945. Andra kammaren. Nr 37

ProtokollRiksdagens protokoll 1945:37

RIKSDAGENS PROTOKOLL

945. Andra kammaren. Nr 37.

Lördagen den 17 november*

Kl. 4 em.

§ I Justerades

protokollet för den 10 innevarande november.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Att riksdagsmannen Arvid Karlsson, Granebo, Vittsjö, på grund av luftrörskatarr
med feber är i behov av tjänstledighet från och med den 12 november
till och med den 24 november 1945 intygas härmed.

Bjämum den 13 november 1945.

J. Nilsson,

municipalläkare.

Kammaren beviljade herr Karlsson i Granebo ledighet från riksdagsgöromålen
under 13 dagar från och med den 12 innevarande november.

§ 3.

Herr statsrådet Danielson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 380 med förslag till viss ändring av övergångsbestämmelserna till folkskolans
tjänstepensionsreglemente; och

nr 381, angående åtgärder för ökad utbildning av tandläkare m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 4.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till bevillningsutskottet propositionerna:

nr 376, med förslag till förordning med särskilda bestämmelser angående
inventering av varulager i samband med krigskonjunkturbeskattningens avveckling;
och

nr 377, med förslag till lag örn ändrad lydelse av punkt 1 av anvisningarna
till 41 § kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370); samt

till statsutskottet propositionerna:

nr 378, angående särskild utbildning av folkskollärare; och

nr 379, angående hemvärnets rekrytering, tjänstgöringsskyldighet och ekonomiska
förmåner.

§ 5.

Föredrogs den av herr Hedlund i Rådom vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation

Andra hammarens protokoll 1945. Nr 87.

2

Nr 37.

Lördagen den 17 november 1945.

Interpellation.

till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet, angående åtgärder
till förbättrande av kommunikationerna för de i sådant avseende sämst
lottade bygderna.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Föredrogs den av herr Hansson i Skediga vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet, angående de
statliga uttagen av fodersäd hos jordbrukarna.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Henriksson, som yttrade: Herr talman! De svenska motormännen ha
under hela kriget lojalt ställt sig statsmakternas krav i olika avseenden till
efterrättelse, även örn dessa krav i stor utsträckning med nödvändighet måst
innebära betydande bördor och ofta personliga uppoffringar för dem. Man har
därför inom motorfolkets led hoppats, att staten efter krigets ''slut i möjligaste
mån skulle söka underlätta deras speciella svårigheter vid den omställning till
normala förhållanden, som för närvarande pågår i samband med krigsregleringarnas
successiva uppmjukning och avveckling inom motorismens område.

Med tillfredsställelse har hälsats det i dagarna meddelade budskapet örn bensinens
frigivande från den 25 innevarande månad. Vidare har med glädje noterats
den ljusning på gummiförsörjningens område, som inköpet av de ca
27 500 amerikanska bildäcken från Frankrike väl måste medföra.

Likväl är allt icke som det borde vara. Åtminstone på en punkt synes den
statliga förvaltningsapparaten icke vuxen sin uppgift i samband med omställningen
till fredstrafik, nämligen den uppgift, som består i överblicken över och
anpassningen efter det förändrade faktiska läget. Den nödvändiga samordningen
av statens verksamhet på bilismens område måste sägas vara eftersatt. En
myndighet friger exempelvis bensinen och den privata handeln med bildäck,
så att trafiken, örn allt endast berodde på detta, skulle kunna komma i gång.
På grund av att ett annat statligt organ ej i tid vidtagit erforderliga dispositioner
bli lättnaderna i bensin- och gummiförsörjningen i stor utsträckning
ställda på framtiden eller kunna i varje fall icke komma till* uttryck förrän
efter en avsevärd och betydelsefull tidrymd.

Det har nämligen visat sig, att de tjänstgörande bilbesiktningsmännens antal
icke på långt när är tillräckligt för att kunna tillfredsställa behovet av bilbesiktningar.
För närvarande tager det ca 3 veckor innan till besiktning anmäld
bil kan undergå förrättning, trots att de fungerande besiktningsmännen arbeta
för högtryck och göra allt för att påskynda arbetet i möjligaste mån.

Redan nu kan man sålunda tala örn oefterrättliga förhållanden, men svårigheterna
komma säkerligen att taga ännu större proportioner i samband med att
bensinen helt frigges, örn icke rättelse Snabbt vidtages. I den s. k. beredskapsförteckningen
torde för närvarande finnas upptagna ca 200 000 motorfordon,
vilka måste besiktigas innan de kunna tagas i bruk. Det är ju att vänta, att
en mycket stor del av denna fordonspark ånyo kommer att sättas i trafik. Hur
skola myndigheterna kunna klara alla dessa besiktningar med det nuvarande
antalet bilbesiktningsmän så att fordonsägarna få ''sin omställning genomförd
utan större dröjsmål? Här ha nu under en lång tid talats många och stora
ord örn »planering» m. m. Man hade därför med en viss rätt kunnat vänta, att

Lördagen den 17 november 1945.

Nr 37.

3

Interpellation. (Forts.)

även den statliga förvaltningsapparaten skulle lia planerat sin verksamhet så,
att omställningen i vad avser de statliga organens beslut och åtgärder kunnat
gå i möjligaste mån friktionsfritt. Det måste väl vara självklart, att en betydlig
ökning av antalet bilbesiktningar kunde förutses i samband med lättnader
på bensin- och gummiförsörjningens område. En privat företagare, som
är mån örn sin kundkrets och sitt eget anseende, skulle givetvis i samband med
en väntad rasning inom sitt affärsområde omedelbart anställa större personal
för att kunna tillfredsställa kundernas önskningar och behov. Man kan med
skäl fråga sig, våd staten gör för sina kunder.

Med anledning av vad sålunda anförts hemställes örn kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet få framställa
följande frågor:

Har herr statsrådet observerat det nuvarande ohållbara läget inom bilbesiktningens
område?

Ämnar herr statsrådet snarast vidtaga sådana åtgärder, att allmänhetens berättigade
krav på snabbare besiktningar kunna tillgodoses?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8.

Ordet lämnades på begäran till

Herr Johnsson i Stockholm, som anförde: Herr talman! Det öppna kriget i
Europa är slut. Dess egentliga tillskyndare äro slagna och borta. Efter sig ha
de lämnat stora delar av vår världsdel i elände och ruiner. De folk, som mest
lidit under våldsregimens onda ande, börja -— med något undantag — på nytt
kunna bygga upp vad som spolierats. I detta sitt återuppbyggnadsarbete böra
naturligtvis dessa oförskyllt hemsökta folk och länder i första hand vara
berättigade till stöd och hjälp från länder, som hava något att undvara.

Men eländet når helt naturligt, såsom alltid i krig, sina mest fasansfulla dimensioner
i de besegrade folken. Det gamla ordet »ve de besegrade» har i vår
tid såsom väl aldrig tillförne gått i uppfyllelse. Segrarmakterna ha fått en uppgift
sig förelagd, som i omfång och svårighetsgrad knappast understiger någon
av dem som själva krigföringen medförde, nämligen att utreda de besegrades
konkursbo och bringa de fullständigt kaotiska förhållandena under ordning
och kontroll. Det tillkommer icke utomstående att därvid fälla några domar
eller omdömen örn huru denna uppgift löses, i varje fall icke sä länge tillför--litliga uppgifter därom icke i alla avseenden äro tillgängliga.

Så mycket framgår emellertid av de underrättelser som nå oss, att eländet
bland Tysklands folk trotsar all beskrivning och att en katastrof av oanade
mått står för dörren. Särskilt hotade äro barnen, som genom hunger och umbäranden
antingen duka under eller bliva skadade för livet.

Hittills har vårt land varit utestängt från möjlighet till humanitär insats
bland Tysklands lidande människor. Vi kunna förstå de motiv, som ligga
bakom en sådan ordning. Alla människor med en kristen och sant humanistisk
livsinställning börja dock känna oro inför läget. Den kristna människokärleken
kan genom sin väsensart icke fördraga, att gränser spärras för dess vilja till
tjänst, där människor lida nöd. Den är angelägen att bringa hjälp även till den
som fallit offer för egna uppsåtliga synder. Men mest angelägen är den att
hjälpa dem som oskyldigt få lida, och dit måste framför allt barnen i alla
länder få räknas, oavsett vilka brott de vuxna gjort sig skyldiga till.

Vårt lands hjälpförmåga är ju i förhållande till världsnöden mycket begränsad.
Man kunde också tycka att den borde förbehållas de nordiska broderfolken
och de folk, som varit våldsregimens offer. Så kommer säkert också att

Interpellation.

4

Nr 37.

Lördagen den 17 november 1945.

Interpellation. (Forts.)

i största utsträckning bli fallet. Men stora skaror av vårt folk önska dock att
ingen skall vara utestängd från hjälp, där sådan är av nöden för att rädda
livet. För det allmänna tillfrisknandet av hela vår världsdel och särskilt för
att det till marken slagna tyska folket skall kunna läras att tro på andra makter
än vedergällningens och självhävdelsens är det nödvändigt, att kärlekens
offermakt får fritt flyta in även över de gränserna och vi svenskar få hjälpa
till att även där läka och bygga upp.

Med anledning därav anhåller jag om kammarens medgivande att till hans
excellens ministern för utrikes ärendena få framställa följande frågor:

Har Ers Excellens närmare kännedom örn segermakternas inställning till
att Svenska hjälpaktioner igångsättas för Tyskland, enkannerligen dess barn,
och när sådana kunna väntas bli tillåtna?

Är Ers Excellens beredd att medverka till att sådant tillstånd gives med så
liten tidsutdräkt som möjligt och helst inom den närmaste tiden?

År Ers Excellens i stånd att lämna kammaren några meddelanden örn redan
utarbetade planer för sådant hjälparbete eller rekommendera vägar för statligt
eller enskilt initiativ för Snabb och effektiv hjälp?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9-

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:

nr 268, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 274, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förbättring av
viss ubåtssäkerhetsmateriel;

nr 275, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ianspråktagande
av lägerkassemedel för nybyggnad eller större ändringsarbete;

nr 276, i anledning av Kungl. Maj ris proposition angående försäljning av
kronan tillhörigt markområde i Ljungbyhed;

nr 277, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa frågor örn
befrielse från ersättningsskyldighet;

nr 278, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa statens järnvägar
berörande markfrågor i Västerås;

nr 279, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fastighetsbyte i
Falköping; och

nr 280, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa under vattenfallsstyrelsens förvaltning stående fastigheter;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående årligt understöd
åt föreståndaren för svenska studenthemmet i Paris Lucien Maury;

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående livräntor åt Hanna
Jansson m. fl.; och

nr 64, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret förslag till ändring
i vissa delar av reglementet för riksgäldskontoret; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1945/46, såvitt angår jordbruksfonden;

nr 83, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående ytterligare statsunderstöd
till Sörby invallningsföretag år 1937 i Västmanlands län; och

Lördagen den 17 november 1945.

Nr 37.

5

nr 84, i anledning av Kungl. Marits proposition angående inköp för kronans
räkning av viss mark inom Södra Vrams socken, Malmöhus län.

§ 10.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 541, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde; och

nr 542, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till propaganda
för bättre deklarationsmoral jämte i ämnet väckt motion; samt

från bevillningsutskottet, nr 543, i anledning av Kungl. Majrts proposition
angående fastställande av inrikes luftporto för vissa försändelser.

§ 11-

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.13 em.

In fidem
Sune Norrman.

Nr 37.

Tisdagen den 20 november 1945.

6

Tisdagen den 20 november.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 13 och den 14 innevarande november.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Härmed intygas, att riksdagsman Torsten Henriksson lider av blodproppssjukdom
och är förhindrad att deltaga i riksdagsarbetet till den 28. 11. 1945.
Stockholm den 20 november 1945.

Nils Rahm,

leg. läkare.

Kammaren beviljade herr Henriksson ledighet från riksdagsgöromålen under
8 dagar från och med den 20 innevarande november.

§ 3.

Herr statsrådet Mossberg avlämnade Kungl. Maj :ts proposition, nr 382, med
förslag till utbyggnad och omläggning av uppbördsorganisationen.

Denna proposition bordlädes.

§ 4-

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till bankoutskottet propositionen nr 380, med förslag till viss ändring av
övergångsbestämmelserna till folkskolans tjänstepensionsreglemente; samt

till statsutskottet propositionen nr 381, angående åtgärder för ökad utbildning
av tandläkare m. m.

§ 5.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 268 och 274—
280, bankoutskottets utlåtanden nr 62—64 samt jordbruksutskottets utlåtanden
nr 82—84.

§ 6.

Föredrogs'' den av herr Henriksson vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet, angående åtgärder
till åstadkommande av snabbare bilbesiktningar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Föredrogs den av herr Johnsson i Stockholm vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpella -

Tisdagen den 20 november 1945.

Nr 37.

7

tion till hans excellens herr ministern för utrikes ärendena, angående igångsättande
av svenska hjälpaktioner för Tysklands folk.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till interpellation.

Herr Pettersson i Ersbacken, som yttrade: Herr talman! Nu pågående utskrivning
av de kommunala debiteringslängderna sker med ledning av bl. a.

1945 års taxeringslängd å fastigheter. Vederbörande landskamrerare förklarar,
att ingen omräkning skett å den inramade delen å deklarationerna under taxeringsarbetet,
varför kommunalskatterna sålunda komma att beräknas efter ett
högre taxeringsvärde och procentavdraget efter ett lägre värde å samma taxeringsenhet.
Detta har väckt uppseende, och Landskommunernas förbunds centralbyrå
meddelar t. ex. att dagliga förfrågningar inkomma från kommunalmän
i hela riket, örn förfaringssättet är rätt. I diskussioner man och man emellan
står den ena uppgiften mot den andra, och ovissheten ser ut att bli endast
större.

Örn man utgår ifrån att debiteringen å inkomstskatt avser 1944 års inkomst
och fastighetsskatten kommer från 1945 års fastighetstaxeringslängd, så
synes det i alla händelser vara egendomligt att avdragen och debiteringen ej
avse samma år. Vid en höjning av taxeringsvärdena å fastigheter, som nu ägt
rum i vissa fall upp till 70 ä 80 %, kommer en avsevärd förskjutning att inträffa
och vålla dubbelbeskattning. Landets fastighetsägare vilja i regel punktligt
fullgöra sina skyldigheter till såväl stat som kommun, men det kan i den nu
uppkomna situationen ifrågasättas, örn icke dessa skattskyldiga anse sig dubbelbeskattade,
vilket följaktligen kan inverka menligt på den i denna kammare
tidigare debatterade deklarationsmoralen.

Under hänvisning till ovanstående får jag härmed hemställa örn andra kammarens
medgivande att till statsrådet och chefen för finansdepartementet få
framställa följande fråga:

Innebära bestämmelserna i taxeringsförordningen att vid nu pågående kommunala
beskattning procentavdraget verkligen skall uträknas å det gamla och
lägre taxeringsvärdet å fastigheter?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9.

Herr Håstad erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! Sedan några Interpellation.
dagar tillbaka har i åtskilliga tidningar offentlighet givits uppgiften att ett antal
f. d. krigsdeltagare på axelmaktssidan — enligt vad det sagts omkring 2 700
personer — vilka på olika vägar kommit till Sverige efter eller i sammanhang
med det europeiska vapenstilleståndet i våras, inom den närmaste tiden skall utlämnas
till Sovjetunionen. Vidare har det sagts, att den svenska regeringens ifrågavarande
åtgärder stå i samband med en i somras med västmakterna och Sovjetunionen
överenskommen allmän reglering av frågan av dessa hitflyktade
krigsdeltagares återförande.

Ehuru dessa frågor lära lia varit före i utrikesnämnden saknar riksdagen i sin
helhet kännedom örn innebörden av dessa överenskommelser. Med hänsyn till
dessa flyktingfrågors stora principiella vikt är det i hög grad önskligt att regeringen
lämnar riksdagen — och därmed även offentligheten — en klargörande
redogörelse. En sådan synes så mycket mera motiverad, som några folkrättsliga
förpliktelser att till segrarmakterna utlämna ifrågavarande krigsdeltagaro
eller desertörer veterligen inte åvila vårt land.

8

Nr 37.

Tisdagen den 20 november 1945.

Interpellation. (Forts.)

Det är inte regeringen obekant, att de förberedande åtgärderna för utlämnande
av dessa flyktingkategorier väckt sällsynt stark oro bland många i de kretsar,
dit kännedomen örn regeringens planer nått. I den mån utlämnande avser reguljära
officerare eller soldater, som med stöd av vederbörande nations lagstiftning
tvångsvis insatts i de stridande styrkorna i kriget, borde dessa inte
behöva befara annan behandling av de segrarmakter, till vilka de utlämnats,
än som enligt internationella konventioner eller sedvänja kommer vanliga krigsfångar
till del. Men i den mån bland härvarande internerade krigsdeltagare eller
desertörer befinna sig personer, som av den stat, till vilken de utlämnats,
kunna komma att betraktas som insurgenter eller landsförrädare, måste frågan
bli en helt annan. Då måste den för Sverige traditionella uppfattningen, att
politiska brott ej skola föranleda utlämning, träda i förgrunden. Det är känt,
att bland ifrågavarande internerade flyktingar — utom tyskar uppges det bl. a.
röra sig örn polacker, tjecker, ungrare, rumäner och ett fåtal balter — finnas
åtskilliga personer, som emot sin vilja eller till följd av hot tvångsmobiliserats
och därigenom tvingats till deltagande i kriget på axelmakternas sida. Andra
ha kanske enrollerat sig frivilligt, i tro att de därmed tjänade den undertryckta
eller hotade nationella frihetens intresse. Bägge dessa fall torde enligt svenskt
rättsmedvetande hänföras till de politiska rekvisit, för vilka antingen asylrätt
brukar beviljas eller i annat fall utlämning icke kommit i fråga. Givetvis undantar
jag härovan de personer, som ha krigsförbrytelser på sitt samvete.

Utan att före en eventuell klargörande redogörelse närmare ingå på denna utlämningsfråga
tillåter jag mig rikta en vädjan till regeringen att innan utlämningar
verkställas inte underlåta att företa en sådan individuell prövning
att åtminstone de personer tills vidare få kvarstanna, vilkas krigsdeltagande
kan betraktas som politiskt brott och vilka därför måste hysa den allvarligaste
fruktan inför faran för utlämning.

Med hänvisning till vad jag här anfört anhåller jag örn andra kammarens
tillstånd att till hans excellens ministern för utrikes ärendena rikta följande
frågor:

1. Är Ers Excellens i tillfälle att lämna kammaren en klarläggande redogörelse
för innebörden av den med segrarmakterna träffade överenskommelsen om
utlämning till dessa av de krigsdeltagare, som efter eller i sammanhang med
vapenstilleståndet flytt till vårt land?

2. Vilka garantier erbjudas för att utlämnande icke sker av sådana bland dessa
flyktingar, vilka genom tvång eller annorledes kommit att deltaga i kriget
eller enrollerat sig i tro att därmed tjäna den nationella frihetens sak men vilkas
krigsdeltagande av vederbörande segrarmakter kan komma att betraktas
som landsförräderi eller annat liknande brott?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.13 em.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 21 november 1945.

Nr 37.

9

Onsdagen den 21 november.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Sedan numera statsrådet Vougt, vilken vid den 12 januari 1945 anställt val
blivit av kammaren utsedd till ledamot att deltaga i talmansöverläggningarna,
blivit på därom gjord hemställan befriad från nämnda uppdrag, företogs
efter honom val av en ledamot att deltaga i talmansöverläggningarna; och
blev därtill utsedd:

herr Fast med 156 röster.

§ 2.

Justerades protokollsutdrag angående det i § 1 här ovan omförmälda valet.

§ 3.

Herr statsrådet Erlander avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 383, angående
statsbidrag till ryska institutet vid Stockholms högskola.

Denna proposition bordlädes.

§ 4.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr statsrådet Sköld, som anförde: Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd till chefen för försvarsdepartementet framställd interpellation har
herr Nilsson i Göingegården riktat erinringar mot sättet för försäljningen av
försvarets övertaliga motorfordon. I interpellationen framhålles, att ersättningarna
för de motorfordon, som kronan under den förstärkta försvarsberedskapen
med nyttjanderätt eller äganderätt tagit i anspråk, ofta bestämts mycket lågt. De
yrkesutövare, som lidit intrång i sin verksamhet genom dessa kronans dispositioner,
borde i första hand ha kommit i åtanke Svid försäljning av kronans'' överflödiga
bilar. I stället hade försäljningen skett genom en statlig försäljningsorganisation,
som träffat avtal om försäljningen med Sveriges bilhandlare och
Bilägarnas inköpscentral. Mot detta avtal framför, interpellanten kritik samt
framhåller avslutningsvis, att staten i detta fall bedriver affärer suveränt befriad
från de moralber/rcpp efter vilka varje enskild affärsman måste handla
örn han är mån örn sitt anseende och allmänhetens förtroende i framtiden. Interpellanten
har frågat följande:

Är statsrådet underkunnig örn de påtalade missförhållanden, som vidlåda den
nu pågående försäljningen av kronans övertaliga armébilar?

Ämnar statsrådet snarast möjligt vidtaga sådana åtgärder att rättelse därutinnan
sker vid de återstående försäljningarna?

Enligt Kungl. Maj :ts beslut ankommer det på mig att i statsrådet föredraga
ärenden sammanhängande med beredskapens avveckling, alltså även ärenden
örn försäljning av fordon.

Svar på
interpellation.

10

Nr 37.

Onsdagen den 21 november 1945.

Svar vå interpellation. (Forts.)

Till svar å interpellationer! anför jag följande.

Ett mycket stort antal personbilar oell lastbilar av olika slag har under den
förstärkta försvarsberedskapen tagits i anspråk eller inköpts för krigsmaktens
behov. Större delen av denna anskaffning skedde under de fjorton första beredskapsmånaderna.
Enligt föreliggande uppgifter anskaffades under denna tid
omkring 2 800 personbilar och 9 900 lastbilar till ett sammanlagt inköpspris av
något över 6 miljoner kronor och till ett genomsnittspris av 3 719 kronor för
personbil och 5 130 kronor för lastbil. Även efter denna tid skedde en betydande
anskaffning delvis genom inmönstring eller rekvisition, delvis genom upphandling.

Interpellanden har anfört, att den dagsersättning, som kronan betalat med ianspråktagande
av motorfordon med nyttjanderätt, visat sig i många fall otillräcklig
och att köpeskillingarna vid tvångsanskaffning av fordon med äganderätt
ofta bestämts mycket lågt. Rörande denna fråga må först erinras därom,
att förfarandet vid inmönstring och rekvisition reglerades vid beredskapens inträde,
förutom av grundlagen, av ett tämligen omfattande författningskomplex
som tillkommit med riksdagens medverkan. Det torde icke vara behövligt att
närmare redogöra för dessa bestämmelser eller för de ändringar däri som successivt
vidtagits. Det synes tillräckligt att allmänt framhålla, att tankegången
i bestämmelserna är att den som till kronan överlåter egendom skall erhålla i
princip full ersättning, att inmönstring av i fredstid uttagna fordon skulle ske
inför motormönstringsnämnd och att rekvisition av motorfordon dessutom kunde
vid behov ske av militär myndighet. Motormönstringsnämnd — närmast a,tt
anse som skiljenämnd — var icke bunden av särskilda taxebestämmelser vid
värderingen av fordonen. Dess beslut kunde icke överklagas. Ersättning för
rekvirerade fordon bestämdes i en del fall — då ersättningen var upptagen i
en av riksvärderingsnämnden fastställd taxa — av militär myndighet men eljest
av särskild värderingsnämnd; i samtliga dessa fall kunde klagan föras, i
sista hand hos riksvärderingsnämnden.

Antalet bilar som under beredskapen övertagits av kronan med stöd av dessa
bestämmelser har av arméförvaltningens tygavdelning uppskattats till omkring
13 000, varav sannolikt hälften inmönstrats och hälften rekvirerats.

Visserligen ha åtskilliga klagomål framkommit över att de vid inmönstring
eller rekvisition fastställda ersättningarna skulle varit för låga, men allt tyder
på att ersättningarna i stort sett motsvarat fordonens värde enligt dåvarande
prisläge. Misstag ha säkert förekommit, så att ersättningarna i vissa fall blivit
för låga och i andra fall för höga. En bild av läget kan erhållas genom granskning
av de besvär som framställts i anledning av fastställda ersättningsbelopp.
Denna bild blir givetvis i så måtto skev, att besvär i förhållandevis mindre utsträckning
torde ha anförts i de fall där för höga ersättningsbelopp fastställts.
En under hand verkställd summarisk granskning av riksvärderingsnämndens
protokoll under beredskapen har givit till resultat, att i 526 fall nämnden materiellt
prövat hos nämnden anförda besvär över fastställd ersättning för personbilar,
lastbilar och bussar, som rekvirerats med äganderätt. I endast omkring
100 av dessa mål har kronans ombud yrkat nedsatt ersättning, medan fordonsägare
alltså i över 400 fall yrkat förhöjd ersättning. I 256 fall har riksvärderingsnämnden
funnit skäl höja ersättningen, i 29 fall har ersättningen sänkts,
i 241 fall lia besvären icke föranlett någon ändring. De nu lämnade uppgifterna
avse fall, då besvär anförts med anledning av rekvisition. Antalet besvär utgör
således icke mer än 8 % av det uppskattade antalet av militär myndighet rekvirerade
fordon. Trots fullföljdsförbud har i ett antal fall, där fordon värderats
av motormönstringsnämnd, till Kungl. Maj :t inkommit klagomål över motormönstringsnämndernas
beslut. I några av dessa fall har Kungl. Maj :t medgivit utbe -

Onsdagen den 21 november 1945.

Nr 37.

11

Svar på interpellation. (Forts.)

talande av ytterligare ersättning. I förhållande till det mycket stora antal
bilar, som tvångsanskaffats med äganderätt, har antalet besvärsfall icke varit
betydande. Detta tyder närmast på att det vid ifrågavarande tid icke rått ett
genomgående missnöje med prissättningen.

Såsom interpellanten erinrat bar en del av den ersättning som kronan betalat
vid övertagande av motorfordon insatts på spärrkonto. Att så skett bar
berott på penningpolitiska överväganden och faller alldeles vid sidan av förfogandelagstiftningen.
På de medel som innestått på sådant konto har ränta
utgått med 2l/s ä 3 %. Interpellantens påstående örn motsatsen är sålunda
oriktigt.

När man nu bedömer och granskar dessa- kronans åtgärder är det överhuvud
taget nödvändigt att i vida högre grad än i interpellationen skett taga hänsyn
till de förhållanden som under beredskapen faktiskt förelågo. Interpellanten
framhåller, att försörjningsläget i fråga om bilförnödenheter skulle ha
hindrat bilägare att anskaffa fordon till ersättning för dem som av kronan
övertagits, varför de tvingats att under längre eller kortare tid helt upphöra
med sin trafikverksamhet. Det är givet, att de mycket omfattande tvångsanskaffningarna
medförde en viss knapphet, särskilt på lastbilar. Det är emellertid
ingalunda säkert, att bilägarna, örn denna omständighet icke förelegat,
skulle ha befunnit sig i en gynnsammare situation. Till följd av smörjoljeoch
bilgummirestriktionerna hade det nämligen i regel knappast varit möjligt
för dem att hålla i rörelse de bilar, som krigsmakten övertog, eller däremot
svarande antal andra bilar. Läget var rentav sådant, att det i många fall snarare
innebar en fördel för fordonsägarna att kronan övertog deras fordon, då
fordonen annars skulle stått outnyttjade och endast medfört kostnader för
ägarna. Jag har inhämtat, att arméförvaltningen vissa tider mottog många
förfrågningar örn möjligheterna att få till krigsmakten sälja bilar, som måst
tagas ur trafik till följd av trafikrestriktionerna. Interpellantens uttalande,
att de förutvarande ägarna med ali rätt förväntat åtminstone någon kompensation
från kronans sida för de offer, som de måste göra, är sålunda i viss
mån grundat på ett bortseende från faktiska förhållanden, som under denna
tid rådde.

Jag övergår härefter till frågan örn formerna för genomförandet av avvecklingen
av försvarsväsendets övertaliga bilar efter den förstärkta försvarsberedskapens
upphörande.

Det stod tidigt klart, att det av två skäl var angeläget att snabbt överföra
dessa bilar till civil användning. För det första krävde det alltmer kritiska
läget på det civila transportområdet, att fordonen snarast insattes där. För
det andra var det förenat med stora både kostnader och svårigheter att bibehålla
och vårda bilarna inom försvarsväsendet. Personligen var jag intresserad
av att låta fordonen återköpas av dem från vilka de med tvång rekvirerats.
Jag ansåg detta tvångsingripande vara av en sådan extraordinär natur
att det vore naturligt att såvitt möjligt återställa det ursprungliga äganderättsläget.
Jag lät emellertid övertyga mig av de undersökningar, som verkställdes,
att vid ett sådant förfarande varken rättvisa enskilda emellan skulle
kunna åstadkommas eller ett snabbt återförande av fordonen till civil användning
skulle vara möjligt. Till samma resultat kom den dåvarande regeringen
vid en allmän statsrådsberedning omedelbart före Kungl. Maj :ts beslut i ärendet
den 13 juli 1945, trots att även inom regeringen i övrigt sympatier funnos
för en återförsäljning till de förra ägarna.

Dessförinnan hade särskilda sakkunniga övervägt möjligheterna att återföra
fordonen till de förra ägarna men kommit till det resultatet, att en sådan
anordning icke var möjlig att genomföra. I sina yttranden över de sakkunni -

12

Nr 37.

Onsdagen den 21 november 1945.

Svar nå interpellation. (Forts.)

gas förslag hade tre myndigheter funnit tanken behjärtansvärd. Kungl. Maj :ts
nyssnämnda beslut föregicks därför av mycket ingående ytterligare överväganden
i denna fråga. Dessa överväganden klargjorde till fullo, att en återförsäljning
till de förra ägarna skulle leda till stor tidsutdrägt. Enligt verkställda
beräkningar skulle huvudparten av fordonen icke kunnat bli insatta i
den civila trafiken förrän tidigast våren 1946. Till jämförelse kan nämnas,
att just nu bortemot hälften av fordonen allaredan övergått i civil ägo. Med
andra ord skulle vi fått avvara bilarna under just den övergångstid, då de
bäst behövas. Orsakerna till att ett dylikt dröjsmål skulle ha uppkommit äro
följande. En vidlyftig uppgift bleve att identifiera de många bilar, som passerat
automobilregistren hos flera länsstyrelser, innan de blivit registrerade
med sina nuvarande militära registreringsnummer. Vidare måste varje enskild
bil värderas, varefter underhandlingar måst upptagas och slutföras om varje
bil för sig, varvid förutvarande ägaren fått infinna sig på den plats, där bilen
befunne sig. I många fall har nämligen bilen hamnat på långt avstånd från
sin ursprungliga hemort. Men än svårare bleve det i de otaliga fall, då bilen
icke längre vore disponibel för den förutvarande ägaren. Många ha skrotats
ner, åtskilliga ha avståtts till utlandet och andra äro fortfarande erforderliga
för försvarsväsendet. Givetvis finge i dessa fall vederbörande anvisas annan
bil i stället. Det bleve fråga örn att i tusentals fall avgöra, om en bil motsvarade
den avgångna. Om denna fråga skulle uppkomma en mängd tvister och
segslitna förhandlingar. För dessa uppgifter skulle en mycket vidlyftig organisation
behöva uppbyggas. Allenast skapandet av organisationen skulle tagit
lång tid, om ens detta med de begränsade personalresurser, som stå till
ouds, varit möjligt att genomföra.

Härtill kommer, att rättvisa icke skulle ha kunnat skipas. En förutvarande
ägare skulle fått tillbaka en bil, som på grund av reparationer och gummibyte
varit rentav bättre än den förra. En annan skulle ha fått en nära nog
utsliten. Skillnaden i priset skulle kanske ej ha betytt så mycket, då värdet
icke minst ligger i att kunna erhålla en god och användbar bil. Åtskilliga
skulle ha återfått en bil, för vilken de inte längre hade någon användning.
För dem bleve fördelen att kunna med förtjänst avhända sig den till någon
som verkligen behövde en bil men som icke haft förmånen att sälja till kronan
utan varit tvungen att slumpa bort den åt annat håll på grund av smörjolje-
och gummirestriktionerna. Troligen skulle klagomålen och protestmötena
icke ha blivit färre vid ett dylikt förfarande. Måhända hade det visat sig,
sedan denna stora apparat satts i gång, att intresset för att återfå de av kronan
en gång ianspråktagna bilarna varit ringa och att kronan ändå till sist fått på
andra vägar avveckla- det övertaliga bilbeståndet. Att denna misstanke ej var
ogrundad har senare bestyrkts av erfarenheterna från ett område där återförande
av fordon till de förra ägarna försökts. Detta förfarande har ansetts kunna
väljas i fråga örn omnibussar, enär antalet fordon är så ringa — endast
119 stycken — att tekniska svårigheter icke förelegat. Av de förra ägarna
lia endast 13, d. v. s. omkring 10 uttryckt önskemål att återfå sina fordon.
Det är att märka att det här gäller fordon, som det är uppenbar brist på.

När av nu anförda skäl det icke befanns vara en framkomlig väg att erbjuda
de överblivna bilarna åt de förutvarande ägarna, måste andra former för
deras avyttring väljas.

Utredningsmännen liksom åtskilliga av de hörda myndigheterna funno det
vara ett intresse att de övertaliga bilarna i största möjliga utsträckning överfördes
till annan statlig eller statsunderstödd verksamhet. Då bilarna härigenom
skulle komma till användning för i stort sett samhällsnyttiga ändamål och svårigheterna
med bilarnas försäljning skulle förminskas, har Kungl. Majit ut -

Onsdagen den 21 november 1945.

Nr 37.

13

Svar på interpellation. (Forts.)

färdat bestämmelser i detta syfte. På denna väg torde komma att placeras 850
bilar. Genom försäljning till utlandet, som på goda grunder funnits böra ske,
ha vidare placerats omkring 700 bilar.

Härefter återstå 2 700 personbilar och 13 900 lastbilar. Dessa böra givetvis
försäljas till allmänheten. För denna försäljning kunna flera former väljas. Åtskilliga
alternativ ha också föreslagits. De äro kanske icke av större intresse
i detta sammanhang. I princip stodo emellertid endast I va utvägar till buds. Den
ena var att individuellt värdera varje bil och därefter utbjuda varje bil till ett
bestämt pris. Den andra var att låta köparen ombesörja värderingen genom att
bilarna såldes på auktion eller genom infordrande av anbud. Den förra utvägen
visade sig förenad med stora svårigheter. Dels skulle värderingen fordra stor
personal och taga lång tid. Dels skulle det visa sig svårt att bestämma, vem som
skulle få köpa en utbjuden bil, då det kunde förutses, att flera spekulanter
komme att anmäla sig. Dessa olägenheter vidlådde icke anbudsförfarandet.
Man kunde snabbt skrida till försäljning, och det erbjudna priset finge avgöra
konkurrensen mellan olika spekulanter.

Att försäljning på offentlig auktion icke skulle vara lämplig utgår jag från
såsom självklart. Kungl. Majit valde anbudsförfarandet, och genom att detta
ordnades så att köparna fingo rätt att bjuda på flera bilar än de önskade förvärva
har förfarandet gjorts smidigt och hetsig konkurrens kunnat undgås.
Kronan har kunnat begränsa sig till att skapa en relativt liten försäljningsorganisation.
I stället har det varit möjligt att genom ett avtal använda den
enskilda bilhandelns organisation.

I interpellationen har riktats erinran mot detta avtals provisionsbestämmelser
och stadgande angående bilhandlarnas kreditavgift vid avbetalningsköp. Provisionen
utgår efter två skalor, en högre för äldre eller av annan anledning svårsålda
vagnar och en lägre för mera lättsålda. Enligt den högre skalan utgår
provision med 5 % för den del av försäljningssumman, som icke överstiger
1 000 kronor, med 8 % för den del av försäljningssumman, som överstiger 1 000
kronor men icke 2 000 kronor, samt med 11 % för den del av försäljningssumman,
som överstiger 2 000 kronor. Motsvarande gränser i den lägre skalan
äro 2 000 kronor och 4 000 kronor. Denna provision, som av bilhandlarna anses
alltför låg, har i medeltal hittills uppgått till 7,52 %. Det har icke framkommit
något belägg för att den glidande provisionsskalan bidragit till att höja priserna.
Enär de högsta möjliga provisionssatserna uppnås redan vid relativt måttliga
priser, torde den graderade skalan knappast i och för sig hos bilhandlarna
framkalla något större intresse för att pressa upp priserna. Vid avbetalningsköp
är det för övrigt med tanke på förlustriskerna ett påtagligt intresse för
bilhandlarna, att anbuden så nära som möjligt svara mot bilarnas verkliga
värde. — Provisionen betalas av försäljningsorganisationen och är att betrakta
som (*n statens försäljningskostnad. Interpellanten Ilai anfört, att provisionen
»givetvis i realiteten betalas av köparen». Då interpellanten knappast kan
göra gällande, att en bilköpare som själv räknar ut vad han skall bjuda på en
bil inlägger provisionen till bilhandlaren i sin kalkyl, synes detta uttalande
vila på <''lt missförstånd.

Kreditavgifterna vid avbet a lningsköp ha. såsom i interpellationen riktigt
återgivits, bestämis till 8V2 % av försäljningssumman, örn kontantinbetalningen
utgör 1 av försäljningssumman, d. v. s. anbudssumman ökad med kredit avgift
en, 7 % örn kontantinbetalningen är */2 av försäljningssumman och 57= %
örn kontantinbetalningen utgör 7?. av försäljningssumman. Däremot har interpellanten
helt missuppfattat kredit avgifternas syfte. Dessa avgifter, som under
förhandlingarna från bilhandlarnas sida betecknades soia alltför låga i förhållande
till motsvarande avgifter inom andra branscher, innefatta icke endast

14

Nr 37.

Onsdagen den 21 november 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

ränta som interpellanten gör gällande, utan även och framför allt täckning för
förlustrisken och för bilhandlarnas kostnader i samband med kreditens beviljande,
såsom för kontor och personal för bokföring och indrivning av amorteringarna.
Risken för förluster i detta sammanhang får icke underskattas, då det
gäller begagnade bilar. Av naturliga skäl äro dylika bilar underkastade en
relativt snabb värdeminskning, varför de efter att ha återtagits av bilhandlarna
icke kunna avyttras utan en mycket betydande nedskrivning. Kreditavgiften
utgör alltså endast till en mindre del ränta — normal kreditränta — och till
.största delen täckning för risker och omkostnader.

Vid förhandlingarna örn kreditavgiften påvisade bilhandlarna att 10 % pålägg
på kontantpriset utgår vid försäljning på avbetalning av möbler och radioapparater.
Trots detta kunde arméförvaltningens tygavdelning reducera pålägget
till högst 81/2 % vid försäljning av kronans bilar. Det kan i detta sammanhang
påpekas, att möbel- och radioföretag vid avbetalningsförsäljning säkerligen
torde löpa mindre förlustrisker än bilhandlarna.

Anmärkas må att den som till äventyrs skulle fimia kreditavgiften hög har
möjlighet att genom banklån eller på andra vägar ordna kreditfrågan.

Avtalet innefattar vissa restriktioner i fråga örn bilhandlarnas rätt att under
avtalstiden sälja andra begagnade bilar. Denna bestämmelse har interpellanten
funnit mycket märklig. Jag kan icke ansluta mig till denna uppfattning. Det
måste vara naturligt att kronan vid en försäljning av denna stora omfattning
i likhet med många andra, som anlita försäljare, försäkrar sig örn att försäljaren
icke samtidigt företräder konkurrerande varor. Det skulle icke ha varit
riktigt att medgiva bilhandlarna rätt att samtidigt sälja dels kronans bilar mot
en begränsad provision och dels andra begagnade bilar mot den väsentligt högre
förtjänst, som är normal för bilhandeln. Tilläggas må att ett ganska stort antal
av landets bilhandlare icke äro anslutna till avtalet och sålunda äro oförhindrade
att sälja begagnade bilar, även sådana som de köpt av kronan vid de nu
pågående försäljningarna.

Interpellanten bär ingått även på en allmän karakteristik av försäljningssystemet,
som han funnit »osmakligt», innebärande ett oskäligt utnyttjande
av den köpande allmänhetens nödläge på grund av gummibristen och överhuvud
taget förtjäna benämningen »historiens största svartabörsaffär i bilgummi».
Örn sålunda interpellantens uppfattning icke gärna kan missförstås, framgår
å andra sidan av det redan anförda, att denna uppfattning i väsentliga
avseenden icke kan grunda sig på ett omsorgsfullt bedömande av den föreliggande
frågan. Jag bär med hänsyn till de högst allvarliga anklagelser, som
interpellanten framställt, funnit angeläget att från tygavdelningen infordra
närmare uppgifter till belysande av huruvida dessa anklagelser kunna vara
berättigade.

Interpellanten har till stöd för sin uppfattning att för-säljningen siktar på
en avyttring av bilgummit framhållit att en brandskadad bil med oskadat bilgummi
iakttagits bland salubjudna bilar. Från tygavdelningen har jag inhämtat,
att avdelningen vid de första försäljningarna förbisett förekomsten av
några helt förstörda eller eljest oanvändbara fordon. Förbud hade emellertid
omedelbart utfärdats mot att uppställa kasserade fordon på försäljningsplatserna.
Med nu berörda undantag hade bilar, som kunna anses i egentlig mening
skrotfärdiga, icke utbjudits till allmän försäljning. Tygavdelningen har
meddelat, att försäljning av skrotbilar behandlats separat, men understrukit,
att försäljningsfordonens ålder icke utan vidare får läggais till grund för en
bedömning av deras användbarhet. Krigsmaktens bilar ha nämligen under beredskapsåren
körts betydligt mindre än vad som är vanligt för en bil i civil
trafik.

Onsdagen den 21 november 1945.

Nr 37.

15

Svar på interpellation. (Forts.)

Interpellanten har vidare anfört att det funnits Volvobilar i medelmåttigt
skick, som man betalat 20—30 000 kronor för i avsikt att komma över dess
gummiutrustning. Från tygavdelningen har jag inhämtat, att detta är felaktigt.
En undersökning av priserna på de omkring 4 000 bilar, som först såldes
mot anbud, visar, att 24 bilar betingat priser av 15—20 000 kronor. Endasten
bil bär sålts för mer än 20 000 kronor. Det gälldle här en Volvo-bil av senaste
modell och av största typ, som körts endast 1 600 mil och icke var i medelmåttigt
utan i mycket gott skick. Bilen skulle såsom ny ha betingat ett pris
av närmare 28 000 kronor. Den såldes för 23 170 kronor, vilket pris tygavdelningen
icke ansett oskäligt. Näst högsta anbudet lydde på 23 100 kronor. De
höga anbuden i detta fall kunna omöjligt ha samband med gummiutrustningen,
enär vid samma försäljning förekommo bilar med likartad ringutrustning,
som såldes i prisläget 8 000—10 000 kronor.

Givetvis lia i många fall för höga anbud avgivits. Jag vill emellertid framhålla,
att det är en felaktig metod att söka grunda ett omdöme örn prisernas
skälighet på toppriser som erlagts. Här få köparna stå sitt eget kast. En mera
rimlig bedömningsgrund måste vara att bedöma försäljningarnas resultat med
ledning av medelpriserna i jämförelse med de priser som av kronan betalades
när bilarna ursprungligen anskaffades. Inledningsvis har jag nämnt, att genomsnittspriserna
för de person- och lastbilar, som anskaffades under de fjorton
första beredskapsmånaderna, utgjorde 3 719 kronor för personbilar och
5 130 kronor för lastbilar. Medelpriserna för de person- och lastbilar, som
sålts t. o. m. den 30 september 1945, lia utgjort 2 805 kronor för personbilar
och 5 362 kronor för lastbilar. Vid bedömning av dessa priser bör beaktas, att
de gengasdrivna personbilarna i allmänhet varit relativt hårt körda men att
bland lastbilarna ingått ett icke ringa antal mycket litet begagnade lastbilar,
som krigsmakten förvärvat fabriksnya. Värdet av dessa så gott som nya bilar
har bidragit till att höja genomsnittspriserna för lastbilarna. Vidare bör
vid jämförelse mellan priserna i början av beredskapen och de nu erhållna
priserna hänsyn tagas till dels penningvärdets fall, dels d''e stora kostnader,
som av kronan nedlagts på reparationer och underhåll, dels ock den i allmänhet
obetydliga förslitning fordonen undergått i kronans ägo. Det kan påpekas
i detta sammanhang, att icke så få bilar inköpts av bilhandlare, som sålunda
funnit det lönande att köpa kronbilar för återförsäljning. Det har även blivit
känt, att privatpersoner sålt från kronan köpta bilar med avsevärd förtjänst.
Med hänsyn till nu berörda förhållanden synas de priser, som ernåtts vid de
hittills genomförda försäljningarna, genomsnittligt icke kunna anses vara oskäligt
höga. På förfrågan har svenska lasttrafikbilägareförbundet meddelat, att
i de fall då bilarna varit i gott skick och utrustade med bra gummi lia de priser
som åkarna erlagt varit lägre än priserna vid köp av motsvarande bilar
från bilhandlare.

Jag har emellertid sökt även på andra vägar få belyst i vad mån bilarnas
gummiutrustning medverkat till att höja inköpspriserna. En utväg har synts
vara att jämföra försäljningspriserna mellan fordon med samma allmänna tillstånd
i fråga örn motor och karosseri men av olika kvalitet i fråga örn gummiutrustningens
tillstånd. Detta har möjliggjorts därigenom att bilarna vid försäljningen
försetts med sifferbeteckningar. Vid undersökningen, som på mitt
uppdrag verkställts av tygavdelningen, ha medtagits bilar, som alla i fråga
om motorns och karosseriets tillstånd betecknats med siffran 3, angivande att
motorn och karosseriet äro i gott skick och fullt användbara. Bland dessa bilar
Ira därefter redovisats särskilt för sig å ena sidan de bilar, vars gummiutrustning
betecknats med siffran 2, innebärande att utrustningen är mycket
god, å andra sidan bilar vars gummiutrustning betecknats med siffran 3, inne -

16

Nr 37.

Onsdagen den 21 november 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

bärande att mönstret på slitbanans mitt är borta men i övrigt synligt. Undersökningen
har begränsats till de fyra personbilstyper och nitton lastbilstyper,
som äro mest representativa och som sålts i sådant antal att ett något så när
tillförlitligt statistiskt material kunnat erhållas. Sammanlagt avser undersökningen
1 362 bilar. Den uträknade prisskillnaden mellan bilar med bättre och
sämre ringar kan med viss grad av sannolikhet förklaras såsom huvudsakligen
beroende på gummiutrustningens olika tillstånd. Är denna differens påfallande
stor ligger den slutsatsen nära, att det varit gummiutrustningen som avsetts
vid anbudsgivningen.

Jag måste bär begränsa mig till att återgiva endast en del'' av siffermaterialet
men har till interpellanten överlämnat den tabell vari undersökningen sammanfattats.
— Medelpriset för personbilar av märket Opel Kapitän var 2 883
kronor för 14 bilar med bättre gummiutrustning och 2 987 kronor för 15 bilar
med sämre gummiutrustning. Bilarna med det sämre gummit ha alltså av
någon anledning betingat högre pris än bilarna med det bättre gummit. Förhållandet
torde icke böra tillmätas större betydelse men utgör en varning mot
alltför bestämda slutsatser. — Medelpriset för 61 Chevrolet lastbilar HS Spec
157" av 1938 års modell med bättre gummi var 4 789 kronor och för lika
många bilar av samma modell med sämre gummi 3 989 kronor, alltså 800 kronors
prisökning för bilar med bättre gummi. — Medelpriset för 133 Chevrolet
lastbilar HS Spec 158 1/2" 1939 med bättre gummi var 5 255 kronor och för 88
bilar av samma modell med sämre gummi 4 908 kronor, alltså 347 kronors
prisökning för bilen med bättre gummi. — En motsvarande genomgång för
övriga Chevrolet lastbilar visar en prisdifferens till förmån för bilar med
bättre gummi av för olika modeller respektive 306, 449 och 442 kronor, för
Fordlastbilar respektive 776, 475, 647 och 460 kronor, för Volvolastbilar respektive
615. 258, 1 196, 86, 271. 313, 863, 407, 334 och 1 570 kronor. Att prisskillnaden
i två av fallen blivit så förhållandevis stor torde enligt vad jag
inhämtat bero på att de ifrågavarande bilarna varit försedda med kraftigare
ringutrustning.

I genomsnitt är prisskillnaden för de i statistiken ingående bilarna 523 kronor.
Örn ringutrustningen på lastbilarna i genomsnitt beräknas utgöra 7 däck
i dimensionen 700 X 20 skulle denna prisskillnad motsvara omkring 30 % av priset
för ny ringutrustning. Jag föreställer mig, att motsvarande prisskillnad vid
illegala affärer, med vilka interpellanten velat jemföra den nu pågående försäljningen,
icke begränsar sig till belopp av denna storleksanordning.

Med det anförda har jag självfallet ej velat bestrida att icke möjligheterna att
genom köp av kronans bilar erhålla bilgummi verkat stimulerande och i många
fall lett till att köpare sträckt sig för långt. De anförda siffrorna och gjorda
erfarenheter i övrigt giva emellertid icke belägg för interpellantens synnerligen
kategoriska uttalanden örn denna bilförsäljning sådan den hittills bedrivits. Örn
dessa uttalanden hänföra sig till det förhållandet, att personer som önskat under
nuvarande omständigheter förvärva bilgummi nödgats samtidigt köpa bil, ligger
den frågan nära till hands, örn man av kronan skäligen kan begära vad man
icke fordrar av den allmänna handeln, nämligen att ringarna skola säljas för
sig och bilarna i övrigt för sig.

Avslutningsvis vill jag framhålla, att det varit och är förenat med åtskilliga
komplikationer att under nuvarande förhållanden genomföra den omfattande
försäljning av bilar som nu pågår. Icke desto mindre är det ett viktigt samhällsintresse,
att denna försäljning just nu sker. Det hittills tillämpade försäljningssystemet
har visat sig lämpligt då det gällt att snabbt tillföra det civila transportväsendet
försvarets övertaliga bilar till rimliga priser. Systemet kan — bedömt
efter de erfarenheter som hittills föreligga ■— icke göras till föremål för så -

Onsdagen den 21 november 1945.

Nr 37.

17

Svar på interpellation. (Forts.)

dana erinringar, att det av denna anledning ber övergivas. Huruvida situationen
kommer att förändras, sedan restriktionerna med avseende å handeln med flytande
bränslen bortfallit, kan icke nu överblickas. Då regeringen självfallet icke
önskar att kronans bilar säljas till oskäliga priser, är det uppenbart att utvecklingen
kommer att med uppmärksamhet följas.

Härefter yttrade:

Herr Nilsson i Göingegården: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
få framföra mitt tack för det synnerligen utförliga interpellationssvaret. Tyvärr
måste jag beklaga, att svaret enligt mitt förmenande trots detta inte kan anses
uttömmande så till vida, att någon ändring i fråga örn systemet för försäljning
av kronans bilar inte ansetts kunna komma i fråga.

Den omständigheten att »utvecklingen kommer att med uppmärksamhet följas»,
eftersom »regeringen självfallet icke önskar, att kronans bilar säljas till oskäliga
priser», såsom herr statsrådet till sist framhöll, synes mig utgöra en klen tröst
för dem, som redan på grund av bristen på bilgummi fått betala oskäliga priser.
Då det, som herr statsrådet själv påpekar, måste anses vara ett samhällsintresse
att denna försäljning sker just nu, synes det föga troligt, att någon rättelse i fråga
om själva försäljningssysteinof kan komma i fråga. Däremot måste det ju anses
tacknämligt, att förbud i varje fall utfärdats mot att uppställa och salubjuda
kasserade fordon på försäljningsplatserna. I det påtalade fallet visade det
sig, som redan framhållits, att man på vederbörande militära förband endast bokstavligen
följt arméförvaltningens bestämmelser, att det och det numret absolut
skulle säljas. Herr statsrådet konstaterar emellertid i sammanhanget, att tygavdelningen
vid de första försäljningarna »förbisett förekomsten av några helt förstörda
eller eljest oanvändbara fordon». Att ett sådant »förbiseende» överhuvud
taget kunnat ske förefaller emellertid mig tyda på, att vederbörande själva haft
klart för sig, att det väsentliga här var att få göra affär med bilgummit — att i
sammanhanget också en mer eller mindre användbar bil fått följa med synes ha
spelat en mera underordnad roll. Hade saken icke påtalats är det tänkbart, att
flera sådana »förbiseenden» kunnat ske.

Statsrådet konstaterar, att tankegången i bestämmelserna beträffande överlåtelse
av egendom till kronan är den, att kronan principiellt skall lämna full ersättning.
Men samtidigt som denna princip erkännes säges i interpellationssvaret,
att »misstag lia säkert förekommit». Alldeles riktigt, och det var bl. a. för
att vinna rättelse härvidlag som min interpellation framställdes.

Till stöd för uppfattningen att ersättningarna i stort sett motsvarat fordonens
värde anföres, att antalet besvärsfall icke varit betydande i förhållande till det
stora antalet tvångsanskaffade bilar. Detta förhållande säger i själva verket
föga. ty det torde vara allmänt känt, att man, sådana förhållandena då voro —
i många fall också beroende på bristande kännedom örn föreliggande besvärsmöjligheter
— överhuvud taget icke ansåg det lönt att besvära sig över den ersättning,
som betalades. Den statistik herr statsrådet åberopar —- en granskning
av 526 fall — synes mig på ett övertygande sätt ge belägg för ått principen varit
att snarare betala för litet än för mycket. I endast omkring 100 av dessa inål
har ju kronans ombud yrkat nedsättning av priset, medan i över 400 fall fordringsägarna
ha yrkat höjning. Riksvärderingsnämnden har ju enligt denna statistik
också funnit anledning att höja ersättningarna i icke mindre än 256 fall
— alltså i nära hälften av fallen — medan endast i 29 fall priset sänkts. Som
stickprov betraktat synes detta alltså visa riktigheten av mitt påstående, »att
de ingrepp som ägt rum i den enskilda förvärvsverksamheten blivit mycket
kännbara och i en del fall t. o. m. av ruinerande verkan».

Andra kammarens protokoll 1945. Nr 87. 2

18

Nr 37.

Onsdagen den 21 november 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

Yad prissättningen angår anser herr statsrådet, att »ersättningarna i stort sett
motsvara fordonens värde enligt dåvarande prisläge», en uppfattning som i vart
fall knappast torde delas av flertalet av dem, som då utsattes för tvångsingripandena.
Det bör härvidlag också framhållas, att flertalet rekvisitioner gjordes i
april och närmast följande månader 1940, och att priserna redan då börjat gå
uppåt, vilket man i vart fall knappast tog hänsyn till, då värderingarna gjordes.
Jag säger detta därför att herr statsrådet själv betonar, att man, när man nu
bedömer och granskar dessa kronans åtgärder, bör taga hänsyn till de förhållanden,
som under beredskapen faktiskt förelågo. Detta i och för sig riktiga påpekande
tages sedan till intäkt för det riktiga i ett resonemang, som går ut på
att det i många fall snarast skulle lia varit till fördel för fordonsägarna att kronan
övertog deras fordon. Detta kan emellertid knappast tagas till intäkt för ett
system som medfört, att vederbörande nu sakna möjlighet att erhålla kompensation
för bevisligen lidna förluster, ett system, som dessutom medför, att de tidigare
ägarna tvingas betala ett i många fall vida högre pris för sina fordon än
de erhöllo för fem år sedan, frånsett nu svårigheten att med detta system överhuvud
taget få chansen att återfå de fordon, som de tvingats göra sig av med.

Det var av intresse att få höra, att herr statsrådet personligen var intresserad
av tanken, att man skall låta fordonen återköpas av dem från vilka de
rekvirerades med tvång, liksom att herr statsrådet i likhet med mig ansåg »detta
ingripande vara av så extraordinär natur, att det vore naturligt att såvitt möjligt
återställa det ursprungliga äganderättsläget». Herr statsrådet har emellertid
låtit övertyga sig av de undersökningar, som gjorts och vilka gått ut på
att ett sådant förfarande icke vore möjligt. Jag måste säga, att det förvånar
mig en smula att höra detta från en företrädare för ett parti, som annars inte
brukar tveka om statens förmåga och lämplighet i olika stycken att klara
även de besvärligaste situationer. Personligen är jag ingalunda övertygad örn
att inte saken skulle gått att ordna relativt enkelt och snabbt. Hade de ifrågavarande
bilägarna i god tid meddelats, att det fanns möjligheter för dem att
få köpa tillbaka sina bilar till anständiga priser eller också andra likvärdiga
bilar, borde nog det hela ha kunnat ordnas utan alltför stor tidsutdräkt eller
byråkratisk omgång. Därefter kunde återstoden ha fått försäljas på lämpligt
sätt. Gick det snabbt att värdera bilarna vid inmönstringarna 1940, borde det ju
inte ha tagit längre tid denna gång, snarare tvärtom. Det torde väl också ha
funnits värderingsinstrument från inmönstringarna, som kunde fått ligga till
grund för anvisandet av en likvärdig bil, örn ira den ursprungliga av en eller
annan orsak ej längre fanns eller tillräckligt snabbt kunde återfinnas i mängden.

Hade det, som herr statsrådet tycks anse, visat sig, att sedan denna apparat
satts i gång intresset varit ringa för att återfå de av kronan en gång i anspråk
tagna bilarna, så hade det ju sedan stått kronan fritt att snabbt sälja
återstoden. Då hade ju i varje fall de, som tidigare fått vidkännas uppoffringar,
nu inte kunnat framföra dessa så befogade klagomål.

Herr statsrådet anser vidare mitt uttalande att »provisionen i realiteten betalas
av köparen», vila på ett missförstånd. Jag kan icke dela herr statsrådets
uppfattning härvidlag. Här är det nu i själva verket — eller borde vara det —
fråga om en realisation av varor, som ursprungligen togos i anspråk av kronan,
som då behövde dem, men som nu måste säljas, emedan kronan inte längre
behöver dem. De omkostnader, som äro förknippade härmed, liksom givetvis i
allra högsta grad de i annat sammanhang av herr statsrådet omtalade kostnaderna
för reparationer och underhåll, äro väl kostnader som böra hänföras till
beredskapen och ej nu i efterhand påläggas landets motorfolk som en extra
beskattning.

Onsdagen den 21 november 1945.

Nr 37.

19

Svar på interpellation. (Forts.)

Min uppfattning står fast — och jag är övertygad om att huvudparten av
landets motorfolk hyser samma åsikt — nämligen att i första hand borde de
bilägare, som lojalt ställde sina fordon till försvarsmaktens förfogande, fått
förmånsrätt vid försäljningarna. Vad prissättningen angår förefaller det väl
rimligare, att denna nu hade baserats på det pris, som betalades vid inmönstringen,
minskat med ett avdrag fixerat med hänsyn till bilens ökade ålder,
antalet körda mil o. s. v. De återstående vagnarna kunde ju sedan försålts efter
i huvudsak samma beräkningsgrunder, och fördelningen kunde ha skett via
t. ex. industrikommissionens gummibyrå efter exempelvis samma principer som
nu tillämpas vid försäljning av gummi. Varmed jag givetvis inte åsyftar priserna.

Herr statsrådet talar örn att det vid ett annat system än det nu tillämpade
hade varit omöjligt att åstadkomma någon som helst rättvisa. Jag tror, att
orättvisorna i varje fall hade blivit betydligt mindre vid ett sådant förfaringssätt
som jag här antytt. Det vill synas, som örn herr statsrådet — med stöd
av en statistik, som bygger på för såväl mig som väl flertalet andra intresserade
svårbedömbara siffror och uppgifter — önskar med så lätt hand som
möjligt beröra de missförhållanden, som kommit i dagen i samband med de
nu påtalade försäljningarna. Man behöver emellertid inte ha varit en särskilt
uppmärksam iakttagare på senare tid för att få fullt klart för sig, att här
verkligen är fråga örn missförhållanden.

Jag skall här nöja mig med endast ett par exempel. Vid den senaste försäljningen
i Hässleholm fanns en lastbil, som var fullständigt »krockad» eller
»kvaddad», t. o. m. så, att ett par däck stodo vid sidan av bilen. Däcken voro
emellertid mycket bra, varför man här har anledning att tala om att det var
däcken som skulle ge möjlighet att sälja bilen. Ett annat exempel: En åkeriägare
i ett skånelän fick en lastbil »inmönstrad» till kronan i april 1941 och
erhöll då en ersättning av 6 000 kronor. Bilen var då körd 6 000 mil. Samma
bil utbjöds till försäljning den 1—5 september i år, och mätaren visade då, att
den var körd 8 500 mil. Kronan hade alltså kört den 2 500 mil. Av däcken
voro fem av samma slitvärde, som då bilen såldes, under det att två voro förnyade.
Vid försäljningen lade den ursprunglige ägaren in ett anbud på 7 500
kronor, varjämte han i särskild skrivelse upplyste om att han tidigare ägt bilen
och erhållit 6 000 kronor för den av kronan. Trots detta kunde han nu inte
få tillbaka sin vagn. Ännu ett exempel: En åkare i en sydsvensk stad fick i
april 1940 till kronan lämna fyra stycken Volvolastbilar. Därefter inköpte
han en ny Volvo av 1940 års modell med gengasaggregat. Denna femte bil
rekvirerades i juni samma år, och han fick då 12 000 kronor i ersättning.
Samma bil saluhölls vid den första auktionen i Hässleholm och hade då klassats
3. Åkaren inlämnade ett anbud på 10 110 kronor och angav tydligt i anbudet,
dels att fem lastbilar rekvirerats från anbudsgivaren, dels att den bil,
varpå han nu gav anbud, var den femte av dessa, samt att han på sin tid erhållit
12 000 kronor för den. Åkaren fick emellertid inte köpa tillbaka sin bil,
som i stället såldes till Trelleborgs stad för 12 500 kronor. Man kan i fall som
dessa fråga sig, vad den s. k. »fria prövningsrätten av anbud» egentligen
innebär.

Angående köparnas skyldighet att betala ränta å det icke inbetalade beloppet
av köpeskillingen säger herr statsrådet, att detta innefattar icke endast
ränta utan även framför allt täckning för förlustrisken och för bilhandlarnas
kostnader i samband med kreditens beviljande såsom för kontor, personal, bokföring
etc. Jag måste säga, att detta resonemang förefaller både dunkelt och
mångtydigt. Är det för det första vedertagen kutym att sammankoppla ränta
på skuldbelopp med provision och omkostnader vid försäljning? Vidare torde

20

Nr 37.

Onsdagen den 21 november 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

väl riskerna i detta sammanhang vara ytterst minimala för försäljarna i ett
läge som detta, som ju inte på något sätt får jämföras med de risker affärsmän
i branschen löpa i normala tider med normal konkurrens och riklig tillgång
på bilar och framför allt bilgummi. På mig verkar hela detta resonemang
som ett försök att komma från frågans kärnpunkt.

Frågans kärnpunkt är ju — det vill jag ytterligare understryka — huruvida
hela detta försäljningssystem kan anses stå i överensstämmelse med vare sig
god affärskutym som sådan eller ett korrekt uppträdande från statliga myndigheters
sida. Vad det senare angår vill jag fråga: Har priskontrollnämnden
i något sammanhang haft tillfälle att granska dessa affärer och jämföra de
nu betalade priserna med vad som ansågs skäligt, när bilarna rekvirerades?
För vanligt folk framstår det ju som ytterst egendomligt, att staten i alla
övriga fall med kraft och skärpa inskrider mot prishöjningar men här utan
inskridande bevittnar, hur man nu säljer fordon till vida högre priser än vad
sbm ansågs skäligt, då fordonen rekvirerades, eller ens nu kan anses skäligt
med hänsyn till fordonens kvalitet, som väl i flertalet fall ej lär ha blivit
bättre under de fem åren i kronans tjänst. Det måste också anses som högst
anmärkningsvärt, att de två statliga organ, som i främsta hand haft ansvaret
för försörjningen på detta område, nämligen trafikkommissionen och bränslekommissionen,
helt ställts utanför. Dessa båda viktiga kommissioner ha bestämt
tagit avstånd från det nu påtalade försäljningssystemet, men tydligen
har den som här företrätt regeringen inte tagit hänsyn till deras synpunkter.

Förhållandena när det nu gäller försäljningen av kronans övertaliga bilar
måste emellertid ses mot bakgrunden av det faktum, att staten under hela
denna kristid från cirka 100 000 bilägare har tvångsrekvirerat bilarnas gummiutrustning.
När herr statsrådet nu själv konstaterar, att i många fall för
höga priser betalats för kronans bilar, så måste det understrykas, att detta
beror just på den situation staten själv medverkat till att skapa, Detta borde
enligt mitt förmenande lia givit ytterligare anledning till den allra största
försiktighet vid försäljningen av kronans bilar, som nu blivit ett allvarligt
irritationsämne inte bara för de berörda tidigare fordonsägarna utan också
för alla dem, som tvingats att inleverera sitt bilgummi till staten och nu när
bensinen släpps fri stå där utan däck och slangar. Alla dessa, som tvingats
sälja sitt bilgummi till låga priser, måste ju med mycket blandade känslor se,
huru i realiteten bilgummi nu försäljes — men med vidhängande bilar. Örn
detta, såsom jag sagt i min interpellation, skall kallas för »svarta börsaffärer»
i jättelik skala eller något annat, må vara en tvist örn ord. Det allvarliga
är, att stora grupper medborgare genom det inträffade ha fått sitt förtroende
till staten i hög grad rubbat. Och det går inte att med aldrig så många ord
bortförklara vad som faktiskt har skett på detta område.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Det lönar sig föga att diskutera med
en interpellant, som efter att ha fått ett svar på sin interpellation, i vilket det
bevisas, att han har kommit med ovederhäftiga påståenden, stiger upp och
med lika friskt humör upprepar sådana påståenden. Jag skall därför icke
ingå i någon längre polemik mot vad han här sagt.

Jag vill emellertid beträffande frågan huruvida kronan underbetalat bilarna
vid inmönstringen endast säga, att redan från den tidpunkten finns det
belägg för att kronan icke betalade för låga priser. Jag har här i min hand
tidningsurklipp från augusti 1940 med rubrikerna »Statsmedel slösades bort
vid militär bilanskaffning» och »Kritik mot armens bilköp». Där talas det
örn, hurusom bilarna värderades under stor brådska, och att de utbetalade ersättningarna
varit oskäligt höga. Jag vill icke bestrida, att det vid inmönst -

Onsdagen den 21 november 1945.

Nr 37.

21

Svar på interpellation. (Forts.)

ringarna i vissa fall blev underpriser, men enligt min egen erfarenhet från den
tiden betalades i allmänhet- överpriser. Av den statistik som jag här anfört
framgår ju dock, att i fråga örn de 6 500 bilar som rekvirerades anfördes klagomål
endast i 500 fall. När interpellanten säger, att anledningen härtill var,
att folk ansåg det tröstlöst att klaga, så beror det troligen på att han icke vet
någonting örn den saken. Jag, som var med på den tiden, vet, hurusom bilägarnas
organisationer formligen organiserade besvären. Jag vill därför tro, att
alla flagranta fall av underbetalning säkert fördes fram inför riksvärderingsnämnden.
Det är väl också ganska självklart, att kronans ombud icke i onödan
klagade inför riksvärderingsnämnden utan endast tog upp de allra värsta
fallen. T. o. m. i dessa fall hände det, att kronans ombud icke helt lyckades
vinna gehör för sin mening.

Beträffande det av interpellanten omnämnda fallet i Hässleholm med en
bil, som stod där »kvaddad» med däcken vid sidan, vill jag säga, att örn det
är sant, att det har inträffat, vilket jag icke vet. så måste det bero på att vederbörande
ute i landet har gjort detta i strid med givna föreskrifter. Och det
får väl ändå var och en medgiva, att när det här rör sig om en så ofantligt
stor organisation med en försäljning av en omfattning, som man icke är van
vid, kan det förekomma ett och annat misstag. Jag försäkrar, att dessa bilförsäljningar
äro så infamt påpassade av personer av herr Nilssons i Göingegården
kulör, att det icke kan ske ett misstag utan att det säkerligen kommer
till allmänhetens kännedom på ett eller annat sätt.

Vad man skall säga om övriga av honom här anförda fall är ju helt beroende
av huruvida man anser, att det är alldeles nödvändigt, att de personer
som tidigare fått sina bilar inmönstrade skola lia en särskild favör nu. Jag
har visat, att det icke finns några särskilda skäl härför. Herr Nilsson har en
annan uppfattning, och det är klart, att man med den utgångspunkten kan
hitta många hundra fall, där en person, som fått sin bil inmönstrad, vid försäljningen
av kronans bilar icke återfått bilen, därför att andra, kanske andra
åkare, betalat högre pris än den förre ägaren erbjudit, Det kan man fortsätta
att diskutera i all oändlighet. Det som till sist är avgörande härvidlag är ju
svaret på frågan: Har det varit möjligt att ordna avyttringarna av dessa
övertaliga kronobilar, så att de som tidigare fått bilar inmönstrade fingo företrädesrätt
till dessa bilar? Den frågan har undersökts av särskilda sakkunniga
och prövats av många statliga myndigheter och varit föremål för särskild utredning
genom min försorg. Den har föredragits i allmän statsrådsberedning
inför den då sittande samlingsregeringen, och alla som ha sysslat med den
ha kommit till den uppfattningen, att örn vi skulle lia ordnat det på det sättet,
skulle det icke varit möjligt för oss att få ut dessa bilar i trafik förrän
under år 1046, de allra flesta icke förrän frampå våren 1016. Herr Nilssons i
Göingegården krav kan ju omöjligt ändra det förhållandet, att utredningarna
lia givit detta resultat.

Han kommer här och använder ett litet högerknep. Häri säger nämligen, att
det makthavande partiet, det socialdemokratiska partiet, kan väl göra allting.
Men, herr Nilsson, icke ens gud fader kan lugga en skallig, och ingen
makt i världen, tror jag, kan tala herr Nilsson till reson i denna fråga.

Frågan är icke: kunna vi sälja dessa bilar till dem som förut inmönstrat
bilarna? utan frågan är bara denna: när skulle en sådan här försäljning lia
kunnat genomföras? Att en sådan försäljning skulle kunna ske har jag val
aldrig bestritt, utan vad jag understryker är, att det hela skulle ta mycket lång
tid. Och då har jag frågat: ha vi råd nu, när kriget är slut och dessa bilar finnas
tillgängliga samtidigt som vi ha stora svårigheter att skaffa gummi utifrån,
att låta dessa bilar stå stilla i avvaktan på att vi skola kunna genomföra

22

Nr 37.

Onsdagen den 21 november 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

en försäljning till dem som förut innehaft dem? Alla förnuftiga människor
säga, att så kunna vi inte göra, det är omöjligt, och därför förfaller frågan
örn hilarnas avyttring till förutvarande ägare. Herr Nilsson i Göingegården
säger exempelvis, att man hade väl en organisation från inmönstringarnas tid.
Men hur kan man komma med ett sådant argument? Vid inmönstringen var
den som inställde sin bil skyldig att lämna den, och kronan var skyldig att
betala det pris, som bestämdes av skiljenämnden, motormönstringsnämnden. Örn
man skulle använda dessa nämnder nu, vilket man icke kan enligt lagen, men
örn man skulle kunnat göra det, får man också utgå från att kronan skulle
vara skyldig att lämna bilarna till det pris nämnden bestämt, men att den
förutvarande ägaren icke skulle ha skyldighet att ta emot sin gamla bil. Hur
skulle man då kunna komma till något resultat?

Den här saken ha vi, som sagt. stött och blött och försökt finna utvägar
för, och vi ha därvidlag kommit till det resultatet — icke bara jag utan alla,
som sysslat med saken — att vi icke under den övergångstid, vari vi nu befinna
oss, skulle kunna få ut dessa bilar i nyttotrafik, örn vi skulle genomföra det systemet,
att bilarna skulle tillförsäkras dem som förut innehaft dem. Det är den
springande punkten här, och jag säger beträffande den punkten, att herr Nilsson
i Göingegården icke på något sätt kan bevisa eller ens göra troligt, att något
annat är möjligt. Men herr Nilsson i Göingegården kan säga: jag struntar i örn
bilarna få stå över hela vintern, det intresserar mig inte; jag har bara ett
enda intresse, nämligen att de som inmönstrat bilarna få sina intressen tillgodosedda.
Jag måste emellertid fråga, örn det är på det sättet en riksdagsman
skall se sin uppgift, örn han bara skall ta en sådan ensidig hänsyn, och
om han inte skall se på det allmänna läget och på en fråga som denna i hela
dess vidd. Jag för min del måste säga, att herr Nilsson i Göingegården här
har så betydligt skjutit över målet, att det som sagt icke finns mycken anledning
att vidare diskutera med honom i saken.

Herr Wiberg: Herr talman! I likhet med kammarens övriga ledamöter har
jag med mycket stort intresse åhört statsrådet Skölds omfattande svar. Jag
vill gärna understryka att jag har en mycket stor aktning för vad statsrådet
Sköld åstadkommit vid skilda tillfällen och på skilda områden, men jag måste
nog tillstå, att nu i dag har statsrådet i vart fall icke kunnat övertyga mig —
och i det avseendet står jag säkerligen icke ensam — om att det förfaringssätt
som tillämpats varit riktigt.

Hela denna historia örn försäljningen av kronans bilar är märklig i mångt
och mycket. Militärmyndigheterna ha, såvitt känt, skött sina rekvisitioner och
sedan försäljningar av bilar på egen hand utan samråd med andra myndigheter
och tydligen utan priskontrollnämndens hörande i fråga om försäljningsprisen.
Men samtidigt som detta skett ha andra statliga myndigheter hållit på
och rekvirerat däck och bilgummi från enskilda på ett sätt som lindrigt uttryckt
kan kallas för ganska hårdhänt. Det är statens industrikommission som rekvirerat
däcken, och det är statens resorvförrådsnämnd, som betalat dem och sedan
sålt dem igen, i båda fallen till priser, som man själv fastställt. Den märkliga
situationen har alltså förelegat, att medan industrikommissionen rekvirerat bildäck
i stor omfattning ha militärmyndigheterna samtidigt sålt bilar och gummi
i stora partier — den högra handen har tydligen inte vetat vad den vänstra
gjort.

Hur det gått till vid dessa rekvisitioner och försäljningar av bilgummi skall
jag inte närmare gå in på — det är ett sorglustigt kapitel, och man tror ju
knappast sina ögon, när man får se sådana exempel som att bildäck rekvirerats
för en krona 5 öre, att frakt och avmonteringskostnader för fem däck betalats

Onsdagen den 21 november 1945.

Nr 37.

23

Svar på interpellation. (Forts.)

med 14 öre, och att sedan exakt likadana däck av de statliga myndigheterna försålts
för 54 kronor stycket. Det är minst sagt underligt att få höra, att staten
bedriver sådana affärer, där tydligen en vinstmarginal på 5 000 procent anses
skälig, samtidigt som olika samhällsorgan vädja till enskilda att begränsa vinstintresset
och offentliga anslag beviljas för t. ex. deklarationsmoralens höjande.
Det väsentliga är emellertid inte härvidlag vilken myndighet som bär ansvaret
för den ena eller andra affären på detta område. Inför allmänheten är det staten
som sådan, som bär ansvaret. De olika statsorganen kunna skylla på varandra,
men staten har ingenting annat att skylla på än det dåliga system statsdriften
i fall som dessa tydligen representerar.

Enligt min och med visshet många andras mening är det också fråga örn
huruvida icke staten i själva verket har gjort sig skyldig till en olaga kombinationshandel
med bilar och bilgummi, rekvirerat med ena handen och sålt med
den andra och på detta sätt håvat in oskäliga och otillbörliga krigskonjunkturvinster
och genom sina affärer satt. många enskilda bilägare i trångmål. Jag
är för min del övertygad örn att statsrådet icke vill förneka att sådant förekommit,
och kammarens ledamötei torde val också i hemorten lia gjort åtskilliga
erfarenheter. Det medelpris som erhållits är naturligtvis i någon man
signifikativt men ingalunda det avgörande för hur man — enligt min mening
åtminstone — bör bedöma hela detta tillvägagångssätt. Och om staten nu skall,
låt vara tills vidare beroende på krisförhållanden, ge sig in på att driva affärer
med bilar och bilgummi, så bör don också respektera de spelregler, som den
själv uppställt för enskildas affärsrörelser.

När det nu gäller frågan örn bilgummit, som ju otvivelaktigt sammanhänger
med frågan örn försäljning av kronans bilar, så torde man ha anledning att överväga,
örn rekvisitionerna varit lagliga i sådana fall, då de skett från bilägare,
som gentemot annan statsmyndighet förbundit sig att ställa bilgummi till förfogande.
Det har faktiskt ofta förekommit att industrikommissionen ålagt bilägarna
vid straffhot att omedelbart insända sina bildäck, ehuru bilägarna tidigare
skrivit under en uttrycklig förbindelse att tillhandahålla bilarna åt olika
civilförsvarsmyndigheter. Så länge de ej tydligt blivit lösta från dessa förbindelser
kan man väl svårligen förneka, att det varit uppenbart rättsstridigt att
tvinga vederbörande att bryta sina åligganden. Det hela är återigen ett exempel
på hur den ena handen icke vetat vad den andra har gjort.

Sedan är det fråga om huruvida den allmänna förfogandelagen överhuvud
taget hela tiden, bort kunna åberopas som rättslig grund för rekvisitionerna.
Som bekant blev rekvisitionsförfarandet överraskande hastigt upphävt den 10
november, något som kanske — i vart fall har man på många håll trott detta
— haft ett visst samband med att både frågan örn försäljning av kronans bilar
och rekvisitioner av bilgummi på allvar upprört opinionen. För att lagen
skall kunna tillämpas fordras, att det skall föreligga »krig eller krigsfara,
vari riket befinner sig, eller eljest utomordentliga, av krig föranledda förhållanden».
Det kan naturligtvis sägas, att den nuvarande gummibristen beror på
utomordentliga, av krig föranledda förhållanden, men en förutsättning är också,
att staten behöver de rekvirerade varorna. Denna senare förutsättning kan
väl knappast anses ha förelegat, då staten vid samma tid kunnat genom auktionerna
å kronans bilar sälja samma vara, d. v. s. bilgummi.

Frågorna, örn statens rekvisitioner av bilgummi och statens försäljning av
(övertaliga bilar höra, sorn jag tidigare nämnt, otvivelaktigt samman. T intetdera
fallet skulle jag vilja säga, att staten skött affärerna på ett sätt, sorn
varit ägnat att. inge medborgarna förtroende till statens förmåga att driva affärer.
Skall staten få lov att sätta sig över eller kringgå förordningar, som
enskilda i liknande situationer tvingas följa, då iir det något galet. Då är

2-1

Nr 37.

Onsdagen deli 21 november 1045.

Svar på interpellation. (Forts.)

rättsordningen inte endast i fara — den är åtminstone på detta område ganska
obefintlig.

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Gjöres: Herr talman!
Redan herr Nilsson i Göingegården antydde i sin replik till statsrådet
Sköld något om inkallelserna av gummiringar, och den siste ärade talaren har
ju ganska utförligt uppehållit sig vid denna sida av krishushållningen och
gjort gällande, att saken icke skötts på det rätta sättet. Jag vet ju icke, om
det egentligen tjänar så värst mycket till att nu på nytt lämna en utförlig
redogörelse för de grunder efter vilka inkallelser av gummiringar skett under
kristiden. Jag hade nöjet att i december 1943 efter en interpellation av herr
Nilsson i Göingegården lämna en mycket ingående redogörelse för de grunder,
som tillämpades vid värderandet av de ringar, som vi varit tvungna kalla
in för att överhuvud taget kunna hålla transportapparaten uppe. Den som har
intresse av att studera detta kan jag med fördel hänvisa till kammarens protokoll
för tisdagen den 14 december 1943. Vad där sagts beträffande grunderna
för värderingarna står sig ännu i dag, och jag har ingen anledning —
såvitt jag vid förnyat genomläsande kunnat finna — att därvidlag ändra något.
I korthet sagt går det vid värderingarna till pä det sättet, att man utgår
från den prislista, som gäller för fabriksnjdt gummi. Därifrån gör man
vissa åldersavdrag och vissa slitningsavdrag, och därefter sker avräkning till
den som lämnat in ringarna, varefter ett — jag medger det gärna — omdiskuterat
tillägg för monterings- och fraktkostnader sker. Jag tror jag vågar
säga, att det icke råder några sorn helst delade meningar om att när det gäller
inkallandet av ringar med något så när hyggligt slitvärde ge dessa värderingsnormer
ett för bilägarna tillfredsställande pris.

Det som man — med all rätt — har diskuterat örn har varit ersättningen
för sådana ringar, som efter inkallandet ha klassats såsom skrot. För dessa
har ersättningen blivit mycket låg, och jag förstår Väl, att de bilägare, som
skickat in sådana ringar — måhända själva i den tron. att ringarna haft högre
slitvärde än värderingsmännen kommit till — ha känt sig ganska misslynta,
då det pekuniära resultatet av transaktionen för deras del har förelegat. Man
har emellertid från myndigheternas sida varit mycket angelägen örn att värderingen
av dessa ringar inte skulle ske på något slumpartat sätt. Man har vid
alla de mottagningsstationer, som statens reservförrådsnämnd har haft under
kriget ■— nu ha vi bara en kvar — haft värderingsnämnder, som varit så
sammansatta, att där ha funnits företrädare för olika intressen, för bilringstillverkningen,
för reparatörerna och för motortrafiken. Och dessa värderingsman
ha för varje inkallad ring fått göra ett värderingsprotokoll, i vilket de
efter de fastställda normerna och efter en noggrann genomsyn av däcken kommit
till en bestämning av hur denna ring skulle värderas. Självklart har det
förekommit, att bilägaren, sedan han fått sina pengar för insända däck, vilka
lian själv ansett haft ett högre slitvärde men som vid genomsynen befunnits
vara i skrotklassen, vänt sig till reservförrådsnämnden och givit uttryck för
sitt missnöje. Han har då alltid, så vitt jag är rätt underrättad, fått del av
det värderingsprotokoll, som har upprättats, och så vitt jag har mig bekant ha
på det hela taget de av värderingsmännen fastställda kvalitetsvärderingarna
accepterats.

Nu säger herr Wiberg, att här tar staten in ringar och betalar med kr. 1: 05
och skickar ut exakt likadana ringar och tar 54 kronor för dem eller vad det
var han sade. Ja, det är verkligen ytterligare ett exempel på med vilken vårdslöshet
man i den här debatten anser sig kunna operera. Den ring, som i detta
fall betalades med 1:05, var en skrotning, och skrotringar levereras aldrig

Onsdagen den 21 november 1945.

Nr 87.

25

Svar på interpellation. (Forts.)

ut ifrån reservförrådsnämnden för att användas på motorfordon. Den som säger,
att en med en sk rot ring- exakt lika ring Ilar levererats ut, måste på en eller
annan punkt lia misstagit sig eller litar till uppgifter, som det nog funnits
skäl att kritiskt pröva och granska.

När vi diskuterade denna fråga i december 1943 ställde jag i utsikt — herr
Nilsson i Göingegården var, som jag nämnde, även då interpellant — att en
förnyad prövning och undersökning skulle ske a.v möjligheterna att undanröja
de olägenheter och de otillfredsställande förhållanden — jag medger att sådana
finnas; det Ilar jag aldrig någon gång stuckit under stol med -—■ sorn
uppstå, då en av bilägaren högre värderad ring kommer in och klassas som
skrot och därigenom kommer ned i denna mycket låga ersättningsklass. Jag
syftade då på att å ena sidan industrikommissionen och statens reservförrådsnämnd
och å andra sidan företrädarna för motortrafiken skulle vid resonemang
örn detta mycket svårlösta problem kunna komma fram till sådana modifikationer,
att man helt eller i det väsentliga skulle kunna undanröja dessa
missnöjesanledningar. Jag hade nämligen anmodat industrikommissionen och
reservförrådsnämnden att taga upp sådana resonemang med motortrafikens
män. Jag är ledsen att konstatera, att den mycket grundliga genomgång av
ärendet, som på det sättet ägde rum, inte resulterade i att några modifikationer
kunde genomföras. Denna fråga är så pass intrikat och komplicerad, så
svår att från olika rättvisesynpunkter lösa-, att man kom till den slutsatsen, att
även örn man kunde påvisa att i det nuvarande systemet finnas vissa brister, så
är det mycket svårt att finna något som är bättre.

Jag vet, att herr Nilsson i Göingegården vid ett möte i Malmö, där han firade
triumfer i denna fråga för några dagar sedan, sade, att jag gick som katten
kring het gröt. Herr talman, jag är överraskad över att bli liknad vid en
katt. Jag tycker det vittnar örn en betydande torftighet i fråga örn det litterära
bildspråket. Zoologien rymmer betydligt större möjligheter att ge mig
en mera träffande karakteristik. Örn jag skulle hålla mig till zoologien och
karakterisera herr Nilsson i Göingegården, skulle jag närmast vilja likna honom
vid en giraff, som sträcker på halsen och nosar och vädrar i den politiska
ökentorkan. Jag har inte gått omkring den här gröten ifrån Göingegården. Jag
har sysslat med den mycket, jag är inte rädd för dess temperatur och inte heller
för dess substans.

Sedan myndigheterna på detta sätt hade diskuterat igenom tingen med motormännen,
vad hände då? Jo. jag läser i Motormännens riksförbunds publikation,
tidskriften Motor, nr 50 för år 1943, ett uttalande, som jag har fattat
såsom det omdöme, som man på det hållet kom till efter att man hade inte
bara konfronterats med problemets olika sidor utan även ganska grundligt penetrerat
detta. Efter en längre utläggning, som jag inte skall belasta kammarens
protokoll med men som mycket väl skulle, kunna inflyta där, säger man:

»Det bör slutligen framhållas för alla landets bilägare, att, oavsett att missnöje
med ersättningsförfarandets till synes orättvisa generalisering kan vara
förklarligt, mer eller mindre väl genomtänkta anklagelseskrifter och förebrående
telefonsamtal knappast förorsakar annat än tidsutdräkt. För övrigt behöver
det väl inte påpekas, att många av dessa ''upprörande’ fall som relateras
inte är så förfärligt farliga. Örn en bilägare t. ex. har leverat in en uppsättning
6,00-däck och kanske fått 40 kronor styck för dom och sedan någon annan
bilägare eller kanske t. o. m. han själv får köpa dem i sin tur från nämnden
för 80 kronor styck, är det i alla fall inte fråga örn ocker. Ringarna har
nämligen då under mellantiden befunnit sig på en gummiverkstad, där de lagats
för alla de defekter, som bilägaren själv inte vetat örn men kanske fått
sota för ganska snart, örn lian kunnat fortsätta att köra. Folkhushållningsmi -

26

Nr 37.

Onsdagen den 21 november 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

nisterns slutsats» — detta skrives alltså i anledning av mitt interpellationssvar
— »att ''systemet i stort sett fungerat tillfredsställande’ äger nog sin riktighet.
Till varje däck, där så är tekniskt möjligt, lägger reservförrådsnämnden
ytterligare några veckors, några månaders och några mils livslängd. Det
är den som bilägarna får betala. Troligen är den också värd priset.»

Till detta anser jag mig icke behöva knyta några kommentarer.

Den fråga som herr Wiberg nu tog upp var, när inkallelserna skulle avblåsts
från industrikommissionens sida, och han ville se ett sammanhang mellan
upphävandet av inkallelserna och det möte, som hölls nere i Malmö. Man
tror gärna det man gärna önskar, och här föreligger tydligen ett fall av sådant
önsketänkande. I själva verket har frågan om dessa inkallelser gång på gång
diskuterats mellan mig och industrikommissionens ledning. Både jag och denna
ha varit ganska angelägna örn att kunna upphöra med dem vid en tidig
tidpunkt, och vad som varit avgörande i detta sammanhang är väsentligen den
takt, i vilken vi kunnat driva fram vår egen produktion av gummiringar och
den import som vi kunnat få till stånd. Jag kan inte exakt ange kalendern för
alla de olika resonemang som vi ha haft. Man har emellertid inom industrikommissionen,
där man gjort mycket för att kunna få fram en inhemsk produktion
av ringar och en ökning av denna produktion, velat ställa sig avvaktande i denna
fråga. Då det emellertid tycktes oss bli möjligt att importera ringar, låt
vara begagnade sådana, ifrån den amerikanska arméns förråd i Frankrike, då
vi samtidigt fingo besked om att ett, låt vara mindre parti fabriksnya lastbilsringar
skulle kunna importeras från Förenta staterna och därtill att ett
mindre parti nya personbilsringar också kunde importeras och ett litet kvantum
begagnade bilringar ifrån Förenta staterna även skulle kunna köpas, då
vi vidare sågo, hur den så småningom stigande produktionskurvan vid de svenska
fabrikerna började möta kurvan för licenserade gummiringar, så att tidsspannet
inte blev alltför långt, och att vi med ianspråktagande av vad som
fanns inne trodde oss kunna räkna med att det hela skulle räcka ihop, då
upphävde vi inkallelserna. Vill man nu i Malmö gärna tro, att det var mötet
där som åstadkom detta, har jag ingenting däremot — det spelar så förfärligt
liten roll. Huvudsaken är väl, herr talman, att vi nu börja på att komma
fram till en sådan situation, att vi visserligen inte äro ute ur det besvärliga
läget men dock befinna oss i en sådan belägenhet, att vi kunna räkna med
att det skall bli gynnsammare i fortsättningen.

Herr Wiberg ifrågasätter vidare lagligheten i inkallelserna. Ja, jag läste
i går kväll det stenografiska referatet ifrån malmömötet, och jag förstår, att
man ämnar underställa justitieombudsmannen den frågan. Jag har sålunda
ingen anledning att här taga upp någon diskussion örn den saken nu. Frågan
får väl, därest denna aktion fullföljes, bli föremål för justitieombudsmannens
prövning.

Jag vill till slut endast säga, herr talman, att vi lia försökt att på bästa
sätt ordna denna mycket besvärliga hushållning — ty den har varit mycket
besvärlig. Herr Nilsson i Göingegården sade litet nonchalant, att staten har
medverkat till att skapa den situation, att folk inte har ringar till sina bilar.
Ja, det är verkligen att förenkla det hela, det är att förenkla det intill ansvarslöshet
att säga detta. Vi ha varit tvungna att företaga dessa åtgärder, och hade
staten inte gjort detta, hur skulle vi då ha rett oss i det läge, som vi befunnit
oss i? Må man gärna undersöka lagligheten i de åtgärder som företagits. Vi
ha handlat efter bästa förstånd. Det är det enda som jag till sist kan säga.

Herr Nilsson i Göingegården: Herr talman! Herr statsrådet Sköld säger,
att en man av herr Nilssons kulör går det inte att övertyga. Jag beklagar, herr

Onsdagen den 21 november 1945.

Nr 37.

27

Svar på interpellation. (Forts.)

statsråd, men jag står inte ensam om den uppfattning som jag företräder. Det
finns tusentals, tiotusentals, ja hundratusentals bilägare i detta land med samma
kulör eller en annan kulör — örn herr statsrådet menar politisk sådan -—
som ha samma uppfattning i denna fråga som jag. Tyvärr är det så.

Herr statsrådet Sköld säger också, att de priser som betalades vid inlösningen
av bilarna ansågos vara för höga ■—• han hänvisade i detta sammanhang till
ett tidningsurklipp — och att det var slöseri med statens medel den gången.
Ja, jag skulle från den tiden kunna visa åtskilliga tidningsurklipp, där man
säger ifrån, att ersättningen var för låg. Här är ett fall, där uppfattning står
mot uppfattning.

Beträffande fallet med hässleholmsbilen, som herr statsrådet vidrörde, säger
herr statsrådet att i detta fall ha vederbörande myndigheter gått utanför
sina föreskrifter. Det finns dock föreskrifter, som man varit tvungen att ändra
just beträffande sådana fall, då samtidigt även en skrotbil sålts. Jag har tidigare
påtalat detta förhållande, och jag behöver därför inte nu upprepa min
argumentation. Måhända byggde man i detta fall även i fortsättningen på de
först utfärdade föreskrifterna.

Herr statsrådet Sköld säger vidare, att herr Nilsson inte kan mena, att dessa
bilar skola stå stilla under vintern, att staten skall ta de risker och de utgifter
som därigenom uppkomma. Ja, herr statsråd, om man jämför denna skyldighet
ifrån statens sida med den skyldighet, som ålades de hundratusentals bilägarna
över hela landet, vilka fingo låta sina bilar stå stilla i den mån gummit
togs ifrån dem, kan man ju i viss mån draga en parallell, åtminstone enligt
min uppfattning.

Herr statsrådet fäster uppmärksamheten på den oerhört stora svårigheten
med avyttringen av dessa bilar —- jag har i mitt interpellationssvar inte på
något sätt förnekat, att det därvid har funnits stora svårigheter — och herr
statsrådet säger, måhända skämtsamt, att inte ens vår herre kan lugga en skallig.
Jag förmodar herr statsrådet gjorde den anmärkningen, i den mån jag
sade i mitt första anförande att herr statsrådet här företrädde en politisk uppfattning,
enligt vilken man anser att staten skall ta hand örn och klara ut alla
problem. Jag försäkrar herr statsrådet, att jag inte har dragit och inte kommer
att draga några paralleller emellan vår herres och majoritetspartiets möjligheter.

Herr statsrådet Gjöres berörde en fråga, som även jag är tacksam för att
herr statsrådet vid detta tillfälle tog upp, därför att jag i min interpellation
inte har berört den och inte heller i mitt svar i dag i någon nämnvärd utsträckning
gått in på dessa problem, som jag dock anser ligga till grund för den
aktion, som nu har kommit till synes ifrån bilägarnas sida och vilka äro grundvalen
till att man anser, att en skriande orättvisa har vederfarits bilägarna och
medborgarna i detta land. Herr statsrådet Gjöres hänvisade till den interpellation,
som jag framförde 1943, och menade, att det nu vore onödigt att upprepa
den utförliga förklaring, som han då avgav. Ja, herr statsråd, det är ingen
som begär detta, men kvar står dock det faktum, att under hela denna mellantid,
från den tid då herr statsrådet Gjöres framträdde och förklarade saken
tills nu, har det rekvirerats bilgummi på samma sätt, trots att det helt säkert
funnits möjligheter, även enligt statsrådet Gjöres’ utsago vid detta tillfälle, att
åtminstone rätta till förhållandena i vad det gäller fraktersättningen och omkostnaderna
för gummits avmontering.

Jag skulle vid detta tillfälle kunna anföra en mångfald exempel på det upprörande
sätt, på vilket statens reservförrådsnämnd har åsatt priser på rekvirerat
bilgummi. Det tjänar ingenting till: de kunna bli legio. Jag skall endast
nämna ett pär fall. En åkeriägare i min hembygd överlät sitt åkeri till en

28

Nr 37.

Onsdagen den 21 november 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

annan bilägare och lät oförsiktigt nog två däck följa med, som inte voro deklarerade.
Allmänna åklagaren fick kunskap örn saken och anställde åtal. Häradsrätten
dömde denne man förutom till böter att ersätta dessa däck med 100 kronor
per styck. Däcken ansågos förverkade. Allmänne åklagaren vände sig sedan
till industrikommissionen för att få veta, vart han skulle leverera dessa
däck, som rätten hade lagt beslag på, och fick då meddelande örn att de skulle
inlevereras till statens reservförrådsnämnd för gummi. Han gjorde detta, och
han fick i sin tur avräkning ifrån statens reservförrådsnämnd med kr. 4:20
för det ena och kr. 4:25 för det andra däcket, alltså summa summarum 8:45
för de däck, som denne medborgare enligt svensk lag vid svensk häradsrätt
dömts att betala 200 kronor för, enligt värdering av en bilreparationsverkstad,
fastställd av allmänne åklagaren och häradsrätten. Detta är bara ett fall ibland
hundra beträffande vilka man frågar sig: kan detta vara riktigt, kunna sådana
förhållanden få fortsätta, och hur ha de kunnat bestå undan för undan
under alla dessa år?

Jag skall be att få relatera ett annat liknande fall, som inträffade för två
veckor sedan. Eli bilägare blev ålagd att inleverera sina däck till reservförrådsnämnden.
De tillhörde en liten vagn och voro av storleken 5,00—16". Det
var ganska bra däck — bilen var endast körd 1 500 mil. Vid samma tillfälle
fick en granne till denne bilägare ifrån statens reservförrådsnämnd inköpa två
begagnade bildäck, som voro av samma storlek. Dessa båda herrar träffades
den dag den förstnämnde skulle inleverera sina bildäck. Grannen kom då underfund
med, att de två däck, som han hade köpt och tillsammans betalat 105
kronor och några ören för, voro betydligt sämre än de däck, som den förstnämnde
bilägaren skulle inleverera. Då ta dessa båda herrar självrådigt och
byta däck. Det gick ju bra eftersom däcken voro av samma storleksklass. Den
förstnämnde bilägaren skickar in till reservförrådsnämnden de två sämre däcken,
som grannen haft några dagar utan att de varit monterade på någon bil.
De skrevo mycket noga upp numren på dessa däck varför ingen svårighet uppstod
att skilja dem från de andra. De fingo i avräkning för dessa båda däck
kr. 10: 50 för det ena och 15 kronor för det andra, alltså för samma däck, som
för några dagar sedan inlösts ifrån statens reservförrådsnämnd med 105 kror
nor och några ören.

Ja detta är bara ett par ströfall jag anfört. Jag skall på intet sätt trötta
kammarens ledamöter med att framdraga flera sådana exempel. Men de anförda
exemplen utgöra tillräckligt kristallklara bevis på att man från bilägarhåll
har rättighet till att inte bara göra anmärkningar utan också vara upprörd
över det sätt på vilket man förfar.

Statsrådet Gjöres ironiserade över att jag vid malmömötet beträffande honom
använt det ofta förekommande uttryckssättet, att någon gått som katten
kring en het gröt. Jag är ledsen över att statsrådet kände sig träffad härav.
Jag använde mig endast av ett gängse uttryck, som brukas, då man vill karakterisera
någon som bara kretsar kring en frågas kärnpunkt. Jag var vid
det tillfället inte ensam om att hysa den uppfattning, som jag gav uttryck
åt rörande statens reservförrådsnämnds affärer nied bilägarna. Jag beklagar,
att reservförrådsnämndens representant vid det tillfället, direktör Russel, icke
med ett enda ord sökte försvara eller åtminstone förklara det tillvägagångssätt,
som nämnden under alla dessa år tillämpat. Det skulle ha gjort ett vederhäftigt
intryck från reservförrådsnämndens sida, örn någon dess representant
vid tillfället i fråga försökt att belysa nämndens tillvägagångssätt. Jag
beklagar vidare, att den till malmömötet inbjudna representanten för de militära
myndigheter, som i sista hand skött kronbilsförsäljningarna, inte avläm -

Onsdagen den 21 november 1945.

Nr 37.

29

Svar på interpellation. (Forts.)

nade någon som helst förklaring rörande dessa. En dylik förklaring skulle av
mötesdeltagarna säkerligen ha hälsats med tillfredsställelse.

Jag har i min interpellation ifrågasatt, att många av dessa kronbilsförsäljningar
med de höga priserna på bilarna kommit till stånd på grund av den
skriande gummibrist, som varit rådande i landet. Jag har i interpellationen
vidare påstått, att detta tillvägagångssätt från statens sida varit att utnyttja
den prekära situationen. Jag vidhåller alltjämt detta påstående. Jag skulle
kunna anföra många exempel i denna fråga, men jag vill inte uppta kammarens
tid med detta. Jag kan dock inte underlåta att nämna, att jag häromdagen
roade mig med att fotografera en bil — jag har bilden därav i min
hand — som blivit inkörd i en skog i en hallandssocken. Denna bil hade köpts
på en kronbilsauktion, Med den monterade gummiutrustningen kostade bilen
sammanlagt 3 900 kr. Bilen som sådan ansågs emellertid inte vara användbar,
men gummit ville man åt. Man körde därför in bilen i en skog och avmonterade
där gummiringarna. Därefter lät man bilen stå kvar i skogen, utsatt
för himmelens alla vindar.

Herr talman! Jag vill än en gång framhålla, att de förhållanden, som jag
påpekat i min interpellation och tidigare här i dag, ha i högsta grad upprört
inte bara mig utan tusentals, tiotusentals, ja, hundratusentals människor i
detta land.

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Gjöres: Herr
talman! Jag nödgas tyvärr återkomma i denna fråga.

Det är naturligtvis mycket svårt att så här på rak arm, när exempel på
detta sätt serveras, utan vidare kunna ge besked örn hur det förhåller sig i
de särskilda fallen. Jag har fått del av referatet från det mycket omtalade
mötet i Malmö. Jag har anmodat reservförrådsnämnden och industrikommissionen
att undersöka varje vid malmömötet anfört fall för att man med ledning
därav och de vid mötet lämnade uppgifterna skall söka komma till någon klarhet
i hur det verkligen förhållit, sig i de olika fallen. Jag vore tacksam, om
herr Nilsson i Göingegården och övriga talare här, som till äventyrs ämna
anföra exempel i dessa frågor, presenterade dessa exempel på ett sådant sätt,
att de kunna bli föremål för undersökning av myndigheterna.

Jag tror ingalunda, att myndigheterna äro ofelbara. Misstag ha naturligtvis
begåtts i denna oerhört stora affär, som fått lov att skötas under mycket
abnorma förhållanden. Om myndigheterna emellertid få de fakta, som herrarna
ha kännedom örn, äro vi själva mycket angelägna örn att undersöka,
huruvida misstag begåtts och huruvida någonting kan göras för att rätta till
eventuellt begångna fel.

Herr Nilsson i Göingegården anförde nu sist ett fall av olika värdering av
å ena sidan en gummiverkstad i Göingegårdens grannskap och å andra sidan
en värderingsnämnd. Denna olikhet kan ju möjligen förklaras därav, att gummiverkstaden
i sitt avlämnade värderingsutlåtande gått efter några svartabörsnoteringar
på gummiringar. Örn vi emellertid få fakta i detta ärende,
skola vi självfallet gärna närmare undersöka förhållandena.

Herr Wiberg var i sitt anförande inne på en fråga, som jag glömde att
beröra nyss. Herr Wiberg var upprörd över att industrikommissionen kallade
in ringar från bilar, som stodo till förfogande för civilförsvarsmyndigheterna
eller militära myndigheter. Hur förhåller det sig härmed? Jo, i de fall, då dylika
dispositioner för vissa myndigheters räkning äro för industrikommissionen
kända, förekomma dylika inkallelser självfallet inte. Misstag äro visserligen
möjliga, men som regel inkallas icke ringar från sådana bilar. Det bär

30

Nr 37.

Onsdagen den 21 november 1945

Svar på interpellation. (Forts.)

emellertid hänt, att det av dessa olika myndigheter vidtagits snabba omdispositioner,
som medfört, att de för industrikommissionen tillgängliga uppgifterna
icke i varje ögonblick varit aktuella. Jag vill därför inte på något sätt bestrida,
att bilägare, som haft sin bil stående till disposition för någon myndighet,
kanske plötsligt fått en inkallelseanmaning rörande bildäcken från industrikommissionen.
När vederbörande emellertid upplyst, att bilen i fråga varit
reserverad för annan myndighets räkning, har denna inkallelseanmaning
icke fullföljts.

Det föredligger nu ett fall, som tydligen spelat en mycket stor roll i diskussionen
vid malmömötet. Detta fall rör en bilägare i Varberg, som ganska
tidigt själv avgav förbindelse till civilförsvarsmyndigheten att tillhandahålla
denna sin bil. Denne man hade under hot örn åtal av industrikommissionen
ålagts att insända sina ringar. Fallet ligger nu hos justitieombudsmannen för
närmare undersökning. Detta fall kompliceras av att civilförsvarsmyndigheten
själv inte ville. ha denna bil. Som jag nämnde var det bilägaren, som på eget
initiativ avgivit en förbindelse att ha bilen för civilförsvarsmyndighetens räkning.
Jag skall inte här beröra de eventuella motiv, som bilägaren haft för
ett erbjuda civilförsvarsmyndigheten bilen. Bilägaren i fråga blev således anmodad
att inleverera bilringarna, och den myndighet, som fått denna hans
förbindelse rörande förfoganderätten över bilen, ansåg sig inte behöva ta bilen
i anspråk. Det kan mycket väl hända, att denne bilägare i Varberg var ovetande
örn att civilförsvarsmyndigheten inte ansåg sig behöva begagna hans erbjudande.

Herr talman! Under alla förhållanden finner man, när man undersöker alla
de påtalade fallen, att de ofta ligga något annorlunda till än de te sig, då de
serveras på upprörda folkmöten.

Herr Wiberg erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Jag tillät mig att i mitt första anförande fästa uppmärksamheten på
det förhållandet, att rekvisition av enskilda bilägares gummiringar försiggick
så sent som då de militära myndigheternas försäljning av bilar och gummi påbörjats.
Jag vill nu endast konstatera, att ingen av regeringens talesmän i denna^
debatt ens vidrört denna, enligt min ringa uppfattning, ganska centrala
fråga.

Statsrådet Gjöres påpekade, att någon försäljning av s. k. skrotringar icke
skulle ha skett. Jag är naturligtvis helt medveten örn att det skulle vara en
orimlig begäran att ett statsråd skall kunna svara på alla de frågor, som falla
under ett så omfattande departement som folkhushållningsdepartementet. Jag
skulle emellertid mycket gärna vilja fråga statsrådet Gjöres, om det inte är
riktigt, att reservförrådsnämnden utlämnat tusentals och åter tusentals skrotringar
i sådana fall, då vederbörande bilägare förbundit sig att inköpa stålringar.

Vidare yttrade:

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Herr Wiberg gjorde i sitt första anförande
några uttalanden, som jag känner mig föranlåten att här beröra, så
mycket mer som han nu i sin replik än en gång snuddade vid dem.

Herr Wiberg sade i sitt första anförande, att den ena handen inte tycktes
veta om vad den andra handen gjorde och att det inte förekommit ett tillräckligt
samråd mellan å ena sidan de militära myndigheterna och å andra sidan industrikommissionen
och trafikkommissionen. Jag vill då först fästa herr Wibergs
uppmärksamhet på att det inte är någon militär myndighet som försäl -

Onsdagen den 21 november 1945.

Nr 37.

31

Svar pä interpellation. (Forts.)

jer kronans bilar. Det är en alldeles civil försäljningsorganisation som sköter
detta, och man har därför ingen anledning att blanda in de militära myndigheterna.
Herr Wibergs påstående, att det inte skulle ha förekommit något samråd
mellan denna försäljningsorganisation och vederbörande försörjningsmyndigheter
är emellertid icke riktigt.

När de sakkunniga på området avgivit sitt utlåtande i detta ärende, hördes
många myndigheter och bland dem även försörjningsmyndigheterna. Industrikommissionen
avgav ett yttrande, där man gick in på frågan örn bilringsförsörjningen.
Man anförde där en hel del omständigheter för att belysa det svåra
läget. Industrikommissionen uttalade därefter bland annat följande: »Vad nu
anförts synes dock icke utgöra hinder för försäljning av kronans övertaliga
lastbilar.» Industrikommissionen har här således ansett sig böra tillstyrka
försäljningen. På en annan punkt i skrivelsen motsatte sig emellertid industrikommissionen
försäljning av personbilar utrustade med sådana ringar, som
vi bruka beteckna med uttrycket »ringar i kritiska dimensioner». Här avses
16"-ringar och grövre. Jag vill gärna erkänna, att denna senare passus i industrikommissionens
yttrande inte blev föremål för tillräckligt beaktande från
min sida. Jag fick inte min uppmärksamhet riktad på just den detaljen i industrikommissionens
skrivelse. Till en början lät kronan därför försälja dylika
personbilar med gummiringar i de s. k. kritiska dimensionerna. Kronan hade
emellertid inalles endast 1 500 sådana bilar. Frågan har därför ingen större
räckvidd. Kronan har emellertid numera låtit ställa undan det antal dylika
personbilar, som fanns kvar efter de första försäljningarna. På den punkten
medger jag gärna, att försörjningsmyndigheternas synpunkter icke blevo tillräckligt
tillgodosedda. Jag vill samtidigt fästa uppmärksamheten på att detta
endast berör en liten detalj i hela försäljningen, som icke i nämnvärd grad
kan påverka frågan i dess helhet.

Jag vill till sist framhålla, att vid själva utformandet av försäljningsbestämmelserna
ägde samråd rum mellan försäljningsorganisationen och kommissionerna.
Detta samråd ägde rum den 27 juli i år. Samråd har således faktiskt
ägt rum. Det är endast i en detalj som detta samråd glappat.

Herr von Seth: Herr talman! Jag vill närmast beröra en ingalunda oviktig
detaljfråga, som icke blivit omnämnd här i debatten. Jag syftar på att det
utfärdades direktiv till länsstyrelserna att man icke skulle ge körtillstånd beträffande
å kronbilsauktionerna inköpta bilar med mindre än att vederbörande
hade körtillstånd till en annan bil. Dessa direktiv tyddes givetvis på det sättet,
att många som inte hade ett dylikt körtillstånd icke vågade köpa en kronbil.
För dem däremot, som innehade bilar med körtillstånd, men vilkas gummiutrustning
befann sig i dåligt skick, blevo dessa direktiv en pekpinne från
kronan, att örn de ville ha användbart gummi, så skulle de köpa kronbilarna.
Dessa bilägare tvingades således faktiskt att köpa kronbilarna för att komma
över gummiutrustningarna på dem. Denna sak har inte blivit tillräckligt beaktad
i debatten. Det vore därför intressant att höra något svar från statsrådsbänken
på denna fråga. Man måste väl ändå medge, att dessa direktiv varit i
hög grad bidragande till att denna försäljning av kronbilar i verkligheten
blivit en försäljning av gummiringar till alldeles för höga priser.

För egen del anser jag, att det varit mycket nyttigt att denna debatt kommit
till stånd. Statsrådet Gjörcs kan självfallet inte lia reda på alla de åtgärder,
som av dc olika myndigheterna vidtagits i denna fråga. Under alla förhållanden
kvarstår dock det faktum, att reservförrådsnämnden för frakt och
avmonteringskostnader betalat så små summor, att dc varit rent löjeväckande.
Det loir således i tidningspressen stått omnämnt exempelvis att för fem däck,

32

Nr 37.

Onsdagen den 21 november 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

av vilka tre betalats med 1: 05 kr. och två med 1: 20 kr., erlagts en ersättningför
frakt och avmontering med 14 öre. Detta medför att de människor, som
få denna betalning, mista respekten för de myndigheter, som ha att handlägga
dessa ärenden.

Jag skall inte här ytterligare förlänga denna debatt. Jag tror emellertid, att
den pekat på en ganska örn punkt i statsförvaltningen. Framför allt har debatten
ådagalagt, att byråkratiseringen här firat stora triumfer. Debatten
har påvisat byråkratismens alla avigsidor. Den har också blottat hur svårt
samarbetet kan bli, när olika kuggar i samhällsmaskineriet byråkratiseras.
Därtill skulle jag vilja säga, att även om interpellanten begagnat sig av en
situation för att belysa en opinionsstorm mot det rådande systemet, har det
likväl väckt förvåning inom kammaren, att statsrådet Sköld, som dock här
fått erkänna att det förekommit vissa misstag, i sin första replik till interpellanten
från statsrådsbänken använt en ton, som långtifrån är tilltalande.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Gentemot vad herr von Seth nu anförde
skulle jag först och främst vilja framhålla, att de anmärkningar, som riktas
mot kronans bilförsäljning, inte kunna grundas på ett byråkratiskt förfarande.
Anmärkningarna skulle väl snarare grundas därpå att kronan vid sin
försäljning tillämpat den privata handelns metoder. Dessutom skulle jag vilja
framhålla, att örn jag använt en något skarp ton gentemot herr Nilsson i Göingegården
och en från statsrådsbänken kanske ovanligt skarp ton, så berodde detta
inte minst därpå,'' att herr Nilssons interpellation var osedvanlig. Det förekommer
ofta, att riksdagsmän i interpellationer och frågor påtala olika saker och
ting. De få höra så mycket örn påstådda missförhållanden och bruka i anledning
därav ställa vissa frågor till Kungl. Maj:! Därvid redovisa riksdagsmännen
de fakta, som de kunnat inhämta, och fråga, örn de äro med verkligheten överensstämmande.
Herr Nilsson i Göingegården framställde emellertid i sin interpellation
en rad förhållanden såsom faktiskt sanna. Dessa förhållanden innebära
grava anklagelser utan att han dock sökt styrka riktigheten i sina påståenden.
En sådan interpellation är enligt min mening betydligt mer osedvanlig än den
ton jag här i dag använt i kammaren.

Herr Ljungberg: Herr talman! Först måste jag reagera mot vad statsrådiet
Sköld anförde om att kronan i detta fall tillämpat samma metoder som de enskilda
affärsmännen använda i sina transaktioner. Jag vill bestämt säga ifrån,
att en affärsman, som tillämpar liknande metoder som kronan gjort i detta fall,
nog skulle ha en ganska kort framtid för sin rörelse.

Jag begärde ordet närmast för att fästa uppmärksamheten på en detalj i samband
med dessa kronbilsförsäljningar. Försäljningarna försiggingo ju både under
september och november, och före desamma ägde en omfattande annonsering i
pressen rum. Emellertid hade en tidning i mitt hemlän tagit upp detta spörsmål
till kritisk granskning under tiden mellan den första och den andra försäljningen
av bilar. Då inträffade det egendomliga, att denna tidning, som hedrats med att
få införa annonser örn den första försäljningen, icke fick rätten att sedan införa
annonser rörande den andra försäljningen. När den annonsbyrå, som fått i uppdrag
att sköta örn denna annonsering, tillfrågades rörande det föreliggande fallet,
kunde annonsbyrån icke lämna något annat besked än att tidningens namn
icke varit upptaget på den order, som arméförvaltningens tygavdelning lämnat
till annonsbyrån. Detta förefaller mig ge en ganska klar bild av hur ömtålig
arméförvaltningens tygavdelning varit för kritik i detta avseende.

Onsdagen den 21 november 1945.

Nr 37.

33

. Svar på interpellation. (Forts.)

Herr missou i Göingegården: Herr talman! Sedan jag Isgärde ordet har
statsrådet Skold svarat på en av de frågor, jag ställde till honom. Het var nämligen
tre frågor: 1) huruvida pris kontrollnämnden varit invecklad i denna sak
och fastställt de piiser, som tillämpas vid försäljningarna; 2) huruvida industrikommissionen
hade avgivit avvisande svar beträffande det system, som tillämpas
V» j försäljningarna; och 3) huruvida trafikkommissionen gjort samma sak. Statsrådet
Sköld besvarade frågan rörande industrikommissionen med att föredraga
det uttalande, som industrikommissionens representant vid malmömötet haft,
van han bestämt förklarat, att industrikommissionen för sin del avstyrkt det
förslag till försäljningssystem, som här tillämpats. Kvar till besvarande stå således
fragorna örn priskontrollnämnden och trafikkommissionen.

Jag uttalar min tillfredsställelse med statsrådet Gjöres’ uttalande, att man
kommer att gora en ekonomisk undersökning rörande de priser, som statens försaljmngsorgan
tillämpat, och jag hoppas, att det en gång skall lämnas ett klart
besked ät svenska folket örn huru denna affär ekonomiskt bedrivits och det
ekonomiska resultat den givit. Man misstänker givetvis, att det förekommit provisioner,
som rört sig örn ganska ansenliga belopp.

Till sist ber jag, herr talman, att få uttala min glädje över att denna fråga
tagits upp till skärskådande. Det kan icke hjälpas, örn det därvidlag visat sig
att man kommit att trycka på en mycket örn punkt, vilket i någon män irriterat
det statsråd, som mterpellationen varit ställd till.

• ®-err statsrådet Sköld: Herr talman! Det svar, som jag lämnat beträffande
industrikommissionens ställning, läste jag direkt ur ett kommissionens yttrande,
och da far väl det tillmätas vitsord. Vad trafikkommissionen beträffar har
jag icke någonting annat till mitt förfogande här än den föredragningspromemoria,
som användes, när ärendet första gången föredrogs för mig. Av denna
promemoria framgar, att trafikkommissionen yttrat sig i ärendet, men det
finns icke någon anteckning örn att kommissionen avstyrkt. Vad slutligen angår
pnskontrollnämndens befattning med nämnda sak ligger det så till att
därigenom att försäljningssystemet i detta fall bestämts av Kungl. Majit i
konselj innebär beslutet, att dessa försäljningar icke äro underkastade priskontrollnämndens
ingripande. Priskontrollnämnden har emellertid hela tiden
följt dessa frågor, och det har förekommit överläggningar mellan mig och priskontrollnämnden.

Jag tror icke, att jag gör mig skyldig till någon felaktighet, örn jag läser
upp några rader, som kunna anses ungefär uttrycka priskontrollnämndens ställning
i denna sak. Det står där:

»Till statens priskontrollnämnd lia under hand framförts vissa anmärkmngar
mot bristande överensstämmelse mellan de priser, som uppnåtts vid
dea pågående försäljningen av försvarsväsendets bilar, och de riktlinjer, som
fastställts för den allmänna prispolitiken. I tidningspressen lia dessa anmärkningar
framkommit i starkare form.

De undersökningar, som priskontrollnämnden i anledning härav företagit
aro icke till sin omfattning sådana, att de bilda ett tillräckligt underlag för
ett säkert bedömande av° Dagan, huruvida de framställda anmärkningarna
hänföra sig till relativt fataliga undantagsfall eller äga mera generellt berättigande.
Underrättelser, som erhållits fran representanter för de största köparintressena,
tyda emellertid pa att det förstnämnda skulle vara fallet och
att några mera allvarliga anmärkningar mot den genomsnittliga prisnivån
icke skulle kunna framställas. Nämden vill i detta sammanhang framhålla,
att det alltid måste vara förenat med betydande svårigheter att fastställa
stoppriser för begagnade bilar.»

Andra hammarens protokoll 1945. Nr 37. g

34

Nr 37.

Onsdagen den 21 november 1945.

Svar på interpellation. (Forts.)

Herr von Seth: Herr talman! När det gäller samarbetet mellan de olika
myndigheterna, måste jag konstatera, att jag ännu icke fått full klarhet i
huruvida trafikkommissionen tillfrågats örn avtalet med bilhandlarna, innan
försäljningen av dessa fordon sattes i gång. Jag skulle vara mycket tacksam
för att få ett fullt uttömmande svar på den frågan.

När herr statsrådet Sköld i sin replik till mig var inne på den privata köpenskapen,
skulle jag vilja säga, att om man inom den privata köpenskapen
gått till väga på samma sätt som statens försäljningsorgan i detta fall gjort,
hade man förlorat allmänhetens förtroende. Sådana metoder, som här använts,
måste man inom den privata köpenskapen akta sig för att begagna sig av.
Detta smakar i viss mån monopolism.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Beträffande den första frågan, huruvida
trafikkommissionen blivit hörd över avtalet mellan statens försäljningsorgan
och bilhandlarna, förstår jag icke, vad det skulle tjäna till. Det kan icke
beröra trafikkommissionens intressen, vilka avtal statens försäljningsorgan
upprättat med bilhandlarna, och det har aldrig gjorts någon framställning till
trafikkommissionen om den saken.

Vad sedan beträffar tvistefrågan örn själva försäljningssättet säger herr
von Seth, att örn man inom den privata köpenskapen tillämpat det försäljningssystem,
som vi här tillämpat, hade man förlorat allmänhetens förtroende.
Hur har det då gått till vid dessa försäljningar? Man har ställt upp bilarna på
ett fält. På varje bil finns en skylt, som anger: »Här äro karosseriet och motorn
i det skicket och gummit i det skicket. Den, som vill köpa dessa bilar,
får ge ett pris på bilen i befintligt skick.» Jag vill verkligen fråga: vad ligger
det för osunt i ett sådant försäljningssystem?

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Gjöres: Herr
talman! Jag återkommer i anledning av den fråga, som herr Wiberg riktade till
mig och som jag gärna vill besvara. Frågan gällde, huruvida dock icke skrotdäck
ha sålts från reservförrådsnämnden till sådana bilägare, som skulle förse
däcken med stålskenor. Jag har ytterligare kontrollerat den uppgift, som jag
nyss lämnade kammaren, enligt vilken däck, som av reservförrådsnämnden klassificerats
och betalats som skrot, aldrig gått ut som för motorfordon användbart
däck. Efter att jag nu har kontrollerat uppgiften kan jag alltså bekräfta
den. De däck, som gått ut för påmontering av stålskenor, räknas icke till
den verkliga skrotklassen utan ligga i en klass av ringar, som har ett slitvärde
under 30 % utan att dock tillhöra skrotklassen. Inom denna grupp finns det
sedan en hel del graderingar, hästvagnsdäck, elbilsdäck o. s. v. Jag tror alltså,
att den uppgift, som jag lämnade, är riktig.

överläggningen var härmed slutad.

§ 5.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts å kammarens
bord vilande proposition, nr 382. med förslag till utbyggnad och omläggning
av uppbördsorganisationen.

§ 6.

Föredrogs den av herr Pettersson i Ersbacken vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet, angående

Onsdagen den 21 november 1945.

Nr 37.

35

, . Svar på interpellation. (Forts.)

beräkningen av procentavdrag för fastighet vid årets taxering till kommunal
inkomstskatt.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Föredrogs den av herr Håstad vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till hans
excellens herr ministern för utrikes ärendena, i anledning av den överenskommelse,
som uppgivits hava träffats med vissa främmande stater örn utlämnande
till dessa av här befintliga landsflyktiga krigsdeltagare.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 268. i anledning av Kungl Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat T till riksstaten för budgetåret
1945/46, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2, angående inköp av tomter i Uppsala.

Efter föredragning av utskottets i punkten gjerda hemställan anförde

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Jag har begärt ordet vid den punkten,
som gäller inköp av mark för posthus i Uppsala, enligt proposition örn
til läggss talen. Jag har för min del tidigare varit inne på frågan om prissättningen
vid statens inköp av mark. och jag måste reagera emot de olika priser,
som betalas på olika områden. I det nu föreliggande fallet är man uppe i ett
pris av nära 270 kronor per m2. Örn man räknar ut vad detta pris betyder, örn
det skulle gälla uppförande av ett bostadshus i fyra våningar, finner man att
det för en lägenhet om 90 m2 betyder 6 300 kronor efter inköpspriset, vilket
efter 5 % innebär en höjning av kostnaden för lägenheten med 315 kronor
per år. Detta^ skall då jämföras med de tomtpriser, som staten erbjuder ute i
jordbruksområden på landsbygden intill en stad, då priset rör sig om 9 å 10
kronor per m2.

Varför skall man gå till väga på det sättet, när det gäller för statsverket att
skaffa sig mark? På landsbygden går man expropriationsvägen, då det gäller
att skaffa sig mark. i staden betalar man det pris som begäres, och man använder
sig även av mellanhänder.

T det nu föreliggande fallet gör säljaren en vinst, och vad jag för min del
mäste mest reagera emot är, att staten enligt den träffade uppgörelsen förbinder
sig, att om säljaren drabbas av skatt för denna mervinst, så skall staten också
svara för den skatten. Vi ha här att göra med en affär, som rör sig om ett
mycket stort belopp, och vi ha att göra med en person, som säkerligen icke
skulle drabbas så hårt, örn han skulle få betala skatt på vinsten. Det vill man
emellertid befria honom ifrån, och det är detta, som jag sagt man måste tycka är
oriktigt. Utskottet säger självt, att köpevillkoren för statsverket icke kunna
anses vara helt tillfredsställande, men utskottet har dock funnit sig böra tillstyrka
köpet.

Inköp av
tomter i
Uppsala.

36

Nr 37.

Onsdagen den 21 november 1945.

Inköp av tomter i Uppsala. (Forts.)

Det är naturligtvis hopplöst att yrka avslag på utskottets hemställan, men
jag vill för egen del ha sagt, att jag inte kan finna det vara uppbyggligt, att
staten i ena fallet, då det gäller landsbygden, skaffar sig mark genom expropriation,
medan man, då det gäller städerna, gör upp på säljarens villkor, och
örn man inte kan göra upp själv tar en mellanhand till hjälp och dessutom
befriar säljaren från skatt på den vinst, som han gör. För egen del skulle jag
därför icke vilja bifalla det föreliggande förslaget, men det är som sagt säkerligen
hopplöst att yrka avslag. Staten borde emellertid förfara på enahanda
sätt, då det gäller att skaffa mark, vare sig det är på landsbygden eller i
städerna.

Vederbörande statsråd är ju inte närvarande i kammaren, men jag måste för
min del uttala min förvåning över att man icke kan sätta en gräns för markvärdestegringen
i städerna. Av en person, som är kännare på området, har jag
i dag fått veta, att för tio år sedan bunde staten förvärvat en tomt i Uppsala för
80 000 kronor, medan samma tomt nu kostar 800 000 kronor. Efter ytterligare
tio år bär det kanske inträtt en ny stegring. Jag undrar, örn man icke någon
gång skall sätta en gräns för detta oerhörda jobberi med tomtvärden. Vi äro ju
snart färdiga att genom en särskild koncessionslag besluta örn jordbruksvärden
o. s. v. Jag tycker, att man borde samtidigt få en gräns satt för markvärdestegringen
i städerna. När man måste betala 270 kronor per m2. då bör det verkligen
vara på tiden för statsverket att försöka få en gräns satt för tomtpriserna. Får
utvecklingen ohindrat fortsätta kommer man, som jag nyss sade, efter några få
år att få ännu högre värden. Och sedan ha vi dessa oavbrutna klagomål från
tjänstemän, arbetare och löntagare, att lönerna icke räcka till och att skatterna
äro för höga. Man tycks emellertid icke vilja gå till botten med denna sak, som
i så hög grad berör alla, som bo i städerna, och även landsbygden. Det vore
dock verkligen på tiden att taga itu med den på allvar.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 3—9.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 9.

Föredrogos vart efter annat:
statsutskottets utlåtanden:

nr 274, i anledning av Kungl. Majis proposition angående förbättring av
viss ubåtssäkerhetsmateriel;

nr 275, i anledning av Kungl. Majis proposition angående ianspråktagan
de av lägerkassemedel för nybyggnad eller större ändringsarbete;

nr 276, i anledning av Kungl. Majis proposition angående försäljning av
kronan tillhörigt markområde i Ljungbyhed;

nr 277, i anledning av Kungl. Majis proposition angående vissa frågor örn
befrielse från ersättningsskyldighet;

nr 278, i anledning av Kungl. Majis proposition angående vissa statens
järnvägar berörande markfrågor i Västerås; __ ^

nr 279, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fastighetsbyte
i Falköping; och o

nr 280. i anledning av Kungl. Majis proposition angående försäljning av
vissa under vattenfallsstyrelsens förvaltning stående fastigheter;

Onsdagen den 21 november 1945.

Nr 87.

37

bankoutskottets utlåtanden:

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående årligt understöd
åt föreståndaren för svenska studenthemmet i Paris Lucien Maury;

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående livräntor åt
Hanna Jansson m. fl.; och

nr 64, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret förslag till ändring
i vissa delar av reglementet för riksgäldskontoret; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1945/46, såvitt angår jordbruksärenden; nr

83, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare statsunderstöd
till Sörby invallningsföretag år 1937 i Västmanlands län; och

nr 84, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp för kronans
räkning av viss mark inom Södra Vrams socken, Malmöhus län.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 1.43 em.

In fidem
Sune Norrman.