Af enahanda anledning, som gårdagens protokoll visar, tienstgiordeundertecknad i sekreterarens ställe

ProtokollRiksdagens protokoll 1867:512

656

Den 12 Maj.

Söndagen den 12 Maj.

Kl. 6 e. m.

§ 1.

Af enahanda anledning, som gårdagens protokoll visar, tienstgiorde
undertecknad i sekreterarens ställe.

S 2

S I

Beviljades ledighet från riksdagsgöromålen åt Herr Sjögren under 8
dagar, räknade flan nästkommande Thorsdag den 16 uti denna månad. *

§ 3.

Företogs ånyo till handläggning Stats-Utskottets Memorial N;o 98,
angående, dén under innevarande riksdag anställda statsreglering och do
för bestridande af Riksgälds-kontorets utgifter erforderliga bevillningar.

Utskottets hemställan, sid. 4.

Med anledning häraf yttrade

^®rr Grefve Possc: Då det, enligt Riksdagsordningen, tillkommer
btats- Utskottet att föreslå beloppen, som erfordras för statsbehofvens fyllande,
men ej . sättet huru de erforderliga bevillningarne skola fördelas,
har Utskottet ej kunnat annat än antyda de utvägar, Utskottet tänkt sig
böla anlitas för medlens anskaffande. Jag har derför trott mig böra något
närmare redogöra för huru Utskottet tänkt sig dessa utvägar, och för tydlighetens
skull vill jag angifva så få siffror som möjligt; förbehållande
jag mig att sedel mera under diskussionens lopp få yttra mig öfver de särskilda
punkterna, när anledning dertill yppas.

. J eniför man de vid detta Betänkande fogade tabeller, så finnes, att
utgifterna under den extra statsregleringen för år 1868 komma att till en
del bestridas med öfverskott från den ordinarie statsregleringen eller en
summa af 0,318,210 R:dr, och att bristen, som der måste fyllas med bevillningar,
utgör 1,480,000 R:dr. Derutöfver erfordras för Riksgäldskontorets
utgifter för innevarande år 1867 6,649,000 IUdr och för år 1868
2,793,875 R:dr. Oberäknad!, anslaget till Nordvestra stambanan 2,000,000
förefinnes således en brist för begge åren af 10,923,000 R:dr.

Detta

ben 12 Maj. (jgj»

Detta belopp liar Utskottet tänkt sig böra anskaftas dels genom upplåning,
på sätt flen nu föredragna punkten innehåller, af 6,000,000 R:dr
och dels genom bevillningar, så att, nemligen utom den allmänna bevillningen,
till det nuvarande belopjiet 2,700,000 Rall’, en särskild extra bevillning
efter samma grunder upptages under titel af vapenskatt med
ungefär 900,000 R:dr, hvartill komme den ökade inkomsten af tullförhöjningarne
och bränvinstillverkningsafgiften, om besluten härom redan innevarande
år tillämpades.

Inkomsten af dessa sednare bevillningar kan i sådant fäll beräknas
till minst 1,300,000 Rall''. Med detta belopp, den vanliga allmänna bevillningen
och vapenskatten skulle således, efter Utskottets förmenande,
den bär ofvan nämnda bristen blifva fylld. Såsom jag redan antydt, anhåller
jag, att vidare under diskussionen få återkomma till ämnet, om
anledning dertill yppas.

Herr Lindström: Den sista akten af Riksdagens stora drama eller

åtminstone förberedelserna dertill gå vi nu att upjogöra. Huruvida upplösningen
kommer att tillfredsställa allmänna meningen i landet, beror på
utgången åt den nu föredragna frågan. Så vidt man skulle följa Statsutskottet
på den bana, det genom ifrågavarande Memorial inslagit, tror
jag icke, att man synnerligen mycket skulle tillfredsställa denna allmänna
mening. För min del anser jag Memorialet icke vara lyckligt. Hvarken
beräkningen eller uppställningen af sifferuppgifterna och än mindre de
resultat, hvartill Utskottet kommit, kan jag gilla. Hvad beräkningen angår,
är den så gjord, att man icke utan mycket besvär kan fä reda på
Statsverkets egentliga ställning, och jag har hört mången tveka, huruvida
den uppfattning han fått är läglig eller ej. Jag tror, att man, utan att
lagga Stats-Utskottet något till last, med skäl kan påstå, att Utskottet
utgått från oriktig grund eller den, som i Memorialet blott blifvit antydd,
men af den siste talaren öppet tillkännagifven, nemligen att man, innan
det belopp fastställdes, som borde upplånas, beräknat huru mycket man
kunde och borde genom beskattning upptaga dels såsom allmän bevillning,
dels säsong vapenskatt, dels ock derigenom att förhöjning i tull- och
brärivinsafgifterna redan i år får inträda. Allt detta synes hafva blifvit
af Stats-Utskottet afgjordt, innan det beslutat föreslå Riksdagen att åt
k ullmägtige i Riksgälds-kontoret uppdraga att för nämnda Kontors räkning
genom upplåning anskaffa ett belopp af 6,000,000 Rall’. Enligt min tanke
både Stats-Utskottet i första rummet bort afgöra den frågan, hvilken belopp,
som bör genom lån anskaffas, och derefter hvad genom bevillning
bör till statsbristens fyllande upptagas. Utskottet medgifver sjelf i Memorialet,
att bristen för år 1867. hvilken blifvit beräknad till 6,649,023
Rall’ (o öre, till betydlig del understiger det belopp, som blifvit leumadt
i förskott till jernvägsbyggnaderna. Rättast både väl varit, att Utskottet
först gjort för sig klart, hvilken summa blifvit i förskott till jernvägsbyggnader
lemnad, och sedermera föreslagit, att det sålunda uppkomna
beloppet skulle genom lån anskaffas; att Utskottet derefter subtraherat
detta belopp från den uträknade bristen, då man funnit, hvad som borde
genom bevillning fyllas. I min hand håller jag en tabell, som för kort
Riksd. Prot. 1867, 2 Afd. 4 Sand. £2

?58

Den 12 ilaj.

ticl sedan blifvit i Kammaren utdelad. Vid granskning af deri lemnade
sifferuppgifter har jag funnit dem vara fullt exakta. De ådagalägga, att
Riksgälds-kontoret sedan 1863 års riksdag förskjutit för jernvägsbyggnadernas
räkning ett belopp af 8,898,091 Rall-. Riksgälds-kontoret bar ett
fullt rättmätigt anspråk att i ersättning bekomma detta sistnämnda belopp,
och om sådan ersättning för Riksgälds-kontorets räkning vunnes, så
reducerades den brist, som skulle genom allmäna bevillningen fyllas, till
2,500,000 R:dr eller till den summa, som vanligen genom allmänna bevillningen
upptages.

Memorialet förekommer mig äfven vara något egendomligt, i hvad
det rörer uppställningen af öfriga sifferuppgifter. Sedan Utskottet nemligen
föreslagit, att eif belopp af 6,000,000 R:dr skall genom lån upptagas
för att betänka statsbristen för år 1867, samt hemställt, att bristen för
år 1868, 4,274,442 R:dr 86 öre, bör genom bevillningar fyllas, så förklarar
Otskottet, att i nyssnämnda belopp icke blifvit inberäknade de
2,000,000 Rall-, som innevarande Riksdag beviljat till fortsättning af arbetena
å Nordvestra, stambanan. Utskottet har ansett, att dessa 2,000,000
R:dr böra betraktas såsom Riksgälds-kontorets sväfvande skuld; att de
icke skola mot obligationer upplånas, utan att dessa medel skola anskaffas
mot Riksgälds-kontorets skuldförbindelser eller genom begagnandet af
krediter. I ett sådant system finner jag för min del icke något sammanhang.

Utskottet har nu föreslagit, att 6,000,000 R:dr skola upplånas mot
obligationer i Svenskt mynt. samt att 2,000,000 Rall- böra mot Riksgäldskontorets
skuldförbindelser eller genom begagnandet af krediter anskaffas.
Bakom detta förslag synes den tanke ligga fördold, att man vid nästa
riksdag skall begagna samma utväg som vid denna, eller fortfarande använda
eu del af bankovinsten till fortsättande af arbetena å Nordvestra
stambanan. Det må så vara, att man vid innevarande riksdag utan olägenhet
kunnat så förfara, men jag tror icke, att det är i sin ordning;
ty det kan ju leda derhän, att man komme att bygga jernvägar, icke
med upplånade, utan med besparade medel eller genom beskattning. Detta
är enligt mitt förmenande icke rätt. Bär har blifvit sagdt en gång förut,
då Stats-Utskottets Utlåtande N:o 60 förevar till pröfning, att man bör
inskränka sig så mycket som möjligt i fråga om de lån, som nu böra
upptagas, till dess man kan sammanlägga dessa små lån till ett enda
större^ fonderadt. Utskottet har emellertid icke visat benägenhet för de
fonderade lånen, och ehuru ganska direkta uppmaningar ställdes till StatsUtskottets
ledamöter vid återremiss af Utlåtandet N:o 60 att redan vid
denna riksdag göra framställning i berörda syftning, har Utskottet icke
ens till besvarande upptagit eu enda af de i Kammaren gjorda erinringar,
utan återkommit med ungefär enahanda förslag som i nyssnämnda Utlåtande.
Den af Utskottet uppställda beräkningen äfvensom sifferuppgifterna
synas mig således icke vara fullt tillfredsställande; och än mindre kan
man vara belåten med resultaten. Då man vid denna riksdag emot en
ganska betydlig majoritet inom denna Kammare lyckats åstadkomma förhöjning
i tull- och -bränvinsafgifterna och följaktligen derigenom till en
icke obetydlig del höjt den indirekta beskattningen, nöjer man sig ej härmed.
utan påfordrar särskild bevillning under benämning af vapenskatt

6o9

l)en 12 Maj.

och går ännu längre i sin hårdhändhet, då man vill, att tull- och bränvinsafgifternas
förhöjning redan i år skall inträda — ja! snart sagd!, i
samma ögonblick som Riksdagens beslut- härutinnan genom Kongl. Maj:ts
sanktion vinner gällande kraft. Man vill beskatta landet icke allenast för
ett kommande år, utan för återstående hälften af det innevarande. Jag
hemställer, huruvida någon sund nationalekonomi kan sägas härför ligga
till grund. Äfven om man vore derom öfverens, att ett sådant förfaringssätt
icke står i uppenbar strid mot grundlagens föreskrift, så måste det
väl dock medgifvas, att frågan om förhöjning i tull- och bränvinsafgifterna
är, med fästadt afseende på grundlagens innehåll, alltför ömtålig för att
man borde, åtminstone i onödan, tillgripa en så utomordentlig åtgärd. Man
kan visserligen säga, såsom jag hört flera personer upprepa, att föreskriften
i 61 § Regeringsformen: “alla afgifter, som Riksdagen under de i
föregående § nämnda titlar beviljat, skola utgöras intill slutet af det år,
under hvars lopp den nya bevillningen af Riksdagen fastställd blifver“
icke betyder annat, än att bevillningsbeloppet skall under nämnda tid
utgå, och att något hinder för att böja detsamma i grundlagen icke finnes,
derest båda Statsmagterna äro derom öfverens. Kan man åt grundlagen
gifva denna evasiva tolkning, vill jag nästan påstå att man kan så
gerna utesluta ur Regeringsformen ifrågavarande stadgande, såsom då
nästan helt och hållet betydelselöst.

I afseende på den inverkan å handeln och rörelsen, som ett blifvande
beslut i nu antydda rigtning skulle hafva, kali, enligt mitt förmenande,
denna ej annat än i liera afseenden blifva skadlig och för ganska
många, om ej ruinös, så åtminstone förlustbringande. Föreställom oss,
att af tvenne samtidigt införskrifna kaffelaster, den ena inkommer dagen
före det den nya tullsatsen träder i kraft, den andra dagen derefter, så
kommer ju uppenbarligen den sednare att drabbas af en tullförhöjningen
motsvarande förlust, hvilken skulle undvikits, derest åtminstone någon
respittid varit importören gifven. Jag kan ej annat än för min del finna
ett sådant sätt att gå till våga både orättvist mot den enskilde och i
allmänhet skadligt, då derigenom förtroendet till gällande lagars upprätthållande
undergräfves och en osäkerhet inträder, som förlamar all företagsamhet
och afskräcker från nyttiga och goda spekulationer.

Beträffande Stats-Utskottets förslag i nu föredragna punkt, “att åt
Fullmägtige i Riksgälds-kontoret uppdraga att för nämnda Kontors räkning
anskaffa ett belopp af 6,000,000 R:dr genom upplåning mot obligationer i
Svenskt mynt, ställda till innehafvare^1 etc., så har jag redan vid föredragning
af Stats-Utskottets Utlåtande Nio 60 framställt de skäl, hvarföre
jag anser, att man icke bör binda händerna på Fullmägtige genom föreskrift
att lånen ovilkorligen skola upptagas inom landet. Visserligen kunna
väl de af Utskottet föreslagna obligationerna säljas i utlandet, men man
vinner icke samma förmåner, som uppkomma derigenom, att obligationerna
äro i utländskt mynt och på främmande språk. Icke heller kan jag förstå,
hvarföre man bestämt, “att infriandet af dessa obligationer skall ske
till hela beloppet under de tre åren 1870, 1871 och 1872, med ungefär
lika andelar hvartdera året11, utan att tillåta, det infriandet må före denna
tid ega rum. I min tanke finnes icke något skäl, som talar för detta
band på Fullmägtige. Om de misslyckas att mot obligationer i Svenskt

660

ben 12 Maj.

mynt upplåna 6, 8 eller 10,000,000 R:dr, så slå Fullmägtige med två
tomma händer. Nog veta vi litet hvar, att Riksgälds-kontoret icke kan på
egen ''hand inom landet utan genom förmedling af bankanstalter anskaffa
lån. Några få banker skulle naturligtvis om händer taga obligationerna och
sälja dem inom landet; men jag hemställer, om någon säkerhet finnes, attde
kunna här säljas. Hvarföre afstå från fördelen af utländskt lån, derest
detsamma kan göras billigare än ett inhemskt? Sannolikt skulle det liksom
hittills blifva lättare att sälja statsobligationer utom än inom landet,
och då ett inhemskt lån blir dyrare, vet jag icke, hvarföre man skall i
berörda hänseende inskränka Fullmägtiges verksamhet. När jag tager i
betraktande, att den fordran af 8,898,091 R:dr, hvilket belopp jag för
jemnhetens skull vill nedsätta till 8,500,000 R:dr, Riksgälds-kontoret har
för jernvägsbyggnader, och att 2,000,000 R:dr måste för fortsättande af
arbetena å Nordvestra stambanan vid nästa riksdag upplånas, så vidt man
icke äfven då vill till samma ändamål använda bankovinsten, så kommer
jag till det resultat, att 10,500,000 Rall- nu böra vid denna riksdag upp.
lånas, i hvilket fall man besparar sig den bittra utvägen att höja tullarne
för i år äfvensom allmänna bevillningen. Då någon återremiss af frågan
icke nu lärer kunna ega rum, får jag vördsamt föreslå, att Riksdagens
Andra Kammare behagade, med afslag af första och tredje, men med bibehållande
af andra momentet i nu föredragna punkt, besluta: l:o att åt
Fullmägtige i Riksgälds-kontoret uppdraga att för nämnda Kontors räkning
anskaffa ett belopp af 10,500,000 R:dr genom upplåning mot detta verks
räntebärande obligationer, ställda till inlösen antingen efter viss förfallotid
eller efter föregången uppsägning eller ock efter utlottning, på sätt Fullmägtige
finna lämpligast och ändamålsenligast samt med det allmännas
fördel mest öfverensstämmande; samt 2:o) att infriandet af dessa obligationer
skall ske till hela beloppet under de tre åren 1870,1871 och 1872,
med ungefär lika andelar hvardera året.

Flere ledamöter hördes instämma.

Herr Witt: Den förste talaren yttrade, att det ej tillkommer Statsutskottet
att föreslå sättet, huru de nu ifrågasatta bevillningarne skola utgöras,
och så anser äfven jag. Hvad Utskottet i detta Betänkande föreslagit
i åtskilliga afseende!!, synes mig således falla utom Utskottets befogenhet
eller, icke bort af Utskottet vidröras. Angående tullförhöjningarnes
tillämpning redan i år har motion varit väckt inom Bevillnings-Utskottet
och derstädes afslagen. Uti Bevillnings-U t skottets Betänkande N:o 25,
som är af Kammaren bifallet, förekommer angående den befarade minskningen
i importen nästa år följande: “som likväl åtskilliga nedsättningar
i tulltariffen komma att, i följd af traktaten med Frankrike, under år 1868
finna tillämpning och dessutom så väl genom den ökade tullsatsen, som
derigenom att densamma först med nästkommande års ingång kommer att
tillämpas, någon minskning uti importen då antagligen inträffar

I fråga om bränvinsbränningsmedlen yttrar Utskottet, att bränvinstillverkningen
under nästa år sannolikt icke obetydligt minskas till följd
deraf, att bränvinstillverkningen innevarande är får bedrifvas för den nu
gällande lägre afgiften.

Den 12 Maj.

CG t

Således har Utskottet sagt, att ifrågavarande skatteförhöjningar komma
att träda i verkställighet först med nästa års ingång. Detta Betänkande
har Kammaren äfven godkänt. Ej heller förutsätter den nådiga
Propositionen om Statsverkets tillstånd och behof annat, än att tillämpningen
af de utaf Kongl. Maj:t föreslagna förhöjningarne skulle börja först
med år 1868. De beslut, Riksdagen fattat i fråga om dessa skatteförhöjningar,
innefatta således, mine Herrar, att de först med nästa års ingång
komma att tillämpas. Vidare innehåller grundlagen i 61 § af Regeringsformen
följande stadgande: “Alla afgifter, som Riksdagen under de i föregående
§ nämnda titlar beviljat, skola utgöras intill slutet af det år, under
hvars lopp den nya bevillningen af Riksdagen fastställd bäfver. “

Här talas således om deri nya och gamla bevillningen. Hvad menas
då med den nya bevillningen? Jo, den som Riksdagen åtager sig att
utgöra från nästa års början. Nu. då Regeringsformen säger att bevi 11-niagarne, som Riksdagen beslutar, skola utgå intill slutet af det år, då ny
bevillning åtages, följer deraf otvetydigt, att gamla bevillningen, som ar
den sista Riksdagen fastställdes, skall utgöras intill detta års slut.

Att komma med advokatoriska invändningar häremot och påstå, att
grundlagen ej lägger hinder för Riksdagen att för den återstående tid, den
gamla bevillningen är fastställd, böja densamma, anser jag vara Olägligt,
ty det hufvudsakliga hindret ligger just i Riksdagens förut fattade beslut,
som bestämma tiden, under hvilken bevillningarne skola utgöras. Hade
man rättighet att fatta ytterligare sådana beslut, som förändra de föregående
så, att till exempel tiden för tillämpningen af desamma framflyttades,
hvad hindrade då Riksdagen att besluta, att den nya bevillningen
skall vidtaga törst med den 1 Juni och ej den 1 Januari nästa år? Lika
väl det ena som det andra, ehuru det, så vidt jag kan inse, står i uppenbar
strid mot grundlagens bud. Dessutom förekomma i Stats-Utskottets
Betänkande resonnementer, som, efter mitt omdöme, ej äro konseqventa.
Det synes mig nemligen ligga en motsägelse deri, att, då Utskottet antager
det tulbörhöjningens början med nästa år leder till en minskad import
det året, föranledd af för stark import innevarande år, hvaremot skatteförhöjningarnes
tillämpande redan i år skulle hindra en onaturligt stegrad
import, U.skottet förbiser den omständigheten, att en sådan import skulle
tillskynda Staten fördelen af att ett helt år förr än annars sker komma
i åtnjutande af tullinkomsten och således genom räntebesparing fä ersättning
för hvad förhöjningen i tullsatsen är ämnad att inbringa.

Det är icke tänkbart, att man i allmänhet, om tullförhöjningar ne icke
träda i kraft förr än nästa år, skulle finna siu räkning vid att i år införskrifva
så särdeles betydande qvantiteter för nästa års konsumtion.
Dertill fordras betydliga penningeförlag, och den påräknade vinsten i tullen
motväges i det närmaste af räntan å de nödiga förskotten ett år förut,
och skilnaden, om någon sådan kan beräknas, motsvaras af ökade utgifter
för magasinering, hvartill kommer att varorna genom en längre tids liggande
förlora i vigt och godhet.

Det är, säger man (så har jag hört) egentligen den stegrade bränvinsbränningen
i höst man vill förekomma, så att bränvinsbrännarne ej till
minskning i Statens påräknade inkomster blifva i tillfälle att bereda sig en

■*

6G2

Den 12 Maj.

oskälig vinst. Det är möjligt, och sådant är en verldslig sak, men icke
får man väl derför upphäfva och ändra förut fattade beslut och dertill
göra sig skyldig till grundlagsbrott. Jag älskar icke bränvin ; jag hvarken
bränner, köper, säljer eller förtär bränvin, och om alla följde samma regel,
skulle hvarken bränvin eller bränvinstillverkning förekomma i vårt land.
Men då den är eu laglig handtering, får man väl icke ställa den utom
lagen eller beröfva den det skydd, som alla andra näringar åtnjuta. År
det så, att en särskild fördel beredes bränvinstillverkarne derigenom, att
beslutet om tillverkningsafgiftens höjande träder i kraft nästa år, får man
väl finna sig dervid, och jag ber att få fästa särskild uppmärksamhet på
faran af osäkerhet och rubbningar i fattade beslut, emedan resultatet af
sådana ändringar deri är, att industriidkare ej kunna med någon trygghet
uppgöra sina beräkningar på grund af Riksdagens en gång lagligen fattade
beslut, åtminstone ej så länge Riksdagen är samlad.

Då vi nu hafva en grundlag, emot hvars tydliga föreskrifter de nu
ifrågasatta förslagen strida, hemställer jag, huruvida icke det bör vara oss
angelägnare att uppehålla grundlagens helgd än att uppoffra något deraf
för en förment fördel åt Statsverket. Mer än allt annat höra vi, landets
representanter, vårda oss om grundlagen, detta Svenska folkets palladium,
och på det omsorgsfullaste undvika att på det ena eller andra sättet
tumma på densamma. Gör man det en gång, så är fara värdt att det
sker flera gånger, till dess man slutligen ej vet hvad som är rätt enligt
grundlagen, hvilkens kraft derigenom paralyseras. Olyckligt det samhälle,
som saknar eller ej respekterar grundlagen. Det liknar ett skepp utan
roder, som slungas fram emellan bränningarne.

Håller man ej grundlagen i helgd och noggrannt tillämpar de beslut,
som en gång äro fattade, hvilket är detsamma som att sakna en grundlag,
är samhället i sanning att beklaga, ty det liknar då, såsom jag nyss
nämnde, en redlös och vinddrifven seglare på tidens stormande Imf. På
det högsta motsätter jag mig alla förändringar i de fattade besluten, och
anser att skatteförhöjningen ej bör träda i verket förr än den 1 Januari
nästkommande år.

Herr Stråle: I likhet med den andre talaren kan jag ej annat än

beklaga, att de i föreliggande Memorialet behandlade frågor så sent inkommit
till Riksdagens Kamrar, särdeles då man finner de deri af Utskottet
framställda eller antydda förslag mindre tillfredsställande, men
måste hysa stora betänkligheter för att påyrka förändringar och derigenom
föranleda dröjsmål med riksdagens afslutande utöfver deri derför bestämda
tiden. Jag beklagar vidare, att Utskottet liksom Riksgälds-kontoret sammanblandat
tre olika slags affärer med hvarandra på ett sätt som gör omöjligt
att behörigen åtskilja dem och få ett rigtigt begrepp om dpn verkliga
finansiela ställningen och de omständigheter, som derpå inverkat. Först
har man att taga i betraktande den ordinarie statsregleringen, så för det
andra den extra statsregleringen, dertill utgifterna bestridas af Riksgäldskontoret,
och derpå slutligen för det tredje samma Kontors egna affärer.

Nu, då allt detta är sammanfördt i en räkenskap, blir det svårt, om
ej omöjligt att bilda sig ett rigtigt omdöme huru det verkligen förhåller
sig med sjelfva statsregleringen, och om genom densamma uppkommit den

663

Den 12 Maj.

sä kallade statsbristen, hvarom här så mycket talats. Det som vi alla
hafva klart för oss är att Statens löpande utgifter böra bestridas med
skatter, och att medel till jernvägsbyggnaderna skola anskaffas medelst lån,
så att kommande generationer äfven ma vidkännas tungan af de betydliga
anläggningskostnaderna för jernvägarne.

Med tillhjelp af Riksgälds-kontorets räkenskaper och Utskottets tabeller
har jag sökt göra mig reda för, hvilka de Statens löpande utgifter äro,
som ''höra drabba Riksstat®! eller den egentliga statsreglering®!, och hvilka
inkomster härtill påräknas eller blifvit anvisade.

Det visar sig då, att utgifterna under den ordinarie statsreglering®!
för år 1868 äro 33,543,000 Rall- och under den extra 5,332,667 R:dr,
deraf dock 533,830 R:dr anvisats att utgå redan innevarande år. Vidare
förekomma bland löpande utgifter ränta och amortissement å^ de för jernvägarne
upptagna fonderade statslånen till belopp åt 3,473,775 Rall’ under
år°1867, eller inalles för begge årenen summa löpande utgifter 42,000,000
R:dr, som ej böra med lån bestridas, utan hvartill medel äro att tillgå pa
följande sätt: ordinarie inkomster enligt Inkomstbetänkandet 8,861,2/0 R:dr,
extra ordinarie inkomster 28,000,000 Rall’, bankovinsten för år 1865 1,800,000
Rall-, besparingar eller öfverskott från Statsverket enligt Kong! Maj:ts
nådiga Proposition om Statsverkets tillstånd och behof, uppgående till

600.000 Blår och allmänna bevillningen beräknad till 2,700,000 Ralr.

Dessa inkomster äro i det närmaste tillräckliga för utgifterna under

den ordinarie och extra statsregleringen. Tå sin höjd skulle, enligt dessa
beräkningar, å 1868 års statsreglering uppstå en brist af 900,000 Ralr;
och jag hemställer, huru man då kan tala om eu brist deri till belopp af

4.900.000 Ralr. Plös Riksgälds-kontoret förefinnes visserligen eu sådan
brist, men icke i sjelfva statsregleringen.

Utskottet har sagt, att Kontoret har att under åren 1867 och 1868
utbetala mer än 8,000,000 Rall'' kapitalafbetalningar å Kontorets lan, nemligen

5.643.000 Rall- slutbetalning af 1865 års temporära, lån, 1,078,990 Ralr
för ränta och kapitalafbetalning å 1863 års tillfälliga lån, 227,040 R:dr
Statsverkets skuld till Riksbanken, 1,291,750 Ralr för tvenne tillfälliga
lån, 1,787,613 Ralr för lyftade medel hos Nordtyska banken. Om nu till
dessa ’ 8,000,000 Rall’ kapitalafbetalningar, som Riksgälds-kontoret har att
verkställa under år 1867, läggas de 2,000,000 Ralr, som anvisats till
Nordvestra stambanans fortsättande, sa erhålla vi eu summa al omkring
10,000,000 R:dr, som måste anskaffas.

Då återstår frågan, om vi skola frångå den hittills följda grundsatsen
att upplåna medel till jernvägsbyggnaderna. Vi hafva redan beslutat förhöjning
ej blott i tullen å vissa införselartiklar utan äfven i bränvmstiliverkningsafgiften.
Det kan med skäl ifrågasättas, om vi icke deimed
gjort nog i afseende på utvägen att genom skatt® anskaffa medel för
ifrågavarande ändamål. Jag vill ej tala om dessa skatteföi höjningars
tillämpning redan innevarande år, ehuru jag lika med en föregående talare
tror, att tvekan med skäl kan uppstå, huruvida detta kan vara med grundlagens
stadgauden förenligt. I allt fall anser jag klokheten bjuda, att ej
besluta tillämpning af dessa skatteförhöjningar redan detta år. Den fråga,
som nu egentligen föreligger oss till afgörande, är att undersöka hvarifrån
den af Utskottet nu uppgiga bristen af 4,274,442 Ralr uppkommit, om

664

Drii 12 Maj.

den beror deraf, att tillräckliga inkomster ej anvisats för Statens löpande
utgifter, eller om den icke är att tillskrifva den omständigheten, att Riksgalds-kontoret,
i förhoppning att påräknade inkomster skulle blifva större
an de sedermera i verkligheten blifvit, här och der upptagit tillfälliga lån
an pa 2 år, än på 6 månader eller andra korta förfällotider. Är nu detta
sednare händelsen, så frågas, om deri ligger något skäl att utöfver de
scattei, som redan beviljats, Riksdagen åtager sig en direkt beskattning
under namn af vapenskatt. Jag tror det icke. Om den beräkning, jag
nu gjort, är läglig, så visar det sig, att Riksgälds-kontoret bör reda sig
med det lån af 6,000,000 R:dr, som här föreslagits. Lika med Herr Lindström
ansei jag visserligen, att för de förskott Riksgälds-kontoret lemnat
till jernvagsbyggnader 10,000,000 R:dr böra upplånas; men såsom redan
ar namndt, tror jag, med anledning af den öfversigt af Riksgälds-kontorets
stallning, som jag tagit mig friheten göra, endast 6,000,000 R:dr böra
upplånas i ar, då det ju är nästa Riksdag obetaget att för 1868 års behof,
genast efter det den sammanträda besluta upptagandet af ett lån på återstoden,
4,000,000 Rall-. Jag förutsätter härvid, att dessa båda skola tagas
mom., länder, hvilket jag tror icke kommer att möta svårigheter eller
medföra någon menlig inverkan af nämnvärd betydenhet på de inhemska
naringarne eller rörelsen i allmänhet, Yi hafva ju redan erfarenhet af att
sådana inhemska lån upptagits, utan att man hört någon klagan öfver, att
den allmänna rörelsen deraf lidit. För att undvika sådant, synes det mig
vara allt skäl för handen, att försöka med ett lån å 6,000,000 R:dr till
en början hvarefter Riksdagen _ nästa år lättare kan, med den erfarenhet
som under liden vunnits, taga i öfvervägande, huruvida ytterligare försök
bor göras med Iåns upptagande inom landet. Beslutar man sig redan nu
för ett lån till så stort belopp som 10,000,000 R:dr, kan man ej utan skäl
pelara en menlig inverkan på den allmänna rörelsen, om lånet upptages
mom landet; i hvilket fall man följaktligen kommer att tvingas till att
nyo anlita den utländska krediten, hvilket vi dock åtminstone för närvarande
hora undvika. Klokheten bjuder således att fördela lånen på
tvenne år, desto heldre som det icke, när fråga är om tillfälliga lån, kan
?:ara,.s‘£ai t™ upplåna mer än som verkligen behöfs; och utan att anses
or lautsmniga, kunna vi gerna låta 1868 års Riksdag hafva sin omsorg.

v. uasta år resultatet af tullförhöjningarne, liksom af den högre
lanvmsskatten, och vi känna då äfven, huru bankovinsten för år 1866
kommer atc användas. För min del har jag kommit till det resultat, att
a s-Utskottet ej bort utöfver den beslutade förhöjningen i den indirekta
beskattningen föreslå ytterligare direkta skatter, aldraminst eu särskild
beviUnmg under namn af vapenskatt, då Kongl. Maj:t för tidsenliga gevärs
ans^ adande. föreslagit 3,000,000 R:dr, men Riksdagen ansett sig icke kunna
dertill bevilja mur au halfva beloppet eller 1,500,000 Rall-, Ännu mindre
pP,6*. den direkta beskattningen böra ökas, i händelse de beslutade
forhojnmgarne i tullen å åtskilliga artiklar och i bränvinstillverkningsargitten
redan innevarande år komma att träck i verket.

Ha jag emellertid icke vågar taga på mitt ansvar en förlängning af
riksdagen genom att påyrka förändring i Stats-Utskottets förslag, har iag
endast, på detta sätt velat till protokollet uttala mina åsigter i ämnet.

Den 12 Maj.

6G5

Herr K inman son: Jag har begärt ordet icke för att yttra mig i
hufvudsaken, utan för att fästa uppmärksamheten på den kalkyl, som
ligger till grund för Utskottets förslag, och hvilken synes innehålla tvenne
misstag.

Det första förekommer å sidan 5 af Betänkandet, hvarest Utskottet
vid beräkning af anslagen för år 1868 främst upptagit: “under första
hufvudtiteln 11,500 R:dr.“ Det är uppenbarligen origtigt, att detta belopp
blifvit uppfördt på 1868 års utgiftsstat, ty det skall, enligt Riksdagens
beslut, utgå redan innevarande år. Anslaget hänför sig nemligen till
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 75, angående beviljande åt medel till ett
nytt hofstall, och bifölls i enlighet med Kongl. Maj:ts Proposition, hvilken
aftåg medlens användande redan innevarande år. Rättelse torde böra ske,
utan afseende å beloppets ringhet.

Den andra af mig anmärkta misskalkylen igenfinnes på sid. 4 af Betänkandet,
Utskottet yttrar nemligen der: “Vidkommande derefter Riksgälds-kontorets
kassaställning för år 1868, så upptagas utgifterna i enlighet
med Bilagan litt. C till 9,231,903 R:dr 59 öre. Inkomsterna för samma år äro
deremot beräknade till 6,441,028 R:dr, så att för sistnämnda år visar sig en
brist af 2,793,875 R:dr 59 öre.“ När man nu efterser i Bil. C, hvilka
inkomster ingå i förenämnda totalsumma 6,441,028 R:dr, finner man bland
annat inkomsten för år 1868 af trafiken å Statens jernvägar antagen till
2,000,000 Rall-. Men i den tablå öfver budgeten, som blifvit särskild!
tryckt och till Kammarens ledamöter utdelad, beräknas denna inkomst
endast till 1,500,000 R:dr, förmodligen i följd af förestående särskilda utgifter,
såsom återuppbyggande af Malmö stationshus m. m.

Jag föreställer mig alltså, att inkomsten för år 1868 bör minskas med

500,000 R:dr, och, följaktligen, att uti Utskottets sid. 5 gjorda hemställan
“att, till fyllande af Riksgälds-kontorets behof under innevarande år och
1868, Riksdagen måtte, utom de redan bestämda, besluta ytterligare bevillningar
till belopp af 4,900,000 R:dr;“ sistberörda siffra bör ökas med

500,000 R:dr eller upptagas med 5,400,000 Rall’.

Jag hade visserligen ej ämnat yttra mig i sjelfva saken, men kan
dock ej lemna alldeles ovidrörd frågan, huruvida Riksdagen skulle ega rätt
eller icke att besluta, det förhöjningarne af tull- och bränvinsafgifter skola
inträda redan innevarande år. För min del anser jag uppenbart, att
denna rättighet tillkommer Representationen. Något hinder deremot möter
ej i 61 § Regeringsformen, ty af dess uppställning och sammanhang är
det gifvet, att den afser betryggandet af Riksstyrelsens ostörda och oafbruten
gång, för den händelse att Riksdagen ej hunne besluta bevillning,
då den förut åtagna skulle fortfarande utgå. Men med detta syftemål kan
den tolkningen ej förenas, att §:n skulle lägga band på Riksförsamlingens
egen bevillningsrätt och förhindra folkets egna ombud att under tvingande
omständigheter äfven medelst skatteförhöjning, som genast varder tillämpad,
iakttaga hvad som för tillfället finnes mest öfverensstämma med rikets
bästa.

Herr Nils Larson: Det är nu för tredje gången, som inom Riksdagen
och dess delegationer förekommit till behandling den frågan, huruvida
förhöjningarne uti bränvinsskatten och vissa tullafgifter, beslutade för

666

Den 12 Maj.

år 1868, icke lämpligen skulle träda i kraft redan för innevarande år.
Först var det någon ledamot inom Första Kammaren, som ämnade väcka
motion härom och som meddelade denna sin afsigt åt Kammarens Talman.
Denne gjorde frågan om grundlagsenligheten af en sådan motion till föremål
för öfverläggning uti Talmanskonferensen, och der var man ense derom,
att proposition å motionen icke grundlagsenligt kunde meddelas.
Någon tid sednare uppstod i Bevillnings- Utskottet fråga om att någon
ledamot med begagnande af sin motionsrätt skulle väcka ämnet å bane,
men äfven denna plan strandade emot den åsigt, att ett dylikt förfarande
icke öfverensstämde med grundlagens föreskrifter.

Nu, och för tredje gången, uppdyker frågan, denna gång från Statsutskottet.

Motiverna härtill må vara välmenta, jag vill ej bestrida det, men man
får ej se derpå, då man har den öfvertygelse, att den föreslagna åtgärden
står i strid med ett tydligt grundlagens bud. Grillde det äfven att uppoffra
en verklig fördel för Statsverket, så måste det ske, ty vig-ägare än
allt är dock upprätthållandet af lagarnes helgd och okränkbarhet. Man
har annars skapat ett prejudikat, med stöd hvaraf något hvar sedermera
skulle kunna blifva frestad att i förekommande fäll låta grundlagens auktoritet
gälla först i rummet efter vinsten för ögonblicket, Men dertill vill
jag för min del icke hafva medverkat.

Flvad beträffar de motiver, på hvilka Utskottet grundat sitt förslag,
så resumerar Utskottet dessa å sidan 3 på följande sätt: “Det tillkommer
väl icke Utskottet att undersöka, under hvilken form eller från hvilken tid
en sådan tillämpning af Riksdagens beslut före nästa år borde ega rum,
dock har det synts Utskottet, som skulle en sådan framflyttning i tillämpningen
af beslutet om dessa förhöjningar medföra fördelen, icke allenast
att den inhemska upplåningen för fyllande af Riksgälds-kontorets behof
kunde minskas, utan ock — hvad som torde vara ännu vigtigare — att
en onaturligt stegrad import af de slags varor, som från och med nästa
års början skola draga förhöjd tull, under innevarande år kunde undvikas,
liksom att eu alltför högt uppdrifven bränvinstill''verkning under sednare
delen af detta år derigenom äfven kunde förekommas.“

I fråga om denna befarade öfverimport har likväl redan blifvit, som
mig synes med allt skäl, anmärkt, att, derest man redan under innevarande
år skulle importera behofvet för nästa år, så skulle genom varornas
magasinering, ränteförlust samt inträffande prisfall och sådant vida mera
förloras och framför allt riskeras, än som inbragtes genom skilnaden i
tullafgiften. Och om detta allt oaktadt en sådan öfverimport skulle låta
sig åstadkommas, så ser jag ej, huru Staten derpå kan göra någon förlust
i tullintrader. De nuvarande afgifterna skola i allt fall inflyta, och Statsverket
har den obestridliga fördelen, att dessa medel komma det till banda
ett helt år tidigare än eljest påräknadt varit.

Såsom orsak till förhöj ningarnes inträdande redan innevarande år,
bär man vidare uppgifvit den omständighet, att Riksdagen beslutat eu
extra statsutgift af 533,830 R:dr att redan under 1867 utgå, och att
denna utgiftspost alltså bör genom bevillning för innevarande år fyllas.
Men man synes härvid hafva förgätit, att medel till betäckande af denna
utgift och vida derutöfver redan äro tillgängliga, i det Riksdagen till

667

Den 12 Maj.

Statens behof för 1867 anvisat 1865 års bankovinst, 1,800,000 R:dr.
Riksdagen har således härutinnan uppfyllt allan rättfärdighet; och det kan
ej annat än förefalla besynnerligt, att Stats-Utskottet förgätit en så vigtig
omständighet.

Åtskillige talare hafva sökt genom en advokatorisk tolkning visa, att
61 § Regeringsformen icke lägger hinder i vägen för förhöj ningarnes
tillämpning redan under innevarande år. Jag hemställer likväl till hvar
och en, huruvida icke den §, som föreskrifver att “bevillningarne skola
utgå intill slutet af det år, derunder eu ny bevillning fastställd varder, “
icke ock dermed har uttalat en föreskrift om att bevillningarne under den
antydda tiden ock skola förblifva oförändrade. Men det är ej nog härmed.
Den föreslagna åtgärden står i strid icke blott emot ett grundlagsstadgande,
utan emot ett redan af Riksdagen fattadt beslut; och så mycket
torde likväl en hvar medgifva, att man ej under en och samma riksdag
kan förändra eller upphäfva ett sådant beslut. Om Riksdagen vid fattande
af beslutet om vissa.förhöjningar i bevillningarne hade fått sin uppmärksamhet
fästad på den af Stats-Utskottet påpekade fördelen af förhöj ningarnes
inträdande redan under innevarande år, så hade Riksdagen då haft
fria händer att undersöka frågans grundlagsenlighet och behöflighet ; men
sedan nu eu gång beslut blifvit fattadt om förhöj ningarnes inträdande med
1868, synes intet annat vara att göra än att låta dervid förblifva, och
jag måste åtminstone för min del på det bestämdaste protestera emot
hvarje uppridande deraf.

Men om alltså dessa förhöjningar skola först med nästa år tillämpas,
så är det tydligt, att den upplåning, som i alla händelser kommer att ega
rum, torde böra utsträckas något utöfver hvad Stats-Utskottet föreslagit.
Den utredning, som Utskottet i fråga härom lernnat, visar, att bristen för år
1867 bestiger sig till 6,649,023 R:dr 73 öre samt att extra statsregleringen
för år 1868 jemväl företer eu brist af 4,274,442 R:dr 86 öre, som bör genom
bevillningar eller på annat sätt tyllas. Sammanlagdt utgör detta i rundt
tal 10,900,000 R:dr. Om nu, såsom antagas kan, Riksdagen ingår på en
förhöjning till hälften af bevillningen etter andra artikeln till en så kallad
vapenskatt, så skulle, då allmänna bevillningen antages för 1868 uppgå
till 2,600,000 R:dr, vapenskatten belöpa sig till 1,300,000 Rall'', eller sammanlagdt
till 3,900,000 Rall’. Och efter denna beräkning torde det vara
nödvändigt, att det lån man upptager åtminstone höjes till 7,000,000 R:dr.
Derigenom skulle den ofvan anmärkta bristen 10,900,000 Rall’ jemnt fyllas;
och då man derjemte undgår vådan af ett grundlagsbrott, kan jag icke
annat äu på det kraftigaste förorda denna utväg, eller att Riksdagen ville
besluta, att det belopp, som jemlikt Utskottets hemställan kommer att
genom lån upptagas, bestämmes till 7,000,000 R:dr, i stället för de af
Utskottet föreslagna 6,000,000 Rall’.

Herr Friherre Liljencrantz: Då bestämmandet af det belopp,

som för Statens behof genom lån bör upptagas, å ena, samt frågan
om tillämpningen af de redan beslutade förhöjningarne åt tullocli
bränvinsafgifterna, å andra sidan, stå i oskiljaktigt sammanhang
med hvarandra, så finner jag mig nödsakad att redan vid den föredragna
punkten taga i betraktande grundlagsenligheten och lämpligheten
af ifrågavarande förhöjningars tillämpningar under innevarande år. I

638

Den 12 Maj.

det förra hänseendet eller i fråga om åtgärdens grundlagsenlighet har den
föregående talaren omnämnt det faktum, att, sedan en ledamot af Första
Kanimaien yttrat afsigt att väcka motion om skatteförhöjningens tillämpning
redan under innevarande år, så hade öfverläggning om saken inom
talmanskonferensen egt rum, dervid samtlige dess medlemmar vore ense
om grundlagsvidrigheten af eu sådan motion, samt Första Kammarens
flen Talman uttryckligt förklarade sig anse, det proposition å remiss
åt eu sådan motion icke kunde lagligen framställas.

Etter min tanke kan detta förhållande, om det äfven är fullkomligt
exakt, ej inverka på föreliggande fråga. Ty att eu ledamot vill, efter
motionstidens utgång, framlägga ett förslag, och att Talmannen derå
vagrar proposition, det är dock något helt annat, än hvad som här är i
tiåga, eller ett båda Statsmagternas beslut om tillämpning åt bevillningen.
Isynnerhet förefaller mig åsigten om grundlagsvidrigheten af ett sådant
beslut anm är k u i ngs värdi och oförklarligt från deras mun, indika vid sista
.Riksdagen hyllade den åsigt, att tullarne kunna när som helst af Kong!
Magt nedsättas, ehuru Regeringsformen stadgar, att de skola utgå intill
slutet af det år, derunder eu ny bevillning fastställd varder. Jag var då
och är ännu af den åsigt, att Regeringen icke har denna rätt; men jag
ar deremot _ fullkomligt öfvertygad, att båda Statsmagterna äro af grundlagen
oförhindrade att besluta om vare sig förhöjning eller förminskning
af bevillningen vid hvilken tidpunkt som helst. Dessutom synes mig detta
framgå af sakens egen natur. Det vore allt för besynnerligt, om Statsmagterna
skulle vara bundna i en så vigtig angelägenhet, som den att
kunna göra front emot nödvändiga och påträngande utgifter.

.., ?.va<^ frågan, om lämpligheten angår, så har Utskottet angitvit tvenne
skal för att forhöjningarne skola inträda redan i år. Det första är, att i
motsatt fall importörerne skulle begagna tillfället att under deri återstående
delen af detta år i möjligaste utsträckning förse sig med artiklar, å
hviika tuLförhöjning blifvit beslutad äfven för nästa års behof, och att
det åsyftade ändamålet med tullförhöjningen dymedelst skulle förfelas.
Jag tror ej att denna farhåga är tillräckligt grundad. Om man betänker,
hvilken ränteförlust, som importören dymedelst ådroge sig, äfvensom kostnaderna
för varornas magasinering, assurans m. in., så torde man lätteligen
hnna, att en sådan affär vore ganska dålig. Och i ännu högre grad
vore den, med hänsyn till de prisfall, som under så lång tid kunde inträna,
riskabel. Vi ega i vårt land ingå så stora kapitalister och köpmän,
att särdeles många skulle våga sig in på så storartade och vidtutseende
:iöarer. Och dessutom tror jag att den ifrågavarande åtgärden
innefattade en betänklig orättvisa emot importörerne. Man kan tänka sig
att flere af dem förbundit sig att leverera tobak, kafle eller någon annan
af förevarande artiklar, till visst pris. Nu inträder tullförhöjningen innan
den införskrifna lasten inkommit, och följden är eu gifven förlust för
importören — i värsta fall hans ruin. Men för min del föreställer jag
mig, att sådana den enskildes lidanden skola hvila tungt och ansvarsfullt
på ^den lagstiftare, som framkallat dem genom ett plötsligt och oförväntadt
magtspråk; och jag kan således icke med min röst bidraga till en
sådan utgång. I afseende å bränvinsafgiften medgifver jag, att förhållandet
gestaltar sig något annorlunda. Någon spekulation i bränvin har vid

Den 12 Maj.

669

denna tid på året icke kommit till stånd; och några leveranser aro sannolikt
ej uppgjorda. Det är möjligt, att åtgärden skulle framkalla en stark
tillväxt i bränvinsbränniugen och kanske äfven föranleda import af utländsk
säd. Men om ock allt detta är mindre farligt, så synes det mig
likväl klokast och rättast att låta förblifva vid hvad man en gång beslutat
och alltså först med nästa års början låta förhöjningarne inträda.

Men om man stadna!’ härvid, är man för fyllande af behofven genom
skattebidrag uteslutande hänvisad till allmänna bevillningen. Under närvarande
tryckta och nödställda förhållanden skulle det likväl, efter min
tanke, vara mindre välbetänkt att anlita denna utväg. 1 den stad, hvars
ekonomiska ställning är mig närmast bekant, nemligen Stockholm, möta
redan nu de största svårigheter att uttaga skatterna. Kan det då
vara lämpligt — det hemställes till en hvar -- att i ett sådant ögonblick,
då den stora allmänhetens ekonomiska existens redan är hotad, ytterligare
försvåra ställningen genom direkta skatteförhöjningar, helst för sådana
ändamål som jernvägsbyggnaderna. Mig förefaller det åtminstone, som
om man borde uppskjuta sådana extrema åtgärder till lyckligare tider.

Jag vill ej åter upptaga åtskillige talares yttranden om den tillgång
Riksgälds-kontoret skulle ega af omkring 8,000,000 Rall'', som Kontoret
försträckt enskilda jernvägsbolag. Men då Riksgälds-kontoret alltså eger
denna tillgång — om ock ej för ögonblicket disponibel ■— hvarföre icke
upplåna ett motsvarande belopp och dermed skaffa sig tillgångar till betäckande
al bristen. Jag anser så mycket heldre, att lånesumman bör
fixeras till detta belopp, som det utgör ett ungefärligt medium af Statsutskottets
förslag och det af eu ärad representant från Göteborg framställda.
Jag kan icke förena mig om det sistnämnda, derföre att jag anser
8,000,000 R:dr möjliga att anskaffa i Sverige, Norge och Danmark;
men ökar man beloppet med 2,500,000 R:dr skall saken svårligen gå för
sig. Och jag finner så mycket mindre skäl att vi uppträda som lånesökancle
på det öfriga Europas penningemarknad, som rikshypotheksbanken
just är i färd med en dylik transaktion. Och om den lyckas, så skola
betydliga kapital tillflyta landet och komma det betryckta jordbruket till
hjelp, eu angelägenhet af så stor vigt att jag endast i högsta nödfall skulle
samtycka till en åtgärd, hvarigenom transaktionens lyckliga genomförande
äfventyrades, hvilket likväl otvifvelaktigt blefve händelsen, derest Staten uppträdde
såsom lånekonkurrent. Genom upptagande af ett 8 millioners lån
uppstår nu visserligen en brist af 2,500,000 Rall'' för Wermlands-jernvägens
fortsättande; men då dessa medel erfordras först under nästa år,
blir Riksdagen då i tillfälle att, efter vunnen erfarenhet om de nuvarande
låneaffärernas utgång, bedöma huruvida och på hvad sätt ytterligare medel
skola anskaffas.

Jag hemställer på dessa grunder, att Kammaren ville bestämma sig
för den af mig föreslagna siffra å lånebeloppet eller 8,000,000 R:dr, i
stället för deri af Utskottet angifva eller 6,000,000 Rall''. Det vore rättvist,
emedan man derigenom undveke åtgärder, hvarigenom enskildes förmögenhet
och sjelfbestånd hotades, och billigt, emedan vi icke lånat till
andra ändamål än jernvägsbyggnader, för hvilka kostnaden bör i någon
mån drabba den framtid, som dock af dem skördar största fördelen.

670

Den 12 Maj.

Herr Friherre von Schulzenheim: Då förevarande Betänkande,
ehuru måhända ett af de vigtigaste som vid denna Riksdag diskuterats,
först i går utdelades inom Kammaren, och det nu i Riksdagens elfte timme
åligger- oss att besluta så vigtiga åtgärder som dem, hvilka afse Riksstatens
reglering, så må det för en hvar framstå såsom en så mycket oafvisligare
pligt att lemna Utskottets förslag det noggrannaste skärskådande, innan
man fattar sin opinion och röstar för eller emot. Det är visserligen sannt,
att en af denna Riksdags och denna Kammares ledande grundsatser har
varit sparsamhet och bemödandet att åter vänja nationen att lita på sig
sjelf och sin egen kraft, liksom att förhindra det landets kredit genom
nya utrikes lån totalt riskerades. Men å andra sidan kan med fog frågas,
om "det just nu är rätta ögonblicket att med ens införa ett fullständigt
strypningssystem ? Jag vill ej erinra om historiens allmänna lärdomar, men
så mycket må jag dock påpeka, att just i vårt land för ett sekel tillbaka
tvenne partier, Hattar och Mössor, sletos om magten, huru det förstnämnda
gick till väga ungeiär såsom vi i den närmast förflutna tiden gjort:
frisinnadt men öfverdådigt, och huru slutligen Mössorna, till väldet komna,
införde en hushållning ungefär lika sträng och allvarlig, som den vi nu
synas på väg att antaga. Men hvad säger historien om dessa partier ?
Den säger, att det hastiga omslaget var lika origtigt och bestämdt mycket
skadligare och mera betungande än den föregående regimen, så svag och
lättsinnig den än ock varit.

För mig är Stats-Utskottets Betänkande smärtsamt, derföre att det
ådagalägger tomheten och inbilskheten af de förhoppningar, som på grund
af den Kongl. Propositionen rörande Statsverkets tillgångar och behof
något hvar kunde göra sig om obehöfligheten af ytterligare lån. Jag vill
ej låna för att skaffa landet vapen; det är mig motbjudande att tänka,
det Svenska folket skall hafva utländingen ett öre att tacka för att det är
starkt och fritt. Men det är flera gånger påpekadfc, att det lån vi måste
upptaga tillkommit för våra jern vägsbyggnader, att den balans, som Statens
räkenskaper utvisa, härleder sig från sammanblandning af den allmänna
utgiftsstaten och kostnaderna för jernvägarne. Jag finner det naturligt,
att dessa anläggningar drifvas medelst upplåning. De kunna ej
byggas med skattebidrag — det vore eu uppenbar misshushållning, liksom
en uppenbar orättvisa emot den närvarande generationen. Men de böra
anläggas med beräkning att en gång bära sig sjelfva; och kunna de ej
det, så få vi betacka annuiteterna och nöja oss med den omätliga fördel,
som dessa kommunikationsanstalter på indirekt väg bereda oss.

Och i fråga derom, hvar penningarne skola upptagas, så bekänner
jag, att för min uppfattning ligger svaret klart: der man får dem för den
billigaste räntan! Jag förmodar, att guld och silfver ej har någon Rysslukt,
som kan komma en allt för patriotisk näsa att rynkas. Om man
bestämmer att obligationerna skola utställas på Svenska, utan rätt för
långifvaren att'' bestämma det språk på hvilket de skola afmattas, så inskränker
man obligationernas kurs endast till Danmark, ty det är föga
sannolikt, att Norge har några kapital att aflåta. Men jag inser intet
skäl, hvarföre vi skulle sålunda binda händerna på Riksgäldsfullmägtige.
Hvartill tjenar det att till dessa förtroendeuppdrag välja de dugtigaste
männen, om man sedan hinder dem till händer och fotter?

671

Den 12 Maj.

Men äfven om ett utländskt lån skulle stå ett eller annat tusental
dyrare, anser jag det vara att föredraga framxör lånets upptagande inom
landet i närvarande ögonblick. Eu procent mera på 8,000,000 det gör
80,000 R:dr. Om man nu finner detta vara ett betydligt belopp, hvad
skall man väl säga om 1 procent prisfall på våra fastigheter? Der äro
vi uppe på 4 å 500 millioner. Men till ett sådant resultat skall man
snart komma, om man ökar skatterna och på samma gång rycker kapitalen
från den inhemska produktionen för att betala storartade jernvägsanläggningar.
Följden måste blifva svaghet, afmattning, ruin eller ännu
värre emigration. Egendomarne äro redan fala till underpris, de skola på
detta sätt gå under klubban utan spekulanter. Är det då, det frågas,
rätta tidpunkten att experimentera med Statens och den enskildes ekonomiska
spänstighet? Och för öfrigt — finnes icke redan detta högt lofordade
obligationssystem infördt. Hafva vi ej obligationer från Stockholm, Westerås,
Askersund och mångfaldiga andra städer, korporationer och bolag?
Hvarföre då ständigt ropa, att vi måste en gång försöka systemet. Försöket
är gjordt — om lyckadt — lemnar jag derhän.

Det är visst lätt att säga och låter bra, att om man kan få låna
penningar af sina närmaste, sin far, sin bror, sin hustru, så är det att
föredraga framför att låna af en främling. Men om man derigenom sätter
far och bror och hustru i svårigheter, om man tager ifrån dem hvad
de behöfva för sin närings drifvande eller familjens existens, då gör man
bättre att låna af en främling, som är bättre försedd.

Jag finner alltså Utskottets förslag i alla 3 punkterna oantagligt, derföre
att det ej lemnar tillräckligt vidsträckt magt åt Riksgäldsfullmägtige att
handla efter omständigheterna, ithy att det bestämmer det språk, på hvilket
vexlarne skola utfärdas, och derföre att den tid som blifvit för deras
infriande föreskrifven är alltför kort.

Beträffande slutligen sjelfva lånebeloppet, så instämmer jag med Friherre
Liljencrantz deruti, att detsamma bör fixeras till 8,000,000 R:dr, då
denna brist tillkommit i och för jernvägsanläggningar, likasom jag i fråga
om sättet för upplåningen ansluter mig till Herr Lindströms förslag, då
derigenom större handlingsfrihet åt Herrar Riksgäldsfullmägtige och större
utsigter för lånetransaktionens fördelaktiga genomförande beredes.

Herr Per Nilsson från Malmöhus län: Att Utskottet skulle få
uppbära klander kan man alldeles icke undra på, då man vet huru svårt
det var att inom Utskottet sammanjemka de olika meningarne. Omöjligheten
att framlägga ett förslag i allas tycke visar sig ock nu under diskussionen,
enär knappt två talare hysa lika åsigter. En del talare hafva
uppträdt emot det föreslagna lånet; andra hafva väl icke haft något emot
sjelfva upplåningen, men vilja att lånesumman skulle i stället för 6,000,000,
på sätt Utskottet föreslagit, bestämmas till 10''/2, 8 eller 7,000,000 R:dr.

Somliga vilja att obligationerna skola ställas i Svensk mynt, i enlighet
med Utskottets åsigt, utan att derföre bestämdt uttryckes om lånet bör
vara inhemskt eller utländskt, andra deremot föredraga utländskt lån.
Tänker man emellertid efter, huruledes det tillgick vid föregående Riksdagar,
då Staten vexlade med millioner som en enskild person med kopparslantar,
och hvar och en sökte draga åt sin pung, så synes det vara på

672

l)en 12 Maj.

tiden ätt nu inslå eu annan väg. Staten har riksdag efter riksdag uppträdt
såsom lånesökande på den utländska penningemarknaden, och har
det nu visat sig att Riksgälds-kontoret icke längre kan honorera alla de
förbindelser Riksdagen ålagt detsamma fullgöra. Deraf den allmänna ande,
som på sednare tider, allt sedan år 1862, gjordt sig gällande att man nu
bör köra sakta i backarne. Sistlidne riksdag vågade vi icke ålägga Riksgälds-kontoret
att upptaga ett nytt lån och äfven nu visa sig farhågor för
utländsk ytterligare skuldsättning. Äfven om vi nu besluta upptagandet
af ett utländskt fonderadt lån, så är stor fara för handen, att Riksgäldskontorets
Fullmägtige ej skola lyckas i eu dylik negotiation, i hvilket fall
samma förlägenhet som nu skulle möta näst sammanträdande Riksdag. Vi
hafva derföre nu icke annat att göra än att bifalla första punkten. Äfven
har uttalats ogillande mot Utskottets förslag att under detta år höja
bränvinsskatten samt tullen å åtskilliga artiklar, för Indika enligt Riksdagens
beslut förhöjd tull från och med nästa års början skall ega rum,
men detta är väl icke svårare än hvad inträffade vid Franska traktatens
afsilande, då ett tillägg i fråga om tullförhållandena tillkom att gälla
under löpande året. Äfven de talare, Indika med värme då förordade den
b runska traktaten, uppträda nu med påstående, ätt det skulle vara stridande
mot grundlagen att under innevarande år tillämpa de beslutade
förhöj ningarne i tull- och bränvin sskatt. Att härigenom eu rubbning i
handelsförhållandena kan uppstå är val sannt, men sådant får väl den
enskilde underkasta sig då fosterlandets väl så fordrar. Förr, då exportförbud
tillämpades, åstadkoms derigenom en tryckning för handels verld en,
men dessa förbud godkändes likväl, och så hoppas jag äfven skall blifva
förhållandet med ifrågavarande förhöjningar i tullar och bränvinsskatten.
hör min del har jag icke biträdt beslutet om högre tullar och förhöjning
i bränvinsskatten, men då nu ett sådant beslut fattats, sä anser jag att
detsamma ju förr dess heldre bör träda i verkställighet, sa att den högre
inkomsten dess förr må ingå till statskassan. Icke heller har jag något
hopp att genom dröjsmål med tillämpningen af nämnda beslut konsumenter
under tiden skola bekomma varan till bättre pris, ty detta höjer
sig nog i allt fall. Det är värdigt nationen att, då Statsverket
händelsevis råkat i förlägenhet, hvar och eu frambär sin skärt till *
densammas afhjelpande, så att icke,, genom beslut om nytt lån utrikes,
man bereder de långifvande tillfälle att än ytterligare stegra sina
pretentioner. Om vi betänka hvad betydelse det bär att ega eu politisk
frihet, så böra vi icke heller förgäta vitten af den finansiela friheten,
men huru skola vi väl kunna lyckas att bibehålla denna, om vi år efter
år upptaga utländska lån och derigenom göra oss till slafva^ under en
utländsk penningeskuld ? Allt vårt sträfvande och arbete går ju ytterst
derpå ut att söka afbetala denna skuld! Hvarföre icke då börja dermed
något tidigare? Detta kan ske, om vi nu slå in på den väg Ståts-Utskottet
för oss antydt, och kunde detta blilva ett godt hjulspår för en kommande
Riksdag. . Härigenom skulle ändtligen sättas en gräns för de obilliga
anslagsfordringar, som likt och olikt framträda hvarje riksdag. Under
loppet af de sednare åren hafva vi kommit derhän, att Staten måst
åtaga sig omsorgen om allt, såsom att hygga vägar och sänka sjöar in. in.,

alldeles''

673

Den 12 Maj.

alldeles på samma sätt som på sista tiden inträffat uti Italien, der den
enskilda företagsamheten slutligen blifvit alldeles försoffad; jag ville önska
att vi aldrig måtte komma derhän.

I öfverensstämmelse med de åsigter jag sålunda uttalat, önskar jag
bifall till Utskottets hemställan i första punkten.

Herr Med in: Då den siste talaren började sitt anförande, förklarade
han de c han icke väntat sig annat, än att Utskottets ifrågavarande
Memorial skulle möta klander, men sedermera uttalade han sig sjelf med
beröm derom och sökte till förmån för detsamma anslå känslorna hos
Kammarens ledamöter. Han framdrog derunder argumenter, som jag icke
väntat få höra från det hållet, då han nemligen vidrörde de obilliga anslagsfordringarne
för jernvägar m. m. Hvad nu angår tillämpningen redan
i år af de förhöjda tullsatserna och af bränvinsskatten, så kan jag
icke förmå mig att tro annat, än att man härigenom skulle träda grundlagen
allt för nära, om icke rent åt bryta mot densamma. Nuvarande 61 §
i Regeringsformen hade visserligen förut samma lydelse som nu, men man
hade under förra Representationen slutligen kommit derhän, att man tilltrodde
sig kunna vrida och vända grundlagsparagraferna eftersom det för
ögonblicket bäst passade sig. Nu, då nya Representationen första gången
sammanträder, bör vår första pligt vara och sedan alltid förblifva att
hålla grundlagen i helgd och således icke uppritva en gång fattade
beslut. Hvarken den Kong]. Propositionen eller någon enskild motion
gifver anledning till att låta de höjda tullsatserna samt bränvinsskatten
träda i verksamhet redan innevarande år. Motion i ämnet väcktes visserligen
inom Bevillnings-Utskottet, men utgången deraf är mig obekant.
Sedan vi eu gång godkänt det Bevillnings-Utskottets Betänkande, hvari
fanns uttryckt tiden när den högre bevillningen skulle taga sin början, så
böra vi väl icke nu rifva upp samma beslut och gifva detsamma den tydning
Stats-Utskottet antyder; för min del kan jag åtminstone icke godkänna
ett sådant handlingssätt. Visserligen skulle det kunna hända att
härigenom skulle kunna beredas Staten större inkomst af bränvinsskatten,
då möjligt är att bränningen instundande höst uppdrifves till det yttersta
och vida utöfver hvad annars skulle varit fallit, men jag tror likväl icke
att denna uträkning är så säker, ty för att skörda någon särdeles vinst,
erfordrades ju att behålla varan öfver vintern till nästa år, men härtill
behöfves allt för stora förlagskapital, att nu icke tala om de stora utgifter
allenast till kärl att deri förvara bränvinet, för att man icke skulle vara
berättigad till det antagandet, att någon så häftig forcering af bränvinsbränning
instundande höst just icke är att emotse. Dessutom anser jag
det icke vara påkalladt att hysa afund derför, att instundande höst någon
starkare bränning möjligen kunde inträffa, då ju i allt fall den nuvarande
bränvinsskatten af 60 öre ingalunda är obetydlig, samt statsinkomsterna
af bränvinsbränningen uppgå till högre belopp än alla de andra statsintraderna
sammanlagda. Hade deremot Franska traktaten varit oafslutad
och man velat lägga högre tull på lyxartiklar att tillämpas redan detta
år, så skulle jag icke haft något att erinra, hyser deremot en annan
åsigt i fråga om nödvändighetsartiklar, hvilket kaffe och socker numera
Riksd. Prof. 1867. 2 Afd. 4 Band.

43.

674

Den 12 Maj,

kunna anses vara. Hvad beträffar sjelfva ordet brist, som bär blifvit använda
så, då jag vet att densamma härleder sig från anslagen till jernvägsbyggnaderna
samt ehuru jag äfven känner att den uppgår till vida högre
belopp än hvad här uppgifvits, kan jag likväl icke finna att någon verklig
statsbrist förefinnes.

Emellertid vill jag icke längre uppehålla Kammaren utan yrkar, att,
med afslag å Utskottets hemställan, Kammaren ville fatta beslut i enlighet
med Herr Lindströms förslag, deri jag instämmer.

Herr A. A. Anderson: Icke heller jag kan gilla Utskottets hemställan
i denna punkt, och hade jag väntat att Utskottet skulle framlagt
en detaljerad utredning rörande hvad som verkligen är att anse såsom
statsbrist och hvad som egentligen härrör från jernvägsbyggnaderna. Denna
sednare brist anser jag böra betäckas genom upplåning att genom amortering
afbetalas och icke, helst under sådana tider som nu, på en gång
drabba det nog ändå hårdt betungade folket. Jag vill derföre i fråga
härom förena mig i förslaget om lån till belopp och på vilkor Herr Friherre
Liljencrantz uppgifvit. Hvad åter angår tillämpningen redan detta
år af de förhöjda tullsatserna å socker och kaffe samt af den förhöjda
bränvinsskatten, så har jag, då frågan om dessa förhöjningar förevar till
behandling, motsatt mig desamma, af skäl hufvudsakligen att de komma
att drabba synnerligast den mindre bemedlade befolkningen, och då nu
en gång beslut om en sådan förhöjning fattats, så är väl derom icke något
vidare att säga, men jag hade likväl trott att man skulle lernnat oss i fred
detta år och först med början af nästa år tillämpa dessa beslut. Inom
Bevilinings-Utskottet väcktes visserligen en motion derom, att besluten om
dessa förhöjningar skulle genast träda i verket, men den blef afslagen och
detta, såsom jag tror, med rätta.

Herr Murén: Det nu föredragna Memorialet har verkat nedslående

på mig, dels emedan jag icke vet huru dénna vigtiga fråga nu i Riksdagens
sista timme skall kunna rationel! lösas, och dels emedan saken i sin
helhet kunnat vara bättre ordnad, om den icke från början kommit så att
säga på villoväg, kläde Rongl. Maj:t redan vid Riksdagens början gjort
framställning om sättet för betäckande af den då kända statsbristen, så
hade frågan nu kunnat vara i eu vida bättre ställning. I Statsrådsprotokollet
finnes omförmäld en brist vid 1867 års slut af 7,800,000 R:dr
samt för 1868 en brist af 2,200,000 Ikdr, men. endast den sednare har
Regeringen ansett sig böra taga i beräkning vid statens uppgörande samt
öfverlemnat åt Riksdagen att draga försorg om sättet för fyllande af öfriga
bristen. Jag skulle emellertid önska, att för framtiden Kong!. Maj:t ville
taga initiativet i dylika saker. Samma förhållande gäller i fråga om
tillämpningen redan innevarande år af beslutet om de höjda tullsatserna
samt den högre bränvinsskatten. Jag vill nu icke yttra mig vidare i denna
del af saken, ehuru det onekligen förefaller besynnerligt att yttra sig och
besluta angående beloppet af upplåningen, innan man ännu vet om dessa
högre tullar och bränvinsskatt skola tillämpas redan detta år. Man har
numera kommit in i en labyrint och detta hufvudsakligen, emedan man
lått den fixa idéen att icke mera upptaga utländska lån. Sannerligen jag

Den 12 Maj.

075

vet hvarifrån denna idé har kommit. Dessutom är det väl sent att numera
tala härom, sedan man anslagit medel till fortsättandet åt järnvägsbyggnaderna
och detta under förutsättning att dessa medel skulle anskaffas medelst
lån; — åtminstone måste jag tillstå att jag för min del så fattat
saken, ty sannerligen jag annars skulle biträdt besluten härom, emedan
jag ingalunda vill vara med om att utpressa högre skatter af folket i och
för jernvägsbyggnader. Vill man icke från andra länder anskaffa medel,
så är det bättre att vara utan jernvägar. Det är icke Sverige allena, som
fått underkasta. sig hårdare vilkor vid på sednare tiden upptagna utländska
lån; äfven andra länder hafva måst vidkännas samma öde. Dessutom
tror jag icke att landet egentligen förlorar på att betala något högre lånevilkor,
om i betraktande tages den stora fördelen att få sina jernvägar
något tidigare färdiga. Det visar sig redan att jernvägstrafiken lemnar
ett ej obetydligt öfverskott till bidrag för annuitetsliqviden å jemvägslånen,
och enligt af Jernvägsbyggnads-styrelsen och Trafikstyrelsen framlagda
högst försigtigt uppgjorda kalkyler visar sig, att, om ytterligare
30,000,000 R:dr upplånades till fullbordande af jernvägsnätet, så skulle jernvägstrafiken
år 1884 lemna fullt öfverskott till annuiteternas betalande, och
intill denna tid skulle af statsmedel, utöfver hvad jernvägsöfverskotten lemnat,
åtgå till annuiteter endast 28,000,000 R:dr. Emot denna ringa uppoffring
under loppet al 18 år skulle våra efterkommande således år 1884 hafva detta
järnvägsnät gratis. Icke kan jag finna något skäl hvarföre vi icke skulle
föredraga att upplåna medel utrikes, såvida lån der kan erhållas på billigare
vilkor än här hemma. Jag anser derföre att man bör åt Fullmägtige
i Riksgälds-kontoret öfverlemna att skaffa penningar på det håll, der
de kunna fås till bästa pris, men icke vill jag bereda tillgångar genom
ökade skattebördor. Våra efterkommande skola säkert heldre taga på sig
skuld, än de vilja se landets näringar och industri i ruin och lägervall.
Jag har dessutom svårt att förstå, hvarifrån man nu fått den idéen att så
stora penningetillgångar finnas i landet, då man under lång tid hört helt
annat uppgifvas; någon konseqvens i detta resonnement finnes åtminstone
icke. Nu återstår icke någon annan utväg än att på ett eller annat sätt
söka till Riksgälds-kontoret återbära de medel, som blifvit Kontoret afhända,
samt att för sådant ändamål uppdraga åt Riksgälds-fullmägtige
att anskaffa penningar, der de biist och billigast kunna fås; och om
nu sådant kan ske utrikes, så ser jag i sanning icke något ondt deruti.
Ja äfven om ett utländskt lån icke skulle blifva billigare än ett inhemskt,
så föredrager jag likväl det förra framför att utsuga landet genom
att beröfva det allt rörelsekapital. Här har mycket ordats om, huruvida
grund läge,n möjligen skulle lägga hinder i vägen för tillämpningen
under innevarande år af beslutet om högre tullsatser och den högre bränvinsskatten;
för min del kan jag dock icke finna att så är förhållandet,
ty 61 § Regeringsformen säger blott att bevillningen skall utgöras intill
slutet af det år, under hvars lopp den nya bevillningen af Riksdagen fastställd
blitver, men Riksdagen måtte väl ega rättighet att derutöfver ytterligare
öka bevillningen. Äfven har man antydt att beslutet om den förhöjda
tullen och bränvinsskatten borde kunna redan i år tillämpas, lika
väl som den Franska traktaten genast trädde i verkställighet, men med
denna var det ett helt annat förhållande, ty densamma afsåg allenast ned -

676

Den 12 Maj.

sättningar i då gällande tullsatser, till hvilken åtgärd Regeringen onekligen
var berättigad, hvaremot nu är fråga om förhöjning i tull bestämmelserna,
hvarom val Riksdagen men icke Regeringen kan besluta. Hvad
angår den beslutade högre tullen å artiklarne kaffe, socker och tobak, så
kart det väl på det hela taget göra detsamma, om beslutet härom redan
innevarande år träder i verkställighet, enär åtminstone jag för min del
icke hyser någon farhåga derför, att vi hafva att emotse en större import
instundande höst, ty räntan på det kapital, som skulle läggas i varorna,
komme säkert att äta upp tullen, hvartill komme risken att, såsom ofta
nog händer, priset möjligen faller till våren, men deremot är det ett helt
annat förhållande med bränvinsskatten. Väl skulle kunna sägas att
tillämpningen för innevarande år af beslutet om den högre bränvinsskatten
skulle kunna föranleda en stark brännvinsbränning till hösten, och, då
härtill erfordras stora kapital, möjligen bidraga till en penningkris, som
kunde blifva för mången ganska kännbar. Men stadgandet i den nu beslutade
bränvinsbränningsförfattningen om drawback för export af bränvin
gör emellertid, att det torde vara nödigt att beslutet om den högre
bränvinsskatten träder i verket redan detta år, ty annars skulle ju inträffa
att Staten finge betala 70 öre per kanna i drawback för bränvin,
som i skatt inbragt Staten allenast 60 öre per kanna. Skall nu den
högre bränvinsskatten redan i år träda i verket, så torde kanske, för
konseqvensens skull, äfven de högre tullsatserna å kaffe, socker och tobak
jemväl i år tillämpas, ehuru jag annars helst skulle sett att båda delarne
kunnat undvikas under nu löpande året.

Beträffande sjelfva hufvudsaken eller frågan om lånet så hemställer
jag, huruvida icke Kammaren skulle vilja, i enlighet med Herr Lindströms
förslag och på af honom uppgifna vilkor, besluta upptagandet af ett lån
å 10,500,000 Rall- samt öfverlemna åt Riksgälds-fullmägtige att härom
gå i författning. Visserligen kan det tyckas att, derest beslutet om den
högre tullen och bränvinsskatten sättes i verket redan detta år och således
derigenom högre inkomst beredes Staten, nyssnämnda summa möjligen
kan anses vara väl hög, men man kan ju i så fall besluta ett tillägg af
innehåll att Riksgälds-fullmägtige må ega att nedsätta den blifvande lånesumman
under detta belopp, för den händelse hela summan icke skulle
anses vara af nöden; dock tror jag behof deraf nog förefinnes, helst om
vi erinra oss att för fortsättandet af Nordvestra stambanan anvisats medel
till allenast hälften af det belopp, Kong!. Maj:t för ändamålet äskat, samt
vi tillika betänka att denna bana icke kan gifva någon afkastning förrän
den blir lärdig, hvarföre det nu är misshushållning att fördröja dess fullbordan.
Emellertid slutar jag med uttalandet af det hopp, att. Regeringen
nästa riksdag ville framlägga ett mera detaljerad! finansförslag än
hvad denna riksdag varit förhållandet, ty jag anser det icke vara lämpligt
att helt och hållet öfverlemna omsorgen om statsbehofvens fyllande åt
Riksdagen.

Herr Björck:

Herr Hierta: Uti en debatt sådan som den ifrågavarande, der ta laren

måste röra sig med eu mängd siffror, livilka åhörarne icke kunna

Den 12 Maj.

677

bibehålla i minnet, är det svårt att kommendera den allmänna uppmärksamheten.
De, som hört den nästföregående talaren, hafva otvifvelaktigt
funnit, att han, å Utskottets vägnar, på ett tillfredsställande sätt vederlagt
största delen af de anmärkningar, som blifvit gjorda emot Utskottets^ nu
förevarande Memorial. Oaktadt den korta tid vi nu hafva qvar af riksdagen
och ehuru en mängd af talare redan anmält sig till att afgifva yttranden
i frågan, måste jag ändock be att få upptaga några ögonblick af
Kammarens tid för besvarande af de invändningar emot Utskottets förslag,
hvilka icke förut blifvit bemötta.

En talare har beklagat sig deröfver, att detta vigtiga Memorial inkommit
till Kammaren i elfte timmen och det ser ut så, som hade man
velat med detsamma tillställa en öfverrumpling. I anledning häraf ber
jag att få fästa uppmärksamheten derpå, att detta Memorial egentligen
innefattar en slutlig vidräkning med afseende å de beslut, Riksdagen förut
fattat och de nådiga hemställanden, hvilka Kongl. Maj:t vid riksdagens
början afgifvit. Någon öfverraskning är således icke afsedd med Utskottets
inkomna förslag, utan det ligger i sakens natur, att detta Memorial
måste vara bland de sista. För att medhinna sta t sregleringen har Riksdagen,
såsom vi veta, haft en ovanligt kort tidrymd för sig utstakad; och
då ärendena lika fullt nu medhunnits, så synes deraf, att såväl Statsutskottet
som Kamrarne arbetat allt hvad de förmått.

Fn annan anmärkning, hvarmed man framkommit, är den, att Statsutskottet
i detta Memorial kommit till ett icke tillfredsställande resultat,
då det sammanblandat Denne olika saker eller affärer, nemligen ordinarie
statsregleringen, extra statsregleringen och Riksgälds-kontorets affärer och
förhållanden. Häruti ser jag dock icke, att Utskottet handlat origtigt, ty
39 § Riksdagsordningen innehåller: “Stats-Utskottet —--—åligger att granska,
utreda och uppgifva Stats- och Riksgäldsverkens tillstånd och förvaltning
samt föreslå ej mindre hvad till fyllandet af deras behof erfordras, sedan
nödiga indragningar och besparingar blifvit iakttagna, än äfven beloppet
af de summor, hvilka jemlikt 63 § Regeringsformen, skola iör särskilda
händelser afsättas, så ock att uppgifva huru mycket bör genom bevillningen
utgöras." Under sådana förhållanden tror jag Utskottet icke hafva gått
längre, än ofvan åberopade paragraf medgifver och det halt rätt och skyldighet
till.

Hvad nu angår första punkten som är föredragen, eller om upplåning
af 6,000,000 R:dr emot obligationer i Svenskt mynt, så har emot denna
punkt det vigtigaste inkastet under öfverläggningen blifvit gjordt, och hvilket
gifvit den andre representanten från Göteborg, Herr Lindström, anledning
att vilja kassera punkten samt i stället föreslå en upplåning i utlandet
åt 10,500,000 Rall-, hvarförutom denne talare förundrat sig öfver den
fixa idé, som skall fattat Utskottet, då det föreslagit att skaffa beloppet
ovilkorligen inom landet, i stället för att upplåna medlen på sådant ställe,
der de kunde erhållas för bästa pris. Det har ock verkligen, rörande
denna fråga, varit en ganska allvarlig öfverläggning inom Stats-Utskottet.
Fn annan representant från Göteborg, Herr Björck, har dock redan till en
del besvarat denna anmärkning och utredt anledningen hvarför det vant
svårt att vända sig till utlandet lör afhjelpande af denna tillfälliga brist,
äfvensom Herr Björck fästat uppmärksamheten på, att vi icke nu hade

678

Den 12 Maj.

kunnat få något utländskt lån utan strängare vilkor, än de nu för dylika
lån beviljade; men för besvarande af denna samma fråga, anser jag mig likväl
tillika böra fästa Kammarens uppmärksamhet på en annan ganska vigtig
omständighet. Det torde vara hvar och eu af Kammarens medlemmar bekant
eller antagen åtminstone, att hypotheksbanken ämnar för jordbrukets
räkning upptaga ett utländskt lån, till beloppet troligen ganska stort.
Stats-Utskottet har derföre trott, det Staten icke borde konkurrera med
hypotheksbanken på den utländska marknaden. Detta är i min tanke en
ganska vigtig omständighet, ty skulle en sådan konkurrens uppstå, så skulle
det först och främst nödvändigt verka ofördelaktigt på kurson af obligationer;
och för det andra, om båda lånen blefve beviljade, sä kolumn måhända
tillflödet af penningar blifva så stort, att det, på sätt som förut
en gång inträffat och hvilket vi något hvar minnas, kunde gifva anledning
till mindre försigtighet i affärer och till ett öfverflödigt lefnadssätt.
Dessutom tror jag icke att upptagande af de G millionerna inom landet
behöfver, såsom eu föregående täflare förmenat, åstadkomma ett snörpningseller
strypningssystem eller blifva för jordbrukare särdeles betungande,
isynnerhet som det föreslagna lånet icke är så synnerligen stort. Om nemligen
hypotheksbanken upptager ett större län, så är ju ändamålet dermed,
^ att de jordbrukare som anmält sig till andelar deri skola med hvad
de sålunda erhålla .utlösa de första inteckningarne i sina egendomar, och
det synes mig då icke olämpligt, att ett tillfälle finnes för inteckningarnes
nuvarande egare att i Statens obligationer placera en del åt de penningar
som blifva lediga samt derigenom grundlägga ett inhemskt fondsystem;
ehuru jag måste bekänna att det enligt min föreställning vore bättre, om
Staten kunde undvika all skuldsättning, men hvilken åsigt nu mera tyvärr
blifvit gammalmodig.

för att vi icke må skada vår statskredit i utlandet och då liqviderande!
af ifrågavarande lån skulle ske inom 3 eller 4 år, anser jag det
vara bättre, att vi för denna korta tid underkasta oss någon måhända
större ränta eller kapitalrabatt, genom att taga detta tillfälliga län inom
landet. Dessa omständigheter äro tillräckliga för mig att bifalla Utskottets
förslag. Man har omtalat origtigheten deraf att begagna Statsverkets besparingar,
för att dermed bygga jernvägar. Detta är visserligen till en del
saunt och ingen bär heller bestridt att för sådant ändamål helt och hållet
undvika utländska lan. Men jag ber dock få erinra, att under nästförflutna
riksdag inkom en nådig Proposition, hvari framställdes den principen, att
tyngden af järnvägsanläggningen icke herde helt och hullet läggas på
den nuvarande generationen utan äfven på våra efterkommande, och detta
är ju något helt annat än hvad man på den sista tiden yrkat: att kostnaden
för byggandet af jernvägen endast borde läggas på efterkommande.
Isu har också Stats-Utskottet icke sagt, att dessa anläggningar böra verkställas
medelst Statsverkets besparingar, utan med den behållning som af jernvägarne
kunde erhållas, enär derigenom Järnvägsstyrelsen skulle iakttaga bättre
hushållning för att få så stort öfverskott som möjligt. På grund af hvad
jag nu yttrat och då Riksdagen redan fattat sina beslut i afseende på förhöjning
i bränvinsskatten och tullafgifterna, anser jag det icke vara behöflig!
att nu besluta upplåning af 10,500,000 R:dr. Man har väl sagt,
att, om något öfverskott uppstode, detta kunde användas till Nordvestra

679

Den 12 Maj.

stambanan, men om ytterligare anslag dertill tillkommer det nästa Riksdag
att besluta. Utskottet tiar här ej annat att gorå an att föreslå medel
till Statsbristens fyllande. ........ . , n „

I fråga om tiden, då Riksdagens beslut om förhöjning åt tullen pa
vissa importartiklar och åt bränvinstillverkningsafgiften skall tillämpas, är
jas af samma åsigt som Utskottet. I likhet med hvad Herr Björck yttrat,
anser äfven jag det vara ytterst sällsynt, att importaffärer bedrifvas på det
sätt att förtunna vara säljes. Nog iiro saljarne så försiggå, att de icke
förbinda sig att här leverera tullbehandlade artiklar, så att dermed lärer
icke vara någon fara, hvaremot, derest vi icke nu skulle under detta år
tillämpa ofvannämnda förhöjningar, många torde blifva förledda att spekulera
mer, än tillbörligt vore, samt dymedelst förorsaka svåra kriser.

Lfa jag icke vill längre uppehålla Kammarens tid, yrkar jag endast
bifall till'' Utskottets förslag.

Herr vice Talmannen Man ner skall t z: Såsom lörut är anmärkt

är det nu föredragna ärendet ett af de vigtigaste, som under riksdagen
förevarit och af den beskaffenhet, att dess afgörande på. det ena e er andra
sättet kan kraftigt inverka på våra framtida ekonomiska förhållanden
med hänseende till både den allmänna och enskilda hushållningen och
välmågan i landet. Jag vill derföre yttra nagra ord.

Jag är förvissad, att de flesta af landsbygdens härvarande ombud,
lika med mig, ej blott fattat sitt erhållna uppdrag sålunda, utan äfven
sjelfva haft den bestämda föresatsen då de hitreste att så mycket som
möjligt försöka att spara med Statens utgifter samt förhindra påläggandet af
nya skattebördor äfvensom ock att undanrödja eller lindra det iorlagsbetryck,
som nu häftar vid jordbruket. Olyckligtvis har förhållandet dock
mist blifva motsatt. Vi hafva vid denna riksdag endast kunnat spara på
några smärre utgifter, men deremot icke kunnat underlåta att besluta om
några för landets säkerhet nödiga störa statsanslag och ej heller hindra
nya pålagors tillkomst. Orsaken till att vi sålunda måst handla emot vår
förut hysta önskan och afsigt är, att vi genom föregående Riksdagais -gärder och beslut hafva äril eu statsbrist af 8 till 9,000,000 R.dr och då
härtill lägges hvad som är behöflig!, om vi icke helt och hållet skola afbryta
fortsättningen af den påbörjade Nordvestra stambanan, så uppstå! en
statsbrist af omkring 11,000,000 R:dr, som oj bär gemenskap med den egentliga
regleringen för år 1868. Äfven for detta år förslå dock icke de tomt
vanliga inkomsterna att fylla de dels till fullföljande af redan påbörjade,
af föregående Ständer beslutade företag, och dels till oundvikliga omk
nader för vårt försvar erforderliga stora utgifterna

Under dessa förhållanden hade det, enligt mitt förmenande, vant rattast
och klokast att genom ökade skattebevillmngar åt olika slag blott
fylla bristen i den statsreglering för år 1868 som vi hafva att uppgo -men genom upplåning utom eller inom landet söka anskaffa medel till fylande
af den statsbrist^, som vi påträffa! genom våra foietiadares å g
randen, samt till fortsättning af Nordvestra stambanan. Ståts-Utskottet
bär likväl icke gjort detta, utan deremot sa småningom ledf; oss till
att pålägga landets innevånare nya skatter till belopp af hera mdlioner,
och vill nu slutligen vidare förmå oss att, såsom föreslås, mom landet

680

Deri 12 Maj.

upplåna 6,000.000 R:dr. Härigenom inträffar, att man kommer att från
ai manna rörelsen indraga vid pass 15,000,000 R:dr genom ökad skatt
»rånvinsbränningen, förhöjda tullintrader, bankovinstens aflemnande
i förtid samt genom den upplåning, som föreslagits skola ske endast
inom landet, och hvilken indragning måste blifva så mycket kännbarare, som,
då det finnes eu betydlig utländsk skuld att i år betala, verkställigheten
deraf niaste föranleda till en minskning jemväl af de i landet kringlöpande
rorelsemedlen.

liden att nu inom landet upplåna penningar för Statens räkning
ansei jag vara deri mest olämpliga. Om en sådan upplåning skulle ansetts
kunna göras utan skadlig inverkan på landets rörelse, hade den bort
ske förut,, då penningetillgångarne voro större än nu då alla näringar
lida åt toi lagsbetryck; men att medan detta lidande oförminskad! fortfar
föreskrifva, att upplåningen får ske endast inom landet, anser lag vara
orätt och ledande till både allmän och enskild förlust.

Vp gillar jag och bär länge och ifrigt förordat åstadkommandet af
en inhemsk obligationsrörelse, men jag har trott och tror ännu att den
bör införas hufv.udsakligast till jordbruksnäringens fördel för att åt densamma
skaffa nödiga förlagsmedel.

Den näst föregående talaren har förmenat, att, om Staten skulle
verkställa den nu föreslagna upplåningen i utlandet, det kunde inträffa,
att btaten komme ätt. konkurrera med allmänna hypotheksbanken på för
mina bank skadligt sätt; men jag hemställer, om det icke är ännu sämre
att _ btaten kommer och konkurrerar med samma bank på den inhemska
kapitalmarknaden och derigenom ytterligare ökar den dragning af förlagsmedel
från jordbruket som under de sednaste åren alltmera vunnit i styrka
~ äfvensom ock att om någon upplåning i utlandet bör ske, denna
val maste göras på förmånligare vilkor för hela samhällets rakning
genom Staten än genom hypotheksbankers uppträdande såsom lånesökande
på den utländska penningemarknaden. Jag skall dock icke hafva något
emot, att man nu försöker sätta några statsobligationer i rörelse, men under
vilkor likväl att man här upptager blott någon mindre del åt den
summa som skall upplåuas. Jag medgifver val, att om allenast de af Utskottet
föreslagna 6 millionerna skola upplåna», man för ett sådant tillfälligt
mindre åns upptagande åtminstone icke bör föreksrifva att den utländska
krediten skall tagas i anspråk; men då den gamla bristen som skall tyllas
0 veistlSer c^e ® millionerna och då de till jernvägsbyggnaders
fortsättande nästa år föreslagna 2,000,000 Rall- för att''icke gorå för tvärt
a. 10 “ 1 c,cssa ai beten, val kunde tåla någon förhöjning, samt det möji!^e.
n , . äända att penningeställningeu i utlandet undergår en gynnsam
förändring, tror jag icke att vi nu böra binda händerna på Fullmagtige i
Riksgalds-kontoret genom att bestämma hvarken ett så lågt lånebelopp som
det föreslagna eller någonting om hvarest penningarne skola upplåuas, så
att etet ej må kunna sko vare sig utom eller inom landet, Få Fullmäktige
penningar på bättre vilkor inom landet, så inäga de taga dem der,
men det kan inträffa, att konjunkturerna för lån i utlandet blifva bättre
a.D , iar hem“a’ helst vi icke veta huru det kan gå på hösten med års,
ei?i s°m, derest den misslyckas, kan gifva anledning dertill, att vi, om
Utskottets förslag antages, då vi måste göra uppköp af spanmål och be -

681

Deri 12 Maj.

tala skuld i utlandet på samma gång som Riksgälds-kontoret tvingas
att göra en större upplåning uteslutande här i landet, derigenom framkalla
en högst förderflig strypande inverkan på allmänna rörelsen. Jag
anser derföre, att Utskottet handlat orätt uti att binda Fullmägtige i
Riksgälds-kontoret vid det stadgandet, att obligationerna skola vara endast
i Svenskt mynt, utan bör lånet få upptagas antingen inom eller utom landet,
hvarest det låter sig gorå till bästa nytta för oss. ^Då jag således
instämmer med Herr Lindström i hufvudsak, vill jag dock''deri hafva den
ändring, emedan jag anser hans förslag till upplåning för högt, att

8,000,000 R:drs upplåning må vara tillräcklig. Rättast skulle jag dock
anse att penningarne upplånades i mån af behof. Andra punkten i förslaget
skulle jag icke vilja bibehålla oförändrad, utan önskar jag att åt
Fullmägtige lemnas friare händer, äfven i afseende på sättet för obligationernas
infriande.

I afseende på frågan om uttaxerandet genast af de utaf Riksdagen
beslutade tullafgifterna å vissa importartiklar samt den omedelbara verkställigheten
af bestämmelsen om förhöjning af bränvinstillverkningsafgiften,
kan man för sig framställa den frågan, huruvida en sådan utdebitering af
beslutade bevillningsafgifter, att utgå redan under innevarande år, är vare
sig grundlagsenlig eller lämplig. I förra afseende!, eller om grundlagsenligheten,
finner jag det vara för sent och derföre blott ledande till tidsspillan
att yttra mig; men angående lämpligheten vill jag uttala den mening, att,
ehuru jag helst skulle önska, att den beslutade förhöjningen genast kunde
sättas i verket, jag dock, då man redan genom föregående beslut har bestämt
så väl om tullsatsernas belopp som om tiden för deras utgörande,
jag icke kan numera biträda ett sådant förslag, som ändrar af Riksdagen
fattade beslut, i förlitande på hvilkas bestånd kanske många affärsuppgörelser
redan hafva blifvit grundade. Och bestämma vi upplåningen till
högst 8,000,000 Ralr, så torde man ock kunna undgå att behöfva föreskrifva
de nyssnämnda förhöj ningarnes påläggande tidigare än förut alltid
vanligt varit.

Herr Grefve P o s s e: Det bär för mig ingalunda varit öfverraskande,
att förevarande Memorial icke skulle blifva af Kammaren väl emottaget.
Snarare var jag förvissad om motsatsen. Detta obehag hade dock för
Utskottet varit lätt att förekomma, genom att helt enkelt föreslå den redan
förut anlitade utvägen att upplåna medel för bristens fyllande. Genom
att så gå till väga, skulle ock Utskottet orsakats långt mindre besvär, än
det nu haft. Efter noggrann granskning af förhållandena har Utskottet
dock kommit till det resultat, som i Memorialet föreligger oss. Utskottet
har utgått från den synpunkten, att, då den summa, som behöfde anskaffas,
icke öfverstege 10,‘200,000 R:dr, denna summa vore för liten att blifva
föremål för ett utländskt fonderadt lån. Utskottet har dessutom ansett,
att vår utländska kredit, som, då vi under sistlidna riksdag icke upplånade
utländska kapital för våra jern vägsanläggningar m. m., stärktes, utan
tvifvel ännu ytterligare skulle stärkas derigenom, att vi ådagalade, det våra
behof vid denna riksdag jemväl kunde fyllas af egna tillgångar. Yåra vanliga
långifvare skola finna, att det icke är så farligt med oss och våra
affärer, då vi kunna, utan att anlita dem om lån, fortsätta våra jernvägs -

Den 12 Maj.

G83

byggnader. Detta tiar varit anledningen till, att Utskottet bestämt obligationerna
i Svenskt mynt. För min enskilda del ligger det icke i min plan
för de framtida jernvägsbyggnaderna, att dessa skola fortsättas endast med
de tillgångar, som genom beskattning plus inkomsten af jernvägarne kunna
beredas. Tvärtom önskar jag att fortsättningen af jernvägsbyggnaderna
icke sker långsamt, hvarföre och när gynnsamma konjunkturer inträffa,
man bör med lånade penningar påskynda och fullborda dessa anläggningar.

Då jag nu biträder Utskottets förslag, önskar jag, att man icke må
tolka mina ord så, som skulle jag vilja afbryta fortsättningen af jernvägsanläggningarne.
Jag tror det vara förhastadt, då man uppgifver, att den
ökade bevillningen skulle uteslutande användas till jernvägsbyggnaderna.
Man bör betänka, att Riksdagen beviljat 1,500,000 R:dr såsom vapenskatt.
Ått detta belopp utgår genom särskild beskattning, torde ej vara farligt.

För min del har jag, så länge jag förmått, bestridt den ökade tullbeskattningen
och förhöjningen i bränvinstillverkningsafgiften, men då man
lågt ''ökad börda på den fattiga befolkningen, sä anser jag icke annat äij
rättvist och billigt, att den bättre lottade äfven i sin mån kommer att
blifva tillbörligen beskattad.

Man har sagt, att en tillämpning af Riksdagens beslut om förhöjning
af tullen på vissa importartiklar och af bränvinstillverkningsafgiften redan
för innevarande år skulle vara grundlagsvidrig, och en talare bar till och
med yttrat, att, om man fattar ett sådant beslut, 61 § Riksdagsordningen
kan ur grundlagarne utstrykas. Meningen med denna § är vill dock, att
Representationen icke skall kunna, emot Regeringens medgifvande, minska
intraderna, men icke att Representationen skall kunna förhindras att åtaga
sig ökad bevillning, om den så för godt finner. Ett exempel härpå hafva
vi från 1848 års riksdag, då den extra krigsgärden beviljades. Dessutom
här Konungens rätt att minska bevillningen val varit bestridd, men dock
tillämpad. Flere föregående talare hafva redan så fullständigt utredt fördelarne
af tillämpningen utaf Riksdagens ofvannämnda beslut i fråga om
förböjning af tallen å vissa importartiklar m. in., att jag icke har af nöden
att vidare yttra mig derom. Jag bifaller Utskottets förslag.

Herr Widell instämde med Herr Björck och Grefve Posse.

Herr Friherre Alström er: Min afsigt är icke att ingå i bedömande
af sättet, på hvilket Utskottet föreslagit att statsbristen skall fyllas; men
då man invända att grundlagen skulle lägga binder i vägen derför, att de
högre tullsatserna å vissa artiklar samt den förhöjda bränvinsskatten redan
innevarande år kunde vinna tillämpning och att en i detta afseende inom
Utskottet väckt fråga blifvit utslagen, så ber jag att få yttra några ord.

Beträffande första frågan, eller om hinder skulle möta för att redan i år
tillämpa bestämmelserna om de högre tullsatserna och bränvinsskatten, så
hafva .redan föregående talare fullt tydligt ådagalagt, att så icke är förhållandet.
och vill jag nu blott tillägga, att, då man åberopar 61 § Regeringsformen
såsom stöd derför, att ett dylikt binder verkligen skulle förefinnas,
det synes mig som man i så fall lika gerna kunde antaga att stiftare
af grundlagen varit nära nog hufvudlösa, ty det skulle då förutsättas,
att de befarat det Representationen annars skulle åtagit sig ny
bevillning under den tid den gamla bevillningen ännu utgick. I öfrigt

683

Den 12 Maj.

hänvisar jag till 66 § Regeringsformen, hvaraf synes, att Riksdagen åligger
tillskjuta särskild bevillning i det fall, hvarom i nämnda § förmärs, utan
att bestämmelse om tiden, hvarunder denna bevillning skall gälla, förefinnes.
Hvad åter angår den inom Utskottet väckta motionen, så anser jag
mig böra upplysa, att samma motion afsåg allenast en statsekonomisk
fråga, och att Utskottet, enär då ännu icke med säkerhet vore kändt, att
statsbrist skulle uppstå, ansåg sig icke på förhand kunna i anledning af
motionen fatta något beslut. I fråga ytterligare om tillämpningen innevarande
år af r beslutet om de högre tullarne och den högre bränvinsskatten,
så synes det hinder man härför vill uppställa egentligen ligga
deruti, att, då en gång beslutats, det dessa högre afgifter först instundande
år böra utgå, man anser sig icke kunna ändra detta beslut derhän,
att de redan detta år skulle gälla; men saken kan ju då ställas på ett
annat sätt, i det man beslutar att åtaga sig dessa högre skatter såsom
tilläggsafgifter, att utgå äfven detta år. I sjelfva saken blir dock detta
detsamma, ty kan man åtaga sig eu ny skatt, så bör man väl äfven kunna
besluta, att eu dylik högre bevillning skall träda i verket förr än annars
varit afsedt. JBevillnings-Utskottet bär beräknat bränvinsskatten för nästa
år att uppgå till 9,800,000 R:dr och uppgifvit såsom skäl hvarföre den
icke kunnat upptagas till högre belopp det förhållande, att den förhöjda
skatten först nästa år skall träda i verket. Denna...Kammare bär emellertid
förhöjt den gjorda beräkningen till öfver 10,000,000 R:dr och derigenom
på visst sätt uttalat, att beslutet om de högre afgifterna redan
detta år bör tråda i verket. Slutligen anser jag mig icke böra lemna
alldeles oanmärkt den af en talare emot Regeringen gjorda förebråelse
derför, att hon icke framkommit med något förslag till afhjelpande al
bristen i Riksgälds-kontoret. Jag anser nemligen att, då grundlagen icke
tillåter Regeringen att inblanda sig i Riksgälds-kontorets angelägenheter,
det vore ett nog långt sträckt anspråk att fordra, det Regeringen ålegat
inför Representationen framlägga ett dylikt förslag.

Herr Per Nilsson från Christianstads län: Då så många talare re dan

yttrat sig i ämnet, inskränker jag mig‘till att förklara, det jag i alla
delar instämmer med Herr Lindström.

Herr Bergström: Jag har icke begärt ordet för att uttala något

omdöme om det lämpliga eller olämpliga uti den utaf Stats-Utskottet uppgjorda
finansplan. Åt äldre och med saker, hörande till statsregleringen,
mera hemmastadde riksdagsmän inom Kammaren öfverlemnar jag att sköta
debatten derom. Icke heller ämnar jag yttra mig om de verkningar,
handels- och näringsverlden kan komma att röna af den åtgärd, hvarom
fråga uppstått, eller att redan under loppet af detta år tillämpa Riksdagens
beslut om förhöjning af tullen på vissa importartiklar och af bränvinstillverkningsafgiften,
och hvilken åtgärd erfarne och insigtsfull affärsmän
förklarat vara rent af nödvändig. Det är i frågan, huruvida berörda
åtgärd strider mot grundlagen eller icke, som jag önskar att få uttala min
åsigt. Strede åtgärden mot grundlagen, borde man, enligt min åsigt,
genast öfvergifva all tanke derpå, huru ändamålsenlig och nyttig samma
åtgärd än kunde finnas vara; ty högre än ändamålsenligheten och nyttan

G84

Den 12 Maj.

stål* lagen. För min del är jag fullt och fast öfvertygad, att grundlagen
icke lägger Tunder i vägen för att redan under loppet af innevarande år
tillämpa Riksdagens ofvanomförmälda beslut; och det skulle vara mig kärt,
om jag hos alla Kammarens ledamöter kunde undanrödja hvarje tvifvelsmål
i detta afseende. I sådan händelse skulle, derom är jag förvissad, de
sakkunnige med större tillfredsställelse och frihet deltaga i öfverläggningen
om ifrågaställda åtgärd är nyttig och ändamålsenlig.

De, hvilka förmena grundlagen lägga hinder i vägen för den åtgärd,
hvarom fråga uppstått, grunda sitt berörda förmenande på stadgandet i
Öl § Regeringsformen, att alla utgifter, som Riksdagen under de i nästförutgående
§ nämnda titlar beviljat, skola utgöras intill slutet af det år,
under hvars lopp den nya bevillningen af Riksdagen fastställd blifver;
men hvarken ordalydelsen af denna § eller de historiska fakta, hvilka
förklara dess tillkomst, gifva något berättigande åt den mening, att Riksdagen
skulle vara förhindrad att under löpande statsregleringsåret förhöja
derför beviljade utgifter. Deremot finner den motsatta åsigten ett starkt
stöd af stadgandet i Regeringsformens 60 §, att allmänna utgifter icke må
utan Riksdagens samtycke kunna förhöjas, tullen å inkommande och utgående
spannmål allena undantagen. Genom en vanlig och fullt berättigad
argumentation i kontrakten måste man komma till den slutledning, att
■med Riksdagens samtycke kunna beviljade allmänna afgifter af ifrågavarande
beskaffenhet förhöjas. Och hvarföre skulle icke under löpande
statsregleringsår förut fastställda afgifter kunna genom Riksdagens beslut
förhöjas, då nya pålagor, utskrifningar af manskap eller af penningar och
varor med Riksdagens fria vilja och samtycke otvifvelaktigt enligt 73 § i
Regeringsformen kunna påbjudas och uppbäras? Visserligen är jemväl
sist åberopade grundlagsstadgande, såsom innefattande en garanti för Svenska
Folkets urgamla sjelf beskattningsrätt och en inskränkning i Regeringens
magt, afiattadt i negativ form sålunda, att inga nya pålagor må utan
Riksdagens vilja och samtycke påbjudas; men äfven här leder en argumentatio
e collirario fill den rigtiga slutföljden, att med Riksdagens samtycke
kunna nya pålagor påbjudas. Antagom t. ex. att nu, medan Riksdagen
är samlad, en fiende‘hotade oss med infall eller redan infallit i
landet. Månne Riksdagen af 73 § Regeringsformen skulle vara förhindrad
att bevilja nya afgifter och bidrag till landets försvar. Att antaga detta,
vore i högsta grad orimligt.

Fn förutgående talare, representanten för Carlskrona, har förmenat,
att Riksdagen genom bifall till Bevillning^-Utskottets Betänkande N:o 25
angående beräkningen af, bland andra, tullmedlen och bränvinsbränningsmedlen
skulle vara förhindrad att vidtaga flen ifrågaställda åtgärden. Nu
är det visserligen sannt, att Bevillnings-Utskottet såsom skäl, hvarför samtliga
tullinkomsterna icke beräknades till högre belopp än 14,000,000 R:dr,
anfört den omständigheten, att, enär den af Riksdagen beslutade förhöjning
å åtskilliga de förnämsta kassaartiklarne, nemligen socker, kaffe och tobak,
äfvensom å bränvin och sprit, först med nästkommande års ingång komme
att tillämpas, någon minskning uti importen då antagligen komme att inträffa;
likasom Bevillnings-Utskottet, till stöd för den gjorda beräkningen
af bränvinsbränningsmedlen till allenast 9,800,000 Rall'', fort ett likartadt
resonnement med afseende å verkningarne af förhöjningen i tillverknings -

Den 12 Maj.

685

afgift. Men för min del kan jag icke finna, att de förutsättningar, hvarunder
Bevillnings-Utskottet uppgjort ifrågavarande beräkningar, blifvit af
Riksdagen i den mån antagna och godkända, att Riksdagen kan anses
hafva derigenom bundit sina händer uti nu förevarande fråga om lämpligheten
att låta den beslutade förhöjningen i tullsatser och tillverkningsafgift
träda i kraft redan under loppet af innevarande år.

Hvad sjelfva saken angår, tvekar jag icke att hemställa om bifall till
föredragna delar af Stats-Utskottets Betänkande.

Herr Lindström: Jag skulle icke ånyo hafva begärt ordet, derest

jag icke ansett nödigt att bemöta några af de under diskussionen emot
mitt förslag gjorda inkast samt tillika söka att vinna öfverensstämmelse
emellan de åsigter, som, i mindre väsendtliga delar skiljaktiga, dock i hufvudsak
äro hvarandra hufvudsakligen lika. I fråga om formen af de blifvande
obligationerna hafva de fleste talarne uttalat samma åsigter som
jag, hvaremot meningarne varit delade angående beloppet af det blifvande
lånet. En talare har yrkat, att detsamma måtte bestämmas till

6,000,000 Rall'', på sätt Utskottet föreslagit, en annan till 7,000,000 R:dr,
en tredje till 8,000,000 R:dr och jag till 10,500,000 Rall'', hvilket sednare
skett under förutsättning att tredje punkten i Memorialet, rörande särskild
upplåning af medel till belopp af 2,000,000 R:dr för fortsättande af
Nordvestra stambanan, skulle förfalla. Om nu dessa 2,000,000 Rall- subtraheras
från det af mig föreslagna lånebelopp 10,500,000 R:dr, så återstå
8,500,000 R:dr, hvilket blott med 500,000 R:dr differera!'' från hvad
eu annan ledamot föreslagit. Min granne till venster har visserligen antyda
att så stor summd som 10,500,000 R:dr icke skulle behöfvas, derest
icke meningen skulle vara att med lån fylla jemväl Statens ordinarie utgifter,
men jag ber i detta hänseende att få hänvisa till mitt förra yttrande
och de dervid af mig framlagda beräkningar samt åberopade tabeller,
hvilka obestridligen ådagalägga, att här alldeles icke är fråga om fyllandet
af någon brist i och för de ordinarie behofven. De 2,000,000 R:dr, hvilka
vid sista riksdag anslogos till materiel, vill Herr Björck hafva ur räkningen
uteslutna, emedan de icke, enligt hans förmenande, tillhöra det fasta
jernvägsauslaget. Jag medgifver det, men vill fästa hans uppmärksamhet
deruppå, att, äfven utan att vi beräkna detta belopp som jemnt motsvaras
af behållningen å jernvägsräkningen från år 1862, den summa Riksgäldskon
toret sedan 1863 års riksdag för jernvägarne förskjutit, uppgår till
den af mig uppgifna summa.

Om man nu går in på hvad Utskottet i nämnda punkt hemställt,
eller lemnar frågan om upplåning af medel till fortsättande af Nordvestra
stambanan öppen, så att nästa Riksdag må ega att derom vidare besluta,
så och under förutsättning af Kammarens bifall härtill följer deraf, att
jag i mitt förslag kan göra den modifikation, att det blifvande lånebeloppet
nedsättes med 2,000,000 R:dr och således bestämmes till 8,500,000
R:dr. Detta öfverensstämmer väl icke alldeles med det af en annan talare
framställda förslaget om upplåning af allenast 8,000,000 R:dr; men fordrar
man nödvändigt att lånet skall bestämmas till detta belopp, så har jag
väl just icke något emot att ändra mitt förslag derhän, dock under förutsättning
att de 2,000,000 R:dr till Nordvestra stambanan särskildt an -

686

Den 12 Maj.

skaffas på sätt Utskottet föreslagit. Man synes alltför mycket hafva fästat
sig dervid att, enligt mitt förslag, det blifvande lånet skulle upptagas
utrikes, och ber jag derföre få erinra, att något sådant ingalunda ligger i
min framställning, utan vill jag allenast att större frihet lemnas åt Riksgälds-fullmägtige,
så att, om det skulle visa sig att lånet kunde upptagas
på bättre och billigare vilkor utom än inom landet, något hinder icke
må ligga i vägen för eu sådan åtgärd, ty det skulle onekligen vara en
mindre god hushållning att, ehuru ett utländskt lån blefve billigare, likväl
upptaga det här hemma. Beträffande åter det omtvistade förhållandet,
huruvida det är grundlagsenlig! eller icke att redan innevarande år tillämpa
beslutet om de högre tullsatserna å vissa artiklar äfvensom den högre
bränvinsskatten, så kan man derom i oändlighet tvista utan att likväl
nöjaktigt lösa frågan. Argumenten synas mig å båda sidor lika goda,
men jag tror att vi här icke hafva att dermed egentligen nu sysselsätta
oss, utan fast heldre att undersöka huruvida en sådan åtgärd nu skulle
vara behöflig eller ej. Jag har redan yttrat att, i min tanke, detta icke
är förhållandet, och när omständigheterna äro sådana tror jag det vara
bäst att undvika allt som kan i någon mån tydas såsom eludering af
grundlagarne.

Att lånets upptagande utrikes skulle skada vår kredit kan jag omöjligen
inse, då man i allt fall ej lärer kunna portförbjuda obligationerna
eller hindra dem att, såsom också förr skett med våra inhemska obligationer,
på den utländska penningemarknaden placeras. Vida mera tror
jag att vår kredit skulle störas om, genom det strypningssystem man nu
vill införa, en mängd af våra näringar skulle blifva blottställda, och både
den ena och andra i saknad af kapitaltillgångar hindras att fullgöra sina
förbindelser. Bet. vore väl ingen fara å färde, i fall det vore så som Herr
Björck säger, att dessa penningar åter från Riksgälds-kontoret utströmma
i allmänna rörelsen, men nu är förhållandet att medlen skola utgå till
liqvid af Kontorets utländska skuld, som skall liqvideras med silfver eller
vexlar; och det torde ej vara svårt att inse att i närvarande stund en så
beskaffad forcerad liqvid skall på vår redan förut tryckta penningemarknad
utöfva det mest förderfliga inflytande. Emot mitt förslag har bland
annat blifvit anmärkt, att Riksgälds-kontoret icke skulle kunna med lugn
sköta sin affärsverksamhet,, om det kunde befara uppsägning från långifvarens
sida; detta kan naturligtvis icke vara meningen och skulle vara
rent af enfaldigt, om Riksgälds-kontoret så uppgjorde lånet, att långifvaren
egde uppsägningsrätt. Uppsägningsrätten bör åt låntagaren förbehållas,
och detta är ingenting ovanligt vid Statslåns uppgörande. Herr Hjerta
invände emot förslaget om ett utländskt lån, att detta i nuvarande tidsförhållanden
skulle kunna menligt inverka på allmänna hypotheksbankens
låneoperationer. Jag skattar högt den värde talaren och Stats-Utskottets
välvilja för hypotkeksbanken, men finner ej denna privatanstalts intresse
böra sättas framom Statens. Grefve Posse anmärkte att, då vi beslutat
förböja tullen å vissa nödvändighetsartiklar samt detta drabbar företrädesvis
den fattigare befolkningen, så bör äfven den så kallade vapenskatten
utgå genom bevillning, på det att jemväl de förmögnare klasserna
måtte få vidkännas tungan af en hårdare beskattning; men för min del
tror jag att nämnda tullförhöjning kommer att drabba alla samhällsklas -

Den 12 Maj.

687

ser, likasom ingen med undantag af dem som stå under det så kallade
strecket undgår vapenskatten. Slutligen har såsom skäl för bifall till
Utskottets förslag anförts, att detta redan blifvit godkändt. af Första Kammaren
och att det vore särdeles lyckligt, om enighet emellan Kamrårnes
beslut i denna fråga kunde åstadkommas, på det Riksdagen på utsatt tid
måtte kunna afslutas; men, enligt min åsigt, är saken för vigtig för att
allenast ur denna synpunkt man skulle låta förmå sig att ingå på Utskottets
framställningar. Jag önskar också tro, att, då man har att välja
emellan sin pligt och sin hemlängtan valet icke gerna kan blifva mera
än ett.

Herr Key: Vill man göra sig en klar föreställning om frågans när varande

ståndpunkt, bör man erinra sig dess historik. Man skall då
finna., att dessa förhöjda tull satser blifvit det så kallade landtmannapartiet
påtrugade af det gamla systemets anhängare, icke i denna Kammare •
hvarest de vid omröstningen om dem befunno sig i minoriteten, utan genom
den gemensamma voteringen i båda Kamrarne. Vidare finner man,
att Ståts-Utskottet, bland ett åt'' medlen till fyllande af statsbristen, föreslagit,
att dessa förhöjda tullsatser böra tillämpas redan i år så fort ske
kan. Dessutom föreslår Utskottet likaledes tillämpning i år af den förhöjda
bränvinstillverkningsafgiften, och slutligen att upplåna inom landet

6,000,000 R:dr — • alltsammans oberäknad! tvenne års bankovinst, som
blifvit redan förut nedslungad i den gapande munnen. Detta är den
bästa frukten af vogue la galére regimen, detta är det arf den nya Representationen
mottagit från det förflutna! — Jag ber att bär få citera
en författare, hvars namn ofta stått att läsa i vimpeln på denna galer,
jag menar Rastiat. Han säger:

“Rikedomen, en frukt af årslångt arbete och tålmodig sparsamhet,
kan icke utbreda sig ögonblickligen öfverallt. Den kan icke samtidigt
och öfverallt skapa alla möjliga produkter. Den måste följa eu successiv
ordning, öfvergående från det rent materiela till det mera andliga. Olyckligt
hvarje folk, der man af någon yttre anledning, der t. ex. styrelsen
sjelf bemödar sig att gripa in i denna naturliga ordning och, i stället för
enkla ooh grafva men nödvändiga lefnadsbegär, vill sätta andra lefnadsbehof
mera upphöjda, men alltför omogna och förtidiga; der man vill
förändra och våldföra arbetets naturliga rigtning och bryta den jemnvigt
mellan behofven och förmågan åt dessa behofs uppfyllande, ur hvilken
ensam framgår den nödiga garantien för ett socialt sjelfbestånd.“

Det deficit i budgeten som måste fyllas, det samhällstillstånd af allmänt
betryck som förefinnes och kanske i ännu högre grad förestår — i
detta allt eger den nya Representationen ingen delaktighet; den är tvungen
att taga konseqvenserna sådana de äro, men den godkänner icke premisserna.
Man kan, enligt mitt förmenande, icke nog skarpt accentuera
denna skilnad, på det att enhvar må erhålla sitt: suum cuique.

Jag öfvergår nu till besvarande af åtskilliga under diskussionen gjorda
inkast emot bränvinsskattens tillämpning den 1 Oktober och de förhöjda
tullarnes nu genast den 1 Juni eller Juli. Jag tror för min del, att om
bränvinsskatten icke tillämpades förr än med nästa års början, skulle importen
af utländsk spanmål och mjöl betydligt ökas och bränvinets pris

688

Den 12 Maj.

på våren nedtryckas öfver höfvan, under det att denna öfverproduktion
och öfverspekulation ofelbart måste öka det finansiela betrycket i landet
och tryckningen på Riksbanken. Hvad som gäller om bränvinsskattens
tillämpning i år eller icke, galler äfven om tullarne. Man har anmärkt
såsom en orättvisa, att den ene kunde få in en sockerlast straxt före den
1 Juni och en annan några dagar efteråt en dylik last. Ja, detta kan
inträffa när som helst och lika väl i December. Det är och förblir omöjligt
att lagstifta så, att icke något enskildt intresse får sitta emellan.
Men det tillhör statsmannen att tillse, att det icke medför något allmänt
lidande. \ ore det fråga om att sätta ned helt tvärt dessa tullar, då kunde
det menligt störa den enskildes företagsamhet och korsa hans spekulationer,
men med förhöjda tullar blir det detaljisten som först får ersätta
importören och slutligen konsumenten som får betala kalaset, inklusive
magasinage, ränta, intorkning och Gud vet allt hvad man här uppräknat.
Kan blott importören få tag i alla omkostnader, och han tar nog icke till
sin kalkyl för knapp, så blir det, såsom nämndt är, konsumenten som det
gäller, och som derpå i sinom tid nog erhåller rakning.

Vid redogörelsen för statsbristen har man, genom sammanblandning
af jernvägarnes behof och Riksgälds-kontorets medel, gått till väga likt
egendomsförvaltares bokföringsmethod att i räkenskaperna balansera kostnader
för byggnader och reparationer, för att visa egaren större reveny.
Ja, man har snart sagdt framhållit och upptagit såsom en gifven tillgång
skilnaden mellan hvad, man beslutat att låna och hvad man fått låna.
Man har velat göra till ett axiom, att man här i Sverige icke får bygga
jernvägar med besparingar, utan att till dessa företag bör lånas utomlands,
åtminstone har man velat upphöja detta till eu “godkänd grundsats", såsom
en talare i dag yttrat. Detta påminner emellertid om Franklins
regel, att “flitigheten betalar omsider sin gäld, men förtviflan ökar den."
Jag protesterade derföre mot utländsk skuldsättning utan ända och utan
uppehåll såsom princip, men jag nödgas äfven betänka, särskild! för det
närvarande ögonblicket, att det skulle vara mycket vådligt att nu, till råga
på allt det öfriga, ytterligare draga 6,000,000 R:dr ur rörelsen, och att,
då man troligen nödgas upptaga dessa 6,000,000 R:dr utomlands, det är
bättre att göra detta öppet än på omväg. Ett dylikt maskeradnöje blir
oss alltid dyrt, Att ställa obligationerna i enbart Svenskt mynt skall
emellertid icke allenast inskränka den utländska penningemarknaden, utan,
just af detta skäl, gifva den en ogynnsam kurs, men lemna premier åt
våra stora inhemska kreditbolag såsom mellanhänder. Jag påyrkar derföre,
att orden “i Svenskt mynt" uteslutas, och att således i fråga om formen
allenast föreskrifves, att obligationerna skola ställas till innehafvande. Beträffande
slutligen den förhöjning i bevillningen, som fått namn af vapenskatt,
anser jag det vara välbetänkt med afseende å utlandet, att denna
skatt utgår under sådan benämning, emedan det otvifvelaktigt skall lemna
det intryck, att vårt land både vill och kan försvara sig sjelft.

Herr de Maré: Då den första punkten står i omedelbart samman hang

med den andra, emedan man svårligen kan bestämma beloppet af
den blifvande lånesumman, innan man ännu vet huru stor bevillning skall

utgöras,

Den 12 My-tj

689

utgöras, hoppas jag Kammaren ej illa upptager, att jag yttrar några ord
äfven i fråga om. andra punkten. Jag får då tillkännagifva, att jag i
likhet med sist föregående talaren anser att vapenskatten bör utgöras
genom förhöjd bevillning, emedan det, enligt mitt förmenande,'' skulle vara
mindre värdigt att, sedan man beslutat lägga högre tullar på åtskilliga
nödvändighetsartiklar, nu undandraga sig en sådan direkt bevillning, som
komme att drabba jemväl de högre och mera bemedlade samhällsklasserna.
På sätt representanten från Christianstad tydligen ådagalagt, anser äfven
jag grundlagen icke lägga något hinder i vägen derför, att beslutet om
de högre tullbestäm melserna och den förhöjda bränvinsskatten redan innevarande
år träder i verksamhet, och jag skulle till och med anse det vara
praktiskt klokt om så skedde, ty följden blir annars, att man så att
säga med konst frambringar eu penningekris till hösten.

I öfrig t och då jag med afseende å den sena timmen vill söka fatta
mig så kort som möjligt, inskränker jag mig till att förklara att, då man,
enligt min åsigt, icke bör låna större belopp än som oundgängligen erfordras,
jag för min del instämmer i Utskottets hemställan om upptagande
af ett lån till belopp af 6,000,000 R:dr; men då jag deremot icke kan
anse det vara rätt och lämpligt att, på sätt Utskottet genom sina för
lånets uppnegotierande uppställda vilkor gjort, binda händerna på Riksgäldskontorets
Fullmägtige, så yrkar äfven jag, i likhet med föregående talare,
att orden “i Svenskt mynt11 måtte utgå, på det att, om jag så får uttrycka
mig, alla trumfer ej må sitta på eu hand. Hade Utskottet uttryckligen
föreskrifvit, att lånet borde inom landet upptagas, så skulle jag icke
hafva underlåtit att motsätta mig ett sådant förslag; men nu har Utskottet
icke sagt något härom, utan allenast hemställt, att obligationerna måtte
ställas i Svenskt mynt. (hiskligt vore emellertid, om lånet kunde upptagas
inom landet, lör så vidt nemligen sådant kunde ske utan att verka
allt för nedtryckande på landets penningeställning, och skulle jag äfven
anse lämpligt, att man beslöte, det obligationerna vore löpande med högst
fem procent ränta, men vill dock icke framställa något bestämdt yrkande
härom, på det att icke härigenom måtte ökas det nog i allt fall förut
talrika antal propositioner, som i denna fråga komma att framställas. För
att icke ytterligare behöfva begära ordet, begagnar jag mig derjemte af
tillfället att tillkännagifva, det jag bifaller Utskottets hemställan i tredje
punkten, angående öfverlemnande åt Riksgälds-kontorets Fullmägtige att
anskaffa medel för bestridande af de utgifter, som äro på Riksgälds-kontoret
anvisade, utöfver dem till hvilkas betäckande lånet å 6,000,000 R:dr
skulle användas.

Herr von 1 r o i 1: Då så många föregående talare uppträdt med

klander emot Utskottet, så kan jag lör min del icke underlåta att betyga
detsamma min erkänsla för det förslag, som nu blifvit framlagdt, och detta
desto heldre som de åsigter Utskottet uttalat äro i fullkomlig öfverensstämmelse
med dem, som jag tog mig friheten framlägga vid behandlingen
af Stats-Utskottets Memorial N:o 60. Det är icke min mening att nu
länge upptaga Kammarens tid, utan vill jag blott med några få ord beröra
de vigtigaste punkterna i Utskottets nu föredragna Memorial.

Riksd. Prof. 1867. 2 Afd. 4 Baud. '' 44

Ben 12 Maj

<550

Hvad till eu början angår frågan derom, huruvida grundlagen skulle lägga
hinder i vägen derför, att beslutet om de högre tullsatserna och den höjda
bränvinsskatten redan innevarande år tillämpades, så är jag redan förekommen
af föregående talare cell vill blott tillägga, att jag anser en sådan åtgärd
vara icke blott icke stridande mot grundlagen utan derjemte statsekonomiskt
klok. Särskild! hembär jag Utskottet min tacksamhet, derföre att
Utskottet sökt bringa reda i Riksgälds-kontorets ställning. Do sista Riksdagarne
halva lemnat detta vind för väg och låtit Riksgälds-kontoret reda
sig så godt det kunnat. Den vigtigaste frågan i denna sak och den som
utgör den egentliga stfidspunkten är, huruvida de medel som erfordras
skola anskaffas genom inhemskt eller utländskt lån, eller, med andra ord,
om Riksgälds-kontoret skall erhålla bemyndigande att upplåna penningar
inom landet eller utrikes. Stats-Utskottet har tydligen uttalat, att lånet
bör upptagas inom landet, enär Utskottet föreslagit, att obligationerna
skola ställas på Svenskt språk och i Svenskt mynt. För min del anser
jag det vara af synnerlig vigt, att den nu föredragna törsta punkten al
''Kammaren godkännes. Huru vår kredit i utlandet på sednare tiden rubbats
genom de många lånen hade jag tillfälle ådagalägga vid behandlingen
af Stats-Utskottets Memorial ,N:o 60; och tror jag att ett nu fattadt beslut
derom, att de för statsbristens fyllande erforderliga medel borde inom
landet anskaffas, skulle för utlandet ådagalägga, att vi äro i stånd att
inom oss ordna våra angelägenheter, utan att för hvarje riksdag anlita
främmande bankirers mellankomst, och tillika stadga vår kredit, så att eu
gång förr eller sednare, då vi ånyo nödgas upptaga ett utländskt lån för
fullbordandet af våra jernbanor, vi må kunna gorå det på vida förmånligare
vilkor än hvad nu är förhållandet. I fråga om beloppet af det
blifvande lånet hafva olika åsigter gjort sig gällande, i det eu velat hafva
summan bestämd till 10,500,000 R:dr, en annan till 8 och en tredje till

7,000,000 R:dr. För min del skulle jag helst se. om beloppet bestämdes
till 8,000,000 R:dr, emedan i lånesumman då inbegrepos älven de 2,000,000
Rall-, b vilka erfordras för 1868 års jernvägsarbeten; men jag inser nog,
att Utskottet ansett sig hafva fullt giltiga skäl för att nedsätta summan
till 6,000,000 R:dr, emedan Utskottet befarat att, om lånet sattes för
högt, detta skulle inverka tryckande på penningeställningen i landet.
Detta fruktar jag dock icke, ty, enligt hvad vid ett annat tillfälle upplystes,
voro då i våra samtliga banker insatta på depositräkning 45,500,000
li:dr och på upp- och afskrifningsräkning 17,500,000 R:dr. Huru förhållandet
i närvarande ögonblick gestaltar sig, bar jag mig icke till siffran bekant,
men hvad jag vet är, att vid en af våra större enskilda banker uppgå
veckodepositionerna till betydligt högre belopp än de utlåningar, banken
af dessa medel kan göra, hvaraf följer, att, enligt mitt förmenande, det
bör blifva lätt nog att åvägabringa ett lån å 8,000,000 R:dr, ty det är
icke brist på penningar, som förefinnes, utan snarare brist på kredit och
förtroende. Emellertid håller jag icke på denna min åsigt om lånets bestämmande
till 8,000,000 Rall-, utan anser det vara af synnerlig vigt att
första punkten godkännes sådan den nu är, och vågar jag såsom ytterligare
skäl härför åberopa den omständigheten, att, enligt Kammarens Herr
Talman tillhandakommet protokollsutdrag, som jag nu har i min hand,
Första Kammaren redan godkänt denna första punkt. Kammaren torde

!->*•« i2 Mij.

således finna, att, då, enligt hvad nu under diskussionen visat sig, Utskottets
förevarande . förslag eger icke få sympathier inom Kammaren,
b vilket dessutom ytterligare framgår deraf, att Memorialet icke finnes åt»
följd! af någon enda reservation, samt detsamma redan är af Första Kammaren
bifallet, skäl icke förefinnes att nu i Riksdagens elfte, timme förlora
liden med att söka vinna några ändringar deruti. En samstämmighet
emellan Kamrarne i denna fråga är dessutom det enda sättet att
erhålla slut på riksdagen inom den tid, som derför är utstakad; och
vågar jag af alla dessa skäl påyrka bifall till den föredragna första
punkten.

Herr Friherre Liljencrantz: Då åtskillige ledamöter inom Kam maren

instämt i mitt yrkande, att den blifvande lånesumman måtte bestämmas
till 8,000,000 R:dr, men derjemte de fleste talarne förenat sig
med Herr Lindström i fråga om vilkoren för upplåningen, så vill jag nu
tillkännagifva, det jag afstår från mitt yrkande om lånesu mmans bestämmande
till 8,000,000 R:dr och biträder Herr Lindströms förslag, dock
med den förändring att i hans förslag må inflyta att lånet bestämmes till
högst 8,000,000 R:di\. En talare yttrade, att man icke behöfde fästa afseende
vid de inkast emot ett utländskt lån, som blifvit gjorda af den
orsak, att detta skulle åstadkomma olägenheter derföre att hypotheksbanken
nyligen kontrahera! ett utländskt lån, och såsom skäl härför anfört,
att Staten ju icke behöfde vika för hypotlieksbanken; men jag ber
att i detta afseende, få erinra, att hypotlieksbanken redan är känd på
den utländska penningeinarknaden, så att dess obligationer nog hålla sig
i kurs; Orsaken hvarföre jag instämde i Herr Lindströms förslag, hvilket
bemyndigar Riksgäld s-kontoret att äfven utom landet upplåna medel, var
den, att, derest det skulle visa sig omöjligt att erhålla penningar inom
landet mot obligationer i Svenskt mynt, det: enligt min tanke kan vara
vådligt att hafva ställt Riksgälds-kontoret utan medel att fullgöra sina
lig vider; det förhållande åter, att obligationerna äro ställda på Svenskt
mynt. innehåller ju icke i sig. att medlen äfven skola lånas inom landet,
tv sfi val i Norge som Danmark gå obligationer i Svenskt mynt.

Slutligen vill jag, med anledning af hvad en föregående talare anmärkt,
nämna, att här under diskussionen ingalunda blifvit yttradt hvarken
af mig eller de med mig likatänkande, att icke den närvarande, utan
blott den kommande generationen bör vidkännas kostnaden för jernv.ägsbyggnaderna,
helst vi ju alla veta att, genom amortering af de för dessa
byggnader upptagna lån, bördan deråt äfven hvilar på den nuvarande
generationen; men vi motsätta oss bestämdt att i en tid Rom denna, då
folket är i penningeförlägenhet och nedtryckt af skatter, ytterligare pålaga
lägges på folket för byggandet af jernvägar; och tror jag ätt det
icke särdeles lönar mödan att nu i Riksdagens elfte timme söka att i
detta hänseende förleda oss till beslut, på hvilka vi hittills icke kunnat
förmås att ingå.

Herr H ier ta: Meningarne öfver detta ämne hafva redan blifvit så

utförligt framställda, att jag egentligen icke skulle vilja spilla ett ord på
diskussionens fortsättande, men då fråga är om huruvida lånet skall upp -

t

692

Den 12 Maj.

tagas i Svenskt mynt eller icke, så ber jag få fästa uppmärksamheten på
Stats-Utskottets Betänkande N:o 60, der det heter angående sättet att
fylla Statsverkets behof: “Stats-Utskottet delar den af så väl Kong! Maj:t
som Fullmägtige sålunda yttrade åsigt om angelägenheten deraf att, utan
anlitande af den utländska pennmgemarknaden, söka anskaffa de för
Riksgälds-kontorets behof för den närmaste framtiden erforderliga medel“;
och längre ned säger Utskottet: “För en önskvärd och väl ordnad inhemsk
upplåning mot obligationer är det af vigt, att Riksgälds-kontoret
träder i omedelbar beröring med allmänheten, och att således obligationsförsäljningen
till större eller mindre belopp besörjes af Riksgälds-kontoret,
dels genom dess kommissariat dels genom antagna ombud, till det pris
Fullmägtige finna lämpligt att, efter omständigheterna, tid efter annan
bestämma.“ Detta är ett sätt som Riksgälds-kontoret ifrån år 1858 derå
gånger begagnat, och detta gaf Stats-Utskottet anledning att föreslå, att
Riksgälds-kontoret skulle utgifva obligationer i Svenskt mynt, ställda till
innehafvaren, löpande med fem procent ränta samt försedda med halfårsräntekuponer
och så att återbetalningen skulle ske under åren 1870, 1871
och 1872 med ungefär lika andelar under hvardera året, samt i valörer
icke under 100 R:dr Rant och med den kapitalrabatt, som åt omständigheterna
påkallas. Man har framhållit farhågor, att Riksgälds-kontoret
skulle falla i händerna på några kreditanstalter härstädes. Det är derföre
Stats-Utskottet föreslagit, att Riksgälds-kontoret skulle kunna vända
sig till allmänheten direkt. Frågan om en åtgärd skall vidtagas beror
ofta på huru man tänker sig sättet för dess utförande. Förslagets återremitterande,
då det förra gången förevar, föranleddes endast deraf, att
siffrorna icke kunde bestämmas, förrän statsregleringen var uppgjord. Jag
yrkar bifall till Stats-Utskottets Betänkande,

Herr Nils Larson förklarade sig afstå från sitt under diskussionen
afgifna yrkande och nu instämma med Herr Lindström.

it- : .. '' '' ou;

Diskussionen förklarades nu vara afslutad. De propositioner, dem
Herr Talmannen i öfverensstämmelse med de gjorda yrkandena framställde,
besvarades med ja och nej, hvarjemte äskades votering. Med anledning
häraf, och efter fattaclt beslut att Herr Lindströms, förslag skulle uppställas
såsom kontraproposition, uppsattes, justerades och anslogs en så
lydande voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemställt å fjerde sidan af dess
Memorial N:o 98,

Den, det ej vill,

röstar ja;
röstar nej;

Vinner nej, har Kammaren, med utslag å nämnda hemställan, för sin
del beslutat :

Do) att åt Fullmägtige i Riksgälds-kontoret uppdraga att för nämnda
Kontors räkning anskaffa ett belopp åt 8,000,000 R:dr genom upplåning
mot detta verks räntebärande obligationer, ställda till inlösen antingen
efter viss förfallotid eller efter föregången Uppsägning, eller ock efter ut -

Den 12 Maj.

693

lottning, på sätt Fullmägtige finna lämpligast och ändamålsenligast samt
med det allmännas fördel mest öfverensstämmande; samt

2:o) att infriandet af dessa obligationer skall ske till hela beloppet
under de tre åren 1870, 1871 och 1872, med ungefär lika andelar hvartdera
året.

Votering, anställdes sedan i grundlagsenlig ordning och utföll med 94
ja mot 71 nej; hvadan Kammaren beslutat i öfverensstämmelse med japropositionen.

De båda af Herr Kinmanson under diskussionen framställda ändringsförslag,
i afseende på de å sidorna 4 och 5 i Memorialet förekommande
sifferuppgifter, blefvo härefter, på derom af Herr Talmannen gjorda propositioner,
af Kammaren afslagna.

Utskottets hemställan sid. .5.

Bifölls.

Utskottets hemställan öfverst på sidan 6.

Bifölls.

Utskottets hemställan (sid. 6) med anledning af Friherre Ced,erströms
motion N:o 31.

Bifölls.

Utskottets hemställan, att uti Eiksgälds-Jcontorets reglemente må inflyta
en § med den å sid. 7 upptagna lydelse.

Bifölls.

Likaledes bifölls Utskottets nederst på sid. 1 gjorda hemställan.

Slutligen godkändes äfven de vid Stats-Utskottets ifrågavarande Memorial
fogade tabeller.

Mot de af Kammaren rörande nu föredragna Memorial fattade beslut,
anmälde Herr Friherre von Schulgcnheim sin reservation.

Med Herr Friherre von Schulzenheim förenade sig:

Herrar Per Nilsson från Christianstads län, Eylander, Anders August
Anderson, Medin, Matts Pehrsson, Johannes Andersson, Ola Månsson,
Jöns Pehrsson, Eric Er sson från Gefieborgs län, Staaff Litlmer, Olauson,
Peter Andersson, Vougl, Murén, Sköldberg, Nils Andersson, Sandstedt,
Eidderslad och Per Nilsson från Örebro län.

§ 3.

Föredrogos ånyo och bordlädes för andra gången:

Stats-Utskottets Memorial N:is 94, 95 och 96 samt

Lag-Utskottets Utlåtanden N:is 79 och 80.

§ 4.

Till bordläggning första gången anmäldes:

Skrifvelseförslaget N:o 80, från Kansli-deputerade och

Skrifvelseförslaget N:o 81, från Särskilda Utskottet för frågor rörande
försvarsverkets ordnande samt Lag-Utskottets Utlåtanden N:is 81 och 82.

604 Den 13 Maj.

§ 5.

Justerades protokollsutdrag angående Kammarens denna dag fattade
beslut.

Kammarens ledamöter åtskiljdes kl. ''/2 12 e. in.

In fidem
Carl Kullberg.

liaiidagen den l.''l Maj.

Kl. 6 e. in.

§ 1-

De hos Kammaren under dess sammanträden den 3 och 4 i denna
månad hållna protokoll justerades.

§ 2.

Mot det beslut, som Kammaren fattat vid handläggning förliden gårdag
af Stats-Utskottets Memorial N:o 98, angående den under innevarande
riksdag verkställda statsreglering och de för bestridande af Riksgäldskonlorets
utgifter erforderliga bevillningar, afgaf nu

Herr Siljeström en så lydande reservation: Jag anhåller att få
anmäla en vördsam reservation mot Kammarens i går fattade beslut, så
väl i afseende på methoden för statsregleringens uppgörande, som i afseende
på utvägarne för statsbristens fyllande. Tillika ber j ag få reservera
mig mot benämningen “vapenskatt11 för den nya extra bevillningen, af hvilken
endast en mindre del är afsedd för inköp af vapen; alldenstund jag
anser att debetsedeln icke bör få innehålla någonting, som ej är med verkliga
förhållandet öfverensstämmande.

§ 3-

. 1 almannen tillkännagat att vid det Talmanssammanträde, som i
dag blifvit hållet och dervid samtlige de ständiga Utskottens Herrar Ordföiande
tillstädesvarit, tiden för riksdagens afslutande ansetts kunna bestämmas
till nästa Thorsdag den 16 i denna månad, likväl under förutsättning
att behandlingen af Bevillnings-Utskottets nu i afton inkomna
Betänkande lS:o 26, angående den af Riksdagen fastställda bevillningssummans
utgörande, kunde inom nämnde tid hinna äfslutas.