ANDRA KAMMAREN 1963 (Riksdagens protokoll 1963:8)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 8

ANDRA KAMMAREN 1963

22—27 februari

Debatter in- m.

Fredagen den 22 februari

Interpellation av herr Hermansson i anledning av sammanslagningar
av försäkringsföretag....................................

Sid.

Tisdagen den 26 februari

Interpellationer av:

herr Larsson i Hedenäset ang. beskattningen av priser vid idrotts tävlingar.

...........................................

herr Jönsson i Ingemarsgården ang. två planerade televerkstäder 9

herr Elmwall ang. åtgärder i syfte att öka handelsutbytet...... 9

herr Enskog ang. skyddsföreskrifter för dykeriarbeten......... 10

herr Dahlgren ang. vissa prästers ämbetsutövning............. H

Onsdagen den 27 februari

Svar på fråga av fröken Sandell ang. den frivilliga utbildningen i

självskydd inom civilförsvarets ram........................

Överenskommelse rörande skydd för beståndet av lax i Östersjön . . 15

Godkännande av 1962 års internationella kaffeavtal............. 16

Teckning av aktier i Sveriges kreditbank...................... 18

Ändrad lydelse av 3 § förordningen om arvsskatt och gåvoskatt ... 22

Ändring i lagen om nykterhetsvård, m. .......................

Lagstiftning rörande statliga företagsnämnder.................. ,J6

Interpellation av herr Broberg ang. skattefrihet för sjuksköterskeelevers
inkomster .......................................

1 —Andra kammarens protokoll 1963. Nr 8

Nr 8

Samtliga avgjorda ärenden

Sid.

Onsdagen den 27 februari

Utrikesutskottets utlåtande nr 1, ang. godkännande av en mellan Sverige,
Danmark och Förbundsrepubliken Tyskland träffad överenskommelse
rörande skydd för beståndet av lax i Östersjön ..... 15

nr 2, ang. godkännande av 1962 års internationella kaffeavtal . . 16

Statsutskottets utlåtande nr 12, rörande utgifterna inom civildepartementets
verksamhetsområde ........................ 17

— nr 13, om anslag till oförutsedda utgifter.................!. 17

— nr 27, om anslag till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsför luster.

................................. jg

— nr 28, ang. stat för statens allmänna fastighetsfond.......... 18

— nr 29, ang. fortsatt disposition av vissa äldre anslag inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde............. 18

— nr 30, ang. godkännande av vissa avtal om överlåtelse av fastig heter

inom kommunikationsdepartementets verksamhetsområde 18
nr 31, ang. anslag å tilläggsstat II till teckning av aktier i Sveriges
kreditbank................................... 18

nr 32, ang. anslag å tilläggsstat II till vissa byggnadsarbeten för
statens skol- och yrkeshem för barn med komplicerad utvecklingshämning.
.............................. 22

Bevillningsutskottets betänkande nr 4, ang. ändrad lydelse av 3 § förordningen
om arvsskatt och gåvoskatt..................... 22

Andra lagutskottets utlåtande nr 4, ang. ändring i lagen om nykter hetsvård,

m. m................................... 35

nr 6, om lagstiftning rörande statliga företagsnämnder........ 36

Tredje lagutskottets utlåtande nr 3, ang. de årliga mantalsuppgifterna 41
nr 4, om rätt för domstol att i vissa fall besluta om indragning
av körkort.....................................

nr 5, om skyldighet för bilförare att utsätta reflekterande varningstrianglar
på körbanan............................... 41

Fredagen den 22 februari 1963

Nr 8

Fredagen den 22 februari

Kl. 14.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 15 innevarande
februari.

§ 2

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts å
bordet vilande proposition nr 39, med
förslag till lag om allmänt kriminalregister
m. m., hänvisades propositionen,
såvitt avsåg lagen om inskränkningar i
rätten att utbekomma allmänna handlingar,
till konstitutionsutskottet och i
övrigt till behandling av lagutskott.

§ 3

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
en vid utskottets anmälan jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan fogad, å bordet
vilande framställning från fullmäktige
i riksbanken angående Tumba pappersbruks
framtida ställning.

§ 4

Föredrogs den av herr Persson i
Appuna vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående landsarkivets
lokaler i Vadstena slott.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Föredrogs den av herr Berglund vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan

att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående utredningen
rörande kanalleden Vänern—Vättern.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Föredrogs den av herr Eriksson i
Bäckmora vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet angående
upprustning av läns- och bygdevägar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Föredrogs den av herr Gustafsson i
Borås vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående avveckling
av spritförsäljningen på SAS:s
flygplan i internordisk trafik.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Föredrogs den av herr Gustafsson i
Borås vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående åtgärder
med anledning av stegringen av antalet
kvinnliga alkoholmissbrukare.

Kammaren biföll denna anhållan.

Nr 8

Fredagen den 22 februari 1963

Interpellation i anledning av sammanslagningar av försäkringsföretag

§ 9

Föredrogs den av herr Svensson i
Stenkyrka vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet angående samordning
av åldrings- och kronikervården.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10

Föredrogs den av herr Nilsson i Bästekille
vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående anstånd
med inbetalning av skatt i samband
med överklagande av taxering.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 11

Interpellation i anledning av sammanslagningar
av försäkringsföretag

Ordet lämnades på begäran till

Herr HERMANSSON (k), som yttrade: Herr

talman! Koncentrationsprocessen
inom det privata försäkringsväsendet
har under de senaste åren fortgått i utomordentligt
snabbt tempo. Hela antalet
svenska försäkringsbolag uppgår visserligen
till över 1 000, men en helt övervägande
del av försäkringsverksamheten
är koncentrerad till ett fåtal koncerner
och storbolag. Enligt försäkringsinspektionens
senaste berättelse,
avlämnad i juni 1962, svarade de 20 i
fråga om premieinkomsten 1960 största
enheterna för inte mindre än 92,5 procent
av alla svenska bolags premieinkomst
i direkt försäkring i Sverige. De
20 koncerner och bolag, som redovisade
de största beloppen i förvaltade tillgångar,
omhänderhade 95,4 procent av
samtliga bolags tillgångar.

Koncentrationen till de allra största
enheterna är mycket stark. Sålunda
hade de fem i fråga om premieinkomst
största försäkringskoncernerna och -bolagen
(SPP, S-bolagen, Folksam, Thule
och Svenska Liv-Hansa) i runt tal 60
procent av alla premieinkomsterna. Och
de fem största räknat efter de förvaltade
tillgångarna (SPP, S-bolagen,
Thule, Svenska Liv-Hansa och Framtiden)
omhänderhade i runt tal 70 procent
av samtliga bolags tillgångar.

Genom den i dag meddelade försäljningen
av Thulekoncernen till Skandiagruppen
tilltar ytterligare koncentrationen
inom försäkringsvärlden. På grundval
av bokslutsuppgifterna per den 31
december 1961 bär det beräknats att
den nya jättekoncernen får 31,4 procent
av riksbolagens premieinkomst och 27,7
procent av deras tillgångar.

Det handlar emellertid inte endast
om en koncentration inom själva försäkringsväsendet.
Genom de intima förbindelserna
mellan vissa försäkringskoncerner
samt de stora affärsbankerna
och andra finansgrupper har utvecklingen
inom försäkringsvärlden blivit
ett led i den allmänna koncentration
och centralisation av kapitalet, som lett
till uppkomsten av en mäktig storfinans.

Som motiv för koncentrationen inom
försäkringsväsendet har anförts möjligheten
att härigenom rationalisera och
förbilliga verksamheten. Det skall inte
bestridas att stordrift här liksom på
andra områden kan ge möjlighet till
kostnadssänkningar. Det förefaller emellertid
oklart om dessa möjligheter verkligen
utnyttjats. Koncentrationen innebär
emellertid samtidigt att en utomordentligt
stor ekonomisk makt samlas
i händerna på ett fåtal. Riskerna för
missbruk är stora.

Inom försäkringsväsendet finns redan
företeelser som från olika håll karakteriserats
såsom osunda. I en nyutkommen
skrift »Nytt läge» bär chefen för
Folksam, direktör Seved Apelqvist,

Fredagen den 22 februari 1963 Nr 8 5

Interpellation i anledning av sammanslagningar av försäkringsföretag

framfört skarp kritik mot vissa förhållanden.
Han påtalar bl. a. missförhållandet
med de s. k. flerårsavtalen,
vilka har en konkurrenshämmande verkan
genom att de under lång tid hindrar
en försäkringstagare att teckna sin
försäkring där det är förmånligt för
honom.

Ännu mer anmärkningsvärda finner
emellertid direktör Apelqvist vissa andra
åtgärder, bl. a. den osunda kombinationen
av lån och försäkring och förekomsten
av otillbörlig inblandning i de
försäkrades rätt att bestämma var deras
försäkringar skall placeras. Han
skriver: »Det förefaller nu som om
samordnade bank-, försäkrings- och
företagarintressen genom olika åtgärder
försöker sätta priset på försäkringen
som konkurrensfaktor ur spel.»

Direktör Apelqvist diskuterar även
olika åtgärder för att säkra försäkringstagarna
ett större inflytande. Hans
uppskattning av de åtgärder som hittills
vidtagits i detta avseende är emellertid
inte särskilt stor: »Under de år
regeringen utsett en representant för
försäkringstagarna i försäkringsaktiebolagens
styrelser bär vi i Folksam inte
i något sammanhang upptäckt någon
positiv effekt av detta arrangemang.»

Det i Folksamchefens skrift framförda
kravet att det ytterligare borde
undersökas hur och i vilken omfattning
olika finansintressen — exempelvis
bankerna — är engagerade inom försäkringsområdet
har ytterligare aktualiserats
genom den senaste stora fusionen
mellan Skandia och Thule. Såväl
den tilltagande koncentrationen som de
kritiserade företeelserna inom försäkringsväsendet
borde föranleda nya
överväganden om försäkringsväsendets
organisation.

Med hänvisning till det anförda vill
jag anhålla om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för finansdepartementet
få framställa följande
frågor:

Hur ser herr statsrådet på den makt -

koncentration som sammanslagningarna
inom försäkringsvärlden innebär?

Avser herr statsrådet att vidta åtgärder
med anledning av de osunda företeelser
inom försäkringsbranschen, som
från olika håll påtalats?

Avser herr statsrådet att till förnyad
prövning, ev. genom tillsättandet av en
statlig utredning, ta upp frågorna om
försäkringsväsendets organisation och
ställning, däribland också om försäkringstagarnas
och samhällets inflytande?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12

Till bordläggning anmäldes
utrikesutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
en mellan Sverige, Danmark och Förbundsrepubliken
Tyskland träffad överenskommelse
rörande skydd för beståndet
av lax i Östersjön, och

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
1962 års internationella kaffeavtal;
statsutskottets utlåtanden:
nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1963/64 inom civildepartementets
verksamhetsområde,

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1963/
64 till oförutsedda utgifter,

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1963/
64 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförlusier,

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1963/64,

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag inom kom -

Nr 8

Fredagen den 22 februari 1963

munikationsdepartementets verksamhetsområde,

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
vissa avtal om överlåtelse av fastigheter
inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,
nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag .angående .anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1962/63
till teckning av aktier i Sveriges kreditbank,
och

nr 32, i anledning av Kungl. Maj ds
förslag angående anslag å tilläggsstat It
till riksstaten för budgetåret 1962/63 till
vissa byggnadsarbeten för statens skoloch
yrkeshem för barn med komplicerad
utvecklingshämn.ing;

bevillningsutskottets betänkande nr 4,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 3 § förordningen
den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt
och gåvoskatt jämte i ämnet väckt
motion;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av dels Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 27 juli 1954
(nr 579) om nykterhetsvård, in. in., dels
ock i ämnet väckt motion, och

nr 6, i anledning av väckta motioner
om lagstiftning rörande statliga företagsnämnder;
samt

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av motion angående
de årliga mantalsuppgifterna,

nr 4, i anledning av motioner om

rätt för domstol att i vissa fall besluta
om indragning av körkort, och

nr 5, i anledning av motioner om
skyldighet för bilförare att utsätta reflekterande
varningstrianglar på körbanan.

§ 13

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 54, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den
3 juni 1955 (nr 272) om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet
(jordförvärvslagen), dels ock i ämnet
väckta motioner; och
nr 55, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändring i folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1946 (nr 469).

§ 14

tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 40, angående godkännande
av överenskommelse mellan Sverige och
Jugoslavien angående reglering av vissa
finansiella fordringar, överlämnats till
kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 15

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.05.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 26 februari 1963

Nr 8

Tisdagen den 26 februari

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 19 och
den 20 innevarande februari.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att herr
Larsson i Norderön enligt till kammaren
inkommet läkarintyg vore sjukskriven
under tiden den 21 innevarande
februari—den 8 nästkommande mars.

Herr Larsson i Norderön beviljades
ledighet från riksdagsgö romålen under
angivna tid.

§ 3

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till riksdagens andra kammare

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden 25 febrauari—22
mars 1963 för deltagande i
studieresa till USA med presidiet för
Arbetsmarknadens kvinnonämnd. Besöket
är planerat av US Department of
Labor.

Stockholm den 22 februari 1963

Sigrid Ekendahl

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj ds å bordet vilande
proposition nr 40, angående godkännande
av överenskommelse mellan
Sverige och Jugoslavien angående reglering
av vissa finansiella fordringar.

§ 5

Föredrogs, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtanden nr 1 och 2,

statsutskottets utlåtanden nr 12, 13

och 27—32, bevillningsutskottets betänkande
nr 4, andra lagutskottets utlåtanden
nr 4 och 6 samt tredje lagutskottets
utlåtanden nr 3—5.

§ 6

Föredrogs den av herr Hermansson
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
i anledning av sammanslagningar
av försäkringsföretag.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

interpellation ang. beskattningen av
priser vid idrottstävlingar

Ordet lämnades på begäran till

Herr LARSSON i Hedenäset (ep), som
yttrade:

Herr talman! Beskattningen av idrottsmän
för priser och andra förmåner
som de erhåller vid deltagande i idrottstävlingar
har på olika sätt aktualiserats
den senaste tiden. Ett av fjolårets
uppmärksammade skattemål gällde sålunda
en av landets mera kända friidrottsmän.
I dagarna har en av de mest
framstående skidlöparna i landet blivit
föremål för särskild taxeringskontroll,
vilket även blivit offentligt bekant.

Principen om skattebördornas fördelning
efter bärkraft kan naturligtvis
inte på något sätt ifrågasättas. Det synes
dock i här aktualiserade sammanhang
föreligga olika särskilda omständigheter
som bör uppmärksammas. Nu
gällande taxeringsbestämmelser liksom
praxis på området förefaller därjämte

Nr 8

Tisdagen den 26 februari 1963

Interpellation ang. beskattningen av priser vid idrottstavlingar

ej vara avfattade med tillräckligt beaktande
av dessa särskilda omständigheter
och ej heller så klart formulerade att
missförstånd undvikes.

Priserna vid idrottstavlingar utgår
som regel i form av varor, endels nyttovaror
och endels minnessaker, pokaler

o. dyl. Även om dessa priser i och för
sig representerar en tillgång, är det
inte givet att de alltid är realiserbara
till fulla värdet. Framförallt i de fall
priserna utgöres av minnessaker kan
det väl ej heller anses vara avsikten att
de efter tävlingen skall utbytas mot kontanter.
I allmänhet torde väl ej heller
de rena minnessakerna upptagas till beskattning.
Uppenbart torde vara, att om
priserna till fulla värdet betraktas som
beskattningsbar inkomst, kommer det
att leda till betydande svårigheter för
många — kanske flertalet — aktiva
idrottsmän och därmed också för
idrottsrörelsen.

Även om det vid större idrottsevenemang
kan förekomma rätt värdefulla
priser, begränsar sig dock förmånen
härav till de deltagare som lyckas placera
sig i toppen på prislistan. Därest
prissumman i stället fördelades mellan
tävlingsdeltagarna, bleve värdet på var
och en av dem blygsamt. Härvid är givetvis
anledning att taga med i bedömningen
de betydande kostnader och uppoffringar
tävlingsdeltagandet medför
för idrottsmännen i allmänhet. Om därför
toppidrottsmännens priser till fulla
värdet taxeras som beskattningsbar inkomst
kan det ifrågasättas, om ej som
en konsekvens därav de tävlingsdeltagare
som lyckas sämre bör få rätt yrka
avdrag från annan inkomst för de nettokostnader
tävlingsdeltagandet åsamkat
dem.

Idrottsliga topp-prestationer kommer
i allmänhet inte av sig själva. Oftast
ligger det år av träning och förberedelser
i övrigt bakom en idrottskarriär.
Under denna tid av uppbyggande träning
och inlärning av teknik måste även
ett flitigt tävlingsdeltagande ske. Detta

innebär även år av uppoffringar och
ekonomiska förluster på idrottsutövningen.
Skall det fåtal idrottsmän som
sedan lyckas uppnå toppresultat utan
vidare taxeras för prisen som för vanlig
beskattningsbar inkomst, kan det
framför allt ifrågasättas om det ej vore
rimligt med någon form av förlustutjämning,
så att kostnader under förberedelseåren
blir avdragsgilla under det
fåtal år vederbörande lyckas uppnå
topp-prestationer med därmed följande
tävlingspris.

Idrottsrörelsen är ur olika synpunkter
av stort samhälleligt värde. För landets
anseende utåt måste den anses
vara en stor tillgång. Den ger många
människor omväxling i vardagens enahanda
och innehåll åt fritiden. Sitt största
värde har den väl dock i det ungdomsfostrande
arbetet. Idrottsrörelsen
liar därvidlag eu dominerande betydelse,
samtidigt som det är uppenbart att
ännu mer skulle behövas. Som odiskutabelt
framstår att de ungdomsfostrande
insatsernas betydelse står i viss direkt
relation till förekomsten av svenska
toppidrottsmän av internationellt format.
Ungdomen söker sig idrottsideal
att se upp til! och efterlikna. Mot denna
bakgrund är det dubbelt beklagligt med
de återkommande konflikterna mellan
idrottsutövare och skattemyndigheter.
Det framstår därför som en betydelsefull
samhällelig uppgift att få en sådan
utformning av taxeringsbestämmelserna,
att rimlig hänsyn tages till de betingelser,
under vilka amatöridrottens utövare
har att verka, och att härvid även
åstadkomma en sådan klar utformning,
att missförstånd och olika tolkningar i
möjligaste mån undvikes.

Med stöd av vad här anförts anhåller
jag om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för finansdepartementet
få ställa följande fråga:

Är herr statsrådet villig — eventuellt
efter föregående närmare utredning av
frågan — medverka till en sådan utformning
av taxeringsbestämmelserna,

Tisdagen den 26 februari 1963

Nr 8

Interpellation ang. två planerade televerkstäder — Interpellation ang. åtgärder i

syfte att öka handelsutbytet

att vid taxering av amatöridrottens utövare
skälig hänsyn tages till de olika
särskilda förhållanden, som här exemplifierats,
och till att bestämmelserna
ges en sådan klar utformning, att missförstånd
och olika tolkningar så långt
möjligt undvikes?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Interpellation ang. två planerade
televerkstäder

Ordet lämnades på begäran till

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp), som yttrade:

Herr talman! Enligt förslag, som upprättats
av försvarets arbetsgrupp för
teleunderhåll (FATU), skall två nya televerkstäder
skapas i syfte att tillgodose
det ökade kapacitetsbehovet för underhåll
av militärt telematerial. Den
ena verkstaden föreslås förlagd till mellersta
Norrland och den andra till södra
Sverige.

I remissyttrande över detta förslag
hemställer arbetsmarknadsstyrelsen om
att den första televerkstaden förlägges
till Östersund. För detta talar såväl
allmänna lokaliseringssynpunkter som
arbetsmarknadssynpunkter. Styrelsen
framhåller att om inget snarast görs för
att lokalisera en större industri till Östersund,
kommer stora svårigheter att
uppstå för denna ort. Den betydande
utflyttning av arbetskraft, som nu äger
rum, kan nämligen befaras fortsätta och
medföra försämrad service och andra
svårigheter för jämtlänningarna. Staten
som bör ha ansvar för denna utveckling,
måste hjälpa till att hejda den. Ett omedelbart
initiativ i detta syfte vore, enligt
arbetsmarknadsstyrelsens mening,
att förlägga den första av de planerade
nya televerkstäderna till Östersund.
Härigenom skulle staten kunna göra en
varaktig insats för eu hårt drabbad
norrlandsregion.

Det är enligt min mening angeläget
att arbetsmarknadsstyrelsens förslag
snarast genomföres. Genom inrättandet
av eu televerkstad i Östersund av den
storleksordning, som styrelsen förordar,
skulle det jämtländska näringslivet få
den injektion, som bygdens folk och
samhällsplanerarna anser nödvändig.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få ställa följande frågor:

1. Vill herr statsrådet redogöra för
hur långt planeringen rörande inrättande
av två nya televerkstäder — varav
den ena i Östersund — har fortskridit?

2. Vill herr statsrådet medverka till
att den första av dessa två televerkstäder
i enlighet med arbetsmarknadsstyrelsens
förslag förlägges till Östersund
och att denna anläggning påbörjas omedelbart? Denna

anhållan bordlädes.

§ 9

Interpellation ang. åtgärder i syfte att
öka handelsutbytet

Ordet lämnades på begäran till

Herr ELMWALL (ep), som yttrade:
Herr talman! Samordningen av EECländernas
jordbrukspolitik ledde redan
under fjolåret till väsentliga inskränkningar
i vår export av livsmedel till
Västtyskland. Vår målsättning har emellertid
varit att vi genom en association
med EEC inom relativt snar framtid
skulle få till stånd ett intimt ekonomiskt
samarbete i hela Västeuropa och därmed
också möjligheter för export av bl. a.
vårt överskott inom jordbruksproduktionen.
Med sammanbrottet i förhandlingarna
mellan England och EEC måste
man emellertid konstatera, att förhoppningarna
om en snar lösning av frågan
grusats.

En uppdelning av Västeuropa i två
stora handelspolitiska block med olika

Nr 8

Tisdagen den 26 februari 1963

Interpellation ang. skyddsföreskrifter för dykeriarbeten

syften och metoder är en utveckling
som inte är önskvärd ur vårt lands synpunkt.
Ekonomiskt samarbete med övriga
västeuropeiska länder måste för
vart vidkommande i första band vara
målsättningen, även om vi samtidigt
och på längre sikt är inriktade på ätt
främja ett friare handelssamarbete över
hela världen. Sammanbrottet i Brysselförhandlingarna
kan inte få anses ändra
vår målsättning. Man måste dock realistiskt
räkna med att vårt handelssamarbete
med EEC-länderna kommer att
fördröjas och försvåras genom den senaste
tidens händelser.

Den tullmur, som EEC kringgärdar
sig med, gör det nödvändigt att vi jämsides
med strävandena till överenskommelser
med EEC-länderna söker få till
stånd ett ökat handelsutbyte med andra
områden. Ett vidgat samarbete mellan
EFTA-länderna inbördes är givetvis av
stor betydelse. Detsamma kan sägas om
ett ökat handelsutbyte mellan EFTAområdet
och USA. Det synes emellertid
inte möjligt att på dessa linjer komma
till rätta med svårigheterna för vår
livsmedelsexport, vilken hittills synes
bär drabbats hårdast av EEC-politiken.

Det torde i detta avseende vara an<
ledning att i ökad utsträckning upp.
märksamma möjligheterna av ett vidgal
handelsutbyte med östblocket. Under
senare ar bär kraftigt ökade leveranser
skett från vårt land till öststaterna. Men
det gäller i första hand maskiner. I vårt
totala handelsutbyte utgör dock handeln
med östblocket en förhållandevis obetydlig
del.

De s. k. satellitstaterna är för inånga
livsviktiga produkter hänvisade till vad
de kan erhålla från Sovjetryssland.
Många av dem bär stort behov av handel
med andra länder, inte minst i fråga
om livsmedlen. Vid vissa tillfällen
under senare år, då vi i vårt land haft
överskott på livsmedel som ej kunnat
avsättas på våra vanliga marknader,
har avslut gjorts med öststater. Enligt
tillgängliga uppgifter bär de priser som

då uppnåtts inte legat lägre utan snarare
högre än de priser vi uppnått hos
våra vanliga avnämare. Det bär framgått
att det s. k. kolchossystemet ej gett
avsett resultat. Detta kan åtminstone
för avsevärd tid framåt medföra brist på
i varje fall vissa livsmedel. Ett nära nog
konstant behov och intresse av att köpa
livsmedel kan alltså förutsättas. Frågan
är emellertid vilka varor öststaterna kan
erbjuda som utbytesvaror. För ett mera
ordnat handelsutbyte med öststaterna,
vilket torde böra. eftersträvas, måste
dessa frågor prövas.

Med anledning av vad jag bär har anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
handelsdepartementet ställa följande
frågor:

Vill herr statsrådet redogöra för regeringens
syn på vilka åtgärder som
kan vidtagas i anledning av det handelsbortfall,
som kan uppstå genom
dröjsmål med associering eller annan
överenskommelse med EEC?

Anser herr statsrådet det möjligt och
önskvärt att i det angivna syftet handelsutbytet
vidgas mellan vårt land och
öststaterna?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10

Interpellation ang. skyddsföreskrifter
för dykeriarbeten

Ordet lämnades på begäran till

Herr ENSKOG (fp), som yttrade:

Herr talman! Inom Sverige finns för
närvarande drygt hundratalet aktiva dykare.
Dykarens yrke är synnerligen
mångskiftande. Oftast gäller uppgifterna
anläggningsarbeten, varvid dykaren
får syssla med exempelvis snickeriarbeten,
murararbeten, schaktningsarbeten,
sprängningsarbeten, järnarbeten inklusive
svetsningsarbeten, men arbetet
kan också gälla bärgningsarbeten ellér
nedläggning av el- och telekablar. Eu

Tisdagen den 26 februari 1963

Nr 8

Interpellation ang. vissa prästers ämbetsutövning

dykare skall alltså vara något av en tusenkonstnär,
som skall kunna utföra
kvalificerat, mångskiftande arbete under
vatten, vilket medför ökade svårigheter,
om man jämför med att utföra
motsvarande arbete ovan jord. Arbetet
är mycket riskfyllt och största försiktighet
måste iakttagas om dykaren ej
skall råka ut för olycksfall.

Dykarkåren är väl medveten om de
stora risker för olycksfall som den är
utsatt för, men ändock inträffar det då
och då svåra olyckor, ibland med dödlig
utgång. En del drabbas också av
den s. k. dykarsjukan, som kan medföra
förlamning. Trots att riskerna är väl
kända saknas skyddsföreskrifter för dykeriarbeten.
Redan den 5 oktober 1944
ingavs en hemställan till Kung], Maj:t
om utredning om dessa spörsmål. Socialministern
bär också senare uppvaktats
i samma ärende och ställt sig mycket
positiv till de uppvaktandes begäran,
men trots detta saknas fortfarande
de mest elementära föreskrifter för dykeriarbeten.

I anledning av ovanstående får jag
hemställa om kammarens medgivande
att till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få ställa följande fråga:

Vill herr statsrådet medverka till att
skyddsföreskrifter för dykeriarbeten
skyndsamt utfärdas?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11

Interpellation ang. vissa prästers
ämbetsutövning

Ordet lämnades på begäran till

Herr DAHLGREN (ep), som yttrade:

Herr talman! Vissa motsättningar som
sedan länge rått inom kyrkan bär skapat
stor olust bland breda lager av
vårt folk. Striden kring kvinnoprästfrågan
bär förmodligen varit det främsta
upphovet till de uppmärksammade händelser
som under senare tid utspelats.

Våra många kvinnoföreningar här i
landet — såväl politiska som opolitiska
— har gjort beaktansvärda insatser
i kyrkans tjänst. Vi söker lära vår ungdom
sunda normer som vi räknar med
skall bli dem till nytta i livet. Det
gäller i hög grad traditioner som flertalet
människor värderar högt.

Föräldrar med djup känsla och aktning
för vår svenska kyrka känner sig
nu besvikna. Den inre kyrkostriden
har hos dem framkallat en osäkerhetskänsla,
som det är svårt att komma till
rätta med.

Utan att gå in närmare på dessa detaljer
anser jag emellertid att den inre
striden i vår kyrka nu tagit oroväckande
dimensioner. Jag är väl medveten
om att kyrkomötet är det forum, där
kyrkans inre angelägenheter i första
hand skall diskuteras. Icke förty tror
jag att det vore värdefullt om även
riksdagen kunde beredas möjlighet till
debatt i denna fråga.

Flertalet människor har djup förankring
i det kyrkliga livet, en förankring
som betytt ofantligt mycket för dem
och även för kyrkan själv. De uppseendeväckande
händelserna senast i Småland,
där en präst vägrade pålysa kollekten
för diakonistyrelsen, utgör ett exempel
på hur långt kyrkostridigheterna
gatt.

1958 års kyrkomöte uttalade visserligen
bl. a. — och det var vad jag kan förstå
det väsentliga i detta kyrkomöte —
att motståndarna till kvinnoprästernä
skulle respekteras i denna sin ståndpunkt.
Så synes också ha skett.

Vad jag i sammanhanget emellertid
anser anmärkningsvärt är att man inom
denna meningsriktning i så många fall
med hänvisning till 1958 års kyrkomötesbeslut
åberopat samvetsnöd på ett
enligt min mening obehörigt sätt.

Det synes uppenbart, att vägran att
t. ex. pålysa kollekten för Katarinastiftelsen
står helt i strid med 1942 års
kyrkohandbok. Jag kan inte anse att
1958 ars kyrkomötesbeslut kan ändra

Nr 8

Tisdagen den 26 februari 1963

Interpellation ang. vissa prästers ämbetsutövning

något i det avseendet. Det sätt på vilket
en del av våra präster nu utövar
sitt ämbete kan enligt min mening inte
accepteras ur demokratiens synpunkt.
Detta gäller bl. a. den aktuella uteblivna
kollektpålysningen. Alla kyrkobesökare
— härom måste man vara ense, man må
ha vilken tro och vilken uppfattning
som helst i den kyrkopolitiska strid som
nu rasar i vårt land — bör upplysas om
den anbefallda kollektens ändamål.

Det är angeläget att slå vakt om våra
hävdvunna demokratiska principer.
Detta gäller alla områden, såväl förvaltningen
i dess helhet som enskilda ämbetsutövare.
Denna demokratiska princip
måste givetvis äga sin tillämpning
även i fråga om utövarna av det prästerliga
ämbetet.

Med hänvisning till vad jag här anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet af Geijerstam
få ställa följande fråga:

Anser herr statsrådet, att det sätt pa
vilket en del präster i olika församlingar
nu utövar sitt ämbete — såsom
exemplifierats i interpellationen — är
tillfredsställande?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 67, till Konungen i anledning''
av Kungl. Maj ds proposition angående
förslag till förordning'' med provisoriska
bestämmelser rörande utbildningstiden
för vissa värnpliktiga.

§ 13

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj ds propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 41, angående bidrag till nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande
för budgetåret 1963/64, och

nr 43, med förslag till lag om kreditaktiebolag,
m. in.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 14

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

nr 711, av herr Anners in. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
32, angående riktlinjer för organisationen
av folkbokförings- och uppbördsväsendet,
in. m.,

nr 712, av herr Jönsson i Ingemarsgården
in. fl., likaledes i anledning av
Kungl. Maj ds proposition nr 32,

nr 713, av herr Bliclfors in. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
36, angående ökat stöd till föreläsningsoch
studiecirkelverksamhet in. in., samt

nr 714, av herr Gustafsson i Uddevalla
in. fl., likaledes i anledning av
Kungl. Maj ds proposition nr 36.

Dessa motioner bordlädes.

§ 15

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.07.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 27 februari 1963

Nr 8

Onsdagen den 27 februari

Kl. 14.00

§ 1

Herr TALMANNEN yttrade:

Kammarens arbetsplenum onsdagen
den 6 mars, som i den preliminära planen
utsatts till kl. 10.00 eller 14.00,
kommer att börja kl. 14.00.

§ 2

Svar på fråga ang. den frivilliga utbildningen
i självskydd inom civilförsvarets
ram

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare fröken Sandell har frågat mig,
om en frivillig utbildning i självskvdd
inom civilförsvarets ram hittills visat
resultat som tyder på att en tillfredsställande
utveckling kan ske utan att
en organisation byggs upp för ändamålet.

Till svar på frågan ber jag få anföra
följande.

Den enligt 1959 års riksdagsbeslut
igångsatta frivilliga självskyddsutbildningen
handhas av Sveriges civilförsvarsförbund,
Svenska röda korset och
Svenska brandkårernas riksförbund.
Dessa organisationer ingår tillsammans
med Centralförbundet Folk och försvar
i en för ändamålet bildad rikskommitté
med kansli hos civilförsvarsförbundet
och med motsvarande länskommittéer
ute i landet.

Verksamheten är upplagd helt på frivillig
grund och med stöd av statsmedel.

Jag vill gärna inledningsvis framhålla
angelägenheten av att så många
som möjligt — som inte på annat sätt

får denna utbildning — deltar i kurserna
i självskydd. Uppmärksammas må
därvid att kunskaper i de ämnen som
ingår i sj älvsky ddskurserna bibringas
många människor också på andra vägar.
Bland annat ingår själ v skydd sutbildning
i värnpliktstjänstgöringen och
i utbildningen av civilförsvarets personal.
Undervisning i olycksfallsvård och
brandskydd ges vidare i de högre klasserna
i allmänna skolorna, varjämte
18-åriga kvinnor obligatoriskt genomgår
tolv timmars sjukvårdsutbildning.
Vidare har allmänheten fått en grundläggande
sj älvsky ddsutbildning i skriften
»Om kriget kommer», som hösten
1961 delades ut till alla hushåll. Dessa
förhållanden har bidragit till att den
egentliga självskyddsutbildningen gjorts
beroende av frivillighet och alltså inte
omfattas av civilförsvarsplikten. Några
överväganden att vidtaga ändring härvidlag
föreligger inte för närvarande.

Avsikten har sålunda inte varit att
samtliga medborgare skall genomgå
självskyddskurser. Resultaten av den hittillsvarande
verksamheten synes ganska
väl motsvara de förväntningar som man
haft anledning att ställa. Enligt vad jag
inhämtat anordnades under hösten 1961
och under 1962 kurser i självskydd för
ca 155 000 deltagare. Allt tyder också
på att en tillfredsställande utveckling

— med det mål som man satt sig före

— kan ernås utan att några särskilda
organisatoriska åtgärder behöver vidtagas.

Svårigheter kan självfallet uppkomma
lokalt att frivilligt rekrytera till kurserna,
särskilt under perioder av relativt
lugn i den utrikespolitiska situationen.
Nämnas kan att vidgade kontakter
i denna fråga nyligen tagits med
en rad organisationer i samhället, vilka

Nr 8

Onsdagen den 27 februari 1963

Svar på fråga ang. den frivilliga utbildningen i självskydd inom civilförsvarets ram

representerar såväl arbetsgivare som
arbetstagare. Ett starkt positivt gensvar
har förmärkts från samtliga dessa
håll att vilja medverka till att deltagandet
i självskyddsutbildningen hålles
tippe vid önskad nivå.

Vidare anförde

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Om vi ser oss Omkring
i den värld vari vi lever, så är vi väl
alla överens om att det inte är en fredlig
värld. Vi känner nog alla inom oss
eu stark fruktan för att det skall bli ett
nytt krig. Hos många av oss är denna
fruktan så djup, att vi t. o. in. känner
motvilja mot att förbereda oss för vad
som eventuellt kan komma, även om vi
alla är medvetna om att det i ett eventuellt
kommande krig är civilbefolkningen
som kommer att stå i brännpunkten
på ett helt annat sätt än tidigare.
Därför är det nödvändigt att
den enskilda människan får möjlighet
att utbilda sig till att kunna skydda sig
mot de faror som kan uppstå. Det gäller
inte bara den egna personen utan
många gånger i lika hög grad möjligheten
att kunna hjälpa och skydda andra.
Det är därför också viktigt att det
sprids upplysning om dessa frågor.

Även om utbildningen till självskydd
inom civilförsvarets ram skall vara frivillig,
måste samhället känna sitt ansvar
för att människorna ges möjlighet
att få upplysning om dessa ting. Statsrådet
säger i sitt svar, att det lokalt
kan uppstå svårigheter att frivilligt rekrytera
till kurserna. Att det är så har
man ju erfarenhet av. Det är närmast
människor som är statligt och kommunalt
anställda som har begagnat sig av
de kurser som har anordnats, därför att
deras arbetsgivare ofta tillåter dem att
under sin arbetstid gå på dessa kurser.

Emellertid gäller denna fråga om utbildning
i självskydd i allra högsta grad
hemmen och familjerna. Därför måste
man sätta som ett mål att åtminstone
en person i varje familj skall ha utbild -

ning i att kunna skydda sig själv och
sin omgivning i händelse av krig. När
vi för något år sedan ställdes inför faran
av att kunna få radioaktivt nedfall
i detta land, märkte vi vilken panik som
utbröt i hemmen, särskilt hos de kvinnor
som har barn, kanske mest beroende
på att man inte visste någonting
om hur man skulle skydda sig, därför
afl: man saknade upplysning om detta.
Därför anser jag att det är en i allra
högsta grad viktig fråga, att man ute
i länen får större resurser, så att de
människor som sysslar med detta kan
få möjlighet att nå ut till hemmen.

I Värmland finns det en halvtidsanställd
sekreterare, tillika chefsinstruktör.
Han är som sagt halvtidsanställd
och har 500 kronor i månaden. Det säger
sig självt, att en sådan arbetskraft inte
har möjlighet att göra den insats som
behövs för att skapa kännedom om kurserna
i självskydd. Man blir litet chockad
när man tar del av de siffror som
gäller för Värmland beträffande utbildningen
på detta område. Av 160 000 personer
— då har man räknat ifrån dem
som fått utbildning på annat sätt — har
endast 1 procent utbildats till personligt
skydd, 0,7 procent i olycksfallsvård
och 0,3 procent i brandförsvar. Med vetskap
härom kan jag inte hålla med statsrådet
om att utvecklingen är tillfredsställande.
Med denna utbildningstakt
får vi räkna med 40—50 år innan de
människor, som det här gäller, har fått
nöjaktig utbildning enbart i personligt
skydd.

Jag är tacksam för att statsrådet har
velat svara på min fråga, och jag ser
i hans svar en positiv inställning till
dessa ting. Statsrådet Johansson är säkerligen
också överens med mig om att
det inte skadar att man en och annan
gång slår larm om dessa för den enskilda
människan, för hemmet och för
familjen så viktiga frågor.

Med detta ber jag att få tacka statsrådet
för svaret på min fråga.

Härmed var överläggningen slutad.

Onsdagen den 27 februari 1963

Nr 8

Överenskommelse rörande skydd för beståndet av lax i Östersjön

5 3 § 8

Föredrogs var för sig följande Kung].
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen nr 41,
angående bidrag till nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande för budgetåret
1963/64; och

till bankoutskottet propositionen nr
43, med förslag till lag om kreditaktiebolag,
m. in.

g 4

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till statsutskottet de å bordet
vilande motionerna nr 711—714.

§ 5

Föredrogs den av herr Larsson i Hedenäset
vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående beskattningen
av priser vid idrottstävlingar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Föredrogs den av herr Jönsson i
Inge marsgården vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men
då bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet angående
två planerade televerkstäder.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Föredrogs den av herr Elmwall vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
s ta t srådet och chefen för handelsdepartementet
angående åtgärder i syfte att
öka handelsutbytet.

Kammaren biföll denna anhållan.

Föredrogs den av herr Enskog vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående skyddsföreskrifter för
dykeriarbeten.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9

Föredrogs den av herr Dahlgren vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet af Geijerstam angående vissa
prästers ämbetsutövning.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10

Överenskommelse rörande skydd för
beståndet av lax i Östersjön

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av en
mellan Sverige, Danmark och Förbundsrepubliken
Tyskland träffad överenskommelse
rörande skydd för beståndet
av lax i Östersjön.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Det är inte min avsikt
att yrka avslag på utrikesutskottets utlåtande
eller att diskutera det berättigade
i detsamma. Såvitt jag förstår är
det en förnuftig åtgärd som här förordas.

Redan av referatet av propositionen
framgår emellertid, att avtalet gäller
endast tre av östersjöstaterna. Av dessa
kan man säga att åtminstone en, Västtyskland,
i mindre grad är en östersjöstat
än de övriga som kan komma i
fråga. Men även om vi räknar dit Väst -

Nr 8

Onsdagen den 27 februari 1963

tyskland återstår ändå fyra östersjöstater,
nämligen Finland, Sovjetunionen,
Polen och Tyska demokratiska republiken.
Tre av dessa har nämnts i propositionen
som önskvärda medverkande,
medan den fjärde, Tyska demokratiska
republiken, inte har nämnts.

I utrikesutskottets utlåtande heter det:
»Utskottet finner anslutning till överenskommelsen
av övriga östersjöstater
vara av betydande värde.» Jag ber att
få helt instämma häri. Men jag skulle
vilja passa på att fråga utskottets talesman,
om det är den uppräkning av antalet
östersjöstater, som ges i propositionen,
som utskottet har i tankarna eller
om man eventuellt har tänkt pa att det
också finns en sjunde östersjöstat, nämligen
Tyska demokratiska republiken.

Vi tycker alla att det är minst sagt
löjligt när amerikanarna vägrar att erkänna
Kina och ge detta land dess rättmätiga
plats i Förenta Nationerna. Det
är närmare en fjärdedel av jordens befolkning
som därmed utestänges. Men
Sverige intar precis samma löjliga och
ohållbara position gentemot en stat i
vår omedelbara närhet, nämligen Tyska
demokratiska republiken. Jag har inte
kunnat underlåta att ännu en gång rikta
uppmärksamheten på detta avvita förhållande.

Herr BENGTSSON i Halmstad (s):

Herr talman! Det är alldeles givet att
det i vår politiskt trasiga värld inte alltid
är så enkelt att skriva avtal. Så
mycket kan jag väl åtminstone säga att
de storpolitiska problem, som herr Hagberg
syftar på, inte löses i detta sammanhang.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Om så är fallet är det
ju en tom fras när utskottet här talar
om önskvärdheten av att övriga östersjöstater
också skall biträda konventionen.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 11

Godkännande av 1962 års internationella
kaffeavtal

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående godkännande av 1962
års internationella kaffeavtal.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):
Herr talman! Det internationella kaffeavtal
som förelagts riksdagen kan konstateras
icke medföra någon liberalisering
av världshandeln. Avtalet innebär
avsevärda regleringar inom branschen
och ett steg mot importreglering, även
om det syftar till att stabilisera kaffemarknaden.

Det uppstod rätt stora stridigheter
innan avtalet kom till stand i höstas.
Kaffeproducenterna, som i huvudsak
finns i u-länderna, protesterade mot vissa
länders diskriminerande åtgärder i
olika former — höga tullar, skatter
o. s. v.

I artikel 47 i föreliggande avtal angående
avlägsnande av konsumtionshinder
förutsätts att dessa avlägsnas gradvis.
I 4 momentet står angivet:

»Medlemmarna konstatera, att vissa
medlemmar ha visat att de ansluta sig
till de ovan angivna målsättningarna
genom att tillkännagiva sin avsikt att
sänka tullarna på kaffe eller på annat
sätt avlägsna hindren för en ökad konsumtion.
»

Enligt utskottets utlåtande förbinder
sig konsumentländerna att föra en sådan
handelspolitik att avtalets syfte
uppnås. Jag skulle vilja ställa en fråga
till handelsministern, men jag ser inte
statsrådet närvarande i kammaren.
Kanske kan utskottets talesman besvara
frågan: Hur har myndigheterna tänkt
infria denna del av avtalet?

I Sverige är tullen på ett kilogram
rostat kaffe 60 öre. På detta läggs ytterligare
45 öre i form av särskild varuskatt,
som jag närmast betraktar som
en lyxskatt. Dessutom tillkommer om -

Onsdagen den 27 februari 1963

Nr 8

Godkännande av 1962 års internationella kaffeavtal

sättningsskatten. Den svenska nationaldrycken
är således trefaldigt beskattad.
Det rör sig om en statsbeskattning vid
normalpris på kaffe av i genomsnitt
ungefär 1 krona 65 öre per kilogram,
vilket är eu hög beskattning med tanke
på det rådande låga världsmarknadspriset.
Stiger kaffepriserna, kommer omsättningsskatten
att bli högre, och man
kan befara en minskning av konsumtionen.
Då uppfylls inte avtalet. I Norge
är handelshindren avlägsnade. Där finns
inte tull och lyxskatt på kaffe.

Herr BENGTSSON i Halmstad (s):

Herr talman! Jag gör naturligtvis inte
anspråk på att kunna svara på eu fråga
som är ställd till handelsministern. Hur
vi kommer att göra med skatter, tullar
och dylikt är åtminstone för mig omöjligt
att säga. Man skall emellertid komma
ihåg den allmänna målsättning som
själva avtalet innehåller. Medlemmarna
förbinder sig att rätta sin handelspolitik
efter avtalets syften, så att realinlcomsten
av kaffeexport ökas och därmed
även möjligheterna till en social
och ekonomisk utveckling i exportländerna.

I avtalet slås det fast, att det är nödvändigt
att säkerställa att den allmänna
prisnivån på kaffe ej underskrider 1962
års nivå. Det är den allmänna riktlinjen.
Man skall föra en sådan politik att
dessa fattiga länder kan få en bättre
inkomst av sin kaffeexport. Sedan blir
det en helt intern sak att avgöra hur
vi skall ordna det i fortsättningen med
tullar, avgifter o. s. v.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! .lag är medveten om
att herr Bengtsson i Halmstad inte kan
svara på handelsministerns vägnar, men
jag fäste mig vid en annan passus i
hanis anförande. Han framhåller att avtalet
innebär att de kaffeproducerande
länderna skulle få bättre inkomster. Ja,
därmed är vi framme vid kärnpunkten:
Det är tydligen att förvänta högre kaf -

fepriser. Tillsammans med den statliga
tull- och skattepolitiken kommer detta
att medföra en ganska avsevärd belastning
på de svenska konsumenterna, något
som kan leda till en betydande
minskning av konsumtionen.

Herr BENGTSSON i Halmstad (s):

Herr talman! Det är inte nödvändigt
att de ökade kostnaderna slår igenom i
form av högre kaffepris, utan de kan
naturligtvis kompenseras på annat sätt.
Men jag håller gärna med om att resultatet
i stort sett är att vi tar på oss
ökade kostnader. Meningen med det
hela är ju att dessa fattiga länder som
producerar kaffe skall få litet bättre
inkomster. Är det detta som herr Christenson
i Malmö inte vill vara med om?

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Om herr Bengtsson i
Halmstad hade lyssnat till mitt första
anförande, skulle han ha varit på det
klara med att jag riktade min kritik
emot den svenska skattepolitiken då det
gäller kaffet.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 12

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
12, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1963/64 inom civildepartementets verksamhetsområde.

Punkterna 1—22

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 23

Lades till handlingarna.

§ 13

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 13, i anledning av Kungl. M a j ds

2 — Andra kammarens protokoll 1963. Nr 8

Nr 8

Onsdagen den 27 februari 1963

Teckning av aktier i Sveriges kreditbank

i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1963/
64 till oförutsedda utgifter,

nr 27, i anledning av Kungl. Majrts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1963/
64 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster,

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts

1 statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1963/64,

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,
och

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
vissa avtal om överlåtelse av fastigheter
inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 14

Teckning av aktier i Sveriges kreditbank Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr
31, i anledning av Kungl. Majrts förslag
angående anslag å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1962/63 till
teckning av aktier i Sveriges kreditbank.

Kungl. Majrt hade i propositionen nr

2 (bilaga 5, punkt 2, s. 21—24 av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för den 3 januari 1963)
föreslagit riksdagen -att till Teckning av
aktier i Sveriges kreditbank å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1962/
63 anvisa ett investeringsanslag av
59 400 000 kr.

Utskottet hemställde, afl riksdagen
måtte till Teckning av aktier i Sveriges
kreditbank å tilläggsstat II till riksstaten.
för budgetåret 1962/63 å kapital -

budgeten under fonden för statens aktier
anvisa ett investeringsanslag av
59 400 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Virgin, Holmberg, Staxäng och Palm,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts
förslag att till Teckning av aktier i Sveriges
kreditbank å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1962/63 anvisa
ett investeringsanslag av 59 400 000
kr.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr PALM (h):

Herr talman! Den framställning som
kammaren nu skall ta ståndpunkt till
avser ett kapitaltillskott till Sveriges
kreditbank på i det närmaste 60 miljoner
kronor. Det ligger i och för sig ingenting
märkvärdigt i att Sveriges kreditbank
behöver öka sitt aktiekapital. Det
skulle snarare ha varit underligt, om
motsatsen varit fallet, d. v. s. om Kreditbanken
inte behövt öka sitt förhållandevis
låga aktiekapital.

Det finns ett samband mellan möjligheterna
till inlåning i en bank och
bankens eget kapital, vilket regleras
av banklagen. När jag säger att det hade
varit anmärkningsvärt, om det inte förelegat
något behov av kapitaltillskott
för Kreditbanken, så har detta sin grund
däri, att det över hela fältet skett en
stark inlåningsökning, både för affärsbankerna
och för alla banker över huvud
taget.

Finansministern understryker i sin
framställning att denna inlåningsökning
varit särskilt stark för Kreditbanken.
Man skulle därav kunna dna slutsatsen
att Kreditbankens verksamhet varit speciellt
framgångsrik. Detta har även formellt
sett varit fallet, men det finns bakom
denna tillväxt en del omständigheter
som visar att det inte bara är fråga
om en effektivitetsökning för bankens
del utan om alldeles särskilda förhållanden.

Onsdagen den 27 februari 1963

Nr 8

I sin egenskap av statlig bank har
Kreditbanken en viss förmånsställning
i konkurrenshänseende gentemot övriga
banker. Staten flyttar över sina bankaffärer
till den egna banken. Dylik
överflyttning berör stora områden av
samhällslivet. Den gäller landsting, kommuner,
statliga och halvstatliga företag,
överallt där den bestämmande instansen
eller majoriteten bär den principiella
uppfattningen, att man a priori
skall gagna s. k. allmännyttiga företag.
Såsom »allmännyttig» betraktas av ideologiska
skäl i sädana sammanhang just
en statlig verksamhet till skillnad från
den enskilda.

Det är alltså inte bara trenden till
ökad inlåning, som givit Kreditbanken
speciell vind i seglen, utan det är även
tendensen inom den allmänna sektorn
att alltmer förlägga sina affärer till Kreditbanken,
som bär gjort inlåningsökningen
särskilt kraftig för Kreditbankens
del.

Till detta utlåtande bär fogats en reservation.
Reservanterna vill inte sätta
käppar i hjulet för Kreditbankens möjligheter
att expandera på ett sunt och
naturligt sätt. Men de menar att banken
skall drivas på ett affärsmässigt sätt.
Detta gäller inte bara för Sveriges kreditbank
utan för affärsdrivande offentliga
företag över huvud taget. ''Verksamheten
skall drivas affärsmässigt och i konkurrens
med andra företagsformer.

Det är självklart att banken, i det
läge den nu befinner sig, behöver kapitaltillskott.
Det är frågan om hur detta
tillskott skall åstadkommas som här diskuteras.
Om Sveriges kreditbanks verksamhet
skall vara värdemätare på effektiviteten
— låt oss gärna också kalla
det samhällsnyttan — i denna form av
företagsamhet, så skall banken givetvis
drivas i fullt affärsmässiga former och
i fri konkurrens med andra existerande
företag.

Detta är en av orsakerna till reservanternas
uppfattning, att det aktuella kapitaltillskottet
bör åstadkommas genom

Teckning av aktier i Sveriges kreditbank

att emissionen placeras på den fria
marknaden, så att aktier kan tecknas
till marknadsmässiga kurser. Det sistnämnda
är i detta sammanhang mycket
väsentligt. Spararna bär stort behov av
värdefasta penningplaceringar. Det är
oerhörda värden som under en lång
följd av år har gått förlorade för småsparare,
banksparare och försäkringstagare
i vårt land på grund av penningvärdets
urholkning.

Jag skall inte här närmare ingå på
detta problem utan hänvisar i stället
till en artikel i partitidskriften Tidens
senaste nummer, där advokat Arvid
Rudling på ett utomordentligt klargörande
sätt bär belyst den utplundring
av småspararna som bär ägt rum. Här
hade det funnits tillfälle att bereda
småspararna möjlighet att placera pengarna
i någorlunda värdefasta papper
genom att teckna aktier i statens egen
affärsdrivande bank, och då givetvis
till en marknadsmässig emissionskurs.
Och ingen tror väl att det hade gått att
sälja aktier på den fria marknaden till
en emissionskurs på 150, när utdelningen
är 5 kronor per aktie.

Den emissionskurs som nu skall fastställas
för statens placering av pengar
i Kreditbanken är helt orimlig. En emissionskurs
på 150, när avkastningen är
5 kronor per aktie, betyder i realiteten
att staten placerar pengarna i ett förelag
som ger lägre avkastning än vad staten
själv får betala för de pengar som
lånas upp för att placeras i verksamheten.

Vi vet att staten behöver låna för att
täcka sina kapitalutgifter. Så sker i år
och i ännu större utsträckning nästa
år. Och då kommer staten att för dessa
lånade pengar få betala i varje fall 4,5
procent, samtidigt som avkastningen
på de i Kreditbanken investerade medlen
är betydligt lägre vid en aktieteckning
till en emissionskurs på 150.

Regreppet Ebberöds Bank är ofta
missbrukat, men jag tycker att det i
detta sammanhang är mycket befogat

2* — Andra kammarens protokoll 1963. AIt 8

Nr 8

Onsdagen den 27 februari 1963

Teckning av aktier i Sveriges kreditbank

att erinra om den verksamhet som bedrevs
i denna legendariska bank. Därmed
må ingen skugga falla över Sveriges
kreditbanks verksamhet som sådan,
utan kritiken riktar sig mot statens sätt
att teckna aktier i denna bank. Det hade
varit försvarligt att emittera till parikurs
eller möjligen till en kurs på 110
men absolut inte till 150. Denna emission
innebär att man tillför reservfonden
i Sveriges kreditbank en gratispåfyllnad
på i runt tal 20 miljoner kronor
genom en konstlad emissionskurs.

Det är inga problem med att sälja
aktierna, eftersom det är staten som
köper dem. Den marknadsmässiga bedömningen
bortser man ifrån. Om aktierna
hade sålts på den fria marknaden,
som reservanterna bär föreslagit,
så liade den bedömningen måst göras
när det gäller emissionskursen. Den borde
också beaktas när staten placerar
sina pengar i Kreditbanken, eftersom
man bör ställa kravet att statens affärsdrivande
företag och även Sveriges kreditbank
skall drivas på lika villkor med
övrig företagsamhet.

Syftet med Kreditbankens tillkomst
var att få en värdemätare på redan befintliga
bankinstituts sätt och möjligheter
att bedriva verksamheten effektivt
och på ett för allmänheten och samhället
gagnerikt sätt. Men den värdemätaren
blir helt snedvriden, om man gynnar
statens bank med konstlade medel
av det slag som jag här i korthet har
beskrivit.

Herr talman! Med dessa ord bär jag
velat motivera reservanternas avslagsyrkande,
och jag vill sluta med att yrka
bifall till reservationen av herr Virgin
in. fl.

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s):

Herr talman! Som herr Palm redan
påpekat måste en affärsbanks inlåning
enligt banklagen stå i en viss proportion
till bankens eget kapital. Sveriges
kreditbank har -— som också nämnts —
under senare år utvecklats mycket kraf -

tigt. Under femårsperioden 1957—1961
har inlåningen ökat med i genomsnitt
175 miljoner kronor om året, och under
1962 räknade bankens ledning med att
den skulle öka med cirka 300 miljoner
kronor.

För att denna gynnsamma utveckling
skall kunna fortsätta och det inlånade
kapitalet placeras enligt gängse bankmässiga
normer i näringslivet, bostadsproduktionen
och andra objekt måste
det egna kapitalet ökas. Banken bär i
första hand sökt tillgodose detta genom
att fondera vinstmedel. Sedan bankens
start har man på det isättet ökat det
egna kapitalet med 31,7 miljoner kronor.
Eftersom banken har expanderat
så kraftigt, har man bedömt det som
nödvändigt att konsolidera rörelsen. Sä
har också skett. Nu bedömer såväl bankens
styrelse som regeringen det såsom
mest lämpligt att öka aktiekapitalet
och reservfonden genom en nyemission
av aktier. Därmed skulle bankens inlåningsrätt
vidgas med omkring 600 miljoner
kronor. Till det förslaget har utskottets
majoritet anslutit sig, och reservanternas
talesman här bär också
talat för den saken.

Vad man däremot inte är överens
om är vem som skall teckna dessa nya
aktier. Reservanterna förordar att denna
nyemission skall förbehållas den
privata marknaden. Enligt utskottsmajoritetens
uppfattning står detta inte i
god överensstämmelse med de principer
som låg till grund för bankens tillkomst.
Man fann då skäl tala för att en
statlig affärsbank inrättades, som skulle
drivas efter bankmässiga normer men
som skulle vara oberoende av privata
vinstintressen och kunde fungera som
regulator på kreditmarknaden.

Utskottet anser för sin del att ingenting
har inträffat, som motiverar ett avsteg
från dessa principer. Herr Palm anförde
alldeles nyss att man på detta sätt
skulle kunna ge småspararna en chans
till mera värdebeständiga placeringar
av sitt sparkapital. Det må så vara, men

Onsdagen den 27 februari 1963

Nr 8

>ag vill påpeka att det också finns
andra företag som kan ge småspararna
dessa möjligheter, och därför kan jag
inte finna att det är något hållbart argument.

Staten har tidigare satsat kapital i
banken. Det var i ett skede då hanken
i blygsam omfattning började sin verksamhet,
som då inte rent ekonomiskt
var så särskilt lysande. Nu har, som
också reservanterna erkänner, förhållandena
förändrats på denna punkt. Jag
citerar reservationen: »Sveriges kreditbank
kan också sedan sin start se tillbaka
på en lyckosam utveckling, såväl
när det gäller balansomslutning som
vinster. De sistnämnda bär genomgående
varit goda och inte minst gäller detta
de båda senaste åren.»

Att staten under dessa förhållanden
skulle avhända sig möjligheten att fullt
ut följa upp de utvidgningar av verksamheten,
som är förestående, verkar för
mig fullständigt främmande. Karaktären
av en statens affärsbank bör enligt
vår uppfattning bibehållas med samma
oberoende av andra intressen som hittills,
och därför, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Herr PALM (h):

Herr talman! Herr Gustafssons i Uddevalla
argumentering var ju i långa
stycken helt oangripbar, eftersom den
utgjorde en historik över bankens utveckling.
lag bär inte heller ifrågasatt
att denna utveckling inte varit framgångsrik;
jag bär velat ge en bakgrund
för att belysa varför den varit så framgångsrik.
Vi behöver kanske inte vidare
diskutera dessa orsaker; det finns en
naturlig förklaring.

Men nu säger herr Gustafsson att det
motiv som låg till grund för bankens
tillkomst var, att den skulle fungera
som en statens bank och att man således
skulle placera kapitalet också hos
staten. Det avsteg, som herr Gustafsson
inte ville vara med om i detta fall, bär

Teckning av aktier i Sveriges kreditbank

banken emellertid gjort tidigare när
det gällt att skaffa medel. Den bär placerat
tre förlagslån i den öppna marknaden,
och de bär varit utomordentligt
efterfrågade placeringsobjekt. Något avsteg
skulle det alltså inte ha inneburit
att placera 60 miljoner — eller vilket
belopp man nu ansåg sig vilja öka aktiekapitalet
med — på den öppna marknaden.
Det hade bara varit att följa upp
den tidigare tillämpade principen beträffande
förlagslån.

När det gäller spararnas placeringsmöjligheter
är det ett faktum, att man
har alltför liten tillgång på material
på marknaden. Detta har påverkat kurserna
i uppdrivande riktning, vilket
gjort det svårare för småspararna att
konkurrera vid aktieplaceringen. Det
skulle ha varit förträffligt, om staten,
som har aktier i många företag, hade
kunnat placera en stor del av dessa på
marknaden för att dämpa den allmänna
kursuppgången något till gagn för utvecklingen
och spararnas möjligheter
att skaffa sig värdefast placering genom
köp av aktier. Någon som helst risk för
att staten beträffande Kreditbanken eller
de andra statliga företag det här kan
vara fråga om skulle förlora sitt inflytande
finns inte, eftersom det rör
sig om utbud, som på intet sätt rubbar
statens majoritetsställning inom dessa
företag.

Slutligen vill jag notera att herr Gustafsson
inte i något avseende bemötte
min uppfattning om emissionskursen,
som jag har betecknat som orimlig och
som jag fortfarande anser vara orimlig.
Den innebär att en statlig verksamhet
blir mer gynnad än enskilda företag
som måste drivas affärsmässigt.
Med tanke på att detta är olyckligt ur
allmänhetens och samhällets synvinkel
ber jag att ännu en gång få yrka bifall
till reservationen.

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s):

Herr talman! De förlagslån, som bär
upptagits, förändrar ju inte på något

Nr 8

Onsdagen den 27 februari 1963

Ändrad lydelse av 3 § förordningen om arvsskatt och gåvoskatt

sätt äganderätten till banken, vilket i
detta sammanhang är en ganska väsentlig
punkt.

Herr Palm anser att det skulle vara
tillfredsställande om staten bjöd ut aktier
på den öppna marknaden och gav
småspanarna en viss möjlighet att där
placera sina pengar. Men de aktieemissioner
som staten gör är ändå av en
mycket liten omfattning jämförda med
de mycket stora aktieemissioner som
företagen på den privata sektorn gör.
Dessa företag har kanske möjlighet att
i detta fall tillmötesgå herr Palms önskemål.

Herr PALM (h):

Herr talman! Det är alldeles riktigt
att det här är fråga om ett litet utbud,
men jag kan försäkra herr Gustafsson
i Uddevalla, att jag kommer igen i andra
sammanhang, då det finns möjligheter
att göra betydligt större utbud på statliga
aktier.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Palm begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets utlåtande
nr 31, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Virgin in. fl..

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att

han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Palm begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
164 ja och 38 nej, varjämte 6 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

g 15

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
32, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
angående anslag å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1962/63 till vissa
byggnadsarbeten för statens skol- och
yrkeshem för barn med komplicerad utvecklingshämning.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16

Ändrad lydelse av 3 § förordningen om
arvsskatt och gåvoskatt

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 4, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 3 § förordningen
den 6 juni 1941 (nr 416) om
arvsskatt och gåvoskatt jämte i ämnet
väckt motion.

I en den 12 januari 1963 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 22, hade Kungl. Majd, under
åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 3 § förordningen den
6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och
gåvoskatt.

I propositionen framlades förslag om
frihet från arvsskatt vid vissa testamentariska
förordnanden till förmån för
internationell hjälpverksamhet.

Onsdagen den 27 februari 1963

Nr 8

Ändrad lydelse av 3 § förordningen om arvsskatt och gåvoskatt

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit den vid
riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade motionen II:
523 av herr Gustafsson i Borås m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj ::t anhölle om utredning
beträffande ändring av 3 § förordningen
om arvsskatt och gåvoskatt i syfte
att från arvsskatt befria sådana stiftelser
och sammanslutningar som nu
vore befriade från att erlägga gåvoskatt.

Utskottet hemställde

A) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förevarande proposition,
nr 22, antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
ändrad lydelse av 3 § förordningen den
6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och
gåvoskatt; ävensom

B) att motionen II: 523 av herr Gustafsson
i Borås m. fl. icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Hagberg, Stefanson, Gustaf Elofsson,
Lundström, Yngve Nilsson, Gustafson i
Göteborg, Nilsson i Svalöv, Vigelsbo,
Magnusson i Borås och Enskog, vilka
ansett att utskottet under punkt B) bort
hemställa,

att riksdagen, med bifall till motionen
II: 523 av herr Gustafsson i Borås in. fl.,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning och förslag om ändring
av förordningen om arvsskatt och
gåvoskatt i syfte att från arvsskatt befria
testamentariska förordnanden till
sådana stiftelser och sammanslutningar,
beträffande vilka undantag från gåvoskatt
förelåge.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Först vill jag med stor
tillfredsställelse yrka bifall till bevillningsutskottets
hemställan under punkten
A i dess betänkande nr 4. Denna
punkt grundar sig på en fyrpartimo -

tion, som jag hade tillfälle att vara med
om att väcka vid fjolårets riksdag. Propositionen
innebär att ett testamentariskt
förordnande till förmån för en
organisation, som har till huvudsaklig
uppgift att främja barns och ungdoms
vård och fostran, blir befriad från arvsskatt
även om organisationen har sin
verksamhet förlagd utanför rikets gränser.

Hittills har organisationer av detta
slag fått befrielse från arvsskatt, om deras
verksamhet har gällt svenska barn
eller svensk ungdom. Om verksamheten
har gällt tyska eller algeriska barn har
däremot mottagaren fått betala arvsskatt.
Härigenom har alltså föreningen
Rädda barnen och även Röda korset
fått betala arvsskatt för gåvor till ändamål
som avser att hjälpa barn och ungdom
utanför landets gränser. Genom
propositionen kommer denna skillnad
att försvinna, och detta hälsar vi väl
alla med stor tillfredsställelse.

I detta sammanhang har bevillningsutskottet
också tagit upp motion nr
II: 523. Denna motion har inte väckts
i samband med propositionen, och den
avser en annan fråga. Som jag sade är
organisationer som har till huvudsaklig
uppgift att främja barns eller ungdoms
vård och fostran befriade från
arvsskatt. Detta gäller också för organisationer
som bär till syfte att stärka
rikets försvar, att främja vetenskap, undervisning
och forskning samt organisationer
och sammanslutningar som vill
främja vård av behövande ålderstigna,
sjuka eller lytta.

Jag vill i detta sammanhang säga att
man har varit synnerligen restriktiv vid
tillämpningen av lagen på denna punkt.
Organisationer som ägnar sig åt att
hjälpa ålderstigna, lytta eller sjuka
människor har fått befrielse endast om
de uteslutande har sin verksamhet förlagd
bland ekonomiskt nödställda personer
av det slag som vi brukar beteckna
såsom socialfall.

Men, herr talman, det finns många

Nr 8

Onsdagen den 27 februari 1963

Ändrad lydelse av 3 § förordningen om arvsskatt och gåvoskatt

andra allmännyttiga organisationer än
de som jag här räknat upp. Det finns
kyrkosamfund, såsom svenska kyrkan
och de frikyrkliga samfunden, idrottsföreningar,
konstnärliga sammanslutningar,
välgörenhetsorganisationer och
kulturella föreningar. De får betala
arvsskatt för testamentariska förordnanden
som utgår till dem. Däremot är
de befriade från gåvoskatt. Orsaken
till att man inte tar ut gåvoskatt på
gåvor till dessa organisationer är att
man har ansett att det är av intresse
att stimulera till gåvor åt dem.

Man tycker nu att det är egendomligt
att ingen extra skatt skall utgå om
en gåva överlämnas till dessa allmännyttiga
organisationer under givarens
livstid men att skatt skall utgå om gåvan
kommer sammanslutningen till del
efter dennes frånfälle. De skäl som
åberopades när denna bestämmelse infördes
bär nu förlorat all bärkraft. Redan
ordföranden i 1938 års arvsskattesakkunniga,
professor Eberstein, och
en annan ledamot, riksdagsmannen Andersson
i Dunker, ville förresten ta
bort denna skillnad i beskattningsreglerna.
Bl. a. påpekade professor Eberstein
att ett borttagande av denna skillnad
skulle innebära en förenkling av
lagstiftningen på detta område.

Den motion jag omnämnde är en
fyrpartimotion; den har anslutning
från alla de fyra stora partierna i riksdagen.
Frågan är alltså inte på något
sätt partipolitisk. Nu har det blivit så,
att utskottet delat sig i två hälfter —
den ena hälften yrkar avslag på motionen,
den andra hälften yrkar bifall till
motionen. Jag tror det är en ren tillfällighet
att gränslinjen kommit att gå
där den går, ty som jag sade har frågan
ingen som helst partipolitisk innebörd.

Vi är överens i utskottet om att syftet
med motionen är riktigt. Det heter
i utlåtandet: »Utskottet finner, att det
framförda yrkandet i och för sig är
värt beaktande.» Men våra åsikter skil -

jer sig i fråga om den takt med vilken
man kan tänka sig att genomföra ändringen.
Utskottsmajoriteten påpekar att
riksdagen tidigare —- år 1958 — begärt
en mer allmän översyn av arvsoch
gåvobeskattningen och menar att
denna översyn måste avvaktas, innan
det i motionen berörda spörsmålet tas
upp.

Vi reservanter anser däremot, att det
inte finns någon anledning avvakta
denna översyn av arvs- och gåvoskatteförordningen.
Den översyn som riksdagen
begärde 1958 avser ju helt andra
ting än det motionen behandlar, nämligen
frågan huruvida över huvud taget
efterlevande make eller maka skall betala
arvsskatt, den besvärliga frågan om
beskattning av kapitalförsäkring och
en hel del andra saker.

Man har sagt: Det är ingen idé
att börja med en översyn av arvsskattebestämmelserna
innan klarhet
vunnits om hur de civilrättsliga bestämmelserna
kommer att utformas. Därför
vill man avvakta bl. a. familjerättskommitténs
betänkande, som skall ta
upp dessa svåra och invecklade problem.
Men familj er ättskommittén är ju
inte färdig än på ganska länge. Den
har svåra problem att syssla med. För
övrigt framhöll vederbörande statsråd
1958, att innan den stora översynen
görs bör man se hur övergången från
tvåskattesystemet med kvarlåtenskapsskatt
och arvsskatt till enskattesystem
med enbart arvsskatt kommer att verka.
Man skall alltså ha erfarenhet av
den nya lagstiftningen.

Allt detta gör att vi inte kan räkna
med att den stora översynen av arvsoch
gåvobeskattningen kommer i gång
på ett tåg ännu, och när den påbörjats
kommer den helt säkert att ta mycket
lång tid i anspråk. Den ändring, som
föreslagits i motionen och som vi i utskottet
tycks vara ense om i och för
sig är önskvärd, är inte särskilt djupgående.
Den föregriper inte den stora
utredningen på något sätt, ty här gäl -

Onsdagen den 27 februari 1963

Nr 8

Ändrad lydelse av 3 § förordningen om arvsskatt och gåvoskatt

ler det ju gåvor till utomstående, och
de invecklade familjerättsliga förhållandena
spelar inte alls in.

Några svåra tekniska problem uppstår
inte heller. Gränsdragningen mellan
de sammanslutningar som skall erhålla
befrielse och de som inte får befrielse
är ju redan gjord, eftersom motionen
går ut endast på att de allmännyttiga
organisationer som nu är befriade
från gåvoskatt, också skall befrias
från arvsskatt. Därvidlag finns alltså
inga tekniska svårigheter. De andra tekniska
problemen kan lösas mycket enkelt,
och det bör vara möjligt att inom
Kungl. Maj:ts kansli utarbeta ett förslag
till ändring på denna punkt, precis
som man gjort i fråga om det förslag
som upptas under punkt A i utskottets
hemställan och som riksdagen
väl kommer att bifalla.

Herr talman! Med vad jag anfört ber
jag att få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Rimmerfors (fp) och Gomér (ep).

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Det är som motionär
i den fråga det bär gäller som jag ville
säga några ord. Den ändring som Kungl.
Maj :t föreslår i 3 § i förordningen om
arvsskatt och gåvoskatt noterar vi med
stor tillfredsställelse. Men vi motionärer
anser att skattebefrielsen kunde
vidgas i överensstämmelse med vad vi
föreslagit.

Det är långt ifrån något halsbrytande
förslag. Ändringen i 3 § enligt Kungl.
Maj:ts förslag tar sikte på att vidga
möjligheterna till skattebefrielse för
den internationella biståndsverksamheten,
särskilt med tanke på de underutvecklade
länderna. Utskottet anser inte
att det förefinns så stora tillämpningssvårigheter
när det gäller detta men är
betänksamt mot den utvidgning vi föreslagit.
Jag bär svårt att förstå detta.
Vi motionärer från alla de fyra demokratiska
partierna har ju föreslagit en
ändring av mycket begränsad omfatt -

ning. Gränsdragningen mellan de stiftelser
och sammanslutningar som skall
åtnjuta skattebefrielse och dem som ej
kan komma i fråga sammanfaller ju
med den som anges i de nuvarande
bestämmelserna beträffande gåvoskatt.

Jag kan väl förstå att de, som menar
att gåvor och testamentslegat av detta
slag bör bromsas upp eller begränsas
så mycket som möjligt, inte vill gå med
på en vidgning på det sätt vi föreslagit.
Men den argumenteringen är ju
inte utskottsmajoritetens. Nyligen har
ju även från regeringen uttalats intresse
för och förhoppning om att de kristna
och ideella ungdomsrörelserna skall intensifiera
sitt arbete att slussa in den
föreningslösa ungdomen i en gemenskap
som kan anses fostrande och hjälpande.

Vi har, herr talman, flera organisationer
som redan nu åtnjuter befrielse
från arvsskatt efter samma bestämmelser
som gäller för gåvor. Det är obestridligt
att de kristna samfund det här
är fråga om —• både svenska kyrkan
och de fria samfunden — lägger ned
stora kostnader just på ungdomsfronten.
Varför inte låta samma regel gälla
för alla?

Det är bär varken en skattefråga av
format eller en knäckfråga när det gäller
tillämpningsföreskrifter.

Herr Gustafson i Göteborg har förut
pekat på att den utredning som riksdagen
begärde 1958 om en allmän översyn
av arvs- och gåvoskatteförordningen
inte ännu bär påbörjats, och jag
kan över huvud taget inte förstå varför
en utredning i det begränsade format
som vi begärt behöver sammankopplas
med en mera allmän översyn av arvsoch
gåvobeskattningen.

Nu kan man invända att människor,
som vill ge pengar åt de livsområden
som ligger dem varmt om hjärtat, kan
ju göra detta genom att redan i livstiden
skänka bort en del i form av gåvor.
Det låter säga sig, och många personer
bestämmer sig för att redan i

Nr 8

Onsdagen den 27 februari 1963

Ändrad lydelse av 3 § förordningen om arvsskatt och gåvoskatt

livstiden överlämna en de] av sin förmögenhet
till något allmännyttigt ändamål,
som står deras hjärta nära.
Men det kan många gånger bli rena
tillfälligheter som avgör om en donation
skall beskattas eller inte. Det vore
inte svårt att plocka fram ett otal fall
där okunnighet om skattelagarna varit
orsaken till att gåvan fått formen av ett
testamentariskt förordnande i stället
för en direktgåva under livstiden. Det
är ju en ytterst grannlaga sak för mottagaren
att — ifall han får reda på saken
— börja resonera om skattekonsekvenserna
vid testamentslegat och direkt
gåva. D*et får bli som givaren
tänkt sig, även om man vet att han säkert
hade handlat annorlunda om han
blivit uppmärksamgjord på skattekonsekvenserna.

För en lagändring i den riktning vi
yrkar talar även starkt det faktum att
man därigenom skulle undgå att ideligen
behöva anlita domstolarna för avgörande
av svåra gränsfall och ibland
framtvinga avgöranden — säkert juridiskt
korrekta — som man vet står i
direkt strid med givarens tanke. Frågan
kan lösas, utan att riskabla skattebortfall
blir följden, om de regler som
nu gäller för befrielse från gåvoskatt
får gälla jämväl för testamentariska gåvor.

Jag anser det vara rätt och billigt och
att det står i överensstämmelse med nutida
betraktelsesätt att medge skattebefrielse
för testamentariska förordnanden
till sådana stiftelser och sammanslutningar
som främjar religiösa, välgörande,
konstnärliga, idrottsliga och
andra liknande kulturella ändamål och
som nu är befriade från gåvoskatt. Jag
vill, herr talman, yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Persson i Heden (ep) och Keijer (fp).

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Som medmotionär i
denna fråga vill jag säga några ord.

.lag kan instämma i vad de föregående
talarna sagt. I stort sett är man
uppenbarligen överens i sak inom utskottet.
Utskottsmajoriteten framhåller
att motionsyrkandet i och för sig är
värt beaktande.

Jag kan inte se att det finns några
som helst bärande skäl för att ha olika
bestämmelser för befrielse från gåvoskatt
och för befrielse från arvsskatt
vid testamentariska förordnanden. Det
kan, som bär redan framhållits, vara
en ren tillfällighet om en gåva fullbordas
före eller efter ett dödsfall. De bestämmelser
om befrielse från gåvoskatt
som gäller för gåvor till stiftelser eller
sammanslutningar för religiösa, välgörande
och andra liknande ändamål tror
jag överensstämmer med den allmänna
uppfattningen om vad som är rätt och
billigt i detta avseende. Det har också
utbildats en praxis i fråga om sammanslutningar
och stiftelser för vilka
dessa bestämmelser skall gälla, och det
kan då rimligtvis inte erbjuda några
som helst svårigheter att införa motsvarande
bestämmelser i fråga om arvsskatt.
Det bör kunna ske efter en ganska
enkel utredning. Det skulle för övrigt
bli en förenkling om man finge
överensstämmelse i detta avseende mellan
gåvoskatt och arvsskatt.

Varför bär utskottsmajoriteten inte
kunnat gå med på detta i mitt tycke
rimliga förslag? Jo, man hänvisar till
den allmänna översyn av arvs- och gåvobeskattningen
som riksdagen beställde
1958 men som ännu inte har igångsatts
och som, när den en gång börjat,
säkert kommer att hålla på i många år.

Jag tycker att detta är ett typiskt
exempel på en sak som herr Helén
berörde i remissdebatten, nämligen den
nackdelen med vårt utbredda utredningsväsende,
att det kan bromsa upp
små men ändå viktiga reformer. Vettiga
förslag, som borde kunna genomföras
utan någon som helst utredning
eller efter en enkel departementsutredning,
borde inte få stoppas av den

Onsdagen den 27 februari 1963

Nr 8

Ändrad lydelse av 3 § förordningen om arvsskatt och gåvoskatt

anledningen, att en stor utredning måhända
kan komma att ta upp det ifrågavarande
problemet i en framtid. Är
det inte något av den obotfärdiges förhinder
som är orsaken till att man går
emot en omedelbar ändring till det
bättre, en ändring som vi alla i sak
tycks vara överens om?

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av herr Hagberg
m. fl.

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! Det mesta har kanske
redan sagts i denna fråga, men då jag
givetvis hör till dem som gärna vill
yrka bifall till reservationen, tillåter
jag mig att med några ord motivera
min inställning.

Inom våra missionsorganisationer förekommer
i icke så ringa omfattning
att församlingsmedlemmar, som under
en lång följd av år frivilligt avstått
medel för verksamheten, vill tänka på
den även sedan de inte längre själva
kan göra en personlig insats. I många
fall får denna vilja uttryck i testamente,
vare sig det nu gäller hela kvarlåtenskapen
eller delar av den. Många
ensamstående, som inte har nära arvingar,
överlåter gärna alla sina tillgångar.

I många fall har det hänt att testator
som lån överlämnat sitt kapital för förvaltning
och förräntning intill dess mottagaren
kan disponera över det. Då givaren
sedan avlider står missionen i
skuld till dödsboet, låt vara även som
arvtagare. De utlånade pengarna bär
i de flesta fall förvaltats på så sätt att
de används för den missionella u-hjälpen
och på -så sätt kommit till nytta på
förhand. Genom att gåvan inte är skattefri
måste mottagaren nu betala arvsskatt
och gåvan reduceras med motsvarande
belopp.

Vi inser alla värdet av vår utlandshjälp,
inte minst den som bedrivs genom
våra missioner i form av sjukvård,
skolor och annan humanitär verk -

samhet. En utredning beträffande möjligheterna
att befria dessa testamentsmedel
från arvsskatt borde vara av
högsta angelägenhetsgrad. Jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till
reservationen under punkt B) i bevillningsutskottets
betänkande nr 4.

Fru LINDSKOG (s):

Herr talman! Jag har svårt att finna,
att det föreligger någon principiell
skillnad mellan gåvor, som lämnas under
givarens livstid, och gåvor som
lämnas genom testamente. Det kan finnas
många skäl för att en givare inte
vill binda sig för att ge en gåva under
livstiden; han vet inte hur hans sista
tid kommer att gestalta sig, och han
vill ha den trygghet som ett tillgängligt
kapital ger honom. Jag kan då inte
förstå, att arvsskatt skall utgå på en
gåva, som ges efter givarens död men
som har fästs på papperet redan under
hans livstid. Jag kan i departementschefens
yttrande inte finna något uttalande
som tyder på att han skulle ha
annan uppfattning i princip.

De motioner som nu behandlas förelåg
även vid förra årets riksdag. Bevillningsutskottet
skrev då i sitt betänkande
nr 11: »Den av riksdagen år 1958
begärda allmänna översynen av arvsbeskattningen
har ännu inte kommit till
stånd, enär det ansetts erforderligt att
dessförinnan bl. a. avvakta resultatet av
familjerättskommitténs arbete. Det i motionerna
berörda spörsmålet är dock
enligt utskottets mening av sådan karaktär
och angelägenhetsgrad att en utredning
härom bör företagas i särskild ordning.
På grund härav förordar utskottet,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställer om en särskild utredning
i ämnet.»

Det är just denna utredning som har
uteblivit. Jag anser inte detta vara en
politisk fråga, trots att eu uppdelning
efter politiska linjer har kommit till
uttryck i utskottets betänkande. Jag
önskar därför att riksdagen ger uttryck

Nr 8

Onsdagen den 27 februari 1963

Ändrad lydelse av 3 § förordningen om arvsskatt och gåvoskatt

åt den meningen att frågan är så angelägen,
att den bör utredas innan familjerättskommitténs
arbete är klart.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation som är fogad
vid bevillningsutskottets betänkande.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Enligt 3 § i förordningen
om arvsskatt och gåvoskatt är en
svensk stiftelse eller sammanslutning
till förmån för barn, ungdom, ålderstigna,
sjuka eller lytta, såsom här redan
har sagts, inte befriad från arvsskatt,
om den har till ändamål att hjälpa utom
riket bosatta personer.

I en skrivelse från riksdagen till
Kungl. Maj :t i mars förra året anhölls
om utredning rörande befrielse från
arvsskatt i berörda fall. Det är den saken
som har rättats till i den proposition
vi nu behandlar. Även testamentariska
förordnanden till förmån för internationell
hjälpverksamhet undantas
i denna proposition från arvsskatt.

Om detta förslag tycks råda fullständig
enighet här i kammaren, och det råder
också enighet inom utskottet. Enligt
38 § i samma förordning befrias emellertid
från gåvoskatt, förutom särskilt
angivna juridiska personer, alla slag
av stiftelser och sammanslutningar, som
har till huvudsakligt syfte att främja
religiösa, välgörande, sociala, politiska,
konstnärliga, idrottsliga eller andra därmed
jämförliga kulturella eller eljest
allmännyttiga ändamål. Befrielse från
arvsskatt medges dock inte i samma utsträckning
utan endast för sådana stiftelser
eller sammanslutningar, som huvudsakligen
avser att främja allmännyttiga
ändamål med i paragrafen angivna
syften.

Nu vill motionärerna och även reservanterna
inom utskottet, såsom framgått
av debatten, att denna skattefrihet
för gåvor till stiftelser och sammanslutningar,
som jag förut nämnde, skall
utsträckas till att gälla även befrielse
från arvsskatt. Motionärerna frågar sig.

varför det över huvud taget göres någon
skillnad i dessa avseenden, och även
fru Lindskog ställde alldeles nyss samma
fråga.

Allmänt kan sägas att all befrielse
från skatt medför att finurliga människor
söker komma ifrån att över huvud
taget betala skatt. Man kan konstatera
att ju mer man förändrar skattesystemet
och ju krångligare detta blir, desto lättare
blir det för skatteflykt eller som
man också brukar säga skattefusk. Här
har man alltså givit eu förmån i vissa
avseenden, när det gäller gåvor och
arv, men man har inte velat sträcka sig
hur långt som helst. Man ansåg det måhända
vara betänkligt att över huvud
taget införa skattelättnader på detta
sätt, men å andra sidan ville man ändå
medverka till att stimulera detta gåvogivande;
man befarade nämligen att benägenheten
att ge gåvor under livstiden
skulle minska, om inte denna skattebefrielse
tillämpades. Denna olägenhet
skulle inte komma till uttryck i lika hög
grad, sade man i det förberedande arbetet,
om arvsskatt utginge först efter
givarens död. Det är egentligen den enda
motivering man kan finna till de föreliggande
olikheterna. Testamentslotter
till förut angivna stiftelser m. m. fick
emellertid i skatteskalorna en lindrigare
beskattning och hänfördes till skatteklass
III.

Nu önskar reservanterna och motionärerna
att riksdagen hos Kungl.
Maj :t skall begära en utredning. Jag
vet inte om det här är fråga om olycksfall
i arbetet eller om det medvetet har
blivit så, men om jag inte minns fel —
jag har inte motionen tillgänglig just
nu — har motionärerna i sin uppräkning
i motiveringen tagit bort politiska
organisationer. Klämmen tycks i varje
fall innebära ett yrkande om sådan avfattning
av paragrafen att även de politiska
organisationerna skall vara inkluderade.
Uteslutningen av dessa har
därför kanske skett omedvetet.

Nu har den utskottsmajoritet som

Onsdagen den 27 februari 1963

Nr 8

Ändrad lydelse av 3 § förordningen om arvsskatt och gåvoskatt

framkommit efter lottdragning inte velat
vara med om att biträda motionärernas
yrkanden. Riksdagen har nämligen
begärt en allsidig översyn av bestämmelserna
rörande arvsbeskattningen.
Detta skedde 1958. I propositionen
framhålles att denna översyn ännu inte
har kommit till stånd, bl. a. beroende
på att man vill avvakta, som här redan
har sagts, resultatet av familjerättskommitténs
arbete. Herr Gustafson i Göteborg
vill göra gällande att det arbete,
som denna kommitté utför, inte kan ha
någon som helst betydelse i detta sammanhang.
Men det är väl ändå ett faktum
att de problem vi nu diskuterar är
avhängiga av det arbetet och av det
resultat som familj er ättskommittén kommer
fram till. Kungl. Maj :t har inte ansett
sig kunna igångsätta en utredning
beträffande arvsbeskattningen förrän
familjerättskommitténs arbete är klart.

Utskottsmajoriteten har nu inte tagit
ställning till frågan i annan män än
vad herr Gustafson i Göteborg — eller
kanske var det herr Hedin — sade, nämligen
att utskottet anser motionsyrkandet
i och för sig vara värt beaktande.
Detta är inte någon politisk fråga utan
en rent praktisk fråga. Den gäller hur
man skall förfara i detta fall. Det brukar
inte vara så att riksdagen beställer
nya utredningar, vare sig när det gäller
detaljfrågor eller frågor av mera komplicerad
art, när en utredning arbetar eller
man redan har beställt utredningar på
området.

Personligen vill jag gärna uttrycka
den förhoppningen att den här föreslagna
utredningen må komma till stånd
snarast möjligt. Men jag är på det klara
med att det är nödvändigt att först invänta
familjerättskommitténs resultat
och låta det ligga till grund. Om kammarens
ärade ledamöter studerar motionen,
framgår det klart att motionsyrkandet
inte innehåller förslag av den
arten att problemet skulle vara särskilt
enkelt att lösa eller att det kunde vara
motiverat att nu bryta ut denna detalj
3 — Andra kammarens protokoll 1963. Nr

ur frågekomplexet och tillsätta en särskild
utredning, vilken självfallet skulle
föregripa den mera allmänna översyn
av arvs- och gåvobeskattningen som
riksdagen på utskottets hemställan redan
har begärt.

Jag vill göra kammarens ledamöter
uppmärksamma på att departementschefen
i propositionen bl. a. framhåller:
»Visserligen råder inte heller i övrigt
genomgående överensstämmelse
mellan reglerna om frihet från arvsskatt
och motsvarande regler för gåvoskatt
beträffande stiftelser och sammanslutningar
med allmännyttigt ändamål, och
väsentliga ändringar i detta hänseende
bör ske först i samband med en mera
allmän översyn av arvs- och gåvobeskattningen.
»

Med en välvillig tolkning skulle man
alltså kunna säga att departementschefen
är införstådd med att det skall ske
en förändring i detta avseende men att
han anser att familjerättskommitténs
arbete först bör vara klart. Frågan skall
sedan tas upp till behandling i samband
med den stora översynen av arvs- och
gåvobeskattningen.

Jag kanske bör tillägga att den förändring
som sker genom ett beslut om
bifall till propositionen bara gäller ett
slopande av begränsningen för stiftelser
och sammanslutningar som ger internationell
hjälp. Det bör också uppmärksammas
att det endast är fråga om
svenska stiftelser och sammanslutningar.
Risken för missbruk är alltså ringa
i detta fall. Ändå har hovrätten för västra
Sverige avstyrkt även detta begränsade
förslag och menat att regeringen
borde ha väntat med denna sak till
dess att den allmänna översynen av
arvs- och gåvobeskattningen är klar.
Hovrätten för västra Sverige förordar
i stället att man går till väga på samma
sätt som beträffande Dag Hammarskjölds
Minnesfond.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets betänkande.

Nr 8

Onsdagen den 27 februari 1963

Ändrad lydelse av 3 § förordningen om arvsskatt och gåvoskatt

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Utskottets ärade talesman
vill göm gällande att det här skulle
kunna vara fråga om skatteflykt. Jag
anser inte att det på något sätt kan betraktas
som skatteflykt, om någon i sitt
testamente vill ge en gåva till svenska
kyrkan, till frikyrkosamfund, idrottsorganisation
eller till liknande allmännyttigt
ändamål.

Nu är det så att myndigheterna redan
befriar gåvor för dessa ändamål,
vilka ges under livstiden, från den extra
gåvoskatten. Därmed bär man också
sagt att man tycker det vara riktigt att
stimulera till gåvor för detta syfte.

Herr Bran dt säger att det bär skett
något olycksfall när det gäller motionen.
Motionärerna skulle sålunda ha
förbigått vissa saker. Jag kanske får
citera ur motionen, där man hänvisar
till att den nuvarande 38 § ger befrielse
från gåvoskatt åt »bl. a. alla slag av
stiftelser och sammanslutningar, som
har till huvudsakligt syfte att främja
religiösa, välgörande, sociala, politiska,
konstnärliga, idrottsliga eller andra
därmed jämförliga kulturella eller eljest
allmännyttiga ändamål».

Herr Bran dt säger vidare att den
enda motivering som kan anföras för de
föreslagna ändringarna är att det skulle
kunna stimulera att giva mera, om man
från extra beskattning befriar de gåvor
vilka ges under givarens livstid.

Men som fru Lindskog nyss framhållit
är denna enda motivering som anförts
inte bärande. Redan i 1938 års utredning
ansåg ordföranden och ytterligare
en ledamot, som också var medlem
av denna kammare, att motiveringen
inte var bärande. Utvecklingen bär
också visat att så inte var fallet.

Herr Brandt säger att vi måste avvakta
familjerättskommittén. Men vad bär
den med detta att göra? Familjerättskommittén
måste ta upp de svårlösta problem
som uppstår, om man t. ex. vill
befria efterlevande make från arvsskatt,

och övriga bestämmelser som är beroende
av släktskapsförhållanden. Men här
är det ju fråga om gåvor till utomstående,
som inte berörs av de familjerättsliga
förhållandena.

Till slut sade herr Brandt att vi inie
brukar beställa nya utredningar när en
utredning ändå skall komma till stånd
eller är på gång. Men den proposition
som ligger på riksdagens bord är ju
resultatet av en beställning från riksdagen
om en utredning på detta område.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Eftersom jag står i ansvar
för motionens skrivning kanske
jag bör svara på herr Brandts fråga. I
motionen säger vi att »från gåvoskatt
befriats bl. a. alla slag av stiftelser och
sammanslutningar, som bär till huvudsakligt
syfte att främja religiösa, välgörande,
sociala, politiska, konstnärliga,
idrottsliga eller andra därmed jämförliga
kulturella eller eljest allmännyttiga
ändamål». I klämmen, herr talman,
sammanför vi detta och yrkar att samma
princip skall tillämpas när det gäller
testamentariska medel som när det gäller
gåvoskatten.

Jag ber också, herr talman, att få
påpeka att den argumentering som fru
Lindskog förde, nämligen att det inte
finns någon principiell skillnad mellan
gåva, given i livstiden, och gåva, beslutad
i livstiden, är korrekt. Det är ingen
principiell skillnad.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag skall be att i anslutning
till detta ärende få ta upp några
principiella frågor rörande riksdagens
arbete och dess förhållande till kommittéerna.
Problemet har aktualiserats
många gånger, inte minst i samband
med författningsutredningens arbete.
Denna kammare har i en råd olika avseenden
varit benägen att ändra riksdagens
arbetsordning, men man bär

Onsdagen den 27 februari 1963

Nr 8

Ändrad lydelse av 3 § förordningen om arvsskatt och gåvoskatt

då hänvisat till denna utredning, som
skulle bli färdig 1959 enligt riksdagsberättelsen.
Det är nu 1963, och vi vet
inte om någon proposition kommer
1964. Det påstås att författningsutredningen
vill lägga hela den lagstiftande
makten i riksdagens händer. Ändå menar
man, herr talman, understundom i
den svenska riksdagen, att det är kommittéerna
som skall bestämma över
riksdagens arbete. Beskattningsrätten
tillhör riksdagens befogenheter. Det är
inte Kungl. Maj:t som, på grund av någon
mer eller mindre subjektiv uppfattning
om när en kommitté kan bli färdig,
skall fatta indirekt beslut i beskattningsfrågor.

Riksdagen 1942 avslog en proposition
beträffande kontroll över insamlingar
och begärde en ny proposition. Det bär
på dessa tjugo år inte kommit någon
proposition. Riksdagen bär begärt utredning
rörande smör och margarin,
men denna utredning bär i femton eller
sexton år legat i något departements
byrålådor. Man bär hänvisat till att
dessa utredningar skulle komma, men
de bär aldrig kommit. Med denna metod
skulle man kunna göra så att den
svenska riksdagen över huvud taget
inte får några frågor att besluta om inom
rimlig tid.

Man bär t. o. m. gjort gällande att detta
problem är så komplicerat att det
inte skulle kunna lösas, innan man vet
vad familjerättskommittén kommer till
för resultat. Det är väl ändå en orimlig
uppfattning i denna skattefråga!
Alla skattefrågor hänger väl mer eller
mindre samman med varandra. Skulle
vi vara så beroende av de utredningar
som pågår som man här gör gällande,
så skulle vi få lägga ned en stor del av
riksdagens beslutande verksamhet. Riksdagen
skall genom sin viljeyttring ge
till känna vilken uppfattning den bär
och inte lita på dessa löften, som många
gånger inte infrias. Författningsutredningen
är här ett av de mest förfärande
exemplen. Man inbillar den svenska all -

mänheten att riksdagen skall få effektivare
arbetsformer, och sedan kanske
det dröjer tio år innan det händer något.
Det är inte säkert att vi får någon ny
författning förrän 1968, med den arbetstakt
utredningen för närvarande
bär. Vi som motionerat och interpellerat
i dessa saker år efter år får ingen
större högaktning för dessa löften, när
vi fått bevittna det ena löftesbrottet efter
det andra.

Herr Brand t kan inte göra gällande
att inte familjerättskommittén skulle
kunna lösa dessa problem om riksdagen
skulle gå reservanterna till mötes. Vad
skulle det kunna vara som hindrade
familjerättskommittén från att diskutera
dessa frågor från allmänna finansrättsliga
principer därför att vi inför andra
skattebestämmelser än de nuvarande
genom en snabbehandling.

Jag vill, herr talman, med detta deklarera
min mycket starka olust inför
det långa dröjsmålet med de många utredningar
som i hög grad inskränker
våra möjligheter att göra den svenska
riksdagen till en effektivt arbetande
folkrepresentation. Vi är faktiskt, herr
talman, i den situationen att man inom
vida kretsar i vårt land anser att riksdagen
arbetar ineffektivt och att den,
inte minst när det gäller beskattningen,
icke bär slagit vakt om sina grundlagsenliga
rättigheter.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Herr Gustafson i Göteborg
undrade vad det blir för skatteflykt
av detta. Jag talade i mer allmänna
ordalag och syftade inte just på
det som han avsåg. Men även på bär
förevarande område bör man se upp.
Utskottet sade förra året: »En utvidgning
av skattefriheten kan emellertid
skapa gränsdragningsproblem, och garantier
måste finnas för att förvärvet
kommer till avsett ändamål.» Man kan
ju inte bortse ifrån att det går att komma
ifrån skatt därför att skattemyndigheterna
icke alltid har möjligheter att

Nr 8

Onsdagen den 27 februari 19G3

Ändrad lydelse av 3 § förordningen om arvsskatt och gåvoskatt

kontrollera till vilka ändamål pengarna
doneras. Att sådan kontrollmöjlighet
finns vill vi ju alltid ha fastslaget så
långt som möjligt, innan vi fattar beslut.

Beträffande »olycksfall i arbetet» vill
varken herr Gustafson i Göteborg eller
herr Gustafsson i Borås medge att det
förekommit. Jag förmodar att de stöder
sig på den formulering som paragrafen
nu har. Men i motionen säger de att de
»tror det vara i överensstämmelse med
nutida betraktelsesätt att medge skattefrihet
för testamentariska förordnanden
till sådana stiftelser och sammanslutningar,
som främjar religiösa, välgörande,
konstnärliga, idrottsliga eller
andra liknande kulturella ändamål».
Kan herrarna läsa ut politiska organisationer
ur detta, ja då bär ni en annan
version av motionen än den jag har.
Jag bär emellertid inte tagit detta avsnitt
så allvarligt. Jag sade att antingen
bär man medvetet gjort denna uteslutning
i motiveringen och glömt bort den
i klämmen, eller också är det inte på
det sättet, utan man bär vid skrivningen
av klämmen kommit fram till att
yrka samma formulering av 3 § som
38 §.

Beträffande familjerättskommittén bär
vi olika uppfattningar. Regeringen anser
att det bär betydelse att kommittén
får utföra sitt arbete. Utskottets majoritet
har också uppfattningen att resultatet
av utredningens arbete är av betydelse
och bör avvaktas. Nog är det val
ändå så, att giftorättsandel och bröstarvingars
laglott bär betydelse i detta sammanhang.
Denna fråga är ju inte så stor,
men den kan ändå få konsekvenser,
och därför bör vi val ändå avvakta resultatet
av den stora utredningen. Vi i
utskottsmajoriteten bär aldrig sagt att
vi inte är intresserade av frågans lösning,
och något sådant har inte departementschefen
heller för sin del antytt.
Därför är det onödigt att göra meningsskilj
aktigheterna i frågan större än de
är. Hur vi nu skall förfara är ett rent

praktiskt spörsmål. Skall vi bryta ut
denna punkt för att få en särskild utredning
av den eller skall vi anse oss
ha tid att avvakta den stora översynen? Herr

GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Kammaren märker nog
att utskottets ärade talesman är litet
besvärad —• och det förstår jag. Han
försöker göra ett stort nummer av att
motionen inte skulle ha på ett riktigt
sätt återspeglat förhållandena. Jag bär
tidigare läst upp vad som står på första
sidan i motionen, där man utförligt redogör
för 38 § och räknar upp alla
ändamål som avses. På nästa sida säger
man att man vill rekommendera en »utredning
med syfte att undersöka förutsättningarna
för en sådan omarbetning
av 3 § i kung!, förordningen den 6 juni
1941 om arvsskatt och gåvoskatt, att
förutsättningarna för befrielse från
arvsskatt vidgas till överensstämmelse
med motsvarande stadgande i 38 § avseende
gåvoskatt». Detta är fullständigt
tydligt och klart. Men herr Brand! begär
att vid exemplifiering av de olika
organisationerna skall man varje gång
räkna upp samtliga ändamål, trots att
man klart och tydligt angivit vilka ändamål
det gäller och dessutom på nästa
sida lika klart och tydligt sagt att man
vill ha en ändring som gör att förutsättningarna
för befrielse från arvsskatt
vidgas till överensstämmelse med motsvarande
stadgande i 38 § avseende gåvoskatt.

■Jag skall inte göra ytterligare kommentarer
till detta. Men beträffande risken
för skatteflykt, som herr Brand!
berörde, instämmer jag i att det är en
mycket allvarlig sak. Skulle vi här
i riksdagen ha skäl misstänka att en
ändring på denna punkt skulle kunna
underlätta skatteflykt, skulle vi ha all
anledning att vara utomordentligt försiktiga.
Nu har herr Brandt inte kunnat
ge något exempel på att så kan bli fallet.
Han har visserligen sagt, att det

Onsdagen den 27 februari 1963

Nr 8

Ändrad lydelse av 3 § förordningen om arvsskatt och gåvoskatt

är klart att det går att komma ifrån
skatt. Ja det är självklart att om jag
testamenterar ett belopp till en allmännyttig
organisation, kommer organisationen
inte att betala arvsskatt, om detta
förslag går igenom, lika litet som den
betalar gåvoskatt enligt nuvarande bestämmelser.
Om jag däremot ger pengarna
till en helt annan person, får vederbörande
betala både gåvoskatt och
arvsskatt. Det är sålunda riktigt att i
det förstnämnda fallet ingen skatt inflyter
till staten, men det är väl inte
skatteflykt. Myndigheterna bär ju redan
tidigare uttalat, att de anser det så
angeläget att stimulera till sådana gåvor,
att det inte skall utgå någon extra gåvoskatt
på dem.

Herr Brandt säger att man vid förra
årets riksdagsbehandling framhöll att
det kunde bli gränsdragningsproblem.
Emellertid kan man ju inte avstå ifrån
bestämmelser över huvud taget, därför
att det kan bli gränsdragningsproblem.
Som jag tidigare påpekat, uppstår för
övrigt inga som helst nya gränsdragningsproblem
vid bifall till motionen.
Gränsdragningsproblemen finns redan
genom att gåvor, som ges under livstiden
till dessa organisationer, är befriade
från skatt. Förslaget innebär att precis
samma organisationer, som nu är
befriade från gåvoskatt, skall befrias
från arvsskatt. Man har hittills kunnat
göra den gränsdragningen, och det blir
precis samma gränsdragning vid bifall
till motionen.

Sanningen är den att ordföranden i
1938 års arvsskattesakkunniga sagt, att
eu förändring i motionens syftning
skulle innebära en förenkling av lagstiftningen
och minska de gränsdragningsproblem
som för närvarande finns,
när man bär olika bestämmelser i fråga
om arv och gåvor.

Herr Brandt säger vidare att vi måste
avvakta familjerättskommitténs betänkande,
eftersom det är klart att sådana
frågor som beträffande giftorätt o. s. v.
kan ha inverkan på detta område. Möj -

ligen kan det få inverkan på bur stort
belopp som kan få ges bort till utomstående
organisationer, men det är en
ovidkommande fråga, när spörsmålet
gäller huruvida den allmännyttiga institutionen
skall betala arvsskatt eller inte.

Nog tycker jag, trots allt vad som
sagts av den ärade talesmannen för utskottet,
att fortfarande kvarstår det konstaterande
som fru Lindskog gjorde
tidigare i debatten, nämligen att det
inte är någon principiell skillnad i detta
avseende mellan en gåva, som ges under
givarens livstid, och en gåva, om
vilken givaren i livstiden bär förordnat
att den skall utgå efter hans frånfälle.
Jag vidhåller därför mitt yrkande
om bifall till reservationen.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Det kanske inte är nödvändigt
att diskutera motionen längre,
men eftersom jag råkade säga det tidigare,
vill jag framhålla att det är odiskutabelt
— det kan herrarna inte förneka
— att i början av motionen har
man refererat till den utformning som
38 § har nu, men när man i fortsättningen
säger hur man vill ha det tar
man bort ordet »politiska». Det ordet
har man helt enkelt strukit. Med anledning
därav frågade jag om det är
med avsikt som herrarna endast tagit
med »religiösa, välgörande, konstnärliga,
idrottsliga eller andra liknande kulturella
ändamål» och strukit ordet »politiska».
Vill ni ha bort det ordet eller
är det bara fråga om ett olycksfall i
arbetet? Ett bifall till klämmen innebär
emellertid inte att man antar vad
som har sagts i motiveringen i motionen.
Klämmen slutar nämligen med yrkande
om att sådan utformning som
38 § har beträffande gåvorna också
skall gälla beträffande arvsskatt. Mycket
mer är kanske inte att säga härom.

När herr Gustafson i Göteborg återkommer
till skatteflykten tillåter jag
mig emellertid att hänvisa till remissyttrandena,
vari bl. a. säges: »Man

Nr 8

Onsdagen den 27 februari 1963

Ändrad lydelse av 3 § förordningen om arvsskatt och gåvoskatt

kan visserligen inte bortse från att kontrollproblemet
ter sig något annorlunda
i fråga om organ till förinån för
internationell hjälpverksamhet än vad
som gäller inhemsk sådan verksamhet.
Förekomsten eller avsaknaden av direkt
offentlig kontroll kan likväl, framhålles
det, inte anses ha någon nämnvärd
betydelse.» Det är således uppenbart
att skattebefrielse på detta område medför
kontrollsvårigheter, men regeringen
har ändå ansett att när det gäller
den internationella hjälpverksamheten
underlättas kontrollen av det förhållandet
att det är fråga om svenska stiftelser
och sammanslutningar. Utvidgar
man skattebefrielsen kan det emellertid
mycket väl hända, att problemet blir
svårare.

Herr talman! Jag skall inte längre
uppta tiden utan vidhåller mitt yrkande
om bifall till utskottets hemställan.

Herr HEDIN (h) :

Herr talman! Jag tror att herr Brand!
också råkat ut för olycksfall i arbetet
när han läst motionen. Om han hade
läst den noga skulle han ha upptäckt
att på s. 13 —• där inte alla skattefria
subjekt är uppräknade —• är det inte
bara stiftelser eller sammanslutningar
som främjar politiska ändamål, som är
uteslutna, utan även sådana som främjar
sociala ändamål. Man bär endast
tagit med några för att exemplifiera
vad det är fråga om, och det kan i
och för sig inte vara fel.

Det är egendomligt att i denna debatt
beröra frågan om skattesmitningen.
Den som testamenterar till allmännyttigt
ändamål bär själv ingenting att vinna
eller förlora på om hela beloppet
går till den som tar emot en testamentarisk
donation eller om en del av beloppet
går till staten. Självfallet är det
däremot av stort intresse för den som
tar emot donationen att få hela beloppet
och inte nödgas avstå en del av det
i skatt.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Herr Brandt säger att
han inte tar så allvarligt på frågan om
motionens skrivning. Det tycker jag
nog att herr Brandt gör i alla fall. Jag
vill än en gång påpeka att vi på första
sidan i motionen klargör vilka organisationer
det gäller. Vi räknar där upp
samtliga. Vid exemplifieringen utesluter
vi sedan en del. Det innebär inte
att vi ser bort från dessa. I klämmen
står det att vi hemställer om utredning
i syfte att från arvsskatt befria sådana
stiftelser och sammanslutningar som
nu är befriade från att erlägga gåvoskatt.
Jag trodde att detta var så klart
att det inte behövdes några vidare exemplifieringar.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring däri, som
föranleddes av bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Gustafson i Göteborg begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till reservationen av herr Hagberg m. fl.

Sedan kammarens ledmöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående

Onsdagen den 27 februari 1963

Nr 8

omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 106 ja och 103 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 17

Ändring i lagen om nykterhetsvård,

m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 27 juli
1954 (nr 579) om nykterhetsvård, in. in.,
dels ock i ämnet väokt motion.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Varje åtgärd som är
ägnad att förbättra situationen på nykterhetsområdet
har man enbart anledning
att glädja sig åt. Den proposition
som andra lagutskottet haft att behandla
innebär också väsentliga förbättringar
i nykterhetsvårdslagstiftningen. Utskottet
har även enhälligt föreslagit
att riksdagen skall bifalla propositionen.
Icke minst betydelsefullt är att
den enskildes rättssäkerhet härigenom
blir bättre tillgodosedd genom att den
tid preciserats, under vilken polismyndighet
äger kvarhålla en omhändertagen,
liksom att återintagning på allmän
vårdanstalt inte får tillgripas mot
en och samma person mer än en gång,
utan att alla förutsättningar för intagning
på anstalt på nytt prövas. Särskilt
betydelsefullt är också, anser jag, att
i lagen inskrivits dels nykterhetsnämnds
ansvar för den som försökspermitterats
eller utskrivits från vårdanstalt,
dels anstaltsföreståndares skyldighet
att samråda med vederbörande
nykterhetsnämnd om de hjälpåtgärder
som erfordras för den som skall läm -

Ändring i lagen om nykterhetsvård, m. in.

na anstalten. På detta senare område
liksom på andra jämförbara har det
nog ibland brustit i det samarbete som
är absolut nödvändigt och av allra största
betydelse för att ge den person, som
lämnar anstalten, det stöd och den
hjälp han eller hon vid just det tillfället
mer än någonsin är i behov av.

I samband med behandlingen av propositionen
bär utskottet även haft att
ta ställning till en motion av herr Kaijser
i första kammaren. I denna framhålles
att det är en brist att en analys
saknas om det nykterhetsläge som uppkommit
efter tidpunkten för motbokens
slopande. Om en sådan analys gjorts
hade det också givits en bättre bakgrund
för att bedöma effekten av de
nu aktuella lagändringarna. Även en
grundligare analys av nykterhetsvårdsklientelet
anser motionären behövlig
och detta inte bara ur social synpunkt
utan även ur medicinsk och framför
allt ur psykiatrisk synpunkt. Han
framhåller att det behövs ökade möjligheter
för klinisk forskning rörande alkoholsjukdomar.

Det utredningsyrkande, vari motionen
utmynnar, bär utskottet icke ansett
sig kunna tillstyrka, men utskottet framhåller
att i motionen har berörts för
nykterhetsvården betydelsefulla frågor.

Den blanka reservation, som inom utskottet
avgivits av herr Kaijser och
mig, gäller motionen. Att vi nöjt oss
med en blank reservation beror delvis
på att det spörsmål som upptagits i
motionen måhända avser ett betydligt
vidare fält än det speciella område
som behandlats i propositionen och
att motionen därför inte har någon direkt
anknytning till lagändringsförslaget.
Delvis sammanhänger vår reservation
därmed att det enligt vår mening
bör finnas möjligheter att aktualisera
de i motionen berörda frågorna
vid en senare tidpunkt under riksdagen,
då nvkterhetsfrågorna kommer
upp i annat sammanhang. Jag anser
för min del att de synpunkter och för -

Nr 8

Onsdagen den 27 februari 1963

Lagstiftning rörande statliga företagsnämnder

slag som motionären framfört är värda
allt beaktande.

Jag har alltså inte, herr talman, något
yrkande, utan jag har endast velat
motivera min blanka reservation.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Låt mig i korthet få
ange skälen till att utskottet inte har
ansett sig kunna biträda motion nr 568
i första kammaren.

Såsom fröken Wetterström redan
nämnt har herr Kaijser motionerat om
en utredning av hela nykterhetsutvecklingen
efter 1954 års reform. Han har
begärt att riksdagen skulle hos Kungl.
Maj:t anhålla om »en utredning med
ingående analys av det nykterhetsläge
som uppkommit efter 1954 års reform».
När utskottet har avstått från att föreslå
riksdagen en sådan åtgärd — ett
beslut varom vi varit eniga •— har inte
anledningen därtill varit bristande intresse
för saken som sådan. Vi är alla
angelägna om att erhålla en så klar
bild som möjligt av utvecklingen på det
nykterhetspolitiska området för att därigenom
kunna få till stånd bättre åtgärder
och insatser på detta område.
Utskottet bär, såsom fröken Wetterström
själv angav, närmast av formella
skäl avvisat motionen.

Utredningsförslaget kommer antagligen
igen i annat sammanhang, och jag
vill understryka att vi på nykterhetshåll
är intresserade av en sådan översyn.
Sveriges nykterhetsvänners landsförbund
har självt tillsatt en utredning,
som sedan ett par tre år arbetar med
en objektiv kartläggning av den nykterhetspolitiska
utvecklingen efter den
s. k. nykterhetsreformen. Som ordförande
fungerar undervisningsrådet Ragnar
Lund. Då utredningens resultat föreligger
kommer det givetvis att ställas
även till myndigheternas förfogande.

Dessutom finns det redan eu del statliga
utredningar och kommittéuppdrag
som tangerar området, och jag föreställer
mig att det skulle räcka med att man

från samhällets sida inom en nära
framtid gör en sammanställning av de
resultat och rön som under detta arbete
uppnåtts på olika håll.

Frågan om nykterhetsläget får dock,
ärade kammarledamöter, med varje dag
en alltmer skrämmande aktualitet, och
när utskottet som sagt närmast av formella
skäl lämnar motionen utan åtgärd
har detta ingenting att göra med
bristande intresse för att få veta sanningen.

Vad sedan huvudsaken beträffar vill
jag, herr talman, vitsorda utskottets enhälliga
uppslutning kring Kungl. Maj ds
proposition. Inte minst för oss som
praktiskt arbetar inom samhällets nykterhetsvård
är de framlagda ändringsförslagen
mycket tillfredsställande. Särskilt
gäller detta rekommendationen om
ett intimare samråd mellan nykterhetsnämnderna
och de anstalter där de alkoholskadade
vårdas samt förkortningen
i vissa fall av vårdtiderna och rätten
till mer differentierade vårdtider efter
individuell prövning. Även polisens
befattning med de alkoholskadade regleras
enligt Kungl. Maj:ts förslag med
hjälp av mer preciserade bestämmelser
och i mer human anda.

Den föreliggande propositionen, som
alltså utan ändring godtagits av utskottet,
betyder ett framsteg inom den
grannlaga verksamhet som nykterhetsvården
utgör.

•lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 18

Lagstiftning rörande statliga företagsnämnder Föredrogs

andra lagutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av väckta motioner
om lagstiftning rörande statliga företagsnämnder.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta, till

Onsdagen den 27 februari 1963

Nr 8

Lagstiftning rörande statliga företagsnämnder

lagutskott hänvisade motioner, nr 452
i första kammaren av herrar Lager och
Adolfsson samt nr 545 i andra kammaren
av herr Hagberg m. fl.

I motionerna, vilka var likalydande,
hade hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t begär en utredning
med uppgift att utreda frågan om företagsnämndernas
arbetsformer i statliga
företag och verk samt framlägga förslag
till lag som tillförsäkrar de anställda
ökad insyn och verklig medbestämmanderätt».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 452 och II: 545, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! I en av den kommunistiska
riksdagsgruppen inlämnad motion
nr 545 i denna kammare har föreslagits
en utredning för att ge de statsanställda
ökad insyn och större inflytande i sina
företag.

Denna utvidgning av de statliga företagsnämndernas
uppgifter avser samtidigt
att bereda väg för att de anställda
även i de privatägda företagen skulle
få något mer att säga till om. Där framträder
ju de femton familjernas diktatur
över näringslivet i den mest grälla belysning.
För dem som tar talet om demokrati
på allvar måste den nuvarande
minoritetsdikta,turen över det ekonomiska
livet inte bara framstå som ett
hån mot jämlikhetsidén utan också som
riskabel för både människorna och
samhället.

När vi i detta sammanhang begränsat
oss till de statliga företagen har vi
inte bara velat ta ett blodprov på den
år 1960 valda andra kammaren, utan
vi vill också föra vidare den mäktiga
opinion i frågan som fick så starka uttryck
— delvis även i besluten -— på
LO:s senaste kongress.

Den av oss aktualiserade frågan är

nästan lika gammal som arbetarrörelsen
själv. Alla känner till den beryktade
23 § som skrevs in i de första kollektivavtalen
och som fortfarande finns
kvar, fast den nu kallas 33 §, och, där
den inte formellt inskrivi,ts, i alla fall
enligt Arbetsgivareföreningen anses gälla
för alla kollektivavtal. Den säger att
arbetsgivaren ensam äger rätt att leda
och fördela arbetet och att antaga och
avskeda arbetskraften utan några verkliga
inskränkningar.

För den borgerliga rättsuppfattningen
finns inga tvivel om att det är aktien
—• eller de aktier som dikterar bolagsstämmans
beslut — som bär värde och
värdighet att enväldigt fatta beslut, medan
den levande människan —- eller
miljoner levande människor — saknar
motsvarande värde och värdighet. Konsekvensen
därav är att en enda eller en
handfull personer har laglig rätt att
fatta beslut som kan ge bärgning åt eller
betyda ekonomisk undergång för
hundratusenden levande människor och
deras anhöriga.

Det är ett krasst uttryck för den borgerliga
rättsprincipen, enligt vilken penningen
är herre och arbetskraften träl.
De båda väsentliga komponenterna i
all företagsamhet — kapital och arbete
— bär därmed fått sin plats anvisad.

På ekonomiens fält kan man alltså
säga att penningens despoti är lika oinskränkt
som då det gällde rättstillståndet
på det politiska området när kampen
för den allmänna rösträtten pågick.

Så mycket är säkert: i det ekonomiska
livet är det pengarna som fäller
utslaget. De få som kontrollerar pengarna
leder inte bara företagen, de kontrollerar
en miljon armé av idogt strävande
arbetare och tjänstemän, som i
fråga om sina företag inte har ett dugg
att säga till om när det gäller många
för dem själva vitala angelägenheter.

Trots skillnaderna mellan statliga och
privata företag finns den likheten, att

Nr 8

Onsdagen den 27 februari 1963

Lagstiftning rörande statliga företagsnämnder

ledningen skall ligga hos kapitalintresset
och att de anställda inte har ett
verkligt inflytande över ''företagens
skötsel.

Utskottet finner detta tillfredsställande.
Det har sagt nej till förändringar år
1957 och senast år 1960. Ingenting har
sedan dess inträffat som rubbat dess
nejsägeri. Om nejet formulerats av en
högerman eller en medlem av regeringspartiet
— för vilket kampen för den
ekonomiska demokratien är lika viktig
som kampen för den politiska demokratien,
enligt gällande partiprogram —
spelar mindre roll. Kontentan är i alla
fall klar: Stör oss inte, låt allt vara som
det varit i gamla tider, låt oss glömma
och förlåta ...

Den lilla tillfälligheten att av andra
kammarens socialdemokratiska representanter
i andra lagutskottet ingen har
varit med om justeringen av protokollet
får man kanske inte tillmäta en alltför
stor betydelse i detta sammanhang och
kanske inte heller den att den förre
LO-ledaren, som är utskottets ordförande,
inte återfinns bland de justerande
herrarna.

Vi vill för vår del inte glömma. Vi
vill bringa i erinran att det finns fler
minnespunkter än åren 1957 och 1960
när det gäller detta livsviktiga problem.
Det framgår för övrigt av utskottets
egen redovisning.

Det var exempelvis år 1920. Under
trycket av de revolutionära stormarna
ute i världen tillsattes då en utredning
om den industriella demokratien. När
denna år 1923 var färdig med sina förslag
om lagligt tryggade driftnämnder
ansåg sig kapitalisterna åter sitta säkra
i sadeln och avvisade reformförslagen.

Det behövdes egentligen ett andra
världskrig för att något skulle ske.
Först år 1945 respektive år 1947 var
statsmakterna mogna för statliga produktionskommittéer.
År 1946 gick Arbetsgivareföreningen
med på överenskommelsen
med LO om företagsnämnder.
Den var en dålig kompromiss, en

urvattning till oigenkännlighet av den
industriella demokratiens idé, men den
innebar ändå ett principiellt erkännande
av att den gamla patriarkaliska penningmakten
i företagen behövde kamoufleras.

År 1949 fick vi företagsnämnder i det
statliga domänverket. 1950 fick vi samarbetsnämnder
i statsverk. 1955 utformades
en statlig promemoria om den
statliga företagsdemokratien. 1958 uppnåddes
sedan överenskommelse i anledning
därav. 1957 och 1960 avslogs
som jag redan sagt kommunistiska motioner
i frågan, men på hösten sistnämnda
år i samband med behandlingen
av 1953 års utredning om de
statliga företagsformerna behandlades
även frågan om den industriella demokratien.
1961 begärde sedan regeringen
riksdagens nej till Internationella arbetsorganisationens
konvention om
samråd och samverkan inom företagen.
Sedan har civilministern i januari
i år begärt att det allmänna skall stimulera
företagsnämndernas verksamhet
i den statliga sektorn. Han är inte nöjd
med det nuvarande, tydligen. Han konstaterar
»en viss tröghet» både i införandet
av nämnder och när det gäller
utnyttjandet av deras möjligheter. Denna
verksamhet måste främjas, anser
han, om jag inte hav tolkat honom fel,
samtidigt som han prisar den verksamhet
som kommit i gång.

Men utskottet finner för sin del inte
att något har inträffat sedan 1960 —
alltså inte heller den senaste LO-kongressen
—- som motiverar en större
uppmärksamhet åt frågan.

Jag vet inte om civilministerns påpekande
har föranletts av de statliga
representanternas oförståelse vid senare
förhandlingar i frågan. Vid behandlingen
av nämndavtalet exempelvis
sökte de anställdas talesmän förgäves
vinna förståelse för det enkla kravet
att vid förberedelsen av viktiga
driftförändringar även arbetarpartens
synpunkter skulle anmälas till högre

Onsdagen den 27 februari 1963

Nr 8

Lagstiftning rörande statliga företagsnämnder

instans före beslut. Längre har vi inte
kommit än att de anställdas råd och
synpunkter inte ens får föras längre än
till företagsnämnden!

Nuvarande instruktion förbjuder företagsnämnderna
att behandla avtalsfrågor,
avlönings- och anställningsfrågor
eller saker som beröres av författningar
och förordningar. Instruktionen
talar bara om att det gäller att gagna
den statliga verksamheten, att genom
information anpassa och effektivisera
arbetskraften, att ge denna ökad insyn
om den egna arbetsuppgiftens betydelse
i ett större sammanhang, att främja
gott förhållande och att anställda skall
få ställa förslag till rationaliseringar.

Det finns, det skall jag erkänna, en
viktig formulering som motsäges av det
övriga, enligt vilken samråd med de
anställda skall föregå beslut och deras
genomförande. I praktiken är det väl
så —- som jag tycker att det även för
statens vidkommande klargjordes vid
behandlingen av Uddevallavarvets framtid
— att först fattas besluten bakom
de anställdas ryggar och sedan får de
anställda i nåder ett delgivande via
företagsnämnden utan möjlighet att förändra
besluten.

Men varför förvägras de anställda
varje inflytande över beslut som kanske
förändrar hela deras liv, bygd och fosterland?
Ja, ett motiv därför anges i
1953 års utredning. Ett verkligt medinflytande,
heter det där, över företagens
skötsel och deras dispositioner som
berör arbetskraften och dess intressen
skulle binda arbetarrepresentanterna
och utsätta dem för kritik. Men ingen
arbetarrepresentant som förtjänar denna
benämning skulle riskera kritik, om
han eller hon bevakade de anställdas
intressen gentemot aktieägarnas intressen.
Hela invändningen är som jag ser
det ett svepskäl.

Utskottet låtsas nu falla tillbaka på
de fria förhandlingarna mellan intresseorganisationerna.
Men när dessa fria
förhandlingar inte ens medger att de

anställdas förslag skall få framföras till
högre instans vid behandlingen -av viktiga
företagsförändringar, tycker jag
argumentet blir ett slag i luften.

Ännu en invändning som åberopas
av utskottet skall jag be att få upprepa.
Utskottet anser att vårt förslag avser
att »bryta kontinuiteten i utvecklingen».
Detta är alldeles -riktigt, herr talman.
Vi vill bryta den kontinuitet som faktiskt
gör arbetare och tjänstemän rättslösa
inför kapitalets opersonliga, oresonliga
och odemokratiska makt. Och
vi vill göra detta utan ett tredje världskrig.
Redan nu har 1 100 miljoner människor
i sina länder förändrat det ekonomiska
systemet så, att penningmakten
detroniserats och människan intagit
dess plats när det gäller att fatta
beslut som berör både den enskilda
människan och hela landets intressen.

De som i likhet med utskottet inte
vill höra talas om sådana reformer måste
väl bli omskolade. Utskottet triumferar
kanske i detta hus, men utanför
riksdagen, i fabriker och på kontor,
växer kravet på människovärdet, kravet
på att demokratien skall betyda något
mer än att vartannat år tillåtas att
vara med och bestämma vilka som skall
stifta lagarna eller förhindra att förnuftiga
lagar skapas som utvecklar demokratien
och ger det arbetande svenska
folket dess rättigheter gentemot penningens
fåtalsmakt.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att i motsats till utskottet få yrka bifall
till motion nr 545 i denna kammare.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Jag tror inte att herr
Hagberg skall söka alltför stor tröst i
den omständigheten, att de socialdemokratiska
utskottsledamöterna från
andra kammaren råkade vara frånvarande
vid justeringen. Någon representant
för dem kommer säkerligen att
klarlägga den detaljen. Jag kan bara
vitsorda att det vid sakbehandlingen av

Nr 8

Onsdagen den 27 februari 1963

Lagstiftning rörande statliga företagsnämnder

motionen rådde endast en mening i utskottet.

Motionen syftar till att utreda frågan
om företagsnämndernas arbetsformer i
statliga företag och verk. Av utskottsutlåtandet
framgår att denna fråga prövats
av riksdagen vid flera tillfällen •—-det framgick också av herr Hagbergs
anförande. Bl. a. har frågan varit föremål
för riksdagens prövning och avgörande
såväl 1957 som 1960. Frågan har
dessutom varit föremål för en sådan utredning
som motionärerna nu efterlyser.
1953 års utredning rörande de statliga
företagsformerna har nämligen ingående
diskuterat frågan om industriell
demokrati och företagsnämndernas
organisation och ställning, och utredningen
har redovisat sina synpunkter
i ett betänkande, som framlades så sent
som 1960.

Utredningen kom till det resultatet att
ett system, där företagsnämndernas befogenhet
skulle utvidgas till en rent beslutande
funktion, inte var lämpligt. Utredningen
har understrukit att samråds-
och förhandlingsvägen inom företagsnämnderna
torde vara den ordning
som ger de bästa förutsättningarna för
att den industriella demokratien inom
de statliga företagen skall komma till
sin rätt. Vidare ansåg utredningen att
frågan om företagsnämndernas verksamhet
borde lösas förhandlingsvägen.

När riksdagen 1960 behandlade en
motion med samma innebörd som de
nu aktuella motionerna, förelåg alltså
detta utredningsbetänkande. Utskottet
infordrade emellertid 1960 ändock yttrande
från både LO och TCO över den
motion som då var väckt. Båda dessa
organisationer, som vi inom utskottet
anser representera arbetare och tjänstemän,
avstyrkte motionen. Liksom utredningen
framhöll remissinstanserna, att
frågor rörande företagsnämndernas
verksamhet alltjämt bör lösas genom
överenskommelser mellan berörda parter.
Utskottet avstyrkte på den grunden
motionens yrkande, och riksdagen följde
utskottet.

Det kan tilläggas, eftersom herr Hagberg
också rörde sig på det internationella
planet, att Internationella arbetsorganisationen
hade frågan uppe
vid sin allmänna konferens 1960 och
fattade då beslut om en rekommendation,
som gick ut på samråd och samverkan
på branschplanet samt samverkan
mellan offentliga myndigheter och
arbetsgivarnas och arbetstagarnas organisationer.
Det är även här fråga om
en samverkan på frivillighetens grund
genom de avtalsbestämmelser, som arbetsmarknadens
parter träffar överenskommelse
om.

Utskottet har vid behandlingen av
årets motioner inte kunnat finna att det
sedan 1960 inträffat något som kan föranleda
riksdagen till ett ändrat ställningstagande.
Andra lagutskottet avstyrker
alltså även i år motionsyrkandena.
Utskottets utlåtande är enhälligt, och jag
ber, herr talman, att med detta få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr NILSSON i Göteborg (s):

Herr talman! I sak ansluter jag mig
helt till den motivering för utskottets
ställningstagande, som utskottets vice
ordförande här har deklarerat. Jag vill
emellertid säga ett par ord med anledning
av den erinran som herr Hagberg
gjorde mot att andra kammarens socialdemokratiska
ledamöter i andra lagutskottet
icke varit närvarande vid detta
utlåtandes justering.

Vi har ju i varje fall deltagit vid behandlingen
av ärendet. Jag beklagar omständigheterna
vid justeringen. Utskottets
ordförande, som herr Hagberg särskilt
erinrade mot, var närvarande vid
Nordiska rådets sammanträde i Oslo.
För egen del hade jag ett sammanträde
i hemorten, och för de övriga finns
säkerligen skäl för bortovaron. Det var
sålunda, hem Hagberg, inte på något
sätt en demonstration mot den motion
som herr Hagberg väckt.

Herr HAGBERG (k) :

Hem talman! Jag vet inte om jag med

Onsdagen den 27 februari 1963

Nr 8

tillfredsställelse eller med besvikelse
skall notera den förklaring som här avgivits,
vilken är en solidaritetsförklaring
med de argument som utskottet har
formulerat mot tanken på att ge ett ökat
inflytande åt de anställda i statens
tjänst. Jag hade gärna velat tolka den
som ett uttryck för att man i alla fall
kände sig litet skamsen. Socialdemokraterna
var ju det parti som efter första
världskriget drev fram den stora socialiseringsutredningen
och utredningen
om den industriella demokratien och
som än i dag åtminstone vid högtidligare
tillfällen tar fram detta stolta föregående
för att visa att socialdemokraterna
står fast vid de positioner som
de tidigare intagit.

Det är det sorgliga, herr Nilsson, att
just de argument som ni nu solidariserar
er med är argument som högern
och de borgerliga över huvud taget anförde
1920 och 1923 — argumentet har
för övrigt framförts i alla tider. Det
är inte med någon skadeglädje jag noterar
att ni övertagit deras argument,
ty jag är i alla fall optimistisk i fråga
om möjligheterna att senare åstadkomma
en förändring.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till de i ämnet väckta
motionerna; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 19

Föredrogs vart efter annat tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 3, i anledning av motion angående
de årliga inantalsuppgifterna,

nr 4, i anledning av motioner om rätt
för domstol att i vissa fall besluta om
indragning av körkort, och

nr 5, i anledning av motioner om
skyldighet för bilförare att utsätta reflekterande
varningstrianglar på körbanan.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 20

Interpellation ang. skattefrihet för sjuksköterskeelevers
inkomster

Ordet lämnades på begäran till

Herr BROBERG (fp), som yttrade:

Herr talman! Sjuksköterskeelever får
under sin utbildningstid bidrag till sina
kostnader genom dels en s. k. eleversättning,
d. v. s. ett kontant belopp av
varierande storlek, dels fri mat och
logi på sjukhuset. Eleversättningen är
av mycket blygsam storlek. Vid landstingens
sjukhus är ersättningen 150 kronor
i månaden.

Enligt gällande bestämmelser betraktas
såväl eleversättning som naturaförmån
som skattepliktig inkomst. Detta
får till följd att en icke obetydlig del
av den kontanta ersättningen går åt i
skatt. En sjuksköterskeelev har dessutom
ofrånkomliga utgifter för undervisningsmateriel,
tvätt m. m., varför
möjligheterna att klara av ens nödvändiga
personliga utgifter ofta är små.

De relaterade förhållandena har uppmärksammats
bl. a. av prövningsnämnden
i Stockholm, vilken förklarat sig
vilja beräkna elevernas naturaförmåner
till ett i jämförelse med tidigare beräkningar
lägre belopp. Den skattepliktiga
inkomsten skulle då bli mindre, och
i allmänhet skulle ingen skatt uppkomma.
Prövningsnämndens framställning
har emellertid avvisats av riksskattenämnden,
som ej ansett lagliga skäl föreligga
för att ge sjuksköterskeeleverna
denna gynnsammare behandling. Anledningen
till riksskattenämndens beslut,
som utfärdats i form av en rekommendation,
kan antagas vara att nämnden
betraktar sjuksköterskeelevernas ersättning
som lön under utbildning. Denna
löneförmån anser nämnden bör behandlas
som en vanlig löneförmån och därför
fullt ut skattepliktig.

Det betraktelsesätt som här anlägges
måste betecknas som i viss mån passerat
av utvecklingen. Det bör påpekas att
t. ex. utbildningsbidrag vid omskolning
är skattefria, trots att denna utbildnings -

Nr 8

Onsdagen den 27 februari 1963

Interpellation ang. skattefrihet för sjuksköterskeelevers inkomster

verksamhet till stor del är av praktisk
art och i detta avseende överensstämmer
med sjuksköterskeutbildningen. Om man
betraktade sjuksköterskeelevernas förmåner
som stipendier, skulle skattefrihet
föreligga till förmånernas fulla belopp.
En annan möjlighet att undgå skatteläggning
på dessa förmåner är att
medge rätt till avdrag för s. k. ömmande
omständigheter (för närvarande maximalt
3 000 kronor). Rätten till extra avdrag
skulle då utvidgas så att den kom
att omfatta alla som undergår utbildning
och vilkas kontanta inkomster av
denna anledning är ringa och skatteförmågan
därför också uppenbart nedsatt.

De olika möjligheter som här har anvisats
borde enligt min mening prövas
för att åstadkomma ett system som
möjliggör skattefrihet för sjuksköterskeelevers
små förmåner under utbildningstiden.
Sådan skattefrihet bör givetvis utsträckas
till att gälla motsvarande grupper
av studerande.

Med hänvisning till det ovan anförda
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för finansdepartementet
få ställa följande fråga:

Vill herr statsrådet medverka till en
sådan reform, att små inkomster, som
sjuksköterskeelever och motsvarande
grupper av studerande har under sin
utbildning, blir skattefria?

Denna anhållan bordlädes.

§ 21

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
en mellan Sverige, Danmark och Förbundsrepubliken
Tyskland träffad överenskommelse
rörande skydd för beståndet
av lax i Östersjön; och

nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
1962 års internationella kaffeavtal.

Vidare anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen
från statsutskottet:
nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1963/64 inom civildepartementets
verksamhetsområde;

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1963/
64 till oförutsedda utgifter;

nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1963/
64 till avskrivning av oreglerade kapitaknedelsf
örluster;

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1963/64;

nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; nr

71, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
vissa avtal om överlåtelse av fastigheter
inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1962/63
till teckning av aktier i Sveriges kreditbank;
och

nr 73, i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1962/63
till vissa byggnadsarbeten för statens
skol- och yrkeshem för barn med komplicerad
utvecklingshämning; samt

från bevillningsutskottet:
nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 1, såvitt propositionen
angår det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
för år 1963 skall utgå; och
nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts

Onsdagen den 27 februari 1963

Nr 8

proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 53 § 1 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370), m. m.

§ 22

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 45, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den
14 oktober 1939 (nr 727) om förbud mot
arbetstagares avskedande med anledning

av värnpliktstjänstgöring m. m., överlämnats
till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 23

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.38.

In fidem

Sune K. Johansson