Men den får
inte främst bestå i att man höjer skatterna
i en överhettad konjunktur, utan

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29

man skall vara medveten om att den
också fordrar motsatta åtgärder i någon
form. Naturligtvis måste de åtgärderna
även utgöras av en sänkning av
skatter som snabbt kan höjas igen, när
detta blir aktuellt. Jag underkänner
helt det här talet om att uttagsprocenten
är en god regulator; den är alltför
långsamt verkande för att vara det. Det
är inte en sådan åtgärd jag här syftar
på.

Om man, såsom vi önskade, hade stimulerat
konjunkturen tidigare — helst
redan i höstas — så tror jag att man hade
sluppit en hel del arbetslöshet, eller
friställningar som det heter, och kanske
också en del av företagsnedläggningarna,
herr finansminister. Och kritiken
mot den obenägenhet som visats i det
fallet har inte kommit bara från oppositionen.
Den vet jag att finansministern
inte bryr sig så mycket om; han
betraktar väl den som taktiskt betingad,
och gör man det värderar man den på
ett helt annat sätt. Men finansministern
kan svårligen beteckna Landsorganisationens
tillkännagivna uppfattning som
en taktisk framstöt, och LO har faktiskt
varit inne just på denna linje men inte
vunnit något gehör för den.

Jag understryker än en gång att jag
inte kan se svårigheterna i att tillämpa
en verkligt aktiv konjunkturpolitik under
en lågkonjunktur, bara politiken är
så utformad att när finansministern
tycker att det börjar bränna till och
tecken på högkonjunktur börjar visa
sig man kan lätta på åtgärderna och
trycka på bromspedalen för att få ner
stimulansen helt och hållet. Kanske
skulle man t. o. m. efter hand, som brukar
ske vid en överhettning — jag talar
alltjämt till finansministern — kunna
tillgripa direkt bromsande åtgärder.
Det kan inte vara omöjligt att göra
detta.

Jag skulle tänka mig att finansministern
menar att allt detta är svårt att genomföra,
men det är inget skäl för att
underlåta att göra ett försök. Det är

Ekonomisk debatt

mycket i denna värld som är svårt —
det har både finansministern och jag
erfarenheter av — men vi får ändå ge
oss i kast med uppgiften och försiktigt
pröva oss fram. Det menar jag att man
skulle ha gjort också denna gång. Man
skulle försiktigt ha satt in effektivare
stimulans redan från hösten 1967 när
det stod klart, att finansministerns här
i riksdagen i början av 1967 uttalade
optimism slog slint — ty det gjorde
den.

Därmed har jag också sagt att jag
tycker att man gör alltför stor skillnad
mellan ekonomiska och politiska åtgärder
av generell och av selektiv natur.
De generella åtgärderna reserverar man
tydligen för en uppåtgående konjunktur;
man har i varje fall inte hittills
kunnat tänka sig att sätta in dem under
en åtstramningsperiod. Om finansministern
kan komma till rätta med förhållandena
genom vad han kallar selektiva
åtgärder är det självfallet gott och
väl, men vi tycker att man inte har lyckats
med detta under den gångna vintern.

Yad som skall hända under kommande
vinter vet vi inte riktigt, men jag
skulle nog vilja säga att jag inte är lika
pessimistisk inför hösten som i fjol.
Man kan skönja om inte precis en konjunkturuppgång
så dock möjligheterna
till en sådan — i det avseendet är jag
överens med finansministern. Men osäkerheten
om konjunkturutvecklingen
gör att vi velat uppskjuta ikraftträdandet
av den allmänna arbetsgivaravgiften.
Kom ihåg att vi inte har gått emot
denna i princip! Men vi har menat att
man inte skall ta ut den i nuvarande
konjunkturläge utan skall vänta något
för att se, om optimismen i år är mera
välgrundad än den var i fjol. Jag skulle
kunna tänka mig att det blir fallet,
om även i så ringa mån att man får
dröja ytterligare ett slag med den allmänna
arbetsgivaravgiftens ikraftträdande.

Självfallet har den långvariga och

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Ekonomisk debatt

inte oväsentliga konjunktursvackan satt
spår i statsfinanserna. Skatteinkomsterna
har blivit mindre än vad finansministern
räknade med, och samtidigt
har arbetsmarknadspolitiken krävt merinsatser
som ökat statens utgifter utöver
de tidigare planerna. Vi har från
vårt håll, såsom framhållits tidigare
från denna talarstol, varit klart införstådda
med att arbetsmarknadsmyndigheterna
skulle få ökade resurser till
sitt förfogande. Om folk inte kan få arbete
i det »ordinarie» näringslivet måste
de naturligtvis hjälpas på något sätt.
På denna punkt tror jag inte det råder
några delade meningar, även om jag talar
bara för vårt partis räkning — jag
står ju här som centerpartist. Vi har
haft denna inställning ända sedan början
på 1930-talet och har också visat
den i handling. Jag skall inte fördjupa
mig i några utläggningar av skälen för
detta. Det är alldeles uppenbart att folk
som inte har arbete måste få hjälp.

Den svaga konjunkturen innebär ingen
fara i finanspolitiskt hänseende i
dag —• det är riktigt. Men om jag varit
så säker på en konjunkturuppgång som
finansministern är i den helsidesannons
jag tidigare omnämnde skulle jag
kanske ha varit något mera orolig än
han för budgetsituationen. Då finansministern
emellertid inte ger uttryck åt
någon sådan oro uppfattar jag detta
så att han menar att annonsen innehåller
i princip riktiga påståenden. Sedan
finns det ju något som heter överdrifter
och underskattning.

Prisstegringarna är ett stort ont i
samhället, som vi alla måste hjälpas åt
att bekämpa. Därvidlag fordras det enligt
min mening nya okonventionella
tag, om vi skall kunna se till att det
inte blir så att de anställda och andra
inkomsttagare får pengar endast i ena
halvan av lönekuvertet och frisk luft i
den andra halvan. Under sådana förhållanden
ger ju en lönehöjning på 10
procent egentligen maximalt 5 procent
i lönestegring — de andra 5 procenten

är luft. Vi vet alla att det varit på det
sättet att prisstegringarna ätit upp hälften
av lönehöjningen och ibland litet
till. Av den återstående hälften har så
finansministern tagit — och behövt ta
— drygt hälften.

Om man på detta vis först tar bort
hälften av lönehöjningen och så av den
kvarvarande hälften återigen tar bort
drygt hälften blir det inte så förfärligt
mycket kvar. Jag skulle gissa att
ungefär 2 procent av de 10 procenten är
vad många maximalt menar sig ha fått.

Nåja — detta är inga nyheter, och
deklarationerna om att vi vill försöka
hejda inflationen är inte heller nya.
Men vad jag menar är att det fordras
nya, friska tag om vi skall lyckas få till
stånd en ändring. Och vi har råd att
gå före härvidlag och ge exempel.

Prisstegringarna har varit väsentligt
mindre i år —- men så är det ju alltid
under en lågkonjunktur. Ibland blir det
t. o. m. prissänkningar, om lågkonjunkturen
är kraftig, utan att man egentligen
gör någonting. Nu har prisstegringarna
alltså varit dämpade, och detta
beror kanske till viss del på läget för
jordbruksprodukterna, för vilka världsmarknadspriserna
på ett år sjunkit
med cirka 10 procent. Jordbruksprodukterna
betyder dock inte så mycket
i detta hänseende. Situationen för jordbrukarna
är emellertid bekymmersam;
andra grupper har ändå fått litet kvar
i de »luftbetonade» kuverten. När jag
förenklat uttryckte saken så, att ungefär
hälften är luft och att finansministern
tar en stor del av det som är kvar,
tänkte jag naturligtvis även på landstings-
och kommunalskatterna.

Men jordbrukarna har fått väsentligt
mindre inkomster. Från vissa håll har
bedrivits en utrotningskampanj mot
jordbruket. Vi satte in kraftiga motåtgärder,
en antiutrotningskampanj, och tack
och lov blev inte dessa åtgärder effektlösa,
utan hade den verkan att många
jordbrukare stannade kvar. I annat fall
hade de kanske infunnit sig bos myn -

Onsdagen- den 29 maj 1968 fm.

Nr 29 27

digheterna och åderlåtit statskassan i
stället för att nu försörja sig med eget,
visserligen dåligt betalt, men dock arbete.

Till den ekonomiska bilden i dag hör
faktiskt att många företag i skilda branscher
arbetar med dålig lönsamhet och
att inkomsterna inte helt räcker till för
att täcka kostnaderna för förslitningen
och förnyelsen av produktionsapparaten.
Det finns många exempel på det. Hos
en del företag har det varit så dåligt,
som jag -sade nyss, att de gått på näsan.
Investeringarna har därför av begripliga
skäl inte varit så våldsamt stora i
allmänhet. Det är ändå dagens investeringar
— förbättringar i maskiner, i
utökad produktion o. s. v. — som vi
skall bygga på framöver. Men regeringspartiet
bär gjort bra litet för att underlätta
detta.

Jag tänker bl. a. på räntepolitiken,
som jag återkommer till senare. Jag tänker
också på omsen på maskininvesteringar,
beträffande vilken finansministern
enligt vår mening gick in för vad
som kan kallas en halvmesyr. Jag skall
inte upprepa vad jag sade om att den
halvmesyren gav fördelar åt de rika företagen,
men ingenting åt de fattiga. Det
är inte mycket av jämlikhetens politik
i det sammanhanget!

I den annons jag tidigare talat om
påstår finansministern att vår internationella
konkurrenskraft är god. Jag tycker
att det uttalandet är svagt underbyggt.
Genom de kostnadsstegringar
som förekommit under många år kämpar
faktiskt många företag med svårigheter.
Jag såg häromsistens några uppgifter
från verkstadsindustrin som visade
att cirka en tredjedel av dessa företag
går bra. För en tredjedel hänger
det och slänger — verksamheten går
nätt och jämnt ihop. För den sista tredjedelen
bär det sig inte alls — inkomsterna
räcker inte till för att täcka löpande
utgifter och investeringar för att
ersätta förslitningar i produktionsapparaten.

Ekonomisk debatt

Detta är ganska illa. Det ginge väl an,
om det gällde bara verkstadsbranschen.
Men det finns andra branscher isom har
det minst lika dåligt eller ännu sämre.
Med hänsyn härtill är det föga väl underbyggt
att säga att vi har en god internationell
konkurrenskraft. Yi kan få
den, vi hoppas att få den, men i så fall
fordras vaksamhet, uppmärksamhet och
aktivitet. Jag har aldrig hört till dem som
brukat beskylla finansministern för
bristande aktivitet — och inte heller
för bristande omtanke — men i detta
läge måste jag konstatera att han inte
handlar och under det senaste halvåret
—- särskilt om man tänker på vad som
kunde ha gjorts i höstas — inte har
handlat med tillräcklig effektivitet och
aktivitet.

När lönsamheten stiger — vi är väl
alla inställda på att den kommer att
göra det; annars skulle situationen vara
hopplös — kommer naturligtvis också
investeringarna att stiga. Men det är
under sådana här konjunkturer man
skall passa på att göra nya investeringar
medan man har arbetskraft ledig. Då
skall man trimma och bygga ut produktionsapparaten,
så att den blir i möjligaste
mån tiptop den dag då efterfrågan
har inställt sig. Det är en vanlig
tumregel, som industrin brukar följa i
mån av råd och lägenhet, men för
många har det nog varit ungefär som
att säga: Erk du, Maja du, så ska vi ha’t,
men var ska vi ta’t?

Jag har talat så mycket om räntan att
det egentligen inte är mycken mening
med att säga mer. Men om finansministern
skulle ta sig orådet före — jag kallar
det oråd — att höra sig för lios de
fyra partierna i opposition, inklusive
kommunisterna, skulle han nog få rådet
att sänka räntan nu, ty det underlättar
för företagsamheten och hyrorna blir
billigare; de är förstås inte riktigt billiga
i de nyaste husen. En annan, för
mig nästan avgörande omständighet är
att det, när konjunkturen klart pekar
uppåt, förefaller riktigt med penning -

Nr 29

Onsdagen, den 29 maj 1968 fm.

Ekonomisk debatt

politiska åtgärder. Får vi då starta från
en ganska hög nivå och skall börja öka
på, hamnar vi lätt i samma läge som för
ett och ett halvt år sedan, då räntorna
var skyhöga och det var svårt att låna
pengar, så att industrin inte kunde gå
in för investeringar i den omfattning
som var önsklig både från deras privatekonomiska
synpunkt och från landets
synpunkt.

Omläggningen till mervärdeskatt har
begärts av den borgerliga oppositionen,
och nu får vi den. När vi begärde den
förelåg det — för att använda det moderna
uttrycket — ett skattepaket. Nu
har man lossat tåtarna på paketet och
tagit ut samt. Jag har den uppfattningen
att man var tvungen att göra det nu, ty
paketet lädes fram för flera år sedan
och åtskilligt har hänt på det skattepolitiska
området. Inte minst har vi fått
höjningar av kommunal- och landstingsskatterna.
Den utvecklingen måste alltså
sättas in i bilden. Jag tror dock inte att
det skulle ha behövt vara någon tidsödande
åtgärd att modernisera och aktualisera
skattepaketet efter de förhållanden
som föreligger i dag.

Själva mervärdeskatten är det val inte
så mycket att säga om. Vi är ense om
huvuddragen, och i fråga om detaljerna
hav man ju i utskottet skrivit sig samman
till något slags kompromiss. Eftersom
jag principiellt har den uppfattningen,
att man aldrig bör bråka i onödan,
tycker jag det är bra att man har
lyckats kompromissa, och i den mån jag
kan ha haft något inflytande därvidlag
— vilket val i så fall inte varit särskilt
mycket — har jag understött den tanken.

En broms på produktionsutvecklingen
har varit omsen på investeringarna, men
den har vi nu lyckats få borttagen.

Intresset för handel och samarbete
med andra länder ökar mer och mer. Vi
är anslutna till EFTA, men vi tycker
inte att detta handelsavtal räcker, utan
vi vill ha en liknande överenskommelse
även med EEC-länderna. Flera av de

länder med vilka vi önskar samarbeta
har som bekant infört mervärdeskatt,
varför det förefaller åtminstone mig logiskt
att också Sverige gör det. Detta
måste underlätta den mer eller mindre
vittgående gemenskap som vi alla strävar
efter och som under alla förhållanden
omfattar handeln.

Punktskatterna skall jag inte säga
mycket om; elskatten har jag nyss talat
om såsom en broms på företagsamheten,
men det finns ju andra punktskatter
också. Man får naturligtvis rätta
munnen efter matsäcken även vid borttagandet
av skatter och först välja sådana
som man anser det viktigast att
ta bort. Jag anser att energiskatten är
en sådan utgiftspost som försvårar konkurrensen
för företagen och dessutom
pressar ner de anställdas möjligheter
till löneförhöjningar. Man kan inte komma
ifrån att så är förhållandet. Om ytterligare
pålagor läggs på företagsamheten,
får vi se vad som blir över till
inkomstförbättringar. Nej, tåg bort denna
skatt, men gör det vid lämplig tidpunkt! Man

kan naturligtvis ha olika synpunkter
på sättet att lindra den direkta
beskattningen, och även om det sker
en k i mip r om ksl ö s n i n g kan man ändå
i sitt innersta göra eu viss prioritering.
För vår del vill vi då gärna snegla på
grundavdragen först, men det finns också
mycket annat som inte är bra som
det är och som följer i inflationens spår
— den har ju åstadkommit en automatisk
ökning av beskattningen.

Utformningen av familjebeskattningen
håller på att utredas. Vi får väl, utöver
vad som framgår av utskottsutlåtandet,
vänta och se vad resultatet kan
bli. Man vill gärna ha iskäl för och emot
innan man intar en bestämd ståndpunkt,
även om man hav en viss faiblesse för
somliga linjer. Särbeskattningen är just
ett sådant exempel. Men vi får som sagt
väga alla skäl när de en gång framlagts.
För att åstadkomma en särbeskattaing
måste man naturligtvis ha nya skatte -

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29 29

regler. Det är nödvändigt att barnfamiljerna
får ett förstärkt stöd.

För de lägsta inkomsttagarna måste
vi genomföra skattelättnader. Yi talar
så mycket om låginkomstgrupperna,
men det blir litet gjort för deras sak.
Men på detta område skulle man nog
kunna göra en hel del. Vi skall komma
ihåg att den kommunala utdebiteringen
i genomsnitt på tio år stigit från 12 kronor
till 18 kronor, d. v. s. med 50 procent.

Vi har som bekant lekt med tanken
på ett schablonavdrag i den kommunala
beskattningen på samma sätt som i fråga
om statsbeskattningen. Det kastar
mycket pengar. Vi begär inte att detta
skall genomföras nu men vi bör göra
upp en plan över våra möjligheter och
börja litet smått för att visa varthän vi
vill komma, att vi verkligen vill hjälpa
de grupper som sammanfattas under beteckningen
låginkomstgrupper.

I det sammanhanget vill vi gärna
tänka oss att inte andra skattebetalare
inom kommunerna helt skall betala detta.
Man säger på många håll att det höga
kommunala skattetrycket till stor del är
en följd av att »staten har praokat på
kommunerna arbetsuppgifter». Jag vill
inte helt formulera det så. Men kommunerna
utför en del arhetsuppgifter, för
vilka staten tidigare betalade. Det räcker
att objektivt konstatera detta faktum.

Jag har talat om arbetslöshetsförsäkring
och om arbetsgivaravgift samt tillkännagivit
en ståndpunkt i dessa frågor.
Vi har uttryckt önskemål om flera
reformer i fråga om beskattningen. I
vissa fall borde det iske något slags omfördelning
på ett isätt som vi tycker
borde vara mer rättvist och som skapar
förutsättningar för en snabbare produktionsutveckling.
I andra fall skulle det
medföra anspråk på statskassan. Här
upprepar jag vad jag nyss sade, nämligen
att vi vill väcka frågan och helst få
ett principbeslut till stånd om åtgärder,
som skall träda i kraft senare precis på

Ekonomisk debatt

samma sätt som vi föreslagit beträffande
arbetsgivaravgiften, som ju har en
annan effekt.

Naturligtvis skulle ingenting vara angenämare
än att kunna stå bär och säga:
Skulle vi efter valet få en ny regering,
blir det stora skattelättnader med en
gång. För en politiker skulle det vara
iskönt att befinna sig i den angenäma situationen
att han kunde säga: Framöver
får ni stora skattelättnader. Jag tror
dock inte att någon politiker varit i en
sådan situation under de 25—30 år jag
varit i riksdagen. Men vi kan säga att
vi vill ha en lättnad, vi skall bromsa
upp utgifterna och vi skall tillsätta en
sådan förkättrad besparingsutredning
som finansministern inte vill höra talas
om, därför att den gamla för tio år sedan
inte var särskilt inkomstbringande
för honom. Men tänk om alla skulle
säga: Detta prövade jag för tio år sedan
och det gick inte, så det prövar jag aldrig
mer. Man gör inte gärna så.

Att utrymmet för reformer är dåligt
vet vi, liksom att önskemålen om viktiga
och angelägna reformer är många.
Pensionärerna vill ha sin del av reformerna.
En utredning beträffande
denna grupp pågår, och vi får hoppas
att den snart kominer att framlägga sina
förslag och att vi har råd att genomföra
dem. Det beror emellertid på hur vi
handlar och på om vi får det uppsving
i konjunkturen som finansministern
tror skall komma och som vi tror skulle
ha kommit tidigare, om man i fjol höst
hade trampat litet hårdare på gaspedalen
och samtidigt hållit reda på var man
hade bromspedalen. Barnfamiljerna vill
ha sin del, och undervisningen kommer
att sluka stora summor.

U-landshjälpen, som vi talat om i går,
är ett gigantiskt problem som kommer
att kräva mycket pengar. Inom parentes
vill jag säga att visst skall vi göra
allt vi kan för u-länderna, men om det
är bara vi som gör någonting och vi
inte får de andra industriländerna med
oss blir effekten mycket blygsam. Slut -

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Ekonomisk debatt

satsen måste därför vara att vi — om
vi har den bestämda uppfattningen, vilket
jag för min del har, att industrilänr
der och u-länder ekonomiskt måste förenas
— inte skall sky några ansträngningar
för att klargöra situationen för
andra länder och försöka få dem med.
Vi skall säga till dem: Vi är villiga att
göra en stor och betydande insats, om
ni också är det. — Det är kanske tillåtet
att tala om dessa problem även i denna
debatt, herr talman, eftersom varje sådan
åtgärd har en betydande ekonomisk
räckvidd, och det är ju om ekonomin
vi nu talar.

Alla de önskemål som vi har måste
vägas mot önskemålet om skattesänkningar.
Helst skulle vi väl inte vilja ha
några skatter alls eller sänka dem till
hälften, men något sådant talar naturligtvis
ingen om. Vi vet att utrymmet
för totala skattelättnader är mycket begränsat
för att inte säga obefintligt -—
i varje fall enligt min mening — ett tag
framöver. Det blir väl debatter härom
nästa vår också. Om utvecklingen går
i rätt riktning skulle ingenting vara mig
kärare än att då kunna säga: I dag tar
vi ett första steg på vägen mot skattelättnader.

En permanent sänkning av skattetrycket
skulle enligt min mening innebära
att man inte kan ge det av många,
ja alla åldringar — utom möjligen de
få som hav mycket pengar — efterlängtade
tillskottet till folkpensionen. Detta
tillskott tycks man på politiskt håll vara
intresserad av och det är för närvarande
föremål för utredning. Barntillsynen
kräver mycket pengar, och
sjukvården är ju inte som den skall
vara.

När det gäller åldringarna är kanske
själva vården i åtskilliga fall mer angelägen
än en höjning av pensionerna. Jag
hör så många olika uppgifter om vad
åldringarna vill. Men jag hör bara en
uppgift från åldringarna själva när jag
talar med dem: Försök ordna så att jag
får stanna hemma så länge min hälsa

medger det; kan inte en hemsamarit få
komma till mig två gånger i veckan och,
när jag blir litet mindre pigg, kanske
en timme om dagen. Men på vad man
kallar experthåll — experterna är bra,
men de är farliga också — får man
höra, att den här anstaltsvården är så
bra. Och visst är den bra på sitt -sätt —
det är inte tu tal om det; det är trevliga
rum o. s. v. Men se, de gamla känner sig
inte hemma när de kommer till kollektivet.

Det är så mycket vi behöver göra, och
därför tror vi inte att vi i dag kan gå
in för en total skattelättnad. Här går
faktiskt en skiljelinje mellan högern och
mittenpartierna. Men om vi sätter oss
ned och räknar och prioriterar, så skall
vi nog finna, att det finns många inom
högerpartiet -som delar vår mening. Jag
tror det. Tro är tro -—■ den kan vara felaktig
—- men om det nu skulle visa sig
angeläget att försöka jämka ihop oss, så
har jag nog den uppfattningen, att —
vad skall jag säga — den förnuftigaste
linjen ändå kommer att segra. Det kan
ju finnas förnuft i bägge linjerna, men
jag skulle inte tro att så många bär i
kammaren svävar i okunnighet om vilken
linje jag tycker är den förnuftigaste.
Men samtidigt måste det ingå i ett sådant
resonemang, att vi först skall inrikta
ansträngningarna på att undvika
skattehöjningar. Vi har varit vana vid
skattehöjningar, men det går inte att
vänja sig vid allting. Jag erinrar mig
den gamla historien — jag har inte hört
den bara här i Sverige utan även i andra
länder — om bonden -so-m hade vant av
hästen med att dricka. Så skulle han
vänja hästen av med att äta också, men
se det -gick inte, ty hästen dog dessförinnan.
Man kan vänja sig vid allt och
även vid ständiga skattehöjningar, men
det finns en gräns. Det måste vi göra
klart för oss. Statens inkomster kommer
väl att stiga i det här landet, särskilt om
man kan göra någonting för att förbättra
konkurrensförmågan och få in
mer pengar från utlandet. Vi har en

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29 31

stegring av produktionen, och därmed
stiger det allmännas skatteinkomster.
Det är väl då man skall göra en avvägning.
Skall vi ta den eller den reformen
eller ska vi satsa litet av pengarna på
skattelättnader? Det är en svår avvägningsfråga
ty som jag sade tror jag att
man nu har nått gränsen: om man fortsätter
längre med den där hästen, så
dör den.

Finansministern sade för ett år sedan,
att nu börjar det gå uppåt, och han säger
ungefär detsamma nu. Jag skall inte
tala om vad jag trodde om spådomen
då; det är inte aktuellt. Men i dag tror
jag en aning mer på den. Men jag tror
att finansministern är alltför optimistisk
i fråga om takten, och jag har bara
den förhoppningen, att det är finansministern
och inte jag som får rätt.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Ett studium av årets
kompletteringsproposition leder rätt
snart till tanken på de romerska imperatorerna,
som rullade fram på triumfvagnen,
hyllade av de skaror de själva
kallat samman, men med en slav vid
sidan med uppgift att påminna triumfatorn
om hans dödlighet. Utan alla
jämförelser i övrigt kan jag se statsrådet
Gunnar Sträng inte på sin Currus
Triumpalis utan vid skrivbordet i
kanslihuset, omgiven av skrivarslavar
med två varandra balanserande uppgifter:
den ena att sockra anrättningen inför
årets val, den andra att tillse att
verklighetens sälta trots allt får tillbörlig
plats.

Yi behöver inte tveka om vem som
är upphovsman till följande nästan magistrala
betygsättning av regeringens
egen politik:

». .. utsikterna för 1968 tyder på att
den svenska ekonomins utveckling kommer
att präglas av både stabilitet och
snabb tillväxt. Att dessa ibland svårförenliga
ting kan realiseras samtidigt
måste i icke ringa grad ses som ett resultat
av den ekonomiska politiken, som

Ekonomisk debatt

fast och konsekvent inriktats på att skapa
inre och yttre balans utan att därför
hämma de framstegsskapande krafterna.
»

Men så böjer sig den andre slaven
fram och viskar i Gunnar Strängs öra:
»Det finns väljare som kanske ser mer
realistiskt på vårt höga kostnadsläge,
våra konkurrensförutsättningar, vår låga
investeringstakt och våra kvarstående
sysselsättningsproblem. Det kommer
en tid efter valet också.» Och så kryddas
anrättningen, låt vara något försiktigt,
med följande mer realistiska erinringar
om den verklighet, som vi befinner
oss i:

Det torde »inte vara möjligt att under
de närmaste åren hålla samma höga ökningstakt
för de offentliga utgifterna
som hittills under 1960-talet». Det krävs
»en hög grad av restriktivitet i den offentliga
utgiftsprövningen». Investeringsutvecklingen
under resten av 1960-talet blir »i hög grad bestämmande för
tillväxtmöjligheterna under de första
åren av 1970-talet. En fortsatt långsam
utveckling för näringslivets investeringar
skulle sålunda kunna försämra
utgångsläget för 1970-talets produktionsökningar
och därmed också minska utrymmet
för tillväxten av såväl privat
som offentlig konsumtion.» — Politiken
måste »för de närmast kommande åren
inriktas på att främja en ökning av näringslivets
investeringar». Vi måste fortsätta
utbyggnaden och utvecklingen av
vårt näringsliv, som är utsatt för »hård
internationell konkurrens och med lägre
självfinansiering än tidigare».

Dessa motsägelser mellan olika skribenter
— jag kan nog gissa mig till vilka
namn de bär, men jag skall inte nämna
dem Öppet, varigenom jag besparar finansministern
de dementier som han
pliktskyldigast kommer att framföra —
präglar kompletteringspropositionen i
dess helhet: Å ena sidan djup tillförsikt
inför framtiden vars problem liksom
hittills kommer att kunna bemästras av
en framsynt socialdemokratisk politik,

32 Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Ekonomisk debatt

å andra sidan en långt mer kylig redovisning
av alla de svårigheter som vi
måste gripa oss an med, om trygghetsoch
sysselsättningspolitiken skall kunna
fullföljas.

Herr talman! Visst inger dagens internationella
konjunkturhild förhoppningar
inför framtiden, och det är mycket
som tydetr på att botten i konjunktursvackan
har passerats och att vi är
på väg mot en internationell efterfrågesituation
som väsentligen kommer att
öka kapacitetsutnyttjandet i det europeiska
näringslivet. Särskilt snabbt, förvånansvärt
snabbt, har vändningen
kommit i Västtyskland, i isjälva verket
så snabbt att vissa iippbrornsande åtgärder
inte ter säg alldeles uteslutna. Det
finns nämligen ingenting isom tyder på
att Västtyskland skulle vara berett att
acceptera en expansionistisk politik
som på nytt skulle hota pris- och kostnadsstabiliteten.

Finansministerns i kompletteringspropositionen
framförda önskemål i
motsatt riktning får tas för vad de är,
nämligen ett önsketänkande av en finansminister,
som mindre än de flesta
andra europeiska finansministrar varit
beredd att prioritera stabiliseringspolitiken.
Ingenting vore naturligtvis för
herr Sträng mera välkommet än en mera
äventyrlig ekonomisk kontinentalpolitik
som återställde de besvärliga kostnadsrelationer
som vår socialdemokratiska
överhettningspolitik skapat. Men
jag tror att det är farligt att räkna med
sådana förväntningar.

Till de negativa inslagen i denna bild
hör den allmänna restriktivitet som kan
komma att ytterligare framtvingas genom
betalningsbalansens läge i Storbritannien
och Förenta staterna. Störningarna
på den internationella valutamarknaden
kan över huvud taget medföra
konsekvenser som är isvåra att just nu
överblicka.

Den fråga, herr talman, som framför
allt förtjänar att diskuteras och analyseras
är, om och i vad mån en konjunk -

turuppgång kan vara ägnad att lösa våra
aktuella konkurrens- och isysselsättningsproblem.
På den punkten finns det
berättigad anledning att var pessimistisk.
Våra nuvarande svårigheter, som
i första hand har konkretiserats för den
enskilde arbetstagaren i en betydande
arbetslöshet, bär inte sin grund i sjunkande
export. Även om exportökningen
förra året var lägre än enligt prognoserna
kunde vi likväl registrera en ökning.
De starkt försämrade konkurrensbetingelserna
kom däremot till uttryck i en
betydligt lägre lönsamhet som i siin tur
både inom export- och hemmamarknadsindustrin
föranledde utomordentligt
hårdhänta rationaliseringsåtgärder.
Personalbegränsningar, fusioner och
företagsnedläggelser — sådant som i
den allmänna debatten brukar benämnas
strukturrationaliseringar — kan
inte i första hand, än mindre enbart,
tillskrivas den snabba tekniska utvecklingen
utan de är främst ett uttryck för
en från kostnadssynpunkt nödvändig
anpassning till det internationella konkurrensläget.

Att denna process redan förbättrat
produktivitetssiffrorna är ovedersägligt.
På vissa håll har operationen lyckats.
Men det är å andra sidan obestridligt
att, såsom erinras i propositionens
»nyktra» del, den uppnådda produktivitetsstegringen
i viss män är att betrakta
som en engångsvinst. Och generellt
sett kvarstår, framför allt inom
verkstadsindustrin, lönsamhets- och
kostnadssvårigheterna som akuta. Även
i ett avsevärt bättre konjunkturläge
kommer de att vara det svenska näringslivets
allt överskuggande problem.

Kompletteringspropositionens beskrivning
av läget i dess valtaktiskt
upplagda, sangviniska avsnitt utgör enligt
min mening en otillåten skönmålning.
Det framhålles bland annat att
»självfinansieringsgraden i det svenska
näringslivet fortfarande måste betraktas
som hög» och att »lönsamhetsläget
i näringslivet genomsnittligt har för -

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29 33

bättrats». — »Att enstaka företag kommer
i krislägen torde», heter det, »vara
ett resultat av många samverkande faktorer
och kan därför inte ges någon
generell förklaring.»

Men så okunnig får väl ändå inte en
finansminister vara, och det är naturligtvis
inte heller statsrådet Sträng.
Eller kan verkligen finansministern här
i riksdagens andra kammare upprepa
påståendet, att det inte finns någon generell
förklaring till de krislägen i vilka
inte bara enstaka utan ett mycket stort
antal svenska företag råkat under de
senaste åren? Om finansministern kan
göra det tycker jag att han borde byta
rådgivare, tnite heller andra utbyten behöver
naturligtvis uteslutas.

Eller förhåller det sig, herr talman,
när allt kommer omkring på det sättet,
att finansministerns — jag vågar
säga spelade — okunnighet om det
svenska näringslivets konkurrensproblem
utgör förklaringen till finansministerns
påtagliga oförmåga att skriva
ut det recept som patienten just nu
behöver? Man kan kanske inte kräva
av den som inte har förmåga att ställa
riktiga diagnoser, att han skall kunna
ge de behövliga ordinationerna.

Häri skulle i så fall förklaringen ligga
till att regeringen, trots den alldeles
påtagliga angelägenheten av att

1 dag stärka näringslivets lönsamhet
och konkurrenskraft, för det första vill
bibehålla energiskatten, för det andra
vill bibehålla punktskatterna i övrigt,
för det tredje vill belasta näringslivet
med en särskild löneskatt, för det fjärde
önskar höja ATP-avgiften, för det
femte bestämt motsätter sig tanken på
att utjämna den kostnadsdrivande marginalbeskattningen,
för det sjätte hittills
vägrat att slopa den 25-procentiga
investeringsavgiften och för det sjunde
vägrar att reformera aktievinstbeskattningen,
som — om den vore förnuftigt
upplagd — skulle öka tillgången på
riskvilligt kapital.

Nu kommer kanske finansministern

2 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr

Ekonomisk debatt

att förneka riktigheten av den teckning
av läget som jag har gjort av dagens
svenska företagsamhet. Finansministern
kommer kanske att göra gällande att
bilden är betydligt mera nyanserad och
mer splittrad. Överhettningstendenser
på vissa håll bryter sig mot ett mycket
lågt resursutnyttjande på annat håll,
och slutsaten blir med finansministerns
egna ord — hämtade ur kompletteringspropositionen,
att »generella och
långsiktigt verkande stimulansåtgärder
redan av det skälet är uteslutna. Dessutom
måste åtgärderna i möjligaste mån
riktas direkt mot de områden där de
lediga resurserna finns. Det betyder
att exempelvis allmänna skattesänkningar
i det rådande läget inte kan komma
i fråga.»

När kunde över huvud taget allmänna
skattesänkningar komma i fråga?
Det begreppet saknas i finansministerns
ordbok, trots att vår skattebelastning
är den tyngsta och vår progressivitet,
i varje fall i medelinkomstlägena, den
brantaste i hela världen.

Men bortsett härifrån är inte finansministerns
beskrivning av läget godtagbar.
Visst föreligger olikheter både
regionalt och branschvis, visst är skillnaderna
stora mellan de typiska basindustrierna
som bygger på malmen
och skogen samt de tekniskt inriktade
förädlingsindustrierna, men gemensamt
för dem alla är det högt uppskruvade
kostnadsläget och den dåliga lönsamheten.
Vår internationella konkurrenssituation
är i dag över huvud taget sådan,
att — alldeles oberoende av de
behov som kan föreligga av lokalt eller
branschvis insatta åtgärder •— generellt
verkande långsiktiga kostnadssänkande
insatser inte kan uteslutas.

Man frågar sig vilka bevekelsegrunder
som ytterst bestämmer finansministerns
restriktivitet. År det oron för
att sådana stimulansåtgärder i förening
med en konjunkturuppgång skall skapa
ett lika överhettat klimat som det vi
hade för några år sedan, då vi lade
29

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Ekonomisk debatt

grunden för de svårigheter vi nu har
att kämpa emot? Risken finns obestridligen,
framför allt om man som regeringen
räknar med en väsentlig uppgång
av de offentliga investeringarna
medan de direkt välståndsskapande privata
investeringarna blir i stort sett
oförändrade.

Jag tror för egen del att förklaringen
är en annan. Inför ett val där socialdemokraternas
möjligheter att lyckas
bedömes bero på hur partiet skall komma
till rätta med den radikala, mot
herr Hermansson vettande flygeln, ter
sig politiska åtgärder som är ägnade
att främja det näringslivs arbetsbetingelser,
som man i andra sammanhang
så gärna misstänkliggör, som direkt
motbjudande. En beskyllning —■ som
säkert kommer som ett brev på posten
— att vara köpt av storfinansen orkar
dagens svenska regering inte bemöta,
i varje fall inte under de tre och en
halv månader som är kvar till valet.

Men man är samtidigt klart medveten
om att näringspolitiken i vidsträckt
bemärkelse inte kan negligeras. Vi är
inte så oupplysta här i landet — möjligen
med undantag av vissa högljudda
kretsar bland dagens studenter, som
verkligen inte tvcks ha lust att leva
upp till det vedertagna akademiska
kravet på vetande — att vi i allmänhet
inte begriper, att tryggheten skapas
av företagen och att vårt välstånd står
och faller med det svenska näringslivets
konkurrenskraft.

Men då en yrvaken socialdemokrati
konfronteras med kraven på en aktiv
näringspolitik blir det den gamla vedertagna
doktrinära misstänksamheten
mot fri företagsamhet som påverkar
bedömningen. Den, vågar jag säga, vidskepliga
övertron på den politiska maktens
möjligheter att styra och reglera
utvecklingen träder då i förgrunden.

Man vill inte satsa på generellt verkande
stimulansåtgärder, inte på en
översiktlig ramplanering inom vilken
samordnade initiativ med statliga in -

jektioner, där sådana kan visa sig behövliga,
följs upp och ges full effekt
inom det på fritt företagande inriktade
näringslivet. I stället lägger regeringen
tyngdpunkten på statlig insyn,
kontroll och dirigering. Det allvisa kunnande
som man tror sig besitta i kanslihuset
skall garantera att nya resurser
skapas eller att befintliga resurser utnyttjas
bättre än för närvarande. Misstron
mot det näringsliv som har skapat
dagens välstånd lyser igenom. Nu skall
det bli bättre. Nu skall Krister Wickman
och hans pojkar dra upp linjerna
för ett verkligt konkurrenskraftigt näringsliv,
det näringsliv som dagens teknokrati
behöver. Jag citerar på nytt:

»För politiken är det en central uppgift
att leda utvecklingen----

och att både stimulera och ta initiativ
till en investeringsinriktning som främjar
förnyelsen och tillväxtförmågan i
vårt näringsliv.» Vi behöver ett »riktigt
investeringsurval». Näringsstrukturen
skall utvecklas »enligt genomtänkta planer,
där de sociala problem som följer
i strukturomvandlingens spår kan bemästras».

Denna hybris skall förmedlas genom
de instrument, som under kraftigt politiskt
trumpetande såg dagens ljus förra
året och i år, den nya finansieringskällan,
det statliga utvecklingsbolaget
och det näringspolitiska rådet. Den nya
översiktliga planeringen har vi hittills
egentligen bara sett vissa allmänna konturer
av.

Herr talman! Ingen vill i dag bestrida
behovet av samordning och planering
— tvärtom. Morgondagens samhälle
och företagande torde helt enkelt
förutsätta starkare engagemang än tidigare
från samhällets sida och en längre
gående samordning mellan det allmänna
och de enskilda.

Felet med den socialdemokratiska
synen på dessa frågor är socialdemokraternas
bundenhet vid det förflutna
och deras oförmåga att i den praktiska
politiken bortse från marxistiska och

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29

socialistiska tankegångar. Det finns en
ovilja att acceptera att en symbios mellan
stat och näringsliv inte behöver
innebära dirigering och politisering
utan kan vara ett samspel, där allas
våra gemensamma, genom staten förmedlade
resurser skall utnyttjas så att
största möjliga effektivitet utvecklas
med det för hela samhället mest tillfredsställande
utbytet. Arbetsförmedlingsproblemen
löses bättre genom en
avpolitisering än genom en ökad politisering
av näringspolitiken.

Det är därför som jag kritiserat både
Investeringsbanken och utvecklingsbolaget.
De i och för sig berättigade syften
som man har velat nå med de nya
institutionerna har förfuskats genom
deras starka förankring i kanslihuset.
Andra lösningar hade varit mera ägnade
att ge ett på lång sikt bättre resultat,
och man hade också kunnat förebygga
de motsättningar och den misstänksamhet
i näringslivet, som de genomskinliga
och säkerligen också avsedda
politiska ambitionerna har lett
till.

Herr talman! Nu som tidigare kan
vi i det »bokslut» som vi har för det
snart förflutna budgetåret konstatera,
hur vanskligt det är att ställa prognoser
och hur illa prognoserna slagit in.
De som har brukat kritisera finansministern
för hans kategoriska uttalanden
om den ekonomiska utvecklingen
och för hans ännu mer kategoriska fördömanden
av oppositionspartiernas avvikande
förutsägelser har denna gång
verkligen fått vatten på sin kvarn. Vad
man ytterligare får belägg för då man
studerar kompletteringspropositionen
är budgetens inkomstsidas starka beroende
av våra möjligheter att ta till
vara landets produktiva resurser. Statsinkomster
är inga statiska begrepp —
tvärtom — och det bör finansministern
och även andra hålla i minnet då man
diskuterar det s. k. samhällsekonomiska
utrymmet för produktionsstimulerande
skattesänkningar.

Ekonomisk debatt

I förra årets statsverksproposition
räknade finansministern med ett totalbudgetunderskott
på drygt en miljard
kronor. Redan i maj hade beloppet
stigit med nära 500 miljoner kronor.
I årets finansplan har det höjts med
ytterligare 1,3 miljard kronor och nu
anges det i kompletteringspropositionen
till 3,3 miljarder kronor, vilket
alltså innebär en ytterligare höjning
med 500 miljoner kronor. Avvikelsen
uppgår alltså från den första presentationen
till i runt tal 2,3 miljarder kronor.
På motsvarande sätt har prognoserna
för nästa budgetår från januari
i år fram till i dag måst räknas upp
med i runt tal 550 miljoner kronor. De
angivna saldoförskjutningarna beror på
att statsinkomsterna måst räknas ned
väsentligt. Statsinkomsterna har över
huvud taget fr. o. in. budgetåret 1966/67
uppvisat en betydligt svagare ökningstakt
än tidigare under 1960-talet. Samtidigt
har statsutgifterna stigit snabbare
än tidigare, framför allt till följd
av insatser för att stimulera sysselsättningen
— jag skall gärna tillägga
att det varit nödvändiga sådana.

Dessa siffror bekräftar alltså, hur
svårt det är att även för en rätt näraliggande
framtid göra bestämda och
exakta uttalanden om vilka totalsaldon
som kan anses samhällsekonomiskt acceptabla.

Den förväntade utvecklingen av bruttonationalprodukten
har finansministern
också måst räkna med. De privata
investeringarna och exportökningarna
har inte heller motsvarat förväntningarna.
Men nu är, såsom jag redan sagt
bedömningarna för nästa budget generellt
sett optimistiska — i vissa avseenden,
framför allt då, det gäller effekten
i sysselsättningsökning av det väntade
konjunkturomslaget, enligt min mening
alltför optimistiska.

Det är egentligen, herr talman, rätt
förvånande att investeringsinriktningen
inom näringslivet i dag inte är mera
progressiv — för att använda finans -

36 Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Ekonomisk debatt

ministerns älsklingsord — än vad prognoserna
tyder på. Alla är överens om
att ett konjunkturuppsving tydligen är
att förvänta. Investeringsfonderna liar
släppts loss, och även i övrigt har vissa,
låt vara mera begränsade, stimulansåtgärder
vidtagits. Men ändå saknas
den verkligt positiva investeringsbenägenhet,
som borde ha varit en följd
av tron på framtidens möjligheter. Uppenbarligen
fordras något mera än
fondfrisläpp ocli liknande åtgärder.

Den enda rimliga förklaringen är —
bortsett från en alltjämt kvardröjande
överkapacitet på vissa håll — bristande
lönsamhet som väsentligt försvagat
den självfinansieringsförmåga, som i
sin tur utgör en väsentlig förutsättning
för en fortsatt utbyggnad och utveckling
av det svenska näringslivet. På
denna betydelsefulla punkt tiger finansministern
— ja, tiger gör han egentligen
inte, ty han anser, som jag redan
påvisat, att självfinansieringsförmågan
i vårt näringsliv är hög.

Även då det gäller dagens sysselsättningsproblem,
som de svenska löntagarna
upplever mera påtagligt än någonting
annat, är finansministern ovanligt
tystlåten. Låt vara att läget, framför
allt beroende på säsongförhållandena,
avsevärt förbättras under sommaren
och låt vara att förhållandena
generellt sett antagligen blir mera tillfredsställande
under nästa budgetår
än under det snart förflutna, så kommer
problemen ändå att kvarstå och
kräva mera målmedvetna åtgärder från
statsmakternas sida än vi hittills sett
prov på. Det är inte genom arbetsmarknadspolitiska
insatser soan vi löser
problemen; vi kan däremot dämpa
och överbrygga dagens svårigheter. Vi
måste vara medvetna om att konjunkturuppsvinget
inte automatiskt lägger
allting till rätta.

Den nyligen redovisade industriprognosen
bygger på en successiv minskning
av antalet arbetstagare i industrin
och har alltså radikalt underkänt tidi -

gare förutsägelser om en fortgående
ökning av antalet anställda. Från produktivitetssynpunkt
är detta givetvis
tillfredsställande. Men de som drabbas
av de framtvingade personalrationaliserande
åtgärderna kan ställa krav på
en ekonomisk politik som är direkt
ägnad att skapa nya resurser och nya
utvecklingsmöjligheter. Här möter vi
emellertid den socialdemokratiska politikens
kinesiska mur.

Herr talman! Den fråga som vi i
dag framför allt har att besvara är
vilka statsfinansiella och samhällsekonomiska
slutsatser som kan dras av
det aktuella konjunkturläget och vilken
statlig upplåning som kan tolereras. Vi
har att väga behovet av konjunkturstimulerande
åtgärder mot riskerna för
en ny ekonomisk överhettning. Vi skall
inte överdimensionera dessa risker,
men de finns alldeles uppenbart. Och
det sämsta som kunde hända vore att
vi i det kostnadsläge, som vårt land
för närvarande befinner sig i, på nytt
råkar in i en inflationsdrivande överkonjunktur.

Inte minst den snabba offentliga utvecklingstakt
som finansministern själv
räknar med under de närmaste åren
är oroande i detta sammanhang. Det
kan bli svårt att åstadkomma den nödvändiga
dämpningseffekten, om näringslivet
plötsligt skulle ställa krav
på ett väsentligt utvidgat investeringsutrymme.

Å andra sidan ter det sig lika orimligt
att skärpa kostnadsbelastningen och
trycket på arbetsmarknaden genom en
skatt på arbetslöner och genom höjning
av ATP-avgifterna. Inte minst för
den mindre och medelstora företagsamheten,
som inom vissa branscher
i dag kämpar med mycket stora svårigheter,
måste sådana åtgärder uppfattas
som direkt utmanande. De kommer att
ytterligare dämpa investeringsbenägenheten
och kan leda till att även företag
som har möjligheter att överleva den
nuvarande krisen kommer att avveckla.

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29 37

Men det vore enligt min mening lika
felaktigt att sänka omsättningsskatten
och därigenom stimulera konsumtionen
och aktiviteten över huvud taget.
Jag kan alltså ansluta mig till — och
jag är glad varje gång jag kan ansluta
mig till finansministern — de kritiska
synpunkter som finansministern anlagt
på det förslag som framförts bl. a.
av LO. Det är i första hand de produktiva
krafterna som skall stimuleras. Investeringarna
måste på nytt drivas upp.
Marginalskatterna måste angripas och
progressiviteten måste bringas ned.

Det finns många starka skäl att inleda
en blivande skattereform med åtgärder
i denna riktning.

För det första råder det inget tvivel
om att majoriteten av det svenska folket
uppfattar de nuvarande marginalskatterna
som orimliga och att beskattningen
av merinkomster leder till skatteskolk
i olika former. Jag utgår från
att finansministern tagit del av den
redovisning som i statsrevisorernas berättelse
lämnas rörande de innestående
beloppen av oguldna förfallna skatter.

För det andra drabbar den kostnadsdrivande
effekten näringslivet alldeles
särskilt hårt. Inte minst för de för den
framtida utvecklingen betydelsefulla företagen
— de som utnyttjar särskilt
kvalificerad specialutbildad arbetskraft
och som satsar på nya initiativ och
forskningsinsatser — medför de starkt
progressiva direkta skatterna merkostnader,
som deras konkurrenter utomlands
inte behöver dras med.

För det tredje tror jag att för en lugn
utveckling av den kommande avtalsrörelsen
vore en manifestation från statens
sida om en sänkning av de direkta
skatterna ägnad att dämpa krav och
kompensationskrav. T. o. m. finansministern
har, om jag inte minns fel, någon
gång vitsordat att en reform av
marginalskatten är angelägen. Samtliga
borgerliga partier och framför allt
folkpartiet har i flera år pekat på nöd -

Ekonomisk debatt

vändigheten av en sådan reform. Vi i
högerpartiet menar att det mot bakgrund
av dylika uttalanden och med
kännedom om folkmeningen samt även
av andra skäl är nödvändigt att i handling
någon gång visa att man verkligen
menar allvar.

Vårt förslag att utjämna de värsta
marginalskattepucklarna i medelinkomstläget
medför inte någon stor skattelättnad
för nästa år. Det är alltså inte
fråga om någon stor skattelättnad, så
herr Hedlund kan känna sig mycket
belåten. I förening med en höjning av
ortsavdragen skulle statens inkomstbortfall
rent matematiskt bli i runt tal
350 miljoner kronor, men i verkligheten
torde bortfallet bli väsentligt mindre.
För den enskilde skattebetalaren
blir effekten också relativt liten — det
skall vi inte sticka under stol med. Låt
mig medge att åtgärden främst har en
symbolisk betydelse. Det är förmodligen
därför de övriga partierna i skön
förening med sådan frenesi har kastat
sig över oss. Man är medveten om vilket
gensvar en dylik, låt vara begränsad,
åtgärd möter bland flertalet väljare
i vårt land, och man skyndar sig
att göra gällande, som de två tidigare
talarna gjort, att det är samhällsekonomiskt
omöjligt och ansvarslöst att genomföra
en sådan skattesänkning.

Herr talman! Jag måste säga att jag
häpnar över den argumentation som
många använder i dessa angrepp. Finansministern
brukar göra gällande
dels att förslaget är betydelselöst för
den enskilde, dels att det leder till en
skattelättnad av några öre i veckan för
en inkomsttagare i 20 000-kronorsklassen,
men till 900 kronor om året för de
rika. Om nu detta förslag är så betydelselöst,
varför dessa hårda angrepp?
Varför skall man behöva använda den
besynnerliga argumenteringen med jämförelser
mellan vecko vinst och årsvinst?
Jag skall uppriktigt säga statsrådet
Sträng att detta slag av argumentering
bara stärker oss i vår övertygelse. Om

38 Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Ekonomisk debatt

man måste använda dylika metoder för
att komma åt en motståndare tyder det
på att man saknar en övertygande saklig
motivering.

Så länge måste väl ändå statsrådet
Sträng ha varit finansminister att han
är medveten om — och också måste
erkänna — att varje sänkning och varje
höjning av marginalskattepucklarna
i ett skattesystem, grundat på procentuella
uttag, måste få en större effekt i
kronor och ören räknat för den som
tjänar 40 000 kronor än för den som
tjänar 20 000 kronor. Matematikens lagar
kan inte herr Sträng — och ingen
annan heller — sätta sig över.

Jag tycker, herr talman, att finansministern
borde vara försiktig med att
kasta sten när finansministern vandrar
omkring i drivhus. Vilka inkomstgrupper
gynnades av hans eget i och
för sig riktiga förslag om den frivilliga
särbeskattningen för några år sedan?
Aldrig tidigare har väl en skattereform
i så hög grad gynnat de s. k. rika som
just den reformen.

Herr talman! Att vi också har funnit
särskilda skäl föreligga för att minska
pensionärernas skattebörda har andra
motiv än samhällsekonomiska och kostnadssänkande.
Vi har i princip den meningen
att folkpensionerna borde vara
skattefria. Men vi är självfallet medvetna
om de tekniska svårigheter som
möter en sådan reform med hänsyn till
marginaleffekterna och därav föranledda
psykologiska konsekvenser när det
gäller sidoinkomster. Även om problemet
är svårt måste det kunna lösas. Vi
har begärt att denna fråga skulle utredas,
men våra krav har avvisats. I avvaktan
på utredning har vi emellertid
fordrat en höjning av ortsavdragen som
medför en viss, inte så stor men dock
inte oväsentlig, skattelättnad för den
grupp av människor som genom sitt arbete
lagt grunden till dagens välstånd
i vårt land.

Att våra skatteförslag för helt budget -

år medför större inkomstbortfall än
350 miljoner kronor är vi naturligtvis
medvetna om. Man kan emellertid inte
ställa större anspråk på ett oppositionsparti
än på ett regeringsparti. Lika litet
som vi kan kräva av regeringspartiet
att det i dag skall redovisa en balanserad
budget för räkenskapsåret
1969/70, lika litet har regeringspartiet
—- eller oppositionspartierna i övrigt —-rätt att fordra av oss att vi skall lämna
en sådan fullständig redovisning.

För budgetåret 1968/69 har vi redovisat
en lika stark budget som regeringspartiet.
Jag bortser då från vår
vägran att nu acceptera beslut om införande
av en löneskatt från den första
januari. Den frågan får lösas då konjunkturbilden
medger en klarare bedömning.
Men i övrigt kan från samhällsekonomisk
eller statsfinansiell synpunkt
ingen kritik riktas mot vår budgetredovisning.
Vi har föreslagit sådana
besparingar och sådana inkomstförstärkande
åtgärder att vi har utrymme
för både den skattesänkning jag här
har talat om och för en höjning av anslagen
—• i förhållande till regeringens
förslag — till både försvar och polisväsende.

Över huvud taget bortser man inom
regeringspartiet nu som eljest från den
resursskapande effekten av en skattereform.
Vi är alldeles övertygade om —
och vi har stöd av erfarenheterna från
andra länder — att en skattereform är
ägnad att driva fram nya initiativ och
att stimulera de produktiva krafterna
till nya insatser, inte bara till gagn för
samhället utan även till fördel för statsfinanserna.
Skulle det emellertid visa
sig att vår blygsamma skattereform vid
ingången av följande budgetår skapar
sådana luckor i statsbudgeten, som icke
är samhällsekonomiskt motiverade,
måste självfallet andra åtgärder komma
i fråga. Liksom allmänna skatteberedningen
på sin tid anser vi att i så fall
en förskjutning av skattetrycket från

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29

den direkta till den indirekta beskattningen
bör övervägas. Det har vi sagt,
och jag upprepar det i dag.

Till sist, herr talman: Om detta anförande
skulle till kammarens ledamöter
ha förmedlat en stämning av pessimism
inför framtiden, har det inte
varit avsikten. Ett oppositionspartis
uppgift är att rikta strålkastarna mot
de punkter i den sittande regeringens
program och mot de analyser och prognoser
som man anser felaktiga eller
missvisande. Under sådana förhållanden
måste självfallet en redovisning
uppfattas som övervägande negativ.

Jag vill därför försöka återställa proportionerna
genom att stryka under att
det också finns positiva inslag i väven.
Vår ekonomi är i dag mera balanserad
än den har varit på många år. Den
minskade sysselsättningen och åtstramningen
på arbetsmarknaden —■ vilket
de direkt berörda upplever som djupt
oroande och allvarliga — har bidragit
till att skapa balans på arbetsmarknaden.
Det är de negativa effekterna som
har lett till denna balans. Efterfrågan
har minskat och prisstegringstakten
har, ehuru den fortfarande inte är tillfredsställande,
likväl dämpats i förhållande
till tidigare. Jämvikten i våra inh
ternationella betalningar har förbättrats,
och kreditmarknaden kan i dag
möta de kreditbehov som kommer till
uttryck. Produktivitetsutvecklingen i
näringslivet har också förbättrats under
trycket främst av de tidigare snabba
kostnadsstegringarna. Vi har alltså
i dag ett rätt tillfredsställande underlag
för det konjunkturuppsving som vi nu
väntar på, under förutsättning att vi
håller nerverna i styr och inte förleds
till åtgärder som bäddar för en ny inflationistisk
överkonjunktur.

Vi har ett allsidigt utvecklat och effektivt
näringsliv. Vi har skickliga forskare,
företagare, tekniker, tjänstemän
och arbetare, och det finns ingen anledning
att på lång sikt göra en pessi -

Ekonomisk debatt

mistisk bedömning av våra framtidsutsikter.
De negativa sidorna av bilden
har jag utförligt berört, de höga kostnaderna,
den sänkta lönsamheten, den
minskade självfinansieringsförmågan,
den alltför låga investeringstakten och
de kvarstående sysselsättningsproblemen.
Men det mest allvarliga är den
obenägenhet som jag tycker kommer
till uttryck från regeringens sida att
angripa just de sistnämnda problemen.
Man är visserligen i det som jag benämnt
nyktra avsnittet av kompletteringspropositionen
beredd att vitsorda
att man bör satsa på näringslivets investeringar
men man är inte sinnad att
dra de ekonomisk-politiska slutsatserna
av det erkännandet. I detta som i
andra hänseenden är, förefaller det
mig, regeringen belastad av doktrinära
politiska föreställningar, som inte hör
hemma i dagens samhälle. För att utnyttja
vårt goda utgångsläge krävs en
betydligt mer förutsättningslös politisk
syn på samordningen av åtgärder mellan
stat och näringsliv och på de arbetsbetingelser
som är nödvändiga för
att den fria företagsamheten som karakteriserar
vår blandekonomi skall ge full
effekt till gagn för trygghet, sysselsättning
och fortsatt utveckling.

Herr talman! I detta anförande har
jag redan redovisat motiven och underlaget
för vårt skatteförslag, men de
synpunkter som framfördes av herrar
Wedén och Hedlund gör att jag känner
mig manad att tillägga ytterligare
några ord. Jag kan konstatera att herr
Hedlund som den kloka hästkarl han
är var mera dämpad i sin bedömning
än vad Sven Wedén var. Jag tycker
detta är lovande. Jag skulle också vilja
använda samma terminologi som Sven
Wedén. Jag tar alltså inte »så allvarligt»
på kritiken. Vi ligger i själva verket
mycket nära varandra i allt det väsentliga.
Så länge det finns tre olika oppositionspartier
måste det finnas divergenser
på olika punkter, det får bå -

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Ekonomisk debatt

de vi och väljarna acceptera. Väljarna
har vid valet i höst möjlighet att betygsätta
de tre oppositionspartiernas
politik, och denna betygsättning kommer
självfallet att påverka förhandlingsläget
i en eventuell blivande regering.

Det gäller tre i stort sett jämnstora
partier som skall förhandla om det
blivande regeringsprogrammet. Inget av
de partierna har preferens för den ena
eller andra åsikten. Det blir en fri förhandling
som är, det upprepar jag, beroende
av hur väljarna har reagerat.
Precis på samma sätt som det i Norge
och Danmark gått att komma överens
om ett regeringsprogram måste det finnas
förutsättningar att komma överens
här hemma.

Jag vill också säga från denna talarstol
att man skall vara försiktig med
att dra för långt gående slutsatser av
de kontroverser som ibland kommer
till uttryck, det behov som det ena eller
det andra partiet kan ha, särskilt
när de är utmanade, att ta avstånd från
vad det andra partiet har fört fram.
I själva verket har samarbetet på den
borgerliga sidan varit utomordentligt
tillfredsställande. Många av de tidigare
svåra motsättningarna har kunnat överbryggas.
Jag har därför stor tillförsikt
inför det kommande valet.

När jag ändå här skulle vilja säga
ytterligare några ord om skillnaderna
på skatteområdet, gör jag inte detta för
att komma åt det ena eller andra partiet,
inte av elakhet. Jag gör det för att
försöka göra klart för kammarens ledamöter
hur nära varandra vi i själva
verket ligger, hur stor överensstämmelsen
är och hur litet det är som
skiljer.

Utgångspunkten för våra skatteresonemang
var som bekant den allmänna
skatteberedningens förslag år 1964.
Inom den utredningen rådde full enighet.
Herr Strängs partivänner var fullt
överens med den borgerliga oppositionen
om att man skulle åstadkomma en

omfördelning från direkt till indirekt
beskattning. Om jag inte minns fel
angavs det i finansministerns direktiv
att ett sådant mål skulle eftersträvas,
men där kan jag missminna mig,
och herr Sträng får i så fall förlåta
mig. Marginalskatterna skulle under en
femårig övergångstid reduceras successivt
i betydande grad och samtidigt
skulle ortsav dragen höjas.

Sedan lades av skäl, som jag inte
skall gå in på här, förslaget »på hyllan».
Alltsedan dess har de tre borgerliga
partierna i motioner till riksdagen
varje år påmint om beredningens
förslag och krävt att det skulle fullföljas.
Vi bär i högerpartiet legat något
framför de andra, därför att vi
har konkretiserat våra yrkanden och
kanske varit något mera preciserade,
men i princip har det icke förelegat
någon som helst skillnad.

Belysande för likheten är mittenpartiernas
reservation till bevillningsutskottets
betänkande nr 50 förra året.
Där anfördes bl. a.: Underlåtenheten

att i tid sörja för en genomgripande
skattereform efter i huvudsak de riktlinjer
som allmännia skatteberedningen
förordade 1964 ter sig i dagens läge
som ett allvarligt misstag. Den ekonomiska
situationen skulle ha varit bättre
om åtgärder i enlighet med vad som
krävts från oppositionen vidtagits på
ett tidigare stadium.

Observera tidsprioriteringen!

Som riktlinjer för en skattereform
angavs bl. a. sänkning av den direkta
personliga inkomstskatten, justering
nedåt av skalorna för marginalbeskattningen
och reformering av grundavdragen
samt sparstimulerande åtgärder
inom den direkta beskattningen. Reservationen
slutade med ett krav på förslag
från regeringen till 1968 års riksdag
om en allmän skattereform enligt
dessa riktlinjer.

Beträffande de direkta skatterna har
vid årets riksdag i motioner från det
hållet framförts likartade yrkanden.

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29

Om det nu skulle ha varit på det
sättet, och jag riktar den här frågan
till de två mittenpartiernas företrädare,
att finansministern hade varit så
vänlig att han hade accepterat den
beställning som de två partierna gjorde
i sin reservation, om vi alltså hade
fått en skattereform, i vilken alla dessa
önskemål hade förverkligats — lättnader
i progressionen och höjning av
grundavdragen — hade inte de två
mitlenpartierna accepterat det förslaget
och dessutom i debatten här i kammaren
sagt att det var de som drivit på
och att det gläder dem att finansministern
har effektuerat deras beställningar?
Så brukar det låta.

Men om nu högerpartiet tar ett mycket
litet steg och gör det som de två partierna
bär önskat, varför blir det då så
mycket buller? Jag har svårt att förstå
det.

I den partimotion som väcktes i år
i anledning av riksstatsförslaget säger
mittenpartierna bl. a. följande: »Vi har
under en följd av år inotionsvis framfört
vår kritik av det nuvarande föråldrade
och svåröverskådliga skattesystemet
och lagt fram riktlinjerna för
en samlad skattereform.»---»Ge nom

ändringar i den direkta beskattningen
— höjda skattefria grundavdrag,
justeringar av marginalskatterna, successiv
övergång till individuell beskattning
— skulle även arbetsviljan kunna
påverkas positivt till fördel för en
snabbare ekonomisk tillväxt.»

Jag vill i det sammanhanget också
gärna citera Bertil Ohlin, som i mars
1968 i en bok skrev följande: »Hushållssparandet
motverkas också av de
höga marginalskatterna. För en mycket
stor del av arbetstagarna går mer än
hälften av löneförhöjningar och extrainkomster
bort i ökad skatt. Härigenom
avtar givetvis individernas intresse för
insatser på arbetsmarknaden. Detta torde
i särskilt hög grad gälla hemmafruarna.
Vad som därmed går förlorat
för samhället i form av uteblivna pro2*
—Andra kammarens protokoll 1968. Nr 29

Ekonomisk debatt

duktionsökningar och uteblivet sparande
uppgår säkert till betydande belopp.
Det progressiva skattesystemets
negativa verkningar i dessa avseenden
bär under många år successivt förvärrats,
eftersom inflationen leder till att
helia inkomstnivån i samhället pressas
uppåt i allt högre skatteskalor. Därför
inträder nu progressionen vid betydligt
lägre inkomster än riksdagen ursprungligen
tänkt sig.»

Herr talman! Jag upprepar att jag
inte citerade för att vara elak. Även
om man i dag efter två timmars sömn
skulle vara benägen att vara litet elakare
än vanligt, är det inte därför, utan
det är därför att jag vill visa att jag
tycker att vad som är sagt är riktigt
och att det motsvarar den grundsyn
som vi -har inom högerpartiet. Det är
med stor tillfredsställelse jag noterar
att grundsynen är gemensam inom
hela den borgerliga oppositionen.

Jag vill gärna tillägga — där är jag
kanske litet elakare — att det är svårt
att förstå det något orakelmässiga i
kritiken mot oss. Vad vill man egentligen
åstadkomma? Vilket är det konkreta
syftet med kritiken och förslagen?
Jag tycker nämligen inte att man
kan tal-a om och propagera för skattesänkningar
i allmänna, förledande termer
och samtidigt tala mot skattesänkningar
då sådana skall konkretiseras i
de enskilda fallen. Den nyfikne lyssnaren
frågar sig: När kommer någonting
att hända? Begreppet »nästa år» är
som bekant mycket relativt och kan
med samma sanning upprepas år efter
år.

Mittenpartiernas skattekritik mot oss
påminner om en läkare som säger till
en blindtarmssjuk patient: Visst skall
jag operera dig, men inte förrän du
blir frisk. Skillnaden oss emellan är
framför allt att högerpartiet ser det
föråldrade skattesystemet och det hårda
skattetrycket som en av orsakerna
till den samhällsekonomiska sjukdomen.
Vi måste ha en skattereform, me -

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Ekonomisk debatt

nar vi, för att råda bot på bristerna.
Vi kan inte vänta till dess att svårigheterna
är över. Då får vi vänta förgäves.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det sista som högerpartiets
representant herr Bohman uppbyggde
oss med gav väl närmast ett
patetiskt intryck. När jag hörde honom
kom jag att tänka på vad en energisk
magister i folkskolan, när jag var i
elvaårsåldern, läste för oss ur Lukas’
evangelium — jag tror att det var
Bergspredikan, men man kanske inte
skall lita alltför mycket på sitt minne.
Jag fick det intrycket av herr Bohmans
ord att han tänkte sig att vad
han sade skulle falla i den goda jorden.
Jag vet inte om jag river bort en
del illusioner för herr Bohman genom
att omedelbart deklarera min egen uppfattning:
Jag tror att sådden föll på
hälleberget när det gäller herr Wedén
och herr Hedlund och att den kommer
att falla på hälleberget intill den 15
september, ty de vågar inte ta emot
denna predikan. Men stämningsfullt var
det, det råder det ingen tvekan om.

Herr talman! Vi har nu i mer än
två och en halv timmar tagit del av
oppositionens synpunkter på den ekonomiska
politiken. Det bär varit något
av en störtsjö av påståenden, frågor
— ibland insinuanta — och krav på
svar. Jag är rädd för att jag skulle behöva
en föreläsningsserie för att hyggligt
kunna besvara alla de frågor som
ställts till mig. Eftersom riksdagen i
avslutningsskedet inte har några som
helst möjligheter att tillmötesgå mig
på den punkten kommer jag naturligtvis
att få lämna denna talarstol med
en mycket bestämd känsla av att tiden
inte medgivit att jag tillfredsställande
och som artigheten bjuder lämnat
alla de svar som herrarna rätteligen
borde få.

I diskussionen har inte bara riktats
kritik mot vad finansministern har
gjort, utan rader av goda råd och uppmaningar
om vad finansministern bör
göra framdeles har också lämnats.

lag tackar för förtroendet och omvalet
på min post. Under sådana premisser
har jag alla möjligheter, föreställer
jag mig, att i kommande debatter
klara ut de frågor jag nu inte på
ett riktigt tillfredsställande sätt kan
besvara.

Låt mig emellertid — jag brukar ju
ha den ovanan — ge några inledande
kommentarer till hur regeringen sett
på den ekonomiska situationen under
framför allt det gångna halvåret. Vi
har bakom oss ett halvår som satt den
statliga administrationen och även -—•
det vågar jag nog säga — det politiska
förnuftet på ganska hårda prov. Den
strukturellt betonade arbetslösheten
framför allt i skogslänen har dragit
upp arbetslöshetssiffrorna till den för
oss ovanliga nivån på någonting mellan
2 och 3 procent under de sämsta
vintermånaderna. Vi får gå tillbaka till
slutet av 1950-talet för att finna med
det senaste vinterhalvåret jämförbara
rikssiffror i fråga om arbetslösheten.
Naturligtvis har den här situationen
skilt sig radikalt från den situation
vi haft de tidigare åren under 1960-talet. Därför är det väl inte så överraskande
om just sysselsättningsfrågorna
stått i den politiska debattens centrum.

Detta allmänna intresse för sysselsättningsfrågorna
hälsar vi på regeringshåll
med den allra största tillfredsställelse,
även om jag personligen ändå
har den uppfattningen att problemen
i den allmänna debatten ibland fått
en något för dramatisk karaktär. Vad
som emellertid kommit mer i skymundan
är ju den glädjande omständigheten,
att samhället stadigt har förbättrat
sin beredskap och den administrativa
apparaten för att möta en
sådan här utveckling och därmed böja

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29

■av de mest uppenbara och besvärande
konsekvenserna.

Den gångna tidens sysselsättningsbesvär
har i allt väsentligt sin enkla
förklaring däri — och det har också
anförts i tidigare inlägg — att vi inte
kan undgå att känna av utvecklingen i
vår omvärld. I en allt starkare integrerad
internationell ekonomi blir omvärldens
problem, speciellt för ett land
som vårt med dess utåtriktade ekonomi,
också våra problem. Om sedan de
traditionella konjunktursvängningarnas
besvärligheter också förstoras och kompletteras
genom monetära krisfenomen,
som rubbar förtroendet för valutorna,
och om viktiga internationella handelspartners
tvingas till sådana statsfinansiellt
och samhällsekonomiskt dramatiska
ingrepp som devalveringar, ja,
då får konjunktursvängningarnas förlopp
en alldeles extra effekt. Om därtill
omtanken om betalningsbalansen
får en sådan central plats i hela den
ekonomiska politikens filosofi, att man
ställer dessa frågor före en rimlig ekonomisk
tillväxt — och det är vad som
kännetecknat Europa under det gångna
året — blir det naturliga resultatet att
vi påverkas och påverkas hårt, att vi
inte längre är i den lyckliga situationen
att vi helt suveränt kan avgöra
utvecklingen i vårt eget land. Det har
således gällt att under den gångna internationella
nedgångsperioden, som i
huvudsak inföll under 1967 och i början
av 1968, bemästra svårigheterna i vårt
eget land och göra det med bibehållen
internationell styrka och ekonomisk
konkurrenskraft.

Vi har använt våra möjligheter, och
det redovisas en rad olika åtgärder.
Fondfrisläppen under den gångna vintern
har sin utomordentliga betydelse
för att hålla industriinvesteringarna
uppe. Extra påslag i bostadsbyggandet
till och med i ett par perioder gör att
vi glädjande nog kan redovisa en bostadsproduktion
som är högre än tidigare.
Vi har kunnat sätta in ökade an -

Ekonomisk debatt

strängniingar på ålderdomshemsbyggandet
och sjukhemsbyggandet. Vi har ansett
det vara erforderligt att lägga in
stödbeställningar hos industrin och att
för detta ändamål även med statsmedel
kompensera eller stimulera kommunerna.
Vi har infört skatteavdrag
för under 1968 gjorda investeringar,
och vi har kraftigt ökat arbetsmarknads-
och lokaliseringspolitikens resurser.
Dispenser från investeringsavgifter
har också utfärdats i ganska stor utsträckning,
i den mån och på de lokala
områden där detta har varit motiverat.
När nu konjunkturen på nytt svänger
uppåt och det står fritt att i efterklokhetens
perspektiv klandra och kritisera
så må det vara mig tillåtet att
göra denna summering. I den internationella
konjunkturnedgång, som vi
genomlevde och som under fjolåret
minskade tillväxten i hela Västeuropa
till 2 procent, lyckades vi dock hålla
vår tillväxttakt — även om jag vill
minnas att herr Hedlund starkt klandrade
den dåliga tillväxttakten — mellan
2,5 och 3 procent. Av erfarenhet
har jag en viss motvilja mot att redovisa
de här siffrorna exakt på tiondelen
av 1 procent, men låt mig säga,
att vi under det gångna året hade en
ökningstakt som nu kan avläsas ha
legat mellan 2,5 och 3 procent. Den
är inte oväsentligt bättre än vad Västeuropa
kunnat redovisa. Man klandrar
nu och kritiserar denna utveckling och
anser den vara ett uttryck för fel politik.
Så kan man naturligtvis yttra sig,
om man verkligen anser sig ha rättighet
att av den nu sittande regeringen
och dess finansminister kräva så mycket
större skicklighet, omdöme och
klokhet i alla avseenden än vad man
anser sig kunna fordra när det gäller
andra regeringar och andra finansministrar
i vår omvärld, även sådana av
den politiska kulör, som ligger oppositionen
utomordentligt nära. Även om
vår arbetslöshet var högre under den
gångna vintern än vi vill acceptera

44 Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Ekonomisk debatt

— under år 1967 var medeltalet 1,7
procent — så har vid en likvärdig jämförande
beräkning ändå vår arbetslöshet
visat sig lägre än i våra europeiska
grannländer.

Genom en energisk omskolnings- och
utbildningsaktivitet har våra arbetskraftsresurser
bättre anpassats till den
ofrånkomliga omställningsperiod, som
alla länders näringsliv möter och fortsättningsvis
kommer att möta. Genom
en komplettering av våra trygghetsskapande
reformer kan vi blicka fram mot
denna framtid, som ständigt förändras,
med en mindre känsla av osäkerhet och
ängslan än tidigare. Jag vill understryka
att det till 80 eller kanske 100 miljoner
kronor uppgående omställningsstödet
för den äldre arbetskraften är
en trygghetsskapande reform av enormt
värde.

Vi har under senare år konfronterats
med en hårdare verklighet än tidigare
under 1960-talet och i den situationen
medvetet och mera kraftfullt satsat
på forskning och utveckling. Härigenom
har vi skapat förutsättningar —
och också utnyttjat dessa — för en
styrning av kapital och reala resurser
till förmån för ur samhällets synpunkt
primära och nödvändiga områden. Industri-
och bostadsbyggande och viktiga
offentliga investeringsområden har
här medvetet fått företräde framför
mindre viktiga avsnitt i vårt samhällsbyggande.
Vi har gjort detta mot en
samlad borgerlig front, som ville neka
regeringen de styrningsmedel som har
varit erforderliga. Jag erinrar bara om
den investeringsavgift som haft sin stora
betydelse i detta sammanhang. Nu
kan vi inregistrera en snabbare effektivisering
och produktivitetsstegring i näringslivet
och glädjande nog också en
väl hävdad utrikeshandel, och det är väl
i sista hand det bästa kriteriet på vår
internationella styrka och konkurrenskraft.
Vi går nu in i en avläsbar konjunkturuppgång;
jag talar inte så myc -

ket om graden av den, utan nöjer mig
med att säga att den är avläsbar. Och vi
går in med en hygglig balans i vår ekonomi
och med goda utsikter att kunna
tillvarataga den internationella konjunkturuppgången.
Då vi nu ställer prognoserna
för 1968/69 präglas de av en
mera optimistisk syn på utvecklingen
än vad vi vågade tro vid årets början.
Såsom har sagts här räknar vi för innevarande
år med en ekonomisk tillväxt
på 4 procent och detta under en
bättre ekonomisk stabilitet än vid tidigare
liknande uppgångstillfällen. Verifikationen
härpå är vårt antagande om
att prisstegringen skall stanna vid 2,2
procent. Det finnis väl än så länge, när
vi nu talar i slutet av maj, ingenting
som dementerar det antagandet.

Under den senaste internationellt
jämförbara tolvmånadersperioden, vilken
är den period som utgår vid månadsskiftet
februari—mars och omfattar
tolv månader därförut, är det bland
OECD-staternas tolv nationer tre som
har haft en prisstegring som är ungefär
lika förmånlig som eller t. o. in. något
förmånligare än vår. Exportprognoserna
visar en uppgång på 6,5 procent i
volym och 8,5 procent i värde. Utvecklingen
under den gångna delen av
1968 innebär inte heller någon dementi
på denna ganska optimistiska prognos.
Siffrorna hittills har ju t. o. m. något
överstigit beräkningarna enligt denna
exportprognos.

Genom en påtaglig förbättring av effektiviteten
inom byggnadsindustrin,
som bl. a. visar sig i avkortade byggnadstider
— och jag vågar nog säga en
hård konkurrens om byggnadsobjekten
och som en följd därav också en lugnare
löneutveckling — har vi kunnat realisera
det nu skisserade byggnadsprogrammet
utan några egentliga överansträngningar.
Industrins på dess egna
enkäter baserade program innebär en
ökning i byggnadsinvesteringarna för
1968 på ungefär 2,5 procent utöver da -

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29 45

gens ganska höga nivå. Vi bibehåller
dagens rekordhöga bostadsbyggande
och ökar det ytterligare något.

Detta stöds vidare upp av att vi fullgör
våra program för skolan, för sjukvården
med en 25-procentig expansion
i byggandet och att vi i övrigt har ett
ganska aktivt och vitalt offentligt byggande.
Volymmässigt håller vi således
en stor och ökad byggnadsverksamhet
i gång och räknar med att kunna göra
det utan de negativa överansträngningar
som under de tidigare åren på 1960-talet onekligen ställde till en hel del
besvärligheter.

Om vi skall kunna hålla byggnadsverksamheten
på hög nivå och i god
balans krävs det emellertid en fortsatt
central kontroll över igångsättningen
och av de efter den 1 oktober frisläppta
s. k. sekundära byggnadsprojekten, i
första hand dem som är koncentrerade
till de större städerna och deras omgivningar.
En bibehållen kontroll i
form av ett centralt inflytande via byggnadsregleringen
betraktar jag som en
nödvändig förutsättning för en fortsatt
friktionsfri finansiering av bostadsbyggandet,
en balanserad kreditmarknad
och en rimlig räntenivå.

Fortfarande står naturligtvis industrins
investeringar i förgrunden för
den ekonomiska politikens omsorger.
Beslutet om att frisläppa fonderna även
för kommande vinter ger oss garantier
för en fortsatt vital industriexpansion.
Industrierna utnyttjar också möjligheten
att via fonderna investera och visar
ju därmed en framtidstro och en
optimism som förtjänar ett erkännande.

Självfinansieringsgraden har ju påtalats
i ett par tidigare inlägg, .lag hävdar,
och det har sagts ifrån i kompletteringspropositionens
skrivningar, att
den fortfarande är god, relativt sett.
Den är t. o. m. något bättre än vad den
var för ett år sedan. Kapitalbehovet
såsom det redovisas på lånebasis i nationalbudgetens
undersökningar visar

Ekonomisk debatt

en uppgång för industrins lånebehov
1968 i förhållande till 1967 på 1,2 miljard.
Detta betyder att det dess bättre
finns kvar en »gå-lust» i den svenska
industrin, som oppositionens företrädare
om jag skulle ta dem på orden
är blinda och döva för. Jag tycker
jag har ett behov av att utfärda ett
gott betyg, då den politiska oppositionen
genom sina permanent dystra prognoser
och sina Kassandra-rop gör vad
den kan för att slå ned ambitionerna
hos svensk företagsamhet. Jag tror emellertid
att detta innerst inne inte är avsikten,
och den där svarta målarpytsen
tas naturligtvis fram av helt andra, jag
skulle vilja säga renodlat partipolitiska,
bevekelsegrunder. Dess bättre tror
jag att det genomskådats även av de
svenska företagarna. De gör sin plikt
och ger oss också möjligheter att för
innevarande år räkna med en produktionsökning
på 5—6 procent.

I dagens tidningar kan vi läsa en i
och för sig mycket glädjande rapport
— ett resultat av de sammanställningar
som görs på statistiska centralbyrån.
Verkstadsindustrins orderingång
ökar enligt denna statistik. Vår verkstadsindustri
har ett exportvärde, exklusive
fartygen, på nära 9 miljarder
kronor medan totalexporten utgör ungefär
25 miljarder. Denna industri visar
alltså i dag en glädjande utveckling,
och verkstadsorderna ligger i år för
första kvartalet i arbetstimmar räknat,
alltså inte pengar, 37 procent högre än
under första kvartalet förra året. Då
vi dessutom i varje fall för detta år
kan räkna med arbetsfred och en lugn
prisutveckling ger våra samlade ansträngningar
oss möjligheter att avläsa
även en konsumtions- och standardökning.
Härvidlag har det räknats med
siffran 3 procent under 1968.

Jag underströk särskilt att vi för detta
år garanterats arbetsfred och en lugn
prisutveckling, och naturligtvis kan
man från dessa utgångspunkter rikta

46 Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Ekonomisk debatt

blickarna mot nästa år just med hänsyn
till att vi har en landsomfattande
avtalsrörelse vid årsskiftet efter den treåriga
avtalsperiodens slut. Jag har avslutningsvis
tillåtit mig skriva något
härom i kompletteringspropositionen
och uttalat den enligt min mening sunda
och förtröstansfulla uppfattningen,
att om man kan hålla samhällsekonomin
i balans bör det finnas goda möjligheter
att också på arbetsmarknaden
träffa uppgörelser, som ligger inom ramen
för vad en i dagsläget beräknad
samhällsekonomisk expansion erbjuder,
så att den nya lönerörelsen icke skall
behöva bli något slags inflationsammunition
för framtiden. Ingen skulle tjäna
på det.

Konjunkturdämpningen under det
gångna året har skapat oro och problem
på många håll i landet, men som
jag många gånger tidigare anfört har
detta fenomen dess bättre uppstått mera
lokalt och branschmässigt. Låt mig också
säga alt vi dess bättre har expansiva
näringar som frågar efter folk. Utvecklingen
står sannerligen inte stilla, och
många företag har på ett förtjänstfullt
sätt anpassat sig till en ny situation,
funnit sin stil och klarat sig överraskande
bra. Vi har haft publikt mycket
uppmärksammade företagsnedläggningar,
men trots allt är det ändå, om man
ser saken i statistikens kalla och känslofria
belysning, väsentligt fler nya företag
som startar varje år än sådana som
läggs ned. Genom fortsatt rationalisering
och ibland fusionering och genom
att marknadsföra ny produktion och
vidareutveckla den gamla håller vi våra
positioner på världsmarknaden, och när
det gäller de stora, ledande företagen
visar det sig allt tydligare hur världen
utanför våra gränser blir en alltmer
naturlig, betydelsefull och normal avsättningsmarknad.
I denna beskrivna,
rörliga industriella utveckling blir samhällets
medverkan i arbetsmarknadspolitiken
och hela dess register naturligt -

vis avgörande för en lycklig och resultatrik
utveckling.

Det har här talats om generell och
selektiv ekonomisk politik, och jag har
från denna talarstol vid flera tillfällen
under den gångna våren sagt att regeringens
politik måste vara selektiv.
Den får arbeta med arbetsmarknadspolitiska
och lokaliseringspolitiska insatser,
med användande av investeringsfondsmedel
och genom direkt påverkan
via fysiska regleringar, typ investeringsavgifter.
Om man då gör en återblick,
är det väl inte för mycket sagt
att den politiken har givit ett önskat
ekonomiskt resultat. Ingen torde bestrida
att vi i dag har en balanserad
ekonomi på frammarsch. Jag tycker vi
har det bästa beviset härpå, om vi placerar
in dagens situation mot bakgrunden
av den förda politiken, alternativt
den troliga situation vi skulle ha hamnat
i om vi fört en politik av oppositionens
märke och om vi följt oppositionens
rekommendationer. De rekommendationerna
har, enkelt uttryckt,
präglats av yrkanden om ingripanden
av generellt stimulerande karaktär och
skulle i den utveckling vi nu avläser
otvivelaktigt ha inneburit väsentliga
risker för just en sådan ekonomisk obalans,
som vore det sämsta klimatet för
att möta kommande årsskiftes mycket
besvärliga och allvarliga avtalsdiskussioner.

Vår senaste arbetslöshetsräkning, den
för maj månad, visar att vi alltjämt
har 33 000 arbetslösa, d. v. s. 1,7 procent
av de kassaförsäkrade. Men märk
väl att vi har 46 000 obesatta platser!
Vi har i dag ungefär samma arbetslöshet
som vid samma tid för ett år sedan,
men vi har väsentligt flera obesatta
platser än då.

Under den gångna våren har jag som
sagt fört många debatter här i kammaren,
där jag avvisat de energiska kraven
på generella lättnader i den ekonomiska
politiken — krav på ytterliga -

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29

re räntesänkningar och generella skattesänkningar
för såväl företag som enskilda.
Jag är medveten om att oppositionen
har uppfattat dessa krav som
de populära och insmickrande förslag
de onekligen i ett kort perspektiv kan
synas vara, framför allt om man underbygger
dem med dramatiska beskrivningar
om lokala sysselsättningssvårigheter.
Vi känner naturligtvis alla
besvärligheterna lokalt och geografiskt,
när en industri lägger ned verksamheten,
och inget parti har väl som det
parti jag företräder velat satsa hårt på
att komma till rätta med de besvärligheterna.
Men allmänheten här i landet
har väl i enlighet med det gamla ordspråket
»Var plåga har sitt skri för
sig, men hälsan tiger still» ännu kvar
på ögats näthinna en bild som inte är
aktuell i dag men som förekommit i
många av de dramatiska skildringar vi
undfägnats med.

En del av de mera minnesgoda av
kammarens ledamöter minns kanske
med en viss gripenhet ett reportage i
TV från vissa företagsnedläggningar i
Värmland, där ett femtiotal tjänstemän,
många i relativt hög ålder och många
med egna hem, skulle bli friställda. Vi
fick i televisionen följa de ganska uppskrämda
kommentarerna och den mycket
förklarliga oro som de utsatta gav
till känna. Men vad svenska folket inte
via televisionen har upplysts om är att
av dessa 50 tjänstemän fick 49 nya
tjänstemannaanställningar utan någon
som helst arbetslöshet, och den femtionde
var arbetslös i sex dagar innan
han fick ny anställning som tjänsteman,
allt enligt rapporter som vi inhämtat
från arbetsmarknadsverket.

Detta är ett uttryck för att man inte
talar om hälsan. Den tiger still. Och
utan att ett ögonblick nonchalera det
allvarliga när friställningar sker, vill
jag säga att vi politiker, som skall ta
ansvaret för utvecklingen totalt och på
längre sikt, har ett behov av att få en

Ekonomisk debatt

mera nyanserad beskrivning av utvecklingen
än den man får när man ser och
lyssnar på massmedia och läser de väldiga
headlines som förekommer i dagspressen.

Det är inte intressant att tala om hälsan.
Det är inget som attraherar lyssnare
och läsare. Det är mycket mera dramatiskt
att tala om ohälsan. Det är en
erfarenhet som vi alla gjort, och att företeelsen
är alldeles speciellt framträdande
på vissa områden i massmediasammanhang
behöver väl ingen betvivla.

Jag tror emellertid att den politiska
oppositionen om den vill se i stort ändå
skulle vara beredd att erkänna — i varje
fall för sig själv i sin kammare —
att det har varit lyckligt för landet och
för de utvecklingsperspektiv, som vi
nu avläser, att regeringen med sedvanlig
kritisk reservation bär sett på alla
mer eller mindre energiskt framförda
men olämpliga och riskabla förslag eller,
såsom det i de allmänna luddiga talesättens
form brukar heta, de kraftiga yrkandena
på en annan ekonomisk politik.

Vi har nu en klar uppgång på investeringsområdet
både privat och offentligt.
Beträffande bostäderna och övriga
sektorer är den så stark att, såsom jag
nyss deklarerade, en direkt fysisk reglering
blir nödvändig för att delvis ersätta
investeringsavgiften. Vi har importsiffror
för närvarande som visar en trolig
uppgång på 6,5 procent volymmässigt
mot en uppgång på bara 2,5 procent
föregående år. Även om förklaringen
härtill i viss mån ligger i förskjutningar
i lagersituationen, är det dock
inget tvivel om att vår köpkraft i förhållande
till andra marknader på nytt
visar en klar uppgång.

Dess bättre har vi en god valutareserv
som jag hoppas inte nämnvärt skall
behöva försämras under år 1969. I en
värld präglad av viss valutaoro, där
den nation som i politisk iver så lätt

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Ekonomisk debatt

stimuleras till en livsföring över tillgångarna
också bevisligen har att räkna
med en lång och mödosam vandring
tillbaka, är dock frågan, huruvida den
ekonomiska politikens bedömningar
bör ledas av vad jag kallade ambitionen
att gå fram i snabbaste takt eller
om den inte ändå bör ledas med en sådan
försiktig reservation som innebär
att det finns vissa säkerhetsmarginaler,
nödvändiga med hänsyn till den omvärld
vi har att vistas i.

Till detta kommer också all den försiktighet
som är nödvändig inför eventuella
inteckningar i den politiska framtiden,
vilka oppositionen excellerar i
framför allt på skatteområdet, där den
enda nyansen i utfästelserna gäller om
skattesänkningarna skall sättas in i dag
eller längre fram. Man förklarar sig vara
beredd att genomföra skattesänkningar
för enskilda och för företag, för
dem som har dåligt betalt, för dem som
har bra betalt och för dem som ligger
där emellan. Alla skall få skattesänkningar.
Både de stora och de små företagen
skall hjälpas. Ingen är glömd och
alla är nämnda. Jag menar att detta är
inteckningar i framtiden, som de herrar
som gör dessa utfästelser, om de blir
tvingade att infria dem — jag tror nu
inte att de kommer i den situationen —
sannerligen skulle få anledning att ångra.

De saneringsprogram som de devalverande
länderna Finland, Danmark och
England nu får underkasta sig är sannolikt
en hård och besk medicin. De innebär
skattehöjningar, stopp för sociala
reformer och ett fråntagande av den
fria förhandlingsrätten från de fackliga
organisationerna. Det är prövningar
som alla borde vara angelägna om att
undvika. — Utvecklingen i Frankrike
ger, efter vad jag förstår, vissa antydningar
om att den ekonomiska politiken
där inom en relativt snar framtid kan
ställas inför nya och oförutsedda påfrestningar.

Jag tror det är klokt att bedöma fram -

tiden så att vi i samma utsträckning
måste hålla uppmärksamheten riktad
på tecken på en för hård ansträngning
av våra resurser som på tecken av motsatt
slag. Denna sanning är kanske, som
påpekats tidigare här i dag, mera aktuell
nu än under det senaste året. Och
vi kan inle hålla beredskapen på annat
sätt än via klara riktlinjer genom den
selektiva ekonomiska politik som vi driver.

Naturligtvis är budgetutvecklingen i
detta perspektiv en aning oroande — det
är jag den förste att erkänna. En upplåning
nästkommande budgetår på 2,8
miljarder är enligt alla traditionella
uppfattningar en hög statlig upplåning.
Jag erinrar mig hur herr Hedlund vid
konfrontationen med statsverkspropositionen
den 11 januari i år bestämt deklarerade
att en statsupplåning för nästa
budgetår på 2 150 miljoner var det
absolut maximala. Och konjunkturperspektivet
var väl i januari snarare något
dystrare än vad det är när vi nu debatterar
frågan i slutet på maj. Herr
Hedlund förklarade att någon ökad
statlig upplåning ville han inte vara
med om.

Att vi nu tvingas till en ökad statlig
upplåning förklaras delvis av reducerade
skatteinkomster. Men det är inte
den tunga posten i sammanhanget, utan
den tunga posten utgörs i stället av de
ökade utgifter som vi dels tagit på tillläggsstat
innevarande år, dels fått genom
en hårdare och mera permanent
satsning för arbetsmarknadspolitiken
nästa år. Siffran 2 800 miljoner innebär
visserligen en nedgång i förhållande
till innevarande års upplåning men representerar
just mot bakgrunden av en
viss konjunkturförbättring i någon män
en riskabelt hög upplåning. Den omständigheten
att vi ännu inte helt återställt
vår betalningsbalans är fortfarande ett
memento mot att vara släpphänt i finanspolitiken.

Jag förstod herr Hedlund i januari
månad och jag respekterade honom för

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29

hans ställningstagande då. Jag förstår
honom mindre nu, när en noggrann
sammanställning av centerpartiets ställningstagande
för nästa budgetår ■— -ett
ställningstagande som försetts med partisignatur
under den gångna vårriksdagen
— visar att resultatet skulle bli en
ytterligare statlig upplåning på 850 miljoner
utöver regeringsförslaget som innebär
2 800 miljoner •— med andra ord
en statsupplåning på mellan 3,5 och 4
miljarder. — Nu har centerpartiet gott
sällskap av folkpartiet, som ligger 710
miljoner och högern, som ligger 650
miljoner över regeringsförslaget i sina
förslag till utgiftsökningar.

Vi finner således, ärade kammarledamöter,
en samlad borgerlig front med
en finanspolitik för kommande budgetår
som lågt räknat skulle innebära en
statlig upplåning på 3,5 miljarder. Må
högre makter bevara oss för slik finanspolitik! Även

om vårt sparande för dagen är
relativt gott måste vi ta hänsyn till att
anspråken på kapitalmarknaden är i
stigande, framför allt från näringslivets
sida. Jag erinrade tidigare om att enligt
nationalbudgetens på enkäter byggda
beräkningar kommer det att på kapitalmarknaden
för industrins räkning
behövas tillgångar som med en dryg
miljard överstiger vad den erhöll 1967.
Och konsumerar vi kapitalmarknadens
resurser genom en alltför stor statlig
upplåning, samtidigt som sysselsättningen
ökar, klarar vi inte den erforderliga
finansieringen av andra med staten
konkurrerande och för vår välfärd lika
viktiga sektorer.

Man kan, om man bortser från det
stora sammanhanget, frestas till överbud
på enskilda avsnitt. Det kan gälla
försvarets område.

Det kan gälla u-landshjälpen; det kan
gälla familjepolitiken; det kan gälla
oviljan att acceptera den föreslagna arbetsgivaravgiften.
I sista hand kommer
vi ändå inte som ansvariga politiker
undan att göra den slutliga awägning -

Ekonomisk debatt

en och försöka bedöma vilken grad av
budgetförsvagning de aktuella konjunkturprognoserna
kan ge utrymme
för. Dessa prognoser går inte i den riktningen
att en i förhållande till regeringens
förslag försvagad finanspolitik
rimligtvis kan försvaras. Att förslag härom
ändå förs fram kan naturligtvis
förklaras, även om de inte kan försvaras.
Att de förs fram kan förklaras av
att förslagsställarna kanske själva anser
att det finns små utsikter att behöva
omsätta dem i praktiken. Måhända kan
vi härur också dra den slutsatsen att en
viss resignation har gripit omkring sig
inom den borgerliga oppositionen i fråga
om strömkantringen vid valet i höst.

På dessa premisser får slutsummeringen
av oppositionens budgetalternativ
en naturlig förklaring. Riskerar de
inte att få äta upp den sura soppa som
de bildligt talat kokat ihop kan de, herr
talman — det är jag på det klara med

— ogenerat fortsätta med det gemensamma
och för offentlig valtaktik avsedda
soppkoket.

Efter en dylik redovisning, herr talman,
brukar det tillhöra artigheten att
jag i tur och ordning försöker bemöta
litet av det väsentliga i alla de frågor
som oppositionens företrädare ställt till
mig i sina inlägg.

Herr Wedén anklagade regeringen —
och naturligtvis i första hand finansministern
— för att vi hade avvisat mittenpartiernas
förslag till en rundabordskonferens
1966. Hans anklagelse måste
bygga på antagandet att vi, om vi hade
satt oss kring detta bord, också skulle
ha fått en måttligare och mindre lönehöjning.
I annat fall är det ingen mening
med hans anklagelse. Herr Wedén

— kanske också herr Ohlin —och herr
Hedlund skulle alltså ha övertalat LO,
TCO, SR och SACO att nöja sig med
en mera modererad löneuppgörelse!
Det inte Svenska arbetsgivareföreningen
som den naturliga motparten klarade
av skulle således herrar politiker på
opposdtionssidan ha klarat av! Detta

50 Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Ekonomisk debatt

tror herr Wedén så allvarligt på att han
ställer sig upp i talarstolen och anklagar
mig för att jag inte ville vara med
om att arrangera en sådan uppvisning.

Det är frestande att ställa frågan:
Får man vara hur blåögd som helst i
folkpartiet och ändå bli dess ledare?
Herr Wedén kan givetvis säga att man
inte bekämpar inflationen bara med eu
åtgärd, det vill säga med att hålla igen
lönerna. Det är en serie av åtgärder
som sammantagna skall innebära att inflationen
bekämpas.

När jag — med den största möjliga
uppmärksamhet — försöker lyssna till
herr Wedén hör jag ord, ord och åter
ord, som är till intet förpliktande. Han
för ett allmänt tal om en bättre planering,
ett allmänt tal om ett bättre sparande,
ett allmänt tal om en annan
skattepolitik — men det finns ingenting
att ta på.

Sedan ställer herr Wedén frågan: Avser
nu finansministern att förbereda en
stabiliserinigispolitisk konferens med
tanke på den avtalsrörelse vi har att
möta vid årsskiftet? — Jag vill svara
att jag kommer att fortsätta att föra informella
och energiska samtal med företrädarna
för båda parter på arbetsmarknaden
på samma sätt som jag bär
gjort under alla tidigare avtalsrörelser
— tillsammans med dem av mina regeringskolleger
som är direkt intresserade
och involverade. Vi har ett planeringsråd
under finansministerns ordförandeskap
där dessa frågor har varit
och kommer att bli föremål för diskussion.

Fördelen är att man där kan föra
dessa diskussioner utan någon offentlig
publicitet, utan efterföljande kommentarer
i press och övriga massmedia
och utan på kommentarerna följande
kannstöperier om vad den har
sagt och vad det kan leda till och vad
man kan dra för slutsatser av det ena
och det andra. Jag försäkrar kammarens
ledamöter att på andra premisser
vågar ingen av de agerande exponera

sig. De vill inte släppa till sig. Var och
en som har den minsta erfarenhet av
en praktisk förhandling begriper att
man inte sitter inför offentligheten och
för sådana diskussioner. Förhandlingsarbete
går helt enkelt inte till på det
sättet. Det är därför jag avvisar oppositionens
förslag, som skulle leda till
denna offentliga, ostentativa, intressanta
och dramatiska publicitet om vad
den tyckte och den ville, om att de båda
inte blev sams och om vad som nu skall
hända o. s. v. Det är det mest effektiva
sättet att sticka käppar i hjulet när det
gäller att nå fram till just den balanserade
och vettiga uppgörelse, som vi
allesammans har intresse av. Detta är
den allra enklaste förhandlingspedagogik,
och jag ber om ursäkt, herr talman,
att jag tvingas tillgripa den, men
ibland kan det ju bero på eleverna.

När herr Wedén kom in på sin kritik
mot herr Bohman för högerns skatteförslag
var det naturligt att jag med
stort intresse spetsade öronen. Saken
bär onekligen intresse inte bara för
herr Wedén och herr Bohman utan för
oss alla och för svenska folket, som
om några månader skall gå ut och välja
sin nya riksdag. Jag skall återkomma
till detta, ty även herr Bohman har rört
vid frågan, och man bör kanske fördela
gracerna något så när jämnt.

I fortsättningen förklarade herr Wedén
att regeringen inte har velat ta
ställning till frågan om den obligatoriska
sysselsättningsförsäkringen. Jag
tror att hans ord föll ungefär så här:
Ibland är det ja, ibland är det nej,
ibland är det jaså och ibland är det
ingenting. Detta har redan diskuterats
i denna kammare och i medkammaren,
och jag tror inte att en upprepning kan
ge så mycket nytt. Vi har emellertid
ställt en fråga till oppositionen där i
mitten, som är så hurtfrisk att den redan
i dag har bestämt sig: Hur skall
försäkringen se ut? Pressat på den
punkten har folkpartiet hänvisat till att
en utredning sitter och funderar över

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29 51

dessa frågor och att vi naturligtvis skall
avvakta dess resultat. Jag tror att utredningen
finner någon form av lösning
när den i lugn och ro får tänka över
dessa ting, men om denna lösning kommer
att få en sådan utformning att den
fyller kriteriet på ett obligatorium är
jag mindre säker på.

De nuvarande frivilliga kassorna har
inte en omslutning som täcker alla grupper.
Personligen är jag arbetslöshetsförsäkrad,
eftersom jag står kvar i mitt
gamla förbund, som har en arbetslöshetsförsäkring.
Skulle jag ha varit statstjänsteman
och kanske med flit och
möda har sparkat mig upp till förste
kanslisekreterare eller avdelningsdirektör
eller någonting sådant med all vederbörlig
garanti för att inte kunna bli
avskedad, skulle jag förmodligen inte
lia varit arbetslöshetsförsäkrad. Att det
i dag finns stora grupper som inte har
något intresse av en sådan försäkring
är uppenbart. Vi har talat om husmödrarna.
Hur skall de placeras in i ett
sådant system? Det finns åtskilliga platser
här i landet som domineras av tung
industri; malmgruvorna i Lappland är
ett exempel.

Om exempelvis 2 500 eller 3 000 husmödrar
marscherar till arbetsförmedlingen
i Kiruna och anmäler sig som
arbetssökande, finns det inte några
möjligheter att ge dem något arbete,
fastän de står till arbetsmarknadens
förfogande. De kan inte skickas i väg
någonstans, eftersom de måste sköta
sina hem i Kiruna. Men skall då denna
anmälan omedelbart utlösa en understödsrätt
för dessa husmödrar?

Det är möjligt att det går att finna
en lösning som är mera omfattande än
den försäkring är som vi har i dag men
som ändå inte vid en kritisk granskning
kan göra anspråk på att vara ett
obligatorium — och som kanske mittenpartierna
inte heller önskar få såsom
ett obligatorium. Jag tycker att
det i den situationen vore klädsamt
med litet mindre tvärsäkerhet. På sam -

Ekonomisk debatt

ma sätt som tidigare i debatten, när
ni blivit pressade, kunde ni i stället ha
sagt: All right, detta är en komplicerad
fråga som bör undersökas. Vi hoppas
att utredningen kommer fram till en
hyfsad lösning av problemet.

Herr Hedlund gav en i många avseenden
ganska fantastisk uppvisning i
talarstolen under sitt osedvanligt långa
anförande. Han hann även med att citera
Fröding. Därtill kom att hela hans
anförande präglades av en, om jag får
använda det uttrycket, långt utvecklad
musikalitet, som den på grund av en
hård natts arbete tyvärr rätt tunnsådda
kammaren väl ändå inte kunde undgå
att bli fascinerad av. Jag vill gärna honorera
herr Hedlund för detta och säga
att han fortfarande besitter alla yttre
— märk väl yttre! — attribut för effektfulla
framträdanden i den valrörelse
vi har framför oss. Detta lovar
mycket gott för en trivsam valdebatt.

Vidare lämnade han en del goda råd
till finansministern. Jag har antecknat
några av dem, som jag skall försöka att
besvara här.

Herr Hedlund anser oss litet för djärva
med avseende på investeringsfonderna
för den kommande vintern. Ja,
så kan man kanske tycka, om man väntar
en uppgång i konjunkturerna av
mera markant omfattning än vad regeringen
och dess finansminister tror på.
x\Ien jag kunde inte dra den allmänna
slutsatsen av herr Hedlunds anförande,
att han menade att vi skulle ha
varit alltför blygsamma i våra diskonteringar
på en framtida uppgång; snarare
motsatsen. För att få litet logik
och sammanhang i resonemanget är
det då litet svårt, om jag nu fattade honom
rätt, att sätta upp ett varningens
pekfinger därför att vi skulle ha varit
alltför djärva när vi har lovat industrin
att under sex vintermånader få utnyttja
investeringsfonderna för byggnadsinvesteringar.
Märk väl att det är
fråga om avräkningar mot investeringsfonderna
för det byggnadsarbete

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Ekonomisk debatt

som aktiviseras tre månader före och
tre månader efter årsskiftet. Dessutom
får investeringsfonderna tas i anspråk
för maskininvesteringar, men maskinerna
skall vara slutlevererade till industrierna
före den sista mars nästa år.
Allt är således, i den utsträckning det
har funnits möjligheter därtill, säsonganpassat,
naturligtvis med hänsyn tagen
till att vintersäsongen av naturliga
skäl inte ger samma press på arbetsmarknaden
som den övriga delen av
året.

Vi borde ha satt in generell stimulans
på arbetsmarknaden under den
gångna vintern, menade herr Hedlund.
Detta skulle ha varit bättre. Ja, han
har ju inte haft och har inte någon
möjlighet att föra i bevis det påståendet.
Jag tror att detta skulle ha varit
sämre. Resultatet av förslag om en allmän
sänkning av omsättningsskatten
och övriga generella stimulanser hade
förmodligen varit att vi fått en något
hårdare press på vår betalningsbalans
än vad vi nu har och därmed en något
hårdare press på vår valutareserv. Betalningsbalansen
och valutareserven är
tämligen tillfredsställande, men jag
skulle inte vilja signera en politik som
ställer dessa båda utomordentligt strategiska
sektorer inför ytterligare prövningar.

Det är i allmänhet fel, säger herr
Hedlund, att föra den skattepolitik som
är karakteristisk för finansministern.
Sedan redovisar han ur de gamla läroböckerna
från 1930-talet att man egentligen
skall sänka skatterna när konjunkturen
går ned och höja dem när
konjunkturen går upp. Men finansministern
har glömt bort det första avsnittet
i läroboken och kommer bara
ihåg det sista. Följaktligen höjer han
bara skatten när konjunkturen går upp.
Varför inte vara lika djärv som Wigforss? Ja,

jag tillhörde ju Wigforss’ lärjungar
på den tiden och gör det väl
delvis än i dag, men jag är alldeles

övertygad om en sak: om Wigforss och
jag sätter oss ned och resonerar om
dessa frågor, blir han den förste att
erkänna att förutsättningarna var helt
annorlunda på 1930-talet än vad de
varit under vintern 1967—1968. Har man
en sådan utpräglad lågkonjunktur som
i början på 30-talet som kan kallas en
svidande depression med massarbetslöshet
inte bara i vårt land utan runtom
i världen och alla sitter i samma
båt, då är läroboken alldeles riktig. Då
skall man sänka skatterna för att generellt
stimulera den efterfrågan som
behöver stimuleras. Det var så riktigt
när vi varje år gick och drogs med en
medelarbetslöshet som låg på 10—15
procent. Jag minns när jag som fackföreningsmän
gick omkring och tyckte
att vi hade lyckats bra med politiken
i detta land, när medelarbetslösheten
var nedpressad till 7—8 procent någon
gång under 1936—1937.

Har man ett sådant utgångsläge och
befinner sig i en sådan situation, är de
grundläggande teserna i läroböckerna
alldeles riktiga. Men dagens teser blir
något annorlunda när nationernas kriser
just härrör från bristande betalningsbalans
och tömda valutareserver
och där arbetslösheten, även om den
drabbar nationerna, ändå har en helt
annan och väsentligt mera modererad
karaktär.

Herr Hedlund är ju en man med
många goda utförsgåvor. Han kan kommunicera
med sina vänner i Danmark
•—- om herr Hedlund inte talar danska
förstår han danskan. Han kan tala
engelska och han kan kommunicera
med amerikaner om han vill. Han kan
göra sig förstådd även av sina finska
partivänner.

Lyndon Johnson har i dagsläget lyckats
få kongressen med på en skattehöjning
med motiveringen att man i
Amerika har en överkonjunktur. Danmark
och Finland har fått med sina
riksdagar på en skattehöjning under
den gångna vintern — vad gäller Dan -

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29

mark har det skett alldeles nyligen.
Dessa har inte motiverats med att länderna
har en påtaglig högkonjunktur
som kräver att dämpas via skatterna,
utan helt enkelt med att man haft
balansproblem i utrikeshandeln och befunnit
sig i en valutasituation som
tvingat regeringarna att genomföra
skattehöjningar av dessa skäl. Detta har
skett trots att arbetslösheten i Danmark
under den gångna vintern legat mellan
6 och 7 procent och även i Finland
varit dubbelt, kanske trefalt högre än i
Sverige.

Det går således inte att läsa texterna
på så sätt som herr Hedlund excellerade
i från talarstolen. Om man tränger in i
frågorna blir det litet mera variation i
analysen och i slutsatserna.

England tar för närvarande sitt mest
radikala och hårda skatteprogram. Landet
har varken högkonjunktur eller lågkonjunktur
utan ligger ungefär mitt
emellan, men det har funnits andra
motiv som gjort att England via skatten
tvingats att dra in en del av konsumtionen.

I bänkarna har bland oppositionens
företrädare cirkulerat en sakligt underbyggd
och mycket modererad annons,
som publicerades i Dagens Nyheter i
söndags, vill jag minnas, med mig i all
blygsamhet figurerande som något slags
fotomässig företrädare för politiken.
För en gångs skull har jag t. o. m. blivit
väl behandlad av fotografen och inklipparen
till skillnad mot dessa Frankensteinsmonster
som brukar förevisas på
televisionens stillbilder när den har
något programinslag som finansministern
behöver framträda i. Denna annons
var i princip riktig, sade herr Hedlund.
Och sedan finns det, sade han, naturligtvis
överskattningar och underskattningar.

Jag lade märke till hur herr Hedlund
gång på gång visade att han utvecklats
i den riktningen att han vill att det
skall stå en dörr litet på glänt vart han
än vänder sig. Herr Hedlund blir mer

Ekonomisk debatt

och mer folkpartistisk i sitt uttryckssätt:
»Det kan vara överskattning, det
kan vara underskattning», säger Hedlund.
»Det är möjligt att politiken skulle
varit hårdare, det är möjligt att den
skulle varit lättare.» »Det är möjligt att
det går på det sättet, att vi får det
sämre än finansministern tänker, det är
möjligt att vi får det bättre än finansministern
tänker.» — Han ställer en
dörr på glänt vad han än säger, och han
har ett känt föredöme för den taktiken.
Jag har någon gång skämtsamt sagt till
herr Hedlund att jag tycker att han
tyvärr håller på att bli miljöskadad i
mittenumgänget. I varje fall har han
lagt sig till med en uppfattning om
miljöpolitiken som inte överensstämmer
med vad denna i själva verket är.

Jag beklagar detta. Det räcker med
att vi har ett parti som har alla dörrar
på glänt. Jag skulle hälsa med stor tillfredsställelse
om vi fick tillbaka »gammal-Hedlund»,
för att travestera ett uttryck
som herr Hedlund brukar använda
när han talar om »gammalsossarna».
Jag hade onekligen större veneration
för »gammal-Hedlund» än för
den nyskapade Hedlund — även om
det inte var något fel på aktiviteten,
vitaliteten och citatkonsten.

Jag citerade nyss en redovisning i
dagstidningarna om orderuppgången
inom verkstadsindustrin. Enligt herr
Hedlunds charmerande presentation var
denna industri till en tredjedel bra, till
en tredjedel hänger och slänger den
och till en tredjedel var den dålig. Det
är möjligt att man av den redovisning
som jag har citerat kan dra den slutsatsen
att det blivit en reducering av
den tredjedel som hänger och slänger,
och det är ett framsteg som jag tycker
är värt att notera.

Tag bort energiskatten, säger herr
Hedlund. Och så kommer den här folkpartistiska
accenten: Men vid rätt tidpunkt!
Det är alldeles rätt, herr Hedlund.
Vid rätt tidpunkt skall vi ta bort
energiskatten.

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Ekonomisk debatt

Sedan säger herr Hedlund i sin botanisering
över hela fältet, där ju ingenting
glömdes: Vi har låginkomstgrupperna
med alla deras svårigheter, och
där är kommunalskatten det stora problemet.
Visst är den det. Så säger herr
Hedlund: Vi har lekt med tanken

att finansministern skulle kompensera
kommunerna så att kommunerna kunde
sänka kommunalskatten. Jag fäste mig
särskilt vid att han sade att »vi har lekt
med tanken». I dag finns det nämligen
faktiskt inte något allvarligt underlag
för denna i och för sig önskvärda reform.
Kravet på den kommer tillbaka i
en reservation till bevillningsutskottets
betänkande, nu som tidigare. Bevillningsutskottet
talar med skärpa och
i klara verba om för oss alla att ett genomförande
av den reformen kostar två
och en kvarts miljarder kronor.

Skall det tas ut inom eu vettig tid är
det klart att det — även om det sker
successivt — blir fråga om enorma inkomstbortfall
för staten. Frågan om hur
man skall klara skatteproblemet för de
lågavlönade skall vi allvarligt ta itu med
den dagen det finns utrymme för en
skattesänkning. Här har oppositionen
en annan mening: den dagen det finns
utrymme skall man inte bara tänka på
de lågavlönade utan även på de högavlönade.
Jag avslöjar ingen hemlighet om
jag säger, att jag anser att det är de lågavlönade
man i det läget bör tänka på;
de högavlönade kan lugna sig.

Herr Hedlund säger vidare ganska
emfatiskt: Vi kan i dag inte införa

någon skattelättnad, men i framtiden
skall vi göra det. Där skiljer han sig
från herr Bohman. På sätt och vis är
väl herr Hedlunds analys av dagsläget
i statsfinansiellt och skattepolitiskt avseende
riktigare än herr Bohmans.

Herr Bohman började sitt inlägg mycket
storslaget. Han slutade, som jag
sade, patetiskt och i det närmaste lika
storslaget. Han ägnade sig åt att försöka
jämföra min ringhet med invperatorn
på triumfvagnen och finansminis -

terns medarbetare med slaven som satt
bredvid och viskade varningens ord i
örat på finansministern, så att denne
inte hade alltför stora åthävor när han
talade till riksdagen genom sin kompletteringsproposition.
Jag tror att det
var en bra kombination som de gamla
romarna hade åstadkommit. När Caesar
åkte i triumfvagnen hade han inte slaven
vid sidan om sig, utan enligt de
historiska skrifterna satt slaven bakom
kejsaren. Men i varje fall viskade han
eller ropade vissa varningssignaler, så
att kejsaren inte skulle gå för långt i
sitt övermod. Sådana där varningssignaler
kan man väl någon gång från
oppositionen höra från den här talarstolen,
men de är då uppblandade med
så mycket av hetsande rop och uppmaningar,
att varningssignalerna kommer
alldeles bort i hanteringen.

Sedan citerade herr Bohman med
känslodarr i rösten vissa valda delar
av min skrivning i kompletteringspropositionen.
Jag kunde inte undgå att få
associationen till den tyske kejsaren
Fredrik I som lär ha sagt: »Potz Donnerw
etter, hafoen wir das alles getan!»

Sådan är inte, herr Bohman, redovisningen
i kompletteringspropositionen.
Det är en balanserad redovisning.
Den bygger på det statistiska underlag,
som vi med de bästa ambitioner samlat
ihop, och den innehåller därutöver alla
de varningar som också behövs men
som herr Bohman sorgfälligt hoppade
över. Men jag kan väl delvis förstå det
icke eller endast i viss mån uttalade
missnöjet med propositionens ton och
skrivning över huvud taget. Man blir
ju inte glad när man fråntas den morot
som man räknade med att kunna använda
i den mer allmänna hanteringen
i valrörelsen.

Herr Bohman kom in på skattefrågorna
och sade, att regeringen begått
felet att bibehålla energiskatten, punktskatterna,
marginalskatten och den
aktievinstbeskattning som verkar alldeles
galet och felaktigt. Om man i

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29

denna talarstol vill tala om aktievinstbeskattning
kan man väl ändå inte göra
det utan att lämna någon information
om aktiekursutvecklingen under de senaste
månaderna.

Försöket att via aktievinstbeskattningen
moderera en del av spekulationen
och att ta bort litet grand av de
arbetsfria inkomsterna såg till en början
ut att lyckas, men de förhoppningarna
tycks nu komma på skam på
grund av den aktiekursutveckling som
vi under de senaste månaderna kunnat
avläsa.

Vill man ta bort energiskatten, vill
man ta bort punktskatterna, vill man reducera
marginalskatterna och vill man liberalisera
aktievinstbeskattningen, finns
det bara eu enda väg att gå, och det är
att höja konsumtionsskatten som kompensation.
Det föreligger inget förslag
om detta från oppositionens sida, och
jag begriper det. Jag är medveten om
att man i bevillningsutskottet har diskuterat
dessa frågor, men jag är också
medveten om att oppositionen, som ställer
alla dessa krav, i dagsläget inte anser
sig kunna kräva en höjd beskattning
av de svenska konsumenterna.

Under sådana förhållanden kan man
ju fråga sig: Vartill tjänar allt detta anklagande
och kritiserande för att vi inte
har företagit skattesänkningar?

Herr Bohman tog upp den socialdemokratiska
näringspolitiken och kallade
den doktrinär. Han vände sig mot
diskussionen om insyn, kontroll och,
om jag fattade honom rätt — jag reserverar
mig på denna sista punkt — dirigering.
Han sade: Nu skall ju herr
Wickman dra upp riktlinjerna för en
insyn och kontroll och möjligen också
dirigering. Jag skulle vilja rekommendera
herr Bohman att inte bara som
allra hastigast titta på det näringspolitiska
programmet utan att sätta sig
in i det litet mera noggrant — herr
Bohman kan ju inte ha hunnit studera
det så väl, eftersom det redovisades för
bara någon dag sedan och eftersom herr

Ekonomisk debatt

Bohman under gårdagens plenum var
i elden bär i talarstolen och enligt eget
vittnesmål bara har sovit två timmar i
natt. Herr Bohman kan följaktligen inte
ha haft möjlighet att läsa det näringspolitiska
programmet med den omsorg och
den energi som hade varit erforderlig.
Läs det, herr Bohman, och herr Bohman
kommer att sova sött på örat, jag hoppas
mer än två timmar efter den läsningen.

Det finns ingen anledning till oro
eller skrämsel. Grundtanken i programmet
är att vi i den svenska framstegstaktens
tjänst — här spelar det privata
näringslivet en avgörande roll — med
hjälp av bl. a. investeringsbank och
utvecklingsbolag skall arbeta vidare
på samarbetet med det svenska näringslivet.
Men det är ett tidens tecken, som
vi också kan avläsa, att det ställs krav
på en mer demokratisk insyn från de
anställda och från samhället. Har man
inte denna utveckling klar för sig kan
händelserna ta ganska olustiga banor
— det finns färska exempel på detta.

Man försöker ibland att vara spirituell
och göra sig rolig genom att tala
om hur fel finansministern räknat då
han gjort upp sina tidigare prognoser.
Men det finns en mycket enkel förklaring
till det. Varje finansminister måste
ju göra upp prognoser och det sker
med utgångspunkt från den ekonomiska
statistik han kan insamla och de bedömningar
han kan göra. Sedan förändrar
sig kanske de politiska och ekonomiska
förutsättningarna. Om man då
bara för att slippa anklagelserna för att
ha prognostiserat fel skulle envisas med
att hålla fast vid en politik som får
prognoserna att slå in, så vore man en
högst olämplig finansminister, bakom
vilken skulle i så fall stå en högst
olämplig regering.

Man måste i stället anpassa sin politik
efter utvecklingens krav, och så som
jag sade inledningsvis kan inte vår lilla
nation med dess 8 miljoner människor
och med den integrerade ekonomi, där

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Ekonomisk debatt

vi har att leva, vara suverän i detta avseende.
Såsom jag förut har framhållit
är självfinansieringsgraden i Sverige
hög, och det påståendet håller vid alla
internationella jämförelser. Den är inte
sämre i dag än den var för ett år sedan;
snarare är den litet bättre. De som studerar
företagens bokslut — jag har ju
å dragande kall och ämbetets vägnar
den skyldigheten —■ får icke intryck av
att det senaste årets utveckling på denna
punkt förtjänar det negativa omdöme
som jag tycker herr Bohman gav i sitt
inlägg.

Man försöker också dramatisera det
hela med att framhålla sysselsättningssvårigheterna,
och man säger att det
därför är orimligt att lägga en skatt på
företagen. Ja, detta är en fråga om finanspolitikens
styrka, det är en fråga
om att vi släpper ifrån oss 900 miljoner
kronor till företagen genom att befria
dem från omsättningsskatt på investeringarna.
Men eftersom jag inte vill
signera en finanspolitik som innebär ett
lånebehov av ytterligare 700 å 800 miljoner
utöver den upplåning på 2 800
miljoner som här är redovisad anser jag
det nödvändigt med en viss kompensation.
För det ändamålet föreslås den
arbetsgivaravgift som ni — medvetna
om svårigheterna att komma ifrån den
— i princip såsom det heter har tillstyrkt,
men som ni inte vill låta tilllämpas
från den 1 januari utan som
skall uppskjutas till en obestämd framtid.
Därmed tar ni bort 300 miljoner
av inkomsterna för nästa budgetår. Ni
kan ju inte gärna räkna med att man
skall börja med arbetsgivaravgift från
den 1 februari eller den 1 mars. Inför
man den inte vid årsskiftet, kan man
väl tidigast göra den tillämplig från
budgetårsskiftet, och då blir det fråga
om en 300 miljoner svagare budget.

Denna avgift innebär emellertid inte
någon direkt belastning på näringslivet
eftersom den kompenseras av lättnader
i fråga om investeringsavgiften.
Det är en marginalfråga, och om någon

av kammarens ledamöter har orkat med
att läsa propositionen så vet han att
där finns avslutningsvis en bilaga med
försök att analysera dessa marginaleffekter.
Det är marginaleffekter som
håller sig inom ramen för en kvarts
procent. Vissa branscher tjänar denna
fjärdedels procent, vissa branscher förlorar
den. Något annat är det inte fråga
om. Och vi rör oss ju här i landet
med inkomsthöjningar, där en fjärdedels
procent inte blir den tuva som
stjälper lasset.

Herr talman! Jag lovade ju att detta
inte skulle bli en föreläsningsserie, och
jag har föredömligt ännu så länge hållit
mig inom ramen av en och en halv
timme. Låt mig därför till slut göra ytterligare
några reflexioner. När man
sitter och avlyssnar denna debatt, som
domineras av en attack mot regeringen
och finansministern ■— och väl också
skall göra det — finner man att den
blandas med en familjepolitisk träta
mellan mittenpartierna och högern. Det
är omöjligt att avhålla sig ifrån att delge
kammaren sina reflexioner med anledning
därav.

Högern har med herr Bohman som
företrädare framlagt förslag om direkta
skattesänkningar omedelbart. Det finns
en serie sådana förslag. Det är fråga
om skattesänkningar för folkpensionärer,
höjda ortsavdrag och en förändring
av skatteskalan. Förslagen är presenterade
på det sättet att man talar
om det beskattningsbara beloppet, vilket
för folk i allmänhet är ett mera
anonymt begrepp. Om vi däremot ser
till årsinkomsten visar det sig att för
alla dem som förtjänar mindre än 21 000
å 22 000 kronor per år finns det ingenting
med i herr Bohmans ymnighetsliorn
när han vill sänka skatten. Det
är hälften av de svenska gifta skattebetalarna
som blir utan skattesänkning,
medan den andra hälften skulle få skattesänkning.
För denna andra hälft har
skattesänkningen den karaktären att
man ger det minsta där det mesta be -

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29

hövs och vice versa, alltså det mesta
där det minsta behövs.

Detta har blivit litet för starkt för
både herr Wedén och herr Hedlund.
De tar bestämt avstånd från skattesänkningen.
När vi diskuterade försvarspolitiken
för någon vecka sedan
mötte vi samma motsättningar — ett
mittenförslag som med ungefär 600 miljoner
och ett högerförslag som med
2,3 miljarder överstiger regeringens förslag.

Man frågar sig: Hur i Herrans namn
skall detta kunna bli ett alternativ till
regeringens program?

Herr Bohman försöker klara problemet
genom ett sådant utplånande av
sin egen profil som politiker, att jag
tycker han borde hålla sig för god för
det. Jag har tidigare någon gång sagt
att vi här bevittnar den förunderliga
uppvisningen, att högern när den anmäler
sig att vilja samregera med mittenpartierna,
får näsan omvriden och
blir hemskickad för att sedan snabbt
vända i farstun och komma tillbaka
och be att få vara med en gång till.
Innebörden i den patetiska avslutningen
i herr Bohmans anförande var ett
uttryck härför.

Varför, herr Bohman, skall ni i högern
rulla ut er som dörrmatta för mittenpartierna
när ni inte behöver det?
Ärligt talat tror jag — härmed avslöjar
jag visserligen bara en personlig mening
— att högern borde ha de största
möjligheterna på den borgerliga kanten
att vinna mandat i höstens val. Varför
det, frågar ni. Jo, helt enkelt därför
att högern har en profil som skiljer sig
från regeringens. Det är en profil som
jag i långa stycken ogillar och som jag
betraktar som reaktionär och omöjlig
— men den innebär dock ett alternativ.

Det finns många människor — och
därvidlag är finansministern vittnesgill
— som är så skatteleda att de faller
i armarna på herr Bohman, när herr
Bohman lovar dem omedelbara skatte -

Ekonomisk debatt

sänkningar, och därför kommer också
herr Bohman att fortsätta att utlova sådana.
Det rör sig här om personer som
traditionellt tillhör den borgerliga intressesfären
och som har att ta ställning
till frågan: Skall vi välja mitten
eller högern? Väljer de mitten får de
en politik som — jag skulle vilja uttrycka
det på det viset — är ett försök
att föra en sämre socialdemokratisk politik
än socialdemokraterna för. Och så
skickliga är inte mittenpartierna i agitatoriskt
hänseende att de kan inbilla folket
att de kan föra en bättre socialdemokratisk
politik än vi. Därvidlag har
vi erfarenhet och vana som onekligen
fäller utslaget till vår favör.

Mittens försök att ligga in på skinnet
på regeringen utgör sålunda inget alternativ.
Men herr Bohman och högern har
varit djärva nog att i vissa stycken redovisa
någonting annat, som kan väcka
intresse hos en stor del av den klassiskt
borgerliga publiken. Förtvivla inte, herr
Bohman, gå inte och rulla ut er som
dörrmatta för mitten. Herr Bohman behöver
inte göra det, eftersom högern
har, herr Bohman — det är min personliga
mening — förmodligen de bästa
chanserna i det borgerliga triumvirat
som utgör opposition.

Det sista goda rådet ger jag till herr
Bohman därför att jag personligen tycker
om herr Bohman. Ta vara på det,
tv herr Bohman kommer att ha nvtta av
det

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Min konversation med
finansministern alldeles nyss gällde en
ordningsfråga; jag väntar nämligen
svar på en interpellation, och det hade
sagts att det studie lämnas nu och delvis
vara inbyggt i finansministerns anförande.

För att emellertid bemöta vad finansministern
sagt i detta anförande vill

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellation ang. åtgärder för att stimulera kon junkturutvecklingen

och öka sysselsättningsmöjligheterna

jag understryka att centerns budgetförslag
håller gott och väl, om man inte
glömmer de inkomstförstärkningar vi
föreslagit och inte heller glömmer att
arbetsgivaravgiftens ikraftträdande har
uppskjutits till dess konjunkturerna motiverar
den. Den förstärkning som den
avgiften betyder kan bli behövlig i
höst, kanske nästa vår, kanske senare.
Varken vi eller finansministern vet något
bestämt om kommande konjunkturer.

Vad sedan frisläppandet av investeringsfonderna
beträffar sade jag ingalunda
— och det gjorde heller inte
finansministern gällande — att det var
fel att frisläppa dem till i april 1969.
Jag sade bara att om jag vore så optimistisk
som finansministern —• inte i
här föreliggande officiella tryck men
väl i ett annat, nämligen på den bekanta
planschen med det fina porträttet
— skulle jag säkerligen varit tveksam
inför att låta den friheten gälla
till april 1969. Men nu är jag inte så
optimistisk, och därför tycker jag att
det är riktigt som det är.

Här har vi nu fått en hel del redogörelser
för den ekonomiska situationen.
Bland annat har det sagts att det
varit angeläget att komplettera den bild
som oppositionspartierna försökt ge
från denna talarstol. Ja, om det finns
luckor och brister i den bilden, bör
man ju försöka fylla ut dem. Och när
jag nu är inne på den saken skall jag
för min del också försöka dra ett strå
till stacken.

För inte så länge sedan läste jag en
redogörelse för produktivitetsökningarna
i samtliga OECD-länder under den
gångna fyraårsperioden varvid angavs
siffran 19 procent. Vi här i landet ligger
på omkring 14 procent. Samtidigt
hade man i den redogörelsen räknat
ut att om vi hade förmått hänga med i
OECD-takten under dessa fyra år, skulle
finansministern nu haft 3 miljarder kronor
mera att röra sig med. Tänk vilken

angenäm situation! Det hade räckt ett
gott stycke på väg när det gäller skattelättnader
åt de lägre inkomsttagarna,
som vi ju på båda sidor ömmar mycket
för. Men det var »om», det. Nu är det
inte så, och då får vi finna oss i situationen Vidare

har det här på nytt sagts att
den ekonomiska politiken skall vara
selektiv, och finansministern har väl
också visat att den har varit det i ena
riktningen,. Men jag tror inte att det
har förts någon i egentlig mening selektiv
politik när det gällt att hejda
överhettningen och inflationen. Då har
receptet varit: Dra åt skatteskruven
några varv till bara! Nu har t. o. m. finansministern
funnit att skruven är så
hårt åtdragen, att kanske de flesta människor
börjar klaga.

Finansministern menade att oppositionen
bör erkänna att det har varit bra
för landet att han ställt sig kritisk till
förslag som har framförts från oppositionen,
Ja, naturligtvis — jag hoppas
att finansministern också tycker att det
är bra för honom och för landet att vi
är kritiska mot hans förslag. Jag skulle
knappast tro att någondera sidan känner
sig ofelbar. Vi gör det i varje fall
inte.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag var så inställd på
den sedvanliga knivkastningen efter
mitt inlägg att jag hoppade över svaret
på herr Hedlunds interpellation. Jag
skall emellertid gärna gottgöra denna
underlåtenhet i mitt första anförande,
och jag inskränker mig således i detta
inlägg till att svara på herr Hedlunds
interpellation.

Herr Hedlund tog i sin interpellation
upp frågan om sysselsättningssituationen
för skogsarbetare och för utryckande
värnpliktiga och önskade dessutom
få en närmare redovisning av förhållan -

Onsdagen den 29 maj 1968 f;m.

Nr 29

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellation ang. åtgärder för att stimulera kon

junkturutvecklingen och öka sysselsättningsmöjligheterna

dena för de personer som avslutar arbetsmarknadsutbildningen
eller, såsom
han kallade den, omskolningen. Herr
Hedlund riktade sin interpellation till
statsministern, men vi har varit överens
om att jag lämpligen kunde besvara
den i samband med dagens ekonomiska
debatt, eftersom riksdagens tid
i övrigt är hårt pressad.

Sysselsättningsutvecklingen inom
skogsbruket karakteriseras på längre
sikt av att mekanisering och övrig rationalisering
fortlöpande minskar behovet
av manuella arbetsinsatser. Antalet
sysselsatta i storskogsbruket —
domänverket och skogsbolagen — har
från februari 1957 till februari 1967
minskat från 75 000 man till 31 400 eller
med 43 600 personer under en tioårsperiod,
vilket i genomsnitt under
perioden motsvarar en minskning av
drygt 5,8 procent per år.

Under den senaste vintern har det
pressade läget på världsmarknaden
medfört en temporär begränsning av
virkesuttaget vilket resulterat i ökad
arbetslöshet bland skogsarbetarna.
Skogsarbetarnas erkända arbetslöshetskassa
hade i mitten av maj 8,9 procent
av medlemmarna registrerade som arbetslösa
jämfört med 7,9 procent samma
månad i fjol. 2 474 kassamedlemmar
var anmälda som arbetslösa mot 2 060
i maj förra året.

Man har anledning förmoda att den
nu aktuella situationen inom skogsbruket
kommer att påskynda rationaliseringsutvecklingen
och att minskningen
av antalet anställda under de närmaste
åren koimmer att ske i snabbare takt
än enligt de uppgjorda planerna. En
del av den arbetskraft som friställs kommer
därför antagligen inte att återanställas
i skogsbruket.

Arbetsmarknadsmyndigheterna har
genom fortlöpande kontakter med skogsnäringen
hållit sig informerade om utvecklingen,
Vissa företag synes dock
ha haft svårigheter att bedöma syssel -

sättningen, och varsel om permitteringar
eller avskedanden till arbetsmarknadsmyndigheterna
har därför inte alltid
aviserats i så god tid och varit så
preciserade som hade varit önskvärt.
På grundval av inhämtade informationer
och efter samråd med arbetsgruppen
för skogsbrukets arbetsmarknadsfrågor
inom AMS, i vilken företrädare
för skogsbruket ingår, fastställde arbetsmarknadsstyrelsen
i slutet av januari
ett program för arbetsmarknadspolitiska
åtgärder inom det skogliga området
under 1968.

I första hand har åtgärder satts in
för att genom omskolning och omflyttning
bereda arbete i öppna marknaden
åt den arbetskraft som friställts. I samråd
med skogsvårdsstyrelserna har
länsarbetsnämnderna planerat sysselsättningsskapande
åtgärder. För de
skogsarbetare som efter permittering
äteranställes i skogsbruket anordnas i
mån av behov fortbildningskurser eller
skogliga beredskapsarbeten. Arbetskraft,
vars placering i öppna marknaden
dröjer eller som på grund av ålder,
ortsbundenhet etc. är svårplacerad, anvisas
beredskapsarbeten.

Av länsarbetsnämndernas kvartalsrapporter
om sysselsättningsläget framgår
att de särskilt insatta åtgärderna
inom det skogliga området 1968 givit
sysselsättning åt mer än 2 000 skogsarbetare.

Utryckande värnpliktiga. Under våren
1968 rycker cirka 35 000 värnpliktiga
ut efter fullgjord rekryttjänstgöring.
Huvuddelen, cirka 30 000, ryckte
ut i slutet av april. Arbetsmarknadsstyrelsen
har på grund av tidigare erfarenheter
beräknat att en stor del, cirka
2/s, återgår till tidigare sysselsättning
eller fullföljer redan planerad eller påbörjad
utbildning. 10 000—12 000 kan
beräknas önska få ny sysselsättning i
anslutning till utryckningen.

Sedan hösten 1967 har arbetsmarknadsmyndigheterna
vidtagit en rad åt -

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellation ang. åtgärder för att stimulera kon junkturutvecklingen

och öka sysselsättningsmöjligheterna

giirder för att underlätta de värnpliktigas
anpassning till arbetsmarknaden.

För att vidga de värnpliktigas möjligheter
till arbetsval har centralt av
arbetsmarknadsstyrelsen skriftlig information
genom tre specialnummer av tidskriften
Arbetsmarknaden distribuerats
till 20 000—25 000 värnpliktiga med för
dem särskilt avpassad information om
arbetsmarknaden, arbetsförmedlingsservice,
arbetskraftsefterfrågan, flyttningshjälp,
utbildningsmöjligheter, studiehjälpmedel
och utbildningsbidrag m. m.
Varje nummer har dessutom innehållit
uppgifter om 6 000—8 000 lediga arbetstillfällen.
Specialnumren har utdelats i
februari, mars och april. I anslutning
till denna utgivning har 15 000 arbetsgivare
skriftligen informerats om utryckningen
och arbetsmarknadsverkets
informationsåtgärder i samband därmed.
Parallellt med den centralt bedrivna
informationen bär personlig
kollektiv och enskild information lämnats
ute på förbanden. På vissa förband
har arbetsförmedlare och yrkesvägledare
ställts till disposition för enskild
mottagning.

Genom att åldersgränsen för utbildningsbidrag
sänkts från 21 till 20 år är
arbetsmarknadsutbildningen nu i ökad
utsträckning tillgänglig för de utryckande
värnpliktiga. Arbetsmarknadsutbildningen
erbjuder i år ett rikare differentierat
kursprogram än föregående
år — drygt 3 000 kurser med inemot
250 olika yrkesinriktningar. 1 regel tilllämpas
kontinuerlig intagning varigenom
väntetider undvikes. Genom det
ordinarie utbildningsväsendet har skolöverstyrelsen
anordnat särskilda kurser
för utryckande värnpliktiga.

Under slutet av mars och under april
bedrev arbetsmarknadsmyndigheterna
över hela landet en organiserad platsackvisition
hos cirka 30 000 arbetsgivare.
Detta bär resulterat i ett ökat antal
lediganmälda platser.

De åtgärder som vidtagits innebär en

intensifiering jämförd med motsvarande
åtgärder för de utryckande värnpliktiga
våren 1967. Antalet värnpliktiga
som då ryckte ut var detsamma
som i år. Utryckningen skedde då i
mitten av mars. Årets utryckning sammanfaller
således bättre med den sedvanliga
säsonguppgången på arbetsmarknaden.
Vid arbetslöshetsräkningen
den 10 april 1967, cirka tre veckor efter
utryckningen, uppgick antalet hos arbetsförmedlingen
anmälda arbetslösa
personer som ryckte ut från värnpliktstjänstgöring
under vintern och våren
till 1 359. I maj i år var motsvarande
antal 886. De vidtagna åtgärderna kan
därför sägas ha gett ett gott resultat
och de farhågor, som från olika håll
tidigare uttalats, har inte besannats.

Personer som avslutar arbetsmarknadsutbildningen
våren 1968 (omskolning).

Från mitten av mars till mitten
av juni beräknas 20 150 personer avsluta
arbetsmarknadsutbildning. Jämfört
med motsvarande tid föregående
år innebär det en ökning med 5 000, vilket
beror på den starkt ökade utbildningsverksamheten
under det senaste
året.

Arbetsmarknadsstyrelsen har under
hösten och vintern i betydande utsträckning
inriktat verksamheten på åtgärder
för att bereda sysselsättning åt
arbetslösa som ej omedelbart kunnat
arbetsplaceras eller utbildas för arbete
på öppna marknaden. Med anledning
av det ökade utbudet från olika arbetssökande
grupper under våren och
den i samband med säsonguppgången
väntade ökade efterfrågan på arbetskraft
har åtgärderna intensifierats med
sikte på direkta arhetsplaceringar.

Den organiserade platsackvisitionen
hos arbetsgivarna har för dem som slutfört
arbetsmarknadsutbildning förbättrat
möjligheterna att finna nya arbetstillfällen.
Antalet hos arbetsförmedlingen
anmälda icke tillsatta lediga

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellation ang. åtgärder för att stimulera kon

junkturutvecklingen och öka sysselsättningsmöjligheterna

platser uppgick — jag upprepar detta,
herr talman — i mitten av maj till
46 400, drygt 6 000 fler än i maj förra
året. Mellan april och maj ökade antalet
obesatta lediga platser med 12 200,
36 procent. Motsvarande tal för 1967
var 6 800 och 20 procent. Placeringsmöjligheterna
för dem som lämnar omskolningskurser
får betecknas som
goda.

Därmed, herr talman, har jag besvarat
herr Hedlunds interpellation.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Interpellationen ställdes
till statsministern, beroende på att
dess ämnesområde faller inom flera
departements arbetsuppgifter, men jag
utgick knappast ifrån att statsministern
skulle besvara den; han hinner
inte svara på alla interpellationer som
riktas till honom. Jag ansåg emellertid
att det var hans sak att avgöra vem som
skulle besvara den.

I fråga om interpellationssvarets allmänna
beskrivning av läget har jag
ingenting att invända och jag ber att
få tacka för svaret.

Däremot vill jag göra vissa kompletteringar.
Finansministern nämner att
arbetslösheten för ett par veckor sedan
gällde cirka 9 procent av medlemmarna
i Skogsarbetarnas arbetslöshetskassa.
Det är en högre siffra än i fjol — den
är mycket hög. Ändå famnar den inte
hela sanningen. Många enskilda skogsägare
har ofta sin väsentliga sysselsättning
och inkomst inom skogen. Också
för många av dessa har sysselsättningsmöjligheterna
sviktat. Den registrerade
arbetslösheten är därför en otillförlitlig
mätare. Lägger man den dolda arbetslösheten
till den registrerade, skulle
det inte förvåna mig om man kommer
upp till 15 procent i stället för 9.

De arbetsmarknadspolitiska insatserna
för att temporärt skapa sysselsättningstillfällen
i avvaktan på en konjunkturuppgång
för näringen bör natur -

ligtvis fullföljas och intensifieras så
långt sig göra låter. I den mån all arbetskraft
inte behövs inom skogsbruket
får man försöka att i bygder med brist
på arbetstillfällen förstärka de lokaliseringspolitiska
åtgärderna.

För de värnpliktiga liksom för dem
som genomgått arbetsmarknadsutbildning
är naturligtvis —• lika väl som för
alla andra — det allmänna sysselsättningsläget
av stor betydelse.

Den säsongmässiga uppgången i år
var sen. ökningen av lediga platser
mellan februari och mars utgjorde 500
mot normalt cirka 3 000. Sedan har
uppgången varit kraftigare.

Antalet lediga platser anses — säkert
med rätta —■ vara en god mätare på
marknadsläget. De som inte är sysselsatta
i den öppna marknaden består
emellertid, förutom av arbetslösa, av
sådana som genomgår omskolning, är
sysselsatta i beredskapsarbeten e. d. Om
man ställer alla dem som omfattas av
s. k. selektiva — för tionde gången! —•
sysselsättningsåtgärder samt de registrerade
arbetslösa i relation till antalet
lediga platser finner man att dessa
uppgår till 45 procent av dem som inte
kunnat beredas sysselsättning i den
öppna marknaden. Motsvarande siffror
för 1967 var 50 och för 1966 nära 100.
Sysselsättningsläget är alltså ingalunda
tillfredsställande, utan alltjämt sämre
än år 1967.

Det är naturligt, som finansministern
antyder i svaret, att de omskolade relativt
sett har hyggliga möjligheter att
få anställning. Det rör sig ju om utbildad
arbetskraft, vilken vanligen lämnas
företräde framför mindre kvalificerad.
Det är också givet att om man
särskilt inriktar sig på intensiva åtgärder
just för de värnpliktiga, når
man goda resultat för denna speciella
grupp. Om man därmed bemästrar ungdomsarbetslösheten
över huvud taget
är en annan fråga. Denna arbetslöshet
har varit påfallande hög. Enligt under -

62 Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Ekonomisk debatt, tillika svar på interpellation ang. åtgärder för att stimulera

konjunkturutvecklingen och öka syssel

sökningarna höll den sig under hösten
och vintern kring 4 procent, medan
arbetslösheten för hela arbetsstyrkan
rörde sig om ungefär hälften. Vidare
är den s. k. dolda arbetslösheten särskilt
stor bland ungdomen. Inom grupperna
under 25 år synes enligt arbetskraftsundersökningarna
arbetslösheten
ha varit tre till fem gånger så stor som
den registrerade arbetslösheten under
den gångna hösten och vintern.

Detta ger anledning till i varje fall
två slutsatser: De arhetspolitiska åtgärderna
för ungdomsgrupperna, inte
minst utbildningsåtgärderna, bör ägnas
ökad uppmärksamhet och insatserna
stegras. En allmän arbetslöshetsförsäkring
är helt säkert av mycket stor betydelse
just för de unga, emedan den
nuvarande konstruktionen ställer en
stor del av dem utanför varje form av
arbetslöshetsförsäkring.

Finansministern sade för en stund
sedan att vi har en helt annan konjunktur
nu än i början av 1930-talet.
Jag är den siste som skulle vilja förneka
det, även om jag har sett uppgifter
i tidningarna om att det skulle
ha varit lika svårt i vintras som då.
Detta är felaktigt. Vi har en helt annan
konjunktursituation — men det är bara
en gradfråga.

Herr KARLSSON i Huddinge (vpk)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Bohman yttrade
någonting om kritiken från — som orden
föll — Hermanssons parti. Jag vill
inte sticka under stol med att vi har
en del kritiska synpunkter på den ekonomiska
politik som förts och förs.
Jag skall emellertid inte gå in på den
saken nu, utan hoppas kunna återvända
till den när det så småningom blir
min tur på talarlistan.

Tillåt mig emellertid, herr talman,
att göra ett par reflexioner i anslutning
till den debatt som förts mellan
regeringen och de borgerliga partierna!

Man kan nog inte påstå att i denna

sättningsmöjligheterna

vårens avslutande ekonomiska debatt
de sakliga differenserna mellan regeringen
och den borgerliga oppositionen
är särskilt stora. Det är klart att det
finns en imponerande rad av avstyrkta
borgerliga motioner och reservationer,
men de gäller mest undantag från skyldighet
att erlägga varuskatt och andra
skattelättnader för dem som har råd
att betala. Det föreligger emellertid
enighet mellan regeringen och de borgerliga
om att gå över till mervärdeskatt.
De borgerliga accepterar arbetsgivaravgiften,
och oenigheten avser bara
när den skall träda i kraft.

Denna fråga om mervärdeskatten är
huvudfrågan i dag, och om den är enigheten
nära nog fullständig. De borgerliga
partierna försöker dölja sin tillfredsställelse,
och detta är taktiskt betingat.
Herr Hedlund sade: Den där
mervärdeskatten är väl inte mycket att
tala om. Nej, det är klart att när man
får vad man begärt kan man väl inte
kverulera också. Mervärdeskatten innebär
en väsentlig framgång för den borgerliga
skattepolitiken.

Beträffande riktlinjerna för den ekonomiska
politiken kan man näppeligen
finna någon väsentlig skillnad mellan
partierna. De under många år från borgerligt
håll förordade rundabordskonferenserna
mellan arbetsmarknadens
parter, som i år benämnes stabiliseringskonferenser,
är ingenting som kan
betraktas som en huvudfråga. Ingen
kan nämligen ifrågasätta regeringens
vilja att samarbeta med det enskilda
näringslivet och företagarorganisationerna
lika väl som med löntagarnas
organisationer.

Vad som sedan yvigt i de borgerliga
motionerna ordats om ökad samhällelig
planering, åtgärder för att åstadkomma
full sysselsättning, förbättring
av låginkomstgruppernas ställning, ekonomisk
tillväxt, hejdandet av prisstegringar
o. s. v. är så allmänt hållet och
så litet att ta på, att det knappast kan

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29 63

betraktas som kontroversiella frågor i
förhållande till vad regeringen menar
att den söker åstadkomma.

Kritiken från de borgerliga partiledarna
är därför ganska matt i dag, vilket
gör alt man kan ha litet svårt att
hålla sig vaken, särskilt efter den arbetsamma
natt som vi haft. Jag har det
bestämda intrycket, att det i dagens
läge inte finns några möjligheter för
de borgerliga att komma med mera vägande
invändningar mot regeringens
ekonomiska politik. Herr Sträng är en
skicklig man och inte minst en skicklig
talare, men även om han hade varit
bara hälften så skicklig tror jag att han
hade lyckats klara sig bra i dag. Däremot
kan jag inte vara lika belåten med
honom från mitt partis synpunkt sett,
men detta skall jag återkomma till senare.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle först vilja
säga till finansministern att jag tycker
det vore lyckligt om vi kunde träffa en
överenskommelse av ungefär följande
innebörd:

Yi anser båda två att de motiv som
driver oss att föra den politik vi vill
föra är goda motiv och att vi vill tjäna
den politiken med så god strategi och
taktik som möjligt.

När finansministern stod i talarstolen
och talade om oppositionen såsom
driven av taktiska motiveringar och
samtidigt ville ge intryck av att han
själv aldrig haft några funderingar åt
det hållet, gjorde detta ett olustigt intryck.
Jag anser att det vore en avsevärd
vinning för debatten, om vi ömsesidigt
kunde erkänna varandras goda
syften.

Inte minst i avslutningen på finansministerns
anförande kom det emellertid
på ett nästan rörande sätt fram
några för hans egen del taktiska spekulationer.
Han praktiskt taget uppstämde
en bön till herr Bohman: Måtte
högern ta så många mandat som möj -

Ekonomisk debatt

ligt från mittenpartierna! Underförstått:
det blir bra för socialdemokraterna.
Måtte herr Bohman vara så vänlig
mot socialdemokraterna, att han
inte följer de råd som kommer från
folkpartiet och centern och som är förnuftiga
när det gäller budgetuppläggningen
och skattepolitiken!

Jag har förut i dag talat om nödvändigheten
av att fullständiga skattereformen.
Jag har sagt att den måste
genomföras på ett måttfullt och planmässigt
sätt, där varje steg anpassas så,
att inte de förut ekonomiskt sämst ställda
grupperna kommer i kläm. Det är
min uppfattning, att de föreliggande
högerförslagen inte uppfyller dessa kriterier.
Det är vidare min uppfattning,
herr talman, att de är uttryck för ett
utpräglat önsketänkande. Högern vill ha
mycket större försvarsanslag än något
annat parti, vill ha stora sänkningar av
de direkta skatterna och föreslår besparingar
som i varje fall som täckning
för skattesänkningarna i mycket stor
utsträckning är av otillfredsställande
karaktär.

Över allt detta vilar ett sådant drag
av utpräglat önsketänkande att jag inte
tror att förslagen går att förena med en
position i ansvarsställning. Därför, herr
finansminister, tror inte heller jag att
Ni behöver vara så orolig för hur det
skall gå inom en ny regering. Den uppfattning
som jag här ger uttryck för
hyses av många även inom högerns
egna led. Orealistiska förslag har ingen
framtid.

Får jag sedan, herr talman, komma
till herr Strängs anförande. Han sade
att vi svartmålar.

Nej, vi har inte svartmålat. Vi har
bara gjort några konstateranden för
dem som vill ha fakta. Finansministern
räknade vid den här tiden förra året
med en stegring på 3,5 procent av
nationalprodukten. Så blev det inte!
Han säger fortfarande att stegringen i
Västeuropa var 2 procent, men av hans
egen kompletteringsproposition fram -

64 Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Ekonomisk debatt

går att ökningen 1967 var 2,5 procent.
I Sverige var stegringen ungefär densamma
som för Västeuropa och EEC
men avsevärt sämre än för OECD.

Finansministern räknade med och
önskade en uppgång av industriinvesteringarna
på 4 procent. Så blev det inte!
De sjönk i stället. Han räknade med ett
balanserat arbetsmarknadsläge. Så blev
det inte! Arbetslösheten steg på ett synnerligen
oroväckande sätt.

Nu säger finansministern: Det är

klart att jag måste framlägga prognoser.
Ja, herr finansminister, men nu är det
inte bara fråga om prognoser. Nu är
det fråga om löften av samma slag som
gavs inför 1964 och 1966 års val. Då
tyckte ni det var bra att visa en utpräglad
optimism och säga: Detta skall
vi göra. På samma sätt nu. Men den
bakgrund jag har belyst ger inte en tillräcklig
grundval för tilltro till sådana
löften.

Finansministern säger: Folkpartiets
och centerpartiets förslag när det gäller
stabiliseringskonferenser kan ju inte
leda till något. Vad skulle avsikten
vara? Skulle avsikten vara att hjälpa
Svenska arbetsgivareföreningen att se
till att lönestegringarna inte blir så
stora? Nej, herr finansminister, det var
verkligen en väl enkel demagogi. Hela
meningen med denna uppläggning skall
vara att få fram större utsikter för reallönestegringar
som verkligen blir hållbara
utan en så häftig inflationstakt
som den metod ger, vilken finansministern
tillämpar. Det är verkligen beklagligt
att konstatera, herr talman, att det
av finansministerns yttrande tycks
framgå, att han kommer att gå till nästa
avtalsrörelse utan att ha lärt ett dugg av
den utveckling efter den förra som han
själv i efterhand har beklagat, nämligen
att kostnadsstegringarna blivit för höga.
Han är inte beredd att göra den bittersta
insats för att pröva en ny metodik.
I stället fortsätter han att håna
dem som ändå i växande utsträckning
kan stödja sig på instämmanden på

olika håll även bland arbetsmarknadens
parter.

Till sist! Det besked som finansministern
har lämnat beträffande socialdemokraternas
inställning till en allmän
sysselsättningsförsäkring är fortfarande
svävande och oklart och visar
att deras hållning inför denna stora
solidaritetsreform är obestämd.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! För framtida återgivning
av bibelcitat kanske herr Sträng
kan ha nytta av att få den upplysningen
att såningsmannen, som sådde somt i
god jord vilket bar hundrafaldig frukt,
inte nämnes i Bergspredikan, och att
Bergspredikan inte finns i Lukas evangelium.
Bätt skall vara rätt, och det felaktiga
citatet på detta område kan
kanske leda till misstanken att herr
Sträng gör felcitat även på andra områden.
För resten sade inte Fredrik I
potz Donnerwetter, han sade potztausend.
Jag tycker så mycket om herr
Sträng att jag gärna ger honom dessa
små ord på vägen alldeles gratis.

När finansministern läste upp sin
stora, skrivna exposé över läget i Sverige
— den som präglades av mentaliteten
»hurra vad vi är bra» — lyckades
finansministern nästan helt undgå att
beröra det verkligt betydelsefulla problemet
om det svenska näringslivets
lönsamhets- och kostnadsläge. Man
saknade de klädsamma nyanseringar
som hade varit på sin plats och som i
själva verket finns i ett avsnitt av kompletteringspropositionen
— det avsnitt
som jag misstänker att en annan »slav»
har skrivit, den slav som herr Sträng
tydligen nu hade behövt ha med sig i
talarstolen. Den romerske slaven stod
för övrigt inte vid sidan och inte bakom
heller, han stod i själva verket snett
bakom, om vi skall vara riktigt noggranna! När

finansministern föredrog sin avhandling
tycker jag att han kunde varit
så »flexibel», att han hade observerat

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29 65

att mina synpunkter på kompletteringspropositionen
och den socialdemokratiska
politiken inte var så schematiska
som finansministern ville göra gällande.
Jag gjorde mig inte skyldig till
»några permanenta, dystra prognoser»;
jag försökte faktiskt ge en nyanserad
bild av verkligheten. Jag vågar påstå att
även vi, herr finansminister, har kontakt
med verkligheten. Vi har våra källor
inom näringslivet, och det förvånar
mig att landets finansminister är så dåligt
orienterad, att han inte har klart
för sig att det finns ett bekymmersamt
problem i det svenska näringslivet i
dag, nämligen lönsamhetsproblemet.

Finansministern lämnade en felaktig
uppgift. Han påstod att högerpartiet
underbalanserar budgeten med 650 miljoner
kronor mer än vad finansministern
själv gör. Om man räknar med
löneskatten, underbalanserar vi inte
budgeten med ett öre mer än finansministern.
Räknar vi med uppskov med
löneskatten för ett halvt år blir vår
underbalansering 240 miljoner kronor
större än finansministerns. Men vi har
inte bestämt oss ännu för om vi behöver
löneskatten — det får konjunkturerna
avgöra.

Det är också felaktigt, herr Sträng,
att det bara är de som tjänar mer än
20 000 kronor som har nytta av vårt
skattesänkningsförslag. Skall man »hyvla
av» pucklar i marginalskatten måste
man »hyvla av» dem där de finns. Dessutom
glömde finansministern att vi
även har föreslagit en höjning av ortsavdragen.
Det har alla skattebetalare
nytta av.

Det mest intressanta slutligen var det
bekymmer som finansministern gav uttryck
åt för min och högerpartiets skull.
Det var ett rörande bevis på omtanke.
Jag försäkrar finansministern att jag
sätter stort värde på det. Jag kanske
tvivlar en aning på bevekelsegrunden.
Jag tror nog att finansministern menar
vad han säger när han förklarar att han
tycker om mig, det är som sagt ömse -

Ekonomisk debatt

sidigt. Men motivet var nog inte enbart
att ge uttryck för denna djupa känsla
utan att komma åt de två mittenpartierna.
Och det må man i och för sig
ha rätt att göra.

Jag är inte alls rädd för att »få näsan
omvriden» vid diskussioner med mittenpartierna
eller för att jag eller någon
annan skall få fungera som »dörrmatta»
— mina naturliga förutsättningar att
vara dörrmatta är väldigt begränsade;
då skulle det hellre vara fråga om en
»gångmatta», om det över huvud taget
skall vara någon matta.

Vi har, herr finansminister, en klar
och bestämd politisk vilja i högerpartiet,
och den kommer vi att hävda. Men
vi har en lika klar och bestämd vilja
att samarbeta med de andra borgerliga
partierna. Vi är övertygade om att i fall
det skulle gå så lyckosamt för det svenska
folket, att borgerligheten får majoritet
i höst, är en trepartiregering det
enda alternativet. Därför är vår vilja
till samarbete klart dokumenterad. Vi
vet att väljarna i alla de tre borgerliga
partierna har samma syn på behovet av
samarbete. Jag vågar, om jag skall travestera
herr Wedén, säga att jag vet att
en mycket stor del av folket bakom herr
Wedén har den uppfattning som jag nu
har givit uttryck åt, nämligen att det
måste bli samarbete i en trepartiregering
om vi nu vinner det val som vi har
framför oss; det vet vi som sagt ingenting
om.

Vi kan, i likhet med en stor del av
det svenska folket, bara hoppas.

Vår politik har givit önskat resultat,
sade finansministern. Men vad har hänt?
Är det den socialdemokratiska politiken
som har givit det fina resultat
herr Sträng vill berömma sig av? Förhåller
det sig inte i stället på det sättet,
att vi under nära två år har haft en
sysselsättningskris som lett till att vi
fått balans på arbetsmarknaden, att
löneglidningen har minskat, att produktiviteten
bar ökat, att efterfrågan
och prisstegringarna har minskat. Dess -

3 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 29

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Ekonomisk debatt

utom bär trycket på importsidan dämpats.
Det är inte den socialdemokratiska
politikens positiva inverkan som bär
lett till dessa konsekvenser; det är den
negativa — den tidigare överhettningspolitiken
— som har bidragit till de
sysselsättningsproblem, vilka i sin tur
utlöst förbättringen i olika hänseenden.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! I mitt förra anförande
sade jag, att sysselsättningskrisen nu
inte är densamma som 1930-talets men
att det bara är en gradskillnad mellan
dem. Det leder mig fram till att det
också i fråga om åtgärderna bör vara
bara en gradskillnad.

Finansministern säger att centerpartiet
har lanserat en ny miljöpolitik sedan
mittensamverkan inleddes och att
mittensamverkan skulle ha gjort oss,
som han sade, miljöskadade. Jag vill
bara tala om att vi lanserade denna
politik i en stor motion redan 1964. Jag
tror att allt det vi i dag för fram i det
avseendet fanns med i den motionen.
Talet om miljöskada i detta sammanhang
saknar alltså underlag.

Låt mig så säga ett par ord om högern.
Jag skall här i kammaren inte
tala om de större eller mindre möjligheterna
att vinna valet. Låt oss i stället
konstatera, att socialdemokraterna
här spelar upp med en tvåpipig flöjt.
Å ena sidan säger man att de borgerliga
partierna inte alls kommer överens
och att det inte blir någonting av med
en regeringssamverkan dem emellan.
Å andra sidan säger man, att det blir
högern som kommer att bestämma. Jag
tycker att socialdemokraterna skall bestämma
sig för vilken flöjtpipa de skall
blåsa i.

Det är riktigt att vi inte har samma
skatteförslag som högern. Men jag har
nog den uppfattningen, att det skall
bli lättare att komma överens när vi
sätter oss ned och räknar, eftersom
högern enligt vår mening beräknat inkomstbortfallet
alldeles för lågt genom

att endast ta med ett par uppbörder i
stället för sex. Det förekommer ju stora
motsättningar även inom en del partier,
men det går bra ändå. Och efter vad vi
hört av herr Bohman finns det på det
hållet en stor villighet att resonera.

Mitten för ingen socialedomkratisk
politik; den kan inte beskyllas för det.
Den för en icke-socialistisk politik.

Vad som nu vill till är kraftiga grepp
mot kostnadsläget, som herr Bohman
nyss talade om. Det behövs tillräckligt
med kapital för näringslivet. Lokaliseringspolitiken
måste fullföljas, utbildningspolitiken
likaså. Ett utomordentligt
viktigt mål både nu och framdeles
måste vara att trygga sysselsättningen.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Herr Wedén gjorde ett
försök att spela djupt moralisk. Han
säger att finansministern står här och
beskyller folkpartiet för taktiska motiveringar
och funderingar, men själv
är finansministern inte taktisk. Jag kan
med djup förtröstan lägga avgörandet
i den frågan i händerna på kammarens
ledamöter. Det har talats om graderingar,
och ingen politiker kan val helt
avsvära sig taktiska hänsyn i sitt sätt
att agera. Men att just herr Wedéns parti
nått hästlängder före alla andra partier
när det gäller politisk taktik är nog
både känt och omvittnat. Herr Wedén
tyckte att vissa inslag i mitt inlägg var
obehagliga. Tyvärr — jag kan inte hjälpa
det — är sanningen ibland obehaglig,
och det är inget att göra åt.

Herr Wedén försökte korrigera mig
i några detaljer — möjligen var det herr
Bohman som tog upp dettta; vem av
er det nu var, är min replik riktad till
den av er som tog upp saken. Jag är
tacksam för alla korrigeringar, men på
denna punkt tror jag nog att anmärkningen
mot mig var ganska obefogad.
Jag redovisade en tillväxttakt på 2 procent
i Västeuropa emot 2,5 procent hos
oss, och dessa siffror är riktiga. Det

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29 67

är bara fråga om att man måste vara
konsekvent vid beräkningarna. I den
reviderade nationalbudgeten i Kungl.
Maj :ts proposition nr 125 återfinns på
s. 16 en tabell där man kan avläsa en
tillväxttakt på 2,5 procent i Västeuropa
och 3,3 procent för Sverige. Med den
beräkningsteknik som jag använt kommer
man fram till 2 respektive 2,5 procent,
men räknar man i stället så som
man gör i OECD kommer man fram till
en tillväxttakt på 2,5 respektive 3,3 procent.
Man kan således inte jämföra den
siffra som framräknats för Sverige i
kompletteringspropositionen med den
siffra som OECD fått fram för Västeuropa
— då använder man två olika beräkningsmetoder
och jämförelsen blir
inte korrekt.

Herr Wedén vände sig mot herr Bohman
och passade på att ge honom en
liten försiktig admonition; han sade
att högern är besjälad av ett önsketänkande
när det gäller försvaret och
när det gäller skatterna, och detta önsketänkande
är inte realistiskt. Men det
måste väl ändå slås fast såsom två alldeles
oförenliga ståndpunkter när herr
Bohman såsom talesman för högern säger
att högern kommer att hävda dessa
ståndpunkter och mittenpantierna säger
att de skall regera tillsammans med
högern men att det inte kommer att bli
något av med att omsätta högerns politik
i verkligheten.

Herr Bohman gör sig skyldig till en
ännu större motsägelse, eftersom han
säger att högern dels skali driva dessa
linjer, dels föra én politik tillsammans
med mittenpartierna.

Man kan inte förena eld och vatten,
och man kan inte göra en gemensam
politik av oförenliga politiska program.
Därför vore det i alla avseenden mycket
riktigare om ni — eftersom ni säger
att ni skall regera ihop och vill bli
trodda på den punkten — satte er ned
och gjorde upp ett gemensamt program,
i vilket ni talade om för den svenska
väljarkåren hur er politik skulle se ut

Ekonomisk debatt

om ni fick väljarnas förtroende att regera.
Det är ärligare och hederligare
än det system, som ni nu tillämpar och
som jag skulle vilja beskriva på det sättet,
att ni försöker göra disken så lång
och välsorterad som möjligt för att värva
så många väljare som möjligt. Om
ni sedan håller fast vid vad ni säger
— att ni skall regera tillsammans —
kommer väljarna att kunna konstatera
att väsentliga ting som ni serverat på
valdisken blir undansopade för att ni
skall ha möjligheten och nöjet att regera
ihop. Det är just detta framträdande
som är så dubbelbottnat och som
jag inte tvekar att kalla uppenbart ohederligt.
Hur ni än vrider och vänder
på era argumentationer, så går det helt
enkelt inte ihop.

Som den energiske och noggranne
man herr Bohman är försökte också han
korrigera mig på olika punkter.

Det är dock tämligen betydelselöst
om jag minns rätt från den tid då jag
var elva år gammal och då som jag
sade min magister läste Nya testamentet
för mig eller om jag minns fel, om
jag har blandat ihop Matteus och Lukas
evangelium eller hur det var.

Eftersom högerpartiet har en mycket
energisk informationsdetalj på det religiösa
området måste väl förklaringen
vara, att någon skyndade sig fram till
herr Bohman och talade om för honom
att finansministern gjorde sig skyldig
till ett misstag: det där stod inte i
Lukas evangelium. Jag betvivlar att
herr Bohman själv på egen hand var
på det klara med det och utan reservation
vågade stå för den uppgiften. Jag
var ju så försiktig att jag åtminstone
reserverade mig innan jag talade om
mina bibliska kunskaper.

Nu har emellertid en bibelsakkunnig
i min omgivning konstaterat, att mitt
citat finns i Lukas’ evangelium 6 kap.
20 versen och följaktligen får herr Bohman
antingen reparera sitt eget bibliska
vetande eller ge bakläxa till den
bibliska detaljen i högerns kansli. Jag

68 Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Ekonomisk debatt

kan följa upp detta och tala om att
om jag fortsätter att läsa i Bibeln finns
där orden »Saliga äro de enfaldiga»,
men så elak vill jag inte vara mot herr
Bohman.

För att sedan övergå till det litet
mer allvarliga säger herr Bohman att
finansministern helt bortser ifrån att
det är näringslivets lönsamhetsproblem
som är det väsentliga. Antagligen måste
det ha slagit lock för öronen på herr
Bohman under mitt långa anförande —
jag erkänner att det kanske var påkostande
att följa med det i en och en halv
timme — ty det anförandet innehöll
ändock väsentliga beskrivningar om
hur regeringen ser på näringslivets lönsamhetssituation.
Jag underströk vid
flera tillfällen att industrins möjligheter
att hävda sig är en ur alla synpunkter
och för oss alla livsviktig fråga.

Man kan inte från herr Bohmans sida
hävda att det budgetalternativ som högern
presenterat är lika starkt som regeringens.
I högerns budgetalternativ
bortfaller den arbetsgivaravgift, som
jag har rätt att räkna in i mitt budgetalternativ
men som herr Bohman inte
kan räkna in i sitt alternativ för nästa
budgetår, eftersom han inte i dag vågar
inta den ståndpunkten att denna inkomst
skall bli en realitet. Så länge herr
Bohman inte vågar ta ståndpunkt har
herr Bohman inte rättighet att räkna
in avgiften i sitt alternativ. Det är alldeles
uppenbart. Vid en noggrann alternativ
beräkning — jag kan säga både
till herr Wedén och till herr Hedlund
att vi har mönstrat alla era förslag och
räknat er till godo de punktskatteförslag
på spritens och tobakens område
och allt annat som ni har presenterat
under vårriksdagen — visar det sig att
alla de tre borgerliga partiernas budgetalternativ
skulle försvaga budgeten
med 700 å 850 miljoner kronor.

Herr Hedlund viskade till mig när
han gick ned från talarstolen: Du får
avstå från att bemöta mig för nu är
det slut på min tid. Som gammal vän

till herr Hedlund tar jag honom naturligtvis
på orden, även om jag hade
antecknat några repliker på hans inlägg.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste inlägga en
gensaga mot finansministerns budgetberäkningar.
Det är väl ändå rimligt,
herr finansminister, att man vid sådana
beräkningar tar hänsyn till vilka åtgärder
vi har förordat i sysselsättningsfrämjande
syfte såsom tillfälliga åtgärder
vilka i stor utsträckning avvecklar
sig själva efter en viss tid. Jag tar som
exempel borttagande av omsättningsskatten
på maskininvesteringar. Om
man tar hänsyn vid beräkningarna till
dessa sysselsättningsfrämjande åtgärder
som ni avböjt att vara med om men
som svenska folket i höstas, vintras och
våras mycket väl har kunnat konstatera
verkligen hade behövts och som skulle
skapat större produktiva resurser om
de kommit till stånd, är vår budget
mycket väl balanserad.

Samma resonemang kan föras beträffande
löneskatten. Det är med en konjunkturpolitisk
motivering som vi inte
tagit ställning till datum för ikraftträdande.
Det kan hända, trots finansministerns
optimism i dag, att läget kommer
att vara sådant den 1 januari nästa
år, att det behövs särskilda stimulansåtgärder.
Jag hoppas verkligen att
det inte då blir nödvändigt att tillgripa
sådana. Men en sådan skulle vara att
inte sätta bestämmelsen om denna avgift
i kraft. Var inte för säker herr
Sträng, att vi inte kan råka ut för en
vinter som är lika påfrestande som den
vi har bakom oss.

Beträffande stabiliseringskonferenserna
går ju vi in för metodiken att
samordna och koncentrera avtalsrörelsen,
samordna den även med avtal om
livsmedelspriser in. m., kombinerat med
att statsmakterna deklarerar den allmänna
politik och den skattepolitik
som de ämnar föra. Från vår sida har

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29 69

det verkligen hela tiden framhållits att
skall systemet fungera är det också nödvändigt
att i maskineriet, om man från
löntagarorganisationernas sida skall acceptera
denna metodik i en allvarlig
strävan att hjälpa till att få en bättre
kostnadsutveckling än den vi haft under
herr Strängs tid, bygga in en garanti
för att det, om det trots allt går
sämre exempelvis på grund av inflytelser
från utlandet, skall vara möjligt
att göra en revision av de träffade avtalen.

Herr talman! Låt mig till sist säga att
jag uppskattar herr Bohmans sista ord.
De visar en samarbetsvilja som ytterligare
understryker det oberättigade i
finansministerns tidigare uttalanden. Vi
är överens om — och det är den mest
realistiska bedömningen och den står
vi för — att det måste bli slut på de
ständiga skattehöjningarnas period. Jag
kan också ge finansministern ett litet
stycke ur Bergspredikan. I den 26 :e
versen står följande: »Sannerligen säger
jag dig: Du skall icke slippa ut därifrån,
förrän du har betalt den yttersta,
skärven.» En sådan skattepolitik vill vi
inte ha.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Snälla finansminister
Gunnar Sträng, om finansministern skall
polemisera mot mig, vilket jag tycker
att finansministern skall göra, återge då
vad jag sagt på ett riktigt sätt! Meningsutbytet
blir mer förståeligt om mina
uttalanden inte förvanskas, innan de
blir utsatta för polemik.

Jag påvisade, om vi nu skall återgå
till Bibeln, att herr Sträng hade fel när
han gjorde gällande att den såningsmannen
återfinns i Bergspredikan. Jag
upplyste också om att Bergspredikan
inte finns i Lukas-evangeliet. Liknelsen
om såningsmannen finns i själva verket
i såväl Lukas- och Matteus- som Markusevangeliet,
och vill finansministern ha

Ekonomisk debatt

verserna har jag dem här. Men jag kan
ju överlämna dem efteråt för att slippa
belasta protokollet.

Gör man sedan gällande, att de enfaldiga
är saliga med hänvisning till
mig. ty jag antar att det gällde mig,
bör man inte bortse från de semantiska
förändringarna. Ordet »enfaldig» hade
nämligen inte samma innebörd tidigare
som nu och inte den innebörd som
Gunnar Sträng förmodligen tror.

Jag har inte räknat in arbetsgivaravgiften
i vårt budgetförslag. Jag upplyste
uttryckligen om detta. All right,
vi har inte bestämt oss för om arbetsgivaravgiften
skall tas ut eller ej. Då
finns det alltså en brist i förhållande
till regeringens förslag på 240 miljoner
kronor men inte på 650 miljoner kronor,
som finansministern gjorde gällande.

Det går inte att förena oförenliga
synpunkter i ett politiskt program; det
finns inga som tror på förklaringarna
från högerpartiet och mittenpartierna
att de skall kunna arbeta tillsammans,
påstod finansministern. Men hur var
det 1951, herr finansminister, när socialdemokraterna
och det dåvarande
bondeförbundet plötsligt gick samman?
En vecka innan visste ingen vad som
skulle hända, och de program som då
förelåg inom respektive partier var
ännu mer oförenliga än motsvarande
program i den borgerliga oppositionen.

Jag har inte beskyllt vare sig socialdemokraterna
eller bondeförbundet för
ohederlighet för att de träffade uppgörelse
den gången, och jag tycker inte
att finansministern skall göra gällande
att det är »ohederligt» om oppositionen
kommer överens om ett gemensamt
regeringsprogram efter valet. Det
regeringsprogrammets utformning blir
i hög grad bestämt av valresultatet.

Ja, herr talman, jag ser att min repliktid
tyvärr är slut nu.

(Herr förste vice talmannen: Nej, ännu
är det 14 sekunder kvar.)

Dem skänker jag till finansministern!

70 Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Ekonomisk debatt

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! De 14 sekunder som
herr Bohman så generöst ställde till
mitt förfogande tror jag nästan kommer
att räcka för det jag nu kommer att
säga.

.Tåg är helt förstummad av all den bibelsprängdhet
som högerns partikanslis
religiösa detalj givit prov på, men jag
tycker också att vad herr Bohman sade
var ett erkännande av att mitt minne
är ganska hyggligt.

Vi vet sedan tidigare att om herr Bohman
visar sig duktig på något område,
så dyker herr Wedén också upp för
att inte vara sämre. Därför fick vi ett
bibelspråk även från herr Wedén, nämligen
»Du skall inte slippa ut därifrån,
förrän din sista skärv är betald». Men
den skärv som finansministern skall ta
ut av svenska folket är nu presenterad,
och den har ju herr Wedén anslutit sig
till. Bibelspråket får väl därför tas som
en varning för framtiden — alltså i den
icke utsagda meningen att finansminister
Sträng blir vi aldrig av med; därför
är det bäst att även vid detta tillfälle
varna för vad som kommer i framtiden.

Sedan, herr Bohman, har jag faktiskt
läst igenom det program, som träffades
mellan mitt parti och bondeförbundet
— som det då hette — när koalitionen
kam till 1951. Det fanns varken före
den programskrivningen eller i själva
programmet sådana våldsamma kullerbyttor
som herrarna måste prestera,
om ni skall kunna förena er i de principiellt
diametralt motsatta attityderna
på skattepolitikens och försvarspolitikens
område.

Jag kan inskränka mig till att säga
det.

Herr KARLSSON i Huddinge (vpk):

Herr talman! Jag har redan tillåtit
mig ge uttryck åt den meningen, att
differenserna mellan regeringen och
borgerligheten i dag inte är så stora som

man skulle kunna tro när man lyssnar
till de ibland ganska häftiga replikskiftena.
Jag tycker faktiskt att de sakliga
differenserna är mindre än vanligt, och
jag kan inte finna någon annan orsak
till det än att vi här har att göra med
ett fenomen som vi länge haft på känn
och som nu har tagit sig uttryck i konkreta
förslag som vi skall ta ställning till
i dag, nämligen en mycket väsentlig omläggning
av beskattningen.

Regeringens reträtt för de borgerliga
när det gäller införandet av mervärdeskatten
kan som vi ser det få mycket
betydande konsekvenser. Att företagen
slipper betala skatt på investeringsvaror
— vilket är mervärdeskattens väsentliga
innebörd — kan vara början
till en utveckling mot en skärpt konsumtionsbeskattning.
I det särskilda yttrandet
nr 1 från de borgerliga till bevillningsutskottets
betänkande nr 45
krävs en fortsatt utveckling i samma
riktning. Man begär ett avskaffande av
alla punktskatter liksom också av energiskatten.
Detta kan, såsom redan har
framhållits, bara få till följd att man
måste höja omsättningsskatten ytterligare
och samtidigt ge ytterligare skatteförmåner
till det enskilda näringslivet.
Dessutom får man räkna med att en
omshöjning skall komma som ett brev
på posten nästa gång staten behöver
mera pengar.

Vad det i dag gäller är att till hälften
öppna dörren för de borgerligas skattepolitiska
giv genom att besluta om
skattelättnader för företagen. Därefter
kan man räkna med att det blir sänkning
av skatterna för högre inkomsttagare
genom lägre marginalskatter.
Allt detta kan finansieras genom en
skärpt varubeskattning i form av en
oms, som förvandlats till renodlad konsumtionsbesikattning.
En sådan beskattning
kan man höja så mycket som samvetet
tillåter, ty den drabbar inte företagens
konkurrenskraft utan helt enkelt
»bara» de breda lagrens köpkraft.

Ep. eventuell borgerlig regering kom -

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29 71

mer givetvis att påskynda denna utveckling
mot ökad konsumtionsbeskattning.
Men det inledande och avgörande
steget kommer att tas här i dag. Det är
detta vi vill fastslå. Även om oenigheten
mellan, de borgerliga och socialdemokraterna
i skattepolitiken härigenom
blir mindre är vi för vår del skarpt
kritiskt inställda till detta skattepolitiska
steg.

Det talas från mittenpartihåll och särskilt
från folkpartiets representanter om
att man inte i dagens läge och inte heller
för den närmaste framtiden väsentligt
kan ändra det totala skattetrycket.
Men varför inte tala om vad som håller
på att ske och förutsätts skola ske, nämligen
en omfördelning av skattetrycket
inom ramen för dess nuvarande storlek?
Detta innebär att företagen får
skattelättnader som vanliga konsumenter
skall betala.

Jag behöver inte bevisa det självklara,
nämligen att den generella varubeskattningen
som drabbar alla varor lika —
det må gälla livets nödtorft eller mer
umbärliga ting — drabbar medborgarna
i omvänd proportion till deras bärkraft.
De borgerligas skrik i dag efter
filmens nästa akt, d. v. s. slopandet av
alla punktskatter och av energiskatten
och i stället en höjning av omsen, är
ett slående vittnesbörd om den borgerliga
skattepolitikens ohöljda klassprägel.

Med detta liar jag inte uttalat mig för
avskaffandet av all indirekt beskattning.
En del skatter är specialdestinerade,
exempelvis bensin- och bilbeskattningen
för vägväsendet, och vi gör för
vår del också en bestämd skillnad mellan
umbärliga varor som sprit och tobak
och oumbärliga som mat och kläder.
Det är för övrigt inte heller realistiskt
ur statsfinansiell synpunkt att i
dagens läge kräva helt avskaffande av
omsättningsskatten. Men i stället för att
höja den generellt — som ju kommer
att bli följden förr eller senare — och
därmed göra den ännu mera betungan -

Ekonomisk debatt

de för de minst bärkraftiga, d. v. s. i
första hand för låginkomstgrupperna
och barnfamiljerna, vill vi gå en annan
väg som vi närmare utvecklat i motion
II: 479. I denna förordar vi i stället för
avskaffande av all punktbeskattning,
alltså även då det gäller mera umbärliga
varor, införande av en viss progressivitet
i fråga om jämväl konsumtionsb
esk åt fn in gen. I vårt utredningsyrkande
på denna punkt framhåller vi att ökat
skatteunderlag på konsumentkapitalvaror
— särskilt dyrare varor av vissa kategorier
— bör kunna tänkas och att i
gengäld livets nödtorft i fråga om främst
de tunga livsmedlen borde och kunde
beskattas mindre. Detta förslag förutsätter
naturligtvis att inte nya totala
konsumtionsskattebördor tillkommer
genom sänkt företagsbeskattning såsom
nu föreslås genom införandet av mervärdeskatt.

Vi framförde för vår del vid riksdagens
början vissa förslag beträffande
riktlinjer för en rättvisare skattepolitik.
Målsättningen för en sådan borde enligt
vår mening vara att bidra till att motverka
ökningen av förmögenhets- och
inkomstklyftorna i samhället. Det är
också därför som vi, såsom redan sagts,
går emot en ökning av den generella
konsumtionsbeskattniingen men anser
att frågan om en mera progressiv sådan
i varje fall borde utredas och prövas.

Av samma skäl motsätter vi oss en
minskad företagsbeskattning till priset
av en skärpt konsumtionsbeskattning.
I detta syfte har vi i motion II: 473 föreslagit
sänkning av progressiviteten i
de lägre inkomstskikten vid statsbeskattningen,
ändring av mark- och aktievinstbeskattningen
så att dessa vinster beskattas
lika hårt som löneinkomster —
vilket ju nu inte sker, översyn av arvsbeskattningen
med sikte på ett större
uttag från mera betydande arvslotter,
avskaffande av skattefriheten för vissa
stiftelser, införande av ett effektivt kontrollsystem
för att motverka skattefusk
— därvidlag har jag i ett interpellations -

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Ekonomisk debatt

svar fått vissa löften av finansministern
om åtgärder — avskaffande av avdragsrätten
för representation, begränsning
av avdragsrätten för reklamutgifter samt
höjning av förmögenhetsbeskattningen
enligt en i motionen redovisad skala.

Hur har då utskottet ställt sig till
våra förslag? Ja, vad de borgerliga beträffar,
så står ju deras linje om skärpt
konsumtionsbeskattning samt minskad
beskattning av företag och högre inkomster
i direkt motsats till våra förslag.
Några illusioner om tillmötesgående
från de borgerligas sida har jag
för min del inte haft.

Men hur ställer sig socialdemokraterna?
Ja, vårt förslag om avslag på mervärdeskatten
förkastas. Den föreslagna
arbetsgivaravgiften påstås väga upp
skattelättnaderna för företagen i samband
med avskaffandet av omsättningsskatten
på investeringar.

I detta avseende har emellertid finansdepartementet
fått lov att i sin promemoria
tala om sanningen. För det
enskilda näringslivet blir det en nätt
slant över på bytet mellan omsättningsskatt
och arbetsgivaravgift — inte mindre
än 200 miljoner om året. Så mycket
mindre betyder nämligen arbetsgivaravgiften
för det enskilda näringslivet
jämfört med vad man vinner på mervärdeskatten.
Det är ju en nätt summa
i dessa tider, när de flesta inkomsttagare,
inte minst genom kommunalskatternas
höjning, får ett ökat skattetryck.

Vad säger då utskottsmajoriteten om
våra övriga skatteförslag? En del av
dessa har avverkats i tidigare sammanhang.
Trots anhopningen av större förmögenheter
i samhället, senast påvisad
av koncentrationsutredningen, vill man
inte acceptera någon ökad förmögenhetsbeskattning.
Avdragsrätten för representation
vill man inte rubba på.
Skattefriheten för vissa stiftelser skall
man möjligen återkomma till.

Vad skall då kontentan bli av skattebesluten
i dag? Jo, att det enskilda näringslivet
får 200 miljoner kronor i

skattelättnader; att folk får betala oms
på vissa nya varor och tjänster; att
en vidare upptrappning av detta slag
av skattepolitik är vad vi har att vänta.

Herr talman! Jag vill på en gång i
detta sammanhang yrka bifall dels till
de likalydande motionerna 1:935 och
II: 1165 om avslag på propositionen om
mervärdeskatten, dels till de likalydande
motionerna I: 391 och II: 479 om utredning
angående progressiv konsumtionsbeskattning.

Får jag så, herr talman, säga några
ord om den ekonomiska politiken i anledning
av förslaget till komplettering
av riksstatsförslaget. Vi diskuterar nu
flera utlåtanden samtidigt och eftersom
jag är den ende representanten som talar
för mitt parti får jag försöka beröra
det hela i ett anförande.

I våra motionsledes framförda erinringar
till finansministerns resonemang
i detta stycke ville vi särskilt betona
följande beträffande den ekonomiska
politiken.

För det första: Det finns ingenting
som säger att arbetslöshets- och otrygghetsproblemen
kommer att tona bort
och än mindre försvinna, därest den internationella
konjunktursvackan ger
med sig. Vi har i dag hört många olika
uppfattningar om huruvida den kommer
att göra det under den närmaste
tiden eller inte. Somliga är mer optimistiska,
andra mer pessimistiska. Koncentrationsprocessen
inom det enskilda
näringslivet, strukturrationaliseringen,
med utslagning av arbetskraft utan hänsyn
till samhällets eller de anställdas intressen,
är nämligen utvecklingens lag
med nuvarande ekonomiska system.
Denna process, åtföljd av massutslagning
av småföretag, kan naturligtvis —
vilket herr Bohman var inne på — påskyndas
vid sämre konjunkturer, men
den avstannar inte vid bättre sådana.

I detta läge finns ingen annan utväg
än att samhället och de anställda får
mer att säga till om inom det ekonomiska
livet, därest vi verkligen vill upp -

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29 73

nå någon större trygghet för de arbetande.
Jag skall inte i detta sammanhang
gå in på de olika förslag vi ställt
i berörda hänseende, eftersom riksdagen
genom uppskovsbeshit förpassat
dessa förslag till höstriksdagen.

Finansministern talade för en stund
sedan något om sjukdom och hälsa.
Han sade att man inte talar mycket om
den återvändande hälsan — hälsan tiger
still. I anslutning till detta bör emellertid
göras den erinringen, att vi har
haft en hel del ohälsa under mycket
lång tid i den helt övervägande del av
vårt land som heter Norrland — men
inte bara där; vi har en kvardröjande
ohälsa på många andra håll, exempelvis
i oskarshamnsområdet. Det vill liksom
inte bli någonting av med hälsans
återvändande. Vi har i dag fått höra
mycket litet, för att inte säga ingenting,
om vad som konkret gjorts för att
hälsan skulle återvända till dessa stora
områden i vårt land där sysselsättningen
oupphörligen viker.

För det andra: Finansministern får i
sin proposition lov att erkänna att lönsamhetsläget
inom näringslivet förbättrats,
såsom framgår av såväl kostnadssom
produktivitetsutvecklingen liksom
av bokslutsrapporterna från fjolåret.
Därmed ryckes ju grunden undan för de
borgerliga jeremiaderna — som vi också
tagit del av här — om vårt näringslivs
bristande konkurrenskraft. Detta
tal motsäges för övrigt också av den
tämligen gynnsamma exportutvecklingen
och den uppenbarligen förbättrade
handelsbalansen. Härigenom försvinner
även motiveringen för de av mig påtalade
skattefavörer åt företagen, som
vi skall besluta i dag, lika väl som för
finansministerns opåkallade varning till
löntagarna i fråga om lönekraven inför
höstens avtalsrörelse.

För det tredje: Detta synsätt betyder
inte att vi skulle vara liknöjda när det
gäller den svenska industrins konkurrensförmåga
och effektivitet utomlands
och hemma. Hur skulle vi för övrigt

Ekonomisk debatt

kunna vara det med hänsyn till de anställdas
intresse av arbete och utkomst?
Men det finns andra sätt att påverka
kostnadsläget — man talar mycket om
det nu, och jag har ingenting emot att
gå in på ämnet — än genom att vältra
över företagsskatter på konsumenterna.
Vi har många gånger pekat på räntepolitiken.
Någon har haft denna fråga
uppe också i dag. Med näringslivets
ökande kapitalbehov och investeringsbehov
följer att en lägre räntenivå har
en väsentlig betydelse för att förbilliga
investeringarna och därmed påverka
kostnadsläget. Vi accepterar inte heller
prisstegringarnas automatik. Varför
skall vissa varor och tjänster få öka i
pris bara därför att de är konkurrensskyddade,
medan andra som inte är det
visar ingen eller ringa prisstegring?
Som anhängare av ekonomisk planering
— såväl riksomfattande som regional
•— tror jag också på en planmässig utveckling
av näringslivets effektivitet på
en sund grundval.

Herr talman! Jag vill med hänvisning
till det anförda — som jag försökt
göra så kort som möjligt med tanke på
vår digra arbetsordning — yrka bifall
till våra motioner om den ekonomiska
politikens mål och medel, d. v. s. motionerna
I: 966 och II: 1223.

Herr talman! På tal om budgetförslaget
vill jag understryka att de av oss
vid riksdagens början föreslagna ändringarna
på såväl utgifts- som inkomststaten
hade varit fullt möjliga att genomföra.
Det familjepolitiska beslutet
kunde ha blivit avsevärt bättre i fråga
om såväl bostadsbidrag till flera barnfamiljer
som höjning av barnbidragen.
Folkpensionärerna kunde ha fått ett
bättre standardlyft och de handikappade
ytterligare förbättringar, för att nu
bara nämna några av våra förslag vid
årets riksdag. Täckning fanns anvisad
genom våra förslag om höjd förmögenhetsbeskattning,
genom vårt nej till skat -

telättnaderna för företagen, som jag har
talat om här, liksom genom våra förslag
3* — Andra kammarens protokoll 196S. Nr 29

74 Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Ekonomisk debatt

till prutningar på militäranslagen. Emellertid
har dessa frågor nu avgjorts av
riksdagen.

Trots detta och vad i övrigt sagts här
kan jag, herr talman, vara överens med
bevillningsutskottet på en punkt, nämligen
att skatteuttaget för nästa år
måtte fastställas till 100.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Enligt den dagordning
som vi tillämpar och som är effektiv
på så sätt att det går fortare undan i dag
än det gjorde i går, har de principiella
synpunkterna fått komma till uttryck
ganska mycket. Jag skall därför nu huvudsakligen
försöka ägna mig åt vissa
av de i bevillningsutskottet sakbehandlade
frågorna.

Föreliggande förslag till mervärdeskatt,
vilken skall ersätta varuskatten,
utgör en del av skatteberedningens enhälliga
förslag till omläggning av vår
beskattning. Tyvärr föreligger inte något
förslag om en sänkning av den direkta
beskattningen, vilken beredningen
också hade enat sig om, och inte
heller dess förslag om borttagande av
vissa punktskatter.

Enär energiskatten är den skatt som
hårdast drabbar produktionskostnaderna
är det att beklaga att den inte har inlemmats
i mervärdeskatten. Enligt de
beräkningar som vi i högerpartiet gjort
skulle detta inte ha inneburit något
skattebortfall för statskassan. Under utskottsbehandlingen
har inte full klarhet
kunnat vinnas om hur det härmed
förhåller sig. Vidare är det att beklaga
att vissa andra punktskatter, t. ex. guldvaruskatten
och pälsvaruskatten, inte
kunnat borttagas, då de är ganska besvärliga
att tillämpa.

Inom bevillningsutskottet har en
kompromisslösning åstadkommits, vilket
innebär att några reservationer inte
föreligger till utskottets betänkande nr
45, som rör mervärdeskatten.

De viktigaste kompromisserna torde
ligga i att redovisningstiden utsträckts

till 35 dagar mot att vi avstått från
kravet på ersättning till uppbördsmännen.
Vidare har utskottets ledamöter
kunnat ena sig om kravet på likställdhet
i konkurrenshänseende mellan enskilda
företag och samhällsägda vid
statliga uppköp genom att man inför en
förändring i upphandlingskungörelsen
i berörda avseende. Det är därför nu
bara att hoppas att också kommunerna
är villiga att tillämpa samma principer
vid sin upphandling.

Vad beträffar beskattningen vid försäljning
av begagnade bilar är utskottet
enigt om att denna fråga inte är tillfredsställande
behandlad i propositionen,
och vi har av den anledningen
också begärt att frågan skall bli föremål
för nya överväganden i departementet.

En hårdnande konkurrens har medfört
att allt fler företagare har sett sig
nödsakade att lägga ner sin verksamhet.
Vårt eget högt uppdrivna kostnadsläge
har visat sig inte längre kunna
accepteras i omvärlden. Företagsnedläggelserna
har givetvis inneburit en
kraftigt ökad arbetslöshhet. Dagens arbetslöshetssiffror
har nått en sådan
storlek, att vi måste gå tillbaka ända till
1930-talet för att finna en motsvarighet
till dem.

Om man tar hänsyn till alla dem som
är föremål för samhällsåtgärder, blir
denna siffra mycket hög. Visserligen
har det väl skett en viss förbättring under
den senaste tiden, men det är någonting
som hör årstiden till.

Man kan se vissa tecken till ljusning,
men osäkerheten är fortfarande mycket
stor. Det har redan sagts tillräckligt
under förmiddagen om detta problem.
Att i ett sådant läge besluta om
att en beskattning på arbete skall träda
i kraft måste därför betraktas som en
felaktig politik. Alla de hundratusentals
människor som varit utsatta för
störningar i sin sysselsättning eller som
vet att stora risker föreligger för en friställning
måste i dag finna en sådan
här åtgärd vara ett slag i ansiktet. Hän -

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29

synen till alla dessa människor kräver
därför att denna åtgärd inte nu vidtages
utan att vi väntar tills vi fått ett
annat sysselsättningsläge än dagens. Allt
tal om att skatten måste till för att företagen
skall bära sin beskärda del av
bördorna är helt enkelt en politisk
bluff, då ingen torde kunna förneka att
samhället genom denna åtgärd diskonterar
1 procent av det produktionsresultat
som står till förfogande för löneuttag.

Detta måste också få återverkningar
på statsinkomsterna, då de beskattningsbara
inkomsterna minskar på grund av
lägre löneutbetalningar. Vi får inte heller
glömma bort att det finns en gräns
för de priser som omvärlden är beredd
att betala för våra produkter, och det
finns även en gräns där den svenska
hemmamarknaden inte kan hålla den
utländska konkurrensen borta. Verkningarna
härav får de anställda i
många svenska företag bära genom friställning.

En ny skatt har alltid sina risker.
Även om vi i dag börjar med 1 procent,
kan denna siffra snart öka. Varuskatten
började helt försiktigt med
några få procent och är nu uppe i It
procent. Under en fortsatt socialistisk
regim vet de anställda vad som väntar
dem i form av intrång i det tillgängliga
löneutrymmet.

Det föreliggande förslaget innebär
också att löneskatt skall utgå på enskilda
företagares och jordbrukares
hela inkomst. Man tar ingen hänsyn till
att denna även innehåller kapitalinkomster.
Att på dylika lägga en löneskatt
måste därför te sig helt orimligt.
Vi har också sagt att detta är något
som måste rättas till, om löneskatten
skall sättas i kraft. Vi är också inom
folkpartiet, centerpartiet och högerpartiet
helt ense om att denna beskattning
inte bör träda i kraft med mindre än
att vi befinner oss i ett annat konjunkturläge
än dagens.

Vid flerfaldiga tillfällen har vi påta -

lö

Ekonomisk debatt

lat de skattehöjningar som årligen
åsamkas skattebetalarna på grund av
inflationens verkningar. Den kompensation
i lönestegringar som erhålles för
penningvärdeförsämring blir föremål
för en hårdare beskattning genom att
vederbörande flyttar upp i högre skatteklass.
Samma är förhållandet med de
nya inkomster som vederbörande skaffar
sig genom att åtaga sig större ansvar
och merarbete. Det är detta som
kallas marginalskatter. Detsamma är
förhållandet med värdet av ortsavdragen.
När dessa får stå kvar på samma
belopp trots att vi har en sådan kraftig
penningvärdeförsämring, urholkas värdet
av dem, ehuru de ursprungligen haft
till uppgift att från beskattning undanta
ett belopp som ansågs nödvändigt
för livets nödtorft. Men det fyller inte
längre denna uppgift.

Trots oppositionens ihärdiga motionerande
har inte den socialistiska majoriteten
velat vara med om att göra
ortsavdragen och skatteskalorna värdebeständiga.
De skattevinster som samhället
på grund av inflationen gör på
medborgarnas bekostnad är tydligen
alltför värdefulla i en fortsatt soeialiseringsprocess
för att man skall kunna
avstå från dem. Vi återkommer därför
med krav på en indexreglering av
skatteskalor och ortsavdrag, men som
vanligt motsätter sig den socialdemokratiska
delen av bevillningsutskottet
detta förslag.

Det är, herr talman, på grund av
dessa förhållanden som vi i högerpartiet
menar att det är nödvändigt att
kräva införande av högre ortsavdrag
och lägre skatteskalor med verkan
fr. o. m. nästa år. Det rör sig visserligen
inte, som framhållits tidigare i dag, om
särskilt stora skattesänkningar, men de
är dock ett steg i rätt riktning, ett steg
på skattesänkningens väg som skall
kunna ge människorna i vårt land en
känsla av hopp att det här som i andra
länder skall vara möjligt att sänka skatterna
och inte bara öka dem.

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Ekonomisk debatt

Naturligtvis spelar en höjning av ortsavdraget
vida större roll för mindre
inkomsttagare än för större. Våra förslag
till sänkningar av skatteskalorna
är ett angrepp främst mot den så kallade
skattepuckeln och sålunda mot
marginalskatterna i inkomstlägena
20 000 å 25 000—40 000 kronor. De
största förändringarna i vårt förslag
till nya skatteskalor finner vi sålunda
för grupperna 16 000—24 000 kronor i
beskattningsbar inkomst för gifta och
8 000—12 000 kronor för ensamstående.

Inkomsttagare med inkomst över
40 000 kronor för gifta och 12 000 för
ensamstående får enligt vårt förslag
inte någon sänkning. Vi har nämligen
funnit att det måste vara en reform av
högsta angelägenhetsgrad att minska
marginalskatterna för de inkomstskikt
där dessa slår hårt och i särskilt hög
grad drabbar familjeförsörjare.

Det nuvarande systemet bidrar också
i stor utsträckning till att driva kostnadsläget
i höjden genom krav på kompensation
för den höga skatten. Dessa
verkningar är inte förvånande, när marginalskatterna
för en inkomsttagare
med 20 000 kronor i inkomst uppgår
till cirka en tredjedel och för en inkomsttagare
med 30 000 kronor i inkomst
till ungefär hälften av inkomsten.
För ensamstående är skatten på 20 000
kronor över 40 procent och på 30 000
kronor överstiger den 50 procent.

Vi kan naturligtvis inte fortsätta
tängre på detta sätt. Högerpartiet har
insett detta. Det går inte att i ett sådant
läge säga att vi nu inte kan göra något.
Det måste vara politikens uppgift att
skapa förutsättningar för en ändring.
Högerpartiet har med sitt budgetförslag
skapat dessa förutsättningar.

De mindre inkomsttagarna utgörs till
en stor del av folkpensionärer. Ingen
grupp torde få vidkännas så kraftiga
marginalskatter som denna grupp, vilket
beror på att rätten till avdrag för
nedsatt skatteförmåga försvinner samtidigt
som det kommunala bostadstill -

lägget minskar, när vederbörande har
inkomster vid sidan om sin folkpension.
När folkpensionsavgiften nu inte
längre är avdragsgill bör inte heller
folkpensionen vara beskattad. Vi föreslår
därför i en högerreservation —• nr
4 vid bevillningsutskottets betänkande
nr 47 — att en utredning tillsättes för
att klarlägga denna fråga.

Om en gift folkpensionär ökar sin inkomst
utöver folkpensionen från 2 800
till 4 800 kronor minskar han därmed
sin inkomst med 107 kronor. Han får
alltså eu marginalskatt på över 100 procent.
Det går inte att nöjaktigt komma
till rätta med detta problem på annat
sätt än genom att göra folkpensionen
skattefri eller införa högre ortsavdrag
för folkpensionärerna, vilket högerpartiet
kräver att riksdagen skall fatta beslut
om. Vårt förslag är att en ensamstående
folkpensionär får ett ortsavdrag
med 4 000 kronor. Är endast en
av makarna folkpensionär skall ortsavdraget
höjas till 6 400 kronor för båda
och när båda är folkpensionärer till
8 000 kronor.

Har politikerna skapat ett system med
så upprörande verkningar är det också
deras skyldighet att göra allvarliga försök
att rätta till det. Jag skulle vilja
fråga regeringspartiet vad som hittills
har gjorts på den punkten.

I de likalydande motionerna 1:379
av herr Gösta Jacobsson m. fl. och II: 487
av herr Nordgren m. fl. har föreslagits att
riksdagen beslutar tillsätta en utredning
för att utröna skatternas betydelse i
samhällsekonomiskt avseende. Under
de senaste årtiondena har skatterna
ökat avsevärt, och nya skatteformer har
tillkommit i stor utsträckning utan att
någon närmare analys av skattesystemets
samhällsekonomiska verkningar
företagits. Systemet har utnyttjats för
såväl konjunkturpolitiska som inkomstoch
förmögenhetsutjämnande ändamål.
Vidare bör övervältringsfenomenen,
skattesystemets sociala och psykologiska
verkningar, skattebetalarnas reaktioner

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29 77

i förhållande till skattepolitiska åtgärder
samt skatternas samband med
självfinansiering och förhållande till
konjunkturpolitiska skiftningar bli föremål
för en utredning.

När det gäller de framtida skattesänkningarna
är det nödvändigt att även
vi här i Sverige försöker komma fram
till en effektiv sänkning av den direkta
skatten, såsom skett i Norge där förslag
föreligger att direkt skatt inte skall uttagas
på belopp under 30 000 kronor.
De verkningar som vårt nuvarande
skattesystem har på arbetsvilja, sparvilja
och penningvärde liksom på näringslivets
kostnadsutveckling är av den
allvarliga karaktären att rättelse bör
ske snarast möjligt. Vi kan inte hålla
på med att uttaga direkta skatter där
ingen skattekraft föreligger.

Naturligtvis har vi ett starkt intresse
av ett skattesystem som skänker möjlighet
till valfrihet för båda makarna
att ta förvärvsarbete — vi har också
framlagt förslag i det syftet — men å
andra sidan kan vi inte acceptera ett
skattesystem som ytterligare skulle höja
familjebeskattningen. Vi får inte skaffa
oss ett skattesystem som slår sönder
familjen som enhet. Inom konservatismen
har man nämligen alltid uppfattat
familjens enhet som den säkra garanten
för samhället och de ungas fostran
på ett rätt sätt. Värdet härav framstår
för närvarande klarare än någonsin
med tanke på hur vissa ungdomar visat
sin bristande respekt för ett lagbundet
samhälle.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till den vid bevillningsutskottets
betänkande nr 44 fogade
reservationen. Vad det gäller bevillningsutskottets
betänkande nr 47 yrkar
jag bifall till reservationerna 1, 4,
6, 7, 8, 9 och 11.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Det var en mycket be -

Ekonomisk debatt

låten finansminister som exponerade sig
tidigare från den här talarstolen. Nu är
det ingen nyhet; finansministern är alltid
belåten med den politik regeringen
för. Vi kommer ihåg hur det var 1966,
alltså för två år sedan, då det inte var
någon måtta på alla de stora bedrifter
som det socialdemokratiska partiet
hade utfört. Man skröt om att man var
världsbäst och att allt var så väldigt
bra. Finansministern var då också
mycket skicklig; både i denna kammare
och på TV-skärmarna förevisade han
sin belåtenhet med stor övertygelse.
Men människorna i det svenska samhället,
som upplevde resultaten av den
ekonomiska politiken, var inte lika belåtna,
och de gav det socialdemokratiska
partiet ett valnederlag, som man
också inom partiet ansåg vara mycket
allvarligt.

Man kan fråga sig: År allting bra nu
då? Ja, man utlovar 4 procent ökning
av bruttonationalprodukten i år. Men
ingen vet om vi uppnår den siffran.
Förra året lovade man 3,5 procent ökning
för år 1967. Resultatet blev bara
2,7 procent. I valrörelsen 1964 lovade
man minst 4 procent ökning av bruttonationalprodukten
per år —• minst 4
procent. Man har inte något av åren
därefter uppfyllt det löftet.

Nu kan man fråga sig, om någon
procent mer eller mindre har någon
betydelse. Av socialdemokraternas egna
uträkningar ser vi ju att 1 procent betyder
mer än 1 000 miljoner kronor för
folkhushållet. Hade socialdemokraterna
uppfyllt vallöftet från 1964 att öka
bruttonationalprodukten med minst 4
procent om året, så hade folkhushållet
haft inte bara 1 000 miljoner kronor
utan flera tusen miljoner kronor i ökade
resurser.

Arbetslösheten är fortfarande större
än förra året, och den är mer än 50
procent större än vid samma tid för två
år sedan. Otryggheten i sysselsättningen
har ökat. Bostadsbristen finns kvar men
nu har hyrorna i de nya husen blivit

78 Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fin.

Ekonomisk debatt

så höga att det trots bostadsbristen
finns lägenheter som står tomma. Vårdkrisen
är inte löst. — Nej, det blir nog
så i år också att människorna i det
svenska samhället kommer att fästa
större vikt vid de egna erfarenheterna
än vid skryt som framförs av socialdemokraterna
från talarstolarna.

Vi står nu vid slutet av en riksdag
där mittenpartierna på punkt efter
punkt framlagt konkreta program för
en sund politik och för en bättre sysselsättning.
Socialdemokraterna har avslagit
dessa förslag.

Jag skall nu, herr talman, i detta
stora komplex av frågor bara ta upp
skattefrågan. Jag måste givetvis beklaga
att finansministern, när han nu äntligen
framlägger ett förslag om mervärdeskatt,
har försummat att låta den ingå
i en planmässig skattereform. Jag
skall nu inte behandla mervärdeskatten;
det kommer andra talare från folkpartiet
att göra senare under dagen.
Men jag kanske ändå får säga några
ord om den behandling som finansministern
utsätter konstnärerna för i
detta samhälle.

Här har först skatteberedningen enhälligt
sagt ifrån att man inte bör ta ut
den indirekta skatten på konst som
säljs av konstnären själv antingen på
ateljé eller på utställning. Sedan har
saken varit uppe till diskussion i en
expertutredning, som kommit till precis
samma resultat. Men herr Sträng
nonchalerar helt den saken. Jag måste
tolka bevillningsutskottets skrivning på
denna punkt som en fingervisning om
att man måste försöka lösa denna fråga
på ett tillfredsställande sätt. Det betyder
att den inte kan lösas enligt de
riktlinjer som finns i propositionen.

I samband med mervärdeskatten har
som ett nytt element kommit in en arbetsgivaravgift.
Man kan naturligtvis
säga att det inte är någon nyhet; även
skatteberedningen förslog en arbetsgivaravgift.
Men det finns ju en väsentlig
skillnad mellan dessa två slag av

arbetsgivaravgifter. Skatteberedningens
arbetsgivaravgift var avsedd att hjälpa
till att finansiera folkpensioneringen
och viktiga delar av sjukförsäkringen,
och införandet av denna arbetsgivaravgift
skulle ha inneburit att man från
de enskilda personernas skattsedlar lyft
bort folkpensionsavgiften och en stor
del av sjukförsäkringsavgifterna. Den
nu föreslagna arbetsgivaravgiften däremot
ingår bara i statskassan som en
inkomstpost och hjälper inte på något
sätt till att avlyfta några avgifter från
enskilda personer.

Skatteberedningens förslag innebar
inte att man skulle skänka företagen de
pengar som borttagandet av omsen på
investeringar skulle ge, utan man förutsatte
— och också på denna punkt var
man ense — att ett sådant borttagande
skulle påverka prisbildningen. När det
gällde punktskatterna hade vi direkta
utfästelser från branschorganisationerna
att så skulle ske.

Finansministerns arbetsgivaravgift
har ett annat syfte än det som skatteberedningens
hade — meningen med
skatteberedningens arbetsgivaravgift var
att ta bort diskrimineringen av de
svenska varorna i jämförelse med de
utländska. Finansministerns arbetsgivaravgift
är så konstruerad att den
drabbar en arbetskraftsintensiv företagsamhet
hårdast. Det är klart att har
man ett läge med inflationstryck och en
stor brist på arbetskraft kan det vara
motiverat. Men det kan ju inte vara den
allra lämpligaste formen för en skatt i
dessa tider när vi har arbetslöshet. Det
är därför ganska naturligt att oppositionen,
som här står samlad, även om
den har godtagit arbetsgivaravgiften
som princip i detta sammanhang — det
var ingenting annat att göra så som förslaget
var upplagt — har sagt att det
vore orimligt att nu fastställa tidpunkten
för ikraftträdandet och att man därvidlag
bör avvakta konjunkturutvecklingen.

När det gäller utformningen av be -

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29

skattningen skall jag inte gå in i detalj
på det förslag som gäller folkpensionärernas
beskattning. Det kommer också
att tas upp av andra talare från folkpartiets
sida under denna debatt. Men
jag vill bara i förbigående peka på att
de orimliga effekter, som herr Magnusson
i Borås här har talat om som kombinationen
med det bortfallande bostadsbidraget
innebär, måste man ta itu
med. Vi har valt en annan väg än högern,
en som vi anser vara mer realistisk.
Det är den linje som riksdagen
förra året enhälligt gick in för men
som finansministern helt har nonchalerat
ett helt år hittills.

Herr talman! Nu kan man fråga sig
varför man, om man är för skattereformer,
inte kan sänka skatten genast. Vi
har inom folkpartiet och centerpartiet
fått förebråelser från högern för att vi
inte har skrivit ihop oss med högern i
bevillningsutskottet. Vi hörde från herr
Bohmans sida tidigare i dag en lång
föreläsning om högerns skatteförslag
där han ville göra gällande att det förslag
som högern nu framlägger är bara
samma förslag som folkpartiet och centerpartiet
vill genomföra men liksom
inte vågar framlägga. Så är ju inte förhållandet,
och den stora uppmärksamhet
som herr Bohman ägnade denna
fråga gör att jag måste något gå in på
den. Jag noterade hur förtjust finansministern
var i högerns förslag och hur
mycket han tyckte om herr Bohman
dels i största allmänhet, dels också för
att han hade lagt fram detta förslag.

Varför har vi inte gått med på det
förslaget? Högerpartiet lovar skattesänkningar
på över 1 000 miljoner kronor
per år. Herr Bohman sade visserligen
i dag att det bara är fråga om
350 miljoner, och det är ju sant att det
drabbar det första budgetåret med 350
miljoner kronor, men det är väl inte
meningen att man skall upphäva skattesänkningen
den 1 juli nästa år utan
den skall ju fortsätta året ut och då blir
det fråga om över 1 000 miljoner kro -

Ekonomisk debatt

nor. Vi anser inte att det samhällsekonomiska
och statsfinansiella läget är sådant
att vi kan lova en sådan skattesänkning
från 1 januari nästa år. Vi
delar alltså inte högerns uppfattning
och det gör sannerligen inte heller alla
högermän.

De besparingar som man redovisar
uppgår till ungefär hälften av skattesänkningen
under ett helt år och de
är dels tillfälliga, dels transaktioner av
bokföringskaraktär utan samhällsekonomisk
effekt. I själva verket är det så
att mot reella besparingar på cirka 50
miljoner står inkomstbortfallet på över
1 000 miljoner. Av de 650 miljonerna
avser 200 miljoner att man inte går
med på anslaget till Investeringsbanken,
100 miljoner gäller försäljning av
LKAB-aktier, 155 miljoner besparingar
till försvaret som emellertid inte får
något genomslag i verkligheten.

I bevillingsutskottet frågade man
högerpartiet om detta parti var berett
att avstå från att ställa krav på omedelbar
skattesänkning, men det var inte
partiet. Det är klart att vi beklagar det.
Vi vet att man gör det långt inom
högerns egna led. Jag kan hänvisa till
en debatt där en mycket framstående
högerman har sagt att detta skattesänkningsförslag
är ett misstag från högerpartiets
sida som måste påtalas.

Herr Bohman sade tidigare i dagens
debatt att man är samarbetsvillig på
den bär punkten, och det är givet att
detta måste noteras med tillfredsställelse.
Det får väl förutsättas att man kommer
att följa en mycket ansedd högertidnings
bedömning, när den framhöll
att det efter de bestämda deklarationer
som gjorts av mittenpartierna är helt
orealistiskt att tro, att högerpartiets
skatteförslag skulle kunna komma till
praktiskt utförande omedeblart i en ny
regering.

När det gäller den fortsatta skattereformen
kan man konstatera att det
finns mycket samstämmiga uppfattningar
inom hela oppositionen, såväl inom

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Ekonomisk debatt

högern som inom folkpartiet och centerpartiet.
Det är givet att det råder
en viss oklarhet beträffande familjebeskattningens
utformning. Herr Magnusson
i Borås talade för sambeskattningen
och, såvitt jag förstår, också
för tudelningsprincipens fullständiga
genomförande, och detta med motiveringen
att man inte skall slå sönder
familjen. Men, herr talman, jag tror inte
att de 84 representanter vid högerns
senaste riksstämma, som inte önskade
göra ett uttalande om tndelningsprincipen,
vill slå sönder familjen. Man kan,
herr talman, konstruera ett särbeskattningssystem
och ett sambeskattningssystem
på många olika sätt, och jag kan
försäkra herr Magnusson att de högerledamöter
i kammaren som har en annan
uppfattning än han och vi säkerligen
kommer att utforma förslaget så,
att det inte får de effekter som han
är rädd för.

Nu sägs det att oppositionen var överens
om skatteberedningens förslag —
som inom parentes sagt utgick från ett
oförändrat skattetryck. Ja, det var den,
och det gäller också socialdemokraternas
representant, bevillningsutskottets
ärade ordförande, herr Ericsson i Rinna.
Alla var överens om utformningen,
och därför var det tragiskt att finansministern
lät tillfället gå förbi att då
företa en skattereform. Men det är sant
att löntagarrepresentanterna hade en
annan uppfattning. Såväl LO:s, TCO:s
som SACO:s representanter menade, att
man borde sänka progressiviteten ännu
mera än de politiska representanterna
i skatteberedningen kommit överens
om. Vi framhöll att de inte skulle överanstränga
sig, och det visade sig ju
också att deras bedömning inte var realistisk.

Det är klart att något måste göras
beträffande den skärpta marginalbeskattningen.
Genom inflationen sker,
som herr Magnusson och andra påpekat,
en automatisk skärpning av skattetrycket,
utan att riksdagen fattar något be -

slut härom. Man får en högre skatt på
oförändrad realinkomst, och att det är
stora grupper det är fråga om förstår
man, om man betänker att 1953 drabbades
25 procent av de gifta skattskyldiga
ju av progressiv beskattning men 1964
hälften. Nu är det över 70, kanske 80
procent av alla gifta som drabbas av
den progressiva beskattningen.

Varför vill man då inte göra en skattereform
nu? Ja, en skattereform är tekniskt
mycket invecklad. Den består av
ett stort antal komponenter, som alla
måste samlas till ett helt, så att man
får en skälig avvägning av beskattningen
mellan olika grupper i samhället.
Genom en höjning av grundavdragen
måste man se till att låginkomsttagarna
behandlas skäligt. Genom en väsentlig
höjning av barnbidraget — det ingick
också i skatteberedningens förslag
— skall man se till att barnfamiljernas
situation beaktas och hänsyn skall också
tas till folkpensionärerna etc. För att
göra upp en sådan skattereform behövs
det expertis i en omfattning som ett
enskilt oppositionsparti inte bär tillgång
till. Detta är svaret, när man frågar
oss varför folkpartiet och centern,
som har begärt en skattereform av regeringen,
inte själva utarbetat ett reformförslag.
En skattereform är så tekniskt
besvärlig, om man vill åstadkomma
en skäligt avvägd och rättvis beskattning,
att vi inte bär resurser att
utarbeta den. Om jag skall vara uppriktig,
kan jag också säga att jag inte
tycker att högerns försök i det stycket
manar till efterföljd.

Men jag hyser som sagt förhoppningar
om att eu ny regering skall kunna
utarbeta en sådan skattereform. Kanske
kan man också hysa förhoppningar om
att få stöd för det från socialdemokraterna,
så att vi kan besluta om reformen
under en betydande grad av enighet.
Detta är emellertid bara förhoppningar,
som jag hyser efter att endast ha hunnit
ögna i socialdemokraternas nya näringspolitiska
program, där även skat -

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29 81

terna tas upp och där det säges att
marginalskatterna för mindre och medelstora
inkomster bör sänkas. Självfallet
är det dock eu definitionsfråga
vad man menar med det. Även på det
hållet har man emellertid börjat inse
att något måste göras på detta område.

Det är möjligt att en sådan skattereform
får genomföras på ganska lång
sikt. Klart är också att man kan genomföra
den bara i den män det finns
samhällsekonomiska och statsfinansiella
resurser för det. Men det är mycket
viktigt att vi får en medveten plan för
en skattereform, så iatt vi slipper sådana
improvisationer som vi nu haft och
som leder till så egendomliga resultat
och gör skattesystemet så oerhört svåröverskådligt
— och ökar möjligheterna
till skattefusk! Det sistnämnda är
inte det minsta kravet på en skattereform,
d. v. s. den skall vara så utformad
att den inte ger möjligheter till
skattefusk.

Iierr talman! Det är många talare
anmälda, och därför skall jag nöja mig
med det anförda och yrkar bifall till
den vid bevillningsutskottets betänkande
nr 44 fogade reservationen.

Herr KARLSSON i Huddinge (vpk)
kort genmäle:

Herr talman! När man inför skattelättnader
blir det alltid fråga om var
man skall ta pengarna. De 200 miljoner
kronor som det enskilda näringslivet
enligt finansdepartementets promemoria
tjänar på denna reform betalas dels
genom att vissa nya varor belägges med
oms, dels genom att vissa offentliga institutioner
och företag får betala arbetsgivaravgift;
de har tidigare inte betalat
någon oms.

I bevillningsutskottets betänkande nr
45 föreslås i det särskilda yttrandet nr
1 en fortsatt skattereform i den riktning
som herr Gustafson i Göteborg här har
talat för. I första hand förordas en avveckling
av energiskatten och vissa
punktskatter.

Ekonomisk debatt

Jag bär dock inte ur detta särskilda
yttrande kunnat utläsa — jag har inte
heller haft tillfälle att delta i bevillningsutskottets
arbete — hur man på
borgerligt håll tänker sig att finansiera
den fortsatta reformeringen — som det
heter — av skatteväsendet i denna riktning.

Den fråga jag vill ställa till herr Gustafson
i Göteborg är alltså följande:
Hur skall man finansiera ett eventuellt
avskaffande av energiskatten och av
punktskatterna? Ämnar man i stället
öka omsuttaget eller menar man att det
ur finansiell synpunkt är möjligt att
genomföra dessa höjningar på något annat
sätt?

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har inget att anföra
mot herr Gustafson i Göteborg med
anledning av hans yttrande att mittenpartierna
inte har funnit det möjligt
att sluta upp omkring högerpartiets
konkreta skatteförslag. Vi visste allesammans
att ni har byggt upp er politik
under denna riksdag efter en viss
linje medan vi bar följt en annan linje.
Jag vill bara reagera mot uttryckssättet
när man från folkpartihåll kräver att
högerpartiet skulle presentera ett skattesänkningsförslag
för ett budgetår, som
regeringen ännu inte framlagt något
budgetförslag för. Vi bär nämligen presenterat
förslag till besparingar och
ändringar i budgeten som skulle innebära,
att vi har full täckning för de
skattesänkningsförslag vi har framlagt
för det budgetår som ligger närmast
framför oss. När en eventuellt kvarsittande
socialdemokratisk regering har
presenterat budgetförslaget för budgetåret
1969/70 är också vi inom högerpartiet
beredda att presentera de ändringsförslag
som kan föranledas av de
beslut som vi kommit fram till.

Vidare gör herr Gustafson gällande
att det skulle finnas också andra uppfattningar
om skattepolitiken represen -

82 Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Ekonomisk debatt

terade inom högerpartiet. Ja, det finns
en enda person — dock ej ledamot av
riksdagen — som har förfäktat en avvikande
åsikt. Det är ju inte så särskilt
mycket att hänvisa till. Jag tror inte
att något parti i vårt land kan hävda
att det inte hland dess medlemmar förekommer
olika uppfattningar. På denna
punkt är det dock ytterligt små avvikelser
inom högerpartiet, då endast en
person deklarerat annan uppfattning.

Herr Gustafson menade även att en
högertidning skulle ha gjort ett uttalande
i ungefär samma riktning. Jag känner
inte till detta. Jag undrar om inte
herr Gustafson i stället tänker på en
viss annan tidning, som betecknar sig
som oberoende liberal.

Vad gäller sär beskattningen har jiag
bara sagt att vi inte kan gå med på en
sådan förändring av den nuvarande familjebeskattningen
att den skulle medföra
en väsentlig skatteökning för familjerna.
Det är det som vi bär reagerat
mot. Jag vet att många experter
arbetat med att försöka lösa detta problem.
Enligt vad jag känner till har de
dock inte lyckats att komma fram till
något förslag, och det skulle förvåna
mig om man i dag skulle vara beredd
att presentera ett alternativ som bygger
på ett sådant system.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag begär inte att högerpartiet
skall täcka in riksstaten även
för det budgetår som följer efter det
nästkommande. Det är en orimlig begäran,
och det bär mycket riktigt påpekats
att inte heller regeringen själv
kan göra det. Men vad jag reagerade
emot var att man sade att kostnaden
bara skulle bli 350 miljoner kronor.
Det är rimligt att man när man talar
om kostanden för ett förslag av denna
art anger årskostnaden. Det blir sedan
en ny regering som i så fall enligt dessa
tankegångar skall skaffa fram 700—800
miljoner kronor extra.

Jag hämtade mitt citat ur östersundsPosten.
Om herr Magnusson i Borås anser
att det är en oberoende liberal tidning,
har jag inget att invända mot det.

Herr Karlsson i Huddinge frågade
hur man skall finansiera borttagandet
av energiskatten och av punktskatterna.
När vi inom skatteberedningen föreslog
dessa åtgärder var ju vårt motiv
att kostnaderna för de svenska varorna
skulle sänkas, så att dessa lättare
skulle kunna konkurrera med de
utländska. På detta sätt skulle man
alltså möjliggöra ett genomslag i prisbildningen.
Och som jag sade i mitt
första anförande hade vi fått utfästelser
från branschorganisationerna att ett
slopande av punktskatterna skulle slå
igenom.

Jag anser det vara naturligt att de
prisövervakande myndigheterna under
en avvecklingsperiod får särskilda resurser
för att kontrollera att utfästelsen
verkligen infrias. Då blir reformen till
glädje för konsumenterna.

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Efter all den både andliga
och världsliga visdom som har flödat
över kammaren här i dag skall jag
övergå till att tala om en del närstående,
mera materiellt betonade ting.

Det har förklarats att man gjort upp
budgetförslag och att i dessa förslag
också ligger förborgade möjligheter till
skattesänkningar. Det är möjligt att så
är fallet. Men en sak är vi väl alla
överens om, nämligen att det inte bara
gäller att utarbeta förslag utan att man
också måste försöka realisera förslagen.
Det stora problemet är just hur man
skall kunna genomföra skattesänkningarna,
om man verkligen ställs inför
kravet att göra det.

Huvudfrågan i det stora problemkomplexet
i dag är emellertid mervärdeskatten,
som skall ersätta omsättningsskatten.
Jag vill ge finansministern ett
erkännande för det sätt på vilket han
medverkat till en förenkling av det ur -

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29

sprungliga förslaget. Trots denna förenkling
är det dock huvudsakligen utredningsförslaget
som utgör stommen i
den föreslagna reformen.

I anslutning till propositionen nr 100
angående mervärdeskatten har avlämnats
inte mindre än ett hundratal motioner,
elva .skrivelser från organisationer
och en hel del andra skrivelser.
I alla dessa aktstycken har framförts
önskemål om ändringar. Detta ger vid
handen att reformen alltjämt är behäftad
med betydande brister — brister
som vi dock får hoppas blir avhjälpta
på grundval av fortsättningsvis vunna
erfarenheter.

Med anledning av de många förslagen
om undantag måste dock framhållas att
undantagsregler när det gäller sådana
här skattefrågor alltid visat sig farliga.
Så har det varit i fråga om omsättningsskatten
och så torde det bli i fråga om
mervärdeskatten. Ett enda medgivet undantag
innehåller alltid frön till nya
un dan,tagskrav. För att skattesystem av
detta slag skall fungera oklanderligt
måste undantagen vara så få som någonsin
är möjligt.

Finansministern har vid tidigare tillfällen,
då önskemål om införande av
mervärdeskatt framförts, uttalat sig med
ganska stor tveksamhet, och såvitt jag
förstår har han ännu inte helt upphört
att hysa tveksamhet. Detta är begripligt
-— många är säkerligen lika tveksamma
som finansministern. Nu ligger emellertid
förslaget på riksdagens bord, enhälligt
tillstyrkt av bevillningsutskottet.
Utskottsbetänkandet belastas alltså infe
av några reservationer, men två särskilda
yttranden har avgivits, något som på
sitt sätt visar att det även inom bevillningsutskottet
rått tveksamhet.

Vi hoppas att vi senare — kanske redan
till höstriksdagen — får en klarare
redovisning på de punkter varom tveksamhet
uttalats. När jag läser bevillningsutskottets
betänkande nr 45, vilket
i grova drag ansluter sig till propositionens
innehåll angående förslag om

Ekonomisk debatt

övergång till mervärdeskatt, noterar jag
med tillfredsställelse att de av skatteberedningen
föreslagna schablonreglerna
slopats och ersatts av andra bestämmelser.
Ur framför allt jordbrukets synpunkt
måste denna justering hälsas
med tillfredsställelse. Med hänsyn till
såväl jordbrukets som skogsbrukets
skiftande förhållanden synes knappast
några schablonregler kunna tillämpas
på ett rättvist och riktigt sätt.

Slopandet av schablonreglerna har
dock måst köpas, kan man säga, till
priset av andra olägenheter. Antalet
redovisningsskyldiga kommer att öka
kraftigt, vilket kommer att medföra en
omfattande byråkratisering av hela kontroll-
och uppbördsförfarandet. Detta
kommer för övrigt att utgöra en belastning
för övergången i stort. Finansministern
beräknar att antalet redovisningsskyldiga
enligt det nya skattesystemet
kommer att uppgå till 350 000
å 400 000. Totala antalet redovisningsskyldiga
enligt det nuvarande systemet
med omsättningsskatt har uppgivits till
170 000. Det blir således en ökning på
i runt tal 200 000.

Man måste medge att det alltjämt
finns utrymme för en betydande tveksamhet
inför det nya systemets tillämpning.
Även om finansministern på väsentliga
punkter vidtagit förbättringar
i förhållande till utredningsförslaget
kan man också konstatera att rent negativa
ingrepp företagits. Enligt utredningsförslaget
skulle såväl punktskatterna
som energibeskattningen slopas
samtidigt med omsättningsskatten. Enligt
finansministerns förslag försvinner
omsättningsskatten under det att de två
övriga skatteformerna bibehålls. Detta
var väl aldrig näringslivets mening och
inte heller utredningarnas!

Förslaget om slopandet av punktskatterna
och energiskatten bär finansministern
av statsfinansiella skäl ansett
sig tvingad att frångå — ett förhållande
som vi ur näringslivets synpunkt uttryckligen
måste beklaga. Med hänsyn

84 Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Ekonomisk debatt

till stagnationen inom näringslivet borde
dessa pålagor enligt beredningens
förslag nu ha varit mogna för en avveckling.
Den utvecklingsfrämjande injektion
som borttagandet av dessa skatter
skulle ha varit borde val ha gjort
att ett slopande just nu — om någonsin
— hade varit väl motiverat.

Jag vill övergå till att något beröra
bevillningsutskottets betänkande nr 44
med förslag till förordning om allmän
arbetsgivaravgift. I propositionen föreslås
att arbetsgivaren skall erlägga allmän
arbetsgivaravgift med belopp motsvarande
1 procent av utgivna löner —
i form av pengar, kost och logi eller
andra naturaförmåner. Som motiv för
denna arbetsgivaravgift kan visserligen
anföras att någon skatt på investeringsvaror
inte uttas vid tillämpningen av
mervärdeskatt, vilket är fallet vid nu
gällande system med omsättningsskatt.
Men en påtaglig orättvisa kommer att
drabba sådana företag vilkas verksamhet
är av den beskaffenhet att manuell
arbetskraft måste anlitas. Detta behöver
ingalunda vara betingat av den omständigheten
att företagen inte har rationaliserat
i tillräcklig omfattning. Det
kan bero på arbetets art och en hel del
andra förhållanden.

Jordbruk, hantverk och småindustri
blir de som hårdast kommer att drabbas
av denna skatt, under det att storföretagen
ges en oberättigad skattefavör.

Det hade inte varit ur vägen om finansministern
samrått med statsrådet
Wickman innan han lanserade detta
förslag. Statsrådet Wickman talade för
några dagar sedan i Östersund och påstod
då, att regeringen framför allt gynnar
de små företagen. Någon allmängiltig
regel för regeringen har väl detta
aldrig varit, och det torde minst av
allt gälla den nu föreslagna löneskatten.

De omständigheter som anförts som
försvar för den allmänna arbetsgivaravgiften
torde däremot inte kunna åberopas
som stöd för den s. k. egenavgiften.
Löneskatten utgår i förhållande

till utbetalda löner, medan egenavgiften
med 1 procent utgår i förhållande
till inkomsten av förvärvskällan, jordbruksfastighet
eller rörelse.

Man har på borgerligt håll ändock
inte i princip velat helt motsätta sig
vare sig löneskatten eller egenavgiften.
Däremot har reservation anförts mot
att den skall träda i kraft redan den 1
januari 1969. Man har ansett att i nuvarande
arbetsmarknadspolitiska läge,
med bristande tillgång på arbetstillfällen,
denna beskattningslags ikraftträdande
borde uppskjutas. Det synes nämligen
föga välbetänkt att just nu, då
näringslivet behöver all den stimulans
det kan få, på detsamma övervältra
även denna belastning. Dessa skatter
borde enligt reservationen möjligen
kunna tillgripas i ett mera tillfredsställande
konjunkturläge, men knappast
nu.

Mittenpartierna har i sitt motionspai
hävdat att finansministern inte gått
tillräckligt långt vid bestämningen av
nedre gränsen för beräkning av allmän
arbetsgivaravgift för att undvika onödigt
administrativt arbete. För inkomst
av rörelse eller jordbruksfastighet har
departementschefen stannat för 500
kronor per år, vilket således skulle betyda
en avgift på 5 kronor. I förslaget
till förordning uttalas dessutom, att avgifter
under 10 kronor inte skall uttas.
Ytterligare administrativa lättnader bör
eftersträvas, bl. a. genom höjning av
den nedre beloppsgränsen till — enligt
mittenpartiernas förslag — 2 000
kronor per år. Detta krav har även
givits uttryck i den bifogade reservationen.

När frågan om omläggning till mervärdeskatt
en gång tidigare behandlades
här i kammaren tillät jag mig att
säga, att det är bättre att finansministern
tar tid på sig för att framlägga detta
förslag samt noga genomtänker innebörden
av vad han lägger på bordet än
att han förhastat kastar fram ett förslag,
som sedermera visar sig inte

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29

nöjaktigt fylla berättigade anspråk. Här
skall villigt medges att väsentliga förbättringar
gjorts, men dessa väger tämligen
lätt mot de skärpningar som förekommer.
Det föreliggande förslaget borde
således i stora stycken ha kunnat utformas
något annorlunda. Såsom beslutet
nu blir kommer de närmaste årens
riksdagar likväl att få dras med en betydande
flod av motioner med krav
på ändringar på väsentliga punkter.
Förslaget kan emellertid godtas som ett
provisorium, detta i förhoppning att regeringen
vid den granskning utskottet
hemställt om till höstriksdagen skall
kunna hyvla av några av dess mest
påtagliga kantigheter.

Jag tillåter mig, herr talman, att med
anförda motivering yrka bifall till bevillningsutskottets
hemställan i dess
betänkande nr 45 samt i fråga om samma
utskotts betänkande nr 44 till den
därvid av herr Yngve Nilsson m. fl.
fogade reservationen.

I detta anförande instämde herr
Eriksson i Bäckmora (ep).

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Jag kan inte underlåta
att börja med att förklara att jag är
otillfredsställd med tågordningen i denna
diskussion. I första kammaren har
bevillningsutskottets ordförande avstyrt
motsvarande planer, och där inledde
följaktligen dettas talesman debatten.
Det brukar vara kutym att man
gör på det sättet. Jag har svårt att
förstå varför partiledarna som första
talare skall diskutera detaljer i ett utskottsbetänkande.
Jag hoppas att det
skall bli en annan ordning ett kommande
år. Det är naturligtvis tacknämligt
att debatten förkortas, men man
frågar sig varför det skall gå ut just
över bevillningsutskottet. Såvitt jag vet
förekommer sådant ytterst sällan när
det gäller andra utskott.

Herr talman! Mot bakgrund av den
debatt vi förde här i går är det intres -

Ekonomisk debatt

sant att i dag lyssna till klagomålen
över skattetrycket; nu får man ett ännu
starkare intryck av att oppositionen
tycks anse gårdagens stora fråga såsom
helt isolerad från allt vad vi i övrigt
sysslar med i riksdagen.

Jag vet att det påstås att en sänkning
av skattebördan skulle medföra
större arbetsvilja och därmed en ökning
av produktionen, varigenom man
skulle få igen dessa pengar ändå. En
sådan reform lär emellertid inte kunna
genomföras lika enkelt som att trycka
på en knapp; det har för övrigt inte
någonstans bevisats att detta skulle bli
följden av en skattesänkning.

Herr talman! I egenskap av bevillningsutskottets
talesman skall jag här
försöka att något beröra innehållet i de
tre betänkandena. En fullständig föredragning
skulle ta lång tid, och egentligen
borde jag kanske som protest mot
ordningen på talarlistan hålla ett långt
anförande för att visa att man inte kan
tjäna något på att införa en sådan nyordning.
Jag skall emellertid försöka
att fatta mig så kort som möjligt, men
det måste ändå ta en viss tid.

Jag vill börja med att bemöta herr
Karlsson i Huddinge, som påstår att
regeringen skulle ha fallit till föga för
oppositionens krav. För min del har jag
varit medveten om att vi förr eller senare
måste införa mervärdeskatt i vårt
land, och jag har också i utredningen
varit med om att tillstyrka förslaget.
.lag är nämligen medveten om att vi
av internationella förhållanden kommer
att tvingas att gå över till ett system
med mervärdeskatt.

Samtliga EEC-länder kommer att
inom några år tillämpa mervärdeskattesystemet
såsom princip för indirekt
skatt, och även utanför EEC-området
kominer detta att hända. Systemet är
redan infört i Frankrike, Tyskland,
Danmark m. fl. länder. Vårt land är ett
utpräglat exportland, och det skulle
därför inte vara möjligt för oss att
isolera oss i detta avseende.

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Ekonomisk debatt

Vi kan inte höja omsättningsskatten
ytterligare, anser jag. Den har nått sitt
maximum ur kontrollsynpunkt och risken
för skatteflykt blir större och större.
I detta avseende är mervärdeskattesystemet
effektivare, eftersom det så att
säga kontrollerar sig självt. Varje led
i skattebetalarkedjan kontrollerar nämligen
ett annat, om jag så får uttrycka
mig, eftersom alla är angelägna om att
få dra av den skatt som de själva har
betalat och de därvid måste redovisa till
vilken de har betalat skatten.

Omläggningen avser att stimulera vår
export, vilket vi alla anser nödvändigt.
Denna stimulans av exporten äger rum
utan att någon höjning av den indirekta
skatten behöver tillgripas.

Det borde egentligen vara en stor dag
för oppositionen, när förslaget om mervärdeskatt
nu ligger på riksdagens bord.
Man kan villigt erkänna att oppositionen
varit en pådrivande kraft när
det gäller denna fråga. Det går inte att
förneka. Men glädjeyttringarna är sparsamma,
och anledningen därtill är naturligtvis
att det inte råder någon hundraprocentig
entusiasm ens inom företagarvärlden.
Det här är helt enkelt
inte fråga om den skatt man hade tänkt
sig.

Såsom framgick av herr Vigelsbos
anförande tycker man inte att kakan
enbart består av russin. Detta kan sägas
alldeles oavsett den enprocentiga
arbetsgivaravgiften. Denna är för övrigt
inte någon nyhet, ty den föreslogs även
av allmänna skatteberedningen. Där föreslogs
en avgift för socialförsäkringens
grundförmåner och en egenavgift för
företagare. Därtill föreslog man ytterligare
en arbetsgivaravgift på 2 procent
av hela löneunderlaget fastän
maximerad till 7,5 gånger basbeloppet
när det gäller ATP. Det var ett enhälligt
förslag, och såvitt jag förstod förelåg
inte någon nämnvärd opposition
från remissinstanserna heller.

Nu är jag medveten om att man kan
säga: Ja, men i detta förslag fanns inte

energiskatten med. Ja visst, men även
om man tar detta i betraktande var
avgiften högre enligt allmänna skatteberedningens
förslag.

Nu vill man helst slippa avgiften, men
herr Hedlund sade: Vi är i princip med
på avgiften men vill skjuta på den. Vad
nu detta skulle innebära.

Detta förslag innebär att vissa områden
ställs utanför, bl. a. den viktiga
persontrafiken, nöjena och tidningarna,
men i stället skall jordbrukssektorn
omfattas av systemet och energiskatten
bli kvar. Det dominerande är att skatten
på investeringsvaror slopas och att
skattebortfallet för staten kompenseras
med denna enprocentiga arbetsgivaravgift
som jag talade om.

Att mervärdeskatten tas ut i varje led
medverkar till en bättre kontroll, vilket
är en fördel. Genom mervärdeskatten
får exportföretagen en favör, ty de befrias
från skatt. De får restitution på
skatter som de erlagt till sina leverantörer,
och företagarna får på detta sätt
en skattebefrielse på cirka 740 miljoner
kronor. Det är uppenbart att man inte
kan ta en sådan konsekvens. Beloppet
måste kompenseras. Konsumenterna
skall, som vi säger, så långt som möjligt
hållas skadeslösa, men jag är medveten
om att det naturligtvis ändå blir fråga
om vissa övervältringsrisker. Därför
bör regeringen såsom Landsorganisationen
säger ta ett fast grepp över prisutvecklingen
under de närmaste år, under
vilka mervärdeskatten kommer att
tillämpas.

Som jag sade vill oppositionen nu
uppskjuta ikraftträdandet och avgiftens
uttagande tills konjunkturläget blir
bättre och till dess att riksdagen, som
det heter, då bestämmer. Men i kompletteringspropositionen
ser vi att det
totala budgetunderskottet är 2,7 miljarder.
I utskottet ansåg vi det fullständigt
uteslutet att ytterligare försvaga
budgeten, särskilt som vi nu tycker oss
finna att vi står inför en uppåtgående
konjunktur.

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29 87

Det finns motionärer som framhåller
att avgiften kommer att gynna kapitalintensiva
företag och branscher och att
detta ytterligare kommer att skärpa sysselsättningsläget
och medverka till en
snedvridning av konkurrensen. Detta
är naturligtvis i princip riktigt, men jag
vill erinra om att det skulle bli fallet
även med skatteberedningens förslag
som man så enhälligt antog. Det skulle
bli fallet i ännu högre grad, eftersom
som jag nyss sade detta förslag gick
längre. Enligt det skulle också energiskatten
slopas, vilket naturligtvis i sin
tur skulle få samma verkningar, nämligen
medföra en lättnad i skattehänseende
för kapitalintensiva företag.
Man får väl utgå ifrån att dessa i regel
använder mera energi än arbetskraft.
Ju högre rationaliserat ett företag är,
desto mindre arbetskraft använder det
— men mer energi, antar jag.

Den tunga industrin är mest betydelsefull
ur exportsynpunkt, och det är
den som kommer att gynnas. Jag gissar
att det inom företagarvärlden råder
enighet om riktigheten härav. Många
av företagarna och även många ekonomer
anser det fullt riktigt att högrationaliserade
företag favoriseras, att det
med andra ord blir ytterligare skatt
på arbetskraften — vi har ju redan sådan
skatt genom de socialavgifter som
utgår och som väl nu uppgår till 20
procent av viss del av utgående lön.
Vi betonar emellertid att den arbetsgivaravgift
som föreslås är ganska blygsam.
Den är också avdragsgill på skatten.
Dessutom blir företag befriade från
skatt på investeringsvaror. Denna avgift
blir alltså inte särskilt betungande.
Den får inte heller någon särskilt negativ
effekt på sysselsättningen, menar
vi. Alternativet är att man höjer mervärdeskattens
procent, och det tror
jag inte skulle gynna vare sig småföretag
eller arbetsintensiva företag.

Det är givetvis alldeles uteslutet att
socialdemokraterna skulle medverka
till en skattehöjning för konsumenterna

Ekonomisk debatt

för att företagen skulle få en skattelättnad
på 740 miljoner kronor. Vill
oppositionen inte acceptera avgiften
från den 1 januari 1969 kommer socialdemokraterna
inte att medverka till införandet
av mervärdeskatten, det tar
jag för givet. Dessa båda propositioner
utgör en integrerande del i det hela;
det måste vara allt eller intet.

Vi har i utskottet försökt förklara
detta för oppositionen, och jag tycker
att den spelar ett högt spel när den vidhåller
sitt avslagsyrkande på arbetsgivaravgiften.
Går det yrkandet igenom
blir det helt enkelt ingen mervärdeskatt.

Vi har blivit helt eniga i utskottet om
mervärdeskatten — det har herr Magnusson
i Borås redan nämnt, och jag
kan därför fatta mig kort beträffande
den frågan. Jag tror att jag å hela utskottets
vägnar kan säga att vi arbetat
efter principen att det inte skall få finnas
några undantag från skatten och
att de undantag som nu finns skall avvecklas.
Jag hoppas att vi, om förslaget
genomförs, skall slippa motioner varje
år om det ena undantaget efter det andra.
Det intressanta i detta sammanhang
är kanske att det även väckts motioner
med yrkande om att vissa skall
bli skattskyldiga, och det är sällan sådana
förslag framställs av oppositionen.
Anledningen är naturligtvis att
den som inte tillhör systemet inte heller
har rätt att göra avdrag för ingående
skatt, och det är kanske inte uteslutande
fördelar förknippade med det —•
snarare tvärtom.

Herr Magnusson i Borås har talat om
vad vi har kompromissat om, och jag
behöver därför inte redogöra för det.
Vi har buntat ihop vissa varor och
tjänster och hemställt att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t begär en översyn
och förslag till hösten. Det gäller
inte minst begagnade bilar, som är ett
svårt problem. Vi har i utskottet under
den knappa tid som stått till vårt förfogande
inte kunnat hitta på något nytt
utöver vad utredningen och departe -

88 Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Ekonomisk debatt

mentschefen föreslagit. För min del tror
jag inte att det går att lösa problemet
med begagnade bilar med mindre man
har dem med i mervärdeskattesystemet.

Herr Gustafson i Göteborg hoppades
att denna fråga skulle lösas beträffande
konstnärer. Jag är sympatiskt inställd
till den tanken och har varit med om
att driva på den i min grupp. Jag hoppas
att det inom departementet skall
bli möjligt att finna regler varigenom
frågan löses för konstnärerna och vi
slipper besvärliga gränsproblem.

Herr talman! Med hänsyn till den
internationella utvecklingen på skatteområdet
och den omständigheten att
omläggningen kan ske utan höjningar
av den indirekta beskattningen yrkar
jag bifall till utskottets hemställan i
denna del.

När det sedan gäller kompletteringspropositionen
torde det vara obestridligt
att — om ingenting oförutsett inträffar
— konjunkturen nu är på uppåtgående
igen och att vi i vårt land
tack vare de energiska och målmedvetna
åtgärder som regeringens och arbetsmarknadens
organ vidtagit har klarat
oss ur den värsta gastkramningen.
Man tycker sig också se ett klart tecken
härpå i börsutvecklingen. Jag är
ingen börsexpert, men de som agerar
på börsen brukar ha en ganska god
näsa för vad som är att vänta på det
ekonomiska området och inom näringslivet.
De bryr sig föga om vad politiker
säger. Om dessa målar aldrig så svart,
ser börsspekulanterna realistiskt ekonomiskt
på vad som sker. Utvecklingen
på börsen har ju under den senaste tiden
bara varit uppåtgående. Man bedömer
där alltså prognoserna för framtiden
mer optimistiskt än vad oppositionen
nu tydligen gör.

Herr Gustafson i Göteborg påstod, att
ökningen av bruttonationalprodukten
inte varit så hög som socialdemokraterna
hade sagt att den skulle bli, att
vi haft en större arbetslöshet än tidigare,
o. s. v. Allt detta är väl riktigt.

Men jag avundas herr Gustafson i Göteborg.
Tänk om man kunde leva så
obekymrad om omvärlden som han gör!
Om så hela världen råkar in i en nedåtgående
konjunktur, menar han att vi
i Sverige i alla fall skall visia samma
uppåtgående kurvor när det gäller bruttonationalinkomsten,
produktionsutvecklingen
och den ekonomiska utvecklingen
över huvud taget. Som alla vet
är det inte så enkelt att vi kan isolera
oss, utan vi är beroende av omvärlden.
Vid en jämförelse av vårt lands utveckling
med de övriga europeiska ländernas
står vi oss väl.

Det är väl ändå riktigt som det påstås
i kompletteringspropositionen, att
vårt lands ekonomi även internationellt
inger förtroende och att bytesbalansen
bör bidra till att stärka det förtroendet.
Det finns ju heller ingen anledning att
tro annat än att 1968, som departementschefen
framhåller, blir ett lugnt
år i fråga om löne-, pris- och kostnadsutvecklingen.

Det finns alltså goda förutsättningar
för en snabb produktionsutveckling,
och fortsätter man med en selektiv
stimulans, kompletterad med trygghetsreformer
för den äldre arbetskraften,
så kan sysselsättningen säkras utan att
utrymmet för det kommande konjunkturuppsvinget
intecknas och utan risk
för påfrestningar på vår valutareserv.
Men en mycket viktig förutsättning är
naturligtvis att inkomstutvecklingen
håller sig inom ramen för tillväxten av
resurserna. Jag vill för min del gärna
kraftigt understryka detta, ty spränger
man ramen blir resultatet endast att
det gap som uppstår måste fyllas med
ökade priser. Det är det ingen som
önskar. Detta innebär emellertid inte
att det inte skulle finnas utrymme för
en fortsatt välståndsutveckling och högre
standard. Men det är nog ganska
klart att det inte finns något utrymme
för skattesänkningar, och därför L. ~
utskottet — såvitt jag förstår även utskottets
borgerliga ledamöter — stannat

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29

för att tillstyrka ett hundraprocentigt
uttag även för senare hälften av nästa
budgetår.

Om man studerar reservationerna i
betänkandet måste man konstatera, att
de tillsammans utgör ett mycket intressant
aktstycke, inte minst ur den synpunkten
att de presenteras av tre olika
partier som säger sig skola överta regeringsansvaret
i höst. På en enda punkt
har man kunnat enas, och det gäller
förslaget om en utredning angående
metoderna att undvika penningvärdeförsämringens
kontinuerligt skattehöjande
effekt, som det heter. Men i övrigt
går man fram med separata motioner
med undantag för att mittenpartierna
på någon punkt har kunnat
ena sig.

Här är alltså splittringen inom oppositionen
klart dokumenterad liksom i
försvarsfrågan. Detta har understrukits
ytterligare i den debatt som förts tidigare
i dag. Mittenpartierna säger att
det inte finns något utrymme för en
sänkning av den direkta skatten och
motsätter sig energiskt högerns krav
på den punkten. Högern vidhåller sitt
krav på sänkning av skatteskalorna.
Detta skulle minska statens inkomster
med 840 miljoner kronor under ett
budgetår, och det är, som även mittenpartierma
framhåller, en omöjlighet;
resultatet skulle endast bli en omfördelning
av skattetrycket från de högre
inkomsttagarna till de lägre, eftersom
det för närvarande inte finns något utrymme
för en skattesänkning.

Vi tillåter oss också erinra om 1965
års skattereform, som innebar en lindring
av progressionen för gifta i inkomstlägena
20 000—50 000 kronor och
för ensamstående i inkomstlägena
10 000—50 000 kronor. Det var en skattelättnad
som i absoluta tal uppgick
till högst 1 300 kronor för gifta och
750 kronor för ensamstående. År 1967
beslöt riksdagen förenkla schablonavdraget
för kommunalskatten vid den
statliga beskattningen. Detta medförde

Ekonomisk debatt

ytterligare skattesänkningar i inkomstskikten
upp till cirka 17 000 kronor för
gifta och 8 000 kronor för ensamstående.

Jag tror, herr talman, att det kan
vara skäl i att framhålla att riksdagen
inte bara höjer skatterna utan också
sänker dem. Den skattesänkning som
vidtogs den gången betraktar jag som
genial därför att den kunde genomföras
utan att konsekvensen blev en så
mycket större skattesänkning för de
högre inkomsterna. Effekten kom verkligen,
som avsett var, de mindre och
medelstora inkomsttagarna till godo.

Jag är fullt medveten om att dessa
skattesänkningar inte slår igenom helt
och hållet, dels på grund av prishöjningar,
dels på grund av att vi också
ändrade den indirekta beskattningen,
dels och inte minst på grund av att
kommunal- och landstingsskatterna har
höjts. Men jag vill understryka att riksdagen
har beaktat utvecklingen och vidtagit
korrigeringar av skatten. Något
utrymme för högerns skattesänkningar
finns därmed inte, varför alla utskottets
ledamöter i övrigt avstyrker högerns
förslag.

För att fortsätta med högerns yrkanden
kan jag nämna, att man också föreslår
en höjning av de generella ortsavdragen
samt en höjning av pensionärernas
ortsavdrag. Det sistnämnda
låter sympatiskt och enkelt. En sådan
höjning skulle vi alla vilja vara med
om, om det här endast gällde lägre
inkomsttagare, men så är det inte. Man
bör komma ihåg att det finns folkpensionärer
som har 40 000, 50 000,
70 000, 100 000, ja, jag läste i tidningen
om en person som hade 500 000 i pension.
Skall man då ge även dessa en
skattelättnad därför att de fyllt 67 år
och är folkpensionärer?

Det är detta vi ställer oss avvisande
till. Förslaget innebär nämligen att alla
siom fyllt 67 år oavsett om de bär
100 000 i pension skall få en extra skattelättnad
som andra inkomsttagare med

90 Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Ekonomisk debatt

lägre inkomster, med barn att försörja
och med större omkostnader inte erhåller.

En höjning av ortsavdragen i övrigt
medför på grund av progressiviteten
självklart den konsekvensen att de högre
inkomsttagarna får den största skattesänkningen.
Men avgörande är att det
för närvarande över huvud taget inte
finns utrymme för några sådana åtgärder.
Frågan om ortsavdragens storlek
bör behandlas i samband med prövningen
av familjebeskattningen, och
den prövningen äger ju nu rum i finansdepartementet.

Till sist bör erinras om att schablonavdraget
för kommunalskatt bidragit
till att i inte ringa mån eliminera de
negativa verkningar som ortsavdragen
har för låginkomsttagare.

Vad beträffar folkpensionärerna yrkar
såväl högern som mittenpartierna
på en skrivelse till Kungl. Maj :t. Mittenpartierna
vill ha till stånd en skyndsam
utredning av folkpensionärernas
si doinkomster och högern önskar en
utredning om avskaffandet av skatteplikten
för folkpensionärer. Tidigare
fanns en maximigräns för extra avdrag
för nedsatt skatteförmåga, och detta
gällde speciellt folkpensionärerna.
Denna gräns slopades från och med
1966, och därmed har skattemyndigheterna
fått möjlighet att bevilja dem som
enbart lever på folkpension extra avdrag
med så stort belopp att det inte
blir någon skatt.

I anslutning till detta beslut anförde
bevillningsutskottet att reglerna för beskattningen
av folkpensionärernas sidoinkomster
var förenade med påtagliga
brister och i vissa fall ledde till orimliga
resultat. Det är klart språk från bevillningsutskottets
sida, och vi är alltså ense
på den punkten. Men utskottet betonade
att dessa resultat inte berodde enbart
på skattereglerna utan kanske i
hög grad på att vissa förmåner till folkpensionärerna
är inkomstgraderade.

Folkpensionärerna har inte något hårdare
skattetryck än andra människor,
utan en gynnsammare beskattning. Att
den får dessa konsekvenser för dem
när de skaffat sig sidoinkomster beror
inte på skattesystemet utan på att de
förmåner som de har vid sidan om
folkpensionen är inkomstprövade och
beskärs. Det är där felet ligger och det
är främst där man bör angripa detta
problem.

Utskottet begärde också en skyndsam
utredning av problemet, såsom herr
Gustafson i Göteborg redan talat om,
och jag kan alltså bara hänvisa till det.
En sådan utredning har emellertid inte
kommit till stånd, och det beklagar jag
och hoppas att finansministern tar itu
med problemet som ju måste lösas.

Vi ansåg vidare att man kanske kunde
införa en definitiv källskatt för folkpensionärerna.
Jag vet inte om det är möjligt
men man bör i alla fall pröva den
frågan.

Finansministern sade i ett interpellationssvar
till herr Wedén för någon tid
sedan att spörsmålet om folkpensionärernas
sidoinkomster ingick i en större
fråga avseende den s. k. marginaleffekten
för folkpensionärer med sidoinkomster.
Detta problem kan inte lösas,
sade finansministern, enbart genom
översyn av skattereglerna. Man måste
också ta hänsyn till socialförsäkringens
regler om folkpensionsförmåner.
Ja, det är just det som jag har talat
om. Pensionsförsäkringskommittén
skall också snart avge ett betänkande
med förslag rörande bl. a. inkomstprövningen
av det kommunala bostadstillägget.
Inom finansdepartementet pågår
i samråd med socialdepartementet
preliminära undersökningar av olika
vägar att komma till rätta med marginaleffektproblemet.
Något resultat av
dessa undersökningar kan inte framläggas
för riksdagen, förrän man tagit
ställning till den framtida utformningen
av pensionsförmånerna. Men, herr
talman, jag tillåter mig konstatera att

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29 91

motionärernas önskemål om utredning
redan är tillgodosedda.

Centerpartiet återkommer med sitt
yrkande om att extra avdrag skall få
göras vid den kommunala taxeringen
motsvarande schablonavdraget vid den
statliga beskattningen, och att staten
skall ge kompensation till kommunerna
för skattebortfallet, som skulle röra
sig om 2,5 miljarder kronor. Man har
redan varit inne på detta tidigare under
debatten i dag, och visst vore det
tacknämligt om vi kunde finna denna
goda cigarr och sänka de kommunala
skatterna, som mest tynger låglönegrupperna
och liknande kategorier.

Förslaget skulle också ha den fördelen
att om detta betydande belopp
övervältrades på staten, skulle skatt tas
ut efter en progressiv skala, medan
kommunalskatten är proportionell. Detta
skulle jag finna sympatiskt. Men nu
vill ju oppositionen avskaffa eller kraftigt
minska progressionen även i fråga
om den statliga skatten. Det sympatiska
draget hos förslaget är då borta, och
hur går det med skattelättnaden för
kommunernas skattebetalare? Jag förutsätter
nämligen att det inte ett enda
ögonblick föresvävar motionärer och
reservanter att kommunerna skall klara
sig utan dessa miljarder.

Inte ens centerns mittenbroder och
naturligtvis inte högerns representanter
vill vara med om detta verklighetsfrämmande
förslag, utan centern står
ensam. Att man tillämpar ett schablonavdrag
för kommunalskatten vid den
statliga beskattningen beror ju på att
man vill försöka utjämna den skillnad i
skattebördan som på grund av ojämnheten
i den kommunala skatten uppkommer
mellan skattskyldiga vilka har
lika stora inkomster. Men det motivet
finns inte när det gäller den kommunala
skatten.

Herr talman! Jag skall till sist helt
kort beröra kommunisternas förslag.
De yrkar på att skattefriheten för stiftelser
avskaffas, att det företas en vä -

Ekonomisk debatt

sentlig höjning av förmögenhetsskatten
och att det tillsätts en utredning i
syfte att avskaffa rätten till avdrag för
representationskostnader.

Åt stiftelserna och förmögenhetsskatten
ägnar sig kapitalskatteutredningen
och den arbetar ganska hårt —- jag
känner till det eftersom jag tillhör
den själv. Vi får hoppas att det så småningom
framläggs något förslag. I varje
fall är frågan som sagt under utredning.
När det gäller stiftelsernas ägande och
inflytande inom näringslivet föreligger
ju koncentrationsutredningens betänkande
som utsänts på remiss. Detta förslag
bör väl också avvaktas.

Beträffande representationskostnadsavdrag
har bestämmelserna skärpts,
och det krävs numera för rätt till avdrag
att representationskostnaderna har
ett direkt samband med verksamheten
vid förvärvskällan. Därmed finns vissa
garantier för att avdragsrätten inte
missbrukas, och vi anser att det för tillfället
inte är någon anledning att gå
närmare in på spörsmålet.

Jag skulle vilja säga några ord i ytterligare
en fråga, nämligen indexregleringen
av skattesystemet. Det är riktigt
att vi har ett indexförfarande när det
gäller realisationsvinstbeskattningen.
Detta har införts därför att det måste
tas speciella hänsyn vid en vinstbeskattning
av fastighet, trots att det strider
mot principerna för övrigt i vårt skattesystem,
vilket också framhållits av finansministern.
Men det möter väl inte
några praktiska svårigheter att ha ett sådant
system då det gäller den här beskattningen.
Det är ju ingen årlig företeelse
att man köper och säljer samma
fastighet. En annan sak vore att tilllämpa
principen på ortsavdrag, skatteskalor
o. s. v. Uppenbarligen skulle det
komplicera taxeringen och bli synnerligen
opraktiskt, inte minst med hänsyn
till källskattesystemet. Därför yrkar vi
avslag även på detta förslag.

Herr talman! Jag skall nu sluta mitt
anförande — för att alltså vara klar

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Ekonomisk debatt

före middagspausen kl. 17 — med att
yrka bifall till bevillningsutskottets
hemställan i betänkandena nr 44, nr 45
och nr 47.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skall bara ta upp
tre punkter i herr Brandts långa anförande.

När det för det första gäller beskattningen
av konst hörde jag med stor tillfredsställelse
att herr Brandt har arbetat
i sin egen grupp för att uppnå en
lösning och jag förutsätter då att han
rekommenderar det förslag som framlagts
av den utredning som han själv
medverkade i. Är det så kan konstnärerna
se fram emot en lösning av det här
problemet, som jag måste säga har varit
mycket svårt för dem.

För det andra vill jag ta upp herr
Brandts yttrande, att oppositionen
spelar ett mycket högt spel, när den
inte omedelbart vill fastställa tidpunkten
för ikraftträdandet av den nya arbetsgivaravgiften.
Vi kan acceptera
arbetsgivaravgiften, men eftersom det
här är fråga om en skatt som särskilt
drabbar arbetskraften och som är
olämplig i ett arbetslöshetsläge, har vi
sagt att man kan vänta med att bestämma
ikraftträdandet tills det förefaller
motiverat från
punkt. Vad kan herr Brandt och hans
meningsfränder ha att invända mot att
det vidtas en finanspolitisk åtgärd i
syfte att undvika ytterligare arbetslöshet,
ty det är det saken gäller?

Herr talman! Det är inte fråga om
något högt spel när oppositionen tilllåter
sig att komma med ett förslag om
ändring av propositionen, utan det tillhör
enligt min mening principerna för
riksdagsarbetet.

För det tredje sade herr Brandt att
när det gäller löftet om fyra procents
produktionsstegring måste man
naturligtvis ta hänsyn till vad som händer
runt om i världen; Sverige kan inte

vara oberoende av den internationella
konjunkturutvecklingen. Det är alldeles
riktigt. Visst är vi beroende av den,
även om den socialdemokratiska regeringen
enligt vår uppfattning har förvärrat
situationen. Men det relevanta i
sammanhanget är att socialdemokraterna
gick ut i 1964 års valrörelse och
lovade minst 4 procents produktionsstegring
varje år.

Den lärdom vi kan dra av detta, herr
Brandt, är väl att man inte skall lova
mer än man kan hålla.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill understryka
vad herr Brandt sade om utskottets behandling
av propositionen om mervärdeskatt,
nämligen att vi alla har försökt
undvika undantag. Jag håller principiellt
med herr Brandt om att det är
ytterst angeläget att man i fortsättningen
ser till att det inte blir så många
undantag från denna beskattning.

Sedan bara ett par ord om folkpensioniirerna.
Herr Brandt medgav att den
kritik som riktats mot det nuvarande
systemet har varit riktig. Det gladde
mig. Herr Brandt kunde emellertid inte
vara med om att angripa problemet på
det sätt som vi har föreslagit. Många
utredningar har som bekant arbetat
länge men förgäves på att hitta ett annat
system. Det har inte gått att finna
något annat än det som högern har
föreslagit, nämligen att man antingen
gör hela folkpensionen skattefri eller
också höjer ortsavdragen på ett effektivt
sätt. Det kan nu herr Brandt inte
vara med om, därför att det skulle
kunna innebära en förmån för en del
folkpensionärer, som vid sidan av folkpensionen
har stora inkomster. Företagna
undersökningar har emellertid
visat att det inte är många människor
över 67 år som har stora inkomster
vid sidan av folkpensionen. Jag tycker
därför inte att det skulle behöva innebära
någon större självövervinnelse för

Onsdagen den 29 maj 1968 fm.

Nr 29 93

socialdemokraterna att ansluta sig till
vårt förslag, jämfört med att ha kvar
ett system som är omöjligt för den
övervägande delen av befolkningen. Om
några få folkpensionärer erhåller en
förmån med vårt system, får de sannerligen
betala tillbaka de pengarna!

Sedan sade herr Brandt att det inte
finns utrymme för någon skattesänkning
nu. Nej, inte i den socialdemokratiska
budgeten men väl i den budget
som vi från högerpartiet har presenterat.

Herr BRANDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Gustafsons i Göteborg
konstaterande, att vi borde vara
med om att försöka undvika arbetslöshet,
är en självklarhet. Men det är i
detta fall fråga om ett skattebortfall på
740 miljoner kronor under ett år, och
det är alldeles uteslutet att vi skulle
4a ett sådant steg. Detta gäller särskilt
nu när vi står inför en uppåtgående
konjunktur, vilket ju tidigare under diskussionen
allmänt har vitsordats.

Det är inte ett högt spel, säger herr
Gustafson i Göteborg. Ja, det är det ur
den synpunkten att det, om riksdagen
skulle bifalla förslaget om avslag på
införandet av arbetsgivaravgiften, inte
kommer att bli någon mervärdeskatt.
Jag vågar göra detta påstående.

Herr Gustafson gjorde vidare gällande
att från vårt håll under valrörelsen
förutskickats att bruttonationalprodukten
skulle komma att öka med 4
procent. Jag tror inte att man gjort ett
så renodlat påstående, utan man har
•nog uttryckt sig mera nyanserat. Dessutom
existerar väl begreppet force
majeure även inom politiken. Andra

Ekonomisk debatt

länder har vidtagit kraftiga åtgärder
såsom ett led i en deflationspolitik för
att klara sin valutareserv och inre ekonomiska
balans, och detta har medfört
konsekvenser för svensk utrikeshandel.
Man måste under sådana förhållanden
acceptera att inte heller Sverige
kan fullfölja den utveckling, som
tidigare prognoser klart angivit.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! När det gäller arbetsgivaravgiften
har vi gjort en finanspolitisk
bedömning, och jag tycker att
herr Brandt som talesman för bevillningsutskottet
skall ha en viss förståelse
för detta.

Det löfte om en produktionsstegring
på 4 procent som lämnades under valrörelsen
1964 finns klart återgivet i ett
papper som jag har i min bänk. Jag
hann inte leta fram det innan jag nu
fick ordet, men jag skall visa det senare
för herr Brandt. Han kan då själv
läsa att det utlovas en produktionsstegring
om minst 4 procent.

Det var alltså ett löfte som ni gav
och som ni inte hållit.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren att uppskjuta den fortsatta
behandlingen av förevarande ärenden
samt behandlingen av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till
kl. 19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.05.

In fidem

Sune K. Johansson

94 Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Onsdagen den 29 maj

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Ekonomisk debatt (forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande bevillningsutskottets
betänkande nr 44, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om allmän
arbetsgivaravgift, m. m., jämte motioner,
statsutskottets utlåtande nr 133, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om allmän
arbetsgivaravgift, m. m., i vad avser riktlinjer
för statsbidrag för allmän arbetsgivaravgift
vid statsunderstödd verksamhet,
jämte motioner, bevillningsutskottets
betänkande nr 45, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om mervärdeskatt, in. m.,
jämte motioner, statsutskottets utlåtande
nr 132, i anledning av vissa motioner
väckta i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om mervärdeskatt, m. m., i vad motionerna
avser anvisande av anslag, samt
bankoutskottets utlåtanden nr 43, i anledning
av motioner angående den ekonomiska
politiken, och nr 52, över motioner
i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående komplettering av
riksstatsförslaget för budgetåret 1968/69,
m. m., nu komme att fortsättas; och
lämnades därvid ordet, i enlighet med
förut gjord anteckning, till

Herr REGNÉLL (h), som yttrade:

Herr talman! Den ekonomiska debat -

ten före middagsuppehållet kl. 17 hade
ju pågått från kl. 10. Av de sju timmarna
tog partigruppernas ordförande och
finansministern i anspråk de fem första.
Det är fråga om rutinerade herrar, så
frågorna har blivit ordentligt belysta.
Talesmannen för bevillningsutskottet,
herr Brandt, hade när han omsider kom
till tals några små, små ord av kärlek
att säga om konsekvenserna av denna
ordning för utskottets talesmän. — Med
en av sina färgstarka liknelser sade finansministern
på förmiddagen att herr
Hedlund hade botaniserat över hela fältet
och där ingenting glömt. Liknelsen
påminde mig om att jag för något år
sedan tillät mig en litet bitter formulering
om att partiledarna betat av hela
fältet innan vi andra släpps lösa.

Nå, vare sig man håller sig till liknelser
från kreatursskötselns värld eller de
lärda mödornas — kvar står att det
mesta redan har sagts om vår ekonomiska
politik. Fakta är redovisade dels
i den reviderade finansplanen, som vi
haft tillgång till i en månads tid, dels
i skriften Konjunkturläget, som vi fått
på bänkarna i dag. De politiska bedömningarna
har presenterats i motioner
som väckts i anslutning till tilläggspropositionen
och har under det långa meningsutbytet
i dag konfronterats med
varandra.

Att fronten inte har varit helt obruten
på oppositionssidan är något som
med beklagande måste konstateras. Samskrivningen
mellan oppositionens representanter
i utskotten har inte alltid
lyckats, och sådant resulterar tyvärr i
en del onödiga fighter i kammardebatterna.
Socialdemokraterna gläder sig
häråt och har inte heller i dag försum -

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Nr 29

mat att peka på de motsättningar som
uppstått inom den borgerliga oppositionen.

Som sagt återstår kanske inte så förfärligt
mycket att anföra. I sak vill jag,
herr talman, bara säga som min mening
att den optimism, som en råd i och för
sig gynnsamma utvecklingstendenser
ger oss anledning att hysa här hemma,
nog bör dämpas en hel del. Ett skäl till
det är de betydande svårigheter som
några av våra handelspartners har med
sina betalningsbalanser.

Att mycket litet står att läsa om dessa
ting i de handlingar jag nämnt — om
Storbritanniens och USA:s bekymmer
med utlandsbetalningarna — är kanske
betingat av att man i officiellt tryck är
obenägen att kommentera andras affärer.
Klart är emellertid att eftersom vi
här i landet är i hög grad beroende av
den internationella handeln, inte minst
med de länder jag nämnde, så kan deras
bekymmer i stor utsträckning snart
nog bli också våra. Yalutaoron är en
förvarning om att världshandeln kan
komma att bli utsatt för allvarliga störningar
genom ingrepp mot den fria handeln.

När det gäller Sveriges interna förhållanden
vill jag också peka på en omständighet,
som jag tycker har observerats
i otillräcklig grad. Det är sant att
efterfrågan på en hel del svenska varor
har ökat på många håll, kanske främst
tack vare efterfrågan från utlandet. Men
i flertalet branscher finns en outnyttjad
kapacitet i produktionsapparaten.
Även om efterfrågan ökar kan den därför
tillgodoses med hjälp av de anläggningar
som redan existerar och kommer
på de flesta håll knappast att resultera i
någon mer omfattande investeringsrusch
för att bygga ut produktionsapparaten.
Är dessa antaganden riktiga —
och jag tror inte att man kan förneka
att så är fallet — bör man något tona
ned den optimism i bedömningen av
den förestående expansionen som kommer
till synes på så många håll.

Ekonomisk debatt

Både finansministern och herr Brandt
har tidigare i dag framhållit att aktierna
i börsnoterade företag gått upp nu i
vår och de har ansett att uppgången
skulle vara ett tecken på förväntningar
dels om en väsentlig ökning av efterfrågan
på varor, dels om ökade förtjänster
för producenterna. Men en sådan
bedömning är nog förhastad. Uppgången
— som för resten har mattats av väsentligt
under de allra senaste dagarna
— beror i stor utsträckning på återhämtning
av de onormalt djupa doppningar,
som var följden bland annat av
den pessimism som kom till uttryck i
aktieägarkretsar efter genomförandet
av ändrade regler för beskattning av
realisationsvinst vid aktieförsäljning.

Jag skall tillåta mig att fälla ytterligare
ett sakligt omdöme. I ett av finansministerns
anföranden noterade jag formuleringen:
Budgetperspektivet är en
aning oroande. — Nog tycker jag att uttrycket
»en aning», luftkudden, eller
vad man skall kalla det, kunde tas bort.
Hårt och kallt bör det konstateras att
budgetperspektivet är oroande. Vill man
brodera på »oroande» passar det väl
bättre med ett förstärkningsord, »mycket
oroande», eller någonting sådant.
Regeringens finanspolitik och dess ekonomiska
politik har fört oss dithän. Att
talesmän för regeringspartiet så triumferande
kan säga att skattesänkningar i
dagens läge är omöjliga att genomföra
är en följd av regeringens politik. Så
länge inte skatterna reduceras kommer
det att kärva på ett besvärande sätt i
det svenska näringslivet.

Sammanfattningsvis anser jag att den
bild av nuläget och av framtiden som
regeringspartiet presenterar är för ljus.
Det är inte bara budgetperspektivet som
är oroande. Också väsentliga svenska
näringsgrenar har anledning att se framtiden
an med oro.

Jag skall så be att få övergå till de
båda utlåtanden från bankoutskottet,
nr 43 och nr 52, som är aktuella i detta
sammanhang. Vid behandlingen av båda

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Ekonomisk debatt

dessa utlåtanden har den socialdemokratiska
hälften av utskottet stått för
skrivningen. Oppositionens synpunkter
återfinns alltså i reservationerna. Det
rör sig i stort sett om kända debattämnen,
och jag skall därför nöja mig med
att nämna dem.

Oppositionen vill ha en effektivare
planering av den offentliga sektorns
expansionstakt. En långsiktigare planering
skulle kunna medge detta. Därvid
krävs också en angelägenhetsgradering
av sådana större reformer som avsevärt
påverkar den allmänna sektorns omfattning.
Inte bara nya uppgifter och
utgifter skall debatteras. Också gamla
åtaganden måste granskas. Det bör göras
i en parlamentarisk utredning. Arbetskraftsplaneringen
är en väsentlig
del av långsiktig planering. Enskilt sparande
måste främjas, också med nya
uppslag. Stabiliseringskonferenserna är
enligt den samlade oppositionens bedömning
inte alls i förväg dömda att
bli det fiasko, som socialdemokraterna
alltid profeterar om. Detta sägs i reservationen
1 vid bankoutskottets utlåtande
nr 43, till vilken jag ber att få yrka
bifall.

Bifall yrkar jag också till reservationerna
2 och 3. I den förra hemställes
om bifall till motionsyrkanden om att
Kungl. Maj:t måtte låta utreda inrättandet
av ett ekonomiskt-socialt råd. Den
senare avser också ett krav på utredning,
nämligen om ökad avgiftsfinansiering
av offentliga tjänster.

I anslutning till bankoutskottets utlåtande
nr 52 bar mittenpartiernas representanter
i utskottet valt att på samma
sätt som i fjol redovisa ett flerpunktsprogram
för ekonomisk stabilisering.
Företrädare för mittenpartierna kommer,
efter vad jag förstår, att kommentera
detta program. Högerrepresentanterna
har funnit det rationellare att
hänvisa till den för hela borgerligheten
gemensamma reservationen 1 vid utlåtandet
nr 43. Detta innebär i sak detsamma
som den reservation som har

avlämnats av mittenpartiernas företrädare
i bankoutskottet. Högerns hänvisning
finner man i reservationen 1 b.
Också till denna ber jag att få yrka bifall.

Anknytning till utlåtandet nr 43 har
också reservationen 2 vid utlåtandet
nr 52, i vilken vi högerledamöter
önskar få en striktare kontroll av statsutgifterna,
både nya sådana och — via
en parlamentarisk besparingsutredning
— redan etablerade. Även till denna
reservation ber jag att få yrka bifall.

Allra sist, herr talman, vill jag, innan
någon annan gör det, framhålla att det
är en aning besvärande att många av
dessa teman ligger varandra så nära,
att det är svårt att avgränsa debatten.
En del av det som kommer att sägas i
dag kommer vi att tycka att vi redan
har debatterat under vårsessionen, något
som i och för sig icke är tillåtet enligt
riksdagsstadgan. Ett och samma
ärende skall ju inte komma under prövning
vid mer än ett tillfälle under en
session. Skillnaderna mellan ämnena är
så små, att dessa ofta uppfattas som
identiska. Vad som kommer från det
ena eller andra utskottet kan också ge
anledning till funderingar. Varför har
just den frågan handlagts av bevillningsutskottet,
den frågan av bankoutskottet
och den frågan av statsutskottet?
Man har sökt råda bot på detta förhållande
genom att nu sammanföra flera
utlåtanden från de olika utskotten till
en gemensam debatt. Troligen har man
på det sättet brutit udden av en del av
de svårigheter som jag påpekat.

Därefter anförde:

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! Jag är i samma prekära
situation som bankoutskottets ärade
ordförande och skulle också jag kunna
anföra kritiska synpunkter på uppläggningen
av dagens debatt. Kanske är det
dock riktigt att göra på det sätt som
skett. Frågan om den ekonomiska poli -

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Nr 29

tiken har ju en så oerhört stor betydelse,
att den behöver en grundlig genomgång
och belysning. Kanhända är det
bäst att göra denna genomgång i debattens
början, varefter vi som fotfolk får
ta vid och begränsa oss till några av de
detaljer, som sammanhänger med våra
utskotts behandling av frågan.

Nu har jag, herr talman, att yrka bifall
till ett par reservationer i bankoutskottets
utlåtande nr 43 och en reservation
i bankoutskottets utlåtande nr
52. Jag vill här försöka att mycket kort
motivera detta mitt ställningstagande.

Den ekonomiska politiken har vid
flera tillfällen och i olika sammanhang
debatterats här i kammaren. Utskottsmajoriteten
har därför i sitt utlåtande
nr 43 ansett att det inte finns någon anledning
att ånyo behandla dessa frågor
och de aspekter man ytterligare kan ha
på dem. Folkpartiet och centerpartiet
har i sina motioner 1:656 och 11:836
ändock hävdat att många problem ännu
kvarstår olösta och att på en hel del
områden ytterligare behandling av problemen
är nödvändig.

Jag skulle vilja säga att bland de
många problem inom den ekonomiska
politikens sfär, som efter det långa socialdemokratiska
regerandet kvarstår
olösta, har vi att kämpa mot den inflation
som vi dagligen konfronteras
med och som intar en mycket framskjuten
plats i vårt ekonomiska tänkande.
Denna inflation har på många av
arbetslivets områden medfört olägenheter
av olika slag. Levnadskostnaderna
har efter andra världskriget mer än fördubblats
och för produktion och sysselsättning
samt inkomst- och förmögenhetsfördelning
har den medfört
verkningar som måste anses ur social
synpunkt föga eftersträvansvärda. I den
fortgående inflatoriska utvecklingen
har vi mist motståndskraften mot den
konjunkturavmattning som måste bli en
följd av denna utveckling. Inte minst
småspararna har under denna tid missgynnats
på ett inte bara påtagligt sätt

Ekonomisk debatt

utan på ett sätt som inte kan anses vara
förenligt med den uppfattning som vi
hyser, att vi lever i ett idealsamhälle.

Tyvärr är det så, att den fortsatta inflationen
gör sig gällande på många områden;
inte minst i produktionsutvecklingen
kan vi bevittna dess skadeverkningar.
Vår industri och vårt näringsliv
över huvud taget har råkat in i en period
av vad man kan beteckna som ett
ytterst kärvt och ovänligt klimat. Kostnadsstegringarna
har påfallande påverkat
sysselsättningsgraden, och i vår
konkurrens både på exportmarknaden
och på hemmamarknaden har vi i många
fall lidit nederlag med arbetslöshet som
resultat. Den arbetslöshetskris vi för
närvarande genomlider är i mångt och
mycket ett resultat av den under flera
år förda politiken. Det är inte fel att
påstå detta. Därför har vi också i de
ovan angivna motionerna ägnat stor
uppmärksamhet just åt det förhållandet,
att inflationen ökar arbetslösheten
och minskar produktionen.

Om, samtidigt som vi lider av en alltmer
fortgående inflation, en viss konjunkturavmattning
sker på det internationella
planet, måste känningarna bli
ännu större, och om dessutom en hel
del strukturförändringar och artificiella
förändringar inom världshandeln uppstår,
kommer våra svårigheter att läggas
ovanpå allt detta och därigenom
ytterligare försämra det ekonomiska läget.

Nu anför man från regeringens sida,
att det är en konjunkturförsvagning och
en strukturförändring som i stort sett är
orsaken till sysselsättningssvårigheterna
här hemma. För vår del anser vi emellertid
att detta är ett ensidigt bedömande
av orsaken till våra svårigheter. Vi
är övertygade om att ifall vi kunde hejda
inflationstrycket och den därmed
följande kostnadsutvecklingen, skulle
näringslivets räntabilitet och kapitalförsörjning
hli gynnsammare och vi skulle
få större möjligheter för näringslivet att
expandera och större möjligheter att av -

4 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 29

Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Ekonomisk debatt

sätta varor på exportmarknaderna under
hård konkurrens med utlandet.

Tyvärr tröstar regeringen sig med att
den svenska konkurrensförmågan inte
kan vara allvarligt skadad. Ett sådant
påstående har inte något fast underlag,
ty mycket av den export vi i dag har
ger inte vår industri möjlighet att bygga
upp den ekonomiska stabilitet den
måste ha för att i längden kunna motstå
det yttre trycket från våra konkurrerande
länder. Vi efterlyser därför en
mera produktionsvänlig politik. Vid sidan
om den sysselsättningsskapande
politiken, som är avsedd för ett läge
där vi har försämrad konjunktur, krävs
■— enligt vårt förmenande — en effektivare
ekonomisk politik på lång sikt.
Hit hör, som vi vid flera tillfällen poängterat,
en fastare budgetplanering
och en rullande flerårig finansplan samt
en mera genomarbetad planering av
det samhällsekonomiska utvecklingsproblemet
över huvud.

I vår reservation till bankoutskottets
utlåtande nr 43 under mom. A har vi
poängterat dessa synpunkter. Vi föreslår
där anordnande av stabiliseringskonferenser,
i vilka skulle delta företrädare
för arbetsmarknadens parter,
vissa andra organisationer, regering och
riksdag samt erforderlig expertis. Konferenser
enligt denna typ skulle vara väl
ägnade att skapa ökat förtroende för
statsmakternas ekonomiska politik, vilket
utgör en viktig förutsättning för att
stabiliseringspolitiken skall kunna bedrivas
med framgång.

Om förtroendet för statsmakternas
vilja eller förmåga att åstadkomma samhällsekonomisk
balans rubbas, kan man
vara övertygad om att strävanden hos
arbetsmarknadens parter att på förhand
kompensera sig för kommande prisstegringar
lätt kan uppkomma. Sådana strävanden
ger obönhörligen utslag i ytterligare
prisstegringar och kommer att
påskynda dessa. Regeringen bör ta initiativ
till samråd mellan alla involverade
parter för att få fram en allsidig

belysning av den samhällsekonomiska
utvecklingen och konjunkturpolitikens
förutsättningar och på så sätt medverka
till att få stabilitet i samhällsekonomin.

Det förslag som vi på detta sätt vill
föra fram innebär givetvis inte någon
rekommendation om ingrepp i den frihet
arbetsmarknadens parter har när
det gäller att träffa avtal. Vi hemställer
därför i vår reservation att riksdagen
hos Kungl. Maj:t anhåller om åtgärder
på den ekonomiska politikens område
i enlighet med vad som anförts i reservationen.

I motionerna har vi också framfört
förslag om att riksdagen hos Kungl.
Maj :t skall anhålla om inrättande av ett
ekonomisk-socialt råd. Dess uppgift
skulle vara att diskutera och förbereda
en effektiv stabiliseringspolitik. Här ber
jag att få yrka bifall till reservationen
under mom. B.

I bankoutskottets utlåtande nr 52 behandlas
i anslutning till nu nämnda
motioner ett par kompletteringsmotioner
av centerpartiet och folkpartiet med
likalydande hemställan. I den reservation
vi avgivit till detta utlåtande har i
tio punkter angivits på vilka vägar vi
föreslår åtgärder och reformer på den
ekonomiska politikens område.

Jag skall, herr talman, icke i detta
skede av debatten analysera dessa tio
punkter. Jag endast hänvisar till dem.

Med detta korta yttrande ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till reservationen
1 a vid bankoutskottets utlåtande
nr 52.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Jag tycker det var
snällt av herr Berglund att inte försöka
analysera de tio punkter som tas upp
i den reservation som representanter
för centerpartiet och folkpartiet har
avgivit. Ett försök till analys kanske
skulle ha stämt herr Berglund missmodig.
En hel del av dessa punkter
kan man nog inte ens beteckna som
förslag, som herr Berglund gjorde. Sna -

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Nr 29

rare är det fråga om önskemål i största
allmänhet; man hemställer om att något
bra skall göras. Hur det skall göras
sägs inte. Konkreta förslag saknas; det
är vad som utmärker dessa tio punkter
mer än något annat.

I punkten 1, som herr Berglund hänvisade
till, sägs det att budgetplaneringen
bör göras fastare. Går vi sedan
till punkten 4 läser vi att den statliga
finanspolitiken bättre än hittills bör anpassas
efter konjunkturerna — alltså
icke göras fastare. I den statliga finanspolitiken
förmodar jag att man inkluderar
skattepolitiken och utgiftspolitiken.
I den ena punkten begär ni fastare
planering, i den andra lösare. Ja, ni är
ju två partier och har väl utrymme för
två uppfattningar, skulle jag förmoda;
var och en av er har väl skrivit sin
punkt. I en annan punkt har ett av era
partier talat om ett ekonomisk-socialt
råd, medan det andra partiet, antar jag,
under en annan punkt har talat om en
konferens som skall bidra till att skapa
stabilitet.

Det är inte mycket nytt i dessa punkter;
samma gamla saker som vi sett i
flera år tas upp. I och för sig borde det
inte vara något fel att föra fram samma
punkter, men man tycker att de under
tiden steg för steg kunde ha utarbetats
så att de blivit bättre än de var
när de först fördes fram. Den enda
mer anmärkningsvärda skillnaden —
det enda framsteg, om vi skall kalla det
så — som vi har upptäckt är benämningen.
Man talade förut om rundabordskonferenser,
nu talar man om stabiliseringskonferenser.
På en punkt talar
man dock om stabiliseringspolitiska
rundabordskonferenser och knyter sålunda
ihop de två orden.

Hur sådana konferenser skall gå till
har vi åtskilliga gånger här i riksdagen
begärt att få konkreta förslag om. Det
skall kallas folk till dessa konferenser.
Vilka? Jo, det skall komma ledamöter
från de olika partierna i riksdagen,
från regeringen, arbetsmarknadens par -

Ekonomisk debatt

ter, experter från konjunkturinstitutet
och liknande. Era ledamöter från
riksdagen kan ni ju träffa här. I den
mån Arbetsgivareföreningens representanter
önskar träffa er kan ni träffa
dem. De önskar dock inte träffa er vid
dessa konferenser enligt det remissvar
som lämnats till bankoutskottet. Säger
det er ingenting om det realistiska i
era lösa förhoppningar?

Men all right, lägg fram era förslag,
arbeta fram dem själva! Begär inte att
ni, om ni förstärker era två riksdagsgrupper
förutom med högern — som
naturligtvis instämmer i era synpunkter
— också med andra partier i riksdagen
och sedan tar dit regeringen
skall få tips som hjälper er att föra en
annan politik än den regeringen för!

Ni tror, förmodar jag, att man på en
sådan konferens skulle få fram något
annat än vad vi kan få fram bär i riksdagen.
Men det är ungefär samma personer
ni kommer att få träffa, vare sig
konferensen hålles i denna sal eller på
andra sidan Strömmen i kanslihuset.
Konjunkturinstitutets folk har ni alla
möjligheter att få träffa i olika förberedande
sammanhang. Experter kan ni
väl tala med; det finns inga hinder för
er som partier att göra det. Alla praktiska
resultat, som ni skulle kunna uppnå
med dessa »stabiliseringspolitiska
rundabordskonferenser», kan ni alltså
uppnå i dag, och ni har kunnat uppnå
dem under de gångna åren, om ni hade
velat lägga manken till och försöka
åstadkomma dessa konferenser i egen
regi. Ni behöver inte nödvändigtvis dra
dit sossarna; ni klarar er säkert bra på
egen hand. Men lägg fram förslagen!
Ni säger ingenting om vilka åtgärder
ni vill föreslå — det tiger ni med. Varför?
Har ni inga egna förslag? Är det
sossarnas förslag ni väntar på?

Ni begär alltså i ena punkten en fastare
budgetplanering och i den andra
punkten en mer rörlig, anpassad politik.
Hur långt fram i tiden kan ni se,
när ni vill utforma denna fastare poli -

100 Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Ekonomisk debatt

tik? Förslag till statsbudgeten utarbetas
i departementen på hösten ena året sedan
förslag för de olika verkens anslagsbehov
på våren dessförinnan utarbetats
av respektive myndigheter.
Statsverkspropositionen behandlas sedan
i riksdagen nästfoljande vår, och
den nya budgeten börjar därefter att
gälla från halvårsskiftet och skall sedan
gälla även för halva nästa kalenderår.
Vid budgetarbetet är man alltså tvungen
att förutse konjunkturutvecklingen ungefär
ett och ett halvt år i förväg. Kan
ni förutse den internationella konjunkturutvecklingen
ett och ett halvt år i förväg?
Kan ni göra det inom folkpartiet
och centerpartiet ens om ni får konjunkturinstitutets
experter till ert förfogande?
Dessa experter står också till
regeringens förfogande när den försöker
fastlägga den framtida politiken.
Dessa experters synpunkter återges i
offentliga berättelser av olika slag, vilka
vi alla har tillgång till. Men dessa
experter har ingen förmåga att förutse
den internationella konjunkturutvecklingen
ett och ett halvt år framåt i tiden.
De skulle inte heller ha det, om
de samlades vid någon av era rundabordskonferenser.
När ni begär en fastare
planering, begär ni någonting som
strider mot ert krav på en bättre anpassning
efter konjunkturerna — båda
dessa krav kan ni inte förverkliga på
en gång. Ni kan inte se in i framtiden,
och ni kan därför inte heller låsa budgetarbetet.
De förslag, som ni skulle
ha att komma med vid en rundabordskonferens
eller i ett ekonomisk-socialt
råd, kan ni lika gärna lägga fram här
i riksdagen. Ingen av de personer som
ni vill träffa i sådant råd skulle ni
sakna, om ni kallade till egna konferenser.
Ni behöver inte vänta på regeringens
initiativ. Ta egna initiativ!
Visa hur bra det privata initiativet är
— om ni har något!

En av era punkter handlar om räntepolitiken.
Motioner om en sänkning av
räntan har, som bankoutskottet fram -

håller, tidigare varit uppe till behandling.
Men det kan ju knappast ankomma
på riksdagen att direkt besluta om
räntepolitiken. För det ändamålet har
vi riksbanksstyrelsen, i vilken representanter
för de olika partierna har
säte. Om ni vill ha någon ändring i riksbankens
räntepolitik, bör ni alltså påverka
era representanter i den styrelsen.
Har ni inte förtroende för dessa
partikamrater, så får ni väl byta ut
dem! Svårare är det väl inte! Men vi
kan ju inte här föra en riksbankspolitik
samtidigt som de som vi tillsatt i riksbankens
styrelse för en annan riksbankspolitik.
Vi måste väl när vi kommer
till verkligheten i alla fall nöja oss
med att föra en politik. År det riksdagen
eller riksbanken som skall föra den
politiken? Jag anser — och det tror
jag att de flesta andra riksdagsledamöter
också gör — att det är riksbankens
styrelse som skall föra den politiken.
Detta betyder inte att inte riksdagen
skall kunna uttala sig om räntepolitiken,
men det gör vi ju när vi i
efterhand granskar riksbankens politik.
Vi kan inte på förhand granska de beslut
som riksbankens styrelse skall fatta
eller rekommendera vilka beslut som
skall fattas. Den rätten har vi inte, och
den bör vi inte heller ha; i så fall utgör
vi inte längre en granskande församling,
utan då är vi själva styrelsen.
Men vi har ju redan tillsatt en särskild
styrelse för detta ändamål. Jag förstår
bara inte hur er politik skall hänga
ihop på denna punkt. Ni får bestämma
er för att antingen desavouera era egna
representanter i riksbankens styrelse eller
följa den politik som de lägger upp
och i efterhand diskutera den under
sedvanliga former.

I en annan av era punkter sägs att
regeringen på det internationella planet
bör främja en ekonomisk expansion
inom den industriella världen. Varför
talar ni bara om den industriella världen?
Har ni glömt den diskussion som
fördes här i går? Det gäller väl en in -

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Nr 29 101

dustriell och ekonomisk expansion också
i andra delar av världen än i industriländerna?
Det gäller väl även uländerna?
Men dem har ni tydligen
glömt bort i detta sammanhang.

Ni menar väl då att regeringen på
det internationella planet skall främja
en expansion av den industriella världen
genom att driva en sådan politik
inom OECD, EFTA och andra organ
där vi är med. Men det gör man ju.
Men tro inte att vi genom EFTA eller
OECD kan påverka tyskarna och deras
riksbank, Bundesbank, om de vill föra
en mer restriktiv ekonomisk politik,
vilket de vill. Detta har kommit till uttryck
i den politik de fört sedan slutet
av 1950-talet i syfte att undvika en inflatorisk
utveckling. Tyskarnas politik
har icke varit någon expansionspolitik
som bidragit till utvecklingen i den industriella
delen av världen. Menar ni då
att svenska regeringen skall lägga sig
i de interna tyska angelägenheterna för
att få tyskarna att slå in på en expansionspolitik? Ni

säger att regeringen skall främja
den ekonomiska expansionen på det
internationella planet, och särskilt inom
organisationer där västeuropeiska
industristater medverkar. Men detta betyder
såvitt jag kan förstå också att
man på det internationella planet måste
anordna särskilda konferenser och
uppträda med pekpinnen inför övriga
länder. Begär inte för mycket! Ibland
skulle man unna er att få regeringsmakten
så att ni fick chansen att tilllämpa
dessa principer för att strax upptäcka
att de inte går att tillämpa. Ingen
annan skulle heller följa era rekommendationer.
Ni skulle göra både er
själva och landet till åtlöje, om ni försökte
föra en sådan politik på det internationella
planet antingen den nu
skulle gälla Tyskland eller England.
England önskar väl en expansionistisk
utveckling av sitt näringsliv, men att
åstadkomma det är en alltför svår uppgift
för att den svenska regeringen på

Ekonomisk debatt

det internationella planet skall kunna
göra något för att främja den.

Dessa frågor är inte så enkla. Ni ritar
upp en trollformel, gör upp en önskelista
och så håller ni upp den framför
väljarna. Somliga kanske tror att ni
skulle kunna förverkliga detta. Men det
har ni inga förutsättningar att göra.
Ingen skulle lyssna på er utanför Sveriges
gränser, om ni skulle försöka föra
en sådan politik. Ni kan inte påverka
ränteläget i Tyskland. Det kan inte ens
tyska regeringen göra. Räntepolitiken i
Tyskland ligger i händerna på Bundesbanks
styrelse, skild från regeringen
och skild från Bundestag. Hur skulle
svenska regeringen genom direkta kontakter
ha möjlighet att på det internationella
planet påverka den tyska räntepolitiken,
som påverkar den internationella
räntepolitiken, som i sin tur
skulle göra det möjligt att åstadkomma
en mer expansionistisk industripolitik
och en lägre räntenivå. Sverige för ju
redan en räntepolitik som i jämförelse
med andra länder i Europa ger oss det
näst lägsta ränteläget generellt sett.

Ni säger i en av de tio punkterna, den
sista som herr Berglund inte ville granska,
att konkurrensens värde för rationalisering
och effektivitet bör konsekvent
tillvaratas. »Konkurrensens värde
bör tillvaratas.» Det skall naturligtvis
ske genom beslut av riksdag och
regering och exekveras av regeringen.
Ni säger alltså att vi skall ha konkurrens,
men ni gör tydligen inte som högerpartiet
som i sitt särskilda yttrande
säger att man vill »förlita sig till marknadshushållningens
egna självläkande
krafter». Ni säger i er tionde punkt att
konkurrensens värde bör konsekvent
tillvaratas.

Om koncentrationsutredningen har
kommit fram till det resultatet, att i
många branscher förekommer en mycket
begränsad för att inte säga inskränkt
konkurrens samtidigt som föga
import av utifrån konkurrerande varor
sker, frågar jag: Betyder det ni säger i

102 Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Ekonomisk debatt

er tionde punkt att ni vill att regeringen
skall ingripa här, tvångsvis importera
varor, tvångsvis upplösa företag
som har en monopolställning på vissa
områden, skapa nya statliga företag för
att konkurrera med de privata? Ni har
aldrig framfört några sådana konkreta
förslag.

Ni har satt upp en punkt som i och
för sig ser snygg ut. Ingen har någonting
emot utan alla kan uppskatta att
rationaliseringen, effektiviteten och de
sänkta kostnaderna och därmed varornas
priser utvecklas på ett gynnsamt
sätt och att möjligheterna härtill tillvaratas.
Men på vilket sätt skall ni göra
det? Det säger ni ingenting om. Kalla
inte detta för förslag! Det är inget förslag.
Det är en mycket lös önskelista.
Det är det vackraste varmed man kan
karakterisera det hela. Ni vill tydligen
inte heller stå för det.

I ett särskilt yttrande till bankoutskottets
utlåtande nr 52 säger högern,
vilket jag tror att även centerpartiet
och folkpartiet har tagit upp i något
annat sammanhang, att åtgärder bör
vidtas för att förbättra näringslivets
självfinansiering i syfte att stimulera
investeringar. Om nu den utveckling
som har ägt rum under 1966 och 1967
och under en del av detta år har lett
till att de internationella priserna har
pressats på en hel del råvaror och färdigvaror,
så har det lett till lägre priser
också för de svenska företagen. Att företagen
endast kan ta ut lägre priser
på sina produkter medför att deras
vinster blir mindre, deras självfinansieringsgrad
sjunker. Åtgärder skall nu
vidtas för att förbättra näringslivets
självfinansiering. Låt oss höja den internationella
prisnivån! Det är ju den
som har sjunkit. Kan ni det? Vilka åtgärder
är det fråga om? Ni säger ju att
åtgärder skall vidtas. Får jag fråga:
Vilka åtgärder skall vidtas enligt er
uppfattning?

Om den största orsaken till lägre
självfinansieringsgrad inom näringsli -

vet under de två senaste åren mot vad
den tidigare har varit ligger i att de
internationella priserna sjunkit måste
de åtgärderna gå ut på att höja den
internationella prisnivån. Var har ni
den hävstång med vilken ni kan utföra
det arbetet? Var har ni de krafter med
vilka ni skall utföra det arbetet? Båda
sakerna fattas.

En av folkpartiets och centerpartiets
reservationer vid bankoutskottets utlåtande
nr 43 går ut på bl. a. att nationalbudgeten
också skall innefatta en bedömning
av den framtida tillgången
och efterfrågan på olika slags arbetskraft.
Ett sådant förslag bär ingen någonting
emot. Arbetsmarknadsstyrelsen
försöker bygga upp sådana framtidsprognoser,
och skolöverstyrelsen, som
har hand om utbildningen av de kommande
generationerna, har anledning
att tänka över hur efterfrågan kommer
att bli på olika utbildningsområden i
framtiden — men det är en ytterst svår
uppgift att klara av.

För några år sedan beräknades att
det skulle bli ett stort behov av elektrotekniska
civilingenjörer, men några år
senare visade det sig att det inte blev
så. Nu arbetar väl 50—60 svenska elektrotekniska
civilingenjörer i stället i
Amerika, i dess flygfabriker. Hade folkpartiet
eller centerpartiet vid den tidpunkten
några möjligheter att se längre
in i framtiden än den svenska industrin,
de svenska universiteten eller övriga
svenska myndigheter som hade
med bedömningen att göra? Var har ni
i så fall det fina horoskop som ni använder
för att skåda in i framtiden,
och vad säger det er för närvarande?
Också på den här punkten har ni ställt
upp önskemål, som alla i och för sig
kan instämma i och som myndigheterna
försöker uppfylla. Men ni har inte
någonting i sak att komma med som det
minsta bidrar till en bättre utveckling.
Eller vad har ni att säga när arbetsgivarna
importerar arbetskraft? De efterfrågade
vid ett tillfälle mer och mer

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Nr 29 103

arbetskraft för att några månader senare
sätta arbetarna på gatan med förklaringen
att de inte hade arbete för
dem längre. Direktörerna för fabrikerna
kan i många fall inte se in i sin egen
branschs och sitt eget företags framtid
mer än för någon månad framåt. I några
fall där det finns stora orderstockar
kan man räkna ut hur länge arbetet
med beställningarna kommer att räcka,
men i de fall då det inte finns sådana
stora orderstockar utan man får leva
på hoppet att det skall komma in order
framdeles, vet ju vederbörande ingenting
om framtiden. De kan alltså inte
skåda in i framtiden, och era förslag
kan inte heller hjälpa dem, ty ni kan
inte göra något bättre än att fråga dem
till råds, eftersom ju de måste vara de
bästa siarna om framtiden, då de själva
dagligdags arbetar på det område det
gäller. När det gäller importen av arbetskraft
handlade man fel inom det
svenska näringslivet, eftersom det senare
visade sig att importen inte var
nödvändig. Ni har ingen förmåga att
hjälpa dem, utan ni sätter bara upp en
önskelista.

Herr Berglund sade att inflationen
inom vårt tänkande intar en framträdande
plats, kanske t. o. m. den mest
framträdande. Det är väl litet sent påkommet,
men jag tror inte att det är
inflationsproblemen som är störst just
nu med tanke på den relativt måttliga
prisstegringen i Sverige liksom också i
utlandet under de senaste 1—2 åren.
Frågan är väl i stället om vi inte skall
kunna åstadkomma en expansion, en
ökning av produktionen. Det är inte
inflationsbekämpningen utan expansionen
som är det betydelsefullaste problemet
nu. Den svenska konkurrensförmågan
skulle vara allvarligt skadad, säger
folkpartiet och efterlyser en mera
produktionsvänlig politik. Vad vill ni
lia? Vill ni ha lägre löner för LO:s och
TCO:s medlemmar, så att företagen kan
köpa arbetskraften billigare och kostnaderna
blir lägre både inom fabriker -

Ekonomisk debatt

na och i råvaruledet samt i de halvfabrikat
som behövs för produktionen?
Vill ni ha lägre transportkostnader genom
att tillämpa lägre löner för transportens
och butikernas folk? Är det
vad ni vill ha? Är det den mera produktionsvänliga
politik som ni syftar
till, så säg det! Stanna inte vid den yttre
ramsa som inte går in på realiteterna!
Använd era egna ord för att tala om
vad »en mera produktionsvänlig politik»
betyder! Beskriv det, så att vi får
höra vad som menas med det uttrycket!
Vill ni pressa lönekostnaderna, som
är 60—70 procent av samhällets totala
utgifter, om vi ser på nationalbudgeten,
och som måste motsvara en liknande
del av den totala produktionen? Det är
den största posten. Är det den ni vill
ha ner?

Lönekostnaderna är kanske inte den
största posten för varje enskilt företag
om man ser bara på företagets direkta
utgifter och inte räknar med kostnaderna
för råvaror, maskiner, transporter
och försäljning, men om man tar
det som helhet är det den största posten.
Följ varan från det att den ligger
som järn i berget, genom järnverket,
över verkstäderna, varven och annan
tillverkning fram till konsumenterna
och se efter! Då finner ni att lönerna
betyder mest.

När ni nu säger att ni vill föra en
mera produktionsvänlig politik som
skall återställa den svenska konkurrensförmågan
— vilken är allvarligt skadad
internationellt sett —• är det då lönerna
ni vill ha ner? Tala om det för oss,
så att vi vet vad vi skall diskutera om
på de rundabordskonferenser ni säger
att ni vill ha.

Herr talman! I bankoutskottet får vi
varje år dessa motioner från partiledningarna.
De utvecklas inte mycket
år från år, och det är inte mycket annat
att säga än detta, att om man hade
en hatt på huvudet skulle man lyfta på
den och hälsa på gamla bekanta —
som det brukar heta. Vi får väl finna

104 Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1908 em.

Ekonomisk debatt

oss i det och ta det som ett tecken på
att motionärerna inte har några initiativ
av betydelse att komma med. Det
enda vi märker är att man byter ut och
moderniserar orden. Såväl folkpartiet
som högern och centern skriver mer
och mer ihop sig i liknande tiopunktsprogram.
Det är några små variationer
i ordvalet här och var, men som vi
förstått av dagens diskussion föreligger
det inga större skillnader; ingen har
något realistiskt förslag som på ett
förnuftigt sätt kan ändra vårt läge till
det bättre.

Herr BERGLUND (fp) kort genmäle:

Herr talman! Sin vana trogen analyserar
herr Hagnell uttalanden efter
sin egen metodik, som jag givetvis inte
kan hålla med om. Men jag är häpen
över den självgodhet som lyste fram ur
herr Hagnells anförande, en självgodhet
som bottnar i inställningen: Vi vill
inte ha någon hjälp av oppositionspartierna,
vi klarar oss själva. Vi är goda
nog att göra det på det rätta sättet.

Var och en av oss erfar väl följderna
av den ensidighet som herr Hagnell lägger
i dagen när han gör sina uttalanden.
Vad vi har sagt i de tio punkterna är
det som vi vill komma åt och där vi vill
åstadkomma en stabilisering av vårt näringsliv,
vår ekonomiska politik och allt
vad därmed sammanhänger. Men det är
regeringen som skall lägga fram förslag
på grundval av anvisningarna hur en sådan
politik skall föras. Och där vill vi
gärna hjälpa till. Om vi nu efter herr
Hagnells anförande har någonting kvar
av intelligens och kunnande, så vill vi
gärna erbjuda våra krafter för att vi
skall få det så bra som möjligt.

Jag skulle här kunna gå igenom de
tio punkterna, men tiden medger inte
detta. Jag ville inte heller i mitt första
anförande besvära kammaren med en
längre analys av dessa frågor. Jag vill
dock säga att dessa punkter utgör både
en sammanställning av önskemål och tio

förslag till vägar för att komma till rätta
med problemen.

Herr Hagnell bagatelliserar vidare inflationen.
Det är ju den Strängska musiken:
att det varje år skall förekomma
eu inflation med vissa procent. Tanken
bakom detta är givetvis att det skall bli
lättare att få budgeten att gå ihop. Men
de som blir lidande på detta är ju människorna
i allmänhet — konsumenterna,
löntagarna och andra kategorier. Experter
jämställda med herr Hagnell eller
kanske på ännu högre nivå menar dock
att inflationen i dag är det största problemet
och att vi, om vi inte nu kommer
till rätta med detta, ohjälpligt sackar efter
i konkurrensen både på hemmamarknaden
och på utlandsmarknaden.

Herr REGNÉLL (h) kort genmäle:

Herr talman! I mitt första anförande
framhöll jag att mycket av det som nu
behandlas har tagits upp redan tidigare.
Kanske var herr Hagnell inte inne i
kammaren under finansministerns hela
anförande. Finansministern gav faktiskt
i varje fall en del av svaret på herr
Hagnells undran hur kravet på fastare
planering kan förenas med kravet på
större smidighet.

En fastare planering är möjlig, om
man har flera variabler. Man får då alternativa
prognoser, men antalet alternativ
behöver inte bli besvärande stort
om en del av faktorerna är viljestyrda.
Sådan är skissen till en fastare planering.
Smidigare blir planeringen — och
det är härvidlag jag åberopar finansministern
— om man inte tjurigt envisas
med att hålla sig till prognosernas siffror,
utan när så är berättigat vidtar åtgärder
också om dessa resulterar i avsteg
från planeringen.

Herr Hagnell raljerade vidare över att
oppositionen och dess anhängare ibland
misstar sig i sina framtidsbedömningar.
Han menade att oppositionen därför inte
har någon rätt att komma med pekpinnar
till regeringspartiet. Men då glömmer
herr Hagnell att det allmänna till

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Nr 29 105

sitt förfogande har professionella krafter,
som är särskilt utbildade för att
»skåda i kristallkulan» och som har tillgång
till fakta vilka inte står andra till
buds. Det är därför högst rimligt att
kräva säkrare prognoser från det allmänna
än vad den enskilda sektorn kan
prestera.

Slutligen sade herr Iiagnell nyss att
högern och folkpartiet mer och mer
skriver ihop sig i bankoutskottet. Jag
noterar med glädje detta påpekande. Vi
tror inom oppositionen att vi genom
sammanhållning skall kunna nå fram till
en bättre ekonomisk politik.

Herr HAGNELL (s) kort genmäle:

Hem talman! Vi hälsar naturligtvis
med glädje de förhoppningar som herr
Regnéll uttryckte om att centerpartiet,
folkpartiet och högern genom att mer
och mer skriva ihop sig för sin del skall
komma fram till en bättre politik. Vi
noterar att utvecklingen har börjat och
hoppas på ett gott och enigt resultat
så småningom, så att det blir lättare att
föra diskussionen. Då har vi ju bara två
alternativ att välja emellan, nämligen
oppositionens och regeringens alternativ.
Vi har ju tidigare diskuterat hur debatten
fortfarande glider isär på en del
punkter. Jag tror dock att ni är på rätt
väg. Om ni förenar er vet vi var vi har
er, och det blir lättare för valmännen
att ta ställning till vilket alternativ de
vill stödja.

Självfallet kan man ställa upp variabler
för utvecklingen när man gör upp
budgetförslaget för det kommande året
och ange olika alternativ med hänsyn
till om produktionsutvecklingen två år
framåt i tiden kommer att ha visat en
ökning med 2, 3, 4, 5 eller 6 procent.
Skall man då gå tre år framåt i tiden
får man också räkna med olika alternativ,
precis som skett i långtidsbudgeten.
Detta har ju gjorts redan på ett tidigare
stadium, när man genom ATP-fondernas
utveckling har räknat med olika alternativ.
Det är alltså inga okända saker

Ekonomisk debatt

— det har skett i flera år. Och i den
utsträckning man har folk till det kan
man ju försöka ställa upp många alternativ.
Måste man dessutom så småningom
välja mellan alternativen finner man
kanske att man ställt upp för många -—■
man undrar vad det hela tjänar till. Men
det skadar ju aldrig att tänka över saken.

Vi skall emellertid inte tro att vi därmed
kan åstadkomma en fastare planering.
Vi kan tippa och dra upp vissa
huvudlinjer på förhand, men det är ju
inte det som skapar lösningarna.

Vi vill inte ha någon hjälp från oppositionen,
hävdar herr Berglund att jag
sagt. Men det är inte så jag uttrycker
mig, utan jag menar att de punkter ni
redovisat inte innebär någon hjälp till
lösning. Det är inga förslag om vilka
vägar man skall gå — som herr Berglund
sade — för att lösa dessa problem.
Det står: »Åtgärder vidtas för att förbättra
— ---», »Krafttag kräves för

att begränsa inflationen---», »Ett

ekonomisk-socialt råd---bör in rättas,

i syfte att — — — förbereda

— —- — stabiliseringskonferenserna»,
»Konkurrensens värde för rationalisering,
effektivitet — — — bör konsekvent
tillvaratas.»

Sådana lösa skrivningar är det! Anger
det vägarna för hur det skall gå till?
Nej, det står ingenting om vägarna, utan
det uttalas endast lösa förhoppningar
om att vi vill ha ett bättre samhälle. På
den punkten kan vi vara överens, men
några förslag har ni inte framlagt.

Herr BERGLUND (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hagnell nedvärderar
ytterligare våra hjälpinitiativ, och
jag skall inte säga mer om detta. Herr
Hagnell frågade emellertid i sitt förra
anförande om vi i vår produktionsvänlighet
vill ha lägre löner. Nej, givetvis
vill vi inte ha det, men vi vill ha reallöner.
För närvarande är ju lönerna
inflationslöner, och vi vet hur de anställda
ser på den saken. Vi är väl med -

4* — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 29

106 Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Ekonomisk debatt

vetna om att den lönehöjning som de
anställda får inte är särskilt mycket
värd netto.

Herr Hagnell säger, utan något större
patos: Vad skall ni göra nu om ni inga
order får? Men, herr Hagnell, den som
i praktiken stått skakad i eu situation
där inga order kommer skulle med stort
patos kunna ställa en sådan fråga.

Att inga order kommer kan ju ha
många orsaker. Vad exporten beträffar
spelar det allmänna konjunkturläget
och vårt för höga kostnadsläge in. Och
då det gäller vår hemmamarknad, som
vi kanske senare skall tala om — särskilt
textilindustrin — är ju orsaken
den utländska konkurrensen.

Jag kan säga att jag har ganska stor
praktik av vad det vill säga att stå med
två tomma händer, utan order, och med
en mängd arbetstagare som man skall
försöka skaffa arbete åt. Det är inte så
lätt att göra något i en dylik situation.
Vi menar emellertid att det i dagens
läge skall skapas bättre möjligheter för
våra industrier på olika sätt, och riktlinjerna
därvidlag har vi angivit här.
Låt oss sätta oss ned, herr Hagnell, och
i lugn och ro diskutera genom frågorna
i de utredningar som vi föreslagit,
så kanske vi så småningom kan nå samförstånd
och komma ur det svåra ekonomiska
läge som vi för närvarande befinner
oss i.

Herr HAGNELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Berglund tog endast
upp en av punkterna och försökte
förklara hur han menar att man i realiteten
skall lösa problemen.

Lönerna är den stora posten — cirka
70 procent — i våra totala samhällsutgifter.
Jag frågar om det är dessa som
skall sänkas. Nej, svarar herr Berglund,
det är det inte. Men när vi jiimför vårt
läge med utlandet beror svårigheterna
för vårt näringsliv, säger herr Berglund,
dels på den internationella konjunkturen,
dels på våra för höga kostnader. År

det kapitalkostnaderna som är för höga
och skall sänkas? Är det en avsevärd
räntesänkning som ni är ute efter? Har
ni gett den ordern till den som representerar
er i riksbankens styrelse? Följer
han den ordern tillsammans med de
övriga representanterna för de borgerliga
partierna? Driver ni fram en ny
räntepolitik? Drar ni tillbaka er man
om han inte följer den politiken? — Ni
för ingen ny politik!

Vi försöker föra en så låg räntepolitik
som möjligt och jag har ingenting emot
att om möjligt sänka räntan — ju förr
desto hellre. Men i det sammanhanget
kommer internationella perspektiv in i
bilden. Vårt land ligger redan tvåa från
botten i Europa när det gäller ränteläget,
och om vi skall sänka räntan ytterligare,
medan andra länder inte gör det,
får vi införa andra restriktiva åtgärder.
Är ni beredda att göra det? Vilka åtgärder
vill ni föreslå? Ni kommer inte med
något förslag när det gäller kapitalkostnaderna,
inte heller när det gäller lönekostnaderna.

Herr Berglund säger att det ni vill
ha är reallöner och inte inflationslöner.
— Med begreppet reallön avses den
mängd varor man kan köpa för de
pengar man får i lönekuvertet. När ni
säger att ni vill ha reallön betyder det
alltså att ni vill ha varor för pengarna.
Det säger ingenting om hur stor lönen
skall vara. Till det har ni inte alls tagit
ställning.

Herr Berglund säger att ni inte vill ha
inflationslöner. Det finns ingenting som
heter inflationslön. Det finns något som
heter inflation och något som heter lön,
men herr Berglund har kopplat ihop
dessa ord på alldeles egen hand. Detta
ger uppslag till nya intressanta studier
som kunde bedrivas av professor Ohlin
och andra intresserade. »Inflationslön
till skillnad från reallön» är ett nytt begrepp.
Det kanske ni kan reda ut vid
era rundabordskonferenser, om ni får
sitta i lugn och ro. Gör det! Ingen hindrar
er från att sitta vid borden.

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Nr 29 107

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Jag skulle också gärna
lyfta på hatten, om jag hade någon, för
herr Hagnell. Jag känner igen hans resonemang
som gamla bekanta tongångar,
som återkommit från denna talarstol
år efter år vid debatter kring bankoutskottets
olika utlåtanden.

De reservationer som fogats vid bankoutskottets
utlåtanden nr 43 och nr 52
bygger på motioner, som tidigare har
ventilerats av ledamöterna i bankoutskottet
dels från centerpartiet och folkpartiet,
dels från högerpartiet — som
har en något avvikande mening.

Reservationerna är i många stycken
en återupprepning från tidigare år. Problemen
kvarstår. De förändrar sig inte.
De ekonomiska problemen existerar i
ungefär samma utsträckning som de
gjort under de senaste åren.

Jag vill anknyta till vad finansministern
började sitt anförande med. Han
uttryckte sig så att han inte var särskilt
intresserad eller kände sig särskilt engagerad
av oppositionens uttalanden.
Han yttrade samtidigt att han inte trodde
att kammarens ledamöter kände sig
engagerade av vad han hade att säga.
Med i stort sett samma uttalande har
han börjat sina anföranden under tidigare
år.

En av huvudpunkterna i resonemangen
— och även i majoritetens skrivningar
i utlåtandena — är frågan om bedömningen
och prognoserna för den kommande
konjunkturutvecklingen. Just detta
område gäller våra olika reservationsyrkanden
om en angelägenhetsgradering
av de större reformerna, om en flerårig
rambudget, om en parlamentarisk utredning
för översyn av statsutgifterna, om
en stabiliseringskonferens — vilken herr
Hagnell har risat — och om inrättande
av ett ekonomisk-socialt råd.

Vad de kommande konjunkturerna beträffar
har finansministern i dag rätt
optimistiskt redogjort för verkstadsindustrins
starka ökning av orderingången.
Det finns dock andra tendenser — icke

Ekonomisk debatt

minst i samband med den svåra konkurrensen
från utlandet i vissa branscher
— som kan ge anledning till en mera
pessimistisk syn på konjunkturutvecklingen.
Här rör det sig emellertid, som
nyss sagts, om ett siande om framtiden.

Vad som nu händer i Frankrike —-för att ta ett exempel — kan komma att
medföra inflation i detta land, vilken i
sin tur kan leda till en devalvering av
den franska valutan, vars konsekvenser
för världshandeln och eventuella återverkningar
i vårt eget land är svåra att
förutsäga.

Det är mycket angeläget att våra investeringar
i produktiva objekt kan
fortsätta. »Lika viktiga som nyinvesteringar
är de investeringar som görs för
att ersätta gamla, uttjänta anläggningar.

Ett inslag i utvecklingen med internationella
aspekter, som är värda att observera,
är de amerikanska förvärven av
reklamfirmor i vårt land. Kommer dessa
reklamfirmor att prioritera andra varor
än sådana som är tillverkade i Sverige,
kan detta måhända i viss mån försämra
vårt läge.

I våra reservationer har vi inte haft
anledning att tala så mycket om räntepolitiken.
Herr Hagnell har emellertid
fört in den i debatten, och jag vill därför
understryka att vi från centerpartihåll
anser, att den nu förda räntepolitiken
liar medfört en onödigt hög ränta.

Herr Hagnell riktade i detta sammanhang
en fråga till oss: Varför säger ni
inte till edra egna representanter i riksbanksfullmäktige
att inte gå med på en
sådan räntesänkning i stället för att bara
tala om saken i den allmänna debatten?
Han vet dock att riksbanksfullmäktiges
protokoll är strängt hemliga. Därför har
man inte ens rätt att nämna de olika
ställningstagandena där. Jag skulle emellertid
inte tro att det förhåller sig så
som herr Hagnell vill ge sken av.

Det är inte säkert att riksbankens ledning
har varit enig om räntesänkningen,
men hur delade meningar förekommit
skall jag alltså inte ange. Jag vill i stället

108 Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Ekonomisk debatt

erinra herr Hagnell om att LO:s ordförande,
herr Arne Geijer, under våren
har uttalat, att det nuvarande ränteläget
är för högt och att han är rädd för
att det kan medföra sådana kostnader
för företagens investeringar att deras
förmåga att konkurrera med utlandet
försvagas. Jag kan således returnera
herr Hagnells fråga: Hur vill man ha
det inom LO, delar man Geijers uppfattning
eller ansluter man sig till den inställning,
som herr Hagnell här har redovisat? Med

det lokaliseringsstöd som vi har,
där vissa företag erhåller lokaliseringsbidrag,
medan andra företag tvingas att
göra sina investeringar med hjälp av
pengar, som de måste låna upp mot hög
ränta, blir balansen mellan dessa olika
företag synnerligen oförmånlig på grund
av hög ränta.

Den politik som förts för att utjämna
löneskillnaderna till förmån för låglönegrupperna
tycker jag har varit bakvänd.
Det är klart att denna fråga är en av de
mest väsentliga som man bör ta upp till
behandling vid en stabiliseringskonferens.
När förhandlingarna om det senaste
treåriga löneavtalet inleddes ansågs
det också att det gällde att se till
att även låglönegrupperna skulle erhålla
den rättvisa som tillkom dem, men vid
avtalsrörelsens slut hade man trots detta
fått ett intryck av att spännvidden mellan
låglönegrupperna och övriga grupper
blivit större än före förhandlingarnas
början. Jag vill minnas att herr Hagnell
vid något tidigare tillfälle under
något föregående år, när vi hade full
sysselsättning och det rådde bättre konjunkturer
än nu, uttryckte som sin uppfattning
att de företag, som inte kunde
hävda sig i den allmänna kostnadsuppskruvningen,
borde slå igen, så att det
till slut endast skulle återstå sådana företag
som kunde räknas som höglöneföretag.

I viss mån har utvecklingen gått i denna
riktning, men hur har det gått för
dem som varit anställda i de företag

som har slagit igen? Har de blivit delaktiga
i det allmänna välståndet på samma
sätt som om företagen hade kunnat
fortsätta sin verksamhet och fått bedriva
sin produktion?

Finansministern har sagt i dag att vi
i Sverige har en god internationell konkurrenskraft,
och det kanske vi har på
vissa områden också. Men hur är det
med produktionen inom t. ex. textilindustrin,
hur är det med varvsindustrin, för
att inte tala om livsmedelsproduktionen?
Hur är det inom jordbruket? På
dessa områden finns det minsann inte
någon stark konkurrenskraft gentemot
världsmarknaden.

Dessa problem, som behandlas i de utskottsutlåtanden
som under dagens debatt
noga har penetrerats, skulle man
kunna komma till rätta med genom att
bifalla reservationerna på de punkter
som berör dem. Jag vill särskilt understryka
att en stabiliseringskonferens
skulle vara till gagn vid förverkligandet
av detta förslag.

Nu säger herr Hagnell att vi skall
komma med förslag. Om det kommer
förslag från regeringen och om det också
kommer motförslag, skall vi se om
vi kan lösa problemen. Men det har ju
visat sig tidigare, när man har tagit upp
ömtåliga frågor, att regeringen inte har
velat tolerera några motförslag. Vi hade
frågan om hyresregleringen. Där lämnade
vi motförslag, men då sade den socialdemokratiska
regeringen, att den
inte ville ha några motförslag; i så fall
skulle regeringen ta tillbaka sin proposition,
ty ärendet vore så ömtåligt att
det inte tålde en allmän debatt.

Jag undrar om inte också i den viktiga
författningsfrågan, som vi nyss har fattat
beslut i, utspelet visade att man inte
ville ta en öppen meningsbrytning utan
att man föredrog att diskutera de olika
spörsmålen mera internt och i lugn och
ro. Och när den viktiga ekonomiska politiken
och de ekonomiska ärendena är
så oerhört ömtåliga vill jag placera dessa
i samma klass. Det skulle väl inte

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Nr 29 109

vara något fel att sätta sig ned och resonera
och samsas om dessa vitala frågor
på en sådan stabiliseringskonferens
som vi har föreslagit?

Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till reservationerna 1 och 2 vid
bankoutskottets utlåtande nr 43 samt till
reservationen nr 1 a vid bankoutskottets
utlåtande nr 52.

Herr HAGNELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Börjesson i Glömminge
frågade vilken politik man från
fackligt håll ville ha när det gäller räntan.
Man vill ha så låg ränta som möjligt.
Jag har inte talat för någon hög
ränta. Om herr Börjesson uppfattat det
så, måste det vara fel på mikrofonen.

Jag sade: Om vi redan ligger tvåa från
botten i Europa i ränteavseende och vi
går ned avsevärt lägre än alla andra
länder i omvärlden som vi har handelsförbindelser
med, kommer det att dra
med sig konsekvenser för vår valuta,
för kapitalrörelser och annat som gör att
vi måste föra en annan och mera restriktiv
politik när det gäller kapitalkontrollen
över gränserna. Därför vill
centerpartiet, så långt jag förstår, tillsammans
med högern och folkpartiet ha
en friare kapitalmarknad, internationellt
sett.

Dessa två synpunkter går inte att förena.
Om ni det ena ögonblicket vill följa
den internationella kapitalmarknaden
och ha frihet till kapitalrörelser och de
facto ha det så fritt som det är i dag,
kan ni inte samtidigt i detta land ligga
på en räntenivå, som avsevärt skiljer sig
från den internationella. Detta är klart.
Det finns ingenting att göra på den
punkten. När ni anför dessa båda saker
— avsevärt lägre ränta än andra och
samtidigt friare kapitalrörelser än dem
vi i dag har — är det två ting som inte
går att förena med någon ekonomisk
politik.

Om LO:s ordförande uttalat sig för
lägre ränta gör han rätt däri. Det har
man gjort från flera andra håll inom

Ekonomisk debatt

den fackliga rörelsen, och jag har själv
vid tillfälle gjort det tidigare i riksdagen.
Jag har också interpellerat i den
frågan. Men det är inte samma sak när
högern, folkpartiet och centern tillsammans
lägger fram motioner som har
samma innehåll och i vilka de kräver
lägre ränta — eller uppfattas som om
de kräver en lägre ränta.

Om ni kräver en lägre ränta har ni
som partier representanter i riksbanken
genom vilka ni kan driva en politik. Det
har inte Landsorganisationen. När ni säger
en sak har ni möjlighet att driva
igenom den med hjälp av era egna representanter.
LO har inga representanter
i riksbankens styrelse.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Hagnell säger att
LO inte har några representanter i riksbanken.
Vad herr Arne Geijer säger i
detta sammanhang skulle sålunda inte
ha någon betydelse.

Det är väl ingen i denna kammare
som tror på en sådan anspråkslös beskrivning
av vare sig herr Geijers ställning
eller hans inflytande i övrigt inom
det socialdemokratiska partiet. Jag kan
inte förstå hur herr Hagnell i hastigheten
kunde kasta fram ett så dåligt försvar.

Det var inte min mening att ta upp
något större resonemang om räntan. Det
var herr Hagnell som började med detta
när han replikerade de övriga ledamöterna
i utskottet.

I en av sina tidigare repliker frågade
herr Hagnell: Vad skall ni göra åt ett
för det svenska näringslivet ödesdigert
läge på världsmarknaden? Ja, det är
detta vi diskuterar, och även den frågan
kan man returnera till herr Hagnell. Om
det internationella prisläget på världsmarknaden
skulle bli så ödesdigert att
hela vårt näringsliv kommer i gungning,
måste väl även den socialdemokratiska
regeringen se till att sådana åtgärder
vidtas att detta näringsliv skyddas. Man

Ilo Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Ekonomisk debatt

kan inte bara ställa frågan: Vad kan ni
göra? Vi måste i stället fråga: Vad kan
alla partier göra för att skydda det
svenska näringslivet? Utvecklingen kan
ju faktiskt bli sådan att svårigheterna
blir ännu större än de är nu.

Herr HAGNELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Vi befinner oss inte i ett
sådant läge att hela det svenska näringslivet
är i gungning. Om vi kommer i det
läget finns det åtgärder som måste vidtas.

Vi diskuterar emellertid ett helt annat
och långsiktigare utgångsläge, i vilket
vi inte har skildrat situationen så
som herr Börjesson i Glömminge nu
gjorde. Det måste alltså vara en annan
situation som ni tänkt på när ni skrivit
era motioner än den som herr Börjesson
i Glömminge nu plötsligt svängde över
till.

Herr Geijers ställning i olika sammanhang
behöver vi inte diskutera. Ni är
emellertid som partier direkt företrädda
av era riksdagsledamöter i riksbanken.
Ni har möjlighet att driva en politik, ni
är ansvariga för den politik som drivs
så länge ni har era representanter kvar
i riksbanken.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag skall inte ta upp
herr Hagnells något aggressivt framförda
argument till en närmare diskussion.
Anledningen till att jag inte gör
det är inte att de överflödade av påståenden
att han och hans vänner var
de enda som begrep någonting och att
vi snart skulle märka att vi fått det
hela om bakfoten, om vi fick tillfälle
att pröva etc.; han framförde en mängd
yttranden av denna typ. Det förvånar
mig en smula, om jag får göra en stillsam
reflexion, att Hans Hagnell efter
så många år i riksdagen ännu inte har
märkt att sådana påståenden — rent
ut sagt omotiverat skryt — inte gör

något intryck, vare sig på hans egna
partivänner eller på någon annan.

Jag skulle kanske dock vilja bemöta
honom på en punkt. När herr Hagnell
påstår att vi inte säger något om hur
självfinansieringsgraden skall kunna
förbättras är det uppenbart felaktigt.
Om man för en klokare ekonomisk politik,
som höjer konkurrenskraften och
bättre utnyttjar de produktiva krafterna,
blir nationalinkomsten större.
Dessutom kommer det ju att bli konjunkturförbättringar
— det räknar herr
Sträng mer bestämt med än kanske
många andra.

Åtgärder som leder till en ökad nationalinkomst
medverkar naturligtvis
till både att löntagarna får högre reell
levnadsstandard och att företagen får
möjligheter att t. ex. avskriva mer på
sina anläggningar. Jag skall bara ta ett
exempel: Avskrivningen på fast egendom
är uppenbarligen otillräcklig; det
erkänner alla experter, även om herr
Hagnellinte vill räknas till den gruppen.
— Det är väl också klart att om man
tillämpar sådana skatteregler att företagen
kan använda en i viss mån växande
nationalinkomst till konsolidering
verkar det indirekt till löntagarnas förmån
och minskar otryggheten i deras
sysselsättning.

Av de två skäl jag nämnt kommer
alltså en ökning av självförsörjningsgraden
från den mycket låga nivå som
den haft under de senaste 18 månaderna
inte att ske på löntagarnas bekostnad.
Det är en verklig demagogik att
påstå något annat. Med en bättre politik
kan man få ett bättre läge, ett läge
som dels direkt tillför löntagarna en
reallöneförbättring, dels ger dem fördelen
av mer stabila företag och därmed
tryggare sysselsättning.

Vi har också från vårt håll framhållit,
att man bör vidta åtgärder för att få
löntagarna att delta i företagssparandet.
Systemet med andel i vinst syftar
bl. a. till att åstadkomma en förbättrad
företagsfinansiering. Systemet föreslås

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Nr 29 111

bli så utformat att det ger vissa skattemässiga
fördelar för löntagarna endast
om sparmedlen stannar kvar i företaget
en rätt väsentlig tid. Vi har också pekat
på möjligheter av många andra slag när
det gäller inflationsbekämpandet och
därigenom tillskapandet av bättre villkor
för företagsamheten.

Det verkar som om herr Hagnell förenar
ett utomordentligt intresse för
dessa problem med eu högst förbluffande
oförmåga att fatta vad det är
oppositionspartierna föreslagit. Jag vill
inte gärna tro att det är fattningsförmågan
som brister, men då är det väl
viljan som saknas. Man måste någon
gång säga ifrån till herr Hagnell. Han
lät för någon vecka sedan sin fantasi
flöda från denna talarstol, och han kom
med helt grundlösa påståenden om vad
oppositionspartierna ville göra med APfonderna.
Han målade en skrämmande
bild, vars enda syfte var att avskräcka
de löntagare som inte sätter sig in i de
verkliga förhållandena. En person som
tillämpar en sådan debatteknik kan ju
inte tas riktigt på allvar. Jag vill därför
begränsa mig till att i dag på en enda
punkt lämna det besked som herr Hagnell
så många gånger förut fått av bankoutskottets
talesmän.

Herr talman! Jag hade tänkt att beröra
ett par inte helt sammanhängande
men rätt viktiga ekonomiska frågor,
bl. a. en fråga som jag tror alltför litet
har uppmärksammats i de ekonomiska
debatterna. Jag åsyftar frågan varför
vi inte får en regelbunden och upplysande
redovisning av hur det förhåller
sig med de olika arbetslöshetssiffrorna,
varför vi inte får ordentligt säsongrensade
siffror, som tydligare visar
vad som verkligen sker. Från april—
maj i fjol redovisar man, för att ta ett
exempel, en nedgång i arbetslösheten.
Javisst, det var en säsongmässig förändring;
arbetslösheten minskade från
39 000 till 31 600. Men det borde ha tillfogats
att det med bortrensning av säsongvariationerna
i själva verket enligt

Ekonomisk debatt

en beräkning förekom en mindre ökning
av arbetslösheten, nämligen från
något över 33 000 till närmare 34 000.

Enligt min mening är det rätt väsentligt
att inte herr Sträng och andra
fortsätter att bluffa som man gjort hittills
genom att bara referera hur mycket
sysselsättningen stiger utan att tala
om att en stor del av den redovisade
förbättringen består av den vanliga säsongförbättringen.
Glädjande nog har
det de allra senaste månaderna skett en
viss reell förbättring. Låt oss da också
få den ordentligt redovisad! I flera
andra länder betraktar man det som
självklart att redovisa säsongrensade
siffror, och det tycker jag att även vi
skall göra, så att allmänheten klarare
kan se vad det är som sker.

Vid sidan av statistiken över dem
som är anmälda till arbetsförmedlingen
görs varje kvartal en undersökning rörande
arbetslösheten enligt den s. k. totala
arbetskraftmetoden, den amerikanska
labour-force-metoden. Man utgår
därvid inte från arbetsförmedlingens
och inte heller som förr från arbeslöshetskassornas
siffror. Med denna metod
söker man i stället mera ingående ta
reda på hur många och vilka människor
som befinner sig som man säger
»i arbetskraften», och sedan pröva hur
många av dem som inte har arbete.
Denna statistik, som utarbetas kvartalsvis,
kommer av någon anledning inte
fram till allmänheten på samma sätt
som de vanliga månadssiffrorna från
arbetsförmedlingen. Det behövs tydligen
något initiativ från offentligt håll

— jag vet inte om det är statsrådet Johansson
eller statsrådet Aspling som
bör ta ett initiativ för att vi skall få
fram dessa siffror över den totala arbetslöshetens
variationer kvartalsvis.

Eftersom jag tror att man inte närmare
observerat dessa siffror skall jag
nämna några av dem. I februari 1968

— den senaste bearbetade undersökningen
är från den tiden — var antalet
arbetslösa i angiven mening 104 000

112 Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1908 em.

Ekonomisk debatt

personer. Däri inräknas då inte sådana
personer som gör sin värnplikt, som
håller på med sin utbildning o. d. Dessa
siffror avser alltså bara sådana människor
som vill ha arbete och inte
kan få det. Det finns emellertid också
en s. k. latent arbetslöshet; med det avses
bl. a. folk som skulle vilja ha arbete
men som inte tar några initiativ för
att skaffa sig det därför att de inte tror
att det finns några utsikter att få ett
arbete. Denna grupp utgörs till rätt stor
del av kvinnlig arbetskraft, men i den
ingår också t. ex. manlig arbetskraft
som önskar arbete under kortare tid
än en normal arbetsvecka — en del av
dem vill ha normal arbetsvecka, en del
halv arbetsvecka, och genomsnittet blir
två tredjedels arbetsvecka.

Inom denna »latenta» grupp finns
tydligen en mängd arbetskraft som inte
utnyttjas, vilket bör ordentligt redovisas
om man vill klargöra arbetsmarknadsläget.
I februari 1968 uppskattades
denna latenta arbetslöshet omfatta
147 000 människor. Jag understryker
emellertid ännu en gång att de i genomsnitt
önskade arbete under 50—65 procent
av en normal arbetsvecka.

Därför kan man inte utan vidare
lägga samman siffran 104 000 direkt
arbetslösa med de 147 000. Men även
om man skulle räkna den latenta arbetslösheten
bara till hälften av själva
bruttosiffran så skulle där finnas en
mängd arbetskraft. Lågt räknat motsvarade
den 72 000 å 73 000 normalarbetsprestationer.
Det skulle tillsammans
bli ungefär 180 000 arbetsenheter, om
jag använder detta uttryck för en persons
arbete under en normal arbetsvecka.
Det skulle vara 180 000 arbetsenheter
som inte utnyttjas inom en total
arbetskraftsmängd som ligger något
under 4 miljoner. Då är här ändå inte
medräknade t. ex. en del pensionärer
som har jobb ibland och då kommer
in i arbetskraften. Annars är pensionärer
utanför arbetskraften. Men om de
sedan inte får jobb och lämnar sitt ar -

bete och lever på pension eller annat
försvinner de i statistiken, även om de
kanske själva betraktar sig såsom varande
arbetslösa därför att de har haft
jobb ehuru varande pensionärer. Men
det är ju en detalj.

Kvar står att den samlade arbetslösheten
tydligen är ganska väsentlig och
den bild man ger av verkliga förhållandet
genom uppgifter som sprids månad
efter månad vill jag beteckna som icke
varande rättvisande. Den är så ofullständig
att den döljer en del av problemets
allvar och omfattning.

Jag skall inte göra internationella
jämförelser, herr talman, men jag måste
säga att det från regeringsbänken
många gånger har syndats genom att
man har tagit våra svenska siffror enligt
våra metoder och jämfört med utländska
siffror som har beräknats med
den nu angivna metoden för uppskattningen
av den totala arbetskraften. Var
och en kan ju räkna ut att 180 000 utan
arbete i Sverige av cirka 4 miljoner
motsvarar över 4 procent. När hörde vi
i en diskussion en siffra av denna art
från regeringsbänken?

Jag vill inte på något sätt överdriva
men jag har bara velat motivera, herr
talman, att jag anser det vara ett självklart
och berättigat krav, att man inom
regeringen mera skall intressera sig
för att på ett effektivt sätt redovisa den
verkliga situationen och arbetsmarknadens
läge inte bara såsom den framstår
med den svenska metoden utan
också med de andra. Man bör också
ta hänsyn till säsongvariationer i den
mån sådant är praktiskt möjligt, så att
de belysande uppgifterna kommer fram
i tidningspressen, i radio och TV och
på annat sätt.

Herr talman! Vi har av herr Sträng
hört och läst i en annons som han själv
tydligen var mycket förtjust över och
hänvisade till — särskilt på grund av
det vackra fotografiet men jag gissar
att han inte ville ta avstånd från innehållet
heller — hur regeringen genom

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Nr 29 113

krafttag ökar sysselsättningen och
minskar arbetslösheten. Men det är ju
till stor del den säsongmässiga förbättringen
som herr Sträng då hänvisar
till. Den ökning av nationalinkomsten
som han talar om är vidare till stor del
ett resultat av den konjunkturförbättring
som han talar så mycket om. Men
i annonsen framstår det hela som varande
varken säsongförbättring eller
konjunkturförbättring, utan det framstår
såsom varande ett resultat av regeringens
skickliga politik. Finns det någon
som vill beteckna detta såsom en
sakligt riktig framställning? Motsvarar
detta den bild som herr Sträng
gav av sig — liksom utrikesministern
Torsten Nilsson i går av sig själv — bilden
av en person som aldrig låter sin
framställning påverkas av taktiska motiv? Man

bör observera att en hel del av
regeringens åtgärder visserligen ökar
sysselsättningen men att arbetslösheten
har framkallats av en olämplig ekonomisk
politik från regeringens sida.
Om det t. ex. bedrivs en ryckig bostadsbyggnadspolitik,
om det införs idiotstopp
eller 25-procentiga investeringsavgifter
som därmed minskar sysselsättningen
inom vissa delar av byggnadsindustrin,
framkallas arbetslöshet.
När regeringen för en olämplig politik
så att kostnaderna blir för höga med
påföljd att en del av vår exportindustri
får svårigheter, framkallas också arbetslöshet.

Sedan kommer då herr Sträng och
hans kolleger och säger, att de släppt
investeringsfonderna fria in. m. och
pekar på hur många arbetstillfällen som
skapats. Ja, det har kanske skapats vissa
arbetstillfällen som kompensation
för dem som tidigare eliminerats —
men det rör sig enligt min mening sällan
om någon full kompensation. Dessutom
gäller det mer eller mindre artificiella
åtgärder från regeringens sida,
som jag i och för sig under vissa omständigheter
är bestämd anhängare av

Ekonomisk debatt

men som ofta blir dyrbara. Ofta betyder
denna politik för de människor
det gäller inte detsamma som om de
kunnat fortsätta utan vidare i sitt ordinarie
arbete. Hela detta skryt över hur
många arbetstillfällen regeringen skapar
bör bedömas mot bakgrunden av
de arbetstillfällen som regeringen tagit
bort genom en ryckig och olämplig
ekonomisk politik. Att så skett när det
gäller bostadspolitiken har ju erkänts
även av statliga myndigheter mer än
en gång.

Vi känner också till att herr Sträng
byggen. Därför var denna felbedömning
ar. 1967 ansåg han att det skulle bli en
expansiv utveckling i Sverige senare
under året, och han talade mycket om
att han ville föra en stram ekonomisk
politik. Hur blev det sedan under 1967
och i början av 1968? Det blev inte alls
den utveckling herr Sträng tänkt sig.
Alldeles klart är att den felbedömning
han den gången gjorde påverkade hans
politik. Det var en av de faktorer som
föranledde honom att bl. a. införa den
25-procentiga skatten på en hel del
byggen. Därför var denna felbedömning
allvarlig från folkhushållets och sysselsättningens
synpunkt.

Herr talman! Om det inte hade varit i
slutet av riksdagssessionen skulle det ha
varit frestande att ta upp till diskussion
den förnyade bankrutt för herr
Strängs budgetpolitiska idéer, som så
klart avspeglas i årets nu reviderade
budget. Här har herr Sträng i ett årtionde
talat om totalbalansering medan
vi från vår sida framhållit, att budgetpolitiken
måste anpassas efter det ekonomiska
läget. Det finns inga skäl att ha
precis så stort överskott på driftbudgeten
att det motsvarar lånebehovet på
kapitalbudgeten. Det bör ibland vara
mer och ibland mindre — beroende
på omständigheterna. Herr Sträng har
ändå visat preferens för totalbalansering
fastän han retirerat i viss utsträckning.

Hur är då läget nu? Jo, finansmi -

114 Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Ekonomisk debatt

nistern förutsäger en betydande konjunkturförbättring
och föreslår samtidigt
en mycket betydande ökning av
totalbudgetens underskott och den statliga
upplåningen jämfört med vad han
tidigare, senast i januari, ansåg vara
rimligt. Vad är förklaringen till att han
bedömer konjunkturerna gynnsammare
men bedriver en mera expansiv politik
genom starkt ökad upplåning?

Den som kan få detta att rimma med
finansministerns tidigare principer för
budgetpolitiken skulle jag bra gärna
vilja träffa för ett närmare meningsutbyte.
Tidsskäl gör att det väl inte
kan äga rum här genom att vi uppträder
i denna talarstol, men jag är beredd
att delta i mera privata, instruktiva samtal
för att försöka lära mig detta, som
jag dock inte tror att någon människa
kan förklara.

För det första har alltså herr Strängs
budgetfilosofi gjort bankrutt. För det
andra agerar herr Sträng på ett sätt
som han själv i januari skulle ha förkastat
med mycket hårda ord. .lag skulle
vilja ha hört Gunnar Sträng i januari,
om något oppositionsparti hade lagt
fram en budget med ett sådant lånebehov
— över tre miljarder — som han
själv nu presenterar!

Nu skall jag inte uppta tiden med
att diskutera hur jag tycker att vi bör
göra och inte göra, men man kan ju
någon gång få lov att diskutera finansminister
Sträng i maj, finansminister
Sträng i januari och finansminister
Sträng 1967 för att därigenom belysa
hans politik. Man är inte tvungen att
varje gång gå in på högerns skattepolitik
o. s. v. Föregående talare för mittenpartierna
tycker jag fullt klart har redovisat
vår ståndpunkt, och jag kommer
inte att här göra något tillägg.

Herr talman! Trots att folkpartiets
ordförande Sven Wedén har förklarat
detta med rundabords- och stabiliseringskonferenser
har varken herr
Sträng, herr Hagnell eller bankoutskottets
majoritet fattat meningen. Det blir

ett allt större mysterium att man inte
begriper en så enkel tanke. Det är inte
fråga om att träffas för att ge varandra
råd; det är fråga om att skapa en situation
där en grupp vet, att om man är
återhållsam med de nominella inkomsthöjningarna
i kronor räknat, så gör den
gruppen inte därigenom någon uppoffring
av den reella inkomstförbättring
som är möjlig, utan gruppen medverkar
i stället till att prisstegringen blir mindre.
Konferensen blir alltså ett inslag i
en politik mot inflation. Hur skall man
kunna få en grupp att vara återhållsam
i sina krav, om den kan befara
att andra grupper i så fall får en så
mycket större del av kakan? Nej, alla
grupper måste få en garanti, att om de
är återhållsamma med sina krav i pengar
räknat, så kommer även andra grupper
att vara återhållsamma. Då blir
prisstegringen mindre än eljest. Därför
offrar ni ingenting av er realinkomstförbättring,
kan man vid konferensen
säga till varje grupp, men ni hjälper
till att göra inflationen mindre.

Enligt min mening förutsätter en sådan
ordning att man ger t. ex. de olika
löntagargrupperna garanti för att om
det mot förmodan på grund av utländska
förhållanden inträffar en större
prisstegring än vad man räknat med
vid konferensen, så kompenseras detta
i efterhand. Man får aldrig någon återhållsamhet
hos stora grupper, om de
löper risken att offra något för att
andra motsvarande grupper skall få
det bättre. Däremot kan alla vara med
på en politik som gör att nationalinkomstens
stegring blir större än den
eljest skulle ha blivit, därför att konkurrensförmågan
och konkurrenskraften
på världsmarknaden blir större och
ekonomin mera stabil. En sådan utveckling
är till gagn och leder till större inkomster.
Den är ingalunda någon orsak
till att realinkomstförbättringen hålles
nere. Tvärtom uppnår man genom att
begränsa inflationen en förbättring av
den reella standarden.

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Nr 29 115

Nu menar jag inte att enbart detta
klarar inflationsproblemet. Tidigare talare
från oppositionspartierna har ju
här klargjort att det behövs många andra
åtgärder.

Herr talman! Jag skall gå förbi en
del frågor och nöja mig med att såsom
avslutning säga några ord om något
som kanske inte heller tillräckligt har
observerats i den offentliga debatten,
nämligen statens olika roller på det
ekonomiska området. Ett mycket vanligt
resonemang som jag i vår sett i kammarens
protokoll och hört framföras
från denna talarstol är följande.

Om en del enskilda företag inte lyckas
så bra och det uppstår arbetslöshet,
måste samhället träda till, sörja för nya
arbetstillfällen och ge understöd. Både
stat och kommun måste på olika sätt
stödja de arbetslösa som förorsakar en
hel del utgifter för det allmänna. Då är
det väl inte mer än naturligt — säger
man — att det allmännas representanter
skall få vara med om att bestämma
var och hur det skall investeras, så att
man kan se till att det inte i onödan
uppstår sådana tråkiga situationer där
företagen läggs ner eller där arbetarna
friställs.

Inget argument har väl under det
senaste året i den ekonomisk-politiska
debatten förts fram med en sådan envishet
för att inte säga monotoni från
socialdemokratiskt håll som just detta.
Skall samhället vara med om att betala,
skall det också vara med om att
bestämma. Med detta resonemang kommer
man fram till allehanda slutsatser,
t. ex. vissa syften med införandet av
Investeringsbanken. Det finns andra
argument för Investeringsbanken, men
det är inte mitt ämne just nu.

Men, herr talman, låt oss tänka efter
ett ögonblick! I det ekonomiska livet
undgår vi inte risker. Jag har sett på
sysselsättningen inom de statliga företagen
från slutet av 1966 till slutet av
1967 och fann därvid, att denna vissa
perioder procentuellt hade gått ned nå -

Ekonomisk debatt

got mer än sysselsättningen i enskilda
företag. Också statliga företag löper
tydligen risker och rationaliserar på ett
sätt som minskar arbetstillfällena.

Framför allt tar emellertid staten och
kommunen in skatter av företag och
medborgare. Dessa skatter kan till en
del betraktas såsom försäkringsavgifter
på samma sätt som premier som betalas
till en bilförsäkring eller en brandförsäkring.

Inträffar olyckan och bilen eller huset
skadas får man ut av de pengar som
alla försäkringstagare tillsammans har
betalat in till försäkringsinrättningen.
Det är på samma sätt på detta område.
Om det inträffar olyckor -— och det
måste det ju göra eftersom alla inte kan
vara allvisa, sannerligen inte heller statens
representanter — kommer de pengar
som vi betalar in i form av skatter
till stat och kommun till en del att användas
för att så långt möjligt skapa
nya arbetstillfällen och för att hjälpa
dem som förlorar sitt arbete.

Det är i och för sig alldeles naturligt
att de pengar som betalas in används
på detta sätt. Försäkringsföretag har
emellertid ingen särskild kapacitet eller
rätt att föreskriva hur människor skall
förfara med sina bilar och sina hus.
Inte heller har staten någon särskild
kapacitet att klara ut hur alla de hundratusentals
företagsledarna skall sköta
företagen. När man på socialdemokratiskt
håll — därför att det finns ett förträffligt
socialt försäkringsarrangemang
i vårt samhälle — säger att då
är det naturligt att staten också skall
vara med om att bestämma, har man
redan antagit det man skulle bevisa,
nämligen att statens representanter kan
sköta det hela så mycket bättre än de
enskilda.

Men låt oss bara för resonemangets
skull antaga att det visar sig att statens
representanter är sämre skickade
att leda de enskilda företagen. Staten
skall väl då inte lägga sig i ledningen
av företagen bara därför att en del skat -

116 Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Ekonomisk debatt

temedel i ett socialt försäkringsarrangemang
används till gagn för de anställda
och för en del företag.

Man får inte utan vidare anta det
som skulle bevisas, nämligen att statens
representanter kan klara de ekonomiska
besluten bättre. Därför är det, med
förlov sagt, ett helt felaktigt resonemang
när man säger, att på grund av
att staten ger social hjälp vid minskad
sysselsättning, så bör staten vara med
och bestämma i fråga om investeringarna
och det ekonomiska livets ledning.

Problemet blir: Hur får vi bästa möjliga
ledning och utveckling av produktionen?
Vad är statens roll? Till lösningen
av det problemet bar man inte
i minsta mån bidragit genom att säga:
Vi har ju social omvårdnad i Sverige
som stat och kommun betalar med skattemedel
från enskilda och företag. Nej,
det problemet kvarstår som ett annat
och ett viktigt problem, där vi vet att
synsätten är olika. Vi vet att man på
socialdemokratiskt håll — för att inte
tala om hur det är på kommunistiskt
håll — har en benägenhet att hela tiden
föredra en ökning av det statliga inflytandet.
Och det kan man väl säga, herr
talman, när det nu föreligger ett nytt
näringspolitiskt program: Man behöver
inte läsa ett enda ord i ett nytt socialdemokratiskt
näringspolitiskt program
för att veta att kvintessensen är att staten
skall dirigera mer än förut. Jag
tror inte att verkligheten är sådan att
man kan utgå från att detta är en riktig
och produktiv ordning, men det är i
alla fall ett stort problem att diskutera.
Att vi har en social omvårdnad är däremot
uppenbart inget skäl för att staten
skall dirigera företagen.

Herr HAGNELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ohlin började med
att säga att jag hävdat att jag och mina
vänner var de enda som förstår något.
Han påstod vidare att jag skulle ha sagt
att oppositionspartierna har fått allt om
bakfoten.

Jag har inte alls använt dessa uttryck
-— det är herr Ohlins egen uppfinning,
som han använder för att kritisera. —
Det finns en intressant artikel i Dagens
Nyheter i dag om en handbok på gymnasiestadiet
i debatteknik. Jag ber att
få hänvisa till den.

Herr Ohlin talade sedan upprepade
gånger om »självförsörjningsgraden»
inom företagen. Det är ju inte det ämnet
vi diskuterar — vi diskuterar självfinansieringsgraden.
Men det går ju att
ändra protokollet, så ser det litet bättre
ut.

Herr Ohlin talade också om en debatt
som vi hade »för några veckor sedan».
Och han upprepade: en debatt
för några veckor sedan, om ATP-fonderna.
Det var förra veckan, herr Ohlin.
Herr Ohlin sade efter den debatten detsamma
som han nu sade om mitt omdöme,
som inte passar — som inte passar
socialdemokraterna. Herr Ohlin sade
vidare till mig, utanför denna kammares
väggar men i vittnes närvaro, att
han nu skall skriva skrivelser mot mig
personligen -— och de skall vara hårda,
sade han. Jag fick sedan läsa några av
dessa cirkulärledare som infördes i
folkpartipressen i slutet av förra veckan.
— Med de metoderna arbetar herr
Ohlin. Jag tycker att de ligger på ett
för lågt plan för en f. d. partiledare.

Jag hörde herr Ohlin efter kriget dra
upp riktlinjerna för folkpartiets politik.
Han sade då: Vi skall inte tala i
allmänna ordalag — vi skall konkretisera
och personifiera. När det gäller att
personifiera skall vi göra det dels negativt,
dels positivt. Negativt skall vi
personifiera Wigforss som företrädare
för de höga skatterna, så när folk tänker
på Wigforss skall de tänka på höga
skatter, och när de tänker på höga skatter
skall de tänka på Wigforss. — Per
Albin har en alltför stark ställning i
folks medvetande, sade herr Ohlin vidare.
Vi skall inrikta oss på att undergräva
hans ställning hos svenska folket.

Herr Ohlin fortsatte: Positivt skall vi

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Nr 29 117

personifiera — han kunde inte föra
fram sig själv utan nämnde förre justitieministern
Bergquist, som sedan blev
flyttad från folkpartiets lista i Sörmland
och så småningom blev landshövding
i Kronobergs län.

Samma metoder att negativt personifiera
som jag nämnde begagnade herr
Ohlin här i riksdagen i förra veckan.
Han verkställde sina intentioner och
gav omigen uttryck för dem här i dag.

Men för några veckor sedan kom han
till mig och bad att vi skulle skriva en
motion gemensamt. Då hyste han inga
betänkligheter mot mitt omdöme, utan
ville att vi skulle samarbeta. Det gjorde
vi. När jag sedan kritiserar hans inställning
i ATP-frågan passar inte mitt
omdöme längre! Jag beklagar, herr
Ohlin, att jag inte kan vara alla till
lags.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag har sagt till herr
Hagnell efter debatten — som alltså
inte ägde rum för ett par veckor sedan
utan i förra veckan — att det var mig
en stor besvikelse att bevittna hur herr
Hagnell förde en så ovederhäftig diskussion
om mittenpartiernas — och för
övrigt även högerns — inställning till
ATP-fonderna och deras användning.
Vi skall inte ta upp det här, men herr
Hagnell kan gå hem och läsa vad han
sade. Jag tror att han sedan inte kommer
att bestrida att hans framställning
var synnerligen ovederhäftig. Jag har
det intrycket att herr Hagnell också
förstod detta.

Nu säger herr Hagnell att jag denna
vecka har ägnat mig åt att skriva ledare
i Folkpress. Det är ett bevis på herr
Hagnells strålande fantasi. Jag har varken
skrivit ledare i Folkpress eller haft
någon direkt eller indirekt kontakt med
ledarartiklarna. Det finns kapabla personer
som skriver dem. De behöver inte
min hjälp. Men herr Hagnell kommer
med påståenden från talarstolen som är
rena fantasier!

Ekonomisk debatt

Sedan vill jag medge en sak, herr
talman,, nämligen att jag — efter att ha
studerat herr Hagnells argumentationsmetod
i dag och någon dag i förra veckan
— tyckte att någon annan väl någon
gång kan få tala med herr Hagnell
ungefär på det sätt på vilket han har
talat med oss andra så länge. Det ligger
väl något i det ordspråket, herr
Hagnell, att »som man ropar i skogen
får man svar». Här i kammaren brukar
vi vara så snälla att herr Hagnell som
regel inte får svar på det sätt på vilket
han själv talar. Men om han nu fått det
i dag tycker jag inte att han skall försöka
göra sig till martyr.

Herr HAGNELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ohlin sade själv:
Nu skall vi skriva mot dig, det skall bli
personligt och hårt. — Därefter publicerades
dessa skrivelser med samma uttryckssätt
som herr Ohlin använde sig
av i korridoren och delvis även i talarstolen
i dag.

Det var ett enastående sammanträffande
mellan herr Ohlins yttrande att
han skulle se till att det blev skrivet på
det negativa, personliga och hårda sättet
och det som inträffade ett par dagar
därefter. Ett underligt sammanträffande! Hade

Ni inte sagt att Ni skulle göra
det hade det varit en annan sak. Men
Ni sade att Ni skulle göra det och det
gjordes också sedan! Därför knyter jag
samman dessa båda händelser.

Jag försöker, även om jag uttrycker
mig hårt, rikta hårdheten mot partier
och allmänna inställningar till problemen.
Jag tar aldrig upp herr Ohlins
personliga omdöme till diskussion. Jag
håller mig för god för sådana debatttekniska
inlägg, men herr Ohlin arbetar
så, enligt egen utsago: Ut till allmänheten
genom pressen! Jag tycker
att det inte är särskilt hederligt.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Nog överraskar herr

118 Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Ekonomisk debatt

Hagnell mer och mer! Han framför
inget beklagande av att han helt grundlöst
gjort påståenden om mitt medarbetarslcap
i några ledare, som han ogillar
men som jag inte känner till. De
kanske är utmärkta. Jag kanske skulle
vara förtjust om jag hade skrivit dem,
men det vet jag inte. .lag har inte läst
dem, inte sett dem och inte inspirerat
dem.

Herr Hagnell talade om ett samtal i
någon korridor. I den mån jag deltagit
i ett sådant samtal har herr Hagnell
missförstått det hela. Jag anser inte att
man skall kritisera andra för de tokiga,
grundlösa och oberättigade påståenden
som herr Hagnell har gjort.

Kritiken skall riktas mot den som
framför dessa påståenden. Det har jag
försökt göra i dag, och det kan hända
att jag fortsätter med det. Det är väl
ingenting egendomligt att herr Hagnell
själv får bära ansvaret för vad han
gör.

Jag vill tillägga, herr talman, att herr
Hagnells sätt att försöka vrida ett yttrande
av mig — som jag här har redogjort
för och som jag står vid — i en
korridor till någonting, som skall vara
ett ämne för andra kammaren att diskutera,
väl strider mot en mycket god
parlamentarisk praxis.

Jag kommer att diskutera herr Hagnells
egendomliga åsikter och påståenden
ytterligare någon gång. Herr Hagnell
skall inte komma och säga att han
inte har ansvaret för vad han yttrar och
att vi inte får lov att kritisera honom.
Han blir ingen martyr om vi ändå gör
det. Den undanmanövern går inte.

Herr EDO (ep):

Herr talman! Det är kanske synd att
avbryta det mycket personliga meningsutbyte
som här försiggått, men jag skall
ändå med några ord kommentera en del
av innehållet i det paket av utlåtanden
som vi nu behandlar.

Bevillningsutskottets betänkande nr
45 angående mervärdeskatt är enhälligt.

Det betyder emellertid inte att vi i alla
avseenden är helt nöjda med vad som
däri föreslås. Jag vill i likhet med tidigare
talare från oppositionen beklaga,
att inte övergången till mervärdeskatt
göres i anslutning till en samlad förändring
av hela skattesystemet med de
inkomstförstärkningar som i samband
därmed bör tillföras vissa grupper, såsom
låginkomsttagare, barnfamiljer och
folkpensionärer.

I detta sammanhang borde också frågan
om en annan avvägning mellan
statlig och kommunal skatt tas upp, eftersom
kommunalskatten — såsom tidigare
har framhållits — är den tyngsta
skatten för de lägre inkomsttagarna.
Så har inte blivit fallet, och därför måste
denna reform betraktas som endast
en delreform, vilken måste fullföljas
med en samlad lösning, som främjar
produktionen och sysselsättningen och
därmed tryggheten. Skatteuttaget bör
självfallet vara grundat på regeln om
skatt efter bärkraft.

Proposition nr 100 är i vissa avsnitt
oklar och kan ge anledning till misstolkningar;
det gäller t. ex. i fråga om
skattepliktiga tjänster. I en sådan uppräkning
av dylika tjänster som nu göres
i 10 § är det svårt att täcka alla de
fall som avses. Detta framgår av de i
motionerna 1:919 och 11:1168 framställda
spörsmålen beträffande bl. a.
jordbearbetning, sådd och skörd, med
anledning av vilka utskottet har hemställt
om ett förtydligande.

Mervärdeskatten skall ju vara konkurrensneutral
och investeringsfrämjande.
För att inga hakar härvidlag skall
uppkomma måste man fråga sig, om
det inte vore bättre att i princip göra
alla tjänster skattepliktiga och specificera
undantagen. Även om inte heller
en sådan lösning är helt problemfri,
borde det kunna finnas anledning att
undersöka den möjligheten vid fortsatt
överarbetning.

Propositionen har i ett avseende väsentligt
förbättrats vid utskottsbehand -

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Nr 29 119

lingen, nämligen i fråga om deklarations-
och skatteinbetalningstider. De 18
dagar som propositionen föreskriver
skulle ha skaffat många företagare stora
administrativa bekymmer. Den korta
redovisningstiden skulle också ha omöjliggjort
ett rationellt utnyttjande av
ADB-system och bokföringsbyråer, detta
särskilt — vilket herr Vigelsbo redan
har framhållit — som de skattepliktigas
antal så starkt ökar.

Vi har i motion bl. a. från vårt håll
förordat en deklarationstidsfrist på 48
dagar. Utskottets ledamöter har enats
om 35 dagar. Detta är en väsentlig förbättring
i jämförelse med propositionens
förslag och kan hälsas med viss
tillfredsställelse. Samtidigt innebär den
senare inbetalningen av skatten en viss
räntevinst för företagen och därmed
i någon mån en kompensation för skatteuppbörden
som ankommer på dem.

Bland de områden som mervärdeskatten
utvidgas att omfatta är hotelltjänsterna.
För närvarande utgår omsättningsskatt
på matandelen med 60
procent. Samma procentsats föreslås
gälla priserna på hotellrum. Mot detta
förslag kan i och för sig ingen invändning
resas. Däremot kommer utvidgningen
att skapa ökade svårigheter bl. a.
och i särskild grad för turistnäringen.
Bedan nu har turistnäringen svårt att
hävda sig i konkurrensen med utländska
resmål. En ökad kostnadsstegring
kan bli besvärlig för näringen att klara
av. Detta är bekymmersamt speciellt
därför att turistnäringen i många kommuner
— särskilt inom det norra stödområdet
—• är ett väsentligt och i vissa
fall dominerande näringsfång och en
viktig sysselsättningsfaktor. Många exempel
finns på detta, icke minst i mitt
eget län, Kopparbergs län.

De statliga insatserna i lokaliseringsavseende
kan äventyras, om beskattningen
ytterligare ökar kostnaderna.
Det bör vara en angelägen uppgift att
vid samma bedömning som gäller lokaliseringsstödet
också pröva frågan om

Ekonomisk debatt

skattefrihet från moms på turisthotelltjänsterna.
Den skatteminskning som
staten skulle få vidkännas vid en sådan
lösning borde kunna vägas mot det
minskade utflödet av valutor för semesterresor
till utlandet. Dessa synpunkter
har un der strukits i det särskilda yttrandet
nr 2 i utskottets betänkande.

I föreliggande förordning om mervärdeskatt
är i 62 § bestämmelser intagna
om riksskattenämndens fullmakt att
meddela s. k. bindande förklaring. Detta
är ett överflyttande av nu gällande — år
1965 utvidgade — rätt för nämnden att
i omsättningsskattefrågor lämna bindande
förklaring. En skärpning har även
skett på så sätt, att den nu gällande inskränkningen
till fall som inte kan prövas
inom ramen för förhandsbesked
bortfaller.

Dessa befogenheter för riksskattenämnden
ligger den direkta lagstiftningen
mycket nära. Därtill är det betänkligt
ur rättssäkerhetssynpunkt, enär
talan inte kan föras mot beslut innebärande
bindande förklaring.

Utskottets redovisning på s. 95 i utlåtandet
i anledning av motioner i denna
fråga är synnerligen anmärkningsvärd.
Däri erinras nämligen om att riksdagen
i efterhand ändrat lagstiftningen i anslutning
till lämnade förhandsbesked.
Praktiskt kanske det kan accepteras,
men det är ändock otillfredsställande
rent principiellt.

I anslutning till kompletteringspropositionen
har en rad motioner behandlats,
bl. a. beträffande beskattningen av
folkpensionärers inkomst. Yi har från
centern och folkpartiet i reservation nr
3 till bevillningsutskottets betänkande
nr 47 redovisat vår uppfattning i frågan.
Däri ställs ånyo krav om en utredning
angående generösare regler för beskattning
av folk- och förtidspensionärers
sidoinkomster. Det är angeläget att
denna fråga snarast bringas till en vettig
lösning. Man måste konstatera att
regeringen tyvärr inte varit särskilt intresserad
av att gripa sig an denna för

120 Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Ekonomisk debatt

många folkpensionärer så viktiga fråga.
I det avseendet vill jag gärna instämma
i de synpunkter som herr Brand! tidigare
har anfört i frågan.

I detta sammanhang vill jag bara helt
kort konstatera, att den lösning som högern
föreslår i reservation nr 4 enligt
vår bedömning inte är någon riktig lösning.
Det kan inte vara rimligt alt i
samtliga fall inkomst av folkpension
skall vara skattefri. Att avskaffa skatteplikten
på folkpensionsinkomster för
de stora inkomsttagarna kan inte vara
någon förstahandsfråga enligt vår uppfattning.
Däremot måste det vara en angelägen
uppgift att lätta skattetrycket
för de små inkomsttagarna — i detta
sammanhang folkpensionärerna.

Jag nämnde tidigare att kommunalskatten
för det stora antalet mindre inkomsttagare
är den tyngsta skatten. För
gifta pensionärer med en gemensam
nettoinkomst av mellan 18 000 och
20 000 kronor utgör kommunalskatten
vid en kommunal utdebitering på 19—
20 kronor cirka 75 procent av den samlade
stats- och kommunalskatten. Och
denna övervältring synes fortgå.

Orsakerna härtill är många. Kommunernas
andel av kostnaderna för omsorgen
om människorna ökar gentemot
staten. För närvarande torde denna andel
överstiga 60 procent, och utvecklingen
går mot en fortsatt ökning. Det
måste vara en viktig uppgift vid fortsatt
reformering av skattesystemet att
verkligen beakta denna trend. Kostnaderna
för den ökade kommunala omsorgen
om människorna, vilken är en
angelägen sak, bör inte hårdast drabba
de mindre och vanliga inkomsttagarna.

Den sammanlagda kommunala utdebiteringen
har under de senaste tio
åren, såsom herr Hedlund tidigare redovisade,
ökat med en tredjedel och den
genomsnittliga skattesatsen ligger nu
vid 18: 70. De prognoser som uppgjorts
i kommuner och landsting visar på en
betydande höjning inom de närmaste
åren. Den maximigräns beträffande

kommunal utdebitering, som finansministern
bl. a. fixerade för ett par år sedan
till 20 kronor, har överskridits i
många kommuner. Nu betraktas på
kommunalt håll en utdebiteringshöjd
på 25—26 kronor som oundviklig om
några år, därest ingenting händer beträffande
en annan kostnadsfördelning
mellan stat och kommun.

Den nämnda utvecklingen är i högsta
grad otillfredsställande, om man vill
åstadkomma en jämnare inkomstfördelning.
Det skatteutjämningsbidrag som
nu utgår till kommunerna på cirka 1,3
miljard är i och för sig värdefullt men
otillräckligt för att nå en bättre fördelning
mellan stat och kommun. Vi har
även i år i motion från centerpartiet
föreslagit en utredning om införande av
ett schablonavdrag — liknande kommunalskatteavdraget
vid den statliga beskattningen
-— även vid den kommunala
taxeringen. För att inte minska reformens
effekt bör staten via ett höjt skatteutjämningsbidrag
kompensera kommuner
för det uppkomna skattebortfallet.

I det sammanhanget vill jag kommentera
vad herr Brandt tidigare i dag sade.
Herr Brandt ansåg att centerpartiets
förslag var helt orealistiskt. Men om
förslaget med ett schablonavdrag vid
den kommunala taxeringen skulle innebära
ett skattebortfall för kommunerna
vid schablonens hundraprocentiga tilllämpning
på i runt tal 2,5 miljarder,
måste detta självklart betyda, herr
Brandt, att de lägre inkomsttagarna
drabbas oerhört tungt med det system
vi nu har. Det måste sålunda vara en
rimlig framtida uppgift att verkligen ta
krafttag för att minska det tunga skattetryck
som — vilket jag tidigare framhöll
— i synnerhet drabbar de mindre
inkomsttagarna genom den hastigt stigande
kommunala beskattningen.

Denna reform är angelägen och förslaget
är uppburet av starka solidaritets-
och rättvisekrav.

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Nr 29 121

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Om jag skall göra en
mycket kort kommentar till förslaget
om mervärdeskatt skulle jag vilja säga:
Äntligen. Det är beklagligt att förslaget
inte bär lagts fram betydligt tidigare;
det skulle ha betytt en större investeringsvilja,
ökad konkurrensmöjlighet
och fler arbetstillfällen.

Det finns i bevillningsutskottets betänkande
ett par konstateranden som
jag tycker är intressanta och vill ta
fasta på. Man säger där att det är vidgade
handelsmarknader som drivit fram
behovet av en samordning i de nationella
skattesystemen för att nå en konkurrens
på lika villkor mellan länderna.
I första hand får alltså införandet av
mervärdeskatten ses som ett led i de
handelspolitiska strävandena. Men dessutom
sammanhänger den ökade anslutningen
till mervärdeskattens princip
med en stigande insikt om principens
förtjänster.

Det är verkligen bra att regeringens
insikter till slut blivit stora nog för att
den skall våga lägga fram detta förslag.
Finansministern har nödgats erkänna
att vår suveränitet inte är mer absolut
än att vi har anledning att anpassa oss
efter de faktiska marknadsförändringarna
och inte bara kan vänta på att andra
länder skall anpassa sig efter oss.

Utskottet gör ett annat konstaterande,
som jag tycker är viktigt att uppmärksamma
— det är av mer ovanligt slag.
Man pekar på att framläggandet av förslaget
kommit att präglas av tidsnöd.
Det borde väl i och för sig inte vara
nödvändigt, eftersom den eniga skatteberedningen
för mer än fyra år sedan
avgav sitt förslag.

Utskottet säger också att det är betänkligt
att man starkt fått forcera
granskningen av förslaget. Det är därför
viktigt att slå fast, att detta inte får
vara någon normal ordning för behandlingen
av så viktiga frågor.

En reell slutbehandling av hela mervärdeskatteförslaget
har inte heller va -

Ekonomisk debatt

rit möjlig eftersom det funnits en rad
oklara punkter. Utskottet måste därför
lämna många i och för sig viktiga frågeställningar
och efterlysa regeringsförslag
till lösningar för behandling i höst.

Det är ju även viktigt att få synpunkter
utifrån, men tryckta exemplar av
propositionen har inte, som kammarens
ledamöter väl vet, funnits tillgängliga.
Jag vill bara erinra om den oro som
uppenbarligen råder bland taxeringsintendenterna
och på länsstyrelsernas
taxeringsavdelningar, där man befarar
att det inte blir möjligt att med detta
förslag, som det tekniskt är utformat,
tillräckligt smidigt förena beskattningsförfarande,
kontroll och processföring.
Den typen av rent tekniska frågor tror
jag inte att man vid utskottsbehandlingen
har haft möjlighet att ordentligt
granska.

Vi har från folkpartiets sida bl. a.
haft den uppfattningen att kompensation
skulle utgå för arbetet med redovisning
av skatten, som ju måste vara
en samhällets angelägenhet. För att få
en kompromiss har vi emellertid frånträtt
ett sådant krav, och vi har i stället
uppnått en betydande förlängning
av redovisningstiden; andra talare har
redan belyst fördelarna härmed. Kompromissen
har nödvändiggjort att vi
avstår från olika yrkanden, men vissa
punkter vill vi understryka eftersom vi
anser det viktigt att de får förtur till en
positiv behandling i en som vi hoppas
nära förestående stor skattereform.

Herr Gustafson i Göteborg har redan
talat om konstnärerna, och jag skall
därför inte gå in på den frågan. Låt
mig endast nämna ett par andra avsnitt.

Det är faktiskt inte rimligt att behålla
punktskatterna, om de inte har någon
särskild social eller medicinsk motivering.
Tag t. ex. guldmedsskatten! Den
är en typisk illustration av hur olyckligt
en punktskatt kan verka. I konkurrens
med andra länder klarar sig de
svenska guldsmedsföretagen dåligt. Och
inte är det någon social rättvisa att de

122 Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1908 em.

Ekonomisk debatt

människor som har råd kan resa till
andra länder, kan köpa guldsmedsvaror
billigt, medan de som inte har råd att
göra det får betala den högre skatten
här hemma. Och inte är det heller någon
form av social rättvisa att låginkomsttagare
som vill köpa t. ex. choklad,
tekniska artiklar och mattor måste
betala en orimligt hög skatt på de varorna.

En annan viktig fråga gäller konkurrensneutraliteten
mellan å ena sidan
stat och kommun samt å andra sidan
enskilda företag. Även om det är en förbättring
att man vid den statliga upphandlingen
får tänka bort skillnaden i
anbud på grund av de statliga företagens
skattefrihet är detta inte tillräckligt.
Man måste uppmärksamt följa denna
fråga i syfte att få bort alla de störningar
i konkurrensen, som föranleds
av skatteprivilegier för den offentliga
verksamheten.

Att regeringen nu till sist givit efter
för kravet på en mervärdeskatt och
dessutom erkänner att en omläggning
till en sådan skatt har handelspolitisk
betydelse är utomordentligt glädjande.
Men ännu mer glädjande hade det varit,
om regeringen kunnat presentera den
sedan länge krävda allmänna skattereformen,
i vilken mervärdeskatten endast
hade utgjort en del av en större
helhet. Kravet på eu sådan allmän skattereform
är i dag angelägnare än någonsin.
Det nuvarande sysselsättningsläget
t. ex. visar hur viktigt det är att
företagsbeskattningen reformeras. Varenda
anställd, som i dag upplever
otryggheten i arbetet som en hotande
realitet, skulle med glädje hälsa en reformering
av skattereglerna som ökar
investeringstakten. En utformning av
företagsbeskattningen som främjar rationaliseringar
inom näringslivet ökar
vår internationella konkurrensförmåga,
och även det är en fråga om trygghet.
Omläggningar av detta slag är inte något
renodlat företagsintresse, utan det
är ytterst ett intresse för de personer

som efterfrågar sysselsättning. Att påstå
något annat är verkligen att skapa
konstlade motsättningar.

Den skattereform vi begärt skulle omfatta
en rad punkter. Frågan om en reformering
av den indirekta beskattningen
har jag redan något berört. När det
gäller den direkta beskattningen finns
det gott om reformkrav. Inflationens
skatteskärpande verkan skall jag helt gå
förbi, eftersom flera talare redan varit
inne på den saken. Och med hänsyn till
tiden skall jag också förbigå sådana
frågor som justering av marginalskatten
och höjning av grundavdragen, frågor
som är viktiga i en allmän skattereform.

Men jag skall ta upp ett annat enligt
vår mening angeläget krav. Det gäller
kravet på en individuell beskattning
som inte tar hänsyn vare sig till civilstånd
eller till arbetssituation i eller
utanför hemmet.

Eftersom jag är ledamot av familjeskatteberedningen
vill jag självfallet inte
här diskutera olika tänkbara detaljer
i en individuell beskattning. Men
med tanke på vissa uttalanden som
gjorts tycker jag att det är nödvändigt
att framhålla ett par saker.

Uppgifter om t. ex. hur många procent
av någon viss kategori som skulle
få en försämring i ett system med individuell
beskattning är fullständigt gripna
ur luften. Vi har inte något officiellt
material som möjliggör sådana beräkningar.
Dessutom beror ju utslaget av
ett individuellt skattesystem, jämfört
med det nuvarande, helt och hållet på
den skatteskala man väljer. Det är också
självklart att man långsamt måste
växa in i ett individuellt skattesystem.
Hänsyn måste t. ex. tas till att många
gifta kvinnor inte haft möjlighet att
skaffa sig utbildning eller att få något
förvärvsarbete. Man måste alltså successivt
gå över till det nya systemet.

Desto viktigare är det, att vi inte företar
förändringar i skattesystemet som
försvårar för oss att uppnå målet. Fi -

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Nr 29 123

nansministern t. ex. har gått till väga
på det sättet. Först tillsatte han år 1965
familjeskatteberedningen med en direkt
beställning av ett förslag till ett särbeskattningssystem.
Därefter har han vid
ett par tillfällen rullat stenar på vägen
till det mål han själv anvisat. En generell
sänkning av de nuvarande skatteskalorna
verkar på samma sätt. Det bästa är
att en sådan sänkning sker i samband
med övergång till en individuell beskattning.
Då kan man nämligen undvika
att det blir försämringar för vissa
grupper. Men man måste först bestämma
sig för inriktningen, så att man kan
anpassa varje förändring därefter. För
närvarande ges t. ex. tusenlappar i skattelindring
till en person med höga inkomster
bara därför att han gifter sig.
Det förefaller inte särskilt motiverat
att ytterligare förstora just en sådan
skattelindring, allra minst som riksdagen
nyligen röstat ned t. ex. vårt krav
på den blygsamma ökningen av barnbidragen
med 100 kronor.

Det är sådana skevheter som snarast
måste elimineras. Med en omstöpning
av skattesystemet av det slag som vi
eftersträvar blir det också möjligt att på
ett annat sätt än för närvarande ge stöd
till barnfamiljerna.

Även kravet på skatterättvisa åt ensamstående
är högst befogat. Och kravet
på stöd för barnen och inte på grund
av civilståndet är verkligen sakligt motiverat.
Jag hoppas att inte sådana krav,
som förresten vinner ett allt större gehör
hos svenska folket, skall tydas så,
att man vill splittra familjerna. Det vore
enligt min mening en billig argumentering.

Det finns en särskild fråga som med
fördel kan brytas ut och lösas utanför
en samlad skattereform, och den gäller
pensionärerna. De pensionärer som har
en blygsam sidoinkomst får, om man
tar hänsyn också till förändringarna av
de kommunala bostadstilläggen, i många
inkomstlägen en skatt på merinkomsten
som t. o. m. uppgår till mycket mer än

Ekonomisk debatt

100 procent. Det är inte rimligt att den
som vill öka sin blygsamma inkomst
med någon tusenlapp skall drabbas hårdare
än t. o. m. de allra högsta inkomsttagarna
här i landet.

Från folkpartiet har vi under flera
år enträget drivit kravet att något skall
göras åt denna avvita ordning. Förra
året vann vi faktiskt en seger. Ett enigt
utskott föreslog att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skulle begära en skyndsam
utredning av frågan om beskattningen
av folkpensionärernas sidoinkoinster.
Utredningen skulle lämpligen
göras med förtur inom utredningen för
definitiv källskatt. Detta blev också
riksdagens beslut. I glädjen över denna
framgång för folkpartikraven och för
folkpensionärerna tyckte vi inte att vi
hade anledning att motionera i denna
sak i år igen. Men nog var det med
både förvåning och en viss beklämning
som vi i februari fick erfara att regeringen
helt nonchalerat folkpensionärerna,
trots det enhälliga riksdagskravet
på en snabbehandling. Det framgick
av finansministerns svar på en interpellation
av herr Wedén att man inte
hade igångsatt något målinriktat utredningsarbete.

En sådan nonchalans kan under inga
förhållanden accepteras. Respekten för
riksdagens krav och hänsyn till pensionärerna
kräver, herr talman, att regeringen
snarast effektuerar den gjorda
beställningen.

Fru KRISTENSSON (li):

Herr talman! Jag skall endast ta upp
en av de frågor som fru Nettelbrandt
tidigare berörde, nämligen avvägningen
av beskattningen mellan gifta och ensamstående.
Jag gör det med helhjärtat
instämmande i de synpunkter som fru
Nettelbrandt anförde, och jag gör det
med anledning av en motion i detta
ärende, nämligen motion nr 1:262 av
fröken Stenberg m. fl. och 11:332 av
fröken Wetterström m. fl.; den senare

124 Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Ekonomisk debatt

har även jag varit med om att underteckna.
Denna motion behandlas i bevillningsutskottets
betänkande nr 47
och gäller civilståndets inverkan vid
beskattningen och den skattebelastning
för de ensamstående som är en konsekvens
därav.

Det är klart, herr talman, att det allt
överskuggande problemet är det stora
skattetrycket som hämmar arbetslusten
och utvecklingstakten i vårt samhälle.
I ett så accentuerat högskattesamhälle
som vårt framträder skattesystemets negativa
verkningar med mycket stor
skärpa. Detta gäller inte minst den
fråga som jag här avser att säga några
ord om.

När skall det bli möjligt att få regeringspartiet
och för övrigt också vissa
företrädare för övriga partier att inse
det självklara i att hänsyn vid beskattningen
skall tas till försörjningsbörda?
Med försörjningsbörda menar jag då
barn eller sjuk eller arbetsoförmögen
nära anhörig som den skattskyldige har
omvårdnaden om. Civilståndet bör däremot
inte i och för sig påverka skattetrycket.

Vid den nuvarande beskattningens utformning
bar man utgått ifrån att en
hemmafru är en försörjningsbörda,
trots att hon enligt giftermålsbalken
bidrar till familjeförsörjningen genom
sitt arbete i hemmet och trots att hemmaarbetet
representerar ett stort ekonomiskt
värde. Vi ifrågasätter i motionen
grundvalen för de nuvarande skattereglerna,
nämligen den ensamståendes förmenta
större skatteförmåga. Förutom
att de ensamstående i olika hänseenden
icke sällan har relativt sett väl så höga
levnadskostnader som de gifta är de i
vissa hänseenden sämre ställda. De ensamstående
får ofta vänta längst i bostadsköerna,
de blir hänvisade till att ta
de dyrare bostäderna, de erhåller i praktiken
mindre sociala förmåner och de
har den största skatteräkningen när det
är fråga om att betala andras förmåner.
Därtill kommer att samtliga ensamstå -

ende skärs över en kam utan hänsynstagande
till sådana faktorer som försörjningsskyldighet
mot närstående samboende
eller andra kostnadsfaktorer som
kan vara ägnade att minska skatteförmågan.
Vi föreslår därför i motionen
ett närmande av skatteskalorna för ogifta
till skatteskalorna för gifta.

Utskottet förbigår helt de tankegångar
som förts fram i motionen och erinrar
bara om de begränsade skattereformer
som genomförts, nämligen lindringen i
den progressiva beskattningen i vissa
inkomstskikt och förenklingen av schablonavdraget
vid kommunalbeskattningen.
Utskottet anser att därmed de
åtgärder är vidtagna som budgetläget
tillåter.

Men, herr talman, jag tycker det finns
anledning att understryka att just de åtgärder
som utskottet nämner för utvecklingen
åt fel håll i det hänseende
som jag här syftar på. De ökar nämligen
klyftorna i beskattningen mellan gifta
och ogifta.

Jag har, herr talman, begärt ordet för
att ge uttryck åt en förvåning över att
bevillningsutskottet ännu icke, jag vill
säga efter alla dessa år, synes ha fattat
vad problemet verkligen gäller. Jag
skall åskådliggöra detta problem med
några siffror.

Om de gifta skulle beskattas lika hårt
som ensamstående med samma inkomster
skulle staten få in ytterligare 1,7
miljard i skatteinkomster. Jag vill understryka
att det jag nu säger avser
1965. Samma år belöpte sig barnbidragen
till 1,2 miljard kronor. Vad blir
slutsatsen av det? Jo, att äktenskapet
som sådant alltså får en väsentligt mycket
större subvention än det stöd som
utgår till barnfamiljerna.

Jag påstår därför att viljan till en
modernisering av beskattningen saknas,
och förmodligen förhåller det sig på det
sättet att vi får dras med vår gamla
omoderna familjebeskattning så länge
vi får dras med vår gamle, i detta avseende
omoderne finansminister.

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Nr 29 125

I detta anförande instämde fröken
Wetterström (h).

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Vad beträffar frågan
om ikraftträdandebestämmelserna för
löneskatten har andra talare från denna
talarstol tidigare redogjort för vår uppfattning
i detta avseende, och jag skall
därför begränsa mig till att beröra några
detaljfrågor.

En av dessa är frågan om den skatt
som svenska rederinäringen nu skall
erlägga för sina anställda. Löneskatten
är ju avsedd att utgöra en kompensation
till statsverket för det skattebortfall
som uppkommer genom övergången
från omsättningsskatt till mervärdeskatt.
Mervärdeskattens införande är
framför allt avsedd att utgöra en lättnad
för exportföretagen, så att de skall
kunna komma i ett rättvisare konkurrensläge.
Dessa företag får genom omläggningen
en minskad belastning och
har därför direkt ekonomisk fördel av
omläggningen. Fördelen av borttagandet
av omsättningsskatten på investeringsvarorna
motverkas dock i viss mån
genom införandet av en löneskatt, men
nettoresultatet bör ändå bli fördelaktigare
för företagen än nuvarande system.

För rederinäringen däremot betyder
omläggningen till mervärdeskatt ingen
skattelättnad, då denna näringsgren inte
tidigare varit belastad med omsättningsskatt.
Löneskatten blir därför för denna
närings vidkommande endast en ytterligare
pålaga, och här är det fråga om
en verksamhet som bedrivs i internationell
konkurrens och i huvudsak utom
landets gränser.

Fartyg som seglar under svensk flagg
får genom denna skatt en belastning
som deras konkurrenter inte har. Det
finns inget sakligt skäl eller rättviseskäl
för att skattebelägga rederinäringen på
detta sätt. Sjöfarten bör därför undantas
från löneskatten, såsom vi har framhållit
i den reservation som är fogad

Ekonomisk debatt

vid bevillningsutskottets betänkande nr
44.

Den andra frågan jag skulle vilja säga
några ord om gäller gränsen för uttag
av löneskatten. Enligt propositionen
och utskottets förslag skall gränsen sättas
vid 500 kronor, och det betyder att
skatten skulle uppgå till 5 kronor. Nu
framhålles att skattebelopp under 10
kronor inte skall tas ut, och det verkar
därför litet egendomligt att gränsen
satts vid 500 kronor. Reservanterna har
föreslagit att gränsen sätts vid 2 000
kronor, som skulle innebära 20 kronor
i skatt. Detta måste vara administrativt
riktigt, ty att inkassera småbelopp lär
kosta mer än det ger.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen vid bevillningsutskottets
betänkande nr 44.

I ett särskilt yttrande som är fogat till
bevillningsutskottets betänkande nr 45
om mervärdeskatt har vi uttryckt tillfredsställelse
över detta första steg mot
en allmän skattereform. Vi har ända
sedan allmänna skatteberedningen framlade
sitt förslag hävdat, att tiden är
inne för ett större skattepolitiskt reformprogram.
Även om det nu föreliggande
förslaget endast är en delreform
hälsar vi det med stor tillfredsställelse.
Det utgör i varje fall ett steg på vägen.

Utskottet har gjort vissa ändringar
av det i propositionen framförda förslaget
samt beslutat föreslå riksdagen att
vissa frågor hänskjuts till höstriksdagen,
så att de hinner bli närmare behandlade
innan förslag utarbetas. Av de
ändringar som utskottet föreslagit är
främst förlängningen av tiden för skattens
redovisning värdefull för näringslivet.
Tidsförlängningen från 18 till 35
dagar innebär, att de redovisningsskyldiga
får bättre tid på sig att fullgöra
sina åligganden i samband med redovisningen.

Beklagligt nog har frågan om punktskatternas
avveckling ännu inte kunnat
lösas. Utskottet uttalar att detta skulle
ha varit önskvärt, men på grund av det

126 Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1908 em.

Ekonomisk debatt

stora skattebortfall som skulle uppstå
har inte utrymme för en sådan avveckling
kunnat beredas för närvarande.
De punktskatter som bär en social eller
medicinsk motivering — exempelvis
sprit- och tobaksskatten -— avses inte i
detta sammanhang liksom inte heller
den skatt som utgår på drivmedel och
som är avsedd att täcka vägkostnaderna.
Det gäller de punktskatter som utgår
på vissa grupper av dagligvaror för
de flesta hushåll och där skatten är direkt
konsumtionsstyrande. Skatten på
guldsmedsvaror bör också snarast avvecklas,
då det här uppstått skadliga
konkurrenssnedvridningar, som drabbat
särskilt den lojala handeln på ett mycket
olyckligt sätt. Energiskattens avveckling
och dess uppgående i mervärdeskatten
hade varit önskvärd, då man
därigenom åstadkommit en neutralare
beskattning på det här området.

Dessa frågor får nu anstå tills en
översyn av skattesystemet kan ske, men
jag har velat framhålla betydelsen av
att frågorna erhåller en nöjaktig lösning.

Av de frågor som uppskjuts till höstriksdagen
torde beskattningen av begagnade
personbilar vara mest betydelsefull
från ekonomisk synpunkt. Det
gäller här stora belopp, och det är av
vikt att man får sådana bestämmelser,
att den reguljära bilhandeln inte försätts
i ett omöjligt läge gentemot mindre
nogräknade s. k. affärsmän som har
kontoret på fickan.

I det särskilda yttrandet nr 2 har vi
uttryckt farhågor för att skatten på hotellens
rumspriser skulle få en skadlig
inverkan för turisthotellen. Den här
speciella hotellrörelsen har internationell
konkurrens och dess situation bör
därför noga beaktas och åtgärder insättas,
om skadeverkningar skulle uppstå
genom skattens införande. Det gäller
här en utökning av beskattningen. För
de turisthotell som ligger inom det norra
stödområdet och där åtgärder vidtas
för att stärka företagens position kan

skattebeläggning verka i ogynnsam riktning
och motverka andra insatser. Det
görs nu insatser av olika slag för att
stödja näringen, bl. a. lokaliseringspolitiska,
och det är då viktigt att vi inte
får skatter och regler som motverkar
det lokaliseringspolitiska syftet.

Yi anser därför att denna fråga skall
följas med uppmärksamhet.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Beträffande mervärdeskatten
yrkas det i några motionspar på
grundval av allmänt kulturpolitiska bedömningar,
att undantag från skatteplikt
skall göras för böcker, noter och
andra musikalier. Jag skall inte nu redogöra
för de fakta som de kulturpolitiska
bedömningarna är grundade på;
jag nöjer mig med att i det stycket hänvisa
till motionerna.

Beklagligtvis har bevillningsutskottet
liksom propositionen ingen förståelse
för dylika kulturpolitiska bedömningar,
hur välgrundade de enligt motionärernas
uppfattning än kan vara. Under
hänvisning till beskattningens räckvidd
avstyrker utskottet motionerna. Med begreppet
»beskattningens räckvidd» menas
enligt utskottets definition, att skatten
bör ha helt generell karaktär och att
man i stället för att pröva nya undantag
bör inrikta sig på att avveckla tidigare
undantag.

Som jag ser det, är detta ett ganska
statiskt betraktelsesätt, enkelt och lättfattligt
men samtidigt utan hänsyn till
specialfallen. Jag menar, att kulturpolitiska
bedömanden inte utan vidare skall
vara hänvisade till att obönhörligen göra
halt framför ett noga genomtänkt
skattesystem. Det måste finnas möjligheter
till undantag. Frågor om beskattning
kan inte uteslutas från en aktiv
kulturpolitik, men här fordras ingenting
mindre än ett nytänkande, och det tor -

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Nr 29 127

de tyvärr dröja. Det är tydligen bara att
konstatera faktum.

För att sedan övergå till en annan
sak har det i några motioner framställts
yrkanden om undantag från skyldighet
att erlägga arbetsgivaravgift, den s. k.
löneskatten. Enligt de likalydande motionerna
I: 876 och II: 1130 bör ideella
organisationer befrias från skyldighet
att erlägga sådan avgift. Motiveringen
härför är, att det finns ett stort antal
ideella organisationer, som antingen
helt eller till större delen arbetar med
egna medel och endast i mindre utsträckning
med statliga bidrag. Som
exempel på sådana organisationer kan
jag nämna frivilliga studieorganisationer
-—- som jag närmast har varit inkopplad
på — religiöst orienterade sammanslutningar,
de stora personalorganisationerna,
politiska partier, frivilliga
försvarsorganisationer etc. Många av
dessa, för att inte säga alla, arbetar under
knappa ekonomiska villkor och är
huvudsakligen hänvisade till avgifter
och bidrag. Den verksamhet i form av
studier och annan fritidssysselsättning
som bedrives inom organisationerna finansieras
till stor del med kurs- och
medlemsavgifter, och arbetsgivaravgiften
kommer för dem att bli en hård belastning.
Likaså kommer den att i hög
grad menligt inverka på organisationernas
av alla erkända samhällsnyttiga
verksamhet. Om den står det ingen som
helst strid. Vi är alla överens om att
verksamheten är nyttig.

Utskottet uttalar nu som sin mening
att avgiften inte kan anses särskilt betungande
för arbetsgivarna. Det är ett
ganska löst påstående i vad det gäller
de ideella organisationerna som arbetsgivare.
För dem blir arbetsgivaravgiften
tvärtom extra betungande. De kan
knappast kompensera sig på annat sätt
än genom att öka medlemsavgifterna,
och det är antingen inte möjligt eller,
om det är möjligt, mycket svårgenomförbart.

Utskottet fortsätter sin argumentering

Ekonomisk debatt

på följande sätt: »Utskottet vill inte bestrida,
att skäl kan åberopas för att
undanta vissa subjekt från skyldighet
att erlägga avgift. Det torde emellertid
knappast vara möjligt att finna en norm
för sådana undantag, som tillgodoser
rättvisekravet, utan att äventyra syftet
med avgiften. Det finns otvivelaktigt
åtskilliga subjekt som med samma eller

kanske större rätt än — ---ideella

organisationer kan göra gällande att de
inte bör åläggas att kompensera staten
för ett skattebortfall som uteslutande
avser industrins investeringar.» — Detta
uttalande görs i bevillningsutskottets
betänkande nr 44 på s. 21.

Man skulle vilja fråga vilka subjekt
som med större rätt än de ideella organisationerna
kan påyrka undantag. Och
vidare: Är det verkligen så komplicerat
att medge befrielse? Hur äventyras syftet
med avgiften? Tillgriper inte utskottet
härvidlag i viss mån överord?

Med tillfredsställelse kan man dock
till sist konstatera, att utskottsminoriteten
inte är lika tvärsäker på denna
punkt, utan menar att en skyndsam
översyn av bestämmelserna rörande
arbetsgivaravgiften är nödvändig. Från
mina synpunkter på de ideella organisationernas
speciella status ber jag att
få yrka bifall till den vid bevillningsutskottets
betänkande nr 44 fogade reservationen.

I detta anförande instämde herr Oskarson
(h).

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Från näringslivets sida
i stort hälsar vi med tillfredsställelse
förslaget om att den allmänna varuskatten
avlöses av mervärdeskatten. Även
bland företagen i distributionsledet,
som huvudsakligen utgörs av mindre
och medelstora företag och som under
den tid omsättningsskatten förekommit
huvudsakligen haft arbetet med och ansvaret
för att indriva dessa skattemiljarder
från allmänheten och att inleve -

128 Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Ekonomisk debatt

rera dem till statsverket, är det stora
flertalet nöjda med att mervärdeskatten
nu införes. Vi ser i förslaget en chans
till ökad konkurrenskraft på exportmarknaden,
en rättvisare fördelning av
ansvaret för denna uppbörd och inte
minst ett försök till att skapa möjligheter
till konkurrens på mer likartade
villkor och eliminerande av det nu utan
tvivel förekommande skattefusket på
detta område.

Förslaget är ett steg i rätt riktning,
men tyvärr har regeringen inte tagit
steget fullt ut. På åtskilliga punkter är
förslaget alltjämt en halvmesyr. Jag skall
peka på några av dessa punkter, som
gäller oss som har och alltjämt skall ha
— visserligen tillsammans med något
hundratusental nya uppbördsmän —
ansvaret för indrivningen av denna nya
uppbörd, mervärdeskatten. Men innan
dess kan jag inte underlåta att beklaga
att det stora och viktiga skatteförslaget,
som i åratal beretts av olika utredningar,
framlades så sent att närings- och
arbetsmarknadsorganisationerna inte
kunde få ta del av den tryckta propositionen
i sådant antal att den kunde gå
ut för detaljstudium till berörda
branschförbund och andra intresserade
innan motionstiden utlöpte. Det är enligt
vår uppfattning inom näringsorganisationerna
och branschförbunden en
dålig planering.

Beslutet om omläggning till mervärdeskatt
är nu snart ett faktum. Men tyvärr
innebär förslaget inte det samlade
grepp över hela den indirekta beskattningen
som vi inom branschförbunden
och på företagarhåll hade väntat oss
och som allmänna skatteberedningen
rekommenderade. Nej, förslaget innebär
alltjämt viss diskriminering av mindre
och medelstora företag och alldeles speciellt
av vissa branscher. Vi hade verkligen
väntat oss att regeringen skulle -—
som finansministern själv ofta framhållit
och även i dag på förmiddagen erinrat
om -— sörja för att samtliga företag,
oavsett storlek och bransch, och samt -

liga varor och tjänster nu skulle jämställas
i skattehänseende, så att det
kunde bli konkurrens på lika villkor.
Jag ber, herr talman, att kortfattat med
några exempel få klargöra varför vi
känner oss besvikna på förslaget.

För det första utgörs en väsentlig
grundprincip i ett varu- och tjänstebeskattningssystem
att detta inte skall inverka
på den fria konkurrensen mellan
olika företag oavsett deras branschtillhörighet,
företagsform, företagsstorlek
etc. Och självfallet bör konkurrensförutsättningarna
vara lika för alla företag,
vare sig de bedrivs i enskild eller offentlig
regi. Starka krav på fri konkurrens
mellan olika företag har för övrigt
varit ett tema som regeringen gärna fört
fram under åtskilliga år. Pris- och kartellnämndens
och näringsfrihetsombudsmannens
verksamhet får ses som
ett led i dessa strävanden. Samtidigt
som regeringen hyllar teorin om fri
konkurrens har den emellertid i praktiken
gjort avkall på sin egen ideologi
i samband med framläggandet av förslaget
om mervärdeskatt. Man låter
exempelvis försvarets fabriksverk, som
i praktiken direkt konkurrerar med det
enskilda näringslivet bl. a. när det gäller
tvätt och konfektion, få fördelen av
att inte belastas med mervärdeskatt. Det
är ett bestämt krav från hela näringslivet
att statliga och kommunala företag
när det gäller skatt skall ha samma
skyldigheter mot staten som de enskilda
företagen i de fall de arbetar i konkurrens
med det fria näringslivet. Vi anser
att staten inte bör utnyttja sin lagstiftningsmakt
för att ge de egna företagen
favörer.

För det andra avviker förslaget på ett
för många företag och branscher olyckligt
sätt från vad som skulle innebära
ett konsekvent genomförande av ett
mervärdeskattesystem. Enligt förslaget
bibehålls nämligen de olika punktskatterna,
dvs. den särskilda varuskatten på
t. ex. tekniska preparat, guldsmedsvaror,
pälsvaror, läskedrycker, choklad -

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Nr 29 129

varor och äkta mattor — ja, t. o. m. på
vissa sjukvårdsvaror. Jag tänker i det
sistnämnda fallet närmast på tandtekniska
arbeten.

På en del av dessa varor måste läggas
ett påslag på upp till 40 å 50 procent
för att täcka de olika skatterna och avgifterna,
med ty åtföljande konkurrenssvårigheter
inte minst när det gäller
motsvarande varor i angränsande länder
och med ty åtföljande besvärligheter
i form av olika redovisningssystem.

Vi beklagar livligt att finansministern
inte ens på denna punkt tog steget fullt
ut, även om det skulle ha förorsakat
några tiondels procent högre mervärdeskatt.
En del av kostnaden hade man
förvisso tagit igen på minskat kontrolloch
granskningsarbete.

För det tredje införes vid försäljningen
av begagnade personbilar — som i
nuvarande system varit undantagna
från varuskatt — en varubeskattning,
beräknad på 60 procent av vederlaget
vid yrkesmässig omsättning av dylika
vagnar. Detta innebär en helt ny punktbeskattning,
dvs. en punktbeskattning
gång efter annan på redan tidigare beskattad
vara. En bil byter ägare ungefär
fyra gånger under användningstiden
och kommer enligt sakkunnig bedömning
att belastas med en skatt av 1 600
kronor utöver den redan nu höga skatten.

Man kan befara att försäljningen av
dessa bilar överförs från den reguljära
handeln till en mer eller mindre okontrollerad
försäljning på gator och torg,
vilken dessutom på grund av bristande
kontroll och ansvar från säljarnas sida
kan komma att medföra risker ur trafiksäkerhetssynpunkt.
Det är klart att
bilbranschens lojala företagare känner
sig besvikna.

Jag skall nöja mig med dessa exempel,
även om jag kunde räkna upp fler, och
sluta detta avsnitt med att konstatera att
förslaget dessutom innebär stora risker
för att gränsdragningen för skattskyldigheten
görs så vid, att okontrollerade

Ekonomisk debatt

och irreguljära fritidsföretagare fortfarande
får god marknad och sannolikt
kommer att begagna sig av skattefriheten
och konkurrera illegalt.

Dessutom vill jag konstatera att förslaget
— trots att det otvivelaktigt förorsakar
ett vida större och besvärligare
redovisningssystem än det vi haft tidigare
— innebär att den ytterst blygsamma
ersättning som företagarna haft
för sitt uppbördsarbete med varuskatten
nu helt bortfaller.

Det är, herr talman, inte populärt att
begära att människor skall arbeta utan
skälig ersättning. Helt naturligt är denna
del av förslaget, som drabbar de
mindre och medelstora företagen hårdare
än andra, enligt min uppfattning
inte bara impopulärt. Det är direkt hänsynslöst
att begära att en viss grupp
medborgare skall utföra ett tämligen
omfattande och ansvarsfullt arbete för
statens räkning utan någon ersättning
alls.

Herr talman! Regeringen föreslår
samtidigt med mervärdeskattens införande
en ny arbetsgivaravgift respektive
egenavgift för företagare. Jag ifrågasätter
allvarligt om det i nuvarande
konjunkturläge är en klok samhällspolitik
att från den 1 januari 1969 införa
en helt ny arbetsgivaravgift, en s. k.
löneskatt, som uppskattningsvis skall
ge staten 800 miljoner kronor. Vi som
står i det sista ledet vet hur pass svårt
det redan nu är att få in den nuvarande
omsättningsskatten och övriga avgifter.
Införandet av denna nya pålaga
betyder för företagarnas del att de får
ytterligare en uppbörds- och redovisningsskyldighet
för det allmännas räkning
utan att staten ger dem vederlag
för extraarbetet.

Vi vet också att statsmakterna med
sitt förslag intecknar en del av den
kaka som skall fördelas vid 1969 års avtalsomgång.

I rådande konjunkturläge med nästan
dagliga varsel om nedläggningar och
permitteringar är det enligt vår upp -

5 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 29

130 Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Ekonomisk debatt

fattning olyckligt att införa denna nya
avgift. Genom sin konstruktion drabbar
den särskilt personalintensiva företag
inom servicenäringarna och den
mindre och medelstora industrin.

Det är helt otillfredsställande att på
föreslaget sätt beskatta vissa grupper,
såsom jordbrukare, fiskare och hantverkare,
samt i övrigt alla företagare
inom t. ex. service-, kommunikations-,
turist- och tjänstesektorerna som driver
rörelse i annan form än aktiebolag. Den
föreslagna arbetsgivaravgiften kommer
att orättvist drabba sådana företag, i vilka
företagaren själv är verksam och arbetar
med ett i rörelsen nedlagt sparat
kapital.

Många av dessa företag har redan i
dagens ansträngda konjunkturläge stora
konkurrenssvårigheter. Den ytterligare
belastning av omkostnadskontot,
som den föreslagna allmänna arbetsgivaravgiften
för såväl de anställda som
företagaren själv innebär, kan i förening
med övriga, redan stora pålagor
medföra att företagens existens blir hotad
och vederbörande företagare ser sig
nödsakad att begränsa de anställdas antal
eller helt upphöra med rörelsen.
Detta skulle i ett förut bekymmersamt
läge på arbetsmarknaden ytterligare
minska sysselsättningsmöjligheterna.

Vid bedömningen av egenavgiften bör
vidare hänsyn tas till att företagare,
som ej bedriver sin rörelse i aktiebolagsform,
skattemässigt sett deklarerar
inkomsten från företaget såsom intäkt
av arbete. I verkligheten utgör dock endast
en del av denna inkomst en intäkt,
som är jämförbar med av en anställd
deklarerad inkomst av anställning.
Den andra delen av inkomsten
härrör från i företaget insatt kapital,
som för den händelse det i stället vore
insatt på bank icke skulle beläggas med
nämnda arbetsgivaravgift.

Vi företagare som driver våra rörelser
i egen regi -— och säkerligen även
de andra •— ställer oss starkt skeptiska
gentemot den föreslagna enprocentiga

arbetsgivaravgiften, den så kallade löneskatten,
som naturligtvis ytterligare
kommer att höja varupriserna. Vad
svenskt näringsliv i dag behöver är inte
ett ökat kostnadstryck utan åtgärder
som syftar till att skapa ett företagsvänligt
samhällsklimat. Inte minst gäller
det de mindre och medelstora företagen.
Dessa drabbas dessutom proportionsvis
hårdare av den föreslagna löneskatten,
då de relativt sett är mer personalkrävande
än den större industrin.
Det kan ifrågasättas, om man inte i nu
rådande konkurrensläge i stället borde
ha försökt frampressa lägre priser genom
t. ex. begränsning av de redan nu
höga pålagorna.

Det kan inte vara välbetänkt att i nuvarande
konjunktur med höga arbetslöshetssiffror
— även om dessa för tillfället
har minskat något, finns det bevisligen
risk för en ökning under hösten
— införa en löneskatt, som otvivelaktigt
kommer att få till följd att företagarna
blir mindre benägna att öka
sin personal. Oavsett dessa förhållanden
är det olyckligt att riksdagen nu inför
en ny avgift, då stora avtalsförhandlingar
börjar omkring årsskiftet.

Herr talman! Samtliga dessa synpunkter
har ofta framförts, och de finns
också redovisade i ett flertal högermotioner
respektive gemensamma borgerliga
motioner. I samband med de ärenden
som vi nu behandlar har de också
redovisats av tidigare talare. Jag skall
därför inte uppta kammarens tid med
att ens räkna upp dem, utan jag nöjer
mig med att be att få hänvisa till motionerna.

Till detta vill jag uttrycka en förhoppning
om att vi snarast får förslag
som rättar till bristerna i det nu framlagda
förslaget, inte minst vad beträffar
de mindre och medelstora företagen.
Jag vill sluta mitt anförande med
att instämma i herr Magnussons i Borås
yrkande om bifall till av honom uppräknade
reservationer.

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Nr 29 131

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! Jag skall inte ta upp
någon polemik mot de yttranden som
har fällts av den rad borgerliga talare
som senast har yttrat sig. Jag har en
känsla av att den egentliga debatten är
i huvudsak avgjord i och med att representanterna
för de olika utskotten har
agerat.

Jag skall i stället något syssla med en
som jag tycker rent praktisk sak.

Hemställan i bevillningsutskottets betänkande
nr 45 innebär en kompromiss
i den bemärkelsen, att en stor del av
den besvärliga materian har överlämnats
till departementschefen med önskan
om en ny prövning, vars resultat
förväntas till höstriksdagen. Socialdemokraterna
redovisar sina synpunkter
i betänkandet och de borgerliga sina i
två till betänkandet fogade särskilda yttranden.

Det är ett stort antal motioner och
andra aktstycken som behandlats i samband
med propositionen. Bland dessa
aktstycken finns en PM från taxeringsintendenten
i mitt hemlän. Han har i
tre avsnitt framfört synpunkter på det
praktiska förfarandet, vilka jag i huvudsak
delar. I ett av dessa behandlas
samordningen mellan inkomsttaxeringen
och mervärdeskatten.

Enligt propositionen skall bl. a. kontrolluppgifter
lämnas av taxeringsnämnderna
till länsstyrelsen och vice
versa. Vad beträffar de särskilda nämnderna
torde förfarandet inte kräva någon
större arbetsinsats. Då jordbrukarna
i stor utsträckning blir registreringsskyldiga
till mervärdeskatt, kommer
betydande uppgiftsskyldighet att belasta
de lokala taxeringsnämnderna. Frågan
är, om det inte måste vara mera
rationellt att samordna mervärdeskattekontrollen
med den eftergranskning av
inkomsttaxeringarna som redan nu företages
hos länsstyrelserna.

Med hänsyn till arbetsbelastningen i
kammaren skall jag inte nu presentera

Ekonomisk debatt

de båda övriga punkterna i promemorian.

Herr talman! Då utskottet i sin skrivning
av begripliga skäl inte alltför mycket
har kunnat syssla med praktiska
detaljer, har jag med mitt korta anförande
velat fästa departementschefens
uppmärksamhet på frågan.

I övrigt yrkar jag bifall till utskottets
betänkande.

Härmed var överläggningen slutad.

Bevillningsutskottets betänkande nr 44

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 44, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Yngve Nilsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 114 ja och 103 nej.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

132 Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Ekonomisk debatt

Statsutskottets utlåtande nr 133

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Lades till handlingarna.

Bevillningsutskottets betänkande nr 45

Det i motionerna 1: 935 och 11:1165
framställda yrkandet om avslag å Kungl.
Maj:ts proposition nr 100

Herr talmannen gav propositioner på
bifall till eller avslag å nämnda yrkande;
och avslog kammaren detsamma.

Punkterna A—C 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten C 3

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 391
och 11:479; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkterna C 4—D

Vad utskottet hemställt bifölls.

Statsutskottets utlåtande nr 132

Utskottets hemställan bifölls.

Bankoutskottets utlåtande nr 43

Mom. A

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Berglund begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. A) i
utskottets utlåtande nr 43, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Hilding m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Berglund begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 113 ja och 104 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Berglund begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. B) i
utskottets utlåtande nr 43, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Hilding m. fl.

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Nr 29 133

räkning, varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 135 ja och 78 nej, varjämte 4
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. C

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Regnéll begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. C) i
utskottets utlåtande nr 43, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3) av herr Enarsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Regnéll begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 172 ja och 35 nej, varjämte 8
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Bankoutskoltets utlåtande nr 52

Mom. A

Herr talmannen gav propositioner på

Ekonomisk debatt

l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen 1 a) av
herr Hilding in. fl.; samt 3:o) bifall till
utskottets hemställan med den ändring
i motiveringen, som föreslagits i reservationen
1 b) av herr Åkerlund m. fl.;
och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Berglund begärde
likväl votering, i anledning varav
herr talmannen för bestämmande av
kontrapropositionen ånyo upptog de
båda återstående propositionerna, av
vilka herr talmannen nu fann den under
2:o) angivna ha flertalets mening
för sig. Beträffande kontrapropositionen
begärde dock herr Regnéll votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
mom. A) i bankoutskottets utlåtande
nr 52 antager reservationen 1 a)
av herr Hilding m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
utskottets hemställan med den
ändring i motiveringen, som föreslagits
i reservationen 1 b) av herr Åkerlund
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för japropositionen
och att kammaren alltså
till kontraproposition i huvudvoteringen
antagit den under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

134 Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Ändring i lagen om polisregister

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. A) i
utskottets utlåtande nr 52, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1 a) av herr Hilding m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Berglund begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 114 ja och 70 nej,
varjämte 33 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 966
och II: 1223; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. C

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Regnéll begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. C) i
utskottets utlåtande nr 52, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Åkerlund m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Regnéll begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 168 ja och 35 nej, varjämte 14 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 2

Föredrogs konstitutionsutskottets memorial
nr 19, angående uppskov med
behandlingen av vissa ärenden.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 3

Ändring i lagen om polisregister

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av proposition
med förslag till lag angående ändring
i lagen om polisregister jämte följdmotioner.

I detta utlåtande behandlades:

1) Proposition nr 117 (just.dep.),
vari föreslogs dels att 10 § lagen den
9 april 1965 (nr 94) om polisregister
m. in. skulle erhålla beteckningen 11 §,
dels att i samma lag skulle införas en
ny paragraf, 10 §, av följande lydelse:
»Den som i sin tjänst eller med stöd
av denna lag fått del av uppgift ur polisregister
om annans personliga förhållanden
får icke obehörigen yppa vad
han sålunda erfarit. Bryter någon uppsåtligen
eller av oaktsamhet häremot,
dömes till böter eller fängelse i högst

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Nr 29 135

ett år, om gärningen ej är belagd med
straff i brottsbalken.»

2) Följdmotionerna I: 959 av herr
Ernulf och fru Segerstedt Wiberg samt
11:1216 av herr Hamrin i Jönköping,
vari hemställdes, att riksdagen måtte
för sin del besluta att den föreslagna
tystnadsplikten endast skulle avse uppgifter
ur säkerhetspolisens register och
att utskottet skulle utarbeta härför erforderlig
ändring i den föreslagna lagtexten.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:959 och 11:1216 bifalla
proposition nr 117.

Reservationer hade avgivits

1) av herr Torsten Andersson (ep)
samt fru Segerstedt Wiberg och herrar
Tistad och Hamrin i Jönköping
(alla fp), vilka ansett att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:959 och 11:1216 för sin
del anta propositionens lagförslag med
den ändringen att 10 § erhölle i reservationen
angiven lydelse;

2) av herrar Hernelius (h), A1 eländer
(fp) och Wennerfors (h), utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Jag har verkligen inte
för avsikt att väcka till liv någon större
diskussion kring den vid detta utlåtande
fogade reservationen, men omständigheterna
är sådana att en kommentar
i all korthet kan vara påkallad.

Låt mig först bara påpeka att beträffande
den i sammanhanget dominerande
frågan, som gäller uppgifter ur säkerhetspolisens
register, har vi reservanter
ingen från departementschefen eller
från utskottsmajoriteten avvikande mening.
Också vi anser alltså att sekretessskyddet
här kan kräva extra åtgärder
och att tystnadsplikten i denna del kan

Ändring i lagen om polisregister

behöva regleras genom särskild lag. Det
är följaktligen inte på den punkten som
vi behöver tvista. Men departementschefen
har — observera detta — utan ett
ords motivering velat utvidga denna lagstadgade
tystnadsplikt till att omfatta
alla slags polisregister. Det är för detta
sätt att turnera ärendet som man kan
ha anledning att sätta frågetecken.

Några olägenheter med den ordning
som nu gäller, har veterligen inte kunnat
påvisas. Jag tycker det är väsentligt
att fästa uppmärksamheten på detta.
Varför skall man då föranstalta om någonting
som ju, säga vad man vill, innebär
en klar begränsning av en mycket
viktig princip, nämligen offentlighetsprincipen,
samtidigt som det kan befaras
att pressens nyhetsbevakning och informationstjänst,
som odiskutabelt är av
allmänt intresse, kan komma att försvåras? I

den föreslagna paragrafen heter det:
»Den som i sin tjänst eller med stöd
av denna lag fått del av uppgift ur polisregister
om annans personliga förhållanden
får icke obehörigen yppa vad
han sålunda erfarit.» Jag ställer samma
fråga här som ställdes i medkammaren,
när ärendet där var uppe till debatt:
vad menas i detta sammanhang med
»obehörigen»? Finns det inte här en
mer än teoretisk risk för att det förtroendefulla
samarbetet mellan polis och
press, som ju ändå är av stort värde just
från allmänna synpunkter, kan komma
att störas och fungera mindre väl genom
den föreslagna utbyggnaden av sekretesskyddet?
Jag bara kastar ut frågan,
om någon till äventyrs vill fånga upp
den. Kanske kan jag få ett lugnande
svar, men jag är inte säker på det.

Herr talman! Mer skall jag egentligen
inte säga. I utskottet fick vi veta alldeles
för litet om de motiv som lockat
justitieministern till denna framstöt beträffande
polisregistren, alltså inte
SÄPO:s utan de andra. Kammarens ledamöter
vet naturligtvis om möjligt ännu
mindre, föreställer jag mig. I det läget

136 Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Ändring i lagen om polisregister

tror jag det är klokt att inte företa sig
någonting som man inte är övertygad
om är oomtvistligt riktigt och nödvändigt.

Det är med hänsyn främst till vad jag
här anfört som jag ber att få yrka bifall
till reservationen 1.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Det gäller här en liten
fråga. Såvitt jag förstår kan inte den
föreslagna lagstiftningen på något sätt
inskränka den seriösa nyhetsförmedlingen.
Jag föreställer mig att även herr
Hamrin i Jönköping vill slå vakt endast
om den seriösa nyhetsbevakningen.

Man bör lägga märke till att sekretesslagen
inte utsträcks. Det gäller nämligen
här handlingar som redan är sekretessbelagda.
Man kan därför inte påstå
att offentlighetsprincipen träds för
när genom denna lagstiftning. Anser
herr Hamrin att sekretesslagstiftningen
är för sträng får han försöka ändra den.
Men här gäller det någonting annat,
nämligen helt enkelt att förstärka skyddet
för de uppgifter i polisregistren som
redan är hemliga.

Man bör observera att pressen intar
en särställning enligt nuvarande lagstiftning.
Enligt polisinstruktionen får inte
en polisman eller annan befattningshavare
vid polisen yppa vad han erfarit
i tjänsten, om det är av sådan beskaffenhet
att det inte skall lämnas ut till
utomstående. Bryter han mot denna bestämmelse
kan han bestraffas. Men denna
tystnadsplikt gäller inte på samma
sätt på grund av gällande tryckfrilietsbestämmelser
i förhållande till pressen.
Det betyder att uppgifter ur polisregistret
kan lämnas ut utan att vederbörande
drabbas av någon straffrättslig påföljd,
och det har ansetts att man inte ens
enligt gällande regler får undersöka vem
som har lämnat ut hemliga uppgifter
från dessa register.

Avsikten är nu att förstärka skyddet
för registret. Bakom detta ligger att det

i dessa register kan ingå uppgifter som
det inte är lämpligt att lämna ut. Det
gäller skyddet för den enskilde, och det
förvånar mig något att det över huvud
taget har avlämnats en reservation på
denna punkt. Skyddet för den enskilde
är något som det ofta talas om från denna
talarstol. Här gäller det detta skydd
och då trodde jag att man skulle få enighet
om det.

Herr Hamrin i Jönköping tog upp frågan
om förhållandet mellan polis och
press. Jag är angelägen att understryka
att förhållandet bör kännetecknas av
förtroende på ömse håll och, såvitt jag
förstår, rubbas inte detta på något sätt
av den nu föreslagna lagstiftningen.

Med det sagda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till konstitutionsutskottets
hemställan.

I detta anförande instämde herr Börjesson
i Falköping (ep).

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Att komma åt den s. k.
sensationsjournalistiken är förvisso ett
vällovligt syfte, bara man kan komma
överens om vad som menas med sensationsjournalistik.
Jag tror emellertid definitivt
inte att man lyckas i det uppsåtet
på den här rekommenderade vägen.

Den press, som inte fullt ut känner
sitt ansvar eller inte tar tillbörlig hänsyn
till privatlivets helgd och de enskildas
integritet, har tyvärr alla möjligheter
att ställa till med ont, vad vi än
beslutar här i dag. Enligt min mening
skall man emellertid inte använda större
våld än nöden kräver i det här fallet,
lika litet som i andra sammanhang, ty
därmed kan man försvåra för den seriösa
och ambitiöst arbetande pressen att
fullgöra sin tjänst, en tjänst som i vissa
sammanhang verkligen kan vara av mycket
stor betydelse just med tanke på allmänna
intressen — exempelvis i fråga
om polisens spaningsverksamhet vid
svåra brottsfall.

Onsdagen den 29 maj 1968 em. Nr 29 137

Undervisning för utlandssvenska barn samt för vissa minoriteter i Sverige

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! .lag vill endast helt kort
kommentera det allra sista som herr
Hamrin i Jönköping sade.

Önskar polisen för sin spaningsverksamhet
att vissa uppgifter, som står i
sekreta polisregister, skall lämnas ut har
den naturligtvis möjlighet härtill. Men
då är det polisen som skall besluta. Jag
tror att det är bättre att polisen får göra
det än att det sker på en tidning, det
må sedan vara en aldrig så ansvarskännande
och kunnig polisreporter, tjänstgörande
redaktionssekreterare eller an
svarig utgivare.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Jag vill bara till herr
Johansson i Trollhättan säga att det med
den nya paragrafens formulering lätt
kan komma att uppstå besvärliga situationer.
Det talas nämligen där om den
som obehörigen yppar vissa ting. Begreppet
»obehörigen» är mycket kautschukartat,
och jag är rädd för att det
kan komma att leda till att polisen tvekar,
om den skall yppa det som det i
vissa fall finns anledning yppa.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! För att förebygga alla
missförstånd vill jag bara konstatera att
polisen självklart är behörig att besluta
i detta fall.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Torsten Andersson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Hamrin i Jönköping begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 175 ja och 30 nej, varjämte
6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 4

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av proposition
med förslag till lag angående ändring
i lagen om inskränkningar i rätten
att utbekomma allmänna handlingar (i
viss del).

Utskottets hemställan bifölls.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hamrin i Jönköping begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 21, röstar
5* — Andra kammarens protokoll 1968.

§ 5

Undervisning för utlandssvenska barn
samt för vissa minoriteter i Sverige

Föredrogs statsutskottets uUåtande nr
129, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående undervisning för utlandssvenska
barn samt för vissa minoriteter
i Sverige jämte motioner.

I propositionen nr 67 hade Kungl.
Maj :t under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet för den 8 mars 1968
föreslagit riksdagen att dels besluta att
från och med den 1 juli 1968 statsunderstöd
finge utgå till svensk undervisning
i utlandet enligt i statsrådsprotoNr
29

138 Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Undervisning för utlandssvenska barn samt för vissa minoriteter i Sverige

kollet angivna grunder och riktlinjer,
dels godkänna i statsrådsprotokollet förordade
grunder för intagning av utlandssvenska
barn i skolor i Sverige,
dels godkänna i statsrådsprotokollet förordade
åtgärder för att underlätta skolgången
för utlandssvenska elever samt
andra elever i behov av skolinackordering,
dels godkänna i statsrådsprotokollet
förordade åtgärder för att underlätta
skolgången för barn och ungdom som
tillhörde en inflyttad minoritet samt ge
dessa tillfälle till kompletterande undervisning
i nationella ämnen, dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att besluta om grunderna
för statsbidrag till de ändamål
som angivits i statsrådsprotokollet.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna 1: 790
av herr Yngve Nilsson in. fl. och II: 1024
av herr Engkvist in. fl.,

dels motionen 1:793 av herr Björk,

dels de likalydande motionerna 1: 841
av fru Diesen in. fl. samt 11:1090 av
herrar Nordstrandh och Werner, vari
hemställts att riksdagen måtte besluta
att godkänna S:t Eriks katolska skola
i Stockholm som sådan skola vid vilken
skolplikt finge fullgöras samt att med
ändring av förslaget i propositionen bevilja
denna skola ett statsbidrag om ca
16 000 kr.,

dels de likalydande motionerna 1: 842
av herr Ernulf och fru Segerstedt Wiberg
samt II: 1088 av fru Frxnkel och
herr Norrby, vari hemställts att riksdagen
måtte besluta att hos Kungl. Maj :t
begära anvisningar och riktlinjer till
kommunerna för förskoleverksamhet
för invandrarbarnen, förslag till stöd
för denna särskilda förskoleverksamhet
samt försöksverksamhet med introduktionskurser
till skolan för blandade
grupper av invandrarbarn med olika
modersmål ävensom anföra vad som i
motionerna anförts om utformningen av
kompletteringsundervisningen för de
språkliga minoriteternas barn i det egna
språket och den egna kulturen,

dels de likalydande motionerna I: 843
av herr Thorsten Larsson in. fl. och
II: 1089 av herrar Mattsson och Dockered,
vari bl. a. hemställts att riksdagen
måtte besluta att statsbidrag skulle utgå
till skolmåltid, skolskjuts och skolhälsovård
vid svensk utlandsskola enligt i
motionerna anförda riktlinjer samt i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att
frågan om riksinternatskolor bleve föremål
för utredning och förslag till riksdagen
i enlighet med de i motionerna
uppdragna riktlinjerna,

dels de likalydande motionerna I: 844
av herr Lidgard m.fl. och 11:1091 av
herr Nordstrandh in. fl., vari hemställts
att riksdagen måtte besluta att skolgången
för utlandssvenska elever samt
andra elever i behov av skolinackordering
i första hand skulle tillgodoses genom
utnyttjande av lämpliga, redan nu
existerande internatskolor,

dels de likalydande motionerna I: 845
av herr Wallmark och II: 1086 av herrar
Björkman och Nordstrandh, vari
hemställts att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte uttala att skolöverstyrelsen
i sin försöksverksamhet beträffande
nybörjarundervisningen av elever
med annat modersmål än svenska borde
beakta de i motionerna anförda
språkpedagogiska synpunkterna och ge
försöksverksamheten sådan inriktning
och personella resurser att såväl särskilda
klassavdelningar för minoritetsbarn
som självständiga internationella
skolor kunde växa fram därav ävensom
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla att Kungl. Maj :t
måtte föreslå bidragsregler för de berörda
minoritetsskolorna med syfte att
säkra skolornas fortsatta existens och
pedagogiska standard samt att Kungl.
Maj :t, till dess sådana regler hade trätt
i kraft, vid den årliga bidragsberäkningen
vad gällde de estniska skolorna
och den judiska Hillelskolan måtte avpassa
bidragens storlek i syfte att ekonomiskt
jämställa dessa skolor med de
allmänna skolorna,

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Nr 29 139

Undervisning för utlandssvenska barn samt för vissa minoriteter i Sverige

dels de likalydande motionerna I: 846
av herrar Österdahl och Erik Filip Petersson
samt II: 1087 av fri! Fr senkel
och herr Norrby, vari bl. a. hemställts
att riksdagen beslutade att statsbidrag
skulle lämnas till skolskjutsarna vid de
svenska utlandsskolorna med 100 % av
kostnaderna, då resorna skedde med
allmänna trafikmedel, med bensinkostnaderna
om privatbil anlitades och med
högst 3 kr./dag och elev om skolskjuts
anordnades, samt att riksdagen beslutade
att Grännaskolan, Sigtunaskolan,
Viggbyholmsskolan samt Sigtuna humanistiska
läroverk skulle ges karaktären
av riksinternat och fr. o. m. nästa budgetår
erhålla statsbidrag för undervisningen
enligt samma grunder som gällde
för kommunala gymnasiala skolor
och att Solbacka läroverk fr. o. m. nästa
budgetår skulle erhålla statsbidrag
enligt kungörelsen om statsbidrag till
vissa privatskolor i enlighet med utredningens
förslag.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:843 och 11:1089 samt 1:846 och
II: 1087 i vad de avsåge statsbidrag till
förskoleverksamhet vid svenska utlandsskolor,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:843 och 11:1089 samt 1:846 och
II: 1087 i vad de avsåge skolskjuts vid
svenska utlandsskolor,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:843 och 11:1089 i vad de avsåge
skolmåltider och skolhälsovård vid
svenska utlandsskolor,

4. att riksdagen måtte besluta att
från och med den 1 juli 1968 statsunderstöd
finge utgå till svensk undervisning
i utlandet enligt i statsrådsprotokollet
angivna grunder och riktlinjer,

5. att riksdagen måtte godkänna i
statsrådsprotokollet förordade grunder
för intagning av utlandssvenska barn i
skolor i Sverige,

6. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:843 och 11:1089, 1:846
och 11:1087 samt 1:844 och 11:1091,

de fyra förstnämnda motionerna i vad
de avsåge internatskolorna, ge Kungl.
Maj :t till känna vad utskottet anfört,

7. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:790 och 11:1024 i vad de avsåge
statsbidrag till ett internatgymnasium
i Osby,

8. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:790 och 11:1024 i vad de avsåge
utredning angående utformning
in. m. av ett internatgymnasium i Osby,

9. att riksdagen måtte godkänna i
statsrådsprotokollet förordade åtgärder
för att underlätta skolgången för utlandssvenska
elever samt andra elever i
behov av skolinackordering,

10. att riksdagen måtte avslå motionen
I: 793 om avveckling av statsbidraget
till Hillelskolan,

11. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 845 och II: 1086 i vad de avsåge
bidragsregler beträffande vissa minoritetsskolor,

12. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:845 och 11:1086 i vad de avsåge
den årliga beräkningen av statsbidraget
till de estniska skolorna och
Hillelskolan,

13. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:841 och 11:1090 i vad de avsåge
statsbidrag till S:t Eriks katolska
skola i Stockholm,

14. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:841 och 11:1090 i vad de avsåge
godkännande av S:t Eriks katolska
skola i Stockholm som sådan skola vid
vilken skolplikt finge fullgöras,

15. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:842 och 11:1088 i vad de avsåge
anvisningar och riktlinjer beträffande
förskoleverksamhet för invandrarbarn
samt förslag till stöd för denna
verksamhet,

16. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:845 och 11:1086 i vad de avsåge
nybörjarundervisning för elever
med annat modersmål än svenska,

17. att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
1:842 och 11:1088 i vad de av -

140 Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Undervisning för utlandssvenska barn samt för vissa minoriteter i Sverige

såge introduktionsåtgärder och kompletteringsundervisning
för elever på grundskolans
högstadium och det gymnasiala
stadiet

a) godkänna i statsrådsprotokollet
förordade åtgärder för att dels underlätta
skolgången för barn och ungdom
som tillhörde en inflyttad minoritet,
dels ge dessa tillfälle till kompletterande
undervisning i nationella ämnen,

b) bemyndiga Kungl. Maj :t att besluta
om grunderna för statsbidrag till
de ändamål som angetts i statsrådsprotokollet.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande statsbidrag till skolskjutsar
vid svenska utlandsskolor av
herrar Virgin (h), Axel Andersson (fp),
Nyman (fp), Bengtson (ep), Ottosson
(h), Wallmark (h), Johan Olsson (ep),
Bohman (h), Stäihl (fp), Eliasson i
Sundborn (ep), Nihlfors (fp), Turesson
(h), Gustafsson i Skellefteå (fp) och
Antonsson (ep), som ansett att utskottet
under 2. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:843 och 11:1089 samt
1:846 och 11:1087, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, besluta att statsbidrag
skulle utgå till skolskjuts vid
svenska utlandsskolor i enlighet med
vad reservanterna förordat;

2) beträffande statsbidrag till skolmåltider
och skolhälsovård vid svenska
utlandsskolor av herrar Virgin (h),
Axel Andersson (fp), Nyman (fp),
Bengtson (ep), Ottosson (h), Waltmark
(h), Johan Olsson (ep), Bohman (h),
Ståld (fp), Eliasson i Sundborn (ep),
Nihlfors (fp), Turesson (h), Gustafsson
i Skellefteå (fp) och Antonsson (ep),
som ansett att utskottet under 3. bort
hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:843 och 11:1089, såvitt
nu var i fråga, besluta att statsbidrag
skulle utgå till skolmåltider och skolhälsovård
vid svenska utlandsskolor i
enlighet med vad reservanterna förordat; -

3) beträffande avveckling av statsbidraget
till Hillelskolan

a) av herr Björk (s),

b) av fröken Olsson (s),

båda utan angivna yrkanden;

4) beträffande statsbidrag till de estniska
skolorna och Hillelskolan av herrar
Virgin, Ottosson, Wallmark, Bohman
och Turesson (samtliga h), som ansett
att utskottet under 11. och 12. bort
hemställa,

11. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 845 och II: 1086, såvitt nu
var i fråga, hos Kungl. Maj :t hemställa
om förslag om bidragsregler för de estniska
skolorna och Hillelskolan med
syfte att säkra skolornas fortsatta existens
och pedagogiska standard,

12. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 845 och II: 1086, såvitt nu
var i fråga, hos Kungl. Maj :t hemställa
att Kungl. Maj:t vid den årliga beräkningen
av statsbidragen till de estniska
skolorna och Hillelskolan avpassade bidragens
storlek så att skolorna bleve
ekonomiskt jämställda med de allmänna
skolorna;

5) beträffande statsbidrag till S:t
Eriks katolska skola i Stockholm av
herrar Virgin, Ottosson, Wallmark, Bohman
och Turesson (samtliga h), som
ansett att utskottet under 13. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:841 och 11:1090, såvitt nu
var i fråga, besluta att statsbidrag ur
det på driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
uppförda förslagsanslaget Bidrag
till driften av grundskolor m. m.
skulle utgå till S:t Eriks katolska skola
i Stockholm och att bidraget för budgetåret
1968/69 skulle utgå med 16 000 kr.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Till det utskottsutlåtande
som vi nu behandlar har fogats några
reservationer avseende olika detaljer

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Nr 29 141

Undervisning för utlandssvenska barn samt för vissa minoriteter i Sverige

i skolundervisningen för utlandssvenska
barn och skolgången för vissa minoriteters
barn i Sverige. .lag skall inte nu ta
kammarens tid i anspråk för att argumentera
för reservationerna, eftersom
jag vet att andra talare efter mig kommer
att göra det. Jag skall bara säga
några ord om de utlandssvenska barnens
skolgång i grundskolan.

I Kungl. Maj :ts proposition nr 67 säges
att utlandssvenska barns skolgång
skall finansieras med statliga medel när
det gäller låg- och mellanstadierna. Undervisning
på högstadiet i svensk ut\andsskola

dantagsfall och då efter prövning i varje
särskilt fall. Utskottet har om detta ut:alat
att förhållandena kan vara mycket
varierande på olika orter och att det i
vissa fall kan vara väl motiverat med
högstadieundervisning i den svenska
skolan utomlands. Jag vill understryka
detta och framhålla att på sådana orter
där det finns stora svenska kolonier kan
det vara mycket väl motiverat med undervisning
även på högstadiet.

Det kan visserligen sägas — och det
har sagts — att de äldre eleverna har
möjligheter att gå i respektive länders
skolor och att de kan ha nytta av bl. a.
de språkkunskaper detta ger, men å
andra sidan anser jag att det bör finnas
mlfrihet för de svenska barnen och deras
föräldrar på orter där det finns ett
tillräckligt elevunderlag. Som exempel
på sådana orter kan jag nämna London,
Paris, Madrid och Addis Abeba. Jag vill
uttala förhoppningen att man från departementets
sida intar en positiv ståndpunkt
till eventuella framställningar om
högstadieundervisning på sådana orter
där det finns ett stort underlag av svenska
barn.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan utom på
de punkter där reservationer har avgivits
och där jag yrkar bifall till dessa.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Antalet invandrare i
vårt land kan för närvarande uppskattas

till omkring en halv miljon. Oavsett hur
den framtida invandringspolitiken kan
komma att utformas, är det alltså ett
faktum, att Sverige numera har och i
framtiden kommer att ha språkliga och
religiösa minoritetsgrupper av ganska
betydande omfattning. I den mån det tidigare
har funnits någon bestämd
grundtanke bakom samhällets åtgärder
för och attityder mot invandrare och
minoriteter har den närmast varit, att
det gällt att så snabbt och så fullständigt
som möjligt sammansmälta eller assimilera
dem med den svenska befolkningen.
Erfarenheterna har emellertid
nu visat, att det kan riktas en del invändningar
mot denna linje och att den
inte alltid är framkomlig. Kort uttryckt
vill en stor del av invandrarna och minoriteterna
inte assimileras helt på det
sätt som många skulle önska. De vill givetvis
anpassa sig efter det svenska
samhällets villkor och möjligheter men
vill inte uppge sina identiteter som grupper.

Det faktum som jag nu antytt måste
politiken mot invandrare och minoriteter
ta hänsyn till. Ett utslag av denna
hänsyn är det förslag, som framförs i
motionsparet 1:845 och 11:1086 rörande
de estniska skolorna och Hillelskolan.
Jag skall inte argumentera närmare för
detta förslag, eftersom jag vet att en annan
talare kommer att göra detta.

Liksom Hillelskolan intar S:t Eriks
katolska skola i Stockholm en särställning
i jämförelse med andra konfessionella
skolor. Följaktligen är det rimligt,
såsom framhålls i motionsparet 1:841
och II: 1090, att man följer majoritetens
i 1964 års utlands- och internatskoleutredning
hemställan om statsbidrag även
till S:t Eriks katolska skola.

Jag ber att få yrka bifall till reservationerna
4 och 5.

Jag vill beröra ytterligare en fråga,
som visserligen inte tagits upp i någon
reservation men som ändå pockar på
uppmärksamhet. I motionsparet 1:790
och 11:1024 erinras om den betydelse

142 Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Undervisning för utlandssvenska barn samt för vissa minoriteter i Sverige

som Osby samskolas gymnasium har för
orten, och det yrkas bl. a., att statsbidrag
skall utgå till gymnasium och elevhem
i Osby. Motionerna har mycket utförliga
motiveringar. Jag skall bara ytterligt
kort skissera innehållet i dessa.

Osby samskola startade som privat
realskola 1906, fick examensrätt 1910
och upptog 1916 internatverksamhet för
pojkar och flickor. Skolan har fyllt en
god funktion som ortens reguljära realskola,
samtidigt som elever kunnat mottas
vid det elevhem, som varit knutet till
realskolan. Läsåret 1967/68 startade skolan
privatgymnasium och i samband
därmed började man upprusta elevhemmet
och skolbyggnaden. Skolan har
i sitt internat tagit emot barn till utlandssvenskar
och elever från glesbygder,
med behov av inackordering, och
man har försökt hålla låga internatavgifter.
Mycket betydande investeringar
finns nedlagda i skolbyggnaderna —
med aula, gymnastikhus, elevhem och
allt som behövs. Man har t. o. m. fått
statsbidrag till det nyaste elevhemmet.
Det är alltså stora ekonomiska värden
som beror av gymnasiets existens, och
det måste klart ligga i det allmännas
intresse att tillvarata de investeringar
som finns nedlagda där.

Utskottet kan emellertid inte se att
det vid sidan av befintliga gymnasier i
regionen finns utrymme för ett gymnasium
i Osby och avstyrker därför de
aktuella motionerna. Det enda medgivande
utskottet kan göra är, att om det
i framtiden skulle visa sig »att de åtgärder
som vidtages för att på orter utan
gymnasium tillgodose behovet av gymnasial
utbildning kan bli tillämpliga
även på orter av Osbys storlek och med
dess läge bör man givetvis undersöka
möjligheten och lämpligheten av att anpassa
Osbyskolan till en dylik organisation».

Detta inger, måste jag säga, inte särdeles
mycket hopp i en prekär situation.
Riktigare är väl dock, som jag vill se
det, att åtminstone låta Osby ingå i en

prövning av vilka skolor som i framtiden
skall vara riksinternatskolor. En
beställning om ett Kungl. Maj :ts förslag
i detta avseende har tidigare gjorts av
utskottet och upprepas nu.

Konkurrensen om sådan ställning som
riksinternatskola blir förvisso hård -—-det kan man förutse, då det är många
skolor om budet. Vi torde dock ha behov
av åtskilliga internatskolor i fortsättningen.
Särskilt bör vi väl ta hand
om dem som redan är etablerade, och
till dessa hör — om också inte i någon
större utsträckning — internatgymnasiet
i Osby.

Jag vill givetvis inte ställa något som
helst yrkande beträffande Osbyskolan
men känner ett behov av att uttala förhoppningen
att detta gymnasium dock
måtte få en chans. Det tycker jag vore
att visa rimlig hänsyn. Om skolan skulle
undandras allt statligt stöd för sin fortlöpande
verksamhet föreligger allvarlig
risk för rasering av allt det som med
stora ansträngningar och uppoffringar
byggts upp.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! När det gäller undervisningen
av vissa minoriteter i Sverige
vill jag understryka hur viktigt det är
att vi vidtar särskilda åtgärder för att
inte invandrarbarnens främmande modersmål
skall bli ett svårt hinder för
dessa barn i skolan. Invandrarbarnen
har ju svårigheter redan när de börjar
i grundskolans första klass. Det har därför
motionerats om att särskilda möjligheter
till förskoleträning skulle ges åt invandrarbarnen,
och det har framhållits
att anvisningar till kommunerna bör utarbetas
av socialstyrelsen i samarbete
med skolöverstyrelsen samt att statsbidrag
bör ges åt denna särskilda förskoleverksamhet.
Det har också föreslagits
att introduktionskurser skall anordnas
för invandrarbarn som börjar skolan på
ett senare stadium samt att barnen skall
få möjlighet att följa undervisning i föräldrarnas
språk och kultur. 1964 års ut -

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Nr 29 143

Undervisning för utlandssvenska barn samt för vissa minoriteter i Sverige

lands- och internatskoleutredning har
också föreslagit att de kommuner, som
har ett större inslag av barn som inte
talar svenska språket, skall vidtaga särskilda
åtgärder för att föra in dessa barn
i förskoleväsendet och att läsundervisning
om en timme i veckan skall anordnas,
om antalet barn är tillräckligt stort.

Jag anser att det är riktigt att poängtera
att förskolan har en speciellt stor
betydelse då barnens föräldrar har dålig
eller nästan ingen utbildning och då de
kommer från en kulturkrets som är särskilt
olik den svenska. Förskolan kan
för dessa barn vara avgörande för deras
framtid i det svenska samhället. Därför
vill motionärerna stödja tanken dels att
åt invandrarbarnen ges goda möjligheter
att gå i förskola, dels att socialstyrelsen
i samarbete med skolöverstyrelsen bör
utarbeta rekommendationer till kommunerna
beträffande denna verksamhet. I
utskottsutlåtandet har framhållits den
betydelse som förskolan har för icke
svenskspråkiga barn. Utskottet har erinrat
om att Kungl. Maj:t medgivit tillkallande
av sakkunniga för utredning angående
barnstugornas inre verksamhet
m. m. och att dessa sakkunniga i sitt utredningsarbete
kan väntas få anledning
att ta ställning till frågor av betydelse
även för den förskoleverksamhet som
motionärerna önskat. Jag låter mig nöja
med denna utskottsskrivning. Jag vill
särskilt framhålla vikten av att denna
utredning verkligen kommer till stånd.

Vidare har utskottet skrivit att skolöverstyrelsen
bör få i uppgift att genom
försöksverksamhet utröna olika möjligheter
att lösa den första tidens problem
— det gäller alltså icke svenskspråkiga
elever på grundskolans högstadium och
det gymnasiala stadiet — och att skolöverstyrelsen
skall pröva både behovet
av introduktionskurser, enligt motionärernas
önskemål, och möjligheterna att
tillgodose detta behov. Jag vill på denna
punkt understryka vad utskottet skrivit.
Jag har alltså inget yrkande i det
avseendet.

Beträffande en annan fråga, som tagits
upp i en reservation, vill jag säga
några ord. 1964 års utlands- och internatskoleutredning
har föreslagit, när
det gäller utlandsskolorna för låg- och
mellanstadiet, att skolskjutsar skall subventioneras
med 100 procent om de utföres
med allmänna fortskaffningsmedel
och med bensinkostnaderna till högst 3
kronor per dag och elev om privatbil användes.
Men departementschefen vänder
sig mot detta förslag. Jag anser att det
verkligen finns anledning att lämna bidrag
till resekostnaderna. De svenska utlandsskolorna
kommer att ha elever från
ett mycket stort upptagningsområde, vilket
innebär att många elever säkerligen
får långa och kostsamma resor till skolan.
Det vore därför olämpligt om resekostnaderna
skulle komma att bli ett
hinder för vissa barn när det gäller att
delta i svenska skolans undervisning.

Samma inställning som jag redovisat
när det gäller skolskjutsarna har jag i
fråga om statsbidrag till skolmåltider
och skolhälsovård. Jag vill yrka bifall
till reservationerna 1 och 2.

Slutligen vill jag säga något om riksinternatskolorna.
Utskottet har avstyrkt
utredningens förslag om att vissa internatskolor
—- Grännaskolan, Sigtunaskolan,
Viggbyholmsskolan samt Sigtuna
humanistiska läroverk — skall få ställning
som riksinternat och få bidrag enligt
de grunder som gäller för kommunala
gymnasier och därmed jämställas
med det övriga skolväsendet. Dessa skolor
skulle alltså också i fortsättningen
bli tvungna att ta ut mycket höga avgifter.
Jag anser att det är olämpligt att på
detta sätt ställa dessa skolor i en sämre
ställning än andra.

Jag vill på denna punkt särskilt understryka
vad utskottet har framhållit,
nämligen att »vad som anförts i propositionen
inte innebär något ställningstagande
till utredningens förslag om riksinternatskolor
och om Solbacka läroverk.
Dessa förslag torde alltjämt vara
under beredning i utbildningsdeparte -

144 Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Undervisning för utlandssvenska barn samt för vissa minoriteter i Sverige

mentet.» Vidare påpekar utskottet att
det »tidigare i år i sitt utlåtande nr 8
uttalat önskemål om att Kungl. Maj :t
snarast för riksdagen redovisar sin inställning
till förslaget om riksinternatskolor.
Utskottet finner det naturligt att
så inte kunnat ske redan i förevarande
proposition men vill ändå understryka
sitt tidigare uttalande i frågan.» Jag
skulle särskilt vilja poängtera vikten av
detta.

»Vid en dylik redovisning», fortsätter
utskottet, »är det önskvärt med en analys
av i vilken utsträckning skolinackorderingsbehovet
bör tillgodoses genom
elevhem respektive internatskolor. Vad
utskottet nu anfört i anledning av motionsyrkandena
om internatskolorna bör
av riksdagen ges till känna för Kungl.
Maj :t.»

Det är alltså viktigt att det mycket
snart skapas klarhet i fråga om riksinternatskolornas
framtida ställning.

I detta anförande instämde herr
Mattsson (ep) ävensom herrar Rimmerfors
och Norrby samt fru Frsenkel
(samtliga fp).

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Jag beklagar att statsutskottets
utlåtande nr 129 kommer upp
till behandling vid denna sena timme,
då jag tar för givet att kammarens ledamöter
känner en intensiv längtan att
försvinna från huset så snart som möjligt.

Även om detta spörsmål rör minoriteterna
är det därmed ingalunda en liten
fråga utan en fråga av allra största vikt
inte bara — men naturligtvis framför
allt — för dem den berör, minoriteterna,
utan också för oss som tillhör majoriteten.
Jag måste ta ett litet steg tillbaka
för att ge en bakgrund till detta
utlåtande. I förra veckan biföll riksdagen
utan debatt en enhällig hemställan
från allmänna beredningsutskottet, vilken
gällde motioner från högerpartiet
och folkpartiet om den svenska invandrings-
och minoritetspolitiken och om

utredning angående de språkliga och
kulturella minoriteternas ställning i Sverige.

Jag fäste mig särskilt vid den positiva
skrivningen i allmänna beredningsutskottets
utlåtande. I årets statsverksproposition
aviserade nämligen inrikesminister
Rune Johansson dels att proposition
skulle föreläggas höstriksdagen
om allmänna riktlinjer för den svenska
invandringspolitiken på grundval av utlänningsutredningens
betänkande Invandringen,
dels att en särskild utredning
skulle tillsättas för att allsidigt belysa
frågor rörande invandrares anpassning.
Av denna formulering fick jag närmast
intrycket att endast den under senare
år invandrade arbetskraften skulle
beröras och att det alltså endast var
en arbetsmarknadspolitisk fråga. Det var
ju inrikesministern som aviserade denna
utredning, icke utbildningsministern. Nu
finns representanter för båda departementen
här i regeringsbänken, så jag
kan kanske få ett besked om huruvida
de skriver direktiven tillsammans eller
om dessa bara kommer från inrikesdepartementet.

Allmänna beredningsutskottet förutsatte,
att utredningens uppdrag skulle
komma att omfatta en kartläggning av
de olika minoritets- och invandrargruppernas
problem. Utskottet framhöll vidare,
att det delade motionärernas uppfattning
om vikten av att såväl de invandrandes
som — det understryker jag
— de tidigare i landet bofasta minoriteternas
ställning närmare belyses och att
klara principer utformas för samhällets
politik i skilda hänseenden i förhållande
till dessa grupper. Motionärernas önskemål
kunde väntas bli tillgodosedda genom
den kommande utredningen.

Jag var tacksam för den skrivningen
i allmänna beredningsutskottets utlåtande.
Det innebar att utskottet hade insett
att vad vi syftade till med vår partimotion
ingalunda var enbart invandrarfrågorna
eller de arbetsmarknadspolitiska
frågorna utan minoriteternas kulturella

Onsdagen den 29 maj 1908 em.

Nr 29 145

Undervisning för utlandssvenska barn samt för vissa minoriteter i Sverige

ställning och deras möjligheter att bevara
sin kulturella särart.

Enligt uppgift är direktiven under utarbetande
— såvida de inte blivit klara
under någon av de senaste dagarna; detta
har jag, så som vi har det här i huset
just nu, inte kunnat kontrollera — men
jag tar för givet att utformningen av
dessa direktiv kommer att påverkas av
allmänna beredningsutskottets utlåtande,
som bifölls av riksdagen utan invändningar.

Statsutskottets utlåtande nr 129, som
vi nu behandlar, rör bl. a. undervisningen
av barn till vissa minoriteter i Sverige.
Även om vi instämmer i den målsättning
som internatskoleutredningen
uppställde är vi ingalunda övertygade
om att propositionens förslag är tillräckliga.
Det gäller här att värna de nationella
minoriteternas rätt att ge sina barn
tillgång till respektive gruppers egen
kultur. För närvarande finns det tre nationella
minoriteter i Sverige som bar
egna skolor, nämligen samerna, esterna
och judarna. Den samiska nomadskolan
är en statlig skola, pedagogiskt och ekonomiskt
fullt jämställd med den vanliga
grundskolan. Den estniska skolan och
den judiska Hillelskolan är privata skolor
med visst såväl statligt som kommunalt
stöd, men detta ekonomiska stöd
har inte täckt de verkliga kostnaderna
för skolornas drivande. Verksamheten
har därför varit beroende av bl. a. terminsavgifter
och medel som huvudmännen
själva kunnat anskaffa. Detta har i
sin tur medfört att lärarna vid exempelvis
de estniska skolorna har måst arbeta
för lägre ersättning än motsvarande lärare
vid den vanliga grundskolan. Den
estniska skolan i Stockholm började
1945 sin verksamhet och erhöll inget
statligt stöd förrän 1954. Under mer än
tio år stod den estniska folkgruppen för
lärarlöner och andra kostnader.

Statsutskottet har tillstyrkt propositionens
förslag att det statliga stödet till
de estniska skolorna och Hillelskolan
tills vidare skall utgå i oförändrad form,

dvs. med belopp som fastställes varje
år med hänsyn till skolornas pedagogiska
standard och elevantal.

Vi noterade självfallet med intresse
att departementschefen icke följde reservanternas
i 1964 års utlands- och internatskoleutredning,
fru Alva Myrdals
och herr Åke Fältheims, förslag att statsbidrag
ej skulle utgå till särskilda skolor
för religiösa minoriteter. En motion som
följde dessa reservanter, nämligen av
herr Kaj Björk i första kammaren, har
också avstyrkts av statsutskottet.

Mycket vore att säga om herr Björks
motion, men jag skall inte fördjupa mig
i dess motivering, eftersom den inte heller
har vunnit statsutskottets gillande.
Jag betraktar Kaj Björk som en klok och
förnuftig man, och jag har svårt att förstå
hur han har kunnat komma till samma
slutsats som reservanterna i internatskoleutredningen,
nämligen att man
borde avveckla stödet till Hillelskolan.

Vad som oroar är också departementschefens
ord, som återgivits i utskottets
skrivning, att det statliga stödet till dessa
skolor skall utgå endast tills vidare.
Redan nu drivs skolorna med underskott
som resultat. För Hillelskolan var underskottet
förra året 70 000 kronor. De
lever alltså under knapphetens kalla
stjärna.

Hillelskolan måste liksom de estniska
skolorna få en lagstadgad status som
minoritetsskola. I våra motioner, som
behandlats tidigare i år i statsutskottets
utlåtande nr 8, föreslog vi att bidraget
till de estniska folkskolorna skulle bestämmas
till 400 000 kronor — det var
en ökning med 80 000 kronor — och bidraget
till Hillelskolan till 312 000, vilket
innebar en ökning med 169 000 kronor
jämfört med innevarande budgetår.

I statsverkspropositionen hade visserligen
föreslagits en ökning med totalt 1,4
miljon kronor i avvaktan på den kommande
propositionen om utlandssvenska
och vissa minoriteters barn — alltså den
som nu behandlas i statsutskottets utlåtande
— men det fanns ingen precise -

146 Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Undervisning för utlandssvenska barn samt för vissa minoriteter i Sverige

ring av hur denna höjning skulle fördelas.

När man har det på det sättet, att man
inte får tillräckliga ekonomiska bidrag,
och så länge skolorna betraktas som
provisorier är en långsiktig planering
av deras verksamhet omöjlig. För den
judiska folkminoritetens fortsatta existens
är Hillelskolan helt enkelt en förutsättning.
Såväl i Danmark och Finland
som i de flesta andra väst- och östeuropeiska
länder — Sovjet utgör där,
självfallet, höll jag på att säga, ett undantag
— är de judiska skolorna praktiskt
taget helt jämställda med landets
övriga skolor. Även Fidel Castro tillåter
eu judisk skola.

När vi nu skall få en utredning om
minoriteterna — vi väntar alltså fortfarande
på att få se direktiven — och så
ofta talar om hur viktigt det är att ägna
dem en tillräcklig omsorg, vore det då
inte skäl att visa litet större generositet
och befria dem från den osäkerhet som
de nuvarande reglerna för erhållande av
statsbidrag innebär? Det är detta vi har
föreslagit i vår motion och som upptas
i reservationen 4. Jag ber, herr talman,
att få instämma i herr Turessons yrkande
om bifall till reservation 4 liksom i
yrkandet om bifall till reservation 5.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Tillåt mig först att konstatera
att utskottet är enigt i alla väsentliga
stycken när det gäller ett ställningstagande
till propositionen. Det betyder
att man är enig om att vad som
nu i första hand bör ske är en upprustning
av de svenska skolorna utomlands
och, för det andra, att man startar en
förbättring av förhållandena här hemma
när det gäller skolgång för utlandssvenska
barn i Sverige. Man har även
vissa synpunkter på de utländska minoriteterna.

Låt mig med anledning av vad särskilt
herr Källstad sade om de reservationer
som gäller skolgången utomlands få
säga följande:

Rent principiellt är det tveksamt om
man skall kunna och böra ge statsbidrag
till skolskjutsar och skolmåltider. Här
hemma har vi det systemet att vi inte
ger några särskilda stimulansbidrag till
kommunerna för detta. Efter genomförandet
av skatteutjämningsreformen
ankommer det på kommunerna att bedöma
omfattningen av det stöd man
skall ge till skolmåltider och skolskjutsar.

Jag vill påpeka att statsbidrag kommer
att utgå till byggande av elevhem
vid svenska utlandsskolor i sådana fall
där det föreligger synnerliga skäl. Det
betyder att man, om sådana skäl föreligger,
kommer att minska de olägenheter
som är påtalade i reservationen. Jag
vill påpeka vad också utskottet påpekat,
nämligen att det särskilt i de stora städerna
kan uppstå administrativa och organisatoriska
problem, om man vill ordna
med skolskjutsar. Självfallet har den
ekonomiska problematiken haft en viss
betydelse.

Vad gäller frågan om minoritetsbarnens
skolgång i Sverige vill jag säga att
som huvudprincip gäller, att den svenska
grundskolan är så generöst utformad att
det bör vara och är möjligt för minoriteternas
barn att utan olägenhet gå i
svenska skolor. Det torde ofta ur vidareutbildningssynpunkt
vara lämpligt att
barnen assimileras genom att gå med de
svenska barnen.

För att tillmötesgå de i och för sig
förståeliga kraven från föräldrar till
dessa minoritetsbarn förekommer i skolorna
en viss kompletterande undervisning
i sådant som gäller ursprungslandets
kultur och övriga förhållanden. Jag
vill stryka under vad herr Källstad var
inne på och som också utskottet påpekat,
nämligen att beträffande förskoleproblematiken
kommer den utredning
som statsrådet Odhnoff tillsatt rörande
barnstugornas inre verksamhet att ta
upp denna fråga.

Slutligen vill jag till herr Björkman
nämna att den utredning som inrikes -

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Nr 29 147

Undervisning för utlandssvenska barn samt för vissa minoriteter i Sverige

ministern aviserat rörande utlänningarnas
anpassning tillsättes i dagarna. Direktiven
för denna är så utformade att
man kommer att ta upp anpassningsproblemet
i hela dess vidd. Det betyder
att barnens förhållanden i skolan i denna
utredning kommer att bli föremål för
särskild uppmärksamhet.

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! Jag skall mycket kortfattat
framföra några synpunkter med
anledning av motionsparet I: 790 och
II: 1024. I dessa motioner har hemställts
att riksdagen med hänsyn till 1962 års
riksdagsbeslut angående internatgymnasium
i Osby måtte besluta att statsbidrag
nu skall utgå till gymnasium och elevhem
i Osby.

Statsutskottet har inte ansett sig kunna
tillstyrka dessa motioner, och jag
skall inte närmare gå in på de motiveringar
som utskottet har anfört. Man har
emellertid i fråga om internatskolorna
uttalat att denna fråga ytterligare kommer
att prövas av Kungl. Maj:t.

I likhet med herr Nordstrandh vill
jag uttrycka den förhoppningen att utbildningsdepartementet
vid sin beredning
av förslagen tar upp även skolan
i Osby och att således de synpunkter
som framförts i motionerna prövas. I
detta sammanhang vill jag särskilt framhålla
att de redan befintliga skolbyggnaderna
i Osby utgör stora tillgångar.
.Tåg vill också påpeka den stora betydelse
som skolan i Osby har för kommunen
och bygden och kommer att få för
utvecklingen både i Osby och denna del
av Kristianstads län.

Med hänsyn till frågans nuvarande
läge anser jag mig inte böra ställa något
speciellt yrkande.

I detta anförande instämde herrar
Nilsson i Bästekille (h), Nilsson i Lönsboda
(fp), Gustavsson i Ängelholm (s)
och Nilsson i Kristianstad (s).

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Jag vill börja med att
påpeka att propositionens förslag endast
berör en del av barnen till utlandssvenskar
och till minoriteter i Sverige.
Svenska skolor i utlandet kan bara komma
till stånd på sådana platser där det
bor särskilt många svenskar, d. v. s.
främst i några få storstäder. De flesta
utlandsvenskarna är för närvarande
spridda över hela världen i så små grupper
att det inte går att ordna särskilda
skolor för deras barn. Det är alltså bara
en liten del av utlandsvenskarna som vi
kan sörja för på detta sätt.

Detsamma gäller minoriteterna inom
landet. Både judar och katoliker — ester
kanske i mindre grad, ty de bor ganska
samlade — finns spridda över hela landet,
och för dem är det alltså fråga om
en skola för vardera gruppen i Stockholm.
Det är en minoritet inom minoriteten
som vi på detta sätt kan tillgodose.
Vi har ändå kvar det stora problemet,
hur vi skall kunna sörja för alla
de enstaka elever som finns över hela
landet. Visserligen bor många av dessa
grupper ganska samlade — vi har i Västerås
italienare, på andra håll greker eller
turkar o. s. v. Det är mycket lättare
att ordna skolgången när det finns en
större grupp på ett ställe. I allmänhet
är gruppen dock inte tillräckligt stor för
att bilda underlag för egna klasser, än
mindre egna skolor.

Vi måste alltså räkna med individuella
lösningar; vi måste laga efter läglighet
på varje ort både med hänsyn till vilka
utlänningar som bor där och vilka resurser
vi har beträffande lärare etc. Det
är klart att det behövs anvisningar för
kommunerna, men det går inte att finna
någon generell lösning, utan man får i
varje särskilt fall försöka åstadkomma
den bästa möjliga lösningen.

Statsrådet Moberg har redan redovisat
de praktiska och principiella skäl
som gjort att utskottet inte ansett sig
kunna gå med på de olika förslagen om
bidrag till skolmåltider, skolskjutsar

148 Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Undervisning för utlandssvenska barn samt för vissa minoriteter i Sverige

o. s. v. Jag vill ytterligare understryka
att även i dessa fall endast en liten de!
av utlandssvenskarna skulle komma i
åtnjutande av ifrågavarande förmåner.
De som bor mer spridda kunde med
samma rätt göra anspråk på att få bidrag
till skolskjutsar, skolmåltider och
skolhälsovård. Yar och en inser hur
omöjligt det skulle vara att ordna det
praktiskt och hur pass tungrott och dyrbart
det skulle bli att administrera dessa
bidrag.

Herr talman! Jag ber alltså att på
dessa punkter få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Jag skulle sedan vilja beröra några
synpunkter som framförts i debatten.

Herr Nordstrandh påpekade att det i
vårt land finns en halv miljon invandrare
som vi har att ta hänsyn till och
att en del av dessa inte vill uppge sina
identiteter som grupp. Nej, vem i all
rimlighetens namn har begärt att de
skall göra det! Men inte är det nödvändigt
att ha egna skolor för att man skall
kunna bibehålla sin identitet som grupp.
Judarna utgör i detta fall ett strålande
exempel. De har bott i Sverige i över
200 år utan att uppge sin identitet som
grupp men också utan att ha egna skolor.
Hillelskolan är ju en mycket sen
företeelse. Den har kommit till under
senare år, snarast som en flyktingskola.
Jag måste säga att jag ur den synpunkten
inte förstår departementschefens
skrivning om judarna. Jag instämmer
helt i vad han säger om vår respekt för
judarnas förmåga att behålla sin kultur
och sin religion genom århundraden.
Men den saken har inte med Hillelskolan
att göra, utan det har de lyckats
med utan att ha en egen skola, ja delvis
kanske just beroende på att de inte haft
en egen skola.

Sedan finns det pedagogiska skäl som
gör att man måste ta särskilda hänsyn
till dem som inte behärskar svenska
språket när de börjar skolan. Det pågår
för närvarande en del pedagogisk forskning
om hur mycket det betyder att ele -

verna får sin första undervisning på
modersmålet. Man skall naturligtvis göra
allt vad man kan för att övergången
skall bli så smidig som möjlig. Man
behöver därför inte gå så långt, att man
ger dessa grupper egna skolor, utan
detta kan naturligtvis ordnas inom
grundskolans ram. Och, som jag sade
förut, man får söka individuella lösningar
på de olika orterna.

När det däremot gäller de religiösa
minoriteterna kan jag inte inse att vi
bör tillmötesgå dem om de begär att få
egna skolor. Det gäller ju inte bara katoliker
och judar. Vi har många andra
religiösa minoriteter. Ta t. ex. schartauaner
och lsestadianer. De är mer främmande
för vår allmänna kultur än vad
både katoliker och judar är. De borde
med minst samma rätt kunna kräva att
få egna skolor för sina barn och att få
uppfostra dem i enlighet med sina
idéer. Vi kan ju inte ge religiösa minoriteter
andra rättigheter än vi ger våra
egna, bara därför att de råkar vara inflyttade.

Statsrådet Moberg påpekade att vår
grundskola skall ge utrymme för alla
rimliga anspråk på valfrihet. Vi strävar
efter att göra skolan konfessionslös; den
skall vara objektiv i sill religionsundervisning.
Jag vill inte påstå att vi därvidlag
har lyckats. Men vi måste fortsätta
på den vägen. Sedan vi fick den nuvarande
religionsfrihetslagen har vi fått
ganska många både katolska och judiska
klasslärare i våra skolor. Dessa lärare
undervisar alltså i kristendom.

Det vore orimligt om vi skulle säga
att katoliker och kanske också andra
religiösa minoriteter skall ha sina egna
skolor och sina egna lärare. De kan
inte gå i grundskolan för en katolsk lärare,
medan mycket strängt lutheranska
föräldrar inte har någon möjlighet att
få sina barn befriade från att undervisas
av en katolsk lärare.

Det enda sättet är att vi fortsätter
vår strävan att göra religionsundervisningen
i skolan så objektiv eller allmän -

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Nr 29 149

Undervisning för utlandssvenska barn samt för vissa minoriteter i Sverige

bildande som möjligt. Därefter får varje
grupp ordna den konfessionella undervisningen
själv. Alla våra religiösa samfund
har sina egna söndagsskolor. Man
får bygga ut dem om man inte är nöjd
med den undervisning som ges i skolan.
Denna väg får väl även katoliker och
judar gå. Vi har också t. ex. en grupp
mohammedaner här och vi kommer säkert
att få fler, och det kan hända att
det kommer ytterligare andra folkgrupper
hit. Om vi har gett tillstånd till judiska
och katolska skolor, hur skall vi
då framdeles kunna ordna det för alla
andra?

I sådana här sammanhang åberopas
som skäl vad andra länder har gjort
på detta område, t. ex. Danmark. De har
lagt upp sitt skolsystem på ett annat
sätt. I Holland finns det alltid tre parallella
skolor, de statliga som är neutrala,
de katolska och de reformerta. De har
samma statsbidrag. Får man bandspelare
till de statliga skolorna så får man omedelbart
bandspelare också till de katolska
och till de reformerta skolorna.
Statsutskottets andra avdelning var i
Holland på studieresa och besökte framför
allt yrkesskolor. Vid ett besök i en
skola för metallarbetare förklarade rektor
att enligt seden i detta land fanns
där tre skolor, en för katolska metallarbetare,
en för protestantiska och en
för neutrala.

I Danmark får praktiskt taget vem
som helst starta en skola och söka statsbidrag
enligt samma regler som andra
skolor. Det är alltså en mycket brokig
flora av privata skolor.

I Sverige har vi inte gått den vägen,
utan vi har i stället strävat efter att få
största möjliga valfrihet inom skolans
ram. De skolor som man nu vill upprätta
och ge likaberättigande med de
statliga skolorna skall följa grundskolans
kursplan, skall använda av läroboksnämnden
godkända läroböcker och
i största utsträckning använda lärare
utbildade vid våra lärarhögskolor. Valfriheten
skulle alltså bestå i att välja hu -

vudman för skolan, och det är väl inte
den valfriheten som är den viktiga, utan
det är väl att vi verkligen lägger upp
undervisningen på ett sådant sätt att alla
elever kan få sina berättigade behov tillgodosedda
och det skall de alltid ha möjlighet
till.

Det är mycket viktigt att alla de olika
folkslag som nu har kommit hit ges
möjligheter att behålla kontakten med
sin ursprungliga kultur. Men det bör
ske inom skolans ram som tillvalsämnen
både vad det gäller språk och kultur.
Detta bör kunna ordnas.

Jag tror att det var herr Björkman
som sade att detta inte bara är en fråga
för minoriteten utan också en fråga
för majoriteten. Jag tycker det är bra
att den synpunkten förs fram. Det gäller
ju inte bara att vi ensidigt skall se till
att de får upprätthålla sin kultur, utan
vi skall även utnyttja denna enastående
möjlighet att ta emot impulser utifrån
som vi har fått genom alla dessa invandrare.

Det tror jag också är en sak som
man behöver fästa kommunernas uppmärksamhet
på. Skolöverstyrelsen bör
vidare ge ut råd och anvisningar om hur
man alltid skall försöka att i undervisningen
i skolan ta till vara dessa främmande
inslag som har kommit hit. Det
är kanske det bästa sättet både att få
eleverna och inte minst deras föräldrar
att känna sig hemma och känna sig välkomna,
om man visar intresse för deras
egenart. Redan innan de har lärt sig
språket kan de ju bidra med sång och
musik och dans o. s. v. Det behöver man
inte kunna språket för. Man kan få en
hel del utbyte av det.

Jag vill på nytt anföra judarna som
exempel. Om vi skulle försöka tänka
bort alla de bidrag som judarna har
gett till vår kultur på alla områden
skulle vårt kulturliv te sig bra mycket
fattigare än vad det är. Dessa bidrag
har de gett kanske för att de inte har
isolerat sig som en minoritet som har
suttit för sig själv och odlat sin egen

150 Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Undervisning för utlandssvenska barn samt för vissa minoriteter i Sverige

kultur, utan de har växt in i det svenska
samhället men trots det kunnat bibehålla
hela sitt kulturella arv.

Vad beträffar språket skulle jag vilja
ta ett exempel som många av oss här bär
praktisk erfarenhet av. Man tror att om
barnen inte får undervisning i skolan på
sitt eget språk försvinner språket ganska
fort. Det är ganska många här i
kammaren nu som under årens lopp har
haft förmånen att få vara med i Europarådet
som har sitt säte i Strasbourg. Ett
skäl för att förlägga Europarådet dit
som anförts var att det är världens enda
tvåspråkiga storstad. Den staden är
verkligen tvåspråkig. Franska är det
officiella språket. Undervisning i skolorna
sker helt på franska. Men i hemmen
talas elsassiska. Det är en gammal
tysk munart som inte liknar rikstyskan.
Elsassarna förstår inte rikstyskan. Men
de har talat elsassiska i alla tider och
det talas fortfarande som samtalsspråk
i hemmen och även ute. Kommer man in
i en affär i Strasbourg tilltalas man på
elsassiska tills vederbörande kommer
underfund med att man inte förstår det
och då övergår till franska. Det elsassiska
språket lever alltså sitt liv fullständigt
självständigt trots att det icke
förekommer någon undervisning på det
språket.

Det går alltså mycket bra att försöka
få våra nya medborgare att bli goda
svenskar och samtidigt behålla sin identitet
som grupp, som herr Nordstrandh
uttryckte saken. Jag tror att vi verkligen
kan ömsesidigt ha mycket stor nytta
av det utan att vi krånglar till det med
att ideligen tala om att detta är minoriteter
som på något sätt skall särbehandlas.
De skall behandlas likadant
som alla andra, d. v. s. man skall se till
att de får ut det mesta möjliga av sin
skolgång och att vi själva gör det bästa
möjliga för att de skall trivas här.

Herr LöFGREN (fp):

Herr talman! Det här är en debatt för
experter i dessa frågor och jag kan myc -

ket väl förstå att man undrar vad i all
sin dar Löfgren skall upp och prata i
denna fråga för.

Jag skall genast ge en liten förklaring.
Jag har under en lång tid fått mycken
kännedom om förhållandena i Osby
samskola, eftersom jag har tillhört den
skolans styrelse under en lång följd av
år. Jag har också i den skolan haft tillfälle
att representera ideella intressen
som sedan många år tillbaka har gjort
en betydande insats just för skollivet i
Osby.

Jag har också medverkat till att dessa
ideella intressen på ett för kommunen
förmånligt sätt till kommunen har överlåtit
äganderätten till de realvärden som
finns i Osby samskola och de anläggningar
som finns där.

Varför har jag då gjort det? Jo, jag
har upplevt den stora besvikelse som
folket i Osby känt över upphävandet
av ett tidigare riksdagsbeslut. Det gick
ut på att i Osby skulle inrättas ett gymnasium
när grundskolan genomfördes
och den tidigare realskolan inom samskolans
område kom att falla inom ramen
för grundskolans verksamhet. Det
var den här aktuella utredningen som
gjorde att statsmakterna ändrade sig.
Då befinner man sig i Osby kommun
plötsligt i den situationen att det tydligen
är meningen att det inte skall bli
något gymnasium, sedan näringslivets
representanter under många år har lovat
nyanställd personal att den kan flytta
dit, eftersom det där kommer att upprättas
ett gymnasium.

Under sådana förhållanden har jag velat
medverka till att Osby kommun
verkligen skall kunna fullfölja de tidigare
strävandena att hålla en hög nivå
på undervisningen på platsen. Jag beundrar
kommunens representanter för
det djärva och mycket framsynta initiativ
de tagit genom att starta gymnasium
i egen regi, då de inte kunde räkna
med ett direkt statligt stöd. Jag bär full
förståelse för att staten måste planlägga
gymnasieverksamheten så att det uppnås

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Nr 29 151

Undervisning för utlandssvenska barn samt för vissa minoriteter i Sverige

så god beläggning som möjligt. .lag är
emellertid besviken över att det inte
varit möjligt att uppnå en uppgörelse
mellan Osby och Älmhult om en praktisk
lösning, ty en sådan hade varit möjlig
om man inte varit alltför hårt bunden
av prestigehänsyn. Nu skulle gymnasiet
tvunget ligga i Älmhult. I Osby finns
det både mycket betydande tillgångar
när det gäller förläggningsmöjligheter
för internateleverna och goda traditioner,
och därför har jag den uppfattningen
att man med litet bättre vilja kanske
skulle ha kunnat ordna den här saken.

Nu har man startat ett gymnasium i
Osby och man ämnar fortsätta. Kommunen
kommer att betala avgifterna för
sina elever, och jag hoppas att vad statsutskottet
nu skrivit skall göra det möjligt
att i framtiden finna de praktiska
lösningar, som sannerligen är värda att
uppnås. Därmed skulle frågan om gymnasieverksamheten
klaras i Osby samtidigt
som underlaget i Älmhult inte blir
för svagt.

Sedan jag sagt detta vill jag, herr talman,
på grund av andra erfarenheter uttala
min tillfredsställelse över att denna
proposition framlagts. Jag har nämligen
också under ett par årtionden haft ett
intimt samarbete med den svenska missionen
då det gäller dess undervisning
i utlandet, speciellt för missionärernas
barn. Jag hoppas att dagens beslut kommer
att betyda praktiska möjligheter att
komma ifrån det bekymmersamma läge
som vi under många år befunnit oss i,
när vi med alltför knappa resurser har
måst finna oss i att skolundervisningen
för missionärernas barn i u-länderna
varit alltför bristfällig. I skuggan av den
mycket långa u-landsdebatten i går hoppas
jag att utbildningsdepartementet generöst
tolkar de bestämmelser som kommer
att beslutas. Jag har nämligen den
uppfattningen att det många gånger kan
komma att röra sig om gränsfall och
svåra tolkningsfrågor. Jag hoppas också
att de svenska statsmakterna skall visa
den generositet som de sannerligen har

råd med då det gäller att ge missionärernas
barn en god utbildning på goda
ekonomiska villkor.

Om missionärsbarnen får undervisning
i u-landet kan deras föräldrar på
ett bättre sätt göra de betydelsefulla insatser
de redan gjort under många år
och började göra långt innan det blev
modernt att över huvud tala om u-hjälp.
Jag har många gånger känt både besvikelse
och grämelse över att vi i en missionsstyrelse
tvingats visa återhållsamhet
av brist på medel till undervisning
för missionärernas barn i u-länderna.

Det är mot bakgrunden av dessa erfarenheter
som jag till statsrådet Moberg
riktar en enträgen men mycket
vördsam vädjan att Ni skall göra ert
bästa för att visa generositet vid tolkningen
av de bestämmelser vi nu kommer
att besluta om.

I detta anförande instämde herrar
Gustafsson i Borås och Rimmerfors (båda
fp).

Herr ARYIDSON (s):

Herr talman! Den utredning som föregått
propositionen i dessa frågor tillkom
efter motioner av fru Myrdal i första
och mig själv i andra kammaren.
Därför har jag anledning att nu uttala
min glädje över att goda resultat har
nåtts på detta område. En rad av frågorna
är emellertid inte slutgiltigt lösta,
och eftersom jag sannolikt inte får något
mera tillfälle att tala i detta ämne
här i kammaren vill jag nu understryka
ett par saker som inte kommer att utmynna
i något yrkande men som jag tror
har en viss betydelse för framtiden.

Den ena frågan gäller språkminoriteternas
skolgång. Utan att vilja polemisera
mot någon av de föregående talarna
vill jag understryka den principen, erkänd
av pedagoger och psykologer världen
över, att det för ett barns personlighetsutveckling''
är viktigt att barnet får
hela sin undervisning på sitt modersmål.
Det räcker inte med att barnet får undervisning
i det egna språket några tim -

152 Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Undervisning för utlandssvenska barn samt för vissa minoriteter i Sverige

mar i veckan eller några timmars undervisning
i sitt hemlands kulturella förhållanden
o. d. Det gäller något helt annat,
nämligen att barnet skall få utvecklas så
som sker i skolan med det naturliga
hjälpmedel som det egna språket utgör.
Jag vill uttala den förhoppningen att
man i fortsättningen så långt detta är
geografiskt och organisatoriskt möjligt
hävdar den principen. Jag har med en
viss oro sett att propositionen och utskottet
i det fallet har svävat på målet.

Denna fråga har intresserat mig av en
alldeles speciell anledning. För något
år sedan diskuterade jag med nuvarande
landshövdingen Lassinantti i Norrbottens
län om att de finsktalande barnen
i Tornedalen borde få sin undervisning
i förskola och grundskola på sitt eget
språk.

Jag har hävdat denna princip många
gånger också inför företrädare för Tornedalen
i denna kammare men inte vunnit
något gehör, vilket jag dock fick hos
herr Lassinantti.

Föräldrarna till de finsktalande barnen
i Tornedalen vill att deras barn
skall få sin skolundervisning på svenska,
vilket beror på att de önskar att barnen
inte skall vara handikappade i den fortsatta
tillvaron i det svenska samhället.
Men man skall inte lyssna enbart till
föräldrarna i denna fråga. Det är barnen
och deras personlighetsutveckling
som är det viktiga. Därtill kommer -—
även om det kan nämnas inom parentes
— att det ligger ett utomordentligt värde
både för barnen och för oss i den tvåspråkighet
som de får om de i skolan
undervisas på sitt eget språk, låt vara att
det är fråga om en dialekt av finskan.
Annars skulle de inte komma att behärska
detta språk. Jag vill framföra en
vädjan till utbildningsdepartementet att
i fortsättningen bevaka principen om
barnens rätt till undervisning på sitt
eget språk med hänsyn till deras personlighetsutveckling.

Den andra frågan som jag med några
få ord vill beröra gäller riksinternat -

skolorna. Utredningens förslag har inte
upptagits i propositionen och statsrådet
Moberg gjorde inte heller någon kommentar
till det av herr Källstad anförda
citatet ur utlåtandet om att saken ännu
är under beredning i utbildningsdepartementet.
Det är i och för sig riktigt att
denna fråga inte har forcerats. Jag vil!
gärna understryka att riksinternatskolor
är behövliga, men de behöver inte vara
privata. Det är på denna punkt jag är
tveksam.

Verksamheten vid privata skolor kan
aldrig motiveras på affärsmässiga grunder,
d. v. s. med att de pengar som är
nedlagda i dem skall förräntas. En privatskola
har i regel en svag ekonomi
och följaktligen höga avgifter. Vad skall
då skolorna ha för ställning om de inte
är privata? Man kan tänka sig att de
skall vara statliga, men den vägen har
vi inte gått. Jag har den klara uppfattningen
att de skolor det gäller — Viggbyholmsskolan,
de två sigtunaskolorna
och Grännaskolan — skall kommunaliseras.
De skal! alltså bli kommunala skolor
med vederbörliga statsbidrag. Detta
betyder att de får den organisatoriska
och ekonomiska stabilitet som en skola
behöver. Man kan också då ordna en
samverkan med den omgivande kommunens
skolväsen på ett smidigare och rationellare
sätt. Jag hoppas alltså att
denna fråga när den kommer tillbaka
från utbildningsdepartementet löses på
kommunaliseringens väg.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Först ett par ord med
anledning av statsrådet Sven Mobergs
avståndstagande från statsbidrag till
skolskjutsarna. Svenska barn och utlandssvenskars
barn får här hemma i
Sverige tillgång till skolskjutsar. Men
utlandssvenskars barn utomlands ingår
ju inte i någon primärkommun utomlands.
Jag tycker då att det vore rimligt
och rättvist att de fick statsbidrag till
skolskjutsar utomlands.

Fröken Olsson säger att det är så få

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Nr 29 153

Undervisning för utlandssvenska barn samt för vissa minoriteter i Sverige

det rör sig om. Ja, men om man nu inte
kan tillmötesgå alla, så skall man ändå
inte underlåta att göra vad man kan för
de få.

Slutligen ett ord om Hillelskolan, speciellt
med tanke på högerreservationen
rörande denna skola. Dåvarande ecklesiastikdepartementet
tillsatte ju 1964 års
utlands- och internatskoleutredning. Majoriteten
i utredningen föreslog fortsatt
statsanslag till Hillelskolan, medan en
minoritet föreslog successiv avveckling
av statsanslaget och en omprövning av
själva rätten att meddela undervisning
inom Hillelskolans ram. Det skulle ju
innebära att skolan helt enkelt skulle
upphöra med sin verksamhet.

Detta senare har utbildningsministern
inte gått med på, och det anser jag vara
helt riktigt. Hillelskolan har ju statligt
och kommunalt bidrag för del av lärarlöner,
läroböcker, material och skolmåltider,
och i övrigt finansieras verksamheten,
som bedrivs på ideell grund, med
terminsavgifter och bidrag från Mosaiska
församlingen i Stockholm och diverse
fonder samt medel som insamlats
på privat håll. De elever som inte har
råd att betala terminsavgifter får nedsättning
eller befrielse.

Vad som står i propositionen på denna
punkt bör betonas. Utskottsmajoriteten
har ju följt propositionen, och jag tycker
det är ett riktigt ställningstagande som
gjorts när man understryker hänsynstagandet
till en lång historisk utveckling
— hur ett folk har lyckats bevara
en nationell och kulturell identitet. Utbildningsministern
uttalar: »Enligt min
uppfattning måste denna strävan respekteras
och jag finner häri speciella motiv
för att tillstyrka fortsatt statsbidrag
till Hillelskolan. Kungl. Maj :t beslutar
om storleken av statsbidraget till skolan.
»

I högerreservationen tycks man vara
ängslig för att det inte skall bli ett fortlöpande
bidrag utan bara ett bidrag för
ett år i sänder. Men det är ju i så många
fall som anslag beviljas för ett år i sän -

der. Jag menar att det på denna punkt
inte finns någonting i propositionen som
talar mot att Hillelskolan skall ha möjlighet
att få sin existens garanterad för
framtiden.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Jag vill först uttala min
tacksamhet för det positiva svar som
jag fick av statsrådet Moberg när det
gäller den minoritetsutredning som skall
tillsättas i dagarna. Jag är särskilt tacksam
för att avsikten uppenbarligen är
att ta upp problemet i hela dess vidd och
inte bara behandla invandringsfrågorna.
— Jag vill också ge statsrådet Moberg
ett ord på vägen när utredningen skall
tillsättas: Glöm inte att låta minoriteterna
själva vara med i denna utredning!
Jag tror att detta är synnerligen väsentligt.

Jag kunde väl knappast begära att
statsrådet skulle ge en tolkning av vad
det innebär att det ekonomiska stödet
skulle utgå »tills vidare» till de estniska
skolorna och till Hillelskolan. Men jag
vill be statsrådet att inte pressa uttrycket
»tills vidare» för hårt, så att det endast
blir en kort frist. Det vore enligt
min uppfattning mycket olyckligt. Det
är viktigt att vara generös mot minoriteterna.

Så bara ett par ord till fröken Olsson!
Det är, herr talman, endast den sena
timmen som gör att jag inte mycket förlänger
debatten. Några saker vill jag
dock påminna om.

Så sent som den 7 december i fjol antog
riksdagen enhälligt UNESCO-konventionen
mot diskriminering inom undervisningen.
Om tiden inte hade varit
så långt framskriden skulle jag ha velat
läsa in artikel 3 i kammarens protokoll,
men jag avstår alltså. Låt mig emellertid
återge några satser ur artikel 5.

Där står det att fördragsslutande stater
är ense om »att på ett sätt som överensstämmer
med formerna för landets
rättstillämpning tillförsäkra barnen en

154 Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Undervisning för utlandssvenska barn samt för vissa minoriteter i Sverige

religiös och moralisk uppfostran i enlighet
med deras egen övertygelse; och
ingen person eller grupp av personer
skall påtvingas en religiös fostran som
inte överensstämmer med hans eller deras
övertygelse;». Jag vill också läsa in
följande sats i protokollet: »Det är väsentligt
att tillerkänna medlemmar av
nationella minoriteter rätt att bedriva
egen undervisningsverksamhet, innefattande
upprätthållande av skolor samt,
beroende på varje stats undervisningspolitik,
användning av eller undervisning
i deras eget språk.»

Vi har kanske anledning att komma
ihåg att riksdagen enhälligt har antagit
denna UNESCO-konvention. Jag brukar
inte annars vara överens med herr Arvidson,
men jag tror att vi i dag var
ovanligt ense om vikten av hänsynstagande
till minoriteternas språk. När vi
antar konventioner skall vi också se till
att vi följer dem.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Jag måste, trots kammarens
berättigade otålighet, i all vänskaplighet
be fröken Olsson att vara försiktig
med begreppet religiös minoritet, ty annars
kan fröken Olsson råka i olycka på
västkusten. Fröken Olsson måste ha en
egenartad uppfattning om vad som menas
med religiös minoritet i detta land.
Det är väl ändå helt orimligt, för att
inte säga nästan bisarrt, att påstå att
t. ex. våra schartauaner kan uppfattas
som en religiös minoritet. Skulle denna
trosuppfattning, som i själva verket är
ett av fundamenten för den svenska kyrkan
på västkusten, vara mer främmande
för vår kultur än den romerska katolicismen,
den grekisk-ortodoxa tron och
andra verkliga religiösa minoriteter i
Sverige?

Jag undrar till slut vad stora grupper
bohuslänningar, däribland riksdagsledamöter
och andra prominenser, säger om
sin nyvunna ställning som religiös minoritet
i eget län och eget stift.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! .Tåg hade i åtanke ett
minne från ett av mina första riksdagsår,
när vi hade en mycket besvärlig och
segsliten skolstrejk. Den berodde på att
föräldrar fordrade att få behålla katekesen
i skolan. Vid en skola — inte på
västkusten, utan jag vill minnas att det
var i Västergötland — krävde föräldrarna
att få ordna skolgången på det sätt
de själva önskade.

Jag har själv haft en elev i skolan,
vars föräldrar var upprörda över att vi
i gymnastiken hade marsch med fotombyte
— med valssteg. Det stred mot deras
religiösa uppfattning. Likaså förbjöds
pojken att se skolfilmer, ty föräldrarna
ogillade film. Om pojken fick
se film i skolan skulle han kunna tycka
att det var trevligt och vilja göra det
annars också.

Jag känner inte till schartauanerna
och laestadianerna, men jag har hört
att åtminstone en del av dem är ganska
upprörda just över att barnen i skolan
får smak för nöjen som föräldrarna
djupt ogillar.

Det var sådana saker som jag tänkte
på när jag talade om att vissa människor
är främmande för en del av det som
förekommer i skolan.

Som jag redan förut sade försöker vi
så långt det över huvud taget är möjligt
att göra skolan sådan att alla skall kunna
trivas i den. Alla föräldrar har möjlighet
att ordna den religiösa undervisningen
för sina barn som de själva vill.

Konventionen om de mänskliga rättigheterna
avser de länder där det är
förbjudet att upprätta skolor. Vi förbjuder
ingen att upprätta skolor. Det är en
ekonomisk fråga huruvida dessa skolor
skall ha rätt till statsunderstöd på samma
sätt som andra skolor. Det är också
en organisatorisk fråga och den har vi
i vårt land löst på ett annat sätt än man
har gjort på många andra ställen.

Härmed var överläggningen slutad.

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Nr 29 155

Undervisning för utlandssvenska barn samt för vissa minoriteter i Sverige

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Björkman begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, soim vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 2) i
utskottets utlåtande nr 129, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Turesson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
114 ja och 98 nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 3

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Källstad begärde emellertid
votering, i anledning varav efter gi -

ven varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 3) i
utskottets utlåtande nr 129, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit reservationen
2) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Källstad begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 115 ja och 96 nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren -hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 4—10

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 11 och 12

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 4);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Turesson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 11)
och 12) i utskottets utlåtande nr 129,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

156 Nr 29

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Undervisning för utlandssvenska barn samt för vissa minoriteter i Sverige

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
4) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Turesson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 160 ja och 51 nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

Mom. 13

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 5);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Björkman begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 13) i
utskottets utlåtande nr 129, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
5) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Björkman begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid

avgavs 154 ja och 50 nej, varjämte 8 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. U—17

Vad utskottet hemställt bifölls.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren att uppskjuta behandlingen
av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till morgondagens
sammanträde.

§ 6

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets memorial:

nr 140, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden,

nr 141, angående tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1967/68, och

nr 142, angående statsregleringen för
budgetåret 1968/69;

bevillningsutskottets memorial nr 35,
angående uppskov med behandlingen av
vissa till utskottet hänvisade ärenden;
samt

tredje lagutskottets memorial nr 52,
föranlett av kamrarnas skiljaktiga beslut
vid behandlingen av tredje lagutskottets
utlåtande i anledning av motion om
framflyttning av den för tillämpning av
ensittarlagen avgörande tidpunkten.

§ 7

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 266, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående reglering
av priserna på vissa jordbruksprodukter,
m. in., jämte motioner.

§ 8

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag hemställer, att statsutskottets i

Onsdagen den 29 maj 1968 em.

Nr 29 157

dag till bordläggning anmälda memorial
nr 141 och 142 måtte uppföras sist på
föredragningslistan för morgondagens
sammanträde. Beträffande nämnda ärenden
hemställer utskottet, att de måtte
företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

Vad herr talmannen hemställt bifölls.

§ 9

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 0.50 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson