ANDRA KAM MAR EN Nr 15 (Riksdagens protokoll 1952:15)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1952

ANDRA KAM MAR EN Nr 15

26—30 april.

Debatter m. m.

Tisdagen den 29 april.

Sid.

Svar på interpellationer av:

Herr Braconier ang. en redogörelse för möjligheterna för vår konsulära
representation i norra Polen att tillvarataga de svenska sjömännens
intressen, m. m............................... 9

Herr Johansson i Stockholm ang. åstadkommande av likartade in resebestämmelser

i U S A och Sverige .................... 20

Herr Hagberg i Luleå ang. opinionen inom Förenta Nationerna mot
bakteriekriget........................................ 26

Herr Wirtén ang. beredande av möjlighet för dem, som under år

1951 inköpt skog på rot men icke under detta år verkställt avverkning,
att avskriva värdet av avverkningsrätten enligt de

grunder, som gälla för råvaror .......................... 32

Interpellation av fru Gärde Widemar ang. försäljning av restaurangblandning
till enskilda konsumenter ........................ 36

Onsdagen den 30 april.

Svar på fråga av herr Widén ang. tillgodoräkning av tjänstgöring som
studierektor vid studieförbund som tjänstår vid sökande av lärar -

befattning ............................................ 39

Utgifter under riksstatens tionde huvudtitel:

Kommerskollegium: Avlöningar............................ 41

Statens hantverksinstitut: Utrustning och inredning............ 45

Do: Särskilda rationaliseringsundersökningar.................. 47

Statens kommitté för byggnadsforskning .................... 49

Byggnadsforskning...................................... 49

Bidrag till handelshögskolan i Stockholm .................... 51

1 — Andra kammarens protokoll 1952. Nr 15.

Nr 15.

Innehåll.

Sid.

Avsättning till fonden för idrottens främjande................ 53

Avsättning till lotterimedelsfonden......................... 58

Lärlingsutbildning inom muraryrket .......................... 60

Anskaffning av yllevaror.................................... 62

Motion ang. anmälningsskyldighet för industriföretag rörande förestående
inskränkningar i driften .............................. 63

Motioner om åtgärder för en generell sänkning av pris- och levnads kostnadsnivån

m. m..................................... 64

Motioner om beredande av ökade möjligheter för arrendatorer av kronojord
att förvärva jakträtt å av dem innehavda egendomar .... 66

Motioner om åtgärder till förhindrande av vandringsfiskens undanträngande
genom kraftverksbyggen ........................ 67

Bemyndigande att försälja viss kronoegendom .................. 68

Landsbygdens avfolkning .................................. 69

Ändring av instruktionen för statens tobaksnämnd .............. 90

Interpellation av fru Sandström ang. statligt trafikmonopol inom
landsvägstrafiken m. m................................... 96

Samtliga avgjorda ärenden.

Val av valmän för utseende av riksdagens fullmäktige i riksbanken

och riksgäldskontoret och suppleanter för nämnda fullmäktige .. 38

Val av suppleanter för dessa valmän.......................... 38

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 16, ang. av kommunindelningsreformen
betingade ändringar i lagen om ordning och villkor för
ändring i kommunal och ecklesiastik indelning m. m........... 40

Statsutskottets utlåtande nr 10, ang. statsutgifter för budgetåret 1952/

53 under tionde huvudtiteln (handelsdepartementet) .......... 40

— nr 85, ang. anslag för budgetåret 1952/53 till avlöningar och om kostnader

vid statens sinnessjukhus och statens anstalt för fallandesjuka
m. m......................................... 59

— nr 86, ang. anslag för budgetåret 1952/53 till avlöningar och omkostnader
vid poliskåren i Boden.......................... 59

— nr 87, ang. fortsatt disposition av visst äldre anslag .......... 59

— nr 88, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (handelsdepartementet)
.............................................. 59

— nr 89, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (försvarsdepartementet)
.............................................. 59

— nr 90, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (utrikesdepartementet)
.............................................. 59

— nr 91, i anledning av väckta motioner om anslag för budgetåret

1952/53 till Europarörelsens läroanstalt .................... 59

— nr 92, ang. kapitalbudgeten för ecklesiastikdepartementet...... 59

— nr 93, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (ecklesiastikdepartementet)
............................................ 59

Innehåll.

Nr 15.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 94, ang. lokaler för domkapitel ........ 59

— nr 95, ang. fortsatt disposition av vissa äldre anslag (ecklesiastikdepartementet)
........................................ 59

— nr 96, ang. lärlingsutbildning inom muraryrket m. m......... 60

— nr 97, ang. studielån med statlig kreditgaranti åt s. k. flyktingstudenter
............................................ 62

—- nr 98, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (justitiedepartementet)
.................................................. 62

— nr 99, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (socialdepartementet)
.................................................. 62

— nr 100, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (inrikesdepartementet)
.................................................. 62

— nr 101, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar ang. anslag

till statens institut för folkhälsan.......................... 62

— nr 102, ang. anskaffning av vissa yllevaror för sjuk vårdsberedskap
en och civilförsvaret ................................ 62

— nr 103, ang. Styrsö kustsanatorium m. m................... 63

— nr 104, ang. anslag till lindring i mindre bemedlade patienters å

landsbygden sjukvårdskostnader .......................... 63

— nr 105, ang. vissa anslag till de statliga och stadsunderstödda alkoholistanstalterna
m. m................................. 63

Bevillningsutskottets betänkande nr 30, ang. behandlingen i skattehänseende
av upplåtelser av avverkningsrätter.................. 63

Bankoutskottets utlåtande nr 15, ang. anmälningsskyldighet för industriföretag
rörande förestående inskränkningar i driften........ 63

— nr 16, ang. generell sänkning av pris- och levnadskostnadsnivån

m. m................................................. 64

Första lagutskottets utlåtande nr 15, ang. en konvention rörande skeppsmätning
.............................................. 66

— memorial nr 16, ökning av regeringsrådens antal.............. 66

— utlåtande nr 17, ang. översyn av reglerna om frihetsberövande . . 66

— nr 18, ang. fortsatt innehav av jordbruksegendomar inom samma

släkt ................................................ 66

— nr 19, ang. lagstiftningen ang. vissa äktenskapshinder ........ 66

Andra lagutskottets utlåtande nr 32, ang. tillägg å livräntor enligt förordningen
om statsmonopol å importen av tobaksvaror........ 66

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16, ang. anslag ur kyrkofonden in. m. 66

— nr 17, ang. beredande av ökade möjligheter för arrendatorer av
kronojord att förvärva jakträtt å av dem innehavda egendomar 66

— nr 18, ang. förtydligande av 2 kap. 61 § lagen om nyttjanderätt till

fast egendom.......................................... 67

— nr 19, ang. motverkande av förorening av vatten ............ 67

•— nr 20, ang. fiskens undanträngande genom kraftverksbyggen .... 67

Jordbruksutskottets utlåtande nr 16, ang. bemyndigande att försälja

viss kronan tillhörig fast egendom m. m..................... 68

— memorial nr 17, ang. upprättade förteckningar över do........ 69

— utlåtande nr 18, ang. anslag till hushållningssällskapens undervisningsverksamhet
m. m................................... 69

— nr 19, ang. statens avdikningsanslag ...................... 69

Nr 15.

Innehåll.

Sid.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 20, ang. anslag till jordbrukets rationalisering
samt förluster på statlig kreditgaranti.............. 69

—- nr 21, ang. maskiner för torrläggningsverksamheten .......... 69

— nr 22, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (jordbruksärenden) 69

— nr 23, ang. fortsatt disposition av anslaget till understöd åt fiskare 69
Andra kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 18, ang.

landsbygdens avfolkning ................................ 69

— nr 21, ang. instruktionen för statens tobaksnämnd, m. m....... 90

Lördagen den 26 april 1952.

Nr 15.

Lördagen den 26 april.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 19 innevarande
april.

§ 2.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet
liggande proposition nr 234, angående
reglering av sockernäringen i riket
in. m.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande
å kammarens bord vilande motioner;
och remitterades därvid

till jordbruksutskottet motionen nr
612 av herrar Gavelin och Jansson i
Kalix;

till statsutskottet motionen nr C13 av
herr Jacobson i Vilhelmina m. fl.;

till bevillningsutskottet motionerna:

nr 614 av herrar Vtbult och Svensson
i Ljungskile;

nr 615 av fru Eriksson i Stockholm
m. fl.; samt

nr 616 av herrar Nilsson i Bästekille
och östlund;

till behandling av lagutskott motionerna: nr

617 av herr Larsson i Julita;

nr 618 av fru Torbrink m. fl.; och

nr 619 av herr Bengtsson i Varberg
m. fl.;

till konstitutionsutskottet motionen
nr 620 av herr Jacobson i Vilhelmina
m. fl.; samt

till behandling av lagutskott motionerna: nr

621 av herr Bengtsson i Halmstad
in. fl.; och

nr 622 av fru Johansson i Skövde
in. fl.

§ 4.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från konstitutionsutskottet:
nr 157, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till Jag angående
ändrad lydelse av 63 § 2 mom.
lagen den 6 juni 1930 (nr 260) om församlingsstyrelse
i Stockholm;

från första lagutskottet:
nr 160, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29
juni 1946 (nr 408) om användande av
statspolispersonal för vissa särskilda
uppgifter; samt

från andra lagutskottet:
nr 142, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av prisregleringslagen
den 30 juni 1947 (nr 303); och

nr 143, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av utlänningslagen
den 15 juni 1945 (nr 315).

Vidare anmäldes och godkändes
statsutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1952/53 under
sjätte huvudtiteln, avseende anslagen
inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 144, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1952/53, i vad
avser justitiedepartementets verksamhetsområde; -

Nr 15.

Lördagen den 26 april 1952.

nr 145, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1952/53, i vad
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

146, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående efterskänkande
av staten tilldömd ersättning för släckningskostnad
vid skogsbrand;

nr 147, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta
arbeten, för vilka anslag uppförts å
allmän beredskapsstat för budgetåret
1950/51 m. in.;

nr 148, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;

nr 149, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från betalningsskyldighet till
kronan;

nr 150, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1952/53, i vad
avser socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner
in. m.;

nr 151, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
rörande anslag för budgetåret
1952/53 till statsverket åliggande, av
andra medel ej utgående ersättningar
i anledning av olycksfall i arbete
in. m.;

nr 152, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning i vissa
fall i anledning av olycksfall i arbete
eller yrkessjukdom;

nr 153, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avstående i visst
fall av allmänna arvsfondens rätt till
arv;

nr 154, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av en
allmänna arvsfonden tillfallen fastighet; nr

155, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition rörande Sveriges anslut -

ning till en konvention angående upprättandet
av ett råd för samarbete på
tullområdet m. m., såvitt propositionen
avser medelsanvisning; och

nr 156, i anledning av väckta motioner
om en snabbutredning rörande
verksläkarinstitutionen samt verksläkarnas
anställnings- och arvodesförhållanden.

Slutligen anmäldes ocli godkändes
jordbruksutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 158, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag till
hushållningssällskapen för budgetåret
1952/53, m. in., jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr 159, med anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan om anslag till Nötboskapsavelns
befrämjande: Understöd

åt kontrollföreningsverksamhet jämte i
ämnet väckta motioner.

§ 5.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtande nr
16, i anledning av väckta motioner angående
av kommunindelningsreformen
betingade ändringar i lagen om ordning
och villkor för ändring i kommunal
och ecklesiastik indelning m. in.;

statsutskottets utlåtanden:

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1952/53 under
tionde huvudtiteln, avseende anslagen
inom handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner; nr

85, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till avlöningar och omkostnader
vid statens sinnessjukhus
och statens anstalt för fallandesjuka
in. m.;

nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för bud -

Lördagen den 26 april 1952.

Nr 15.

getåret 1952/53 till avlöningar och omkostnader
vid poliskåren i Boden;

nr 87, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre anslag;

nr 88, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1951/52, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

89, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1951/52, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde; nr

90, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1951/52, i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

91, i anledning av väckta motioner
om anslag för budgetåret 1952/53
till Europarörelsens läroanstalt;

nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1952/53, i vad
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde
;

nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1951/52, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde; nr

94, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag ur
kyrkofonden m. m., i vad propositionen
avser anordnande av förbättrade
lokaler1 för domkapitlet i Växjö m. in.
samt ombyggnad av domkapitelshuset i
Västerås m. in.;

nr 95, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde; nr

96, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till främjande av lärlingsutbildning
inom muraryrket m. in.
jämte i ämnet väckt motion;

nr 97, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående studielån med
statlig kreditgaranti åt s. k. flyktingstudenter; nr

98, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1951/52, i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde
;

nr 99, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1951/52, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde; nr

100, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1951/52, i vad propositionen
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

101, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställningar angående anslag för
budgetåret 1952/53 till statens institut
för folkhälsan jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 102, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anskaffning av
vissa yllevaror för sjukvårdsberedskapen
och civilförsvaret;

nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa frågor i
samband med omläggning av föreningen
Styrsö kustsanatoriums verksamhet
in. in. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 104, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till lindring i mindre
bemedlade patienters å landsbygden
sjukvårdskostnader; och

nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående vissa anslag
för budgetåret 1952/53 till de statliga
och statsunderstödda alkoholistanstalterna
in. in.;

Nr 15.

Lördagen den 26 april 1952.

bevillningsutskottets betänkande nr
30, i anledning av väckt motion angående
behandlingen i skattehänseende
av upplåtelser av avverkningsrätter;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 15, i anledning av väckt motion
angående anmälningsskyldighet för industriföretag
rörande förestående inskränkningar
i driften; och

nr 16, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för en generell sänkning
av pris- och levnadskostnadsnivån
m. m.;

första lagutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 15, i anledning av väckta motioner
om ratifikation av en år 1947 mellan
vissa länder ingången konvention
rörande skeppsmätning;

nr 16, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande första
lagutskottets utlåtande nr 9 i anledning
av dels Kungi. Maj:ts proposition
med förslag till lag om tillfällig ökning
av regeringsrådens antal, dels ock
i ämnet väckt motion;

nr 17, i anledning av väckta motioner
om en allmän översyn av gällande
regler om frihetsberövande;

nr 18, i anledning av väckta motioner
angående lagstiftning i syfte att
trygga ett fortsatt innehav av jordbruksegendomar
inom samma familj
eller släkt vid generationsväxlingarna;
och

nr 19, i anledning av väckta motioner
angående dels revision av lagstiftningen
om epilepsi som äktenskapshinder,
dels revision av giftermålsbalkens
bestämmelser om förbud mot äktenskaps
ingående med särskild hänsyn
till föreskriften om fallandesjuka och
dels utredning av frågan om vilka
sjukdomstillstånd som vetenskapligt
kunna rubriceras såsom äktenskapshinder,
m. m.;

andra lagutskottets utlåtande nr 32,
i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
angående tillägg å de livräntor
som utgå enligt förordningen den

11 juni 1943 (nr 347) om vissa ersättningar
vid införandet av statsmonopol
å importen av tobaksvaror, dels ock i
ämnet väckt motion;

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 16, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa anslag
ur kyrkofonden m. in., såvitt propositionen
hänvisats till behandling
av lagutskott, dels ock en i ämnet
väckt motion;

nr 17, i anledning av väckta motioner
om beredande av ökade möjligheter
för arrendatorer av kronojord att
förvärva jakträtt å av dem innehavda
egendomar;

nr 18, i anledning av väckta motioner
om visst förtydligande av 2 kap.
61 § lagen om nyttjanderätt till fast
egendom;

nr 19, i anledning av väckt motion
om skärpta bestämmelser angående åtgärder
till motverkande av förorening
av sjöar och vattendrag; och

nr 20, i anledning av väckta motioner
om åtgärder till förhindrande av
vandringsfiskens undanträngande, genom
kraftverksbyggen;

jordbruksutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 16, med anledning av Kungl.

Maj:ts proposition angående bemyndigande
att försälja viss kronan tillhörig
fast egendom, m. in.;

nr 17, angående upprättade förteckningar
över försäljningar av viss kronan
tillhörig fast egendom;

nr 18, med anledning av Kungl.

Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan om anslag till Bidrag till
hushållningssällskapens undervisningsverksamhet
in. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 19, med anledning av Kungl.

Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande anslag till Grundförbättringar:
Statens avdikningsan slag,

in. in. jämte i ämnet väckta motioner; nr

20, med anledning av Kungl.

Tisdagen den 29 april 1952.

Nr 15.

Svar på interpellation ang. en redogörelse för möjligheterna för vår konsulära re presentation

i norra Polen att tillvarataga de svenska sjömännens intressen m. m.

Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande anslag till Bidrag
till jordbrukets rationalisering samt
till Täckande av förluster på grund av
statlig kreditgaranti jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 21, med anledning av Kungl.

Maj:ts proposition angående anslag till
inköp av maskiner för torrläggningsverksamheten; nr

22, med anledning av Kungl.

Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1951/52, såvitt propositionen
avser jordbruksärenden; och
nr 23, med anledning av Kungl.

Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan om fortsatt disposition av
det för budgetåret 1942/43 anvisade
reservationsanslaget till Understöd åt
fiskare jämte i ämnet väckta motioner;
samt

andra kammarens allmänna bered ningsutskotts

utlåtanden:

nr 18, över motion om upprättande

av en plan över erforderliga åtgärder
mot landsbygdens avfolkning; och

nr 21, över motion om viss ändring
av instruktionen för statens tobaksnämnd,
m. in.

§ 6.

Anmäldes, att till herr talmannen
under sammanträdet avlämnats en motion,
nr 623, av herr Kollberg m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 200, med förslag till förordning
om tillfällig begränsning av rätten
till fri avskrivning å maskiner och
andra inventarier vid inkomsttaxeringen,
m. in.

Denna motion bordlädes.

§ 7.

.1 usterades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.06 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 29 april.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 22
och den 23 innevarande april.

§ 2.

Svar på interpellation ang. en redogörelse
för möjligheterna för vår konsulära representation
i norra Polen att tillvarataga
de svenska sjömännens intressen
m. in.

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN, som yttrade:
Herr talman: Ledamoten av denna

kammare, herr Jean Braconier har med
kammarens tillstånd till mig riktat följande
frågor:

Anser Ers Excellens att svenska
myndigheter i Polen för närvarande
har tillfredsställande möjligheter att
biträda svensk sjöfart och svenska sjömän?
I annat fall, övervägs från svensk
sida åtgärder för alt åstadkomma eu

Nr 15.

Tisdagen den 29 april 1952.

Svar på interpellation ang. en redogörelse för möjligheterna för vår konsulära re presentation

i norra Polen att tillvarataga de svenska sjömännens intressen m. m.

förbättring i detta avseende förhandlingsvägen
eller eljest?

Beträffande möjligheterna för våra
myndigheter i Polen att tillvarataga de
svenska sjöfartsintressena vill jag till
en början framhålla, att de speciella
förhållanden, som råda i de polska
hamnarna, i hög grad sätta sin prägel
på våra myndigheters verksamhet därstädes.
Sålunda anlita fartygsbefälhavarna
våra myndigheters tjänster i
mycket större omfattning i polska hamnar
än annorstädes, icke blott då det
gäller mellanhavanden med ortsmyndigheterna
utan även i ärenden av rent
kommersiell karaktär. Anledningen härtill
är, att i de polska hamnarna sedan
mer än ett år tillbaka endast förekomma
två skeppsmäkieriföretag, vilka båda
äro statsägda. Dessa statsägda företag
skola sålunda representera enskilda
utländska rederier och detta även gentemot
andra polska statsägda firmor och
institutioner. Ehuru de flesta polska
skeppsmäkleritjänstcmännen torde söka
fullgöra dessa sina uppgifter på ett
fullt grannlaga sätt, synas likväl utländska
fartygsbefälhavare vid sina
mellanhavanden med de polska skeppsmäkleriföretagen
erfara en viss osäkerhetskänsla
och därför gärna önska även
i mindre betydelsefulla ärenden inhämta
sina konsulats bistånd eller konsulatstjänstemans
råd. I ett flertal fall
ha sålunda efter inträffade olyckshändelser
fartyg erhållit tillstånd att avsegla
först sedan svensk officiell representant
tillkallats och på olika sätt medverkat
till en upgörelse i skadeståndsfrågor.
I en del fall ha genom konsulatets
ingripanden skadeståndskrav avsevärt
reducerats vid träffande av uppgörelse.
Emellertid har de svenska
myndigheternas strävan att biträda de
svenska sjöfartsintressena försvårats
av att det tid efter annan visat sig
omöjligt att erhålla de olika tillståndsbevis,
som erfordras för besök i hamnar
och ombord på svenska fartyg.

Över huvud taget kan det sägas, att
ordningsföreskrifterna i de polska hamnarna
försvåra de svenska konsulatstjänstemännens
arbete. De svenska
myndigheterna i Polen ha sökt ingripa
i syfte att förenkla in- och utklareringsproceduren
samt påskynda lastning,
lossning, förhalning och dylikt.
Resultaten av dessa ansträngningar ha
dock varit mycket begränsade.

Sammanfattningsvis torde emellertid
om biträdet åt svensk sjöfart kunna sägas,
att trots stora avstånd och dåliga
kommunikationer våra myndigheter i
regel kunna bereda sig tillfälle att företaga
besök ombord på fartyg när dess
befälhavare är i behov av råd eller
bistånd, att de flesta vanliga konsulära
förrättningar obehindrat kunna utföras,
och att uppkommande svårigheter
i viss utsträckning visat sig kunna undanröjas
genom förhandlingar mellan
konsulatet och de polska myndigheterna,
men att inskränkningar i konsulatstjänstemannens
ovillkorliga rätt att besöka
svenska fartyg samt myndigheternas
obenägenhet att träffa avgöranden
och besvara .skrivelser tidvis lägga vissa
hinder i vägen för konsulatsverksamheten
i nämnda hänseenden.

Beträffande biträde åt svenska sjömän
vill jag meddela, att oaktat de
svenska sjömännen som följd av en på
olika sätt bedriven upplysningsverksamhet
ådagalagt ökad försiktighet för
att undvika att komma i konflikt med
de polska myndigheterna och förordningarna,
arresteringar alltjämt ofta
förekomma. Orsakerna härtill äro i
första hand onyktert uppträdande, förlorade
legitimationshandlingar, smärre
smugglingsförsök (såsom ilandförande
av ett par cigarrettpaket eller ett eller
annat par nylonstrumpor) samt bristande
noggrannhet vid ankomstdeklaration
av innehavda värdeföremål, souvenirer
eller nyinköpta klädespersedlar.
Straffen för dylika förseelser äro
enligt svensk rättsuppfattning i regel

Tisdagen den 29 april 1952.

Nr 15.

Svar på interpellation ang. en redogörelse för möjligheterna för vår konsulära re presentation

i norra Polen att tillvarataga de svenska sjömännens intressen m. m.

oproportionerligt stränga och gå ej
sällan upp till årslånga frihetsstraff.
Beträffande möjligheterna för våra
myndigheter att i Polen lämna bistånd
åt anhållna, häktade eller dömda sjömän,
gäller f. n. i huvudsak följande.

Vid anhållanden av sjömän för smärre
tull- eller fylleriförseelser ha våra
myndigheter i Polen särskilt på senare
tid vid flera tillfällen kunnat utverka
snabb frigivning och nedsättning av
förelagda bötesbelopp. En förutsättning
härför har dock varit, att meddelande
om anhållandet nått våra myndigheter.
Under vissa perioder — särskilt
hösten 1951 — ha emellertid alla
försök från de svenska myndigheternas
i Polen sida att bistå anhållna sjömän
visat sig resultatlösa. T intet av de
många fallen av mera långvarigt anhållande
under sistnämnda period befanns
det till en början vara möjligt, trots
upprepade försök, att få erfara något
om orsaken till anhållandet, förvaringsort
etc. Sedermera visade det sig, att
i de flesta hithörande fall sjömännen
gjort sig skyldiga till lagöverträdelser
av en beskaffenhet som i ett flertal
tidigare fall icke givit anledning till
annat än omedelbart utdömande av
mindre bötesbelopp men som enligt numera
hävdad polsk uppfattning motiverar
frihetsstraff.

Sjömän soni häktats för att ställas
till ansvar för allvarligare brott ha genom
konsulatets försorg försetts med
rättegångsbiträde, varjämte språkkunnig
tolk såvitt möjligt ställts till förfogande.
Personer som häktats äga sedan
något är tillbaka icke rätt att mottaga
livsmedelspaket, men i stället ha
pengar och toalettartiklar kunnat sändas
till vederbörande. Besök har endast
i ett fall tillåtits. Uppgift om förvaringsort
etc. bär i regel icke kunnat
erhållas.

Besök hos till frihetsstraff dömda
sjömän tillätes i enstaka fall efter hänvändelser
till åklagarämbetet. Av dom -

stolen godkänd edsvuren tolk måste i
så fall tillkallas, och samtalen ske i
närvaro jämväl av fängelsefunktionärer.
Pengar och toalettartiklar sändas
med jämna mellanrum, överklaganden
av domslut ombesörjas och nådeansökningar
upprättas genom konsulatets
försorg. Avskrift av domslut infordras
alltid men har på senaste tiden icke
kunnat erhållas i ett par fall.

I fråga om bistånd åt sjuka och efterseglade
sjömän gäller följande.

Sjuka sjömän beredas genom konsulats
eller mäklares försorg bästa tillgängliga
sjukhusvård. På grund av
platsbrist — ibland även sjömännens
missnöje med språk- eller kostförhållanden
— förekommer det dock att
hemsändning måste företagas innan vederbörande
helt tillfrisknat.

En efterseglad sjöman bereder i allmänhet
våra myndigheter flera arbetsdagar
för ordnande av erforderliga registrerings-
och hemreseformaliteter.
Innan inkvartering får ske måste en
ytterst noggrann registrering äga rum
vid vojvodskapspolisens utlänningsavdelning.
Gränsmilitärens handläggning
av ett utreseärende kräver därefter ett
flertal väntetimmar. Tid efter annan
arresteras sjömännen under denna del
av utreseproceduren och föras ombord
med militäreskort vid på förhand icke
beräkningsbar tidpunkt. Detta förhållande
medför, att ibland ett flertal hemreselägenheter
måste ordnas för en och
samma sjöman.

När det gäller alt skydda de svenska
sjömännen i Polen vållas sålunda, som
av det förut sagda framgår, de största
svårigheterna därav, att förseelser, som
sjömännen kunna begå mot olika polska
föreskrifter och som i Sverige
skulle ansetts vara förhållandevis oskyldiga,
i Polen medföra straff av en
stränghetsgrad som för svensk uppfattning
ter sig helt oproportionerlig.
Detta går tillbaka på en olikhet i rättsuppfattningen
i Polen och i Sverige.

Nr 15.

Tisdagen den 29 april 1952.

Svar på interpellation ang. en redogörelse för möjligheterna för vår konsulära re presentation

i norra Polen att tillvarataga de svenska sjömännens intressen m. m.

Vad som i denna del kan göras från
de svenska myndigheternas sida är väsentligen
att mana sjömännen till ökad
försiktighet vid besök i polska hamnar
och att tillse att sjömän, som råkat i
konflikt med de polska förordningarna,
få den rättshjälp som det är möjligt att
ge dem. Möjligheterna till rättshjälp
äro i viss mån beskurna, framför allt
såtillvida som det har visat sig kunna
dröja avsevärd tid innan konsuln får
kontakt med en anhållen eller häktad
sjöman. Det otillfredsställande häri är
emellertid särskilt föremål för utrikesdepartementets
fortsatta uppmärksamhet,
och departementets strävanden äro
inriktade på att försöka få en bättre
ordning till stånd.

Härefter anförde:

Herr BRACONIER: Herr talman! Jag
ber att till hans excellens utrikesministern
få framföra mitt tack för hans
besvarande av denna interpellation. Särskilt
riktar sig min tacksamhet till slutraderna
i hans svar av vilka det framgår
att utrikesdepartementet försöker
få en förbättring till stånd. Samtidigt
måste jag säga att svaret som sådant
kanske inte är beklämmande, men det
utgör ett vittnesbörd om de beklämmande
förhållanden, som svenska sjömän
har att möta i polska hamnar.

Som framgår av interpellationssvaret
iakttager Polen inte ens gällande internationella
bestämmelser beträffande
svenska konsulattjänstemäns rättighet
att gå ombord på svenska båtar. Detta
innebär ett åsidosättande av alla rättsbegrepp.

Jag vill särskilt erinra om att i den
svenska svarsnoten till Polen förra året,
i vilken det talas om upprörande förhållanden
vid svenska fartygs uppehåll i
polska hamnar, säger utrikesdepartementet
klart ifrån: »Upprepade gånger
ha svenska sjömän arresterats och under
lång tid kvarhållits i polskt fängel -

se utan någon som helst orsak eller på
grund av de obetydligaste överträdelser».
Här har, som framgår av utrikesdepartementets
svar, i november månad
från polsk sida häktats svenska
medborgare utan att några som helst
skäl förelegat för häktning. Här föreligger
ett konkret exempel på skillnaden
mellan västerländsk demokratisk rättsuppfattning
och en rättsuppfattning,
som är främmande för vår livssyn.

Jag undrar också om det inte ibland
inträffar fall, som utrikesdepartementet
inte får vetskap om eller fall som
inte omtalats i svensk press. Det meddelades
nyligen i dansk press att en
svensk sjöman i Stettin i november
1951 blivit dömd till sju års fängelse,
två år därför att han givit tjugu kronor
till en flicka, tre år därför att han tre
gånger gått i land utan tillstånd och
två år därför att han använt kaptenens
sjöfartsbok. Straffet nedsaltes till fem
år, då han var son till en arbetare. Jag
vet inte, om en svensk arbetare tar
emot en sådan nådegåva, att få sitt
straff sänkt med två år för en förseelse
som på sin höjd enligt västerländsk
demokratisk uppfattning skulle ha kunnat
rendera honom några kronor i böter.
Jag tror att det för en bred svensk
opinion framstår såsom utomordentligt
beklagligt att sådana förhållanden kan
förekomma, att rättsordningens elementära
krav sätts å sido så att en
svensk sjöman inte kan åtnjuta trygghet.
Det gick ju i höstas så långt att
Svenska maskinbefälsförbundet direkt
förklarade, att det kanske vore bättre
om svenska sjömän över huvud taget
inte gick i land i polska hamnar.

Det lär finnas en förliknings- och
skiljedomstraktat av den 3/11 1925, enligt
vilken ständig förlikningsnämnd
skall finnas med bl. a. en representant
för Sverige och en för Polen. Den har
väl att behandla de tvister, som ej skall
regleras i Haag. Jag skulle vilja ställa
den frågan till hans excellens utrikes -

Tisdagen den 29 april 1952.

Nr 15.

Svar på interpellation ang. en redogörelse för möjligheterna för vår konsulära re presentation

i norra Polen att tillvarataga de svenska sjömännens intressen m. m.

ministern: Skulle det inte på denna
väg vara möjligt att få Polen att rucka
på den rättslöshet, som nu råder? Jag
kan inte finna av det svar, som hans
excellens utrikesministern givit här,
att man egentligen har så stora förhoppningar
om att få till stånd att svenska
sjömän skall behandlas enligt klara internationella
regler. Det finns ingen som
helst garanti för att Polen alls kommer
att iakttaga de rättsföreskrifter som
finns. Man får nästan den uppfattningen
att Polen betraktar Sverige som en krigförande
stat, då svenska sjömän trakasseras
i polska hamnar på ett sätt som
näppeligen förekommer i något annat
land. Man kan tycka att detta är något
egendomligt med hänsyn till de goda
grannförhållanden, som i stort sett alltid
rått mellan Polen och Sverige.

Det finns också i andra avseenden
förhållanden som förtjänar att påtalas.
Enligt 1929 års sjöfartskonvention, som
även Polen ratificerat och som gäller
till den 19 november 1952, måste livbåtsövning
äga rum var tredje månad.
Men nu gäller förbud mot livbåtsövningar
i alla polska hamnar i de fall
då dessa kan verka störande på det
normala arbetet och förorsaka olyckor.
Jag förnekar inte att det i vissa fall kan
finnas skäl för ett förbud mot dylika
övningar, men nog är det ganska egendomligt
att man från polsk sida inte
iakttar sjöfartskonventionen.

Det är anmärkningsvärt med det
stränga straff, som de svenska sjömännen
dömes till på grund av löjliga förseelser,
men kanske ännu mera anmärkningsvärt
är att de anhållna ofta inte
har haft någon möjlighet att komma i
kontakt med svenska konsulattjänstemän
av det skälet att det svenska konsulatet
många gånger icke får reda på
var en anhållen svensk medborgare befinner
sig. Detta kan väl lians excellens
utrikesministern icke anse överensstämma
med god rättstradition. Förekommer
det över huvud taget i någon

rättsstat att en svensk myndighet inte
får ta kontakt med en anhållen medborgare?
För mig framstår dessa förhållanden
som ett upprörande åsidosättande
inte bara av internationella
rättsregler utan över huvud taget av
alla humanitära förpliktelser. Det är
förståeligt att man inom Sjöfolksförbundet
har sagt ifrån att det här är
fråga om trakasserier, som man i längden
inte kan finna sig i. Man frågar
sig då: Har inte Sverige och de svenska
myndigheterna några som helst möjligheter
att få en ändring till stånd; kan
man åtminstone inte sluta en överenskommelse
om att en anhållen svensk
sjöman i Polen skall få möjlighet att
ta kontakt med en svensk konsulatstjänsteman? Jag

förstår en utrikesministers svårigheter
att här relatera alla konkreta
fall. Det gör kanske inte saken bättre
att tillspetsa orden, och en utrikesminister
anses väl inte böra göra det som
regel. Men det må vara mig tillåtet att
säga att jag är övertygad om, att jag
ger uttryck för en vid svensk opinion,
då jag säger att vi här har fått en åskådningsundervisning
om hur det kan gå,
när man sätter åt sidan rättsregler, som
vi alla har ansett vara konstitutiva för
rättsstaten. Det framgår inte av det
lämnade svaret om det finns några utsikter
att få en överenskommelse till
stånd med Polen. Jag skulle ändå vilja
upprepa min fråga om man inte genom
denna skiljedomstraktat kan få garantier
för att därmed ge svenska sjömän
trygghet då de gå i land.

Ett regeringsorgan skrev nyligen att
det fordras en veritabel balansgång för
att undgå häktning. Ja, man får nog
det intrycket att här hjälper det inte
med balansgång. Det verkar som om en
sjöman kunde häktas på de mest bagatcllartade
grunder, ja, av skäl som över
huvud taget saknar relevans för straffåtgärder.

Jag vill ännu en gång uttrycka den

Nr 15.

Tisdagen den 29 april 1952.

Svar på interpellation ang. en redogörelse för möjligheterna för vår konsulära re presentation

i norra Polen att tillvarataga de svenska sjömännens intressen m. m.

förhoppningen att en anhållen skall
ges möjlighet att komma i kontakt med
svenska konsulatstjänstemän, att han
skall tillåtas mottaga livsmedelspaket
o. s. v. och att svenska myndigheter
skall få veta var en anhållen svensk
sjöman befinner sig, när han är anhållen
i Polen.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
I anledning av en fråga av interpellanten
vill jag säga, att man på svensk sida
anser att förliknings- och skiljedomstraktaten
alltjämt gäller, och man har
vid några tillfällen åberopat den. Från
polsk sida har man intagit en något
oviss ståndpunkt i fråga om traktatens
giltighet, och man har kanske närmast
påstått att den inte gäller.

Jag vill också tillrättalägga några uttalanden
om att just Sverige skulle vara
särskilt illa behandlat i Polen. Det är
givet att Sverige inte är föremål för
någon diskriminerande behandling, så
att svenska fartyg och sjömän skulle
behandlas sämre än andra länders.

Det pågår arbete med upprättande av
ett förslag till nytt sjöfartsavtal, vari
man skulle försöka få in mer moderna
och preciserade regler om behandlingen
av sjömän och om konsulernas rättigheter,
och jag hoppas att det förslaget
inom ganska nära framtid skall kunna
överlämnas till polska regeringen.

Herr JOHANSSON i Stockholm: Herr
talman! Det är inte vanligt här i kammaren
att en interpellant tackar för
svaret innan han fått det. När jag bryter
mot vanan är det inte precis för att
tacka för innehållet i det svar som hans
excellens utrikesministern snart kommer
att ge mig. Jag vill i stället tacka
honom varmt för sammankopplandet av
svaren på herr Braconiers interpellation
och min. Detta ger nämligen material
för värdefulla jämförande studier
av Sveriges attityd gent emot främman -

de länder och av den dubbla bokföring
som Sveriges regering bedriver. Därmed
bidrar det också till att belysa den
markerade vändning i utrikespolitiken
som vi hade anledning att tala om förra
tisdagen.

Det är inte första gången vi här i
kammaren diskuterar de svenska sjömännen
i Polen. Vi skall inte riva upp
det material vi har lagt fram tidigare —
det räcker mycket väl med det nya.

Jag har också kontakt med sjömän
som reser på Polen, och jag vet att folk
som uppträder hyfsat — som vanligt folk
brukar göra — inte löper någon risk
för trakasserier i Polen. När det talas
om myndigheternas uppträdande vill jag
erinra om att det aldrig i Polen har
förekommit någon motsvarighet till den
regelrätta polisbesättning av ett polskt
fartyg som ägde rum i Stadsgårdshamnen
i Stockholm.

Vi vet också att Sjöfolksförbundet
nyligen haft anledning att i sin tidning
påtala att sjömanskåren på sistone under
den fulla sysselsättningen fått in en
del element som förbundet måst ta avstånd
från, människor som skämmer
ut både sjömanskåren och Sverige. Jag
hänvisar till Sjömannens artikel, och jag
hänvisar också till regeringsorganet
Morgon-Tidningen, som den 28 november
i fjol talade om rötäggen bland
Sveriges sjöfolk. Morgon-Tidningen hade
där intervjuat en hel del fackmän, bland
andra en ledamot av denna kammare,
som talade om att det är en »skrälldus
ynglingar från Skrubba» och andra
skyddshem som skickas på sjön i dessa
dagar. Värst är det med Svartsjö-klientelet,
säger MT. »I den fulla sysselsättningens
tid åker även dessa gossar ut,
och man får ta vad som bjuds.» Det talas
om att man flyttar samhällets uppfostringsproblem
över på sjöfarten, att man
kan avläsa det i rymningsstatistiken.
Det fälls mycket skarpa ord om den
rekrytering som har förekommit.

Om nu någon av »gossarna» — för att

Tisdagen den 29 april 1952.

Nr 15.

Svar på interpellation ang. en redogörelse för möjligheterna för vår konsulära re presentation

i norra Polen att tillvarataga de svenska sjömännens intressen m. m.

citera Morgon-Tidningen — från Svartsjö
eller Skrubba reser till Amsterdam
eller Sydamerika, kan han mycket väl
bli ihjälslagen eller sitta fången i månader
utan att någon svensk konsul
rynkar ögonbrynen och utan att det blir
mer än två petitrader i en svensk tidning.

Det är helt annorlunda när de! gäller
Polen. Herr Braconier säger att också
oskyldiga människor fängslats i Polen.
Vi har undersökt alla de fall som pressen
har skrivit om, och vi har inte funnit
några oskyldiga. Hur skrev man inte
om den bekante Engströms snövita
oskuld månad efter månad? Han kom
hem långt innan hans straff var avtjänat
och skrev en artikelserie i tidningen
Aret Runt där han utan vidare erkände
att han gjort sig skyldig till femdubbel
smuggling av människor, av vilka åtminstone
några misstänktes vara amerikanska
spioner. En hade han till och
med smugglat tillbaka igen, men han
återvände när han fann att hans hustru
var otrogen. Det var smuggling i reguljär
trafik av en av herr Braconiers
oskulder.

För att visa vilken trafik den svenska
pressen bedriver skall jag citera ett par
tidningar som redigeras eller har redigerats
av ledamöter av denna kammare
— herr Severin hade kanske redan övergått
till Pressens Tidning. Jag ser inte
Publicistklubbens ordförande herr Edberg
i kammaren, men jag kan erinra
om några rubriker i Ny Tid och Aftontidningen
— det gällde inte då Polen
utan Östtyskland —: »Svensk nära försmäkta
i östzonen», »Omänskligt slaveri»,
»Arbetade barfota i saltlagren»,
»Svensk sjöman barfota hem från Östzonen»,
»Jag var kommunistanstucken,
men saltslaveriet botade mig». Det är
typexempel på de historier man drar
upp från Polen och Östtyskland.

Hur gick det nu i detta fall? Snart
upptäckte man all Publicistklubbens
ordförandes skyddsling inte hade varit

tjugofem år på havet, utan han var tämligen
ny och grön. Han var en flerdubbel
facklig skubbare med dåligt rykte.
Kommunist har han aldrig varit, så
några saltläger har inte omvänt honom.

Några dagar efteråt kom en annan
tidning, som brukar bidra till hetsen,
nämligen Bonnierkoncernens Se, och
var mycket elak mot den journalistik,
som Publicistklubbens ordförande bedrivit.
Där avslöjades mannen i fråga i
följande ordalag: »Han har inte ''seglat
på alla de sju haven’ i några 23 år, som
han skrutit vitt och brett med. Allt som
allt har han varit ''sjöman'' i 16 månader
... Såren på fötter och ben är inte
spår efter tåligt buret martyrium bakom
järnridån — ingen har sparkat honom,
ingen har slagit honom, han har
bara fått skoskav sedan han högst självmant
kröp i ett par fyra nummer för
stora pjäxor han hittade i en vrå när
han blev satt att lasta en saltskuta i
Wismar efter att i fyllan och villan ha
gått och drullat bort sin passersedel och
blivit akterseglad. Förlusten av friheten
varade bara i 36 timmar. Straffet kan
t. o. m. bli ännu hårdare här hemma för
en rekordbråkig fyllerist.» Kom ihåg
det, herr Braconier!

Sedan talade »Se» om att den mannen
inte förtjänar det svenska folkets
medlidande. Tror man de andra gör det?

Jag har nämnt fallet Engström och
jag kan fortsätta. Jag behöver inte ta
sjöfolkets ombudsmän — ty de är här
— jag kan ta Sveriges fartygsbefälhavareförening.
Den bör känna Polen,
kanske bättre än hans excellens utrikesministern.
Jag skall ta kapten Åkeson,
som är direktör i Sveriges fartygsbefälhavareförening.
Vad säger han om en
del av det sjöfolk, som reser på Polen?

»Många super sig fulla och bär sig åt
som vettvillingar, smugglar klockor,
kaffe och nylonstrumpor trots uttryckliga
förbud och är vårdslösa med sina
pass och sjömansböcker. Det sjöfolk
som befälet på grund av arbetskrafts -

Nr 15.

Tisdagen den 29 april 1952.

Svar på interpellation ang. en redogörelse för möjligheterna för vår konsulära re presentation

i norra Polen att tillvarataga de svenska sjömännens intressen m. m.

bristen tvingas mönstra på är delvis ett
avskum sedan linjefarten tagit eliten.
Ja, en del är inte ens sjömän utan kriminella
element som på ett eller annat
sätt lyckats skaffa sig sjömansbok och
som när de efterlyses av polisen flyr
genom att ta hyra på en kolbåt.

Ofta säljer de allt vad de äger: För
pengarna tar de sig en redig fylla och
blir ofta så oregerliga att de måste finkas.
Och har de då pengar på sig som
de kommit över olagligt genom att
smuggla in och sälja t. ex. kaffe, så blir
det givetvis fängelse. Det skulle det bli
i Sverige också — om polackerna bar
sig åt här som de svenska sjömännen
gör i Gdynia.»

Där har vi de figurer, för vilka de
svenska konsulaten arbetar ut sig, enligt
utrikesministern, försöker att få
deras fylleriböter nedsatta och lägger
in nådeansökningar för att deras straff
skall förkortas! Den svenska kronan
har gått ned så pass i värde att den börjar
likna Karl XII:s nödmynt, men den
värsta inflationen är inflationen på
svenska nationalhjältar, ty det kan den
första fyllbult och slagskämpe bli, bara
han uppträder i Polen!

Inte nog med det! Jag tror att herr
Braconier upprepade ordet rättsstat 75
gånger under sitt anförande. Det var
just med tanke på figurer som de nämnda
som han t. o. m. skruvade upp sig
till förklaringen, att om de inte blir
bättre behandlade -—- när de supit sig
fulla — är hela den västerländska kulturformen
i fara. Så illa är det väl i alla
fall inte med den västerländska kulturen.

Det var detta jag ville säga på detta
stadium, men jag vill redan nu göra en
jämförelse. Om en liten stund kommer
excellensen Undén att läsa upp svaret
på min interpellation. Det gäller också
delvis övergrepp mot sjömän, men i
amerikanska hamnar. Ni har hört svaret
på den polska interpellationen, den
fientliga, fräna tonen, inslaget av hets -

kampanj mot den stat som man vänder
sig emot. När excellensen Undén kommer
fram till svaret om Amerika, skall
ni märka hur tonfallet lagts om. Det är
mjukt som sammet och milt som fågelkvitter.
Jag återkommer till den saken
i debattens andra kapitel.

Herr BRACONIER (kort genmäle):
Herr talman! Det förvånar mig inte att
den föregående talaren helt underkänner
det svenska utrikesdepartementets
undersökningar och motiveringar. Det
gör herr Johansson i Stockholm alltid,
ty han är en trogen bekännare till det
kommunistiska partiprogrammet om att
kommunisterna solidariserar sig i allo
med en främmande stat.

Jag sade inte, herr Johansson i Stockholm,
att den västerländska kulturkretsen
var i fara, med anledning av de påtalade
förhållandena. Jag beklagade
med hänsyn till de tidigare goda relationerna
mellan Polen och Sverige de
för västerländsk kulturuppfattning mycket
stränga straff, som tillämpas av
polska myndigheter och som inte är förenliga
med vår rättsuppfattning och
med de humanitära åsikter, som en stor
del av människosläktet lyckligtvis ännu
har. Här är inte alls fråga om någon
hets mot något land. Jag hade
gjort samma karakteristik av vilket annat
land som helst, som handlat som
Polen i detta fall.

När herr Johansson vill göra gällande,
att detta skulle vara min personliga
kampanj, som ett utslag av något hat
mot Polen, vilket jag icke har, ber jag
honom läsa alla de uttalanden från sjöfolkets
sida, där man uttryckt sitt starka
beklagande av dessa förhållanden. Detta
kommer man inte ifrån med att frankt
påstå, att här är det bara en massa rötägg,
som gör det och det. Om det vore
på det sättet som herr Johansson säger,
varför tar då inte sjöfolksförbundet
hela tiden avstånd från kritiken mot de
polska myndigheternas handlingssätt

Tisdagen den 29 april 1952.

Nr 15.

Svar på interpellation ang. en redogörelse för möjligheterna för vår konsulära re presentation

i norra Polen att tillvarataga de svenska sjömännens intressen m. m.

utan i stället framför sitt beklagande
av deras åtgärder?

Men även om lierr Johansson anser
att de straff är riktiga, som här tillämpas
mot svenska medborgare, vad ligger
det för humanitärt intresse i att förmena
svenska konsulära myndigheter
att ta kontakt med en anhållen svensk
sjöman? Även om vi se på straffen
olika, borde det för alla parter vara ett
rättsintresse att svenska myndigheter
skall kunna komma i kontakt med de
anhållna. Det är väl sannerligen inte
att göra sig skyldig till propaganda mot
en annan stat att hävda detta.

Vad det här gäller är att få till stånd
sådana relationer mellan Polen och Sverige
att den irritation, som dessa förhållanden
skapar, inte längre existerar
och att våra sjömän slipper dessa trakasserier.
Där har jag givit uttryck för
en vid svensk opinion. Jag tror inte att
den åsikt, som herr Johansson har om
de straff som de polska myndigheterna
utmätt mot svenska medborgare, är ett
uttryck för mångas mening eller har
stöd av någon större del av det svenska
sjöfolket. Jag tror inte han kommer
ifrån dessa frågor genom att påstå, att
alla de svenskar, som drabbats av straff
i Polen, är rötägg som förtjänar dessa
hårda straff för vad som ofta är bagateller.

Herr SVENSSON i Göteborg: Herr talman!
Som representant för de 20 000
sjömän, som är representerade i Svenska
sjöfolksförbundet, har jag funnit
det angeläget att säga ett par ord i denna
fråga.

Jag ber först att få understryka vad
hans excellens utrikesministern har
sagt. Jag är alldeles ense med honom,
då han i interpellationssvaret säger, att
de straff, som i en del fall utdömts, enligt
svensk rättsuppfattning är oproportionerligt
stränga i förhållande till de
förseelser som är begångna. Vi har
mångfaldiga exempel på hur enligt vår

uppfattning synnerligen stränga straff
har utdömts för synnerligen bagatellartade
förseelser. Herr Johanssons i Stockholm
påstående, att de som uppträder
hyfsat aldrig blir trakasserade i polska
hamnar, är felaktigt. Vi kan stå herr
Johansson till tjänst med massor av
exempel på att hyggliga svenska sjömän
blivit trakasserade i polska hamnar
utan anledning eller i varje fall
utan den anledning vi anser skall föreligga
för att de skall bli ådömda straff.
Jag ber att få ta fram ett par exempel.

För ett halvår sedan meddelades i
den svenska pressen ett fall, vars riktighet
vi har fått bekräftad genom samtal
med dem som det gällde. Det var
en svensk sjöman, som kom i en polsk
hamn med ett fartyg från Casablanca
i Afrika. Han hade där köpt ett par
morgontofflor, som han skulle förära
sin fästmö i Sverige. Dem hade han
stoppat i sin byrålåda ombord. Emellertid
glömde han att sätta upp dessa tofflor
på tulldeklarationslistan i den polska
hamnen — det må vara honom förlåtet.
Vad blev följden? Jo, när den polska
polisen kom ombord, fann den, att
där fanns ett par tofflor, avsedda för
en kvinna. Polisen tog tofflorna och tog
även med sig sjömannen. Han fick sedan
sitta i polskt fängelse i fyra veckor
för detta. Det var en hygglig ordentlig
svensk sjöman. Kan herr Johansson i
Stockholm påstå, att detta straff på fyra
veckors fängelse för att sjömannen
glömde deklarera tofflorna, avsedda för
hans fästmö i Sverige, var rimligt?

Jag skulle kunna nämna flera exempel.
Jag kan nämna något som sker, när
ett svenskt fartyg kommer till en polsk
hamn men som inte förekommer på
något annat ställe på jordklotet, såvitt
jag har mig bekant. När ett svenskt fartyg
kommer in, får hela besättningen
ställa upp sig på däck. Besättningen
kan få stå där i regn, snö och blåst
kanske i timmar under det att den polska
polisen undersöker besättningens

2 -Andra kammarens protokoll 1952. Nr 15.

Nr 15.

Tisdagen den 29 april 1952.

Svar på interpellation ang. en redogörelse för möjligheterna för var konsulara re presentation

i norra Polen att tillvarataga de svenska sjömännens intressen m. m.

hytter utan att någon besättningsman
får vara närvarande vid dessa undersökningar.

Det mest upprörande är emellertid
enligt vår mening, att svenska sjömän,
som av en eller annan anledning blir
anhållna av de polska myndigheterna —
det må vara för att de glömt ett par tofflor
i sin deklaration eller för att de varit
berusade, när de har varit i land —
inte får sätta sig i förbindelse med sitt
lands representanter där nere. Det tycker
vi är det mest upprörande. Vi menar,
att i händelse de polska myndigheterna
anser, att de bör anhålla en
svensk sjöman, så bör den svenske sjömannen,
när han är anhållen, få lov
att sätta sig i förbindelse med sitt lands
representant på platsen för samråd med
honom och eventuellt med hans bistånd
få tillgång till rättegångshjälp. Det förvägras
emellertid svenska sjömän i de
flesta fall.

Jag kan i detta sammanhang inte uraktlåta
att nämna något om vad vi från
Svenska sjöfolksförbundets sida har
gjort i anledning av alla dessa i de polska
hamnarna inträffade händelser. Någon
gång på hösten 1949 erinrar vi oss
kanske, att vi hade en hel del sådana
fall. De väckte ett mycket stort uppseende
här hemma och föranledde långvarig
hetsig tidningspolemik. Vi från
sjöfolksförbundets sida försökte i varje
fall i den mån det var möjligt lägga litet
sordin på tidningspolemiken. Vi engagerade
oss inte i den på något aktivt
sätt. Vi gick en annan väg som vi trodde
skulle leda till positivt resultat. Vi hade
ett sammanträde i Svenska sjöfolksförbundets
överstyrelse för att avhandla
den saken, och vid det sammanträdet
antog vi ett uttalande, som vi också
lät publicera genom TT och i tidningspressen.
Vi beklagade ifrågavarande intermezzon
och tilläde: »överstyrelsen
uttalar därför som sin bestämda uppfattning,
att svenska sjömän, som av
en eller annan anledning anhålles av

de polska myndigheterna, skola omedelbart
efter anhållandet givas tillfälle att
komma i förbindelse med närmaste
svenske konsul och att juridisk hjälp
ställes till vederbörande sjömans förfogande.
» Vi förklarade emellertid också
i vårt uttalande, att vi å vår sida
skulle tillhålla våra medlemmar att de
vid sina besök i polska hamnar skulle
iakttaga ett korrekt uppträdande så att
berättigade klagomål häremot icke skulle
kunna anföras från de polska myndigheternas
sida. »Vi har också gång
på gång uppmanat våra medlemmar att
uppträda hyggligt i polska hamnar.
Dessutom har vi avtryckt de olika bestämmelser,
som de polska myndigheterna
har utfärdat rörande vad sjöfolket
får göra och inte göra i de polska hamnarna.

Ovannämnda skrivelse överlämnade
vi till polske ministern i Stockholm.
Därvid höll han med oss och sade, att
det vore alldeles riktigt, att, svenska
sjömän, som anhölls i en polsk hamn,
omedelbart borde få sätta sig i förbindelse
med sitt lands konsulära representanter.
Sedan hörde vi ingenting
från polske ministern eller någon annan.
Vi fann emellertid att ehuru väl
den dåvarande polske ministern hade
den inställningen, fick svenska sjömän
i alla fall inte sätta sig i förbindelse
med svenska konsulatsrepresentanter.

Sedan inträffade i slutet av förra
året en hel del händelser i de polska
hamnarna. Från Svenska sjöfolksförbundets
ledning fann vi anledning att
på nytt uppvakta polske ministern i
Stockholm, varvid vi talade med honom
om de här sakerna. Efter samtalet
med honom bad han, att vi skulle
inkomma med skriftlig redogörelse för
våra synpunkter. Vi inlämnade därför
till honom en skriftlig promemoria.
Där sade vi bl. a.: »Svenska sjöfolksförbundet
har således även nu den
uppfattningen att de händelser, som
den senaste tiden inträffat i polska

Tisdagen den 29 april 1952.

Nr 15.

Svar på interpellation ang. en redogörelse för möjligheterna för vår konsulära re presentation

i norra Polen att tillvarataga de svenska sjömännens intressen m. m.

hamnar och där svenska sjömän varit
inblandade samt den i samband härmed
uppkomna pressdiskussionen kan
skada de goda relationer mellan de båda
länderna som ur alla synpunkter
äro önskvärda, och förbundet är också
i dag av den meningen, att det bör
ligga i allas intresse att förutsättningararna
för dylika incidenter i möjlig
mån böra undanröjas. Svenska sjöfolksförbundet
är för sitt vidkommande berett
till att på allt sätt söka medverka
härtill.»

I fortsättningen nämnde vi, att vid
Svenska sjöfolksförbundets kongress
1949 hade bl. a. diskuterats de förhållanden
som inträffat i de polska hamnarna.
Därvid hade Polska sjöfolksförbundets
ordförande varit närvarande
och bl. a. framhållit att »om några intermezzon
i fortsättningen skulle inträffa
vid svenska sjömäns besök i polska
hamnar borde Svenska sjöfolksförbundet
sätta sig i förbindelse med det
polska sjöfolksförbundet för att i samarbete
med detta gemensamt försöka
lösa eventuella tvister.» I fortsättningen
av promemorian sade vi, att Svenska
sjöfolksförbundet fann detta uppslag
värt att beakta och därför var berett
att ta upp samtal med polska sjöfolksförbundet,
den polska landsorg^iisationen
och eventuellt vederbörande officiella
polska myndigheter i alla de frågor,
som kunde vara förknippade med
de incidenter, vilka den senaste tiden
inträffat i polska hamnar och där svenska
sjömän varit inblandade. Slutligen
sade vi: »Svenska sjöfolksförbundet

hyser den uppfattningen att man bör
kunna nå fram till positiva resultat vid
dylika direkta samtal mellan representanter
för svensk och polsk fackföreningsrörelse
samt vederbörande officiella
polska myndigheter.»

Den skrivelse, varvid denna promemoria
var fogad, avlämnades den 5
november 1951. Vi ha ännu inte hört
något från den polske ministern eller

polska sjöfolksförbundet eller polska
landsorganisationen.

Jag noterar med tillfredsställelse, att
hans excellens utrikesministern säger,
att man från utrikesdepartementets sida
har sin uppmärksamhet riktad på
den här saken, och jag hoppas, att något
verkligen positivt kan komma fram
ur de ansträngningar man gör från departementets
sida, så att åtminstone de
sjömän, som blir anhållna av polska
myndigheter, kommer i tillfälle att få
sätta sig i förbindelse med vårt lands
konsulära representant omedelbart efter
det att anhållandet har skett, och
att det inte i fortsättningen kommer
att gå till på samma sätt som nu, då de
kanske i veckor och månader får sitta
i polskt fängelse utan möjlighet att
komma i förbindelse med vår konsul.

Herr JOHANSSON i Stockholm: Herr
talman! I avvaktan på det amerikanska
jämförelsematerialet skall jag bara be
att få erinra om den deklaration jag
avgav från vårt håll första gången
denna fråga debatterades. Jag sade då,
att jag anser det självklart, att om
svenska sjömän utsättes för övergrepp,
på vilken sida om den så kallade järnridån
det vara må, skall de åtnjuta
stöd av sitt lands konsulära beskickning,
och det skall undersökas om något
övergrepp är begånget. Jag kan
upprepa det i dag; men när vi granskat
de påstådda övergreppen, har uppgifterna
inte i något fall hållit måttet.

Jag har förut hört vad herr Svensson
i Göteborg i dag berättat. Det har jag
sett i tidningarna. Här föreligger hittills
en enda parts redogörelse. Men
t. o. m. om det skulle visa sig, att det
ligger något i att vederbörande blivit
för hårt straffad, är det väl ett litet
övergrepp jämfört med några saker
som Polen anfört mot oss. Som exempel
härpå kan nämnas det fall, då en
stark polisstyrka gick ombord på ett
polskt fartyg i Stockholm och släpade

20 Nr 15. Tisdagen den 29 april 1952.

Svar på interpellation ang. åstadkommande av likartade inresebestämmelser i USA
och Sverige.

i land en sjöman i strid mot alla sjömanslagar
under en förevändning, som
man visste var falsk, nämligen att han
blivit misshandlad. En kommissarie
och en läkare hade nämligen varit ombord
tidigare och funnit, att mannen
inte var misshandlad. Ändå släpades
han i land. Ändå bröt man mot den
bestämmelse som säger, att fartygets
befälhavare är chef för sitt fartyg också
när fartyget ligger i hamn om inte
något kriminellt är begånget. Man sade
att man skulle hämta en sjuk, men om
man skall hämta en sjuk använder man
sig av läkare och inte av polis. Mot
herr Svenssons inlägg skulle jag också
kunna nämna, att polska sjömän bestämt
uppgivit, att de blivit regelrätt
kidnappade av Stockholmspolisen, och
kvarhållits på Långholmen utan skäl.
Detta har i flera fall påtalats av polska
legationen. En av dessa polacker skickades
sedan till Bergslagen på arbete
men lyckades rymma vid Centralen och
ta sig till polska legationen. Jag tror
att våra moträkningar ter sig lite bleka
mot dessa.

I övrigt skulle jag bara vilja understryka,
att ingen av de senare talarna
har försökt bestrida vad jag har sagt
om arten av en del folk, som mönstrat
på båtarna till Polen. När herr Braconier
vänder sig mot mina uppgifter,
vill jag påpeka, att det inte var mina
egna uppgifter. Jag citerade MorgonTidningen,
en Bonniertidning och
Svenska fartygsbefälhavareföreningens
direktör. När denne säger att de straff
svenska sjömän fått i Polen är ungefär
desamma som de skulle ha fått, om de
gjort sig skyldiga till dessa brott i
Sverige, tror jag mer på honom än på
herr Braconier.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Efter den uttömmande redogörelse herr
Svensson i Göteborg lämnat behöver
jag inte närmare gå in på herr Johans -

sons i Stockholm första inlägg. Jag vill
bara konstatera två ting. Det första är
att herr Johansson sade att det är ett
fruktansvärt övergrepp, som den svenska
polisen gjort sig skyldig till vid ett
tillfälle i Stockholm, då den gått ombord
på ett polskt fartyg och hjälpt i
land en sjuk sjöman, som själv önskat
att bli förd i land och som polisen hade
anledning tro hade blivit misshandlad.
Det må vara riktigt, att det efteråt kunde
konstateras, att han inte blivit misshandlad,
men han låg sjuk i magblödning
och önskade i varje fall föras i
land.

Herr Johansson tycker att i jämförelse
med detta fruktansvärda övergrepp
är det ingenting att säga om att på vartenda
svenskt fartyg, som kommer till
en polsk hamn, stiger polska polisen
ombord och tvingar hela besättningen
att stå uppställd på däck, medan polisen
undersöker besättningens hytter,
och om någonting komprometterande
hittats där, blir vederbörande utan vidare
arresterad och bortförd av polisen.

Det andra jag ville säga var, att herr
Johansson tydligen anser, att svenska
sjöfolksförbundet är ute i fullständigt
ogjort väder, när det gång på gång gjort
framställningar och beklagat sig över
vad som hänt i fråga om behandlingen
av svenska sjömän. Det är ingenting att
fästa sig vid; sjöfolkets fackliga organisation
pratar i vädret enligt herr
Johanssons mening.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3.

Svar på interpellation ang. åstadkommande
av likartade inresebestämmelser
i USA och Sverige.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN erhöll på begäran
ordet och yttrade: Herr talman!
Ledamoten av denna kammare, herr Johansson
i Stockholm har med kamma -

Tisdagen den 29 april 1952. Nr 15.

Svar på interpellation ang. åstadkommande av likartade inresebestämmelser i USA

oeh Sverige.

rens tillstånd till mig riktat följande
fråga:

Har herr utrikesministern för avsikt
att taga något initiativ för att åstadkomma
mera liktartade inrescbestämmelser
i USA och Sverige, så att icke
svenska medborgare i fortsättningen
utsättas för alla slags trakasserier och
till och med på amerikanskt initiativ
förvägras rätten att arbeta på svenska
fartyg medan amerikanska medborgare
utan visering och utan någon som helst
kontroll får resa hur de önska i vårt
land?

I motiveringen till frågan har herr
Johansson till en början hänvisat till
att svenska medborgare är underkastade
viseringsskyldighet för inresa till
Förenta staterna medan Sverige icke
upprätthåller något motsvarande viseringstvång
i förhållande till medborgare
i Förenta staterna. Bakgrunden
till denna bristande reciprocitet i viseringshänseende,
som kännetecknar
förhållandet mellan Förenta staterna
och även andra europeiska länder än
Sverige, är att Förenta staterna står
såsom mottagare av en betydande immigration
från Europa under det att
någon motsvarande utvandring från
Förenta staterna till Europa icke förekommer.
Detta historiskt betingade förhållande
torde förklara att viseringstvånget
i sådan omfattning bibehållits
i USA. Någon framställning till Förenta
staterna om avskaffande av viseringsskyldigheten
för svenska medborgare
är icke under övervägande. Icke
heller överväges från svensk sida att
införa viseringstvång för medborgare
i Förenta staterna. Jag kan upplysa, att
antalet svenska medborgare som under
det senaste året erhållit visering för inresa
till Förenta staterna från Sverige
utgjorde över 4 000.

Den av Sverige tillämpade viseringsfriheten
beträffande medborgare i Förenta
staterna innebär emellertid icke,
som herr Johansson vidare hävdar, att

dessas inresa och vistelse i Sverige icke
är underkastad någon kontroll. Vanliga
svenska regler om avvisning, förpassning
och utvisning av icke önskvärda
utlänningar gäller även för medborgare
i Förenta staterna i den mån
de skulle vara att anse såsom icke önskvärda
här i landet. Under sin vistelse
här är de vidare såsom andra utlänningar
underkastade reglerna om bostadsanmälan
och uppehållstillstånd.

Herr Johansson uppehåller sig vidare
vid det förhållandet att sjömän ombord
på svenska fartyg vägrats landstiga i
amerikanska hamnar, då de är eller av
de amerikanska myndigheterna misstänkes
vara kommunister. Härmed förhåller
sig så, att de amerikanska myndigheterna
av säkerhetsskäl funnit sig
böra uppställa föreskrifter som bl. a.
förbjuder utländska kommunister att
landstiga. Detta innefattar en amerikansk
rättslig reglering, som visserligen
kan förefalla oss här i landet främmande,
men som icke kan föranleda
någon intervention från svenska regeringens
sida, eftersom det här är fråga
om den inre rättsliga ordningen i en
utländsk stat. Vad som från de svenska
myndigheternas sida kan göras är
att försöka undanröja missförstånd beträffande
faktiska förhållanden, då ett
sådant missförstånd kan antagas ha legat
till grund för de amerikanska myndigheternas
bedömning av ett särskilt
fall. Jag vill tillägga, att de fall då
svenska sjömän på grund av misstankar
om kommunism vägrats landstiga i Förenta
staterna varit mycket få.

Härpå anförde:

Herr JOHANSSON i Stockholm: Herr
talman! Jämförande studier av de båda
interpellationssvarens tonfall torde vara
mycket lärorika för ledamöterna av denna
kammare. Lika hätsk som man i det
första fallet var, lika obetingat är man
utan alla protester beredd att följa den

Nr 15.

Tisdagen den 29 april 1952.

Svar på interpellation ang. åstadkommande av likartade inresebestämmelser i USA

och Sverige.

inre rättsliga ordningen i det andra
landet. Lika angelägen som man är att
till varje pris ingripa så ofta som möjligt
i det första fallet, lika hundraprocentig
är frånvaron av vilja att ingripa
i det andra — inte ens för att få litet
lägre fylleriböter.

Om jag tar det sista svarets punkter i
tur och ordning, så säger hans excellens
utrikesministern, att regeringen icke
överväger att försöka åstadkomma någon
ömsesidighet beträffande viseringsreglerna
i Sverige och i Förenta staterna.
Marshallhjälpens upphörande borde
väl annars ge anledning till en omprövning
av desamma, ty det är ju inte riktigt
snyggt att så skilda bestämmelser
skall gälla. Utrikesministern förklarade
detta med att Förenta staterna är ett
gammalt immigrationsland och sade, att
man i Sverige inte har några motsvarande
problem. Men är det där numera
riktigt sant, herr utrikesminister? Förenta
staternas karaktär av stort immigrationsland
är väl i stort sett förbi.
Tar man hänsyn till ländernas storlek,
så undrar jag, om inte vi har minst lika
stor immigration som Förenta staterna.
Vi har ju hela stadsdelar här i staden,
som domineras av immigranter. Jag tror
därför inte att utrikesministerns jämförelser
håller. Jag noterar därvidlag
endast frånvaron av all vilja till förändring
från svenska regeringens sida.

Gentemot min anmärkning om den
bristande kontrollen säger utrikesministern,
att amerikanska resenärer också
är underkastade anmälningstvång, och
att utvisning av icke önskvärda personer
sker. Men nog är det ändå en fruktansvärd
skillnad på olika utlänningar
i detta land. Som jag hade anledning
påpeka redan förra tisdagen, har det
amerikanska underrättelseväsendet sannerligen
inte rönt någon uppmärksamhet
från den svenska säkerhetspolisens
sida. Det arbetar lika ostört som Hitlers
spioner före Stalingrad. Det finns just
inga hinder för amerikanarna, om de

vill besöka våra militära anläggningar,
och om några amerikaner återfinnes i
motorbåtar ute i skärgården, så ser man
aldrig en rad om det i tidningarna. Det
händer visserligen ibland att de går på
grund långt ute vid Landsort, men det
föranleder inga åtgärder. Det hände
t. o. m. att en gång fastnade en av dem
i ett fisknät på Hårsfjärden, men det
blev bara en notis det också. För dem
finns det just inga gränser. Men det är
på de hållen man skall söka efter spioner,
i stället för att tala om vaksamhet
på arbetsplatserna, där man fåfängt söker
efter dem! Spionerna finns i de
högsta kretsarna. Amerikanarna behandlar
detta land som om de rådde om det.

Jag skall i detta sammanhang inte så
mycket dra in ambassadörens och diplomaters
verksamhet, men det är anmärkningsvärt
hur den amerikanske ambassadören
kan fara till Sjuhäradsbygden
eller annorstädes och kalla tillsammans
alla traktens industriledare och hålla
stora konferenser med dem. Han kan
också uppträda på en svensk helgedom
som Skansen och angripa en tredje
makt. En medlem av utrikesminister
Undéns parti, en distriktsledare i det
socialdemokratiska ungdomsförbundet,
tjänstgör exempelvis som betald introduktör
för amerikanarna i den svenska
arbetarrörelsen och i en särskild amerikansk
informationstjänst. Så nog är
det skillnad, och nog är det dåligt med
kontrollen — så dåligt t. o. m. att svenska
folket börjar fråga sig vart det hela
skall bära hän.

Sedan kommer jag till de jämförelser
med den debatt vi hade nyss, vilka jämförelser
jag huvudsakligen skall ägna
mig åt. Inom parentes vill jag som en
replik till utrikesminister Undén säga,
att när det gällde fallet »Wielun», så
gick den svenska polisen inte ombord
på fartyget för att de misstänkte ett
brott, ty polisen visste när man gick
ombord, att den man det var fråga om
inte var misshandlad!

Tisdagen den 29 april 1952. Nr 15.

åstadkommande av likartade inresebestämmelser i USA

Svar på interpellation ang.

och Sverige.

Därmed lämnar jag de polska jämförelserna.

Sedan sade herr Svensson i Göteborg,
att något sådant inte hänt i andra länder.
Jag vill då erinra om de fall, som
omtalats i pressen, där misshandlade
och trakasserade sjömän i sydamerikanska
hamnar länge och fåfängt sökt hjälp
hos vårt lands konsulat.

Jag skall här ta ett par exempel på
hur Förenta staternas myndigheter och
regering genom grov inblandning i
svenska angelägenheter hindrar svenska
medborgare att fortsätta sitt arbete och
tvingar dem bort från sina anställningar.
Det första exemplet är typiskt för de
övriga. Det gäller båtsmannen på »Braheholm»,
vilket fartyg går på Sverige—
Amerika—Mexikolinjen. Utrikesminister
Undén framhöll här nyss som något oerhört
att den polska polisen låtit svenska
sjömän ställa upp på däck, men när
»Braheholm» anlände till New York,
kallades hela besättningen till förhör
hos de amerikanska myndigheterna.
Båtsmannen tillfrågades, om han var
medlem av kommunistiska partiet. Den
frågan tyckte båtsmannen inte att han
behövde svara på. De ville också veta
hur många medlemmar partiet hade och
hur många av dessa som tillika var medlemmar
av sjöfolksförbundet. Båtsmannen
förklarade fortfarande, att han inte
hade någon anledning att upplysa om
det. Det visade sig då att amerikanerna
genom spionage genom konsulatet i
Göteborg hade uppdagat, att denne sjöman
en gång hade stått uppställd på en
facklig vallista, som ansågs för kommunistisk.
Med den motiveringen vägrade
de amerikanska myndigheterna att
låta honom gå i land i Amerika. Och
inte nog med det. De tillsatte också en
revolverbeväpnad vakt, som följde båtsmannen
överallt på däck, och som t. o. m.
satt utanför toaletten, när han var där,
och utanför dörren när den svenske
sjömannen låg och sov.

Hela denna procedur upprepades se -

dan i detalj, när »Braheholm» kom till
New Orleans. Det uppges -— jag kan
dock inte säga det med bestämdhet —
att det svenska rederiet sedan fick betala
för denna vakthållning. Rederiet
förklarade också sedan att denne båtsman
inte var önskvärd på båten. Han
måste därför mönstra av och ta ett sämre
betalt arbete på en medelhavsbåt.

Jag kan, herr Svensson i Göteborg,
dra fram en hel del sådana exempel.
Jag vill här bara erinra om de nio skandinaviska
sjömän, som för en tid sedan
gick i land i Göteborg och då hade
mycket att berätta. De hade råkat stanna
i Amerika en dag längre än de 29
dagar de fick vara där för att få ta hyra
på nytt, och följden blev att samtliga
utsattes för mycket allvarliga trakasserier
och till slut skickades hem. Jag
hänvisar till sjömännen Albert Karlsson
från Essunga och Nils Lundberg från
Lund, som kan vittna om ett fall, där en
av deras norska kamrater häktades över
julen i USA och stängdes in i en frysbox
och utsattes för många andra trakasserier.
När han ville skriva hem, rev
t. ex. polisen hänsynslöst sönder brevet.
Det var amerikanska polisfasoner mot
människor, som icke begått något brott
utan bara varit i Amerika en dag för
länge.

Jag kan också ta ett annat exempel,
som inte rör sjömän. Som jag nämnde
redan i min interpellation finns det
gamla svenskamerikaner, som en gång
har varit aktiva inom fackföreningsrörelsen
och som nu försökt få resa hem
till »det gamla landet», som de säger,
men som förvägrats detta för sin fackliga
aktivitets skull. Detta hade varit
en sak för statsminister Erlander att
tala om, när han var över i USA! Jag
tror dock inte att det var sådana problem
som sysselsatte honom, när han
talade med Truman och de andra kusinerna.

Vidare sade excellensen Undén att
det endast har förekommit i några få

24 Nr 15. Tisdagen den 29 april 1952.

Svar på interpellation ang. åstadkommande av likartade inresebestämmelser i USA
och Sverige.

fall, att svenska sjömän blivit avvisade
i amerikanska hamnar. Jag antar dock
att det inte är utrikesministern obekant,
att detta beror på att avstängningen
sker redan i Göteborg eller annan
svensk hamn. På grund av den
fräcka spioneriverksamhet som Amerika,
fullkomligt opåtalt, får fullfölja
i Sverige, har amerikanarna skaffat sig
fullständiga politiska åsiktslistor över
de svenska sjömännen, vilka listor sedan
lämnas in till rederierna. Så fort
sjömansförmedlingen i Göteborg eller
annorstädes sedan anvisar en sjöman
— som amerikanarna misstänker vara
kommunist —• till en båt, destinerad
till Staterna, får vederbörande veta, när
han kommer ner till båten, att han inte
är önskvärd. Det kan ligga fyra eller
fem likadana båtar inne, men denne
sjöman får ändå vänta och ta en sämre
båt. Så fort Amerikalinjens stora passagerarfartyg
Kungsholm eller Gripsholm
får en ny besättningsman, får
denne undergå samma slags förhör
som båtsmannen på »Braheholm». Här
säger man nu, att sådana saker ingriper
man inte emot, de hör till Amerikas
inre rättsordning. Det är bara i
Polens inre rättsordning man anser sig
böra ingripa! Här tillåter man alltså
de amerikanska myndigheterna att bedriva
åsiktsförföljelse mot svenska
medborgare, samtidigt som man står
här i riksdagen och säger, att vi inte
skall bestraffa åsikter. Men vi tillåter
amerikanerna att göra det!

Utrikesminister Undén förklarar i interpellationssvaret,
att vad svenska
myndigheter kan göra är att undanröja
missförstånd. Får jag tolka detta
så, att om man upptäcker att någon
kanske inte är kommunist, så upplyser
man amerikanarna om detta, men om
vederbörande är kommunist, så anser
man att amerikanarna är i sin fulla
rätt att handla som de gör?

Vi kan göra jämförelser mellan Polen
och Amerika. Vi behöver bara tänka

oss att den polska regeringen skulle
få utöva spionage i Sverige, så att man
i Polen visste vilka åsikter människorna
här hade, och sedan avvisade de
sjömän, som seglade på Polen och som
inte hade sådana åsikter, som man där
tyckte om. Jag kan tänka mig vilket
vulkanutbrott av raseri som då skulle
uppstå i den svenska pressen och riksdagen.
Om den västerländska kulturformen
någon gång skulle ramla omkull
definitivt för herr Braconier, så
gjorde den väl det då! Men när det
gäller Amerika, är allt sådant i sin ordning.
Här i Sverige gör man svenska
fyllhundar, slagskämpar och smugglare
i Polen till nationalhjältar och utvecklar
den psykologiska krigföringens metoder
i hetskampanjen mot detta land,
trots att ingen har bestritt att många av
dessa sjömän är rötägg — detta är inte
mina ord, det är Morgon-Tidningens —
som bär sig synnerligen illa åt i polska
hamnar.

Det är detta vi kallar för dubbel bokföring
i utrikespolitiska frågor. När det
gäller Amerika tillåter man vilken grov
inblandning som helst för att avstänga
människor, som icke begått något brott,
utan som är hederliga svenska, nyktra
och skötsamma yrkesmän. De skall köras
bort från sina jobb på en utländsk
makts befallning. Sveriges myndigheter
gör ingenting då, men de följer intensivt
alla fall som gäller fyllbultar i
Polen.

Denna servilitet i väster och aggressivitet
i öster är en illustration till den
påtagliga förändring i utrikespolitiken,
som hänger samman med pågående
hetskampanj mot kommunisterna och
manifestationerna i samband med statsminister
Erlanders amerikaresa. Det
hände för några år sedan här i kammaren
att en man, som nyss gått ur
regeringen, talade om att »ingen upplyst
människa bestred», att Hitlertyskland
var »förutbestämt att intaga en
ledande ställning i Europa», och att

Tisdagen den 29 april 1952. Nr 15.

Svar på interpellation ang. åstadkommande av likartade inresebestämnielser i USA

och Sverige.

det vore »tacknämligt om Hitler kunde
organisera Europa bättre än de demokratiska
staterna kunnat göra». Är det
inte en återklang av samma sak när
häromdagen statsminister Erlander
gick i land på svensk jord och i servila
ordalag talade om, för att citera
ordagrant »den ansvarskänsla med vilken
dessa män», alltså Amerikas styresmän,
»betraktar Amerikas ledande
roll i världen». Jag tror att vi skall
se den dubbla bokföringen i belysning
av detta svenska accepterande av Amerikas
ledande roll i världen såsom när
man en gång accepterade Tysklands.
Jag tror att vi skall göra slut på denna
dubbla bokföring och kräva samma
behandling för alla sjömän i alla hamnar
i världen, att man inte skall göra
kampanjer med slagskämpar såsom nationalhjältar
å ena sidan men å andra
sidan fullständigt avstå från protester,
när herrefolket i väster bär sig åt precis
hur det vill med svenska sjömän,
som sköter sitt arbete på svenska båtar.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Jag har ingen anledning att ta upp
herr Johanssons i Stockholm utgjutelser
till någon granskning. Jag skall bara
återföra honom till det enkla faktum,
eftersom han gör dessa jämförelser
mellan behandlingen i polska och
amerikanska hamnar, att det inte förekommit,
såvitt jag vet, att man i Amerika
gått längre än att man förbjudit
en del personer landstiga, detta i överensstämmelse
med den viseringspolitik
man där slagit in på. Visserligen är det
en stor olägenhet för en sjöman att inte
få landstiga, men det skall väl ändå
inte jämföras, förefaller det mig, med
att man riskerar att dömas till mångårigt
frihetsstraff för mycket bagatellartade
förseelser som skett i vissa fall
i Polen. Jag hoppas att herr Johansson
i Stockholm inte glömmer bort det fak -

tum, att det är dessa förhållanden man
har att jämföra med varandra.

Herr SVENSSON i Göteborg: Herr talman!
Eftersom herr Johansson i Stockholm
dragit in svenska sjömän även i
denna debatt har jag velat säga några
ord också på denna punkt.

Jag är den förste att beklaga alla
övergrepp, som göres mot svenska sjömän,
eller ingrepp i deras fri- och rättigheter,
det må vara från vilket lands
myndigheter som helst. Jag vet inte om
det kan vara så förfärligt många fall,
som det nu kan vara fråga om. Såvitt
jag har mig bekant har det under de
senaste tre å fyra åren — åtminstone
efter vad som kommit till vår kännedom
förekommit tre fall, där svenska
sjömän blivit vägrade att stiga i land
under det att fartyget legat i amerikansk
hamn. Ett fall var det, som herr
Johansson i Stockolm var inne på,
nämligen det som gällde båtsmannen
på »Braheholm». Två andra fall har vi
vår uppmärksamhet fäst på, men det
kan hända att därvidlag namnförväxling
ägt rum. I varje fall är dessa fall
föremål för undersökning. Beträffande
båtsmannen på »Braheholm» är herr
Johanssons i Stockholm relation av inledningen
nog så riktig. Men när båtsmannen
vände sig till mig och jag fick
hans version av de amerikanska myndigheternas
uppdagande av att han
skulle vara kommunist, så låg den litet
annorlunda till än herr Johansson sade.
Jag frågade honom nämligen när han
var hos oss: »Ja, men är du kommunist?»
Ja, det ville han nu inte erkänna
att han var. »Men kan du inte
räkna ut på något sätt hur de amerikanska
myndigheterna kan tänkas ha
fått kännedom om detta?» Han nämnde
då att han stått på en facklig kommunistisk
lista i Göteborg. »Hur kunde de
amerikanska myndigheterna ha fått
kännedom om det?», frågade jag. Nej,
det kunde han inte svara på i annan

Nr 15.

Tisdagen den 29 april 1952.

Svar på interpellation ang. opinionen inom Förenta Nationerna mot bakteriekriget.

mån än att han trodde, att det var en
annan man ombord på fartyget, som
möjligen kunnat ge de amerikanska immigrationsmyndigheterna
ett sådant
tips. Båtsmannen och denne andre man
ombord hade nämligen varit i livlig
diskussion om vad som var bäst: öst
eller väst. Han sade att diskussionen
varit hetsig och att det kunde tänkas,
att det var den mannen som gjort anmälan
till de amerikanska myndigheterna.
Detta var hans version, när han
talade med mig.

För övrigt kan jag tala om för herr
Johansson i Stockholm, att en rätt ingående
undersökning gjorts av båtsmannens
fall och att hänvändelse
gjorts till amerikanska utrikesdepartementet
— State Department — som
också svarat på hänvändelsen men
därvid hänvisat till att det var fråga
om inre amerikanska angelägenheter,
och att man naturligtvis har rättighet
att förbjuda dem som inte anses därtill
lämpade att komma in i landet. Det är
väl ungefär samma förhållande i de
länder, som herr Johansson i Stockholm
anser vara mera demokratiska än
de västerländska. I de förra tillåter
man väl inte heller personer som är
misshagliga att utan vidare komma in
i landet.

Eftersom herr Johansson i Stockholm
redan från början kopplat ihop dessa
två interpellationssvar om svenska sjömäns
behandling skall jag till slut, herr
talman, passa på att göra en liten deklaration,
nämligen att om herr Johansson
i Stockholm kan medverka till att
svenska sjömän få samma behandling,
samma fri- och rättigheter vid sina besök
i polska och andra hamnar i folkdemokratierna
som de får i de amerikanska
hamnarna, så kan jag garantera,
att herr Johansson skall få röna alla
svenska sjömäns tacksamhet.

Herr JOHANSSON i Stockholm: Herr
talman! Jag skall gärna medverka till
att svenska sjömän blir väl behandlade

i alla hamnar i världen. Men jag har
inte hört något fall, då svenska sjömän
i östfart blivit berövade sitt arbete för
sina åsikters skull. Detta har däremot
förekommit i väster, såsom nyss har
erkänts.

Både herr Svensson i Göteborg och
herr utrikesministern går förbi vad jag
framhöll och säger, att det är bara tre
fall det härvidlag kan vara fråga om,
Jag har ju redan påvisat, att det mest
upprörande ligger inte i detta utan däri
att en hel massa sjömän avstängts från
sitt arbete redan i Göteborg genom det
spionage, som amerikanarna där utför.

Till slut, herr utrikesminister, är det
en inre amerikansk angelägenhet vilka
sjömän som arbetar på svenska fartyg,
det gäller inte bara att de inte får gå
i land utan också att de på amerikansk
order betraktas som inte önskvärda och
får gå ifrån sitt arbete? År detta en inre
amerikansk angelägenhet? Jag anser att
det är en inre svensk angelägenhet
och att Sverige bör hävda detta mot
den amerikanska herrefolksregimen.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Jag känner inte till de fall som herr
Johansson i Stockholm här anfört, men
är det så att sjömännen vet på förhand
att de inte får gå i land i amerikanska
hamnar på grund av sin kommunistiska
inställning, är det väl i deras eget intresse
att de inte följer med båtar dit.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Svar på interpellation ang. opinionen
inom Förenta Nationerna mot bakteriekriget.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN, som yttrade:
Herr talman! Ledamoten av denna kammare
herr Hagberg i Luleå har med

Tisdagen den 29 april 1952. Nr 15.

Svar på interpellation ang. opinionen inom Förenta Nationerna mot bakteriekriget.

kammarens tillstånd till mig riktat följande
fråga: Överväger regeringen någon
framställning eller annan aktion
för att i Förenta Nationerna stödja opinionen
mot bakteriekriget?

I anledning därav vill jag säga följande.

Från nordkoreansk och kinesisk sida
har sedan slutet av februari i år gjorts
gällande, att FN-styrkorna i Korea skulle
som ett led i krigföringen ha utspritt
bakterier på både koreanskt och kinesiskt
område.

Såväl ledningen för FN-styrkorna som
amerikanska regeringen har kategoriskt
tillbakavisat dessa anklagelser. Den
amerikanske utrikesministern föreslog
den 4 mars, att en undersökning skulle
företagas genom Internationella rödakorskommittén
eller annat opartiskt organ.
Detta förslag har icke accepterats
av motparten.

Vad som hittills inträffat är således
endast, att FN-styrkorna beskyllts för
bakteriekrigföring och att de som framställt
anklagelserna vägrat att medverka
till en opartisk, internationell undersökning.
Jag begränsar mig till detta enkla
konstaterande.

Härefter anförde:

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
1 enlighet med god parlamentarisk sed
vill jag tacka hans excellens utrikesministern
för att han besvarat min interpellation.

Jag har frågat herr utrikesministern,
om regeringen överväger någon framställning
eller annan aktion för att i
Förenta Nationerna stödja opinionen
mot bakteriekriget. I stället för att besvara
denna fråga meddelar utrikesministern,
att »FN-styrkorna» beskyllts
för bakteriekrigföring — något som tidigare
torde vara känt för alla läskunniga
människor — och att anklagaren
vägrat medverka till en opartisk internationell
undersökning. Detta är som
synes icke ett svar på frågan. Lika litet

täcker det som inträffat det blygsamma
»endast», som utrikesministern nöjer
sig med för att karakterisera vad
som inträffat.

Problemet är inte uttömt med ett
ståndpunktstagande för eller mot de av
nordkoreanska och kinesiska regeringarna
resta officiella anklagelserna mot
Förenta staternas stridskrafter i Fjärran
Östern för att ha igångsatt bakteriekrig.
Även de som gärna vill tro det
bästa om de amerikanska generalerna
och regeringen, och till dem bör man
väl inräkna utrikesministern, kan inte
utan vidare vifta bort så allvarliga anklagelser.
Ännu mindre kan de viftas
bort med en osanning. Det förhåller
sig visst inte så, att de som framställt
anklagelserna vägrat medverka till en
opartisk internationell undersökning.
Tre fakta kan omedelbart åberopas som
vederlägger påståendet: för det första
har redan en undersökning genomförts
och offentliggjorts, den över hela världen
omskrivna undersökningen av demokratiska
juristers världsassociations
kommission. För det andra har Sovjetunionens
representant J. A. Malik vid
Förenta Nationernas nedrustningskommissions
sammanträde den 19 mars föreslagit
undersökning av frågan om
överträdelse av förbudet mot bakteriekrig,
att frågan om förbud mot användning
av bakterievapnet skall återupptas
samt att de, som bryter mot bakteriekrigsförbudet,
skall ställas till ansvar.
För det tredje har världsfredsrådet på
sitt möte i Oslo beslutat tillsätta en
opartisk internationell undersökningskommission.
Som svensk representant
har rådet försökt få professor Gunnar
Olin. Man får hoppas, att dennes vägran
inte föranletts av någon obehörig
påtryckning. Att internationella Röda
korset inte kan åsättas beteckningen
opartisk visades bl. a. av dess rymliga
samvete inför de nazistiska krigsförbrytelserna
under det andra världskriget.

Min fråga motiverades främst med de

28 Nr 15. Tisdagen den 29 april 1952.

Svar på interpellation ang. opinionen inom Förenta Nationerna mot bakteriekriget.

kinesiska och koreanska myndigheternas
anklagelser mot de amerikanska
myndigheterna för att ha tillgripit bakterievapen
både i Korea och nordöstra
Kina. Men frågan berör naturligtvis inte
endast Fjärran Östern; den har också
med framtiden att göra. Såsom jag i
interpellationen erinrat, betraktas denna
form av krigföring som förbrytelse
mot mänskligheten och som direkt stridande
mot folkrätten. Haagkonventionerna
av den 29 juni 1899 respektive
18 oktober 1907 förbjuder en sådan
form av krigsföring, och ännu klarare
fastställs detta i Genéveprotokollet av
den 17 juni 1925, vilket ratificerats respektive
accepterats av fyrtio stater,
däribland vårt eget land. På samma
linje ligger konventionen mot folkmord,
som denna riksdag redan eller så sent
som i förra månaden godkänt.

Alldeles oberoende av vad som nu
försiggår i Fjärran Östern är det alltså
anledning att behandla denna fråga som
ett allvarligt problem, vilket inte kan
viftas bort vare sig med ett oriktigt
påstående eller med några intetsägande
meningar. Som bekant är Förenta staterna
och Japan de enda stormakter,
som inte godkänt Genéveprotokollet. Så
sent som år 1947 hindrade den amerikanske
presidenten att denna fråga upptogs
i senaten. Förre amerikanske försvarsministern
Forrestal meddelade den
12 mars 1949, att hans departement hade
ett omfattande program för bakteriekrig.
Vid Genévekonferensen i juni 1949
fortsatte Förenta staternas regering sitt
motstånd mot förbud för bakteriekrig.
I november 1946 skrev den amerikanska
tidskriften Life, att 4 000 bakteriologer
i staterna Indiana, Mississippi och Utah
ända sedan 1942 är sysselsatta med att
utforska de biologiska stridsmedlens offensiva
möjligheter. Hela den amerikanska
pressen skrev senare om denna
sak.

Uttalanden av de amerikanska generalerna
Bullene, Creasy och Loucks lovordar
också den kemiska och bakterio -

logiska krigföringen. I senaste numret
av News Letter, som utges av de amerikanska
vetenskapsmännens federation,
offentliggöres ett uttalande från organisationen
om att långvariga förberedelser
bedrivits i Förenta staterna för
användning av bakterievapnet. Man har
enligt samma tidskrift lagt ned miljoner
dollar för utforskning av bakteriologiska
krigsmedel, och man har, som det
heter, »uppfunnit metoder att använda
bakterier, trädsvampar, virus, sjukdomsalstrare
och gifter från levande
organismer för att sprida död bland
människor, djur och växter eller framkalla
sjukdomar hos dem».

Den 9 juli 1950 publicerades i Morgon-Tidningen
stort uppslaget ett telegram
från TT-Reuter. Detta telegram
hade rubricerats »Utrotning med bakterier
föreslås mot ryskt anfall». Eu
inofficiell engelsk-fransk kommitté med
sådana kända amerikaorienterade medlemmar
som förre franske konseljpresidenten
Reynaud, förre inrikesministern
André Le Troquer, vice ordföranden
i FN:s kommission för de mänskliga
rättigheterna René Cassin, förre ambassadören
i Förenta staterna Paul
Claudel och den kände Maurice Schuman
samt engelsmännen Iord Brabasson,
lord Vansittart och vice flygmarskalken
Donald Bennet hade utformat
förslaget. Kontentan av det var att västmakterna
skall förbereda »en atombombs-
och bakterieoffensiv av sådan
omfattning, att Sovjet kan läggas öde
på några få timmar». Beträffande skadegörelsen
säges, att några timmar efter
anfallet »Moskva, Leningrad, Kiev
eller Odessa, Dnjeprdammen och fabrikerna
i Magnitogorsk skall ha praktiskt
taget upphört att existera samt att grödan
skall stå i brand över tusentals
kvadratkilometer mellan Ukraina och
Sibirien». Ja, så resonerar Förenta staternas
agenter i Europa.

Det förhåller sig alltså så, att Förenta
staterna medvetet förbereder bakteriekrig.
Dessa förberedelser äger rum i

Tisdagen den 29 april 1952. Nr 15.

Svar på interpellation ang. opinionen inom Förenta Nationerna mot bakteriekriget.

strid mot folkrätten och i strid mot av
de flesta folk godkända regler för krigföringen.
Detta är mycket uppseendeväckande.

Den amerikanske överbefälhavaren,
general Bradley, förklarade i januari
inför senatutskottet, att det förefanns —
som det hette — »en bestämd militärplan»,
vars resultat, om den genomfördes,
skulle bli »mera överraskande än
något som hittills ägt rum under Koreakriget».
Enligt de koreanska och kinesiska
regeringarnas uppgifter, vilka bekräftats
av den internationella juristkommissionen,
har dessa planer på bakteriekrig,
i varje fall experiment i stor
skala, börjat sättas i verket. Den 28 januari
fällde amerikanska flygplan enligt
åberopade uppgifter den första satsen
av smittoförande insekter i Korea.
Den 3 mars upptäcktes infekterade insekter
i nordöstra Kina.

Juristkommissionen säger i sin uppmärksammade
rapport, att den undersökt
fyra provinser i Korea liksom ett
tiotal städer och förhört mer än 100
vittnen under några veckor. Den har
sett flugor, loppor, spindlar, skalbaggar,
vägglöss, syrsor, mygg och andra
insekter av särskild art, av vilka många
tidigare inte förekommit i Korea. I vissa
fall har de funnits på snön eller flodisen
i så låg temperatur som — 20 grader
Celsius. De har varit infekterade,
säger kommissionen, med olika bakterier:
kolera, pest, tyfus, paratyfus, dysenleri
och andra bakterier. Även bakterier
för att sprida sjukdomar bland
kreaturen har konstaterats. 1 byn BalNam-Ri,
där insekter utspreds den 18
februari, hade pest utbrutit den 25 februari,
då 50 personer insjuknade, av
vilka 36 dog under tiden fram till den
It mars. Åtskilliga liknande exempel
åberopas av kommissionen.

Kommissionen omnämner eu hel serie
av andra former av krigsförbrytelser,
som praktiserats i Korea. 1 dess
slutsatser heter det:

»Genom att uppsåtligt sprida myg -

gor och andra med bakterier avsiktligt
besmittade insekter i syfte att sprida
död och sjukdomar inom den koreanska
folkarmén och bland civilbefolkningen
i Nordkorea begår Förenta staternas
stridskrafter i Korea ytterst allvarliga
och fruktansvärda förbrytelser,
vilka på det grövsta kränker bestämmelserna
i Haagkonventionen av 1907
beträffande lagarna och sätten för landkrigföring
samt den allmänt erkända
lag om förbud mot bakteriologisk krigföring,
som bekräftades i Genéveprotokollet
1925.» Ett liknande konstaterande
göres från undersökningen av
nordöstra Kina.

Herr talman! Man kan inte vifta bort
detta. Ett omfattande material har framlagts
för att bestyrka anklagelsen. Nytt
material fortsätter att strömma in, som
bestyrker de tidigare uppgifterna.

Men även om Sveriges regering föredrar
att tiga inför vad som försiggår i
Fjärran östern, har den dock underskrivit
en högtidlig konvention, Genéveprotokollet,
där den förpliktar sig att
verka för att även andra regeringar
skall ansluta sig till förbud mot bakterie-
och giftgaskrigföring. Denna underskrift
går inte att vinka bort. Regeringen
må tro och säga vad den vill om
vad amerikanarna gör i Fjärran Östern,
men den kan inte förneka deras egna
erkännanden, av vilka några här åberopats,
om förberedelserna till bakteriekrig
liksom det material, som föreligger
rörande förberedelser till bakteriekrig
i stor skala.

Att tiga inför detta är inte bara i strid
mot Genéveprotokollet, det är att med
sin tystnad underlätta förberedelser,
som hotar mänskligheten med eu omätlig
katastrof.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Herr Hagberg i Luleå behöver tydligen
inte någon opartisk undersökning. Han
är redan på det klara med vad som har
skett där borta i Fjärran östern. Han

Nr 15.

Tisdagen den 29 april 1952.

Svar på interpellation ang. opinionen inom Förenta Nationerna mot bakteriekriget.

gjorde en invändning mot att jag i
mitt interpellationssvar inte hade svarat
på hans fråga. Men hans fråga, huruvida
regeringen ville ansluta sig till
en aktion i Förenta Nationerna, var ju
föranledd av att det enligt hans mening
just nu har förekommit fall av bakteriologisk
krigföring och att det är detta
som borde motivera en aktion i Förenta
Nationerna. Och alla hans citat gick
ju ut på att ge det intrycket, att Förenta
staterna på förhand är misstänkt för
att gilla användningen av bakteriologiska
krigsmedel och att amerikanarna
därför också bör vara misstänkta för
att i själva verket ha använt dem där
ute i Korea.

Herr Hagberg förnekar, att man på
kinesisk och nordkoreansk sida motsatte
sig en opartisk undersökning. Man
hade i själva verket, menar han, hänvisat
till tre olika vägar för undersökningen.
Den första var den internationella
juristkommittén, som redan har
varit där ute och gjort en undersökning.
Men den är, som herr Hagberg
torde veta, en rent kommunistisk organisation,
som ingalunda kan motsvara
kravet på en opartisk undersökningskommission.

Vidare talade han om den idé, som
hade lanserats av den ryska representanten
i nedrustningskommissionen, att
själva nedrustningskommissionen skulle
ta upp detta problem och göra en undersökning
om vad som har hänt i
Korea. Det är ju tämligen orimligt att
denna förhandlingskommission, som
diskuterar förbud mot olika krigsvapen,
skulle konstituera sig som en undersökningskommission
eller för sin del
sätta i gång en undersökning. Den kan
syssla med själva principfrågan om
stärkande av förbudet mot bakteriologiska
krigsmedel, men den kan inte
rimligen användas för en undersökning
av de nu påstådda fallen.

Slutligen hänvisade herr Hagberg till
världsfredskonferensen i Oslo, vilken
också är en kommunistisk täckorganisa -

tion, kan man väl gott säga, och som
i varje fall inte kan anses fylla några
som helst krav på opartiskhet. Men varför
accepteras då inte från herr Hagbergs
och hans meningsfränders sida
den Internationella rödakorskommittén
för detta ändamål? Jo, säger herr Hagberg,
den är inte opartisk, och det har
den visat genom sitt uppträdande under
det sista kriget. Men hur kan det
då komma sig, att det i de olika rödakorskonventioner,
som underskrevs
1949 och som underskrevs även av Sovjetunionen
och de andra öststaterna,
förekommer uttalanden som ger erkännanden
åt rödakorskommittén? Det står
t. ex. i en av konventionerna, att en
opartisk, humanitär organisation, sådan
som Röda korsets internationella
kommitté, äger erbjuda parterna i konflikter
sina tjänster. Detta gällde skyddet
för civilbefolkningen. I en annan
av dessa rödakorskonventioner heter
det, att Röda korsets internationella
särställning på detta område städse
skall förbli erkänd och respekterad.

Man har alltså i en rad konventioner
varit ense om att ge uttryck åt sin uppskattning
av Röda korsets internationella
kommitté såsom en opartisk, humanitär
kommitté. Man kan därför inte,
som herr Hagberg gör, underkänna denna
kommitté, om man inte vill underkänna
det ställningstagande, som även
öststaterna medverkat till i de nämnda
konventionerna.

Dessutom ligger ju en undersökning
av denna art helt inom området för
rödakorskommitténs verksamhet under
krigstid. Det finns alltså all anledning,
om man vill göra en konkret undersökning,
att tänka sig en procedur under
medverkan av rödakorskommittén. För
övrigt har den amerikanske utrikesministern
i det uttalande, som jag förut
hänvisade till, uttryckligen sagt, att
man på det hållet också kunde vara
med om någon annan opartisk kommitté.

Jag tycker att herr Hagberg, om han

Tisdagen den 29 april 1952.

Nr 15.

Svar på interpellation ang. opinionen inom Förenta Nationerna mot bakteriekriget.

verkligen själv trodde på de påstådda
fallen av bakteriologisk krigföring,
skulle göra saken den bästa tjänsten
genom att uppmana sina egna meningsfränder
att medverka till en opinion
för Röda korsets anlitande i denna
fråga.

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Herr utrikesministerns kommentar skulle
ha varit värdefullare, därest han gått
in på det spörsmål, som jag här ställt
och som även ställdes i interpellationen,
nämligen frågan, huruvida Sverige
har anledning att göra någonting för
att motverka utnyttjandet av bakterievapen
inte bara i de fall där de används
utan också i de fall, där förberedelser
görs för att använda dem. Den
frågan vill herr utrikesministern inte
gå in på, och ändå har, såsom jag erinrade
om, Sverige genom sitt underskrivande
av Genéveprotokollet förbundet
sig att verka för att regeringar, som
ännu inte har underskrivit detta fördömande
av bakteriekrigföring, gör det.

Jag tror faktiskt att det är litet under
herr utrikesministerns värdighet att
vifta bort en utredning bara med påståendet
att den består av kommunister.
Nu är det ju inte alls bevisat av
herr utrikesministern, och det är för
resten inte möjligt för någon att bevisa,
att den internationella juristkommission,
som jag talade om, består av kommunister.
Men alldeles oavsett den politiska
sammansättningen av en sådan
kommission tror jag att man, när den
inför hela världen offentligt lägger fram
sitt material, skall pröva detta från en
annan utgångspunkt än den politiska
uppfattning, som vederbörande har.
Enligt min mening måste materialet
vara det primära och de människor,
som framlagt detta material, vara sekundärt
i synnerligen hög grad.

Beträffande en annan fråga som jag
berörde, att Förenta Nationernas nedrustningskommission
skulle ta upp
detta spörsmål, nöjer sig utrikesminis -

tern med att vifta bort detta under
hänvisning till kommissionens stora
llPPgifter. Jag tror att en av kommissionens
uppgifter, om jag inte minns
alldeles fel, är att bearbeta frågan om
förbud mot användande av atomvapen
och andra vapen för massutrotning av
människor, och utrikesministern håller
säkerligen med mig om att bakterievapen
liksom gasvapen tillhör denna
kategori. Det kan följaktligen inte vara
så opåkallat, att denna kommission
skulle ta upp detta spörsmål och genomföra
en kompletterande utredning.

Angående det tredje spörsmålet, att
man från olika länder skulle sammansätta
en ännu bredare undersökningskommission
än den tidigare, ville utrikesministern
inte tala därom på
grund av att beslutet härom fattats vid
världsfredsrådets möte i Oslo, men här
har vi dock en möjlighet att konkret
pröva, om det finns någon önskan att
åstadkomma en opartisk undersökning.
Jag känner inte professor Gunnar Olin
personligen, men jag har läst om hans
verksamhet. Såvitt jag kan förstå är
han inte någon deciderat politisk människa
— i varje fall tror jag inte att
han har några sympatier för vänsterpolitiken.
Men han är en av oss alla
respekterad vetenskapsman, och just
hans namn ger för Sveriges vidkommande
ett begrepp om hur det är meningen
att sammansätta denna utredningskommission.

Jag är för min del övertygad om att
denna kommission skulle bättre svara
mot uppgiften än eu rödakorskommitté,
men härvidlag spelar ju min och
herr utrikesministerns uppfattning ganska
ringa roll, tycker jag, liksom också
vad utrikesministern anförde om att
inom Förenta Nationerna har i vissa
konventioner även de s. k. öststaterna
accepterat vissa funktioner för Röda
korset. Det väsentliga är väl ändå att
de regeringar, som nu närmast är berörda,
har avvisat Röda korsets intervention
på detta område just med hän -

32 Nr 15. Tisdagen den 29 april 1952.

Svar på interpellation ang. avskrivningsrätten i vissa fall beträffande skog på rot.

visning till inte så mycket dess roll
under det andra världskriget som till
senare anklagelser som har rests.

Herr talman! Detta är de kommentarer
som utrikesministerns förklaringar
här kunde påkalla. Jag vill upprepa
ännu en gång, att jag tror att det
ligger helt i andan av det beslut, som
Sveriges riksdag har fattat i dessa frågor
— särskilt anslutningen till Genéveprotokollet
men också anslutningen
till konventionen mot folkmord — om
Sveriges regering ser som sin uppgift
att verka för att alla regeringar skall
underskriva och understödja konventionen
om förbud mot bakteriekrig. Det
var synd att utrikesministern inte närmare
ville ingå på denna fråga.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Ja, herr Hagberg i Luleå, allt har sin
tid. Den svenska regeringen kommer
nog att ta ståndpunkt i fråga om bakteriologiska
vapen, när den frågan i
sinom tid kommer upp i nedrustningskommissionen.
Men vad som från herr
Hagbergs meningsfränders sida åsyftas
är, att man skall just nu sätta i gång
eu speciell aktion i denna fråga för att
därmed ge opinionen i världen det intrycket,
att det har förekommit bakteriologisk
krigföring under den senaste
tiden, och därmed föregripa den
utredning, som man säger att man är
beredd att medverka till.

Herr Hagberg hade inte någon verklig
förklaring att ge, varför det inte
skulle vara lämpligt att använda Röda
korsets internationella kommitté. Han
sade att regeringarna har avböjt detta.
En sådan åtgärd har ju föreslagits från
amerikansk sida men inte bara det,
utan en rad öststater har skickat in till
Internationella rödakorskommittén protester
mot det påstådda bakteriologiska
kriget. Rödakorsföreningarna i Ungern,
Polen, Rumänien och Bulgarien har
skickat in protester till Internationella
rödakorskommittén, och dessa protester

jämte Förenta staternas regeringsanhållan
har föranlett att Internationella rödakorskommittén
redan förklarat sig
beredd att tillsätta en undersökningskommission,
som är helt opartisk och
består av erkända experter från länder
som inte deltar i Koreakriget. Därvid
förutsätter man samtycke från bägge
parter och att denna undersökningskommission
skall få tillfälle att samarbeta
både med myndigheterna och de
experter, som respektive myndigheter
utser på bägge sidor av gränsen.

På detta sätt, säger rödakorskommittén,
skulle varje krigförande part få
tillfälle att kontrollera det arbete, som
göres av undersökningskommissionen.
Jag tycker inte att man kan begära en
bättre undersökningsmetod än den som
här är föreslagen, och jag kan inte förstå,
varför denna undersökningsmetod
avvisas.

Herr HAGBERG i Luleå: När utrikesministern
säger att varje sak skall ha
sin tid, så vill jag bara kort och gott
tillägga, att jag hoppas att den svenska
regeringens samvete i denna fråga inte
skall sova alltför länge, d. v. s. så
länge att de förberedelser som jag här
talat om — alldeles oavsett vad som nu
sker i Kina och Korea — hunnit till
det stadium att hela världen har dragits
in i ett bakteriekrig. Det kan
ibland vara en fara i att vänta alltför
länge.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Svar på interpellation ang. beredande av
möjlighet för dem, som under år 1951
inköpt skog på rot men icke under detta
år verkställt avverkning, att avskriva
värdet av avskrivningsrätten enligt de
grunder, som gälla för råvaror.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD, som yttrade: Herr

Tisdagen den 29 april 1952. Nr 15.

Svar på interpellation ang. avskrivningsrätten i vissa fall beträffande skog på rot.

talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation har
herr Wirtén till mig framställt följande
fråga:

Är herr statsrådet villig medverka till
att enskilda och företag, vilka under
år 1951 inköpt skog på rot men icke
under samma år verkställt avverkning,
erhålla möjlighet att avskriva värdet
av avverkningsrätten på samma sätt
som tidigare, <1. v. s. enligt de normer
som gälla för råvaror?

I anledning härav får jag anföra följande.

Inkomst av rörelse skall beräknas enligt
bokföringsmässiga grunder. Detta
innebär att hänsyn skall tagas bl. a.
till värdet å rörelseidkarens varulager.
Av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen
framgår, att när det gäller
skattskyldig, som har vad skattelagarna
kallar ordnad bokföring, skall den i
räkenskaperna gjorda värdesättningen
å tillgångar, som är avsedda för omsättning
eller förbrukning, bl. a. varulager,
frångås endast om särskilda omständigheter
föranleder därtill. Från
denna allmänna regel har emellertid
föreskrivits det undantaget, att om kontrakt
rörande framtida leverans av varor
upptagits såsom tillgång, så får
nedskrivning på kontraktet göras endast
med belopp som svarar mot inträffat
eller med sannolikhet befarat
prisfall.

Frågan om vilka regler som vid den
skattemässiga inkomstberäkningen skall
gälla vid värderingen av en förvärvad
rätt till avverkning av rotstående skog,
besvaras icke uttryckligen i kommunalskattelagen.
Detta spörsmål har
emellertid, i form av begäran om förhandsbesked,
nyligen underställts riksskattenämndens
prövning. Riksskattenämnden
har därvid förklarat, att en
sådan avverkningsrätt icke kan hänföras
till varulager och att, följaktligen,
reglerna om lagervärdering icke skall
tillämpas när fråga är om värdering
av avverkningsrätter.

3 — Andra kammarens protokoll 1952. Nr

Riksskattenämndens beslut har genom
besvär underställts regeringsrättens
prövning, och regeringsrätten har
förklarat att bestämmelserna om värdesättningen
av leveranskontrakt måste,
jämlikt grunderna för detta stadgande,
anses tillämpliga jämväl på värdesättningen
av skogsavverkningsrätter.

Genom vad sålunda förekommit är
alltså gällande bestämmelsers innebörd
i förevarande hänseende klarlagd. Nedskrivning
godtages endast om denna
är betingad av konstaterat eller sannolikt
inträffande prisfall.

Interpellanten har erinrat om de stigande
priserna på rotstående skog under
höstmånaderna 1951 och de svårigheter,
som i vissa fall skulle kunna
uppkomma för sågverksägare, därest
dessa icke bereddes tillfälle att nedskriva
avverkningsrätterna enligt reglerna
för varulager.

Jag vill erinra om att i proposition
nr 377 till 1945 års höstriksdag, vilken
proposition låg till grund för lagstiftningen
om nedskrivning på leveranskontrakt,
hade frågan om nedskrivning
på avverkningsrätter särskilt uppmärksammats,
nämligen i anslutning till ett
i vissa remissyttranden framfört önskemål
att bestämmelserna om nedskrivning
på kontrakt borde så utformas att
de icke komme att omfatta även avverkningsrätter.
Såsom skäl härför åberopades
att för skogsförädlingsindustriens
del råvaruanskaffningen regelmässigt
till övervägande del vilade på kontrakt,
som ej vore fullgjorda vid årsskiftet,
då balansdagen i allmänhet inföll.

I propositionen avvisades emellertid
denna tanke, och dåvarande finansministern
uttalade som sin mening att
behovet av nedskrivningsmöjligheter
fick anses i huvudsak tillgodosett genom
rätten till nedskrivning för prisfallsrisk.
Detta uttalande godtogs av bevillningsutskottet
och riksdagen.

Sedan dåvarande finansministern
och riksdagen år 1945 tillkännagav sin
15.

34 Nr 15. Tisdagen den 29 april 1952.

Svar på interpellation ang. avskrivningsrätten i vissa fall beträffande skog på rot.

mening angående hur frågan om nedskrivning
på skogsavverkningsrätter
borde bedömas, torde sådana omständigheter
icke ha inträffat som enligt
min mening för närvarande bör föranleda
ett annat bedömande. Med hänsyn
till de av statsmakterna vidtagna åtgärderna
i investerings- och kreditbegränsande
syfte skulle det även framstå såsom
egendomligt att i nuvarande läge
öppna nya möjligheter till vinstreglerande
dispositione‘r.

Det har uppgivits, att beskattningsnämnderna
på något eller några håll
icke skulle ha tillämpat reglerna om
leveranskontrakt på avverkningsrätterna
och att vissa skattskyldiga därför ansett
sig kunna räkna med ett motsvarande
förfarande även vid 1952 års
taxering. Huru härmed förhåller sig
kan icke utrönas utan vidlyftiga undersökningar.
Emellertid har jag inhämtat,
att, såvitt för riksskattenämnden
är känt, taxeringsmyndigheterna
efter år 1945 icke i något fall har uttryckligen
medgivit fri nedskrivning
på avverkningsrätter. Den omständigheten
att en sådan nedskrivning likväl
passerat oanmärkt — måhända beroende
på att nedskrivningen icke redovisats
så att densamma framgått av självdeklarationen
eller andra för taxeringsmyndigheterna
tillgängliga handlingar
-—- kan uppenbarligen icke utgöra skäl
för en lagändring. Det torde även kunna
antagas, att utsikterna att få verkställda
nedskrivningar på avverkningsrätter
godtagna vid taxeringen i sin
mån bidragit till de mycket höga priserna
hösten 1951 på rotstående skog,
varför det måste anses ha varit önskvärt
att gällande bestämmelsers innebörd
blivit allmänt uppmärksammad.

En viss nedgång i virkespriserna har
konstaterats under innevarande år. I
den mån prisfall vid årsskiftet förelegat
eller då befarats, medger gällande
bestämmelser en häremot svarande nedskrivning
på avverkningsrätten. Med
hänsyn härtill och till befintliga möj -

ligheter att nedskriva inneliggande varulager
torde tillräckliga möjligheter
ur konsolideringssynpunkt få anses
föreligga.

Av det sagda framgår att jag icke
funnit tillräckliga skäl föreligga att nu
föreslå ändrade bestämmelser på förevarande
område.

Härefter anförde

Herr WIRTÉN: Herr talman! Jag ber
att få tacka statsrådet och chefen för
finansdepartementet för svaret på min
interpellation. Det hade ju varit önskligt
att detta svar hade kommit tidigare,
innan tiden för bokslutens verkställighet
varit utlupen.

Jag är emellertid ändå tacksam för
att svaret kom, även om man på förhand
kunde räkna ut vad det skulle innehålla,
sedan riksskattenämnden gjort
sitt bekanta uttalande och regeringsrätten
tolkat 41 § kommunalskattelagen på
samma sätt som riksskattenämnden.

En tolkningsfråga får man väl ändå
säga att detta är, eftersom av nämnda
paragraf icke tydligt framgår, om köpt
skog på rot får räknas som varulager
eller ej. Efter vad som nu framkommit
vet man ju detta, och man vet också vad
man har att rätta sig efter.

Emellertid kan jag i detta sammanhang
icke underlåta att framhålla några
synpunkter av ganska stor vikt för denna
fråga.

Man får nog skilja på förvärvad avverkningsrätt
till skog, som löper i flera
år, och köpt skog på rot efter stämplingslista,
där ett visst antal träd är
stämplade och avsedda att avverkas
inom ett år.

Längre tillbaka i tiden var det ju rätt
vanligt att sådana avverkningsrätter
kunde förvärvas och att de kunde räcka
en tid av ända till 49 år. Denna tid har
nu förkortats till fem år. I sådana fall,
där avverkningsrätten gäller flera år,
synes det mig naturligt att detta icke
kan räknas som varulager, ty här kan

Tisdagen den 29 april 1952. Nr 15.

Svar på interpellation ang. avskrivningsrätten i vissa fall beträffande skog på rot.

ju köparen utnyttja tiden och samtidigt
låta skogen ökas kvantitativt.

I det senare fallet ställer det sig annorlunda.
Där har köparen förvärvat ett
visst antal noggrant märkta träd med
uppmätt och angivet kubikinnehåll, som
blir detsamma vare sig avverkningen
sker före eller efter den 1 januari. Med
den tolkning som skett får den, som
lyckas avverka sin på rot köpta skog
före den 1 januari, avskriva sin egendom
som varulager, under det att en
annan, som köpt på samma sätt men
som på grund av omständigheter som
han kanske icke ens rår över icke lyckats
få sina träd avverkade inom samma
tid, icke kan begagna sig av denna
annars självklara rätt att räkna sina
träd som varulager.

Om sedan en annan person har bokföringen
så lagd, att bokslut göres per
den 30 juni, och om denne köpt skog
på rot på hösten, har han givetvis hunnit
avverka sitt, och han får alltså värdera
det hela såsom varulager. Man kan
väl icke komma ifrån att här uppstår
både irritationsmoment och orättvisor
de båda näringsidkarna emellan.

Jag skall ta ett annat exempel. Om en
sågverksägare fyller sitt tömda lager genom
att köpa timmer, får han utan vidare
bokföra detta som varulager. Om
han i stället köper stämplade träd på
rot för omedelbar avverkning men av
olika anledningar ej hinner verkställa
avverkningen inom bestämd tid, får han
endast nedskriva värdet om prisfall ägt
rum. Det synes mig uppenbart, att missförhållanden
här föreligger, vilka på ett
eller annat sätt borde rättas till. Då timmer
på upplagsplats och timmer i flottled
får räknas som varulager, borde väl
också köpt skog på rot få räknas som
sådant.

Det verkligt allvarliga i denna fråga
är att tolkningen av kommunalskattclagen
på denna punkt kommit till allmänhetens
kännedom vid en tidpunkt,
då sågverksägarna praktiskt taget tömt
sina lager på sågade varor och därefter

av såväl staten som enskilda köpt skog
på rot till mycket höga priser. De flesta
gjorde det i god tro att denna vara
skulle få betraktas som varulager.

Det är också givet att om en dold
reserv på ett enda år skall tagas fram
och läggas till den övriga inkomsten,
måste det bli en skatt av sådan dimension
att vederbörande icke kan klara
detta utan att taga upp lån. Detta kommer
alltså att ha efterverkningar under
en lång följd av år. Samtidigt försvagas
företagen på ett allvarligt sätt genom
att det ej längre finns någon reserv att
tillgripa vid de kritiska situationer, som
företagare måste räkna med. Det är utan
tvekan ett mycket stort antal sågverksägare
som — för att använda ett milt
uttryck — kommer i ett mycket brydsamt
läge. Lika uppenbart är det att
många sågverksägare, framför allt de
mindre, icke tål en sådan påfrestning
utan i många fall omedelbart kommer
under isen.

Jag vill därför vädja till herr finansministern
att ha denna fråga i välvillig
åtanke och söka åstadkomma en större
rättvisa på detta område.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den på bordet liggande
motionen nr 623 av herr Kollberg
m. fl.

§ 7.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 16,
statsutskottets utlåtanden nr 10 och 85
—105, bevillningsutskottets betänkande
nr 30, bankoutskottets utlåtanden nr
15 och 16, första lagutskottets utlåtanden
och memorial nr 15—19, andra
lagutskottets utlåtande nr 32, tredje
lagutskottets utlåtanden nr 16—20,
jordbruksutskottets utlåtanden och memorial
nr 16—23 samt andra kamma -

Nr 15.

Tisdagen den 29 april 1952.

Interpellation ang. försäljning av restaurangblandning till enskilda konsumenter.

rens allmänna beredningsutskotts utlåtanden
nr 18 och 21.

§ 8.

Interpellation ang. försäljning av restaurangblandning
till enskilda konsumenter.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Fru GÄRDE WIDEMAR, som yttrade:
Herr talman! Enligt statens livsmedelskommissions
cirkulär 3255/1949 med
bestämmelser om upphävande av ransoneringen
av matfett m. m. återfinnes
i anmärkning 2 till punkt 13 angående
ändrade normalpriser på smör
m. m. en bestämmelse att s. k. restaurangblandning
bestående av hälften
smör och hälften margarin inte får försäljas
i konsumentförpackning utan endast
tillhandahållas på restauranger
och av liknande förbrukare. Det normalpris
som därvid fastställdes för smör
var 5 kronor 70 öre per kilogram, och
enligt överenskommelse skulle detaljhandelspriset
på margarin icke överstiga
2 kronor 60 öre per kilogram. Eftersom
dessa priser för länge sedan
överskridits torde cirkuläret i denna
del icke längre vara tillämpligt. Den
omständigheten att, såvitt upplysts, cirkuläret
icke återkallats synes emellertid
ha medfört en viss osäkerhet för
industri och handel på denna punkt
och medverkat till att restaurangblandning
icke saluföres till enskilda konsumenter.

Ur de enskilda hushållens synpunkt
skulle det vara av stort värde att få
möjlighet till inköp av restaurangblandning.
Nuvarande priser på smör har
medfört att det för en stor del av de
svenska hushållen ställer sig för dyrt
att tillgodose behovet av matfett med
smör i samma utsträckning som tidigare.
Husmödrarna har därför i allt
större utsträckning övergått till margarin
i en del fall blandat med smör, vilket
senare emellertid är en arbetsam

och tidsödande procedur. Möjligheten
att inköpa restaurangblandning skulle
innebära en väsentlig fördel för de enskilda
hushållen och på många håll
kanske leda till ökad smörförbrukning.

Under åberopande av dessa synpunkter
får jag härmed hemställa om andra
kammarens tillstånd att till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
få framställa en fråga, huruvida
herr statsrådet är villig att avgiva en
förklaring, att myndigheterna icke
kommer att lägga hinder i vägen för
försäljning av restaurangblandning till
enskilda konsumenter.

Denna anhållan bordlädes.

§ 9.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 161, till Konungen i anledning
av väckta motioner om utredning angående
särskilda lagstiftningsåtgärder
för att tillgodose de till Smålands Taberg
knutna naturskyddsintressena.

§ 10.

Anmäldes, att till herr talmannen
under sammanträdet avlämnats följande
motioner, nämligen

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 170, med förslag till sjömanslag,
m. m., motionerna:

nr 624 av herrar Svensson i Göteborg
och Lindberg;

nr 625 av herr Hagård; och
nr 626 av herr Dahlgren m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 176, angående åtgärder i
prisreglerande syfte på jordbrukets
område under senare delen av produktionsåret
1951/52 motionerna:

nr 627 av herrar Widén och Ståhl;
nr 628 av herr Hseggblom m. fl.;
nr 629 av herr Hseggblom;
nr 630 av herr Ohlin m. fl.; och
nr 631 av herr Karlsson i Stuvsta
m. fl.;

Tisdagen den 29 april 1952.

Nr 15.

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 187, med förslag till strandlag
motionerna:

nr 632 av herrar Boman i Stafsund
och Johansson i Mysinge;

nr 633 av herr Stjärne m. fl.; och
nr 634 av herr Hjalmarson m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 192, angående statens övertagande
av Hjälmarens och Kvismarens
sjösänkningsbolag åvilande förpliktelser
i fråga om underhåll av farled
in. m. i Hjälmaren motionen nr 635 av
herr Åqvist;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 197, med förslag till allmänt
resereglemente m. m. motionerna:
nr 636 av herr Rubbestad m. fl;
nr 637 av herr Svensson i Stenkyrka
m. fl.; och

nr 638 av herr Braconier;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 200, med förslag till förordning
om tillfällig begränsning av rätten
till fri avskrivning å maskiner och
andra inventarier vid inkomsttaxeringen,
m. m., motionerna:

nr 639 av herr Hjalmarson m. fl.;
och

nr 640 av herrar Edström och Fagerholm; i

anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 203, angående inrättande och
tillsättande av lärartjänster i folkskolan
i vissa särskilda fall, m. m., motionen
nr 641 av herr Kyling m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 205, med förslag till ändringar
i 1947 års allmänna tjänstc- och familjepensionsreglementen,
m. m., motionen
nr 642 av fröken Höjer m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 206, angående inrättande av ett
nordiskt råd motionen nr 643 av herr
Johansson i Stockholm m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 213, med förslag till lag om

ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m., motionerna: nr

644 av fröken Liljedahl m. fl.;
nr 645 av herrar Edström och Fagerholm; nr

646 av herr Strandh m. fl.;
nr 647 av fru Gärde Widemar;
nr 648 av herr Hagberg i Luleå m. fl.;
och

nr 649 av herr Sjölin och fru Sandström; i

anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 214, med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 23 oktober
1Ö08 (nr 128) angående bevillningsavgifter
för särskilda förmåner
och rättigheter motionen nr 650 av
herr Christenson i Malmö;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 215 med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1946
(nr 431) om folkpensionering, m. m.,
motionerna:

nr 651 av herr Anderson i Sundsvall;
nr 652 av herr Netzén m. fl.;
nr 653 av herr Hagård;
nr 654 av herr Larsson i Luttra m. fl.;
och

nr 655 av herr Holmberg in. fl;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 220, angående studiehjälpverksamheten
vid de allmänna läroverken
m. fl. läroanstalter motionen nr 656 av
herr Hammar m. fl.; samt

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 230, med förslag till lag om
ändrad lydelse av 8 § bidragsförskottslagen
den 11 juni 1943 (nr 382) motionen
nr 657 av fru Sjöstrand m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ IL

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 6.12 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 15.

Onsdagen den 30 april 1952.

Onsdagen den 30 april.

Kl. 10 fm.

§ 1.

I enlighet med kammarens därom den
23 innevarande april fattade beslut
skulle nu företagas val av ej mindre
tjugofyra valmän för utseende av dels
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret
dels ock suppleanter för riksdagens
fullmäktige i nämnda bank och
kontor än även tolv suppleanter för
dessa valmän; och lämnades, då till en
början val av valmännen skulle äga
rum, på begäran ordet till

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN,
som yttrade: Herr talman! För vart och
ett av de val som skall företagas vid
detta plenum ber jag att få avlämna
en »gemensam lista», vilken här godkänts
av de av kammaren valda ledamöterna
av talmanskonferensen. Varje
lista upptar namn på så många personer
som det ifrågavarande valet avser.

Den av herr förste vice talmannen
för detta val avlämnade listan upptog
under partibeteckningen »Gemensam
lista» följande namn:

Andersson i Löbbo
Johnsson i Kastanjegården
Andersson i Munkaljungby
Svensson i Grönvik
Bergström
Malmborg i Skövde
Eriksson i Sandby
Skoglund i Doverstorp
Johansson i Norrköping, fru
Stjärne

Mårtensson i Uddevalla
Persson i Norrby
Nilsson i Landskrona
Sandström, fru
Nordgren, fru
von Seth
Olsson i Gävle
Fröderberg

Olsson i Mellerud
Jönsson i Rossbol
Severin
Aqvist

Skoglund i Umeå
Sjölin

De av kammaren utsedda ledamöterna
i talsmanskonferensen hade genom
anteckning å listan bestyrkt, att de godkänt
densamma.

Sedan herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev den av kammaren
godkänd; och förklarades de
personer, vilkas namn upptagits på listan,
utsedda till valmän.

§ 2.

Företogs val av suppleanter för de
under nästföregående paragraf omförmälda
valmännen.

Den av herr förste vice talmannen
för detta val avlämnade listan upptog
under partibeteckningen »Gemensam
lista» följande namn:

Forsberg
Gunnarsson
Gustafson i Dädesjö
Hansson i Önnarp
Jacobson i Vilhelmina
Christenson i Malmö
Humla, fru
Hjalmarson
Sköldin
Wohlin, fru
Johansson i Norrfors
Fagerhoim

De av kammaren utsedda ledamöterna
i talmanskonferensen hade genom
anteckning å listan bestyrkt, att de godkänt
densamma.

Sedan herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev den av kammaren
godkänd; och förklarades de

Onsdagen den 30 april 1952.

Nr 15.

Svar på fråga ang. tillgodoräkning av tjänstgöring som studierektor vid studieförbund
som tjänstår vid sökande av lärarbefattning.

personer, vilkas namn upptagits på listan,
utsedda till valmanssuppleanter.

§ 3.

Justerades protokollsutdrag angående
de i §§ 1 och 2 omförmälda valen.

§ 4.

Svar på fråga ang. tillgodoräkning av
tjänstgöring som studierektor vid studieförbund
som tjänstår vid sökande av
lärarbefattning.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, som yttrade:
Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Widén frågat mig »om
tjänst som studierektor inom de av
skolöverstyrelsen godkända studieförbunden
kommer att medföra att anställningstiden
får tillgodoräknas som
tjänstår vid sökande av lärarbefattningar».

Frågan om i vad mån tjänstgöring
inom det fria och frivilliga folkbildningsarbetet
skall kunna tillgodoräknas
för erhållande av behörighet att söka
ordinarie lärartjänster har bland annat
berörts av 1944 års folkbildningsutredning
i dess första betänkande
(SOU 1946: 68). I sitt yttrande över
detta betänkande tillstyrkte skolöverstyrelsen
i huvudsak ett förslag som
utredningen framlagt och framhöll, att
tid varunder läroverkslärare, folkhögskollärare
och folkskolans lärare tjänstgjort
som studierektor, instruktör eller
konsulent borde få tillgodoräknas vid
ansökan till tjänst, men däremot icke
inräknas i den tid, som erfordrades
för behörighet till ordinarie tjänst.

Frågan är nu om de gällande bestämmelserna
bör ändras. Jag vill därvid
anföra, att bestämmelserna om behörigheten
beträffande läroverkslärare
enligt min mening inte bör ändras i
antydd riktning, då tiden för att vinna

behörighet här är relativt kort, två år.

Beträffande folkhögskollärare förhåller
det sig så, att den nya folkhögskolestadgan
stipulerar som behörighetsvillkor
för rektor och ordinarie ämneslärare
fyra års full tjänstgöring vid läroanstalt
under offentlig kontroll, därav
vid folkhögskola i fråga om rektor
minst tre år och i fråga om ämneslärare
minst 20 veckor. Det synes mig rimligt
att, i den mån den stipulerade tiden
inte gäller tjänstgöring vid folkhögskola,
en viss del därav borde kunna
få fullgöras genom tjänst såsom studierektor
för ett studieförbund eller
konsulent hos ett bildningsförbund eller
därmed jämförliga tjänster.

En framställning från Samverkande
bildningsförbunden, som samtidigt ingivits,
understryker just önskvärdheten
av omprövning på den sistnämnda
punkten.

Jag ämnar därför föranstalta om att
skolöverstyrelsen erhåller i uppdrag
att utreda frågan om meritvärderingen
av tjänster inom folkbildningsarbetet
och avgiva de förslag, som en sådan
utredning kan motivera.

Härpå anförde

Herr WIDÉN: Herr talman! Jag ber
att få tacka herr statsrådet för svaret
på min enkla fråga. Jag konstaterar
med tillfredsställelse statsrådets positiva
inställning till lösningen av detta
problem. För folkbildningsarbetet är
det givetvis av stor betydelse att studierektorer
och i övrigt den personal
som är anställd är av hög kvalitet.
Detta bör givetvis även vara ett allmänt
intresse, då statsmakterna och de
kommunala organen ger sitt stöd åt
denna verksamhet. För närvarande får
sådan tjänst tillgodoräknas vid sökande
av befattning vid läroverk, folkhögskola
och folkskola men däremot icke
inräknas i den tid som kräves för behörighet
att vinna ordinarie tjänst. Jag

Nr 15.

Onsdagen den 30 april 1952.

tror det är av stor vikt att denna fråga
snarast möjligt omprövas, och jag tror
att den också är högaktuell. Jag hoppas
därför att den av statsrådet utlovade
utredningen inte skall ta jämförelsevis
lika lång tid som det har tagit att erhålla
svar på min enkla fråga.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5.

Föredrogos var för sig följande å
kammarens bord vilande motioner; och
hänvisades därvid

till behandling av lagutskott motionerna: nr

624 av herrar Svensson i Göteborg
och Lindberg;

nr 625 av herr Hagård; och
nr 626 av herr Dahlgren m. fl.;
till jordbruksutskottet motionerna:
nr 627 av herrar Widén och Ståhl;
nr 628 av herr Hseggblom m. fl.;
nr 629 av herr Hseggblom;
nr 630 av herr Ohlin m. fl.; och
nr 631 av herr Karlsson i Stuvsta
m. fl.;

till behandling av lagutskott motionerna: nr

632 av herrar Boman i Stafsund
och Johansson i Mysinge;

nr 633 av herr Stjärne m. fl.; och
nr 634 av herr Hjalmarson m. fl.;
till statsutskottet motionerna:
nr 635 av herr Åqvist;
nr 636 av herr Rubbestad m. fl.;
nr 637 av herr Svensson i Stenkyrka
m. fl.; och

nr 638 av herr Braconier;
till bevillningsutskottet motionerna:
nr 639 av herr Hjalmarson m. fl.; och
nr 640 av herrar Edström och Fagerholm; till

statsutskottet motionerna:
nr 641 av herr Kgling m. fl.; och
nr 642 av fröken Höjer m. fl.;

till utrikesutskottet motionen nr 643
av herr Johansson i Stockholm m. fl.;
till bevillningsutskottet motionerna:
nr 644 av fröken Liljedahl m. fl.;

nr 645 av herrar Edström och Fagerholm; nr

646 av herr Strandh m. fl.;
nr 647 av fru Gärde Widemar;
nr 648 av herr Hagberg i Luleå m. fl.;
nr 649 av herr Sjölin och fru Sandström;
och

nr 650 av herr Christenson i Malmö;

till behandling av lagutskott motionerna: nr

651 av herr Anderson i Sundsvall;
nr 652 av herr Netzén m. fl.;
nr 653 av herr Hagård;
nr 654 av herr Larsson i Luttra m. fl.;
och

nr 655 av herr Holmberg m. fl.;

till statsutskottet motionen nr 656 av
herr Hammar in. fl.; samt

till behandling av lagutskott motionen
nr 657 av fru Sjöstrand m. fl.

§ 6.

Föredrogs den av fru Gärde Widemar
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående försäljning
av restaurangblandning till enskilda
konsumenter.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av väckta
motioner angående av kommunindelningsreformen
betingade ändringar i lagen
om ordning och villkor för ändring
i kommunal och ecklesiastik indelning
in. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

Utgifter under riksstatens tionde
huvudtitel.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
10, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställ -

Onsdagen den 30 april 1952.

Nr 15.

ningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1952/53 under tionde huvudtiteln,
avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten i.

Kommerskollegium: Avlöningar.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under tionde huvudtiteln, punkt
4, föreslagit riksdagen att dels godkänna
av departementschefen förordade ändringar
i personalförteckningen för kommerskollegium,
dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat
för kommerskollegium, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1952/53, dels ock till Kommerskollegium:
Avlöningar för nämnda budgetår
anvisa ett förslagsanslag av 1 973 200
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Nordenson m. fl. (1:276) och den
andra inom andra kammaren av herr
Birke (11:330), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte besluta att inom kommerskollegii
monopolutredningsbyrå utöka
antalet tjänster, dels å avdelningen
för specialundersökningar i enlighet
med kommerskollegii förslag, redovisat
i 1949 års statsverksproposition, tionde
huvudtiteln, dels å nyupprättad avdelning
för analys av pris- och marknadsförhållanden
i enlighet med kommerskollcgii
förslag, redovisat i 1952
års statsverksproposition, tionde huvudtiteln,
samt att bevilja härför erforderliga
medel,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Bergvall (1:277) och den andra
inom andra kammaren av herr Kollberg
in. fl. (IT: 329), i vilka hemställts,

Kommerskollegium: Avlöningar.

att riksdagen måtte besluta utöka antalet
tjänster inom kommerskollegii monopolutredningsbyrå
med en l:e aktuarie
och två amanuenser för inrättande även
ny avdelning för analys av pris- och
marknadsförhållanden i enlighet med
det kommerskollegii förslag, som återgivits
i årets statsverksproposition, 10:e
huvudtiteln, samt bevilja härför erforderliga
medel.

Ltskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:276 och 11:330 samt 1:277 och
II: 329,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i personalförteckningen
för kommerskollegium
vidtaga de ändringar, som angivits
i statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 4 januari 1952;

b) godkänna av utskottet föreslagen
avlöningsstat för kommerskollegium, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1952/53;

c) till Kommerskollegium: Avlöningar
för budgetåret 1952/53 anvisa ett förslagsanslag
av 1 973 200 kronor.

Reservation hade avgivits av herr
Ohlon, fröken Andersson, herrar Sundelin,
Bergh, Skoglund i Doverstorp,
Staxäng, Kollberg, Widén, Wedén och
Nihlfors, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
1:276 och 11:330 samt 1:277
och II: 329,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i personalförteckningen
för kommerskollegium
vidtaga de ändringar, som i statsrådsprotokollet
över handelsärenden för
den 4 januari 1952 och av utskottet angivits; b)

godkänna av reservanterna föreslagen
avlöningsstat för kommerskollegium,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1952/53;

c) till Kommerskollegium: Avlöningar
för budgetåret 1952/53 anvisa ett förslagsanslag
av 2 020 600 kronor.

Nr 15.

Onsdagen den 30 april 1952.

Kommerskollegium: Avlöningar.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr KOLLBERG: Herr talman! Frågan
är väl nästan om här inte håller
på att utbildas ett slags tradition. Den
skulle bestå i att kommerskollegium
ideligen begär en blygsam personell
förstärkning av sin monopolutredningsbyrå
och att denna förstärkning lika
regelbundet förvägras av Kungl. Maj:t
och riksdagen.

För någon kanske denna fråga om
inrättande av några stycken tjänster i
monopolutredningsbyrån verkar som
onödig envishet. Men ägnar man frågan
det intresse den onekligen förtjänar och
ser man den i dess stora sammanhang,
så lär man inte kunna komma till någon
annan uppfattning än den, att riksdagen
här förfarit ologiskt och på sätt
och vis i strid med tidigare beslut.

Det riksdagsbeslut jag här åsyftar
daterar sig till 194G. Det var ju då monopolutredningsbyrån
tillskapades, och
det var då riktlinjerna för dess arbetssätt
drogs upp. Och, som alla vet, denna
byrå kom inte precis till av en slump.
Närmast föregicks den av 1936 års näringsorganisationssakkunnigas
utredning
och den väldiga utredning som
kommissionen för efterkrigsplanering
under professor Myrdal lyckades kämpa
ihop.

I det här sammanhanget finns det
också all anledning att fråga sig vad
orsaken var till att Myrdalskommissionen,
som i andra avseenden gick
ganska radikalt fram, just i denna fråga
om vad staten borde göra åt karteller
och truster intog en så pass försiktig
hållning.

Orsaken var, att det alldeles tydligt
saknades ett sakligt utredningsmaterial
för ett bedömande av vilka slutliga åtgärder
som lämpligen kunde vidtas mot
kartellerna. Det var inte heller första
gången detta konstaterande gjordes. Det
går igen som ett stående tema i alla
utredningar alltsedan 1920-talet.

Alla var vi 1946 överens om att nu
äntligen borde det göras något för att
råda bot på denna brist. Vi upprättade
monopolutredningsbyrån, och själva
dess konstruktion tycktes utgöra en
garanti för att ett sakligt bedömande
av hela den synnerligen invecklade kartellfrågan
skulle bli möjligt inom en
inte alltför avlägsen framtid.

Vad har hänt sedan 1946? Jo, monopolutredningsbyrån
har kommit i gång
med sitt arbete, och såvitt jag vet, bedrivit
det på ett sådant sätt att ingen
funnit anledning till kritik. Tvärtom
får man nog säga att resultatet av byråns
verksamhet hittills kanske till och
med överträffat de förhoppningar man
ställde på den.

Men som bekant har byrån inte kommit
i gång med arbetet på alla de områden
som man från början avsåg. Byrån
skulle ju arbeta på tre avdelningar:
eu som registrerade förekommande avtal,
en som utförde specialundersökningar
och en som ägnade sig åt prisoch
marknadsanalyser, syftande till att
få en uppfattning om konkurrensinskränkningarnas
inverkan på prisnivån
samt till att klarlägga huruvida något
»dolt» kartellsamarbete förefanns även
efter det att avtalen officiellt upphävts.

En sådan uppdelning förefaller naturlig.
Och det var alltså naturligt att
arbetet på de tre avdelningarna inte
kunde starta samtidigt. Innan man tog
itu med specialundersökningar skulle
ju först ske en grundläggande registrering,
och först sedan byrån varit i gång
en tid blev det aktuellt med pris- och
marknadsanalyserna.

Jag skall inte trötta kammaren med
en längre utläggning om detta. Jag vill
bara stryka under att först sedan byrån
getts tillfälle att utöva samtliga dessa
tre funktioner, kan man hoppas på att
den gamla dunkelheten kring kartellerna
och deras verkningar något skall
skingras.

Trots ett imponerande arbete från
byråns sida vet vi fortfarande i grund

Onsdagen den 30 april 1952.

Nr 15.

och botten inte stort mer än vi visste
förut, nämligen att det förekommer ett
relativt utbrett kartellsamarbete inom
näringslivet och att det kan befaras ha
vissa konsekvenser bl. a. för prisnivån.

Vad monopolutredningsbyrån hittills
gjort, det är att den gett oss en mängd
exempel på förekommande konkurrensinskränkningar.
Mera har den inte kunnat
göra, och, det vill jag kraftigt stryka
under, det är nu inte dess fel, utan
här är det tyvärr riksdagen som satt
stopp. Trots upprepade framställningar
har riksdagen vägrat att ställa erforderliga
resurser till byråns förfogande.

Motiveringen till att byrån inte kunnat
få den begärda förstärkningen har
under sista tiden främst varit att man
borde avvakta nyetableringssakkunnigas
betänkande. Som bekant har nu
detta betänkande framlagts, och ett
flertal remissinstanser har redan hörts.

Det förtjänar att observeras att såväl
sakkunnigas majoritet som reservanterna
varit helt överens om att verksamheten
inom monopolutredningsbyrån
under alla förhållanden skall fortsättas.
Till samma uppfattning har även alla
hittills hörda remissinstanser kommit.

Det skulle föra för långt om jag här
skulle gå in på en diskussion av lämpligheten
att nyetableringssakkunniga en
gång kopplades in på hela kartcllfrågan
innan monopolutredningsbyrån
knappast mer än hade hunnit börja sitt
arbete. Man skulle ju på sätt och vis
kunna säga, att det rätteligen borde ha
varit nyetableringssakkunniga som fått
vänta i avvaktan på att beslutet om
monopolutredningsbyrån skulle fullföljas,
inte som det nu blivit att monopolutredningsbyrån
skjutits i andra hand
i förhållande till nyetableringssakkunniga.

Men, huru som helst härmed, måste
man konstatera att nyetableringssakkunniga
egentligen inte kommit med
något nytt utredningsmaterial av den
sakliga halt som det väl var meningen

Kommerskollegium: Avlöningar.

att monopolutredningsbyrån en gång
skulle kunna lägga fram.

Jag har all aktning för de enorma
ansträngningar som gjorts för att släpa
ihop de över tusen sidor som nyetableringssakkunnigas
betänkande utgör,
men jag kan inte finna annat än att
sakkunniga utgår från den förutsättningen,
att det föreligger tillräckligt
med utredningsmaterial om kartellerna
och deras verkningar.

Med det sagda vill jag på intet sätt
rikta någon kritik mot de sakkunniga.
Jag vill endast slå fast, att det betänkande
som vi tidigare måst avvakta,
på intet sätt gjort den diskuterade förstärkningen
av monopolutredningsbyrån
överflödig. Tvärtom är det väl så,
att behovet av en analyserande verksamhet
från byråns sida nu känns angelägnare
än någonsin.

Skulle det inte kännas betydligt mera
betryggande, när vi nu inom den närmaste
framtiden kommer att få ta ställning
till nyetablcringssakkunnigas förslag,
om vi då hade tillgängligt något
slag av material för ett bedömande av
kartellernas verkningar? Är inte det
högst angeläget, och är det inte så mycket
mera angeläget som den av nyetableringssakkunniga
föreslagna synnerligen
omfattande lagstiftningen just
skall bygga på en distinktion mellan
skadliga och icke skadliga karteller?

Men, herr talman, vad vet vi i dag
om vilka karteller som är skadliga och
vilka som icke är skadliga? Och vad
har vi gjort för att få fram ett sakligt
material för belysande av den frågan?

Men jag kan ändå inte låta bli att
göra den reflexionen, att hade monopolutredningsbyrån
tidigare fått den
förstärkning, som kommerskollegium
föreslagit, så skulle vi kanske i dag
vetat något mer om kartellerna och deras
verkningar. Därmed skulle vi också
haft lättare att så småningom ta
ställning till nyetablcringssakkunnigas
förslag.

Den saken är det ju ingalunda för

Nr 15.

Onsdagen den 30 april 1952.

Kommerskollegium: Avlöningar.

sent ännu att reparera, och det är därför
jag känner mig föranlåten att så
bestämt yrka på en omedelbar förstärkning
av monopolutredningsbyrån.

Med det sagda tror jag mig tillräckligt
ha förklarat, varför jag anser att
statsutskottets motivering för avslag
icke kan godkännas. Jag kan inte finna
någon anledning till att denna fråga
skulle behöva »anstå i avvaktan på behandlingen
av nyetableringssakkunnigas
betänkande». Tvärtom anser jag då
snarare att behandlingen av nvetableringssakkunnigas
förslag behöver anstå
till dess monopolutredningsbyrån
hunnit framlägga ytterligare material
och getts tillräckliga resurser att verkligen
bli i stånd att göra det.

Vad jag här anfört påverkas uppenbarligen
inte heller av frågan om byrån
i fortsättningen bör få arbeta på tre
avdelningar, som det från början var
tänkt, eller om den lämpligen skall organiseras
som flera parallellt arbetande
grupper, som också föreslagits. Det är
ju en fråga som vi inte behöver ta ställning
till nu och som alldeles tydligt
inte berörs av den nu föreslagna förstärkningen.

Vad som däremot är ägnat att inge
någon oro är den passus i departementschefens
motivering som rör priskontrollens
eventuella insats i denna
fråga. För det första får man väl säga,
att denna uppgift knappast faller inom
priskontrollnämndens område. Vad
nämnden skulle behöva är väl tvärtom
ett mer omfattande material från monopolutredningsbyrån.
Och att sådant
material verkligen behövs, bestyrks ju
i själva verket av departementschefen,
då han rekommenderar att priskontrollnämnden
bör avdela särskild personal
för att i samarbete med monopolutredningsbyrån
sätta i gång med de undersökningar
som det bär är tal om.

Jag skall här avhålla mig från att
närmare gå in på det perspektiv som
öppnar sig om en dylik anordning skulle
vidtas. Man har t. ex. all anledning,

tycks det, att fråga sig om det verkligen
är meningen att priskontrollnämnden
i framtiden rent av skall helt
få suga upp monopolutredningsbyrån
och ersätta den.

För dagen vill jag emellertid endast
peka på det olämpliga i ett sådant
arrangemang. Om det är så att man
erkänner behovet av dylika undersökningar,
så bör dessa givetvis hänskjutas
till det organ som riksdagen tillskapat
just för sådana uppgifter. I det
här fallet tycks det inte finnas någon
anledning att göra något avsteg från
en så självklar sats.

Inom parentes kan man också fråga
sig, hur det i verkligheten ligger till
med priskontrollnämndens uppgifter,
eftersom det anses att nämnden har
personal att avdela för sådana speciella
undersökningar. Det är väl aldrig så
att de »ordinarie» uppgifterna sinat och
nämnden därför ser sig om efter nya
arbetsområden ?

över huvud taget förefaller detta
ställningstagande, denna tvekan att
komma till verklig klarhet i den viktiga
kartellfrågan och denna sammankoppling
med priskontrollen, en aning
olyckligt.

För ett liberalt betraktelsesätt råder
det ingen som helst tvekan om en
friare konkurrens’ överlägsenhet både
över ett hårt kartellbundet och ett statsövervakat
näringsliv. Det är därför det
synes mig vara av vital betydelse att
monopolutredningsbyrån äntligen ges
möjligheter att sprida ljus över kartellfrågans
verkliga läge.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till den av herr
Ohlon m. fl. avlämnade reservationen.

Herr WARD: Herr talman! Efter den
skrivning, som statsutskottets majoritet
presterat i denna fråga, förefaller det
mig vara tämligen onödigt att röra upp
en mycket omfattande diskussion. Statsutskottet
har ju ställt sig synnerligen
positivt till saken men finner att man

Onsdagen den 30 april 1952.

Nr 15.

Statens hantverksinstitut: Utrustning och inredning.

för närvarande inte bör biträda kommerskollegiets
framställning. Herr Kollberg
har själv redogjort för skälen till
detta statsutskottets ställningstagande.
Vi anser nämligen, att när nyetableringssakkunnigas
yttrande är ute på remiss
och alla remissvar ännu inte inkommit
bör man kunna ge sig till tåls
tills dessa papper ligger på bordet för
att därefter ta definitiv ställning till
frågan.

Jag skall inte, herr talman, yttra mig
om huruvida denna anordning i fråga
om priskontrollnämndens inkopplande
härvidlag är den lämpligaste, men nog
förefaller det mig som om departementschefen
skulle kunna få pröva den
utvägen innan han tar definitiv ställning
till frågan rörande den tredje avdelningen.
Jag är för min del övertygad
om att denna avdelning kommer förr
eller senare, och jag tycker att man
borde kunna lugna sig något år för att
sedan bestämma i saken.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr KOLLBERG: Herr talman! Herr
Ward sade, att han var övertygad om
att en tredje avdelning på monopolutredningsbyrån
skulle komma så småningom.
Detta är naturligt, ty vi kan
aldrig få någon full klarhet rörande
kartellernas verkningar förrän denna
tredje avdelning kommer. Jag vill bara
understryka det anmärkningsvärda i att
riksdagen år efter år uppskjuter denna
sak just i ett läge då frågan om kartellernas
verkningar är under allmän diskussion.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Kollberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given

varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 4:o)
i utskottets förevarande utlåtande nr
10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Kollberg begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 109 ja och 55 nej, varjämte 2
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 5—30.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 31.

Lades till handlingarna.

Punkterna 32—33.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 33.

Statens hantverksinstitut: Utrustning och
inredning.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under tionde huvudtiteln,
punkt 36, föreslagit riksdagen att till
ifrågavarande ändamål för budgetåret
1952/53 anvisa ett reservationsanslag av
25 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motio -

Nr 15.

Onsdagen den 30 april 1952.

Statens hantverksinstitut: Utrustning och inredning.

ner, väckta den ena inom första kammaren
av herr Xäsgård m. fl. (1:278)
och den andra inom andra kammaren
av herr Svensson i Alingsås m. fl. (II:
326), hemställts, att riksdagen ville för
budgetåret 1952/53 besluta om anvisning
av anslag för utrustning och inredning
vid statens hantverksinstitut räknat till
75 000 kronor i huvudsak i enlighet med
den disposition, som styrelsen för institutet
föreslagit i sina riksdagspetita för
nästkommande budgetår.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 278 och II: 326, till Statens hantverksinstitut:
Utrustning och inredning för
budgetåret 1952/53 anvisa ett reservationsanslag
av 25 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Sundelin, Bergh, Kollberg, Widén,
Wedén och Nihlfors, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt motionerna I: 278 och
11:326, till Statens hantverksinstitut:
Utrustning och inredning för budgetåret
1952/53 anvisa ett reservationsanslag
av 50 000 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

SVENSSON i Alingsås: Herr talman!
Utskottet redovisar på denna
punkt i sitt utlåtande bl. a. en motion
av undertecknad in. fl. i denna kammare.

Vi hade i motionen hemställt om en
ökning av anslaget med 50 000 kronor,
som skulle gälla hantverksinstitutets utrustning
och inredning. Detta instituts
arbete är av den art, att institutet
måste vara försett med den allra bästa
utrustning för att kunna ge den undervisning
som är erforderlig till det
klientel, som genomgår dess kurser.
Den erfarenhet jag har av hantverksinstitutet
talar för att det är mycket
berättigat att tillgodose institutets be -

hov. Visserligen säger utskottet, att
man för vissa ändamål har beviljat tillläggsanslag
på 50 000 kronor, men det
gäller faktiskt en helt annan verksamhetsgren
än den motionärerna pekat på.
Det låter sig inte göra att undervisa
redan tidigare i viss mån utbildat folk
med föråldrad utrustning och materiel,
som är gammalmodig. För att kunna på
ett något så när tillfredsställande sätt
ge undervisning till ledarna av våra
hantverk ute i bygderna måste man
följa med vad som händer och sker på
det tekniska området.

Jag är å andra sidan synnerligen
tacksam för att utskottet i sin skrivning
varit förstående för denna del av
hantverksinstitutets uppgifter. Utskottet
har skrivit mycket välvilligt. Men
jag måste ändå vädja till vederbörande
i departementet att se till, att hantverksinstitutets
verkliga behov av anslag
för sin verksamhet för framtiden
måtte tillgodoses bättre än vad som
skett under de senare åren, för att över
huvud taget denna verksamhet skall
fylla sin uppgift,

Vid denna punkt är fogad en reservation.
Den tillgodoser inte helt vad
motionärerna har önskat. Men av praktiska
skäl kommer jag att yrka bifall
till den vid punkten fogade reservationen
för att om möjligt nå ett något
bättre resultat än det utskottet har föreslagit.

Herr WARD: Herr talman! Det är med
tillfredsställelse jag noterar, att herr
Svensson i Alingsås ansåg, att vi skrivit
mycket välvilligt. Det har vi gjort
inte bara för formens skull utan därför
att vi anser, att verksamheten vid institutet
är mycket betydelsefull och att
det är nödvändigt att förstärka institutets
utrustning.

Vi har ägnat mycket stor uppmärksamhet
åt denna betydelsefulla detalj i
huvudtiteln. Vi har bl. a. haft föredragning
av överdirektören vid institutet
jämte en annan person och på det sät -

Onsdagen den 30 april 1952.

Nr 15.

Statens hantverksinstitut: Särskilda rationaliseringsundersökningar.

tet inhämtat alla upplysningar. Det är
klart, att överdirektören ömmar mycket
för högre anslag än vad Kungl.
Maj:t har ansett sig kunna föreslå, men
vi blev inte riktigt övertygade om att
vi i nuvarande läge kan gå längre än
Kungl. Maj:t har föreslagit.

Vi erinrar också i vår skrivning om
de tilläggsanslag, som herr Svensson i
Alingsås omnämnde. Låt vara att det
gäller något annat än vad det nu närmast
är fråga om. Men detta anslag
ådagalägger ju i alla fall att regeringen
också ömmar för detta institut. Om
Kungl. Maj:t ytterligare prövar saken,
ligger denna också i mycket goda
händer.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den
ändring, som föranleddes av bifall till
den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Fröderberg begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
35:o) i utskottets utlåtande nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Herr Fröderberg begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 107 ja och 59 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 36.

Statens hantverksinstitut: Särskilda
rationaliseringsundersökningar.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Petrén (I: 279) och den andra inom
andra kammaren av herr Kristensson
i Osby m. fl. (II: 323), hade hemställts,
att riksdagen måtte till Bidrag till statens
hantverksinstitut: Särskilda rationaliseringsundersökningar
för budgetåret
1952/53 anvisa ett anslag av 50 000
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:279 och
II: 323.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Sundelin, Bergh, Staxäng, Kollberg,
Widén, Wedén och Nihlfors, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av motionerna
1:279 och 11:323, till Statens
hantverksinstitut: Särskilda rationaliseringsundersökningar
för budgetåret
1952/53 anvisa ett anslag av 25 000
kronor.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr KRISTENSSON i Osby: Herr talman!
Det är uppenbart, att hantverket
och småindustrien utgör en betydelsefull
del av vårt näringsliv. Det framgår
både av antalet sysselsatta och av produktionsvärdet.
Det är därför av stor
vikt, att denna del av vårt näringsliv
ytterligare förkovras och får ökad livskraft.
Det kan ske genom ökad rationalisering.
Statens hantverksinstitut ut -

Nr 15.

Onsdagen den 30 april 1952.

Statens hantverksinstitut: Särskilda rationaliseringsundersökningar.

för på detta område en rådgivande
verksamhet. Det har erhållit medel från
ett par branscher för detta arbete och
har vidtagit vissa undersökningar när
det gäller skrädderi- och skomakeribranschen
och där möjliggjort en viss
rationalisering. Ett tiotal olika branscher
har anhållit hos institutet om undersökningar
av möjliga rationaliseringsåtgärder
inom deras områden, men
institutet har tyvärr inte haft medel
härtill. Inom hantverket föreligger stort
intresse för rationaliseringar. Det framgår
av uttalanden vid flera tillfällen
från Sveriges hantverks- och småindustriorganisation.
Men man betonar också
från det hållet, att dessa undersökningar
kostar mer än vad den enskilde
många gånger har råd att betala.

Nu säger utskottet, att dessa undersökningar
i görligaste mån bör bekostas
av enskilda. Det kan emellertid finnas
allmänna omkostnader, som är
svåra att lägga på de enskilda företagarna.
Dessutom kan undersökningarna
understundom ha en så allmän karaktär
och så stor omfattning, att det inte
är rimligt att lägga hela denna kostnad
på den enskilde uppdragsgivaren.

Det är därför av vikt att hantverksinstitutet
har medel från det allmänna
till sitt förfogande för att täcka en del
av dessa kostnader. Det är därför som
hantverksinstitutet en följd av år anhållit
om statsbidrag på 50 000 kronor
för detta ändamål. Detta önskemål har
jag tagit upp i en motion. Nu har reservanterna
yrkat ett belopp på 25 000
kronor. Jag anser detta vara ett steg
på vägen.

Jag vill med dessa synpunkter, herr
talman, yrka bifall till den reservation,
som är avgiven av herr Ohlon m. fl. på
denna punkt.

Herr WARD: Herr talman! Jag skall
fatta mig mycket kort.

Den verksamhet, som herr Kristensson
nyss omnämnde, är av stor samhällelig
betydelse men har självfallet

också minst lika stor betydelse för de
enskilda företagarna och deras organisationer.
Nog finns det anledning att
i detta sammanhang påminna dessa
branschorganisationer om att de har en
uppgift att fylla genom att understödja
hantverksinstitutet i en verksamhet,
som de sedan kommer att dra ekonomisk
fördel av. Därför har vi ansett
att vi inte kan bifalla motionen.

Dessutom är det för alla känt, att
ett utskott som sysslar med budgetering
har att ta hänsyn till olika önskemål.
Man får göra avvägningar både
den ena och den andra gången och försöka
tillgodose det som förefaller vara
det allra angelägnaste och låta det
andra anstå tills vidare.

Jag ber därför att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr KRISTENSSON i Osby: Herr talman!
I anledning av herr Wards anförande
vill jag erinra om att jag är
fullt medveten om att det måste vara
ett intresse också för enskilda att understödja
den verksamhet som det här
gäller, men såsom jag framhöll i mitt
förra anförande finns det en del uppdrag,
som är av allmän natur och som
knappast bör bekostas ensamt av den enskilde
uppdragsgivaren. Det vore därför
värdefullt med ett statsbidrag även på
detta område. Jag vill tillägga att beviljandet
av ett sådant bidrag skulle
innebära att man behandlade här
ifrågavarande verksamhetsområde på
samma sätt som andra områden inom
svenskt näringsliv.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Kristensson i Osby begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Onsdagen den 30 april 1952.

Nr 15.

Statens kommitté för byggnadsforskning.

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
30 :o) i utskottets utlåtande nr 10 röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Kristensson i Osby begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 107 ja och 60 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 37—39.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 40.

Statens kommitté för byggnadsforskning.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid

Herr NIHLFORS: Herr talman! Jag
ber att få säga några ord närmast med
anledning av att jag till denna punkt
fogat en blank reservation tillsammans
med ledamoten av denna kammare herr
Wedén.

I en motion har jag tillsammans med
andra motionärer hemställt om ett anslag
på 70 000 kronor till statens kommitté
för byggnadsforskning. Enligt vårt
förmenande är kommitténs personal
underdimensionerad för de uppgifter
som den har att fylla. Vi har därför
tänkt oss en höjning av anslaget med
11 200 kronor i förhållande till Kungl.
Maj:ts förslag, vilket skulle möjliggöra

Byggnadsforskning.

anställande av ytterligare en teknisk
assistent.

Utskottet förklarar för sin del att
man inte anser det föreligga något
omedelbart behov av ytterligare personalförstärkning,
men samtidigt erinrar
utskottet om att Kungl. Maj :t i proposition
nr 128 äskat ett anslag av
100 000 kronor såsom bidrag till viss
upplysningsverksamhet rörande byggnadstekniska
frågor. Denna proposition
har ännu inte behandlats av riksdagen.
Jag vill nu bara uttala en förhoppning
om att detta utskottets uttalande
är att betrakta som en fingervisning
beträffande möjligheterna att
överskrida här ifrågavarande anslag,
som ju utgör ett förslagsanslag.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkten 41.

Byggnadsforskning.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under tionde huvudtiteln, punkt
42, föreslagit riksdagen att till ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1952/53
anvisa ett reservationsanslag av 330 000
kronor.

Vidare hade i de båda likalydande
motionerna I: 205 av herrar Lindblom
och Petrén och II: 276 av herr Nihlfors
in. fl. hemställts, såvitt här vore i fråga,
att riksdagen måtte till Byggnadsforskning
för budgetåret 1952/53 anvisa ett
reservationsanslag av 500 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 205
och 11:276, såvitt här vore i fråga,
till Byggnadsforskning för budgetåret
1952/53 anvisa ett reservationsanslag av
330 000 kronor. ,

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herrar Sundelin, Hesselbom,
Wedén och Nihlfors.

1 — Andra kammarens protokoll 1952. Nr 15.

Nr 15.

Onsdagen den 30 april 1952.

Byggnadsforskning.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NIHLFORS: Herr talman! Denna
punkt utgör en fortsättning, kan man
säga, på föregående punkt. Statens
kommitté för byggnadsforskning har
under många år haft till sitt förfogande
ett anslag på 300 000 kronor för understödjande
av forskningsverksamheten
på byggnadsområdet. Vid upprepade
tillfällen har man hos Kungl. Maj:t
gjort framställning om att få anslaget
höjt, men så har inte skett. I höstas
begärde kommittén ett anslag för kommande
budgetår på 500 000 kronor, vilket
innebär en höjning med 200 000
kronor. Kommittén framhöll därvid att
det egentligen förelåg behov av ett anslag
på över 700 000 kronor. Det egendomliga
är emellertid att departementschefen
för sin del inte velat sträcka sig
längre än till en anslagsökning av
30 000 kronor, alltså med 10 procent.
Såvitt jag förstår, har dock inte Kungl.
Maj:t företagit någon bedömning av
själva sakfrågan, utan det har bara skett
en uppräkning, som inte ens motsvarar
penningvärdets fall. Anslaget har alltså
i realiteten minskats jämfört med tidigare.

Vi har ju på alla möjliga sätt försökt
komma till rätta med bostadsbristen och
byggnadskostnadernas stegring. Det pågår
också inom olika instanser undersökningar
om hur man skulle kunna motverka
den starka stegringen av byggnadskostnaderna.
Enligt min uppfattning är
det under sådana förhållanden oundgängligen
nödvändigt att man inte är
knusslig med anslagen till byggnadsforskningen
utan att man verkligen ser
till att det finns medel till förfogande
för att stimulera till en forskning, som
i sinom tid kan medföra resultat i
form av rationaliseringar av byggnadsindustrien
och* byggnadsproduktionen
över huvud taget och även åstadkomma
förbättringar i övrigt. Jag vill t. ex.
nämna åtgärder för en förbättring av

förvaltningstekniken på bostadsområdet
och ett förbilligande därigenom av
omkostnaderna, för att nu bara beröra
en detalj som kommittén för byggnadsforskning
sysslat med. Kommittén har
även ägnat sig åt en sådan sak som att
stimulera forskningen på uppvärmnings-
och ventilationsteknikens område,
och man har dessutom utövat en
omfattande publiceringsverksamhet som
varit av stor betydelse.

Jag kan inte heller förstå annat än
att utskottet vid sitt ståndpunktstagande
varit ologiskt, när utskottet säger
att man finner det väl motiverat att
anslaget höjes men sedan nöjer sig
med att acceptera departementschefens
förslag om en ökning av anslaget med
futtiga 30 000 kronor. Det kan inte,
herr talman, vara riktigt att vi vid ett
tillfälle deklarerar vårt stora intresse
för att man med all makt skall sträva
efter ett nedpressande av kostnaderna
för bostadsproduktionen, för att omedelbart
efteråt motsätta oss en välbehövlig
höjning av ett anslag på ett par
hundra tusen kronor. Det är dock här
fråga om mycket stora investeringar —
om jag inte minns fel investeras det årligen
omkring 4 miljarder kronor i
husbyggnadsverksamheten i Sverige.
Det innebär att varje felinvestering,
varje avstående från rationaliseringar
på området medför onödiga kostnadsfördyringar.
Det är alltså fråga om en
mycket liten påspädning av de verkliga
utgifterna, när man begär att få
öka anslaget till byggnadsforskning
med 200 00 kronor.

Jag ber, herr talman, att på denna
punkt få yrka bifall till motion nr 276
i denna kammare.

Herr WARD: Herr talman! Herr Nihlfors
har här talat om att det är en mycket
futtig anslagsökning som utskottet
föreslår. Ja, visst kan man tycka att
30 000 kronor är ett ringa belopp i
detta sammanhang, men herr Nihlfors
får ursäkta att statsutskottet, med den

Onsdagen den 30 april 1952.

Nr 15.

allmänna inställning som utskottet
måste ha i fråga om medelsanvisningen,
inte utan vidare är benäget att godtaga
en sådan ökning med 200 000 kronor
som föreslagits av motionärerna. Det
sker ju en viss höjning av anslaget
även genom utskottets förslag, som
alltså innebär ett steg framåt i den
riktning som herr Nihlfors nu så varmt
talar för. Men vi bör nog skynda långsamt
även på detta område och se oss
för en smula innan vi går in för alltför
stora anslagsökningar.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr NIHLFORS: Herr talman! I anledning
av vad herr Ward sagt vill jag
bara konstatera att när det gäller frågan
om bostadsproduktionens rationalisering
finns det nog inte någon som
delar herr Wards uppfattning om att vi
bör skynda långsamt.

Herr OHLIN: Herr talman! Jag skall
inte förlänga debatten, men jag kan inte
underlåta att erinra om att eftersom
penningvärdet försämrats med mer än
10 procent — något som jag förmodar
att herr Ward är på det klara med —
innebär det belopp, som herr Ward här
talat för, en reell minskning av anslaget.

För min del anser jag att utskottet,
om det inte varit berett att biträda motionen
i dess helhet, åtminstone borde
ha försökt undvika en sådan minskning
av anslaget och i stället föreslagit
någon reell höjning av detsamma.

Herr WARD: Herr talman! När jag
talade om att vi bör skynda långsamt
hade jag inte speciellt förevarande anslag
i tankarna, utan jag menade att
vi över hela linjen måste vara försiktiga
med alt uppräkna anslagen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels

Bidrag till handelshögskolan i Stockholm.

ock på bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkterna 42—54.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 55.

Lades till handlingarna.

Punkterna 56—It.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 72.

Bidrag till handelshögskolan i Stockholm.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

SEVERIN: Herr talman! Jag har
tillsammans med några andra ledamöter
av kammaren väckt en motion i
denna fråga. Motionens yrkande går ut
på en höjning av anslaget till såväl
Stockholms som Göteborgs handelshögskola.
För Stockholms vidkommande
yrkar vi på en höjning med 197 000
kronor och för Göteborgs med 190 000
kronor.

Motionerna har naturligtvis — höll
jag på att säga — avstyrkts av utskottet.
Avstyrkandet har emellertid åtföljts
av en motivering, som inger förhoppning
om att de i motionerna framförda
önskemålen inom en relativt kort tid
skall kunna tillgodoses. Även om jag
naturligtvis hellre skulle ha sett att utskottet
hade ansett sig kunna tillstyrka
motionerna, är jag dock tacksam för
den förståelse, som utskottet har visat
för de i motionerna framburna förslagen.
Handelshögskolorna fyller en viktig
uppgift i den högre utbildningens
tjänst. Med hänsyn till statsanslagens
storlek måste dessa högskolors verksamhet
anses vara mycket billig för
statsverket. Efterfrågan på den vid handelshögskolorna
utbildade arbetskraften
är mycket stor liksom den är när det
gäller den övriga högre utbildade arbetskraften.

Nr 15.

Onsdagen den 30 april 1952.

Bidrag till handelshögskolan i Stockholm.

Handelshögskolornas ekonomiska status
har ursprungligen tänkts vila på
fondavkastning och elevavgifter. Att så
inte längre kan ske, att handelshögskolorna
kommit i rätt svåra ekonomiska
förhållanden, beror till mycket väsentlig
del på penningvärdets försämring.
Hade inte penningvärdet undergått en
sådan försämring som verkligen har
skett, skulle den avkastning, som fonderna
ger, i långt vidare utsträckning
varit tillräcklig för att täcka skolornas
utgifter. Hur man än bedömer det
ekonomiska växelspel, som lett fram till
penningvärdesförsämringen, kan staten
aldrig ställas utanför händelseförloppet.
Ur den synpunkten skulle man
våga säga att den omständigheten, att
handelshögskolornas svårigheter, till
mycket väsentlig grad åtminstone, beror
på penningvärdets försämring, medför
en förpliktelse för staten att träda
in, när inte längre fondernas avkastning
räcker till.

Nu har något ökade anslag beviljats
för att hjälpa skolorna ifrån den nödfallsutväg,
som man måst tillgripa för
att få debet och kredit att gå ihop. Man
har nämligen måst höja elevavgifterna
till mycket höga belopp — vid Stockholms
handelshögskola till 675 kronor
och vid Göteborgs handelshögskola till
500 kronor. Någon nedsättning av dessa
höga elevavgifter kan dock vinnas på
grund av de nu beviljade högre anslagen.
Det är emellertid ganska klart att
handelshögskolornas finansiering måste
läggas om och hela frågan underkastas
en omprövning. Om jag förstått utskottets
utlåtande rätt är utskottet av samma
mening. Utskottet säger nämligen:
»Vid nu angivna förhållanden synes
utskottet angeläget, att frågan om handelshögskolornas
ekonomiska ställning
snarast tages under närmare omprövning.
Önskvärt vore, om förslag i ämnet
kunde föreläggas riksdagen redan
i höst.»

Som jag nämnde skulle jag naturligtvis
ha varit mera tillfredsställd, om ut -

skottet ansett sig kunna tillstyrka motionerna.
Med den motivering utskottet
framlagt anser jag det emellertid icke
lönt att här i kammaren yrka bifall till
motionerna. Jag är nämligen säker på
att ett sådant yrkande skulle avslås av
kammaren. Jag vill i stället understryka
vad utskottet finner angeläget: att handelshögskolornas
ekonomiska ställning
snarast tages under närmare omprövning
och om möjligt förslag i frågan
förelägges riksdagen redan i höst. Om
detta kan bli fallet anser jag, att motionerna
liar fyllt en betydande uppgift.

Herr GUSTAFSON i Göteborg: Herr
talman! Under denna punkt har statsutskottet
uttalat sig om motionen nr
113 även i vad den avser handelshögskolan
i Göteborg, och jag vill därför
under denna punkt göra några reflexioner.
Jag vill uttrycka min glädje över
att departementschefen i år haft tillfälle
att tillgodose de förra året motionsvis
framlagda förslagen om ökning
av anslaget i syfte att sänka terminsavgifterna.
Jag måste emellertid sedan
beklaga att motionens yrkande i år inte
blivit bifallet.

Jag har begärt ordet för att vädja till
statsrådet att se till, att det anslag som
utbetalas från handels- och sjöfartsfonden
blir så pass tillmätt, att inte
handelshögskolan skall behöva ytterligare
tära på sina redan mycket starkt
decimerade fonder. Vi är alla överens
om att det inte gärna kan vara fråga
om att under nuvarande förhållanden
låta handelshögskolorna inskränka sin
verksamhet. Jag vill därför instämma
i den vädjan, som herr Severin nyss
framförde, nämligen att hela denna
fråga blir föremål för en mycket snabb
undersökning, som tar upp frågan om
handelshögskolornas fortsatta arbete i
samarbete mecl staten och vederbörande
kommun.

Med denna förhoppning avslutar jag
detta anförande utan att framställa något
yrkande.

Onsdagen den 30 april 1952.

Nr 15.

Avsättning till fonden för idrottens främjande.

Herr WARD: Herr talman! Då det här
icke framställts något yrkande, som
strider mot utskottets förslag, är det
kanske tämligen överflödigt att å utskottets
vägnar ta till orda. Jag har
emellertid begärt ordet för att muntligen
understryka vad utskottet här
skrivit. Det är ytterligt angeläget att
denna sak blir ordnad på ett för högskolorna
tillfredsställande sätt.

Dessutom skulle jag vilja anföra —
vilket också framförts inom utskottet
— att man, när man sysslar med denna
sak borde ägna en något större uppmärksamhet
åt huruvida inte respektive
kommuner, Stockholms stad och
Göteborgs stad, borde kunna finansiellt
träda emellan för att hjälpa till att
bygga upp dessa skolor och göra deras
ställning säker. Göteborg har, tror jag,
ett någorlunda hyggligt kommunalt bidrag,
medan förhållandena i Stockholm
är skandalösa på detta område.
Nog tycker jag att högskolans styrelse
skulle kunna göra sig påmind hos de
kommunala myndigheterna i syfte att
få dem att göra en större insats än hittills
skett.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll
utskottets hemställan.

Punkterna 73—99.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 100.

Avsättning till fonden för idrottens
främjande.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under tionde huvudtiteln,
punkten 110, föreslagit riksdagen att til!
ifrågavarande ändamål för budgetåret
1952/53 anvisa elt anslag av 6 000 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hansson m. fl. (1:37) och den andra
inom andra kammaren av herr Allarcl

m. fl. (II: 58), i vilka hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av tionde huvudtiteln
till Avsättning till fonden för
idrottens främjande måtte anvisa ett anslag
av 7 000 000 kronor,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Öhman och Helmer Persson
(1:149) samt den andra inom andra
kammaren av herr Dahlgren in. fl.
(II: 185).

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna 1:37 och 11:58
ävensom med avslag å motionerna I: 149
och II: 185, såvitt här vore i fråga, till
Avsättning till fonden för idrottens främjande
för budgetåret 1952/53 anvisa ett
anslag av 6 500 000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr DAHLGREN: Herr talman! I en
motion i år har vi liksom tidigare erinrat
om den svenska idrottsrörelsens
snabba utveckling. Denna har, som vi
nu kan konstatera, inneburit, att rörelsen
i dag räknar i runt tal 10 000 organisationer
med 800 000 medlemmar.
Då är korporationer och andra fristående
organisationer inte medräknade.
Den svenska idrottsrörelsens betydelse
för ungdomens fostran är obestridd,
och vi konstaterar att nära hälften av
den manliga ungdomen i vårt land ar
aktiva idrottsmän. Idrottsrörelsen, liksom
friluftslivet över huvud taget, skulle
emellertid kunna fylla en mycket
större uppgift än hittills, om bättre förutsättningar
förelåge och statsmakterna
visade en större förståelse då det
gäller det ekonomiska stödet.

Jag skall inte förneka, att de åtgärder
som hittills vidtagits kan verka betydande,
inte minst åtgärderna från
kommunernas sida. Samtidigt konstaterar
man dock, att dessa åtgärder är
otillräckliga. Vi har för vår del ansett,
att tiden nu skulle vara inne att staten

Nr 15.

Onsdagen den 30 april 1952.

»4

Avsättning till fonden för idrottens främjande.

gåve ett mera effektivt stöd för att på
det viset undanröja de ekonomiska och
tekniska hinder som finns för att folkets
breda massa i tillräcklig utsträckning
eller mera regelbundet skall kunna
utöva idrott och friluftsliv. Vi har
pekat på det trängande behov som
finns av simhallar och andra idrottsanläggningar.
Vi har erinrat om den
vinst, som samhället skulle kunna notera,
om ungdomen i dag fick större
möjligheter att utöva idrott och därigenom
undvika många frestelser, som förr
eller senare kan betyda, att ungdomen
hamnar i brottslighet. I vår motion har
vi samtidigt pekat på den ökade pressen
i samhällslivet, vilken ställer stora
krav på att man sörjer för möjligheterna
till fysisk träning.

De ekonomiska problem idrottsrörelsen
har att brottas med är så kända
och omdiskuterade, att jag inte behöver
ta upp dem till ny behandling. I
ett beslut 1939 har riksdagen emellertid
tagit principiell ståndpunkt till den
ekonomiska sidan. Detta innebär att
fonden för idrottens främjande skulle
erhålla 50 procent av tipsmedlen. 20
procent av samma medel skulle avsättas
till fonden för friluftslivets främjande.

Vi har erinrat om detta beslut i vår
motion och sagt, att om detta beslut
skulle ha följts, så skulle idrottsrörelsen
i dag haft ett anslag av mer än 200
miljoner kronor. Idrottsrörelsen har
fått 55 miljoner kronor, ett i och för
sig aktningsvärt belopp, men detta är
dock avsevärt mindre än vad 1939 års
riksdagsbeslut innebar.

I vår motion har vi också tillåtit oss
att erinra om det anmärkningsvärda i
att idrottsrörelsen före andra världskriget
kunde erhålla 79,0 procent av
vinstmedlen. Krigsåren medförde givetvis
en sänkning. Endast 16,9 procent
av vinstmedlen gick under denna
tid till idrotten. Detta förhållande kan
kanske förklaras av att det rådde krig
i världen, men hur skall man kunna

förklara att idrottsrörelsens andel av
vinstmedlen efter krigsslutet sjönk till
14,5 procent? Detta är svårare att förstå.

Det förslag som i dag ligger på kammarens
bord betyder en ännu lägre
procentuell andel av de inkomster, som
kommer staten till godo. Det är givet
att en sådan politik i fråga om anslag
till idrottsrörelsen medfört betydande
svårigheter för denna rörelse. I vår
motion har vi samtidigt pekat på, att
ledarutbildningen inom idrottsrörelsen
blir lidande på dessa ekonomiska missförhållanden.

Jag skall inte trötta kammaren med
att tala om hur få idrottsanläggningar
och simhallar som byggts under det senaste
årtiondet eller rättare sagt hur
stort behovet är på detta område men
hur litet av detta behov som verkligen
tillfredsställts. Detta är väl känt och bestrides
knappast av någon. Vi har som
sagt tidigare haft anledning att diskutera
detta.

I utskottsutlåtande! finns det en redogörelse,
som tidigare varit känd i
idrottskretsar. Av den framgår, att
nära hälften av de medel som behövs,
eller nära 40 procent, måste anskaffas
genom nöjesarrangemang'', dans o. d.
Då frågar man sig: hur stor förlust
gör inte idrottsrörelsen genom att behöva
sätta in kanske de bästa ledarkrafterna
för dylika arrangemang och
låta sina duktiga, uppoffrande och obetalda
entusiaster på detta sätt lägga
ned mycket arbete och tid, som de i
stället skulle ha kunnat använda för
sin verkliga uppgift som idrottsfostrare.

När vi förra året i riksdagen fattade
beslut i denna fråga, förelåg ett förslag
från regeringen, som också riksdagsmajoriteten
accepterade och som innebar
att man höjde priset per tipsrad
med 5 öre. Motiveringen till denna höjning
var att man därigenom skulle få
medel att ge idrottsrörelsen, som då
fick sitt anslag höjt. Jag framhöll vid

Onsdagen den 30 april 1952.

Nr 15.

Avsättning till fonden för idrottens främjande.

det tillfället, att denna höjning av priset
för tipsrad skulle, om den verkligen
skulle kunna motiveras, innebära, att
den härigenom uppkomna ökningen av
vinstmedlen ograverad ginge tillbaka
till idrottsrörelsen. Motiveringen för
beslutet var ju att av denna del av
vinsten skulle hälften gå tillbaka till
idrottsrörelsen. Man räknade med att
detta skulle ge en merinkomst på tre
miljoner kronor. Dessa beräkningar
höll inte —■ jag höll på att säga som
vanligt — utan nu konstaterar man, att
merinkomsten blir sex miljoner. Om
man skulle vara konsekvent i förhållande
till förra årets beslut, skulle
idrottsrörelsen i dag kunna räkna på
ett betydligt högre anslag än det som
nu föreslås. Så är inte fallet. Visserligen
ökar utskottet på utöver regeringens
förslag — i och för sig aktningsvärt
— men man aktar sig att ta
steget fullt ut och besluta om anslag
av en storlek som ligger i närheten av
behovet.

Man uppskattar inkomsterna av tipsmedlen
till cirka 48 miljoner kronor,
men i detta belopp är givetvis inte inräknat
alla de inkomster staten har av
skatter i samband med idrottsspel och
idrottstävlingar.

Jag konstaterar i utskottsutlåtande!,
att trots att utskottet finner en anslagsökning
utöver vad Kungl. Maj:t
föreslagit i hög grad påkallad, stannar
man vid ett förslag, som innebär en
andel av 13,5 procent av hela inkomsten
av de vinstmedel, som beräknas
inflyta. Jag konstaterar således, att
man fortsätter på den inslagna vägen;
idrottsrörelsens del av de intjänta
pengarna blir mindre. Utskottets förslag,
såsom det föreligger, innebär att
idrottsrörelsen i realiteten icke får något
mera än vad man tog in genom
de beslut, som fattades föregående år,
och staten gör själv stora vinster. Jag
konstaterar, att idrottsrörelsen har i
ännu högre grad än förut blivit eu god
inkomstkälla för staten.

Utskottet anser att det i nuvarande
läge inte är möjligt att förverkliga de
av 1939 års riksdag godkända principerna
för fördelning av tipsmedlen. Jag
vet inte, om jag vågar påstå, att denna
skrivning tyder på att man från utskottets
sida inte står främmande för
tanken, att man någon gång i framtiden
verkligen skall följa 1939 års beslut.
När man talar om att man i nuvarande
läge inte är beredd medge någon
ökning, tycker jag det vore på sin
plats, att man finge reda på i vilket
läge vi skall hamna för att man skall
vara färdig att ta detta steg. Kan man
över huvud taget tänka sig ett bättre
läge än det nuvarande, då vi i dag kan
konstatera hur mäktigt överbalanserad
budgeten är och vi konstaterar inkomstkällor
av en storleksordning, som
ingen hade vågat föreställa sig, just på
idrottsspel, idrottstävlingar och på
tipsmedel? Kan man tänka sig en bättre
förutsättning för att infria det en
gång givna löftet?

Jag skall inte heller ta upp frågan
om byggandet av nya idrottsplatser. Jag
konstaterar, att utskottet som vanligt
hänskjuter frågan till Kungl. Maj:t att
bestämma hur stor del av avsättningsanslaget
till idrottens främjande som
skall reserveras för idrottsanläggningar.
Jag vill bara passa på att i detta
sammanhang framhålla nödvändigheten
av att regeringen i fortsättningen visar
större generositet när det gäller tilldelning
av byggnadskvot till idrottens och
friluftslivets ändamål.

Nu har utskottet i sin skrivning inte
direkt sagt ifrån, vilken ställning det
tar till beslut vi i vår motion har erinrat
om, men utskottets ställningstagande
innebär ju, att vi av formella
skäl icke kan yrka bifall till vår motion.
I den situation som föreligger
kommer vi således att stödja de förslag,
som är bättre än regeringens. Jag uttrycker
den förhoppningen, att det inte
skall dröja alltför länge innan man tar
en konkret och riktig ställning, så att

Nr 15.

Onsdagen den 30 april 1952.

Avsättning till fonden för idrottens främjande.

idrottsrörelsen skall slippa tigga sig till
de medel som den utan tvivel är mer
än väl värd.

Herr ALLARD: Herr talman! Jag har
inte för avsikt att fresta kammarens
ledamöter med något långt anförande.
Det är emellertid några synpunkter,
som jag gärna vill framföra.

Först vill jag uttala ett tack till utskottet
för den uppskattning utskottet
visat idrottsrörelsen. Jag tänker då särskilt
på den uppskattning som höjningen
av anslaget med 500 000 kronor
innebär. Jag tänker också på utskottets
uttalande, att det anser det behjärtansvärt
att idrotten erhåller ett verkningsfullt
stöd från statsmakternas sida. Den
motivering, som utskottet anför för anslagshöjningen,
visar att man inom utskottet
ägnat idrottsrörelsens ekonomiska
problem en ingående prövning.
Vid prövningen har man ockSå fått
fram starka skäl för den ökning man
här begär, så starka, så riktiga och
så hållbara skäl, att jag är något förvånad
över att utskottet inte har kunnat
acceptera den höjning, som begärts
i motionerna. Om utskottet stannat för
ett bifall till motionerna om en höjning
av anslaget med en miljon kronor, skulle
slutsatsen säkerligen ha passat något
bättre till den utomordentliga avhandling,
som utskottet här har presterat.
Det går emellertid att ändra anslaget,
så att slutsatsen passar bättre, och jag
kommer för den skull att ställa yrkande
om bifall till motionerna.

Det är tre skäl, som gör att jag ansett
det riktigt att ställa ett sådant yrkande.
Det första skälet är, att även om idrottsrörelsen
får en ökning av anslaget för
nästa budgetår, innebär inte detta att
de ekonomiska förhållandena blir bättre
för idrottsrörelsen, ty under nästkommande
budgetår får idrottsrörelsen vidkännas
vissa speciella utgifter. Jag
tänker i det fallet närmast på de kostnader,
som rörelsen får vidkännas för
olympiaden. Jag tänker också på de

extra kostnader, som uppkommit på
grund av att löner, taxor och porton
har stigit. Trots att utskottets förslag
innebär en höjning i förhållande till
föregående år, innebär det ingen förbättring
i ekonomiskt avseende för
rörelsen. Det innebär snarare en försämring.

Mitt andra skäl för bifall till motionerna
är, att denna försämring troligtvis
torde komma att drabba anslaget
till idrottsanläggningar. Det är synnerligen
beklagligt, då det på många platser
föreligger ett stort behov att få hjälp
med idrottsanläggningar. Det är inte
bara fråga om byggande av nya idrottsanläggningar,
utan det gäller kanske
framför allt reparation och underhåll
av redan befintliga anläggningar.

Mitt tredje skäl är att tipsinkomsterna
med all säkerhet kommer att bli
större än vad som beräknats i statsverkspropositionen.
Det finns för den
skull utrymme för ett bifall till motionen.
Även om motionerna II: 58 och
I: 37 skulle bifallas, som yrkar på ett
anslag om sju miljoner kronor till idrotten,
innebär ett bifall till motionerna
inte någon minskning av statsinkomsterna
i förhållande till de beräkningar,
som gjorts i statsverkspropositionen.

Jag skulle kunna anföra ytterligare
skäl, som talar för ett bifall till motionerna,
men jag gör det inte. Jag vill
sluta med att yrka bifall till de likalydande
motionerna II: 58 och I: 37.

I detta anförande instämde herrar
Gunnarsson, Kyling, Hagård, Nilsson i
Bästekille, Ericsson i Näs, Nestrup, Boman
i Stafsund, Hedqvist, Gustafsson i
Borås och Stjärne.

Herr HÄCKNER: Herr talman! Jag kan
i allo instämma i min medmotionärs,
herr Allards, yttrande. Jag kan ytterligare
tillägga, att redan den summa,
som begärdes i motionen, var hållen
mycket starkt i underkant. Hade man
vetat, när motionen skrevs, att inkoms -

Onsdagen den 30 april 1952.

Nr 15.

Avsättning till fonden för idrottens främjande.

terna av tipsmedel skulle öka på det
sätt, som nu kan anses vara troligt, hade
motionerna sannolikt gått ut på ett betydligt
högre belopp. Jag skulle också
tro att i sådant fall hade den kompromiss,
kan man väl säga, som utskottet
kommit till, gett till resultat ett högre
belopp.

Jag finner alltså att de sakliga skälen
talar för att kravet i motionen är ännu
mera ett minimikrav än det var från
början. Då det finns ett så stort utrymme
för ytterligare en halv miljon och
när statens inkomster stiger på ett sätt
som nu har sagts, borde det vara möjligt
för kammaren att trots den återhållsamhet,
som i allmänhet måste ådagaläggas,
gå med på vad som föreslagits
i motionen. Resultatet blir ju att
statsverket får mera än vad man från
början förutsatt.

Jag ber att få instämma i herr Allards
yrkande.

Herr WARD: Herr talman! Herr Allard
gjorde sig i någon mån skyldig till en
överdrift, när han utgick ifrån att
idrottsrörelsens ekonomiska ställning
skulle bli sämre sedan den fått en miljon
kronor mer än den åtnjutit förut.

Det framgår av den avhandling som
herr Allard talade om, att utskottet omfattat
frågan med mycket stort intresse
och velat göra sitt allra bästa. Jag tycker,
mina herrar, att det är otacksamt
mot utskottet att demonstrera så som
man här har gjort. Det har man ju för
all del full rätt att göra, särskilt som
motionen är mera en masspetition än
en motion i vanlig mening, där alla
på förhand engagerat sig.

Här föreslår nu regeringen höjning
av anslaget med 500 000 kronor. Utskottet
föreslår ytterligare 500 000 kronor.
Då tycker jag att man borde med
tacksamhet registrera ett sådant tillmötesgående
i stället för att yrka på det
mest extrema förslag som är framställt.

Jag vill, herr talman, med detta ingalunda
ha sagt att allan rättfärdighet är

skipad mellan staten och idrottsrörelsen
genom den fördelning, som nu är
på tal. Det fordras säkerligen en ytterligare
förskjutning, innnan man kan
förklara sig tillfredsställd på den punkten.
Men här bär också inträffat en hel
del som man måste ta hänsyn till, nämligen
i fråga om statsverkets behov av
inkomster. Vi skall hoppas att det ljusnar
en smula på den fronten så småningom
och att man kan gå vidare på
den väg som utskottet här beträtt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ALLARD: Herr talman! Jag är
tvungen att replikera herr Ward helt
kort.

Jag vill inte låta det stå oemotsagt
i kammarens protokoll, att mitt anförande
skulle vara ett bevis på otacksamhet.
Jag framhöll att jag ville uttala
ett tack till utskottet för den uppskattning,
som utskottet visat idrottsrörelsen.
Jag vill ännu eu gång uttala
ett sådant tack. Man sätter inom idrottsrörelsen
säkerligen mycket stort värde
på den goda vilja som utskottet har
visat.

På en punkt måste jag bestrida en
uppgift, som herr Ward lämnade, nämligen
att motionen skulle vara en masspetition.
Motionen i andra kammaren
är underskriven, om jag inte missminner
mig, av fyra kammarledamöter.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets i punkten
gjorda hemställan dels ock på bifall
till den i ämnet väckta motionen II: 58;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Allard begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
10 0: o) i utskottets utlåtande nr 10,
röstar

Nr 15.

Onsdagen den SO april 1952.

Avsättning till lotterimedelsfonden.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionen II: 58 av herr Allard in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets i punkten gjorda hemställan.

Punkten 101.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 102.

Avsättning till lotterimedelsfonden.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

NIHLFORS: Herr talman! Vid
denna punkt föreligger till behandling
de likalydandc motionerna nr 93 i
första kammaren och nr 159 i andra
kammaren, i vilken senare jag är en av
motionärerna. Vi har ansett att utskottet
bort uttala sig för att vid fördelning
av lotterimedel Folkrörelsernas
konstfrämjande bör erhålla en fördubbling
av sitt nuvarande obetydliga
anslag på 20 000 kronor.

Det är ju så, att lotterimedelsanslaget
har höjts, och motionärerna har ansett
det angeläget att den folkbildning på
konstens område, som Konstfrämjandet
ombesörjer, inte försämras i effektivitet.
Även här har man tyvärr att konstatera
en penningvärdeförsämring, som
speciellt kan försämra också möjligheterna
för Konstfrämjandet att sprida
upplysning om sin verksamhet och att
ordna med visningar ute i landsorten
av god konst. Därvid har man att beakta
den fördyring av resekostnaderna
som inträtt på sistone och som givetvis
starkt trycker en organisation, som har

ambulerande konstutställningar och
särskilt besöker avlägsna trakter som
aldrig tidigare haft konstutställningar.

Det finns anledning att också här
betona att Folkrörelsernas konstfrämjande
är en institution som har stiftats
av LO, Arbetsgivareföreningen, Kooperativa
förbundet, HSB, Nationalmuseum
och Riksförbundet för bildande konst.
Flera andra stora folkrörelseorganisationer
har sällat sig till dessa som stödjare
och gynnare. Jag vill betona att
det är ett intresse framför allt för
landsbygden, att lotterimedel ställs till
förfogande för denna organisation, så
att den i fortsättningen kan fullgöra
sina intentioner på sådant sätt, att det
kan bli till glädje för konsten. Framför
allt har organisationen en stor betydelse
i det hänseendet, att den försöker
motarbeta det hötorgskonstmångleri
som förekommit på landsbygden.
Det enda man kan motarbeta detta med
är upplysning och åter upplysning.

Utskottet har framhållet med rätta,
att det ankommer på Kungl. Maj:t att
fördela de anvisade medlen och att det
därför inte kan komma i fråga att riksdagen
vidtar någon åtgärd i anledning
av dessa motioner. Vi hade naturligtvis
hoppats att utskottet skulle skrivit litet
mera positivt och rakt på sak från utskottets
sida i denna fråga. Man kan
naturligtvis säga, att utskottet sökt tillmötesgå
vår önskan genom att betona
att det liksom tidigare håller före
att landsbygdens och de mindre städernas
behov måste tillgodoses, och det
skall ske, menar det tydligen, genom
understöd åt Folkrörelsernas konstfrämjande.

Alltnog, jag får för min del med
kännedom om statsrådet Ericssons personliga
intresse för konst, hoppas, att
statsrådet vid sin fördelning av dessa
lotterimedel beaktar vad som framlagts
i motionen och på det sättet slutgiltigt
kommer att ställa de medel till förfogande
för Konstfrämjandet, som man
på detta håll anser erforderliga.

Onsdagen den 30 april 1952.

Nr 15.

Herr WARD: Herr talman! Jag delar
det mycket varma intresse som herr
Nihlfors gjort sig till tolk för, och jag
önskar i likhet med honom, att departementschefen
vid fördelningen av
dessa pengar skall ta hänsyn till vad
som anförts i motionen och till vad
herr Nihlfors här sagt.

Vi har i statsutskottets första avdelning
hela tiden vid behandlingen av
dessa frågor följt principen att inte ge
oss in på fördelningsfrågor. Det skulle
föra oss orimligt långt att göra det; vi
skulle inte behärska dessa frågor. Därför
räknar vi alltid med att fördelningsfrågorna
måste bli en Kungl.
Maj:ts angelägenhet och inte en riksdagens.
Det enda vi gjort därvidlag är,
att vi upprepade gånger, liksom vi
gjort nu, betonat, att landsbygdens intresse
skall tillgodoses bättre än hittills.
Att utskottet skulle gå längre i
fråga om den praktiska fördelningen,
vore knappast lämpligt.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkterna 103—105.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 106.

Lades till handlingarna.

§ 9.

Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden:

nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till avlöningar och omkostnader
vid statens sinnessjukhus och statens
anstalt för fallandesjuka m. m.;

nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till avlöningar och omkostnader
vid poliskåren i Boden;

nr 87, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre anslag;

89, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1951/52, i vad propositionen avser
försvarsdepartementets verksamhetsområde; nr

91, i anledning av väckta motioner
om anslag för budgetåret 1952/53 till
Europarörelsens läroanstalt;

nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1952/53, i vad
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde
;

nr 94, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag ur
kyrkofonden m. in., i vad propositionen
avser anordnande av förbättrade lokaler
för domkapitlet i Växjö m. m. samt
ombyggnad av domkapitelshuset i Västerås
m. m.; och

nr 95, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

Nr 15.

Onsdagen den 30 april 1952.

§ 10.

Lärlingsutbildning inom muraryrket
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
96, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret
1952/53 till främjande av lärlingsutbildning
inom muraryrket m. in. jämte i
ämnet väckt motion.

Kungl. Maj:t liade i propositionen nr
98, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 7 mars 1952, föreslagit
riksdagen att till Främjande av lärlingsutbildning
inom muraryrket in. m. för
budgetåret 1952/53 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 200 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft en inom andra
kammaren av herrar Lager och Senander
väckt motion (11:518), vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa om utarbetandet
av sådana bestämmelser för
utbetalandet av ifrågavarande anslag,
att detta helt skulle tillfalla lärlingarna
och murariagen, som omhänderhade
yrkesutbildningen.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte till Främjande
av lärlingsutbildning inom muraryrket
in. m. för budgetåret 1952/53 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 200 000 kronor;

b) att motionen II: 518 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LAGER: Herr talman! Det förslag
som utskottet här förelägger kommer
från regeringen, och utskottet har
inte haft några egna synpunkter att
anföra. Syftet med förslaget är att ställa
200 000 kronor till förfogande för att
främja utbildningen av yrkesarbetare i
byggnadsfacket, främst murare, direkt
på arbetsplatserna.

Jag har ingenting att invända mot
detta syfte. Jag tror tvärtom, att vad
som kan göras bör göras för att stärka
byggnadsarbetarkåren. Uppförande av
bostäder och andra byggnader tycker
jag för min del tillhör de mera angelägna
områdena inom produktionslivet.
Men jag har svårt för att förstå, att
detta syfte kan främjas genom det förslag
som här föreligger. Jag har nämligen
svårt att begripa, att ynglingar
och unga män skulle underkasta sig utbildning
till murare därför att byggmästarna
får pengar av statskassan. Det
är nämligen byggmästarna och för övrigt
inte byggmästarna i allmänhet utan
storbyggmästarna som skall ha dessa
200 000 kronor.

Jag tror det finns en invändning till
att göra, nämligen att man här från
statsmakternas sida går in på linjen
att ingripa i avtal, som ingåtts mellan
parterna på arbetsmarknaden. Det
finns avtal som reglerar murarlärling- ,
arnas ställning. Byggmästarna har åtagit
sig att betala en viss summa till lärlingarna
under den tid de utbildas, och,
om jag inte är alldeles fel underrättad,
gjordes ett tilläggsavtal alldeles nyss,
där byggmästarna också gick med på
att ge ersättning till murariagen, som
har hand om lärlingarnas utbildning.
Nu innebär föreliggande förslag emellertid,
att byggmästarna får gå till statskassan
och hämta en del, för övrigt det
mesta, av det som de betalar till murarlärlingarna
under den första utbildningstiden.

Jag tror att det behövs stimulans för
unga män och ynglingar att lära sig
speciellt muraryrket, ty den avlöning,
som bestås under den första lärlingstiden,
är mycket dålig i betraktande av
deras ålder. Det är ju så i byggnadsfacken
och kanske speciellt i muraryrket,
att de lärlingar som inträder där
är äldre än vad lärlingar är i allmänhet.
För Stockholm redovisades genomsnittsåldern
förra året för murarlärlingarna
till 22,5 år. Det är alltså i stor
utsträckning vuxna män, som lär sig

Onsdagen den 30 april 1952.

Nr 15.

muraryrket, och den avlöning som bestås
dessa under det första halvåret är
ju inte på långt när rimlig i betraktande
av deras ålder och de behov av ekonomisk
art som därmed följer.

Jag tror således att anslaget hellre
borde utgå till lärlingarna och murariagen,
som har hand om lärlingarnas
utbildning. Det förslag som nu föreligger
kommer att framkalla den enligt
min mening ganska groteska situationen,
att när en storbyggmästare i
Stockholm har haft en murarlärling, så
utdelas det stipendier eller en engångspremie,
när lärlingen blivit utlärd, men
lärlingen får inte premien och inte heller
de som lärt honom att mura, utan
i stället får byggmästaren premien från
statskassan. Jag tror inte att man i arbetarkretsar
kan finna detta rimligt och
riktigt.

Jag ber därför att få yrka bifall till
den motion jag tillsammans med herr
Senander har väckt.

Herr SVENSSON i Grönvik: Herr talman!
Det förslag som här föreligger, är
resultatet av överläggningar mellan
Byggnadsförbundet, Svenska murareförbundet
och Svenska byggnadsarbetareförbundet
samt berörda ämbetsverk.
Jag'' förutsätter därför, att alla de
skäl som den föregående ärade talaren
här anfört bär varit föremål för behandling
vid dessa överläggningar och
att Murareförbundet då icke har underlåtit
att bevaka murarnas intressen.
När det nu har framlagts ett förslag,
som såvitt jag kan bedöma är fotat på
de överläggningar som förevarit, kan
man väl inte med fog göra de erinringar
mot förslaget, som herr Lager
här gjort. Förslaget kommer ju från de
myndigheter, som närmast beröres av
den föreliggande bristen på murare,
och grundar sig som sagt på de förda
överläggningarna parterna emellan.

Jag kan för övrigt meddela kammaren
att vi i vår verkstadsskola nere i
Ljungby förut har haft vissa svårighe -

Lärlingsutbildning inom muraryrket m. m.

ter med elevrekryteringen i murarskolan,
men det har blivit bättre elevanslutning
sedan vi fått tillgång till vissa
stipendier från just byggmästarna. Det
är ingen tvekan om att dessa stipendier
har stimulerat pojkarna till att gå igenom
skolans murarutbildning.

I det förslag som här föreligger har
departementschefen bl. a. framhållit
följande: »I de nuvarande bestämmelserna
rörande understöd från anslaget
till befrämjande av praktisk lärlingsutbildning
hos hantverksmästare ifrågasätter
jag ingen ändring. . .» Av detta
läser jag ut, att statsrådet icke ansett
sig böra vidta någon ändring i nu gällande
bestämmelser, eftersom de är resultatet
av överläggningar mellan berörda
parter.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till statsutskottets
hemställan.

Herr LAGER: Herr talman! Jag noterar
vad herr Svensson i Grönvik sade,
nämligen att han har erfarenhet av att
stipendierna ökar intresset hos unga
män och ynglingar för att bli lärlingar
i muraryrket. Om jag fattade herr Svensson
i Grönvik rätt, så har det i det fall
han nämnde varit byggmästarna som
delat ut stipendier. Men när nu statsmakterna
går att bevilja anslag till lärlingsstipendier,
så förstår jag inte varför
man nödvändigtvis måste ge dem
till byggmästarna, för att dessa eventuellt
sedan skall ge stipendier till sina
lärlingar.

Herr EDENMAN: Herr talman! Detta
är uteslutande en teknisk fråga. Det är
nämligen så, att ifrågavarande lärlingar
utöver lärlingslönen ofta också får vanligt
ackord, vilket de egentligen inte
skulle ha. Man tycker på arbetsplatserna
att det är trevligare att ha dem med i
murariagen, och därför får de som sagt
ackord, vilket de inte skulle fått, om de
bara skulle avlönas som lärlingar. Det
är detta ackord som byggmästarna ge -

Nr 15.

Onsdagen den 30 april 1952.

Anskaffning av yllevaror.

nom stipendier, eller vad man nu vill
kalla det, delvis får ersättning för. Märkvärdigare
är det inte. Lärlingarna får
alltså dessa stipendiepengar ackordsvägen,
och ersättning för de utbetalda
ackorden utgår sedan till byggmästarna.
Det är samma metod som beträffande
hantverksutbildningen hos hantverksmästare.

Sedan vill jag liksom herr Svensson i
Grönvik erinra om att det förslag som
här föreligger har framkommit efter förhandlingar
mellan överstyrelsen för yrkesutbildning,
arbetsmarknadsstyrelsen
och de berörda fackförbunden. Jag tror
därför inte att man, som herr Lager vill
göra gällande, kan säga att arbetarparten
har blivit lurad. Det hela är en teknisk
fråga, ingenting annat.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till utskottets berörda hemställan
med den ändring däri, som följde
av bifall till den i ämnet väckta motionen;
och biföll kammaren utskottets
hemställan oförändrad.

§ IL

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 97, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående studielån med
statlig kreditgaranti åt s. k. flyktingstudenter; nr

99, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1951/52, i vad propositionen avser
socialdepartementets verksamhetsområde; nr

100, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgif -

ter å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1951/52, i vad propositionen
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde;
och

nr 101, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag för
budgetåret 1952/53 till statens institut
för folkhälsan jämte i ämnet väckta
motioner.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 12.

Anskaffning av yllevaror.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
102, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anskaffning av vissa
yllevaror för sjukvårdsberedskapen och
civilförsvaret.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

Fröken ÖBERG: Herr talman! Jag har
begärt ordet vid denna punkt för att få
uttrycka min tillfredsställelse över att
förevarande utskottsutlåtande har fått
den formulering som fallet är. Härigenom
har utskottet infriat det löfte, som
dess talesman herr Mårtensson i Uddevalla
för några veckor sedan gav här i
kammaren, då han motiverade varför
utskottet avslagit en motion om upprättande
av ett beredskapslager för civilförsvaret.
Herr Mårtensson i Uddevalla
sade den gången, att det är möjligt att vi
vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition
nr 122 skulle kunna inrymma
någonting, som gav Kungl. Maj :t rätt att
förfoga över medel av det äskade anslaget
i propositionen för just detta
ändamål. På den skrivning som utskottet
i sitt utlåtande gjort märker jag, att
detta herr Mårtenssons löfte har infriats.
Hänvisande till det svar som statsrådet
här gav för några veckor sedan
om samarbete mellan kvinnoorganisationerna
i dessa frågor vill jag påpeka
att medel nu också ställts till Kungl.
Maj:ts förfogande. Det är för mig myc -

Onsdagen den 30 april 1952. Nr 15.

Motion ang. anmälningsskyldighet för indnstriföretag rörande förestående inskränkningar
i driften.

ket viktigt att detta beredskapslager lägges
upp i tid, och jag vill därför här
uttala min tillfredsställelse över att möjlighet
nu ges att så sker. Jag har ju nödgats
att ett par gånger i år kritisera
statsutskottets utlåtanden, och därför
tycker jag att det inte är mer än rätt
att jag nu, när så kan ske, ger utskottet
detta erkännande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 13.

Föredrogos vart för sig:

statsutskottets utlåtanden:

nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa frågor i samband
med omläggning av föreningen
Styrsö kustsanatoriums verksamhet
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 104, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till lindring i mindre bemedlade
patienters å landsbygden sjukvårdskostnader;
och

nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående vissa anslag
för budgetåret 1952/53 till de statliga
och statsunderstödda alkoholistanstalterna
in. in.; samt

bevillningsutskottets betänkande nr
30, i anledning av väckt motion angående
behandlingen i skattehänseende
av upplåtelser av avverkningsrätter.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och betänkande
hemställt.

§ 14.

Motion ang. anmälningsskyldighet för
industriföretag rörande förestående inskränkningar
i driften.

Föredrogs bankoutskottels utlåtande
nr 15, i anledning av väckt motion angående
anmälningsskyldighet för industriföretag
rörande förestående inskränkningar
i driften.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr SVENSSON i Alingsås: Herr talman!
Det utskottsutlåtande som föreligger
här är ju ett svar på en motion, som
har fäst uppmärksamheten på det förhållande,
som i synnerhet under senare
tid ägt rum, nämligen att vissa företag
gått i författning om att inskränka driften
eller helt och hållet nedlägga rörelsen
utan att det förekommit något som
helst varsel till de anställda och utan
att man i något avseende besvärat sig
med att underrätta vederbörande statliga
eller kommunala myndigheter om
vad som var förestående.

Det kan ju, herr talman, inte ifrågasättas
annat än att sådana åtgärder i ett
läge som detta både för statsmakterna
och för de kommunala organen kommer
att verka på ett sätt, som vållar
stora svårigheter. Om ett företag på en
mindre ort lägger ner driften och helt
hastigt låter tre-, fyra- eller femhundra
människor ställas utanför fabriksportarna
blir det ju fråga om ett ansvar, som
får övertagas av staten och kommunerna.
Motionärerna anser det inte vara för
mycket begärt att då ett företag står
inför situationen att av en eller annan
anledning nödgas nedlägga driften och
avskeda personalen, det också låter vederbörande,
inte bara de anställcia —-men framför allt dessa — utan också
kommunens och statens organ på
detta område i så god tid som över
huvud taget är möjligt få kännedom om
vad som är förestående, så att vederbörande
skall kunna vidtaga åtgärder
för att i god tid omplantera arbetskraften,
eller på annat sätt möta en
eventuell arbetslöshet. Det är därför
motionärerna räknar med införandet av
anmälningsskyldighet för företagen, så
alt vid en inskränkning i större omfattning
eller ett nedläggande av driften
detta i tid skall komma till vederbörande
allmänna organs kännedom.

Onsdagen den 30 april 1952.

64 Nr 15.

Motioner om åtgärder för en generell sänkning av pris- och levnadskostnadsnivån
m. m.

Nu har vederbörande utskott, som haft
att handlägga motionen, konstaterat att
arbetsmarknadsstyrelsen å ena sidan
och Industriförbundet, Arbetsgivareföreningen
och Industriens produktionsråd
å andra sidan träffat en ny överenskommelse,
som innebär att vederbörande
företag, oavsett om det är anslutet
till nu nämnda organisationer eller inte,
skall anmäla driftnedläggelsen eller
driftinställelsen senast två månader före
det en sådan inställelse skall ske. Det
är naturligtvis svårt att just nu kunna
överblicka vad detta kommer att betyda.
År det så att man från företagens
sida är beredd att följa denna överenskommelse,
vilket jag hoppas, då kommer
väl överenskommelsen som sådan
att få en viss betydelse, som går i den
riktning motionärerna tänkt sig. Vi har
nämligen inte på något sätt ansett, att
det skulle vara det allena saliggörande
att man finge en lagstiftning på detta
område. Kan man i stället träffa en
överenskommelse mellan parterna på
dessa områden, som är effektiv och som
kommer att följas, tror jag att motionen
ändå har lett till det resultat som var
avsett med densamma.

Jag vill också gärna understryka vad
utskottet här har sagt nämligen: »Därest
erfarenheten ger vid handen att den frivilliga
överenskommelse som nu slutits
icke, fungerar med tillräcklig effektivitet
eller eljest väsentligt ändrade förhållanden
skulle inträda, bör man emellertid
enligt utskottet räkna med att
ifrågavarande spörsmål kan komma att
upptagas till förnyat övervägande.» Jag
tolkar detta utskottets uttalande som om
utskottet menar, att man bör pröva de
vägar, vilka man nu slagit in på genom
den träffade överenskommelsen, och
skulle överenskommelsen inte hållas av
vederbörande industriföretag är tiden
inne att söka sig andra vägar för att
neutralisera verkningar av den art jag
här erinrat om.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr SEVERIN: Herr talman! Som
framgår av förevarande utskottsutlåtande
har utskottet i princip varit ense
med motionärerna i denna fråga. Endast
den omständigheten att arbetsmarknadsstyrelsen
har träffat en ny
överenskommelse med Industriförbundet
och Svenska arbetsgivareföreningen
m. fl. institutioner, som är berörda av
denna fråga, och av denna anledning
yrkar avslag på förslaget om att för
närvarande vidtaga åtgärder och i stället
menar, att man skall avvakta resultatet
av denna nya överenskommelse,
har föranlett utskottet att avstyrka motionen.
När nu herr Svensson i Alingsås
inte ställde något yrkande vill jag
bara ytterligare understryka den sista
meningen i utskottets utlåtande, där
det sägs att förhållandena på detta område
följes med uppmärksamhet och
att, om erfarenheterna ger vid handen
att den nya överenskommelsen icke
lämnar ett så tillfredsställande resultat
som utskottet har förutsett, frågan upptages
till förnyat övervägande.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 15.

Motioner om åtgärder för eu generell
sänkning av pris- och levnadskostnadsnivån
m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för en generell sänkning
av pris- och levnadskostnadsnivån m. m.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr KARLSSON i Stuvsta: Herr talman!
Den motion av mig m. fl., som
här föreligger till behandling, kan i
viss mån kallas för en principmotion.
Den rekommenderar vissa linjer i fråga
om prispolitiken och borde egentligen

Onsdagen den 30 april 1952. Nr 15.

Motioner om åtgärder för en generell sänkning av pris- och levnadskostnadsnivån
m. m.

ha behandlats i samband med den av
oss i förra veckan diskuterade frågan
om priskontrollens verksamhet. Jag har
en känsla av att ett regifel begåtts, när
denna motion som nu bli fallet diskuteras
isolerat.

Med hänsyn emellertid till den omständigheten
att frågan om priskontrollen
och dess utformning redan diskuterats
och avgjorts av riksdagen skall
jag inte dra upp någon längre diskussion
nu utan endast påpeka en sak.
Motionen väcktes vid riksdagens början,
och motionärerna kunde då följaktligen
inte ta hänsyn till de hithörande
frågor, som senare framkommit
från regeringens sida och därefter behandlats
av riksdagen. Jag tänker då
närmast på konjunkturskatten. Vidare
har ju regeringen i viss mån tillgripit
subventionslinjen i fråga om livsmedlen
genom propositionen om prisuppgörelsen
med jordbruket.

Den prispolitiska linje som förfäktas
i motionen går i korthet ut på att vi
genom olika åtgärder skulle söka åstadkomma
en viss frikoppling av prisnivån
inom landet från de våldsamma
prisrörelser, som äger rum på den internationella
marknaden, och att detta
skulle kunna åstadkommas på så sätt
att de genom exportprisernas våldsamma
stegring förorsakade exportvinsterna
indras till statskassan för att användas
till nedsubventionering av importpriserna,
detta allt i syfte att söka
stabilisera den inhemska prisnivån.

Vidare föreslås i motionen åtgärder
för att åstadkomma prissänkningar,
särskilt där prissättningen påverkas av
monopol. I sitt utlåtande över motionen
har statens priskontrollnämnd avböjt
—- jag får väl tolka utlåtandet så —
linjen om en fristående svensk prisnivå.
Man menar väl att exportvinsterna
på andra vägar kan steriliseras och
begränsas. Man avser här givetvis exportavgifter
och konjunkturvinstbeskattning.
över huvud taget avvisas här

den prispolitiska linje, som anges i motionen,
och beträffande monopolpriserna
är nämnden överens om att åtgärder
bör vidtagas, men man hävdar att
man redan sökt ingripa i de fall där
detta varit möjligt.

Motionärerna är givetvis mycket väl
medvetna om att regeringens och andra
myndigheters prispolitik gått ut på
att anpassa prisnivån i vårt land till
prisnivån i den kapitalistiska världen.
Det är därför ingen överraskning att
priskontrollnämnden tagit den ståndpunkt
som skett till motionen. Men det
riskfyllda i denna politik och de följder
för penningvärde, levnadskostnader
och en stabil prisnivå, som blir
resultatet av denna politik, kan man nog
inte komma ifrån. De våldsamma
svängningarna i fråga om priserna i
länderna i väster blir också normgivande
här, och perspektivt sett måste
vi även räkna med att i en annan situation,
då prisutvecklingen går i motsatt
riktning, kommer vi att få uppleva
våldsamma ekonomiska konvulsioner.
Det är närmast detta vi velat peka på,
och ingenting har framkommit, tror
jag, som skulle bevisa att den linje,
som motionärerna förordat, i och för
sig skulle vara orealistisk eller omöjlig
att genomföra.

Utskottet har inte närmare gått in på
saken utan endast hänvisat till den
prispolitik som har genomförts. Mot ett
enhälligt utlåtande från bankoutskottet,
som ger sin anslutning till den förda
prispolitiken, tjänar det väl inte mycket
till att ställa något yrkande. Men
motionen kanske ändå har spelat sin
roll så till vida att den redovisat, att
det inom den svenska riksdagen dock
inte har funnits fullständig anslutning
till den prispolitik som genomförts
utan att det också pekats på andra vägar.
Det kanske kan ha sin betydelse
alt registrera detta för framtiden.

Herr talman! Med hänsyn till de om -

- Andra kammarens protokoll 1952. Nr 15.

Nr 15.

Onsdagen den 30 april 1952.

Motioner om beredande av ökade möjligheter för arrendatorer av kronojord att för''
värva jakträtt å av dem innehavda egendomar.

ständigheter som jag här nämnt skall
jag inte ställa något yrkande.

Herr SEVERIN: Herr talman! Herr
Karlsson i Stuvsta har inte ställt något
yrkande. Det spörsmål, som tagits upp
i den väckta motionen, är för övrigt
så omfattande, att om det skulle genomdiskuteras
här, så skulle det kräva
åtskillig tid. Ur den synpunkten skall
jag inskränka mig till att med hänvisning
till vad utskottet har sagt i sitt
utlåtande yrka bifall till utskottets
hemställan.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 16.

Föredrogos vart efter annat:

första lagutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 15, i anledning av väckta motioner
om ratifikation av en år 1947 mellan
vissa länder ingången konvention rörande
skeppsmätning;

nr 16, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande första
lagutskottets utlåtande nr 9 i anledning
av dels Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till lag om tillfällig ökning av
regeringsrådens antal, dels ock i ämnet
väckt motion;

nr 17, i anledning av väckta motioner
om en allmän översyn av gällande regler
om frihetsberövande;

nr 18, i anledning av väckta motioner
angående lagstiftning i syfte att trygga
ett fortsatt innehav av jordbruksegendomar
inom samma familj eller släkt
vid generationsväxlingarna; och

nr 19, i anledning av väckta motioner
angående dels revision av lagstiftningen
om epilepsi som äktenskapshinder, dels
revision av giftermålsbalkens bestämmelser
om förbud mot äktenskaps ingående
med särskild hänsyn till föreskriften
om fallandesjuka och dels utredning
av frågan om vilka sjukdoms -

tillstånd som vetenskapligt kunna rubriceras
såsom äktenskapshinder, m. in.;

andra lagutskottets utlåtande nr 32, i
anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
angående tillägg å de livräntor
som utgå enligt förordningen den 11
juni 1943 (nr 347) om vissa ersättningar
vid införandet av statsmonopol å importen
av tobaksvaror, dels ock i ämnet
väckt motion; samt

tredje lagutskottets utlåtande nr 16, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa anslag ur kyrkofonden
m. m., såvitt propositionen hänvisats
till behandling av lagutskott, dels
ock en i ämnet väckt motion.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

§ 17.

Motioner om beredande av ökade möjligheter
för arrendatorer av kronojord att
förvärva jakträtt å av dem innehavda
egendomar.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av väckta motioner
om beredande av ökade möjligheter
för arrendatorer av kronojord att förvärva
jakträtt å av dem innehavda egendomar.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid

Herr ANDERSSON i Björkäng: Herr
talman! Motionärerna har i de två likalydande
motioner, som redovisas i
föreliggande utskottsutlåtande, velat fästa
riksdagens uppmärksamhet på att det
finns vissa kronoarrendatorer som inte
har samma möjligheter att idka jakt
som andra människor här i landet. Det
är de små arrendatorerna på kronodomänerna
långt uppe i skogarna som inte
har den möjligheten. De som bor så
där långt uppe, så långt från kulturcentra,
om jag så får säga, har inte

Onsdagen den 30 april 1952.

Nr 15.

Motioner om åtgärder till förhindrande av

kraftverksbyggen.

alls samma möjligheter till nöjen och
förströelse som andra, och det kunde
väl inte vara annat än befogat att de
åtminstone hade möjligheter att få den
förströelse som jakten kan ge de människor,
som är intresserade av den.

Det är också underligt att man i de
fall, då kronoarrendatorerna har jakträtt,
tagit undan älgjakten och jakten
på rådjur och hjort. Detta har kanske
varit en av anledningarna till att åtminstone
älgen har förökats i sådan utsträckning
att den gör förfärligt stor
skada, inte bara på skörden på de odlade
markerna utan även på växande
skogar. Vanliga jordägare har ju möjlighet
att under jakttiden bjuda till att
decimera älgarnas antal, men det har
inte kronoarrendatorerna, och därför
härjar älgarna kanske särskilt hårt
på deras marker.

Det var en kronoarrendator som ringde
mig för någon tid sedan och frågade,
om jag ansåg att det var klokt av
honom att köpa en gård. Han hade nämligen
möjlighet att få köpa en gård på
35 tunnland åker och 50 tunnland skog
för 70 000 kronor. Jag sade åt honom,
att det kan väl inte vara klokt att i
dessa tider köpa en sådan gård, ty man
riskerar ju att det blir sämre tider.
Och varför skulle ni köpa en gård, frågade
jag, som har det så bra som kronoarrendator?
Ni har ju en god inkomst.
Ja, det fick han lov att medge. Han tjänade
50 kronor om dagen på häst och
karl. Vidare har ni pensionsrätt som
kronoarrendator, sade jag. Ja, det fick
han också lov att erkänna. Ni har eu
bra bostad. Ja, han erkände även det.
Men sedan sade han: Jag kan inte stanna
här, ty jag blir uppäten av älgarna.
Men det finns ju en älgskadefond, sade
jag, där ni får ersättning. Ja, det får
jag visserligen, genmälde han. Jag kan
få ersättning i pengar, men jag kan inte
få ersättning för den förlorade nattsömnen.
Jag kan nämligen inte fördra att
älgarna förstör skörden.

vandringsfiskens undanträngande genom

Han blev alltså så gott som bortmotad
av älgarna. Då menar jag, herr talman,
att nog är det väl ändå mera angeläget
att man skyddar människorna än att
man skyddar älgarna så pass intensivt
att de är färdiga att mota bort människorna.
Det är ur den synpunkten, herr
talman, som motionärerna i sin mån
har velat bidra till att fästa riksdagens
uppmärksamhet på dessa förhållanden
och ge kronoarrendatorerna litet större
möjligheter att utöva jakt dels för
förströelses skull, dels för att de på det
sättet skulle kunna bidra till att minska
älgstammen, så att den något så när
lämpas efter förhållandena och inte äter
upp skörden på de odlade markerna.

Jag har velat få detta sagt, herr talman,
men jag förstår, att när utskottet
yrkat avslag på motionerna, så finns
det ingen möjlighet att få någon rättelse
här i dag. Därför har jag intet yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 18.

Föredrogos vart efter annat tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 18, i anledning av väckta motioner
om visst förtydligande av 2 kap. 61 §
lagen om nyttjanderätt till fast egendom;
och

nr 19, i anledning av väckt motion
om skärpta bestämmelser angående åtgärder
till motverkande av förorening
av sjöar och vattendrag.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 19.

Motioner om åtgärder till förhindrande
av vandringsfiskens undanträngande genom
kraftverksbyggen.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av väckta motioner
om åtgärder till förhindrande av vand -

Nr 15.

Onsdagen den 30 april 1952.

Bemyndigande att försälja kronoegendom.

ringsfiskens undanträngande genom
kraftverksbyggen.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

Herr BOMAN i Stafsund: Herr talman!
Jag skall inte säga många ord. Jag skall
emellertid be att få tacka tredje lagutskottet
för den välvilja det har visat
denna motion i sitt utlåtande. Utskottet
understryker »betydelsen och den allvarliga
karaktären hos den i motionerna
väckta frågan» och förväntar,
»att det av vattenlagssakkunniga framlagda
förslaget med det snaraste upptages
till behandling». Vi motionärer
anser denna fråga vara så viktig, att
man måste ta hänsyn till den för att
inte i fortsättningen laxarna och andra
vandringsfiskar skall hli helt avstängda
från lekplatser genom de kraftverk, som
numera anläggs överallt i åar och vattendrag.

Jag ber som sagt att till tredje lagutskottet
få framföra motionärernas
tack för den välvilja utskottet visat.
Jag har, herr talman, intet yrkande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 20.

Bemyndigande att försälja kronoegendom.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 16, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
in. m.

I en till riksdagen den 14 mars 1952
avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 157, hade Kungl. Maj:t
under åberopande av ett propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag gjort
framställning om medgivande för Kungl.
Maj:t att under budgetåret 1952/53 enligt
närmare angivna grunder utan riksdagens
samtycke i varje särskilt fall be -

sluta om försäljning m. in. av viss kronan
eller allmänna arvsfonden tillhörig
fast egendom. Förslaget innebar bl. a.,
att Kungl. Maj :t skulle utan riksdagens
samtycke i varje särskilt fall kunna besluta
om försäljning av egendomen, om
taxeringsvärdet resp. uppskattade saluvärdet
ej överstege 70 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställning,

a) medgiva, att Kungl. Maj :t må under
budgetåret 1952/53 utan riksdagens
samtycke i varje särskilt fall besluta om
försäljning av kronan eller allmänna
arvsfonden tillhörig fast egendom, såframt
taxeringsvärdet å egendomen uppginge
till högst 50 000 kronor, eller, där
taxeringsvärde icke vöre åsatt, det vid
särskild uppskattning utrönta saluvärdet
uppginge till högst nämnda belopp,
och i huvudsaklig överensstämmelse
med i förevarande proposition angivna
riktlinjer föreskriva de former och villkor,
under vilka försäljningarna skulle
äga rum, med rätt för Kungl. Maj:t att,
där så befunnes lämpligt, åt central förvaltningsmyndighet
överlämna beslutanderätten
rörande försäljning av egendom,
vars taxerings- eller uppskattningsvärde
icke överstege 20 000 kronor,
respektive åt länsstyrelse, såvitt anginge
allmänna arvsfonden tillhörig fast
egendom, vars taxerings- eller uppskattningsvärde
icke överstege 10 000 kronor; b)

förklara, att vad sålunda medgivits
rörande försäljning av kronan tillhörig
fast egendom skulle gälla jämväl
beträffande byte samt upplåtelse under
åborätt och tomträtt av sådan egendom,
ävensom beträffande avstående utan ersättning
av kronomark, som erfordrades
till järnväg eller allmän väg, därvid
dock rätten att besluta om dylikt avstående
skulle få av Kungl. Maj :t överlämnas
till central förvaltningsmyndighet
endast i avseende å obebyggt område av
högst 5 hektars yta eller 3 000 kronors
värde;

Onsdagen den 30 april 1952.

Nr 15.

c) uttala att, oavsett de sålunda lämnade
medgivandena, i författning eller
eljest i särskild ordning meddelade föreskrifter
angående rätt för Kungl. Maj:t
eller förvaltningsmyndighet att försälja,
byta eller under åborätt eller tomträtt
upplåta kronan tillhörig fast egendom
alltjämt skulle gälla.

Reservationer hade avgivits

1) av herr Bror Nilsson, som ansett,
att utskottet bort tillstyrka de i förevarande
proposition framlagda förslagen
i oförändrat skick samt att utskottet därför
bort hemställa, att riksdagen måtte
bifalla propositionen;

2) av herr Jacobson i Vilhelmina.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr BOMAN i Stafsund: Herr talman!
Jag skall endast be att få yrka bifall till
herr Bror Nilssons reservation.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till utskottets berörda hemställan
med den ändring däri, som följde
av bifall till den vid utlåtandet fogade,
med 1) betecknade reservationen av
herr Bror Nilsson; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 21.

Föredrogs och lades till handlingarna
jordbruksutskottets memorial nr 17, angående
upprättade förteckningar över
försäljningar av viss kronan tillhörig
fast egendom.

§ 22.

Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 18, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hem -

Landsbygdens avfolkning.

ställan om anslag till Bidrag till hushållningssällskapens
undervisningsverksamhet
m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

19, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag till Grundförbättringar:
Statens avdikningsanslag, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 20, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag till Bidrag till
jordbrukets rationalisering samt till
Täckande av förluster på grund av statlig
kreditgaranti jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 21, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till inköp
av maskiner för torrläggningsverksamheten; nr

22, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1951/52, såvitt propositionen
avser jordbruksärenden; och

nr 23, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
om fortsatt disposition av det för
budgetåret 1942/43 anvisade reservationsanslaget
till Understöd åt fiskare
jämte i ämnet väckta motioner;

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 23.

Landsbygdens avfolkning.

Föredrogs andra kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr 18,
över motion om upprättande av en plan
över erforderliga åtgärder mot landsbygdens
avfolkning.

I en inom andra kammaren väckt
motion, nr 395, hade fröken Wellerslröm
in. fl. hemställt, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla,
att Kungl. Maj:t efter erforderlig samordning
av de utredningar, som vore
av betydelse för problemet om lands -

Nr 15.

Onsdagen den 30 april 1952.

Landsbygdens avfolkning.

bygdens avfolkning, snarast möjligt läte
upprätta en plan, utvisande vilka åtgärder
som borde vidtagas för att dämpa
denna befolkningsrörelse samt den ordning,
efter vilken dessa åtgärder med
hänsyn till angelägenhetsgraden och till
våra ekonomiska resurser borde vidtagas.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 395 ej måtte till någon andra kammarens
åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits

1) av herr Gustafson i Göteborg,
fröken Vinge, fru Wohlin samt herrar
Nestrup och Anderson i Sundsvall, som
ansett att utskottet bort hemställa att
andra kammaren för sin del måtte besluta,
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla att Kungl. Maj:t
efter erforderlig samordning av de utredningar,
som vore av betydelse för
problemet om landsbygdens avfolkning,
snarast möjligt läte upprätta en plan,
utvisande vilka åtgärder som borde vidtagas
för att dämpa denna befolkningsrörelse
samt den ordning efter vilken
dessa åtgärder med hänsyn till angelägenhetsgraden
och till våra ekonomiska
resurser borde vidtagas.

2) av herr Braconier, som ansett, att
utskottet bort hemställa, att andra kammaren
för sin del måtte i anledning av
motionen besluta skrivelse från riksdagen
till Kungl. Maj :t med anhållan om
översyn och samordnande av verkställda
eller pågående utredningar, som berörde
landsbygdens avfolkning och därmed
sammanhängande problem, i syfte
att därigenom snarast möjligt erhålla en
plan utvisande i vilken ordning erforderliga
åtgärder mot denna befolkningsrörelse
borde vidtagas med hänsyn till
deras angelägenhetsgrad, ävensom om
framläggande snarast möjligt av förslag
till sådana åtgärder på området, som
i första hand måste komma till utförande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fröken WETTERSTRÖM: Herr talman!
Denna fråga är så stor och omfattande,
att jag givetvis inte tänker gå in
på några detaljer. I sak är för övrigt
alla så till vida eniga, att vi anser att
här behöver göras mycket betydande
insatser. Skillnaden är bara den att utskottsmajoriteten
tycks anse det tillräckligt
att ta varje detalj för sig och
låta åtgärderna komma — om jag så får
säga — i mera slumpmässig ordning,
medan vi motionärer har den uppfattningen
att detta mycket betydande arbete
måste läggas upp efter en genomtänkt
plan.

Vi betraktar det som en fördel att
en mängd arbete har blivit undangjort
genom alla de utredningar på skilda
områden, som redan har verkställts.
Vad det nu gäller är att få till stånd
en syntes, en sammanfattning av hela
fältet till en allmän organisationsplan.
När frågan behandlades 1944 hördes
1941 års befolkningsutredning, som då
yttrade följande:

»Det synes befolkningsutredningen i
hög grad lämpligt att olika åtgärder,
som här planerats, gemensamt beredas
och samordnas. Statsmakterna böra vidare
framlägga ett konkret handlingsprogram
uppgjort med hänsyn till angelägenhetsgraden,
bl. a. för att möta
den avsevärda minskning av jordbruksbefolkningen
som måste motses under
de närmaste årtiondena.»

I överensstämmelse med de förslag,
som framlades av de enhälliga utskotten,
anhöll riksdagen i skrivelse den
28 juni 1944 om »översyn och samordnande
av verkställda eller pågående utredningar
som beröra landsbygdens avfolkning
i syfte att därigenom snarast
möjligt erhålla en plan, utvisande i vilken
ordning erforderliga åtgärder mot
denna befolkningsrörelse böra vidtagas
med hänsyn till angelägenhetsgraden av
olika sådana åtgärder, ävensom om
framläggande snarast möjligt av förslag
till sådana åtgärder på området, som

Onsdagen den 30 april 1952.

Nr 15.

i första hand måste komma till utförande».

Jag kan inte se annat, herr talman, än
att vad riksdagen då yttrade var fullt
riktigt, och jag kan inte förstå att riksdagen
skulle lämna den ståndpunkt,
som då intogs. Sedan dess har vår
landsbygd förlorat ca 20 000 människor
om året, framför allt ungdomar, människor
som landsbygden inte kommer att
få återse annat än kanske som flyktiga
turister.

Det är, förefaller det mig, bråttom.
Vi har inte obegränsad tid på oss om
vi verkligen skall kunna sätta stopp för
flykten från landsbygden, som kommer
att försiggå i allt snabbare tempo. Ett
är väl säkert: i en döende bygd vill
ingen stanna, utan alla som kan söker
sig därifrån, och endast de äldsta blir
kvar. Vi har därför inte tid med några
planlösa och ineffektiva åtgärder
utan måste koncentrera oss på vad som
verkligen är brådskande och viktigt.
Våra resurser räcker inte på långt när
till för att göra allt vad vi skulle vilja
göra, och därför måste vi, menar vi motionärer,
sovra och välja ut det mest
betydelsefulla.

Den planläggningen kan inte anförtros
åt några specialorgan, och därför
är utskottsmajoritetens tanke, att planeringen
i stort skulle vara obehövlig
därför att lantbruksstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen
har kopplats in
på problemet, inte hållbar.

Herr talman! Jag ber med dessa ord
att få yrka bifall till den av herr Braconier
avlämnade reservationen.

Iferr HANSSON i önnarp: Herr talman!
Den fråga vi nu behandlar är
inte ny. Den har varit föremål för uppmärksamhet
sedan många år tillbaka,
inte minst ifrån bondeförbundets sida.

I den stort upplagda motion, som är
orsaken till detta utskottsutlåtande,
framkommer ju ingenting nytt i det
väsentliga. Det är sedan lång tid tillbaka
kända fakta som där läggs fram.

Landsbygdens avfolkning.

Man kan på goda grunder säga, att
det förefaller som om motionärerna
och folkpartireservanterna hade varit
inbegripna i en ädel tävlan om vem
som bäst känner till de förhållanden,
som råder på den svenska landsbygden,
och de problem som är förknippade
med den befolkningsförflyttning, som
äger rum och beträffande vilken vi alla
är eniga om att den är en samhällsföreteelse
som någonting bör göras åt
och göras tämligen strax.

Vi har ingen anledning att i detalj
gå in på att resonera om allt vad det
här rör sig om; den saken är utskottsmajoriteten
och reservanterna eniga
om. Vi är eniga om att det gäller en
allvarlig sak, som det är i hela samhällets
intresse att få tillrättalagd.

Det är med intresse man kan konstatera
att det rör sig på denna front
och att man är inne på mera positiva
tankegångar än som tidigare har kunnat
noteras.

Landsbygdens folk är ju litet betjänt
med att bara få sig till livs önsketänkande
och vackert utformade sympatiuttalanden.
Vad som behövs är ju
effektiva åtgärder, genom vilka man
skall kunna förmå det folk, framför
allt den yngre arbetskraften, som lösgöres
genom den fortgående rationaliseringen
av jordbruket, att stanna kvar
på ort och ställe. Jag vill därför med
detta ha sagt, att kärnpunkten i hela
detta stora problem är denna: vad man
bör koncentrera sig på är att bereda
nya arbetstillfällen, nya utkomstmöjligheter
för dem, som inte längre kan
finna fortsatt sysselsättning inom sitt
gamla arbetsområde.

Det medel, som man här närmast är
inne på att använda, är ju att söka sig
fram till sådana åtgärder, att man kan
få ett mera differentierat näringsliv på
landsbygden och få det så konstruerat,
att det innebär likvärdiga utkomstmöjligheter
i alla avseenden i jämförelse
med dem som finns inom tätorter och
städer. Det är vi alla ense om, och

Nr 15.

Onsdagen den 30 april 1952.

Landsbygdens avfolkning.

det är kanske det mest glädjande att
kunna konstatera detta.

Emellertid är ju våra åsikter skiljaktiga
i ett avseende, nämligen när det
gäller under vilka former man skall
kunna åstadkomma detta och i hur
hög grad det allmännas ingripande
kräves.

Motionärerna och reservanterna är
inne på att frågan skulle lösas genom
en samordning eller en planering och
att det s. k. handlingsprogram, som
man därigenom tänker sig komma fram
till, skulle underlätta genomförandet av
de erforderliga åtgärderna. Utskottet
har inte kunnat finna att en sådan samordning
och en sådan överblick skulle
kunna effektivt tjäna sitt ändamål.
Tvärtom är vi inne på den tankegången,
att ett sådant program mera skulle
verka försvårande. Och varför? Jo, därför
att vi föreställer oss att en viktig
förutsättning för att en sådan planering
skall kunna ha berättigande är att det
skall föreligga ett någorlunda likartat
behov över hela landet. I annat fall löper
man risken att få olyckliga och
meningslösa strider om vilka åtgärder
som skall ges den högsta angelägenhetsgraden.
Det är naturligtvis mycket
svårt att avgöra vilka åtgärder som
skall anses mest angelägna, därför att
en viss åtgärd kan vara den mest
trängande och ha den största aktualiteten
i en viss landsdel, under det att
ett helt motsatt förhållande kan råda i
en annan.

Den reservation som är avlämnad av
folkpartiet är, tycker jag, i viss mån
motsägande. Reservanterna säger nämligen:
»Emot den i det egentliga jordbruket
sysselsatta befolkningens minskning
synes alltså i och för sig icke
vara något att invända.» Men under
punkt 1 i reservationen säger man:
»Inom vissa landsbygdsområden blir
befolkningen så uttunnad, att svår
brist på särskilt yngre arbetskraft uppstår.
Den kvarvarande befolkningens
arbetsbörda blir tyngre, varigenom

flykten från bygden ytterligare påskyndas.
» Men det är detta som är så
allvarligt, och det är den invändning
man kan göra emot vad som först säges.
Den i det egentliga jordbruket sysselsatta
befolkningens minskning innebär
just de risker som påtalas under
punkt 1, d. v. s. att arbetsbördan på
den kvarvarande befolkningen ökas i
oroväckande grad, och det är kanske
därför som man får ha uppmärksamheten
fäst på att just flykten från själva
landsbygden inte bara är en följdföreteelse
av den ökade mekaniseringen,
utan att den också har andra orsaker.

Jag skall inte förlänga debatten i
onödan, eftersom det väl är allas vår
önskan att detta plenum skall sluta på
ett så tidigt stadium som möjligt. Jag
vill emellertid sluta med att uttrycka
min tillfredsställelse över det som är
enande vid bedömandet av denna fråga,
och jag skulle livligt hoppas att det
inte bara skall stanna vid dessa deklarationer,
utan att de måtte få bli vägledande
för den praktiska politik som
man tydligen är beredd att fullfölja när
problemen kommer vidare på riksdagens
bord.

Utskottet har ju framhållit en hel del
av vad som redan är i gång och vad
som är tilltänkt, och det är även berört
i reservationen.

Jag vill med detta, herr talman, yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr andre vice talmannen övertog nu
ledningen av förhandlingarna.

Fröken WETTERSTRÖM (kort genmäle):
Herr talman! När herr Hansson
i önnarp talar om folkpartiets och
högerns tävlan om att komma till rätta
med problemen är det väl inte i och
för sig något fel i denna tävlan. Jag
skulle snarare vilja beklaga att inte
bondeförbundet är med i denna, som
han kallar det, tävlan.

Herr Hansson i önnarp talade vidare
om att skapa nya utkomstmöjligheter,

Onsdagen den 30 april 1952.

Nr 15.

nya arbetsområden, och det är naturligtvis
bra i och för sig, men det gäller
i lika hög grad att behålla människorna
inom de områden där de redan har sin
utkomst.

Så säger herr Hansson att en sådan
utredning som den nu föreslagna skulle
verka försvårande och att förutsättningen
för den skulle vara att behoven
vore likartade inom hela vårt land. Jag
begriper inte detta, ty vi har väl inte
menat att utredningen skulle gå fram
helt generellt; vi har menat att den
verkligen skulle ta hänsyn till och bedöma
de olika faktorer som spelar in
inom de olika områdena.

Herr HANSSON i önnarp (kort genmäle):
Herr talman! Jag tycker att
fröken Wetterströms omsorg om att
bondeförbundet borde vara med i denna
tävlan på något sätt vittnar om en
viss okunnighet om vad som tidigare
har varit. Bondeförbundet har ju i
många år oförtrutet kämpat för lösandet
av dessa problem, och vi har ju
också vunnit vissa framgångar; jag
betecknar det som en stor seger att vi
nu har fått så många bundsförvanter,
som till synes så helhjärtat biträder
oss i våra gamla strävanden för landsbygden.

Fru WOHLIN: Herr talman! Vi är inne
på en mycket ödesdiger utveckling. Den
har uppmärksammats redan av 1944 års
riksdag, som begärde eu utredning, en
plan för lösandet av dessa problem, men
en sådan plan har inte kommit fram.

Jag vill i korthet påminna riksdagen
om vilka väldiga problem det här gäller.

Den könsproportion, som nu håller på
att bli rådande på den svenska landsbygden,
är i många avseenden katastrofal
både för den personliga lyckan och
för fortbeståndet av befolkningen. Att
det bara finns 328 unga kvinnor i de
åldrar, där man gifter sig, på 1 000 män
i samma åldrar, betyder i många fall

Landsbygdens avfolkning.

att unga bondsöner och andra pojkar
på landet, om de skulle vilja överta
gårdar som det kanske lönar sig att arbeta
på, gårdar som de kanske älskar,
inte kan få en kvinna i bygden att gifta
sig med. På många håll går karlarna ensamma
på gårdarna och får sköta sysslorna
både inomhus och utomhus.

Detta att kvinnorna i så mycket större
utsträckning dras in till de större städerna
är olyckligt för vårt folk, både
för landsbygden och för staden. I staden
får man ofta mycket svåra sociala
problem av motsatt slag. Den väldiga
överdimensionering av Stockholm och
de andra stora städerna, som under de
sista årtiondena har ägt rum, leder ju
till en rad mycket svårlösta problem,
både socialt och ekonomiskt.

Vi kan tänka på hur oerhört dyrbara
investeringarna blir i Stockholm för
lösandet av frågor om infartsvägar, broar
och tunnelbanebyggande. Tänk på
vad det kostar att förse en sådan stad
med vatten och avlopp och med reningsverk,
tänk på vad det kostar att förse
barnen med lekplatser i en stad som
Stockholm och att forsla hundratusentals
människor varje dag mellan sovstäderna
och arbetsplatserna. Människor
står i ko för bussarna, känner sig jäktade,
bor trångt, om de över huvud taget
har någonstans att bo. Samtidigt blir
de sociala problemen mycket svårlösta.
Skilsmässofrekvensen är tio gånger så
hög i Stockholm som på landsbygden,
aborterna är mycket fler, ungdomskriminaliteten
är mångfaldigt större, likaså
alkoholism och pojkprostitution och
andra saker som följer med storstadens
livsform. Vi skall inte bagatellisera de
väldiga problem, både sociala och ekonomiska,
som uppstår i de fall där städerna
blir för stora och landsbygden
uttunnad.

Jag vill inte uppehålla kammarens tid
länge med detta. Jag vill bara påminna
om hur det på det ena området efter det
andra uppstår en olycksalig kretsgång,
så att uttunningen på landsbygden, när

Nr 15.

Onsdagen den 30 april 1952.

Landsbygdens avfolkning.

den en gång har börjat, fortsätter av sig
själv i en circulus vitiosus; det blir svårare
att få arbetskraft, svårare att få
hantverkare och sämre med affärer,
kommunen blir fattigare, så att den inte
kan bära upp de sociala anordningarna
lika bra, och så försvinner de yngre i
mycket stor utsträckning. De äldre blir
kvar och blir överansträngda, och det
blir mycket svårt att få liv i en sådan
bygd igen, när folket en gång har
börjat försvinna.

Landsbygden måste uppfostra nära
hälften av barnen mellan 10 och 15 år,
men den får behålla bara en tredjedel
av ungdomarna i åldern 20—30 år,
alltså i de arbetsdugligaste åldrarna.
Man får inte bagatellisera detta, ej heller
ur den synpunkten, att vi på landsbygden
inte längre har någon reserv
av sunt folk, som kan ersätta det folkmaterial,
som förslits i de stora städerna.

Nu säger rationalisterna, att det ju
måste vara på detta sätt, eftersom jordbruket
inte kan försörja mer än en
fjärdedel av folket, d. v. s. det behövs
inte mer än en fjärdedel av befolkningen
för att framställa de livsmedel,
som är nödvändiga för folkförsörjningen.
De andra tre fjärdedelarna
måste alltså sysselsättas på något annat
sätt.

I så fall uppstår emellertid frågan om
de inte kan sysselsättas på landsbygden
i mindre industrier eller mindre tätorter.
Dessa frågor har varit föremål
för flera utredningar. Vi har fått ett betänkande
om näringslivets lokalisering,
vi har haft utredningar om landsbygdens
elektrifiering, om landsbygdens
förseende med vatten och avlopp och
om flera andra ting. Vad som nu skulle
behövas vore emellertid att vi i ett
sammanhang toge upp hela detta stora
problem: hur man kan få en jämnare
fördelning av befolkningen mellan land
och stad. Vi får absolut inte betrakta
detta bara som ett landsbygdsproblem,
som bara angår jordbrukare och lands -

bygdens befolkning. Problemet är precis
lika stort för storstäderna och för
hela folket. Det måste finnas ett optimum,
en ideal storlek för en stad, ett
samhälle, en mindre tätort. Och det är
till detta optimum man skulle söka sig
fram.

Vad kan man då tänka sig för botemedel
mot de nuvarande förhållandena?
För det första måste arbetslivet ordnas
tillfredsställande. Här möter ju hela
frågan om jordbrukets rationalisering,
om bostädernas rationalisering, om bisysselsättningar,
om placering av småindustrier
och filialer till stora industrier
på landsbygden m. m. Hit hör
också att man på landsbygden förändrar
sina vanor i fråga om ersättning för
familjemedlemmarnas arbete, så att sönerna
och döttrarna i jordbrukarhemmen
blir bättre betalda än för närvarande.
Vidare kan man naturligtvis —
som vi har gjort i Stockholms län —
också i andra län tillsätta närings- och
kommunikationsråd. Det närings- och
kommunikationsråd, som vi har i Stockholms
län, har arbetat några få år men
tycks ha uträttat en hel del gott. En
konsulent har tillsatts, som reser omkring
i länet och som samarbetar med
företagarna och de olika organisationerna
och med arbetsmarknadsstyrelsen
för att försöka hjälpa till att starta
småindustrier på de platser, där det kan
vara lönande att ordna sådana, och söker
verka för att landsbygden får bättre
tillgång till reparationsverkstäder och
hantverkare. En undersökning har bl. a.
gjorts om möjligheterna att bygga båtvarv
och att utbilda båtbyggare. Man
har vissa positiva erfarenheter av en
sådan verksamhet och borde därför
kunna gå vidare i den riktningen.

För det andra måste en hel del göras
på fritidssysselsättningarnas område.
Det har ju talats mycket om fritidslokaler,
om bygdegårdar, om uppmuntran
av folkhögskolor, om stöd till ungdomsrörelser
av olika slag. Om vi betraktade
dessa problem i det stora per -

Onsdagen den 30 april 1952.

Nr 15.

spektiv, som här måste anläggas, skulle
man t. ex. inte ha gjort någonting så
dumt som då man här i riksdagen förra
veckan röstade emot det högre bidraget
till J. U. F., Jordbrukarnas ungdomsförbund,
för att nu bara nämna en detalj
i detta arbete. Man borde väl göra
allt vad man kunde för att uppmuntra
de positiva unga krafter, som arbetar
konstruktivt. Alldeles särskilt på landsbygden
borde det tagas krafttag för ungdomens
räkning.

Det synes mig som om man borde
lägga vikt vid både de sociologiska, de
sociala och de psykologiska synpunkterna
likaväl som de ekonomiska. Det
är av största vikt, att vi tar itu med
hela problemkomplexet så snart som
möjligt. Det kan naturligtvis inte lösas
på en gång, men vi måste i allt vårt
offentliga handlande ta hänsyn till dessa
frågor, såväl när det gäller utformningen
av vår skattepolitik som när det
gäller dyrortsgrupperingen, skolfrågorna,
byggnadsregleringen, investeringsavgifterna,
ungdomsvården och
vägfrågorna. Det går inte att bara stirra
sig blind på ett av dessa problem i taget.
Det gäller inte bara vatten och avlopp
eller bara fritidslokaler, utan det
gäller mycket stora problemkomplex.
Det behövs en planläggning, och det behövs
ett organ, som tar hand om dessa
frågor, fortlöpande följer dem och ser
de olika statsingripandena och den politik,
som föres ifrån kommunernas och
statens sida, ur denna speciella synpunkt.

Vi måste planera både för nuet och
framtiden, både för städerna och för
landsbygden. Det föreligger ett förslag
ifrån Kungl. Maj:t angående omorganisation
av arbetsmarknadsstyrelsen, det
organ som skulle följa näringslivets lokalisering.
.lag vill inte i detta sammanhang
ta ställning till delta förslag, men
antingen det blir denna myndighet eller
någon annan, som får sig frågorna
om näringslivets planering anförtrodda,
så torde saken kunna ordnas på det sät -

Landsbygdens avfolkning.

tet, att åt denna myndighet också anförtros
en planläggning av hithörande
frågor i ett större sammanhang.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den av herr Gustafson
i Göteborg m. fl. avgivna reservationen.

Herr BRACONIER: Herr talman! Det
brukar ju alltid vara så, att när beredningsutskottets
ärenden kommer upp
till behandling, är kammaren i uppbrottsstämning,
och man vet att man
för varje minut man talar måhända
omöjliggör ett positivt beslut.

Jag vill bara säga till herr Hansson
i Önnarp, att den argumentering, som
han anförde för sitt yrkande om avslag
på en motion som denna, delas ej av
professor Wahlund i Landskommunernas
tidskrift, när han där tar upp frågan
om landsbygdens avfolkning och
ställer problemet vad som kan göras
för att hejda denna avfolkning. Jo, säger
han, först och främst behövs det
en kartläggning från det allmännas
sida. Det är klart att man inom bondeförbundet
kan ha olika uppfattningar
i denna betydelsefulla angelägenhet,
men jag anser inte att man därför att
man representerar ett parti, som i
många år har diskuterat frågan om
landsbygdens avfolkning, skall säga att
det här gäller en tävlan mellan partierna,
ty vad gäller det? Jo, att skapa
trivsel på landsbygden, eller just vad
professor Wahlund säger i sin artikel
i Landskommunernas tidskrifts kongressnummer
1951: »Vi måste göra

landskommunerna befolkningsmässigt
konkurrenskraftiga. Yi måste där skapa
ej blott en arbetsmiljö, utan också en
fritidsmiljö som är sådan, att ungdomen
själv verkligen vill stanna.»

Vad anför då utskottsmajoriteten som
argument mot reservanterna? Jo, man
säger alt näringslivets lokaliseringskommitté
har kommit fram med sitt betänkande
och att det berör det väsentliga
i denna fråga. Men jag undrar verk -

Nr 15.

Onsdagen den 30 april 1952.

Landsbygdens avfolkning.

ligen, om man löser landsbygdens problem
bara genom att flytta ut industrier
på landsbygden, där dessa konkurrerar
med landsbygdens befolkning
om arbetskraften. Är det säkert att man
därmed i de rena landsbygdskommunerna
skapar den trivsel, som vi anser
det vara viktigt att den svenska landsbygden
skall ha och det svenska jordbruket
bör få?

Sedan sade herr Hansson, att förhållandena
är så olika i vårt land, att
man egentligen inte kan göra en utredning
förrän de blir mera likartade. Då
vill jag fråga herr Hansson: När skall
man under sådana förhållanden över
huvud taget kunna komma fram till en
kartläggning av dessa förhållanden?
När kommer förhållandena att vara så
olikartade att man kan säga: Nu är de
så enhetliga, att nu kan vi åstadkomma
en utredning? Är det inte viktigt att
kunna hejda denna avfolkning i tid
utan att vänta på näringslivets lokaliseringskommitté,
som har kommit med
ett betänkande, som ju är så utomordentligt
omstritt, att man inte vet i
vilka åtgärder det kan resultera? Vore
det inte skäl för alla partier att ge sin
anslutning till en vanlig kartläggning,
en kartläggning vilken som jag sade
har resonans på bondeförbundshåll?
Här gäller det ju inte en stor utredning
utan bara att få fram angelägenhetsgraden
av åtgärderna. Inte kan det väl
ligga något särskilt partitaktiskt syfte i
detta från vår sida?

Jag vill ge herr Hansson i Önnarp en
eloge för att han inte riktade sig mot
vår reservation utan mot folkpartiets.
Det får man alltså svara på från det
hållet. Jag har skrivit helt kortfattat i
min reservation, därför att jag oberoende
av alla partipolitiska spekulationer
ser det som en vital fråga för Sveriges
folk, att man skapar trivsel på
landsbygden oberoende av hur vi löser
näringslivets problem.

Det är ifrån dessa utgångspunkter
som jag har skrivit min reservation, till

vilken jag, herr talman, ber att få yrka
bifall.

Herr HANSSON i Önnarp (kort genmäle):
Herr talman! Herr Braconier
säger, att han inte åsyftar någon större
utredning utan endast en kartläggning
av förhållandena, och han refererar
till vad professor Wahlund i vissa
andra sammanhang tidigare har uttalat.
Men man har väl lov att efterlysa, vilka
konkreta förslag en sådan utredning
skulle komma att medföra, ty en kartläggning
kan väl i och för sig inte ha
någon annan uppgift än att fastställa
vilka åtgärder som har den största angelägenhetsgraden.
Man måste sålunda
därmed avse, att åtgärderna skulle löpa
i en viss ordningsföljd. Men nu är det
ju så, som jag framhöll i mitt första
yttrande, att vad som kanske är angeläget
i fråga om Skåne inte alls är av
samma angelägenhetsgrad i Norrland.
Och då frågar jag herrar »planhushållare»:
Hur skall man då förfara och
vad blir egentligen skillnaden vid ett
sådant förhållande, om man skall få
fram en kartläggning, som sannolikt
kommer att ge besked om att angelägenhetsgraden
av olika åtgärder är
mycket olika för olika landsdelar? Då
kan man väl inte komma fram till en
bättre planering, ty de åtgärder som
behövs måste ju vidtagas med hänsyn
till de förhållanden som redan finns.
Det är säkert inte så svårt att göra en
kartläggning av vad som finns. Det
skall jag villigt erkänna. Vi har ju redan
fått en ganska vidlyftig kartläggning i
motionen. Och det visar hur förhållandena
egentligen ligger till på detta
område.

Herr BRACONIER (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill säga till herr
Hansson i önnarp, att det är naturligt
att det finns stora differenser i det
svenska näringslivet, men när man talar
om landsbygdens avfolkning ligger
väl i hela problemställningen också

Onsdagen den 30 april 1932.

Nr 15.

vissa gemensamma tendenser, som kan
angripas enhetligt. Hur skall vi över
huvud taget kunna sätta i gång en utredning
om landsbygdens problem,
ifall man säger att det är så stora skillnader
mellan Norrland och Skåne, att
vi får lov att tillsätta en utredning i det
ena fallet och en i det andra?

Har man den uppfattning, som herr
Hansson i Önnarp har, tycker jag det
är ytterst angeläget att partierna får
komma överens om och diskutera vad
man från landsbygdshåll anser vara det
mest angelägna i denna situation och
vilka åtgärder man i första hand skall
vidta, så att inte landsbygden uttömmes
på all arbetskraft och man uträttar
något först när det är för sent.

Herr LARSSON i Luttra: Herr talman!
Detta problem är, som redan
sagts, mycket omfattande. Det berör
inte bara landsbygden och dess avfolkning,
utan det berör ju också mycket
starkt städerna, främst storstäderna,
som även får mycket stora problem genom
befolkningens omflyttning.

Man kan naturligtvis säga att detta
delvis är ett resultat av statsmakternas
försyndelser i det förgångna: dyrortsgrupperingen
och skattebestämmelserna.
Vi skulle behöva ha en skatteutjämning,
som gjorde att det gick att åstadkomma
ungefär samma kommunala
standard även i de kommuner, där vi
har ett svagt skatteunderlag. Vi skulle
behöva ha en skattelagstiftning, där
exempelvis inte bolagens kommunalskatt
skulle uttas i Stockholm eller på
andra ställen där bolaget har sitt säte,
under det att de kommuner där industrierna
ligger inte får del av skattepengarna
men får ta på sig de .sociala
utgifterna o. s. v. Det är mycket omfattande
problem det här gäller.

Nu har man emellertid inte tagit upp
dessa saker i motionen, utan man har
i stället begärt en samordning av de utredningar
som pågår och en plan för
dessa åtgärder. Jag skulle vilja fråga

Landsbygdens avfolkning.

motionären eller reservanterna vilka
utredningar man här rent konkret avser,
ty det finns ju ett begränsat antal
utredningar som är i gång eller är avslutade.

Här talas om vad riksdagen skrev
1944, men sedan dess har det ju inträffat
ganska mycket. I motionen tar
man upp några av de spörsmål, som
man enligt reservanternas mening kan
anse vara de viktigaste som det här
gäller att komma till rätta med. Man
tar upp de jordbrukspolitiska frågorna,
man tar upp dyrortsfrågan, frågan om
näringslivets lokalisering, bostadsfrågan,
vatten- och avloppsfrågan, kommunikationerna,
fritidsproblemen och
den sociala omvårdnaden.

Hur ligger det då till med dessa
spörsmål just för dagen? Om vi ser på
de jordbrukspolitiska spörsmålen gäller
det ju framför allt att åstadkomma
ekonomiska betingelser, som gör jordbruket
konkurrenskraftigt med andra
näringar, och där räknar vi med att vi
har kommit en bit längre på väg i
årets prisuppgörelse än vad vi gjort
tidigare.

Beträffande dyrortsfrågan ligger det
så till, att vi har fått dyrortsgraderingen
avskaffad på vissa områden. Jag tänker
på familjebidragen till de värnpliktiga,
och vi håller på med att avskaffa
graderingen när det gäller bostadskostnadsgrupperingen
för folkpensionärerna.
Vi har vidare fått löfte om
en proposition till nästa års riksdag
om dyrortsfrågan i dess helhet. Det
finns alltså ingen anledning att begära
en samordning på dessa punkter.

Beträffande näringslivets lokalisering
har vi ju fått en proposition, och
i den mån man där har önskemål, som
eventuellt går längre än propositionen,
finns det alltså tillfälle för de intresserade
att motionera i anledning av denna
proposition.

Beträffande bostadsfrågan ligger det
utan tvivel till på det sättet, att bostadsmyndigheterna,
både bostadssty -

Nr 15.

Onsdagen den 30 april 1952.

Landsbygdens avfolkning.

relsen och arbetsmarknadsmyndigheterna,
har ett ganska stort ansvar i
detta avseende. Vi har ju från vårt håll
upprepade gånger påpekat, att man
inte skall försvåra bostadsbyggandet
på landsbygden utan att man i stället
skall underlätta detta.

Beträffande vatten- och avloppsfrågan
föreligger ju en utredning, som väl
så småningom skall bli föremål för
riksdagens behandling.

Beträffande kommunikationerna pekar
motionen speciellt på de enskilda
vägarna, och på den punkten finns det
också en proposition på grundval av en
utredning. Där finns det alltså även
möjlighet att motionsvis framställa önskemål
i den mån man har några.

Beträffande fritidsproblemet har
man gått in på frågan om samlingslokaler
i motionen, och det är tacknämligt
att man gjort det, ty här finns
ett mycket stort behov. Här har man
emellertid pläderat för detta men sagt,
att man inte kan tillstyrka någon ökad
långivning för det ändamålet. Säger
man emellertid att detta är önskvärt,
bör man väl också fortsätta resonemanget
och säga: Nåväl, då skall vi
ordna de ekonomiska möjligheter, som
behövs för att realisera ett sådant krav.

I fråga om den sociala omvårdnaden
bär man speciellt talat om att man behöver
ha ökat antal hemvårdarinnor.
Ifrån motionärens parti har man ju talat
ganska mycket om sparsamhet. Man
bär från partiledarens sida hänvisat till
den Wärnska utredningen. Den Wärnska
utredningen vill på denna punkt,
att man skall ta bort statsbidragen och
låta kommunerna själva svara för alla
kostnader. Är man från motionärens
sida överens med den Wärnska utredningen
på denna punkt, skall man
kanske inte i en motion plädera för
motsatsen.

Vi menar alltså, att man har kommit
fram till lösningar på alla väsentliga
punkter som är omnämnda i motionen.
Sedan återstår frågan: Vilka utred -

ningar därutöver menar motionären
och reservanterna hör bli föremål för
en samordning och en plan? Den frågan
förtjänar att här bli besvarad.

Herr Hansson i Önnarp har redan
sagt, att här är det inte fråga om allmänna
deklarationer om att man finner
dessa problem vara så angelägna,
att de omedelbart måste bli föremål
för en dylik planläggning, utan det är
i stället fråga om att vidta reella åtgärder.
Här i riksdagen har det också
många gånger funnits tillfälle att inta
en positiv inställning till praktiskt taget
alla dessa frågor, som ju har varit
uppe vid många olika tillfällen i det
förgångna.

Jag tror att det i stället kan ligga till
på det sättet, att om vi nu skall begära
en samordning och en plan, så innebär
detta att en del av dessa praktiska åtgärder
skjuts på framtiden med hänvisning
till den samordning som pågår.
På den punkten är det ju som alla vet
så, att riksdagen är mycket konservativ.
Så snart det pågår en utredning
får man heller ingenting uträttat, även
om man her aldrig så mycket. Jag
skulle kunna hänvisa till någonting som
hände här i riksdagen några dagar före
påsk. Det var herr Nihlfors, som bevekande
bad riksdagen att fatta ett positivt
beslut i en fråga som gällde
olycksfallsersättningen, men riksdagen
sade absolut nej, eftersom det hade
tillsatts en kommitté, som skulle ordna
en samordning av sjukförsäkrings- och
olycksfallsförsäkringsfrågorna på denna
punkt. Det fanns då ingen möjlighet
att komma någon vart. Det skulle komma
att verka precis likadant, om vi här
finge till stånd en samordning. Nu är
det mycket dunkelt framställt i dessa
reservationer hur denna samordning
skall gå till, men det har sagts av motionären
här i dag, och jag har också
hört från fru Wohlin, att man tänker
sig en utredning som skall ta hand om
denna samordning. Vi kan då vara säkra
på att vi på ett eller två år inte kan

Onsdagen den 30 april 1952.

Nr 15.

försöka få några praktiska åtgärder genomförda,
ty då kommer man att hänvisa
till att en utredning pågår, och så
länge den utredningen inte kommit
fram med sitt förslag kan riksdagen
självfallet inte ta ståndpunkt.

Av fru Wohlins anförande fick man
närmast det intrycket, att detta problem
blivit aktuellt i år. Men det är
kanske tvärtom så, att man nu börjar
skönja att man kan komma till rätta
med vissa av dessa spörsmål. Fru Wohlin
talade här mycket varmt om faran
av kvinnoflykten från landsbygden,
och den är utan tvekan ett allvarligt
problem. Men jag skulle här vilja påpeka
någonting som Landskommunernas
förbunds styrelse har sagt i ett
yttrande om barndaghemmens verksamhet.
Där påpekar man just detta
och säger, att man inte kan vara med
om att tillstyrka en utvidgning av denna
verksamhet i städerna just med
hänsyn till att detta skulle innebära en
fortsatt sugning av kvinnlig arbetskraft
från landsbygden. Med hänvisning till
detta avstyrker man alltså en dylik utvidgning.
Man får alltså avstå från att
utbygga sådan verksamhet, som ytterligare
drar kvinnlig arbetskraft från
landsbygden. Detta är en synpunkt,
som är värd att uppmärksammas och
som också måste tas med i beräkningen.

Problemet är alltså mycket viktigt,
men i dagens läge anser vi inte att
man kan åstadkomma särskilt mycket
med att begära samordning av de utredningar
som är i gång eller har avslutats,
ty de berör nog relativt perifera
problem. De centrala problemen
härvidlag är nu delvis föremål för riksdagens
behandling, och för att inte
fördröja åtgärderna har vi inte ansett
oss kunna gå med på motionen. Jag
ber, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Fröken WETTERSTRÖM (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill bara säga

Landsbygdens avfolkning.

några ord till herr Larsson i Luttra
utan att gå in på hela den oändliga
massa detaljer, som herr Larsson drog
upp.

Herr Larsson talar om alla de utredningar,
som redan gjorts och som
vi är fullt medvetna om, och dessutom
talar herr Larsson om de begränsade
ekonomiska resurser, som vi har för att
fullfölja det som redan är utrett. Då,
herr Larsson, är det väl ännu mera
angeläget att man verkligen ser litet
närmare på detta och diskuterar igenom
frågan. När vi vet att vi inte har
medel till hands, tycker jag att man
skall begagna tiden till att se över det
hela för att, som vi i motionen säger,
få en angelägenhetsgradering till stånd.
Eller menar herr Larsson helt enkelt
att det är tillräckligt med de utredningar
som är gjorda hittills, så att vi
kan sätta punkt och slut där?

Fru BOMAN: Herr talman! När jag
som verklig landsbygdsrepresentant,
helt engagerad i detta problem, lyssnar
till debatten här i dag, kan jag faktiskt
inte motstå frestelsen att delta i debatten.

Det är med landsbygdsfrågorna precis
som med krisen, som man ibland
lever högt på: man »klarar» den och
lägger den åt sidan men tar sedan upp
den igen. Den har på något sätt blivit
ett självändamål för de olika partierna.

Om vi i dag vill göra någonting för
den svenska landsbygden, måste vi se
praktiskt på problemen sådana de verkligen
är. Låt mig ta ett exempel från
ett annat område. Med det exportläge
som har rått under de senaste åren, då
vi har haft behov av att få fram så
mycket varor som möjligt för export,
har det vuxit upp små samhällen i nära
grannskap till städer och andra tätorter.
I denna nya bebyggelse måste det
bo människor, som arbetar i företagen
och där fyller sin uppgift. Det har varit
en angelägenhet för alla, för både
industrien, den lagstiftande försam -

Nr 15.

Onsdagen den 30 april 1952.

Landsbygdens avfolkning.

lingen och departementen, att se till
att dessa människor, som gör landet en
tjänst genom att sörja för produktionen,
får det så bra som de över huvud
taget kan få under dessa förhållanden
som har uppkommit så hastigt. Man
har sökt ordna bostadsfrågan så bra
som möjligt, riksdagen har anvisat anslag
utöver den förut knappa budgeten
för installering av vatten och avlopp
till nybyggnaderna, och man har i den
utsträckning det varit möjligt sökt anordna
samlingslokaler. Man har velat
se till att dessa människor inte faller
för frestelsen att överge sin nuvarande
bostadsort och sitt arbete, som ju ändå
måste utföras. Det har varit en angelägenhet
för landet, och ingen av oss
har ansett det på något sätt vara underligt
att man har gått till väga på
detta sätt.

I dag är vi inne på ett annat område,
som faktiskt har lika stor betydelse för
oss alla. Det talas mycket om landsbygden,
och landsbygden blir på något
vis ett begrepp som sätter sinnena i
svallning. På landsbygden bor de människor,
som skaffar oss mjölk och bröd
och smör och kött som vi behöver för
vårt dagliga uppehälle. Om vi såsom
vi gjorde under den första efterkrigstiden
respektive såsom vi gör i dagligt
tal kallar jordbrukarna för Sveriges
ryggrad eller för bondtjuvar gör detsamma;
vi är alla lika beroende av
dem. Vi är beroende av människor, som
utför en speciell gärning som är nödvändig.
Vi behöver järn, möbler o. s. v.,
men vi behöver också bröd och smör
och mjölk.

Nu kan vi inte ha ladugårdarna i
städer och tätorter, utan jordbruket
måste ligga ute i glesbebyggelsen. Ju
större marker en jordbrukare har,
desto bättre är det. Det gör att jordbrukaren
alltid har långa vägar; han
bor alltid isolerat. Det är en uppgift
för samhället att hjälpa till med sådant,
som gör det mer bekvämt och trivsamt
och arbetet mera lättsamt och ekono -

miskt bärande för honom. Bor man i
staden, faller det av sig självt att staden
ordnar med gemensamma bekvämlighetsåtgärder,
men på landet får man
antingen göra det själv om man har
råd, eller också får man vara utan. Det
är detta som har skapat de stora skillnaderna
ute på landsbygden: en del
har det nog så trivsamt och arbetet är
lätt, men andra utför ett oerhört tungt
och mödosamt arbete, därför att deras
ekonomiska ställning och deras bostads
placering inte möjliggör för dem att
rationalisera och ordna det bekvämt
för sig.

Jag vill i detta sammanhang påminna
om att om det i en kommun ligger en
tätort i direkt anknytning till ett större
landsbygdsområde och man under de
senaste åren försöka skapa så mycket
bekvämlighetsanordningar som möjligt,
så har skattebetalarna på den rena
landsbygden alltid fått vänta till sist
med att få t. ex. vatten. Sådant går
först till tätbebyggelsen, och sedan får
också jordbrukarna det i nåder. Ändå
tillhör alla samma kommun och får betala
samma skatter.

Vad skall man då göra? Det har diskuterats
på olika håll. Fröken Wetterström
har i sin motion pekat på att
man under flera år har sysslat med
dessa problem rent teoretiskt. Här har
flera årtal blivit nämnda. Jag minns
hur jag i början av min politiska bana
ägnade största uppmärksamhet åt dessa
spörsmål och följde med vad som
skrevs och sades. År 1944 läste vi i ett
program, att man hade upptäckt att
stora grupper på landsbygden, som var
värda ett bättre öde, hade lämnats efter
i utvecklingen men att man nu skulle
uppmärksamma dem. Jag minns hur
dåvarande statssekreterare Lange i
jordbruksdepartementet i början av
1945 skrev att problemet om landsbygden
och jordbruksbefolkningen redan
då hade blivit ganska svårlöst. Dessutom
kan man som det här har sagts
visa på en rad statliga utredningar. De

Onsdagen den 30 april 1952.

Nr 15.

har redovisat vad de liar kommit fram
till efter sitt arbete, men ingenting har
hänt.

Herr Larsson i Luttra sade alldeles
nyss i polemik mot motionären, att det
inte passar att från samma håll tala om
vad som skall göras och samtidigt hänvisa
till den Wärnska besparingsutredningen.
Ja, innan den Wärnska besparingsutreaningen
lades fram diskuterades
denna fråga lika fullt år ut och år
in, och olika utredningar kom fram.
Det hade säkert funnits tillfälle och anledning
att föra fram någonting konkret
och positivt, som skulle möta alla
de behov som upptornar sig.

Om reservationerna vill jag säga, att
det förefaller mig ynkligt att man inte
kan skriva en gemensam reservation
när man har samma intresse i saken,
särskilt som reservationerna i alla fall
mynnar ut i samma sak. Den ena reservationen
är späckad med redovisningar
av allt det, som motionären redan
har påmint om men som inte liar
givit oss mer i händerna. Den andra
reservationen går i huvudsak ut på att
dessa frågor bör kartläggas, så att man
snart kan komma fram till positiva
beslut.

Den första reservationen, som jag ett
ögonblick vill uppehålla mig vid, behandlar
kardinalfrågan i detta ärende,
nämligen jordbrukets lönsamhet, men
man bara påminner om den för att
omedelbart därefter säga, att man inte
vill diskutera frågan i detta sammanhang.
Det kan jag också förstå, ty det
blir väl anledning att diskutera den
längre fram. Man har från olika håll
motionerat i det ämnet, och därför
kanske vi än en gång får anledning att
begära en kartläggning eller sammanställning
av de olika önskemål, som
därvidlag har kommit fram.

I samband med denna första reservation
vill jag påminna om en sak, som
har gjort mig beklämd. För någon
vecka sedan ögnade jag igenom en veckotidning,
där en av folkpartiets mera

Landsbygdens avfolkning.

prominenta kvinnor tog upp denna
fråga till debatt och visade på vad två
svenska kvinnor har gjort för landsbygden.
Hon nämnde först Karin Wetterström
och talade om hennes motion
men avspisade den ganska cyniskt med
att man nog behöver all den hänsyn
som kan uppbringas för att övertyga
landsbygdens folk om att det är bra
att ha egen bostad, tillgång till vackert
väder, solsken och gröna ängar och så
många naturaförmåner, som stadens
och tätorternas människor aldrig får
någon del av. Underförstått vill skribenten
säga, att hon inte skulle ha någonting
emot att byta med de människor,
som bor, lever och arbetar på
landsbygden. Jag vill inte byta med
henne, det vill jag uppriktigt säga, tv
jag tillhör dem som ingalunda underskattar
alla värden på landsbygden,
som vi bör tacka Gud för — som fru
Wohlin påpekade i sitt anförande frodas
det också många oarter i storstadens
miljö. Skribenten avfärdar sedan
problemet med att säga, att motionären
väl där får se vad herrarna i riksdagen
gör åt saken — det skulle alltså
vara något slags kvinnofråga som absolut
inte passar att ta fram, ett kvinnoinitiativ
som måste stoppas och som
herrarna i riksdagen skulle få tillfälle
att behandla. — Jag upprepar vad jag
sade tidigare, att det är hela svenska
folkets sak att lösa denna fråga.

Den andra kvinnan, som verkligen
hade gjort någonting för den svenska
landsbygden, hade satt upp vävstolar i
sitt hem för fyra flickor. Det är nog
bra, men med fyra vävstolar kommer
vi inte långt. Initiativet är beaktansvärt
men bör tas upp på många andra platser
om det skall kunna göra något för
landsbygden. Jag önskar både Karin
Wetterströms motion och denna andra
åberopade kvinnas verksamhet lycka
till i fortsättningen.

Jag vill till sist bara säga ett ord till
herr Hansson i Unnarp: Vi behöver effektiva
åtgärder och inte löst prat och

(i — Andra kammarens protokoll 1952. Nr 15.

Nr 15.

Onsdagen den 30 april 1952.

Landsbygdens avfolkning.

bör därför bifalla utskottets förslag. Utskottet
åberopar utredningarna som ligger
på bordet. Det är mycket prat bakom
varje utredning, det vet alla som
suttit med i en, men vi kommer inte
långt med det. Vi behöver effektiva åtgärder,
och jag yrkar därför bifall till
den reservation av herr Braconier, som
har fogats till utskottets utlåtande.

Herr LARSSON i Luttra (kort genmäle):
Herr talman! Fröken Wetter ström

har här framhållit, att eftersom
det föreligger en rad utredningar på
detta område är det angeläget att man
försöker åstadkomma en samordning.
Det är nog, fröken Wetterström, i sista
laget att begära en sådan samordning,
då en hel del av dessa utredningar redan
har varit föremål för riksdagens
beslut eller det föreligger eller kan
inom den närmaste tiden förväntas propositioner
i saken. Jag skulle därför
vilja upprepa min fråga: Vilka utredningar
utöver dem, som omnämns i utskottets
utlåtande, är det som reservanterna
tänker på?

Herr FRÖDERBERG: Herr talman!
Jag måste erkänna, att jag inte närmare
läst utskottets eller reservanternas
motivering, men jag skulle här bara
vilja ge uttryck åt några tankar, som
vi bär på i de norrländska stationssamhällena,
oavsett vilket politiskt parti vi
tillhör. Den ena rör byggnadskvotens
fördelning och den andra lantmätarnas,
jag vill säga nästan självtagna rätt att
på sista tiden vägra avstyckning av
vissa tomter.

När det gäller storstäderna, framför
allt Stockholm, har vi fått höra att produktionen
av bostäder har under de senaste
åren sjunkit undan för undan på
grund av brist på arbetare och byggnadsmaterial.
På landsbygden — jag
tänker nu närmast på Norrland som jag
bäst känner till — råder det emellertid
kanske lika svår bostadsbrist som i

städerna och storstäderna, i synnerhet
på sådana platser där småindustrien
börjat breda ut sig. Det finns där ingen
möjlighet för de unga, som sätter bo,
att skaffa sig en bostad, och därför drar
man i väg till städerna och storstäderna,
i förhoppning att man skall få det
bättre där. Men när det alltså råder en
sådan bostadsbrist på landsbygden och
storstäderna inte kan utnyttja sin del av
den byggnadskvot, som statsmakterna
fastställt för hela landet, varför kan
man då inte få bygga mer ute på landsbygden,
där det finns tillgång till byggnadskunnigt
folk? Många av dem, som
har små jordbruk, ja, kanske hemman
på upp till 10 hektar, är verksamma
som byggnadsarbetare under den tid av
året, då de inte sköter det egna jordbruket.
De måste emellertid ha arbete
på hemorten därför att de är knutna
till sitt egnahem eller sitt småbruk. Varför
kan man inte på sådana platser få
en hygglig byggnadskvot? Jag hoppas
att det önskemålet blir framfört till
dem, som här har den högsta bestämmanderätten.

Den andra synpunkt, som jag ville
framföra, gäller som sagt avstyckningen
av tomter. Det finns många jordbrukare
eller andra markägare, som vill
ge t. ex. sina söner eller mågar en tomt
gratis, så att dessa kan bygga sig ett
eget hem. Men när man skickar bud
på lantmätaren för att få tomten avstyckad,
vägrar han ofta att avstycka
marken därför att den kanske ligger ett
par kilometer från ett stationssamhälle
eller en annan mindre tätort. Lantmätaren
vill på detta sätt tvinga in all
bebyggelse till samhället i fråga, där
man kanske har löfte om att få vatten
och avlopp först om tio, femton år. Den
enda föreskrift, som han därvid kan
stödja sig på, är att avstyckningen skall
ske så att det kan ordnas med vatten
och avlopp. Jag har varit verksam inom
en kommunal byggnadsnämnd i 24 år,
och jag vet att det finns många fall,
där man velat så gott som skänka bort

Onsdagen den 30 april 1952.

Nr 15.

en tomt till släktingar eller goda vänner
men där avstyckning vägrats, trots att
det gått en vattenledning rakt genom
tomten. Ett fall, som jag minns, gäller en
tomt, som just gränsade till det municipalsamhälle,
där jag själv bor. Samhällets
avloppsledning gick ända ut till
tomtgränsen, och genom tomten var en
vattenledning framdragen. Det var en
ung man med fyra barn, som skulle
få tomten till skänks av sin svärfar,
vilken ägde markområdet och var delägare
i den vattenledning, som går genom
området. Lantmätaren vägrade
emellertid avstycka tomten. Jag kan
peka på fall på fall av detta slag. I
förrgår fick jag i min bostad besök
av en ung man, som gått i skola för
mig och som nu är 30 år och redan har
stor familj. Han talade om att han fått
löfte av sin svärfar om att få en tomt
gratis. Jag kan inskjuta, att i de två
förra fallen hade vederbörande fått
byggnadstillstånd men kunde inte bygga
därför att de inte fick tomten avstyckad.
Den man, som jag nu talar om, har
stått i tur två, tre år för att få bygga,
men eftersom den tomt, som han skulle
få till skänks, låg ett par kilometer från
en mindre tätort, vägrade lantmätaren
att avstycka tomten, och därför kan han
inte heller få något byggnadstillstånd.

Jag hoppas att de, som har något
att säga till om i dessa frågor, verkligen
tar och gör en undersökning om
hur det kan komma sig att lantmätarna
sålunda stoppar en bebyggelse, som
ligger så naturligt till och som är av
så stor betydelse när det gäller att fä
de unga att stanna kvar på landsbygden.
Om vi bara ute i landet kunde få
utnyttja den del av byggnadskvoten,
som inte Stockholm tar ut, och där
kunde få avstyckade sådana tomter,
som unga människor kanske får till
skänks av släktingar och andra såsom
hjälp till sina strävanden att skaffa sig
ett eget hem, så skulle mycket vara
vunnet. Men som det nu är, uppställer
den ena byråkratiska instansen efter

Landsbygdens avfolkning.

den andra hinder för en sådan ordning.
Jag skall inte vid detta tillfälle visa
hurusom t. ex. länsbostadsnämnderna
sätter käppar i hjulet därvidlag — det
kan vara nog i dag med det nu sagda.

Fröken VINGE: Herr talman! När fru
Boman talar om vad Iduns »Flickan
på läktaren» har skrivit, vill jag föreslå
att den debatten fortsättes där den rätteligen
hör hemma, nämligen i tidningsspalterna.

Fru Boman ger uttryck åt sin förvåning
över att det avgivits två olika
reservationer. Fru Boman har tydligen
inte observerat att i den reservation, som
är framförd av herr Gustafson i Göteborg
m. fl., yrkas icke bifall till motionen.
Yrkandet i denna reservation sammanfaller
med det yrkande, som har
framställts i motionen, men vi reservanter
har dock på flera punkter velat
ta avstånd från motionens motivering.
Jag skall inte uppta tiden med att närmare
ingå därpå —- det framgår av
reservationen på vilka punkter vi är
särskilt kritiska gentemot motionen. Jag
vill nu bara i korthet framhålla, att enligt
vår åsikt är motionen, trots att den
är lång, på flera punkter mycket ofullständig.
Det har exempelvis förvånat
oss att man där inte alls tagit upp försvarsproblemets
samband med de frågor
det här gäller. Såsom det säges i
reservationen, utgör säkerligen anhopningen
av både industrier och befolkning
till stora sammanhängande tätortsområden
en fara ur försvarssynpunkt,
och vi anser att detta är något som bör
beaktas i samband med hela frågan om
befolkningsförflyttningarna. Man kanske
också hör erinra om den risk som
ligger i att sådana industri- och befolkningsanhopningar
framför allt förekommer
i de trakter, där vi nu själva befinner
oss, och som alltså är vända åt
öster, samt vidare i Skåne och på västkusten,
således i områden, där infartslederna
till vårt land går.

Vi reservanter vill, såsom redan fru

Nr 15.

Onsdagen den 30 april 1952.

Landsbygdens avfolkning.

Wohlin redan har poängterat, understryka
att det som man kallar för landsbygdens
avfolkning är ett problem inte
bara för den rena landsbygden utan
lika mycket för tätbygden. Man bör
akta sig för en sådan schablonmässig
uppdelning, som förekommer på vissa
ställen i motionen, där det talas om
landsbygden i administrativ mening
kontra staden i administrativ mening.
Det är inte detta som är det väsentliga.
Såsom vi ser saken, är det väsentliga
att det å ena sidan finns stora sammanhängande
glesbebyggda områden,
där befolkningen tunnas ut alltmer, och
å andra sidan stora sammanhängande
tättbebyggda områden, där det sker en
allt större anhopning av människor.
Vi reservanter menar att man för att
motverka en sådan utveckling måste
försöka uppmuntra tillkomsten av nya
företag ute i landet, så att glesbygderna
kan få ett mer differentierat näringsliv.
Men det är självklart att med ökad
industrialisering inom de delar av landet,
som tidigare betecknats såsom
landsbygd, följer ovillkorligen tätortsbildningar.
Vi reservanter anser emellertid
inte att detta är en oriktig utveckling,
om den hålles inom rimliga
gränser. Vi tror att det kan vara till
fördel för glesbygderna med enstaka
tätorter, som kan bli centra för både
kulturinstitutioner och för sådana grenar
av näringslivet som kräver en rätt
stor folkmängd för att kunna bedrivas
med framgång.

Herr Hansson i Önnarp har anmärkt
på reservanternas uttryckssätt, när det i
reservationen talas om att »emot den i
det egentliga jordbruket sysselsatta befolkningens
minskning synes alltså i
och för sig icke vara något att invända».
Med detta uttalande syftar vi endast
på det förhållandet, att det med
en stigande mekanisering inom jordbruket
blir möjligt att friställa arbetskraft.
I den mån flykten från jordbruket,
som icke är detsamma som flykten
från landsbygden, inte sker i hastigare

takt än som motsvarar rationaliseringen,
är det enligt vår mening inte så
mycket att invända däremot. Men faran
är, såsom vi själva uttryckligen
framhåller längre fram i reservationen,
att denna utveckling i många fall accelereras,
så att befolkningen flyttar i
hastigare takt än jordbruket rationaliseras,
något som medför en ökad arbetsbörda
för den kvarvarande befolkningen.

Herr Larsson i Luttra ville veta vilka
utredningar vi reservanter syftar på,
när vi talar om att det behövs en samordning.
Jo, vi syftar framför allt på
de utredningar som redovisas i reciten
till utlåtandet. Och när det gäller frågan
om hur denna samordning skall
ske, har vi ju direkt föreslagit att saken
skall överlämnas åt det organ, som enligt
riksdagens beslut får sig anförtrott
att lösa näringslivets planeringsfrågor.

Slutligen vill jag framhålla att när vi
begär en samordning av de många utredningar
som redan har gjorts, sker
det i medvetande om att hela problemet
är så stort att det är mycket svårt
att överblicka detsamma, något som väl
också den hittills förda debatten har
visat. Vi anser att det behövs en kartläggning
för att man skall kunna vidtaga
de åtgärder som är erforderliga.
Och när det gäller dessa åtgärder har
vi reservanter uttryckligen understrukit,
att vi icke syftar till någon sorts
centraldirigering av näringslivet och
folkförflyttningarna. Vad vi önskar få
fram är ett underlag för en rådgivnings-
och planeringsverksamhet av det
slag som redan har påbörjats i vissa
län, bl. a. i det län som jag har äran
representera i denna kammare. Erfarenheterna
av den verksamhet, som
sålunda har bedrivits i Stockholms län,
manar enligt min mening till efterföljd.
Men för att en liknande verksamhet
skall kunna bedrivas i olika delar av
landet behövs det ett mycket omfattande
kunskapsunderlag, och detta döljer
sig för närvarande i många olika ut -

Onsdagen den 30 april 1952.

Nr 15.

redningar. Det är därför vi vill få en
översikt över dessa utredningar.

Jag ber med detta, herr talman, att
få yrka bifall till den reservation som
är avgiven av herr Gustafson i Göteborg
m. fl.

Fru BOMAN (kort genmäle): Herr talman!
Jag vilf säga till fröken Vinge
att det förhållandet, att folkpartiet kan
uppvisa ännu en angelägenhet — det
kanske finns flera — i detta sammanhang
som inte blivit redovisad i motionen,
inte är någon anledning att inte
knyta samman reservationerna. Med litet
god vilja tror jag man hade kunnat
komma fram till en gemensam reservation.
Det hade styrkt saken.

Herr LARSSON i Stockholm: Herr talman!
Jag har under de år jag tillhört
riksdagen varje år åhört debatter av
denna art. Jag har konstaterat att vi
egentligen allesammans är ense om att
söka finna den typ av integrerad stadsoch
landsbygd som fröken Vinge senast
beskrev. Jag har medverkat i en
motion 1946 där vi försökte, jag vågar
säga med en viss vältalighet, måla detta
ideal. Jag konstaterar emellertid att
under dessa sex år har stadsbildningen
fortsatt i samma takt, och den folkström
från jordbruket till stadsnäringar,
som på många sätt har förorsakat
olägenheter, har med oförminskad och
delvis förstärkt kraft fortgått. Däri vill
jag nu inte se någon grund för pessimism
eller till att uppge vad man tycker
vara riktigt i fråga om den framtida
bygdetypen, men det är dock en
ganska tänkvärd erinran om att de
samhälleliga möjligheterna att påverka
näringslivets lokalisering är begränsade.
Jag vågar säga, att ett studium av
den mycket intressanta och värdefulla
utredning, som kommittébetänkandet
om näringslivets lokalisering innehåller,
också visar, att de kommitterade
efter fördomsfri prövning av de olika

Landsbygdens avfolkning.

medlen har kommit till att vad man
kan göra egentligen endast är att planlägga
och med hjälp av kommunikationsmedlen
och lokaliseringen av de
statliga och kommunala inrättningarna
söka lägga förhållandena till rätta för
den utveckling man anser önskvärd.

Det som betingar den bcfolkningsrörelse
och den utveckling av Sveriges
näringsliv, som vi här talar om, är ju
intresset att få största möjliga produktion.
Denna utveckling har dock även
jämte de baksidor som här påtalats
fört med sig en högre standard av
välstånd.

Jag vill som representant för storstaden
Stockholm säga att det är alldeles
riktigt vad som här påtalats om
storstadslivets många avigsidor. Men
storstaden Stockholm är dock ett av
de största och värdefullaste arbetscentra
i detta land. Storstadsbildningen
är, liksom över huvud hela denna utveckling
som här med stöd av ny teknik
ofta på ett av planhushållarna ganska
oförutsett sätt pågått, ett led i effektiviseringen
av det svenska folkhushållet.

I detta sammanhang ber jag i anledning
av herr Larssons i Luttra anförande
bl. a. få säga att även om jag
för min del till alla delar kan vitsorda,
att storstaden är en mycket dyrbar
kommuntyp därför att den kräver relativt
mera investeringar än mindre
kommuner, hindrar inte det att vi, som
är ansvariga för storstadens förvaltning,
måste söka tillgodose de olika
behov som här förekommer. Vi kan
t. ex. inte underlåta att tillgodose behovet
av bostäder eller av social omvårdnad
eller eventuellt av halvöppen
barnavård, därför alt vi skall avskräcka
folk från att komma till Stockholm. En
sådan inställning kan varken vi eller
någon annan kommun intaga.

Vad kan vi göra för att nå den typ
av integrerad bebyggelse vi finner
önskvärd? Vi kan genom planläggning,
genom att undersöka förutsätt -

Nr 15.

Onsdagen den 30 april 1952.

Landsbygdens avfolkning.

ningarna, de arbetsmarknadsmässiga
och kanske de kommunalpolitiska förutsättningarna
för näringslivets utveckling
i den ena eller andra riktningen,
genom utbyggande av kommunikationsnätet,
hamnar och kraftanläggningar
lägga till rätta för den utveckling
vi anser önskvärd. Men vi kan inte
ingripa dirigerande utan endast, med
stöd av de bästa möjliga insikter, planlägga.

Då är det uppenbart att i denna planläggning
är det mycket som brister
genom att den är splittrad. Vi har bebyggelseplanläggning
i många olika
former. Jordbrukets regionala planläggning
skall enligt programmet också
beakta sådana frågor. Här behövs samordning,
och denna har nu Kungl.
Maj:t sökt åvägabringa genom de förslag
i fråga om viss utbyggnad av arbetsmarknadsstyrelsens
organisation,
som ligger på riksdagens bord och som
vi väl snart nog kommer till.

Får jag, herr talman, föregripa behandlingen
av den propositionen med
att redan nu säga att detta är ett ganska
magert resultat i en stor fråga. Den ger
bra litet om man ställer den mot bakgrunden
av den, som det förefaller
mig ganska eniga opinionen i riksdagen
och av de många program som här
under hela 1940-talet har framförts.
Den samordningen kan nämligen inte
begränsas bara till de arbetsmarknadspolitiska
synpunkterna. Den måste ta
hänsyn till många andra enskilda och
offentliga intressen och vara ett uttryck
för samarbete i främsta rummet
med det enskilda näringslivet, som det
ju til syvende og sidst gäller, men
också mellan olika statliga institutioner,
som har att vårda sig om inte bara
arbetsmarknaden utan även näringslivets,
jordbrukets och bebyggelsens
planläggning.

Jag har velat säga detta för att därmed
i någon mån ge konkretion åt
yrkandena i den reservation, som här
framlagts av de folkpartistiska leda -

möterna av utskottet, och till vilken
jag ber att få yrka bifall till.

Herr FORSBERG: Herr talman! Det
verkar som om man hade en viss övertro
när det gäller att genom statsmakternas
ingripande kunna företaga väsentliga
förändringar. Jag skall här inte
polemisera mot vad som har sagts.
Det finns många ledamöter som är
ense med mig om att debatten redan
har varit tillräckligt lång. Men jag vill
konstatera ett par saker.

Man har skrivit mycket vackert i
denna motion. Högern och folkpartiet
har i reservationerna varit överens när
det gäller frågan om landsbygdens avfolkning.
Så är det en annan sak att
man hade kunnat — och bort —
långt tidigare i handling visa sitt intresse
och se till att inte denna avfolkning
behövt bli sådan som den blivit.
Vi skall nämligen icke glömma att
den trivsel som man vill ha på landsbygden
har man inte fått. Man avslår
praktiskt taget allt som kan skapa
trivsel och bidraga till att ungdomen
stannar kvar.

Vi som är ute på landsbygden och talar
med folk vet hur det ser ut. Man
kan inte anslå litet medel ens till en
fotbollsplan. När man kommer till någon
lokal finns det, trots att man har
inrett elektrisk belysning, ofta inte något
ljus, därför att man inte har någon
lampa som är hel. Man skulle kunna
göra mycket för att få människorna att
stanna kvar. Det väsentliga är just att
de ekonomiska och sociala förhållandena
blir sådana att folk inte drar sig
till städerna, där förhållandena är
bättre.

Vad har man gjort i det fallet? Vad
har man gjort från motionärernas sida?
Man har stretat emot när det varit fråga
om att ordna bättre ekonomiska förhållanden.
Jag vill slå fast att problemet
skulle ha varit värre, betydligt
värre, om vi inte hade haft något som
hetat den svenska arbetarrörelsen, en -

Onsdagen den 30 april 1952.

Nr 15.

kannerligen Lantarbetarförbundet, vilket
skapat sådana förhållanden för fattigt
folk ute på landsbygden att de åtminstone
i viss utsträckning kunnat
vara kvar, när de andra dragit sig in till
städerna. Detta bär man glömt att tala
om. Man talar vackra ord om avfolkning,
men man hjälper inte till att råda
bot därför såsom man borde göra. Gör
det i fortsättningen!

Man har nu på sistone kommit på
något andra tankar. Det hade emellertid
varit bättre förhållanden här nu,
om man långt tidigare hade hjälpt dem,
som haft ett hårt arbete, att kunna
stanna kvar vid jorden och på landsbygden.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr LARSSON i Luttra: Herr talman!
Fröken Vinge sade att de utredningar
som här avsågs var de som stod uppräknade
i reciten i utskottets utlåtande.
Gäller det inte flera än dessa må man
fråga sig om här finns anledning att
ordna med en stor samordningsaktion.
Dessutom vet man beträffande en del
av dessa utredningar inte när de kommer
att avsluta sitt arbete. Bostadskollektiva
kommittén håller fortfarande på
och skall visserligen bli färdig i år,
men det kan dröja ganska länge, och
det är mycket tveksamt huruvida man
över huvud har anledning avvakta en
samordning.

Herr Larsson i Stockholm var inne
på spörsmålet om storstaden. Han sade
att storstaden som bebyggelsetyp blir
mycket dyrbar. Det är vi alla på det
klara med nu. Den är alltså strängt taget
inte rationell. Då är det oerhört
viktigt att man inte med statliga, konstlade
åtgärder åstadkommer en starkare
koncentration till storstäderna än annars
skulle bli fallet. Sedan är det alldeles
uppenbart att också storstaden
måste sörja för sina inbyggare på ett
tillfredsställande sätt.

Vidare har herr Fröderberg varit up -

Landsbygdens avfolkning.

pe här och framlagt några mycket förnuftiga
synpunkter i denna fråga. Dessa
ger närmast stöd åt det förmodandet,
att det här mera är fråga om en
tillämpning av bestämmelserna än en
lagstiftning i och för sig. Vi är nog
på det klara med att man genom en
alltför restriktiv och kanske till och
med felaktig tillämpning av de gällande
bestämmelserna åstadkommit skada
för bebyggelsen på landsbygden.

Herr BRACONIER (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill bara säga, att jag
finner herr Larssons i Luttra anförande
mycket egendomligt. Han frågade
vad vi eftersträvar. Det står i min resarvation:
»Vad som nu behöver göras
är att med utgångspunkt från de resultat
tidigare gjorda utredningar lämnat
och dem som kan väntas från nu pågående
undersökningar söka få till
stånd en plan där de olika åtgärderna
gemensamt beredes och samordnas.»

Nu har herr Larsson i Luttra i flera
anföranden frågat vart vi vill komma.
Om man skriver en kortfattad reservation,
som jag gjort, och betonar vad
riksdagen gjorde 1944, då kan man naturligtvis
diskutera tidpunkten för
samordningen. Men man behöver inte
ha en lång diskussion och undra vad
reservanterna menar, när man i reservationen
tydligt och klart talar om vad
man har för inställning. Det är ingen
mening med att ideligen ställa dessa
frågor. Varje kammarledamot kan bedöma
vår ställning. När jag citerade
vad professor Wahlund skrev i Landskommunernas
tidskrift, att han har
samma uppfattning om behovet av en
kartläggning, då behöver man inte från
bondeförbundshåll ideligen ställa frågor.
År det så konstigt att man på högerhåll
har samma uppfattning som en
framstående bondeförbundsledamot rerovisat
i en sådan viktig fråga?

Herr H/EGGBLOM: Herr talman! Jag
bar vissa invändningar mot herr Fors -

Nr 15.

Onsdagen den 30 april 1952.

Landsbygdens avfolkning.

bergs synpunkter rörande de dåliga
förhållandena på landsbygden. Han talade
om kommuner, som inte hade något
intresse för idrottsplatser o. d., samt
om samlingslokaler, som vore illa skötta
och utan belysning o. s. v. Detta ar
inte representativt för den svenska
landsbygden. Jag vet inte varifrån herr
Forsberg har sina erfarenheter. Den
bild jag har av en mängd samlingslokaler
och andra lokala förhållanden i
detta land strider i betydande grad
mot herr Forsbergs erfarenheter. Jag
tror att herr Forsberg borde kunna
vara ense med mig om att hans beskrivning
av förhållandena är för ensidig
för att på något sätt vara allmängiltig.

Sedan är det ju ett vanligt påstående,
att människorna ofta flyttar ifrån
landsbygden på grund av att tätorterna
bjuder på ett trevligare nöjesliv och
rikare kulturmöjligheter. Jag är emellertid
övertygad, att om dessa förhållanden
i tätorterna inte vore sammankopplade
med bättre arbetsförtjänster
skulle aldrig lockelsen att flytta bli så
stark som den nu är. I detta fall håller
jag med herr Forsberg.

När sedan herr Forsberg försöker
lägga ansvaret för de låga inkomsterna
på landsbygden på dem som här är
motionärer, således högerpartiet, då
tror jag i alla fall att herr Forsberg
har glömt, att ända från 1932 och till
dags dato har det nu största partiet i
riksdagen haft ett absolut avgörande
inflytande på de inkomster, som kommit
landsbygdens huvudnäring -—■ jordbruket
— till del. När vi således i fjol
kunde konstatera, att skillnaden i timlön
mellan lantarbetarna och industriarbetarna
var 93 öre, då har ingenting
annat bidragit till denna skillnad än
de prisregleringar, som bestämt inkomsterna
åt det svenska jordbruket.
Ända sedan världskrigets början har
situationen varit den, att världsmarknadspriserna
skulle ha gjort det möjligt
för jordbruket att ge sina arbetare

en väsentligt högre betalning än de nu
fått. Men vad är det som hindrat jordbruket
från att utnyttja dessa möjligheter?
Jo, det har varit de prisregleringar
från vilka jag antar att herr
Forsberg inte på något sätt vill eller
har möjlighet att friskriva sitt eget
parti ett betydande ansvar.

Herr FORSBERG: Herr talman! Vad
jag nämnde i mitt anförande beträffande
idrottsplatser och nöjesmöjligheter
på landsbygden är riktigt. Att missförhållanden
i mycket stor utsträckning
är rådande i detta fall, den saken är
klar, herr Haeggblom. Jag sade vidare
att man långt tidigare hade kunnat
göra mera för trivseln på landsbygden,
och det är också sant. I detta fall kan
inte herr Hseggbloms partivänner slå sig
för sitt bröst och säga, att när man
från den jordbrukande klassen kommit
och begärt en liten förbättring, dä
har man sagt: Jadå, det skall vi resonera
om, det skall gå så bra. Nej, detta
har man inte gjort. I stället har man
försökt komma ifrån det hela så billigt
som möjligt. Det är på grund av detta
jag gjort den reflexionen, att det inte
är någonting att förvåna sig över att
folket ute på landsbygden haft det så
uselt ställt att man dragit sig in till
städerna för att där få bättre utkomstmöjligheter.

Beträffande jordbrukskalkylen så har
man ju inte haft den så länge.

När herr Haeggblom talade om 1932,
tycker jag att herr Haeggblom borde
tala litet tystare om 1930-talets prispolitik.
Då var det, Gud ske lov, bönder
och arbetare som kom att ta äran
för detta. Högern var emellertid inte
med, och man motionerade då inte heller
på det vackra sätt som nu, när vi
bidragit till att lyfta upp den svenska
landsbygdens folk på det sätt vi gjort.
Nu passar det herrarna att skriva och
motionera så där vackert, men det är
inte så mycket värt.

Onsdagen den 30 april 1952.

Nr 15.

Herr H^GGBLOM: Herr talman! Vi
har haft en motion tidigare i detta ärende,
och den finns även omnämnd här.
Det är för snart åtta år sedan, så det
är inte bara nu det passar oss att motionera.
Det egendomliga är emellertid,
herr Forsberg, att under de år dessa
dystra förhållanden rådde — jag vill
inte på något sätt sprida något skimmer
över denna tid — hade vi inte denna
mycket omfattande flykt från landsbygden.
Den började göra sig gällande
under tiden från 1940 fram till 1945.
Under denna tid har vi, herr Forsberg,
haft jordbrukskalkyler och prisregleringar
och statens tunga hand över besluten
om vilka inkomster, som skulle
komma jordbruket till del.

Herr FORSBERG: Herr talman! Flykten
från landsbygden under den tid
herr Hseggblom talar om var i alla fall
större än vad den statistik, som sysslar
med jordbruksnäringen, räknar med.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
på 1 ro) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr
Gustafson i Göteborg in. fl. avgivna reservationen;
samt 3:o) bifall till den reservation,
som avgivits av herr Braconier;
och fann herr andre vice talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Braconier begärde likväl votering,
i anledning varav herr andre vice talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr
andre vice talmannen nu fann den under
3:o) angivna hava flertalets mening
för sig. Beträffande kontrapropositionen
äskade likväl herr Gustafson i Göteborg
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
allmänna beredningsutskottets ut -

Landsbygdens avfolkning.

låtande nr 18 antager den av herr Braconier
avgivna reservationen, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den reservation, som avgivits av
herr Gustafson i Göteborg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Gustafson i Göteborg
begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 93
ja och 40 nej, varjämte 23 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit bifall
till den av herr Braconier avgivna
reservationen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande
nr 18, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
av herr Braconier avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för

Nr 15.

Onsdagen den 30 april 1952.

Ändring av instruktionen för statens tobaksnämnd.

ja-propositionen. Herr Braconier begärde
likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 95 ja och 52 nej, varjämte
9 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 24.

Ändring av instruktionen för statens tobaksnämnd.

Föredrogs andra kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr 21,
över motion om viss ändring av instruktionen
för statens tobaksnämnd, m. m.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr LUNDBERG: Herr talman! Utskottets
utlåtande med anledning av min
motion går ju i sak ut på ett tillstyrkande,
även om jag måste erkänna, att
utskottet inte åstadkommit den bestämda
formulering, som man skulle kunna
önska i detta sammanhang.

Motionens syfte är ju att åstadkomma
en rationalisering inom handeln. Jag
vill understryka betydelsen av att det
krångel, som man har på detta område,
fortast möjligt kan elimineras. Eftersom
tiden är knapp vill jag bara ställa
den frågan till utskottet, huruvida skrivningen
som sådan innebär, att utskottet
förordar en skyndsam utredning av denna
fråga och om man av Kungl. Maj:t
har fått garantier för att denna utredning
snarast kommer till stånd.

Beträffande själva principerna och
beträffande motiveringen ber jag att få
hänvisa till min motion. Samtidigt ber
jag att få hänvisa bl. a. till det uttalande,
som gjorts av Kooperativa förbundet.
Kooperativa förbundet anför i sitt
utlåtande bl. a.: »Tobakshandelsregleringen
tillhör de företeelser, som stå i
vägen för framsteg och ändamålsenlighet
inom folkhushållet. Frihet för alla
rationaliseringsfaktorer inom denna är

en nödvändig förutsättning för att folkhushållet
skall kunna utveckla sig mot
högsta effektivitet. Då handeln skall vara
till för konsumenternas skull och
icke tvärtom, skall konsumenternas bekvämlighet
sättas i första rummet, vilken
vara, umbärlig eller ej, det än rör
sig om. De självtillräckliga avgöranden,
som nu fattas, äro sådana, som endast
kunna göras av den, som äger ett fullständigt
monopol och ej drar sig för att
utnyttja det till dess yttersta gräns. Eftergifterna
för tobakshandlarorganisationerna
utgöra ett dåligt exempel. Skråanda
och branschtänkande måste utrensas
på områden av mindre såväl som
större kvantitativ betydelse för försörjningen.
Att staten håller sin hand över
skråmässiga regleringar av vad slag det
vara må är dubbelt farligt.»

Jag vill understryka Kooperativa förbundets
yttrande i detta sammanhang
samt klart och tydligt säga ifrån, att
den ordning som tobaksnämnden tilllämpar
då det gäller tillståndsgivning
icke kan få fortbestå. Det måste ske en
ändring på detta område. Jag är därför
angelägen att uttala den förhoppningen,
att om nu utredningen snart
kommer till stånd, skall den också ge till
resultat, att vi kan få en fri handel med
tobaksvaror.

Herr SVENSSON i Alingsås: Herr talman!
Jag skall endast konstatera vad
utskottet här anfört i sin motivering. Då
utskottet avstyrkt motionen i fråga har
det skett av det skälet att det har kommit
till utskottets kännedom att en utredning
inom den närmaste tiden kommer
att tillsättas för att göra en översyn
av de förhållanden som motionären
pekat på. Det har från vederbörande
departementschef inhämtats att denna
utredning kommer att tillsättas inom
den närmaste tiden. Vi har därför inom
utskottet icke ansett att det kan vara erforderligt
att man från riksdagens sida
skriver till regeringen och begär en utredning.
Jag vill också erinra om att

Onsdagen den 30 april 1952.

Nr 15.

Ändring av instruktionen för statens tobaksnämnd.

det även från annat håll hos Kungl.
Maj:t begärts utredning om de förhållanden,
som det här gäller och som
motionären syftar till. Därmed torde
också frågan för dagen vara slutförd,
och den bebådade utredningen får avvaktas.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Herr BRANDT: Herr talman! Motionären
har här ställt ett yrkande, som utskottet
helt enkelt icke har kunnat tillstyrka.
Han har nämligen yrkat att instruktionen
för statens tobaksnämnd
skall ändras. Det finns ingen möjlighet
att ändra den med mindre man först
ändrar 1943 års tobaksmonopollagstiftning.

Motionären har vidare sagt, att tobakshandeln
skall vara fri men att den
i praktiken inte är det. Nej, uttrycket
att »handeln med tobaksvaror är fri»
togs faktiskt bort i 1943 års tobaksmonopollagstiftning,
varför motionären
även på den punkten har misstagit sig.

Han har vidare yrkat att tobaksnämndens
koncessionslämnande verksamhet
skall upphöra. Nämnden har inte någon
sådan verksamhet; den endast aveller
tillstyrker ansökningar. Det är monopolet
självt som fattar besluten.

Han har vidare yrkat att rabatterna
skall vara enhetliga. Ja, enligt samma
lag måste priserna vara enhetliga; och
monopolet lämnar inga differentierade
rabatter; ej heller har återförsäljarna
någon möjlighet att lämna rabatter till
konsumenterna. Motionären har följaktligen
alldeles missförstått hela lagstiftningen,
såvitt jag förstår, varför det är
omöjligt att på något sätt tillstyrka hans
slutyrkande.

Att jag har avlämnat en blank reservation
beror på att jag tycker att utskottet
har varit för välvilligt mot motionären.
Jag anser att utskottet, när
det ändå tog ställning i denna fråga,
helt enkelt borde ha konstaterat att en
utredning kommer att igångsättas, var -

vid dessa saker kommer att tagas upp
till behandling. Därmed borde ju motionärens
syftemål vara tillgodosedda.

Eller också borde utskottet ha utvecklat
detta litet närmare och sagt, att vid
en utredning bör man beakta orsakerna
till den nuvarande lagstiftningens tillkomst.
Under 1930-talet levde nämligen
hundratals tobakshandlare på svältgränsen.
Riksdagen ansåg då att man inte
kunde ha det på det sättet. En utredning
igångsattes, och man konstaterade att
inte mindre än en femtedel av alla
tobakshandlare hade under 20 000 kronor
i årlig omsättning. Det var ett synnerligen
svårt socialt problem, men
ändå växte antalet tobaksaffärer med
inte mindre än 500 stycken under tiden
1933—1939.

Motionären säger, att man borde släppa
handeln med tobak fri; och affärsidkarna
kunde då , om så krävdes, övergå
till annan verksamhet. Men detta
gjorde de inte på 1930-talet. Det finns
anledning, säger tobaksnämnden i sitt
yttrande, att antaga att det även i fortsättningen
kommer att finnas en hel del
icke bärkraftiga tobaksaffärer — ett
socialt problem, som riksdagen knappast
kan stå till svars med att ej ta itu
med så länge det finns ett monopol.

För att fatta mig kort skall jag tillåta
mig att rörande den frågan citera vad
förre finansminister Wigforss sade i
proposition nr 200/1943, som behandlade
den aktuella lagstiftningen:
»Att tobaksliandelns läge är intimt
förknippat med monopolbolagets åtgöranden
och därför påkallar statsmakternas
uppmärksamhet på ett helt
annat sätt än förhållandena inom andra
branscher av detaljhandeln finner jag
uppenbart. Den i vissa yttranden hävdade
meningen, att frågan borde av
statsmakterna lämnas åt sitt öde, kan
jag sålunda icke dela.»

Han hade utvecklat dessa synpunkter
mera ingående år 1942 vid behandlingen
av proposition 170. Han yttrade
därvid bl. a.: »Det förefaller mig, att

Nr 15.

Onsdagen den 30 april 1952.

Ändring av instruktionen för statens tobaksnämnd.

erfarenheten visat, att det är omöjligt
för ett monopol att ställa sig på den
ståndpunkten, att man skall sälja tobak
till den lägsta rabatt, som över huvud
taget är möjligt. Det kommer att skapa
en tobakshandel, som i grund och botten
ingen vill ha. Detta har varit min
ståndpunkt sedan gammalt» . . . Han tilllade:
»Jag menar sålunda, att tanken på
att man skall göra handeln fri är
en utopi, och man måste vänja sig
vid den andra tanken, att det får skapas
en särskild kår av specialtobakshandlare,
som bär sådana villkor att
den kan existera.»

Det var alltså orsaken till att förre
finansministern Wigforss lade fram denna
proposition, som ju riksdagen biföll.

När motionären säger att staten med
nuvarande lagstiftning slår vakt om en
kostsam branschuppdelning, vill jag erinra
om att tobaksnämndens verksamhet
kostar endast några tiotusental kronor.
Men genom nyetableringar, där
man försökt skapa bärkraftigare tobaksaffärer,
har rabatten sedan nämnden
började sin verksamhet sänkts från 10,6
procent till 8,5 procent. Detta betyder
för staten en besparing på ett år med
inte mindre än cirka 14 miljoner kronor
med nuvarande omsättning. Av
detta belopp är ju vad nämndens verksamhet
kostar endast en bråkdels procent.

Om man nämligen anser sig böra
taga hänsyn till sociala skäl, kan inte
heller allmänhetens intressen ha blivit
åsidosatta då antalet försäljningsställen
ökat från 23 300 1945 till 25 600
1950. Dessutom bar alla dessa automater
tillkommit, soin man kan sätta
upp praktiskt taget var som helst.
Jag kan inte förstå att allmänhetens intresse
på något sätt blivit åsidosatt. Behovet
av specialaffärer har visat sig i
att i 3 000 specialaffärer säljes 40 procent
av monopolets omsättning, medan
resten säljes på de andra över 20 000
försäljningsställena. Monopolet har tillsatt
en butikskonsulent för att skapa

riktiga specialaffärer. Det anses nämligen
nödvändigt att dessa finns.

Statens tobaksnämnd har sagt: »Den
ändring av monopollagen, som motionären
synes avse, torde få betydelsefulla
konsekvenser ur statsfinansiell och social
synpunkt. Det är icke heller säkert,
att en friare handel med tobaksvaror
kommer att medföra en billigare och
bättre distribution än den nuvarande.»
Vidare anför nämnden: »Allmänheten
är mera betjänt av att ha tillgång till
välskötta, bärkraftiga försäljningsställen,
som icke ligger alltför tätt, än en
mängd närliggande dåliga affärer. En
viss begränsning av antalet försäljningsställen
torde därför vara önskvärd såväl
ur allmänhetens som ur handelns
synpunkt.»

Det torde vid närmare granskning
vara uppenbart att det förhåller sig på
det sättet.

Herr talman! Jag skall inte längre
taga kammarens tid i anspråk. Jag har
intet annat yrkande än bifall till utskottets
avslagsyrkande på motionen.

Herr LUNDBERG: Herr talman! Jag
begränsade mitt förra anförande på
grund av att jag ansåg tiden vara för
dyrbar för kammaren, men efter herr
Brandts anförande ser jag mig nödsakad
att ingå i svaromål.

Först måste jag uttala min förvåning
över att herr Brandt, som i andra sammanhang,
både i motioner och på annat
sätt, har velat göra ingripande för
att bryta monopol m. m., i dag synes
endast kunna företräda intressen, som
jag trodde skulle vara främmande för
herr Brandt.

När herr Brandt här talar om tobaksnämnden
vill jag bara erinra om
1 § i lagen om tobaksmonopol av den 11
juni 1943. Där sägs det uttryckligen,
att staten eller den, åt vilken staten
upplåter utövandet av monopolrättigheten,
benämnes i denna lag monopolets
utövare. Nu är det så, att det
i praktiken är statens tobaksnämnd

Onsdagen den 30 april 1952.

Nr 15.

Ändring av instruktionen för statens tobaksnämnd.

som bestämmer, hur tobakshandeln i
detta land skall vara organiserad. Jag
måste säga, att det är en lek med ord
att i detta uttryck lägga in att tobaksmonopolet
skulle vara bestämmande i
detta sammanhang.

Jag vill erinra om att vi i tobakshandeln
har ett krångel, som i olika
avseenden gränsar till det otroliga. I
det sammanhanget måste jag uttala en
förvåning över att herr Dickson, som i
annat sammanhang gått till storms mot
Krångel-Sverige — det har ju då speciellt
gällt exportöl — bär skrivit under
ett betänkande, som inte är klart,
utan har spår av kompromiss ända till
sista meningen. När man tar del av ordvändningarna,
kommer man att tänka
på vad en, skola vi säga törstig malmöbo
tänker, när han ser färjan gå över
till Köpenhamn. Han tänker på det exportöl,
som herr Dickson i andra sammanhang
brukar tala om.

Vi kan erinra oss vad som gäller vid
köp av tobak på en restaurang. Om man
kommer in på en restaurang och vill
köpa cigarretter, så säger servitrisen,
att hon inte har rätt att sälja cigarretter
annat än i samband med servering,
och så får kunden köpa en treöres
kaka, som läggs på ett kakfat tillsammans
med cigarrettasken och serveras
vid bordet. Och om man skall följa tobaksnämndens
föreskrifter — sådana
de varit åtminstone fram till 1948 -—-så skulle servitrisen vara skyldig att se
efter att kunden tog åtminstone två cigarretter
ur asken. Jag har inte kontrollerat,
huruvida lagens föreskrifter
följs på riksdagsrestaurangen, men jag
har det intrycket, att riksdagens ledamöter
och även tobaksnämndens ledamöter,
såväl i första kammaren som i
andra kammaren, inte följer det
krångel, som man i detta fall förutsätter.

Med anledning av vad herr Brandt
här sade om statens tobaksnämnd vill
jag här nämna ett belysande fall. Från
Uppsala ingavs en begäran att få sälja

tobak i ett varuhus. I det varuhuset
skulle man praktiskt taget kunna köpa
vad som helst, men det fanns en vara,
för vilken man måste ha försäljningstillstånd
av statens tobaksnämnd — jag
nämner inte monopolet i detta sammanhang.
Man inlämnade en ansökan
den 8 februari i år, och den 9 april
fick man följande svar av tobaksmonopolet:
»Tobaksnämnden har i begärt
yttrande över ansökningen avstyrkt bifall
till densamma, enär behov ur distributionssynpunkt
av en tobaksaffär
på den med ansökan avsedda platsen
inte kan anses föreligga. Anslutande oss
till nämndens uppfattning få vi meddela,
att vi inte funnit skäl bifalla Er
framställning. Högaktningsfullt Svenska
tobaksmonopolet.»

Visserligen står tobaksmonopolet för
svaret, men jag har det intrycket, att
det enda som monopolet självständigt
har producerat är ordet högaktningsfullt.
Det övriga, och sålunda det reella
beslutet, har legat i tobaksnämndens
händer. Om det skall vara uttryck för
fri handel på detta område, måste jag
beklaga, att så skall vara förhållandet.

Det var en varubuss, som ville ha
tillstånd att sälja tobak. De hygieniska
kraven var tillgodosedda, och man ansökte
om att få sälja tobak, när man
reste i bygderna en å en och en halv
mil för att sälja mat och andra förnödenheter.
Men efter utredning av tobaksnämnden
avslog tobaksmonopolet
ansökan. Förmodligen ansågs det, att
skall man röka, skall man också ha besvär
för det. Det är klart att jag som
absolutist skulle kunna säga, att folk
skall avhålla sig från att röka. Men när
.svenska folket röker och svenska staten
i olika sammanhang gett uttryck åt
att den skall ha skatt av det, så frågar
man: Skall det tas ut skatt och relativt
högt pris för tobaksvaror, varför skall
man då dessutom försöka skapa största
möjliga krångel för folk att få varorna?

Jag tror att herr Brandt, om han
följt utvecklingen, måste konstatera, att

Nr 15.

Onsdagen den 30 april 1952.

Ändring av instruktionen för statens tobaksnämnd.

formellt är det givetvis monopolet som
är den bestämmande, men reellt är det
tobaksnämnden. När jag alltså önskar,
att man skall ta bort den koncessionsgivande
verksamheten från tobaksnämnden,
är jag fullt medveten om att
i fall man tar bort denna huvuduppgift,
måste därmed även följa, att Kungl.
Maj:t måste förändra de olika föreskrifterna
i lagen om tobaksmonopol. Det
ansåg jag också självklart, men vi har
rysligt lätt i riksdagen att få nya nämnder,
och jag ville visa en viss humanitet,
så att tobaksnämndens ledamöter
och de som reser ut med meterstock
och ser efter att det är så och så långt
avstånd mellan de olika tobaksaffärerna,
inte skulle avskedas på grått papper,
utan att det skulle bli ett övergångsskede.
I alla fall torde utskottets
ordförande ha förståelse för att man
bör visa sådan hänsyn i sådana fall.

Vidare har herr Brandt tagit upp de
sociala förhållandena. Jag vill erinra
om att genomsnittsinkomsten för tobaksaffärerna
1938 låg på 2 900 kronor,
men 1949 var man uppe i 9 800 kronor.
1949 låg industriarbetarlönen på
6 065 för man och 4 034 för kvinna.
Jag vill med åberopande av dessa siffror
bara konstatera, att ett fortsättande
av den sociala hjälpen till tobakshandlarna
inte är motiverat.

Det har också här talats om procenten
och att staten skulle tjäna på denna
handel. Om jag inte tar fel, är det
väl ändå på det sättet, att procenten för
försäljning av tobak har stigit under
senare år, såvida man inte i priset
och procenten skall inräkna den skatt
som över tobakspriset läggs på varan.

Jag vågar då säga, att det finns ingen
anledning att lägga sådana synpunkter
på frågan. Om man vill bedöma denna
sak på samma sätt som exempelvis skoindustrien
eller sockerindustrien eller
andra industrier som herr Brandt varit
med att motionera om, så är det självklart
att det inte finns något skäl att
behålla den nuvarande ordningen. Jag

vill därför, herr talman, klart och tydligt
uttala, att man ur folkhushållets
synpunkt icke kan fortsätta på denna
väg och med de principer, som man
bär på detta område.

Jag är förvånad över det uttalande
som Sveriges köpmannaförbund gjort
i anledning av motionen. Det brukar
ju låta så vackert ifrån det hållet, att
man skall ha fri handel m. m. Man gör
en platonisk bekännelse om vad som
ligger bakom motionens syfte, men det
visar sig att konsumenternas berättigade
önskemål icke intresserar Sveriges
köpmannaförbund. Jag vill framhålla
att hur det än må vara, så är väl handeln
som sådan icke till bara för handelsmännen,
utan man skall väl även
tillse att handeln blir rationellt ordnad
och att varorna tillhandahålles på ett
förnuftigt sätt.

Jag har givetvis med detta anförande
bara velat understryka betydelsen av
att få till stånd en utredning snarast
möjligt och att i avvaktan på resultatet
av denna utredning de som sitter i tobaksnämnden
måtte se till att de värsta
dumheterna och det värsta krånglet tas
bort, så att man slipper dessa olika föreskrifter,
som är ett klart uttryck för
Krångel-Sverige. Jag måste även säga
att det är föga hedrande för staten att
ha denna ordning, när vi har ett betänkande
liggande på riksdagens bord
om åtgärder mot monopol och karteller.
Det är orimligt att staten själv
skall gå i spetsen för principer som är
ohållbara ur folkhushållets synpunkt.

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Jag har det intrycket, att herr
Lundberg förväxlat olika omständigheer.
Jag skall inte gå närmare in på det,
men i ett bestämt fall vill jag fästa
herr Lundbergs uppmärksamhet på följande.

Herr Lundberg yttrade, att formellt
sett har visserligen tobaksmonopolet
avgörandet i sin hand, men reellt sett
är det tobaksnämnden som bestämmer.

Onsdagen den 30 april 1952.

Nr 15.

Ändring av instruktionen för statens tobaksnämnd.

Det kan dock inte vara herr Lundberg
alldeles obekant, att för några månader
sedan ändrades tobaksrabatterna.
Därvidlag företrädde tobaksnämndens
majoritet en viss uppfattning. Nämnden
tillrådde en viss rabattsats, men tobaksmonopolet
bestämde en annan och
lägre rabattsats i kraft av den rättighet
som monopolet har.

Det är monopolet som bestämmer
och icke nämnden, herr Lundberg.

Herr BRANDT: Herr talman! Herr
Lundberg förvånar sig över att jag slår
vakt kring det monopol som det bär är
fråga om.

Jag vill erinra herr Lundberg om att
detta är en reglering som genomförts
av staten. Jag ställer mig något annorlunda
till det —■ det måste jag bekänna
■—• än när det gäller privata monopol,
där privata företagare hindrar nyetablering,
vilket sker på allmänhetens bekostnad.
Jag vill göra gällande att så
icke är fallet här.

Vidare säger herr Lundberg, att det
är tobaksnämnden som bestämmer.
Herr Hagberg i Malmö har redan replikerat
honom något. Jag vill erinra herr
Lundberg om att beträffande butiksstängningslagen,
alltså försäljning under
utsträckt tid på söndagar, är det
länsstyrelserna som har det avgörande
ordet. Där är det icke nämnden som
tobaksmonopolet de facto måste följa,
utan det inträffar ofta att länsstyrelserna
frångår tobaksnämndens beslut.

Jag skall inte uppehålla mig längre
vid detta. Jag vill bara säga till herr
Lundberg, att jag tror faktiskt mera på
förre finansministern Wigforss och nuvarande
statsministern Erlander, ty
båda dessa herrar har varit med om att
förelägga riksdagen den lagstiftning vi
har på detta område. Herr Wigforss
framlade proposition om 1943 års monopollagstiftning,
där nyetableringskontroll
beträffande tobakshandeln genomfördes
och som riksdagen fattade
beslut om tämligen enhälligt. Och om

jag inte minns fel var det nuvarande
statsministern som framlade en proposition
1945 om butiksstängningslagen,
där tobaksdetaljhandeln på utsträckt tid
reglerats. De två herrarna är för mig
större profeter än herr Lundberg i
Uppsala.

Herr LUNDBERG: Herr talman! Till
herr Hagberg i Malmö vill jag säga, att
jag inte resonerat om tobaksrabatten
som sådan, utan jag har nämnt själva
regleringen av försäljningen, alltså distributionen.
Jag vågar säga att de fall,
då tobaksmonopolet i fråga om rättighet
att försälja tobak gått ifrån tobaksnämndens
beslut, är väl undantag som
bekräftar regeln. Ingen som har tagit
del av detta, inte heller de som tillhör
nämnden, kan komma ifrån att i fråga
om distributionen har det varit tobaksnämnden
som bestämt.

Sedan säger herr Brandt, att detta
är en av staten genomförd reglering.
Jag måste säga herr Brandt, att om en
statlig reglering är orimlig och slår
vakt om vissa grupper i samhället för
att utestänga andra grupper från att få
försäljning och därmed hindrar att försäljningen
organiseras på ett förnuftigt
sätt, är den omständigheten, att man
sätter statens stämpel på regleringen,
intet motiv för att bibehålla den.

Sedan har herr Brandt tagit Wigforss
till hjälp. Jag har också läst vad han
skrev i propositionen, och jag delar
Wigforss uppfattning i mångt och mycket.
Men man måste väl ändå säga, herr
Brandt, att inte kan man påstå att Wigforss
handläggning av denna fråga har
varit lycklig! Jag tror den har varit
mera känslobetonad än byggd på realiteter.
Erfarenheten efter 1943 har bekräftat,
att anordningen med tobaksnämnden
och begränsningen av försäljningen
är orimlig och fortast möjligt
bör tas bort.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Nr 15.

Onsdagen den 30 april 1952.

§ 25.

Interpellation ang. statligt trafikmonopol
inom landsvägstrafiken m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Fru SANDSTRÖM, som anförde: Herr
talman! Under senare år har i årligen
återkommande debatter relationerna
mellan den statliga och den privata
linjetrafiken varit föremål för riksdagens
intresse. Varje år beviljas som bekant
ett anslag till SJ för inköp av privata
busslinjer, och det har i samband
härmed från oppositionens sida hävdats,
att denna sedan lång tid pågående
utvidgning av det statliga trafiknätet
på de svenska landsvägarna måste leda
till ett monopol på landsvägstrafiken i
framtiden. Det har frågats, om en sådan
utveckling är önskvärd. Denna
principfråga har dock aldrig kommit
att bli debatterad på grund av att man
från såväl statsutskottets som kommunikationsdepartementets
sida varit obenägen
att ta upp frågan eller ens ansett
den vara värd att tagas upp till debatt.

Man har från utskottets sida på fullt
allvar velat påstå, att det med nuvarande
utvecklingstakt kommer att ta
hundra år innan den svenska linjetrafiken
blir förstatligad. Det har aldrig
klarlagts, om man därmed velat säga
att vi, som nu lever, inte behöver bekymra
oss om vad som sker om hundra
år, eller om man menar att linjetrafiken
skall förstatligas och det inte betyder
något om det tar så lång tid. Beviset
för att så lång tid behövs för att
ett monopol skall uppnås har ansetts
ligga i relationerna mellan hela antalet
bussar i landet och den procent
därav, som ligger inom den statliga
sektorn, d. v. s. närmare angivet den
del av den statliga sektorn, som kontrolleras
av SJ. Man har aldrig velat
godta det från oppositionen framförda
påståendet, att vad som bör jämföras
är det närmast jämförbara, nämligen
statens linjetrafik med den privata linjetrafiken.

Problemet om den framtida svenska
landsvägstrafikens struktur kan ingalunda
betraktas som någonting oviktigt.
Det vore för övrigt nästan egendomligt
att just detta område skulle ligga utanför
de sektorer i samhället, som annars
brukar vara föremål för intresse av
planerande karaktär. Allmänheten bör
kunna få besked om hur statsmakterna
ser på den principiella sidan av denna
trafikfråga. Och de enskilda företagarna
bör också kunna få besked.

I den debatt om SJ:s linjeförvärv,
som nyligen fördes i denna kammare,
sade utskottets talesman följande: »Om
vi skulle komma överens om att SJ
finge fortsätta att förvärva billinjer för
2 miljoner om året, skulle det i alla
fall dröja ungefär 100 år innan SJ fått
någon monopolställning.» Detta påstående
tarvar verifikat. Hittills har inga
hållbara bevis kunnat framläggas för
detta tidigare redan upprepade påstående.
Jag tillåter mig därför att peka på
några omständigheter, som i sammanhanget
kan vara av betydelse.

I centrala automobilregistret upptagna
bussar var i november 1951 uppe
i ett antal av 7 779. Redan i registret
kan man ur denna siffra räkna bort
bussar registrerade som brandbilar, vidare
bussar med flak, trådbussar och
bussar med specialkarosseri. Inga av
dessa torde trafikera landsvägarna. Efter
en sålunda utförd reducering av
siffran 7 779 återstår siffran 6 666. Inom
den siffran ryms alltså både de statliga
och de privata bussarna samt de
kommunala. Om de senare frånräknas
— i kommunal trafik gick den 1 januari
1952 1 372 vagnar — återstår alltså
siffran 5 294. I denna siffra finns också
de enskilda järnvägarnas för närvarande
152 bussar, om vilka man väl
kan anta att de förr eller senare automatiskt
övergår i statlig ägo. Men här
skall dessa vagnar givetvis inte räknas
undan.

Siffran 5 294 inrymmer automobilregistrets
uppgift på »täckta bussar», vari
finns såväl sådana som gå i trafik som

Onsdagen den 30 april 1952.

Nr 15.

Interpellation ang. statligt trafikmonopol inom landsvägstrafiken m. m.

vagnar av annat slag. Man kan inte ur
registret utläsa något om fördelningen.
Men om man vänder sig till de fabriker
i vårt land som gör specialbussar får
man en ungefärlig uppgift om bussar,
som inte hör till den reguljära trafikens
område. Ett tiotal svenska fabriker
har under senare år tillverkat ett
antal vagnar, som uppges vara i drift.
Dessa vagnar utgöras av sparbankshussar,
utställningshussar, möbelvagnar,
skogsbussar för transport av arbetare,
uppackningsbussar, flyttnings- och
andra transportvagnar, skåpbussar, teaterbussar
och rullande butiker m. fl.
dylika. Sammanlagt har fabrikerna i
fråga levererat 458 vagnar av nu
nämnda slag. Vagnarna torde vara registrerade
inom respektive läns register
och i största utsträckning gå under
namnet »täckta bussar». Siffran 5 294
bör sålunda ytterligare reduceras och
blir då 4 836. Om denna siffra justeras
med de i registret upptagna 21 bussar
med specialkarosseri, kan man säga att
i trafik torde gå ungefär 4 860 bussar.

Häri ryms sålunda den statliga vagnparkens
2 206 bussar, vari inräknas SJ
biltrafik, GDG, postverket och Stockholms
Läns Omnibus AB, som övergått
till SJ. Inom den privata trafiksektorn
kvarstår alltså 2 654 bussar, alltefter
de färskaste siffror som går att få. Jag
vågar fortfarande hävda, att det är relationerna
mellan de statliga och de
enskilda trafikbussarna, som är de riktiga.
Utskottets talesman i år hävdar,
att av landets i runt tal 8 000 bussar
äger SJ med dotterbolag och posten endast
27 procent. Det är riktigt. Men är
det riktigt att i dessa jämförelser ta
med alla de här uppräknade bankhussarna,
teaterbussarna, butiksbussarna,
utställningshussarna o. s. v. liksom
brandbilar, registrerade som bussar,
och ett otal andra liknande specialvagnar,
av vilka inga går i trafik? Och
är det riktigt att även de kommunala
företagen på området räknas till den
privata sektorn? När man år efter år
7 Andra kammarens protokoll f.9.72. Xi

lugnt konstaterar, att det tar hundra
år innan staten har monopol, betyder
det då att man ser fram emot den tid,
då staten äger även de här nämnda
specialvagnarna, d. v. s. att allt som
över huvud taget går på hjul i busskarosseriets
skepnad en gång skall kontrolleras
med äganderätt av staten?

Om man ser på utvecklingen inom SJ
Biltrafik finner man att företaget under
tioårsperioden 1942—1952 tredubblat
sin vagnpark. 1942 redovisade företaget
477 vagnar, 1944 var antalet en
aning mindre eller 472, sedan har från
och med 1945 skett ett storartat uppsving.
Nämnda år redovisas 505 vagnar,
1949 var antalet uppe i 1 065, och
i år redovisas 1 454. Även GDG visar en
vacker expansionskurva. 1942 hade
detta företag 163 vagnar, och 1952 är
antalet 436. Postverkets trafik har inte
expanderat i tillnärmelsevis samma
takt, verket har knappt fördubblat sin
vagnpark på tio år. Om SJ Biltrafik under
en kommande tioårsperiod utvecklas
på samma sätt som de senaste tio
åren skulle vagnparken vid den periodens
slut vara uppe i över 4 000 vagnar,
d. v. s. en siffra motsvarande närapå
hela trafiksektorn i dag. Självfallet
skulle man även då kunna säga, att
staten endast har en viss procent av
hela bilbeståndet eftersom den kommunala
sektorn väl alltjämt skulle finnas
kvar liksom även de här uppräknade
specialvagnarna, som måhända om tio
år är flera. Men skulle inte vid det laget,
alltså om tio år, största delen av
trafikvagnarna ligga inom den statliga
sektorn ?

Det är för övrigt inte riktigt att staten
ökar sin här berörda trafikverksamhet
endast med en kapitalinsats av
2 miljoner kronor om året. Staten har
genom sina dotterbolag möjlighet att
inköpa kanske för minst lika stora
summor som beviljas SJ i riksdagen
för nämnda ändamål.

Mot bakgrunden av de här anförda
siffrorna och de påståenden, som från
lä.

Nr 15.

Onsdagen den 30 april 1952.

regeringshåll framförts, att det tar
hundra år innan ett statligt trafikmonopol
på landsvägarna har uppnåtts,
ber jag med andra kammarens tillstånd
att få till statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet få framställa
följande frågor:

Anser statsrådet att ett statligt trafikmonopol
inom landsvägstrafiken är
önskvärt?

Om så inte skulle vara fallet, hur
lång tid anser statsrådet, att det kommer
att ta innan ett sådant monopol i
realiteten uppstått med nuvarande utvecklingstakt
på området inom den
statliga verksamheten?

Vilka planer på utvidgning har utarbetats
inom SJ för den närmaste tioårsperioden? Om

en sådan planering finnes, hur
ser statsrådet på utvecklingen inom
den statliga sektorn i relation till den

privata företagsamheten inom här berörda
område?

Denna anhåHan bifölls av kammaren.

§ 26.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 162, angående tillgodoräknande i
merithänseende för civil tjänst av tid,
under vilken värnpliktig genomgått officers-
eller underofficersutbildning eller
värnpliktstjänstgöring; och

nr 163, i anledning av motioner om
beredande av vissa förmåner åt sockersjuka
personer.

§ 27.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 3.25 em.

In fidem
Gunnar Britth.