AN DRA KAMMAREN 1966 (Riksdagens protokoll 1966:14)

RIKSDAGENS

Nr 14

PROTOKOLL

AN DRA KAMMAREN 1966

29—30 mars

Debatter m. m.

Tisdagen den 29 mars

Sid.

Svar på interpellationer av:

herr Löfgren ang. de nya sedlarnas format...................... 5

herr Lothigius ang. kapitalförsörjningen för bl. a. sågverksindustrien 7

herr Hermansson ang. tillämpningen av valutaregleringen........ 12

Interpellation av herr Johansson i Skärstad ang. utbildning av lärar vikarier.

................................................... 17

Meddelande om enkel fråga av fru Kristensson ang. arbetstillstånd
för sjuksköterskor från de s. k. u-länderna...................... 19

Onsdagen den 30 mars fm.

Utgifterna inom socialdepartementets verksamhetsområde (forts.): ..
Bidrag till anordnande av erkända vårdanstalter för alkoholmiss -

brukare m. m............................................... 20

Bidrag till Länkrörelsen m. m................................. 28

Arbetarskyddsstyrelsen: Avlöningar........................... 42

Yrkesinspektionen: Avlöningar................................ 46

Undervisnings- och upplysningsverksamhet på arbetarskyddets

område.................................................. 54

Medicinalstyrelsen: Avlöningar................................ 57

Viss rationaliseringsverksamhet inom sjukvården................ 58

Utredningar m. m. rörande luftföroreningar..................... 61

Statens arbetsklinik......................................... 64

Bidrag till vanföreanstalter m. m.............................. 67

Bidrag till avlöningar m. m. inom förebyggande mödra- och barnavård.
.................................................... 69

Bidrag till försöksvis anordnad familjerådgivning................ 72

1—Andra kammarens protokoll 1966. Nr 14

Nr 14

Innehåll

Sid.

Utgifterna på kapitalbudgeten inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde:

Investeringsplan för kommunikationsverken m. m............... 74

Postverkets anslagsbehov.................................... 79

Televerkets anslagsbehov..................................... 81

Onsdagen den 30 mars em.

Utgifterna på kapitalbudgeten inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde (forts.):

Statens järnvägars anslagsbehov.............................. 103

Luftfartens markorganisation................................. 108

Rätt att fritt etablera radio- och televisionsanläggningar, m. m..... 109

Successiv avveckling av dubbelbeskattningen av aktiebolag........ 110

Avdrag vid beskattning för periodiskt understöd till studerande samt

för återbetalade studiemedel m. m............................. 113

Rätten för villaägare till avdrag vid beskattningen för ränta å lån... 120

Höjning av förvärvsavdragen vid beskattningen, m. m............. 123

Lättnader i beskattningen för personer med nedsatt skatteförmåga,

m. m....................................................... 131

Obligatoriskt civiläktenskap.................................... 147

Vigselrätten för pastorer i fria kristna trossamfund................ 162

Försäkring för passagerare vid inrikes flygtrafik................... 164

Ärekränkning av främmande makts statsöverhuvud m. fl........... 169

Meddelande om enkel fråga av herr Johansson i Skärstad ang. åtgärder
för att trygga fosterbarnens ställning....................... 182

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 30 mars fm.

Statsutskottets utlåtande nr 5, rörande utgifterna inom socialdepartementets
verksamhetsområde (punkterna 28—161).............. 20

— nr 9, rörande utgifterna på kapitalbudgeten inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde (punkterna 1—3)...... 74

Onsdagen den 30 mars em.

Statsutskottets utlåtande nr 9, rörande utgifterna på kapitalbudgeten
inom kommunikationsdepartementets verksamhetsområde (punkterna
4—16)............................................... 103

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18, om rätt att fritt etablera radio och

televisionsanläggningar, m. m............................. 109

Innehåll

Nr 14

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 36, ang. beredskapsstat för försvarsväsen det.

...................................................... 110

nr 37, ang. stat för försvarets fastighetsfond................... 110

—- nr 40, ang. omorganisation av utrikes- och utredningsavdelningen

vid kommerskollegium...................................... 110

Bevillningsutskottets betänkande nr 13, om successiv avveckling av

dubbelbeskattningen av aktiebolag........................... 110

— nr 14, om avdrag vid beskattning för periodiskt understöd till studerande
samt för återbetalade studiemedel m. m................ 113

— nr 15, ang. rätten för villaägare till avdrag vid beskattningen för

ränta å lån................................................ 120

— nr 16, om höjning av förvärvsavdragen vid beskattningen, m. m. 123

— nr 17, om lättnader i beskattningen för personer med nedsatt

skatteförmåga, m. m........................................ 131

— memorial nr 24, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut

rörande arvs- och gåvobeskattningen......................... 147

Första lagutskottets utlåtande nr 15, om obligatoriskt civiläktenskap 147

—- nr 16, ang. vigselrätten för pastorer i fria kristna trossamfund---- 162

— nr 18, ang. försäkring för passagerare vid inrikes flygtrafik...... 164

— nr 19, ang. ärekränkning av främmande makts statsöverhuvud

m. fl...................................................... 169

Tisdagen den 29 mars 196(i

Nr 14

Tisdagen den 29 mars

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 22 och
den 23 innevarande mars.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att herr
Hammarsten enligt till kammaren inkommet
läkarintyg vore sjukskriven under
tiden den 26 innevarande mars—
den 2 nästkommande april.

Herr Hammarsten beviljades ledighet
från riksdagsgöromålen under angivna
tid.

§ 3

Svar på interpellation ang. de nya
sedlarnas format

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Löfgren har interpellerat
mig dels om min uppfattning
om formatet på de nya sedlarna, dels
om det finns möjlighet att tillgodose de
synsvagas och de blindas intressen på
annat sätt än genom dessa format, som
han finner vara olämpliga ur allmänhetens
synpunkt.

Enligt 72 § regeringsformen är rätten
att utge sedlar uteslutande förbehållen
riksbanken. Ansvaret för sedlarnas utformning
ankommer därför helt och
hållet på riksbanken. Kungl. Maj:t tar
ingen annan befattning med frågan än
att på framställning av riksbanksfullmäktige
utfärda kungörelse, varigenom
det tillkännages att sedlar av det av
riksbanksfullmäktige godkända utseendet
kommer att utlämnas från riksbanken.
Eftersom riksbanken ju är ett riksdagens
verk, ankommer det inte på mig

att göra något uttalande i de frågor som
interpellanten tagit upp.

Vidare anförde:

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
få framföra mitt tack för svaret
på interpellationen. Att beskedet dröjt
två månader får jag väl tolka så, att finansministern
har sökt efter ett motiv
att slippa ta ställning till det onekligen
besvärliga problemet med de olika formaten
på sedlarna.

Om vi nu måste konstatera att finansministern
inte har anledning att göra
något uttalande i de frågor jag tagit upp,
så skulle jag väl kunna få fråga finansministern
i hans egenskap av ledamot
av Sveriges riksdag, vad han anser om
dessa format. Ty allmänheten tycker
nog att det är besvärligt att få så här
många för de gamla portmonnäerna
och plånböckerna olämpliga format.
Och det värsta är att även om man väljer
andra portmonnästorlekar, så blir
det problem, om man inte skall hålla
på och vika ihop sedlarna till ett minimum
av deras egentliga storlek. — Jag
tror också att det kommer att kosta
statsverket rätt mycket pengar att kassera
sjaskiga och trasiga sedlar. Vi ser
redan nu att exempelvis femtiokronorssedlarna
är slitna och trasiga efter den
hantering som de utsätts för på grund
av formatet.

Nåväl — jag har i min interpellation
försökt att se så objektivt som möjligt
på saken, och jag har tagit hänsyn till
de synpunkter som framförts, att man
ändrat formaten för att tillgodose de
blindas önskemål. Men vi kan nu ofta
konstatera att de blinda inte är så glada
över de nya formaten. Det har också

Nr 14

Tisdagen den 29 mars 1966

Svar på interpellation ang. de nya sedlarnas format

sagts att det funnits andra möjligheter
att utforma sedlarna så att de blinda
skulle kunna skilja dem från varandra.

Jag har exempelvis blivit underrättad
om att det hade funnits möjligheter att
göra perforeringar i sedlarna. Enligt de
uppgifter jag fått förekommer detta i
vissa länder, och de blinda kan härigenom
känna skillnad mellan sedlar av
olika valörer.

Man har också pekat på möjligheten
att lägga in en tråd på ett speciellt ställe,
varigenom sedelvalörerna skulle kunna
åtskiljas oberoende av sedlarnas
storlek och att i samma syfte ett hörn
kunde avskäras på vissa sedelvalörer.

Enligt vad jag förstått har det brustit
något i kontakten mellan dem som
haft ansvaret för utformningen av sedlarna
och de blinda. Därför tycker jag
att det inte går att ta riktigt så lätt på
denna fråga att man bara hänvisar till
hänsynen till de blinda som orsak till
att vi fått dessa mycket olämpliga format.

Jag förstår att finansministern inte
är särskilt road av att gå in på alla
dessa problem, om han kan skjuta skulden
på riksbanken. Jag tror dock att
allmänheten skulle ha ett ganska stort
intresse av att få en ändring i utformningen
av de nya sedlarna, innan dessa
förorsakat alltför mycket obehag.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Att interpellanten fått
vänta i två månader på svaret har inte
berott på något speciellt intellektuellt
bryderi från min sida, utan förklaringen
är helt enkelt den att arbetsbelastningen
varit sådan att jag faktiskt skjutit
något på denna fråga såsom varande
inte absolut överhängande.

Vidare har jag inte haft för avsikt att
»skjuta skulden på riksbanken» utan
inskränker mig bara till att konstatera
att detta är en riksbankens och inte en
regeringens angelägenhet. Interpellanten
har emellertid frågat mig i min

egenskap av ledamot av den svenska
riksdagen vad jag anser om dessa nya
sedlar, och jag skulle väl snarast känna
mig smickrad över att han har intresse
av att höra vad jag personligen tycker
om de nya sedlarna.

Jag kan först peka på att anledningen
till sedelbytet var att man från de
blindas sida ville ha sedlar av olika
storlek för att kunna skilja valörerna
från varandra. Riksbanken förde förhandlingar
med De blindas förening
innan man bestämde sig för denna typ
av sedlar. Enligt vad det meddelats mig
uttalade De blindas förening, att det
uteslutande var genom att variera storleken
på sedlarna som man ansåg att
en godtagbar lösning kunde åstadkommas.
Detta uttalande har sedermera
riksbanken följt.

Om jag skulle ytterligare gå interpellanten
till mötes kan jag säga, att jag
tycker att en del av dessa sedlar är
trevliga medan andra är mindre trevliga.
Just den sedel som interpellanten
berörde tillhör dem som jag tycker vara
mindre lyckade.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Eftersom jag varit med
i diskussionen i De blindas förening om
dessa sedlar och även deltagit vid uppvaktningen
av riksbankens ordförande,
f. d. statsrådet Sköld, i detta ärende,
vill jag framhålla att det visats ett tillmötesgående
vid prövningen av olika
lösningar, vilket nästan varit större än
man kunde ha väntat. Det kostar ganska
mycket att lägga om sedelstorleken, men
man tog hänsyn till de blindas intressen
trots att detta var en kostsam väg.

Man experimenterade i detta sammanhang
även med att lägga in en tråd i
sedeln, men det visade sig att sedlarna
efter någon tid blev så tummade att
man inte kunde känna tråden.

Jag tycker att man skall vara tacksam
för att förändringen av formaten
vidtagits, och såvitt jag förstår har de
blindas organisation blivit mera anlitad

Nr 14

Tisdagen den 29 mars 1966

Svar på interpellation ang. kapitalförsörjningen för bl. a. sågverksindustrien

i denna fråga än man någonsin hade
kunnat vänta sig. Det obehag som vi
andra får vidkännas tycker jag är litet
i jämförelse med den fördel, som ligger
i att de blinda kan skilja på sedelvalörerna.

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! Jag tycks i detta sammanhang
ha anledning att läsa upp elt
par rader ur min interpellation. Där
står det: »Skulle så vara att hänsynen
till dessa människor ej kan tillgodoses
på annat sätt än som nu skett, så skulle
jag inte vilja ifrågasätta de nya sedeltypernas
lämplighet.»

Jag tillhör inte dem som kan tala å
de blindas vägnar på samma sätt som
fru Eriksson, men jag ringde upp de
blindas organisationer och frågade dem
hur de ser på denna sak innan jag framställde
min interpellation. Då fick jag
till svar från det hållet av personer
som jag ansåg vara omdömesgilla: »Visserligen
har det varit en kontakt för
ett par år sedan, och då framförde vi
olika synpunkter och idéer för att skapa
möjlighet att skilja mellan sedlarna,
men sedan har vi inte hört någonting,
förrän vi fick se sedlarna i praktiken.»

Under sådana förhållanden är det
kanske att göra det litet enkelt, om fru
Eriksson menar att man har tagit mycket
stor hänsyn genom att göra nya
sedlar med ändrat format. I verkligheten
förhåller det sig så att man har
skaffat nya sedelpressar, som kräver
ett nytt förfarande för tryckningen. I
samband med detta kunde man ge sedlarna
vilket format som helst, såvitt
jag förstår. Man har alltså inte bara
tillgodosett de blindas framställning,
som fru Eriksson talar om, utan man
skulle helt enkelt ha nya sedlar. Jag har
under min tidigare session i riksdagen
varit med då de pressar köptes, med
vilka sedlar skulle tryckas enligt ett helt
nytt förfarande, och därför vet jag
detta.

Finansministerns ord att den nya

50-lappen tillhör de minst trevliga innebär
väl ett erkännande att den har
ett format som är otrevligt och olämpligt.
Jag har i min interpellation klart
sagt ifrån att jag inte alls bedömer sedeln
från utseendesynpunkt. Jag blandar
mig inte i tvisterna om det konstnärliga
utseendet, ty detta anser jag
inte ha någon betydelse i detta sammanhang,
utan jag talar om den praktiska
användningen. Skulle det inte ha
funnits någon möjlighet att tillgodose
de hlindas intressen på annat sätt än
som nu har skett, har jag tydligt och
klart uttalat min anslutning till att vi
i så fall finge finna oss i obehagen.
Här har emellertid från annat håll sagts
att man kunde ha gjort på annat vis.
Det är bara ett uttryck för detta som jag
har velat framföra.

Jag skulle tro att vi inte har sagt
sista ordet om sedlarnas storlek. Frågan
kommer kanske tillbaka när vi får
erfarenhet av hur stora obehag det blir
i form av kassationer av sedlarna.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. kapitalförsörjningen
för bl. a. sågverksindustrien

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Lothigius har i
en interpellation frågat mig om jag är
beredd att lämna kammaren en redovisning
för åtgärder som vidtagits eller
kommer att vidtagas för att underlätta
kapitalförsörjningen för bl. a. sågverksindustrien.

Några åtgärder för att underlätta kapitalförsörjningen
för speciella näringsgrenar
har inte förutsatts då riktlinjerna
för den ekonomiska politiken drogs
upp i statsverkspropositionen. De åtgärder
som vidtagits för varvsindustrien
sammanhänger med de speciella konkurrensförhållanden
som föreligger för

Nr 14

Tisdagen den 29 mars 1966

Svar på interpellation ang. kapitalförsörjningen för bl. a. sågverksindustrien

denna näringsgren på exportkreditgivningens
område. Den ekonomiska politiken
har såsom framgår av årets finansplan
inriktats på att genom begränsningar
av ökningstakten på andra
investeringsområden, framför allt bostäder
och offentliga investeringar, skapa
realt och finansiellt utrymme för en
snabbare expansion av industriens investeringar.
Detta mål avses således
uppnås genom åtgärder som generellt
underlättar industriens investeringsverksamhet.
Några speciella aktioner
för att underlätta kapitalförsörjningen
just för sågverksindustrien har inte vidtagits
och planeras inte heller.

Vidare anförde:

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för finansdepartementet
för svaret på min interpellation.
Jag hade naturligtvis väntat mig
ett mer utförligt svar därför att jag vet
att statsrådet Sträng här i riksdagen
brukar behandla de ekonomiska frågorna
på ett inträngande och målande sätt.
Jag skulle inte ha besvärat vår upptagne
finansminister om jag inte vetat att det
problem som jag har fört fram är av
mycket stor betydelse för många grenar
av vårt näringsliv. Jag säger »många
grenar» därför att jag själv har ganska
klart för mig att några speciella aktioner
enbart för sågverksindustrien —
som finansministern påpekar — inte är
möjliga.

Jag har tagit skogsindustrien, enkannerligen
sågverksindustrien, såsom
exempel därför att det är en gren, från
vilken man kan dra vissa paralleller
med andra näringsgrenar som i dag har
ungefär samma svårigheter. Det är också
av den anledningen som jag använt
formuleringen »bl. a.». Utan att besitta
några djupa nationalekonomiska kunskaper
i ämnet har jag dock såsom en
av mina uppgifter att följa denna speciella
näringsgren.

Samlad är skogsindustrien vår näst
största exportindustri. Den är mer omfattande
och mer differentierad än någon
annan näringsgren och berör indirekt
hela vårt land. Sågverksindustrien
har tyvärr ofta kommit i skuggan av
massa- och pappersindustrierna. Ändå
är det den förstnämnda som ger vårt
skogsbruk det övervägande rånettot —
om man nu i ett långsiktigt planerat
skogsbruk över huvud taget kan tala om
rånetto.

Man har många gånger uttalat viss
pessimism beträffande sågverksindustriens
utveckling, trots att den för 1964
och 1965 uppvisar de högsta produktionssiffror
den någonsin haft. Dess
produktion uppgick 1965 till 2,3 miljoner
standard eller i kronor till 2,5 miljarder,
d. v. s. en ökning under den
senaste tioårsperioden med nära 70
procent. Exporten av sågverksvaror
uppgick 1965 till 1 338 miljoner kronor.
Vi har råvara mest lämplig för sågverksindustrien
som medger en årlig ökning
av tillverkningen med minst samma
summa som den vår handelsbalans uppvisar
i negativ riktning, 1,3 miljard.

Inom denna industri pågår för närvarande,
och måste pågå, en kraftig
strukturförändring, bl. a. i södra och
mellersta Sverige. Det är inte så att
man behöver bygga upp några mastodontverk.
Den moderna tekniken har
gjort det möjligt att skapa medelstora
verk, där det åtgår 5—8 manstimmar
per standard i stället för 15—20 manstimmar
som de stora konventionella
kustsågverken kräver. På grund av det
höga kostnadsläge som vi har här i landet
är det nödvändigt att snabbt fullfölja
den strukturförändring som är
igångsatt. Detta dels för att upprätthålla
vår ställning som det främsta sågverkslandet
i Europa och dels för att ge räntabilitet
åt vår skogsnäring, av vilken
så många människor är beroende.

Vi har haft en synnerligen svår vinter
som tillfälligt ökat kostnaderna för både
skogsbruket och skogsindustrien, vilka

Nr 14

Tisdagen den 29 mars 1966
Svar på interpellation ang. kapitalförsörjningen för bl. a. sågverksindustrien

bundit större kapital i lager — pengar
som inte kan hämtas igen förrän ett
halvt eller ett helt år senare än vad
som är vanligt.

Det är mot denna bakgrund som jag
har dristat mig att fästa finansministerns
uppmärksamhet på angelägenheten
av att särskilt sågverksindustrien,
både på kort sikt och på längre sikt,
får sitt kapitalbehov tillgodosett. Om
detta behov kan tillfredsställas ganska
snabbt, skulle det ge utslag i förbättrade
exportmöjligheter och mer konkurrensmässiga
priser.

Visst är det ett positivt besked att de
offentliga investeringarna skall begränsas
i syfte att möjliggöra en snabbare
expansion av industriens investeringar.
Det är något som bl. a. vi inom högerpartiet
har efterlyst ganska länge. Det
vore dock, herr finansminister, intressant
att få en konkret förklaring av vad
som avses med detta; hur man tänker
genomföra det och hur mycket som
därigenom skulle kunna ställas till näringslivets
förfogande. Jag har en känsla
av att de uttalanden som på sista
tiden gjorts från regeringens sida i
dessa frågor mera varit svepande formuleringar,
som det är svårt att finna
någon täckning för när man kommer
till sak.

Vilka möjligheter kommer affärsbankerna
att få att bättre tillfredsställa näringslivets
kreditbehov? Kan man lätta
på bestämmelserna för försäkringsbolagens
placeringar, vilka nu är utformade
till förmån för bostadssektorn? Vilka
övriga åtgärder kan vidtas för exempelvis
den industrigren jag talar om? Den
frågeställningen berör över huvud taget
mindre och medelstora industrier.

Om man vill ge en industri ett handtag
— en industri som i likhet med den
jag talar om har stor betydelse som
exportnäring och som står inför en
stark strukturförändring — varför då
inte tillgripa former för stödet som
man tidigare använt, t. ex. medgivande
av extra avskrivningar på inventarier?
1* — Andra kammarens protokoll 1966.

Den moderna sågverksindustrien
kommer inte att i någon större utsträckning
belasta vår arbetsmarknad
— det är ju en sådan belastning man
är rädd för just nu. 1 denna industri
är främst maskininvesteringarna av betydelse.

Herr talman! På lång sikt kommer
vår skogsindustri att få allt större betydelse.
Vår jordbruksminister har, delvis
med rätta, bedrivit en ganska frenetisk
jordbruksrationalisering. Men
om man vill att mer och mer av jordbruket
skall omvandlas till skogsbruk,
fordras det att vi har en industri som
kan tillvarata produktionen på ett ekonomiskt
och konkurrenskraftigt sätt.
Annars är det ju meningslöst att satsa
på skogen. Vi har inte råd att som tyskarna
använda skogen enbart eller i
varje fall till större delen som underlag
för fritidsverksamhet.

Enligt tidningsuppgifter gjorde handelsminister
Lange i lördags följande
uttalande: »Tillräckligt utrymme måste
skapas på lånemarknaden för att företagen
skall kunna finansiera sina framtidsplaner.
» Vad menas med det? Inte
kan det vara enbart det som finansministern
framhållit i svaret på min interpellation.

Herr talman! Jag ber om ursäkt för
att jag talat ganska länge, men detta är
ett viktigt område, som man bör få tid
att belysa i denna kammare.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag är faktiskt inte beredd
att ta upp någon längre ekonomisk
debatt med interpellanten — han
har i sin kommentar berört hela detta
vida fält. Men för att inte helt lämna
hans kommentarer obesvarade vill jag
understryka vad som sägs i interpellationssvaret:
Det har skett en avvägning
i statsverkspropositionen, och vi
anser att denna avvägning skall ge oss
möjligheter att tillgodose den svenska
industriens behov av kapital för den
Nr U

Nr 14

Tisdagen den 29 mars 1960

Svar på interpellation ang. kapitalförsörjningen för bl. a. sågverksindustrien

investeringsexpansion, som man tror
sig om att kunna genomföra under 1966
och som regeringen, bl. a. med hänsyn
till våra bytesbalansförhållanden, vill
understödja.

Jag vill erinra om att denna expansion
av industriens investeringar började
under fjolåret, och den tillgodosågs
då i den utsträckning som industrien
rimligen kunde begära. Affärsbankerna
ökade sin utlåning till den
svenska industrien med närmare en
miljard kronor i förhållande till utlåningen
1964. Nu har vi räknat med en
ytterligare expansion på industriinvesteringarnas
område. Programmet är
därför att de kommunala investeringarna
dämpas ned till en ökningstakt på 7
å 8 procent från den tidigare ökningstakten
12 å 14 procent och att bostadsbyggandet,
som det föreslås i statsverkspropositionen,
volymmässigt får
ligga praktiskt taget oförändrat.

Vi tror oss om att med denna återhållsamhet
kunna tillgodose den expansion
som industrien anser sig beredd
att genomföra. Jag är ändå livligt
medveten om att den svenska industrien
har ett finansieringsproblem av stort
format; självfinansieringen sjunker
gradvis, t. ex. i förhållande till de sista
fem åren på 1950-talet, som var en
utomordentligt gynnsam period. Men
det finns ju ändå också andra ting som
kräver sina pengar, och det skulle förvåna
mig om denna kammare och medkammaren
är beredda att gå hårdare
fram när det gäller bostadsbyggandets
omfattning än vad som har föreslagits
i propositionen eller om man är beredd
att rekommendera en ännu hårdare relativ
nedgång i de kommunala investeringarna.

Beträffande statens investeringar vill
jag säga att de har en blygsam ökningstakt.
Jag skulle gissa att statens investeringar
under 1966 kommer att öka med
cirka 3 procent men icke mer, bland
annat på grund av de åtstramningar
på den statliga fronten som enligt ett

utsänt cirkulär är avsedda att genomföras
under sommarhalvåret 1966.

Jag sade nyss att jag är medveten om
att industrien naturligtvis inte kan tillgodose
sitt finansieringsbehov när det
gäller vad den själv anser vara erforderliga
investeringar. Man jag är inte
övertygad om att det är sågverksindustrien
som är längst ute i det djupa vattnet.
Jag skulle snarare tro att det finns
andra industrigrenar som sitter ännu
sämre till än sågverksindustrien. Men
man måste, som jag många gånger har
understrukit, göra en avvägning — jag
vill inte säga under knapphetens kalla
stjärna, men man måste göra en avvägning
mot bakgrunden av att önskemålen
på alla håll ligger väsentligt över vad
våra samlade resurser ger möjligheter
till.

Vad jag har sagt tillgodoser inte interpellantens
önskemål och överensstämmer
kanske inte med hans synpunkter,
men jag har med några få ord
velat lämna en förklaring; eftersom han
själv gärna ville ta upp dessa frågor ur
en vidare aspekt ville jag lämna denna
kommentar.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
den komplettering finansministern har
gjort.

Finansministern säger alt det inte är
sågverksindustrien som är längst ute i
det djupa vattnet. Jag har den uppfattningen
att just sågverksindustrien, genom
den starka strukturförändring som
pågår, behöver ett kraftigt stöd på kapitalsidan
för att möta de kommande
händelserna. Det är naturligtvis alldeles
riktigt som finansministern säger, att
man inom näringslivet inte är nöjd
med den takt i vilken kapitalförsörjningen
sker; den tillgodoser inte den
expansion som är för handen.

Situationen är ju den att självförsörjningsmöjligheterna
minskat år från år,
och självfinansieringen är för liten på
grund av den strukturförändring som
pågår. Då måste alltså särskilda insat -

Nr 14

Tisdagen den 29 mars 1900
Svar på interpellation ang. kapitalförsörjningen för bl. a. sågverksindustrien

ser göras. Hur kan då affärsbankerna
hjälpa till? Om jag är rätt underrättad
skulle bankerna ha ett utlåningsnetto på
cirka 2,5 miljarder, men man säger att
det beloppet är alldeles för blygsamt
och att det de facto betyder en åtstramning.
Bankerna har likviditetskvoter
som man säger är de sämsta sedan 1950-talet, och nu fordrar utvecklingen ett
större engagemang. Det råder bristande
samstämmighet mellan vad finansministern
säger och vad riksbanken gör.
Varför kan man inte sänka t. ex. likviditetskvoterna,
som nu är för små; man
använder för småbankerna 25 procent
och för storbankerna 30 procent. Dessa
pengar skulle i den situation som nu
råder kunna komma exportindustrien
till godo.

Det finns åtgärder, som både på kortare
och längre sikt kan vara till hjälp;
ett underlättande av självfinansieringen
genom skattetekniska åtgärder, ett lössläppande
av investeringsfonderna m. m.
År 1964 hade vi den extra avskrivningen
på 10 procent på investeringarna,
och den skulle väl kunna tillämpas
även i nuvarande situation, ökade möjligheter
att föra över AP-fonderna mera
direkt till industrien och bara låta
återlåningsrätten gälla är ett annat
hjälpmedel liksom ett snabbt realiserande
av generösare företagsinteckningar.
En utredning behandlar visserligen
denna sistnämnda möjlighet, men
även ett sådant system skulle kunna tilllämpas.
Exportindustrien bör också ges
möjlighet till internationell finansiering.

Jag måste fråga, om det verkligen hos
finansministern finns tillräcklig viljestyrka
att vidtaga sådana åtgärder som
gör det möjligt för exportindustrien att
expandera och medverka till att klara
av vår handelsbalans?

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag kan tala å hela regeringens
vägnar, om jag säger att den

viljan finns men inom ramen för vad
en balanserad ekonomi orkar med. Det
går inte att göra upp en önskelista om
att släppa loss investeringsfonderna,
minska likviditetskvoterna i bankerna
eller att slussa över AP-fondernas medel
till industrien. Allt sådant går att
diskutera, om man har en utpräglad lågkonjunktur
med arbetslöshet. Läget är
ju det diametralt motsatta; vi har fortfarande
inflationsspänningar av klar
natur i samhällsekonomien. Prisstegringarna
fortsätter därför att vi på alla
områden har en aktivitet som ligger på
toppen.

Om vi i ett sådant läge släpper loss
investeringsfonderna mera generellt, eldar
vi bara på än hårdare. Tar man
sedan bankernas likviditet mera i anspråk
än dessa har möjlighet till i dag,
får detta precis samma effekt. Slussar
man över pengarna i relativt större utsträckning
från AP-fonderna till den
industriella sektorn, måste naturligtvis
bostadsbyggande och kommuninvesteringar
underförsörjas i förhållande till
det program som vi har lagt upp. Man
löser inte problemet med de rekommendationer
herr Lothigius gav. Man kan
lösa det, om man är beredd att gå hårdare
fram gentemot den kommunala
investeringsexpansionen eller om man
är beredd att reducera bostadsbyggandet.

Men det finns också ett naturligt sammanhang
mellan den kommunala investeringsexpansionen,
bostadsbyggandet
och industriens investeringsexpansion.
Så gott sig göra låter har vi försökt
åstadkomma en avvägning mellan dessa
faktorer, och jag bekänner att jag måste
argumentera från den utgångspunkten,
medan herr Lothigius mera ogenerat
kan argumentera exklusivt utifrån industriens
utgångspunkt. Därför talar vi
kanhända litet över huvudet på varandra.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Finansministern sade

Nr 14

Tisdagen den 29 mars 1966

Svar på interpellation ang. tillämpningen av valutaregleringen

att det är fråga om en avvägning, och
det är naturligtvis alldeles riktigt. Ur
mina utgångspunkter talar avvägningen
för närvarande till förmån för näringslivet.
Vi har en dålig handelsbalans,
och vi skall alltså skapa möjligheter
att ge näringslivet förutsättningar
att förbättra den. Då kommer också
vissa offentliga investeringar i andra
hand för att man så småningom skall
kunna ge dessa offentliga investeringar
större möjligheter att investera ytterligare
genom industriens expansion och
ökade inkomster. Det är min uppfattning
i denna fråga, och jag tror också
näringslivets i allmänhet.

Jag ber emellertid att få tacka finansministern
för denna ytterligare konkretisering
i anledning av min fråga.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. tillämpningen
av valutaregleringen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Hermansson har
interpellerat mig om jag förbereder något
initiativ för en strängare tillämpning
av valutaregleringen. Mitt svar är
nej. Skälen härför är följande.

Enligt valutalagen kan Kungl. Maj :t
under vissa förutsättningar förordna om
valutareglering för högst ett år i sänder
och efter riksdagens godkännande.
Kungl. Maj :t har i proposition nr 43
föreslagit fortsatt oförändrad valutareglering
t. o. m. den 30 juni 1967. Valutaregleringens
tillämpning handhas enligt
valutalagen av riksbankens valutastyrelse,
över vars beslut klagan kan
föras hos fullmäktige i riksbanken. Jag
får erinra om att valutastyrelsen varje
år lämnar riksdagen en redogörelse för
tillämpad praxis. Denna redogörelse,
som bifogas riksbanksfullmäktiges till

bankoutskottet avgivna berättelse, publiceras
i bankoutskottets memorial nr 1.

Det är naturligt att normerna för valutaregleringens
tillämpning ändras när
läget så kräver. Det är för att underlätta
sådana ändringar som normerna
till väsentlig del får utformas inom valutastyrelsen.
Man får emellertid samtidigt
beakta behovet av största möjliga
jämnhet i tillämpningen. Vidare är att
märka att valutaregleringen på väsentliga
punkter är bunden genom att Sverige
som medlem i internationella organisationer
har förbundit sig att iaktta
vissa normer.

Enligt OECD:s regler skall sålunda
direkta investeringar vara fria. Sverige
har biträtt dessa regler. Möjlighet att
ingripa föreligger endast vid investeringar
av rent finansiell karaktär för
att vinna indirekt tillträde till ett annat
lands penning- eller kapitalmarknad
eller då en överföring skulle medföra
en särskilt skadlig effekt för det berörda
landets intressen. Det kan påpekas att
svenska företags investeringar i utlandet
i stor utsträckning motsvaras av
utländska investeringar i Sverige; under
1960-talet har enligt tillståndsstatistiken
de utländska investeringarna i
vårt land motsvarat omkring tre fjärdedelar
av våra investeringar i utlandet.
Jag vill också nämna att svenska företag
som nu gör investeringar i utlandet
i allmänhet får förbinda sig att förvalta
sitt utländska bolag på ett med svenska
intressen förenligt sätt. Detta innebär
bl. a. att vinstmedel, som ej erfordras
för normal fondering, måste föras hem
till Sverige om riksbanken ej medger
annat.

I fråga om resevalutor gäller att resande
till utlandet utan särskilt tillstånd
får utföra högst 6 000 kronor.
Riksbanken har mölighet att om skäl
föreligger medge högre belopp. Reglerna
för resevalutor överensstämmer med
våra förpliktelser i stadgan för Internationella
valutafonden, som innebär
förbud mot införande av restriktioner

Tisdagen den 29 mars 1966

Nr 11

Svar på interpellation

beträffande löpande betalningar, däribland
turistutgifter. Även gentemot
OECD har Sverige förbundit sig tillåta
betalningar för turiständamål.

Beträffande köp av sommarvillor oeh
annan fast egendom i utlandet föreligger
också vissa internationella bindningar.
OECD:s regler föreskriver skyldighet
för medlemsstaterna att låta sina
invånare köpa fast egendom i utlandet.
Sverige har godtagit denna med reservationen
att värdet av fastigheter för
rekreationsändamål ej får överstiga
75 000 kronor.

Vidare anförde:

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för att han svarat på
min interpellation, även om svaret var
negativt. Hans motiveringar härför var
väsentligen formella. För det första anförde
han att valutaregleringens tilllämpning
enligt valutalagen handhas av
riksbankens valutastyrelse. Jag har tidigare
vänt mig till riksbanksfullmäktige
med en skrivelse och föreslagit en
strängare tillämpning av valutaregleringen
men fått ett avböjande svar och
ville då höra finansministerns och regeringens
mening. Jag har svårt att förstå
att inte regeringen, om den vill det, kan
göra en opinionsyttring om hur den
anser att valutaregleringen bör tillämpas.
Riksbankens valutastyrelse verkar
ju inte i ett lufttomt rum.

I proposition nr 43, som finansministern
hänvisade till, har finansministern
uttalat sitt gillande av det sätt på vilket
valutaregleringen under det senaste året
tillämpats. Med samma rätt kan han
givetvis uttala sitt ogillande om han vill
göra det. Om herr Sträng gjorde det
kunde vi sedan studera vad som händer.

För det andra anför finansministern
att valutaregleringen på väsentliga
punkter är bunden genom att Sverige
som medlem i internationella organisationer
förbundit sig att iaktta vissa reg -

anjf. tillämpningen av valutaregleringen

ler. Enligt OECD:s regler skall sålunda
direkta investeringar vara fria. Men där
finns givetvis vissa marginaler inom
vilka de valutavårdande myndigheterna
kan handla. Formuleringarna i stadgan
för OECD är mycket allmänna och tilllåter,
såvitt jag förstår, tolkningar som
kan skilja sig rätt väsentligt från varandra.
Något annat skulle också vara
orimligt.

I valutastyrelsens berättelse för det
senaste året, dagtecknad den 3 januari
1966, säges sålunda om utvecklingen under
de senaste åren »att under den tid
här ifrågavarande statistik omfattar en
liberal praxis tillämpats från de svenska
valutamyndigheternas sida beträffande
såväl ingående som utgående direkta
investeringar. Endast rent undantagsvis
har ansökningar om tillstånd avslagits».

Om man har tillämpat en liberal
praxis är det tydligen också möjligt
att tillämpa en annan, strängare praxis.
Om man rent undantagsvis kan avslå
ansökningar om tillstånd finns tydligen
också möjligheten att allmänt vara mer
restriktiv. Det är härom jag har begärt
att få höra finansministerns mening,
men jag kan inte finna att jag har fått
något svar i sak.

För det tredje anför finansmininstern
att reglerna för resevalutor överensstämmer
med våra förpliktelser i stadgan
för Internationella valutafonden.
Men det står inte i denna stadga hur
stort belopp som får utföras utan särskilt
tillstånd. Det kan mycket väl sättas
lägre och har även tidigare varit lägre
än 6 000 kronor. Inte heller bestämmer
OECD:s regler att personer som vill
flytta till Spanien och Schweiz för att
komma undan våra skatter skall ha möjlighet
att köpa fastigheter för 75 000
kronor.

Om själva sakfrågan är följande att
framhålla. Finansministern tecknade i
årets finansplan mycket vältaligt vårt
lands svåra valutaläge. Detta var motiveringen
för en politik av återhållsamhet
i den fortsatta ökningen av de

Nr 14

Tisdagen den 29 mars 1966

Svar på interpellation ang. tillämpningen av valutaregleringen

offentliga utgifterna och för införande
av skärpta skatter på vissa områden.
Men om valutaproblemen är så viktiga
— och det är vi överens om — är det
svårt att förstå att man inte kan göra
direkta ingripanden för att på vissa områden
minska valutautflödet och därmed
hjälpa till att återställa balansen.

Många människor i glesbygderna
måste ha tillgång till bil för att uträtta
sina ärenden av olika slag. Det har säkerligen
väckt uppmärksamhet bland
dem att samtidigt som deras kommunikationer
och deras dagliga liv fördyras
av hänsyn till valutaproblemen
berättar tidningarna, exempelvis Aftonbladet
den 23 februari i år, om hur
andra svenska medborgare genom den
liberala valutapolitiken kan investera
stora summor i tomtmark i Spanien
och göra s. k. strålande affärer helt
skattefritt i markvärdestegring.

Det har också väckt uppmärksamhet
bland löntagarna, särskilt bland låglönegrupperna,
att samtidigt som de har
mycket svårt att höja sina reallöner
och samtidigt som återhållsamhet för
deras del propageras, bl. a. med läget
i fråga om utrikeshandeln och valutan
som motivering, kan stora industriföretag
flytta hela sin verksamhet utomlands
eller anlägga betydelsefulla filialföretag.
Enligt en uppgift nyligen av
bankdirektör Marc Wallenberg fanns
redan för ett par år sedan 1 100 svenska
dotterbolag i utlandet med 170 000 anställda,
och antalet har de senaste åren
ökat starkt.

Svenska företags investeringar i utlandet
håller sig de flesta år avsevärt
högre an utländska investeringar i Sverige.
Men oavsett detta är det ju vårt
land som nu har vissa valutabekymmer,
och då finns det skäl för en strängare
kontroll när det gäller kapitalexporten.

Det finns, herr talman, också utrikespolitiska
skäl för att denna kontroll bör
skärpas. Flera svenska företag har under
den senaste tiden tagit upp produktion
i eller flyttat hela eller avgörande

delar av sin verksamhet till Portugal.
Särskilt gäller detta företag inom beklädnadsbranschen.
Motiveringen är
helt öppen att lönerna är lägre i Portugal,
dvs. att företagets vinster blir
högre. Stora svenska företag har även
som bekant dotterbolag i Sydafrika, och
handeln mellan Sverige och Sydafrika
har ökat starkt. Investeringar av denna
typ innebär inte bara en ohöljd exploatering
av arbetskraft, som hålls nere
genom barbariska raslagar eller andra
odemokratiska förhållanden. De utgör
också ett direkt stöd till apartheidregimen
i Sydafrika och till den fascistiska
och koloniala regimen i Portugal,
som vägrar folken i Angola och Mosambique
deras nationella frihet. De svenska
företagen betraktas på många håll
som Sveriges företrädare ute i världen.
När nu en del kapitalistkretsar inte vill
respektera vad den allmänna opinionen
anser i dessa frågor, finns det allt skäl
för myndigheterna att ingripa och förhindra
att det svenska näringslivet ger
stöd åt fascistiska och halvfascistiska
regimer. Vår anslutning till OECD kan
rimligen inte få vara ett hinder för en
socialistisk utrikespolitik.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Interpellanten tyckte
sig i svaret ha funnit närmast formella
invändningar från min sida. Ja, jag har
erinrat om det sakförhållandet att dessa
frågor prövas av valutastyrelsen och
inte av regeringen. Men det reella i
mitt svar, som tydligen har förbigått
interpellanten, består av hänvisningen
till de internationella bindningarna,
som sannerligen inte är några formalia.
Dem är man helt enkelt hederlighets-
och anständighetsmässigt bunden
för, så länge man inte råkat ut för en
katastrofsituation, då man har carte
blanche för att släppa dessa bindningar.
Det svenska valutaläget är emellertid
inte sådant — även om det ter sig oroande
och måste förbättras balansmäs -

Tisdagen den 29 mars 1966

Nr 11

Svar på interpellation ang. tillämpningen av valutaregleringen

sigt — att vi mot bakgrunden av vår
valutaställning kan gå till OECD, till
Internationella banken och säga: »Nu
kan vi icke fullgöra de av oss åtagna
förpliktelserna.» Om vi skulle göra detta
måste vi befinna oss betydligt närmare,
så att säga, nollstrecket rent valutamässigt.

Sedan kan man naturligtvis rent känslobetonat
och sympatimässigt anföra
skäl mot att svenskar använder valutor
för att resa på semester till Spanien
eller för att resa till Schweiz och placera
semesterpengar där. Men det ligger
icke inom möjligheternas gräns
att öronmärka olika nationer såsom
sympatiska nationer, mindre sympatiska
nationer eller osympatiska nationer,
när svenska medborgare vill
växla till sig valutor för att resa till det
ena eller andra landet. Varken herr
Hermansson eller jag kan få svenska
medborgare att avstå från att resa exempelvis
till Spanien, till Mallorca, Kanariöarna
eller Solkusten, om de tycker att
de vill använda sin semester på det
sättet. Den enda möjligheten är i så
fall att man förbjuder alla svenska
medborgare att resa utomlands, och ett
sådant förbud vill jag inte gärna ställa
mig bakom. Jag föreställer mig att även
herr Hermansson skulle dra sig för sådana
drastiska ingrepp.

Jag kan inte just nu erinra mig Aftonbladets
artikel om investeringar i semesterhus
nere i dessa, av herr Hermansson
åberopade länder, men Sverige
har ändå gjort vad man anständigtvis
kan begära, eftersom vårt land har reserverat
sig vid de internationella åtagandena
och sagt ifrån att valutautförseln
är begränsad vid investering för
rekreationsändamål, vilket inte är fallet
i många andra länder.

Vidare kan man ju ha sin mer känsloeller
sympatibetonade uppfattning om
det riktiga i att svensk industri etablerar
sig utomlands. Det är mig inte bekant,
att det skulle pågå någon egentlig
etableringsverksamhet i Sydafrika

eller Rhodesia från den svenska industriens
sida. Jag föreställer mig också
att situationen över huvud taget är alltför
komplicerad för att företagen skulle
vara benägna att bygga ut verksamheten
där. Att svensk industri redan har
en verksamhet i dessa länder är vi emellertid
medvetna om.

Jag iir inte heller beredd att utan
vidare säga, att den omständigheten att
man skulle förvägra ett svenskt företag
att etablera sig utanför våra gränser
skulle medföra, att företaget i stället
byggde ut verksamheten inom Sverige.
Onekligen har vi i dessa dagar bevis
på att vissa industrigrupper har svårt
att klara sig i Sverige, men de etablerar
sig ändå inte i andra länder. Alternativet
kan således även vara etablering
utanför gränserna eller nedläggning. Jag
tror att det är ett i många avseenden
realistiskt alternativ, och när det ändå
råder brist på arbetskraft i vårt land
och nedläggningarna av företag drabbar
yrkesgrupper som inte hör till de
mer välbetalda, har vi ansett att man
kanske bör försöka klara situationen
genom intensifierad omskolningsverksamhet
och andra samhälleliga åtgärder
i syfte att flytta över de anställda
till bättre betalda yrken, där det än så
länge frågas efter arbetskraft.

Detta är en synpunkt som inte heller
bör bli bortglömd när man diskuterar
dessa saker.

Herr Hermansson framhöll att även
om regeringen inte själv sköter valutatilldelningen
har den uttalat sitt gillande
av valutastyrelsens sätt att handlägga
dessa frågor. Ja, finansministern med
regeringen bakom sig har inte haft någon
anledning att klaga på valutastyrelsens
och riksbankens sätt att sköta
saken — det är den enkla förklaringen
till mitt uttalande om gillande av den
förda politiken.

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! Jag är helt på det klara
med att Sverige gjort vissa åtaganden

Nr 14

Tisdagen den 29 mars 1966

Svar på interpellation ang. tillämpningen av

i och med anslutningen till vissa internationella
avtal, exempelvis i OECD
och Internationella valutafonden. Orsaken
till att jag kallade finansministerns
svar formellt på dessa punkter var
emellertid, att han använde några allmänna
formuleringar, medan det här i
hög grad är fråga om tillämpningen av
avtalens allmänna regler. När det exempelvis
står i konventionen angående
Organisationen för ekonomiskt samarbete
och utveckling, artikel 2, mom. d),
att staterna skall »fortsätta sina strävanden
att minska eller avskaffa hindren
för utbyte av varor och tjänster
samt för löpande betalningar samt att
bibehålla och utsträcka frigörelsen av
kapitalrörelser» — vilket vi alltså har
förpliktat oss att göra — rör det sig
om en mycket allmän formulering.

Det sker också, även om vi genom
andra kompletterande avtal har förpliktat
oss att tillåta direkta investeringar i
utlandet, inom valutastyrelsen alltid en
prövning av de ansökningar som kommer
in om tillstånd att göra sådana investeringar.
Företogs det inte någon
sådan prövning, skulle det ju inte finnas
anledning för valutastyrelsen att berätta
att den ibland avslår inkomna
ansökningar. Det måste alltså föreligga
möjligheter att vara mera restriktiv
vid prövningen av dessa ansökningar;
jag kan inte finna annat, utifrån den
praxis som valutastyrelsen berättar om.

Och det är en sådan mera restriktiv
prövning som jag tror skulle vara lämplig
ur olika synpunkter.

När man hänvisar till reglerna i den
Internationella valutafonden, vill jag påpeka
att det inte heller där finns angivet
hur stor summa en person utan särskild
ansökan får medföra vid resa
utomlands. Beloppet kan alltså växla,
och därför har vi i vårt land möjlighet
att själva bestämma hur vi vill tolka
de regler som finns.

Min fråga gällde inte alls något förbud
för svenska medborgare att resa utomlands
eller någon dirigering av deras

valutareglcringen

resor. Det är förhållanden som vi inte
kan bestämma om här i riksdagen, även
om vi kan ha vissa synpunkter på dem.
Min fråga gällde den kapitalexport som
försiggår i olika former och de problem
som den reser för vår valuta.

Jag vill erinra om att det inte bara är
låglöneindustrien som anlägger dotterföretag
utomlands. Även .svenska höglöneindustrier
använder i stor utsträckning
den utvägen. Man kan alltså inte
bara se detta som en anpassning till
förändrad näringslivsstruktur, även om
det momentet —- det vill jag erkänna —-också finns med vid de överväganden
som företagen gör.

Jag tror därför att det vore angeläget
att också på detta område vidta vissa
åtgärder, ty även om vår valuta inte är
nere i noll-läge, så är problemen
ändå stora, och finansministern har
själv mycket varmt talat för återhållsamhet
på många områden just med anledning
av utrikeshandels- och valutaproblemen.
Det logiska borde då vara
— och det är något som jag tror att en
stor del av allmänheten anser riktigt —
att man också tillämpar återhållsamhet
och större restriktivitet i själva valutafrågorna.
Ty där måste det finnas en
möjlighet att spara, som kanske kan
bidra till att lösa dessa svåra problem
något snabbare än vad vi annars kan
göra.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag vill bara påpeka en
sak. De av herr Hermansson åberopade
reglerna i de internationella åtagandena
var inte vad jag närmast tänkte på, utan
det var den särskilda kapitalliberaliseringsstadga
som vi i likhet med en del
andra länder har åtagit oss att följa.
Denna stadga som förmodligen har undgått
herr Hermanssons uppmärksamhet,
är ytterst detaljerad och förpliktande,
och den underkastar länderna årliga
examinationer, om man så att säga försöker
spela på marginalen.

Nr 14

Tisdagen den 29 mars 1960

Interpellation ang. utbildning: av lärarvikarier

Begreppen är sålunda inte så tänjbara
som jag tyckte mig utläsa ur herr Her -

manssons inlägg, utan förhållandet ar
faktiskt det motsatta.

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! Det som finansministern
nu anförde hindrar inte att valutastyrelsen
prövar varje sådan ansökan
och att styrelsen vid den prövningen
måste ha en viss marginal. Annars skulle
ju prövningen vara helt meningslös.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 26 och
27, statsutskottets utlåtanden nr 4, 38,
39 och 41—43, sammansatta stats- och
bankoutskottets utlåtande nr 1, bevillningsutskottets
betänkanden nr 18—21
och 25, bankoutskottets memorial och
utlåtanden nr 14—22, första lagutskottets
utlåtande nr 21, andra lagutskottets
utlåtanden nr 30—33 och 35, tredje
lagutskottets utlåtanden nr 23—26, jordbruksutskottets
utlåtande och memorial
nr 5 och 6 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 18.

§ 7

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
på förmiddagen gjorda men då bordlagda
interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Thylén, till herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet angående
åtgärder för att trygga fiskerättsinnehavare
mot skada genom vattenförorening,
och

herr Eriksson i Bäckmora, till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående åtgärder för upprätthållande
av ett för Norrland nödvändigt
jordbruk.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 8

Herr TALMANNEN yttrade:

.lag hemställer, att bland två gånger
bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista uppföres dels sammansatta
stats- och bankoutskottets utlåtande
nr 1 närmast efter statsutskottets
utlåtande nr 39, dels bevillningsutskottets
betänkande nr 20 närmast
efter bankoutskottets utlåtande nr 15.

Denna hemställan bifölls.

§ 9

Interpellation ang. utbildning av
lärarvikarier

Ordet lämnades på begäran till

Herr JOHANSSON i Skärstad, (ep),
som yttrade:

Herr talman! Det råder en allvarlig
brist på lärare inom det svenska skolväsendet.
Många för sin uppgift inte
kvalificerade personer måste anlitas för
att katedrarna skall fyllas. Att detta leder
till menliga konsekvenser, när det
gäller undervisningens effektivitet, är
ställt utom varje tvivel. Det är givetvis
angeläget, att lärarutbildningen planeras
så att rådande brist kan elimineras.

Vikariatsproblemet blir speciellt besvärande
i en bristsituation som den nu
aktuella. Främst torde det vara sjukoch
havandeskapsvikariaten som ger
anledning till oro. Det kan emellertid
även erinras om de fall då ersättare
skall ordnas åt lärare, som söker tjänstledighet
någon termin för fortsatta studier.
För att få tjänsterna besatta under
den tid då den ordinarie innehavaren
är borta, måste man alltför ofta anställa
personer som inte tillnärmelsevis besitter
erforderliga kvalifikationer. Inte
sällan tvingas man, i varje fall på lågstadiet,
låta sig nöja med ungdomar
som blott kan åberopa realexamen som
merit. Det är uppenbart, att kvaliteten
på undervisningen under sådana omständigheter
måste lämna mycket övrigt
att önska.

Nr 14

Tisdagen den 29 mars 1966

Interpellation ang. utbildning av lärarvikarier

Det kan ifrågasättas om tillräckligt
mycket gjorts för att komma till rätta
med här åberopade problem. Med hänsyn
till karaktären bos denna fråga
och den stora vikt man måste tillmäta
en snabb lösning av densamma torde
det inte gå att lösa den inom ramen för
den ordinarie lärarutbildningen. Man
torde få lita till åtgärder av speciellt
slag. Främst gäller det enligt min uppfattning
att ge de personer, som ställer
sig till förfogande som vikarier, pedagogisk
utbildning. För ändamålet borde
man anordna speciella kurser, och därvid
skulle man kunna använda bl. a.
etermedia. Det torde finnas anledning
räkna med att t. ex. hemmafruar skulle
vara intresserade av att genomgå kurser
av här nämnt slag och sedan inträda
som lärarvikarier.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få ställa följande
fråga:

Har herr statsrådet observerat föreliggande
svårigheter att anskaffa vikarier
för lärare och är statsrådet i så
fall beredd att medverka till anordnande
av speciella kurser för blivande lärarvikarier? Denna

anhållan bordlädes.

§ 10

Till bordläggning anmäldes
andra lagutskottets utlåtande nr 34,
i anledning av väckta motioner om studiesocialt
stöd till vuxna studerande
m. in.; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

19, i anledning av väckta motioner
om förläggande av idrottsinstruktörsutbildning
till Kiruna,

nr 20, i anledning av väckt motion angående
koncessionsgivningen för inrikes
flygtrafik,

nr 21, i anledning av väckta motio -

ner angående utformningen av en allmän
hälsokontroll,

nr 22, i anledning av väckt motion
om abonnemang för offentliga myndigheter
och organ på tidningar och tidskrifter,
och

nr 23, i anledning av väckta motioner
angående sysselsättning och arbetsvillkor
för den äldre arbetskraften
in. m.

§ 11

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
8, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande utgifterna
för budgetåret 1966/67 inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta motioner.

§ 12

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 77, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 1 a § familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (nr
99), m. m.,

nr 81, med förslag till förordning om
tillstånd för brukande av svävare,

nr 82, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 19 juni
1942 (nr 429) om hyresreglering m. m.,
in. m., och

nr 83, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 37 kap. 1 och 2 §§ brottsbalken.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 13

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 47, angående reglering av priserna
på vissa jordbruksprodukter och
av sockernäringen, m. in., motionerna:

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

nr 811, av herr Hansson i Skegrie
in. fl., och

nr 812, av lierr Jönsson i Ingemarsgården
m.fl.;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 49, med förslag till särskilda
bokföringsregler i beskattningshänseende
för vissa yrkesgrupper, m. m., motionen
nr 813, av herr Hedin in. fl.;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 52, angående riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken,
m. m., motionen
nr 814, av herr Holmberg m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 54, angående ökat statligt stöd
till barnstugor, m. m., motionerna:
nr 815, av herr Bohman m.fl.,
nr 816, av herr Hamrin i Kalmar
in. fl.,

nr 817, av herr Hedlund m. fl., och
nr 818, av fru Svensson m.fl.;
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 57, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 4 § förordningen
den 3 juni 1960 (nr 258) om utjämningsskatt
å vissa varor, motionen
nr 819, av herrar Larsson i Umeå och
Löfgren; samt

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 59, med förslag till lag angående

ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr
381) om allmän försäkring, in. in., motionerna: nr

820, av herr Jansson m. fl.,

nr 821, av herrar Johansson i Skärstad
och Svensson i Vä,

nr 822, av herr Jönsson i Ingemarsgården
m. fl.,

nr 823, av herrar Nelander och Keijer,
och

nr 824, av fru Bgding m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 14

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av fru Kristensson
till herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående arbetstillstånd
för sjuksköterskor från de s. k.
u-länderna.

§ 15

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.03.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 30 mars

Kl. 10.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr förste
vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 24 innevarande
mars.

§ 2

Herr förste vice talmannen meddelade,
att herr Johansson i Södertälje

enligt till kammaren inkommet läkarintyg
vore sjukskriven under tiden den
28 innevarande mars—den 2 nästkommande
april.

Herr Johansson i Södertälje beviljades
ledighet från riksdagsgöromålen under
angivna tid.

§ 3

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till lagutskott Kungl. Maj :ts å
bordet vilande propositioner:

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Bidrag till anordnande av erkända vårdanstalter för alkoholmissbrukare m. m.

nr 77, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 1 a § familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (nr
99), m. in.,

nr 81, med förslag till förordning om
tillstånd för brukande av svävare,
nr 82, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 19 juni
1942 (nr 429) om hyresreglering m. m.,
m. m;, och

nr 83, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 37 kap. 1 och 2 §§ brottsbalken.

§ 4

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till jordbruksutskottet motionerna nr
811 och 812;

till bevillningsutskottet motionen nr
813;

till statsutskottet motionerna nr 814—
818; samt

till bevillningsutskottet motionen nr
819.

Vid föredragning av den å bordet vilande
motionen nr 820, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 59, med
förslag till lag angående ändring i lagen
den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän
försäkring, m. m., hänvisades motionen,
såvitt avsåg anvisande av anslag, till
statsutskottet och i övrigt till lagutskott.

Härefter föredrogs var efter annan
och hänvisades till lagutskott de å bordet
vilande motionerna nr 821—823.

Slutligen föredrogs den å bordet vilande
motionen nr 824, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition nr 59, med
förslag till lag angående ändring i lagen
den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän
försäkring, m. m.; och hänvisades
motionen, såvitt avsåg anvisande av anslag,
till statsutskottet och i övrigt till
lagutskott.

§ 5

Föredrogs, men bordlädes åter andra
lagutskottets utlåtande nr 34 och allmänna
beredningsutskottets utlåtanden
nr 19—23.

§ 6

Föredrogs den av herr Johansson i
Skärstad vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet angående
utbildning av lärarvikarier.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Utgifterna inom socialdepartementets
verksamhetsområde (forts.)

Herr förste vice talmannen meddelade,
att den från kammarens sammanträde
på eftermiddagen den 25 innevarande
mars uppskjutna överläggningen
rörande statsutskottets utlåtande nr
5, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1966/67 inom socialdepartementets verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta
motioner, nu komme att fortsättas.

Punkterna 28—30

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 31

Bidrag till anordnande av erkända vårdanstalter
för alkoholmissbrukare m. m.

Kungl. Maj:t hade (punkt C 19, s. 56
—60) föreslagit riksdagen att till Bidrag
till anordnande av erkända vårdanstalter
för alkoholmissbrukare m. m. för
budgetåret 1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 400 000 kr.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson m.fl. (1:90) och den andra
inom andra kammaren av herr Wiklund

Onsdagen den 30 niars 19(i(i fm.

Nr 14

Bidrag till anordnande av erkända värdanstalter för alkoholmissbrukare m. in.

in. fl. (II: 133), hade hemställts att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhölle
om åtgärder i syfte att effektivisera
den öppna vården och anstaltsvården
enligt lagen om nykterhetsvård,
med särskild vikt vid förstärkning av de
medicinska vårdresurserna, samt av
nykterlietsnämndernas upplysningsverksamhet.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte till Bidrag till
anordnande av erkända vårdanstalter
för alkoholmissbrukare in. m. för budgetåret
1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 400 000 kr.;

II. att motionerna 1:90 och 11:133
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Axel Andersson, fröken Andersson, herrar
Per Jacobsson, Edström, Nils-Eric
Gustafsson, Harald Pettersson, Strandberg,
Bohman, Larsson i Hedenäset, Nelander,
Källstad, Nilsson i Tvärålund
och Mundebo samt fröken Ljungberg,
vilka ansett att utskottet under II. bort
hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 90 och II: 133 i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om åtgärder
syftande till en effektivisering av den
öppna vården och anstaltsvården enligt
lagen om nykterhetsvård, med särskild
vikt lagd vid en förstärkning av de medicinska
vårdresurserna, samt av nykterhetsnämndernas
upplysningsverksamhet.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

WIKLUND (fp):

Herr talman! Det är ju mycket som
är kontroversiellt då det gäller alkoholproblemet,
med alla de speciella frågor
som detta problem innefattar. Men om
vikten av en tillräckligt omfattande, innehållsrik
och meningsfylld vård av alkoholskadade
brukar det råda ganska
stor enighet.

Under förra veckan debatterade vi i
denna kammare ungdomsvården, speciellt
ungdomsvårdsskolornas brister.
Man kan i vissa avseenden karakterisera
nykterhetsvärdens institutioner på samma
sätt som ungdomsvårdsskolornas.
Personalen är otillräcklig, främst när
det gäller den mera medicinskt och psykologiskt
orienterade, och de sjukvårdande
resurserna i övrigt likaså otillräckliga.
Eftervården är också långt
ifrän tillfredsställande, i vissa fall obefintlig.
Vård i mera kvalificerad mening
kan inte åstadkommas bara genom
den i och för sig värdefulla omläggningen
och upprustningen av arbetsdriften
på senare år vid dessa vårdinstitutioner.

Socialministern har i år vidtagit en
märklig åtgärd, som är värd all möjlig
både uppmärksamhet och uppskattning.
Han har nämligen, såsom vi alla kan
läsa om i statsverkspropositionen, låtit
redovisa vissa ytterst intressanta delresultat
av den stora genomgång av nykterlietsvårdens
klientel, vilken under namn
av 1964 års nykterhetsvårdsundersökning
verkställes inom socialdepartementet
av kanslirådet Larnstedt och vilken
att döma av de smakprov vi på detta sätt
redan fått tycks ge ett mycket värdefullt
och vägledande material. Annars
brukar utredningsresultat som bekant
hållas undan tills hela undersökningen
är klar, men i detta fall lättar man alltså
på förlåten redan före undersökningens
färdigställande.

Det var, herr talman, studiet av denna
delredovisning som kom oss att reagera
på ungefär likartat sätt som jag
tror socialministern gjort, nämligen så
att vi lade dessa delresultat som grund
för övervägandena av vad som behöver
göras åt samhällets nykterhetsvård. Om
detta inte var syftet med att lämna delredovisningen
— som vi för övrigt hoppas
skall bli en något vanligare ordning
för framtiden vad gäller undersökningar
av denna typ — hade denna redovisning
redan nu varit utan mening.

22 Nr 14 Onsdagen den 30 mars 1906 fm.

Bidrag till anordnande av erkända vårdanstalter för alkoholmissbrukare m. m.

Nykterhetsvårdsun dersökningen omfattar
dels en profilundersökning avseende
nykterhetsvårdens klientel både
inom öppen och institutionell vård, dels
en undersökning rörande arbetsvolym
och resurser hos nykterhetsnämnderna.
Vi motionärer har, herr talman, fäst
oss vid två förhållanden i de redovisade
uppgifterna.

För det första har trots en personell
upprustning av nykterhetsnämndernas
verksamhet, som beträffande storleken
givetvis växlat rätt mycket de olika
kommunerna emellan, de s. k. hjälpåtgärderna
snarast avtagit i frekvens i
förhållande till totalantalet behandlade
fall. Det var genom en utbyggnad av
hjälpåtgärderna eller öppenvården som
man skulle söka minska behovet av institutionell
vård och effektivisera eftervården.
Vad särskilt den senare beträffar
vet vi hur mycket som fortfarande
brister, framför allt då det gäller
bostadsanskaffning, med talrika återfall
och nya anstaltsvistelser såsom
följd.

Det är känt att det långt ifrån genomgående
blivit så som man tänkte sig år
1954, när nykterhetsvårdsreformen beslöts,
nämligen att t. ex. en första fylleriförseelse
eller annan nykterhetsanmärkning
rätt undantagslöst skulle bilda
utgångspunkt för utredning och vid
behov även för psykologiskt och medicinskt
lämpliga stöd- och hjälpåtgärder
från nykterhetsnämndernas sida.

Inom t. ex. angränsande vårdområden
— jag tänker på det område där jag
själv är verksam, nämligen kriminalvården
— och naturligtvis inom nykterhetsvårdens
eget område träffar man
därför liksom förr rätt ofta på personer
belastade med ett betydande antal
fylleriförseelser, kanske många tiotals
och i en del t. o. m. hundratals, utan att
rationella motåtgärder tydligen satts in
förrän vederbörande löpt linan ut eller
t. ex. någon stött på litet extra om behovet
av åtgärder.

För det andra, herr talman, kan man

konstatera att behovet av anstaltsvård
eller i varje fall frekvensen av tvångsåtgärder
inte såsom det var tänkt avtar
utan kvarstår relativt konstant. Dessa
undersökningsresultat pekar hän mot
det stora behovet av en effektivisering
av nykterhetsnämndernas verksamhet
för att man på den vägen åtminstone
skall kunna bidra till att alkoholskadorna
inte bara hålls tillbaka utan också
minskar. Så sker ju inte nu.

Som ett minimum måste man därvid
rikta in sig på att nämnderna i ful]
utsträckning, såsom lagstiftaren tänkt
sig, ägnar sig åt de redan kända fallen,
t. ex. de av polisen med stöd av 10 §
nykterhetsvårdslagen för fylleri rapporterade.
Så sker i varje fall inte i
flera stora befolkningsområden, där fyllerifrekvensen
är som störst, exempelvis
i de större städerna. Därutöver borde
nämnderna bli i stånd att arbeta
mera uppsökande och ta upp aktivitet
på eget initiativ i ett enskilt fall eller
rörande förhållanden inom respektive
kommuner, som från allmän nykterhetssynpunkt
är otillfredsställande. Detta
sker i brist på personal för närvarande
relativt sällan.

Givetvis måste sådana åtgärder redan
på utredningsstadiet vidtagas med allt
det psykologiska omdöme och all den
finkänslighet, som sakens ofta ömtåliga
beskaffenhet kräver. Dessutom måste vi
nå fram till vad man hoppades också
skulle ske rätt snart efter 1954 års reform,
nämligen att vårdåtgärderna allmänt
effektiviserades och fördjupades
genom att bli allsidigare, främst genom
ökat medicinskt inslag. Hela attityden
gentemot dem som är föremål för vård
eller behandling borde bli »riktigare»
genom fullt praktiskt beaktande av även
medicinska och psykologiska faktorer
och mera konkreta socialvårdande insatser,
t. ex. i fråga om bostads- och
arbetsanskaffning. Bristen på resurser
är dock alltjämt stor, bl. a. vad gäller
poliklinikservice. I fråga om bostadsanskaffningsproblemet
borde utbyggna -

Onsdagen den 30 mars l!)(i(i fm.

Nr 14

Bidrag till anordnande av erkända vårdanstalter för alkoholmissbrukare in. in.

den av inackorderingshemmen, som enligt
vad erfarenheten visar är ett av de
mera hoppingivande inslagen i nykterhets
vården, äga rum i snabbare tempo
än vad som skett.

Till effektiviseringsbehovet hör också
att söka bygga ut och förstärka nykterhetsnämndernas
kontaktverksamhet utåt
genom en kvalificerad information om
deras egna erfarenheter och iakttagelser
och även om deras arbetsuppgifter.
Missuppfattningarna härom är nämligen
ofta mycket stora och allmänt förekommande.
Kontakt- och upplysningsverksamheten
bör gälla inte bara allmänheten
i stort utan t. ex. olika föreningar,
särskilt bland ungdomen, bilskoleelever,
husmödrar, företrädare för andra myndigheter,
företag särskilt på personalvårdssidan
o. s. v. Inte minst behöver
informationen om innebörden av lagstiftningen
på detta område och rörande
t. ex. trafiknykterheten förstärkas, t. ex.
till ungdomen rörande gällande krav för
att få lämplighetsintyg för körkort.

Vikten av en effektivisering av nykterhetsvården
blir för övrigt än större
vartefter som den nya brottsbalkens .särskilda
påföljd — överlämnande för vård
enligt nykterhetsvårdslagen — mer och
mer börjar komma i tillämpning genom
att man från domstolshåll och åklagarhåll
finner det vara riktigare att en alkoholiserad
lagöverträdare får specialvård
via nykterlietsvården än att han
ådöms vanligt frihetsstraff. Den utvecklingen
kommer att ställa nykterhetsnämnderna
inför ökade krav på kvalificerade
insatser.

Detta gäller också, om den pågående
fylleristraffutredningens förslag leder
till positivt resultat. Om det blir så att
gatufylleristen möts med vårdinsatser
och sålunda fylleriet avkriminaliseras
— mycket talar ju för det, bl. a. riksdagens
ställningstagande till kravet på den
utredning som nu pågår — kommer
nykterhetsvårdens insatser att påkallas
redan i samband med vederbörandes
omhändertagande hos polisen, för

att han skall fä erforderlig akutvård,
utredning kunna verkställas och mera
långsiktiga behandlingsåtgärder läggas
upp.

Detta fordrar självfallet ökad kvalitet
och ökad kapacitet hos nykterhetsnämnderna,
särskilt personellt. Redan
nu, herr talman, är man i rikspolisstyrelsen
inriktad på en utveckling åt detta
håll och inrättar sig därefter genom
projektering av eu helt ny typ av polisstationer,
för Stockholms behov 3 stycken,
utan att avvakta fylleriets avkriminalisering.
Man förutsätter därvid uttryckligen
att medverkan av nykterhetsvården
direkt vid dessa stationer skall
kunna erbjudas.

Både de presenterade delresultaten
av 1964 års nykterhetsvårdsutredning
liksom övriga på senare år gjorda iakttagelser,
inte minst utvecklingen vad
det gäller fylleriet i stort men särskilt
ungdomsfylleriet, pekar åt samma håll,
nämligen på behovet av en utredning
av frågan om förstärkning av resurserna
och ökning av kvaliteten hos samhällets
nykterhetsvård, i synnerhet dess
förebyggande verksamhet. Fylleriet i
stort ökar. Ungdomsfylleriet — därmed
avser jag unga under 21 år — ökade
under förra året med inte mindre än
20 procent jämfört med 1964. Bland
kvinnor var ökningen 8 procent.

De redan genom brottsbalken tillkomna
nya uppgifterna för nykterlietsvården
avseende lagöverträdare med
alkoholproblem och de sannolika och
omfattande uppgifter som hänger samman
med en ny inställning till gatufylleristers
behandling ökar bara behovet
av en genomgång genom en statlig utredning
av frågan om förstärkning av
nykterlietsvården i stort.

Jag är, herr talman, väl medveten
om att det kan finnas behov även av
utredning av en annan och mera radikal
beskaffenhet på detta område, men
det ena behöver ju inte utesluta det andra,
ty hur man än ser på dessa vårdproblem
måste man väl ha lokalt för -

24 Nr 14 Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Bidrag till anordnande av erkända vårdanstalter för alkoholmissbrukare in. m.

ändrade vårdorgan för verksamhetens
bedrivande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den under punkt 31 i utlåtandet
avgivna reservationen av herr Axel Andersson
m. fl.

I detta anförande instämde herrar
Nelander, Nilsson i Lönsboda och Westberg,
fröken Elmén samt herr Berglund
(alla fp).

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Herr Wiklund har själv
framhållit att även om det finns mycket
kontroversiellt i bedömningen av nykterhetsvården
är enigheten mycket stor
i de frågor som vi nu har att ta ställning
till. Den är lika stor på denna som
på många andra punkter som vi har att
behandla under femte huvudtiteln men
på vilka vi ändå har fått reservationer.
För mig är detta oförklarligt, men herr
Wiklund har ju nu i ett långt anförande
försökt förklara anledningen till den
nu föreliggande reservationen. Jag har
ännu inte upptäckt orsaken till den,
ty såvitt jag förstår bedömer vi frågorna
på samma sätt. Det som kan skilja
oss åt är att reservanterna vill att riksdagen
för Kungl. Maj :t skall tala om
att det är angeläget att förstärka den
öppna vården, vidga upplysningsverksamheten
och öka det medicinska inslaget
i nykterhetsvården. Vi i utskottsmajoriteten
är medvetna om — och det
är ju även reservanterna — att Kungl.
Maj:t har denna inställning och har
vidtagit åtgärder i den riktningen. Reservanternas
önskemål är alltså att riksdagen
skall ge till känna en mening som
regeringen själv redan har. Det har utskottsmajoriteten
ansett vara rätt onödigt.

Jag förutsätter att herr talmannen
och kammarens ledamöter håller mig
räkning för att jag inte försöker briljera
med kunskaper som jag inte besitter
genom att redovisa vad som gjorts
i dessa frågor. Jag förutsätter att socialministern,
om han finner det ange -

läget, kommer att för kammaren redovisa
vad som hänt och vad som är på
gång beträffande det medicinska inslaget
i vården, den öppna vården och
allt annat som reservanterna ansett
sig böra plädera för i detta sammanhang.

Vi vet att 1964 års nykterhetsvårdsundersökning
om några månader kommer
att lägga fram sitt slutbetänkande, och
därmed får vi en bred bas för bedömning
av det fortsatta handlandet. Den
utredningen bör alltså avvaktas.

Detta är de skäl jag har för att yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr WIKLUND (fp):

Herr talman! Den nu pågående undersökningen
angående nykterhetsvårdsklientelet
är ju en orienterande
undersökning; den utredningen har
inte till uppgift att utforma förslag. Jag
har redan sagt, att denna undersökning
är värdefull — det omdömet bygger jag
på de delresultat som redovisats, och
jag förmodar att jag skall kunna vidhålla
det omdömet när hela undersökningsresultatet
har presenterats.

Men nu gäller frågan, hur det skall
gå till att få nykterhetsvården förstärkt,
förbättrad och effektiviserad. Vi ser det
ena fallet efter det andra, där behandlingen
inte satts in på ett rationellt
sätt och blivit effektivt genomförd. Det
är den frågan det nu gäller, och därvidlag
har utskottsmajoriteten och reservanterna
verkligen olika uppfattningar.
Reservanterna vill konkretisera
problemet genom att få till stånd en
utredning, som skall syssla inte med
en allmän genomgång och orientering
kring problematiken utan skall mynna
ut i konkreta förslag om vad som bör
göras för att effektivisera nykterhetsvården.
Därvidlag är det alltså en bestämd
skillnad mellan vår ståndpunkt
och utskottsmajoritetens; majoriteten
menar att riksdagen kan nöja sig med
att anslå de medel som föreslagits i
statsverkspropositionen, under det att

Onsdagen den 30 mars 1906 fm.

Nr It

Bidrag till anordnande av erkända vårdanstalter för alkoholmissbrukare in. m.

vi anser att det bör tillsättas en utredning
som skall utforma konkreta förslag
till en effektivisering av nykterhetsvården.

.lag beklagar att socialministern, tydligen
på grund av omröstning i första
kammaren, var tvungen att avlägsna sig.
Annars hade jag tänkt fråga honom,
om det är hans avsikt att tillsätta en
utredning när 1964 års nykterhetsvårdsundersökning
är avslutad. Jag tycker
att det vore ett naturligt fullföljande av
den nu snart avslutade orienterande
undersökningen.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Med risk att det jag
har att säga kommer att förlänga debatten
så mycket, att socialministern
hinner tillbaka till kammaren ... Jag
ser nu att han redan hunnit hit, och jag
har alltså inte på mitt samvete den
förlängning av debatten som härigenom
kan uppstå, en förlängning som jag naturligtvis
i och för sig inte har något
emot.

Om jag inte uttryckte mig illa, sade
jag att 1964 års nykterhetsvårdsundersökning
kommer att ge oss underlag
för vår bedömning av det fortsatta
handlandet. Det är ju samma sak som
herr Wiklund säger. Jag har inte utgått
ifrån att denna utredning skall framlägga
detaljerade förslag.

Sedan har jag mycket svårt att förstå,
att det förhållandet att man skriver
självklara saker till Kungl. Maj:t innebär
någonting konkret. I reservationen
sägs ingenting om tjänster, ingenting
om organisationen, ingenting om pengar.
Reservanterna vill endast skriva till
Kungl. Maj :t om att man skall öka den
medicinska vården, öka den öppna vården
och öka fritidsverksamheten. Men
vi är alla på det klara med att Kungl.
Maj:t är medveten om alla dessa behov
och inriktad på att lösa dessa frågor.

Chefen för .socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Då herr Wiklund har

ställt en direkt fråga till mig beträffande
hur den utredning som nu håller
på att avslutas skall följas upp så vill
jag svara, att det sjiilvklart kan komma
att finnas skiil att tillsätta en kommitté,
men på denna punkt vill jag för dagen
inte binda mig. Jag avvaktar utredningens
avslutning.

Herr Wiklund har redan betygat att
de delresultat som har publicerats har
varit av stort intresse, och det vill jag
hålla med honom om. Jag är övertygad
om att vi, när vi får slutsummeringarna,
kominer att veta en hel del mer än tidigare,
och detta får då bilda underlag
för de överväganden som kan befinnas
lämpliga och angelägna.

Herr talman! När jag ändå har ordet
kanske jag får göra ytterligare ett
tillägg. Reservanterna har i sin reservation
pekat på angelägenheten av att
det medicinska inslaget i nykterhetsvården
förstärkes. Till detta vill jag
säga att visst kan det vara av värde att
göra påpekanden, men vi är sannerligen
medvetna om de medicinska inslagens
stora betydelse. Det är ju också
efter de riktlinjerna vi arbetar.

Låt mig bara i korthet ge en redovisning.
En utökning av antalet platser
för sjukvård vid nykterhetsanstalterna
har som bekant successivt skett.

För närvarande finns sjuk- och mottagningsavdelningar
vid samtliga statliga
anstalter samt vid tio erkända anstalter
med sammanlagt 318 platser. Under
nästa år tillkommer ytterligare en
sådan avdelning.

Under innevarande budgetår har
tjänster för överläkare inrättats vid
Ulleråker och Falbygdens sjukhus. Innehavarna
av dessa överläkartjänster
har att fullgöra den psykiatriska vården
vid de statliga anstalterna Venngarn
och Gudhem. Härigenom har man erhållit
en för vården vid dessa anstalter
mycket värdefull anknytning till ett
stort sjukhus. För psykiatrikervården
vid den nya Örebroanstalten och Brotorp,
vilka båda är avsedda för kvin -

26 Nr 14 Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Bidrag till anordnande av erkända vårdanstalter för alkoholmissbrukare m. m.

nor, skall fr. o. in. den 1 juli 1966 svara
en vid Mellringe sjukhus anställd läkare.
I den mån tillgången på läkare medger
det är det önskvärt att man försöker
etablera liknande samarbete mellan andra
anstalter och sjukhus, och det är
självklart också vår strävan.

Jag vill tillägga att de vid flertalet
vårdanstalter tjänstgörande rådgivande
psykiatrikerna är anställda som läkare
vid mentalsjukhus.

Den öppna vården är naturligtvis i
detta sammanhang inte minst viktig.
Även här har det medicinska inslaget
ökat. Antalet alkoholpolikliniker i landet
har ökat från ett 60-tal till ett 100-tal sedan 1960. Alla dessa polikliniker
drivs under läkarmedverkan.

Oavsett reservationen, herr talman,
kommer vi således i vårt arbete att i
allra högsta grad sträva efter en utveckling
i den riktning jag här har redogjort
för.

Herr WIKLUND (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Aspling för svaret på min
fråga, om det kommer att bli någon utredning.
Jag förstår att det för dagen
inte går att ge ett klart besked på den
punkten.

Jag tycker att statsrådets genomgång
av hur det medicinska inslaget i nykterhetsvården
ökat var värdefull men
det går ju ändå inte att dölja att vi alltfort
har otillräckliga medicinska resurser
på detta område.

Jag skulle vilja fråga statsrådet om
hur det t. ex. är med alkoholkliniken
på karolinska sjukhuset. Denna utnyttjas
inte till full kapacitet beroende på
att personal placerats i en del av sjukrummen.
Jag förstår att det blir ännu
mindre möjlighet att driva kliniken, om
man flyttar bort personalen, men förhållandet
kan ju inte på längre sikt vara
tillfredsställande.

Till herr Bergman vill jag säga att
det föreligger en viss skillnad mellan
att så där i största allmänhet yrka på

ytterligare ökning av personalen och
å andra sidan att genom en statlig utredning
företa en noggrann genomgång
av hur och var förstärkningarna skall
sättas in. Det är där vi skiljer oss. Det
går inte att fördölja att denna skillnad
föreligger mellan utskottsmajoritetens
och reservanternas uppfattning.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till reservationen.

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet
närmast för att göra några allmänna
reflexioner i nykterhetsvårdsfrågan. Eftersom
jag är medlem av anstalternas
gemensamma förbund och nykterhetsnämndernas
gemensamma förbund, har
jag genom omständigheternas makt kommit
att dras in i denna diskussion.

Jag tror att man kan säga, att en väsentlig
nydaning för närvarande håller
på att ske inom nykterhetsvården i landet,
vilket vi som sysslar inom nykterhetsvården
bör notera med särskild
tacksamhet och glädje. Ser man på anslagsökningarna
för både den öppna och
den slutna vården, kan man konstatera
att dessa under de senare åren varit
väsentliga. Den utredning, som kanslirådet
Larnstedt håller på med, kommer
att ge oss ytterligare kunskaper att bygga
vidare på. Liksom herr Wiklund tror
jag att det är nödvändigt att den kartläggning,
som den Larnstedtska utredningen
har hand om, fortsättes ooh påbygges
av en större utredning.

Det är alldeles nödvändigt att den
medicinska vården starkare kommer in
i bilden. Vi har fått rapporter från landet,
inte minst från Kristinehamn, enligt
vilka man har haft goda erfarenheter
av sambandet mellan medicinsk
vård och nykterlietsvård. över huvud
taget är det alldeles nödvändigt att man
bättre än för närvarande bygger ut detta
samband. Jag skulle i detta sammanhang
vilja hoppas att medicinalstyrelsen
och socialstyrelsen kommer att sammanslås.
Denna fråga är för närvarande

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Nr 11

Bidrag till anordnande av erkända vårdanstalter för alkoholmissbrukare m. in.

föremål för remissbehandling och jag
hoppas att det slutar med eu sådan sammanslagning,
därför att på det sättet
kan man knyta bl. a. nykterhetsvården
till den medicinska vården på ett centralt
och riktigt sätt.

Rådgivningsbyråer byggs vidare upp
ute i landet. Det är någonting som växt
fram under senare år och som måste
fortsätta. Arbetsmarknadsstyrelsen har
också förläggningar ute i landet för att
skaffa arbete åt dem som har svårt att
få arbete och även att få bostäder i den
öppna marknaden.

I dagarna har presenterats en utredning
av en arbetsgrupp inom nykterhetsvårdsförbundet
med överläkare Curt
Åmark som ledare. Den arbetsgruppen
har sysslat med återfallsklientelet och
jag tror att det finns anledning titta en
hel del på den arbetsgruppens resultat.
Det visar sig nämligen att många inom
nykterhetsvården åker fram och tillbaka
mellan anstalterna och att de när de
kommer ut därifrån blir lämnade ganska
mycket åt sig själva. Vi har enligt nykterhetsvårdslagen
ingen möjlighet för
närvarande att låta dessa människor
stanna på en anstalt under mer än en
mycket kort tid, och det är kanske nödvändigt
med en lagändring så småningom.
Detta är människor som inte
klarar sig i det allmänna livet och vi
måste ta hand om dem på något sätt.
Till yttermera visso belastar de också
nykterhetsnämnderna med mycket arbete.

I en rapport från en av landets större
nykterhetsnämnder har man sagt att
75 procent av våra nykterhetsvårdares
arbete läggs ned just för dessa människor.
Den förebyggande verksamheten
kommer i bakgrunden och får kanske
nöja sig med resterande 25 procent.

Herr talman! Jag har bara velat göra
några allmänna reflexioner. Jag konstaterar
att det ändå händer mycket inom
nykterhetsvårdens område. Den utveckling
som pågår i positiv riktning måste
fortsätta med all kraft därför att det

här gäller ett av samhällets stora problem,
och vi får aldrig sluta att fundera
över om det finns nya och bättre vägar
att gå fram på.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
skrivning.

Herr BERGMAN(s):

Herr talman! Jag beklagar att jag inte
hann begära ordet före herr Svensson
i Kungälv. Jag vill bara till herr Wiklund
säga att han har läst reservationen
väldigt dåligt. Där står inte talat om
något krav på utredning utan om krav
på åtgärder.

Herr WIKLUND (fp):

Herr talman! Det framställes från
vårt håll krav på utredning angående
åtgärder till förstärkning av nykterhetsvården.
Det är ungefär innebörden även
i reservationen.

Till herr Svensson i Kungälv vill jag
säga att även jag tycker att det är en
utomordentligt värdefull undersökning
som han refererat, men den undersökningen
pekar också mot behovet av en
allmän, noggrann genomgång av hur
nykterhetsvården skall kunna förstärkas.

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Det är väl bara på det
sättet, herr Wiklund, att vi bör vänta
på den kartläggning som kanslirådet
Larnstedt håller på med. Först när den
blir färdig har vi anledning att ta ställning
till en fortsatt utredning, som
också utskottets talesman, herr Bergman,
påpekar.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. II

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till re -

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Bidrag till Länkrörelsen m. m.

servationen 5); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Fröken
Elmén begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
31 :o) mom. II) i utskottets utlåtande
nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
5) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 113
ja och 102 nej, varjämte 1 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 32—36

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 37

Bidrag till Länkrörelsen m. m.

Kungl. Maj:t hade (punkt C 25, s. 68
och 69) föreslagit riksdagen att till Bidrag
till Länkrörelsen m. m. för budgetåret
1966/67 anvisa ett anslag av
600 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
haft följande motioner till behandling,
nämligen

dels en inom andra kammaren av herr

Ullsten m.fl. väckt motion (11:527),
vari föreslagits att anslaget under Bidrag
till Länkrörelsen m. m. uppräknades
från 550 000 kr. till 650 000 kr. och
att Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare
försöksvis erhölle anslag
ur denna post;

dels oek en inom andra kammaren
av herr Hector m.fl. väckt motion
(II: 226), vari — såvitt nu var i fråga
— föreslagits att riksdagen måtte besluta
att anvisa ett anslag av 150 000 kr.
till Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare.

Utskottet hemställde,

I. att motionen 11:226, såvitt nu var
i fråga, icke måtte av riksdagen bifallas; II.

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionen II: 527 till Bidrag till Länkrörelsen
m. m. för budgetåret 1966/67
anvisa ett anslag av 600 000 kr.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Axel Andersson, Per
Jacobsson, Edström, Nils-Eric Gustafsson,
Harald Pettersson, Larsson i Hedenäset,
Nelander, Källstad, Nilsson i
Tvärålund och Mundebo, vilka ansett att
utskottet under II. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till
motionen II: 527 till Bidrag till Länkrörelsen
m. m. för budgetåret 1966/67
anvisa ett anslag av 650 000 kr.;

b) av fröken Ljungberg, utan angivet
yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! »Det i motionen 11:527
berörda Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare
har enligt vad
utskottet erfarit till syfte att bl. a. verka
för startande av en länkorganisation för
läkemedelsmissbrukare. I den mån så
sker torde bidrag kunna utgå från förevarande
anslag. Den i motionen II: 527

Nr 14

2!)

Onsdagen den 30 niiars 1060 fm.

föreslagna höjningen av anslaget kan
utskottet inte biträda utan avstyrker
motionen.» Ja, så kortfattat och därtill
i sak felaktigt avfärdar statsutskottets
majoritet den motion vari begäres ett
anslag på 50 000 kronor till Riksförbundet
för hjälp åt läkemedelsmissbrukare.

.lag är en av de tre ledamöter i denna
kammare som bar undertecknat den aktuella
motionen. Den var vid sin tillkomst
avsedd att bli en fyrpartimotion
men blev av någon anledning endast en
trepartimotion.

Jag sade att vad utskottet hade anfört
i sak var felaktigt. Detta påstående
grundar jag på det faktiska förhållandet
att det inom det ifrågavarande förbundets
ram existerar och arbetar en länkrörelse.
Att så är fallet torde kammarens
ledamöter nu vara medvetna om,
eftersom varje ledamot per brev genom
posten fått en redogörelse för denna
fråga från vederbörande organisation.

Därtill anser jag det förvånande att
statsutskottet i en så väsentlig fråga
som denna, som berör samhällsproblem
av utomordentlig räckvidd, så lättvindigt
gått förbi det problem som det här
är fråga om. Utskottets attityd pekar på
ointresse och likgiltighet inför ett allvarligt
samhällsproblem. Jag tror mig
emellertid ha fått förklaringen. I ett
inslag i TV-aktuellt förra veckan angående
denna fråga förklarade enligt vad
som upplysts mig en av statsutskottets
medlemmar, ordföranden i tredje avdelningen,
som varit med om att avstyrka
motionen, att han inte hade läst motionen
och således inte var medveten
om dess innehåll. Det är verkligen häpnadsväckande,
att man inom det mäktiga
och ärevördiga statsutskottet avstyrker
en motion, utan att alla ledamöter
ens har tagit reda på vad motionen innehåller.

Varför har denna organisation, Riksförbundet
för hjälp åt läkemedelsmissbrukare,
egentligen kommit till? Jo, helt
enkelt därför att det fanns ett stort

Bidrag till Länkrörelsen in. m.

behov av att någonting gjordes i eu
situation och inför en utveckling som
ter sig skrämmande, nämligen narkotikamissbruket.
Alltför länge har från
samhällets sida visats passivitet, trots
att tusentals människor årligen bryts
ned på grund av detta missbruk. När
sålunda ett antal personer har tagit
initiativ till en verksamhet som redan
på kort tid tycks ha visat sig ge resultat,
frågar man sig, av vilken anledning vi
inte här i riksdagen skall ge denna
verksamhet vårt stöd, så att den kan
fortsätta.

Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare
bildades i mars 1965, då
en interimsstyrelse tillsattes. Medlemmarna
i förbundet bestod av ett tjugotal
föräldrar till unga missbrukare. Organisationen
inriktade sig från början på
att söka kontakt med flera missbrukare
eller anhöriga till sådana, att föra in
socialmedicinska synpunkter i debatten,
att få i gång forskning på området,
att intressera läkare att åta sig behandling
av narkomanerna, att begränsa
spridningen av narkomanien och att
öppna myndigheternas och de sociala
organens ögon för detta stora och alltmer
brännande problem.

Detta Riksförbundets för hjälp åt läkemedelsmissbrukare
program fick ett
ganska kraftigt gensvar. Debatten kom
i gång och till förbundet kom allt fler
medlemmar, vilket gjorde att förbundet
i juni 1965 kunde konstitueras. I styrelsen
är bl. a. läkarna väl representerade.
Förbundet bildades sålunda på
grund av det tilltagande läkemedelsmissbruket
och dess följder. Enligt de
uppgifter, som jag har fått från förbundets
ledning, har under den tid som
gått sedan dess tillkomst och dess verksamhet
blivit känd fler och fler av
narkotikaoffren sökt sig till förbundet
för att få hjälp.

På grund av det intresse för verksamheten
och det behov som finns, då
många anser sig inte kunna avvakta
utredningar, har en länkrörelse igång -

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Bidrag till Länkrörelsen m. m.

satts inom förbundets ram. Till denna
länkrörelse hade, när vi väckte motionen,
vänt sig 600 personer, som begärt
stöd, men cirka 500 hade måst avvisas
på grund av bristande resurser.
Enligt uppgift står hundra personer i
ständig kontakt med länkrörelsen, varav
de flesta erhåller behandling. Cirka
10 procent av dessa har återanpassats
till ett normalt liv — några hade exempelvis
upptagit kvällsstudier. Det säger
sig självt att en sådan verksamhet är
kostsam. För att denna verksamhet skall
kunna fortsätta, behöver den personella
resurser, och för att sådana skall kunna
ordnas behövs pengar.

Vi begär 50 000 kronor till förbundets
verksamhet i vår motion. Detta avstyrker
statsutskottet med den motivering
som jag har nämnt. Det begärda beloppet,
50 000 kronor, bör jämföras med
uppgiften av förbundet, att varje person,
som är i tjugoårsåldern och som
genom sin narkomani blir ett varaktigt
socialfall, intill sin död kostar staten i
genomsnitt 250 000 kronor. Kan vi med
det belopp varom här är fråga, 50 000
kronor, rädda människoliv genom att
ge det åt dem, som i dag frivilligt utan
ersättning lägger ner ett stort arbete
inom ett område som hör samhället till,
hävdar jag, ärade ledamöter i statsutskottet
som har avstyrkt denna motion,
att frågeställningen inte är, om vi skall
bevilja 50 000 kronor, utan om vi har
råd att låta bli att ge detta anslag.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till reservation nr 6
i statsutskottets utlåtande nr 5.

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! Det står, som herr Gustavsson
i Alvesta påpekade, i ett brev
som inför denna debatt har tillställts
alla ledamöter i riksdagen, att varje
person, som i 20-årsåldern drabbas av
narkomani och av det skälet blir ett
varaktigt socialfall kommer att kosta
samhället i genomsnitt en kvarts miljon
kronor. Enbart i stockholmstrakten

finns enligt uppgift ungefär 1 500 kända
narkomanifall, och det finns anledning
att utgå från att antalet okända är minst
lika stort — kanske mycket större.

Det vi skall diskutera i anslutning till
punkten 37 i statsutskottets utlåtande nr
5 är om det är samhällsekonomiskt försvarbart
att satsa 50 000 kronor på den
av Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare
startade länkrörelsen
— en organisation som i brist på insatser
av samhället i dag praktiskt taget
är den enda instans som kan erbjuda
de människor som blivit narkomaniens
offer någon möjlighet att få hjälp. Jag
har inte redovisat dessa siffror därför
att jag betraktar narkomaniproblemet
som i första hand ett samhällsekonomiskt
problem. Det är självfallet framför
allt ett humanitärt, socialt och medicinskt
problem, men jag nämnde siffrorna,
därför att de kan vara ganska
bra som illustration till hur små insatser
man från socialdemokratiskt och
högerliåll i statsutskottet varit beredd
att säga nej till och hur enormt det
problem är som skall lösas.

Det är, för att uttrycka saken litet
tillspetsat, bara i bästa fall som en
narkoman blir ett socialfall. Lika ofta,
kanske oftare, blir vederbörande ett
kriminalfall. Det ligger i sjukdomens
karaktär. Missbruket leder till att de
som blir beroende av narkotiska medel
inte kan inordna sig i ett socialt liv,
inte kan utföra ett arbete och alltså inte
heller kan skaffa sig några inkomster.
Men de måste skaffa sig de medel de är
beroende av, och detta sker ofta på sä
sätt att de begår brott av olika slag för
att få pengar. Ofta består brottet i att
de själva deltar som mellanhand i den
illegala narkotikahandeln. Detta innebär
ju inte bara att de enskilda individerna
blir offer för kriminalitet, utan
man får en accelererande utveckling
av narkotikamissbruket. Den som själv
är offer för lasten måste hjälpa till att
skapa förutsättningar för att fler människor
hamnar i samma elände.

Onsdagen den 30 mars 1900 fm.

Nr 14

Det finns i dag vissa möjligheter för
narkomaner åt! få klinisk vård, men
problemet är inte bara att dessa möjligheter
iir mycket begränsade. I Stockholm
finns en ganska nyligen uppsatt
klinik, och det föreligger planer på eu
i Göteborg. Minst lika allvarligt är emellertid,
att den behandling som än så
länge endast ett fåtal kan få vid klinikerna
eller sjukhusen hlir mer eller
mindre värdelös, om narkomanerna
omedelbart efter behandlingen kommer
ut till sina gamla gäng — gäng där ingen
vill hjälpa dem att sluta med missbruket,
men där alla är beredda att hjälpa
till för att de skall kunna fortsätta med
det.

Det är för att göra ett försök att, tills
vidare i liten skala, klara det problemet
som Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare
har startat sin länkrörelse.
Som herr Gustavsson i Alvesta
nämnde har enligt uppgifter från rörelsens
ledning hittills omkring 000 människor
vänt sig till rörelsen för att få
hjälp. Uppgiften är gammal, och antalet
är kanske större i dag. Av brist på ekonomiska
och personella resurser har man
tvingats avvisa 500 av dem, men 100
personer står emellertid i ständig kontakt
med länkorganisationen. De får
hjälp med att återanpassa sig. De har
någon som förstår deras problem. De
lijälpbehövandes anhöriga — som inte
sällan är föräldrarna, eftersom de som
drabbas av narkomanien i mycket hög
grad är tonåringar — har någon som
de kan tala med, någon som kan ge dem
råd om de få möjligheter som finns till
hjälp, någon som kan ge dem en gnutta
hopp att någon någonstans ändå är beredd
att hjälpa dem ur deras förtvivlade
situation och att det finns andra
vägar ur eländet än fängelsestraff, fortsatt
missbruk och nya fängelsestraff.

Det är klart att en rörelse av denna
karaktär kan ha sina brister. Den är ny.
Den har inga gamla erfarenheter att
bygga på. En förutsättning för att arbetet
skall lyckas är att skapa förtroende

Bidrag till LiinkrörelHen m. m.

mellan missbrukaren och dem som är
beredda att hjälpa honom eller henne,
och det är eu sak som alla med den
minsta erfarenhet av t. ex. nykterhetsvård
vet är en ohyggligt svår uppgift.
Rörelsen har ännu så länge ganska få
läkare som är beredda att satsa på detta
arbete, och man måste för den kurativa
verksamheten huvudsakligen lita till frivilliga
krafter. Risken för bakslag är
självfallet under dessa dåliga förutsättningar
mycket stor.

Men det är inte bara en grupp idealister
kring Riksförbundet för hjälp åt
läkemedelsmissbrukare som tror på länkrörelsen
och är beredd att satsa på den.
Medicinalstyrelsens chef har i det brev
som jag inledningsvis nämnde om betonat
vikten av att rörelsen ges möjligheter
att fortsätta sin verksamhet. Han
har alltså indirekt sagt att motionen bör
bifallas. Även från polismyndigheterna
och fångvården har man sökt kontakt
med rörelsen, därför att man där har
behov av att kunna hänvisa sina klienter
till rörelsen när de kommer ut från anstalterna.

Jag tror jag vågar säga att alla instanser
och enskilda som haft anledning
syssla med narkomaniens problem i dag
erkänner — trots att rörelsen på grund
av alla de skäl jag här nämnt kan ha
vissa brister — att rörelsen gör utomordentligt
värdefulla insatser. Alla, utom
statsutskottet, som över huvud taget inte
har nämnt ett ord om verksamheten
men som — och det är kanske det mest
förbluffande — skriver rakt på sak att
rörelsen inte existerar och anför detta
som ett skäl för att inte tillstyrka något
bidrag. Som herr Gustavsson i Alvesta
citerade, skriver utskottet att Riksförbundet
för hjälp åt läkemedelsmissbrukare
har till syfte »att bl. a. verka för
startande av en länkorganisation för läkemedelsmissbrukare.
I den mån så
sker torde bidrag kunna utgå från förevarande
anslag». Nämnda anslag är alltså
det som är avsett för länkrörelsen
inom nykterhetsvården. För den hän -

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Bidrag till Länkrörelsen m. m.

delse man fullföljer detta initiativ menar
tydligen utskottet att det kan vara
berett att satsa pengar.

Jag tycker att det är en skyldighet för
utskottets talesman att lämna en redogörelse
för vilka efterforskningar utskottet
gjort innan man skrivit detta påstående
i utlåtandet att rörelsen inte existerar,
ett påstående som sedan använts
som ett motiv för att avstyrka motionen.

Likaså vore det mycket intressant att
få veta hur utskottets högermän och socialdemokrater
har kunnat bedöma en
verksamhet som man inte känner till.
Ty som jag nyss betonade skriver utskottet
att för den händelse att verksamheten
startas, så skall den ha bidrag,
d. v. s. man är beredd att tillstyrka
bidrag för en verksamhet vars existens
man i en tidigare mening säger sig inte
känna till.

Till sist skulle jag också vilja ställa
en fråga till socialministern. Ni uppges
ha meddelat en socialdemokrat, som
från början var tänkt som medmotionär
i denna fråga, att det inte behövs någon
motion eftersom saken kan ordnas på
annat sätt. Jag fick självfallet inte denna
information när jag väckte motionen —
i annat fall hade jag kanske frågat socialministern
tidigare. I dag kan jag inte
tolka denna uppgift på annat sätt än att
det inom socialdepartementet måste finnas
planer, som var okända för oss när
vi väckte motionen och som var okända
för statsutskottet när det behandlade
frågan men som jag hoppas att socialministern
är beredd att avslöja nu.

Det vore faktiskt ganska rimligt om
det funnes sådana planer. Narkomanien
är en sjukdom med en rad allvarliga sociala
följdverkningar, och det måste
anses vara en samhällets uppgift att bekämpa
den sjukdomen. Lika rimligt som
det alltså borde vara att det finns planer
på åtgärder inom socialdepartementet,
lika orimligt vore det att tveka att ge
ekonomiskt och moraliskt stöd åt en enskild
organisation som i väntan på att
samhället påtar sig sitt ansvar gör av

alla vitsordade insatser för att hjälpa
de människor som har blivit narkomaniens
offer.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Fröken LJUNGBERG (li):

Herr talman! Vid sidan av de insatser,
som samhället gör i form av medicinsk
och social vård, spelar utan tvivel de
frivilliga organisationernas s. k. länkrörelser
en mycket stor roll. Personligen
har jag sett en hel del av deras verksamhet
— jag har fått tillfälle att delvis
följa den ■— och jag måste betyga min
stora aktning för det arbete som där
görs. Länkrörelserna har nämligen möjlighet
att på ett helt annat uppsökande,
personligt, individuellt hjälpande sätt
komma åt de allra ömtåligaste punkterna,
än vad samhällets ofta mera villkorsbundna
och generella åtgärder kan
göra.

Jag vill med detta, herr talman, stryka
under att det inte finns någon som
helst meningsskiljaktighet, som herr
Ullsten vill göra gällande, mellan vad
reservanterna och vad utskottets majoritet
har sagt på denna punkt.

Jag vill också för min del deklarera,
att när jag fick den skrivelse från Riksförbundet
för hjälp åt läkemedelsmissbrukare,
som vi väl alla här i riksdagen
har fått, var jag mycket förvånad över
att man där ansåg sig kunna säga att
statsutskottet hade avstyrkt motionsyrkandet
med den motiveringen att det
inte fanns någon länkrörelse.

När vi diskuterade denna fråga mycket
ingående i tredje avdelningen, fick
vi klart för oss att vid sidan om det
speciella utredningsarbete, som man nu
gör i en särskild arbetsgrupp med bl. a.
medicinalstyrelsen och denna förenings
ordförande representerade, arbetar det
förra året bildade Riksförbundet för
hjälp åt läkemedelsmissbrukare. Det arbetar
på olika sätt, som vi har hört. Jag
har fullt klart för mig att förbundet
håller på att bygga upp en länkrörelse.

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Nr 14

Hedan i statsverkspropositionen har ju
också departementschefen uttalat att
han i år liar velat lika anslaget Bidrag
till Länkrörelsen samt genom en mindre
omformulering — tilläggande av ett
»in. in.» — öppna möjligheter att lämna
bidrag till sammanslutningar av personer
som varit läkemedelsmissbrukare.

Jag liar den bestämda uppfattningen

— det vill jag säga — att ifrågavarande
rörelse skall få anslag under just denna
punkt, Bidrag till Länkrörelsen in. in.
Det är i den övertygelsen som jag har
biträtt utskottsmajoritetens yttrande.

Däremot förefaller det mig utomordentligt
svårt att i nuläget med bestämdhet
kunna påstå, som exempelvis herr
Ullsten nyss gjorde, att det är just
50 000 kronor till som förbundet skall
ha. Varför inte, herr Ullsten, säga att
det är 150 000 kronor till som behövs

— detta anslag har ju förordats av herr
Hector in. fl.? Jag är alldeles övertygad
om att förbundet kommer att behöva
både 50 000 kronor och mera efter hand,
och jag vill uttala som ett starkt önskemål
att departementschefen verkligen
skall vara så generös som det ligger
inom möjligheternas gräns att vara för
att under punkten Bidrag till Länkrörelsen
m. m. lämna hjälp till Riksförbundet
för hjälp åt läkemedelsmissbrukare.
En deklaration från departementschefens
sida därvidlag i dag skulle säkerligen
vara välgörande.

Utskottet — som jag anser har skrivit
helt i överensstämmelse med motionärernas
intentioner att Riksförbundet
skall få hjälp till sin länkrörelse under
uppbyggnad — har vidare pekat på
ännu en utväg efter vilken förbundet
kan söka sig fram för att få bidrag.
Jag kan inte finna annat än att det är
uttryck för en mycket positiv skrivning.

Det förefaller mig, herr talman, som
om det är rätt meningslöst att i denna
debatt gradera intresset för den verksamhet
det gäller, såsom en del talare
gjort. För min egen del och som representant
för högerpartiet tillbakavisar jag

Bidrag till Länkrörelsen m. m.

bestämt herr Ullstens försök till gradering.
.lag är inte övertygad om att alla
högerledamöter i kammaren kommer att
följa högerledamöterna av statsutskottet
i deras förslag. Självfallet iir man i sin
fulla rätt att pröva frågan efter sitt förstånd,
efter sitt samvete och efter sin
förmåga att bedöma vad som kan vara
riktigt på varje punkt. Men för min del
yrkar jag, med den motivering jag givit,
bifall till utskottets hemställan.

Herr ULLSTEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vågar självfallet inte
vara övertygad om att flera högermän
i denna kammare skall rösta för reservation
nr 6 a. Däremot hoppas jag att
flera högermän skall göra det. Jag tror
också att så kommer att bli fallet, eftersom
de till skillnad från vad fröken
Ljungberg nyss hävdade upptäckt att det
föreligger en skillnad mellan utskottsmajoritetens
skrivning och reservationen.

Det vore också ganska orimligt om
man skulle komma fram till samma
ståndpunkt på grundval av så olikartade
fakta som reservanterna och utskottsmajoritetens
talesmän bygger på.
Utskottsmajoritetens talesmän förnekar
ju att den organisation som vi just nu
diskuterar verkligen existerar. Och om
man förnekar att den finns kan man
rimligen inte samtidigt hävda att den
bör ha anslag. Det vore ganska ansvarslöst
att bara ge en revers cartc blanche
på att organisationen bara den kommer
i gång skall få bidrag.

RFHL:s verksamhet har redan kommit
i gång. Inte bara jag utan en mängd
experter känner till att den arbetar och
hur den arbetar och har även funnit
att den är värd att stödjas med samhälleliga
medel. Det föreligger alltså en helt
klar skillnad mellan reservanternas och
utskottsmaj oritetens utgångspunkter.

Men vad fröken Ljungberg uppenbarligen
tänker på när hon hävdar att det
inte finns någon skillnad är att utskottsmajoriteten
menar att denna rörelse

2 — Andra kammarens protokoll 1966. Nr 14

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Bidrag till Länkrörelsen m. m.

skall få pengar om den kommer i gång,
vilka medel skall utgå från anslaget under
punkten Bidrag till Länkrörelsen
m. m. Vad skulle då hända, om så
skedde?

Länkrörelsen har själv ansett att den
behöver 900 000 kronor för att kunna
bedriva sin verksamhet. Socialstyrelsen
har prutat ned detta anslag till 650 000
kronor, inte därför att man förnekar
att Länkrörelsen skulle kunna på ett
effektivt sätt använda dessa 900 000 kronor
utan därför att man av ekonomiska
skäl inte vill tillstyrka mer. Socialdepartementet
har prutat ned socialstyrelsens
förslag till 600 000 kronor. Om RFHL
skulle få de 50 000 kronor, som tydligen
även fröken Ljungberg anser att det bör
ha, innebär detta att Länkrörelsen inte
får någon ökning alls och, för den händelse
att RFHL:s länkverksamhet skulle
få mera än 50 000 kronor, att nykterhetsvårdens
länkrörelse skulle få en
minskning av sitt anslag.

Det är en ovanligt klumpig konstruktion
som förordas i utskottsmajoritetens
utlåtande. För det första därför att man
avstyrker 50 000 kronor i ytterligare anslag
till denna verksamhet, för det andra
därför att man genom att knyta
RFHL:s anslagsmöjligheter till ett anslag,
som är avsett för annan verksamhet,
skapar en motsättning mellan nykterhetsvårdens
länkrörelse och den länkverksamhet
som RFHL bedriver för
läkemedelsmissbrukare.

Det föreligger i allra högsta grad en
motsättning mellan utskottsmajoritet
och reservanter. Jag hoppas som sagt,
fröken Ljungberg, att många av era partivänner
upptäcker detta och stödjer
reservationen.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Fröken Ljungberg var
förvånad över att RFHL i den skrivelse,
som det hade tillställt riksdagsledamöterna,
givit uttryck för att man av utskottsmajoritetens
skrivning kunde ut -

läsa att det inte skulle existera någon
länkverksamhet för läkemedelsmissbrukare.
Men, fröken Ljungberg, det är vad
som står i utskottsmajoritetens skrivning.
Om man läser innantill i denna
framgår detta mycket klart.

Vidare uttalar fröken Ljungberg att
bidrag bör kunna utgå. Men varför inte
lämna klart besked om vilka bidrag som
skall utgå och om vilken storleksordning
dessa skall ha? Det hade varit intressant
att i klartext få redogörelse för detta
från utskottsmajoritetens talesmän.

Vidare framhåller fröken Ljungberg
att man inte skall gradera intresset för
den ena och för den andra frågan. Men,
fröken Ljungberg, det föreligger både ett
utlåtande från utskottsmajoriteten och
en reservation på denna punkt, och när
man läser dessa framstår det ganska
klart att det finns en skillnad i uppfattningarna,
och det är på grundval av
detta som vi för denna debatt.

Fröken LJUNGBERG (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag tycker att herrar
Ullsten och Gustavsson i Alvesta fortfarande
läser utskottsmajoritetens utlåtande
med skärvor i ögonen. Det konstateras
nämligen i detta att det finns
ett Riksförbund för hjälp åt läkemedelsmissbrukare
och att man erfarit att
detta håller på att starta en länkorganisation.
Vi har också fått veta av den
skrivelse som vi har erhållit att denna
länkorganisation är under uppbyggnad.
I sådant fall skall bidrag utgå från detta
anslag. Jag kan inte förstå annat än att
man läser utlåtandet så negativt som
man möjligtvis kan göra.

Vad beträffar reservationen kan jag
inte finna annat än att det enda som
skiljer är en förmodan från reservanternas
sida att den ökning av detta anslag
till Länkrörelsen m. m., som departementschefen
har föreslagit med 50 000
kronor, skulle vara alltför knappt tilltagen.
Jag kan inte tycka att det är en
särskilt stark motivering.

Onsdagen den 30 mars 1 ''JO(i fm.

Nr 14

Herr HECTOR (k):

Herr talman! Ett narkomantillstånd
lär kännetecknas av verklighetsflykt,
omväxlande eller kombinerad med
konstlad aktivitet. Det är märkligt att
iaktta hur våra diskussioner och åtgärder
i sociala frågor ofta uppvisar något
av samma egendomliga symtom. Man
skjuter från sig obehagliga sociala företeelser
så länge det går, och när sedan
verkligheten ändå tränger sig på slår
man gärna kring sig som i blindo i ett
slags konstlad aktivitet. Detta mönster
går igen litet varstans. Vår behandling
av narkomanien som samhällsproblem
är bara ett exempel.

Länge har narkomanien existerat,
men man har inte velat se den riktigt
i ögonen. När man sedan nödgas vidtaga
åtgärder kommer detta ofta att ske
på måfå med alltför generell kriminalisering
och alltför slentrianmässig vård.
1 stället hade man kunnat tänka sig eu
beredskap på ett tidigt stadium med
sakligt studium av fenomenet och med
snabba, effektiva motåtgärder, framför
allt utan något sensationsmakeri. Detta
har i stort sett inte skett. Stora skador
måste då snabbt repareras för att man
skall kunna hinna ifatt. De krafter som
nu är inkopplade dignar under denna
uppgift, ekonomiskt och personellt.

Båda de motioner i denna fråga det här
gäller, nr 226 och nr 527 i denna kammare,
föreslår stöd åt Riksförbundet för
hjälp åt läkemedelsmissbrukare med något
olika belopp, det senare med 50 000
kronor, att utgå ur anslaget för bidrag
till Länkrörelsen för alkoholskadade,
det förra som särskilt anslag till Riksförbundet
med 150 000 kronor.

Motion nr 226 hemställer dessutom
om anslag på 150 000 kronor till medicinalstyrelsens
förfogande för arvodering
av läkare och övrig personal som
behandlar narkotikamissbrukare samt
ett förslagsanslag på 500 000 kronor till
epidemiologiska undersökningar av narkotikamissbrukare
i anslutning till den
försöksverksamhet som bedrivs vid S:t

Bidrag till Bankrörelsen in. in.

Eriks psykiatriska poliklinik och Långbro
sjukhus.

Utskottets utlåtande tycks präglas av
en viss verklighetsflykt. Man pekar pä
uppräkningen med 50 000 av anslaget till
Länkrörelsen för alkoholskadade och
tänker sig att ur detta anslag bidrag
borde kunna utgå även till de narkotikaskadades
länkrörelse. Man hänvisar
vidare till medicinalstyrelsens narkotikakommitté
med dess rader av arbetsgrupper,
varvid man förutsätter att inga
större ekonomiska och personella bekymmer
där är för handen.

Herr talman! Verkligheten ser helt
annorlunda ut. Därför ber jag att på den
punkt det nu gäller få yrka bifall till
motionen II: 226. I andra hand yrkar
jag bifall till reservation 6 a) av herr
Axel Andersson m. fl.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Jag ber att helt få instämma
i det anförande som fröken
Ljungberg tidigare har hållit. Såvitt jag
kan finna överensstämmer vad hon har
sagt hel! med de synpunkter och den
bedömning som jag har anlagt på frågan
och som jag har funnit att även
majoriteten i statsutskottet omfattar.

I detta läge är det väl omöjligt för
oss att få herrar Gustavsson i Alvesta
och Ullsten att ändra inställning, med
det förakt de tycks hysa för statsutskottets
behandling av denna fråga. De läser
utlåtandet såsom en viss läser bibeln.
De läser inte ens sina egna reservationer
ordentligt, vilket är litet betänkligt.
När man med så stort patos
engagerar sig i en fråga bör man inte
glömma att se efter vad det är man
själv talar för. Det är klart att det är
svårt att få balans i frågan, sedan det
i en del tidningar och framför allt i
TV och radio gjorts rätt många hysteriska
utfall i debatten. Såvitt jag kan
förstå skapar man inte — som många
tycks tro — någon gynnsam grund för
positiva insatser på detta område.

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Bidrag till Länkrörelsen m. m.

Får jag bara i största korthet till herrar
Gustavsson och Ullsten säga att
ni ur den formulering i statsutskottets
utlåtande, som ni uppfattar såsom negativ,
drar ut ett innehåll som vi inte
har lagt i denna formulering. Frågan
gäller vilken anslagsfördelning det skall
bli efter den 1 juli 1966. Det rör sig
alltså inte om dagens förhållanden utan
om något som blir aktuellt efter nyssnämnda
tidpunkt. Uttalandet att Riksförbundet
för hjälp åt läkemedelsmissbrukare
liar till syfte att bl. a. »verka
för startande av en länkorganisation för
läkemedelsmissbrukare», är hämtat ur
förbundets stadgar. Vi utgick ifrån att
den text som stod där var giltig. Vad
man menar med verksamhet som liknar
länkrörelse eller länkorganisation eller
allt vad som har diskuterats, är ju en
strid om ord som är i hög grad ofruktbar.
Det väsentliga i frågan är ju det
som statsutskottet föreslår. Jag förstår
att herrar Ullsten och Gustavsson har
svårt att inse det, och de kanske inte
tillåter mig att ha en positiv inställning
till förslaget, men det kommer jag att
ha ändå. Statsutskottet föreslår, på
Kungl. Maj :ts förslag, att det skall öppnas
möjligheter för länkverksamhet på
detta område att få statsbidrag.

Det är detta vi yrkar bifall till. Det
var bl. a. av det skälet som herr Svensson
avstod från att motionera. Herrar
Ullsten och Gustavsson har fel när de
påstår att ett avslag på motionen skulle
betyda att förbundet inte kommer att
få anslag eller att ett bifall till reservationen
innebär att Riksförbundet för
hjälp åt läkemedelsmissbrukare a priori
kommer att få anslag, ty ni har i reservationen
inte fullföljt motionens yrkande.
Reservationen talar uteslutande
om en anslagshöjning beträffande bidraget
till Länkrörelsen. Något yrkande
om specialdestination av anslaget
föreligger inte i reservationen.

Det är kanske taktlöst att påpeka det
för folk som borde kunna läsa innantill,
men detta är fakta i denna sak.

Man borde kanske vara litet försiktigare,
innan man tar så stora ord i sin mun.

Statsutskottet har dessutom anvisat
två vägar, dels med anledning av herr
Hectors motion, dels med anledning av
att frågan berörs i flera andra punkter i
detta utlåtande. Vi har i all anspråkslöshet
sagt på en helt annan punkt, att
narkotikamissbruket enligt utskottets
mening är ett allvarligt problem som
kräver stor uppmärksamhet från samhällets
sida. Vi har visat vår positiva
inställning till denna fråga dels genom
att tillstyrka det Kungl. Maj ds förslag,
som öppnar möjligheter att ge pengar
ur detta anslag, dels genom att anvisa
en möjlighet att ge pengar till organisationen
för dess övriga verksamhet
över anslaget för Extra utgifter, ur vilket
Kungl. Majd kan bevilja medel till
organisationer av denna typ. Med utskottets
skrivning har Kungl. Majd
svårt att komma ifrån att lämna sådant
anslag.

Om jag ville använda samma sätt att
argumentera som herrar Ullsten och
Gustavsson i Alvesta, skulle jag kunna
säga, att det är utskottet som är verkligt
positivt, medan herr Ullsten är negativ.
Men det sätt att argumentera som
herr Ullsten introducerat är ju i det
närmaste litet genant, och jag vill alltså
inte använda det.

Får jag sedan säga till herr Gustavsson
i Alvesta, att det var väl ändå ett
övertramp när herr Gustavsson, som ju
annars såvitt jag vet är mycket sansad,
omdömesgill och försiktig i sina uttalanden,
i denna kammare fällde ett
omdöme om en ledamot av riksdagen
som är förhindrad att själv yttra sig i
denna debatt. Herr Gustavsson sade att
det hade upplysts honom, att herr Birger
Andersson i TV-aktuellt sagt, att
han inte läst en motion som han varit
med om att avstyrka. Jag såg programmet.
Jag förnekar, att jag uppfattade
herr Anderssons svar på det sätt herr
Gustavsson vill göra gällande att det
formulerats. Detta är ett typiskt exem -

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

pel på den glidning i argumenteringen
som förekommit på så många punkter i
denna fråga. Herr Gustavsson får själv
avgöra, om han finner det lämpligt att
be herr Andersson om ursäkt. Här i
kammaren hör vi nog inte försöka att
ytterligare retuschera den retuscherade
intervjun med herr Andersson i dennes
egenskap av ordförande i statsutskottets
tredje avdelning. Han blev mycket
upprörd när han fick höra, hur
intervjun hade blivit redigerad. På en
utsago i andra hand om denna »tvättade»
intervju bygger herr Gustavsson
sin värdering av herr Andersson. Herr
Andersson har, såvitt jag uppfattade

— jag såg programmet tillsammans med
några kolleger inne i tidningsrummet

— inte sagt att han inte läst motionen.

Jag tycker att det är mycket trist

att det skall behöva föras en sådan här
argumentering i en fråga, beträffande
vilken det i dagens läge inte föreligger
några svårigheter att skapa intresse
för ett samhälleligt engagemang, bl. a.
beroende på organisationens insats på
opinionsbildningens område. Många åtgärder
har vidtagits och det förekommer
aktiviteter som vi hoppas skall
bära frukt. Även i min hemstad, såg jag
i en tidning, har man inrättat en specialmottagning
för denna kategori sjuka
människor. Det är klart att det är frestande
att ett sådant här år argumentera
på det sätt som herrar Gustavsson i
Alvesta och Ullsten gjort och att utnyttja
situationen på ett så spänningsfyllt
område i samhället. Men jag tror
att sakfrågan hade tjänat på en annan
behandling.

Jag vill till slut, herr talman, bara
konstatera att statsutskottet, som är
klart positivt inställt, visat två vägar
för att anslå medel åt organisationen för
dess skiftande verksamhet. Det är för
mig skäl nog att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep)
kort genmäle:

Bidrag (ill Länkrörelsen m. in.

Herr talman! Herr Bergman ondgjorde
sig över att vi hade varit något respektlösa
mot statsutskottets ärade ledamöter.
Vad som bär sagts i TV skall vi
väl kunna få klarhet i, herr Bergman.

Reservationen hemställer ju om ett
bifall till motionen; motionen och reservationen
liar alltså samma yrkande,
herr Bergman. Herr Bergman påstod
att det finns olika sätt att läsa bibeln
— jag vet inte om herr Bergman syftade
på herr Ullsten och mig eller på
statsutskottets ledamöter.

Vi har föreslagit en uppräkning av
anslaget till länkrörelsen, för att ge utrymme
för ett anslag till den organisation
det här gäller. Herr Bergman hänvisar
till RFHL:s stadgar, men om man
i stället hade satt tilltro till uppgifterna
i motionen, kanhända saken hade blivit
litet klarare.

Herr ULLSTEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan hålla med herr
Bergman om att det är trist att en debatt
kring ett så allvarligt, socialt problem
som det vi nu behandlar skall få
karaktären av munhuggning om vem
som menar vad. Men förslagen är faktiskt
ganska klara. Det föreslås i motionen
— och såvitt jag vet är det första
gången det görs — att man skall
satsa en viss summa pengar på åtgärder
som är direkt inriktade på att bekämpa
narkomani. Statsutskottet säger nej till
det förslaget och hänvisar till statsverkspropositionen,
som föreslår ett
mycket lägre anslag men där formuleringarna
är så oklara att ingen kan utläsa
om RFHL kommer att få något
anslag eller inte.

Det finns en skillnad, herr Bergman,
mellan utskottets förslag och reservationens.
Herr Bergman började med att
säga att det inte finns någon skillnad,
men så småningom eldade han upp sig
och kom fram till att det visserligen
fanns en skillnad men så att säga åt
det andra hållet: det var i själva ver -

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Bidrag til] Länkrörelsen m. m.

ket utskottet som var mera positivt —
dvs. de som hade velat ha ett lägre
anslag för denna verksamhet skulle
vara de mera positiva!

Jag har gång på gång ställt frågan:
Varför påstår statsutskottet att Länkrörelsen
inte existerar? Nu har vi äntligen
fått svaret: Man har läst stadgarna,
och där står det att organisationen
har till uppgift att starta länkverksamhet.
Det är självklart att detta står i
de stadgar som antogs när organisationen
började sin verksamhet och innan
man hade genomfört de intentioner
som organisationen kom till för.

Jag blev häromdagen uppringd av
sekreteraren i den av medicinalstyrelsen
tillsatta narkomanvårdskommittén.
Han hade just läst statsutskottets utlåtande
och var mycket förvånad över
de formuleringar som där återfanns om
Länkrörelsen. Han var mycket förvånad
av det skälet, att han strax innan gjort
en mycket lång föredragning för den
som i sin tur skulle göra föredragningen
i statsutskottet om vad RFHL var
och om hur denna länkrörelse fungerade.
Han hade vid det tillfället ganska
utförligt redogjort för hur den fungerade
och också berättat på vilket sätt
han själv var engagerad i den och vilka
synpunkter myndigheterna anlade på
denna rörelse.

Trots detta kom alltså utskottet fram
till att det inte finns någon sådan här
rörelse. Det är onekligen en situation
som tarvar en förklaring, herr Bergman,
en förklaring av helt annat slag än den
herr Bergman gav alldeles nyss.

Herr BERGMAN (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ullstens senaste
anförande utgör ju ett belägg för att vi
i statsutskottets tredje avdelning inte
har slarvat igenom frågan. Vi har försökt
skaffa oss informationer på skilda
vägar. Repliktiden och diskussionstiden
i denna kammare tillåter inte att jag
talar om allt jag har hört i denna fråga
i tredje avdelningen. Och om jag skulle

göra det, så behövde vi ju inte ha något
utskottsarbete. Men herr Ullsten har,
som sagt, själv vitsordat att vi fått sådan
information.

Att man kan bli förvånad när man
läser statsutskottets utlåtande och att
olika personer tolkar det olika är ju
inte märkligt. Jag försökte att för herr
Ullsten klargöra att det inte ligger någon
negativ värdering i vår formulering,
utan vi har citerat stadgarna. Jag
ber herr Ullsten att ta detta för vad det
är och inte försöka att lägga negativa
värderingar i vår formulering. Den har
inte den uppgift i sammanhanget som
herr Ullsten vill göra gällande.

I förra debatten hade jag anledning
säga att den som talade för reservationen
inte hade läst reservationen, och
han förnekade det. Efteråt fick jag veta
att jag hade rätt, och det kan ju var
och en konstatera genom att läsa handlingarna.
Jag vill även när det gäller
denna fråga erbjuda kammaren att studera
handlingarna, d. v. s. motion nr 227
i denna kammare. Där står att anslaget
skall uppräknas från 550 000 till 650 000
kronor och att »Riksföreningen för
hjälp åt läkemedelsmissbrukare försöksvis
erhåller anslag ur denna post».

I reservationen står »att riksdagen
må i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
och med bifall till motionen II: 527 till
Bidrag till Länksrörelsen m. m. för budgetåret
1966/67 anvisa ett anslag av
650 000 kronor».

Det är alltså där skillnaden ligger,
herr Gustavsson i Alvesta. Läs på en
gång till!

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag har inte begärt ordet
för att söka analysera motiveringarna»
ty jag tolkar såväl utskottets som
reservanternas motiveringar såsom positiva
till själva sakfrågan. Därför anser
jag att det inte minst ur Länkrörelsens
synpunkt är olämpligt att göra
någon större skillnad i fråga om inställningen
till själva sakfrågan.

Onsdagen den SO mars fm.

Nr 14

Anledningen till att jag har begärt
ordet är klämmen i utlåtandet. Reservationen
innebär att vi till Länkrörclscn
skulle ge 50 000 kronor mera, och
eftersom alla vet att Länkrörelsen i vårt
land utför ett utomordentligt betydelsefullt
arbete för de spritmissbrukare som
vi har, och eftersom vi som sysslar med
hälso- och sjukvård har all respekt för
detta arbete, är det naturligt att vi ser
på samma sätt i fråga om uppbyggandet
av en »länkrörelse» även när det gäller
narkotikamissbruk.

Vi skall i detta sammanhang komma
ihåg att även om staten ger anslag till
Länkrörelsen, har landstingen ansett att
dessa bör kompletteras. Detta är ett uttryck
för att vi som har med sjukvård
att göra är utomordentligt tacksamma
för det uppoffrande personliga arbete
som Länkrörelsen lägger ned på att
hjälpa olyckliga, sjuka människor till
rätta. Visst kan vi som sjukvårdshuvudmän
göra en del, men det är angeläget
att framhålla, att den vård vi kan ge på
en del inrättningar måste kompletteras
med personliga insatser. Jag har, herr
talman, ett starkt intryck av att Länkrörelsen
har utfört ett så betydelsefullt
arbete, att inte ens det anslag man här
har föreslagit är tillräckligt. Om man
emellertid ger dessa ytterligare 50 000
kronor, visas därigenom måhända en
mera aktiv vilja att stödja rörelsen.

Organisationen för hjälp åt de narkotikasjuka
behöver stöd för att kunna
bygga upp sin verksamhet så tidigt som
möjligt. Här gäller det att försöka förebygga,
hjälpa och ge stöd åt olyckliga
människor, inte minst åt den ungdom
som påverkas av de underliga individer
som vill tjäna pengar på att bryta ned
den både psykiskt såväl som fysiskt.

Herr talman! När jag yrkar bifall till
reservationen är det inte för att jag vill
beskylla någon för att inte ha en positiv
inställning utan jag vill i stället ge uttryck
åt att Länkrörelsen över huvud
taget behöver stöd och hjälp. Den har
gjort samhället ovärderliga tjänster.

Ii!)

Bidrag till LUnkrörelsen in. in.

Herr WIKLUND (fp):

Herr talman! I sitt senaste anförande
nämnde herr Bergman att i reservationen
till föregående ärende finns inget
utredningsyrkande. Det beror ju på
hur man läser uttrycket »åtgärder för
att få en förstärkt nykterhetsvård». Jag
medger att detta uttryck är en smula
oklart, och jag vill gärna ha sagt detta
till herr Bergman i debatten.

Eftersom jag under många år i socialstyrelsen
har fördelat länkanslaget, kanske
jag har en speciell erfarenhet av hur
detta anslag verkar, ökningen av länkanslaget
under årens lopp är inte främst
betingad av penningvärdeförsämringen
eller krav på höjd standard i fråga
om det statliga stödet utan av att Länkrörelsen
växer. Det är under nu löpande
budgetår ytterligare 20 länkavdelningar
för alkoholskadade som sökt statsbidrag
av det anslag som står till förfogande.
Under flera år gick socialdepartementet
glädjande nog fram till riksdagen
med större anslagsyrkanden än
socialstyrelsen. I år är det tvärtom. Socialstyrelsens
yrkande är på 100 000
kronor och socialdepartementets på
50 000 kronor.

Det är alltså det ökade behovet på
grund av att nya länkavdelningar kommit
till som lett socialstyrelsen till att
begära en höjning i år för att klara de
i fortsättningen ökade anspråken från
den egentliga Länkrörelsen. Dess petita
och anslagsberäkningar omfattar alltså
inte den länkverksamhet som bedrivs
bland läkemedelsmissbrukare. Socialstyrelsen
begärde sålunda 100 000 kronor
i ökning av anslaget enbart till Länkrörelsen
för alkoholskadade. Socialdepartementet
har tagit upp halva det
höjningsyrkandet. Det faktum att denna
särskilda länkrörelse för läkemedelsmissbrukare
är så ny att man till och
med gjort gällande att den inte existerar
har tydligen inte föranlett departementet
att säga nej i princip. Det är uppenbart
att denna speciella länkrörelse
existerar även för departementet och

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Bidrag till Länkrörelsen m. m.

för utskottsmajoriteten. Man har accepterat
att det finns en länkrörelse av detta
slag, och man är också villig ge pengar
till den, men man vill inte beräkna
särskilda pengar för ändamålet.

Jag vill berätta att den egentliga länkrörelsen
nu låter höra av sig redan innan
beslut är fattat i detta ärende. Det
hörs därifrån en begynnande och rent
av växande kritik mot att en annan sorts
länkrörelse nu skall konkurrera om det
anslag som under många år beviljats
den egentliga länkrörelsen och som
glädjande nog har ökat år från år. Det
är alldeles rätt som det sagts att det inte
finns någon specialdestination, men det
skrivs ändå uttryckligen i propositionen,
att man bör öppna en möjlighet till
att ge stöd också åt Länkrörelsen för
läkemedelsmissbrukare från detta anslag.
Om man accepterar den möjligheten
blir det självfallet ett trängre utrymme
på anslaget, vilket måste gå ut
över någon.

Jag kan inte finna annat än att i samma
ögonblick som man öppnar möjligheten
för Länkrörelsen för läkemedelsmissbrukare
att få bidrag ur anslaget
till länkrörelsen kommer det att bli
mindre utrymme för stöd åt den vanliga
länkrörelsen. Jag tror inte att någon vill
att detta skall bli resultatet av vårt beslut
i dag.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Herr Bergman försökte
i sitt senaste inlägg ge kammaren den
uppfattningen att motionen innehåller
en sak och reservationen en annan. Det
förhåller sig inte så, herr Bergman. I
motionen sägs i klämmen: »att anslaget
under C 25 Bidrag till Länkrörelsen
m. m. uppräknas från 550 000 kronor
till 650 000 kronor och att Riksföreningen
för hjälp åt läkemedelsmissbrukare
försöksvis erhåller anslag ur denna
post». Det innebär alltså en uppräkning
av anslaget med 50 000 kronor utöver
vad departementschefen har föreslagit.

I reservationen säges: »Utskottet bi -

träder därför den i motionen 11:527
föreslagna ökningen av anslagen med
ytterligare 50 000 kr. utöver departementschefens
förslag. Härigenom bereds
möjlighet att försöksvis lämna bidrag
till Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare
för dess länkverksamhet
bland f. d. läkemedelsmissbrukare.
Med det anförda anser sig utskottet även
ha besvarat motionen II: 226.» Därpå
yrkas samma anslag som i motionen,
650 000 kronor.

Vad är det som skiljer här, herr
Bergman?

Herr BERGMAN (s) kort genmäle:

Herr talman! Detta är ju egentligen
en löjlig diskussion. Jag skall inte fortsätta
den. Om inte herr Gustavsson uppfattar
skillnaden genom att läsa texten
kan jag inte genom att tala om den förklara
skillnaden för herr Gustavsson.
Reservanterna sitter i statsutskottet och
har hyfsat motionen. Man brukar inte
bestämma specialdestinationer direkt
till vissa föreningar. Det har man alltså
strukit i reservationen. Det finns med
i motiveringen, men det är klämmen
som är avgörande och inte motiveringen.
Redan i utskottsutlåtandet öppnas
möjligheten för anslag till en organisation
av denna typ, men exakt vilken organisation
har varken reservationen eller
utskottsutlåtandet fastslagit. Det avgöres
genom Kungl. Maj :ts prövning.
Däri ligger skillnaden — men den kanske
är litet för fin för att uppfattas i
en så grov debatt som denna.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Diskussionen i dag har
i hög grad kommit att röra sig om huruvida
det redan finns eller inte finns
en länkorganisation för läkemedelsmissbrukare.
Jag vill då erinra om att regeringen
har föreslagit att möjligheter
skall öppnas för organisationer bestående
av f. d. läkemedelsmissbrukare att

Nr 14

Onsdagen den 3

få statsbidrag. Såvitt jag har förstått är
detta också reservanternas önskan.

Redan i huvudtiteln fann vi det riktigt
att nu föreslå en höjning av anslaget
med 50 000 kronor och att öppna möjligheter
att försöksvis under nästa budgetår
lämna bidrag till sammanslutningar
av personer som varit läkemedelsmissbrukare.
Jag har under den debatt
som hittills förts fått en känsla av att
detta på något sätt har kommit bort.
Regeringen har alltså tagit initiativet,
och det togs naturligtvis redan under
budgetförberedelserna i höstas. Jag vill
därför slå fast att en länkrörelse för läkemedelsmissbrukare
efter prövning
skall kunna erhålla ett ekonomiskt stöd.
Personligen tror jag, herr talman, att
eu dylik verksamhet är av värde då
därigenom tidigare narkotikamissbrukare
liksom inom Länkrörelsen kan bedriva
en stödjande och aktiv verksamhet
såväl inåt som utåt.

Frågan om ett stöd till Riksförbundet
som sådant är ju en sak för sig. Som
bekant stöds flera olika rikssammanslutningar
med medel som utgår från särskilt
riksstatsanslag. Vidare har under
innevarande budgetår flera organisationer
erhållit bidrag med tillsammans
50 000 kronor från reservationsanslaget
till extra utgifter under femte huvudtiteln.
Dessa organisationer är — jag
vill gärna räkna upp dem — Riksförbundet
för utvecklingsstörda barn, Riksförbundet
för hjärt- och lungsjuka, Handikapporganisationernas
centralkommitté,
Riksförbundet för cp-barn och
Föreningen för de neurosedynskadade.

Jag har aldrig ställt mig negativ till
en prövning av ett sådant anslag även
till Riksförbundet, men självfallet måste
en framställning vägas mot andra liknande
anslagsäskanden från skilda organisationer.
Någon framställning om
ett sådant anslag till den nu aktuella
organisationen har ännu inte inkommit
till regeringen.

Herr Gustavsson i Alvesta sade i sitt
första inlägg, att samhället har varit
2*— Andra kammarens protokoll 1966.

niars 1966 fm.

bidrag till Länkrörelsen m. m.

passivt på detta område. Jag skulle till
detta bara vilja säga, att frågan om narkotikamissbruket
sannerligen har varit
föremål för regeringens uppmärksamhet.
Frågan är nu föremål för utredning
genom den av medicinalstyrelsen
tillsatta narkotikakommittén. Den har
som bekant senare delats upp i en rad
olika speciella kommittéer, vilka var för
sig har att på sina olika områden framlägga
förslag till åtgärder. Det finns sålunda
en socialmedicinsk grupp, en
vårdgrupp, en teknisk-diagnostisk grupp
och en juridisk grupp. Huvudkommitténs
ordförande är som bekant generaldirektören
i medicinalstyrelsen Arthur
Engel. I detta arbete deltar också Riksförbundet
med en representant.

Herr talman! Jag bär i denna kammare
vid ett par tillfällen redogjort för
de åtgärder som har vidtagits på detta
område. Jag skall därför inte i detta
sammanhang gå närmare in på de insatser
som hittills gjorts. Låt mig dock
understryka, att vi fäster stort avseende
vid kommitténs arbete, då den skall söka
kartlägga narkotikamissbrukets omfattning,
karaktär och verkningar i olika
avseenden. Jag är medveten om att dessa
uppgifter är omfattande och svårbemästrade,
och jag har också framhållit,
att regeringen är beredd att fortlöpande
medverka till att åtgärder sätts in i
kampen mot narkotikamissbruket. Ett
exempel på detta, herr talman, är regeringens
förslag att Länkrörelsen för f. d.
läkemedelsmissbrukare skall kunna få
ett statligt stöd.

Jag hade i december i fjol tillfälle att
utveckla vissa synpunkter på hela detta
problemkomplex och kunde då också,
som jag tidigare nämnt, lämna en ganska
utförlig redogörelse för vidtagna och
planerade åtgärder. Jag fann även anledning
framhålla hur angeläget och viktigt
det är, att vi här söker finna riktiga
vägar och metoder både för att stödja
och hjälpa missbrukarna och självklart
också för att förhindra uppkomsten av
missbruk. De förebyggande åtgärderna
Nr U

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Arbctarskyddsstyrelsen: Avlöningar

betraktar jag härvidlag som utomordentligt
viktiga. På det internationella fältet
måste man också, så långt möjligt, söka
hindra spridningen av de preparat som
i detta fall kan missbrukas.

Jag framhöll detta men gjorde också,
herr talman, tillägget att, även om denna
fråga i dag alldeles riktigt är föremål
för stor uppmärksamhet, man inte
heller får glömma, att det finns många
andra grupper i samhället som har ett
lika stort behov av vård och hjälp. Det
sista har jag inte sagt därför att jag på
något sätt underskattar narkotikaproblemet,
vilket är komplicerat nog, och
det finns inte heller några lättköpta lösningar
inom räckhåll beträffande narkotikaproblemet
i dess helhet.

Vi har här i timmar diskuterat en
fråga som gäller stödet åt en organisation
i Stockholm. Jag föreställer mig att
detta Riksförbund också kan få avläggare
ute i landet.

Här har regeringen ställt sig positiv
till ett statligt stöd till en länkorganisation
som består av f. d. narkotikamissbrukare.
Herr talman! Det är naturligtvis,
som alltid i dylika frågor, lätt
att äska mera pengar, men jag har i
denna debatt velat klargöra, att vägar
och möjligheter har öppnats för ett
stöd, och detta har skett på regeringens
initiativ.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. 1

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionen
II: 226 i motsvarande del; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Mom. II

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
6 a); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr

Gustavsson i Alvesta begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
37 :o) mom. II) i utskottets utlåtande
nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
6 a) av herr Axel Andersson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 115
ja och 97 nej, varjämte 4 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 38—46

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 47

Arbetarskyddsstyrelsen: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt E 1, s. 79
—82) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att ändra personalförteckningen
för arbetarskyddsstyrelsen
enligt vad departementschefen
föreslagit, dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för
arbctarskyddsstyrelsen, att tillämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret 1966/67,
dels ock till Arbetarskyddsstyrelsen: Avlöningar
för samma budgetår anvisa ett
förslagsanslag av 3 035 000 kr.

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Nr 14

I tvä likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herrar
Werner och Adolfsson (1:131) och den
andra inom andra kammaren av herr
Lorentzon m. fl. (11:175), hade — såvitt
nu var i fråga — föreslagits att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställde
om utredning av frågan om personell
upprustning av arbetarskyddsverket.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att ändra
personalförteckningen för arbetarskyddsstyrelsen
enligt vad i statsrådsprotokollet
föreslagits;

b) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för arbetarskyddsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare
fr. o. in. budgetåret 1966/67;

c) till Arbetarskyddsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1966/67 anvisa ett
förslagsanslag av 3 035 090 kr.;

II. att motionerna I: 131 och II: 175,
såvitt nu var i fråga, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

LORENTZON (k):

Herr talman! Olyckor på arbetsplatserna
är den direkta orsaken till att
30 000 arbetare årligen tvingas att vara
borta från sitt arbete. Dessa olyckor
skapar många gånger obeskrivliga tragedier
för de personer och familjer som
drabbas, och de medför dessutom enorma
förluster för samhället.

Detta sker i vårt land, där det råder
hrist på arbetskraft. Hit importeras årligen
10 000 utländska arbetare. De
30 000 arbetare som förloras för produktionen
varje år är i de flesta fall
kvalificerade arbetare, och deras frånvaro
kan beräknas motsvara en årsproduktion
värd ett par miljarder kronor.
Mot denna skrämmande bakgrund är det
oförklarligt att det inte satsas mer på
arbetarskyddet. Även om inte ens det

Arbetarskyddsstyrelsen: Avlöningar

bästa tänkbara arbetarskydd kan helt
förhindra olyckor på arbetsplatserna, är
dock ett vid utvecklat och förebyggande
arbetarskydd av oskattbart värde.

Som framgår av motionsparet I: 131
och II: 175 har vi föreslagit att frågan
om arbetarskyddets personella upprustning
närmare utredes samt att frågan
om yrkesinspektionens organisatoriska
uppbyggnad och centralisering under
arbetarskyddsstyrelsen prövas.

Jag vill i detta sammanhang kommentera
utskottets utlåtande till båda dessa
frågor. Utskottet har nämligen helt enkelt
valt att i båda fallen avfärda förslagen
med ett par hänvisningar.

Utskottets resonemang till punkt 47,
arbetarskyddsstyrelsen, innebär att eftersom
styrelsen inte begärt personalförstärkning
så behövs det ingen. Man
frestas att ställa frågan: Har utskottet
ingen aning om den omfattande opinion
som finns inom fackföreningsrörelsen?
Kraven från fackföreningsrörelsen på
ökade resurser och effektivare insatser
på detta område blir allt kraftigare.

I detta sammanhang vill jag referera
till krav som framförts av bl. a. Sjöfolksförbundet,
Fabriksarbetareförbundet,
Fastighetsarbetareförbundct och inte
minst vid Svenska metallindustriarbetareförbundets
kongress förra året, där
inte mindre än 17 motioner behandlade
arbetarskyddsfrågor.

Allt är inte välbeställt, som det kan
framgå av utskottets ställningstagande i
dessa frågor. Nog tycker man att den av
oss motionärer ställda frågan vore värd
att prövas och att utskottet borde ha
inhämtat åtminstone LO:s och något av
de större fackförbundens mening. Utskottets
socialdemokratiska ledamöter
borde väl ändå tillmäta det nedlagda
LO-organets på ledande plats gjorda bedömningar
så mycket av vederhäftighet,
att ett något allvarligare sätt att
pröva förslagen i motionerna hade varit
påkallat. I en ledare den 19 september
i fjol säger Stockholms-Tidningen beträffande
resurserna för silikosutred -

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Arbetarskyddsstyrelsen: Avlöningar

ningen, att dess genomförande ställer
resurserna på inspektionsdistrikten totalt
på efterkälken. Vidare säger tidningen,
att mot bakgrunden av antalet
yrkesskador är det onekligen egendomligt
att inte näringslivet och samhället
satsar mera på det förebyggande skyddsarbetet.
Irritationen över att det inte
satsas mera på arbetarskyddet och industrihälsovården
från fackligt håll är
fullt märkbar.

Motionsparets yrkande beträffande
yrkesinspektionens organisation avfärdas
av utskottet med en hänvisning till
en i fjol avslagen kommunistisk motion,
som yrkade på att sprängämnesinspektionen
skulle underställas arbetarskyddsstyrelsen
i stället för kommerskollegium.
Utskottet anser det för sin
del vara tillräckliga grunder att nu utan
utredning eller remissförfarande avfärda
ett förslag att överföra de befintliga
tre specialinspektioner det här gäller
till arbetarskyddsstyrelsen.

Borde inte den omständigheten att
i fjol, då det gällde sprängämnesinspektionen,
arbetarskyddsstyrelsen helt delade
vår mening, ha sagt utskottet att
saken ändå kunde vara värd ett övervägande?
Utskottets formulering under
punkt 49, att utskottet »finner inte heller
nu tillräckliga skäl föreligga för någon
riksdagens åtgärd beträffande specialinspektionernas
organisatoriska förläggning»,
kan verkligen inte sägas vara
grundat på en allsidig prövning. Någon
sådan prövning redovisas inte från utskottet.

Vi har redan i motionen med exempel
belyst det organisatoriskt irrationella i
nuvarande organisation. Anmärkningsvärt
är att tre specialinspektioner sorterar
under annat centralt organ än arbetarskyddsstyrelsen,
nämligen kommerskollegium.
Dessa tre är bergmästarämbetet,
sprängämnesinspektionen och
inspektionen av elektriska anläggningar
— den senare uppdelad på två byråer,
nämligen kommerskollegiums elektriska
byrå och statens elektriska inspektion.

En rationell organisation kräver givetvis
att samtliga inspektionsorgan blir
underställda arbetarskyddsstyrelsen.

Yrkesinspektionen åter är uppdelad
på elva distrikt. Gränsdragningen mellan
distrikten, både geografiskt och i
industri- eller områdeshänseende, är
benhård. Detta kan belysas med ett par
exempel.

Ett olycksfall inträffade i stockholmstrakten
då elström gick igenom höljet
på en handklinga eller s. k. motorsåg.
Olyckshändelsen anmäldes till allmänna
yrkesinspektionen i första distriktet.
En på området kunnig man skickades
till platsen, och efter undersökning lokaliserades
felet. Från yrkesinspektionens
första distrikt tillställdes el-inspektionen
en rapport om olyckshändelsen.
Rapporten föranledde el-inspektionen
att utdela en admonition om att allmänna
yrkesinspektionen inte skulle befatta
sig med olycksfall föranledda av
elström i förening med fel eller dåligt
material.

Vid ett annat tillfälle gjordes en hänvändelse
till el-inspektionen om utredning
med anledning av inträffat dödsfall
på grund av olycksfall, förorsakat
av elström. Svaret blev att el-inspektionen
inte under de närmaste 14 dagarna
hade tid att göra en utredning. När det
påpekades att arbetsplatsen inte kunde
lämnas orörd under så lång tid hänvisades
till polisen. Men självfallet förfogar
inte polisen över sakkunniga på
detta område.

Vid den bekanta tunnelolyckan i
Stockholm i fjol tillkallades allmänna
yrkesinspektionen för omedelbar utryckning.
Det blev också omedelbar utryckning
— men egentligen var det endast
bergmästarämbetet, med stationsort
i Falun, som var berättigat att utföra
inspektionen.

Utöver vad jag här framhållit gäller
att såväl arbetarskyddsverket som yrkesinspektionen
är underbemannade.
På byggsidan i Stockholm har man exempelvis
endast en och eu halv anställd,

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 14

varvid denna »halva» anställde är lånad
från annan verksamhet. Vad beträffar
läkare tillfördes yrkesinspektionens elva
distrikt först i fjol medicinsk expertis.
Dessa elva läkare tjänstgör emellertid
endast sex timmar i veckan. Det är
givetvis otillräckligt — ifrågavarande
läkare borde vara heltidsanställda.

Det anförda visar enligt vår mening
att en utredning bör tillsättas om en
personell upprustning av arbetarskyddsverket
och yrkesinspektionen samt om
den senares organisatoriska uppbyggnad.
Jag yrkar därför, herr talman, under
punkt II bifall till motionerna 1: 131
och II: 175, såvitt nu är i fråga. Till
spörsmålet om yrkesinspektionen och
dess organisatoriska uppbyggnad avser
jag att återkomma under punkten 49
med särskilt yrkande.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Det ligger mycket i vad
herr Lorentzon i sitt anförande nyss
sade om arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen.
Vissa förstärkningar
har gjorts under senare år — en del
tjänster har tillkommit — men det beklagliga
är att det är så svårt att få
tjänsterna besatta. Yrkesinspektionsdistrikten
är underbemannade, men tyvärr
går det i flera fall inte att besätta
tjänsterna. Det blir alltså fortsatt underbemanning
genom att tjänsterna står
vakanta.

Organisationen har ju varit föremål
för utredning flera gånger — det är
inte många år sedan den senaste organisationsutredningen
lade fram sitt förslag.
Vissa förstärkningar har också,
som jag sade, gjorts. Utvecklingen går
emellertid synnerligen snabbt, och även
jag för min del är inne på linjen att man
kanske i fortsättningen måste organisera
efter andra principer än nu. Det
kan alltså komma att krävas en ny utredning
härvidlag.

Det kan förefalla mycket egendomligt,
såsom nyss har framhållits, att en
del av inspektionsverksamheten inom

Arbetarskyddsstyrelsen: Avlöningar

sprängämnesinspektionen, elinspelctionen
och bergmästarämbetet sorterar
under kommerskollegium. Jag förmodar
dock att detta från början är rent historiskt
betingat.

Hela yrkesinspektionen bar från början
lydit under kommerskollegium och
de tjänster, som omhänderhade inspektionsverksamheten
var förenade med
näringspolitiska uppdrag, som fortfarande
bar bibehållits. Så bar t. ex. elinspektionen
fortfarande koncessioner,
som gäller starkströmsanläggningar och
dylikt. Bergmästarämbetet har inmutning
av gruvor och annat, som upptar
rätt mycket av dess tid. Sådana frågor
som koncessioner och liknande måste
emellertid även ses från säkerhetssynpunkt,
och detta är anledningen till att
man kombinerat dessa tjänster, vilka
sedan bibehållit sin karaktär och alltjämt
lyder under kommerskollegium.

Detta är alltså förklaringen till att
förhållandena är sådana som de för närvarande
är. Det kan dock hända att denna
verksamhet framdeles, om det visar
sig att inspektionsverksamheten upptar
en allt större del av arbetet, kan samordnas
inom arbetarskyddsstyrelsen.

Enligt den erfarenhet som jag har på
detta område — och jag har haft en
del att göra med inspektionsarbete —
sker på många håll ett gott samarbete
mellan el-inspektionen och yrkesinspektionen.
Det är inte ovanligt att man vid
inträffat olycksfall ringer upp yrkesinspektionen,
som verkställer den första
utredningen och lämnar anvisningar,
varefter el-inspektionen inkopplas och
anvisningarna samordnas.

Det har påvisats att prestigefrågor
ibland hindrat samarbetet, men tyvärr
är ju sådana företeelser synnerligen svåra
att undvika i mänskliga sammanhang.
De borde inte förekomma, men de finns
tyvärr där ändå.

När det gäller indelningen i distrikt
vill jag peka på att det många gånger
händer att ett fall anmäls, som ligger
alldeles utanför gränsen till vederbö -

Nr 14

Onsdagen den 30 niars 1966 fm.

Yrkesinspektionen: Avlöningar

rande distrikt, men att man ändå tar
upp det och samarbetar för att hjälpen
skall komma så snabbt som möjligt.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr LORENTZON (k):

Herr talman! Jag noterar med tillfredsställelse
det positiva innehållet i
fröken Elméns anförande. Jag hoppas
givetvis, att utvecklingen på detta område,
vilken går så snabbt, skall resultera
i en utredning, och hade gärna sett
att utskottets skrivning varit mera positiv
än vad som nu är fallet.

Tillåt mig, herr talman, citera vad
Stockholms-Tidningen skrev i dessa frågor
så sent som den 12 november i fjol:

»Cirka tio miljoner satsar staten på
arbetarskyddet via arbetsskyddsstyrelsen.
Det är en löjligt låg siffra. Landets
arbetsgivare betalar avsevärt mycket
mer för åtgärder av olika slag på de
större arbetsplatserna. Lägger man sedan
till vad fackföreningsrörelsen och
försäkringsbolag offrar på kurser och
arbetarskyddspropaganda så blir den
statliga insatsen förhållandevis än mer

obetydlig.--— Det är ett fackligt

krav som får allt större prioritet att arbetarskyddet
får ökade resurser. De betydelsefullaste
enskilda arbetsgivarna
har — i de flesta fall kanske tack vare
intensiv facklig påverkan — insett att
även kraftiga investeringar i arbetarskydd
lönar sig. De tycks på det området
ha lämnat statsmakten långt bakom
sig.»

Uttalanden som detta gör att jag hoppas
att vi kommer att få en utredning
i denna för vårt land så viktiga fråga.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag håller med om att
det är oerhört viktigt med det rent förebyggande
arbetet, och det är väl av
denna anledning som arbetsgivarna satsar
en hel del pengar i företagshälsovården
och i sin upplysningsverksamhet
i dessa frågor.

När det gäller den rent förebyggande
verksamheten vill jag också erinra om
att vi snart har att ta ställning till förslag
om ett arbetsmedicinskt institut,
och det är en utomordentlig åtgärd.
Man har samordnat en hel del institutioner
som redan finns, och dessa förstärks
nu ytterligare. Detta institut kommer
att utbilda personal — tekniker, industrisköterskor,
industriläkare o. s. v. —
vilket naturligtvis kommer att vara av
oerhört stort värde för det förebyggande
arbetet ute på arbetsplatserna.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. I

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. II

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
I: 131 och II: 175 i motsvarande
del; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten 48

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 49

Yrkesinspektionen: Avlöningar

Kungl. Maj :t hade (punkt E 3, s. 83—
89) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att ändra personalförteckningen
för yrkesinspektionen
enligt vad departementschefen föreslagit,
dels godkänna av departementscheren
förordad avlöningsstat för yrkesinspektionen,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1966/67, dels ock
till Yrkesinspektionen: Avlöningar för
samma budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 5 891 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
haft följande motioner till behandling,
nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr

Onsdagen den 30 mars l!)(i(i fm.

Nr M

■17

Dahlberg in. fl. (I: 73) och den andra
inom andra kammaren av herr Persson
i Tandö in. fl. (II: 114), i vilka — såvitt
nu var i fråga — föreslagits att riksdagen
måtte besluta att företa den omorganisation
på fem inspektionsområden
som arbetarskyddsstyrelsen förordat
(alt. B) samt att godkänna den personalförstärkning
som styrelsen föreslagit,
vilket innebure att anslaget under
punkten E 3 uppräknades med 435 000
kr. till 5 925 000 kr.;

dels ock de under punkten 47 nämnda
likalydande motionerna 1:131 och
II: 175, i vilka — såvitt nu var i fråga
— föreslagits att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställde om utredning
av frågan om yrkesinspektionens
organisatoriska uppbyggnad, innefattande
centralisering av all specialinspektion
under arbetarskyddsstyrelsen.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:73 och 11:114, såvitt
nu var i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att ändra
personalförteckningen för yrkesinspektionen
enligt vad i statsrådsprotokollet
föreslagits;

b) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för yrkesinspektionen
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1966/67;

c) till Yrkesinspektionen: Avlöningar
för budgetåret 1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 5 891 000 kr.;

II. att motionerna I: 131 och II: 175,
såvitt nu var i fråga, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Lassinantti, som ansett att utskottet under
I. bort hemställa,

I. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 73 och II: 114, såvitt
nu var i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att ändra
personalförteckningen för yrkesinspek -

Yrkesinspektionen: Avlöningar

tionen enligt vad i statsrådsprotokollet
och av reservanten föreslagits;

b) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för yrkesinspektionen, att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1966/67;

c) till Yrkesinspektionen: Avlöningar
för budgetåret 1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 5 925 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

LASSINANTTI (s):

Herr talman! När det gäller arbetarskyddet
för skogsarbetarna har jag personligen
ett förflutet som påverkat mig
så att jag nu står som reservant i fråga
om skogsyrkesinspektionens framtida
organisation.

År 1961, alltså för fem år sedan, belyste
jag i en interpellation i denna
kammare arbetarskyddets faktiska läge
för skogsarbetarnas vidkommande. Förhållandena
framstod då som i hög grad
otillfredsställande. Redan före denna
interpellation hade press, radio och TV
riktat strålkastarljuset framför allt mot
den låga standarden på förläggningarna.
Den dåtida lagstiftningen tedde sig
bristfällig.

I sitt svar lovade dåvarande socialministern
att frågan skulle utredas. Denna
utredning anförtroddes arbetarskyddsstyrelsen,
som vid uppdragets genomförande
samverkade med arbetsmarknadens
parter på skogsbrukets område.
Resultatet var, som en initierad
skogsman sagt, en typisk samförståndsprodukt.
Den viktigaste förändringen i
fråga om förläggningarna var väl att de
tidigare rådande särbestämmelserna
upphörde att gälla. I stället trädde 9 §
arbetarskyddslagen i kraft även på detta
område.

Man har emellertid gått försiktigt
fram vid tillämpningen av den nya lagen.
Många menar att försiktigheten
kanske varit alltför påtaglig. När det
gäller personalrum vid avverkningsplatserna
är man fortfarande på experi -

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 196G fm.

Yrkesinspektionen: Avlöningar

mentstadiet vid tillämpningen av den
nya lagen, som trädde i kraft från och
med den 1 januari 1964. Detta har väckt
irritation på många håll, vilket framgått
bl. a. av pressens referat av förhållandena
på området. Personligen har
jag den meningen att försiktigheten vid
den nya lagens tillämpning kan ha bottnat
i en viss hänsyn till arbetsgivarparten.
Man tycks ha avvaktat ett mera
stabilt läge inom detta näringsområde
såsom lämplig tidpunkt för en mera låst
nyordning än vad de nu av en våldsam
rationalisering präglade förhållandena
medger.

Den som följer med utvecklingen på
detta område har måst varsebli att man
även på arbetsgivarhåll numera är i
hög grad oroad av vissa företeelser inom
skogsbruket.

Det gäller främst olycksfallsfrekvensen.
För ett par dagar sedan läste jag
i en tidning att av 750 arbetare hos
SCA sex går sjukskrivna året runt på
grund av yrkesskador, vilket betyder
stora förluster för både företag och anställda.
Olyckornas antal, som under perioden
1950—1954 var i runt tal 12 000
per år, sjönk visserligen till ungefär
10 000 per år under perioden 1960—
1964. Då man emellertid erinrar sig att
antalet skogsarbetare minskade mycket
kraftigt mellan dessa tidsperioder, finner
man att olycksfallsprocenten har
stigit betydligt per capita räknat. Antalet
dödsfall till följd av olycksfall i
skogsarbete var under förstnämnda period
i medeltal tio per år och under den
andra perioden det dubbla, d. v. s. tjugo,
för att under 1965 stiga till inte mindre
än fyrtio. Det är förvisso siffror som
talar, siffror som väcker vemod, men
det är främst siffror som manar till
eftertanke ocli inbjuder till kamp mot
en icke tolererbar verklighet.

Detta är bakgrunden till min reservation,
i vilken jag helt anslutit mig till
den uppfattning som herrar Persson i
Tandö, Dahlberg in. fl. framfört i motioner
i båda kamrarna. Det som skiljer

reservationen från utskottsmajoritetens
hemställan är inte mycket, om man mäter
skillnaden i reda pengar. På denna
punkt rör det sig om 34 000 kronor. Under
punkten 50 är skillnaden 112 000
kronor och under punkten 51 är den
50 000 kronor. Reservationen godtar på
samtliga punkter de förslag som arbetarskyddsstyrelsen
framfört i sina petita.
Mot bakgrund av den nästan krisartade
situation som råder inom arbetarskyddet
i skogsbruket har jag som
reservant lika litet som motionärerna
ansett det försvarligt att pruta på arbetarskyddsstvrelsens
äskanden. När jag
understryker detta, innebär det inte att
jag skulle underskatta den mycket betydande
personella upprustning som socialministerns
förslag på denna punkt
avser. Departementschefens förslag är
i hög grad ett ord i rättan tid.

Min allvarligaste invändning mot utskottsmajoritetens
förslag gäller utformningen
av skogsyrkesinspektionens
framtida organisation. Arbetarskyddsstyrelsen
har förordat alternativ B som
går ut på att inspektionen indelas i fem
distrikt med kontoren förlagda till Jönköping,
Karlstad, Gävle, Härnösand och
Umeå. Departementschefen har förordat
alternativ A som utgår från att Stockholm
och Umeå fortfarande skall vara
stationsorter för inspektionen. Personalstyrkan
blir densamma vid båda alternativen.

För departementschefens förslag talar
onekligen den omständigheten att man
får fortsätta verksamheten i en beprövad
organisationsform samt att man får
fler anställda i varje distrikt, vilket underlättar
verksamheten med hänsyn till
jourtjänst samt vikariat vid semestrar
och sjukdom, varjämte denna organisationsform
medger goda möjligheter till
konferenser mellan tjänstemännen.

Alternativ B, som reservationen förordar,
innebär förkortning av reseavstånden,
och detta medför en förbättring
av tillsynsmöjligheterna på arbetsplatserna.
Hittills har det brustit just i detta

Onsdagen den 30 mars 1900 fin.

Nr I t

avseende, framför allt inom det södra
området men även i det norra. Personalen
har befunnit sig så långt från avverkningsplatserna
att den i regel inte
kunnat följa utvecklingen ute i terrängen,
utan fått nöja sig med att på expeditionen
studera kartan. Därigenom har,
menar man, inspektionen i första hand
blivit beroende av anmälningar som underlag
för ingripanden på fältet. Arbetsbelastningen
har omöjliggjort snabba utryckningar,
varför t. o.m. en del skyddsombud
resignerat och slutat att sända
in rapporter om befintliga missförhållanden;
den reella inspektionen hinner
ändå aldrig verkställas innan avverkningen
slutförts.

Där det inte finns åklagare, där finns
det inte heller domare, säger ordspråket,
och det tycks vara tillämpligt i detta
fall. Man bör enligt min mening inte
i någon större grad bygga på anmälningssystemet.
Detta har något av antisaltsjöbadsanda
över sig. I stället bör yrkesinspektionens
tjänstemän ha möjligheter
att ingripa av egen drift, först
vägledande och upplysande och sedan,
när så behövs, som handhavare av lagens
bart huggande svärd.

På denna avgörande punkt är alterlativ
B att föredraga framför alternativ
något som varit utslagsgivande för
t LilLiaingstagande. Jag kan inte tänka
mig annat än att detta alternativ,
som är avgjort effektivast ur arbetstagarnas
synpunkter, också är smidigare
och mer sympatiskt ur arbetsgivarnas
synpunkt. Jag förstår därför till fullo
att Skogs- och Lantarbetsgivareföreningen
ställt sig bakom alternativ B. Bakom
detta alternativ står också LO, Svenska
skogsarbetareförbundet, Svenska lantarbetareförbundet
och skogsstyrelsen.
Dessa remissinstanser representerar enligt
min mening en imponerande sakkunskap
på här ifrågavarande område.

Självfallet hade jag önskat att arbetarskyddsstyrelsen
gått ytterligare ett
steg vid utformandet av alternativ B
och föreslagit en uppdelning av det

Yrkesinspektionen: Avlöningar

nordligaste distriktet med ytterligare en
stationsort i Norrbottens län, förslagsvis
i Luleå eller Gällivare. Men detta får väl
bli nästa steg. .lag förstår alt man genom
den föreslagna organisationen velat bereda
skogsyrkesinspektionens personal
möjlighet att i tekniska frågor ha ett
nära samarbete med allmänna yrkesinspektionens
befattningshavare.

Den nya lagstiftning, som nu skall föras
ut i livet, är i hög grad ett verk av
arbetarskyddsstyrelsen, vars sakkunskap
på detta område väl ingen ifrågasätter.
Därför bör enligt min mening
arbetarskyddsstyrelsens uppfattning väga
mycket tungt även när man skall ta
ställning till frågan om vilken organisation
som är lämpligast för att få denna
lagstiftning respekterad i det praktiska
livet, inte bara till bokstaven utan fastmer
till andan.

Skogsarbetets betydelse för vårt lands
näringsliv är väl känd. På exportmarknaden
utgör skogens produkter en mycket
väsentlig faktor. Skogsarbetet upplever
just nu en mycket hård rationalisering.
Skogsarbetet och skogsarbetarna
utgör på många håll fundamentet för
en levande landsbygd. För att denna
levande landsbygd skall kunna existera
fordras det, att skogsarbetarna och alla
övriga som arbetar i skogen, känner
trivsel i sitt arbete. Därför bör förläggningsförhållandena
och övriga arbetsförhållanden
ordnas på ett tillfredsställande
sätt. Inställningen att skogsarbetet
och skogsarbetarna har något av en
pariastämpel över sig håller dessbättre
nu på att vika, även i skogsarbetarnas
egna led. Mycket återstår emellertid ännu
att göra innan man nått målet härvidlag.
Det beslut som fattats här i dag
måste bli en starkt pådrivande faktor i
vår strävan att nå detta mål.

Herr talman! I statsutskottet kände
jag mig ensam. Ja, jag är ensam, men
jag är förvisso icke allena. Mina bundsförvanter
når emellertid inte med sitt tal
till denna kammare. Omröstningen kommer
nu att visa om reservanten är en

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Yrkesinspektionen: Avlöningar

ropandes röst i ödemarken eller om
glesbygdernas folk kan räkna med ett
mer allmänt stöd i sin vällovliga strävan
att söka besitta jorden.

Herr talman! Med vad jag nu anfört
yrkar jag bifall till den vid punkten
fogade reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Kärrlander och Göransson, fru Thunvall,
herrar Nilsson i Östersund och
Lundmark, fru Jäderberg, herr Svanberg,
fru Lindekvist, herrar Persson i
Tandö, Carlsson i Västerås, Eskel, Andersson
i Storfors, Eskilsson och Mossberg
(samtliga s) samt herrar öhvall
(fp), Eriksson i Bäckmora (ep), Ilector
(k), Blomkvist (s), Berg (s), Henrikson
(s), Grebäck (ep), Forsberg (s) och
Gustavsson i Ängelholm (s).

I-Ierr LORENTZON (k):

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag i tidigare anförande framfört hemställer
jag att under punkt II i förevarande
ärende få yrka bifall till motionen
I: 131 och II: 175, såvitt nu är i fråga.

I konsekvens med denna min uppfattning
om behovet av en personalupprustning
av arbetarskyddet och yrkesinspektionen
över huvud tager yrkar jag
bifall till reservation 7 till punkt 49 av
herr Lassinantti.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Det var intressant att
höra herr Lassinanttis mycket engagerade
anförande för att förstärka arbetarskyddet.
Vi vill alla naturligtvis få
ett så starkt arbetarskydd som möjligt.
I och med att mekaniseringen på olika
arbetsområden ökas, blir olycksfallen
beklagligt nog ofta fler och svårare, därför
att man inte är riktigt inne i arbetet
eller inte alltid förstår riskerna.

Både i propositionen och reservationen
föreslås en personalförstärkning.
Herr Lassinantti säger att man många
gånger förgäves kallar på skogsyrkesinspektionen.
Detta beror ytterst på att
den haft för liten personal — det har
varit det avgörande. Antalet inspekte -

rande befattningshavare blir emellertid
detsamma, antingen vi följer reservationen
eller utskottsutlåtandet.

När nu departementschefen har gått
emot arbetarskyddsstyrelsens förslag,
har det säkerligen skett efter mycket
noggrant övervägande och efter en jämförelse
av vad bägge förslagen innebär.
Det låter mycket bestickande när man
säger att om personalkadern delas upp
på fem distrikt, kommer den inspekterande
befattningshavaren närmare arbetsplatserna
och får alltså kortare resor.
Men om vi ser på det förslag som
giiller två distrikt och som alltså innebär
ett större antal tjänstemän per distrikt,
så finner vi att resorna ut över
distriktet inte kommer att bli längre
per inspektionsfall vid rutininspektionerna;
man planerar nämligen en långresa
så, att man har möjlighet att under
vägen fullgöra inspektion efter inspektion.
Av den anledningen kommer resorna
per inspektionsfall i realiteten
inte att bli längre i dessa större distrikt.
Kanske kommer tjänstemännnen att få
ligga mera ute på längre resor än om
de tjänstgör i mindre distrikt, där resorna
blir kortare under färre dagar.

Vad resorna beträffar vinner man således
inget på en uppdelning i flera distrikt.

Vad sedan beträffar bemanningen av
expeditionerna är det av utomordentligt
stor betydelse att varje distrikt får
personal som är specialiserad på olika
områden. Nya moment har tillkommit i
hela skogsarbetet; jag tänker då på traktorerna
med alla de olycksrisker som
följer med dem, på motorsågarna med
deras bullerrisker. Undan för undan
kommer nya arbetsmoment och nya risker
in i bilden. Här gäller att få specialutbildad
personal, som kan fullgöra
den förebyggande verksamheten vid inspektionerna:
utreda, förklara, informera
och upplysa. Om man har ett färre
antal tjänstemän på distrikten, åstadkommes
inte den önskvärda specialiseringen
på de olika områdena.

Onsdagen den 30 mars 1900 fm.

Nr 14

När det gäller jourtjänst uppstår svårigheter
om man endast har ett fåtal
anställda. Det finns dä ingen som är
sakkunnig vid förfrågningar; då för bara
den som sköter telefonvakten ge besked
om när vederbörande kommer in.
Vad som är av yttersta vikt är att man
kan ha ständig jour ute på distrikten
just med hänsyn till tillkallandet av inspekterande
befattningshavare. Många
gånger gäller en telefonpåringning att
man vill ha en förklaring på det ena
eller det andra, vilken under sådana
förhållanden omedelbart går att lämna.

Jag tycker att man skall pröva den
personalförstärkning som är densamma
för båda förslagen, men jag tror att
man vinner mera på att ha två distrikt
i stället för fem. Det låter egendomligt,
men när jag har sett hur man räknat i
fråga om resorna och hur arbetsplatserna
ligger till, måste jag säga mig att det
blir en väl så intensiv inspektion om
man gör en uppdelning på två distrikt.

I motionen talas vidare om att man
skall ha ett samarbete med den vanliga
yrkesinspektionen i distrikten. Det kommer
man att ha i alla fall. Det ena är
förlagt till Umeå, där man har ett samarbete
med yrkesinspektionens distrikt,
det andra kommer att ligga i Stockholm,
där hela arbetarskyddsverket med
alla dess specialister, kan rycka in och
hjälpa till. Man har där även tillgång
till yrkesinspektionens första distrikt.

I fråga om det norra distriktet talade
herr Lassinantti om att man borde dela
upp det i ytterligare ett distrikt. Det kan
hända att detta för framtiden ter sig
bäst, men efter vad jag förstått av diskussionerna
om denna sak är det på
sätt och vis lättare att göra inspektioner
norr över, därför att det rör sig om
större enheter. Man har större arbetsplatser
att inspektera i jämförelse med
söder över, där arbetsplatserna i allmänhet
är mindre. Därigenom blir det
kanske fler inspektioner.

Med dessa ord ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Yrkesinspektionen: Avlöningar

I detta anförande instämde herr Nilsson
i Tvärålund (ep).

Ilerr LASSINANTTI (s):

Herr talman! .lag har ingen större lust
alt polemisera mot de meningar som
fröken Elmén här såsom utskottets talesman
framfört. Från mitt arbete i
statsutskottet känner jag fröken Elméns
varma intresse för de sociala frågorna,
och jag är personligen djupt övertygad
om att hon här har intagit den ställning
som hon bäst anser gagna även de anställda
inom skogsbruket.

Fröken Elméns sakkunskap och min
egen kanske är av olika beskaffenhet
beroende på att fröken Elmén möjligen
har studerat dessa arbetarskyddsproblem
så att säga mera från centrala horisonter,
medan jag har fått min grundinställning
till dessa problem som skogsarbetare
på den tiden när arbetarskyddet
var en alldeles obekant faktor, sedermera
som ledamot av denna kammare
och som talesman för skogsarbetarna
vilka ju i många, många år brottats
med dessa problem.

Jag har stor respekt för det arbete
som utförts i departementet, och som
jag sade i mitt föregående anförande
vill jag gärna hålla departementschefen
räkning för hans stora upprustning av
de personella resurserna. Om man set
till verkligheten har det emellertid varit
så att resorna ändå blivit väl långa.
Jag kanske inte heller kan dela fröken
Elméns uppfattning om att det är bra
att tjänstemännnen får planera en
mängd resor på en gång. Då blir det
ändå fråga om ett teoretiskt reseprogram,
uppgjort på den centrala orten.
När det gäller södra Sverige skulle expeditionen
ligga i Stockholm, och det
blir då för långt till arbetsplatserna och
avverkningarna. Tjänstemännen får
inga möjligheter att hålla sig underrättade
om det faktiska händelseförloppet.
Även om man förordar jourtjänst är det
ändå så att man kan inte hålla den praktiska
kontakten.

Jag betraktar detta problem ungefär

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Yrkesinspektionen: Avlöningar

på samma sätt som problemet med läkare
och poliser. Rent teoretiskt skulle
alla läkare kunna centraliseras till
Stockholm, men praktiskt skulle de ha
stora svårigheter att göra utryckningarna.
På samma sätt är det med poliserna.
Man skulle kunna centralisera
dem till ett fåtal platser i landet och
teoretiskt kunna bevisa att det blir inte
längre restider, men det är här fråga
om den levande kontakten, så att man i
fingerspetsarna skall känna vad som
sker ute på fältet. Med de bevekelsegrunderna
har jag kommit till den uppfattningen
att det är ganska avgörande
faktorer som skiljer utskottsmajoriteten
och reservationen.

Med det intresse som ådagalagts från
socialdepartementets sida för dessa frågor
utgår jag från att även denna debatt
kommer att noteras när departementet
planerar för framtiden på detta område.
Skulle utskottsmajoriteten vinna i dag,
betraktar jag det som olyckligt om man
därigenom skulle i framtiden så att säga
avföra från debatten de omständigheter
som vi i motionen och reservationen
har velat aktualisera på detta område.

Herr talman! Om reservationen vinner
så kommer jag i konsekvens härmed
att yrka bifall till min reservation under
punkt 50 i utskottsutlåtandet, och under
alla förhållanden kommer jag med samma
motivering som jag här anfört att
yrka bifall till min reservation under
punkt 51.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! I sitt första anförande
sade herr Lassinantti att man måste
räkna med att tjänstemännen fullgör rutininspektioner
för att i rent förebyggande
syfte ta del av arbetet och kunna
lämna råd och anvisningar o. s. v. Yad
innebär det? Jo, att tjänstemännen alltid
måste göra upp resplaner för att
med vissa intervaller inspektera de olika
arbetsplatserna. Och att teoretiskt göra
upp en resplan för att besöka arbetsplatserna
undan för undan kan lika väl

ske i ett större distrikt, där man på den
längre resan alltså har arbetsplatserna
utströdda efter resvägen.

Jag tror därför att det kan bli lika
många och lika värdefulla inspektioner
i de större som i de mindre distrikten.
Jag har velat säga detla med anledning
av att herr Lassinantti talade om att
man bör bygga på rutininspektioner.
Det anser jag också att man bör göra.
Rutininspektioner måste finnas, om vi
skall få ett effektivt arbetarskydd.

Herr LASSINANTTI (s):

Herr talman! Endast några ord till
fröken Elmén med anledning av hennes
senaste anförande.

Vi tycks i sak vara överens. Råda
eftersträvar vi en effektiv verksamhet
på detta område. Jag har emellertid
fortfarande den uppfattningen att om
den stationsort, där tjänstemannen är
placerad ligger på låt oss säga närmare
100 mils avstånd från de olika avverkningsplatserna
kan tjänstemannen inte
göra dessa hundramilaresor alltför ofta.
Det medför att hans praktiska kontakter
med fältet måste bli mera sporadiska än
om han har stationsorten på närmare
håll. Då blir också jourtjänsten effektiv.
Som förhållandena nu är har faktiskt
många skyddsombud resignerat. De uraktlåter
att till yrkesinspektionen rapportera
uppdagade bristfälligheter, emedan
det dröjer alltför länge innan
tjänstemannen från inspektionen kan
komma till arbetsplatsen. Detta beror
måhända just på det förhållandet att det
är så långt från stationsorten att tjänstemannen
måste vänta tills han får ett
tillräckligt antal anmälningar, innan
han slutligen beslutar att göra en resa
till de olika arbetsplatserna.

Ett avgörande moment i min motivering
är vidare att jag så mycket som
möjligt vill komma ifrån angiverisystemet,
som enligt min mening inte är av
godo för förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetare, vilka dock sitter i
samma båt.

Onsdagen den 30 mars 19(H» fm.

Nr 14

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! .lag upprepar att anledningen
till att inspektionerna liar blivit
så sällsynta är det ringa antalet tjänstemän.
Jag vidhåller fortfarande att man
måste se till att rutininspektionerna företas
med tätare intervaller, och detta är
vid också meningen med förslaget om
ett ökat antal tjänstemän. Då kommer
den omständigheten att stationsorten
ligger avsides inte att betyda så mycket.
Tjänstemännen får göra längre resor,
kanske på flera veckor, i stället för flera
och kortare resor.

På grund av skrivningen i propositionen
kan man väl förutsätta att departementschefen
följer dessa frågor. Jag
vill minnas att det står att man »nu»
förordar en uppdelning på två distrikt.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Jag hade tänkt nöja mig
med att instämma i fröken Elméns anförande,
som jag tycker var utomordentligt
initierat och riktigt.

I början hade jag samma uppfattning
som herr Lassinantti, att de som är berörda
av den verksamhet som vi nu
diskuterar borde vara betjänta av en decentraliserad
organisation. Sedan jag
närmare satt mig in i förhållandena har
jag emellertid kommit till den uppfattningen
att skogsarbetarna och övriga
som är berörda av denna skyddsverksamhet
kommer att få en bättre kontroll
genom en organisation på två distrikt.

Det blir inte fråga om några hundramilaresor
-— då kommer man långt upp
i fjällen där ingen skog finns eller utanför
rikets gränser. Den jourtjänst som
fröken Elmén talade om blir bättre genom
den organisation som utskottet
föreslår. Man samlar resurserna på två
platser. De resurser som finns skulle
i annat fall enligt min uppfattning bli
alltför försvagade och otillräckliga för
den mycket kvalificerade skyddsverksamhet
det här är fråga om. Det framtida
skogsbruket kommer med all sanno -

Yrkesinspektionen: Avlöningar

likhet i mycket stor utsträckning att
bestå av en mekaniserad verksamhet,
där bullerskador, vibrationsskador och
andra skador kan uppträda. Sådana inträngande
undersökningar är jag övertygad
om att det inte finns resurser för,
om vi skulle decentralisera verksamheten
på det sätt som herr Lassinantti
föreslår i sin reservation.

Herr LASSINANTTI (s):

Herr talman! Det gör mig ont att vara
tvungen att gå emot centerpartiets lokaliseringspolitiske
expert. Han brukar ju
efta,, när han uppträder i denna kammare,
inte vara övertygad om att man
skall centralisera all statlig verksamhet
till Stockholm och angränsande orter.

Jag skall emellertid inte tvista om den
snö som föll i fjol, men jag kan inte
förstå herr Nilssons i Tvärålund resonemang,
när han säger att en organisation
med två stationsorter skulle ge
bättre service åt skogsarbetarna inom
det mekaniserade skogsbruket än en organisation
med fem stationsorter. Om
man genomför en organisation i överensstämmelse
med reservationen, vinner
man en viktig sak: det blir ett intimt
samarbete mellan skogsyrkesinspektionen
och den allmänna yrkesinspektionen
på dessa stationsorter, och inom
den allmänna yrkesinspektionen finns
det just tillgång till teknisk expertis
som skogsyrkesinspektionen kan rådfråga.
Det är klart att man med ett hundramilsavstånd
om man tar den enkla
vägsträckan kan från Umeå komma
utanför rikets gränser, men det är ju
ändå ganska betydande avstånd från
Stockholm till exempelvis södra Småland
och Värmland.

Jag vill inte uppta kammarens tid
mer med denna fråga. Jag tycker att
våra argument har fått tala här och att
kammarens ledamöter har all anledning
att konstatera: I ären av en annan mening,
gån i Herrens frid.

Härmed var överläggningen slutad.

Onsdagen den 30 niars 1966 fm.

54 Nr 14

Mom. I

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
7); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Lassinantti
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
49 :o) mom. I) i utskottets utlåtande
nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 7) av herr Lassinantti.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 121
ja och 86 nej, varjämte 8 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. II

Punkten 50

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 51

Undervisnings- och upplysningsverksamhet
på arbetarskyddets område

Kungl. Maj:t hade (punkt E 5, s. 90
och 91) föreslagit riksdagen att till
Undervisnings- och upplysningsverksamhet
på arbetarskyddets område för
budgetåret 1966/67 anvisa ett anslag av
100 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
haft följande motioner till behandling,
nämligen

dels de under punkten 49 nämnda
likalydande motionerna I: 73 och
II: 114, i vilka — såvitt nu var i fråga
— föreslagits att punkten E 5 Upplysningsverksamhet
uppräknades med
50 000 kr. till 150 000 kr.;

dels ock en inom andra kammaren
av fru Rijding m. fl. väckt motion
(11:159), vari hemställts att riksdagen
måtte besluta att anslaget till Undervisnings-
och upplysningsverksamhet på
arbetarskyddets område utginge med
150 000 kr. för budgetåret 1966/67.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:73 och 11:114 samt
II: 159, de två förstnämnda motionerna
såvitt nu var i fråga, till Undervisningsoch
upplysningsverksamhet på arbetarskyddets
område för budgetåret 1966/67
anvisa ett anslag av 100 000 kr.

Reservation hade avgivits av herr
Lassinantti, som ansett att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall till
motionerna 1:73 och 11:114 samt
II: 159, de två förstnämnda motionerna
såvitt nu var i fråga, till Undervisningsoch
upplysningsverksamhet på arbetarskyddets
område för budgetåret 1966/67
anvisa ett anslag av 150 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Onsdagen den 30 mars 1900 fm.

Nr 14

Undervisnings- och upplysningsverksamhet på arbetarskyddets område

Herr LASSINANTTI (s): nantti oeli alla dem som instämde i hans

Herr talman! Jag ber att få yrka bi- anförande tidigare i dag.
fall till den vid denna punkt fogade Herr talman! Jag ber att få instämma
reservationen. i herr Lassinanttis yrkande om bifall

till reservation 9.

Fru RYDING (k):

Herr talman! Inte heller i år är utskottet
berett att tillstyrka vår motion
om en höjning av anslaget till undervisnings-
och upplysningsverksamhet på
arbetarskyddets område.

Föregående år då samma motion förelåg
presterade dock utskottet en liten
motivering för sitt avslag. Det framhölls
både i debatten här i kammaren och
skriftligen i utlåtandet, att man ansåg
verksamheten värdefull, men att vår motion
dock inte kunde tillstyrkas.

Detta anslag på 100 000 kronor har
dock varit oförändrat sedan budgetåret
1959/60, och därför är det inte helt oförklarligt
att jag tillåter mig tvivla på att
utskottet finner verksamheten värdefull,
trots att fröken Elmén, som är ledamot
av statsutskottet, alldeles nyss förklarade
att hon ansåg det förebyggande arbetet
vara oerhört viktigt. Nåväl, utskottet
bär inte i år skrivit något, men när
ett anslag under så många budgetår förblivit
oförändrat innebär det i realiteten,
att möjligheterna för arbetarskyddsstyrelsen
att bedriva denna verksamhet
minskas.

Arbetarskyddsstyrelsen har framhållit,
att det i dag råder ett ökat intresse
för arbetarskydd över huvud taget. Dessutom
tillkommer det att det nu finns
så mycket nytt i dagens arbetsliv: maskiner,
verktyg och material, att man i
stället borde intensifiera den förebyggande
verksamheten. Flera talare har
också här tidigare berört vikten av de
förebyggande åtgärderna i samband
med arbetarskyddet.

Jag anser att arbetarskyddsstyrelsen
i år äntligen skall få sina begärda
150 000 kronor för just denna verksamhet.
Det är glädjande att vi i år på denna
punkt har fått sällskap med herr Lassi -

Ilerr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag är helt överens med
fru Ryding om att upplysningsarbetet
är av mycket stor vikt i det förebyggande
arbetarskyddet, och det kan ju
tyckas snålt att anslaget inte höjts i år.
Men det är inte bara detta anslag som
användes för upplysningsverksamhet.
Sådan upplysning i arbetarskydd ingår
automatiskt i all omskolningsverksamliet
för alla dem som skolas om för nya
arbetsplatser. Även i yrkesutbildningen
ingår kurser i arbetarskydd. Likaså satsar
arbetsmarknadens parter stora belopp
i det förebyggande arbetet genom
sin arbetarskyddsnämnd.

Herr Lorentzon sade tidigare att staten
satsar för litet, men när arbetsgivarna
ordnar kurser i arbetarskydd satsar
de eu hel del, och detsamma gäller
olika arbetarskyddsföreningar och försäkringsbolag.
Slutligen träder sedan
staten in med sin medelsanvisning och
hjälper till.

Det vore naturligtvis önskvärt att få
högre anslag framdeles, men hittills
har man dock kunnat klara kurserna
vad jag förstår i tillräcklig och önskvärd
utsträckning med alla de frivilliga
anslag som utgår.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Jag tar till orda under
denna punkt på grund av mina erfarenheter
som ordförande i jordbrukets
skyddspropaganda. Det är en sammanslutning
av organisationer som är verksamma
på jordbrukets arbetsmarknad.
Lantarbetsgivareföreningen, Lantarbeta -

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Undervisnings- och upplysningsverksamhet på arbetarskyddets område

reförbundet, RLF, Lantbruksförbundet
och en del berörda försäkringsbolag är
med i organisationen. Dessutom har arbetarskyddsstyrelsen
en representant i
organisationens styrelse. Vi har ett mycket
intimt och gott samarbete med arbetarskyddsstyrelsen,
det vill jag gärna
betona.

Vi har för vår verksamhet haft ett
anslag på 17 500 kronor, och det har
nu varit oförändrat i många år. De berörda
organisationerna har från och
med i år ökat sina anslag för att vi skall
kunna intensifiera vår verksamhet, och
jag tycker det är på tiden att även statsmakterna
nu ökar sina anslag på detta
utomordentligt viktiga område.

Vi bedriver verksamheten i form av
kurser, förlagda till våra skolor, och
försöker få kontakt med den uppväxande
ungdomen. Vi bedriver även kursverksamhet
med arbetsgivare och arbetstagare
som deltagare. I vinter har
vi haft sådana kurser i gång från Skåne
i söder ända upp i Norrland.

Jordbruket är i dag en produktion på
hjul, och olycksfallsriskerna ökar i takt
med den ökade mekaniseringen. Det kan
vi utläsa ur arbetarskyddsstyrelsens statistik,
och jag måste säga att kurvan är
olycksbådande. Det är, som jag sade,
en produktion på hjul. Transmissioner,
remskivor, slaghackor medför ökade risker
över huvud taget. Som en följd därav
behöver vi intensifiera upplysningsverksamheten
i mycket hög grad. Jag
tror att detta är en oerhört billig form
för att nå de syften som också statsmakterna
bör medverka till — ett bättre
arbetarskydd. Det behövs oändligt mycket
upplysning och propaganda i tidningar
o. s. v. Glädjande nog kan vi
konstatera en ökad förståelse både från
arbetsgivarna och från arbetarparten
för dessa frågor. Man är medveten om
vikten av ett bättre arbetarskydd.

Jag kan som exempel nämna att ett
driftavbrott i vårbruk eller skörd kan
få katastrofala verkningar för såväl företagarna
som de anställda. En modern

traktor med skördetröska representerar
ett värde på 80 000—100 000 kronor. Det
finns kanske på en gård en enda traktorskötare.
Det är t. ex. oändligt lätt att
få in en hand i en halmhack e. d., och
då kan hela verksamheten på gården
lamslås. Det behövs ökad upplysning,
kontakt med maskinfirmor, konstruktörer
o. s. v., och det finns oändligt mycket
att göra på detta område.

Jag vädjar till kammarens ledamöter
att stödja herr Lassinanttis reservation
på denna punkt. Det rör sig om att öka
anslaget med 50 000 kronor. Jag tror att
sällan har en anslagshöjning varit mera
berättigad.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Fru RYDING (k):

Herr talman! Fröken Elmén förstod
att jag tyckte att det var snålt när man
i år inte kunnat höja anslaget till den
verksamhet som också hon anser vara
värdefull. Som jag påpekade i mitt första
anförande har detta anslag varit oförändrat
sedan 1959/60, och då blir det
många gånger snålare, eftersom man
inte någon gång under denna långa tid
har velat höja anslaget.

Jag vet att det också finns andra former
för upplysningsverksamhet, men
just denna form där man engagerar frivilliga
organisationer, som herr Grebäck
just lämnat exempel på, tycker jag
bör stödjas och uppmuntras på allt sätt.
Arbetarskyddsstyrelsen skriver i år att
denna verksamhet utgör ett nödvändigt
komplement till styrelsens och yrkesinspektionens
arbete. Men samtidigt
konstateras att man redan för innevarande
budgetår har ett underskott —
begärda bidrag överskrider anslaget
med 20 000 kronor.

Jag ber ännu en gång att få yrka bifall
till herr Lassinanttis reservation.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 9);

Onsdagen den 30 mars 1906 fm.

Nr 14

och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Lassinantti begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, alt kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
51 :o) i utskottets utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 9) av herr Lassinantti.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Lassinantti begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 105 ja och 100 nej, varjämte
9 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 52

Medicinalstyrelsen: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt F 1, s. 92—
98) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att ändra personalförteckningen
för medicinalstyrelsen
enligt vad departementschefen föreslagit,
dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för medicinalstyrelsen,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1966/67, dels ock till
Medicinalstyrelsen: Avlöningar för samma
budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 8 070 000 kr.

I en inom andra kammaren av herr
Hector m. fl. väckt motion (11:226)

Medicinalstyrelsen: Avlöningar

hade — såvitt nu var i fråga — hemställts
dels att ett anslag av 150 000 kr.
ställdes till medicinalstyrelsens förfogande
för arvodering av läkare och övrig
personal som behandlade narkotikamissbrukare,
dels ock att ett förslagsanslag
av 500 000 kr. utanordnades för
epidemiologiska undersökningar av narkotikamissbruket
i anslutning till den
försöksverksamhet som bedreves vid S:t
Eriks psykiatriska poliklinik jämte
Långbro sjukhus.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionen II: 226,
såvitt nu var i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att ändra
personalförteckningen för medicinalstyrelsen
enligt vad i statsrådsprotokollet
föreslagits;

b) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för medicinalstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1966/67;

c) till Medicinalstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 8 070 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr HECTOK (k):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionen II: 226 i den del motionen
avser förevarande punkt.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till motionen II: 226 i
motsvarande del; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 53—62

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Punkten 63

Viss rationaliserings verksamhet
inom sjukvården

Kungl. Maj :t hade (punkt F 12, s. 116
—119) föreslagit riksdagen att till Viss
rationaliseringsverksamhet inom sjukvården
för budgetåret 1966/67 anvisa
ett reservationsanslag av 1 800 000 kr.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (I: 113) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
in. fl. (II: 153), hade — såvitt nu var
i fråga — hemställts att riksdagen måtte
besluta att det statliga anslaget till rådet
för sjukhusdriftens rationalisering
(SJURA) höjdes från 1,8 till 3 milj. kr.
budgetåret 1966/67 dels för att påskynda
en speciell utredning om »modellsjukhuset»,
dels för att skapa ett
centralt informationsregister, dels för
att de utredningar som redan påbörjats
måtte kunna snabbare genomföras.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Majt:s förslag samt med avslag
å motionerna 1:113 och 11:153, såvitt
nu var i fråga, till Viss rationaliseringsverksamhet
inom sjukvården för budgetåret
1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 1 800 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Andersson, Per Jacobsson, Edström,
Nils-Eric Gustafsson, Harald Pettersson,
Larsson i Hedenäset, Nelander,
Källstad, Nilsson i Tvärålund och Mundebo,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:113 och II: 153, såvitt
nu var i fråga, till Viss rationaliseringsverksamhet
inom sjukvården för budgetåret
1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 3 000 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Vi har här i landet se -

dan många år tillbaka en besvärande
vårdkris. Den innebär att vi på grund
av brist på personal har stängda vårdavdelningar
och som följd härav en ko
av vårdbehövande som av olika anledningar
vill ha vård på våra lasarett och
sjukhus men inte kan få det.

Med anledning av denna situation
motionerade folkpartiet vid 1962 års
riksdag om tillsättandet av samordnade
expertgrupper, som inom de medicinska
och sociala vårdområdena skulle föreslå
skyndsamma rationaliseringsåtgärder.
En sådan här kris kan ju bemästras
på olika sätt: dels genom ökning av
personalen, dels genom rationalisering
av arbetet — eller genom en kombination
av dessa båda åtgärder.

En följd av folkpartiets yrkande torde
ha varit — i varje fall blev det så
— att vederbörande statsråd i december
1962 vid sidan av centrala sjukvårdsberedningen
tillskapade ett råd
för sjukvårdens rationalisering kallat
SJURA. SJURA:s uppgifter är att följa
den tekniska utvecklingen på sjukhusdriftens
område, att ta initiativ till och
främja forskning av betydelse för sjukhusdriften
samt att verka för frivilligt
samarbete mellan forskningsintressenter
såväl bland statliga och kommunala
myndigheter och institutioner som
bland industriföretag och enskilda organisationer.

SJURA har nu inte verkat under mycket
längre tid än två år, och man kan
därför inte begära att några stora resultat
av denna verksamhet ännu skall
ha framkommit, men så mycket torde vi
samtliga vara överens om att den verksamhet,
vilken SJURA inlett och bedriver,
är av den allra största betydelse
för sjukhusdriftens rationalisering.

SJURA :s verksamhet upprätthålles genom
anslag dels från statligt håll, dels
från Svenska stadsförbundet och Svenska
landstingsförbundet, vilka också satsar
medel för att verksamheten skall
fortgå. SJURA har i år begärt ett anslag
på 6 miljoner kronor för att kunna fortsätta
sitt arbete, av vilket 3 miljoner
kronor skulle falla på statens del av

Onsdagen den 30 mars 1900 fm.

Nr 11

Viss rationaliserinKsverksamhct inom sjukvården

verksamheten. Hittills har SJUKA fått
1 800 000 kronor från statsmakterna och
resterande belopp upptill det nuvarande
anslaget på 3 miljoner kronor har
utgått från Svenska stadsförbundet och
Svenska landstingsförbundet.

När man ser på den verksamhet som
SJURA bedriver framstår det såsom uppenbart
att det ännu återstår åtskilligt
att göra. Verksamheten är uppdelad på
nio expertgrupper, som var och en arbetar
på sitt område inom sjukvårdens
arbetsfält. Men dessutom har man alltmer,
såsom jag nämnt, gått över till att
utnyttja kontakterna med kommunala
myndigheter och institutioner, industriföretag
och andra enskilda organisationer.

Bland annat har SJURA på sistone påbörjat
ett arbete för att undersöka möjligheterna
att nedbringa väntetiderna
vid våra lasarett och sjukhus. Ingen som
har varit i kontakt med sjukvårdsarbete
torde vara okunnig om att detta är ett
område, där förhållandena i allra högsta
grad besvärar allmänheten och där det
säkerligen finns åtskilligt att göra i rationaliseringsavseende
utan att direkt ta
sikte på en förstärkning av den tyvärr
otillräckliga personalen.

Folkpartiet har vid årets riksdag
väckt en motion, i vilken vi yrkar på
att SJURA för att kunna fortsätta det
arbete som det inlett och för att också
kunna ta itu med nya uppgifter i och
för rationalisering av sjukvårdsdriften
skulle få ett till 3 miljoner förhöjt anslag.

Utskottet påpekar i sin behandling av
frågan följande: »Departementschefen
har erinrat om att i betänkandet om
hälso- och socialvårdens centrala administration
bl. a. föreslagits ändrad sammansättning
av rådet och ändrad inriktning
av rådets verksamhet samt har
vidare anfört att förutsättningar inte
torde föreligga att genomföra någon omorganisation
under nästa budgetår».

Både departementschefen och utskottsmajoriteten
säger alltså att for -

merna för SJURA :s verksamhet bör vara
oförändrade i avvaktan på denna omorganisation.
Även om man har den uppfattningen
att det kanske finns anledning
att också rationalisera SJURA :s
verksamhetsformer är det därmed inte
sagt, att man samtidigt i väntan på en
sådan ändring behöver inskränka den
verksamhet som SJURA har planerat
bara därför att man om någon tid tänker
förändra formerna för den.

Jag skulle i varje fall bestämt vilja
yrka på att man skyndar på med den
omorganisation av SJURA som är föreslagen,
så att man får de organisationsformer
för SJURA :s fortsatta arbete som
man siktar till. Jag betonar än en gång
att det i avvaktan på en sådan ändring,
som tydligen ligger ganska långt fram
i tiden, är en viktig uppgift att se till
att SJURA inte bara får fortsätta den
inledda verksamheten utan också bereds
möjligheter att fullfölja de initiativ och
påbörja de utredningar som har planerats.
Det är väl ändå så angeläget att
få någon hjälp till en förbättrad drift
vid våra sjukhus och lasarett, att man
inte bör säga nej til! de undersökningar
som har inletts av SJURA och de förslag
till fortsatta rationaliseringsuppgifter
som SJURA tänker ta itu med.

Jag yrkar därför, herr talman, bifall
till den reservation som är fogad till
punkten 63 i statsutskottets utlåtande nr
5 av herr Axel Andersson m. fl.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Som framgår av handlingarna
är detta en fråga som vi har
behandlat från praktiska utgångspunkter.
Utskottets ställningstagande får inte
uppfattas som något uttryck för en negativ
inställning till värdet av forskning
och utredningar på sjukvårdsområdet.

Utredningen om hälso- och socialvårdens
administration har lagt fram ett
förslag till ändrade former för denna
verksamhet. Städer och landsting är de

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Viss rationaliseringsverksamhet inom sjukvården

stora huvudmännen, medan staten i
framtiden bara till viss del kommer att
vara inkopplad på detta område. Det arbete
som nu bedrivs i SJURA:s regi
finansieras av både staten och respektive
övriga huvudmän.

Förslaget om ökat anslag till SJURA
remissbehandlades ju, och medfinansiärerna
ansåg att man inte borde öka
anslaget av det skälet att SJURA inte
skall påbörja ny verksamhet utan endast
avsluta vad det håller på med. Den nya
organisationen för utredning och forskning
på detta område skall i stället få
de resurser man anser vara nödvändiga
när organisationsfrågan har kunnat lösas.
Det är för att undvika konservering
av en dålig arbetsform som utskottet
framför detta förslag. Vi tyckte det var
klokt att inte späda på med mer pengar
utan i stället skynda på, så att man
verkligen får en rationalisering även av
rationaliseringsarbetet.

Jag ber med detta att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Jag är fullt på det klara
med att man inte bör konservera en
form av SJURA:s verksamhet som kanske
inte är den lämpligaste, men jag har
litet svårt att förstå att man redan efter
två år skall behöva sätta denna verksamhet
på sparlåga bara därför att man
finner att formerna behöver ändras.
SJURA har dock förklarat att de, om de
får 6 miljoner — 3 miljoner från staten
och resten från förbunden — är beredda
att göra en kraftinsats för beloppet.

Det är självklart att vi här i riksdagen
inte har någon möjlighet att direkt
påverka Stadsförbundets och Landstingsförbundets
handlande i detta fall, men
vi kan väl ändå inte komma ifrån vårt
eget ansvar. Har vi möjlighet att ge
SJURA de medel som man för sin fortsatta
verksamhet begär av staten, har
vi i alla fall gjort vad på oss ankommer
för att verksamheten skall kunna fortsättas.

Jag skulle, herr talman, vilja läsa upp
vad departementschefen uttalat i 1965
års statsverksproposition beträffande
SJURA :s verksamhet. Uttalandet ligger
alltså bara ett år tillbaka i tiden.

»Jag räknar även med att SJURA på
sitt arbetsprogram skall kunna ta upp
spörsmålet om den rätta storleken för en
vårdavdelning samt om dess funktioner
och utformning, varigenom skulle kunna
åstadkommas en samordning och en
sammanfattning av allt det material som
föreligger på detta område. Det gäller
också att utreda arten och omfattningen
av de administrativa arbetsuppgifter
som nu utföres av vårdpersonal men
som kan överföras på andra befattningshavare.
Likaså bör närmare studeras
hur dagsarbetskurvan vid vårdavdelningarna
skall kunna utjämnas, eller
med andra ord att söka reducera toppbelastningarna.

En annan viktig uppgift för SJURA,
som bl. a. statutskottet vid förra årets
riksdag särskilt underströk, är att utarbeta
anvisningar och riktlinjer med
syfte att nedbringa väntetiderna vid polikliniker
och läkarmottagningar.»

Detta menar jag är mycket angelägna
uppgifter, och eftersom departementschefen
gjort detta uttalande så sent som
1965, bör man väl också låta SJURA
fortsätta detta arbete och ge dem de
medel härför som begärts. Ur ekonomisk
synpunkt tror jag att det är mycket
väl använda pengar.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Något halvår efter ifrågavarande
uttalande av departementschefen
framlades betänkandet, och det
har ju förändrat bilden. Det är inte meningen
att SJURA skall sättas på sparlåga
— som herr Hamrin i Kalmar uttryckte
det — utan SJURA får samma
resurser som man hittills haft. Det är
yrkandet att man skall elda på så mycket
mer, vilket reservanterna vill, som
vi vänder oss emot. SJURA bör som
sagt få samma resurser som hittills.

Onsdagen den 30 mars 1906 fm.

Nr 14

Öl

Utredningar m. m. rörande luftföroreningar

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Jag tror det är skäl att
elda på litet mer i detta fall, ty det rör
sig om en så pass angelägen uppgift, att
man behöver ta de krafttag som SJURA
begärt anslag till.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 10);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Hamrin i Kalmar begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
63 :o) i utskottets utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 10) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Hamrin i Kalmar begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 147 ja och 69 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 64

Utredningar m. m. rörande luftföroreningar Kungl.

Maj:t hade (punkt F 17, s. 121
—123) föreslagit riksdagen att till Ut -

redningar in. in. rörande luftföroreningar
för budgetåret 1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 500 000 kr.

1 en av herr Tubé in. fl. inom andra
kammaren väckt motion (11:525) hade
hemställts att riksdagen måtte besluta
att anslaget Utredningar m. m. rörande
luftföroreningar fastställdes till 700 000
kr.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionen II: 525 till Utredningar
m. m. rörande luftföroreningar för budgetåret
1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 500 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Andersson, Per Jacobsson, Edström,
Nelander, Källstad och Mundebo,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till
motionen II: 525 till Utredningar in. m.
rörande luftföroreningar för budgetåret
1966/67 anvisa ett förslagsanslag av
700 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

TOBÉ (fp):

Herr talman! I industridistrikten på
kontinenten och i London har luftföroreningar
i samband med vissa väderlekstyper
åstadkommit s. k. smog. Sjukdomssymptom
har uppträtt och dödsfall
har inträffat. Vid ett tillfälle konstaterades
i den belgiska Maas-dalen 63
dödsfall i samband med smogbildning.
I Sverige har vi också haft vissa ansatser
till smogbildning. I samband med
den djupa dimman över Stockholm den
16 november förra året ökade svaveldioxidhalten
i luften till 4 å 5 gånger
den vanliga. Då är fara å färde!

Under den allmänna motionstiden i
år väcktes åtskilliga motioner i denna
fråga. En av dem hamnade i statsutskottet,
och det är den vi nu behandlar.
Längre ned på dagens föredragnings -

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Utredningar m. m. rörande luftföroreninga

lista står tre ärenden, som behandlats
av tredje lagutskottet. Ett av dessa utlåtanden
bygger på cn folkpartimotion
med förslag om lagstiftning angående
obligatoriska avgasrenare på motorfordon.
Frågan om avgasrenare har diskuterats
på olika håll i världen. I en del
stater i USA finns lagstiftning om obligatorisk
användning av avgasrenare,
och man överväger nu att införa sådan
lagstiftning för hela USA fr. o. in. 1968.
Saken har observerats av den svenska
regeringen som gett Aktiebolaget Atomenergi
i uppdrag att företa en utredning
i denna fråga. Atomenergi har påbörjat
denna forskning, men man räknar med
att det kommer att ta minst fem år att
komma till något resultat.

Ett annat av de tre utlåtanden jag
nyss nämnde bygger på en kommunistmotion,
vari det föreslås stiftande av en
luftvårdslag. Motionen innehåller en hel
del motiveringar för att man behöver
ägna dessa frågor uppmärksamhet.

Det tredje utlåtandet bygger på en
högermotion, som bl. a. handlar om luftföroreningar
men som är en bred katalog
över frågor som har med vattenvård,
luftvård och naturvård att göra.

Alla dessa frågor får vi anledning att
behandla senare på föredragningslistan,
även om ärendena inte hinner komma
upp vid dagens sammanträde.

Vi har ett statligt organ — luftvårdsnämnden
— som har till uppgift att
handha dessa frågor. Enligt ett principbeslut
av riksdagen förra året skall luftvårdsnämnden
den 1 juli 1967 uppgå i
naturvårdsnämnden; därigenom kommer
dessa frågor att handhas av det
centrala naturvårdsorganet. Luftvårdsnämnden
har i sina petita framhållit,
att allmänhetens och även det allmännas
anspråk på nämndens tjänster har
ökat starkt. I Sverige vet vi ännu mycket
litet om dessa saker. Nämnden anser
att den har förpliktelser som det ledande
centralorganet, och den vill ha resurser
för att kunna fylla den uppgiften.

Departementschefen uttalar i proposi -

tionen många vackra ord om luftvårdsnämnden;
han säger att man fram till
sammanläggningen den 1 juli 1967 inte
får tona ned arbetet utan att det skall
fortgå och även intensifieras. Departementschefen
föreslår att anslaget nästa
år höjes till 500 000 kronor, »med hansyn
— — — till — — — nödvändigheten
av en ytterligare utvidgning av
nämndens verksamhet för att stoppa
den pågående luftförsämringen». Beloppet
innebär emellertid en reell prutning
av det äskade anslaget med 715 000 kronor.
Departementschefen prutar 60 procent
av vad nämnden äskat i sina petita,
trots att han har skrivit så positivt om
luftvårdsnämndens uppgift.

Statsutskottet har inte ens gjort en
välvillig skrivning denna gång; man
konstaterar bara att man finner att departementschefens
förslag är en lämplig
avvägning, och därmed avser man
väl då en avvägning med hänsyn till
helt andra ändamål och inte med hänsyn
till nämndens olika uppgifter.

Motion 525 i andra kammaren tar upp
dessa frågor. Av vad som står i den vill
jag bara nämna att denna prutning bl. a.
betyder att det av de 802 000 kronor
som nämnden har räknat ut att den behöver
blir det 300 000 kvar för själva
utredningsdelen. Men redan påbörjade
utredningar beräknar nämnden skall
kosta 350 000 kronor. För att fullfölja
vad man har påbörjat fordras det alltså
50 000 kronor mer än som ryms inom
departementschefens förslag. Det är naturligtvis
besvärande för nämnden att
arbeta under sådana förhållanden.

Det finns en del nya saker som nämnden
skulle vilja ta upp och som det är
nödvändigt att ta upp, bl. a. en kartläggning
av vilka luftföroreningar vi har
nu. Man måste ha en referens till nuläget
för att kunna studera vad som händer
under årens lopp i storstäderna, i näiheten
av industrier och i andra områden
där detta är viktigt. Utan denna
kartläggning famlar man i tomma luften
när man vill komma till rätta med dessa

Onsdagen den 30 niars 1900 fm.

Nr 11

Utredningar m. in. rörande luftföroreningar

olägenheter. Den undersökningen kan
man alltså inte ens påbörja.

I motionen har vi talat om att det
finns mycket att ta igen innan vi kommer
i nivå med utlandet. En hel del av
nämndens arbete måste för resten ske
på det sättet att man tar reda på vad
som uträttats på andra håll. Men väderlekstyperna
och förhållandena i övrigt
är inte desamma i vårt land och i
t. ex. industriområdena i USA, på kontinenten
och i England. Vi måste alltså ha
en egen forskning, vilket oclcså är erkänt.

Vi har nu så många problem beträffande
vår arbetsmiljö, vår bostadsmiljö
och fritidsmiljö, att det är mycket viktigt
att man på allvar tar itu med dessa
saker. Man väntar sig också att det
omkring 1907—1908 skall bli en lagstiftning
om immissioner. Sedan några
år arbetar på detta område en utredning
vars betänkande snart lär komma
i tryck. Man talar i många sammanhang
om den och framhåller att det härvidlag
behövs en lagstiftning, vilken också
ganska snart torde komma. När man
därvid i lag skall fastslå vilka olägenheter
som är förbundna med olika utsläpp
från industrier och från annat
håll, blir det en verklig påfrestning på
nämnden. Detta är också ett argument
varför man bör ge nämnden erforderliga
resurser.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den reservation
nr It, som är fogad till denna punkt
av herr Axel Andersson m. fl.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Om herr Tobé hade
nöjt sig med en välvillig skrivning, hade
det inte varit så svårt att presentera
en sådan, men jag förmodar att
herr Tobé var ute efter pengarna och
inte efter en välvillig skrivning. Jag
kan försäkra herr Tobé att det i statsutskottet
inte föreligger några negativa
intressen för dessa frågor, om jag så

får uttrycka mig. .lag har aldrig hört
någon framföra några sådana. Vi anser
dock att man i det läge vari vi nu befinner
oss får nöja sig med de anslagsökningar
som föreslagits av Kungl.
Maj :t. De är dock inte så små. Det rör
sig om en 40-procentig ökning under
detta budgetår jämfört med det föregående,
och jämför man med budgetåret
dessförinnan, är det också en mycket
kraftig ökning; 1964/1965 var summan
250 000 kronor och i det föreliggande
förslaget uppgår den till 500 000
kronor.

Den undersökning om bilgaserna som
herr Tobé talade om kommer att kosta
ungefär 600 000 kronor. Det är alltså
inte några småsummor som vi kostar på
oss, även om jag har klart för mig att
än mera pengar kan behövas för detta
ändamål. När naturvård, vattenvård och
luftvård den 1 juli 1967 samlas i ett
verk, kan det kanske bli en bättre ordning
med större effekt bakom det hela,
och både herr Tobé och jag får väl
knyta våra förhoppningar till att en sådan
samordning av intressena praktiskt
kommer till stånd. Man kommer då att
kunna bedöma frågan ur helhetssynpunkt.

Detta har varit de skäl vi har haft
för att inte tillstyrka motionen. Vi tycker
att vad utskottet föreslår är rimligt
med hänsyn till de kostnadsökningar
vi haft och vad som är att förvänta.

Med dessa ord, herr talman, yrkar
jag bifall till utskottets hemställan.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Jag var självfallet inte
ute efter att bara få en välvillig skrivning
men det hade ju alltid varit något.
Att uppräkningen av anslaget varit
ganska kraftig under de senaste två
åren beror på att nämnden är knappt
två år gammal och man kan inte ge
ett anslag till en begynnande verksamhet
förrän man vet vad nämnden skall
hålla på med och har ordnat upp det

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Statens arbetsklinik

hela. Nu finns det ett ordentligt arbetsprogram
och det blir allvarligt nedprutat.

Herr Bergman sade att man väntar
sig att efter den 1 juli 1967 skall det
bli fart på det hela. Departementschefen
har själv sagt att det inte skall bli
någon nedtoning under mellantiden,
utan att verksamheten skall gå för fullt.
Dessutom är det, när man skall gå in
i en enhet där det finns andra komponenter,
bra att ha en viss volym med
sig för att kunna göra sig gällande i
konkurrens med allt annat som kommer
att ingå i det stora naturvårdsorganet.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 11);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Nelander begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
64 :o) i utskottets utlåtande nr 5, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
11) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nelander begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 152 ja och 61 nej, varjämte 5 av

kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 65—112

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 113

Statens arbetsklinik

Kungl. Maj:t hade (punkt I 1, s. 231
och 232) föreslagit riksdagen att dels
godkänna av departementschefen förordad
stat för statens arbetsklinik, att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1966/67, dels ock till Statens arbetsklinik
för samma budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 850 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
haft följande motioner till behandling,
nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Nils-Eric Gustafsson och Eric Carlsson
(I: 74) och den andra inom andra
kammaren av herrar Elmstedt och Johansson
i Skärstad (11:111), i vilka
hemställts att riksdagen måtte godkänna
stat för statens arbetsklinik i enlighet
med det förslag som framlagts från
styrelsen för arbetskliniken samt att till
Statens arbetsklinik för budgetåret 1966/
67 anvisa ett förslagsanslag av 935 000
kr.,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Bengtson och Lundström
(I:128) och den andra inom andra
kammaren av herrar Ohlin och Hedlund
(II: 177), i vilka — såvitt nu var i fråga
— hemställts att riksdagen måtte till
Statens arbetsklinik för budgetåret 1966/
67 anvisa ett i förhållande till Kungl.
Maj :ts förslag med 85 000 kr. förhöjt
anslag av 935 000 kr. samt i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om utredning och
förslag till en definitiv lösning av statens
arbetskliniks svåra lokalförhållan -

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Nr 14

den, speciellt avseende inackorderingsmöjligheterna.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:74 och 11:111 samt
1:128 och 11:177, de båda sistnämnda
såvitt avsåge medelsanvisningen till statens
arbetsklinik,

a) godkänna i utskottets hemställan
intagen stat för statens arbetsklinik, att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetaret
1966/67;

b) till Statens arbetsklinik för budgetåret
1966/67 anvisa ett förslagsanslag av
850 000 kr.;

II. att motionerna I: 128 och II: 177,
såvitt de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Andersson, Per Jacobsson, Edström,
Nils-Eric Gustafsson, Harald Pettersson,
Larsson i Hedenäset, Helander,
Källstad, Nilsson i Tvärålund och Mundebo,
vilka ansett att utskottet bort
hemställa,

I. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:74 och 11:111 samt
1:128 och 11:177, de båda sistnämnda
såvitt avsåge medelsanvisningen till statens
arbetsklinik,

a) godkänna i reservationen intagen
stat för statens arbetsklinik, att tillämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret 1966/
67;

b) till Statens arbetsklinik för budgetåret
1966/67 anvisa ett förslagsanslag av
935 000 kr.;

II. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 128 och II: 177, såvitt nu
var i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om utredning och förslag till en
definitiv lösning av statens arbetskliniks
lokalförhållanden, speciellt avseende
inackorderingsmöjligheterna.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: 3—Andra

kammarens protokoll

Statens arbetsklinik

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Punkt 113 gäller anslag
till statens arbetsklinik. Under åren har
det varit motioner på denna punkt undan
för undan därför att kliniken har
varit mycket dåligt försörjd när det gäller
personal och framför allt också när
det gäller förläggningen av eleverna.
Statens arbetskliniks arbetsuppgifter innefattar
arbetsprövning av handikappades
arbetsförutsättningar, utbildning av
rehabiliteringspersonal och forskning
inom arbetsprövningens område. Detta
är frågor som vi tid efter annan haft
under diskussion när det gäller de
handikappade, och vi är väl alla överens
om att det är utomordentligt viktiga
arbetsuppgifter som åligger arbetskliniken.
Man räknar med att ungefär
2 000 personer per år behöver arbetsprövas
och arbetstränas. Personalen är
emellertid så liten att man endast kan
räkna med att en tredjedel av behovet
blir tillfredsställt. Vad som framför allt
behövs är handledning för dem som
skall bli arbetstränare och arbetsprövare,
men personalresurserna räcker inte
till för att utbilda denna personal. Därför
föreslås i motionerna en höjning
av anslaget utöver regeringens förslag
med 85 000 kronor — en höjning som
verkligen är välbehövlig.

Vad som också är i mycket dåligt
skick är den förläggning där eleverna
är inackorderade. Byggnaden är utomordentligt
primitiv och dålig och dessa
svårt handikappade ungdomar har sällan
den utrustning i rum, sovrum etc.
som skulle behövas. De har vidare ofta
mycket långa avstånd till sina hem —
en del kommer från Norrbotten och en
del från sydligaste Sverige — men de
får över lördag och söndag lämnas
vind för våg, eftersom det inte finns
någon liusfar eller husmor som förestår
elevförläggningen.

Vi anser att man inte kan vänta hur
länge som helst på att få förläggningen
förnyad och iståndsatt. Man räknar
med att om åtta—tio år kunna få till

1966. Nr It

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Statens arbetsklinik

stånd ett nytt handikappcentrum och
då skall förmodligen denna förläggning
förnyas och förbättras. Motionärerna
och reservanterna anser emellertid att
man tidigare måste försöka ordna förhållandena,
varför vi begär att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer
om en definitiv lösning på dessa
frågor snarast.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation som är fogad
till denna punkt.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Vi har ansett att i nuvarande
läge är den uppräkning av löneanslaget
som Kungl. Maj:t föreslår
skälig. Därmed får arbetskliniken möjlighet
att tillgodose det mest trängande
personalbehovet. Den uppräkning som
Kungl. Maj :t har föreslagit bedömer vi
sålunda som väl avvägd i dagens ekonomiska
läge.

Beträffande lokalfrågan vill jag påpeka
att en om- och tillbyggnad av
själva kliniken nyligen har genomförts.
Vad som är svårt att klara är förläggningen
av dem som skall utsättas för
arbetsprövning. De är för närvarande
utplacerade på fem olika ställen. Man
har hyst in dem där man haft möjligheter
därtill. Anledningen är att det inte
finns lämplig tomt i närheten av kliniken.
Den frågan kan inte lösas genom
att en statlig utredning tillsättes. Ja förlåt,
fröken Elmén, jag kanske tog ett
alltför högtidligt ord i min mun, men
reservanterna vill ju att frågan skall
bli föremål för en speciell utredning.
Enligt vad vi har fått redovisat för oss
inom avdelningen förhåller det sig så
att ledningen för kliniken och för karolinska
sjukhuset gemensamt strävar efter
att finna lämplig mark för att kunna
föra upp en sådan förläggning. Den
dag den frågan är löst råder ingen tvekan
om att resurserna kommer att ställas
till förfogande. Men det är ingen
mening i att belasta ytterligare personer
med att forska häri, då de som redan

sysslar med frågorna är helt inställda
på att försöka finna en vettig lösning
på problemen.

Jag ber med detta, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag vet inte om herr
Bergman anser att den personal som föreslås
i propositionen är tillräcklig för
att man skall kunna bygga ut denna arbetsprövning
så, att det stora antal
som väntar verkligen skall kunna bli
arbetsprövade och kunna få den arbetsträning
som de behöver. Vad utskottet
föreslagit är vad vi ekonomiskt kan
bära, menar herr Bergman. Jag anser
emellertid att det i det långa loppet
innebär en ekonomisk vinst att få handikappade
människor i arbete. Ytterligare
personalförstärkning innebär därför
enligt min mening i realiteten inte
en utgift, utan det blir en vinst av en
sådan åtgärd.

Vad beträffar elevförläggningen begär
man ingen särskild statlig utredning,
utan endast att frågan utreds inom departementet
för att få till stånd en lösning
av frågan.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Jag hade litet bråttom
förut. Om jag inte hade haft det, hade
jag försökt klara ut, att det trots allt
är en statlig utredning som den reservation
fröken Elmén talar för går ut
på — det skall ju inte vara en privat
utredning. Man anhåller, som det står i
reservationen, om utredning och förslag
i frågan. Men det blir ånyo en tvist
om ord, och det tycker vi är onödigt.
De som är verksamma här är ju helt
inriktade på att finna en lösning på frågan.
Därför anser vi lielt onödigt att
tillsätta en ny utredning.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservatio -

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Nr 14

nen 12); och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fröken Elmén begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammarens bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
113:o) i utskottets utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
12) av herr Axel Andersson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fröken Elmén begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 147 ja och 72 nej, varjämte 1 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

Punkterna 114—120

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 121

Bidrag till vanföreanstalter m. m.

Kungl. Maj:t hade (punkt I 9, s. 243—
250) föreslagit riksdagen att till Bidrag
till vanföreanstalter m. m. för budgetåret
1966/67 anvisa ett förslagsanslag av
12,6 milj. kr.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Elvy Olsson m. fl. (I: 76) och den andra
inom andra kammaren av herrar Gus -

Bidrag till vanföreanstalter m. m.

tavsson i Alvesta och Larsson i Borrby
(II: 113), hade hemställts alt riksdagen
i .skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om utredning och förslag om utvidgning
av möjligheterna till fria resor för
handikappade barn och ungdomar som
vistades på institutioner i enlighet med
vad i motionerna anförts.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte till Bidrag till
vanföreanstalter in. m. för budgetåret
1966/67 anvisa ett förslagsanslag av
12 600 000 kr.;

II. att motionerna 1:76 och 11:113
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Nils-Eric Gustafsson, Harald Pettersson,
Larsson i Hedenäset och Nilsson i
Tvärålund, vilka ansett att utskottet under
II. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 76 och II: 113 i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om förslag om
utvidgning av möjligheterna till fria resor
för handikappade som vistades på
.statliga institutioner.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Genom riksdagens beslut
i fjol erhöll handikappade möjlighet
att besöka hemorten en gång per
månad. Vissa möjligheter till fria resor
för föräldrar eller annan vårdnadshavare
till den institution där barnen vårdas
finns också efter fjolårets beslut.

Ett stort antal handikappade befinner
sig på skolor och institutioner för utbildning
och behandling. Det är angeläget
att de handikappade under den
tid de vistas på dessa institutioner får
möjlighet till kontakt med hemmet och
föräldrarna. Föräldrakontakten är under
de aktuella åren av mycket stort
värde, och just handikappade torde
ha ett mycket stort behov av kontakter
med föräldrar och andra anhöriga —

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Bidrag till vanföreanstalter m. m.

säkerligen större än vad andra ungdomar
har.

Det är också angeläget att föräldrar
och andra vårdnadshavare kan hålla
kontakt med institutionen och med personer
där som har hand om barnens
vård och utbildning. Det är lika viktigt
att sträva efter goda kontakter mellan
föräldrar och vårdare på detta område
som att inom det allmänna skolväsendet
uppnå kontakt mellan hem
och skola.

Vi anser att handikappade bör få två
fria resor per månad för besök på hemorten,
och föräldrar, annan vårdnadshavare
eller närstående bör i samma
utsträckning få fria resor för besök på
institutionen i de fall då den handikappade
inte utnyttjar möjligheten att
åka hem.

Jag kan i detta sammanhang hänvisa
till Hallands läns landsting. Elever på
dess särskola har på landstingets bekostnad
beretts möjlighet att under
varje veckoslut besöka hemmet. Enligt
vad jag erfarit har dessa hemkontakter
haft ett mycket välgörande inflytande
på barnen. När föräldrakontakterna
inte bara inträffar sporadiskt blir de
vad de bör vara och vad de handikappade
har ett så stort behov av.

Herr talman! Jag ber att med detta
få yrka bifall till reservation 14 vid
punkten 121.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Denna fråga behandlade
riksdagen förra året då dessa regler
också blev fastställda. Samma motionsyrkande
om två fria resor i månaden
förelåg även då. Riksdagen avslog emellertid
motionskravet. Nu har reglerna
ännu inte gällt ett år, och vi tycker
att man bör ha litet mer erfarenhet av
denna verksamhet, innan man tar upp
den till utredning och undersökning —
den är i alla fall kraftigt utökad i jämförelse
med vad den var före fjolårets
beslut. Detta är skälet till varför vi ansett
oss böra yrka avslag på motionen.

Herr talman! Med detta yrkar jag bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. II

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 14);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
121 :o) mom. II) i utskottets utlåtande
nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
14) av herr Nils-Eric Gustafsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 153 ja och 35 nej, varjämte
22 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 122—124

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 30 mars 1900 fm.

Nr 14

Punkten 125

Bidrag till avlöningar m. m. inom förebyggande
miidra- och barnavård

Kungl. Maj:t hade (punkt .1 3, s. 255—
257) föreslagit riksdagen att till Bidrag
till avlöningar in. in. inom förebyggande
mödra- och barnavård för budgetåret
1906/07 anvisa ett förslagsanslag av
10 200 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
haft följande motioner till behandling,
nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Edström m. fl. (1:172) och den andra
inom andra kammaren av fru Sjövall
m. fl. (11:232), i vilka hemställts att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om medelsanvisning med
400 000 kr. för försöksverksamhet i
Lund och Göteborg rörande hälsokontroll
för vissa grupper av barn i fyraårsåldern
;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av fru Lilly Ohlsson m. fl. (1:285) och
den andra inom andra kammaren av fru
Skantz m. fl. (II: 234).

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 172 och II: 232 till Bidrag
till avlöningar m. m. inom förebyggande
mödra- och barnavård för budgetåret
1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 10 200 000 kr.;

II. att motionerna I: 285 och II: 234
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Axel Andersson, fröken Andersson, herrar
Per Jacobsson, Edström, Harald Pettersson,
Strandberg, Bohman, Nelander,
Källstad och Mundebo samt fröken
Ljungberg, vilka ansett att utskottet under
I. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:172 och 11:232 till
Bidrag till avlöningar m. m. inom före -

byggande mödra- och barnavård för
budgetåret 1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 10 600 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Fru SJÖVALL (s):

Herr talman! Under den punkt vi nu
skall behandla har jag väckt en motion
för att stödja den utredningsman som
socialministern tillkallade i mars 1905,
och jag har gjort det därför att socialministern
i år inte har varit beredd att
framlägga förslag om de två hälsoundersökningar
av barn som utredningsmannen
föreslagit.

Båda de föreslagna undersökningarna,
som sammantaget kräver ett anslag
på 400 000 kronor, är till sin uppläggning
vetenskapliga förundersökningar
men av principiellt olika art. Den ena,
som skulle göras i Lund, rör ett urval
fyraåringar och den andra, förlagd till
Göteborg, rör ett urval barn som befinner
sig i riskzonen, d. v. s. sådana
om vilka man vet att de sannolikt kan
vara sjuka på grund av tidigare skador
eller sjukdomar som drabbat dem.

Vi har ingen allmän hälsokontroll av
barn, men antalet barn under sex år
uppgick förra året till 764 000, och
man räknar med att antalet 1970 är
uppe i 890 000. Man kan inte göra en
hälsoundersökning på barn och gå igenom
så stora grupper som det är fråga
om utan att man först får dessa vetenskapliga
förundersökningar. De är oberoende
av de ytterligare utredningsförslag
som kan komma från den tillsatte
utredningsmannen, och de är alltså
nödvändiga för den hälsoundersökning,
som förr eller senare måste bli en realitet.
De är knutna till två av de pediatriska
kliniker vi har, och de leds vid
var och en av dessa kliniker av en professor.

Herr talman! Jag kan inte se annat än
att det iir en missriktad sparsamhet att
inte bevilja anslag i år. Undersökningarna
måste göras, och de måste med de
kostnadsstegringar som sker bli dyrare
om man måste göra dem senare.

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Bidrag till avlöningar m. m. inom förebyggande mödra- och barnavård

Med detta ber jag att få yrka bifall
till reservationen.

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Som reservant på denna
punkt vill jag gärna instämma i allt vad
huvudmotionären fru Sjövall här har
sagt. I reservationen har vi ju tagit upp
motionens intentioner. Vi har gjort det
bl. a. av följande skäl. Frågan om en allmän
hälsokontroll för barn har behandlats
tidigare här i riksdagen. Departementschefen
har t. ex. förra året tagit
upp den i en särskild proposition, där
han bl. a. aviserat att han har för avsikt
att genom en undersökning förbereda
genomförandet av en sådan hälsokontroll.

Denna undersökning — en enmansundersökning
— blev färdig förra året. Den
trycker starkt på förundersökningarnas
betydelse. Vi reservanter kan inte se
annat än att om man över huvud taget
skall fortsätta att planera en hälsokontroll
för alla barn i fyraårsåldern — i
och för sig en mycket krävande och omfattande
uppgift när den en gång skall
verkställas — är också de föreslagna
vetenskapliga förundersökningarna nödvändiga.
Därför föreslår vi att dessa
pengar skall ställas till förfogande för
ändamålet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen nr 15 vid punkt
125.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! När vi behandlade ärendet
i statsutskottet var vi alla, liksom
departementschefen, angelägna om att
denna fråga om hälsokontroll för barn
skulle bli klarlagd så att någon form av
beslut kunde fattas. Den utredning som
fröken Ljungberg talar om är ju inte
avslutad. Den innehåller enligt de första
direktiven åtta punkter, och bara fyra
av dem hade utredningsmannen i uppdrag
att behandla. Det kvarstår alltså
fyra andra punkter, som skall bearbetas.

Vi har ingen anledning att betvivla
att det är mycket värdefullt att dessa
vetenskapliga utredningar i Göteborg
och Lund kan komma till stånd. Men
åtgärderna för att få till stånd en obligatorisk
hälsokontroll är inte beroende
av just dessa två undersökningar. De
är ingen produkt av utredningen, utan
någonting som utredningsmannen har
kommit i kontakt med när han sysslat
med frågorna. Verksamheten hade måhända
kunnat finansieras även på andra
vägar — vad vet jag. Men åtgärderna
är sålunda inte utredningsprodukter i
den mening som det kan synas när man
granskar frågan.

Det är möjligt att det skall företagas
utredningar av denna typ och av annan
typ också, innan man kommer fram
till det slutliga ställningstagandet. I det
läge, vari frågan nu befinner sig, har
vi emellertid funnit skäl i att inte biträda
motionsyrkandet.

Med detta yrkar jag, herr talman, bifall
till utskottets hemställan.

Fru SJÖVALL (s):

Herr talman! Jag tror att herr Bergman
har fel på den punkten, att åtgärderna
inte skulle vara en produkt av
utredningen. Det är de, ty utredningsmannen
har talat med och fått planläggningar
av ifrågavarande professorer.

Dessutom är det — som jag tidigare
framhöll — så stora grupper ute i samhället
som berörs, att en hälsoundersökning
direkt genomförd kan bli mycket
dyr och mycket dålig. Det är därför
utredningsmannen accepterat dessa
två förundersökningar. De är färdigupplagda
vetenskapligt, och det är mycket
litet av andra praktiska förslag
kring hälsokontroll som har med dessa
rent vetenskapliga förundersökningar
att göra.

Jag tror fortfarande att det rör sig
om ett svepskäl för att skjuta på frågan.

Nr 14

Onsdaaen den 30 mars 1966 fm.

Bidrag till avlöningar m. in.

llcrr BERGMAN (s):

Herr talman! Det är inget svepskäl
för att skjuta på frågan, utan vi bär bedömt
det som nödvändigt att få en belysning
av bela frågan ocli även av de
kvarvarande fyra av de åtta punkterna
i de ursprungliga direktiven.

Och det är inte utredningsmannen
som kommit fram till denna produkt.
Fru Sjövall säger att utredningsmannen
har talat med ifrågavarande professorer.
Ja, det har lian gjort, och vid de
samtalen fick han förmodligen kontakt
med tanken på denna uppläggning.
I varje fall redovisar utredningsmannen
detta i sitt betänkande, och det är
ur den källan jag har hämtat min vishet
på denna punkt.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Bara några korta kommentarer till
den reservation som diskuteras, herr
talman!

Jag kanske först skall säga att utredningsmannens
uppdrag inte omfattade
något förslag av den art som motionärerna
framfört. Det heter bl. a. i utredningsdirektiven
:

»Det bör prövas, huruvida kompletteringar
av nuvarande hälsokontrollåtgärder
är möjliga och lämpliga med
hänsyn till barnens ålder. Sådana kompletteringar
bör anges. Särskilt bör
uppmärksammas kontroll av verkställda
ympningar av olika slag samt möjligheter
och behov att, i den mån så
ej skett, utföra ympningar i samband
med hälsokontrollen.»

Jag skulle till detta vilja göra tillägget
— saken har redan påpekats — att
frågan om statsbidrag till vetenskaplig
försöksverksamhet i Lund och Göteborg
ju aktualiserats till följd av regeringens
initiativ till en hälsokontroll av fyraåringar.
Vi har ansett att en sådan kontroll
bör tillmätas ett betydande värde
i både handikappförebyggande och allmänt
hälsovårdande syfte. Jag tror
också man kan säga att föräldrarnas

inom förebyggande mödra- och barnavård

intresse av hälsokontroll av barnen är
starkt och i stigande. Detsamma gäller
om sjukvårdshuvudmännens intresse.

När man går att finna lösningar av
denna otvivelaktigt viktiga och på sitt
sätt också stora fråga skall två huvudproblem
observeras. Det ena är kvantitativt.
På barnavårdscentralerna finns
ungefär hälften av fyraåringarna i dag
inskrivna, och nu måste vi försöka nå
också den andra hälften.

Detta är det första huvudproblemet.
Det andra är kvalitativt. Hälsokontrollen
bör så långt som möjligt förfinas
och omfatta flera undersökningsmoment
än för närvarande. Om detta tror
jag, herr talman, att reservanterna och
jag kan vara helt ense. Skillnaden gäller
väl i vilken turordning vi skall gripa
oss an dessa problem.

För min del tycker jag att det är
ganska naturligt att först avsluta den
förberedande undersökning, som vi
startade i fjol. Innan denna är färdig
— vilket jag räknar med skall vara fallet
i höst — vill jag inte yttra mig lika
bestämt som reservanterna om uppläggningen
av de olika specialundersökningarna.
Jag vill inte heller uttala någon
definitiv mening om huruvida vi
skall börja med att försöka nå 100 procent
av 4-åringarna i stället för 50 procent
av dem och först därefter förfina
kontrollåtgärderna. Jag tycker dock att
det ligger nära till hands att först försöka
få in alla 4-åringar i den hälsokontroll,
som samhället redan i dag bedriver.
Vissa kompletteringar av själva
kontrollåtgärderna är också önskvärda.

Men om man skall kunna ägna kanske
dubbelt så mycket tid åt dubbelt
så många 4-åringar som i dag är naturligtvis
i allra högsta grad en resursfråga.
I denna del är jag inte beredd
att taga ställning innan den pågående
undersökningen är slutförd.

Om vi, när vi i höst har undersökningen
slutförd, kommer fram till att
det är lämpligt att starta ytterligare undersökningar,
har vi vissa möjligheter

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Bidrag till försöksvis anordnad familjerådgivning

att göra detta med användande av kommittéanslagen.
Jag tror, herr talman,
att utskottets skrivning i hög grad ligger
i linje med den väg vi bör följa för
att nå fram till en riktig lösning av
denna viktiga fråga.

Fru SJÖVALL (s):

Herr talman! Jag tror att det är väsentligt
att man från statsmakternas
sida minns vad utredningsmannen påpekade
och vad även statsrådet Aspling
nämnde, nämligen först och främst
att ju äldre barnen blir desto mera sällan
kommer de till den förebyggande
barna- och hälsovården. Dessutom är
dessa undersökningar upplagda i syfte
att uppspåra sjukdomar, inte att hålla
barnen friska, och är av sådan art att
vi aldrig kan utrusta våra hälsovårdsstationer
— och inte heller har gjort
det på motsvarande andra områden -—
med den medicinska apparatur och den
personal som krävs för att söka efter
sjukdomar, vilket alltså provundersökningarna
är avsedda för.

Jag tycker att detta snarast talar för
att man gör provundersökningar, eftersom
dessa kommer att kräva en sådan
metodik och en sådan personal, som
aldrig kan inrymmas inom de normala
förebyggande barna- och hälsovårdsstationerna,
vilket även utredningsmannen
påpekat. Det är trots allt effektivitet
och rationalisering som dessa vetenskapliga
undersökningar är upplagda
för att uppnå.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 15);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Sjövall begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
125ro) mom. I) i utskottets utlåtande
nr 5, röstar

Jbj

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
15) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fru Sjövall begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
112 ja och 105 nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 11

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 126 och 127

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 128

Bidrag till försöksvis anordnad
familjerådgivning

Kungl. Maj:t hade (punkt J 6, s. 259
och 260) föreslagit riksdagen att till
Bidrag till försöksvis anordnad familjerådgivning
för budgetåret 1966/67 anvisa
ett förslagsanslag av 140 000 kr.

I två Iikalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Thorsten Larsson (I: 424) och den andra
inom andra kammaren av herrar
Dahlgren och Gustafsson i Stenkyrka
(II: 504), hade hemställts att riksdagen

Onsdagen den 30 mars 19GG fm.

Nr 14

Bidrag till försöksvis anordnad familjerådgivning

måtte till Bidrag till försöksvis anordnad
familjerådgivning för budgetåret
1966/G7 anvisa ett förslagsanslag av
200 000 kr.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:424 och 11:504 till
Bidrag till försöksvis anordnad familjerådgivning
för budgetåret 1966/67 anvisa
ett förslagsanslag av 140 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Nils-Eric Gustafsson, Harald Pettersson,
Larsson i Hedenäset och Nilsson i
Tvärålund, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 424 och II: 504 till
Bidrag till försöksvis anordnad familjerådgivning
för budgetåret 1966/67 anvisa
ett förslagsanslag av 200 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Riksdagen beslöt år
1960 att lämna bidrag till försöksvis anordnad
familjerådgivning. Verksamheten
har inte vuxit ut så fort som man
hade anledning att tro. Under det senaste
året har emellertid antalet byråer
stigit från fem till tio. I Kronobergs
län har nu en rådgivningsbyrå därutöver
redan börjat i landstingets regi,
och den 1 juli skall ytterligare två byråer
igångsätta sin verksamhet. Det föreligger
dessutom många förfrågningar
hos socialstyrelsen om inrättande av
familjerådgivningsbyråer. I inte mindre
än nio andra landsting synes aktuella
planer och beslut föreligga för tillskapande
av familjerådgivningsbyråer.
Denna verksamhet förefaller nu alltså
att stå inför en förhållandevis snabb utveckling.

Anslaget till familjerådgivningsvcrksamheten
har varit oförändrat 140 000
kronor de senaste två åren. Mot bak -

grunden av den utveckling som nu
tycks vara på väg har vi reservanter
ansett att socialstyrelsens äskande på
200 000 kronor är realistiskt.

Jag yrkar därför, herr talman, bifall
till reservation 16 under punkten 128.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Det är ett förslagsanslag
som yrkandet här gäller. Ett bifall till
reservationen innebär följaktligen inte
att fler familjerådgivningsbyråer kommer
att inrättas. Det är de instanser
som inrättar sådana byråer som söker
och får bidrag, och anslaget ökas rent
automatiskt i den mån ansökningar
framställs. Reservanterna slår alltså ett
slag i luften med sitt yrkande.

Med det anförda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till statsutskottets hemställan
under denna punkt.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Herr Bergman påstår att
reservanternas yrkande skulle vara ett
slag i luften därför att det var fråga om
ett förslagsanslag. Sådana anslag kan,
som alla mycket väl vet, överskridas.
Här är det dock fråga om en verksamhet
som inom kort tid kan komma att fördubblas
eller utökas ännu mer. Därför
tycker jag det är befogat att säga att
socialstyrelsens äskande i detta avseende
är mera realistiskt än utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 16)
av herr Nils-Eric Gustafsson m. fl.; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 129—160

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 161

Lades till handlingarna.
3* — Andra kammarens protokoll 1966. Nr lh

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fin.

Investeringsplan för kommunikationsverken m. m.

§ 8

Utgifterna på kapitalbudgeten inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr
9, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna på kapitalbudgeten
för budgetåret 1966/67 inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkten 1

Investeringsplan för kommunikationsverken
m. m.

Kungl. Maj:t hade (bilaga 8, s. 219—
223) lämnat en sammanfattande redogörelse
för kommunikationsverkens investeringar,
avseende postverkets, televerkets
och statens järnvägiars fonder
samt luftfartsfonden och väg- och vattenbyggnadsverkets
förrådsfond. I redovisningen
inginge även en ny kapitalfond
för sjöfartsverket, varom Kungl.
Maj :t framlagt förslag vid behandlingen
av sjöfartsverkets anslag på driftbudgeten.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herr Sveningsson
(I:291) och den andra inom andra
kammaren av herr Söderström m. fl.
(11:363), i vilka hemställts att riksdagen
måtte anvisa i motionerna angivna
investeringsanslag'', innebärande en
minskning med dels ca 10 procent av
den av departementschefen föreslagna
totala medelsanvisningen, dels ytterligare
44 milj. kr. av det förordade anslaget
under televerkets fond eller tillhopa
145,4 milj. kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med avslag å motionerna 1:291
och II: 363, i skrivelse till Kungl. Maj:t
ge till känna vad utskottet anfört.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Strandberg, Bohman
och Nordstrandh, vilka ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna I: 291
och II: 363, i skrivelse till Kungl. Maj:t
ge till känna vad reservanterna anfört.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

andre vice talmannnen CASSEL
(h):

Herr talman! I enlighet med riksbankens
mycket hårda direktiv råder det
för närvarande praktist taget totalt
stopp i bankutlåningen, åtminstone såvitt
gäller näringslivets investeringar,
d. v. s. just de sektorer som finansministern
i årets statsverksproposition säger
— och detta med all rätt — att man
borde särskilt främja. Det hjälper inte
att kunna påvisa aldrig så lönsamma
projekt. Inte heller hjälper det att man
kan erbjuda »guldkantade» säkerheter.
Lånesökandena får obönhörligen avslag
därför att bankerna av riksbanken
tvingas till hårdast möjliga restriktivitet.

Detta gäller inte bara näringslivet.
De damer och herrar som eventuellt
försöker låna pengar för att reperera en
gammal villa eller för att överta en fastighet
möts på precis samma sätt av
avslag från bankens sida.

Samtidigt som sådana förhållanden
råder ute i kreditmarknaden — och råder
för det enskilda näringslivets del
— begär Kungl. Maj :t inte bara att få
över 1 000 miljoner att satsa på investeringar
inom kommunikationsverken
utan därutöver att få ett extra pålägg
på 10 procent eller omkring 100 miljoner
att disponera efter eget skön i
händelse några konjunkturförändringar
skulle inträda. Detta, ärade kammarledamöter,
måste vara i högsta grad stötande
för den enskilda företagsamhetens
företrädare.

Nu invänder man: Ja, men dessa
pengar ställs inte till respektive kom -

Onsdagen den 30 mars 1900 fm.

Nr 14

Investeringsplan fiir kommunikationsverken m. m.

mnnikationsverks förfogande direkt och
omedelbart, utan de ligger bara i reserv
bos regeringen, som skall pröva huruvida
och i vilken utsträckning de får
lov att användas.

Det borde rätteligen innebära ett betydande
mått av förtroende för regeringens
allmänna ekonomiska politik,
om man nu beslutar att ge regeringen en
sådan här extra fullmakt på 100 miljoner
kronor. Jag är ledsen att behöva
säga, herr talman, att det förtroendet
för regeringens allmänna ekonomiska
politik hyser inte jag. Herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
kommer om en stund att med
stor majoritet vinna voteringen i denna
fråga. Må nu detta inte invagga honom
och hans regering i några illusioner.
Förtroendet för regeringens sätt att sköta
svensk ekonomi är tämligen obefintligt,
inte bara hos mig utan tyvärr också
bos den stora allmänheten. Detta är och
förblir grundorsaken till de nu föreliggande
enorma svårigheterna att komma
överens ute på arbetsmarknaden.

Till saken hör att man, som det nu ser
ut, inte har någon anledning att tro att
det skall bli någon allmän konjunkturförsämring
eller någon arbetslöshet,
som skulle göra det nödvändigt att sätta
i gång med stora investeringar inom de
olika kommunikationsverken. Tvärtom
är arbetsmarknaden — och förblir det
säkerligen — i högsta grad överhettad.
Att det under tiden den 31 maj till 16
oktober — d. v. s. under den tid då
riksdagen inte är samlad och alltså inte
kan fatta beslut om eventuell tilläggsstat
— skulle inträffa några speciella arbetslöshetsfaror,
finns det inte den ringaste
anledning att tro.

I proposition nr 80 begär Kungl. Maj:t
eu finansfullmakt på 600 miljoner kronor.
Det är väl sannolikt att Kungl.
Maj:t kommer att få den fullmakten. 1
så fall blir Kungl. Maj:t inte utan pengar.
Kungl. Maj :t kommer att ha pengar
om riksdagen inte skulle vara samlad,
och om riksdagen är samlad har Kungl.

Maj:t möjlighet att begära ett tilläggsanslag.
.lag anser därför att man kunde
nöja sig utan det 10-procentiga t illägget.

•lag övergår därefter till att säga ett
par ord om televerkets investeringar.
Vi har på högerhåll inte påyrkat någon
nedskärning av televerkets investcringsanslag.
Vi har sagt att samma belopp
som riksdagen förra året i enlighet med
statsverkspropositionens förslag ställde
till förfogande, d. v. s. 493 miljoner kronor
— jag bortser alltså från det tillägg
som sedermera gjordes — bör ställas till
förfogande även i år.

I en bristsituation, i ett svårt ekonomiskt
läge och i ett svårt budgetläge är
vi alla överens om att en sträng hushållning
iir ofrånkomligen nödvändig.
Skall man iaktta en sträng hushållning,
borde det väl vara naturligt att man
noggrant vägde angelägenhetsgraden
hos olika ändamål mot varandra och i
första hand försökte tillgodose behov
som är eftersatta. Men i detta fall är
det verkligen inte fråga om ett eftersatt
område. Man skulle nästan kunna kalla
det man får ta del av i statsverkspropositionen
för en triumfmarsch. Det heter
att antalet befintliga telefonapparater
vid ingången av budgetåret 1964/65 utgjorde
nära 3,5 miljoner. Belysande för
utvecklingen är att medan ökningen
från en till två miljoner apparater tog
tolv år och ökningen från två till tre
miljoner tog åtta år, så har på endast
tre år nästan hälften av den fjärde miljonen
avverkats.

Internationellt sett belägger Sverige
i fråga om telefontäthet andra plats
hland världens nationer, överträffad
endast av Förenta staterna och närmast
följd av Nya Zeeland, Kanada, Schweiz
och Danmark. Av landets hushåll har
90 procent åtminstone ett huvudabonnemang.

Detta är alltså ett av de få områden
där vi har det bra, där vi har det bättre
än de flesta andra folk, och ett område
som är bättre tillgodosett än praktiskt
taget alla andra av den offentliga hus -

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Investeringsplan för kommunikationsverken m. m.

hållningen berörda områden. Jag frågar
mig: Kan det då vara nödvändigt att
satsa ännu hårdare, sätta in ännu mer
pengar än den halva miljard som vi
ursprungligen beslöt oss för i fjol? Vi
har på högerhåll ansett att en oförändrad
investeringsram i den ekonomiska
situation som nu föreligger är otillräcklig,
eller om jag skall uttrycka det bättre,
måste få räcka —- vi har inte råd
till mer. Vi är fullt på det klara med
att invändningarna — som kommer om
några minuter — blir att kön av inträdessökande
abonnenter inte kan avverkas
så snabbt som man skulle önska. Vi
vill inte förneka att det är bekymmersamt.
Vi vill inte heller förneka att det
möjligen kan komma att tvinga telegrafverket
att införa något slags turordning
med förtur för angelägna fall, varvid
»den andra telefonen» i den ordinarie
bostaden eller telefonen i fritidsbostaden,
får vänta. Det är inte särskilt roligt,
men bär man det besvärligt är man
ju tvungen att någonstans hålla igen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation nr 1 av fröken Andersson
m. fl.

I detta anförande instämde herrar
Magnusson i Borås och Söderström
(bådia h).

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! I år återkommer högerpartiet
— det är en del av dess budgetalternativ
— med förslag om sänkning
med 10 procent av investeringsramarna
för affärsverksfonderna och förrådsfonden.
Det skulle betyda en minskning av
den totala medelsanvisningen med tillhopa
145,4 miljoner kronor. Då har jag
inräknat de 44 miljoner med vilka man
ytterligare minskat televerkets fond.

Med anledning av motionerna och reservanternas
yrkande bör man kanske
erinra om den gällande anslagsredovisningen,
vilken främst innebär att de
olika investeringsanslagen under varje
kapitalfond sammanslås till i huvudsak
ett kapitalanslag. I princip beslutade

vi vid 1962 års riksdag — och det bar
tillämpats sedan budgetåret 1963/64 —
att på respektive kollektivanslag en
viss marginal utöver ramen skulle finnas
tillgänglig för att möjliggöra en av
konjunkturmässiga eller andra skäl påkallad
höjning av medelsförbrukningen
under löpande budgetår. Statsutskottet
har vid tidigare behandling av dessa
frågor fastslagit att den gällande ordningen
innebär avsevärda fördelar ur
anslagstekniska synpunkter och är väl
ägnad att tjäna det angivna syftet, nämligen
att för de affärsdrivande verken
och förrådsfonden skapa ökad frihet i
investeringshänseende inom de ramar
som fastställs av Kungl. Maj :t.

Vi finner inga skäl föreligga att nu
frångå denna uppfattning. Att sänka
televerkets fond med ytterligare 44 miljoner
kronor, som reservanterna vill,
skulle ur abonnent- och trafiksynpunkt
heller inte vara tillrådligt. Den 1 juli
uppgick den väntande abonnemangskön
till cirka 47 000. Högermotionärerna
säger bl. a. i sin motion: »Det nuvarande
ekonomiska läget kräver en
skärpt hushållning med statens medel.
Därför torde en dämpning av ökningstakten
framstå som angelägen.»

Vi har även en motion från några
folkpartiledamöter, vari man yrkar att
televerkets fond skulle ökas med inte
mindre än 41,2 miljoner kronor. Regeringen
har emellertid gjort en helhetsbedömning
av det ekonomiska läget innan
den föreslagit investeringsramarna
för de statliga verken och då utgått
från att affärsverken skall kunna
driva och utveckla en ur hela samhällets
synpunkt viktig verksamhet.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till statsutskottets
hemställan i dess utlåtande nr 9, p. 1.

Herr andre vice talmannen CASSEL
(h) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte alls blivit
bemött av utskottets ärade talesman.
Vad jag anmärker på är inte att man

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Investeringsplan

föreslår ett kollektivanslag, varigenom
en viss smidighet skulle åstadkommas
mellan de olika kommunikationsverken.
Vad jag anmärkte på, men som inte bemöttes,
var att man lagt på 10 procent
utöver vad som skulle gå åt. Dessa 10
procent bär lagts i Kungl. Maj:ts hand
att besluta om. Då gäller det ju inte någon
smidighet affärsverken emellan,
utan då är det Kungl. Maj:t som beslutar.
Man har alltså givit regeringen
en fullmakt på 100 miljoner kronor,
vilket jag inte anser bör ske i detta
mycket beträngda läge. Riksdagen skall
förbehålla sig att bestämma huruvida
dessa 100 miljoner skall investeras eller
inte.

Beträffande de 44 miljonerna till televerket
kan jag säga att när Kungl.
Maj :t förra året sade att man skulle ha
493 miljoner, tyckte herr Johansson i
Norrköping att man skulle ha detta
belopp, ty herr Johansson i Norrköping
tycker alltid precis som Kungl. Maj:t.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara upplysa
herr andre vice talmannen om att riksdagen
har spikat en princip för dessa
anslag, vilket är fullt riktigt. Om man
sedan ur konjunkturmässiga och andra
synpunkter anser att man bör ha
ett påslag på 10 procent för att regeringen
under budgetåret skall kunna
använda även dessa pengar om så skulle
behövas, är detta en klok åtgärd —
framför allt ur affärssynpunkt. Vi skall
ändå veta att de statliga affärsverken
måste driva sin verksamhet något annorlunda
än de enskilda när det gäller
investeringar i dessa avseenden.

Vad beträffar det sista som herr andre
vice talmannen sade om att jag förra
året tänkte likadant som jag tänker i
år, kan jag bara upplysa om att högern
i år återkommer med nästan exakt samma
reservation som förra året. Grammofonskivan
är alltså ungefär densamma
även från det hållet.

för kommunikationsverken in. m.

Herr ENSKOG (fp):

Herr talman! Jag är eu av de nyss
omtalade motionärer som begärt en ökning
av detta anslag.

I utskottets skrivning om motionerna
heter det att man finner en höjning av
televerkets investeringsnivå angelägen
och tillstyrker därför den av Kungl.
Maj :t förordade medelsförbrukningen
för nästa budgetår. Däremot kan utskottet
inte biträda det yrkande om ökning
av anslaget som vi gjort i motionerna
I: 287 och II: 357. Detta yrkande är detsamma
som telestyrelsen har gjort i
sina petita.

I motionerna har vi försökt visa att
det av departementschefen förordade
investeringsbeloppet reellt sett är lägre
än det som erhölls för innevarande
budgetår. Att det volymmässigt blir
mindre beror bl. a. på att vi har ett ökat
specialanslag till förvaltningsbyggnad
med 7 miljoner kronor, men framför
allt beror det på fördyringen. Enbart
det ökade kopparpriset medför en väsentlig
fördyring för televerket. Televerket
förbrukar i runt tal 8 miljoner kg
koppar per år. Om vi jämför priserna
den 1 juli 1965 med priserna den 1 januari
i år medför detta en ökning av
kopparkostnaderna med 13 miljoner
kronor räknat för helt budgetår. Vad
har hänt sedan 1 januari? Jo, kopparpriset
liar stigit med ytterligare kronor
1: 60 per kg, innebärande att enbart
den detaljen kostar televerket ytterligare
12 miljoner kronor. Det blir
sammanlagt för helt budgetår 25 miljoner
kronor i ökad förbrukning av koppar.

Följden 4tv detta blir att den redan
nu alltför stora kön av väntande abonnenter
kommer att bli längre än den
har varit, och ändå mycket längre skulle
den givetvis bli om högerreservationen
skulle bifallas. Tyvärr kommer
krympningen av investeringsvolymen
att drabba både nya och gamla abonnenter.
Vi märker detta ständigt. Om
vi skall ringa ett telefonsamtal till nå -

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1906 fm.

Investeringsplan för kommunikalionsverken m. m.

gon annan del av Stockholms stad möts
vi mycket, mycket ofta av spärrton,
vilket bl. a. beror på att antalet förbindelser
mellan olika stationer är för litet.
Det beror också på att antalet organ
på vissa stationer är för litet. På
samma sätt är det om vi ringer ett
automatiskt rikssamtal. Där är spärrningen
för närvarande onormalt hög
beroende på att det även där saknas
många förbindelser och att förmedlingsstationerna
behöver ökas ut. Den
ökade telefontätheten medför också att
reserverna i kabelnäten förbrukas och
man måste investera i nya kablar för
att kunna flytta abonnenter.

Läget i dag vid televerket är sådant,
för att ta ytterligare ett exempel, att
om en industri beställer ökning av en
abonnentväxel är det inte säkert att
man kan få den till önskad tidpunkt,
utan den utökningen måste skjutas fram
till ett senare budgetår därför att det
inte finns investeringspengar tillgängliga
för denna viktiga investering. Industrierna
har kanske ökat ut och det har
skett med statens goda minne, ibland
också med statligt stöd, men de kan
som sagt inte alltid få den nödvändiga
telefonväxel de vill ha. Vi kan skaffa
oss bilar, TV-apparater, tvättmaskiner
och annat till den tidpunkt vi vill, men
det är inte alls säkert att vi kan få telefoner.
Detta beror i de flesta fall inte
på televerket utan på att anslagen inte
räcker till.

Utskottet säger i utlåtandet: »Med
hänsyn till utgiftsutvecklingen inom
verksamhetsområdet föreslås vidare
höjningar per den 1 april 1966 av vissa
telefonavgifter. En ökning avses sålunda
skola ske av den vid automatisk
lokal-, lands- och rikstrafik gällande
markeringsavgiften med 1 öre, dvs. från
8 till 9 öre per samtalsmarkering.» Om
utskottet hade tagit konsekvensen av
detta yttrande skulle man ha förordat
en höjning av investeringsanslaget.

Jag har, herr talman, intet yrkande
mot ett enhälligt utskott.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Jag tror inte att man
kan säga att man skall öka investeringsramen
därför att kopparpriset kan öka
under budgetåret. Även tennpriset kan
stiga, men det kan också förekomma
prissänkningar under den kommande
perioden. Det vet man inte, ty fluktuationerna
på detta område är mycket
kraftiga. Att detta emellertid kan vålla
svårigheter för televerket är jag fullt
medveten om.

Om man tänker på å ena sidan högerns
förslag om minskningar och å
andra sidan herr Enskogs motion om
stora anslagshöjningar tror jag att regeringen
bedömt läget ganska bra, när
den fastställt investeringsplanen för televerket.

Ytterligare en siffra anser jag bör
nämnas. Sedan 1963/64 har investeringsvolymen
för teleanläggningar ökat
med inte mindre än 144 miljoner kronor.
Den siffran visar att verket befinner
sig i stark expansion.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr andre vice talmannen Cassel
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
1 :o) i utskottets utlåtande nr 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av fröken Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropo -

Onsdagen den 30 mars 1900 fm.

Nr 14

sitionen blivit ännu eu gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr andre vice talmannen Gassel begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 182 ja och 33
nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 2

Postverkets anslagsbehov

Kungl. Maj:t hade (punkt 1, s. 224—
228) föreslagit riksdagen att för budgetåret
1960/07 under postverkets fond anvisa
i statsrådsprotokollet angivet investeringsanslag
av 12 600 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (I: 447) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
in. fl. (11:548), i vilka såvitt nu var i
fråga hemställts att riksdagen i samband
med behandlingen av anslagen på kapitalbudgeten,
sjätte huvudtiteln, måtte
till Posthus m. in. för budgetåret 1966/
67 anvisa ett i förhållande till Kungl.
Maj ds förslag med 200 000 kr. minskat
investeringsanslag av 12 400 000 kr.;

dels ock en inom andra kammaren
av fru Ryding m. fl. väckt motion
(II: 362).

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds förslag samt med avslag
å motionerna I: 447 och II: 548, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, till Posthus
m. m. för budgetåret 1966/67 anvisa
ett investeringsanslag av 12 600 000 kr.;

II. att motionen II: 362 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Postverkets anslagsbehov

Reservation hade avgivits av herr
Axel Andersson, fröken Andersson samt
herrar Per Jacobsson, Eric Gustaf Peterson,
Strandberg, Bohman, Neländer,
Nordstrandh, Tobé och Mundebo, vilka
ansett att utskottet under I. bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj ds förslag samt med bifall
till motionerna 1: 447 och II: 548, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, till
Posthus m. m. för budgetåret 1966/67 anvisa
ett investeringsanslag av 12 400 000
kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! I postverkets investeringsprogram
för nästa budgetår har
räknats med ett anslag av 13,9 miljoner
kronor. Departementschefen har
ansett förbrukningen kunna begränsas
till 13,5 miljoner kronor. Det är ett
ganska måttligt investeringsprogram,
vilket beror på att postverket dels senarelagt
en del byggnadsföretag, dels
numera i stor utsträckning hyr lokaler.
Vi har exempel från Uppsala, där Uppsala
bostadsstiftelse fick bygga ett posthus
och sedan hade svårigheter att få
låna pengar i postbanken för bygget!
Det uppkommer alltså svårigheter på
andra håll i stället. Postbanken i Stockholm
har också hyrt sina lokaler och
inte investerat själv, vilket kanske är
litet egendomligt. Banker brukar ju kunna
bygga utan att låna hos andra.

Av investeringsanslaget avser en med
hänsyn till de andra stora beloppen
tämligen liten summa, 200 000 kronor,
förvärv av billinjer. Det för detta ändamål
beräknade beloppet har varit oförändrat
under de senaste åren. För budgetåret
1964/65 var samma belopp upptaget
men förbrukades ej, för 1965/66
finns samma belopp upptaget men är
ännu ej förbrukat, och för 1966/67 säger
poststyrelsen att man inte kan be -

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Postverkets anslagsbehov

döma, om det blir aktuellt att använda
pengarna.

I nuvarande läge, då det är nödvändigt
att vara restriktiv med anslag till
olika ändamål, finns det väl ingen anledning
att binda pengar i ett anslag
beträffande vilket det är högst osannolikt
att det kommer att tas i anspråk.
Visserligen fastställer riksdagen här endast
ramen för postverkets investeringar.
Men som grund för ramen säger departementschefen
och utskottet, att man
räknar med dessa delsummor. Där är
dessa 200 000 kronor med och inverkar
naturligtvis på slutsummorna.

I motionerna 1:447 och 11:548 har
man påpekat detta, och där görs gällande
att investeringsanslaget borde
sänkas med dessa 200 000 kronor. Den
meningen har inte vunnit anslutning i
utskottet men däremot i en reservation
av herr Axel Andersson m. fl.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Vad beträffar denna reservation
som går ut på att man skulle
spara 200 000 kronor kan man väl sätta
ett stort frågetecken för om ett bifall
till den skulle innebära någon besparing.

Postverket har ju inte definitivt kunnat
säga att det skall köpa billinjer,
men jag skulle vilja ställa en fråga till
herr Tobé: Hur många billinjer där det
ingår bussar tror herr Tobé att postverket
kan köpa för 200 000 kronor? Det
skulle vara mycket intressant att få ett
svar på denna fråga, emedan vi ju någorlunda
vet vad en buss kostar.

Jag kan nämna att postverkets ledning
underrättat mig om att man för
närvarande ligger i långt framskridna
underhandlingar om inköp av vissa billinjer
i Norrland, varför dessa 200 000
kronor säkert kommer att gå åt. Jag ber
därför få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Utskottets ärade talesman
kan väl inte mena att jag tror, att
dessa 200 000 kronor skall sparas. Jag
har sagt att man inte skall binda dem
för ett ändamål som högst osannolikt
kommer i fråga, om man får gå efter
de uppgifter utskottet lämnat.

Att herr Johansson i Norrköping av
postverkets styrelse under hand fått
veta att det underhandlas om stora investeringar,
varvid 200 000 kronor inte
alls kommer att räcka till, tycker jag
inte är ett argument att framföra i riksdagen.
De fakta vi skall stödja vår argumentering
på skall härröra från propositionen
och upplysningar av postverket
till vår utskottsavdelning, och
inte från underrättelser som herr Johansson
får under hand. Dessutom,
skall man tro på dessa underhandsmeddelanden,
lär väl de 200 000 kronorna
räcka ännu mindre för de ifrågavarande
ändamålen än för de mindre omfattande
förslag som jag för min del trodde
det var fråga om.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Att under hand få uppgifter
kan ju inte vara något fel. För
att frågan skall bli allsidigt belyst kan
man, som jag gjort, fråga verksledningen.
Därvid har jag endast fått det svaret
att underhandlingar pågår.

Att herr Tobé talar för reservationen
finner jag inte så underligt, men det
finns en annan person, som det är mera
underligt att återfinna bland reservanterna,
nämligen en person som har varit
med att i poststyrelsen besluta om
postverkets petita.

Jag fick inte svar på min fråga, men
skulle vilja framhålla för herr Tobé
att en buss i dag kostar mellan 100 000
och 150 000 kronor, och då kan det ju
inte bli så särskilt mycket för 200 000
kronor vid köp av en billinje.

Härmed var överläggningen slutad.

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Nr 14

Mom. I

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Tobé begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
2:o) mom. I) i utskottets utlåtande nr 9,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Tobé begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
141 ja och 73 nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. II

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 3

Televerkets anslagsbehov

Kungl. Maj:t hade (punkt 1, s. 229—
263) föreslagit riksdagen dels att för
budgetåret 1966/67 under televerkets
fond anvisa i statsrådsprotokollet angivna
investeringsanslag av tillhopa

Televerkets anslagsbehov

616 500 000 kr., dels ock medge att telestyrelsen
lämnades i statsrådsprotokollet
angivna beställningsbemyndigandcn.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Nils-Eric Gustafsson (1:132) och den
andra inom andra kammaren av herr
Larsson i Hedenäset in. fl. (II: 179);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Stefanson och Nyman (1:287) och
den andra inom andra kammaren av
herr Enskog m. fl. (11:357);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Dahlén m. fl. (1:442) och den andra
inom andra kammaren av herr Ståhl
m. fl. (11:551), i vilka föreslagits, att
riksdagen måtte besluta att hos Kungl.
Maj:t begära tillsättande av en parlamentarisk
utredning med uppdrag att
snarast framlägga förslag dels till en
sådan organisation av radio-TV, att vid
sidan av Sveriges Radio kunde etableras
konkurrerande, på reklaminkomster
uppbyggda sändarföretag, och dels till
de allmänna grunderna för sådan verksamhet; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Strandberg och Sveningsson (I: 116)
och den andra inom andra kammaren
av herrar Bengtson i Solna och Oskarson
(II: 155), i vilka hemställts att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
begära sådan ändring i författningen
om radiolicenser, att särskild licens inte
erfordrades efter den 1 juli 1966 för
innehav av bilradioapparat;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Holmberg m. fl. (I: 179) och den andra
inom andra kammaren av herr Bohman
m. fl. (II: 237), i vilka bl. a. hemställts
att riksdagen måtte

med avslag å Kungl. Maj :ts förslag
om ett anslag till ersättning för viss
rundradioverksamhet för budgetåret

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Televerkets anslagsbehov

1966/67 om 25,6 milj. kr. anslå 60 000
kr. för televerkets kostnader för fria
ljudradiolicenser åt blinda ävensom uttala,
att skolradioverksamheten samt
den del av programverksamheten gentemot
utlandet, som ej täcktes av särskilt
anslag under tredje huvudtiteln, skulle
täckas av licensmedel;

dels en inom andra kammaren av herr
Källstad väckt motion (II: 214);

dels en inom andra kammaren av herrar
Mattsson och Antonsson väckt motion
(11:487);

dels ock en inom andra kammaren
av herr Eriksson i Bäckmora väckt motion
(II: 10).

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:287 och 11:357, till
Teleanläggningar m. in. för budgetåret
1966/67 anvisa ett investeringsanslag av
589 000 000 kr.;

II. att riksdagen måtte

a) till Rundradioanläggningar för
budgetåret 1966/67 anvisa ett investeringsanslag
av 27 500 000 kr.;

b) medge att telestyrelsen lämnades
de beställningsbemyndiganden departementschefen
i statsrådsprotokollet över
kommunikationsärenden för den 3 januari
1966 föreslagit;

III. att motionerna I: 132 och II: 179
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

IV. att motionerna 1:179 och II: 237,
såvitt de avsåge avtal mellan Kungl.
Maj :t och Sveriges Radio, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

V. att motionerna 1:179 och 11:237,
såvitt de avsåge sättet för bestridande
av televerkets kostnader för fria ljudradiolicenser
åt blinda ävensom skolradioverksamheten
samt den del av programverksamheten
gentemot utlandet,
som ej täcktes av särskilt anslag under
tredje huvudtiteln, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

VI. att motionerna I: 179 och II: 237,
såvitt de avsåge skrivelse till Kungl.

Maj:t rörande bl. a. ökad offentlig insyn
i Sveriges Radios verksamhet, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

VII. att motionerna I: 116 och II: 155
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

VIII. att motionen II: 487 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

IX. att motionen II: 10 icke måtte av
riksdagen bifallas;

X. att motionen II: 214 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

XI. att motionerna I: 442 och II: 551
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

a) beträffande motionerna I: 179 och
II: 237 av fröken Andersson samt herrar
Strandberg, Bohman och Nordstrandh,
vilka ansett att utskottet under V. bort
hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 179 och II: 237, såvitt nu
var i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
giva till känna vad reservanterna anfört
rörande sättet för bestridande av televerkets
kostnader för fria ljudradiolicenser
åt blinda ävensom skolradioverksamheten
samt den del av propagandaverksamheten
gentemot utlandet, som ej
täcktes av särskilt anslag under tredje
huvudtiteln;

b) beträffande bilradiolicenserna av
fröken Andersson samt herrar Strandberg,
Bohman och Nordstrandh, vilka
ansett att utskottet under VII. bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 116 och II: 155, i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära sådan ändring
i författningen om radiolicenser att särskild
licens icke erfordrades efter den
1 juli 1966 för innehav av bilradioapparat; c)

beträffande motionerna 1:442 och
11:551 av herrar Axel Andersson, Per
Jacobsson, Eric Gustaf Peterson, Nelander,
Tobé och Mundebo, vilka ansett att
utskottet under XI. bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till mo -

Onsdagen den 30 mars 1900 fm.

Nr 14

tionerna 1:442 ocli 11:551, i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära tillsättande av
en parlamentarisk utredning med uppdrag
att snarast framlägga förslag dels
till en sådan organisation av radio-TV,
att vid sidan av Sveriges Radio kunde
etableras konkurrerande, på reklaminkomster
uppbyggda sändarföretag, och
dels till de allmänna grunderna för sådan
verksamhet;

d) av herrar Strandberg, Bohman och
Nordstrandh, utan angivet yrkande.

Herr TALMANNEN yttrade:

Överläggningen angående punkten 3
må omfatta även tredje lagutskottets utlåtande
nr 18, men yrkanden beträffande
nämnda utlåtande framställes först
sedan detsamma föredragits.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

andre vice talmannnen CASSEL
(h):

Herr talman! Vid denna punkt har
fogats tre reservationer, som jag här
skall behandla i allra största korthet.

Beträffande reservation 3 a), som
handlar om ersättning för viss rundradioverksamhet,
har jag inte mycket
att tillägga. Yrkandet där är exakt detsamma
som vi från vårt håll framställde
förra året, nämligen att televerket
skall ersättas för sina kostnader för
radiolicenser åt blinda med 60 000 kronor,
att propagandaverksamheten gentemot
utlandet i huvudsak skall bekostas
med anslag under tredje huvudtiteln,
där den egentligen hör hemma — det
är ingen besparing, det medger jag, det
är bara en överföring — och slutligen
att skolradion skall bekostas av licensmedel.
Det finns ingen anledning att
bryta ut skolradion från den övriga
verksamhet som radion bedriver.

Reservation 3 b) rör avskaffande av
bilradiolicensen. Olai Petri domarregler
avslutas med ett litet tänkespråk av följande
lydelse, som kammarens ledamöter
bör lägga på minnet:

Televerkets anslagsbehov

Orätt saköre gör ingen herre rik:

Men lag och rätt är Herrans pris.

Det kan synas egendomligt att tala om
oriitt saköre i detta sammanhang, men
den avgift som här utkrävs är i högsta
grad omoralisk. Den är omoralisk därför
att den lär svenska folket att lämna
oriktiga uppgifter, att skoja sig fram och
att bedraga myndigheterna — ty det är
fråga om bedrägeri. Och vi är väl alla
överens om att det borde vara det sista
man lär svenska folket.

I var och varannan bil som färdas på
våra gator, torg och vägar finns det
licenspliktiga apparater, men det är
bara för dem som uppenbarligen är fast
monterade eller som äges av speciellt
laglydiga människor som några licenser
betalas. Det är signifikativt att bara på
det senaste året antalet licenser för radioapparater
i bilar har sjunkit med
10 000. Ingen människa tror väl att antalet
bilar med radioapparater har sjunkit
med 10 000 — det har tvärtom ökat
i mycket snabb takt.

Var och en som regelbundet medför
en radioapparat i bilen — det må vara
en transistorradio eller en apparat med
fast anslutning till bilen — är skyldig
att betala licens. Men det kan man inte
kontrollera. Polisen står fullständigt
maktlös. Förutsättningen för att licensplikt
skall inträda är som sagt att apparaten
regelbundet finns i bilen. Denna
regelbundenhet kan inte polisen bevisa,
om inte polisen vid upprepade tillfällen
kontrollerar just samma bil och finner
att samma radioapparat medföres i bilen
dag efter dag, och detta låter sig av
praktiska skäl inte göra.

Televerket har i många år enträget
yrkat att det skall bli ett slut på den här
trafiken, och från polisens sida säger
man: »Vi kan inte övervaka detta, det
är omöjligt. Vi vill inte ha det så.» Jag
tror att tidpunkten nu är inne att göra
rent hus med denna helt orimliga bestämmelse.
Man kan säga att då bortfaller
12 miljoner av radions inkomster.
Jag vet det, men det är just sådant orätt

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Televerkets anslagsbehov

saköre som vi inte skall ha med. Man
får försöka klara sig på annat sätt, och
motionärerna har anvisat möjligheten
att på sätt som televerket föreslagit, inte
gå fullt så hårt fram när det gäller avskrivningarna.

Vad beträffar reservation 3 c), som
rör den stora frågan om fri radio och
television, skall jag inte ta upp någon
tid med att tala om den. Talesmän från
tredje lagutskottet kommer att föra fram
våra synpunkter i detta avseende. Jag
vill bara, eftersom det finns en blank
reservation, tala om att vi på högerhåll
har precis samma uppfattning som här
redovisats från folkpartiets sida. Vi tycker
precis som folkpartiet att det bör
vara fri radio och fri television, och vi
anser att detta är ett demokratiskt renlighetskrav
som måste genomföras.

Eftersom vi har kommit till olika
klämmar, har emellertid den ena motionen
gått till tredje lagutskottet och den
andra till statsutskottet. Vi från liögerhåll
kommer, när tredje lagutskottets utlåtande
behandlas, att rösta för vår reservation,
som innebär att frågan nu är
mogen för beslut utan ytterligare utredning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till de nämnda reservationerna.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Efter herr andre vice
talmannens anförande kan jag uppträda
så att säga i en dubbelroll.

Med anledning av hans bifallsyrkande
till reservationerna 3 a) och 3 b) skall
jag be att få yrka bifall till utskottets
hemställan på de båda punkterna. Inom
utskottsmajoriteten har vi den meningen
beträffande bilradiolicensen, att eftersom
radioutredningens betänkande nu
är under bearbetning i kommunikationsdepartementet,
har det inte funnits anledning
att i år ändra på bilradiolicensen.
Vi har i stort sett samma uppfattning
som den herr andre vice talmannen
redovisat från olika instanser, att
det är på tiden att slopa bilradiolicen -

sen. Men dels pågår bearbetningen av
radioutredningens förslag, dels är det
budgetår vi nu behandlar — såsom herr
andre vice talmannen med aplomb underströk
i sitt anförande — ekonomiskt
rätt bekymmersamt. Därför är tidpunkten
kanske inte den lämpliga att minska
statsinkomsterna med den här slanten
på 12 miljoner kronor; det är ju också
ett bidrag till att klara statens affärer.

Jag yrkar alltså i denna del bifall till
utskottets hemställan.

När det gäller skolradioverksamheten,
som tagits upp i reservationen 3 a) hemställer
jag likaledes om bifall till utskottets
förslag. Även denna fråga kommer
att prövas vid kommunikationsdepartementets
behandling av radioutredningens
betänkande, och därför finns det
inte anledning att i år gå närmare in på
frågan. Jag antar att det blir nästa år —
men det vet herrarna på statssekreterarbänken
bättre än jag — som vi får tillfälle
att ta ställning till hela frågekomplexet.
— Jag yrkar alltså i år bifall till
utskottets hemställan på denna punkt.

Jag begärde emellertid närmast ordet
för att framhålla — som också herr
andre vice talmannen mycket riktigt
gjorde — att vi inom högern och folkpartiet
i princip har samma uppfattning
rörande organisationen av TV och radio
här i landet. Vi har den uppfattningen,
att det inte längre går att bibehålla statsmonopolet
på TV- och radiosändningar.
Det är på tiden att en omprövning sker.

Många och starka samverkande skäl
driver fram en ny lösning, och inför
denna utveckling, som är av både ekonomiskt
och opinionsmässigt slag, går
det inte att bygga några dammar av snö
om våren — det är i längden omöjligt
att göra motstånd härvidlag.

Man behöver bara, som svenska folket
också gör, resa utomlands och där
se på TV och höra på radio, med möjlighet
att ta in olika stationer alltefter
smakriktning, för att få konstaterat att
det är ett egendomligt system vi har här
i Sverige med en enda huvudman för

Onsdagen den 30 mars 1900 fm.

Nr 14

sändningarna i detta ofantligt viktiga
opinions- och informationsmedium. Jag
liar vistats t. ex. i Schweiz rätt långa
tider, ett land som är inte bara till ytvidden
utan även till folkmängden betydligt
mindre än vårt. Där kan man ta
in dels olika schweiziska sändare, dels
sändningar från grannländerna. Det
finns alltså ett mycket fritt urval. Och
det skulle aldrig falla schweizarna in
att, som vi gör här i landet, inte bara
vidmakthålla ett statsmonopolistiskt system
utan också till den milda grad kriminalisera
sändningar från fria sändare,
att det är på väg att bli ett värre brott
än något annat att driva sådana sändare.

Hela denna uppfattning att det skall
vara statsmonopol på opinionsbildningen
genom etern är förlegad och i längden
omöjlig att fasthålla vid — jag upprepar
det. Tredje lagutskottet har i sitt
utlåtande nr 18, som ju debatten under
denna punkt omfattar, tillåtit sig det
skickliga och intressanta greppet att
återge stora delar av dåvarande statsrådet
Skoglunds diktamen till statsrådsprotokollet
med tilläggsdirektiv för radioutredningen.

Man behöver bara läsa detta utdrag

— vilket jag gjorde på nytt i går kväll

— för att inse att det är fråga om en
röst ur ett dunkelt förflutet. Hela situationen
har sedan dess helt förändrats.

— Herr Skoglund slår avvärjande med
handen, och det visar bara att han inte
följer med i den enorma utveckling
som ägt och äger rum på detta område.

Låt mig peka på några fakta. I radioutredningen
sade man sig — vilket
jag tror att herr Cassel alldeles nyss
snuddade vid — att vi så snart som
möjligt på något sätt måste villfara
önskemålen från den växande folkopinion,
som anser att det behövs flera
och bättre program. Vad gjorde då
radioutredningen? Jo, den framlade ett
förslag i detta syfte, men när detta kom
ut på remiss visade det sig att hela den
beräkning som man verkställt i syfte
att finansiera en sådan förbättring av

Televerkets anslagsbehov

programmen praktiskt taget över lag
underkändes.

Det hårdaste underkännandet kom
från den högsta sakkunskapen, nämligen
ledningen för Sveriges Radio, som
ansåg att detta var en ohållbar beräkning.
Att finansiera enbart den utökning
av programmen som radioutredningen
uttalat önskvärdheten av skulle
komma att kosta minst 300 kronor per
licens och år.

Jag tror, herr talman, att det kommer
att bli ganska svårt att övertyga
vanliga svenska medborgare om att det
för ett så pass litet omfattande program
som radioutredningen presenterat
och som har den kvalitet vi alla känner
till — med en stor del av underhållningen
bestående av gamla nedslitna
långfilmer — kan vara värt att betala
300 kronor om året. Jag tror att
redan detta krav, som man i längden
inte kommer att kunna motstå, att vi
måste få flera och bättre program både
i TV och i radio kommer att tvinga
fram en omprövning av metoderna att
finansiera verksamheten. Denna fråga
går i varje fall inte att lösa licensvägen.

Det andra avsnitt inom vilket nya
krav växer fram gäller informationen.
Därvidlag ser man att allmänheten på
olika sätt, inte minst när det gäller de
försök till fria sändningar som förekommit
i vårt land, girigt — låt mig
understryka detta — lyssnar på såväl
dessa som utländska program för att
få del av annan information än den
som lämnas i Sverige Radio.

Det är givet att den svenska tittarkretsen,
om denna erbjöds ett rikare
register, härvidlag skulle finna detta
mera förtroendeingivande. Det skulle
innebära en bättre garanti för objektivitet
och allsidighet än vad som är fallet
nu, när allt serveras genom ett statsmonopolistiskt
företag.

När det vidare gäller underhållningen,
som är och bör vara en viktig sida
av TY-verksamheten, har radioutredningen
framfört en tanke, vilken i och

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Televerkets anslagsbehov

för sig är alldeles riktig, nämligen att
det är nödvändigt med konkurrens.
Konkurrens är enda möjligheten, uttalar
man, att få fram både mera mångsidiga
och mera högkvalitativa program.
Men eftersom radioutredningen
enligt det statsrådsprotokoll, som låg till
grund för utredningen, har blivit uttryckligen
förbjuden att utreda något
annat än ett monopolistiskt statligt sändarföretag,
tvingas man att göra konstlade
konstruktioner för att inom detta
enda företag skapa artificiella konkurrensmöjligheter.
Men detta är och förblir
artificiellt; därmed får man ingen
verklig konkurrens. Skall man ha konkurrens
måste det finnas olika sändarmöjligheter
i inbördes tävlan.

Herr talman! Jag skall nöja mig med
denna uppräkning av olika motivkretsar,
som kommer att pressa utvecklingen
obönhörligen fram emot en annan
lösning av själva principfrågan om TVoch
radioverksamheten. Denna är för
väsentlig i ett fritt land som Sverige
och betyder för mycket för medborgarna
för att vi i längden skall kunna
vara tillfredsställda med ett system som
vilar på statligt monopol. Här måste
nya och fria krafter få bättre spelrum.

Då svarar man med viss rätt: »Detta
är otänkbart. Tidningar kan startas i
princip hur många som helst, och man
kan agitera och informera som man
vill utom på detta område, där de tekniska
resurserna är givna och starkt
begränsade. Vi har inte obegränsat antal
TV-kanaler och radiovåglängder till
vår disposition.»

Detta är fullkomligt riktigt, men det
är också en skeninvändning. Den räcker
ett stycke men inte så värst långt.
Vi är utan vidare kapabla att införa två
kanaler i TV, och det ligger inom möjligheternas
gräns att i en relativt nära
framtid även få en tredje TV-kanal,
som kanske inte i första taget täcker
hela landet men som ändå har en betydande
räckvidd. Då är det utomordentligt
viktigt att man i tid är på det

klara med hur man skall organisera
sändningarna i dessa nya kanaler, framför
allt i kanal 2, som ligger rätt nära
i tiden.

Det är detta som vi från folkpartiets
sida har begärt en utredning om. Vi
har i motsats till högern sagt oss att
tiden inte är mogen för en lagstiftning.
Vi måste tänka igenom hur det
hela skall organiseras, vi måste veta
om det skall bli ett sändarföretag eller
flera olika och hur dessa i så fall skall
finansieras. För oss är kommersiell TV
och radio inte huvudsaken, för oss är
konkurrensen och allsidigheten det väsentliga.
Eftersom vi av erfarenheterna
från främmande länder vet att denna
verksamhet hittills har kunnat finansieras
enbart på kommersiell väg med
reklam säger vi: Då får det bli så
även hos oss. Vi kan icke i detta se någon
verklig nackdel.

Varför skall det svenska näringslivet
inte ha samma möjligheter att komma
i kontakt med publiken som näringslivet
i alla de länder där det finns en
fri radio och TV med annonser? Är
det något fel att man öppnar olika möjligheter?
Konkurrens om annonser kan
drabba tidningspressen —• jag skall återkomma
till detta — men i princip kan
väl ingen anse att reklam är något oriktigt.

Då invänds det: »Det blir som i Amerika
att man genom reklamen påverkar
programverksamheten i subjektiv riktning
och bryter sönder programmen
med reklaminslag.» Jag skulle vilja hänvisa
dem som gör denna invändning
t. ex. till italiensk TV. Även på andra
håll har man skickligt löst denna tekniska
fråga. I England t. ex. har också
den kommersiella reklamen i TV ordnats
på ett helt annat sätt än i USA.

Det är inte mer stötande med reklam
i TV ordnad på det sättet än vad det
är när man sitter på en teater eller en
biograf och i pauserna ser reklam för
vissa firmor. Ingen har veterligen hittills
tagit anstöt därav, ansett det vara

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 14

stötande eller i något avseende illojalt.
Denna reklam i TV kan också utan vidare
ordnas.

Svårare är att lösa frågan om huvudmannaskapet
för de olika företag som
skall sända reklam. Därvidlag tror jag
att man får tänka sig olika utvägar.
Själv har jag lekt med tanken — som
för övrigt framfördes av Svenska Tidningsutgivareföreningen
i ett remissyttrande
— att de svenska tidningsutgivarna
skulle kunna svara för en kanal
i TV och i sin tur köpa program av
olika programproducerande företag.
Här finns många alternativ som alla
verkar tilltalande och vilka man kan
pröva. Vi som väckt denna motion menar
emellertid att en undersökning och
en utredning först bör verkställas. Vi
anser inte att tiden är mogen att införa
reklam i TV förrän man litet djupare
tänkt igenom hur en sådan reklamverksamhet
skulle utformas och organiseras.

Får jag sedan anföra några ord om
konkurrensförhållandena på den begränsade
reklammarknaden i ett mindre
land som Sverige.

Särskilt under TV:s genombrottstid
har annonser i TV verkat starkt konkurrerande
med tidningsannonseringen.
Det förtjänar emellertid observeras
att sådan konkurrens i första hand har
drabbat de hela landet omfattande annonserna
i rikspressen, medan den rent
lokala annonseringen förblivit praktiskt
taget helt oberörd därav. Verkan
av ifrågavarande konkurrens har efter
någon tid avtagit. Båda reklamformerna
har sin uppgift att fylla. I länder
med fri TV och fri press sker denna
uppdelning också på ett bättre avvägt
och mera harmoniskt och ekonomiskt
riktigare sätt — såsom fallet alltid blir
i en fri ekonomi.

Jag kan, herr talman, såsom ett intressant
exempel nämna att när ett sådant
företag som General Motors i amerikansk
TV började visa instruktioner
om hur de som köpte GM-bilar skulle
sköta dessa, inbesparade företaget så

Televerkets anslagsbehov

stora belopp genom att icke behöva ge
personlig service åt varje köpare, att
man kunde företa en icke oväsentlig
sänkning av försäljningspriset.

Vi skall inte glömma bort att sund
och riktig reklam i mycket stor utsträckning
innebär — och i fortsättningen
ännu mer kommer att göra det
— verkligt vederhäftig konsumentupplysning.
Det iir i den riktningen som
reklamens utveckling går.

Herr talman! Det finns så många
skäl som talar för att man inte längre
borde spjärna mot udden, utan företa
en verklig undersökning av vilket system
vi är bäst betjänta med. Här har
hänvisats till den bekanta Pilkingtonrapporten,
som på sin tid framlades i
England. Den som följer förhållandena
i England på detta område måste säga
att sedan det statliga och det fria TVföretaget
under en följd av år arbetat
sida vid sida, det fria företaget har fått
större tittarfrekvens än det statliga,
utan att företaget därför på något sätt
kan anklagas för att ha missbrukat sin
ställning.

När vi i våra kretsar diskuterat denna
fråga, har vi ansett att tidpunkten
borde vara inne om att företa en undersökning.
Eftersom radioutredningens
betänkande kommer att försenas vore
det lämpligt att parallellt med radioutredningen
undersöka möjligheterna att
i en kanal 2 i TV pröva ett fritt system
efter det mönster som man i utredningen
kunde komma överens om.

På regeringssidan vill man inte ens
tillmötesgå detta rimliga krav. Man har
bitit sig fast vid den monopolistiska
tanken, och det finns även andra som
stöder detta monopolistiska system. Jag
tror emellertid att det i längden icke
blir möjligt att bibehålla ett sådant
system i en fri nation. Det är då bättre,
att vi går händelserna i förväg och utreder,
vad vi bör göra för att ett fritt
system skall bli så sunt och riktigt utformat
som möjligt. Det är klart att det
krävs en ganska omfattande reglering

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Televerkets anslagsbehov för

att ett så viktigt medium som TV
och radio icke skall missbrukas. Vi är
alla ense om att något sådant missbruk
inte får förekomma.

Det är denna tanke som ligger bakom
reservationen 3 c), och med vad jag
anfört ber jag att få yrka bifall till
denna reservation.

Herr BLIDFORS (s):

Herr talman! Herr Ståhl har talat
för reservationen c) till punkt 3 i statsutskottets
utlåtande nr 9. Låt mig vad
denna reservation beträffar till en början
få erinra om ett par saker. Jag skall
försöka fatta mig kort; jag är medveten
om att det blir fler inlägg under denna
punkt.

Denna och liknande frågor har diskuterats
i riksdagen vid ett flertal tillfällen.
Redan för snart tjugo år sedan —
om jag inte tar fel — diskuterade vi
t. ex. frågan om reklam i radio. Den
gången tog riksdagen avstånd från tanken
på reklamsändningar. Därefter har
dessa frågor varit uppe till behandling
åren 1956, 1957, 1958, 1962, 1963, 1964
och 1965, alltså senast förra året. Särskilt
ingående debatter kring dessa och
liknande problem fördes 1956 och 1962.
Att debatten 1956 blev så ingående berodde
på att vi då hade att behandla
en proposition angående principerna
för TV-verksamheten. Denna proposition
grundade sig på ett förslag från
den s. k. televisionsutredningen, som
hade arbetat under ledning av dåvarande
andre vice talmannen Olsson och
som enligt sina direktiv haft att bl. a.
överväga, huruvida försäljning av programtid
för reklam borde utnyttjas som
inkomstkälla. Jag vill säga detta, eftersom
det kanske finns någon i denna
kammare som tror att den saken aldrig
varit föremål för utredning. Utredningen
avvisade tanken på reklamen som
inkomstkälla; det gjorde också departementschefen
i propositionen, och riksdagen
följde hans förslag.

År 1962 — det har herr Ståhl varit

inne på — förde vi återigen en ingående
diskussion om dessa problem
då närmast med anledning av frågan om
tilläggsdirektiv till radioutredningen,
som enligt sina direktiv inte skulle ta
upp dem.

Vid alla dessa tillfällen har riksdagen
avslagit motioner med samma eller
liknande syfte som det som återfinns
i reservationen. Jag måste i polemik
med herr Ståhl säga att jag inte kan
finna några nya skäl för ett bifall till
denna reservation. Såvitt jag förstår har
inget ytterligare tillkommit låt mig säga
sedan förra året då vi diskuterade dessa
frågor med utgångspunkt från andra
lagutskottets utlåtande.

De skäl herr Ståhl nu anfört är de
gamla vanliga, bl. a. att man genom en
stimulerande konkurrens skulle kunna
få fram bättre program, alltså höja programkvaliteten,
öka valfriheten o. s. v.
Vi som är motståndare till förslaget tror
inte på det. Det föreligger risk för att
den där stimulerande konkurrensen blir
en konkurrens »nedåt». En rekalmfinansierad
TV t. ex. måste vid programutformningen
ta största möjliga hänsyn
till annonsörernas önskemål. Jag vet att
herr Ståhl är medveten om att det bör
skapas garantier mot ett sådant inflytande.
Men kommer annonsörerna att
vara intresserade av annonser som
sänds i samband med program som
bara når en liten tittarskara? Det är här
kärnpunkten ligger.

Blir valfriheten större om reservationens
förslag genomförs? Jag tror inte
det, men jag erkänner att det ytligt
sett förefaller så. Det blir nog snarare
tvärtom, då konkurrerande företag söker
att på bästa sändningstid sända
likartade program. Vem vågar på bästa
sändningstid sända något annat, låt
säga ett program som riktar sig till en
minoritet?

För en del år sedan skrev en tidning
som representerar den amerikanska
nöjesindustrien följande, som jag
gärna vill citera eftersom jag tycker att

Onsdagen den 30 mars fm.

Nr 14

det fångar hela problematiken: »En sak
är säker: Under det att konkurrensen
i det förflutna nästan alltid betydde ökat
urval av varor och tjänster för konsumenterna,
har den verkat på rakt motsatt
sätt inom televisionen. Konkurrensen
har resulterat i en begränsning
både av omfånget och av variationsrikedomen
i det program som erbjuds
den allmänhet som är detta mediums
konsument.»

Jag är medveten om att vi har olika
uppfattningar på denna punkt och att
det väl är svårt att övertyga den som
är av annan mening. Det blir kanske
möjligt att föra meningsfull och ändamålsenlig
diskussion i samband med
behandlingen av radioutredningens förslag,
som nu är under prövning av
Kungl. Maj:t. Vi får hoppas att propositionen
med anledning av detta förslag
skall komma relativt snart. Enligt
vad kommunikationsministern i dag har
meddelat i första kammaren är man i
departementet inriktad på en proposition
redan till hösten.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr GUSTAFSSON i Kårby (ep):

Herr talman! Jag vill göra några
kommentarer till de reservationer som
här föreligger.

Den första gäller frågan om huruvida
i fortsättningen liksom hitintills vissa
kostnader för radioföretaget skall bestridas
med skattemedel eller om de
skall betalas med licensmedel. Skolradiokostnaderna
och licenserna för vissa
handikappade liksom radiosändningarna
till utlandet, d. v. s. vår utrikesinformation,
betalas för närvarande med
skattemedel. I reservation a) under
punkt 3 vill man från högerhåll få till
stånd en ändring i det avseendet, så att
större delen av dessa ändamål skall bekostas
med licensmedel. Jag vill anmäla
en mot reservationen helt avvikande
mening och anser att dessa ting också

Televerkets anslagsbehov

i fortsättningen skall betalas med skattemedel.

I den mån som radion mera kommer
att ägna sig åt vuxenutbildningen och
över huvud taget åt undervisning bör
man ha som riktlinje att dessa kostnader
i den utsträckning som anses
rimligt skall betalas av samma medel
som utgår för annan undervisning här
i landet. Det kan inte vara riktigt att
de licensbetalare, som är radiolyssnare
och TV-tittare i största allmänhet, härvidlag
skall ha en större börda än de
som inte är det.

I utskottets utlåtande på s. 12 heter
det om detta ämne: »Då utskottet nu
liksom tidigare finner denna ordning
riktig» — d. v. s. ordningen att vissa
ting här betalas med skattemedel —
»bör någon ändring häri icke göras, i
vart fall icke innan en prövning skett
av radioutredningens förslag.» Jag tolkar
detta uttryck »i vart fall» såsom icke
innebärande något avsteg från den
nuvarande grundprincipen, nämligen
att dessa ting bestrides med skattemedel.
Jag är också beredd att stödja tankar
som lutar däråt att i den mån radions
utbildningsverksamhet utökas
skall kostnaderna därför täckas av samma
medel som användes för bekostandet
av annan undervisning.

Vad beträffar reservationen angående
bilradiolicensen skulle jag ur principiell
synpunkt mycket väl kunna rösta
för den. Jag kan i allt väsentligt ansluta
mig till herr andre vice talmannens
motiveringar och påståenden. Bilradiolicensen
utgör en anomali. Men
det hela är en budgetfråga, eftersom ett
bifall till reservationen skulle innebära
en betydande minskning av radioföretagets
inkomster. Det är kanske inte för
närvarande möjligt att stödja ett förslag
om en sådan minskning, men för
min del hoppas jag att man vid den
beredning som pågår i departementet
skall kunna dra ett streck över hela
systemet med bilradiolicens och finna
andra utvägar.

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Televerkets anslagsbehov

När det gäller vad som här kallats
den stora frågan, d. v. s. om vi skall
ha ett s. k. fritt radiosystem jämsides
med ett s. k. monopol, torde det vara
känt för kammarens ledamöter att
jag inte tror mycket på den s. k.
friheten härvidlag. Ett sådant fritt företag
som herr Ståhl talade om skulle
i sin koncession omges med så många
olika bestämmelser och begränsningar
av verksamheten, att den s. k. friheten
skulle väsentligt avvika från den frihet
som ett välskött enskilt företag nu i
praktiken har. Dessutom skulle de tekniska
och ekonomiska förutsättningarna
för att med framgång kunna driva konkurrerande
radio- och TV-företag i detta
lilla land vara mycket begränsade.

Att driva ett s. k. konkurrerande radio-
och TV-företag med annonsinkomster
torde också bli rätt besvärligt, under
förutsättning att man menar att
detta andra företag skall vara så utbyggt
att det skall tillfredsställa behovet
i hela landet eller i varje fall ge
valfrihet till största delen av svenska
folket. Menar man att denna s. k. fria
television i huvudsak skall begränsas
till att förse vissa tättbebyggda delar
av landet med ett extra program kanske
det kan finnas vissa möjligheter,
men i annat fall torde möjligheterna
vara ganska begränsade.

Herr Ståhl talade om att vi behöver
flera och bättre TV-program. Svenska
folket trycker nog i allmänhet mera
på den senare delen att man skall få
bättre TV-program, och jag tror inte
att man har så väldigt stora anspråk
på att få så många fler program hur
snabbt som helst. Om man står inför
ett val ur ekonomiska och andra synpunkter
mellan ett kvalitetsmässigt bättre
program och ett kvantitetsmässigt
större program så väljer nog svenska
folket program som har en högre kvalitet.
Nu bör dessa två alternativ i och
för sig inte stå i strid mot varandra,
men vi vet ju att vi har begränsade
personella och ekonomiska resurser här
i landet.

Sedan skulle jag ha önskat — och det
tror jag att jag anfört vid något tillfälle
— att den beredning som för närvarande
pågår i departementet skulle ha fått
formen av en beredning med bredart
sammansättning. Eftersom radioutredningens
förslag i många punkter är
mycket diskutabelt, vilket också framgår
av remissyttrandena, är det fråga
om det inte hade varit klokt av regeringen
att lägga hela denna fråga i en
beredning av samma slag som beträffande
skolfrågorna. Jag tror att man då
skulle ha kunnat komma fram till en
större samstämmighet om de slutliga
lösningarna än vad man kanske kommer
till nu, när beredningen skett enbart
i departementet.

Jag vill bara understryka vikten av
att man i den nu pågående beredningen
verkligen bemödar sig om att försöka
medverka till sådana former för
radioföretaget att man kan få till stånd
en inre tävlan mellan producenterna
som stimulerar dem till att göra bästa
möjliga program. Detta gäller i alla
hänseenden. Det gäller både upplysnings-
och underhållningsprogram och
de program som kan kallas opinionsbildande.

Jag vill även starkt understryka att
beredningen bör ägna uppmärksamhet
åt den regionala utbyggnaden. I landets
olika delar finns mycket underlag för
goda radio- och televisionsprogram
som nu inte kan uppsökas och göras
någonting av på grund av bristande
teknisk utrustning och också på grund
av brister på det personella området,
vilket medför att det för närvarande
kanske föreligger en skevliet i programuppläggningen.

I de program vi kallar aktuella, kanske
främst Aktuellt, ser man att utöver
det man läser upp visas i bildrutan
ganska många barnsligheter. Det beror
på att möjligheterna att fånga upp kanske
mera intressanta händelser och aktualiteter
ute i landet för närvarande
är begränsade. Man tycker väl då att
man måste ha också bilder i Aktuellt

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Nr 11

och inte bara sitia och läsa rätt upp
ocli ned. Därigenom blir det ibland
ganska barnsliga saker. Den regionala
utbyggnaden är sålunda en punkt som
jag vill rekommendera att kommunikationsministern
i sin beredning ägnar
all möjlig uppmärksamhet.

Sedan kommer naturligtvis vuxenutbildningen
i olika avseenden att få en
oerhörd betydelse för vårt lands utbildningsstandard,
och den verksamheten
måste självfallet radioföretaget ägna
all uppmärksamhet. Vidare vill jag understryka
behovet av en riktigt upplagd
konsumentupplysning där vårt radioföretag
kan göra en mycket stor insats.

Jag vill slutligen säga några ord om
en fråga som ofta beröres i diskussionen,
nämligen underhållningsprogrammen.
Det torde vara dessa som svenska
folket fäster sig mest vid. I varje fall får
man det intrycket när man hör på diskussionerna
man och man emellan och
när man läser tidningarnas recensioner,
att det är de 35—37 procent av programmen
som betecknas som underhållning
som är de mest intressanta. Naturligtvis
måste man ställa anspråken mycket
högt för denna del av programverksamheten.
Radioföretaget måste självfallet
känna det mycket stora ansvar
det har både i fråga om stilbildning och
för allmän hyfs och hållning bland det
svenska folket. Det är även här en fråga
om personella resurser. Man måste
ha författare, regissörer m. m. som vågar
hålla på stil och hållning. De program
som kan betecknas som ganska
slappa får ofta från vissa kretsar »påhejningar»,
därför att de anses vara
typen för vad moderna, fria människor
tycker är intressant.

De som arbetade i folkrörelserna och
med underliållningsverksamihet bland
ungdom för 15—20 år sedan och lärde
ungdomen att den s. k. »kalsongdramatiken»
inte var något att odla eller som
lärde ungdomen att språket och maneren
från drängstugorna inte var nå -

Televerkets anslagsbehov

got att ta upp på scenerna blir ibland
litet bekymrade över programtyper, som
kommer ganska nära dessa ting och
som numera tycks vara uppskattade
främst av de s. k. intellektuella grupperna.
Det är en återgång till en kultur som
måste betecknas som ganska lågtstående.

Jag vill i samband härmed nämna
att radionämnden just behandlar frågan
om radioföretagets underhållningsprogram.
Den har haft ett sammanträde
och kommer att ha ytterligare ett eftersom
denna fråga inte är av ringa betydelse.
Även om herr Eriksson i Bäckmora
tilldragit sig mycket stor uppmärksamhet
bland svenska folket —
vilket jag gratulerar honom till att ha
lyckats med — har måhända hans sätt
att angripa frågan någon gång inte varit
så riktigt ur de synpunkter som man
verkligen kan anlägga på densamma.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Ilerr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Innan debatten flyter
vidare vill jag göra ett par korta repliker.

I anslutning till vad min vän herr
Gustafsson i Kårby nyss sade vill jag
först framhålla, att denna debatt naturligtvis
inte får glida in på den programpolitik
som ledningen för Sveriges Radio
för. I kontraktet mellan staten och
Sveriges Radio är Sveriges Radio tillförsäkrad
frihet att själv sköta sin programpolitik.
Jag skulle vilja understryka
med all den kraft jag kan, att jag
icke har riktat några anmärkningar mot
Sveriges Radios programpolitik. Jag
har tvärtom flera gånger haft anledning
att i hög grad känna respekt för den
fasthet, med vilken Sveriges Radio hävdar
sin integritet gentemot de många
påtryckningar från olika intressegrupper
som företaget är utsatt för. Man gör
misstag, man sänder program som både
den ene och den andre — och även jag
—■ kan vara djupt missbelåtna med, men

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Televerkets anslagsbehov

det är en sak för sig. Man hävdar sin
integritet.

Herr Gustafsson i Kårby sade att det
kommer att bli svårt för konkurrerande
företag att med framgång driva en
rundradioverksamhet här i landet och
finansiera den genom reklam. Ja, men
det är detta vi skulle få se, herr Gustafsson!
Jag bara noterar att Kooperativa
förbundet och den herr Gustafsson väl
inte helt främmande organisationen
Sveriges Lantbruksförbund befinner sig
bland de stora grupper som icke har
uppfattningen att det kommer att bli
svårt. De har varit mycket intresserade
av att TV och radio skulle organiseras
på det sätt som jag här har antytt.

Med anledning av att herr Gustafsson
i Kårby tydligen tror att man genom
olika producentföretag inom ett enda
bolag skulle kunna stimulera fram en
levande konkurrens vill jag säga, att
det enda exempel vi har på en sådan
fruktbärande konkurrens egentligen är
de berömda skäggen som verkligen har
haft ett eget producentföretag. Det gick
emellertid veterligen med en dundrande
fart i utförsbacken, tills det måste
läggas ned. Det finns i varje fall här i
landet ingen erfarenhet, herr Gustafsson
i Kårby, som ger belägg för att hans
tro på denna punkt är riktig.

Får jag sedan i anslutning till herr
Blidfors’ anförande bara säga att den
omständigheten att riksdagen och regeringen
har varit så förstockade att man
inte har velat eller ens vågat utreda
detta viktiga problem inte bevisar att
systemet är omöjligt.

Herr GUSTAFSSON i Kårby (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill hålla med herr
Ståhl om att riksdagen inte skall besluta
eller göra bindande uttalanden i
programfrågor. Det är alldeles klart.
Men riksdagen och riksdagsmännen har
rätt att härvidlag uttala en mening
utan att binda sig, lika väl som riksdagsmännen
har rätt att uttala sig i tid -

ningar och annorstädes i sådana frågor.
Det är mycket som vi diskuterar
här i riksdagen som kan vara i någon
mån vägledande för dem som har att
arbeta med centrala frågor här i landet.

Vad beträffar den skillnad som finns
i åsikterna om fria radio- och TV-företag
anför herr Ståhl att Lantbruksförbundet
har visat intresse för sådana
företag. Jag erkänner att det finns
vissa som har denna mening. Jag vet
inte hur man resonerar i Lantbruksförbundet
när man vill ha dessa reklamfinansierade
företag. Man har tydligen
stor tilltro till möjligheterna att hävda
sig på annonsmarknaden, exempelvis
på matfettsområdet mot Unilever som
har hur mycket pengar som helst för
att göra reklam. Jag skulle vilja se vad
jordbruket kan sätta emot i detta avseende
och vad resultatet då blir. Som
jordbrukare tycker jag, att Lantbruksförbundets
ståndpunkt är dåligt övertänkt.
Men detta är inte en plats där
vi har anledning att diskutera detta.

Vad beträffar de olika produktionsföretag
som kan finnas menar också
jag att radio- och TV-företaget skall använda
fria företag på filmskapandets
och andra områden för programproduktionen.
Det gör man ju redan nu,
men man kanske skulle kunna göra det
i större utsträckning än man gör nu
för att hjälpa dem. Att det lilla s. k.
skäggföretaget gick Över styr vet jag
inte, om vi skall diskutera här i kammaren.

Herr BI.IDFORS (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ståhl var förvånad
över att vi inte vill vara med om
att utreda dessa frågor. Men jag skulle
vilja rikta en motfråga till herr Ståhl:
Varför skall vi utreda, när vi inte delar
den uppfattning som ligger till
grund för utredningskravet?

Sedan måste jag faktiskt säga att när
herr Ståhl förra året deltog i debatten
i denna fråga, gjorde han ett uttalande,

Onsdagen den 30 mars 1900 fm.

Nr 14

som jag uppriktigt sagt hade en viss
förståelse för, fastän jag inte delade
hans uppfattning. Den gången krävde
nämligen herr Stöld en förutsättningslös
utredning, men det gör han inte nu.
Jag skall be att få citera herr Ståhls
uttalande förra året. Han sade då följande: »För

min del har jag intresse och behov
av en förutsättningslös utredning
som kan klargöra — därest någon ändring
behöver företagas — hur den i så
fall skall se ut. Hur skall man kunna
komplettera den nuvarande typen av
radio- och TV-sändningar med sändningar
av eventuellt friare slag? Skall
de finansieras kommersiellt, och hur
kommer det i så fall att bli? En utredning
skulle ge oss helt andra möjligheter
att bedöma den saken än vi i dag
har, och sedan kan vi ta ställning till
vad vi vill acceptera eller inte.»

Detta var herr Ståhls uppfattning då,
men därifrån till en målbunden utredning,
som herr Ståhl i dag kräver, är
steget ganska långt.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av vad
herr Blidfors sade ber jag att få framhålla
att det socialdemokratiska partiet,
särskilt regeringen, över huvud taget
har motsatt sig en utredning av någon
annan form för TV- och radioverksamhet
i Sverige än den statsmonopolistiska
genom utfärdandet av tilläggsdirektiven
till radioutredningen, vilka
innebar att frågan om en fri radio och
TV icke fick utredas.

Beträffande förutsättningslösheten
vill jag säga, att, om en utredning av
det slag vi yrkat skulle komma till resultatet,
att det inte går att förena den
nuvarande formen för TV- och radioverksamhet
med ett fritt sändarföretag,
det är självklart att man måste böja sig
härför.

Från England har vi emellertid vid
det här laget fått alldeles klara belägg

Televerkets anslagsbehov

för att det går att förena detta. Vi vet
också hur det statliga bolaget skall fungera.
Då är det väl på sin plats att undersöka
hur ett fritt företag vid sidan
av det statliga skall arbeta och anpassas
till systemet. Det är exakt detta,
herr talman, som vi har begärt i vår
motion.

Herr BLIDFORS (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår mycket väl
att herr Ståhl vill försöka släta över
motsatsförhållandet mellan hans uttalande
förra året och klämmen i reservationen
i år. I^örra året gällde enligt
herr Ståhls uttalanden en förutsättningslös
utredning. I årets kläm står
följande:

»... en parlamentarisk utredning med
uppdrag att verkställa en sådan organisation
av radio-TV, att vid sidan av
Sveriges Radio kan etableras konkurrerande,
på reklaminkomster uppbyggda
sändarföretag, och dels till de allmänna
grunderna för sådan verksamhet».

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Under denna punkt har
statsutskottet även behandlat en motion
av mig angående inrättande av ett programråd,
som skulle knytas till Sveriges
Radios programverksamhet. Med
denna motion har jag velat möjliggöra
för de breda folklagren att få ett mera
direkt inflytande på programsättningen
och fördelningen av programtiden i TV.

För min del kan jag inte anse de
nuvairande förhållandena tillfredsställande,
eftersom det faktiskt ligger i ett
fåtals händer att bestämma de program
svenska folket skall få se. Vi får komma
ihåg att vi här har att göra med
ett monopolföretag där varje konkurrens
är utesluten, och att svenska folket
får finna sig i att acceptera de program
som bjuds. Detta förhållande återspeglas
i de många dåliga underhållningsprogrammen
i TV, vilka enligt min

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Televerkets anslagsbehov

mening i sin tur återspeglar brist på
smak och omdöme hos TV-ledningen.

Enligt det avtal som gäller mellan
svenska staten och Sveriges Radio-TV
angående programverksamheten åligger
det TV och radio »att skänka god
förströelse och underhållning». Jag undrar
hur många av kammarens ledamöter
som är beredda att skriva under på
att TV alltid har lyckats med den målsättningen.
Jag tycker att man där kan
tala om både bristande omdöme och
smak i skilda sammanhang, när det har
förekommit underhållningsprogram som
både till innehåll och utformning har
varit direkt olämpliga.

Man kan inte heller bortse ifrån den
negativa påverkan i attityder och beteenden
som exempelvis normlösa program
kan ha. Här försöker föräldrar,
hem och skola att bibringa ungdomarna
en livsstil som står i samklang med
samhällets normer och intentioner, och
sedan får samma ungdomar uppleva
programinslag i TV som direkt motverkar
sådana syften och verkar i nedbrytande
riktning. Baksidan av det problemet
möter vi i ökat ungdomsfylleri,
ökad ungdomsbrottslighet och förråande
umgängesformer.

När jag har motionerat om ett programråd
som skulle anknytas till televisionens
programledning, är det ingalunda
så, som statsutskottet skriver i
sin motivering, att det skulle vara att
införa någon sorts förhandsgranskning.
Nej, det är inte fråga om censur utan
om ett programråd som skulle bredda
underlaget och diskutera riktlinjerna
för programverksamheten. Rådets huvuduppgift
skulle vara att utgöra ett
forum, där olika samhällsgrupper fick
tillfälle att framföra synpunkter och
önskemål på programverksamheten. Ett
sådant forum ser jag som något nödvändigt,
bl. a. av det skälet att TV i sin
programverksamhet vänder sig till den
stora allmänheten, vilket gör det angeläget
att företaget har bred förankring
inom befolkningen.

I det mellan staten och radion upprättade
avtalet som jag tidigare refererat
till, finns också en passus där det
står att »programmen skall till karaktär
och innehåll vara ägnade att vidmakthålla
och stärka allmänhetens intresse
för radio och TV». På den punkten tror
jag att åtminstone TV:s underhållningsavdelning
har misslyckats i rätt många
stycken. Om vi hade ett programråd
med uppgift att förmedla olika meningsriktningar,
synpunkter och önskemål
i fråga om programmens sammansättning
och utformning, vågar jag tro
att vi också skulle få en programsättning
som bättre svarade mot de önskemål
som en stor majoritet av lyssnare
och TV-tittare föredrar. En sådan anordning
skulle också möjliggöra en
bättre avvägning mellan kostnader och
programkvalitet.

Utskottet har emellertid avstyrkt min
motion, bl. a. under hänvisning till att
en proposition på grundval av radioutredningens
förslag kan väntas, där
också radions och televisionens organisation
kan komma att behandlas. Med
hänsyn härtill skall jag avstå från att
här ställa något yrkande om bifall till
min motion. Men eftersom det i denna
debatt har upplysts att kommunikationsministern
i första kammaren meddelat
att vi redan till hösten kan förvänta
en proposition på grundval av
radioutredningens förslag, skall jag
passa på — när kommunikationsministern
nu är närvarande i kammaren —
att hemställa om att vi i den propositionen
också får med någonting av vad
radioutredningen har föreslagit beträffande
tillskapandet av ett programråd.
Jag har nämligen konstaterat att den
stora radioutredningen har föreslagit
just tillskapandet av ett programråd
med ungefär de uppgifter som jag här
har talat för och som jag har motionerat
om.

Med hänsyn härtill, herr talman, och
med den förhoppning jag uttalat avstår
jag i varje fall för dagen från att yrka

Onsdagen den 30 mars 1960 fm.

Nr 14

bifall till motionen och avvaktar vad
kommunikationsministern kommer att
göra på denna punkt.

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! År 1645 grundades Sveriges
första tidning, »Ordinari post
tijdender». Den lever alltjämt kvar under
namnet »Post- och Inrikes Tidningar».
I tämligen jämnt hundra år
utgjorde »Ordinari post tijdender» i
stort sett ensam den svenska pressen.
Den var ett statligt monopolföretag. Det
var så runt om i Europa under pressens
första tid. På 1600- och 1700-talen
fördes över huvud taget inte en så livlig
debatt i allmänna frågor som i vår
tid. En debatt förekom dock, och det
saknades ingalunda motiveringar för att
pressen skulle monopoliseras. Den skulle
styras av furstar och myndigheter,
ligga i överhetens händer. De motiveringarna
erinrar i långa stycken om
dem som 1966 framföres för monopoliserad
radio och television. Det är samma
ängslan för folkets förvillelse med
otillförlitlig information, ansvarslös
opinionsbildning och annat sådant.

Till tredje lagutskottets utlåtande nr
18 har fogats en reservation som yrkar
på principbeslut om lagstiftning rörande
fri etableringsrätt för radio och TV
och därmed sammanhängande ändringar
i opinionsrätten.

Det kan kanske tyckas egendomligt
att i en så stor och komplicerad fråga
föreslå principbeslut redan nu och inte
nöja sig med ett utredningskrav. Jag
tror att herr Blidfors för en stund sedan
gav svaret på frågan varför man
kan göra det, när han till herr Ståhl
sade, att när man inte delar den uppfattning
som ligger bakom ett utredningskrav,
varför skall man då vara
med om att utreda? I det yttrandet ligger
väl —- och jag tror det är alldeles
riktigt — att det här mindre är fråga
om bristande kunskap och bristande
information om vad saken gäller, över
huvud taget sådant som kan klaras med

Televerkets anslagsbehov

utredning, än helt enkelt politisk vilja
ocii skiljaktiga uppfattningar i grundfrågan.
Det är av det skälet som vi i
reservationen yrkar på principbeslut
nu och inte bara på en utredning. Vi
menar också att det är fullt möjligt att
fatta ett sådant beslut.

När England, som redan har nämnts
vid flera tillfällen i denna debatt, fick
sitt fria televisionsföretag, skedde det
utan nämnvärd särskild utredning. Det
fanns ett betydande utredningsmaterial,
tillkommet snarast i det motsatta syftet
att hindra fri television. Fakta var
samlade, och det fanns betydande erfarenhet
att bygga på. Det visade sig
när det kom till kritan, att det gick
ganska enkelt att få både förslag och
beslut om en fri telcvisionskanal och
ett fritt TV-företag. Vi menar att någonting
liknande bör kunna ske i vårt land.

En anledning till yrkandet om principbeslut
direkt är också att saken enligt
vår mening brådskar. Jag tror att
det är riktigt, som bl. a. herr Ståhl
sade, att människor verkligen väntar
och har anledning till en viss otålighet
i denna fråga. Vi har sedan något år
rätt allmänt investerat egna pengar i
inköp av televisionsapparater, som är
dyrare än de skulle behöva vara för
det ändamål till vilket vi nu kan använda
dem, nämligen för mottagning
på en enda kanal. De är inrättade för
två eller flera program. Vi har köpt
dem och tillverkarna har tillhandahållit
dem i tron, för att inte säga förvissningen,
att vi snart skulle få användning
för dem. Nu ser det ut som om
åtminstone den första generationen tvåprogramsmottagare
skulle hinna tjäna
ut, innan de får fullt ut fylla sin uppgift.

Viktigare är naturligtvis ändå att den
beskurna opinionsfrihet, som monopolet
i etermedia innebär, enligt vår mening
är en så allvarlig inskränkning i
de demokratiska fri- och rättigheterna,
att denna beskiirning utan onödigt
dröjsmål måste undanröjas. Vi menar

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Televerkets anslagsbehov

också att regeringen inte ådagalagt någon
särskild energi eller visat någon
brådska för att få denna sak ur världen.
Nu hör vi ryktesvis, och vi får det
kanske bekräftat, att det måhända trots
allt kommer en proposition mot slutet
av året. Vi hade trott oss ha anledning
att vänta propositionen redan under
vårriksdagen, men det är ju alltid något
om den kommer i höst.

Vi vet emellertid att det utredningsmaterial
som ligger under propositionen
är i väsentliga delar otjänligt. En
ganska kraftig remissopinion har underkänt
stora delar av radioutredningens
betänkande, som här redan är sagt.
Jag är för min del övertygad om att
radioutredningens otjänlighet till stor
del beror på att direktiven för utredningen
på sin tid var för trånga. När
man inte har haft rätt att utreda vad vi
vet är kärnfrågor i sammanhanget, är
det svårt att få fram vettiga och fullständiga
lösningar.

Detta till frågan varför reservanterna
i tredje lagutskottet förordar beslut nu
och inte bara fört fram ett utredningskrav.

Så, herr talman, också några ord om
varför vi förordar en fri televisionsverksamhet,
fri etableringsrätt för radio
och television och inte bara en utbyggnad
med en eller flera nya kanaler inom
det nuvarande monopolföretagets
ram.

Det viktigaste är härvidlag utan tvivel
att trygga informations- och opinionsfriheten.
Jag tror det bör sägas att denna
uppfattning inte grundar sig på någon
särskild besvikelse över det nuvarande
radioföretagets och dess tjänstemäns
sätt att rykta sitt värv. Jag menar
inte att Sveriges Radio och dess programtjänstemän
missbrukar sitt opinions-
och informationsmonopol. Tvärtom
är det min mening att detta företag
och dess tjänstemän på ett många gånger
beundransvärt sätt går den mycket
svåra balansgång man har att gå — det
är bara det att det är en balansgång som

inte går att gå, utan det måste gå galet
gång på gång.

Vad pressen beträffar vet vi — och
det är väl en rätt allmän uppfattning —
att pressens sanning är kollektiv: att det
som tryggar en sann information och
en mångsidig, allsidig opinionsbildning
just är tidningarnas mångtalighet. Felaktig
information står inte oemotsagd.
Vi vet, att om en tidning i allvarligt
sammanhang gör sig skyldig till felaktig
information, anser övriga cirka 160 tidningar
att det dagen därpå inte finns
någon angelägnare uppgift än att tala
om för svenska folket, att det den ifrågavarande
tidningen skrev var fel. Någon
annan form för sann information i
massmedia än denna kollektiva sanning,
där den ene korrigerar den andre,
tror jag inte är möjlig. Därför är det
nödvändigt, om vi vill trygga informations-
och opinionsfriheten, att släppa
fram fler företag — inte bara göra det
möjligt för fler avdelningar inom samma
företag att verka.

Det är också så till sist, herr talman,
att vi är övertygade om att en radiooch
televisionsverksamhet, där konkurrensen
får spela, är den enda möjligheten
att praktiskt lösa problemet med
utbyggnaden av denna verksamhet. Siffror
har redan nämnts. Vi ser framför
oss ett försök att bygga ut den monopoliserade
radio- och TV-verksamheten
— alltjämt licensfinansierad — till kostnader
som ter sig orimliga.

Vi menar att konkurrensen därvidlag
skall verka på två sätt. Det är i och för
sig inte svårt att göra radio- och TVprogram
billigt och därmed hålla kostnaden
och licensavgiften nere, om man
gör det genom att inom en tillmätt medelsram
helt enkelt bjuda det program
man orkar med, alltså låter kvaliteten
anpassa sig till den i förväg fastställda
medelsramen.

Det är å andra sidan naturligtvis alltid
svårt att göra goda program, men
kanske inte från denna speciella ekonomiska
synpunkt om man kan låta kost -

Onsdagen den 30 mars 1906 fm.

Nr 14

naderna stiga i takt med kvalitetsanspråken.
Jag vet ingen annan mekanism än
den fria konkurrensen, som kan framtvinga
den ständiga nödvändiga vägningen
mellan de två önskemålen god
kvalitet och låga kostnader.

När det gäller att få fler, mer omfattande
och även bättre program än de vi
nu har och att hålla kostnadsmedvetandet
levande, så att utgifterna kan hållas
på en rimlig nivå, känner jag inte till
någon annan väg än att låta konkurrensen
spela.

Jag skall, herr talman, inte nu ställa
något yrkande utan återkommer senare
med detta.

Fru TORBRINK (s):

Herr talman! Detta är första gången
som tredje lagutskottet får framträda på
arenan då det gäller frågan om friheten
i etern. Det sker i anledning av den omfångsmässigt
stora motion, som högern
väckt och som blivit hänvisad till tredje
lagutskottets behandling. Motionen
syftar till fri etableringsrätt av radiooch
televisionsanläggningar. Utskottets
behandling av motionen redovisas i utlåtandet
nr 18.

Till utskottsmajoritetens utlåtande är
fogad en reservation, för vilken herr
Carlshamre nu har gjort sig till talesman.
Han har gått längre tillbaka än
tidigare talare genom att påminna om
1000-talets monopoliserade tidningspress,
som utgjorde embryot till våra
dagars fria press.

Högermotionen går ut på att vi nu i
ett sammanhang skulle fatta ett principbeslut
om etableringsrätten. Man anför
i reservationerna att folk har köpt TVapparater
förberedda för två program
och följaktligen varit inriktade på att
ett andra TV-program skulle komma.
Folk skulle ha känt sig missbelåtna med
att detta program inte kommit till stånd.
Denna synpunkt har även herr Carlshamre
nu framfört.

.Tåg tror inte att herr Carlshamres argument
att folk köpt TV-apparater i

Televerkets anslagsbehov

väntan på en fri etableringsrätt i etern,
som skulle medföra att man kunde till
ombyte även se på reklain-TV, behöver
tillmätas någon större vikt. Nog kan vi
önska mycket mera av det TV-program
som vi har, men därifrån till att införa
reklam-TV tycker jag att steget är mycket
långt.

Den motion som väckts från folkpartihåll
har varit något modestare, eftersom
man i denna nöjt sig med att
begära en allsidig utredning i denna
fråga.

Herr Blidfors anförde faktiskt precis
det som jag själv skulle ha sagt, nämligen
att detta är en fråga vilken återkommit
i många sammanhang och i vilken
vi nu står så nära en lösning, att
man kunde ha väntat något ytterligare.
Det är också detta vi uttalar i utskottsmajoritetens
utlåtande. Denna fråga har
varit uppe till behandling vid 1956,
1957, 1958, 1962, 1963, 1964 och 1965
års riksdagar, och radioutredningens nu
framlagda betänkande är under bearbetning
i departementet.

Jag tror att det var herr Blidfors som
nämnde att man redan till höstriksdagen
väntar att få en proposition framlagd i
detta ärende. Med hänvisning till pågående
prövning i departementet av
radioutredningens betänkande anser
tredje lagutskottets majoritet i sitt utlåtande
att denna fråga inte behöver
avgöras så hastigt.

För att framföra några personliga
synpunkter på denna fråga vill jag understryka,
att jag inte tror att vi som
konsumenter av TV-program är så särskilt
betjänta av att få denna fria etableringsrätt.
Högermotionärerna har också
erkänt att man givetvis måste beskära
friheten. I att-satserna har de vidare
sagt, att man får lov att ha lagstiftning
om en s. k. auktoriseringsnämnd. Den
fullständiga friheten vill de alltså ändå
inte få till stånd, och det skulle väl näppeligen
heller gå. Det är inte så lätt att
balansera friheten i etern.

Den opinionsbildning som sker genom

4 — Andra kammarens protokoll 1966. Nr ti

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Televerkets anslagsbehov

TV och radio anser nog en vanlig människa
vara ganska nyanserad. Alla kommer
till tals, och jag vet inte om de på
något sätt är hämmade så att de inte
vågar säga vad de tycker. Ser vi någon
gång på TV, även om vi kanske inte har
så många möjligheter att göra det, finner
vi nog att samtliga åsikter kommer
till uttryck.

Vad vi behöver är inte reklam för att
vi skall köpa det här hårvattnet, de där
korsetterna eller vad det gäller, utan det
är konsumentupplysning. Det har också
kunnat märkas att man i vår monopolTV
har börjat ägna dessa saker intresse,
och det är vi konsumenter av alla nödvändighetsvaror
mycket tacksamma för.
Vi hoppas bara att denna verksamhet
skall kunna fortsätta.

Beträffande de bättre program som vi
skulle kunna få håller jag fullkomligt
med herr Blidfors om att alla naturligtvis
skulle tävla om att på bästa sändningstid
få ut så mycket som möjligt av
den reklam som de vill delge allmänheten,
och detta skulle i sin tur betyda
en övergång till lättare program. Vi
skulle få en uppsjö av sådana vid samma
tidpunkt, medan de tyngre programmen
skulle sändas på tider som inte är
så tittarmässigt begärliga.

Herr talman! Jag har inte något yrkande;
det följer senare.

Herr CARLSHAMRE (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill först göra en liten
precisering beträffande apparaterna
som är förberedda eller anordnade för
två program. Jag påstod inte att människor
köper televisionsapparater för
att de väntar på ett andra program.
Jag konstaterade bara att apparaterna
om något år kommer att visa sig ha varit
onödigt dyra, därför att de varit inrättade
för två program i förväntan
på att ett andra program skulle komma.
Hade vi vetat att det inte skulle bli
något ytterligare program, kunde vi ju
ha fått något billigare apparater.

Det finns, herr talman, ett argument
i denna debatt som jag har mycket svårt
att förstå. Fru Torbrink framförde det
nyss, och jag har hört det tidigare, både
i dag och annars. Det är slutsatsen
att t. ex. högermotionärernas konstaterande
att betydande inskränkningar av
den fria etableringsrätten kommer att
bli nödvändiga skulle vara en anledning
till att över huvud taget inte medge
någon fri etableringsrätt. Men, fru
Torbrink, jag känner knappast något
område där människorna i ett ordnat,
civiliserat samhälle åtnjuter obegränsad
frihet, men detta är väl ändå ingen
anledning till att man inte skulle ha
någon frihet alls.

Fru TORBRINK (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår mycket väl,
herr Carlshamre, att man inte kan ha
obegränsad frihet, och det sade jag också.
Efter alla de många ord, som sagts
i denna motion och som gått ganska
hårt åt friheten, bör man emellertid ha
rätt att påpeka för högermotionärerna
och reservanterna att de trots talet om
frihet i etern ändå måste medge att
också den på något sätt måste auktoriseras.

Beträffande inköp av TV-apparater
står det tydligt i reservationen, att folk
har köpt dyra TV-apparater med tanke
på ett andra program. Det ville jag också
erinra om.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Herr Blidfors har på
ett utmärkt sätt utvecklat de skäl som
varit vägledande för socialdemokraternas
ställningstagande i utskottet. Endast
på en punkt vill jag göra en liten kommentar,
och det sker i anslutning till
det anförande som herr Eriksson i
Bäckmora nyss har hållit här i kammaren.
Man kan då först konstatera att
icke en enda röst i statsutskottet har
höjts för den av herr Eriksson i Bäckmora
väckta motionen om inrättande
av ett programråd — ett programråd

Onsdagen den 30 mars 19G0 fm.

Nr 14

som trots allt skulle innebära en sådan
form av förhandsgranskning som utskottet
inte kan godta, över alla partigränser
har man varit helt överens om
detta avståndstagande från motionen i
fråga.

Förslaget att ett råd för förhandsgranskning
av program borde knytas
till radio och TV är nog välmenande
i och för sig, men illa genomtänkt. Meningen
är att det tilltänkta programrådet
skulle rekryteras från olika folkrörelser,
religiösa, ideella, politiska och
fackliga.

Om vi tänker oss att herr Eriksson,
jag själv och ytterligare ett antal »tyckare»
skulle sitta i ett sådant programråd,
misstänker jag att ledamöterna
inte skulle vända sig mot samma program.
Smaken är ju så olika. Det som
en representant inte bara skulle tolerera
utan i högsta grad gilla, exempelvis
underhållningsprogram av typen »Gula
hund», skulle andra försöka att få helt
förbjudna. Om alla skulle få sina synpunkter
beaktade, återstode sannolikt
inget annat än testbilden och möjligen
väderleksrapporten.

Jag tror inte att herr Eriksson i
Bäckmora, som i andra sammanhang
verkar noggrann och sakkunnig, tänkt
igenom denna fråga, ty förslaget att inrätta
ett programråd verkar orealistiskt
och vittnar om okunnighet. Vi i riksdagen
bör inte leka med tanken att på
detta område beskära friheten. Med den
grundinställningen måste även smärre
felsteg och s. k. övertramp tolereras. För
övrigt påtalas ju sådana företeelser ständigt
av en vaksam press, som visserligen
ibland i sin kritik skjuter över målet
men som genom sina recensioner av
och kommentarer till de olika programmen
ändå alltid spelar en mycket viktig
roll.

På en punkt kan jag möjligen ge herr
Eriksson rätt. Jag tycker liksom han att
en del av det som visas i TV inte är
av någon högre klass. Men vägen till
bättre program går inte via skärpt

Televerkets anslagsbehov

övervakning modell Bäckmora. Bedan
nu torde för övrigt producenten känna
ett stort ansvar. Radionämnden spelar
därvidlag en viktig roll med sin granskning
i efterhand.

Att i en tid, kännetecknad av större
tolerans och öppenhet på andra, närbesläktade
områden, ta till pekpinnar
och varningsrop gentemot relativt oskyldiga
underhållningsprogram i TV gör
på mig ett skrämmande och småskuret
intryck. Min personliga önskan — om
nu den skall tillmätas någon betydelse
— går egentligen stick i stäv mot herr
Erikssons. Har herr Eriksson för övrigt
någon gång protesterat mot andra program,
i vilket det ofta förekommer
grymheter? Skall vi exempelvis klippa
bort alla våldsscener i äventyrs- och
vildavästernfilmer? Det lär inte vara
tillåtet då vi utifrån köper en färdig
produkt. Man kan för övrigt fråga sig
hur mycket som i så fall skulle bli kvar
av sådana program.

Uppfattningen om vad som är smaklöst
varierar som bekant. Jag har läst
om att herr Eriksson i Bäckmora efter
sina aktioner mot program, som han
finner anstötliga, har fått instämmande
brev, vilket förmodligen glatt honom.
Men drag inte därav den slutsatsen att
här ges uttryck för en bred allmänhets
uppfattning!

Skall den samhällssatir som förekommer
i de bästa underhållningsprogrammen
vara tillåten? Kan exempelvis stora
författares verk, som behandlar ytterst
känsliga områden, framföras i obeskuret
skick? Eller får man, för att ta
ett annat exempel, skoja med olika yrkesgrupper?
Jag vill för min del obetingat
svara ja på dessa frågor. Även
om herr Eriksson i princip skulle instämma
häri, blir konsekvensen av hans
agerande i denna frgåa ett ökat tvång
och en ökad ofrihet.

Folkpartiets och högerns motioner
och reservationer för en reklamfinansierad
radio och TV skall i detta anförande
endast bli föremål för en myc -

100

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Televerkets anslagsbehov

ket kort kommentar. Spöklikt radas här
upp alla de gamla paradargument, som
riksdagen upprepade gånger avvisat.
Det finns för dagen ingen anledning
att mera ingående dryfta dessa frågor,
som just nu är föremål för Kungl. Maj :ts
prövning.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle bara vilja säga
till herr Lindahl, att vi inte talar om
riktigt samma sak. Herr Lindahl talar
om förhandsgranskning, och jag talar
om ett programområd, med vilket TV:s
programledning skulle diskutera riktlinjerna
för programverksamheten. Jag
har, herr Lindahl, aldrig ifrågasatt att
det skulle gälla någon censur eller förhandsgranskning.
Jag kan inte föreställa
mig att detta skulle behöva bli
en följd av att representanter för de
stora folkrörelserna i vårt land får tillfälle
att med programledningen för TV
och radio diskutera lämplig programsättning
och lämplig programtid. Jag
tror inte att det behöver innebära någon
som helst risk för att det blir en censur,
men jag tror att man vid en sådan diskussion
om riktlinjerna för programverksamheten
kanske kan komma överens
om att vissa inslag i underhållningsprogram
och andra program, inslag som
kanske både herr Lindahl och jag underkänner,
inte bör förekomma.

Jag skulle sedan vilja fästa herr Lindahls
uppmärksamhet på en sak beträffande
inslaget i läkarscenen i programmet
Gula hund eller Fula hund —
vilket namn herr Lindahl nu vill använda.
Om herr Lindahl skulle ge sig ut
på Stockholms gator och bara återge
vad som sades i den scenen, är jag
nästan övertygad om att herr Lindahl
skulle bli tagen av polisen och kanske
bli sinnesundersökt. Ty sådana uttalanden
betecknas i lagen som tukt- och
sedlighetssårande handling. Men om

man säger detta i TV inför miljoner
tittare, då är det inte stötande. Men det
är det däremot ute i det offentliga livet
i övrigt. Vi har dock inte radio och TV
för att de skall odla publiksmaken i
samhällets soptunnor.

Herr LINDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår att herr
Eriksson i Bäckmora känner sig illa
berörd när jag säger, att herr Erikssons
förslag skulle medföra en förhandsgranskning
och därmed en censur. Herr
Eriksson tar avstånd härifrån, men det
är inte så lätt, herr Eriksson, att komma
ifrån detta. Jag skall tillåta mig att citera
ur motion nr 10 i denna kammare,
vilken herr Eriksson som ensam motionär
har undertecknat. I motionen heter
det: »Enligt den nuvarande ordningen
ankommer det visserligen på radionämnden
att utöva viss kontroll av programmen,
men denna kontroll sker i
efterhand och saknar därför större betydelse.
» Jag tror verkligen att det finns
fog för de påståenden som jag tidigare
framfört i debatten.

Herr Gustafsson i Kårby gratulerade
för en stund sedan sin partivän herr
Eriksson i Bäckmora till att denne hade
lyckats väcka så stor uppmärksamhet
med sitt agerande i denna fråga. Det
var mycket snällt gjort av herr Gustafsson,
men den uppfattningen delas ju inte
av alla inom centerpartiet. Häromdagen
läste jag Ung Center som på tal om herr
Erikssons agerande i denna fråga skrev
följande:

»Bäckmoras aktier har säkert stigit
hos de allmänt kverulantkonservativa
elementen i vårt samhälle. Hos den
andra delen (och den är säkert större
än vad man i allmänhet tror) — som
med lugn och balans förstår att vissa
heliga kor i vår tillvaro måste gisslas
för att utvecklingen inte skall stanna i
ett förtorkat skeende — är det annorlunda.
Här förstärks intrycket av att
centern är ett gammalmodigt parti med
pensionerade åsikter.»

Onsdagen den 30 mars 1000 fm.

Nr 14

101

Det är inte jag som har sagt detta,
utan det är en herr Georg Karlsson som
i en uppmärksammad artikel i Ung
Center framfört detta påstående.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Nej, herr Lindahl, det
är ingalunda så att jag på något sätt
tagit avstånd från min motion. Det är
fullkomligt riktigt som det står i motionen
nämligen att radionämnden
granskar programverksamheten men att
den granskningen sker i efterhand. Vad
är det för glädje med sådan granskning?
Det är bara det jag har konstaterat i
min motion, och det var herr Lindahl
också inne på tidigare. Har det gått förbi
herr Lindahl att radioutredningen
också föreslagit ett programråd?

Det gläder mig att herr Lindahl också
läser Ung Center; fortsätt med det herr
Lindahl, den tidningen har förvisso
många värdefulla synpunkter på politiken,
även om den har fel när det gäller
frågan om TV:s programverksamhet.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Samtidigt som högermotionen
om lagstiftning om fri etableringsrätt
och om en auktoriseringsnämnd
behandlades i tredje lagutskottet
diskuterades liknande frågor i statsutskottets
fjärde avdelning. Där utvecklades
liknande tankegångar som grund
för utredning enligt en motion av herr
Ståhl m. fl. Med anledning av de argument
som framförts i motionen har jag
anslutit mig till reservation 3 c i statsutskottets
utlåtande nr 9, men jag kunde
inte ansluta mig till högerns yrkande
i reservation till tredje lagutskottets utlåtande.
För att markera att vi i stora
drag sympatiserar med motiven till högermotionen
har vi från folkpartihåll
anmält en blank reservation till tredje
lagutskottets utlåtande nr 18.

Härmed var överläggningen slutad.

Televerkets anslagsbehov

Mom. 1—IV

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. V

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3 a);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr andra vice talmannen Cassel
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 3:o)
mom. V) i utskottets utlåtande nr 9, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
3 a) av fröken Andersson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannnen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr andre vice talmannen Cassel begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 181 ja och 37
nej, varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. VI

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. VII

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,

102 Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 fm.

Nr 14

Televerkets anslagsbehov

dels ock på bifall till reservationen 3 b);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr andre vice talmannen
Cassel begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
3:o) mom. VII) i utskottets utlåtande
nr 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
3 b) av fröken Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannnen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr andre vice talmannen Cassel begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 170 ja och
43 nej, varjämte 8 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. VIII—X

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. XI

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
3 c); och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Ståhl begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 3:o)
mom. XI) i utskottets utlåtande nr 9,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
3 c) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Ståhl begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
151 ja och 43 nej, varjämte 27 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

På förslag av herr tahnannen beslöt
kammaren att uppskjuta behandlingen
av återstående punkter i förevarande
utlåtande samt övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 19.30, då
enligt utfärdat anslag detta plenum komme
att fortsättas.

§ 9

Herr TALMANNEN yttrade:

På föredragningslistan för morgondagens
sammanträde, som tar sin början
kl. 13.00, avses skola göras sådan omkastning
att konstitutionsutskottets utlåtanden
nr 26 och 27, statsutskottets
utlåtanden nr 4, 38 och 39, sammansatta
stats- och bankoutskottets utlåtande
nr 1 och bankoutskottets memorial nr
22 i angiven ordning uppföres främst
bland två gånger bordlagda ärenden.

Kammarens sammanträde på fredag,

Onsdagen den 30 mars 1966 em.

Nr 14

103

den 1 april, kommer att avslutas omkring
kl. 16.30. In fidem

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.06.

Sune K. Johansson

Onsdagen den 30 mars

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre
vice talmannen.

§ 1

Utgifterna på kapitalbudgeten inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde
(forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande statsutskottets
utlåtande nr 9, i anledning av
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna
på kapitalbudgeten för budgetåret
1966/67 inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde jämte i
ämnet väckta motioner, nu komme att
fortsättas.

Punkten 4

Statens Järnvägars anslagsbehov

Kungl. Maj:t hade (punkt 1, s. 264—
285) föreslagit riksdagen att för budgetåret
1966/67 under statens järnvägars
fond anvisa i statsrådsprotokollet angivet
investeringsanslag av 365 000 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (1:447) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
in. fl. (IT: 548), i vilka såvitt nu var i frå -

ga hemställts att riksdagen i samband
med behandlingen av anslagen på kapitalbudgeten,
sjätte huvudtiteln, måtte till
Järnvägar m. m. för budgetåret 1966/67
anvisa ett i jämförelse med Kungl. Maj :ts
förslag med 6 000 000 kr. minskat investeringsanslag
av 359 000 000 kr.;

dels ock en inom andra kammaren av
herr Börjesson i Falköping väckt motion
(11:52).

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 447 och II: 548, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, till Järnvägar
m. m. för budgetåret 1966/67 anvisa
ett investeringsanslag av 365 000 000
kr.;

II. att motionen II: 52 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Axel Andersson, fröken Andersson samt
herrar Per Jacobsson, Eric Gustaf Peterson,
Strandberg, Bohman, Nordstrandh,
Tobé och Mundebo, vilka ansett
att utskottet under I. bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till
motionerna 1:447 och 11:548, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, till Järnvägar
m. m. för budgetåret 1966/67 anvisa
ett investeringsanslag av 359 000 000
kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

104

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 em.

Statens Järnvägars anslagsbehov

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! I statsverkspropositionen
har statens järnvägar angivit sitt
investeringsprogram till 398 miljoner
kronor. Departementschefen har prutat
något och kommit till 365 miljoner kronär.
Där återfinner man de vanliga anslagstitlarna,
bangårdar, broar, signalsäkerhetsanläggningar
o. s. v. och som
vanligt också ett anslag »Diverse och
oförutsett». Åtgången på det anslaget
var 1963/64 2,7 miljoner kronor. Under
innevarande budgetår är anslaget upptaget
till 6 miljoner kronor. I det nya
förslaget är det upptaget till 12 miljoner
kronor.

Anledningen till fördubblingen av anslaget
är en framställning från järnvägsstyrelsen.
Denna har i sina petita
begärt att få disponera 6 miljoner kronor
för nyteckning av aktier i statens
järnvägars dotterbolag. Man säger att
det är fråga om expanderande rörelser
med ökad omsättning och att kapitalbehovet
hittills i stort sett har kunnat
klaras genom egna fonderingar och
upplåning på kreditmarknaden. För
några av bolagen — det sägs inte vilka
det gäller — föreligger enligt järnvägsstyrelsen
behov av att inom den närmaste
tiden öka det egna kapitalet genom
nyemission av aktier. Statens järnvägar
säger sig inte kunna biträda ett
sådant förslag utan att erforderliga medel
anvisas av riksdagen, och det är
naturligtvis riktigt. För helägda dotterbolag
kan statens järnvägar ta upp behovet
i sina petita men för de dotterbolag
där det finns minoritetsintressen,
måste enligt järnvägsstyrelsen offentliggörandet
av ökningar av aktiekapitalet
förbehållas bolaget genom styrelsens
förslag till bolagsstämman. Med
den motiveringen begär man alltså ett
anslag på 6 miljoner kronor. Järnvägsstyrelsen
förutsätter att ingenting av
beloppet får användas utan Kungl.
Maj:ts prövning i varje särskilt fall.
Departementschefen biträder järnvägsstyrelsens
begäran.

I folkpartimotionerna 1:447 och
11:548 har föreslagits att diverseanslaget
oförändrat tages upp till 6 miljoner
kronor. Motionärerna anser att anslag
för nyteckning av aktier, antingen det
gäller helägda dotterbolag eller sådana
dotterbolag som har minoritetsintressen,
bör behandlas av riksdagen. Aktiebolagsformen
är många gånger en
smidig och affärsmässigt lämplig form
för statlig verksamhet, men riksdagen
som huvudman har stort intresse av att
följa utvecklingen och bedöma orsakerna
till det ökade kapitalbehovet. Detta
bör hänga ihop med den upprustning
av statens järnvägar som väl är alldeles
nödvändig efter årets erfarenheter.

Ett bifall till propositionen skulle ge
Kungl. Maj:t fullmakt att, visserligen
inom den angivna medelsramen, själv
besluta om sådana kapitaltillskott efter
förslag från järnvägsstyrelsen. För de
helägda dotterbolagen föreligger ingen
svårighet att ta upp dem i petita -—
det bär järnvägsstyrelsen själv sagt —
och hindret för övriga dotterbolag, de
som har minoritetsintressen, att i förväg
ange anslagsbehovet, förefaller vara
väl formalistiskt. Om en nyemission
erfordras torde styrelsen för bolaget inom
ramen för en god framtidsplanering
i regel ha diskuterat den frågan
i så god tid att järnvägsstyrelsen kan
ta upp den i sina petita. Erfarenheten
har också visat att både angelägna och
mindre angelägna anslagsbehov kan aktualiseras
genom särskilda propositioner,
om så bedömes vara erforderligt.

För övrigt bör man observera en liten
ändring i propositionen beträffande
vad som tagits upp under »Diverse och
oförutsett». Enligt förra årets statsverksproposition
var det för det första återanskaffning
eller reparation av anläggningar
som förstörts eller skadats genom
olyckshändelser, för det andra
oförutsedda arbeten och för det tredje
anskaffning utanför investeringsprogrammet.
Nu har man i årets beskrivning
av diverseanslaget även tagit in

Nr 14

105

Onsdagen den 30 mars 1900 em.

under sista punkten efter anskaffning
»eller investeringsbehov utöver investeringsprogrammet».
Därigenom skulle
detta anslagsbehov tillgodoses ur diverseposten.
Men med hänsyn till att
många andra och mindre viktiga detaljposter
har tagits upp i investeringsprogrammet
tycker man nog, att ett sådant
här särskilt anslag som är alldeles nytt
borde tas upp under en annan rubrik
än diverse.

Motionärerna vill inte godkänna denna
nya fullmakt åt regeringen. Riksdagen
måste anses ha ett befogat intresse
av att kunna följa bolagens utveckling.

Med dessa ord ber jag att få yrka
bifall till reservationen nr 4 av herr
Axel Andersson m. fl.

I detta anförande instämde herr
Hamrin i Kalmar (fp).

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! I anslutning till behandlingen
av statsutskottets utlåtande
nr 9 under punkten nr 4 har jag i motion
nr 52 i denna kammare hemställt
om en utredning och undersökning med
bl. a. anlitande av utländsk expertis beträffande
den tekniska ändamålsenligheten
och säkerheten i statens järnvägars
trafikorganisation, främst i syfte
att få till stånd åtgärder som effektivt
kan motverka tågförseningar.

Jag måste, herr talman, med beklagande
konstatera, att min aktion om en
opartisk kartläggning och utredning av
orsakerna till SJ:s oförmåga att hjälpligt
klara trafiken under vinterns påfrestningar
endast tycks ha ägnats ett
förstrött intresse från utskottets sida.
En ljuspunkt i yttrandet är det kanske
ändock att utskottet fastslagit, att en
väsentlig orsak till förseningarna var
oförutsedda komplikationer i samband
med att nya ställverket togs i bruk. Jag
är glad för att vi med detta fått fastslaget
att det nya ställverket verkligen
haft en betydande andel i orsakerna till
trafikens sammanbrott. Den saken var
4* — Andra kammarens protokoll 196(1.

Statens Järnvägars anslagsbehov

jag ganska övertygad om — men det
väsentliga och verkligt intressanta i
spörsmålet i detta sammanhang kvarstår
alltjämt obesvarat, nämligen detta:
Är ställverkets bristfälliga effektivitet
vid intrimningen orsakat av händelser
som man rimligen bort kunna förutse
i SJ :s tekniska ledning? För ett land
där ett av de viktigaste transportområdenas
tekniska ledning synes räkna med
ytterst små marginaler för den tekniska
apparaturens driftsäkerhet är detta en
väsentlig fråga. Den torftiga redovisning
av fakta som förekommer ger ingen
ledning till besvarandet av den frågan.

Utskottet vill vid sidan härav lägga
skulden på väderleksförhållandena. När
motionen skrevs, hade jag i blickfältet
erfarenheter från vintriga länder i Europas
mitt, där häftiga och långvariga
vinterangrepp synes bli bemästrade
utan katastrofala trafiksammanbrott.
Jag har intrycket att vinterförseningar
där närmast är undantag som bekräftar
regeln. Sedan motionen skrevs har dessutom
uppgifter framkommit som tyder
på att våra nordiska grannländer också
behärskar vintertrafiken bättre än vi.

Om dessa mina antaganden är riktiga

— och mycket talar för att så är fallet

— kan jag inte se att det finns andra
möjligheter att få fram fakta än en
utredning genom internationell och
obunden sakkunskap. Denna uppfattning
synes mig få ytterligare stöd av
det faktum att statens järnvägar aktar
sig för att ge något som helst skriftligt
besked till utskottet om de åtgärder
man lugnat utskottet med att vidta.

Herr talman! Låt mig bland alla de
uppgifter om försenade tåg endast återge
ett riktigt praktblomster. Pressen talade
i vintras om ett antal godsvagnar
med viktiga exportvaror från en norrländsk
industri skulle skeppas från Göteborg
men tappades bort på vägen
dit och återfanns inte förrän åtskillig
tid efter det att båten lämnat Göteborg.
Under samma tid kunde man läsa sta\r
l ''i

106 Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 em.

Statens Järnvägars anslagsbehov

tens järnvägars annonser om att »allt
talar för tåg». Det skulle onekligen vara
intressant att få höra en förklaring i
denna fråga, som statens järnvägar vill
stå för.

Man kan också tänka sig att en order
om en större militär övning vintertid
lämpligen kunde förses med följande
reservation: Vid snöstorm får inte statens
järnvägar användas.

Jag har alltjämt uppfattningen att statens
järnvägars våldsamma personalindragningar
på linjerna genomförts med
sådana resultat att de enskildas förluster
på grund av onödiga förseningar
borde kunna vägas mot statens järnvägars
s. k. besparingar. Vinterns tågförseningar
har varit av den art, att man
nära nog frestas tala om sammanbrott
i trafiken. Vi vet inte ett dugg om de
försäkringar som statens järnvägar förefaller
ha lämnat utskottet. Däremot
vet vi att olika representanter för statens
järnvägar lämnat mycket varierande
förklaringar till förseningarna. Även
om utskottet helt sluter upp bakom statens
järnvägar tvivlar jag på att förtroendet
till företaget kan återställas
utan en ordentlig, obunden och opartisk
utredning.

Herr talman! Jag skall inte lämna
kammarens ledamöter ytterligare argument
utan inskränka mig till att konstatera
att motionen är avslagen, varför
det båtar föga att yrka bifall till den.
Jag får väl, herr talman, tillfälle att
återkomma — om möjligt när herr Gustavsson
i Alvesta får sin interpellation
med anledning av tågförseningar besvarad.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Beträffande herr Börjessons
i Falköping inlägg med anledning
av hans motion nr 52 om vinterns tågförseningar
kan jag hålla med om att
det kan vara riktigt att återkomma senare,
när kommunikationsministern besvarar
den interpellation som framställts
av en annan av kammarens ledamöter.

Jag vill emellertid bemöta herr Börjesson
eftersom han påstod att utskottet
har ägnat denna fråga ett förstrött
intresse. Vid föredragningen av representanter
för järnvägsstyrelsen hade avdelningen
en ingående överläggning om
dessa frågor, och många frågor blev
uppklarade.

Herr Börjesson i Falköping sade vidare
att statens järnvägar inte har lämnat
något skriftligt besked, men hade vi
remitterat herr Börjessons motion är
jag övertygad om att statens järnvägar
också hade gjort en skriftlig promemoria
rörande dessa problem.

Jag skall inte närmare gå in på vad
herr Börjesson i Falköping sade om
att en av orsakerna kunde vara de stora
personalindragningarna, men jag har
för mig att herr Börjesson var med i december
1963, när vi här i riksdagen
antog de nya riktlinjerna för trafikpolitiken
här i landet. Herr Börjesson
kan ju gå tillbaka till propositionen och
utskottsutlåtandet från 1963, så får han
se vad vi skrev om statens järnvägars
politik den gången.

Det anförda kan räcka, eftersom vi
väl får anledning återkomma till dessa
frågor vid annat tillfälle.

Beträffande den reservation som fogats
till punkt 4 i statsutskottets förevarande
utlåtande har herr Tobé redogjort
både för statens järnvägars framställning
och för motionen, och jag
skall här bara citera några rader ur
SJ:s skrivelse: »Hittills har dotterbolagens
ökade kapitalbehov i stort sett
kunnat fyllas dels genom bolagens egna
fonderingar, dels genom en viss upplåning
på den allmänna kreditmarknaden.
För några av SJ :s dotterbolag föreligger
emellertid behov att inom de
närmaste åren öka det egna kapitalet
genom nyemission av aktier.»

Man skriver i folkpartimotionen att
anslagsposten bör strykas på grund av
»den obestämda tidsperiod» som anges,
men det ligger ju så till att budgetåret
börjar 1 juli 1966 och sträcker sig fram

Nr 14

107

Onsdagen den 30 mars 1966 em.

till 30 juni 1967, och under den tiden
kan det naturligtvis uppkomma behov
för statens järnvägar att vidta denna
åtgärd. När man sedan inte får göra
det med mindre än Kungl. Maj:t lämnar
sitt medgivande, har vi i utskottet liksom
departementschefen funnit oss kunna
tillstyrka statens järnvägars framställning
om 6 miljoner kronor till nyteckning
av aktier i dotterbolagen. Det
är ju en mycket liten del av SJ:s investeringsbehov
på 365 miljoner kronor.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Herr Johansson i Norrköping
säger att detta ärende har föredragits
i utskottet — och det tror jag
visst att det har — men jag tycker det
är ganska torftigt att utskottet inte har
besvärat sig med att kommentera de
frågor jag har aktualiserat i min motion,
t. ex. hur den automatiska linjeblockeringen
fungerar under ogynnsamma
förhållanden, hur SJ:s snöberedskap
på bangården i Stockholm är
organiserad osv.

Sedan må det vara hänt att jag har
varit med om att besluta om den personalindragning
som här varit på tal,
men om det var ett felaktigt beslut, så
bör vi ju rätta till det — eller hur, herr
Johansson?

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Herr Börjesson i Falköping
säger att om det är något fel på
transportpolitiken, så bör det rättas
till, men då skall herr Börjesson återkomma
när den frågan behandlas och
inte dra in den nu. Herr Börjesson har
ju ändå varit med om riksdagsbeslutet
att statens järnvägar med all kraft skall
rationalisera sin verksamhet för att få
den lönsam.

Herr Börjesson säger att vi inte i detalj
har gått in på motionen. Nej, herr
Börjesson. I motionens kläm sägs det,

Statens Järnvägars anslagsbehov

att man skall anlita utländsk expertis.
Vi i utskottet tror faktiskt att statens
järnvägar kommer att med egen expertis
kunna klara dessa frågor i fortsättningen.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Jag bara konstaterar att
herr Johansson i Norrköping inte hade
något motiv för att man skulle ta upp
detta som ett diverseanslag och inte få
redovisning för riksdagen av hur dotterbolagen
fungerar. Det var kärnpunkten
i motionen och reservationen.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Den gångna tidens erfarenheter
talar väl tydligt och klart
för att något måste göras. Allmänheten
väntar att man gör någonting mot dessa
evinnerliga tågförseningar. Här har jag
i motion föreslagit en utredning. Men
oavsett detta tycker jag att man från utskottets
sida kunde ha varit så vänlig
att man åtminstone hade kommenterat
någon av frågorna i min motion.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Jag ber faktiskt om ursäkt
att jag återkommer.

Tror verkligen herr Börjesson i Falköping
att statens järnvägar, efter den
våldsamma kritik som de har fått i
vinter från tidningar och den stora allmänheten,
sitter med armarna i kors
och inte gör någonting? Utan att ha
fått uppgift från statens järnvägar kan
jag nästan försäkra herr Börjesson att
SJ med all kraft kommer att försöka
göra vad som över huvud taget tekniskt
och mänskligt är möjligt för att förhindra
ett upprepande av vad som förekommit
i vinter, och det bör väl ändå
herr Börjesson vara nöjd med.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Också jag ber om ursäkt
att jag återkommer. Jag har icke

108

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

sagt att SJ sitter med armarna i kors.
Vid detta tillfälle vill jag för övrigt
ge en eloge till alla anställda i statens
järnvägar, tv de har sannerligen inte
haft någon trevlig vinter med alla dessa
tågförseningar och med vad därmed
följer.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
4); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Tobé begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill. att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
4:o) mom. I) i utskottets utlåtande nr
9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
4) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Tobé begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 141 ja ocli 63 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. II

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 5

Luftfartens markorganisation

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! Under denna punkt redovisas
den preliminära överenskommelsen
mellan representanter för kommunikationsdepartementet
och Malmö
stad rörande en flygplats för Malmöområdet.
Jag skall inte gå in på själva
avtalet, eftersom jag varit med om att
godkänna det för Malmö stads räkning
i stadsfullmäktige, men jag vill säga
några ord om placeringen av flygfältet.

Det är helt naturligt att betydande
olägenheter redovisas när platsen för
ett fält för jettrafikflyg skall bestämmas
och att många människor då säger
att den och den platsen inte är lämplig.
I detta fall har man också haft att ta
hänsyn till att fältet skulle ligga nära
Malmö och nära Lund, och man måste
vidare klara sig undan alltför besvärande
kontakter med de områden som berörs
av andra flygfält, exempelvis
Ljungby hed.

Sedan man stannat för en räjong på
ungefär 2,5 mil från Malmö och Lund,
där man skall försöka finna en plats
för fältet, kommer man tyvärr in i ett
område som hyser ett av de vackraste
skogspartierna i närheten av Malmö,
nämligen området mellan Yddingesjön
och Fjällfotasjön. Jag har full förståelse
för att man måste placera flygfältet någonstans
där. Jag har inte heller velat
opponera mig mot skrivningen i överenskommelsen,
men jag vill bekräfta
att representanter för Malmö stads drätselkammare,
med anledning av den
mycket starka oron för och kritiken
mot att detta vackra skogsområde skulle
skövlas, lovat att i kontakt med de
statliga myndigheter, som kommer att
bestämma den definitiva platsen för
flygfältet, göra allt för att fältets placering
skall förskjutas så pass mycket
från Fjällfotasjön, att det mesta möjliga
av skogsområdet skonas.

Jag har ansett det angeläget att redo -

Onsdagen den 30 mars 1900 em.

Nr 14

109

Rätt att fritt etablera

visa den oro som man nere i Skåne känner
över att det område som kommer
i fråga i onödan skall komma att bli
skadat. Jag vill därför uttala den bestämda
förhoppningen alt man även
från statens sida kommer att visa förståelse
för Malmö stads begäran alt man
vid flygfältets definitiva förläggande
söker att i görligaste mån skona de
vackra skogsområdena, även om detta
skulle innebära att man får göra en
något större uppoffring än man tidigare
tänkt sig.

I detta anförande instämde herrar
Xeländer (fp), Werner (h) och Rubin
(mbs).

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 6—15

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 16

Lades till handlingarna.

§ 2

Rätt att fritt etablera radio- och televisionsanläggningar,
m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av väckta motioner
om rätt att fritt etablera radio- och
televisionsanläggningar, m. m.

Tredje lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 231 i första
kammaren av herr Holmberg m. fl. samt
nr 298 i andra kammaren av herr Bohman
m. fl.

I motionerna, vilka var likalydande,
hade hemställts, »att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa att
förslag snarast måtte föreläggas riksdagen
till dels lagstiftning om fri etableringsrätt
av radio- och televisionsan -

radio- och televisionsanläggningar, ni. in.

läggningar och de med den fria etablcringsrätten
sammanhängande förändringarna
inom opinionsrätten, dels lagstiftning
om inrättande av en auktoriseringsnämnd
i enlighet med de i motionen
framförda riktlinjerna*.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, 1:231 och 11:298, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I. av herrar Ebbe Ohlsson och Carlshamre,
som ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om förslag
snarast möjligt till

dels lagstiftning om fri etableringsrätt
för radio- och televisionsanläggningar
samt om de med den fria etableringsrätten
sammanhängande förändringarna
i opinionsrätten,

dels lagstiftning om inrättande av en
auktoriseringsnämnd i enlighet med de
i motionerna 1:231 och 11:298 framförda
riktlinjerna;

II. av herrar Alexanderson, Åkesson,
Johansson i öckerö och Tobé, utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr KRÖNMARK (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation I av herrar Ebbe
Ohlsson och Carlshamre.

Fru TORBRINK (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr andre vice talmannnen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
I); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Krönmark begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1906 em.

Successiv avveckling av dubbelbeskattningen av aktiebolag

tredje lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 18, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
I) av herrar Ebbe Ohlsson
och Garlshamre.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Krönmark begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 160 ja och 34 nej,
varjämte 19 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 3

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1966/
67,

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1966/67, samt

nr 40, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående omorganisation
av utrikes- och utredningsavdelningen
vid kommerskollegium.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 4

Successiv avveckling av dubbelbeskattningen
av aktiebolag

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 13, i anledning av väckta mo -

tioner om successiv avveckling av dubbelbeskattningen
av aktiebolag.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 534 av herr Sveningsson
och II: 654 av herr Thylén in. fl., hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa att Kungl.
Maj :t måtte överlämna motionerna till
företagsskatteutredningen att tagas i beaktande
vid fullgörandet av dess uppdrag.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna I: 534 av herr Sveningsson
och II: 654 av herr Thylén m. fl.
om successiv avveckling av dubbelbeskattningen
av aktiebolag icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Yngve Nilsson, Gösta Jacobsson
och Lothigius, vilka ansett att
utskottet bort hemställa,

att riksdagen, med bifall till de likalydande
motionerna I: 534 av herr Sveningsson
och II: 654 av herr Thylén
m. fl. måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa, att motionerna måtte överlämnas
till företagsskatteutredningen att
tagas i beaktande vid fullgörandet av
dess uppdrag;

2) av herrar Stefanson, Lundström,
Sundin, Gustafson i Göteborg, Vigelsbo,
Eriksson i Bäckmora och Larsson i
Umeå, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Jag behöver inte annat
än ganska kort ange vad denna fråga
gäller. De flesta i kammaren känner
väl till saken.

Ett aktiebolag får betala cirka 50
procent i skatt på sin vinst. Det belopp
som sedan utdelas och som alltså är
beskattat en gång beskattas på nytt hos
den som får utdelningen på det kapital,
som hon eller han satsat i företaget
för att det skall kunna arbeta.

Onsdagen den 30 mars 1906 em. Nr 14 111

Successiv avveckling av dubbelbeskattningen av aktiebolag

Den beskattning som i andra led kommer
i fråga är progressiv. Många gånger
blir det följaktligen inte så mycket
kvar, då staten tagit huvuddelen. Var
och en förstår att man på detta sätt
försvårar för riskvilligt kapital att göra
en insats för vårt näringsliv, och det
är det riskvilliga kapitalet, herr talman,
som vi behöver aktivisera i dag för att
åstadkomma en större och lönsammare
produktion inom vårt näringsliv. Inte
minst gäller detta vår exportindustri.

Det är ganska egendomligt att man är
så rädd för att använda enkla, naturligt
verkande medel, när resultatet indirekt
kommer hela vårt folkhushåll till godo,
t. ex. att eliminera den dubbelbeskattning
av aktievinsten som uppstår genom
lagens nuvarande konstruktion. Om
de s. k. egenföretagen eller familjeföretagen
skall kunna få en bättre kapitalförsörjning
måste de ha möjlighet att
anlita aktiekapitalmarknaden. Detta
skulle bli möjligt om man undanröjde
nuvarande missförhållanden.

Jag har en känsla av att vi inom oppositionen
åtminstone är överens om att
man då på ett naturligare och liberalare
sätt skulle kunna möta företagens
kapitalbehov i nuvarande situation. Högerpartiets
reservation avser nu ingenting
annat än att företagsskatteutredningen
skall få ta upp detta spörsmål
till behandling.

Utskottet skriver att det måste antas
att företagsskatteutredningen gör det.
Men varför nöja sig med ett antagande,
varför inte göra en hemställan, när frågan
är så väsentlig och så brådskande
som den enligt vårt förmenande är?

Mot bakgrund av det anförda ber jag
att få yrka bifall till reservation nr 1 i
bevillningsutskottets betänkande nr 13.

I detta anförande instämde herr Nordgren
(h).

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Man kan ju fråga sig
vart den vinst går, som blir så hårt beskattad
som herr Lothigius gör gällande.

Vanligtvis går den till aktieägarna, vilka
trots skatten under de senare åren
inte blivit alldeles lottliisa. Vad de möjligen
förlorat på karusellen har de tagit
igen på gungorna, oftast i form av aktievärdestegringar.
I den mån bolagen
plöjer ned vinsten — och det saknar
de sannerligen inte möjligheter till med
vår liberala företagsbeskattning — blir
det ingen skatt alls för bolagens del.
I expanderande företag finns det ju alltid
avskrivningsobjekt som möjliggör
ständiga fonderingar. Då blir visserligen
aktieutdelningarna låga eller inga
alls, men å andra sidan ökar värdet på
aktierna och företagen kan arbeta med
lägre räntekostnader eftersom deras
upplåningsbehov minskar. Resultatet
härav blir i realiteten en förmögenhetsökning
för aktieägarna. Sedermera blir
det kanske också fondemissioner.

Men om utdelningen blir ringa eller
ingen alls kanske presumptiva aktietecknare
inte vill satsa pengar i aktier,
menar naturligtvis reservanterna. Vi har
inte sett några tecken härtill. Utvecklingen
har tvärtom varit sådan, att kravet
på skatt på aktievinster blivit allt
starkare, och vi får snart en proposition
om sådan skatt.

Vidare får man väl inte heller underskatta
den s. k. Annell-lagen, vars giltighetstid
förlängts till 1970. Den motverkar
dubbelbeskattningen och underlättar
bolagens kapitalanskaffning. Det
är närmast den motiveringen som motionärerna
använder för sitt krav om
dubbelbeskattningens avskaffande. Tack
vare Annell-lagen får man nu göra avdrag
med 4 procent av det vid beskattningsårets
utgång för de nya aktierna
inbetalade kapitalet.

Nog är det väl ändå en överloppsgärning
att nu bifalla motionerna när vi
har en företagsskatteutredning som
sysslar med dessa problem. I direktiven
till denna utredning förutsätts ju att
det kan bli fråga om att bygga vidare
på den provisoriska Annell-lagen. För
familjebolagen, de s. k. svarta bolagen,

Nr 14

112

Onsdagen den 30 mars 1966 em.

Successiv avveckling av dubbelbeskattningen av aktiebolag

d. v. s. bolag som inte i skälig omfattning
utdelar vinst till delägarna, utgör
ju dubbelbeskattningen inte något större
problem. Dessa företag har ju också
möjligheter att utbetala vinstmedel i
form av lön, och då får de göra fullt avdrag
för vad som utbetalats.

Herr talman! Denna fråga har diskuterats
under en rad år, och några nya
argument kan varken jag eller reservanterna
prestera. Jag skall därför nöja
mig med det sagda. Om jag inte minns
alldeles fel, var det en högerman som
var finansminister när dubbelbeskattningen
infördes. Jag tycker inte att det
Var något tokigt förslag han lade fram.
Vi får väl se, om företagsskatteutredningen
kan finna någon lösning som
tillfredsställer reservanterna mer än de
nuvarande förhållandena.

Med detta ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr LOTHIGIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! Vad spelar det för roll
att en högerman var finansminister när
dubbelbeskattningen på sin tid infördes,
om i vår tid denna dubbelbeskattning
försvårar företagens kapitalförsörjning
och vi befinner oss i ett läge
där vi bör försöka stimulera företagsamheten,
i synnerhet exportindustrien,
att på ett naturligt sätt ordna sin kapitalförsörjning? Annell-lagen

är en väg, och på den vägen
kan man naturligtvis vandra vidare.
Vad vi i högerpartiet anmärkte mot är
att bevillningsutskottet sagt, att det måste
antas att företagsskatteutredningen
under sitt fortsatta arbete kommer att
ta ställning till den i motionen berörda
frågan. Vi vill ha visshet i det avseendet,
och det är därför vi föreslagit, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skall hemställa att denna fråga överlämnas
till företagsskatteutredningen.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Folkpartiet har i sin
stora skattemotion, som kommer att be -

handlas senare under riksdagen, tagit
upp frågorna om företagsbeskattningen.
Vi har i denna motion bl. a. krävt en
utvidgning och förlängning av den s. k.
Annell-lagen. Men jag tror inte att vi
så där utan vidare kan ansluta oss till
tanken på att helt avveckla dubbelbeskattningen.
En sådan åtgärd skulle få
mycket vida statsfinansiella konsekvenser,
och den skulle medföra en betydande
höjning av skatterna för fysiska
personer.

Man kan väl säga att det inte utan
vidare är självklart att det skall ske en
sådan omfördelning av skatten vilken
skulle drabba fysiska personer.

Däremot är det, för att underlätta nyemissioner,
angeläget att utvidga Annelllagen,
och på den punkten behöver vi
inle alls anta att företagsskatteutredningen
skall ta upp frågan, eftersom
det uttryckligen i utredningens direktiv
angivits att frågan om en utvidgning
och förlängning av Annell-lagen
skall behandlas av utredningen.

Jag vill tillägga att jag med anledning
av detta kommer att avstå i en
eventuell omröstning.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Med hänsyn till att företagsskatteutredningen
skall ta upp de
spörsmål som dessa motioner behandlar
har vi från centerns sida inte anslutit
oss till reservationen utan vill
avvakta vad utredningen kommer att
föreslå.

Under sådana förhållanden kommer
vi att avstå från att rösta vid en votering
i denna fråga.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Från högerns sida har
vi framfört önskemålet att utredningen
definitivt skall ta upp den fråga det
här gäller, och att man inte bara skall
se över Annell-lagen utan dubbelbeskattningen
över huvud taget. På den
punkten är vi, vad jag kan förstå, överens
med folkpartiet. Givetvis är vi ock -

Onsdagen den 30 mars 1900 em.

Nr 14

113

så liclt på det klara med att en ändring
kan ha vissa konsekvenser för beskattningen
ocli därmed för statens ekonomi.
Men just därför har vi hemställt
att utredningen definitivt skall ta upp
denna fråga.

Vi har alltså inget skäl att ändra
vårt yrkande utan står fast vid vår reservation.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Lothigius
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 13, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Yngve Nilsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Lothigius begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 139 ja och 33 nej,
varjämte 42 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

8 5

Avdrag vid beskattning för periodiskt
understöd till studerande samt för återbetalade
studiemedel m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 14, i anledning av väckta motioner
om avdrag vid beskattning för
periodiskt understöd till studerande
samt för återbetalade studiemedel in. in.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:512
av herrar Hilding och Nils Hansson
samt 11:630 av herrar Jönsson i Ingemarsgården
och Mundebo, vari hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl, Maj:t anhålla om dels förslag
till riksdagen rörande avdragsrätt
vid beskattningen för periodiskt understöd
till studerande, dels utredning och
förslag angående studiekostnadernas behandling
i skattehänseende;

2) de likalydande motionerna 1:537
av herr Wirtén in. fl. och II: 635 av fru
Kristensson in. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta om sådana ändringar
av skatteförfattningarna, att avdrag
för erlagda studiemedelsavgifter
medgåves vid beskattningen fr. o. in.
taxeringsåret 1966, samt att vederbörande
utskott måtte utarbeta härför erforderlig
lagtext; ävensom

3) motionen 11:623 av herr Sjöncll
in. fl.

Utskottet hemställde, att följande motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:512
av herrar Hilding och Nils Hansson
samt 11:630 av herrar Jönsson i Ingemarsgården
och Mundebo,

2) de likalydande motionerna I: 537
av herr Wirtén in. fl. och II: 635 av fru
Kristensson m. fl., ävensom

3) motionen 11:623 av herr Sjönell
in. fl.,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Stefanson, Yngve Nils -

Nr 14

114

Onsdagen den 30 mars 1966 em.

Avdrag vid beskattning för periodiskt understöd till studerande samt för återbetalade
studiemedel m. m.

son, Lundström, Gösta Jacobsson, Gustafson
i Göteborg, Larsson i Umeå och
Lothigius, vilka ansett att utskottet under
punkterna 1) och 2) bort hemställa,

att riksdagen i anledning av de likalydande
motionerna I: 512 av herrar
Hilding och Nils Hansson samt 11:630
av herrar Jönsson i Ingemarsgården
och Mundebo, i vad motionerna avsåge
frågan om studiekostnaders behandling
i skattehänseende, ävensom
de likalydande motionerna I: 537 av
herr Wirtén m. fl. och 11:635 av fru
Kristensson in. fl. måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om utredning angående
studiekostnadernas behandling
i skattehänseende;

2) av herrar Stefanson, Yngve Nilsson,
Lundström, Gösta Jacobsson, Sundin,
Gustafson i Göteborg, Vigelsbo,
Eriksson i Bäckmora, Larsson i Umeå
och Lothigius, vilka ansett att utskottet
under punkten 1) bort hemställa,

att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna I: 512 av herrar
Hilding och Nils Hansson samt 11:630
av herrar Jönsson i Ingemarsgården
och Mundebo, i vad motionerna avsåge
frågan om avdragsrätt för periodiskt
understöd till studerande, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om förslag
till riksdagen rörande avdragsrätt
vid beskattningen för periodiskt understöd
till studerande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Till bevillningsutskottets
betänkande nr 14 är fogade två reservationer.
Den första av dessa gäller
frågan om studiekostnadernas behandling
i skattehänseende, och här begär
reservanterna att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skall anhålla om en
utredning av frågan.

Denna fråga har varit uppe vid ett
flertal tillfällen, men något resultat har
inte uppnåtts. Jag vill påminna om
att vid första tillfället, då studiehjälps -

utredningen blev beslutad och fick sina
direktiv, ingick det i dessa direktiv
att skattefrågan inte skulle tas upp.
Särskilda utskottet berörde inte heller
frågan, eftersom det beräknades att saken
skulle komma upp i ett annat sammanhang.

Tiden har emellertid nu gått och vi
närmar oss den tidpunkt då en avbetalning
av de lån som studiehjälpen har
skapat börjar bli aktuell.

Man kan säga att det i dag förekommer
en helt annan typ av utbildning än
tidigare. Förut räckte en utbildning livet
ut; numera utgör den egentligen
bara grunden. Med det föränderliga
samhälle vi har måste det ske en ständig
kompletteringsutbildning inom ett
flertal yrken. En utbildning blir sällan
numera riktigt färdig på en gång utan
måste friskas upp tid efter annan. Intervallerna
är då i en hel del fall inte
särskilt långa.

Utskottets majoritet säger att den av
principiella skäl inte kan acceptera
skatteavdrag för kapitalavbetalning av
skuld. Jag skulle vilja påstå att studierna
bör jämföras med en investering
i kunskaper som faktiskt förbrukas.
En jämförelse mellan studieskuld
och annan kapitalavbetalning är faktiskt
inte invändningsfri, ty de skulder
och kostnader som folk har för sina
studier är ett kapital som de förbrukar
under sin verksamma tid. Snarare kan
man göra en jämförelse med en investering
av annan karaktär, för vilken
det enligt nuvarande skattelagstiftning
får ske normala avskrivningar.

Det finns starka skäl som talar för
att denna fråga blir utredd och jag ber
därför, herr talman, att få yrka bifall
till reservation nr 1.

I reservation nr 2 upptas en annan
fråga, nämligen periodiskt understöd
till utbildning. I det fallet begär reservanterna
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skall anhålla om förslag
till en lagstiftning som medger att av -

115

Onsdagen den 30 mars 196(1 em.

Avdrag vid beskattning för periodiskt

lade studiemedel m. m.

drag skall kunna göras för periodiskt
understöd till studerande. Enligt nuvarande
skattelagstiftning har man exempelvis
rätt att lämna understöd till
sysslolösa ungdomar, men man har inte
rätt att ge ett periodiskt understöd till
ungdomar som studerar och därmed utför
ett samhällsnyttigt arbete. .lag ifrågasätter
logiken i detta resonemang.

Utskottsmajoriteten hänvisar till det
.statliga stödet. Jag skulle i det sammanhanget
vilja säga att om studerande ungdomar
får periodiskt understöd, för
vilket skatteavdrag medgivits, kan det
.statliga bidraget minska. Det periodiska
understödet måste ju tagas upp som inkomst
för mottagaren, om det medges
som avdragsgill utgift för givaren. Den
studerande får också genom föräldrarnas
uppoffringar större möjlighet att
minska sina studieskulder, och det kan
inte vara något samhällsintresse att
uppmuntra folk att låna mera pengar
än vad som är nödvändigt. Om de studerande
genom inkomst av tillfälliga
arbetsinsatser och stöd från hemmen
inte behöver belasta kapitalmarknaden
i onödan så tycker man att detta borde
uppmuntras.

Att statliga lån och bidrag är viktiga
förutsättningar för bedrivandet av
studier råder det väl inga delade meningar
om, men det bör inte vara något
hinder att detta goda kompletteras med
en rätt till skatteavdrag för periodiskt
understöd till studerande. Det är en
uppoffring för den som ger ett sådant
stöd, men det blir en lättnad för staten
vars utgifter blir mindre i form av lån
och bidrag till de studerande. Man tycker
att detta borde vara självklart, och
med hänsyn till att det redan finns en
form av periodiskt understöd enligt nuvarande
skattelagstiftning borde den
kunna utvidgas att även gälla de studerande.
Dels genom de besparingar
statskassan kan göra och dels genom
den lättnad de studerande får på grund
av att de inte ådrar sig skulder som de

Nr 14

understöd till .studerande samt för återbeta senare

behöver betala, bör detta vara
ett samhällsintresse. Man kan bara uttrycka
sin förvåning över att inte den
linjen kunnat accepteras tidigare.

Med detta, herr talman, ber jag även
att få yrka bifall till reservation 2 som
är fogad till utskottets betänkande.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Det är riktigt som herr
Larsson i Umeå säger att studiekostnadernas
ställning i skattehänseende har
varit föremål för diskussioner i riksdagen
under många år, och lika riktigt
är det att frågan tyvärr inte har fått
någon tillfredsställande lösning. Jag
tror att det finns skäl att något erinra
sig det uttalande som departementschefen
gjorde i propositionen som låg till
grund för den studiesociala reformen,
ett uttalande som riksdagen sedan ställde
sig bakom. Han sade där att frågan
om huruvida återbetalningar av studiemedel
skall vara avdragsgilla vid beskattningen
bör behandlas i samband
med utformningen av det framtida skattesystemet.
Detta är ett uttalande som
i och för sig skulle ge anledning till
vissa förhoppningar, men om man tittar
på de direktiv som föreligger för
pågående skatteutredningar finner man
att ingen av dessa utredningar har något
uppdrag att utreda frågan om studiekostnadernas
ställning i skattehänseende.

När man i egenskap av motionär i
denna fråga tittar på utskottets ställningstagande
finns det väl anledning
till vissa kommentarer. För det första
säger utskottsmajoriteten att den studiesociala
reformen varit så gynnsam
att spörsmålet om studiekostnadernas
ställning kommit i ett helt annat läge.
I vilka avseenden skulle då denna reform
vara så gynnsam? Man kan först
och främst konstatera att studiekostnaderna
i och för sig inte undergått någon
förändring, bortsett från penningvärdeförsämringens
inverkan, men för

116 Nr 14 Onsdagen den 30 mars 1966 em.

Avdrag vid beskattning för periodiskt understöd till studerande samt för återbetalade
studiemedel m. m.

de personer som liar långrc studietid,
alltså huvudsakligen studerande vid
universitet och högskolor, innebär den
av riksdagen beslutade studiemedelsreformen
en försämring i förhållande till
det system som rådde tidigare. Med det
gamla systemet menar jag då stipendier,
räntesubventioner och den 25-procentiga
avskrivningsrätten. Det går att
matematiskt direkt räkna ut att det nya
systemet innebär en försämring i förhållande
till det gamla.

Enligt min uppfattning är därför utskottets
uttalande om att frågan kommit
i ett nytt läge i varje fall inte någon
motivering för att ta avstånd från ett
förslag om en lättnad i skattehänseende
beträffande studiekostnaderna.

I utskottsutlåtandet framhålles vidare
att de regler som gäller för återbetalningarna
»torde tillgodose rimliga
anspråk på att återbetalningarna inte
blir oskäligt betungande». Detta kan
man säga i vissa fall, men vi måste
komma ihåg att i säkert 95 % av fallen
förutsättes att de lånade pengarna
skall betalas tillbaka. De lindringar som
genomförts i fråga om återbetalningarna
kominer en ytterst liten del av de
studerande till godo. I detta sammanhang
finns också anledning att erinra
sig att alla de kvinnor, som har kostat
på sig dyrbara studier och som sedan
har gift sig och blivit hemmafruar,
naturligtvis också får finna sig i att betala
tillbaka studiemedlen, såvida deras
make inte har så låg inkomst att
de av den anledningen kan bli befriade.

Sedan siiges i utskottsutlåtandet —
och det berörde även herr Larsson i
Umeå — att avdrag inte bör medges
för kapitalavbetalning på skuld. Herr
Larsson framhöll att man kan betrakta
studiekostnaderna som en investering
i kunskaper. Men det finns en annan
sak som bör redovisas i detta sammanhang.
I de motiv som låg till grund
för den studiesociala lagstiftningen uttalades
att studiemedelssystemet rimli -

gen borde betraktas som ett slags försäkring.
Jag citerar direkt ur studiesociala
utredningens betänkande: »Han
(den återbetalningsskyldige) blir därigenom
på ett försäkringsliknande sätt
garanterad att återbetalningsskyldigheten
inte aktualiseras för honom i vidare
mån än som kan anses rimligt med
hänsyn till hans betalningsförmåga . . .
På samma sätt som exempelvis de socialförsäkringsavgifter,
som en person
blir skyldig att erlägga på grund av
sina inkomster i framtiden, inte kan
betraktas som eu skuld, är det enligt
utredningens uppfattning främmande
att anse återbetalningsskyldigheten som
en skuld.»

Med ett sådant betraktelsesätt blir
alltså studiemedelsavgifterna inte amorteringar
utan snarast ett slags socialförsäkringsavgifter
i efterhand. Det är
också ganska betecknande att man i
den vokabulär som användes i det studiesociala
systemet varken talar om lån
eller skuld utan om studiemedel och
avgifter.

Jag skulle alltså sammanfattningsvis
vilja konstatera att det nya systemet
inte fått eu gynnsam effekt för i varje
fall de personer som ägnar sig åt längre
studier och att det av den anledningen
inte finns skäl att avslå en begäran
om utredning i detta hänseende.
Vidare är karaktären av detta studiesociala
system sådan att studiemedlen
mera är att betrakta som en försäkringsfråga
och mindre som en vanlig
skuldsättning.

Härtill kommer naturligtvis alla de
skäl som tidigare har anförts, nämligen
att skattekraften inte är lika stor hos
personer med en lång utbildning som
hos personer med samma inkomst men
utan motsvarande utbildningskostna der.

Särskilt motiverad ter sig nu liksom
tidigare avdragsrätten för studiekostnader
i ett skattesystem som tillåter
vissa inkomsttagare att göra schablonavdrag
för utgifter som de inte har

117

Onsdagen den 30 mars 1960 em. Nr 14

Avdrag vid beskattning för periodiskt understöd till studerande samt för återbetalade
studiemedel m. m.

och som tillgodoser rörelseidkares behov
av uppmjukning av principen om
beskattningsårets slutenhet.

.lag tycker inte heller att det sista
krystade argument som utskottsmajoriteten
anför, nämligen att en reform
skulle kunna innebära risk för ett skattebortfall,
behöver tagas på allvar. Strävar
man efter en rättvisande beskattning
får man finna sig i de kostnader
som en sådan reform kan medföra.

Med detta vill jag, herr talman, yrka
bifall till reservationen nr 1 som är
fogad till detta utskottsbetänkande, men
jag vill samtidigt säga att jag tror att
i och för sig är denna fråga så grundligt
utredd att någon ny utredning inte
skulle vara befogad.

Dessutom vill jag instämma i vad
herr Larsson i Umeå anfört beträffande
avdragsrätten för periodiskt understöd.
Det är en gammal bekant och
några nya argument i det ärendet finns
inte att anföra.

Jag yrkar således bifall till de båda
till utskottets betänkande fogade reservationerna.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Jäg hoppas att kammarens
ledamöter är tacksamma, om
jag inskränker mig till att hänvisa till
allt som jag har sagt föregående år i
denna fråga samtidigt som jag yrkar
bifall till utskottets förslag.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Herr Brandt är verkligen
en överraskningarnas man. Jag
trodde att han som vanligt skulle tala
om allt han vet i fråga om studiekostnader.
Jag borde naturligtvis följa hans
exempel, men mitt inlägg skall inte bli
så värst mycket längre.

Det var emellertid ett uttryck som
jag fäste mig vid i utskottets skrivning
— jag tror att både herr Larsson i
Umeå och fri! Kristensson har berört
det — nämligen följande: »Enligt ut -

skottets mening skulle ett tillgodoseende
av kravet på avdragsrätt för studiekostnader
innebära ett genombrytande
av den i svensk beskattningsrätt eljest
upprätthållna principen att avdrag inte
medges för kapitalavbetalning på
skuld.»

Det sade utskottet förra året också,
och jag trodde att vi hade klarat upp
detta missförstånd en gång för alla. Det
råder nämligen inte några delade meningar
mellan oss och utskottsmajoriteten
om att man inte skall få göra avdrag
för kapitalavbetalning på skuld.
Det enda avdrag för sådant sparande
som är tillåtet är såsom herr Brandt vet,
avdraget för försäkringspremier, vilket
bl. a. liar ett sparfrämjande syfte.

Om utskottet hade sagt, att avdrag
för avbetalning på studieskulder inte
är tillåtet, skulle jag ha förstått det.
Men nu kommer utskottet tillbaka med
denna skrivning som jag tycker är felaktig.
Det förslag som vi inom högern
liar fört fram under många år gäller
nämligen avdrag för kostnader för en
investering i utbildning, alltså precis
på motsvarande sätt som företagarna
har rätt att göra avdrag för sina kostnader
för en investering.

Jag skall medge, herr Brandt — det
säger utskottet också — att införandet
av det studiesociala systemet har ändrat
läget då det gäller själva storleken
av det belopp som man skulle få dra
av. Vi har ursprungligen föreslagit ett
schablonbelopp på jag vill minnas 3 000
kronor per år, men om den studerande
får 1 750 kronor i studiebidrag, bör man
givetvis justera det belopp som skall
vara avdragsgillt. Det studiesociala systemet
har emellertid ingalunda undanröjt
angelägenheten av att få till stånd
ett ändrat system i fråga om avdragsrätten
för studiekostnader — det är detta
vi vidhåller.

Jag hoppas att herr Brandt och kammarens
ledamöter inte tycker att jag
nu har hållit på för länge.

Nr 14

118

Onsdagen den 30 mars 1966 em.

Avdrag vid beskattning för periodiskt understöd till studerande samt för återbetalade
studiemedel m. m.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag skall bara be att
få säga några ord i korthet beträffande
frågan om periodiskt understöd till studerande.
Det är svårt att låta bli att
delta i debatten, när man har 20 års
erfarenhet som taxeringsnämndsordförande
och därigenom har fått en ganska
god bild av vad som kan vara riktigt
och rimligt.

Jag anser, kanske i motsats till andra
som tidigare här talat, att man skall betrakta
denna fråga ifrån deklarantens
synpunkt, alltså den som gör avdraget.
Det gäller en skatterättvisefråga och icke
någon studiemedelsfråga.

Om man anser det — och det tycker
jag är riktigt — faller hela resonemanget
om att det studiesociala stödet skulle
på något sätt ha ändrat frågeställningen.
Jag begriper inte riktigt att utskottet
kan använda det studiesociala stödet
som ett argument i detta sammanhang.
Innan vi hade det studiesociala stödet
fick man ändå inte göra avdrag för
detta periodiska understöd, herr Brandt.
Det finns heller ingenting som säger, att
detta avdrag för periodiskt understöd
skulle medgivas endast om det utgår
till någon som behöver det. Rent principiellt
kan man ge periodiskt understöd
till en miljonär, och ett sådant avdragsyrkande
kan ingen taxeringsnämnd
underlåta att bifalla.

Det var naturligtvis ett från många
synpunkter efterföljansvärt exempel
som herr Brandt lämnade genom att bara
säga några få ord, men så enkelt
skall han inte komma ifrån saken. Jag
skall be att få fråga herr Brandt, varför
man skall kunna få göra avdrag
för periodiska understöd för allting, och
till vilken person som helst, utom just
när det gäller studerande. Man kan göra
avdrag för periodiskt understöd till
en person som vistas i Lund bara man
kan bevisa att han inte gör någon nytta,
utan går där och driver om dagarna.
Skulle det emellertid komma fram att

han bevistar föreläsningar vid universitetet
eller studerar i någon skola får
det inte ske något avdrag. Herr Brandt
skall svara mig, varför man inte skal)
få göra avdrag i sådana fall.

Man kan alltså göra avdrag för periodiskt
understöd till person som är sysslolös
eller som t. ex. vistas i utlandet. Om
man känner en person i S:t Moritz eller
Garmisch Partenkirchen kan man göra
avdrag för ett understöd till honom på,
låt mig säga 10 000 kronor. Sedan kan
man åka ned och semestra för dessa
pengar. Systemet tillämpas också — inte
i bättre familjer men i sämre. Detta
godkänner taxeringsnämnderna, men
om man drar av för periodiskt understöd
till en person som studerar och
som gör ett nyttigt bruk av pengarna
blir det avslag.

Jag ber, som sagt, herr Brandt att
motivera varför det skall vara på detta
sätt. Ingen vettig människa kan begripa
det.

Om man nu skall dra in det studiesociala
stödet i detta sammanhang, så
talar väl detta närmast för motsatsen,
nämligen att det snarare skulle få göras
avdrag nu än tidigare. Det finns ju
beträffande deklarationen en regel som
innebär, att utgifter för studier inte är
avdragsgilla, och då kan man säga att
när de studerande nu får studiesocialt
stöd användes detta till studierna, medan
det som de får hemifrån eller av
någon annan person användes till levnadskostnaderna.
Det finns alltså i stort
sett större fog för att tillåta avdrag sedan
det studiesociala stödet tillkommit.

Rent allmänt anser jag att avdrag för
periodiskt understöd är tämligen tvivelaktiga
utom i sådana fall då det utdömts
ett underhållsbidrag av domstol
till frånskild maka. I alla fall menar jag
att dessa periodiska understöd är tvivelaktiga
från taxeringssynpunkt, men
så länge de finns kvar bör även de studerande
komma i åtnjutande av dem.

Jag avvaktar med spänning herr
Brandts svar på min fråga.

119

Onsdagen den 30 mars 19GG cm. Nr 14

Avdrag vid beskattning för periodiskt understöd till studerande samt för återbetalade
studiemedel m. m.

Herr IJRANDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber herr Sjöholm
läsa, vad jag nästan varje år har sagt i
denna fråga, och vidhåller för övrigt
vad jag tidigare sade om diskussionen
härom. Jag vill också tacka herr Sjöholm
för alla argument emot de periodiska
understöden — att man skulle
förfara så som kommittén föreslagit
och göra rent hord.

Herr SJÖHOLM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag har nog läst det
mesta av vad herr Brandt skrivit i denna
fråga, men jag liar aldrig funnit
några motiveringar till varför det skall
vara ett undantag just för de studerande.
Och om herr Brandt har skrivit det
så många gånger tidigare, kan han väl
för en gångs skull muntligen tala om
motiveringarna när jag nu frågar.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Får jag först säga att jag
helt instämmer i syftet med herr Sjöholms
anförande men vill tillägga att
den taxeringsnämnd som godkänner ett
avdrag för periodiskt understöd till person
i utlandet under de förutsättningar
som herr Sjöholm nämnde skulle göra
sig skyldig till ett fel.

Det var emellertid inte för att säga
detta som jag begärde ordet, herr talman,
utan därför att herr Brandt som
utskottets talesman avstod från argumentering
med hänvisning till allt vad
han sagt under tidigare år, utan att då
observera att reservation nr 1 berör en
fråga som aldrig tidigare varit uppe här
i riksdagen. Den handlar nämligen om
rätt till avdrag för studiemedelsavgifter,
som är erlagda enligt det nya studiehjälpssystemet,
vilken föreslås i motionerna
1:537 och 11:635. Detta är en
nyhet, som alltså kommer in i reservation
nr 1.

Fru Kristensson har här lämnat en
utomordentligt övertygande argumentering
varför de motiv som i detta avseen -

de anges i utskottsmajoritctens utlåtande
inte håller — men skälen var väl så
starka, att herr Brandt fann det lämpligt
att inte argumentera emot.

Härmed var överläggningen slutad.

Punkterna 1 och 2

Studiekostnaders behandling i skattehänseende Herr

andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fru
Kristensson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkterna
1) och 2) i utskottets betänkande
nr 14, såvitt avser studiekostnaders behandling
i skattehänseende, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Stefanson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning.

Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Fru Kristensson begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 133 ja och 70 nej, varjämte
8 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

120

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 em.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Avdragsrätt vid beskattningen för periodiskt
understöd till studerande

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Larsson i Umeå begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkterna
1) och 2) i utskottets betänkande
nr 14, såvitt avser avdragsrätt vid
beskattningen för periodiskt understöd
till studerande, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Stefanson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Larsson i Umeå
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 111 ja och
99 nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 3

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6

Rätten för villaägare till avdrag vid beskattningen
för ränta å lån

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 15, i anledning av väckta motioner
angående rätten för villaägare
till avdrag vid beskattningen för ränta
å lån.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Det har i debatten om
bostäderna ofta talats om det s. k. bostadsfrälset.
Härmed avser man särskilt
väl gynnade grupper, som åtnjuter speciella
förmåner i bostadshänseende. Ingen
grupp kan väl så klart inrangeras
bland bostadsfrälset som de vilka gynnas
av beskattningsreglerna vid uppförande
av lyxvillor. En mycket berättigad
kritik, djupt förankrad bland våra medborgare
i största allmänhet, har krävt
att frågan om lyxvillornas beskattning
tas upp till prövning och att förslag om
rättvisare bedömning snarast framläggs.
Låt mig ta ett par exempel direkt ur
verkligheten för att illustrera frågan.
Det är inga ytterlighetsfall för den typ
av villor jag här talar om.

Det gäller ett par villor med en produktionskostnad
på 400 000 kronor. I
det ena fallet var den egna insatsen
162 000 kronor och lånet 238 000. Taxeringsvärdet
var 340 000. Statlig och kommunal
skatt vid en beskattningsbar inkomst
av 70 000 kronor gav i detta fall
en skattemässig bostadssubvention för
beskattningsåret på 5 638 kronor.

I det andra fallet var produktionskostnaden
densamma, d. v. s. 400 000
kronor, och taxeringsvärdet 340 000 kronor
men den egna insatsen mindre,
111 000 kronor. Lånet blev följaktligen
289 000. Den statliga och kommunala
skatten baserades också i detta fall på
en inkomst av 70 000 kronor.

I sistnämnda fall blev den skattemässiga
bostadssubventionen 8 190 kronor.

Med sådana exempel för ögonen måste
man säga sig, att det står klart att

Nr 14

121

Onsdagen den 30

Rätten för villaäuare till

dessa högst orättvisa beskattningsformer
behöver ses över. Om det exempelvis
sätts ett »tak» för avdrag av räntor
kan en orimlig påverkan av bostadskostnaden
undvikas. Maximeras avdraget
till förslagsvis dubbla garantibeloppet,
når man i stort sett åsyftad verkan.
Givetvis kan frågan även i viss mån
lösas genom ändring av progressivitelen
i beskattningen.

Utskottet skriver att en utredning nu
arbetar med frågan om bl. a. villabeskattningen
och att det förväntas att
ett förslag kan presenteras om några
månader. Under sådana förhållanden
yrkar jag bifall till utskottets hemställan
men uttalar en förhoppning om att det
skall bli ett bra förslag, som eliminerar
detta synnerligen orättvisa beskattningsförfarande.

Herr KARLSSON i Huddinge (k):

Herr talman! Tidskriften »Allt i hemmet»
hade för en tid sedan en översikt
av pågående villabyggen. Där lämnades
uppgifter om kvadratmeter bostadsyta,
totalkostnader, insatser m. m. Det var
inte svårt att hitta lyxvillor i statistiken.

Jag fäste mig vid några uppgifter från
områdena runt Stockholm. I Nacka
byggs ett antal villor med borlåt 200
kvadratmeter bostadsyta och för priser
mellan 350 000 och 380 000 kronor. Men
Saltsjöbaden är värre; där byggs villor
för en halv miljon kronor stycket. Tyvärr
saknades uppgifter från Lidingö.
Priserna på vanliga enfamiljshus i områdena
runt Stockholm rör sig -— enligt
samma källa — mellan 140 000 och
170 000 kronor.

Vi har i vår skattemotion påtalat det
orimliga i att man vid beskattningen får
dra av räntekostnaderna oavsett hur
mycket en villa kostar. Vi har inte i
detta sammanhang ifrågasatt avdragsrätten
för vanliga enfamiljshus, som
vanliga arbetare och tjänstemän kan
tänka sig. Men vi har ansett att avdragsrätten
borde maximeras till ett visst
lånebelopp ■—■ vad man betalar i ränta

mars 1960 em.

avdrag vid beskattningen för ränta ä lån

utöver detta belopp borde inte få dras
av.

Om en villaägare lånar 125 000 kronor
och en annan 250 000 kronor, betyder
det att den senare inte bara får göra
dubbelt så stort avdrag utan vederbörande
har säkerligen också en större inkomst
och därmed högre marginalskatt,
varför skattelindringen i verkligheten
blir mer än dubbelt så stor.

Det nuvarande systemet med obegränsad
avdragsrätt medför faktiskt att samhället
— stat och kommun — och därmed
andra skattebetalare får vara med
och finansiera lyxvillebyggena. Det är
groteskt.

Utskottet polemiserar inte mot motionerna.
Det går givetvis inte heller att
försvara den nuvarande ordningen. I
stället för att tillstyrka bifall till motionerna
förutsätter utskottet att villabeskattningsutredningen
skall ta upp saken.
Om så sker och ett positivt förslag
framläggs har frågan givetvis i dag fallit
framåt. Vi förutsätter att regeringen
skyndsamt företager sig något på detta
område.

En annan sida av frågan, som jag inte
närmare skall gå in på i detta sammanhang,
är att byggandet av lyxvillor lägger
beslag på kapital, arbetskraft och
material som skulle kunna användas för
att bygga många fler bostäder till bostadslösa
medborgare.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag skall bara säga några
ord om detta. Jag trodde inte att det
skulle bli någon debatt i detta ärende
och att herrar Svenning och Karlsson
skulle begära ordet. Tankegången i motionerna
är nämligen något förvirrad.
I skatteavseende får man ju göra avdrag
för gäldräntor vilket slags skuld det än
gäller.

Vi kommer här in på en parallell till
det ärende, som nyss var uppe till behandling
och som gällde att man skulle
göra undantag för periodiskt understöd
till studerande och detta av någon an -

122

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 em.

Rätten för villaägare till avdrag vid beskattningen för ränta å lån

ledning, som ingen ville eller kunde
redogöra för. Vi skall alltså nu göra ett
undantag för en viss kategori, som önskar
lägga ned mycket pengar på att bo
bra och som kanske för detta avstår
från mycket annat. Dessa människor
lånar t. ex. inte pengar till utlandsresor
för att sedan kunna göra avdrag för
räntorna på dessa skulder.

Om man skulle låna pengar för att
betala en stor spelskuld, herr Svenning,
får man göra avdrag för den ränta som
härvid uppkommer. Men man skulle
inte få göra avdrag för räntekostnader
på sin bostad, om denna är av något
bättre beskaffenhet. Var man skall dra
gränsen mellan lyxvillor och andra villor
vet jag inte heller. Dessutom måste
denna ränta verkligen betalas och den
som får dessa pengar skall beskattas för
dem. Pengarna undandras alltså inte
beskattningen.

Det gladde mig att utskottet i sitt utlåtande
givit motionärerna en elegant
undervisning med ett argument, som jag
en gång använt i en tidningspolemik.
När det gäller boendekostnader för innehavare
av bostadsrättslägenhet erinrar
utskottet om »att de — säkerligen
åtskilliga — bostadsrättsinnehavare,
som finansierat sin bostadsrättslägenhet
med lånade medel, får dra av räntan på
dessa». Detta är självklart.

Om en person som bor i en vanlig
hyreslägenhet vill låna pengar i bank
till 25 års hyreskostnader, får han göra
avdrag för den uppkommande räntan.
Det är bara det att han för det mesta
inte behöver göra det. Men en person
som bygger en villa måste oftast låna
pengar och får därvid naturligtvis göra
avdrag för uppkommande ränta. Det är
ett självklart förhållande.

Det förekommer vidare en socialdemokratisk
dubbelmoral på detta område,
vilken är tämligen otillfredsställande
och vilken innebär att man först
höjer skattetrycket så att det blir synnerligen
högt för människor med hög
inkomst, och sedan säger att dessa inte

får göra några avdrag, eftersom de skulle
vinna så mycket på detta. Det är verkligen
ett underligt sätt att resonera. Om
det är detta förhållande som sticker herr
Svenning i ögonen, tycker jag att han
skall verka för att man avskaffar progressiviteten.
Om man nämligen har en
mycket hög progressivitet, måste en person
med högre inkomst tjäna mer på ett
avdrag än en person som har lägre inkomst.

Herr SVENNING (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag hade naturligtvis
inte förväntat något annat än denna inställning
från herr Sjöholms sida. Men
de exempel, som jag har anfört om hur
man kan gynnas av nuvarande regler
måste väl ändå vara uppseendeväckande.
Jag tror att det inte är många som
har samma uppfattning som herr Sjöholm,
utan att man mot bakgrunden av
de mångfaldiga upprörande exempel
som förekommer på detta område är
ganska angelägen om att saken blir undersökt.
Glöm inte att dessa avdrag ligger
i toppen av den progressiva skalan
och därför blir dubbelt så vinstgivande.
Jag är inte förvånad över den ståndpunkt
herr Sjöholm intar, men jag hoppas
i varje fall att riksdagen skall ha
en annan uppfattning när den senare
bedömer denna fråga.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag måste i detta sammanhang
påtala en sak. Vi har i vårt
land en bostadsbrist och en kapitalbrist,
som ofta åberopas i olika sammanhang.
Med hänsyn till detta måste jag säga att
jag blev upprörd när jag i Aftonbladet
onsdagen den 23 mars läste att landets
dyraste och lyxigaste sommarstuga skall
byggas i Falsterbo för 1,5 miljon kronor.
Jag förutsätter givetvis att vederbörande
miljonär som den »duktige»
affärsman han är, när han skall bygga
denna lvxvilla också kommer att utnyttja
alla möjligheter att få subventioner
från staten.

Onsdagen den 30 mars 1966 em.

Nr 14

123

Höjning av förvärvsavdragen vid beskattningen, m. m.

Herr talman! Det är upprörande att
vi i nådens år 1966 med den bostadsbrist,
som vi bar, och med kännedom
om att ungdomar och andra medborgare
saknar bostad skall ge möjligheter
för en del personer att bygga lyxvillor
för flera hundra tusen kronor och fritidsstugor,
som kan kosta upp till 1,5
miljon kronor.

Jag förutsätter att utredningen verkligen
skall göra rent i detta sammanhang
och samtidigt att myndigheterna
ser till att sådana rent ut sagt rättskränkande
och moraliskt knappt försvarbara
förfaranden inte får fortsätta i gamla
Sverige.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Enligt min uppfattning
finns det i motionerna synpunkter som
är värda beaktande. Jag håller med om
att det förekommer fall där det kan anses
att sådana som har byggt lyxvillor
har gynnats av de nuvarande reglerna.
Emellertid tror jag i likhet med herr
Sjöholm, att det är mycket besvärligt
att gå fram på den vägen att man inskränker
rätten att göra avdrag för
gäldränta, bl. a. därför att det är så
utomordentligt svårt att kontrollera en
sådan bestämmelse.

Däremot finns det en annan väg att
gå. När man beskattar en- och tvåfamiljsfastigheter
får ägarna, som vi alla
vet, i sin deklaration räkna med en
avkastning av endast 2 procent på taxeringsvärdet.
Detta kan givetvis vara
mycket befogat när det gäller egnahem
av vanlig omfattning, men det kan allvarligt
ifrågasättas om det kan vara
motiverat att ge så fördelaktiga villkor
— en sådan subvention som man får anse
att det är — åt dem som bygger villor
som kostar t. ex. tre kvarts till en
miljon eller mera.

Jag är alltså positivt inställd till att
det företas en utredning på detta område.
De motionärer som har föreslagit
en sådan har också redan blivit tillgodosedda,
ty såvitt jag förstår kommer

villabeskattningsutredningen att lägga
fram sitt resultat nu under våren.

Herr talman! Av detta skäl ansluter
jag mig till utskottets förslag.

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! Jag delar helt den uppfattning
som framförts här om att något
borde göras åt beskattningen av de s. k.
lyxvillorna.

Vi har ju gott om tid här i kammaren,
så vi kan diskutera denna fråga hur
länge som helst. Jag skall emellertid
inskränka mig till att meddela att den
utredning, som en del av herrarna önskar,
är i full verksamhet och att förslag
kommer att läggas fram under första
halvåret 1966.

Jag hoppas att detta förslag skall tillfredsställa
de rimliga anspråk man kan
ha när det gäller beskattning av lyxvillor.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 7

Höjning av förvärvsavdragen vid beskattningen,
m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 16, i anledning av väckta motioner
om höjning av förvärvsavdragen
vid beskattningen, m. in.

Till bevillningsutskottet hade hän visats
följande inom riksdagen väckta, av utskottet
till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:496
av herr Bengtson och 11:625 av herr
Johansson i Skärstad m. fl.;

2) de likalydande motionerna I: 505
av herrar Dahlén och Sundin samt
11:604 av herrar Antonsson och Gustafsson
i Skellefteå, vari hemställts,

a) att riksdagen måtte besluta att för
gift kvinna med inkomst av eget arbete,

124

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 em.

Höjning av förvärvsavdragen vid beskattningen, m. m.

rörelse eller jordbruk förvärvsavdragets
maximibelopp höjdes till 4 000 kr. att
gälla i de fall där familjen hade hemmavarande
barn under 16 år samt att
denna ändring även skulle gälla för ensamstående
barnförsörjare,

b) att motsvarande uppräkning av
förvärvsavdragen i övriga förekommande
fall måtte vidtagas, och

c) att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till erforderlig författningstext; 3)

de likalydande motionerna 1: 522
av herr Johan Olsson och 11:636 av
herr Larsson i Borrby m. fl., vari hemställts,
»att riksdagen måtte besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
utredning och förslag om rätt till avdrag
i deklaration för mellanskillnaden
mellan verklig kostnad för hemhjälp och
den dagersättning, inklusive tilläggssjukpenning,
som husmor i allmän försäkring
är berättigad till»; ävensom

4) motionen 11:633 av fru Kristensson
m. fl., vari hemställts, »att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa, att Kungl. Maj:t måtte efter
företagen utredning med beaktande av
de i motionen anförda synpunkterna förelägga
riksdagen förslag om sådan
komplettering av gällande förvärvsavdrag,
att föräldrar med minderåriga
barn må kunna erhålla avdrag för styrkta
nödiga kostnader för den av förvärvsarbetet
föranledda barntillsynen».

Utskottet hemställde, att följande motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:496
av herr Bengtson och 11:625 av herr
Johansson i Skärstad in. fl. om rätt till
avdrag vid beskattningen för lön till
hembiträde,

2) de likalydande motionerna 1:505
av herrar Dahlén och Sundin samt
II: 604 av herrar Antonsson och Gustafsson
i Skellefteå om höjning av förvärvsavdragen
vid beskattningen,

3) de likalydande motionerna 1:522
av herr Johan Olsson och 11:636 av
herr Larsson i Borrby in. fl. om rätt till

avdrag vid beskattningen för hemhjälpskostnader,
ävensom

4) motionen 11:633 av fru Kristensson
in. fl. om avdrag vid beskattningen
för barntillsynskostnader,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Beservationer hade avgivits

beträffande höjning av förvärvsavdragen
vid beskattningen

1) av herrar Elof sson, Lundström, Tistad,
Vigelsbo, Eriksson i Bäckmora,
Enskog och Larsson i Umeå, vilka ansett
att utskottet under punkten 2) bort
hemställa,

att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna 1:505 av herrar
Dahlén och Sundin samt II: 604 av herrar
Antonsson och Gustafsson i Skellefteå
måtte antaga i reservationen framlagt
förslag till lag om ändrad lydelse
av 46 § 3 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

beträffande rätt till avdrag vid beskattningen
för hemhjälpskostnader

2) av herrar Elofsson, Vigelsbo och
Eriksson i Bäckmora, vilka ansett att
utskottet under punkten 3) bort hemställa,

att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna 1:522 av herr Johan
Olsson och II: 636 av herr Larsson
i Borrby m. fl. måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om utredning rörande
rätt till avdrag vid taxeringen
för mellanskillnaden mellan verklig
kostnad för hemhjälp och den dagersättning,
inklusive tilläggssjukpenning,
som husmor i allmän försäkring vore
berättigad till;

3) av herrar Lundström, Tistad, Enskog
och Larsson i Umeå, utan angivet
yrkande;

beträffande avdrag vid beskattningen
för barntillsynskostnader

4) av herrar Yngve Nilsson, Gösta Jacobsson
och Magnusson i Borås, vilka
— under åberopande av innehållet i

Onsdagen den 30 mars 1 !)(>(> em.

Nr 14

125

Höjning av förvärvsavdragen vid beskattningen, m. m.

motionen 11:633 av fru Kristensson
in. fl. samt under hänvisning till de likalydande
motionerna 1:638 och
II: 600, såvitt här var i fråga — ansett
att utskottet under punkten 4) hort
hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte efter företagen utredning förelägga
riksdagen förslag om sådan komplettering
av gällande bestämmelser om
förvärvsavdrag, att föräldrar med minderåriga
barn måtte kunna erhålla avdrag
för styrkta nödiga kostnader för
den av förvärvsarbetet föranledda barntillsynen.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Jag skall först och
främst be att få uttala min högaktning
för herr Brandt. Han har ju försökt
sanera denna bevillningsutskottsdebatt i
kväll, och att den sedermera i alla fall
har spårat ur kan inte han rå för.

Det rör sig nu om frågor som har
behandlats här tidigare varje riksdag
i både tio och femton år. Jag har emellertid
en ny fråga, som representanter
för vårt parti har tagit upp i motionerna
522 i första kammaren och 636 i andra
kammaren. Motionerna avser det fall då
försörjaren av en barnfamilj på grund
av sitt förvärvsarbete under väsentlig
del av veckan eller under ännu längre
tid är borta från hemmet hela dygnet
och den hemmavarande maken blir sjuk.
Särskilt vid sådana sjukdomsfall som
kräver sjukhusvård är det nödvändigt
att en utomstående person träder till
för att sköta hushållet och ta hand om
barnen. Sjukpenningen för den make,
som inte har förvärvsarbete utan helt
ägnar sig åt skötseln av hem och barn
är inklusive den frivilliga tilläggssjukpenningen
maximerad till 12 kronor
per dag plus eventuellt barntillägg. Härav
tas 5 kronor i anspråk för sjukhusvistelsen.
Lönen till en hemhjälp, som

skall finnas tillgänglig under största delen
av dygnet, överstiger väsentligt den
ersättning som utgår. Därför ökar försörjningsbördan
avsevärt för den, vars
familj drabbats av sjukdom. I synnerhet
den som har låg inkomst kan dä få stora
svårigheter att klara upp situationen.

Kostnaden för hemhjälp är icke avdragsgill
vid taxeringen, men enligt
vår uppfattning är det ett angeläget
trygghetskrav att rätt till avdrag kan
medges för skillnaden mellan den verkliga
kostnaden för hemhjälp och den
dagersättning, inklusive frivillig tillläggssjukpenning,
som en husmor enligt
allmän försäkring är berättigad till.

Nu har utsottet hänvisat till att familjebeskattningen
och därmed sammanhängande
frågor är föremål för utredning
inom familjeskatteberedningen
och att denna bör kunna behandla även
här förevarande spörsmål samt lägga
fram förslag till slutgiltig lösning av
frågan.

Jag vill emellertid, herr talman, ytterligare
understryka vår uppfattning att
det är nödvändigt att göra någonting
nu och ber därför att få yrka bifall till
reservationerna nr 1 och 2 i bevillningsutskottets
betänkande nr 16.

Herr ENSKOG (fp):

Herr talman! I bevillningsutskottets
betänkande nr 16 behandlas bl. a. några
motioner med yrkande om höjning av
maximibeloppet för förvärvsavdrag.
Förslaget i motionsparet 1: 505 och II:
604 syftar till en höjning från nu gällande
högst 3 000 kronor till högst 4 000
kronor. Motivet till detta förslag är att
det nuvarande förvärvsavdraget för
många familjer inte är tillräckligt som
kompensation för de extrakostnader
som uppstår på grund av att hustrun
har förvärvsarbete utanför hemmet.

Genom den höjning som föreslås i
motionerna och som är densamma som
påyrkas i reservationen nr 1 kan man
förvänta att fler gifta kvinnor går ut på
arbetsmarknaden. Bland dessa finns ju

126 Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 em.

Höjning av förvärvsavdragen vid beskattningen, m. m.

fortfarande en arbetskraftsreserv som
kan tillföras näringslivet.

Den föreslagna höjningen av förvärsavdraget
kommer visserligen att medföra
ett skattebortfall, men detta uppvägs
av ett ökat skatteunderlag från de
kvinnor som tack vare höjningen går ut
på arbetsmarknaden.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
nr 1.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Det är med viss bävan
man tar till orda, ty det gäller faktiskt
ett ärende som är en gammal bekant och
i vilket några nya argument inte finns
att tillföra debatten. Jag utgår emellertid
ifrån att herr Brandt i detta liksom
i tidigare ärenden inte finner anledning
att förlänga debatten, och det gör att
jag kanske kan tillåta mig att i alla fall
framföra några synpunkter.

Inom högerpartiet har vi, som kammarens
ledamöter är medvetna om, under
lång tid tillmätt frågan om utformningen
av förvärvsavdraget mycket
stor betydelse. Vi kan tyvärr inte dela
de båda andra borgerliga partiernas
uppfattning, att man skulle kunna lösa
frågan enbart genom att höja schablonavdraget
till lämplig storlek. Vi tycker
att det väsentliga är att schablonavdraget
hålls på en rimlig nivå, så att inte
alltför många får göra avdrag som inte
motsvarar de verkliga kostnaderna, men
att man kompletterar schablonavdraget
med rätt till avdrag för kostnader
som man visar att man verkligen haft.

Anledningen till att vi fäster så stor
vikt vid denna konstruktion är att en
sådan anordning skulle underlätta den
valfrihet mellan olika tillsynsformer,
som jag tror att vi alla anser bör eftersträvas.
Jag tror inte att någon egentligen
menar, att den kollektiva barnuppfostran
är den idealiska lösningen. Alla
är nog ense om att föräldrarna själva
bör få bedöma vilken tillsynsform som
är bäst. Det är då också naturligt, att
de olika tillsynsformerna får konkur -

rera med varandra på lika villkor. Detta
kan underlättas av den konstruktion
av förvärvsavdraget som vi från högerpartiets
sida har föreslagit.

Det är litet svårt att förstå, att många
här i riksdagen accepterar ett stöd till
daghemmen på omkring 6 000 kronor
per barn och år och samtidigt anser att
vi inte har råd att kosta på oss ett ordentligt
avdrag för de tillsynskostnader
som vederbörande kan styrka att de
verkligen haft.

Inom högerpartiet har vi blivit satta
litet på undantag; vi har inte fått någon
representant i familjeskatteberedningen.
Därför har vi funnit anledning
att tillsätta en egen expertgrupp, som
sysslat just med frågan om förvärvsavdragets
utformning. Jag skall bespara
kammarens ledamöter en närmare redogörelse
för det förslag vi kommit
fram till. Vi har i motionen klart skisserat
den konstruktion vi tänkt oss. Vi
anser att 16-årsgränsen inte rimligen
bör fasthållas när det gäller detta komplement
till schablonavdraget. Det torde
vara tillräckligt med en lägre åldersgräns,
eftersom tillsynskostnaderna rimligen
bör avta ju äldre barnen blir. Likaså
har vi påpekat det olämpliga i att
avdraget är knutet enbart till kvinnans
inkomst. Men den frågan är tekniskt
svår att lösa, och vi har därför i motionen
inte presenterat något förslag till
en tillfredsställande utformning. Vi vänder
oss också bestämt mot den maximering
av schablonavdraget som uppstår
därigenom, att man bara tillåter avdrag
upp till en viss procent av inkomsten.
Denna konstruktion gynnar de
högre inkomsttagarna. Man synes utgå
från att ju högre inkomst en person har,
desto större avdrag bör han få göra för
barntillsynen. Det är ju inte alls säkert
att omkostnaderna är högre därför att
inkomsterna är högre. Vi tycker alltså
att man när det gäller detta komplement
helt bör slopa denna procentregel och
utgå från som självklart att inkomsten
bör vara taket för avdraget.

Onsdagen den 30 mars 19GG em.

Nr 14

127

Höjning av forvärvsavdragcn vid beskattningen, m. m.

Vi har i motionen också analyserat
vilka tillsynsfunktioner avdraget skall
täcka. Den saken skall jag inte närmare
gå in på. Vi har emellertid ansett att
man bör ha två maximiregler: dels ett
avdrag för barn under 12 år, maximerat
till 6 000 kronor, dels ett avdrag
för barn under 7 år, maximerat till
10 000 kronor.

Det är viktigt — inte bara ur arbetsmarknadssynpunkt,
herr Enskog — att
vi får en tillfredsställande lösning av
denna fråga. Det väsentliga är att avdraget
underlättar för föräldrar i förvärvsarbete
att få en god omvårdnad
av barnen. Den dystra verkligheten i
dag är att det finns många exempel på
att föräldrar i en besvärlig ekonomisk
situation när det gäller barntillsynen
tvingas till nödlösningar, som många
gånger är upprörande och borde motivera
att vi eftersträvade bättre anordningar.

Herr talman! Det skulle finnas anledning
att gå in på vad utskottet säger
med anledning av denna motion, men
jag skall bara konstatera, att utskottet
hänvisar till familjeskatteberedningen
och till den familjepolitiska kommittén
och säger att utskottet utgår ifrån att
dessa båda utredningar sysslar med hithörande
frågor och att dessa frågor förmodligen
blir uppmärksammade där.
Jag tycker att det vore rimligt att en
motion som denna, som så ingående
penetrerar denna fråga, åtminstone kunde
ha hänvisats till familjeskatteberedningen
för beaktande — det hade inte
varit för mycket begärt.

Herr talman! Jag vill med detta endast
yrka bifall till den till utskottets
betänkande fogade reservationen nr 4
av herr Yngve Nilsson m. fl.

Herr BJÖRKMAN (h) :

Herr talman! På denna punkt skall
jag följa herr Brandts goda föredöme
och nöja mig med att yrka bifall till
reservation nr 4. Jag avvaktar med intresse
om herr Allard nu i sin tur skall
följa vårt goda föredöme.

Herr ALLARD (s):

Herr talman! Jag kan till att börja
med instämma med fru Kristensson när
hon sade att frågan om förvärvsavdragets
utformning varit föremål för riksdagens
behandling många gånger tidigare.
Senast skedde det föregående år,
då riksdagen beslutade att det s. k. kvotavdraget
skulle höjas från 20 till 25
procent och att maximibeloppet skulle
höjas från 2 000 till 3 000 kronor. De
nya bestämmelserna, om vilka riksdagen
alltså fattade beslut så sent som
föregående är, skall för första gången
tillämpas vid 1967 års taxering.

De skäl som nu anförts i motionerna
för en höjning av förvärvsavdraget är
i huvudsak desamma som anfördes föregående
år, då den nämnda uppräkningen
skedde. Då några nya skäl inte
har presenterats i motionerna anser utskottet
att det saknas anledning att
frångå det ställningstagande som riksdagen
gjorde efter en ingående prövning
så sent som förra året. Till detta
kommer att familjebeskattningen och
de frågor som hör samman med den
är föremål för utredning inom familjebeskattningsberedningen.
Utskottet anser
därför att beredningens prövning
och förslag beträffande familjebeskattningen
i dess helhet bör avvaktas innan
ytterligare förändringar av förvärvsavdraget
görs.

Det bör kanske också erinras om det
skattebortfall som skulle bli följden av
ett bifall till reservationerna. I reservationerna
nr 2 och nr 4 begäres utredningar,
och några beräkningar av hur
stort skattebortfallet skulle bli på grund
av de tänkta förändringarna bär inte
gjorts. Men så mycket är väl säkert att
så genomgripande som högerförslaget
är så skulle skattebortfallet vid ett genomförande
av förslaget bli mycket betydande.

I reservation nr 1 framförs ett klart
yrkande om ändrad lagstiftning, och
på den punkten vore det lättare att beräkna
hur stort skattebortfallet skulle

128

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 em.

Höjning av förvärvsavdragen vid beskattningen, m. m.

bli. Del beslut riksdagen fattade föregående
år ger en antydan härom. Höjningen
av kvotavdraget beräknades
medföra ett skattebortfall för staten på
45 miljoner kronor och för kommunerna
på 40 miljoner kronor. Det förslag
som framförs i reservation nr 1 kommer,
om det genomförs, säkerligen att
medföra ett skattebortfall i närheten av
dessa belopp. Detta är ytterligare ett
skäl för bifall till utskottets förslag och
avslag på reservationerna.

■lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Först finns det anledning
att tacka herr Allard för att han
värdigats att bemöta vår argumentation
i viss utsträckning. Den omständigheten
att frågan varit föremål för behandling
många gånger gör den inte mindre
angelägen, vilket herr Allard kanske
inte heller menade. Men jag vill erinra
herr Allard om att utskottet självt i sitt
betänkande dock angivit en motivering
varför frågan skulle prövas. Utskottet

säger nämligen överst på s. 8: »---

under det att i andra fall avdraget åtminstone
tidvis inte ger den skattskyldiga
tillräcklig kompensation för de
faktiska merkostnaderna på grund av
förvärvsarbetet.» Här erkänner man
alltså att den nuvarande schablonen i
många fall inte täcker de faktiska kostnaderna.

Sedan kommer vi emellertid till den
intressantaste av herr Allards motiveringar.
I fråga om högerförslaget sade
herr Allard att detta är så genomgripande,
att det skulle innebära ett väsentligt
skattebortfall. Det finns därför
kanske anledning att erinra herr Allard
och kammarens övriga ledamöter om
att det som vi yrkat inte är något annat
än att man skall få göra avdrag för
de kostnader som man faktiskt kan visa
att man har haft. År det inte rimligt
att man skall få göra avdrag för sådana
kostnader som man verkligen kan styr -

ka? Skulle det sedan visa sig att detta
medför ett stort skattebortfall, utgör
storleken av detta skattebortfall endast
måttet på den orimlighet som den nuvarande
beskattningen innebär. Vi skall
väl ändå alla eftersträva att skatt skall
utgå efter förmåga, detta må sedan kosta
mer eller mindre. Ett rättvist skattesystem
bör dock eftersträvas och detta
gör sig med ännu större styrka gällande
i ett läge då skattetrycket är så högt.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Bara ett par ord med
anledning av herr Allards kostnadsberäkningar.
Herr Allard sade att förslaget
i folkpartireservationen skulle kosta
någonting i närheten av det 40-tal
miljoner som förra årets ändringar kostade
staten. Jag kanske då får fästa
uppmärksamheten på att förra årets beslut
innebar att man höjde förvärvsavdraget
för alla som hade ett sådant.
Man höjde kvotavdraget från 20 till 25
procent. Detta medförde att alla, som
hade förvärvsavdrag, fick en förbättring.
Det var detta som kostade de
verkliga pengarna.

Man genomförde dessutom en höjning
av maximibeloppet från 2 000 till 3 000
kronor. Den föreliggande reservationen
innebär bara förslag om att man höjer
maximibeloppet ytterligare från 3 000
till 4 000 utan att göra någon som helst
förändring i kvotavdraget. De siffror
som kan komma i fråga är bara bråkdelar
av dem som herr Allard nämnde.
Mot detta kan sägas vad en av experterna
på detta område har sagt, nämligen
att de skatteinkomster, som tillföres
statskassan genom att på det sättet
flera kvinnor blir stimulerade att gå ut
i förvärvsarbete, säkerligen uppväger
det inkomstbortfall som kan komma
till stånd om detta förslag genomföres.

Herr ALLARD (s):

Herr talman! Herr Gustafson i Göteborg
lovar kanske litet för mycket när
han säger att ett bifall till reservatio -

Onsdagen den 30 mars 1966 em.

Nr 14

129

Höjning av

nen skulle innebära ett skattebortfall
som endast skulle vara en bråkdel av
det som blev resultatet av det beslut om
förändringar beträffande förvärvsavdraget
som riksdagen fattade föregående
år. Varken herr Gustafson eller jag
har några exakta belopp att komma
med, men jag tror att de belopp jag
nämnde ligger betydligt närmare sanningen
än den uppgift som herr Gustafson
lämnade.

Högerförslaget innebär ett förvärvsavdrag
så konstruerat, att för en familj
med barn under sju år skall man få avdrag
för kostnader upp till 10 000 kronor
och för en familj med barn över
sju år 6 000 kronor. Nu är maximibeloppet
3 000 kronor. Det är ganska naturligt
att utskottet, inför ett så genomgripande
förslag och med vetskap
om att familjeskatteberedningen har
denna fråga under övervägande och
har för avsikt att komma med förslag
beträffande familjebeskattningen i dess
helhet, inte anser att man skall skriva
till Kungl. Maj:t och begära en ny utredning
med de utgångspunkter som
finns i högerreservationens förslag. Högern
är för övrigt ensam bland de borgerliga
partierna att stå bakom denna
reservation.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Jag förstod av herr Allards
senaste inlägg att herr Allard var
på det klara med den mycket stora
skillnaden i kostnader mellan förra
årets ändring och årets. Experterna har
inte kunnat räkna ut hur stort belopp
det är fråga om i år, men det kan inte
vara ett belopp ens i närheten av det,
inte hälften av det, möjligen en fjärdedel
men också det antagligen för högt,
och då är det inte motiverat, att komma
med kostnadssiffror som ger ett felaktigt
intryck.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Det är riktigt att vi i
högerpartiet är ensamma om detta för5
— Andra kammarens protokoll t966. Nr

förvärvsavdragen vid beskattningen, m. m.

slag, men det finns kanske anledning
säga att vi ofta från början varit ensamma
med många förslag men att vi
sedan haft glädjen att kunna konstatera,
att så småningom både folkpartiet
och centerpartiet och t. o. m. regeringspartiet
har accepterat våra ståndpunkter.
Detta är alltså i och för sig inget
avskräckande argument.

Herr Allard säger att siffrorna 10 000
och 6 000 låter orimliga i hans öron.
Jag kan inte riktigt förstå det, därför
att det gäller dock avdrag bara för
styrkta omkostnader och inte för någonting
annat, och herr Allard bär ju
ingenting emot att daghemsvården subventioneras
från samhällets sida. När
det gäller driftkostnaderna på daghemmen
subventionerar samhället varje
barn med inte mindre än 5 600 kronor
per år, och räknar man in kapitalinvesteringarna
kommer subventionen att
ligga över 6 000 kronor. Lägger man
därtill förvärvsavdragen på högst 3 000
kronor som också dessa familjer har så
blir det en subvention på sammanlagt
9 000 kronor. Det accepterar herr Allard
men tycker att vår konstruktion är
egendomlig.

Härmed var överläggningen slutad.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Enskog begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
2) i utskottets betänkande nr 16,
röstar
U

130 Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 em.

Höjning av förvärvsavdragen vid beskattningen, m. m.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Elofsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Enskog begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställ des.

Därvid avgavs 138 ja och 71 nej,
varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 3

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Vigelsbo begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
3) i utskottets betänkande nr 16,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2) av herr Elofsson m. fl.

kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Vigelsbo begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 147 ja och 34 nej,
varjämte 32 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 4

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
4); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fru Kristensson
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
4) i utskottets betänkande nr 16,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 4) av herr Yngve Nilsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fru Kristensson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 156 ja och 33 nej,
varjämte 24 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Onsdagen den 30 mars 1966 cm.

Nr 14

131

§ 8

Lättnader i beskattningen för personer

med nedsatt skatteförmåga, m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 17, i anledning av väckta motioner
om lättnader i beskattningen för
personer med nedsatt skatteförmåga,
m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna 1:504
av herrar Harry Carlsson och Erik Filip
Petersson samt 11:628 av herr Jonsson
in. fl., vari hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om utredning i syfte att undanta sådana
folkpensionärer, vilkas huvudsakliga inkomst
utgjordes av folkpension, från deklarationsplikt
eller att genomföra en
väsentlig förenkling av deklarationsförfarandet; II)

de likalydande motionerna 1:508
av herr Enarsson och II: 655 av fröken
ITetterström m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att för åldersoch
invalidpensionär skulle utgå förhöjda
ortsavdrag, nämligen med 4 000
kronor för ensam pensionär, med 6 400
kronor för makar, av vilka en vore pensionär,
och med 8 000 kronor för makar
som båda vore pensionärer, samt på
grund härav antaga i motionerna framlagda
förslag till

a) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370)
och

b) förordning om ändrad lydelse av
8 § och 10 § 1 mom. förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt; III)

de likalydande motionerna I: 510
av herr Karl-Erik Eriksson och II: 631
av herr Jönsson i Ingemarsgården in. fl.,
vari hemställts, »att riksdagen måtte

1) besluta sådan ändring av bestämmelserna
rörande extra avdrag för nedsatt
skatteförmåga att ifrågavarande avdrags
maximibelopp liöjes till 5 000 kr.
i stället för nu gällande 4 500 kr.,

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om förbättrade regler för avtrappning
av det extra avdraget i syfte att
undgå eljest uppkommande hög marginalskatt
vid avdragets övre gräns, samt

3) i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
åtgärder för att vård av anhörig i eller
utanför hemmet skall ge vidgad rätt till
avdrag för nedsatt skatteförmåga»;

IV) motionen 11:23 av herrar Sjöholm
och Hubin;

V) motionen 11:268 av herr Johansson
i Trollhättan m. fl., vari hemställts,
»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om en utredning av
möjligheterna att förebygga att pensionärer
erhåller restskatt och om lämpliga
åtgärder med anledning härav»;

VI) motionen II: 634 av fru Kristensson
och fröken Wetterström, vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta ändring
av och tillägg till gällande skatteförfattningar
i enlighet med vad i motionen
anfördes samt att vederbörande
utskott måtte utarbeta härför erforderlig
lagtext; ävensom

VII) motionen 11:639 av herrar
Mattsson och Persson i Heden.

Utskottet hemställde, att följande motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:504
av herrar Harry Carlsson och Erik Filip
Petersson samt II: 628 av herr Jonsson
in. fl. om undantag från deklarationsplikt
för folkpensionärer,

2) de likalydande motionerna 1:508
av herr Enarsson och II: 655 av fröken
Wetterström m. fl. om höjda ortsavdrag
för folkpensionärer,

3) de likalydande motionerna 1:510
av herr Karl-Erik Eriksson och 11:631
av herr Jönsson i Ingemarsgården in. fl.
om lättnader i beskattningen för personer
med nedsatt skatteförmåga,

4) motionen II: 23 av herrar Sjöholm
och Rubin om en översyn av bestämmelserna
om existensminimum,

5) motionen II: 268 av herr Johansson
i Trollhättan in. fl. om åtgärder för
att förhindra kvarstående skatt för pensionärer,

132

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 em.

Lättnader i beskattningen för personer med nedsatt skatteförmåga, m. m.

6) motionen 11:634 av fru Kristensson
och fröken Wetterström om extra
avdrag vid beskattningen av vissa hemmadöttrar,
ävensom

7) motionen II: 639 av herrar Mattsson
och Persson i Heden om rätt till
avdrag vid beskattningen för kostnader
i samband med vård av handikappat
barn,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

beträffande undantag från deklarationsplikt
för folkpensionärer

1) av herrar Elof sson, Lundström,
T istad och Vigelsbo, fru Nettelbrandt
samt herrar Eriksson i Bäckmora och
Enskog, vilka ansett att utskottet under
punkten 1) bort hemställa,

att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna I: 504 av herrar Harry
Carlsson och Erik Filip Petersson
samt II: 628 av herr Jonsson m. fl. måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utredning med syfte att undantaga sådana
folkpensionärer från deklarationsplikt,
vilkas huvudsakliga inkomst utgjordes
av folkpension, eller att genomföra
en väsentlig förenkling av deklarationsförfarandet
i dessa fall;

beträffande höjda ortsavdrag för folkpensionärer 2)

av herrar Gösta Jacobsson, Ottosson
och Magnusson i Borås, vilka ansett
att utskottet under punkten 2) bort
hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna
I: 508 av herr Enarsson och
11:655 av fröken Wetterström m. fl.
måtte besluta, att för ålders- och invalidpensionär
skulle utgå förhöjda ortsavdrag,
nämligen med 4 000 kronor för
ensam pensionär, med 6 400 kronor för
makar, av vilka en vore pensionär, och
med 8 000 kronor för makar, som båda
vore pensionärer, samt på grund härav
antaga de vid motionerna fogade förslagen
till

a) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370)
och

b) förordning om ändrad lydelse av
8 § och 10 § 1 mom. förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt; beträffande

lättnader i beskattningen
för personer med nedsatt skatteförmåga,
tji. in.

3) av herrar Elofsson, Lundström,
Tistad och Vigelsbo, fru Nettelbrandt
samt herrar Eriksson i Bäckmora och
Enskog, vilka ansett att utskottet under
punkten 3) bort hemställa,

att riksdagen med bifall till de likaIvdande
motionerna I: 510 av herr KarlErik
Eriksson och II: 631 av herr Jönsson
i Ingemarsgärden m. fl. i denna del
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
förslag om att vård av anhörig i
eller utanför hemmet skulle ge vidgad
rätt till avdrag för nedsatt skatteförmåga; 4)

av herrar Elofsson, Lundström,
T istad och Vigelsbo, fru Nettelbrandt
samt herrar Eriksson i Bäckmora och
Enskog, vilka ansett att utskottet under
punkterna 3), 5) och 6) bort hemställa,

att riksdagen i anledning av de likalydande
motionerna I: 510 av herr KarlErik
Eriksson och II: 631 av herr Jönsson
i Ingemarsgården m. fl. i denna del
samt motionen 11:268 av herr Johansson
i Trollhättan m. fl. och motionen
II: 634 av fru Kristensson och fröken
Wetterström måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära förslag till årets riksdag
om åtgärder, som förhindrade alltför
stora marginaleffekter, när folkpensionärernas
sidoinkomster höjdes över en
viss minimistorlek;

beträffande översgn av bestämmelserna
om existensminimum

5) av herrar Lundström, Tistad, fru
Nettelbrandt och herr Enskog, utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Onsdagen den 30 mars 1900 em.

Nr 14

133

Lättnader i beskattningen för personer med nedsatt skatteförmåga, m. m.

Fröken WETTERSTRÖM (Ii):

Herr talman! I motionerna I: 508 och
II: 055 liar herr Enarsson och jag tillsammans
med några partikamrater återkommit
med en framställning om förhöjda
ortsavdrag för ålders- och invalidpensionärer.
I andra motioner som
har samma syfte, nämligen att hitta
skattebördan för dessa kategorier, vill
man gå andra vägar för att få till stånd
en ändring, t. ex. genom att höja maximibeloppet
för extra avdrag för nedsatt
skatteförmåga.

Alla är väl överens om att det från
samhällets sida är angeläget, ja nödvändigt,
att i största möjliga utsträckning
tillvarata den arbetskraft som finns
att tillgå, då ju bristen på arbetskraft i
vårt land är ett bekymmersamt faktum.
Det finns en inte obetydlig arbetskraftreserv
bland folkpensionärerna. För
många av dessa som har hälsa och krafter
i behåll ter sig sysslolöshet och isolering
från arbetslivet skrämmande. Om
emellertid skatterna stiger alltför mycket
vid en relativt blygsam biinkomst,
så att behållningen av extrainkomsten
blir onormalt liten, kan inte gärna dessa
människor stimuleras till att ta det arbete
som erbjudes dem.

Jag och mina medmotionärer anser att
en höjning av ortsavdraget till vad vi
föreslagit, 4 000 kronor för ensam pensionär,
6 400 kronor för makar, varav
den ena är pensionär, och 8 000 kronor
för makar, som båda är pensionärer,
skulle vara den bästa formen för skattelättnad.
Ja, inte bara för skattelättnad,
därför att om vårt förslag realiserades
skulle det ju innebära att en folkpensionär
kunde skaffa sig en högre biinkomst
än för närvarande och ändå utan
särskild prövning vara befriad från
skatt.

Det extra avdrag som kan medges för
nedsatt skatteförmåga höjdes visserligen
1964, och utskottet framhåller att de anvisningar,
som riksskattenämnden utfärdat
till ledning då extra avdrag skall
bestämmas, syftar till att söka uppnå

största möjliga likformighet vid beskattningen.
Det säger dessutom, att de nya
anvisningar som man har att vänta kommer
att bli betydligt liberalare. ,

Detta är naturligtvis förbättringar som
i och för sig är bra, men utskottet understryker
också att de tabeller som
anvisningarna innehåller »endast är avsedda
som hjälpmedel vid bestämmandet
av avdragets storlek i det enskilda
fallet». Därför blir det ändå alltid till
sist så, att graden av generositet beror
på den enskilda taxeringsnämndens bedömning
inom ramen för de maximerade
4 500 kronorna. Ett ortsavdrag är
däremot fixerat till ett visst belopp,
och därmed vet också den skattskyldige
på förhand vilken skattelättnad
han har rätt till. Vi anser att detta är
en avgjord fördel.

I sin motivering för avslag på motionen
säger bevillningsutskottet, nu
liksom tidigare, att utskottet inte finner
det »sakligt motiverat att tillerkänna
även folkpensionärer med höga
inkomster ett väsentligt större ortsavdrag
än som tillkommer andra skattskyldiga
i motsvarande inkomstläge».

Herr talman! Dessa lyckligt lottade
utgör i alla falla endast ett fåtal i förhållande
till det stora flertalet som det
här gäller och som kommer i en, som
vi tycker, missgynnad ställning. Dessutom,
från dessa få stora inkomsttagare
får stat och kommun tillbaka avsevärda
belopp i form av skatt på deras inkomster,
även om ortsavdragen skulle bli
höjda såsom vi önskar.

Det lär aldrig någonsin gå att uppnå
fullständig rättvisa i vårt skattesystem.
Därför vill jag gärna fråga, om
det inte vore mera välbetänkt av samhället
att genom höjda ortsavdrag till
ålders- och invalidpensionärer stimulera
till värdefulla arbetsinsatser som
landet behöver och tjänar på, dels genom
att dessa människor bidrar till
ökad produktion och dels genom att
stat och kommun tillföres större skatteintäkter
samt kanske inte minst där -

134

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1906 em.

Lättnader i beskattningen för personer med nedsatt skatteförmåga, m. m.

för att samhället undgår att tidigare än
vad mången gång kanske annars skulle
bli fallet behöva omhänderta människor
för vård vilka just genom känslan av
att vara ställda vid sidan av arbetslivet
åldras för tidigt och därmed utsätts
för olika slag av åldrandets sjukdomar.

Herr talman! Med vad jag nu framhållit
ber jag att få yrka bifall till reservationen
2 i bevillningsutskottets betänkande
nr 17.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Jag ber att få instämma
i vad fröken Wetterström här anfört.
Det borde vara en rimlig princip att
den utgående folkpensionen inte blir
föremål för beskattning. Den bör vara
skattefri. En kommande generation
folkpensionärer här i landet kan väl
också göra anspråk på att folkpensionen
skall vara skattefri, eftersom de
avgifter som numera erlägges inte längre
är avdragsgilla vid deklarationen,
medan däremot de personer som i dag
är folkpensionärer, på sin tid fick göra
avdrag för dessa avgifter. Men vi borde
alla kunna vara överens om att dagens
folkpensionärer inte är särskilt gynnade.
De får t. ex. inte någon ATPpension.
Det borde därför vara motiverat
att gå litet försiktigare fram.

Utskottet hänvisar till att pensionärerna
kan begära skattebefrielse på
grund av nedsatt skatteförmåga, och
utskottet erkänner att man av statsoch
kommunalfinansiella skäl inte har
kunnat följa med i höjningen av ortsavdragen
på det sätt som borde ha
skett. Därför måste man tillgripa bestämmelsen
om rätt till nedsättning av
skatten vid minskad skatteförmåga. Behovet
av sådant avdrag är självklart för
många av våra folkpensionärer som
inte har någon annan inkomst eller
mindre sådan. Genom vår konstruktion
att höja ortsavdragen för pensionärerna
skulle de slippa ifrån det omak som
det onekligen innebär att de måste

begära att bli befriade från skatt med
hänvisning till bestämmelsen om nedsatt
skatteförmåga. Jag tycker man kan
säga att det rent av är nedsättande för
dem att behöva begära detta. Därför
tror jag att vårt förslag från högerpartiet,
att pensionärerna bör ha rätt till
ett något högre ortsavdrag, är mycket
väl motiverat, inte minst ur den synpunkten
att gamla människor inte så
sällan på grund av vacklande hälsa får
dyrare levnadsomkostnader. Det är ytterligare
ett motiv för skattebefrielse.

Herr talman! Jag ber att få instämma
i fröken Wetterströms yrkande.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! I reservation 1 i utskottets
betänkande, vilken rör undantagande
från deklarationsplikt för folkpensionärer,
har begärts att folkpensionärer
skall slippa deklarera eller
också att åtgärder skall vidtagas för att
väsentligt förenkla deklarationsförfarandet.
Det finns enligt min mening
många skäl som talar för en sådan ordning,
och jag vill därför yrka bifall till
den reservationen. Med hänsyn till att
eu av motionärerna kommer att ta
till orda om den saken skall jag emellertid
inte fresta kammarens tålamod
med att närmare utveckla mina synpunkter
på den frågan.

I stället skall jag något beröra reservationerna
3 och 4, som rör frågan om
lättnader i beskattningen för personer
med nedsatt skatteförmåga. I reservation
3 yrkas vidgad rätt till avdrag för
nedsatt skatteförmåga vid vård av anhörig
i eller utanför hemmet. Det är
ju rimligt att de personer som på det
sättet mycket aktivt bidrar till att klara
vårdproblemen i landet får någon möjlighet
till soulagering.

Vi skulle utan de mycket värdefulla
insatser, som görs av dessa människor,
få ett mycket större bristproblem på
våra sjukhus och vårdinstitutioner av
olika slag än vad vi har för närvarande.
Även om det kan medges att det är en

Onsdagen den 30 mars 1900 em.

Nr 14

135

Lättnader i beskattningen för personer med nedsatt skattcförmåga, in. m.

något extraordinär ordning att man tar
hänsyn till detta just vid beskattningen,
iir det berättigat att dessa människor
inte blir behandlade så som ofta
sker för närvarande. Sådana som vårdar
anhöriga får till och med ofta skatta
för fritt vivre och övriga mycket
små förmåner som de bar i anslutning
till vården.

Reservation nr 4 tar upp det särskilda
problemet om den mycket hårda marginaleffekt
som drabbar folkpensionärerna
när de skaffar sig en liten sidoinkomst.
Vanligt folk tror mycket ofta
att marginalskatt är något som drabbar
bara högre inkomsttagare. Men här i
huset vet vi ju att det inte är riktigt på
det sättet, utan att marginalskatten
tvärtom mycket ofta drabbar även normalinkomsttagare
och mindre inkomsttagare.
Detta är mycket allvarligt i ett
läge då vi på alla sätt behöver öka vår
arbetskraft. Men vad vi kanske i allmänhet
inte tror är att marginalbeskattningen
— eller rättare uttryckt marginalbelastningen
— utgör ett väsentligt
problem även för våra pensionärer.
Jag har för ett antal år sedan som representant
för folkpartiet vid ett tillfälle
haft anledning att säga att marginalskatten
i detta land för pensionärer
till och med kunde vara högre än för
miljonärer. Det är en orimlig situation,
men den gäller även nu i flera fall. Jag
skall be att få ta ett par exempel.

Om en pensionär med en ålderspension
på 4 330 kronor skaffar sig en
sidoinkomst på 2 400 kronor får han
— om jag räknar med effekten på det
kommunala bostadstilllägget och olika
inslag i beskattningen — efter skatt och
efter vederbörliga avdrag kvar 7 071
kronor. När han sedan ökar sin inkomst
därutöver med t. ex. 1 000 kronor, har
han en marginalbelastning på den tusenlappen
på 12G procent. Han får alltså
inte kvar ens de 7 071 kronorna som
han hade innan han förtjänade dessa
1 000 kronor. Vilka andra än pensionärer
har egentligen en så hög marginalbelastning? -

Denna person med eu sidoinkomst på
3 400 kronor hade alltså kvar efter
skatt G81G kronor. När han ytterligare
ökar sin sidoinkomst till 3 550 kronor,
har han en marginalbelastning på inte
126 procent längre men 11G procent,
och även det är mycket nog. Han får
alltså också då mindre pengar kvar när
han tjänar mera.

Dessa exempel gällde ensamstående
pensionärer. På socialdemokratiskt håll,
där man vill konservera en dylik ordning
för pensionärerna, har det också
lämnats exempel, men det exemplet gäller
hur det slår för en gift pensionär.
Det avser en gift person som har 9 000
kronor i folkpension tillsammans med
maken och 3 000 kronor i sidoinkomst.
Just enligt det exemplet blir det faktiskt
inte så horribla resultat som
för de ensamstående jag nämnt. Men
man skulle också när det gäller de gifta
kunna gå vidare och se hur det slår
för andra. Resultatet i det nyssnämnda
fallet beror på att marginalbelastningen
just där ännu inte har satt in med
hela sin kraft.

Om vi antar att just de här gifta pensionärerna
med 9 000 kronor plus 3 000
kronor i sidoinkomst ökar sidoinkomsten
med 3 000 kronor — det blir en sidoinkomst
på 6 000 kronor per år eller
cirka 500 kronor i månaden, vilket ingalunda
är en ovanlig inkomst för en pensionär
— så finner vi att detta gifta
par drabbas av en marginalbelastning
på 81 procent. Det blir visserligen inte
minus, men det är ändå en belastning
som är helt orimlig.

Är det verkligen, herr talman, riktigt
att hårdnackat bibehålla en sådan här
ordning just för pensionärernas del?
Moderna folkpensionärer iir vaket folk.
De följer med i press och i TV, de är
väl medvetna om att arbetskraftsbristen
iir ett av vårt lands största problem, de
vet att det är ett samhällsintresse att
få så många armar som möjligt i produktionen
— och så blir de själva behandlade
på detta sätt, när de går ut
för att göra sin insats.

136 Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 em.

Lättnader i beskattningen för personer med nedsatt skatteförm&ga, m. m.

För många pensionärer är det ytterligt
stimulerande att ha en sysselsättning
som gör dagarna mera meningsfyllda.
Men det är naturligt att de reagerar
med undran och med bitterhet, om
deras merprestationer blir så dåligt lönade,
att de t. o. m. får mindre pengar
kvar därför att de arbetar mera. Det är
väl i alla fall, som det heter på modern
svenska, toppen av botten.

I reservationen 4 föreslås att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
begära förslag till årets riksdag om åtgärder,
som förhindrar alltför stora
marginaleffekter, när folkpensionärernas
sidoinkomster höjs över en viss minimistorlek.
Jag vill ställa frågan, om
det inte är befogat med sådana åtgärder.
Jag vädjar till kammarens ledamöter
att allvarligt överväga, om de
verkligen vill följa utskottsmajoritetens
linje och så grovt diskriminera pensionärerna.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Endast ett par ord om
en motion som fröken Wetterström och
jag väckt och som behandlas i förevarande
betänkande från bevillningsutskottet.
Motionen gäller beskattningen
av de s. k. hemmadöttrarna och de normer
som skall tillämpas därvidlag.

Det finns för närvarande inga anvisningar
utfärdade av riksskattenämnden
beträffande hemmadöttrarnas ställning
i skattehänseende. Men för en kategori
hemmadöttrar kunde det vara anledning
att, på samma sätt som man gör
för folkpensionärer, utfärda anvisningar
om avdrag på grund av nedsatt skatteförmåga.
Det är de hemmadöttrar som
vårdar folkpensionärer. Yrkandet i motionen
går helt enkelt ut på att det vore
naturligt att två personer, som tillsammans
lever på inkomst, understigande
dubbel folkpension, medges rätt till extra
avdrag i likhet med vad som gäller

för den, vars enda inkomstkälla utgöres
av folkpension.

Nu kan det invändas att detta inte
skulle vara något praktiskt problem
med hänsyn till att taxeringsnämnderna
i regel inte torde beskatta denna kategori
av människor. Men anledningen
till att vi väckt vår motion är att vi
har kännedom om vissa konkreta exempel,
där hemmadöttrarna har beskattats
inte bara för värdet av fritt vivre
utan även för värdet av ett skönsmässigt
bestämt belopp per år, som man
antar att de erhållit i fickpengar, samt
för den skatt och sjukförsäkrings- och
folkpensionsavgift, som anförvanten
antages ha betalt för hemmadottern.

Det är dessa exempel som gjort att i
varje fall vi menar att detta är ett praktiskt
problem, även om det inte är så
stort, och att det därför kunde finnas
anledning att föreslå att riksskattenämnden
utfärdar anvisningar för att
dessa personer skall få en lättnad i skattehänseende.

Det är inte heller så lätt för den
enskilde, som kanske inte har förmåga
eller möjligheter att tillvarataga sin
ställning i skattehänseende på ett tillfredsställande
sätt, att kunna klara ut
sin situation, och det kan därför hända
att vederbörande blir beskattad i ett
läge där enligt allmän praxis i övrigt
anledning till beskattning inte föreligger.

Fru Nettelbrandt gick i sitt anförande
i viss mån in på detta problem och
hon slutade med att yrka bifall till reservation
nr 4. I denna reservation omnämns
också i klämmen motionen av
fröken Wetterström och mig själv. Men
när man läser innehållet i reservation
nr 4 finner man ingenting som i sak
anknyter just till de problem, som vi
tagit upp, och därför kan jag faktiskt
inte förstå det logiska sammanhanget
i att man nämnt motionen i denna reservation.

Jag tycker mot denna bakgrund att
det som utskottsmajoriteten uttalar i

Onsdagen den 30 mars 1906 em.

Nr 14

137

Lättnader i beskattningen för personer med nedsatt skatteförmaga, ni. m.

anledning av motionen är betydligt mera
positivt. Utskottsmajoriteten utgår
från att dessa problem förmodligen inte
existerar, men förutsätter »att riksskattenämnden
har sill uppmärksamhet
riktad på frågan och, om det anses erforderligt,
utfärdar anvisningar till ledning
för en enhetlig taxering».

Man kunde kanhända ha önskat att
utskottsmajoriteten hade skrivit något
mera preciserat på denna punkt, men,
herr talman, jag anser för min del att
det finns anledning att yrka bifall till
utskottets hemställan i denna del.

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! De flesta av de motioner
som behandlas i detta betänkande
har tidigare varit föremål för riksdagens
behandling. Om det förekommit
något undantag från denna regel, har
detta inte inträffat under valår. Motionerna
har dessutom det gemensamt att
de berör avdragsfrågor. Dessa sju motioner
avser höjda ortsavdrag, höjda belopp
för nedsatt skatteförmåga, frågan
om marginalskatter, hemmadöttrarnas
problem m. m.

Jag skall inte vara så kärv i tonen
som herr Brandt och hänvisa till vad
som tidigare har uttalats i dessa ärenden.
Jag skall i stället göra så — och
jag hoppas att kammaren håller mig
räkning för detta — att jag endast söker
i någon mån kommentera de fyra
reservationer, som föreligger, och åtminstone
i första omgången utesluter
de motioner vilka inte tagits upp i reservationerna.

Yrkandet i motion 11:028 har förts
fram i en reservation, där man anhåller
om en utredning i syfte att befria
pensionärerna från deklarationsplikten.
Vi delar inom utskottsmajoriteten i viss
mån denna uppfattning. Vi uttalar »att
det från förenklingssynpunkt skulle
vara en avsevärd fördel». Men ett bifall
till detta yrkande skulle innebära
olika deklarationspliktsgränser för skil5*
— Andra kammarens protokoll 196(>.

da kategorier skattskyldiga, vilket vi
knappast anser vara tillfredsställande.

Därtill kommer att frågan om införande
av definitiv källskatt är föremål
för utredning. Kan detta spörsmål få
en godtagbar lösning, torde möjligheter
förefinnas att förenkla deklarationsförfarandet
och befria ett ganska stort
antal personer från deklarationsskyldighet.

Högerns förslag om höjda ortsavdrag
— 8 000 kronor för gifta pensionärer,
4 000 kronor för ogift och 6 400 kronor
för ett par då endast den ene är folkpensionär
— har som sagt även förts
fram i en reservation.

Fröken Wetterström och herr Magnusson
i Borås har nyss redovisat skälen
för denna högermotion. De förmenar
att det höjda ortsavdraget skulle
stimulera pensionärerna till fortsatt
förvärvsarbete. Det är troligt att det
skulle locka en hel del pensionärer,
men hur många det skulle kunna bli
vet väl ingen av oss än.

Utskottet har ändå inte ansett sig
kunna biträda förslaget, och högern är
alltså ensam om sin reservation. Vi menar
att de nuvarande reglerna för beskattning
av pensionärer ger relativt
goda möjligheter för taxeringsnämnderna
att beakta pensionärernas situation.
Till detta kommer det schablonmässiga
avdrag för kommunalskatt vid statlig
beskattning som tillämpas första
gången nästa år. Vi anser det vidare
inte vara i överensstämmelse med likformighet
i beskattningen att tillerkänna
en viss kategori väsentligt högre
ortsavdrag än andra, oavsett hur hög
vederbörandes inkomst är.

Fröken Wetterström gjorde gällande
att de nuvarande reglerna rörande extra
avdrag för nedsatt skatteförmåga
inte vore tillfredsställande. Hon erinrade
om att de hade fastställts år 1904
och förväntade att det skulle bli nya
regler. Om fröken Wetterström inte
känner till förhållandet, kan jag upplysa
om att nya regler är utarbetade av
\ r U

138

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 em.

Lättnader i beskattningen för personer med nedsatt skatteförmåga, m. m.

riksskattenämnden och skall tillämpas
vid innevarande års taxering.

Herr Magnusson i Borås har även en
fundering. Han menar att det är på något
sätt nedsättande för pensionärerna
att begära extra avdrag, något som de
skulle kunna undvika om högerns motion
i detta avsnitt bifalles. Även herr
Magnusson har läst läxan dåligt, ty pensionärer
behöver inte göra framställning
om extra avdrag. Det är klart och
tydligt utsagt i anvisningarna, så på
den punkten har herr Magnusson tagit
fel.

I reservation 3 hemställes att riksdagen
i en skrivelse till Kungl. Maj:t skulle
begära förslag om att vård av anhörig
i eller utom hemmet skulle ge rätt
till avdrag för nedsatt skatteförmåga;
det var detta förslag som fru Kristensson
berörde. Utskottet erinrar om att
den, som vårdar en person i sitt hem
och därför erhåller en relativt blygsam
ersättning, är berättigad till avdrag för
de faktiska kostnaderna för inkomsternas
förvärvande samt till ortsavdrag
jämte eventuellt avdrag för nedsatt
skatteförmåga, om skäl därtill finnes.

Ersättning för vård av person, som
inte tillhör vårdarens familj utgår väl
i regel som kontanta bidrag. Vårdgivaren
har då möjlighet att i deklarationen
dra av sina kostnader. Att utöver
detta tillskapa speciella regler för nedsatt
skatteförmåga hos personer som
mer eller mindre yrkesmässigt ägnar
sig åt vård av åldringar och sjuka, anser
utskottet inte vara lämpligt. Andra
åtgärder bör från samhällets sida vidtas
för att ge dem skälig ekonomisk ersättning
för deras vårdinsats.

I den sista reservationen i utlåtandet
har man tagit upp praktiskt taget
alla de funderingar som inte har fått
plats i de tre föregående reservationerna,
med undantag för motionerna 23
och 639 i denna kammare.

Herr Johansson i Trollhättan har i
motion framställt ett yrkande om åtgärder
till förebyggande av att pensio -

närer får restskatt. Till det vill utskottet
erinra om att fr. o. m. den 1 januari
1966 nya bestämmelser tillämpas för
beräkning av skatteavdrag vid pensionsutbetalningar.
Detta innebär att
preliminär A-skatt skall bestämmas till
belopp som ligger så nära den slutliga
skatten som möjligt. Härvid skall hänsyn
tas till det avdrag för nedsatt skatteförmåga,
som kan påräknas vid taxeringen.
Det är dock givet att, om vederbörande
har inkomster vid sidan av
pensionen, framställning om ökat skatteavdrag
måste göras.

Genom dessa ändrade bestämmelser
om skatteavdrag för pensionärer har
utskottet ansett motionsyrkandet i huvudsak
vara tillgodosett.

Ett annat yrkande som berörs i den
sista reservationen är frågan om att
höja den övre gränsen för existensminimum
från 4 500 till 5 000 kronor. Till
detta vill jag endast erinra om att beloppet
för existensminimum så sent
som 1964 höjdes med 50 procent. Vidare
må erinras om de nya bestämmelser
som riksdagen har beslutat angående
avdrag för kommunalskatt vid taxering
till statlig skatt och som vi förmenar
bör bli av stort värde.

Beträffande hemmadöttrarnas situation
i beskattningshänseende vill jag
framhålla att, i den mån ett direkt anställningsförhållande
inte föreligger,
torde förmånen av fritt vivre samt fickpengar
icke utgöra skattepliktig intäkt
vid taxeringen. Uppbär vårdaren andra
inkomster, blir dessa givetvis beskattade.

Utskottet förutsätter även — som fru
Kristensson här har påpekat — att riksskattenämnden
har sin uppmärksamhet
riktad på frågan och utfärdar de
anvisningar som kan vara erforderliga.

Man har, kanske inte så mycket i utskottet
som här i kammaren, försökt
att göra ett ganska stort nummer av
pensionärernas situation. Det är väl fru
Nettelbrandt som i huvudsak stått för

det. Jag vill då för det första erinra

Onsdagen den 30 mars 1900 em.

Nr 14

139

Lättnader i beskattningen för personer med nedsatt skatteförmåga, m. in.

om vad jag nyss har sagt, nämligen att
riksskattenämndens nya anvisningar
måste bidra till att i någon mån minska
den marginalskatt, som fru Nettelbrandt
talade om. Jag skall härvidlag
som argument inte använda utskottets
skrivning, utan några rader ur reservationen,
där det beter: »Genom de nya
anvisningar beträffande extra avdrag
för väsentligen nedsatt skatteförmåga
för folkpensionärer som utarbetats av
riksskattenämnden synes vissa av de
frågor som aktualiseras i motionerna
ha kommit i något gynnsammare läge.
Det gäller t. ex. frågan om extra avdrag
för merkostnader till följd av sjukdom.
Icke oväsentliga förbättringar beträffande
avtrappningen av det extra avdraget
synes dessutom ha skett i vissa
inkomstlägen.»

Det är inte utskottsmajoriteten som
skrivit detta, utan det är reservanterna.

Låt mig till sist, herr talman, få påpeka,
att visserligen kan man laborera
med marginalskatten och säga, att den
verkar så och så. Men är det inte minst
lika viktigt att fråga sig: Hur verkar
beskattningen för medborgarna i allmänhet?
Riksskattenämnden rekommenderar
i sina nya anvisningar extra
avdrag för ensamstående med inkomster
upp till 13 000 kronor och för gifta
med inkomster upp till 18 700 kronor.
Ställer man dessa siffror i relation till
vad jordbrukarna i allmänhet tjänar
och till vad arbetare inom låglöneindustrierna
tjänar — t. ex. arbetare inom
textilindustrien, träindustrien, den kemiska
industrien — kan man väl ändå
inte påstå att situationen är så förtvivlad
som flera av talesmännen för reservanterna
sökt göra gällande.

Med detta ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan på samtliga
punkter.

Fröken WETTERSTRÖM (h) kort genmäle
:

Herr talman! Eftersom herr Anders -

son i Essvik tycks ha totalt missuppfattat
mig på eu punkt, vill jag gärna
göra ett tillrättaläggande. Herr Andersson
i Essvik påstod, att jag kritiserat
de nuvarande reglerna för de extra avdragen
och att jag inte skulle ha reda
på att liberalare regler är att vänta. Jag
återgav tvärtom utskottets eget påpekande,
att dessa extra avdrag höjdes
1964. Jag hänvisade också till riksskattenämndens
anvisningar ,och jag erinrade
om att vi hade att vänta nya, generösare
anvisningar. Däremot sade jag
att jag anser — och den uppfattningen
vidhåller jag bestämt -—- att ett extra
avdrag är underlägset ett ortsavdrag,
eftersom det ligger i taxeringsnämndens
skön att avgöra avdragets storlek
intill ett visst maximibelopp, medan
däremot ett ortsavdrag är fixerat.

Herr Andersson i Essvik framhöll vidare
schablonavdraget såsom en förbättring
för folkpensionärerna. Jag
nämnde ingenting om den saken i mitt
första anförande, men jag vill nu säga,
att visst är schablonavdraget för kommunalskatten
en fördel. Men det avdraget
får ju endast göras vid taxering
till statlig inkomstskatt, och den förmånen
tillkommer därför inte folkpensionärer
i allmänhet eftersom dessa inte
i det inkomstläge de befinner sig i
drabbas av progressiviteten utan är mera
beroende av lindringar i kommunalskatten.

Jag tror inte man som herr Andersson
i Essvik bör säga — det var visst
inte riktat speciellt mot mig utan mot
oss alla som i detta avseende för folkpensionärernas
talan — att vi gör ett
för stort nummer av denna fråga. Jag
tycker i stället att vi alla borde inse,
att de allra flesta av de människor det
här gäller under hela sitt liv haft låga
inkomster. När de på sin ålders dag
försöker skaffa sig en extra inkomst,
något som vi ur många synpunkter bör
unna dem och som är till fördel även
för samhället, så bör vi försöka underlätta
för dem att skaffa denna inkomst.

140 Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 em.

Lattnader i beskattningen för personer med nedsatt skatteförmåga, m. in.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Andersson i Essvik
har försökt undervisa oss här och
sagt att vi skall läsa på läxan bättre. Jag
vet mycket väl att herr Andersson har
en utomordentligt stor erfarenhet av
det praktiska taxeringsarbetet, och jag
liar mycket stor respekt för hans kunnande,
men nu råkar det vara på det
sättet att jag mycket väl känner till att
den som bara har folkpenstion inte behöver
begära avdrag för nedsatt skatteförmåga.
Om herr Andersson tillåter att
jag använder samma debattmetod som
han själv gör så vill jag säga, att om
herr Andersson hörde upp och lyssnade
på vad det är vi talar om så skulle han
inte ha fällt det där yttrandet. Vad är
det för ena vi har talat om? Det är inte
om dem som har uteslutande folkpension,
utan om de människor som vid
sidan om folkpensionen även har andra
inkomster. Det är de som måste lämna
påpekande härom i sina deklarationer.

Fru NETTELBRANDT (fp) kort genmäle: Herr

talman! Herr Andersson i Essvik
sade att vi i reservation nr 4 tagit
upp de frågor som inte har gått att få
in i de övriga reservationerna. Jag tycker
att det är att bagatellisera hela den
viktiga fråga som tas upp i reservation
nr 4.

Herr Andersson i Essvik sade också
att man har försökt göra ett stort nummer
av pensionärernas situation. Det
är ett cyniskt betraktelsesätt som inte
är särskilt klädsamt för den fine och
försynte person som herr Andersson i
Essvik dock är. Det hade varit av stort
värde om vi i stället hade kunnat få en
belysning från herr Anderssons sida
av hur han ser på just de fall som jag
relaterade.

Det är klart att man kan läsa innantill
i reservationen, och jag vill inte alls
bestrida vad som har sagts i den —

självfallet inte; jag har själv skrivit under
den. Det är riktigt som där sägs
att vissa av de frågor som aktualiserats
i motionen har kommit i ett något gynnsammare
läge, men det visar ju bara
hur ännu mycket sämre det var ställt i
fråga om dessa ting tidigare, när det
även efter dessa förbättringar kan se
ut såsom jag relaterade tidigare.

Herr talman! Jag ber att få sluta med
att tillägga ett yrkande om bifall till
reservationerna 3 och 4.

Herr ANDERSSON i Essvik (s) kort
genmäle:

Herr talman! Som svar på fru Nettelbrandts
fråga skulle jag vilja säga —
jag trodde jag hade klarat av detta i
mitt förra anförande — att jag gör jämförelser
mellan olika inkomstgrupper.
Jag anförde nyss exemplet att en pensionärsfamilj
med en inkomst på upp till
16 000 kronor enligt riksskattenämndens
anvisningar har rätt till avdrag.
Jag ställde detta mot t. ex. industriarbetare
och jordbrukare med inkomster
på mellan 10 000 och 12 000 kronor.
Med detta för ögonen kan jag inte
finna något skäl att nu medverka till
en ändring av riksskattenämndens anvisningar.

Jag kan ytterligare exemplifiera detta:
Ett gift par som har 14 000 kronor
i inkomst av pension och extra arbeten
får enligt riksskattenämndens senaste
anvisningar 3 600 kronor i extra
avdrag. Det får inte industriens folk och
det får inte de övriga låglönegrupperna.
En ensamstående person med folkpension
och en extra inkomst tillsammans
uppgående till 11 000 kronor får enligt
riksskattenämndens rekommendationer
och anvisningar 1 500 kronor i extra avdrag.
Det får inga andra ungkarlar i de
inkomstklasserna. Med dessa förhållanden
för ögonen kan man inte påstå att
tiden är inne att riva upp fältet — åtminstone
inte innan detta system fått
praktiseras.

Till herr Magnusson i Borås vill jag

Onsdagen den 30 mars 1 {)(>(> em.

Nr 14

111

Lättnader i beskattningen för personer med nedsatt skattcförmaga, m. m.

säga att jag är ledsen om jag på något
sätt råkade såra honom. Det var inte
alls min mening. Men faktum kvarstår
att folkpensionärer inte särskilt behöver
notera på sin deklaration om de
vill ha extra avdrag. De får ett avdrag
om den extra inkomsten uppgår till hälften
eller till stor del av den ordinarie
inkomsten.

Fri! NETTELBRANDT (fp) kort genmäle: Herr

talman! Herr Andersson i Essvik
har uppehållit sig vid riksskattenämndens
anvisningar, och i dessa finns det
onekligen många glädjande inslag. Till
ett av dessa kanske jag skulle vilja räkna
att anvisningarna tillkommit på ett sådant
sätt att herr Andersson i Essvik
inte haft möjlighet att motarbeta deras
tillkomst. Så hade kanske varit fallet om
denna fråga också varit uppe i riksdagen.

Herr Andersson i Essvik bortser från
en väsentlig fråga när han tar sina exem.
pel från olika inkomstlägen och hur det
slår för industriarbetare av olika typer.
Vad jag här tagit upp är det allvarliga i
marginalskatteproblematiken. Just genom
att man ökar sin arbetsinsats och
sin inkomst med mycket blygsamma belopp
har man, när sluteffekten är klar,
i realiteten minskat sin inkomst. Det är
detta som är det allvarliga. Men jag
konstaterar att herr Andersson i Essvik
tydligen tycker att en sådan ordning är
riktig, även om den inte — det vill jag
medge — slår på samma sätt över hela
linjen. Dessa effekter är koncentrerade
till vissa av inkomstlägena, men jag är
angelägen om att betona att det ingalunda
gäller några särskilt höga inkomsttagare
utan tvärtom framför allt
de mindre inkomsttagarna.

Till slut skulle jag vilja ställa en fråga
till herr Andersson i Essvik: Om under
detta år eller kanske något annat år regeringen
lägger fram ett förslag till lösning
av dessa frågor, kommer då herr

Andersson i Essvik att motarbeta även
det förslaget?

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag skall alls inte säga
att situationen för pensionärerna är förtvivlad
eller att de är diskriminerade, ty
det vet alla att de inte är. Snarare har
de en favoriserad ställning i skattehänseende
i jämförelse med andra inkomsttagare.
Det är emellertid roligt att höra
ett så starkt engagemang för skattelättnader
för de små inkomsttagarna. Jag
skulle önska skattelättnader i mycket
högre utsträckning över hela fältet för
de små inkomsttagarna.

Det är emellertid en speciell fråga jag
skulle vilja säga några ord om. Den har
behandlats i en motion som bemötts av
herr Andersson i Essvik, det gäller frågan
om möjlighet för pensionärer som
bara har pensionen och sitt kommunala
bostadstillägg att bli befriade från skatt.

Herr Andersson i Essvik säger att de
automatiskt blir befriade, men, herr Andersson
i Essvik, det blir de faktiskt
inte; åtminstone inte i Stockholm. Och
pensionären förstår inte alltid att han
kan anhålla om skattebefrielse för nedsatt
skatteförmåga. Det går massor av
sådana ärenden till prövningsnämnden
och ökar på arbetet. Om reglerna kan
vara generösare undrar jag om man inte
på något sätt kunde markera detta tydligare.
När det enligt regler blir skattebefrielse
för pensionärer som förtjänar
18 000 kronor, måste en stackars pensionär
som bara har sin pension och ett
kommunalt bostadstillägg kunna slippa
skatt. Det finns inånga missnöjda pensionärer.

Med hänsyn härtill har jag, trots att
jag inte förstår så mycket av detta som
herr Andersson i Essvik, vågat tro att
man fick tyda reservation 1 så, att den
inte avser bara att deklarationsplikten
skulle bortfalla utan även eventuellt förenklas.
Det skulle göras lättare för pensionärerna
att få den rätt de har att be -

142

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 em.

Lättnader i beskattningen för personer med nedsatt skatteförmåga, m. m.

frias från skatt, när de endast har folkpension,
och få vissa avdrag, även när
de tjänar något däröver.

Även om det verkar okunnigt tänker
jag därför yrka bifall till reservation nr
1. Jag får ständigt påstötningar från
pensionärer i Stockholms stad som icke
blir befriade från skatt trots att de bara
har folkpension. Här i kammaren sitter
folk som är med i prövningsnämnden
och kan vittna om att dessa ärenden förekommer
ofta. Många går naturligtvis
inte vidare till prövningsnämnden. Det
gäller människor som är ovana att hantera
papper och som fått anlita utomstående
för att skriva sin enkla deklaration
och som absolut inte förstår att göra
ytterligare en anhållan för att bli befriad
från skatten. De känner sig illa
behandlade. Att låta dem betala skatt ger
inga pengar till staten och det är orättvist.

Med en förhoppning om att regeringen
på ett enkelt sätt skall kunna göra en
översyn av dessa frågor och åtminstone
undanröja den anledning till missnöje
som påtalats yrkar jag bifall till reservation
nr 1.

Herr JONSSON (fp):

Herr talman! Som här tidigare har
sagts av andra talare behandlas i detta
utskottsutlåtande även en motion som
jag jämte några medmotionärer väckt i
denna kammare, nämligen motion 628,
vari vi anhåller om en »utredning i syfte
att undantaga sådana folkpensionärer,
vilkas huvudsakliga inkomst utgöres av
folkpension, från deklarationsplikt eller
att genomföra en väsentlig förändring
av deklarationsförfarandet».

Det har sagts av herr Andersson i Essvik
och jag har också den uppfattningen,
att en folkpensionär som endast har
pension och ett oreducerat bostadstilllägg
ej behöver erlägga någon skatt.
Efter ortsavdrag, schablonavdrag och
det extra avdrag vilket i regel medges
återstår för dessa folkpensionärer ingen

skattepliktig inkomst. Hela deklarationsförfarandet
kan därför te sig tämligen
onödigt för pensionärerna. Därtill kommer
också det administrativa arbetet för
taxeringsmyndigheterna med att sortera
och granska dessa deklarationer vilka
inte leder till några skatteinkomster för
samhället.

Det har tidigare också sagts att vi inte
har någon utpräglad känsla för eller
intresse av att fylla i blanketter, och
den årliga deklarationen är för många
en liten prövosten. För äldre människor,
för pensionärer innebär det också
många gånger bekymmer, och de måste,
som fru Eriksson nämnde, anlita hjälp
för att klara sina deklarationer. Man
kanske får söka upp en deklarationsbyrå
eller få tag på någon person som
kan hjälpa en. Och det medför kostnader
som kan förefalla tämligen onödiga.

I sin skrivning instämmer utskottet
på sätt och vis i motionens syfte. Utskottet
säger nämligen: »Utskottet kan ansluta
sig till motionärernas uppfattning
att det från förenklingssynpunkt skulle
vara en avsevärd fördel, om man kunde
befria personer med inkomster motsvarande
i huvudsak existensminimum
från deklarationsplikt.» Men utskottet
säger samtidigt att det skulle förutsätta
att man hade olika deklarationspliktsgränser
för skilda kategorier skattskyldiga.
Det föreligger deklarationsplikt
vid en inkomst på 2 400 kronor, och man
menar att det skulle bli svårt att särskilja
denna grupp deklaranter.

För folkpensionärer med endast inkomst
av folkpension föreligger emellertid
ingen skatteplikt sedan avdragen
gjorts. De skulle därför ur deklarationssvnpunkt
kunna behandlas som en särskild
grupp, och deklarationsförfarandet
kunna förenklas för dem. Man kan
tänka sig en enkel rapportskyldighet
till taxeringsmyndigheten från försäkringskassan,
som uppger vilka som har
endast folkpension och bostadstillägg.
Ett sådant förfarande skulle medföra

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1900 em.

143

Lättnader i beskattningen för personer med nedsatt skatteförm&ga, m. m

förenklingar även för taxeringsmyndigheterna.

I vår motion har vi sagt, att om man
inte helt kan befria vederbörande från
deklarationsplikt borde man dock kunna
förenkla förfarandet, möjligen genom
att de fick använda en betydligt enklare
blankett. En folkpensionär kanske endast
skulle behöva fylla i namn och
adress och intyga att han inte har någon
annan inkomst än den som folkpensionen
ger honom.

Denna fråga berör en ganska stor
grupp — enligt en uppgift som jag fick
i fjol skulle det röra sig om mellan
530 000 och 540 000 personer. Det synes
alltså föreligga skäl för bifall till
de yrkanden som framställts dels i motionerna
I: 504 och II: 628, dels i reservationen
nr 1 att riksdagen måtte »anhålla
om utredning med syfte att undantaga
sådana folkpensionärer från deklarationsplikt,
vilkas huvudsakliga inkomst
utgöres av folkpension, eller att
genomföra en väsentlig förenkling av
deklarationsförfarandet i dessa fall».

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till denna reservation liksom till
reservationerna nr 3 och 4.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Först kanske jag får
säga några ord på herr Anderssons i
Essvik vägnar, om han tillåter det — jag
skall inte säga någonting som han inte
själv skulle ha kunnat säga — som svar
till fru Eriksson i Stockholm. Det förhåller
sig bevisligen så att personer som
endast har folkpension skall befrias,
oavsett om de har anhållit om befrielse
eller ej. Det skulle förvåna mig om taxeringsordförandena
i Stockholm skulle
vara av sämre kvalitet än på andra håll.
Det finns inte något fog för ett sådant
antagande. Det är visserligen svårt att få
taxeringsordförande, men det beror på
att det höga skattetrycket gör att det
inte lönar sig att ta sådana uppdrag.
Det är dock en annan sak. Dessa folkpensionärer
skall emellertid som sagt

befrias och de blir säkerligen också
regelmässigt befriade.

Riksdagen beslöt i höstas att införa
ett förenklat förfarande i fråga om uppenbara
feltaxeringar. Om en taxeringsordförande
slarvar skall ärendet inte
behöva gå till prövningsnämnden. Det
är mänskligt att det i något enstaka fall
kan begås ett fel. Eftersom en taxeringsordförande
behandlar flera tusen deklarationer
kan han naturligtvis hoppa
över någon deklaration av detta slag,
men att han skulle regelmässigt göra det
tror jag inte på.

Jag begärde inte ordet för att säga
detta utan för att tala om existensminimum.
Jag och Bertil Rubin i denna kammare
har väckt en motion som går ut
på att man skall höja existensminimum
i det enskilda fallet. Vi är nämligen av
den meningen att i ett välfärdssamhälle
som vårt bör man kunna leva även på
existensminimum. Vi tycker inte att det
är oriktigt, att man mäter den materiella
standarden i ett land efter vad
man ger de sämst ställda. För existensminimum
gäller mycket låga siffror: för
en ensamstående 92 kronor i veckan,
för makar 129 kronor i ortsgrupp 3.
Det är belopp som ingen kan leva på,
det behöver man inte diskutera.

Utskottsbehandlingen av denna motion
har blivit något överraskande och
överraskande på ett glädjande sätt. Här
är det bl. a. fråga om införsel som utmätningsmannen
företar för utfående
av underhållsbidrag, skatter och böter.
Hittills har det varit så, att utmätningsmannen
visserligen inte varit direkt
bunden av dessa belopp för existensminimum,
men i alla läroböcker och
handledningar som gäller exekutionsväsendet
har det sagts, att man bör så
nära som möjligt hålla sig till dessa
belopp; det bör inte bli några större avvikelser.

Nu säger emellertid utskottet, att här
kan man göra ungefär som man vill,
man är helt obunden av dessa belopp
för existensminimum och kan i prin -

144 Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 cm.

Lattnader i beskattningen för personer med nedsatt skatteförmåga. m. m.

cip medge vilka existensminima som
helst. Jag tror -att det kommer att i
mycket hög grad glädja landets utmätningsman
och göra dem något överraskade.
överraskningen försvinner väl så
småningom, men belåtenheten blir säkerligen
kvar därför att det löser detta
problem, om utmätningsmannen får ta
särskild hänsyn och medge människor
i denna belägenhet ett existensminimum
som det verkligen går att leva på. Då
är ju problemet löst och då är motionärerna
högeligen belåtna.

När jag ändå har ordet, skall jag säga
något om reservation nr 4 som gäller
folkpensionärernas sidoinkomster. Härvidlag
skall jag inte tala på herr Anderssons
i Essvik vägnar utan kanske i stället
mot honom.

Detta är verkligen ett problem. Pensionärer
som har en sidoinkomst får
ofta en ganska stor skatt och de får den
i regel i form av kvarskatt på en gång.
Nu blir det visserligen bättre även i
detta avseende — jag vet det, herr Andersson
—- genom att man nu drar av
preliminärskatt. Men skatten kommer
de inte ifrån, och skatten känns, även
om den dragits preliminärt. Jag tror,
såsom fru Nettelbrandt har påpekat här,
att det är bra för dessa människors välbefinnande
att de tar ett arbete. Dessutom
gör de en värdefull insats i produktionen.
Under sådana förhållanden
borde vi kunna vara litet generösa mot
dem som dock redan har gjort ett helt
livs arbete.

Herr Andersson i Essvik säger att
man inte kan ha olika bestämmelser för
olika kategorier. Det är ju ganska förbryllande.
Vi har i tidigare skatteärenden
här i kväll talat om att man har
speciella bestämmelser för kategorien
studerande när det gäller periodiskt understöd
och man har velat sätta villaägarna
i strykklass — de skulle inte
få göra avdrag för räntor. Det går alltså
att tala om kategorier när det gäller
att klämma åt skattebetalarna. Men när
det är fråga om att medge en lättnad för

en viss kategori, då går det inte. Det är
sådant som kallas för den obotfärdiges
förhinder.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vet att både herr
Sjöholm och herr Andersson i Essvik
kan detta mycket bättre än jag. Men
även om det fungerar i Essvik och i
Hälsingborg, fungerar det inte i Stockholm,
utan här råder faktiskt de förhållanden
som jag har påtalat.

Jag är mycket väl medveten om att
reservation nr 1 innebär något mer än
jag vill ha sagt, men jag kan inte finna
något annat sätt att i någon mån vara
oppositionell än att i reservation nr 1
även intolka en möjlighet att få förhållandena
som jag pekat på närmare
undersökta för att åstadkomma en förenkling.
Jag har inte farit med osanning
i min skildring av stockholmsförhållandena
utan så bedrövligt är det —
kanske är det så i Hälsingborg också . . .

Herr ANDERSSON i Essvik (s) kort
genmäle:

Herr talman! Får jag med anledning
av det sista herr Sjöholm yttrade
framhålla, att jag helt förstår det problem
som uppstår när pensionärerna
kommer ut i arbete och skall betala
dels för den inkomst de förtjänar och
dels för en del av den pension, som de
tidigare inte behövt betala skatt för.
Det är för att i någon mån komma till
rätta med ifrågavarande problem som
vi har detta avdrag för just folkpensionärerna.

Herr Sjöholm, jag har aldrig sagt, att
man inte kan tala om kategorier i vissa
fall. Redan den omständigheten att jag
medverkat till tillkomsten av detta
extra avdrag för folkpensionärer innebär
ju ett kategoritänkande, inte sant?
Följaktligen faller den anklagelse herr
Sjöholm riktade mot mig på denna
punkt på sin egen orimlighet.

Herr talman! Låt mig till sist säga,

Onsdagen den 30 mars 1966 em.

Nr 14

145

Lättnader i beskattningen för personer med nedsatt skatteförmåga, m. m.

alt jag i långa stycken delar den uppfattning
som kommer till uttryck i herr
Sjöholms motion — man kan ju vara
snäll även inför en stundande påskhelg.
Jag är medveten om att man håller
ganska hårt på dessa normer och
vet också att en av anledningarna till
en ändring av normalbeloppen är, att
hyran överstiger vad som ansetts skäligt,
nämligen 1 620 kronor. Om man
betalar mer i hyra kan man få en höjning
av normalbeloppet — annars är
det ganska svårt.

Med detta som utgångspunkt tycker
jag att motionen har blivit felremitterad,
ty det gäller egentligen inte en
skattefråga, men detta är ju något som
varken herr Sjöholm eller jag har ansvaret
för.

Herr SJÖHOLM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Liksom herr Andersson
i Essvik tror jag att motionen blev felremitterad,
men det spelar ingen roll,
eftersom den har blivit bifallen på en
snabbare väg än någon vågat hoppas.

Fru Eriksson i Stockholm, det är
verkligen ledsamt detta med taxeringsordförandena
i Stockholm, men man
kan inte lagstiftningsvägen göra dem
bättre skickade för sina uppdrag. Det
finns redan bestämmelser som säger
hur de skall förfara. Det gäller att lära
sig dessa, och jag tillåter mig tro att de
flesta verkligen gör det också. Att det
härvidlag skulle vara stor skillnad mellan
Hälsingborg, Landskrona och Stockholm
tror jag inte.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jag skall inte mycket
förlänga denna långa debatt. Jag kan
beträffande dessa frågor i allt väsentligt
instämma i fru Nettelbrandts anförande.

Jag ber därmed att få yrka bifall till
reservationerna nr 1, 3 och 4.

Härmed var överläggningen slutad.

Punkten 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Nettelbrandt begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
1) i utskottets betänkande nr 17,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Elofsson in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fru Nettelbrandt begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 139 ja och 78 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller

146 Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 em.

Lättnader i beskattningen för personer med nedsatt skatteförmåga, m. m.

bevillningsutskottets hemställan i punkten
2) i utskottets betänkande nr 17,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2) av herr Gösta Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 173 ja och 35 nej, varjämte
12 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 3, såvitt avser skatteavdrag
för vård av anhörig

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Fru Nettelbrandt begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
3) i utskottets betänkande nr 17,
såvitt avser skatteavdrag för vård av
anhörig, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3) av herr Elofsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Fru Nettelbrandt begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 139 ja och 76 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 3 i övrigt samt punkterna
5 och 6

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 4);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Fru Nettelbrandt begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
3) i övrigt samt punkterna 5) och

6) i utskottets betänkande nr 17, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
4) av herr Elofsson m. fl.

Onsdagen den 30 mars 1966 em.

Nr 14

147

rösträkning, varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 120 ja och 84 nej, varjämte 11
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad

utskottet hemställt.

Punkterna 4 och 7

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 9

Föredrogs och lades till handlingarna
bevillningsutskottets memorial nr 24,
med föranledande av kamrarnas skiljaktiga
beslut rörande utskottets betänkande
nr 11 i anledning av väckta motioner
rörande arvs- och gåvobeskattningen.

§ 10

Obligatoriskt civiläktenskap

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av väckta motioner
om obligatoriskt civiläktenskap.

Första lagutskottet hade behandlat två
inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 564 i första
kammaren av fröken Mattson och herr
Paul Jansson samt nr 684 i andra kammaren
av herr Carlsson i Tyresö m. fl.
I motionerna, vilka var likalydande, anhölls
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa att en utredning
tillsattes med uppgift att inkomma med
förslag om obligatoriskt civiläktenskap.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 564 och II: 684, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av fröken
Mattson, fröken Bergegren, fru Lindekvist
och herr Jönsson i Malmö, vilka
ansett och utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till förevarande
motioner, 1: 564 och II: 684, måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
att en utredning tillsattes med uppgift

Obligatoriskt civiläktenskap

att inkomma med förslag om obligatoriskt
civiläktenskap.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GÖRANSSON (s):

Herr talman! Frågan om obligatoriskt
civiläktenskap, vilken tagits upp
i det motionspar, som behandlas i förevarande
utlåtande nr 15 från första lagutskottet,
är väl inget nytt uppslag för
dem som varit ledamöter av riksdagen
några år. Men vi som är ganska nya
här har främst genom pressen fått del
av de synpunkter som framförts och de
kommentarer som gjorts. Det har framgått
att kamrarnas bedömning i stor
utsträckning varit vägledd av ett par
synpunkter som enligt mitt förmenande
inte ligger i linje med motionernas
syfte.

Först och främst har de, som yrkat
på ett bibehållande av nuvarande former
för äktenskaps ingående, anfört
religionen som ett av de bärande motiven
för att nuvarande bestämmelser
skall vara kvar. Vidare har det sagts
att valfriheten redan finns — man kan
gifta sig antingen borgerligt eller kyrkligt.
Ett tredje argument som varit föremål
för debatt är den statistik som
visar att mer än 90 procent av dem
som skall gifta sig väljer kyrklig vigsel
framför borgerlig.

Visst har dessa argument tyngd, men
jag kan trots detta inte acceptera dem
när det gäller denna fråga — frågan
om de juridiska konsekvenserna av att
gifta sig, frågan om inför vem äktenskapslöftena
skall avges. Från det vi
föds till dess att vi dör regleras alla
våra gärningar genom lagar och förordningar
som instiftas av civila myndigheter;
det gäller även de förhållanden
som förekommer inom äktenskapets
ram. Därför har det för oss motionärer
framstått som naturligt, att
när två människor tänker förena sina
öden, så bör löftena avges inför personer
som har att ta ställning till och

148 Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 em.

Obligatoriskt civiläktenskap

döma i saken, om tvist uppstår inom
familjen.

Dissenterlagskommittén behandlade i
sitt betänkande år 1949 även frågan
om obligatoriskt civiläktenskap. Vid
remissbehandlingen anförde bl. a. juridiska
fakulteten vid Uppsala universitet
att det principiellt riktiga vore att
helt skilja det civilrättsliga äktenskapet
från det kyrkliga, så att det förra tillerkändes
civilrättsliga verkningar men
det kyrkliga äktenskapets rättsverkningar
finge bero av varje samfunds inre
rätt. Det borgerliga äktenskapets ingående
borde enligt fakultetens mening
göras till en registreringsakt av rent
civil natur utan kyrklig eller religiös
inverkan.

Det synes mig, herr talman, vara naturligt
att i ett samhälle, som ständigt
utvecklas och förändras, samhällets representanter
är registrerande instans.
Kanske bör även den synpunkten föras
in i debatten, att det skall vara samhällets
uppgift att ge information till
de människor som har för avsikt att
ingå äktenskap, så att de får konsekvenserna
klargjorda för sig, får veta
vad ett äktenskap innebär. Vad ger vi
i dag de unga människorna med på vägen
till deras nya hem? Talar vi om
vilka rättigheter och skyldigheter de
har mot varandra? Har de fått reda på
vad som händer, om ena parten vill
bryta sig ur ett äktenskap, och hur det
i så fall hlir med barnen?

Man skulle kunna ställa många andra
frågor, som inte på något sätt beröres
vid dagens vigselakt eller i samband
med äktenskapets ingående utan som
först anmäler sig efter en tids äktenskap
när problemen börjar komma. Jag
tror att dessa frågeställningar måste inskärpas
och klargöras på ett sådant
sätt, att de ger så stora förutsättningar
som möjligt för att de äktenskap som
ingås skall kunna hållas vid liv.

Det brukar talas om att den högtidliga
stämning och den religiösa ceremoni,
som inramar en kyrklig vigsel för -

stärker känslan för äktenskapets rätta
innebörd. Jag kan inte dela denna uppfattning,
eftersom jag tror att den moderna
människan har helt andra värderingar
när det gäller ett äktenskaps
sammanhållande. Jag har naturligtvis
ingen anledning att helt bortse från religionens
betydelse för många människor,
men jag anser inte att tron har
något att skaffa med de regler och lagar
som gäller gentemot samhället.

Herr talman! Mycket mer vore att
säga i denna fråga, men jag skall nöja
mig med det anförda. Jag vill till slut
endast framhålla att det måste ligga i
lagstiftarnas eget intresse att tillse att
människorna får den service som så
väl behövs på detta område. Denna
service bör i första hand lämnas av
samhället, inte på det gamla auktoritära
sättet, som tidigare förekom, utan
så att det ger den enskilda människan
största möjliga frihet och trygghet på
detta område.

Jag ber att få tillstyrka den till första
lagutskottets utlåtande fogade reservationen
med hemställan om att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om utredning i denna fråga.

Herr andre vice talmannen övertog
ånyo ledningen av förhandlingarna.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Den fråga som behandlas
i föreliggande utlåtande från första
lagutskottet är en gammal bekant för
detta utskott. Senast år 1963 hade utskottet
samma fråga uppe till behandling
och den avstyrktes då av utskottet,
bl. a. under hänvisning till att den
kyrkliga vigseln uppenbarligen hade en
stark förankring. Däremot ansåg utskottet
då liksom nu, att det borde föreligga
valfrihet mellan den kyrkliga och
den borgerliga vigseln, och utskottet
förordade att ett ökat antal borgerliga
vigselförrättare skulle utses och att
man skulle skaffa värdigare lokaler för
borgerlig vigsel.

Onsdagen den 30 mars 1900 em.

Nr 14

149

Vad som liar hänt sedan dess är att
familjerättskommittén framlagt ett betänkande,
som varit föremål för remissbehandling
och som för närvarande är
beroende av Kungl. Maj ds prövning.

Reservanterna skriver att det iir
»principiellt oriktigt att de civila myndigheterna,
som ensamt har avgörandet
beträffande samtliga övriga rättsliga
förhållanden kring äktenskapet,
icke har samma ställning beträffande
vigselakten». Jag kan inte hålla med
om detta resonemang. De kyrkliga vigselförrättarna
är också civila vigselförrättare
och har därvidlag samma dubbla
funktion som då det gäller kyrkobokföringen,
vilken de handhar åt både
kyrkan och staten.

Jag kan inte heller förstå att olägenheterna
med den gällande ordningen
ökat sedan frågan senast behandlades
i riksdagen. Jag har den uppfattningen
att utskottets uttalanden i ärendet åren
1903 och 1964, när vi också hade frågan
uppe till behandling i samband
med avvecklingen av magistraterna,
haft en viss verkan och att man tillsatt
flera borgerliga vigselförrättare och ordnat
med bättre lokaler.

Att det alltjämt är så stor övervikt
för de kyrkliga vigslarna kan bero på
att folk av gammal tradition hellre önskar
en kyrklig vigsel. Så länge det förhåller
sig så, att de kyrkliga vigslarna
överväger i så hög grad, fruktar jag
att många skulle känna det såsom ett
tvång med en obligatorisk civil vigsel
och att det skulle vara ett alltför radikalt
ingrepp att fråntaga den kyrkliga
vigseln dess rättsverkningar. Jag tror
att det för många skulle bli ett extra
besvär med de dubbla ceremonier som
skulle vara förenade med en obligatorisk
civil vigsel och en därpå följande
kyrklig ceremoni.

Den enskildes intresse av valfrihet
mellan olika vigselformer tycker jag
bäst kan befrämjas genom att man fortsätter
med de åtgärder som första lagutskottet
förordade 1903 och 1904.

Obligatoriskt civiläktenskap

Jag vill också uttryckligen betona
hur viktigt jag anser det vara att vi
får likställighet mellan de båda vigselformerna.

Herr Göransson menar att en civil
förriittare i större utsträckning än de
kyrkliga förrättarna skulle informera
om äktenskapets rättsverkningar. Han
tycks ha någon sorts föreställning om
att äktenskapen skulle bli mera hållbara
på detta sätt. Det finns väl inte något
som helst belägg för att ett äktenskap
som är ingånget inför en civil
förriittare skulle ha större hållbarhet
eller bygga på någon bättre grund än
de som har ingåtts inför en kyrklig
myndighet.

Första lagutskottets majoritet har,
som jag nyss nämnde, nu liksom förra
gången ansett att det inte finns tillräckligt
underlag för en så genomgripande
reform som motionärerna föreslår.
Dessutom måste det anses fullständigt
uteslutet att man nu skulle tillsätta en
särskild utredning, då man vet att frågan
iir under behandling i justitiedepartementet
och att därutöver utredningen
Kyrka och stat kommer att behandla
den inom kort.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (h):

Herr talman! Frågan om införande
av obligatoriskt civiläktenskap har varit
en följetong, men för ovanlighetens
skull en sådan från socialdemokratiskt
håll. När den har behandlats har den
begärda utredningen om en övergång
till ett obligatorium på detta område
avvisats av riksdagsmajoriteten. De socialdemokratiska
motionärerna har
emellertid inte gett sig. I är kommer de
tillbaka med Ingvar Carlsson som huvudmotionär.

Kammarens ledamöter känner väl till
vilka argument som motionärerna trycker
på när de för fram denna fråga,
och därför skall jag inte gå in på des -

150 Nr 14

Onsdagen den 30 mars 196C em.

Obligatoriskt civiläktenskap

sa. Jag vill däremot, herr talman, understryka
två av de motiveringar som
utskottsmajoriteten har anfört som skäl
för att avstyrka motionen.

Den första motiveringen är att den
kyrkliga vigseln föredrages av en förkrossande
majoritet av de svenskar som
skall gifta sig och alltså bevisligen har
en stark förankring bland människorna.
Det andra motivet är att det nuvarande
systemet ger en valfrihet, som helt
skulle spolieras vid en övergång till
obligatorisk borgerlig vigsel.

De nämnda skälen för utskottsmajoritetens
avslagsyrkande är enligt mitt
förmenande tunga argument, vilket också
herr Göransson underströk. De torde
vara omöjliga att vederlägga.

Att majoriteten av dem som gifter
sig i vårt land föredrar kyrklig vigsel
har inte ens reservanterna i första lagutskottet
bestridit. Visserligen anser de
— och det med rätta — att det antal,
cirka 92 procent, som vigs i kyrka eller
frikyrka skulle sjunka, därest en upprustning
av resurserna för borgerlig
vigsel skulle ske, men under alla förhållanden
kan man vara absolut säker
på att de kyrkliga vigslarna skulle vara
i mycket stor majoritet.

Det andra argumentet som utskottsmajoriteten
anför som skäl för avslag
anser jag personligen vara det starkaste,
nämligen att valfriheten spolieras
om vi frångår det nuvarande systemet.
Det är rätt förvånansvärt att motionärerna
och deras meningsfränder, som
säger sig vara förespråkare för valmöjligheternas
samhälle, ställer sig i spetsen
för en aktion som omintetgör en
valmöjlighet som årligen berör hundratusentals
människor. Man vill helt enkelt
bomma igen kyrkdörrarna för folk
som önskar bli regelrätt vigda i kyrkan.
Visserligen säger både motionärerna
och reservanterna att »den kyrkliga
vigseln bör kvarstå som en frivillig
form av kyrklig välsignelse». Det är
till att vara generös! Man brukar tala
om meningslös byråkrati. Här är väl

det påståendet befogat, om motionärerna
får sin vilja igenom.

De som vill gifta sig i kyrka eller
frikyrka bör enligt mitt förmenande
få behålla denna möjlighet, och de som
vill gifta sig borgerligt skall naturligtvis
ha den möjligheten kvar. Om motionärernas
förslag segrar och borgerlig
vigsel blir ett obligatorium, kommer
många säkert att nöja sig med enbart
borgerlig vigsel fastän de skulle vilja
ha enbart kyrklig vigsel.

Det bör slås fast att det är helt oomtvistat
att rättsverkningarna av ett civilt
och ett kyrkligt äktenskap är exakt
desamma.

Jag förmodar att ett av huvudskälen
till motionen är att man vill få bort
folk från kyrkan. Man har inte sagt det
rent ut, men detta argument är nog det
som väger tyngst i sammanhanget.

Det nu rådande förhållandet ger valfrihet,
vilket en övergång till borgerligt
obligatorium skulle spoliera. En dirigering
av folk mot deras vilja anser jag
förkastlig.

Därför yrkar jag, herr talman, bifall
till utskottets hemställan.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Herr Göransson karakteriserade
dem, som kunde tänkas stödja
utskottets uttalande, som sådana som
ville bibehålla den kyrkliga vigseln. Han
menade, att de skulle vara motståndare
till civilvigsel. Detta är helt missvisande.

I denna fråga har jag reserverat mig
för obligatorisk civilvigsel redan vid
religionsfrihetslagens tillkomst. Jag satt
i det utskott som behandlade frågan
1951, och jag deltog också i det kyrkomöte
som följde. Jag har alltså ett förflutet,
en mycket klar inställning i frågan.
Vid den tidpunkten — det vill jag
upplysa både motionärerna och herr
Göransson om — fanns det en hårdare
inställning till den civila vigseln än i
dag. Intoleransen var större tidigare.

Frågan om obligatorisk civilvigsel

Onsdagen den 30 mars 1000 em.

Nr 14

151

aktualiserades för några år sedan i
kammaren, i pressdebatter genom att
kyrkliga vigselförriittare vägrade vissa
personer kyrklig vigsel, nämligen de
frånskilda. Det var i denna debatt med
mycket starka motsättningar som det
kändes särskilt angeläget att tala för
civiläktenskapet. De som ville ingå äktenskap
borde inte få rätt till kyrklig
vigsel efter en metafysisk bedömning.
Jag blev nästan rädd när jag nu hörde
herr Göransson tala för hur civila vigselförrättare
också skulle blanda sig i
människors förhållanden och klargöra
för dem, vad de borde veta om van
andra, om juridiska ting och mycket
annat, för att bli lyckliga. Vi bör betrakta
vigseln helt enkelt som en bekräftelse
på ett avtal, som slutes mellan
två parter. För min del vill jag ha så
litet som möjligt av religiös och annan
metafysik i samband med vigseln.

Att jag i dag kommer att rösta för utskottets
hemställan beror på att vi sedan
dessa frågor aktualiserades har
fått en utredning angående ny familjerättslagstiftning.
Utredningens förslag,
som för närvarande är ute på remissbehandling,
berör även frågan om obligatoriskt
civiläktenskap. Men någon
lösning i denna fråga kan inte ges,
förrän resultaten av utredningen kyrka
—stat kommit fram. Vigselakten är reglerad
i både civillag och kyrkolag och
vållade stor debatt då religionsfriheten
lagfästes.

De praktiska möjligheterna att införa
en obligatorisk civilvigsel finns i
dag endast om vigselrätten sprids till
andra grupper än juristerna. I ett sådant
läge vore det väl fullkomligt otänkbart
att inte ge även präster och predikanter
vigselrätt. Om inte reformen
grundligt förberedes, kommer alltså
förhållandena vid obligatorisk civilvigsel
att bli nästan desamma som nu.
Prästerna kommer att få förrätta civila
vigslar, och de kommer som hittills att
kunna förrätta juridiskt bindande vigslar
med kyrklig ceremoni.

Obligatoriskt civiläktenskap

För dem som vill ha valfrihet är det
naturligtvis angeläget att göra den civila
vigseln konkurrenskraftig. Det är
den inte för närvarande. Jag liar påtalat
många gånger här i riksdagen, att
den civila vigseln är torftig; det finns
ingen utsmyckning i lokalerna, man
kan inte få musik, o. s. v. Det blir inget
storartat och stiligt bröllop, när vigseln
förrättas i en liten skrubb av
landsfiskalen eller vem det nu kan vara,
eller när man får stå i en lång ko i
rådhuset och inte har möjligheter att
hålla sin egen vigsel skild från andras.
Det är under sådana förhållanden svart
att skapa festivitas kring civilvigseln.

Det angelägna är att kommunerna på
allt sätt försöker ordna med vackrare
lokaler och öppna möjligheter till högtidliga
arrangemang. Man måste se till
att det finns vigselförrättare, så att det
inte behöver sägas, såsom skett tidigare
i denna debatt, att aldrig på en
söndag kan en civil vigsel äga rum, och
knappt på en lördag heller.

Den civila vigseln måste först bli
konkurrenskraftig. En obligatorisk civilvigselreform
blir mischmasch, om
inte tillgången på vigselrum och vigselförrättare
tryggas; att utan vidare
införa en obligatorisk civilvigsel hjälper
inte dem som vill ha högtid utan
kyrklig ceremoni.

Genom att rösta för reservationen får
man inte större religionsfrihet eller
chans till frihet från religion. Likvärdighet
mellan de olika vigselsätten kan
inte nås genom att hemställa om ytterligare
en utredning. Det finns redan
två utredningar som behandlar hithörande
frågor — den ena av dem avslutad
och föremål för remissbehandling.
De materiella möjligheterna att ge valfriheten
saknas däremot och det är
främst en kommunal angelägenhet.

Hur bisarrt det än låter, röstar jag
därför för utskottets hemställan. Utskottet
för det enda förnuftiga resonemanget.

152

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 em.

Obligatoriskt civiläktenskap

Herr WERNER (h):

Herr talman! Vill man genomföra en
reform bör den rimligen ha ett klart
syfte att förbättra och förenkla tillvaron
för medborgarna, och den bör också
vara grundad på en ansenlig opinion.
Förespråkarna för obligatoriskt civiläktenskap
kan inte på någon enda punkt
redovisa något reellt sakskäl av detta
slag.

Det har redan sagts många gånger att
det f. n. föreligger valmöjlighet mellan
kyrklig och borgerlig vigsel, ett system
som fungerar till allmän belåtenhet.
Eller vilka missnöjda grupper kan motionärerna
åberopa? Man anför att fem
remissinstanser som har behandlat familjerättskommitténs
betänkande har
uttalat sig för obligatoriskt civiläktenskap.
Men man glömmer att tala om att
det är fem av sammanlagt hundra remissinstanser.
De övriga har alltså inte
nämnt något om detta. Och det är väl
ändå valfrihet vi eftersträvar i vårt
samhälle och inte ett obligatorium, utom
när detta är oundgängligen nödvändigt.

I detta sammanhang tycker jag att
det också är värt att nämna att kyrkan
inte på något sätt bekämpar den borgerliga
vigseln. Vi inom kyrkan accepterar
bådadera som likvärdiga, och kan
så göra därför att vi inte har någon sakramental
syn på kyrkvigseln. Många av
oss rekommenderar borgerlig vigsel
också i vissa lägen, t. ex. när det gäller
förnyat omgifte. Jag är medveten om att
vi har plikt att viga, men vi har också
plikt att råda och vägleda människor.

För övrigt, herr talman, hyser vi uppfattningen
att kyrkvigseln utöver sin
rent religiösa innebörd av välsignelsehandling
kan ha ett stort psykologiskt
värde för kontrahenterna, ett värde som
man inte skall underskatta. Högtid kring
livets betydelsefulla ögonblick känns både
stimulerande och förpliktande, och
minnet av en sådan högtid kan vara till
hjälp vid de prövningar som förr eller
senare kommer i alla äktenskap. Jag
tror inte att man skall underskatta män -

niskors behov av tradition och högtid.
Det är värden som är svåra att registrera,
men jag tror att de motsvarar ett
stort behov hos många.

Med tanke på de 92,8 procent av vigslarna
som förrättas i svenska kyrkans
ordning anför motionärerna att den
bristande balansen mellan kyrkliga och
borgerliga vigslar beror på att man vid
borgerlig vigsel inte har sådana lokaler
och personella resurser att man kan
så att säga ta upp konkurrensen med
kyrka och präster. Men bör vi inte i ett
sådant läge, i stället för att ogiltigförklara
den vigselverksamhet som nu äger
rum till allmän belåtenhet, rusta upp
de borgerliga vigsellokalerna och vigselförriittarna?
Jag vill helt ansluta mig
till vad fru Eriksson i Stockholm sade
på denna punkt, nämligen att härvidlag
återstår mycket att göra. Och en upprustning
av de borgerliga vigselmöjligheterna
kommer man ju heller inte ifrån
om motionärerna skulle vinna sitt syfte.

1 motionen säges generöst att de som
så önskar skulle efter borgerlig vigsel
ha möjlighet att få kyrklig välsignelse.
Med hänsyn till de 92,8 procent som vigs
i kyrkans ordning tror jag verkligen
att ganska många skulle insistera på det.
Men detta är väl ändå att krångla till
det hela för de människor det gäller?
Kanske skulle de på skilda dagar behöva
infinna sig först på rådhuset och sedan
i kyrkan, och de skulle behöva anlita
dubbel uppsättning av vigselförrättare
och övriga funktionärer. Redan 1915 anförde
lagberedningen att en sådan ordning
kunde medföra ett kännbart tvång,
och jag tror att man kan märka detta
tvång också 50 år senare.

Reservanterna talar om tidigare redovisade
olägenheter med gällande ordning.
Jag tycker att detta uttryck är
gripet ur luften. Vad är det för olägenheter
man har redovisat? De olägenheter
som reservanterna anför vidlåder
förvisso inte den bestående ordningen,
utan den ordning som man föreslår skall
komma i stället.

Onsdagen den 30 mars 1900 em.

Nr 14

153

Man försöker också förvilla läsare av
motionen när man anför att många av
de angelägenheter, som för övrigt berör
vigsel och äktenskap, avgörcs inför
civil myndighet. Därefter räknar man
upp äktenskapsbetyg, lysning, iiktenskapshinder,
skilsmässa o. s. v. och anför
att bortsett från vigselakten har civila
myndigheter avgörandet i alla dessa
frågor. Det är väl inte riktigt. På pastorsexpeditionen
utfärdas äktenskapsbetyg,
där prövas eventuella äktenskapshinder
och prästen får avgöra kontrahenternas
behörighet att ingå äktenskap.
Han får verkställa lysning tre söndagar
å rad i kyrkan, och skulle äktenskapet
till äventyrs gå sönder i framtiden, har
kyrkans män fortfarande en stor uppgift
i medlingssammanhang.

Jag vill också referera till utredningen
kyrka—stat, som säkert har en del att
komma med i detta sammanhang.

Enligt min mening borde motionärerna
i stället ha motionerat om en upprustning
av den borgerliga sidan när
det gäller vigselmöjligheterna.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr GÖRANSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! De argument som fällts
av herr Werner och herr Fridolfsson
i Stockholm om att vi vill driva bort
människorna från kyrkorna och bomma
igen deras dörrar har jag inte lust att
gå in på någon närmare debatt om.
Dessa argument får stå för de ärade
talarna själva.

Jag vill bara kort och gott säga till
fru Eriksson i Stockholm att vad vi
motionärer liksom även reservanterna
kräver är en utredning om dessa frågor.
Vi kräver inte att någonting skall genomföras
redan i morgon, utan vi vill
ha en utredning som tar ställning till
frågorna och ger dem en allsidig belysning
så att riksdagen kan fatta ett avgörande.

Obligatoriskt civiläktenskap

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! .lag kan följa fru Eriksson
i Stockholm hela vägen i hennes
resonemang. .lag förstår bara inte hennes
slutsats. Hon har bestämt sig för
att rösta med utskottet, vars argumentering
helt och hållet går emot hennes
egen principiella inställning. Det hade
väl i så fall varit riktigare att lägga ned
sin röst.

Att jag för min del tänker rösta med
reservationen sammanhänger med att
jag måste betrakta hela denna fråga ur
religionsfrihetens synpunkt. Jag tror att
både utskottsmajoriteten och utskottets
ärade ordförande har förbisett den sidan
av problemet.

Stridande mot religionsfriheten är för
det första varje företeelse som innebär
att det allmänna ger någon av de stridande
livsåskådningarna företräden,
privilegier, särställning eller favörer.
Som det nu är tillhandahåller staten
en stor kår av ämbetsmän och dessutom
vackra lokaler för den kyrkliga vigseln.
Den civila vigseln är styvmoderligt behandlad
både i fråga om vigselförrättare
och lokaler. Det är inte så underligt,
fru Gärde Widemar, om den kyrkliga
vigseln under sådana förhållanden har
en stark förankring bland människorna.

Stridande mot religionsfriheten är för
det andra varje kyrkligt intrång på området
som hör det civila till. Äktenskapets
ingående är en civilrättslig angelägenhet.
Endast för vissa människor
är det dessutom en religiös angelägenhet.
För dessa människor är kyrklig
vigsel naturlig och bör få komplettera
den civila vigseln.

Stridande mot religionsfriheten är
slutligen för det tredje den rådande
slentrianen i samband med livets högtidliga
ögonblick. Att så många människor
väljer kyrklig vigsel, sammanhänger
inte bara med bristen på vigselförrättare
och lokaler på den civila sidan
och bristen på anslående former
och ceremoniel; det sammanhänger
också med slentrianen. Er allmän syn -

154

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 em.

Obligatoriskt civiläktenskap

punkt liksom ur religionssynpunkt borde
det vara en angelägen sak att bekämpa
denna slentrian.

Uppenbarligen bör frågan utredas.
Fru Gärde Widemar åberopade den omständigheten
att frågan är föremål för
behandling i justitiedepartementet. Jag
vet inte vad hon då syftade på. Hon
hänvisade vidare till utredningen kyrka—stat,
men borde inte denna utredning
få ett direkt uppdrag att ta ställning
till frågan om civil vigsel?

I reservationen finns ett intressant
påpekande. Man menar att äktenskapets
ingående kan knytas till lysningen. Denna
sker nu i kyrkorna och är så till
vida ineffektiv, som den inte kommer
ut till människorna, så som skedde i
gamla tider då alla gick i kyrkan. Lysningen
måste få civil karaktär. Om äktenskapets
ingående kan knytas till lysningen
blir, som familj erättskommittén
så skönt säger, »en ökad omgång onödig».
Inget extra besvär tillkommer då
för det stora flertalet människor.

Vad jag i denna debatt inte förstått
ett ord av är talet om att en övergång
till obligatoriskt civiläktenskap skulle
beröva människorna valfriheten. Herr
Werner menade att en sådan övergång
skulle vara detsamma som att bomma
igen kyrkdörrarna och verka dirigerande.
Det är ett grovt missförstånd.
Människorna har sin valfrihet kvar. När
äktenskapet lagligen har inregistrerats
kan man välja mellan kyrklig vigsel
eller att gå till borgmästaren och få civil
vigsel.

Den reflexion som jag gjorde inför
första lagutskottets ställningstagande
var att religionsfriheten får kämpa sig
fram millimeter för millimeter — och
detta i Sverige, i demokratiens förlovade
land. Herr Fridolfsson talade om en
följetong. Den följetongen kommer att
tagas upp och fortsättas ända tills rättvisa
och rimliga förhållanden har skapats
på detta område.

I detta anförande instämde herr
Lundberg (s).

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (li)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Arvidson ville inte
gå med på mitt resonemang om att valfriheten
skulle försvinna. Han hänvisade
till att jag hade sagt att man bommade
igen kyrkdörrarna — det var naturligtvis
bildligt talat från min sida.
Detta är emellertid vad motionärerna
gör när de kräver att man skall övergå
till borgerlig vigsel och att denna borgerliga
vigsel skall vara den enda rättsligt
bindande vigseln. Därmed säger
man ju att den kyrkliga vigseln inte är
rättsligt bindande.

Herr Arvidsons resonemang om religionsfrihetens
principer kunde jag inte
förstå. Det är ingen som tvingar människor
till kyrkan, utan full frihet föreligger.
Den som inte vill bli vigd i
kyrkan slipper det. Den som inte trivs
med den atmosfären kan bli borgerligt
vigd. Herr Arvidsons resonemang är
sålunda enligt min uppfattning fullkomligt
felaktig.

Sedan kan man också ställa sig frågan:
När blev ett obligatorium lika med
valfrihet?

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Arvidson sade att
den kyrkliga vigseln har en favör, som
ligger däri att vi har ett statskyrkosystem.
Djupast sett är det naturligtvis en
fråga om religionsfrihet och statens bundenhet
vid kyrkan, om äktenskapets ingående
helt skall kunna frigöras från
den kyrkliga bundenhet det nu har. Av
den anledningen finner jag det nödvändigt
att den utredning om kyrka—stat
som nu pågår blir avslutad innan vi tar
ställning till den fråga det här gäller.
Jag anser inte inskrivandet av bestämmelser
om obligatoriskt civiläktenskap i
familjerätten vara det viktigaste, utan
jag betraktar det som väsentligast att
komma till botten med frågan om kyrkans
och statens förhållande till var -

Onsdagen den 30 mars 1000 em.

Nr 14

155

andra. Ur den synpunkten var det riktigt
att frågan diskuterades när religionsfrihetslagen
infördes och att man
nu måste vänta på att förhållandet kyrka
—stat skall ordnas. Eu ny utredning kan
inte igångsättas oberoende av den utredning
som för närvarande arbetar,
och en familjerättsutredning har redan
gjorts. Detta är en rent praktisk synpunkt
från min sida.

Vidare anser jag att man lätt kan
glömma ansvaret för den civila vigseln,
om saken bara hänskjutes till utredningar.
Det ankommer i hög grad på de
kommunala myndigheterna att verkligen
genomföra valfriheten. Vad herr
Fridolfsson sade om att det i dag finns
valfrihet är naturligtvis inte riktigt. Vi
har inte valfrihet, om man därmed menar
valfrihet att få en festlig miljö för
en civil vigsel. Det råder mycket torftiga
förhållanden i detta avseende och
samhället visar stor njugghet. Men är
man nonchalant i fråga om den religiösa
tron och tar det hela slentrianmässigt,
så erbjuder samhället en mycket flott
miljö med musik, blommor etc. Om man
däremot är litet känslig på den punkten,
och vill, att de ord som uttalas skall ha
någon mening för den som är med om
ceremonien, så struntar samhället i att
göra det hela festligt.

Det finns alltså inte någon verklig valfrihet,
i varje fall inte ännu. Jag vet att
dessa förhållanden är beroende av kommunala
beslut, och jag tycker att när
första lagutskottet förra gången behandlade
frågan gjorde utskottet en utmärkt
skrivning, som borde vara vägledande
för folk ute i kommunerna. Den andra
väsentliga frågan om kyrka och stat
befinner sig ju på utredningsstadiet.

Fru GARDE WIDEMAR (fp) kort genmäle: Herr

talman! Efter fru Erikssons i
Stockholm senaste uttalande kan jag
fatta mig mycket kort.

Jag skail först svara på herr Arvid -

Obligatoriskt civiläktenskap

sons fråga om vad jag menade med att
frågan var föremål för utredning i justitiedepartementet.
Familj erättskommitténs
förslag bereds för närvarande i
justitiedepartementet efter en mycket
omfattande remissbehandling. Frågan
om civil vigsel har behandlats av kommittén
och har också tagits upp av flera
remissinstanser i deras yttranden, och
man får nu vänta och se vad det förslag
som skall framläggas för riksdagen kommer
att innehålla.

Vikten av att avvakta utredningen
kyrka—stat har fru Eriksson redan
framhållit. Givetvis har det mycket stor
betydelse för hur vi skall lösa frågan
om vigselformerna, om kyrkan kommer
att skiljas från staten.

Jag kan inte hålla med herr Arvidson
i hans uttalande att det skulle strida
mot religionsfriheten, om man behåller
den kyrkliga vigselrätten. Det är ju inte
bara vår statskyrka som har vigselrätt,
utan praktiskt taget alla kristna trossamfund
har samma vigselrätt som statskyrkan.
Det är visserligen sant, att vigseln
är en civilrättslig angelägenhet,
men till den delen fullgörs den civilrättsliga
funktionen av prästerna i
svenska kyrkan och av pastorerna i de
fria kristna samfunden. De har alltså
en vigselrätt som är delegerad från den
borgerliga myndigheten. Rättsverkan av
en vigsel blir densamma, oavsett inför
vilken myndighet vigseln sker.

Sedan skulle jag vilja fråga herr Arvidson,
om han anser att det skall finnas
valfrihet i fråga om vigsel, ifall kyrkan
skiljs från staten. Eller föredrar
herr Arvidson i ett sådant läge den
dubbla vigseln med en civil ceremoni
först och en kyrklig ceremoni efteråt?
Är det inte riktigast att vi både nu och
i en sådan framtida situation söker oss
fram till sådana former för den civila
vigseln att det kan bli fråga om verklig
valfrihet? Skall vi inte inrikta oss på
att få till stånd värdiga former och skaffa
lämpliga vigselförrättare? Är det inte
valfriheten vi bör eftersträva?

156 Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 em.

Obligatoriskt civiläktenskap

Herr WERNER (li) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan hålla med fru
Eriksson i Stockholm om det hon sade
angående valfriheten för närvarande. I
det läget vore det väl synnerligen oklokt
att beröva oss den kyrkliga vigselverksamhet
som nu fungerar till allmän belåtenhet.
Då skulle det verkligen inte
finnas mycket kvar.

Till herr Arvidson vill jag säga, att
religionsfrihet är ett vanskligt ord. Det
kan fyllas med så olika innehåll. När
herr Arvidson nämnde ordet, inlägger
han däri frihet från religion, medan vi
andra menar att människor bör ha rätt
till religion.

Herr Arvidson framhåller att det inte
är korrekt att en av de stridande livsåskådningarna
får något företräde i vårt
samhälle framför andra. Till detta vill
jag säga, att man väl ändå måste få till
stånd en praktisk lösning. All den statistik,
som vi har talat om i annat sammanhang,
visar, att det är en mycket
stor grupp inom vårt folk som vill hålla
fast vid religion och kyrka. Man må
tolka sådana siffror på många sätt, men
man kan med dem som grund inte få
belägg för att en stor grupp är motståndare
till kyrkan och kristendom.

Får man verkligen säga att det är rådande
slentrian, som gör att människor
går till kyrkan för att få vigsel? På vilka
grunder fäller herr Arvidson en sådan
dom? Jag vet inte om herr Arvidson
själv är kyrkligt vigd, ty i så fall får
han tala om slentrian för egen del, men
inte beträffande andra. Varför skulle
man inte ha rätt att med en mycket klen
tro gå till kyrkan? Det måste ändå vara
en demokratisk rättighet, att man också
med sin klena tro får komma till kyrkan.

Lysningen fördes också på tal som en
tillräcklig vigselform. Denna sak tillhör
nu inte ämnet, men vill man göra vigseln
till en pappersexercis måste jag
säga, att det är ett fattigdomsbevis.

Herr ARVIDSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Först några ord om

slentrianen med anledning av herr Werners
senaste anförande. Om man med
sin klena tro går till kyrkan för att få
vigsel är det slentrian. Man går inte dit
därför att man behöver en religiös akt,
utan man gör det av tradition, vana och
slentrian.

.lag skulle vilja uttrycka min tillfredsställelse
över den allmänna uppslutningen
kring kravet på att upprusta
möjligheterna till en värdig civil vigsel.
Om ingenting annat framkommit av
denna debatt så är det dock denna enighet
om att ge den civila vigseln lika
stora resurser som den kyrkliga.

Sedan har vi hela problemet beträffande
valfriheten, och jag måste be att
få säga ytterligare några ord härom.
Man kan väl inte komma ifrån att själva
lysningen måste överföras till det civila
området. Den kyrkliga lysningen är ineffektiv,
och egentligen har väl kyrkan
ingenting med denna sak att göra. Men
om man nu vid ett skiljande av stat och
kyrka — när nu detta kan ske — överför
lysningen till det civila området,
återstår för den som önskar vigsel full
valfrihet mellan kyrklig och civil vigsel.
Denna valfrihet tycker jag är fullt tillfredsställande.
Den är självklar.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Först skall jag be att få
instämma i vad herr Arvidson sagt såväl
i sitt första anförande som i repliken.

Jag deltog inte i behandlingen av
detta ärende i första lagutskottet. I så
fall skulle jag ha anslutit mig till reservanterna.

Jag tycker att det är ganska självklart,
att man bör skilja på äktenskapets rättsliga
verkningar och den religiösa innebörd
som man kan tillägga det, eftersom
det dock är fråga om vitt skilda
ting. Härvidlag vill jag knyta an till vad
herr Arvidson sade, något som också
framskymtar i reservationen, nämligen,
att om man gjorde en reformerad lysning
till det avgörande för de rättsliga

Onsdagen den 30 mars 1900 em.

Nr 14

157

verkningarna, kunde var och en därefter
gå antingen till kyrkan för en religiös
akt eller, om man vill ha en profan
högtidlighet, till borgmästare eller
vem det nu kan bli fråga om, eller inte
gå till någon alls om man så önskar.
Den som inte vill göra någonting alls
låter alltså bli. Det är väl ändå, herrar
Fridolfsson i Stockholm och Werner,
den största valfrihet man kan tänka sig!

Det finns ju människor som lever i
samvetsäktenskap utan några vigselprocedurer
alls, och de äktenskapen lär
såvitt jag vet fungera alldeles normalt
i alla avseenden. Vi vill alltså inte göra
det hela krångligare. Tvärtom vill vi
göra förfarandet enklare.

När man talar om religionsfrihet, blir
man ofta — som här nu — misstänkt
för att vilja stänga kyrkorna och bomma
till deras portar, men jag tycker
inte att den argumentationstekniken
passar sig att använda här, herr Fridolfsson.
Det är ett misstänkliggörande
som det saknas fog för.

Vidare är det en annan synpunkt som
inte kommit fram men som jag tycker
är väsentlig. Som det nu är måste präster
i statskyrkan viga även frånskilda,
och det ger en del präster samvetsbetänkligheter
som jag anser att man bör
se allvarligt på. Det är ingenting att
nonchalera. Att viga frånskilda åligger
nu prästerna som en ämbetsplikt, givetvis
därför att vigseln är förenad med
vissa juridiska rättsverkningar. Men om
man gjorde som herr Arvidson och jag
förordar, alltså låter lysningen bli det
helt avgörande, skulle prästerskapet
kunna slippa våldföra sig på sitt samvete
genom att viga människor som de
anser sig egentligen inte böra viga ty då
kunde vederbörande få en fullt rättsligt
gällande vigsel utan att anlita någon
präst. Nu kan man säga att de som
skall gifta sig ju kan ordna med borgerlig
vigsel, men som vi hört kan man
inte få sådan vigsel överallt.

Jag tycker att detta med att låta lysningen
bli det avgörande skulle vara ett

Obligatoriskt civiläktenskap

uppslag som även prästerskapet borde
kunna välkomna.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (h)
kort genmäle:

Herr talman! Jag känner inte herr
Sjöholm så särskilt väl, men jag har
ändå lärt känna honom som en person
som i praktiskt taget alla frågor argumenterar
för vida gränser. Och hans
inlägg i denna fråga gick i stort sett ut
på att de rättsligt bindande äktenskapen
skulle avskaffas.

Herr SJÖHOLM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är egentligen onödigt
att bemöta en så horribel missuppfattning
som herr Fridolfsson i Stockholm
här gör sig skyldig till, men jag
skall upprepa vad jag sade, herr Fridolfsson.
Lysningen skall vara rättsligt
bindande, och sedan får var och en
göra som lian vill. Då har man tillfredsställt
valfriheten i mesta möjliga
mån.

Fru THUNVALL (s):

Herr talman! De synpunkter som tidigare
talare här anfört när de talat
för reservationen — och i synnerhet de
som herr Arvidson framfört i detta
ärende — kan jag helt instämma i. Jag
kanske också kunde ha nöjt mig med
det, men det är vissa uttalanden i detta
sammanhang som jag vill säga något
om, även med risk att upprepa några
av de argument som redan framförts.
Vad jag då säger är inte enbart
en kritik mot utskottet utan även mot
den debatt som förts i denna fråga.

När man behandlade detta ärende i
medkammaren i fredags, yttrade exempelvis
en av talarna där, att han trodde
att det var förtroendet för kyrkan
och kärleken till traditionen som band
de unga till kyrkan när de skulle ingå
äktenskap. Han sade också att en borgerlig
vigsel aldrig kan bli vad den

158 Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 em.

Obligatoriskt civiläktenskap

kyrkliga vigseln är samt att en kyrklig
vigsel för de flesta är ett minne för
livet. Detta är ju argument som man
hör litet då och då, och därför vill jag
här göra några reflexioner, samtidigt
som jag kanske får tillfälle att ge den
borgerliga vigselformen litet PR, så att
vi därigenom kan få en upprustning av
vigsellokalerna i våra kommuner i väntan
på resultatet av en utredning i frågan.
I anslutning till en fråga som fru
Gärde Widemar ställde till herr Arvidson
skulle jag vilja säga att det här gäller
ett både-och.

Jag är inte riktigt säker på att det
är enbart förtroendet för kyrkan eller
kärleken till traditionen som är det avgörande
i de flesta fall. Det dåliga deltagandet
i kyrkliga sammankomster i
andra avseenden på de flesta håll i
landet tyder inte på det. Beträffande
traditionen kan det väl också vara den
högtidliga inramningen och det som
följer därmed som lockar till en kyrklig
vigsel.

Däremot kan jag helt instämma i att
vigseln för de flesta blir ett vackert
minne för livet. Men det kan och bör
även en borgerlig vigsel bli, bara vi
ser till att den borgerliga vigseln ges en
likvärdig inramning. De flesta väljer
kyrkvigsel därför att man inte känner
något alternativ. Om det blir upplysning
om att det finns ett alternativ, sker
det ofta i en nedvärderande ton såsom
att en borgerlig vigsel aldrig kan bli
detsamma som en kyrklig vigsel.

I våra städer och större kommuner
finns det måhända vigselrum för en
borgerlig vigsel. Men som här sagts flera
gånger är de inte utformade så, att
de utgör ett värdigt alternativ för dem
som inte önskar kyrkvigsel. I de flesta
av våra kommuner saknas för övrigt
sådana vigselrum över huvud taget.

Vill man göra sitt bröllop litet högtidligare
och inte endast ta med två
vittnen till vigseln, finns det ofta bara
den kyrkliga vigseln. Alternativet, där
det finns, är ofta sådant som fru Eriks -

son anförde. Den borgerliga kommunen
har i det stycket inte fullgjort sina
skyldigheter så som den kyrkliga har
gjort. Så länge de yttre omständigheterna
inte är jämförbara är valfriheten
endast en chimär.

För något år sedan var jag själv med
om att ordna en borgerlig vigsel. Det
gällde att ge vigselakten en värdig inramning
och att se till att alla bröllopsgästerna
bereddes plats såsom kan ske
vid en kyrklig vigsel. Vigselförrättaren
svarade för att vigseln fick ett värdigt
och minnesrikt innehåll. Hela vigselakten
togs upp i en bandinspelning, och
jag beklagar verkligen att jag inte i dag
kan låta kammarens ledamöter få höra
den, tv det skulle helt säkert få många
att tänka annorlunda i denna fråga.

Den dag då våra kommuner kan erbjuda
likvärdiga kyrkliga och borgerliga
vigselrum tror jag att de procentsiffror,
som man så ofta åberopar, skulle
bli mera rättvisande.

Vad jag här har sagt gäller i första
hand den möjlighet till vigsel som redan
tidigare finns men som utnyttjas
dåligt därför att man, som jag sade,
inte känner till hur man kan ordna en
sådan vigsel och därför att kommunerna
har ordnat dåligt för denna möjlighet.
Jag har ändå uppehållit mig vid
denna sak därför att man oftast använder
dessa argument även mot införande
av obligatoriskt civiläktenskap.

Eftersom jag har samma uppfattning
som reservanterna beträffande införandet
av obligatoriskt civiläktenskap, ber
jag, herr talman, få yrka bifall till den
reservation som är fogad till utskottets
utlåtande.

Herr ZETTERBERG (s):

Herr talman! När man diskuterar en
sådan fråga som vigselformerna finns
det kanske anledning att beakta hur
man har löst problemet i andra delar
av världen med hänsyn till religionsfriheten.
Man skulle vänta sig att det i
länder där religionsfriheten är erkänd

Onsdagen den 30 mars 1966 em.

Nr 14

159

och tillämpad skulle finnas goda former
och att det i länder diir religionsfriheten
sitter i kläm skulle vara sämre
former. Men det visar sig att det är
utomordentligt skiftande förhållanden
även i länder där man har en mycket
god religionsfrihetslagstiftning. I länderna
på kontinenten har man i allmänhet
obligatorisk borgerlig vigsel. I
USA, ett mönster för många i vårt land
i fråga om religionslagstiftning, kan
man vigas ungefär som här, alltså för
pastor eller för civil myndighet. Och
den som har följt de amerikanska ateistiska
organisationernas publikationer
har funnit att många anmärkningar
framförts mot religionsfriheten i USA
— det har gällt bl. a. beskattningssystemet,
pastorerna i armén och flottan
o. s. v., men mig veterligt har dessa organisationer
aldrig anmärkt på att man
i det amerikanska samhället kan gifta
sig inför en pastor bara man har vederbörliga
papper från en civil myndighet.

Man kan alltså inte utan vidare säga
att dessa ting hör samman med frågan
om stat och kyrka i allmänhet och
principiellt. Man kan tänka sig en total
skilsmässa mellan kyrka och stat,
där staten kan delegera uppdraget att
bestämma om vigslar och deras civilrättsliga
verkningar. Detta kan ske och
tvärtom. Däremot är det självklart att
hela denna fråga hör till området för
relationerna mellan kyrka och stat i
vårt land. I det sammanhanget vill jag
med några ord beröra en fråga som
herr Arvidson var inne på, nämligen
att själva lysningsförfarandet borde göras
annorlunda — överlåtas till en civil
myndighet.

Att lysningen sker på en pastorsexpedition
beror ju inte på att man där
ska ha möjlighet till något kyrkligt inflytande
utan på att den civila bokföringen
befinner sig på pastorsexpeditionerna
och att man för att pröva iiktenskapsbehörighet
behöver ha tillgång
till uppgifter i den civila bokföringen.

Obligatoriskt civiläktenskap

Det är alltså den civile registratorn,
vare sig han är en kyrklig eller en borgerlig
myndighet, som utfärdar de nödvändiga
handlingarna. Skulle beslut fattas
om att föra bort folkbokföringen
från kyrkan, upphör sålunda även problemet
med det kyrkliga handhavandet
av lysningsfrågor att existera.

Sedan är det — precis som famlijerättskommittén
påvisat — så att de ålderdomliga
former för lysning som vi
har inte är tillfredsställande; vi kan i
längden inte ha det på detta sätt.

Låt mig så gå över till frågan om
äktenskaps ingående.

Jag undrar vem fru Thunvall adresserade
sig till när hon talade om den
obligatoriska vigselns värdiga utförande.
Jag kunde inte finna någon annan
adressat än fru Eriksson i Stockholm,
som hade upplyst oss om hur triviala
de borgerliga vigslarna var i jämförelse
med de mycket festliga kyrkliga vigslarna.
Men det får väl bli en uppgörelse
damerna emellan, om de kyrkliga
vigslarna är mycket festliga eller
mycket litet festliga och hur de borgerliga
vigslarna utformas.

Jag skall emellertid bidraga med ett
litet självvittnesbörd, eftersom jag ju
har på mitt samvete några hundra vigslar.
Det vittnesbördet går bara ut på att
90 procent — ett i denna debatt populärt
procenttal — utförts i ett litet
enkelt rum intill pastorsexpeditionen.
Och jag försäkrar att den ståt och den
festivitas som där kunnat utvecklas, den
svällande orgelmusik som där kunnat
ljuda, har fått vara något helt tänkt av
ett lyckligt par och en fattad vigselförrättare;
som någon påtaglig fysisk verklighet
har allt detta inte existerat. Jag
tror därför att de vigslar som skett i
vigselrummet i Stockholms stadshus i
varje fall vad rummet beträffar haft en
betydligt förnämligare inramning.

Jag undrar om vi inte litet var bör
ta oss en funderare på huruvida vi inte
ockuperar opinioner ganska vårdslöst,
när vi kommer in på sådana här äm -

160 Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 em.

Obligatoriskt civiläktenskap

nen. Herr Arvidson är så hårt tillrättasagd
av andra här att inte utnämna en
del människor till slentrianförare att
jag inte skall tala direkt till honom. Jag
tror att också vi på kyrkligt håll skall
vara varsamma med dessa procenttal.
Det är ett faktum att de som viger sig
borgerligt övervägande är till finnandes
i några få storstäder i Sverige. Det
visar att där människorna har haft valfrihet,
där det har funnits ett verkligt
acceptabelt rum ocli där anordningarna
i övrigt varit goda, har det blivit ett
mycket större procenttal borgerliga
vigslar än genomsnittligt i landet. Detta,
med bättre anordningar för borgerlig
vigsel, hälsar herr Arvidson och
även jag med tillfredsställelse, eftersom
vi vill att människorna skall ha en betydande
valfrihet.

Den yttre festligheten uppstår vid sådana
bröllop, som fotograferas av utsända
från Idun-Vecko-Journalen, men
det gäller endast ett mycket litet procenttal.
Däremot hämtar faktiskt den
vanliga kyrkliga vigseln, såsom någon
talare antytt, sin eventuella högtidlighet
av orden som uttalas, ty den finns
då inte i den yttre ståten.

Så några få ord om det nya uppslag,
som plötsligt i debatten tillvunnit sig
en sådan entusiasm, nämligen det förslag
som Förbundet för religionsfrihet
framlagt i sitt remissvar över famlijerättskommitténs
betänkande. Man skulle
enligt detta förslag inte behöva ha någon
civilrättsligt bindande vigsel, allenast
en civilrättsligt bindande lysning
eller en motsvarighet till detta lysningsförfarande.
Det är verkligen en briljant
idé. Då slapp vi tvisten om en obligatorisk
borgerlig vigsel. Denna lysning
kunde äga rum exempelvis fjorton
dagar efter en anmälan och sedan
ett offentliggörande i någon form skett.

Jag hoppas att jag inte gör någon av
dem som tillhör Förbundet för religionsfrihet
ledsen — om till äventyrs
någon av medlemmarna är närvarande
- - när jag omtalar att såvitt jag kan

erinra mig detta förslag för första
gången framfördes för femton år sedan
vid ett kyrkomöte av en konservativ
ledamot. Detta är alltså ingen innovation,
utan på denna punkt räcker man
varandra handen från skilda meningsriktningar.

Självfallet är detta förslag av intresse
men däremot torde det vara svårt
att rösta på det, ty det finns inte ett
ord i reservationen om denna briljanta
idé, som tillvunnit sig sådan uppmärksamhet.
Det är dock en av de lösningar
som man kan överväga.

Om jag skulle uttala en privat mening
skulle jag vilja säga att man, om
man vill säkerställa den kyrkliga vigselns
fasta förankring hos svenska folket,
naturligtvis skall gå in för denna
idé. Då blir det borgerliga ingåendet av
äktenskapet nämligen en oerhört trivial
angelägenhet. Man skulle få en avi
— med den högtidlighet detta eventuellt
kan skänka — om att man har
att hämta ett rekommenderat brev med
meddelande från en rådstugurätt om att
vederbörande blivit äkta makar.

Jag undrar dock om detta svarar mot
vad förslagsställarna egentligen tänkt
sig. Detta skulle troligen omedelbart
komma att leda till att människorna
sökte sig till en vigselförrättare. Att i
så fall bara kyrkliga vigselförrättare
skulle stå till buds, skulle jag finna vara
orättvist och orimligt. I så fall kommer
man ändå inte ifrån att de borgerliga
kommunerna av oss alla skall
uppmuntras att upprusta sina möjligheter
att förrätta också borgerliga bekräftelser
på vigseln.

Eftersom vigseln redan ägt rum, vet
eu kyrklig befattningshavare vad han
skall göra: han skall välsigna den. Men
vad skall den borgerlige bekräftaren efteråt
göra?

Herr HECTOR (k):

Herr talman! Jag vill bara påminna
om något som också herr Zetterberg
berörde, nämligen att det finns delade

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Nr 14

101

meningar också inom svenska kyrkan
i denna fråga. Enstaka grupper inom
kyrkan och prästerskapet skulle med
mycket medvetna kyrkliga motiveringar,
såsom herr Sjöholm nyss påpekade,
välkomna den ordning som föreslås i
reservationen.

Då jag för min del menar mig representera
denna medvetna kyrkliga inställning,
kommer jag också att rösta
för reservationen. Jag vill bara nämna
dessa mina motiv för att förekomma
eventuella missförstånd.

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! Herr Arvidson påstod
att staten tillhandahåller en stab av
vigselförrättare, vackra kyrkor m. m.,
men det stämmer inte helt. Inom frikyrkan
har vi ordnat allt detta med
egna medel — både vigselförrättare,
kyrkor, musik och blommor. Det är
något för reservanterna och dem som
talar om torftiga lokaler att tänka på.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Jag vill tacka herr Arvidson
för hans uttalande att han vill
ha valfrihet även efter det att kyrkan
skulle ha skilts från staten. Men vill
man ha valfrihet, är väl ett obligatoriskt
civiläktenskap ganska oförenligt
med denna önskan. Jag kan inte förstå
annat än att herr Arvidson måste rösta
med utskottet, ty reservanterna vill
ju ha ett obligatoriskt civiläktenskap.

Uppslaget att knyta rättsverkningarna
till lysningen är intressant i och för
sig, men man bör ha klart för sig att
hela lysningsförfarandet måste göras
om, ifall man skall foga sådana rättsverkningar
till det. Hur lysningen skall
gestaltas framöver kan vi ta ståndpunkt
till först då vi får familjerättskommitténs
förslag på riksdagens bord.

På mig verkar det för övrigt en

Obligatoriskt civiläktenskap

aning inkonsekvent, att man å ena
sidan föreslår festligare former för den
civila vigseln, å andra sidan vill knyta
rättsverkningarna till lysningsförfarandet.
Då blir det ingen ceremoni alls
utan blir fråga om en ren registrering.
I så fall behöver vi inte alls diskutera
formerna för den civila vigseln.

Det är väl inte heller uteslutet, att
ett rent registreringsförfarande som den
normala formen för vigsel skulle leda
till ett mindre antal vigslar och ett ökat
antal s. k. samvetsäktenskap, i det att
folk helt enkelt avstår från vigsel. Jag
vill inte vara med om att främja en
sådan utveckling, kanske framför allt
av det skälet att jag känner till ett flertal
sådana samvetsäktenskap, i vilka
hustrun har en ganska beklagansvärd
ställning, då hon blir helt beroende av
mannens godtycke bl. a. i ekonomiska
frågor.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! .lag vill bara konstatera
att de som är särskilt mycket intresserade
av civil vigsel i dag har sagt
ifrån, att de inte anser att justitieministern
har någon chans att lägga
fram ett sådant förslag, grundat på den
utredning som har gjorts av familjerättskommittén.

Jag förstår att justitieministern kommer
att känna sig verkligt befriad från
att rekommendera ens den minsta ändring
i dessa avseenden, ty han vet att
de som är intresserade av saken menar
att denna fråga bör utredas ytterligare
innan man kan göra någonting åt den.

Enligt min mening är det ett mycket
opraktiskt sätt att gå fram i denna
fråga att redan på förhand underkänna
justitieministerns förslag och det remissförfarande,
som man ändå har
möjlighet att hoppas en del av, för att
i stället bara kasta fram tanken på en
ny utredning. Jag kan inte förstå reaktionen,
om man menar något allvarligt
— men det gör man kanske inte.

6 — Andra kammarens protokoll 1966. Nr J4

162 Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 em.

Vigselrätten för pastorer i fria kristna trossamfund

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Utredningskravet kan
ju utmynna i att Kungl. Maj:t bestämt
säger ifrån, att utredningen Kyrka och
stat skall ta hand om denna fråga. Mer
avses väl inte.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Göransson begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 15, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av fröken Mattson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Göransson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 145 ja och 55 nej, varjämte 17
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 11

Vigselrätten för pastorer i fria kristna
trossamfund

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av väckta motio -

ner angående vigselrätten för pastorer
i fria kristna trossamfund.

Första lagutskottet hade behandlat två
inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 63 i första kammaren
av herr Sörenson samt nr 99 i
andra kammaren av herr Källstad. I
motionerna, vilka var likalydande, hemställdes
att riksdagen av Kungl. Maj :t
måtte anhålla om förslag till sådan ändring
av giftermålsbalken, att sådant
trossamfund, som Konungen medgivit
eller medgåve rätt att genom pastorer
förrätta vigsel, måtte få rätt att förrätta
sådan vigsel av varje svensk medborgare,
som så önskade.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, 1:63 och 11:99, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Errnilf, Lidgard, Gustafsson
i Borås och Fridolfsson i Stockholm,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande
motioner, 1:63 och 11:99, måtte
hos Kungl. Maj:t anhålla om förslag till
sådan ändring i giftermålsbalken, att
inom sådant kristet trossamfund, som
Konungen medgivit vigselrätt, skulle få
förrättas vigsel under förutsättning att
en av de trolovade tillhörde något kristet
trossamfund;

2) av herr Ferdinand Nilsson, utan
angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag vill bara anföra
några få ord i anslutning till den reservation
som är fogad till första lagutskottets
utlåtande nr 16. Utskottet har
behandlat en motion som i korthet yrkar
att sådant trossamfund, som Konungen
medger rätt att genom pastorer
förrätta vigsel, måtte få rätt att förrätta
vigsel av varje svensk medborgare
som så önskar.

Onsdagen den 30 mars 1900 em.

Nr li

103

Vigselrätten för pastorer i fria kristna trossamfund

Utskottet avstyrker motionen med i
huvudsak den motiveringen, att ett bifall
till den skulle innebära att vigselrätten
blir vidare för de fria trossamfundens
pastorer än för prästerna i
svenska kyrkan — ett slags favorisering
om man så vill. För präst i svenska
kyrkan kvarstår ju vigselplikten alltfort,
medan för de fria samfunden gäller
vigselrätt. Utskottet erinrar även
om att riksdagen rätt snart får ta ställning
till ärendet i samband med familjerättskommitténs
förslag till ändringar
i giftermålsbalken.

Jag kan instämma i det mesta av utskottets
motivering. Vi har i en reservation
likväl velat gå motionärerna
till mötes på en punkt. Vi anser att en
hel del besvär skulle kunna undvikas,
om riksdagen beslutade att hos Kungl.
Maj:t anhålla om förslag till sådan ändring
i giftermålsbalken att vigsel skall
få förrättas inom sådant kristet trossamfund
som Konungen medgivit vigselrätt
under förutsättning att en av de
trolovade tillhör något kristet trossamfund.
Vi tycker detta är en någorlunda
rimlig begäran, och vi anser att riksdagen
skulle kunna sträcka sig så långt
utan att på något sätt föregripa kommande
förslag. Det innebär att om bara
en av kontrahenterna tillhör något kristet
trossamfund, någon kristen församling
eller endast ungdomsorganisation,
så finns möjlighet för dem att få vigsel
inom kristet trossamfund.

Jag yrkar alltså bifall till reservationen
av herr Ernulf in. fl.

I detta anförande instämde herr Fridolfssott
i Stockholm (h).

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Efter att ha hört anförandet
av herr Gustafsson i Borås kan
jag bara konstatera, att han här liksom
i utskottet inte anser sig kunna tillstyrka
det yrkande som återfinns i
motionen. Enligt detta yrkande skulle
vigselrätten för pastorerna i de fria
kristna trossamfunden bli vidare än

för svenska kyrkans präster. De äger
nämligen bara viga under förutsättning
att en av de trolovade tillhör den
svenska kyrkan.

Utskottet kan inte heller finna att det
föreligger något angeläget behov av en
utvidgning av vigselbehörigheten enligt
reservationen till utskottsutlåtandet,
dvs. att pastorerna i de fria kristna
trossamfunden skulle få förrätta vigsel
om en av de trolovade tillhör kristet
trossamfund. Även en sådan bestämmelse
skulle nämligen innebära en utvidgning
som ger dem större behörighet
än vad som gäller för svenska
kyrkans präster. Dessutom — och det
vill jag understryka — är denna fråga
liksom det föregående ärendet föremål
för överväganden med anledning av
familjerättskommitténs förslag, och
riksdagen kommer att senare få ta ställning
till en sådan eventuell utvidgning
av vigselrätten, som i så fall naturligtvis
kommer att gälla både den svenska
kyrkans präster och pastorerna inom
andra kristna trossamfund.

För att ändra bestämmelserna för
svenska kyrkans präster fordras dessutom
kyrkomötets medgivande, varför
det inte är möjligt för oss att här i riksdagen
ensamma fatta ett sådant beslut
som föreslås.

Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Gustafsson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 16, röstar

Ja;

164

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 em.

Försäkring för passagerare vid inrikes flygtrafik

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Ernulf in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för japropositionen
och att kammaren alltså
bifallit utskottets hemställan.

§ 12

Försäkring för passagerare vid inrikes
flygtrafik

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av väckta motioner
angående försäkring för passagerare
vid inrikes flygtrafik.

Första lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 12 i första
kammaren av herr Ernulf m. fl. samt nr
24 i andra kammaren av herr Werbro
m. fl. I motionerna, vilka var likalydande,
hemställdes att riksdagen måtte i
.skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
att en utredning måtte verkställas för
utarbetande av nya bestämmelser beträffande
skyldigheten för flygbolag,
som trafikerade inrikes flyglinje, att
hålla sina passagerare försäkrade med
dels en grundförsäkring utan behovsprövning
och dels en tilläggsförsäkring,
som skulle vara behovsprövad.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, 1:12 och 11:24, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr Oskarson,
som ansett att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen med bifall till förevarande
motioner, 1:12 och 11:24, måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla att
en utredning måtte verkställas för utarbetande
av nya bestämmelser beträffan -

de skyldigheten för flygbolag, som trafikerade
inrikes flyglinje, att hålla sina
passagerare försäkrade med dels en
grundförsäkring utan behovsprövning
och dels en tilläggsförsäkring, som skulle
vara behovsprövad.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr OSKARSON (h):

Herr talman! Frågan om försäkringsplikt
till skydd för flygpassagerare har
genom ängelholmsolyckan fått en kuslig
aktualitet. Att bristerna på detta
område är mycket stora har belysts av
behandlingen av frågan om skadestånd
till de efterlevande. Enligt nu gällande
lagstiftning kan endast tredje man komma
i åtnjutande av skadestånd. Men
även tredje mans rätt är starkt beskuren.
Endast tredje man som enligt lag
varit berättigad till underhåll av den
förolyckade kan komma i fråga för
ersättning. En på avtal grundad försörjningsplikt
räcker alltså inte, utan
det krävs en familjerättslig försörjningsplikt.
Redan här framträder sålunda i
gällande bestämmelser brister, som inte
kan godtas i ett nutida samhälle.

Dessutom fordras för att skadestånd
skall utgå, att den underhållsberättigade
till följd av dödsfallet kommer att
sakna försörjningsmöjligheter.

Frågan om försäkringsplikt för flygpassagerare
har diskuterats många gånger
tidigare, och vid samtliga dessa tillfällen
tycks alla ha varit rörande ense
om att frågan måste få en positiv lösning
och om att en sådan lösning
brådskar. Men trots detta står vi fortfarande
och stampar på samma fläck.

I samband med antagandet av ny
luftfartslag år 1957 yttrade lagrådet följande: »Det

föreligger sålunda icke enligt
förslaget någon möjlighet att föreskriva
försäkringsskydd för passagerare och
gods som befordras med fartyget. Inom
motorfordonstrafiken gäller däremot
skyldighet att teckna försäkring även

Onsdagen den 30 mars 1966 em.

Nr 14

165

Försäkring för passagerare vid inrikes flygtrafik

till skydd för passagerare i det egna
fordonet, och det är synnerligen angeläget
att förslaget till luftfartslag kompletteras
i denna riktning. Möjlighet att
föreskriva försäkringsplikt bör finnas
åtminstone för passagerarbefordran,
som utföres mot vederlag. Lagrådet förordar
på grund av det anförda att i förslaget
öppnas möjlighet för Kungl. Maj:t
att föreskriva försäkringsplikt beträffande
skada vilken drabbar passagerare,
som befordras med luftfartyg.»

Departementschefen uttalade att han
ansåg, att trafikförsäkringsfrågan särskilt
borde uppmärksammas i det fortsatta
lagstiftningsarbetet. Även departementschefen
hade alltså en positiv inställning.

Första lagutskottet anförde vid samma
tillfälle: »Frågan om försäkring för
skada som kan tillfogas passagerare i
luftfartyg är av väsentlig betydelse.
Även beträffande gods som befordras
med luftfartyg får försäkringsfrågan
anses vara av vikt. I det ena som det
andra avseendet måste det bl. a. beaktas
att tillfälle icke ges åt den mindre
ansvarsmedvetne att bereda sig ekonomisk
förmån genom att underlåta att
tillförsäkra trafikanterna skäligt skydd.
Utskottet vill ansluta sig till den i propositionen
anförda åsikten, att det är
angeläget att en ändamålsenlig lösning
åvägabringas i detta ämne.»

Men vad som är beklämmande är att
trots denna positiva inställning till en
lösning av frågan har fortfarande ännu
inte något blivit gjort. De svårigheter
man stöter på när det gäller att komma
till rätta med problemen har varje gång
framhållits. De nordiska samordningssträvandena
och internationella överenskommelser
har anförts som hinder.
Jag är fullt medveten om att dessa problem
finns, men jag kan inte godta att
man skjuter upp en så angelägen fråga
som denna år efter år utan att åvägabringa
ett godtagbart resultat. Det finns
länder som har löst trafikförsäkringsfrågan
på ett tillfredsställande sätt vid

sidan av internationella överenskommelser.
Så är förhållandet t. ex. i Västtyskland.
Då bör det vara möjligt även
här.

Vad som anföres i motionen är att
flygföretag som idkar reguljär passagerartrafik
skall ha skyldighet att hålla
sina trafikanter försäkrade till ett belöp])
som i dag enligt internationell
överenskommelse uppgår till 85 000 kronor.
Denna försäkring skall utbetalas
utan behovsprövning. Egna försäkringar,
livräntor, förmögenhet eller i vilken
män och utsträckning försörjningsplikt
föreligger får inte reducera detta försäkringsbelopp.
Därutöver bör behovsprövad
försäkring åläggas för ytterligare
berättigade ersättningsanspråk.

Den ordning som nu är rådande och
som på ett så beklämmande sätt illustrerats
vid försök till uppgörelse med de
efterlevande till de omkomna vid ängelholmsolyckan
kan inte godtas. Fortfarande
kvarstår uppgörelse med inte
mindre än åtta av de omkomnas familjer.
Orsaken härtill är krångel vid beräkning
av värdet av övriga försäkringar,
livräntor, förmögenhet, underhållsskyldighet
m. in., allt beroende på
bristfälliga och föråldrade bestämmelser.

Herr talman! Utskottets skrivning är
positiv och mot denna har jag ingen
erinran. Jag kan dock inte godta det
dröjsmål med frågans lösning, som otvivelaktigt
blir följden om vi skall invänta
den allmänna regleringen på skadeståndsrättens
område. Detta blir förhållandet
om vi följer utskottsmajoritetens
förslag. Jag anser frågan vara
av den betydelse att den bör brytas ut
och lösas i särskild ordning utan några
fördröjande moment. Därför har jag
också reserverat mig för en lösning i
den av mig här angivna riktningen.

Jag yrkar, herr talman, bifall till den
reservation, som är fogad till första
lagutskottets utlåtande nr 18.

I detta anförande instämde herr
Nilsson i Agnäs (h).

166 Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 em.

Försäkring för passagerare vid inrikes flygtrafik

Herr WERBRO (fp):

Herr talman! Såsom framgår av utskottets
utlåtande har vi genom den
s. k. Warszawakonventionen av år 1929
fått vissa regler för skadeståndsrätten
ifall en person skadas eller dödas i samband
med reguljär luftfart. Vid detta tillfälle
och i samband med en senare
överenskommelse i Haag av år 1955,
som fick benämningen Haagprotokollet,
fick vår nuvarande lagstiftning en
ny tillämpning.

Egentligen bygger skadeståndsrätten
här i landet på en lagstiftning ända sedan
1922, men genom Haagprotokollets
tillkomst fick vi internationellt fastställt
att det egna landets lagar skulle
gälla när det var fråga om skadeståndsrätten.

Det stadgas i lagen klart att fraktföraren
— i detta fall flygbolagen — är
huvudansvarig vid personskada, men
i luftfartslagens 9 kap. stadgas även
att det skall prövas enligt strafflagens
bestämmelser, d. v. s. att man skall fastställa
vållandeorsaken. Man skall också
pröva om skadestånd skall utgå. Vidare
stadgas i denna regel att skadestånd
behöver inte utgå till högre belopp än
85 800 kronor.

Enligt den första regeln är flygbolaget
ansvarigt för passagerarna och därmed
skadeståndspliktigt. I den andra
regeln begränsas skadeståndsskyldigheten
genom strafflagens bestämmelser
enligt vilka vållandet skall prövas och
behovsprövningen verkställas. Den tredje
regeln begränsar skadeståndsskyldiglieten
till ett förhållandevis lågt belopp.
Då det gäller ansvarsregeln skulle det
särskilt behöva understrykas att flygpassageraren
är helt utlämnad åt materielens
och flygplanets standard, kondition
och funktionsduglighet, förarens
skicklighet och kunnighet att föra sitt
flygplan samt flygfältens beskaffenhet.

Man vill göra gällande att ett ansvar
på detta område skulle likställas med
vad som gäller för motorfordonsförarna.
För min del anser jag att det före -

ligger en avsevärd skillnad. De skador
och dödsfall som uppkommer vid flyghaveri
är avsevärt större respektive flera
än de som uppkommer vid bilolyckor.
Det visar även en statistik som en
tysk dagstidning upprättat för Europa,
avseende tio år. Därav framgår att det
i genomsnitt dödas 52 personer per
flyghaveri i samband med reguljär luftfart
och 1,3 person per motorfordonsolycka.
Därför anser jag att ansvarsregeln
bör ta hänsyn till vad jag nu
anfört och vara strängare beträffande
luftfarten än när det gäller andra skadeståndsområden.

Några ord när det gäller begränsningsregeln
och behovsprövningen av
skadeståndsrätten. För att den efterlevande
över huvud taget skall erhålla
skadestånd måste det kunna bevisas
att underhållsplikt föreligger. Det gäller
make, maka, minderåriga barn e. d.
Hänsyn tas inte till det inkomstbortfall
som åsamkas en familj eller någon annan
person för vilken underhållsplikt
icke föreligger. Även i de fall underhållsplikt
föreligger begränsas skadeståndsskyldigheten
starkt genom behovsprövningen.
Om de efterlevande
har egna försäkringar eller genom företag
tecknade livräntor och pensioner,
beräknade enligt kapitaliserat värde,
eller om de har eget kapital, skall det
avräknas på det skadeståndsbelopp som
flygbolaget eller dess försäkringsbolag
har att utge. Det har visat sig i samband
med ängelholmsolyckan att den
begränsningsregel som behovsprövningen
utgör har inverkat så, att endast två
familjer i halmstadsområdet fått hela
ansvarsbeloppet 85 800 kronor. I övriga
fall har de flesta efterlevande inte fått
något skadestånd alls, enär deras egna
livförsäkringar eller andra tillgångar
överskrider ansvarssumman för skadestånd.
Jag vill därför ifrågasätta om
man vid bestämmandet av ansvarsregeln
skall införa begränsningsregler
som får sådan verkan som nu är fallet.

Beträffande skadeståndsbeloppets stor -

Onsdagen den 30 mars 1900 em.

Nr 14

107

Försäkring för passagerare vid inrikes flygtrafik

lek liar jag tidigare nämnt att det är
85 800 kronor. Det kan i detta sammanhang
understrykas att högsta skadeståndsbeloppet
vid personskada eller
dödsfall som föreskrives i lagen om
trafikförsäkring för motorfordon är 1
miljon kronor per person. I USA beslöt
man för flera år sedan frångå den internationella
överenskommelsen och
fastställde skadeståndsbeloppet till
75 000 dollar eller 388 500 kronor, och
man vill nu ytterligare höja denna
summa.

Herr talman! Med vad jag nu har
anfört har jag velat redovisa några
synpunkter utöver vad utskottet har
framfört.

Den som på grund av ängelholmsolyckan
kommit i nära kontakt med
dessa problem finner att den nuvarande
lagstiftningen inte fyller de krav
man har rätt att ställa på försäkringsskyddet
för passagerarna vid inrikesflyget.
Den tragiska olyckan var tragisk
inte enbart vid olyckstillfället, utan den
var än mer tragisk för de efterlevande
efter olyckan. Den långa utredningstiden
på över ett år och förhandlingarna
med försäkringsbolaget, som fortfarande
pågår, har varit påfrestande
för familjerna både ekonomiskt och
psykiskt. För att i framtiden komma
ifrån detta problem, om en liknande
olycka skulle inträffa, finns bara en utväg
—- ett lagfäst försäkringsskydd utan
behovsprövning som ett grundskydd
som utbetalas omedelbart efter en olycka,
utan att haverikommissionens utredning
inväntas. Sedan bör det givetvis
i likhet med vad som nu är fallet
finnas en behovsprövad försäkring som
täcker den underhållsplikt som förelåg
för den omkomne. En sådan icke behovsprövad
grundförsäkring skulle vara
till mycket stor hjälp för de efterlevande
i en svår tid.

Utskottet säger vidare att man inte
vill skapa nya bestämmelser utan att
detta sker i direkt överensstämmelse
med de internationella överenskommel -

serna. Härtill vill jag endast påpeka
att riksdagen i samband med ändring
av luftfartslagen 1903 frångick överenskommelsen
genom alt fastställa högre
skadeståndsbelopp för resgods än vad
som gäller i det internationella avtalet.

Den internationella luftfartsorganisationen
ICAO:s medlemmar har i år varit
samlade till överläggningar i Montreal
med anledning av att bl. a. USA
uppsagt avtalet och utan organisationens
tillstånd överskridit skadeståndsbeloppet.
Någon ny överenskommelse
kom inte till stånd vid detta tillfälle.
Det torde också ta mycket lång tid innan
sådan överenskommelse kan träffas,
enär det råder mycket stora meningsskiljaktigheter
mellan de olika
länderna speciellt beträffande ansvarsoch
skadeståndsfrågorna.

Såsom framgår av reservationen vid
utskottsutlåtandet har Västtyskland genomfört
en särregel som föreskriver att
flygbolag, som bedriver yrkesmässig
passagerartrafik med flygplan, skall
teckna icke behovsprövade försäkringar
för sina passagerare. Man har funnit
att den resande allmänheten kräver
sådana försäkringar för att utnyttja
detta kommunikationsmedel.

Då man i dag ser på det svenska inrikesflygets
framtid och på vad passagerarna
kräver, finner man att det säkerligen
blir nödvändigt att även här
införa icke behovsprövade grundförsäkringar.
Det skulle skapa förtroende
för vårt inrikesflyg, så att det komme
att utnyttjas av den resande allmänheten
i större utsträckning än nu. Detta
skulle även vara av mycket stor betydelse
för att öka statens inkomster vid
de statliga flygplatserna, där verksamheten
nu går med stor förlust, vilket
framgår av ett beslut som vi har fattat
i dag.

Utskottet har, som herr Oskarson
nämnde, skrivit mycket välvilligt med
anledning av denna motion, men det
räcker ju inte med välvilliga skrivningar
för att lösa en så viktig fråga som

168

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 em.

Försäkring för passagerare vid inrikes flygtrafik

denna. Sådana välvilliga skrivningar
har, enligt vad jag kunnat finna, förekommit
sedan 1922, och ändå har ingen
förbättring skett ännu.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Som både herr Oskarson
och herr Werbro har sagt ställer
sig utskottet mycket välvilligt till det
syfte som uppbär de motioner som behandlas
i detta utlåtande nr 18 av första
lagutskottet.

Utskottet inser nödvändigheten av att
förbättra ställningen för de efterlevande
till dem som har omkommit vid
flyghaveri. Motionärernas förslag om
en icke behovsprövad livförsäkring är
väl ägnat att tillgodose de efterlevandes
behov. Det föreslagna beloppet,
85 000 kronor, som är detsamma som
för närvarande utgår som maximum
för varje person som skadats vid lufttrafik,
kan man inte heller säga något
om. Det är klart att en regel om icke
behovsprövad livförsäkring skulle eliminera
de svårigheter som nu finns
då det gäller att fastställa kretsen av
underhållsberättigade. Därigenom skulle
man också slippa den prövning som
nu sker av vedebörandes egna försörjningsmöjligheter.

Men även om det är angeläget med
en sådan lösning, kan man inte se
den isolerad från skadeståndsrätten i
övrigt. Vi anser därför inom utskottet,
att man bör avvakta, tills detta problem
kan få sin lösning genom nya regler på
skadeståndsrättens område.

Herr Werbro efterlyste andra ansvarsregler
för lufttrafiken, och såvitt
jag inte missuppfattade honom menade
han att för motorfordonstrafiken
gällde andra regler än för lufttrafiken.
Jag vill med anledning därav bara säga,
att ansvarsreglerna för fraktförare inom
lufttrafiken och inom motorfordonstrafiken
är desamma: vederbörande är
skadeståndsskyldig, om han inte kan

visa, att han är fri från vållande. Däremot
är det riktigt att ersättningsbelopp
som här kommer i fråga är olika.
Maximum är 85 000 kronor vid flygtrafik
och 1 miljon kronor vid motorfordonstrafik.

Beloppet 85 000 kronor är, som också
bär påpekats här, fastställt genom en
internationell konvention. Det har inte
bara i Sverige, utan kanske framför
allt i Amerika, ansetts vara otillräckligt,
och det pågår förhandlingar inom
den internationella luftfartsorganisationen
såväl vad beträffar frågan om
beloppets storlek som i fråga om grunden
för fraktförarens ansvarighet.

Herr Werbro och även herr Oskarson
säger att frågan under många år
bär varit föremål för myndigheternas
prövning utan att det har skett någonting.
Jag tycker det är alldeles för mycket
sagt. Jag vill påpeka att förslaget,
att man skulle ge sig på denna lösning
med icke behovsprövad försäkring,
inte har varit uppe vid något tillfälle
tidigare och alltså inte prövats av någon
ansvarig instans, utan det förslaget
har framlagts för första gången genom
denna motion.

Även om utskottet är angeläget om
att dessa frågor skall bringas till sin
lösning, kan inte utskottet anse annat
än att resultaten av pågående utredningar
måste avvaktas, innan ytterligare
steg tas. Det är ju lika viktigt att man
får tillfredsställande grundregler för
att skydda de efterlevande, när det
gäller den internationella flygtrafiken,
som det är beträffande den inrikes
flygtrafiken. Man får väl hoppas att
man kan komma fram till något så när
likartade belopp och bestämmelser för
både inrikes och utrikes trafik.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr OSKARSON (h):

Herr talman! Får jag bara säga några
ord till fru Gärde Widemar. Hon sade
att detta förslag aldrig tidigare varit

Onsdagen den 30 mars 1900 em. Nr I t 109

Ärekränkning av främmande makts statsöverhuvud in. fi.

uppe till behandling. Nej, det är nog
så riktigt. Men jag ville framhålla att
det många gånger har sagts av lagrådet,
departementschefen och första lagutskottet,
att trafikförsäkringsfrågan bör
lösas snabbt. Det har emellertid inte
blivit någon lösning på detta område,
och det är detta jag vänder mig emot.
■lag anser inte att vi återigen skall nöja
oss med en positiv skrivning utan någonting
måste göras.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Med anledning av det
senaste anförandet av herr Oskarson
vill jag säga att de frågor inom skadeståndsrätten,
som tidigare och i andra
sammanhang tagits upp i riksdagen
och behandlats av första lagutskottet,
är föremål för överväganden i justitiedepartementet,
där man förbereder en
omarbetning av hela skadeståndsrätten.
Jag påpekade i början av mitt anförande
att man inte kan se denna fråga
som en isolerad företeelse, utan det
gäller helt nya regler som måste inpassas
på rätt plats i vårt nya skadeståndssystem.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen av
herr Oskarson; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 13

Ärekränkning av främmande makts statsöverhuvud
m. fl.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av väckta motioner
angående ärekränkning av främmande
makts statsöverhuvud m. fl.

Första lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 62 i första
kammaren av herr Möller och fröken
Mattson samt nr 98 i andra kammaren
av herrar Björk i Göteborg och Jo7
— Andra kammarens protokoll 1966. A

hansson i Trollhättan. I motionerna, vilka
var likalydande, hemställdes att
brottsbalkens kapitel 19 § 11 måtte underkastas
omarbetning i syfte att bringas
i närmare överensstämmelse med 1964
års riksdags principuttalande vid behandlingen
av föreslagen ändring i
tryckfrihetsförordningen.

Utskottet hemställde, att ifrågavarande
motioner, I: 62 och II: 98, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av fröken
Mattson, som ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen i anledning av
förevarande motioner, I: 62 och II: 98,
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte giva
till känna vad reservanten anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Till detta utskottsutlåtande
finns fogad en reservation av
fröken Lisa Mattson, vilken anknyter
till en motion som i denna kammare
har väckts av herr Kaj Björk och mig.

Syftet med motionen är att skapa
samma frihet för opinionsbildningen i
stort som finns inom tryckfrihetsförordningens
tillämpningsområde. Utgångspunkten
är det beslut som riksdagen
fattade 1964. Som bekant föreslog
justitieministern ett tillägg till det
särskilda skydd för statsöverhuvud
som då fanns i tryckfrihetsförordningen.
Motiveringen var att förhållandena
var olika i skilda stater och att man
därför inte kunde göra någon åtskillnad
mellan statsöverhuvud å ena sidan och
regeringsledamöter å den andra. Denna
uppfattning delades av konstitutionsutskottet
som dessutom gick ett
steg längre och menade, att man över
huvud taget inte kunde göra någon
åtskillnad mellan ledande politiska personer
—■ statsskicken vore utformade
så olika. Det vore inte heller lätt att
i lagtext beskriva en ledande politisk
person.
r H

170 Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 em.

Ärekränkning av främmande makts statsöverhuvud m. fl.

För att inte inskränka tryckfriheten
föreslog ett enhälligt konstitutionsutskott,
att det särskilda skyddet för
statsöverhuvud och statsöverhuvuds representant
i vårt land skulle utgå ur
tryckfrihetsförordningen, och detta förslag
bifölls som bekant av kamrarna.

Låt mig också erinra om att justitieministern
i sin proposition uttalade
att brottsbalken vid lämpligt tillfälle
borde omarbetas på denna punkt, så
att den bleve i överensstämmelse med
tryckfrihetsförordningen sådan han
hade föreslagit att denna skulle utformas.
Mot detta gjordes inga som helst
erinringar. Man menade att det skulle
föreligga samstämmighet mellan tryckfrihetsförordning
och brottsbalk. Eftersom
riksdagen fattade ett annat beslut
än vad som föreslogs i propositionen
och ändrade tryckfrihetsförordningen
i annan riktning samt tog bort det särskilda
skyddet för statsöverhuvud,
borde väl konsekvensen fordra att man
nu omarbetade brottsbalken i samma
riktning.

Jag skall här inte fördjupa mig i frågan
huruvida en grundlag som tryckfrihetsförordningen
skall vara vägledande
eller inte för lagstiftningen i övrigt.
Däremot vill jag fästa uppmärksamheten
på två mycket egendomliga
skillnader som för närvarande finns i
vår svenska lagstiftning. För det första
skiljer brottsbalken, men inte tryckfrihetsförordningen,
mellan statsöverhuvud
och deras representanter i vårt
land och andra personer. När man i vårt
land talar om statsöverhuvuden, menar
man väl ofta statsöverhuvuden i parlamentariska
demokratier sådana som den
svenska, och man ser bort ifrån att statsöverhuvudena
i ett mycket stort antal
stater är aktiva politiker som i många
fall styr landet diktatoriskt. Man måste
där sätta ett likhetstecken mellan dem
och landets regim, och man kan inte kritisera
regimen eller ordningen i landet
utan att udden riktas mot statsöverhuvudet.
Man kan mycket väl kritisera

förhållandena i den svenska demokratien
utan att dra in statsöverhuvudet,
men i många andra länder är detta
omöjligt. Med den bestämmelse som
brottsbalken nu bär kommer man att
göra skillnad mellan de fall, då diktatorn
är statsöverhuvud, och sådana, där
diktatorn enbart är regeringschef. Såvitt
jag förstår är det en omöjlig åtskillnad.

För det andra bedömer man opinonsyttringar
på olika sätt, om de förekommer
i periodisk skrift eller om de framföres
på annat sätt. Såvitt jag förstår
delar första lagutskottet helt den uppfattningen
att vi skall värna om den
fria yttrande- och kritikrätten i tryckt
skrift. Men vad är det för skillnad mellan
en opinionsbildning genom tryckt
skrift och en opinionsbildning i andra
former? Vad är det för skillnad mellan
å ena sidan periodiska tidskrifter och
tidningar och å andra sidan radio och
TV? Eller vad är det för skillnad mellan
å ena sidan det tryckta ordet och å
andra sidan det talade ordet?

Såvitt jag förstår kommer Kaj Björk
att uppehålla sig mera vid dessa frågeställningar,
men jag måste ändå ställa
frågan: Vad ser utskottet för skillnader
i dessa fall? För min del har jag mycket
svårt att se dem. Låt mig få konkretisera
med bara ett exempel!

Låt oss säga att man i en tidning kritiserar
en diktaturregim och riktar udden
mot diktatorn. Samma kritik framföres
från en talarstol — låt oss säga
av en ombudsman tillhörande det parti
vars tidning bär fört fram kritiken.
Tidningen bedöms enligt tryckfrihetsförordningen,
och där skall man ta
hänsyn till syftet och andemeningen.
Talaren bedöms enligt brottsbalken.

Det finns såvitt jag förstår bara två
alternativ att välja emellan. Antingen
får man ändra tryckfrihetsförordningen
och införa en bestämmelse som
skulle, korrespondera mot brottsbalken,
eller o-:kså måste man omarbeta brottsbalk''"
på denna punkt, som vi har

171

Onsdagen den 30 mars 1000 em. Nr 14

Ärekränkning av främmande makts statsöverhuvud m. fl.

föreslagit i motionen, såvida man inte
kan visa att det tryckta ordets företrädare
arbetar under andra villkor än
andra opinionsbildare. Det bar man
hittills inte gjort, och nu avvaktar jag
med mycket stort intresse vad utskottets
ärade ordförande kommer att anföra
på denna punkt. Kan man inte visa
att det här finns någon väsentlig skillnad,
bör behandlingen vara likvärdig.
Riksdagen har för två år sedan klart
markerat att man inte skulle ha ett
särskilt skydd för statsöverhuvuden i
tryckfrihetsförordningen. Då bör man
heller inte ha det i brottsbalken.

Man har i diskussionen byggt upp
två vallar kring utskottets ståndpunkt.
Den ena är en hänvisning till att vi
skall ha en hög politisk kultur i vårt
land. Självfallet skall vi ha det. Jag
kan givetvis också hålla med utskottet
om att det kan förekomma, som utskottet
självt uttrycker det, direkt förkastliga
handlingar. Inte har vi med motionen
velat öppna dörrarna för kränkningar
av grövsta slag. Men man kan
mycket väl ändra brottsbalkens bestämmelse
så att dess andemening överensstämmer
med tryckfrihetsförordningen
utan att man på detta sätt öppnar
dörrarna för kränkningar! Det finns
nämligen ett allmänt ärekränkningsskydd,
och det bör kunna räcka.

Den andra vallen som man byggt upp
är förklaringen att det är onödigt att
ändra brottsbalken -— de nuvarande
bestämmelserna medför ingen skada och
inga besvär. Denna punkt kommer säkert
Kaj Björk att närmare ta upp. Får
jag bara för min del erinra om ett uttalande
som statsrådet Lindell gjorde
1962 och som första lagutskottet återgivit
i reciten till utskottsutlåtandet:
»Uppfattningen om vad som skall anses
som skymfande för ett land eller
dess regering är i hög grad subjektiv
och beroende på från vilken sida man
ser saken. En saklig kritik, framförd i
mycket skarpa och hårda ordalag, kan
av företrädarna för det land mot vilket

kritiken riktas uppfattas som skymfande,
medan den i vårt land anses som
ett fullt tillåtligt uttryck för den fria
yttrande- och kritikrätten.»

Även om man således själv inte tycker
att man skymfar, kan uttalandet
uppfattas på det sättet av en diktator.
Det kan bli alldeles särskilt farligt i hårda
tider, då pressen mot oss ökar och
då det gäller att värja sig mot varje påtryckning
utifrån. Naturligtvis kommer
det alltid att förekomma sådana påtryckningar.
Man kan hänvisa till den
allmänna ärekränkningsbestämmelsen,
men dessa påtryckningar kan få en alldeles
särskild skärpa om man inte har
samma andemening i tryckfrihetsförordning
och brottsbalk. Jag uppfattar
ett bifall till motionen som ett led i en
beredskap för vår frihet under hårda
tider.

Med detta anser jag mig, herr talman,
ha brutit genom de vallar som utskottet
har byggt upp kring sitt utlåtande, och
jag ber att få yrka bifall till den av fröken
Lisa Mattson avgivna reservationen.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! För den som deltagit i
utskottsbehandlingen av detta ärende
har den efterföljande debatten kommit
tämligen överraskande. Man har klagat
på att utlåtandet är alltför knapphändigt
och inte anför tillräckliga skäl för
utskottets ståndpunkt. Det är ju alltid
att beklaga om ett utlåtande inte är så
klart, att det kan förstås även av den
oinvigde. Men om man ställer sådana
krav på utlåtandet, att det skall argumentera
mot alla de felaktiga tolkningar
och beskyllningar som senare framkommit
i bl. a. pressen, tror jag att vi aldrig
kan lyckas få ett tillräckligt klargörande
utlåtande.

För utskottets del var frågan inte ens
tveksam, vilket kanske bäst belyses av
att endast en ledamot redovisat avvikande
mening. I det läge, vari frågan
nu har kommit, vill jag gärna ge kammaren
en utförlig motivering till ut -

172

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 em.

Ärekränkning av främmande makts statsöverhuvud m. fl.

skottets ställningstagande, och jag beklagar
bara att jag vid denna sena timme
kommer att ta kammarens dyrbara
tid i anspråk litet längre än vad jag
har för vana.

Vad handlar då detta omstridda lagrum
om och under vilka förutsättningar
kan det tillämpas? 19 kap. 11 § brottsbalken
ger möjlighet för domstolarna
att bestraffa vissa brott strängare än
normalt, nämligen en del fall då gärningen
innebär att främmande makt blir
kränkt genom förgripelse mot den
främmande maktens statsöverhuvud eller
medlem av dess beskickning här.
Den straffliöjningsmöjligheten gäller
vissa brott mot liv och hälsa som behandlas
i 3 kap. brottsbalken, brott mot
frihet och frid (4 kap.) och en del av
ärekränkningsbrotten (5 kap.). Slutligen
gäller regeln för intrång i främmande
makts beskickningslokal och
skadegörelse där men även i det fallet
bara för vissa brott, om den främmande
makten kränks av brottet. Eftersom motionerna
inte syftar till att upphäva
straffhöjningsmöjligheterna beträffande
andra kränkningar av främmande makt
än sådana som sker genom ärekränkning
av statsöverhuvud eller diplomatisk
representant, skall jag i fortsättningen
begränsa mig till ärekränkningsbrotten.
Då riksdagen antog brottsbalken
år 1962, behandlades straffbestämmelserna
för ärekränkning tämligen utförligt,
men det kanske inte skadar att
jag helt kort repeterar dem här.

Det finns två olika slag av ärekränkningsbrott,
nämligen förtal och förolämpning,
och det ankommer på den,
som blivit utsatt för förtalet eller förolämpningen,
att själv åtala den skyldige.
Endast vid förtal eller grovt förtal
kan åklagare efter angivelse av målsägande
åtala brottet, om åklagaren finner
det av särskilda skäl påkallat ur
allmän synpunkt.

Dessa bestämmelser skyddar alltså enskild
svensk och utländsk man mot ärekränkning,
och den kränkte får själv

åtala vederbörande. Även utländsk diplomat
eller utländskt statsöverhuvud
kan själv åtala en person som han anser
sig kränkt av. Det är alltså huvudprincipen.

Då det gäller ärekränkning, som tilllika
är brott mot staten, har man
en särskild bestämmelse, vilken avser
att skydda den svenska staten mot angrepp.
Brottet kallas då för missfirmelse
av tjänsteman, och som sådan räknas
t. ex. poliser, domare och andra ämbetsmän.
Vid missfirmelse, d. v. s. förolämpning
av tjänsteman, stadgas ett
straffmaximum av sex månaders fängelse
— straffet för förolämpning är annars
i normalfallet bara böter. — I det
sammanhanget vill jag nämna att den
som misshandlar eller hotar en tjänsteman
i tjänsteutövning kan dömas till
fängelse i fyra år; maximistraffet för
dessa brott är annars två års fängelse.
Åtalsrätten för missfirmelse ligger inte
längre hos den enskilde tjänstemannen
eller hos den enskilda personen utan
hos allmän åklagare. Denne är alltså
skyldig att åtala i dessa fall.

Om vi sedan går vidare i brottsbalken
finner vi, att även för ärekränkning av
det svenska statsöverhuvudet, s. k. högmålsbrott,
gäller betydligt strängare
straff än eljest. På denna punkt har
man höjt straffmaximum till fyra år,
om på brottet eljest kan följa fängelse
i sex månader, och till sex år om på
brottet normalt skall följa fängelse i mer
än sex månader men högst fyra år. För
åtal av dessa brott fordras det dock förordnande
av Konungen.

Principen om straffskärpning då
brott begås mot olika kategorier finns
alltså inskriven i brottsbalken, och som
ett följdriktigt led i denna princip stadgas
även möjlighet till straffhöjning vid
kränkning av främmande makt i de fall,
då förgripelse sker på främmande makts
statsöverhuvud eller representant här i
riket.

Först av allt vill jag betona att detta
endast gäller grov brottslighet, som kan

173

Onsdagen den 30
Ärekränkning av

förskylla fängelse i liögst sex månader.
Det vanliga förtals- ocli förolämpningsbrottet,
vilket bara bestraffas med böter,
faller alltså helt utanför denna straffskärpningsregel.
Man frågar sig då vad
som är motivet till att dessa bestämmelser
en gång bar införts i strafflagen och
nu överförts till brottsbalken.

Sedan århundraden tillbaka har länderna
emellan gällt vissa regler, som
byggt på ömsesidighet vid behandlingen
av ett annat lands representant och
statsöverhuvud. Det har utvecklats ett
slags courtoisie, vilken från början
byggde på personliga förbindelser mellan
regenterna och sedan kom att gälla
främmande makts sändebud, som alltså
ansågs representera sitt land. En oförrätt
mot honom ansågs begången mot
den främmande staten.

Dessa privilegier och ömsesidiga garantier
staterna emellan har spelat en
betydande roll för att skydda ett land
från att dras in i utrikespolitiska förvecklingar.
Vissa av dessa regler fastslogs
i fördrag redan på 1800-talet, men
senast år 1961 upprättades en Wien-konvention
med 63 stater som undertecknare,
däribland Sverige, angående bl. a.
diplomatiska privilegier. Det betonas i
denna konvention att en diplomat har
rätt till okränkbarhet till person och
att han skall skyddas mot störningar i
sin tjänsteutövning.

Enligt ett uttalande i professor Halvar
Sundbergs Folkrätt åtnjuter ett statsöverhuvud
i överensstämmelse med internationella
rättsprinciper särskilda
ceremoniella rättigheter. Vidare skall
varje kränkning av ett statsöverhuvud
bestraffas strängare än motsvarande
handlingar mot enskild person.

Sverige liksom andra länder måste
finna det angeläget att på olika sätt
skydda sitt vänskapliga förhållande till
andra makter. Det är därför som vi
straffar bl. a. införskaffande av vissa
uppgifter om främmande makt och utlämnande
av dessa till en annan främmande
makt. Sådana handlingar straffas

mars 1966 cm. Nr 14

främmande makts statsöverhuvud in. 11.

alltså trots alt de inte är direkt riktade
mot vårt land. De kan dock indirekt
skada Sverige genom att störa
vårt förhållande till andra länder.

Av samma anledning är det belagt
med straff att offentligen skymfa en
främmande makts flagga. Det lagrum,
19 kap. 11 § brottsbalken, som vi nu
behandlar är ett led i dessa regler för
att skydda den svenska staten mot sådana
utrikespolitiska förvecklingar, vilka
kan uppstå genom att en främmande
makt kränkes.

Det kan alltså slås fast att denna
straffskärpningsregel för kränkning av
främmande makt, som sker genom grov
ärekränkning av dess statsöverhuvud
eller representant här i riket, har tillkommit
främst av hänsyn till faran för
utrikespolitiska förvecklingar. Den återfinnes
också under kapitlet om brott
mot rikets säkerhet.

Det är emellertid inte givet att en sådan
gärning under alla omständigheter
innebär en fara. Ett åtal kan vara helt
obehövligt från denna synpunkt. Det är
t. o. m. möjligt att det långt ifrån att
avlägsna en sådan fara tvärtom skulle
framkalla utrikespolitiska svårigheter.
Därför är också stadgandet kompletterat
med en åtalsbestämmelse som säger att
åtal i dessa fall får ske endast om
Konungen förordnat därom. Denna
åtalsregel innebär en spärr för åklagaren
mot att åtala. Den kan aldrig leda
till ökad mängd åtal men väl till ett
mindre antal. Även om åklagaren anser
ett åtal befogat, får han inte åtala, om
han inte har tillstånd av Konungen,
d. v. s. Kungl. Maj:t i statsrådet. På det
sättet är dessa representanter för ett
annat land sämre ställda än svenskar
och andra utlänningar. Som jag nämnde
skall förtal och grovt förtal mot vanliga
människor medföra åtal av allmän
åklagare, om det finns särskilda skäl
och är påkallat från allmän synpunkt.
Straffskärpningsregeln i 19 kap. är alltså
mycket väl garderad, och jag tror
inte att man behöver riskera något miss -

174

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 196G em.

Ärekränkning av främmande makts statsöverhuvud m. fl.

bruk. Såvitt jag vet har bestämmelsen
ännu inte tillämpats någon gång.

Det har gjorts gällande, bl. a. av
föregående talare, att denna paragraf i
brottsbalken skulle vara farlig för den
fria yttrande- och kritikrätten. Här är
det emellertid inte fråga om kritikrätt
utan om grov ärekränkning. Det är inte
tal om att påverka opinionsbildningen.
Det är fråga om en grov förgripelse mot
dessa personer, alltså den främmande
maktens statsöverhuvud eller diplomatiska
representant här i riket. Sådana
grova ärekränkningar, som vi i utskottet
ansett vara förkastliga, har inte alls att
göra med rätten att framföra kritik
utan framstår som lika osmakliga och
onödiga mot vem de än riktas och är
naturligtvis farliga, om de kan skada
vårt land.

Vi måste komma ihåg att det här bara
gäller en straffskärpningsregel som kan
tillämpas under vissa förhållanden. Det
är alltså inte straffbarlieten av handlingen
över huvud taget som frågan rör.
Man får inte ärekränka någon, vare sig
svensk eller utlänning, vare sig i skrift
eller tal eller på annat sätt. Det är straffbart
enligt både tryckfrihetsförordningen
och brottsbalken. Då domstolen har
konstaterat att en gärning begåtts skall
den fastställa straffet och har då möjlighet
att gå ned till bötesstraff även
då det gäller statsöverhuvuden. Däremot
finns det möjlighet att höja till upp till
två års fängelse för grov förolämpning
och till fyra år för grovt förtal, om
brottet med hänsyn till alla föreliggande
domsskäl bör bedömas så strängt.

Jag understryker: Det är inte för något
av dessa brott nödvändigt att tilllämpa
straffhöjning. Med kännedom om
våra domstolars allmänna benägenhet
att utnyttja de lägre delarna av strafflatituderna
anser jag att eventuella farhågor
om att straffhöjningsmöjligheten
kommer i flitigt bruk är helt obefogade.

Motionärernas argumentering för att
bortta straffhöjningsmöjligheten för dessa
ärekränkningsbrott utgår huvudsak -

ligen från den ståndpunkten att detta
skulle vara en konsekvens av riksdagens
ställningstagande år 1964 beträffande
tryckfrihetsförordningens innehåll.
Det var också detta tema som herr
Johansson i Trollhättan nyss utvecklade
från talarstolen.

År 1964 beslöt riksdagen som bekant
i enlighet med konstitutionsutskottets
utlåtande att tryckfrihetsförordningen
inte längre skulle innehålla något särskilt
skydd för främmande statsöverhuvud
eller diplomat. Som skäl för ändringen
anförde konstitutionsutskottet
bl. a. att det inte kunde anses riktigt
att genomgående göra skillnad mellan
statsöverhuvuden och andra personer
med central politisk position samt att
tryckfrihetsförordningens allmänna bestämmelser
om ärekränkning torde lämna
tillräckligt skydd. Den ändringen av
tryckfrihetsförordningen anser motionärerna
bör leda till att även brottsbalken
ändras. Då man hörde herr Johansson
i Trollhättan kunde man tro
att det fortfarande gällde en ändring av
tryckfrihetsförordningen. Men den här
gången är det brottsbalken det gäller,
herr Johansson. Man gör sig skyldig till
ett allvarligt tankefel om man bortser
från att brottsbalken och tryckfrihetsförordningen
har helt olika syften och
har tillkommit i helt olika ordning.

Brottsbalken straffbelägger de gärningar,
som av olika anledningar anses
klandervärda, och innefattar samhällets
reaktion mot dem. Samhällsintresset anses
kräva att vi reagerar med straff mot
vissa gärningar. I dessa avseenden kan
tryckfrihetsförordningen inte vara vägledande
för brottsbalkens konstruktion.

Brottsbalken är en mycket ny lag.
Jag tror att vi alla har dess tillkomst i
färskt minne. Man kan därför inte heller
med fog säga att den är föråldrad
och därför bör göras till föremål för nya
omfattande överväganden. Det är ju inte
heller några sådana stora förändringar
som frågan i dag gäller, utan det gäller
innebörden i en enda paragraf.

175

Onsdagen den 30
Ärekränkninn av

Tryckfrihetsförordningen avser att
värna om den fria yttrande- och kritikrätten
i tryckt skrift och medger inom
vissa gränser varje svensk medborgare
att i skrift yttra sina tankar och åsikter
och meddela uppgifter ocli underrättelser
i vad ämne som helst. Det är dock
otillåtet med sådana yttranden som innefattar
vissa straffbara handlingar,
t. ex. ärekränkning. För att ett uttalande
skall vara otillåtet är det alltså nödvändigt
att den gärning som avses är
straffbelagd i brottsbalken. Däremot står
det ingenting i brottsbalken om att den
skall överensstämma med tryckfrihetsförordningen.

Pressen har härvidlag en privilegierad
ställning, och det är den vi alla värnar
om. Om vi tog bort denna privilegierade
ställning, var vår tryckfrihetsförordning
inte mycket värd. Det är ju
det som är den väsentliga skillnaden
mellan tryckfrihetsförordningen och
brottsbalkens bestämmelser.

Reservanten fröken Mattson har åberopat
ett uttalande av justitieministern
i samband med att han 1964 föreslog
att tryckfrihetsförordningen skulle utökas
med stadgandet att som otillåtet
yttrande i tryckt skrift skulle anses ärekränkning
av främmande makts regering.
Justitieministern uttalade i den
propositionen att motsvarande ändring
vid tillfälle borde vidtas i brottsbalken.
Och det hade varit helt riktigt att i sådant
fall, d. v. s. om tillägget hade godkänts
av riksdagen, inta ett motsvarande
stadgande i brottsbalken. Men hur man
av det yttrandet kan få fram att justitieministern,
som önskade utvidga kretsen
av personer i tryckfrihetsförordningen,
skulle önska ta bort stadgandet i dess
helhet i brottsbalken, kan jag inte förstå.

Brottsbalkens bestämmelse har fullt
fog för sig även om den inte motsvaras
av ett stadgande i tryckfrihetsförordningen.
Den syftar nämligen inte i första
hand på ärekränkning som sker genom
massmedia utan kanske framför allt till

mars 1966 em. Nr 14

främmande makts statsöverhuvud m. fl.

sådan ärekränkning som sker genom
muntliga injurier i grova former och
under försvårande omständigheter.

För min del har jag svårt att tro att
någon demokratisk regering i Sverige
i onödan skulle förordna om åtal för
ärekränkning i sådana fall. Jag kan
som exempel bara nämna det plakat
som för någon tid sedan bars omkring
i en vietnamdemonstration i Stockholm.
På detta plakat stod: »Hur många barn
har Lyndon Johnson mördat i dag?»
Något förordnande om åtal har ännu
inte gjorts, så detta måste i alla fall ha
fått passera. Tanken att åtal skulle väckas
för något uttalande om Franco är så
verklighetsfrämmande, att man förvånas
över att det ens nämns som exempel.
Vem som helst kan nog i det här landet
kalla Franco för gris och mycket värre
saker utan att löpa någon som helst risk.

Innan jag slutar skall jag säga några
ord med anledning av vad reservanterna
anfört om radio och TV. Det är
beklagligt, att radio och TV inte har
samma yttrandefrihet som tillkommer
tryckt skrift. Men det föreligger ett förslag
om ny radioansvarighetslag, och
däri föreslås att reglerna om yttrandefriheten
för radio och TV så nära som
möjligt skall anslutas till tryckfrihetsförordningens
regler. Vi kommer alltså
förmodligen att inom kort få samma
rätt till yttrandefrihet i radio och TV
som nu gäller för tryckt skrift, och jag
skall därför inte närmare gå in på den
saken.

Jag vill till slut bara tillägga att de
farhågor som framfördes i debatten i
första kammaren om att programmet
»En sång ett vapen» i dag inte skulle få
visas i TV helt saknar fog med den
praxis som tillämpas. Diskussioner härom
får mer betraktas som spekulationer
utan någon som helst verklighetsgrund.

Herr talman! Jag hoppas att kammarens
ledamöter funnit min motivering
för första lagutskottets ställningstagande
i denna fråga tillfredsställande och till -

176

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 em.

Ärekränkning av främmande makts statsöverhuvud m. fl.

räckligt utförlig, och jag ber att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde fru Kristensson
(h).

Herr BJÖRK i Göteborg (s):

Herr talman! Första lagutskottets ärade
ordförande har gett kammaren en
synnerligen utförlig och instruktiv redogörelse
för bestämmelserna i fråga om
brott mot rikets säkerhet och för ärekränkningsbrotten
enligt brottsbalken.
Jag frågar mig bara vilket syfte större
delen av denna framställning egentligen
tjänade, eftersom den till mycket väsentlig
del upptog frågor som är helt ovidkommande
för den motion och den reservation
som bär skall behandlas.

Vi har ju, som utskottets ordförande
i och för sig konstaterade, bara tagit
upp en liten detalj i detta komplex och
mycket bestämt hävdat, att den föreliggande
bestämmelsen inte står i överensstämmelse
med de principer som riksdagen
tidigare uttalat i ett närliggande
sammanhang. Det enda nya, som jag
kunde finna i fru Gärde Widemars framställning
utöver vad som hittills kommit
fram i den offentliga debatten och
i utskottets utlåtande, är hänvisningen
till Wien-konventionen om diplomaters
privilegier och ett allmänt uttalande av
professor Halvar Sundberg om den internationella
rätten. Det är litet sent på
natten att köra fram det argumentet, fru
Gärde Widemar. Lägg märke till att dessa
folkrättsliga aspekter över huvud taget
inte anfördes från något håll i samband
med ändringen av tryckfrihetsförordningen.
Varken justitieministern eller
konstitutionsutskottet — riksdagens
grundlagsvårdande utskott—fann något
skäl att uppta den aspekten till behandling.
Inte heller första lagutskottet har i
sitt utlåtande med ett ord berört den
sidan av saken. Det ställer ju hela angelägenheten
i ett något egendomligt ljus.
Det tyder på att folkrättsliga regler av
allmänt innehåll tycks vara så pass urholkade
och underminerade, att inte ens

de verkligt sakkunniga på allvar vill
föra fram dem i debatten i dessa frågor.

Lägg märke till att hela detta regelsystem
med särskilt skydd för statsöverhuvuden,
d. v. s. i gamla tider monarker
— ett system som i och för sig har
gamla traditioner — naturligtvis också
präglade tryckfrihetsförordningen i
dess tidigare utformning. När riksdagen
på förslag av ett enhälligt konstitutionsutskott
tagit bort detta särskilda skydd
för statsöverhuvuden ur tryckfrihetsförordningen,
så har man därmed redan
gjort en bräsch i dessa folkrättsliga föreställningar
som fru Gärde Widemar vill
bygga sin argumentation på. Men jag
skall gärna spinna vidare på detta. Det
är alltså så att ett regelsystem vuxit fram
i en värld som bestod av ett antal monarkier
vilka hade vissa regler för sitt
umgänge med varandra. Monarken skulle
hållas i helgd och vördnad, inte endast
i det egna landet utan också i
andra länder; man skulle förhindra att
medborgare i något land på något sätt
förgrep sig mot monarken i ett annat
land. Det hörde så att säga till hela detta
gamla stats- och samhällssystem.

Men detta var i en förgången värld,
och den har förändrats på två sätt. För
det första har demokratien brutit igenom
i ett antal stater. Detta har lett till
att det stått allt klarare att statsmakterna
icke längre kan och icke längre
bör ta ansvar för de kritiska synpunkter
som enskilda medborgare anför i
fråga om förhållanden i främmande stater.
För det andra har hela statssystemet
— vilket herr Johansson i Trollhättan
redan berört — brutits sönder och
förändrats till sin karaktär; man har
fått regimer av en helt annan typ än
som kunde förutses vid den tid då dessa
regler växte fram.

Förenta Nationerna har i dag väl bortåt
120 medlemsstater. Alla dessa stater
har statschefer, ofta — som herr Johansson
framhållit — med en diktators
befogenheter. Det vore djärvt att påstå
att dessa statschefer utan undantag är

177

Onsdagen den 30 mars 1966 em. Nr M

Ärekränkning av främmande makts statsöverhuvud m. fl.

moraliskt högtstående. Och det måste
vara ganska angeläget med tanke på
våra föreställningar om verkligheten att
det finns möjligheter att konkret och
adekvat beskriva regimerna i alla dessa
olika stater.

Fru Gärde Widemar sade att det inte
är kritiken man skall skydda emot utan
det grova förtalet. Jag vet inte om utskottets
ärade ordförande har betänkt
att det i ett icke alltför avlägset förflutet
fanns statschefer som vi i dag helt nyktert
och objektivt måste beteckna som
massmördare. Ur deras synpunkt skulle
det naturligtvis vara det grövsta förtal
att framföra sådana påståenden.

Vi kan väl inte vara alldeles säkra på
att de saknar motsvarigheter i dagens
värld. Och om de har motsvarigheter,
skall då en enskild svensk man eller
kvinna vara förhindrad att hävda att
vederbörande är exempelvis massmördare,
ett av de grövsta uttryck som man
väl kan tänka sig i detta sammanhang
men som hur grovt det än kan vara
har sin fulla motsvarighet i verkligheten? Det

är inte möjligt att göra den distinktion
som fru Gärde Widemar har
försökt sig på. Man kan inte hävda att
vissa typer av angrepp är så fruktansvärda
att de under alla förhållanden
måste betecknas som förkastliga.

Man kan naturligtvis också fråga sig:
Behövs så grova angrepp? När svenska
arbetarorganisationer på 1930-talet samlades
till möten och demonstrationer så
hände det väl emellanåt att man använde
grova och anstötliga uttryck. Men
var det nu så farligt? Kan det inte rent
av hända att det behövdes för att väcka
människorna till insikt om de faror som
hotade?

Här råder — vad fru Gärde Widemar
än säger — en egendomlig situation när
det gäller pressfrihet och andras frihet.
Det tänkesätt som fru Gärde Widemar
företräder — nämligen att pressen skall
ha vissa privilegier och att om man
ger andra samma privilegier blir tryck -

frihetsförordningen inte mycket värd —
iir ju ganska säreget, vilket man kan
konstatera om man ser sig omkring i
världen.

.lag fick en påminnelse om detta i
förra veckan. I fredags när första kammaren
behandlade den föreliggande frågan
var jag i Paris för ett Europarådsärende.
På vägen från sammanträdet
råkade jag korsa Place de la Concorde,
där en stor massa ungdomar samlats,
som taktfast ropade ut något slags paroll.
Jag försökte att tyda vad det var
och kom på att det var »Johnson assassin»,
vilket är uttytt »Johnson mördare»,
onekligen ett så pass grovt förtal
som man gärna kan tänka sig.

Jag har inte fördjupat mig i den
franska lagstiftningen på området, men
det slog mig att det i detta land med
dess speciella traditioner sedan årtionden
anses som helt naturligt och acceptabelt
att man vid möten och demonstratiner,
på plakat och i hejaramsor
riktar de våldsammaste och mest kränkande
rop både mot den egna nationens
och andra nationers ledare, medan
däremot den franska pressen alltemellanåt
suttit ganska trångt. Strängt taget
är det ett naturligt och rimligt betraktelsesätt,
i varje fall naturligare och
rimligare än motsatsen. Man tar alltså
allvarligare på de angrepp som förekommer
i pressen än på dem som förekommer
från enskilda i tal, sång eller på
annat sätt. Men här hemma har vi med
nuvarande motsägelse i lagstiftningen
en alldeles omvänd ordning, och det är
denna som motionärerna vill rätta till.

Jag behöver inte gå in på alla detaljer
i fru Gärde Widemars framställning.
Jag vill bara påpeka att om hon tycker
sig finna svårigheter och komplikationer
i motionens yrkande och i reservationen,
förhåller det sig ändå så att motionen
yrkar på en omarbetning i anslutning
till konstitutionsutskottets och riksdagens
tidigare principuttalanden. Reservationen
yrkar likaså på att man
skall beakta detta uttalande och lägga

178

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1960 em.

Ärekränkning av främmande makts statsöverhuvud m. fl.

i justitieministerns hand att vid lämpligt
tillfällle framlägga förslag till erforderlig
lagändring.

Kammaren har alltså inte att här i
kväll ta ställning till ett utformat förslag,
allra minst ett förslag om ett borttagande
av hela den omdiskuterade paragrafen.
Vad som begäres är en omarbetning,
ett uppdrag till justitieministern
att i sinom tid lägga fram ett förslag.
Då får både första lagutskottet och
kammaren tillfälle ägna sig åt denna
fråga och dess olika aspekter med större
allvar och mera grundlighet än som
utskottet förefaller ha ägnat saken. Jag
måste uppriktigt säga att utskottets ställningstagande
att döma av vad som återfinnes
i utlåtandet och senare även
framkommit mindre tyder på en vilja
att tränga in i frågekomplexet och mera
på en ambition att så snabbt som möjligt
slå ihjäl motionen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen av fröken Mattson.

I detta anförande instämde herr
Lundberg (s).

Fru GÄKDE WIDEMAR (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Det är inte mitt fel att
denna fråga behandlas så här sent på
natten. Herr Björk kan inte lasta mig för
detta.

Syftet med att jag redogjorde för våra
skäl i utskottet var att det från flera håll
efterlysts på vilka grunder vi hade avstyrkt
motionen. Jag ansåg mig höra redogöra
för bakgrunden till stadgandet
eftersom herr Björk uppenbarligen inte
förstått utskottets motivering och varför
vi vill behålla stadgandet. Sannolikt har
han inte satt sig in i den historiska bakgrunden
och inte heller närmare funderat
över skälet till att detta stadgande
återfinnes i vår brottsbalk.

I ärendet angående ändring av tryckfrihetsförordningen
behövde man självfallet
inte studera förarbetena till brottsbalken,
och det var helt andra avgöranden
som låg till grund för konstitu -

tionsutskottets ställningstagande i denna
fråga. Detta med avtal länderna emellan
tillhör inte en förgången värld, utan
det är kanske snarast alltmera nödvändigt
att ha avtal länderna emellan om
att utbyta vissa ömsesidiga förmåner
och privilegier för ländernas representanter.
Det är kanske nu mera viktigt
än någonsin för att undvika krig och
förvecklingar. Det är inte fråga om att
bara ha sådana utbyten med länder som
har samma regimer utan kanske mera
med länder som har motsatta regimer.

Herr Björk talade bara om statsöverhuvuden,
men det är minst lika viktigt
med diplomaterna, de främmande makternas
representanter. Sverige vill ha
motsvarande skydd för sina diplomater
i de andra länderna. Vi vill inte att folk
ostraffat skall få kasta ruttna tomater
på våra ambassadörer i främmnde länder.
Vi vill ha en garanterat fredad tillvaro
för dem och vi anser att det är
nödvändigt att ge även de främmande
diplomaterna ett skydd för en fredad
tillvaro här.

Vidare sade herr Björk att man i Paris
hade kallat ett statsöverhuvud för mördare.
Herr Björk kanske inte hörde att
jag i mitt första anförande tog som
exempel att man i en vietnamdemonstration
hade burit ett plakat där man
frågade: »Hur många barn har Lyndon
Johnson mördat i dag?»

Herr BJÖRK i Göteborg (s) kort genmäle: Herr

talman! Det var närmast fru Gärde
Widemars hänvisning till det särskilda
skyddet för diplomater som föranledde
mig till ett kort genmäle. Det
var återigen ett försök att glida litet vid
sidan av. Det allmänna skyddet på olika
områden för diplomater är vi självfallet
angelägna att bevara och det berörs inte
heller av motionen. När det gäller det
speciella skyddet för diplomater i fråga
om ärekränkning har det redan underminerats
genom ändringen i tryckfrihetsförordningen.
Därvidlag har man

17!)

Onsdagen den 30 mars 1900 em. Nr 14

Ärekränkning av främmande makts statsöverhuvud in. fl.

alltså inte respekterat de regler som fru
Gärde Widemar betraktar som så utomordentligt
viktiga.

Det är också alldeles klart att det inte
varit någon hjärtesak för motionärerna
att försvaga det speciella skyddet för diplomaterna
i fråga om ärekränkningar;
det är över huvud taget ingen särskilt
intressant frågeställning. Att den över
huvud taget kommit med har varit av
respekt för konsekvensen eftersom det
i första hand var konstitutionsutskottet
som yrkade på motsvarande ändring i
tryckfrihetsförordningen. Om fru Gärde
Widemar bekymrar sig så mycket för
diplomaternas särställning kan det problemet
naturligtvis beaktas vid den omarbetning
som vi yrkat på.

Det faktum att denna paragraf sällan
eller aldrig kommer till användning är
snarast ett argument för att den bör
omarbetas än för att den skall få stå
kvar som den är. Att den inte kommer
till användning hör naturligtvis samman
med att ett försök att utnyttja den skulle
verka så utomordentligt utmanande att
man drar sig för det. Så länge den finns
kvar skapar den en viss osäkerhet om
hur långt man får gå i fråga om opinionsyttringar
utanför pressen. Den har
därmed samma egenskaper som andra
dammbelupna paragrafer som kanske
ligger bortglömda i många många år
därför att man i normala tider inte vill
använda dem — man finner det inte
rimligt — men i en spänd situation och
i ett speciellt läge dammar man av och
sätter in dem.

Detta är en otillfredsställande situation.
Vi bör väl ändå tänka litet på
renhållningen i vår lagstiftning.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Jag förstår inte vad herr
Björk menar med att kritisera mig för
att jag talade om diplomaterna. Det står
uttryckligen i motionen att man vill ha
bort det särskilda skyddet mot ärekränkning
av främmande makts stats -

överhuvud eller representant här i riket.
Det senare är vid inte det minst viktiga!
Det är väl i den delen som paragrafen
har den allra största betydelsen!

Naturligtvis skall pressen ha rätt att
informera. Jag vill inte på något sätt
ifrågasätta alt pressen inte skulle ha rätt
alt göra detta. Den bör ha mycket fria
gränser inom vilka den kan lämna uppgifter.
Men det kommer ingen god insikt
av att sådana grova förbrytelser tolereras
som att man kastar tomater på
främmande diplomater här i landet eller
okvädar dem på gatorna.

Till slut vill jag även säga att jag inte
förstår varför herr Björk är så rädd för
missbruk av denna paragraf. Hyser herr
Björk sådan misstro mot landets nuvarande
regering att han inte vågar anförtro
den rätten att begränsa åtalen?

Herr MARTINSSON (s):

Herr talman! Jag skulle kunnat inskränka
mig till att instämma i vad herr
Johansson i Trollhättan och herr Björk
har anfört men jag skulle vilja framföra
ytterligare några synpunkter.

Jag tycker nog att det var anmärkningsvärt
att fru Gärde Widemar gjorde
gällande att den offentliga debatt som
förekommit utanför detta hus skulle
vara anledningen till att frågan debatterats
i första kammaren och i dag i andra
kammaren. Man får väl ändå utgå
från att det även här föreligger ett visst
intresse för dessa frågor som är centrala
för yttrandefriheten och därmed sammanhängande
problem.

När konstitutionsutskottet föreslog
riksdagen att det .särskilda skyddet i
tryckfrihetsförordningen skulle tagas
bort hade som tidigare nämnts justitieministern
dessförinnan lagt fram en
proposition om att man skulle öka skyddet
från att tidigare ha avsett statsöverhuvuden
till att avse även regeringsledamöter.
Vi har här fått ett referat
av vad som då hände. I samband med
att detta förslag lades fram uttalade
departementschefen att motsvarande

180

Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 em.

Ärekränkning av främmande makts statsöverhuvud m. fl.

ändring vid lämpligt tillfälle borde genomföras
i brottsbalken. Trots fru Gärde
Widemars försäkran kan jag inte inse
annat än att det är en logisk följd av
den ändring som riksdagen genomförde
på konstitutionsutskottets förslag att nu
ta bort straffskärpningen.

Fru Gärde Widemar har i sitt anförande
mycket hårt tryckt på att det här
inte rörde sig om någon vanlig kritikrätt
utan att det var fråga om grov
ärekränkning, att det var »grova förbrytelser»
som fru Gärde Widemar sade
i sitt senaste inlägg. Jag vill därför påpeka
vad frågan egentligen gäller.

De bestämmelser som kan bli tillämpliga
är 5 kap. 2 § och 5 kap. 3 § i brottsbalken
där det talas om grovt förtal och
grov förolämpning och där straffet är
fängelse i högst två år i det första fallet
och högst sex månader i det andra
fallet. Enligt straffskärpningsregeln kan
den som i det ena fallet dömdes till sex
månader om yttrandet riktades mot
statsöverhuvud i stället dömas till fängelse
i två år och skulle han för grov
förolämpning ha dömts till fängelse i
två år skulle straffskärpningen innebära
ett maximum på fyra år.

Det är alltså den gradering som vi
har att räkna med och jag tror inte man
vinner på att man talar om dessa »förkastliga
gärningar». Vi vet ju alla och
det har ju också framgått av justitieminister
Lindells uttalande som finns återgivet
i första lagutskottets utlåtande att
just sådana här uttalanden alltid kommer
av den som blir kränkt att uppfattas
som grova förolämpningar och som
grovt förtal. Det är alltså den utgångspunkt
som vi väl alltid måste ha när vi
hedömer denna sak.

Men man frågar sig då: Är det nödvändigt
att behålla denna regel? Skall
vi behöva finna oss i den inskränkning
som straffskärpningsregeln ändå utgör?
Det har talats om risk för internationella
förvecklingar, och det är väl möjligt
att det kan finnas en sådan risk.
Men man frågar sig: Är risken större

eller mindre, om man har en straffskärpningsregel?
Är det inte snarare så
— det har man väl upplevt under andra
världskriget — att om en regel är strängare,
om det t. ex. finns en straffskärpningsregel,
kan det vara mera frestande
för ett främmande statsöverhuvud att
göra framställningar till vårt land i
ämnet. Om han däremot känner till att
här inte finns någon straffskärpningsregel,
att de svenska myndigheterna inte
har någon möjlighet att effektivt komma
åt uttalandet, så kanske inte samma
intresse finns för att göra en framställning.
Jag har velat ställa den frågan,
jag tror att det är nyttigt och viktigt
att den ställs.

Man kan naturligtvis å andra sidan
tänka sig så stränga regler, att ingen
över huvud taget vågar uttala sig om
ett främmande statsöverhuvud. Men då
tror jag man har gjort ett alltför kraftigt
ingrepp i den yttrandefrihet, som
ändå är av så stort värde i vår demokrati.

I detta sammanhang vill jag citera de
direktiv som kommittén för lagstiftning
om yttrande- och tryckfrihet fick av justitieministern.
Det rörde sig inte om
denna fråga, men om närbesläktade frågor,
bl. a. hädelseparagrafen. I direktiven
framhölls bl. a. följande:

»I dagens samhälle förs den allmänna
debatten otvivelaktigt med stor öppenhet
och i cn omfattning, som väsentligt
skiljer sig från vad som tidigare skedde.
Inom det område jag här behandlar har
såväl lagstiftning som rättspraxis gått i
riktning mot allt större generositet och
tolerans, samtidigt som individens strävanden
att värna sin intellektuella integritet
och att över huvud vidga sin personliga
frihetssfär bär vunnit alltmera
erkännande.»

Jag tror att dessa ord, även om de
inte avser just denna situation, också
kan tillämpas när vi skall bedöma frågan
om straffskärpning i brottsbalken.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

181

Onsdagen den 30 mars 190(5 em. Nr 14

Ärekränkning av främmande makts statsöverhuvud m. fl.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Beträffande Lindells yttrande
vill jag framhålla, att detta fälldes
då denne föreslog den nuvarande
lydelsen av 19 kap. 11 §, och av honom
anfördes som skäl för att inte ytterligare
utvidga paragrafens tillämpningsområde.

Om risken är större eller mindre med
en straffskärpningsbestäminelse har vi
svårt att yttra oss om, så länge straffskiirpning
inte tillämpats i något fall.
Ingen vill väl på något sätt hindra en
fri och öppen debatt, men för rätten att
föra en sådan behöver man inte ha rätt
att grovt förolämpa en främmande
makts representanter.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Johansson i Trollhättan
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 19, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av fröken Mattson.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 113 ja och 90
nej, varjämte 11 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta behandlingen av
återstående på föredragningslistan upptagna
ärenden till morgondagens sammanträde.

§ 14

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag hemställer, att på morgondagens
föredragningslista konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 26 och 27, statsutskottets
utlåtanden nr 4, 38 och 39, sammansatta
stats- och bankoutskottets utlåtande
nr 1 samt bankoutskottets memorial
nr 22 i nu nämnd ordning måtte
uppföras främst bland två gånger bordlagda
ärenden.

Denna hemställan bifölls.

§ 15

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 78, angående godkännande
av överenskommelse mellan svenska regeringen
och polska regeringen om reglering
av vissa ekonomiska intressen
avseende svensk fast egendom i Polen,
överlämnats till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 16

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

nr 825, av fru Ekendahl m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
52, angående riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken,
in. m.,

nr 826, av herr Kristenson m. fl., likaledes
i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 52, och

nr 827, av herr förste vice talmannen
von Friesen, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 62, angående in -

182 Nr 14

Onsdagen den 30 mars 1966 em.

rättande av ett arbetsmedicinskt institut
m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 17

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Undertecknad får härmed vördsamt
anhålla om ledighet från riksdagsgöromålen
under tiden 20 april—2 maj 1966
i och för deltagande i en studieresa till
Sovjetunionen.

Stockholm den 29 mars 1966

Lars Henrikson

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 18

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Johansson
i Skärstad till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet angående
åtgärder för att trygga fosterbarnens
ställning.

§ 19

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.16 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB, STHLM 66
614684