ANDRA KAMMAREN 1968 (Riksdagens protokoll 1968:19)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 19

ANDRA KAMMAREN 1968

24 april

Debatter m.m.

Onsdagen den 24 april fm.

Sid.

Anslag till avsättning till fonden för idrottens främjande........... 4

Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m....... 41

Interpellationer av:

herr Lothigius (h) ang. kostnadsfria och prisnedsatta läkemedel för

patienter vid vissa enskilda sjukvårdsinrättningar............. 96

herr Nilsson i Agnäs (h) ang. de tekniska skolorna i Örnsköldsvik,

Katrineholm och Hässleholm............................... 97

herr Karlsson i Huddinge (vpk) ang. åtgärder mot skattefusk...... 98

herr Hansson i Skegrie (ep) ang. utarrenderingen av kronan tillhöriga
egendomar......................................... 99

Onsdagen den 24 april em.

Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m. (forts.). 100

Meddelande ang. arbetet under återstoden av vårsessionen......... 140

Rätt till skattefri avsättning av medel för omskolning av personal

m. m..................................................... 141

Ombildning av Sveriges investeringsbank AB..................... 143

Näringslivets kapitalförsörjning m. m............................ 157

Aterlån från allmänna pensionsfonden........................... 164

Teknisk utredning av en inkomstpolitik......................... 167

Visst kungörelseförfarande i mål om vattenförorening............. 170

Upplysningskampanj angående alkoholens skadeverkningar......... 172

Meddelande om enkla frågor av:

herr Söderström (h) ang. komplettering av ämnet biologi med hälso lära

vid lärarhögskolorna.................................. 176

herr Lindberg (ep) ang. tillämpningen vid statliga företag av rätten
att avskeda personal...................................... 176

1 —Andra kammarens protokoll 1968. Nr 19

Nr 19

Innehåll

Sid.

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 24 april fm.

Andra lagutskottets memorial nr 34, ang. överlämnande till statsutskottet
av viss del av två till lagutskott hänvisade motioner..... 4

Statsutskottets utlåtande nr 59, ang. anslag till avsättning till fonden för

idrottens främjande........................................ 4

Onsdagen den 24 april em.

Statsutskottets utlåtande nr 63, ang. anslag i vad avser arbetsmarknad

och lokaliseringsstöd m. m.................................. 100

Bevillningsutskottets betänkande nr 27, om rätt till skattefri avsättning

av medel för omskolning av personal m. in..................... 141

Bankoutskottets utlåtande nr 23, ang. ombildning av Sveriges investe ringsbank

AB.................... 143

— nr 24, ang. näringslivets kapitalförsörjning m. m................ 157

— nr 25, ang. återlån från allmänna pensionsfonden............... 164

— nr 26, om teknisk utredning av en inkomstpolitik............... 167

— memorial nr 27, ang. överlämnande till statsutskottet av vissa

motioner................................................. 170

Andra lagutskottets utlåtande nr 24, ang. smittskyddslag, m. m....... 170

Tredje lagutskottets utlåtande nr 34, om höjning av maximihastigheten

för fordon med släpvagn ................................... 170

— nr 36, ang. dels visst kungörelseförfarande i mål om vattenförorening,
dels viss utredning i mål angående vattenförorening........ 170

— nr 37, om viss översyn av reglerna för hyresgästs rätt till skadestånd.
................................................... 172

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 26, om en upplysnings kampanj

angående alkoholens skadeverkningar................ 172

— nr 27, om förbättrade ekonomiska villkor för diabetiker......... 175

—• nr 28, om hälso- och sjukvård utomlands för svenska medborgare. 175

Onsdagen den 24 april 1968 fm.

Nr 19

Onsdagen den 24 april

Kl. 10.00

§ 1

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll
angående den i § 32 riksdagsordningen
föreskrivna fullmaktsgranskningen: Till

justitiedepartementet har denna
dag från länsstyrelsen i Stockholms län
inkommit fullmakt för Martin Larsson,
som vid ny röstsammanräkning utsetts
till ledamot av riksdagens andra kammare
i stället för avgången ledamot av
kammaren.

Granskning av fullmakten företas inför
chefen för justitiedepartementet i
närvaro av vederbörande fullmäktige i
riksbanken och riksgäldskontoret.

Någon anmärkning framställs ej mot
fullmakten.

Detta protokoll och den granskade
fullmakten skall överlämnas till andra
kammaren.

Enligt uppdrag

Margit Hirén

Vid detta protokoll var fogad den däri
omförmälda fullmakten för herr Martin
Larsson att inträda såsom ledamot av
kammaren för tiden till den 1 januari
1969 efter fru Gärde Widemar.

Herr talmannen meddelade, att herr
Larsson intagit sin plats i kammaren.

§ 2

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionen nr 1138;

till jordbruksutskottet motionerna nr
1139 och 1140;

till konstitutionsutskottet motionerna
nr 1141 och 1142; samt

till lagutskott motionerna nr 1143
—1149.

Vid föredragning av den å bordet vilande
motionen nr 1150, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 91, med
förslag till lag angående ändring i lagen
den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m. och om fortsatt giltighet
av lagen, m. m., hänvisades motionen,
såvitt avsåg ändringar i förslaget
till hyreslag, till lagutskott och i övrigt
till statsutskottet.

Vidare föredrogs var för sig följande
å bordet vilande motioner; och hänvisades
därvid

till lagutskott motionerna nr 1151—-1155;

till konstitutionsutskottet motionerna
nr 1156—1159; och

till bevillningsutskottet motionerna
nr 1160—1184.

Vid föredragning av den å bordet
vilande motionen nr 1185, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr 100,
med förslag till förordning om mervärdeskatt,
m. m., hänvisades motionen, såvitt
avsåg anvisande av anslag, till statsutskottet
och i övrigt till bevillningsutskottet.

Slutligen föredrogs var för sig följande
å bordet vilande motioner; och
hänvisades därvid

till bevillningsutskottet motionerna
nr 1186—1192;

till statsutskottet motionen nr 1193;

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 fm.

Anslag till avsättning till fonden för idrottens främjande

till bankoutskottet motionerna nr
1194 och 1195; samt

till konstitutionsutskottet motionen
nr 1196.

§ 3

Föredrogs andra lagutskottets memorial
nr 34, angående överlämnande till
statsutskottet av viss del av två till lagutskott
hänvisade motioner.

Sedan kammaren på framställd proposition
bifallit utskottets hemställan
om ärendets företagande till avgörande
efter allenast en bordläggning, bifölls
utskottets i memorialet i övrigt gjorda
hemställan.

§ 4

Föredrogs den av herr Haglund (s)
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående finansieringen
av de politiska partiernas verksamhet.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Anslag till avsättning till fonden
för idrottens främjande

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1968/69 till avsättning till fonden
för idrottens främjande jämte motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl. Maj :t
(bilaga 12, punkt F 4, s. 49—55 i utdrag
av statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 3 januari 1968) föreslagit
riksdagen att till Avsättning till
fonden för idrottens främjande för budgetåret
1968/69 anvisa ett anslag av
30 375 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna 1:9
av fru Segerstedt Wiberg och fru Hamrin-Thorell
samt II: 10 av herr Hamrin
i Jönköping m. fl., vari hemställts att
riksdagen vid behandlingen av det av
Kungl. Maj:t begärda anslaget till fonden
för idrottens främjande måtte besluta
att ingen del av detta anslag finge
disponeras för stöd åt boxningssporten,

dels de likalydande motionerna I: 65
av herr Karl-Erik Eriksson m. fl. och
II: 99 av herr Sundkvist m. fl., vari hemställts
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om Kungl.
Maj :ts medverkan till anordnandet av
ett riksomfattande lotteri — genom
Svenska penninglotteriet — vars avkastning
skulle avsättas till fonden för
idrottens främjande,

dels de likalydande motionerna
I: 118 av herrar Wirtén och Svanström
samt II: 95 av herrar Johansson i
Växjö och Westberg.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:118 och II: 95 i vad de avsåge
särskild medelsanvisning för höjt bidrag
till De handikappades riksförbund,

2. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna I: 118 och II: 95 i vad de
avsåge anslagsberäkningen till Avsättning
till fonden för idrottens främjande
för budgetåret 1968/69 på driftbudgeten
under tionde huvudtiteln anvisa ett anslag
av 30 375 000 kr.,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:9 och II: 10,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 65 och II: 99.

I motiveringen anförde utskottet bl. a.
följande:

Om internationella olympiska kommittén
vidhåller sitt beslut synes det
tveksamt om ett svenskt deltagande i
olympiaden bör stödjas genom bidrag
av statsmedel. Det är därför utskottets

Onsdagen den 24 april 1968 fm. Nr 19

Anslag till avsättning till fonden för idrottens främjande

förhoppning att den åsyftade omprövningen
kommer till stånd och leder till
ändring av det tidigare beslutet så att
förutsättningar för en olympiad i traditionell
mening skapas.

Utskottet förutsätter att Kungl. Maj :t
ej fattar beslut i bidragsärendet förrän
klarhet vunnits om att det blir en olympiad
i traditionell mening.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande stöd åt boxningssporten a)

av herrar Kaijser (h), Nyman (fp),
Edström (fp), Thorsten Larsson (ep),
Gustafsson i Skellefteå (fp), Källstad
(fp) och Westberg (fp), som ansett att
utskottet under 3. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 9 och II: 10 besluta att förevarande
anslag icke finge disponeras
för stöd åt boxningssporten;

b) av herr Johan Olsson (ep), utan
angivet yrkande;

c) av herr Eliasson i Sundborn (ep),
likaledes utan angivet yrkande;

2) av herrar Edström (fp), Thorsten
Larsson (ep), Johan Olsson (ep), Eliasson
i Sundborn (ep), Gustafsson i Skellefteå
(fp), Källstad (fp), Westberg
(fp) och Sjönell (ep), som ansett att
utskottet under 4. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:65 och 11:99 hos Kungl.
Maj:t hemställa om åtgärder för anordnande
genom Svenska penninglotteriet
av ett riksomfattande lotteri, vars avkastning
skulle avsättas till fonden för
idrottens främjande;

3) av herrar Virgin, Kaijser, Ottosson,
Bohman och Björkman (samtliga
h), som ansett att ovan intagna del av
utskottets yttrande bort ha följande lydelse: »Det

är utskottets förhoppning att
den åsyftade omprövningen kommer
till stånd och leder till ändring av det
tidigare beslutet så att förutsättningar
skapas för en olympiad i traditionell
mening.»

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Det var med en känsla
av verklig lättnad och befrielse som jag
läste om resultatet av den omröstning
som gjorts inom Internationella olympiska
kommittén angående Sydafrikas
deltagande i olympiaden i Mexico. Den
olympiska grundprincipen nr 1 utsäger
klart och entydigt att diskriminering
icke tillåtes mot något land eller någon
person på grund av ras, religion eller
politisk tillhörighet. När man läser den
ganska omfattande rapport som sammanställts
för Internationella olympiska
kommitténs räkning rörande idrottsförhållandena
i Sydafrika blir man förvånad
över att majoriteten i Grenoble
i februari i år ändrade på den ståndpunkt
som tidigare intagits och som
lett till att Sydafrika inte tilläts ställa
upp i olympiaden i Tokyo 1964 samt
att majoriteten som sagt var beredd att
låta Sydafrika starta i olympiaden i
Mexico i år. I denna rapport citeras
bl. a. ett uttalande av den sydafrikanske
premiärministern, som där klart och
entydigt säger ut att någon blandad
idrott mellan vita och icke vita inte
kommer att tillåtas i Sydafrika oavsett
deltagarnas färdighet. Hur betydelsefulla
dessa idrottsförbindelser än är, framhåller
premiärministern, är han inte
beredd att betala detta pris. Han tilllägger
att man beträffande denna grundprincip
icke är beredd att kompromissa,
att förhandla eller att göra några
eftergifter.

Rasdiskriminering och apartheidpolitik
är företeelser, som är helt oförenliga
med olympiska spelens grundläggande
idéer. Det är mot bakgrunden av detta
och den reaktion som kommit från idrottsvärlden
mot beslutet i Grenoble och
även de krav, vilka från Riksidrottsstyrelsen
i vårt land och från Sveriges
olympiska kommitté har framförts om
en omprövning av beslutet inom Inter -

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 fm.

Anslag till avsättning till fonden för idrottens främjand

nationella olympiska kommittén, som
statsutskottet har ansett sig böra göra
ett uttalande vilket får betraktas som
ett instämmande i kravet på en omprövning.

Sedan förevarande utlåtande justerades
i statsutskottet har ju den omstridde
OS-presidenten Brundage och Internationella
olympiska kommitténs exekutiv
tvingats backa ur den ohållbara
situation, som uppstått och som måste
ha vållat så mycket oro och bekymmer,
särskilt i Mexico med tanke på
de omfattande förberedelser som där
redan har skett. Av de uppgifter vi nu
har fått framgår att det väl finns en
klar majoritet inom Internationella
olympiska kommittén för att Sydafrika
inte heller denna gång tillåts att starta
i olympiska spelen, och detta beslut
har vi väl alla mottagit med en känsla
av lättnad och av befrielse. Beslutet
väcker säkerligen också tillfredsställelse
på de flesta håll i världen och blir
ett nytt besked till Sydafrika om att
rasdiskrimination och apartheidpolitik
måste avvecklas, därest detta land i
fortsättningen skall delta i de olympiska
spelen.

Statsutskottets utlåtande på denna
punkt har kanske mer än tidigare år
emotsetts med ett speciellt intresse med
hänsyn till oklarheten om hur det skulle
bli med Sydafrikas deltagande. Det
beslut som nu har fattats gör att denna
fråga för dagen förlorat det mesta
av sin aktualitet.

Jag skulle vidare vilja säga några
ord om det problem söm alltid under
senare år har kommit att livligt diskuteras
i detta sammanhang, nämligen
frågan om anslaget till boxningen. Såsom
utskottet understryker, är det inte
fråga om att ge ett ekonomiskt stöd
till den professionella boxningen utan
det gäller ett stöd till amatörboxningen.
Utskottet refererar till att en expertutredning
inom Nordiska rådet har undersökt
boxningens skadeverkningar.
Förslag har lagts fram om en del åt -

gärder i syfte att förhindra eller minska
riskerna för utövarna av boxningen.
Avsikten är att Danmark efter remissbehandlingen
av utredningens betänkande
skall inbjuda övriga nordiska regeringar
till förhandlingar om lämpliga
åtgärder i anledning av de sakkunnigas
förslag.

Att statsutskottets majoritet nu avvisar
motionärernas krav om att inga
statsmedel skall utgå till boxningssporten
har framför allt följande orsaker.

Utskottet understryker att om man
undandrar amatörboxningen stödet, så
innebär det enligt Biksidrottsförbundets
uppfattning att amatörboxningen ändå
kommer att fortleva men att Boxningsförbundets
verksamhet kommer att betänkligt
försvåras vad gäller ungdomsfostran
samt utbildning av ledare, instruktörer
och domare. Likaledes minskar
möjligheterna att utöva kontroll och
att upprätthålla säkerhetsanordningar
till skydd mot skador. Dessutom anser
utskottet att riksdagen inte i oträngt
mål skall ge direktiv till Biksidrottsförbundet
rörande fördelningen av idrottsanslaget
mellan olika specialförbund.

Att jag på denna punkt fogat en
blank reservation — betecknad 1 c ■—
till utlåtandet betyder inte att jag kommer
att ställa något särskilt yrkande,
men jag har inte kunnat helt ansluta
mig till utskottets motivering. Jag tror
inte att någon på allvar kan bestrida
att boxningssporten innebär speciella
risker för skador. Vad jag framför allt
reagerar mot är att man i detta land
fortfarande betraktar professionell boxning
som en legaliserad form av misshandel.
Jag kan inte inse att det ligger
någonting av sportsmanship i denna
verksamhet, som går ut på att man
skall, gärna för så mycket pengar som
möjligt, skada sina motståndare så mycket
som möjligt. Det är, tycker jag,
ganska litet av fair play att exempelvis
låta boxare bli hänsynslöst nedslagna
innan de beretts tillräcklig tid att kom -

Onsdagen den 24 april 1968 fm. Nr 19

Anslag till avsättning till fonden för idrottens främjande

ma ur en situation som de inte behärskar
under en boxningsmatch. Denna
form av sport kan enligt min mening
inte betraktas som värdig ett kultursamhälle,
och därför tillhör jag dem
som — det vill jag gärna säga — anser
att proffsboxningen bör förbjudas. Jag
noterar med tillfredsställelse att justitieminister
Kling liksom ett stort antal
representanter för olika partier vid
Nordiska rådets senaste session mycket
starkt framförde kravet på ett förbud
här i Norden mot proffsboxning.

Det är mot denna bakgrund som jag
kan ansluta mig till utskottets förslag.
Jag anser att opinionen har vunnit en
framgång. Det väsentliga är att man
tar itu med den professionella boxningen.
Det finns inte alls samma skäl att
ingripa mot amatörboxningen.

Herr talman! Låt mig säga några ord
också om den reservation, nr 2, som vi
representanter för mittenpartierna avgivit
och som berör ett motionsvis framfört
krav att det skall anordnas ett speciellt
lotteri av det s. k. teaterlotteriets
modell för att tillföra idrotten ytterligare
belopp. Motionärerna har räknat
med — och jag tycker inte att det på
något sätt verkar orealistiskt — att det
skulle vara möjligt att få in upp till
6 miljoner på ett sådant lotteri. Lotteriet
skulle anordnas genom Svenska
penninglotteriets försorg och ha samma
karaktär som teaterlotteriet, där lottpriset
brukar vara 100 kronor. Jag har
ytterst svårt att förstå att utskottsmajoriteten
kunnat avvisa förslaget med
motiveringen att penninglotteriet för
närvarande har svårigheter att finna
avsättning för lottsedlar i det lotteri
bolaget nu anordnar. Enligt de tidningsuppgifter
som förekom i samband med
att lotterna i teaterlotteriet försåldes
blev dessa lotter slutsålda på några få
dagar. Det visar att det föreligger en
marknad för lotterier av denna karaktär
och att utrymmet där inte är utfyllt.

Dessutom skulle jag vilja understry -

ka — vilket är mycket väsentligt i detta
sammanhang -— att det här i landet
finns många tiotusentals idrottsvänner,
som kanske vore mycket benägna att
köpa lotter i ett lotteri till förmån för
idrottsrörelsen men som kanske inte
är lika intresserade av att köpa lotter
av annat slag. Med all säkerhet skulle
en bred publik vara beredd att ge idrotten
ett värdefullt stöd genom att köpa
lotter i ett lotteri av den karaktär motionärerna
förordar.

Herr talman! Med detta ber jag att
få yrka bifall till reservation 2 av herr
Edström m. fl.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Inom statsutskottets
femte avdelning har inte rått några som
helst delade meningar om ett bestämt
avståndstagande från den omänskliga
rasdiskrimineringen i Sydafrika. Rapporten
till Internationella olympiska
kommittén talar därvid ett tillräckligt
tydligt språk. Vi är alltså helt överens
om det mesta i utskottets utlåtande. Vi
reservanter har endast haft en avvikande
mening när det gällde huruvida
utskottet som sådant skulle uppställa
villkor för bidraget till Sveriges olympiska
kommitté och för vårt deltagande
i olympiska spelen i Mexico. Bidraget
uppgår till ungefär 900 000 kr.

Vi reservanter ansåg att två meningar
i utlåtandet skulle utgå, nämligen
för det första den mening på s. 3 som
lyder: »Om Internationella olympiska
kommittén vidhåller sitt beslut syns
det tveksamt om ett svenskt deltagande
i olympiaden bör stödjas genom bidrag
av statsmedel.» För det andra den mening
i nästa stycke som lyder: »Utskottet
förutsätter att Kungl. Maj:t ej
fattar beslut i bidragsärendet förrän
klarhet vunnits om att det blir en olympiad
i traditionell mening.»

Vi har alltså föreslagit att dessa två
meningar skulle utgå och vill för vår
del nöja oss med den mening som står
i utskottsmajoritetens skrivning och i

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 fm.

Anslag till avsättning till fonden för idrottens främjande

reservation nr 3. I reservationen lyder
den: »Det är utskottets förhoppning att
den åsyftade omprövningen kommer till
stånd och leder till ändring av det tidigare
beslutet så att förutsättningar skapas
för en olympiad i traditionell mening.
»

Våra förhoppningar har nu infriats.
Tillräckligt många röster har samlats
mot det tidigare beslutet i Grenoble
och därmed för dess upphävande, enligt
uppgifter i dagens tidningar. Det
visar att idrottsmännen i tillräckligt
många länder har reagerat på det sätt
som vi hoppades och förväntade. Vi
har ändå velat markera vår uppfattning
att de svenska idrottsorganisationerna
med sina 1,8 miljon medlemmar
själva skulle få bestämma, om vårt
land skulle delta i Mexico eller inte
liksom idrottsmännen och idrottsorganisationerna
får göra i andra västerländska
stater.

Herr talman! Med detta har jag velat
uttala att vi vidhåller vår principiella
uppfattning. Även om varken utskottsmajoriteten
eller vår motivering i dag
är lika relevanta som tidigare yrkar
jag bifall till reservationen 3 av herr
Virgin m. fl.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Vi har inom utskottet
på sedvanligt sätt diskuterat de olika
detaljerna när det gäller stödet till
idrottsrörelsen. Det råder inom utskottet
och, hoppas jag, även inom kammaren
enighet om att det är av betydelse
att ge ett gott stöd åt idrottsrörelsen. Utskottet
hade förmånen att få föredragningar,
som vittnade om det stora intresse
inte bara staten utan även kommunerna
har visat genom att ekonomiskt
stödja idrottsrörelsen i landet;
det framkom att de belopp som anslås
på olika områden hade synnerligen aktningsvärd
storlek.

När vi i år haft att behandla idrottsanslaget
inom utskottet har de traditionella
motionerna förekommit. Vad box -

ningen angår har vi i årets utlåtande
litet fylligare redovisat idrottsrörelsens
synpunkter på den detaljen. I tidigare
sammanhang har vi hänvisat till den utredning
som pågått inom Nordiska rådet.
Vi har nu haft tillfälle att ta del
av denna utrednings resultat och har
därvid kunnat konstatera att Svenska
boxningsförbundet i väsentlig grad redan
tillämpar de säkerhetsbestämmelser
och skyddsåtgärder som utredningskommittén
rekommenderar. Därför har
utskottsmajoriteten i år icke intagit någon
annan ståndpunkt än den vi under
föregående år har förfäktat. Vi vill inte
blanda oss i Riksidrottsförbundets möjlighet
att påverka anslagsfördelningen
ur det totalanslag som beviljas.

I år liksom förra året har det väckts
ett motionspar angående ett speciellt
idrottslotteri. För att få klarhet i hur
det ligger till på lotterimarknaden tillkallade
vi teaterlotteriets chef Bergérus,
som gav en mycket inträngande redogörelse
för situationen just nu. Han
presenterade en bild som sade oss att
det i nu rådande marknadsläge icke
finns utrymme för ytterligare ett lotteri.
Tvärtom har strukturen på lotterimarknaden
undergått en betydande förändring
under senare år. Bingo och
Lycko har trängt in och inkräktat på
utrymmet. Därtill kommer att engelska
och tyska lotter i betydande utsträckning
har börjat avyttras även på den
svenska marknaden, vilket i sin tui
har lett till att teaterlotteriet i viss
mån fått begränsa antalet lotter.

Jag tror inte, herr talman, att bevekelsegrunden
när folk köper lotter egentligen
skulle vara den som herr Eliasson
i Sundborn gjorde sig till tolk för,
nämligen att man är speciellt intresserad
av det ändamål som lotteriets överskott
avses att stödja. Om herr Eliasson
hade rätt, skulle vi ha gyllene tider
för teaterverksamheten i vårt land,
eftersom teaterlotteriet såvitt jag vet är
det största lotteriet. Jag tror inte på
herr Eliassons tal om att idrottsvän -

Onsdagen den 24 april 1968 fm.

Nr 19

Anslag till avsi

nerna kommer att speciellt stödja ett
särskilt idrottslotteri. Den marknad
som finns för lotter kommer förmodligen
att påverkas om man för ut ännu
ett lotteri. Det yrkande som herr Eliasson
har framställt innebär fördenskull
att man måste begränsa utbudet till de
kulturella ändamålen. Jag undrar om
han är beredd att ta konsekvenserna
av en dylik åtgärd. På grundval av de
fakta som redovisades vid utskottsbehandlingen
har vi den mycket bestämda
uppfattningen att det för närvarande
icke finns utrymme för ytterligare ett
lotteri. I den mån man skall ha ytterligare
ett lotteri måste man vara beredd
att begränsa utrymmet för redan etablerade
lotterier. Därför avstyrker vi motionen.

I år har dessutom uppstått diskussion
angående deltagandet i olympiaden. Vid
Internationella olympiska kommitténs
sammanträde i Grenoble beslöts — i
motsats till vad man gjorde vid förberedelserna
för olympiaden i Tokyo -—•
att Sydafrika skulle tillåtas deltaga i
olympiaden i Mexico.

Herr Eliasson i Sundborn har redovisat
de skäl som låg bakom utskottets
ställningstagande: ett godkännande av
Sydafrika som deltagare i olympiaden i
Mexico skulle otvivelaktigt stå i strid
med de regler som gäller för deltagande
i de olympiska spelen. Det skulle
på väsentliga punkter vara en utmaning
mot de ideal som man i detta avsnitt
bekänt sig till. Nu tycks det bli en ändring
av Grenoble-beslutet genom omröstning
och jag kan konstatera att
många har givit uttryck åt sin lättnad
över det förändrade ställningstagandet.

Inom utskottsmajoriteten var vi redan
i ett tidigt skede fullt på det klara
med att vi icke utan vidare kunde medverka
till att bevilja medel för deltagande
i olympiaden. Från högerhåll vill
man göra gällande att detta ställningstagande
helt skall överlåtas åt idrottsorganisationerna.
Dessa har också genom
sitt förändrade votum klarat pro1*
— Andra kammarens protokoll 19(18.

ning till fonden för idrottens främjande

blemet. Jag vågar dock påstå att det är
den opinion som förekommit ute i världen
som utgör drivkraften till det förändrade
ståndpunktstagandet. Jag är inte
helt främmande för tanken att, därest
man hade vidhållit att ett svenskt deltagande
i olympiaden inte skulle ske,
denna faktor också på sitt sätt skulle ha
bidragit till en svängning vid bedömningen
av sakfrågan.

Jag beklagar att utskottet inte kunde
bli helt enigt om den skrivningen. Det
är dock så att riksdagen inte bara beviljar
anslag; riksdagen skall också ha
möjlighet att bedöma huruvida anslagen
används till sådant som överensstämmer
med riksdagens allmänna inställning.
Då detta läge inte var för handen,
ansåg vi att en speciell prövning måste
föregå ett beviljande av medel.

Det förefaller nu som om det skulle
bli en olympiad i traditionell mening.
Vi har alla anledning att hälsa detta
med tillfredsställelse.

Herr talman! Med stöd av det anförda
hemställer jag om bifall till utskottets
förslag.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Skälet till att vi vill ha
ett lotteri är naturligtvis att vi önskar
tillföra idrottsrörelsen ytterligare medel
utanför budgeten, när vi vet att budgetläget
är pressat. Då är frågan: Råder
det sådan mättnad på lotterimarknaden
att det inte är möjligt att starta ett nytt
lotteri av den karaktär som motionärerna
har föreslagit till förmån för
idrotten?

Utskottet menar att denna marknad är
ganska mättad. Jag skall gärna erkänna
att också jag tror att så är fallet när det
gäller de mera vanliga lotterierna med
ett lottpris på 2—5 kronor. Men när det
gäller lotterier med högre lottpriser har
jag inte samma uppfattning, ty enligt
en uppgift som Svenska penninglotteriet
självt lämnat, har teaterlotteriets
lotter slutsålts på några få dagar.

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 fm.

Anslag till avsättning till fonden för idrottens främjande

Om man skulle tillmötesgå dessa önskemål,
säger herr Lindholm, skulle det
kanske leda till att man finge mindre
pengar till förfogande för kulturella ändamål
— om man nu menar att kultur
är något annat än idrott. Här gäller det
en gränsdragning, och denna skall vi
inte diskutera. Om det verkligen vore
så att ett nytt lotteri inte speciellt skulle
intressera de stora grupperna av
idrottsvänner, blir konsekvenserna litet
underliga även ur herr Lindholms synpunkt.
Om man skulle anta att lottköparna
föga bryr sig om till vilkas förmån
ett lotteri anordnas, måste detta
innebära att det månadslotteri med
ganska höga lottpriser som socialdemokraterna
själva startat inverkar menligt
på exempelvis lotteriet till förmån för
teater och konst.

Man måste väl då dra den slutsatsen
att socialdemokraterna själva vidtagit
åtgärder för att minska möjligheterna
till stöd åt kulturella aktiviteter. I motsats
till herr Lindholm tror jag att det
finns en mycket stor grupp av idrottsvänner,
som vore villiga att stödja ett
lotteri speciellt till förmån för idrotten.

Herr BJÖRKMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Bara ett par ord i anledning
av vad utskottets ärade talesman
sade. Det är kanske att tillmäta statsutskottets
femte avdelning alltför stor
vikt och betydelse i de internationella
sammanhangen, om man tror att det just
var den uppfattning som företräddes i
femte avdelningen som påverkade utvecklingen
i någon avgörande mån. Det
fanns i verkligheten som herr Lindholm
redan har påpekat en mycket stark och
utbredd opinion även inom idrottsvärlden
för omprövning av det tidigare
beslutet i Grenoble, d. v. s. precis den
uppfattning som rådde inom utskottet.
Den tillit som vi högermän genom vår
korta reservation gav uttryck för att
idrottsorganisationerna själva skulle
komma till samma uppfattning som vi
har visat sig befogad.

Då kan vi kanske, herr Lindholm,
enas om att om slutet är gott är allting
gott.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill till herr Björkman
säga att jag inte velat göra gällande
att statsutskottets uttalande på den
föreliggande punkten om olympiaden
skulle ha haft någon avgörande betydelse.
Men i den kör av protester som förekommit
runtom i världen har det inte
varit helt betydelselöst att man även
från svensk sida har markerat en annan
mening än den som kom till uttryck
i Grenoble.

Jag skulle kanske frestas att ställa en
fråga: Om idrottsvärlden inte handlat
på sätt som skett, utan de krafter som
ansåg att Sydafrika skulle vara med hade
fått överhand och Sydafrika även
kommit att deltaga, skulle då högern
stillatigande ha sett att apartheidpolitiken
accepterats i det sammanhanget?
Det var ju mot detta som vi reagerade,
mot konsekvenserna av apartheidpolitiken
som står i absolut strid mot
de regler som gäller för de olympiska
spelen.

Om herr Eliasson i Sundborn hade
haft tillfälle att deltaga i statsutskottets
femte avdelnings handläggning av detta
ärende skulle han i likhet med mig
säkerligen av den klara bevisföringen
angående lotterimarknaden ha blivit
övertygad om att det inte finns underlag
för ett sådant uttalande som han
gör i dag.

Herr BJÖRKMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste inlägga en bestämd
gensaga mot herr Lindholms
vantolkning av mitt anförande: om beslutet
inom idrottsorganisationerna gått
i annan riktning skulle högerpartiet ha
accepterat apartheidpolitiken i Sydafrika!
Det får väl ändå vara någon gräns
för hur man förvränger uttalanden!

Jag hyste faktiskt större förtroende
för idrottsorganisationerna än herr

Onsdagen den 24 april 1968 fm. Nr 19

Anslag till avsättning till fonden för idrottens främjande

Lindholm gjorde, och det visade sig att
det förtroendet var berättigat.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Björkman kan i
dag säga att det förtroende han hyste
för idrottsorganisationerna visade sig
berättigat, men det är tack vare opinionsyttringen
mot beslutet i Grenoble
som det skett en förändring. Om den
opinionsyttringen inte hade förekommit
är det i högsta grad sannolikt att
man inte hade ändrat votum inom olympiadkommittén.
Det är i det avseendet
som jag menar att de uttalanden som
gjorts i Sverige dels från Riksidrottsförbundet,
dels genom markeringarna i
statsutskottets utlåtande kan ha varit
en bidragande faktor till det ändrade
läge, som även herr Björkman hälsar
med tillfredsställelse.

Herr SUNDKVIST (ep):

Herr talman! Debatten om avsättningen
till fonden för idrottens främjande
sönderfaller i regel i två delar: en ekonomisk
del och en boxningsdel. I debatten
i dag har vi fått ett tredje avsnitt:
frågan om olympiaden och anslaget till
densamma.

Låt mig helt kort konstatera att vi
väl alla är eniga om att den utveckling
som olympiadfrågan undergått de senaste
dagarna är glädjande. Det kan
givetvis fortfarande vara av stor principiell
betydelse att diskutera den frågan,
men i sak verkar den något passé.

För egen del vill jag främst uppehålla
mig vid frågan om anslagets storlek. I
och för sig är det kanske fel att säga
anslagets storlek, eftersom det inte råder
några delade meningar om denna.
Däremot råder delade meningar om
möjligheten att ge idrottsrörelsen ökade
ekonomiska resurser. Då jag står som
första namn på motionen om ett idrottslotteri
vill jag motivera mina synpunkter
på de ekonomiska frågorna.

Departementschefen har föreslagit en
höjning av anslaget till idrotten med 3

miljoner kronor. Riksidrottsförbundet
hade begärt en höjning med nära 10
miljoner kronor; man kommer därmed
ändå inte upp till den summa som
idrottsriksdagen i höstas enligt pressen
konstaterade var nödvändig för att
Riksidrottsförbundet skulle kunna bedriva
verksamheten på det sätt som ansågs
önskvärt.

Det finns ingen anledning att i denne
debatt ta upp frågan om idrottens
betydelse ur många olika aspekter; vi
är eniga om att idrotten har mycket
stor betydelse som ungdomsfostrare,
och vi gläder oss alla åt de svenska
framgångarna i olika idrottssammanhang.

Man kan säga att idrotten består av
två delar: toppidrotten och breddidrotten.
Båda delarna är i och för sig värdefulla.
Värdefullast ur ungdomsfostrande
synpunkt och ur den fysiska fostrans
synpunkt, dvs. ur hälsosynpunkt, är givetvis
breddidrotten. Men toppidrotten
har sin givna betydelse som stimulans
för breddidrotten.

Inom båda dessa delar av idrotten
saknas erforderliga ekonomiska resurser.
Toppidrotten behöver ökade resurser
för att kunna utvidga sin instruktörsverksamhet,
för att i mycket större
utsträckning än för närvarande kunna
anordna träningsläger och för att lösa
ledarfrågan — allt i syfte att göra det
möjligt för våra toppidrottsmän att hävda
sig i internationella sammanhang.

Inom breddidrotten är som bekant
ledarbristen ständigt akut. Vi som arbetat
inom idrottsrörelsen vet att alltför
många av idrottens ledare får använda
alltför mycket tid för att skaffa ekonomiska
resurser för verksamheten. Man
får offra mer kraft på detta än på det
viktigaste •— själva ledarverksamheten.

För att det skall bli möjligt att ge en
reell förstärkning till idrotten har vi
motionärer väckt förslag om ett idrottslotteri.
Det skulle, som redan nämnts,
vara uppbyggt på samma sätt som teaterlotteriet.
Ett sådant lotteri skulle ge

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 fm.

Anslag till avsättning till fonden för idrottens främjande

minst 7,2 miljoner kronor till fonden
för idrottens främjande. Dessutom skulle
det ge staten en inkomst på 4,8 miljoner
kronor i form av vinstskatt.

Utskottsmajoriteten har inte kunnat
acceptera detta förslag, och utskottets
talesman herr Lindholm har angett skälen
härför. Han har motiverat utskottets
ställningstagande med att det är för
trångt på denna marknad. Jag har litet
svårt att förstå den synpunkten. Han
säger att en av orsakerna härtill är att
det kommit in utländska lotterier på den
svenska marknaden. Detta bör väl snarast
vara ett bevis för att det finns utrymme
på marknaden; annars skulle de
utländska lotterierna inte kunna komma
in på vår marknad.

Herr Lindholm säger vidare, att man
fått lov att begränsa antalet teaterlotter.
Enligt de uppgifter jag har fått är detta
direkt felaktigt. Teater lotteriet hade
200 000 lotter 1965 och 1966. 1967 hade
lotteriet 220 000 lotter, vilka — efter vad
jag erfarit — samtliga har slutsålts.
Däremot har man i viss utsträckning
måst begränsa antalet lotter i penninglotteriet.
Detta beror på att lottpriset
höjts från 15 till 20 kronor. Men även
penninglotteriet har markant ökat sin
totalomsättning under 1967.

Jag tycker nog inte att det föreligger
särskilt starka belägg för påståendet att
utrymmet på lottmarknaden skulle vara
så trångt, att det inte finns möjligheter
att genomföra ett lotteri av den typ vi
föreslagit. Teaterlotteriet, som släpps
ut i januari månad, slutsäljs på mycket
kort tid. Jag tror absolut att det skulle
finnas utrymme för ett idrottslotteri under
det andra halvåret. Om man släppte
ut ett sådant lotteri i september månad
skulle det säkert inte konkurrera med
teaterlotteriet.

Med dessa motiveringar yrkar jag bifall
till reservationen 2 av herr Edström
m. fl.

Jag vill också, herr talman, med några
ord motivera mitt ställningstagande i
boxningsfrågan. Jag kommer vid den

omröstning som säkert kommer att
företas på den punkten att följa utskottets
linje. Jag understryker och instämmer
i uttalandet av herr Eliasson i
Sundborn om proffsboxningen; jag tycker
verkligen att det kan vara på tiden
att vi i lag förbjuder proffsboxningen.
Jag tycker också att de motionärer som
yrkar att vi inte skall ge något anslag
till amatörboxningen är litet inkonsekventa.
Riksdagen har ju möjligheter att
stifta lagar; det skulle ha varit mera
konsekvent att i lag förbjuda boxningen
än att dra in anslaget till den.

Amatörboxningen är ju omgärdad
med olika säkerhetsföreskrifter. Så
länge boxningen inte är i lag förbjuden
har Boxningsförbundet mycket större
möjligheter att omgärda boxningen med
säkerhetsföreskrifter och att se till att
dessa föreskrifter följs, om man har erforderliga
ekonomiska resurser härför.
Jag tycker att det är inkonsekvent att
även i fortsättningen tillåta boxning
men ta bort det ekonomiska underlaget
för att den skall kunna utövas på ett så
säkert och tillfredsställande sätt som
möjligt. Jag kommer på den punkten
att rösta med utskottet.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sundkvist gjorde
gällande att jag lämnat en felaktig uppgift
när det gällde utvecklingen på lotterimarknaden;
antalet lotter hade enligt
min uppgift begränsats. Min uppgift
avsåg givetvis månadslotteriet, där
det har skett en sådan begränsning därför
att man haft vissa svårigheter att
slutsälja hela det salubjudna antalet
lotter.

Skillnaden mellan herr Sundkvist och
oss i utskottet är den att herr Sundkvist
säger att han tror att det kommer
att gå bra — jag tror, jag tror på sommaren,
tycks vara hans melodi — under
det att vi andra inte bara tror utan bygger
vårt uttalande på den erfarenhet
som expertisen på detta område gjort.
Jag tycker därför att herr Sundkvist

Onsdagen den 24 april 1968 fm. Nr 19

Anslag till avsättning till fonden för idrottens främjande

borde vara litet mindre trosviss och i
stället anpassa sitt tyckande efter den
erfarenhet som fackmännen på detta
område gjort.

Herr SUNDKVIST (ep) kort genmäle:

Herr talman! I sitt första anförande
sade dock herr Lindholm att det var
i teaterlotteriet man hade fått lov att
begränsa antalet lotter. Såvitt jag vet
är det inte så. Teaterlotteriets lotter har,
som herr Eliasson i Sundborn underströk,
slutsålts på mycket kort tid. Däremot
har man — och det underströk jag
i mitt första anförande — varit tvungen
att begränsa antalet lotter vid penninglotteriets
månadsförsäljning, och att
man har måst göra det beror väl helt
och hållet på att man har höjt lottpriset.

Sedan är det klart att detta är en fråga
om trosvisshet. Jag är medveten om
att det inte gjorts någon reell undersökning
som stöder antagandet att marknaden
har blivit mättad. Det allra mesta
talar ju för att de lotterier, de penningspel
över huvud taget, som rör sig med
stora vinstsummor ökar i omsättning
med undantag av penninglotteriet och
den enda anledningen till det undantaget
är väl som sagt det höjda lottpriset.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag skall först be att
få säga några ord om olympiaden och
idrottsanslaget. Frågeställningen är där,
om man skall integrera politik och
idrott. Principiellt tycker jag det är felaktigt.
Om idrotten skall kunna spela
den roll den har för mellanfolklig förbrödring
tror jag att idrottsrörelsen
själv bör klara den frågan. Om man
blandar in politikerna går det enligt
min mening sämre. Politikerna har ju
bevisat sin oförmåga att kunna klara det
problemet. ■— Det är min rent principiella
ståndpunkt.

Vidare tror jag det är praktiskt mycket
svårt att dra gränserna mellan de

länder som vi skall ha utbyte med och
dem vi av demokratiska renlärighetsskäl
skulle vägra att ha utbyte med. Man
skulle kunna ta många exempel, men
jag skall bara välja ett enda. Det pågår
för närvarande enligt såvitt jag förstår
sannfärdiga uppgifter judeförföljelser i
Ryssland, något som är högst avskyvärt.
Det är självklart lika avskyvärt att förfölja
judar som att förfölja andra människor.
Om man skulle hålla på principen
till det yttersta skulle det alltså
medföra att vi inte skulle ställa upp i
idrottstävlingar där ryssar deltar. Jag
tror att om vi skulle dra konsekvenserna
av en sådan ståndpunkt fullt ut, så
skulle vi snart bli tämligen ensamma på
den idrottsliga vädjobanan. Det är klart,
att vi då kan bli världsmästare i demokratisk
renlärighet åtminstone och möjligen
hemföra en guldmedalj i demokratisk
steeple-chase.

Annars är Ryssland ett mycket bra
exempel på vad idrotten kan betyda för
bättre förståelse mellan folken. Jag tror
att sedan ryssarna släppt ut sina idrottsmän
till andra länder för att tävla har
människors uppfattning om särskilt det
ryska folket blivit en helt annan och
mera positiv än tidigare. Jag tror att det
i stor utsträckning är fallet i Sverige.
Det beror dels på att ryssarna är mycket
bra idrottsmän och dels på att de
uppträder så föredömligt korrekt och
just. Jag är alldeles övertygad om att
svenska folkets uppfattning om det ryska
folket har gått i rätt riktning: svenskarna
har fått en mera positiv syn på
detta folk genom de ryska idrottsmännens
insatser både här i landet och på
andra ställen. I det avseendet har idrotten
en uppgift som vi inte skall ta ifrån
den.

Alla fördömer givetvis Sydafrika och
även Rhodesia som ju är en smula aktuellt
i detta sammanhang. Det behöver
vi inte diskutera. Det är så självklart
att det behöver man inte spilla några
ord på. Men vad man kan diskutera är
hur vi skall bete oss.

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 fm.

Anslag till avsättning till fonden för idrottens främjande

Om man skruvar ned dessa problem
till det mänskliga planet, vilket kan vara
mycket lämpligt därför att alla problem
ändå slutar med mänskliga aspekter,
kan man konstatera, att Sydafrika för
närvarande har en idrottsman, en hundrameterslöpare
som heter Nash och som
har sprungit på världsrekordtid, 10 sekunder
blankt. Denne man skulle ha
mycket stora utsikter att vinna guldmedalj
i Mexico. Jag vet ingenting om
den saken, men det är möjligt att denne
man avskyr det som sker i Sydafrika, att
han är en bitter motståndare till rasförtryck.
Men eftersom han haft olyckan
att födas i ett land som har ett så avskyvärt
system kan han alltså inte komma
till Mexico och hemföra den seger
som naturligtvis skulle vara hans livs
stora ögonblick. Det kan hända att den
i stället hemförs av en man från ett annat
land som får lov att delta, även om
där också förekommer rasförtryck; kanske
gäller det en människa som är mycket
sympatiskt inställd till rasförtryck
och liknande förföljelse. Det är en sidoanmärkning
som jag tycker i alla fall
borde komma med i detta sammanhang,
därför att problemet har ändå till sist
mänskliga aspekter, individuellt mänskliga
aspekter.

Jag betvivlar inte alls det rena uppsåtet
hos alla dem som både här i dag
och i pressen har talat mot att Sverige
skulle ställa medel till förfogande, om
Sydafrika fick delta i olympiaden. Men
är inte detta ändå ett exempel på vad
som är så vanligt här i landet, nämligen
att vi höjer rösten internationellt så fort
det inte är farligt, så fort det inte kostar
någonting? Det kostar inte mer än möjligen
på sina håll sprängda stämband.
Sådant är vi väl kända för. Var är de
högstämda frihetsappellerna då det gäller
handelspolitik och över huvud taget
utrikespolitik. Då tiger vi rätt ofta inför
oförrätter, men när det inte kostar någonting
och man kan demonstrera i renlärighet
är vi som sagt med. Litet ynkligt
är väl detta ändå, herr talman.

Jag skall sedan övergå till att tala om
något som intresserar mig en del. Det
är en mindre fråga men som jag tidigare
framhållit från denna talarstol ligger,
som professor Hans Larsson brukade
säga, i varje liten fråga en stor fråga.
Och i den lilla frågan om boxningen
ligger den stora frågan om ett kultursamhälles
ansvar och ett idrottslands
ansvar. Vad som hänt sedan vi senast
diskuterade problemet är att det kommit
en nordisk utredning och vår justitieministers
reaktion på denna. Han talar
om boxning som offentlig misshandel
och framhåller, att han ämnar försöka
förbjuda den helt och hållet, och
att han tänker börja med proffsboxningen.
Detta ämnar han göra även om
de andra nordiska länderna inte är
med på saken. Några remissyttranden
beträffande denna utredning har avgivits.
Bland annat har landets riksåklagare
hemställt om förbud mot all sorts
boxning, såväl amatör- som proffsboxning.
Medicinska fakulteten i Lund har
lämnat ett remissyttrande med samma
innebörd.

I denna utredning konstateras mycket.
Jag skall bara peka på några punkter
och är tacksam om boxningsvännerna
vill lyssna noga för den händelse de
inte har tagit del av utredningen. Enligt
utredningen har det bevisats att kronisk
hjärnskada uppstår även utan
knockout, och det har påvisats att boxare
som aldrig varit, som det heter, »knockade»
uppvisat obotliga hjärnskador.
Det påvisas vidare, och det är viktigt,
att symtomen ofta inte uppträder förrän
långt efter den aktiva perioden. Upp
till 16 år efter det att en boxare har
slutat boxas har man kunnat konstatera,
att han fått skador av boxningen. Detta
är det verkligt kusliga, ty det innebär
att boxningen har ett mycket större
syndaregister än någon tidigare kunnat
ana. Förut har man bara fäst sig vid de
akuta skador som uppträder i samband
med boxning. Eftersom det nu kan bevisas
att skadorna ofta uppträder långt

Onsdagen den 24 april 1968 fm. Nr 19

Anslag till avsättning

efteråt är alltså syndaregistret mycket
digrare än vi anat. Detta har alltså konstaterats
av utredningen.

Redan tidigare har man ju känt till
att förstörd hjärnvävnad aldrig kan ersättas
till skillnad från annan kroppsvävnad.
Om en boxare fått en skada ett
år kan den ett annat år byggas på med
ett nytt slag, och så småningom kan den
bli obotlig. Den ena skadan adderas med
den andra. Det står t. o. m. i utredningen
att det s. k. punch drunk-symtomet
-— punch drunk är alltså en boxare som
definitivt försatts utanför det människovärdigas
gränser —- otvivelaktigt kunnat
påvisas hos boxare som aldrig blivit
slagna knockout.

Denna utredning av nordiska medicinska
experter föreslår en hel del åtgärder
som bör vidtas, och de säger
mycket klart ifrån att om åtgärderna
inte vidtas eller inte får åsyftad verkan
blir förbud nästa steg. Herr Lindholm,
som jag nu inte kan se i kammaren,
hade fel när han nyss sade, att Boxningsförbundet
redan vidtagit de säkerhetsåtgärder
som denna utredning rekommenderar.
Utredningen säger bl. a.
att det inte får förekomma mer än en
match per vecka för varje boxare men
detta iakttas inte för närvarande. Detta
innebär i praktiken att alla boxningsturneringar
— svenska mästerskap, distriktsmästerskap,
världsmästerskap och
olympiader •— blir omöjliga att delta i,
ty man kan ju inte ha en veckas intervall
mellan varje match. Eftersom segraren
skall möta en ny boxare osv. går
det helt enkelt inte.

Utredningen vill att en boxare som
varit med i ett par hårda matcher och
fått motta ett antal hårda slag skall avstängas
för all framtid, men så sker
inte nu. Boxningsförbundet har visserligen
i något sammanhang sagt, att det
avstänger en boxare som har blivit slagen
knockout två å tre gånger, men jag
tillåter mig betvivla detta. Jag skulle
också kunna lämna exempel på att det
inte förhåller sig så. Som utredningen

till fonden för idrottens främjande

påvisar är det inte heller endast knockouten
som är farlig. En boxare kan bli
allvarligt skadad under en match där
han inte blivit slagen knockout.

Utredningen förordar att en läkare
skall vara närvarande och kunna bryta
matchen, men det vet jag att man på
Boxningsförbundet sätter sig emot med
näbbar och klor. Man anser det vara
fullkomligt orimligt att kräva det.

Vidare vill utredningen att motståndarna
skall vara något så när jämbördiga.
De skall inte vara alltför olika kvalificerade.
Det tror jag dock kommer
att bli oerhört svårt att uppfylla i praktiken.
Om det kommer fram en boxningsstjärna
här i landet, så skulle han
ju inte få möta någon motståndare, t. ex.
vid svenska mästerskapstävlingar. Han
har ju ingen jämbördig motståndare.
Han blir då utan matcher för all framtid.

Likaså vill utredningen införa en ny
sorts hjälm. Boxningsförbundet har
skickat en hjälm till utredningen och
förklarat att den är mycket bra, men
jag vet att Boxningsförbundet inte tycker
det. Där vill man ha bort hjälmarna.
Man har dem kvar bara därför att
det då är lättare för herrar boxningsvänner
att använda dem som slagträ i
debatten. Men sådana huvudskydd har
inte någon som helst effekt. Det har vi
vetat sedan länge, och jag har också
sagt det under flera år från denna talarstol.
Man har också påvisat i utredningen
att huvudskyddet inte har någon effekt
alls — annat än möjligen om en
boxare faller och slår huvudet i golvet.
Utredningen vill ha en annan hjälmmodell,
kanske någonting i samma stil
som de »störtkrukor» som motorcyklisterna
använder. Jag vet inte hur de
skulle se ut, men jag förmodar att det
med sådana huvudskydd skulle bli ganska
underliga boxningsmatcher i framtiden.

Om man skulle iaktta alla de förhållningsregler
som utredningen vill ha genomförda,
så blir det inte praktiskt möj -

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 fm.
Anslag till avsättning till fonden för idrottens främjande

ligt att utöva boxning här i landet —
och det är naturligtvis ett elegant sätt
att förbjuda boxningen. Jag har ingenting
emot det. Men det är helt felaktigt
att påstå att man redan tillämpar sådana
föreskrifter. Det gör man inte. Och
blir föreskrifterna genomförda, så blir
därigenom boxningen praktiskt taget en
död s. k. sport ■— dess bättre!

Det har nu avgivits en del yttranden
över boxningsmotionerna. Som vanligt
har Riksidrottsförbundet i sitt yttrande
inkompetensförklarat sig självt, när RF
skriver att skador förekommer även inom
andra idrotter, inte bara inom boxningen.
Men herr Allard, som litet senare
kommer att ta till orda här som
talesman för Riksidrottsförbundet, borde
väl någon gång kunna lära sig skillnaden
mellan skador och dödsfall i boxning
och i idrotter. Jag skall här bara
ta ett exempel.

Förra säsongen var det en fotbollsspelare
nere i Skåne, som i plötslig ilska
vände sig om och slog till en motspelare
så att dennes käkben spräcktes.
Såvitt jag vet inträffade samma sak åtminstone
tre gånger här i landet förra
året under boxningsmatcher. Då var det
två professionella boxare och en amatör
som skadades på det sättet. Men
denne fotbollsspelare blev självklart åtalad
och dömd för misshandel av offentlig
domstol. Det är som bekant inte meningen
att man skall slå varandra på
käften, när man spelar fotboll. Det är
ett regelbrott. Och, herr Allard och andra
idrottsvänner, skador i fotboll och
övriga idrotter är en funktion av en
olyckshändelse eller ett regelbrott! Sådant
inträffar och måste tyvärr alltid
inträffa — men det ingår inte i fotbollsspelets
idé att misshandla varandra.
Den som gör det blir lagförd inför offentlig
domstol.

Men den boxare som slår käken av
en annan blir inte åtalad. Det beror på
att det vid boxning är meningen att
misshandla varandra. Det ligger i boxningssportens
idé att man skall slå var -

andra så hårt och snabbt som möjligt.
Helst skall man slå ned sin motståndare.
Och man räknar till tio över den som
ligger medvetslös på golvet! Där är det
en avgrund som skiljer boxningen från
alla idrotter. Det är helt främmande
för all idrott att i reglerna kalkylera
med att en person skall bli medvetslös
under idrottsutövningen. År det idrott,
herr Allard, att kalkylera med att en av
utövarna skall bli medvetslös? Strider
inte det mot andan i all sann idrott?

Det är högst beklagligt att herr Allard

— som jag sätter mycket stort värde på

— inte kan få klart för sig att sådant
strider mot allt vad vi inlägger i begreppet
idrott. Sportutövning skall ju
bygga upp individen psykiskt och fysiskt,
men i boxningen gör man precis
tvärtom. Det framgår av den verkställda
utredningen att hjärnskador inte kan
undvikas i boxning, att ett slag mot huvudet
innebär en hjärnskakning. Och
dessutom räknar man i boxningen —
rått, cyniskt och med bortseende från
allt vad människovärde heter -— över
en idrottsutövare som ligger utslagen
och ur stånd att resa sig. Det är otänkbart
att någon skulle komma på en sådan
idé när det gäller riktig idrott.

Svenska boxningsförbundet har också
yttrat sig över motionerna, och det
har man gjort mycket djupsinnigt. Jag
skall här bara citera en mening: »Amatörboxningssporten
är till sin natur en
försvarssport och bygger på mänskliga
fundamentala principer, viljan att försvara
sig, självbevarelseinstinkten.»
Detta är verkligen högtstående. Om
Roxningsförbundet skickar upp två
boxare i ringen och säger att de skall
försvara sig mot varandra, tror jag att
det inte skulle hända någonting — möjligen
skulle arenorna så småningom avfolkas.
Men detta är alltså innebörden
av Boxningsförbundets resonemang. Det
kan väl ändå inte vara så, att man demonstrerar
sin ädla självbevarelseinstinkt
genom att först slå en person på
käften, så att han blir arg och slår till -

Onsdagen den 24 april 1968 fm.

Nr 19

Anslag till avsättning till fonden för idrottens främjande

baka? Men det är kontentan av vad
Boxningsförbundet uttalar.

Benämningen »the noble art of selfdefence»
är så bedräglig som den kan
bli. Boxningen går inte ut på detta. Enligt
reglerna vinner den boxare som
fått in de flesta slagen, och om motståndarna
har fått in ungefär lika många
slag skall den premieras, som varit
mest aktiv — ingalunda den som försvarat
sig bäst. Detta resonemang är
alltså rent nonsens. Det bästa sättet att
försvara sig är naturligtvis att inte reta
en annan så att man blir angripen. Och
om man ändå kommer i krakel, är ju
det bästa sättet att klara sig att så
snabbt som möjligt slå ut den andre,
så att denne ligger medvetslös, minst
under tio sekunder.

Vidare anför Boxningsförbundet att
det underkänner den utredning, som är
genomförd av medicinska experter från
samtliga nordiska länder. Man begriper
inom Boxningsförbundet naturligtvis
detta bättre själv. Detta uttalande tycker
jag mest är avslöjande för Boxningsförbundet.

Den professionella boxningen kommer
med all sannolikhet att förbjudas,
ett krav som tidigare talare har instämt
i. Jag vill uttala min respekt för justitieministern,
som på denna punkt intagit
en riktig hållning.

Men jag vill fråga dem som vill göra
en kategoriklyvning mellan amatör- och
proffsboxning vad som är skillnaden
mellan dessa boxningsformer. Jag vill
gärna ha ett svar på detta. Jag vet att
man i den professionella boxningen
går flera ronder, använder något tunnare
handskar och av någon anledning
går med naken överkropp. Dessutom är
de professionella något bättre boxare,
eftersom det är de bästa amatörerna
som blir professionella. Men annars är
det ju fråga om samma andas barn. Deras
verksamhet har ju precis samma
mål. Man skall slå på motståndaren,
och ju hårdare och bättre man slår,
desto fördelaktigare är det. Knockout -

en, räkningen till 10 över en nedslagen
boxare, förekommer i amatörboxningen
lika väl som i den professionella boxningen.
Det är spegelfäkteri att härvidlag
göra någon skillnad.

Det är som sagt de bästa amatörboxaarna
som blir professionella. Att man
håller på några ronder längre borde
egentligen inte tala till den professionella
boxningens nackdel, eftersom boxningsvännerna
tycker att detta är en så
underbar sport. Ju längre man håller
på, desto bättre borde det vara. Det
måste vara mera hälsobefrämjande att
boxas under tio ronder än under bara
tre, om denna sport är så nyttig. Det
är alltså ett inkonsekvent resonemang
att säga att boxningen är mycket hälsobefrämjande
men att den skall utnyttjas
i mycket små doser, ty annars är
den inte nyttig.

Jag vill alltså få ett svar på frågan
vad som är den egentliga skillnaden
mellan den professionella boxningen
och amatörboxningen. Att man i den
professionella boxningen får betalt
över bordet och i amatörboxningen
ibland under bordet är också en skillnad,
men den är inte väsentlig i detta
sammanhang.

Landets högste rättsvårdare, justitieministern,
har talat om boxning som offentlig
misshandel. Tål riksdagens och
riksdagsmännens anseende att vi ger
anslag till denna verksamhet, om vi
samtidigt står i begrepp att förbjuda
den såsom faktiskt fallande under
brottsbalken? Kan det verkligen vara
rimligt? Yi står nämligen med all sannolikhet
inför ett förbud mot professionell
boxning. Jag vet att justitieministern
har den uppfattningen att amatörboxningen
borde gå samma väg. Han
har talat om Island som ett föredöme
i detta sammanhang, och där har man
förbjudit alla former av boxning. Samtidigt
som vi står inför att i höst eller
kanske nästa vår fatta ett beslut om
förbud, skulle vi nu alltså bevilja anslag
till denna verksamhet. Det kan än -

18 Nr 19 Onsdagen den 24 april 1968 fm.

Anslag till avsättning till fonden för idrottens främjande

då inte vara möjligt att vi med statsmedel
skall understödja något som vi
står i begrepp att förbjuda såsom hälsovådligt
och straffbart.

Jag skall sluta, herr talman, med att
citera två stora föregångare till oss här

1 riksdagen, nämligen Värner Rydén
och Hjalmar Branting. Det år som detta
anslag för första gången diskuterades
—■ jag tror att det på den tiden rörde
sig om 100 000 kronor — var också
första gången som boxningen kom med.
Boxningsförbundet bildades år 1913. Då
yttrade Värner Rydén bl. a. följande —
jag citerar uttalandet sådant det återgivits
i en tidningsartikel: »Nyligen hadet
det riksförbund, som nu var i frågasatt
att erhålla statsanslag, bildat en
sektion för boxning. Det är sålunda här
icke fråga om allenast en sund idrott,
som söker statsanslag, utan det är fråga
om organisatörerna av idrottens urartning.
» Med Rydén instämde tio socialdemokrater
för avslag.

Hjalmar Branting sade vid samma
tillfälle bl. a.: »Jag tror för min del,
att det ligger något ofantligt berättigat
uti den alldeles avvisande hållning gentemot
boxning, som herr Rydén här nyss
intagit.»

Det är bra sagt, och jag tycker att det
som dessa två stora män begrep år
1913 borde vi ha kunnat komma fram
till år 1968.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till reservationerna 1 a och

2 — den sistnämnda reservationen gäller
frågan om ett riksomfattande idrottslotteri.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Jag skall efter vanligheten
i detta sammanhang begränsa mig
till att något kommentera den del av
utskottsutlåtandet som avser boxningsverksamheten
och alldeles omedelbart
också be att få yrka bifall till den reservation
1 a, som i det avseendet fogats
till utlåtandet. Jag är i väsentliga hänseenden
annars förekommen av herr

Sjöholm, som givit en alldeles förträfflig,
ingående åskådningsundervisning
av vad det här är fråga om för verksamhet.

Det hör ju i denna församling till
ritualen, att när en fråga som visat sig
särskilt seglivad, kommer åter år efter
år, så säger man, då man med särskilt
eftertryck vill avfärda den, att det inte
framkommit några nya omständigheter
som påkallar en omprövning och ett
ändrat ställningstagande. När det gäller
denna sak, vill jag ändå säga att påståendet
att några nya skäl inte tillkommit,
är både riktigt och inte riktigt. Vi
vet förvisso allesammans vad det här
är fråga om för en besynnerlig företeelse.
Den sorteras märkligt nog alltjämt in
under begreppet sport, i trots av att det
väl ändå måste vara så, att alla är på
det klara med att det i grunden är en
förolämpning mot alla anhängare av
verkligt sund idrott — och jag vill
gärna räkna mig till dem •— att bli placerade
på samma nivå, i samma klass,
som utövarna av boxning, dessa det legaliserade
slagsmålets och det sanktionerade
våldets exhibitionister.

Låt mig säga att många av ungdomarna
är — det vill man gärna hoppas
och förutsätta — i god tro. De är helt
enkelt missledda av fördomsfria ledare,
som inte löper någon som helst personlig
risk, eftersom de alltid, när dessa
slagsmål i ringen är i gång, befinner sig
i betryggande position, på åskådarplats.
Men dessa ungdomar är också — och
det är allvarligare — missledda av oss
här i riksdagen, av den majoritet nämligen
som genom att år efter år anslå
medel till denna verksamhet ger den en
falsk nimbus, en sorts auktorisation
som den inte förtjänar.

Min fråga blir alltså på nytt: Hur
länge skall vi här i riksdagen bedriva
en supporterverksamhet som står i klar
strid med våra intentioner och insatser
i övrigt i detta hus, som rimligen måste
vara att främja kulturupplysning, folkbildning,
ungdomsvård, hälsovård och

Onsdagen den 24 april 1968 fm. Nr 19

Anslag till avsättning till fonden för idrottens främjande

god, sund idrott? Borde det inte mot
denna bakgrund, frågar jag, vara på
tiden att äntligen stryka boxningen från
listan över subventionsberättigade samhällsnyttigheter?
Jag har som sagt ställt
frågan många gånger förr från denna
talarstol, men jag tvingas, som läget är,
att upprepa den.

Vi vet sålunda vad det rör sig om.
Från den synpunkten sett är det naturligtvis
riktigt att några nya omständigheter
inte tillkommit. Vi har länge —
i många, många år — haft ett medicinskt,
vetenskapligt väl underbyggt inoch
utländskt material som till fullo
styrkt vad lekmannaförståndet uppenbarligen
redan måste vara övertygat
om, nämligen att skadegörelse — i
många fall svår skadegörelse — måste
uppkomma, när två individer ger sig
till att med låt vara beliandskade knytnävar
hamra på varandra, med siktet
inställt på att i första hand komma åt
den finaste, den absolut ömtåligaste delen
av kroppen, nämligen huvudet och
och hjärnan.

Medicinska fakulteter och annan läkarexpertis
har tidigare i olika sammanhang
inlagt sitt veto mot boxningen.
Många har instämt med åberopande
av andra, allmänt mentalhygieniska och
humanitära synpunkter. Därtill kommer
också, vilket herr Sjöholm utförligt
redovisat, ytterligare ett i dagarna
framlagt specialistutlåtande, åstadkommet
inom ramen för Nordiska rådets
verksamhet. Det är ett utlåtande med
för boxningshanteringen närmast förkrossande
innebörd, även om man i
själva slutledningen gör en kullerbytta
och avstår från vad som logiskt borde
följa, nämligen ett yrkande om direkt
förbud mot denna verksamhet. Man
konstaterar i läkarkommittén sakligt
och lidelsefritt att hjärnskador som
uppkommer vid boxningsmatcher, aldrig
kan läkas på samma sätt som skador
i andra vävnader i kroppen. När en
akut hjärnskada — jag refererar litet
fritt — ger, som det heter på läkar -

språk, cellbortfall, blir detta permanent
och skador vid upprepade matcher
läggs till de tidigare skadorna. Summan
av dylika cellbortfall i hjärnan under
en följd av år blir alltså avgörande och
till sist mycket ödesdiger.

Det räcker alltså ingalunda, vilket
den föregående ärade talaren framhållit,
att avstänga en boxare efter matcher
som gett tydliga tecken på hjärnskada,
t. ex. efter en s. k. knockout. En knockout
innebär — som vi alla torde ha oss
bekant — att den ene av kämparna skall
förpassas i medvetslöst tillstånd så
länge att domaren hinner räkna till tio,
varpå den andre kämpen alltså utropas
till segrare och triumfator, d. v. s. den
som lyckats hålla sig kvar på benen.

En rad lättare symtom, lagda till
varandra, kan med andra ord få en rent
förödande effekt. Bl. a. detta är alltså
vad den samlade nordiska medicinska
expertisen kommit fram till, precis som
andra utredningar gjort före den. Slutsatsen
borde inte gärna kunna bli mer
än en: det måste vara orimligt att sådan
verksamhet utan vidare får ha sin
gång. I varje fall borde det minimikravet
kunna ställas, att man inte med
allmänna medel skall fortsätta att stötta
under denna fortlöpande produktion av
hjärninvalider. Men på några underliga
krokvägar kommer alltså kommitténs ledamöter
fram till en slutsats som innebär
att ett slutgiltigt ställningstagande
skjuts på framtiden. Man kommer fram
till något som skulle kunna liknas vid en
villkorlig dom. På ett något blåögt sätt
läggs diverse förslag fram om en rad
s. k. säkerhetsföreskrifter. Man tänker
sig att dessa skall prövas en tid, innan
man förmodligen tar till giljotinen, vilket
väl blir nödvändigt en dag.

Jag skall inte närmare gå in på dessa
säkerhetsföreskrifter. Herr Sjöholm
har redan belyst den sidan av saken.
Det är annars en rätt dråplig katalog
med åldersgränser, karantänsbestämmelser,
ringunderlag, handskarnas beskaffenhet,
boxningshjälmar, underlivs -

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 fm.

Anslag till avsättning till fonden för idrottens främjande

skydd och åtskilligt annat i den vägen,
som alltså anses kunna göra hanteringen
mindre brutal, mer human och tolerabel.
Men, ärade kammarledamöter,
förtjänar en sport, som på detta sätt har
en villkorlig dom hängande över sig,
verkligen att en dag längre hållas under
armarna och ekonomiskt stödjas? Det
borde ändå vara uteslutet.

Får jag påpeka att det här självfallet
inte rör sig om anslagets storlek i och
för sig utan om en viktig principfråga.
Det skall tilläggas, att det i dag är den
s. k. amatörboxningen det är fråga om.
Den misshandel som övas som yrke och
som geschäft — alltså i kommersiella
former — får vi ta upp i annat sammanhang.
I detta avseende har för övrigt
justitieministern redan uttryckligen
givit ett löfte om ett ingripande — och
det tackar vi verkligen för.

Att riksdagen måste vara i sin goda
rätt att suveränt styra medelstilldelningen
utan att be några höga idrottsmyndigheter
om lov, tycker jag är så
solklart att vi inte skulle behöva tvista
om den saken.

Jag har några ord ytterligare att säga
om ett par yttranden som är fogade till
detta utskottsutlåtande, dels från Riksidrottsförbundet,
dels från Svenska boxningsförbundet.
Det skulle vara lockande
att analysera dessa yttranden mera
ingående, men det skulle å andra sidan
föra för långt. Det talas, underligt nog,
om boxningens fostrande värde och om
ungdomarnas respekt för regler och bestämmelser.
Man tycker att det i och
för sig är någonting fint och föredömligt
att iaktta regler och bestämmelser.
Detta argument skorrar verkligen i öronen,
det kan inte hjälpas. Det avgörande
är väl ändå reglernas innehåll, d. v. s.
vad bestämmelserna tillåter — och de
tillåter just övandet av brutalt våld. Att
strikt iaktta regler som medger övandet
av brutalt våld, skulle alltså på något
sätt ha ett etiskt värde. Hela detta resonemang
tycks mig fullkomligt horribelt.

Märkligt är också att man i dessa ytt -

randen fortsätter att argumentera efter
den grumliga linjen, att skaderiskerna
inom boxningen inte skulle vara »mera
påtagliga än i åtskilliga andra former av
statsunderstödd idrottsutövning». Den
principiella och helt avgörande karaktärsolikheten
mellan boxning och annan
»sportutövning» — om man nu skall
kalla boxning en sportutövning; från
mina utgångspunkter sätter jag självfallet
ordet inom citationstecken — är
ändå att skadorna i det ena fallet uppkommer
helt i enlighet med reglerna, i
andra fall uppenbarligen mot alla regler.
Ishockeyspelet är onekligen, såvitt
jag kan bedöma det, en hård och farlig,
sport, men — som vi alla vet -— om
någon avsiktligt drämmer klubban i huvudet
på en motståndare, blir vederbörande
omedelbart bestraffad. Vederbörande
får lämna arenan och ta igen sig
en liten stund utanför. Allt detta känner
vi till. Liksom herr Sjöholm tycker jag
att det borde vara på tiden att Riksidrottsförbundet
visade att man äntligen
förstår att det här är fråga om en
grundläggande skillnad.

Mycket besynnerligt skall man få
höra i sådana här boxningsdebatter.
Frågan är om inte vad utskottsmajoriteten
anför som det verkligt tunga argumentet
— observera det — för fortsatt
stöd, kan räknas som någonting av det
mest långsökta och mest anmärkningsvärda
som presterats i sådana sammanhang.
I utlåtandet sägs nämligen på fullt
allvar, med åberopande av en mening,
som framförts av Riks idrottsförbundet,
att om bidragsgivningen från staten
skulle upphöra, skulle bl. a. säkerhetsanordningarna
till skydd mot skador äventyras.
Observera detta! Det skulle nämligen
innebära att om herrarna i Roxningsförbundet
inte har tumskruven på
sig, i form av insyn och kontroll, skulle
de slänga säkerhetsföreskrifterna över
bord och lämna fältet fritt för praktiskt
taget vad som helst. Det blir konsekvensen
av ett sådant resonemang. Känner
man på det hållet verkligen inte större

Onsdagen den 24 april 1968 fm. Nr 19

Anslag till avsättning till fonden för idrottens främjande

ansvar? Det låter betänkligt och är också
betänkligt.

Jag ber, herr talman, att än en gång
få yrka bifall till reservationen 1 a av
herr Kaijser in. fl.

I detta anförande instämde herr Rimmerfors
(fp).

Herr ALLARD (s):

Herr talman! Jag vill börja med att
uttala min tillfredsställelse, inte över
det som vi nu fått lyssna till från herr
Hamrin i Jönköping och herr Sjöholm,
utan över att förslaget om avsättning
till fonden för idrottens främjande för
nästa budgetår innebär att en upprustning
av Vålådalen kan igångsättas genom
att 1 miljon kronor av idrottsanslaget
är avsett just för en sådan upprustning.

Vålådalen har under Gösta Öländers
ledning blivit en utomordentlig tillgång
som träningsplats för vårt lands elitidrottsman
och för idrottsmän från andra
länder. Vålådalen är i dag känt över
hela världen som en idealisk plats för
uppladdning och träning. Men det är
inte bara elitidrottsmännen som söker
sig dit. Också den mindre elitbetonade
men rekreationssökande allmänheten
uppskattar Vålådalen och utnyttjar anläggningen
flitigt.

Överenskommelse har nu träffats om
att anläggningen i fortsättningen skall
drivas och förvaltas av en stiftelse med
representanter för Svenska turistföreningen,
Riksidrottsförbundet och Jämtlands
läns landsting. Gösta Olander skall
tillhöra styrelsen så länge han önskar.

Idrottsutredningen, som lämnat förslag
till upprustning av Vålådalen, har
beräknat de totala kostnaderna till 3
miljoner kronor. Redan under innevarande
år kan man börja en upprustning
av anläggningen, som därefter
kommer att få utökade och bättre resurser.
Det är stiftelsens avsikt att anläggningen
även i framtiden skall drivas
efter de riktlinjer som utvecklats
under Gösta Öländers ledning.

Under de senaste åren har samhällsinsatserna
för idrotten ökat väsentligt
jämfört med tidigare år. Detta omdöme
gäller för såväl statens som landstingens
anslag, men det gäller i särskilt hög
grad för kommunernas bidrag. De ökade
bidragen har varit välkomna och
välbehövliga och de har blivit väl utnyttjade.
Samtidigt måste dock idrottsrörelsen
konstatera att de senaste åren
medfört kraftigt ökade kostnader. Detta
gäller såväl elitidrotten som den mera
moiionsbetonade idrotten. Den internationella
konkurrensen blir allt hårdare,
och numera krävs det mer omsorgsfull
träning och mer omfattande förberedelser
än tidigare för att våra elitidrottsmän
med framgång skall kunna hävda
sig i internationell konkurrens. Det ökade
intresset för motionsidrott med kraftigt
ökat deltagande ställer nya krav
på idrottens organisationer med ökade
kostnader som följd. Behovet av utbildade
ledare, instruktörer och tränare
är stort och en kraftig utökning av
vidareutbildningen måste komma till
stånd.

Samtidigt som alltså kraven på idrottsrörelsen
under de senare åren har
ökat och samtidigt som kostnaderna har
blivit större, har tyvärr idrottsorganisationernas
möjligheter till en ökning
av egna inkomster genom tävlingsarrangemang
inte förbättrats utan i stället
blivit sämre.

Med denna snabbskiss över dagens
ekonomiska situation för idrottsrörelsen
vill jag framhålla att samhällets insatser
under kommande år väsentligt
måste ökas. Hela denna fråga behandlas
nu av idrottsutredningen, som har
att komma med förslag till utformningen
och inriktningen av samhällets stöd.
Idrottsutredningen väntas komma med
dessa förslag i år. När vi nästa år diskuterar
statsanslaget till idrotten, kan vi
göra detta mot den bakgrund som idrottsutredningens
förslag då kommer att
utgöra.

Jag vill också säga några ord om det

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 fm.

Anslag till avsättning till fonden för idrottens främjande

förslag som här föreligger om ett lotteri
för idrottsrörelsen. Jag vill påpeka
att lotterier är något som inte är främmande
för idrottens organisationer. En
väsentlig del av idrottens egna inkomster
kommer just från lotterier. Många
specialförbund ordnar riksomfattande
lotterier. På läns- eller distriktsplanet
ordnar distriktsförbunden lotterier, och
inom föreningar är det vanligt med
lotterier av olika slag. Men det är självklart
att man inom idrottsrörelsen gärna
skulle ta emot det inte obetydliga
tillskott som ett riksomfattande lotteri
skulle ge. Det är emellertid under den
förutsättningen att utrymmet för idrottens
egna lotterier därigenom inte minskas,
och det är under den förutsättningen
att andra angelägna ändamål,
som tillgodoses genom lotterimedel, inte
trängs undan.

Frågan om Mexico-olympiaden och
Sydafrikas deltagande har under de senaste
veckorna varit föremål för en
omfattande diskussion. Frågan har också
diskuterats här i dag. Jag tror att
det är angeläget att man håller i minnet
att bakgrunden till den diskussion
som förts är att de regler och de bestämmelser,
som gäller inom Internationella
olympiska kommittén och som
också skall gälla för de nationella olympiska
kommittéerna, inte kan tillämpas
och inte heller kan efterlevas i Sydafrika
med de raslagar som där gäller
och vilka direkt strider mot idrottens
egna olympiska lagar.

I första paragrafen i de olympiska
reglerna sägs det klart ifrån att ingen
diskriminering skall tillåtas mot något
land eller person på grund av ras, religion
eller politisk anslutning. Det är
också utsagt i reglerna att de nationella
olympiska kommittéerna har att
leda verksamheten i enlighet med de
olympiska bestämmelserna och den
olympiska rörelsens höga ideal.

När Internationella olympiska kommittén
vid sitt sammanträde i Grenoble
den 15 februari i år beslutade att Syd -

afrika skulle få delta i Mexico-olympiaden,
väckte det beslutet stor förvåning.
Men det bör erinras om att
beslutet inte var enhälligt, och det utlöste
omedelbart protester från de olympiska
kommittéerna i ett stort antal
länder. Samtliga begärde att beslutet
skulle omprövas. Det gjorde också riksidrottsstyrelsen
och Sveriges olympiska
kommitté. Vi vet nu att en omprövning
håller på att ske och den sker efter en
enhällig rekommendation från Internationella
olympiska kommitténs exekutivkommitté.
Enligt uppgifter i dagens
tidningar vet vi att resultatet av omprövningen
blir att Sydafrika inte tilllåts
starta i Mexico-olympiaden.

Detta innebär att vi nu får en olympiad
i Mexico av den omfattning som
var beräknad, men det innebär också
att första paragrafen i de olympiska
reglerna inte kommer att uppenbart
åsidosättas, vilket vi har anledning att
hälsa med tillfredsställelse.

Slutligen några ord om boxningen —
jag tror att det är trettonde året i följd
som vi har debatt om boxningen i samband
med att vi diskuterar idrottsanslaget.
Jag vill helt kort framhålla att
ingen annan idrott i vårt land under
de senaste åren har ägnats sådan uppmärksamhet
av riksdagen som boxningen.
Ingen annan idrott har på samma
sätt varit utsatt för kritisk granskning.
Två medicinska utredningar har gjorts
om boxningens eventuella skadeverkningar:
först doktor Bengt Naumanns
utredning och nu den utredning som
tillkommit på initiativ från Nordiska
rådet. Elva nordiska medicinska experter,
varav två svenskar, har varit utredare.
Utredningens resultat och förslag
har överlämnats till Nordiska rådet.

Jag tror att det är viktigt att ha klart
för sig hur utredningsmännen såg sin
uppgift. Av utredningen framgår att de
sett som sin uppgift att från medicinsk
synpunkt överväga, om ytterligare säkerhetsföreskrifter
skulle föreslås, om

Onsdagen den 24 april 1968 fm. Nr 19

Anslag till avsättning till fonden för idrottens främjande

en begränsning av boxningen skulle
ske, om den helt eller delvis skulle förbjudas;
det var de fyra alternativ som
utredningen hade ställt upp för sig och
som den hade att överväga.

Utredningen konstaterar att det finns
risk för skador under utövande av boxning.
Ingen hade väntat att utredningen
skulle komma till någon annan slutsats;
detta är något som vi redan känner
till och som ingen tidigare har förnekat.
Men samtidigt har det ofta framhållits
att det finns risk för skador vid
utövandet av de flesta andra idrotter.
Vad som är intressant är vilka förslag
utredningen framlägger efter att ha prövat
de olika alternativen. Dessa innebär
att man bör vidta ytterligare åtgärder
för att minska riskerna för skador, och
man rekommenderar en råd sådana åtgärder.

Herr Sjöholm refererade något av vad
utredningen rekommenderar och han
använde därvid samma metod som han
tidigare i riksdagen har använt när
han har refererat något: han refererar
den del av uttalandet som passar hans
syften. Han säger bl. a., att experterna
rekommenderar att boxarna inte skall
få utkämpa mer än en match per vecka,
och det innebär att boxningen självfallet
inte kommer att kunna existera
i fortsättningen. Det är riktigt att utredningen
säger att det från medicinsk
synpunkt är önskvärt att det går en
vecka mellan varje match för en boxare,
men den sätter inte punkt där utan
fortsätter med att framhålla att boxarna
i varje fall inte skall utkämpa mer
än en match varje dag. Det är en ganska
väsentlig skillnad om man läser rekommendationen
fullständigt eller om man
refererar den på det sätt som herr
Sjöholm gjorde.

När man studerar utredningens förslag
med rekommendationer till en rad
åtgärder bör man observera att dessa
i stor utsträckning redan har vidtagits
inom svensk amatörboxning. Inom denna
har man i betydligt högre grad än

man gjort i andra länder infört bestämmelser
för förebyggande av skador, och
man har även vidtagit andra kontrollåtgärder.

Det gäller också i jämförelse med förhållandena
inom amatörboxningen i de
andra nordiska länderna. Det är att
observera att utredningens rekommendationer
till åtgärder gäller inte enbart
amatörboxningen i vårt land utan även
boxningen i de andra nordiska länderna,
där man i dag inte har sådana säkerhetsföreskrifter
som vi har.

Men utredningen slutar med att konstatera
— och det förstår jag att varken
herr Sjöholm eller herr Hamrin
i Jönköping ville referera — att det
behövs ekonomiskt stöd till teoretiska
och experimentella undersökningar om
vilket ringunderlag, vilka handskar och
vilka hjälmar som kan ge bästa möjliga
skydd mot skador. Det är alltså en rekommendation
till bidrag, en rekommendation
till stöd.

De åtgärder som denna expertutredning
föreslår kan, enligt min mening,
inte utgöra något motiv för riksdagen
att frångå sitt beslut från tidigare år,
särskilt som man inom Boxningsförbundet
är medveten om att det finns risk
för skador och man därför också genom
olika säkerhetsföreskrifter försöker förebygga
skador. I det syftet har också
förbundet beslutat att göra en allmän
översyn av alla skyddsåtgärder.

Under de många år som amatörboxningen
varit föremål för ständig uppmärksamhet
har denna helt inriktats på
idrottsgrenens eventuella negativa verkningar.
Det är sällan som någon talat
om de positiva sidor som finns inom
sporten genom att den samlar ungdom
i aktivt föreningsarbete, där en fostran
till kamratskap och till respekt för regler
och bestämmelser sker. Herr Hamrin
vill underkänna det föreningsarbete
och den fostran som sker i boxningsklubbar.
Men även om herr Hamrin
underkänner det, ger många ungdomsledare,
som inte är engagerade in -

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 fm.

Anslag till avsättning till fonden för idrottens främjande

om idrotten men som har möjlighet att
följa boxningsklubbarnas verksamhet,
ett mycket högt betyg åt den ungdomsfostran
som sker inom dessa klubbar.

Det är också sällan som ledarna inom
amatörboxningen får ett erkännande för
det intresserade och uppoffrande arbete
som de utför, ett arbete som är
värt erkännande och inte enbart kritik
och klander.

Om amatörboxningen genom ett riksdagsbeslut
skulle fråntas sitt stöd från
fonden för idrottens befrämjande kommer
boxningen därmed inte att upphöra.
Det har sagts tidigare, och det
är också det riktiga förhållandet. Men
Boxningsförbundets verksamhet, då det
gäller ungdomsfostran, utbildning av ledare,
instruktörer och domare, kommer
att försvåras. Ett bifall till reservationen
innebär enligt min mening en
diskriminering av en idrottsgren, en
diskriminering som riksdagen inte har
anledning att göra. Idrottens egna organisationer
vill inte göra någon sådan
diskriminering av boxningssporten.

Jag hoppas, herr talman, att kammaren
inte skall frångå det beslut man
föregående år fattade i denna fråga.

I detta anförande instämde fru Eriksson
i Stockholm och herr Lindahl (båda
s).

Herr HAMRIN i Jönköping (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Allard beklagade
att den här sporten är föremål för en
diskriminerande behandling. Jag vill
säga att det finns goda skäl härför.
Hela herr Allards inlägg i den del som
sysslade med den här sportverksamheten
gav vid handen att det är en för
herr Allard som idrottsledare mycket
besvärlig och sjuk sak som han gett sig
i kast med. Herr Allard räknade upp
de otaliga medicinska utredningar och
expertutredningar som det under årens
lopp varit nödvändigt att företa för
att belysa denna sport. Herr talman!
Denna omständighet i och för sig är

enligt min mening tillräcklig för att
riksdagen i dag i varje fall skulle frånta
denna sportverksamhet allt ekonomiskt
stöd. En annan fråga blir sedan hur
man skall ställa sig till ett krav på
förbud, men den frågan kommer ju upp
i ett senare sammanhang.

Herr Allard snuddade också vid det
gamla slitna argumentet att denna sport
skulle ha betydelse för ungdomens
fostran och som ett led i försöken att
ta hand om litet svårhanterlig ungdom,
om jag förstod honom rätt. Det finns
ett alldeles dagsfärskt remissutlåtande
från riksåklagarämbetet som tycks mig
fullständigt ta död på det påståendet.
Riksåklagarämbetet kräver nämligen i
detta remissvar förbud mot allt vad
boxning heter, både den amatörmässigt
utövade och den yrkesmässigt utövade.
Jag tycker att det säger en hel del.

Jag observerade också att herr Allard
undvek att gå in på den fråga som
både herr Sjöholm och jag tillåtit oss
att ställa, nämligen om inte herr Allard
ändå till sist skall komma till insikt
om att det principiellt är ett svalg
mellan boxningsverksamheten och all
annan idrott; den skadegörelse som
uppkommer i samband med boxning,
sker i enlighet med reglerna, medan
skadegörelse i samband med annan
sportverksamhet är emot reglerna. Jag
skulle vilja pressa herr Allard på ett
besked på denna punkt. Bedömer inte
herr Allard detta som en så väsentlig
karaktärsskillnad att det måste få konsekvenser
också för anslagsfrågan?

Herr SJÖHOLM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall anknyta till
vad herr Hamrin i Jönköping sade om
riksåklagaren. Det är ju dock så, herr
Allard, att två av de högsta rättsvårdarna
i landet, riksåklagaren och justitieministern,
är inne på tanken att förbjuda
boxning. Menar alltså herr Allard
att de är lika förvillade som herr Hamrin
och jag?

Det är beklämmande — det är det

Onsdagen den 24 april 1968 fm.

Nr 19

Anslag till avsättning till fonden för idrottens främjande

rätta uttrycket, herr talman —- att en
idrottsvän som herr Allard kan stå och
försvara boxningen, som strider mot
allt vad idrotten står för. Tycker herr
Allard att det är en idrottens högtidsstund
när en boxare ligger nedslagen,
kanske blödande och ur stånd att resa
sig, och domaren räknar till tio? Det
är ju regelrätt utövad boxning att slå
ned en människa med rått våld så att
han kanske inte kan resa sig. Är det
idrott, herr Allard? Svara på det! Detta
är ju någonting som är så fullständigt
främmande för allt vad vi förbinder
med sund idrott.

Svara, herr Allard, också på frågan
vad det egentligen i sak är som skiljer
proffsboxning — jag vet inte om herr
Allard är emot proffsboxning, men det
kanske vi kan få höra också — och
amatörboxning åt. Jag har redogjort
för att det är vissa formella ting, men
proffsboxning och amatörboxning går
ju ändå ut på precis samma sak.

Amatörboxningen är ju plantskolan
för proffsen. Herrarna vill alltså att
vi skall understödja denna plantskola
och uppfostra boxare, och när de är
färdigutbildade och skulle kunna bli
proffs så skall vi säga stopp. Det är
en inkonsekvens som är rätt generande.

Att boxningen skulle ha någon betydelse
för ungdomens fostran, som vi
ju får höra så mycket om, tror jag
också är ett bluffargument. Vi har den
senaste tiden kunnat läsa i tidningarna
om åtminstone tre aktuella rättsaffärer,
där boxare är inblandade — jag behöver
inte nämna några namn. Jag skulle
inte sagt detta om jag inte trott att
boxningen är medansvarig. Det tror jag
också att psykiatriker är ganska eniga
om. Vi vet att ett slag mot huvudet medför
en hjärnskakning, herr Allard. Boxningen
går ut på att slå, och man slår
med förkärlek mot huvudet. Det blir en
hjärnskakning. Vi vet att det enligt
denna medicinska utredning är bevisat
att den ena skadan bygger på den andra.
Dessa människor blir ju skadade

och kan sedan inte skilja på rätt och
orätt. Boxningen är medansvarig. Jag
säger utan minsta tvekan att boxningen
är medansvarig i detta.

Vidare är det fel, herr Allard, att
Boxningsförbundet har genomfört dessa
säkerhetsföreskrifter. Hur skall man
klara begreppet »jämbördiga motståndare»,
om vi verkligen får en stjärnboxare?
Det var länge sedan vi hade
någon, och jag hoppas att vi aldrig
får det. Han skulle ju inte få delta; han
skulle ju inte kunna ställa upp i ett
svenskt mästerskap mot en tämligen
färsk boxare, om man skulle hålla på
principen om jämbördiga motståndare.
Det skulle man sätta stopp för, och om
man inte gör det, skulle man enligt utredningen
förbjuda boxning.

Vad beträffar utredningens rekommendation
att läkaren skall få bryta,
vill jag fråga, om herr Allard tror, att
Boxningsförbundet är med på det. Jag
har redan läst vad Boxningsförbundet
säger om det. Det säger att det är fullständigt
vansinnigt med en sådan idé
som att en läkare skulle få ingripa i ett
idrottsskeende. Vidare står det faktiskt
i utredningens betänkande att den förordar
en veckas mellanrum mellan varje
match.

Svara på frågorna, herr Allard!

Herr ALLARD (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har tidigare fått
motta samma beskyllning från herr Sjöholm
och herr Hamrin i Jönköping som
jag har fått i dag, en beskyllning som
man sammanfattar i att det är beklämmande
att höra att jag försvarar boxningen.
När jag här försvarar boxningen
och bl. a. gör det från den utgångspunkten
att boxningsklubbarna liksom
andra idrottsföreningar utför ett ungdomsfostrande
arbete, är jag i gott sällskap.
Det erkännandet får Boxningsförbundet
även från andra idrottsorganisationer.
Det har aldrig ifrågasatts inom
Riksidrottsförbundet eller på riksidrottsmöte
att boxningen skulle undan -

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 fm.

Anslag till avsättning till fonden för idrottens främjande

dras det anslag den nu har. Man anser
inom idrottens organisationer att boxningen
bör tillhöra idrottens familj.

Vidare tycker jag att herr Sjöholm
kommer under lågvattensmärket för en
debatt, när han närmast vill göra gällande,
att boxningen innebär en fostran
av kriminella element. Visst har vi väl
sett i tidningarna rubriker om att boxare
varit inblandade i olika saker där
åtal har väckts. Men att beskylla idrotten,
sporten, för det förhållandet är
orimligt. Vi kan läsa i tidningarna om
att en fackföreningskassör förskingrar.
Jag läste i en tidning häromdagen att
en evangelist var åtalad för att han var
hustruplågare. Det är lika orimligt om
jag då skulle göra gällande att fackföreningskassörerna
a priori är förskingrare
eller evangelisterna hustruplågare.
Jag tror att man inte skall dra
de slutsatser som herr Sjöholm gör. Han
har tidigare talat om Boxningsförbundets
syndaregister, men nu försöker han
att ge Boxningsförbundet ett syndaregister
som det inte finns något underlag
för.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp) kort
genmäle:

Herr Allard höll nyss här ett lovtal,
i dag som så många gånger förr, om
dessa föreningsledare, boxningsledare,
som offrar sig för sin sport för att
handleda ungdomen. Men säg mig, herr
Allard, varför skulle inte dessa föreningsledare,
boxningsledare, om de nu
har dessa höga mål, kunna ägna sig åt
någon oomtvistlig sund idrottsverksamhet?
Jag skulle faktiskt vilja be herr
Allard något belysa den frågan.

Får jag bara tillägga en enda synpunkt,
kalla den gärna patetisk, men
den hör ändå på något sätt hit. Alla
har vi inte minst i dessa dagar starkt
gripits av förkunnelsen av icke-våldet
som ett etiskt värde, som en väg som
pekar fram mot en lösning, i grunden
överlägsen alla andra lösningar. Det
tycks mig faktiskt också som om den

aspekten förtjänar komma in i bilden
i det sammanhang vi nu diskuterar. Det
finns från den synpunkten sett ingen
ursäkt för den våldets apoteos som
boxningen utgör.

Herr SJÖHOLM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vidhåller, herr Allard,
att man inte samtidigt kan vara
idrottsvän och boxningsvän. Jag tror
för gott om herr Allard för att tro att
han verkligen är en övertygad boxningsvän
och är glad att kunna hysa vissa
misstankar om att han i verkligheten
inte är det. Varför han försvarar boxningen
begriper jag sannerligen inte.

Herr Allard sade att jag beskyller
sporten för dessa rättsaffärer, men jag
beskyllde boxningen för dem och den
är inte sport. Sport leder inte till sådant
men det gör boxning. En läkare som
framträdde i Aftonbladet — jag tror det
var den tidningen — anförde just synpunkten
att boxningen hade en del av
ansvaret härvidlag på grund av de
hjärnskakningar som dessa boxare
åsamkas.

Det framhölls att en fackföreningskassör
hade förskingrat; det finns väl
också kronofogdar som gör det. Man
brukar emellertid inte anse att kronofogdar
är särskilt moraliskt högtstående
och att deras utbildning skulle vara
orsaken härtill. Men så resonerar ni
beträffande boxningen då ni säger att
boxarna blir alldeles utmärkta på grund
av att de boxas. Därför måste vi som
motargument få anföra att verkligheten
visar en annan bild.

Fortfarande har herr Allard inte svarat
på de ytterst väsentliga frågor som
jag ställt. Gillar herr Allard räkningen
till tio över en nedslagen idrottsman,
ur stånd att resa sig? Jag vill ha svar
på denna fråga ty den är mycket väsentlig
eftersom det ju är detta som
skiljer sport från boxning. Man räknar ju
inte över exempelvis en fotbollsspelare
som ligger nedslagen; det är helt omöjligt.
Om vi skall komma någonstans i

Onsdagen den 24 april 1968 fm. Nr 19 27

Anslag till avsättning till fonden för idrottens främjande

debatten måste vi väl svara på varandras
frågor. Dessutom vill jag veta den
sakliga skillnaden mellan amatör- och
proffsboxning. Det är klart att inget
svar är också ett svar, men eftersom
herr Allard har den ställning inom
idrottsrörelsen som han har skulle det
vara värdefullt att få veta, om han
som idrottsvän gillar nedslagning av en
idrottsman, så att denne inte blir i stånd
att resa sig.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Jag hade tänkt att i
stort sett instämma i vad herr Allard
tidigare sagt beträffande idrottsanslaget
och foga några ord till den allmänna
debatt som förts. Men eftersom den
senare delen av debatten gått i boxningens
tecken får jag väl också säga
något härom.

Jag ber att inte bli hänförd till kategorin
boxningsvänner därför att jag yrkar
att anslag skall kunna lämnas av
Riksidrottsförbundet till Svenska boxningsförbundet.
Detta betyder inte att
man är boxningsvän. I den stora idrottsfamiljen
med över 50 olika idrotter inräknas
emellertid också boxningen, och
vi tror att den har en fostrande roll.

.lag vill inte upprepa vad jag sade
förra året då jag citerade en läkares
positiva uttalanden om boxningen. Han
hade själv varit tävlingsboxare och läkare
åt boxningsklubbar. Dessutom
nämnde jag vissa ungdomsledares positiva
uttalanden. I detta sammanhang,
liksom även i dag, har herr Sjöholm
frågat vad det blir av dem som boxat.
Åtminstone ett av våra f. d. statsråd,
som fortfarande är riksdagsman, har
varit tävlingsboxare och en eller annan
ledamot av denna kammare har
också varit tävlingsboxare. I den debatt
som fördes i Nordiska rådet talade
också statsråd från våra nordiska
grannländer om att de varit boxare och
att de fortfarande tog sig en träningsdust
då och då och att de tyckte att de
bara mådde gott av det. All verksamhet

har sina avarter och inom idrotten är
sådant särskilt besvärligt, men det hela
skall inte dömas därefter.

Jag deltog för några år sedan — som
åskådare — i ett svenskt mästerskap i
boxning och hade också fått med mig
några partikamrater från riksdagen.
Det gick hyfsat till. I ett par fall uppstod
näsblod men det såg ändock trevligt
ut och tävlingen var fin. Jag sade
då till en av mina riksdagskolleger: Här
ser du själv; det har varit fina matcher.
Och efteråt är boxarna goda vänner
och tar varandra i hand — ungefär
som när vi tar statsrådet i hand efter
en upphetsande interpellationsdebatt.
Min kollega svarade: Varför skall
de då slåss?

Han var boxningsvän, men han tyckte
att boxas kunde man göra, om man
var ovänner. Man skulle inte boxas när
man är sams. Från den utgångspunkten
tycker jag vi kan unna boxningen det
lilla statsbidrag som nu utgår, omkring
50 000 kronor av de 30 miljoner kronor
som går till idrotten i stort.

Efter detta vill jag övergå till idrottsfrågan
i vidare mening. Svenska folket
hyser stora förhoppningar om och har
starka krav på våra idrottsmän. Människor
som annars inte är särskilt
idrottsintresserade läser ändå tidningarna
och vill gärna se att svenska
idrottsmän ligger i toppen. Detta sammanhänger
väl bl. a. med våra framgångar
både som arrangörer och tävlande
vid olympiaden 1912 och med en del
lagrar som Sverige skurit vid några efterkrigsolympiader.
Nu får vi emellertid
finna oss i att vi är ett litet land
och att den idrottsliga fortsättningen
kanske inte blir lika gloriös. Det är
inte heller det som är det viktiga för
idrottsledarna. De vill i stället ha så
många som möjligt från ungdomsåren
och uppåt att idrotta, bl. a. i den förhoppningen
att idrottsrörelsen skall genomsyra
samhället. Vi har i många beslutande
organ, t. ex. i landstingen,
kommunerna, riksdagen och regering -

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 fm.

Anslag till avsättning till fonden för idrottens främjande

en, många människor som har utövat
och alltjämt utövar idrott och vet vad
idrott är. Vi kan därför hysa gott hopp
om att idrotten skall få förståelse och
utvecklas vidare.

Det har också ganska mycket diskuterats
vilken storlek det allmännas anslag
till idrotten uppgår till. För en tid
sedan väckte det ett visst uppseende i
en TV-debatt att statsministern, som
uppträdde i början av debatten, och
statsrådet Palme, som kom litet senare,
hade en differens på 100 miljoner kronor
när de angav de kommunala anslagen
till idrotten. Vid 19.30-tiden
nämnde statsministern siffran 300 miljoner,
och en timme senare sade statsrådet
Palme 400 miljoner kronor. Det
var ju en hastig ökning. Nu har det
forskats litet i den saken. Jag vet inte
om min historieskrivning är alldeles
riktig, men jag har i vilket fall som
helst läst i ett idrottsorgan att statsministerns
siffra, 282 miljoner, var från
1965, medan statsrådet Palmes belopp,
drygt 300 miljoner kronor, var av senare
datum. Där förelåg sålunda en
viss differens.

Men det viktiga är inte att två statsråd
hade fått olika uppgifter och anförde
dem i samma program, utan det väsentliga
är att lägga märke till disproportionen
mellan storleken på statens
och kommunernas anslag till idrotten.
Kommunerna anslår omkring 300 miljoner
kronor, medan statens anslag bara
är en tiondel så stort, nämligen 30 miljoner
kronor enligt årets statsverksproposition.
Dessa 30 miljoner kronor räcker
givetvis inte; det förstår man eftersom
de kommunala insatserna samt insatserna
från enskilda idrottsmän och
idrottsledare är så stora som fallet är.
Någon framräkning med aktuella siffror
är dock inte gjord i det fallet.

Meningen är att de centrala funktionerna
hos idrottsrörelsen skall fyllas
med statsanslaget. Så sker också, även
om det föreligger stora brister här och
var. Statsanslaget går dels till den rent

administrativa verksamheten, dels till
utbildning. Ingen skall tro att de stora
pengar vid köp och försäljning av spelare,
varom man kan läsa i tidningarna,
är vanliga företeelser. Det är bara några
få arenaidrotter som rör sig med sådana
belopp. Den stora skaran idrottsutövare
— som kan uppskattas till en
miljon — är inte berörd av de pengarna.
Jag kan nämna att den idrott som
jag bäst känner till, orienteringen, inte
har några inkomster alls från tävlingar
med betalande publik. Vi har därför
försökt samla in pengar på olika
sätt. Ett sätt, som vi fick ta till för några
år sedan, var att varje deltagare i
större tävling måste betala en slant till
det centrala förbundet plus en anmälningsavgift
på 5 å 10 kronor till den
klubb som arrangerat tävlingen. Det
centrala förbundet får den vägen omkring
75 000 kronor per år av de aktiva
för att de skall kunna tävla och
representera vid tävlingar i utlandet.
Detta visar väl att den stora idrotten
inte är berörd av de stora pengar som
en del arenaidrotter rör sig med.

I anledning av det föreslagna statsanslaget
vill jag liksom herr Allard särskilt
uttala glädje över att man nu ämnar
rädda Vålådalen. Utredningen hade
visserligen begärt 2 miljoner kronor
medan statsrådet tills vidare föreslår
endast 1 miljon kronor. Statsrådet
utlovar emellertid dessutom att den
summa av 3 miljoner kronor som totalt
behövs skall anslås efter närmare utredning
och när så blir nödvändigt. Det är
med stor tillfredsställelse som vi ser att
Vålådalen kan bevaras för framtiden.
Det är ett exempel på den betydelse
som en personlighet med levande intresse
och stor kunskap kan ha för
idrotten och hur ett gott utbildningsresultat
och en fin utbildningsmiljö kan
skapas om de personliga förutsättningarna
finns. Det är dock endast ett fåtal
personer inom svensk idrottsrörelse,
som kan offra så mycket som Gösta
Olander gjort. Jag vill därför mana dem

Onsdagen den 24 april 1968 fm. Nr 19

Anslag till avsättning till fonden för idrottens främjande

som har att ägna sig åt detta att i fortsättningen
se till att möjligheter skapas
även för andra uppoffrande insatser.
Många av idrottsledarna får nu hålla
på med penninginsamlingar och alla
möjliga andra ovidkommande verksamheter
i stället för att ägna sig åt det
rent idrottsliga arbetet.

Det har i år inte väckts någon motion
om höjning av idrottsanslaget.
Riksidrottsförbundets förslag är nästan
10 miljoner kronor högre än vad handelsministern
föreslagit. Det har väckts
en motion om en höjning med 100 000
kronor till handikappidrotten, men utskottet
förklarar — vilket vi kanske
får vara nöjda med — att denna summa
borde kunna inrymmas i det anslag
som föreslås.

Anledningen till att det inte väcktes
några motioner med krav om höjningar
av anslaget — det brukar annars föreligga
fyrpartimotioner med sådana yrkanden
— trots att Riksidrottsförbundet
begärt mera än vad handelsministern
kunnat bevilja, är att det pågår en
utredning om dessa spörsmål. Idrottsutredningen
har ett brett upplagt program,
och vi hoppas att den skall genomlysa
den svenska idrottsverksamheten
och klart visa vilket värde som ligger
i denna och vilka behov den bär
i pekuniärt avseende. Utredningen torde
också komma in på den uppfostrande
betydelse som idrotten har. Det
finns många andra som nu gör anspråk
på att bli ungdomens idoler. Filmen
»Man kallar oss mods» och efterföljare
i samma stil visar hur brännande ungdomsproblemet
är. Dessa företeelser
får inte bli normgivande.

Ett sätt att skaffa pengar för många
organisationer, framför allt ideella sådana,
och även för staten i samband
med bedrivande av ideell verksamhet,
har ju varit att anordna lotterier. Det
har också väckts ett motionspar med
hemställan om ett idrottslotteri, jämförligt
med teaterlotteriet och andra
lotterier som anordnas i statens regi.

När jag läser statsutskottets utlåtande
får jag det intrycket att utskottet
helt enkelt inte vill ge tillstånd till något
lotteri. Det skulle säkerligen finnas
möjlighet att åtminstone försöksvis anordna
ett sådant lotteri. När jag skrev
under motionen räknade jag med att
det med hänsyn till att det i år förekommer
en så pass stor insamlingsverksamhet
för idrotten -— jag tänker
härvid på olympialotteriet och andra
insamlingsaktioner i samband därmed
— skulle räcka med att man under nästa
år åtminstone försöksvis anordnade
ett sådant lotteri. Då kunde vi se om
eventuellt någon annan viktig funktion,
som staten understöder, kommer i kläm
genom att det föreslagna idrottslotteriet
skulle inkräkta på den övriga lottförsäljningen.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till reservationen 2 vid
statsutskottets utlåtande nr 59, i vilken
hemställs om ett riksomfattande idrottslotteri.
I övrigt ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Chefen för utbildningsdepartementet,
berr statsrådet PALME:

Herr talman! Skälet till att jag begär
ordet är att herr Tobé två gånger har
apostroferat mig, en gång indirekt och
en gång direkt med namns nämnande.
Indirekt apostroferade han mig såsom
f. d. aktiv i Narva RK:s juniorsektion,
direkt på grund av de uppgifter jag
lämnat om samhällets stöd till idrotten
i olika former.

Jag vill bara lämna en förklaring till
den diskrepans som fanns mellan statsministern
och mig.

Tekniskt blev det så att vi uppträdde
med ett par timmars mellanrum i
TV — men i realiteten var programmet
med statsministern inspelat åtskilliga
månader tidigare, och då hade han bara
äldre siffror till sitt förfogande. Inför
den ifrågavarande debatten hade vi
emellertid kunnat få fram betydligt aktuellare
material.

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 fm.

Anslag till avsättning till fonden för idrottens främjande

Orsaken till att det förelåg en skillnad
mellan sifferuppgifterna var alltså
att inslaget med statsministern i idrottsprogrammet
var inspelat vid en betydligt
tidigare tidpunkt än det program
som jag deltog i. Och jag vill än en gång
understryka att såvitt jag kan se är
de siffror riktiga som visar att det skett
en mycket påtaglig ökning av samhällets
insatser för idrotten under senare
år och att anslagen nu uppgår till cirka
400 miljoner men att naturligtvis huvuddelen
av såväl ökningen som det
totala beloppet ligger på de kommunala
instanserna. Detta tror jag i stort sett
är en styrka för svensk idrott.

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Vi är säkerligen alla
ense om idrottsrörelsens stora betydelse,
och jag vill gärna instämma i vad
herr Tobé sagt om Vålådalen o. s. v.
Däremot kan jag inte instämma i det
han hade att säga om boxningen.

Olika former av idrott kan naturligtvis
ha olika stort värde. Vi talar i dag
om en gren som bl. a. i en genom Nordiska
rådets försorg genomförd utredning
förklarats vara hälsovådlig, och
det är enligt min mening oriktigt att
staten stöder något som efter noggrann
prövning fått en sådan beteckning. Efter
herr Sjöholms anförande behöver
jag inte ytterligare argumentera i den
frågan utan kan inskränka mig till att
yrka bifall till reservationen 1 a.

Men sedan jag sagt detta vill jag upprepa
att idrottsrörelsen har ett stort
värde. Den är en synnerligen positiv
faktor i samhället och åt densamma bör
därför ges ett verksamt stöd. Statens
stöd har också vuxit under de senare
åren och föreslås ökat även i år. Men
detta stöd är ändå blygsamt i jämförelse
med det stöd som kommunerna
lämnar; herr Tobé angav ju därvidlag
siffror. Idrottsorganisationerna har också
begärt en ökning av det statliga stödet
med nära 10 miljoner. Kungl. Maj:t
har prutat ned beloppet med ungefär

60 procent och föreslår en höjning med
4 miljoner.

Vi talar ofta om idrottens värde i den
frivilliga ungdomsfostran och som hälsofaktor.
Ökade resurser skulle självfallet
möjliggöra för idrottsrörelsen att
ännu mera verksamt vara den positiva
faktor i samhället som vi säkerligen alla
önskar att den skall vara. När nu Kungl.
Maj :t funnit det nödvändigt att pruta
ned idrottsorganisationernas anslagsframställningar
så kraftigt har vi anledning
att söka andra vägar för att
tillmötesgå idrottsorganisationernas berättigade
anspråk.

Vi har därför föreslagit att man skulle
överväga att anordna ett riksomfattande
idrottslotteri av ungefär samma
typ som det s. k. teaterlotteriet. Genom
anordnandet av ett sådant lotteri, vars
nettoavkastning förutsättes skola avsättas
till fonden för idrottens främjande,
skulle idrottsrörelsen få väsentligt
ökade resurser. Någon risk för att ett
sådant lotteri — med jämförelsevis dyra
lottsedlar — skulle konkurrera med av
olika idrottsorganisationer anordnade
varulotterier med billiga lottsedlar kan
knappast föreligga.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 2 av herr Edström
in. fl.

Jag vill även i detta sammanhang ta
upp frågan om ökade anslag till De
handikappades riksförbund. Jag hänvisar
till de likalydande motionerna
I: 118 av herrar Wirtén och Svanström
samt 11:95 av herr Johansson i Växjö
och mig. Idrottsutövning har visat sig
vara av stor betydelse för de handikappade.
Idrottsövningar fyller en viktig
funktion när det gäller att förbättra de
handikappades fysik och medverkar
även till att stärka självtilliten. Utövandet
av idrott är också en viktig faktor
för brytandet av den isolering som ofta
drabbar dessa människor.

De handikappades riksförbund har
begärt ett anslag ur fonden för idrottens
främjande på 326 000 kronor. Vid

Onsdagen den 24 april 1968 fm.

Nr 19

Anslag till avsättning till fonden för idrottens främjande

behandling av den framställningen har
anslaget dock prutats till 270 000 kronor
— en väsentlig prutning. Om riksdagen
följer reservanternas förslag i
fråga om idrottslotteriet torde det bli
möjligt att öka bidraget till DHR i enlighet
med framförda önskemål. Detta
är alltså ytterligare ett skäl för bifall
till reservationen 2.

Herr RUBIN (mbs):

Herr talman! Jag skulle till en början
i korta ordalag vilja beröra Sydafrikas
deltagande i den kommande
olympiaden och Sveriges roll i det sammanhanget.
Frågan är om det skall anslås
statliga medel eller inte om Sydafrika
kommer att deltaga.

Min personliga uppfattning är att politik
och sport absolut inte skall blandas
samman.

Redan vid olympiaden i Antwerpen
1920 utestängde man de länder som förlorat
i första världskriget. Likadant
gjorde man efter det senaste kriget.
Enligt min uppfattning bör varje land
få deltaga och jag tror inte att man
skall blanda in politiska förhållanden
i vissa länder i sportsammanhang.

Yi har tidigare hört av herr Allard
vad som står i 1 § i de olympiska reglerna
om rasdiskriminering m. m. Jag
vill fråga: Gäller detta bara Sydafrika?
Det första land som anmälde att det inte
ville vara med i olympiaden om Sydafrika
skulle deltaga var t. ex. Etiopien.

I Etiopien finns en folkgrupp, gallafolket,
som talar ett språk som heter
galinja. Det får över huvud taget inte
tryckas någon litteratur på galinja, och
man får inte heller ha radioutsändningar
etc. I Etiopien förekommer alltså
liksom i många andra länder en form
av rasdiskriminering. Etiopien vann
den kanske förnämsta sportgrenen i
Rom-olympiaden, nämligen maratonlöpningen
genom Abebe Bikele, vilken
kanske nu hindras deltaga om Sydafrika
inte utesluts ur spelen.

Vi kan erinra oss Brasilien, som till
den senaste olympiaden skickade inte
mindre än 61 deltagare. Har kammarens
ärade ledamöter möjligen läst i
tidningarna om hur många indianer
som har utrotats i Brasilien under senare
tid? Är inte det också en form
av rasdiskriminering?

Vad säger alla de herrar som talar
så högt i dessa frågor om exempelvis
Portugal? Hurudana är förhållandena
i Angola? Jag behöver inte beröra dem;
alla känner så väl till dem. Portugal
sände inte mindre än 20 deltagare till
den senaste olympiaden.

Hur är det med Sudan, som vid
olympiaden år 1960 skickade tio deltagare?
Alla är vi väl medvetna om det
raskrig som ännu pågår i södra Sudan,
där det talas om tusentals dödade människor.

Hur förhåller det sig i Nigeria, som
skickade 18 deltagare till den senaste
olympiaden? Vi känner väl till att cirka
30 000 människor tillhörande ibofolket
fängslades och dödades redan innan
kriget i Biafra bröt ut.

Finns det inte strängt taget åtskilliga
andra länder som man skulle kunna
lägga till denna lista? När man diskuterar
sådana här saker bör man inte
välja ut ett enda land; då måste man
ta med åtskilliga andra. Enligt min mening
bör varje nation som anmäler sig
till en olympiad få ställa upp; annars
måste man bedöma alla nationer enligt
de regler som förefinns. Jag vill i detta
sammanhang påpeka att jag är en
bestämd motståndare till Sydafrikas
raspolitik; det har kanske framgått av
tidigare anföranden från denna talarstol.

Jag vill också, herr talman, beröra
vårt ständigt återkommande ämne om
statligt stöd till boxning. Här diskuteras
det många gånger från olika utgångspunkter.
Man talar från det ena
hållet om boxning som våld, från det
andra hållet om boxning som idrott.
Jag kan inte förstå att en organiserad

32 Nr 19 Onsdagen den 24 april 1968 fm.

Anslag till avsättning till fonden för idrottens främjande

misshandel som går ut på att tillfoga
en annan människa en skada — helst
så långvarig att man kan räkna till
tio över vederbörande för att veta att
han är riktigt medvetslös — har någonting
med idrott att göra. Herr Tobé talade
om att han hade besökt en boxningsmatch
där det bara förekom litet näsblod,
och det såg ganska trevligt ut,
tyckte han. Man kan ha olika uppfattningar
om vad som ser trevligt ut,
men jag tycker inte att näsblod gör det.

Det viktiga i sammanhanget är att
vi i boxning ofta har att göra med ungdom.
Tyvärr har alltför få studerat
Nordiska rådets utredning om boxningen.
Slår man upp s. 43, finner man att
av dem som utövar denna misshandel
— observera: icke idrott! — hör 31,7
procent till åldersgruppen 16—17 år
och 41,4 procent till gruppen 18—20 år.
Vi har alltså främst att göra med ungdomar.
En talare undrade för en stund
sedan från denna talarstol, om man
borde missunna dessa ett sunt föreningsliv.
Jag frågar i stället: Kan det
vara någonting sunt att lära sig att slå
och misshandla varandra?

Jag tycker det är ganska betecknande
att Nordiska rådet på de sista sidorna
i sin utredning framhåller att man
i det framtida forskningsarbetet bör
försöka få till stånd ett visst samarbete
med trafikforskningen. Vilka olyckor
är det då som är de allvarligaste
i trafiken? Jo, det är just hjärnskadorna.

Det brukar sägas från många håll
att proffsboxningen skulle man ju kunna
förbjuda men amatörboxningen är
någonting helt annat. Om man skall
hänvisa till några auktoriteter i dessa
hänseenden under senare tid kan man
som exempel ta f. d. boxningsvärldsmästaren
Ingemar Johansson. Denne
säger klart och tydligt i sina uttalanden,
att om proffsboxningen skall förbjudas,
bör även amatörboxningen förbjudas.
Han hävdar nämligen att proffsboxaren
är mer utbildad, har lärt sig

att gardera sig bättre än amatörboxaren
etc.

Här har också sagts från talarstolen,
att inget annat idrottsförbund har vidtagit
så många åtgärder som Boxningsförbundet
för att stävja de olyckor som
kan inträffa. Men kan de skador som
uppstår till följd av boxning egentligen
betecknas som olyckor? Jag anser naturligtvis
att det är en olycka att en
människa blir knockad, men det förnämsta
i en boxningsmatch anses vara
att lyckas knocka motståndaren — det
räknas absolut som det allra bästa, det
kan alla intyga som har bevistat boxningsmatcher.

Det har sagts här förut, att boxningssporten
bör diskuteras av dem som känner
bättre till den. Som jag kanske tidigare
har upplyst är jag pressfotograf
och som sådan har jag bevistat hundratalet
boxningsmatcher. Jag har sett
16—17-åriga pojkar forslas ut till omklädnadsrummet
och kanske minuter
senare sett dem vakna till liv igen ur
sin medvetslöshet och hört dem fråga,
om matchen slutat eller om de hunnit
börja boxas. Då tycker man inte att
boxning har med idrott eller fostrande
och stärkande föreningsliv att göra.

Herr Sjöholm har mycket riktigt tidigare
framhållit att skadade hjärnceller
aldrig kan ersättas med nya. I debatten
har också påpekats, att symptom på skador
som tillfogats boxare kan visa sig
först långt senare — det är alltså dessa
symptom som är synnerligen farliga
för den skadade. På s. 21 i den nordiska
utredningen kan vi läsa, att människor
kan drabbas av karaktärsförändringar,
med emotionell instabilitet
som följd och intellektuell reduktion,
får sämre uppfattningsförmåga än de
hade tidigare etc. Är inte detta belägg
för att de som ägnar sig åt boxning och
särskilt professionell sådan -—• det är
denna kategori vi kanske mest hör talas
om och kan läsa om i tidningarna
— kan undergå och tydligen ibland
även undergått en karaktärsförvand -

Onsdagen den 24 april 1968 fm. Nr 19

Anslag till avsättning till fonden för idrottens främjande
ger bl. a.: »Det är på tiden att säga:

ling? Från början stiliga och präktiga
pojkar har under senare tid företagit
sig saker som står främmande för de
flesta normala människor. Den medicinska
forskningen har emellertid visat
att de kunnat få denna instabilitet och
en emotionell reduktion till följd av sitt
grymma hantverk i ringen.

En gång i världen, på 1920-talet, fick
boxningen sortera under den s. k. varietélagen,
som omfattade förevisning
av björnar och vaxkabinett. Jag har
många gånger frågat mig när boxningen
här i Sverige skall ställas in i vaxkabinettet
igen. Jag är förvånad över att
så inte skett redan tidigare.

I Sverige avgör domaren enväldigt
om en match skall avbrytas eller inte.
Nordiska rådets utredning förordar ett
annat förfarande och vill enligt föreliggande
förslag att läkaren skall avgöra
den saken. Enligt min mening bör också
den medicinska sakkunskapen avgöra
boxningens vara eller inte vara, och
jag vill därför understryka vad den
medicinska expertisen sedan långliga
tider sagt och fortfarande säger.

Medicinska fakulteten i Uppsala har
konstaterat att »boxning är att anse
som en ohygienisk form av idrottsutövning,
som innebär bestämda hälsorisker».

Medicinska fakulteten i Lund säger:
»En idrott som bland annat bygger på
möjligheten och målet att besegra motståndaren
genom att tillfoga honom organisk
skada eller funktionell rubbning
är icke acceptabel ur medicinsk synpunkt.
»

Medicinalstyrelsen säger: »Boxning

är den enda sportgren där den som
avsiktligt tillfogar motståndaren en svår
skada ej diskvalificeras utan i stället
utropas som segrare.»

Socialstyrelsen säger: »All tävling

och uppvisning i boxning bör helt förbjudas.
Det bör icke komma i fråga att
understödja boxningssporten med allmänna
medel.»

Hjärnkirurgen Herbert Olivecrona sä -

aldrig så många miljoner räcker inte
till för att ersätta förlorad hjärnvävnad.
» Professorerna Lars Werkö och
Olle Höök säger: »Förbjud all boxning
i Sverige.»

Till och med boxningsläkaren Gösta
Karlsson, Ingemar Johanssons medicinske
rådgivare, har klart uttalat: »Medicinskt
sett finns det ingen nåd för
boxningen. Den bör försvinna.»

Ändå stiger herr Allard upp i talarstolen
för att ännu en gång tala om
ungdomens fostran. En lång proffsboxningsmatch
kan gå upp till 15 ronder.
Jag vill nog beteckna de matcher vi
hittills haft i riksdagen och även den i
dag som matcher mellan amatörer. De
brukar vara klara efter tre ronder. Hittills
har vi alltså gått tio för många.

Vi bör låta den medicinska fackkunskapen
tala, och jag hänvisar till de
uttalanden som gjorts av denna. Därför,
herr talman, yrkar jag bifall till
reservationerna nr 1 av herr Kaijser
m. fl. och nr 3 av herr Virgin m. fl.

I detta anförande instämde herr Fridolfsson
i Stockholm (h).

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Det har varit en mycket
lång match om boxningen, och herr Rubin
karakteriserade alldeles nyss debattörerna
som amatörer. I det avseendet
har jag en avvikande mening, ty under
alla de år man diskuterat boxningens
vara eller icke vara och huruvida boxningssporten
skall få statsanslag ur fonden
för idrottens främjande har debattörerna
utvecklats till proffs.

Jag håller gärna med om att det
med hänsyn till de arbetstyngda plena
som ligger framför kammarens ledamöter
kanske skulle vara av ett visst intresse
om vi införde samma regler som
gäller för amatörboxningen: avkortade
ronder för amatörer och något längre
för de professionella. Men här har vi
tydligen att göra med professionella de -

2 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 fm.

34 Nr 19

Anslag till avsättning till fonden för idrottens främjande

battörer på boxningens område, även
om de inte precis representerar den
legendariska raka vänsterns landslag
med »Stickan» Cederberg i spetsen som
vi hade under 1930-talet.

Jag skulle, herr talman, framför allt
vilja uttrycka min tillfredsställelse över
de möjligheter vi nu har att kunna
konstatera att de olympiska spelen
kommer till stånd i Mexico och att
Sydafrika genom det beslut som kommer
att fattas blir uteslutet. Hela grundidén,
hela grundtanken för de olympiska
spelens genomförande hade på
något sätt varit förfelad om Sydafrika
lämnats möjligheter att delta.

Man får naturligtvis ha vilken uppfattning
som helst, men opinionsyttringar
inte bara från idrottens folk utan
även från andra organisationer och
sammanslutningar bör kunna göra sig
gällande. Visst förstår jag att det för
den sydafrikanske hundrameterslöpare
som herr Sjöholm nämnde kan vara en
besvikelse att inte få tillfälle att erövra
den medalj som han mänskligt att döma
har möjlighet att vinna, men i detta
läge tror jag det är viktigare att vi manifesterar
vår ovilja mot att Sydafrika
bedriver så hård rasdiskriminering.

Idrottens betydelse har framhållits
av många talare från denna talarstol,
och den är vi alla överens om liksom
om att de anslag som går över statsbudgeten
inte täcker de verkliga kostnaderna.
De kostnadsstegringar som
samtliga föreningar i landet fått vidkännas
gör att man framför allt på
ledarsidan har svårt att få folk som
aktivt tar hand om ungdomen —• de
tvingas i stället att syssla med lotterier
och olika former av spel. Statsbidraget
är kanske i och för sig imponerande —
något över 30 milj. kr. — men kommunernas
bidrag är betydligt större.
Vi har haft den principiella inställningen
att staten skall stå för kostnader för
den levande idrotten och kommunerna
för kostnader för fasta anläggningar.
Vi motionärer har föreslagit anordnan -

det av ett idrottslotteri, därför att vi
ansett att det skulle medverka till att
ytterligare medel kunde ställas till den
levande idrottens förfogande. Ett idrottslotteri
skulle ge 7,2 milj. kr. och
statskassan skulle få 4,8 milj. kr.

Herr Lindholm sade att utskottet har
grundat sitt ställningstagande på svårigheterna
att sälja de månatliga lotterna
i Svenska penninglotteriet. Han hänvisade
också till att vi här i landet
översvämmas av tyska lotter och engelska
tips, och dessa skulle ytterligare
öka svårigheterna att sälja lotter i ett
idrottslotteri. Har inte vi i Sverige förmåga
att göra lotterier och tips så attraktiva
att vi kan möta den konkurrens
vi får från tyska och engelska firmor? Herr

talman! Vi har tidigare hört
vilka resurser Friidrottsförbundets ordförande
Matts Carlgren anser behövs
för att nå det mål som vi anser önskvärt
för idrotten. Vi vet också att Fotbollförbundet
har svårt att fullfölja sin
målsättning på grund av de ekonomiska
svårigheter som i stort sett samtliga föreningar
i landet brottas med.

Jag vill med det sagda yrka bifall till
reservationen 2 av herr Edström m. fl.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Jag deltar inte varje
år i boxningsdebatten; jag gjorde det
så sent som för ett år sedan, och därför
kan jag i år avstå från att upprepa
de gamla och välkända argumenten.
Jag vill på den punkten kort och gott
instämma i de synpunkter som herr
Allard har anfört.

Att jag trots detta begärt ordet beror
på att vi så sent som den 14 mars hade
en överläggning här i kammaren om
Sydafrikas deltagande i olympiaden.
Statsrådet Lange framhöll vid detta tillfälle
som svar på en fråga, att han delade
Riksidrottsstyrelsens uppfattning
att detta beslut om Sydafrikas deltagande
i olympiaden borde omprövas

Onsdagen den 24 april 1968 fm. Nr 19

Anslag till avsättning till fonden för idrottens främjande

samt att rasdiskriminering är helt främmande
för de idéer, som de olympiska
spelen och för övrigt all idrott bygger
på. Jag framhöll då — och jag vill
gärna upprepa det — att det måste
vara en självklar princip att idrottsmän
skall behandlas lika oavsett hudfärg och
att de olympiska idrottslekarna skulle
förlora sin mening om rasförtryckarna
släpptes in.

Sveriges riksidrottsförbund har begärt
900 000 kronor för svenskt deltagande
i de olympiska spelen. Under
normala förhållanden anvisas detta belopp
med glädje. Vårt ekonomiska åtagande
ter sig meningsfyllt endast under
den förutsättningen, att de olympiska
spelens fina tanke och idé inte förfuskas.

I dag — en och en halv månad efter
det att vi hade det förra samtalet här
i kammaren i denna fråga — befinner
vi oss inte i precis samma situation;
vi behöver inte hysa samma oro och
det känns som en stor lättnad.

Jag sade vid detta tillfälle att dessa
pengar vid ett uteblivande skulle kunna
komma till användning på annat håll
inom den svenska idrottsvärlden. Herr
statsrådet framhöll att han hade full
förståelse för att riksdagen kanske skulle
komma att tveka i anslagsfrågan, om
en omprövning ej kom till stånd.

Mot den bakgrunden är det tillfredsställande
att det nu skett en sådan omprövning.
Det ser ju också ut som om
förnuftet skulle segra. Den länge efterlysta
omprövningen har verkligen kommit
i gång. Men vägen dit har varit
lång och knagglig. Så sent som i början
av april läste jag i Idrottsbladet, att
den olympiske »påven» Mr Brundage
hade gripits av någonting som vi skulle
kunna karakterisera som storhetsvansinne.
Han hade en otrolig förklaring.
De olympiska spelen i Mexico City,
sade han, kommer att äga rum, även
om bara jag själv och fem sydafrikaner
skulle komma!

Det bär sagts att det fanns behov

av en omprövning, och det är glädjande
att den nu har kommit till stånd.
När vi varit tveksamma och begärt en
omprövning, så har det verkat litet underligt
att man samtidigt på idrottshåll
har sagt, att Sverige kommer att delta
i olympiaden vad som än händer. Det
stämmer inte överens med min uppfattning.
Det har sagts att vi politiker
inte skall yttra oss i denna fråga. Det
tycker jag är en oriktig uppfattning.
Sveriges olympiska representation liksom
idrotten över huvud taget kan int?
klara sig utan anslag från stat och
kommun, och många med mig anser
att idrotten är en samhällsangelägenhet
som berör oss alla.

Att det hade varit en orimlighet att
släppa in Sydafrika i olympiska spelen
i höst har framgått av mycket av det
som skrivits i pressen. Ett yttrande har
för mig varit avgörande. Bankdirektören
Karl-Arvid Norlin i Svenska sportskytteförbundet
har avslöjat, att färgade
skyttar i Sydafrikas olympiska lag var
en omöjlighet, eftersom svarta män inte
får bära vapen. Mot den bakgrunden
är det alldeles otänkbart, att vi skulle
ha vidhållit tidigare fattade beslut.

Efter den debatt vi hade i kammaren
för en och en halv månad sedan och
efter statsrådet Langes upplysande svar
kunde man emellertid läsa att även
framstående idrottsledare var tveksamma.
Man sade: Myndigheterna har ingen
rätt att lägga sig i vad vi gör. Ett
svenskt deltagande, sade man, kan genomföras
utan riksdagsanslag. Detta uttalande
var ju värt att notera.

Insamlingsvägen, sades det, skulle
man kunna få ihop det erforderliga beloppet,
900 000 kronor. Det är ju i och
för sig en god idé att idrottsrörelsen
på detta sätt effektivt skulle kunna
ekonomisera en del av sin verksamhet,
Det kan säkert behövas; även om riksdagen
anvisar medel till deltagande i
olympiaden, så uppstår naturligtvis nya
önskemål och nya behov som inte kan
tillgodoses. Om framstående idrottsle -

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 fm.

Anslag till avsättning till fonden för idrottens främjande

dare anser att det är så lätt att samla
in pengar, så förstår jag inte varför
man tvekar. Även om riksdagen anvisar
dessa medel för deltagande i olympiaden
finns det ju stora behov kvar att
täcka, ty samhällets insatser kommer
alltid — det utgår jag ifrån — att framstå
som otillräckliga.

Det brukar sägas att vi inte skall politisera
idrotten, och det har också
sagts från denna talarstol. I princip delar
jag den meningen. Men vem är det
som politiserar idrotten? Enligt min
mening det land som vägrar vita och
färgade idrottsmän att tävla tillsammans.
Den omprövning som nu sker
innebär ju också ett bakslag för dem
som tidigare inbjudit Sydafrika att delta
i olympiaden i Mexico. Man måste
hälsa med tillfredsställelse att den opinionsyttring
som svept fram över världen
nu tycks leda till en fullständig
omsvängning. Jag hoppas att detta fördömande
skall göra intryck också på
dem som har makten i Sydafrika. Kanske
man kan hoppas att denna diskussion
skall bidra till en allt starkare opinion
mot den förödmjukande rasåtskillnadspolitiken.

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Jag hade inte heller i
dag tänkt blanda mig i debatten beträffande
boxningssporten; den har ju förts
många gånger tidigare här i riksdagen.
När jag nu ändå gör det är det på
grund av att jag tycker att man bedömer
denna gren av idrotten litet orättvist.
Jag skall inte ge mig in på frågan
om olympiaden och Sydafrika — jag
vill på den punkten fullständigt instämma
i vad föregående talare sagt. Men
alla medajer har ju en baksida. Baksidan
när det gäller idrotten och sporten är
för de flesta grenar tävlingsmomentet.
Jag tror att man kan gå till vilken medicinsk
sakkunnig som helst och få konstaterat
att tävlingsmomentet inte är
bra. All idrotts mål är ju träningen,

och medlet är tävlingen; det är för att
skapa ett intressemoment i idrottsutövandet
som man har tävlingen.

Herr Sjöholm frågade drastiskt om
det var så angenämt att se en boxare
ligga raklång på golvet. Det är det naturligtvis
ingen som tycker. Men det är
ju inte heller så angenämt att på en
idrottsplats se när bårbärarna kommer
in med en bår och bär ut en fotbollsspelare
som fått ett ben avsparkat. Det
är inte heller så trevligt att under en
bandymatch se hur bollen tar i en bandyspelares
öga med de skador som det
kan åstadkomma.

Jag erinrar mig en episod som jag
själv råkade ut för när jag spelade fotboll.
Jag hade olyckan att komma in
på lasarettet samtidigt som två andra
kommit in för samma sorts skada; den
ena hade kommit in på lördagen och
den andra på söndagen, och jag kom på
söndagskvällen. Vi hade meniskskador
alla tre. När överläkaren gick förbi
den öppna dörren till den sal där jag
låg gick han och resonerade med underläkaren,
och jag hörde då hur han
sade: Hur skall vi göra med dessa fotbollsidioter?
Jag är säker på att om
man hade gått till läkaren och frågat
så skulle denne omedelbart ha sagt, att
fotbollen är till sådan skada, att man
bör besluta upphöra med fotbollsspel.
I så fall skulle kanske herr Sjöholm ha
haft stöd för ett eventuellt krav att inte
ge bidrag till fotbollssporten.

Det kan tyvärr inte undgås att det
uppstår vissa skador vid idrott. Jag
talade tidigare om vissa synbilder som
kanske inte är så angenäma. Låt mig
komplettera dem med ytterligare ett
par. Hur många är det inte som har
sett en löpare som har stupat på mållinjen.
Jag tycker inte det är angenämt —
vare sig det har varit en löpning på
en idrottsbana eller en löpning på en
skridskobana. Det tillfälle när löparen
just kommer över mållinjen och faller
har jag inte tyckt vara angenämt att bli
åskådare till. Jag vill emellertid säga

Onsdagen den 24 april 1968 fm. Nr 19

Anslag till avsättning till fonden för idrottens främjande

att den uppbyggnad av kroppen som
träningen medför är så pass värdefull
att man väl får finna sig i sådana obebag.
Jag fick ligga ganska länge på lasarettet
för min skada, men jag vill bara
säga att jag ändå tror att en hel del
av min tid inom idrotten har varit så
positiv att det fullt uppväger den tid
som jag fick ligga sjuk.

En annan sak som jag tycker borde
komma med i bilden är att man ibland
ger boxningen ansvar för och lägger
på boxningssporten skulden för saker
som boxningssporten som sådan inte
är orsak till. Det har väl visats vid flera
tillfällen -— tyvärr kan man säga —
att idrottsutövare, däribland kanske sådana
som ägnar sig åt boxningssporten,
har använt sig av alkohol och narkotika,
och det är ju inte bra för någon
människa. Jag undrar därför om man
inte stundom blandar ihop skador som
uppstått av detta bruk med skador som
har uppstått genom boxningen. Träningen
för boxning är mycket allsidig.
Var och en kan ju studera vilken harmonisk
kropp en boxare som är vältränad
får. Jag vet att simningen också
medför en utmärkt allsidig träning för
kroppsutvecklingen, och det finns väl
några fler idrotter med samma verkan.
Men träningen för boxning är som sagt
mycket allsidig.

Jag är fullt medveten om att det förekommer
vissa brister inom boxningssporten
liksom det kan förekomma inom
andra idrottsgrenar, men jag tycker
nog att man skall överlåta till organisationerna
själva att rätta till dessa
brister. Det har väl visat sig att man
inom boxningssporten har uppmärksammat
skadeverkningarna och försöker
att på alla sätt vidta åtgärder för
att skydda boxningssportens utövare
från dessa skador.

Låt mig sluta med att än en gång
erinra om vad som är idrottens mål:
det är träningen för att skapa en sund
kropp, och medlet för att nå detta är
tävlingen.

Herr DOCKERED (ep):

Herr talman! Flera talare har ju sagt
att de inte tänkt delta i denna debatt
och jag får säga detsamma. Jag har inte
deltagit i boxningsdebatterna tidigare
när det har gällt utlåtanden från
statsutskottet utan då har utlåtandena
kommit från första lagutskottet. Emellertid
tyckte jag att herr Hamrin i Jönköping
i dag var så orättvis i sin framställning
att jag måste begära ordet.

Herr Hamrin sade att ungdomarna
som deltar i boxningsklubbarna är vilseledda
av sina fördomsfria ledare. Till
kammarens protokoll önskar jag få antecknat
ett uttalande av Svenska boxningsförbundet
som lyder på följande
sätt:

»Den ungdom som till sin natur vill
dela intresset omkring uppgiften med
andra ägnar sig åt lagidrotten. Men den
ungdom som är individualistiskt lagd
måste ha rätt att tillfredsställa sina intentioner.
Här har kampidrotterna jämsides
med andra idrottsgrenar av individuell
natur en stor uppgift: Att kanalisera
aggressioner i rätt riktning.

Vi vet inom vårt förbund vilken god
uppfostrare amatörboxningen är, vilket
har bidragit till att många svenska
ungdomar har anpassats i sin slutliga
miljö på rätt sätt. Det är också vetskapen
om detta som gör att det fortfarande
går att rekrytera ledare etc. inom en
idrottsgren som under alltför många år
utsatts för en osaklig och sårande kritik
från icke experter.»

Vi som ägnat oss åt ungdomsverksamhet
måste anta att en idrottsledare som
offrar fritid och egen bekvämlighet för
omhändertagandet av ungdomarna inte
gör detta för att vilseleda utan han gör
sin insats i vetskapen om att den uppgift
han utför är av personlig betydelse
för ungdomarna i fråga. Jag tycker
att vi måste ha klart för oss att det finns
en positiv sida då det gäller denna
verksamhet som inte kan negligeras. Jag
vill understryka att de ledare och andra
som verkligen försöker att ta hand

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 fm.

Anslag till avsättning till fonden för idrottens främjande

om dessa ungdomar är värda ett bättre
öde än att nagelfaras på detta osakliga
sätt. Det är klart att den sten man länge
spottar på till sist blir våt.

Inom parentes kan det förstås sägas
att den verksamhet som Svenska boxningsförbundet
utför också går ut på
att minska de skaderisker som kan finnas
inom denna idrott liksom inom andra,
men det uppstår inte mera skador
inom boxningen än inom andra idrotter.
Svenska boxningsförbundets verksamhet
är ändock ett led i det arbete
som man med hjälp av dessa statsmedel
försöker utföra. Utskottet skriver också
helt riktigt att om inte Svenska boxningsförbundet
får ifrågavarande anslag
»innebär detta enligt riksidrottsförbundets
uppfattning att amatörboxningen
ändå kommer att fortleva men
att Boxningsförbundets verksamhet betänkligt
försvåras då det gäller ungdomsfostran,
utbildning av ledare, instruktörer
och domare». Detta är inte
ett orimligt påstående, ty lämnas inte
anslag måste också förutsättningarna
för denna del av verksamheten försvinna.

Med det sagda, herr talman, vill jag
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag vill bara ge några
korta repliker till herr Johanson i Västervik
och herr Dockered.

Det är kanske riktigt, herr Dockered,
att många av ledarna är i god tro. Jag
håller det till och med för sannolikt
men man måste dock konstatera, att
man inte kan använda hjärnskakningen
som ett medel i den sociala verksamheten.
Det ar emellertid vad man gör.
I den gjorda utredningen lämnas bevis
på att man inte kan boxas utan att det
uppstår hjärnskakningar. Det är riktigt
att det är en individualistisk »idrott».
Det är den verkligen, herr Dockered,
ty det är bara två med och till slut ofta
bara en. Mer individualistiskt kan det

knappast bli och jag anser inte att det
är en fördel.

Herr Johanson i Västervik sade att
träningen är bra. Men boxningsträningen
är inte bra, ty det framgår också
av utredningen att även slagen vid träning
är farliga, inte bara knockoutslagen.
Det är bevisat, skriver utredningen,
att många boxare som aldrig har
varit slagna knockout har fått obotliga
hjärnskador. Även slag som utdelas under
träning är sålunda farliga.

Vad sedan den nämnde fotbollsspelaren
och den bandyspelare som fick en
boll i ögat angår är det inte meningen
att man under bandyspel skall slå bollen
i ögat på en motståndare, herr Johanson!
Det är en olycka. Även fotbollsspelaren
som omnämndes var offer för
en olycka. Men boxaren är offer för
boxningen, sådan som den regelrätt
skall utföras. Man måste kunna lära sig
denna skillnad, herr Johanson! Den är
fundamental. Jag har heller inte hört
någon läkare som vill förbjuda fotboll
— som väl är! — men jag skulle kunna
räkna upp hundratals läkare som vill
förbjuda boxningen. Det måste väl ligga
något i det. Idrotten skall ge sin utövare
en sund kropp, men det får ingen
genom att utsätta sig för hjärnskakningar.

Sedan har jag ställt två mycket konkreta
och väsentliga frågor till herr
Allard utan att få svar. Det är en talande
tystnad, och jag vill gärna uppfatta
den så att herr Allard är en verklig
idrottsvän och att han därför inte anser
sig kunna svara på frågorna.

Slutligen vill jag citera en annan herr
Johansson, som måste sägas vara auktoritet
i sammanhanget, nämligen Ingemar
Johansson, f. d. nationalhjälte.
Han har uttalat att man borde förbjuda
hela rasket, både amatörboxningen och
den professionella boxningen. Han har
också alldeles riktigt påpekat att alla
idrottsmän blir allt bättre, och en bättre
boxare blir ännu farligare för sin
motståndare. Ju hårdare han slår, desto

Onsdagen den 24 april 1968 fm. Nr 19

Anslag till avsättning till fonden för idrottens främjande

farligare blir han för motståndaren.
Ingemar Johansson har formulerat det
så, att den dag en gång kommer då
en boxare kan slå ihjäl en annan med
ett enda slag.

Jag vill fråga, om vi verkligen skall
invänta den dagen — och påskynda
den med hjälp av skattemedel! Det tål
riksdagens anseende helt säkert inte
vid.

Herr ALLARD (s):

Herr talman! Jag ber herr talmannen
och kammarens övriga ledamöter
om ursäkt för att jag förlänger denna
debatt ytterligare, men det är faktiskt
herr Sjöholms skuld mer än min, eftersom
han här har upprepat sina frågor
till mig och jag inte vill att de
skall stå obesvarade i protokollet, även
om jag själv tycker att frågorna har
besvarats tidigare.

Herr Sjöholm frågade vad det är för
skillnad mellan amatörboxning och
professionell boxning. Han vet emellertid
mycket väl att det är en väsentlig
skillnad. För det första gäller för
amatörboxningen en mängd säkerhetsföreskrifter
som inte tillämpas vid den
professionella boxningen. För det andra
har de professionella boxarna hårdare
handskar än amatörboxarna. För det
tredje utkämpas professionell boxning
under betydligt fler ronder än ainatörboxningen.
För det fjärde är den professionella
boxningen en många gånger
mycket osympatisk affär, och man kan
inte beskylla amatörboxningen för att
vara någon affär. Det finns ytterligare
några skillnader som jag emellertid inte
här skall ingå på. Jag vill bara poängtera
att när vi i dag diskuterar statsbidraget
till boxningen, så gäller det
amatörboxningen.

Vidare frågade herr Sjöholm hur jag
ställer mig till knockouten och om jag
tycker det är trevligt att se en boxare
ligga utslagen. Jag vill klart och kategoriskt
svara att jag inte tycker det är
trevligt. Och för att kammarens leda -

möter skall få klart för sig att knockouten
inte är det vanliga slutet på en
amatörboxningsmatch vill jag nämna
att det 1964 utkämpades 1 132 amatörmatcher
här i landet, av vilka 54 slutade
med knockout. Jag tycker att det
var 54 för mycket. De säkerhetsåtgärder
som Boxningsförbundet under en
lång följd av år har vidtagit är också
tillkomna bl. a. för att undvika sådana
inte trevliga slut på amatörmatcherna.

Slutligen vill jag upprepa vad jag
sade tidigare, nämligen att de elva medicinska
experterna i utredningen har
haft fyra olika alternativ att välja på
från medicinska utgångspunkter. Det
första gällde ytterligare säkerhetsföreskrifter,
det andra en begränsning av
boxningen, det tredje ett partiellt förbud
och det fjärde ett fullständigt förbud.
Från medicinska utgångspunkter
stannade experterna vid att det lämpliga
var ytterligare säkerhetsföreskrifter.
Vidare kom de till den slutsatsen
att det bör utgå ekonomiska bidrag till
utarbetandet av bästa möjliga typer av
handskar, huvudskydd och ringunderlag
som skall förhindra skador inom
boxningen. I utredningens betänkande
uttalas att de sålunda föreslagna rekommendationerna
skall tillfredsställa
rimliga medicinska krav.

Jag ber än en gång herr talmannen
och kammarens ledamöter om ursäkt
för att jag förlängt debatten, men jag
har nu besvarat herr Sjöholms frågor.

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Också jag ber kammarens
ledamöter om ursäkt för att jag
återigen tar till orda, men jag gör som
föregående talare: jag skyller på herr
Sjöholm.

Av herr Sjöholms sista inlägg fick
man den uppfattningen att varenda
person, som utövat boxning, har drabbats
av hjärnskada. Det kan väl ändå
inte vara riktigt att göra en sådan beskrivning
för att vinna en opinion för
ett personligt ställningstagande.

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 fm.

Anslag till avsättning till fonden för idrottens främjande

I herr Sjöholms inlägg har begreppet
självförsvar fullständigt försvunnit i beskrivningen
av boxningssporten. Men
träningen inom boxningen är ju ändå
på samma sätt som inom judosporten
i mycket stor utsträckning en övning
för självförsvar. Inte heller judo är, i
den form som denna sport presenterats
i TV, särskilt trevlig.

Jag vill återigen upprepa vad jag tidigare
sagt, nämligen att jag anser att
det är boxningssportens egen uppgift
att söka komma till rätta med de skadeverkningar
som kan uppstå genom sportens
utövande, på samma sätt som jag
anser att man bör göra även inom andra
idrottsgrenar.

Härmed var överläggningen slutad.

Hemställan

Mom. 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 3

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1 a);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Sjöholm begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 3) i
utskottets utlåtande nr 59, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1 a) av herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom

uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Sjöholm begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 116 ja och 88 nej, varjämte
13 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 4

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Eliasson i Sundborn begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 4) i
utskottets utlåtande nr 59, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Edström m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Eliasson i Sundborn begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 138 ja och 76 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Onsdagen den 24 april 1968 fm.

Nr 19

Anslag i vad avser arbetsmarknad och

Motiveringen

Herr talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets motivering,
dels ock på godkännande av
utskottets motivering med den ändring
däri, som föreslagits i reservationen

3); och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvär ad. Herr Björkman begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
utskottets motivering i utskottets
utlåtande nr 59, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
utskottets motivering med den ändring
däri, som föreslagits i reservationen 3)
av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Björkman begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 171 ja och 34 nej, varjämte 9 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering oförändrad.

§ 6

Anslag i vad avser arbetsmarknad
och lokaliseringsstöd m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budget -

lokaliseringsstöd m. m.

året 1968/69 i vad avser arbetsmarknad
och lokaliseringsstöd m. m. jämte motioner.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
1 (bilaga 13, s. 18—54 och punkterna
B 1—B 9, B 11—B 12, C 1—C 2, V: 1,
s. 54—95, 95—100, 109—116 samt 164 i
utdrag av statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 3 januari 1968)

dels berett riksdagen tillfälle att avge
yttrande med anledning av vad departementschefen
i statsrådsprotokollet anfört
angående arbetsmarknadspolitikens
mål och medel m. m.,

dels föreslagit riksdagen att

1) godkänna i statsrådsprotokollet
förordade ändringar att tillämpas
fr. o. m. den 1 juli 1968

a) av grunderna för flyttningsbidrag,

b) av grunderna för näringshjälp och
bidrag till anskaffning av motorfordon
för handikappade,

2) medge att Kungl. Maj :t finge bemyndiga
arbetsmarknadsstyrelsen att
under budgetåret 1968/69 besluta om
avskrivning av lånefordran, uppkommen
inom arbetsmarknadsverket, till
belopp icke överstigande 3 000 kr., beträffande
vilken antingen omständigheterna
gåve vid handen att vederbörande
icke kunde betala sin skuld och enligt
styrelsens bedömande ingen eller ringa
möjlighet förelåge att i framtiden ta ut
betalning eller också åtgärder för att
bevaka och driva in fordringen bedömdes
förenade med arbete och kostnader
i sådan utsträckning att åtgärderna icke
vore ekonomiskt lönande, allt under förutsättning
att sådana åtgärder ändå icke
ansåges påkallade av andra än ekonomiska
förhållanden,

3) medge att beslut om bidrag till anordnande
av verkstäder för handikappade
under budgetåret 1968/69 finge
meddelas intill ett belopp av 25 000 000
kr.,

4) bemyndiga Kungl. Maj:t att besluta
om ökning av den under 3) upptagna
ramen under budgetåret 1968/69,

5) besluta att ramen för lokaliserings -

2* — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 19

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 fm.

Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m.

lån under den femåriga försöksperioden
vidgades till 750 000 000 kr.,

6) för budgetåret 1968/69 anvisa

A) på driftbudgeten under elfte huvudtiteln a)

till Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar
ett förslagsanslag av 18 875 000
kr.,

b) till Arbetsmarknadsstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 6 295 000
kr.,

c) till Arbetsförmedlingen: Avlö ningar

ett förslagsanslag av 91 000 000
kr.,

d) till Arbetsförmedlingen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 26 130 000
kr.,

e) till Allmänna beredskapsarbeten
in. m. ett reservationsanslag av
415 000 000 kr., varav förslagsvis
140 000 000 kr. att avräknas mot automobilskattemedlen,

f) till Särskilda beredskapsarbeten
m. m. ett reservationsanslag av
320 000 000 kr., varav förslagsvis
50 000 000 kr. att avräknas mot automobilskattemedlen,

g) till Förläggningsbyggnader in. in.
ett förslagsanslag av 22 700 000 kr.,

h) till Kostnader för arbetsmarknadsstyrelsens
förrådsverksamhet ett reservationsanslag
av 1 000 kr.,

i) till Omskolning in. m. ett förslagsanslag
av 350 000 000 kr.,

j) till Bidrag till anordnande av verkstäder
för handikappade ett förslagsanslag
av 25 000 000 kr.,

k) till Bidrag till driften av verkstäder
för handikappade ett förslagsanslag
av 40 000 000 kr.,

l) till Lokaliseringsbidrag ett reservationsanslag
av 10 000 000 kr.,

m) till Särskilda stödåtgärder i glesbygder
ett reservationsanslag av
5 000 000 kr., samt

B) på kapitalbudgeten under fonden
för låneunderstöd

till Lokaliseringslån ett investeringsanslag
av 200 000 000 kr.,

7) bemyndiga Kungl. Maj :t att under

budgetåret 1968/69 bevilja lokaliseringslån
med högre belopp än som anvisats
under anslaget.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 4
av herr Werner och II: 7 av herr Hermansson
m. fl., vari, såvitt nu var i
fråga, hemställts att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t
förorda att varje länsarbetsnämnd snarast
läte göra en inventering av arbetslösheten
bland kvinnor,

dels de likalydande motionerna 1:5
av herr Werner och II: 8 av fru Ryding
m. fl.,

dels de likalydande motionerna 1:41
av herr Johan Olsson in. fl. och II: 57
av herr Eriksson i Bäckmora m. fl., vari
hemställts att riksdagen vid behandlingen
av elfte huvudtiteln, punkten
B 5, måtte uttala att byggandet av enskilda
vägar i ökad omfattning måtte
ske som statskommunala beredskapsarbeten,

dels de likalydande motionerna 1:58
av herrar Dahlberg och Tage Johansson
och II: 87 av fröken Sandell och herr
Bengtsson i Landskrona, vari hemställts
att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t
begära en allsidig utredning av de problem
som sammanhängde med startandet
och driften av verkstäder för handikappade,

dels de likalydande motionerna I: 59
av herr Johan Olsson in. fl. och 11:85
av herr Andersson i Örebro m. fl.,

dels de likalydande motionerna 1:162
av herr Karl-Erik Eriksson och 11:214
av herrar Andersson i Örebro och Larsson
i Umeå,

dels motionen 11:219 av fru Marklund
m. fl., vari föreslagits att riksdagen
beslutade uttala sig för genomförandet
av ett enhetligt huvudmannaskap genom
landstingskommunerna för de skyddade
verkstäderna och övrig till dem knuten
verksamhet och att riksdagen i anledning
härav i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställde om utarbetandet av

Onsdagen den 24 april 1968 fm.

Nr 19

Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m.

erforderliga anvisningar, samt att jämväl
frågan prövades om lämpligt centralt
organ sorterande under arbetsmarknadsstyrelsen
för planering av
produktionsinriktning och marknadsföring
för de skyddade verkstäderna,
dels de likalydande motionerna I: 229
av herr Högström m. fl. och II: 29b av
herr Sundelin in. fl.,

dels de likalydande motionerna I: 232
av herr Johan Olsson m. fl. och II: 283
av herr Eriksson i Bäckmora m. fl.,
vari hemställts att riksdagen, för att ett
ökat vägbyggande skulle komma till
stånd, måtte vid behandlingen av elfte
huvudtiteln punkt B 5 utiala, att vägar
i ökad utsträckning måtte byggas som
beredskapsarbeten i enlighet med vad
i motionerna anförts,

dels de likalydande motionerna I: 233
av herr Johan Olsson in. fl. och 11:293
av herrar Sjönell och Dahlgren, vari
hemställts att riksdagen måtte besluta
att statsbidrag måtte kunna utgå till
kommuner som i form av statskommunala
beredskapsarbeten eller på andra
godtagbara sätt uppförde lokaléF för
hantverks-, industri- och serviceföretag
i syfte att främja sysselsättning och
lokal service,

dels de likalydande motionerna I: 234
av fröken Stenberg m. fl. och II: 291
av herrar Nilsson i Agnäs och Petersson,

dels de likalydande motionerna I: 237
av herr Österdahl och II: 285 av herrar
Gustafsson i Stenkyrka och Franzén i
Träkumla, vari hemställts att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte uttala,
att nyetablering av företag och utveckling
av redan befintligt näringsliv på
Gotland -— liksom turist- och fritidsnäringarna
— stöddes med lån och bidrag
om länet inginge i stödområdet,
dels de likalydande motionerna I: 321
av herrar Torsten Andersson och Nils
Nilsson och II: bI8 av herrar Johansson
i Växjö och Gustavsson i Alvesta,

dels de likalydande motionerna I: 325

av herr Dahlén m. fl. och II: b27 av herr
Wedén m. fl., vari hemställts

A) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära

1) förslag om försöksverksamhet med
statsbidrag till företagsutbildning i enlighet
med i motionerna angivna riktlinjer,

2) översyn av inkomstprövningsreglerna
beträffande grundbidraget för omskolning
i syfte att underlätta för de
kvinnor, som så önskade, att erhålla
yrkesinriktad utbildning,

3) översyn av reglerna för flyttningsbidrag
vid anställning på annan ort,
med innebörden att sådant flyttningsbidrag
även kunde utgå till nyutexaminerade,
som ej kunde få lämplig anställning
på studie- eller hemorten,

4) ändring av bestämmelserna för
halvskyddad sysselsättning med innebörden,
för det första, att sådan sysselsättning
i framtiden skulle omfatta även
äldre arbetskraft och personer som visserligen
icke vore handikappade, men
vilkas arbetsplacering i öppna marknaden
ändå på grund av nedsatt arbetsförmåga
bedömdes vara särskilt svår
samt, för det andra, att halvskyddad
sysselsättning skulle kunna anordnas
också inom kommunal tjänst och i företag
med mindre än fem anställda,

5) att, i den mån det vore möjligt att
öka placeringen i halvskyddad verksamhet
på det sätt som ovan anförts, intill
tio milj. kr. av anslaget för särskilda
beredskapsarbeten borde kunna användas
för att utvidga den halvskyddade
verksamheten,

6) förslag om utvidgad arbetsmarknadsforskning
i syfte bl. a. att ge underlag
för tillförlitligare arbetskraftsprognoser
för olika yrken,

B) att riksdagen måtte anslå medel
till inrättande av 30 tjänster som inspektörer
inom yrkesvägledning och arbetsvärd
och därför till Arbetsförmedlingen:
Avlöningar anvisa ett i förhållande
till Kungl. Maj ds förslag med 1 050 000
kr. höjt förslagsanslag av 92 050 000 kr.,

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 fm.

Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m.

dels de likalydande motionerna I: 330
av herr Holmberg m.fl. och 11:407 av
herr Bohman m. fl., vari hemställts att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte hemställa

att KSA-utredningen finge i uppdrag
att undersöka möjligheterna och formerna
för ett system varigenom även
icke avtalsbunden arbetskraft kunde erhålla
avgångsbidrag,

att arbetsinarknadsutredningens och
arbetsmarknadsstyrelsens förslag rörande
ökad företagsutbildning förverkligades,
och

att de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna
genom särskild expertis bleve
föremål för en ingående analys i syfte
att klarlägga deras effekt och effektivitet
i relation till kostnaderna och de
samhällsekonomiska verkningarna,
dels de likalydande motionerna I: 334
av fru Landberg och fröken Mattson
och II: MO av fru Ekendahl in. fl., vari
hemställts att grundbidrag för omskolning
m. in. skulle utgå oberoende av
makes inkomst,

dels de likalydande motionerna I: 336
av herr Nils Theodor Larsson in. fl. och
II: 409 av herr Börjesson i Glömminge
m. fl., vari hemställts att riksdagen
måtte medge att det statliga ekonomiska
företagsstödet i lokaliseringspolitiskt
syfte finge i högre grad än nu vore fallet
inriktas på de sysselsättningssvaga
områdena i östra Götaland,

dels de likalydande motionerna I: 337
av herr Åke Larsson m.fl. och II: 422
av fru Lindberg m. fl.,

dels de likalydande motionerna I: 338
av herr Lidgard och II: 420 av fru Kristensson,

dels de likalydande motionerna I: 339
av herr Lundström m.fl. och II: 430 av
herr Wiklund i Stockholm in. fl., vari
föreslagits att Kungl. Maj :ts blivande
fullmakt att utfärda föreskrifter om bidrag
till kostnaderna för grupplivförsäkring
till personer, som genomginge
arbetsprövning eller arbetsträning, utsträcktes
till att omfatta även sådana
handikappade personer som sysselsattes

med hemarbete för hemarbetscentrals
eller materialdepås räkning eller i övrigt
för annans räkning utför hemarbete,
som ur grupplivförsäkringssynpunkt
kunde anses göra dem jämförbara
med dem som arbetade i s. k. skyddad
verkstad,

dels de likalydande motionerna I: 3M
av herr Schött och II: 421 av herr Krönmark,
vari föreslagits att riksdagen
måtte besluta att Gotland och Öland
samt Kalmar läns fastland med undantag
av Kalmar och Nybro kommunblock
skulle ingå i det lokaliseringspolitiska
stödområdet,

dels de likalydande motionerna I: 343
av herr Österdahl m.fl. och 11:413 av
herr Gustafsson i Skellefteå m. fl., vari
hemställts att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t ville anhålla att arbetsmarknadsstyrelsen
erhölle bemyndigande
att besluta om beredskapsarbeten
i tätorter på glesbygden avseende
ny-, till- eller ombyggnad av industribyggnader,
turistanläggningar samt hotell
och pensionat enligt i motionerna
angivna riktlinjer,

dels de likalydande motionerna I: 397
av herr Ottosson m.fl. och 11:583 av
herr Turesson,

dels motionen II: 419 av herrar Kellgren
och Lindkvist,

dels de likalydande motionerna I: 459
av herr Eric Carlsson och II: 576 av
herr Jonasson, vari hemställts att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
uttala nödvändigheten av att medel för
ytterligare beredskapsarbeten ställdes
till förfogande för vägbyggnader i
Värmlands län,

dels de likalydande motionerna I: 464
av herr Wikberg och 11:579 av herrar
Larsson i Norderön och Jönsson i Ingemarsgården,
vari hemställts att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla

a) att lokaliseringsstödet inom norra
stödområdets inland måtte förhöjas i
enlighet med vad i motionerna anförts,
samt

b) att en befattningshavare för hand -

Onsdagen den 24 april 1968 fm.

Nr 19

Anslag i vad avser

läggning av lokaliseringsbefrämjande
uppgifter enligt vad i motionerna anförts
måtte placeras vid länsarbetsnämnden
i Jämtlands län,

dels de likalydande motionerna I: 550
av herr Bengtson och II: 704 av herr
Eriksson i Bäckmora in. fl., vari hemställts
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära att den nuvarande
låginkomstutredningen kompletterades
med parlamentariker i enlighet
med vad i motionerna anförts,

dels de likalydande motionerna I: 551
av herr Bengtson m. fl. och II: 718 av
herr Hedlund m. fl., vari hemställts att
riksdagen måtte

1) besluta att förstärkt lokaliseringspolitik
måtte kunna tillämpas i glesbygdsområden
med stora sysselsättningssvårigheter,
innebärande förhöjt
lokaliseringsbidrag och ett sammanlagt
lokaliseringsstöd upp till 100 procent
av investeringskostnaden samt utvidgning
av lokaliseringsstödet till att gälla
även rörelsekapital och till att omfatta
även servicenäringar, i enlighet med
vad i motionerna anförts,

2) anvisa för budgetåret 1968/69 ett
förslagsanslag av 150 000 kr. att användas
för anställning av två arbetsmarknadskonsulenter
hos arbetsmarknadsstyrelsen
med speciella uppgifter för
glesbygderna i enlighet med motionerna,

3) medge att som objekt för beredskapsarbeten
finge användas naturvårdsarbeten
och upprustningsarbeten
i glesbygderna i enlighet med motionernas
syfte,

4) i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
skyndsamt tillsättande av en parlamentarisk
utredning om glesbygdsfrågorna
med uppgift

a) att, så skyndsamt att förslag kunde
föreläggas nästa års riksdag, pröva
de i motionerna för glesbygderna angivna
frågorna om

1. särskild riskfond för företag,

2. särskilt gynnsamma avskrivningsregler
för företag,

3. arbetsmarknadspolitisk yrkesutbildning
av företagare,

arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m.

4. särskilt ekonomiskt stöd för naturvårdsuppgifter,
samt

b) att snarast möjligt lägga fram förslag
till en långsiktslösning med sådana
åtgärder att glesbygdsbefolkningen bereddes
möjligheter till en tillfredsställande
service på grundval av ett så
långt möjligt förstärkt näringsliv i glesbygderna
och därutöver i nödvändig
utsträckning ett kompletterande stöd
från samhället,

dels de likalydande motionerna I: 553
av herr Bengtson m. fl. och II: 717 av
herr Hedlund m. fl., vari hemställts att
riksdagen måtte

1) besluta vid behandlingen av inrikesdepartementets
huvudtitel, punkten
Cl. Lokaliseringsbidrag, att anslaget
till Lokaliseringsbidrag för budgetåret
1968/69 skulle uppföras som förslagsanslag,

2) anvisa under inrikesdepartementets
huvudtitel, Kapitalbudgeten, V:l.
Lokaliseringslån, till Lokaliseringslån
för budgetåret 1968/69 ett investeringsanslag
av 300 milj. kr.,

3) besluta att ramen för lokaliseringsstödet
under den femåriga försöksperioden
skulle vidgas till 1 500
milj. kr., varav 1 200 milj. kr. skulle utgöra
lokaliseringslån och 300 milj. kr.
lokaliseringsbidrag,

4) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om att vid den aviserade utredningen
om lokaliseringsstödets utformning
förslag skyndsamt måtte utarbetas
och föreläggas 1969 års riksdag angående
sådana grunder för lokaliseringspolitiken,
att stöd enligt de för norra
stödområdet gällande principerna kunde
utgå även i andra områden i landet,
vilka hade i stort sett samma sysselsättningsproblem
och näringslivsförhållanden
som norra stödområdet,

dels de likalydande motionerna I: 560
av herrar Fälldin och Sundin och
11:727 av herr Nilsson i Tvärålund
in. fl., vari hemställts att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte medge
att lokaliseringsstöd i form av lån till

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 fm.

Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m.

rörelsekapital finge utgå i enlighet med
i motionerna anförda riktlinjer,

dels de likalydande motionerna I: 561
av herr Fälldin in. fl. och 11:702 av
herr Dahlgren m. fl., vari hemställts att
riksdagen — i syfte att bereda sysselsättning
för friställd och undersysselsatt
äldre arbetskraft i glesbygderna —
i sin skrivelse till Kungl. Maj :t i anledning
av vad departementschefen anfört
om arbetsmarknadspolitiken måtte anhålla att

såsom beredskapsarbete finge bedrivas
dels landskapsvårdsarbeten, dels
skogsarbeten, såsom röjning, gallring
och gödsling, dels byggnadsarbeten
m. m. vid jordbruk, samt

att småbruk i vissa fall finge utgöra
arbetsplats för halvskyddad sysselsättning,

dels de likalydande motionerna I: 565
av herr Holmberg m. fl. och II: 699 av
herr Bohman m. fl., såvitt nu var i
fråga,

dels de likalydande motionerna I: 566
av herrar Paul Jansson och Erik Olsson
och II: 698 av herr Blomkvist in. fl.,
vari bl. a. hemställts att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställde,
att arbetsmarknadsstyrelsen bemyndigades
att inom ramen för anslaget Anordnande
och drift av skyddade verkstäder
samt inom ramen för anslaget
Särskilda beredskapsarbeten under elfte
huvudtiteln för budgetåret 1968/69
bestrida kostnader för viss tillfälligt
anställd planerings- och produktionsteknisk
expertis,

dels de likalydande motionerna I: 568
av herr Lidgard och II: 736 av herr
Wennerfors m. fl., vari bl. a. hemställts
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om att Stockholms
skärgård måtte ingå i det lokaliseringspolitiska
stödområdet,

dels de likalydande motionerna I: 571
av herrar Yngve Nilsson och Arvidson
och II: 726 av herr Nilsson i Bästekille
och fru Sundberg, vari hemställts att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om att Österlen måtte in -

gå i det lokaliseringspolitiska stödområdet,

dels de likalydande motionerna I: 576
av herr Erik Olsson och II: 733 av herr
Trana, vari hemställts att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhölle om
en skyndsam översyn av den skyddade
verksamhetens förutsättningar i enlighet
med vad som anförts i motionerna,
samt att därvid även statsbidragsbestämmelsernas
utformning prövades
med hänsyn till storleken av de kommunala
huvudmännens styrkta nettoförlustkostnader,

dels de likalydande motionerna I: 580
av herr Stefanson och II: 711 av herr
Gustafsson i Skellefteå m. fl., vari hemställts
att riksdagen måtte besluta att
ramen för lokaliseringslån under den
femåriga försöksperioden vidgades till
900 milj. kr.,

dels de likalydande motionerna I: 581
av herr Strandberg och II: 728 av herrar
Nordgren och Nilsson i Agnäs, vari
hemställts att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t anvisade erforderliga lokaliseringsmedel
till projekt som tryggade
sysselsättningen i Norrlands glesbygdsområden
och att, med hänsyn till
att investeringsfonden, Norrlandsfonden
och statliga lokaliseringsstöd i första
hand främjat kustregionen, ärenden
rörande glesbygden skulle behandlas
likvärdigt för att inhämta den rådande
eftersläpningen,

dels de likalydande motionerna I: 582
av herrar Strandberg och Yngve Nilsson
och II: 730 av herr Petersson m. fl.,
vari hemställts att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa att
Kungl. Maj :t måtte låta skyndsamt utreda
och för riksdagen framlägga förslag
om vilka åtgärder som borde vidtas
för att befolkningen i landets glesbygder
skulle på ett rättvist sätt få del av
det stigande välståndet och erbjudas en
tillfredsställande social och kulturell
service, varvid särskilt borde beaktas

a) kommunikationsproblemen i bygder
där järnvägen lagts ned,

Onsdagen den 24 april 1968 fm.

Nr 19

Anslag i vad avser

b) utformningen av fritidsbebyggelsen
och dess sanitära problem,

c) ordnande av skolskjutsar och inackorderingshem
för studerande barn
från glesbygder,

d) möjligheter att tillfredsställande
ordna åldringsvården i kommuner med
hög genomsnittsålder,

e) möjligheter att genom ekonomiskt
lönsamma åtgärder bibehålla det svenska
odlingslandskapet även i de trakter
där traditionell jordbruksdrift icke
längre bedreves,

dels motionen II: 700 av herrar Börjesson
i Falköping och Gomér,

dels de likalydande motionerna I: 583
av herr Svanström och II: 7Öl av herr
Dahlgren, vari hemställts att riksdagen
måtte medge, att en aktiv lokaliseringspolitik
enligt de grunder, som tillämpats
främst inom det s. k. norra stödområdet,
utnyttjades för främjande av
näringslivets utveckling i Kalmar län
och att länet i nämnda avseende betecknades
som ett försöksområde för
en mera omfattande aktiv lokaliseringspolitik
i södra Sverige,

dels de likalydande motionerna I: 584
av herr Svanström och II: 708 av herrar
Gomér och Börjesson i Falköping,
vari hemställts att riksdagen vid behandlingen
av inrikesdepartementets
huvudtitel, punkten B 6. Särskilda beredskapsarbeten
m. m., måtte medge att
näringshjälp i form av bidrag eller
räntefritt lån måtte kunna utgå till
handikappad med maximalt 15 000 kr.,

dels de likalydande motionerna I: 585
av herr Sveningsson och II: 696 av herrar
Bengtson i Solna och Krönmark,
vari hemställts att riksdagen måtte besluta
att av det föreslagna anslaget till
beredskapsarbeten, 415 milj. kr., avräkna
175 milj. kr. mot automobilskattemedel,

dels de likalydande motionerna I: 588
av herr Österdahl och II: 737 av herr
Westberg,

dels de likalydande motionerna I: 589
av herr Österdahl in. fl. och II: 712 av

arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m.

herrar Gustafsson i Stenkyrka och
Franzén i Träkumla,

dels de likalydande motionerna I: 739
av herr Johan Olsson m. fl. och II: 926
av herr Elmstedt m. fl.

Utskottet hemställde,

1. beträffande ett utrednings- och
prognosorgan att riksdagen måtte avslå
motionerna I: 229 och II: 294,

2. beträffande en analys av arbetsmarknadsåtgärderna
att riksdagen måtte
avslå motionerna 1:330 och 11:407,
såvitt nu var i fråga,

3. beträffande utvidgad arbetsmarknadsforskning
att riksdagen måtte avslå
motionerna I: 325 och II: 427, såvitt
nu var i fråga,

4. beträffande förmedling av arbetsobjekt
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 59 och II: 85,

5. beträffande inventering av arbetslöshet
bland kvinnor att riksdagen måtte
avslå motionerna I: 4 och II: 7, såvitt
nu var i fråga,

6. beträffande åtgärder för tjänstemän
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 321 och II: 418,

7. att riksdagen måtte som yttrande
med anledning av vad departementschefen
i statsrådsprotokollet anfört angående
arbetsmarknadspolitikens mål
och medel m. m. ge Kungl. Maj:t till
känna vad utskottet yttrat därom i de
delar som ej behandlats under 1.—6.,

8. beträffande försvarsbeställningar
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 565 och II: 699 i vad de avsåge

a) användning av andra anslag än
anslaget till Allmänna beredskapsarbeten
m. m.,

b) skrivelse till Kungl. Maj:t,

9. beträffande naturvårdsarbeten att
riksdagen måtte avslå motionerna I: 551
och 11:718 samt 1:561 och 11:702,
samtliga motioner såvitt nu var i fråga,

10. beträffande industribyggnader
m. m. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 233 och II: 293 samt I: 343 och
II: 413,

11. beträffande upprustning i gles -

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 fm.

Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m.

bygder att riksdagen måtte avslå motionerna
1:551 och 11:718, såvitt nu
var i fråga,

12. beträffande skogsarbeten och vissa
byggnadsarbeten på jordbruk att
riksdagen måtte avslå motionerna I: 561
och II: 702, såvitt nu var i fråga,

13. beträffande beredskapsarbete i
skogsbruket att riksdagen måtte avslå
motionerna 1:162 och II: 214,

14. beträffande vägarbeten att riksdagen
måtte avslå motionerna I: 41 och
11:57, 1:232 och 11:283, 1:459 och
II: 576 samt I: 585 och II: 696,

15. beträffande renovering i Gamla
stan i Stockholm att riksdagen måtte
avslå motionen II: 419,

16. beträffande medel för socialkurativ
verksamhet och viss expertis
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 566 och II: 698, såvitt nu var i fråga,

17. beträffande flyttningsbidrag till
nyutbildade att riksdagen måtte avslå
motionerna I: 325 och II: 427, såvitt nu
var i fråga,

18. beträffande inlösenbeloppet för
egnahem att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 588 och II: 737,

19. beträffande arkivarbete att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:5 och
11:8,

20. beträffande näringshjälpens maximibelopp
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 584 och II: 708,

21. beträffande företagsutbildning att
riksdagen måtte avslå motionerna I: 325
och 11:427 samt 1:330 och 11:407,
samtliga motioner såvitt nu var i fråga,

22. beträffande nedre åldersgränsen
för omskolning m. m. att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:337 och
II: 422,

23. beträffande studiemedel att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:338
och II: 420,

24. beträffande stöd till handikappade
vid vidareutbildning att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:234 och
II: 291,

25. beträffande inkomstprövning att

riksdagen måtte avslå motionerna I: 325
och 11:427 samt 1:334 och 11:410, de
två förstnämnda såvitt nu var i fråga,

26. beträffande verkstäder för skyddad
sysselsättning m. in. att riksdagen
måtte med bifall till motionerna 1:58
och II: 87 och i anledning av motionerna
II: 219 samt I: 576 och II: 733 ge
Kungl. Maj :t till känna vad utskottet anfört,

27. beträffande grupplivförsäkring
att riksdagen måtte i anledning av motionerna
1:339 och 11:430 ge Kungl.
Maj:t till känna vad utskottet anfört,

28. beträffande halvskyddad sysselsättning
för äldre in. fl. att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:325 och
II: 427, såvitt nu var i fråga,

29. beträffande halvskyddad sysselsättning
på småbruk att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:561 och
II: 702, såvitt nu var i fråga,

30. beträffande halvskyddad sysselsättning
inom kommunal tjänst att riksdagen
måtte i anledning av motionerna
1:325 och 11:427 samt 1:566 och
II: 698, samtliga motioner såvitt nu var
i fråga, ge Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet anfört,

31. beträffande halvskyddad sysselsättning
inom statlig tjänst att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:566 och
II: 698, såvitt nu var i fråga,

32. beträffande företag med mindre
än fem anställda att riksdagen måtte
avslå motionerna I: 325 och II: 427 samt
11:700, de två förstnämnda såvitt nu
var i fråga,

33. beträffande viss medelsanvändning
att riksdagen måtte avslå motionerna
1:325 och 11:427, såvitt nu var i
fråga,

34. beträffande utredning om avgångsbidrag
att riksdagen måtte avslå
motionerna I: 330 och II: 407, såvitt nu
var i fråga,

35. beträffande låginkomstutredningen
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 550 och II: 704,

36. beträffande förhöjt lokaliserings -

Onsdagen den 24 april 1968 fm.

Nr 19

Anslag i råd avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m.

bidrag och lokaliseringsstöd intill
100 % av investeringskostnaden att
riksdagen måtte avslå motionerna
I: 551 och II: 718, såvitt nu var i fråga,

37. beträffande ökat lokaliseringsstöd
i vissa glesbygdsområden m. m. att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:551
och II: 718, I: 464 och II: 579 samt I: 581
och II: 728, de två förstnämnda såvitt
nu var i fråga,

38. beträffande lokaliseringsstödets
geografiska avgränsning att riksdagen
måtte avslå motionerna I: 553 och
11:717, 1:568 och 11:736, 1:237 och
11:285, 1:336 och 11:409, 1:341 och
11:421, 1:571 och 11:726 samt 1:583
och 11:701, de fyra förstnämnda såvitt
nu var i fråga,

39. beträffande rörelsekapital som
stödunderlag att riksdagen måtte avslå
motionerna 1:551 och 11:718 samt
1:560 och 11:727, de två förstnämnda
såvitt nu var i fråga,

40. beträffande gemensamhetsanläggningar
för turiständamål att riksdagen
måtte avslå motionerna I: 397 och
11:583 samt 1:568 och 11:736, de två
sistnämnda såvitt nu var i fråga,

41. beträffande lokaliseringsstöd till
servicenäringar att riksdagen måtte avslå
motionerna I: 551 och II: 718, såvitt
nu var i fråga,

42. beträffande utredning om glesbygdsfrågorna
att riksdagen måtte avslå
motionerna 1:551 och 11:718 samt
I: 582 och II: 730, de två förstnämnda
såvitt nu var i fråga,

43. beträffande samordning av glesbygdsåtgärder
in. m. att riksdagen måtte
avslå motionerna 1:589 och 11:712,

44. beträffande forskning och viss
samordning m. m. att riksdagen måtte
avslå motionerna 1: 739 och 11:926,

45. att riksdagen måtte godkänna i
statsrådsprotokollet förordade ändringar
att tillämpas fr. o. m. den 1 juli 1968

a) av grunderna för flyttningsbidrag,

b) av grunderna för näringshjälp och
bidrag till anskaffning av motorfordon
för handikappade,

46. att riksdagen måtte medge att
Kungl. Maj:t finge bemyndiga arbetsmarknadsstyrelsen
att under budgetåret
1968/69 besluta om avskrivning av
lånefordran, uppkommen inom arbetsmarknadsverket,
till belopp icke överstigande
3 000 kr., beträffande vilken
antingen omständigheterna gåve vid
handen att vederbörande icke kunde
betala sin skuld och enligt styrelsens
bedömande ingen eller ringa möjlighet
förelåge att i framtiden ta ut betalning
eller också åtgärder för att bevaka och
driva in fordringen bedömdes förenade
med arbete och kostnader i sådan utsträckning
att åtgärderna icke vore ekonomiskt
lönande, allt under förutsättning
att sådana åtgärder ändå icke ansåges
påkallade av andra än ekonomiska
förhållanden,

47. att riksdagen måtte medge att beslut
om bidrag till anordnande av verkstäder
för handikappade under budgetåret
1968/69 finge meddelas intill ett
belopp av 25 000 000 kr.,

48. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att besluta om ökning av
den under 46. upptagna ramen under
budgetåret 1968/69,

49. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1:553 och 11:717 samt
1:580 och 11:711, de två förstnämnda
motionerna såvitt avsåge ramen för
stödet, besluta att ramen för lokaliseringslån
under den femåriga försöksperioden
vidgades till 750 000 000 kr.,

50. att riksdagen måtte för budgetåret
1968/69 på driftbudgeten under elfte
huvudtiteln anvisa

a) till Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar
ett förslagsanslag av 18 875 000
kr.,

b) till Arbetsmarknadsstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 6 295 000
kr.,

c) till Arbetsförmedlingen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 26 130 000
kr.,

d) till Allmänna beredskapsarbeten

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 fm.

Anslag i vad avser arbetsmarknad och

m. m. ett reservationsanslag av
415 000 000 kr., varav förslagsvis
140 000 000 kr. att avräknas mot automobilskattemedlen,

e) till Särskilda beredskapsarbeten
in. in. ett reservationsanslag av
320 000 000 kr., varav förslagsvis
50 000 000 kr. att avräknas mot automobilskattemedlen,

f) till Förläggningsbyggnader m. in.
ett förslagsanslag av 22 700 000 kr.,

g) till Kostnader för arbetsmarknadsstyrelsens
förrådsverksamhet ett reservationsanslag
av 1 000 kr.,

h) till Omskolning m. m. ett förslagsanslag
av 350 000 000 kr.,

i) till Bidrag till anordnande av verkstäder
för handikappade ett förslagsanslag
av 25 000 000 kr.,

j) till Bidrag till driften av verkstäder
för handikappade ett förslagsanslag av
40 000 000 kr.,

k) till Särskilda stödåtgärder i glesbygder
ett reservationsanslag av
5 000 000 kr.,

51. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna I: 325 och II: 427, såvitt nu
var i fråga, till Arbetsförmedlingen: Avlöningar
för budgetåret 1968/69 på driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 91 000 000 kr.,

52. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 551 och II: 718 i vad avsåge
medelsanvisning,

53. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna 1:553 och 11:717, såvitt
nu var i fråga, för budgetåret 1968/69
anvisa

a) till Lokaliseringsbidrag på driftbudgeten
under elfte huvudtiteln ett reservationsanslag
av 10 000 000 kr.,

b) till Lokaliseringslån på kapitalbudgeten
under fonden för låneunderstöd
ett investeringsanslag av 200 000 000
kr.,

54. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att under budgetåret 1968/
69 bevilja lokaliseringslån med högre
belopp än som anvisats under anslaget,

lokaliseringsstöd m. m.

55. att riksdagen måtte avslå i detta
sammanhang behandlade motioner till
den del de ej blivit under 1.—54. särskilt
berörda eller behandlade i annat
utskottsutlåtande.

Beservationer hade avgivits

1) beträffande en analys av arbetsmarknadsåtgärderna
av herrar Virgin,
Kaijser, Schött och Turesson samt fröken
Ljungberg (samtliga h), som ansett
att utskottet under 2. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 330 och II: 407, såvitt nu var
i fråga, ge Kungl. Maj :t till känna vad
reservanterna anfört;

2) beträffande naturvårdsarbeten av
herrar Per Jacobsson (fp) och Edström
(fp), fru Elvy Olsson (ep) samt herrar
Johan Olsson (ep), Eliasson i Sundborn
(ep), Nihlfors (fp), Turesson (h), Gustafsson
i Skellefteå (fp), Kätlstad (fp)
och Nilsson i Tvärålund (ep), som ansett
att utskottet under 9. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av motionerna
1:551 och 11:718 samt 1:561
och II: 702, samtliga motioner såvitt nu
var i fråga, ge Kungl. Maj :t till känna
vad reservanterna anfört;

3) beträffande industribyggnader
m. m. av herrar Per Jacobsson (fp) och
Edström (fp), fru Elvy Olsson (ep)
samt herrar Johan Olsson (ep), Eliasson
i Sundborn (ep), Nihlfors (fp),
Gustafsson i Skellefteå (fp), Kållstad
(fp) och Nilsson i Tvärålund (ep),
som ansett att utskottet under 10. bort
hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 233 och II: 293 samt
1:343 och 11:413 ge Kungl. Maj:t till
känna vad reservanterna anfört;

4) beträffande upprustning i glesbygder
av herrar Per Jacobsson (fp)
och Edström (fp), fru Elvy Olsson (ep)
samt herrar Johan Olsson (ep), Eliasson
i Sundborn (ep), Nihlfors (fp),
Gustafsson i Skellefteå (fp), Kållstad
(fp) och Nilsson i Tvärålund (ep), som
ansett att utskottet under 11. bort hemställa,

Onsdagen den 24 april 1968 fm.

Nr 19

Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m.

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 551 och II: 718, såvitt nu
var i fråga, ge Kungl. Maj it till känna
vad reservanterna anfört;

5) beträffande skogsarbeten och vissa
byggnadsarbeten på jordbruk av herrar
Per Jacobsson (fp) och Edström
(fp), fru Elvy Olsson (ep) samt herrar
Johan Olsson (ep), Eliasson i Sundborn
(ep), Nihlfors (fp), Gustafsson
i Skellefteå (fp), Källstad (fp) och
Nilsson i Tvärålund (ep), som ansett
att utskottet under 12. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:561 och 11:702, såvitt
nu var i fråga, ge Kungl. Maj :t till känna
vad reservanterna anfört;

6) beträffande vägarbeten av herrar
Per Jacobsson (fp) och Edström (fp),
fru Elvy Olsson (ep) samt herrar Johan
Olsson (ep), Eliasson i Sundborn (ep),
Nihlfors (fp), Gustafsson i Skellefteå
(fp), Källstad (fp) och Nilsson i Tvärålund
(ep), som ansett att utskottet under
14. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:41 och 11:57 samt i anledning
av motionerna 1:232 och
11:283, 1:459 och 11:576 samt 1:585
och 11:696 ge Kungl. Maj:t till känna
vad reservanterna anfört;

7) beträffande flyttningsbidrag till
nyutbildade av herrar Per Jacobsson,
Edström, Nihlfors, Gustafsson i Skellefteå
och Källstad (samtliga fp), som
ansett att utskottet under 17. bort hemställa,

att riksdagen måtte bifalla motionerna
1:325 och 11:427, såvitt nu var i
fråga;

8) beträffande näringshjälpens maximibelopp
av herrar Per Jacobsson (fp)
och Edström (fp), fru Elvy Olsson (ep)
samt herrar Johan Olsson (ep), Eliasson
i Sundborn (ep), Nihlfors (fp),
Gustafsson i Skellefteå (fp), Källstad
(fp) och Nilsson i Tvärålund (ep), som
ansett att utskottet under 20. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till

motionerna 1:584 och 11:708 medge
att maximibeloppet för bidrag eller räntefritt
lån höjdes till 15 000 kr;

9) beträffande företagsutbildning av
herrar Virgin (h), Kaijser (h), Per
Jacobsson (fp), Edström (fp) och
Schött (h), fru Elvy Olsson (ep), herrar
Johan Olsson (ep), Eliasson i Sundborn
(ep), Nihlfors (fp), Turesson (h),
Gustafsson i Skellefteå (fp) och Källstad
(fp), fröken Ljungberg (h) samt
herr Nilsson i Tvärålund (ep), som
ansett att utskottet under 21. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:325 och 11:427 samt
I: 330 och II: 407, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga, ge Kungl. Maj :t till
känna vad reservanterna anfört;

10) beträffande inkomstprövning av
herrar Per Jacobsson (fp) och Edström
(fp), fru Elvy Olsson (ep) samt herrar
Johan Olsson (ep), Eliasson i Sundborn
(ep), Nihlfors (fp), Gustafsson i
Skellefteå (fp), Källstad (fp) och Nilsson
i Tvärålund (ep), som ansett att
utskottet under 25. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 325 och II: 427, såvitt nu var
i fråga, samt i anledning av motionerna
1:334 och 11:410 ge Kungl. Maj :t till
känna vad reservanterna anfört;

11) beträffande halvskyddad sysselsättning
för äldre m. fl. av herrar Per
Jacobsson (fp) och Edström (fp), fru
Elvy Olsson (ep) samt herrar Johan
Olsson (ep), Eliasson i Sundborn (ep),
Nihlfors (fp), Gustafsson i Skellefteå
(fp), Källstad (fp) och Nilsson i Tvärålund
(ep), som ansett att utskottet under
28. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 325 och II: 427, såvitt nu
var i fråga, ge Kungl. Maj:t till känna
vad reservanterna anfört;

12) beträffande halvskyddad sysselsättning
på småbruk av herrar Per
Jacobsson (fp) och Edström (fp), fru
Elvy Olsson (ep) samt herrar Johan
Olsson (ep), Eliasson i Sundborn (ep),

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 fm.

Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m.

Nihlfors (fp), Gustafsson i Skellefteå
(fp), Källstad (fp) och Nilsson i Tvärålund
(ep), som ansett att utskottet under
29. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 561 och II: 702 ge Kungl.
Mai :t till känna vad reservanterna anfört; 13)

beträffande utredning om avgångsbidrag
av herrar Virgin, Kaijser,
Schött och Turesson samt fröken Ljungberg
(samtliga h), som ansett att utskottet
under 34. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 330 och II: 407, såvitt nu
var i fråga, ge Kungl. Maj :t till känna
vad reservanterna anfört;

14) beträffande låginkomstutredningen
av herrar Per Jacobsson (fp) och
Edström (fp), fru Elvy Olsson (ep)
samt herrar Johan Olsson (ep), Eliasson
i Sundborn (ep), Nihlfors (fp),
Gustafsson i Skellefteå (fp), Källstad
(fp) och Nilsson i Tvärålund (ep), som
ansett att utskottet under 35. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:550 och 11:704 begära
att utredningen kompletterades med
parlamentariker enligt vad i motionerna
anförts;

15) beträffande ökat lokaliseringsstöd
i vissa glesbygdsområden in. in. av herrar
Per Jacobsson (fp) och Edström
(fp), fru Elvy Olsson (ep) samt herrar
Johan Olsson (ep), Eliasson i Sundborn
(ep), Nihlfors (fp), Gustafsson i
Skellefteå (fp), Källstad (fp) och Nilsson
i Tvärålund (ep), som ansett att
utskottet under 37. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:551 och 11:718, 1:464
och 11:579 samt 1:581 och 11:728, de
två förstnämnda såvitt nu var i fråga,
ge Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna
anfört;

16) beträffande lokaliseringsstödets
geografiska avgränsning av herrar Per
Jacobsson (fp) och Edström (fp), fru
Elvy Olsson (ep) samt herrar Johan

Olsson (ep), Eliasson i Sundborn (ep),
Nihlfors (fp), Gustafsson i Skellefteå
(fp), Källstad (fp) och Nilsson i Tvärålund
(ep), som ansett att utskottet under
38. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 553 och II: 717 samt i anledning
av motionerna I: 568 och II: 736,
1:237 och 11:285, 1:336 och 11:409,
1:341 och 11:421, 1:571 och 11:726
samt 1:583 och 11:701, de fyra förstnämnda
såvitt nu var i fråga, ge Kungl.
Maj :t till känna vad reservanterna anfört; 17)

beträffande rörelsekapital som
stödunderlag av herrar Per Jacobsson
(fp) och Edström (fp), fru Elvy Olsson
(ep) samt herrar Johan Olsson (ep),
Eliasson i Sundborn (ep), Nihlfors
(fp), Gustafsson i Skellefteå (fp), Källstad
(fp) och Nilsson i Tvärålund (ep),
som ansett att utskottet under 39. bort
hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:551 och 11:718 samt
1:560 och 11:727, de två förstnämnda
såvitt nu var i fråga, ge Kungl. Maj :t
till känna vad reservanterna anfört;

18) beträffande lokaliseringsstöd till
servicenäringar av herrar Per Jacobsson
(fp) och Edström (fp), fru Elvy
Olsson (ep) samt herrar Johan Olsson
(ep), Eliasson i Sundborn (ep), Nihlfors
(fp), Gustafsson i Skellefteå (fp),
Källstad (fp) och Nilsson i Tvärålund
(ep), som ansett att utskottet under 41.
bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 551 och II: 718, såvitt nu
var i fråga, ge Kungl. Maj :t till känna
vad reservanterna anfört;

19) beträffande utredning om glesbygdsfrågorna
av herrar Virgin (h),
Kaijser (h), Per Jacobsson (fp), Edström
(fp) och Schött (h), fru Elvy
Olsson (ep), herrar Johan Olsson (ep),
Eliasson i Sundborn (ep), Nihlfors
(fp), Turesson (h), Gustafsson i Skellefteå
(fp) och Källstad (fp), fröken
Ljungberg (h) samt herr Nilsson i

Onsdagen den 24 april 1968 fm.

Nr 19

Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m.

Tvärålund (ep), som ansett att utskottet
under 42. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:551 och 11:718 samt i
anledning av motionerna 1:582 och
II: 730, de två förstnämnda såvitt nu
var i fråga, ge Kungl. Maj :t till känna
vad reservanterna anfört;

20) beträffande ramar för lokaliseringslån
och lokaliseringsbidrag under
den femåriga försöksperioden

a) av herrar Per Jacobsson, Edström,
Nihlfors, Gustafsson i Skellefteå och
ICällstad (samtliga fp), som ansett att
utskottet under 49. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj ds förslag och motionerna
1:553 och 11:717 samt med bifall till
motionerna 1:580 och 11:711, de två
förstnämnda motionerna såvitt avsåg
ramen för stödet, besluta att ramen för
lokaliseringslån under den femåriga
försöksperioden vidgades till 900 000 000
kr.;

b) av fru Elvy Olsson samt herrar
Johan Olsson, Eliasson i Sundborn och
Nilsson i Tvärålund (samtliga ep), som
ansett att utskottet under 49. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj ds förslag och motionerna
1:580 och 11:711 samt med bifall till
motionerna 1:553 och 11:717, de två
sistnämnda motionerna såvitt avsåge
ramen för stödet, besluta att ramen för
stödet skulle vidgas till 1 500 milj. kr.,
varav 1 200 milj. kr. skulle avse lokaliseringslån
och 300 milj. kr. lokaliseringsbidrag; 21)

beträffande medelsanvisning för
tjänster inom yrkesvägledning och arbetsvärd
av herrar Per Jacobsson, Edström,
Nihlfors, Gustafsson i Skellefteå
och Källstad (samtliga fp), som ansett
att utskottet under 51. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj ds förslag och med bifall till
motionerna I: 325 och II: 427, såvitt nu
var i fråga, till Arbetsförmedlingen: Avlöningar
för budgetåret 1968/69 på

driftbudgeten under elfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 92 050 000
kr.;

22) beträffande medelsanvisning för
konsulenter i glesbygdsfrågor av fru
Elvy Olsson samt herrar Johan Olsson,
Eliasson i Sundborn och Nilsson i Tvärålund
(samtliga ep), som ansett att utskottet
under 52. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 551 och II: 718, såvitt nu
var i fråga, till Glesbygdskonsulenter för
budgetåret 1968/69 på driftbudgeten under
elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 150 000 kr.;

23) beträffande medelsanvisning för
lokaliseringsbidrag och lokaliseringslån
av fru Elvy Olsson samt herrar Johan
Olsson, Eliasson i Sundborn och Nilsson
i Tvärålund (samtliga ep), som under
förutsättning av bifall till reservationen
20 b) ansett att utskottet under
53. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj ds förslag och med bifall till
motionerna I: 553 och II: 717, såvitt nu
var i fråga, för budgetåret 1968/69 anvisa a)

till Lokaliseringsbidrag på driftbudgeten
under elfte huvudtiteln ett
förslagsanslag av 10 000 000 kr.,

b) till Lokaliseringslån på kapitalbudgeten
under fonden för låneunderstöd
ett investeringsanslag av 300 000 000
kr.;

24) av herr Schött (h), utan angivet
yrkande;

25) av herr Blomkvist (s), likaledes
utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Det statsutskottsutlåtande
som vi nu skall behandla rör
arbetsmarknadspolitiken, lokaliseringspolitiken
och inte minst glesbygdsfrågor
na. Jag ämnar först tala om arbetsmarknadspolitiken
och sedan om loka -

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 fm.

Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m.

liseringspolitiken, men jag kommer inte
att ingå på alla reservationer som fogats
vid utlåtandet. En del talar för
sig själva, andra kommer att behandlas
av andra reservanter.

Arbetsmarknadsfrågorna har tilldragit
sig ett mycket stort intresse vid
årets riksdag. Statsutskottets tredje avdelning
har inte på länge — om ens
någonsin ■— haft så många motioner
rörande arbetsmarknadsfrågorna att behandla.
Intresset har inte endast varit
stort utan klart positivt. Motionärerna
vill genomgående ha till stånd förbättringar.

Det kan inte heller bestridas att bakom
denna motionsaktivitet när det gäller
arbetsmarknadsfrågorna ligger en
viss kritisk inställning. Man har ansett
att mer borde ha gjorts, särskilt i fråga
om generella insatser för att öka sysselsättningen
inom näringslivet. Den
känslan har väl inte endast funnits inom
oppositionspartierna, även om vi
har väckt ett stort antal motioner med
förslag till sysselsättningsfrämjande åtgärder
— ett förhållande som inte kan
bestridas av socialdemokraterna. Men
eftersom det förefaller vara alldeles
nödvändigt för regeringspartiet att
misstänkliggöra oppositionen i fråga
om arbetsmarknads- och sysselsättningspolitiken
tillgriper socialdemokraterna
metoden att låtsas som om oppositionspartiernas
företrädare inte menade allvar
med vad de sagt i denna fråga.
Oppositionen beskrivs som opålitlig.
Dess intresse för sysselsättningen anses
inte vara någonting att bygga på.
LO-ordföranden har nyligen sagt att
han misstror folkpartiet i fråga om arbetsmarknadspolitiken
och som enda
skäl för denna misstro anfört att folkpartiet
i början av 1960-talet föreslog
en minskning av anslaget till beredskapsarbeten.
Påståendet är riktigt.
1961, eller möjligen 1962, gjorde folkpartiet
en annan bedömning än regeringen
beträffande behovet av anslag
till beredskapsarbeten. Det berodde väl

delvis på att man ville ha en större andel
av arbetena förlagd till dagsverksbilliga
sådana. För övrigt ansågs risken
för anslagsbrist obefintlig. Det går
som bekant — det förekommer ofta —
att besluta om ökade anslag på tillläggsstat.

Vad LO-ordföranden inte nämnde och
som enligt min mening är viktigare är
att det i samma motion som den, där
ni redovisade nyssnämnda bedömning
föreslogs en utredning om arbetsmarknadspolitiken
och att motiveringen för
utredningen liksom uppräkningen av
det som skulle utredas var klart positiv.
Utredningen kom också till stånd, och
folkpartiet betraktade frågan som så
väsentlig att det placerade partiordföranden
som ledamot i utredningen, vilket
inte är särskilt vanligt.

Det är rätt underligt att höra LOordföranden
försöka bevisa att oppositionen
inte är pålitlig när det gäller
arbetsmarknadspolitiken. Skulle det
verkligen vara till fördel för medlemmarna
i LO, om denna pålitlighet fanns
endast hos ett parti, dessutom ett parti
som nu inte tycks förfoga över mer än
40 procent av valmanskåren? Vore det
särskilt bra om arbetsmarknadspolitiken
som enda stöd hade ett minoritetsparti,
som dessutom synes vara på tillbakagång?
Borde det inte inge LO:s
ledning tillfredsställelse att intresset
för en aktiv lokaliseringspolitik finns
på alla håll? Naturligtvis borde så vara
fallet, om man satte de arbetslösa i
första rummet och inte partiets anspråk
på att ha monopol på intresset
för arbetsmarknadspolitiken. Viktigast
just nu tycks vara att s-märka arbetsmarknadspolitiken.

Vad situationen på arbetsmarknaden
i dag beträffar kan man, om man ser till
sysselsättningsläget, knappast tala om
några pålitliga tecken till en konjunkturförbättring.
En del av vinterarbetslösheten
är ju säsongbetonad och brukar
avta under vinter- och vårmånaderna.
Det har varit dåligt med den saken

Onsdagen den 24 april 1968 fm.

Nr 19

Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd in. m.

i år ända fram till april månad. Arbetslösheten
sjönk visserligen något i februari
i förhållande till januari, men
det berodde dels på att antalet personer
i beredskapsarbeten ökade, dels på någon
minskning av arbetslösheten bland
byggnadsarbetarna — alltså en ren säsongfråga.
I mars däremot blev det
just ingen nedgång alls i förhållande
till februari. Antalet anmälda hos arbetsförmedling
minskade något, men i
stället ökade antalet i beredskapsarbeten
mer.

Under den gångna delen av april månad
har det emellertid rapporterats en
rätt betydande minskning av antalet
anmälda hos arbetsförmedlingarna. Det
kan vara fråga om en försenad säsongförbättring.
Om minskningen kan tas
som intäkt för att tala om en konjunkturförbättring
är däremot osäkert, men
det är möjligt att man kan peka på andra
förhållanden som talar för att konjunkturen
är på väg uppåt. Finansministern
påstod i ett anförande i går att
vi nått botten av konjunktursvackan,
och det är att hoppas att han har rätt.
Tecknen på en förbättring är dock ännu
för svaga för att man skall kunna
hävda att det inte längre finns skäl för
sysselsättningsskapande åtgärder.

De frågor riksdagen har att behandla
i dag rör emellertid egentligen inte
generella åtgärder för att förbättra det
allmänna sysselsättningsläget utan snarare
selektiva insatser för att hjälpa dem
som blir arbetslösa. Det är väl inte minst
sådana åtgärder som socialdemokratin
vill ha monopol på. Vi inom oppositionen
har dock ingen anledning att villfara
detta anspråk utan har reserverat
oss på de punkter där vi anser att förbättringar
bör vidtas. Jag vill också
understryka att motsättningarna endast
rör detaljer och att det — såsom framgår
av utskottets utlåtande — råder
stor principiell enighet i dessa frågor.

Jag skall emellertid helt kort beröra
några av reservationerna.

Vi från folkpartiet har föreslagit en

utökning av antalet tjänster med 30 för
arbetsförmedlingarna. Arbetsmarknadsstyrelsen
hade begärt 320 nya tjänster,
men departementschefen föreslår endast
80. Vi tycker att alldeles oavsett om läget
på arbetsmarknaden förbättras eller
inte behövs det mer personal för att
det skall bli möjligt att göra de arbetskrävande
och individuellt utformade insatser
som erfordras för att hjälpa de
svårplacerade till rätta.

Vi har också ett antal reservationer
om arbetsmarknadspolitiken tillsammans
med centerpartiet. En gäller att
arbetsmarknadsstyrelsen skall bemyndigas
att besluta om beredskapsarbeten
i tätorter inom glesbygden, avseende
ny- eller ombyggnad av industribyggnader.
Detta är en form som användes
redan innan riksdagen fattade beslut
om lokaliseringspolitiken. Att återuppta
denna verksamhet i glesbygdernas
tätorter bör i nuvarande konjunkturläge
vara motiverat.

I en annan reservation föreslås att
stödet till halvskyddad sysselsättning
skall kunna avse även äldre eller eljest
svårplacerad arbetskraft. Det är fråga
om en utvidgning av möjligheterna att
tillträda halvskyddad sysselsättning,
och vi anser att detta ibland kan vara
den enda möjligheten att hjälpa dessa
människor till arbete.

I en gemensam reservation från alla
tre oppositionspartierna föreslås att
riksdagen begär förslag om statsbidrag
till företagsutbildning i enlighet med
arbetsmarknadsstyrelsens petitayrkanden.
Sådan verksamhet förekommer redan
i form av lokaliseringsutbildning.
I motionerna anges emellertid ett par
förutsättningar för att statsbidrag skall
kunna utgå: utbildningen skall avse sådan
personal som behöver nyanställas
och som i samband därmed är i behov
av omskolning eller personal som på
grund av ändringar i produktionen behöver
omskolas och eljest löper risk
att bli friställd. — Det är alltså inte
fråga om att staten skall överta den or -

.56

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 fm.

Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m.

■dinarie yrkesutbildning som försiggår
i företagen.

Vi har också föreslagit att ungdomar
som har genomgått utbildning men som
inte kan erhålla arbete på hemorten
skall kunna få resebidrag, om de erhåller
anställning på annan ort. Det
kan här vara anledning att påminna om
att det finns en icke obetydlig ungdomsarbetslöshet
just nu. Den 11 mars
var 8 296 personer under 24 år anmälda
vid arbetsförmedlingarna, och av
dessa hade 4 587 varit arbetslösa mer
än en månad.

Jag vill även omnämna en reservation
som folkpartiet har avgett tillsammans
med centerpartiet och som
avser en punkt där vi reserverat oss vid
ett par tidigare tillfällen, nämligen inkomstprövningen
för grundbidrag vid
omskolning. För närvarande gäller att
den ena makens grundbidrag skall reduceras
med hänsyn till den andra makens
inkomst. Denna bestämmelse bidrar
till att minska ersättningen, särskilt
till gifta kvinnor. Arbetsmarknadsstyrelsen
har både i fjol och i år föreslagit
en ändring på denna punkt. Även
motionärer ur regeringspartiet har föreslagit
detsamma. Utskottsmajoriteten
säger emellertid nej till vårt förslag
och hänvisar till berörd önskvärd prioritering
av kostnadskrävande reformer,
som det heter i utlåtandet. För
vår del har vi haft svårt att inräkna
denna reform bland de mer kostnadskrävande,
men däremot tycker vi att
den är ganska angelägen.

Sedan bör jag kanske tillägga, innan
jag slutar med arbetsmarknadsavsnittet,
att departementschefen i årets statsverksproposition
har upptagit ett par
av våra förslag som riksdagen avslog i
fjol. Det ena gäller att arbetsmarknadsstyrelsen
skall få i uppdrag att förhandla
rörande avtal om förlängning av varseltiden.
Det andra är ett förslag om
att näringshjälp skall kunna utgå även
till ensamstående kvinnor som är svårplacerade
på arbetsmarknaden. Jag

väntar mig emellertid inte att från regeringens
sida få höra att våra initiativ
haft någon inverkan på regeringens
proposition; det är tydligen bara när
en proposition återtas som våra motioner
är betydelsefulla.

Beträffande lokaliseringspolitiken föreslås
i en folkpartireservation en ökning
av femårsramen för lokaliseringslån
med 150 miljoner kronor mer än
vad departementschefen föreslår. En
ram av den storlek som vi föreslår
skulle göra det möjligt att under andra
hälften av femårsperioden bedriva en
lokaliseringspolitik av ungefär samma
omfattning som under den första hälften
av denna period.

Av statsverkspropositionen framgår
att efterfrågan på lokaliseringslån varit
något mindre under hösten 1967. Denna
minskning kan emellertid vara tillfällig
och bero på konjunkturen. Det
kan väl också invändas att det är möjligt
att regeringen höjer ramen senare
under perioden, men ett beslut nu om
en ram av den storlek vi föreslår skulle
dock uppfattas som ett uttalande från
riksdagens sida att den i fortsättningen
räknar med en lokaliseringspolitik av
minst samma omfattning som hittills
under perioden.

Departementschefens förslag beträffande
anslag till lokaliseringsbidrag har
vi däremot godtagit. Det får väl också
anses önskvärt att tyngdpunkten ligger
på lånesidan, dock med undantag för
stöd som utgår till företag i vissa glesbygdstätorter.

Under den tid som nu förflutit av
försöksperioden har man fått vissa erfarenheter
beträffande lokaliseringspolitiken
och dess verkningar. Dessa förefaller
att i stort sett ha varit positiva,
men det är klart att en del svårigheter
uppstått. Det finns exempel på företag
som gjort utvidgningar med hjälp av
lokaliseringslån men som fått bekymmer
exempelvis med likviditeten. Det
kan bero på att man vid starten underskattat
både inkörningstidens längd och

Onsdagen den 24 april 1968 fm.

Nr 19

Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m.

behovet av rörelsemedel. Optimismen
har varit litet för stor.

Det blir nu lokaliseringsutredningens
uppgift att med ledning av de erfarenheter
som vunnits under denna
tid pröva hur verksamheten i fortsättningen
skall bedrivas.

I reservationer till utskottsutlåtandet
föreslår vi från oppositionens sida vissa
ändringar av villkoren för lokaliseringsstöd.
Bl. a. önskar vi att rörelsemedel
skall inräknas i stödunderlaget
när det gäller områden med hög arbetslöshet
och låg inkomstnivå samt
ökat lokaliseringsstöd, främst i det
norrländska inlandet. När beslutet om
lokaliseringspolitiken hösten 1964 fattades,
väckte det väl vissa förhoppningar
även i glesbygderna. Dessa förhoppningar
har icke infriats. I den mån
lokaliseringspolitiken haft någon betydelse
för rena glesbygden har den snarast
bestått i att avfolkningen påskyndats.
I vissa fall har dock den närmaste
tätorten fått större möjligheter att
fylla sin uppgift, och kommunblocket
har fått ökade resurser genom viss lokalisering
av företag.

När man talar om glesbygden och dess
problem, kommer man alldeles osökt
in på förhållandena i norra stödområdets
inland, beroende på att glesbygdsproblemen
där är mest kännbara. De
stora avstånden medför att tätortsservicen
måste tillhandahållas i stort sett
av glesbygdernas egna tätorter. Centra
vid kusten ligger för långt bort för att
den service som där ges skall kunna utnyttjas
av befolkningen.

Om man inte räknar med att helt avfolka
inlandet, vilket inte bara skulle
betyda att skogsråvaran inte längre
kunde utnyttjas utan också skulle innebära
ett stort bakslag för turismen, för
att endast nämna två skäl, blir slutsatsen
att ett antal tätorter i inlandet måste
ges ekonomiska möjligheter att fullgöra
sina uppgifter.

Industrilokalisering till dessa tätorter
skulle naturligtvis öka kommunbloc -

kens förutsättningar att med egna medel
svara för en hygglig service. Betingelserna
för industriell verksamhet är
emellertid något sämre i inlandet än i
kustbygden, och det behövs därför kraftigare
lokaliseringsstöd för att företagens
konkurrensvillkor skall utjämnas,
I viss utsträckning är detta också iakttaget:
arbetsmarknadsstyrelsen har

medgivit större bidrag vid lokalisering
i inlandet än vad som genomsnittligt
har utgått. Det bör vara möjligt att ytterligare
markera denna skillnad till inlandets
förmån. Ett bifall till reservationen
från mittenpartiernas representanter
i statsutskottet om att dessa medel
inräknas i bidragsunderlaget för
glesbygden bör verka i just den riktningen.

Tyvärr är det anledning misstänka att
inte ens en rätt betydande förstärkning
av lokaliseringsstödet till företag i inlandet
kommer att få avsedd verkan.
Det beror på att hindren för lokaliseringspolitiken
i dessa tätorter inte enbart
eller ens till huvudsaklig del är av
ekonomisk natur. Det torde vara svårt
att göra en kalkyl som visar att det även
med förstärkt lokaliseringsstöd inte är
möjligt att i inlandets tätorter bedriva
tillverkningsindustri, medan det däremot
i kustbygden är möjligt att göra
det med ett mindre stöd. Det förhåller
sig nog så, att en del av det motstånd
som rests mot att lokalisera företag till
inlandet beror på att man saknar industriell
miljö. När det gäller initiativ
för nya företag synes exemplets makt
vara mycket stor.

En betydande del av motståndet torde
emellertid också bero på att man
känner sig osäker om inlandstätorternas
framtid. Man menar att utflyttningen
från glesbygderna kommer att fortsätta,
och därmed försvagas också tätorterna
inom området och deras möjligheter
minskas. En sådan osäkerhet om framtiden
är en mycket dålig jordmån för
initiativ av ortens egna invånare och
bidrar även till att avskräcka företag på

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 fm.

Anslag i vad avser arbetsmarknad och

annat liåll från att förlägga filialtillverkningar
till dessa tätorter.

Om detta antagande är riktigt måste
slutsatsen bli att den första och grundläggande
åtgärd som bör vidtagas är att
avlägsna denna osäkerhet om framtiden.
Det kan endast ske på ett sätt: statsmakterna
måste garantera dessa tätorters
bestånd genom ett klart löfte att
de skall erhålla det stöd de behöver för
att tillhandahålla fullgod service, även
om avfolkningen fortsätter och de berörda
kommunblockens ekonomi därigenom
ytterligare försvagas. Staten bör
enligt min mening ge en bindande garanti
för att de nödvändiga serviceorterna
skall bestå och i handling visa
att man menar allvar med detta löfte.

I det förslag till lokaliseringspolitisk
målsättning som uppgjorts av länsstyrelsen
i Västerbotten har denna tankegång
uttryckts på följande sätt: »En förutsättning
för att privat företagsamhet
i större utsträckning än hittills skall
kunna rekryteras till inlandets centralorter
är sannolikt att samhället i handling
klart dokumenterar sin beslutsamhet
att bygga upp dessa tätorter till på
lång sikt livskraftiga enheter. Detta kan
endast ske genom konkreta handlingsprogram,
och en effektiv beslutsprocess
är därvid nödvändig för att möjliggöra
programmets förverkligande.»

Man kan också säga att ett beslut av
det slag som jag rekommenderar överensstämmer
med det halva löfte om särskilt
stöd till inlandets tätorter som
regering och riksdag hösten 1964 avgav
i samband med beslutet om lokaliseringspolitiken.
Det har snart gått fyra
år sedan detta löfte lämnades.

I årets statsverksproposition finns
upptagen en anslagspost under socialhuvudtiteln
på 5 miljoner kronor till
servicestöd. Beloppet är givetvis otillräckligt.
Men dessutom talas det i statsverkspropositionen
om försöksverksamhet.
Härigenom missar man alldeles den
psykologiska effekten; ingen tror mer
på framtiden i dessa bygder därför att

lokaliseringsstöd m. m.

staten anslår ett mindre belopp på försök.
Det brukar framhållas att om man
med lokaliseringspolitiska åtgärder lyckas
få industri till inlandets tätorter, så
erhåller dessa tätorter ökade möjligheter
att lämna en god service till befolkningen
i kringliggande glesbygd. I
mitt resonemang har jag vänt på detta
och gjort gällande, att om staten garanterar
att dessa tätorter skall bestå och
äga ekonomiska möjligheter att fullgöra
sina uppgifter som serviceorter även i
framtiden, så kommer lokaliseringspolitiken
att ha större utsikter att lyckas
också på dessa orter.

En garanti av statsmakterna av det
slag jag här berört rekommenderas i
den reservation om glesbygdsproblemen
som alla tre oppositionspartierna har
enats om. Ett sådant löfte bör ges snarast
möjligt och man bör understryka
att det är allvarligt menat genom att
samtidigt besluta om omedelbara åtgärder
av servicestödjande slag. Samtidigt
med åtgärder som berör tätorter bör
staten genomföra olika punktinsatser
som bidrar till att åstadkomma bättre
förhållanden för dem som bor i själva
glesbygderna, och det gäller då inte
endast inlandets glesbygder.

Den arbetsgrupp för glesbygdsfrågor
som tillsatts inom Kungl. Maj :ts kansli
har nu arbetat ett och ett halvt år. En
vetenskaplig undersökning om glesbygdernas
problem har också redovisat
vissa resultat. Det måste därför finnas
tillräckligt material för att regeringen
redan för nästa års riksdag skall kunna
framlägga vissa förslag till åtgärder.
Som exempel på insatser från statens
sida, avsedda att direkt påverka betingelserna
för dem som bor i glesbygderna,
kan nämnas stöd till underhåll av enskilda
vägar, ökade bidrag till att bevara
kollektiva trafikmedel som hotas av indragning
samt stöd till varudistributionen,
när denna inte längre är lönsam.

Det kan tilläggas att det stöd till äldre
arbetslösa, som vi kommer att behandla
vid nästa arbetsplenum och som före -

Onsdagen den 24 april 1968 fm.

Nr 19

Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m.

slagits av KSA-utredningen, i vissa fall
kan påskynda nedläggningen av handelsbutiker
i glesbygderna. Det kanske
ibland förefaller en äldre innehavare
av en sådan butik med svag lönsamhet
förmånligare att upphöra med verksamheten
och att ansöka om stöd. Befolkningen
kan då få den föreställningen,
att nedläggningen av deras handelsbutik
subventioneras av staten.

Ett villkor för att erhålla äldrestödet
är att vederbörande står till arbetsmarknadens
förfogande. När det gäller
äldre personer, som inte kan omskolas
och inte gärna förflyttas, och när det
gäller områden där den lokala arbetsmarknaden
inte kan erbjuda någon sysselsättning,
såsom fallet ofta är i glesbygderna,
saknar detta villkor all praktisk
betydelse.

I en reservation från centerpartiet
och folkpartiet föreslås att i sådana fall
den som vill ha stöd skall medges valfrihet,
innebärande att han antingen
upphör med rörelsen — det må vara
ett jordbruk, en lanthandel eller någonting
annat — och erhåller stöd, eller
också fortsätter rörelsen, som då bör ge
en del av försörjningen, och nöjer sig
med att få ett reducerat stöd. Detta
yrkande har framställts på grund av en
motion i vilken man föreslår skyddad
sysselsättning i jordbruk i glesbygderna.
Vi har i reservationen lämnat frågan
öppen om det skall ske på det sättet eller
genom ett minskat KSA-stöd. Jag
tycker att det skulle vara till fördel såväl
för det allmänna som för den enskilde
som söker kontantstöd att vederbörande
får möjligheter att träffa ett sådant
val.

Andra exempel på åtgärder för att
förbättra förhållandena för glesbygdsbefolkningen
finns i de berörda motionerna
och i reservationen.

Trots att jag sålunda anser att en rad
förslag bör kunna föreläggas riksdagen
utan att resultatet av en ny utredning
inväntas har jag anslutit mig till förslaget
om en parlamentarisk utredning av

glesbygdernas problem. Utredningens
uppdrag bör omfatta glesbygdernas situation
på längre sikt och torde få ges
viss begränsning med hänsyn till lokaliseringsutredningens
uppgifter. I utredningens
uppdrag bör även ingå att
beakta naturvårdsintressen. Det bör
upprättas en plan över vilka åtgärder
som anses nödvändiga för att bevara det
svenska odlingslandskapet i områden
där traditionell jordbruksdrift med nuvarande
villkor inte längre är lönsam.
En parlamentarisk utredning med uppdrag
att framlägga förslag till en mera
långsiktig lösning av glesbygdernas problem
bör därför tillsättas. Men jag understryker
att en sådan utredning, om
den kommer till stånd, inte får åberopas
som skäl för passivitet från statens sida
under den tid den arbetar samt att den
bör framlägga delbetänkanden när den
finner anledning föreslå vissa omedelbara
åtgärder.

Herr talman! Med dessa ord vill jag
yrka bifall till samtliga reservationer av
herr Per Jacobsson m. fl.

I detta anförande, under vilket herr
förste vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde herrar
Hamrin i Kalmar, Jönsson i Ingemarsgården,
Öhvall och Antby (samtliga fp).

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! År 1966 beslutade riksdagen
om nya riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken.
Åtskilliga av de beslutade
åtgärderna hade dessförinnan
prövats i en mer eller mindre omfattande
försöksverksamhet. Som målsättning
för den framtida arbetsmarknadspolitiken
fastslogs att den, förutom att ge
trygghet åt den enskilde, bl. a. skulle
utgöra ett viktigt led i den ekonomiska
politiken och vara ett aktivt medel i
strukturpolitiken inom näringslivet.
Någon strid om dessa huvudprinciper
har det inte varit; i varje fall har det
inte från centerns sida gjorts några invändningar
mot dem.

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 fm.

Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m.

Det är glädjande att socialdemokraterna
nu har accepterat centerförslaget
om en allmän arbetslöshetsförsäkring.
Det förslaget framfördes reservationsvis
för cirka fyra år sedan. Det
hade varit bra om en sådan försäkring
varit i funktion nu när så många känner
otrygghet i sysselsättningen.

Olika meningar har däremot gjort sig
gällande om huruvida tyngdpunkten bör
ligga på de s. k. rörlighetsstimulerande
åtgärderna i arbetsmarknadspolitiken
eller på de lokaliseringspolitiska
åtgärderna. Utan att vilja inskränka de
rörlighetsstimulerande åtgärderna har
centern föreslagit en kraftigare och
mer differentierad satsning på de lokaliseringspolitiska
insatserna. Den ekonomiska
överhettningen och de olika
bristproblemen i expansionsorterna,
t. ex. bostadsbristen, tror vi skulle ha
kunnat undvikas, i varje fall i viss utsträckning,
om lokaliseringspolitiska
åtgärder erhållit större prioritet. Dessa
olikheter mellan å ena sidan centerpartiets
och man får nog numera också säga
folkpartiets politik och å andra sidan
socialdemokraternas består alltjämt.
Högern och socialdemokraterna
har fortfarande sällskap med varandra
när det gäller lokaliseringspolitiken,
vilket ju framgår av det föreliggande
utskottsutlåtandet.

Riksdagsbeslutet 1966 fattades mot
bakgrunden av full sysselsättning i näringslivet
och hög efterfrågan på arbetskraft.
Starka krafter verkade då för
att öka takten i strukturförändringarna
i näringslivet. Olika åtgärder såväl inom
som utom arbetsmarknadspolitiken
ansågs då betydelsefulla för att påskynda
strukturomvandlingen.

Från centerpartiets sida tillrådde vi
försiktighet beträffande aktiviteten att
på ett onaturligt sätt ytterligare öka takten
i strukturomvandlingen. Företagsnedläggelserna
har ju ökat till omkring
det dubbla mot vad som under tidigare
år varit vanligt. Man får väl säga att
regeringens önskan om och strävan till

snabbare strukturförändringar i vårt
näringsliv har infriats över förväntan.
De har tagit en omfattning som nu sprider
en betydande osäkerhet beträffande
tryggheten i anställningen inom en stor
del av vårt näringsliv. Teorierna stämmer
som bekant inte alltid med verkligheten.
Hur stor regeringens skuld är till
den rådande otryggheten kan man tvista
om. Naturligtvis betyder konjunkturdämpningen
en del i detta sammanhang.
Från vår sida har vi emellertid
ansett att regeringen och den socialdemokratiska
majoriteten har en stor
skuld till det rådande läget.

Bristerna ligger främst på det näringspolitiska
och ekonomiska planet,
där nyssnämnda företeelser i viss mån
kan förebyggas. Dessa frågor skall ju
inte diskuteras i dag, men jag kan inte
underlåta att nämna dem, eftersom de
har så stor betydelse för sysselsättningen.
Centerpartiet har vänt sig mot strävandena
att pressa näringslivet för att
öka takten i strukturomvandlingen, vilket
också skulle innebära större möjligheter
för staten att styra näringslivet
exempelvis över kreditgivningen.

Idén bakom strävan att öka takten i
strukturomvandlingen har varit, som
jag uppfattat den, att man därmed skulle
öka produktiviteten inom näringslivet
och att arbetare i s. k. låglönenäringar
snabbare skulle komma över till
bättre betalda näringsområden. Det är
alltså två i och för sig mycket vällovliga
strävanden. Hur har det då blivit?
Vi har fått en ökad arbetslöshet och en
ökad otrygghet främst bland de lågavlönade.
Vi har inte kunnat hålla takten
i produktionsutvecklingen. Den har
minskat under 1967.

Tillåt mig, herr talman, att citera en
rapport från arbetsmarknadsinstitutets
chef där han berör just dessa förhållanden.
Där sägs: »Med stor samstämmighet
uppger nedläggningsstudier, att
20 å 25 % av den friställda arbetskraften
inte kan finna nytt arbete. En halv
procent av landets arbetskraft tvingas

Onsdagen den 24 april 1968 fm.

Nr 19

Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m.

årligen av den tekniska utvecklingen i
vidsträckt mening ut i arbetslöshet,
sysslolöshet, undersysselsättning, sjukdom
eller förtidspension. Ca 25 % av
dem som lyckats få nytt arbete får finna
sig i en sänkning av arbetets kvalifikationsgrad,
sänkt lön och/eller försämrade
arbetsvillkor i övrigt. En tredje
grupp — den största — får visserligen
behålla sin arbetsplats men tvingas
till omplaceringar inom företaget, som
medför försämringar beträffande lönen
eller andra arbetsvillkor ... Sammanlagt
berörs sålunda 2 å 2,5 % årligen
(d. v. s. bortåt 100 000 personer årligen)
av vår aktiva befolkning av oförmånliga
förändringar i sin labour-force
.status eller sin ar betsstatus.»

Detta har kommenterats av fil. lic.
Sten Johansson i det socialdemokratiska
förbundsorganet Tiden i novembernumret
1967 på följande sätt: »För det berörda
kollektivet leder nämligen inte
strukturrationaliseringen till löneutjämning
och inte till löneförhöjningar heller.
I stället är det de friställda arbetarna
och tjänstemännen som får betala
strukturrationaliseringen. Inte nog med
det. Det är de sämst ställda inom arbetarklassen
som drabbas hårdast.»

Det synes mig därför befogat att vi
bedriver en näringsstyrande arbetsmarknadspolitik
med måtta och försiktighet.
Vad socialdemokraterna bara för
ett par år sedan ansåg vara en verkligt
progressiv politik med tanke på låglönegrupperna
visar sig vara något helt
annat när den vetenskapligt belyses.
Det är därför angeläget att de arbetsmarknadsmässiga
åtgärderna kontinuerligt
blir föremål för forskning och vetenskapligt
studium. Centern vill gärna
understryka detta. Arbetsmarknadsinstitutet,
som inrättades 1966 och vars
inrättande vi stödde, borde kunna fullgöra
denna forskningsuppgift, och jag
hoppas institutet får resurser härför.
Detta gäller ett utomordentligt viktigt
område inom samhällspolitiken. Det
iskulle vara synnerligen intressant

om ifrågavarande forskning också inriktades
på ekonomin, framför allt den
samhälleliga, då det gäller flyttningspolitiken
kontra lokaliseringspolitiken.
Det är ju om avvägningen mellan dessa
två linjer inom samhällspolitiken som
striden stundom är rätt het mellan
främst socialdemokraterna och centerpartiet.

I dessa sammanhang kommer många
värderingar in i bilden, t. ex. utnyttjandet
av redan gjorda samhällsinvesteringar,
möjlighet till sysselsättning för
svårflyttad arbetskraft, fritt val av miljö
och bostadsort, avledning av de till synes
konstanta bristproblemen — framför
allt bostadsbristen i expansionsområdena.
Vi är rätt övertygade om att
socialdemokraterna gjort samma felbedömning
på detta område som beträffande
den påskyndade strukturomvandlingen,
som skulle vara till välsignelse
för låglönegrupperna. En fortgående
strukturomvandling inom hela näringslivet
i takt med den tekniska och ekonomiska
utvecklingen är naturligtvis
en förutsättning för en fortsatt standardhöjning
och expansion inom näringslivet.
Vad jag tidigare sagt om
strukturförändringens inverkan beträffande
framför allt låglönegrupperna får
inte tydas så, att centerpartiet är emot
strukturförändringar inom näringslivet,
tvärtom. Det är närmast en motivering
för att det enligt vår åsikt är samhällets
uppgift att skapa förutsättningar för näringslivet
att på naturlig väg öka produktionen
och förändra dess former.

På detta område finns ju de klassiska
ideologiska motsättningarna mellan å
ena sidan socialismen och den statliga
verksamheten och å den andra tron på
effektiviteten och dynamiken i det enskilda
näringslivet — jag vill också tilllägga
det enskilda näringslivets små enheter
i kooperativ samverkan. Det är
också samhällets uppgift — och detta
är en viktig sak — att skydda den enskilde
individen så att förändringarna
i samhället, som i detta fall får förut -

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 fm.

Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m.

sättas syfta till hela samhällets nytta,
inte drabbar enskilda eller grupper. Det
har tyvärr varit så förr i alltför stor utsträckning,
och vi har faktiskt hittills
vetat alltför litet om detta förhållande.

Dessa svårigheter måste bäras solidariskt
av samhället. I dagens Sverige är
detta enligt min mening mest en praktisk
fråga och inte en ideologisk. Centerpartiet
har för sin del ända sedan
1930-talet slagit vakt om den fulla sysselsättningen
och tryggheten i anställningen.
Om denna målsättning vittnar
ju även detta utskottsutlåtande.

Centern godtar således regeringens
anslagsäskanden över hela linjen beträffande
de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna
och den stora ökningen på
omkring 45 procent av arbetsmarknadsutgifterna,
orsakade dels av bättre förmåner,
dels av stöd till handikappade
och till svårflyttad arbetskraft, som vi
under flera år motionsledes påyrkat,
dels ock av den större omfattningen
av arbetslösheten. Det pekas ofta på
att den statistiska arbetslösheten i vårt
land är mycket låg, den lägsta i världen.
Men om man räknar med den arbetslöshet
som inryms i beredskapsarbetena
och i omskolningen —- de allra flesta av
dem som deltar i denna verksamhet saknar
ju ordinarie arbetsuppgifter — får
vi en något annorlunda bild. Vid detta
tillfälle vill jag också framhålla, att jag
anser att vad regeringen på sistone
gjort för att öka sysselsättningen genom
att frisläppa investeringsfonderna för
ökade industriinvesteringar och att
möjliggöra ytterligare bostadsbyggande
är riktigt. Från vår sida uttalades redan
vid årets början att vi behöver föra en
mera aktiv konjunktur- och arbetsmarknadspolitik
än vad regeringen synes
vilja föra.

Herr talman! Trots enigheten rörande
principerna om anslagen till arbetsmarknadspolitiken
är centerpartiets representanter
ändå antecknade för inte
mindre än 20 reservationer till förevarande
utskottsutlåtande. Dessa reserva -

tioner berör dels ökade insatser inom
lokaliseringspolitiken, dels ökade insatser
för stöd åt glesbygderna. Centerpartiet
har i motionsparet I: 551 och II: 718
fört fram glesbygdsfrågorna i förgrunden
och redovisat en rad förslag, som
vi i vissa fall kan besluta om utan mera
ingående utredningar och med ganska
omedelbar verkan, samt föreslagit en
parlamentarisk utredning som skall sikta
på att lösa glesbygdsfrågorna på sikt.

Herr Gustafsson i Skellefteå har alldeles
nyss redogjort för vilka frågor den
mera långsiktiga utredningen bör ta
upp till behandling. Jag kan därför förbigå
den saken. Vi inom centerpartiet
menar att frågan om en utredning angående
glesbygdsfrågornas behandling i
framtiden är en stor politisk fråga. Därför
bör utredningen vara parlamentarisk.
Men den behöver inte vara och
bör inte vara ett hinder för att vidta
omedelbara åtgärder. Tvärtom bör sådana
åtgärder vara utomordentligt värdefulla
för att bedöma den politik som
bör föras på sikt. Jag hänvisar till den
mycket nyttiga försöksverksamhet som
bedrevs samtidigt med arbetsmarknadsutredningen.

I statsverkspropositionen föreslår
Kungl. Maj:t vissa åtgärder av huvudsakligen
social natur för glesbygdsbefolkningen.
Bland annat talas det där
om åtgärder under en övergångstid.
Inom vårt parti reagerar vi mot detta
uttalande. Underförstått innebär det
nämligen att områdena så småningom
skall lämnas öde och förslummas. Glesbygderna
avskaffas på det sättet att de
blir ödebygder. Det får inte ske. Vi
måste vårda vårt land och vårt landskap! De

av regeringen föreslagna åtgärderna
syftar till att främja hemarbete,
främst för äldre personer, och att åstadkomma
en förbättrad social service för
dessa människor. Sådana åtgärder är
naturligtvis nödvändiga och mycket
välkomna. Men det primära för att få
det nödvändiga befolkningsunderlaget

Onsdagen den 24 april 1968 fm.

Nr 19

Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m.

är att försöka skapa nya sysselsättningstillfällen,
och på den punkten innehåller
statsverkspropositionen just inga
väsentliga förslag. Det har sagts både
länge och väl att vad som skall göras
bör göras omedelbart. Vi kan inte lösa
glesbygdsproblemen med över hela riket
generellt verkande medel; det fordras
särskilda åtgärder för det. Vi har
också från vår sida sedan lång tid framhållit
detta både här i riksdagen och på
andra håll. Statsrådet Rune Johansson
har också uttalat det både här i kammaren
och ute i landet. Riksdagsmän från
olika partier har sagt samma sak på
olika platser, när detta har passat. Kommunalmän
har enigt och över partigränserna
i vissa fall beslutat om ganska
uppseendeväckande kommunala åtgärder
för att komma till rätta med
en utveckling som inte ansetts acceptabel.

Förvaltningsutskottet i mitt hemlän
har t. ex. enigt uttalat sig för en rad
utvidgningar av bl. a. lokaliseringspolitiken.
Samma frågor har vi fört fram i
våra reservationer till föreliggande utskottsutlåtande
och i andra utlåtanden
som behandlas här i riksdagen. Vi har
gjort det för att stimulera till en ökad
sysselsättning i glesbygderna. Vissa
landsting med glesbygder har också
gjort stora ekonomiska satsningar. Inom
centern har vi den uppfattningen, att
det också är en statlig uppgift att vidta
sådana åtgärder för att inte glesbygderna
inom överskådlig tid skall förslummas
till ödebygder. De åtgärder som regeringen
föreslagit kan enligt vår mening
inte betyda särskilt mycket på
sikt. I vissa fall betyder regeringspolitiken
tvärtom att glesbygderna ödelägges
och avfolkas.

Herr talman! Tillåt mig att med ett
exempel belysa hurudan situationen är
i dag i dessa områden. I länsprognos67
för Västerbottens län, som min företrädare
i talarstolen alldeles nyss åberopade,
har länsstyrelsens planeringsavdelning
och planeringsråd kommit

fram till att Lycksele kommunblock, om
det skall kunna behålla sitt nuvarande
befolkningstal på omkring 15 000 personer,
år 1980 måste ha inte mindre än
3 100 nya arbetstillfällen. Vid framräkningen
av denna siffra har man förutsatt
att det befintliga näringslivet under
denna tid spontant skall utökas med
800 nya arbetstillfällen. Om man räknar
med 3 familjemedlemmar per sysselsatt,
kommer man fram till att nästan
10 000 personer, eller två tredjedelar
av det nuvarande befolkningsunderlaget
i Lycksele kommunblock, behöver
försörjas genom nya arbetstillfällen om
10 å 12 år. Ändå är det fråga om en så
pass stor, välordnad och dominerande
ort inom sitt område som Lycksele.
Länsstyrelsen uttalar att den är en stödjepunkt
för hela Västerbottens inland,
och det vill också jag gärna understryka.
Detta ger väl en blixtbelysning av
hur angeläget behovet av omedelbara
åtgärder är.

Professor Erik Bylund i Umeå, som
på regeringens uppdrag utreder glesbygdsfrågor,
har vid flera tillfällen offentligt
uttalat att åtgärder nu inte får
dröja. De måste vidtas omedelbart. Det
har också sagts att det nu inte heller
behövs några flera utredningar, utan att
omedelbara åtgärder kan vidtas. Vi får
inte bara stanna vid prat om dessa åtgärder.
Det har förekommit alltför
länge. Vi måste nu försöka göra något.

Jag måste emellertid med bedrövelse
konstatera att socialdemokraterna är
negativa och i utskottsutlåtande! över
hela linjen har sagt nej till de åtgärder
vi föreslagit. Man hänvisar till glesbygdsgruppen
inom kanslihuset och till
de förslag som denna kommer att lägga
fram. Jag tycker dock att denna grupp
hittills inte visat någon större fantasi
och aktivitet, i varje fall inte på ett sådant
sätt som kommer till uttryck i mera
betydelsefulla förslag till riksdagen.

Nej, herr talman, låt oss medan tid är
pröva en del åtgärder och se om de kan
göra någon verkan! Detta är en fråga om

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 fm.

Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m.

god vilja — låt oss visa den! Jag tror att
den finns hos flertalet av vårt folk. Det
är inte någon landsbygdsromantik jagnu
pläderar för. Det är inte fråga om att
»varje liten by», såsom det ibland brukar
heta, skall bestå i framtiden. Det
gäller om ett så pass talrikt befolkningsunderlag
kan bo kvar i dessa områden,
att man kan behålla de tätorter
som oundgängligen behövs för en rimlig
service till skäliga kostnader. Om
inte detta blir möjligt och samhället
ändå vill ge de människor som av någon
anledning önskar bo kvar en rimlig service,
tror jag att kostnaderna härför
blir oskäligt höga, men vi måste väl
ändå acceptera dem.

Jag vill gärna fråga varför socialdemokraterna
här i riksdagen är, enligt
min uppfattning, så kallsinniga mot försöken
att åstadkomma något väsentligt
på detta område när de ändå talar så
vackert om solidaritet. Jag gissar att
detta kommer att bli ett tema i förstamajdemonstrationerna
om några dagar.
Det är i detta sammanhang fråga om
ett stöd för självhjälp, vilket jag tror att
samhället kommer att tjäna på om det
ges i rätt tid.

Jag tror också, herr talman, att högern,
som i utskottsutlåtandet i vad gäller
lokaliseringspolitiken och åtgärderna
för glesbygderna, med undantag för
utredningskravet, i stort sett följer regeringslinjen,
skulle gå med på många
av de åtgärder som partiet nu vänder
sig emot, såvida socialdemokraterna
kunde acceptera dessa åtgärder. Jag
tror inte att högern under sådana förhållanden
ensam skulle vända sig mot
dem.

Jag skall inte gå in på någon redovisning
av de många reservationerna. Herr
Henning Gustafsson har alldeles nyss
redogjort för åtskilliga av de reservationer
som föranletts av vår partimotion
och som vi gemensamt ställt oss
bakom. Också andra talare kommer att
beröra en del av reservationerna. Jag

skall emellertid ändå ta upp några av
dem.

I reservationen 2 framhålles i likhet
med vad som motionsvägen anförts
angelägenheten av en nära samordning
mellan naturvårdspolitiken och jordbrukspolitiken,
särskilt i vissa delar
av vårt land. Det torde vara ett för
samhället förhållandevis billigt sätt att
hålla vissa bygder öppna och i kultur.
Stöd via arbetsmarknadspolitiska
åtgärder till upprustning av ekonomibyggnader
i vissa fall och hjälp med en
mera marknadsanpassad driftinriktning
skulle betyda att svårplacerad arbetskraft
kunde få en rimlig försörjning.
En allsidig produktionsrådgivning
även när det gäller andra områden
än jordbruk skulle vara värdefull.

I reservationen 12 tas frågan om
halvskyddad sysselsättning på småbruk
upp. Yrkandet tar sikte på områden där
ett jordbruksstöd inte kan erhållas och
på äldre personer som endast står till
den lokala arbetsmarknadens förfogande.
Utskottet anser att detta alternativ
inte alltid ter sig attraktivt ur mottagarens
synpunkt. Ja, det är möjligt att
stödet inte alltid ter sig attraktivt, men
det är ett alternativ som vederbörande
har att välja om det särskilda äldrestödet
med sina villkor och inskränkningar
inte förefaller tilltalande. Personen
i fråga kanske inte vill se sina åkrar
läggas för fäfot. Det finns måhända
inget annat sysselsättningsalternativ än
detta, och vederbörande kan inte fördra
att gå så sysslolös som det föreslagna
äldrestödet stipulerar. Varför skall då
inte samhället ge honom möjligheten
att utföra en både för honom
och samhället meningsfylld sysselsättning?
Samhället bör inte uppträda
som förmyndare i ett sådant fall. Det
av oss framförda alternativet blir också
billigare för samhället än det föreslagna
äldrestödet. Som herr Gustafsson
i Skellefteå nyss sade bör ifrågavarande
möjligheter stå öppna även för

Onsdagen den 24 april 1968 fm.

Nr 19

Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m.

t. ex. en lanthandlare, som genom att
utnyttja dessa möjligheter kan upprätthålla
en service som i annat fall skulle
gå förlorad för bygden.

I reservationen 9 fullföljs ett yrkande
om företagsutbildning enligt arbetsmarknadsstyrelsens
petita. Företagarutbildning
är också en mycket viktig
angelägenhet som borde ägnas ännu
mer uppmärksamhet i lokaliseringspolitiken.
Denna fråga kommer emellertid
att tas upp i samband med behandlingen
av frågan om företagareföreningarna,
varför jag i detta sammanhang
inte går närmare in på saken.

I såväl centerns partimotion som i
enskilda motioner från centerhåll har
föreslagits att rörelsekapitalet skall inräknas
i stödunderlaget för lokaliseringslån.
Behovet av rörelsekapital kan
variera betydligt för olika slag av produktion.
I vissa länder anses det nödvändigt
att inkludera rörelsekapitalet i
totalbilden för att få en bättre överblick
över företagets förutsättningar
och behov av stöd. Talrika fall där förhållandena
är desamma torde finnas
inom lokaliseringspolitiken.

Beslut om kapital till investeringar
och rörelsekrediter bör i framtiden
kunna beslutas av samma myndighet.
De möjligheter till större stöd än två
tredjedelar av stödunderlaget — detta
är den huvudregel riksdagen fastställt
för lokaliseringsstöd — bör tillvaratas
i större utsträckning inom områden med
stor arbetslöshet och ensidigt näringsliv.
Dessa frågor tas upp i reservationen
17.

Från vårt håll har under många år
framförts kravet att investeringsfonderna
skall användas som ett medel i
lokaliseringspolitiken. Ett sådant förfarande
tillämpades ju tills för cirka två
och ett halvt år sedan. I reservationen
19 anges andra åtgärder som vi anser
bör prövas. Vi nämner bl. a. särskilda
riskmedel, gynnsamma avskrivningsregler
för företag som vill aktivisera
kapital i glesbygderna, en utökad före -

tagarutbildning, vidgade möjligheter
till enskilda, kommunala och statliga
beställningar.

I reservationen 22 yrkas ett förslagsanslag
på 150 000 kronor för att till
arbetsmarknadsstyrelsen knyta två kvalificerade
arbetsmarknadskonsulenter
med uppgift att biträda företagen inom
glesbygdsområdena i frågor som gäller
beställning och avsättning av produkter.
Kungl. Maj :t har föreslagit att två
befattningshavare skall gå glesbygderna
till handa beträffande den sociala
servicen. Ännu viktigare är emellertid
att staten engagerar sig för att söka
skapa varaktiga sysselsättningsmöjligheter
och stöder tillkomsten av sysselsättningsobjekt.
Lokaliseringsverksamheten
måste särskilt för inlandet göras
mer aktiv än vad den hittills varit.

I reservation 20 b tas upp frågan om
medelsanvisningen till lokaliseringsstödet.
I statsverkspropositionen i år,
liksom i tidigare statsverkspropositioner,
har inrikesministern redovisat att
lokaliseringsstödet har givit en mycket
god sysselsättningseffekt. Befolkningsomflyttningen
har också minskat mycket
kraftigt och det var glädjande att
konstatera att det under det senaste
året blev en nettoökning av befolkningen
i Norrland.

Medelsramen för lokaliseringsstödet
under femårsperioden fram till 1970
fastställdes genom principbeslutet 1964
till totalt 800 miljoner kronor, varav
300 miljoner kronor i lokaliseringsbidrag
och 500 miljoner kronor i lokaliseringslån.
Detta innebär alltså per år
60 miljoner kronor i lokaliseringsbidrag
och 100 miljoner kronor i lokaliseringslån.
Centern framhöll redan då
att det ekonomiska stödet måste förstärkas
ytterligare. Utvecklingen har
givit oss rätt. Behovet av lokaliseringsstöd
har visat sig vara större. Framför
allt har det framgått att lokaliseringslånen
varit alldeles otillräckliga, medan
bidragen hittills räckt till mycket väl.

Centern har varje år krävt att ramen

3—Andra kammarens protokoll 1968. Nr 19

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 fm.

Anslag i vad avser arbetsmarknad och

skulle vidgas. I fjol gick regeringen
med på att vidga femårsramen till 900
miljoner kronor, d. v. s. en ökning med
100 miljoner. I år är regeringen med
på att vidga ytterligare till totalt 1 miljard
kronor, varav 750 miljoner kronor
i lokaliseringslån och 250 miljoner kronor
i lokaliseringsbidrag. Detta är emellertid
otillräckligt enligt vår uppfattning.
Vårt förslag är att femårsramen
skall vidgas till 1,5 miljard kronor,
varav 1,2 miljard kronor i lokaliseringslån
och 300 miljoner kronor i lokaliseringsbidrag.
Låneanslaget för
nästkommande budgetår är av regeringen
upptaget till 200 miljoner kronor.
Det bör enligt vår mening föras
upp till 300 miljoner kronor.

Utvecklingen ställer otvivelaktigt
ökade krav på en aktiv lokaliseringspolitik.
Detta är en följd inte minst av
strukturomdaningen. Denna kan innebära
att en bygd med god tillgång på
bostäder, skolor och serviceanläggningar
förlorar sysselsättningsmöjligheter.
Strukturpolitiken och lokaliseringspolitiken
måste enligt centerns mening
vara väl samordnade med varandra.
Detta ställer ökade krav på lokaliseringspolitiken.

Det lokaliseringspolitiska företagsstödet
skulle enligt principbeslutet 1964
i huvudsak utgå inom det s. k. norra
stödområdet. 1 övriga delar av landet
skulle stödet kunna utgå i särskilda
fall. Det stod redan då klart för oss att
avgränsningen till det s. k. norra stödområdet
inte var lyckad -— och även
här måste utvecklingen sägas ha givit
oss rätt. Lokaliseringsstöd har fått lämnas
utanför norra stödområdet med
över 20 procent av det sammanlagda
stödbeloppet. Detta har varit särskilt
markant under det senaste året med
den konjunkturdämpning och de företagsnedläggelser
som förekommit.

Man kan härav dra slutsatsen att eu
aktiv lokaliseringspolitik bör tillämpas
mer enhetligt i olika delar av landet,
där sysselsättningsbrist råder men där

lokaliseringsstöd m. m.

goda möjligheter finns till förstärkning
av näringslivet. Lokaliseringspolitiken
bör, vilket centern hävdat, ha
samma inriktning i alla bristområden.
Åtgärder med gynnsamma verkningar
bör få ha sin expansiva funktion över
hela landet när så anses erforderligt.
Dessa synpunkter talar, enligt vår mening,
för en förstärkning av lokaliseringspolitiken.

Jag vill nämna ytterligare ett skäl.
.lag avser det norrländska inlandet och
motsvarande glesbygdsområden, för vilka
vi föreslår omedelbara åtgärder. Det
är naturligtvis sant att man i sådana
områden inte kan klara det nödvändiga
underlaget enbart med lokaliseringspolitik,
men en förstärkt lokaliseringspolitik
har en mycket viktig uppgift.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till de reservationer
vid vilka mitt namn står antecknat.

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Det hör till den metodik
som tillämpas i Sveriges riksdag,
att representanter för olika partier stiger
upp och talar om att de och deras
parti har lyckats prestera det absolut
bästa förslaget i den fråga som är uppe
till behandling. Man är förmodligen
skyldig att uppträda på det sättet. Det
innebär naturligtvis också ett konstaterande
av att alla andra, som inte följt
vederbörande partis motioner eller reservationer,
i olika avseenden är omöjliga
och saknar en självständig uppfattning.
Ibland kallas de extrema; jag vet
inte vad de är om de går till vänster i
stället för till höger.

Herr talman! Det roar mig inte vidare
mycket att säga detta, men det var inte
heller särskilt roligt att höra på det senaste
anförandet. Jag är rädd för att
jag kommer att hamna i något liknande
resonemang, men jag har i alla fall när
jag startar e,n god avsikt att försöka att
principiellt motivera det ställningstagande
som mitt partis representanter
i utskottet har gjort, när vi behandlat

Onsdagen den 24 april 1968 fm.

Nr 19

Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m.

förslaget om arbetsmarknadspolitiken i
statsverkspropositionen.

I går gav TV ett program som kallades
»Den nya otryggheten». Programtidningen
meddelade att det skulle skaka
om oss och tala om att de snabba
förändringarna i samhället riktar ökade
krav mot var och en av oss beträffande
förmåga att ställa om oss och
vidareutbilda oss.

I Aftonbladet frågade ledaren i går
kväll om »kräftgången på ostkusten»
skulle fortsätta. Jag ber att få göra
några citat: »Längs ostkusten ligger eu
rad samhällen som under de senaste
åren drabbats av mer eller mindre akuta
sysselsättningsproblem. Man kan börja
med Norrköping i norr och gå till
Karlskrona i söder. Och mellan Norrköping
och Karlskrona ligger Valdemarsvik,
Västervik, Oskarshamn och
Kalmar.» Man har fått ersättningsindustrier
för nedlagda varv, men varvsarbetarna
i Oskarshamn »har en betydligt
lägre inkomst än vad de skulle ha
haft om varvsdriften hade fortsatt». Ledarens
slutsats blir: »En industriell nyetablering
är nödvändig, men denna nyetablering
bör inte begränsas till enskilda
privata företag. Tvärtom torde
det vara nödvändigt att satsa på industriella
utvecklingsblock med ett stort
inslag av samhälleligt ägande.» Så långt
tidningsledaren.

Finansministern och LO-ordföranden
talade i förrgår, om jag minns rätt, tillsammans
på Metallindustriarbetareförbundets
rikskonferens. Vi går mot ljusare
tider, sade finansministern. Bruttonationalprodukten
kommer att öka en
halv procent mer än vad som beräknats
för i år. Industriinvesteringarna
ökar mer än beräknat, och den statliga
och kommunala investeringstakten kommer
att vara hög 1968. Utrikeshandeln
ökar. »Allt beror på den hårda satsningen
på arbetsmarknadspolitiken med
dess rörlighetsfrämjande åtgärder och
dess omskolningsverksamhet.»

Arne Geijer hävdade vid samma till -

fälle, att om de borgerliga efter årets val
skulle överta den politiska makten, skulle
löntagarnas inflytande minska. I Norge
och i Danmark har de borgerliga
övertagit makten. Löntagarnas intressen
får där stå tillbaka för andra gruppers
önskemål, påstår herr Geijer.

Arbetsmarknadspolitiken räcker inte,
säger han i alla fall, för att i framtiden
upprätthålla full sysselsättning. Den
maste kompletteras med en aktiv näringspolitik,
blir hans slutsats.

Arbetsmarknadsverkets chef sjunger
ut enligt en tidning. De; reella förändringarna
på arbetsmarknaden är inte
särskilt stora, säger han, men de meddelas
som om de vore tio eller hundra
gånger större, varigenom skapas ett psykologiskt
klimat som stegrar den oro
människor alltid hyser inför möjligheten
att mista sitt arbete.

Om vad TV kallade »Den nya otryggheten»
säger han: Vi klarar aldrig vare
sig vår sysselsättningstrygghet eller vår
standardtrygghet, om vi ger avkall på
rörligheten och anpassningen till arbetsmarknaden.

På en konferens som en länsarbetsnämnd
kallat till häromdagen berättade
en landshövding och värderad ledamot
av denna kammare om Stann-Anders,
han som tidigare var en tillgång på sin
arbetsplats, han som medaljerades och
fick en aktie vid uppnådd pensionsålder.
Men nu är Stann-Anders ett minst
lika stort problem som Hopp-Jerka var
för några år sedan. lian har inte förstånd
att flytta på sig och lära sig något
nytt, och går han kvar vid fyllda
45, blir han »äldre arbetskraft» och
ett bekymmer för sig själv,, för företaget
och för samhället.

Därmed, herr talman, nalkas jag det
ämne som genom olyckliga omständigheter
avskilts från dagens ärende för
att behandlas på fredag i kamrarna.
Jag vill ändå tillägga att bemälde landshövding
varnade för en produktivitetsoeh
effektivitetsvärdering av mänsklig
arbetskraft och efterlyste ändrade atti -

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 fm.

Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m.

tyder i förhållande till s. k. äldre arbetskraft.
På konferensen sades emellertid
också att vi måste anlägga sådana
värderingar på våra arbetsplatser,
att de äldre måste göra någonting helt
annat än de förut i livet har sysslat
med.

Herr talman! Jag har tillåtit mig att
plocka litet ur gårdagens tidningar, och
dessa referat och de avsnitt av ledarstick
som jag drog upp har jag funnit
där. Jag har gjort ett litet kalejdoskopiiskt
plock — många fler bitar skulle
kunna tas fram bara ur det materialet,
men detta räcker för att konstatera att
det finns mörka bitar och ljusa bitar,
att det finns bitar i skiftande glada färger
och sådana som bär tristessens
svartgrå färg. Jag vågar ändå påstå att
mitt ganska självsvåldiga plockande
med bitar från några dagstidningar uttrycker
något väsentligt i dagens arbetsmarknadssituation.
TV :s rubrik
»Den nya otryggheten» förefaller mig
ganska väl funnen.

Nog är det förståeligt om kammarens
ärade ledamöter, framför allt vid en
komimande votering någon gång på
kvällskröken, då de upptäcker vad de
tar i sin hand när de röstar om statsutskottets
utlåtande nr 63, känner en
viss irritation. Det är ett utlåtande med
55 beslutspunkter och 24 motiverade
reservationer som avgivits med anledning
av statsverkspropositionens arbetsmarknadsavsnitt,
vilket inte innehåller
några väsentliga nyheter, och i anslutning
till de 46 väckta motionerna i
frågan.

Men detta är också en kalejdoskopisk
bild, som mycket bättre än en dags tidningsinnehåll
erinrar om att det är
många som vill försöka bidra med lösningar
av ett problem som man uppfattar
som angeläget. Det är en fråga
som berör även den som i dag känner
sig trygg men ändå inte kan låta bli
att känna en hotfull oro inför den
otrygghet som uppstått för dem, vilka
redan har drabbats av konjunkturens

eller strukturomvandlingens begränsning
av behovet av arbetskraft i form
av företagsnedläggelser eller inskränkningar
i driften.

Det är säkerligen inte förmågan till
ett känslomässigt medvetande om det
trängda i en del människors situation
som är partimärkt. Men det är begripligt
om i ett skärpt läge också tonen
skärps i samhället och mellan arbetstagare
och arbetsgivare samt mellan
politiker. I det sistnämnda fallet
spelar naturligtvis det förestående valet
en viss roll.

Det spills ganska mycket krut på anfall
i en fråga som arbetsmarknadspolitiken,
där det ändå nu inte finns några
delade meningar om mål och medel ur
principiell synpunkt. Diskussionen
handlar mer och mer om olika betoningar,
ofta föranledda av egna erfarenheter
eller av kännedom om situationen
i en viss bygd. Herr Gustafsson
i Skellefteå talade för en stund sedan
om hur regeringen i det pacificerade
läget på arbetsmarknadspolitikens område
griper sig an med att misstänkliggöra
andra partiers goda avsikter.
Naturligtvis har han rätt i att det också
är en metodik som tillämpas.

Jag tänker på det uttalande av Arne
Geijer som jag nyss citerade, nämligen
att löntagarnas intresse skulle stå tillbaka
för andra gruppers önskemål om
vi finge en borgerlig regering. Att Norge
och Danmark har en borgerlig regering
är ett typiskt misstänkliggörande,
kanske ett litet försök till skrämselpropaganda
som förklaras av valnervositet.

Om sysselsättningen verkligen är ett
löntagarintresse, vilket förefaller mig
självklart, visar de siffror som inrikesdepartementet
sammanställer — den
upplaga jag har är daterad den 25
mars 1968 — tabellariskt att Norges
arbetslöshet, som var högst i januari
1968 med 2,3 procent, nu har gått ned
till 2,1 procent. För Sveriges del var
motsvarande siffror 3,5 respektive 3,1
procent. Siffrorna har på samma sätt

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 fm.

Anslag i vad avser

legat högre i Sverige än i Norge under
hela året 1967. Norge har haft borgerlig
regering under några år, Sverige socialdemokratisk
regering i tre decennier.
Skall man läsa ut något av dessa
siffror beträffande löntagargruppernas
situation under en borgerlig regering
förefaller det mig snarast vara, att den
socialdemokratiska förhoppningen på
1940-talet att kunna göra vårt land helt
och hållet oberoende av de internationella
konjunkturerna genom trollformeln
»planhushållning» har svikits av
livet självt — det politiska livet bl. a.

En annan fråga, som har fått stora
proportioner och som arbetsmarknadsverkets
chef tydligen irriterades av i
det förut nämnda talet häromdagen,
är varför det är så viktigt hur man
räknar antalet arbetslösa. Jag håller
faktiskt med honom om att det egentligen
inte kan ha så stort intresse ur rent
saklig synpunkt — i varje fall inte på
det sätt som frågan ofta framställs, nämligen
att det skulle vara ett intresse för
oppositionen att svartmåla läget eller
för regeringen att skönmåla det. Det
enda viktiga just nu förefaller mig vara
att så noggrant som möjligt försöka beskriva
den verkliga situationen; det är
den vi behöver komma åt. Här tror jag
att möjligheter i ganska stor utsträckning
saknas, och jag vill bara peka på
en sak i det sammanhanget.

Den kvinnliga arbetskraften riskerar
alltid, beroende på kvinnornas speciella
förhållanden, att få vara en regulator vid
konjunkturskiftningarna. I varje fall är
den kvinnliga arbetskraften mycket
långt ifrån — jag höll på att säga vårt
gemensamt uppsatta mål, men det är
att skryta för mycket — målsättningen
för svensk arbetsmarknadspolitik: full,
produktiv och fritt vald sysselsättning.
Den kvinnliga arbetskraften står betydligt
längre än den manliga arbetskraften
från det målet.

Det kunde tyckas som om utskottet
borde ha biträtt en kommunistmotion
om att varje länsarbetsnämnd skulle inventera
arbetslösheten bland kvinnor.

arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m.

Förr eller senare måste någonting sådant
ske; det är jag övertygad om. Men
det verkliga läget är ju att arbetsmarknadsverket
i dag inte när det gäller den
kvinnliga arbetskraften har någon differentierad
statistik som medger en analys
av ett på detta sätt insamlat material.
Det innebär således att man inte
kan tillgodogöra sig det materialet. Jag
hoppas att det med den ökade användningen
av datamaskinmetoden skall bli
möjligt att lägga upp en ny statistisk
bearbetning när det gäller den kvinnliga
arbetskraften — det tror jag skulle
vara mycket värdefullt — och då tror
jag att denna inventering måste göras
för att man skall få det stora basunderlaget.

I de mera allmänna synpunkter, som
jag är i färd med att försöka anlägga,
trots att jag kommer in på en och annan
detaljfråga, vill jag ändå framhäva,
att visst erbjuder hela det frågekomplex,
som utskottsutlåtandet behandlar,
ett material som ger underlag för rent
politiska åsiktsbrytningar, även om jag
fortfarande håller fast vid att vi, när
det gäller målen och medlen, principiellt
inte har några delade meningar
om arbetsmarknadspolitiken i Sverige.

Jag vill alltså ändå dröja vid ett par
principiella frågor. Det handlar om
samordningen mellan arbetsmarknadspolitiken
å ena sidan samt den allmänna
ekonomiska politiken och näringspolitiken
å den andra sidan. Att det finns
ett samband — till och med flera
samband — är självklart. Men regeringen
har visat en viss benägenhet
att begagna arbetsmarknadssituationen
till — skall vi säga — en strategisk åtgärd.
Ungefär som forna dagars stora
härförare vänder man uppmärksamheten
mot något annat — mot det enskilda
näringslivet och mot enskilda företrädare
för näringslivet. Man har gjort det
genom att formulera mycket långtgående
beskyllningar för bristande socialt
ansvar. Jag såg att dessa beskyllningar
skall återkomma i förstamajdemonstrationerna
på de skyltar man håller på

Nr 19

Onsdagen den 24 apri] 1968 fm.

Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m.

att förbereda. Jag hoppas, att man tänker
över den saken än en gång. Ett sådant
påstående torde bli mycket svårt
för regeringen att verifiera. Kanske används
dock dessa beskyllningar bara
som ett hjälpmedel för en socialistisk
politik av det slag som Aftonbladet talade
om i den ledare jag nyss nämnde,
där man sade att det torde bli »nödvändigt
att satsa på industriella utvecklingsblock
med ett stort inslag av samhälleligt
ägande».

Jag tycker att denna fråga är oerhört
väsentlig och att den hör till detta sammanhang.
Den kanske t. o. m. kommer
att utgöra något slags underlag för arbetsmarknadspolitiken
i fortsättningen
— vad vet jag? I varje fall får frågan
en ny aktualitet genom det näringsråd
och den förhandlingsdelegation som
statsrådet Krister Wickman knutit till
sig och som kan ge denna fråga en ny
och klarare belysning. Jag tycker frågan
är viktig. Jag skall gärna tillspetsa
det och säga: Varför statligt ägande?
Man måste hitta klara motiveringar för
det, och jag är alldeles övertygad om
att de finns. Men motiveringarna måste
ju kunna klargöras både i fråga om
det statliga företagets betydelse lönsamhetsmässigt
sett och i fråga om dess
dynamiska bidrag till landets allmänna
utveckling på lång sikt.

Men det finns i hög grad anledning
att också ta upp frågor som i varje fall
reservationer till detta utlåtande berör.
Jag tänker på det sociala ansvar som
i stor utsträckning åvilar vissa företag.
Man måste säga att ett socialt ansvar
åvilar LKAB i Norrland, statens järnvägar,
post och telegraf, fastän vi kanske
inte tycker att de affärsdrivande
verken riktigt uppfyller fordringarna
därvidlag. Men eftersom jag egentligen
inte tycker att frågan om samhälleligt
och/eller enskilt företagsägande behöver
behandlas i samband med statsutskottets
utlåtande nr 63, skall jag inte
närmare gå in på den. Jag har dock
haft ett behov av att klargöra att det

finns motsättningar i botten men att
det i fråga om den politik vi nu principiellt
utformar inte föreligger några
motsättningar. Det vi här behandlar är
vi alltså i princip ense om.

Men utlåtandet behandlar förutom de
rent arbetsmarknadspolitiska åtgärderna
också en fråga som både herr Gustafsson
i Skellefteå och herr Nilsson i
Tvärålund ingående har tagit upp och
som jag bara mycket kort skall uppehålla
mig vid, nämligen lokaliseringsstödet,
som efter 1965 års beslut utgår
under en femårig försöksperiod i form
av lån och bidrag. Vi är nu inne på
den andra halvan av försöksperioden,
och departementschefen föreslår att
den ursprungliga ramen nu för andra
gången skall höjas. Vi anser från högerpartiets
sida att det är väl motiverat
och biträder utan vidare förslaget. Jag
vill starkt understryka vad utskottet
säger i näst sista stycket på s. 21 i utskottsutlåtandet.
Där poängteras det
fortsatta behovet av punktvisa lokaliseringspolitiska
insatser även utanför
stödområdet, och det sägs att utskottet
förutsätter att det behovet nu liksom
tidigare kommer att tillgodoses inom
ramen för gällande riktlinjer. Det är
många motioner som behandlar frågan
om att vidga det geografiskt avgränsade
stödområdet. Vi har från högerpartiets
sida motionärer som därvidlag
är ute i goda ärenden men tyvärr
inte fått stöd av sina representanter
i utskottet. Några vill att Kalmar län
med undantag av Kalmar stad och Nybro
skall komma att räknas till stödområdet
och detsamma föreslås i fråga om
Österlen i Skåne och Stockholms skärgård.
Det är ju ingenting som säger
att det är fel att önska detta. Men vi
har, när vi har haft att ta ställning till
dessa önskemål i utskottet, inte velat
gå med på att nu ompröva den geografiska
avvägningen.

Det har tillsatts en lokaliseringsutredning
som bl. a. bedömer effekterna
av den försöksvis pågående lokalise -

Onsdagen den 24 april 1968 fm.

Nr 19

Anslag i vad avser

ringspolitiken. Om de principiella riktlinjerna
successivt förändras, torde, såvitt
jag förstår, ingen samlad bedömning
kunna göras i varje fall inte så att den
blir en vägledning i fråga om lokaliseringspolitikens
metodik och medel. Det
är anledningen till den ståndpunkt jag
bär intagit i utskottet.

Om man, på det sätt som jag citerade
ur utskottsskrivningen förut, inom ramen
för riktlinjerna punktvis vidtar åtgärder
hindrar det inte bedömningen.
Detta exemplifieras bl. a. med de långtgående
åtgärder man på detta sätt vidtog
i boråstrakten — det var väl förra året
— fastän denna inte alls hör till stödområdet.

Jag vill beröra ytterligare en fråga,
herr talman. Urbaniseringsprocessen
har ju flera orsaker och prognosmässigt
har det gjorts bedömningar av en trolig
utveckling. Dessa prognoser har varit
vägledande i fråga om storkommunindelningen,
i fråga om förslag till länsindelning
och i fråga om lokaliseringen
till storstadsregioner. De har även varit
vägledande för kommunikationsverkens
utvecklingspolitik o. s. v.

Det är något av en tragik för dem det
drabbar, att prognosverksamhet och
planeringsarbete, som syftar till klarhet
om vårt lands utveckling på längre sikt,
genom att föranleda åtgärder ofta driver
på och ökar takten i de förmodade
förändringarna. De blir därigenom
verklighet, ibland till och med snedvrider
de en utveckling. Jag vill inte säga
att det är fel att ändå använda metodiken,
men jag tror att man skall uppmärksamma
detta. Det resonemanget
kan, tycks det mig, tillämpas på utglesningsföreteelsen.
Det finns så många
exempel: järnvägar läggs ned, skolor
och poststationer upphör, affärer läggs
ned, det finns inga bussar o. s. v. Samhället
liksom tvingar människor att
överge sina hem och sin bygd. Det är
därför, menar jag, som glesbygdsfrägorna
har en speciell karaktär i detta sammanhang.
Vare sig glesbygdsargumenten

arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m.

är inmängda med bygderomantik eller
inte — jag betraktar det i så fall för
min del inte som ett fel om de argumenten
finns med i bilden — gäller det i
alla fall de av samhällsutvecklingen
drabbade människorna.

Den enda utvägen för att i någon
mån kompensera dem för de samhällsåtgärder
som kan ha fått en negativ
effekt för dem, är att vidta åtgärder
som på något sätt kan mildra stöten.
Detta har också, herr Nilsson i Tvärålund,
behandlats i ett par högermotioner,
och jag har den uppfattningen att
de som här motionerat inte minst genom
sin starka norrlandsförankring är
väl insatta i förhållandena och att de
kommit med goda uppslag och idéer.

I utskottet har jag, liksom övriga
högerrepresentanter där, velat stödja
den reservation nr 19 som herrarna förut
talat om och som jag därför inte har
anledning att i detalj gå in på. Den
behandlar översiktligt just glesbygdsfrågorna.
En och annan detalj kan man
ha delade meningar om, men avsikten
är att få till stånd dels omedelbara åtgärder,
dels en utredning som på längre
sikt kan klargöra hur problemen skall
kunna lösas.

Herr talman! Med det sagda kan jag
låta mig nöja och vill bara tillägga att
jag, förutom att jag biträder reservationerna
9 och 19, som det tidigare yrkats
bifall till, också ber att få yrka bifall
till högerreservationerna, nämligen nr 1
vid punkten 2 och nr 13 vid punkten 34.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag är ledsen att fröken
Ljungberg inte kunde finna mitt anförande
roligt därför att hon, om jag
förstod henne rätt, ansåg mig ensidigt
argumentera för centerpartiets förslag.
Jag tog mig också friheten att framhålla,
att högern följde .socialdemokraterna
i långa stycken.

Nu företräder ju fröken Ljungberg

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 fm.

Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m.

högerpartiet och jag centerpartiet och
därför är det väl naturligt att var och
en redogör för sitt partis förslag. Att
inte jag lyckades framföra centerns förslag
så att det kunde uppfattas som
någon sorts kabaré för fröken Ljungberg
beklagar jag, men jag tror att det
är så allvarliga frågor, att ingen vill
göra dem till något i den stilen. Högerpartiet
följer ju faktiskt socialdemokraterna
i många fall, och jag är ledsen
att högern inte har biträtt den av oss
framförda uppfattningen. Högern har
enligt fröken Ljungberg två motioner i
det ärende vi diskuterar och jag tror
att en av dem inte fick något stöd i utskottet
ens från högern. Naturligtvis är
jag tacksam för att högerpartiet i år liksom
folkpartiet stöder motionen om en
parlamentarisk utredning om åtgärder
på längre sikt. Det iir emellertid också
angeläget att vi får till stånd omedelbara
och direkt verkande åtgärder, och
på denna punkt har högern alltså inte
velat följa oss utan föredragit regeringens
linje.

Fröken LJUNGBERG (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag beklagar att jag tog
upp herr Nilssons i Tvärålund utmaningar,
men de kom ju så titt och tätt
att det irriterade. Ännu mer beklagar
jag att jag inte kunde göra mig förstådd
då jag försökte att principiellt
motivera varför vi i högerpartiet på vissa
punkter har den uppfattning vi har.
Den saken har ingenting att göra med
varför vi inte har samma uppfattning
som centerpartiet, eller varför vi ibland
har det och ibland delar socialdemokraternas
åsikt. Vi har en uppfattning,
och den kan ibland sammanfalla med
uppfattningen inom andra partier —
på samma sätt som fallet kan vara inom
centerpartiet. Frågeställningen varför
vi inte alltid har samma uppfattning
som centerpartiet är liksom ointressant.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Det är klart att vi har
olika uppfattningar. Det intressanta är
om våra uppfattningar sammanfaller eller
skiljer sig på viktiga punkter.

Herr BLOMKVIST (s):

Herr talman! Till statsutskottets utlåtande
nr 63 har jag fogat en blank reservation,
som rör den äldre och den
handikappade arbetskraften, och jag
kommer här att beröra problemen för
denna arbetskraft.

Jag vill understryka några av de riktlinjer
som angavs i propositionen 52/
1966. Den främsta målsättningen i arbetsmarknadspolitiken
är att åstadkomma
och bevara full, produktiv och fritt
vald sysselsättning. Den skall vidare
stärka den enskilda människans ställning
på arbetsmarknaden. Men den allt
snabbare strukturomvandlingen och
konjunkturnedgången har skapat mycket
stora problem för den äldre och
den handikappade arbetskraften. Vi har
med tacksamhet noterat de insatser arbetsmarknadsverket
gjort för att mildra
de negativa verkningarna för den enskilda
människan, men trots de ökade
insatserna har sysselsättningsproblemen
för dessa grupper inte kunnat lösas.
Detta bekräftas av att omkring 40 procent
av de arbetslöshetsanmälda är över
50 år.

Den äldre arbetskraftens problem har
under de senaste veckorna diskuterats
på konferenser ute i länen. Enligt tidningsreferaten
från dessa konferenser
har debattörerna kommit fram till att
det inte minst hos arbetsgivarna krävs
en ökad förståelse för de äldres och
de handikappades problem ute på arbetsplatserna.
Debatterna har väl medverkat
till att vi fått en något mera
nyanserad bild av problemen bakom
arbetslösheten för denna arbetskraft.
Det har sålunda talats om vikten av
att företagsledare i det privata närings -

Onsdagen den 24 april 1968 fm.

Nr 19

Anslag i vad avser <

livet och även i allmän tjänst bedriver
en mera generös personalpolitik, som
tar hänsyn till den äldre och den handikappade
arbetskraftens situation och
anpassar arbetsplatsen efter den arbetskraftens
förutsättningar. Det krävs
fantasi och omtanke hos företagsledarna
för att ordna det tillfredsställande
för de äldre, men det går, sade bl. a.
direktör Curt-Steffan Giesecke på regeringens
konferens om den medelålders
och äldre arbetskraftens situation. Jag
vill uttrycka förhoppningen att samtliga
företagsledare inom sina företag får en
alltmera positiv inställning till den äldre
och den handikappade arbetskraften.

Tyvärr finns det dock i dag många
företagsledare och personalchefer som
intar en nära nog direkt fientlig inställning
mot dessa människor. Samtidigt
skall vi komma ihåg att omkring 1 miljon
förvärvsarbetande i vårt land är
över 50 år. Jag tror att vi mer än tidigare
måste ställa det kravet på arbetsgivarna,
att de utvecklar arbetsmetoder
och arbetsplatser så att även den
äldre och den handikappade arbetskraften
får möjligheter att deltaga i den
direkta produktionen.

Den pågående strukturrationaliseringen
får inte ensidigt gå ut över enskilda
människor i form av försämrade
arbets- och lönevillkor. Vi kan aldrig
acceptera att en liten minoritet får betala
det högre välstånd som vi andra
får ta del av. Genom arbetsmarknadspolitiska
medel söker samhället att bereda
dessa människor nya arbetsuppgifter
på den öppna arbetsmarknaden,
men för att förlrndra att andra arbetstagare,
främst handikappade och äldre,
skall bli arbetslösa har arbetsmarknadsverket
genom olika åtgärder sökt
att skapa annan sysselsättning. De särskilda
beredskapsarbetena är t. ex. inte
alltid lämpliga. Med hänsyn till den
friställdes arbetsförmåga anlitas då i
stället arbetsvärden. Det är inom ramen
för denna sysselsättningsskapande
verksamhet som jag och några and3*
— Andra kammarens protokoll 1968.

betsmarknad och lokaliseringsstöd m. m.

ra ledamöter har väckt motionerna I:
566 och II: 698.

Inte minst mot bakgrunden av att
konjunkturnedgången har skapat vissa
svårigheter att få fram lämpliga arbetsuppgifter
till de skyddade verkstäderna
liksom till de industriella beredskapsarbetena
har vi bl. a. föreslagit,
att åt arbetsmarknadsstyrelsen inom
ramen för tillämpligt statsanslag ges
möjligheter att tillfälligt anställa expertis
på olika områden till dessa verksamhetsgrenar.
Enligt utskottets uppfattning
behöver inte riksdagen fatta
något beslut i denna fråga, utan sådana
medel står till arbetsmarknadsverkets
förfogande. Vi vill i detta sammanhang
därför endast uttala vår tillfredsställelse
över utskottets uttalande och över
att arbetsmarknadsverket redan nu har
möjligheter att tillfälligt anställa lämplig
expertis.

Jag vill dock i detta sammanhang
påpeka att departementschefen räknade
upp anslaget till ersättningar åt experter
och sakkunniga med 300 000 kronor
till 800 000 kronor. Samtidigt skriver
departementschefen att den ökning
han föreslår skall förbättra arbetsmarknadsstyrelsens
möjligheter att göra företagsekonomiska
utredningar i lokaliseringsärenden
och att fortlöpande
följa utvecklingen i företag som har beviljats
lokaliseringsstöd. Efter att ha
tagit del av utskottets skrivning på denna
punkt räknar dock motionärerna
med att även arbetsvärden kan utnyttja
detta anslag.

Beträffande vårt förslag om en utvidgning
av begreppet »företagare» inom
den halvskyddade verksamheten har
utskottet vidare skrivit förhållandevis
positivt. I anslutning till vårt förslag
att stödet även skall kunna utgå inom
kommunal tjänst skriver utskottet bl. a.
följande: »Skäl talar för en övergång
inom sådan tjänst från arkivarbete till
halvskyddad sysselsättning. Kungl. Maj :t
bör därför med beaktande av de erfarenheter
som översynen av arkivarNr
19

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 fm.

Anslag i vad avser arbetsmarknad och

betsverksamheten kan ge pröva en sådan
anordning.»

Frågan om skyddad verksamhet i
statlig tjänst bör enligt utskottets mening
prövas i samband med arkivverksamheten.
Vi motionärer hoppas att
översynen skall ge till resultat att företagarbegreppet
på dessa områden kan
vidgas, så att det blir möjligt att införa
halvskyddad verksamhet inom såväl
statlig som kommunal förvaltning.
Detta är angeläget i första hand därför
att åtstramningen på arbetsmarknaden
medfört att arbetssökande, som under
normala konjunkturer skulle kunna
få arbete på den öppna marknaden, i
många fall måst arbetsplaceras inom
skyddad verksamhet. De flesta av dessa
människor skulle kunna göra en god
insats på den öppna marknaden.

I övrigt har utvecklingen beträffande
den halvskyddade verksamheten hitintills
varit blygsam. För närvarande
förfogar arbetsmarknadsverket över cirka
280 individuella platser. Alldeles
uppenbart är att orsakerna till det ringa
antalet i stor utsträckning är att söka
i konjunkturnedgången, som ju minskat
industrins behov av arbetskraft.
Men även vid en konjunkturuppgång
blir det säkerligen ytterst angeläget att
också åt arbetsgivare i allmän tjänst
ges möjligheter att inrätta halvskyddade
platser. Inom landstingen bör det
exempelvis beträffande vård- och utbildningsområdena
finnas en mängd
sysslor, tycker vi, som mycket väl skulle
lämpa sig för den äldre arbetskraften
och den handikappade arbetskraften.
Inom primärkommunerna kan vi
också peka på flera lämpliga anställningsområden:
kontorsservice, lagerarbete
och städning, för att nämna några
exempel.

Herr talman! Vi avser med vårt förslag
inte att på något sätt avlasta ansvaret
mot de anställda från arbetsgivarna.
Vi anser att företagarna, oavsett
om de verkar inom det privata näringslivet
eller är i allmän tjänst, har
ett socialt ansvar mot sina anställda.

lokaliseringsstöd m. m.

Men vår avsikt har varit att på sikt
öka sysselsättningsmöjligheterna för
ifrågavarande arbetstagare.

Jag lovade att jag inte skulle beröra
något annat område än det som gäller
de handikappades och den äldre arbetskraftens
problem. Men jag kan inte
underlåta att ta upp en fråga inom ett
stort problemkomplex som herr Nilsson
i Tvärålund gick in på. Jag skulle vilja
instämma med högerns företrädare i
debatten som sade att vi skall beskriva
det verkliga läget — det är en mycket
riktig utgångspunkt för behandlingen
av arbetsmarknadsfrågorna. Jag förutsätter
också att utskottets talesman
kommer att beskriva det verkliga läget
för herr Nilsson i Tvärålund, som riktade
en rad beskyllningar mot socialdemokratin
och regeringen.

Jag skulle vilja knyta an till detta
verkliga läge. Låt mig ge några uppgifter
beträffande årsinkomsterna i mitt
hemlän. Jag tycker det kan vara en
riktig utgångspunkt i detta sammanhang.
1966 års statistik visar att det
fanns cirka 142 000 inkomsttagare i länet.
Talrikast företrädda är de lägre
inkomstklasserna, under 10 000 kronor.
En fördelning av länsbornas inkomstklasser
får man genom följande statistik: 23

510 personer förtjänade under
5 000 kronor,

33 490 personer förtjänade mellan
5 000 och 10 000 kronor,

24 320 personer förtjänade mellan
10 000 och 15 000 kronor,

25110 personer förtjänade mellan
15 000 och 20 000 kronor och

18 610 personer förtjänade mellan
20 000 och 25 000 kronor.

Herr Nilsson i Tvärålund sade i sitt
anförande att det är socialdemokratin
— men han skulle självfallet kunnat
ha sagt den svenska fackföreningsrörelsen
— som drivit fram effektivitetskravet.
Vi skall komma ihåg att det
är detta krav som i mycket stor utsträckning
har varit den drivande kraf -

Onsdagen den 24 april 1968 fm.

Nr 19

Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m.

ten i rationaliseringsarbetet ute i våra
industrier.

Den fackliga rörelsen har haft en positiv
inställning, som har varit till gagn
för hela vårt folk. Men jag tror att den
skulle ha mycket små möjligheter att
— vid kommande förhandlingar för sina
medlemmar i Skaraborgs län — inte
hävda kravet på ökade löner, vilket
självfallet kan medföra ökade kostnader
för näringslivet.

Mot bakgrund av den statistik jag
här har föredragit från mitt hemlän är
det alldeles uppenbart att den fackliga
rörelsen även i fortsättningen kommer
att ställa krav på en ökad effektivitet
hos det svenska näringslivet.

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! En grundläggande rättighet
i ett samhälle är rätten till arbete,
men denna rätt förvägras många medborgare
i dag. I vårt land pågår en ekonomisk
och strukturell omvandling,
som medför allvarliga påfrestningar på
hundratusentals löntagare, jordbrukare
och småföretagare. Tryggheten i anställningen,
tryggheten i arbetet har blivit
en illusion. Särskilt grymt är detta
för de människor som trodde på regeringens
förkunnelse för några år sedan
att man kommit fram till en viss teknik
i de ekonomiska sammanhangen och
om man bara använde denna skulle sysselsättningsfrågorna
för alltid vara lösta
i vårt land. I dag finns ingen som längre
predikar detta evangelium. Vad som
nu återstår är brustna illusioner och
verkligheten är bister för alltför många
av våra medborgare.

Man angriper i dag från borgerligt
håll regeringen för det uppkomna läget.
Detta anser jag vara ett uttryck för
hyckleri. Arbetslösheten är en produkt
av det kapitalistiska samhället — det
system vi lever i — en produkt av
den planlöshet som de borgerliga partierna
alltid har slagit vakt om, en
produkt av att regeringen har förvaltat

det kapitalistiska samhället i stället för
att förvandla det i socialistisk riktning.

I LO:s skrift »Ekonomiska utsikter
våren 1968» slår man fast: »Arbetsmarknaden
karaktäriseras sålunda av
en ökning i antalet arbetslösa trots
ökade arbetsmarknads- och investeringsstimulerande
åtgärder, av att ett
ökat antal personer berörts av nedläggningar
och driftsinskränkningar, av en
ökning i antalet personer som slagits
ut ur arbetskraften eller ej kunnat komma
in på arbetsmarknaden samt av er,
minskning i antalet sysselsatta, trots
arbetstidsförkortningen, samtidigt med
en fortsatt relativt hög nivå i immigrationen,
ca 12 000 under 1967, varvid
13 000 arbetstillstånd beviljats.»

Samma skrift fortsätter med följande
meningar: »Stegringen i arbetslösheten
har skett trots väsentligt ökade arbetsmarknadspolitiska
insatser. Det är uppenbart
att dessa insatser gjorts vid en
utveckling på arbetsmarknaden, som
inneburit starkare förändringar än dem
arbetslöshetsprocenten i och för sig
anger.»

Visst är det bra att regeringen och
arbetsmarknadsstyrelsen i dagens bekymmersamma
läge sedan lång tid har
vidtagit åtgärder och även är beredda
att göra ytterligare insatser mot arbetslösheten
genom att skapa fler platser
i omskolningskurser, i beredskapsarbeten,
i skyddade eller halvskyddade
verkstäder o. s. v. Vi ställer oss hélt
positiva till detta, men vi anser att detta
inte räcker. Det finns, fröken Ljungberg,
delade meningar om mål och medel
för att verkligen komma till rätta
med den stora och svåra problematiken.
Vi menar från vårt håll och har redan
tidigare under debatter här i kammaren
hävdat att en helt annan politik erfordras
— en långsiktig näringspolitik,
en planerad strukturomvandling under
folkets kontroll. Dagens strukturomvandling
inom näringslivet är ofrånkomlig.
Vi vänder oss inte mot den utan
anser den nödvändig och önskvärd.

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 fm.

Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m.

Vad vi vänder oss mot är att denna
strukturomvandling inte genomförs efter
ett medvetet, långsiktigt program,
ett program som måste omfatta alla slag
av investeringar och utbyggnader. Alla
förändringar i sysselsättning och i investeringar
måste vara kända — inte
bara av kapitalägarna utan samtidigt
av såväl arbetskraft som samhälle —
och de måste vara förberedda på sikt. T
dag däremot är det privata kapitalets
beslut och planer hemliga.

Vårt land befinner sig nu i en utvecklingsfas
där tryggheten för medborgaren
inte kan garanteras med hittills
använda socialpolitiska och arbetsmarknadspolitiska
medel; därmed har
jag inte alls velat nedklassa dessa. Det
är nu inte fråga om endast en vanlig
kapitalistisk lågkonjunktur, som kan
överblickas i tiden. Kravet på en ny
politik växer sig också, förklarligt nog,
starkare från dag till dag. Jag vill upprepa
vad jag tidigare sagt: Vi måste få
till stånd en strukturomvandling under
folklig kontroll. De arbetande i näringslivet
skall ha bestämmande inflytande
över drift, investeringar och ekonomisk
planering. Det privata storkapitalets
makt måste bringas att upphöra.

Vi måste få en helt ny politik som tar
sikte på att inte bara reparera redan
inträffade skador, utan en politik som
har till målsättning att förhindra att
skador av denna karaktär inträffar.

I dagens läge finns det omedelbara,
konkreta, näraliggande åtgärder, som
vi anser att man måste vidtaga utöver
vad regeringen föreslår.

Vi har i denna kammare väckt en
motion med nr 64, som tyvärr icke har
tagits upp till behandling i detta sammanhang
trots att motionen mycket ingående
behandlar arbetsmarknadspolitiken.
Vi har i denna redovisat en hel
rad åtgärder, och jag vill bara nämna
några.

Först och främst föreslår vi att företagen
enligt lag skall vara skyldiga att
föra förhandlingar med arbetsmark -

nadsmyndigheter, kommuner och löntagarorganisationer
innan beslut fattas
om nedläggning eller förflyttning av
företag. De fackliga organisationerna
måste ges rätt till representation i företagens
planeringsorgan.

Vidare skall samhället ha rätt att —
utan ersättning till ägarna — överta
driften vid nedläggning av företag eller
vid större avskedanden till dess andra
arbeten eller omskolningsmöjligheter
föreligger. Företag eller viktiga delar av
företags tillverkning skall enligt lag
inte kunna flyttas utomlands utan samhällets
godkännande. En s. k. vanhävdslag
för industrin bör stiftas. Också en
kontroll- och klagoinstans bör finnas i
form av en näringslivets JO.

Ett lagfäst uppsägningsskydd skall
införas så att alla löntagare får rätt
till sex månaders uppsägning från företagets
sida. En arbetsmarknadsfond
skall bildas för omskolning, vidareutbildning,
flyttningsbidrag och andra för
arbetsmarknadspolitiken viktiga uppgifter.
Denna fond skall byggas upp
genom arbetsgivaravgifter.

I avvaktan på en genom arbetsgivaravgifter
uppbyggd trygghetsförsäkring,
som samordnar de nuvarande otillräckliga
och splittrade formerna för ersättning
vid avskedanden och arbetslöshet,
genomföres en förlängning av ersättningstiden
och en höjning av ersättningen
från arbetslöshetskassorna. ATPpoäng
måste också ges vid arbetslöshet.

Den sista punkten jag vill ta upp i
detta sammanhang — vi får anledning
att återkomma till dessa frågor när den
motion jag åberopade senare kommer
att behandlas — är att vi måste åstadkomma
avgörande förbättringar av reglerna
för avgångsbidrag och permitteringslön
och också på detta område
överväga lagstiftningsåtgärder.

Det skulle vara mycket positivt om
vi kunde få in helt nya drag i arbetsmarknadspolitiken.
Vi anser att omskolning
och vidareutbildning skall ingå
som helt normala löpande åtgärder för

Onsdagen den 24 april 1968 fm.

Nr 19

Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m.

att ändra och höja arbetskraftens kompetens.
Dessa åtgärder skall inte bara
sättas in som en sista utväg för den redan
arbetslöse eller för den arbetslöshetshotade
utan måste i stället bli ett
medel för att förhindra att arbetslöshet
uppstår.

Arbetenas karaktär skiftar med den
utveckling som nu pågår inom näringslivet.
Därför måste vi också möta detta
problem genom att betrakta både omskolning
och vidareutbildning som helt
normala företeelser.

Den planerade strukturomvandlingen
som jag talade om är nödvändig för att
skapa bättre trygghet, men den är också
nödvändig för att folkflertalets
otrygghet aldrig kommer att kunna
övervinnas så länge vi har den nuvarande
ekonomiska maktfördelningen i
vårt samhälle. Vi måste skapa eu ny
socialistisk samhällsorganisation om vi
definitivt skall kunna förpassa arbetslöshetens
och otrygghetens spöke till en
förgången tid.

Slutligen vill jag, herr talman, ta upp
två av de motioner som nu behandlas
i statsutskottets utlåtande nr 63.

Med vår motion 1: 4 och II: 7 önskar
vi bl. a. att en inventering görs av den
kvinnliga arbetskraften genom länsarbetsnämndernas
försorg över hela
landet, eller rättare sagt en inventering
av den dolda kvinnliga arbetskraften.

Utskottet har avstyrkt vår motion
med, som man säger, hänvisning bl. a.
till utskottets utlåtande nr 112 i fjol.
Med utlåtandet avslog man den gången
motionerna I: 518 och II: 651 med samma
begäran. Det var två socialdemokratiska
motioner, men de var inte
mindre riktiga för det. Något annat skäl
för avslag på årets motion i denna fråga
kan jag inte utläsa i utskottets utlåtande,
varför jag faktiskt måste ifrågasätta
nödvändigheten av den lilla förkortningen
bl. a.

Nåväl, slår man upp förra årets utskottsutlåtande
finner man där att statsutskottet
inte heller då ansåg det vara

påkallat att göra en önskvärd inventering
av denna dolda arbetslöshet för
att få kunskaper om bl. a. den kvinnliga
arbetskraftens del i den fulla sysselsättningen.
Jag citerade faktiskt precis
som det står. Man hänvisade då till
statistiska centralbyråns prognosinstitut,
som speciellt hade studerat kvinnorna
på arbetsmarknaden, särskilt de
gifta kvinnornas förvärvsfrekvens. Detta
hade redogjort för sina specialstudier
och publicerat dem 1965 och 1966. Nu
skriver vi 1968 och faktiskt har ett och
annat ändrats sedan dess, ja, t. o. m.
sedan 1967.

Herr talman! Jag anser inte att tillräckliga
skäl finns i år för att avslå
vår motion i detta avseende, därför att
man därigenom fortsätter att famla i
blindo. Eller vågar man inte se sanningen
i vitögat för att få en samlad överblick
av den dolda arbetslösheten bland
kvinnorna i vårt land? Vill man kanske
inte göra något så att alla medborgare,
alltså även de kvinnliga, så småningom
skall få möjlighet till ett önskat förvärvsarbete?
Gjorde man en sådan inventering
som vi syftar till, hade man
faktiskt en bas att stå på, som skulle
kunna utgöra en värdefull utgångspunkt
för rätt planering av erforderliga
åtgärder, inte minst i lokaliseringspolitiskt
avseende. Eller vill man helt utestänga
dessa kvinnor från att få del av
olika slag av åtgärder som man nu i alla
fall vidtar för att söka dämpa arbetslösheten
i stort? Det är många frågetecken,
och jag har ställt frågorna därför
att jag tycker att de inte finns redovisade
i utskottets utlåtande.

I fråga om kvinnornas svårigheter i
detta avseende kan jag till ganska stora
delar faktiskt vara enig med fröken
Ljungberg som sade att en sådan inventering
förr eller senare måste komma
till stånd. Skillnaden är bara den
att jag vill handla nu, medan utskottet
tydligen inte är av den meningen. Det
gäller ju »bara» våra kvinnor i samhället,
och de får väl vänta som vanligt.

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 fm.

Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m.

Men den motiveringen godkänner inte

jag.

Jag kan alltså inte finna något acceptabelt
skäl till att avstå från den av oss
begärda undersökningen, och jag ber
därför, herr talman, att få yrka bifall
till våra motioner 1: 4 och II: 7 såvitt
nu är i fråga.

Det andra inotionsparet är 1:5 och
II: 8. Dessa gäller arkivarbetarna. Här
säger utskottet att man väntar på resultatet
av den allmänna översyn av arkivarbetsverksamheten
som gjorts inom
inrikesdepartementet. Detta resultat
kommer att läggas fram inom kort,
står det vidare i utlåtandet, som är daterat
den 18 april i år. Inom inrikesdepartementet
har man mycket riktigt
upprättat en PM med förslag. Enligt
vad som i går eftermiddag upplystes mig
kan man inte få ta del av innehållet i
dessa förslag, därför att någon slutjustering
ännu inte har skett. Innevarande
vecka beräknar man kunna sända
ut denna PM på remiss. Den 20 februari
trodde man i inrikesdepartementet att
resultatet av undersökningen skulle vara
klart om två å tre veckor.

Först vill jag djupt beklaga att vi i
dag då vi här i kammaren diskuterar de
viktiga arbetsmarknadspolitiska frågorna
inte har vetskap om de förslag som
snart, kanske redan i denna vecka, kommer
att framläggas i detta avseende. Vi
kanske är nöjda med dessa förslag, men
för dagen kan vi inte uttala oss om
dem. Det enda vi kan göra är att lita
på att inrikesdepartementet nu blir
sannspått, och vi får alltså ge oss till
tåls några dagar. Detta kan mycket väl
uthärdas; att arkivarbetarna får vänta
på de berättigade förbättringar som vi
skisserat i vår motion är mycket värre.
Jag vill därför, herr talman, uttrycka
den förhoppningen att den fortsatta behandlingen
av arkivarbetarnas anställnings-
och löneförhållanden inte kommer
att fördröjas.

Jag har alltså i detta fall inte något
yrkande om bifall till vår motion, ef -

tersom en utredning redan är gjord.
Efter studium av de förslag som enligt
vad vi hoppas kommer att offentliggöras
i veckan får vi emellertid vara
beredda på att återkomma till denna
fråga.

Iierr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr FAGERLUND (s):

Herr talman! Denna diskussion har
pågått ganska länge, och jag vet att
inrikesministern om en stund skall gå
upp i talarstolen. Jag överlåter därför
med varm hand åt honom att besvara
alla de principiella frågorna. Han skall
senare i dag delta i en TV-diskussion,
och därför bör han väl beredas tillfälle
att hålla sitt anförande före middagspausen.

Propositionens förslag innebär en ökning
av anslaget på detta område med
468 miljoner kronor, därav 5 miljoner
kronor för ett nytt anslag till glesbygden.
Anledningen härtill är väl de nedåtgående
konjunkturerna, och dessa har
också motiverat att lokaliseringslånen
ökas med 200 miljoner kronor. Mycket
av vad som föreslås har direkt anknytning
till LO:s arbetsmarknadspolitiska
program, som varit ute på remiss och i
mycket stor utsträckning vunnit gillande.
LO-ordföranden Arne Geijer
framhöll i det tal i lördags, vilket åberopats
av både herr Gustafsson i Skellefteå
och fröken Ljungberg, att regeringens
satsning på arbetsmarknadspolitiken
givit jobb åt 120 000 personer,
och han tilläde att han var nöjd med
att programmet kunde realiseras snabbare
än LO hade krävt.

Herr Gustafsson i Skellefteå gjorde
gällande att vi försökte misstänkliggöra
de borgerliga partiernas intresse för
arbetsmarknadspolitiken — även fröken
Ljungberg var inne på det — och
hänvisade bl. a. till motioner som väckts.
Han kritiserade också Arne Geijer för
hans ställningstagande.

Nr 19

Onsdagen den 24 april 19G8 fm.

Anslag i vad avser

Jag har ingen anledning att svara för
LO-ordföranden, men man har verkligen
svårt, herr Gustafsson i Skellefteå,
att finna något positivt i eu skrivning
där det står följande: »Riksdagen har
också ställt sig mycket positiv till
arbetsmarknadspolitikens anslagskrav.

Det har gått så långt, att denna politik
glidit riksdagen något ur händerna.
Inget parti har velat riskera att få stämpeln
’snål mot de arbetslösa’ på sig,
och därför har detta område sluppit en
sådan ingående granskning av hur anslagsmedlen
användes som deras storhet
och det statsfinansiella läget i och
för sig kunde motivera.»

Om man kopplar ihop detta yttrande
med att motionärerna kräver minskade
anslag till arbetsmarknadspolitiken är
det som sagt svårt att finna något positivt
i en sådan skrivning.

Det anmärkningsvärda är emellertid
att det trots denna satsning och trots
att vi nu för första gången får en satsning
på glesbygderna har fogats inte
mindre än 24 motiverade reservationer
till detta utlåtande. Det visar att intresset
kring arbetsmarknadspolitiken är
stort och att den upplysningsverksamhet
som bedrivits av socialdemokraterna
under 36 år verkligen har burit frukt.

Jag skall ta upp reservationerna i
snabb följd och säga några ord om en
del av dem. Jag börjar med reservationen
1, som undertecknats av högerledamöterna
i utskottet. I denna reservation
begärs en utredning av de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna. Jag vill bara
hänvisa till att mycket redan har gjorts
och att det är angeläget med en sådan
analys som begärts i reservationen. Härför
behövs emellertid ingen skrivelse
till Kungl. Maj :t, eftersom det mesta
redan är på gång.

Jag kommer så över till de reservationer
som behandlar glesbygdens problem.
Jag hoppar över reservationerna 2, 3,
4 och 5, eftersom dessa tar upp frågor
som vi redan diskuterat en hel del —
frågan om vägbyggnader, industribygg -

arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m.

nader o. s. v. — och det kan räcka med
att hänvisa till vad som sägs i utlåtandet.

Med reservationen 6 förhåller det sig
något annorlunda. Riksdagen har beslutat
om ett jordbrukspolitiskt program
som, enligt vad motionärerna påpekar,
gör att man nu inte kan stödja jordbruksföretag
i glesbygderna. Nu anser
tydligen motionärerna och reservanterna
att statsutskottet och riksdagen via
arbetsmarknadspolitiken och lokaliseringspolitiken
skall göra en insats på
detta område. Den som tillhör en lantbruksnämnd
och har sysslat litet med
rationalisering inom jord- och skogsbruket
vet att byggnader, som upprustats
och satts i mycket gott skick, vid
överlåtelse i syfte att förstärka ett annat
jordbruk inte alls har samma bruksvärde
som de tidigare haft. I detta fall
gäller det upprustning av ekonomibyggnader.
I fråga om bostadsbyggnader
finns — om det gäller äldre personer
—- möjligheten att använda det stöd som
utgår till upprustning av pensionärsbostäder.
Utskottsmajoriteten anser att
jordbrukspolitiken även i fortsättningen
skall styras via jordbruksdepartementet
och jordbruksutskottet och inte komma
in i detta sammanhang.

Även reservationen 18, som är en gemensam
borgerlig reservation, tar upp
glesbygdsproblemen. Det har tydligen
blivit mycket populärt i år att tala om
glesbygden. Det kan jag mycket väl
förstå; glesbygdens problem är stora.
Vi är alla överens om att de människor
som blir kvar i glesbygden genom samhälleliga
åtgärder skall ges möjligheter
att få den service de efterfrågar. Men
det går väl en skiljelinje mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna i det att
majoriteten anser att detta är ett övergåmgsstöd
— någonting som inte skall
bevaras för all framtid — medan reservanterna
tydligen anser någonting
annat. För egen del tror jag att det vore
bra om reservanterna definierade vad
de menar med »satsning i Norrlands

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 fm.

Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m.

inland». De säger att stödet till glesbygderna
när det gäller industrilokalisering
och lokaliseringsbidrag skall gå
till glesbygdens tätorter. Herr Nilsson i
Tvärålund sade, att det är klart att inte
varenda liten by kan få en industri.
Jag noterar med tacksamhet att herr
Nilsson i Tvärålund har sagt detta här
i riksdagen.

Jag tror att det vore vettigt att fastställa
en definition med några praktiska
exempel på vad man menar med satsning
i Norrlands inland; på så sätt
kunde man kanske åstadkomma en diskussion
och med hänsyn till den kommunala
och regionala planeringen debattera
vilka orter man måste bevara
för att upprätthålla servicen. Jag tror
för min del att vi måste räkna med att
uttunningen av befolkningen i glesbygden
kommer att fortsätta; detta har också
sagts från reservanternas sida. Herr
Gustafsson i Skellefteå gick så långt att
han sade att lokaliseringspolitiken har
medfört en snabbare utflyttning från
glesbygderna men att de människor som
flyttat därifrån flyttat till tätorter inom
kommunblocket. Jag som tillhör en släkt
som för bara två generationer sedan var
dagsverkare och backstugusittare uppfattar
det inte som något negativt att
mina far- och morföräldrar fått flytta
från de små täppor de försökte klara sig
på när det förra seklet sjöng på sista
versen och när detta sekel var ungt.

Att se till att de fått stanna kvar och
försörja sig där hade bara varit att bevara
den svenska fattigdomen, och det
hade absolut inte varit till någon som
helst glädje för någon mer än dem som
inte ser någonting annat än romantiken
i en liten stuga i en skogsglänta. Dessa
fattiga på den svenska landsbygden
sjöng om att de ville bo i en röd liten
stuga invid sjön, men det var och förblev
bara en dröm. Men den svenska industrialiseringen
har givit stora delar
av vårt folk möjlighet att skaffa sig
sommarstuga nere vid sjön och annat
som de aldrig hade en möjlighet att

skaffa sig i det gamla borgerliga samhället.
Jag vill notera detta därför att
glesbygden blivit så romantiserad.

Herr Nilsson i Tvärålund sade att vi
nu skall sluta tala och i stället vidta
konkreta åtgärder och att han inte sett
någonting från expertgruppen. Men jag
måste säga att det som föreslås i reservationerna
rörande glesbygden — en
utredning och stöd via arbetsmarknadspolitiken
till jordbruksnäringen — inte
är mycket som stöd till den svenska
glesbygden. År det så att man vill bevara
något av barnen från Frostmofjället
eller någonting liknande, så är jag
absolut den som säger nej till en sådan
politik.

Jag tar mig friheten att läsa upp några
rader ur reservationerna 15 och 16
— på denna punkt skulle jag nämligen
också vilja ha en liten förklaring till
vad man menar. Beträffande lokaliseringsstödet
i vissa glesbygdsområden
säger man att »förslagen syftar till en
ökad differentiering av stödet i avsikt
att genom generösare stöd stimulera
etableringar och utbyggnader av industriföretag
i främst aet norrländska inlandet».
I reservation 16, som gäller lokaliseringsstödets
geografiska avgränsning,
säger man: »Lokaliseringspolitiken
bör alltså, om högsta effekt skall
kunna uppnås, ha samma inriktning i
alla bristområden som den som gäller
för norra stödområdet.» Jag kan inte
få detta att riktigt gå ihop.

När det gäller tjänsterna inom yrkesvägledning
och arbetsvärd föreslår folkpartiet
att vi skall utöka personalen
med 30 tjänster, och från centerpartihåll
föreslås att två konsulenter för glesbygden
skall flyttas till arbetsmarknadsstyrelsen.
Jag vill inte förneka att
det kan finnas behov av dessa tjänster
eller att en förstärkning av personalen
kan vara berättigad. Men man föreslår
alltså ytterligare 110 tjänster, och av
dessa avser 75 kvalificerade tjänster som
handläggande personal inom förmedling)
yrkesvägledning och arbetsvärd. Vi

Onsdagen den 24 april 1968 fm.

Nr 19

Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m.

anser att man skall kunna klara dessa
arbetsuppgifter inom ramen för den personalstat
som för närvarande finns
inom arbetsmarknadsstyrelsen.

Vad beträffar själva ökningen av lokaliseringslånen
och lokaliseringsbidragen
är det ingen tvekan om att meningarna
är delade. Sålunda finns det förslag
om höjningar. Om den situationen
uppkommer att det behövs mer pengar
därvidlag är jag emellertid övertygad
om att medel härför kommer att anvisas.

Förslaget från centerpartiet om
1 500 000 000 kronor innebär väl mera
en målsättning än ett försök att tillgodose
ett verkligt behov.

Jag hade kunnat tillägga mer i detta
sammanhang men jag skall sluta med
ett par repliker. Herr Nilsson i Tvärålund
vill på nytt göra gällande att centerpartiet
kan ta åt sig äran av att ha
varit pådrivande i fråga om lokaliseringspolitiken.
Den saken har ju diskuterats
så många gånger här i riksdagen,
och jag har aldrig blivit övertygad om
att herr Nilsson har rätt, och hans påstående
blir inte riktigare därför att han
upprepar det varje gång vi diskuterar
lokaliseringspolitik.

Han säger vidare att arbetarna drabbats
av en större otrygghetskänsla och
en betydande sådan för många, vilket
kan vara riktigt, men i så fall har herr
Nilsson haft mycket liten kontakt med
den otrygghetskänsla som var förhärskande
för 20—30 år sedan inom hela
det svenska samhället. Då fanns det en
mycket större otrygghetskänsla än i
dag. Det bevisar att herr Nilsson tydligen
inte har haft kontakt med dem som
har arbetat inom industrierna i detta
samhälle, innan vi fick den socialpolitik
och den arbetsmarknadspolitik som för
närvarande bedrivs.

Vidare talade han om strukturrationaliseringen
och citerade en hel del negativa
uttalanden. Därefter kom han
trots detta fram till att centerpartiet inte
är motståndare till strukturomvandling -

en, och det var ju i alla fall ganska
skönt att så var fallet.

Jag vill också till slut bara säga till
fru Ryding att jag i likhet med fröken
Ljungberg tror att vi måste få till stånd
en inventering av den kvinnliga arbetskraften.
Men såsom fröken Ljungberg
sade har vi faktiskt inte resurser till det
i dag. Därför får vi väl vänta med den
saken. Jag anser emellertid inte att vi
skall behandla kvinnor och män olika,
utan alla som vill ha sysselsättning skall
beredas sådan. Det tror jag vi kan vara
överens om. Vad beträffar arkivarbetarna
har jag inte mycket att tillägga.

Herr talman! Med det anförda skall
jag be att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Kammaren har nu fått
lyssna på ett anförande som visade det
riktiga i mitt uttalande att statsutskottets
socialdemokratiska ledamöter är negativa
på alla punkter vad beträffar våra
kompletterande förslag till statsverkspropositionen,
som berör lokaliseringspolitiken
och glesbygderna. Vi fick också
bevis för att vad regeringens egen vetenskapliga
utredare och forskare har
sagt, att åtgärder behövs nu, det vill inte
herr Fagerlund och övriga socialdemokrater
vara med om. Herr Fagerlund
kan inte begripa att centern har bedrivit
lokaliseringspolitik hittills, och den
saken kan jag tyvärr inte göra någonting
åt.

Beträffande strukturrationalisering sade
jag att centerpartiet vill med den argumentering
jag förde påvisa att samhället
har ansvar för att inte enskilda
personer och grupper drabbas av en
strukturrationalisering som är till landets
nytta.

Herr Fagerlund påpekade att tryggheten
var mindre för 20—30 år sedan, alltså
under den socialdemokratiska skördetiden.
Jag vill bara notera det och påpeka
vad centern har gjort sedan 1930-

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 fm.
Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m.

talet för full sysselsättning och trygghet
i arbetslivet.

Herr Fagerlund hade inga kommentarer
att göra till de fem miljonerna till
glesbygderna. Han sade att det är första
gången som en satsning görs för glesbygden
— jag skrev upp vad herr Fagerlund
sade på den punkten. Det var
ju ett erkännande. Detta är ett synnerligen
magert och armt förslag från glesbygdsgruppen,
men det är givetvis bra
att det framlagts. Det är bra för de
gamla men rätt trist för de unga som
hoppas på att kunna leva och ha sin
framtid i glesbygden.

Beträffande glesbygdsromantiken tog
jag upp exemplet Lycksele kommunblock,
där länsstyrelsen funnit att två
tredjedelar av den i dag befintliga befolkningen
om tio, tolv år behöver nya
arbetstillfällen. Vad säger herr Fagerlund
om det? Skulle inte åtskilliga av
de åtgärder som vi föreslagit i och för
omedelbar verkan kunna anses vara aktuella
och nödvändiga i detta sammanhang?
Är det romantik att söka hålla
Lycksele kommunblock vid liv?

När det gäller de insatser vi föreslår
beträffande investeringar över arbetsmarknadsmedel
i t. ex. jordbruk är det
bara att notera, att förslag som även
norrländska socialdemokrater funnit
välmotiverade motarbetas av de socialdemokratiska
riksdagsmännen.

I fråga om lokaliseringsmedlen konstaterar
jag bara ännu en gång att socialdemokraterna
är ganska restriktiva
då det gäller lokaliseringsstöd, medan
de vill bevilja medel för övriga arbetsmarknadspolitiska
åtgärder, och jag är
naturligtvis tacksam för att det ställs
medel till förfogande härför. Men vi vill
som sagt ha större tyngd bakom lokaliseringspolitiken.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Fagerlund citerade
ur den bekanta motionen som jag
tror avlämnades 1962 och försökte där -

med bevisa, att den utgör något slags
stöd för påståendet att folkpartiet är
opålitligt när det gäller arbetsmarknadspolitiken.
Det är riktigt att det i motionen
står att arbetsmarknadspolitiken
gått riksdagen något ur händerna — det
ansåg vi nämligen. Anslagsförslagen
gällde stora klumpposter som serverades
med en mycket obetydlig motivering
från departementets sida. Sedan
förekom just ingen diskussion i kammaren
utan anslagen beviljades snabbt.
Vi tyckte att detta visade att saken gått
riksdagen ur händerna.

Men jag vill gärna säga att riksdagen
numera använder mera tid för arbetsmarknadspolitiken
och att skrivningen
väl snarast kunnat uppfattas som en
kritik mot riksdagens sätt att behandla
arbetsmarknadsfrågor. Jag upprepar
emellertid vad jag sade, nämligen att
hela skrivningen i övrigt, som gick ut
på en utredning om arbetsmarknadspolitiken,
var klart positiv. Har herr Fagerlund
läst motionen är jag alldeles
övertygad om att han också maste ha
konstaterat detsamma.

Herr Fagerlund sade att det är populärt
att nu tala om glesbygdsstöd, och
det föreföll som om han därmed menade
att vi gör det för popularitetens
skull. Är man ute för att värva röster
borde man nog koncentrera sig på andra
områden än just glesbygderna, där
det också är glesast mellan rösterna.
Förklaringen till att det i ar talas så
mycket om glesbygdsfrågor kan val
vara att arbetsmarknadssituationen har
visat sig rätt prekär, inte minst i glesbygderna.

Herr Fagerlund sade vidare att skillnaden
mellan oss och socialdemokraterna
skulle vara att socialdemokraterna
betraktade stödet som ett övergångsstöd
till glesbygderna, och jag kan gå
med på att det härvidlag föreligger en
skillnad. I vissa fall är det väl fråga
om ett övergångsstöd. Men jag skulle
vilja påstå att åtminstone när det gäller
att behålla vissa av de för glesbygden

Onsdagen den 24 april 1968 fm.

Nr 19

Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m.

nödvändiga tätorterna, särskilt i Norrlands
inland, kan det inte röra sig om
•ett övergångsstöd. Då gäller det snarare
att deklarera att det allmänna måste
fortsätta med stödet för att kunna
skapa den tro på framtiden som jag
nyss talat om och som jag tror är nödvändig,
om man skall kunna lokalisera
företag dit upp.

Jag kan hålla med herr Fagerlund
när han säger att vi måste göra klart
för oss vilka orter som skall bevaras,
men ser man på kartan över exempelvis
Västerbottens inland finner man
att det är så långt mellan glesbygderna,
att det kommer att vara ganska svårt
att motivera att någon av dem skall
läggas ned, om man menar att befolkningen
i den kringliggande bygden
skall få någon service. Men låt gå för
att man klargör vilka områden som
skall stödjas! Men då är det fråga om
ett stöd för framtiden, inte bara ett
övergångsstöd.

Herr FAGERLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Mitt inlägg skall bli
ganska kort.

Herr Nilsson i Tvärålund talade om
vad som hände för 20—30 år sedan under
den socialdemokratiska regeringstiden.
Ja, det är riktigt att vi övertog
ett borgerligt samhälle 1932, men vi
hann inte ändra på förhållandena förrän
det hade förflutit 15—20 år. Om de
borgerliga kommer till makten tror jag
inte heller att ni på kortare tid än 20
år skulle kunna fördärva vad vi har
byggt UPP- Men det finns nog ingen
risk för att ni får regera så länge.

Sedan instämmer jag i vad herr Gustafsson
i Skellefteå sade om att det bör
beslutas vilka orter som skall få ett
stöd. Herr Nilsson i Tvärålund nämnde
i det sammanhanget Lycksele och några
andra orter, och dem bör vi också
kunna bli ense om att bevara. Men då
skall det inte vara fråga om ett övergångsstöd
utan om att bygga upp en
service för framtiden.

Vi måste alltså välja ut ett fåtal orter
— jag vill sätta citationstecken omkring
ordet fåtal — och där satsa på
serviceimöjligheter åt glesbygden. Når
vi dithän, så bär också debatten om
dessa frågor givit positiva resultat.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Med anledning av talet
om att socialdemokraterna 1932 övertog
ett borgerligt samhälle vill jag säga
att vårt samhälle väl alltjämt är borgerligt.
Och centerpartiet, dåvarande
bondeförbundet, har alltid hjälpt till
under de perioder då det varit som
svårast. Vi gjorde det åren 1933—1936,
vi gjorde det under samlingsregeringens
tid 1940—1946 och under koalitionen
1951—1957.

Vad stödet till Lycksele beträffar sade
herr Fagerlund att man där måste
göra allt vad man kan. Men just därför
att utskottsmajoriteten har gjort så
oerhört litet, har vi velat föreslå ytterligare
åtgärder för att någonting verkligen
skall hända.

Slutligen framhöll herr Fagerlund att
man bör välja ut ett fåtal orter och ge
stöd åt dem. Jag ber att få hälsa herr
Fagerlund välkommen till Västerbottens
inland och välja ut vilka orter som skall
bestå och vilka som skall försvinna.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag läste häromdagen
ett ledaravsinitt i Vestmanlands Läns
Tidning som handlade om lokaliseringspolitiken
och som var så intressant att
jag vill få det infört i kammarens protokoll.
Där stod följande: »Centerpartiets
käpphäst heter lokaliseringspolitik,
och det är verkligen en kuse med segervittring.
Lokaliseringspolitik hetyder
nämligen att alla orter, där talaren befinner
sig, skall få hjälp med investeringspengar,
medan det hittills aldrig
talats om vilka orter som skall bestå
fiolerna. Centerpartiets lokaliserings -

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 fm.

Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m.

politik är en minst lika underbar fågel
som högerns skatteprogram, som också
hörde till standardingredienserna i
imassdebatterna.»

Jag upprepar att detta är ett citat ur
en tidning, som väl inte står så långt
ifrån herr Nilsson i Tvärålund — det
är ju av sina närmaste man skall höra
sanningen.

Det som kanske förvånar mig mest i
den diskussion som föres om lokaliseringspolitiken
är att framför allt herr
Nilsson i Tvärålund tycks vara helt
främmande för att det inte råder brist
på pengar för den lokaliseringspolitiska
verksamheten, utan brist på företag att
lokalisera. Naturligtvis är det välkommet
med 1,5 miljard kronor i stället
för 1 miljard, men vi behöver inte mera
pengar; vi kan inte använda oss av dem.
Och det må väl ändå ankomma på regeringen
att bedöma vilka resurser vi behöver
för en aktivitet som riksdagen har
beslutat om och som vi har ledningen
för.

Jag kan inte heller finna att man från
centerpartiet eller något annat parti har
föreslagit att vi skall vara mera generösa
med bidrag. Visserligen har man föreslagit
att vi i några fall borde kunna
gå upp till 100 procent av investeringskostnaderna,
men det har vi redan möjlighet
att göra.

Riksdagen har gett Kungl. Maj:t tillstånd
att i undantagsfall lämna bidrag
intill hela kostnaden, och vi är beredda
att göra det i vissa fall; det gäller framför
allt i fråga om stöd för lokaliseringar
till inlandet. Men inte ens då har vi
kunnat få företag som är beredda att
diskutera en lokalisering till orter, där
vi skulle finna en sådan förläggning
ytterst angelägen.

Herr Nilsson i Tvärålund har vidare
tagit upp frågan om Västerbottens länsplan
-67, som skulle redovisa ett behov
av nya sysselsättningsplatser till ett antal
av 3 100. Jag tror att detta är riktigt,
och jag frågar med herr Nilsson
i Tvärålund hur dessa 3 100 sysselsätt -

ningsplatser skall kunna anskaffas. Det
är en kolossal uppgift, och vi måste
från statsmakternas sida självfallet anstränga
oss för att medverka så långt
detta över huvud taget är möjligt. Men
om det verkligen skall lyckas att anskaffa
dessa sysselsättningsplatser återstår
att se. De lokaliseringspolitiska medlen
står ju till förfogande, men det finns
en råd av andra orter där man också
behöver nya arbetstillfällen. Detta gäller
inte bara Norrland utan också orter
längs det kustband, som fröken Ljungberg
talade om, i de södra och östra
delarna av vårt land. Och vad är anledningen
härtill? Jo, att så många sysselsättningsplatser
inom tidigare existerande
industrier har försvunnit. Se på
Norrköping, som förlorat 4 000—6 009
sysselsättningstillfällen inom textilindustrin,
på Borås eller på Oskarshamn,,
för att ta ett aktuellt exempel. Kan vi
utan vidare överge dessa orter? Måste
vi inte också där försöka skapa nya
sysselsättningstillfällen?

Herr talman! Jag har med detta kommit
in på en del av det principiella resonemang
som fröken Ljungberg ville
ta upp. Fröken Ljungberg hade fångats
av rubriken till ett TV-program, »Den
nya otryggheten», och hon sade att
otryggheten är något väsentligt. Ja,
det är riktigt. Den är oerhört väsentlig.
För den enskilda människan som råkar
ut för arbetslöshet är detta ett väldigt
problem. Det är stora svårigheter som
anmäler sig för den arbetslöse och
för hans familj, och känslan av otrygghet
är naturligtvis mycket tung att bära.
Men vi måste också ställa oss frågan varför
det blivit som det nu är och hur vi
skall kunna motverka känslan av otrygghet
eller skapa en känsla av ökad trygghet.
Detta är ju det väsentliga i detta
sammanhang.

Inför frågan varför utvecklingen går
i denna riktning kommer man inte förbi
det tidigare skeendet i vårt samhälle.
Vår industri har utvecklats till en konkurrenskraftigare,
effektivare och ra -

Onsdagen den 24 april 1968 fm.

Nr 19

Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd in. m.

tionellare industri som är mera koncentrerad
än tidigare. Men många av
företagen har inte klarat uppgiften att
planera, att investera och att vara tillräckligt
konkurrenskraftiga eller också
har de dukat under för den utländska
konkurrensen. Som ett resultat av denna
utveckling har permitteringarna och
friställningarna i samband med nedläggning
av företag o. s. v. kommit. Detta
framgår också av den redovisning
över arbetslösheten som föreligger.

Ingen kan väl bestrida att den konjunktursvacka
som vi nu upplevt framför
allt härleder sig ur konjunkturläget
i länderna utanför vårt eget. Men, fröken
Ljungberg, hur skall man då bedriva
en samhällelig politik som också
måste ta hänsyn till denna utveckling
utanför vårt land?

Fröken Ljungberg talade något ironiskt
om den socialdemokrati som efter
andra världskriget gjorde gällande att
den skulle söka eliminera verkningarna
av de utifrån kommande störningarna
på vårt arbetsliv och på vår ekonomi.
Jag vill då understryka att detta att
eliminera verkningarna, att söka upprätthålla
sysselsättningen, betyder ändå
att vi måste finna oss i att områden,
vilka svarar för produkter som vi säljer
på utlandsmarknaden, med hänsyn
till konjunkturen ute på världsmarknaden
kan tvingas till en begränsning av
sin verksamhet och till friställning av
arbetskraft. Man kan inte bara hålla
på och producera varor. Men vi skall
försöka underlätta företagens verksamhet
också under tider, då de inte finner
avsättning för alla sina produkter,
genom att låta dem bygga upp lager,
exempelvis — såsom nu sker — med användande
av investeringsfonderna. Det
är ett mycket intressant inslag i den
arsenal av arbetsmarknadspolitiska åtgärder
som har prövats under den senaste
tiden. Men det går ju inte att
göra på detta sätt hur länge som helst.

Frågan är då om vi kan stimulera
vår egen konjunktur genom åtgärder på

hemmamarknaden. Det gäller konsumtionen
men det gäller också frågan om
vi inte kan bedriva en politik som innebär
att vi slår av på utförandet av sådana
arbetsuppgifter på den inhemska
marknaden som det går att uppskjuta
någon tid. Det gäller byggnadsverksamheten
och det kan gälla viss annan verksamhet.
Enligt vår mening är det riktigt
att i ett högkonjunkturläge, där det
råder en god efterfrågan utifrån på varor
och produkter, skjuta upp utförandet
av en del uppgifter och så öka omfattningen
av dessa uppgifter i ett annat
konjunkturläge.

Det är detta som skett i den konjunktursvacka
som vi nu upplevt. Jag vågar
hävda att man inte i något land vidtagit
så långt gående åtgärder för att
söka stimulera konjunkturen som vi
gjort här i Sverige. Jag tycker det finns
all anledning att säga detta och att notera
det med tillfredsställelse. Och vi
har vidtagit dessa åtgärder, fröken
Ljungberg, just i avsikt att eliminera
verkningarna av vad som skett utanför
vårt lands gränser. Under en tolvmånadersperiod
har vi, om jag inkluderar
investeringsfondmedlens användning,
använt i det närmaste 5 miljarder kronor
för att stimulera sysselsättningen i vårt
land. Investeringsfondmedlen utgör 1,9
miljard därav. Andra åtgärder har
varit verkstadsbeställningar, beredskapsarbeten
och omskolning, för att
nämna endast några exempel. Vi räknar
med att det härigenom direkt skapats
sysselsättnings- och utkomstmöjligheter
för ungefär 120 000 människor.

Detta är den moderna arbetsmarknadspolitiken,
satt i system och satt i
tillämpning. Och jag är utomordentligt
glad över den allmänna uppslutningen
från, såvitt jag kan förstå, samtliga partiers
sida kring huvuddragen i denna
arbetsmarknadspolitik, trots de väldiga
kostnader som den i dag drar. Men det
förbigås med tystnad att det förslag
vi nu behandlar innebär en ökning av
anslagen från cirka 1,3 miljard till

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 fm.

Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m.

cirka 1,8 miljard, om jag inräknar
lokaliseringsstödet; det blir alltså en
ökning med nära 500 miljoner! Ingen
säger exempelvis att LO:s mycket ambitiösa
arbetsmarknadsprogram, som presenterades
för något år sedan och som
man räknade med skulle genomföras
under en två- eller treårsperiod, i det
närmaste genomförs på en enda gång.
Åtgärderna vidtas därför att konjunkturen
kräver det. Vi accepterar inte
arbetslöshet, vi accepterar inte att människorna
går utan sysselsättnings- och
utkomstmöjligheter — det är detta som
är det vägledande i den aktiva samhällspolitiken.

Men det finns många drag i utvecklingen
som vi har anledning att rikta
uppmärksamheten mot. Om jag ser på
de arbetslöshetssiffror som redovisades
i mitten av april finner jag att det fortfarande
råder en omfattande arbetslöshet.
Den har legat cirka en halv procent
över vad vi varit vana vid och
vad vi hade exempelvis för några år
sedan. Vi säger att det är för mycket
och att det måste vidtas åtgärder. Såsom
jag påpekat har detta också skett.

Om jag närmare skall analysera arbetslöshetssiffrorna
från mitten av april
skulle jag vilja göra en geografisk uppdelning
i storstadslän, skogslän och övriga
län. Jag vill också ta med antalet
lediga platser i bilden. Det har sagts
tidigare att arbetslösheten minskade
från mars till april med cirka 8 600.
Det bör uppmärksammas att antalet lediga
platser under samma tid ökade
med 7 000.

Det är anledning att framhålla att i
de tre storstadsregionerna finns i mitten
av april 6 000 fler lediga platser än arbetslösa.
Det betyder att vi i det närmaste
— jag säger i det närmaste —
har två lediga platser på varje arbetslös.
I de län som ligger mellan storstadslänen
och skogslänen hade vi ungefär
lika många lediga platser som
arbetslösa. Men det är tyvärr inte så
att de som är arbetslösa kan gå till de

lediga platserna; jag skall återkomma
till det.

Jag skall avsluta redovisningen med
att klargöra situationen i skogslänen.
Vi har där närmare 19 000 arbetslösa
och 3 600 lediga platser, d. v. s. det går
i det närmaste sex arbetslösa på varje
ledig plats. Det råder alltså en diametral
skillnad mellan situationen i storstadsområdena
och i skogslänen, och
detta markerar på något sätt ett av våra
problem. Hur skall vi åstadkomma en
ökning av antalet sysselsättningstillfällen
i skogslänen och hur skall vi se till
att storstadslänen får den arbetskraft
som där efterfrågas? Om man närmare
studerar vilka befattningar som är lediga
i storstadslänen finner man att det

1 mindre omfattning gäller industriellt
arbete och i större omfattning är fråga
om uppgifter inom serviceområdet eller
tjänstesektorn. Tyngdpunkten i Stockholm
— upp till ungefär 90 procent av
antalet lediga platser — ligger inom det
jag skulle vilja beteckna som tjänstesektorn:
handel, samfärdsel, administration
och en rad andra uppgifter.

Ärade kammarledamöter! Mot denna
bakgrund avtecknar sig ändå något som
är ett framtidsperspektiv. Det hela
kommer inte att stanna vid dagens läge,,
dagens redovisning eller resultat, utan
det är fråga om en trend som pågått
sedan ett par årtionden tillbaka och
som kommer att fortsätta, efter vad vi
kan förstå. Det relativa behovet av arbetskraft
i den industriella verksamheten
kommer att avta — det är alldeles
uppenbart. I fjol ökade produktionen,
varuframställningen, med något över

2 procent, medan samtidigt antalet sysselsatta
i den egentliga industrin minskade
med ungefär 4,5 procent.

Även om konjunkturen nu, som vi
tror, har varit på botten av svackan
och är på väg uppåt, måste vi räkna
med att detta inte i första hand kommer
att medföra ett sug av arbetskraft till
den egentliga industrin, åtminstone inte
under den närmaste tiden. Det finns i

Onsdagen den 24 april 1968 fm.

Nr 19

Anslag i vad avser

vår industri en inbyggd kapacitet som
först kommer att utnyttjas. En väsentlig
ökning av produktiviteten har nämligen
inträffat under de senaste åren
och inte minst under fjolåret. Detta bör
vi notera med största uppmärksamhet,
inte minst med hänsyn till möjligheterna
att verkligen behålla vår konkurrenskraft
ute på världsmarknaden.

Vi måste producera större volym med
användande av mindre arbetskraft. Det
ställs ökade anspråk på investeringar
i vår industri i form av maskiner, tekniskt
kunnande, utbildning o. s. v., om
vi ständigt skall kunna ligga tillräckligt
långt framme för att klara konkurrensproblemen.

Därmed anmäler sig den stora frågan
om samordning mellan samhälleliga och
privata investeringar. Det blir allt viktigare
att våra investeringar görs rätt,
vid rätt tidpunkt och på rätt plats.
Lika angeläget är det att det kapital
som på samhällssidan investeras i bostäder,
serviceanordningar o. s. v. blir
använt och, i den mån en förnyelse
sker, lokaliserat till rätta områden.

Naturligtvis finns det i detta sammanhang
också anledning, herr talman,
att beröra frågan om huruvida inte utvecklingen
ändå ger en del anvisningar
om vart lokaliseringen av vissa sysselsättningsuppgifter
kommer att riktas.
Eftersom verksamheten inom serviceområdena
kommer att vidgas och
servicen är avsedd att betjäna människorna,
är det nödvändigt att dessa
funktioner lokaliseras till de tätortsregioner
som växer fram. Jag syftar inte
alls uteslutande på storstadsregionerna,
men att lokaliseringen måste ske i tätortsregioner
med ett någorlunda rimligt
befolkningsunderlag tror jag att vi
måste vara ganska överens om. Det har
vi också upplevat under den allra senaste
tiden. Yi har fått en tillväxt i en
rad regioner, också i Norrland, där det
har funnits en hygglig centralort med
ett omland som betjänas från denna. Vi
har tidigare diskuterat avståndsfaktorn.

arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m.

Jag tror att man väl kan tänka sig en
radie på fem mil — kanske sex mil i
vissa områden i vårt land; det beror på
i vilken landsdel man bor. Vi bedömer
saken litet annorlunda nere i Skåne och
Småland än man gör i Västerbotten och
Norrbotten.

Trenden i utvecklingen är klar, och
frågan är om vi kan vända den. Det betyder
inte att jag vill att vi skall upphöra
med våra ansträngningar att exempelvis
söka lokalisera företag till en
del punkter i det norrländska inlandet,
som måste ha möjligheter att både ge
sysselsättning och tjänstgöra som bas
för servicefunktioner, men jag underskattar
sannerligen inte de svårigheter
som föreligger.

Fröken Ljungberg talade från denna
talarstol med eu viss fasa i rösten —
åtminstone tyckte jag det — om den
aktiva samhällspolitik som även skulle
kunna ta sig uttryck i att statsägda företag
komme att byggas upp. Hon ställde
frågan: Varför statligt ägande, varför
statlig företagsverksamhet? Jag skulle
vilja fråga: Varför inte statlig företagsamhet?
Varför skall inte staten kunna
bygga upp företag, exempelvis i samarbete
med det enskilda näringslivet eller
med kooperativa organisationer, där
det med hänsyn till effektivitetskrav
och kapitalanspråk, till sociala omständigheter
och sysselsättningsproblem är
nödvändigt och där det privata näringslivet
inte är tillräckligt och inte
heller berett att ta initiativ? Är det inte
angeläget att staten där undersöker vilka
möjligheter den har att bygga upp
ny företagsverksamhet? Tyvärr har vi
inte den arsenal av företag som vi skulle
kunna behöva lokalisera. Jag kan
försäkra kammarens ledamöter att vid
uppvaktningar har kommunalmän och
landstingsmän oberoende av partifärg
efterfrågat, om vi inte hade något statligt
företag, som vi skulle kunna lokalisera
ut till deras kommun eller län.

De ser inte på ägareproblemet, utan
de ser bara till sysselsättningsproblemet.

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 fm.

Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m.

Men är det inte på tiden, fröken Ljungberg,
att vi lägger bort denna sentimentala
syn på äganderätten? Är det
inte i stället effektiviteten i produktionen
som är det avgörande? Och varifrån
skall vi hämta det nödvändiga kapitalet
för att kunna åstadkomma ett
effektivt utnyttjande av våra resurser:
arbetskraft, naturtillgångar och annat?
Det är detta som är det avgörande.

Vi inom regeringen har inte funnit
anledning att företa en omfattande socialiseringsaktion
men vi har med uppmärksamhet
följt det privata näringslivets
sätt att använda resurserna och
vi tror inte att detta utnyttjande är
tillräckligt. Vi har fått finna oss i att
bygga upp basorganisationen: elkraf ten,

energiproduktionen, vägarna, utbildningsväsendet
och en rad andra
funktioner. Ingen har protesterat mot
detta — alla har tydligen varit överens
om att vi skulle påtaga oss dessa uppgifter.
Säg gärna att dessa verksamheter
är socialistiska, ty det är de i den
mån man betraktar samhällelig verksamhet
som socialism! Men jag tror inte
att det går att skrämma de svenska
medborgarna för vårt sjukhusväsende,
för vår elproduktion — vilken till något
över 50 procent ägs av samhället —
eller för den utbyggnad av atomkraftverk
som nu genomförs och där staten
i huvudsak svarar för kapitalutgifterna.
Om vi vidare skulle finna utvecklingsbara
ting, där forskning och
tekniska framsteg ger oss möjlighet att
exploatera nya uppfinningar, vilket
kanske kommer att bli utomordentligt
kapitalkrävanide, undrar jag om någon
av dem som därigenom får sysselsättning
verkligen kommer att efterfråga,
vem det är som är ägaren och står
bakom de verksamheter som byggs upp.
Nej, det är sysselsättningen och utkomsten
soim människorna vill ha.

Vi eftersträvar en samverkan med näringslivet
och det är därför vi tillskapar
näringsrådet. Det föreföll som om
fröken Ljungberg skulle vara rädd för

detta näringsråd eller för branschråd,
där företrädare för samhället, för de
fackliga organisationerna och för företagen
kommer att sätta sig ned och diskutera
branschens förutsättningar och
möjligheter till en vidareutveckling.

Är det inte just detta som har efterfrågats?
Har man inte eftersträvat en
längre gående samordning? Jag undrar
vad man skulle säga på företagarsidan,
om vi exempelvis avstode från den aktiva
samhällspolitik som arbetsmarknadspolitiken
innefattar. Vi har all anledning
att säga att man alltför mycket
klandrar samhället-staten, när företagsnedläggningar
blir aktuella. Samtidigt
lägger man emellertid med varm
hand över ansvaret på samma stat och
på samma samhällsorgan för att bistå
de människor som därigenom blir arbetslösa!
Borde det inte läggas ett större
ansvar på de enskilda företagarna?
Många av dessa är utomordentligt skickliga
och har byggt upp ett förträffligt
näringsliv. Men det finns också många
företagare som saknar insikter i företagsekonomi
och som inte har förmåga
att planera sin verksamhet och de har
inte heller kunnat klara sig i den skärpta
konkurrens som har uppstått.

Detta betyder inte att jag vill bortse
från de svårigheter som många av företagen
har ställts inför på grund av att
konkurrensen har blivit dem övermäktig,
men det finns anledning att här
något uppmärksamma ansvarsfördelningen.

Vi tycker dock att det är riktigt att
samhället skall ta på sig uppgiften att
söka underlätta situationen för enskilda
människor som drabbas av de svårigheter
som strukturomvandlingen medför
eller på grund av att det råder ett besvärligt
konjunkturläge.

Därför gläder jag mig över den eniga
uppslutningen inom utskottet bakom de
anslagskrav som regeringen har framfört
när det gäller kapital för den arbetsmarknadspolitik
som här skall bedrivas.
Men det är klart att man samti -

Onsdagen den 24 april 1968 fm.

Nr 19

Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m,

digt ställs inför avvägnings- och bedömningsfrågor.
Hur mycket skall man
göra, hur långt skall man gå när det gäller
att vidta åtgärder?

Vi försöker att göra vår bedömning
så realistisk som möjligt och att avväga
och analysera de rapporter vi får från
arbetsmarknadsmyndigheter, från konjunkturinstitutet
o. s. v. Dessa tyder
klart på att botten i en konjunkturnedgång
har passerats och att vi är på väg
uppåt. Därför måste den allmänna politiken
anpassas med hänsyn härtill.

Det finns omkring 43 000 registrerade
arbetslösa och jag säger fortfarande att
det är alltför många. Men man har anledning
att ytterligare uppmärksamma
en sak, nämligen arbetslöshetstidens
längd. För 75 procent av de arbetslösa
är den omkring tre månader i genomsnitt
eller därunder.

Detta betyder att arbetslöshetskassorna,
som är avsedda att ta den första
stöten, skall träda i funktion. De skall
ge möjlighet till rådrum för den enskilde.
Han skall få sin utkomst, om det
är fråga om tillfälliga permitteringar,
eller om läget tvingar honom att i samverkan
med arbetsmarknadens tjänstemän
överväga att omskola sig, flytta
till en ny ort eller göra något annat.
Men det visar sig att detta inte räcker,
och därför har man måst vidta andra
åtgärder som jag nyss omnämnt och
som under den gångna vintern givit
så många sysselsättningstillfällen. Och
även om vi nu bedömer utsikterna till
en konjunkturuppgång ljusare, vill vi
inte på något sätt föra till torgs den
meningen att alla problem är borta.
Hur skulle vi då under förra veckan
ha kunnat besluta om att frisläppa investeringsfonderna
för kommande vinter
i syfte att bereda en ökad verksamhet
inom byggnadsområdet och att
ge företagen en stimulans till ökade
investeringar i maskiner?

Även om konjunkturen går uppåt,
kommer enligt vår bedömning produktionen
att ökas ganska väsentligt utan

att det blir någon avsevärd ökning av
antalet sysselsatta. Byggverksamheten
kanske efter investeringsavgiftens slopande
kommer att öka med en halv
miljard eller upp till en miljard kronor,
men det finns redan ett kapacitetsutrymme
i form av byggnadsarbetare,
materiel och kapital för att klara även
en sådan uppgift under nästföljande
vinter.

När det gäller maskininvesteringarna
bör uppmärksammas att det även i mitten
av april fanns ett relativt stort antal
metallarbetare noterade som arbetslösa
och att det alltså behövs ytterligare
åtgärder för att stimulera sysselsättningen
inom verkstadsindustrin. Besked
har lämnats om att företagen har möjlighet
att använda investeringsfonderna,
och vi hoppas att dessa skall tas i
anspråk och att det kommer att resultera
i beställningar som läggs ut inom
den närmaste tiden och som ganska
omedelbart ger effekt på sysselsättningen
inom verkstadsindustrin. Skulle det,
ärade kammarledamöter, vid en senare
analys av arbetsmarknadsläget visa sig
att det finns anledning till ytterligare
åtgärder inom metallområdet, måste
sådana övervägas. Formerna för dessa
åtgärder får man ta upp till diskussion.

Det finns ingen anledning att nu gå
in på frågan om äldrestödet. Jag vill
bara rikta uppmärksamheten på att när
vi skall driva en aktiv näringspolitik
och en skärpt, väl utvecklad arbetslöshetspolitik,
som innebär att man
måste försöka nå ett resultat i form av
ökade sysselsättningsplatser i glesbygden
eller skogslänen men också en överflyttning
av arbetskraft till de storstadsområden
och andra områden där det
finns en ökande efterfrågan, måste vi
ta hänsyn till att de äldre varken omskolar
sig eller flyttar. Därför får det
problemet tas upp i särskild ordning,
och det skall vi ju också diskutera en
av de närmaste dagarna.

Men för att återvända till det huvudproblem
som fröken Ljungberg tog upp,

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 fm.

Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m.

frågan om att öka känslan av trygghet,
tror jag att äldrestödet kommer att spela
en väsentlig roll härför. Framför allt
tror jag det är viktigt att den solidaritetsförklaring
— om jag får uppfatta
det så — som partierna nu tycks vara
överens om att vilja göra gentemot dem
som råkar ut för svårigheter i en konjunktursvacka
eller på grund av strukturomvandlingen
skall uppfattas av alla
människor i vårt land som en åtgärd i
syfte att skapa en känsla av ökad trygghet.
Äldrestödet och en allmän trygghetsförsäkring
kommer att bli viktiga
inslag i den arsenal av åtgärder som
verkligen bör kunna bilda underlag för
en känsla av ökad trygghet.

Fröken LJUNGBERG (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag lyssnar alltid med
stort intresse på statsrådet Johansson

— initierad, kunnig på sitt område och
med inlevelseförmåga. Men jag är också
mycket intresserad av hans dialektiska
taktik. Statsrådet plockar alltid fram ett
uttryck ur ett anförande som hållits
och slår tillbaka det mot den som använt
uttrycket utan hänsynstagande till
i vilket sammanhang det skett — jag
skall strax belysa detta.

Statsrådet Johansson medger att den
nya otryggheten är ett minus för samhällsutvecklingen
och kan vara en katastrof
för en människa och en familj.
Men, säger statsrådet, det är orsaken
till otryggheten vi skall komma åt. Ja
visst, jag är helt överens med statsrådet
om det; det är den första uppgiften om
vi skall kunna råda bot på det onda,
det behöver vi inte diskutera.

Bakgrunden för mig var dock att jag
faktiskt påtalade de som jag finner
orättvisa och grava beskyllningar om
bristande socialt ansvar som riktats
från regeringssidan mot svensk företagsamhet,
organisationer, företag och
enskilda. Statsrådet Johansson vill inte

— med rätta — bemöta detta ty det går
inte. Men han gör det ändå genom en

»kringelikrok», som är ganska lustig.
Den lyder ungefär på följande sätt:

Många företagare i vårt land har inte
klarat uppgiften att planera — det var
nu inte detta saken gällde. Det berodde
inte på bristande socialt ansvar; det
händer även att statliga företag inte
klarat uppgiften att planera, utan de
har stupat för den utländska konkurrensen
och lämnat åt samhället att ta
hand om de anställda. Och så kommer
klimax: Det finns inget land där man
gjort så mycket som vi — och »vi», det
är regeringen — för att klara den saken.
Det är litet lustigt med den där uppläggningen
— jag känner igen den väl.

Jag skall bara beröra en sak till. Varför
statliga företag? När jag sade så,
var det inte någon spontan fråga, som
jag ville ha svar på utan vidare och
som jag framställde bara för att ställa
en fråga. Den var föranledd av det jag
citerade ur en ledare i Aftonbladet, där
det gjordes ett påstående om nödvändigheten
av en utvidgning av den statliga
företagsamheten på detta område.
Jag tillät mig säga: Varför statliga företag?
Jag tror att jag i detta sammanhang
framhöll att Krister Wickmans
näringsråd och de andra råden bör
kunna hjälpa till att belysa — både
när det gäller statliga företag och enskilda
företag — lönsamheten, effektiviteten
och produktiviteten, allt detta
som även statsrådet Johansson talar om.
Däremot kan jag inte vara med om påståendet
i Aftonbladets ledare, att det
utan vidare de facto är bättre att utvidga
den statliga företagsamheten på
detta område. Den saken tycker jag att
råden skall hjälpa till att belysa.

Till sist vill jag säga att jag inte alls
ser romantiskt på ägarfrågan. Men det
kommer ju gång på gång påståenden
från regeringens sida om att man löser
sådana här utvecklingsproblem på produktionens
och näringslivets område
genom ett ökat statligt inflytande. Jag
har ännu inte sett att statliga företag
har kunnat klara de direkta produk -

Onsdagen den 24 april 1968 fin.

Nr 19

Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m,

tionsuppgifterna på ett så utomordentligt
mycket mer förnämligt sätt än vad
det svenska näringsliv gjort som skapat
den utveckling som den socialdemokratiska
regeringen under trettio år
dragit nytta av.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Statsrådet Johansson
slutade sitt anförande med att betyga
att han ville medverka till en större
trygghet för de anställda. Jag misstror
honom inte på något sätt i det avseendet;
jag tror att det är en ärlig uppfattning
och en ärlig vilja han söker föra
ut i det praktiska livet.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om vad jag pekade på i mitt tidigare
anförande i dag när det gäller strukturomvandlingens
betydelse för tryggheten
bland låginkomsttagarna. Arbetsmarknadsinstitutet
har funnit att det just är
de lägre inkomsttagarna som i första
hand drabbas vid strukturförändringar
och företagsnedläggelser. Det är verkligen
att beklaga att regeringen, som vi
ser det, i viss mån har bidragit härtill
genom att den försökt att med konstlade
medel påskynda strukturomvandlingen
och härigenom sätta dessa grupper
i en mer eller mindre svår situation.
Det hade för låginkomstgrupperna varit
bättre om regeringen fört en positivare
näringspolitik, som hade tryggat
företagens möjligheter att bättre stå
rycken inför konjunkturavmattningen.

Statsrådet säger också att vi inom
oppositionen klandrar samhället. Från
centerpartiets sida gör vi det när samhället
inte genom den ekonomiska politiken,
näringspolitiken och i viss mån
även genom skattepolitiken, skapar
bästa möjliga förutsättningar för de
produktiva krafterna — enskilda, kooperativa,
kommunala och statliga företag.

Herr statsrådet sade vidare att det
är effektiviteten som är avgörande för
hans syn på frågan om vem som skall

producera. Det är avgörande också för
centerpartiets syn, men då måste olika
företag arbeta under samma förutsättningar
och man måste finna sig i att
även statliga företag övergår i enskild
eller annan ägo, om de inte klarar sig i
konkurrensen.

Statsrådet ansåg att man skulle lokalisera
inom viss region — till och med
på 5 å 6 mils avstånd — kring centralorten.
Det var glädjande att kunna notera
det uttalandet, men jag vill peka
på att det inte alltid varit på det sättet.
Jag erinrar om fallet Mjödvattnet; Mjödvattnet
ligger knappt fyra mil från Skellefteå
stad. Men jag hoppas att tillämpningen
nu kommer att rättas efter de
riktlinjer statsrådet anförde.

Statsrådet sade också att det var stor
skillnad på sysselsättningsmöjligheterna
i storstäderna och i skogslänen. Om
man nu genom lokaliseringsåtgärder
vill skapa större möjligheter till sysselsättning
i skogslänen i avvaktan på den
konjunkturuppgång som vi ju alla hoppas
och väntar på, tror jag inte att regeringens
förslag om ökade lokaliseringsmedel
på något sätt är tillräckligt.

Statsrådet påstod också att centern
inte har yrkat på generösare lokaliseringsbidrag.
Jo, det har vi verkligen
gjort. Vi har yrkat på att rörelsekapital
skall inräknas i stödunderlaget. Vi har
en reservation om generösare tillämpning
med möjlighet att ge mer än två
tredjedelar av stödunderlaget. Vi har
föreslagit företagarutbildning och en
aktivare uppföljning av lokaliseringsprojekten.
Jag kan nämna att Västerbottens
läns landsting i går fattade beslut
om en satsning av 1,2 miljoner under
en treårsperiod för att komplettera
lokaliseringsstödet just i avsikt att följa
upp tidigare vidtagna åtgärder. Snart
skall vi resonera om företagareföreningarnas
framtida verksamhet, och
vi kommer även i det sammanhanget
att framföra dessa krav. Vi har fört
fram investeringsfonderna som ett loka -

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 fm.
Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m

liseringsmedel — de var ju det en gång
i tiden, och hade då en god effekt för
lokaliseringspolitiken. I år föreslår vi
att beträffande lokaliseringsaktiviteten
för glesbygderna två speciella tjänster
skall tillsättas på samma sätt som beträffande
den sociala servicen för glesbygderna.
Det förslaget går socialdemokraterna
emot. Visst har vi alltså pekat
på en mängd olika åtgärder för att försöka
åstadkomma en aktivare politik
i olika avseenden.

Statsrådet har i ett interpellationssvar
till mig uttalat att vi inte kan klara
glesbygdsproblemen genom generella
åtgärder; det krävs speciella åtgärder.
Nu för vi fram förslag om sådana, men
socialdemokraterna i statsutskottet har
gått emot alla de förslag vi framfört.
Jag upprepar att jag tycker att glesbygdsgruppen
borde ha mer fantasi och
borde kunna framlägga förslag om flera
åtgärder när nu viljan på alla hall är
god — det förutsätter jag.

Herr statsrådet pekade på att vi har
satsat 5 miljarder kronor för att stimulera
sysselsättningen på olika områden.
Jag är tacksam för att statsrådet
underströk att det råder enighet om
satsningen på arbetsmarknadspolitiken.
Det går alltså inte i fortsättningen att
skrämma med att om oppositionen
skulle komma i regeringsställning så
skulle arbetare och tjänstemän komma
i en kritisk situation. Så är naturligtvis
inte förhållandet.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet började med
att säga att det inte var pengar som fattades
i fråga om lokaliseringspolitiken
utan att det var företag att lokalisera
som det rådde brist på, och det är väl
på det sättet. Men vi får väl ändå anta
att orsaken till detta är konjunkturdämpningen,
som gör människor litet
betänksamma när det gäller att sätta
i gång nya företag, och att det är en till -

fällig vågdal som vi skall komma upp
ur.

Frågan om lokalisering av företag
till inlandets tätorter har jag diskuterat
flera gånger tidigare med statsrådet
med anledning av interpellationer.
Statsrådet sade att han inte underskattade
svårigheterna, och det gör inte jag
heller. Även när det gick som lättast
att få företag att lokalisera var det svårt
att få dem till tätorterna i inlandet.
Jag tror inte — detta har jag sagt tidigare
i dag — att detta egentligen berodde
på ekonomiska skäl, alltså att
det ur ekonomisk synpunkt är så mycket
svårare att driva en tillverkningsindustri
i inlandet. Skillnaden i det
avseendet mellan inlandet och övriga
landet är nog inte större än att den kan
utjämnas med lokaliseringsmedel. Man
måste utgå ifrån att det har andra orsaker.
Jag har pekar på en, och det är
att företagarna inte tror på någon framtid
för dessa tätorter. De ser att glesbygden
avfolkas mer och mer och
räknar därför med att då kommer väl
också tätorterna i farozonen. Därför är
ett av sätten att få företag lokaliserade
dit att skapa ökad tro på framtiden
för dem, och det bör kunna ske genom
att statsmakterna garanterar dessa tätorters
bestånd. Men det går inte, herr
statsråd, genom att anslå fem miljoner
kronor på försök. Med sådana åtgärder
skapar man ingen ökad tro på framtiden.

I övrigt kan jag endast hinna med
några punktkommentarer till vad statsrådet
sade. Han ställde frågan, hur vi
skall kunna skapa en ökad känsla av
trygghet för människorna i nuvarande
konjunktur, och sedan gav han själv ett
omfattande svar på den frågan genom
att räkna upp en rad åtgärder som man
kunde vidta. Jag instämmer i detta. Vi
har också pekat på andra åtgärder som
man borde ha vidtagit, och vi har ibland
tyckt att de åtgärder som vidtagits kommit
för sent.

Jag är emellertid glad över att stats -

Onsdagen den 24 april 1968 fm.

Nr 19

Anslag i vad avser

rådet så klart talade om en allmän uppslutning
kring denna politik. Det är
bra mycket trevligare att höra detta än
att höra de halvkvädna visorna om
misstro som man har fått höra under
de senaste dagarna från annat håll.

Vidare säger statsrådet att vi är i
botten på konjunktursvackan, och detsamma
sade finansministern i går. Vi
är naturligtvis tacksamma om de har
rätt på den punkten. Men jag tror inte
att man kan grunda den uppfattningen
bara på förändringarna i fråga om arbetslöshetssiffrorna.
Det har visserligen
skett en betydande förbättring i det
avseendet i april, men arbetslösheten
brukar alltid minska under våren på
grund av säsongförändringarna. Någon
sådan minskning skedde emellertid inte
i mars. Summan anmälda arbetslösa
minskade visserligen då med 1 000 personer,
men antalet i beredskapsarbeten
och under omskolning ökade mer än
så. Det blev egentligen ingen minskning
i mars. Därför är det möjligt att
den minskning som nu har inträtt i
april inte är annat än en försenad följd
av säsongförskjutningarna och alltså
inte ett klart tecken på en konjunkturförändring.
Men det hindrar inte att
det kan finnas andra tecken härpå, och
vi är naturligtvis glada om det förhåller
sig på det sättet.

Vi har emellertid haft en betydande
arbetslöshet, det kan inte förnekas, och
vi är också på det klara med att även
om vi nu kommer ur lågkonjunkturen
så kommer vi ändå att få räkna med
arbetslöshet på grund av att strukturomvandlingen
kommer att fortsätta.
Därför är det anledning att vi med ledning
av de erfarenheter vi har ställer
frågan: Hur har vår arbetsmarknadspolitik
fungerat under denna tid?

I stort sett kan vi väl säga att resultatet
har varit positivt, men det är inte
så bra som vi skulle vilja ha det. Det
har ju visat sig att det ofta blivit en
restarbetslöshet som arbetsmarknadsmyndigheterna
med de medel, som de

arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m.

nu har, haft mycket svårt att klara av.
Det har i många fall dröjt ett å två år
innan de sista har kunnat beredas arbete.
Det tror vi beror på att arbetsmarknadsmyndigheterna
är personellt
underdimensionerade, och det är en
av anledningarna till att vi har föreslagit
en ökning med 30 personer av
personalstyrkan på detta område.

Jag skulle vilja säga att den viktigaste
åtgärden i fråga om själva arbetsmarknadspolitiken
nog är att tillse att arbetsmarknadsmyndigheterna
har arbetskraft
för att kunna klara den mycket
arbetskrävande uppgift som det är
att skaffa sysselsättning åt de äldre och
dem som är svårast att placera.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Det är självfallet att vi
nogsamt följer åtgärderna från arbetsmarknadsverkets
sida, och i den mån
det blir erforderligt med ökade personalresurser
får vi överväga det. Men
det finns också all anledning att undersöka
vad man kan åstadkomma genom
omdisponeringar och genom rationalisering
också av den verksamheten. Det
arbete som pågår i statskontoret har
till syfte att redovisa förslag i denna
riktning. Sedan får vi se om dessa förslag
har den bärkraften att de praktiskt
kan tillämpas, men härom vill jag inte
göra något uttalande i dag.

Jag tycker för min del att arbetsmarknadsstyrelsen
och dess personal
har gjort ett utomordentligt gott arbete
under den tid då vi hade konjunktursvackans
besvärligheter. Att man inte
alltid kan åstadkomma resultat och att
det dröjer en tid på sina håll sammanhänger
också med en viss trögrörlighet
hos en del av vår arbetskraft. Härvidlag
tycker jag att man skall hålla arbetsmarknadsstyrelsen
räkning för att den
inte alltför hårt driver på i fråga om
omflyttningar, framför allt då det gäller
äldre människor.

Herr Gustafsson i Skellefteå sade att

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1908 fm.

Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m.

han inte är riktigt övertygad om att
vi nu är på väg ur konjunktursvackan.
Jag vill emellertid upprepa att de flesta
tecken tyder på att vi passerat botten
i en konjunkturnedgång och att vi är
på väg uppåt. Detta betyder inte att jag
velat göra gällande att problemen nu
är ur världen och att det bara är att
vänta på att sysselsättningen anmäler
sig själv. Varför skulle vi i så fall ha vidtagit
åtgärden för bara en kort tid sedan
att frisläppa investeringsfonderna
i syfte att påverka sysselsättningen under
den kommande vintern på byggnads-
och verkstadsområdena? Detta
speglar ju den bedömningen av utvecklingen,
att vi kommer att väsentligt
kunna öka vår produktion utan att det
därför krävs mer arbetskraft och att
vi därför bör öka den totala sysselsättningen.

Jag skulle också vilja framhålla att
det inte bara är arbetslöshetssiffrorna
under några månader som föranledde
mitt uttalande och det som finansministern
gjorde tidigare. Naturligtvis
spelar också arbetsmarknadsmyndigheternas
bedömning en roll liksom också
konjunkturinstitutets, vars analys av utvecklingen
i utlandet har stor betydelse
i detta sammanhang. Det kan finnas anledning
observera att arbetslösheten
sjunkit tre månader i rad i Västtyskland
och att utvecklingen är likartad i ett
par andra ledande mellaneuropeiska
industriländer, vilkas utveckling påverkar
Sverige ganska snabbt.

Om jag, fröken Ljungberg, säger »vi»
avser jag inte att jag och mina kolleger
i regeringen satsat de 5 miljarderna.
Uttrycket »vi» är en beteckning på alla
i regering och riksdag som står bakom
de principiella och praktiska besluten
i dessa frågor. Vi förfogar inte över
investeringsfonderna utan det gör företrädarna
för näringslivet — industriledarna
och ägarna. Även om vi säger
att medlen släpps fria, så är det de som
avgör om de vill använda sig av den
möjligheten, överbetona alltså inte ut -

trycket »vi» som om det skulle gälla
ett försök från min sida att lägga beslag
på någonting. Fröken Ljungberg
får gärna räkna sig till dem som står
bakom denna aktiva näringspolitik. Jag
skulle bli glad om hon steg upp och
sade ja till detta.

Om vi nu är överens om arbetsmarknadspolitiken,
all right, låt oss då inte
diskutera vad som har varit. Det intressanta
är ju — och det säger jag inte
minst till herr Nilsson i Tvärålund —
att det i dagens läge och beträffande
de åtgärder som vi nu föreslår på det
arbetsmarknadspolitiska området kan
noteras en ganska enig uppslutning.
Men när vi säger att det är lika följdriktigt
att fortsätta med en aktiv näringspolitik,
som måste fånga in problemet
om framtida kapitalanskaffning
för att klara de väldiga investeringsutgifter
som ligger framför oss, blir
man tveksammare.

Man har satt åtskilliga frågetecken i
kanten för investeringsbanken, näringsrådet
och förslaget om ett statligt utvecklingsbolag.
Här är det fråga om nyskapande.
Med hänsyn till den utveckling
vi haft under 1950-talet med dess
aktiva arbetsmarknadspolitik är det
helt följdriktigt och logiskt att ställa
utomordentliga anspråk på samhället.
Men till den nyskapande verksamheten
har ni ofta anmält tveksamhet.

Utan att här fördjupa mig i det förgångna
vill jag ställa frågan: Hur hade
det varit om vi inte haft de resurser
tillgängliga som skapats av AP-fonderna,
omsättningsskatten och den utveckling
av arbetsmarknadsverket som
skett? Hur hade det varit om ni hade
vunnit vid de tidpunkter då dessa förslag
var aktuella? Var hade vi då stått
i dag? Det är en fråga som man kan
ställa sig i sammanhanget.

Emellertid noterar jag med tillfredsställelse
att vi nu är eniga om de åtgärder
som föreslås i propositionen om
de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna.
Jag hoppas innerligt att denna allmän -

Onsdagen den 24 april 1968 fm.

Nr 19

Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m.

na uppslutning inte bara är en tillfällighet
utan markerar en klar solidarisering
med samhället när det gäller dem
som har drabbats hårdast av strukturomställningen
och konjunktursvårigheterna.

Vad beträffar företagsledarna har jag
bara sagt, fröken Ljungberg, att det
finns företagare som inte besitter tillräckligt
kunnande när det gäller att
leda sitt företag. Vi kan bara konstatera
att det är så. Och det ställer anspråk
på längre gående åtgärder i fråga
om utbildning och konsultativ verksamhet
från en del samhälleliga organ.
Jag tänker här särskilt på företagareföreningarna,
som vi inom kort skall
diskutera. Det finns nämligen ingen anledning
att glömma företagarna när vi
diskuterar de allmänna åtgärderna för
att skapa en känsla av trygghet.

Vad beträffar den statliga företagsamheten
frågade fröken Ljungberg:
Varför statliga företag? Jag ställer då
motfrågan: Varför inte statliga företag?
Jag uppfattade det så, att hennes fråga
var föranledd av en ledare i Aftonbladet.
Och jag kan förstå ledarskribenten,
om vederbörande har varit i Oskarshamn
och konstaterat att man där till
närmare 100 procent har haft en privatindustri
som levat och blomstrat men
som sedan i mycket hög grad vissnat
ned. De privata företag, som sedan har
tagit över, har naturligtvis också fått
bära huvudansvaret för att verksamheten
inte har gått så bra som man hoppats
utan att orten och människorna
har ställts i besvärliga situationer. Jag
tycker heller inte att det är underligt
om man då i Oskarshamn gärna ser att
de privata företagen blandades upp
med något statligt företag med kapitalresurser
bakom sig.

Jag är helt ense med fröken Ljungberg
om att skall vi bygga upp ett statligt
företag, så skall detta från företagsekonomiska
och andra utgångspunkter
vara motiverat. Det är anspråk som
måste uppfyllas såväl när det gäller

statliga som kooperativa och privata
företag, och det måste alltid ingå i vår
lokaliseringspolitiska bedömning. Därför
blir också en del företag utslagna,
när de söker stöd för en lokaliseringspolitisk
uppbyggnad. Vi måste alltid
göra en företagsekonomisk bedömning
och se efter i vilken omfattning företaget
självt eller dess bank är beredda
att satsa medel på den verksamhet man
vill bedriva. Om varken företagaren
eller hans kreditinrättning är beredda
att satsa pengar på den verksamhet
det gäller kan man inte begära att staten
skall träda till och satsa de pengar
som behövs. Även där måste det vara
en rimlig fördelning av åtagandena.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Det är väl inte särskilt
populärt att vid denna tidpunkt förlänga
debatten, och jag skall därför
bara ta upp ett yttrande av herr statsrådet.
Han sade att vi inte skulle tala
om det som varit. Jag noterade detta
med tacksamhet och tänkte, att det då
äntligen skulle bli ett slut på misstolkningarna
av vår motion från år 1962.
I meningen därefter började emellertid
statsrådet med att ställa frågan hur det
skulle ha varit, om vi inte hade haft
AP-fonderna. Detta är dels att tala om
vad som varit, dels ett helt olämpligt
argument mot folkpartiet, eftersom vi
ville ha ett pensionssystem med ännu
större fonder än enligt det socialdemokratiska
alternativet.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Statsrådet säger att han
observerat att oppositionen är tveksam
när regeringen lägger fram vissa förslag,
och han nämner därvid som exempel
investeringsbanken och det statliga
utvecklingsbolaget. Denna tveksamhet
inför de socialdemokratiska åtgärderna
betyder dock inte att vi är negativa till
de mål som socialdemokraterna genom

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 fm.

Interpellation ang. kostnadsfria och prisnedsatta läkemedel för patienter vid vissa
enskilda sjukvårdsinrättningar

sina förslag vill nå. Centern har beträffande
investeringsbanken liksom i
många andra fall haft alternativa förslag,
som enligt vår mening på ett bättre
sätt skulle leda till målet. Det statliga
utvecklingsbolaget har vi såvitt jag vet
accepterat.

När det gäller statens resurser är vi
väl medvetna om att sådana måste finnas.
Men när det gäller utvecklingen av
företagsamheten och skapandet av en
tryggad sysselsättning måste också företagen
ha resurser för att kunna göra en
insats i det avseendet.

På förslag av herr andre vice talmannen
beslöt kammaren att uppskjuta
den fortsatta behandlingen av förevarande
utlåtande samt behandlingen av
övriga på föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 19.30, då enligt utfärdat
anslag detta plenum komme att fortsättas.

§ 7

Interpellation ang. kostnadsfria och
prisnedsatta läkemedel för patienter vid

vissa enskilda sjukvårdsinrättningar

Ordet lämnades på begäran till

Herr LOTHIGIUS (h), som yttrade:

Herr talman! Enligt 6 § Kungl. Maj:ts
förordning den 4 juni 1954 äger patienter
på enskilda sjukhem ej rätt till
rabattering av eljest fria eller prisnedsatta
läkemedel, om det sjukhem där
patienterna vårdas upptagits i sjukhusförteckningen
och således är att anse
som sjukhus i sjukvårdslagens mening.

Eftersom dessa privata sjukhem inte
har landstingsstöd annat än till eventuella
landstingspatienter och då inneliggande
patienterna sällan har ekonomiska
tillgångar och sällan inkomster
utöver folkpension, blir deras respektive
hemkommuner skyldiga att betala
läkemedelskostnaderna utöver övriga
vårdkostnader. Visserligen uppbär kom -

munerna då i regel patienternas folkpensioner
exklusive vanligen 85 kronor,
som utgör s. k. fickpengar. Det är emellertid
uppenbart att kommunerna belastas
avsevärt med läkemedelskostnader
för inom respektive kommun bosatta
inom eller utom kommunen vårdade
patienter på ifrågavarande sjukhem.
Det kan knappast heller anses vara särskilt
rättvist att de av dem, som intagits
på ett privat sjukhem, vilka har en liten
inkomst, t. ex. i form av pension utöver
folkpension, skall få betala stora delar
av eller hela kostnaden för sina
respektive mediciner om de har ekonomisk
möjlighet — utan någon som helst
rabatt. Man bör observera att samma
sak också gäller alla annars helt kostnadsfria
läkemedel, alltsa sådana, som
ofta är livsavgörande för en människa.

Många av de privata vårdhem, som
upptagits i sjukhusförteckningen, lät
detta ske under en tid då läkemedelsrabatten
inte var särskilt stor och då
man kalkylerade med den lilla förmån
från sjukkassan, som det ringa bidraget
därifrån till vården utgör. Emellertid
är vanligen de flesta patienterna utförsäkrade
av åldersskäl och de privata
sjukhemmen har därigenom och genom
att de är uteslutna från den nu avsevärda
läkemedelsförmånen inga fördelar
av att vara upptagna i sjukhusförteckningen.
Ekonomiskt drabbas huvudsakligen
kommunerna och vissa enskilda
patienter. Sjukhemmen själva
drabbas i första hand administrativt,
genom det debiteringsförfarande som
får tillämpas. Emellertid är olägenheterna
för sjukhemmen, kommunerna
och vissa enskilda patienter tillsammantagna
så stora, att många privata
sjukhem — i de fall dessa är upptagna
i sjukhusförteckningen — strävar efter
att komma ur förteckningen. Detta har
dock visat sig ta besvärande lång tid.

Allt detta besvär, som drabbar både
sjukhemmen och myndigheterna, med
utträde ur sjukhusförteckningen, skulle

Onsdagen den 24 april 1968 fm.

Nr 19

Interpellation ang. de tekniska skolorna i Örnsköldsvik, Katrineholm och Hässleholm

kunna undvikas om patienterna på de
enskilda sjukhemmen finge rätt till rabatt
på de annars fria eller prisnedsatta
läkemedlen oavsett om sjukhemmen
är upptagna i sjukhusförteckningen
eller ej. Resultatet kommer ju ändå
så småningom att bli detsamma, eftersom
den nuvarande ordningen, såsom
nämnts, tvingar ut de sjukhem som är
upptagna i sjukhusförteckningen ur
densamma.

Jag vill slutligen erinra om att detta
spörsmål redan 1960 — då ändå läkemedelsrabatteringen
inte var så stor
som nu — aktualiserades i en enkel
fråga av mig. Dåvarande chefen för
socialdepartementet förklarade sig ha
sin uppmärksamhet riktad på denna
fråga. Den måste anses än mer aktuell
i dag.

Med hänvisning till vad ovan anförts
får jag anhålla om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få ställa följande fråga:

Är herr statsrådet beredd medverka
till att patienter, som vistas på enskilda
sjukvårdsinrättningar, vilka upptagits i
sjukhusförteckningen, blir berättigade
till kostnadsfria och prisnedsatta läkemedel? Denna

anhållan bordlädes.

§ 8

Interpellation ang. de tekniska skolorna
i Örnsköldsvik, Katrineholm och
Hässleholm

Ordet lämnades på begäran till

Herr NILSSON i Agnäs (h), som yttrade: Herr

talman! Enligt beslut av 1964
års riksdag skall de kommunala tekniska
dagskolorna successivt avvecklas
i och med tillkomsten av fackskolornas
tekniska linje, såvida inte en befintlig
teknisk skolas särart med avseende på
4 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr

studiemål eller elevernas åldersfördelning
i enstaka fall motiverar dess bibehållande
parallellt med fackskolan.

Mot bakgrund härav synes det vara
felaktigt att betrakta de tekniska skolorna
i Örnsköldsvik, Katrineholm och
Hässleholm som avvecklingsskolor. Det
har under flera år talats om indragning
av dessa skolor, och detta har resulterat
i att man årligen från skolornas
sida fått söka dispens för fortsatt verksamhet.
Självfallet är det planeringsmässigt
mycket svårt att arbeta när skolans
framtid utstakas för bara ett år
i taget.

Det skulle emellertid vara ytterst anmärkningsvärt
och beklagligt, om de
nämnda riksskolorna tvingas lägga ner
sin verksamhet eller om de genom olika
administrativa åtgärder långsamt skulle
stympas i sin verksamhet genom materiella
brister och genom osäkerhet hos
elever och lärare beträffande skolornas
framtid.

De nämnda skolorna har nämligen en
speciell särart och tillgodoser ett bestämt
behov inom vuxenutbildningen.
Medelåldern bland skolans elever är
cirka 25 år. För att vinna inträde erfordras
lång praktik inom aktuella fack.
Konkurrensen är dessutom förhållandevis
hård — vid vissa tillfällen har endast
en tiondel av de sökande kunnat
antas. Efter 21/2 års studier har dessa
institutsingenjörer en mycket god teoretisk
utbildning, vilket också omvittnats
inom näringslivet.

De tekniska skolorna i Örnsköldsvik,
Katrineholm och Hässleholm hämtar i
huvudsak sina elever från respektive
delar av landet, d. v. s. Norrland, Svealand
och Götaland. Med tanke på att
elever vid olika läroanstalter i södra
och mellersta Sverige visar viss tendens
att stanna kvar i närheten av sina studieorter
är det desto viktigare att behålla
en synbarligen attraktiv läroanstalt
som örnsköldsviks tekniska skola
för att Norrland inte skall förlora de
studievilliga i 20- och 30-årsåldern.
19

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 fm.

Denna tendens kommer att vara legio
många år framåt, även om man på olika
håll gör gällande att bl. a. ingenjörer
tvingas bli mindre beroende av sina
respektive hem- och studieorter för att
tillförsäkras ett arbete. Ur lokaliseringspolitisk
aspekt är det således värdefullt,
om Örnsköldsvik kan beredas möjlighet
att behålla sin tekniska skola
intakt. För de elever som söker sig till
denna skolform utgör dessutom inte
fackskolan något attraktivt alternativ,
eftersom motståndet från äldre studievilliga
är stort mot att genomgå ungefär
likartad teknisk utbildning på fackskolans
tekniska linje — en utbildning
i huvudsak avpassad för 15—16-åringar.
Detta motstånd kommer med all sannolikhet
att finnas under en ganska lång
övergångstid.

Så länge det inte finns ett helt acceptabelt
alternativ till vuxenutbildning
finns inga skäl att slopa den skolform
som de tekniska skolorna i Örnsköldsvik,
Katrineholm och Hässleholm representerar.
Därför bör de få fortsätta
och av myndigheterna främjas i sin
verksamhet. Ett godtagbart alternativ
vore dock — om skolornas fortbestånd
fortfar att äventyras — att ombilda
de tekniska skolorna till tekniska folkhögskolor
— åtminstone skolan i Örnsköldsvik
av ovan nämnda skäl.

Med stöd av vad jag nu anfört hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
ställa följande frågor: 1.

Har herr statsrådet för avsikt att
låta de tekniska skolorna i Örnsköldsvik,
Katrineholm och Hässleholm fortleva
under nuvarande eller förbättrade
betingelser?

2. Om så ej är fallet — vill herr
statsrådet medverka till att örnsköldsviks
tekniska skola ombildas till en
teknisk folkhögskola som ett led i bl. a.
lokaliseringspolitiken i Norrland?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9

Interpellation ang. åtgärder mot
skattefusk

Ordet lämnades på begäran till

Herr KARLSSON i Huddinge (vpk),
som yttrade:

Herr talman! Enligt trovärdiga uppskattningar
undanhålles årligen omkring
6 miljarder kronor från beskattning
genom falskdeklaration. Det skulle
innebära ett skattebortfall för stat
och kommun på cirka 3 miljarder, vilket
motsvarar nästan hälften av intäkterna
på omsättningsskatten.

Frågan är av så väsentlig ekonomisk
räckvidd för det allmänna, att man
näppeligen kan begränsa sig till de åtgärder
som hittills vidtagits mot skattefifflet.
»Punktaktionerna» i all ära men
de belopp på något hundratal miljoner
som man årligen tar fram är en ringa
del av vad som uppenbarligen går förlorat
i form av skatteinkomster till
samhället. Vad stat och kommun inte
får in av vad de borde få in måste betalas
av andra skattebetalare, främst
löntagare, som inte har någon möjlighet
att komma undan skatt för sina arbetsinkomster.
Vilken merskatt som skattefusket
betyder för vanliga inkomsttagare
framgår inte bara av att det motsvarar
5 procent i omsättningsskatt.
Om man utgår från 5 miljoner självdeklarationer
per år betyder 3 miljarder
i undanhållen skatt omkring 600
kronor i merskatt genomsnittligt för
varje skattebetalare. Denna tribut måste
bort eller radikalt nedskäras.

Svårigheterna att komma till rätta
med problemet är allom bekanta. Medan
ungefär s/4 av alla inkomsttagare,
löntagare och liknande, är underkastade
en generell skattekontroll genom
arbetsgivaruppgifter och liknande data,
saknas motsvarande kontroll för den
minoritet som utgöres av enskilda företagare
och större förmögenhetsägare.
Stickprovskontrollerna avser att varna
och att statuera exempel. Men erfaren -

Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 fm.

Interpellation ang. utarrenderingen av kronan tillhöriga egendomar

heterna har visat att man den vägen
inte kommer långt.

Därför måste enligt min mening mera
generella åtgärder övervägas. Om de
nuvarande stickprovsundersökningarna
beräknas kosta 20 miljoner om året och
ge 10 gånger detta belopp i »utdelning»,
bör ju kostnaderna för en vidgad och
systematisk kontroll inte avskräcka.
Den måste löna sig.

Här skall inte närmare beröras vilket
eller vilka slag av åtgärder som är att
föredra eller vore mest effektiva, exempelvis
periodisk revision av alla firmor
och andra företag genom av skattemyndigheterna
anlitade revisorer, skärpning
av bokföringsbestämmelserna etc.
Vad som uppenbarligen också måste
ifrågasättas är nuvarande straffbestämmelser,
där mer än högst 10 månaders
fängelse och högst 3 gånger det undanhållna
skattebeloppet i böter inte tycks
förekomma. Vad som är väsentligt är
om inte tiden, efter all »försöksverksamhet»,
måste anses vara inne att genomföra
en generell skattekontroll av
vissa kategorier skattebetalare.

Med hänsyn till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för finansdepartementet
få framställa följande fråga:

Överväger statsrådet att undersöka
förutsättningarna för mera generella
och periodiska skattekontrollerande åtgärder
i syfte att komma till rätta med
det utbredda skattefusket?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10

Interpellation ang. utarrenderingen av
kronan tillhöriga egendomar

Ordet lämnades på begäran till

Herr HANSSON i Skegrie (ep), som
yttrade:

Herr talman! Utarrendering av staten
tillhöriga och av domänstyrelsen för -

valtade egendomar föregås av att en
särskild uppskattningsnämnd med domänintendenten
som ordförande avger
förslag till arrendeavgälder. I uppskattningsnämnderna
ingår förutom domänintendenten,
som förordnas av Kungl.
Maj :t, två ledamöter som utsetts av
lantbruksnämnden och hushållningssällskapet
i respektive län. Dessa uppskattningsnämnder,
vilka måste betraktas
som officiella organ, avger sina förslag
till nya arrendeavgälder efter kontakt
med vederbörande arrendatorer och
efter besiktning av ifrågavarande egendomar.
Sålunda avgivna förslag till
arrendeavgälder måste därför anses vara
grundade på betydande sakkunskap
och på noggrant prövade förutsättningar.
Avsikten med uppskattningsnämndernas
arbete torde också vara att
arrendevillkoren skall komma i överensstämmelse
med den arrendesättning
som förefinnes inom bygden.

Utan angiven motivering har emellertid
domänstyrelsen höjt uppskattningsnämndernas
förslag med 30 procent
och därutöver vid utarrendering
av ett antal egendomar. Ett sådant tillvägagångssätt
måste anses allvarligt
åsidosätta förtroendet för uppskatt-,
ningsnämndernas arbete och förslag
och torde försvåra arbetet och minska
intresset för mer ingående prövningar
av skäliga arrendeavgälder.

Därtill bär hembud om nytt arrende
avlämnats till ärren dator erna så sent,
att dessa icke fått nödigt rådrum utan
tvingats att acceptera arrendevillkor,
vilka de icke skulle ha godkänt därest
hembudet hade kommit tidigare. I förordningen
angående grunder för förvaltningen
av viss kronoegendom anges
visserligen ingen bestämd tid inom
vilken hembud skall ske, men hänsynen
till arrendatorerna borde föranleda att
liksom gäller i viss annan arrendelag
hembud sker åtminstone sex månader
före ny arrendeperiod.

Med hänvisning till det anförda an -

100 Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 em.

håller jag om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet få ställa följande
frågor:

1. Vill herr statsrådet medverka till
att domänstyrelsen vid fastställandet
av nya arrendevillkor bättre beaktar
arrendeuppskattningsnämndernas förslag
så att förordningens avsikt med
uppskattningsnämnden blir en realitet?

2. Vill herr statsrådet medverka till
att hembud rörande nytt arrende lämnas
senast sex månader före arrendetidens
utgång?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.10.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 24 april

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet.

§ 1

Anslag i vad avser arbetsmarknad
och lokaliseringsstöd m. m.
(forts.)

Herr talmannen meddelade, att överläggningen
rörande statsutskottets utlåtande
nr 63, i anledning av Kungl.
Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för
budgetåret 1968/69 i vad avser arbetsmarknad
och lokaliseringsstöd m. m.
jämte motioner, nu komme att fortsättas;
och lämnades därvid ordet, i enlighet
med förut gjord anteckning, till

Herr DAHLGREN (ep), som yttrade:

Herr talman! I en motion, nr 701 i
denna kammare — likalydande med
motionen 583 i första kammaren — har
jag utvecklat synpunkter på det arbetsmarknadsläge
som råder i Kalmar län.
Sedan motionsparet skrevs har situationen
i Oskarshamn ytterligare förvärrats.
Utskottsmajoriteten har trots
detta som vanligt inte fäst någon uppmärksamhet
vid motionerna och inte

heller vid den svåra situation som föreligger
i länet, speciellt i Oskarshamn.

För mig är det naturligt att anse att
de lokaliseringspolitiska bestämmelser
som gäller för norra stödområdet automatiskt
borde överföras att gälla i ett
län i annan del av landet när svårbemästrade
situationer inträder. Jag är
medveten om att utskottsmajoriteten
och regeringen kan invända att generösa
bestämmelser tillämpas i de aktuella
fallen. Det är naturligtvis bra, men
fråga är om dessa punktvis insatta åtgärder
har samma effekt på nyetableringarna
som om de hade varit generella.
Erfarenheterna från de nytillskapade
arbetstillfällena i Norrland betecknar
jag som goda. Min fråga är därför
om vi inte skulle ha kunnat nå samma
goda resultat i Kalmar län, om dessa
bestämmelser varit allmängiltiga och
vi även där hade haft en aktiv lokaliseringspolitik.
Situationen i Oskarshamn
är inte ny. Staden har under
många år haft stora besvärligheter, och
trots de statliga ingripanden som har
gjorts fortsätter det att dyka upp nya
jobsposter om ytterligare besvärligheter.
I det aktuella fallet måste de statliga
myndigheterna verksamt bidra till
nylokalisering, så att arbetstillfällen

Onsdagen den 24 april 1968 em.

Nr 19 101

Anslag i vad avser

skapas för dem som friställts eller varslats
om friställning.

I den motion som jag berört har jag
velat se de lokaliseringspolitiska åtgärderna
i ett sammanhang. Att skapa nya
arbetstillfällen är naturligtvis den primära
uppgiften, men andra samhälleliga
åtgärder måste synkroniseras med
den. Bostadstilldelningen måste beaktas.
Kommunikationerna är väsentliga
för företagens och därmed de anställdas
trygghet.

Jag vill gärna belysa detta med ett
litet exempel. I en min grannkommun
startades för några år sedan en ny industri
av en till sin hembygd återvändande
affärsman. Företaget har expanderat
efter beräkningarna och sysselsätter
i dag över 40-talet anställda, i
huvudsak kvinnlig arbetskraft. Vad det
betyder för en liten skärgårdskommun,
förut praktiskt taget helt i avsaknad
av industri, förstår alla. Tillverkningen
vid industrin består av djupfrysta bakverk,
som i kylbilar distribueras ut över
hela landet. Förutsättningarna för fortsatt
expansion är utomordentliga, även
på exportsidan. Vad som i dag hämmar
företagets vidare expansion är enbart
kommunikationerna — de vägar som
finns kan inte befaras med de större
kylbilar, som skulle behöva sättas in
vid en utvidgad tillverkning.

I detta speciella fall är det fråga om
en självlokalisering av en företagare,
som vid nyetablerandet valde sin hembygd.
Företaget är uppbyggt utan statliga
subventioner. Inte bara för mig
utan för alla som kommit i beröring
med nämnda förhållanden framstår det
som en orimlighet att inte de samhällsstyrande
instanserna genom att undanröja
kommunikationssvårigheterna
hjälper företaget och kommunen. Trots
många uppvaktningar sker ingenting.

Det är denna i och för sig orimliga
stelbenthet som i de flesta fall gör det
omöjligt för vissa bygder att leva vidare,
så att dessa i slutomgången framstår
som glesbygder där speciella stat -

arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m.

liga insatser skall sättas in och då —
som jag uppfattat det — i huvudsak enbart
som »städuppgifter». Det borde
inte vara så, utan hjälpen skulle naturligtvis
ges i förebyggande syfte. I varje
fall borde hjälpen ges under det akuta
tillståndet och inte — som man nu får
en känsla av att regeringen gör när det
gäller glesbygder — sättas in när tillståndet
är så dåligt att det praktiskt
taget inte finns någon chans för bygden
att överleva. Uttryckt på ett annat
sätt skulle man kunna jämföra regeringens
handlande när det gäller glesbvgdsfrågorna
med berättelsen om den
som vid brödbakningen glömt jästen
och fördenskull kastade in den i ugnen
efteråt i tron att detta skulle göra samma
nytta.

Tyvärr är det exempel jag redovisat
inget särfall, det finns andra liknande.
Jag hävdar därför att det måste åstadkommas
en större smidighet och bättre
anpassning av de olika ämbetsverkens
handlande. Målsättningen måste vara
det samlade resultatet. Vad en statlig
myndighet har lyckats med måste följas
upp i en samfälld synkronisering
av insatserna: arbetstillfällen, bostäder,
kommunikationer, service. Jag vill, herr
talman, yrka bifall till reservationen 16.

Herr Fagerlund har ondgjort sig över
reservationen 5, fogad till detta utskottsutlåtande.
Denna reservation bygger
på motionerna 1:561 av herr Fälldin
m. fl. och II: 702 av mig och några
medmotionärer. I detta motionspar har
vi tagit upp frågan om främjande av
sysselsättningen genom vissa beredskapsarbeten.
Jag har svårt att förstå
att herr Fagerlund skulle ha något att
invända mot förbättrade förhållanden
för i första hand den äldre arbetskraften.

Vi har tagit upp denna fråga mot
bakgrund av att den äldre arbetskraftens
problem med särskild styrka har
kommit i förgrunden under de senaste
åren. Dagens bekymmer hänger i stor
utsträckning samman med den allmän -

102 Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 em.

Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m.

na konjunkturdämpningen. Men företeelser
från tiden före den nuvarande
konjunktursvackan ger oss anledning
att se den här frågan i ett längre perspektiv.
En sammanställning av de studier
av företagsnedläggningar, som olika
arbetsmarknadsforskare utfört och
som avser nedläggningar under 1960-talets första del, ger vid handen att
det redan då, trots en allmänt sett hög
efterfrågan på arbetskraft, visade sig
särskilt svårt att omplacera äldre friställda.
Detta gällde oavsett vilket yrke
de tidigare varit sysselsatta i, och det
gällde även i orter och regioner med
ett ganska rikt differentierat näringsliv.

För personer i 55-årsåldern och däröver
ter sig omskolning mera sällan
som ett realistiskt alternativ. Det är nog
ingen överdrift att säga att vissa grupper
i dag får betala den standardstegring
som det stora flertalet har fått.
Detta gäller i hög grad dem som i
den s. k. strukturomvandlingsprocessen
kommit på sidan eller blivit över. De
åtgärder som vidtogs för att uppnå ökad
jämlikhet under den klart uttalade avsikten
att företag med relativt sett sämre
ekonomisk bärkraft skulle slås ut
för att tillgodose arbetskraftsbehovet
hos industrier med bättre ekonomisk
bärkraft och högre löner har i stället
lett till ökade standardskillnader.

Därför menar vi att det måste vara
angeläget att bejaka åtgärder i syfte
att underlätta för dessa människor att
upprätthålla sin standard och köpkraft.

Man kan naturligtvis säga att med
de åtgärder som nu införes — en allmän
arbetslöshetsförsäkring och stödet
till den äldre friställda arbetskraften —
så har man ändock försökt lösa dessa
problem på ett snyggt sätt. Det är naturligtvis
ett vällovligt försök, men det
primära måste alltid vara att arbetskraften
skall ha tillgång till ett meningsfyllt
arbete, och de socialt vidtagna
åtgärderna måste vara den sista lösningen
man har att ta till.

En annan väg som man började prö -

va under senare delen av 1967 utgör
den halvskyddade sysselsättningen, där
man kan erhålla ett bidrag med 2 500
kronor per halvår.

Det är klart att en konjunkturuppgång
kommer att förbättra möjligheterna
till arbete även för de grupper som
jag här talar om. Men det är också
uppenbart att många trots detta kommer
att få stora svårigheter, speciellt
inom glesbygdsområdena. Riksdagsmajoritetens
beslut exempelvis i fjol i jordbruksfrågan,
skogsbrukets snabba rationalisering,
leder till att sysselsättningstillfällena
minskas markant inom
dessa tunga basnäringar i glesbygderna,
om utvecklingen tillätes fortgå utan
motåtgärder. Lantbruksnämnderna har
ju numera kartlagt varje län och bestämt
var exempelvis jordbruk i framtiden
skall bedrivas. Ja, man kör naturligtvis
inte bort någon, utan den
som vill får så att säga fortsätta vidare
på egen risk. Men man skall komma
ihåg att han då heller inte är berättigad
till samhällets stöd ens i form av kreditgarantier,
om han skulle vilja rusta
upp sina ekonomibyggnader eller ändra
sin driftinriktning på fastigheten.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om att riksdagsmajoritetens motivering
till beslutet i jordbruksfrågan styrdes
av tanken, att den arbetskraft som då
skulle friställas vid jordbruk och skogsbruk
skulle överföras till högtbetalande
industrisektorer.

I dag har vi lärt oss hur illa önskningar
överensstämmer med verkligheten.
De människor det var fråga om
har en hög medelålder på 55 år, avståndet
till en industriplats är ofta mycket
långt, och de har inte kunnat beredas
arbete, änskönt de själva skulle
ha haft en sådan önskan.

Mot denna bakgrund och med de erfarenheter
som har vunnits har vi den
meningen att det i många fall kan finnas
starka skäl som talar för att man i
allra minsta utsträckning skall medverka
till förflyttning av dessa människor.
När det skall ske, skall de själva ha en

Nr 19 103

Onsdagen den 24 april 1968 em.

Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m

klart uttalad sådan önskan. Men i de
andra fallen, vilka är de övervägande,
borde samhället genom andra åtgärder
stödja dem på deras nuvarande boplats
och i deras nuvarande arbete. Det kan
ske, såsom vi har uttalat i motionen
och så som det är sagt i reservationen,
genom ökade beredskapsarbeten, som
då bedrives i sådan form att de är möjliga
att utföra med den ordinarie bostaden
som boplats. Det kan gälla landskapsvårdande
arbeten, skogsarbeten,
röjning, gallring, byggnadsarbeten vid
det egna jordbruket, och ett sådant stöd
kan ges genom att vissa småbruk i de
fall det visar sig lämpligt kan utgöra
arbetsplats för en s. k. halvskyddad sysselsättning.

Jag är övertygad om att för samhället
är detta en betydligt billigare väg
än om dessa människor skall slussas
ut i hela den apparat som det medför
att via friställning, omskolning, ombyte
av miljö och boplats komma ut till en
ny, kanske osäker arbetsplats, allt i
en relativt hög arbetsålder.

För den människa det berör skulle
tryggheten då vara påtaglig, om de
samhälleliga åtgärder, som vi här föreslår
och som, sedda i sitt verkliga sammanhang,
ur samhällets synpunkt är
små, genomfördes.

Talet om omsorger om glesbygden,
om den äldre arbetskraften och om jämlikheten
i samhället får inte bli bara
en läpparnas bekännelse. Ofta är det
just dessa människor som utfört betydande
samhällsinsatser, även om det
inte ordats om dem i tidningarna och
även om de inte har fått medalj. De
har tillhört vardagens trogna arbetare
som möjliggjort vårt relativa välstånd,
och vi har råd att se till att de inte mot
sin vilja kommer i en försämrad situation
gentemot andra samhällsgrupper
eller tvingas in i en otrygg tillvaro vid
en relativt hög ålder.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationerna
2, 5 och 12.

Till sist vill jag ta upp några punkter

i inrikesministerns anförande — statsrådet
är visserligen inte här, men hans
åsikter torde sammanfalla med det socialdemokratiska
partiets, och jag tycker
därför att jag är oförhindrad att
göra dessa invändningar.

Inrikesministern påstod, vilket jag
fann märkligt, att många företagare saknar
insikter i företagsekonomi och i
hur man vidareutvecklar ett företag.
Det är möjligt att det är så, jag bara
undrar vilka företag inrikesministern
hade i tankarna. Var det kanske det
kungliga ämbetsverket statens järnvägar
— ett monopolföretag som genom
att minska servicen försöker skapa större
ekonomisk bärkraft och som skapat
ganska stor otrygghet genom friställningar,
många gånger större än privata
företags? Eller var det kanske det kungliga
domänverket, som nu som arbetsgivare
t. o. m. avskedar människor för
att de som ackordsarbetare vill ha fria
lördagar? Domänverket redovisar nu
stor olönsamhet jämfört med det privata
skogsbruket — en så stor olönsamhet
att siffrorna är skrämmande. Jag
har roat mig med att titta i den årsredogörelse
för 1966 som domänverket
har givit ut och funnit att enbart på
Öland kostade den statliga skogen år
1966 skattebetalarna 400 000 kronor;
det är vad man får betala för glädjen
att äga statsskog. Borde man då inte,
när man talar om dåliga insikter i företagsekonomi,
vara något försiktigare
och fråga sig om inte även den statliga
delen av företagsamheten har många
erfarenheter att göra och mycket arbete
att uträtta innan den löst dessa problem? I

detta anförande instämde herrar
Persson i Heden och Dockered (båda
ep).

Därefter anförde:

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Rätten till arbete, inkomst
och trygghet är mycket väsentlig
för människorna oavsett på vilken

104 Nr 19 Onsdagen den 24 april 1968 em.

Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m.

sida av företagsamheten de befinner sig.
Så länge vi har en blandekonomi i detta
land tvingas samhället ta på sig mycket
väsentliga utgifter för att få företagsamheten
att fungera i olika situationer.
Oavsett var en rationalisering
genomförs tvingas samhället att göra
ekonomiska insatser.

I utlåtandet heter det: »Utskottet finner
det realistiskt räkna med ett fortsatt
behov av punktvisa lokaliseringspolitiska
insatser även utanför stödområdet
och utgår från att detta behov liksom
under senare år kommer att tillgodoses
inom ramen för gällande riktlinjer.
» Jag tolkar denna skrivning så, att
där problem uppstår är samhället också
redo att ge stöd, så länge vi har den nuvarande
fördelningen inom näringslivet.
Jag vill erinra om att vi i norra Uppland
har det ganska besvärligt när det
gäller sysselsättningen. Jag förutsätter
att denna utskottets skrivning betyder,
att vi skall ha möjligheter att få hjälp
att klara denna sysselsättningskris.

Vad jag förvånat mig litet över är
den dualism som präglar olika påståenden
som gjorts under debatten. De borgerligas
reservationer utgör en provkarta
på exempel som visar att den
enskilda företagsamheten här i landet
misslyckats och att samhället tvingats
-— man kan kalla det socialisering eller
vad man vill — att ta på sig mycket
stora utgifter utan att därmed få äganderätten
till eller något större inflytande
över näringslivet.

Jag har frågat mig om det är rimligt
att dra sådana konsekvenser som exempelvis
herr Nilsson i Tvärålund gjorde.
Han säger: Vi vill ingen socialisering.
Vad är det då herrarna vill?
Namnet kan alltid diskuteras. Men alla
som framställt önskemål i debatten har
uttryckligen sagt, att den s. k. privata
företagsamheten kan tillgodose sitt
vinstintresse endast i en efterkrigshögkonjunktur.
Så fort normala förhållanden
inträder, anser man att samhället
skall gå in med miljardbelopp och vara

en ambulans som kommer till räddning
i olika situationer. Om man ser den här
diskussionen ur den synpunkten är det
självklart att man måste ställa sig frågan:
År det rimligt att fortsätta på detta
vis? Måste inte samhället gå in i den
industriella verksamheten på ett helt
annat sätt än hittills? Vi skall inte
glömma bort att 90 å 95 procent av det
svenska näringslivet i dag utgörs av
den s. k. privata företagsamheten. Men
om den privata företagsamheten vill ha
monopol på att producera, så är det
ur samhällets synpunKt självklart att
säga: Då får herrarna även i besvärliga
situationer känna det ansvar mot arbetskraften
som rätten att producera
ålägger er. Det är ett oerhört dyrt rödakorsarbete
som samhället får utföra åt
svensk industri i dag utan att kunna
styra utvecklingen så som skulle vara
önskvärt i nuvarande situation.

Här har sagts att vi måste åstadkomma
ökad trygghet för arbetskraften, och
det är ju självklart. Men man måste
då ställa sig frågan: År det då rimligt
att företag på den privata sektorn av
näringslivet säger att anställda som är
över 45 år är för gamla för att vara
kvar i produktionen och att samhället
då måste träda till med olika åtgärder?
För en sund människa får det inte bara
ekonomiska konsekvenser; då man berövar
en människa rätten till arbete,
rätten till ett arbete inom den företagsamhet
som hon tjänat under sina bästa
år, så får det också psykologiska konsekvenser
som man måste ta hänsyn
till. Tack vare läkarvetenskapen och
tack vare åtgärder från samhällets sida
har medellivslängden ökat med åtskilliga
år under de senaste årtiondena. Men
under de senaste tio åren har vi samtidigt
fått finna oss i att det s. k. fria
näringslivet sagt att man inte längre
kan ta emot 50—55-åringar; man anser
att människor är för gamla när de är 45
år. Man kan givetvis invända att riksdag,
kommunalförvaltningar och landsting
t. ex. kan ta emot dem som för -

Onsdagen den 24 april 1968 em.

Nr 19 105

Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m.

troendemän, och det är ju riktigt, men
det kan inte ersätta ett produktivt arbete.

I en motion som jag väckt och som
för en tid sedan behandlades här i
riksdagen klockan ett på natten föreslog
jag att samhället skulle träda in i
det svenska näringslivet på ett helt annat
sätt än nu. När det svenska samhället
offrar miljarder —• här har också
sagts att kommuner och landsting
är beredda att offra miljoner — på
näringslivet borde samhället också i
större utsträckning äga produktionsmedlen;
om man kallar det för socialisering
eller inte är ovidkommande.
I dagens situation då det krävs stora
ekonomiska enheter inom företagsamheten
måste samhället vara med i produktionsled
och ekonomiska engagemang
för att kunna motsvara ansvaret
gentemot arbetskraften.

Varför har inte bönderna kritiserat
herr Hedlund? Herr Hedlund har ju
inom skogsindustrierna på sitt sätt företagit
en »socialisering» som är mycket
hårdare än en statlig socialisering
skulle vara; även om bönderna formellt
är ägare får de avstå ganska betydande
rättigheter till herr Hedlunds bolag och
andra skogsbolag, men de har inte
knorrat. Jag har också när man talat om
avflyttningen från glesbygderna gjort
mig frågan: Varför har inte jordbrukets
egna ekonomiska föreningar hållit sig
kvar på landsbygden? Det är riktigt
att affärsrörelserna flyttat bort, men
vad har orsaken till det varit? Man har
ute på landsbygden uppfört miljonbyggen
för mejerier och andra ekonomiska
föreningar, men helt plötsligt har denna
av landsbygdens folk upprättade företagsamhet
nedlagts eller flyttat till
tätorterna. Därmed dödar man förutsättningarna
för att de människor som
tvingas att vara kvar skall kunna klara
det.

Men det är vissa ekonomiska lagar
som man inte kan komma förbi. Det är
därför märkligt att samhället angrips

därför att det inte bara vill ge utan även
ta. Det är egendomligt att man i dagens
debatt och i reservationer har sagt att
man inte vill ha någon socialisering
utan att samhället skall begränsa sig
till att ge pengar och att man skall
överlåta åt det s. k. fria näringslivet
att klara allt annat. Det blir emellertid
oerhört dyrt för medborgarna. Jag har
därför ställt mig frågan: Är det nödvändigt
att samhället för att tillgodose
vinstintresset hos en liten grupp människor
skall bespara denna grupp de
stora uppoffringar samhället gör för
den?

Vi måste även på ett eller annat sätt
se till att svensk industri inte flyttar
från detta land. Det går inte att säga
att vi kan klara det på en natt. Det har
man försökt nyligen, och vi vet att några
hundra människors väl och ve står på
spel. Jag skulle därför vilja säga till
regeringen att vi nu vet att det nuvarande
systemet inte kan fungera under
mera normala tider. Nu krävs det ett
ökat statligt, kommunalt eller landstingsinflytande
inom industrin. Den
saken måste genomföras på ett någorlunda
rimligt och riktigt sätt.

Den senaste talaren sade att statens
järnvägar skulle vara eu mycket dyster
historia. Jag vill fråga honom: Hur var
det förut och varför har statens järnvägar
fått överta kommunikationerna?
Jo, staten tvingades att, sedan de enskildas
vinstintresse hade minskat, klara
det hela genom att inlösa icke lönsamma
järnvägslinjer och busslinjer
från privat företagsamhet för att förhindra
ett fullständigt kaos för människor
som var beroende av allmänna
kommunikationer. Det är givet att eftersom
samhället är tvingat att av sociala
skäl driva en verksamhet så kan inte
denna verksamhet bedömas på samma
sätt som en företagsamhet som skall
ge vinster.

Den föregående talaren tog även upp
exemplet med vad domänverket har
gjort på Öland. Jag skulle tro att den

4* — Andra kammarens protokoll 19CS. Nr 19

106 Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 em.

Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m.

som bor på Öland vet att domänverket
där har gjort betydande insatser inte
minst ur miljö- och naturvårdssynpunkt
som vi har all anledning att värdesätta.

Man har här talat om medaljer. Vad
har vi fått uppleva på olika platser i
detta land? Jo, här har arbetare varit
anställda inom den privata företagsamheten
i 20, 30, 40 år och för all del fått
sin medalj för lång och trogen tjänst.
Men någon tid efteråt har de fått den
andra medaljen, nämligen avsked. När
man får avsked ifrån den privata företagsamheten
förutsätts det att samhället
skall träda in och ta på sig kostnaden.
Därför är jag, herr talman, av den
absoluta övertygelsen att vi aldrig kan
skapa trygghet i fråga om inkomster
och i fråga om tillvaron över huvud
taget så länge vi har ett ekonomiskt
system som endast kan drivas så länge
ett vinstintresse föreligger.

Om vi skall kunna lösa dagens arbetsmarknadsproblem
tvingas samhället att
överta så mycket av svensk industri
att det kan styra och så att säga ta värden
från industrin för att skapa trygghet
och trivsel beträffande arbete in. in.
Jag tycker verkligen att utskottets ärade
ledamöter borde ha insett detta vid
det här laget. Herrarna kan tala vackert
och skriva fina reservationer, men
kom ihåg att människorna i de svenska
bygderna vill ha arbete och vill inte
anses för gamla vid 45 år. De vill över
huvud taget inte leva med hjälp av
nödåtgärder utan vill få rätt att arbeta
för en inkomst på ett naturligt och riktigt
sätt. Detta borde herrarna ändå
begripa.

I detta anförande instämde herr Eskilsson
(s).

Herr DAHLGREN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag delar herr Lundbergs
uppfattning att statens järnvägar
kan drivas av sociala skäl och jag har
inte sagt någonting annat. Vad jag med
mitt exempel ville visa var, att inte ens
staten alla gånger kan anses vara en

arbetsgivare som skapar trygghet på
arbetsplatsen.

Beträffande domänverket och företagsekonomin
sade herr Lundberg att
man inte kan ta Öland som exempel,
eftersom domänverket där gjort bl. a.
stora naturvårdande insatser. Om man
räknar med hela landet, herr talman,
redovisade domänverket för 1966 en
inkomst på 420 miljoner kronor och
utgifter på 408 miljoner varvid överskottet
blir 12 miljoner, och då har det
inte betalats någon statsskatt. Skulle
man fordra en förräntning på domänverkets
fastigheter med exempelvis 5
procent på taxeringsvärdet uppstår det
i stället för ett överskott på 12 miljoner
en förlust på 57 miljoner. Man kan säga
att det överskott som domänverket i
dag redovisar räcker till 1 procents förräntning
av fastighetsinnehavet. Jag
tycker, herr Lundberg, att detta är ett
dåligt ekonomiskt resultat.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vet inte om den
ärade föregående talaren deltog i riksdagsmännens
resa till Norrland och
hörde skogsindustrins arbetare redogöra
för de problem som de brottas
med.

Staten fick överta industrin från den
privata företagsamheten sedan denna
tagit det bästa av råvaran, lämnat en
nedkörd industri och skapat brist på
råvara. I den situationen tvingades staten
att ingripa av sociala skäl.

Jag har rest omkring i landet och
sett på domänverkets drift och skulle
vilja fråga den ärade föregående talaren:
Hur har domänverket behandlats?
Har domänverket verkligen givits den
mest produktiva marken för skogsskötsel
m. in.? Nej, domänverket har fått
ta utmarkerna och detta av sociala skäl
men också av andra.

Beträffande staten som arbetsgivare
har jag en bestämd uppfattning att stat,
landsting och kommuner verkligen borde
göra en kraftansträngning för att

Onsdagen den 24 april 1968 era.

Nr 19 107

Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m.

höja de lågavlönades löner, men det är
framför allt den privata företagsamheten
som behöver vidta åtgärder i detta
avseende.

Herr DAHLGREN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det är riktigt att domänverket
har många skogar med dålig
bonitet. Verket har t. o. m. mycket
skog ovanför skogsodlingsgränsen. Jag
har inte fordrat någon förräntning på
den skogen. Men domänverket bär också
under senare år gjort betydande inköp
av skog i södra Sverige på marker
med mycket hög bonitet. Trots detta
redovisar verket i dag en lönsamhet
för de markerna som är betydligt lägre
än det privata skogsbrukets.

Jag kan som exempel ta skogen i min
egen hembygd. Där redovisade domänverket
under fjolåret ett netto på 2 kronor
per skogskubikmeter, när det privata
skogsbruket låg på cirka 20 kronor.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Ja, jag vet att boniteten
är mycket låg i Norrland. Domänverket
har kunnat köpa in skogsområden också
i södra Sverige för att rationalisera
sitt skogsbruk men jag känner också
till vilka svårigheter domänverket haft
att förvärva den bättre delen av skogsfastigheter
där. Den saken torde också
den föregående ärade talaren känna
till. När samhället därför övertar fastigheter
i södra, norra och mellersta
Sverige, måste det under en viss tid
göras investeringar som kan synas vara
mycket hårda men som på längre sikt
är nödvändiga. Det trodde jag att en
jordbrukare, som jag förutsätter också
sysslar litet med skogsfrågor kände till
när jag som gammal skogsarbetare, sågverksarbetare
och kolare, kände till
dem. Det har vi andra inom industrin
fått lära oss.

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! Grundtanken i motio -

nerna 1:464 och 11:579, som behandlas
i statsutskottets utlåtande nr 63, är
att försöka undanröja de missförhållanden
som kommer till uttryck i att tidigare
icke industrialiserade områden
har svårigheter med att bli delaktiga av
lokaliseringsstöd för industriell utveckling.
Icke industrialiserade områden är
i första hand Norrlands inland, till vilket
Jämtlands län hör.

I Jämtlands län är näringslivet i huvudsak
inriktat på jord- och skogsbruk.
Den pågående strukturrationaliseringen
inom dessa näringar liksom inom vissa
av de industrigrenar som är företrädda
i länen har förorsakat betydande sysselsättningssvårigheter.
Jag vill här framhålla
att i områden där en stor del av
befolkningen är jordbrukare inregistreras
inte den verkliga arbetslösheten.
Länet har otvivelaktigt en betydande
dold arbetslöshet, vilket bl. a. framgår
av den låga yrkesverksamhetsgraden
för såväl män som kvinnor. Sysselsättningsproblemen
är med andra ord större
än vad arbetslöshetssiffrorna antyder.

Problemen har hittills i mycket stor
utsträckning lösts genom utflyttning av
arbetskraft. Ett avsevärt arbetskraftsöverskott
har en längre tid funnits och
beräknas föreligga under åren framöver.
Lokaliseringspolitiken syftar bl. a.
till att skapa funktionsdugliga regioner
med en arbetsmarknad som är tillräcklig
för att befolkningen skall kunna bära
upp en kvalificerad serviceapparat.

I Jämtlands län har en avsevärd befolkningsminskning
ägt rum under den
senaste tiden. Den kvarboende befolkningen
är mycket illa betjänt av att
sysselsättningsproblemen i så hög grad
som nu löses genom utflyttning. En
fortsatt befolkningsreduktion kommer
att få en mycket ogynnsam effekt genom
att underlaget sviktar för de mera
kvalificerade servicearbetena. Det är
nödvändigt att i tid uppmärksamma
denna bild av lokaliseringspolitiken.

Enligt motionärernas mening bör det

108 Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 em.

Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m.

övervägas sådana kompletteringar till
gällande stödformer att även industrioch
kapitalfattiga områden av typen
Jämtlands län, där samhälls- och företagsekonomiska
förutsättningar för industriell
utveckling föreligger på flera
orter, ges möjlighet till en gynnsam
ekonomisk utveckling.

Likartade synpunkter framförde vi i
motionen II: 1083 år 1964, då propositionen
om lokaliseringspolitiken förelädes
riksdagen. Bankoutskottet framhöll
då, i sitt utlåtande nr 48, att man
borde avvakta erfarenheterna av reformen.
Under åren 1966 och 1967 har på
grund av gjorda erfarenheter dessa synpunkter
ytterligare framförts genom
motioner. Den redovisning som gavs
såväl 1967 i bankoutskottets utlåtande
nr 30 som nu i statsutskottets utlåtande
nr 63 pekar enligt min mening på att
det nu finns klara belägg för att icke industrialiserade
områden inte kan tillgodogöra
sig lokaliseringsstödet. En
ändring av bestämmelserna borde därför
omgående genomföras så att lokaliseringsstödet
kan få effekt även i
Norrlands inland.

Lokaliseringspengarna har i mån av
tilldelning gett god utdelning i Jämtland
— detta län har kunnat notera den
lägsta kostnaden per anställd jämfört
med övriga län. Det är bara tyvärr så
att av de 588 miljoner kronor, som utgått
till lokaliseringspolitiska insatser
fram till den 1 januari 1968, har
Jämtlands län endast erhållit 26,7 miljoner
kronor eller 4,8 procent.

Det är tillfredsställande att Kungl.
Maj:t bemyndigat chefen för inrikesdepartementet
att tillkalla sakkunniga
för att utreda frågan om stödverksamhetens
fortsatta utformning. Departementschefen
har emellertid i årets statsverksproposition
sagt sig inte vara beredd
att föreslå några ändringar i riktlinjerna
för lokaliseringsstödsverksamheten
under försöksperioden. I medvetande
om den stora betydelsen av snabba
åtgärder för att förstärka näringsli -

vet i Norrlands inland kan jag dock
inte anse det acceptabelt att man utan
ytterligare åtgärder avvaktar försöksperiodens
slut år 1970.

Jag finner det sålunda angeläget att,
såsom vi framhållit i ifrågavarande motioner,
en förhöjning genomföres av lokaliseringsstödet
till det norra stödområdets
inland. Det måste konstateras att
Jämtlands län, av skäl som jag tidigare
anfört, är ett av de mest angelägna stödområdena
i landet.

Herr talman! Med hänvisning till det
anförda vill jag yrka bifall till reservationen
nr 15 vid statsutskottets utlåtande
nr 63.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Innan jag går in på de
frågor som jag har för avsikt att närmare
behandla vill jag bara i fråga om
domänverkets markpolitik säga till herr
Lundberg, att det därvidlag inte är en
strid på lika villkor. Domänverket har
nämligen i dessa avseenden en mycket
stor fördel därigenom att verket kan
räkna förräntningen efter en lägre procentsats
och alltså inte får så höga räntekostnader.
Domänverket har sålunda
betydligt lättare att finansiera sina inköp.

Men, herr talman, det är ju de arbetsmarknadspolitiska
frågorna som vi nu
diskuterar, och dessa är synnerligen
viktiga. Arbetsmöjligheterna har minskat
i glesbygderna och i landsorten
över huvud taget. Vi hörde tidigare i
dag inrikesministern redogöra för hur
det i storstadsområdena finns två lediga
platser för varje arbetslös, medan
det i glesbygderna finns bara en plats
ledig för sex arbetslösa. Detta ger vid
handen att behovet av att skapa sysselsättningsmöjligheter
är störst i landsorten.
Det är där åtgärderna måste sättas
in — alltför litet har gjorts.

Som inrikesministern framhöll är det
nödvändigt att få fram intresserade företag.
Inrikesministern menade dock
att det inte går alt få fram sådana före -

Onsdagen den 24 april 1968 em.

Nr 19 109

Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m.

tag. Ja, det är naturligt att så är fallet,
ty grundförutsättningarna för företagarna
över huvud taget finnes inte på
ifrågavarande orter. Det gäller då att
skapa dessa förutsättningar för ett näringsliv,
så att man kan ge dem som
friställts inom olika yrken ett annat arbete.
Jag har varit med om att aktualisera
dessa frågor i motionsparet 1:459
och 11:576. Vi tar där upp kommunikationsfrågorna,
som är ytterst viktiga
i detta sammanhang.

Vid flera tillfällen har jag fäst uppmärksamheten
på förhållandena i Värmland.
Situationen där är kanske mera
prekär än i landet i övrigt. Vi har fått
bevittna företagsnedläggningar och friställning
av arbetskraft. Skogsmekaniseringen
och de dåliga konjunkturerna
för skogen har gjort att en mängd människor
— såväl huggare som körare —
blivit arbetslösa. Och en annan kategori,
nämligen lastbilsägarna, har drabbats
av minskad sysselsättning samtidigt
som de har svårt att klara ekonomin
på grund av de ökade utgifter som de
fått genom den 50-procentiga höjningen
av fordonsskatten.

De geografiska förhållandena borde
ge näringslivet i Värmland bättre möjligheter.
Men i stället har vi där fått
en folkminskning, vilket framför allt
torde bero på de bristande kommunikationsmöjligheterna
för näringslivet.
•lag har i olika sammanhang pekat på
behovet av en mellanriksväg från Dalarna
till isfri hamn i Norge; en sådan är
i högsta grad nödvändig på grund av att
de vägar som finns i öster och väster
ingalunda är i det skick som de borde
vara. En mellanriksväg med denna
sträckning skulle bli just en av de
grundförutsättningar för näringslivet
som jag talade om. Frågan om kanalleden
till Västerhavet har inte heller fått
sin lösning, och jag vill understryka att
det är nödvändigt att därvidlag åstadkomma
ett resultat. En upprustning av
vägarna över lag skulle också ge bättre
möjligheter.

Vi har fått många arbetslösa, och
man tycker att arbetskraften borde utnyttjas
till positiva insatser i större utsträckning
än som nu är fallet. Alla
dessa friställda skogsarbetare ^ huggare
såväl som körare — klarar säkerligen
ett vägarbete galant. Om vägarbetena
fick större omfattning skulle
man också har möjligheter att ge åkarna
fler arbetstillfällen. Dylika åtgärder
skulle, om de vidtogs, skapa förutsättningar
för en blomstrande industri och
ge näringslivet i orten helt andra möjligheter.
Man skulle sedan kunna stimulera
utvecklingen genom lokaliseringspolitiska
åtgärder. Men innan man
skapat dessa grundförutsättningar är
det inte lätt att komma till rätta ens
med hjälp av lokaliseringspolitiska insatser.

Vi har i många fall fått löften, men
de har inte medfört så stora resultat.
Regeringen har säkerligen intresserat
sig för dessa frågor i alltför liten grad.
När det gäller arbetsmöjligheterna är
det alltså inte en strid på lika villkor.

Jordbrukspolitiken, sådan den utformades
av majoriteten vid 1967 års riksdag,
passar inte in i det nuvarande
konjunkturpolitiska läget med dess arbetslöshet.
Mycket skulle kunna sägas
på den punkten, men herr Dahlgren
har varit inne på dessa frågor, och jag
skall avstå från att beröra dem närmare.
.lag vill endast konstatera att glesbygdernas
svårigheter delvis skulle kunna
elimineras om vi finge en bättre
samklang mellan å ena sidan naturvårdspolitik
och arbetsmarknadspolitik
och å andra sidan jordbrukspolitik.

Som en sammanfattning vill jag säga
att det gäller att skapa grundförutsättningar
för näringsliv och industri även
i landsorten. Vi skall ha klart för oss
att dylika förutsättningar måste finnas
innan industrin och näringslivet kan
intresseras för att etablera sig på sådana
platser som har god tillgång på arbetskraft,
där människorna trivs och
där det finns utvecklingsmöjligheter

Ilo Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 em.

Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m.

inen där grundförutsättningarna saknas.

Om samhället gör en insats i form
av bättre kommunikationer på olika sätt
skulle industrin få möjligheter att utvecklas.
Därmed skulle också skapas arbetsmöjligheter,
trygghet och utkomstmöjligheter
för såväl företagare, tjänstemän
som arbetare.

Herr talman! Jag vill ansluta mig
till yrkandet av herr Nilsson i Tvärålund.
Ett beslut i enlighet med hans yrkande
skulle tillgodose de önskemål jag
här har framfört.

Herr PETERSSON (h):

Herr talman! I föreliggande utlåtande
från statsutskottet behandlas frågor om
lokalisering och om glesbygdernas problem.

I fråga om lokaliseringsfrämjande åtgärder
befinner vi oss nu i senare delen
av en försöksperiod under vilken lokaliseringsmedlen
i stort utformats efter
förslag av en samstämmig parlamentarisk
utredning. En ny utredning under
landshövding Lemne är tillsatt, och den
skall ge förslag till lokaliseringspolitikens
framtida form. Vi har velat avvakta
denna utrednings förslag, .lag vill
uttrycka förhoppningen att utredningen
kommer att beakta de särskilda svårigheter
som föreligger i landets norra
delar när det gäller att med tillförsikt
och framtidstro driva och skapa företag.
Det gäller både jordbruksföretag
och andra företag. Utan tvivel har norra
Sverige drabbats hårdast av den nuvarande
bristen på lönsamhet och den
sviktande investeringsvilja som följer
av de svaga konjunkturerna.

Lyckas inte utredningen och senare
statsmakterna — helst i samma enighet
som beträffande det förra lokaliseringsbeslutet
— lägga fram positiva, verkningsfulla
förslag beträffande norra
Sveriges förvärvsliv, kommer tyvärr
företagsamheten i olika former, och därmed
befolkningen, att i en allt stridare
ström glida söderut. Jag hoppas att den
målsättning som fastställdes av riks -

dagen år 1963 även är den nya utredningens
riktmärke.

I 1963 års proposition om lokaliseringspolitiken
angavs målsättningen vara
»att landets kapital och arbetskraft
skall utnyttjas till fullo och fördelas så
att ett snabbt ekonomiskt framåtskridande
främjas, samtidigt som det stigande
välståndet fördelas på ett rättvist
sätt och människorna i olika delar
av landet erbjuds en tillfredsställande
social och kulturell service». Denna
vackra målsättning kan lokaliseringspolitiken
dock tyvärr inte ensam förverkliga.
Industrilokaliseringen enligt
den första delen av programmet sker i
regel i regionernas centrala delar och
kommer i de flesta fall inte att ersätta
de arbetstillfällen på nära håll, som
jord- och skogsbruk tidigare gett landsbygdens
folk. Den beslutade jordbrukspolitiken
och de svaga skogskonjunkturerna
har ytterligare påskyndat utflyttningen,
och genom denna utglesning
har förutsättningarna för en god
samhällsservice starkt försämrats inom
allt större områden.

I reservationerna 2 och 5 föreslås
beredskapsarbeten i form av ökade naturvårdsarbeten,
skogsarbeten i olika
former och byggnadsarbeten på småbruk
i gles- och skogsbygder. Detta är
enligt min mening verkningsfulla åtgärder
för bättre sysselsättning och försörjning
åt framför allt äldre och svårplacerade
arbetsföra människor i de
glesbygder som vi alla säger oss vilja
stödja. Åtgärder av denna art torde
ingå i det »stödpaket» som en kommande
parlamentarisk utredning av
glesbygdsproblemen kan rekommendera.

De långa avstånden i glesbygderna
i kombination med dåliga allmänna
kommunikationer medför besvär vid
barnens utbildning och då kontakter
skall sökas med myndigheter, affärer
och organ för samhällsservice. Svårigheter
uppstår även då de äldre behöver
tillsyn, hemhjälp och sjukvård. Denna

Onsdagen den 24 apri] 1968 em.

Nr 19 111

Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. in.

grupp blir procentuellt allt större, eftersom
det är de yngre som flyttar till
tätorterna. Tyvärr påskyndas många
yngres utflyttning av att samhällsservicen
är dålig och ändock på grund av
befolkningsminskningen belastar de
kvarboende alltför hårt.

Skall riksdagen kunna infria målsättningen
att människorna i olika delar
av landet skall erbjudas en tillfredsställande
social och kulturell service,
måste vi vara beredda att satsa en rimlig
andel av det stigande välståndet på
servicebidrag till glesbygderna. Enligt
min mening har statsmakterna härvidlag
även ett stort ekonomiskt ansvar.
Post, telekommunikationer och järnvägar
liksom byggande och underhåll av
allmänna vägar är av hävd en statlig
uppgift. Likaså vill staten att alla invånare
i riket skall ha tillgång till god
kulturell och social service. Jag har
därför svårt att acceptera förslag som
innebär att glesbygdernas kommunikations-
och serviceproblem skall lösas
genom ekonomiska insatser av de berörda
kommunerna och landstingen
själva. Sådana beslut skulle ytterligare
belasta glesbygdernas folk och kvarvarande
företagsamhet och ännu mer
öka omflyttningstakten när det gäller
dem som nu har sin försörjning där.

Jag tror inte heller att med nuvarande
utveckling glesbygdsproblemen är
av övergående art, utan åldersfördelningen
kan i framtiden förväntas bli
ännu ogynnsammare än nu och det vi
kallar glesbygdsproblem komma att beröra
allt vidare bygder.

Jag hoppas att de punktinsatser som
föreslås i detta utlåtande efter förslag
av kanslihusets utredningsgrupp för
glesbygdsfrågor är en riktig satsning
och att de utgör ett steg på vägen. Men
tyvärr behövs ytterligare en råd samordnade
åtgärder för att man skall kunna
komma till rätta med glesbygdernas
problem, åtgärder av en storleksordning
och av sådan politisk vikt, att
de bör utredas av en parlamentarisk

utredning. Det brådskar emellertid med
denna utredning, och frågan är sällsynt
illa lämpad för partipolitiskt gräl —
det är handling, och snar handling, som
behövs.

Herr talman! Jag vill till sist yrka
bifall till reservationerna 1, 2, 5, 9, 13
och 19.

I detta anförande instämde herr Nilsson
i Agnäs (h).

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Jag vill gärna säga några
ord om vår motion beträffande lokaliseringspolitiken
för sydöstra Götaland.
Därutöver skall jag göra några
kommentarer med anledning av herr
Lundbergs resonemang från denna talarstol
nyss; han förde vissa saker på
tal som jag inte kan lämna oemotsagda.

Med motionerna 1:336 och 11:409
syftar vi, liksom vi har gjort med motioner
några år tidigare, till en intensifiering
av lokaliseringspolitiken för
östra Götaland och till att olika åtgärder
där vidtages.

Det är vid det här laget allmänt känt
— såsom inrikesministern antydde flera
gånger under sitt anförande — att i
synnerhet oskarshamnsområdet är
mycket illa utsatt ur sysselsättningssynpunkt.
År 1966 var statsministern
på besök där nere och granskade besvärligheterna,
och man trodde då att
situationen skulle kunna klaras upp.
Det har man emellertid inte kunnat.

Med hänsyn till att inrikesministern
inom den närmaste tiden kommer att
lämna svar på en interpellation av mig
angående sysselsättningssvårigheterna i
Oskarshamn och området närmast däromkring
skall jag nu inte särskilt beröra
dessa.

De områden som våra motioner avser
är i stora drag främst öarna Öland och
Gotland, Kalmar län samt östra delen
av Blekinge. Dessa områden har sedan
länge varit kända för stark avfolkning

112 Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 em.

Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m.

och i viss mån ett avtagande näringsliv.
I gamla tider fanns det mycket livliga
affärsförbindelser tvärs över Östersjön
till staterna på andra stranden,
men efter det senaste världskriget och
särskilt efter den s. k. järnridåns tillkomst
har dessa förbindelser varit så
gott som obefintliga. I vilken mån detta
förhållande bidragit till en minskad aktivitet
inom näringslivet just i östra
Götaland är mycket svårt att säga, men
troligtvis har det haft en viss inverkan
därvidlag.

Om det sker en aktivisering av de
kommersiella förbindelserna igen, kan
detta bli en stimulans för sydöstra Sverige.
Men därom vet man ingenting, och
en sådan aktivisering ligger över huvud
taget för långt in i framtiden för att
man skall kunna vänta därpå. Därför
anser vi att initiativ bör tas och åtgärder
genomföras av lokaliserings- och
arbetsmarknadsmyndigheterna just inom
det här området. Detta är starkt av
behovet påkallat.

I vårt yrkande har vi också angivit
behovet av stöd åt turistanläggningar.
I synnerhet på Öland och Gotland behövs
stöd och garanti för kapitalanskaffning
för turistanläggningar. Vissa
delar av turismen kan nog själv klara
kapitalanskaffningen; det gäller campingplatser,
serviceanläggningar för
försäljning och annat. Det ställer sig
annorlunda med byggandet och drivandet
av hotell av någon större omfattning.
Om denna landsända, som är
mycket attraktiv för turister, skall kunna
hänga med i konkurrensen med utlandet,
fordras en upprustning och en
standardökning just på hotellsidan.
Därför är det nödvändigt att man också
i lokaliseringssammanhang får stöd vid
kapitalanskaffningen för byggandet av
sådana anläggningar.

Det har sagts i debatten här att motionärerna
och reservanterna begär för
mycket i fråga om stöd åt näringslivet;
man menar att de borgerliga kräver en
ambulansutryckning för att rädda nä -

ringslivet när detta befinner sig i svåra
situationer, trots att det i viss mån
skulle vara bättre med mera statlig verksamhet.
Personligen vill jag deklarera
att jag ingenting bar emot att en statlig
industri lokaliseras t. ex. till Oskarshamn,
om så befinns lämpligt. Men när
man kritiserar näringslivets svårigheter
på dessa punkter, skall vi komma
ihåg att statsmakterna inte alltid varit
lyhörda för de önskemål som näringslivet
har ställt på staten och samhället
i fråga om ekonomi och självförsörjningsgrad.

Man har här fört in i bilden både domänverket
och SJ. Vad domänverket
beträffar är det frågan, om inte detta
verk också kommer att vilja friställa
arbetskraft i framtiden. Jag har hört
ungefär följande resonemang från domänverket:
»Priserna pekar nedåt och
kostnaderna uppåt. Vi har ingen annan
möjlighet än att friställa arbetskraft för
att få balans på vår ekonomi.» Därför
kanske även ett statligt företag som
domänverket, som talats så mycket om,
kommer att gå in för ett friställande av
arbetskraft. Vi känner också till postverkets
rationaliseringssträvanden, vilka
medfört att verket inte behöver nyanställa
arbetskraft i lika hög grad som
tidigare.

Så kommer jag fram till vad herr
Lundberg yttrade. Han påtalade att
jordbrukets kooperativa företag skulle
ha gått i bräschen för att minska antalet
företag och inte vara intresserade
av en spridning av företagsamheten.

Vilken bransch har så många företag
spridda över hela landet som just jordbrukets
kooperativa föreningsrörelse?
Dessutom har man inte mindre än
160 000 underleverantörer jämnt fördelade
över hela landet. Kan någon
annan koncern eller näringsgren uppvisa
en sådan spridning av företagen?
På grund av det pressade läget och
det ständiga kravet på att minska marginalerna
för att kunna ge konsumenterna
det lägsta möjliga priset har man

Onsdagen den 24 april 1968 em.

Nr 19 113

Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m.

naturligtvis i vissa fall gått in för sammanslagningar,
men de har rekommenderats
från konsumenthåll och från det
håll som nu kritiserar vad som skett.

Jag är mycket förvånad när socialdemokratiska
ledamöter kritiserar jordbrukets
föreningsrörelse. Jag kommer
ihåg att när jordbrukarna i början på
1930-talet klagade på de svåra förhållanden
som rådde sade de dåvarande
socialdemokratiska ledarna: »Gör som
alla andra, organisera er i kooperativa
föreningar och ta på det sättet hand
om era egna intressen!» Man skall inte
glömma att det resonemanget fördes
när dessa föreningar byggdes upp.

Herr Lundberg berörde också domänverkets
verksamhet i Böda på
Öland. Jag vill med ett gammalt ordspråk
säga att man får tydligen gå bort
för att höra hur det står till hemma.
Herr Lundberg ansåg att domänverket
lagt ner mycket pengar på naturvårdsåtgärder
i Böda. Det kanske han själv
vet något om; jag känner inte till att
domänverket haft några större kostnader
härför. Om jag inte är fel underrättad
har domänverket särskilda medel
fördelade på de olika reviren, som
alltså får särskild ersättning om de vidtar
naturvårdsåtgärder i någon större
utsträckning. I Böda har man visserligen
tujaskogen, men den planterades
på 1850-talet — ett mycket fint försök,
för allt i världen, med ett bestånd som
enligt vad någon har sagt är kanske
det enda norr om Alperna — och den
har nog inte kostat något under detta
århundrade. Man har också Trollskogen
på norra udden, men där har det inte
lönat sig att avverka, och man har nog
inte lagt ner så mycket pengar på naturvården
inom detta område.

Domänverket har också drivit ett
sågverk i Böda, och om jag inte är fel
underrättad har man haft särskild bokföring
för detta sågverk. Man har emellertid
ansett att det inte går att driva
det med vinst, och i vinter har sågverket
hyrts ut till en privat företagare.

Man tror tydligen att han kan driva
det bättre än domänverket.

Går jag längre tillbaka i historien
kan jag berätta att domänverket 1934
byggde ett ramsågverk vid hamnen i
Grankullaviken. Det rationaliserades
bort och plockades ned för 10—15 år
sedan och i stället byggdes detta cirkelsågverk,
som inte heller gått ihop utan
visat stor förlust.

Jag är medveten om att både den
enskilde och staten har vissa svårigheter
att driva företag, och jag vill inte
på något sätt försöka ge sken av att
inte staten i sin verksamhet skulle lyckas
bra. Men man lyckas också dåligt,
och vi skall inte tro att staten av någon
högre makt har fått en särskild förmåga
att balansera ekonomin inom de
företag den driver. Även de statliga
företagen är ju beroende av de ekonomiska
lagarna.

Detta resonemang blev, herr talman,
längre än jag hade tänkt mig. Jag skall
nu sluta med att yrka bifall till reservation
nr 16.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag trodde att herr
Börjesson i Glömminge, som är från
Öland, visste att en skogsindustri i den
mening som vi lägger i detta ord knappast
kan ha någon jordmån på Öland.
Att man lekt med en cirkelsåg och en
del annat innebär inte att man haft en
skogsindustri. Däremot är det märkligt
att herr Börjesson aldrig varit vid den
natursköna och ganska påkostade badplatsen
Böda. Jag har varit där, och
jag tror att man på Öland behöver ha
sådana här oaser för turismen. På den
här platsen har, såvitt jag förstår, domänverket
gjort en hel del.

Det har här talats om glesbygdens
problem — problem som har uppkommit
av olika anledningar. Jag håller
med om att varken jordbrukskooperationen
eller andra kan sätta sig över de
ekonomiska lagarna. Men man skall då
inte heller kräva att samhället alltid

114 Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 em.

Anslag i vad avser arbetsmarknad och

skall klara de svårigheter som uppstår,
när den privata företagsamheten, som
äger 90 procent av industrin, inte kan
göra det. Varför säger man inte att den
enskilda företagsamheten nu skall träda
in och »frälsa» glesbygden? Nej,
det är staten som skall klara problemen.
Vad jag vänt mig mot är att man alltid
i sådana här situationer säger, att det
är staten som skall överta de minst lönsamma
företagen. Men när staten gjort
det, kritiserar man den statliga företagsamheten
för att dess lönsamhet inte
är lika stor som lönsamheten i de företag
som tagit hand om de bästa bitarna.

Jag skulle vilja fråga herr Petersson,
om det inte är staten som gjort de verkliga
insatserna i Norrland. Men sedan
kommer herr Petersson och andra och
säger, att staten, när man fått företagen
att löna sig, skall sälja aktierna,
så att de privata skall kunna ta vinsten.
.lag tror att vi måste tänka om på detta
område och lära oss, att samhällets naturrikedomar
och andra tillgångar skall
fördelas bland alla folkgrupper.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag är tacksam för att
herr Lundberg inte gjorde någon större
inventering av vad domänverket uträttat
i Böda utöver att man byggt en
campingplats. Jag räknar emellertid
inte byggandet av en campingplats till
domänverkets naturliga skogsdrift, och
några naturvårdsinsatser på campingplatsen
känner jag inte till att man
har gjort. Man har iordningställt en
liten väg för att de handikappade skall
kunna komma ned till stranden och där
vara för sig själva. Detta är i och för
sig mycket bra, men man har inte haft
några stora kostnader för sådana åtgärder.
Campingplatsen som sådan
kommer nog att gå ihop ekonomiskt.

I mitt förra anförande kanske jag
borde ha understrukit att domänverket
enligt tillgängliga handlingar av statens
naturvårdsfond erhållit en summa på

lokaliseringsstöd m. m.

9,5 miljoner kronor för budgetåret
1966/67. Det är de medlen man använt
för naturvårdande åtgärder.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:
Herr talman! Herr Börjesson i Glömminge
glömmer bort en mycket viktig
sak, nämligen att domänverket håller
oss i detta land med stora fritidsområden,
naturvårdsområden, m. in., och
jag har fått den bestämda uppfattningen
att Öland är direkt beroende av att
naturområdena där kan omskapas för
fritidsändamål. När det var tal om att
bygga en bro till Öland ansågs det
självklart att staten skulle svara för det.
Den bron behövs dels för befolkningen
på Öland, dels för de människor från
hela landet som vill utnyttja Öland som
det fritidsområde som naturen själv
givit Öland stora förutsättningar att bli.

Domänverket har på olika platser
även i Sydsverige fått göra stora investeringar
för att för framtiden åstadkomma
en vettig bonitet och skapa
skogsområden som skulle kunna bli ekonomiskt
bärande. Detta trodde jag herr
Börjesson i Glömminge kände till —
som jordbrukare har han, tror jag, ett
stort intresse av dessa frågor.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Det verkar som om denna
arbetsmarknadsdebatt håller på att
utvecklas till en småmysig debatt om
badplatser, Böda och åtgärder för att
få i gång fritidsverksamheten i vårt
land. Men, herr talman, vad vi här
diskuterar är ju någonting oerhört centralt
och väsentligt, nämligen hur vi
skall kunna skapa full sysselsättning
och hålla arbetslösheten borta. Det är
ju dagens och kvällens stora överläggningsänme.

Den allt överskuggande frågan när
det gäller den ekonomiska och politiska
verksamheten har ju under hela
den gångna vintern och våren varit
hur vi skall kunna skapa full sysselsättning.
I den debatt som därvid ägt

Onsdagen den 24 april 1968 em.

Nr 19 115

Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m.

rum har det skett åtskilliga demagogiska
övertramp. Ett av dem — kanske
de största övertramp som på senare
tid gjorts i vårt land — har, inte helt
oförklarligt, presterats av högerpartiet.
Högern som officiellt politiskt svenskt
parti gör gällande inte bara i pressen
och i den allmänna propagandan till
den stora allmänheten utan också i motioner
till denna riksdag att arbetslösheten
i vårt land under mars och april
och även tidigare under år 1968 är
lika allvarlig som arbetslösheten under
den förhärjande depressionen i början
av 1930-talet. Man kan för övrigt också
höra avläggare inom både centerpartiet
och folkpartiet göra sig skyldiga till
dylika påståenden.

Hur går man till väga för att komma
fram till sådana beräkningar? Jo, först
tar man med personer som är registrerade
som arbetslösa vid de offentliga
arbetsförmedlingarna och även de arbetslösa
som redovisas vid de stora arbetskraftsinventeringarna
som visar att
bortåt 2 procent av den totala arbetsstyrkan
i vårt land är arbetslösa. Dessutom
räknar man in alla de personer
som är föremål för olika arbetsmarknadspolitiska
åtgärder. Det gäller sålunda
alla dem som omskolas, som sysselsättes
i beredskapsarbete eller i skyddat
arbete, som fått sysselsättning genom
frisläppning av investeringsfonderna,
genom utökat bostadsbyggande,
genom ökat skolbyggande och sjukhusbyggande.
Alla dessa som har blivit
föremål för de arbetsmarknadspolitiska
insatserna räknar man också in
bland de arbetslösa. Eftersom de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna berör
cirka 100 000 personer kommer man
genom att räkna in dessa bland de arbetslösa
fram till en siffra på bortåt
150 000 personer som arbetslösa och
vill göra gällande att vi har en arbetslöshet
i vårt land som är lika stor som
den som vi hade i början av 1930-talet.

Herr talman! Detta är det mest uppenbara
exempel på demagogisk verk -

samhet som jag har bevittnat i Sveriges
riksdag under den tid jag har varit här.
Man vill jämföra tillståndet på vår svenska
arbetsmarknad med förhållandena
sådana de var 1931 och 1932, när i genomsnitt
var tionde av de förut sysselsatta
var arbetslös och tidvis var femte
person var utan arbete. Dessutom
fanns det då, herr talman, inga utsikter
att kunna få arbete. Det var en
hopplöshetens och förtvivlans arbetsmarknad.
Det var de dystra framtidsutsikterna
som förkvävde all initiativlust
och åstadkom en prekär social situation
och en förtvivlan i hundratusentals
hem. Dessutom fick de arbetslösa
ingen ekonomisk hjälp att tala om.

Har herrarna och damerna på den
borgerliga sidan glömt bort att det var
ni som införde en lagstiftning som innebar
att den arbetslöse alltid skulle
ha en lägre lön än den lön som gällde
för den lägst avlönade grovarbetaren
på arbetsmarknaden? Det var ju den
borgerliga filosofin under hela 1920-talet och 1930-talet. Det var med den
som ni fällde socialdemokratiska regeringar
på 1920-talet och det var först
när socialdemokraterna kom till makten
som man kunde avskaffa dessa förhatliga
reservarbeten och skapa någonting
som kallades för beredskapsarbeten
där man följde den öppna arbetsmarknadens
villkor.

Dessutom gör man så, att man talar
om att vi nu har 45 000 å 50 000 arbetslösa
men att arbetsförmedlingen bara
kan prestera 35 000 lediga platser. Man
säger: Se skillnaden, se hopplöshetens
förtvivlan! Men man noterar då inte
att den offentliga arbetsförmedlingen
endast registrerar ungefär en tredjedel
eller en fjärdedel av alla de lediga platserna
i vårt land. Om man skall jämföra
siffrorna beträffande den verkliga arbetslösheten
med antalet lediga arbetstillfällen
måste man också registrera hela
antalet lediga arbetstillfällen som
finns i vårt land, alltså även de som
presteras på annonssidorna och genom

116 Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 em.

Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m.

att arbetsgivarna vänder sig till bekanta
till de sysselsatta och frågar, om
de inte känner någon som kan ta ett
arbete o. s. v.

Läget är följande när det gäller arbetslösheten.
Av 100 sysselsatta är i dag

98 i arbete och 2 arbetslösa. Och hur
var läget för två år sedan? Jo, då var

99 sysselsatta och 1 arbetslös, och för
ett år sedan var 1 arbetslös, 1 arbetade
på halvtid och 98 var helt sysselsatta.
Större är dess bättre egentligen inte
problemet. Dessutom kan man konstatera
att all tillgänglig statistik visar att
av dem som blir arbetslösa bortåt hälften
får arbete inom en månad. Arbetslöshetstiden
är sålunda genomsnittligt
inte särskilt lång och var det inte ens
under dessa allvarliga månader med
stigande arbetslöshet.

Men, och det är det jag vill komma
fram till, det är de långtidsarbetslösa
som utgör det verkliga sociala problemet.
Det är för de äldre, de handikappade
och dem som utrationaliserats från
näringar som inte längre kan bereda sysselsättning
som läget är allvarligt. För
det stora flertalet arbetslösa är arbetslöshetstiden
däremot inte särskilt lång.
Det är en stark oinsättning bland det
stora antalet arbetslösa, och det är detta
som gör att det är en väsentlig skillnad
nu jämfört med 1930-talet, då arbetslöshetsköerna
ökade och ökade för
varje månad och det praktiskt taget inte
fanns någon avtappning alls i den
andra ändan genom att människor fick
sysselsättning.

Det allvarligaste är att det i den demagogiska
verksamheten görs gällande
att de personer som är föremål för omskolning
egentligen är att betrakta som
arbetslösa. Herr talman! År inte detta
att vara djupt orättvis mot alla de ambitiösa
människor som blivit friställda
men som är beredda att sätta in all
energi, ambition och initiativkraft på
att lära sig ett yrke, att ställa om sig
till någonting nytt som de hoppas skall
blir bättre? Det är väl få personer som

är så engagerade, så sysselsatta och som
anstränger sig så i högsta grad för att
inte vara arbetslösa. Ni vill kalla dem
arbetslösa, friställda som står utanför
produktionen, när det i själva verket
rör sig om den mest intensiva och produktiva
verksamhet man kan tänka sig.
Då kan man lika väl säga att alla de
som står kvar i det allmänna skolsystemet
därför att vi höjer skolåldern
med exempelvis ett år också måste betraktas
som arbetslösa. Hade vi inte
höjt skolåldern hade de ju tvingats ut
på arbetsmarknaden. Samma sak gäller
beträffande dem som studerar vid universiteten.
Antalet universitetstuderande
ökar varje år med ungefär 10 000
personer. Skall vi också betrakta denna
ökning som en ökning av arbetslösheten?
Ökar alltså arbetslösheten när
antalet personer som är sysselsatta med
utbildning ökar? Man måste väl använda
sig av en argumentation som håller
inom alla olika områden av vårt samhällsliv.

Det gäller också alla dem som är
sysselsatta i de nyttiga och nödvändiga
beredskapsarbetena, dem som bygger
skogsbilvägar och de allmänna vägarna.
Det är väl ingen skillnad för vägtrafikanterna
om de åker bil på en väg
som kommit till genom beredskapsarbete
eller på en väg som byggts med allmänna
väganslag. Kan någon vägtrafikant
märka någon skillnad? Det är
ju nyttiga och nödvändiga arbeten.

Detsamma gäller om olika slags anläggnings-
och byggnadsarbeten samt
allt arbete av skyddad och halvskyddad
karaktär. Den stora allmänheten känner
inte till — och troligen inte heller
riksdagens ledamöter i regel — att en
mycket stor del av beredskapsarbetena
i dag utföres av handikappade. Likaså
är en stor del av dem som utbildas
handikappade. Bortåt hälften av de
35 000 personer som nu omskolas har
blivit anvisade till omskolning och utbildning
från arbetsvärdens olika instanser.
Det är fysiskt, psykiskt och

Onsdagen den 24 april 1968 em.

Nr 19 117

Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m.

socialt handikappade människor, för
vilka utbildningen blir ett rehabiliteringsinstrument.

En mycket stor del av beredskapsarbetena
går isom sagt till de handikappade
liksom de skyddade arbetena i
sådana verkstäder som kommuner och
landsting har hand om. Samma sak gäller
arkivarbeten. Man kan räkna med
att 40 000—45 000 personer i dag är
handikappade och får sin sysselsättning
och utbildning tack vare arbetsmarknadspolitiken.
Detta innebär, ärade
kammarledamöter, att vi har höjt ambitionsgraden
oerhört när det gäller
sysselsättningspolitiken, och vi har
gjort det till förmån för just de handikappade.
Om vi hade haft samma förhållanden
som i gamla tider, t. ex. på
1930-talet eller bara för tio år sedan,
när vi inte hade så hög ambitionsgrad
beträffande sysselsättningen, så skulle
det stora flertalet av dessa handikappade
inte ens vara registrerade som arbetslösa.
De skulle ha varit nedsjunkna
i den stora anonymiteten hos en handikappad
grupp, om vilken man sade
att det går inte att göra något åt de
människornas sysselsättningssituation.
Men i och med vår aktiva arbetsmarknadspolitik
har vi börjat göra något åt
den stora gruppen inom den totala arbetsstyrkan,
och det anser jag vara
bland det mest positiva som hänt.

Målet är givetvis att avskaffa arbetslösheten
som ett socialt fenomen. Det
är målsättningen för den socialdemokratiska
politiken sådan som den bedrivits
alltsedan 1930-talet. Och detta
skall åstadkommas på tre vägar.

När en friställd måste ha ett arbete,
skall han möta ett arbetserbjudande.
Det finns nämligen lediga arbeten på
den öppna arbetsmarknaden. Och om
han behöver bidrag till sina flyttningskostnader,
så skall han ha det. Han
skall hållas skadeslös för kostnader i
samband med flyttning. Det är en fastlagd
och accepterad princip. Så var
det inte tidigare. Det stötte på hårt

motstånd innan man accepterade att vi
skulle ge bidrag till flyttningskostnaderna.

Den andra vägen är, att om inte något
lämpligt arbete kan erbjudas därför
att vederbörande har olämplig utbildning
eller ingen utbildning alls, så
skall han ges utbildningsmöjligheter.
Det är vad vi i dag är på väg att förverkliga.
Nu omfattar omskolningsverksamheten
bortåt 1 procent av arbetskraften.

Den tredje vägen är, att om det inte
finns något lämpligt arbete och om det
inte visar sig lämpligt att omskola vederbörande,
så skiall ett arbetstillfälle
skapas för honom.

På dessa tre vägar, inte på några
andra, skall vi avskaffa arbetslösheten.
Det är det som är målet för den socialdemokratiska
politiken.

De demagogiska krafterna inom borgerligheten
breder ut sig på många sätt.
Bland annat var herr Gustafsson i Skellefteå
mycket angelägen om att understryka
att de borgerliga partierna, i
synnerhet givetvis folkpartiet men kanske
också centern, skulle vara utomordentligt
pålitliga i arbetsmarknadspolitiken.
Ja, jag vill mot bakgrunden
av det förflutna som de borgerliga par^
tierna har från 1920- och 1930-talen 4
allra högsta grad betvivla att pålitligheten
är så stor. Vi kan nämligen följa
deras verksamhet in på 1940-talet när
en mycket känd bondeförbundare vid
namn Rubbestad tog initiativet till en
utredning, som han själv också blev
ordförande i, om arbetsförmedlingarna.
Denna utredning framlade i slutet av
1940-talet besparingsförslag som syftade
till att arbetsförmedlingsverksamheten
i själva verket skulle nedrustas. Rubbestad
hade också många anhängare inom
hela borgerligheten, från högern
och över till sitt eget parti.

Det var ett initiativ som togs av de
borgerliga den gången. Hur förhöll sig
då herr Ohlin och folkpartiet under
arbetsmarknadsutredningens arbete ?

118 Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 em.

Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m.

Herr Gustavsson i Alvesta var för
resten själv med i den och känner till
sakerna. Jo, folkpartiet kritiserade tillsammans
med högern arbetsmarknadspolitiken
och menade att arbetsmarknadsstyrelsen
hade alldeles för stor
makt och alldeles för mycket pengar
att röra sig med. Man skulle vara tvungen
att göra besparingar och måste klippa
vingarna eller klorna -—• eller hur
man nu uttryckte sig — på bl. a. generaldirektören
i arbetsmarknadsstyrelsen.
Det var alltså en officiell politisk
förklaring vid denna tid, och den stod
att läsa i de borgerliga tidningarna,
bl. a. i Dagens Nyheter. Sådan var målsättningen
för den utredningen.

Man kan ju konstatera att herr Ohlin
sedan till all lycka i vissa stycken var
bildbar och att han när utredningens
slutresultat så småningom framlades
visade att han hade blivit övertygad
om arbetsmarknadspolitikens nödvändighet
och oumbärlighet. Högern har
ju också tid efter annan på 1950- och
1960-talen varit framme och velat beskära
arbetsmarknadspolitikens resurser
och möjligheter och även försvaga
dess rent principiella förutsättningar.

Vad är det egentligen för ideologi
borgerligheten är förespråkare för? Går
deii inte ut på att staten och samhället
skall hålla tassarna borta? Det är de
enskilda som skall ha ansvaret och det
är deras sak att klara uppgifterna medan
staten och samhället skall hållas
borta så mycket som möjligt, i själva
verket också inom arbetsmarknadspolitiken.
Det är först när arbetsmarknadspolitiken
har visat sin oumbärlighet
och nödvändighet som borgerligheten
härvidlag har ändrat uppfattning.

Vem är det som har skapat den moderna
aktiva arbetsmarknadspolitiken?
Jo, den föddes under 1930-talet och
vidareutvecklades under andra världskriget
i samband med att det förelåg
stor brist på arbetskraft och man konstaterade
att det måste vidtagas åtgärder
för att motverka denna brist. Fram -

för allt tillsattes det emellertid inom
fackföreningsrörelsen egna utredningar,
som bedrev ett mycket intensivt
arbete och som resulterade i ett principiellt
betänkande till LO-kongressen
1951, där det slogs fast att arbetsmarknadspolitiken
var det nödvändigaste
instrumentet för att förverkliga full
sysselsättning tillsammans med ett stabilt
penningvärde. Det var framför allt
efter denna tidpunkt som arbetsmarknadspolitiken
fick sitt verkliga genombrott.
Denna princip bekräftades sedan
tio år senare, år 1961, när LO-kongressen
redovisade behovet av åtgärder
för att klara strukturomvandlingen.

Om några skall ha äran av den aktiva
arbetsmarknadspolitiken är det alltså
i varje fall inte de borgerliga. Man
får minsann söka upphovsmännen till
denna politik framför allt inom fackföreningsrörelsen.
Och det är naturligt
— den fackliga rörelsen är i allra högsta
grad beroende av denna politik för
att tjänstemän och arbetare skall kunna
känna någon högre grad av trygghet.

Herr talman! Denna dag — ja, just
denna dag — är ändå på sitt sätt en
segerdag framför allt för socialdemokratin.
Ty denna allmänna enighet,
denna allmänna uppslutning kring den
aktiva arbetsmarknadspolitiken, visar
att de borgerliga partierna har kapitulerat.
Deras ideologi har icke visat sig
hålla för påfrestningarna, utan de har
i stället måst acceptera den solidaritetsideologi
som är socialdemokratins
kännemärke. När centern, när folkpartiet,
när högern till vissa delar sluter
upp kring den aktiva arbetsmarknadspolitiken,
så är detta just en seger för
den solidaritet som vi inom socialdemokratin
alltid vill att man skall visa
inom vårt samhälle.

Och studerar man vidare utskottsutlåtandet,
reservation efter reservation,
så finner man att samtliga reservanter
vill att samhället, staten, skall
göra mer — att vi alla tillsammans skall

Onsdagen den 24 april 1968 em.

Nr 19 119

Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m.

öka våra insatser för att klara upp problemen.
Det är staten, det är samhället
som skall göra det. Det är samhället
som skall klara lokaliseringspolitiken.
Det är samhället som skall garantera
att de olika bygderna, de olika orterna,
får livskraft och kan överleva. Det är
samhället som skall se till att tillräckliga
investeringar kan göras inom industrin.
Och det gör samhället i sanning
också genom att bevilja betydande skattelättnader.
Jag uppskattar de skattelättnader,
som industrin i dag får genom
att ta i anspråk investeringsfonderna,
till bortåt 250 miljoner kronor.
Detta belopp överräckes genom de sysselsättningsstimulerande
åtgärderna till
industrin, och industrin kan alltså använda
pengarna för investeringar. Så
mycket betyder investeringsfondernas
användning i fråga om förbilligande
och stimulans åt vår industri.

Man litar inte längre på de enskilda.
Även inom borgerligheten litar man
i dag bara på att samhället, staten, skall
åstadkomma förbättringar. Man förlitar
sig på statliga ämbetsmän och statliga
ämbetsverk och helst vill man att
staten och ämbetsverken skall göra
ännu mycket mer än de gör. Gärna för
mig! Jag tror det är just det som kommer
att ske, ty, herr talman, vad man
än kan säga om framtiden är väl en
sak uppenbai’, nämligen att vi styr in
i ett samhälle där vi vill ha mer service
av olika slag. Vem skall i dag lämna
service? Jo, det allmänna — staten,
landstingen och kommunerna. När vi
kräver åtgärder på dessa områden avser
vi åtgärder för att skapa en hyggligare
miljö, bättre vård, mer utbildning
och större trygghet i olika hänseenden.

Vi ser servicesamhället växa fram
och jag skulle i dag önska att man gjorde
de nya arbetsmarknadspolitiska insatserna
på ett bättre sätt än tidigare.
Jag anser att vi borde göra en inventering,
gå igenom område efter område
och se efter var de icke tillgodosedda
behoven finns beträffande vård och

service av olika slag. Sedan skulle vi
summera ihop hela denna lista. Vi skulle
få en mängd arbetstillfällen och vi
skulle kunna placera all den arbetskraft
som blir friställd, all den arbetskraft
som blir föremål för olika KSA-omsorger,
all den arbetskraft som vi i dag
omskolar och utbildar. Den skall kunna
få anställning inom sådan samhällsservice,
som ständigt växer och ständigt
skall växa.

Men är herrarna och damerna på den
borgerliga kanten beredda att betala
vad detta kostar? Det kommer inte att
röra sig om nya 500 miljoner kronor,
som det nu är fråga om inom arbetsmarknadspolitiken,
utan det kommer
att bli miljardbelopp som vi måste satsa
för den offentliga sektorns utvidgning
för att vi skall kunna tillgodose
alla de eftersatta servicebehov som i
dag gör sig gällande. Då kommer det
att prövas, om man inom borgerligheten
verkligen är beredd att betala vad
den aktiva arbetsmarknadspolitiken
fordrar. Det betyder att vi gradvis måste
överföra hundratusentals personer
till denna sektor av samhällsservice.
När vi kommer fram till konkreta förslag
och diskussioner hoppas jag att
de borgerliga partierna i fråga om medelsanskaffningen
och medelsanvisningen
är lika beredvilliga att göra sina
insatser som de i dag är beredvilliga
att sluta upp kring den aktiva arbetsmarknadspolitiken.
Huvudfrågan är
nämligen huruvida man är beredd att
ställa det antal miljoner till förfogande
som verkligen behövs när det gäller.
Yi inom socialdemokratin är alltid beredda
att ställa dessa anslag till förfogande.
Men det kommer att visa sig
i framtiden huruvida de borgerliga partierna
är beredda att göra det.

Herr talman! Med detta vill jag yrka
bifall till statsutskottets hemställan.

Fröken LJUNGBERG (h) kort genmäle: Herr

talman! När jag hörde den förs -

120 Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 em.

Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m.

ta delen av herr Kellgrens anförande
begärde jag ordet. Det är några punkter
i anslutning därtill som jag skulle vilja
yttra mig om.

Ingen betvivlar herr Kellgrens stora
sakkunskap i fråga om arbetsmarknadsverkets
uppgifter, svårigheter och förhoppningar.
Men jag är litet förvånad
beträffande några detaljer. När man är
angelägen om något, förfäktar man en
uppfattning om den saken. Man försöker
väl i regel att vinna andra människor
för sin uppfattning och lyckas
man med det är man i regel nöjd.

Herr Kellgren konstaterar att den
borgerliga oppositionen har vunnits för
de arbetsmarknadspolitiksa synpunkter
som man från den socialdemokratiska
sidan har förfäktat, och så är han bitter
på oppositionen. Det är en metodik
som jag inte förstår.

Jag uppmärksammade också en annan
sak i sammanhanget. Herr Kellgren
tog upp resonemanget om hur
man skall beräkna arbetslösheten. Vi
har i dag talat om arbetsmarknadspolitiken
och om hur den skall utformas.
Jag tillät mig på förmiddagen att säga
att jag tror att det viktiga inte är hur
man räknar i det sammanhanget utan
att man försöker få fram den verkliga
bilden. Jag fick därvid ett instämmande
från herr Fagerlund. Jag håller fast
vid detta. Men herr Kellgren är fast i en
polemik som inte har någon aktualitet
i dag.

Och så till slut: både herr Kellgren
och jag vet mycket väl vad anakronism
är för någonting. Det är märkvärdigt
att man när man beskriver 1920- och
1930-talen eller andra tider i Sveriges
historia i en sådan här valeldande situation,
gör det anakronistiskt, alltså
utifrån sin egen tids villkor.

Herr KELLGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag är inte alls bitter
över att de borgerliga har anslutit sig
till den socialdemokratiska arbetsmarknadspolitiken.
Tvärtom sade jag, att

det var en triumfens dag för socialdemokratin
när detta inträffade. Det
finns väl ingen större politisk seger
än just den att tidigare motståndare
ansluter sig till ens egen uppfattning
och gör den till sin. Kan man vinna
mer i en demokrati?

Det är inte jag som är anakronistisk,
fröken Blenda Ljungberg, utan det är
högerpartiet, som gör denna demagogiska
jämförelse och påstår att arbetslösheten
åren 1967—1968 är lika hög,
lika allvarlig, lika besvärande och lika
hänsynslös mot människorna som den
arbetslöshet vi hade i början av 1930-talet. Det är ni som har fört fram detta
argument, det är ni som påstår detta
i den allmänna vulgärpropagandan, inte
vi. Den saken får fröken Ljungberg
tala om med sina egna partivänner,
som har lagt upp propagandan på detta
sätt. Det är inte vi som har startat
denna kampanj.

Sätt i gång att städa inom det egna
partiet, fröken Ljungberg!

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag hade tyvärr inte
tillfälle att höra hela herr Kellgrens anförande
utan bara den sista delen av
det. Mitt intryck blev ändå att herr
Kellgren var om inte bitter, så i varje
fall i någon mån arg över att vi nu
är så eniga att det inte går att skylla
på någon och skrämma för någon. Statsrådet
Rune Johansson uttryckte tidigare
i dag sin glädje över att vi har en
så enig riksdag och menade att det
är en styrka för såväl själva arbetsmarknaden
som de enskilda arbetande.

Herr Kellgren sade att det innebär en
stor seger att få politiska motståndare
att ändra mening och tycka som man
själv. Jag vill instämma och säga, att
det är en stor politisk seger för centerpartiet
att socialdemokraterna nu har
anslutit sig till tanken på en allmän
arbetslöshetsförsäkring, som fördes
fram av centerpartiet för cirka fyra år

Onsdagen den 24 april 1968 em.

Nr 19 121

Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd in. m,

sedan. På fredag skall vi ju diskutera
stödet till äldre arbetslösa, som fått
betydande förbättringar i enlighet med
det särskilda yttrande som avgetts av
vår ledamot i utredningen.

Visst är detta politiska segrar, men
det är naturligtvis svårt att i dag lyckas
med att skrämma i varje fall centerpartiet,
skulle jag tro, som tillsammans
med socialdemokraterna på sin
tid — det var bondeförbundet på 1930-talet som herr Kellgren åsyftade —
plöjde upp en ny fåra i arbetsmarknadspolitiken,
en fåra som vi har följt
sedan dess.

Tidigare i dag — jag vet inte om
herr Kellgren lyssnade då — tog jag
upp de besvärligheter som strukturomvandlingen
har skapat för just låglönegrupperna.
Arbetsmarknadsinstitutet
har nu konstaterat att låglönegrupperna
i särskilt hög grad har drabbats av
de förändringar i näringslivet som har
inträffat under det senaste året. Jag
anser att socialdemokraterna har bidragit
till dessa besvärligheter genom att
försöka påskynda strukturomvandlingen
snabbare än vad det naturligen hade
varit anledning till.

När vi nu på vetenskaplig väg har
fått anvisning om att socialdemokraterna
är inne på fel linje, är ni socialdemokrater
då beredda att anpassa er
till de förändringar i politiken som
enligt vad man på detta sätt har konstaterat
är nödvändiga?

Herr KELLGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag är ledsen att jag
inte tog upp den demagogiska framställning,
som herr Nilsson i Tvärålund
gjorde sig skyldig till när han hade
mage att påstå att vi vill »påskynda
strukturomvandlingen», t. o. m. med
onaturliga medel. Han tänker i första
hand givetvis på jordbrukets rationalisering
och omgestaltningen av lantbruksnäringarna.

Finns det egentligen något farligare

för de låga inkomsttagarna än att de får
stanna kvar inom områden av näringslivet,
där produktiviteten inte är tillräckligt
hög för att ge en anständig
försörjning? Det farligaste som kan ske
är att konservera låginkomsttagarna i
icke tillräckligt produktiva näringsgrenar.
Det är inte att råda bot på deras
problem. Det är det första jag velat
framhålla.

Det andra är, att det inte i någon tid
har gjorts så mycket för låginkomsttagarna
som just under de senaste fem
åren, när den aktiva arbetsmarknadspolitiken
har tagit form. Det stora flertalet
av mycket låga inkomsttagare lider
nämligen av olika slag av handikapp,
och det är just den gruppen som
har verkligt besvärande låga inkomster.
Socialt otillräckliga inkomster har
framför allt personer med nedsatt arbetsförmåga.
Genom dessa aktiva arbetspolitiska
åtgärder, där man ser till
att kanske 40 000 till 50 000 handikappade
får utbildning och därefter speciella
arbeten, har man tagit ett ordentligt
grepp för att hjälpa dem som
ligger absolut längst ned på inkomsttrappan.
Det finns inget bättre och
verksammare hjälpmedel än detta, och
det är socialdemokratin som har vidtagit
de olika åtgärderna.

Herr Nilsson i Tvärålund måste också
klart kunna uppskatta vad som görs
inom socialdemokratin för att påskynda
bland annat utvecklandet av de rationella
jordbruken i Norrland. Vilka
utsikter skulle de yngre jordbrukarna
ha om inte denna politik fördes, i vilken
de kan se hur rationaliseringsåtgärderna
ger dem bättre villkor för
framtiden? Det är det perspektivet som
är det positiva, det som verkligen betyder
någonting.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Om man skulle följa
den socialdemokratiska politiken i

122 Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 em.

Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m.

Norrland helt och hållet, så vill jag
fråga herr Kellgren var arbetstillfällena
finns för de tuisental, som då skulle
bli friställda.

Beträffande demagogin skall jag be
att få citera vad arbetsmarknadsinstitutets
chef säger just i de här frågorna:
»Med stor samstämmighet uppger olika
nedläggningsstudier, att 20 å 25 procent
av den friställda arbetskraften inte kan
finna nytt arbete. En halv procent av
landets arbetskraft tvingas årligen av
den tekniska utvecklingen i vidsträckt
mening ut i arbetslöshet, sysslolöshet,
undersysselsättning, sjukdom eller förtidspension.
Cirka 25 procent av de
som lyckats få nytt arbete får finna sig
i en sänkning av arbetets kvalifikationsgrad,
sänkt lön och/eller försämrade
arbetsvillkor i övrigt. En tredje grupp
— den största — får visserligen behålla
sin arbetsplats men tvingas till omplaceringar
inom företaget, som medför
försämringar beträffande lönen eller
andra arbetsvillkor. .. Sammanlagt berörs
sålunda 2 å 2,5 procent — d. v. s.
bortåt 100 000 personer årligen — av
vår aktiva befolkning av oförmånliga
förändringar i sin labor-force status
eller sin arbetsstatus.»

Detta har kommenterats av fil. lic.
Sten Johansson i den socialdemokratiska
partitidskriften Tiden i novembernumret
1967 på följande sätt: »För det
berörda kollektivet leder nämligen
strukturrationaliseringen inte till löneutjämning
och inte till löneförhöjningar
heller. I stället är det de friställda arbetarna
och tjänstemännen som får betala
strukturrationaliseringen. Inte nog med
det. Det är de sämst ställda inom arbetarklassen
som drabbas hårdast.»

Det är detta jag vill påpeka, att en
strukturrationalisering, som för all del
är helt nödvändig för samhället och utvecklingen,
enligt de studier som bedrivits
under något år visar sig ha
drabbat de sämst ställda värst.

Det var den frågan jag ställde, om
herr Kellgren hade observerat det.

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! Herr Kellgren säger att
frågan för dagen gäller att skapa full
sysselsättning. Två på hundra är arbetslösa
— »större är inte problemet», säger
herr Kellgren.

Jag vore tacksam, herr talman, om
problemet inte vore större. Det är stort
nog som det är. Det väsentliga för dagens
debatt är det labila läget, den dolda
och tysta arbetslöshet, som vi ännu inte
fått något grepp om.

När vi gjort vissa sifferjämförelser
talar herr Kellgren om »demagogiska
övertramp». Jag tror att vi kan ta en
sådan beskyllning med ro. Siffrorna talar
sitt språk.

Men, herr Kellgren, det finns andra
övertramp som omedelbart kan få effekt
i sysselsättningen. Jag har i min bänk
en fotostatkopia av ett brev från Amerika.
Det kommer från en kund till ett
svenskt företag. Han konstaterar att de
svenska varorna är utmärkta, att man
haft mycken glädje av dem och att man
har använt flera typer av svenska varor.
Men, heter det i brevet, detta är
den sista order som vi kommer att placera
på varor som kommer från Sverige.
Vi bestämde oss för detta på grund av
den svenska regeringens hållning. Vi
kommer inte att ha några affärer med
Sverige. Och så späder man på brevet
med att säga: Vi skall också tala om
detta för våra kunder.

Sedan vänder man sig direkt till det
svenska bolaget och säger: Vi gillar inte
detta, men när er regering lägger sig i
andra regeringars handlingssätt, måste
detta bli konsekvensen. Detta är slutet
— konstateras det i brevet.

Ja, herr Kellgren, vad betyder detta
för framtiden? Det vet vi inte, men vi
kan ana det. Detta är en stor marknad,
som svenska företagare lagt ned enorma
summor på att arbeta sig in i. De har
skapat ett förtroendekapital som snabbt
kan slösas bort på grund av övertramp.
I varje fall kan vi konstatera, herr Kellgren,
att det utgör ett sysselsättningshot.

Onsdagen den 24 april 1968 em.

Nr 19 123

Vnslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m,

Herr talman! Jag hade egentligen inte
för avsikt att tala om det allmänna sysselsättningsläget
utan jag ska ta upp en
annan ända i problematiken, nämligen
vägarbetena. De har alltid blivit aktuella
i arbetslöshetstider. Många av oss minns
AK-anbetena i början på 1930-talet, och
herr Kellgren har påmint oss om dem.
En ung människa isåg med mycket blandade
känslor bilder av människor i ett
tungt arbete, som de säkerligen inte var
vana vid. Men de hade dock ett meningsfyllt
jobb — de byggde vägar för
framtiden och de slapp att gå och
stämpla.

Dagens AMS-arbeten — och här håller
jag med herr Kellgren — bar inte
många likheter med 1930-talets AK-arbeten.
Metoderna har förbättrats, men
vägarbetena har stått sig genom tiderna.
Få offentliga arbeten kan i effektivitet
och räntabilitet mäta sig med att bygga
väg.

Det är främst i anledning härav som
herr Krönmark och jag har väckt en
motion, nr 11:696, som syftar till att
under rådande arbetslöshet utöka arbetet
med att förbättra våra vägar inom
ramen för det anslag AMS får för beredskapsarbeten.
Regeringen bär gjort sin
bedömning här och lagt ett förslag på
140 miljoner kronor för sådana arbeten,
som skall betalas av bilskattemedel. Enligt
vår mening bör detta anslag ökas
med 25 procent till 175 miljoner kronor.
De höga bil- och bensinpålagor som
bilisterna betalar skulle säkert fördras
med större jämnmod om man visste att
man därmed, samtidigt som vägarna
förbättrades, gjorde en insats för de
arbetslösa.

Gapet mellan vad bilisterna betalar i
bilskatt och vad som går åt till vägbyggen
och vägunderhåll har under de
senaste åren vidgats betydligt. Under
de fyra senaste åren har anslaget till
vägbyggen legat helt stilla, medan trafiken
vuxit kraftigt. Detta har haft till
följd att kravet på underhållsarbeten
blir större och större. I vår motion

framhåller vi att det s. k. förstärkta vägunderhållet
med relativt små medel kan
avsevärt förbättra en vägs kvalitet. Det
kan gälla broomläggningar, rätning av
vägar eller oljegrusbeläggning. Bara som
exempel kan jag nämna att i Roslagen,
där enligt vägverkets kvalitetsbedömning
Sveriges sämsta länsväg finns,
skulle sådana arbeten göra mycket stor
nytta.

Det är icke en tillfällighet att de dåliga
länsvägarna finns i de bygder där
det finns många arbetslösa. Detta sammanhang
borde uppmärksammas mer.
Det skulle da kanske bli uppenbart för
alla att goda kommunikationer är den
absolut viktigaste förutsättningen för
att skapa en levande bygd, för att dit
lokalisera en levande industri.

Inför trycket av den höga arbetslösheten
har också samarbetet mellan vägverket
och arbetsmarknadsstyrelsen blivit
alltmer finslipat. Det har lett till att
planläggningsarbeten har utförts i betydligt
större skala inom vägverket än
tidigare. Vi har inom vägsektorn helt
enkelt fått en bättre beredskap för beredskapsarbeten
än tidigare, och det är
den vi skall utnyttja. Den angelägenhetsgradering
som har skett av olika arbeten
kommer att ge god avkastning i
framtiden. Vi motionärer bär velat kraftigt
understryka detta.

Utskottet har visat sig ganska indifferent
på denna punkt, och reservationen
6, som skrivits i anledning av
bl. a. vår motion, går helt vid sidan
av själva frågeställningen. Jag skulle
därför, herr talman, ha varit benägen
att yrka bifall till motionen, men det
skall jag avstå från. Jag kan däremot
försäkra kammarens ledamöter, att
tyngden i motionskravet fördenskull
förblir lika stor.

I detta anförande instämde herrar
Krönmark, Oskarson och Åkerlind
(samtliga h).

Herr KELLGREN (s) kort genmäle:
Herr talman! Till herr Bengtson i

124 Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 em.

Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m

Solna, som talade om en amerikansk
företagare som inte ville göra affärer
med Sverige på grund av vår politiska
inställning, skulle jag vilja säga att en
affärsman, som inte kan hålla affärer
och utrikespolitik isär, beter sig på
ungefär samma sätt som de kommunistiska
företagarna — de gör precis samma
sak.

Som socialdemokrat vill jag säga att
vi skall hålla isär affärer och utrikespolitik.
Jag kan inte inse att vi skall
behöva sälja vår heder och vår utrikespolitiska
moral för den snöda vinning
vi kan få av sådan utrikeshandel. Jag
tror inte att detta i längden gynnar oss
och vår sysselsättning.

Sedan var det typiskt att herr Bengtson
i Solna som god högerman sade, att
det är nödvändigt att öka väganslagen.
Som vanligt är det en högerman som
säger: »Fram med mer pengar från statens
sida!» Det är staten som skall klara
upp det hela. Men när räkningen sedan
kommer och det gäller att skaffa fram
inkomster för att täcka dessa ökade anslag,
då är högern inte längre med. Men
kanske herr Bengtson i Solna är det!

I mitt förra anförande glömde jag att
säga följande till herr Nilsson i Tvärålund
— och nu är han försvunnen. Jag
känner väl till detta uttalande av chefen
för arbetsmarknadsinstitutet. Men detta
uttalande innebär ju endast att vi måste
göra ännu mer i fråga om arbetsmarknadspolitiken
för att undvika att omställningen
leder till sådana här besvärligheter
för dem som är mest oskyddade
och mest utsatta. Det betyder konkret,
herr talman, att vi i denna kammare
måste vara med om att anslå ytterligare
500 miljoner kronor för att
hjälpa dessa personer till lämpliga arbeten.
för att skapa ännu bättre utbildningsmöjligheter
och ännu större resurser
för att ge dem arbeten i expanderande
och effektiva näringsgrenar, där
de kan uppnå största möjliga produktivitet.

Herr BENGTSON i Solna (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall be att få bemöta
herr Kellgren på ett par punkter.

Herr Kellgren sade att dem som blandar
ihop affärer och politik har han
inget till övers för. Det får stå för herr
Kellgrens räkning. Men när nu människorna
är sådana att de betraktar sitt
eget land som angripet när deras regering
angrips — det är ett sätt att reagera
— skall vi då fördenskull riskera
vår sysselsättning?

Herr Kellgren påstod också att jag
begärde mera pengar. Jag har inte begärt
mera pengar; pengarna står redan
till AMS’ förfogande. Jag har bara begärt
en sådan omfördelning av de medel
som står till AMS’ förfogande att mer
pengar går till vägbyggande. Jag vill
alltså ha en prioritering av vägbyggandet,
och det är det jag bär argumenterat
för. De pengarna har bilisterna betalat
mer än en gång — den saken är klar,
herr Kellgren.

Jag skulle också vilja fästa herr Kellgrens
uppmärksamhet på en liten skrift
som utkom någon gång under 1930-talet.
Professor Ohlin publicerade då en banbrytande
skrift som hette »Penningpolitik,
offentliga arbeten m. m. som medel
mot arbetslöshet». Jag var elev till herr
Ohlin på den tiden. Min uppfattning
i dessa frågor är över 30 år gammal.

Herr KELLGREN (s) kort genmäle:
Herr talman! Herr Bengtson i Solna
bör ge anvisning på vad man skall avstå
från inom arbetsmarknadspolitiken till
ett värde av 25 miljoner kronor, så att
man får täckning för den höjning av
vägbyggnadsanslagen med 25 miljoner
kronor som han föreslår.

Fru THUNVALL (s):

Herr talman! Värdet och vikten av en
aktiv och målmedveten arbetsmarknadspolitik
har understrukits av de tidigare
talarna i dagens debatt — kan -

Onsdagen den 24 april 1968 em.

Nr 19 125

Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m.

ske med vissa nyanser i uttryckssättet.
Den ökade satsningen och de förslag
till åtgärder som regeringen här
redovisar och som utskottet uttalar sig
för kommer att ytterligare bidraga till
att mildra och förhindra alltför svåra
problem för företag och enskilda, vilka
drabbas av den utveckling som vi nu
är inne i. Den snabba utvecklingen mot
större tätorter och större enheter medför
ofta svårigheter för den bygd som
drabbas och för de människor som
där är bosatta.

Vår arbetsmarknadspolitik har för
många varit en hjälp till nya arbeten
och ekonomiskt stöd vid omställning
och vid förflyttning när detta har varit
nödvändigt för att få arbete. Åtskilliga
stannar dock kvar i hemorten,
och för dem blir glesbygdens alla problem
stora och många gånger mycket
svåra.

I årets statsverksproposition har en
del förslag redovisats av en arbetsgrupp
inom Kungl. Maj :ts kansli som
arbetar med glesbygdsfrågor. Nu tror
jag knappast att man kan lösa alla problem
för glesbygden bara genom att genomföra
de förslag som förordas där,
men de kan ändå ge ett gott handtag i
en svår situation, och det är värt försöket.
Jag vill därför på denna punkt
tillstyrka utskottets förslag, utan att i
detta skede av debatten utveckla det
mera.

I vår arbetsmarknadspolitik är omskolning
och stöd till omskolning en
viktig faktor. Bland dem som i dag vill
söka sig ut på arbetsmarknaden finns
ett allt större antal kvinnor. För många
av dessa är det angeläget med omskolning,
och omskolningsbidraget kommer
in i bilden. I motion 11:410 — lika
lydande med motion I: 334 — som jag
varit med om att väcka framförs förslag
angående inkomstprövningen för
bland annat gift kvinnas grundbidrag
vid omskolning.

Genom beslut av 1964 års riksdag
reducerades utgående grundbidrag för

gift kvinna med hänsyn till makes inkomst.
Statsutskottet frångick då Kungl.
Maj ;ts proposition. Beslutet innebär en
klar försämring för de gifta kvinnorna.
Detta konstateras även av arbetsniarknadsutredningen,
som anser att
bestämmelserna bör vara så utformade
att de stimulerar icke yrkesverksamma
kvinnor att via utbildning återgå till
arbetsmarknaden.

Som jag sade, herr talman, företogs
denna försämring på initiativ av statsutskottet
år 1964; dessförinnan var bidragsgrunderna
betydligt generösare. I
sitt utlåtande över motionerna har statsutskottet
i år ansett »att de nuvarande
avdragsreglerna får bedömas som förmånliga»
och därmed avstyrkes vårt
förslag att grundbidrag för omskolning
m. m. skall utgå oberoende av makes
inkomst. Arbetsmarknadsverket, som
jag här återigen vill åberopa, har inte
ansett dem förmånliga eller rättvisa.
Verket har kunnat påvisa uppenbart
negativa verkningar på grund av den
ändring av bestämmelserna som gjordes
1964.

Herr talman! Jag anser att de reduceringsregler
som nu kommit att gälla
inte kan vara förenliga med en i övrigt
progressiv och aktiv arbetsmarknadspolitik.
Jag stöder mig därvid även
på departementschefens ord och vill
livligt instämma med honom, när han
i proposition 52 år 1966 säger att den
arbetsmarknadspolitiska målsättningen
bör vara densamma för både kvinnor
och män och att någon särbehandling
efter arbetstagarens kön inte bör komma
i fråga när det gäller de arbetsmarknadspolitiska
medlens användning.
Dessa ord måste väl vara lika giltiga i
dag so,m år 1966.

Om utskottet menar att det gäller en
målsättning — och alltså inte en realitet
i dag — så är det väl ändå meningen
att den målsättningen skall uppnås.
Det kan den ju inte komma att
göra, om man under hand försämrar
möjligheterna därtill. Utskottet har för

126 Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 em.

Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m.

övrigt sedan flera år gjort sig skyldigt
till dualism i den här frågan, eftersom
det å ena sidan säger sig dela departementschefens
bär citerade åsikter och
hans syn på kvinnans ställning på arbetsmarknaden,
samtidigt som det å
andra sidan försämrar hennes möjligheter
att nå denna ställning på lika
villkor.

Herr talman! Till utskottsutlåtandet
är fogad en reservation nr 10 vilken
sammanfaller med yrkandena i vårt
motionspar. Jag kommer därför att vid
voteringen stödja denna reservation.

I detta anförande instämde fröken
Sandell (s).

Herr GUSTAFSSON i Stenkyrka (ep):

Herr talman! lag vill beröra en fråga
av mera lokal natur. Herr Franzén i
Träkumla och jag har väckt motionen
II: 285, där vi hemställer att riksdagen
måtte uttala att nyetablering av företag
och utveckling av redan befintligt näringsliv
på Gotland liksom turist- och
fritidsnäringarna måtte stödjas med lån
och bidrag som om länet inginge i stödområde.

Man kan säga att Gotlands problem
i allt väsentligt består i att folkmängden
redan no är för låg för en tillfredsställande
service vad beträffar
t. ex. undervisning, vård och kommunikationer.
Befolkningsutvecklingen var
mycket ogynnsam under 1950-talet.
Folkmängden sjönk från att 1945 ha
varit nära 60 000 invånare ned till under
54 000-strecket. I början av 1960-talet lyckades man dock stoppa avflyttningen,
och folkmängden har nu stabiliserats
till omkring 54 000.

De medel som kom till användning
var i stort sett utnyttjande av de möjligheter
som då fanns att bygga industrilokaler
i form av statskommunala
beredskapsarbeten och att använda investeringsfonderna
i lokaliseringspolitiskt
syfte. Framgångar nåddes med den
verksamheten, vilket kan sägas ha lett
till en optimism från statsmakternas

sida. När den nya lokaliseringspolitiken
inleddes lämnades Gotland utanför
stödområdet.

Om inga åtgärder vidtas kan man nu
skönja att en ny utvandringsperiod hotar.
Gotland är ju ett av våra mest
utpräglade jordbrukslän. Det skall möjligen
vara Jämtland som befinner sig
i samma klass. Man kan alltså förutsätta
att även om någon nämnvärd del
av åkerarealen inte nedläggs, kommer
strukturomvandlingen att gå mycket
hårt fram inom regionen.

Lantbruksnämnden har gjort en prognos,
enligt vilken det beräknas att
fram till 1980 hälften av brukningsdelarna
på Gotland försvinner. Antalet
sysselsatta inom jordbruket beräknas
komma att minska från 7 000 nu till
cirka 3 600 år 1980. Samtidigt som denna
minskning sätter in beträffande antalet
arbetstillfällen kommer nya årskullar
ut i förvärvslivet. Gotland har
i förhållande till riket i övrigt ett positivt
födelseöverskott, eller cirka 22,9
procent i åldrarna under 14 år mot
20,9 procent för hela riket. Chansen
att rädda Gotlands befolkningstal ligger
uppenbarligen i att man kan bereda
dessa ungdomskullar möjligheter
att stanna kvar på ön, när de kommer
ut i förvärvslivet. I länsstyrelsens
preliminära länsplanering 1967 anges
arbetskrafitöverskottet fram till 1980 till
3 500 personer. Utan överdrift kan man
säga att Gotlands öde beträffande befolkningstalet
avgörs under den närmaste
tioårsperioden. Missar vi chansen
nu kommer skadorna att bli ytterst
svåra att reparera.

Länsstyrelsen och planeringsrådet
anger särskilt två förutsättningar, som
måste infrias för att arbetet skall lyckas.
Den första förutsättningen är att
det förslag om ekonomiskt stöd för
nedbringande av kostnaderna för godsbefordran
mellan Gotland och fastlandet,
som framlagts i betänkandet om
transportkostnader i Gotlandstrafiken,
utan dröjsmål sanktioneras av statsmak -

Onsdagen den 24 april 1968 em.

Nr 19 127

Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m.

terna. Gotlandsrepresentanterna förutsätter
att så kommer att ske, eftersom
statsrådet Lundkvist vid uppvaktning
i ärendet utlovat proposition till vårriksdagen.

Den andra förutsättningen är enligt
länsstyrelsen att man i frågor om nyetablering
samt utveckling av redan befintligt
näringsliv på Gotland får lån
och bidrag av statsmedel i samma utsträckning
som om regionen ingick i
stödområde.

Betydelsefullt för Gotland i dessa hänseenden
är även möjligheten att utveckla
turismen och fritidsnäringarna.
Herr Börjesson i Glömminge har tidigare
anlagt synpunkter på den frågan
varvid han även berörde Ölands möjligheter
i detta avseendet. Gotland har
rent vatten och mycket sol och välkomnar
gäster från alla håll. Men åtgärder
för välbefinnande och trivsel för
turisterna kostar mycket pengar, och
därvid behöver Gotland stöd.

Vad jag främst vill säga är att vi
måste satsa på Götland nu. Vi betraktar
det så att det måste anses vara en riksangelägenhet
att vi räddar öns framtid.

Jag vill närmast, herr talman, yrka
bifall till reservationen 16, som i stort
sett omfattar de synpunkter som vi har
framfört i vår motion.

I detta anförande instämde herr
Franzén i Träkumla (ep).

Fru MARKLUND (vpk):

Herr talman! När det gäller lokaliseringspolitiken
är det uppenbart, att det
privata näringslivet har misslyckats.
Dess handlande kan inte planeras, eftersom
dispositionerna hela tiden sker
utifrån vad som ger den största vinsten.

Mer än någon annanstans har vi i de
norra delarna av landet fått erfara nödvändigheten
av statliga åtgärder i sysselsättningsskapande
syfte. Hur skulle
sysselsättningssituationen i Norrbotten
ha tett sig om inte staten påtagit sig

ansvaret för att skapa arbetstillfällen?
Inte minst de norrbottniska erfarenheterna
visar därför att det är regering
och riksdag som skall ha ansvar för den
lokaliseringspolitiska utvecklingen, som
styr kapitalet till branscher och regioner
utifrån vad som är mest ändamålsenligt
för samhället på kortare och
längre sikt. För varje region med rimligt
befolkningsunderlag måste målsättningen
ställas att det skall finnas full
och effektiv sysselsättning.

Strukturomvandlingen kan inte hejdas
—• den saken har framhållits av
många talare här i dag — men den bör
genom samhällets försorg inriktas så, att
omflyttningen av produktionsfaktorer
sker inom regionen. Välutvecklade och
starka centra måste skapas inom varje
region. I sådana områden, där avfolkningen
är oundviklig, måste den ske
i ordnade former och med samhällets
fulla ansvar för de människors väl och
ve som det gäller. Men trots allt blir
det folk kvar i avfolkningsbygderna,
och hur skall det då bli för dem?

Initiativet med arbetsgruppen för
glesbygden och de glesbygdskonsulenter,
som nu har börjat sitt arbete, är
gott och intressant enligt min mening
med tanke på att sådana frågor som
gäller transport och servicemöjligheter
måste lösas för den kvarvarande befolkningen.
Givetvis hoppas man att erfarenheterna
av den planerade försöksverksamheten
med förstärkning av den
kommunala servicen skall leda till permanenta
åtgärder, som verkligen innebär
lösningar av kommunikationsproblemen
och varuförsörjningsproblemen.
Avfolkningskommunerna måste bli föremål
för statsmakternas speciella stöd
när det vikande kommunal-ekonomiska
underlaget hotar att medföra en social
förslumning.

Det avgörande är emellertid — vilket
inrikesministern och ett par andra talare
har betonat •— att det skapas arbetstillfällen.
Sådana komplement till
den nuvarande situationen som omskol -

128 Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 em.

Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m.

ning, flyttningsbidrag och annat är naturligtvis
bra i och för sig. Men det avgörande
är att människorna bereds sysselsättning.
I syfte att åstadkomma utveckling
av Norrbottens näringsliv har
kommunisterna länge hävdat att det
krävs ökade statliga satsningar. I motioner,
som kommer att behandlas vid senare
tillfälle, begär vi t. ex. statliga metall-
och verkstadsföretag och har i det
sammanhanget framhållit nödvändigheten
av industriell etablering också i inlandet.
Vi föreslår att ett sammanfört
LKAB och NJA skall bilda grunden för
en enhetligt ledd norrbottnisk verkstadsindustri,
och vi föreslår också
igångsättning av ny tillverkning vid Luleå
varv. Vidare föreslår vi att den
samordning som förutses mellan ASSI
och domänverket fullföljes och att nya
förädlingsindustrier med skogen som
råvara anlägges.

I åtskilliga år har både i riksdagen
och på länsplanet en mängd utredningar
om Norrbottens och för övrigt hela
Norrlands inland behandlats. Den senaste
är den nu aktuella länsutredningen
BD-80, som tecknar en trist bild av
vårt läns framtid, om inte kraftfulla
åtgärder vidtages. För inlandsområden
som t. ex. Arjeplog frammanar BD-80
cn särskilt dyster bild. Det kunde vara
frestande att i det sammanhanget något
ingå på exempel som från många
håll anfördes i debatten om Vindelälvens
utbyggnad, exempel på åtgärder
som skulle kompensera det bortfall av
sysselsättningsmöjligheter som motståndet
mot utbyggnaden innebar. Jag skall
emellertid inte vid detta tillfälle ta upp
den saken, i synnerhet som jag vet att
Arjeplogs och andra berörda kommuners
representanter är ytterst aktiva i
dessa frågor och säkerligen inte ämnar
låta riksdagen komma ifrån sitt ansvar
med enbart ord.

Tillåt mig att i stället uppta tiden
med att ge en aktuell bild av det nuvarande
sysselsättningsläget i länet. Arbetslöshetssiffrorna
stiger. Totalt note -

rades den 15 april i år 4 266 arbetslösa,
varav 635 kvinnor. Motsvarande notering
i fjol var 3 574 arbetslösa. Hårdast
drabbas skogsfacket. Enligt i går offentliggjorda
uppgifter friställes enbart
inom domänverket 180 skogsarbetare i
Norrbotten under 1968. Av vad jag anfört
vill jag dra följande slutsatser:

1. Det primära är att skapa arbetstillfällen.

2. Staten får inte överlämna ansvaret
till det s. k. privata näringslivet när det
gäller planeringen.

3. Strukturförändringarna skall så
långt möjligt är ske inom regionen och
inte genom utflyttning.

4. Service- och transportmöjligheter
o. s. v. får inte försummas och någon
social förslumning får inte tillåtas i
kommuner med vikande ekonomiskt underlag.

Avslutningsvis vill jag, herr talman,
med anledning av vad utskottet anfört
om motionen 11:219 om ett enhetligt
huvudmannaskap för bl. a. de skyddade
verkstäderna tacka för den positiva behandling
motionen fått.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Det har varit mycket
intressant att lyssna till den debatt som
nu förts i denna kammare. Att ämnet
är av stor betydelse understryks väl ytterligare
av att det, samtidigt som vi
för diskussionen här, pågår en TV-debatt
om dessa frågor.

Jag har tänkt göra några kommentarer
till den förda diskussionen. Jag vill
börja med inlägget från herr Fagerlund,
som i dag var talesman för utskottets
majoritet. Jag noterade att han
sade, att det är första gången det sker
en satsning på glesbygden och att den
upplysningsverksamhet, som socialdemokraterna
bedrivit, således har burit
frukt. Jag fattar detta uttalande så att
herr Fagerlund menar att upplysningsverksamheten
burit frukt inom det socialdemokratiska
partiet, eftersom det
i varje fall inte från vårt håll har fun -

Onsdagen den 24 april 1968 em.

Nr 19 129

Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m.

nits något motstånd mot åtgärder för
glesbygderna. Det är ju tacknämligt att
problemen nu har uppmärksammats.

Herr Fagerlund kommenterade vidare
en reservation. Den gäller bl. a. vissa
åtgärder beträffande byggnader. Herr
Fagerlund sade, att när man sitter i en
lantbruksnämnd så är de värsta ärenden
man har att handlägga de som gäller
rationaliseringsfastigheter med bra
byggnader. Jag undrar emellertid, herr
Fagerlund, om problemet är så stort
när det gäller bostaden, ty jag tror inte
att det är så många bostäder som behöver
stå tomma, om det skapas möjligheter
för människorna att få lån o. s. v.
för att överta dessa fastigheter. Det finns
många som vill bo där, och jag tror inte
att herr Fagerlund kan peka på något
större antal sådana här fastigheter inom
sitt verksamhetsområde.

Det är inte första gången herr Fagerlund
talar om den lilla röda stugan vid
sjöstranden och barnen från Frostmofjället.
Men jag anser att de frågor vi
här diskuterar är alltför allvarliga ting
för att man på ett ironiskt sätt skall
kunna avfärda dem genom ett par citat.

Herr Fagerlund säger att det inte
finns någon logik i centerns motion
där det framhålles att en aktiv lokaliseringspolitik
bör tillämpas mera enhetligt
i olika delar av landet. Ja, hur är
det med den utredning, Länsplanering
67, som nu diskuteras ute i länen? Jag
kan redovisa situationen sådan den är
i mitt hemlän. Det behövs lokaliseringspolitiska
åtgärder inom vissa kommunblock,
om det i fortsättningen skall
vara möjligt att lämna den service som
erfordras för alt människorna skall
kunna bo där. Lokaliseringspolitiska insatser
måste alltså komma till stånd,
och det måste bli en annan syn på dessa
insatser. Jag tror också att lokaliseringspolitiken
i dag bedöms något annorlunda
än för några år sedan -— då
bedömde man den endast utifrån glesbygdernas
synpunkter och ansåg att

det rörde sig om glesbygdsproblem. I
dag delas väl den uppfattningen av
många att detta i lika hög grad är ett
storstadsproblem. Därför tror jag att
intresset för dessa frågor kommer att
bli ett helt annat. Vi kommer inte ifrån
att under den senaste tiden frågeställningar
har kommit in i bilden som gör
att uppfattningarna säkerligen kommer
att korrigeras. Människor som har företrätt
den linjen att storstäderna är så
förträffliga kommer nog att ändra
ståndpunkt.

Nya problem har uppstått: miljöfrågorna,
luftföroreningarna, bullerproblemen,
exploateringen av våra naturtillgångar
och vattenförsörjningen. Vi har
ett sådant problem i vårt län, vilket diskuteras
mycket livligt, nämligen det förhållandet
att sjöarna i Småland så småningom
skulle förse malmöområdet med
vatten. Sådana problem har man inte
tidigare tagit upp till diskussion men
jag tror att de kommer att medföra —
kanske helt enkelt tvinga fram — ett
förändrat synsätt på lokaliseringspolitiken.

Man kommer heller inte ifrån frågan:
Vad kommer i framtiden en kortare arbetstid
att betyda i fråga om valet av
bostadsort? Mer fritid kan säkerligen
komma att innebära att synsättet i fråga
om de mindre orterna som bostadsorter
kommer att bli litet annorlunda.

Jag skall inte polemisera direkt mot
statsrådet Johansson — jag vet att han
inte har tillfälle att vara här nu. Rent
allmänt vill jag beröra vad han nämnde
i fråga om svårigheterna att få företag
att etablera sig på vissa orter. I
den allmänna diskussionen om lokaliseringspolitiken
trycker man alltför ensidigt
på industrilokaliseringen, men
glömmer bort de förutsättningsskapande
åtgärderna, som bl. a. består i goda
kommunikationer och övrig service. Jag
lyssnade med intresse på herr Kellgren
men frågade mig om det inte var litet
av en stilla kvällssaga som han berättade.
Ty så vacker som herr Kellgren

5 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 19

130 Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 em.

Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m.

ville göra gällande är inte verkligheten.
Han påstår att det har varit stora
demagogiska övertramp i diskussionen
om hur man räknar arbetslösheten, men
det lämnar jag därhän.

Jag läste för en tid sedan med intresse
en artikel av herr Kellgren där
han ville göra gällande att friställningen
av arbetskraften var en mycket stor
tillgång för samhället. Jag håller med
honom under förutsättning att det också
finns ett arbete för den person som
omskolats för nya uppgifter.

I samband med diskussionen om beredskapsarbetena
tog herr Kellgren upp
frågan om vägarna. Han undrar om det
är någon skillnad att färdas på en väg
som är byggd via beredskapsarbete eller
via det ordinarie byggnadssättet genom
vägverket. Det är det inte för den
som färdas på vägen. Men jag frågar
herr Kellgren om han anser att det är
ett naturligt tillstånd och om han tror att
de som går i beredskapsarbeten känner
det så. Det tror inte jag.

Herr Kellgren talade sedan om arbetslösheten
i procent räknat. Procentsatsen
skulle bli litet högre om vi hade
möjlighet att registrera den dolda arbetslöshet
som dock finns. Herr Kellgren
tog också upp olika ål gärder när
det gäller att avskaffa, som han sade,
arbetslösheten som socialt problem.
Han nämnde flyttningsbidragen, omskolningen
och beredskapsarbetena.

Men det väsentliga är väl i alla fall
här att man skapar sysselsättning. Jag
vill hävda att den första försvarslinjen
mot arbetslösheten går inom företagen,
och det gäller att skapa sysselsättning
och driva en aktiv näringspolitik.

Herr Kellgren nämnde att jag var
med i 1960 års arbetsmarknadsutredning,
där vi diskuterade dessa frågor
om utvecklingen i framtiden. Den 17
december 1964, när arbetsmarknadsutredningen
slutjusterades, skrev utredningen
så här:

»Det finns tecken som tyder på att
den internationella konkurrensen un -

der kommande år blir hårdare på
många för vårt land viktiga områden
än den varit under de närmast förflutna
åren. Om detta skulle bli fallet kommer
interna pris- och kostnadsstegringar
att bli en större fara för sysselsättningen
än hittills.»

Man slår fast här att det är prisutvecklingen,
inflationen, som är en stor
fara för sysselsättningen, men den ägnade
regeringen inte någon större tanke
vid den tiden.

Herr Kellgren säger att det måste vara
solidaritet för att lösa dessa frågor.
Vi har aldrig bestridit detta. Den uppfattningen
slogs väl fast när vårt parti
i början av 1930-talet var med om att
lösa de svåra problem som då fanns. Det
var solidaritet.

Men jag vill fråga herr Kellgren: Vilken
solidaritet visar herr Kellgren när
det gäller glesbygderna och de mindre
orternas folk i fråga om behovet av
sysselsättning? Vad sade LO i sitt näringspolitiska
program 1960? Man sade
helt enkelt det att den lokaliseringspolitik
som hade förts dittills var felaktig,
och det var viktigare att koncentrera.
I stället för att lokalisera till
mindre orter skulle man lokalisera till
större. Jag efterlyser, herr Kellgren, solidariteten
i det här fallet.

Med dessa kommentarer, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till de
reservationer där centerns representanter
är med.

Herr FAGERLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte i likhet
med herr Gustavsson i Alvesta försöka
att på något sätt kommentera denna debatt
utan vill bara ta upp ett par av
hans yttranden.

Herr Gustavsson talar om var det förekommer
svårigheter i fråga om bostäderna
vid rationalisering av jordbruk.
Den reservation som här diskuteras
gäller ju inte upprustning av bostäder
utan upprustning av ekonomibyggnader.
Man har emellertid mycket stora

Onsdagen den 24 april 1968 em.

Nr 19 131

Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m.

svårigheter även när det gäller att bli
av med bostäder på vissa orter. I hälften
av fallen måste utjämningsbidrag
med ungefär halva beloppet sättas in.
Så ligger det till med den saken.

Om den röda stugan har jag aldrig
sagt någonting tidigare i riksdagen. En
hel del av herr Gustavssons argument
har jag däremot hört honom använda i
denna kammare otaliga gånger förut.
Även om jag har tagit upp denna fråga
vid något tillfälle i en diskussion med
honom i Kronobergs län, har jag väl
rättighet att tala om den här i riksdagen
för första gången, .lag anser också
att det är allvarliga ting vi diskuterar.
Därför tycker jag inte att man skall
försöka raljera med dem.

Herr Gustavsson i Alvesta talar sedan
om logik. Vad var det jag efterlyste
när jag talade om logik? Jag ber att
få läsa upp det en gång till. Samma personer
står bakom både reservationen 15
och reservationen 16. I den förra säger
de att »förslagen syftar till en ökad
differentiering av stödet i avsikt att genom
generösare stöd stimulera etableringar
och utbyggnader av industriföretag
i främst det norrländska inlandet».
I reservation 16 yttrar de: »Lokaliseringspolitiken
bör alltså, om högsta effekt
skall kunna uppnås, ha samma inriktning
i alla bristområden som den
som gäller för norra stödområdet.» Det
är på den punkten jag tycker mig finna
en dualism. Herr Gustavsson i Alvesta
har inte kunnat ta ifrån mig denna
uppfattning.

Herr KELLGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara påpeka
för ledamoten av 1960 års arbetsmarknadsutredning
herr Gustavsson i Alvesta,
att det finns möjligheter att registrera
den dolda arbetslösheten. Dessa arbetskraftsundersökningar,
som genomförs
en gång i kvartalet, har bl. a. till
syfte att registrera den totala sysselsättningen
men även den totala undersys -

selsättningen. Speciellt intresse bär ägnats
frågan, huruvida de gifta kvinnorna
bör betraktas såsom undersysselsatta
eller inte. Det är från denna undersökning
som exempelvis siffran 140 000
undersysselsatta gifta kvinnor härstammar.

Glesbygdsprogrammet skall inte vara
ensidigt, herr Gustavsson i Alvesta! För
att man skall kunna komma till rätta
med glesbygdernas problem krävs både
aktiv sysselsättningspolitik och god rörlighetspolitik
och dessutom viss utbildningspolitik.
Glesbygdsprogrammet omfattar
människor i alla åldrar. Inom glesbygdsområdena
finns även rätt många
personer som är i de åldrarna, att deras
sysselsättningsproblem bäst löses genom
att utbildningsåtgärder sätts in.
Sådana åtgärder kan vi därför inte avvara,
lika litet som vi kan avstå från
direkt sysselsättningsfrämjande åtgärder
som skapar arbetstillfällen för befolkningen
i glesbygderna.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Arbetsmarknadssituationen
har ju varit dagens stora debattämne,
och förvisso inger den stora
bekymmer inte minst för alla de människor
som saknar arbete och inkomst.
Trots den lilla ljusning som inträtt är
antalet arbetslösa i april i år större
än vid samma tidpunkt i fjol. Den
konjunkturuppgång som vissa personer
siat om låter fortfarande vänta på sig,
och ingen vet väl i dag när en sådan
förbättring kan inträda mera varaktigt.

I avvaktan på en konjunkturförbättring
har vi ansett det självklart att satsa
på arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Hit hör också beredskapsarbeten och
liknande projekt. Sådana torde inte
saknas, men man måste likväl fråga
sig om arbetsmarknadsmyndigheterna
med något större allvar utnyttjar dessa
möjligheter i stället för att låta människorna
gå utan arbete.

Vi har ju gott om dåliga vägar på de

132 Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 em.

Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m.

flesta håll i landet. En upprustning av
dessa skulle kunna erbjuda åtskilliga
arbetstillfällen. Vi har också en betydande
sektor av enskilda vägar, där
det finns ett stort behov av förbättring
och nybyggnad. De statsbidrag som
står till förfogande för dessa vägar är
synnerligen begränsade. Från mitt hemlän
vet jag att väntetiden är tio år
eller längre. Under den tiden får dessa
människor kämpa med sina dåliga vägar
och själva bestrida dryga underhållskostnader.
Vad vore då naturligare
än att även sådana enskilda vägar, som
redan är projekterade och kostnadsberäknade
och som väntar på sin turordning
på vägförvaltningens kölista, toges
in i planerna för beredskapsarbeten?

Vikande konjunkturer i skogen och
vissa andra sektorer av näringslivet har
friställt arbetskraft som med en smidig
och anpassningsbar arbetsmarknadspolitik
skulle kunna placeras på sådana
arbeten, särskilt som dessa vägprojekt i
många fall finns inom samma sektor
som den friställda arbetskraften. Många
skulle alltså kunna beredas arbete i sin
hemort utan att behöva förflyttas.

Statsutskottet har haft att behandla
ett flertal motioner med yrkande av
detta innehåll, vilka alla avstyrkts. Själv
har jag väckt två motioner, i vilka jag
hemställt att riksdagen skulle uttala sig
för att vägbyggnader må ske i ökad
omfattning som beredskapsarbeten.

I en av dessa motioner har jag särskilt
hemställt om att riksdagen skulle
uttala sig för att förbättringar och nybyggnader
av enskilda vägar skulle ske
i ökad omfattning som statskommunala
beredskapsarbeten. Jag tror att många
kommuner som har friställd arbetskraft
gärna skulle vilja medverka i en
sådan arbetsmarknadspolitik. Utskottet
har emellertid avstyrkt motionerna.

Det finns på denna punkt en reservation
fogad till utskottets utlåtande,
och jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till reservation 6.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom 1

Utskottets hemställan bifölls.

Mom 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Petersson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 2) i
utskottets utlåtande nr 63, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Petersson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 169 ja och 32 nej,
varjämte 5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 3 och 4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 5

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna 1:4
och II: 7 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Onsdagen den 24 april 1968 em.

Nr 19 133

Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m.

Mom. 6—8

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 9

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Nilsson i Tvärålund begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 9) i
utskottets utlåtande nr 63, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Per Jacobsson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 117 ja och 88 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 10

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Gustafsson i Skellefteå

begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 10) i
utskottets utlåtande nr 63, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3) av herr Per Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafsson i Skellefteå begärde
emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 133 ja och
71 nej, varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 11

Herr tahnannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 4);
och fann herr talmannen den förra proprositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Nilsson i Tvärålund begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 11) i
utskottets utlåtande nr 63, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

134 Nr 19 Onsdagen den 24 april 1968 em.

Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m.

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 4) av herr Per Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 133 ja och 72 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 12

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 5);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Nilsson i Tvärålund begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 12) i
utskottets utlåtande nr 63, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 5) av herr Per Jacobsson
in. fl.

lertid rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 130 ja och 74 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 13

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 14

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 6)
av herr Per Jacobsson m. fl.; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. 15 och 16

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 17

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 7);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Gustafsson i Skellefteå
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 17) i
utskottets utlåtande nr 63, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 7) av herr Per Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av

Onsdagen den 24 april 1968 em.

Nr 19 135

Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m.

kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen
och att kammaren alltså bifallit
utskottets hemställan.

Mom. 18 och 19

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 20

Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till reservationen 8) av
herr Per Jacobsson m. fl.; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. 21

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 9);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Ljungberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 21) i
utskottets utlåtande nr 63, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 9) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fröken Ljungberg begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 108 ja och 97 nej, varjämte 1
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 22—24

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 25

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 10);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Gustafsson i Skellefteå
degärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 25) i
utskottets utlåtande nr 63, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 10) av herr Per Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafsson i Skellefteå begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 126 ja och 78 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 26 och 27

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 28

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 11)

136 Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 em.

Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m.

av herr Per Jacobsson m. fl.; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. 29

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 12);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Nilsson i Tvärålund begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 29) i
utskottets utlåtande nr 63, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 12) av herr Per Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 133 ja och 72 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 30—33

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 34

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 13);
och fann herr talmannen den förra pro -

positionen vara med övervägande ja
besvarad. Fröken Ljungberg begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 34) i
utskottets utlåtande nr 63, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 13) av herr Virgin in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fröken Ljungberg begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 167 ja och 33 nej, varjämte
6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 35

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 14)
av herr Per Jacobsson m. fl.; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. 36

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 37

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 15);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja be -

Onsdagen den 24 april 1968 em.

Nr 19 137

Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m.

svarad. Herr Nilsson i Tvärålund begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 37) i
utskottets utlåtande nr 63, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 15) av herr Per Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 133 ja och 71
nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 38

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 16)
av herr Per Jacobsson m. fl.; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. 39

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 17);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Nilsson i Tvärålund begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande vo5*
— Andra kammarens protokoll 1968.

teringsproposition upplästes och godkändes
:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 39) i
utskottets utlåtande nr 63, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 17) av herr Per Jacobsson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 132 ja och 71 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 40

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 41

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 18);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustafsson i Skellefteå begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 41) i
utskottets utlåtande nr 63, röstar

Ja;

AV 19

138 Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 em.

Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 18) av herr Per Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafsson i Skellefteå begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 133 ja och 70 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 42

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 19);
och fann herr talmannen, den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Björkman begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, soim vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 42) i
utskottets utlåtande nr 63, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 19) av herr Virgin m. fl.

sitionen. Herr Björkman begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 108 ja och 97 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 43—48

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 49

Herr talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen 20 a) av
herr Per Jacobsson m. fl.; samt 3:o)
bifall till reservationen 20 b) av fru
Elvy Olsson m. fl.; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustafsson i Skellefteå begärde likväl
votering, i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr
talmannen nu fann den under 2:o) angivna
ha flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen begärde
dock herr Nilsson i Tvärålund votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
mom. 49) i statsutskottets utlåtande
nr 63 antager reservationen 20 a)
av herr Per Jacobsson m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 20 b) av fru Elvy Olsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropo -

Onsdagen den 24 april 1968 em.

Nr 19 139

Anslag i vad avser arbetsmarknad och lokaliseringsstöd m. m.

sitionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 46 ja och 42 nej,
varjämte 117 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 49) i
utskottets utlåtande nr 63, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 20 a) av herr Per Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Gustafsson i Skellefteå
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 138
ja och 64 nej, varjämte 4 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 50

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 51

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,

dels ock på bifall till reservationen 21);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Gustafsson i Skellefteå
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes
:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 51) i
utskottets utlåtande nr 63, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 21) av herr Per Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafsson i Skellefteå begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 162 ja och 38 nej,
varjämte 6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 52

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 22);
och famn herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 52) i
utskottets utlåtande nr 63, röstar

Ja;

140 Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 em.

Meddelande angående arbetet under återstoden av vårsessionen

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 22) av fru Elvy Olsson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att lian funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 161 ja och
31 nej, varjämte 14 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 53—55

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 2

Meddelande ang. arbetet under återstoden
av vårsessionen

Herr TALMANNEN yttrade:

Dagens sammanträde kommer att fortsättas
till dess att hela föredragningslistan
är genomgången. Därigenom blir
det icke nödvändigt att anordna kvällsplenum
på fredag, den 26 april.

Under nästa vecka hålles endast ett
arbetsplenum, nämligen fredagen den
3 maj kl. 10.00. Ej heller detta sammanträde
torde behöva fortsättas på
kvällen.

Vid arbetsplenum onsdagen den 15
maj kl. 10.00 behandlas bland annat
statsutskottets utlåtande angående
bostadsförsörjningen. Sammanträdet
nämnda dag kommer att avslutas omkring
kl. 17.00 med hänsyn till firandet
av riksbankens 300-årsjubileum. Torsdagens
frågestund och arbetsplenum,
som enligt den preliminära planen skul -

le börja kl. 14.00, framflyttas till kl.

13.00. Vid fredagens arbetsplenum, som
planenligt tar sin början kl. 10.00, upptas
bland annat konstitutionsutskottets
utlåtande i författningsfrågan till avgörande.
Sammanträdet fortsättes på
kvällen om så erfordras.

Under vårsessionens näst sista arbetsvecka
upptar den preliminära planen
bordläggningsplenum måndagen
den 20 maj kl. 16.00, arbetsplenum tisdagen
den 21 maj kl. 10.30, frågestund
och arbetsplenum onsdagen den 22 maj
kl. 10.00 och bordläggningsplenum fredagen
den 24 maj kl. 14.00. Vid onsdagens
sammanträde behandlas bland annat
statsutskottets utlåtanden om det
statliga utvecklingsbiståndet och angående
statligt stöd till teknisk forskning.
Detta sammanträde fortsättes ej
på kvällen med hänsyn till Folknykterhetens
dag den 23 maj, Kristi Himmelsfärdsdag.
Av detta skäl och då arbetsbelastningen
under den sista arbetsveckan
blir mycket hård är det
icke uteslutet att det blir ofrånkomligt
att — med ändring av de ursprungliga
planerna — anordna ett arbetsplenum
fredagen den 24 maj. Detta kommer i
så fall att ta sin början kl. 10.00. Det
kan vidare visa sig nödvändigt att anordna
ett sammanträde lördagen den
25 maj för besvarande av interpellationer.

Bordläggningsplenum måndagen den

27 maj, som preliminärt utsatts till kl.

16.00, torde komma att börja väsentligt
tidigare för att tillfälle skall beredas
för avlämnande av interpellationssvar.
Vid sammanträdet tisdagen den

28 maj kl. 10.30 behandlas bland annat
försvarsfrågan och hvreslagstiftningen,
onsdagen den 29 maj kl. 10.00
mervärdeskatten och den allmänna arbetsgivaravgiften
och torsdagen den 30
maj kl. 10.00 bevillningsutskottets betänkande
med anledning av kompletteringspropositionen
och bankoutskottets
utlåtande angående den ekonomiska politiken.
Fredagen den 31 maj kl. 10.00

Onsdagen den 24 april 1968 em.

Nr 19 141

Rätt till skattefri avsättning av medel för omskolning av personal in. m.

har som bekant utsatts ett arbetsplenum
för eventuella gemensamma voteringar.

§ 3

Rätt till skattefri avsättning av medel
för omskolning av personal m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 27, med anledning av motioner
om rätt till skattefri avsättning
av medel för omskolning av personal
m. in.

Bevillningsutskottet hade upptagit till
behandling i ett sammanhang följande
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 122
av herr Nyman m. fl. samt II: 166 av
herrar Enskog och Nyberg, i vilka hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t begärde en snabb utredning
av möjligheterna att låta företag
skattefritt avsätta medel till särskilda
fonder för personalens omskolning, omplacering
och friställning;

2) de likalydande motionerna I: 376
(jfr I: 330) av herr Holmberg m. fl.
och 11:467 av herr Bohman in. fl., i
vilka hemställts, att Kungl. Maj :t måtte
förelägga 1968 års höstriksdag förslag
om sådana ändringar i skatteförfattningarna,
att företag erhölle rätt att till
särskilda omställnings- och utbildningsfonder
skattefritt avsätta medel, avsedda
att tas i anspråk i samband med
förutsedda eller pågående strukturförändringar
i företagen, särskilt i lägen
då dessa förutsattes leda till friställning
av arbetskraft.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med anledning av
notionerna 1:122 och 11:166 samt
1: 376 och II: 467 i skrivelse till Kungl.
Maj :t begära skyndsam utredning av
möjligheterna för företagen att skattefritt
avsätta medel till särskilda omskolnings-
och utbildningsfonder.

Reservation hade avgivits av herrar
John Ericsson och Einar Eriksson, frö -

ken Ranmark, herrar Paul Jansson, Arne
Pettersson, Brandt, Allard, Asp och
Andersson i Essvik samt fru Holmquist
(samtliga s), vilka ansett att utskottet
bort hemställa

att riksdagen måtte avslå

1) motionerna I: 122 och II: 166 samt

2) motionerna I: 376 och II: 467.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Frågan i detta betänkande
gäller om företagen skall få rätt
att skattefritt avsätta vinstmedel till
särskilda omskolnings- och utbildningsfonder.
I och för sig är det ett behjurtansvärt
syfte. Ett av de mest betydelsefulla
hjälpmedel som finns inom arbetsmarknadspolitiken
är omskolningen.
Det är val därför denna nu används
som motivering för att man skall ge
vissa företag ytterligare möjligheter att
slippa skatt. Det är nämligen uppenbart
att inte alla företag får så stora vinster
att de kan utnyttja en sådan rätt till
avsättning. Redan nu finns så stora
möjligheter till vinstavsättning — jag
syftar på investeringsfonderna — till
avskrivningar och till generösa lagervärderingar
att de inte kan utnyttjas
på grund av vinstutvecklingen.

Detta gäller i allmänhet och alldeles
särskilt i den konjunktur som nu råder.
Det är därför det klagas på en
försämrad självfinansiering. Ett mycket
stort antal företag kan säkerligen
aldrig få någon glädje av ifrågavarande
fondavsättning. Den skulle bli till
fördel för vissa men till nackdel för
andra.

Nu har kammaren under hela eftermiddagen
diskuterat alla de åtgärder
som samhället vidtar i sysselsättningsskapande
syfte. Däri ingår en betydande
omskolningsverksamhet; denna har
kraftigt vidgats under senare år. Vi
reservanter vill inte vara med om att
vid sidan av dessa åtgärder — som är
mycket kostnadskrävande — införa ock -

142 Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 em.

Rätt till skattefri avsättning av medel för omskolning av personal m. m.

så rätt till skattefri fondavsättning för
ifrågavarande verksamhet. Därför yrkar
vi avslag på de väckta motionerna,
och jag hemställer om bifall till reservationen.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! I denna fråga har utskottet
följt förslagen i motioner från
högerpartiet och folkpartiet som innebär
att medel skattefritt får avsättas för
omskolning inom företagen.

Nog är det litet svårt att följa den
ärade talesmannen för reservationen i
hans argumentering. Jag tycker det är
något av ett försvar för de obotfärdigas
förhinder. Herr Brandt säger att för
en del innebär förslaget vissa nackdelar
och för andra vissa fördelar. Vad
som är väsentligt i denna fråga är ju
att vårt förslag medför vissa fördelar
för arbetstagarna — även om nu inte
varje företag kan utnyttja ifrågavarande
möjligheter.

Vad är det motionärerna vill? Att
samhället skall utnyttja näringslivets
egna möjligheter att ge utbildning och
omskolning som en komplettering till
de insatser som samhället gör och måste
göra. Vad vinner vi med det? Vi
vinner en smidigare och snabbare anpassning
till produktionens och teknikens
krav. Vi vinner större säkerhet
för de anställda att snabbare och direkt
återgå till produktionen. Vi ger
de anställda bättre möjligheter att pröva
sina förutsättningar att passa in i en
ny verksamhet.

Omskolning är inte bara en form av
utbildning utan också en fråga om personliga
förutsättningar och personlig
trivsel. Den kan många gånger prövas
betydligt bättre om man ger nya yrkeskunskaper
i företagen. Ju större och
snabbare strukturförändringen blir desto
angelägnare är det att göra omskolningen
anpassningsbar och effektiv.

I dag befinner vi oss i en situation,
där alla anställda kan beröras av de
strukturförhållanden som vi har debatterat
hela dagen. Det gäller arbetsledare,
tjänstemän och arbetare inom företagen.

Herr talman! Utskottets förslag ger
enligt min mening större trygghet för
alla dessa arbetstagare än den avstyrkande
reservationen som socialdemokraterna
i utskottet står för. Jag yrkar
alltså bifall till utskottets hemställan.

Herr ÖHVALL (fp):

Herr talman! Inte heller jag kan följa
herr Brandt i denna fråga. Det förhållandet
att inte alla företag kan göra
avsättning till fonderna kan inte vara
något skäl till att avstå från en sådan
här smidig form till anpassning i ett
nytt läge. Det primära syftet med omskolningen
och vidareutbildningen är
ju att få en så smidig anpassning som
möjligt till en ny situation för anställda
i de företag som råkar in i en period
då extraordinära åtgärder måste
vidtagas.

I 1966 års riksdagsbeslut ges arbetslöshetsbegreppet
en mycket generös
tolkning. Det har varit riksdagens avsikt
att till de arbetslösa räkna även
dem som inte är direkt arbetslösa eller
friställda men som kan tänkas bli det
inom en nära framtid. Den utformning
av arbetsmarknadspolitiken som riksdagen
beslutat är ett uttryck för en
önskan att göra denna omställning så
smidig som möjligt. Förslaget att företagen
skattefritt skall få avsätta medel
för omskolningen av de anställda måste
ses som en förstärkning av de åtgärder
som vi tidigare har beslutat här
i riksdagen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Bara en kort replik!
Nödvändigheten av omskolning har
många av kammarens ledamöter talat

Onsdagen den 24 april 1968 em.

Nr 19 143

Ombildning av Sveriges investeringsbank AB

om i eftermiddag, och den är vi alla
överens om; det är inte detta frågan
gäller. Jag framhöll också att samhället
gör åtskilligt för att bereda sådan omskolning.

Herr Öhvall säger att det förhållandet
att inte alla kan komma i åtnjutande
av denna möjlighet inte är något
skäl för att inte godta den. Naturligtvis
är det inte något huvudskäl, utan
det är att det för att man skall kunna
göra denna skattefria avsättning erfordras
att företagen har vinster. Säkerligen
kommer dessa aldrig att bli så stora
som de var under 1950-talet, och följaktligen
kan inte heller självfinansieringen
bli lika hög. Nu är de alltså inte
större än att det inom de möjligheter
som redan finns rymmes avsättning till
investeringsfonder, avskrivningar av
maskiner, generös lagervärdering och
allt jag talat om; det är alldeles uppenbart.

När samhället ändå gör så mycket
för den enskilde arbetstagarens trygghet
och det kostar så mycket vill vi vid
sidan av denna satsning inte vara med
om att införa denna möjlighet i skattelagstiftningen.
Detta är egentligen ingenting
nytt, utan principen är densamma
som jag har talat om tidigare i
andra sammanhang och som vi vidhåller.
Vi reservanter vidhåller vår mening.

Jag ber alltså att få vidhålla mitt tidigare
yrkande.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Brandt begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller

bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 27, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr John Ericsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 98 ja
och 104 nej, varjämte 1 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
av herr John Ericsson m. fl.

§ 4

Ombildning av Sveriges
investeringsbank AB

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av motioner angående
ombildning av Sveriges investeringsbank
AB.

Förslag om en utredning rörande utformningen
av Sveriges investeringsbank
AB hade väckts i vissa motioner,
i vilka dessutom upptagits andra frågor
rörande näringslivets kapitalförsörjning.
I detta utlåtande behandlade
bankoutskottet dessa motioner såvitt de
avsåge investeringsbanken. I övriga delar
behandlades motionerna i utskottets
under nästföljande paragraf redovisade
utlåtande, nr 24.

Ifrågavarande motioner var

dels de likalydande motionerna I: 182
av herr Holmberg m. fl. och II: 238
av herr Bohman m. fl., vari bl. a. yrka -

144 Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 em.

Ombildning av Sveriges investeringsbank AB

des att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t skulle hemställa att Kungl. Maj :t
måtte efter utredning framlägga förslag
till ombildning av Sveriges investeringsbank
AB, ökade möjligheter till insyn
däri samt medverkan från utomstående
institutioner efter de riktlinjer som angivits
i motionerna;

dels de likalydande motionerna I: 657
av herrar Dahlén och Bengtson samt
II: 835 av herrar Hedlund och Weden,
vari yrkas, såvitt nu var i fråga, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
skulle begära att en parlamentarisk utredning
skyndsamt tillsattes för övervägande
av möjligheterna att öka kapitaltillgången
och underlätta näringslivets
kapitalförsörjning i syfte att möjliggöra
en snabbare ekonomisk tillväxt
och standardhöjning i vårt land, samt
att åt sagda utredning skulle uppdras
att särskilt pröva en sådan utformning
av Sveriges investeringsbank AB och
investeringsbanksverksamheten att monopol
och maktkoncentration så långt
det vore möjligt undvekes och verksamheten
icke kunde utnyttjas i socialiseringssyfte.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte avslå motionerna
1:182 och 11:238 samt 1:657 och
II: 835, samtliga såvitt nu var i fråga.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Åkerlund (h), Stefanson
(fp), Mattsson (ep), Brundin (h), Regnéll
(h), Berglund (fp) och Börjesson
i Glömminge (ep), vilka ansett att utskottet
bort hemställa

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 182 och II: 238 samt I: 657
och II: 835, samtliga såvitt nu var i
fråga, hos Kungl. Maj:t hemställa om
utredning rörande en ombildning av
Sveriges investeringsbank AB m. m. enligt
i reservationen angivna riktlinjer;

2) av herr Löfgren (fp), utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! I fjol fattade riksdagen
beslut om inrättande av Investeringsbanken.
Från vår sida var vi inte emot
att en investeringsbank kom till, fastän
vi hade ett förslag om annan utformning.

Nu har det visat sig att banken under
det år som gått egentligen inte har bedrivit
någon större verksamhet. Vi har
blivit informerade om att banken övervägt
vissa aktuella lånebehov och haft
kontakter med företag som visat intresse
för att ta lån i banken. För dagen känner
man emellertid inte till hur stor
omfattning utåningen eventuellt skulle
kunna få.

Vi anser det viktigt att staten träder
till när det gäller att ta vissa risker.
Tidigare under dagen har vi diskuterat
arbetslösheten, lokaliseringen och sysselsättningen
inom olika områden där
statliga åtgärder är nödvändiga, och
det är klart att om en normal tillförsel
av kapital inte sker så måste också kapitalförsörjningen
tryggas på något sätt
under samhällets medverkan. Men det
betyder inte att vi är riktigt nöjda med
det sätt på vilket denna medverkan sker.
Vi anser, som vi har antytt även under
fjolåret, att Investeringsbanken kom till
mycket hastigt och utan de förberedande
utredningar som riksdagen vanligen
brukar förorda innan den fattar beslut
i en så stor och viktig fråga.

Vi har varit rädda för att denna investeringsbank
kunde utvecklas till ett
monopol inom vissa delar av kapitalmarknaden.
Såsom vi har antytt i motionen
och i reservationen är vi inte i alla
stycken nöjda när det gäller rätten att
köpa aktier.

Att ingen grundlig utredning föregick
beslutet om inrättandet av Sveriges investeringsbank
betraktar vi som en brist.
Osäkerhet kan därigenom skapas om
bankens framtida verksamhet och förvaltning.
Även om det kan se egendomligt
ut att utreda en fråga varom beslut
redan fattats, anser vi dock att en utredning
om den framtida utformningen

Onsdagen den 24 april 1968 em.

Nr 19 145

Ombildning av Sveriges investeringsbank AB

av Investeringsbanken bör komma till
stånd. Att vi inom centerpartiet i fjol
röstade för förslag om Investeringsbanken
berodde på att vi var fullt medvetna
om det starka akuta behovet av krediter
för näringslivet. Litet märkligt är det då
att banken ännu inte kan redovisa några
placeringar av kapital för investeringar.

Vad vi syftar till med vår reservation
är, som jag nyss nämnde, att få
till stånd en parlamentarisk utredning
om den framtida verksamheten för att
vi sedermera skall kunna ta ställning
till de förändringar i bankens uppbyggnad
som eventuellt kan föranledas därav
och kanske ge den en utformning
som gör den mer likvärdig det övriga
bankväsendet.

Med dessa ord ber jag att få yrka
bifalll till reservationen 1.

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman ! Jag kan i allt väsentligt
instämma i vad herr Börjesson i Glömminge
sagt beträffande vår reservation.
Det föreliggande utskottsutlåtandet behandlar
en motion som är gemensam för
folkpartiet och centerpartiet, och vi har
i reservationen mycket grundligt utvecklat
våra synpunkter på det yrkande som
där ställts.

Det är sant att Investeringsbanken
tillkom efter en intensiv debatt. Från
mittenpartiernas sida framhöll vi under
denna debatt att statens medverkan i en
sådan bank till viss del tillgodosåg våra
krav på en mera aktiv näringspolitik.
Vi fann det viktigt att man tog större
hänsyn till nya kreditgivningsmöjligheter
för sådana projekt, som var långsiktiga
och innebar risktagande.

Den nu bildade Investeringsbanken
intar enligt vår mening en stark monopolställning
på denna viktiga del av
kreditmarknaden. Denna monopolställning
medför stora möjligheter till misstag
och felinvesteringar samt risker för
företagsekonomiska och samhällsekonomiska
förluster. Vi framhöll också i fjol
som vår uppfattning att banken gavs en

sådan utformning att den skulle kunna
användas som socialiseringsinstrument.
Såsom herr Börjesson i Glömminge anförde
hade inte någon större utredning
föregått bildandet av banken.

Sedan nu banken bildats och dess styrelse
sammansatts, ger detta bekräftelse
på att våra farhågor var riktiga. Bankens
styrelse består uteslutande av ledamöter
direkt eller indirekt anslutna till regeringspartiet.
En del av styrelsens medlemmar
är verksamma i statliga företag.
Vi befarar att den objektivitet som borde
vara bankens kriterium alltför mycket
eliminerats. En parlamentarisk utredning
med uppgift att bl. a. föreslå en
sådan utformning av Investeringsbankens
verksamhet att monopol och maktkoncentration
så långt möjligt undvikes
påyrkas därför i vår motion.

Utskottet har vid behandlingen av motionen
inte ansett sig kunna biträda våra
önskemål, detta inte heller i den del
som avser yrkanden på att även Investeringsbanken
skall ställas under bankinspektionens
tillsyn.

De tre borgerliga partierna har därför
i en reservation givit uttryck för sina
synpunkter. Reservanterna finner starka
skäl tala till förmån för motionerna och
en omläggning av Investeringsbankens
verksamhet efter de riktlinjer som här
antytts. Då en utveckling, som leder till
konkurrens för de traditionella kreditinstituten,
pågår under statsmakternas
aktiva medverkan, saknas anledning att
tillämpa andra principer i fråga om de
institutioner som svarar för kreditgivningen
till mera riskbetonade och långsiktiga
investeringar.

Den utredning som vi här föreslår
skall alltså pröva en sådan utformning
av Sveriges investeringsbank AB och av
investeringsbanksverksamheten att monopol
och maktkoncentration så långt
som möjligt undvikes och att verksamheten
inte kan utnyttjas i socialiseringssyfte.
Vid en sådan utredning bör även
beaktas frågan om hur de mindre och
medelstora företagens lånebehov skall

146 Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 em.

Ombildning av Sveriges investeringsbank AB

kunna tillgodoses bättre än vad som för
närvarande sker.

Med dessa kortfattade ord, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till reservationen
1.

Herr FRANZÉN i Motala (s):

Herr talman! Det är tydligt att den
knappt ett år gamla Investeringsbanken
inte lämnar de borgerliga partierna någon
ro. I år bär emellertid oppositionen
enats om kravet på en parlamentarisk
utredning rörande ombildning av Investeringsbanken.
Förra året var i varje
fall högern redo att yrka avslag på propositionen
om banken, men i årets motioner
återfinns i stort sett samma argument
som tidigare. Möjligen söker man
nu kanske mer än tidigare i motionerna
skjuta in sig på resonemanget om att
arbetsmarknadens organisationer skulle
vara intresserade av att placera pengar
i Investeringsbanken. Detta förefaller
mig vara ett illa valt exempel, eftersom
dessa organisationer självfallet vill ha
sina tillgångar lättillgängliga, vilket inte
skulle bli fallet, därest man gjorde stora
placeringar i Investeringsbanken. I Investeringsbankens
verksamhet rör det
sig i de flesta fall om långsiktiga lån,
delvis sammankopplade med ett visst
risktagande.

Inte heller motionsyrkandena från såväl
högern som mittenpartierna om att
Investeringsbanken bör ställas under
bankinspektionens kontroll finns det anledning
att tillmötesgå bl. a. därför alt
bankinspektionen själv anser detta vara
obehövligt. Investeringsbanken är ju
inte en bank i vedertagen mening. Det
finns inga insättares intressen att tillvarata;
bankens verksamhet har t. ex. en
helt annan karaktär än vanliga sparoch
affärsbanker. Detta och flera andra
faktorer talar för att bankinspektionen
inte behöver kopplas in i sammanhanget.
Det är således, som jag och majoriteten
i utskottet ser det, ett meningslöst motionsyrkande.

I motionerna och i reservationen vill
man ha en halvstatlig bank. Oppositionen
menar genom detta grepp förmodligen
att banken skulle skötas bättre än
i nuvarande former. Det är som jag uppfattar
det att opåkallat ge underbetyg åt
den sittande bankledningen. Jag tror att
man tryggt kan lita till styrelsens förmåga
att på rätt sätt tillvarata och förvalta
samhällets och övrigas pengar.

I reservationen och i motionerna vill
man vidare få till stånd bättre insyn i
bankens verksamhet. Självfallet kan
denna bank lika litet som andra banker
ropa ut över gator och torg, med vilka
företag förhandlingar äger rum om krediter.
Företagarna själva vill naturligtvis
inte heller att så skall ske.

Det är främst högermotionärerna som
är oroade över att allmänheten inte fått
reda på exakt hur många miljoner som
lånats ut. Men i debatten här har både
herr Berglund och herr Börjesson i
Glömminge gjort gällande, att allmänheten
inte erhållit tillräcklig information.

Vad sedan beträffar frågan om den
direkta insynen i bankens verksamhet
vill jag erinra om att det i bankens styrelse
sitter representanter för riksdagen,
för arbetsmarknadens organisationer
genom LO och TCO samt för den privata
företagsamheten liksom även för kooperationen
och de privata bankerna. Oppositionen
bör väl ändå ha något förtroende
för dessa personer. Men denna kritik
är naturligtvis ett utslag av den
gamla vanliga illviljan, som alltid kommer
till uttryck när samhället vidtar åtgärder
för att skapa någon motvikt mot
den privata ekonomiska maktkoncentrationen.

I motionerna gör man vidare ett stort
nummer av de risker för monopolisering
som man tror kan bli en följd av bankens
tillkomst. I högermotionen säges
t. o. m. — och detta skriver mittenpartierna
under i den reservation som fogats
till utskottets utlåtande — att det
föreligger risker för missbruk och poli -

Onsdagen den 24 april 1968 em.

Nr 19 147

Ombildning av Sveriges investeringsbank AB

tiskt betingad kreditgivning. Jag vet
inte hur detta skall tolkas. Skall det
kanske tolkas så, att man på borgerligt
håll har dåliga erfarenheter av nuvarande
storbanker, d. v. s. att dessa skulle
missbruka sin ställning genom att bevilja
politiskt betingade krediter?

Jag tror att det skulle vara av intresse,
om reservanterna för kammaren ville
tala om på vilka grunder man för ett
sådant resonemang.

Mittenpartierna är trots allt en aning
blygsammare än högern och nöjer sig —
åtminstone i motionen — med kravet på
eu ombildning av banken, så att »maktkoncentration
så långt möjligt undvikes».

Vi vill för vår del poängtera att Investeringsbanken
skall vara ett alternativ
för att bryta den ekonomiska maktkoncentration
som nu är samlad på ett
fåtal händer i samhället.

Frågan om rätten för andra institutioner
att bilda konkurrerande bankföretag,
såsom man säger, tas även upp
i motionerna. Utskottet klargjorde redan
förra året att det finns förutsättningar
att bilda enskilda kreditföretag. Att
framställa sådana krav är helt enkelt
att slå in öppna dörrar.

De mindre och medelstora företagens
möjligheter till krediter upptar en stor
del av motionerna. I proposition 56
förra året om inrättandet av Investeringsbanken
underströks också vikten
av att de mindre och medelstora företagens
kreditbehov kunde tillgodoses i
detta sammanhang. Det är inte heller
nagon hemlighet att bankens styrelse
dryftat formerna för kreditgivningen till
dessa företagargrupper och att småföretag
redan erhållit krediter eller lån från
banken. Vi tycker därför att motionärerna
är ute i ogjort ärende. Men banken
skall framför allt såvitt jag förstår
vara med och bygga ut de halvstatliga
kreditinstitutioner som främst svarar för
de mindre och medelstora företagens
kapitalförsörjning. Det gäller närmast
AB Industrikredit och AB Företagskre -

dit. Vidare torde banken få till uppgift
— vi har gjort oss underkunniga också
om det — att stödja dessa företagarkategorier
genom samverkan med företagareföreningarna.
Jag skulle därför
vilja beteckna motionsyrkandena som
ett publikfrieri för att ställa sig in hos
dessa företagargrupper.

Högern tar också i sin motion upp
frågan om bankens hitintills förda verksamhet,
och det har även reservanternas
talesmän gjort tidigare i kväll. Enligt
uppgifter som utskottet inhämtat har en
mängd förhandlingar förts mellan bankens
ledning och olika företag, både
stora och små.

Flera företag har redan fått sin kapitalfråga
ordnad genom banken, andra
väntas inom kort få det. Det intressanta
i sammanhanget är — det har vi också
fått veta — att många företagare sökt
krediter i sina ordinarie banker och
kreditinstitut men därvid blivit rådda
att sälja sina företag och inlemma dem
i större enheter. När dessa företagare
sedan har kontaktat Investeringsbanken
och fått veta att det finns möjligheter
till lån där, har det gått bra att få kapitalfrågan
löst just hos de gamla kreditinrättningarna.
Investeringsbanken har
liksom varit en räddningsplanka — det
borde framför allt centerpartiet och folkpartiet
betänka, då de spelar skyddsänglar
åt de mindre och medelstora företagen.

De senare årens utveckling på kapitalsidan
har mer än väl visat hur nödvändig
Investeringsbanken varit som motvikt
till den ekonomiska maktkoncentration
som vi tidigare har haft. Utskottsmajoriteten
— i år förstärkt med en folkpartist
— kan således inte på någon
punkt dela reservanternas uppfattning
att en utredning, som skulle syfta till
en ombildning av Investeringsbanken,
är nödvändig. För övrigt anser vi att
det är väl starkt att försöka slå sönder
en organisation som ännu inte helt har
kunnat starta sin verksamhet.

Herr talman! Jag ber att med det an -

148 Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 em.

Ombildning av Sveriges investeringsbank

förda få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! I högerpartiets partimotion
begärs eu utredning och förslag
till ombildning av Sveriges investeringsbank
AB samt ökade möjligheter till insyn.
Detta är inte så märkvärdigt, om
man tar följande fakta i beaktande.

I fjol beslöts en höjning av omsättningsskatten
med 1 procent för att inbringa
medel till den här banken, 500
miljoner. Eftersom det var fråga om
omsättningsskatt uppdrogs det åt i huvudsak
mindre och medelstora företag
att inkassera och redovisa dessa 500
miljoner. Självfallet får allmänheten betala
det mesta av pengarna, men det är
dock de mindre och medelstora företagen
som i sista ledet skall kassera in
beloppet.

Samtidigt debatterades Investeringsbanken
ganska ingående. I denna lokal
var den hösten åtskilliga företagare samlade
till ett möte, där inbjuden som
estraddebattör var bankdirektör Callans
i Investeringsbanken. Det förespeglades
då även de mindre och medelstora företagen
att de skulle få glädje av bankens
verksamhet.

När samma direktör besökte bankoutskottet
för ungefär eu månad sedan
hade vi nöjet att rikta en del frågor till
honom. Bl. a. ställdes den frågan hur
det är med bankens förhållande till de
mindre och medelstora företagen. Bankdirektör
Callans svarade så här: »För
oss i Investeringsbanken är det mycket
svårt att umgås med de mindre och medelstora
företagen. Ni får försöka finna
andra vägar att låna era pengar.»

Det är det besked som de mindre och
medelstora företagen har erhållit — hittills
i varje fall.

Men den föregående ärade talaren liksom
många andra påstår, att flera företag
redan har fått glädje av banken. I
dagens TV-debatt bekräftade emellertid
statsrådet Wickman — och jag för -

modar att det var avsevärt fler som
lyssnade till honom än på mig här i
kammaren — att ännu har inget lån utbetalats
från Investeringsbanken. Det
var det besked som statsrådet Wickman
lämnade för ungefär två timmar sedan i
TV-rutan. Han berättade vidare att endast
ett lån hade beviljats, men ännu
inte utbetalats. Jag förutsätter att statsrådet
Wickman därvid talade fullt uppriktigt
inför svenska folket. Det har alltså
ännu inte lämnats något egentligt
stöd vare sig åt den mindre eller den
övriga företagsamheten.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen
1.

I detta anförande instämde herr Nilsson
i Bästekille (h).

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! Herr Franzén i Motala
gjorde ett uttalande som ger mig anledning
att säga några ord. Han yttrade
något som kunde tydas så att utskottet
plus en folkpartist inte ansåg det angeläget
att företa sådana utredningar som
reservanterna har förordat.

Jag vill med anledning därav nämna
att orsaken till att jag inte finns med
bland de övriga reservanterna, utan har
antecknat en blank reservation, är närmast
en teknisk fråga vid själva omröstningen.
Jag kunde helt och hållet instämma
i motionerna I: 657 och II: 835
och i allt väsentligt i det andra motionsparet.
Men vid utskottsbehandlingen
lämnades en redovisning av de olika
yrkandena i dessa motioner, och i högermotionen
var det vissa detaljer som
jag var litet tveksam inför och om vilka
jag menade, att man borde kunna skriva
ihop sig i en reservation. Omröstningen
kom emellertid att ske på ett sådant sätt
att det fanns risk för att de som representerade
dessa motioner skulle stå för
utskottets utlåtande. Eftersom det inte
skulle finnas möjlighet att i en reservation
få till stånd en gemensam skrivning
ansåg jag det riktigare att avstå från att

Onsdagen den 24 april 1968 em.

Nr 19 149

Ombildning av Sveriges investeringsbank AB

delta i den votering som ägde rum. Då
.skulle motionärerna komma att utgöra
eu minoritet och därmed få möjlighet
att skriva ihop sig i en reservation.

Jag har alltså bara lämnat en blank
reservation, men då den andra reservationen
hopskrivits på ett sådant sätt att
de farhågor som jag hyste inte längre
föreligger, har jag ingen anledning att
anmärka mot det sätt på vilket den utformats.

Jag har bara velat meddela detta för
att det inte skall råda någon ovisshet
om min ståndpunkt.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Herr Franzéns i Motala
inlägg föranleder mig att göra några
kommentarer.

Herr Franzén undrade varför man i
motionerna och reservationen hade talat
om risk för politiskt betingad kreditgivning.
Svaret är naturligtvis att en
sådan risk föreligger, när ett stort kreditinstitut
är nära lierat med den politiska
ledningen. Detta gäller oberoende
av regeringens partifärg — och det
är väl ganska klart att så är fallet.

Så menade herr Franzén att man genom
Investeringsbanken fick en nyttig
motvikt med tanke på den maktkoncentration
som enligt hans åsikt för närvarande
kan konstateras inom kreditväsendet.
Han talade om den makt som
där skulle ligga samlad på ett fåtal
händer.

Detta är en fullständigt felaktig beskrivning
av den svenska kreditmarknaden.
Flera institut av olika typer är
där verksamma och inom varje typ
finns många enheter som arbetar i knivskarp
konkurrens med varandra. Sådana
besked har faktiskt också lämnats
av utredningsmän när det varit
fråga om att bedöma hur den svenska
kreditmarknaden fungerar.

På ytterligare en punkt fann jag
herr Franzéns anförande litet underligt.

Han talade om att Investeringsbanken

hade fungerat som »räddningsplanka»
för ett flertal småföretag, som man annars
skulle ha blivit nödsakad att sälja.
Detta stämmer ganska dåligt med de
uppgifter om Investeringsbankens hittillsvarande
verksamhet som lämnats
inför utskottet och som citerats också
av majoriteten i utskottet. Vi har fått
uppgift om att man — om jag inte
minns fel — fram till mitten av mars
hade tecknat avtal med tre företag om
kredit. Och det besked som herr Nordgren
nyss lämnade om vad statsrådet
Wickman i dag yttrat i TV klargör att
dessa tecknade avtal hittills bara i någon
utsträckning har resulterat i utlämnade
krediter och att dessa krediter
ingalunda varit av den art att de
inneburit en räddningsplanka åt småföretag.
Herr Nordgren citerade också
vad bankledningen inför utskottet sagt
om den fullt förklarliga svårigheten för
Investeringsbanken att »serva» småföretagen.

De uppgifter, som herr Franzén i Motala
här står för, är därför rätt förvånande.
De måste vara betingade av en
allmän strävan att teckna en fördelaktig
bild av Investeringsbanken och kan
knappast ha något verklighetsunderlag.
Herr Franzén anser tydligen också själv
att Investeringsbanken får vara sluten
som en mussla lika väl som andra banker
och att man knappast kan inhämta
några besked om dess verksamhet vare
sig från bankens ledning eller från de
kunder som söker kontakt med banken.

Hur man under sådana förhållanden
kan tala om att banken i ett flertal fall
tjänat som räddningsplanka är mig
ganska svårförståeligt.

Herr GÖRANSSON (s):

Herr talman! Att klockan 12 på natten
börja en debatt om Investeringsbankens
hittillsvarande verksamhet och
kommentera de olika synpunkter som
de borgerliga ledamöterna har anfört
skulle för min del ta en m3''cket stor
del av natten i anspråk. Jag kunde emel -

150 Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 em.

Ombildning av Sveriges investeringsbank AB

lertid inte underlåta att säga några ord
sedan jag lyssnat speciellt till herr Nordgrens
men även till herr Börjessons i
Glömminge och Berglunds anföranden,
i vilka de på olika sätt försöker vrida
debatten dithän, att denna bank inte
skulle ha någon funktion att fylla i
vårt samhälle utan kunde läggas ned
omedelbart.

Ibland när det talas om Investeringsbanken
får man en känsla av att bara
för att den inte hjälper småföretagen
saknar den existensberättigande. Ibland
heter det att bara för att de andra bankerna
inte accepterar Investeringsbanken,
skall vi inte heller ha den.

Om de borgerliga representanterna
i denna kammare frågade sina uppdragsgivare,
Svenska arbetsgivareföreningen,
olika företag och den privata
bankvärlden om deras inställning till
Investeringsbanken kan jag försäkra att
de skulle finna att det motstånd som
industrivärlden i fjol gjorde mot Investeringsbanken
nu har släppt. Har inte
de företag som ger er pengar för
er politiska verksamhet talat om att de
har accepterat banken, att de kommer
till banken som kunder på samma sätt
som till vilken annan bank som helst
och begär att få låna pengar, vilket de
också får i den utsträckning som de
önskar?

Vi bör göra klart för oss att Investeringsbankens
hela verksamhet befinner
sig i ett begynnelseskede. Dess
verksamhet började inte, som högerledaren
herr Holmberg påstod under remissdebatten,
för ett år sedan. De som
någorlunda har följt riksdagsarbetet vet
att banken startade den 1 juli 1967. Och
under det tre kvartsår som gått har det
ändå gjorts vissa saker. Det kanske väsentligaste
har varit att skapa en policy,
att få banken accepterad, att visa
dess existensberättigande. Och att bankens
existens är befogad kommer att
visa sig allt tydligare efter hand som tiden
går.

Herr Regnéll frågade varför vi inte ta -

lar om vad vi gör och vem vi lånar till.
Banken har också liknats vid en mussla,
som sluter sitt skal. Då vill jag ställa
motfrågan: Om herr Regnéll går till
sin bank och lånar 10 000 eller 20 000
kronor — eller det belopp han behöver
för att köpa en personlig sak — vill
herr Regnéll då att man skall kunna läsa
i tidningarna följande dag att han
lånat dessa 10 000 eller 20 000 kronor
i banken för att göra den där affären?

Av Investeringsbanken måste man
kunna kräva detsamma som av alla andra
banker. Om kunden-låntagaren inte
vill veta av någon publicering, så skall
banken inte egenmäktigt kunna säga:
Vill ni låna pengar av oss, så skall transaktionen
också publiceras, annars blir
det inget lån av. Sådana affärsprinciper
har då aldrig hittills legat det privata
näringslivet om hjärtat, och de gör det
inte heller för oss. Vi måste arbeta efter
de allmänna premisser som föreligger.
Om ett företag inte vill att det skall
stå i tidningarna att det lånat pengar,
så får vi lånebeviljare inte heller säga
något om den saken.

Sedan kan jag försäkra herr Nordgren
att även önskemålet att kunna bevilja
småföretagen lån är på god väg
att uppfyllas. Som redan anförts i debatten
kan emellertid Investeringsbanken
inte öppna lokalkontor på varje
ort. Vi kan inte bygga bankpalats i alla
landets tätorter, som Handelsbanken,
sparbankerna och de andra kreditinstituten,
som beviljar mera kortfristiga
lån, gör. Eftersom vi skall satsa på lån,
som sträcker sig över en lång tidrymd,
behöver vi en annan verksamhetsform
än de banker vi möter utmed gator och
torg. Detta kan medföra att vi, om antalet
företag blir för stort, tvingas att
bygga upp en administrationsapparat
som så småningom leder till att vi måste
öppna bankpalats i varje stad, och
det är inte meningen i nuvarande skede.
Därför måste vi gå samman med
andra institut och träffa överenskommelser
med dem för att kunna lösa des -

Onsdagen den 24 april 1968 em.

Nr 19 151

Ombildning av Sveriges investeringsbank AB

sa frågor. Det är också ett gott samarbete
på väg på detta område, vilket
kommer att leda till att vi skall kunna
gå ut och hjälpa småföretagen i lika
stor utsträckning som de stora företagen.
Förresten kanske jag kunde få en
definition på vad herr Nordgren menar
med småföretag: Är det de företag som
har ett litet antal anställda eller är det
sådana som lånar litet pengar i förhållande
till sitt kapitalbehov?

Herr talman! Jag skall inte säga mer,
men jag kan än en gång försäkra de
borgerliga ledamöterna att den dagen
kommer när även ni accepterar Investeringsbanken,
precis som era uppdragsgivare
— företagen och andra intressenter
— redan i dag gör.

Herr REGNÉLL (h) kort genmäle:

Herr talman! Först några ord med
anledning av herr Göranssons replik till
mig beträffande vad jag sagt om insynen
i Investeringsbankens verksamhet.
Jag krävde ingalunda att man skulle
gå runt och tala om, vilka affärer som
Investeringsbanken gjort. Jag undrade
tvärtom hur herr Franzén i Motala kunde
vara i besittning av informationer,
som gav honom underlag för uttalandet,
att Investeringsbanken skulle ha varit
en räddningsplanka i besvärliga situationer
för ett antal småföretag. Om han
fått dessa informationer av herr Göransson
frågar jag, hur herr Göransson
har motsvarat det krav på banksekretess,
som är en självklarhet för oss som
arbetar i branschen.

Vidare undrade herr Göransson hur,
som han sade, borgerlighetens uppdragsgivare
— för övrigt ett något underligt
uttryck — nu ser på Investeringsbanken.
Jag tror att det var rätt
många som när banken projekterades
använde den formulering som jag för
min del sammanfattningsvis anlitade i
diskussionen för 11 månader sedan, att
inrättandet av banken tedde sig skäligen
onödigt. Det tror jag fortfarande är
deras bedömning. Det finns så många

institut som tillgodoser de kreditönskemål
som framförs från olika håll, att
det absolut inte var påfordrat att skapa
ett nytt institut.

Den aktivitet som utvecklats inom Investeringsbanken
förefaller det inte
finnas anledning att kritisera. Det sitter
erkänt duktiga människor i ledningen,
och därför finns det skäl att tro att
de har bedömt ärendena på ett sunt
sätt. Men det är också skäl att samtidigt
understryka att aktiviteten hittills
förvisso inte varit särskilt imponerande.
Herr Göransson sade att man har
sysslat med att söka efter en policy.
Möjligen kan det sägas att en sådan
policy borde ha funnits redan innan
man beslöt sig för att införa detta nya
institut.

I övrigt talar herr Göransson förhoppningsfullt
om att man är på god
väg att uppfylla löftena om att kunna
»serva» också småföretagen. Men samtidigt
pekar han själv på de fullt naturliga
svårigheter — jag skulle vilja säga
de prohibitiva omständigheter — som
föreligger när det gäller för detta till
Stockholm lokaliserade företag att verkligen
kunna stå småföretagen till tjänst.

Herr NORDGREN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill till herr Göransson
bara säga att jag inte alls har försökt
vrida denna debatt i någon viss
riktning. Jag har endast redovisat fakta,
och dessa fakta var hämtade från
statsrådet Wickman och från Investeringsbankens
direktör — i varje fall
dessa två herrar bör väl ha gjort sanningsenliga
uttalanden — och sedan
även från den mindre och medelstora
företagsamheten, något som herr Göransson
kanske inte accepterar. Jag
skulle gärna vilja fråga herr Göransson,
eftersom herr Göransson är på väg
hit fram: Vilket enda litet företag är
det som Sveriges investeringsbank har
räddat hittills?

Vidare tycker jag det är beklagligt
att en styrelseledamot i Investerings -

Onsdagen den 24 april 1968 em.

152 Nr 19
Ombilditing av Sveriges investeringsbank

banken i denna talarstol först talar om
vad som gjorts för de mindre och medelstora
företagen och strax efteråt frågar
mig vad som är ett mindre och
ett medelstort företag. Jag trodde verkligen
att en styrelseledamot i Investeringsbanken
hade klart för sig hur det
svenska näringslivet ser ut.

Herr GÖRANSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Det var glädjande att
herr Regnéll tillrättaläde sitt yttrande.
Det skulle ha förvånat mig mycket om
han med sitt uttryck »mussla» hade
menat att vi skulle förbigå banksekretessen
och utlämna företag. Det gläder
mig att han klargjorde innebörden av
sitt uttalande.

Det förvånar mig dock att herr Nordgren
minuten efteråt begärde besked
om vilka företag banken har räddat.
Jag uppmanar herr Nordgren att tala
med herr Regnéll om vad sekretess innebär
i dessa sammanhang. Det skulle
vara av värde om de borgerliga partierna
hjälptes åt även härvidlag.

Min fråga gällde inte vad jag ansåg
vara ett mindre eller ett medelstort företag,
utan jag bad herr Nordgren att
ge besked om hans syn på vad som
var ett stort och ett litet företag. Skall
man räkna antalet anställda eller hur
mycket pengar som behövs per anställd?
Det kunde vara intressant att
få veta herr Nordgrens bedömning av
den saken.

Jag har min bedömning klar, och jag
anser att banken skall stå för rationalisering,
strukturomvandling och utveckling
av näringslivet när det gäller den
privata företagsamheten, när det gäller
kooperationen och när det gäller den
statliga företagsamheten.

Herr REGNÉLL (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag återkommer till de
räddade företagen. Det behövs faktiskt
inte något brott mot banksekretessen
för att man skall förstå att talet om
räddningsaktioner saknar underlag. Vi

har ju fått beskedet att det är tre företag
som över huvud taget har varit i
seriösa diskussioner vilka resulterat i
kreditavtal. Vi har fått beskedet att
det där rör sig om stora företag. De
som skulle ha räddats upp på räddningsplankor
skulle vara små företag.
Enbart genom att studera statistiska
besked — såvida förhållandena inte
ändrats på den allra senaste tiden, sedan
besked lämnades till utskottet —
kan man sålunda konstatera att några
räddningsplankor inte har anlitats.

Herr Göransson hade nyss en förlängd
replik, och han har tidigare meddelat
oss att skulle han redogöra för allt
som skett inom Investeringsbanken så
skulle han behöva ta en stor del av
natten i anspråk. Det tyder knappast
på koncentrationsförmåga; det tycks ju
röra sig om maximalt tre beviljade krediter! Herr

GÖRANSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Utan att lockas alltför
långt ut på sekretessbelagt område kan
jag säga att den uppgift som här har
nämnts om tre företag — en uppgift
som man tydligen har snappat upp från
verkställande direktören Callans — inte
är korrekt. Det rätta antalet är ett annat.

Men jag tror inte att det är det väsentliga
i detta sammanhang, utan det
väsentliga är enligt mitt sätt att se vad
de pengar uträttat som har blivit utlånade.
Vad har dessa nya företag givit?
Vi kan gå ut och säga — och herr
Franzéns i Motala påstående innebär
inte något brott mot sekretessen — att
om Investeringsbanken inte funnits så
hade företagen med stor eller all sannolikhet
inte kommit till. Vi kan i dag
säga att nya arbetstillfällen kommer att
skapas allteftersom de projekt förverkligas
som är bedömda och är under
bedömning. När de står färdiga ger de
ny sysselsättning åt människor i detta
land. Avsikten med vår näringspolitik
är att trygga sysselsättningen på

Onsdagen den 24 april 1968 em.

Nr 19 153

Ombildning av Sveriges investeringsbank AB

1970- och 1980-talen. Vi gör inte detta
på tre kvarts år, herr Regnéll eller andra,
utan det är ett arbete, som det
krävs år för att få en ordentlig utformning
på. Det kommer att ge resultat,
inte bara i hundratals nya arbetstillfällen
utan i tusentals. Detta kan vi
påstå i dag, och därmed är det också
klarlagt att hankens existens redan är
av så stor betydelse, att alla spekulationer
om att man skulle behöva omvandla
den kommer på skam.

Herr FRANZÉN i Motala (s):

Herr talman! Herr Nordgren berättade
nyss att statsrådet Wickman i kvällens
TV-debatt skulle ha sagt, att inte
ett öre hittills hade utlånats från Investeringsbanken.
Jag har inte lyssnat
på TV-debatten och kan inte avgöra
om påståendet är rätt eller orätt. Men
det är naturligtvis rätt, när det är så
många som har hört det.

lag vill citera vad bankoutskottet
skriver på s. 3 i sitt utlåtande, där det
sägs: »Summan av de sålunda avtalade
krediterna är av storleksordningen 25
milj. kr. Härutöver har emellertid förekommit
kontakter och inletts undersökningar
rörande ett stort antal andra
projekt av i vissa fall betydande omfattning.
» Det är vad jag har resonerat
om och det är de uppgifter som vi
i utskottet fick av bankdirektör Callans.
Jag finner ingen anledning att inte godta
vad utskottet har skrivit, när jag
själv har skrivit under utskottets utlåtande.

Herr Berglund kanske sköt litet väl
högt över målet i början, när han något
sangviniskt påstod att bankens styrelse
skulle bestå så gott som enbart
av företrädare för regeringspartiet. Det
förhåller sig inte så. Man har tidigare
räknat upp vilka de är: representanter
för olika näringslivsorganisationer, arbetstagarorganisationer,
arbetsgivarorganisationer
och banker. Rekryteringsbasen
är tydligen mycket bred om det
är så som herr Berglund säger, men

det är det inte. För övrigt har herr
Regnéll nu senast sagt att det sitter mycket
bra människor i bankens styrelse
som väl kan tillvarata dess intressen.

Herr Regnéll menar vidare att vi
själva har gått utanför banksekretessen
när vi har talat om räddningsplanka.
Jag skall förklara saken. Jag har inte
haft några som helst kontakter med
herr Göransson och på den vägen fått
några uppgifter. Det råder ju en tendens
inom det ekonomiska livet — det
har vi konstaterat ett flertal gånger
när vi har diskuterat småföretagsamhetens
ekonomiska villkor — till att
banker, när små och medelstora och
t. o. m. ganska stora företag råkar i likviditetssvårigheter,
försöker köpa upp
dem. Man talar om för dem hur bra
det skall bli om man kan inlemma dem
i en större företagskedja. Det föreligger
därigenom risker för att många, som
kanske inte vill sälja sina respektive
företag, ändå gör det för att klara sig
ur en besvärlig situation.

När vi behandlade dessa frågor i utskottet
blev det diskussion också på
denna punkt. Eftersom många företag
har resonerat med bankens styrelse om
lån och krediter, är det sannolikt, sades
det, att de, när de så småningom
kommer tillbaka, meddelar att de kan
få lån även i sina gamla kreditinrättningar.
Det är bara bra om man kunnat
driva det dithän. Detta betraktar
jag som en räddningsplanka. Det är
förklaringen till mitt resonemang om
räddningsplankan.

Herr Löfgren talade till sist om för
kammaren att han inte alls är lierad
med majoriteten i utskottet — det borde
jag naturligtvis ha begripit att han
inte är, men jag trodde ett tåg, när
han inte ville rösta, att han kanske var
det. Sedan sade emellertid herr Löfgren,
att han helt instämde med såväl
yrkandena i motionerna — även högermotionerna
— som innehållet i reservationen
och att han därför ansåg det
onödigt att rösta. Det var av tekniska

154 Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 em.

Ombildning av Sveriges investeringsbank AB

skäl, sade han. Ett faktum är ju också
att det förelåg risk för att de borgerliga
med lottens hjälp skulle bli i majoritet.
Det hade kanske inte varit så
roligt, om majoriteten röstat för kravet
på att en utredning skulle verkställas
— det är ju tämligen meningslöst
att yrka på en sådan utredning. Självklart
är det att begära litet för mycket
att mena att banken skulle till fullo
ha kunnat uppdraga riktlinjer för sin
verksamhet på de nio månader den hittills
har fungerat. Jag tror att det tar
ganska lång tid innan en sådan verksamhet
kan komma i full gång.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Diskussionen i detta
ärende har på ett praktfullt sätt illustrerat
talet om insyn i olika verksamheter.

Här föreligger ett utlåtande från det
utskott som har att till kamrarna förbereda
behandlingen av ett ärende som
detta. Utskottet skriver att vissa uppgifter
har inhämtats beträffande Investeringsbankens
hittillsvarande verksamhet.

Styrelseledamoten i Investeringsbanken,
herr Göransson, formulerar det så,
att utskottet har »snappat upp» vissa
uppgifter och kommenterar dessutom
detta »uppsnappande» från verkställande
direktören sålunda, att verkställande
direktören haft fel när han lämnat
dessa uppgifter. Det är föga meningsfullt
att föra en diskussion i kamrarna
mellan en part som blir »slagen på
fingrarna» med att den »snappat upp»
vissa uppgifter, som kanske inte är pålitliga,
och en part som själv sitter i
styrelsen och låter andra tala för sig
i allmänna ordalag om räddningsplankor
o. s. v.

Det måste då konstateras att till utskottet
har lämnats besked om att det
var tre företag som fört seriösa förhandlingar
om krediter på sammanlagt
cirka 25 miljoner kronor och att man
därutöver haft flera kontakter och in -

lett undersökningar rörande ett stort
antal projekt.

Att dessa undersökningar och kontakter
nu har förvandlats till räddningsplankor
på vilka hundratals annars
arbetslösa — herr Göransson lade
snabbt till en nolla och strax ökade
budet till »tusentals» — skulle klara
sig ur de nuvarande svårigheterna på
arbetsmarknaden, det är väl ändå litet
raskt marscherat. Det är åtskilligt raskare
takt än vad Investeringsbanken
har presterat i andra sammanhang.

Banken har arbetat under en tid när
det varit en relativt lätt kreditmarknad
och när de tidigare etablerade kreditinstituten
— sparbanker, jordbrukskassor,
affärsbanker o. s. v. — i stort
sett har kunnat tillfredsställa den kreditefterfrågan
som kommit från sådana
projekt som har tett sig riktigt underbyggda,
framtidsbetonade och därför
nyttiga för samhället. Jag skulle föreställa
mig att i varje fall beträffande
småföretagsamheten den lokala kännedom
som finns på olika håll om företagsledning,
om branschens utsikter,
om möjligheten att finna arbetare och
lämpliga lokaler, avsättning o. s. v., är
väl så stor hos den som länge arbetat
inom regionen och inom kreditföretagen
som hos de herrar som nu sitter
centralt uppe i Stockholm och efter
bästa förmåga skall försöka distribuera
ut pengar över landet.

Vi möter på nytt detta bekymmer,
som jag inledningsvis började med,
nämligen omöjligheten att resonera i
konkreta termer. Jag skulle vilja säga
så här: Visa mig ett företag som verkligen
inte kunnat komma till tals med
ett kreditinstitut av redan existerande
slag och som räddats till en meningsfylld
— märk väl: jag har det kravet
— till en meningsfylld tillvaro för framtiden!
Herr Göransson säger: »Jag kan
inte ge besked om detta — det vore
att bryta banksekretessen.» Sådant visar
hur litet verklighetsunderlag påståendet
har att vi här skulle ha mera

Onsdagen den 24 april 1968 em.

Nr 19 155

Ombildning av Sveriges investeringsbank AB

insyn i Investeringsbanken och att den
skulle vara mera allmännyttig och mera
under folkets kontroll än vad kreditinstitut
i övrigt är.

Herr GÖRANSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara kort och
gott säga till herr Regnéll ett par saker,
om nu tiden medger det.

Jag tror att vi är ganska överens om
att det när det gäller småföretagen är
orimligt, att en grupp människor som
sitter i en central styrelse i Stockholm
skall ha lokalkännedom över hela vårt
land — det går inte. Det måste därför
ligga i Investeringsbankens intresse att
få ett samarbete till stånd med andra
kreditinstitut som bär denna lokalkännedom
ute i landet. Det är detta, herr
Regnéll, som skiljer herr Regnélls tro
och min vetskap om att det föreligger
ett starkt intresse från den privata
bankvärlden att etablera ett samarbete.
Detta starka samarbete finns. Jag vill
med andra ord ännu en gång ha sagt:
Bankvärlden i Sverige har accepterat
Investeringsbanken, företagen har accepterat
Investeringsbanken — när skall
de borgerliga partierna också göra detsamma?
Det är detta vi efterlyser.

Herr REGNÉLL (h) kort genmäle:

Herr talman! Detta var vad de borgerliga
partierna föreslog och fick avslag
på under debatten i fjol kring Investeringsbanken,
herr Göransson. De
sade: Inbilla er inte att ni kan klara
upp det här uppe i Stockholm! Har
ni den ambitionen kommer ni bara att
misslyckas. Skaffa er i stället partners
med erfarenhet, lokalkännedom o. s. v.!

Nu säger utskottsmajoriteten mycket
riktigt: »Någon anledning till utredning
om en väsentligt ändrad utformning av
Investeringsbanksverksamheten föreligger
enligt utskottets mening icke.»

Detta är ett medgivande. Uttrycket
»väsentligt ändrad utformning» måste
innebära att man har klart för sig att
en ändrad utformning kan vara riktig.

Man har med andra ord börjat närma
sig varandra. Erfarenheten har lärt Investeringsbanken
en del, och man har
kommit närmare den uppfattning som
företrätts både av de etablerade kreditinstituten
och av oppositionspartierna
i riksdagen.

Herr GÖRANSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Vad ville de borgerliga
partierna i fjol? Högern ville ingenting.
Man sade: Vi avstyrker det hela, vi behöver
ingen bank. Centern sade ja. Folkpartiet
sade först nej, men när centern
sade ja var även folkpartiet tvunget
att säga detsamma.

Men vad var det då för bank man
sade ja till? Jo, en bank som man skulle
ha ett år på försök. Får jag då fråga:
Skulle banken bara existera så länge
att projektet i Väröbacka fick pengar,
varefter det inte längre hade något existensberättigande? Herr

REGNÉLL (h) kort genmäle:

Herr talman! För att det inte skall
kvarstå ett intryck av negativism till
tanken på en investeringsbank vill jag
erinra om att vad man sade nej till var
en investeringsbank av monopolkaraktär.
Vi föreslog från högerhåll — jag
talar för högerpartiet — inrättandet
av något som döptes till »Näringskredit»,
vari skulle ingå partners från det
enskilda näringslivet, intresseorganisationer
o. s. v. Det förslaget skissade vi,
och ett sådant institut tror vi fortfarande
hade varit mycket nyttigt.

Detta blir, herr talman, mina sista
ord i denna diskussion, vilket jag med
tanke på tidens flykt gissar att herr talmannen
är tacksam för.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Detta skall också bli
mina sista ord i denna debatt, i varje
fall i kväll, men jag måste tydligen ge
herr Göransson en upplysning.

Det är vedertaget här i landet, herr
Göransson, att till mindre företag räk -

156 Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 em.

Ombildning av Sveriges investeringsbank

nas företag med 0—50 anställda och
till medelstora företag sådana som har
från cirka 50 upp till högst 500 anställda.
Jag trodde inte att en sådan upplysning
skulle behöva ges en styrelseledamot
i en statlig bank som är tillsatt
för att — för att använda herr Göranssons
egna ord — rädda näringslivet
och de mindre företagen.

Herr BERGLUND (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Göransson påstod
att folkpartiet var negativt inställt till
bildandet av Investeringsbanken. Vi
var tvärtom mycket positivt inställda
till den men ville ha den utformad på
annat sätt — mer parlamentariskt, så
att man hade större insyn i den också
från övriga partier.

Jag har inte på något sätt underkänt
de personer som sitter i styrelsen för
denna bank. I bankoutskottets utlåtande
finns en förteckning över styrelsens
ledamöter, och jag kan inte finna mer
än möjligen en som representerar det
fria näringslivet, men han är politiskt
ansluten till det socialdemokratiska partiet.
Här vill vi givetvis ha en annan
ordning. Vad vi vill komma fram till
i dag är det som vi satte som villkor
när banken bildades: att vi skall få en
parlamentarisk utredning om bankens
fortsatta arbete. Det är inget nytt påhitt
vi har kommit med utan ett fullföljande
av de intentioner som vi hade
vid bankens bildande.

Herr GÖRANSSON (s):

Herr talman! Skall hela sanningen
fram om historieskrivningen så får man
inte glömma bort att tala om vad som
hände när frågan var uppe till avgörande
och folkpartiet och centerpartiet hade
att ta ställning till antingen ingen
bank alls eller att gå på det socialdemokratiska
förslaget. Vad gjorde mittenpartierna
då? Jo, ingenting! De avstod
från att rösta. Det bör också komma
in i protokollet för att få historieskrivningen
fullt klarlagd.

Nu säger herr Berglund att man inte
var negativt inställd utan eftersträvade
en större insyn. Vad var det för större
insyn man eftersträvade? Var det att
vi skall hålla våra möten på Gustav
Adolfs torg och låta hela svenska folket
delta i styrelsesammanträdena och säga
ja eller nej till en investering någonstans
i vårt avlånga land?

Jag vet inte om herrarna, och inte
våra kvinnliga kolleger heller, känner
till att det inte bara finns nio ordinarie
ledamöter, utan också nio suppleanter,
som deltar i sammanträdena och har
möjlighet att i lika stor utsträckning
som de ordinarie få den fullödiga information
som krävs för att kunna ta
ställning i de avgöranden som träffas.

Jag vill fråga: Vad är det för fel på
Åke Nilsson, Metallindustriarbetarförbundets
ordförande? Kan inte han anses
som en god representant för löntagarna
i vårt land? Kan inte det förtroende
han har i Metall också få följa
med honom i Investeringsbanken och
göra det möjligt för dess hundratusentals
medlemmar att känna med sig, att
den som de har det största förtroendet
för är inne i dessa cirklar, där han alltså
inte kommer in med ett visst kapital, utan
som en betrodd samhällsmedborgare
och kanske framför allt i egenskap av
en betrodd fackföreningsmän.

Vad är det för fel på Arne Nilstein i
TCO? Kan inte han anses vara representativ
för tjänstemännen i vårt land?
Och jag kan gå vidare och nämna Hjalmarson
i Kooperativa förbundet, Håkansson
i Lantbruksförbundet o. s. v.
Från regeringens sida har man ju sett
till vid utnämningen av befattningshavare
vid banken, att man har fått människor
som har gehör, förtroende och
sympatier hos stora grupper av svenska
folket. Kan man få någon bättre form
av demokrati när vi inte kan göra på
det andra sättet: låta hela svenska folket
deltaga i dessa träffar?

Sedan säger herr Berglund: Ja, det
finns ju en företagare också, men han

Onsdagen den 24 april 1968 em.

är politiskt ansluten till det socialdemokratiska
partiet.

Det är ju förskräckligt att han är det!
Om han nu är det, det har vi verkligen
inte kontrollerat. Men skulle det vara
förbjudet för dem som sitter i Handelsbankens
styrelse att vara anslutna till
ett visst parti? Är de inte det? Får de
inte vara det enligt de statuter som man
där arbetar efter?

Nej, herr Berglund, det har inte gällt
att i första hand se till att det finns en
klar partibok i fickan. Valet har gällt
att få representanter som känner sitt
ansvar och människor som vet att de
har ett förtroende bakom sig. Det är
bra mycket större och bra mycket viktigare
än att komma in med ett visst
eget kapital.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Jag måste säga att herr
Göranssons historik, den är inte riktigt
ärligt upplagd. Det gick ju till så vid
voteringen om Investeringsbanken 1967
att socialdemokraterna röstade fram
högerns förslag som motförslag till sitt
eget och då lade mittenpartierna ned sina
röster, för vårt förslag hade ju fallit.
Var det inte så?

Det är väl gammal kutym här i riksdagen
att man gör på det sättet. Jag
tycker det är oriktigt av herr Göransson
att framställa det så som han gjorde
alldeles nyss.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Berglund begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 23, röstar

Nr 19 157

Näringslivets kapitalförsörjning m. m.
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Åkerlund
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Berglund begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningapparat verkställdes.
Därvid avgavs 105 ja och 95 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 5

Näringslivets kapitalförsörjning m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 24, i anledning av motioner angående
näringslivets kapitalförsörjning m. m.

Bankoutskottet hade i sitt under nästföregående
paragraf redovisade utlåtande,
nr 23, behandlat vissa motioner såvitt
de avsåge Sveriges investeringsbank
AB. I förevarande utlåtande behandlades
i ett sammanhang dels dessa
motioner i övriga delar, dels ett antal
andra motioner som likaledes innehölle
förslag avseende näringslivets kapitalförsörjning.
Bland de frågor som
berördes vore utnyttjandet av allmänna
pensionsfondens medel. Motioner angående
återlån från allmänna pensionsfonden
behandlade utskottet i ett särskilt
utlåtande, nr 25, redovisat under
nästföjande paragraf.

Ett flertal frågor inom det angivna
ämnesområdet behandlades i de likaly -

158 Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 em.

Näringslivets kapitalförsörjning m. m.

dande motionerna 1:657 av herrar
Dahlén och Bengtson samt II: 835 av
herrar Hedlund och Wedén, vari hemställdes
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle begära, att en parlamentarisk
utredning skyndsamt tillsattes
för övervägande av möjligheterna
att öka kapitaltillgången och underlätta
näringslivets kapitalförsörjning i syfte
att möjliggöra en snabbare ekonomisk
tillväxt och standardhöjning i vårt land,
samt att åt sagda utredning skulle uppdras
att särskilt pröva bl. a.

åtgärder i syfte att stimulera det enskilda
sparandet,

frågan om för den ekonomiska tillväxten
nödvändig självfinansieringsgrad
i näringslivet,

möjligheter att utforma kreditmarknaden
på sätt som smidigare än nuvarande
ordning kunde tillgodose näringslivets
behov,

möjligheter att i ökad utsträckning
föra medel från allmänna pensionsfonden
till utnyttjande för investeringar i
näringslivets uppbyggnad, samt

särskilda åtgärder i syfte att tillgodose
de mindre företagens kapitalbehov.

Närbesläktade önskemål framfördes i
de likalydande motionerna 1:182 av
herr Holmberg m. fl. och II: 238 av herr
Bohman in. fl., vari bl. a. yrkades att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle hemställa att Kungl. Maj:t måtte
dels låta utreda de förutsättningar och
former under vilka allmänna pensionsfondens
medel i ökad utsträckning kunde
kanaliseras genom de befintliga enskilda
instituten till kreditmarknaden,
dels ock beakta vad i motionerna i
övrigt anförts.

Frågan om utnyttjandet av allmänna
pensionsfondens medel berördes vidare
dels i de likalydande motionerna I:
130 av herrar Brundin och Lundberg
samt It: 20b av herr Thylén m. fl., vari
hemställdes att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle anhålla om en utredning
om ändrade former för utlå -

ning från allmänna pensionsfonden, varvid
särskilt borde beaktas möjligheterna
att utnyttja banksystemet för en vidgad
marknadsmässig användning av
pensionsmedlen,

dels i de likalydande motionerna It
74 av herr Werner och II: 6b av herr
Hermansson m. fl., vari bl. a. hemställdes
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t skulle begära en snabb översyn av
allmänna pensionsfondens placeringsreglemente.

Den i de ovannämnda motionerna I:
657 och 11:835 berörda frågan om de
mindre företagens kapitalförsörjning
behandlades ytterligare

dels i de likalydande motionerna I:

666 av herr Axel Kristiansson m. fl. och
II: 8b9 av herr Sjönell in. fl., vari hemställdes
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle anhålla om utredning
och förslag om inrättandet av ett
emissionsinstitut, avsett att tillhandahålla
riskvilligt kapital till mindre och
medelstora företag, som icke själva hade
tillgång till aktie- och obligationsmarknaden,

dels i de likalydande motionerna I:

667 av herr Johan Olsson och II: 8b6 av
herr Sjönell, vari hemställdes att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle
anhålla om utredning och förslag i syfte
att underlätta kapitalanskaffningen för
mindre och medelstora företag och att
därvid särskilt uppmärksammades familjeföretagens
speciella problem bl. a.
i samband med generationsskiften.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte avslå följande
motioner, nämligen

a) 1:657 och 11:835, såvitt nu var i
fråga;

b) 1:182 och 11:238, såvitt nu var i
fråga;

c) 1:130 och II: 204;

d) I: 666 och II: 849; samt

e) I: 667 och II: 846;

B. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 74 och II: 64, såvitt nu var i fråga.

Onsdagen den 24 april 1968 em.

Nr 19 159

Reservation hade avgivits av herrar
Åkerlund (h), Stefanson (fp), Mattsson
(ep), Brundin (h), Regnéll (h), Berglund
(fp), Börjesson i Glömminge (ep)
och Löfgren (fp), vilka ansett att utskottet
under A. bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till följande motioner,
nämligen

a) I: 657 och II: 835, såvitt nu var i
fråga;

b) I: 182 och II: 238, såvitt nu var i
fråga;

c) 1:130 och II: 204;

d) I: 666 och II: 849; samt

e) I: 667 och II: 846,

hos Kungl. Maj :t hemställa om skyndsam
parlamentarisk utredning av frågor
rörande näringslivets kapitalförsörjning
i enlighet med vad reservanterna anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! Jag skall försöka fatta
mig kort.

Till grund för detta utlåtande ligger
samma mittenpartimotion som i bankoutskottets
föregående utlåtande behandlats
med tonvikt på näringslivets kapitalförsörjning.
Vi begär även i här förevarande
avseende att den tidigare åsyftade
utredningen skall ta upp frågor
rörande näringslivets kapitalförsörjning
ur de aspekter, som anförts i motionerna.

En viktig fråga som här särskilt skall
poängteras är näringslivets självfinansiering.
Denna har minskat kraftigt under
1960-talet och sjunkit till en nivå
som är alltför låg med tanke på att ett
alltmer ökat risktagande krävs av näringslivet,
särskilt vid dess investeringar.
Det får visserligen inte förbises —
det har också framhållits — att en alltför
stor självfinansiering å andra sidan
kan leda till en viss tröghet i näringslivet,
men under nuvarande förhållanden
—• och säkerligen på lång sikt —
finns inte någon sådan risk, med de be -

Näringslivets kapitalförsörjning m. m.

gränsade möjligheter som står företagen
till buds härvidlag.

En annan fråga som tas upp i motionerna
är det enskilda sparandet. Motionärerna
hävdar den meningen att
detta sparande är en synnerligen viktig
del av de resurser som bör ställas till
näringslivets förfogande. Vi åsyftar ju
alla att ge vårt näringsliv de resurser
som kan göra det möjligt att i denna
strukturomvandlingens tid följa med de
ökande krav som ställs på näringslivet
för att detta skall kunna bestå i den
alltmer hårdnande konkurrensen både
på hemmamarknaden och exportmarknaden.

En god avvägning mellan företagssparande
eller självfinansiering och lånefinansiering
är att förorda. Så sent
som förra året framfördes en hel del
synpunkter på denna sak, vilka dock
inte vann riksdagens beaktande men
som vi i ännu högre grad finner relevanta
i år. Utvecklingen har med skyndsamma
steg gått i sådan riktning, att
den bekräftar riktigheten av den syn
vi då hade på dessa frågor. Vi vågar
därför återkomma med hänvisning till
detta.

Utskottet anför också att dessa frågor
redan prövats av riksdagen och menar
att några nya argument inte framkommit,
som skulle föranleda något
nytt ställningstagande. Det kanske kan
vara riktigt, men de argument som vi
tidigare framfört är, som jag nyss
sade, kanske mer relevanta i dag än
för ett år sedan. Vad vi utom det anförda
vill att den föreslagna utredningen
skall söka komma till rätta med är möjligheter
att utforma kreditmarknaden
på sätt som smidigare än nuvarande
ordning kan tillgodose näringslivets behov.
Hit hör större möjligheter bland
annat att söka öka allmänhetens sparande
i aktier. Härtill behövs en omfattande
emissionsverksamhet, inriktad på
det enskilda sparandet. En fungerande
sådan verksamhet kräver att den institutionella
brist som rått på den svenska

160 Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 em.

Näringslivets kapitalförsörjning m. m.

marknaden genom frånvaro av emissionsinstitut
repareras. Det är speciellt
för de mindre och medelstora företagen
som ett institut av denna ordning skulle
kunna underlätta och förbilliga nyemissioner.
Kreditinstitututredningens
förslag i detta avseende bör skyndsamt
genomföras.

Vi talar också om en breddning av
aktieägandet genom olika typer av
vinstandelssystem, byggt på aktiefördelning,
vilket bör studeras.

Ett önskemål som framkommer även
i reservationen är att allmänna pensionsfondens
resurser i framtiden i
större utsträckning skall ställas till näringslivets
förfogande och i andra former
än för närvarande.

Aktiebolaget Industrikredits och Aktiebolaget
Företagskredits verksamhet
bör även bli föremål för utredning,
och här förordas en ökning av aktiekapitalet
för båda dessa kreditinstitut.
Att för övrigt ange vägar för näringslivets
kapitalförsörjning bör bli utredningens
målsättning.

Herr talman! Med det sagda vill jag
yrka bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Herr LORENTZON (vpk):

Herr talman! Vänsterpartiet kommunisterna
anser att om det skall kunna
åstadkommas en omfördelning av inkomsterna
till löntagarnas förmån, om
demokrati skall kunna genomföras i
företagen och om arbete och trygghet
skall kunna säkras åt alla, behövs det en
politik med socialism som riktpunkt.
Det krävs genomgripande reformer, som
förändrar nuvarande ägande- och maktförhållanden,
att samhällsorganen under
demokratisk kontroll skall bestämma
investeringspolitiken, att AP-fonderna
används för att bygga ut löntagarnas
och samhällets inflytande över produktionen
och kreditförsörjningen och att
den offentliga sektorn utvidgas genom
nya allmänägda företag.

Vårt parti har väckt ett motionspar,

nr 64 i denna kammare och nr 74 i
medkammaren. Dessa motioner är avfattade
utifrån ovannämnda grunduppfattning.

Bankoutskottet tar i sitt utlåtande nr
24 upp ett av yrkandena i dessa våra
motioner, nämligen att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t skall begära
en snabb översyn av allmänna pensionsfondens
placeringsreglemente.

I motiveringen för detta vårt yrkande
anförs i motionen, att en av de åtgärder
som erfordras för att möta den
ökade struktur- och konjunkturarbetslösheten
och säkra rätten till arbete och
inkomsttrygghet är att den allmänna
pensionsfonden användes för utbyggnad
av industrier, grundade på modern teknik,
och för att utöka samhällets och
löntagarnas inflytande inom näringslivet.
Utskottet avstyrker vårt yrkande
med hänvisning till att det spörsmål
som tas upp i motionen kommer att behandlas
av en väntad utredning. Enligt
utskottet fortskrider arbetet med att
utforma direktiv för en dylik utredning.

Det är egentligen samma svar som
utskottet gav på vår motion i samma
fråga vid förra årets riksdag. Utskottet
svarade då, att detta spörsmål torde
komma att prövas av den stundande
utredningen, varför inga åtgärder från
riksdagens sida då var motiverade.
Samma svar får vi alltså i år.

Ännu är ingen utredning tillsatt. I år
kan dock utskottet meddela, att det
inhämtat uppgifter om att arbetet för
att utforma direktiv för en dylik utredning
fortskrider.

Man kan bibringas uppfattningen, att
det på ansvarigt håll inte handlats med
det allvar som tiden egentligen kräver.
Det privata näringslivets uppträdande
under senare år visar klart och tydligt,
att man från det hållet inte anser sig
ha ansvar för arbetskraften. De omfattande
avskedanden som ägt rum under
senare år vid fusioner av företag,
rationaliseringar och flyttning av företag
till utlandet har inneburit betydande

Onsdagen den 24

svårigheter för många anställda. Samhället
har här tvingats ingripa och i
många fall agera som brandkår. Varken
löntagarna eller samhället har tjänat
på dessa avskedanden, men de kapitalistiska
intressena har gjort det.

Samhället måste ta det fulla ansvaret
när de kapitalistiska intressena vägrar,
och vi menar därför att samhället i betydligt
större utsträckning än hittills
måste etablera egna företag som svarar
för försörjningen och sysselsättningen.
Til syvende og sidst måste ändå samhället
ha ansvaret för människorna. Numera
har också samhället möjligheter
att genom utnyttjande av ATP-fonderna
finansiera egen företagsamhet. Säkerligen
skulle löntagarna, som själva
äger dessa fonder, hälsa en dylik åtgärd
med största tillfredsställelse.

Ett sådant handlande skulle också
vara helt i linje med arbetarrörelsens
efterkrigsprogram. I detta program förklarades
det också på sin tid vara en
huvuduppgift, att en samordning av den
ekonomiska verksamheten till en planmässig
hushållning sker, så att arbetskraft
och materiella tillgångar stadigt
utnyttjas för en effektiv produktion.
Denna rekommenderade samordning
kan givetvis inte komma till stånd med
nuvarande privata ekonomiska maktkoncentration.
Storfinansen är inte intresserad
av en sådan samordning eller
av att den sker under samhällets ledning.
Enligt samma program är det viktigt
att enskilda intressen underordnas
samhällsintresset. Per Albin Hansson
myntade en gång för rätt länge sedan
parollen att »folkets väl går före storfinansens».
Jag skulle tro att Per Albin
Hansson den gången för nu snart 30
år sedan med denna sin paroll menade,
att storfinansens makt måste brytas
och att folkmajoriteten skulle bli den
bestämmande och avgörande kraften på
samhällslivets alla områden. Så har
dock inte blivit fallet.

Den koncentrationsutredning som nu
har lagts fram bekräftar att storfinan -

april 1968 em. Nr 19 161

Näringslivets kapitalförsörjning m. m.

sens maktställning är större än den varit
någon gång tidigare och att det är
»de 15 familjerna» som är de huvudsakliga
ägarna av det svenska näringslivet
och därför de bestämmande och
de som utövar det verkliga inflytandet
i vårt land. Koncentrationsutredningen
bekräftar vad vår partiordförande C. H.
Hermansson för flera år sedan avslöjade
i sin bok »Monopolkapitalismen i
Sverige». För läsarna av denna bok var
alltså koncentrationsutredningens slutsatser
ingen som helst nyhet.

Inför årets första maj plockas återigen
fram Per Albin Hanssons gamla
paroll om att folkets väl går före storfinansens.
Längre har vi inte kommit
i det avseendet.

I dag står dock vårt land inför en betydligt
större fara än vad den inhemska
storfinansen ensam kan utgöra för
såväl näringslivet som folkets livsintressen.
Utländska intressenter — framför
allt nordamerikanska —- håller som
bäst på att köpa upp svenska företag i
en omfattning som är synnerligen oroväckande.
Svensk storfinans, lierad med
USA-imperialismen, utgör den verkligt
stora faran.

Denna koncentration till Europa och
Sverige har även uppmärksammats av
tidningen Skånska Dagbladet som i en
ledare häromdagen skrev bl. a. följande:
»Frågan om den ekonomiska maktkoncentrationen
tillhör nog de allvarligaste
därför att koncentrationen ökar
i allt snabbare takt. Man kan emellertid
fråga, om regeringen är intresserad
av att stoppa denna koncentration. I
sammanhanget kan påpekas att ServanSchreiber
i sin nyligen utkomna bok
''Den amerikanska utmaningen’ spår Europas
undergång politiskt, ekonomiskt
och kulturellt om amerikanska bolag
fortsätter att köpa upp Europas industri.
---De amerikanska Europa bolagen

sänder redan nu hem utdelningar,
som uppgår till större belopp
än de amerikanska investeringarna i
Europa.»

6 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 em.

162 Nr 19

Näringslivets kapitalförsörjning m. m.

Det är samma sak i Sverige, fortsätter
Skånska Dagbladet. Nyligen meddelades
att vår största skoindustri övertagits
av ett kanadensiskt jättebolag. Ett
amerikanskt storbolag har nyligen fått
kontrollen över krom- och legeringsmarknaden
i Sverige genom köp av
svenska storföretag, något som har skett
med regeringens goda minne. Samma
tidning anser att denna form av ekonomisk
maktkoncentration är betydligt
farligare än den inhemska. Tidningen
befarar slutligen, att denna koncentration
kommer att stärka vänsterkrafterna
men också att skapa oro i andra politiska
läger med stora politiska slitningar
såsom följd.

Klart är att dessa utländska bolag
erhåller statliga pengar i vårt land i
form av såväl direkt stöd som lån. Därutöver
träder de svenska bankerna till
för att klara den ytterligare finansieringen.
De nordamerikanska bolagen
etablerar alltså företag i vårt land och
köper upp svenska företag med hjälp
av svenska pengar. Dessa utländska ekonomiska
intressenter gör givetvis detta
därför att de anser det vara synnerligen
lönsamt att driva företag i vårt
land. De tycks därvidlag ha en helt annan
uppfattning än Svenska arbetsgivareföreningen,
som talar om att ett
högt löneläge i Sverige orsakar dålig
lönsamhet hos det privata näringslivet.

Dessa utländska företag kommer däremot
lika litet som den svenska storfinansen
att garantera en hundraprocentig
sysselsättning. Bakom deras ekonomiska
engagemang i vårt land kan ligga
mycket skumma intressen.

Det privata näringslivet har hittills
varken haft viljan eller förmågan att
säkra sysselsättningen och en fortsatt
höjd levnadsstandard för vårt folk.
Samhället har måst träda till och ta det
hela och fulla ansvaret. Hur skall egentligen
områden som Norrland och Kalmar
län — för att här bara nämna några
exempel — kunna utvecklas i gynnsam
riktning, om inte samhället enga -

gerar sig där och etablerar egna industrier? Exemplet

från Oskarshamn är inte
särskilt uppmuntrande. Där har staten
sedan 1963 i olika omgångar och för
olika åtgärder satsat över 75 miljoner
kronor utan att sysselsättningen därmed
har förbättrats i området. Det är
klart att situationen skulle ha varit
sämre utan dessa insatser. Däremot har
storfinansen genom LM Ericsson, Boliden
och Scania-Vabis kunnat förbättra
greppet över näringslivet i detta område.
Men det har ändå varit staten som
satsat pengarna.

Redan 1963 föreslog den kommunistiska
gruppen i riksdagen statliga åtgärder
för att klara sysselsättningen i
Oskarshamn. Till årets riksdag har vi
väckt en motion med yrkande om etablerande
av en statlig industri i området.
Den motionen förekommer inte
i dagens handlingar, varför jag återkommer
till den då motionen kommer
på riksdagens bord.

Vidare har vi väckt en motion om
statlig företagsamhet i Norrland och en
annan om statliga företag i anslutning
till gruvindustrin. Jag skall här inte
uppehålla mig vid de motionerna, eftersom
det blir tillfälle att återkomma
till dem då de skall behandlas av riksdagen.
Jag har i detta sammanhang endast
velat referera till dem.

I de områden som dessa motioner
behandlar har det privata näringslivet
visat sin oförmåga att klara folkförsörjningen.
De stadiga folkutflyttningarna,
arbetslösheten, undersysselsättningen
och den dolda arbetslösheten i
norrlandslänen är minst sagt oroväckande
och kan inte tolereras i ett samhälle
där de som har regeringsmakten
talar om att målsättningen är full sysselsättning.
I Norrland toppar fortfarande
Jämtland och Ångermanland listan
över befolkningsutflyttningen. Ångermanland
har exempelvis under det
senaste året fortsatt kräftgången, och
för det året redovisas en befolknings -

Onsdagen den 24 april 1968 em.

Nr 19 163

minskning med över 1 500 personer. I
de områden det här gäller kan sysselsättning
och trygghet icke garanteras
utan statliga åtgärder i form av statliga
industrier, som är grundade på modern
teknik. I Norrland är exempelvis skogsindustrins
tid som den dominerande
basindustrin förbi, om inte en avancerad
forskning kan skapa fram nya produkter
med skogen som råvara. Detta
är dock inte gjort i en hast.

Vad vi i vår motion yrkar är bl. a. en
snabb översyn av allmänna pensionsfondens
placeringsreglemente, så att APfonderna
kan användas för etablerandet
av statliga industrier. Vi är inte
överens med de borgerliga reservanterna
eller de borgerliga motionärerna om
att reglementet för AP-fonderna skall
ändras dithän, att det skall ges möjligheter
för storfinansen att i ännu större
utsträckning sko sig på dessa fonder.

Vad är det nämligen som i verkligheten
händer? Jag vill i detta sammanhang
hänvisa till den tabell för den
allmänna pensionsfondens totala placeringar,
som redovisas av utskottet i
dess utlåtande på s. 8. Av denna redovisning
framgår att bostadskrediterna,
som år 1964 uppgick till över 3 miljarder
kronor och då utgjorde 41,5 procent
av allmänna pensionsfondens totala
placeringar, stigit år från år för att
1967 vara uppe i över 8,5 miljarder
kronor och 44,4 procent av fondens totala
placeringar.

Då byggnadsmaterielindustrin nästan
helt ligger i händerna på storfinansen,
har denna här haft möjligheter att år
efter år inhösta stora vinster tack vare
AP-fonderna. Men de borgerliga tycks
ännu inte vara nöjda. Vi i vänsterpartiet
kommunisterna gör oss till talesmän
för ett utbrett löntagarintresse då vi
föreslår att AP-fonderna bör användas
för att starta statliga företag och därmed
bidraga till att säkra sysselsättning
och trygghet.

Om företagare i Sverige anser att det
är förenligt med deras heder att flvtta
6*—Andra kammarens protokoll 1968.

Näringslivets kapitalförsörjning m. m.

företagen till exempelvis Portugal för
att på detta sätt göra ännu större profiter,
avsäger sig allt ansvar för de anställda
här hemma och övervältrar detta
på samhället, måste samhället träda
till. All erfarenhet visar att man inte
kan lita på storfinansen. Vinstbegäret
— profithungern — är för dem det avgörande.
Varför inte ha samhällsägda
företag?

Herr talman! Med stöd av vad jag
anfört yrkar jag bifall till de likalydande
motionerna I: 74 och II: 64 i den
del som berörs i detta utskottsutlåtande.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! En hel del av de ämnen
som skulle kunna diskuteras under denna
punkt på föredragningslistan har
debatterats i kammaren åtskilliga
gånger förut. Detta framhåller vi också
i vårt utlåtande. Ämnena har ju även
diskuterats i dag under föregående
punkt.

De frågor som togs upp av den ärade
talare, som hade ordet före mig, anser
jag att vi får återkomma till i slutet av
maj när vi skall föra den ekonomiskpolitiska
debatten på grundval av bankoutskottets
utlåtande. Jag vill därför
inte heller gå in på dessa frågor nu.

Det är inga nyheter som presenterats
i de aktuella motionerna, utan motionerna
är desamma som tidigare. Jag
skall fördenskull kort och gott yrka bifall
till utskottets förslag att någon allmän
sammanfattande utredning inte
skall sättas i gång på hela detta område.
Vi anser alltjämt att det vore mycket
olämpligt att göra en sådan utredning.
Däremot är det ju inget fel att de borgerliga
partierna tar upp dessa saker —
de kunde kanske själva utforma förslagen
i stället för att begära att en parlamentarisk
utredning skall utarbeta deras
partiprogram.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Herr förste vice talmannen gav proNr
19

164 Nr 19 Onsdagen den 24

Återlån från allmänna pensionsfonden

positioner dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Berglund begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. A) i
utskottets utlåtande nr 24, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Åkerlund m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Berglund begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 105 ja och 93 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
I: 74 och II: 64 i motsvarande
del; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 6

Återlån från allmänna pensionsfonden

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av motioner angåen -

april 1968 em.

de återlån från allmänna pensionsfonden.

Frågan om ändrade regler för återlån
ur allmänna pensionsfonden hade upptagits dels

i de likalydande motionerna I: 73
av herr Karl-Erik Eriksson och II: 108
av herr Westberg m. fl., vari föreslogs
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
skulle hemställa om förslag till sådan
ändring av reglementet för allmänna
pensionsfondens förvaltning att

1. arbetsgivare erhölle möjlighet att
för återlån få utnyttja de ATP-avgifter,
som inbetalats under loppet av de fem
senast förflutna åren,

2. återlån finge ske upp till 75 % av
inbetalda avgifter och

3. amorteringstiden för betalning av
lånen utsträcktes till 20 år;

dels i de likaly dande motionerna I:
185 av herr Ottosson m. fl. och II: 241
av herr Nordgren m. fl., vari föreslogs
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
skulle hemställa

1. att förslag till sådan ändring av
reglementet för allmänna pensionsfondens
förvaltning, att arbetsgivare erhölle
möjlighet att för återlån få utnyttja
de ATP-avgifter som inbetalats under
loppet av de fem senast förflutna åren
och att återlån skulle få ske upp till
75 % av inbetalda avgifter, snarast förelädes
riksdagen,

2. att en utredning rörande utsträckande
av amorteringstidens längd för
återlån till 20 år tillsattes.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 73 och II: 108 samt I: 185
och 11:241 hos Kungl. Maj :t hemställa
om förslag till ändring av reglementet
angående allmänna pensionsfondens
förvaltning i enlighet med vad utskottet
angivit.

Reservation hade avgivits av herrar
Ståhle, Åke Larsson, Palm, Lundin,
Franzén i Motala, Bengtsson i Landskrona,
Ekström i Iggesund och Rask

Onsdagen den 24 april 1968 em.

(alla s), vilka ansett att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 73 och II: 108 samt 1:185 och II: 241.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BENGTSSON i Landskrona (s):

Herr talman! I föreliggande utskottsutlåtande
behandlas två motionspar i
vilka båda krävs ändringar av reglerna
för återlån ur allmänna pensionsfonden.
Motionerna, som är nära nog identiska,
har sam synes utmynnat i att den borgerliga
utskottshälften har kunnat ena
sig om en gemensam skrivning, och med
lottens hjälp har den borgerliga sidan
kommit att svara för utskottsutlåtandet.

Utskottsmajoriteten anser att det inte
i år är erforderligt att utreda frågan om
återlånerättens utformning med hänsyn
till aktualiserade förslag, utan man kräver
kort och bestämt ändringar i enlighet
med vad som angivits i utskottsskrivningen.

Man kräver således att återlånerätten
skall få ackumuleras under fem år. Enligt
nu gällande bestämmelser kan den
som erlagt tilläggspensionsavgift under
föregående år få låna högst hälften av
det erlagda avgiftsbeloppet under förutsättning
att det har utgjort minst 1 000
kronor. Utskottsmajoriteten kräver att
återlån får ske upp till 75 procent av
inbetalda avgifter mot nu 50 procent
och att amorteringstiden för återlån utsträckes
till 20 år mot nu 10 år.

Vi har i vår reservation anfört att vi
från departementet har fått besked om
att en utredning inom berörda ämnesområde
förestår. Man håller som bäst på
att utarbeta direktiv. Att i ett sådant
läge genomföra dessa ändringar kan vi
inte medverka till.

Vi reservanter vill bidra till att en utredning
kommer till stånd för att undersöka
hur dessa frågor kan lösas. Vi
är dock inte beredda att tillstyrka att
återlånerätten får ackumuleras under
fem år utan att ha klart för oss vad

Nr 19 165

Återlån från allmänna pensionsfonden

detta kommer att innebära. Jag har en
bestämd känsla av att förräntningen på
ATP:s fondmedel skulle bli betydligt
sämre än för närvarande, och det vill
vi givetvis inte ta ansvar för.

En annan fråga som måste klarläggas
är varifrån mera kapitalintensiva företag,
som kanske inte har så många anställda
och därför inte inbetalar så mycket
till ATP, skall få erforderligt kapital
till sina investeringar. Det är inte en
gång för alla givet att de företag som
inlevererar mest till ATP för sina anställda
är de som från samhällets synpunkt
i första hand bör tillföras investeringsmedel.
Många nya företag etableras
årligen, och även dessa måste naturligtvis
tillföras kapital. Och en sak
måste vi komma ihåg: det blir ju inte en
enda krona mer som vårt näringsliv kan
få låna genom att en vidgad återlånerätt
införs.

Vad slutligen gäller återlånerättens utsträckning
från 10 till 20 år måste jag
deklarera att jag är ytterst skeptisk på
den punkten. Rätten till återlån är inte
ovillkorlig — den prövas av vederbörande
bank på vanliga grunder med hänsyn
tagen till låntagarens kreditvärdighet.
Någon annan bedömning kan inte
få komma i fråga i fortsättningen heller.
Att bevilja 20-åriga lån, såsom utskottsmajoriteten
föreslår, skulle kanske innebära
att investeringsobjektet vore utslitet
eller omodernt långt före amorteringstidens
utgång. En sådan ordning
ter sig föga realistisk, och den vill vi
inte medverka till.

Herr talman! Att följa utskottsmajoriteten
i denna fråga skulle vara att ge sig
ut på vidlyftigheter som kunde äventyra
de anställdas pension på ålderdomen.
Detta vill vi naturligtvis inte vara med
om. Vi är beredda att låta utreda frågor
som sammanhänger med återlånerätten,
men att nu fatta beslut i enlighet med
utskottsmajoritetens förslag kan vi omöjligt
medverka till.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

106 Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 em.

Återlån från allmänna pensionsfonden

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Jag skall börja med att
instämma i vad herr Bengtsson i Landskrona
sade på en punkt, nämligen att en
ändring av utlåningsbestämmelserna för
allmänna pensionsfonden inte skulle innebära
att en enda krona ytterligare
skulle komma att ställas till förfogande
för låntagarna. — Det är så riktigt sagt;
det är precis samma argumentering som
vi har använt när vi har kritiserat Investeringsbanken.
Vi har sagt att de
miljoner som lånas ut via Investeringsbanken
innebär att motsvarande kapital
icke lånas ut via andra kreditkanaler.
Det var således en helt riktig anmärkning,
och den utgjorde en parallell mellan
allmänna pensionsfonden och Investeringsbanken.

Den parallellen kan dras också i annat
sammanhang och bidra till att göra
diskussionen här mindre tidskrävande
än vad den annars kanske blivit. Såväl
allmänna pensionsfonden som Investeringsbanken
är så konstruerade att de
helt enkelt inte kan fungera som detaljister
i kreditförmedling. Det är inte
naturligt för dem att ha en mängd småkunder.

Vill man för allmänna pensionsfondens
del undvika att dess pengar huvudsakligen
går till de stora enheterna, kan
man på tre olika sätt tänka sig att öka
formatet på de transaktioner som går
genom allmänna pensionsfonden. Det
första sättet är att ackumulera kvalifikationsåren.
Man skulle få lägga samman
ett större antal år tillbaka i tiden
än för närvarande. Redan detta resulterar
i ett större samlat belopp. Ännu
större blir det beloppet genom det andra
sättet, att höja återlåneprocenten från
för närvarande 50 till 75 procent av de
inbetalda avgifterna. Det tredje sättet är
att förlänga amorteringstiden, så att inte
de belopp som en gång lämnats ut snabbt
trappas ned.

Nu menar herr Bengtsson i Landskrona
att detta är äventyrligheter som skulle
sätta löntagarnas pengar i fara. Det är

väl ändå att utmåla svårigheter och bekymmer
som knappast finns. För det
första har man att minnas, att det förmedlande
kreditinstitutet är betalningsskyldigt
gentemot fonderna. Skulle man
i något fall råka ut för förlustbringande
engagemang genom de föreslagna ändringarna
torde det inte vara mera än
vad miljardfonderna tål.

I fjol avvisades motioner i samma
syfte genom hänvisning till att en utredning
snabbt skulle komma till stånd.
Den har ännu inte tillsatts, några direktiv
har inte synts till, och det är därför
naturligt för oss, som har den uppfattningen
att man här skulle kunna hjälpa
de mindre och medelstora företagen, att
återkomma med samma synpunkter.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan i detta sammanhang.

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Jag delar herr Regnélls
uppfattning i den här frågan och skulle
kunna nöja mig med att instämma med
honom. Men jag kan inte underlåta att
uttrycka min förvåning över att utskottet
inte har kunnat ena sig. Utskottsmajoriteten
har följt en motion för vilken
jag står som huvudmotionär, och
jag är givetvis helt tillfredsställd med
utskottets ställningstagande.

Det är ju inga märkvärdiga ting, såvitt
jag kan bedöma, som motionärerna begär
och som utskottet förordar. Det gäller
en ackumulering av återlånerätten
under fem år, höjning av återlåneprocenten
till 75 och en förlängning av
amorteringstiden till 20 år.

En sådan ändring av återlånebestämmelserna
skulle enligt min mening få en
mycket stor betydelse för de mindre och
medelstora företagen, särskilt i tider av
knapphet på kapital. Nuvarande bestämmelser
är synnerligen otillfredsställande.
För små och medelstora företag får
återlånerätten en så begränsad omfattning
att den inte fyller den uppgift som
avsågs vid bestämmelsernas tillkomst.

Onsdagen den 24 april 1968 em.

Nr 19 167

Jag förutsätter nämligen att avsikten
var att medverka till företagens kapitalförsörjning
— det måste givetvis ha varit
utgångspunkten när man införde
dessa bestämmelser. Den begränsning
som föreligger gör emellertid återlånerätten
meningslös för eu mycket stor
grupp av företagare.

Låt mig ta ett enda exempel; jag väljer
ett företag med tjugo anställda. Vi kan
anta att medellönen är 20 000 kronor,
vilket betyder att företaget har en lönekostnad
på cirka 400 000 kronor per år.
Det är inte något obetydligt belopp, och
en sådan rörelse är betydelsefull för
samhället — jag tror att den har betydelse
till och med från lokaliseringssynpunkt.
Kunde vi få företag av den storleksordningen
i glesbygderna skulle det
vara av mycket stort värde.

Vad händer då om denne företagare
vill använda sin återlånerätt? Jo, han
får rätt att återlåma cirka 12 000 kronor.
Det är väl ganska klart för oss alla att
ett sådant belopp insatt i en rörelse av
den storlek som jag nämnde inte har
någon avgörande betydelse, och det förvånar
väl inte någon att vederbörande
företagare drar sig för de besvär som
han måste underkasta sig för att mot full
bankgaranti få låna detta i sammanhanget
lilla belopp. Man kan mycket väl
förstå att summan av återlån ur tredje
fonden måste bli liten. Finge däremot
återlånerätten ackumuleras under fem
år och procenttalet höjas till 75 skulle
vederbörande i stället kunna återlåna
cirka 90 000 kronor. Det skulle givetvis
vara något helt annat; då skulle det bli
ett belopp av verklig betydelse för företaget,
och då skulle återlånerätten bli
meningsfylld. Finge därjämte amorteringstiden
utsträckas till tjugo år vore
det ytterligare en värdefull förbättring.

Jag vill med detta instämma i yrkandet
om bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets

Teknisk utredning av en inkomstpolitik

hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Bengtsson i Landskrona begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 25, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Ståhle m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 93 ja
och 102 nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
av herr Ståhle m. fl.

Ordet lämnades på begäran till

Herr GUSTAVSSON i Ängelholm (s),
som yttrade:

Herr talman! Jag ber att få anmäla
att jag röstade ja men hade för avsikt att
rösta nej.

§ 7

Teknisk utredning av en
inkomstpolitik

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 26, i anledning av motioner om teknisk
utredning av en inkomstpolitik.

168 Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 em.

Teknisk utredning av en inkomstpolitik

I motionerna I: 671 av lierrar Åkerlund
och Enarsson och 11:833 av herr
Carlshamre hemställdes, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t skulle anhålla
om en teknisk utredning av en inkomstpolitik
i syfte att nå stabilitet i ekonomin
och förbättring av sysselsättningen.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:671 och II:
833.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Åkerlund, Brundin och
Regnéll (samtliga h), vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:671 och 11:833 hos Kungl.
Maj :t anhålla om en teknisk utredning
av en inkomstpolitik i syfte att nå stabilitet
i ekonomin och förbättring av
sysselsättningen;

2) av herrar Stefanson och Löfgren
(båda fp), utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! När jag anför några ord
för att motivera reservationen under
detta utlåtande gör jag det i fullt medvetande
om aft det rör sig om en mycket
kontroversiell fråga. För att i någon mån
dämpa motsättningarna vill jag understryka
att motionärerna efterlyser en
utredning. För säkerhets skull rubricerer
de den som en »teknisk utredning»
av en inkomstpolitik. Själva har motionärerna
inte på något sätt tagit ställning.
Vad de anfört är snarast sådant
som ger anledning tro att utredningens
resultat skulle bli ett avståndstagande
från inkomstpolitik.

Det är nu fjärde gången som motion
väckts om utredning av inkomstpolitik.
Första gången skrev bankofullmäktige i
sitt remissvar att »det möjligen med viss
rätt kunde göras gällande, att en speciell,
. närmast teknisk utredning i sammanhanget
kunde vara motiverad». Låt
oss sammanställa det uttalandet med

bankofullmäktiges remissvar 1967: »De
senaste årens utveckling i kostnads- och
konkurrenshänseende har gjort de inkomstpolitiska
problemen än mer påträngande.
»

Om det var riktigt att en utredning
kunde sägas vara motiverad 1964 och
att problemen sedan dess blivit mera
påträngande, så kan man väl ha rätt att
säga att en utredning i dag ter sig väl
motiverad.

Varför motsätter man sig då tanken
på eu utredning? Svaret är att man anser
att de praktiskt-politiska förutsättningarna
saknas för att driva en inkomstpolitik.

Den invändningen kan väl inte utan
vidare accepteras. För det första måste
man komma ihåg att inkomstpolitik inte
behöver vara imperativ, inte ett »härefter
rätten och packen eder», utan kan
vara indikativ, rådgivande. Ju bekymmersammare
läget är, desto större behov
av rådgivning har vi onekligen.

Låt mig ta ett dagsfärskt exempel. Vi
känner oss väl ganska rådvilla när vi
under de senaste dagarna har läst i tidningarna
om skillnaden i bedömning
mellan olika parter i frågan om lönsamheten
i verkstadsföretagen. Hade parterna
tillsammans resonerat igenom sina
sifferuppgifter med expertis från annat
håll, hade man kunnat komma fram med
ett besked, som allmänheten sedan kunnat
ha nytta av.

Det är lätt att finna flera invändningar.
Varken där inkomstpolitiken bedrivits
i sin indikativa, sin rådgivande
form, vilket varit vanligast, eller i sin
imperativa form, som man också haft
exempel på, har framgångarna varit särskilt
imponerande — det måste erkännas.
Vad skall man här komma med för
motargument? Kanske det argumentet
att utvecklingen i länder utan inkomstpolitik
inte heller varit utan bekymmer.
Den engelska kortsiktiga stop-and-gopolitiken
är ett exempel härpå. Det är
också lätt att invända att inkomstpolitiken
räknar med grova schabloner, labo -

Onsdagen den 24 april 1968 em.

Nr 19 169

rerar med utrymme för löneökningar,
siffror för produktivitetsutveckling och
sådant som inte tar hänsyn till regionala
och branschbetingade olikheter.
Dessa kommer bort i hanteringen. Det
blir fråga om grova generaliseringar,
som inte ger rättvisa åt detaljerna och
olikheterna.

På samma sätt skulle man kunna erinra
om de väsentliga skillnader som föreligger
mellan företag, som drivs i utlandskonkurrens,
och företag, som inte
är utsatta för utlandskonkurrens.

Herr talman! Jag har nu själv redovisat
en rad svårigheter och problem
—■ lätta nog att peka på men svåra att
komma till rätta med. En rimlig slutsats
bör väl vara att svårigheterna skall belysas,
och detta bör ske innan problemen
— för att tala med bankofullmäktige
— blir än mer påträngande. Då kan
det vara så dags. För egen del är jag inte
alltid så entusiastisk för statliga utredningar.
Intresseorganisationer och
vetenskapsmän gör ofta utmärkta utredningar
utan att staten behöver gripa
in och utan att staten behöver satsa
pengar i sammanhanget. Men just i fråga
om inkomstpolitiken måste vägas in
så mycket av politisk bedömning att
det intressebetonade kommer till korta
lika väl som det renodlat teoretiska.

Än en gång understryker jag att motionärerna
på inget sätt rekommenderar
att man skulle tillgripa inkomstpolitik.
Vad de önskar är en kartläggning av
förutsättningarna för en inkomstpolitik,
tänkbar utformning av en sådan och
hypotetiska konsekvenser. Jag ber, herr
talman, att få yrka bifall till reservationen
1.

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s):

Herr talman! Som bankoutskottets
ärade ordförande framhöll har denna
motion nu väckts för femte året i följd.
Herr Regnéll betonade att han inte är
särskilt entusiastisk för statliga utredningar,
och eftersom arbetsmarknadens

Teknisk utredning av en inkomstpolitik

parter regelmässigt har sagt nej till den
begärda utredningen kanske herr Regnéll
skulle kunna vara nöjd med det
och inte påyrka att staten går in på dessa
frågor.

De yrkanden som framställts i motionerna
under årens lopp har varit något
varierande. I fjol begärde motionärerna
teknisk utredning av en inkomstpolitik
i syfte att nå »inre och yttre stabilitet
i ekonomin». I år har yrkandet
blivit litet annorlunda; man har tagit
bort det där om inre och yttre stabilitet
och i stället lagt till att man vill åstadkomma
en utredning i syfte att nå stabilitet
i ekonomin och förbättring av sysselsättningen.

Det föreligger stora grundläggande
svårigheter att etablera en effektiv inkomstpolitik,
och jag skulle tro att även
motionärerna är på det klara med det.

Samtidigt som motionärerna efterlyser
åtgärder för att komma fram till en
inkomstpolitik, har de under årens lopp
betonat — och det med eftertryck —
att egentliga förändrande ingrepp i det
nuvarande systemet för inkomstavgöranden
i samhället inte kan anses vara
acceptabla. Statliga ingrepp i lönepolitiken
bör inte komma i fråga. Det har
med skärpa framhållits, även av bankofullmäktige.

Jag hyser den bestämda meningen
att rundabordskonferenser och liknande
åtgärder som här har påyrkats kan,
så länge det nuvarande inkomstbildningssystemet
skall lämnas intakt, på
sin höjd leda till nya former för de försök
till en opinionspåverkan på arbetsmarknadens
parter som redan har
gjorts men som man kan säga inte har
lett till särskilt goda resultat.

Bankoutskottets majoritet har ej heller
i år funnit skäl att tillstyrka motionerna
utan hemställer att riksdagen
måtte avslå desamma, och jag ber med
detta korta anförande, herr talman, få
yrka bifall till bankoutskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

170 Nr 19

Onsdagen den 21 april 1968 em.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Regnéll begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 26, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Åkerlund m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen
och att kammaren alltså bifallit
utskottets hemställan.

§ B

Föredrogs vart för sig
bankoutskottets memorial nr 27, angående
överlämnande till statsutskottet
av vissa motioner;

andra lagutskottets utlåtande nr 24, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till smittskyddslag, in. m.,
jämte i ämnet väckta motioner; och
tredje lagutskottets utlåtande nr 34, i
anledning av motioner om höjning av
maximihastigheten för fordon med släpvagn.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda memorial och utlåtanden hemställt.

§ 9

Visst kungörelseförfarande i mål
om vattenförorening

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 36, i anledning av motioner
angående dels visst kungörelseförfarande
i mål om vattenförorening, dels viss
utredning i mål angående vattenförorening.

Tredje lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 421 i
första kammaren av herr Lidgard in. fl.
och nr 519 i andra kammaren av herr
Bengtson i Solna m. fl.

I motionerna, som var likalydande,
hemställdes

»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om förslag till sådan
ändring av kungörelseförfarandet
för företag enligt 8 kap. vattenlagen,
att kungörelser beträffande dylika företag
skall införas även i allmänna tidningarna».

Utskottet hade vidare behandlat två
till lagutskott hänvisade motioner, nr
696 i första kammaren av herr Eskilsson
och nr S89 i andra kammaren av
herrar Hedin och Krönmark.

Utskottet hemställde,

A. att motionerna 1:421 och 11:519
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

B. att motionerna 1:696 och II: 889
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Nyberg (fp) och Bengtson i Solna (h),
vilka ansett att utskottet under A. bort
hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 421 och II: 519 i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla att Kungl.
Maj :,t snarast föreläde riksdagen förslag
till sådan ändring i vattenlagen att ansökan,
som rörde företag enligt 8 kap.
nämnda lag, skulle kungöras i samma
ordning som gällde för ansökan om tillstånd
till byggande i vatten.

Onsdagen den 24 april 1968 em. Nr 19 171

Visst kungörelseförfarande i mål om vattenförorening

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! Dagen började med
boxning och nu går näst sista ronden,
men jag kan försäkra att den skall bli
kort. Till detta utlåtande nr 36 från
tredje lagutskottet har herr Nyberg och
jag fogat en reservation. Det handlar
om kungörelseförfarande i mål om vattenförorening
och ärenden om avloppsutsläpp.

Enligt vattenlagen har man i fråga
om byggnad i vatten ett utförligt kungörelseförfarande.
Kungörelse skall förutom
i ortspressen införas i allmänna
tidningarna. Med detta förstås Post- och
Inrikes Tidningar, den s. k. Postgumman,
som utgör ett samlande organ för
alla officiella nyheter. Läser man den
är man säker om att inte missa någonting.

I mål om vattenförorening skall enligt
vattenlagen kungörelse ske bara i
ortspressen. När det alltså är fråga om
utsläpp av avlopp i mer eller mindre
renad form är detta enligt vattenlagen
enbart en lokal fråga, och detta gäller
trots att det kan få konsekvenser för
ett helt sjösystem som t. ex. Mälaren.
Reservanterna anser att detta är helt
otillfredsställande. Som i blixtbelysning
får man då här klart för sig hur tiden
har runnit förbi vattenlagen. Det är hög
tid att företa en översyn av denna lag.

Nu hänvisar utskottet till den s. k.
informationsutredningen, som har ett
jättearbete framför sig att undersöka på
vilka områden och i vilka situationer
statsmakterna skall använda annonsering
m. m. Men mål om vattenföroreningar
anhängiggörs snart sagt varje
dag nuförtiden, och det är av största
vikt att sådana mål blir så allsidigt belysta
som möjligt. Det nuvarande systemet
innebär inga garantier härvidlag.
Så har det också gått som det bär
gjort på sina håll, och vi vill därför

att kungörelse skall ske i samma form
som beträffande byggande i vatten.

Reservationen har även ett annat syfte.
Som bekant har det aviserats, att
tillståndsgivning i avloppsfrågor skall
äga ruin i administrativ ordning i framtiden
och utföras av naturvårdsverket.
Vi reservanter vill däremot slå vakt om
vattendomstolarna, som nu har dessa
ärenden om hand. Detta förutsätter en
vilja till modernisering av vattenlagen.
En sådan har, herr talman, varit aktuell
länge, och i förhoppning om att den
nu skall komma till stånd ber jag att
få yrka bifall till reservationen av herr
Nyberg och mig.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Motionärerna bär inte
lyckats övertyga utskottet om att Postoch
Inrikes Tidningar är en så pass
spridd tidning att annonsering i den
skulle vara värdefull. Inom utskottet
har vi på ett par ledamöter när varit
eniga om att annonseringen i ortspressen
— vilken alltid sker — är betydligt
mer effektiv när det gäller att till allmänhetens
kännedom bringa ansökningar
om att släppa ut avloppsvatten i vattendrag.
Dessutom hänvisar utskottet
till den utredning som redan pågår och
till att denna utredning också har i uppdrag
att pröva frågan om Post- och
Inrikes Tidningars fortsatta funktion
som annonsorgan.

Herr talman! Jag vill med detta korta
anförande yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! Utskottets ärade vice
ordförande sätter sin lit till informationsutredningen.
Men skall vi vänta
på en lösning av hela problemkomplexet,
får vi vänta i flera år. Herr
Levin måste väl i alla fall hålla med
om att den nuvarande ordningen är
klart otillfredsställande. Reservanternas
förslag är bättre. Kan Kungl. Maj:t fin -

Onsdagen den 24 april 1968 em.

172 Nr 19
Upplysningskampanj angående alkoholens

na någonting som är ännu bättre, vill
reservanterna inte motsätta sig detta.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Bengtson i Solna begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom.
A) i utskottets utlåtande nr 36, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herrar Nyberg och
Bengtson i Solna.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Bengtson i Solna
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 143 ja och
45 nej, varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 37, i anledning av motioner oro

skadeverkningar

viss översyn av reglerna för hyresgästs
rätt till skadestånd.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11

Upplysningskampanj angående
alkoholens skadeverkningar

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 26, i anledning av
motion om en upplysningskampanj angående
alkoholens skadeverkningar.

I den till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionen II: 546 av herrar
Berglund och Hamrin i Jönköping hemställdes,
att riksdagen hos Kungl. Maj:t
måtte begära att en upplysningskampanj
om alkoholens skadeverkningar snarast
igångsattes enligt de riktlinjer som i
motionen skisserats.

Utskottet hemställde, att motionen II:
546 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Beservationer hade avgivits

1) av herrar Eric Gustaf Peterson,
Kilsmo och Bimås samt fru Frsenkel
(samtliga fp), vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motion
II: 546 i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
begära att en upplysningskampanj om
alkoholens skadeverkningar snarast
igångsattes enligt de riktlinjer som i motionen
skisserats;

2) av herr Dickson (h), utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr RIMÄS (fp):

Herr talman! Den av herrar Berglund
och Hamrin i Jönköping väckta
motionen, 11:546, om en upplysningskampanj
rörande alkoholens skadeverkningar
är enligt min mening mycket
berättigad. Alkoholmissbruket är alltjämt
vårt största sociala problem, och
det värsta är att det blir allvarligare

Onsdagen den 24 april 1968 em. Nr 19 173

Upplysningskampanj angående alkoholens skadeverkningar

för varje år som går. Missbruket tränger
också allt längre ned i åldrarna och
får en svårt nedbrytande effekt i ungdomsgrupperna.

Vi talar ofta om narkotikaproblemet,
och visst finns det anledning att hysa
allvarliga bekymmer för det, men fördenskull
får vi inte glömma att alkoholmissbruket
alltjämt medför de största
skadeverkningarna och når ut i mycket
vidare kretsar än narkotika.

När riksdagen år 1954 beslutade om
en reformering av vår alkohollagstiftning
framhölls undervisning och upplysning
som viktiga inslag i det nykterhetsfrämjande
arbetet. Alkoholpolitiska
utredningen, som nu pågår och
som fått yttra sig över herr Berglunds
och herr Hamrins motion, uttalar sig
kort och rakt på sak om detta avsnitt
i 1954 års beslut: »Denna verksamhet
har dock inte fått den omfattning som
avsågs.» Det kan nu efter 14 års försummelser
vara dags att rätta till denna
brist.

Också utskottsmajoriteten hyser samma
uppfattning och anför bl. a. följande:
»ökade insatser från statens sida
får anses påkallade. Dessa bör främst
inriktas på en fortgående och systematisk
verksamhet---.» Jag anslu ter

mig i alla delar till utskottets uppfattning
men menar att man därutöver
bör göra en punktinsats i form av en
sådan speciell upplysningsdrive som
motionärerna har föreslagit.

Då jag vet att herr Berglund närmare
kommer att utveckla synpunkter på detta
ämne vill jag, herr talman, med dessa
kortfattade motiveringar yrka bifall
till reservationen.

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! Jag hade haft för avsikt
att vid behandlingen av förevarande
ärende hålla ett mycket långt anförande
— detta motiveras i och för sig
av frågans vikt — men vid denna sena
timme på dygnet anser jag att jag icke

bör göra detta. Jag torde få återkomma
till denna stora och betydelsefulla fråga
i en interpellationsdebatt längre
fram, och därför skall jag spara det
till dess. Jag vill emellertid ge uttryck
för mitt beklagande av att inte fler av
utskottets ledamöter bär kunnat biträda
denna motion. Det är saken verkligen
värd. Nu är jag tacksam mot dem som
gjort det. Jag hoppas dock verkligen
att riksdagen tar allvarligt på denna
fråga, inte minst när det gäller vår
ungdoms framtid och vår ungdoms alkoholvanor.

Herr talman! Med dessa få ord ber
också jag att få yrka bifall till reservationen
1 av herr Eric Gustaf Peterson
m. fl.

I detta anförande instämde herrar
Rimmerfors (fp), Westberg (fp), Hamrin
i Jönköping (fp), Gustafsson i Borås
(fp) och Eriksson i Bäckmora (ep).

Herr SKOGLÖSA (ep):

Herr talman! Jag vill först slå fast
att utskottsmajoriteten säkerligen är
fullt medveten om vådan av alkoholmissbruk
och också om behovet av förebyggande
åtgärder.

Orsaken till att motionen inte biträtts
är att alkoholpolitiska utredningen sysslar
med dessa problem och att den i
sitt remissutlåtande framhållit att skolöverstyrelsen
hösten 1967 framlagt förslag
angående läroplansöversyn. Utredningens
önskemål om en fastare förankring
av undervisningen i alkoholfrågan
har beaktats där.

Statens ungdomsråd har också behandlat
denna fråga och kommer snart
att förelägga Kungl. Maj:t förslag. Alkoholpolitiska
utredningen väntas också
lämna underlag för bedömning av
hur en utökad verksamhet i detta avseende
bör utformas.

Detta är de motiv som legat till grund
för att utskottsmajoriteten inte velat biträda
motionen, och jag ber att få yrka
bifall till utskottets förslag.

174 Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 em.

Upplysningskampanj angående alkoholens

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag vet inte vilka som
sitter i den alkoholpolitiska utredningen,
men det är säkerligen utmärkta personer.
Jag tror dock inte att de kan
nå långt nog med sina förslag. Därför
vill jag, i anslutning till flera andra
förslag som jag liar upptagit tiden med
här i kammaren, säga att jag tror att
det behövs ganska drastiska ingrepp för
att vi skall få rätsida på detta problem,
som ju är ganska nesligt.

Yi har genomlevt en period då det
var fint att vara full — åtminstone på
midsommarafton. Det gjorde ingenting
om man föll under bordet vid en middag.
Det har blivit bättre därvidlag,
och det visar att det finns möjlighet
alt få till stånd en ändring. Men det
är fortfarande en gloria kring detta
medium — alkoholen — som väl ställt
till med mer elände för mänskligheten
än något annat.

Jag tror vi allesammans skulle kunna
medverka till att få bort denna gloria
och att peta ned avguden från piedestalen.
Vi kunde ju börja med att inte
lära utlänningar som kommer hit att
som första svenska ord säga »skål». Det
är också mycket annat som man skulle
kunna tala om.

Riksdagens ledamöter skulle kunna
ge ett verkligt stöd genom att själva
helt och hållet avstå från alkohol. Det
skulle väcka uppståndelse över hela
jordklotet om så skedde. Men det kan
jag inte och vill inte heller ställa något
yrkande om. Den saken får var och en
sköta efter sitt eget samvete.

Nu är det möjligt, herr talman, att
jag har begått ett stort taktiskt misstag
genom att inte stryka mig från
talarlistan. Herr Ingemund Bengtsson,
som efter vad jag förstår är en mycket
inflytelserik man inom sin grupp —
eller i varje fall inom vissa delar av
den — kom fram till mig och frågade
om jag skulle tala länge. Jag svarade
nej.

Han svarade då: Ju kortare du talar

skadeverkningar

desto mindre skall vi supa. Och mer
än detta blev inte sagt. Men hade jag
fortsatt och fått en formulerad överenskommelse
och sedan strukit mig,
hade det måhända betytt att herr
Bengtsson hade svarat för sin grupp
att det inte skulle bli något supande
mer på det hållet.

Som herr talmannen förstår har jag
ingen möjlighet att formulera något yrkande
på vad jag nu har anfört till
kammarens protokoll.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Berglund begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 26, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Eric Gustaf Peterson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Berglund begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 132 ja och 45 nej,
varjämte 7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Onsdagen den 24 april 1968 em.

Nr 19 175

§ 12

Föredrogs vart efter annat allmänna
beredningsutskottets utlåtanden:

nr 27, i anledning av motioner om
förbättrade ekonomiska villkor för diabetiker,
samt

nr 28, i anledning av motion om hälso-
och sjukvård utomlands för svenska
medborgare.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 13

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1968/69 till bidrag till erkända arbetslöshetskassor
samt Kungl. Maj:ts
proposition angående särskilt stöd åt
äldre arbetslösa in. in., i vad den hänvisats
till statsutskottet, jämte motioner,
nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1968/69 i vad
avser vissa allmänna frågor,

nr 66, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1968/69 i vad
avser utgifter inom justitiedepartementets
verksamhetsområde,

nr 67, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1968/69 i vad
avser utgifter inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde,

nr 68, i anledning av Kungl. Mai :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1968/69 i vad
avser utgifter inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 69, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1968/69 i vad
avser utgifter inom socialdepartementets
verksamhetsområde,

nr 70, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstal
för budgetåret 1968/69 i vad

avser utgifter inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 71, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1968/69 i vad
avser utgifter inom finansdepartementets
verksamhetsområde,

nr 72, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1968/69 i vad
avser utgifter inom utbildningsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1968/69 i vad
avser utgifter inom handelsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1968/69 i vad
avser utgifter inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde,

nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1967/68 i vad avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde,
nr 76, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1967/68 i vad avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 77, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1967/68 i vad avser finansdepartementets
verksamhetsområde,
nr 78, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1967/68 i vad avser utbildningsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1967/68 i vad avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde,
nr 80, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för

176 Nr 19

Onsdagen den 24 april 1968 em.

budgetåret 1967/68 i vad avser staten för
statens allmänna fastighetsfond,

nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1968/69 till byggnadsarbeten samt
inredning och utrustning av lokaler vid
universitet, högskolor in. m., och

nr 82, i anledning av motioner om
propagandakampanj för avsättning av
svenska produkter på den svenska marknaden; bevillningsutskottets

betänkande nr
36, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 19 § kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370),in.m.,jämte
motioner, såvitt propositionen och motionerna
hänvisats till bevillningsutskottet
;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 26, i anledning av motioner om en
allmän arbetslöshetsförsäkring in. m.,
nr 27, i anledning av dels Kungl. Maj :ts
proposition angående särskilt stöd åt
äldre arbetslösa m. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott, dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående ändring i förordningen
den 14 december 1956 (nr
629) om erkända arbetslöshetskassor,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner,

nr 28, i anledning av motioner om
pension till äldre friställd arbetskraft
m. m.,

nr 29, i anledning av motioner om
sänkt pensionsålder,

nr 30, i anledning av motioner angående
ändring av den s. k. 21-årsregeln i
studiehjälpsreglementet,

nr 31, i anledning av motioner om
ersättningen från den allmänna försäkringen
för resekostnader i samband med
sjukvård, och

nr 32, i anledning av motioner om
kostnadsfritt tillhandahållande av vissa
läkemedel;

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 20, i anledning av motioner rörande
ersättning till skogsägare på grund
av storm- och snöskador,

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 19 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
m. m., såvitt avser anslag till kompensation
för bensinskatt till rennäringen,
och

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statsbidrag till
byamännen i Vitsaniemi by för bestridande
av rättegångskostnad jämte motioner;
samt

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 29, i anledning av motioner
angående polisnämndernas arbetsförhållanden
samt angående tillståndsgivningen
beträffande demonstrationer.

§ 14

Anmäldes motionen nr 1197, av herr
Andersson i Örebro, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition nr 103, angående
effektivisering och samordning av
statens skogsföretag, m. m.

Denna motion bordlädes.

§ 15

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till Riksdagens andra kammare

Härmed anhåller jag om ledighet från
riksdagsarbetet den 25 och 26 april för
att deltaga i Europarådets presidiemöte
i Paris.

Stockholm den 24 april 1968
Sven Gustafson

Till Riksdagens andra kammare

Anhåller härmed om ledighet från
riksdagsarbetet fr. o. m. den 27 t. o. m.
31 maj 1968 på grund av utrikes resa.

Stockholm den 24 april 1968
Erik Larsson

Kammaren biföll dessa ansökningar.

§ 16

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

Onsdagen den 24 april 1968 em.

Nr 19 177

herr Söderström (h), till herr statsrådet
och chefen för utbildningsdepartementet
angående komplettering av ämnet
biologi med hälsolära vid lärarhögskolorna,
och

herr Lindberg (ep), till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående tillämpningen vid statliga
företag av rätten att avskeda personal.

§ 17

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.08 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson