ANDRA KAMMAREN 1964 (Riksdagens protokoll 1964:27)

RIKSDAGENS

Nr 27

PROTOKOLL

ANDRA KAMMAREN 1964

25—26 mai

il,

Debatter m. m.

Måndagen den 25 maj

Sid.

Svar på interpellationer av:

herr Hagnell ang. viss utbyggnad av Aktiebolaget Statens skogsindustrier
................................................

herr Elmwall ang. beräkningen av ersättning till försäkringstagare
för skada å byggnad.......................................

Tisdagen den 26 maj fm.

Svar på frågor av:

herr Hermansson ang. åtgärder med anledning av viss resolution av

FN:s generalförsamling....................................

herr Grebäck ang. övervakningen av bestämmelser rörande rätt till

fiske.....................................................

herr Broberg ang. åtgärder för att få till stånd en indexlånemarknad
fru Gunne ang. uppträdandet av främmande ubåtar inom svenskt

territorialvatten...........................................

herr Hagberg ang. den mellansvenska gruvhanteringens problem...

herr Ståhl ang. den planerade atomkraftstationen i Marviken.......

herr Boo ang. övergång från linjekoncession till områdeskoncession

beträffande eldistributionen................................

herr Boo ang. planerad överflyttning till Stockholm av Aktiebolaget

Statens skogsindustriers försälj ningsavdelning.................

herr Nordgren ang. sjöräddningstjänsten i söderhamnsområdet----

herr Hagberg ang. upprustning av hamnen i Hargshamn m. m. ...

herr Holmberg ang. snabbare resor med »Nordpilen».............

herr Elmwall ang. fördelningen av kostnaderna för kulturhistoriskt

betydelsefulla kyrkobyggnader..............................

herr Nilsson i Gävle ang. behandlingen av stadsplaneförslag........

1—Andra kammarens protokoll 1964. Nr 27

20
20

Nr 27

Innehåll

Sid.

Svar på interpellationer av:

herr Fröding ang. förkortning av tiderna för sinnesundersökning i
brottmål och herr Ståhl ang. den akuta krisen inom det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet......................... 22

herr Eriksson i Bäckmora ang. ersättningskommunikationer för nedlagd
järnväg......................................... 27

Uppskov med behandlingen av vissa till konstitutionsutskottets beredning
hänvisade ärenden..................................... 29

Höjning av vissa postavgifter.................................. 33

Universitetens och högskolornas organisation och förvaltning m. m. 47
Studiesocialt stöd till studerande ungdom........................ 75

Tisdagen den 26 maj em.

Studiesocialt stöd till studerande ungdom (forts.).................. 111

Samtliga avgjorda ärenden
Tisdagen den 26 maj fm.

Statsutskottets memorial nr 141, i anledning av kamrarnas skiljaktiga

beslut i fråga om anslag till bostadsrabatter..................... 28

— nr 142, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om anslag
till stipendier för främjande av högre vetenskapliga studier____ 28

— nr 143, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om den

kommunala musikundervisningen......................... 28

— nr 144, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om

inrättande av en befattning som konsulent för vävning och hemslöjd
inom skolöverstyrelsen.............................. 29

Bevillningsutskottets memorial nr 58, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut ang. höjning av förvärvsavdragen och ortsavdragen
vid beskattningen m. m............................... 29

Utrikesutskottets memorial nr 6, ang. uppskov med behandlingen av

vissa ärenden...................................... 29

Konstitutionsutskottets memorial nr 18, ang. uppskov med behandlingen

av vissa ärenden........................................ 29

Bevillningsutskottets betänkande nr 57, ang. höjning av vissa postavgifter.
....................................... 22

Statsutskottets utlåtande nr 119, ang. universitetens och högskolornas

organisation och förvaltning m. m.......................... 47

Tisdagen den 26 maj em.

Särskilda utskottets utlåtande nr 1, ang. studiesocialt stöd till studerande
ungdom och ang. anslag till kostnader för avskrivning av vissa
studielån med statlig kreditgaranti......................... 76

Måndagen den 25 maj 1964

Nr 27

Måndagen den 25 maj

Kl. 14.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 19 innevarande
maj.

§ 2

Herr förste vice talmannen meddelade,
att herr Lassinantti, som vid kammarens
sammanträde den 15 innevarande
maj med läkarintyg styrkt sig
från och med samma dag tills vidare
vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sin plats
i kammaren.

§ 3

Herr förste vice talmannen meddelade,
att herr Blomkvist enligt till kammaren
inkommet läkarintyg vore sjukskriven
under tiden den 25 innevarande
maj—den 30 nästkommande juni.

Herr Blomkvist beviljades erforderlig
ledighet från riksdagsgöromålen.

§ 4

Svar på interpellation ang. viss utbyggnad
av Aktiebolaget Statens skogsindustrier Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Hagnell frågat mig, vilka möjligheter
som föreligger att låta Aktiebolaget
Statens skogsindustrier (ASSI) själv
eller genom dotterbolag ta hand om de

utbyggnadsplaner och medel vilka icke
tycks kunna komma till användning
vid Tumba pappersbruk.

Jag vill svara följande.

Enligt vad jag under hand inhämtat
har riksbanksfullmäktige inte tagit slutlig
ställning till den framställning till
riksdagen rörande utbyggnaden av
Tumba bruk, som aktualiserats av utgången
av de förda avtalsförhandlingarna
vid bruket. Beslut i frågan lär inte
träffas före sommaren.

I avvaktan härpå anser jag mig inte
böra ingå på den av herr Hagnell resta
frågan.

Jag vill i detta sammanhang framhålla
att några medel inte ställts till Kungl.
Maj:ts förfogande, utan att det är riksbanken
som erhållit erforderliga bemyndiganden
för utbyggnad av företaget.

Vidare anförde

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
svaret, och jag har full förståelse för
att handelsministern inte har kunnat
svara på annat sätt än han gjort i dag
utan måste avvakta det utredningsmaterial
som skall komma från riksbanksfullmäktige.

Det materialet kommer att visa om
det är möjligt att bygga ut Tumba pappersbruk
eller inte samt huruvida man
vid bruket kan fortsätta med sin gamla
produktionsinriktning, modifierad på
ett eller annat sätt eller, om detta inte
är möjligt, hur länge man kan fortsätta
med den gamla tillverkningen. För
att kunna svara på min interpellation
fordras tillgång till riksbanksfullmäk -

Nr 27

Måndagen den 25 maj 1964

tiges utredningsmaterial, och enligt
meddelande till bankoutskottet kommer
det så småningom att överlämnas
till riksdagen.

Det har onekligen tagit rätt lång tid
för riksbanksfullmäktige att lägga papperen
på bordet i denna affär, sedan
det konstaterats att det inte gick att
komma fram på den väg man ursprungligen
tänkt. När ett så pass omfattande
ärende som en investering på 50 ä 70
miljoner kronor presenteras, väntar man
ju att hela affären skall vara så väl förberedd
att det inte behöver dröja ytterligare
något halvår innan kalkyler föreligger,
om det inte går att komma fram
på den ursprungliga vägen. Därför tolkar
jag handelsministerns uttalande så
att han är beredd att återkomma i frågan
till höstriksdagen, sedan riksbanksfullmäktige
gjort sitt.

Det problem man då står inför är att
en industriinvestering till skillnad från
ett vanligt landsvägsbygge inte kan få
ta hur lång tid som helst. Det har meddelats
här i riksdagen att det ute på
Europamarknaden finns en kartell, som
nu behärskar ritpappersbranschen. Den
kartellen sover visserligen ännu, men
man frågar sig hur länge. Det lär i kartellen
ha gjorts moderniseringar, som
inte tidigare var planerade. När nu utbyggnaden
av Tumba inte blir av, och
när det dröjer halvårsvis innan handlingarna
i ärendet lägges på bordet så
att det går att ta ställning till frågan,
huruvida en motsvarande utbyggnad
kan göras någon annanstans, så har därmed
våra industriella chanser att över
huvud taget genomföra en utbyggnad
på något annat ställe än Tumba i hög
grad försämrats.

Det är därför man har anledning
beklaga riksbanksfullmäktiges långsamma
takt vid handläggningen av detta
ärende, sedan det blev klart att den
ursprungligen tänkta vägen inte kan
beträdas.

Jag tackar herr statsrådet ännu en
gång för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. beräkningen
av ersättning till försäkringstagare för
skada å byggnad

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Elmwall har i en
till mig framställd interpellation frågat
om jag anser, att med hänsyn till
försäkringstagarnas intresse och säkerhet
omarbetning och förtydligande av
visa stadganden i försäkringsavtalslagen
erfordras, att nuvarande praxis med
reducerad brandskadeersättning i fall,
då byggnaden inte återuppföres, bör ersättas
med bestämmelse om att ersättningen
bör utgå i förhållande till erlagda
premier, oberoende av om byggnaden
återuppföres eller ej återuppföres,
samt att bestämmelserna om reglering
av skador å byggnader eller annan
egendom genom sprängning bör omarbetas
så att ersättningsskyldigheten
åligger direkt försäkringsgivare åt den
som är ansvarig för skadan.

Spörsmålet vilka regler som bör gälla
rörande försäkringsersättningens beräkning
vid skadeförsäkring inrymmer
en invecklad rättslig och försäkringsteknisk
problematik. En klargörande
analys förutsätter därför en närmare utredning
än vad som kan ske i ett interpellationssvar.
Jag nödgas därför och
för att inte i alltför hög grad taga kammarens
tid i anspråk inskränka mig till
att med hänvisning till en i ämnet upprättad
promemoria, som har överlämnats
till herr Elmwall, i anledning av
de i interpellationen framförda frågorna
anföra följande.

Mot de principiella överväganden som
ligger till grund för försäkringsavtalslagens
bestämmelser om försäkringsersättningens
beräkning kan enligt min
mening icke riktas berättigade erinringar,
och jag är icke för närvarande beredd
att förorda åtgärder i syfte att få
till stånd en ändring i lagens värderingsregler.
Jag anser heller inte, att

Måndagen den

Svar på interpellation ang. beräkningen av

da å byggnad

fördelar står att vinna med en regel
om rätt för den som lidit skada genom
sprängning att utfå skadestånd direkt
av försäkringsgivare, som meddelat ansvarsförsäkring
åt den för skadan ansvarige.

För närvarande anser jag således icke
erforderligt att vidtaga ändringar i försäkringsavtalslagen
av den art interpellanten
har åsyftat. Lagen är emellertid
av gammalt datum och torde så
småningom vara i behov av en översyn.
Lagstiftningen har tillkommit i
nordiskt samarbete och en eventuell
revision därav bör om möjligt ske i
samverkan med övriga nordiska länder.
Vid förfrågan har framkommit, att något
önskemål från dessa länders sida om
en sådan revision för närvarande icke
föreligger, men med hänsyn till den
expansion som försäkringsväsendet liar
undergått efter lagens tillkomst och alltjämt
undergår torde en översyn av lagstiftningen
icke vara alltför avlägsen.

Vidare anförde

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
och chefen för justitiedepartementet för
att han har besvarat min interpellation.

Statsrådet framhåller i interpellationssvaret
att de framställda spörsmålen
innehåller en invecklad rättslig och
försäkringsteknisk problematik. Statsrådet
menar därför att ett interpellationssvar
måste bli alltför kortfattat för
att kunna ge en klargörande analys. Han
har därför överlämnat en särskild PM
som jag givetvis också är tacksam för.

Av den i interpellationen lämnade motiveringen
till frågan framgår att jag
hade hoppats få en utfästelse om en närmare
undersökning av försäkringsavtalslagen.
Frågeställningen upptar problem
som —■ det framhålls i interpellationen
■— ur vissa synpunkter är av
stort intresse för stora delar av näringslivet,
och dessa spörsmål är inte heller

25 maj 1964 Nr 27

ersättning till försäkringstagare för skabetydelselösa
på andra områden. Statsrådet
framhåller att försäkringsavtalslagen
är av gammalt datum och erkänner
också att den behöver överses. Det
tyder jag så, att den första frågan av
statsrådet besvarats med ja, för att tala
i klartext. Besvaras frågan, huruvida
förtydliganden och omarbetning erfordras,
med ja och statsrådet samtidigt anser
att principerna för försäkringsavtalslagens
bestämmelser om ersättningsgrunderna
är av sådan karaktär att de
motsvarar kravet på tidsenlighet, så
tycker jag att statsrådets svar på den
punkten är nära nog lika motsägelsefullt
som bestämmelserna i försäkringsavtalslagens
37 §.

Statsrådet är inte beredd att föreslå
en ändring i lagens värderingsregler.
Men statsrådet säger ingenting om min
fråga, huruvida inte vissa förtydliganden
kan vara erforderliga. Hur långt
kan t. ex. huvudregelns bestämmelser
om »annan omständighet» tillämpas av
försäkringsgivaren mot försäkringstagaren
just mot bakgrund av näringslivets
och försäkringsbehovets expansiva
utveckling de senaste årtiondena?

Kan det konstateras att lagen behöver
en översyn tycker jag att alla skäl talar
för att denna översyn också företas utan
att man avvaktar övriga nordiska länders
initiativ i dessa frågor. För övrigt
är förhållandena i de övriga nordiska
länderna inte jämförbara med de
svenska förhållandena, och utvecklingen
är inte likartad på alla de områden
som försäkringsavtalslagen spänner
över. Här skulle det nog vara på sin
plats med ett initiativ som kan tillfredsställa
de svenska försäkringstagarna
och tillgodose deras intressen och
som givetvis kan syfta därhän, att även
gemensamma och likartade försäkringsfrågor
inom de nordiska länderna kan
få sin lösning på områden där en samordnad
lösning är lämplig och önskvärd.

En gyllene regel är att varje skade -

Nr 27

Måndagen den 25 maj 1964

Svar på interpellation ang. beräkningen av ersättning till försäkringstagare för skada
å byggnad

område skall bära sina kostnader. Denna
regel kan brytas t. ex. av en ogynnsam
skadeutveckling som tvingar till
en viss tillfällig utjämning. Men man
ställer sig onekligen undrande inför det
faktum, att den som brandförsäkrar sin
egendom, sig själv ovetande åtar sig
att samtidigt betala sprängskador på
annans egendom. Var och en har annars
valfrihet att försäkra sin egendom
inom de riskzoner han anser föreligga.
En brandförsäkring på en lantgård inkluderar
t. ex. oftast stormskadeförsäkring.
Men det är ju en risk som
alla utsätts för.

Det är inte samma sak med sprängskador.
Det har hänt att skador uppstått
på näraliggande fastigheter vid
sprängning för vägbyggen. Låt oss säga
att skadan uppstått genom felaktiga beräkningar
av laddningens storlek. Fastighetsägaren
har då att vända sig till
brandförsäkringsgivaren, och denne är
enligt gällande bestämmelser skyldig att
betala. Brandförsäkringsgivaren har regressrätt
men är skyldig att bevisa vem
som har orsakat skadan genom försummelse.
Detta har många gånger visat
sig svårt, och numera är det väl ytterst
sällan en regresstalan föres. Betalningskyldigheten
har ålagts de tusentals
fastighetsägare, som väl aldrig
skulle drömma om att försäkra sina
fastigheter mot skador genom sprängning.
Det är deras premier som stiger;
hur mycket eller hur litet anser jag
vara av underordnad betydelse. Avgörande
är om ersättningen får betalas av
premiebetalare utan intresse för denna
skadeform.

Statsrådet anser inte att någon fördel
står att vinna genom ett ändrat förfarande
så att den för skadan ansvarige
får betala. Jag har en litet avvikande
uppfattning därvidlag. Jag anser
att vinsten av en så långt möjligt riktig
och rättvis premieersättning är odelbar.
Det är möjligt att ordna en form
av försäkring, där vägbyggaren i detta

exempel genom att erlägga premierna
täcker riskerna i det företag han driver.
Reglerna för ersättningsskyldigheten
kan bli lika tvingande som de regler
vilka nu gäller för brandförsäkringsgivaren.
Här bär bekvämligheten fått
ersätta den regel jag tidigare nämnt.

En del försäkringsgivare strävar efter
att över andra former av försäkring
mot brand, t. ex. nyvärdesförsäkring,
skapa större säkerhet för försäkringstagarna
än den som den traditionella
försäkringsformen ger. En huvudregel,
som ger full tolkningsfrihet åt uttrycket
»annan omständighet», är enligt
min uppfattning alltför dispositiv för
att ur försäkringstagarens synpunkt vara
tillfredsställande. På tio skadefall
blir det lika många skaderegleringar,
även om skadefallen är likartade.

Den i försäkringsfrågor minst erfarne
blir alltid den som får den sämsta
skaderegleringen. Härvidlag vill jag
framhålla att, såvitt jag känner till omständigheterna,
länsbolagen på grund
av sin kännedom om förhållandena och
sin goda lokal- och personkännedom
utbildat en praxis, enligt vilken man
mindre siktar på de dispositiva möjligheterna
till en från bolagets synpunkt
fördelaktig reglering och mer inriktar
sig på en efter rådande förhållanden
rättvisande skadeersättning.

Av i pressen nyligen synliga uppgifter
har det framgått att bolag som sysslar
med kreaturförsäkringar, i detta fall
slaktvärdeförsäkringar, genom hänvändelser
till slakteriföreningar sökt undanhålla
jordbrukarna viktuppgifter.
Hör sådana åtgärder till dem som möjliggörs
genom de dispositiva bestämmelserna
i försäkringsavtalslagen, hoppas
jag att den översyn av lagstiftningen
som statsrådet utlovar inte är alltför
avlägsen.

Som motivering för en översyn framhåller
statsrådet den starka utveckling
försäkringsverksamheten fått efter lagens
tillkomst. Därav följer ju också,

Måndagen den

Svar på interpellation ang. beräkningen av

da å byggnad

att denna lag i fråga om många andra
detaljer än dem som jag diskuterat och
som jag likaledes anser vara otidsenliga
behöver bli föremål för en översyn,
som med hänsyn till den tid den
säkerligen kräver bör ske snarast.

flerr talman! Jag har försökt att i
görligaste mån ta fasta på de positiva
synpunkterna i svaret, nämligen att det
behövs en omarbetning i vissa avseenden
av de rådande bestämmelserna. Jag
är övertygad om att vid en sådan översyn
de negativa delarna i statsrådets
svar i stor utsträckning kommer att
korrigeras — i varje fall om både försäkringstagare
och försäkringsgivare
får delta vid översynen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den å bordet vilande motionen
nr 1018.

§ 7

Föredrogs, men bordlädes åter utrikesutskottets
memorial nr 6, konstitutionsutskottets
memorial nr 18, statsutskottets
utlåtanden nr 119 och 127—
133, bevillningsutskottets memorial och
betänkande nr 56 och 57, andra lagutskottets
utlåtanden nr 48 och 52, jordbruksutskottets
utlåtande och memorial
nr 19 och 20, allmänna beredningsutskottets
utlåtanden och memorial nr
36-—41 samt särskilda utskottets utlåtande
nr 1.

§ 8

Föredrogs den av herr Hagnell vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående en översyn av
taxeringsförfarandet för viss typ av företag.

Kammaren biföll denna anhållan.

25 maj 1964 Nr 27

ersättning till försäkringstagare för ska §

På förslag av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren, att bland två
gånger bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista dels bevillningsutskottets
betänkande nr 57, statsutskottets
utlåtande nr 119 och särskilda
utskottets utlåtande nr 1 skulle uppföras
närmast efter konstitutionsutskottets
memorial nr 18, dels statsutskottets
utlåtande nr 127 skulle uppföras
närmast efter andra lagutskottets utlåtande
nr 48.

§ 10

Till bordläggning anmäldes
sammansatt konstitutions- och bankoutskotts
utlåtande nr 1, med anledning
av väckta motioner angående inrättandet
av ett fast kansli hos konstitutionsutskottet; statsutskottets

utlåtanden och memorial: nr

134, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statstjänstemännens
löner under åren 1964 och 1965
m. m. jämte i ämnet väckta motioner,
nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken,

nr 136, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändrad organisation
av postverket, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 141, i anledning av kamrarnas

skiljaktiga beslut i fråga om anslag för
budgetåret 1964/65 till bostadsrabatter,
nr 142, i anledning av kamrarnas

skiljaktiga beslut i fråga om anslag för
budgetåret 1964/65 till stipendier för

främjande av högre vetenskapliga studier,

nr 143, i anledning av kamrarnas

skiljaktiga beslut i fråga om motionsvis
väckta förslag angående den kommunala
musikundervisningen, och
nr 144, i anledning av kamrarnas

skiljaktiga beslut i fråga om inrättande

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

av en befattning som konsulent för
vävning och hemslöjd inom skolöverstyrelsen
;

bevillningsutskottets betänkande och
memorial:

nr 55, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1964/65, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner, och

nr 58, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande nr 35 i anledning av
väckta motioner angående höjning av
förvärvsavdragen och ortsavdragen vid
beskattningen m. m.;

bankoutskottets utlåtande nr 38, över
väckt motion i anledning av Kungl.

Maj:ts förslag rörande Inkomster av
statens kapitalfonder: Riksbanksfonden;

andra lagutskottets memorial nr 54,
angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden; samt
tredje lagutskottets memorial nr 35,
angående uppskov med behandling av
vissa utskottet tilldelade ärenden.

§ 11

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.24.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 26 maj

Kl. 10.00

§ 1

Svar på fråga ang. åtgärder med anledning
av viss resolution av FN :s generalförsamling Ordet

lämnades på begäran till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Hermansson har
frågat vilka åtgärder regeringen avser
att vidta med anledning av rekommendationen
till medlemsstaterna i FN:s
generalförsamlings resolution den 11
oktober 1963 med uppmaning till den
sydafrikanska regeringen att stoppa
rättegången i Rivonia mot vissa motståndare
till apartheidpolitiken.

I generalförsamlingens resolution den
11 oktober 1963 uppmanas den sydafrikanska
regeringen att stoppa den rättegång,
som påbörjats mot vissa motståndare
mot apartheidpolitiken. Resolutionsförslaget
ansågs på sina håll innebära
inblandning i en medlemsstats

judiciella förfarande, men de stater,
som i utskottet lagt ner sina röster,
stödde sedermera i plenum resolutionen
med hänsyn till dess humanitära syfte.
Den antogs med 106 röster för och endast
en (Sydafrikas) emot.

Den 15 oktober anhöll generalsekreteraren
i en skrivelse till den sydafrikanske
FN-ambassadören att bli underrättad
om sydafrikanska regeringens åtgärder
i anledning av resolutionen. I
skrivelse den 14 november meddelades
från sydafrikansk sida, att något svar
icke vore att förvänta, då resolutionen
utgjorde en uppenbar inblandning i
Sydafrikas rättsväsen.

Säkerhetsrådet tog i en resolution
den 4 december 1963 upp amnestifrågan
och uppmanade Sydafrikas regering
att befria alla dem som internerats
eller eljest berövats sin frihet på
grund av sin opposition mot apartheid.
Säkerhetsrådet väntas i dagarna sammanträda
för att behandla den s. k.
Myrdal-rapporten. I denna rapport un -

Tisdagen den 2G maj 1904 fm. Nr 27

Svar på fråga ang. åtgärder

samling

dcrstrykes bl. a. vikten av att en förnyad
vädjan om amnesti för de i politiska
rättegångar dömda personerna
riktas till Sydafrikas regering.

I avvaktan på säkerhetsrådets beslut
i amnestifrågan kan jag för dagen intet
mer säga i anledning av herr Hermanssons
fråga.

Vidare anförde:

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! Nio motståndare till den
barbariska apartheidpolitiken står inför
rätta i Rivonia i Sydafrika. De hotas
med dödsstraff därför att de anser att
hudfärgen icke avgör människovärdet.
Bland de åtalade är några av de mest
kända och mest respekterade av de politiska
ledarna i Sydafrika. Walter Sisulu
och Nelson Mandela är de för oss
bäst kända namnen, bägge ledare i afrikanska
nationalkongressen. Slutpläderingen
i målet pågår just nu. Domarna
kan väntas när som helst.

Dessa män som åtalats för s. 1c. sabotage
och högförräderi är i anständiga
människors ögon icke förbrytare
utan hjältar. Deras »brott» är att de har
åsikten att alla människor har lika värde.
Det är den människofientliga regim
som åtalat dem och vill döma dem som
begår förbrytelser.

I den resolution som FN:s generalförsamling
antog den It oktober med alla
röster mot en — Sydafrikas — uppmanas
den sydafrikanska regeringen att
stoppa rättegången i Rivonia. Den uppmanas
också att omedelbart frige alla
politiska fångar och samtliga personer
som fängslats eller vilkas frihet i övrigt
inskränkts på grund av motstånd
mot apartheidpolitiken.

I samma resolution uppmanas medlemsstaterna
att vidtaga alla nödvändiga
åtgärder för att påverka den sydafrikanska
regeringen att åtlyda denna resolution.
Häri ligger vårt lands förpliktelse.
Jag hade hoppats att utrikesmi -

viss resolution av FN:s generalfiir nistern

här skulle göra en deklaration
på regeringens vägnar, som kunde beredas
tillbörlig plats i nyhetsutsändningar
och i pressen och därigenom bli
en påtryckning på den sydafrikanska
regeringen att stoppa rättegången i Rivonia.

Det är en trängande nödvändighet att
göra någonting. Klockan är 1 minut i
12. Dessa tappra nio män kan vilken
dag som helst underkastas sina domar,
måhända dödsdomar. Det gäller i första
hand deras liv, men det kan komma
att gälla många fler. Ytterligare omkring
200 personer hotas med åtal enligt
den lagstiftning, vilken såsom »sabotage»
stämplar all verksamhet mot
apartheid. Mord på de nio ledarna kan
komma att utlösa en förtvivlad och bitter
väpnad kamp — den enda väg som
lämnas de förtryckta till friheten.

Jag vädjar till regeringen att överväga
möjligheter att söka påverka den
sydafrikanska regimen, så att de nio
politiska ledarnas liv kan räddas och
de bereds den frihet som tillkommer
dem. Ett uttalande här i kammaren
från regeringens sida skulle utan tvivel
vara av stor betydelse. En skrivelse riktad
direkt till den sydafrikanska regeringen
kan också ha viss effekt. Ännu
värdefullare vore det om regeringen
ville påpeka möjligheten att — för den
händelse processen i Rivonia leder till
dödsdomar ■— överväga att efterkomma
Förenta Nationernas generalförsamlings
rekommendation om avbrytande av de
diplomatiska och kommersiella förbindelserna
med Sydafrika.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Som ofta tidigare har
påpekats även i denna kammare råder
det inom ansvariga parlamentariska
kretsar i detta land inga som helst delade
meningar beträffande vilken
ståndpunkt man bör inta till den sydafrikanska
apartheidpolitiken. Princi -

1*—Andra kammarens protokoll 196b. Nr 27

med anledning av

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Svar på fråga ang. övervakningen av bestämmelser rörande rätt till fiske

pen att hudfärgen skall avgöra de politiska
rättigheterna är ju helt främmande
för vår allmänna syn på dessa ting.

Då Förenta Nationerna antog den resolution
som uppmanade sydafrikanska
regeringen att inställa rättegångarna
mot de politiskt anklagade i Sydafrika
var detta det hittills starkaste opinionsuttryck
som kommit till stånd gentemot
den sydafrikanska politiken. Jag vill
också erinra om att de nordiska regeringarna
i det sammanhanget spelade
en mycket betydelsefull roll i det att
dessa inte enbart hade kontakt med ombuden
från de sydafrikanska staterna
och lyckades få dem med på samma
resolutionsförslag utan också lyckades
övertyga stormakterna — alltså de som
var Sydafrikas största handelspartner
•— om att de i församlingen borde rösta
för resolutionen trots att de i utskottet
hade lagt ned sina röster. Det gjorde
otvivelaktigt ett ytterst starkt intryck
att alla Förenta Nationernas stater röstade
för resolutionen; endast Sydafrika
röstade emot.

Vi vet emellertid att inte ens detta
starka tryck har gjort någon effekt på
den sydafrikanska regeringen. För mitt
eget vidkommande hyser jag inga illusioner
om att något särskilt uttalande
från svensk sida, exempelvis här i denna
kammare, skulle kunna påverka den
sydafrikanska regeringen till att vidtaga
de åtgärder som herr Hermansson
i och för sig av helt berättigade skäl
önskar. Det för oss viktiga nu är att
man har lyckats att lägga denna fråga
i säkerhetsrådets hand. Efter den s. k.
Myrdal-rapporten kommer nu frågan
på nytt upp i säkerhetsrådet, och vi
hoppas på att man där skall fatta beslut
som kan leda till påtryckningar
som verkligen har effekt.

Om herr Hermansson önskade ett uttalande
i den riktningen skall jag gärna
å regeringens vägnar förklara, att regeringen
hoppas att säkerhetsrådet
skall fatta de beslut som kan göra ett
visst intryck på Sydafrikas regering —

även om jag inte heller i det avseendet
hyser några större illusioner.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. övervakningen av

bestämmelser rörande rätt till fiske

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Grebäck har frågat
mig om jag vill medverka till att
tullverkets kustbevakning erhåller sådana
direktiv, att länsstyrelsernas föreskrifter
rörande rätt till fiske på
effektivast möjliga sätt kan övervakas.

Herr Grebäck torde med sin fråga
avse de föreskrifter om fisketider och
fiskemetoder m. m., som länsstyrelserna
utfärdar med stöd av fiskeristadgan.
Jag vill då konstatera, att kustbevakningspersonalen
författningsenligt redan
nu är skyldig att i den mån tulltjänsten
inte lägger hinder i vägen delta
i övervakningen vid sidan av polisen
och de särskilda fisketillsynsmännen.
Kustbevakningen ingriper också i
ett stort antal fall varje år. Några ytterligare
direktiv för kustbevakningens arbete
är enligt min uppfattning inte erforderliga.

Vidare anförde

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
svaret på min fråga. Enligt statsrådets
uppfattning är ytterligare direktiv för
kustbevakningens arbete inte erforderliga.
Jag skulle vilja citera 6 § i den
fiskeristadga som tillämpas här i Stockholm.
Det heter där: »Allt fiske med
drag, svirvel, utter, spinn (även s. k.
kastfiske), slant, pimpel och angelkrok
är förbjudet under tiden från och med
den 1 maj till och med den 15 juni.»

Nu struntar folk blankt i denna bestämmelse.
Jag vet inte om det beror på
att de inte känner till den eller att

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Svar på fråga ang. åtgärder för att få till

fråga ang. uppträdandet av främmande

övervakningen är så ineffektiv att man
tycker riskerna som följer av att bryta
mot den är så små att man som sagt
gör det. Stadgan blir emellertid helt
illusorisk om inte myndigheterna ser
till att den efterlevs. Jag förmodar att
finansministern är överens med mig
om att de lagar och bestämmelser som
Kungl. Maj:t och Kungl. Maj:ts befattningshavare
har utfärdat verkligen skall
efterlevas. Annars är det ju ingen mening
med att bibehålla dem.

Varenda veckoskifte kan man nu inom
räckhåll för kustbevakningsstationerna
konstatera hur folk bryter mot bestämmelserna.
Jag är övertygad om att övervakningen
skulle kunna bli effektivare
om kustbevakningen fick klara direktiv
att kontrollera åtlydandet av dessa
bestämmelser.

Detta är en liten detalj, men det är
en detalj i ett större sammanhang, människans
umgänge med naturen. Den ökade
fritiden ökar ju oavbrutet trycket
på tillgången av orörd natur, och skall
vi få någon ordning på umgänget med
naturen måste de bestämmelser iakttagas
som myndigheterna har utfärdat.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. åtgärder för att få
till stånd en indexlånemarknad

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Broberg har frågat
mig om jag har för avsikt att vidtaga
några åtgärder för att få till stånd
en indexlånemarknad i anslutning till
de förslag och synpunkter som framföres
i värdesäkringskommitténs betänkande.

Som svar på frågan vill jag nämna att
betänkandet för närvarande remissbehandlas.
Jag är därför inte nu beredd
att ta ställning till herr Brobergs fråga.

stånd en indexlånemarknad — Svar på
ubåtar inom svenskt territorialvatten

Vidare anförde

Herr BROBERG (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
svaret.

1952, alltså för 12 år sedan, väcktes en
motion i värdesäkringsfrågan första
gången i denna kammare av professor
Ohlin. De argument som under årens
lopp anförts mot indexlån har visat
sig alltmer ohållbara. Detta framhålles
också i kommitténs betänkande.

Vad man i första hand syftar till med
förslagen om indexlån har varit att ge
allmänheten en möjlighet till värdesäkra
placeringar. En del experter har
emellertid även framhållit de möjligheter
staten skulle få till en mer aktiv
penningpolitik. På den punkten är kanske
åsikterna något delade. Vad som
kanske främst kommit i blickpunkten
och som i dag är särskilt viktigt är
möjligheterna att använda indexlånen
till finansiering av bostadsmarknaden
och därigenom på sikt kunna eliminera
eller begränsa hyressplittringen.

Det finns en särskild anledning till
anmärkning mot handläggningen av
denna fråga därför att vi nu tydligen
kommer att använda indexlån på ett
område, jag tänker på studiestödet, där
inte någon sakkunnig kunnat ange något
skäl till att användningen av sådana
lån skulle vara av samhällsekonomiskt
värde.

Jag ber därmed att än en gång få
tacka för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. uppträdandet av främmande
ubåtar inom svenskt territorialvatten Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: -

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Svar på fråga ang. uppträdandet av främmande
vatten

Herr talman! Fru Gunne har frågat
mig om jag vill meddela kammaren vad
jag känner till angående uppträdandet
av ubåtar av främmande nationalitet
inom svenskt territorialvatten.

Regler för främmande örlogsfartygs
och statsfartygs tillträde till svenskt
territorialvatten finns meddelade i särskild
kungörelse. Utan särskilt tillstånd
får sådana fartyg tillträde endast till
yttre territorialvatten och därvid endast
för genomfart. Främmande ubåtar
får färdas inom svenskt territorialvatten
endast i övervattensläge. Händelser
som tyder på att främmande örlogseller
statsfartyg i strid mot gällande bestämmelser
befinner sig inom svenskt
territorialvatten rapporteras omgående.
Under år 1963 och 1964 har hittills i
tre fall konstaterats att främmande
ubåt uppehållit sig på svenskt vatten i
undervattensläge. Av lätt insedda skäl
är det emellertid mycket svårt att fastställa
ubåtarnas nationalitet.

Vidare anförde:

Fru GUNNE (h):

Herr talman! Jag tackar statsrådet för
svaret på min fråga.

Jag hade ett bestämt fall i tankarna
när jag ställde min fråga, nämligen det
som rapporterats i pressen och som
avsåg observationer gjorda i närheten
av Gullmarsfjorden. Det händelseförlopp,
i vilket räddningskryssaren »Dan
Broström» figurerade, är så pass väl
känt att jag inte här behöver rekapitulera
det. Statsrådet vet alldeles säkert
vad saken gäller.

Jag skulle emelltid mycket gärna vilja
veta om statsrådet är i tillfälle att
lämna några upplysningar om just detta
fall, där enligt gjorda observationer
en ubåt av främmande nationalitet skulle
ha kränkt svenskt territorialvatten.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag kan bara meddela

ubåtar inom svenskt territorial att

omständigheterna i detta fall tyder
på att det kan vara fråga om en ubåt.

Undersökningar pågår och förhör
hålles med sådana som iakttagit ljussken
och fallskärmssken. Men det har
i varje fall ännu inte gått att skapa klarhet
om denna företeelse. Vi vet alltså
ännu inte om det var fråga om en ubåt.

Fru GUNNE (h):

Herr talman! Jag vill gärna erkänna
att det var min förhoppning, när jag i
fredags ställde denna fråga, att de undersökningar
som marinkommando
Väst sysslar med skulle vara klara så
långt att statsrådet kunde meddela några
synpunkter som utredarna kommit
fram till.

Det var naturligt för mig att ta upp
detta problem i form av en enkel fråga
ty tiden är knapp i riksdagsarbetets
slutskede. Jag ansåg emellertid att frågan
var så betydelsefull att riksdagen
borde uppmärksamma den.

I förslaget om totalförsvarets regionala
ledning — ett förslag som riksdagen
snart skall fatta beslut om — bedöms
det västra militärområdet få bl. a. den
särskilda uppgiften att skydda och ta
om hand importen. I förslaget sägs
också att militärområdesstabens arbete
till väsentlig del kommer att vara knutet
till själva kusten. Det gäller här med
andra ord en intressant kustremsa —
och då inte bara för oss som bor där.
Oavsett vilka operationer som i ett tänkt
läge kan komma att bedrivas utanför
våra territorialvatten, måste vi räkna
med att själva svara för bevakningen
av det som hör oss till, i varje fall så
länge vi kan upprätthålla neutraliteten.

Herr talman! Att döma av de hittills
tillgängliga uppgifterna måste det inträffade
betraktas som ett viktigt observandum.
Jag är tacksam för att försvarsministern
velat lämna dessa upplysningar,
och jag ser med stort intresse
fram emot det resultat utredningen kan
komma att lägga fram. Naturligtvis vän -

Nr 27

Tisdagen den 2G maj 1964 fm.

Svar på fråga ang. den mellansvenska gruvhanteringens problem — Svar på fråga

ang. den planerade atomkraftstationen i

tar vi också att befogade åtgärder kommer
att vidtas med anledning av utredningen.

Jag tackar än en gång för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. den mellansvenska
gruvhanteringens problem

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Hagberg har frågat
om några förslag om den mellansvenska
gruvhanteringens problem kan
väntas inom en nära framtid som ett resultat
av påstådda pågående överväganden
i departementet beträffande dessa
frågor. Jag vill svara följande.

De överväganden som herr Hagberg
åsyftar har redan resulterat i konkreta
åtgärder. Således har Aktiebolaget Statsgruvor
i februari 1964 till Surahammars
Bruks aktiebolag arrenderat ut gruvanläggningen
i Norberg. Härigenom möjliggörs
fortsatt sysselsättning i denna
gruvanläggning.

Strukturproblemen inom den mellansvenska
gruvindustrien berör såväl produktionssidan
som möjligheterna att integrera
senare led i förädlingskedjan.
Undersökningarna fortsätter, och det är
att förvänta att de kommer att leda till
ytterligare åtgärder i framtiden.

Vidare anförde:

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Jag tackar för svaret på
min fråga.

Häromdagen behandlades i riksdagen
en kommunistisk motion som tog upp
frågor om dels en sänkning av järnvägsfrakterna
för malmtransporterna
från Mellansverige, dels samordning av
försäljningen av malmen från de mellansvenska
smågruvorna, dels planering
av investeringar, avsedda att möjliggö -

Marviken

ra en rationellare drift, och dels slutligen
en utredning av lämpligheten av
en utbyggnad av järn- och stålverken i
vårt land, antingen så att redan befintliga
företag byggdes ut eller så att
ett helt nytt bolag bildades i vilket staten
ingick som delägare.

Riksdagen avvisade dessa motionsförslag
med hänvisning till att frågorna
var föremål för beredning i handelsdepartementet
och att man borde avvakta
resultatet av dessa beredningar.

I det svar som nu lämnats tar statsrådet,
om jag förstått saken rätt, endast
upp den sista tredjedelen av motionsförslagen
och utelämnar följaktligen
frågorna om järnvägsfrakterna och
en gemensam försäljningsorganisation
för järnmalmen. Jag vill gärna tolka
svaret på det tredje spörsmålet positivt,
men det hade varit intressant om i svaret
också ingått en redogörelse för hur
man ser på de båda andra i motionen
upptagna och av riksdagen behandlade
frågorna.

Jag tackar än en gång för svaret.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag vill bara upplysa
herr Hagberg om att såväl transportförhållanden
som andra spörsmål ingår
i de utredningar och överväganden, som
för närvarande pågår inom handelsdepartementet.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Jag tackar för denna
kompletterande uppgift.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. den planerade atomkraftstationen
i Marviken

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Ståhl har frågat

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Svar på fråga ang. den planerade atomkraftstationen i Marviken

mig om jag har för avsikt att med anledning
av de nyligen publicerade kostnadsuppgifterna
för atomenergianläggningar
av typen PHWR snarast ta upp
det planerade atomverket vid Marviken
till omprövning.

Mitt svar är att de kostnadsuppgifter
för PHWR-reaktorn, som lämnats av
Johnsonkoncernen och Aktiebolaget
Atomenergi, inte motiverar en omprövning
av Marvikenanläggningen. Det är
självfallet av stort värde att — inom
ramen för landets resurser — olika
reaktortyper utvecklas för att bl. a.
skapa förutsättningar för svensk industri
att med framgång hävda sig i den
hårda internationella konkurrensen.

Vidare anförde:

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Samtidigt som jag tackar
för svaret på min fråga vill jag uttala
min förvåning över formuleringen
i statsrådets svar att kostnadsuppgifterna
för PHWR-reaktorn inte motiverar
en omprövning av Marvikenanläggningen.
Jag har talat med olika experter,
vilka är helt fristående från båda projekten.
Därvidlag har jag fått varierande
svar på frågan om vilken effekt man
kommer att få ut. Det har i varje fall
sagts att man enligt det nya projektet
kan få ut minst den dubbla energimängden
för samma kostnad, ja, någon
expert har t. o. m. sagt att man kan få
ut den fyrdubbla effekten. Jag lämnar
detta därhän, men eftersom redan uppgiften
är uppseendeväckande, borde den
föranleda en omprövning av Marvikenprojektet.

Jag vill vidare påpeka för kammaren
— statsrådet vet det naturligtvis förut
—- att det både från storindustrihåll,
där man sysslar med dessa saker, och
från de stora kommunerna har påpekats,
att Marvikenprojektet under alla
förhållanden kommer att bli oerhört
kostnadskrävande utan att ge något
motsvarande ekonomiskt utbyte. Jag

påminner i detta sammanhang om borgarrådet
Agrenius’ inlägg i pressen, vilket
väckte en livlig debatt.

Då kvarstår frågan: Har Marvikenprojektet
för ett fullföljande av den svenska
linjen så stort experimentvärde, att
det fördenskull bör kvarstå orubbat
utan att bli föremål för omprövning?
Till detta vill jag anföra ungefär vad
som sades i den nyss åberopade artikeln,
nämligen att vi i fråga om experimentforskning
och kostnader för
denna forskning i varje fall icke kan
ta upp konkurrensen med de stora staterna.

Detta är emellertid, herr talman, en
så stor fråga att vi vid denna tidpunkt
inte kan ingå på någon diskussion; inläggen
måste här bli kortfattade. Jag
hoppas dock att vi inte skall ha kommit
längre med Marvikenprojektet än
att vi kan ta upp en diskussion om
dessa mycket viktiga frågor vid höstriksdagen.
Jag tror att det vore av stort
värde, om arbetet med Marvikenanläggningen
inte drives fortare än att vi får
möjligheter att diskutera saken.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag vill begagna tillfället
att säga, att jag inte kommer att försöka
infria herr Ståhls senast uttalade
förhoppningar. Trots sina expertuttalanden
synes herr Ståhl verkligen ha
missförstått hela denna fråga. PHWRprojektet
visar vart man kan nå beträffande
kostnaderna per installerad
kilowatt vid uppförandet av en station
i stor skala baserad på redan utvecklad
teknik.

Marviken, som nu befinner sig i verkställighetsskedet,
är ett utvecklingsprojekt
med en kokarreaktor av relativt
låg effekt, men är ett projekt som enligt
bedömande av de experter vi anlitar
också har framtiden för sig beträffande
kostnaderna per kilowatt när
det en gång som ett senare steg uppföres
i fullstor kommersiell skala. Det är

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Svar på fråga ang. övergång från linjekoncession till områdeskoncession beträffan
de eldistributionen

detta som är avgörande, och därför
har vi inför den hårdnande internationella
konkurrensen ansett det nödvändigt
att satsa på flera projekt samtidigt.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Det är naturligtvis i
och för sig riktigt att satsa på flera
projekt, och från vår sida har vi icke
rest några invändningar mot detta. Men
det projekt som här kommit fram har
enligt uppgift helt andra möjligheter
än som tidigare varit bekant.

Man säger, att vi inte skall överväga
Marviken. Men nu finns anledning att
ta sig en allvarlig funderare, om det
verkligen kan vara riktigt att fortsätta
på den vägen.

Vad statsrådet säger om skillnaden
mellan de båda projekten hinner jag
inte gå närmare in på nu. Jag konstaterar
bara, att det även därvidlag råder
delade meningar.

När statsrådet som svar på min sista
fråga säger, att han icke kommer att
infria min förhoppning om förnyat
övervägande får jag säga att statsrådet
därmed påtar sig ett mycket stort ansvar,
som jag tror det hade varit klokt
av honom att undvika.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Herr Ståhl tycks ha
förbisett att båda projekten utförs i
nära och intimt samarbete med AB
Atomenergi, som i viss mån bär huvudansvaret
för dem. Det är självklart att
experterna i ato-mbolaget också måste
dra vissa slutsatser av de erfarenheter
som det med Johnsonkoncernen gemensamt
konstruerade projektet ger. De har
kommit till slutsatsen, att det inte finns
någon anledning att ändra på de planer
som är uppgjorda beträffande Marviken.

Detta är mitt besked, herr Ståhl. Frågan
är ny för herr Ståhl, men det är
den inte för mig.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Utan att alltför mycket
förliinga debatten vill jag säga att det
även på denna punkt torde råda delade
meningar inom AB Atomenergi om
riktigheten av detta tillvägagångssätt.
Jag tycker inte att statsrådet skall vara
alltför kategorisk i de här frågorna.

Att AB Atomenergis officiella ledning
har den uppfattning som statsrådet har
angett här, är en sak; en annan och
viktigare fråga är vad expertisen på
detta område tänker.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag vill bara ge herr
Ståhl den upplysningen, att olika uppfattningar
har vägts mot varandra i
AB Atomenergi. Jag har goda förhoppningar
om att man skall komma överens
där — herr Ståhls senaste uppgifter är
en smula föråldrade.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. övergång från linjekoncession
till områdeskoncession beträffande
eldistributionen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND,
som yttrade:

Herr talman! Herr Boo har frågat om
regeringen i fråga om eldistributionen
överväger en övergång från nuvarande
linjekoncession till områdeskoncession,
och i så fall om jag ville redogöra för
de konsekvenser som en sådan övergång
kan beräknas medföra för mindre
distributionsföretag samt för elkraftförbrukarna.

Enligt den lagstiftning som gäller på
ifrågavarande område sedan den 1 januari
1958 kan tillstånd till framdragande
eller begagnande av elektrisk starkströmsledning
avse ledning med i hu -

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Svar på fråga ang. planerad överflyttning till Stockholm av Aktiebolaget Statens
skogsindustriers försäljningsavdelning

vudsak bestämd sträckning, s. k. linje- denna tillverkning till Stockholm. En

koncession, eller ledningsnät inom visst eventuell förflyttning, som skulle berö område,

s. k. områdeskoncession. Det ra tre personer, motiveras av att den
föreligger således enligt nuvarande be- ökade exportförsäljningen, men även
stämmelser möjlighet att bevilja både försäljningen inom landet, skulle kunna
linjekoncession och områdeskoncession. skötas rationellare från Stockholm, där
Någon ändring av dessa bestämmelser bolaget har huvuddelen av sin försäljöverväges
för närvarande icke av re- ningsorganisation förlagd,
geringen.

Vidare anförde
Herr BOO (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för det positiva svar som han
har lämnat mig. Jag finner det angeläget
att understryka att inga ändringar
är förutsatta i ifrågavarande sammanhang.
Om man i anslutning till den
nya områdesindelning som är aktuell
skulle utesluta ett av dessa båda distributionssätt,
skulle detta otvivelaktigt
innebära att de mindre distributionsföreningarna
finge det bekymmersamt,
vilket till syvende og sidst skulle gå ut
över konsumenterna och hushållen.

Jag vill än en gång tacka statsrådet
för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar pa fråga ang. planerad överflyttning
till Stockholm av Aktiebolaget Statens
skogsindustriers försäljningsavdelning Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Boo har frågat
mig, om jag vill redogöra för skälen för
den planerade överflyttningen till
Stockholm av Statens skogsindustriers
försäljningsavdelning i Horndal.

Jag vill svara följande.

Bolaget, som i Horndal tillverkar
framför allt monteringsfärdiga trähus,
överväger att flytta försäljningen av

Vidare anförde

Herr BOO (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
svaret på min fråga. Frågan kan kanske
tyckas vara ganska obetydlig, då det
redovisas att det endast gäller tre personer.
Det förhåller sig emellertid så,
att det på hela försäljningsavdelningen
naturligtvis finns flera personer anställda
men att det endast är tre personer
som avser att flytta till Stockholm
vid en eventuell förändring inom bolaget.

När ett sådant problem uppstår i ett
företag ställer man sig inom kommunen
frågan: Är detta början till någonting
som kommer att få ännu större omfattning?
Jag är glad att i detta sammanhang
kunna konstatera, att förflyttningen
tydligen endast gäller en begränsad
del av de tjänstemän som är verksamma
i Horndal. Det är dock beklagligt
att i en situation som den nuvarande,
då det i storstaden råder stora problem
i bostads- och kontorslokalsavseende,
en sådan överflyttning måste företagas.
Det gäller ju i detta fall ett statligt företag,
och ett statligt företag bör i sin bedömning
självklart också ta hänsyn till
de kostnader för samhället som en överflyttning
— om också i begränsad omfattning
■— innebär.

Det är således viktigt att man tar hänsyn
till båda dessa omständigheter vid
en sådan bedömning. Det har i olika
sammanhang framhållits, att det kostar
ungefär 100 000 kronor att flytta en
familj från ett område i landet till ett
annat, och skulle man göra en summe -

Tisdagen den 26 maj 19G4 fm.

Nr 27

Svar på fråga ang. sjöräddningstjänsten i söderhamnsområdet

ring av kostnaderna i detta fall, skulle
det visa sig att de skulle komma att
uppgå till över en halv miljon för bara
denna ändring.

Jag tycker att det skulle ha varit naturligt
om man, när man går in för att
diskutera en effektivisering av försäljningsavdelningen
vid ASSI, hade utnyttjat
möjligheten att flytta över en väsentlig
del av försäljningsavdelningen till
Horndal, som ändå har ett mycket centralt
läge — man kan komma dit på cirka
2Va timme från Stockholm både med
bil och med tåg.

Herr talman! Jag vill med detta endast
uttrycka den förhoppningen att
denna begränsade aktion inte kommer
att efterföljas av betydligt mera långtgående
åtgärder.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på fråga ang. sjöräddningstjänsten
i söderhamnsområdet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND,
som yttrade:

Herr talman! Herr Nordgren har frågat
mig om jag kan upplysa kammaren
om när sjöräddningstjänsten i söderhamnsområdet
kommer att kompletteras
med en helikopter.

Jag vill svara, att en helikopter, typ
Vertol, enligt kontrakt skall levereras
till flygvapnet under år 1964. Helikoptern
är avsedd att baseras vid Hälsinge
flygflottilj i Söderhamn för att där användas
i flygräddningstjänsten. Den
kommer i samband därmed att utnyttjas
på vanligt sätt även i sjöräddningstjänsten.

Vidare anförde:

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för kommunika -

tionsdepartementet för det klara och
positiva svar som jag fått på min fråga.

Redan i början av 1961 tillät jag mig
—- med anledning av en svår sjöolycka
som inträffade vid jultiden 1960 — att
fråga statsrådet Lange, som då hade
hand om sjöräddningen, om vi möjligen
kunde komplettera sjöräddningen
vid den vackra men ur navigationssynpunkt
svåra Gästrike-Hälsinglandskusten
med en helikopter, förslagsvis stationerad
vid F 15 i Söderhamn. Den 5
april 1961 meddelade statsrådet Lange i
sitt svar på min interpellation, att flygvapnet
och sjöfartsstyrelsen höll på att
utreda frågan om användning av helikoptrar
i sjöräddningstjänsten.

Statsrådet Lange utlovade, att sjöfartsstyrelsen
skulle tillvarata alla de
möjligheter som kan erbjuda sig att använda
helikoptrar för att undsätta nödställda
till sjöss.

Tiden gick — nya sjöolyckor inträffade.
Den 18 januari 1963 gav statsrådet
Lange i sitt svar på en förnyad fråga
från mig det beskedet, att en av marinens
helikoptrar tillfälligtvis skulle ombaseras
från Berga utanför Stockholm
till Söderhamn.

Den enligt handelsministern tillfälligt
vid F 15 baserade helikoptern blev aldrig
synlig där! Den lär ha vänt på vägen,
i höjd med Gävle, och kunde alltså
inte utnyttjas vid den då inträffade
olyckan.

Den 13 maj i år inträffade som bekant
en flygolycka i havsbandet utanför
Söderhamn. Helikopter rekvirerades
från Berga — avståndet omöjliggjorde
en tillräckligt snabb insats. Hade den
utlovade helikoptern varit stationerad
vid F15, hade utan tvivel större förutsättningar
funnits för att åtminstone
rädda en av dem som omkom vid den
flygolyckan.

Vi har nu fått ytterligare ett statsråds
löfte om nämnda helikopter. Å kustbefolkningens
och egna vägnar ber jag att
få tacka statsrådet Skoglund för detta
löfte. Jag vet att statsrådet Skoglund

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Svar på fråga ang. upprustning av hamnen i Hargshamn m. m.

väl känner till kusten utanför Gästrikland
och Hälsingland. Jag hoppas därför
innerligt, att detta andra statsrådslöfte
kommer att uppfyllas snarast, innan
ännu någon olycka hinner inträffa.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag tror inte det finns
anledning för herr Nordgren att klaga
på den snabbhet, med vilken exempelvis
min företrädare som bevakare av
sjöräddningsfrågor ordnade sjöräddningstjänsten
inom söderhamnsområdet.
Jag tror också att det finns all anledning
att räkna med att när han säger
att något skall ske, så kommer det
att ske.

Men jag vill gärna uttrycka en önskan
också i detta sammanhang, och det är
att sjöfarande, som råkar i sjönöd, också
går sjöräddningstjänsten till mötes så
långt att de varskor när de ligger i
skyddad hamn, så att inte hela sjöräddningen
skall behöva vara på fötter, eller
rättare sagt på köl, för att söka efter en
som ligger stilla och i skydd.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Med anledning av det
första som statsrådet Skoglund sade,
vill jag erinra om att det är nära två år
sedan det första löftet gavs. Det lär ha
funnits driftsäkra helikoptrar redan ett
tiotal år, vilka hade kunnat användas
för detta ändamål.

Beträffande det andra avsnittet i
statsrådets inlägg delar jag helt den
uppfattningen att folk som är till sjöss
skall hålla vederbörande på hemorten
underrättade om position och förhållanden.
Men om man ligger i en väl
skyddad hamn, dimma resp. storm inträffar,
stormvarning utfärdas och det
i nämnda hamn icke finns möjligheter
till någon som helst kontakt t. ex. telefon
och dessutom har familjen ombord,
bör vederbörande inte utsätta sig för
risken att gå ut i sådant väder, som
rådde i det aktuella fall, statsrådet åsyf -

tade, och därmed utsätta ombordvarande
för mycket stora risker.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Det är riktigt som interpellanten
säger, att jag råkar känna
ifrågavarande kust mycket väl. Från
den plats, där interpellanten befann
sig med sin båt i högsta välmåga, hade
det inte varit förenat med några risker
att gå in och meddela att här är vi. De
hemmavarande och de som hade gästats
var i hög grad oroliga och hade larmat
sjöräddningstjänsten. Vi måste se till
att den utnyttjas när den verkligen
skall utnyttjas och inte när den inte behöver
utnyttjas. Det är vi väl överens
om, herr Nordgren och jag?

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Vi är helt överens på
den punkten. Men, herr Skoglund, det
var inte i den västra utan i den östra
hamnen vederbörande låg, och där är
det enligt av lotsverket och sjöräddningstjänsten
bekräftade uppgifter riskabelt
att gå ut i det väder som då rådde.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på fråga ang. upprustning av hamnen
i Hargshamn m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND,
som yttrade:

Herr talman! Herr Hagberg har frågat
mig, om några åtgärder förberedes
för att upprusta hamnen i Hargshamn
och den numera förstatligade järnvägen
till Hargshamn.

Statens järnvägars hamn i Harg användes
i dag nästan uteslutande för utlastning
av malm från Dannemora gruvor.
Gruvledningen har framfört önskemål
om att hamnen skall rustas upp
för att större fartyg skall kunna utnytt -

Tisdagen den 20 maj 19G4 fm.

Nr 27

Svar på fråga ang. snabbare resor med »Nordpilen»

jas bättre. En upprustning förutsätter
fördjupning av farleden in till hamnen.
Någon lönsamhetsbedömning av en sådan
upprustning har inte gjorts. Hamnens
läge mellan de två stora hamnarna
i Gävle och Stockholm medför, att en
ökning i nämnvärd mån av järnvägstransporterat
gods av annat slag än
Dannemoramalm icke nu torde kunna
väntas till hamnen. Lönsamheten av en
upprustning blir i hög grad beroende
av i vilken utsträckning hamnen kommer
att tagas i anspråk för lokalt gods
från Harg och området däromkring.

Den upprustning som ur SJ:s synpunkt
skulle kunna tänkas är modernisering
av befintliga lastningsanordningar.
En sådan modernisering är emellertid
beroende av frågan hur malmtransporterna
lämpligast bör ombesörjag
i framtiden. Denna fråga -— som
även påverkar spörsmålet om en eventuell
upprustning av järnvägen till
Hargshamn — är föremål för utredning
inom SJ:s centralförvaltning. En modernisering
måste därför anstå till dess
klarhet vunnits beträffande de framtida
malmtransporterna.

Vidare anförde

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Jag tackar för svaret
och noterar det positiva meddelandet
att frågan är föremål för utredning inom
SJ:s centralförvaltning.

Jag vill emellertid understryka att
Hargshamn är viktig för Östhammars
stad — och egentligen för hela roslagsbygden
-— och att avståndet till hamnarna
i Stockholm och Gävle är mycket
stort, östhammar planerar industri
som blir beroende av hur dessa frågor
löses. Staten har övertagit ansvaret för
både hamnen och järnvägen och låter
dem för närvarande förfalla.

Det är kanske riktigt att järnmalmstransporterna
spelar den största rollen,
och man kan väl inte vid behandlingen
av denna fråga bortse från hårda eko -

nomiska realiteter. Men det finns också
andra frågor som spelar in därvidlag,
och jag vill uttrycka den förhoppningen
att man snart kommer att vidta konkreta
åtgärder för att denna statsinlösen
verkligen skall leda till ett uppsving
för hela den bygd som beröres därav.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Svar på fråga ang. snabbare resor med
»Nordpilen»

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND,
som yttrade:

Herr talman! Herr Holmberg har frågat
mig om jag vill vidtaga åtgärder för
att möjliggöra snabbare resor med
»Nordpilen».

Jag har under hand fått besked om
att restiden med »Nordpilen» förlängs
av den av- och pålastning av stora
mängder post och ilgods, som transporteras
med tåget. Inom SJ undersöker
man för närvarande möjligheterna att
dubblera »Nordpilen» för att erbjuda
resenärerna en snabbare förbindelse.

Vidare anförde

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Skoglund för svaret. Det är
löftesrikt så till vida som det ger besked
om att SJ nu undersöker möjligheten
att åstadkomma snabbare förbindelser.
Det skulle vara mycket vunnet
om restiden kunde begränsas till åtminstone
tolv timmar, så att man kan
resa exempelvis från Luleå klockan
åtta på kvällen och komma till Stockholm
klockan åtta på morgonen. Det
skulle ändå innebära en genomsnittlig
färdhastighet betydligt under den som
är vanlig på snabbgående tåg i andra
riktningar.

Som skäl till att dessa otidsenliga

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Svar på fråga ang. fördelningen av kostnaderna för kulturhistoriskt betydelsefulla

kyrkobyggnader — Svar på fråga ang. behandlingen av stadsplaneförslag

förhållanden på »Nordpilen» så länge
fått råda har ofta sagts att det i huvudsak
är fråga om nattresa med sovvagnar
och att det skulle vara ganska
egalt hur snabbt man reser medan man
sover. Men det finns andra skäl varför
denna färdsträcka inte är jämförlig
med andra. De som stiger på tåget i
Luleå, Boden eller Kiruna har många
timmar att åka innan det blir liggdags,
och de kommer till Stockholm när folk
där redan varit i farten flera timmar.
Vissa sträckor trafikeras också av personer
som inte åker sovvagn, t. ex. de
sydliga delarna av Norrland och vissa
delsträckor norrut.

Jag tackar emellertid än en gång för
svaret och hoppas på ett bra resultat
av den utredning som järnvägsstyrelsen
har påbörjat.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Svar på fråga ang. fördelningen av kostnaderna
för kulturhistoriskt betydelsefulla
kyrkobyggnader

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Elmwall har frågat
om regeringen i anledning av riksdagens
uttalande 1960 övervägt åtgärder
för en allmännare fördelning av kostnaderna
för kulturhistoriskt betydelsefulla
kyrkobyggnader exempelvis genom
att låta det allmänna svara för en
del av underhållskostnaderna för sådana
byggnader.

Vid 1960 års riksdag väcktes motioner
om utjämning mellan församlingarna
av kostnaderna för byggande och
underhåll av kyrka. Tredje lagutskottet
diskuterade därvid särskilt bl. a. frågan
om en allmännare fördelning av
kostnaderna för kulturhistoriskt betydelsefulla
kyrkobyggnader. På förslag
av utskottet anhöll riksdagen hos

Kungl. Maj:t att motionerna jämte utlåtandet
måtte överlämnas till 1958 års
skatteutjämningskommitté. Enligt konseljbeslut
den 2 december 1960 överlämnades
också dessa handlingar till
skatteutjämningskommittén för att tagas
i beaktande vid fullgörande av dess
utredningsuppdrag. Efter vad jag inhämtat
är kommitténs betänkande nu
färdigställt och kommer att överlämnas
endera dagen.

Vidare anförde

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Betydelsen av att kulturhistoriskt
värdefulla kyrkobyggnader
underhålls och bevaras framhölls
1960 i en motion av dåvarande riksdagsmannen
herr Larsson i Julita m. fl.
Riksdagen hemställde till Kungl. Maj:t
att spörsmålet om fördelning av kostnaderna
för underhållet skulle underställas
skatteberedningen. Jag har inte
kunnat få klarhet i om så skett. Medlemmar
av skatteberedningen bär ej
känt till ärendet.

Nu har statsrådet klargjort att skatteutjämningskommittén
har behandlat
frågan och kommer att avlämna sitt betänkande
endera dagen. Jag hoppas att
kommitténs förslag är positivt och att
statsrådet också kommer att ställa sig
positiv i frågan.

Jag ber att få tacka försvaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 13

Svar på fråga ang. behandlingen av
stadsplaneförslag

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND,
som yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Gävle
har frågat inrikesministern om han
överväger att vidtaga åtgärder i syfte

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Nr 27

Svar på fråga ang. behandlingen av stadsplaneförslag

att få till stånd en snabbare handläggning
av förslag till stadsplaner som
överlämnas till centrala myndigheter
för prövning.

Då frågan närmast hänför sig till mitt
ämbetsområde, har den överlämnats till
mig för besvarande.

Till svar på herr Nilssons fråga vill
jag uttala att den allmänna målsättningen
för bebyggelseplaneringen självfallet
måste vara, att planarbetet skall bedrivas
i sådan takt och omfattning att
byggnadsverksamheten i våra samhällen
kan fortgå utan störningar och på
ett planmässigt sätt. Den senaste stora
reformen på byggnadslagstiftningens
område, som trätt i kraft den 1 juli
1960, avsåg att lägga till rätta för en
sådan utveckling bl. a. genom att ge
kommunerna större befogenheter och
ansvar samt genom att förenkla fastställelseproceduren.

För att följa hur denna reform verkat
i praktiken och därmed få reda på
i vilken utsträckning de uppställda målen
kunnat nås uppdrog Kungl. Maj:t
den 22 mars 1963 på min föredragning
åt byggnadsstyrelsen att utreda bebyggelseplaneringens
läge i kommunerna.
Denna utredning skulle klarlägga i vad
mån och i vilken omfattning brister
förelåg i fråga om planlagd mark för
olika ändamål och undersöka orsakerna
till eventuell eftersläpning i planeringsarbetet.
Förslag skulle också framläggas
till åtgärder, som kunde bidraga
till att underlätta och påskynda planeringen
för att därmed förbättra kommunernas
planeringsberedskap.

Byggnadsstyrelsen har nu i dagarna
till mig överlämnat den begärda utredningen,
som innehåller förslag till vissa
åtgärder. Förslagen och det överlämnade
materialet studeras för närvarande
i kommunikationsdepartementet. På basis
av de slutsatser som granskningen
kan ge anledning till kommer vi att vidtaga
erforderliga åtgärder för att den
målsättning som jag inledningsvis angivit
skall kunna vidmakthållas.

Vidare anförde

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
svaret. Jag vet inte om jag har räknat
fel, men såvitt jag har kunnat finna
har varje fråga som statsrådet svarat
på varit föremål för utredning. I denna
fråga har helt nyligen en utredning slutförts
och dennas förslag är nu föremål
för övervägande och det är ju bra.

Tillåt mig bara ge ett exempel på hur
det kan gå till i ett aktuellt ärende på
detta område, vilket illustrerar hur nödvändigt
det är att få till stånd en annan
ordning. I juni 1958 överlämnade
Solna stad till byggnadsstyrelsen ett förslag
till generalplan för Solna för yttrande.
Bakom planen låg många års
arbete. Den var verkligen diskuterad,
förberedd, gnuggad och putsad innan
den överlämnades. Nära sex år senare
■—- i februari 1964 — kom den tillbaka.
Följande instanser hade då yttrat sig,
nämligen arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen,
civilförsvarsstyrelsen,
försvarsstaben, järnvägsstyrelsen, lantbruksstyrelsen,
luftfartsstyrelsen, riksantikvarieämbetet,
skolöverstyrelsen,
statens vatteninspektion, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
Stockholms stads
och läns lantbruksnämnd, länsskolnämnden
samt Stockholms läns och Gotlands
vattendomstol.

Det var 14 instanser som hade behandlat
detta förslag till generalplan
och arbetat härmed under sex år. Efter
dessa sex år ansåg byggnadsstyrelsen för
sin del att planen i olika avseenden var
föråldrad. Med den takten är det inte
underligt, om detta område utgör flaskhalsen
när det gäller att planera och
bygga.

Jag ber emellertid att ännu en gång
få tacka statsrådet för svaret och jag
hoppas att den utredning som nu görs
skall ändra hittillsvarande ordning.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Svar på interpellation ang. förkortning av tiderna för sinnesundersökning i brott mål

och ang. den akuta krisen inom det rättspsykiatriska undersökningsväsendet

§ 14

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren medgiva, att besvarandet av
återstående på dagens föredragningslista
upptagna frågor uppskötes till ett
senare sammanträde.

§ 15

Justerades protokollen för den 20 innevarande
maj.

§ 16

Herr talmannen meddelade, att dagens
sammanträde avsåges skola avbrytas
för middagsuppehåll och fortsättas
kl. 19.30.

§ 17

Svar på interpellationer ang. förkortning
av tiderna för sinnesundersökning
i brottmål och ang. den akuta krisen
inom det rättspsykiatriska undersökningsväsendet Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Fröding och herr
Ståhl har till mig riktat frågor angående
det rättspsykiatriska undersökningsväsendet.
I båda interpellationerna efterlyses
åtgärder för att förkorta väntetiderna
vid sinnesundersökning i
brottmål. Jag har funnit lämpligt att
besvara interpellationerna i ett sammanhang.

Det är ett känt förhållande, att det
rättspsykiatriska undersökningsväsendet
under lång tid har haft en besvärande
arbetsbalans. Detta innebär att
sinnesundersökningarna i stor utsträckning
inte hinner färdigställas inom
stadgad tid. Inom medicinalstyrelsen
upprättas månatliga översikter över läget.
Efter en markant nedgång under
hösten 1962 och våren 1963 av antalet
väntande undersökningsfall, vilken väl

får tillskrivas de åtgärder som regeringen
då insatte, har situationen åter
försämrats. Särskilt allvarligt har läget
varit under de första månaderna i år.
Vid senaste månadsskiftet uppgick antalet
undersökningsfall inom fångvården
till 203, av vilka 131 väntat på undersökning
i mer än sex veckor. Antalet
undersökningsfall är ungefär lika
stort inom den andra grenen av undersökningsväsendet.
Det är uppenbart att
nya åtgärder måste vidtagas för att
förkorta väntetiderna och minska köerna.

Härvid kan man i princip tänka sig
att gå fram efter två olika linjer. Man
kan inrikta sig på att begränsa antalet
sinnesundersökningar och man kan eftersträva
att öka undersökningsväsendets
kapacitet. Fångvårdsstyrelsen har
i ett remissyttrande till JO för en tid
sedan framkastat tanken på att lagstiftningsvägen
inskränka användningen av
sinnesundersökning. Herr Ståhl ställer
sig i sin interpellation avvisande till
detta förslag. För egen del vill jag i
denna fråga uttala, att det nya påföljdssystem
som skall börja tillämpas vid
årsskiftet i stort sett torde komma att
ställa lika stora anspråk på rättspsykiatrisk
expertis som det nuvarande till
ledning för domstolarnas val av påföljd.
Vad fångvårdsstyrelsen har syftat på
är väl emellertid närmast att sinnesundersökning
skall kunna i viss omfattning
ersättas av sådant läkarintyg som
avses i lagen om personundersökning
i brottmål. Denna fråga har jag själv
berört i proposition nr 90, som i dagarna
har behandlats av riksdagen. För
den misstänkte innebär sinnesundersökning
en ingripande åtgärd, och jag
har i propositionen framhållit, att sådan
undersökning inte bör ske utan
att tillgängliga skäl föreligger. När det
gäller för domstolen att utröna om sådana
skäl finns, är ett av psykiater avgivet
intyg enligt personundersökningslagen
uppenbarligen av värde. I den

Tisdagen den 2G maj 1964 fm.

Nr 27

Svar på interpellation ang. förkortning av tiderna för sinnesundersökning i brott mål

och ang. den akuta krisen inom det rättspsykiatriska undersökningsväsendet

mån möjligheten att anlita psykiatrisk
expertis ökar torde därför sådana läkarintyg
kunna i allt större utsträckning
ersätta sinnesundersökning.

Den lättnad som kan vinnas för det
rättspsykiatriska undersökningsväsendet
genom ökad användning av läkarintyg
enligt personundersökningslagen
kan doek inte bli av någon mera väsentlig
betydelse. Det är därför nödvändigt
att också genom organisatoriska
åtgärder skapa förutsättningar för
att tillgängliga resurser inom undersökningsväsendet
kan utnyttjas så effektivt
som möjligt. Jag vill erinra om att 1961
års riksdag har fattat principbeslut om
att det nuvarande tudelade undersökningsväsendet
skall sammanföras i en
gemensam organisation under medicinalstyrelsens
ledning. Den nya organisationen
kan visserligen inte helt genomföras
förrän den pågående översynen
av sinnessjuklagstiftningen har
slutförts. I överensstämmelse med vad
som uttalades vid riksdagsbehandlingen
år 1961 har emellertid, som jag redan
antytt, olika åtgärder vidtagits i
syfte att effektivisera verksamheten
inom det nuvarande undersökningsväsendet.
Det är också i linje härmed som
förslag nu har framlagts i nyssnämnda
proposition om bl. a. vissa ändringar
i sinnessjuklagen. Den närmare innebörden
av dessa lagändringar behöver
jag inte här gå in på. Syftet med dem
har varit att organisatoriskt sett skapa
förutsättningar för den smidigare administrering
av undersökningsförfarandet
som är avsedd att utgöra ett väsentligt
inslag i den beslutade nya undersökningsorganisationen.

De i propositionen föreslagna lagändringarna
skall träda i kraft den 1 januari
1965. Med hänsyn till läget inom
undersökningsväsendet i början av detta
år har jag funnit påkallat att också
vidtaga vissa åtgärder med omedelbar
verkan. På mitt förslag har sålunda
regeringen nyligen, i syfte att

bl. a. förbättra rekryteringen av rättspsykiaterkåren,
beslutat att läkare vid
den rättspsykiatriska organisationen
skall få ett särskilt arvode av 300
kronor för varje avgivet utlåtande.
I samband med beslutet härom har föreskrivits,
att det skall åligga ifrågavarande
läkare att i den omfattning medicinalstyrelsen
förordnar verkställa
sinnesundersökning av såväl häktad som
den, vilken befinner sig på fri fot. Vidare
har medel anvisats för en förstärkning
av kurators- och biträdespersonalen
vid fångvårdens sinnesjukavdelningar.

Inte heller dessa åtgärder har ännu
kunnat avsätta spår i medicinalstyrelsens
statistik. Det är emellertid min
förhoppning att i första hand väntetiderna
vid fångvårdens sinnessjukavdelningar
snart skall kunna förkortas.

Vidare anförde:

Herr FRÖDING (h):

Herr talman! Jag tackar justitieministern
för svaret på min interpellation.
Denna väcktes vid vårriksdagens
början, närmast i anledning av vissa av
justitieombudsmannen i hans ämbetsberättelse
gjorda uttalanden angående
den beklagliga eftersläpningen med avseende
på sinnesundersökningar. JO uttalade
sålunda bl. a., att enligt uppgift
från medicinalstyrelsen den genomsnittliga
undersökningstiden i november
1963 kunde uppskattas till omkring fyra
månader. Den lagstadgade tiden är som
bekant högst sex veckor. Justitieombudsmannen
yttrade i ärendet bl. a.
följande:

»---med hänsyn till den gamla

organisationens brister anser jag att
några anmärkningar icke kunna riktas
mot takten eller omfattningen i det nu
pågående reformarbetet. Och jag är förvissad
om att alla som deltaga i detta
arbete äro lika angelägna som jag att
de här ifrågakomna missförhållandena,

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Svar på interpellation ang. förkortning av tiderna för sinnesundersökning i brott mål

och ang. den akuta krisen inom det rättspsykiatriska undersökningsväsendet

som utgöra ett av de mörkaste kapitlen
i modernt svenskt rättsliv, skola bringas
ur världen med all den skyndsamhet
som är möjlig.»

Min interpellation utmynnade i en
fråga, om justitieministern vore beredd
att låta företaga ytterligare åtgärder
för att snabbt möjliggöra en förkortning
av undersökningstiderna. Sedan
interpellationen väcktes, har justitieministern
— såsom framgår av svaret
—- också vidtagit vissa åtgärder i förevarande
syfte, för övrigt av ungefär
den art som föresvävade interpellanten.
Justitieministern har sålunda genom
den av riksdagen i fredags antagna propositionen
nr 90 åstadkommit vissa
ändringar i sinnessjuklagen, ägnade
bl. a. att vidga kretsen av undersökande
läkare. Dessa regler träder dock i
kraft först till nyåret. Han har emellertid
också lyckats få regeringen att med
omedelbar verkan besluta att läkare vid
den rättspsykiatriska organisationen
skall få ett särskilt arvode av 300 kronor
för varje avgivet utlåtande. Detta
beslut bör givetvis vara ägnat att stimulera
dessa läkare till att söka åtaga
sig och medhinna största möjliga antal
stora undersökningar. Tidigare har de
måhända hellre använt sin övertid till
s. k. § 4-intyg, vilka ju varit särskilt
honorerade.

Jag tillåter mig dock att även ifrågasätta,
om inte kortare undersökningstider
skulle kunna vara att ernå, om arvodet
sattes något högre för sådana
undersökningar som genomfördes på
lagstadgad tid än för andra, ehuru detta
kanske inte alltid skulle vara fullt
rättvist.

Slutligen skulle med all sannolikhet
hela den nuvarande balansen temporärt
kunna avvecklas, om man vågade sig
på något så drastiskt som att införa ett
»skattefritt år» för de stora undersökningarna,
men en dylik åtgärd är det
väl tyvärr helt otänkbart att få sanktionerad
av vår stränge finansminister.

Jag är förvisso, herr talman, fullt
medveten om att mycket annat kunde
vara att andraga bl. a. beträffande »efterfrågesidan»
i detta mycket svårlösta
problem, men med tanke på tidens
knapphet nu i riksdagens slutspurt, nöjer
jag mig med att stanna vid det här
anförda. Jag tackar ännu en gång herr
justitieministern för svaret.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! I likhet med herr Fröding
ber jag att få framföra mitt tack
för justitieministerns svar på interpellationerna
vilka ju, såsom herr Fröding
understrukit, berör ett utomordentligt
allvarligt ämne.

Anledningen till att jag tillät mig ta
upp saken var framför allt den skrivelse
som fångvårdsstyrelsen i vintras
avgav på grund av den akuta krisen
inom undersökningsväsendet. Den gäller
ju inte bara de häktade utan i lika
hög grad dem, som i avvaktan på rättslig
behandling befinner sig på fri fot,
de s. k. frifotingarna.

I sitt svar till interpellanterna antyder
justitieministern, att 1961 års reform
skulle ha medfört i varje fall en
tillfällig lättnad, och han talar om olika
planer på att genom en mera summarisk
behandling av fallen kunna
komma ikapp åtminstone den främre
delen av väntelistan.

Vad beträffar den första delen av
justitieministerns svar, där han alltså
talar om att den nyligen beslutade reformen
skulle innebära en väsentlig
lättnad, så ber jag att få citera vad
fångvårdsstyrelsen skriver i sin inlaga
till JO av den 28 januari i år: »Styrelsen
vågar inte anta att ens den nya organisationen
skall bemästra sina uppgifter.
»

Jag anser att det är utomordentligt
viktigt att man, när man går att ta itu
med den bristande rättssäkerheten på
här ifrågavarande område, verkligen
gör klart för sig hur allvarligt läget är,

Tisdagen den 20 maj 1904 fm.

Nr 27

Svar på interpellation ang. förkortning av tiderna för sinnesundersökning i brott mål

och ang. den akuta krisen inom det rättspsykiatriska undersökningsväsendet

så att man inte —■ såsom justitieministern
i viss mån hittills gjort — frestas
att tillgripa mer eller mindre provisoriska
åtgärder i hopp om att något
slags under skall inträffa. Så kommer
uppenbarligen inte att ske.

I den andra delen av sitt svar är justitieministern
inne på tanken att man
skulle försöka begränsa antalet sinnesundersökningar
på det siittet, att domstol
skulle förordna sinnesundersökning
endast i ett mindre antal fall, där det
föreligger ett mycket påtagligt behov
därav, samt att s. k. enkel läkarundersökning
skulle kunna ersätta åtminstone
en stor del av de nuvarande sinnesundersökningarna.
Men detta måste,
såsom även fångvårdsstyrelsen framhåller,
medföra risk för att en del sjuka
människor döms till fångvård i stället
för att efter läkarundersökning bli delaktiga
av den vård på mentalsjukhus,
som säkerligen skulle vara bättre för
flera av dem. En sådan summarisk behandling
av kriminella eller sjuka människor
är inte förenlig med standarden
i vårt svenska samhälle, och den bör ur
rättssäkerhetssynpunkt inte vara tilllåtlig,
speciellt som vi vet att sjuka
människor som hamnar på fångvårdsanstalterna
med dessas nuvarande brist
på psykiatrisk expertis icke kan erhålla
den sjukvård de kanske i så hög grad
är i behov av. Vi måste vara övertygade
om att vården blir något så när adekvat.

I den offentliga diskussionen har det
också antytts en tredje utväg, som
tänkts bli förverkligad i den kommande
reformen, nämligen att sammanföra de
s. k. frifotingarna och de häktade till
en gemensam undersökningsgrupp inom
fångvårdsanstalterna. Men om jag inte
minns fel, gjordes ett sådant försök i
början av 1950-talet, och då blev resultatet
att köerna av tveksamma fall —
alkoholister, narkomaner och liknande
klienter •— bara växte. Därför vill jag
uppmana justitieministern att se verkligheten
i vitögat på ett annat sätt än

som hittills skett och överväga, huruvida
det inte är nödvändigt att bygga
ut hela organisationen. Åtgärden med
ett särskilt arvode på 300 kronor för
varje avgivet utlåtande är alltid något,
även om man ställer sig tveksam inför
den lösningen. Det bästa hade säkert
varit att behålla de båda grenar man
nu har, dels inom den slutna vården
och dels för frifotingarna. Den saken
skall jag dock inte diskutera här.

Eftersom jag inte har kunnat få några
exakta uppgifter, vill jag här fråga
justitieministern: År tjänsterna inom
denna organisation besatta för närvarande,
eller är antalet vakanser mycket
stort? Det skulle vara av stort intresse
att få svar på den frågan. På
längre sikt kan vi räkna med bättre
tillgång på läkare, och då måste vi väl
också göra tjänsterna på den psykiatriska
sidan tillräckligt attraktiva för
att de skall kunna konkurrera om de
unga nyutbildade läkarna, så att vi får
ett ur rättssäkerhetssynpunkt åtminstone
något så när godtagbart tillstånd
på detta område.

Man måste vidare säga att de åtgärder
som hittills vidtagits inte har hållit
måttet. Vi måste vidta kraftigare, mera
målmedvetna och genomtänkta organisatoriska
förändringar. Och då kan jag
inte se någon annan lösning än en utbyggnad
av organisationen. Man måste
tyvärr konstatera, att de trevande försök
som gjorts att lappa på den nuvarande
organisationen med provisorier
av olika slag inte innebär någon framkomlig
väg. Och eftersom jag har ett
visst förtroende för fångvårdsstyrelsens
omdöme i sådana här frågor inger uttalandet,
att den nya organisationen
icke kommer att lösa detta dilemma
på lång sikt, en djup och allvarlig oro.

Den nu aktuella provisoriska åtgärden
med en förbiittring av ersättningen
per avgivet utlåtande med 300 kronor
är givetvis, som jag sade, bättre än
ingenting, och jag liar mig bekant att

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Svar på interpellation ang. förkortning av tiderna för sinnesundersökning i brott mål

och ang. den akuta krisen inom det rättspsykiatriska undersökningsväsendet

man har godtagit den i vederbörande
organisation. Men jag undrar om det
inte vore klokt att göra sådana förändringar
efter reguljära förhandlingar,
varigenom läkarna i den rättspsykiatriska
organisationen skulle känna sig
direkt berörda och medansvariga på
ett annat sätt än nu, när de får meddelande
om ett beslut som redan fattats
av regeringen.

Med det anförda avser jag inte att
starta något krig om dessa frågor. Det
är de alldeles för allvarliga för. De är
inte heller några politiska frågor. Men
däremot tycker jag att man från riksdagen
mycket väl kan ge justitieministern
en uppmaning — för att inte säga
uppmuntran — att med större kraft
och intensitet ta sig an detta mycket
allvarliga problem, så att vi inom överskådlig
tid och utan sådana åtgärder
som summariska läkarundersökningar
och ett minskat antal rättspsykiatriska
undersökningar men med bibehållen
rättssäkerhetsgaranti får bukt med de
nuvarande expektantlistorna. Sedan
skall vi försöka att oavsett riksdagsbeslut
och kungliga förslag finna en lösning,
som ger oss nöjaktiga garantier
för att vi på längre sikt kommer ifrån
detta ur såväl rättssäkerhetens som de
berörda människornas samt samhällspreventionens
synpunkter mycket allvarliga
problem.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Herr Ståhl fällde ett
yttrande, som jag uppfattade på så sätt
att mitt interpellationssvar skulle innebära,
att jag genom en summarisk behandling
av dessa undersökningar ville
försöka förkorta väntetiderna. Jag har
inte syftat till detta utan vad jag sagt
och vad en enhällig riksdag i fredags
godkände är, att man bör använda s. k.
§ 4-intyg, innan man tillgriper en stor
sinnesundersökning, såvida man inte
utan ett sådant har fullkomligt klart

för sig, att man måste göra en stor sinnesundersökning.
Jag beklagar i lika
hög grad som herr Ståhl, att vi inte
kunnat genomföra den nya organisationen,
men vi avvaktar härvidlag den
pågående utredningen om sinnessjuklagstiftningen.
Innan utredningen är
klar, kan vi inte genomföra omorganisationen.

Herr Ståhl frågade mig hur det förhöll
sig med tjänsterna, om vi hade
många vakanser. Jag kan säga att vakanser
i egentlig mening inte föreligger.
Det finns någon på varje tjänst,
men vi har inte kunnat få alla tjänster
besatta med ordinarie innehavare, utan
i fråga om en del tjänster gäller tillfälliga
förordnanden.

Beträffande den inkomstförstärkning
på 300 kronor som regeringen beslutat
för läkarna, vill jag framhålla, att detta
belopp bör ses med tanke på den omständigheten,
att det här gäller i tjänsten
utförda undersökningar.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Förlåt att jag återkommer,
men jag skall begränsa mig så
mycket som möjligt.

Först vill jag säga att beskedet om
tjänsterna är av stort intresse. Det visar
ju, att det krav jag nyss framförde
om en utökning av organisationen har
relevans, och att man inte kommer förbi
det. Det är klart, att det är bra att
med ytterligare premier stimulera läkarna
att göra flera undersökningar,
men det torde väl, om undersökningarna
skall vara grundliga, inte vara möjligt
att åstadkomma hur många som
helst ens med hjälp av frikostiga premier.
Därför måste, såvitt jag kan förstå,
organisationen byggas ut.

Vidare tar jag fasta på justitieministerns
ord när han säger, att man icke
skall ge efter i fråga om kravet på sinnesundersökning,
om en snabbundersökning
skulle visa att det är påkallat.
Men när justitieministern i svaret fram -

Tisdagen den 2G maj 19G4 fm.

Nr 27

Svar på interpellation ang. ersättningskommunikationer för nedlagd järnväg

håller: »För den misstänkte innebär sinnesundersökning
en ingripande åtgärd,
och jag har i propositionen framhållit,
att sådan undersökning inte bör ske
utan att tillräckliga skäl föreligger», får
man ändå en känsla av att detta innebär
ett försök till restriktivitet. Beträffande
detta vill jag fråga: Är det inte mycket
mer ingripande för den misstänkte, om
han icke skulle bli tillräckligt grundligt
undersökt utan riskera att dömas
till fångvård i stället för sjukhusvård på
otillräckligt klarlagda grunder? Jag
hoppas, att några sådana risker icke
skall behöva befaras efter den förklaring
som justitieministern här har avgett.

Herr talman! Det är mycket att tilllägga
i detta ämne, men på grund av
den långa föredragningslistan skall jag
sluta här. Jag vill upprepa min uppmaning
till justitieministern, inte minst
med anledning av de senaste upplysningarna,
att försöka att för dessa människor
finna en mera långsiktig lösning,
vilken från rättssynpunkt är åtminstone
elementärt godtagbar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 18

Svar på interpellation ang. ersättningskommunikationer
för nedlagd järnväg

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Även med den snabbhet
som är karakteristisk för kommunikationsministern,
har det visat sig vara
svårt för honom att svara samtidigt i
båda kamrarna. Därför har han bett
mig att läsa upp svaret till herr Eriksson
i Bäckmora. Svaret lyder:

Herr talman! Herr Eriksson har i en
interpellation frågat mig, om jag anser
det riktigt att frågan om ersättningskommunikationer
för nedlagd järnväg
skall vara beroende av konjunkturutveckling
och arbetsmarknadsläge samt

om jag är villig att medverka till sådana
åtgärder att tidsplaner för färdigställande
av ersättningskommunikationer
kan följas.

Frågorna har anknutits till 19G1 års
riksdagsbeslut om nedläggning av järnvägslinjen
Harmånger—Bergsjö och statens
därvid gjorda utfästelse att låta
upprusta väg 758 Hudiksvall—Bergsjö.
Enligt avtal skall projekterings- och
byggnadsarbetena bedrivas med sikte
på att vägen skall vara iordningställd
före utgången av år 19G4 i den mån det
icke av vägbyggnadstekniska skäl kan
vara lämpligt låta beläggningen av vissa
sträckor anstå till år 19G5.

Herr Eriksson anför nu att arbetsmarknadsstyrelsen,
som utför vägupprustningen
såsom beredskapsarbete, beslutat
att från vägföretaget i fråga permittera
en beredskapsstyrka på 30 man
under sommaren 1964 och att i anledning
härav ortsbefolkningen befarar att
den kvarvarande arbetsstyrkan inte
skall vara tillräcklig för att vägen skall
kunna färdigställas inom utsatt tid.

Till en början vill jag framhålla att
ombyggnaden redan fortskridit så långt,
att hela den nya vägsträckningen Hudiksvall—Bergsjö
kommer att bli klar
för trafik under senare delen av innevarande
år. Den under sommaren sedvanliga
minskningen av arbetsstyrkan
vid beredskapsarbeten kommer sålunda
inte att fördröja trafikens framsläppande
på den ombyggda vägen.

I princip anser jag att man i samband
med vägarbeten, som föranleds
av järnvägsnedläggelser, även bör utnyttja
möjligheterna att tillgodose arbetsmarknadspolitiska
syften. Det bör
också nämnas att jag i propositionen
1961: 169, i vilken järnvägsnedläggelsen
Harmånger—Bergsjö behandlades, bl. a.
antydde möjligheten av att ombyggnaden
av väg 758 kunde komma till utförande
som beredskapsarbete.

Det är självfallet att utnyttjande av
beredskapsarbeten i samband med järnvägsnedläggelser
inte får leda till för -

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Svar på interpellation ang. ersättningskommunikationer för nedlagd järnväg

dröjningar. Uppgjorda tidsplaner bör
följas. Detta finner jag så angeläget, att
jag väl kan tänka mig särskilda åtgärder
i sådana fall, då tidsplanerna av
oförutsedda omständigheter inte ser ut
att kunna följas.

Vidare anförde

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Johansson för svaret, som jag
finner så tillfredsställande, att det endast
föranleder några kortare kommentarer
från min sida.

Jag har med tillfredsställelse noterat
statsrådets besked, att den i interpellationen
aktualiserade vägen Bergsjö—Ilsbo—Hudiksvall
kommer att färdigställas
och öppnas för trafik under senare
delen av detta år.

När det blev bekant att en beredskapsstyrka
på 30 man skulle permitteras
från vägföretaget i fråga, framkallade
det en stark oro hos ortsbefolkningen,
som befarade att vägens färdigställande
skulle komma att fördröjas.
Statsrådets besked på den punkten i
dag är därför mycket välkommet och
lugnande. Jag utgår ifrån att löftet även
innefattar att vägen blir asfalterad i år.

Jag vill också påpeka, att tidpunkten
för permitteringen av beredskapsstyrkan
kanske var litet illa vald med hänsyn
till att den kom att sammanfalla
med de avslutade skogsavverkningarna,
varför vi åtminstone regionalt fick en
tillfällig ökning av arbetslösheten. Ur
den synpunkten hade det varit önskvärt
att beredskapsarbetena kunnat fortsätta
ytterligare någon tid. Detta är
dock icke sagt såsom någon kritik mot
statsrådet. Jag tror att problemet nu är
övervunnet.

Slutligen noterar jag också med tillfredsställelse,
att därest risk för fördröjning
av vägens färdigställande av
en eller annan anledning skulle uppstå,
så är statsrådet tydligen beredd att vidta
särskilda åtgärder för att tidsplanen
skall kunna följas.

Med detta, herr talman, ber jag att
än en gång få tacka statsrådet för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 19

Föredrogs, men bordlädes åter sammansatt
konstitutions- och bankoutskotts
utlåtande nr 1 och statsutskottets
utlåtanden nr 134—136.

§ 20

Föredrogs statsutskottets memorial
nr 141, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1964/65 till bostadsrabatter.

Kammaren, som på framställd proposition
biföll utskottets hemställan om
memorialets företagande till avgörande
efter allenast en bordläggning, godkände
den i memorialet föreslagna voteringspropositionen.

§ 21

Föredrogs statsutskottets memorial nr

142, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1964/65 till stipendier för främjande
av högre vetenskapliga studier.

§ 22

Föredrogs statsutskottets memorial nr

143, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om motionsvis väckta
förslag angående den kommunala
musikundervisningen.

Kammaren biföll på framställd proposition
utskottets hemställan att memorialet
måtte företagas till avgörande
efter allenast en bordläggning.

Den i memorialet gjorda anmälan lädes
till handlingarna.

Tisdagen den 26 maj 1964 fm. Nr 27

Uppskov med behandlingen av vissa till konstitutionsutskottets beredning hänvisade
ärenden

§ 23

Föredrogs statsutskottets memorial nr
144, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om inrättande av en
befattning som konsulent för vävning
och hemslöjd inom skolöverstyrelsen.

§ 24

Föredrogs, men bordlädes åter bevillningsutskottets
betänkande nr 55.

§ 25

Föredrogs bevillningsutskottets memorial
nr 58, med föranledande av
kamrarnas skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande nr 35 i anledning
av väckta motioner angående höjning
av förvärvsavdragen och ortsavdragen
vid beskattningen m. m.

§ 26

Herr TALMANNEN yttrade:

Efter samråd med första kammarens
talman får jag meddela, att gemensamma
omröstningar avseende frågorna i
de vid dagens sammanträde godkända
voteringspropositionerna kommer att
anställas vid början av kamrarnas sammanträden
i morgon, onsdagen den 27
maj.

§ 27

Föredrogs, men bordlädes åter bankoutskottets
utlåtande nr 38, andra lag -

utskottets memorial nr 54 och tredje
lagutskottets memorial nr 35.

§ 28

Föredrogs utrikesutskottets memorial
nr 6, angående uppskov med behandlingen
av vissa till utrikesutskottet hänvisade
ärenden.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 29

Uppskov med behandlingen av vissa till
konstitutionsutskottets beredning hänvisade
ärenden

Föredrogs konstitutionsutskottets memorial
nr 18, angående uppskov med
behandlingen av vissa ärenden.

Konstitutionsutskottet underställde
jämlikt 58 § riksdagsordningen riksdagen
frågan om uppskov till innevarande
riksdags höstsession med behandlingen
av vissa till utskottets beredning
hänvisade ärenden, däribland

a) de likalydande motionerna 1:57
av fru Hamrin-Thorell m. fl. och 11:75
av herr Nyberg m. fl.,

b) de likalydande motionerna I: 390 av
herr Virgin m. fl. och 11:467 av herr
Heckscher m. fl.,

c) motionen I: 803 av herrar Enarsson
och Per Petersson,

samtliga angående kvinnlig tronföljd.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte besluta att till höstsessionen med
innevarande riksdag Uppskjuta behandlingen
av följande motioner, nämligen

1) II: 361 från år 1963;

2) a) I: 57 och II: 75,

b) I: 390 och II: 467,

c) I: 803;

3) II: 62;

4) I: 454 och II: 544;

5) I: 94 och II: 118;

6) 11:303;

7) I: 143 och II: 174;

8) II: 550;

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Uppskov med behandlingen av vissa till konstitutionsutskottets beredning hänvisa de

ärenden

9) I: 456 och II: 543

10) II: 181;

11) I: 142 och II: 182

12) II: 119;

13) I: 389 och II: 468

14) I: 58 och II: 120;

15) I: 262 och II: 306

16) II: 183.

samt

Reservation hade avgivits av herrar
Sueningssort, Hubinette, Braconier och
Anners, vilka ansett att behandlingen
av de under punkterna 2 b och c i utskottets
memorial upptagna motionerna
1:390 och 11:467 samt 1:803 ej skulle
uppskjutas till höstsessionen med innevarande
riksdag.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Till detta memorial
finns det ovanligt nog för ett uppskovsmemorial
fogat en reservation som riktar
sig mot utskottets förslag angående
uppskov med behandlingen av vissa motioner.
De motioner det gäller är högermotioner
med krav på utredning angående
införande av kvinnlig tronföljd.
Det är två motioner: ett motionspar och
en fristående motion. De första två motionerna
väcktes vid riksdagens början;
den senare av samma innehåll väcktes
i anslutning till proposition nr 140. Det
finns i själva verket alla skäl att ta upp
frågan om kvinnlig tronföljd i sammanhang
med de spörsmål rörande tronföljden
som berörs i proposition nr 140.

Dessutom kan det inte anses vara
annat än betecknande och anmärkningsvärt,
att konstitutionsutskottet har haft
tid att behandla en i sista minuten avgiven
proposition men däremot inte
har haft tid att behandla motioner som
väcktes vid riksdagens början, vid en
tidpunkt då utskottet veterligen inte
var så fruktansvärt arbetsbelastat. Av
den anledningen finner jag för min del

det begärda uppskovet i avseende på
dessa motioner obefogat.

Det skulle möjligen från konstitutionsutskottets
sida kunna invändas, att
det nu är för sent att göra något åt saken.
Skulle den invändningen resas,
finns det två genmälen. Det ena är att
under sådana förhållanden skulle det
vara mycket egendomligt av utskottet
att expediera ett uppskovsmemorial så
sent, att riksdagens prövning blir illusorisk.
Det andra är att motionerna är
så kloka och så enkla, att de kan tillstyrkas
i oförändrat skick; det skulle
konstitutionsutskottet kunna göra på en
kvart under middagsrasten.

Sålunda kan det inte finnas något
hinder för en behandling av motionerna
redan under vårsessionen. På den
grunden ber jag, herr talman, att få
yrka att utskottets hemställan måtte avslås
i vad gäller punkterna 2 b och c,
d. v. s. i vad gäller motionerna 1:390
och II: 467 samt I: 803.

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Jag tycker att herr
Heckschers yrkande ställs vid en mycket
sen tidpunkt. Herr Heckscher menar
att ett avslag på utskottets hemställan
skulle betyda att riksdagen under
de dagar som nu är kvar av vårsessionen,
fram till fredag eller lördag, kunde
behandla ifrågavarande motioner.
Det är ju en mycket besynnerlig ståndpunkt,
som det över huvud taget är
omöjligt att biträda. Det finns ingen tid
för att ta ställning till motionerna under
de återstående dagarna av vårsessionen.

Till detta vill jag foga några rent sakliga
synpunkter på ärendets handläggning
inom utskottet.

Det är klart att utskottet kunnat ta
upp motionerna till behandling tidigare
— det hade i och för sig varit
möjligt när det gäller dessa motioner
liksom när det gäller en del andra motioner,
vilkas behandling föreslås upp -

Tisdagen den 26 maj 1964 fm. Nr 27

Uppskov med behandlingen av vissa till konstitutionsutskottets beredning hänvisade
ärenden

skjuten. Att behandlingen uppskjuts beror
ju inte alltid på att det inte finns
någon möjlighet att behandla motionerna
under vårsessionen -—■ sådana
möjligheter finns naturligtvis om motionerna
tas upp till behandling i början
av sessionen — utan det finns andra
särskilda skäl för utskottets ställningstagande.

Jag vill erinra om att ifrågavarande
motioner stod på utskottets föredragningslista
någon gång i mars månad i
år. Vid samma tillfälle upptog föredragningslistan
en motion av mig, vilken
nu även återfinns i memorialet. Den
har numret II: 361 och går ut på att
ämbetstiteln »Konungen» i grundlagarna
bör utbytas mot »statschefen». Utskottet
beslöt att samtliga dessa motioner
skulle bordläggas — det var alltså
i mars månad. Jag yrkade bifall till
min motion och begärde votering men
kom i minoritet. Jag kan emellertid inte
erinra mig om det begärdes någon omröstning
vid det tillfället beträffande
de motionsyrkanden som reservanterna
nu har ställt sig bakom. Sedan motionen
om ämbetstiteln för statschefen
hade avstyrkts, fanns det väl ingen
rimlig anledning att ta upp frågan om
kvinnlig tronföljd. Dessa båda frågor
bör avgöras samtidigt. Jag skall inte
föregripa vad riksdagen kan besluta,
men om man tänker sig att riksdagen
skulle bifalla det enligt min mening
orimliga yrkandet om kvinnlig tronföljd
är det väl nödvändigt att i detta
sammanhang även ta ställning till ämbetstiteln.
Det kan väl inte vara meningen,
herr Heckscher, att kalla drottningen
i egenskap av statschef för
kung utan det måste väl bestämmas om
en annan titel för henne. När man inte
kan säga »Han» och »Konungen» om
en drottning i egenskap av statschef är
naturligtvis ordet »statschef» det lämpliga
uttrycket. Det kan användas i alla
sammanhang, i en monarki och i en
republik och om manliga och kvinnliga

befattningshavare. Motionerna om
kvinnlig tronföljd och om ämbetstiteln
bör därför avgöras samtidigt.

Detta har varit mina skäl då jag ansåg
det orimligt att reservera mig. Någon
reservation till förmån för min
egen motion ansåg jag inte att det var
någon mening med sedan konstitutionsutskottet
med rätt stor majoritet — det
fanns dock en minoritet som röstade
för att min motion skulle avgöras —
beslutat bordlägga behandlingen. När
konstitutionsutskottet nu beslöt uppskov
till hösten tecknade vi den 15 maj.
Det var dagen före pingstafton. Det
fanns knappast någon möjlighet för
riksdagen att under den korta arbetstyngda
tid riksdagen då hade kvar efter
pingst hinna avgöra så viktiga
grundlagsfrågor som dessa, vilka dessutom
egentligen inte har ordentligt diskuterats
tidigare.

Om man däremot menar att motionen
ändå borde avslås och att ärendet av
den anledningen kunde avgöras hastigt,
är det en betänklig princip. Varken
herr Heckscher eller jag vill väl förorda
att motioner skall avgöras liksom
i panik.

Jag tror att jag har redovisat de skäl
som för de flesta inom utskottet låg till
grund för ställningstagandet den 15
maj att begära att frågorna skulle få
avgöras i höst.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Herr Spångberg anser
att mitt yrkande kommit fram för sent.
Jag framställde det i kammaren så tidigt
jag kunde. Hade jag haft tillfälle
att framställa något yrkande i kammaren
innan konstitutionsutskottets memorial
framlades för riksdagen, skulle
jag ha gjort det.

Jag tror att herr Spångbergs minne
spelade honom ett spratt. När uppskov
beslöts beträffande motionerna 1:390

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Uppskov med behandlingen av vissa till konstitutionsutskottets beredning hänvisa de

ärenden

och II: 467 i konstitutionsutskottet i
mars månad anmäldes det reservation.
Jag satt inte vid bordet i utskottet den
gången, men av dem som gjorde det har
jag blivit underrättad om att det anmäldes
en reservation mot denna begäran
om uppskov.

Motion nr I: 803 som har ungefär
samma innehåll väcktes i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 140. Vid
remitteringen gjordes ingen invändning
mot att en sådan motion väcktes i anledning
av den propositionen. Motionen
väcktes givetvis därför att motionärerna
var medvetna om att det förelåg
ett uppskovsyrkande i konstitutionsutskottet,
låt vara att det var undanlagt
tills vidare och inte rapporterats till
kamrarna, och att de genom motionen
ville se till att detta ärende skulle komma
upp till behandling i anslutning till
den allmänna grundlagspropositionen.

Vad sedan beträffar herr Spångbergs
resonemang om att man måste ändra
ämbetstiteln om man inför kvinnlig
tronföljd, har det kanske undgått herr
Spångberg att det föreliggande förslaget
är ett utredningsyrkande. Vid den
utredningen skall givetvis den formella
synpunkt som herr Spångberg här berörde
också beaktas. Jag ber därför,
herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.

Herr WAHLUND (ep):

Herr talman! Herr Heckscher berörde
naturligtvis inte de yrkanden som
föreligger i motionerna. Men det fanns
vissa nyanser i herr Spångbergs anförande
som ger mig anledning att säga,
att jag i sak företräder samma inställning
som de motionärer som det här
gäller. Jag har reservationsvis givit uttryck
för min uppfattning härvidlag i
författningsutredningen. Min inställning
till uppskovsyrkandet bottnar helt
i rent tekniska skäl. Jag tänker på konstitutionsutskottets
arbetsbörda och på
att det här gäller utredningsyrkanden

som man mycket väl kan vänta till hösten
med att behandla.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! I anslutning till herr
Wahlunds yttrande skulle jag vilja säga,
att man enligt min uppfattning mycket
väl kan behandla frågorna om en utredning
i höst. Jag är litet mystifierad över
att man från högerpartiet när det nu föreligger
flera motioner med samma yrkande
i denna fråga — även från vårt
håll föreligger ju motioner — inte har
föreslagit att även dessa motioner skulle
behandlas av vårriksdagen. Det kan
väl inte vara allvarligt menat, att man
skulle skilja på olika motioner med analoga
yrkanden i samma fråga?

Högern kan ju inte invända, att vi
från vårt håll borde ha yrkat på att
våra motioner skulle behandlas i vår,
eftersom vi har den uppfattningen att
det med hänsyn till arbetsbelastningen
är bättre att behandla alla motioner på
hösten. Att som högerns representanter
gör ta en del av motionerna i vår och
en del i höst är väl ändå inte ett seriöst
förslag.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Intet skulle ha varit oss
kärare än att innesluta även motionerna
av herr Nyberg m. fl. och av
fru Hamrin-Thorell m. fl. i det yrkande
som våra representanter i utskottet
ställde, om motionärerna och deras
partivänner så skulle ha önskat.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Det är litet chockerande,
att en statsvetare och tillika professor
i ämnet här menar att vi på en
kvart i ett utskott skulle kunna behandla
en motion som rör en fråga om
utvidgad monarki. Om en statsvetare
har en sådan uppfattning om svensk
grundlag är diskussionen om grundlags -

Nr 27

Tisdagen den 26 inaj 1964 fm.

frågorna ganska meningslös. Då menar
man ju att grundlag inte är av högre
valör än vanlig lag. Den principiella
inställningen och det lättsinne som
herr Heckscher lägger i dagen i en
viktig fråga är det allvarligaste i denna
situation. Trots att även jag är motionär
yrkar jag bifall till utskottets
förslag.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Herr Lundbergs anförande
ger mig bara anledning att ansluta
mig till vad en ledamot i kammaren
sade vid ett tidigare tillfälle: »Man
bör tydligen sätta en särskild skylt på
sig om man försöker säga något skämtsamt.
Annars blir det missförstånd.»

Herr ANDERSSON i Linköping (s):

Herr talman! Det är faktiskt intressant
att liksom på åskådarplats följa
det borgerliga samarbete som förekommer
i denna fråga. Man har väckt motioner
med likartat innehåll från folkpartiet
och högern men man kan inte
enas om en ståndpunkt, huruvida frågorna
skall avgöras i vår eller i höst.
Jag förstår mycket väl herr Ohlin när
han med skärpa för fram önskemålet
att motionerna av tekniska skäl skall
avgöras först i höst. Men kan det inte
också tänkas bero på att det inom
folkpartiet finns så pass skiljaktiga meningar
i sakfrågan, att det kan vara
behagligt att få skjuta på frågan till
efter valet i höst?

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Gentemot herr Heckscher
skulle jag vilja säga, att visst
förstår jag skämt och ironi, men att
skämta på det sättet som herr Heckscher
gjorde tycker jag är malplacerat.

Härmed var överläggningen slutad.

Höjning av vissa postavgifter

Mom. 2 b och c

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på avslag härå; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Heckscher begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i
mom. 2 b) och c) i utskottets memorial
nr 18, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
utskottets berörda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Heckscher begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 165 ja och 36 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 3—16

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 30

Höjning av vissa postavgifter

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 57, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående höjning
av vissa postavgifter jämte i ämnet
väckta motioner.

Mom. 1—2 a

Vad utskottet hemställt bifölls.

2—Andra kammarens protokoll 196h. AV 27

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Höjning av vissa postavgifter

I en den 23 april 1964 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 155, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
kommunikationsärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen att besluta att avgifterna
för inrikes brev, postkort, korsband,
postanvisningar, postförskott, paket,
assurans och rekommendation skulle
från och med den 1 juli 1964 utgå
med de belopp, som av departementschefen
vid ärendets föredragning inför
Kungl. Maj :t förordats.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes bl. a., att grundportot
för brev föresloges ökat med 5
öre till 40 öre.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna I: 824
av herrar Erik Filip Petersson och
Skärman samt II: 1014 av herr Ståhl
m. fl., vari hemställts, »att riksdagen
vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition
nr 155 måtte besluta att inrikes
brevportot för lägsta viktklassen (under
20 gram) icke skall höjas utan behållas
oförändrat vid 35 öre»; ävensom

II) motionen II: 1013 av herrar Börjesson
i Falköping och Dahlgren.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte bifalla Kungl.
Maj:ts förevarande proposition nr 155;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:824
av herrar Erik Filip Petersson och
Skårman samt II: 1014 av herr Ståhl
in. fl., ävensom

2) motionen II: 1013 av herrar Börjesson
i Falköping och Dahlgren,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Yngve Nilsson, Lundström, Erik Filip
Petersson, Ottosson, Magnusson i Borås,
Christenson i Malmö, Darlin och Bro -

berg, vilka ansett att utskottet bort
hemställa,

A) att riksdagen måtte — med förklarande
att Kungl. Maj :ts förevarandc
proposition nr 155 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas — i anledning
av de likalydande motionerna
I: 824 av herrar Erik Filip Petersson
och Skårman samt 11:1014 av herr
Ståhl m. fl. bifalla Kungl. Maj :ts förslag
med den ändringen, att det inrikes
brevportot i första viktsatsen bibeliölles
oförändrat vid 35 öre;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1: 824
av herrar Erik Filip Petersson och
Skårman samt 11:1014 av herr Ståhl
m. fl., ävensom

2) motionen II: 1013 av herrar Börjesson
i Falköping och Dahlgren.

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad reservanterna
anfört och hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
herrar Elofsson och Vigelsbo.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! I proposition nr 155 har
Kungl. Maj:t föreslagit en höjning av
postavgifterna med betydande belopp.
Dessa höjningar gäller brevportot, postkortsportot,
korsbandsportot, avgifterna
för postanvisningar, postförskott, paket,
assurans och rekommendation. Höjningarna
varierar mellan 14 och 43
procent. Man kan sålunda inte säga att
justeringarna av portona är av ringa
betydelse.

Statsrådet säger att orsaken till dessa
stora höjningar är den träffade löneöverenskommelsen
mellan postverket
och dess anställda. Men dessa lönestegringar
kan inte motivera alla de stora
portohöjningarna. Det är ju här fråga
om att öka postverkets inkomster med
inte mindre än 68 miljoner kronor. Redovisningen
i propositionen är emel -

Nr 27

Tisdagen den 20 maj 1904 fm.

lertid mycket bristfällig. Postverkets
monopolställning avspeglas mycket tydligt
i den nu föreslagna åtgärden.

Alla andra företag måste vid kostnadsstegringar
se till att de genom rationaliseringar
och besparingar täcker
det mesta av kostnadsökningarna. Uet
torde inte heller vara omöjligt för ett
monopolföretag att vidta åtgärder i den
riktningen. Av propositionen framgår
emellertid att endast en mycket liten
del av kostnadsökningarna torde kunna
täckas genom rationaliseringsvinster.

Nu är det dock inte bara fråga om
att täcka kostnadsstegringarna under
det kommande budgetåret, utan man
höjer postavgifterna redan den 1 juli
i år för att täcka väntade kostnadsstegringar
under budgetåret 1905/00. Att
tillämpa en sådan metod är en ren orimlighet.
Man kan göra tankeexperimentet
att en sådan princip skulle slå igenom
allmänt och att företagen redan
nu skulle börja att höja priserna för
att täcka utgiftsökningar som beräknas
uppkomma först efter ett eller två år.
Detta skulle leda till en fruktansvärd
inflation eller skapa ett köpmotstånd
som kanske skulle göra att stora delar
av den nuvarande verksamheten skulle
avstanna.

Det är synnerligen angeläget att kostnadsnivån
i vårt land hålles nere så
långt som är möjligt. Då är det också
av mycket stor vikt att inte ett monopolföretag
som postverket, av vilket hela
näringslivet är så beroende, på detta
sätt medverkar till att driva kostnaderna
i höjden.

Detta är anledningen till att det vid
bevillningsutskottets betänkande nr 57
har fogats en reservation, i vilken vi
kräver att portot för de lättaste breven
inte nu skall höjas. Ett bifall till den
reservationen kommer att innebära att
postverkets inkomster minskar med cirka
29 miljoner kronor. Från denna
minskning måste man emellertid dra en
del av det köpmotstånd som postverket
har kalkylerat med på grund av taxe -

Höjning av vissa postavgifter

höjningarna. Effekten av det motståndet
har beräknats till cirka 16 miljoner
kronor. Den torde genom vårt förslag
kunna beräknas till cirka halva detta
belopp, d. v. s. åtta miljoner kronor.
Även om vårt förslag skulle bifallas
kommer överskottet att bli tillräckligt
för att täcka de utgifter som postverket
får vidkännas genom de nya lönetilläggen.
Men det kommer dessutom att resultera
i att man får en tillfredsställande
räntabilitet på det kapital som är
nedlagt i verket.

I vår reservation framhåller vi även
att man genom rationaliseringar bör
kunna förbilliga driften så att ett bättre
driftresultat kan uppnås. Det bör vara
en sporre för postverket att söka åstadkomma
en sådan förbättring så att riksdagen,
när den nästa år skall ta ställning
till postverkets rörelsekrav, inte
skall behöva godkänna ytterligare höjning
av postavgifterna.

I reservationen, som avlämnats gemensamt
av högerpartiets och folkpartiets
representanter i bevillningsutskottet,
har också understrukits att det är
angeläget att postverkets service gentemot
allmänheten inte försämras. Rationaliseringsåtgärderna
får naturligtvis
inte utformas så att det blir fråga
om en försämrad service. Man kan fråga
sig vad som skulle inträffa om t. ex.
andra delar av svenskt näringsliv skulle
genomdriva rationaliseringar och besparingar
på ett sådant sätt att resultatet
bleve en sämre vara. Det skulle säkerligen
inte gå för sig. Något sådant
är möjligt endast för ett monopolföretag.

Herr talman! Jag ber med denna motivering
att få yrka bifall till den vid
bevillningsutskottets betänkande fogade
reservationen.

I detta anförande instämde herr Nordgren
(h), fru Kristensson (h) och herr
von Sydow (h).

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Det blir dyrare att sän -

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Höjning av vissa postavgifter

da brev och över huvud taget att anlita
postverkets service från den 1 juli i år,
om riksdagen accepterar bevillningsutskottets
betänkande nr 57.

Enligt propositionen ökas grundtaxorna
för brev med 5 öre till 40 öre och
för brev i högre viktsatser blir ökningen
10—50 öre. Höjda taxor föreslås också
för andra postförsändelser. Postverkets
intäkter beräknas öka med 68 miljoner
kronor för stundande budgetår.

Utskottet anser att portohöjningen
främst är en följd av stegrade lönekostnader,
och dessa är av en sådan storleksordning
att endast en obetydlig del
kan kompenseras genom rationaliseringsåtgärder.
Vad lönekostnadsökningen
angår föreligger inte någon egentlig
redovisning i propositionen. Indirekt
torde man kunna anse att kostnadsökningen
rör sig om cirka 34 miljoner
kronor. Hade den summa på 68 miljoner
kronor, som kommunikationsministern
har begärt, kunnat användas till
bättre service genom löneförstärkningar
åt postpersonalen för obekväm arbetstid
och utbildningsåtgärder för
brevbärarna, skulle jag inte ha reserverat
mig i utskottet, men här gäller det
rent fiskaliska syften utöver löneökningarna.

Utskottet har tagit lätt på rationaliseringsproblemet
vid postverket, och
propositionen drar inte heller upp några
riktlinjer för framtiden. Det enda
som omnämnes är att generalpoststyrelsen
har en service- och datakommitté,
men dylika arbetsgrupper finns nästan
inom alla större företag.

Postverket är ett serviceföretag, och
varje standardsänkning i verkets huvuduppgift
är till nackdel för allmänheten!
Låt mig jämföra arbetsuppgifterna
med tidningarnas. Tidningarna
har liknande förpliktelser att fylla gentemot
en stor kundkrets, men tidningsservicen
har inte försämrats utan tvärtom
ökat i omfattning.

Riksdagen har inte varit främmande
för rationaliseringsåtgärder. Redan för

30 år sedan arbetade en statlig kommitté
för att utreda frågan om bättre
samverkan eller sammanslagning mellan
tele- och postverken. För många förefaller
det naturligt att post och telegraf
kunde falla under samma tak, i
varje fall i de små samhällena. Jag kan
endast peka på en detalj. När man köper
en telegramremissa, skall man först
inbetala beloppet på posten och sedan
gå till televerket och lämna in avin.
I utlandet är tillvägagångssättet helt annorlunda.
I Frankrike exempelvis behandlas
post och telegraf från samma
lokaler. I en stad som Nizza, som är
lika stor som Malmö, kan man sända telegram
och klara posthandlingar från
samma lucka. För såväl resande affärsmän
som turister är detta en god och
snabb service.

Med hänsyn till det intima samarbetet
på det ekonomiska området mellan
de nordiska länderna borde posttaxorna
för dessa länder vara så lika som
möjligt. Accepterar riksdagen propositionen
blir taxan 40 öre för ett 20-gramsbrev. I Norge är motsvarande belopp,
i svensk valuta, 37,5 öre och i
Danmark 26,3 öre.

Postgången i Norge är på grund av
landets kommunikationsstruktur svår
att klara. Danmark med dess låga posttaxor
ger verket betydande överskott
varje år. För 1963 var överskottet 66,1
miljoner danska kronor. För övrigt vill
jag nämna att postservicen i Danmark
är betydligt bättre än den svenska. För
ett relativt litet tillägg, 55 öre, kan man
exempelvis få brev utburna på söndagarna.
Danskarna gör t. o. in. reklam
för denna servicedetalj.

I folkpartiets motion refereras postsparbankens
och postgirorörelsens överskott
för fyra år till 176,2 miljoner kronor,
och enbart från postsparbanken
lämnades för 1963 ett överskott på över
46 miljoner kronor. Men endast 14 miljoner
kronor har inlevererats till staten
under de senaste fyra åren. Dessa vinstmedel
borde disponeras på annat sätt i

Nr 27

Tisdagen den 20 maj 1904 fm.

poströrelsen iin till alt skapa dolda reserver.

Här i riksdagen bär ofta påtalats den
sjunkande servicen, och man har också
sagt att höjda posttaxor bör aviseras
med längre tidsmarginal. Enligt min
uppfattning borde de nya posttaxorna
träda i funktion först den 1 januari
1905. Det finns stora postkunder sådana
som korrespondensinstituten, vilka redan
åtagit sig förpliktelser genom de
avgifter de begär av sina elever och
har svårt att kompensera sig för portohöjningarna.
Liknande är det för många
andra företag.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av herr Yngve
Nilsson m. fl.

I detta anförande instämde herrar
Ståhl, Berglund, Westberg och Anderson
i Sundsvall (samtliga fp).

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Tillåt mig att anföra
några ord i anslutning till behandlingen
av bevillningsutskottets betänkande
nr 57. Jag vill göra det i anledning av
att jag tillsammans med herr Dahlgren
i denna kammare framlagt en motion,
nr 1013, i vilken vi framfört vissa synpunkter
i anslutning till Kungl. Majtts
proposition beträffande höjning av vissa
postavgifter.

I denna motion framhåller vi önskvärdheten
av en ingående rationaliseringsundersökning
i fråga om postverkets
organisation och drift. Vi har också
begärt en samlad översyn i fråga om
avgiftsavvägningen mellan olika rörelse-
och verksamhetsgrenar inom postverket,
varvid bör prövas ökad avgiftsbeläggning
på exempelvis postsparbanks-
och postgirorörelserna samt på
kommersiellt betonade mass- och gruppkorsband,
så att lägre avgiftsbeläggning
kan möjliggöras för vanliga brevförsändelser.

Men, herr talman, anledningen till
att jag begärt ordet och därmed också
förlängt denna debatt, är närmast den,

Höjning av vissa postavgifter

att jag vill framhålla att mass- och
gruppkorsbanden av kommersiell karaktär
under de senaste åren tagit sådan
omfattning, att man nästan dagligen får
dylika försändelser i sin brevlåda. Avsändarna
av dessa masskorsband betraktar
utan tvekan detta medel att nå
den köpande allmänheten såsom ett
både billigt och effektivt instrument i
sitt kommersiella syfte.

Detta sätt att utbjuda varor till konsumenterna
betyder ingenting annat än
ett undandragande av annonsintäkter
från ett annat reklammedium, nämligen
tidningarna. Den ekonomiska situation,
som många av dessa tidningar befinner
sig i, skall jag inte här orda om, utan
endast konstatera att den kommer att
ytterligare förvärras om inte taxan för
kommersiella masskorsband höjs avsevärt.
Jag kan därför inte biträda utskottets
skrivning, där det heter att utskottet
»finner de föreslagna höjningarna
av brev- och korsbandsportot väl
avvägda».

Det är, herr talman, också märkligt
att den ringa höjning på 5 öre, som föreslås
för bl. a. mass- och gruppkorsband,
icke skall träda i kraft förrän den
1 januari 1965, i motsats till brevportot
som skall höjas redan den 1 juli i år.
Om det är de politiska propagandaförsändelserna
för höstens val som man
ömmar för, borde det vara riksdagen
obetaget att besluta om lägre posttaxa
för dessa liksom för masskorsband från
ideella organisationer.

Vad vi velat komma åt är de i kommersiellt
syfte utskickade masskorsbanden,
som vi anser icke ha någon
större uppgift att fylla utan närmast är
till besvär för de flesta mottagarna.

Beslutanderätten i fråga om postavgifterna
för tidningar ligger numera
hos Kungl. Maj:t. Av propositionen
framgår att nya avgiftshöjningar för
tidningar övervägs.

Jag uttrycker den förhoppningen, att
vi inte genom en sådan höjning skall
medverka till att ge tidningsdöden än -

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Höjning av vissa postavgifter

nu större spridning än den haft under
senare år. En fri press i ett demokratiskt
land är en förutsättning för att
folkets vilja skall göra sig hörd. En tidningspress
som dras med ekonomiska
bekymmer kan knappast vara fri i ordets
rätta bemärkelse. Det bör därför
vara en statlig angelägenhet av högsta
rang att tillse att tidningarnas ekonomi
i alla delar av landet icke försämras
genom statliga beslut.

Herr talman! Jag vill med det sagda
framhålla, att jag inte helt delar de synpunkter,
som utskottet har anfört. Det
är emellertid min förhoppning att de
synpunkter jag nu anfört måtte vinna
beaktande vid kommande ekonomiska
planeringar inom posten såsom affärsdrivande
verk, varför jag, herr talman,
ber att få yrka bifall till utskottets hemställan
i dess betänkande nr 57.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Tillåt mig erinra om
att bevillningsutskottet år 1961 betonade
önskvärdheten av att postverkets
rörelse kan drivas efter principer som
är godtagbara ur företagsekonomiska
synpunkter. Riksdagen anslöt sig till
denna uppfattning. Utan en från affärsmässiga
synpunkter tillfredsställande
kostnadstäckning torde det nämligen
vara svårt att bibehålla och vidareutveckla
postverkets service på förevarande
område.

Det kan vara nödvändigt att erinra
om uttalande av riksdagen, att postverket
bör ha samma rätt som andra företag
att drivas enligt företagsekonomiska
synpunkter. Ett privatföretag måste
söka finna täckning för sina kostnader
— såväl rörliga som fasta — och det
vill också ha en skälig vinst därutöver.
Kan det inte åstadkomma detta så återstår
det nästan bara ett alternativ, nämligen
att lägga ned rörelsen. Men hur
det än går för postverket i ekonomiskt
avseende, så kräver vi att det ändå
skall fortsätta att driva sin verksamhet

och ställa sin service till vårt förfogande.

Vi kräver också att verksamheten
skall skötas perfekt, och jag tror nog
att vi kan erkänna att detta göres. Posten
har en erkänt god service — post
befordras säkert som ett urverk mellan
de avlägsnaste orter och otillgängligaste
platser; det klickar sällan. Jag tycker
att man också något bör tänka på
vårt lands utsträckning när man jämför
våra förhållanden med förhållandena
i Danmark; så där utan vidare
kan man väl ändå inte göra jämförelser!

Postverket är nu i den belägenheten,
att det vore i högsta grad oansvarigt
att inte vidta kraftiga åtgärder. Detta
budgetår blir det visserligen ett överskott
på 15 miljoner kronor, men redan
nästa år uppstår ett underskott på 23
miljoner för att året därpå, 1965/66, öka
till inte mindre än cirka 49 miljoner
kronor. Då har ändå bland inkomsterna
inräknats vinstleveranserna från
postbanken. Om man bortser från dessa,
blir underskottet 43 miljoner nästa
budgetår och 69 miljoner 1965/66. Som
generalpoststyrelsen säger förmår för
närvarande flera av postverkets rörelsegrenar
inte ens täcka sina egna särkostnader,
ännu mindre lämna bidrag till
de gemensamma kostnaderna för verksamheten.
Verket bedriver rationaliseringsverksamhet
men måste trots detta
få möjligheter till en allmän höjning av
dessa avgifter för att uppväga detta betydande
underskott.

Utskottet understryker att höjningen
bör göras så pass stor, att det skapas
förutsättningar att möta oförutsedda
omkostnadsökningar även följande budgetår,
alltså närmast 1965/66. Det bör,
som bevillningsutskottet också framhåller,
bli en höjning som ger verket
tillbörlig rörelsemarginal för dess verksamhet.
Därmed vinner man också den
fördelen, att nya portohöjningar kan
undvikas under den närmaste framtiden,
om inget oförutsett inträffar.

Utskottet erinrar också om att riks -

Nr 27

Tisdagen den 2G maj 1904 fm.

dagen vid olika tillfallen tidigare uttalat,
att postverket årligen bör lämna
ett överskott på mellan 20 och 40 miljoner
kronor. Med de föreslagna höjningarna
blir det en total inkomstökning
på cirka 84 miljoner kronor, men
här måste man, säger styrelsen, räkna
bort 16 miljoner kronor, som säkerligen
kommer att förloras genom omsättningsminskning
på grund av dessa höjningar.
Det återstår då cirka 68 miljoner.
Det blir alltså ett överskott under
nästa budgetår — i propositionen står
det 45 miljoner kronor, men enligt de
uppgifter jag har fått om de senaste beräkningarna
blir det inte mer än 40
miljoner kronor. Av detta belopp kommer
dock endast 20 miljoner — i stället
för det i propositionen angivna beloppet
på 25 miljoner — på den egentliga
poströrelsen, medan 20 miljoner
utgör beräknad vinstleverans från postbanken.
Detta överskott behövs säkerligen
mer än väl för att verket skall
kunna bedriva rörelsen som ett självbärande
företag, d. v. s. på ett företagsekonomiskt
riktigt sätt. överskottet
gör det möjligt för verket att möta även
den fortsatta kostnadsstegringen under
följande budgetår. Dessutom blir det
en marginal för oförutsedda utgifter.
Men den blir då sannerligen inte så
värst stor med hänsyn till att driftkostnadsstatens
omslutning efter löneökningarna
kommer att uppgå till mellan
800 och 900 miljoner kronor.

Nu yrkar reservanterna på att grundportot
skall bibehållas oförändrat vid
35 öre. Cirka 87 procent av de inrikes
breven tillhör grundportot eller den
första viktsatsen. Om man tar bort dessa
brev skulle det betyda att av hela
brevportohöjningen på 40,5 miljoner
kronor skulle 29,2 miljoner kronor, som
herr Magnusson i Borås sade, falla bort.
Med hänsyn till vad jag här sade om
att poströrelsen endast har 25 miljoner
kronor i vinst, skulle det alltså uppstå
en brist på 4,2 miljoner, och hur skulle
den täckas? Jag förmodar att det blir

Höjning av vissa postavgifter

postbanken som får göra det. Det är
uppenbart att detta inte låter sig göra.
Därtill kommer, såsom utskottet säger,
att ett bibehållande av nuvarande avgift
i den första viktsatsen skulle medföra
en rubbning av relationerna dels
mellan brevportona i de olika viktsatserna
och dels mellan grundportot på
brev och avgifterna för andra försändelser,
som är fastställda med hänsynstagande
därtill.

Vad slutligen beträffar talet om att
man bör förbilliga driften har generalpoststyrelsen
nyligen, som man kan se
i propositionen, verkställt en kostnadsundersökning
för postverket. Den gav
till resultat, som jag sade tidigare, att
ingen rörelsegren egentligen täcker sina
egna kostnader. Det gäller i första hand
tidningsrörelsen men även paket- och
postanvisningsrörelserna samt postförskotts-
och rekommendationsförfarandena.
Styrelsen har också under senare
år vidtagit omfattande rationaliseringsåtgärder
som resulterat i betydande
besparingar framför allt för postbankens
del. Inom styrelsen arbetar en
servicekommitté och en datakommitté.
Vidare är att märka att i propositionen
nr 141 har framlagts förslag angående
ändrad organisation av postverket. När
detta förslag genomförts kommer väsentligt
ökade resurser att ställas till
postverkets förfogande för den fortsatta
rationaliseringsverksamheten. Det råder
alltså inga delade meningar om att
verket även i fortsättningen bör eftersträva
en i möjligaste mån förbilligad
drift utan försämrad service. Men dessa
åtgärder motiverar inte en sådan
ändring i propositionens förslag som
reservanterna yrkar, alltså att grundportot
inte skall tas med i detta sammanhang.

Med det anförda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Brandt säger att

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Höjning av vissa postavgifter

han tycker att postverket skall skötas
efter företagsekonomiska synpunkter.
Det är jag den förste att understryka,
men vad jag menar är just att detta inte
sker här, alldenstund verket använder
sin monopolställning till att höja priserna
på ett sådant sätt att man därmed
också lämnat de företagsekonomiska
synpunkterna.

Herr Brandt säger att det skulle vara
oansvarigt att inte göra ett krafttag och
höja portona. Jag vill understryka att
reservationen innebär att det kommer
att finnas full täckning och även finnas
kvar tillräckligt belopp för att staten
skall få tillräcklig räntabilitet på det i
företaget nedlagda kapitalet. Herr
Brandt gör gällande att dessa uppgifter
inte är riktiga och att det dessutom
här skulle vara fråga om en felräkning
på 5 miljoner kronor. Det är i så fall
ingenting som har redovisats vare sig
i propositionen eller vid utskottets behandling
av denna fråga, men det är
möjligt att herr Brandt har fått några
andra uppgifter direkt av statsrådet på
denna punkt. Men det har utskottet inte
haft någon aning om. Jag kan därför
inte ge mig in i en debatt huruvida den
beräkningen är riktig eller inte.

Den uträkning som redovisas i propositionen
innebär att postverket skulle
få en inkomstökning på 68 miljoner kronor
om propositionen antas. Från detta
belopp skall man dra en vid utebliven
höjning beräknad förlust på 23 miljoner
kronor. Då återstår 45 miljoner
kronor. Om man från detta belopp drar
det inkomstbortfall som bifall till reservationen
skulle medföra eller 29 miljoner
kronor, återstår 16 miljoner kronor.
Beträffande detta belopp är emellertid
att märka att det minskade köpmotståndet
med anledning av att vi
inte höjer brevportot kan beräknas motsvara
cirka 8 miljoner kronor. Det betyder
med andra ord att det ändå blir
ett överskott för postverket på inte
mindre än 24 miljoner kronor under
det kommande budgetåret. Vi reservan -

ter menar att detta måste vara tillräckligt
för att täcka de krav på räntabilitet
som man rimligen kan ha.

Jag tycker att det samtidigt finns all
anledning att understryka att vi har
ställt krav på att postverket under det
kommande budgetåret genom rationalisering
försöker eliminera några av prisstegringarna
på verkets kostnadssida.
Det är enligt min mening rimligt att
man också ställer sådana krav. Framför
allt skall man inte höja priserna i
dag på ett sådant sätt att postverkets
intresse för kostnadsnedpressning därmed
försvinner, alldenstund man redan
givit en inkomstförstärkning som är
avsevärd även för budgetåret 1965/66.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Brandt refererade
utskottets förslag, men det har jag redan
bemött i mitt första anförande.
Däremot hördes här inga argument från
herr Brantds sida mot mina uttalanden
rörande rationaliseringssträvandena och
inte heller i fråga om anledningen till
att Sverige skall ha de högsta posttaxorna
på brev i Skandinavien. Sedan
1952 har det aktuella 35-öresportot fördubblats
i Sverige.

Herr Brandt sade vidare att man inte
skall göra jämförelser med Danmark.
Varför inte? Beträffande ett sådant
statsmonopol som postverket har man
ingen möjlighet att jämföra med liknande
företag här i landet, utan man måste
gå till liknande företag i utlandet
för att se hur de sköts.

Herr Brandt talade varmt om riksdagsuttalandet
att postverket bör ge
vinst. I andra fall respekteras sådana
riksdagsuttalanden mindre. Man kan
till och med gå så långt att man säger
att riksdagen ofta begär utredningar
utan att det föranleder någon som helst
åtgärd.

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! I samband med att pro -

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Höjning av vissa postavgifter

position nr 155 behandlats i bevillningsutskottet
har vi från centerpartiet
avlämnat ett särskilt yttrande. Vi har
inte velat motsätta oss den höjning av
portoavgifterna som har föreslagits i
Kungl. Maj :ts proposition. Den höjning
som nu föreslås beräknas, som tidigare
här har påpekats, tillföra postverket en
merinkomst på 68 miljoner kronor för
budgetåret 1964/65. På visst håll bär
visserligen rått tvekan om det berättigade
i en höjning av postportot från 35
till 40 öre. För att undvika denna höjning
har föreslagits rationaliseringar
inom verket i syfte att nedbringa verkets
kostnader. Ett sådant rationaliseringskrav
på postverket synes oss i vissa
fall vara av något tveksam natur.

Postverkets säkerligen dyrbaraste distributionsområde
torde vara landsbygden
med dess långa och spridda distributionslinjer.
Ett krav på rationalisering
för undvikande av en femöreshöjning
av brevportona kan givetvis komma
att innebära en försämring av landsbygdsdistributionen.
Skulle man anse
sig böra rationalisera för att sänka kostnaderna
torde nämligen de kostsammaste
distributionsområdena i första
hand komma i farozonen. Mycket har
under de senaste åren gjorts — man
måste ge postverket en eloge för det —
för att förbättra distributionen på den
svenska landsbygden; det skall vi inte
sticka under stol med. På många håll
brister det dock alltjämt påtagligt beträffande
postbefordran och glesbygdernas
möjlighet att erhålla den hjälp
de behöver från postverkets sida. Vi
utgår från att ytterligare förbättringar
skall kunna vidtagas beträffande distributionen
av posten på landsbygden.

Däremot har vi från vårt partis sida
givetvis ingenting att erinra mot en rationalisering
av verksamheten under
förutsättning att den kan genomföras
utan att den inkräktar på distributionen
och på den service som postverket ger.
Andra företag, inom det enskilda näringslivet,
har nödgats rationalisera och

samtidigt har de förbättrat standarden
på den service som erbjudes. Kan postverkets
rationalisering genomföras så,
skulle vi givetvis vara mycket tillfredsställda.
Vi vill emellertid, som sagt, inte
ha rationalisering till priset av inskränkningar
i landsbygdsdistributionen.
Av den anledningen har vi från
vårt håll ansett oss böra biträda propositionen
i dess föreliggande skick.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag skall också be att
få vara med en liten stund i den sifferlek
som herrar Magnusson i Borås och
Christenson i Malmö har ägnat sig åt.

Först och främst skall vi vara på det
klara med att posten innevarande budgetår
ger ett överskott på 9 miljoner
kronor, beroende på att den har att
uppbära en vinst från postbanken. Vinsten
är något större men på grund av
det reella underskottet blir nettoöverskottet
9 miljoner kronor. Nästa år blir
underskottet, om man ingenting gör, 23
miljoner kronor. Kungl. Maj :ts förslag
innebär en inkomstökning på 68 miljoner
kronor, och vi får alltså ett överskott
på 45 miljoner kronor första året.
Det är detta som i så hög grad irriterar
herrar Magnusson och Christenson.
De säger att staten tar ut för mycket.
Men tänk om herrarna skulle lyfta ögonlocken
en aning över budgetårsgränsen
och se på vad som inträffar budgetåret
1965/66. Då blir överskottet endast
20 miljoner kronor. Om man slår ut det
överskottet på omslutningen av postens
driftkostnadsstat, som är 800 miljoner
kronor, rör det sig alltså om ett överskott
på 2,5 procent. Är herr Magnusson
nöjd med den utdelningen i det enskilda
näringslivet? För övrigt har
riksdagen sagt att den betraktar ett
överskott i poströrelsen på ungefär 20
miljoner kronor som ett lämpligt överskott.

2*—Andra kammarens protokoll 19C>b. Nr 27

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Höjning av vissa postavgifter

Om vi antar reservanternas förslag
— och diskussionen gäller ju om vi
skall göra det eller inte — faller det
bort 29 miljoner kronor eller — om vi
uttrycker det i runda tal för att bättre
kunna hålla siffran i huvudet — 30 miljoner
kronor. Då blir överskottet alltså
nästa år 15 miljoner kronor. Men för
budgetåret 1965/66 är vi på väg mot ett
underskott, för så vitt inte rörelsen
ökar i sådan takt att vi kan klara oss.
Då skulle vi alltså på nytt behöva hos
riksdagen begära att få höja portot. Kan
det verkligen vara ett intresse för herrarna
att vi vartannat år måste föreslå
höjning av postportot? När det har för
de anställda träffats ett tvåårsavtal, vars
verkningar kan överblickas både för
det första och för det andra året, är
det då inte riktigast att man försöker
täcka in sig, så att det blir ett överskott
även för det därpå följande budgetåret?

Även från reservanternas utgångspunkter
borde det vara i hög grad motiverat
att förfara på detta sätt. Ni talar
ju själva om behovet av bättre service.
Herr Magnusson i Borås låter kammaren
förstå att postverkets service har
verkligen blivit dålig. För min del skall
jag också gärna medge att det har skett
en försämring när det gäller brevbäringen
i tätorter och städer. Det är
emellertid mycket svårt att i detta avseende
åstadkomma några rationaliseringar.
Villaägare vill t. ex. ha posten
lämnad i dörrens brevlåda och inte vid
tomtgränsen. Om vi inte skall dra fram
rörpost till varje villa, måste en förbättring
av postverkets service i detta
fall betyda anställandet av flera brevbärare
och ökade löneomkostnader.

När man kräver en förbättrad service,
måste man hålla i minnet att det åtminstone
i fråga om brevbäringen i hög
grad gäller ett manuellt arbete och att
en förbättring alltså kräver ökade personella
resurser. Man måste alltså vara
beredd att satsa de pengar som behövs
härvidlag. Men reservanterna tycks
återfalla i gamla tankar och föreställ -

ningar och talar bara om att förhållandena
måste förbättras samtidigt som det
hela skall kosta mindre. Jag trodde
verkligen att herrarna hade tillräckligt
länge försökt ägna sig åt ett sådant trollerinummer
för att veta att det skulle
misslyckas.

Från statsmakternas sida är det vår
strävan att postverket skall förbättra
sin service även i städer och tätorter,
så långt detta kan vara ekonomiskt riktigt
och motiverat. Men det är också vår
avsikt att försöka åstadkomma en bättre
service på landsbygden. Därvidlag har
det, såsom även herr Vigelsbo framhöll,
redan skett en förbättring genom motorisering
av lantbrevbäringslinjerna. Jag
tror att man på landsbygden numera
allmänt är av den uppfattningen att
postverkets service är avsevärt bättre
än på den tid då det fanns en poststation
någonstans i bygden eller när byns
specerihandlare skötte dessa uppgifter.

Propositionen om postverkets omorganisation
innebär också att den nya
styrelsen får i uppdrag att undersöka
möjligheterna till ytterligare rationaliseringar.
Inom den interna poströrelsen
kan säkerligen tekniska hjälpmedel
bättre utnyttjas, t. ex. när det gäller
sorteringsarbetet. I fråga om utbärningen
av post är däremot dessa möjligheter
starkt begränsade eller rent av obefintliga.

Om man vill ha en bättre service, får
man alltså vara beredd att satsa de
pengar som behövs. Skulle reservationen
segra och inkomsterna av postverkets
rörelse därigenom minskas, kan vi
knappast ordna det så att herr Magnusson
i Borås och herr Christenson i
Malmö får den förbättrade service som
de önskar.

Det är väl bara en malmöbo som kan
komma på den idén att det skulle vara
möjligt att helt plötsligt införa det
danska systemet inom det svenska postverket.
Men det finns en annan utväg,
som jag hade hoppats att vi skulle slippa
anlita. Det kan emellertid hända att

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

herrarnas politik leder till att vi mot
vår vilja tvingas att ta ut en högre avgift
för bl. a. befordran av tidningar.
Detta är en föga populär åtgärd, som
varken jag eller herrar reservanter vill
vidta, men jag skulle i ett sådant fall
åtminstone ha någon att skylla pa. Däremot
tror jag inte att det skulle bli någon
roliger dans för herr Magnusson i
Borås, som väl har sin politiska hemvist
ganska nära dem som skulle drabbas
av denna åtgärd.

Med det anförda har jag, ärade kammarledamöter,
velat klargöra vilken situation
reservanterna vill driva postverket
in i. Nästa år klarar det nog ekonomien,
men redan året därpå dyker
svårigheter upp. Frågan är därför, om
man från näringslivets sida anser det
bättre att varje år räkna med ett påslag
i fråga om portokostnaderna, eller om
det inte är bättre att postverket får
möjlighet att planera på litet längre sikt
än för ett budgetår eller kalenderår i
taget.

Med reservanternas förslag går det
inte att förverkliga den förbättrade service
som man säger sig eftersträva. Reservanternas
strävan innebär en sådan
där balansgång mellan det möjliga och
det omöjliga som aldrig lyckas. Man
får inte heller glömma — jag har ett
behov av att säga det — att det kan
uppkomma andra besvärliga problemställningar
när det gäller för statsmakterna
att skaffa täckning för de inkomster
som man nu vill ta ifrån postverket.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Jag är glad över att
herr kommunikationsministern bekräftade
mina sifferuppgifter i fråga om
det inkomstbortfall som skulle bli följden
för postverket om vår reservation
bifölls. Han gjorde bara en enda liten
ändring. Inkomstbortfallet blir 29,2 miljoner
kronor, men kommunikationsministern
höjde beloppet till 30 miljoner.
Vi rör oss med så stora siffror att jag

Höjning av vissa postavgifter

generöst skall överlämna dessa 800 000
kronor till kommunikationsministern.

Jag är också glad över att kommunikationsministern
bekräftade att vi inte
har några bekymmer för budgetåret
1964/65 utan att det uteslutande är fråga
om budetåret 1965/66. Men, herr
kommunikationsminister, det är det som
vi har hävdat! Vi har nämligen framhållit
att det inte är rimligt att redan
i dag besluta om sådana postavgifter
som är avsedda att täcka utgifter under
budgetåret 1965/66. Vi vill ha den sporren
på detta affärsdrivande verk för
att också det skall försöka rationalisera
sin verksamhet så att denna avgiftshöjning
kanske inte blir nödvändig.
Det borde vi väl kunna vara överens
om, herr kommunikationsminister.

Herr kommunikationsministern är ju
den högste företrädaren och den främste
ledaren för detta affärsdrivande verk,
nämligen postverket. Det förvånar mig
därför en smula när jag hör honom
från denna talarstol så pessimistiskt uttala
att det inte skulle vara möjligt att
genom rationaliseringar åstadkomma
några besparingar utan att vi blir nödsakade
att betala lönestegringarna genom
högre avgifter. Det är litet egendomligt
att den högste företagsledaren
är så pessimistisk. Hur skall han då
kunna få sina underställda att genomdriva
åtgärder som kan innebära besparingar? Vi

har samtidigt betonat — det vill
jag även säga till herr Vigelsbo — att
det inte blir någon riktig rationalisering
om man genomdriver ändringar
som inte innebär någonting annat än
en försämring av servicen. Vi borde
allesammans här i kammaren kunna
vara överens om att man inte kan kalla
sådant rationalisering. Det är någonting
helt annat, det är försämring. Därför
har vi också understrukit att man
inte får tillgripa sådana åtgärder som
medför en serviceförsämring. Det skulle
ändå vara ganska egendomligt, om
det inte skulle vara möjligt att åstad -

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Höjning av vissa postavgifter

komma några besparingar i framtiden
så att vi kan ta igen en del av de kostnadsökningar
som vi får genom lönestegringar.
Det måste man göra överallt
i näringslivet. Ständigt och jämt
ställs det krav på att nya lönestegringar
inte får slå igenom i priserna, och
det försöker man också att motverka
så långt det över huvud taget är möjligt.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få vidhålla vårt reservationsyrkande.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Jag tycker att det danska
systemet är värt att studera. Danmark
är ju ett mycket servicebetonat
land, så det finns säkerligen en del synpunkter
och praktiska åtgärder att ta
vara på.

Med det knappa material som riksdagen
fått är det mycket svårt att siffermässigt
bedöma postverkets ekonomi.
Statsrådet Skoglunds anförande övertygade
inte heller.

Höjningen av posttaxorna har också
ekonomiska aspekter. I vårt känsliga
konjunkturläge är prishöjningar inflationsdrivande.
Det vanliga postportot
för 20-gramsförsändelser har sedan år
1952 höjts från 20 till 40 öre, alltså
med 100 procent. Under samma tid har
konsumentprisindex stigit med 61 procent.
Kommunikationsministern framträder
enligt min åsikt som inflationspådrivaren
nr 1.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Herr Magnusson i Borås
uppehöll sig vid en mycket intressant
sak. Han konstaterade nämligen att jag
hade sagt att det första året inte skulle
medföra några egentliga svårigheter.
Jag vill emellertid upprepa att det inte
går att tänka bara för ett år, utan vi
får lov att lyfta blicken litet högre. Vi
brukar ha den vanan här i huset att planera
på något längre sikt än för ett år,
och det är särskilt väsentligt nu när vi

vet vilka svårigheter som kommer att
inträffa redan efter första årets slut.
Skall vi då spela hasard på det sätt
som herr Magnusson vill? Han menar
att under det kommande året sker det
stora undret; då skall nämligen rationaliseringarna
kunna utföras. Jag har
inte bestridit att det kan finnas möjligheter
till rationalisering, men vi bör
ändå vara överens om att de är mycket
små när det gäller posten. Helt annorlunda
ter det sig om vi går över
till televerket eller statens järnvägar.

Men jag förmodar att herr Magnusson,
som är så vältalig när det gäller
rationaliseringar, som har skrivit en
motion och som för reservanternas talan,
har tänkt igenom denna problematik.
Och då är det säkert inte bara jag
som är intresserad av att få veta resultatet
av den tankemöda herr Magnusson
nedlagt. Herr Magnusson kan väl
redan nu ge oss tips på vilka rationaliseringar
som är möjliga att genomföra
t. ex. i brevbäringen. Som jag redan
framhållit är det egentligen motsatsen
till rationaliseringar allmänheten där
vill ha. Den vill ha fler personer som
bär ut post. Jag förmodar att herr Magnusson
i sitt nästa anförande kommer
att presentera en katalog — den behöver
inte vara särskilt stor — men det
finns väl i någon av herr Magnussons
kavajfickor förslag som kan vara oss
till nytta både i departementet och i
posten, när vi funderar över dessa ting.

Men på de förslag till rationaliseringar
som herr Magnusson då lägger fram
måste jag ställa det bestämda villkoret
att de inte får verka servdceförsämrande.
Det måste vara ett alldeles bestämt
kriterium på de rationaliseringar man
vill göra. Presentera alltså en katalog
över rationaliseringsåtgärder, herr Magnusson,
som kan förbilliga driften och
samtidigt förbättra servicen!

Vad sedan herr Christenson i Malmö
beträffar befinner han sig bildligt talat
någonstans mitt över Öresund. Han
känner tydligen inte till dessa saker.

Nr 27

Tisdagen den 20 maj 1901 fm.

Jag vill därför upplysa honom om att
vi i vårt land har haft post och tele i
samma hus, och vi har det fortfarande
på sina håll. Men televerket här i landet
har en kraftigare teknisk drive än man
har i Danmark, och därför har posten
liksom blivit utskuffad från televerkets
lokaler, och vi har varit tvungna att
bygga särskilda postlokaliteter. Det är
den lilla enkla förklaringen till att vi
inte i samma utsträckning som i Danmark
har kunnat tillämpa det systemet
i vårt land.

Herr VIGELSBO (ep) kort genmäle:

Herr talman! Kommunikationsministern
hotade med höjda tidningsavgifter,
om han inte får de föreslagna 68
miljoner kronorna. Men när vi diskuterat
dessa frågor och när vi skrev vårt
särskilda yttrande till bevillningsutskottets
betänkande, utgick vi ifrån att
tidningsavgifterna inte skulle höjas.
Det anser vi nämligen vara en mycket
känslig sak. Om kommunikationsministern
därför har för avsikt att höja tidningsavgifterna,
så kan han räkna med
att tidningarna kommer att behandla
det förslaget efter förtjänst.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Kommunikationsministern
sade att vi skall planera på lång
sikt och tänka oss noga för, och det
håller jag med honom om. Det borde
riksdagen göra på många områden. Men,
herr kommunikationsminister, bär är
det ju fråga om ett affärsdrivande verk.
Det är det som är kärnan i detta problem.
Kommunikationsministern menar
att vi för detta verk redan nu skall besluta
om sådana avgifter för 1965/66 att
man kan klara alla utgifter. Men det
finns väl ingen anledning att besluta
om dessa höga avgifter redan nu, om
det går att klara utgifterna på annat
sätt?

Sedan ville kommunikationsministern
att jag här på några sekunder skall ut -

Höjning av vissa postavgifter

tala mig om vad som bör göras och han
vill utnämna mig till den rationaliseringsexpert
postverket behöver. Nej,
lierr kommunikationsminister, det bär
jag aldrig ett ögonblick trott mig om
— och det är att göra hela problemet
alldeles för lätt för sig, herr statsråd!
Det förvånar mig verkligen att man kan
komma med sådana argument ifrån
statsrådsbänken. Det finns ju en rationaliseringskommitté
som skall syssla
med sådana frågor, och där har man
väl skyldighet att lägga fram de förslag
som kommitténs undersökningar kan
leda till. Jag tror att varken kommunikationsministern
eller jag kan säga vilka
punkter man kan rationalisera på.
Det får experterna göra.

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! Jag hade inte alls tänkt
att lägga mig i denna debatt. Det bär
ju, kanske också mycket riktigt, sagts
att postverket är ett monopolföretag
utan konkurrent. Jag vill säga att detta
är en sanning med modifikation, ty när
det gäller paketbefordran har postverket
en hård konkurrent i SJ.

Nu sade kommunikationsministern,
att det är lättare för SJ att rationalisera
än för postverket. Enligt mitt förmenande
har det varit mycket fördelaktigare
i vissa fall att skicka paket med
posten än med SJ. Jag har under de senaste
minuterna förgäves försökt att i
detta hus få tag på en järnvägstaxa för
att kunna göra en jämförelse. Skulle
man utgå ifrån att när postverket höjer
sin befordringstaxa för paket, denna
skulle komma att bli högre än SJ :s
taxa, så inträder ju på grund härav en
ganska hård konkurrens med postverket,
vilket kanske skulle medföra en
övergång till befordran genom SJ. Det
skulle alltså bli ekonomiskt fördelaktigare
för allmänheten att befordra sådana
paket med SJ. Därmed har man
hindrat postverket från att få dessa
ytterligare höjningar på inkomstsidan
och slagit ut det i konkurrensen.

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Höjning av visaa postavgifter

När man inom ett företag skall pröva,
huruvida man kan sätta ett visst pris på
en vara eller inte, få man ta nödig hänsyn
till den konkurrens man har. Jag
tror nog att postverket skall vara försiktigt
med att höja sin posttaxa, så att
det inte mister sina kunder när det
gäller just detta slags befordran.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Med någon förvåning
lyssnade jag till statsrådet Skoglund,
när statsrådet sade, att han själv hade
svårt att se att några besparingsåtgärder
kunde vidtas. I stället vände sig
kommunikationsministern, tydligen med
visst förtroende, till de båda talesmännen
för reservationen och begärde deras
förslag.

Detta erinrar mig om en interpellationsdebatt
som herr statsrådet och jag
hade för en tid sedan angående postverkets
personalproblem, varvid jag
uppfattade saken så, att vi båda var
överens om att det var beklagligt, att
postverket kämpade med så stora personalproblem
och att avgången från
postverket var så stor. Vi var också
överens om att denna personalavgång
från postverket i och för sig kostade
postverket oerhört mycket pengar.
Postverkets lönekostnader uppgår till
inte mindre än 80 procent av verkets
totala omkostnader, och det säger sig
självt, att man därför måste följa personalproblemen
med stor uppmärksamhet.

Vid det tillfället fattade jag kommunikationsministern
på det sättet, att han
hade för avsikt att följa dessa frågor
med skärpt uppmärksamhet, och jag
tolkade honom också så, att han liksom
jag hade den åsikten att om man gjorde
detta, skulle man vinna en rätt avsevärd
besparing av postverkets omkostnader.

Jag tycker nog, att den ståndpunkt
som herr statsrådet i dag intagit i dessa
frågor ger mig en något annan uppfatt -

ning om hans inställning till dessa problem.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag vet mycket väl att
det finns en rationaliseringskommitté,
som skall syssla med dessa frågor, men
det måste väl ändå falla sig rätt naturligt,
vare sig man nu sitter på statsrådsbänken
eller på boråsbänken, att man,
när en talare stiger upp och presenterar
en sak på det sätt herr Magnusson
gjort och talar om hur många rationaliseringsmöjligheter
det finns för att
slippa genomföra denna höjning nu,
frågar: Vad är det då för exempel som
vederbörande kan lämna? Kan detta
vara så sensationellt? Har herr Magnusson
aldrig varit med på några diskussionsmöten,
där man ställt frågor och
givit svar så långt detta varit möjligt?

Jag måste beträffande herr Magnusson
konstatera, att han inte på något
sätt har styrkt sin talan utan överlämnar
saken åt rationaliseringskommittén.
Då hade det nog varit lämpligt att tala
med mindre stora bokstäver. Använd
inte trästil när det inte är nödvändigt!

Det var någon som frågade beträffande
post- och järnvägstaxorna, och härpå
vill jag svara, att dessa båda taxor
är helt lika när det gäller paketgods,
och konkurrensförhållandet ändras alltså
inte utan blir helt oförändrat. Jag
tror att det var herr Berglund som ställde
denna fråga till mig, och mitt svar
är alltså detta.

Därefter rusade herr Vigelsbo upp
och vände sig till mig. Det var åt alldeles
fel håll. Det är ju herrar reservanter
som håller på att försätta mig i den
risksituationen, att jag möjligen får
fundera även på andra saker än dem
jag vill fundera på. Jag förstår att herr
Vigelsbo är medveten om detta nu.

Till fru Kristensson vill jag säga, att
det inte är någon skillnad på min uppfattning
i dag om vad som skall ske
inom postverket och den som jag hade

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fin.

Universitetens och högskolornas organisation och förvaltning m. m.

när vi två diskuterade i en interpellationsdebatt.
Jag tror emellertid att det
är nödvändigt, att posten har ett rörelsekapital
och att den har tillgängliga
resurser för att exempelvis internt kunna
göra rationaliseringar. Jag tror att
därmed större förutsättningar föreligger
för att man skall kunna underlätta
arbetet för personalen och skapa den
trivsel som personal behöver för att
stanna i ett företag — det må nu vara
postverket eller något annat företag.
Fru Kristensson tillhörde ju dem som
instämde med herr Magnusson i fråga
om prutningarna, och det var av den
anledningen jag gärna ville påpeka detta.
Jag är mycket tacksam för att fru
Kristensson steg upp och sade att hon
trodde att det skulle vara en bättre
linje hon och jag kommit överens om i
interpellationsdebatten. Ja, om vi har
resurser även för det andra året. Får vi
underskott på 10 miljoner, är de borta.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Jag ber om ursäkt att
jag kommer igen, men jag måste ännu
en gång erinra kommunikationsministern
om att det inte är nödvändigt att
vi i dag beslutar om höjningar som avser
budgetåret 1965/66. Jag upprepar att
vi får se vilka besparingsförslag rationaliseringskommittén
kan komma med.
Därmed tycker jag att jag har svarat
alldeles tillräckligt på kommunikationsministerns
frågor.

Samtidigt vill jag också passa på tillfället
att uttrycka min glädje över att
en socialdemokratisk regering nu tycks
ha kommit i den situationen att man
anser sig behöva gå till oppositionen
för att få råd om och hjälp till att sköta
sina angelägenheter.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag skulle aldrig ha gått
till oppositionen, om inte oppositionen
hade kommit med en bricka och sagt

att här ligger förslag. Tyvärr var de
alldeles osynliga för regeringen.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Magnusson i Borås
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 57, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Angve Nilsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 139 ja och 71
nej, varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad
utskottet hemställt.

§ 31

Universitetens och högskolornas organisation
och förvaltning m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående universitetens
och högskolornas organisation och

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.
Universitetens och högskolornas organisation och förvaltning m. m.

förvaltning m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t (bilaga 10, punkt 165) föreslagit
riksdagen att, i avbidan på särskild
proposition i ämnet, till Universitetens
och högskolornas organisation och förvaltning
m. m. för budgetåret 1964/65
beräkna ett anslag av 1 488 000 kr.

Sedermera hade Kungl. Maj :t i propositionen
nr 50, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 6 mars
1964, föreslagit riksdagen att

1. a) godkänna av departementschefen
förordade riktlinjer för dels organisation
av universitets/högskoleväsendets
centrala ledning, dels de enskilda
läroanstalternas organisation och förvaltning;
b) besluta att kanslersämbetet
för rikets universitet och överstyrelsen
för de tekniska högskolorna skulle upphöra
med utgången av juni 1964; c) besluta
att fr. o. m. den 1 juli 1964 inrätta
ett centralt ämbetsverk för universiteten
och vissa högskolor, benämnt
universitetskanslersämbetet; d) besluta
att tandläkarhögskolorna i Stockholm
och Malmö fn o. in. den 1 juli 1964
skulle infogas i karolinska mediko-kirurgiska
institutet respektive universitetet
i Lund; e) besluta att farmaceutiska
institutet skulle fn o. m. den 1 juli
1964 underställas universitetskanslersämbetet
och från tidpunkt, som senare
faställdes, infogas i antingen universitetet
i Uppsala eller karolinska medikokirurgiska
institutet; f) bemyndiga
Kungl. Maj:t att, i enlighet med de i
det föregående framlagda förslagen, dels
upprätta personalförteckning för universitetskanslersämbetet,
dels — utöver
de ändringar som föreslagits i 1964 års
statsverksproposition — vidtaga ändringar
i personalförteckningarna för
universiteten i Uppsala, Lund, Göteborg
och Stockholm, karolinska mediko-kirurgiska
institutet, tekniska högskolan
i Stockholm samt Chalmers tekniska
högskola; g) bemyndiga Kungl. Maj:t att

— utöver vad som föreslagits i .statsverkspropositionen
— i personalförteckning
för universitetet i Umeå uppföra
tjänster i enlighet med vad departementschefen
förordat; h) bemyndiga
Kungl. Maj:t att under budgetåret 1964/
65, i enlighet med vad departementschefen
förordat, medgiva överskridande
av sådana anslagsposter eller delposter
i avlöningsstaterna för berörda
läroanstalter, som vore maximerade av
riksdagen; i) bemyndiga Kungl. Maj:t
att besluta om de övergångsanordningar
och vidtaga de åtgärder i övrigt, som
erfordrades för förslagens genomförande; 2.

a) godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för universitetskanslersämbetet,
att tillämpas tills
vidare fr. o. in. budgetåret 1964/65; b)
till Universitetskanslersämbetet: Avlöningar
för budgetåret 1964/65 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 2 290 000 kr.; c) till Universitetskanslersämbetet
: Omkostnader för
budgetåret 1964/65 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
326 000 kr.; d) till Universitetskanslersämbetet:
Ämnes- och fakultetskonferenser
för budgetåret 1964/65 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 10 000 kr.;

3. till Antagningsnämnden för civilekonomutbildning
för budgetåret 1964/
65 under åttonde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 20 000 kr.;

4. a) godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för utrustningsnämnden
för universitet och högskolor,
att tillämpas tills vidare fr. o. in.
budgetåret 1964/65; b) till Utrustningsnämnden
för universitet och högskolor:
Avlöningar för budgetåret 1964/65 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 406 000 kr.; c) till Utrustningsnämnden
för universitet och
högskolor: Omkostnader för budgetåret
1964/65 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 89 000 kr.;

5. till Förstärkning av universitetens

Tisdagen den 20 nmj 1904 fm.

Nr 27

Universitetens och högskolornas organisation och förvaltning m. m.

och vissa högskolors förvaltning in. in.
för budgetåret 1904/05 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
3 504 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Gösta Jacobsson m. fl. (I: 744) och
den andra inom andra kammaren av
herr von Friesen m. fl. (II: 913), i vilka
bl. a. hemställts att riksdagen måtte —
med ändring i nedannämnda punkter
av de i propositionen nr 50 framlagda
riktlinjerna för de enskilda läroanstalternas
organisation och förvaltning —
besluta 1) att den särskilda befattningen
som chef för förvaltningen (universitetsråd
och motsvarande) skulle utgå
ur organisationen och att rektor skulle
vara förvaltningens chef, 2) att prorektor
skulle väljas på samma sätt som rektor
samt att prorektor skulle vara ledamot
av konsistoriet;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Bergman m. fl. (1:750) och den
andra inom andra kammaren av fröken
Elmén m. fl. (11:912);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lennart Geijer m. fl. (I: 755) och den
andra inom andra kammaren av herr
Helén m. fl. (11:925), i vilka bl. a.
hemställts att riksdagen måtte besluta
att — därest systemet med en förvaltningschef
genomfördes — förvaltningschef
vid de i motionerna angivna läroanstalterna
i Stockholm, Göteborg och
Umeå skulle vara ledamot av vederbörande
konsistorium;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Per-Olof Hanson m. fl. (1:756)
och den andra inom andra kammaren
av herr Gustafsson i Stockholm m. fl.
(11:923), i vilka hemställts att riksdagen
måtte besluta 1. uttala sig för en
fortsatt reform av universitetens och
högskolornas organisation och förvalt -

ning i linje med de tankar som framförts
i motionerna, 2. i .skrivelse till
Kungl. Maj:t påkalla inrättandet av en
särskild organisationskommitté att
handha uppgifter i samband med den
fortsatta organisationsreformen, 3. inrätta
— i överensstämmelse med universitetsutredningens
förslag — en samarbetsnämnd
som styrelse för de gemensamma
institutionerna vid universitetet
i Göteborg och Chalmers tekniska högskola
samt en gemensam förvaltningsorganisation
för dessa båda läroanstalter,
4. uttala att nya ordinarie tjänster
i lönegrad A 25 och högre vid de lokala
universitets/högskoleförvaltningarna
icke borde inrättas, samt 5. uttala
att de högre läroanstalternas förvaltningschefer
även i Göteborg, Stockholm
och Umeå skulle göras till ledamöter
av vederbörande konsistorier;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Gösta Jacobsson in. fl. (I: 757) och
den andra inom andra kammaren av
herr Kollberg m. fl. (11:926), i vilka
hemställts att riksdagen måtte med avslag
på Kungl. Maj:ts proposition i denna
del besluta att den ekonomiska fakulteten
vid Lunds universitet skulle
bibehållas i sin nuvarande organisation
för ombesörjande av civilekonomutbildningen; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Nyman m. fl. (I: 758) och den
andra inom andra kammaren av herr
Westberg m. fl. (11:927), i vilka hemställts
att riksdagen vid behandling av
proposition 1964:50 i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställde att Kungl.
Maj:t måtte skyndsamt uppta till prövning
frågan om att skapa fasta former
för samverkan mellan universitet och
bildningsorganisationer sedan en eventuell
försöksverksamhet vid något universitet
anordnats för att vinna praktiska
erfarenheter;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Universitetens och högskolornas organisation och förvaltning m. m.

av herr Virgin m. fl. (I: 759) och den
andra inom andra kammaren av herr
Heckscher m. fl. (II: 924), i vilka bl. a.
hemställts att riksdagen måtte A) besluta
att beträffande de anslag under rubriken
Högre utbildning och forskning i
åttonde huvudtiteln som hänförde sig
till myndigheter under kanslersämbetets
tillsyn ämbetets styrelse skulle äga
rätt att besluta, att medel som inbesparades
på ett anslag finge användas till
förstärkning av annat anslag, dock ej
till inrättande av andra befattningar än
arvodestjänster eller ändring av lönevillkoren
för redan inrättade tjänster,
att en fakultetsberedning inrättades beträffande
teologi, samt att förvaltningschef
(akademidirektör) skulle vara underställd
rektor; B) i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om skyndsam utredning
avseende universitetspedagogiken
och universitetslärarnas pedagogiska
utbildning.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
anfört i fråga om ökad samverkan
och integration inom universitets/högskoleväsendet; 2.

att motionerna 1:759 och 11:924,
i vad de avsåge inrättande av eu särskild
fakultetsberedning för teologi,
icke måtte bifallas av riksdagen;

3. att motionerna 1:759 och 11:924,
i vad de avsåge fakultetsberedningarnas
sammansättning, icke måtte bifallas av
riksdagen;

4. att motionerna I: 759 och II: 924, i
vad de avsåge att utrustningsnäinnden
för universitet och högskolor skulle
upphöra som självständigt verk och
fr. o. m. den 1 juli 1964 integreras i
universitetskanslersämbetet, icke måtte
bifallas av riksdagen;

5. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 759 och II: 924, såvitt nu
var i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
giva till känna vad utskottet anfört med
avseende å universitetspedagogikens

roll och angelägenheten av förbättrade
pedagogiska metoder in. m.;

6. att motionerna 1:759 och 11:924,
i vad de avsåge viss omläggning av nuvarande
inregistreringsförfarande vid
de icke spärrade fakulteterna, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

7. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 758 och II: 927, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet anfört om angelägenheten
av en prövning av frågorna om samverkan
mellan universitet/högskolor och
bildningsorganisationer samt om akademisk
fortbildning;

8. att motionerna 1:744 och 11:913
samt I: 759 och II: 924, i vad de avsåge
att rektor skulle vara chef för den
lokala universitetsförvaltningen, icke
måtte bifallas av riksdagen;

9. att motionerna 1:744 och 11:913,
i vad de avsåge att den särskilda tjänsten
som chef för den lokala universitetsförvaltningen
(universitetsråd och
motsvarande) skulle utgå ur organisationen,
icke måtte bifallas av riksdagen;

10. att motionerna I: 756 och II: 923, i
vad de avsåge en fortsatt reform av universitetens
och högskolornas organisation
och förvaltning i linje med vad
som därom anförts i motionerna samt
inrättandet av en särskild organisationskommitté,
icke måtte bifallas av riksdagen; 11.

att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna 1:755 och 11:925 samt
I: 756 och II: 923, i skrivelse till Kungl.
Maj:ts giva till känna vad utskottet anfört
med avseende på förvaltningschefernas
i Göteborg, Stockholm och Umeå
ställning i förhållande till vederbörande
konsistorier;

12. att motionerna I: 755 och 11:925,
i vad de avsåge ordinariesättning av
förvaltningschefstjänstema vid de högre
läroanstalterna i Göteborg och Stockholm
samt att förslag skulle föreläggas
1965 års riksdag om en förbättrad förvaltningsorganisation
vid ifrågavarande

Tisdagen den 26 maj 1964 fin.

Nr 27

Universitetens och högskolornas organisation och förvaltning m. m.

läroanstalter, icke måtte bifallas av
riksdagen;

13. att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:744 och 11:913, besluta
att prorektor skulle väljas på samma
sätt som rektor samt att sålunda vald
prorektor skulle vara ledamot av konsistoriet; 14.

att motionerna I: 744 och II: 913,
i vad de avsåge att prorektor skulle äga
närvara vid handläggning av ärenden
inom rektorsämbetet även i sådana fall
där han ej inträtt i stället för rektor,
icke måtte bifallas av riksdagen;

15. att motionerna 1:750 och 11:912
icke måtte bifallas av riksdagen;

16. att motionerna I: 756 och II: 923,
i vad de avsåge inrättande av en samarbetsnämnd
för gemensamma institutioner
vid universitetet i Göteborg
och Chalmers tekniska högskola samt
upprättande av en gemensam förvaltningsorganisation
för de båda läroanstalterna,
icke måtte bifallas av riksdagen; 17.

att motionerna I: 757 och 11:926
icke måtte bifallas av riksdagen;

18. att motionerna I: 759 och II: 924,
i vad de avsåge att majoriteten i varje
utbildningsnämnd skulle utgöras av akademiska
lärare tillhörande fakultet respektive
sektion, icke måtte bifallas av
riksdagen;

19. att motionerna I: 759 och II: 924,
i vad de avsåge en utvidgning av institutionsprefekts
befogenheter, icke måtte
bifallas av riksdagen;

20. att riksdagen måtte

a) med förbehåll för vad som följde
av riksdagens bifall till utskottets hemställan
under 13. godkänna de förordade
riktlinjerna för dels organisationen
av universitets/högskoleväsendets
centrala ledning, dels de enskilda läroanstalternas
organisation och förvaltning; b)

besluta att kanslersämbetet för rikets
universitet och överstyrelsen för
de tekniska högskolorna skulle upphöra
med utgången av juni 1964;

c) besluta att fr. o. in. den 1 juli
1964 inrätta ett centralt ämbetsverk för
universiteten och vissa högskolor, benämnt
universitetskanslersämbetet;

d) besluta att tandläkarhögskolorna i
Stockholm och Malmö fr. o. m. den 1
juli 1964 skulle infogas i karolinska
mediko-kirnrgiska institutet respektive
universitetet i Lund;

e) besluta att farmaceutiska institutet
skulle fr. o. in. den 1 juli 1964 underställas
universitetskanslersämbetet
och från tidpunkt, som senare fastställdes,
infogas i antingen universitetet i
Uppsala eller karolinska mediko-kirurgiska
institutet;

f) med bifall till Kungl. Maj ds förslag
ävensom med avslag å motionerna
1:744 och 11:913, 1:755 och 11:925
samt 1:756 och 11:923, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, bemyndiga
Kungl. Maj:t att, i enlighet med de i
det föregående framlagda förslagen,
dels upprätta personalförteckning för
universitetskanslersämbetet, dels — utöver
de ändringar som beslutats av
riksdagen i enlighet med förslag i statsutskottets
utlåtanden 1964:55 och 112
— vidtaga ändringar i personalförteckningarna
för universiteten i Uppsala,
Lund, Göteborg och Stockholm, karolinska
mediko-kirurgiska institutet, tekniska
högskolan i Stockholm samt Chalmers
tekniska högskola;

g) med bifall till Kungl. Maj ds förslag
ävensom med avslag å motionerna
1:744 och 11:913 samt 1:755 och
II: 925, samtliga motioner såvitt nu var
i fråga, bemyndiga Kungl. Maj d att —
utöver vad som beslutats av riksdagen
i enlighet med förslag i statsutskottets
utlåtanden 1964: 55 och 94 — i personalförteckning
för universitetet i Umeå
uppföra tjänster i enlighet med vad
departementschefen förordat;

h) med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna
I: 755 och II: 925, såvitt nu var i fråga,
bemyndiga Kungl. Majd att under budgetåret
1964/65, i enlighet med vad de -

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Universitetens och högskolornas organisation och förvaltning m. m.

partementschefen förordat, medgiva
överskridande av sådana anslagsposter
eller delposter i avlöningsstaterna för
berörda läroanstalter, som vore maximerade
av riksdagen;

i) bemyndiga Kungl. Maj:t att besluta
om de övergångsanordningar och vidtaga
de åtgärder i övrigt, som erfordrades
för förslagens genomförande;

21. att riksdagen måtte

a) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för universitetskanslersämbetet,
att tillämpas tills vidare
fr. o. in. budgetåret 1964/65;

b) till Universitetskanslersämbetet:
Avlöningar för budgetåret 1964/65 å
driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
2 290 000 kr.;

c) till Universitetskanslersämbetet:
Omkostnader för budgetåret 1964/65
å driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
326 000 kr.;

d) till Universitetskanslersämbetet:
Ämnes- och fakultetskonferenser för
budgetåret 1964/65 å driftbudgeten under
åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 10 000 kr.;

22. att riksdagen måtte till Antagningsnämnden
för civilekonomutbildning
för budgetåret 1964/65 å driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 20 000 kr.;

23. att riksdagen måtte

a) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för utrustningsnämnden
för universitet och högskolor,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1964/65;

b) till Utrustningsnämnden för universitet
och högskolor: Avlöningar för
budgetåret 1964/65 å driftbudgeten under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 406 000 kr.;

c) till Utrustningsnämnden för universitet
och högskolor: Omkostnader
för budgetåret 1964/65 å driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 89 000 kr.;

24. att riksdagen måtte till Förstärkning
av universitetens och vissa högskolors
förvaltning m. m. för budgetåret
1964/65 å driftbudgeten under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 3 504 000 kr.;

25. att motionerna I: 759 och II: 924,
i vad de avsåge införande i en ny stadga
för universiteten och vissa högskolor
av en motsvarighet till 2 § 1 mom.
1956 års universitetsstatuter, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

26. att motionerna I: 759 och II: 924,
i vad de avsåge användandet av medel
som inbesparats på vissa anslag under
rubriken Högre utbildning och forskning
i åttonde huvudtiteln, icke måtte
bifallas av riksdagen.

I motiveringen anförde utskottet bl. a.
följande.

Enligt utskottets bestämda uppfattning
måste utgångspunkten för en organisationsförändring
inom universitets-
och högskoleväsendet vara, att
samarbete och samverkan över fakultets-
och institutionsgränser underlättas
och främjas mera intensivt och målmedvetet
än som sker eller möjliggöres
inom nuvarande institutionella ram. Att
ett allsidigt utvecklat sådant samarbete
kommer till stånd måste, därom är utskottet
fast övertygat, vara till båtnad
för forskningen och utbildningen, för
lärarna och studenterna och ytterst för
samhället självt. Samarbete på det högre
utbildningsområdet bör kunna bidraga
till att skapa ökad vidsyn och tolerans,
medansvar och arbetsstimulans.
Konstlade gränser mellan varandra näraliggande
utbildningsområden och ämnen
måste så långt möjligt undanröjas.

Sett från denna utgångspunkt kan,
det vill utskottet redan nu deklarera,
den av departementschefen föreslagna
organisationsreformen, ehuru i och för
sig vittsyftande, blott ses som ett första
men viktigt led i utvecklingen av det
högre utbildningsväsendet. Den reform
som riksdagen nu går att besluta om får

Tisdagen den 2(i maj 1904 fm.

Nr 27

Universitetens och högskolornas organisation och förvaltning m. m.

alltså inte betraktas såsom avslutad,
ens på kortare sikt.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Kaijser, Per Petersson,
Staxäng och Nilsson i Göingegården,
vilka ansett att ovan intagna del av
utskottets yttrande bort ha följande lydelse
:

»Enligt utskottets bestämda uppfattning
måste utgångspunkten för eu organisationsförändring
inom universitetsoch
högskoleväsendet vara, att samarbete
och samverkan över fakultetsoch
institutionsgränser underlättas och
främjas mera intensivt och målmedvetet
än som sker eller möjliggöres inom
nuvarande institutionella ram. Att ett
allsidigt utvecklat sådant samarbete
kommer till stånd måste, därom är utskottet
fast övertygat, vara till båtnad
för forskningen och utbildningen, för
lärarna och studenterna och ytterst för
samhället självt. Samarbete på det högre
utbildningsområdet bör kunna bidraga
till att skapa ökad vidsyn och tolerans,
medansvar och arbetsstimulans.
Lika viktigt är emellertid att bevara
den akademiska friheten. Vetenskapernas
frihet — deras rätt att arbeta på
saklig och objektiv grund — har alltid
utgjort en av förutsättningarna för Västerlandets
framsteg i såväl andligt som
materiellt hänseende. Denna frihet kan
äventyras, om icke de akademiska läroanstalterna
även i organisatoriskt och
ekonomiskt hänseende åtnjuter betydande
självständighet. Detta betyder,
att delvis andra administrativa grundsatser
måste tillämpas inom universitetsväsendet
än inom den offentliga förvaltningen
i övrigt. Däremot står kravet
på betydande självstyrelse för universitet
och högskolor på intet sätt i motsats
till kravet på ökad samverkan de
olika akademiska institutionerna emellan.
»;

2) av herrar Kaijser, Per Petersson,
Staxäng och Nilsson i Göingegården,
vilka ansett att utskottet under 2. bort
hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 759 och 11: 924, såvitt nu
var i fråga, besluta att en särskild fakultetsberedning
för teologi skulle inrättas
;

3) av herrar Kaijser, Per Petersson,
Staxäng och Nilsson i Göingegården,
vilka ansett att utskottet under 8. bort
hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:759 och 11:924 samt i
anledning av motionerna I: 744 och
II: 913, samtliga motioner såvitt nu var
i fråga, besluta att rektor skulle vara
chef för den lokala universitetsförvaltningen
i dess helhet samt att den
administrativa cheftjänstemannen vid
universitetet skulle benämnas akademidirektör; 4)

av herr Kaijser, Per Petersson,
Staxäng och Nilsson i Göingegården,
vilka ansett att utskottet under 17. bort
hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1: 757 och 11:926, besluta
att den ekonomiska fakulteten vid Lunds
universitet skulle bibehållas i sin nuvarande
organisation för ombesörjande
av civilekonomutbildningen;

5) av herrar Kaijser, Per Petersson,
Staxäng och Nilsson i Göingegården,
vilka ansett att utskottet under 26. bort
hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 759 och II: 924, såvitt nu
var i fråga, besluta att beträffande de
anslag under rubriken Högre utbildning
och forskning i åttonde huvudtiteln,
som hänförde sig till myndigheter
under kanslersämbetets tillsyn, ämbetets
styrelse skulle äga rätt att besluta,
att medel som inbesparats på ett
anslag måtte användas till förstärkning
av annat anslag, dock ej till inrättande
av andra befattningar än arvodestjänster
eller till ändring av lönevillkoren för
redan inrättade tjänster;

6) av herr Bergman,

7) av herr Ståhl och

8) av fröken Elmén, de tre sistnämn -

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Universitetens och högskolornas organisation och förvaltning m. m.

da reservationerna utan angivna yrkanden.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Kungl. Maj:ts proposition
nr 50, som detta statsutskottets utlåtande
behandlar, bygger i allt väsentligt
på universitetsutredningens förslag,
men propositionen avser endast de organisatoriska
grunderna. Reformförslaget
är i första hand betingat av den
starka expansion som sker på utbildningens
och forskningens område och
som återverkar på universitets- och högskoleväsendet.

Till detta utskottsutlåtande har fogats
en råd reservationer, som var och
en föreslår vissa detaljförändringar i
såväl utskottets utlåtande som i de direkta
förslagen. Utskottet säger i sin
skrivning: »Enligt utskottets bestämda
uppfattning måste utgångspunkten för
en organisationsförändring inom universitets-
och högskoleväsendet vara,
att samarbete och samverkan över fakultets-
och institutionsgränser underlättas
och främjas mera intensivt och
målmedvetet än som sker eller möjliggöres
inom nuvarande institutionella
ram. Att ett allsidigt utvecklat sådant
samarbete kommer till stånd måste,
därom är utskottet fast övertygat, vara
till båtnad för forskningen och utbildningen,
för lärarna och studenterna och
ytterst för samhället självt.» Detta är
också reservanterna bakom den första
reservationen ense med utskottet om.
De håller också med utskottet då det
säger: »Samverkan förutsätter emellertid
ett visst mått av samförstånd. I dag
synes våra universitet och högskolor,
sedan länge skilda åt genom skarpt
uppdragna gränser, icke beredda att
över lag acceptera former för en fastare
samverkan. Det är förklarligt och
försvarligt att en sådan samverkan så
långt möjligt icke skall behöva tvingas

fram mot en eller flera parters bestämda
vilja.»

Reservanterna är ense med utskottet
om detta men säger, att det emellertid
är lika viktigt att bevara den akademiska
friheten. Denna frihet kan äventyras,
om icke de akademiska läroanstalterna
även i organisatoriskt och
ekonomiskt hänseende åtnjuter betydande
självständighet. Däremot står
kravet på betydande självstyrelse för
universitet och högskolor på intet sätt
i motsats till kravet på ökad samverkan
de olika akademiska institutionerna
emellan. Det var detta allmänna uttalande,
som reservanterna vill ha knutet
till statsutskottets utlåtande.

Reservation 2 är kort och gott eu
hemställan att riksdagen med hänsyn
till det teologiska studieområdets betydelse
för svenskt kulturliv måtte besluta
att en särskild fakultetsberedning
inrättas för de teologiska vetenskaperna.
Reservanterna hemställer att riksdagen
bifaller motionerna I: 759 och
II: 924.

I reservation 3 — reservanterna är
desamma som vid reservation 2 — hänvisas
till att det i flera motioner hävdats
att rektor skall vara förvaltningens
chef när det gäller de olika institutionerna.
Reservanterna har godtagit
förslaget och anser det vara motiverat
att rektor har dessa befogenheter. Samtidigt
uttalar reservanterna att de icke
finner det erforderligt att i nuvarande
läge föreslå tillkomsten av en universitetskanslersämbetet
sidoordnad organisationskommitté.
Däremot synes det reservanterna
självklart att kanslersämbetet,
med beaktande bl. a. av vad som
anförts i fråga om samverkan och integration
mellan olika utbildningsenheter,
kontinuerligt ägnar uppmärksamhet
åt den fortlöpande universitetsreform
som reservanterna utgår från skall ske
alldeles oavsett vad riksdagen nu går
att besluta. Reservanterna föreslår att
riksdagen må besluta att rektor skall
vara chef för den lokala universitets -

Tisdagen den 20 rnaj 1904 fm.

Nr 27

Universitetens och högskolornas organisation och förvaltning m. m.

förvaltningen i dess helhet samt att
den administrativa chefstjänstemannen
vid universitetet skall benämnas akademidirektör.

I reservation 4 förklarar reservanterna
att de inte kan tillstyrka departementschefens
förslag att den ekonomiska
fakulteten i Lund införlivas i den
föreslagna samhällsekonomiska fakulteten
vid samma universitet. Civilekonomutbildningen
vid den nuvarande
ekonomiska fakulteten har ett annat utbildningsmål
än det som kommer att
upprätthållas vid den samhällsvetenskapliga
fakulteten. Reservanterna anser
att övervägande skäl talar för att
den ekonomiska fakulteten vid Lunds
universitet skall bibehållas i sin nuvarande
organisation för handhavande av
civilekonomutbildningen.

I reservation 5 slutligen hemställes
att riksdagen måtte besluta att beträffande
de anslag under rubriken Högre
utbildning och forskning i åttonde huvudtiteln,
som hänför sig till myndigheter
under kanslersämbetets tillsyn,
ämbetets styrelse skall äga rätt att besluta,
att medel som inbesparats på ett
anslag må användas till förstärkning
av annat anslag, dock ej till inrättande
av andra befattningar än arvodestjänster
eller till ändring av lönevillkoren
för redan inrättade tjänster. »Förslagets
genomförande skulle», säger reservanterna,
»väsentligt öka möjligheterna
att tillgodose kravet på självständighet
för universitet och högskolor och smidigheten
i deras arbete. Samtidigt skulle
anordningen främja .samarbete och
samverkan över universitets-, fakultetsoch
institutionsgränser.»

Herr talman! Med dessa kortfattade
kommentarer ber jag att få yrka bifall
till reservation 1, som avser den del
av utskottets yttrande, som på s. 6 Börjar
med »Enligt utskottets» och på s. 7
slutar med »kortare sikt», reservation
2 som avser mom. 2 i utskottets hemställan,
reservation 3 som avser mom.
8, reservation 4 som avser mom. 17 och
reservation 5 som avser mom. 26.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Riksdagens arbete i år
är kanske inte riktigt så väl organiserat
som vi egentligen skulle önska. Det
har blivit en oerhörd sammanträngning
av viktiga ärenden under den sista veckan,
vilket ju är i hög grad menligt
för en grundlig prövning av de ärenden
som återstår.

Det är uppenbart att detta i hög grad
beror på tidpunkten för propositionernas
avlämnande. Propositioner som avser
statens inkomster och utgifter skall
avlämnas inom 70 dagar från det att
statsverkspropositionen avlämnats. Det
betyder, om jag räknar rätt, att sådana
propositioner skulle ha avlämnats senast
den 21 mars. Eftersom detta datum
inföll strax före påsk är det litet
svårt att få full klarhet om i vilken
utsträckning bestämmelsen tillämpats,
men den 2 april, d. v. s. första plenum
efter påsk, bordlädes inte mindre än
22 propositioner. Därefter bordlädes ytterligare
8, som alltså uppenbarligen
kom efter den i grundlagen angivna
tiden. Denna siffra på sammanlagt 30
innefattar inte kompletteringspropositionen,
men däremot propositionen angående
förslag till studiesociala åtgärder,
som är en mycket stor och besvärlig
fråga.

Övriga propositioner skall ju avlämnas
inom 90 dagar, d. v. s. till den 10
april. Inte mindre än 11 propositioner
har avlämnats efter den sålunda angivna
tiden.

Det finns en möjlighet att avvika från
de stipulerade tiderna, nämligen om
ett uppskov till höstriksdagen skulle
lända riket till men. Proposition 50,
som det nu är fråga om, kom formellt
i laga tid; den avlämnades i original i
riksdagen den 21 mars, men då var den
inte tryckt, och den kunde inte delas
här i kammaren — det har jag särskilt
kontrollerat — förrän den 25 mars, un -

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Universitetens och högskolornas organisation och förvaltning m. m.

der påskhelgen. Den bordlädes den 2
april.

Propositionen upptar ett stort och
invecklat ärende som skulle vara förtjänt
av en relativt ingående prövning.
Jag tror för min del inte att det skulle
ha behövt lända riket till men om detta
ärende uppskjutits till höstriksdagen.
Men samtidigt som jag gör det konstaterandet
med avseende på våra arbetsförhållanden
i riksdagen skall jag erkänna
att förslaget har högst betydande
förtjänster; också oppositionen har ju
skäl att erkänna förtjänster i regeringsförslag
— där det finns några. Bl. a.
tycker jag att den nya konstruktionen
av kanslersämbetet och anordningen
med fakultetsberedningar — vilkas ordförande
ingår i ämbetets styrelse — är
mycket tillfredsställande. Det hade varit
önskvärt med en starkare representation
för den vetenskapliga sakkunskapen
i dessa fakultetsberedningar, men
det är en fråga som man kanske inte
behöver göra så stort nummer av nu;
vi får väl se hur arbetet i fakultetsberedningarna
kommer att utveckla sig.

På vissa punkter skulle jag emellertid
vilja göra några mer bestämda invändningar
mot propositionen och utskottets
förslag.

Vad först beträffar fakultetsberedningarna
så är de alltså i och för sig
en utmärkt anordning. Men det hade
varit önskvärt att få en särskild fakultetsberedning
även för teologi. Man kan
konstatera att de teologiska studierna
och den teologiska forskningen vid universiteten
redan nu är svältfödda i
jämförelse med andra fakulteters studier.
Med den föreslagna anordningen
kommer det säkert inte att bli någon
förbättring i det hänseendet; det finns
tvärtom all anledning att förmoda att
de teologiska fakulteternas intressen
kommer att drunkna i det stora och i
huvudsak väsensskilda område, som utgörs
av de humanistiska vetenskaperna.
Man frågar sig vad som är anledningen
till detta, om det konsekventa missgyn -

nandet av de teologiska fakulteterna
är betingat av en kristendomsfientlig
inställning hos regeringspartiet eller av
några andra omständigheter. Till detta
kommer att en särskild fakultetsberedning
för teologi skulle underlätta en
samordning av arbetet vid fakulteterna
i Uppsala och Lund, något som med de
nuvarande knappa resurserna måste anses
vara särskilt påkallat. Saken berörs
i reservation nr 2, till vilken jag alltså
ber att få yrka bifall.

En annan fråga gäller civilekonomutbildningen
vid Lunds universitet. I
Stockholm och Göteborg ligger civilekonomutbildningen
vid särskilda handelshögskolor.
I Lund har man ordnat
in den i den vanliga universitetsutbildningen.
Det kan emellertid inte hjälpas
att civilekonomutbildningen har ett annat
utbildningsmål än det som uppställs
vid de samhällsvetenskapliga fakulteterna.
Enligt min uppfattning är
det inte alls något fel att civilekonomutbildningen
sker inom ramen för
Lunds universitets verksamhet, men
jag tror att det är angeläget att åtminstone
förlägga civilekonomutbildningen
till en fristående fakultet och inte plocka
in den i den blivande samhällsvetenskapliga
fakulteten, där uppgifterna
ändå väsentligen måste ligga på ett annat
plan. Jag ber sålunda att i det fallet
få yrka bifall till reservation nr 4.

Det finns vissa principfrågor som
kanske ändå är av större betydelse än
de här nämnda spörsmålen. Jag vill
först och främst hänvisa till det uttalande
som gjorts i reservation nr 1. Skillnaden
mellan uttalandet i reservation
nr 1 och vad som sägs i själva utskottsutlåtandet
är att man i reservationen
betonar att det inte bara är viktigt med
.samordning och förbättrad organisation,
utan att man också måste bevara
den akademiska friheten och dra de
konsekvenser av den ståndpunkten, vilka
ligger på själva förvaltningsorganisationens
område. Jag finner det märkligt
att utskottsmajoriteten har vägrat

Tisdagen den 2(5 maj 1964 fm.

Nr 27

Universitetens och högskolornas organisation och förvaltning m. m.

att ansluta sig till de tankegångar som
utvecklats i denna reservation. Kanske
beror det på att man har haft så ont
om tid, att man inte hunnit läsa den
motion, från vilken uttalandet ursprungligen
härstammar. Nu råder det, i princip
och skenbart åtminstone, fullständig
enighet om universitetens och vetenskapernas
frihet. Vad beträffar
åsiktsfriheten kan man uppenbarligen
inte bara i princip och skenbart utan
också i tillämpningen konstatera frihet,
men det gäller också frågan om
frihet i valet av arbetsuppgifter. Denna
betingas av de särskilda omständigheter
under vilka universiteten arbetar.
Vetenskapliga problem och vetenskapliga
resultat skiftar raskt, och det inträder
ibland mycket snabba förändringar
som är svåra eller omöjliga att
förutse. Likaledes varierar tillgången
på lämpligt folk för både forskningsoch
undervisningsuppgifter. Det kan
därför vara angeläget att snabbt vara i
stånd att skaffa tillfredsställande arbetsvillkor
exempelvis för framstående
forskare med ett nytt viktigt arbetsområde
eller att i undervisningen
snabbt ta hänsyn till nya problemställningar
och för den delen också till behovet
av nya undervisningsmetoder. Å
andra sidan kan det också bli svårt eller
omöjligt att i ett nytt läge genomföra
i förväg uppgjorda program.

Detta är en situation som för universitetens
del är särskilt betecknande.
Frågeställningen är nu viktigare än förr,
inte mindre viktig, ty den ökade variationen
i universitetens arbete, de många
gränsvetenskaper som man nu ägnar
uppmärksamhet åt och de många nya
forskningsuppgifter som man nu har
möjlighet att syssla med, gör en rörelsefrihet
av den typen numera särskilt påkallad.

Samtidigt ligger det nästan i sakens
natur att det statliga inflytandet över
universiteten -— ett inflytande som under
de senaste årtiondena har ökat högst
väsentligt — i detta hänseende medför

vissa svårigheter. Jag vill inte ens antyda
att det statliga inflytandet skulle
ha medfört något åsiktstvång —- det har
det inte på något som helst sätt gjort —
men det innebär att undervisningens
och forskningens villkor blir betingade
av ett formellt förvaltningsförfarande,
ett förvaltningsförfarande som till sina
grundsatser fastställts med helt andra
syften än de som har med universiteten
att göra. Detta formella förvaltningsförfarande
ter sig ofta obegripligt för vetenskapsmän
som är verksamma på andra
områden. Statsvetare, som statsrådet
Edenman och jag, vi klarar oss nog. Vi
har ju haft till yrke i vår vetenskap att
syssla med förvaltningsproblem och bör
självfallet kunna klara dem också i
praktisk tillämpning. Men på andra områden,
exempelvis naturvetenskapliga
och språkvetenskapliga, är det uppenbart
att själva anknytningen till ett formellt
förvaltningsförfarande många
gånger betyder en mycket svår belastning
för de vetenskapsmän som arbetar
på institutionerna och inte minst för
institutionsföreståndarna. Det är en
gammal regel att man måste behärska
formerna om man inte skall bli behärskad
av dem. Man kan inte begära av vetenskapsmännen
att de skall behärska
förvaltningens former. Detta kan ofta
vara svårast just för dem som är allra
mest framstående och därför särskilt
engagerade i sin sakliga verksamhet,
som är otåliga om de blir tvungna att ägna
tid och uppmärksamhet åt sådant som
ligger utanför deras egentliga intresseområde.
Av den anledningen erfordras
på detta område en förenkling av förvaltningsförfarandet
och en anpassning
efter universitetens särskilda villkor.

När man nu läser propositionen, och
kanske ännu mer när man läser statsutskottets
utlåtande nr 119, får man intryck
av att författarna inte egentligen
tycker att det är någon större skillnad
ur dessa synpunkter på ett universitet
och en länsstyrelse. I bägge fallen skall
man förfara på ungefär samma sätt,

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fin.

Universitetens och högskolornas organisation och förvaltning m. m.

samma förvaltningsmetoder är tillämpliga
och samma organisationsprinciper
skall gälla i den ena förvaltningsorganisationen
som i den andra. Det finns
ingen anledning att gå andra vägar.
Denna inställning framträder på olika
punkter.

Får jag börja med att säga något om
de s. k. universitetsråden. Inom parentes
sagt skulle det vara intressant att
veta vem som hittat på en så orimlig
benämning som »universitetsråd». Jag
begär inte att någon här skall avslöja
upphovsmannen; jag kan förstå att
diskretion är erforderlig på den punkten.
Men nog är det ett förskräckligt
uttryck som närmast är ägnat att dölja
arten av de arbetsuppgifter som vederbörande
skall ha sig ålagda. Vi bar för
vår del föreslagit akademidirektör. Jag
skall gärna erkänna att det inte heller
låter särskilt vackert, men beteckningen
ger åtminstone någon antydan om
vad vederbörande har att syssla med.
Men detta är ju inte någon huvudsak.

Däremot är frågan om förvaltningschefernas
ställning i universitetsförvaltningen
en sak av rätt stor betydelse.
Eftersom jag rätt länge sysslat med förvaltningsproblem
både teoretiskt och
praktiskt vågar jag kanske erinra om
att förhållandet mellan vetenskapsmännen
och förvaltningscheferna inom universiteten
är ett exempel på ett traditionellt
förvaltningsproblem: förhållandet
mellan experterna och administratörerna.
Detta problem är alltid besvärligt
att lösa.

Nu visar erfarenheten att det finns
egentligen två möjliga lösningar. Att
göra administratörerna till experternas
medhjälpare är den ena lösningen, och
den kan i många fall fungera bra. Administratörerna
kan som medhjälpare
ge experterna ett ovärderligt bistånd.
Den andra lösningen är att göra administratören
till chef och experterna till
hans medhjälpare. Det visar sig att en
administratör som placeras som chef
också för en mycket specialiserad orga -

nisation ofta grips av en sådan entusiasm
i sak, att han blir nästan mera
entusiastisk för expertisen än experterna
själva, och han kan av den anledningen
komma att uträtta stora ting.

Att däremot dela beslutanderätt och
ansvar mellan experter och administratörer
är den sämsta tänkbara lösningen;
det visar all erfarenhet. Det skapar
så gott som alltid onödiga svårigheter,
slitningar och problem. Men det
är den väg man valt i fråga om relationerna
mellan universitetsrektorerna
och de s. k. universitetsråden. Befogenhetsfördelningen
dem emellan är oklar.
Jag anklagar inte propositionens eller
utskottsutlåtandets författare för denna
oklarhet. Sakliga och administrativa avgöranden
är i detta sammanhang helt
oskiljaktiga, inte minst när det gäller
vad man skall använda pengar till. Av
den anledningen ligger det i sakens natur
att man alltid måste komma fram
till en anordning som är oklar i utförande
när man väljer denna principiellt
felaktiga lösning.

Detta är ett olyckligt arrangemang.
Med hänsyn till svenska traditioner är
det inte lämpligt att göra administratören
till experternas chef. Däremot är
det lämpligt att göra administratören
till experternas medhjälpare och att
klart säga ifrån att förvaltningschefen
vid universitetet i alla hänseenden skall
vara underordnad rektor — vilket naturligtvis
inte på något sätt hindrar att
rektor delegerar hur många uppgifter
som helst på förvaltningschefen. Men
det grundläggande ansvaret skall läggas
på rektor. Av den anledningen ber
jag att på denna punkt få yrka bifall
till reservation nr 3.

Jag övergår sedan till en fråga som
har betydligt större räckvidd. Den låsta
budget, som ett förvaltningsorgan i Sverige
normalt har att röra sig med, utgör
ett av de största problemen i universitetens
verksamhet i och med att statens
inflytande och statens roll kommit att
öka. Jag vågar i detta sammanhang tala

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Nr 27

Universitetens och högskolornas organisation och förvaltning m. m.

med en viss erfarenhet. Jag har nämligen
tjänstgjort vid vad som nu kallas
Stockholms universitet både före och
efter denna ökning av det statliga inflytandet.
Jag kan försäkra att trots den
förbättring i villkoren för detta universitet,
som inträdde i samband med att
staten gav ytterligare ekonomiskt stöd
åt detsamma, medförde det större statliga
inflytandet ur förvaltningsarbetets
synpunkt, och även med tanke på själva
det arbete man hade att bedriva som
universitetslärare, en starkt ökad belastning.
För många av mina kolleger,
som inte var så förtrogna med dessa
problem som det var min skyldighet att
vara, uppstod situationer där de ständigt
och jämt kom att göra fel, där de
inte var i stånd att utnyttja de nya ekonomiska
och administrativa möjligheter
som förelåg, därför att systemet var för
låst och för besvärligt för dem.

I England har man gått en annan
väg. Där gör man på det sättet att statliga
anslag till universitet inte betalas
ut direkt från statskassan till varje särskilt
universitet utan går till ett centralorgan,
universitetsanslagskommittén,
som sedan har till uppgift att fördela
anslaget mellan universiteten. Denna
fördelning behöver inte nödvändigtvis
ske på en gång. Man arbetar alltså endast
med ett klumpanslag när det gäller
hela statens stöd till universitetsväsendet.
Detta klumpanslag fördelas sedan
av en myndighet som inte har någon
annan uppgift än att syssla med
den saken.

Jag vill inte yrka på att vi i Sverige
skall följa samma metod. Den skulle
vara i hög grad främmande för det
svenska systemet och vålla betydande
besvärligheter med hänsyn till vår ordning
i fråga om petita och annat. Men
i motionsparet 1:759 och 11:924 har
vi föreslagit en annan teknik än den
som är vanlig för att utnyttja anslag
— en teknik som dock inte är helt
okänd på andra områden — nämligen
att man skulle utnyttja besparingar på

ett anslag inom detta verksamhetsområde
till att förstärka andra anslag. Jag
erkänner gärna att detta förslag är mycket
radikalt. Dess tillämpning skulle ge
det nya kanslersämbetet utomordentligt
stora befogenheter på universitetsväsendets
område. Men det skulle också innebära
att kanslersämbetet fick stora
möjligheter att samordna verksamheten
mellan olika universitet, olika fakulteter
och olika vetenskaper över huvud
taget. De vackra ord som utskottet skrivit
på sid. 7 i utlåtandet om värdet av
samordning skulle, därest detta system
tillämpades, kunna få en verkligt konkret
och saklig innebörd, vilket nu ställer
sig betydligt svårare att tänka sig.

Vad gör nu utskottet med anledning
av det förslaget? Jo, utskottet skriver
bort det på ett i svensk riksdagspraxis
mycket vanligt sätt. Utskottet konstaterar
mycket lugnt och stilla: »Den av
motionärerna förordade åtgärden är enligt
utskottets mening av sådan principiell
natur, att den icke bör bedömas
isolerat för en gren av statsverksamheten
som universitets- och högskoleväsendet.
» Det är alltså ingen diskussion
i sak. Man går över huvud taget inte in
på frågeställningen att detta system
skulle kunna vara tillämpligt på detta
speciella område, även om systemet
kanske inte kan tillämpas på alla andra
områden. Man visar därmed just det
som jag förut sade, nämligen att man
inte vill göra någon principiell skillnad
mellan universitet och länsstyrelser
när det gäller tillämpningen av administrativa
grundsatser.

Denna fråga borde för övrigt också
kunna intressera statsrådet. Skulle inte
en åtgärd som denna kunna vara ett
bra sätt att få litet mindre spring i
kanslihusets trappor? Skulle det inte
kunna innebära en avlastning från ett
redan förut mycket arbetsbelastat ecklesiastikdepartement,
kanske rent av i
sådan utsträckning att framdeles propositioner
till riksdagen kunde avlämnas
litet tidigare därför att departemen -

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Universitetens och högskolornas organisation och förvaltning m. m.

tet fick litet mindre att göra i övrigt?
Har inte statsrådet och hans medhjälpare
uppriktigt sagt tillräckligt mycket
att göra utan att behöva fungera som
vare sig jultomtar eller någonting annat
åt alla de akademiker, som springer i
trapporna hos dem, och skulle inte
statsrådet som god administratör kunna
förmå sig att på detta sätt delegera
verkligt betydelsefulla uppgifter till
kanslersämbetet, när han nu utan någon
protest från vår sida har lyckats avskaffa
universitetens gamla rätt att
själva välja sin kansler? Skulle han då
inte åtminstone kunna låta den kansler,
som han själv har att sätta till, få litet
mera vidsträckta och självständiga uppgifter
än förut?

Hur angelägen statsrådet varit att få
denna befogenhet att själv tillsätta
kansler framgår av att han gick en liten
bit i förväg i förhållande till riksdagen,
då han inte väntade med att använda
denna befogenhet tills han hade
fått den. Jag skall inte närmare gå in
på den saken, men det var ju ett litet
kuriöst förfarande i samband med senaste
kanslersskifte. Men om vi nu inte
bråkar med statsrådet på denna punkt,
kunde han inte åtminstone visa sin nye
kansler det förtroende som ligger i att
denne också kunde få de uppgifter
som det här är fråga om? Det är de
uppgifterna som vi i reservation 5 har
föreslagit att han skulle få.

Herr talman! Jag har velat göra dessa
reflexioner. Jag är medveten om att de
för flertalet av kammarens ledamöter
inte har haft något större intresse. Jag
borde kanske därför ha bett kammaren
om ursäkt för att jag framfört dem,
men jag tycker å andra sidan att frågan
inte är alldeles utan betydelse. Det kan
ändå ha ett visst intresse att man säger
något om en så pass väsentlig sak som
en förändring av universitetens organisation
och får någon diskussion till
stånd om vilka vägar som är riktiga
att välja, även om det alltså som jag
inledningsvis sade finns många nyttiga

och bra saker i denna proposition och
detta utskottsutlåtande.

Med det anförda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationerna 1,
2, 3, 4 och 5.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Det centrala begrepp
som högern tagit upp till debatt i sina
motioner och reservationer — dock
kanske inte så mycket i herr Heckschers
eget dämpade anförande — gäller den
akademiska friheten.

Vad menas med den akademiska friheten?
Högermotionerna och högerreservationerna
förhåller sig här mycket
svävande. Å ena sidan åsyftar man med
termen vetenskapernas frihet, forskningens
frihet och forskarnas frihet att
välja forskningsobjekt och forskningsmetoder.
Å andra sidan menar man
med den akademiska friheten universitetens
och högskolornas självstyrelse,
de akademiska lärarnas makt över universitetsförvaltningen.

Man frågar sig nu vilket sambandet
är mellan universitetens självstyrelse
och forskningens frihet. Man finner
svar i reservationerna. Svaret är fördelat
på tre olika reservationer.

I reservation 1 svaras att vetenskapernas
frihet kan äventyras, om inte
läroanstalterna även i administrativt
och ekonomiskt avseende åtnjuter, som
det heter, betydande självständighet.
Men reservanterna svävar på målet. Hel
självständighet vill de inte ha. Vad
menas med betydande självständighet?
Var går egentligen gränsen?

Reservation 3 besvarar frågan med
sitt krav på att universitetets valda rektor
skall vara förvaltningens egentlige
chef. Reservation 5 tar fasta på värdet
av universitetens dispositionsrätt till
inbesparade anslagsmedel, var man nu
skall tänka sig att sådana kan hittas.
Men detta är allt. Det förefaller litet
magert efter de stora orden. Rektors
chefskap för förvaltningen och rätten
att disponera besparade medel skulle

Tisdagen den 2G maj 1964 fm.

Nr 27

Universitetens och högskolornas organisation och förvaltning m. m.

alltså vara garantien för forskningens
frihet här i landet. I själva verket är
det ingen av reservanterna som känner
forskningens frihet hotad av det nu
framlagda förslaget.

Vem är det som garanterar forskningens
frihet i Sverige? Det gör den
svenska demokratien. Om man läser
högermotionen nr 924 i denna kammare,
finner man att någonting liknande
framhålles där. Motionärerna har
rätt i att den akademiska friheten —■ i
det sammanhanget åsyftar man väl närmast
forskningens frihet — är en förutsättning
för demokratiens livskraft. I
själva verket är den en del av demokratien.
En demokratisk statsmakt kan inte
spoliera den. Däremot har forskningens
frihet inte alltid varit självklar inom
universitetsvärlden; i alla tider har
nya tankar måst kämpa mot de härskande
uppfattningarna vid universiteten.
I och för sig är universitetens självstyrelse
ingen garanti för forskningens
frihet vid universiteten. Detta har jag
velat säga rent principiellt.

Nej, inte ens enligt reservanterna
kommer hotet mot forskningens frihet
från statsmakterna. Man accepterar riksdagens
kontrollrätt rörande användningen
av anslagen. Man accepterar kanslersämbetet
såsom universitetets högsta
styrelse. Man bestrider inte Kungl.
Maj:ts rätt att utnämna professorer.
Man har i själva verket full tilltro till
den svenska demokratiska statens vilja
att skydda forskningens frihet.

De förslag som framläggs i reservationerna
förefaller att ha rätt obetydlig
räckvidd. Huvudintresset är riktat på
universitetens lokala styrelser. Den centrala
reservationen är väl reservation
nr 3, enligt vilken rektor bör vara förvaltningens
chef, därför att sambandet
mellan den vetenskapliga och den administrativa
förvaltningen är starkt och
man vill undvika ett dubbelkommando.

Den förvaltningstjänstemän, som under
namn av universitetsråd — jag
skall inte ta upp någon debatt om be -

nämningen — eller byråchef skall leda
den administrativa förvaltningen, betraktar
reservanterna — inte herr Heckscher
i dag, men reservanterna —
nästan som en av utomstående skumma
makter tillsatt politruk. Man bör
då påminna om att liksom professorerna
är tillsatta av Kungl. Maj :t för
att tjäna universitetet är också denne
ämbetsman för samma ändamål tillsatt
av Kungl. Maj:t och kan förväntas bli
en universitetets man lika väl som någon
professor. Herr Heckseher underströk
också denna möjlighet. Något
främmande intrång kan det väl inte
gärna vara fråga om.

Det förefaller som om reservanterna
räknade med att denne förvaltningschef
enligt propositionen skulle vara universitetets
styresman. Herr Heckseher använde
beteckningen »experternas chef».
Men någon sådan ställning tillkommer
honom ingalunda enligt propositionen.
Universitetet skall enligt förslaget ha
en styrelse — konsistoriet -— och i den
styrelsen sitter rektor som ordförande.
Därmed är klart markerat att universitetets
rektor står i spetsen för läroanstalten.

Utskottet erinrar om att enligt departementschefens
förslag ärenden som
ankommer på rektorsämbetets prövning
skall avgöras av rektor efter föredragande
av universitetsrådet och i
hans närvaro, d. v. s. universitetsrådet
föredrar, rektor avgör. Det går till så
också i de statliga verken, men ingen
betvivlar väl att generaldirektören är
chefen. En tillämplig parallell är väl
annars den med vår nuvarande ledning
av det lokala skolväsendet.

Ledningen ligger i händerna på skolstyrelsen,
vars ordförande alltså är en
folkvald förtroendeman. Men till sitt
förfogande har skolstyrelsen en skoldirektör,
som är den närmaste chefen
för förvaltningen. Kommunens, skolans,
frihet är väl inte på något sätt hotad
av en sådan anordning.

Det förefaller som om rektors ställ -

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Universitetens och högskolornas organisation och förvaltning m. m.

ning enligt förslaget är väl garderad.
Också i övrigt förefaller det som om
vetenskapsmännens inflytande över universitetens
liv och utveckling är väl
tillvaratagen. Framför allt bör man kanske
påminna om att den egentliga styrelsen,
konsistoriet, består framför allt
av dekanerna, alltså professorerna. Detta
är den centrala frågan.

Jag skall nu be att få säga några ord
om reservation nr 2. Det är fråga om
huruvida man skall ha en särskild fakultetsberedning
för teologi. Det begär
man i reservationen. Varför? Jag har
inte kunnat finna någon motivering
härtill. Ville man vara elak, skulle man
misstänka att reservanterna betraktar
teologien som en så säregen vetenskapsgren,
att den inte kan ingå i den
naturliga större enhet som den humanistiska
utbildningen och forskningen
utgör. Men jag skall inte vara elak. Det
förefaller mig ändå som om Kungl.
Maj :ts förslag var en utväg att hävda
vetenskapligheten vid den teologiska
fakulteten och att höja dess anseende
som vetenskap.

Men framför allt bör väl i detta sammanhang
understrykas, att de teologiska
fakulteterna i Uppsala och Lund
inte har framställt några anspråk på
att det skall vara en särskild fakultetsberedning
för den teologiska fakulteten.
Det är något som högerreservanterna
har hittat på i efterhand.

Också om reservation 4 skulle jag
vilja säga några få ord. Den bygger på
en flerpartimotion, nr 757 i första kammaren.
Jag har läst igenom den motionen
flera gånger utan att kunna finna
annat än allmänna omdömen, som jag
inte har kunnat tillämpa på själva sakfrågan.
Man talar om intim samverkan
med näringslivet och om vådan av
splittring, utan att lyckas övertyga om
att en samhällsvetenskaplig fakultet med
tillräckliga resurser skulle ge sämre
civilekonomutbildning än en självständig
handelshögskola. När det talas om
att målinriktad och spärrad undervis -

ning inte passar ihop med en universitetsfakultet,
kan man ju påminna om
att riksdagen häromdagen enhälligt
ställde sig bakom beslutet om en målinriktad
och spärrad lärarutbildning
vid universitetet i Umeå. Vi har slagit
in på dessa vägar, och det kan väl inte
vara större risk att göra det även i
Lund.

Herr talman! Med detta ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan
över hela linjen. Det innebär alltså att
jag yrkar avslag på de fem föreliggande
reservationerna.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag har tillsammans
med några andra ledamöter av denna
kammare väckt en motion i anslutning
till propositionen nr SO, närmast med
anledning av det förslag som däri framläggs
beträffande den föreslagna förvaltningsorganisationen
vid universitet
och högskolor.

Alla har ju här — med undantag av
de akademiska myndigheterna — varit
ense om nödvändigheten av att den nuvarande
organisationen på detta område
måste omprövas från grunden. Två
förslag har förelegat, vilka i långa stycken
har haft väsentliga likheter: det
ena är universitetsutredningens förslag
och det andra är statskontorets. Bägge
vill genom en lämplig fördelning av de
universitetsadministrativa ärendena
åstadkomma en ändamålsenligare differentiering
av ansvar och beslutanderätt.
Förslagen skiljer sig främst därigenom,
att universitetsutredningen vill
lämna den lokala universitetsstyrelsen
åt ett konsistorium, företrädande lärarna
och kompletterad med en förvaltningstjänstemän,
medan statskontoret
för sin del vill att den administrativa
ledningen — alltså den som har beslutanderätten
i de fall som inte har
med någon vetenskaplig bedömning att
göra; det vill jag understryka — skall
utövas av en av Kungl. Maj :t utsedd

Tisdagen den 26 maj l‘JO-4 fm.

Nr 27

Universitetens och högskolornas organisation och förvaltning m. m.

tjänsteman som har föreslagits bli placerad
i generaldirektörsställning.

Departementschefen och utskottet följer
universitetsutredningens förslag.
Trots en på båda hällen påfallande
mångordighet har man enligt mitt sätt
att se inte tillämpat differentieringsprincipen
på ett följdriktigt sätt, och
såväl propositionen som utskottsutlåtandet
andas enligt min mening ett betydande
mått av osäkerhet — med allt
fog, som jag tror.

Utskottet säger på sidan 7 att den
föreslagna organisationsreformen, »ehuru
i och för sig vittsyftande, blott ses
som ett första men viktigt led i utvecklingen
av det högre utbildningsväsendet.
Den reform som riksdagen nu
går att besluta om för alltså inte betraktas
såsom avslutad, ens på kortare
sikt.»

Ja, det är ju alltid något, sa’ han som
klippte grisen. Men vad utskottet egentligen
menar, eller vad man vill för
framtiden — det är det sannerligen
inte lätt att bli klok på genom detta uttalande.

Osäkerheten om det riktiga i den föreslagna
formen för förvaltningen kommer
igen på flera ställen både i propositionen
och i utskottsutlåtandet. På
sidan 15 säger utskottet: »Skulle en effektiv
förvaltning trots allt icke visa
sig möjlig att åstadkomma synes, som
framhållits av departementschefen,
statskontorets i särskild rapport till
universitetsutredningen aktualiserade
förslag rörande den lokala styrelsens organisation
på nytt kunna aktualiseras.»
Jag är för min del övertygad om att
detta blir nödvändigt. Skall man kunna
få den stadga i handläggningen av de
administrativa ärendena på universitets-
och högskoleområdet som är önskvärd,
kan man inte komma fram på
någon annan väg än den som statskontoret
föreslagit. Den i propositionen
föreslagna organisationen är alltför löslig,
och den administrative tjänstemannens
ställning är inte tillräckligt stark

för att stå emot de många krav som
kommer att resas, om den nu föreslagna
styrelsen ges friheten att inom vida ramar
bestämma utgifterna.

Vi motionärer har menat, att det blir
nödvändigt att följa upp utvecklingen
inom det organisatoriska avsnittet på
här berörda område, och därför har vi
föreslagit att det skall inrättas en särskild
organisationskommitté som skall
handha uppgifter i samband med den
fortsatta organisationsreformen. Detta
avvisas av utskottet med motiveringen,
att det skulle uppstå dualism i förhållande
till kanslersämbetet. Det är ju
nonsens! Kanslersämbetet torde under
överskådlig tid komma att få händerna
fulla med ett omfattande planeringsarbete
för utbyggnaden av våra utbildnings-
och forskningsresurser. Denna
utbyggnad har för en tioårsperiod beräknats
till en kostnad av mellan 2,5
och 3 miljarder kronor. Att ämbetet vid
sidan härav skulle ha tid och kraft att
ägna den uppmärksamhet som behövs
åt den organisatoriska omgestaltningen
är, synes det mig, klart orealistiskt.
Därför, menar jag, bör det finnas ett
särskilt organ för denna uppgift, ett
organ som då också kan ges en lämplig
sammansättning.

Låt mig sedan, herr talman, få säga
några ord om den organisatoriska integrationen
främst vad angår universitetet
och tekniska högskolan i Göteborg.
Att söka få till stånd gemensamma anordningar
för flera läroanstalter — i
varje fall på samma ort — torde vara
en av de verkningsfullaste rationaliseringsåtgärderna
på det område vi nu
behandlar. Vi har i motionen tillåtit
oss uttrycka saken på följande sätt:
»Målet för integrationsreformerna bör
vara att sammanföra alla högre läroanstalter
på en ort till ett universitetscentrum
med gemensam administrationsapparat,
ställd under en och samma
ledning.»

Nu har beträffande Göteborg universitetsutredningen
föreslagit att en sam -

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Universitetens och högskolornas organisation och förvaltning m. m.

arbetsnämnd skulle inrättas och att
denna nämnd skulle utgöra styrelse för
gemensamma institutioner och andra
anordningar. Utskottet avvisar detta yrkande
med den motiveringen -— enligt
min mening ohållbar — att spörsmålet
innefattar även handelshögskolans eventuella
anslutning till universitetet. Även
om nu inte handelshögskolan för dagen
kan föras in under en gemensam
ledning är det ju därför ingenting som
hindrar att tekniska högskolan och
universitetet integreras i den utsträckning
detta är möjligt.

Inte heller härvidlag har propositionens
och utskottsutlåtandets svepande
formuleringar övertygat mig om det
riktiga i den lösning som nu föreslås.
Det tycks vara några andra, underliga,
dolda krafter, som man har låtit regera.

Herr talman! Jag ber att beträffande
punkten 10 och 16 i utskottets utlåtande
få yrka bifall till följande förslag,
vad gäller punkten 10, att riksdagen
må med bifall till motionerna I: 756 och
II: 923, såvitt nu är i fråga, uttala sig
för en fortsatt reform av universitetens
och högskolornas organisation och förvaltning
i linje med de tankar som
framförts i motionerna samt i skrivelse
till Kungl. Maj :t påkalla inrättandet av
en särskild organisationskommitté att
handha uppgifter i samband med den
fortsatta organisationsreformen; och
vad gäller punkten 16, att riksdagen
må med bifall till motionerna I: 756 och
II: 923, såvitt nu är i fråga, besluta att
— i överensstämmelse med universitetsutredningens
förslag — en samarbetsnämnd
som styrelse för de gemensamma
intressena vid universitetet i
Göteborg och Chalmers tekniska högskola
samt en gemensam förvaltningsorganisation
för dessa båda läroanstalter
skall inrättas.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Den proposition rörande

universitetens och högskolornas organisation
och förvaltning som vi nu diskuterar
är den sista i en serie av fyra
reformpropositioner, som framlagts i
anknytning till betänkanden av 1955
års universitetsutredning. Jag tror att
ingen tar illa upp om jag använder
detta tillfälle till att ge utredningen en
eloge inte bara för det arbete den presterat
utan också för den intensitet
med vilken arbetet utförts. Jag tror jag
kan säga att det svenska universitetsväsendet
genom dessa reformer fått en
upprustning och samtidigt underkastats
en inre omdaning, som är utan motstycke
i dess historia.

Herr Heckscher beklagade inledningsvis
de sena propositionerna. Det gör
jag också. Emellertid måste alltid, när
viktiga reformförslag ligger på bordet
i ett departement, även om de är sent
inkomna, departementschefen och regeringen
ha den ambitionen att göra
sitt yttersta för att kunna förelägga
riksdagen frågan för beslut. Det är ingen
konst att skjuta upp saker och ting.
I år hade jag även att ta ställning till
frågan om det studiesociala stödet. Ett
uppskjutande av propositionen på det
området hade inneburit att studenter
och studerande ungdom över huvud taget
hade fått vänta ytterligare ett år.
Den proposition vi nu behandlar anser
jag vara en nödvändig konsekvens av
den universitetsupprustning som nu pågår.
Vi måste så fort som möjligt ha en
fastare och starkare organisation. På
det sättet kan man se på det ena förslaget
efter det andra, och man kommer
i det läget, att man vill göra sitt yttersta
för att ändå få fram dem till
riksdagens prövning. Jag kan försäkra
herr Heckscher att jag hoppas — inte
bara jag utan även mina medarbetare
-— att få slippa uppleva den höst och
vinter vi haft i ecklesiastikdepartementet
ännu en säsong.

Jag sade nyss att omdaningen av
universiteten måste naturligen få som
konsekvens en omdaning också av uni -

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Nr 27

Universitetens och

versitetens organisation och förvaltning.
Det är förslag till en sådan reform
som vi i dag har att ta ställning till.
Det är min fasta övertygelse att en fortsatt
utbyggnad av de högre läroanstalterna
i den takt, som efterfrågan på utbildning
och på utbildad arbetskraft
kräver, över huvud taget inte är möjlig
utan en omstöpning av själva organisationen.
Särskilt vill jag framhålla, att
den ordning vi haft under de tre senaste
decennierna — med en tillfällig
reformutredning och reform-drive då
och då och en relativ stiltje dessemellan
—- tillhör en förfluten tid. Vi måste
övergå till en ordning med en kontinuerlig
utredning, en rullande framtidsplanering.
Denna ordning måste vara
en del av själva organisationen. Det är
ur den synvinkeln man enligt min mening
bör se problemen om universitetsoch
högskoleväsendets framtida organisation.
I det nya universitetskanslersämbetet
har vi fått ett organ, som verkar
både som central förvaltningsmyndighet
och som en permanent universitetsutredning.

Herr Heckscher vill ytterligare stärka
kanslersämbetet. I princip delar jag
hans uppfattning. Jag kan försäkra honom
att det är just det jag är i färd
med bl. a. för att ecklesiastikdepartementet
mera skall kunna återgå till
normala departementala arbetsmetoder
på universitetsområdet och inte tvingas
att hålla på med en stor del av planeringen
och utredningsarbetet, som vi
fått göra en stor del av de senaste fem,
sex, sju, åtta åren.

Jag skall inte här syssla med förslagen.
Alla känner till dem, hoppas
jag. Fakultetsberedningarna utgör en ny
konstruktion i svensk förvaltning, men
dess bättre har de ganska allmänt accepterats.
Jag skall inte heller skämta
om högerreservationen angående en särskild
fakultetsberedning för teologi,
men liksom herr Arvidson tycker jag
att det är ett orimligt förslag. Det har
inte begärts någon sådan beredning

organisation och förvaltning m. m.

från fakulteternas sida. 1 jämförelse med
de övriga beredningarna skulle denna
teologiska fakultetsberedning få en
ganska egendomlig ställning. Det rör
sig om ett årligt driftanslag på 2 miljoner
kronor, vilket bör jämföras med
exempelvis den medicinska beredningen
där det kanske är fråga om drygt 70
miljoner kronor.

Problematiken för den tekniska fakultetsberedningen
t. ex. är naturligtvis
eu helt annan, och jag är övertygad
om att de teologiska fakulteterna kommer
att må väl av att ha en beredning
gemensam med humanisterna. Även den
kombinationen — humanister och teologer
— väger i varje fall ekonomiskt
och därmed ur andra synpunkter mycket
lätt i jämförelse med de tunga beredningar
som här kommer att »marschera
upp» och av framstående representanter
för näringsliv och samhälle
backas fram i den allmänna opinionen
på ett sätt som nog blir mycket effektivt.
En isolerad teologberedning tror
jag alldeles skulle komma bort i den
hanteringen.

Jag skulle också, herr talman, som
ett allmänt motiv för universitetsorganisationen
vilja säga följande: Universitetens
idylliska tid är slut. Det är nu
fråga om väldiga belopp. Universitetsväsendet
och forskningen är faktorer av
utomordentlig vikt för hela samhället
i dess utveckling. Det är fråga om —
för att ta ett enda exempel — att ge utbildning
åt 20 000 ungdomar i varje årskull.
Oerhörda uppgifter väntar universiteten.
Det är självfallet att de måste
ha en organisation som motsvarar de
nya uppgifterna. Den tid är förbi dä
det kunde synas naturligt att universiteten
fungerade som, om uttrycket tilllåtes,
de lärdas San Marino, avskilt från
yttervärldens intresse.

Det har glatt mig att kunna konstatera
att en så bred anslutning kunnat
vinnas i statsutskottet för propositionens
förslag. Det råder, såvitt jag kunnat
utläsa, inte heller någon verkligt

högskolornas

3—Andra kammarens protokoll 1964. Nr 27

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Universitetens och högskolornas organisation och förvaltning m. m.

principiell meningsskiljaktighet mellan
utskottets majoritet och reservanterna.
Vi är överens om att universiteten alltjämt
skall ha den dubbla uppgiften att
vara centra både för utbildning och för
en fritt vald och fritt bedriven forskning.
Reservanterna vill måhända bevara
något mer av det gamla och hävdvunna.
Å andra sidan bär i den offentliga debatten
—- som glädjande nog varit oerhört
livlig när det gällt denna administrativa
reform — klagats över att ställningstagandena
i propositionen varit
alltför försiktiga. För egen del har jag
för ovanlighetens skull i dessa sammanhang
framställts som en oerhört försiktig
och moderat person. Om jag inte
alldeles missförstod herr Gustafsson i
Stockholm tycker han detsamma. Jag
anser dock att man bör vara litet moderat
när man stöper om universitetens
organisation och administration. Det är
ett reformarbete som måste bedrivas tålmodigt
och på lång sikt.

Även om inte universitet och länsstyrelse
— för att ta herr Heckschers
exempel — utgör vitt skilda världar,
skall de dock förvalta många ting som
är likartade. För båda de organen gäller
t. ex. SAAR, andra bestämmelser inte
att förglömma. Men jag är överens med
herr Heckscher — och delar alltså inte
herr Gustafssons uppfattning —■ om att
universitetet inte är ett ämbetsverk vilket
som helst. Jag har i år kunnat göra
jämförelser mellan å ena sidan arbetet
med universitetsorganisationen och å
andra sidan arbetet — som sannerligen
inte varit mindre — med tillskapandet
av den nya skolöverstyrelsen genom
sammanslagningen av skolöverstyrelsen
och överstyrelsen för yrkesutbildning,
och det har varit betydligt enklare att
ha med dessa statliga verk att göra än
med universiteten. Det gäller inte bara
universitetens tradition utan även deras
arbetsformer, som aldrig kommer att
låta sig inordnas i verksformen. Det är
det som är motivet för en del av mina
ställningstaganden.

Även om jag vill ta bort en del av
överdrifterna i herr Gustafssons anförande
är jag nog ändå överens med honom
om att detta på lång sikt naturligtvis
endast är en delreform. Jag vill erinra
om att endast Uppsala och Lund
fått en mera permanent lösning. I Stockholm
och Göteborg får vi se i vilken
riktning utvecklingen går. Beträffande
Göteborg tror jag att herr Gustafsson
berörde väsentliga frågor. Där kommer
säkerligen något att hända i riktning
mot större integration. Jag vill emellertid
säga till herr Gustafsson att det är
inga skumma krafter som har verkat
där. För mig har det väsentliga varit
att nuvarande integration mellan Chalmers
tekniska högskola och universitetet
behålles och att samarbetet mellan
vissa vetenskapliga institutioner stärkes.

Det finns nämligen flera riksdagsbeslut
som innebär att institutionerna i
fysik och kemi skall vara gemensamma
för universitetet och Chalmers tekniska
högskola, och det har i denna omgång
gällt att bevara den ordningen. Jag tror
också att vi genom det föreliggande förslaget
har lyckats därmed.

Vidare förstår jag inte herr Heckschers
inställning när det gäller en
praktisk detalj i förslaget, nämligen då
han ur propositionen och utskottsutlåtandet
tror sig utläsa att det skulle bli
fråga om ett dubbelkommando vid universiteten.
Det är en i och för sig intressant
spekulation som herr Heckscher i
detta sammanhang gör beträffande förvaltningens
väsen, dess experter och
administratörer. Men såsom herr Arvidson
redan framhållit föreslås det inte
någon delad beslutanderätt. Det är rektor
som skall besluta i rektorsämbetet,
medan universitetsrådet bär reservationsrätt.
Hans mening skall alltså åtfölja
handlingarna, vare sig det gäller
ett besvärsärende eller ett ärende som
skall vidarebefordras till annan instans
eller t. o. m. ett ärende som går till styrelsen.
Hela konstruktionen är emeller -

Nr 27

Tisdagen den 2G maj 19G4 fm.

Universitetens och högskolornas organisation och förvaltning m. m.

tid sådan att det aldrig kan förekomma
någon schackning. I varje situation, i
varje ärende är det fråga om en odelad
beslutanderätt. Det finns på alla stadier
och nivåer en klar förvaltningslinje,
och det kan aldrig bli tal om något
dubbelkommando.

Låt mig säga att om universitetets
rektor är en svag man eller kvinna och
att vederbörande ideligen förlorar i sin
egen styrelse, alltså i konsistoriet, gentemot
universitetsrådet som ständigt reserverar
sig, då måste det, herr Heckscher,
vara en fördel att det inte är rektors,
utan universitetsrådets synpunkter
som blir universitetets. Vi får emellertid
hoppas att en sådan rektor inte blir
omvald.

Vad slutligen beträffar civilekonomutbildningen
i Lund har jag mycket
svårt att förstå att en sammanslagning
mellan denna utbildning och den samhällsvetenskapliga
utbildningen skulle
vara något hot mot den målinriktade
ekonomutbildningen. De ordinarie lärarna
i nationalekonomi, företagsekonomi,
ekonomisk geografi och statistik
måste ju tillhöra bägge fakulteterna därest
dessa skulle ha skilts åt, och det
hade väl inneburit en ganska onödig
apparat.

Det finns också möjligheter att låta
ett specialorgan handha frågan om civilekonomutbildningens
innehåll och
organisation. Jag vill fästa uppmärksamheten
på att universitetsutredningen
har föreslagit att den gemensamma
utbildningsnämnden inom fakulteten
skall kunna arbeta på avdelningar, och
då är det väl tänkbart med en särskild
avdelning för civilekonomutbildningen.
I den nu framlagda propositionen finns
det inte någonting som hindrar att en
sådan ordning genomföres i samband
med utfärdandet av den nya universitetsstadgan.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker uppriktigt
sagt att statsrådets försvar för de för -

senade propositionerna inte är särskilt
övertygande. Om det inte funnes någon
begränsning av propositionstiden, skulle
man givetvis kunna resonera såsom
statsrådet gör. Men den nuvarande begränsningen
av propositionstiden är ju
motiverad av att det skall ges tid till
en ordentlig sakprövning av ärendena
inte bara i departementen utan också i
riksdagen. Och statsrådet vet lika bra
som jag att resultatet av det förfarande
som numera tillämpas är att riksdagen
inte får tid till en sådan ordentlig sakprövning
av ärendena. Det gäller inte
bara det föreliggande ärendet, utan propositionerna
över huvud taget.

Statsrådet tog propositionen om det
studiesociala stödet som ett exempel på
riktigheten av sin argumentering. Men
det är väl alldeles påtagligt att granskningen
i riksdagen av denna proposition
har ägt rum under en fullkomligt
otillständig tidsnöd. Om man från departementets
sida hade skjutit på den
proposition som vi nu behandlar, är
det möjligt att propositionen om det
studiesociala stödet snabbare kunnat
framläggas för riksdagen, som därigenom
haft bättre möjligheter att granska
denna proposition.

Herr Arvidson tyckte att det fanns
en disproportion mellan de principiella
synpunkter på den akademiska friheten,
som framförs i reservationen och
motionerna, och de konkreta förslag
som dessa innehåller. Jag tror, herr talman
,att detta beror på att herr Arvidson
inte riktigt har klart för sig den
radikala innebörden av det förslag som
framföres i reservation nr 5. En åtgärd
av den där angivna typen skulle på ett
mycket påtagligt sätt förändra universitetsväsendets
arbetsvillkor och medföra
en helt annan frihet i den del som avser
valet av arbetsuppgifter. Herr Arvidson
och jag är fullt överens om att
åsiktsfriheten är klart garderad genom
hela konstruktionen av vårt samhällsskick.
Men när det gäller valet av arbetsuppgifter,
möjligheterna att utföra

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Universitetens och högskolornas organisation och förvaltning m. m.

det som man anser vara väsentligt, innebär
de nuvarande administrativa förhållandena
avsevärda svårigheter, som
skulle kunna undanröjas eller åtminstone
kraftigt minskas genom den förändring
som det här är fråga om. Det
finns sålunda ett nära sammanhang
mellan argumentationen i reservation
nr 1 och de konkreta förslagen i reservation
nr 5.

I fråga om den teologiska fakultetsberedningen
säger statsrådet att denna
beredning skulle komma att väga mycket
lätt i jämförelse med de andra beredningarna,
och han erinrar därvid om
att det gäller rätt små anslagsbelopp.
Jag är, herr talman, rädd för att beloppen
kommer att bli förhållandevis ännu
mindre genom att de teologiska fakulteterna
i detta sammanhang är instoppade
i det mycket större område
som det humanistiska studiet utgör.
Över huvud taget är det alldeles för
enkelt och ger en alldeles orimlig syn
på saken, om man skulle göra sådana
jämförelser som statsrådet gör och säga
att fakultetsberedningarna skall uppbyggas
på ett sätt som mer eller mindre
svarar mot anslagsbeloppens storlek.
Vi vet alla att naturvetenskapliga och
tekniska studier är mera kostnadskrävande
än studier av samma omfattning
på exempelvis de humanistiska, juridiska
och teologiska områdena.

Beträffande förvaltningschefens ställning
sade herr Arvidson att denne inte
skall vara någon av skumma makter tillsatt
politruk. Jag hoppas att statsrådet
inte sätter till några politruker på dessa
förvaltningschefsbefattningar utan
väljer personer som verkligen blir universitetens
män. Det är i och för sig
trevligt och bra om så är fallet. Däremot
tror jag inte att den parallell med
det lokala skolväsendet som herr Arvidson
valde var den som särskilt hade föresvävat
motionärer och reservanter.
En parallell som ingivit mig rätt allvarliga
bekymmer är emellertid den med
förhållandet mellan styresmannen och

intendenten vid ett sjukhus — mellan
experten och administratören — vilket
ofta vållat mycket stora besvärligheter,
eftersom befogenhetsfördelningen inte
varit klar.

Statsrådet säger nu — och det är
mycket intressant, ty det framgår inte
av propositionen och ännu mindre av
utskottsutlåtandet — att detta inte är
något problem. Meningen är att rektor
under alla förhållanden siall vara chef.
Det är bara i sådana ärenden som avgörs
av konsistoriet som förvaltningschefen
skall inta en självständig ställning.

Herr talman! Om det är fallet kan
statsrådet och herr Arvidson på ett mycket
enkelt sätt klargöra det vid beslutet
i dag genom att rösta för reservationen,
ty det betyder inte någonting annat än
vad som sägs i denna. Att propositionen
och utskottsutlåtandet inte velat
säga ut det tycker jag inte är någon
egentlig motivering för att man skall
avvisa ett förslag där det verkligen
klart utsägs.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! I propositionen står
att rektor är universitetets främste företrädare.
Vad jag talade om var beslutsfunktionen.
Som jag sade — och
det står också både i propositionen och
i utskottsutlåtandet — var att rektor
onekligen beslutar i rektorsämbetet i
närvaro av universitetsrådet. Jag förstår
över huvud taget inte herr Heckschers
resonemang på dessa punkter.

Däremot — och det har vi hittills
inte diskuterat — finns det självfallet
en annan sfär, den rena förvaltningssfären
vid universiteten, för vilken universitetsrådet
är chef. Det är alltså inte
nödvändigt att rektor i fortsättningen
handlägger den rent interna administrationen,
utan det är universitetsrådets
uppgift. Detta innebär ungefär detsamma
som att en styrelse inte lägger sig

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Nr 27

Universitetens och högskolornas organisation och förvaltning m. m.

i en inre kansliorganisation. Det räcker
att hålla kontakt med kanslichefen.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Nu har jag verkligen
fått förklaringen till att statsrådet inte
vill rösta för reservationen. Det föreligger
alltså meningsskiljaktigheter på denna
punkt. Statsrådet tror att det finns
någonting som man kan kalla den »rena
förvaltningssfären», vilken skall kunna
skiljas ut från universitetets övriga
verksamhet och anförtros åt en förvaltningschef,
som i detta avseende icke är
underställd rektor. Detta medför precis
den situation som man har vid sjukhusen
i förhållandet mellan styresmannen
och intendenten, och det är just detta
divisionsansvar som har vållat så stora
besvärligheter i sjukhusförvaltningen.
Detta bör man enligt min uppfattning
förskona universiteten från, ty det finns
i verkligheten inte någon »ren förvaltningssfär»
som klart och bestämt kan
avskiljas från universitetens övriga
verksamhet.

Självfallet finns det en mängd praktiska
uppgifter som hänger ihop med
uträkning av löner och andra sådana
ting, i vilka rektor inte personligen behöver
ingripa, men det bör ankomma
på honom att delegera dessa uppgifter
åt förvaltningschefen. Omfattningen av
denna delegation kan vara beroende av
omständigheterna i det särskilda fallet,
om man följer reservationens förslag.
Statsrådet vill däremot — det framgår
av hans senaste formulering -— just införa
ett sådant divisionsansvar, som enligt
vår mening skulle vara ytterst
olyckligt.

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Jag skall inte ge mig
in i den diskussion som här har förts
mellan ecklesiastikministern och herr
Heckscher. Jag vill endast med några
ord beröra en motion som jag har burit
fram, nr 927 i denna kammare, vil -

ken svarar mot en motion nr 758 i
första kammaren.

Vi har i dessa motioner föreslagit att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle hemställa att frågan om att skapa
fasta former för samverkan mellan
universitet och bildningsorganisationer
måtte upptagas till skyndsam prövning.
Motionärerna är medvetna om att en
viss försöksverksamhet kan vara erforderlig
för att finna lämpliga former för
denna samverkan och tänker sig att
man i likhet med vad som skett vid
universitetet i Oslo skulle kunna upprätta
ett kansli eller kontor vid något
av våra universitet med uppgift att vara
ett serviceorgan för anordnande av kurser
i samarbete mellan bildningsorganisationerna
och universitetet och att en
utbyggnad av verksamheten med universitetscirklar
sedan skulle komma till
stånd.

Frågan om detta samarbete mellan
universiteten och bildningsorganisationerna
är enligt vår mening av utomordentlig
vikt. Vetenskapliga landvinningar
och metoder som kommit till användning
vid vetenskaplig forskning
bör göras tillgängliga för en så bred
allmänhet som möjligt. Det finns onekligen
hos en intresserad allmänhet ett
växande behov av information om
forskning och vetenskapliga metoder.
Personer som lämnat universiteten efter
avslutade studier och kommit ut i
praktiskt arbete liksom de som genom
självstudier eller på annat sätt skaffat
sig kunskaper inom akademiska specialområden
har många gånger en önskan
att få akademisk fortbildning, d. v. s.
att fortsätta sin utbildning på vederbörande
område. Detta borde universiteten
i väsentligt ökad omfattning kunna
göra möjligt, bl. a. genom ett väl
utbyggt samarbete mellan universitet
och bildningsorganisationer.

Något som kräver större uppmärksamhet
är behovet av en vidgning av
den systematiska forskningen om vuxenutbildningens
metodik. Vi är överty -

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Universitetens och högskolornas organisation och förvaltning m. m.

gade om att det på detta område återstår
mycket att göra och att det är ett
ärende som brådskar. Bildningsorganisationen
har för sin verksamhet stort
behov av större kunskaper på detta område.
Här skulle universiteten i växande
omfattning kunna bli bildningsorganisationerna
till stor hjälp.

Självfallet bör radio och TV utnyttjas
för att få ut de forskningsresultat
som uppnåtts, men kursverksamheten
och studiecirklarna kan också få en
växande betydelse. Mycket skulle vinnas
genom ett samarbete av det slag vi
föreslagit i motionerna. Nu är det en
glädje för mig att konstatera, att utskottet
har ställt sig positivt till de tankegångar
som där framförs.

Utskottet skriver: »Utskottet delar

motionärernas uppfattning om vikten
av att ökad uppmärksamhet ägnas spörsmålet
om kontakterna mellan universitet
och folkbildning och i anslutning
härtill den inte mindre viktiga frågan
om akademisk fortbildning.» Men sedan
sägs det: »Enligt utskottets mening synes
det nya universitetskanslersämbetet
med de ökade resurser som kommer
att stå till ämbetets förfogande i första
hand lämpat att pröva hithörande problem.
Utskottet förordar att riksdagens
skrivelse till Kungl. Maj:t för kanslersämbetets
underrättande på lämpligt sätt
ger till känna vad utskottet sålunda anfört
i anledning av motionerna I: 758
och II: 927.» Under punkt 7 i hemställan
anförs slutligen: »...att riksdagen
må, i anledning av motionerna I: 758
och II: 927, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad utskottet anfört om
angelägenheten av en prövning av frågorna
om samverkan mellan universitet/högskolor
och bildningsorganisationer
samt om akademisk fortbildning.»

När utskottet i så betydande utsträckning
gått oss motionärer till mötes, finner
jag inte någon anledning att ställa
något yrkande utan uttalar förhoppningen
att vad som här föreslås av utskottet
må vara ett första steg i den
riktning för vilken vi pläderat.

Herr ZETTERBERG (s):

Herr talman! Det är högerreservationen
nr 2 till statsutskottets utlåtande
119, som ger mig anledning till några
reflexioner. Jag kan inte finna de skäl
som anförts för en speciell teologberedning
bärande. Härvidlag kan jag helt
ansluta mig till vad statsrådet sagt. Det
bör tvärtom vara en fördel för teologerna,
att deras frågor kan behandlas
i det sammanhang som är naturligt,
nämligen tillsammans med de humanistiska
ämnena. Det är väl emellertid
inget tvivel om att bakom reservanternas
och motionärernas motion ligger en
känsla av att det teologiska studiet är
eftersatt och att det faktiskt har behandlats
med en snävhet som i längden
knappast kan döljas.

Det är här inte bara fråga om en viss
snedvridenhet i fråga om omedelbara
personalresurser utan också om de
teologiska fakulteternas möjligheter att
anpassa sig och få del av nya forskningsområden
genom inrättande av lärostolar.
Herr Källstad har i något
sammanhang i riksdagen berört detta
ämne, och jag delar i detta avseende
helt hans uppfattning.

Internationellt växer det här fram
blomstrande religionspsykologi, religionssociologi
och religionsfilosofi, medan
det som kommer de svenska fakulteterna
till del på detta område faktiskt
är smulor jämfört med vad som är fallet
inom andra forskningsområden. Det
är mycket svårt att frigöra sig från
känslan att denna snävhet har gått en
smula för långt.

Häromåret var det några ledamöter
i andra kammaren som motionerade
för en personlig professur. Det gällde
en internationellt ryktbar religionssociolog,
vilkens arbeten översatts till en
rad språk. Bakom denna motion stod
bl. a. herr Heckscher, herr Hedlund
och jag. Det rörde sig om en person
som ständigt kallas till internationella
konferenser och vars insatser jag vågar
påstå delvis är epokgörande. Den
mannen är fortfarande lektor vid ett

Nr 27

Tisdagen den 2G maj 1964 fm.

Universitetens och högskolornas

stockholmsläroverk! För honom kan det
inte beredas möjligheter att fä en kvalificerad
uppgift som forskare och för
vilken han verkligen visat sig vara
lämplig. Låt oss göra tankeexperimentet,
att det var fråga om en röntgenolog
eller en person på nära nog vilket annat
forskningsområde som helst. Då hade
väl denna situation varit föga tänkbar.
Jag tror man har anledning hoppas
att något kommer att hända härvidlag,
och jag försäkrar kammarens ledamöter
att dessa frågor följes med ett
visst intresse ute i landet. Därför vore
det önskvärt med en mera positiv inställning
till de teologiska studierna.
Men jag tror inte ett ögonblick på att
man kan åstadkomma det genom en
speciell beredning, lika litet som jag
tror att juridiken skadas genom att sammanföras
med rätts- och samhällsvetenskap.
Om de teologiska ämnena beredes
en rimlig och riktig plats, kan det betyda
att de får en naturlig ram och en
stimulerande miljö.

Jag har med glädje tagit del av reservation
2, i den mån man i den har velat
rikta uppmärksamheten på ett eftersatt
område. Som jag sade kommer jag
inte att rösta för reservationen, men jag
anser att den har medverkat till att
framhålla en uppgift, som den kommande
universitetsorganisationen inte
bör försumma.

I detta anförande instämde fru Johansson
(s) och herr hl eländer (fp).

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Herr Zetterbergs intressanta
debattuppslag får vi väl behandla
i ett annat och kanske mera lämpligt
sammanhang. Däremot vill jag säga några
ord i anledning av herr Heckschers
senaste anförande.

Herr Heckscher uttryckte oro för en
dualism i universitetens ledning, och
det är naturligt att varje slag av dualism
kan ge anledning till bekymmer.
Men jag har litet svårt att förstå att det
skulle föreligga någon fara för att uni -

organisation och förvaltning m. m.

versitetens ledning sönderfaller i två
delar. Jag hänvisar där till vad som
står på sidan 203 i propositionen. Där
betonas det att universitetet har en ansvarig
styrelse, varifrån alla trådar skall
gå ut. Den styrelsen är konsistoriet, som
huvudsakligen består av dekaner, alltså
av akademiska lärare och forskare,
och diir rektor sitter som ordförande.
Man skall alltså inte bortse från att
rektor utöver sin befogenhet inom rektorsämbetet
också har en avgörande
ställning i konsistoriet.

På sidan 203 i propositionen står det
på tal om universitetsrådets uppgifter
bl. a.: »Universitetsrådet (motsvarande)
skall vidare jämte rektor utgöra rektorsämbetet
och därvid närvara vid
handläggningen av de ärenden, vilka
enligt gällande bestämmelser ankommer
på rektorsämbetet eller av konsistoriet
hänvisats till detsamma för avgörande.
Universitetsrådet (motsvarande) skall
därjämte själv avgöra de ärenden eller
grupper av ärenden, vilka genom delegationsbeslut
av konsistoriet hänvisats
till honom för avgörande.»

Hans befogenheter är alltså beroende
av delegationsbeslut från den gemensamma
universitetsstyrelsen, vilken är
sammansatt av akademiska lärare. Det
finns därför ingen anledning att överdriva
faran för dualism, eftersom toppen
i varje fall är gemensam.

Sedan vill jag i anledning av herr
Westbergs anförande säga att jag helt
delar herr Westbergs grundåskådning.
Talaren hänvisade till statuterna för
universitetet i Oslo — vilka väl gäller
alla norska universitet — där det står
att universitetet har tre huvuduppgifter,
nämligen forskning, utbildning och folkbildning.
Folkbildningen är alltså en
central universitetsuppgift. Jag finner
det önskvärt att något liknande kommer
till stånd här i Sverige. Även utskottet
har varit inne på den tanken. Utskottet
har inte denna gång ansett sig kunna ta
ställning för en utbyggnad av universitetens
verksamhet i denna riktning, men

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Universitetens och högskolornas organisation och förvaltning m. m.

utskottet har uttalat förhoppning att
universitetskanslersämbetet tar hand om
saken och lägger fram förslag så småningom.
Jag vill alltså understryka att
utskottet kommer att hälsa varje förslag
med glädje, som syftar till att stärka
samordningen mellan universiteten och
folkbildningen.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag måste få göra några
korta reflexioner för att motivera min
blanka reservation till utskottets utlåtande,
vilken närmast avser punkterna
10 och 16 i utskottets kläm.

Den motion som jag har varit med
om att väcka och som herr Gustafsson
i Stockholm tidigare talat om tar sikte
på att försöka skapa en fast och rimlig
administration vid högskolor och universitet
samt att avlasta forskningsanstalterna
deras nu rent skrämmande
hörda av olika slags administrativa och
liknande uppgifter.

Detta har uppenbarligen i viss mån
även föresvävat utskottet, som uttalar
att denna fråga också i fortsättningen
måste hållas aktuell. Men i stället för att
gå på den i motionen föreslagna linjen
— alltså en särskild organisationskommitté
— förordar utskottet att myndigheterna
vid sidan av allt det administrativa
arbete som de nu tvingas ta på sig
också skall hålla ett öga på utvecklingen
i organisatoriskt hänseende.

Möjligen har utskottet kunnat hysa
någon oro för att en ordning som den i
motionen föreslagna skulle inkräkta på
den nedärvda akademiska friheten.
Forskningsfriheten är emellertid lika
helig för mig som den kan vara för någon
annan. Jag har tvärtom sett saken
så, att man genom en boskillnad härvidlag
skulle stärka forskningens och den
akademiska utbildningens ställning. Det
skulle bli tydligare markerat att det förvaltningsmässiga
och administrativa arbetet
är något underordnat, som överförs
på speciella tjänstemän. Klart har
också uttalats, att i den mån frågor av

administrativ eller förvaltningsmässig
art tangerar den vetenskapliga sidan,
så skall man från det sistnämnda hållet
ha möjlighet att ta befattning med sådana
ärenden.

Jag kan inte föreställa mig annat än
att den linje som har angivits i denna
motion måste utgöra en för universitet
och högskolor fruktbärande och nyttig
tanke, som fortfarande i hög grad bör
beaktas. Jag uttalar den förhoppningen,
att även om motionen nu faller det
uppslag som däri framförts och som
har sin grund i de utvecklingslinjer,
som utformats efter omfattande expertarbete
i statskontoret, icke skall försvinna
i och med denna riksdagsbehandling
utan tillmätas värde och relevans även
i den fortsatta utvecklingen på området,
vilket ju utskottsmajoriteten förutsätter.

I övrigt kan jag nöja mig med att helt
instämma i herr Gustafssons i Stockholm
anförande, liksom jag även ber att
få instämma i det yrkande som han under
debatten har ställt här i kammaren.

överläggningen var härmed slutad.

Herr förste vice talmannen gav först
propositioner i fråga om utskottets
hemställan.

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Nilsson i Göingegården begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 2) i
utskottets utlåtande nr 119, röstar

Ja j

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Universitetens och högskolornas organisation och förvaltning m. m.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Nilsson i Göingegården
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 159
ja och 42 nej, varjämte 8 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3) av herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Nilsson i Göingegården
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 168
ja och 40 nej, varjämte 3 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ordet lämnades på begäran till

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep),
som yttrade:

Herr talman! Jag ber att få anmäla att
jag vid omröstningen beträffande mom.
2 råkade trycka på fel knapp.

Mom. 3—7

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 8

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
3); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Göingegården begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 8) i
utskottets utlåtande nr 119, röstar

Ja;

3*—Andra kammarens protokoll

Mom. 9

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 10

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till det
av herr Gustafsson i Stockholm under
överläggningen framställda yrkandet att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 756 och II: 923, såvitt nu var
i fråga, uttala sig för en fortsatt reform
av universitetens och högskolornas organisation
och förvaltning i linje med
de tankar som framförts i motionerna
samt i skrivelse till Kungl. Maj:t påkalla
inrättandet av en särskild organisationskommitté
att handha uppgifter
i samband med den fortsatta organisationsreformen;
och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustafsson i Stockholm begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

1964. Nr 27

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Universitetens och högskolornas organisation och förvaltning m. m.

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 10) i
utskottets utlåtande nr 119, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
det av herr Gustafsson i Stockholm under
överläggningen framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 166
ja och 28 nej, varjämte 17 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 11—15

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 16

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till det
av herr Gustafsson i Stockholm under
överläggningen framställda yrkandet att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 756 och II: 923, såvitt nu var
i fråga, besluta att — i överensstämmelse
med universitetsutredningens förslag
— en samarbetsnämnd som styrelse
för de gemensamma institutionerna
vid universitetet i Göteborg och Chalmers
tekniska högskola samt en gemensam
förvaltningsorganisation för dessa
båda läroanstalter skulle inrättas; och
fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Gustafsson i

Stockholm begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 16) i
utskottets utlåtande nr 119, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
det av herr Gustafsson i Stockholm under
överläggningen framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Gustafsson i Stockholm
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 168
ja och 24 nej, varjämte 18 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 17

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
4); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Göingegården begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 17) i
utskottets utlåtande nr 119, röstar

Ja;

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Universitetens och högskolornas organisation och förvaltning m. m.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 4) av herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Nilsson i Göingegården
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 158
ja och 50 nej, varjämte 3 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 18—25

Vad utskottet hemställt bifölls.

Afom. 26

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
5); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Göingegården begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 26) i
utskottets utlåtande nr 119, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bar kammaren bifallit
reservationen 5) av herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspro -

positionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Nilsson i Göingegården
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 171
ja och 38 nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Härefter framställde herr förste vice
talmannen i avseende å motiveringen
propositioner dels på godkännande av
utskottets motivering, dels ock på godkännande
av utskottets motivering med
den ändring däri, som föreslagits i reservationen
1); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Göingegården begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
statsutskottets motivering i utskottets
utlåtande nr 119, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
utskottets motivering med den ändring
däri, som föreslagits i reservationen 1)
av herr Kaijser m. fl.

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

apparat verkställdes. Därvid avgavs 170
ja och 38 nej, varjämte 1 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering oförändrad.

§ 32

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

Föredrogs särskilda utskottets utlåtande
nr 1, i anledning av dels Kungl.
Majrts proposition angående studiesocialt
stöd till studerande ungdom, dels
Kungl. Maj :ts förslag i statsverkspropositionen
angående anslag till kostnader
för avskrivning av vissa studielån med
statlig kreditgaranti, dels ock i ämnet
väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t under åttonde huvudtiteln (bilaga
10, punkterna 298 och 316) föreslagit
riksdagen att, i avbidan på särskild proposition
i ämnet, för budgetåret 1964/65
beräkna

till Studiesociala åtgärder m. m. ett
förslagsanslag av 356 000 000 kr. och

till Lånefonderna för studiesociala
ändamål ett investeringsanslag av
128 000 000 kr.

Sedermera hade Kungl. Maj:t genom
en den 3 april 1964 dagtecknad proposition,
nr 138, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden föreslagit riksdagen
att

I. antaga vid propositionen fogade
förslag till

a) studiehjälpsreglemente,

b) förordning om förlängt barnbidrag
samt

c) studiemedelsförordning;

II. a) besluta att studiehjälpsnämnden
och garantilånenämnden skulle
upphöra med utgången av juni 1964,

b) besluta att från och med den 1 juli
1964 inrätta en central myndighet för
studiesociala åtgärder, benämnd centrala
studiehjälpsnämnden;

III. a) fastställa personalförteckning
för centrala studiehjälpsnämnden och
studiemedelsnämnderna, att tillämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret 1964/65
i enlighet med vad departementschefen
förordat i propositionen,

b) godkänna i propositionen intagen
avlöningsstat för centrala studiehjälpsnämnden
och studiemedelsnämnderna,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1964/65,

c) till Centrala studiehjälpsnämnden
m. m.: Avlöningar för budgetåret
1964/65 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 784 000 kronor,

d) till Centrala studiehjälpsnämnden
m. m.: Omkostnader för budgetåret
1964/65 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 195 000 kronor; IV.

till Studiebidrag m. m. för budgetåret
1964/65 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 349 000 000
kronor;

V. till Naturastipendier till studerande
vid universiteten m. fl. läroanstalter
för budgetåret 1964/65 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 16 500 000 kronor;

VI. till Statens lånefond för universitetsstudier
för budgetåret 1964,65 under
statens utlåningsfonder anvisa ett
investeringsanslag av 5 000 000 kronor;

VII. till Allmänna studielånefonden
för budgetåret 1964/65 under statens utlåningsfonder
anvisa ett investeringsanslag
av 34 000 000 kronor;

VIII. till Studiemedelsfonden för budgetåret
1964/65 under statens utlåningsfonder
anvisa ett investeringsanslag av
89 000 000 kronor;

IX. bemyndiga Kungl. Maj:t att besluta
om de övergångsanordningar och
vidtaga de åtgärder i övrigt som erfordrades
för förslagens genomförande.

Propositionen hade ursprungligen
hänvisats, såvitt anginge de därvid fogade
författningsförslagen, till lagutskott
och såvitt anginge övriga delar

Tisdagen den 2G maj 1904 fm.

Nr 27

till statsutskottet. Sedan kamrarna beslutat
tillsätta ett särskilt utskott hade
propositionen i sin helhet överlämnats
till detta.

Till särskilda utskottet hade vidare
överlämnats Kungl. Maj:ts förslag i propositionen
nr 1 (bilaga 10, punkt 300)
att riksdagen måtte till Kostnader för
avskrivning av vissa studielån med statlig
kreditgaranti för budgetåret 1964/65
anvisa ett förslagsanslag av 10 500 000
kr.

Beträffande det huvudsakliga innehållet
i propositionen nr 138 anfördes
följande.

I propositionen framlägges förslag om
ett nytt studiesocialt system för studerande
inom olika skolformer ovanför
grundskolan. Även vissa elever i grundskolan
beröres av förslagen.

Förslagen innebär, att de studiesociala
stödåtgärderna förstärkes och utvidgas
att omfatta väsentligt fler studerande
än nu. Tyngdpunkten i förbättringarna
ligger på de gymnasiala skolformerna.
För de postgymnasiala utbildningslinjerna
föreslås en ny stödform
som utgör en kombination av bidrag
och av medel som skall återbetalas
efter avslutade studier. Återbetalningsskyldigheten
är så utformad att ingen
vid någon tidpunkt skall riskera en mer
än rimlig ekonomisk påfrestning.

Den nya studiehjälpen för studerande
inom de gymnasiala skolformerna innefattar
ett begränsat antal typer av förmåner,
vilka skall utgå efter enkla och
schablonmässiga regler. Grundförmånen
är ett studiebidrag å 75 kronor i
månaden vartill i vissa fall kommer
inackorderingstillägg med 100 kronor i
månaden och resetillägg med 30—75
kronor i månaden. Utöver dessa generella
förmåner utgår inkomstprövade
tillägg med 25—75 kronor i månaden
och undantagsvis även behovsprövade
tillägg med högst 75 kronor i månaden.

En grupp av studerande -— de som
börjat sin högre utbildning det år under
vilket de fyller 21 år eller senare

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

— skall behandlas såsom ekonomiskt
fristående från sina föräldrar. I stället
för studiebidrag jämte tillägg erhåller
de ett förhöjt studiebidrag å 175 kronor
i månaden.

Samtliga bidrag utgår under hela studietiden.

Bidragen kan kompletteras med lån
ur allmänna studielånefonden. Högsta
lånebeloppet är 5 000 kronor om året.
Lånen är i princip inte subventionerade.

Elever i grundskolan, som uppnått
sådan ålder att de inte längre kan komma
i åtnjutande av allmänt barnbidrag,
skall enligt förslaget erhålla studiehjälp
i form av förlängt barnbidrag med 60
kronor i månaden.

Den nya stödformen för studerande
vid universitet och högskolor och andra
postgymnasiala utbildningslinjer gör
inte skillnad mellan olika ålderskategorier.
Alla nyinskrivna studerande och
alla andra, som uppfyller vissa krav på
studielämplighet, skall under hela studietiden
kunna få studiemedel för sitt
uppehälle med högst 6 720 kronor om
året jämte barntillägg med 1 200 kronor
om året för varje barn. I dessa studiemedel
ingår ett bidrag å 1 750 kronor
om året.

Inom studiemedelssystemet betraktas
de studerande såsom ekonomiskt fristående
från sina föräldrar, och rätten till
studiemedel påverkas alltså inte av föräldrarnas
ekonomiska situation. Däremot
reduceras studiemedlen på visst
sätt med hänsyn till den studerandes
egen och hans makes inkomst och förmögenhet.

Reglerna om den återbetalningspliktiga
delen av studiemedlen har utformats
så, att återbetalningsskyldigheten
vid varje tidpunkt kommer att vara anpassad
till betalningsförmågan, mätt i
beskattningsbar inkomst och förmögenhet.
I allmänhet behöver någon återbetalning
ej ske under ett år, då den återbetalningsskyldiges
inkomst ej överstiger
i dagens penningvärde 14 000—
21 000 kronor.

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

Återbetalningstiden kommer normalt
att bli 20—25 år. I syfte att åstadkomma
en jämn belastning över hela återbetalningstiden
har de avgifter, med
vilka återbetalningsskyldigheten skall
fullgöras, indexreglerats. Ränta utgår ej.
Skulle likväl indexregleringen göra att
återbetalningsskyldigheten blir ofördelaktigare
för den återbetalningsskyldige
än ett vanligt lån, äger denne rätt till
återbäring av för mycket inbetalda avgifter.

Är betalningsskyldigheten ej fullgjord
det år då den återbetalningsskyldige
fyller 65 år, bortfaller den del av skulden
som ännu utestår. Återbetalningsskyldigheten
upphör automatiskt, om
den återbetalningsskyldige avlider.

På driftbudgeten äskas för studiesociala
åtgärder 365 500 000 kronor och
på kapitalbudgeten 128 000 000 kronor.
Jämfört med innevarande års anslag är
utgiftsökningen på driftbudgeten drygt
190 000 000 kronor.

I samband med propositionen nr 138
och nämnda förslag i propositionen nr
1 hade utskottet behandlat följande i
ämnet väckta motioner, nämligen

A. vid riksdagens början väckta motioner: 1)

de likalydande motionerna 1:556
av herrar Hilding och Per-Olof Hanson
samt II: 689 av herr Jönsson i Ingemarsgården
om rätt till avdrag vid beskattningen
för studiekostnader,

2) de likalydande motionerna I: 566
av herr Harald Pettersson m. fl. och
II: 670 av herr Antonsson m. fl. om
skattelättnader för periodiskt understöd
åt studerande,

3) motionen II: 569 av herr Björkman
och fru Kristensson om upphävande
av gällande grunder för generell avskrivning
av vissa studielån, samt

4) motionen II: 672 av herr Björkman
och fru Kristensson om rätt till avdrag
vid beskattningen för studiekostnader;

B. i anledning av propositionen nr
138 väckta motioner:

5) de likalydande motionerna I: 749

av herrar Lar fors och Augustsson samt
II: 911 av herr Forsberg m. fl.,

6) de likalydande motionerna 1:798
av herr Dahlberg m. fl. och 11:983 av
herr Svanberg m. fl.,

7) de likalydande motionerna I: 799
av herr Harald Pettersson m. fl. och
II: 982 av herr Neländer m. fl.,

8) de likalydande motionerna I: 800
av herr Wirmark m. fl. och II: 985 av
herr Svensson i Ljungskile m. fl.,

9) de likalydande motionerna 1:801
av herr Åkesson m. fl. och 11:984 av
herr Svensson i Kungälv m. fl.,

10) de likalydande motionerna 1:807
av herr Torsten Andersson m. fl. och
II: 1003 av herr Svensson i Stenkyrka
in. fl.,

11) de likalydande motionerna 1:808
av herr Dahlén och II: 994 av fröken
Elmén,

12) de likalydande motionerna I: 809
av herr Per-Olof Hanson och II: 996 av
herr Hamrin i Kalmar m. fl.,

13) de likalydande motionerna I: 810
av herr Lundström m. fl. och II: 1002
av herr Ohlin m. fl.,

14) de likalydande motionerna I: 811
av fröken Mattson och II: 995 av fru
Eriksson i Stockholm m. fl.,

15) de likalydande motionerna I: 812
av herrar Nyman och Dahlén samt
II: 1004 av herr Westberg och fröken
Elmén,

16) de likalydande motionerna I: 813
av herr Virgin m. fl. och II: 997 av herr
Heckscher m. fl.,

17) motionen II: 998 av herr Hermansson
m. fl.,

18) motionen II: 999 av herr Kellgren,

19) motionen 11:1000 av herr Kellgren,
samt

20) motionen 11:1001 av fru Kristensson.

I motionerna I: 556 och II: 689 hemställdes,
»att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära skyndsam utredning
och förslag om skattereformer
innebärande avdragsrätt för amortering

Nr 27

Tisdagen den 26 inaj 1964 fm.

av studieskuld samt för periodiskt understöd
åt studerande».

I motionerna 1:5G6 och 11:670 hemställdes,
»att riksdagen måtte besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
skyndsam utredning om rätt till skatteavdrag
på den statliga inkomstskattens
slutbelopp för periodiskt understöd till
studerande enligt de riktlinjer som här
angivits samt om framläggande för riksdagen
av de förslag som kan föranledas
av utredningen».

I motionen II: 672 hemställdes,

»att riksdagen måtte för sin del besluta
sådana ändringar i kommunalskattelagen
att avdragsrätt medgives för
studiekostnader enligt i motionen uppdragna
riktlinjer, samt

att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till härför erforderliga författningsändringar»
.

I motionerna I: 749 och II: 911 hemställdes,
»att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj :t anhålla om en skyndsam utredning
samt förslag om införande av fria
läroböcker och fri studiemateriel i gymnasier
m. fl. skolformer med upp till
motsvarande utbildningsnivå».

I motionerna I: 798 och II: 983 hemställdes,

»att riksdagen måtte besluta
att de elever som åtnjuter inackorderingstillägg
och inkomstprövat tillägg
till studiebidraget skall erhålla 6 fria
hemresor mellan hemorten och skolan
per läsår;

att de studerande som är bosatta på
ett avstånd från skolan av minst fem kilometer
fågelvägen eller tio kilometer
färdvägen skall erhålla resetillägg efter
de grunder och med de belopp som
fastställes av Konungen — i nuläget 30
kr. per månad; samt

att studerande som genom aftonkurser
eller genom studier på fritid avlägger
examen på gymnasial nivå erhåller
ett studiestipendium på 2 000 kr.».

I motionerna I: 799 och II: 982 hemställdes,
»att riksdagen i skrivelse till

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

Kungl. Maj:t måtte som sin mening uttala,
att elever vid landets diakonissanstalter
för hela sin studietid bör inneslutas
i det studiesociala stöd som föreslagits
i proposition 138».

I motionerna I: 800 och II: 985 hemställdes,

»att riksdagen beslutar

att studiebidrag jämte tillägg skall utgå
till kurser om minst fem veckors
längd,

att ett inackorderingsbidrag å 65 kr.
per vecka skall utgå vid kurser av minst
en och högst fyra veckors längd,

att särskilt resebidrag skall utgå enligt
nu gällande regler till elever vid
kurser om minst fem veckors längd,
samt

att det förhöjda studiebidraget till elever
vid folkhögskolorna skall utgå med
ett belopp, som ligger nära det genomsnittliga
för yngre folkhögskoleelever,
250 kronor per månad».

I motionerna I: 801 och II: 984 hemställdes,
»att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t som sin mening ger till
känna att elever vid institut för ungdomsledarutbildning,
teologiska seminarier
etc. erhåller rätt till studiemedel
i enlighet med bestämmelserna för universitet
och högskolor m. fl. läroanstalter».

I motionerna I: 807 och II: 1003 hemställdes,

»att riksdagen vid sin behandling av
proposition nr 138 måtte besluta

I. att det förhöjda studiebidraget inom
studiehjälpens ram skall uppgå till 2 500
kronor per år;

II. att resebidrag skall utgå om färdvägen
är minst tio kilometer med de
förutsättningar i övrigt som anges i propositionen; III.

att de studiebidrag liksom studielån
som faller under studiehjälpsreglementet
skall vara värdebeständiga;

IV. att det i studiemedlen ingående
studiebidraget skall uppgå till 2 500 kronor
per år;

V. att i skrivelse till Kungl. Maj :t be -

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

gära skyndsam utredning av möjligheterna
att inom ramen för ett vanligt
återbetalningssystem tillgodose önskemålen
om längre återbetalningsperiod,
om hänsynstagande till låntagarens betalningsförmåga
samt om jämn periodisering
av återbetalningarna enligt vad
i motionen säges;

VI. att kostnader för räntor å studiehjälp
och studiemedel skall vara avdragsgilla
vid beskattningen;

VII. att studiemedlen likaväl som det
däri ingående studiebidraget skall vara
värdebeständiga;

VIII. att möjlighet att erhålla studiemedel
icke skall vara beroende av den
studerandes förmögenhet;

IX. att rätten till studiemedel icke
skall inskränkas genom stadgande om
maximiålder;

X. att 16 § 2 st. i studiemedelsförordningen
måtte få följande lydelse: »Likaså
må, om särskilda skäl äro därtill,
studiemedel utgå med högre belopp än
som följer av 9—12 och 14 §§;

XI. att till Studiebidrag m. in. för budgetåret
1964/65 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
382 000 000 kronor».

I motionerna I: SOS och II: 994 hemställdes,

»att riksdagen vid behandling av proposition
nr 138 måtte

1. besluta utforma bestämmelsen om
återbetalningsskyldighet enligt studiemedelsförordningen
(30 §) så att avgiftsdebiteringen
upphör, så snart den
återbetalningsskyldige erlagt ett sammanlagt
belopp, som motsvarar vad han
skulle erlagt, därest fråga varit om ett
penninglån löpande med villkor som
angives i 30 § i förslaget till studiemedelsförordning,

2. i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om förnyad utredning av möjligheterna
att anpassa återbetalningsskyldigheten
enligt studiemedelsförordningen efter
den aktuella betalningsförmågan, ej efter
den beskattningsbara inkomsten,

3. uttala att avdragsrätt vid beskatt -

ningen skall gälla för avgift enligt studiemedelsförordningen
samt i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om erforderligt
förslag i detta syfte till ändring i
skattelagstiftningen».

I motionerna I: 810 och II: 1002 hemställdes,

»A. att riksdagen vid behandling av
Kungl. Maj:ts proposition nr 138 måtte

1. besluta att resetillägg enligt studielijälpsreglementet
(11 §) skall utgå till
den studerande om denne är bosatt på
ett avstånd från skolan av minst fyra
kilometer fågelvägen eller sju kilometer
färdvägen samt att särskilt resebidrag
skall utgå enligt nu gällande regler till
elever vid folkhögskolekurser om minst
fem veckors längd;

2. besluta att reglerna för inkomstprövat
tillägg enligt studiehjälpsreglementet
(12 och 13 §§) utformas dels
så att en femtedel av förmögenhet, som
överstiger 40 000 kr., skall räknas som
inkomst, dels så att de tröskelproblem,
som vid vissa inkomstintervaller kan
inträffa till följd av de i propositionen
föreslagna inkomstprövningsreglerna,
löses på sätt som angivits i motionen;

3. i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om skyndsam utredning och förslag till
nästa års riksdag angående de handikappades
särskilda studieekonomiska
problem;

4. besluta sådan utformning av 26 §
i förslaget till studiehjälpsreglemente att
den mera generösa praxis som studiehjälpsnämnden
följt i fråga om inkomstprövade
studiehjälpsformer till fosterbarn
kommer att gälla även i fortsättningen; 5.

besluta att deltidsstuderande skall
i avvaktan på resultatet av pågående utredningsarbete
rörande vuxenutbildningen
övergångsvis erhålla studiehjälpsförmåner
enligt de i studielijälpsreglementet
angivna huvudgrunderna efter
evalveringsregler, som centrala studiehjälpsnämnden
må utfärda;

6. besluta att

a) i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Nr 27

om förnyad utredning om lämpliga
former för inordnande av korrespondensstuderande
i de studiesociala stödformerna,
samt

b) korrespondensstuderande tills vidare
skall vara berättigade till studiebidrag
enligt de för vuxenutbildningsbidragen
gällande grunderna;

7. uttala att det i den föreslagna studiemedelsförordningen
införda stadgandet
(7 §), att studiemedel ej må utan
särskilda skäl utgå efter det den studerande
fyllt fyrtio dr, må tillämpas
med hänsynstagande till betydelsen av
att samhället inte motverkar eller försvårar
omskolning och vidareutbildning; 8.

i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om skyndsam, förnyad utredning rörande
barntilläggens utformning i de fall
där modern bedriver studier;

9. besluta fastställa sådana regler för
inkomstprövningen i fråga om studiemedel
(11 § studiemedelsförordningen)
att makes inkomst skall beaktas med
en tredjedel av den del av nämnda inkomst,
som överstiger dubbla basbeloppet; 10.

besluta fastställa sådana regler
för förmögenhetsprövningen i fråga om
studiemedel att förmögenhet endast
skall beaktas med en femtedel av det
förmögenhetsbelopp som överstiger åtta
gånger basbeloppet (12 § studiemedelsförordningen)
;

B. att vederbörande utskott måtte utarbeta
de förslag till författningstext
som erfordras enligt yrkandena ovan».

I motionerna I: 811 och II: 995 hemställdes,

»att vid utdelning av studiemedel
icke någon hänsyn måtte tagas till den
sökandes makes inkomst eller förmögenhet
och att en ändring i förslaget
till studiemedelsförordning, vad gäller
paragraferna 11 och 12, och studiehjälpsreglemente,
vad gäller paragraferna
12, 14 och 20, måtte ske enligt
nedanstående förslag:

Studiesocialt stöd till studerande ungdom
Förslag
till

Studiemedelsförordning

11 §.

Det belopp som följer av 9 och 10 §§
minskas med två tredjedelar av den
del av den studerandes inkomst för
terminen, som överstiger fyrtio procent
av basbeloppet.

Såsom den studerandes inkomst
---anses icke såsom inkomst.

12 §.

Har den studerande — — — fyra
gånger basbeloppet.

Förslag

till

Studiehj älpsreglemente

12 §.

Till studiebidrag utgår inkomstprövat
tillägg, — — — beskattningsbar inkomst.

14 §.

Har den studerandes eller hans föräldrars
inkomst väsentligt minskat i
---skall utgå.

20 §.

Studerande, som är i behov av studiekredit,
må erhålla studielån.

Vid bedömande av behovet av studiekredit
skall beaktas den studerandes
ekonomiska förhållanden. Beträffande
studerande, som avses i 4 § första stycket,
skall hänsyn tagas jämväl till föräldrarnas
ekonomiska förhållanden.»

I motionerna I: 812 och II: 1004 hemställdes,

»att riksdagen vid behandling av
Kungl. Maj :ts proposition nr 138 måtte
besluta

att studiemedel må utgå för termin
även efter det att den studerande fyllt
40 år,

att studiehjälp och studiemedel må
utgå vid såväl heltids- som deltidsundervisning
omfattande minst 2 veckor,

att resebidrag må utgå för högst 8
resor per läsår i enlighet med gällande

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

bestämmelser om resebidrag till inackorderad
studerande, samt

att i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
att yrkesskolberedningen får i tilläggsdirektiv
att utreda vuxenutbildningens
former och organisation i hela dess
vidd».

I motionerna I: 813 och II: 997 hemställdes,

»att riksdagen måtte

1. med avslag å Kungl. Maj:ts förslag
till studiemedelsförordning i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte till innevarande års höstriksdag
framlägga förslag till studiemedelsförordning
med beaktande av de
yrkanden och riktlinjer vi framlagt i
denna motion;

2. a) med avslag å Kungl. Maj:ts förslag
om statlig lånegivning till studerande
å det postgymnasiala stadiet besluta,
att statlig kreditgaranti skall ställas
för studielån, som med gällande penningvärde
uppgår till 6 500 kr. per
läsår, utan prövning av den studerandes
eller i förekommande fall dennes
makes inkomst eller förmögenhet samt
i övrigt enligt de i motionen angivna
riktlinjerna,

b) avslå Kungl. Maj:ts förslag att
garantilånenämnden skall upphöra med
utgången av juni 1964;

3. med avslag å Kungl. Maj:ts förslag
om ett studiebidrag på 1 750 kr. besluta,
att till studerande å det postgymnasiala
stadiet skall utgå tentamenspremier,
motsvarande 1 000 kr. per normalstudieår,
utan prövning av den studerandes
eller dennes makes inkomst eller
förmögenhet samt i övrigt enligt de i
motionen angivna riktlinjerna;

4. a) besluta att avdrag för studiekostnader
skall medges i förhållande
till ett belopp, motsvarande 4 000 kr.
per normalstudieår, samt i övrigt enligt
de i motionen angivna riktlinjerna,

b) i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte till innevarande
års höstriksdag framlägga förslag
till sådana ändringar i skatteför -

fattningarna som må föranledas av bifall
till förslaget under 4. a);

5. besluta att ovan nämnda studieförmåner
skall kunna komma sådan svensk
medborgare till godo som bedriver studier
vid utländsk utbildningsanstalt;

6. a) till Studiebidrag m. m. för budgetåret
1964/65 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
339 000 000 kronor,

b) avslå Kungl. Maj:ts förslag att till
Studiemedelsf onden för budgetåret
1964/65 under statens utlåningsfonder
anvisa ett investeringsanslag av
89 000 000 kronor; samt

7. i övrigt beakta vad i denna motion
anförts».

I motionen II: 998 hemställdes,

»att riksdagen beslutar,
att studiebidragets grundbelopp skall
fastställas till 100 kronor per månad,
att förhöjda studiebidrag till studerande,
som uppnår 21 års ålder under
det kalenderår de påbörjar utbildning
vid gymnasier etc., skall utgå med 300
kronor per månad,

att till studerande i behov av inackordering
utgår ett inackorderingstillägg
med 200 kronor per månad,

att resetillägg utgår med belopp motsvarande
de verkliga kostnaderna,
att fria läroböcker och fri skolmateriel
skall ges åt elever i gymnasier och
andra skolor på motsvarande utbildningsnivå,

att studiemedel för postgymnasiala
studier utgår med maximum 7 500 kronor
per studieår, varav 3 500 kronor
per studieår i form av studiebidrag,
att lånen skall göras räntefria och
utan indexreglering, samt

att åldersgränsen för erhållande av
lån sättes till 16 år».

I motionen II: 999 hemställdes,

»att riksdagen vid behandling av proposition
nr 138 angående studiesocialt
stöd till studerande ungdom måtte
ge sin principiella anslutning till tan -

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Nr 27

ken på en allmän stipendiering eller
studielön, samt

uttala att ett genomförande av propositionens
förslag är att betrakta som
en etapp på studielönens förverkligande».

I motionen II: 1000 hemställdes,

»att riksdagen vidtar följande förändring
i propositionens förslag till
studiehjälpsreglemente:

20 § erhåller följande lydelse:

Studerande, som är i behov av studiekredit,
må erhålla studielån.

Beträffande studerande, som avses i
4 § första stycket, skall, om han ej är
gift, hänsyn tagas jämväl till föräldrarnas
ekonomiska förhållanden;

att i förslag till studiemedelsförordning
vidtas följande förändringar:

II och 12 §§ utgår.

15 § erhåller följande lydelse:

I studiemedel, till vilka den studerande
enligt 5—(14) §§ äger rätt, ingår
studiebidrag med åttahundrasjuttiofem
kronor; samt

att riksdagen medger överskridanden
av berörda anslag med belopp som
lagändringarna medför».

I motionen II: 1001 hemställdes,

»A. att riksdagen måtte besluta

1) att ortsavdrag för barn under 21
år skall medgivas vid beskattningen, i
den mån barnet ej åtnjuter egen inkomst
för vilken det taxeras, med 1 000
kr. för ettvart av de två första barnen
och med 1 500 kr. för varje följande
barn att tillämpas från och med beskattningsåret
1965,

2) att inackorderingsbidrag skall utgå
med 150 kr. per studiemånad,

3) att i stället för i propositionen
föreslaget generellt bidrag om 75 kr.
per studiemånad jämte inkomstprövat
å högst 75 kr. per studiemånad skall
utgå ett inkomstgraderat bidrag å högst

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

150 kr. avtrappat på sätt i motionen
angivits,

4) att avslå Kungl. Maj:ts förslag rörande
förhöjt studiebidrag för studerande
som uppnått 21 års ålder, samt

B. att vederbörande utskott måtte
utarbeta förslag till de författningsändringar
som erfordras vid bifall till mitt
förslag under A 1)».

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen med avslag å följande
motionsyrkanden, nämligen

1) första och tredje yrkandena i motionerna
1:798 och 11:983,

2) yrkandena i motionerna I: 800 och
II: 985,

3) yrkandena under I. och III. i motionerna
I: 807 och II: 1003,

4) yrkandena under A. 1 (andra delen),
2 (andra delen) och 4—6 i motionerna
I: 810 och II: 1002,

5) andra yrkandet i motionerna
I: 811 och II: 995,

6) andra—fjärde yrkandena i motionerna
I: 812 och II: 1004,

7) första—fjärde yrkandena i motionen
II: 998,

8) första yrkandet i motionen

II: 1000, samt

9) yrkandena under A. 2)—4) i motionen
II: 1001,

måtte — med förklaring att riksdagen
funnit vissa ändringar böra vidtagas i
det genom propositionen framlagda förslaget
till studiehjälpsreglemente — i
anledning av andra yrkandet i motionerna
I: 798 och II: 983, yrkandena under
II. och VI. i motionerna I: 807 och
II:1003 samt yrkandena under A. 1
(första delen) och 2 (första delen) i
motionerna I: 810 och II: 1002 för sin
del antaga nämnda förslag med de ändringarna
att 11, 12, 22 och 23 §§ i förslaget
erhölle följande såsom utskottets
förslag betecknade lydelse.

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

11 §.

Är den studerande bosatt på ett av- Är den studerande bosatt på ett avstånd
från skolan av minst sju kilome- stånd från skolan av minst sex kilome -

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

(Kungl. Maj:ts förslag)
ter fågelvägen eller tolv kilometer färdvägen,
utgår resetillägg efter de grunder
och med de belopp, som fastställas
av Konungen.

Konungen äger --------

Resetillägg utgår--------

(Utskottets förslag)

ter fågelvägen eller tio kilometer färdvägen,
utgår resetillägg efter de grunder
och med de belopp, som fastställas
av Konungen.

— äro uppfyllda.

— åtnjuter inackorderingstillägg.

12 §.

Till studiebidrag-------

överstiger den studerandes och hans
föräldrars sammanlagda förmögenhet
tjugotusen kronor, skall en femtedel av
det överskjutande beloppet, avrundat
till närmaste lägre fulla hundratal kronor,
jämställas med beskattningsbar inkomst.

— — tjugotusen kronor.

överstiger den studerandes och hans
föräldrars sammanlagda förmögenhet
trettiotusen kronor, skall en femtedel av
det överskjutande beloppet, avrundat
till närmaste lägre fulla hundratal kronor,
jämställas med beskattningsbar inkomst.

Är den--— —-----för föräldrarnas.

22 §.

Studielån löper---------statens utlåningsfonder.

Ränta, som belöper på amorteringsfri
tid, lägges till kapitalskulden.

23 §.

Studielån beviljas----------annan säkerhet.

Studielån skall-----—----första amorteringen.

Ränta, som belöper på amorteringsfri
tid, erlägges med lika stora annuiteter
under den i amorterings planen
fastställda amorteringstiden.

II. att riksdagen måtte — med förklaring
att riksdagen funnit viss ändring
böra vidtagas i det genom propositionen
framlagda förslaget till förordning
om förlängt barnbidrag — för sin del
antaga nämnda förslag med den ändringen
att 2. i övergångsbestämmelserna
erhölle i utskottets hemställan angiven
lydelse;

III. att riksdagen med avslag å följande
motionsyrkanden, nämligen

1) yrkandena under IV., V. och VII.
—X. i motionerna I: 807 och II: 1003,

2) yrkandet under 2. i motionerna
I: 808 och II: 994,

3) yrkandena i motionerna I: 809
och II: 996,

4) yrkandena under A. 8 och 9 i
motionerna I: 810 och II: 1002,

5) första yrkandet i motionerna
I: 811 och II: 995,

6) första yrkandet i motionerna
I: 812 och II: 1004,

7) yrkandena under 1, 2 a, 3 och 5
i motionerna I: 813 och II: 997,

8) sjätte—åttonde yrkandena i motionen
II: 998,

9) yrkandena i motionen II: 999, samt

10) andra yrkandet i motionen
II: 1000,

måtte — med förklaring att riksdagen
funnit vissa ändringar böra vidtagas i
det genom propositionen framlagda förslaget
till studiemedelsförordning —
med bifall till yrkandet under 1. i motionerna
I: 808 och II: 994 samt i anledning
av yrkandet under A. 10 i motionerna
I: 810 och II: 1002 för sin de]

Tisdagen den 2G maj 1964 fm.

Nr 27

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

antaga nämnda förslag med dels de änd- slag betecknade lydelse, dels ock att
ringarna att 12, 20, 27 och 30 §§ i förslå- 27 § i förslaget flyttades och erhölle sin
get erhölle följande såsom utskottets för- plats omedelbart före 30 §.

(Kungl. Maj:ts förslag)

12 §.

Har den studerande förmögenhet,
skall det belopp som följer av 9 och
10 §§ minskas, förutom med inkomst
enligt vad därom stadgas i 11 §, även
med en femtedel av den del av förmögenheten,
som överstiger fyra gånger
basbeloppet.

Är den--—-----— mai

(Utskottets förslag)

12 §.

Har den studerande förmögenhet,
skall det belopp som följer av 9 och
10 §§ minskas, förutom med inkomst
enligt vad därom stadgas i 11 §, med
en femtedel av den del av förmögenheten,
som överstiger sex gånger basbeloppet.

> förmögenhet.

20 §.

Avgiftsunderlaget utgör summan av
dels den återbetalningsskyldiges inkomst
eller, om denna ej uppgår till ett
basbelopp, detta belopp,

dels den del av hans förmögenhet
som överstiger fyra gånger basbeloppet.

Är den återbetalningsskyldige gift,
förhöjes den i första stycket nämnda
summan med hälften av
dels makens inkomst,
dels den del av makens förmögenhet
som överstiger fyra gånger basbeloppet.

Har den---------av

Avgiftsunderlag avrundas--—--

20 §.

Avgiftsunderlaget utgör summan av
dels den återbetalningsskyldiges inkomst
eller, om denna ej uppgår till ett
basbelopp, detta belopp,

dels den del av hans förmögenhet
som överstiger sex gånger basbeloppet.

Är den återbetalningsskyldige gift,
förhöjes den i första stycket nämnda
summan med hälften av
dels makens inkomst,
dels den del av makens förmögenhet
som överstiger sex gånger basbeloppet,
basbeloppet.

hundratal kronor.

27 §.

Återbetalningsskyldigheten upphör —

Även om så ej följer av första stycket,
skall återbetalningsskyldigheten
upphöra när avgift erlagts för åren till
och med det, under vilket den återbetalningsskyldige
fyller sextio fem är.

Avlider återbetalningsskyldig---

29 §.

-----— — — avgiften gällt.

Den återbetalningsskyldige är icke i
något fall pliktig att erlägga avgift för
år efter det, under vilket han fyller sextiofem
år.

------dödsfallet inträffat.

30 §.

Finnes någon, när hans återbetalningsskyldighet
upphör, hava betalat
mer än han skulle hava gjort, därest de
återbetalningspliktiga studiemedlen utgjort
ett lån, som vid varje tidpunkt
löpt med ränta motsvarande sextio
hundradelar av normalräntan för lån
från statens utlåningsfonder, skall det
överskjutande beloppet återbäras till
honom.

Vid jämförelsen enligt första stycket

30 §.

Även om så ej följer av 29 § upphör
återbetalningsskyldigheten, når den
återbetalningsskyldige i avgifter erlagt
ett belopp motsvarande vad han skulle
hava erlagt, därest de återbetalningspliktiga
studiemedlen utgjort ett räntebärande
lån, vilket skolat återbetalas
med lika stora annuiteter fördelade på
den tid under vilken avgifter erlagts.
Räntan skall därvid antagas hava uppgått
till sextio hundradelar av den vid

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

(Kungl. Maj:ts förslag)
med ett län skall antagas, att lånet skolat
återbetalas med lika stora annuiteter
fördelade på den tid under vilken
återbetalningen av studiemedlen ägt
rum.

IV. att riksdagen i anledning av yrkandet
under A. 3. i motionerna I: 810
och II: 1002 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t som sin mening giva till känna vad
utskottet anfört angående de handikappades
särskilda studieekonomiska problem; V.

att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t som sin mening giva till
känna vad utskottet anfört angående
resetillägg till inackorderade studerande,
för vilka färdvägen i avsevärd mån
överstege fågelvägen mellan hem och
skola;

VI. att riksdagen med bifall till yrkandet
under A. 7. i motionerna I: 810
och II: 1002 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t som sin mening giva till känna
vad utskottet anfört angående dispens
från den i 7 § studiemedelsförordningen
stadgade åldersgränsen;

VII. att riksdagen måtte — med avslag
å yrkandet under 2 b) i motionerna
I: 813 och II: 997 — besluta att studiehjälpsnämnden
och garantilånenämnden
skulle upphöra med utgången
av juni 1964;

VIII. att riksdagen måtte besluta att
i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag
från och med den 1 juli 1964 inrätta en
central myndighet för studiesociala åtgärder,
benämnd centrala studiehjälpsnämnden; IX.

att riksdagen måtte fastställa personalförteckning
för centrala studiehjälpsnämnden
och studiemedelsnämnderna,
att tillämpas fr. o. m. budgetåret
1964/65 i enlighet med Kungl. Maj:ts
förslag;

varje tidpunkt gällande normalräntan
för lån från statens utlåningsfonder.

Finnes vid tillämpningen av första
stycket den återbetalningsskyldige hava
erlagt mer i avgifter än han skulle hava
gjort om de återbetalningspliktiga studiemedlen
utgjort ett lån, skall det
överskjutande beloppet återbäras till
honom.

X. att riksdagen måtte godkänna i utskottets
hemställan intagen avlöningsstat
för centrala studiehjälpsnämnden
och studiemedelsnämnderna, att tilllämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret
1964/65;

XI. att riksdagen måtte till Centrala
studiehjälpsnämnden m. m.: Avlöningar
för budgetåret 1964/65 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
784 000 kronor;

XII. att riksdagen måtte till Centrala
studiehjälpsnämnden m. m.: Omkostnader
för budgetåret 1964/65 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 195 000 kronor;

XIII. att riksdagen måtte — med avslag
å yrkandet under XI. i motionerna
I: 807 och II: 1003 samt yrkandet
under 6 a) i motionerna 1:813 och
II: 997 — till Studiebidrag m. m. för
budgetåret 1964/65 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
356 000 000 kronor;

XIV. att riksdagen måtte till Naturastipendier
till studerande vid universiteten
m. fl. läroanstalter för budgetåret
1964/65 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 16 500 000
kronor;

XV. att riksdagen måtte till Statens
lånefond för universitetsstudier för budgetåret
1964/65 under statens utlåningsfonder
anvisa ett investeringsanslag av
5 000 000 kronor;

XVI. att riksdagen måtte till Allmänna
studielånefonden för budgetåret 1964/65
under statens utlåningsfonder anvisa ett
investeringsanslag av 34 000 000 kronor;

Tisdagen den 2G maj 1964 fm.

Nr 27

XVII. att riksdagen måtte — med avslag
å yrkandet under 6 b) i motionerna
I: 813 och II: 997 — till Studiemedelsfonden
för budgetåret 1964/65 under
statens utlåningsfonder anvisa ett
investeringsanslag av 89 000 000 kronor; XVIII,

att riksdagen måtte — med avslag
å yrkandena i motionen II: 569 —
till Kostnader för avskrivning av vissa
studielån med statlig kreditgaranti för
budgetåret 1964/65 anvisa ett förslagsanslag
av 10 500 000 kronor;

XIX. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att besluta om övergångsanordningar
och vidtaga de åtgärder i
övrigt som erfordrades för förslagens
genomförande;

XX. att följande motionsyrkanden,
nämligen

1) andra yrkandet i motionerna
I: 798 och II: 983,

2) yrkandena under II. och VI. i motionerna
I: 807 och II: 1003, samt

3) yrkandena under A. 1 (första delen),
2 (första delen), 3 och 10 i motionerna
I: 810 och II: 1002,

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet hemställt ovan
under I., III. och IV., icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt

XXI. att följande motionsyrkanden,
nämligen

1) yrkandet i motionerna I: 799 och
II: 982,

2) yrkandet i motionerna I: 801 och
II: 984,

vilka yrkanden avsåge avgränsningen
av det studiesociala stödet,

3) yrkandet i motionerna I: 749 och
II: 911,

4) femte yrkandet i motionen II: 998,
vilka yrkanden avsåge fria läroböcker
m. m.,

5) yrkandena i motionerna I: 556 och
II: 689,

6) yrkandet i motionerna 1:566 och
II: 670,

7) yrkandet under 3. i motionerna
I: 808 och II: 994,

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

8) yrkandet under 4. i motionerna
I: 813 och II: 997,

9) yrkandena i motionen II: 672, och

10) yrkandet under A. 1) i motionen
II: 1001,

vilka yrkanden avsåge skilda skattefrågor,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

I motiveringen anförde utskottet bl. a.
följande.

I ett tidigare avsnitt har behandlats
det i motionen II: 1001 framställda yrkandet
att begränsa de studiesociala
stödåtgärderna beträffande elever på
gymnasiestadiet till vissa inkomstprövade
bidrag för familjer med särskilt låga
inkomster. Detta yrkande har i motionen
sammanställts med ett yrkande som
rör barnfamiljernas beskattning. Motionären
har sålunda hemställt att riksdagen
måtte besluta att ortsavdrag för
barn under 21 år skall medgivas vid beskattningen
med 1 000 kronor för ett
vart av de två första barnen och med
1 500 kronor för varje ytterligare barn.

I de vid riksdagssessionens början
väckta motionerna 1:571 och 11:681,
vilka hänvisats till bevillningsutskottet,
har samma yrkande framställts med endast
den avvikelsen att yrkandet avser
ortsavdrag för barn under 16 år. I sitt
den 28 april 1964 dagtecknade betänkande
nr 35 hemställer bevillningsutskottet,
att ifrågavarande motionsyrkande
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd. Som motivering härför åberopar
bevillningsutskottet dels att det
av stats- och kommunfinansiella skäl
inte för närvarande är lämpligt att höja
ortsavdragen i enlighet med motionärernas
förslag, dels att det enligt bevillningsutskottets
mening bör anstå
med en höjning av ortsavdragen i avbidan
på resultatet av allmänna skatteberedningens
arbete.

Vad bevillningsutskottet sålunda anfört
äger enligt särskilda utskottets mening
giltighet jämväl för den del av föreliggande
yrkande i motionen II: 1001,

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

som går längre än det av bevillningsutskottet
behandlade motionsyrkandet.
Särskilda utskottet avstyrker på grund
härav motionen 11:1001 i denna del.

I motionerna I: 749 och II: 911 har
hemställts om en skyndsam utredning
och förslag om införande av fria läroböcker
och fri skolmateriel i gymnasier
m. fl. skolformer med motsvarande
utbildningsnivå. Ett yrkande av liknande
innebörd återkommer i motionen
II: 998.

Systemet med fria läroböcker och fri
studiemateriel är helt genomfört i
grundskolan. På gymnasiestudiet tillhandahålles
däremot eleverna fria läroböcker
och annan studiemateriel för
det fall vederbörande kommun ställt
medel till förfogande för sådant ändamål.
På ett flertal orter i landet har
kommunerna påtagit sig kostnader av
detta slag. Såsom framhålles i motionerna
I: 749 och II: 911 leder i många
fall de kommunala bestämmelserna för
utdelning av fri studiemateriel till att
olika regler får gälla för elever i skilda
skolor och även för elever i samma
skola, ett förhållande som naturligtvis
inte är helt tillfredsställande. Frågan
huruvida staten bör lämna bidrag till
kostnaderna för läroböcker och annan
studiemateriel på gymnasiestadiet bör
enligt utskottets mening övervägas i annat
sammanhang. Utskottet avstyrker
följaktligen motionsyrkandena.

Reservationer hade avgivits enligt
följande:

Vid I. i utskottets hemställan

A. (avser krav i fråga om uppförande
och ordning för erhållande av studiehjälp) av

fru Hamrin-Thorell, fröken Ljungberg
samt herrar Wallmark, Björkman
och Nordstrandh, vilka ansett att utskottet
bort hemställa att 29 § studiehjälpsreglementet
måtte erhålla följande
lydelse:

29 §.

Har någon — — — genast återkrävas.

Avbryter någon — — — efter avbrottet.

Studerande, som förvisats eller avvikit
från läroanstalt, erhåller icke någon
studiehjälp för vecka under vilken han
av sådan anledning varit borta från undervisningen.

B. (avser frågan om värdebeständighet
av förmånerna inom studiehjälpssystemet) av

herrar Thorsten Larsson och Gustavsson
i Alvesta, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen i anledning av yrkandet
under III. i motionerna I: 807 och
11:1003 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om skyndsam utredning
och förslag angående värdebeständighet
av förmånerna inom studiehjälpssystemet; C.

(avser bidrag till inackorderade
elevers hemresor)

av herr Stefanson, fru Hamrin-Thorell
samt herrar Thorsten Larsson,
Larsson i Umeå, Gustavsson i Alvesta
och Källstad, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen i anledning av det tredje
yrkandet i motionerna 1:812 och
II: 1004 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om förslag till nästa års
riksdag om sådan ändring av studiehjälpsreglementet
att inackorderade
elever erhölle bidrag till resor mellan
hemorten och skolan;

D. (avser det inkomstprövade tillägget) av

herr Stefanson, fru Hamrin-Thorell
samt herrar Larsson i Umeå och Källstad,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen i anledning av yrkandet
under A 2. (andra delen) i motionerna
1:810 och 11:1002 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t som sin mening
giva till känna vad reservanterna an -

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Nr 27

fört angående det inkomstprövade tilllägget
i studiehjälpssystemet;

E. (avser fosterbarns studiehjälpsförmåner) av

herr Stefanson, fru Ilamrin-Thorell
samt herrar Larsson i Umeå och
Källstad, vilka ansett, att utskottet med
bifall till yrkandet under A 4. i motionerna
1:810 och 11:1002 hort hemställa,
att 26 § studiehjälpsreglementet
måtte erhålla följande lydelse:

26 §.

Vad i detta reglemente är stadgat om
föräldrar skall, när fråga är om adoptivbarn,
i stället gälla adoptivföräldrarna.

Har make---från vårdnaden.

F. (avser förhöjt studiebidrag)

1) av herrar Thorslen Larsson och
Gustavsson i Alvesta, vilka ansett att
utskottet i anledning av det fjärde yrkandet
i motionerna I: 800 och II: 985,
yrkandet under I. i motionerna I: 807
och 11:1003 samt det andra yrkandet
i motionen II: 998 bort hemställa, att
18 § studiehjälpsreglementet måtte erhålla
följande lydelse:

18 §.

Förhöjt studiebidrag utgår med tvåhundrafemtio
kronor i månaden.

2) av herr Stefanson, fru HamrinThorell
samt herrar Larsson i Umeå
och Källstad, vilka ansett att utskottet
i anledning av det fjärde yrkandet i motionerna
I: 800 och II: 985, yrkandet
under I. i motionerna I: 807 och II: 1003
samt det andra yrkandet i motionen
11:998 bort hemställa, att 18 § studiehjälpsreglementet
måtte erhålla följande
lydelse:

18 §.

Förhöjt studiebidrag utgår med tvåhundra
kronor i månaden.

Vid m. i utskottets hemställan

G. (avser förslaget till studiemedels''
förordning i dess helhet)

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

av fröken Ljungberg samt herrar
Wallmark, Björkman och Nordstrandti,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen, med avslag å Kungl.
Maj:ts förslag till studiemedelsförordning,

A. måtte med bifall till motionerna
I: 813 och II: 997 samt med avslag å
följande motionsyrkanden, nämligen

1) yrkandena under IV, V, VII och
X i motionerna I: 807 och II: 1003,

2) yrkandet under 2 i motionerna
1:808 och 11:994,

3) yrkandena 2—4 i motionerna
I: 809 och II: 996,

4) yrkandena under A. 7—10 i motionerna
1:810 och 11:1002,

5) sjätte—åttonde yrkandena i motionen
II: 998,

6) yrkandet i motionen 11:999 samt

7) andra yrkandet i motionen
II: 1000, såvitt nu var i fråga,

i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte till innevarande
års höstriksdag framlägga förslag till
studiemedelsförordning med beaktande
av de yrkanden och riktlinjer, som reservanterna
framlagt;

B. måtte med bifall till motionerna
I: 813 och II: 997 beträffande långivning
till studerande å det postgymnasiala
stadiet besluta, att statlig kreditgaranti
skulle ställas för studielån, som
med gällande penningvärde uppginge
till högst 6 500 kronor per läsår, utan
prövning av den studerandes eller i
förekommande fall dennes makes inkomst
eller förmögenhet samt i övrigt
enligt de av reservanterna förordade
riktlinjerna;

C. måtte med bifall till motionerna
I: 813 och II: 997 besluta, att till studerande
å det postgymnasiala stadiet
skulle utgå examens- eller tentamenspremier
utan prövning av den studerandes
eller dennes makes inkomst eller
förmögenhet samt i övrigt enligt de
av reservanterna förordade riktlinjerna;

D. måtte med bifall till motionerna
1:813 och 11:997 besluta, att ovan

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

nämnda studieförmåner skulle kunna
komma sådana svenska medborgare till
godo, som bedreve studier vid utländsk
utbildningsanstalt;

H. (avser barntillägg)

av herr Stefanson, fru Hamrin-Thorell
samt herrar Larsson i Umeå och
Källstad, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen i anledning av yrkandet
under A 8. i motionerna I: 810 och
II: 1002 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om skyndsam utredning
och förslag rörande ett förbättrat studiestöd
åt studerande mödrar;

J. (avser behovsprövning med hänsyn
till makes inkomst)

av herr Stefanson, fru Hamrin-Thorell
samt herrar Larsson i Umeå och
Källstad, vilka ansett att utskottet med
bifall till yrkandet under A 9. i motionerna
I: 810 och II: 1002 bort hemställa,
att 11 § studiemedelsförordningen måtte
erhålla följande lydelse:

11 §.

Det belopp som följer av 9 och 10 §§
minskas med två tredjedelar av den del
av den studerandes inkomst för terminen,
som överstiger fyrtio procent av
basbeloppet, samt, om den studerande
är gift och sammanbor med maken, därjämte
med en tredjedel av den del av
makens inkomst för terminen, som
överstiger tvåhundra procent av basbeloppet.

Såsom den---såsom inkomst.

Vad i---makes inkomst.

K. (avser studiebidraget inom studiemedelssystemet) 1)

av herr Stefanson, fru HamrinThorell
samt herrar Larsson i Umeå och
Källstad, vilka ansett att utskottet i anledning
av yrkandet under IV. i motionerna
I: 807 och II: 1003 samt det sjätte
yrkandet (andra ledet) i motionen
11:998 bort hemställa, att 15 § studiemedelsförordningen
måtte erhålla följande
lydelse:

15 §.

I studiemedel, till vilka den studerande
enligt 5—14 §§ äger rätt, ingår
studiebidrag med följande belopp, nämligen,

a) om han är berättigad till studiemedel
motsvarande minst sjuttio procent
av basbeloppet, ettusen kronor eller,

b) om han är berättigad till studiemedel
med lägre belopp, så stor del av
ettusen kronor, som svarar mot förhållandet
mellan det belopp vartill han
är berättigad och sjuttio procent av
basbeloppet.

Utgående studiemedel —--hand

studiebidrag.

2) av herrar Thorsten Larsson och
Gustavsson i Alvesta, vilka ansett, att
utskottet med bifall till yrkandena under
IV. och VII. i motionerna 1:807
och II: 1003 samt i anledning av det
sjätte yrkandet (andra ledet) i motionen
11:998 bort hemställa, att 15 §
studiemedelsförordningen måtte erhålla
följande lydelse:

15 §.

I studiemedel, till vilka den studerande
enligt 5—14 §§ äger rätt, ingår
studiebidrag med tjugofem procent av
basbeloppet.

År den studerande berättigad till
studiemedel med mindre än sjuttio procent
av basbeloppet, utgör studiebidraget
dock endast så stor del av nämnda
procenttal, som svarar mot förhållandet
mellan de studiemedel vartill han
är berättigad och sjuttio procent av
basbeloppet.

I förekommande fall avrundas studiebidrag
till närmast jämna krontal.

Utgående studiemedel —---hand

studiebidrag.

L. (avser möjligheten att efter särskild
prövning bevilja studiemedel utöver
vad som följer av de generella
reglerna)

av fru Hamrin-Thorell samt herrar

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Nr 27

Thorstcn Larsson och Gustavsson i
Alvesta, utan angivet yrkande;

Vid VA., IX., X., XI., XII. i utskottets

hemställan

M. av fröken Ljungberg samt herrar
Wallmark, Björkman och Nordstrandh,
utan angivna yrkanden;

Vid XIII. i utskottets hemställan

N. av herrar Thorsten Larsson och
Gustavsson i Alvesta, vilka under hänvisning
till reservationerna F. 1) och
K. 2) ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte — med avslag å
yrkandet under 6 a) i motionerna I: 813
och II: 997 samt i anledning av yrkandet
under XI. i motionerna I: 807 och
II: 1003 — till Studiebidrag m. m. för
budgetåret 1964/65 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
380 500 000 kronor;

O. av fröken Ljungberg samt herrar
Wallmark, Björkman och Nordstrandh,
utan angivet yrkande;

Vid XVII. i utskottets hemställan

P. av fröken Ljungberg samt herrar
Wallmark, Björkman och Nordstrandh,
utan angivet yrkande;

Vid XXI. i utskottets hemställan

Q. (avser det studiesociala systemets
avgränsning)

av herr Stefanson, fru Hamrin-Thorell,
fröken Ljungberg samt herrar
Thorsten Larsson, Wallmark, Larsson i
Umeå, Björkman, Gustavsson i Alvesta,
Källstad och Nordstrandh, vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen i anledning av yrkandet
i motionerna 1:801 och 11:984 måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utredning och förslag i syfte att elever
vid de fria kristna samfundens teologiska
seminarier och liknande läroanstalter
erhölle rätt till studiemedel enligt
studiemedelsförordningen;

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

R. ( avser det studiesociala systemets
avgränsning)

av herr Stefanson, fru Ilamrin-Thorell,
fröken Ljungberg samt herrar
Thorsten Larsson, Wallmark, Larsson i
Umeå, Björkman, Gustavsson i Alvesta,
Källstad och Nordstrandh, vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till yrkandet
i motionerna I: 799 och II: 982
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t som
sin mening ge till känna att elever vid
diakonissanstalter skulle äga rätt till
studiemedel enligt studiemedelsförordningen
under hela sin studietid;

S. (avser avdragsrätt vid beskattningen
för periodiskt understöd till studerande) 1)

av herrar Thorsten Larsson och
Gustavsson i Alvesta, vilka ansett att
utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till yrkandet
i motionerna 1:566 och 11:670 måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utredning och förslag angående avdragsrätt
vid beskattningen för periodiskt
understöd till studerande i enlighet
med vad reservanterna anfört;

2) av fröken Ljungberg samt herrar
Wallmark, Björkman och Nordstrandh
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till yrkandet
i motionerna 1:556 och 11:689 måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om skyndsamt förslag till sådana ändringar
i skatteförfattningarna att avdrag
för periodiskt understöd till studerande
medgåves vid beskattningen;

3) av herr Stefanson, fru HamrinThorell
samt herrar Larsson i Umeå
och Källstad, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
yrkandena i motionerna I: 556 och
II: 689 samt I: 566 och II: 670 i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om utredning
och förslag om avdragsrätt vid
beskattningen för periodiskt understöd
till studerande;

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

T. (avser avdragsrätt vid beskattningen
för studiekostnader)

1) av herr Stefanson, fru Hamrin-Thorell
samt herrar Larsson i Umeå och
Källstad, vilka under hänvisning till
sin under reservation S 3) intagna motivering
ansett, att utskottet bort hemställa,

att riksdagen i anledning av motionen
II: 672, yrkandet under 3. i motionerna
1:808 och 11:994 samt yrkandet
under 4. i motionerna I: 813 och II: 997
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om utredning och förslag angående
studiekostnadernas behandling i beskattningshänseende
;

2) av fröken Ljungberg samt herrar
Wallmark, Björkman och Nordstrandh,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till yrkandet
under 4. i motionerna I: 813 och II:
997 samt i anledning av motionen
11:672 måtte besluta att avdrag skulle
medges för studiekostnader till ett belopp,
motsvarande 4 000 kronor per
normalstudieår i enlighet med vad reservanterna
anfört ävensom i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om förslag
till innevarande års höstriksdag rörande
sådana ändringar i skatteförfattningarna
som föranleddes härav;

U. (avser ortsavdrag för barn under
21 år)

av fröken Ljungberg samt herrar
Wallmark, Björkman och Nordstrandh,
vilka ansett att det ovan intagna avsnitt
av utskottets yttrande, som börjar med
orden »I ett» och slutar med orden
»denna del», bort ersättas med text av
följande lydelse:

»I motionen II: 1001 har bl. a. framförts
yrkande om införande av barnavdrag
vid beskattningen. Enligt motionen
bör avdrag medges intill dess barnet
fyllt 21 år, såvida barnet ej taxeras
för egen inkomst. Motsvarande yrkande
ehuru med annan åldersgräns
har framförts i de vid riksdagssessionens
början väckta motionerna I: 571

och II: 681, vilka hänvisats till bevillningsutskottet
och i detta utskotts betänkande
nr 35 blivit avstyrkta. Enligt
vad särskilda utskottet inhämtat är
nämnda betänkande avsett att behandlas
i riksdagen innan det här aktuella
utlåtandet kommer på riksdagens bord.
Utskottet finner sig på grund härav förhindrat
att tillstyrka bifall till motionen
men vill dock nedan ge tillkänna
sin principiella uppfattning i frågan.

Makar med barn har obestridligen
högre levnadskostnader än barnlösa makar,
liksom makar med flera barn har
högre levnadskostnader än makar med
få barn. Skillnaden utjämnas i någon
mån genom barnbidragen men blir inte
på långt när eliminerad. På grund härav
har makar med barn lägre skatteförmåga
än barnlösa makar och makar
med många barn lägre skatteförmåga
än makar med få barn.

Till en beskattning enligt skatteförmågeprincipen
hör ortsavdrag. Dessa
är avsedda att från beskattning undanta
den del av inkomsten som åtgår till
de mest elementära levnadskostnaderna
—• mat, husrum m. m. — och som
sålunda saknar varje skattekraft. Ortsavdraget
är nu för ensamstående 2 250
kronor och för äkta makar dubbelt så
högt eller 4 500 kronor. I motsats till
vad fallet är i de flesta med Sverige
jämförbara länder förekommer emellertid
i vårt land inget ortsavdrag för
barn, vilket för barnfamiljerna innebär
att den del av deras inkomst som är
oundgängligen nödvändig för barnets
underhåll och därmed saknar skattekraft
blir beskattad. Från skattesynpunkt
är denna inkomstdel att betrakta
som obefintlig, och barnfamiljerna får
sålunda deltaga i repartiseringen av de
gemensamma samhällsutgifterna efter
ogynnsammare grunder än andra skattskyldiga.
Att märka är att merbelastningen
på grund av frånvaron av barnavdrag
drabbar barnfamiljerna hårdare
ju lägre inkomsten är och ju fler barnen
är. Beskattningen av barnfamil -

Tisdagen den 2G maj 1904 fm.

Nr 27

jerna står alltså för närvarande i omvänd
proportion till skatteförmågan.

Ett införande av barnavdrag är därför
enligt utskottets uppfattning i och
för sig högst motiverat.»;

V. (avser fria läroböcker m. m.)

av fröken Ljungberg samt herrar
Wallmark, Björkman och Nordstrandh,
vilka ansett att det ovan intagna avsnitt
av utskottets yttrande, som börjar med
orden »I motionerna» och slutar med
orden »följaktligen motionsyrkandena»
bort ersättas med text av följande lydelse: »I

motionerna I: 749 och II: 911 har
hemställts om en skyndsam utredning
och förslag om införande av fria läroböcker
och fri skolmateriel i gymnasier
m. fl. skolformer med motsvarande
utbildningsnivå. Ett yrkande av samma
innebörd återkommer i motionen
II: 998.

Systemet med fria läroböcker och fri
studiemateriel är helt genomfört i
grundskolan. På gymnasiestadiet tillhandahålles
däremot eleverna fria läroböcker
och annat studiematerial för
det fall vederbörande kommun ställt
medel till förfogande för sådant ändamål.
På ett flertal orter i landet har
kommunerna påtagit sig kostnader av
detta slag. Frågan huruvida staten bör
inskrida och lämna bidrag helt eller
delvis till kostnaderna för läroböcker
och annat studiematerial på gymnasiestadiet
bör enligt utskottets mening
övervägas i annat sammanhang. Utskottet
avstyrker följaktligen motionsyrkandena.
»

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Låt mig först med ett
par ord erinra om den utveckling som
hittills ägt rum på det studiesociala
området. Denna utveckling har kännetecknats
av punktreformer som genom -

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

förts allteftersom de erforderliga resurserna
kunnat anskaffas. I läroverken
fick genom beslut 1945 elever som saknade
utbildningsmöjligheter i hemorten
bidrag till inackordering eller dagliga
resor mellan hemmet och skolan. 1957
infördes för alla elever under 18 år de
allmänna studiebidragen.

Studenter vid universitet och högskolor
bar etappvis fått alltmer vidgade
stipendie- och lånemöjligheter. 1950
fattades — efter förslag av den s. k. studentsociala
utredningen — ett principbeslut
om sådan ökning av stipendieanslagen
att 26 procent av de nyinskrivna
kunde få naturastipendier. Målet
framstod då som ambitiöst, och det
dröjde flera år innan det kunde uppnås.
Senare har anslagen ökat, så att numera
över 40 procent av de nyinskrivna studenterna
får stipendier. Studielånen har
genom riksdagsbeslut 1961 förknippats
med en subvention i form av avskrivning
med en fjärdedel av lånen vid
första amorteringstillfället.

Beträffande lärar- och fackutbildningsanstalternas
elever har fattats beslut
som innebär, att de får studiehjälp
i form av lån och stipendier men på
mindre frikostiga villkor än universitetens
och högskolornas elever.

Den utveckling som jag här bara kunnat
antyda innefattar i och för sig en
imponerande upprustning. Vid ett undervisningsministermöte
i London i
april i år hade jag tillfälle att konstatera,
att de studiesociala stödåtgärderna
i vårt land redan nu, alltså före dagens
beslut, väl tål en internationell jämförelse.

I vissa stycken har emellertid den nuvarande
ordningen kommit att framstå
som bristfällig. Metoden med punktreformer
har lett till omotiverade olikheter
i studiestödet vid olika utbildningslinjer.
Även erfarenheterna från administrationen
av det nuvarande systemet
visar att det finns behov av en rationalisering.

Det nya studisociala system, som kam -

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

maren nu skall besluta om, har föregåtts
av noggranna undersökningar av
rekryteringen till högre utbildning och
av andra förhållanden av betydelse för
en bedömning av reformbehovet. Resultatet
har blivit ett i princip enhetligt
system med kraftigt förbättrade förmåner
framför allt för gymnasister och yrkesskolelever
och elever vid lärar- och
fackutbildningsanstalter.

Enhetlighetstanken har visserligen
inte kunnat föras ut i sina yttersta konsekvenser.
Av praktiska skäl har det
varit nödvändigt att ha vissa regler för
gymnasister, yrkesskoleelever och folkhögskoleelever
och andra regler för studerande
vid universitet och högskolor
samt lärar- och fackutbildningsanstalter.
Sinsemellan binds emellertid de
båda regelkomplexen samman av fasta
band. De skillnader som finns har genomgående
en studieekonomisk motivering.

Principiellt betydelsefullt är att förmånerna
i det nya systemet — till skillnad
från studiehjälpens allmänna studiebidrag
och de nuvarande stipendierna
till universitetsstuderande — skall
utgå under hela studietiden.

De studiesociala förmånerna blir i
fortsättningen endast i begränsad omfattning
beroende av en inkomst- eller
behovsprövning. Studerande vid universitet
och högskolor samt lärar- och
fackutbildningsanstalter skall i studiesocialt
hänseende behandlas såsom vuxna,
vilket för deras vidkommande innebär
att förmånerna inte i något fall skall
vara avhängiga av föräldrarnas ekonomiska
förhållanden.

Det är, herr talman, med glädje jag
konstaterar att ett enigt utskott står
bakom hela denna uppläggning av det
studiesociala systemet. Visserligen har i
utskottet skilda meningar framträtt i
fråga om den lämpliga utformningen av
reglerna för förmåner till studerande
vid universitet och andra postgymnasiala
utbildningslinjer. Även i denna del
finns det dock anledning att räkna med

att regeringsförslaget skall få stor anslutning
i kamrarna.

Det kommer att betyda mycket för reformens
genomförande om den, som jag
tror och livligt hoppas, redan från början
får en fast förankring i en stor riksdagsmajoritet.

Jag skall självfallet inte ta kammarens
tid i anspråk med en redogörelse för det
nya studiesociala systemet. Endast ett
exempel på innebörden för den enskilde
av de mer än fördubblade anslagen på
driftbudgeten till studiesociala ändamål
vill jag anföra.

En gymnasist, som måste inackordera
sig på studieorten, får enligt de nya reglerna,
om hans föräldrar har inkomster
mellan 15 000 och 20 000 kronor om året,
studiebidrag och tillägg med sammanlagt
225 kronor i månaden. I dag utgår
55 och i enstaka fall upp till 140 kronor
i månaden.

Om han efter studentexamen fortsätter
sina studier exempelvis vid en humanistisk
fakultet för att ta en fil. mag.-examen, får han dels studiebidrag med
1 750 kronor om året, dels återbetalningspliktiga
studiemedel med i dagens
penningvärde högst cirka 5 000 kronor
om året. En femårig studietid — det
normala vid praktiskt taget all yrkesutbildning
vid universitet — resulterar,
om man utnyttjar förmånerna till maximum,
i en skuldsättning på cirka 25 000
kronor, vilket belopp normalt skall
amorteras med cirka 100 kronor i månaden.
Skulle han bli sjuk eller av någon
anledning inte kunna nyttiggöra sin utbildning,
får han betalningsanstånd,
eventuellt befrielse från återbetalningsskyldighet.
Han löper med andra ord
ingen som helst risk. Detta gäller inte
bara sjukdom utan över huvud taget
ett misslyckande av någon anledning
för individen — arbetslöshet, ja, kanske
t. o. m. inkompetens. Har han inte betalningsförmåga
får han anstånd eller,
som jag sade, eventuell befrielse.

Det har från student- och akademikerhåll
framkastats påståenden om att

Tisdagen den 2G maj 1964 fm.

Nr 27

regeringens förslag skulle innebära en
studiesocial nedrustning. Jag måste,
herr talman, bekänna att jag blev överraskad
och närmast chockerad av dessa
påståenden. För mig är det uppenbart
att det nya studiesociala systemet
är en djärv och storslagen reform på
sitt område. Ingen av oss här i kammaren
skulle under sina studieår ha vågat
drömma om att samhället inom en överskådlig
framtid skulle komma att bjuda
alla studerande, oavsett om de kom
från fattiga eller rika hem, så frikostiga
ekonomiska studievillkor som nu sker.
Vid det undervisningsministermöte i
London, som jag nyss nämnde i annat
sammanhang, redogjorde vi från svensk
sida för huvuddragen i det nu föreliggande
förslaget, och det var ingen tvekan
om att vår redogörelse inte bara
imponerade utan också väckte åhörarnas
avund. När systemet har genomförts,
kommer Sverige på det studiesociala
området att ha en obestridd tätplats
bland Europas demokratier.

Jag har för min del så småningom blivit
övertygad om att kritiken och beskyllningarna
för nedrustning väsentligt
bottnar i bristande realism och missförstånd
rörande innebörden av de nya
reglerna.

Bristande realism är det onekligen
när krav framställs om studiebidrag till
studenterna på 3 750 kronor om året.
Att tillfredsställa sådana krav skulle,
om man inte vill behålla den nuvarande
kategoriklyvningen och gynna studenter
framför andra, betyda att anslagen till
studiesociala ändamål nu med ens måste
fyrdubblas.

Ett missförstånd å andra sidan är det
uppenbarligen fråga om när man från
student- och akademikerhåll gör gällande,
att studiemedelsystemet för universitetsstuderande
och andra vid postgymnasiala
utbildningslinjer innebär ett
äventyrligt experiment med värdefasta
lån. Det har sagts många gånger förut i
debatten, och jag upprepar det här ännu
en gång, att den indexreglering av åter -

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

betalningen av studiemedel som föreslagits
inte i något fall kan ge ett ekonomiskt
ofördelaktigt slutresultat för den
återbetalningsskyldige. Indexregleringen
är ingenting annat än en metod för
att tillmötesgå studentönskemål om en
jämn fördelning i tiden av återbetalningarna.

Riktpunkterna för de nya reglerna
om studiemedel till universitetsstuderande
m. fl. har varit dels att genom
lämpligt avvägda .studiebidrag begränsa
behovet av skuldsättning, dels att genom
frikostiga återbetalningsvillkor ge den
enskilde garantier för att han inte skall
behöva bli nedtyngd av sin betalningsskyldighet,
om han av någon anledning
— jag har redan tidigare exemplifierat
detta — skulle få dålig återbetalningsförmåga
efter studiernas avslutande. Jag
tror att utskottet träffat rätt när det i
sitt utlåtande säger, att regeringsförslagets
genomförande sannolikt kommer
att medföra att skuldsättning i samband
med långvarig och kostnadskrävande
utbildning upphör att vara ett
socialt problem.

På ett område som det studiesociala
är det givet, att det alltid finns rum för
divergerande synpunkter och önskemål
om ytterligare förbättringar. Några av
dessa önskemål har blivit tillgodosedda
i utskottets utlåtande.

Jag tror att vi därmed har nått gränsen
för vad vi för närvarande kan kosta
på oss. Utskottet har, enligt min mening
på goda grunder, avböjt i och för
sig förståeliga önskemål om något högre
studiebidrag för vissa kategorier än
regeringen föreslagit och om indexreglering
av studiebidragen.

Det har redan nämnts, att rätten till
studiemedel för finansiering av universitets-
och högskolestudier inte skall vara
beroende av föräldrarnas ekonomika
situation. Däremot skall även i det
nya systemet en behovsprövning ske
med hänsyn till egen och makes inkomst.
Denna behovsprövning är emellertid
ytterst liberal. Jag har svårt att

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

förstå att några reservanter i utskottet
känt behov av en uppmjukning av reglerna
om behovsprövning, så att en
studerande som är gift skall kunna få
studiemedel även om han tillsammans
med sin make förfogar över en inkomst
av inemot 30 000 kronor om året. Det
är onekligen, ärade kammarledamöter,
inkomstgränsen, vilka i varje fall för
mig och jag föreställer mig även för
andra förefaller vara höga och tillfredsställande.

Det nuvarande statliga studiestödet
har vissa yttergränser. Det har inte ansetts
möjligt att ge studiesociala förmåner
för studier inom all slags utbildningsverksamhet,
oavsett studiernas omfattning
och utbildningsverksamhetens
beskaffenhet. Att dra den yttre gränsen
för studiestödet efter en prövning i enskilda
fall av utbildningens värde har
varken ansetts lämpligt eller möjligt.
Den allmänt erkända principen har varit,
att studiesociala förmåner ges endast
för studier vid utbildningslinjer
som står under statlig kontroll eller är
statsunderstödda.

Jag är för min del helt ense med utskottsmajoriteten
om att denna princip
måste upprätthållas även i det nya systemet.
De reservanter, som yrkat på
undantag från principen till förmån för
diakonissanstalternas elever och vissa
andra kategorier av studerande, har enligt
min uppfattning tagit något för lätt
på den här berörda frågan. Man kan inte
utan oöverskådliga konsekvenser slå
sönder den nuvarande principen för
gränsdragningen, såvida man inte samtidigt
ersätter den med en annan, användbar
princip. I fråga om vilken ny
gränsdragningsprincip som bör tillämpas
är emellertid reservanterna utskottsmajoriteten
svaret skyldiga.

I marginalen på det nya studiesociala
systemet ligger frågorna om avskrivning
av studieskulder och avdragsrätt
vid beskattningen.

Förmånen av en 25-procentig avskrivning
av studieskulder vid första amor -

teringstillfället infördes 1961 som ett
provisorium i avbidan på det då pågående
studiesociala utredningsarbetet.
Till väsentlig del var syftet med förmånen
att i efterhand ge ett stöd åt dem
som bedrivit sina studier och skuldsatt
sig i en tid då universitetens och högskolornas
stipendieanslag var betydligt
mindre än nu.

Det är alldeles klart att den 25-procentiga
avskrivningen gjort god tjänst
— det erkänner jag gärna — som ett
övergångsarrangemang. Lika klart är
emellertid att den inte har någon plats
i det nya, kraftigt upprustade studiesociala
systemet. I det nya systemet förverkligas
den riktiga tanken, att samhällets
subventioner till de studerande
främst skall lämnas under studietiden
i form av direkta bidrag.

Samma skäl som kan anföras mot bibehållandet
av den 25-procentiga avskrivningen
kan åberopas även gentemot
kraven på avdragsrätt för studiekostnader
vid beskattningen. Skatteavdraget
är enligt min bestämda uppfattning
ett betydligt sämre studiesocialt
instrument än den 25-procentiga avskrivningen,
eftersom avdragsrätten —
det ligger i sakens natur —- måste gynna
studerande som senare i livet får
höga inkomster framför andra studerande.

Herr talman! Det är ett betydelsefullt
beslut som kammaren skall fatta i dag,
femtio år efter det att riksdagen första
gången hade att behandla en studiesocial
fråga i anslutning till en motion
vid 1914 års riksdag av herr Erik Palmstierna.
Såsom framgått av det jag här
sagt är det min förhoppning, att dagens
beslut skall kunna fattas med en stor
majoritet som tryggar den studiesociala
reformens smidiga genomförande.

Vi är väl alla här i kammaren ense
om att vi med denna reform tar ytterligare
ett stort steg på vägen mot en
demokratisering av utbildningen. Samtidigt
anser jag att vi inte bör känna oss
alltför belåtna med oss själva och slå

Tisdagen den 20 maj 1964 fm.

Nr 27

oss till ro med vad som nu uträttats.
De studiesociala frågorna bör även i
fortsättningen stå på dagordningen, och
redan nu skymtar förbättringar som bör
genomföras i en framtid. Jag tänker då
bl. a. på behovet av en omprövning av
de studiesociala förmånerna inom vuxenutbildningen.
Denna fråga bör tas upp
så snart pågående utredningsarbete om
vuxenutbildningens framtid avslutats.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Då den nya frågetimmen
hade premiär i första kammaren
den 21 april i år svarade statsministern
på frågor från oppositionen, att regeringen
var fullt medveten om att propositionsavlämnandet
inte skett på ett
tidsmässigt tillfredsställande sätt.

År efter år har vi hört att en bättring
skall åstadkommas, men det har inte
blivit så, snarare tvärtom. De minimiregler
för propositionsavlämnande som
finns i riksdagsordningen tål inte något
överskridande, om riksdagen skall ha
möjlighet att göra den grundliga granskning
som författningen förutsätter.

Statsministern framhöll även i den
nyss nämnda debatten i första kammaren,
att också regeringen vill att riksdagen
skall kunna granska regeringsförslagen
»under så lugna förhållanden
som möjligt». Vi förstår, sade statsministern,
att det många gånger är praktiskt
taget omöjligt att nå det resultatet.
Däri har statsministern obestridligen
rätt.

Den proposition om stöd till den
studerande ungdom, som det nu föreliggande
utlåtandet från särskilda utskottet
gäller, hör till kategorien försenade
propositioner. Enligt den förteckning
över väntade propositioner som vi erhöll
i januari avsågs propositionen att
bli framlagd den 20 mars. Remisstiden
för utredningens förslag utgick emellertid
den 15 mars. Det skulle ha sett allt -

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

för illa ut att lägga fram propositionen
endast några dagar senare. Tiden för
propositionens avlämnande framflyttades
då till den 10 april.

Propositionen borde har försetts med
en röd etikett med ordet »Brådskande».
Det är nämligen vad som karakteriserat
detta ärendes behandling. Propositionen
föranledde ett 20-tal motioner med sammanlagt
över 70 ändringsyrkanden, inräknat
de motioner som tidigare väckts
och som rörde denna fråga. Den rådande
tidsnöden har varit ett ständigt
återkommande skäl för forcering av
arbetet i utskottet.

Oavsett partitillhörighet borde vi kunna
vara överens om att i en så forcerad
takt bör en så stor fråga icke få behandlas.
Det rör sig om utgifter på driftbudgeten
av över 370 miljoner kronor, en
kostnadsökning på i det närmaste 200
miljoner. Riksdagen måste beredas tillräcklig
tid att ordentligt sätta sig in i
frågan. Det har blivit ringa tid för överläggningar
mellan oppositionspartierna
och i respektive riksdagsgrupper.
Föredragningen har varit knapphändigare
än vad vi är vana vid från andra
utskott, och tiden för avgivande av reservationer
har varit ytterligt kort. En
ledande tanke i författningsutredningens
arbete har bl. a. varit att stärka riksdagens
ställning, men då får dess funktion
inte inskränkas till att vara en
transportorganisation för regeringens
förslag.

I riksdagen och även utanför riksdagen
har tidigare påtalats den infiltration
av Kungl. Maj ds kansli i riksdagens
arbete, som sker genom att propositionsskrivare
samtidigt är föredragande i
samma ärende i riksdagens utskott. Denna
sak hör närmare samman med författningsreformen,
varför jag inte nu
skall gå in på den i detta sammanhang.
I viss mån är det en fördel att ha en
föredragande som kan propositionens
varje paragraf, ja, nästan varje ord,
men ur objektivitetens synvinkel är det
icke en fördel. Riksdagen bör värja sig

4—Andra kammarens protokoll 79Grt. AJr 27

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

mot departeniental styrning av sitt arbete.

Det föreliggande förslaget innebär ett
nytt system för studiestöd för studerande
inom olika skolformer ovanför grundskolan.
Förbättringarna för de gymnasiala
skolformerna har vi från högerhåll
accepterat — inklusive de ändringar
som utskottet gjort — med undantag
för en punkt, som utvecklas i reservation
av fru Hamrin-Thorell in. fl. och
som kommer att närmare beröras av
herr Nordstrandh.

I vår partimotion har vi gett uttryck
för en principiell bedömning av dessa
frågor. Enligt vår uppfattning skulle
barnfamiljernas försörjningskostnader
avsevärt lindras, om de generella bidragen
kompletterades med den skattelättnad
för barnfamiljer som ortsavdrag
för barn innebär. Som barn bör då även
betraktas studerande ungdom inom gymnasiala
skolformer utan egen inkomst,
upp till exempelvis gällande myndighetsålder.
Ortsavdrag för barn minskar
motivet för ökade generella studiebidrag.
Riksdagen avslog emellertid i förra veckan
våra förslag på denna punkt. Vad
skatteberedningen ämnar föreslå i sitt
om någon tid kommande betänkande
då det gäller barnfamiljernas beskattning
vet vi icke. Det hade varit önskvärt
att de familjepolitiska åtgärderna
hade kunnat bedömas i ett sammanhang.

I stället har man vidtagit en rad punktreformer.

I den andra delen — den som rör
studiemedlen till postgymnasiala studerande
— har vi icke kunnat följa regeringens
och utskottsmajoritetens linje.
Vi har föreslagit ett annat system
än regeringens. Det bygger på en annan
grundsyn. Dessa studier tar sikte på en
framtida yrkesverksamhet. Ekonomiskt
sett kan den studerande efter fullbordade
studier i regel räkna med högre inkomster
än om han utan dessa studier
ägnat sig åt förvärvsverksamhet. Den
studerande skaffar sig sålunda en inkomstgivande
tillgång — låt vara im -

materiell — och studierna kan därmed
jämställas med investeringar av annan
art.

Enligt vår mening talar varken rekryterings-
eller sociala skäl för generella
studiebidrag. De kallas nu inte
för studielön; departementschefen säger
att han »inte anser det erforderligt
att nu ta upp tanken på studielön till
närmare behandling.» Utskottet säger
för sin del att det vore »från vissa svnpunkter
tilltalande om man kunde lösa
problemen helt enkelt genom att införa
generella stipendier för alla som fullständigt
täckte studiekostnaderna (studielön)».
Men studielönen anser utskottet
höra hemma i ett samhälle med en
helt annan inkomststruktur än den som
förekommer i dagens Sverige. Sa kommer
även utskottet till att det inte finns
skäl att nu överväga tanken på en sådan
stödform. Är det möjligen beloppets
storlek — 1 750 kronor — som gör
att man inte vill kalla det för studielön?
Men man håller ändå dörren på glänt
för framtiden. Enligt vår uppfattning
skulle ett sådant system fordra en rigorös
kontroll och leda till ökad dirigering
från statens sida beträffande såväl
studie- som yrkesinriktning. Vi motsätter
oss sålunda bestämt tanken på
att införa studielön.

Bland remissinstanserna har rått
tveksamhet beträffande det kontanta
studiebidraget. Till de tveksamma i utredningen
hörde även ordföranden i
Svenska träindustriarbetarförbundet
Yngve Persson, som avgav ett särskilt
yttrande i utredningen. Han har visserligen
accepterat utredningens förslag
— bl. a. för att »medverka till enighet
inom utredningen» — men herr Persson
har känt tvekan, om inte utredningen
sträckt sig väl långt i generositet då
det gäller det kontanta bidragets höjd.
Så här heter det i hans särskilda yttrande: »De

kontanta bidragen liksom den
subventionering, som ligger i avskrivningsreglerna,
betalas av skattemedel.

Tisdagen don 2(i maj 1964 fm.

Nr 27

De bekostas således till alldeles övervägande
delen av människor, vilka
aldrig haft eller aldrig kan få förmånen
att bedriva högre studier och vilka i de
allra flesta fall har inkomster, som väsentligt
understiger de inkomster, som
i allmänhet kommer de akademiskt utbildade
till del . . . Det kan ifrågasättas
om det med hänsyn till den postgymnasiala
utbildningens lönsamhet finns skäl
för att de, som inte får del av denna utbildning,
också skall finansiera de studerandes
kostnader och uppehälle under
studietiden». Så långt herr Yngve
Persson.

Herr Yngve Persson gör tydligen inkomstjämförelsen
för ett år i sänder.
Räknar man med livslönen och tar hänsyn
till den progressiva beskattningens
effekt, blir resultatet vid en jämförelse
inte så förmånligt för akademikerna.
Men herr Persson har dock ägnat en
liten tanke även åt dem som skall betala
de kontanta bidragen, nämligen
skattebetalarna.

Med den syn vi har på studierna som
en investering anser vi att dessa i princip
bör bekostas av de studerande själva.
Saknar man egna medel är, liksom
vid andra investeringar, upplåning —
utan bidrag — en naturlig finansieringsform.
Vi biträder icke propositionens
förslag om statlig långivning. Med
en generell statlig kreditgaranti löses
problemet lika bra och med samma
möjligheter till periodisering av amorteringarna
och förmånliga villkor i fråga
om anstånd och avskrivning. EU sådant
lånesystem bör vara öppet för alla
studerande. Därigenom skapas möjlighet
för alla, oavsett social och ekonomisk
bakgrund, att erhålla den utbildning för
vilken de bär förutsättningar och intresse.
Studielån skall kunna erhållas till
ett belopp av 6 500 kronor per år i dagens
penningvärde.

Vi kan inte finna en behovsprövning
med hänsyn till egen eller makens ekonomi
försvarbar. Om en studerande på
grund av stor kapacitet och energi be -

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

driver studier parallellt med ett förvärvsarbete,
kan det inte vara rimligt
att »bestraffa» honom eller henne på
så sätt, att möjligheterna att erhålla
studielån går förlorade. Lika orimligt
är att inkomsten hos den icke studerande
maken skall verka diskvalificerande.

Den andra delen i vårt system är
tentamens- eller examenspremier. Denna
fråga kommer herr Nordstrand senare
att närmare utveckla.

Den andra delen i vårt alternativ är
avdragsrätt vid beskattningen för studiekostnader.
Förslag till denna frågas
lösning har vi fört fram i riksdagen i
snart tjugo år, och så småningom fick
vi gehör för detta. Riksdagen uttalade
1952, att frågan om den skatterättsliga
behandlingen av studiekostnader var
av den vikt, att en lösning icke borde
uppskjutas. För tre år sedan fick vi ett
substitut i den 25-procentiga avskrivningen
av vissa studielån. Vi motsatte
oss bestämt detta förslag. Ett av skälen
var att denna metod skulle leda till
ökad skuldsättning. Detta har nu bekräftats
av studiesociala utredningen. I
denna heter det bl. a. att »i praktiken
torde avskrivningsreformen — vilket
statsmakterna vid dess genomförande
icke torde ha åsyftat — ha kraftigt stimulerat
till ökad upplåning». Nu skall
denna subventionsform försvinna. Den
har, säger departementschefen, »medfört
en inte önskvärd ökning av skuldsättningen».

Men frågan om avdragsrätten för studiekostnader
förblir olöst. Nu skall den
behandlas i samband med utformningen
av det framtida skattesystemet, säger
departementschefen. Därmed uppskjutes
den till en oviss framtid. Den
borde ha lösts i samband med det nu
aktuella förslaget. Vi har för vår del
upprepat det krav vi så länge framfört.
Vår motivering återfinnes i reservationen
under T 2. Då denna fråga så
många gånger diskuterats här i kammaren,
skall jag för att inte förlänga
dagens debatt avstå från att ännu en

100 Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

gång utveckla våra synpunkter. Antalet
talare på listan är redan 25, försåvitt
icke departementschefens spelöppning
i debatten gör inlägg av utskottets socialdemokratiska
ledamöter onödiga.

Som jag tidigare nämnt har vi en
annan grunduppfattning än regeringen
då det gäller de postgymnasiala studierna.
Sammantaget skulle vårt alternativ
med statlig kreditgaranti för studielån
upp till 6 500 kronor utan prövning
av den studerandes eller i förekommande
fall makens inkomst eller
förmögenhet, tentamens- eller examenspremier
och avdragsrätt för studiekostnader
vara ett bättre system än regeringens,
totalt sett fördelaktigare för
de studerande och bättre motsvara kraven
på rättvisa mellan olika grupper.

Då vi avvisat studiemedelsförodningen
har vi därmed också avvisat förslaget
om att återbetalningen av studiemedel
skall göras genom indexreglerade
avgifter. I denna del har de tre andra
partierna skrivit ihop sig i utskottet
om vissa ändringar i förhållande till
propositionen. Mot detta system har
riktats starka invändningar i remisssvaren.
Svenska bankföreningen exempelvis
säger att systemet är teoretiskt
intressant men i praktiken synnerligen
komplicerat och svåröverskådligt. Att
återbetalning i realvärde skulle ge garanti
för en lämplig periodisering är
enligt föreningen inte övertygande. Föreningen
anser det ingalunda säkert att
akademikernas löneinkomster år från
år utvecklas i takt med levnadskostnadsindex.
I vissa situationer, t. ex. vid
en betydande och plötslig penningvärdeförsämring
under löpande löneavtalsperiod,
kan systemet bli mycket bebetungande
för låntagaren.

Till kritikerna hör även länsstyrelsen
i Östergötland, som bl. a. har framhållit
att övergången till ett indexreglerat
system innebär ett så osmidigt
och komplicerat förfaringssätt, att det
redan av administrativa skäl knappast
kan accepteras. Risken är att det upp -

fattas som ett osäkerhetsmoment av de
skuldsatta, icke som en fördel.

Studiehjälpsnämnden anser att frågor
om anstånd med eller lindring av återbetalningen
vid iråkade betalningssvårigheter
inom studiehjälpssystemet har
kunnat lösas tillfredsställande utan detaljerade
regler och att så kan ske även
i fortsättningen.

Till dem som avvisat förslaget i denna
del hör dem det mest berör, Sveriges
förenade studentkårer och SACO. Den
sammanskrivning som de tre andra partierna
i utskottet enats om — att återbetalningsskyldigheten
skall upphöra
när vederbörande i avgifter erlagt lika
mycket som för ett konventionellt lån
— torde knappast göra systemet mindre
komplicerat eller mindre administrativt
betungande. De fördelar man sökt
åstadkomma med detta system kan skapas
med enklare medel, genom modifikationer
i ett vanligt återbetalningssystem.

Med vad jag här anfört ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till reservationerna
A av fru Hamrin-Thorell m. fl.
vid mom. I i utskottets hemställan; G
av fröken Ljungberg in. fl. vid mom.
III; Q och R av herr Stefanson m. fl.
vid mom. XXI; S 2), T 2), U och V av
fröken Ljungberg m. fl., också vid
mom. XXL De båda sistnämnda reservationerna
avser utskottets motivering.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag anser mig skyldig
påpeka, att herr Björkman nog inte bör
upprepa, att utskottets föredragande
brister i objektivitet därför att han,
som herr Rjörkman påstod, är propositionsskrivare.
För det första, herr
Björkman, finns det inga propositionsskrivare.
Det är departementschefen
som är ansvarig för propositioner. Vilka
som i Kungl. Maj :ts kansli biträder vid
utarbetandet av propositioner har icke
med denna kammares behandling av
sakfrågan att göra. För det andra är

Tisdagen don 26 maj 1964 fm.

Nr 27

101

det märkligt, att herr Björkinan inte
inser att det är en förolämpning mot
utskottet att påstå att utskottet varit i
händerna på en tjänsteman. Det är ju
detta som lian har upprepat.

Jag tycker, herr Björkman, att den
formen att inleda debatten i den studiesociala
frågan är ovärdig.

Herr BJÖRKMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan omöjligen dela
departementschefens uppfattning, att
det skulle vara en förolämpning mot
utskottet att uttala samma kritik som
ofta framförts tidigare, nämligen att departementet
i realiteten styr utskotten
på det sättet, att departementets tjänstemän
som är med och utarbetar propositionerna
samtidigt är föredragande i utskotten.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag och mina kolleger
anser att det är en skyldighet för kanslihuset
att, om riksdagens utskott begär
service genom tjänstemannahjälp, om
möjligt släppa till den. Men det är inte
departementen utan utskotten som är
de agerande. Många gånger är de tacksamma
att få handräckning i en speciell
fråga. Varje sådan utlåning från kanslihuset
är ett problem, herr Björkman,
även för departementets arbete.

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Det utskottsutlåtande vi
nu behandlar har tillkommit efter en
diskussion och en kompromiss inom
utskottet på en del punkter, överenskommelse
har på vissa avsnitt träffats
mellan de socialdemokratiska, folkpartistiska
och centerpartistiska representanterna
i utskottet. De stora principerna
har det dock inte varit någon diskussion
om. Kompromissen berör endast
vissa punkter, där avvägningar delvis
av ekonomisk natur, delvis av praktisk
natur gjorts.

Studiesocialt ntöd till studerande ungdom

Beträffande studiehjälpsreglementet
11 g, som avser resetillägg, föreslår utskottet
kortare färdavstånd än vad som
föreslås i propositionen. På denna
punkt förelåg olika motioner. Kompromissen
innebär att vad som föreslås i
propositionen något mildrats så att resetillägg
skall utgå för något kortare
avstånd. Beträffande 12 §, som avser i
vad män den studerandes och hans föräldrars
förmögenhet skall påverka den
studerandes möjlighet att få inkomstprövat
tillägg, föreslår utskottet att den
sammanlagda förmögenheten höjes från
20 000 kronor till 30 000 kronor. 23 §,
som kanske i sammanhanget är den
väsentligaste punkten, har omformulerats
i syfte att ränta göres avdragsgill
vid beskattningen. Här inför man ett
sådant system att räntan bokföres separat
och kan utnyttjas i beskattningshänseende.

Beträffande studiemedelsförordningen
föreslår utskottet i 12 § att den studerandes
förmögenhet skall påverka inkomsten
först med den del av förmögenheten
som överstiger sex gånger basbeloppet
i stället för fyra gånger basbeloppet,
som föreslås i propositionen.
I 20 § föreslås makens inkomst påverka
avgiftsunderlaget med den del av makens
förmögenhet som överstiger sex
gånger basbeloppet i stället för enligt
propositionen fyra gånger basbeloppet.
I 30 § som gäller återbetalningsskyldighet
har spärregeln fått en något ändrad
formulering. Den verkar så, att så snart
återbetalningar gjorts till ett belopp,
som i ett vanligt konventionellt lånesystem
skulle ha inneburit total slutbetalning,
skall återbetalningarna sluta.
Denna ändring innebär i och för sig
inte någon större reform, men jag tror
det är praktiskt och framför allt fördelaktigt
för låntagarna att de kan upphöra
med återbetalningarna omedelbart
då de kommit upp i en slutbetalning
efter ett konventionellt system.

Jag var från början tveksam beträffande
avgiftssystemet, men det förslag

102

Nr 27

Tisdagen den 20 maj 1964 fm.

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

som utskottet lagt fram tror jag är från
de studerandes synpunkt det absolut
fördelaktigaste system de kan få. Det
finns alltså två olika system, dels ett
avgiftssystem, dels ett konventionellt
lånesystem. Genom förbättringen av
spärregeln kommer alltid det för de
studerande förmånligaste systemet att
gälla. Blir det låg inflationstakt blir avgiftssystemet
billigare, blir det häftig
inflationstakt kommer det konventinella
systemet enligt spärregeln att vara fördelaktigast.

Man kan naturligtvis säga att det är
krångligt och administrativt svårt att
genomföra detta. Men med de tekniska
hjälpmedel som numera står till förfogande
bör svårigheten inte bli alltför
stor. De moderna datamaskinerna klarar
snabbt en sådan sak, och man behöver
inte lägga ner något större arbete
på att göra jämförelser.

Utskottets skrivning angående studiemedelsförordningens
åldersgräns finner
jag tillfredsställande. Redan i propositionen
uttalas att man skall ta nödig
hänsyn till vissa fakta beträffande en
person vid tillämpningen av 40-årsstrecket.
Utskottet har i sin skrivning
ytterligare understrukit att alla skäl som
kan vara av någon betydelse för åldersgränsens
tillämpning bör beaktas.

Beträffande de handikappades särskilda
problem hemställer utskottet om
en skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran
om utredning. Detta hälsar vi
med stor tillfredsställelse. De handikappades
problem pa detta område är stort,
och det är nödvändigt att denna fråga
löses med det snaraste.

De till utskottsutlåtandet fogade reservationer,
som undertecknats av folkpartiets
representanter, innebär inte
något frångående av de stora linjerna
utan är väl närmast att betrakta som
hyfsningar av detaljer i propositionen
och utlåtandet som vi anser inte är fullt
godtagbara.

Beträffande reservation C kommer
herr Jönsson i Ingemarsgården att

framföra våra synpunkter. I reservation
D påpekar vi att vissa tröskelproblem
kommer att uppstå. En ökning av inkomsten
på något hundratal kronor kan
t. ex. i olyckliga fall ge ett bortfall på
225 kronor i inkomstprövat tillägg. Vi
har föreslagit en skrivelse till Kungl.
Maj.-t med begäran att denna fråga följes
med uppmärksamhet, och vår motion
är närmast att betrakta som ett förslag
till en mjukare övergång, så att
man slipper tröskelproblemet. I denna
motion, som ligger till grund för reservationen,
föreslår vi att reduktion av
tillägget ej skall ske därest inkomsten
ej ökat med mer än 500 kronor.

Vad beträffar reservationerna E, H,
Q och R kommer herr Källstad att närmare
utveckla våra synpunkter, varför
jag går förbi dem.

I reservationen F 2 föreslås förhöjt
studiebidrag med 200 kronor i månaden
för vuxna elever som omfattas av
studiehjälpsreglementet. Det är visserligen
en mycket liten grupp, men höjningen
från 175 till 200 kronor anser vi
nödvändig. Jag återkommer senare till
den frågan i samband med en redogörelse
för hur vi räknat fram att
pengarna skall räcka till detta.

Vad beträffar reservationen J angående
behovsprövning med hänsyn till makes
inkomst måste jag säga, att jag ställer
mig ganska tveksam i frågan om
huruvida makes inkomst över huvud
taget skall påverka studiemedlen. Men
det lär vara vissa praktiska skäl som
gör att man inte kan slippa prövningen.
Vi tycker emellertid att reduktionsregeln
sätts i kraft alltför tidigt, och vi
föreslår eu höjning av fribeloppet för
makes inkomst från 140 till 200 procent
av basbeloppet, vilket innebär en
höjning från 13 440 kronor till 19 200
kronor i dagens penningvärde.

I reservation K behandlas studiebidraget
inom studiemedelssystemet. Här
föreslår vi också en höjning från 175
till 200 kronor i månaden. Det gäller en
grupp som tidigare hade det förmån -

Tisdagen den 2(> maj 190-1 fm

Nr 27

103

ligaste läget ur bidragssynpunkt och
som då bedömdes ha det största behovet
av stöd. En sådan förbättring som vi
föreslår skulle kosta ungefär 12 miljoner
kronor för nästa budgetår.

Reservationerna S 3 och T 1 avser
avdragsrätt vid beskattningen för studiekostnader.
Här begär vi utredning
om dessa kostnaders behandling i beskattningshänseende.
Riksdagen har tidigare
begärt förslag om reformerade
beskattningsregler åren 1952, 1953 och
195ö, men regeringen har inte framlagt
förslag om sådana. 1961 års beslut om
en 25-procentig avskrivning av vissa
studieskulder var väl att betrakta som
ett svar på de krav om skattereformer
som framförts. I den nu behandlade propositionen
omnämns inte alls skattefrågan.
Vi är inte beredda att framlägga
något förslag till lösning nu, utan anser
att frågan är så komplicerad att en allsidig
utredning erfordras. Frågans vikt
är dock sådan att man inte kan förbigå
den utan vidare, och vi anser att en
utredning snarast bör tillsättas.

Kostnaderna för våra förslag i dessa
reservationer är synnerligen måttliga
och torde röra sig om 12—15 miljoner.
Vid den kompromiss som enligt vad jag
tidigare nämnt träffades frångick vi vårt
förslag till reseersättningar, vilket skulle
ha kostat 20 miljoner kronor. Kompromissen
innebar en kostnadsfördyring
jämfört med propositionen på totalt
7 miljoner. Därför har man här utrymme
för den kostnadsökning på 12—15
miljoner som jag omnämnde. Jag vill
.särskilt understryka att våra förslag till
höjning inte innebär något överbud
utan ryms inom den kostnadsram som
angives i vår partimotion och i våra
övriga motioner.

Vi anser det riktigt att man tillämpar
den principen i fråga om studiestödet
att man kopplar bort föräldrainkomsten
och föräldraförmögenheten vad beträffar
studerande som är myndiga. Jag tror
att det är den viktigaste och förnämsta
principen i hela detta förslag. Det är i
varje fall ett nytänkande.

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

För övrigt anser vi utskottsutlåtandet
godtagbart och uttrycker vår tillfredsställelse
över att en så stor reform kunnat
få så bred anslutning som här visar
sig möjligt. Det studiesociala stöd som
nu föreslås kan givetvis ha sina skönhetsfläckar;
till och med solen har ju
fläckar. Vi anser att om det kan göras
förbättringar i systemet, så bör det ske
så fort erfarenheter vunnits om hur
systemet fungerar. Men vi förutsätter
att eu så stor reform inte kan vara färdig
i och med att man beslutat om den,
utan det torde tarvas justeringar på vissa
punkter, om det visar sig att något
går galet.

Det direkta ekonomiska stödet åt de
studerande bör så fort utrymme finns
förbättras. Vi betraktar inte reformen
som ett avslutat kapitel utan som en
början och en väg som vi tycker det är
klokt att slå in på. Vi tror att detta för
samhällets utveckling är en så viktig
reform, att den i fortsättningen bör
uppmärksammas och förbättras på alla
områden där det går och där utrymme
finns.

Jag ber att få yrka bifall till de reservationer
vid detta utlåtande som har
herr Stefanson som första namn.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! En av förutsättningarna
för att vi skall kunna utnyttja våra knappa
resurser så långt det är möjligt och
därmed få ett maximalt framåtskridande
är att vi satsar på utbildning i större
utsträckning än hittills. Att det därvid
är samhällets uppgift att sörja för att vi
har utbildningsanstalter och lärare som
utan ersättning kan utnyttjas av dem
som så önskar, är vi väl numera eniga
om. Enigheten är däremot inte lika stor
när det gäller samhällets skyldighet att
se till att de studerande kan ordna sin
försörjning under studietiden. Dessutom
råder det delade meningar om relationerna
mellan studiebidrag och lån.

Frågan om studiestödet är emellertid
av stor vikt för både den enskilde
och samhället. Alla sainhällsmedborga -

104 Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

re är beroende av att det finns personer
som vill utbilda sig, och frågan om studiestöd
angår därför i hög grad alla.
Det har från något håll anmälts betänkligheter
mot statligt studiestöd därför
att detta skulle innebära att de, som inte
själva har möjlighet att studera, via
skattsedeln skulle få vara med om att
betala utbildning för den nya generationen.
Enligt min mening håller inte detta
resonemang, eftersom utbildning är ett
intresse inte bara för den enskilde, som
väljer att utbilda sig, utan även för hela
samhället.

Enligt vår mening är det självklart att
det är samhällets uppgift att ställa sådana
resurser till förfogande för de studerande
att de kan finansiera sina levnadsomkostnader
under studietiden.
Den enskildes möjligheter att själv skaffa
pengar kan inte få bli avgörande för
huruvida han skall ägna sig åt studier
eller inte. Faderns plånbok får inte bli
den faktor i sammanhanget som bestämmer.
Inte heller bostadsorten får ha betydelse.
Geografiska hinder måste elimineras.

Det hävdas att det är vid övergången
från den obligatoriska skolan till gymnasial
utbildning som avgörandet ligger
beträffande val av levnadsbana.
Funnes det på den gymnasiala nivån
betryggande statligt stöd skulle saken
vara klar, tv den som har studentexamen
eller motsvarande utbildning söker sig
till postgymnasial utbildning även om
hans egna eller föräldrarnas tillgångar
är små. Det är givetvis viktigt att de studerande
på gymnasienivån får ett tillfredsställande
stöd, och att stödet därvidlag
har stor inverkan på huruvida
det blir högre studier eller inte är alldeles
klart.

Jag vill här uttala min tillfredsställelse
med det förslag till förbättring av studiehjälpen
som förelagts riksdagen. Jag
är också glad över den enighet som synes
råda beträffande detta. Naturligtvis
skulle jag på en del punkter vilja
ha en annan utformning av förslaget.

En viktig principfråga i sammanhanget,
nämligen värdebeständigheten, skall jag
senare kommentera litet närmare. I stort
sett fyller emellertid det föreslagna studiehjälpsreglementet
de krav jag inledningsvis
ställde, nämligen att föräldrarnas
ekonomi och bostadsort inte får vara
avgörande för den enskildes möjligheter
att skaffa sig utbildning.

Vad studiemedelsförordningen beträffar
är enigheten inte lika stor. Jag vill
för min del härvidlag hävda att man inte
kan bortse från att studiestödet även på
denna nivå måste ha en rekrvteringsfrämjande
effekt, och jag menar att
även detta stöd har en social aspekt.
För mig ter det sig naturligt att studiestödet
utgår under den tid studierna pågår
och inte efteråt. Jag är angelägen
att understryka att studiestödet måste
utformas så att det kommer de studerande
till del när det bäst behövs, och
därför måste enligt min mening den bästa
konstruktionen av stödsystemet vara
en kombination av bidrag och lån. I botten
av studiestödet inom studiemedelsförordningens
ram måste ligga ett studiebidrag.
Frågan om dettas storlek
skall jag senare beröra litet mer ingående.
Jag vill i detta sammanhang framhålla
att man inte i alla avseenden kan
dra en parallell mellan studiekostnader
och investeringar av annan art. Studiekostnader
torde i vissa avseenden utgöra
en osäkrare penningplacering, och
dessutom försvinner investeringen med
personen i fråga.

Högern har en helt egen linje för det
postgymnasiala studiestödet, och den
kännetecknas av att stödet förlägges till
tidpunkter då studierna slutförts. Det
finns inte så litet av manchesterliberala
tankegångar i högerns inställning i denna
fråga. Det gäller att lyckas och ha
framgång. I mycket hög grad innebär
högerns förslag en premiering av de
framgångsrika. Systemet med tentamenspremier
innebär att de som haft
framgång i sina studier gynnas, medan
de som inte lyckats lämnas utan stöd.

Tisdagen den 20 maj 1964 fm.

Nr 27

105

Något finns det väl som talar för en sådan
ståndpunkt; det är jag medveten
om. Högerns förslag kan kanske medföra
att felinvesteringarna blir färre,
och därför skulle det kunna vara att
föredra från strikt ekonomiska synpunkter.
Man bör dock inte se så direkt
ekonomiskt på en sådan fråga. Ett misslyckande
i studierna kan ha många orsaker.
över vilka den enskilde själv
inte alltid råder. Dessutom torde man
kunna utgå från att ett bidrag under
studietiden kan göra misslyckandena
färre.

Vidare kräver högern avdrag för studiekostnadsamorteringar
vid beskattningen.
Detta är emellertid ett studiestöd
som kommer den studerande till
del många år efter det att vederbörande
avslutat sina studier, och det torde därför
ur rekryteringssynpunkt ha minimalt
intresse. Avdragssystemet innebär
dessutom att studiestödet — om man
kan tala om ett sådant i detta sammanhang
— blir beroende av vederbörandes
inkomst. Den som lyckas skaffa sig en
hög inkomst får ett bättre stöd. Vi på
vårt håll menar att det är principiellt
felaktigt att konstruera ett studiestödsystem
av den art som högern önskar
få till stånd.

Det finns all anledning beklaga att
behandlingen av den stora och viktiga
fråga det här gäller har måst forceras på
på det sätt som utskottet nödgats göra.
Detta beror helt enkelt därpå att propositionen
avlämnades så sent som skedde.
Utskottet har haft mycket kort tid
på sig, särskilt med tanke på den tid
utredningen arbetat med frågan. Jag
förvånar mig över att utskottet trots
detta har lyckats prestera ett så omfattande
utskottsutlåtande som det föreliggande.

Vidare har utskottet haft att behandla
inte endast propositionen utan också ett
rätt stort antal motioner. En del av motionsförslagen
har föranlett en kompromiss
mellan socialdemokraterna, folkpartiet
och centern. Även om denna
4*—Andra kammarens

Studiesocialt stöd till .studerande ungdom

kompromiss inte innebär att full enighet
uppnåtts i utskottet, har vi på väsentliga
punkter kunnat diskutera oss
fram till förbättringar av departementschefens
förslag. Innebörden av kompromissen
är att det sker en justering och
förenkling av återbetalningssystemet, att
avstånden för resetillägg minskas till
6 kilometer fågelvägen, alternativt 10
kilometer färdvägen, att förändringar
göres i fråga om erläggande av ränta enligt
studielijälpssystemet samt att förmögenhetsgränsen
höjes från 20 000 till
30 000 kronor. Vi har vidare accepterat
lånesystemet. Även om vi har varit i
viss mån skeptiska till detta system, innebär
det dock så väsentliga fördelar
att vi har ansett oss kunna godta förslaget
med de justeringar som skett och
med den skrivning som utskottet gjort,
då utskottet förutsätter att studiemedelsförordningen
kan bli i behov av en viss
översyn när erfarenheter vunnits rörande
tillämpningen. Jag vill särskilt
understryka vad utskottet på denna
punkt har sagt.

Vi från centerpartiet hade önskat att
ännu mer hade kunnat inrymmas i denna
kompromiss, men de socialdemokratiska
ledamöterna i utskottet ville
inte vara med därom. För vår del önskade
vi i första hand få till stånd en
uppräkning av studiebidraget enligt såväl
studiehjälpsreglementet som studiemedelsförordningen.
Studiehjälpsreglementet
föreskriver att det skall utgå studiebidrag
med 75 kronor per månad
jämte inackorderingstillägg, inkomstprövat
tillägg o. s. v. En studerande som
fyllt 21 år erhåller emellertid i stället
ett s. k. förhöjt studiebidrag med 175
kronor per månad under nio månader
per år.

Vad kommer detta att innebära för
dem som tillhör den sistnämnda kategorien?
Jo, man kan inte värja sig för
det intrycket att det är fråga om en försämring
för denna grupp, som ju inte är
så liten. Där återfinns bl. a. en tredjedel
av folkliögskoleeleverna, och vi kan

protokoll 196b. Xr 27

106 Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

sannolikt för lång tid framöver räkna
med att ett icke obetydligt antal ungdomar
börjar högre studier efter 21-årsåldern.
Ofta är det fråga om ungdomar
som lever under mindre gynnsamma
ekonomiska förhållanden. Det finns
ingen anledning att dessa grupper skall
försättas i en sämre situation då vi beslutar
om ett studiesocialt system som
bl. a. syftar till att ge de unga, oavsett
föräldrarnas ekonomiska ställning, möjlighet
till utbildning.

Från centerns sida har därför i motion
nr 1003 i denna kammare och även
i eu reservation till utskottsutlåtandet
föreslagits att det förhöjda studiebidraget
skall utgå med 250 kronor per månad.

Vid eu sådan reform av studiestödsystemet
som den förestående är det av
vikt att tillse att inte stora grupper av
studerande får sämre förhållanden än
tidigare. Resultatet av den studiememedelsförordning,
som föreslås i propositionen,
blir emellertid att den kategori
studerande, som för närvarande
åtnjuter naturastipendier och som dessutom
får tillgodogöra sig 25 procents
avskrivning på lånen, kommer i ett sämre
läge. Detta framgår bl. a. av en reservation
som fogats till studiesociala utredningens
betänkande.

I konsekvens med vårt yrkande om en
ökning av det förhöjda studiebidraget
till 250 kronor per månad har centerns
representanter hemställt att studiehjälpen
enligt studiemedelsförordningen
skall utgå med 2 500 kronor per år, vilket
motsvarar cirka 25 procent av basbeloppet
i ATP-systemet, per termin beräknat.
Vi har gjort detta med den motiveringen
dels att det inte skall uppstå
någon försämring för vissa grupper,
dels att studiebidraget skall få en rekryteringsfrämjande
effekt; det är just under
studietiden som hjälpen behövs.

Den utveckling, som vårt samhälle går
till mötes, torde innebära ständigt ökade
behov av utbildning inom skilda områden.
Det gäller då att se till att de eko -

nomiska hindren undanröjes, så att man
kan ta vara på studiebegåvningarna även
inom de grupper där de ekonomiska förhållandena
är mindre gynnsamma. En
sådan uppfattning har också kommit till
uttryck i yttrandena från ett stort antal
remissinstanser, och många av dem har
anslutit sig till vårt förslag om en studiehjälp
av 2 500 kronor per år.

Det är enligt vår mening väsentligt
att de förmåner, som det föreslagna studiesociala
systemet inrymmer, blir värdebeständiga.
I annat fall finns det risk
för att studiestödet ganska snart urholkas.
De studerandes kostnader ökar
medan studiebidragen utgår med samma
belopp.

Vi har ansett det nödvändigt att frågan
om indexreglering av förmånerna i
studiehjälpsreglementet blir föremål fölen
skyndsam prövning, och vi begär i
reservation B att Kung]. Maj:t måtte pröva
frågan och skyndsamt framlägga
förslag om värdebeständighetsregler.

Beträffande studiemedelsförordningen
innebär systemets konstruktion genom
anknytningen till ATP:s basbelopp för
samtliga studiemedel, att man bygger på
värdebeständighet. Studiemedlen skall
utgöra 70 procent av basbeloppet per
termin räknat. Med dagens basbelopp på
4 800 kronor blir studiemedlen totalt
per år 6 720 kronor. Därav utgör studiebidraget
i 1 750 kronor. Men vad händer
vid en penningvärdeförsämring? Det
blir helt enkelt en förskjutning till låneandelen
procentuellt sett. Om vi antar
att basbeloppet den 1 juli 1965 är 5 400
kronor — vi är väl snart uppe vid 5 000
— blir den totala summan av studiemedlen
7 560 kronor. Men studiebidraget är
oförändrat 1 750 kronor. Några direkta
motiv för att dessa förmåner inte skulle
förlänas värdebeständighet har jag inte
funnit i propositionen.

En konsekvens av systemet bör enligt
vår mening vara att även studiebidragen
värdesäkras. I reservation K 2 har vi
föreslagit att studiebidraget skall fastställas
till 25 procent av basbeloppet.

Nr 27

107

Tisdagen den 20 maj 1904 fm.
Det innebär ett värdebeständigt studie -

bidrag på 1 250 kronor per termin vid
ingångsskedet, eftersom basbeloppet sannolikt
är uppe vid 5 000 kronor när systemet
träder i kraft den 1 januari 1965.

1 den här nämnda kompromissen fick
vi en förbättring beträffande reseavstånden
för de elever som dagligen reser.
Men även de elever, som enligt
studiehjälpsreglementet är inackorderade,
har behov av regelbundna hemresor.
Kostnaderna för dessa täcks inte
på något sätt av studiehjälpen. Här möter
vi också ett område där det föreliggande
förslaget ger sämre villkor,
eftersom resekostnaderna i vissa fall är
betydande. Det gäller bl. a. folkhögskolornas
elever, kanske i främsta rummet
de elever som bevistar våra olika rörelseskolor.
Jag vill understryka vad
som sägs i reservation C i denna fråga:
»Den kategori som studiehjälpsreglementet
omfattar består till övervägande
delen av så unga studerande att kontakten
med föräldrarna och det stöd som
hemmet utgör är av så stort värde att
de även under terminerna tämligen regelbundet
bör beredas tillfälle att besöka
hemmen.» Vi har på denna punkt
begärt förslag från Kurigl. Maj:t.

Enligt 16 § i studiemedelsförordningen
skall »synnerliga skäl» föreligga för
att högre belopp än normalt skall kunna
utgå. I motion 1003 i denna kammare
har yrkats att »synnerliga skäl» skall
utbytas mot »särskilda skäl» med hänsyn
till att vissa utbildningslinjer kan medföra
speciella kostnader. Vi har på denna
punkt lämnat en blank reservation och
avstått från att ställa något yrkande,
då vi förutsätter att det inte kommer
att bli en alltför restriktiv tolkning av
begreppet.

I samma motion har yrkats att den
föreslagna 40-årsgränsen för erhållande
av studiemedel skall slopas. På den
punkten har emellertid utskottet skrivit
mycket positivt och starkt tryckt på behovet
av en liberal tillämpning av bestämmelserna
i fråga. Jag vill starkt understryka
vad utskottet här skrivit.

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

Reservationerna Q och R tar upp frågan
om det studiesociala systemets avgränsning.
Jag ifrågasätter om inte utskottet
i sitt ställningstagande till de
spörsmål, som behandlas i reservationerna,
i någon mån avviker från grundtanken
att systemet skall vara utbildningspolitiskt
neutralt. Det är också
märkligt att utskottet föreslår att man
skall avstänga en utbildningsväg, den
diakonala utbildningen, från möjligheten
till studiemedel.

En speciell kategori studerande, som
man i högre grad än hittills bör ha i
åtanke vid beviljandet av studiesocialt
stöd, är de korrespondensstuderande.
Årligen avlägges ett antal examina av
olika slag av personer som skaffat sig
kunskaper genom korrespondensstudier.
Det kan finnas många anledningar
till att dessa studerande inte kunnat anlita
de vanliga undervisningsanstalterna,
men inte sällan har korrespondensstudierna
utgjort deras enda möjlighet.

De som avlägger examina efter korrespondensstudier
har inte sällan haft
ett krävande förvärvsarbete under studietiden.
De har därför varit tvungna att
läsa in sina kurser på fritid. För samhället
innebär detta att de dels har deltagit
i produktionen och dels skaffat sig
kunskaper som ger dem möjlighet att
göra en ännu större samhällsinsats. Att
märka är också att staten inte har några
utgifter för lärare och skollokaler för
dessa studerande.

Det studiestöd dessa personer åtnjuter
har varit mycket blygsamt. Det finns
ingen anledning att sätta de korrespondensstuderande
i strykklass, utan det
måste anses mycket angeläget att även
de får ett tillfredsställande stöd. Utskottet
har där hänvisat till pågående utredningar,
och jag ansluter mig till vad
utskottet skriver på den punkten. Jag
hoppas också att positiva förslag ganska
snart kan framläggas i den frågan.

På de andra punkter där vi avgivit
reservationer skall jag inte göra några
vidare kommentarer, eftersom jag vet

108 Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 fm.

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

att andra talare från vårt håll kommer
att ta upp dessa frågor till behandling.

Sammanfattningsvis vill jag säga att
de krav vi ställt beträffande studiestödet
är att möjligheterna att studera och utbilda
sig inte får begränsas av ekonomiska
skäl. Det är samhällets uppgift
att se till att det finns pengar. Bostadsorten
får inte heller vara avgörande
för den enskildes möjligheter att studera,
och stödet skall ges under studietiden,
inte efteråt.

De konkreta förslag vi ställt är att
studiebidraget höjes till 250 kronor per
månad, att studiebidraget i studiemedelsförordningen
sättes till 2 400 kronor
per år, räknat i maj månads penningvärde,
samt att det anknytes till basbeloppet,
så att det blir värdebeständigt.
Vi föreslår även att en utredning göres
om värdebeständighet för studiebidrag
med tillägg i studiehjälpsreglementet.
Slutligen vill vi också ha en utredning
om fria resor för inackorderade, varjämte
vi i en reservation har tagit upp
frågan om systemets avgränsning.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till reservationerna
B, G, F, K 2, N, Q, R och S. I övrigt
yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Slutligen hemställer jag om följande
ändring i reservationen G a att formuleringen
»att det avsnitt av utskottets
utlåtande, som börjar å s. 78 med orden
»Emellertid skulle» och slutar med orden
»ifrågavarande motionsyrkanden»
utbytes mot:

»a) att det avsnitt av utskottets yttrande,
som börjar på s. 77 med orden
''Det är för utskottet en självklar sak’
och slutar med orden ''nu ifrågavarande
motionsyrkanden’ på s. 78, ersättes med
text av följande lydelse: I de likalydande
motionerna 1:812 och 11:1004
hemställes att resebidraget till inackorderade
studerande i likhet med för närvarande
bör kunna utgå för högst åtta
resor per läsår. Resekostnaderna för
inackorderade studerande kan ofta uppgå
till betydande belopp. Den kategori

som studiehjälpsreglementet omfattar
består till övervägande delen av så unga
studerande att kontakten med föräldrarna
och det stöd som hemmet utgör är
av så stort värde att de även under terminerna
tämligen regelbundet bör beredas
tillfälle att besöka hemmen. Utskottet,
som finner denna synpunkt vägande,
anser det ej möjligt att med föreliggande
sakmaterial nu ta ställning
i fråga om utformningen av ett resebidrag
för här berörda elevgrupp. Utskottet
förordar att förslag till bidragssystem
för resor mellan hemorten och skolan
för inackorderade elever, som faller under
studiehjälpsreglementet, bör föreläggas
nästa års riksdag. Vad utskottet
sålunda anfört har giltighet jämväl för
övriga motionsyrkanden på denna
punkt.»

Herr JOHANSSON i Södertälje (s):

Herr talman! Herr Björkman började
sitt anförande med att ganska länge uppehålla
sig vid proceduren i utskottet
och påtalade att propositionen avlämnats
så sent att utskottet inte kunnat
ägna tillräcklig tid åt dess behandling.
Jag skall gärna hålla med herr Björkman
om att man skulle önska att propositionerna
avlämnades tidigare. Men jag
skyndar mig att tillägga, att i detta fall
har det knappast påverkat utskottets
sakliga behandling, inte ens från herr
Björkmans synpunkter. Utskottet var ju
vid ärendets föredragning på ett ganska
tidigt stadium på det klara med att förslaget
i högermotionen innefattade ett
system som stod i motsats till propositionens,
och med den anslutning propositionen
från början fick och som sedan
breddades ytterligare genom t. ex.
partiöverläggningar kunde man inte baka
in någonting av högerns uppfattning
i författningarna. Ur den synpunkten
torde alltså den tid utskottet haft till
sitt förfogande inte ha spelat någon
roll. Jag vill därför starkt protestera
mot herr Björkmans påstående på den
punkten.

Tisdagen den 20 maj 1904 fm.

Nr 27

109

Efter statsrådet klarläggande anförande
i början av debatten ocb efter
herrar Larssons i Umeå ocb Gustavssons
i Alvesta inlägg med refererande
av den trepartiuppgörelse som nåtts beträffande
principerna på detta område
kan jag inskränka mig till att helt kort
motivera utskottets ställningstagande till
propositionen, och jag uppehåller mig
då i främsta rummet vid avgränsningsfrågan.

Om riksdagen bifaller utskottsmajoritetens
förslag rörande Kungl. Maj:ts
proposition nr 138, så innebär det att
kretsen av .studerande som erhåller studiehjälp
enligt studiehjälpsreglementet
vidgas väsentligt och att förmånerna
blir betydligt större än med nu gällande
system. För studerande vid universitet
och högskolor samt lärarutbildningsanstalter
och andra fackskolor föreslås
en stödform av helt ny typ. Materiellt
innehåller sålunda de föreslagna
åtgärderna väsentliga förbättringar i
betydelsefulla hänseenden för de därav
berörda. Förslagen är jämväl så konstruerade,
att de innesluter en trygghetsfaktor
av betydenhet. Meningen är
att den studerande direkt ur lagtexten
skall kunna utläsa vilka förmåner han
erhåller och vad som är återbetalningspliktigt
samt reglerna för denna återbetalning.

I propositionen dras gränsen mellan
de bägge systemen på så sätt, att till
studiehjälpsreglementet hänförs utbildningslinjer
där huvuddelen av eleverna
är under 21 år, medan till studiemedelsförordningen
hänförs i huvudsak vuxna
studerande. Departementschefen framhåller
att det föreslagna systemet i
främsta rummet är avsett att vara ett
stöd åt dem som efter genomgången
grundskola vill fortbilda sig frivilligt.
Utskottet delar denna uppfattning.

De undersökningar som företagits av
de bägge utredningarna — studiehjälpsutredningen
och studiesociala utredningen
— och på vilkas betänkanden
propositionen bygger har klart givit vid

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

handen att nu gällande stödformer långt
ifrån är tillräckliga och ändamålsenliga.
En genomgripande reformering på det
studiesociala området i syfte att demokratisera
utbildningen har alltså framstått
som en nödvändighet.

Reformen är påkallad även ur den
synpunkten, att den statliga studiehjälpen
är ett effektivt medel att påverka
rekryteringen till de olika bildningsvägar
som erbjuds ovanför grundskolan.
Även om, som det heter i propositionen,
en glädjande breddning i rekryteringen
till den högre utbildningen skett under
1950-talet, så är ändå förhållandena,
påpekar departementschefen, fortfarande
långt ifrån tillfredsställande.

Då utskottet, som helt och fullt instämmer
i dessa uttalanden, jämväl kunnat
konstatera att de sålunda föreslagna
studiesociala åtgärderna dels tillfredsställer
högt ställda krav på möjlighet
till en bredare rekrytering, dels inte
gör någon åtskillnad mellan olika kategorier
studerande, vill utskottet tillstyrka
propositionsförslaget.

Genom att det studiesociala stödet avgränsats
till studerande vid skolor och
utbildningsanstalter, vilka liksom hittills
skall drivas av staten och vara statsunderstödda
eller ställda under statlig
tillsyn, kommer all enskild utbildningsverksamhet,
oavsett den meddelade undervisningens
art och kvalitet, att ställas
utanför systemet. Ett upprätthållande
av denna avgränsning innebär att
eleverna vid det institut för ungdomsledarutbildning,
liksom vid de teologiska
seminarier, som motionsvis berörts,
faller utanför systemet i den mån undervisningen
inte är ställd under statlig
tillsyn. Sanmia blir förhållandet när det
gäller de vid diakonissanstalterna intagna
studerandena.

Då utskottet anser att starka skäl alltjämt
talar för att en avgränsning görs
på sätt som föreslås i propositionen avstyrker
utskottet motionsyrkandena och
reservationerna Q och R. Utskottet vill
emellertid framhålla att den vid dia -

Ilo Nr 27

Tisdagen den 20 maj 1964 fm.

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

konissanstalterna bedrivna sjuksköterskeutbildningen,
vilken redan nu står
under medicinalstyrelsens tillsyn och
redan nu kan få del av det studiesociala
stödet, alltjämt faller innanför den
föreslagna avgränsningen.

Då jag är inne på frågan om systemets
avgränsning, vill jag ta upp en annan
fråga. I ett motionspar, 1:810 och
II: 1002, har yrkande framställts om en
skyndsam utredning och förslag till nästa
års riksdag angående de handikappades
särskilda studieekonomiska problem.
Bara för några dagar sedan beslöt
riksdagen — jag tror det var med anledning
av ett utlåtande av andra lagutskottet
— att förorda införande av särskilda
pensionstillägg och andra ersättningar
från den allmänna försäkringen
åt handikappade, som bedriver studier
med yrkesinriktning. Utskottet behjärtar
det av motionärerna berörda problemet
och menar att frågan om hjälpåtgärder
åt de handikappade bör ses
i ett större sammanhang. Problemet, menar
utskottet, bör bli föremål för en allsidig
utredning, så att konkreta förslag
kan föreläggas riksdagen. Utskottet
hemställer därför att denna utskottets
uppfattning bringas till Kungl. Maj :ts
kännedom.

Låt mig sedan, herr talman, säga ett
par ord om reservation A, som är fästad
till utskottets utlåtande. Utskottet
har fått pröva huruvida den nya studiehjälpen
i fortsättningen bör vara förknippad
med elevernas ordning och
uppförande. Propositionen upptar emellertid
inga sådana villkor. Reservation
A föreslår emellertid att elev som avvisas
eller avviker från skolan icke må er -

hålla studiehjälp för vecka under vilken
eleven varit frånvarande. Tillämpad i
praktiken innebär den föreslagna regeln,
såvitt vi kan förstå, att det är
vårdnadshavaren och icke eleven som
drabbas ekonomiskt om denna regel införes.
Det kan inte få bli på det sättet,
och jag yrkar därför avslag på denna
motion.

Utskottet förnekar ej att det kan finnas
skäl att taga upp disciplinfrågan,
men i den mån det finns anledning att
göra det bör det, enligt utskottet, ankomma
på andra instanser och ske i
annan ordning.

Självfallet finns det anledning att ta
upp ytterligare problem som utskottet
har behandlat. Jag skall för min del
nöja mig med det sagda och gör det sä
mycket hellre som övriga utskottsledamöter,
som tillhör majoriteten, i anföranden
kommer att ägna sig åt detaljer
i utskottsutlåtandet,, där bl. a. de
reservationer finns med, som jag inte
har berört här.

Jag ber, herr talman, med det anförda
få yrka bifall till utskottets hemställan
på alla punkter.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren att uppskjuta den fortsatta
behandlingen av förevarande utlåtande
samt behandlingen av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till
kl. 19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komine att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.55.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 20 maj 1904 em.

Nr 27

Tisdagen den 26 maj

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Studiesocialt stöd till studerande ungdom
(forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande särskilda
utskottets utlåtande nr 1, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition
angående studiesocialt stöd till studerande
ungdom, dels Kungl. Maj:ts
förslag i statsverkspropositionen angående
anslag till kostnader för avskrivning
av vissa studielån med statlig kreditgaranti,
dels ock i ämnet väckta motioner,
nu komme att fortsättas; och
lämnades därvid ordet, i enlighet med
förut gjord anteckning, till

Herr NORDSTRANDH (h), som yttrade: Herr

talman! Jag vill något beröra tre
frågor. Det gäller för det första elevens
närvaro i skolan som förutsättning för
erhållande av studiehjälp, för det andra
förslaget om examens- och tentamenspremier
och för det tredje det studiesociala
systemets avgränsning.

Vad beträffar den första frågan har
studiehjälpsutredningens förslag till
studiehjälpsreglemente 33 §, första stycket
följande lydelse: »Elev, som förvisats
eller avvikit från läroanstalt, erhåller
icke någon studiehjälp för vecka,
under vilken han av sådan anledning
varit borta från undervisningen.»

Utredningen har kommit fram till detta
förslag genom följande resonemang.
För närvarande gäller att nedsättning i

elevens uppförande- och ordningsbetyg
kan innebära även förlust av studiehjälp
i form av nu utgående särskilt
studiebidrag och .stipendier. Endast i
ringa utsträckning — det har utredningen
undersökt — förekommer det
emellertid, att studiehjälp indras av den
anledningen. Bagatellartade förseelser
kan ju påverka ordningsbetyget, men
för sådana saker dras inte studiehjälpen
in. Det är dock sannolikt, fortsätter utredningen,
att indragande av studiehjälpen
i vissa fall kan vara »en effektiv
disciplinär åtgärd» —- så faller orden.
Det blir dock i praktiken, fortsätter
utredningen, ett slags bötesstraff,
som kommer att drabba eleven och
hans familj. Ett indragande av studiehjälpen
på grund av nedsatta betyg kan
också, anser utredningen, medföra, att
en elev av ekonomiska skäl tvingas avbryta
sina studier. På grundval av detta
resonemang föreslår utredningen, att
statlig studiehjälp i fortsättningen utdelas
utan hänsyn till elevens uppförande
eller ordning, men, och det är viktigt
i detta sammanhang, »för tid, under
vilken elev förvisats eller avvikit från
skolan, bör självfallet icke studiehjälp
i någon form utgå». Jag vill understryka
ordvalet »självfallet».

Propositionen upptar inga sådana
villkor, och studiehjälp skall enligt den
inte kunna dragas in på grund av sådana
skäl. Utskottet följer propositionen
men fäster uppmärksamheten på att
man därigenom förlorar ett nu existerande
disciplinmedel, som man vill se
på något sätt ersatt av något annat medel.

Till detta skulle jag vilja anmärka två
ting. För det första är fostrings- och
disciplinfrågorna alltid aktuella, men

112 Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 em.

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

situationen kan vara mer eller mindre
akut, och situationen i dag måste nog
— majoriteten bedömer det så — betecknas
som synnerligen akut. Målsmän
och framför allt lärare kräver hjälp,
praktiska och lätt genomförda åtgärder.
Efter vad jag kan se har vi inte råd att
ge upp ett disciplinmedel, vars psykologiska
effekt kan förutsättas vara stor;
jag kanhända misstar mig i bedömningen
av effektens storlek, men att detta
medel är en viss vinst ur disciplinsynpunkt,
kan knappast förnekas.

För det andra: alldeles oavsett disciplinaspekten
bör väl inte studiehjälp
utgå till elev som förvisats eller avvikit.
Studiehjälpen finns ju för att föräldrar
skall kunna hålla sina barn i den skola
som de och barnen önskar. Går inte
barnen i den skolan, kan de ju inte rimligen
uppbära hjälp, som om de ginge
i den. Det är logiskt, och det måste
barn och föräldrar inse, hur smärtsamt
det än kan vara för föräldrar och andra
vårdnadshavare, som har besvär — och
det finns många sådana exempel —
med sina barns studier. Jag, tror att herr
Johansson i Södertälje, som i denna
sak fört talan för utskottsmajoriteten, i
grund och botten har förståelse också
för reservanternas ståndpunkt. Det måste,
även från materiell synpunkt, ligga i
vårdnadshavare^ intresse att vaka över
barnens rätta skolgång och tillsammans
med lärarna tillse, att barnen inte bryter
den eller blir avvisade från den.
Skolan behöver onekligen den hjälpen.

Jag ber alltså att på denna grund få
yrka bifall till reservation A, biträdd
av en folkpartist och fyra högermän.

Jag övergår så till förslaget om examens-
och tentamenspremier.

Först och främst avvisar högerreservationen
bestämt och, som jag vill se det,
på goda grunder tanken på studielön.

En sådan kan knappast motiveras med
något slags rekryteringsskäl, och den
skulle ju innebära, att en viss grupp i
vårt samhälle kom att gynnas litet väl
mycket. Den skulle vidare — och det

är kanske inte minst viktigt — ställa
krav på en ganska rigorös kontroll och
faktiskt kunna bidra till att driva fram
statlig dirigering av både studier och
yrkesinriktning. Regeringen har i propositionen
också avvisat den lösningen,
åtminstone i dagens läge.

Men för man resonemanget litet längre,
så innebär bidragstanken — bidraget
är bär satt till 1 750 kronor om året,
vilket i och för sig är ett ganska godtyckligt
belopp — en sådan studielön
eller en begynnelse till en sådan studielön.
För tillfället ligger bidraget på en
relativt låg nivå, vilket också har påpekats,
och jag förstår, att den som medvetet
eller omedvetet är fångad av studielönstanken
tycker att beloppet då är
för ringa.

De principiella invändningar mot
studielön, som jag har skisserat, drabbar
alltså också ett förslag om ett bidrag på
1 750 kronor. I stället föreslås i vår
huvudreservation ett system med examens-
eller tentamenspremier, som i åtskilliga
avseenden har andra egenskaper
än systemet med studiebidrag eller studielön.
Avsikten är inte att uppnå någon
s. k. social effekt — det talas ju mycket
om sociala effekter och aspekter i detta
sammanhang — utan dessa premier
skall i första hand ses som en stimulans
till en ännu effektivare studiegång.
Eftersom de inte är avsedda att utbetalas,
innan någon form av studieresultat
presterats bortfaller automatiskt behovet
av kontroller, som i sig själva är
frihetsinskränkande. Felinvesteringar
av statsmedel behöver knappast befaras.

Vid en jämförelse mellan examenspremier
och tentamenspremier, finner
man, att tentamenspremier har den fördelen,
att de kommer den studerande
till handa tidigare än examenspremier
gör, och de utbetalas dessutom liksom
studiebidragen fortlöpande under studiegången.
Man uppnår alltså med tentamenspremier
en mera omedelbar och
ständig stimulans. Invändningen att systemet
skulle vara administrativt oreali -

Tisdagen den 20 maj 1904 em.

Nr 27

113

serbart förtjänar knappast något allvarligare
beaktande. Tillämpningen av studiemedelsförordningen,
sådan den föreslås
av utskottet, blir sannerligen inte
administrativt enkel den heller; ett system
med tentamens- och examenspremier
kan inte vara svårare att genomföra.

Herr Gustavsson i Alvesta sade, att de
som inte lyckas blir utan stöd, om man
inför ett system med tentamenspremier
och i vissa fall examenspremier. Ja, de
studerande får inga premier, förrän de
lyckats. Men de kan låna studiemedel,
även om det kanske inte är så förmånligt.
De blir alltså inte utan studiemedel;
misslyckanden kan aldrig skyllas
på avsaknaden av pengar. De som misslyckas
mister väl enligt propositionens
och utskottets förslag om studiebidrag,
åtminstone efter någon tid, detta. Kravet
på att lyckas kommer man till slut inte
ifrån.

Jag vill också säga några ord om den
tredje frågan, som gäller det studiesociala
systemets avgränsning.

Självklart måste det finnas vissa gränser
för stödets omfattning och avgränsning.
Vissa gränsavvägningar kommer
alltid in i bilden, och de kan vara nog
så svåra att göra. Departementschefen
och utskottsmajoriteten vill inte vara
med om att utsträcka stödet till studerande
vid de fria kristna samfundens
teologiska seminarier och liknande läroanstalter
med bunden studiegång.
Denna inställning kan inte, synes det
mig, vara riktig. Dessa seminarier med
klart inriktad yrkesutbildning vill, och
kan också i regel, ge en undervisning,
som utgör en motsvarighet till undervisningen
och utbildningen vid våra teologiska
fakulteter, även om man vid seminarierna
självklart inte kan nå samma
vetenskapliga höjd som vid fakulteterna.
Utbildningen är dock, såvitt jag
förstår, klart postgymnasial. I den mån
speciell prövning av undervisningens
uppläggning kan bli nödvändig, torde
det inte vara svårt att ordna en sådan.

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

Vi har, som det framhållits i reservationen,
en god förebild — jag säger
förebild — i den prövning, som våra
studieförbund måste underkasta sig och
även gärna underkastar sig.

Herr Edenmans ord i inledningsanförandet
om att en vidgning av det
studiesociala stödet till en eller annan
grupp utöver vad han föreslagit skulle
leda till »oöverskådliga konsekvenser»
är väl ändå att betrakta som en överdrift.
Han efterlyser en annan princip
för urvalet än den han hävdat. Den principen
är ganska lätt att ange. Den finns
redan och består däri, att prövning sker
i vanlig ordning i de fall så befinnes
nödvändigt och lämpligt.

Till nöds skulle man ha kunnat förstå,
att departementschefen och utskottet
hade varit något tveksamma i fråga
om stödet till studerande vid de teologiska
seminarierna, så länge ecklesiastikministern
och utskottet inte hade
klart för sig vad dessa seminarier sysslar
med och vad undervisningen där
syftar till. Men sedan detta klargjorts,
är det nästan obegripligt, att man enligt
propositionens och utskottets förslag
vill dela upp diakonissutbildningen i
två avsnitt med olika ställning inför
rätten till studiemedel enligt studiemedelsförordningen.
Hela den diakonala
utbildningen måste betraktas som en
likvärdig yrkesutbildning på jämförelsevis
hög nivå. Intet motsäger påståendet,
att sakförhållandet också är sådant.

Men utskottet manar här åter fram
bristen på statlig kontroll av den utbildningsdel,
över vilken medicinalstyrelsen
inte utövar tillsyn. Det är väl inte
något särskilt bärande skäl för att vägra
stöd. Varför skulle man inte också i
detta fall kunna pröva möjligheterna att,
om så befinnes nödvändigt, ordna med
en viss tillsyn? Vi får inte låta oss luras
av ett slags obotfärdiglietens förhinder,
som utskottet här får sägas söka etablera.

Jag ber att få yrka bifall till såväl
mom. a som mom. b i reservationen Q.

114

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 em.

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

Till sist vill jag i anledning av en rad
blanka reservationer från utskottets
högerledamöter säga följande:

De blanka reservationerna vid mom.
VII, IX, X, XI, XII, XIII och XVII i utskottets
hemställan är följ dreservationer
och följdyrkanden till huvudreservationen
och huvudyrkandet under mom. III.
Faller huvudreservationen i mom. III,
bortfaller därmed också automatiskt de
yrkanden, som skulle ha ställts i anslutning
till de blanka reservationer jag
nyss räknade upp.

Därefter anförde:

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Nordstrandh säger
att studiebidraget inte har någon betydelse
ur rekrvteringssynpunkt. Jag kan
inte förstå det resonemanget. Han framhåller
att tentamenspremierna fyller
samma uppgift som studiebidragen. Men
låt oss, herr Nordstrandh, som exempel
på konsekvenserna av detta synsätt ta
två unga personer, av vilka den ene har
en fader med mindre god ekonomi och
den andre eu fader med god ekonomi.
Det är helt naturligt att sonen till fadern
som har en god ekonomi kan resonera
ungefär så att får jag tentamenspremier
är det bra; i annat fall klarar jag
mig ändå. Men den som inte har denna
goda ekonomi bakom sig måste alltid
ställas inför ett avvägningsproblem och
fråga sig om det finns möjligheter att gå
studievägen eller inte. Studiebidraget
medverkar i detta fall till att öka intresset
för studier och för att välja studievägen.
Det ger också fler denna möjlighet.
Vi kommer inte ifrån att studiehjälpen
i första hand behövs under studietiden
och inte när studierna är avslutade.

Detta herr Nordstrandhs resonemang
sammanfaller i stort sett med den reservation
som högern har avlämnat på
denna punkt, i vilken framhålles att
ett generellt studiebidrag ej är nödvändigt
för att främja allmän rekrytering

till de högre utbildningsanstalterna. Man
säger att utbildningsväsendet karakteriseras
av ett hårt efterfrågetryck på samtliga
utbildningsanstalter och att det senare
kommer att öka. Kontentan av detta
vore enligt min uppfattning att det
enligt högern inte finns någon anledning
att öka möjligheterna för de mindre
välsituerade att komma till dessa utbildningsanstalter
därför att platserna inte
räcker till andra än dem som har det
bättre ställt ekonomiskt sett. Denna uppfattning
ligger avskräckande långt ifrån
det synsätt, som syftar till att skapa lika
möjligheter på utbildningsområdet
åt ungdomen oavsett föräldrarnas ekonomi.

Herr NORDSTRANDH (h) kort genmäle: Herr

talman! Under mycket lång tid
framåt kommer det att finnas ett visst
motstånd mot högre studier. Detta kommer
inte att kunna övervinnas på annat
sätt, än att man i de hem, från vilka
de unga människorna kommer, blir allt
mera studieintresserad och studievänlig.
Med den fortskridande demokratiseringen
kommer de att se frågan om
högre studier med andra ögon än vad
som nu ofta sker. Det är en erfarenhet,
som jag har gjort under alla de år jag
haft att göra med elever och deras föräldrar
på våra gymnasier. Risker kommer
alltid att uppstå, hur vi än försöker
åstadkomma ett stöd.

Det starkaste motståndet mot högre
studier ligger inte på den postgvmnasiala
sektorn utan på den gymnasiala,
och där har vi inte försökt att konstruera
ett system med tentamens- och examenspremier.
Där tror jag inte att de
hör hemma. Man bör alltså, när man
talar om ett motstånd mot högre studier
som skall övervinnas, skilja på den
postgymnasiala och den gymnasiala sektorn.
När det gäller det gymnasiala stadiet,
får man för rekryteringen lita mycket
mer på bidragslinjen, än man behöver
göra på det postgymnasiala stadiet.

Tisdagen den 26 maj 1964 em.

Nr 27

115

Herr KALLSTAD (fp):

Herr talman! Nar det gäller den studiesoeiala
fråga som vi nu behandlar
skulle jag inledningsvis rent allmänt vilja
säga att ekonomisk hjälp till dem som
studerar utgör eu del av utbildningsoch
socialpolitiken. De motiv som skall
finnas bakom detta stöd innehåller också
principen om allas lika rätt till utbildning.

Studiestödets sammanhang med utbildningspolitiken
i stort, med familjepolitiken
och med övriga socialpolitiska
åtgärder, som syftar till .social och
ekonomisk likhet, gör att frågan om
stödets utformning och omfattning blir
en vital politisk fråga.

Proposition nr 138 bygger på studiesociala
utredningens och studiehjälputredningens
betänkanden, och jag måste
bekänna att det finns en vällovlig strävan
att skapa ett system för samhällets
studiestöd, som skulle kunna sägas vara
täckande och som nu innefattar alla
heltidsstuderande på de utbildningsvägar,
som inte är obligatoriska. Men för
att på ett tillfredsställande sätt förbättra
villkoren för studerande och för studieskuldsatta
och ge en rätt till studier
som inte är beroende av geografisk, social
eller ekonomisk bakgrund krävs,
såvitt jag kan förstå, eu fortsatt stegring
av anslaget.

Vi har nu från folkpartihåll i reservationerna
F 2 och K yrkat på en höjning
till 2 000 kronor enligt studiemedelsförordningen
och till 200 kronor
och månad enligt studiehjälpsreglementet.

Innan jag går närmare in på ett par
detaljfrågor, skulle jag också vilja konstatera
att studiehjälpen enligt det studiehjälpsreglemente,
som vi nu skall
få, har en betydligt större räckvidd och
ger mycket större förmåner än det reglemente
som nu gäller. Jag tycker att det
är värt att fastslå detta liksom att studerande
vid universitet och högskolor
enligt studiemedelsförordningen kommer
att få ett stöd som är helt nytt och

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

att det kommer att innebära förbättringar
för alla de berörda. Också detta iir
värt att framhålla.

Om man jämför med det nuvarande
studiesociala systemet, så är väl den
största nyheten i detta förslag — som
också ecklesiastikministern framhöll i
sitt inledningsanförande — att förmånerna
skall utgå utan behovsprövning
med hänsyn till föräldrarnas ekonomiska
förhållanden. Innebörden av detta är
ju att alla som studerar vid universitet
och högskolor och andra postgymnasiala
utbildningslinjer skall kunna få studiemedel
oberoende av om deras föräldrar
vill eller kan bidra till finansieringen
av deras studier. Det är väl en
mycket vital punkt i förslaget.

Innan jag berör frågan om fosterbarn
och barntillägg skulle jag vilja säga
något om det studiesociala systemets
avgränsning. Det skall ju avgränsas till
att gälla statsunderstödda utbildningsvägar
eller institutioner och skolor m. m.
som står under statlig tillsyn. Utskottsmajoriteten
säger också att det »inte
låter sig göra att utsträcka tillämpningsområdet
för det studiesociala systemet
till all enskild utbildningsverksamhet
oavsett den meddelade undervisningens
art och kvalitet». Det är givetvis inte
meningen heller att det skall utsträckas
till all utbildningsverksamhet, men till
någon sådan skulle det ändå kunna utsträckas.
Det skulle kunna utsträckas
till läroanstalter och utbildningslinjer,
»beträffande vilka Konungen så bestämmer»,
för att använda formuleringen i
1 § i studiehjälpsreglementet och 1 § i
studiemedelsförordningen. Vi har en fyrpartimotion,
nr 984 i denna kammare,
med herr Svensson i Kungälv som första
namn, som upptar frågan om de teologiska
seminarierna inom de fria kristna
samfunden, en fråga som herr Nordstrandh
nyss också har berört. Det finns
ju utbildningsverksamhet som är av yrkesbetonad
art, med en utbildning som
man inte kan få i statsunderstödda sammanhang.

116

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 em.

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

Nu sade ecklesiastikminister Edcnman
i sitt anförande, att vi reservanter tagit
lätt på denna sak, och att vi borde söka
efter en annan användbar princip. Jag
skulle vilja försäkra honom att vi inte
har tagit lätt på denna sak. Vi är förresten
i ganska gott sällskap. Faktum
är att Kungl. skolöverstyrelsen enhälligt
har förordat att det föreslagna studiemedelssystemet
också bör kunna omfatta
studerande vid just sådana institutioner,
som jag här liar nämnt — de
teologiska seminarierna — dock efter
vederbörlig prövning och under samma
villkor som de av utredningen uppräknade
studerandegrupperna. Den
prövning som skulle kunna komma i
fråga borde vara densamma som är föreskriven
beträffande studieförbunden.
Därför menar vi, att det bör vara riktigt
att riksdagen vänder sig i skrivelse
till Kungl. Maj:t och anhåller om utredning
och förslag i syfte att elever vid
de fria kristna samfundens teologiska
seminarier får rätt till studiemedel enligt
studiemedelsförordningen.

Detsamma gäller den andra punkten
i fråga om det studiesociala systemets
avgränsning, nämligen bidraget till diakonissanstalternas
elever. Det har betonats
i en motion, som jag inte behöver
vidare utveckla, att den diakonala utbildningen
måste betraktas som en yrkesutbildning
och att den måste ses som
en helhet. Därför har vi reservanter ansett
det oriktigt att bryta ut den specialutbildning,
som ingår däri, såsom sjuksköterskeutbildning,
socialutbildning
m. m., och bara hänföra den till den
fackutbildning som berättigar till studiemedel.

Därefter vill jag nämna något om fosterbarnen
och studiehjälpsförmånerna
till dem. Utskottsmajoriteten säger beträffande
de inkomst- och behovsprövade
tilläggen när det gäller fosterbarnen,
att problemet »torde gälla huruvida
man i ärenden angående inkomstoch
behovsprövade tillägg bör företa
prövningen av föräldrarnas ekonomiska

situation med hänsyn till de naturliga
föräldrarna eller med hänsyn till fosterföräldrarna».

Enligt lag har föräldrar skyldighet att
svara för sina barns utbildning, om barnet
inte har några egna tillgångar. Men
detta stadgande gäller inte fosterföräldrar.
Av den anledningen bär fosterbarn
i studiehjälpsnämndens praxis behandlats
mycket gynnsammare. Fosterbarnen
har ju en svagare rättslig ställning.
I propositionen jämställs fosterföräldrarna
helt med de biologiska föräldrarna.
Men den svagare rättsliga ställning
som fosterbarnen har, är enligt
mitt förmenande orsak nog att också i
fortsättningen bevilja fosterbarn inkomstprövade
studiebidrag enligt generösare
grunder än dem som gäller egna
eller adopterade barn. Den praxis som
studiehjälpsnämnden redan har utbildat,
med mildare bedömning av fosterföräldrarnas
ekonomi vid beviljande av
inkomstprövade studiebidrag, bör således
enligt vår uppfattning tryggas genom
ett stadgande av detta i studiehjälpsreglementet.

Slutligen vill jag anföra något om
barntilläggen också. De skall ju utgå
med 1 200 kronor. Detta barntillägg skall
vara återbetalningspliktigt. Om hela
eller någon del av barntillägget gavs som
bidrag, skulle .studerande vårdnadshavare
få ett extra barnbidrag, menar
ecklesiastikministern. Men det är ju
så, att det nuvarande familjestödet ges
inte bara i form av direkta bidrag, utan
ett visst stöd inryms också i skatteförfattningarna.
Så är fallet med förvärvsavdraget.
Detta skall ju täcka de merkostnader,
som uppstår för barnfamiljer,
där hustrun förvärvsarbetar. Studier
är i det fallet, tycker jag, att jämställa
med förvärvsarbete. För en studerande
mor uppstår inte sällan merkostnader
av samma storleksordning som
för en mor som förvärvsarbetar. Så de
här båda fallen är väl i viss mån parallella
och borde i viss mån behandlas
på samma sätt. Studentfamiljer med

Tisdagen den 26 maj 1964 em.

Nr 27

117

barn saknar i det alldeles övervägande
antalet fall skattepliktig inkomst. De kan
diirför inte utnyttja den del av samhällets
familjepolitiska stöd som ges i
form av förvärvsavdrag. Därför föreslår
vi reservanter, att detta problem tas upp
till skyndsam förnyad prövning.

Jag vill alltså, herr talman, yrka bifall
till reservationerna E, H, Q och R.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Alla prognoser tyder på
ett mycket stort intresse för fortsatt utbildning
efter grundskolan. Uppslutningen
kring denna fortsatta utbildning
tycks få en sådan omfattning, att den
kan betecknas som allmän, om man i
bilden även tar in den alltmera omfattande
vuxenutbildningen. Den nioåriga
grundskolan kompletteras således
redan innan den är helt genomförd av
en nära nog allmän två- till fyraårig frivillig
påbyggnad i gymnasiet, fackskolan
och yrkesskolan.

Detta förhållande ger perspektivet på
betydelsen av den reform vi nu diskuterar.

När ungdomen efter grundskolan börjar
se sig om för att välja yrke — ofta
sker ju det definitiva yrkesvalet först
i 20—25-årsåldern — bör valet kunna
bli så långt möjligt fritt. Yrkesvalet är
ett område där den mångomtalade valfriheten
bör ges verkligt innehåll. Det
är härvidlag fråga om avgörande beslut
för livet. Inte sällan är familjebildningen
också aktuell i denna period av en
människas liv. I denna situation måste
samhället medverka så att inte skilda
förhållanden avskräcker de unga från
att skaffa sig en gedigen utbildning.
Detta inte bara för den enskildes egen
skull — som ju för all del kan vara
skäl nog — utan även för samhällets.
Vi får inte i dagsläget glömma, att vi
här i landet har låg nativitet. En allt
större andel av befolkningen utgöres
av pensionärer, och en proportionellt
mindre andel av befolkningen blir härigenom
yrkesverksam. Kortare arbets -

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

tid, längre semester och högre materiell
standard i framtiden kommer — som
jag ser det — vid varje skede under
överskådlig tid att vara mycket angelägna
önskemål. Skall önskemålen förverkligas
ocli skall vi kunna konkurrera med
den övriga världen, måste en kvalificerad
utbildning erbjudas åt alla. Måhända
är dessa funderingar något spekulativa,
men inte orealistiska, inför förväntningarna
kring det nya samhälle
de ungdomar möter, som vi i dag beslutar
studiestöd för.

Man kan också ha vissa funderingar
kring den lönestruktur i framtiden, som
utbildningssamhället skapar förutsättningar
för. De studerandes förväntningar
kanske härvidlag inte alltid infrias.
Det är emellertid en fråga som kan bli
ett problem ur andra synpunkter och
av andra orsaker än dem vi nu diskuterar.

Den målsättning som från vårt håll
har varit och är vägledande för våra
ställningstaganden i denna fråga är
att alla skall ha så långt möjligt lika
och goda förutsättningar till meningsfylld
utbildning. Miljön, föräldrarnas
ekonomi och bostadsort får inte i framtiden
påverka ungdomens valfrihet i
utbildningsfrågor. När det gäller den allmänna
bedömningen härutinnan är det
glädjande att socialdemokratien, folkpartiet
och centerpartiet funnit en gemensam
principiell plattform. De många
reservationerna i det föreliggande utskottsutlåtandet
får inte skymma detta
faktum. Som jag ser det är reservationerna,
med undantag för högerns, ett
uttryck för skillnader i uppfattning om
behovet av samhällets insatser för en
mera demokratiserad och allmänt tillgänglig
utbildning efter grundskolan.

Högerpartiets inställning, som i princip
skiljer sig från övriga partiers, får
väl med rätta anses typiskt konservativ
i detta sammanhang. Ur vår synpunkt
tillgodoser inte högerförslaget
grundförutsättningen för eu demokratiserad
utbildning, nämligen att utbild -

118 Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 em.

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

ningsstödet skall sättas in under utbildningstiden
och till väsentlig del som
kontantstöd. Med det system som utskottsmajoriteten
förordar undanröjes
hindren som föreligger just under utbildningstiden
för att ge alla — även
mindre bemedlade — någorlunda lika
förutsättningar med barn, vilkas föräldrar
har råd att helt eller delvis bekosta
studierna. Studieskulden måste, kanske
främst för de mindre bemedlade, för
vilka en skuldsättning av många anses
särskilt avskräckande, nedbringas till
en för alla rimlig nivå. Lånemöjligheter
för studerande kompletterade med
examens- och tentamenspremier enligt
högerns förslag skapar inte denna förutsättning
och ger inte den trygghet inför
framtiden, som en studerande vill
känna. En studerande kan aldrig vara
säker om att erhålla examenspremie.
Den som bäst behöver den kanske blir
utan.

Högern motiverar sitt ståndpunktstagande
enligt principen att studiekostnaden
är att jämföra med cn investering
i en framtida samhällsställning, som
ger en mot investeringen svarande lönesättning.
Vidare föreslår högern att ifrågavarande
investering skall avskrivas
vid arbetsoförmåga och senast vid vederbörandes
frånfälle eftersom den då
försvinner. Vad angår den första frågeställningen
vet vi i dag ingenting om den
framtida lönestrukturen i ett samhälle
med högre utbildning i större omfattning
än i dagens. Möjligen kan en studerande
i dag med blicken riktad bakåt
med den svunna tidens erfarenheter spekulera
i hög lön, men han kan bli missräknad
i en framtid och i det enskilda
fallet.

Studiekostnader är huvudsakligen levnadskostnader
under studietiden, för
vilken den studerande gått förlustig en
skatteförmån genom att ortsavdraget
inte kunnat utnyttjas på grund av för
låg inkomst. Det är således fråga om en
skatteförmån som under den aktuella
tiden knappast kan förutsättas bli på -

verkad av progressionen i beskattningen.
Att efter genomgångna studier få
retroaktivt tillgodogöra sig det tidigare
outnyttjade ortsavdraget efter vissa
schablonmässiga regler kan inte vara
riktigt, allra helst som avdragets värde
kan variera med inkomstens storlek på
grund av den aktuella marginalskatten.
Det stöd som högern föreslår ges inte
heller under den tid då det direkt påverkar
rekryteringen, vilket för oss i
centerpartiet är en viktig fråga i sammanhanget.
Som vi hört av herr Nordstrandh
om jag förstod honom rätt fäster
inte högern särskilt stor vikt vid
rekryteringssynpunkten. Det är också
en typiskt konservativ inställning. Jag
kan inte undgå att tycka att det är ett
ganska cyniskt ståndpunktstagande och
ett ganska cyniskt sätt att se på denna
fråga med tanke på de många mindre
bemedlade ungdomar som hittills varit
förhindrade till fortsatta studier. Om
man envist vill se denna fråga ur skattesynpunkt,
vore det riktigare att ersätta
den studerandes eventuellt missgynnade
ställning i skattehänseende genom ett
lämpligt kontantbidrag samma år den
studerande går förlustig skatteförmånen
på grund av det outnyttjade ortsavdraget.
Härigenom nedbringas den återbetalningspliktiga
studieskulden. Skatteavdrag
för studieskulder skulle emellertid
kunna komma att uppfattas som
en orättvisa av dem som inte utnyttjat
studiemedlen och som möjligen —
kanske på grund av just detta förhållande
— har en osäkrare och sämre betald
sysselsättning. Att folkpartiet i
denna fråga alltjämt går på den konservativa
linjen måste man beklaga.

I fråga om avdrag för periodiskt understöd
till studerande begär centerpartiet
en skyndsam utredning. Förutsättningen
för en eventuell avdragsrätt
bör vara att en inkomsttagare med stor
inkomst inte får ett större skatteavdrag
än en med liten inkomst. Om så vore fallet
skulle det säkerligen uppfattas som
en uppenbar orättvisa och stå i om -

Tisdagen de» 20 maj 19(54 em.

Nr 27

119

vänd proportion till den presumtiva
bärkraften. Med den lösning av studiestödet
som särskilda utskottet föreslår
kan man inte anse att frågan om skatteavdrag
för periodiskt understöd till studerande
är inaktuellt. Riksdagen bär vid
flera tidigare tillfällen uttalat önskemål
om att denna fråga utreds. Enskilda
personer som avstår från privat konsumtion
för att stödja barnens utbildning
gör en så värdefull insats att den
även ur samhällets synpunkt är värd
en stimulans. De studiemedel som ställs
till förfogande för lån, med de kostnader
som det betyder för samhället, tas
i motsvarande grad inte i anspråk på
grund av t. ex. föräldrastödet. Trots de
förbättringar som föreslås i utskottsutlåtandet
torde även framdeles föräldrastödet
ha en viss betydelse vid studiefinansieringen,
som samhället har anledning
att uppmärksamma. Denna värdering
torde ha stöd i en mycket utbredd
folkopinion.

Särskilda utskottet har på ett flertal
punkter gjort förändringar, som enligt
vårt sätt att se innebär förbättringar
av förslagen i Kungl. Maj :ts proposition
nr 138, och tillmötesgått våra motioner
på vissa punkter. Till de mera noterbara
vill jag nämna resetillägget, där
utskottet föreslår att gränserna för rätten
härtill dras med en cirkel fågelvägen
6 kilometer från skolorten eller vid
en resväg av 10 kilometer mot propositionens
förslag om 7 respektive 12 kilometer.
Likaså får ändringen i fråga om
förmögenhetsgränsen från 20 000 till
30 000 kronor anses väl befogad.

På två väsentliga punkter har inte utskottet
tillmötesgått centerpartimotionerna,
nämligen i fråga om studiebidragets
höjning till 250 kronor per månad
och i fråga om värdebeständigheten.

Jag har tidigare berört den vikt vi
från centerpartisida fäster vid att avlägsna
ekonomiska och andra hinder för
alla studerande. Herr Gustavsson i Alvesta
har emellertid utvecklat detta avsnitt
i utskottsutlätandet mycket ingä -

Studiesocialt stud till studerande ungdom

ende, varför jag skall nöja mig med
några ord på denna punkt.

Med den till synes explosiva utvecklingen
av antalet studerande på här berörda
nivåer borde samhället enligt vår
mening ta ett djärvare grep]) för att ge
innehåll åt målsättningen om valfrihet
på studieområdet och för att avlägsna
de ekonomiska hindren. Enligt vår bedömning
bör 250 kronor per månad
vara ett väl avvägt belopp som förhöjt
studiebidrag och en lämplig storlek av
studiehjälpen inom studiemedelssystemet
vara 2 500 kronor per år. Jag tror
att det är lönande, att det är en riktig
och en rättvis satsning på ungdomen för
framtiden.

Detsamma kan sägas om värdebeständigheten
för studiestödet. Det stöd
som nu avses förutsätter vi inte är något
slutgiltigt. Även propositionen ger
uttryck för dénna uppfattning. I princip
måste det anses otillfredsställande
att studiebidragen inte behåller sitt relativa
värde utan urholkas undan för
undan. Principen om värdebeständighet
har ju utskottet fastlagt för studiemedlens
storlek. Det märkliga är emellertid
att värdebeständigheten i studiemedlen
gäller endast lånedelen, däremot inte bidragsdelen.
Det vore naturligt och konsekvent
att, som centerpartimotionen
föreslår, anknyta värdebeständigheten
till basbeloppet i pensionsförsäkringssystemet
även beträffande studiebidraget
i studiemedlen. Vissa nu utgående
naturastipendier är till sin konstruktion
värdebeständiga i det de är knutna
till de reella kostnaderna för kost och
logi. För vissa studerande leder ett riksdagsbeslut
enligt utskottets förslag till
en försämring av studiestödet mot vad
som nu utgår. Centerpartiets reservationer
om ett värdebeständigt studiebidrag
om 250 kronor i månaden enligt studiehjälpsreglementet
och ett värdebeständigt
studiebidrag om 2 500 kronor enligt
studiemedelsförordningen torde eliminera
denna effekt av utskottets förslag
på denna punkt.

120 Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 em.

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

I fråga om fria resor mellan skolorten
och hemorten avvisar utskottet en utredning
i syfte att förslag skulle framläggas
för nästa års riksdag. Detta är
beklagligt. Många elever är alltjämt i
den åldern att de är mycket beroende
av det stöd och den gemenskap hemmet
kan ge. Även i detta avseende innebär
utskottets förslag försämringar för
vissa kategorier. De förmåner som tidigare
förekommit på detta område borde
närmare övervägas för eventuellt förslag
nästa år.

Den reformering av studiestödet, som
riksdagen står inför att besluta är mycket
välkommen för såväl de studerande
som för samhället i sin helhet.

Ännu ett betydelsefullt steg tas in i utbildningssamhället
mot en mera demokratiserad
utbildning efter grundskolan.
De utredningar, som ligger till grund
för det föreliggande utlåtandet, har funnit
en betydande skillnad i benägenhet
mellan ungdomar från olika yrkesgrupper
och socialgrupper för fortsatta studier
efter den obligatoriska skolan. Dessa
skillnader måste i betydande utsträckning
ha sin orsak i ekonomiska
och geografiska hinder. Föräldrarnas
och den ifrågavarande miljöns studietraditioner
har också spelat sin roll för
ungdomens vilja till långtsyftande studier.
Dessa traditioner synes alltmera
släppa sitt grepp. Den individuella begåvningen
och intresseinriktningen
bland ungdomen kommer säkerligen
inom kort tid att vara helt dominerande
när det gäller studievalet och yrkesvalet
inom den ram näringslivet och samhället
ger utrymme för.

Jag ber med det anförda att få yrka
bifall till de reservationer som herrar
Thorsten Larsson och Gustavsson i Alvesta
antecknat sig för, och i övrigt yrkar
jag bifall till utskottets hemställan.

Herr JOHANSSON i Södertälje (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill säga till herr
Nordstrandh att de studiesociala åtgär -

derna alltjämt har betydelse som en stimulerande
faktor. Det går inte att förneka
den saken. Tillgängliga uppgifter
talar sitt tydliga språk härvidlag, även
om det också är riktigt att utvecklingen
under de senaste åren har gått i rätt
riktning. Det finns sålunda alltjämt motiv
för att se denna proposition ur rekryteringssynpunkt.

Beträffande reservation A, som avser
huruvida erhållande av studiehjälpen
bör anknytas till uppförande och ordning,
ville herr Nordstrandh göra gällande
att jag närmast skulle vara böjd
att acceptera innehållet i reservationen.
Jag ber att få påpeka att jag sade
i mitt tidigare anförande att jag inte
ville förneka — och det ville inte heller
utskottet — att man kunde ta upp till
diskussion huruvida det råder disciplinsvårigheter
i skolorna eller inte. Utskottet
anser emellertid att den saken inte
hör hit. Utskottet delar departementschefens
uppfattning att studiehjälpen
inte bör anknytas till frågan om ordning
och uppförande. Har man disciplinsvårigheter
får man söka råda bot
på dem i annat sammanhang.

Till herrar Nordstrandh och Källstad
vill jag säga beträffande den enskilda
undervisningen vid de teologiska seminarierna
och diakonianstalterna — jag
bortser då alltjämt från den sjuksköterskeutbildning
som där förekommer
—- att utskottet har framhållit att den
meddelade undervisningens art och kvalitet
inte är avgörande för huruvida eleverna
skall få studiehjälp eller inte. Jag
sade att denna avgränsning redan nu
finnes och att det avgörande är att undervisningen
är statsunderstödd eller
står under tillsyn av statlig myndighet.
Jag anser fortfarande att avgränsningen
är mycket starkt motiverad.

Jag tror alltså att vi i dag inte kan
överblicka de ekonomiska konsekvenserna
av att vidga detta resonemang.
Det finns nämligen andra utbildningsanstalter
i enskild regi som i så fall
också skulle komma i fråga. Med vet -

Tisdagen den 20 maj 1904 em.

Nr 27

121

skap om hur försiktig högern brukar
■vara när det gäller att lämna anslag
finner jag det förvånande att den vill
öppna dessa vägar ytterligare.

Herr NORDSTRANDH (h) kort genmäle: Herr

talman! Herr Nilsson i Tvärålund
uppfattar ibland vad som sögs på
ett egenartat och nästan ogenerat sätt.
Så har han gjort i dag — som jag hoppas
genom ett enstaka olycksfall i arbetet.
Skulle inte högern fästa vikt vid
rekryteringsfrågan? Jag kan försäkra,att
herr Nilsson inte har något patent på
rekryteringen och aldrig heller kommer
att få det.

Jag har betonat, att motståndet mot
högre studier — och det, herr Nilsson
i Tvärålund, är detsamma som att tala
om rekryteringsåtgärder — först måste
brytas ned på det gymnasiala stadiet,
men jag har givetvis ej därmed sagt,
att det inte också, så långt det är möjligt,
skall bekämpas på det postgymnasiala
stadiet. Om hur detta senare skall
ske är vi tyvärr oense, men det betyder
inte, att högern ej skulle fästa vikt vid
rekryteringsåtgärder.

Herr Johansson i Södertälje, låt oss
fasthålla, att rätten till studiehjälp
skall upphöra vid avvikande och bortvisning.
Det har vi alltså hävdat, men
vi är i gott sällskap; vi stöder oss nämligen
på studiehjälpsutredningen.

Vi behöver inte diskutera disciplinaspekten
vidare. Det finns emellertid ytterligare
en aspekt. Vad skall hända när
eleven inte går i skolan? Han får onekligen
studiehjälp för att utbilda sig och
inte för någonting annat; annars har
jag fattat studiehjälpen fel. Det kan väl
knappast anses riktigt, att eleven skall
fortsätta att uppbära studiehjälp, när
han inte ägnar sig åt det för vilket han
får den.

Det är självklart, att det existerar
också andra utbildningsanstalter, vilkas
elever skall kunna få studiemedel. Vi
har bara tagit upp vad vi hade anledning

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

till i samband med en motion. Det finns
förvisso fler läroanstalter, som kan
komma i fråga, men givetvis under samma
villkor och med samma prövning.

Herr LARSSON i Umeå (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Nilsson i Tvärålund
har tydligen missuppfattat vår reservation.
Han påstår att vi är mycket
konservativa inom folkpartiet som fortfarande
vill ha avdragsrätt för studieskulder.
Jag vill påminna om att vi inte
talar om studieskulder i vår reservation
utan om studiekostnader, vilket är en
helt annan sak. I fråga om skattelagstiftningen
kan vi alltså vara ense, herr
Nilsson, i varje fall när det gäller att
det periodiska understödet skall få en
välvillig behandling i skatteavseende.

Man kan många gånger betrakta en
investering i studier och en investering
i någonting annat som rätt likartade.
Eu investering i studier förbrukar
man i regel under en mycket lång
tid, men den förbrukas i alla fall under
den verksamma tiden. Därför vore
det kanske skäligt att undersöka saken.

Jag vill erinra om att vi inte har
gått så långt som till att framlägga förslag;
vi vill ha en allsidig utredning i
denna fråga. Jag tror inte att detta är
något utslag av att vi skulle vara konservativa.
Vi anser det helt enkelt
självklart att frågan bör utredas för att
något resultat skall kunna nås.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Nordstrandh uttalade
i sak i sitt senaste inlägg att det
gäller att bryta motståndet på det gymnasiala
åldersstadiet för att åstadkomma
en ökad rekrytering av ungdomar till
fortsatt utbildning. Det var också detta
som jag påpekade i mitt anförande.

Högerns förslag skiljer sig från centerns,
folkpartiets och socialdemokraternas
däri att de senare tre partierna
avser att i väsentlig utsträckning ge stu -

122

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 em.

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

diestödet under studietiden, medan högern
bedömer frågan så att stödet skall
ges efter studietiden då det enligt vår
mening inte ger någon nämnvärd rekryleringseffekt.
Jag har bara att nu liksom
i mitt tidigare anförande konstatera
denna skillnad. Huruvida vårt förslag i
detta avseende blir en patentmedicin
får framtiden utvisa. Erfarenheten har
visat att högerns förslag inte är en patentmedicin.
Jag tror emellertid att herr
Xordstrandh tar till alldeles för stora
ord när han gör gällande att centerns
förslag, som ju är en kraftigare satsning
än utskottsförslaget, inte kommer
att bryta det motstånd som tidigare har
rått på detta område. Jag vidhåller att
högerns förslag i jämförelse därmed
förefaller mig negativt och konservativt
såväl praktiskt som ideologiskt.

Herr BENGTSSON i Landskrona (s):

Herr talman! 1 särskilda utskottets
här föreliggande utlåtande har vi att ta
ställning till det studiesociala stödet till
studerande ungdom. Förslaget innebär
förstärkningar av de studiesociala stödåtgärderna
samtidigt som ett väsentligt
större antal studerande nu omfattas av
reformen. Tyngdpunkten i förbättringarna
ligger på de gymnasiala skolformerna.
Stora grupper av studerande
ungdomar har haft litet eller nära nog
intet stöd från samhällets sida. Dessa
ungdomar får nu ungefär samma förmåner
som studerande vid universitet
och högskolor.

Detta innebär emellertid inte att inte
även dessa studerande genom det nya
förslaget erhåller avsevärda förbättringar.
Men det är med tillfredsställelse som
man kan konstatera att studerande vid
exempelvis ett seminarium eller vid en
sjuksköterskeskola eller andra studerande
vid icke akademiska, postgymnasiala
utbildningslinjer kommer att få samma
förmåner som studenterna. Med denna
reform vinnes ett länge eftertraktat mål
— en starkare demokratisering av utbildningen.
Tidigare har det ofta varit

ekonomiska orsaker som gjort att vi
inte fått en del av studiebegåvningarna
till gymnasier eller andra högre utbildningsanstalter.
Detta hinder har genom
den nu föreliggande reformen eliminerats
och utbildningsvägarna ligger enligt
mitt förmenande öppna för alla.

Förslaget bygger på företagna utredningar
av studiehjälpsutredningen och
studiesociala utredningen. På grundval
av inom utredningarna företagna undersökningar
rörande den sociala urvalsprocessen
vid rekrytering till högre utbildning
har utredningen funnit att behovet
av förbättringar är störst för studerande
på det gymnasiala åldersstadiet.
Utredningen har funnit att bl. a.
föriildraekonomien haft en central betydelse
då det gällt en studerandes övergång
till och inriktning av studieväg
inom gymnasiet. Genom här föreslagna
förbättringar kommer utan tvivel den
socialt betingade avtappningen vid
övergång från lägre skolformer till gymnasier
att försvinna, något som jag räknar
med att vi alla givetvis kan hälsa
med tillfredsställelse. Jag kommer härefter,
herr talman, att ta upp några frågor
huvudsakligen inom studiehjälpsreglementet.

I de allmänna villkoren för erhållande
av studiehjälp i annan form än studiehjälp
eller vuxenutbildningsbidrag
är det fastslaget att det skall vara heltidsundervisning
och att den tidsmässigt
skall omfatta minst åtta veckor. I
en rad motioner har olika förslag framförts
bl. a. om sänkning av tiden från
föreslagna åtta veckor till varierande
lägre veckotal. Jag vill i detta sammanhang
fästa kammarens uppmärksamhet
på att departementschefen i propositionen
tagit hänsyn till de synpunkter som
framfördes vid remissbehandling av utredningsförslaget
vilket som bekant föreslog
fyra månader som tidsgräns. Jag
förstår att man är inställd på en reducering
till lägre veckotal än här föreslagna
åtta, men kostnaderna kommer
att bli stora för varje ytterligare veckas

Tisdagen den 20 maj 1904 em.

Nr 27

sänkning, och vi liar i utskottet menat
att departementschefen liar gjort en
lämplig avvägning som nu bör accepteras.
I förevarande motioner har även
frågan om studiehjälp åt deltidsstuderande
tagits upp. Inom utskottet har vi
förutsatt att frågan först får behandlas
inom gymnasieutredningen och yrkesutbildningsberedningen.
Att föregripa
utredningarna kan inte anses lämpligt
och är inte heller brukligt i detta hus
varför vi föreslagit att man på denna
punkt givetvis skall avvakta utredningsresultatet.

Studiehjälpen kommer enligt förslaget
att utgå i form av studiebidrag på
75 kronor i månaden jämte tillägg i
form av inackorderingstillägg och resetillägg.
Såväl motionsledes som reservationsvis
har framförts krav på att dessa
förmåner skulle göras värdebeständiga
och att frågan skulle göras till föremål
för utredning. Utskottsmajoriteten är av
den uppfattningen att så stora utgifter
som det här är fråga om bör ligga i
riksdagens hand och att frågan om indexreglering
i varje fall inte nu bör
övervägas. En framtida höjning av studiebidraget
bör alltså bli beroende av
riksdagens beslut i varje särskilt fall.
Förslag har också framförts om att
studiebidragets grundbelopp skulle fastställas
till 100 kronor i månaden i stället
för föreslagna 75 kronor. Utskottet
har funnit att departementschefens förslag
är väl avvägt, och vi menar för vår
del att vi inte gärna kan bifalla förslaget
om höjning till 100 kronor i månaden.
Detta skulle komma att dra en ytterligare
kostnad på 37 miljoner kronor
om året. Resetillägget har enligt propositionen
konstruerats så att avståndet
mellan hemmet och skolan fågelvägen i
första hand skall vara avgörande för
rätten till tillägget. Dock tages också
hänsyn till om färdvägen är avsevärt
längre än fågelvägen. Minimivillkoret
för erhållande av resetillägg är i propositionen
ett fågelvägsavstånd av sju
kilometer — alternativt ett färdvägsav -

123

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

stånd av tolv kilometer. Denna fråga
har aktualiserats i ett flertal motioner,
i vilka man i olika varianter föreslagit
förkortningar av färd- respektive fågelvägsavståndet
och en justering av de
färdkostnader som skall bäras av samhället.
Utskottet har vid behandlingen
av dessa förslag funnit att konstruktionen
ger möjlighet att åstadkomma eu
rimlig avvägning mellan önskemålet att
göra administrativa förenklingar och
kravet på ett rättvist och effektivt stöd
åt skolungdom med lång skolväg.

Vi har emellertid i utskottet kommit
fram till att minimivillkoren för resetillägg
bör sättas till ett avstånd av G
kilometer fågelvägen, alternativt 10 kilometer
färdvägen. Med denna justering
menar vi att alla rimliga önskemål som
framförts motionsvägen har blivit tillgodosedda.

Vi har också gjort en liten justering
i förslaget i de fall där färdvägen är
minst tre gånger längre än fågelvägen.
Vi menar att i sådana fall skall ersättningen
inte uppräknas endast en klass
utan flera. Detta kan få betydelse bland
annat för dem som är bosatta på en del
av våra öar.

Frågan om inackorderade elevers fria
hemresor har aktualiserats dels i väckta
motioner och dels i en till utlåtandet
fogad reservation. Där varierar kraven
från utredning och förslag till nästa års
riksdag till förslag om sex fria hemresor
per läsår och yrkande om att folkhögskolornas
elever vid kurser om minst
fem veckor skall få resebidrag enligt nu
gällande bestämmelser. I motionerna
har man framhållit, att om det föreslagna
nya systemet inte skall innebära försämringar
för vissa studerande, är det
nödvändigt med ett antal fria hemresor.
Utskottet har också ansett att man i
möjligaste mån bör förhindra att de
samlade förmånerna för någon grupp
av studerande reduceras som följd av
den nya studiehjälpens genomförande.
Men vid övergången till ett helt nytt
studiesocialt system, som delvis vilar på

124 Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 em.

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

andra grunder än det nu gällande, kan
det vara mycket svårt att undgå smärre
försämringar för enstaka studerande.
Det väsentliga i detta sammanhang är
att den nya studiehjälpen sammantaget
medför förbättringar för elever vid alla
slags skolor. Så är också förhållandet,
och gruppen inackorderade elever utgör
där inte något undantag.

Enhetligheten i systemet kräver också
att man inte kan göra undantag för
exempelvis folkhögskolornas elever
utan att råka i öppen konflikt med systemets
enhetlighetstanke. Å andra sidan
skulle det väl inte vara möjligt att
begränsa resebidraget enbart till dem
som beröres av studiehjälpsreglementet,
ty då aktualiseras genast frågan om bidrag
till hemresor även för universitetsstuderande
och andra som får studiemedel
enligt studiemedelsförordningen.
Och då en sådan anordning skulle komma
att medföra avsevärda kostnader,
har utskottet inte kunnat tillstyrka denna
framställning.

Beträffande frågan huruvida man för
de inkomst- och behovsprövade tilläggen
skall ta hänsyn till de biologiska
föräldrarnas eller till fosterföräldrarnas
förhållanden har departementschefen
föreslagit att hänsyn skall tagas till den
miljö i vilken barnet vistas, alltså till
förhållandena i fosterhemmet. I en reservation
av herr Stefanson in. fl. föreslås
att hänsyn skall tagas till de biologiska
föräldrarnas förhållanden, alltså
inte till fosterhemmet. Utskottsmajoriteten
har emellertid ansett att det från
studiesociala synpunkter är riktigare
att ta hänsyn till den miljö i vilken barnet
lever. Vi kan inte anse att detta
skulle verka negativt på fosterbarnens
studiemöjligheter, som reservanterna
har antagit.

I de skolformer som omfattas av studiehjälpsreglementet
finns en del vuxna
elever. Många av dem är i realiteten fristående
från sina föräldrar. Deras förhållanden
menar departementschefen
liksom utredningen bör bedömas obe -

roende av föräldrarna. Man har därför
föreslagit att elever, som börjar sina
studier under det år de fyller 21 år eller
därefter, i stället för studiebidrag med
tillägg skall erhålla ett förhöjt studiebidrag.
Beloppet har satts till 175 kronor
per månad och är lika för alla oavsett
ekonomiska förhållanden. Studiehjälpen
utgår enligt föreliggande förslag
med varierande belopp, men vi anser
att det belopp som föreslagits i förhöjt
studiebidrag ligger avsevärt över det
genomsnittsbelopp som framräknats för
yngre elever, varför det får anses väl
avvägt.

Med det anförda anser jag mig ha berört
några av de aktuella frågorna i
förevarande sammanhang. Jag konstaterar
slutligen bara att denna reform naturligtvis
inte på alla punkter är hundraprocentigt
fullkomlig. Vi får givetvis
bygga på den efter hand, som vi gjort
med en mängd andra stora reformer
som vi tidigare beslutat om. Men med
dagens reformförslag i hamn menar vi
ändå att ett betydelsefullt steg har tagits
på väg mot en demokratisering av
utbildningen.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan
på alla punkter.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Ett uttryck som är mycket
vanligt i våra diskussioner här i
kammaren är att det går troll i ord.
Jag tror att det i detta fall bär gått litet
troll i ordet social. Att man för de
åtgärder vi diskuterar kommit att begagna
uttrycket »studiesociala» frågor
har såvitt jag kan förstå fört till en något
onyanserad bedömning av hela frågeställningen.
Jag skall göra ett litet
försök att klargöra hur vi för vår del
ser på frågan, när vi frigör från den
alldeles speciella inställning som har
föranletts av denna terminologi.

I framtiden måste man räkna med
att den övervägande delen av den
svenska ungdomen kommer att studera

Tisdagen den 2G maj 19(14 ein.

Nr 27 125

vid gymnasier. Detta är bra, såvida
gymnasierna är bra, och det är en fråga
som vi inte debatterar för närvarande.
Att man höjer allmänbildningsnivån
för all ungdom är otvivelaktigt något
mycket värdefullt. Särskilt det allmänna
gymnasiet höjer allmänbildningsnivån,
vilket inte ger utdelning i form
av högre löner i yrkeslivet. Under sådana
omständigheter är det på detta område
starkt motiverat att anlägga sociala
rättvisesynpunkter. Det är kanske
inte ens fråga om en utbildning utan
om en bildningsverksamhet, en höjning
av den allmänna nivån. Alldeles uppenbart
är att man har skäl att se till att villkoren
för dem som får denna höjning av
den allmänna nivån — vi räknar med
att det skall bli större delen av ungdomen
— är ur .social rättvisesynpunkt
tillfredsställande.

Men detta resonemang kan inte utan
vidare överföras på vad man i brist på
ett bättre uttryck kallar för de postgymnasiala
studierna. Dessa studier är
ju på ett helt annat sätt yrkesinriktade.
Studieresultatet kommer alltså normalt
att inverka på vederbörandes framtida
ställning, arbetsuppgifter och inkomst
— i varje fall i det samhälle där vi för
närvarande lever.

Man kan tänka sig olika utvecklingslinjer.
Man kan sträva efter en nivellering
av lönenivån, innebärande att
skillnaden mellan lönerna för dem som
får »postgymnasial» (eller »akademisk»)
utbildning och lönerna för de
andra blir mindre och mindre, så att
man kommer fram till en punkt där dessa
studier inte ger någon utdelning i
form av högre löner för framtiden. Om
man har den inställningen är det naturligt
att gå i riktning mot, och så
småningom ända fram till, ett system
med studielön. Men man kan också gå
den andra vägen och räkna med att de
som får denna utbildning i fortsättningen
skall få väsentligt bättre löner på
arbetsmarknaden än de skulle ha fått,
om de inte haft sådan utbildning. Då
är det riktigt att betrakta denna utbild -

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

ning, till skillnad frän utbildningen på
gymnasiestadiet, som en investering i
framtiden, en investering som sedermera
kommer att ge utdelning.

Nu har man rätt mycket diskuterat
frågan om studielön. Jag skulle faktiskt
vilja ansluta mig till den bedömning
som har gjorts av en sammanslutning
vars åsikter jag annars inte alltid gillar.
Utskottsmajoriteten har i sitt utlåtande
på sid. 47 med en något ny terminologi
kallat denna sammanslutning för
»Landsortsorganisationen». Jag antar
att man också där avser Landsorganisationen.
Som framgår av sid. 40 kan det
i varje fall enligt Landsorganisationens
mening »med hänsyn till den postgymnasiala
utbildningens lönsamhet ifrågasättas,
om det i dagens situation finns
skäl för att de, som inte får del av denna
utbildning, genom sina skatter skall
finansiera de studerandes uppehälle
under studietiden». Tydligare kan det
knappast sägas.

En annan synpunkt på denna fråga
är, att om man har studielön eller någonting
som närmar sig studielön måste
det också vara en ganska hård kontroll
över studiernas bedrivande och inriktning.

För min del föredrar jag det andra
alternativet, att akademikerna får en
lön som står i rimlig proportion till utbildningen.
Då finns på detta område
bara ett socialt krav att ställa, nämligen
kravet att ingen av brist på
studiemedel skall tvingas att avstå
från studier. Ur denna rent sociala
synpunkt skulle det på den här nivån
t. o.m . kunna tänkas att man nöjde
sig med enbart ett lånesystem, som gåve
alla dugliga tillfälle till en investering,
vilken de efter hand återbetalade
av sin högre löneinkomst. Såg man
frågan ur denna rent sociala synpunkt,
kunde man helt och hållet avstå från
tanken på stipendier av någon typ. Att
vi för vår del inte avstår från tanken
på stipendier av någon typ beror på en
annan bedömning.

Det kan anföras olika synpunkter,

126 Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 em.

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

och jag skulle vilja nämna två. Den ena
iir att det finns många som är studielämpliga
men som ändå är rädda för
att dra på sig en betydande skuldsättning,
t. o. in. om lånen ges på förmånliga
villkor. Detta är en rekryteringssvnpunkt
av betydelse. Det är viktigt
att se till att de som har denna inställning,
som är oroliga för en för stor
skuldsättning, ändå har en anledning
att bedriva denna typ av studier. Det
andra är att man bör ha stipendier eller
någonting liknande för att motverka
studieavbrott. Låt oss ett ögonblick
se på vad som brukar föranleda studieavbrott!
I vissa enstaka fall föranleds
naturligtvis studieavbrott av sjukdom
eller därmed jämförliga omständigheter.
Men de fallen är i själva verket
mycket få — studieavbrotten föranleds
vanligen av andra omständigheter. En
del personer avbryter sina studier därför
att de helt enkelt aldrig skulle ha
börjat dem. Det är inte i första hand
fråga om de intellektuella förutsättningarna
-— dem har man i viss män möjlighet
att pröva — men det kan vara så
att vederbörande saknar den energi
eller den koncentrationsförmåga som
erfordras för att bedriva de relativt
krävande studier det här är fråga om.
De som avbryter sina studier av den
anledningen gör det emellertid i allmänhet
på ett mycket tidigt stadium,
och det är givetvis också önskvärt att
avbrottet i dessa fall görs på ett tidigt
stadium. Men det finns en annan, mycket
betydande grupp: de som avbryter
sina studier därför att de under studietiden,
utan att ha fullföljt sina studier,
lockas in på ett yrkesarbete, som de redan
då kan få och som förefaller dem
så pass lönande, att de föredrar arbetet
framför den osäkra situation som
kan uppstå, om de fortsätter studierna.
För att motverka den typen av studieavbrott
finns det alla skäl att sätta in
en stipendiering i någon form som gör
studierna mera lockande och ger vederbörande
anledning att fortsätta stu -

dier som han eller hon kan klara och
som kommer i riskzonen bara därför
att vederbörande erbjuds en alltför lockande
yrkesanställning.

Detta är de överväganden som ligger
bakom vår bedömning av dessa frågor.
Den slutsats vi kommit till är, att när
det gäller studierna på gymnasienivån
godtar vi förslaget. Hela förslaget om
studiehjälp tycker vi är riktigt, motiverat
ur sociala synpunkter och rättvisesynpunkter,
som enligt vår uppfattning
är rimliga.

Vad beträffar de s. k. postgymnasiala
studierna däremot tycker vi inte att
förslaget är riktigt. Vi anser att det innefattar
en blandning av sociala synpunkter
och praktiska effektivitetssynpunkter,
en blandning av studielön och
studielån, som inte är tillfredsställande.

En hel del andra invändningar kan
också göras. Systemet är obeskrivligt
krångligt. Jag ber kammaren om ursäkt
för att jag citerar några punkter i
utskottsutlåtandet, men jag tycker de
är värda att komma med även i protokollet.
På s. 83 skriver utskottet: »Den
studerande bör ha en rätt till studiemedel,
och han bör av själva författningstexten
kunna inhämta vilka förmåner
systemet erbjuder honom och vilka skyldigheter
som åvilar honom om han anlitar
det.» Litet längre ned på sidan har
utskottet blivit en smula oroligt och
skriver: »Påståendet om författningstextens
svårtillgänglighet torde inte vara
helt obefogat.»

Går man till författningstexten finner
man att det senare uttalandet är alldeles
ovanligt väl motiverat. Jag skall bara
läsa upp ett avsnitt av en enda paragraf
— 23 § som återfinns på s. 17 i
utskottsutlåtandet — för att illustrera
detta. Det handlar om den s. k. avgiftskvoten: »Avgiftskvoten

fastställes så snart två
år förflutit från utgången av det år, under
vilket den återbetalningsskyldige
senast uppburit studiemedel. Kvoten utgör
summan i basbelopp av återbetal -

Tisdagen den 2<i maj 19(>4 em.

Nr 27

127

ningspliktiga studiemedel, delad med
antalet år från och med det, då kvoten
fastställes, till och med det, då den
återbetalningsskyldige fyller femtio år,
eller, om antalet år ej uppgår till tio,
nämnda summa delad med tio.

Har den återbetalningsskyldige efter
detavgiftskvot fastställts för honom ånyo
uppburit återbetalningspliktiga studiemedel,
förhöjes från och med det följande
äretavgiftskvoten med summan i basbelopp
av nämnda medel, delad med det
antal år som då återstår till utgången av
det år, för vilket han sista gången skall
erlägga avgift för förut uppburna studiemedel.
Vid tillämpning av vad nu sagts
skall förutsättas, att han varje år kommer
att erlägga den avgift som följer av
25 § första stycket.»

Herr talman! Kravet att en studerande
av själva författningstexten skall
kunna inhämta vilka skyldigheter som
åvilar honom är knappast uppfyllt, när
författningen är utformad på detta sätt.
Att författningstexten blivit så besynnerlig
beror ju på att man velat föra
med detta orimliga system med indexreglerad
återbetalning. Det är ett system
som dessutom, också efter de modifikationer
utskottet gjort, medför påtagliga
olägenheter för låntagarna.

Jag tror också att redan detta system,
trots att man inte öppet accepterat tanken
om studielön, innefattar en kontroll
som inte är riktigt tilltalande. Det sägs
t. ex. — uttalandet finns både i författningstexten
och i utskottsutlåtandet -—
att principen skall vara att studiemedel
ges bara till den som bedriver sina studier
i en takt som kan anses normal.
Men, herr talman, när det gäller studier
på denna nivå är det inte alltid takten
i studierna som är det avgörande. Jag
skall be att få erinra om en mycket
framstående person som jag tror att i
varje fall statsrådet Edenman väl känner
till, förmodligen också statsrådet
Palme, nämligen Landsorganisationens
framlidne jurist Arnold Sölvén, som jag
kände under studietiden i Uppsala. Han

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

bedrev sina studier med en utomordentlig
längsamhet och en utomordentlig
grundlighet. Han skulle inte ha kunnat
få studiemedel enligt den föreslagna
förordningen, ty han bedrev absolut inte
sina studier i eu takt som kunde anses
normal. Men han bedrev ändock
sina studier med ytterst betydande
framgång.

Jag tror det är riktigare att när det
gäller bedömningen av studier på denna
nivå låta studieresultatet snarare än
studietakten vara den väsentliga faktorn.

Valet av områden har också diskuterats.
Varför utesluts exempelvis vissa
teologiska seminarier?

Beträffande studier utom riket skriver
utskottet: »Studiehjälp... må beviljas
svensk medborgare för studier
utom riket, därest studierna icke med
lika stor fördel kunna bedrivas vid
svensk läroanstalt.» Ja, vem bedömer
om det skulle vara nyttigt ur studiesynpunkt
för vederbörande att studera
utomlands eller ej?

Eftersom man skapat en kombination
av lån och stipendier under den sammanfattande
rubriken studiemedel, måste
man också i konsekvensens namn ha
samma begränsningar när det gäller
möjligheten att få lån som när det gäller
möjligheten att få stipendier — en begränsning
som i och för sig är ytterst
naturlig och rimlig när det gäller stipendiering
med hänsyn till den studerandes
och vederbörandes makes ekonomiska
förhållanden. Denna begränsning
måste då helt plötsligt tillämpas
också i fråga om lånen.

Våra förslag går efter en annan linje
än utskottets — det gör vi ingen hemlighet
av. Om man i likhet med herr
Nilsson i Tvärålund nödvändigt vill kalla
denna linje för konservativ, skall jag
inte opponera mig mot en sådan karakteristik,
om jag får ta ordet konservativ
i ideologisk och inte i bokstavlig bemärkelse.
Jag tar det snarare som en
komplimang än som motsatsen.

128 Nr 27

Tisdagen den 2G maj 1964 em.

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

Vad vi gör är att betrakta s. k. postgymnasiala
studier, när de bedrivs av
personer som är lämpade för studier,
som en samhällsnyttig investering vilken
bör uppmuntras. Ingen skall av
brist på studiemedel tvingas avstå från
studier. Var och en som får utnyttja en
studieplats, bör också få låna. Vi tilllämpar
härvidlag samma princip som
departementschefen har uttalat sig för
när det gäller studiehjälpen. Vi vill dessutom
genom den stipendieform vi har
valt — tentamens- och examenspremier
— stimulera dugliga och studielämpliga
personer att fullfölja sina studier i en
effektiv studiegång.

Slutligen har vi åter tagit upp en
tanke som riksdagen för ett tiotal år
sedan utan vidare godtog, nämligen avdragsrätt
vid beskattningen för studiekostnader.
Detta är en form av resultatutjämning
som måste vara av särskild
betydelse under åren närmast efter
examen, då vederbörandes inkomster i
allmänhet håller sig på en relativt låg
nivå.

Jag tror att detta förslag i de flesta
hänseenden är mera fördelaktigt för
dem det avser än det förslag som utskottet
lagt fram. Jag tror dessutom att det
på intet sätt kommer att ha sämre verkningar
när det gäller rekryteringen, inte
ens när det gäller att åstadkomma en
socialt jämn rekrytering.

Herr talman! Jag har velat utveckla
dessa mera allmänna synpunkter på detta
ärende. I övrigt ber jag helt enkelt
att få instämma i de yrkanden, som
framställts av herrar Björkman och
Nordstrandh.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! Med anledning av vad
herr Heckscher sade om återbetalningsreglerna
för studiemedel, vilka han
tyckte var svårtolkade och krångliga
för den studerande, vill jag framhålla
att det ändå för den studerande föreligger
full frihet att låna i bank genom

vanliga konventionella lån. Den som
anser att detta indexsystem och dessa
återbetalningsregler är för invecklade
har full rättighet att låna efter vanliga
regler som han själv lätt förstår.

Herr talman! Jag skall begränsa mitt
anförande till två avsnitt av föreliggande
utskottsutlåtande. Helt allmänt vill
jag emellertid först framhålla att det
var på tiden att ett allmänt studiesocialsystem
kom till stånd. Redan 1952 beslöt
nämligen riksdagen hemställa om
åtgärder, medan vad som sedan dess
gjorts på detta område har varit provisoriska
åtgärder. Även om det nu föreliggande
förslaget har sina brister innebär
det dock som helhet väsentliga
förbättringar, och till dessa bidrar också
de av utskottet gjorda ändringarna.

Det måste vara ett självklart krav på
ett väl fungerande samhälle att de ekonomiska
hindren för utbildning undanröjs.
Kapitalinnehav får ej vara huvudförutsättningen
för möjlighet till utbildning.
Men även de geografiska hindren
måste så långt som kan anses vara rimligt
avlägsnas. I detta syfte föreslår
utskottet inackorderings- och resetilllägg.

Jag skulle vilja säga något om situationen
för de inackorderade eleverna
enligt förslaget till studiehjälpsförordning.
Inackorderingstillägget har satts
till 100 kronor per månad, oavsett om
eleven kan utnyttja inackorderingshem
eller om han för kost och logi är hänvisad
till öppna marknaden på studieorten.

Även om man tar vederbörlig hänsyn
till att detta bidrag inte är avsett att
täcka hela iackorderingskostnaden utan
endast den merkostnad, som uppstår
genom att eleven inte kan bo i sitt hem,
är bidraget tilltaget klart i underkant.
Syftet med bidraget är att utjämna skillnaderna
mellan kostnaderna för elever,
som inte kan bo hemma ocli elever som
har denna möjlighet. Med hänsyn till
detta bör man sträva efter att komma så
nära en fullständig utjämning som möj -

Tisdagen den 26 maj 1964 em.

Nr 27

129

ligt. Delta gäller så mycket mera som
man i propositionen inte fäst något
avseende vid att de inackorderade eleverna
har kostnader för sina hemresor.

I fråga om inackorderingstillägget
finns det dock inget reservationsyrkande.
Den möjlighet man här har att förbättra
de inackorderades förhållanden
är begränsad till att biträda reservation
C, vari yrkas på ett förbättrande
för de inackorderade när det gäller
hemresorna. Det nuvarande bidraget till
inackorderade elevers hemresor har
som bekant borttagits. På denna punkt
har ett flertal motionsyrkanden om bibehållande
av i stort sett de nuvarande
reglerna framställts bl. a. från vårt håll,
men utskottsmajoriteten har avstyrkt
förslagen. Jag ber att få citera utskottets
motivering:

»Det är för utskottet en självklar sak
att man i all möjlig mån bör förhindra
att de samlade förmånerna för någon
grupp av studerande minskas som en
följd av den nya studiehjälpens genomförande.
Att vid övergången till ett helt
nytt studiesocialt system som vilar på
delvis andra grunder än det gällande
undgå smärre försämringar för enstaka
studerande kan dock vara mycket svårt.
Det väsentliga i detta sammanhang är,
att den nya studiehjälpen på det hela
taget medför förbättringar för eleverna
vid alla slag av skolor. Så är också
förhållandet, och gruppen inackorderade
elever utgör härvidlag inte något undantag.
»

Sedan anför man i huvudsak administrativa
skäl mot motionsyrkandena.
Även om det är lovvärt att förenkla
administrationen får man enligt min
mening inte driva det dithän, att man
åsidosätter berättigade önskemål om att
de geografiska hindren skall undanröjas.

I reservation C av herr Stefanson
m. fl. framhålls: »Resekostnaderna för
inackorderade studerande kan ofta uppgå
till betydande belopp. Den kategori
som studiehjälpsreglementet omfattar består
till övervägande delen av så unga
5—Andra kammarens protokoll 1964. Nr

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

studerande att kontakten med föräldrarna
och det stöd som hemmet utgör
är av så stort värde att de även under
terminerna tämligen regelbundet bör
beredas tillfälle att besöka hemmen.»

I detta kan jag instämma.

Så avslutar utskottet med en hemställan
om förslag till nästa års riksdag om
sådan ändring av studiehjälpsreglementet
att inackorderade elever erhåller
bidrag till resor mellan hemorten och
skolan.

Herr talman! I reservationen är endast
motionerna 1:812 och 11:1004
nämnda, men liknande tankegångar har
framförts även i motionerna I: 810 och
II: 1002 samt I: 800 och II: 985 av herr
Svensson i Ljungskile in. fl. Även om de
inte är nämnda här kan de anses omfattas
av den här gjorda reservationen.

Jag yrkar alltså bifall till reservation
C av herr Stefanson in. fl.

En annan viktig punkt är studiekostnadernas
ställning inom beskattningen.
Den allvarligaste kritik som framförts
såväl i nu väckta motioner som vid
flera tidigare tillfällen, har gällt den
skattemässiga behandlingen av periodiskt
understöd. Skattelagstiftningen
medger för närvarande avdrag utom i
de fall då mottagaren-barnet bedriver
studier. Avsaknaden av avdragsrätt i
studiefallet torde sakna förtåelse inom
en mycket utbredd folkopinion och innebär
också i sak en orättvisa gentemot
de föräldrar som bidrar till att bekosta
sina barns studier. Enligt det i propositionen
föreslagna studiemedelssystemet
skall erhållet periodiskt understöd
räknas som inkomst vid inkomstprövningen.
Studiemedlen kan alltså komma
att reduceras på grund av erhållet
periodiskt understöd. Angivna förhållande,
som alltså är en konsekvens av det
i propositionen föreslagna inkomstbegreppet,
talar för att skattelagstiftningen
anpassas härtill och att avdragsrätt
i princip medges för periodiskt understöd,
även i de fall mottagaren bedriver
studier.

130 Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 em.

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till reservation S 3
av herr Stefanson m. fl.

Herr LUNDKVIST (s):

Herr talman! Det har sagts många
gånger men det förtjänar att upprepas:
den lika rätten för ungdomen till utbildning
oavsett social och ekonomisk
bakgrund måste tryggas i en god demokrati.
Mycket har under senare år
skett på skolans område. Hela den
genomgripande skolreformen och allt
vad som ytterligare kommer att följa
av den.

Även de ekonomiska förutsättningarna
för studier har gradvis förbättrats.
Men först med det förslag till studiesocialt
stöd som nu ligger på riksdagens
bord kan man säga att den avgörande
stöten mot de ekonomiska hindren
för ungdomens rätt till utbildning
har satts in. Det är sålunda en betydelsefull
reform vi går att fatta beslut om.

En av de stora förtjänsterna i denna
reform är att vi får ett enhetligt system
för studiestöd som täcker alla utbildningsområden.
Jag anser att det är en
riktig princip att alla som studerar får
tillgång till samma studiesociala stöd
oberoende av vilken studiebana de väljer.
Mot bakgrunden av denna tillfredsställande
enhetlighet i det nya systemet
och de betydande förbättringar som reformen
i sin helhet ger den studerande
ungdomen finns det ingen anledning
att för någon viss grupp studerande bibehålla
en eller annan speciell förmån
som tidigare utgått. Utskottet har också
avvisat de motionsyrkanden som
förelegat härom.

Den fråga som i samband med utskottsbehandlingen
tilldragit sig det
största intresset är utan tvekan förslaget
till studiemedelsförordning, på vilken
punkt högerns ledamöter i utskottet avgivit
reservation mot förslaget i sin helhet.
Grundsynen bakom förslaget till
studiemedelsförordning har ju varit den

att de med en skuldsättning normalt
förbundna riskerna på studieområdet
anses ha en rekryteringslhimmande
effekt och även eljest kan medföra vissa
sociala olägenheter bland de studerande.
Det framgår som naturligt att man
mot bakgrunden av denna grundsyn genom
reformen sökt motverka skuldsättningens
riskmoment, genom bidrag
för att begränsa behovet av skuldsättning,
frikostiga villkor för amortering,
ett återbetalningssystem som ger en
jämn periodisering av återbetalningarna
över en lång återbetalningstid, en
ovillkorlig rätt till betalningsanstånd
för den skuldsatte i händelse av nedsatt
betalningsförmåga och automatisk
avskrivning av studieskulder i vissa fall.

Det finns, som också ecklesiastikministern
underströk, välgrundad anledning
för utskottets uttalande att därest
förslaget genomföres borde skuldsättning
i samband med långvarig och
kostnadskrävande utbildning upphöra
att vara ett socialt problem. Man har
också anledning att hoppas att detta i
sin tur skall komma att stimulera rekryteringen
till den högre utbildningen
från sådana grupper i samhället där
studietradition saknas och där man nu
ofta tvekar att låna till högre studier.

I högerreservationen ifrågasättes
emellertid om antagandet att ungdomar
från hem med svag ekonomi skulle vara
mindre benägna att skuldsätta sig för
studier än andra är riktigt och om sålunda
såsom propositionen förutsätter
denna rädsla för skuldsättning är en av
anledningarna till den väsentligt lägre
studiefrekvensen hos dessa ungdomar.
Man måste ha mycket dålig kontakt med
människor i ekonomiskt svagare ställning
för att ifrågasätta riktigheten av
ett sådant antagande. För den som är
väl förtrogen med hur man tänker och
känner bland de ekonomiskt mindre
välbeställda grupperna i samhället framstår
det som självklart att skuldsättningen
och därmed förknippade risker
har haft och har en avskräckande effekt

Tisdagen den 2G maj 1964 em.

Nr 27

131

på rekryteringen av ungdom från dessa
grupper till högre studier. Det har varit
ett axiom, en hederssak för åtskilliga
ansvarskännande medborgare i detta
land, i små ekonomiska omständigheter
att icke sätta sig i skuld över huvud
taget. Man har varit orolig för skuldsättningens
konsekvenser därest något
skulle hända.

Det är naturligt om högerreservanterna
mot bakgrunden av bl. a. sin syn
på trygghetsfrågornas mindre betydelse
i detta sammanhang kommer fram
till förslag om studiesociala åtgärder
av annan karaktär. Det system som regeringens
förslag till studiemedelsförordning
bygger på söker jämna vägen
till studier och skapa studietrygghet.
Högern yrkar avslag på detta system
och vill i stället trygga förmåner åt dem
som lyckas bäst och får det bästa ekonomiska
utbytet av sina studier. Det är
inte mycket att säga härom mer än att
det är en utpräglad högerståndpunkt.

Det är glädjande att centerpartiets
och folkpartiets ledamöter i utskottet
gett sin anslutning till den princip och
till det system på vilket studiemedelsförordningen
bygger. Det är samtidigt
ett nytt bevis för hur svårt det uppenbarligen
är att inom oppositionen skapa
enighet i väsentliga och betydelsefulla
frågor. Hur starkt uppfattningarna går
isär i denna fråga inom oppositionen
understryks bl. a. av att medan högerreservanterna
i utskottet ur rekryteringssynpunkt
icke finner skäl för att
någon del av studiemedlen skall utgå
som återbetalningsfria bidrag i enlighet
med propositionens förslag så yrkar
med hänvisning just till rekryteringssynpunkten
folkpartiet och centerpartiet
att sådana bidrag skall utgå med
högre belopp än vad som föreslagits i
propositionen.

Det mest långtgående förslaget är
centerpartiets som skulle innebära en
kostnadsökning av 21 miljoner kronor
för nästa budgetår och sedan 42 miljoner
kronor för helt budgetår. Det är ju

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

i och för sig ingen nyhet att folkpartiet
och centerpartiet anser sig kunna föreslå
större utgifter för statskassan än
vad regeringen kan göra. Det är självfallet
inte på det sättet att de socialdemokratiska
utskottsledamötcrna inte
skulle unna dem som studerar ett högre
studiebidrag. Men för oss har det
förefallit rimligt att man avväger det
studiesociala stödet i medvetandet om
att vi har en rad andra angelägna problem
för bl. a. eftersatta grupper som
vi också måste ägna vår uppmärksamhet
åt och ställa resurser till förfogande
för.

Eftersom kostnader för allt detta skall
bäras av alla medborgare gemensamt
så kan man inte avancera så snabbt på
vissa områden att man tvingas avstå
från att göra vad som är nödvändigt på
andra. Både centerpartiet och folkpartiet
brukar ju kunna vara duktiga att
räkna upp brister i samhället för vilkas
botande det behövs pengar. Vi har ansett
att de bidrag som skall utgå enligt
propositionens förslag är väl avvägda
och jag har svårt att förstå hur exempelvis
centerpartiet kan försvara att
enligt deras förslag en 19-årig universitetsstudent
skulle ha 250 kronor i månaden
i bidrag medan en 19-årig yrkesskole-
eller folkhögskoleelev i genomsnitt
skulle få 120 kronor mindre.

Sammanfattningsvis vill jag säga, att
det är en betydande reform vi nu går
att genomföra. Den kan lika litet som
andra stora sociala reformer i alla avseenden
vara fullkomlig redan från början.
Erfarenheter kommer att vinnas
och förbättringar kommer att få göras.
Men hela uppläggningen av reformen
och de cirka 200 nya miljoner som genom
reformen kommer den studerande
ungdomen till godo om utskottets förslag
bifalles är utan varje tvekan ett
kraftigt grundskott mot de hinder av
ekonomisk karaktär som tidigare avstängt
många ungdomar från den utbildning
de både i eget och samhällets
intresse borde ha fått.

132 Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 em.

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag på samtliga punkter.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Vid behandlingen av
särskilda utskottets utlåtande angående
det studiesociala stödet till den studerande
ungdomen får vi inte glömma att
ubildningsfrågorna ingalunda är begränsade
till de unga. Även de vuxna
har ett ökat behov av utbildning, och
därmed är de även berörda av den utformning
som bestämmelserna angående
det studiesociala stödet får.

Vid allt vårt planerande för dagens
och framtidens skola måste hänsyn tagas
till det växande behovet av vuxenutbildning.
Samhället kan inte heller
avstå från de möjliga produktionsökningar,
som kan nås genom omskolning,
vidareutbildning och fortbildning av
vuxna. Därför bör frågorna om det
studiesociala stödet lösas med hänsyn
till detta förhållande.

I Kungl. Maj:ts proposition nr 138
föreslås en värdefull utbyggnad av det
studiesociala stödet. Det har talats mycket
om det, och jag skall här inte upprepa
vad som tidigare har sagts. Enligt
min mening har dock behovet av stödet
till vuxna studerande kommit bort i
hanteringen. Visserligen säger departementschefen,
att han i detta sammanhang
vill erinra om att vuxenutbildningens
framtida organisation är föremål
för behandling såväl inom gymnasieutredningen
som inom yrkesutbildningsutredningen.
När resultatet av
detta mtredningsarbete föreligger kan
det, framhåller han, bli anledning att
återkomma till frågan om studiehjälp
för deltidsstudier. Han menar att enhetlighetstanken
kräver att man låter heltidsvillkoret
gälla generellt för alla läroanstalter
av gymnasie- eller yrkesskolekaraktär.

Herr talman! Jag har svårt att förstå

att enhetlighetstanken i dag ställer sådana
krav, att heltidsvillkoret måste gälla
generellt för alla läroanstalter i fråga
om studiestödet, när en annan ordning
mycket väl kan tänkas sedan gymnasieoch
yrkesutbildningsutredningarna lagt
fram resultatet av sitt arbete. Det är för
övrigt redan nu möjligt för vissa deltidsstuderande
att erhålla studiestöd för
slutskedet i sin utbildning under förutsättning
visserligen att denna studieavslutning
anordnas som heltidsundervisning.
I sådant fall kan man erhålla
ett vuxenutbildningsbidrag enligt Kungl.
Maj :ts förslag efter behovsprövning med
högst 2 000 kronor för gymnasiestudier
och högst 1 000 kronor för andra studier.

Tyvärr kan inte alla vuxenstuderande,
som i avslutningsskedet inför t. ex. studentexamen
vill delta i heltidsundervisning
längre eller kortare tid, erhålla
ett sådant bidrag. Det gäller t. ex. inte
alla dem, som vid korrespondensinstitutens
preparandkurser förbereder sig
inför en examen. Det borde vara möjligt
att här utvidga rätten till vuxenutbildningsbidrag
att gälla även dem som läser
vid våra korrespondensinstitut. Enligt
min mening är det även ett rättvisekrav.

I motionsparet 1:812 och 11:1004
föreslås därjämte, att regler för ekvivalering
av heltids- och deltidsstudier utarbetas,
som gör det möjligt för deltidsstuderande
att erhålla studiehjälp. Att
sådana regler och möjligheter skulle bli
till gagn för vuxenutbildningen torde
stå klart för alla.

Det vore av värde ur produktionens
synpunkt under tider av arbetskraftsbrist
att vederbörande, som önskar fortsätta
sin utbildning, samtidigt kan behålla
en del av sina arbetsuppgifter.
En sådan möjlighet borde underlättas
av statsmakterna.

Genom bestämmelsen, att studiebidrag
skall utgå endast vid lieltidsundervisning
omfattande minst åtta veckor,
begränsas enligt min mening vuxen -

Nr 27

133

Tisdagen den 2G maj 19G4 cm.

utbildningens möjligheter på ett onödigt
och olämpligt sätt. Visserligen kommer
vi senare enligt vad departementschefen
sagt att få ta ställning till förslag som
rör vuxenutbildningen, d. v. s. när utredningsarbetets
resultat föreligger, men
det saknas enligt min mening anledning
att i nuläget dra de snäva gränser som
man här föreslår. Det kan inte vara ett
intresse vare sig för samhället eller den
enskilde att göra på det sättet. Här borde
det vara möjligt att få pröva sig
fram inom vidare gränser. På vissa områden
och inom vissa branscher kan
det vara önskvärt med korta, ofta återkommande
kurser och på andra områden
passar det bättre med längre. Bindningen
till åttaveckorskurser är onödig
och irrationell.

Fastställandet av en 40-årsgräns för
erhållande av studiemedel är inte heller
särskilt lämpligt. Det framgår redan
av det förhållandet, att bestämmelsen
mjukats upp först i propositionen, där
man undantar hemmafruar som vill
återgå till studier, och i utskottets utlåtande,
där man vill gå vidare på den
av departementschefen beträdda vägen
att mjuka upp 40-årsgränsen. Det är
tydligen meningen att gränsen skall vara
mycket tänjbar, men då kan man fråga
sig, om den gör någon nytta eller om
den inte lämpligen kunde slopas. I en
tid då allt flera vuxna vill ägna sig åt
studier för fortbildning eller omskolning
kan en sådan gräns vålla en del
ohägn ur framför allt psykologiska synpunkter.
Jag tror därför att den helst
borde strykas. Jag kan inte förstå att
den har någon väsentlig uppgift att
fylla, allra minst sedan den gjorts så
tänjbar som den blir, om riksdagen följer
utskottet. Jag förutsätter dock att
denna fråga kan komma igen vid ett
senare tillfälle.

I motionerna I: 812 och II: 1004 har
även frågan om vuxenutbildningsutredningens
organisation upptagits till behandling.
Detta utredningsarbete är för
närvarande uppdelat på gymnasieutred -

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

ningen och yrkesskoleberedningen.
Ingen av dem tycks ha fått uppgiften att
hålla samman vuxenutbildningens problematik
i hela dess vidd. Med hänsyn
till de allt starkare kraven på ett fast
grepp när det gäller hela detta viktiga
område, har vi föreslagit, att yrkesskolcberedningen
skulle få i uppgift att ta
upp hela vuxenutbildningsfrågan till behandling.

Herr talman! Jag ställer inte något
yrkande i detta sammanhang, men jag
har velat påtala det förhållandet, att behovet
av studiesocialt stöd till vuxenutbildning
inte blivit tillgodosett i
Kungl. Maj :ts förslag — inte ens i de
fall där det endast behövts vissa mindre
ändringar för att tillgodose behovet i
fråga.

I övrigt ber jag att få instämma i de
yrkanden som ställts av herrar Larsson
i Umeå, Källstad och Jönsson i Ingemarsgården.

Fru SKANTZ (s):

Herr talman! I ett flertal motioner
har framförts yrkanden i beskattningsfrågor.
Till utskottsutlåtandet har också
fogats sex reservationer gällande sådana
frågor. Jag ämnar här uppehålla mig
vid ett par motioner och ett par reservationer.

Från folkpartihåll begär man i motionsparet
I: 556 och II: 689 en skyndsam
utredning och förslag om skattereformer,
så att avdragsrätt medgives för
amortering av studieskuld samt för periodiskt
understöd åt studerande.

I motioner av centerpartiet begäres en
utredning och förslag om rätt till skatteavdrag
på den statliga inkomstskattens
slutbelopp för periodiskt understöd till
studerande.

Även från högerpartiets sida har lämnats
ett par motioner, vari begäres vissa
ändringar i kommunalskattelagen. I en
motion som lämnades in i januari månad
föreslås sålunda ett avdragsgillt
belopp på 3 000 kronor för varje studieår
av en på normaltid avlagd exa -

134 Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 em.

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

men. Avdragsrätten skulle få åtnjutas
under tio år. I motioner som framlagts
i anledning av proposition nr 138 har
det avdragsgilla beloppet höjts till
4 000 kronor men avdragsperioden minskats
till fem år.

Frågan om de periodiska understöden
och studiekostnadernas behandling i
beskattningshänseende har varit föremål
för riksdagens ställningstagande vid
upprepade tillfällen och senast vid föregående
års riksdag. Vid det tillfället
hänvisade riksdagen till det av skattelagssakkunniga
1960 avlämnade betänkande,
i vilket frågan om en avdragsrätt
i enlighet med de riktlinjer som
uppdragits i högerns motioner var föremål
för prövning. De skattelagssakkunniga
konstaterade därvid, att vad som
brukar betecknas som studiekostnader
— i varje fall vad avser längre och dyrbarare
utbildning — till alldeles övervägande
del utgöres av utgifter för de
studerandes levnadskostnader, d.v.s. för
bostad, föda och kläder. Om man skulle
medge avdrag för sådana kostnader i
form av årliga, schablonmässigt bestämda
belopp skulle det betyda att man
fick göra avdrag för levnadskostnader
på ett sätt som inte har motsvarighet
vid den skattemässiga inkomstberäkningen
i övrigt. Detta i sin tur kunde
leda till en omprövning av frågan, huruvida
inte även vissa andra slag av
levnadskostnader, som sammanhänger
med inkomstförvärv, borde medföra rätt
till avdrag.

Skattelagssakkunniga underströk även
att en avdragsrätt för studiekostnader
vid beskattningen — även om man tilllämpade
enkla schablonmässiga regler
— skulle komma att komplicera både
deklarations- och taxeringsförfarandet.
Självklart skulle den också komma att
innebära att skattelagstiftningen inte på
något sätt förenklades, snarare tvärtom.

Att avdragsrätt för studiekostnader
inte införts torde främst bero på att en
sådan avdragsrätt inte ansetts motiverad
ur rättvisesynpunkt. En dylik av -

dragsrätt skulle med hänsyn till skatteskalornas
progressivitet framstå som
ett privilegium för vissa skattskyldiga
i de högsta inkomstlägena. Den skulle
betyda att stödet blev effektivast för dem
som har de största inkomsterna. Man
kan inte säga att dessa har behov av
att få något dylikt stöd. Härtill kommer
att införandet av avdragsrätt för levnadskostnader
skulle innebära ett genombrytande
av den eljest vid beskattningen
uppehållna principen, att avdrag
inte medges för kapitalavbetalning på
skuld eller för utbildningskostnad.

Enligt utskottets uppfattning skall det
studiesociala stödet ges till de studerande
ungdomarna i form av ett direkt
bidrag och inte i form av ett skatteavdrag
när de börjar att få egna inkomster.
Det sistnämnda har föreslagits i
högerns motioner och även i dess reservation
T 2.

Särskilda utskottet har således inte
kunnat tillstyrka bifall till de yrkanden
som återfinns i motioner, vari begärs
avdragsrätt vid beskattningen för studiekostnader.

Också frågan om avdragsrätt för periodiskt
understöd till studerande har
behandlats vid upprepade tillfällen, och
var föremål för behandling senast 1963,
då riksdagen avslog motioner med sådan
innebörd. Riksdagen motiverade
då sitt beslut med att behovet av avdragsrätt
framstår som betydligt mindre
än tidigare efter införandet av den 25-procentiga avskrivningen av skulder och
efter ökningen av stipendiemöjligheterna
för studerande vid universitet och
högskolor samt andra utbildnings- och
undervisningsanstalter. Genom den nu
föreslagna förstärkningen och utvidgningen
av samhällets studiesociala stöd
understrykes ytterligare det ställningstagande
som riksdagen tog 1963. Utskottet
kan därför inte finna att det nu
föreligger skäl för att intaga någon annan
ståndpunkt än tidigare till yrkandet
om avdragsrätt, varför utskottet
följaktligen inte har kunnat förorda

Nr 27

135

Tisdagen den 26 maj 1964 em.

bifall till yrkanden om avdragsrätt för
periodiskt understöd.

Högerreservationerna som är fogade
till utlåtandet innebär i själva verket
dubbelavdrag. I reservationen S 2
hemställer högerns representanter om
skyndsamt förslag till sådana ändringar
i skatteförfattningarna, att avdrag för
periodiskt understöd till studerande
skall medgivas vid beskattningen.

I reservationen T 2 begär högern, att
den studerande skall få göra avdrag för
studiekostnader motsvarande 4 000 kronor
per normalstudieår. Man framhåller
också att detta avdrag skall vara
jämnt fördelat under avskrivningsperioden
— 5 år.

Om dessa båda reservationer skulle
komma att bifallas, skulle det faktiskt
innebära, att först föräldrar, som lämnar
periodiskt bidrag till sina barn för att
dessa skall kunna studera, skall få avdragsrätt,
och att sedan ungdomarna, när
de efter avslutade studier träder in i
förvärvsarbete, skall få göra ytterligare
avdrag under fem år. Utskottet har ansett
att hjälpen inte bör lämnas på det
sättet genom ändringar i skattelagstiftningen
utan bör ges i form av direkta
bidrag.

Vidare har fru Kristensson lämnat en
motion, i vilken hon hemställer om införandet
av ortsavdrag för barn under
21 år. Frågan om ortsavdrag var ju
föremål för behandling här i riksdagen
i förra veckan, och utskottet kan inte
finna att det sedan dess har inträffat
någonting som ger riksdagen anledning
att ändra uppfattning. Utskottet har därför
inte kunnat tillstyrka bifall till denna
motion. Till detta kommer att den
motionen — 11:1001 — går längre än
den motion som behandlades i bevillningsutskottets
betänkande nr 35.

Jag har med detta velat beröra några
av motionerna och några av reservationerna.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan under punkt XXI.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep)
kort genmäle:

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

Herr talman! Om jag inte missuppfattade
herr Lundkvist ställde han följande
fråga: Hur kan centerpariet motivera,
att en 19-årig universitetsstuderande
får 250 kronor i månaden under
det att en 19-årig yrkesskoleelev endast
får 75 eller 175 kronor i månaden?

Nu är det så när det gäller studiehjälpen,
herr Lundkvist, att yrkesskoleelcven
i de flesta fall får — skulle jag
tro — dels studiebidraget på 75 kronor i
månaden, dels inackorderingstillägget
på 100 kronor plus 75 kronor i inkomstprövat
tillägg, d. v. s. tillsammans 250
kronor. Vårt förslag går också ut på att
det förhöjda studiebidraget skall bli 250
kronor.

Sedan vill herr Lundkvist göra gällande,
att det förslag som vi för fram
om höjning såväl av studiehjälpen som
av studiemedelssystemet är någon form
av ett överbud. Nu är vi ju vana vid att
höra det ordet i så många andra sammanhang,
att vi inte tar det så hårt. Dessa
överbud har ju så ofta förvandlats
till alldeles utmärkta förslag när de
kommer från det parti som herr Lundkvist
representerar. Men studiesociala
utredningen har funnit att det alltjämt
föreligger stora skillnader i studiebenägenhet
mellan olika socialgrupper,
och sämst till ligger i detta avseende
arbetarungdomar och ungdomar från
jordbrukarhem. Orsaken till detta är
främst att finna i ekonomiska faktorer.
För oss framstår det därför såsom väsentligt,
att man i den nya studiereformen
på allt sätt försöker utjämna dessa
skillnader. Som jag tidigare sagt innebär
majoritetens förslag försämringar
för vissa grupper, och dessa grupper är
att finna bland de här nämnda kategorierna.

Jag tror det var herr Bengtsson i
Landskrona som var inne på frågan om
systemets enhetlighet, som även åberopats
av departementschefen. Men jag
måste säga att enhetligheten väl inte får
drivas så långt, att vissa minoritetsgrupper
blir ställda i en sämre situation än
de i dag är med de nuvarande bestäm -

136 Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 em.

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

melserna. Kravet på enhetlighet i systemet
medför enligt min uppfattning,
att studiehjälpsnivån måste ligga högre,
så högt att även eventuella minoriteter
blir tillfredsställande tillgodosedda.

Herr LUNDKVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill säga till herr
Gustavsson i Alvesta, att jag inte — som
han uttryckte det — sade, att en folkhögskolelev
eller en yrkesskolelev som
var 19 år kunde få 75 kronor i månaden,
utan jag sade att genomsnittsnivån
för en 19-årig yrkesskol- eller folkhögskolelev
ligger 120 kronor lägre än de
250 kronor som centerpartiet föreslår
att en universitetsstuderande i samma
ålder skall få. Då ställde jag frågan, om
herr Gustavsson i Alvesta tyckte att det
var rimligt att framlägga ett förslag som
innebar en sådan skillnad i förmåner
för dessa bägge grupper av studerande.

Beträffande frågan om överbudet kan
man väl säga, att även när vi genomför
reformer av detta slag måste vi väl fundera
litet över dels vad vi har råd med
statsfinansiellt sett och dels hur alla de
grupper i samhället, som på andra områden
är beroende av samhällets stöd,
möjligen kan reagera inför de förslag vi
kommer med. Jag har en stark känsla
av att det inte skall vara så särskilt
svårt att försvara den nivå på studiebidragen
som är föreslagen från vårt
håll. Jag skulle tro att herr Gustavsson
i Alvesta, när han går ut till de grupper
som centerpartiet inte så sällan vänder
sig till, kommer att finna att också de
tycker att den nivå som är föreslagen
är ganska väl avvägd, och kanske tycker
de också att centerpartiet är litet
väl angeläget att så att säga löpa händelserna
i förväg.

När man sedan gör jämförelser mellan
de belopp som nu kommer att utgå
till de studerande och de belopp som
tidigare bär utgått skall man väl heller
inte bortse från att det nya systemet
innebär i sin helhet helt andra förmåner
för dem som skall studera. Även om

vi skulle kunna leta upp enstaka situationer
för enskilda studerande, där man
för dagen skulle få ut ett något mindre
kontantbelopp, så bör vi väl också ta
med i bedömningen av det nya systemet
den förmån, som exempelvis tryggheten
i samband med lånegivningen i
det nya systemet ger, samt de ökade
resurser och vidgade möjligheter som
vi genom studiemedlen ställer till alla
studerandes förfogande.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Innan jag går in på de
delar av regeringsförslaget och utskottsutlåtandet,
där den kommunistiska riksdagsgruppen
har velat gå längre i fråga
om en demokratisk omgestaltning av utbildningsväsendet
redan nu, vill jag
framhålla att det beslut, som nu förestår,
är ett betydande framsteg. Vi närmar
oss idén om studielön, och i sin
helhet öppnar förslaget nya möjligheter
till studier för de befolkningsgrupper,
som alltför länge varit offer för kvardröjande
borgerliga uppfattningar om
demokratien på detta område.

Vi har under mycket lång tid hävdat,
att arbetarrörelsens politiska inflytande
borde ha använts långt tidigare för att
bryta det borgerliga bildningsmonopolet.
Det är därför begripligt att vi nu,
när det äntligen är fråga om att ta ytterligare
ett steg i rätt riktning, tycker
att det borde ha varit möjligt att ta igen
mera av den hittillsvarande eftersläpningen.

Det var också väntat, men det bör
särskilt understrykas, att högern även
nu står kvar på de gamla skansarna för
att försvara det mest extrema klasstänkande
i dessa frågor. Bakom högerreservationen
ligger kravet, att utbildningen
i allt väsentligt skall förbli ett
monopol för folk som har gott om pengar.
Högern inte bara demonstrerar sin
ovilja mot kommunisterna och några
socialdemokratiska motionärers propaganda
för studielön utan vill också ha
ett system, som i princip innebär att

Nr 27 137

Tisdagen den 26 maj 1964 em.

alla studier över gymnasiestadiet skall
bekostas av de studerande själva. Högern
bryter alltså staven även över de
nuvarande naturastipendierna.

Yi bör också notera, att högern förkastar
varje åtgärd som avser att främja
rekryteringen till högre utbildning. Man
hävdar helt frankt att det inte behövs
någon sådan stimulans. Ser man detta
i samband med högerns försök att
bromsa utbyggnaden av skolväsendet
även i andra sammanhang och övriga
sociala anordningar, att bromsa utvidgningen
av den offentliga sektorn över
huvud taget, som till väsentlig del består
av skolväsende, sjukvård, vetenskapliga
institutioner, anordningar för
åldringsvården etc., så får man sammantaget
bilden av ett högerparti som
vill ha kvar bristerna i alla dessa avseenden
och inte heller hesiterar att
vidmakthålla bristerna på läkare, lärare,
tekniker och forskare. Högern vill
att folk till kulturlivets, ekonomiens och
vetenskapens kommandoposter skall rekryteras
med hänsyn till förmögenhet
och inkomstförhållanden, inte med hänsyn
till lämplighet för arbetet.

Herr Heckscher har i dag i debatten
också påvisat vad en av drivkrafterna
var till att man från högerhåll velat ha
det på detta sätt. Han sade att postgymnasiala
studier är en investering
som i sinom tid ger väsentligt ökade
löner. Det är också bekant att sådana
studier är en förutsättning för att få
socialt viktiga poster i samhället.

Om man då följer högerns linje i fråga
om studiestödet blir resultatet, att
sådana högre löner och sociala positioner,
som följer med högre utbildning,
i huvudsak förbehålls dem som haft
turen att födas i socialgrupp I. Det är
så högern vill ha det.

Det är visserligen inte ovanligt att
högern demonstrerar sitt reaktionära
synsätt. Men här gäller det dock ett område,
där högern mycket energiskt bru -

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

högerreservationen mycket tydligt, att
bakom fraserna i denna fråga döljer sig
krav på privilegier åt en liten grupp
människor. Högern brukar alltid fördöma
en förment understödstagaranda,
när arbetarrörelsen har krävt social
omvårdnad åt eftersatta grupper. Men
i fråga om högerlinjen beträffande det
studiesociala stödet har man verkligen
anledning att tala om understödstagaranda
bland de besuttna.

Även högern anser att det skall finnas
högre undervisningsanstalter i viss omfattning.
Det går åt mycket skattepengar
till detta. Samhället kostar på minst
30 000 ä 40 000 kronor för varje ungdom
som når studentexamen, och för dem
som går längre i fråga om högre studier
kan det röra sig om flerfaldigt större
belopp. Allt detta accepterar arbetarrörelsen.
Men vi vill ha en sådan ordning,
att de skolor och andra utbildningsanstalter
som samhället ställer till
förfogande kan stå alla till buds, inte
bara formellt utan även i verkligheten.
Nu står riksdagen inför uppgiften att
rätta till de värsta missförhållandena
därvidlag. Men då fäktar högern för
bibehållande av det borgerliga bildningsmonopolet.

När vi kommunister försöker animera
arbetarrörelsen till aktivitet på
olika områden för att bryta storfinansens
välde inom en relativt kort tidrymd,
så handlar det också och inte
minst om fåtalsväldet i fråga om tillgång
till studier.

Från den utgångspunkten bedömer vi
regeringsförslaget positivt. Det är också
ett tidens tecken att högern nu ensam
förfäktar en principiellt annan linje än
alla andra partier. Folkpartiet och
centerpartiet vill inte vara med i denna
form av borgerlig politik.

Vår motion syftar till större förbättringar
än regeringen föreslagit i vissa
avseenden. Vi kan icke acceptera de
s. k. statsfinansiella skälen mot en ytterligare
utvidgning av demokratien på
skolfrontcn, så länge skattepengarna an -

kar berömma sig av demokratisk samhällssyn.
Nu framstår emellertid genom
5*—Andra kammarens protokoll 196b. Nr 27

138 Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 em.

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

vänds i stigande omfattning för långt
mindre angelägna ändamål och till och
med för onyttiga uppgifter.

I detta sammanhang vill jag också
framhålla, att den förbättring som nu
sker i vissa avseenden inte har så stora
praktiska verkningar som man har sagt
under debatten i dessa frågor de senaste
veckorna. Det är ett faktum att studerande
som har maximalt naturastipendium
nu får en försämring, om studiebidraget
inom studiemedelssystemet
fastställs till det belopp som utskottet
föreslår. Vi hade i vår motion föreslagit
att den icke betalningspliktiga delen
skulle utgå med 3 500 kronor. Men det
vore även en betydande framgång, om
reservanternas förslag på den punkten
kunde genomföras, och vi kommer därför
att rösta i första hand för reservationen
K 2), som innebär en höjning av
beloppet till 2 500 kronor.

Även i fråga om de studerande som
faktiskt får en förbättring jämfört med
nuvarande naturastipendier bör man
nog skryta måttligt. Det har sagts att det
handlar om förbättring med en imponerande
summa i postgymnasiala studiebidrag.
Men man hör också ta hänsyn
till den 25-procentiga avskrivning
som finns enligt nuvarande bidragsform.
I den redovisade ökningen ingår
också de nya kategorier studerande,
som inte fått stöd tidigare men som nu
skall bli delaktiga av det gemensamma
beloppet. Det är självklart att dessa studerande
inte skall ställas på undantag,
men vid jämförelse med nuvarande totala
belopp skall man ta hänsyn till de
betydande belopp som skall gå till de
nya kategorier som nu blir bidragsberättigade.
Det är alltså en långt mindre
summa som utgör förbättring för de
grupper som nu har bidrag i annan
form. Den påtagligaste förbättringen inträder
kanske i verkligheten för de studerande
som hittills inte kunnat få behovsprövade
bidrag på grund av föräldrarnas
goda inkomstförhållanden.
Trots detta menar vi också, att det är

ett framsteg att man nu går in för generella
bidragsregler.

Men vi tycker att det på grund av
dessa förhållanden vore i hög grad berättigat
att genomföra en höjning av
bidraget inom studiemedelssystemet, såsom
vi bar föreslagit eller åtminstone i
närheten därav enligt reservanternas
förslag. Då får ingen en försämring,
och det blir ett rejälare handtag åt dem
som eljest får så litet bidrag att de
väsentligen blir beroende av lån.

Jag har mest sysslat med den postgymnasiala
delen av reformen, därför
att jag anser utvecklingen i riktning
mot införande av studielön vara en viktig
del av reformen.

Vi har emellertid i vår motion även
i fråga om studiehjälpen, alltså den
gymnasiala delen av studiestödet, föreslagit
flera åtgärder som i princip har
samma syfte som förbättringen av stödet
för postgymnasiala studier. I verkligheten
kan man inte skilja dessa båda
grupper åt, därför att förutsättningen
för högre studier är i alla fall att man
förbättrar möjligheten till studier på
det gymnasiala planet. Vår motion gäller
förhöjt studiebidrag, bättre möjligheter
till resebidrag, fria läroböcker
och framför allt höjning av studiehjälpens
grundbelopp och inackorderingsbidraget.
Jag tycker det är märkligt att
inte någon av reservanterna velat slå
ett slag för de mycket blygsamma förhöjningar
som föreslagits på de två sistnämnda
punkterna. Ingen har gjort det
i reservationsform trots allt tal som
förekommit i dag om betydelsen av att
undanröja alla ekonomiska hinder för
studier på gymnasiestadiet. Det är alldeles
ostridigt att med det inackorderingsbidrag,
som nu föreslås och som
kanske kommer att genomföras, kommer
det fortfarande att föreligga ekonomiska
hinder för dem som måste ha
inackordering. Det är likaledes ostridigt
att den mycket knappa studiehjälp
som ges i form av grundbidrag är alldeles
otillräcklig för att man skall kun -

Nr 27

139

Tisdagen den 26 maj 19G4 em.

na påstå, att de nuvarande missförhållandena
råttas till. Däremot har man i
flera reservationer närmat sig våra
ståndpunkter i andra avseenden, och
jag skall inskränka mig till att yrka bifall
till sådana reservationer.

.lag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till reservationerna B, C, F 1) och
K 2).

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s):

Herr talman! Jag lyssnade med uppmärksamhet
på de synpunkter som herr
Holmberg anförde. Jag skall avstå från
att ta upp vad jag egentligen hade tänkt
säga i anslutning till utskottsutlåtandet
och i stället kommentera herr Holmbergs
anförande.

Det är säkerligen ingen överdrift att
påstå att det beslut, som riksdagen i
dag står i begrepp att fatta i enlighet
med särskilda utskottets utlåtande angående
nya grunder för ekonomiskt stöd
åt studerande ungdom, kommer att utgöra
den hittills största studiesociala reform
som genomförts i vårt land. Utskottsutlåtandet
är — som betonats
från flera håll — märkligt, eftersom det
utvisar mycket stark majoritet för
grundlinjerna i de system, som studiesociala
utredningen föreslår och på vilket
propositionen bygger, trots att utredningens
förslag på en del punkter
varit föremål för en i viss mån högröstad
kritik.

Jag vill emellertid, herr talman, beklaga
att behandlingen av denna stora
reform sker litet i skymundan under
dessa riksdagens hektiska slutdagar, då
tydligen allt intresse koncentreras till
ett ärende som egentligen inte borde
höra hemma på det politiska området.
Om några månader kommer dock säkerligen
såväl de studerande ungdomarna
som deras föräldrar att bli varse den
verkligt genomgripande reform som vi
nu beslutar. Den är resultatet av ett
positivt politiskt arbete med sikte på
framtiden, medan det som nu synes
vara det viktigaste ärendet i riksdagen

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

uteslutande är ett rotande i det förgångna.

Kostnaderna för denna reform har
redovisats i propositionen och även i
utskottsutlåtandet. Om man bortser från
anslaget för avskrivning av vissa studielån
med statlig kreditgaranti, utgör
det totala anslaget på driftbudgeten 365
miljoner kronor. Om man tar hänsyn
till att utskottet gjort vissa justeringar,
som innebär en anslagshöjning på 7
miljoner kronor, kommer man fram till
att förslaget på driftbudgetssidan kommer
att innebära en kostnadsökning på
i runt tal 200 miljoner kronor. För kapitalbudgeten
utgör förslaget en ökning
som närmar sig 100 miljoner kronor.

Herr Holmberg uppehöll sig till en
början mest vid högerns inställning
till dessa frågor, och jag har ingen anledning
att argumentera mot honom på
de punkterna. Herr Holmberg var angelägen
att tala om vad arbetarrörelsen
vill i fråga om utbildning men att man
från kommunisternas sida kanske ändå
ville gå ett steg längre för att bryta utbildningsmonopolet
i samhället. Man
ville dock stödja regeringen och propositionen
i stort. Ja, herr Holmberg, det
är som vanligt ett ganska tvivelaktigt
stöd kommunisterna ger regeringen. Om
man läser den kommunistiska motionen
nr 998 finner man nämligen, att
motionärerna visserligen säger att de
ansluter sig till huvudlinjerna men att
de föreslår vissa förbättringar. Det är
icke några småsmulor!

Jag sade förut att utskottets förslag
kommer att innebära en utgiftsökning
på driftbudgetssidan med 200 miljoner
kronor. Kommunisterna föreslår att studiebidragets
grundbelopp höjes till 100
kronor per månad •— det innebär en
merkostnad på 37 miljoner kronor; att
förhöjda studiebidrag skall utgå med
300 kronor i stället för av utskottet
föreslagna 175 kronor — det blir en
merkostnad på 32 miljoner kronor; att
inackorderingstillägget skall utgå med
200 kronor i månaden i stället för av

140 Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 em.

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

utskottet föreslagna 100 kronor -—■ det
innebär en merkostnad på 48 miljoner
kronor. Vidare yrkas i kommunistmotionen
att resetillägg skall utgå »med
belopp motsvarande de verkliga kostnaderna».
Man hade i utskottet litet
svårt att förstå vad som menades med
detta vagt formulerade yrkande. Kan
det i vissa fall innebära kostnader för
taxiresor, eftersom man inte satt någon
gräns på detta område? Jag har inte
möjlighet att uppskatta vad kommunisternas
yrkande på den punkten kan innebära
i pengar räknat. Vidare yrkas att
fria läroböcker och fri skolmateriel
skall ges åt elever i gymnasier och
motsvarande utbildningsanstalter. Det
är svårt att uppskatta vad kostnaderna
härför skulle belöpa sig till, men
låt oss säga att det rör sig om mellan
30 och 50 miljoner kronor. Sedan yrkas
»att studiemedel för postgymnasiala
studier utgår med maximum 7 500 kronor
per studieår, varav 3 500 kronor
per studieår i form av studiebidrag».
Där har vi en merkostnad på 36 miljoner
kronor. Lånen skulle göras räntefria
och utan indexreglering. Åldersgränsen
för erhållande av lån skulle
sättas till 16 år. Det är svårt att beräkna
hur stor kostnadsökning detta kan innebära.

Men, herr Holmberg, totalt torde kostnadsökningarna
någorlunda säkert röra
sig om mellan 185 och 205 miljoner kronor.
Då har jag inte tagit med allt det
som är vagt formulerat och alla de kostnader
som man inte på något sätt kan
ange i kronor. Det betyder att när herr
Holmberg och hans partivänner stöder

regeringens proposition, yrkar de _

det kan utan vidare konstateras — i
första hand en fördubbling av den enligt
vår uppfattning väsentliga höjning
av studiestödet som här kommer att ske.

Jag tror att det har varit av ett visst
värde för kammarens ledamöter att jag
har redovisat den kommunistiska motionens
innebörd och konsekvenser. Den
är underlig även på ett annat sätt, ef -

tersom den inte innehåller det vanliga
yrkandet om att riksdagen måtte uppdraga
åt vederbörande utskott att utarbeta
de förslag till ändringar i författningstexten
som skulle vara erforderliga.
Detta har man glömt. Det verkar
som om motionen tillkommit i
mycket hastigt mod. Den har inte kunnat
användas här i riksdagen, men jag
föreställer mig att herr Holmberg och
hans partivänner har väckt den i annat
syfte!

Jag har, herr talman, inte något annat
yrkande än om bifall till utskottets
hemställan på samtliga punkter.

Herr HOLMBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! Det finns ingen anledning
att bli rädd för de siffror som herr
Ekström i Iggesund har redovisat rörande
konsekvenserna av vårt förslag.
200 miljoner kronor ytterligare för att
lösa ett så viktigt problem som detta,
för att äntligen bryta det borgerliga
bildningsmonopolet och genomföra en
utbyggnad av utbildningen i syfte att
tillgodose alla de intressen på alla samhällslivets
områden som vi så ofta talar
om här, kan väl inte vara någon avskräckande
summa. Om man vill ta ett
ordentligt tag, får man finna sig i att
det också kostar en del.

I jämförelse med andra anslag som
ges här i riksdagen — ta t. ex. 4,5 miljarder
kronor till rustningar — är 200
miljoner kronor inte någonting som
man skall låta avskräcka sig av. Vi har
i annat sammanhang hävdat att man
mycket väl skulle kunna skaffa staten
medel, både för denna uppgift och för
flera andra angelägna behov, genom att
dels begränsa rustningskostnaderna,
dels genomföra en demokratisk skattepolitik
som inte lägger skattebördorna
på de små inkomsttagarna utan tar ut
pengarna där det finns verklig bärkraft.
Från dessa synpunkter finns det
ingenting alls att invända mot vårt förslag.

Jag har i mitt tidigare anförande

Tisdagen den 26 maj 1964 em.

Nr 27

141

framhållit, att vi inte kan godkänna de
s. k. statsfinansiella synpunkterna på
en fråga av detta slag så länge det anvisas
pengar till mindre angelägna och
rent av onyttiga uppgifter. Den uppfattningen
vidhåller jag.

Det hade varit bättre om herr Ekström
hade försökt bevisa, att vi föreslagit
något onödigt, men det går inte
att bevisa. I princip är ju herr Ekströms
resonemang ganska nära besläktat
med det som brukar föras från borgerligt
håll i dessa sammanhang men
inte med de synpunkter som arbetarrörelsen
anlägger.

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s) kort
genmäle:

Herr talman! Utskottet har framhållit
att den nu aktuella reformen får anses
vara enbart en etapp på vägen mot
fortsatt lagstiftning på utbildningens
område. Jag räknade ut den kostnadsökning
som den kommunistiska motionen
skulle betyda, därför att motionärerna
helt underlåtit att själva göra det.
Det borde ändå vara rimligt, herr Holmberg,
att man, när man ställer så stora
krav och påstår att man bara syftar
till vissa förbättringar, också försöker
ange kostnaderna, därest förslaget skulle
genomföras.

Jag vill helt hålla med herr Holmberg
om att det är klart att vi skall gå vidare
på detta område. Det system som
nu riksdagen ■—• som jag hoppas —
kommer att anta är flexibelt, och det
går givetvis att inom studiemedelsförordningens
ram ändra studiebidraget
successivt, så att vi kanske någon gång
kommer fram till en studielön. Utskottet
har emellertid med tanke på den inkomststruktur
vi i dag har i samhället
inte velat säga någonting på den punkten.

Herr HOLMBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! Det är bra att även herr
Ekström i Iggesund är med på att man
bör gå vidare i fråga om utbyggnad av

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

det studiesociala stödet. För min del
tycker jag att man redan i dag hade
kunnat göra detta. Men i varje fall förutsätter
denna ytterligare utbyggnad att
det ställes mera pengar till förfogande,
och då faller herr Ekströms invändning
beträffande den ekonomiska sidan av
saken.

För övrigt vill jag erinra om att det
även bland herr Ekströms partivänner
finns de som önskar att det redan i dag
hade kunnat fattas ett beslut med mycket
vidsträckta verkningar, nämligen ett
principbeslut om studielön, något som
jag också är anhängare av. Och för att
kunna klara den saken måste man anvisa
ytterligare stora belopp.

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s) kort
genmäle:

Herr talman! I anledning av vad herr
Holmberg nu sagt vill jag framhålla att
vi i motsats till kommunisterna arbetar
på det sättet, att vi först ser till att
pengarna finns tillgängliga innan vi beslutar
oss för reformer. Och den dag
när vi anser oss ha ekonomiska resurser
för att ta ytterligare ett steg i riktning
mot förbättring av de studiesociala åtgärderna
kommer vi också, herr Holmberg,
att göra detta.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! I det förevarande stora
frågekomplexet, som avser en betydelsefull
form av stöd till vår studerande
ungdom, finns det ett par detaljer som
jag vill beröra.

Den ena av dessa detaljfrågor har tagits
upp i fyrpartimotionen nr 982 i
denna kammare, där vi motionärer begär
att eleverna vid de fyra diakonissanstalterna,
vilka givetvis för sin direkta
sjuksköterskeutbildning måste bli
berättigade till studiestöd, också skall
äga rätt till sådant stöd för sin utbildning
i övrigt, vilken ju gäller det sociala
området. Hela deras utbildning
bör betraktas såsom en yrkesutbildning.
Det kan inte vara riktigt att, såsom ut -

142

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 em.

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

redningen föreslagit, undantaga en viss
del av denna utbildning från rätten till
studiehjälp. Denna grupp av studerande
skulle därigenom komma i en sämre
ställning än andra grupper. Det kan inte
heller finnas skäl att behandla manlig
och kvinnlig diakoni på olika sätt.
Diakonissornas samhällsinsatser torde
för övrigt vara av så stor betydelse, att
deras utbildning bör underlättas.

Arbetsmarknadsstyrelsen har också i
sitt remissyttrande kraftigt understrukit
att huvudparten av de från diakonissanstalterna
utexaminerade arbetar
inom sjukvården, den öppna sociala
åldringsvården och vid vårdinrättningar
av olika slag, områden där bristen på
utbildad arbetskraft är markerad. I likhet
med arbetsmarknadsstyrelsen anser
vi motionärer liksom reservanterna, att
dessa elever bör inneslutas i det studiesociala
stödet.

Jag ber, herr talman, att i detta avseende
få yrka bifall till reservation R.

Medan jag har ordet vill jag också
yrka bifall till reservation Q som ansluter
sig till en annan fyrpartimotion, till
vars undertecknare jag själv hör. I denna
reservation begäres sålunda en skrivelse
till Kungl. Maj :t om utredning och
förslag i syfte att elever vid de fria
kristna teologiska seminarierna och liknande
läroanstalter skall kunna erhålla
studiebidrag för sin utbildning.

Från utskottsmajoritetens sida har anförts
framför allt två motargument, nämligen
dels att det bör vara fråga om en
statlig eller statsunderstödd skolverksamhet,
dels att ett bifall till framställningen
kan väntas föranleda liknande
ansökningar beträffande många andra
grupper. Utskottet säger på s. 72 i sitt
utlåtande, att det inte låter sig göra att
»utsträcka tillämpningsområdet till all
enskild utbildningsverksamhet, oavsett
den meddelade undervisningens art och
kvalitet.»

Men varken reservanterna eller motionärerna
har ju tänkt sig något sådant.
Såsom framgår av reservationen har

man för det första önskat en utredning
och ett förslag i ämnet och för det andra
framhållit att Kungl. Maj :t bör pröva
de enskilda fallen. Det är sålunda inte
alls fråga om att utsträcka bestämmelserna
till att omfatta all enskild utbildningsverksamhet
av detta slag »oavsett
den meddelade undervisningens art och
kvalitet».

Skolöverstyrelsen har också med en
utförlig motivering tillstyrkt rätten till
studiehjälp för denna grupp av elever.
Ett utdrag av styrelsens skrivelse är
intagen i den fyrpartimotion som jag
här talat om. Principen för studiestödet
bär också varit att detta skall vara
utbildningspolitiskt neutralt.

Vi bör därför, ärade kammarledamöter,
kunna bifalla detta förslag om en
undersökning i syfte att ifrågavarande
elever, vilka i minst lika hög grad som
andra grupper är i behov av ett studiestöd,
skall komma i åtnjutande därav.

Jag yrkar alltså i första hand bifall
till reservationerna Q och R.

I detta anförande instämde herr Berglund
(fp).

Herr FORSBERG (s):

Herr talman! Jag vill säga några ord
i anslutning till motionsparet nr 749
i första kammaren och nr 911 i andra
kammaren.

I dessa motioner uttalas tillfredsställelse
över de positiva förslagen i proposition
nr 138 som innebär avsevärda
förbättringar av studiestödet, men där
framföres också den uppfattningen, att
riksdagen borde ta ännu ett steg i denna
riktning genom att hos Kungl. Maj:t
hemställa om en skyndsam utredning
med förslag angående fria läroböcker
och studiematerial i yrkesskolor, gymnasier
m. fl. skolformer på motsvarande
utbildningsnivå.

Jag skall icke upprepa motiveringarna
i motionen, men jag vill understryka att
allt fler ungdomar — inom överskådlig
tid praktiskt taget alla ungdomar —•

Nr 27

143

Tisdagen den 2G maj 1904 em.

önskar sig någon utbildning utöver
grundskolans. Det förhållandet, att det
alltså kommer att bli allmänt med vidareutbildning,
utgör i och för sig ett
motiv för att samhällets åtaganden bör
bli mera omfattande. Det ter sig därvid
ganska naturligt att grundskoleförmånerna
förskjutes uppåt och att man tillhandahåller
så att säga helt färdiga .skolor
upp till den utbildningsnivå som
blir den vanligaste, lämpligen gymnasienivån.

Med en helt färdig skola menar jag då
att ungdomen skall utan särskild avgift
ha tillgång till inte bara lokaler, idrottsplatser,
lärare m. m. utan också till det
arbetsmaterial som krävs för att skolans
undervisning skall fungera på ett
riktigt sätt.

Såsom påpekas i motionen förefaller
denna uppfattning ha god resonans ute
i landet, eftersom åtskilliga kommuner
på eget initiativ har tagit upp och fattat
beslut i frågan. Jag skall be att i korthet
få komplettera motionen med några
uppgifter om kommunala insatser på
området.

I min hemstad gjordes sålunda för
fyra år sedan en utredning om hur landets
högre allmänna läroverk hade ordnat
beträffande stödet till böcker. Stockholm,
Malmö och Göteborg var undantagna
i den utredningen, som visade
att 84 kommuner i landet vid den tidpunkten
hade minst ett högre allmänt
läroverk inom sina gränser. Av dessa
svarade 77 kommuner på ett utsänt
frågeformulär, och 40 av dem uppgav
att fri materiel utlämnades i större eller
mindre omfattning. I 37 läroverkskommuner
förekom sålunda inget sådant
stöd. I 32 av de 40 kommunerna omfattade
stödet realskolan, medan gymnasierna
berördes i bara 17 kommuner.

I motionen framhålles att kommunernas
insatser har mycket varierande utformning.
Den av mig åberopade utredningen
bekräftar även detta. Vid en indelning
av bok- och materielstödet i
fyra huvudgrupper — egentliga läro -

Studicsocialt stöd till studerande ungdom

böcker, lexikon och ordböcker, skönlitteratur
samt övrig materiel såsom
skrivmateriel o. d. — befanns att åtta
huvudvarianter av kommunalt stöd tilllämpades
i dessa 40 kommuner. Det förtjänar
påpekas i sammanhanget att helt
fri materiel i gymnasiet endast förekom
i två kommuner.

Det är sannolikt att en undersökning
i dag skulle uppvisa väsentligt andra
siffror än dem jag här återgivit. Nya
bidragsgivande kommuner har säkert
tillkommit, och andra — exempelvis
Stockholms stad och jag tror också Malmö
stad — håller på att utreda frågan
om införande av fri skolmateriel i de
högre skolorna. Åter andra har förmodligen
bortfallit, därför att grundskolan
har ersatt den tidigare realskolan. Men

— och det är väsentligt i sammanhanget

— den stora splittringen på olika system
samt orättvisan mellan ungdomar som
bor i olika kommuner skulle troligen
framstå precis lika klart i dag. Den
skulle antagligen vara ännu mer markerad,
om man också toge hänsyn till
yrkesskolorna och andra motsvarande
skolformer. Och det är just denna splittring
och bristande jämställdhet mellan
ungdomarna och familjerna på olika orter
som jag tycker är en skönhetsfläck
i vårt eljest efter dagens beslut förnämligt
utbyggda system för studiestöd.

Av utskottets utlåtande framgår glädjande
nog att inte heller utskottsmajoriteten
anser det nuvarande systemet
tillfredsställande. Utskottets medgivande
i det stycket uppfattar jag som en
välvällig inställning till motionens syfte.
Därför känns det litet nedslående, när
utskottet skriver att frågan huruvida
staten skall ingripa bör övervägas i
annat sammanhang. Därefter avstyrker
utskottet motionen. Jag kan inte låta bli
att ställa mig frågan: I vilket annat sammanhang
bör då detta ärende övervägas?
Vi behandlar ju i dag stödet åt den
studerande ungdomen. Det måste väl
anses vara ett lämpligt tillfälle att aktualisera
den form av studiestöd som fria

144 Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 em.

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

böcker utgör och som av många anses
var i hög grad angelägen.

Det bör också bemärkas att vi motionärer
inte vill att riksdagen huvudstupa
skall fatta ett beslut om införande av
fria böcker, utan vi nöjer oss med ett
önskemål att riksdagen måtte hos regeringen
anhålla om en utredning i syfte
att eliminera förhållanden, som både
utskottet och motionärerna betecknar
som icke tillfredsställande.

Herr talman! Med stöd av vad jag här
anfört ber jag alt få yrka bifall till motionsparet
I: 749 och II: 911.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Tillsammans med några
kammarkamrater har jag väckt en motion,
11:985, som gäller folkhögskolan.
En likalydande motion har väckts i
första kammaren av herr Wirmark m. fl.
Det är ett par tre saker i dessa motioner
som jag här vill säga några ord om,
trots att det nu inte finns stora förutsättningar
för att ställa något yrkande
om bifall.

Den första frågan gäller kursernas
längd som villkor för att stipendier
skall utgå. För närvarande utgår stipendier
till kurser om minst en månads
längd, men i fortsättningen blir den
kortaste kurstiden åtta veckor. Vid folkhögskolorna
spelar de korta kurserna en
betydande roll, och så väl fackskoleutredningen
som skolöverstyrelsen har
pekat på att de kommer att spela ännu
större roll i framtiden. Man räknar nämligen
med ett utvidgat samarbete med
folkbildningsverksamheten på olika sätt.
Det kan också bli fråga om allmänt
orienterande kurser för fackutbildade
människor, som vid sidan av sin fackutbildning
behöver genomgå en sådan
kurs.

Utskottet bemöter denna motion på
sidan 74 med följande: »Det kan inte
vara rimligt att belasta ett studiesocialt
system, vars främsta uppgift är att bidraga
till en demokratisering av den
högre utbildningen, med ersättningar

för deltagande i varjehanda kurser som
varar några enstaka dagar eller en eller
ett par veckor. Med hänsyn till den nyss
åberopade enhetlighetsprincipen inom
systemet är det inte heller gärna möjligt
att differentiera tidskravet på ett sätt
som gynnar exempelvis folkhögskolornas
elever framför eleverna vid andra
institutioner.»

Utskottet går alltså förbi alla de praktiska
hänsyn som här kan åberopas och
som fackskoleutredningen och skolöverstyrelsen
även åberopat. Folkhögskolorna
själva är angelägna om att dessa
praktiska hänsyn kommer till sin rätt.
Utskottet åberopar i stället en princip
om förenhetligande av studiestödet. Det
är klart att principer är bra, men i varje
särskilt fall bör man fråga sig om
man når det syfte som man från olika
håll är överens om att vilja främja. Det
syftet når man knappast i detta fall,
när man inte går med på några avvikelser
med hänsyn till praktiska förhållanden.

På de tre rader som följer efter det
förut lästa citatet säger emellertid utskottet:
»Efter ingående överväganden
har utskottet kommit till slutsatsen att
det i propositionen föreslagna tidskravet
å åtta veckor är det alternativ som
åtminstone för närvarande är att föredraga.
» Där gläntar man alltså litet på
dörren när det gäller fortsättningen, och
såsom framhållits tidigare i dag från
olika håll är det troligt att praktiska
hänsyn kommer att anmäla sig när man
börjar tillämpa det beslut som i dag
fattas. Jag hoppas därför att det skall
bli tillfälle att komma igen med detta
spörsmål.

I motionen har man också tagit upp
frågan om resebidragen, vilka nu för
folkhögskolornas del helt och hållet
bortfaller. Särskilt för rörelseskolorna
är detta rätt besvärande. Det ligger ju
i själva sakens natur, att när en viss
folkrörelse har en skola i hela landet —
så är det ju i många fall — får den hela
landet som rekryteringsområde. För att

Tisdagen den 2G maj 19G4 cm.

Nr 27

145

.skolan skall fylla sin normala uppgift
är detta önskvärt. Jag kan som exempel
nämna Vendelsberg, som drivs av Nationaltemplarorden.
Det finns som sagt
många motsvarigheter. Åtminstone de
flesta av de landstingsägda skolorna har
ett naturligt lokalt rekryteringsområde
för sina elever, medan rörelseskolorna
normalt bör ha stora rekryteringsområden,
i vissa fall hela landet. Att man nu
tar bort resebidragen verkar ogynnsamt
för dessa rörelseskolor, som ju enligt
vad man i övrigt är överens om har en
viktig uppgift att fylla.

Vi har därför i denna motion hemställt
att resebidrag skall utgå som förut
till folkhögskolornas elever. Det är
nu inte möjligt att ställa ett yrkande direkt
i anslutning till motionen, ty om
man gjorde det skulle man också ha en
författningstext. Därför får vi väl till
den kraft och verkan det hava kan anknyta
till reservationen C av herr Stefanson
m. fl., även om vi skulle ha
önskat att denna reservation varit litet
annorlunda formulerad och direkt tagit
upp folkhögskolornas problem i sin
skrivning. Jag ber alltså att få yrka bifall
till den reservationen.

En tredje fråga, som vi berört i motionen,
gäller förhållandet att äldre elever
på folkhögskolorna genomsnittligt
får ett svagare stöd än de elever, som
är under 20 år. Även i detta fall kommer
de nya bestämmelserna att motverka
det som man från alla håll säger
sig vilja främja. Man är nämligen på
alla håll överens om att det är önskvärt
att få äldre elever, som har varit
ute i förvärvslivet, till folkhögskolorna.
De har ju en del praktisk erfarenhet.

För pojkarnas del som har värnplikten
att räkna med blir det inte tid att
vara ute i förvärvsarbete någon tid om
de över huvud taget skall hinna gå igenom
en folkhögskolekurs eller två före
värnpliktstjänstgöringen.

Man är alltså överens om att ett stort
inslag av äldre elever vid folkhögskolorna
från olika synpunkter är önsk -

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

värt. Om nu stödet utformas så, att dessa
äldre elever får mindre stöd än de yngre
vid samma skolor, kommer detta, såsom
jag framhållit, att motverka det man
annars säger sig vilja främja.

I alla dessa tre fall gäller alltså att
de nya bestämmelserna i viss mån passar
illa samman med folkhögskolornas
syfte. Jag hoppas att det i fortsättningen
blir möjligt att ytterligare pröva dessa
frågor.

På den sista punkten vid I. i utskottets
hemställan avseende förhöjt studiebidrag
ber jag att få yrka bifall till reservation
F 2; även reservation F 1
tillgodoser mina önskemål på denna
punkt. Vi får se vad som kan finnas
kvar att välja på vid slutvoteringen.

Herr talman! Av formella skäl kan
jag inte framställa några yrkanden i
direkt anslutning till denna motion. Jag
har ändock velat framföra dessa synpunkter
och hoppas att de inte glöms
bort i fortsättningen.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! När statsrådet Edenman
inledde denna debatt var han onekligen
— och med all rätt — mycket stolt över
det förslag som nu ligger på riksdagens
bord. Det som riksdagen nu skall besluta
om är ett oerhört stort bidrag till
strävandena att på olika vägar öka jämlikheten
i vårt samhälle genom att basen
för utbildningen breddas.

Men samtidigt framförde statsrådet
några synpunkter, som gick ut på att
man inte bör vara självbelåten vid detta
förslags antagande av riksdagen, eftersom
ingen reform är så bra att den
inte kan göras ännu mycket bättre. Av
denna anledning borde man inte vara
helt nöjd med detta förslag. Bl. a. pekade
statsrådet på vuxenutbildningsproblemet,
som efter hand kommer att göra
sig gällande med allt större eftertryck.

Även jag är i mycket positivt inställd
till det förslag, som nu ligger på riksdagens
bord. Det innehåller stora nyheter
när det gäller studiestödet på gymnasie -

146 Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 em.

Nr 27 146

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

nivån. Även när det gäller det postgymnasiala
stödet är förslaget i mycket
utomordentligt värdefullt.

Men det kan inte hjälpas att man också
finner, att förslaget på olika punkter
inte är tillräckligt positivt när det gäller
studierna som sådana och uppfattningen
om studiearbetet såsom ett produktivt
arbete. Denna inställning genomsyrar
inte detta förslag, och därvidlag
anser jag att det föreligger en brist. Vi
måste i större utsträckning acceptera
denna uppfattning. Den inställningen
måste slå rot inom alla lager av vårt samhälle,
att allvarligt menade studier är
i verklig mening produktiva och skall
jämställas med varje annat slags arbete
som avlönas. Detta leder fram till principen,
att studiernas avlönande också
skall inbegripa de olika slag av sociala
rättigheter, som följer med avlönat arbete:
pensionsrättigheter, sjukförmåner
och liknande förmåner.

Denna uppfattning genomsyrar inte
detta förslag. I stället har man gått tillbaka
till en uppfattning som jag för
min del trodde höll på att trängas tillbaka
i vårt land, nämligen att studier i
första hand skall lånefinansieras. Lånefinansiering
har varit det medel, genom
vilket studier tidigare har bekostats i
vårt land. Detta system har gammal
hävd. Det är givetvis de personer som
haft lättast att låna som också haft de
största möjligheterna att hävda sig på
arbetsmarknaden genom att de kunnat
tillvarata utbildningens alla möjligheter.

Från denna synpunkt innebär det
föreliggande förslaget en utomordentligt
stor fördel genom att man ställer lånemöjligheten
fritt till förfogande för alla,
som ägnar sig åt högre studier.

Men själva tanken att man skall lånefinansiera
är i varje fall för mig motbjudande,
eftersom själva systemet att
låna har sin rot i ett äldre samhälles
klassrättigheter.

I och med att lånesystemet slopades
skulle vi ta ett avgörande steg mot ett
samhälle som erbjuder en högre grad

av demokratiska möjligheter för medborgarna.
Ty alltfort finns det — och
det kommer att finnas även framöver
-— bland de breda folklagren en aversion
mot att låna pengar, i detta fall att låna
pengar till studiefinansiering. Jag menar
att det är med all rätt man hyser denna
aversion mot att låna, ty att låna pengar
medför en viss osäkerhet, ett visst risktagande
som man inte är beredd att
acceptera ens med de garantier förslaget
innefattar och som är något mycket
positivt.

Det blir sålunda en uppgift härvidlag
— och det är minsann ingen lockande
uppgift — att gå ut och övertyga arbetarfamiljerna
och familjerna i den lägre
medelklassen att deras barn i fortsättningen
skall låna pengar för att finansiera
sina studier.

Jag har också tagit upp i en motion
några andra principiella brister i detta
förslag.

Förslaget innebär att en ny princip
införs, nämligen den att rätten att låna
pengar till studier skall vara beroende
av den arbetsinsats den studerande kan
göra, av den förmåga att skaffa sig inkomster
genom eget förvärvsarbete som
vederbörande kan ha under terminerna
och mellan terminerna. Rätten att
låna studiemedel skall alltså vara beroende
av om man är beredd att göra
en insats utanför studierna för att skaffa
sig en inkomst.

Vidare skall rätten att låna pengar
vara beroende av om ens hustru har
inkomster under den tid man studerar.
Har en studerandes hustru arbete blir
alltså vederbörandes rätt att låna pengar
— pengar som han skall återbetala
•— beskuren. Det är en ny princip, som
jag inte finner särskilt tilltalande; jag
tycker den strider mot de demokratiska
rättigheter vi skall ha i vårt land, såsom
medborgare i en fullständig demokrati,
med lika tillgång till de sociala rättigheterna.
Bland dessa sociala rättigheter
är den, att varje medborgare skall ha
tillgång till förmåner i samhand med

Tisdagen den 26 maj 1964 em.

Nr 27

147

studier — studier då att betrakta som
ett slags arbete.

Den principiella uppläggningen gör
också att det i framtiden kan bli komplikationer
niir det gäller olika former
av vuxenutbildning. Jag tänker på omskolningsverksamheten
och uppskolningsverksamheten,
vilken senare i
framtiden måste få större omfattning,
om vi skall kunna möta bristen på kvalificerad
arbetskraft som gör sig gällande
på så många områden. Personer
i åldern 20—30 år, i medelåldern och i
ännu högre åldrar måste skaffa sig utbildning
för att fylla luckorna. Skall
alla dessa personer rekommenderas att
lånevägen finansiera sina studier eller
skall vägen med bidragsfinansiering följas?
Denna väg har ju i största möjliga
utsträckning valts under senare år för
utbildning av denna typ.

Herr talman! Med det sagda har jag
inte på något sätt velat ställa åt sidan
allt det positiva som finns i förslaget.
Jag vill peka på två ting som jag anser
vara utomordentligt betydelsefulla.

Det ena är att det beslut som riksdagen
kommer att fatta i kväll kan betraktas
som en etapp på vägen mot ett
studielönesystem, en generell stipendiering
som motsvarar de olika krav som
så många gånger rests framför allt från
socialdemokratiskt håll när det gällt att
lösa studiefinansieringsproblemet.

Det andra positiva inslaget som jag
särskilt vill peka på är att pengarna utgår
genast —- man har möjlighet att ta
i anspråk både bidraget på 1 750 kronor
och dessutom möjligheterna till lånemedel.
I och för sig är det ju ingenting
som hindrar att riksdagen i framtiden
slår in på en känd väg, nämligen att avskriva
— enligt olika system —- en gång
lånade belopp. Vi har fattat beslut i
sådan riktning tidigare. Det innebär att
vi nu skulle kunna antaga förslaget om
lånefinansiering och successivt, när
opinionen är beredd att acceptera detta,
avskriva de beviljade lånen, med alla
de orättvisor och komplikationer som

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

sådan avskrivning medför. Men den vägen
står öppen. Det har anförts framför
allt två argument mot införande av studielön
redan nu. Det ena argumentet är
att ett sådant beslut skulle medföra
statsfinansiella svårigheter. Det argumentet
måste jag tillmäta mycket litet
värde. De pengar som ställs till de studerandes
förfogande redan nu i form
av lån tas över kapitalbudgeten, ur en
speciell lånefond. Det ianspråktagandet
har realekonomiskt och samhällsekonomiskt
samma karaktär som om man
skulle ställa studiemedlen till förfogande
i form av bidrag; pengarna skall tas
ur den löpande produktionen, och pengarna
skall konsumeras i samband med
studierna, vare sig man kallar det för
lånemedel eller för bidrag. Men de som
vill välja lånefinansieringen anser att
man med hjälp av den kan utjämna de
nuvarande inkomstolikheterna. Det är
det argument som i första hand har
framförts mot realiserandet av studielön
redan nu.

Det har aldrig genomförts några egentliga
undersökningar av hur inkomsterna
fördelar sig reellt i vårt land. Naturligtvis
bör man inte bara ta hänsyn till den
nominella inkomstfördelningen sådan
den framgår av inkomststatistiken, utan
man bör även ta hänsyn till skatter och
sociala förmåner, men någon sådan undersökning
har aldrig verkställts. Vidare
vore det önskvärt att man kunde
jämföra de intellektuellt arbetandes villkor
med de manuellt arbetandes med
avseende på den utveckling som skett
under de senaste 15, 20 åren i fråga om
reallön, sociala förmåner, arbetstid, inflytande
på arbetsplatsen, möjligheterna
till avancemang, möjligheterna till fortbildning
o. s. v. Vi har under denna
period fått en jämnare och riktigare
inkomstfördelning, och ingen kan väl
påstå något annat än att utvecklingen
kommer att gå i den riktningen även
i fortsättningen, åtminstone så länge
socialdemokraterna har det politiska
ansvaret i detta land.

148 Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 em.

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

Man kan inte anföra de existerande
inkomstolikheterna som argument mot
införande av studielön i dag, därför att
införandet av studielön skulle kunna bli
ett incitament till ännu större krafttag
för att åstadkomma en mer solidarisk
lönepolitik; man skulle med ännu större
skäl kunna hävda att vi bör ha kvar
den progressiva beskattningen och kanske
till och med stärka den, och man
skulle vidare med hjälp av en generös
arbetsmarknadspolitik, socialpolitik och
familjepolitik kunna utjämna de inkomstolikheter
som finns i vårt samhälle
och åstadkomma den reella utjämning
av levnadsstandarden som vi vill ha.
Införandet av studielön skulle föra fram
till ännu större kraft bakom en sådan
politik.

Lånefinansieringen däremot innebär
att vi går en lång omväg och berövar
oss själva argumenten för att driva en
mer radikal utjämningspolitik. Genom
införandet av studielön hade man kunnat
beröva de högre inkomsttagarna de
argument som i dag i olika förhandlingssammanhang
anförs för höga löner,
nämligen att det är just lånefinansieringen
som motiverar de stora inkomstskillnaderna.
De inkomstpolitiska verkningarna
av denna lånefinansiering
kommer inte att vara betydelselösa i
framtiden heller.

Jag skall ta bara ett exempel. Låt oss
säga att en ung man som studerar vid
universitet skaffar sig en studieskuld
på 25 000 kronor. Han träffar en flicka
som också studerar och denna flicka
har skaffat sig en studieskuld på 20 000
kronor. De båda har alltså sammanlagt
45 000 kronor i studieskulder när de bildar
familj. När barnen börjar anlända
tvingas kanske hustrun lämna sitt förvärvsarbete.
Vi antar att mannen har så
pass hög inkomst som 40 000 kronor
per år. Han skall då på sin inkomst
amortera både hennes och sin egen
studieskuld, och det innebär att amorteringarna,
om han är uppe i 30-årsåldern,
kommer att bli 180 å 200 kronor

i månaden. Det är inte betydelselöst
som argument i löneförhandlingarna,
där han begär en ekonomisk ställning
som gör det möjligt för honom att upprätthålla
en traditionell levnadsstandard
och samtidigt genomföra dessa
amorteringar. Det blir hårda argument
i den framtida lönedebatten som denna
lånefinansiering inbjuder till.

Det är utomordentligt egendomligt
att när det är arbetarklassens och den
lägre medelklassens barn som nu kommer
till högskolorna och universiteten,
man just då skall säga att nu har inkomstskillnaderna
blivit så stora och
svårigheterna att socialt lösa dessa problem
så stora, att vi måste frångå bidragsfinansieringen
och övergå till lånefinansieringen,
det system som vi tidigare
ansåg tillhöra det förgångna.

Herr talman! Det är av ekonomiska,
sociala och demokratiska skäl som jag
är anhängare av studielönen och den
generella stipendieringen.

Det ekonomiska skälet är att utbildningen
är en framstegsfaktor och att vi
bör uppmuntra så många som möjligt
att tillvarata utbildningsmöjligheterna.
Ett bland de viktigaste incitamenten
för att få flera att söka högre utbildning
är just att på olika vägar underlätta
finansieringen av studierna. Då kommer
lånefinansieringen att utgöra ett
större hinder än en direkt bidragsfinansiering.

Utbildningen såsom framstegsfaktor
skall inte underskattas. Det har vi gjort
alltför länge i vårt land. Vi har inte
den utbyggnad av den högre utbildningen
som vi behöver. Olika undersökningar
i Norge, England och andra
europeiska länder och även i vårt eget
land har visat att utbildningen som
framstegsfaktor måste tillmätas lika stor
betydelse som investeringarna i olika
sorters realkapital.

Sociala skäl för studielön finns i hög
grad. Allt fortfarande har vi just från
socialgrupp 3 alltför få som tillvaratar
den högre utbildningens möjlighe -

Tisdagen den 26 maj 1964 em.

Nr 27 149

ter. På grund av den traditionella motviljan
mot skuldsättning väljer man
där, som jag sade, andra utbildningsvägar
än dem som hittills i största utsträckning
har rekryterats från de högre
socialgrupperna. Jag tänker då framför
allt på mera långvariga studier,
t. ex. till läkare, civilingenjörer och
motsvarande.

Det finns inte heller något annat område
där eftersläpningen i fråga om social
jämlikhet är lika stor som just
på utbildningens område. Det är just
eftersläpningen på detta område som
gör att man i så stor utsträckning allt
fortfarande lever i ett ojämlikhetens
samhälle. Vill man ha ett samhälle med
mera demokrati, skall man på olika vägar
ännu mera underlätta utbildningen.
Skall man välja mellan bidragsfinansiering
och lånefinansiering, måste man
då ge bidragsfinansieringen företräde i
strävan att skapa mera demokrati och
större jämlikhet i vårt samhälle?

Jag skulle vilja sammanfatta allt detta
på följande sätt. För mig är det mest
stötande i föreliggande förslag att rätten
till lånemedel har gjorts beroende
av eget förvärvsarbete under terminerna
och mellan terminerna och att rätten
att låna pengar också är beroende av
ens hustrus inkomst, vidare att studielönen
såsom princip inte har accepterats
vare sig i propositionen eller i
utskottets utlåtande.

Med hänsyn härtill vill jag yrka bifall
dels vad beträffar inkomstprövade
tillägg och studiekrediter till min motion
nr 1 000, dels vad beträffar behovsprövning
i fråga om studiemedel likaledes
till min motion nr 1 000, dels vill
jag hemställa att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t som sin mening
giva till känna vad som anförts i motionen
nr 999 beträffande studielönen. I
övrigt vill jag yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr LUNDKVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag behöver inte upp -

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

repa de argument som tidigare under
debatten anförts mot ett borttagande ur
studiemedelsförordningen av kravet på
inkomstprövning. Det är trots allt här
fråga om en form av bidrag. Risken för
skeninskrivningar och det stötande i att
enskilda studerande, helt oberoende av
storleken av eventuella inkomster, skulle
ha möjlighet att uppbära statsbidrag
till sina studier har gjort att såväl utredningarna,
propositionen som särskilda
utskottet kommit fram till att det
behövs en inkomstgräns i detta fall.

Beträffande den andra frågan som
herr Kellgren tog upp, alltså frågan om
studielönen, har såväl remissinstanser,
bl. a. Landsorganisationen, som särskilda
utskottet pekat på dagens situation
på akademikernas arbetsmarknad och
den arbetsmarknad till vilken elever
från dessa studievägar skall rekryteras.
Man har mot bakgrunden av denna situation
inte ansett sig kunna förorda
en sådan åtgärd som införandet av studielön.

Vad som emellertid närmast gav mig
anledning att begära ordet var herr
Kellgrens konstaterande att han i och
för sig inte kunde erkänna det berättigade
i de statsfinansiella betänkligheter
som anförts mot att nu acceptera
tanken på studielön. Vi har väl ändå
varit relativt överens om att studielönsreformen
skulle vara en ganska dyrbar
reform. Den skulle medföra behov av
ett många gånger större anslag än det
vi nu föreslår till studiesociala ändamål.
Men herr Kellgren säger att han
ur statsfinansiell synpunkt inte ser någon
skillnad mellan principen studielön
och, om jag får använda det uttrycket,
studiemedel.

Mig förefaller det vara så att man
i ett läge, där man ändå har begränsade
tillgångar att använda till studiemedel,
vinner oerhört mycket i effektivitet genom
det system som är uppbyggt i
studiemedelsförordningen och genom
den äterbetalningsskyldighet som här
föreligger. Dessa återbetalningar ger

150 Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 em.

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

möjligheter att så att säga rulla över
pengar från en generation till en
annan. Under hela den tid som denna
rullning pågår utlöses möjligheter för
unga människor att studera. Jag tror
att vi på det sättet snabbast kommer
fram till vad vi vill uppnå, nämligen
större förutsättningar för flera till studier.

Herr KELLGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Utskottets ärade talesman
ser denna fråga ur synpunkten att
det skall ta generationer innan förslagen
blivit förverkligade. Men i fråga om
dessa ting får man ha ett mycket kortare
perspektiv. På ett tjugotal år hoppas
vi kunna fördubbla levnadsstandarden
under förutsättning att vi kan tillvarata
alla utbildningsresurser.

Det system som nu kommer att beslutas
har till effekt att studielön för de
studerande med hänsyn till dessas konsumtionsmöjligheter.
Men vi gör den
lilla begränsningen att vi föreskriver
att studerande så småningom skall betala
igen sina studiemedel genom amortering.
Man vill därmed hyfsa själva inkomstfördelningen.
Det argumentet kan
jag i och för sig förstå. Men jag tror
att det kommer att bända så pass mycket
under en period av 20—25 år att
detta argument successivt förlorar i
styrka år från år.

Herr LUNDKVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Kellgren kan kanske
då vara överens med mig om att
vi nu inte har någon annan väg att gå
än den som utskottet förordar i det föreliggande
utlåtandet.

Herr KELLGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är alldeles riktigt
att vi inte har någon annan väg att gå
just i kväll. Kungl. Maj:ts förslag har
ju vid det här laget varit föremål för
både remissbehandling och utskottsbehandling
och blivit nära nog enhälligt
tillstyrkt av utskottet. Men det kan inte

på något sätt förringa betydelsen av
studielönen såsom en framtidstanke.

Jag vill här bara uttrycka den förhoppningen
—- och jag hoppas att även
utskottets talesman vill instämma i den
— att vi skall kunna betrakta det föreliggande
förslaget enbart som en etapp
på vägen mot studielönens förverkligande.

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! För den som menar att
utbildningens demokratisering är en väsentlig
sak innebär naturligtvis den reform
som vi nu snart skall besluta om
ett stort steg i rätt riktning. Det är inte,
som det många gånger har sagts, föräldrarnas
plånbok som skall bestämma
vem som skall få förmånen att studera,
utan de klasskillnader som vi har och
som vi även efter denna reform fortfarande
kommer att ha bör vi naturligtvis
så småningom, om det är möjligt,
definitivt avskaffa. Sedan är det bara
att hoppas att vi inte får en ny klassindelning,
nämligen mellan dem som haft
förmånen och intresset av att studera
och dem som inte har gått till gymnasium
och universitet. Den intelligenshögfärd
som man ibland stöter på medför
att man faktiskt på den punkten kan
ha sina dubier. En sådan klassindelning
kan kanske vara värre att bära än den
ekonomiska och kanske också svårare
att komma åt.

Det var naturligtvis inte för att filosofera
om dessa saker som jag, herr
talman, begärde ordet, utan det var för
att säga någonting om en motion, på vilken
herr Sten Åkesson i första kammaren
och jag står som första namn. Det är
en fyrpartimotion som berör studiemedel
för dem som studerar vid bland annat
de fria samfundens teologiska seminarier,
men till här berörda kategorier
räknas också bl. a. ungdomsledarutbildningen
vid KFUM och Riksförbundet
Kyrklig ungdom. Enligt uppgift från
skolöverstyrelsen ämnar bl. a. också
Unga örnar anordna sådan utbildning.

Tisdagen den 20 maj 1904 em.

Nr 27

151

Det är en utbildning som ibland sträcker
sig över flera år, och jag kan som
exempel här, herr talman, ta Svenska
Missionsförbundets teologiska seminarium
ute i Lidingö. Utbildningen pågår
där under fyra år. I långa stycken kan
den jämföras med den prästutbildning
som sker vid universiteten för svenska
kyrkan.

Vad är det då egentligen som gör att
man inte skall få rätt till studiemedel i
här berörda avseenden? Ja, det kan naturligtvis
inte vara studiernas inriktning.
Det har ju sagts att den inte skall
vara avgörande. De konstnärliga och de
andliga gebiten skall vara berättigade
i vanlig ordning. Det kan inte heller vara
fråga om studiernas kvalitet. Det kan
knappast vara att det här erbjudes så
goda ekonomiska villkor att man inte
behöver ordna studiemedel i vanlig ordning
åt eleverna.

Nej, svaret är enligt utskottsmajoriteten
och dess talesman här i kammaren
— jag tror att det var herr Johansson
i Södertälje som talade i den frågan
— att det rör sig om enskilda skolor utan
statlig tillsyn och utan statsbidrag. Det
är alldeles givet att vi som skrivit motionen
inte tänkt oss att bidrag skulle utgå
till elever vid dessa skolor utan att staten
utövar något slags inspektion. Jag
tror inte heller att samfunden, om man
räknar med dem, skulle ha någonting
emot detta, eftersom de tidigare har
goda erfarenheter när det gäller statens
tillsyn. Jag tror inte heller att kvaliteten
på undervisningen vid dessa skolor
är någonting att skämmas för. De ger
en utmärkt utbildning och de tål väl en
inspektion.

Nu tycker man att utskottet skulle ha
kunnat ena sig om att bidrag till elevernas
studier skulle kunna utgå, om inspektion
kunde ordnas. Faktum är att
man har en känsla av att utskottet inte
gjort sig mödan att resonera ihop sig
på denna punkt. Motionen är väl underbyggd.
När vi först började att fundera
över denna sak, frågade vi oss hur sam -

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

funden själva ställde sig till elt studiestöd
till eleverna. I detta sammanhang
fick vi veta, att skolöverstyrelsen i sitt
remissvar varit inne på denna tankegång,
och jag ber, herr talman, att få citera
skolöverstyrelsen: »överstyrelsen

vill också fästa uppmärksamheten på
att det finns ett antal utbildningsanstalter,
som ger ungdomsledarutbildning
och teologisk utbildning av i princip
samma karaktär som universitetens
prästutbildning. Andra institutioner ger
en ungdomsledarutbildning på ungefärligen
samma nivå som fackutbildningen
vid Sköndalsinstitutet. Som exempel
på sådana institutioner kan nämnas
KFUM:s ledarinstitut med tvåårig utbildning,
Svenska missionsförbundets
teologiska seminarium med upp till fyraårig
utbildning, Evangeliska fosterlandsstiftelsens
teologiska institut och
RKU:s ungdomsledarinstitut i Sigtuna.
Det kan vidare nämnas att Unga örnars
riksförbund och Svenska scoutförbundet
till skolöverstyrelsen anmält sina
planer att inom kort starta ungdomsledarinstitut
för kvalificerad utbildning.
Även den av Stockholms stads barnavårdsnämnd
igångsatta ungdomsledarutbildningen
torde höra till denna kategori.
»

Utlåtandet slutar med följande ord:
»Enligt överstyrelsens mening bör det
av utredningen föreslagna studiemedelssystemet
även kunna omfatta studerande
vid institutioner av ovannämnda karaktär,
efter vederbörlig prövning och under
samma villkor, som de av utredningen
uppräknade studerandegrupperna.
»

Man kan knappast underbygga en motion
på ett bättre sätt, och det skulle, enligt
min mening, vara orimligt om skolöverstyrelsen
här gjort ett uttalande som
skulle tvinga ut staten på vägar som
medför så stora konsekvenser att man
inte lyckas klara av det hela. När man
läser skolöverstyrelsens remissyttrande,
får man intrycket att styrelsen inte
är rädd för konsekvenserna. Yttrandet

152 Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 em.

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

är underskrivet av styrelsens generaldirektör
Löwbeer, vilken som bekant var
statssekreterare i ecklesiastikdepartementet
till helt nyligen.

Reservanterna begär en utredning. Vi
har i motionen begärt ett uttalande av
riksdagen. I själva verket kan det ju
kvitta vilketdera man går in för.

Jag vidhåller min åsikt att utskottet
hade kunnat skriva ihop sig, så att man
hade sluppit denna partiuppdelning i en
fråga, som näppeligen kan vara partidelande.
Men jag har inget annat att göra
än att med så stort eftertryck jag kan
yrka bifall till reservation Q a och b
vid mom. XXI i särskilda utskottets utlåtande
nr 1. Jag hoppas att kammarens
majoritet följer den reservationen.

Herr andre vice talmannen övertog
ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr JOHANSSON i Södertälje (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag måste erkänna att
jag hade litet svårt att förstå herr Svenssons
i Kungälv resonemang att om man
följer utskottet, skulle man skapa en ny
klassindelning på detta område. Det är
väl snarare tvärtom. En annan sak är
ju om man väljer en avgränsning. Det
har vi på alla andra områden, där vi
subventionerar eller driver verksamhet
med statsmedel. I detta fall har man
föredragit att dra gränsen vid sådana
utbildningsanstalter som drivs av staten,
har statsbidrag eller ligger under
statlig tillsyn. Trots att man åberopat
vad skolöverstyrelsen har sagt i sitt
remissyttrande, har det ändå inte övertygat
Kungl. Maj :t om att man skall
göra någon annan avgränsning än den
som man hittills har haft. Utskottet har
för sin del ansett att den argumenteringen
är så stark, att utskottet ansett sig
böra följa den.

Jag har i en replik på detta område
tidigare sagt att om man skall vidga
kretsen av undervisningsanstalter, som

skulle komma in under den sociala studiehjälpen,
så behöver man få en utredning
om konsekvenserna. En sådan föreligger
inte. Jag har också sagt, att det
skulle säkert inte bara bli de här anstalterna,
som herr Svensson i Kungälv och
andra har nämnt, som skulle komma i
fråga utan en hel rad andra också. Enligt
vad jag har förstått, brukar riksdagen
fästa ganska stort avseende vid att
dess beslut skall baseras på ekonomiska
utredningar. Då det saknas en sådan i
detta fall, kunde i varje fall inte utskottet
ta på sitt ansvar att gå längre än utskottet
har gjort.

Herr SVENSSON i Kungälv (s) kort
genmäle:

Herr talman! Mina ord om klassindelning
var en reflexion som jag gjorde
i början av mitt anförande och som gällde
hela denna reform. Jag ville liksom
säga att vi är på väg att ta bort en ekonomisk
klassindelning i fråga om bl. a.
möjligheterna att studera, men att vi
kan komma in i en ny klassindelning i
framtiden ■— mellan dem som har studerat
och dem som inte har studerat.
Det var en fundering inför hela reformen,
och det har inget samband med den
sak, som jag sedan gick in på, nämligen
frågan om studiemedel till de elever som
studerar vid t. ex. de fria kristna samfundens
teologiska seminarier.

Man ger sig väl knappast in på några
äventyrligheter, herr Johansson i Södertälje.
Reservationen syftar ju till en utredning,
och då får man väl se var gränserna
skall dras. Jag anser det alldeles
självklart med inspektion ur den synpunkten
att det måste vara en godkänd
undervisning. Sedan kan man väl tilllägga
att ifrågavarande kategori väl ändå
till antalet är ganska begränsad i förhållande
till de oerhört stora grupper, som
i övrigt får rätt till studiemedel. Jag
tycker det vore en gärd av rättvisa och
billighet att låta även den förstnämnda
få sådana studiemedel.

Tisdagen den 26 maj 1964 em.

Nr 27

153

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Trots den sena timmen
tiinker jag hålla på en stund. Det föreliggande
förslaget till studiesocialt stöd
är ju ett storartat steg mot jämställdhet
i ekonomiskt hänseende vid val av utbildning
och yrke. Detta kan väl betecknas
som en av de stora reformer, som
statsrådet Edenman får räkna sig till
godo och som gör att hans gärning kanske
kominer att prisas som en stor gärning
för skola och kultur, när man ser
den i helheten.

Efter denna smekning av ett statsråd
kommer jag att övergå till de kritiska
synpunkterna på förslaget. Det betyder
att jag i stort sett tycker att förslaget är
utomordentligt, men att jag på någon
punkt har en principiellt starkt avvikande
mening i förhållande till det förslag
som ligger.

Förslaget innebär att man släpper behovsprövningen
helt med avseende på
föräldraekonomien. Men samtidigt föreslås
behovsprövning beträffande den
egna ekonomien och gentemot makes
inkomster. Detta innebär till och med
en skärpning i förhållande till nu gällande
bestämmelser.

Jag skall först beröra behovsprövningen
när det gäller egen inkomst. Av
någon oförklarlig anledning är enligt
förslaget staten beredd att lägga ut
6 720 kronor till vem som helst som är
student och skriver in sig vid ett universitet
eller en högskola. Vad herr
Lundkvist sagt om risken för skeninskrivning
föreligger alltså lika fullt med
det system som föreslås här — det är
ju ingenting som hindrar att en student
skriver in sig utan att han har vilja
eller förmåga att studera; det är B-, BCoch
C-studenter, som utan någon som
helst urskillning nu får komma in och
få dessa pengar.

Men det finns ett villkor som utgör
ett absolut hinder för studenten, och
det är om han har så stor arbetsvilja —
och om han även kan få det resultatet
av denna sin arbetsvilja — att han skaf -

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

far sig arbetsinkomster. Begåvningen är
alltså inget villkor, men arbetsamheten
kan vara ett absolut hinder! Detta är
en egendomlig moral.

Varför är det så svår synd att kunna
arbeta? Varför skall detta vara den
svarta fläcken på en student och göra
honom absolut utesluten från varje uppmuntran
från statens sida?

I Stockholm — och kanske mer i
Stockholm än i andra universitetsstäder
men även i andra universitetsstäder
— förekommer det i dag att studenterna
skaffar sig egna inkomster vid sidan
om studierna genom olika slags förvärvsarbete.
Om ett rum kostar ett par
hundra kronor och om maten kostar
300 kronor i månaden, så kommer väl
en student inte heller i framtiden att
kunna leva så flott —- åtminstone inte
i Stockholm — när han studerar och
inte har någonting annat att leva på.

En student i Stockholm har varit van
vid att ta vilket jobb som helst — jag
tror det är likadant på andra håll, men
här känner jag bäst till förhållandena.
Det är vanligt, t. o. m. mycket vanligt,
att han går till hamnen och tillfälligt
tar stuveriarbete där, att han arbetar
vid Stockholms Spårvägar, kanske står
som spärrvakt vid spårvägen, att han
tar städjobb, att han kör bilar, tar kontorsarbete,
restaurangjobb, journalistjobb,
hjälper till med tidningsutbärning
och litet vad som helst.

Dessutom är det många studenter som
under studietiden rycker in i de yrken
som de sedan tänker ägna sig åt. De
hjälper exempelvis till på ämbetsverken,
där de får ordentliga löner, de
tjänstgör som lärare både i de vanliga
skolorna och vid universiteten och högskolorna,
och de kanske rent av utgör
en mycket nödvändig kugge i maskineriet
för att under vissa tider byråkratien
skall kunna hållas i gång. På det
sättet undviker de att skaffa sig stora
studieskulder — de kanske helt enkelt
gör det möjligt på det enda sätt de kan
att klara sig och att finansiera sina stu -

154 Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 em.

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

dier, nämligen genom att ta lönande
jobb.

Det kanske görs omedvetet, men ändå
är det tydligt att det stämplas som på
något sätt olämpligt att en person som
studerar tar ett arbete. Jag har i en
artikel kallat denna attityd för litet
gluntromantik. Det tycks inte vara passande
att en student sysslar med förvärvsarbete.
Garantinämnden har avgivit
ett yttrande, som tagits med i propositionen
och i vilket det heter att det är
just frånvaron av förvärvsarbete som är
ett väsentligt kriterium på att studier
verkligen bedrives. Detta yttrande skulle
jag önska att ecklesiastikministern
tog avstånd från. Det är litet stötande
för dem som har klarat av både studier
och förvärvsarbete att de skall räknas
in bland personer som kan betecknas
såsom mindre studielämpade.

Propositionen medger vidare — det
skall erkännas — en student att förtjäna
4 000 kronor genom s. k. extraknäck,
som det nu kallas, vilket gör det
möjligt för honom att förgylla sin fritid.
Men om han sedan verkligen får
inkomster som väsentligt bidrar till
hans försörjning —- och som även bidrar
till familjens försörjning — då
båtar det föga att han klarar studierna,
vare sig han klarar dem flott eller han
klarar av dem på rekordtid. Detta är
inte av något värde, ty då undandrar
bara staten honom varje stöd. Tjänar
han 14 000 kronor, får han betala 4 000
kronor i skatt — vilket är riktigt —
men samtidigt drar staten in sina 6 720
kronor. Så litet värd är han alltså i
jämförelse med en student som icke kan
visa fram några studieresultat! (Första
året behöver man ju inte visa upp
något studieresultat för att få pengarna.
) Han värderas lägre än den allra
sämsta student, om han händelsevis
skulle kunna göra sådan nytta på sin
fritid samtidigt med studierna, att han
förtjänar pengar.

Jag har i pressen dragit fram ett exempel
på en högt begåvad teknisk fysi -

ker som studerar vid Teknis och som
har en mor och syskon som han måste
hjälpa till att försörja. För att kunna
göra detta tar han extraarbete under
hela studietiden — denna är ju inte så
värst lång på Teknis; det är bara
fyra år — och fullföljer sina studier på
rekordtid. Snabbare än på fyra år kan
man inte göra det, åtminstone inte med
den nuvarande bundna studiegången.
Under hela denna tid tar han olika
jobb. Ett är vid spårvägen. Han kör
långa tider tvättbuss på morgnarna, han
ger privatundervisning, han ger mycket
kvalificerad undervisning som lärare
vid Teknis, en undervisning som
vi får vara tacksamma för att en hel del
studerande åtar sig. Dels får vi lärare
på det sättet, dels slipper staten betala
så mycket som den hade fått göra för
bättre utbildade lärare. Modern åtar sig
städningar och annat arbete samt sköter
hushållet och barnen. Man kan naturligtvis
säga att den familjen har det
inte så ställt att sonen skall studera.
Den familjen borde söka socialunderstöd
för att klara sig, ty så dåligt skall
folk inte ha det. Men jag tror inte att
den som verkligen ser denne student
framför sig skulle kunna ta det talet i
sin mun. Fallet är inte konstruerat. Jag
tror inte att det är många som har genomfört
en sådan studieprestation och
samtidigt lämnat så väsentliga bidrag
till syskonens och föräldrarnas uppehälle
som han har gjort. Men många har
kunnat klara sina studier och samtidigt
kunnat hjälpa familjen. Den student jag
här har talat om kommer självklart upp
i en inkomst på 14 000 kronor, annars
skulle det inte löna sig för honom. Men
är detta en så stor lön för en familj på
fyra—fem personer i Stockholm att
man kan säga: »Tjänar de så mycket
vill staten inte bidra till sonens studier.
»

Jag känner väl till invändningarna.
Jag vet att man säger att studenterna
inte skall arbeta när de studerar, de
skall forcera sina studier och klara av

Tisdagen den 26 maj 1964 em.

Nr 27

155

dem så snabbt som möjligt, det är billigast
för dem. Jag tycker också att studenterna
skall forcera studierna, och vi
bör underlätta för dem att göra det.
Men när nu studiegången är bunden förstår
jag inte varför just en student av
denna typ skall anklagas för att inte
klara studierna på kortare tid än sex
och ett halvt år för läkare och fyra år
för civilingenjör och fördenskull berövas
möjlighet att få stöd från staten.
Jag undrar om någon i riksdagen vågar
uttala sig så som garantinämnden har
gjort och ge frejdebetyg till alla studenter
som inte har inkomster vid sidan av
sina studier och säga att »för dem kan
man vara lugn, de studerar» men samtidigt
uttala en dom mot de studenter,
som sköter sina studier och samtidigt
är så arbetsamma att de får inkomster.

Jag vet att många säger: »Sådana djur
finns inte.» Nej, det finns inte så många,
men därför ser jag inget skäl varför staten
skall vara så snål just mot dem. Jag
är upprörd, jag kan inte hjälpa det, därför
att jag har sett verkliga studiebegåvningar
slita hund och göra nytta och
sedan bli utomordentliga, vetenskapligt
bildade människor. Jag kan inte inse
varför de skall berövas det stöd som vi
så generöst ger åt jag kan nästan säga
kreti och pleti som skriver in sig vid
ett universitet.

Ingen missgärning är alltså så stor
att man berövar en student hans studiestöd,
inget beteende och ingen egenskap
hos honom är så gravt felaktiga
och klandervärda att han mister detta
bidrag — utom just detta att han är så
verksam i förvärvsarbete att han får
inkomster. Det är det värsta staten vet.

Jag ser f. ö. ett värde i studier och
arbete inte bara för att den enskilde
studenten gör det möjligt för sig att
studera och samtidigt vara ett stöd
för sin familj —• jag ser det också
som ett stort plus att gränsen mellan
studentliv och vanligt samhällsliv därigenom
utplånas, att det anses förenligt
med högre studier att ha ett

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

kroppsarbetarjobb, att man i förväg
stiftar bekantskap med det arbete man
utbildar sig för. Jag har inte något till
övers för den romantik som vill skilja
en student från det vanliga livet. Det
hände faktiskt förr i världen att professorer
såg det som något klandervärt
om en student — vilket var mycket
ovanligt förr — skaffade sig ett arbete
vid sidan av studierna, men i dag har
jag inte hört att någon professor anser
det vara i och för sig fel av en student
att ha ett arbete, om ban bara sköter
sina studier. Skall vi då i riksdagen
vara så gammaldags att vi anser det
oförenligt att ha ett förvärvsarbete och
samtidigt studera?

Ännu mera stridande mot de principer
man i förslaget säger sig vilja
hävda är den behovsprövning som tar
sikte på makes inkomst. Utredningen
förutsatte att stipendier inte skulle utgå
till studerande för försörjning av make.
Då är det inte heller riktigt att makes
inkomst skall vara ett hinder för den
studerande att få studiestöd. Om en student
gifter sig med en annan studerande
får båda studiestöd. Men om en av
makarna skaffar sig inkomster och den
andre fortsätter att studera blir de inte
behandlade på samma sätt som om de
varit ogifta eller som om båda hade studerat.
Många remissinstanser ogillade
detta förslag och tyckte det var tveksamt
—- och det gjorde väl även utredningen
— att ha denna behovsprövning
gentemot makes inkomst. Fredrika Bremer-förbundet
framhöll i sitt remissvar
att när den ene maken tvingas bistå den
andra hamnar mottagaren i underläge
och hans eller hennes handlingsfrihet
minskas. Allt fler studerande gifter sig
under studietiden. Ofta gifter de sig
ganska unga. Ett barns ankomst hindrar
i många fall hustrun att fullfölja sina
studier.

Hon får uppskjuta studierna. Mannen
kanske hinner bli färdig och få en inkomst,
vilket får till följd att när hon
möjligen vill återuppta sina studier, så

156 Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 em.

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

hindras hon att få det stöd av staten
som hon är lika beroende av, när maken
fått sin utbildning färdig, som hon
skulle ha varit när maken studerade.
Ett sådant stöd skulle hon ju ha fått,
om hon inte fått barn utan kunnat studera
i en följd. Om maken har 30 000 kronor
i inkomst, kanske många anser, att
familjen har råd att avstå en del så att
hustrun, om hon är så enveten, skall
kunna fullfölja sina studier. Om man
resonerar på det sättet, betyder det i
alla fall, att man ifrågasätter principen
om samma rätt till studiemedel för man
och hustru.

Ofta är det hustrun som i dessa fall
kommer i andra hand. Det kommer
att gälla hustrurna som får beskurna
möjligheter att fullfölja de studier som
de kanske redan lagt ner en del år
på. Det skulle vara till nytta för samhället,
om hon finge fullfölja studierna,
därför att det tar kortare tid för
henne att ta sin examen än för den
som ännu inte börjat studera. Om man
vill ha likställighet mellan könen, mellan
gifta och ogifta, så bör man frigöra
sig från behovsprövningen, framför
allt från behovsprövningen med hänsyn
till makens inkomster.

Mot detta har bl. a. anförts det argumentet,
att då skulle det ruskiga kunna
inträffa, att ett statsråd lät sin
hustru studera på allmänna studiemedel,
och det vore väl upprörande. Ja,
om det är så upprörande, så får man väl
bortse från ett sådant upprörande fall
och tänka på alla dem för vilka man
nu på ett upprörande sätt beskär möjligheten
att få sin examen färdig. För
övrigt finns det väl ett ganska gott korrektiv
i skatterna för dem som har stora
inkomster. De får ju möjlighet att på
den vägen återgälda en del av de förmåner
de eventuellt skulle kunna håva
in genom en vetgirig hustru.

Det väsentliga är att man genomför
likhet inför lagen i fråga om möjligheterna
till studier för den generation
som kan behöva en utbildning mycket

bättre än den generation som nu är ute
i produktionen. Principen om likställighet
för man och hustru bör gälla
också när båda studerar, även om deras
studier infaller under olika tider av
deras äktenskap.

Med det anförda skulle jag vilja uttala
en önskan om att den behovsprövning,
som jag förstår att man i dag
kommer att fatta beslut om, inte blir
något som man principiellt bestämmer
sig för skall fortsätta utan att statsrådet
ser till att det endast blir en nödlösning
för tillfället och att man redan i
dag är beredd att här i kammaren ompröva
frågan om behovsprövning i förhållande
till makes inkomst och bifaller
motionerna 1:811 och 11:995, vari yrkas
att behovsprövningen med hänsyn
till makes inkomst slopas.

Jag ber att få yrka bifall till dessa
motioner.

Herr LUNDKVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Bara ett par ord till fru
Eriksson. När man skall genomföra en
reform av detta slag får man väl bygga
upp reformen, så att den omfattar vad
som normalt gäller för det övervägande
antalet fall som man genom reformen
syftar till att hjälpa.

Nu menar tydligen fru Eriksson att
det bör vara möjligt att inom ramen
för ett studiesocialt stöd klara upp även
de sociala problem som den familj som
fru Eriksson nämnde om i sitt exempel
i och för sig kan ha. Emellertid kan
man väl inte inom ramen för det studiesociala
systemet klara av de förhållanden
under vilka en änka med studerande
son och fem barn kan leva, utan
det får väl ändå bli andra åtgärder
som får tillgripas för att klara sådana
alldeles speciella problem.

Man har här befunnit sig mellan
Skylla och Karybdis, när man frågat sig
om man skulle ha inkomstprövning eller
ej. Vore det ändå inte galet, om man
för att kunna tillgodose behoven i dessa
enstaka fall skulle slopa inkomstpröv -

Tisdagen den 26 maj 19G4 em.

Nr 27 157

ningen i sin helhet och därmed få de
andra nackdelar som vi tidigare redovisat
att en slopad inkomstprövning
skulle medföra. Det förefaller i varje
fall mig rimligare, att man vad beträffar
fall av sådan karaktär som fru
Eriksson talat om prövar möjligheten
att tillämpa den paragraf i reglementet,
vari talas om synnerliga skäl, i stället
för att låta hela reformen byggas upp
på dessa relativt onormala fall.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det är inte tal om att
klara av några sociala fall. Det är frågan
om huruvida man skall beröva just
den, som har möjlighet att skaffa sig inkomster
och som har behov av inkomsterna,
inte för att kunna leva i extra lyx
utan för att över huvud taget ha möjlighet
att studera, det stöd som man ger
alla andra, utan några som helst krav
på studieinsatser. Herr Lundkvist talade
om att nackdelar skulle följa med
att man skulle slopa behovsprövningen.
Såvitt jag vet har här inte nämnts någon
annan nackdel än att det skulle kunna
bli en skeninskrivning. Men kan
man räkna med att detta inte sker när
det gäller studiestödet över huvud taget
under det första året? Det är
väl då risken är störst för att det kommer
att lämnas ett stöd även åt sådana
ungdomar som inte på allvar går in för
sina studier. Såvitt jag förstår finns det
inte heller något hinder för att så sker.

När det talas om missbruk bör man
också tänka på att det kan uppkomma
ett missbruk genom att studiestöd utgår
till dem som icke har förmåga eller
vilja att sköta sina studier.

Om det icke skall vara tillåtet att lämna
något studiestöd till de ungdomar
som har en sådan inkomst att de kan
försörja sig, så riskerar man att många
av dem inte heller kan skaffa sig en
utbildning. Och jag kan försäkra herr
Lundkvist — jag har exempel på mer
än ett sådant fall — att ungdomar som

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

samtidigt med sina studier klarar sin
försörjning ofta uppvisar toppresultat
i fråga om studierna. Det är sådana
ungdomar som vi inte behöver
skämmas över, och vi skulle inte ha någon
anledning att ångra om vi gav
dem ett stöd.

Jag har aldrig sett det som ett fel
att en människa kan studera och samtidigt
försörja sig genom sitt arbete. Man
säger nu att denna kategori av människor
är så liten att man inte behöver
ta hänsyn till dem. Nej, vi måste i stället
ge dem vårt stöd på samma sätt
som alla andra —• det är det enda som
jag kräver. En mamma skall inte behöva
hänvisas till socialvården därför
att hennes pojke eller flicka tjänar en
slant vid sidan om studierna för att
kunna klara familjens uppehälle. Och
i ett sådant fall räcker det inte med en
inkomst på 4 000 kronor, utan det blir
kanske fråga om 6 000 kronor. Vilka
olägenheter för samhället skulle det innebära,
om en sådan pojke eller flicka
får ett stöd till sina studier? Enligt min
mening är det närmast genant, om vi
i framtiden skulle tolerera en annan
ordning, samtidigt som vi accepterar
att det lämnas studiestöd till dem som
uppvisar hur dåliga studieresultat som
helst.

Herr KELLGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill understryka fru
Erikssons synpunkter genom att påpeka
att det inte bara är fråga om att ge
ett studiestöd, utan främst att se till
att vederbörande får rätt att låna pengar
som skall återbetalas. Det gäller alltså
inte att på något sätt skänka bort pengar,
utan att undandra dem som står i
produktionen rätten att låna pengar
som skall betalas tillbaka.

Det är detta som jag finner så upprörande.

Herr LUNDKVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill erinra herr
Kellgren om att de studiemedel som

158 Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 em.

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

ställs till förfogande också innehåller
ett bidrag som staten lämnar de studerande.
Fru Eriksson önskar emellertid
att studiemedlen skall helt befrias från
behovsprövning för att även sådana fall,
som hon här skildrat, skall rymmas
inom ramen för det studiesociala systemet.
Jag undrar om inte detta innebär
mer olägenheter än som är nödvändigt
för att lösa det problem som bon talat
om. Jag vidhåller att det förefaller
lämpligast att i sådana fall, som fru
Eriksson åsyftar, pröva möjligheten att
tillämpa bestämmelsen om »synnerliga
skäl» i stället för att ta bort hela behovsprövningen
även för dem som har
höga inkomster och stora förmögenheter.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! I anledning av vad herr
Lundkvist sagt vill jag erinra om att vi
inte är rädda för att slopa all behovsprövning
när det gäller föräldrarna och
alltså låta söner och döttrar till miljonärer
få del av studiestödet. Men om
en fattig pojke eller flicka visar sig kapabel
att tjäna en slant vid sidan om
studierna, då blir vi betänksamma.

Ännu mer upprörande är emellertid
konsekvenserna för kvinnornas del. Låt
oss anta att en flicka som studerar gifter
sig med en studiekamrat och får
barn. Hennes man är färdig med studierna
om några år, men hon har inte
själv kunnat fullfölja sina studier. Då
säger man från samhällets sida som så:
»Eftersom mannen nu har inkomst får
han betala sin hustrus studier.» Men
enligt propositionen skall ju varje studerande
bedömas för sig, och om man
har litet kännedom om förhållandena i
ett studentäktenskap där det också
finns barn, så vet man hur besvärligt
det är för den kvinnliga parten att fullfölja
åtminstone en längre utbildning.
Varför skall kvinnorna vara beroende
av familjens lust att avstå en del av sin

inkomst för att de skall kunna återuppta
eller fullfölja sina studier?

Detta är principvidrigt, om man över
huvud taget kan tala om principer i
detta sammanhang. Jag kan inte heller
se att vi skulle vinna någonting på att
inta en sådan ståndpunkt. Enligt de
uppgifter som jag erhållit skulle ett slopande
av behovsprövningen ha ganska
liten betydelse i det hela och inte föranleda
någon mer omfattande satsning
av medel. För övrigt kommer det mesta
tillbaka till det allmänna genom att
många kvinnor skulle kunna få en utbildning
som de annars inte kan skaffa
sig.

Herr ZETTERBERG (s):

Herr talman! I den del av fru Erikssons
anförande där hon talade om behovsprövningen
mot makes lön ber jag
att helt få instämma. För mig ter det
sig alltmer orimligt att människor därför
att de är gifta skall utsättas för en
prövning efter sådana normer som det
här är fråga om.

Jag lyssnade i första kammaren till
statsrådet Palmes anförande. Han betonade
mycket starkt något som jag
finner hoppingivande; han underströk
nämligen att det system som vi i dag
talar om inte är färdigt. Han hänvisade
till hur det har framkommit nya synpunkter
under remissbehandlingen och
hur man också under utskottsbehandlingen
har kommit att göra nya överväganden.

Det är framför allt tre argument som
tillgrips när man vill hindra ändringar
i en ny stor reform. Beträffande själva
reformen skulle jag vilja uttrycka mig
minst lika varmhjärtat som fru Eriksson
när det gäller huvudprinciperna.
Men åter till invändningarna!

I det första fallet säger man: »Den
här moderationen kan vi inte göra därför
att vi inte har råd. Vi måste börja
så smått. Med tiden kan reformen byggas
ut.» Denna typ av argument kan
man allra lättast tillägna sig.

Tisdagen den 26 maj 19G4 em.

Nr 27

159

1 det andra fallet kan man säga: »Detta
är ett område som vi inte har hunnit
med. Vi behöver undersöka saken närmare,
innan vi är beredda att gå till
handling.»

Det tredje och allvarligaste fallet inträffar
när man gör gällande att de moderationer
av ett stort system som man
håller på att införa skulle strida mot
några principer.

Motståndet mot fru Erikssons önskemål
har bl. a. uppburits av argumentet
att det skulle komma att kosta så mycket.
Jag vet inte om summan är ordentligt
uträknad, men den siffra som nämndes
förefaller i och för sig inte avskräckande
när man tänker på den totala
omfattningen av de studiesociala
åtgärderna.

I en annan fråga som berörts här i ett
flertal anföranden — jag skall varken
upprepa eller nyansera argumenten —
nämligen frågan om stödet till eleverna
vid samfundens teologiska seminarier
och vid diakonissanstalterna är det
framför allt ett motstånd av typ 2 som
har kommit till synes: »Vi har inte hunnit
med saken ännu.»

Jag skulle på denna punkt vilja dra
en lans för utskottet. Vi vet alla att det
har fått arbeta under utomordentligt
forcerade förhållanden. Vi känner också
till att det har skett stora politiska
kompromisser och uppgörelser inom
utskottet, vilka har varit värdefulla för
att få en så pass kraftig uppslutning
kring en av de stora och väsentliga reformerna.

Jag tror att vi är många här i kammaren
som har fått bedriva våra studier
under så ogynnsamma omständigheter
att vi nu har suttit här med en liten
lovsång i sinnet vid tanken på att framtidens
ungdom skall få dessa nya möjligheter.
Alltnog, när vi har sysslat med
dessa ting har vi förstått att utskottet
inte har kunnat ägna sig åt sådant som
måste ha förefallit att vara petitesser.

Dessa s. k. teologiska seminarier utgör
en flora som jag har haft anledning

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

att befatta mig med de senaste åren.
Jag har, liksom alla som tar del av förhållandena
på detta område, sett att det
finns variationer från de mest undermåliga
utbildningsformer — kurser på
några veckor eller kanske utsträckta
på längre tid men fortfarande på en
nivå där enligt våra begrepp normal
undervisning över huvud inte hör hemma
-— upp till våra allra förnämligaste
institutioner av detta slag.

Det är mycket begripligt att utskottet
skjuter en så pass komplicerad materia
ifrån sig och menar att det blir alldeles
för kinkigt att avgöra den frågan omedelbart.
Jag förvånar mig inte heller
över att utskottet kanske inte har tagit
så noga reda på en utbildning som omsluter
så få personer som diakonissutbildningen.
I själva verket har en diakonissa
en fyraårig utbildning, varav
något över tre år ägnas åt sjuksköterskeutbildning.
Den tid som sedan återstår
används i stor utsträckning till undervisning
i sociallagstiftning, psykologi,
exegetik, samhällskunskap etc.
Utan denna utbildning skulle hon känna
sig vara föga skickad för de uppgifter
i vilka hon går in.

Det kan inte vara rimligt att man i
dag säger ja till de två här framförda
önskemålen. Däremot kan det väl inte
vara orimligt om man ber att departementet
studerar denna fråga, grubblar
över den och försöker sortera detaljerna.
Jag tror mig kunna försäkra att det
inte är något jättearbete. Det är fullt
möjligt att genomföra inom rimlig tid.

Jag föreställer mig att ungdomar vid
en del av våra allra förnämligaste utbildningsanstalter
av denna art, när de
i morgon läser i tidningarna om hur
deras kamrater som valt andra men
mycket likartade studievägar kommer i
åtnjutande av dessa studiesociala förmåner,
kommer att ha svårt att förstå
varför de blev ställda vid sidan.

Det finns vissa honnörsord som man
skall vara försiktig med. Herr Kellgren,
tillgriper i sin vältalighet icke sällan

160 Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 em.

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

orden »demokratiska rättigheter», och
det gjorde han också i dag. Jag skulle
vilja fråga: Är vi inte på väg mot att
alla ungdomar som deltar i meningsfull,
välorganiserad och riktig undervisning,
så långt som vi kan kontrollera den,
också skall få del av dessa förmåner?
Stora områden kan visserligen utgöra
undantag — t. ex. utbildning som sker
inom industrierna — men den grupp det
här rör sig om jämte vissa andra borde
ändå kunna bli föremål för en prövning.

Efter att ha tänkt över denna sak har
jag kommit till ungefär samma slutsats
som herr Svensson i Kungälv, nämligen
att det med ett försök till sammanskrivning
i utskottet knappast hade behövt
bli några reservationer. Men då
läget nu är som det är, känner jag mig
föranlåten att rösta för de reservationer
till särskilda utskottets utlåtande nr 1
som är betecknade Q och R.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag vill bara klarlägga
en detalj, med anledning av vad herr
Zetterberg senast anförde.

När man talar om behovsprövningen,
skall man komma i håg att det där finns
en mycket viktig princip, nämligen den
att vi här i Sverige har en mycket generös
definition av begreppet student. Vi
har vid våra högskolor ett stort antal
personer inskrivna, som kanske bara
vill följa en viss kurs, ta ett betyg eller
komplettera i något visst ämne, studera
parallellt med en enskild eller statlig
tjänst eller som är hemmafruar som
önskar bygga på sina studier i något
avseende. Det är värdefullt att vi har
denna generositet.

Men om vi inte hade någon som helst
spärr för tilldelningen av studiemedel,
är jag rädd för att utvecklingen skulle
bli sådan att vi tvingades strypa till
rätten att skriva in sig vid och bedriva
studier vid högskolorna, därför att
många människor skulle anse det orimligt
att personer som innehar höga statliga
eller privata tjänster och skriver

in sig vid en högskola automatiskt skall
få uppbära studiebidrag och studiemedel
med mycket förmånlig återbetalningsskyldighet.

Detsamma gäller i viss mån för hemmafruar,
om familjens inkomster är
höga. Därför måste vi ha en spärr. Men
den är inte särskilt snäv. Gränsen går
ganska högt upp när det gäller makes
eller egna inkomster. Men spärr måste
vi ha, annars är det risk att vi får offra
denna mycket viktiga princip i det
svenska universitetsväsendet.

Det var bara den saken jag ville framhålla
i anledning av herr Zetterbergs
anförande.

Herr ZETTERBERG (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag är tacksam för detta
tillfälle att förtydliga vad jag sade.

Jag har aldrig föreställt mig att en
person med inkomst av tjänst eller förmögenhet
av viss större omfattning därjämte
skulle åtnjuta det studiesociala
bidragets förmåner. Så felaktigt trodde
jag inte att jag skulle bli uppfattad.

Däremot ansluter jag mig till vad fru
Eriksson i Stockholm sade beträffande
makens ekonomiska ställning. Den bör
enligt mitt förmenande inte komma in
i bilden i detta sammanhang.

Herr KELLGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan i och för sig
förstå statsrådet Palmes inställning till
behovsprövningen, men jag anser studierna
vara så viktiga att vi bör uppmuntra
alla, som över huvud taget har
förmåga att tillgodogöra sig högre studier,
att tillvarata dessa möjligheter.
Det är den sortens generositet vi skall
visa, om vi vill tillvarata alla produktiva
resurser här i landet. Då skall vi inte
ha några som helst begränsningar i utbildningen.
Tvärtom skall vi uppmuntra
så många som möjligt — även statsrådsfruar
och andra gifta kvinnor —• att studera
vid universitet och avlägga exami -

läsdagen <lrii 26 maj 1961 om.

Nr 27

161

na. De skall upp mun t ras med ekonomiska
bidrag.

Det iir den principiella inställning vi
maste ha till studierna i framtiden, om
vi skall kunna na de resultat vi vill na
här i landet.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! De frågor lierr Kellgren
ställde svarade han egentligen själv pa.
Visst iir det produktivt med studier.
Men om bara lusten och den formella
kompetensen att studera automatiskt
skulle ge rätt till studiebidrag, så hade
vid sträckt generositeten väl långt.

Sedan är herr Zetterberg och jag tydligen
överens beträffande makens inkomster.
Vi har resonerat på det sättet,
att om familjens inkomster är alltför
höga, så kan vi få en reaktion hos allmänheten,
om studiestöd utgår. Människor
skulle uppleva det som stötande.
Förslaget innebär att man måste komma
upp i betydande inkomster, innan makes
rätt att uppbära studiemedel upphör
— och det är precis så långt som vi
har kunnat sträcka oss på denna punkt.

Vi har gått ett bra stycke på vägen
när det gällt att behandla man och kvinna
som fristående personer så att säga.
Om vi går längre kan det uppfattas som
stötande, och då tror jag vi försvårar
genomförandet av de principer vi här
vill slå vakt om.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Utan att vara så bevandrad
i de akademiska irrgångarna
har jag för mig att doktorand- och licentiandstipendier
inte hindras av att
maken har inkomster. Jag har i alla
fall sett exempel på att man mycket
väl kan ha ganska stora inkomster samtidigt.

Det verkar som om det skulle vara
upprörande för många att den som studerar
för 1 750 kronor om han har inkomster
eller om maken har inkomster.
Men är det där vi riskerar mest? Den
G—Andni kammarens protokoll 196''f. A>

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

dyra undervisningen får ju alla, oavsett
vilka inkomster de har. Vi riskerar väl
mest för dem som far dessa pengar men
inte gör någonting. Inte riskerar vi mest
för de studiehungriga som är sä arbetsamma
att de far egna inkomster eller
som haft olyckan att gifta sig med någon
som är litet äldre och har hunnit fn
inkomster.

Jag har manga exempel från familjer
med ganska många barn. Maken är litet
äldre och är färdig med sin utbildning.
Om hustrun sedan vill slutföra sin utbildning
får hon inte detta bidrag. Det
är inte säkert att hon är eu dålig begåvning
därför att hon råkat skaffa sig
barn eller fått en make som är äldre.
Om man misstänker att det gäller särskilt
dåligt folk, är man på fel spår.

Såvitt jag vet får hustrun inte heller
samma barntillägg om maken har inkomster.
Jag ser ingen vinst för studierna
och för rekryteringen med denna
begränsning beträffande makes inkomst.
Den är principiellt en kränkning, oftast
mot kvinnorna, och en inskränkning av
den princip om lika rätt till förmåner,
som man har hävdat i detta betänkande.

Herr ZETTERBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Bortsett från att det väl
är en något ålderdomlig syn på äktenskapet
som ligger bakom denna tanke,
ter det sig för mig ganska orimligt om
man tänker sig följande exempel. I det
ena fallet är en student gift med en
yrkesarbetande kvinna, låt oss säga en
lärarinna med god inkomst. Han kommer
inte att få del — i varje fall inte
full del — av dessa studiesociala fördelar.
I det andra exemplet är studenten
gift med en studentska. I det senare
fallet får båda del av förmånerna, och
den studerande hustrun kapitaliserar
pengar som makarna tillsammans kommer
att utfå längre fram, om de kommer
att vara gifta.

Är det inte för övrigt rätt sannolikt
att vederbörande i många fall inte gifter
sig, om äktenskapet innebär ett berö27 -

162 Nr 27

Tisdagen den 20 maj 1964 cm.

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

vande av de studiesociala förmånerna
när den ena parten är student eller studentska
och den andra parten är yrkesarbetande? Jag

vill inte använda så hårda ord,
tv jag tror att många frågor av detta
slag kan klaras så småningom. Med de
lysande segrar som förestår vid voteringarna
gissar jag att även beslutet i
denna fråga kommer att gå i samma
riktning som de flesta andra beslut.
Men det blir en dag i morgon, och det
blir en höst. Man kan väl börja tänka
på nytt, och vore det inte skäl att vid
detta nya tänkande rätta till denna fråga
som för dagen ter sig ganska egendomlig? Herr

KELLGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker att statsrådet
Palme gör det litet för lätt för sig. Överallt
på arbetsmarknaden där kvalificerad
utbildning fordras råder brist på
folk. Skall vi över huvud taget kunna
täcka den bristen måste vi uppmuntra
så många som möjligt att studera och
verkligen studera på allvar.

Vilken risk tar vi? Vi tar ingen risk
när det gäller de lånade medlen; vartenda
öre skall ju återbetalas. Uen risk
vi kan ta är hälften av 1 750 kronor, och
detta belopp skall prövas varje termin
med hänsyn till studieresultat. Vi gör
en insats på 875 kronor för att få människor
att bemöda sig om att ta vara på
olika utbildningsmöjligheter. Det är allt
vi riskerar.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag är ytterligt tveksam
om jag skall förlänga debatten. För att
det inte skall bli ett snedvridet perspektiv,
för att ingen skall tro att bestämmelserna
är orimligt snäva vill jag ta
ett exempel. Om en gift manlig student
har egen inkomst på 4 000 och hustrun,
som förvärvsarbetar, har en inkomst på
29 000 kronor, kan mannen fortfarande
uppbära drygt 1 000 kronor i studiemedel.
Dessa gränser är alltså inte pre -

cis präglade av någon överdriven snålhet.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag tror att dagens debatt,
som åtminstone jag inte på något
sätt skulle vilja ha avkortad, visar under
vilka orimliga förhållanden den
svenska riksdagen arbetar på grund av
regeringens oförmåga att organisera sitt
eget och indirekt riksdagens arbete. Det
lovas ju bot och bättring från regeringsbänken
vart och vartannat år, men det
förblir lika illa. Jag förmodar att man
får betrakta de tomma regeringsbänkarna
under större delen av denna debatt
som ett uttrj :k för att regeringen skäms,
att man inte har trivts med att sitta här
i kammaren. Hänvisningen till att regeringen
sitter med hörlurarna på hela
tiden troget och flitigt är det ändå inte
någon som tar riktigt på allvar. När det
gäller en så stor reform hade det i och
för sig varit naturligt om regeringens
närmast ansvariga ledamöter ägnat förhandlingarna
något större intresse.

Herr talman! Kort tid efter det att jag
blivit ordförande för den grupp jag nu
företräder hade jag tillfälle att framföra
en liknande synpunkt; det är nu snart
tjugo år sedan. Det gällde en mycket
stor social reform. Jag har aldrig ångrat
att jag framförde kritiken, även om
den väckte mycket förtret, och jag upprepar
att jag tycker att regeringen borde
ordna arbetsförhållandena för riksdagen
på ett bättre sätt än som nu är fallet.

Många i kammaren skulle kanske vilja
fortsätta debatten, men den sena timmen
verkar naturligtvis hämmande —
de närmaste dagarna blir ju arbetsfvllda
och det gäller att ha krafter kvar för
arbetet.

Statsrådet Edenman sade att Sverige,
när detta förslag genomförs, kommer
att inta en tätplats då det gäller studiesociala
anordningar. Ja, det hoppas jag
verkligen. Det är på tiden. Vi har —
mycket tack vare att vi undgått två

Tisdagen den 26 maj 1964 em.

Nr 27

169

världskrig och tack vare eu del andra
faktorer — högre levnadsstandard än
andra länder i Europa. Det fattas bara
att vi skulle släpa efter i fråga om studiesociala
anordningar som vi mycket
länge gjorde. Det är ju allmänt bekant
att ett land som England under en avsevärd
period har varit mera avancerat
än Sverige när det gällt studiesociala anordningar.
Först relativt sent har vi
inhämtat detta försprång, och jag hoppas
som sagt att det är riktigt att vi nu
skall komma att ligga i täten. Om vi inte
gjorde det, skulle det inte motsvara vad
svenska folket önskar och begär.

Statsrådet Edenman sade på tal om
systemet — kravet på viss värdesäkring
av studiemedel samt återbetalning
genom vissa avgifter — att det endast
var fråga om att skapa en jämnare fördelning
i tiden av den börda som vederbörande
hade att bära. Men, herr statsråd,
det resonemanget håller ju inte.
Om man vill skapa en jämnare fördelning
i tiden behöver man inte fördenskull
ha en anordning som enligt vissa
principer höjer skuldens totalbelopp.
Dessa ting har inget med varandra att
göra. En jämnare fördelning i tiden kan
man skapa genom att justera amorteringarna,
avgiftsbetalningarna, efter
penningvärdets förändringar. Totalbeloppet
behöver sålunda inte påverkas.

Nåja, denna lilla lapsus i tankegången
spelar inte så stor roll. Avgörande
är att systemet med räntefria lån och
efter hand en viss indexmässig justering
uppåt inte bara har nackdelar utan
även väsentliga fördelar.

Jag tror för min del att regeringen
hade gjort klokt i att introducera möjligheten
till värdefasta avtal mellan enskilda
parter och mellan stat och enskilda
på ett annat sätt. Man hade bort skapa
den rättsliga form som skulle göra det
möjligt för låntagare och långivare att
sluta avtal, där inte den ena parten skall
vinna och den andra förlora på inflationen.
Sedan kunde man möjligen ha
infört sådana här speciella arrange -

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

mang. Jag lämnar emellertid den saken
därhän.

Till vad fru Eriksson i Stockholm och
herr Kellgren nyss sagt vill jag bara
foga några ord.

Jag tror att regeringen inte bör helt
och hållet avföra de synpunkter som
dessa båda talare framfört, ty åtminstone
såvitt jag förstår ligger det åtskilligt
i synpunkterna. Man får inte ta
risken av en anordning vilken kan uppfattas
som — det kanske är ett starkt
ord och jag vill inte överdriva — något
av en straffskatt. Jag skyndar mig att
tillägga att man inte i någon extrem
grad kan tala om straffskatt, men det
finns ett litet inslag därav. Ett litet
stycke vill jag alltså ge fru Eriksson
och herr Kellgren rätt.

Jag tror det är nödvändigt att härvidlag
följa utvecklingen, så att det inte
uppträder nackdelar beträffande vissa
studerandes villighet att skaffa sig en
extrainkomst, t. ex. genom undervisningsarbete
i måttlig omfattning eller
så att anordningen verkar decouragerande
för en del människor, som annars
skulle vilja studera.

Låt mig tillägga en sak, som i och för
sig är klar men mycket viktig.

Nog är det en kvarleva av ett gammalt
tänkesätt när det i regeringspropositionens
studiehjälpsförordning står att
om den studerande — det gäller på gymnasienivå
— och hans föräldrar har en
förmögenhet som överstiger 20 000 kronor,
så skall en femtedel av beloppet betraktas
såsom jämställt med inkomst och
föranleda en minskning av stödet. Genom
en kompromiss i utskottet till vilken
vi medverkat — det är en av de
uppnådda förbättringarna — har beloppet
höjts till 30 000 kronor. Även den
siffran är enligt min mening alldeles
för låg. En förmögenhet på 30 000 kronor
för den studerandes föräldrar —
vad är det i våra dagar? Hur många
småbrukare med ett måttligt intecknat
jordbruk har inte statistiskt en förmögenhet
på 30 000 kronor? Är det rimligt

6*—Andra kammarens protokoll 196b. .Yr 27

164

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 em.

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

att säga att dessa skall börja ta nya inteckningar
t. ex., ty annars får deras
studerande barn mindre stöd?

Den där gamla föreställningen att envar
som har kapital är en kapitalist och
att lian och hans familj inte skall åtnjuta
någon social förståelse från statens
sida borde väl tillhöra det förflutna.
Jag hoppas därför att det medgivande,
som regeringen och dess parti givit i
utskottet, nu skall följas av fortsatta
sådana i en nära framtid.

Herr talman! Det finns en fråga som
har större principiellt intresse än åtskilligt
av det övriga vi diskuterat. Jag
tänker på möjligheten till avdragsrätt
vid beskattningen för studiekostnader,
i den mån dessa givetvis inte är betalda
av det allmänna genom stipendier
och dylikt.

Herr statsrådet Edenman sade i det
anförande han höll innan han försvann
från kammaren att samhällets bidrag
bör ges under studietiden. Ja, ingen har
motsatt sig detta, utan alla har varit
överens om att ett visst bidrag skall ges
under studietiden. Det är alltså inte om
detta vi diskuterar.

Vidare sade emellertid herr Edenman
att ett medgivande av avdragsrätt för
studiekostnader skulle vara ett bidrag
som gynnar personer med höga inkomster.
Jag tror att bakom detta resonemang
döljer sig en ohållbar tankegång. Att fä
avdrag för en verklig kostnad vid beskattningen
är inget bidrag. Det är
inget stöd utan är ett uttryck för vanlig
rättvisa vid beskattningen. Om man investerar
i maskiner och sedan får dra
av kostnaden för deras förslitning, om
man investerar i patent och uppfinningar
och får dra av denna kostnad och om
man investerar i utbildning av andra
människor — som många företag gör —
och får betrakta detta som en kostnad,
för vilken avdrag görs vid beskattningen,
varför skulle man i så fall inte få
göra avdrag vid beskattningen om man
investerar pengar i sin egen utbildning?
Att vägra att betrakta detta som en av -

dragsgill omkostnad är att skattemässigt
diskriminera dem som investerar i
den utbildning, som regeringen i andra
sammanhang säger sig vilja främja.

Särskilt nu när den 25-procentiga avdragsrätten
avvecklas vore det anledning
att påskynda en utredning om denna
avdragsrätt. Det kommer ändå att ta
kanske ett par år innan denna reform
skulle kunna genomföras.

Ett annat principiellt krav som jag
är nödsakad att kort vidröra, är frågan
om periodiskt understöd, som också
behandlas i flera reservationer. Jag har
aldrig kunnat uppfatta något verkligt
svar på följande argument. Om man
får lov att göra avdrag för periodiskt
understöd till personer, som gör vad som
helst eller ingenting alls, varför skall
man inte i så fall göra avdrag för periodiskt
understöd till människor, som studerar? Man

får göra avdrag om man ger periodiskt
understöd till en som ligger på
sofflocket. Tankegången är väl den, att
den som ger det periodiska understödet
inte har inkomsten kvar och inte heller
skall skatta för den, medan den som
fått det periodiska understödet har erhållit
inkomsten och skall skatta för
den. Jag tycker detta är logiskt och alldeles
riktigt. Om den som ger periodiskt
understöd har högre eller lägre inkomst
inverkar inte. Om vederbörande inte
längre har den inkomst det gäller skall
han inte beskattas. Har han inkomst
skall han beskattas vare sig han förtjänar
5 000, 25 000 eller 100 000 kronor.

Den tankegång som ligger bakom lagstiftningen
om det periodiska understödet
är att den som bär inkomsten skall
betala skatt — d. v. s. mottagaren av
periodiskt understöd skall betala.

Från svenska statens sida hävdas
emellertid — och detta arrangemang
försvaras år efter år av regeringen —
att vi får lov att ge periodiskt understöd
skattefritt för givaren utom för
den händelse att mottagaren studerar.
Detta skall bestraffas! Man får inte

Tisdagen den 20 maj 1904 em.

Nr 27

105

göra avdrag om man är så »dum» alt
man ger periodiskt understöd åt någon
som studerar. I så fall skall straffbcskattningen
läggas på. Och det är inte
bara fråga om en straffbeskattning för
det periodiska understödet, utan man
får även räkna med eu ytterligare straffbeskattning
genom att den inkomst, som
vederbörande mottagare av understödet
får, minskar dennes möjligheter att få
studiemedel. Staten diskriminerar således
inte bara skattemässigt de människor
som vill ge periodiskt understöd
till studerande, utan man lägger ytterligare
lök på laxen genom att säga till
mottagaren att denne minsann också
skall få minskat stöd från det allmänna.

Det är nu, herr talman, en sen timme
och jag begär inte, såsom jag sade inledningsvis,
att statsråden skall ingå på någon
mera detaljerad debatt om de saker
jag vidrört. Men nog tycker jag det
skulle vara intressant att höra statsrådet
Edenman förklara, varför han som företrädare
för undervisningsväsendet accepterar
att den svenska staten år efter
år diskriminerar givandet av periodiskt
understöd till personer som studerar
och varför man vill avskräcka människor,
som vill hjälpa ungdomar — släktingar
eller andra — vilka har nytta av
understöd från en sådan generös hjälpverksamhet? Menar

man att staten och det allmänna
skall skaffa all hjälp som behövs så
att det inte längre behövs att enskilda
personer hjälper släktingar och vänner?
Eller vad är egentligen motiveringen? Enligt

min mening är det föreliggande
reformförslaget på grunder jag här
har angett i åtskilliga avseenden inte
tillfredsställande. Men jag medger mycket
gärna att detta förslag i åtskilliga
avseenden betyder ett stort steg framåt.

Våra representanter i utskottet har
uppnått vissa förbättringar. Jag nämnde
här bara en: att man får trygghet för
att inte behöva betala för mycket för
att sedan vid 50 års ålder återfå det för

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

mycket inbetalda, vilket ju kan vara
bra för 50-årsmiddagen, men något annat
förnuftigt syfte kan ju regeringens
förslag inte ha. Det är då bättre att se
till att betalningarna slutar när skulden
är återbetald.

Som en mycket stor fördel ser jag att
man vidgar kretsen av dem som mottar
stödet. Det har varit en av de allra allvarligste
bristerna i hittillsvarande anordning
att stödet kommit så få till del.

Man kan emellertid inte underlåta att
ägna eu tanke åt det förhållandet att —
om inte alla pressuppgifter var felaktiga
— redan det förslag som lades på
riksdagens bord har undergått en mycket
betydande förbättring jämfört med
de tankegångar som nuvarande statsrådet
Palme hyste, innan han ännu
kommit in i statsrådskretsen och därför
kunde uttrycka mera våldsamma
tankar om studiefinansieringen. Att
statsrådet Palme skulle ha uppträtt här
och uttryckt sin tacksamhet för det inflytande
som redan på utredningsstadiet
och sedan även under utskottsbehandlingen
har utövats av vissa företrädare
för andra partier, det hade jag
kanske inte direkt väntat mig men det
skulle ju ha varit intressant om det
hade skett.

För att man skulle kunna vara någorlunda
säker på att det inte blir någon
försämring för någon nämnvärd
grupp av studerande är det enligt vår
mening nödvändigt att stipendiedelen
av studiebidraget höjes till 2 000 kronor.
Detta har tidigare i dag motiverats.

För min del kommer jag att rösta för
förslaget med vissa reservationer. Jag
gör det i samma känsla — trots allt —
som den statsrådet Edenman uttryckte:
trots bristerna är det ett icke ringa steg
framåt. De allvarliga brister som finns
hoppas jag det skall gå att avhjälpa under
de kommande åren i en nära framtid.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

166 Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 em.

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

Herr talman! Det är märkligt med
herr Ohlin att han aldrig kan känna någon
glädje över ett förslag som tas här
i kammaren ens när hans egna partivänner
för ovanlighetens skull positivt
liar medverkat till en uppgörelse i utskottet.
Om herr Ohlin hade varit en
lika flitig lyssnare i kammaren som
statsrådet Palme och jag har varit kunde
han verkligen ha konstaterat, att vi
har utdelat en och annan blomma till
centerpartiet och folkpartiet för deras
medverkan. Herr Ohlin skulle dessutom
ha märkt att praktiskt taget alla de frågor
som han nu — verkligen i elfte eller
tolfte timmen —- tar upp har diskuterats
tretton timmar här i kammaren.
Han borde t. ex. ha varit inne när
herr Hecksclier drog upp frågan om
riksdagens arbetsformer och de sena
propositionerna. Jag har en känsla av
att herr Heckscher och jag hade ett och
annat att säga varandra på den punkten.
Det hade varit värdefullt, om herr
Ohlin då varit närvarande, men herr
Ohlin var borta — var har jag inte med
att göra.

.lag förstår över huvud taget inte insinuationen
att regeringen inte följt
denna fråga. Vi har haft en debatt i båda
kamrarna — vi har fortfarande tvåkammarsystem!
— och både statsrådet
Palme och jag har deltagit i debatten i
båda kamrarna. Det finns tydligen fortfarande
brister i informationerna.

Beträffande skattefrågan vill jag till
sist säga att det är märkligt att när vi
nu går att anta ett förslag som för första
gången gör de unga människorna, eleverna,
ekonomiskt självständiga i studiebidragshänseendet,
då tar herr Ohlin
upp den gamla debatten om föräldrarnas
stöd till barnen, det periodiska understödet,
och vill på nytt koppla samman
barnens studiebidrag med deras
familjebakgrund, vilket alltså är raka
motsatsen till den stora linjen för detta
förslag.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag trodde att statsrådet

Edenman visste att man inte kan yttra
sig i en debatt förrän man fått ordet,
och när jag anmälde mig var jag nummer
22 och jag måste följaktligen tala
som nummer 22. Jag undrar om inte
herr Edenman studerat statskunskap
någon gång.

Jag har stor respekt för första kammaren,
men jag har svårt att förstå att
första kammaren skall kräva herrar
statsråds närvaro under praktiskt taget
hela debatten tills man kan räkna med
att voteringstiden är inne. Det har ju
ändå varit så, att regeringsbänken gapat
tom under en mycket stor del av
tiden i dag.

Det är fullständigt felaktigt att säga
att jag nu tar upp frågan om föräldrastöd
till de studerande, vilket ju alltså
är det man försöker komma ifrån genom
denna reform. Nej, herr Edenman,
jag tog upp frågan om periodiskt understöd
— jag måste erkänna att jag
framför allt, som jag uttryckligen sade,
tänkte på periodiskt understöd till vänner
och släktingar. Varför skall man få
ge periodiskt understöd skattefritt om
mottagaren inte studerar, när understödet
beskattas om mottagaren studerar?

Om nu herr Edenmans yttrande skall
ges något innehåll alls så måste man
säga att det avslöjade denna tankevärld,
att det allmänna nu i så hög grad skall
ta hand om studiestödet att nu behöver
man inte längre möjligheten att människor
av generös hjälpsamhet vill stå
ungdomar, släktingar eller andra, till
tjänst. Men enligt min mening blir samhället
aldrig bra om man försöker att
avveckla — hindra eller på ett ogynnsamt
sätt behandla — den privata, mera
mänskliga välvilja och hjälp som vi just
här har ett exempel på. Jag vill därför
helt enkelt upprepa frågan: Kan statsrådet
Edenman ange något skäl till att
man inte skall få lov att ge periodiskt
understöd med avdragsrätt om mottagaren
ägnar sig åt studier, när man får
göra det i andra fall? Är icke detta en
diskriminering av investering i studier

Tisdagen den 2ö maj 1&G4 em.

Nr 27 1G7

och utbildning, av personlig hjälpsamhet
och vänlighet, som i relationen mellan
människorna dock alltid har sitt
stora värde, hur mycket man än förbättrar
den statliga organisationen, vilket i
och för sig är nödvändigt?

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Det beskedet har herr
Ohlin fått varje år — nästan lika länge
som herr Ohlin varit partiledare.

överläggningen var härmed slutad.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN yttrade
:

Utskottets hemställan företages till
avgörande momentvis. I fråga om mom.
I) och III) ställes först propositioner
på de frågor, beträffande vilka under
överläggningen framställts annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan,
varefter propositioner gives i ett
sammanhang på utskottets hemställan i
övrigt under mom. I) respektive III).

Mom. I. Studiehjälpsreglementet

Krav i fråga om uppförande och ordning
för erhållande av studiehjälp

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
A); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nordstrandh begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
särskilda utskottets hemställan i mom.
I) i utskottets utlåtande nr 1, såvitt
avser krav i fråga om uppförande och
ordning för erhållande av studiehjälp,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

Vinner Nej, har kammaren bifalli!
reservationen A) av fru Hamrin-Thorell
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Nordstrandh begärde
emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 147 ja och
Öl nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Frågan om värdebeständighet av förmånerna
inom studiehjälpssgstemet

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
B); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Gustavsson i Alvesta begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
särskilda utskottets hemställan i mom.
I) i utskottets utlåtande nr 1, såvitt avser
frågan om värdebeständighet av förmånerna
inom studiehjälpssystemet,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen B) av herrar Thorsten
Larsson och Gustavsson i Alvesta.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,

168 Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 em.

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Gustavsson i Alvesta
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 170 ja
och 38 nej, varjämte 7 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Bidrag till inackorderade elevers hemresor Herr

andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
C); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Larsson i Umeå begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
särskilda utskottets hemställan i mom.
I) i utskottets utlåtande nr 1, såvitt avser
bidrag till inackorderade elevers
hemresor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen C) av herr Stefanson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Larsson i Umeå begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verk -

ställdes. Därvid avgavs 103 ja och 106
nej, varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
C) av herr Stefanson m. fl.

Det inkomstprövade tillägget

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
D); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Larsson i Umeå begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
särskilda utskottets hemställan i mom.
I) i utskottets utlåtande nr 1, såvitt avser
det inkomstprövade tillägget, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen D) av herr Stefanson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Larsson i Umeå begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 144 ja och 40
nej, varjämte 31 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Fosterbarns studiehjålpsförmåner

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets

Nr 27 169

Tisdagen den 26 maj 1964 em.

hemställan, dels ock på bifall till reservationen
E); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Källstad begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
särskilda utskottets hemställan i mom.
I) i utskottets utlåtande nr 1, såvitt avser
fosterbarns studiehjälpsförmåner,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen E) av herr Stefanson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Källstad begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 138 ja och 74 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Förhöjt studiebidrag

Herr andre vice talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till reservationen
F 1) av herrar Thorsten Larsson
och Gustavsson i Alvesta; samt 3:o) bifall
till reservationen F 2) av herr Stefanson
m. fl.; och fann herr andre vice
talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Larsson i Umeå begärde likväl votering,
i anledning varav herr andre

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

vice talmannen för bestämmande av
kontrapropositionen ånyo upptog de
båda återstående propositionerna, av
vilka herr andre vice talmannen nu
fann den under 2:o) angivna ha flertalets
mening för sig. Jämväl beträffande
kontrapropositionen begärde dock
herr Larsson i Umeå votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående mom. I) i särskilda utskottets
utlåtande nr 1, såvitt avser förhöjt studiebidrag,
antager reservationen F 1)
av herrar Thorsten Larsson och Gustavsson
i Alvesta, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen F 2) av herr Stefanson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 49
ja och 39 nej, varjämte 127 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
särskilda utskottets hemställan i mom.
I) i utskottets utlåtande nr 1, såvitt avser
förhöjt studiebidrag, röstar

170 Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 em.

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen Fl) av herrar Thorsten
Larsson och Gustavsson i AlvAta.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Gustavsson i Alvesta
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 140
ja och 42 nej, varjämte 33 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Inkomstprövat tillägg och studiekredit

Herr andre vice talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till motionerna
1:811 och 11:995 i motsvarande del;
samt 3:o) bifall till motionen II: 1000 i
motsvarande del; och fann herr andre
vice talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Eriksson i Stockholm begärde
likväl votering, i anledning varav
och sedan till kontraproposition antagits
den under 2:o) angivna propositionen
följande voteringsproposition efter
given varsel upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
särskilda utskottets hemställan i mom.

I) i utskottets utlåtande nr 1, såvitt avser
inkomstprövat tillägg och studiekredit,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna I: 811 och II: 995 i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 189
ja och 16 nej, varjämte 10 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. I. I övrigt

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. II. Förordningen om förlfingt barnbidrag Utskottets

hemställan bifölls.

Mom. 111. Studiemedelsförordningen

Förslaget till studiemedels för ordning i
dess helhet

Herr andre vice talmannen gav propositioner
på bifall till eller avslag å
det i reservationen G) framställda yrkandet;
och fann herr andre vice talmannen
den senare propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Björkman begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren avslår
det i reservationen G) av fröken Ljungberg
m. fl. framställda yrkandet beträffande
förslaget till studiemedelsförordning
i dess helhet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Tisdagen den 20 nmj 1904 em.

Nr 27

171

Vinner Nej, bär kammaren bifallit
nämnda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att lian funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Björkman begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 176 ja och 36 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså avslagit det i
reservationen G) framställda yrkandet.

Barntillägg

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
H); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Larsson i Umeå begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
särskilda utskottets hemställan i mom.

III) i utskottets utlåtande nr 1, såvitt avser
barntillägg, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen H) av herr Stefanson
in. fl.

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

gärde emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 145 ja och
38 nej, varjämte 32 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Behovsprövningen beträffande studiemedel Herr

andre vice talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till reservationen
J) av herr Stefanson m. fl.; 3:o) bifall
till motionerna 1:811 och 11:995
i motsvarande del; samt 4:o) bifall till
motionen 11:1000 i motsvarande del;
och fann herr andre vice talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Larsson
i Umeå begärde likväl votering, i anledning
varav herr andre vice talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de tre återstående propositionerna,
av vilka herr andre vice talmannen
nu fann den under 2:o) angivna
ha flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen begärde dock
herr Kellgren votering, i anledning varav
herr andre vice talmannen för bestämmande
av kontraproposition i voteringen
om kontraproposition i huvudvoteringen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr andre
vice talmannen nu fann den under
3:o) angivna ha flertalets mening för
sig. Även beträffande sistnämnda kontraproposition
begärde emellertid herr
Kellgren votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill att kammaren till kontraproposition
i voteringen om kontraproposition
i huvudvoteringen angående
mom. III) i särskilda utskottets utlåtande
nr 1, såvitt avser behovsprövningen
beträffande studiemedel, antager
motionerna I: 811 och II: 995, röstar

Ja;

172 Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 em.

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
motionen II: 1000.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 25
ja och 18 nej, varjämte 170 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i den förberedande voteringen
antagit den under 3:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
mom. III) i särskilda utskottets utlåtande
nr 1, såvitt avser behovsprövningen
beträffande studiemedel, antager
reservationen J) av herr Stefanson
m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
motionerna 1:811 och 11:995.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne tvekan
kunna råda angående omröstningens
resultat, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Där -

vid avgavs 59 ja och 37 nej, varjämte
117 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit
den under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
särskilda utskottets hemställan i mom.
III) i utskottets utlåtande nr 1, såvitt
avser behovsprövningen beträffande
studiemedel, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen J) av herr Stefanson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr andre vice
talmannen tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter ha
röstat för ja-propositionen. Herr Larsson
i Umeå begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 132 ja och 77 nej, varjämte 6 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Studiebidraget inom studiemedelssystemet Herr

andre vice talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till reservationen
K 1) av herr Stefanson m. fl.; samt
3:o) bifall till reservationen K 2) av
herrar Thorsten Larsson och Gustavsson
i Alvesta; och fann herr andre vice

Nr 27

173

Tisdagen den 26 maj 1964 em.

talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Larsson i Umeå begärde likväl
votering, i anledning varav herr
andre vice talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo upptog
de båda återstående propositionerna,
av vilka herr andre vice talmannen
nu fann den under 2:o) angivna ha
flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen begärde dock
herr Gustavsson i Alvesta votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
mom. III) i särskilda utskottets
utlåtande nr 1, såvitt avser studiebidraget
inom studiemedelssystemet, antager
reservationen Kl) av herr Stefanson
m. fl., röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen K 2) av herrar
Thorsten Larsson och Gustavsson i Alvesta.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Gustavsson i Alvesta
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 43
ja och 43 nej, varjämte 128 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Då sålunda de avgivna rösterna befanns
lika delade, nedlade herr andre
vice talmannen i rösturnan en ja-sedel
och en nej-sedel, varefter på herr andre

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

vice talmannens anmodan herr Löfroth
ur urnan upptog den ena av dessa bada
sedlar; och befanns den upptagna sedeln
innehålla ja.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit
den under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
särskilda utskottets hemställan i mom.
III) i utskottets utlåtande nr 1, såvitt
avser studiebidraget inom studiemedelssystemet,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen Kl) av herr Stefanson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gå nig uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr andre vice
talmannen tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter ha
röstat för ja-propositionen. Herr Larsson
i Umeå begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
104 ja och 70 nej, varjämte 40 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Studielön

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till det
av herr Kellgren under överläggningen
framställda yrkandet att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin
mening giva till känna vad som anförts

174

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 em.

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

i motionen II: 999; och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Kellgren begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
särskilda utskottets hemställan i mom.
III) i utskottets utlåtande nr 1, såvitt
avser studielön, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
det av herr Kellgren under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Kellgren begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 184 ja och 7 nej,
varjämte 23 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. III. 1 övrigt
Utskottets hemställan bifölls.

Mom. IV—XX

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. XXI: 1. Det studiesociala systemets avgränsning
beträffande diakonissanstalter

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
R); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen

vara med övervägande ja besvarad.
Herr Larsson i Umeå begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
särskilda utskottets hemställan i mom.
XXI: 1) i utskottets utlåtande nr 1, röstar Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen R) av herr Stefanson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringsproposition
en blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Larsson i Umeå begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 104 ja och 109
nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå frän att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
R) av herr Stefanson m. fl.

Mora. XXI: 2. Del studiesociala systemets av*
gränsning beträffande vissa teologiska semina.
rier

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
Q); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Källstad begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
särskilda utskottets hemställan i mom.

Tisdagen den 26 maj 1964 em.

Nr 27

175

XXI: 2) i utskottets utlåtande nr 1, röstar Ja

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, liar kammaren bifallit
reservationen Q) av herr Stefanson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Källstad begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 104 ja och 109 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
Q) av herr Stefanson in. fl.

Mom. XXI: 3 och 4. Fria läroböcker m. m.

Herr andre vice talmannen gav först
propositioner i fråga om utskottets
hemställan, nämligen dels på bifall till
utskottets hemställan, dels ock på bifall
till utskottets hemställan med den
ändring däri, som föranleddes av bifall
till motionerna 1:749 och 11:911;
och biföll kammaren utskottets hemställan
oförändrad.

Härefter framställde herr andre vice
talmannen i avseende å motiveringen
propositioner dels på godkännande av
utskottets motivering, dels ock på godkännande
av utskottets motivering med''
den ändring däri, som föreslagits i reservationen
V) av fröken Ljungberg
m. fl.; och godkände kammaren utskottets
motivering oförändrad.

Mom. XXI: 5 och 6. Avdragsrätt vid beskattningen
för periodiskt understöd till studerande

Herr andre vice talmannen gav pro -

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

positioner på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till reservationen
S 1) av herrar Thorsten Larsson
och Gustavsson i Alvesta; 3:o) bifall
till reservationen S 2) av fröken Ljungberg
m. fl.; samt 4:o) bifall till reservationen
S 3) av herr Stefanson m. fl.;
och fann herr andre vice talmannen
den förstnämnda propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Larsson i Umeå begärde likväl votering,
i anledning varav herr andre vice talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de tre återstående
propositionerna, av vilka herr
andre vice talmannen nu fann den under
2:o) angivna ha flertalets mening
för sig. Jämväl beträffande kontrapropositionen
begärde dock herr Larsson
i Umeå votering, i anledning varav
herr andre vice talmannen för bestämmande
av kontraproposition i voteringen
om kontraproposition i huvudvoteringen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr andre
vice talmannen nu fann den under 3:o)
angivna ha flertalets mening för sig.
Även beträffande sistnämnda kontraproposition
begärde emellertid herr
Larsson i Umeå votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till kontraproposition
i voteringen om kontraproposition
i huvudvoteringen angående
inom. XXI: 5) och 6) i särskilda utskottets
utlåtande nr 1 antager reservationen
S 2) av fröken Ljungberg in. fl.,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen S 3) av herr Stefanson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter

176

Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 em.

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Larsson i Umeå
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 50 ja och 41
nej, varjämte 123 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i den förberedande voteringen
antagit den under 3:o) angivna
propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
mom. XXI: 5) och 6) i särskilda
utskottets utlåtande nr 1 antager reservationen
S 1) av herrar Thorsten Larsson
och Gustavsson i Alvesta, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen S 2) av fröken
Ljungberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne tvekan
kunna råda angående omröstningens
resultat, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 44 ja och 60 nej, varjämte
111 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 3:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
särskilda utskottets hemställan i mom.
XXI: 5) och 6) i utskottets utlåtande
nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen S 2) av fröken Ljungberg
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter ha
röstat för ja-propositionen. Herr Björkman
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 116
ja och 74 nej, varjämte 25 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

Ordet lämnades på begäran till

Herr RIMÅS (fp), som yttrade:

Herr talman! Jag vill anmäla att endast
min nej-knapp har fungerat hittills
i kväll. Nu fungerar inte heller den.

Mom. XXI: 7—9. Avdragsrätt vid beskattningen
för studiekostnader

Herr andre vice talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till reservationen
T 1) av herr Stefanson in. fl.; samt
3:o) bifall till reservationen T 2) av
fröken Ljungberg m. fl.; och fann herr
andre vice talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande

Tisdagen den 26 maj 1964 em.

Nr 27

177

ja besvarad. Herr Björkman begärde
likväl votering, i anledning varav herr
andre vice talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo upptog
de båda återstående propositionerna, av
vilka herr andre vice talmannen nu fann
den under 2:o) angivna ha flertalets
mening för sig. Jämväl beträffande
kontrapropositionen begärde dock herr
Björkman votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
inom. XXI: 7)-—9) i särskilda utskottets
utlåtande nr 1 antager reservationen
TI) av herr Stefanson in. fl.,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen T 2) av fröken Ljungberg
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 44
ja och 39 nej, varjämte 132 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
särskilda utskottets hemställan i mom.
XXI: 7)—9) i utskottets utlåtande nr 1,
röstar

Studiesocialt stöd till studerande ungdom

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit
reservationen T 1) av herr Stefanson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Larsson i
Umeå begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 139
ja och 74 nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

Mom. XXI: 10. Ortsavdrag för barn under 21 år

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring av
motiveringen, som föreslagits i reservationen
U); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Björkman begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
särskilda utskottets hemställan i mom.
XXI: 10) i utskottets utlåtande nr 1, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets hemställan med den ändring

178 Nr 27

Tisdagen den 26 maj 1964 em.

av motiveringen, som föreslagits i reservationen
U) av fröken Ljungberg in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Björkman begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 174 ja och 38 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan med oförändrad motivering.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr
andre vice talmannen att uppskjuta behandlingen
av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till morgondagens
sammanträde.

§ 2

På förslag av herr andre vice talmannen
beslöt kammaren, att statsutskottets
utlåtanden nr 134 och 135, bevillningsutskottets
betänkande nr 55
och hankoutskottets utlåtande nr 38 i
nu nämnd ordning skulle uppföras
främst bland två gånger bordlagda
ärenden på morgondagens föredragsningslista.

§ 3

Till bordläggning anmäldes

konstitutionsutskottets memorial nr
21, angående statsrådens befattning med
Wennerströmaffären;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 31, i anledning av väckta motioner
om sänkning av myndighetsåldern,

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om tilllämplig
lag beträffande internationella
köp av lösa saker, m. in., och

nr 33, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 2 § 2:o),
4:o), ll:o), 16:o) och 17:o) lagen den
26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl.
Maj ds regeringsrätt, dels ock i ämnet
väckt motion; samt

andra lagutskottets utlåtande nr 53, i
anledning av dels Kungl. Maj ds proposition
angående skolväsendets centrala
ledning m. m., i vad propositionen hänvisats
till lagutskott, dels ock i ämnet
väckta motioner.

§ 4

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från statsutskottet:
nr 250, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1964/65 till teaterverksamhet
m. m.;

nr 257, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa frågor rörande
lärarutbildning;

nr 259, i anledning av Kungl. Majds
proposition angående organisationen av
polis-, åklagar- och exekutionsväsendet
in. m.;

nr 260, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag angående inköp
av obligationer i Förenta Nationernas
obligationslån;

nr 261, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bildande av ett
statligt aktiebolag för bevakningstjänst
m. m.;

nr 262, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående organisation av
förvaltningarna vid marinkommando
Syd;

nr 263, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
visst markbyte m. in.;

nr 264, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen om allmän försäkring
m. m., i vad propositionen avser
anslag för budgetåret 1964/65;

nr 265, i anledning av Kungl. Maj ds

Tisdagen den 2(i maj 1964 em.

Nr 27

179

förslag till stal för riksgäldsfonden för
budgetåret 19(54/65; och

nr 266, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1964/65;
från bevillningsutskottet:
nr 296, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften; och
från första lagutskottet:
nr 277, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i utsökningslagen m. m.;

nr 291, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lagstiftning
med anledning av förstatligandet och
omorganisationen av polisväsendet
m. m.; och

nr 292, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om personundersökning
i brottmål, m. in.;
samt

från andra lagutskottet:
nr 273, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag

om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet,
dels ock i ämnet väckt motion;
och

nr 274, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 15 § och
23 § 1 mom. bekämpningsmedelsförordningen
den 14 december 1962 (nr 703),
dels ock i ämnet väckta motioner.

§ 5

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 163, angående avveckling
av magistrats- och kommunalborgmästarinstitutionerna,
m. m., överlämnats
till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 6

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.04 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson