7 FÖRSTA KAMMAREN 1961 (Riksdagens protokoll 1961:7)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

7 FÖRSTA KAMMAREN 1961

17—22 februari

Debatter m. m.

Tisdagen den 21 februari Sid.

Interpellationer:

av herr öhman ang. viss förutsättning för militärmanövern i

Värmland den 3—9 mars .................................. ®

av herr Carlsson, Eric, ang. förlängning av remisstiden för betänkandet
om ny kommunindelning ........................ 6

Onsdagen den 22 februari

Om bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet ..............

Om bidrag till inrättande av pensionärshem ....................

Militieombudsmannens ämbetsförvaltning ......................

Ändring i vapenförordningen ..................................

Om höjning av folkpensionerna ................................

Om minskning av längsta tid för upplåtelse av rätt att avverka skog
Interpellation av herr Arvidson om maximering av insatsbeloppet
vid V 5-spel ................................................

8
10
11
h

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen don 22 februari

Statsutskottets utlåtande nr 13, ang. anslag till oförutsedda utgifter 7

— nr 20, ang. utgifter å tilläggsstat II: justitiedepartementet...... 7

— nr 21, ang. utgifter å tilläggsstat II: socialdepartementet........ 7

_ nr 23, ang. anslag å kapitalbudgeten: utrikesdepartementet .... 10

_ nr 24, ang. stat för statens allmänna fastighetsfond............ 10

_ nr 25, ang. överlåtelse av vissa fastigheter inom kommunikationsdepartementets
ämbetsområde .......................... 19

Första kammarens protokoll 1961. Nr 7

Sr 7

Innehåll

om •

Bankoutskottets utlåtande nr 3, ang. granskning av riksdagsbibliotekets
styrelse och förvaltning ............................. jo

Första lagutskottets utlåtande nr 1, ang. justitieombudsmannens ämbetsförvaltning
............................................ jq

nr 2, ang. militieombudsmannens ämbetsförvaltning .......... 10

nr 3, ang. ändrad lydelse av 1 och 3 §§ lagen om förbud mot
spridning av vissa kartor m. m............................... jj

— nr 4, ang. ändring i vapenförordningen...................... 11

— nr 5, ang. fortsatt giltighet av lagen om fullgörande i vissa fall

av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m.......13

— nr 6, om ändrad lydelse av 1 § lagen angående skyldighet att avlämna
för bibliotek avsedda exemplar av tryckt skrift........ 13

Andra lagutskottets utlåtande nr 2, om höjning av folkpensionerna 13

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1, ang. användningen av benämningen
glass ............................................. 29

— nr 2, om upplåtande av enskilda vägar för allmän trafik ...... 29

— nr 3, om minskning av längsta tid för upplåtelse av rätt att

avverka skog ............................................ 29

nr 4, ang. lagstiftning till förhindrande av spekulation i tomtmark 32

Fredagen den 17 februari 1961

Nr 7

Fredagen den 17 februari

Kammaren sammanträdde kl. 14.00. Kungl. Maj:ts proposition med förslag

Justerades protokollet för den 10 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1961/62 under första huvudtiteln,
avseende anslagen till kungl.
hov- och slottsstaterna;

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
under Utgifter å driftbudgeten,
För flera huvudtitlar gemensamma frågor; nr

52, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående benämningen av en professur
vid Stockholms universitet;

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1961/62
till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster; nr

54, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; nr

55, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre anslag inom handelsdepartementets
verksamhetsområde; och
nr 56, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1960/61, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 61, till Konungen, i anledning av

till förordning angående ändrad lydelse
av 2 och 3 § § förordningen den 15 maj
1959 (nr 168) om särskilda investeringsfonder
för förlorade inventarier och lagertillgångar.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

39, angående förslag till förordning
med provisoriska bestämmelser rörande
utbildningstiden för vissa värnpliktiga;

nr 40, angående godkännande av avtal
om fortsatt drift av Svenska silikatforskningsinstitutet,
m. m.;

nr 42, angående statlig kreditgaranti
för anordnande av auktionslokaler för
trädgårdsprodukter, m. m.;

nr 43, angående försäljning av vissa
kronoegendomar, m. m.; och

nr 44, med förslag till förordning om
antalet ortsgrupper vid skattegrupperingen.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1961/
62 till oförutsedda utgifter;

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1960/
61, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1960/
61, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1961/62, i vad

Nr 7

Fredagen den 17 februari 1961

avser utrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckt motion;

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1961/62; och

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av vissa
fastigheter inom kommunikationsdepartementets
ämbetsområde;

bankoutskottets utlåtande nr 3, angående
verkställd granskning av riksdagsbiliotekets
styrelse och förvaltning;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av verkställd granskning
av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning; nr

2, i anledning av verkställd granskning
av militieombudsmannens ämbetsförvaltning; nr

3, anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 och 3 §§ lagen den 16 december
1949 (nr 680) om förbud mot
spridning av vissa kartor m. m.;

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i vapenförordningen den 10
juni 1949 (nr 340);

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 16 feb -

ruari 1934 (nr 19) om fullgörande i vissa
fall av betalningsskyldighet i förhållande
till utlandet m. m.; och

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § lagen den 8 april 1949
(nr 166) angående skyldighet att avlämna
för bibliotek avsedda exemplar av
tryckt skrift;

andra lagutskottets utlåtande nr 2, i
anledning av väckta motioner om höjning
av folkpensionerna; samt

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av motioner rörande
användningen av benämningen glass;

nr 2, i anledning av motion om uppdåtande
av enskilda vägar för allmän
trafik;

nr 3, i anledning av väckta motioner
om minskning av längsta tid för upplåtelse
av rätt att avverka skog; och
nr 4, i anledning av motioner rörande
lagstiftning till förhindrande av spekulation
i tomtmark.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag. varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.07.

In fidem

Fritz af Peter sens

Tisdagen den 21 februari 1961

Nr 7

Tisdagen den 21 februari

Kammaren sammanträdde kl. 16.00

Justerades protokollen för den 14 och
den 15 innevarande månad.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
fru Segerstedt Wiberg för tiden
den 18—den 24 i denna månad för att
närvara vid Nordiska rådets nionde session
i Köpenhamn.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 39, angående förslag till förordning
med provisoriska bestämmelser rörande
utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 40,
angående godkännande av avtal om fortsatt
drift av Svenska silikatforskningsinstitutet,
m. m.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts propositioner: nr

42, angående statlig kreditgaranti
för anordnande av auktionslokaler för
trädgårdsprodukter, m. m.; och

nr 43, angående försäljning av vissa
kronoegendomar, m. m.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 44, med förslag till förordning
om antalet ortsgrupper vid skattegrupperingen,
hänvisades propositionen,
såvitt gällde förordningsförslaget,
till bevillningsutskottet samt i övrigt till
statsutskottet.

Föredrogos ocli bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 13, 20, 21 och
23—25, bankoutskottets utlåtande nr 3,

första lagutskottets utlåtanden nr 1—6,
andra lagutskottets utlåtande nr 2 samt
tredje lagutskottets utlåtanden nr 1—4.

Interpellation ang. viss förutsättning för
militärmanövern i Värmland den 3—9
mars

Herr ÖHMAN (k) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Enligt uppgifter i tidningspressen
bedrives stridsövningar under
förutsättning att »fienden har kärnvapenutrustning
men att försvararna
även har sådana». Dylika övningar har
krigshögskolan hållit i Månkarby. Med
anledning av dessa atombombsövningar
har försvarsministern i ett uttalande för
pressen förklarat att han givit sitt stöd
endast åt övningar som avser att pröva
och utveckla skydd mot atomvapen men
däremot inte för övningar som förutsätter
att svenska trupper har tillgång till
kärnvapen.

Nu cirkulerar uppgifter i pressen om
att den stora militärmanövern i Värmland
den 3—9 mars kommer att genomföras
under förutsättningen att båda parter
har atomvapen. Om dessa uppgifter
är riktiga måste de innebära att den militära
ledningen inte följer de intentioner
som regeringen givit, enligt försvarsministerns
uttalande.

Med anledning härav hemställes om
kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet få
rikta följande fråga:

Kommer vinterns stora militärmanöver
i Värmland att genomföras under
den förutsättningen att svenska truppförband
utrustats med atomvapen?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Nr 7

Tisdagen den 21 februari 1961

Interpellation ang. förlängning av remisstiden
för betänkandet om ny kommunindelning Ordet

lämnades på begäran till herr
CARLSSON, ERIC, (ep) som yttrade:

Herr talman! Under år 1960 har på inrikesdepartementets
initiativ genomförts
en utredning om principerna för en ev.
ny kommunindelning m. m. Utredningen
har avgivit sitt betänkande den 2 februari
1961.

Inrikesdepartementet har remitterat
betänkandet till en rad instanser, som
har att senast den 5 april 1961 avge yttrande.
Bl. a. skall länsstyrelserna, efter
att ha hört ett lämpligt antal kommuner,
avge yttrande. Med anledning härav har
länsstyrelserna i skrivelse, som kom
kommunerna tillhanda den 17 februari,
anmodat kommunerna att senast den 15
mars avge yttrande. Med skrivelsen följde
ett exemplar av utredningens betänkande.
Vid rekvisition av ytterligare
exemplar av betänkandet har ställts i utsikt
att sådana skall kunna erhållas i
början av mars.

Vid olika tillfällen har klagomål framförts
mot den knappt tillmätta tid, som
brukar ställas till remissinstansernas förfogande
då dessa skall yttra sig över offentliga
utredningar. I detta fall synes
det uppenbart att remisstiden är för
kort. Under förevarande omständigheter
torde möjligheterna vara mycket små för
berörda kommunala nämnder, styrelser
och fullmäktigeförsamlingar att med den
grundlighet och omsorg ämnet kräver utarbeta
yttrande och i tid inkomma med
detta.

Kommunindelningsfrågan torde tillmätas
stor praktisk och principiell betydelse
i praktiskt taget alla kommuner. Frågan
är också av sådan art, att kommunernas
medborgare känner sig direkt berörda.
Det är därför beklagligt — när en
fråga av denna art nu föreligger — att
det inte medgivits en remisstid, som
medger en mera ingående behandling
och ökade möjligheter för olika intressen
inom den kommunala opinionen att göra
sig gällande. Kommunindelningsfrågan
är av vital betydelse för den grundsten,

som kommunen är i vårt styrelseskick.
Det skulle stå i god samklang med detta
styrelseskicks traditioner, om kommunerna
finge bättre möjligheter att göra
sig gällande på ett tidigt stadium av ärendets
behandling.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att till
herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få framställa följande
fråga:

År herr statsrådet villig att förlänga
remisstiden för betänkandet »Principer
för ny kommunindelning»?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 550, av herr Jonasson och herr Andersson,
Axel Emanuel, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 27, angående
vissa bestämmelser till förekommande
och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar,
m. m.;

nr 551, av herr Jonasson och herr Andersson,
Axel Emanuel, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition nr 27, angående
vissa bestämmelser till förekommande
och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar,
m. in.;

nr 552, av herr Larsson, Nils Theodor,
in. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 27, angående vissa bestämmelser
till förekommande och hämmande
av smittsamma husdjurssjukdomar,
m. m.;

nr 553, av herr Mossberger och herr
Andersson, Bertil, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition nr 27, angående vissa
bestämmelser till förekommande och
hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar,
m. m.;

nr 554, av herr Bengtson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
34, angående vissa stödåtgärder i anledning
av skadorna å 1960 års skörd;

nr 555, av herr Larsson, Nils Theodor,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 34, angående vissa stödåtgär -

Onsdagen den

der i anledning av skadorna å 1960 års
skörd;

nr 556, av herr Nilsson, Ferdinand,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 34, angående vissa stödåtgärder
i anledning av skadorna å 1960 års
skörd; och

nr 557, av herr Sveningsson m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition

22 februari 1961 Nr 7 7

nr 34, angående vissa stödåtgärder i anledning
av skadorna å 1960 års skörd.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.10.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 22 februari

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
fröken Mattson för tiden den 28
februari—den 4 mars för deltagande i
Europarådets session i Strasbourg.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
motionerna nr 550—557.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

13, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1961/
62 till oförutsedda utgifter; och

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1960/61, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1960/61,
i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Om bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet I

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson m. fl. (1:334) och den andra
inom andra kammaren av herr Hedlund
m. fl. (11:391), hade hemställts, såvitt
nu vore i fråga, att riksdagen på tilläggsstat
II till rikstaten för budgetåret 1960/
61 måtte anvisa ett reservationsanslag
av 3 000 000 kronor till Bidrag till viss

bostadsförbättringsverksamhet.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
motionerna I: 334 och II: 391, såvitt nu
vore i fråga, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

I sin motivering hade utskottet bland
annat framhållit, att motionsyrkandet
överensstämde med ett av bostadsstyrelsen
i samband med anslagsäskandena
för budgetåret 1961/62 framställt yrkande,
vilket behandlats i propositionen nr
1 under femte huvudtiteln. Kungl. Maj:t
hade icke ansett sig kunna förorda anslag
på tilläggsstat för nu ifrågavarande
ändamål men i stället föreslagit en motsvarande
uppräkning av anslaget för
nästa budgetår.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Bengtson, Eric Carlsson,
Svensson i Stenkyrka och Andersson i

Nr 7

Onsdagen den 22 februari 1961

Om bidrag till inrättande av pensionärshem

Knäred, vilka ansett, att utskottets ytt- Sedan överläggningen ansetts härmed
rande bort hava den lydelse, reserva- slutad, gjordes enligt därunder förekomtionen
visade, samt att utskottet bort na yrkanden propositioner, först på bihemställa,
att riksdagen måtte med bifall fall till vad utskottet i den nu förevatiH
motionerna I: 334 och II: 391, såvitt rande punkten hemställt samt vidare på
nu vore i fråga, till Bidrag till viss bo- antagande av det förslag, som innefatstadsförbättringsverksamhet
å tilläggs- tades i den vid punkten avgivna reserstat
II till riksstaten för budgetåret 1960/ vationen; och förklarades den förra pro61
anvisa ett reservationsanslag av positionen, som upprepades, vara med
3 000 000 kronor. övervägande ja besvarad.

Herr BENGTSON (ep) :

Herr talman! Denna sak har diskuterats
tidigare i princip, och det föreligger
enighet på alla punkter utom vad beträffar
tiden. Vi har ansett att riksdagen
borde följa bostadsstyrelsens förslag, och
därför har vi i vår reservation hemställt
om bifall till motionerna.

Jag ber att få yrka bifall till den reservation
som avgivits till utskottets utlåtande.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Jag tror knappast att det
kan bli någon debatt på den här punkten,
eftersom en grundläggande förutsättning
för en sådan är att det finns
skiljaktiga meningar hos dem som deltar
i den, och det finns det ju inte här. Här
är det bara fråga om huruvida det behov
man kan förvänta under innevarande
budgetår kommer att vara större än man
bedömde för ett par år sedan. Sannolikt
kommer behovet att vara större än väntat,
men Kungl. Maj:t vill inte att detta
behov skall täckas under innevarande
budgetår utan förordar att det skall täckas
under nästkommande budgetår, vilket
också är anmält under femte huvudtiteln
för det budgetåret. Endast i den
detaljen skiljer sig alltså reservanternas
uppfattning från utskottsmajoritetens.
Utskottet förutsätter i likhet med Kungl.
Maj:t, att de som eventuellt inte kan få
bostadsförbättringslån nu kan vänta de
månader som det här är fråga om med
att få sina pengar utbetalade, d. v. s. till
dess nästa budgetår inträder.

Jag ber att få yrka bifall till vad statsutskottet
har hemställt.

Punkten 3

Om bidrag till inrättande av pensionärshem I

de tidigare omnämnda likalydande
motionerna I: 334, av herr Bengtson m.
fl., och 11:391, av herr Hedlund m. fl.,
hade hemställts, såvitt nu vore i fråga,
att riksdagen på tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1960/61 måtte anvisa
ett reservationsanslag av 5 000 000
kronor till Bidrag till inrättande av pensionärshem.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:334 och 11:391, såvitt
nu vore i fråga, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Bengtson, Eric Carlsson, Svensson i
Stenkyrka och Andersson i Knäred, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:334 och 11:391, såvitt
nu vore i fråga, till Bidrag till inrättande
av pensionärshem å tilläggstat II
till riksstaten för budgetåret 1960/61 anvisa
ett reservationsanslag av 5 000 000
kronor.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Med hänvisning till den
motivering som finns angiven i reservationen
ber jag att få yrka bifall till det
förslag som framförs i reservationen.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Jag skulle vilja säga att
med utbyte av vissa siffror och vissa

Onsdagen den 22 februari 1961

Nr 7

rubriker skulle jag kunna ge precis samma
motivering för mitt yrkande under
denna punkt som på den förra punkten.

Med hänvisning till vad som antecknats
till protokollet under den föregående
punkten ber jag därför att få hemställa
om bifall till utskottets förslag.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Jag vill erinra om att det
i fjol väcktes en motion i denna fråga.
Jag för min del röstade då för den reservation
som i statsutskottet följde på
denna motion. Motionen innebar att man
skulle besluta om ett tilläggsanslag på
fem miljoner kronor att utbetalas till
kommunerna för deras utgifter i samband
med byggandet av pensionärshem.
Dessutom innebar den att man skulle besluta
om fjorton miljoner kronor att utbetalas
under innevarande budgetår. Hade
centerpartisterna vid det tillfället gått
på samma linje som jag, hade den reservationen
åtminstone vunnit andra
kammarens bifall. Det skulle ha medfört
att kommunerna fått fem miljoner kronor
utbetalade i februari—mars förra
året och fjorton miljoner kronor i juli—
augusti förra året, vilket hade inneburit
en rätt stor fördel för dem, eftersom eftersläpningen
är stor.

I år har centerpartisterna fått något
slags andliga kopparslagare och därför
motionerat i denna fråga. Vid röstningen
i statsutskottet stödde jag centerpartisterna,
eftersom jag förra året hade varit
så hårt engagerad i detta ärende. Jag
trodde det skulle bli en stor uppslutning
kring reservationen. Det verkade som
om det här var fråga om någonting av
den mittenpolitik som brukar samla så
stor anslutning. Det visade sig dock att
det bara blev de fyra centerpartisterna
och jag som röstade för reservationen.

Jag vill i detta sammanhang påpeka
att denna fråga har mycket ringa betydelse,
eftersom Kungl. Maj:t nu har föreslagit
att de nio miljoner kronor som
erfordras för att betala ut alla statsbidrag,
som finns kvar att betala för pensionärshem,
skall stå till bostadsstyrelsens
förfogande den 1 juli. Om man nu

bidrag till inrättande av pensionärshem
beslutar om ett sådant här tilläggsanslag,
betyder det alltså bara att en del av
de kommuner som beviljats statsbidrag
i stället kommer att få dem utbetalda i
februari—mars.

Detta är frågans hela innebörd. Jag
har velat framhålla detta för att det skal;
vara alldeles klart att det inte är någon
större fråga det här gäller.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Herr Persson anser att
centerpartisterna har en bättre uppfattning
i år än i fjol. Tyvärr kan man inte
säga detsamma om herr Perssons ställningstagande,
eftersom herr Persson anslöt
sig till oss i statsutskottet men inte
återfinns under reservationen. Det kan
vara av intresse att se, hur den kommande
röstningen här i kammaren utfaller.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bengtson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 21 punkten
3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början

Nr 7

Onsdagen den 22 februari 1961

omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 105;

Nej — 17.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Punkten 4

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogos ånyo stastutskottets utlåtanden: nr

23, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1961/62, i vad
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckt motion;

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1961/62; och

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av vissa
fastigheter inom kommunikationsdepartementets
ämbetsområde, varvid utlåtandena
nr 23 och 25 företogos punktvis
till avgörande.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 3, angående verkställd
granskning av riksdagsbibliotekets
styrelse och förvaltning, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
första lagutskottets utlåtande nr
1, i anledning av verkställd granskning
av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning.

Ang. militieombudsmannens ämbetsförvaltning Föredrogs

ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av verkställd
granskning av militieombudsmannens
ämbetsförvaltning,

I detta utlåtande hade utskottet anmält,
att vid den granskning av militieombudsmannens
ämbetsförvaltning, som
utskottet grundlagsenligt förehaft, någon
anledning till anmärkning icke förekommit.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag vet för litet om dessa
ting för att kunna ha någon mening
i de sakfrågor som utlåtandet behandlar,
och även om så inte skulle vara fallet,
rör vi oss här på ett område, där mångahanda
skäl talar för att varsamhet är av
nöden. Följaktligen varken kan eller vill
jag diskutera innehållet i utlåtandet. Att
jag ändå begärt ordet beror på att ett
av fallen i MO:s ämbetsberättelse gett
mig anledning till en reflexion så att
säga vid sidan om.

Det rör sig i korthet om följande: En
militär chef hade fått en erinran av MO,
och MO lät bero med denna erinran. Något
åtal väcktes alltså inte, men den person
det gällde var icke nöjd med den
erinran som gjorts, och sådant kan ju
inträffa. Han begärde därför att bli
ställd under åtal, men eftersom MO hade
låtit bero vid denna erinran, skulle det
ju ha inneburit en ändring i hans ståndpunktstagande,
ifall han hade gått med
på att bifalla denna hemställan, och det
var ju konsekvent handlat.

Men vad jag undrar i detta sammanhang
är detta: Är det system som vi har
på detta område alldeles tillfredsställande,
eftersom det medför att sista ordet
är sagt i och med att MO har avslutat
ärendet med en erinran?

Jag tror mig förstå att det nuvarande
systemet med både JO och MO är konsekvent
uppbyggt med hänsyn till att båda
är riksdagens ombudsmän och med
hänsyn till att riksdagen sedan har tillfälle
att gilla eller ogilla vad som förekommit
i vederbörandes ämbetsutöv -

Onsdagen den 22 februari 1961

Nr 7

ning. På sätt och vis är riksdagen här ett
slags besvärsinstans, även om detta ord
kanske inte är alldeles adekvat.

Men det kan ändå sägas, att detta system
inte förefaller riktigt tillfredsställande.
Anordningen går inte riktigt i
stil med den regel som vi har hos oss att
domarmakten är alldeles åtskild från
andra samhällsorgan, inklusive riksdagen.
Det kan sägas, att det kan förefalla
stötande för rättskänslan, att en person
som inte åtnöjes med vad MO eller JO
sagt inte har någon vadmöjlighet. Sådana
finns ju inom rättsväsendet i övrigt.
Om någon inte åtnöjes med vad en häradsrätt
dömt, kan han gå vidare till
överordnad domstol. På förvaltningssidan
är det ju även så, att en administrativ
myndighets beslut kan överklagas.
Men här finns ingen sådan möjlighet.

Fast jag alltså medger att systemet må
förefalla konsekvent uppbyggt med hänsyn
till att MO är riksdagens ombudsman,
så kan jag inte värja mig för tanken
att här finns en lucka någonstans,
så att medborgarna inte har samma möjlighet
till rättsprövning som vi har på
andra områden. Jag vill också gärna
medge att detta uppenbarligen är en
ganska invecklad historia, men icke desto
mindre förefaller det mig som om
man på något sätt borde kunna fylla
luckan, om man konstaterar att det finns
en sådan.

Nu har det sagts mig, att det i år har
väckts en motion som tar upp denna
fråga, och då blir det väl anledning att
närmare tänka igenom saken. Jag har
emellertid redan nu velat på denna
punkt anmäla att här, såvitt jag förstår,
inte finns samma rättsskydd som man
försökt ge på andra områden. Därmed
är givetvis inte sagt någonting om innebörden
av MO:s uttalanden i och för sig,
utan min anmärkning hänför sig uteslutande
till att det saknas vadmöjligheter.

Jag har inte något yrkande, herr talman! Herr

AHLKVIST (s):

Herr talman! Det skulle vara frestande
att ta upp en debatt med herr Bergh

Ang. ändring i vapenförordningen
i denna fråga, men som herr Bergh själv
antydde bär det just mot bakgrunden av
det av honom refererade ärendet väckts
en motion, som remitterats till lagutskott
och tilldelats första lagutskottet. Denna
motion har ännu inte behandlats i utskottet,
och jag är därför inte beredd att
göra något uttalande i kammaren i dag.

Jag vill i detta sammanhang endast
säga att MO har, när det gäller såväl det
ärende som herr Bergh berörde som övriga
ärenden som utskottet granskat,
handlat fullt i överensstämmelse med sin
instruktion. Någon anledning till anmärkning
mot MO föreligger därför inte.

Efter härmed slutad överläggning lädes
förevarande utlåtande till handlingarna.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 3, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 1 och 3 §§
lagen den 16 december 1949 (nr 680) om
förbud mot spridning av vissa kartor
m. m„ bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. ändring i vapenförordningen

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i vapenförordningen den 10
juni 1949 (nr 340).

Genom en den 30 december 1960 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 21, vilken behandlats av första
lagutskottet, hade Kungl. Maj:t velat inhämta
riksdagens yttrande över vid
propositionen fogat förslag till förordning
om ändring i vapenförordningen
den 10 juni 1949 (nr 340).

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen i anledning av förevarande
proposition, nr 21, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna, att
riksdagen icke funnit anledning till erinran
mot Kungl. Maj:ts förslag till för -

Nr 7

Onsdagen den 22 februari 1961

Ang. ändring i vapenförordningen

ordning om ändring i vapenförordningen.

Reservation hade anmälts av herr
Nilsson, Ferdinand, och herr Arvidson,
vilka dock ej antytt sin mening.

Herr ARVIDSON (h):

Herr talman! Med den blanka reservationen
har jag endast velat markera,
att jag inte är helt nöjd med den nya
vapenförordningen. Jag hade nog helst
sett, att också luftgevär och luftpistoler
blivit licensbelagda. Dessa vapen är nämligen
mycket farliga. En fullträff på en
ömtålig kroppsdel medför helt säkert döden,
och detta är tillräckligt för att vapnen
bör vara licensbelagda.

Jag vill också peka på vapnens förträfflighet
vil jakt. De förekommer inte
så sällan vid olovlig jakt, särskilt på fasaner.
Även detta är tillräckligt motiv
för att man bör ha vapeninnehaven under
kontroll.

Jag skall inte, herr talman, framställa
något yrkande. Jag har bara med det
sagda velat framföra min uppfattning
om saken.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Den blanka reservation
jag avgivit till utskottets utlåtande har
en något annan innebörd. Jag har vid
studium av propositionen funnit, att man
liksom bitit sig fast vid ett något allmänt
begrepp om landet Idyllien. Man har en
för vårt land och dess förhållanden orealistisk
uppfattning angående behovet a"
de vapen som det här är fråga om. Man
anger klart att bestämmelserna i vapenförordningen
har tillkommit som en avvägning
mellan å ena sidan allmänhetens
intresse av att få tillgång till vapen
för jakt och målskjutning samt å andra
sidan nödvändigheten av att av säkerhetsskäl
begränsa möjligheten för olämpliga
personer att förfoga över vapen.
Detta är grunden för propositionen.

Först längre fram i propositionen kan
jag hitta ett enligt min uppfattning något
mera realistiskt uttalande. Det återges
i utskottsutlåtandet på sid. 16, där

man berör möjligheterna för som man
säger yrkesutövare, som i särskilt hög
grad är utsatta för risker för överfall,
att erhålla vapen till självförsvar. I propositionen
säges, att dessa önskemål i
viss utsträckning beaktats i anvisningarna
till vapenförordningen. Men där
säges att tillstånd att förvärva pistol eller
dylikt vapen för skyddsändamål bör
meddelas endast då ett verkligt kvalificerat
behov föreligger. Sedan pekas på
droskförare och andra som i sin yrkesutövning
är särskilt utsatta för risk för
överfall. Dessa bör enligt anvisningarna
regelmässigt och utan större omgång få
tillstånd att förvärva vapen.

Jag har haft tillfälle att med herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
diskutera dessa frågor i samband
med spörsmålet om nödvärn o. d. i höstas.
Statsrådet sade då att i det förslag
till brottmålsbalk, som är avsett att snart
föreläggas riksdagen, kommer att upptas
nya regler. Likaledes omnämnde
statsrådet att polisverksamhetsutredningen
den 2 april 1960 avgivit en promemoria
angående bruket av skjutvapen
i polistjänsten. Enligt statsrådet hade
utredningen i stort sett instämt i den
kritik, som framförts mot nu gällande
anvisningar, och ansett att polisens befogenheter
i fråga om bruk av vapen
borde inskränkas. På grundval härav
hade utredningen lagt fram förslag till
nytt cirkulär.

Jag hade tillfälle att redan då beröra
de synpunkter, som man inom ordningsmakten
anlade på här antydda problem.
Man konstaterar på det hållet, att det
blir mer och mer vanligt att inbrottstjuvar
och dylika personer uppträder beväpnade
med skjutvapen. Det gäller uppenbarligen
här ett problem av icke oväsentlig
räckvidd. Det är inte bara ordningsmakten,
utan också andra hyggliga
människor, som kan råka illa ut till följd
av dessa förhållanden.

Vapenförordningen får sålunda enligt
min mening betydelse inte bara i fråga
om jakt och målskjutning eller möjligheterna
för droskehaufförer att bära vapen.
Frågan har väsentligt större räckvidd.
Dessa större problem beaktas inte

Onsdagen den 22 februari 1961

Nr 7

alls i den föreliggande propositionen.
Jag har inte så mycket att invända mot
enskilda detaljer, men jag har velat fästa
uppmärksamheten på de olika förhållanden,
som jag har här berört. En samordning
torde erfordras för att man skall
kunna få till stånd en realistisk enhetlighet.
Vi måste se till, att vi ger människorna
bättre möjligheter att freda sig.
Det är det som är det primära, när samhället
inte i den utsträckning som är
önskvärt kan tillgodose behovet av trygghet.
När polisen många gånger är otillräcklig,
och gangsterelementen mer och
mer gör sig gällande, är det nödvändigt
att se till att även legala behov för fredliga
och laglydiga människor tillgodoses.
Med någon tillspetsning skulle jag
vilja hävda, att vapenförordningen avväpnar
laglydiga människor men inte
alls de andra, ty dessa förser sig nog
ändå.

Det är på dessa sammanhang, som
jag, herr talman, har velat fästa herr
statsrådets uppmärksamhet.

Herr NYSTRÖM (s):

Herr talman! Vad herr Ferdinand Nilsson
och herr Arvidson anförde om ungdomsbrottsligheten
m. m. saknar i och
för sig inte fog, men jag anser att det
dock gäller frågor, som bör lösas i andra
sammanhang och inte i direkt anslutning
till här föreliggande proposition.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till första lagutskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 16 februari
1934 (nr 19) om fullgörande i vissa fall
av betalningsskyldighet i förhållande till
utlandet m. in.; och

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad
lvdelse av 1 § lagen den 8 april 1949 (nr

Om höjning av folkpensionerna

166) angående skyldighet att avlämna
för bibliotek avsedda exemplar av tryckt
skrift.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om höjning av folkpensionerna

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av väckta motioner
om höjning av folkpensionerna.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
500 i första kammaren av herr Bengtson
m. fl. samt nr 585 i andra kammaren av
herr Hedlund in. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade i en med I betecknad punkt hemställts,
att riksdagen måtte besluta att
med verkan från den 1 januari 1962 höja
ålderspensionerna, så ock invalidpensionernas
och sjukbidragens maximibelopp,
med per år 250 kronor för ensampensionär
och 350 kronor för två pensionsberättigade
makar samt med motsvarande
för änkepensionärer, samt att
riksdagen måtte besluta, att folkpensionsavgiften
från och med den 1 januari
1962 skulle utgå med 5 procent av den
taxerade inkomsten enligt i övrigt nu
gällande bestämmelser.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner, I: 500 och II: 585,
såvitt anginge de däri under I upptagna
yrkandena, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Thorsten Larsson och Gustavsson i Alvesta,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med bifall till motionerna
1:500 och II 585, såvitt anginge
de under I. upptagna yrkandena, måtte
för sin del antaga

dels i reservationen infört förslag till
lag angående ändrad lydelse av 1 § la -

Nr 7

Onsdagen den 22 februari 1961

Om höjning av folkpensionerna

gen den 1 juni 1956 (nr 264) om höjning
av folkpensioner m. m.,

dels ock, under förutsättning att riksdagen
bifölle ovan nämnda hemställan
om ändrad lydelse av 1 § lagen om höjning
av folkpensioner m. m., i reservationen
infört förslag till lag angående
ändrad lydelse av 19 § 2 mom. lagen
den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! När riksdagen år 1958
genomförde sitt beslut om en höjning av
folkpensionerna, rådde en allmän enighet
om det berättigade i detta beslut. Ingen
ville missunna den ändre generationen
att få en hygglig försörjning på ålderdomen.
Detta beslut innebar, att en
ensamstående år 1968 skulle erhålla 3 600
kronor i folkpension och ett par pensionsberättigade
äkta makar 5 400 kronor
tillsammans — allt räknat i 1957 års
penningvärde.

Detta riksdagsbeslut var grundat på
allmänna pensionsberedningens förslag,
som därjämte innebar en höjning etappvis
fram till 1968. Om dessa rekommendationer
följts, hade detta inneburit att
en höjning på 700 kronor för ensamstående
och 820 kronor för äkta makar
skulle ha genomförts i fjol. Emellertid
stannade riksdagen, på förslag av regeringen,
för den njugga höjningen av
250 kronor för ensamstående och 350
kronor för äkta makar. Centerpartiet
föreslog däremot att riksdagen i stort
sett skulle följa pensionsberedningens
förslag och därigenom på ett bättre
sätt infria det löfte, som tidigare givits
folkpensionärerna. Vi föreslog därför att
pensionerna skulle höjas med 500 resp.
700 kronor. Vi menade att detta var berättigat
inte minst med tanke på att dessa
pensionärer inte alls får någon del i den
pension, som genom ATP kommer senare
årsgrupper till godo. Det torde även vara
en riktig förmodan, när vi påstår att det
just tack vare nuvarande äldre generations
effektiva produktionsinsats blir
möjligt för den nu aktiva generationen
att uppnå dagens höga levnadsstandard.

Vi menar att det borde vara självklart för
oss alla att de, som nu är folkpensionärer
och de närmaste åren blir det, får en efter
våra förhållanden skälig levnadsstandard.
Vi anser att våra åldringar bör vederfaras
denna rättvisa.

En sådan uppfattning gav även socialministern
uttryck åt i 1958 års pensionsproposition.
Han anförde där bl. a.:
»Mitt ställningstagande beträffande folkpensioneringen
beror emellertid i första
hand på hänsynen till alla dem, som i
dag är eller under de närmaste åren blir
folkpensionärer. De kommer nämligen
inte att få någon eller endast liten direkt
fördel av en tilläggspensionering av den
avsedda konstruktionen — och detta
skulle gälla vilken metod man än valde
för att bygga upp tilläggspensioneringen.
De som redan är gamla eller invalidiserade
blir alltjämt beroende av folkpensionen.
»

Herr talman! Ingenting i dessa synpunkter
är mindre aktuellt i år. Tvärtom
vet vi i dag ännu mer än vi visste år
1958 att detta är riktigt. Därtill kommer
att vår erfarenhet av ATP med dess stora
brister i fråga om pension åt deltidsarbetande
och lägre inkomsttagare säger
oss, att det helt enkelt är ett rättvisekrav
att folkpensionen inte får släntra efter.
Folkpensionen -— inte ATP —- är låglönegruppernas
pension. När riksdagen i
fjol inte gick med på mer än omkring
hälften av tidigare utlovad höjning, är
detta att djupt beklaga.

Socialdemokraterna, högern och folkpartiet
har här blivit uppseendeväckande
eniga om att folkpensionshöjningens
»jämnhet» skulle innebära en reducering
av höjningstakten även i dagens höga
konjunkturläge. Någon förändring i den
enigheten har ej heller inträffat i år. Ni
åberopar det uttalande, som 1958 års
särskilda utskott gjorde om en jämnare
successiv höjning, men jag vill påpeka
att det gjordes också som en bakgrund
till vid samma tillfälle gjorda uttalanden,
där det heter: »I detta sammanhang bör
beaktas dels den väntade befolkningsutvecklingen
som medför att våra åldringar
ökar, dels våra ekonomiska resurser.
Även om dessa är hårt ansträngda

Onsdagen den 22 februari 1961

Nr 7

finnes skäl antaga att produktionen skall
utvecklas tillfredsställande och de ekonomiska
resurserna därför skall medge
en väsentlig förbättring av folkpensionärernas
standard utan att vitala intressen
skall behöva eftersättas.» Detta innebär
ett klart uttalat löfte om en förbättring
och inte en försämring, om — som man
då förmodade — produktionen skulle ge
ett hyggligt resultat.

Herr talman! Vi har under det sista
året kunnat notera en av de allra största
produktionshöjningar vi hittills haft.
Vi kan också, om inte gårdagens TT-nyheter
var felakiga, inregistrera en av de
gynnsammaste sysselsättningssiffror vi
hittills haft under vintermånader. Men
ändå anser man från socialdemokraterna,
högern ocn folkpartiet att vi inte har
råd att ge den äldre generationen denna
blygsamma pensionsökning. Centerpartiet
har en annan uppfattning, och vi
återkommer därför i år med vårt krav
på en ytterligare förbättring av den nu
utgående folkpensionen såväl när det
gäller ålderspension som invalid- och
sjukpension samt motsvarande änkepension,
att utgå med 250 kronor för ensamstående
och 350 kronor för äkta makar.
Det är vår absoluta uppfattning att
dessa gamla, som i de flesta fall inte har
annat att tillgå för sitt livsuppehälle än
denna folkpension, är i stort behov av
en ytterligare inkomstförstärkning. Även
om man menar att index och »oms-tilllägg»
skall täcka prisfördyringen, är jag
tveksam om verkligen så blivit fallet.

Herr talman! Jag ber med detta att få
yrka bifall till den reservation, som avgivits
av mig och herr Gustavsson i
Alvesta.

I detta anförande instämde herrar Ferdinand
Nilsson (ep), Axel Emanuel Andersson
(ep) och Jonasson (ep).

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag kan också i många
stycken instämma i vad som sagts från
herr Thorsten Larssons sida beträffande
folkpensionernas höjd. Det parti jag representerar
har ju senast vid fjolårets
riksdag i motion yrkat på att det förslag

Om höjning av folkpensionerna
som allmänna pensionsberedningen 1957
lade fram om en verklig höjning av folkpensionerna
år 1960 skulle förverkligas.
Vi har betraktat det förslaget såsom ett
minimikrav, men det blev icke förverkligat.
Vår motion avslogs, liksom den
framstöt om en mindre höjning, som
gjordes från centerpartiets sida, också
förkastades av riksdagen.

Jag är alltså helt enig med herr Larsson
beträffande förslaget om höjningen
av folkpensionerna. Däremot kan jag inte
förena mig med reservanterna när det
gäller frågan om folkpensionernas finansiering.
Vi vidhåller den uppfattning
vi tidigare haft, nämligen att metoden
med avgiftsfinansiering verkar synnerligen
ogynnsamt för mindre och medelstora
inkomsttagare. Man säger också
att denna avgiftsfinansiering verkar i
hög grad regressivt, och det är ett helt
riktigt konstaterande, som jag för min
del vill stödja. Jag anser att folkpensionerna
bör finansieras över skatterna liksom
andra utgifter för sociala ändamål.

Den höjning av folkpensionsavgifterna
som förordas i reservationen uppgår enligt
vad motionärerna själva räknar ut
till knappt 200 miljoner kronor, och med
den väldiga budget vi har och det betydande
budgetöverskott som också finansministern
medger uppkommer, bör
man utan någon höjning av avgifterna
kunna biträda de berättigade förslag som
finns i reservationen.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka,
att riksdagen för sin del antar det av
reservanterna framlagda förslaget till lag
angående ändrad lydelse av 1 § lagen
den 1 juni 1956 om höjning av folkpensioner
m. in.: »Härigenom förordnas, att
1 § lagen den 1 juni 1956 om höjning av
folkpensioner m. in. skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives. 1 §. Folkpension
i form av allmän ålderspension,
tilläggspension, änkepension eller hustrutillägg
skall höjas för år räknat med
630 kronor för gift pensionsberättigad,
vars make åtnjuter ålderspension, invalidpension
eller sjukbidrag eller vars
hustru uppbär hustrutillägg, ävensom för
hustru, som uppbär hustrutillägg, samt
850 kronor för annan pensionsberättigad.

Nr 7

Onsdagen den 22 februari 1961

Om höjning av folkpensionerna

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1962.»

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Herr Larsson nämnde,
att folkpensionärerna hade blivit lovade
någonting. Ja, men de har inte blivit lovade
någonting annat än att pensionen
för ensamstående skall 1968 höjas till
3 600 kronor och för äkta makar till
5 400 kronor i 1957 års penningvärde.
Det är vad som har lovats. De där 700
kronorna som pensionsberedningen föreslog
skulle utgå från 1960 har riksdagen
aldrig lovat att folkpensionärerna skulle
få då.

Nu har det från centerpartiets sida
både här i riksdagen och gång efter annan
också ute i agitationen vid val och
andra tillfällen försäkrats, att folkpensionärerna
har av riksdagen lovats att få
det som pensionsberedningen föreslog.
Efter allt detta är det väl inte förmätet
om jag frågar herr Larsson i dag: När
har det lovats? Det tycker jag att vi äntligen
någon gång borde få ett besked
om.

Sedan är det inte riktigt att säga, att
folkpensionärerna skulle förlora så mycket
som man gör gällande, genom att
riksdagen har frångått pensionsberedningens
förslag. Det gör de inte, ty pensionsberedningen
tänkte sig att man skulle
minska de kommunala bostadsbidragen
samtidigt som höjningen med 700
kronor kom 1960. Hade den minskningen
kommit till, hade det betytt att höjningen
inte blivit mer än ungefär hälften.

Huvudanledningen till att riksdagen
inte tog det förslag som pensionsberedningen
avgav var ju att man inte ansåg
att de statsfinansiella förhållandena var
sådana att man kunde våga ta på sig
detta. Därför gjorde man det inte heller,
utan sade att man senare fick ta ståndpunkt
till i vilken takt folkpensionerna
kunde höjas. Detta gjorde man på det
sättet att man blev överens om att från
och med den 1 juli 1960, 1962, 1964,
1966 och 1968 skulle folkpensionerna för
ensamstående höjas med 250 kronor, och

för äkta makar skulle höjningarna uppgå
till 340, 330, 320 och 310 kronor vid
de respektive tillfällena.

Om detta har folkpartiet och högern
varit eniga med oss. Också centerpartiet
var till en början enigt med oss om att vi
inte kunde ta på oss kostnaden för dessa
700 kronor, men så har man plötsligt
upptäckt att man borde sadla om. Det
bär man gjort på det sättet, att man nu
vill framstå såsom varande mera mån
om folkpensionärerna än de andra tre
partier, som räknar sig till de demokratiska
partierna i vårt land.

Det är givet att man kan resonera så
där hjärtnupet som herr Larsson gjorde
här, men det finns också en mängd andra
i vårt land som vi skulle kunna tala
lika hjärtnupet om. Om vi går in för en
standardhöjning för exempelvis folkpensionärerna
måste vi givetvis också fråga
oss hur det står till på en mängd andra
områden, och det kan leda till att vi
måste ikläda oss ytterligare kostnader.
Det är dessa konsekvenser som varken vi
eller högern eller folkpartiet velat ta.

Det är ganska anmärkningsvärt att
centerpartiet först är med om att kräva
lägre skatter och lägre avgifter men sedan
plötsligt kommer med ett krav på
att höja folkpensionsavgiften med en
procent trots att den i realiteten inte är
någonting annat än en skatt.

Vid behandlingen av denna fråga har
vi sagt oss att vi måste följa den överenskommelse
som träffats mellan de tre andra
partierna beträffande en successiv
höjning av folkpensionerna. Den överenskommelsen
skall vi hålla, och vi har
inte velat gå ifrån den nu heller trots att
denna motion har återkommit även i år.

Med hänvisning till detta, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Herr Elowsson frågade
här när folkpensionärerna hade lovats
denna höjning. Det är givet att man kan
betrakta löften från olika synvinklar,
men jag vill erinra om att just 1960 års
siffror för folkpensionerna är fastslagna

Onsdagen den 22 februari 1961

Nr 7

i den broschyr, som jag vet att det stora
regeringspartiet stod bakom vid 1958
års val, dvs. den s. k. I:ans pensionsvalbroschyr.
Där appellerar man till väljarna:
Visste du detta? Äkta makar skall
år 1960 få 4 500 kronor och övriga pensionärer
3 500 kronor. Om ni socialdemokrater
vill stå för edra vallöften, så
måste man väl ändå beteckna detta som
ett löfte givet till väljarna, herr Elowsson! Jag

skulle inte ha sagt något, om de år
som har gått sedan dess inneburit en
nedgång i produktionen och om vi inte
nu haft resurser till en förbättring, men
det förhåller sig tvärtom på det viset —
något som jag vill understryka — att produktionsresultatet
har blivit sådant att
folkpensionärerna nu bör ha sin berättigade
andel, men med den reducerade
höjningen på 250 kronor resp. 350 kronor
som ni tillämpar får vissa pensionärer
det sämre ställt trots bostadstilläggen.
Med tanke på produktionshöjningen
skulle man kunna säga att de grupper vi
här diskuterar är de som har satt hjul
på den produktionsvagn, i vilken vår
nu aktiva generation bekvämt har satt
sig till rätta. Det funnes då skäl att från
denna vagn göra något mer än att vinka
tack och farväl till dessa pensionärer.
Det vore skäl, herr Elowsson, att också
ge dem en riktig valuta för deras arbete,
en skälig utdelning.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Jag vill, herr talman, ange några små
synpunkter, som inte bör bli förbisedda.
Vad som för mig personligen har
varit avgörande vid mitt ställningstagande
till ATP var att jag befarade att
en för samhället så kostnadskrävande reform
skulle komma att gå ut över folkpensionärerna.
Jag befarade att man
tog till ATP-pensionen så pass stor, att
det skulle bli svårt att tillgodose folkpensionärerna.
Just detta har inträffat.
Det kom som ett brev på posten. Man har
inte råd att som avsetts hjälpa de gamla,
menar man. Man har gjort så mycket
på ett annat område, men dem som
uteslutande var hänvisade till folkpen 2

Första kammarens protokoll 1961. Nr 7

Om höjning av folkpensionerna

sionen ger man sig nu inte råd att hjälpa.
Det är beklagligt att det ligger till
på detta sätt. Det är riktigt, som herr
Elowsson säger, att man får sämre råd
om man tar på sig en massa utgifter,
men det är beklagligt att detta skall gå
ut över de gamla.

Såvitt jag förstår bör man väl inte nödvändigtvis
strö salt i sår och erinra om
linje 1, linje 2 och linje 3. Man har på
sina håll varit ganska angelägen att mycket
snart komma ifrån resonemanget åtminstone
om linje 3. På vårt håll ligger
det så enkelt till, att vi känner oss bundna
av de utfästelser som gjordes i linje 2.
Sedan får andra handskas med sina utfästelser
som de kan och vill.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Det råder delade meningar
om nästan alla förmåner av social
karaktär som vi har i vårt land. Alla
vill inte acceptera de nu utgående barnbidragen,
bostadssubventionerna, mödrahjälpen
och mycket annat. På en punkt
har vi dock alla tidigare varit eniga,
nämligen om folkpensionerna. Jag säger
»har varit», ty nu finns det även härvidlag
något mer delade meningar.

Vår utgångspunkt i fråga om folkpensionerna
har varit, att ingen kan veta i
förväg, hur livet kommer att gestalta sig
för den enskilda människan. Det är inte
säkert att alla under sitt aktiva liv kan
spara något för att själva trygga sin ålderdom.
Därför har vi genom folkpensionerna
velat skapa en viss grundtrygghet
för människorna, så att de har denna
förmån att lita till på ålderns dagar.

När man här erinrar om folkomröstningen
1957 bör man, tycker jag, observera
vad som då sades i en broschyr från
herr Elowssons parti. Framför allt bör
man dock studera vad andra lagutskottet
den gången skrev i sitt utlåtande
om folkpensionerna. Departementschefen
hade i propositionen inte sagt något
om folkpensionerna. Utskottet ansåg att
den saken måste korrigeras. Om herr
Elowsson har kvar några av de gamla
omröstningssedlarna från 1957 och ser

Nr 7

Onsdagen den 22 februari 1961

Om höjning av folkpensionerna

efter vad där står, skall han finna, att
det där säges, att folkpensionerna skall
höjas enligt pensionsberedningens förslag.
Detta står klart utsagt på varje omröstningssedel.
Pensionsberedningen förordade
en särskilt kraftig höjning år
1960. Den höjningen har inte genomförts.
Herr Elowsson kan kanske ge oss
en förklaring till hur detta kan bringas
i överensstämmelse med pensionsberedningens
tidigare löfte.

Beträffande bostadstilläggen kan det
naturligtvis sägas att vi inte har följt
pensionsberedningens förslag, men när
det gäller människor i folkpensionärernas
inkomstläge, kan de! ju tänkas att
man kan justera en förmån så att det
blir något bättre för dem. Det skulle det
bli om de finge både den höjning vi föreslagit
och bostadstilläggen, men om
man tar ifrån dem den förbättring som
de tidigare faktiskt fått löfte om, blir
det mycket sämre, och det anser vi inte
riktigt.

Vi skulle, säger herr Elowsson vidare,
till att börja med ha varit eniga om att
folkpensionerna skulle höjas på det sätt
som nu i verkligheten skett. Jag förmodar
att herr Elowsson då syftar på besparingsutredningens
förslag. Då vill jag
emellertid erinra om att ledamöterna av
besparingsutredningen sedermera inte
fullföljt besparingsutredningens förslag
vare sig på den ena eller andra punkten.
Herr Elowssons egna partivänner gick
t. ex. ifrån besparingsutredningens förslag
i fråga om bostadssubventionerna.
Herr Elowsson vill nu hävda, att riksdagen
bör följa besparingsutredningens
förslag, men den ståndpunkten kan han
väl knappast försvara, då hans egna partivänner
på så många punkter gått ifrån
vad besparingsutredningen föreslagit.
Man kan i varje fall inte säga att hela
partiet ställt sig bakom den uppfattningen.

I fråga om höjningen av pensionsnivån
vill jag också hänvisa till riksdagens
tidigare uttalande, som refereras i
historiken i det föreliggande utlåtandet,
nämligen att det vid varje ytterligare
höjning borde föreligga möjlighet för

statsmakterna att bestämma höjningens
storlek med hänsyn till den statsfinansiella
och samhällsekonomiska situationen.
Herr Larsson har här tidigare frågat,
när man tror att dessa höjningar
skall kunna genomföras, om man inte
anser att den ekonomiska situationen
just nu är sådan att vi har råd med denna
förbättring av folkpensionerna. Vi kan
med rätta visa på att Sverige har en mycket
hög levnadsstandard. Enligt konjunkturinstitutet
har vi i vårt land den högsta
textilkonsumtionen i världen. Vi har våra
goda bostäder och den högsta biltätheten
i Europa. Vi ligger främst bland
världens länder när det gäller den snabba
ökningen av televisionsmottagare, och
därvidlag har vi t. o. m. överträffat utvecklingen
i Förenta Staterna. Vårt folk
har vidare råd att förbruka nio miljoner
kronor om dagen på sprit och tobak.
Allt flera människor reser utomlands.
Allt detta har vi råd med, men vi skulle
inte ha råd att höja folkpensionerna i
enlighet med pensionsberedningens förslag! Vilka

är det, vill jag fråga, som genom
sitt arbete byggt upp det nuvarande välståndet
i vårt land? Jo, till mycket stor
del de människor som i dag är folkpensionärer.
De har ingen nytta av ATP
utan måste för sin försörjning på ålderns
dagar förlita sig på folkpensionen.
Om någonsin bör väl den ekonomiska situationen
i landet just nu vara sådan att
man kan ge folkpensionärerna den höjning
av pensionerna som de tidigare
fått löfte om. Om man tror att den samhällsekonomiska
situationen kommer att
bli oerhört mycket bättre än vad den är
i dag, tror jag att man är otroligt optimistisk.
Då kommer nog folkpensionärerna
att få vänta bra länge på att få den
höjning som man från början tänkt att
de skulle få.

Jag kan, herr talman, inte finna att
läget skulle ha förändrats på sådant sätt
att vi inte skulle ha anledning att hålla
fast vid vad vi tidigare föreslagit. Jag
ansluter mig därför, herr talman, till
herr Larssons yrkande till bifall till reservationen.

Onsdagen den 22 februari 1961

Nr 7

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! När man lyssnar till vad
som sägs i denna debatt från centerpartiets
sida, kunde man nästan tro att vi
alltjämt befann oss i den valrörelse som
gick av stapeln i fjol.

Herr Bengtson säger, att vi har varit
eniga. Ja, herr Bengtson, vi har varit
eniga om de beslut som riksdagen tidigare
fattat ända till dess att man började
skymta den nya valrörelsen. Då kom
centerpartiet med sitt överbud och gjorde
påståenden som inte är hållbara. De
påståendena har vederlagts gång på gång
under valrörelsen. Svenska folket tror
icke på centerpartiets överbud, ty annars
skulle valutslaget ha blivit ett annat än
det blev. Svaret från folkpensionärerna
blev nämligen en uppslutning bakom
det beslut som fattats om hur folkpensionerna
skall ökas fram till år 1968.

Herr Bengtson åberopar också vad
som stod på röstsedlarna om pensionsberedningens
förslag. Jag vill då erinra
herr Bengtson om att det finns en liten
detalj, nämligen ett kommatecken efter
ordet »enligt», som kanske litet rubbar
grunden för påståendet att det skulle
vara tal om pensionsberedningens förslag
helt och hållet ograverat.

Det finns således, herr Bengtson, vissa
ting, som inte stämmer i centerpartiets
resonemang. Centerpartiet är inte
ensamt om att vilja göra det bättre för
folkpensionärerna men vill utåt ståta
med att man på denna punkt skiljer sig
från riksdagens övriga partier. Man säger:
»Vi vill ge mer till folkpensionärerna,
men det vill inte de övriga partierna»,
och det tror man skall gå i svenska
folket, men det har det inte gjort. Inte
någon som sitter i svenska riksdagen
skulle ett ögonblick hesitera för att
den dagen resurserna finns förbättra
folkpensionärernas ekonomiska ställning.
Vi har prövat frågan mycket allvarligt,
och vi har uttalat, att vi fram till år
1968 vartannat år tar på oss en utgift
motsvarande ungefär 300 miljoner kronor.
Det är det löfte som vi liar gett folkpensionärerna
och som vi har sagt att
vi står fast vid, oavsett vad som kan
komma att hända. Vi kan inte ta på oss

2f Första kammarens protokoll 1961. .Yr 7

Om höjning av folkpensionerna

större utgifter än 300 nya miljoner, ty
vi vet inte om det i nästa ögonblick kommer
att finnas tillräckliga ekonomiska
resurser.

Här gör man gällande, att produktionsstegringen
under fjolåret har skapat det
underlag som behövs. A la bonne heure!
Om så varit fallet, skulle vi ändock allt
framgent under de år som kommer ha
denna utgift om 300 miljoner, men om
produktionen sjunker, har vi ju inte
samma resurser som just nu.

Nu har vi ju behandlat motsvarande
förslag även vid föregående riksdag. Det
avslogs då, såsom framgår av utskottets
utlåtande. Jag tycker att man bör ta förslaget
för vad det är. Det är en demonstration
av centerpartiet som utåt vill
skylta med någonting som saknar täckning.
Om man kan få folkpensionärerna
att tro på förslaget, det får väl herr
Bengtson svara för. Jag bär emellertid
den erfarenheten, att inte ens folkpensionärerna
tror på de vackra ting,
som centerpartiet vill presentera, när
partiet säger till pensionärerna: »Ni bör
ha de extra belopp, som vi har velat ge
er men som riksdagen icke vill ge.»

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag finner vad herr
Svensson yttrade om talesätten i valrörelsen
och riksdagen vara hedrande för
oss, ty enligt min mening bör det vara
samma saker man framför i valrörelsen
och i riksdagen. Det är väl utmärkt, och
det visar att det är en juste agitation,
som förs från vår sida, då vi uttalar oss
på samma sätt i valrörelsen och i riksdagen.
Gör inte herr Svensson det, skulle
jag känna mig något betänksam inför de
anföranden han håller här i riksdagen.

Vad valutslaget beträffar liar detta på
intet sätt gett anledning att dra slutsatsen,
att väljarna inte skulle ha gillat centerns
förslag om större höjningar av
folkpensionerna. Tvärtom hade centern
ett så framgångsrikt val, att skulle man
isolera denna fråga på det sätt, som herr
Svensson nu gjorde, så skulle man kun -

Nr 7

Onsdagen den 22 februari 1961

Om höjning av folkpensionerna
na hävda att det var en allmän mening
att man borde följa centerns förslag
om höjningen av pensionerna. Den tolkningen
av valutslaget är precis lika riktig
som herr Svenssons.

Sedan vill jag framhålla, att man tydligen
bör se mycket noga efter om det
står några kommatecken i de socialdemokratiska
broschyrerna. Man bör tydligen
uppmana svenska folket att se efter
noga och inte hara läsa texten, ty
det kan betyda massor av miljoner, om
man inte ser ett kommatecken. Det var
nog ett ganska sökt argument, som herr
Svensson här framförde.

Vad gäller argumentet att vi inte har
råd att höja folkpensionerna så vill jag
invända, att det tycks förhålla sig på det
sättet, att vi har råd till ATP, vi har råd
till arbetstidsförkortningen och vi har
råd till en så hög levnadsstandard som
jag talat om, men det är en sak som vi
inte har råd till, och det är den förbättring
av folkpensionerna som man hoppats
skulle ske enligt pensionsberedningens
förslag.

Det finns ingen anledning att fälla ett
sådant omdöme som herr Svensson gjorde,
nämligen att vi inte skulle ha en ärlig
mening med det vi har föreslagit. Man
behöver bara rösta för centerpartiets reservation
i denna fråga. Därmed har vi
fått vårt förslag genomfört, och då kan
man ju klart se, att det förelåg en ärlig
mening från centerpartiets sida.

Herr SVENSSON, AXEL, (s) kort genmäle: Herr

talman! Under den tid jag haft
förmånen att sitta i den svenska riksdagen,
har många utredningsförslag hamnat
på riksdagens bord, men under dessa
många år har jag ännu inte kunnat
finna, att förslagen av den svenska riksdagen
oförändrat bifallits i det skick
de lagts fram av utredningarna. Det vore
väl också onaturligt, om en utredning,
som handskas med ett problem skulle annat
än sikta mot stjärnorna. Man kartlägger
inom utredningen det problem det
gäller, man blir entusiastisk för uppgiften
— hjärtat kanske blöder ibland —

och sedan föreslår man vissa ting, som
man tycker är vackra och nödvändiga.
Men vi, som sitter här i riksdagen och
skall behandla förslagen, får som vanligt
sikta till skogsbrynet för att komma
ned till marken igen. Herr Bengtson vet
lika bra som jag, att utredningsförslagen
behandlats på detta sätt i den svenska
riksdagen, och jag kan inte förstå varför
han absolut pretenderar på att man skall
följa pensionsberedningens förslag fullt
ut, när man nu, som sagt, inte gör det i
så många andra fall.

Det är på denna punkt vi skiljer oss åt.
Menar herr Bengtson att den svenska
riksdagen inte skulle kunna tumma på
det som pensionsutredningen en gång
föreslog? Vad är det som hänt? Folk^
pensionärerna far ju vad beredningen
föreslagit men på ett annat sätt. I stället
för att fä ett högt belopp i första omgången
och sedan mindre belopp varje
följande år, får man ju en standardökning
i de fyra etapper som avses. Dessutom
har vi bostadstilläggen. Det är en
förmån som vi inte skall förringa. Den
betyder mycket mer än en femtilapp till
för pensionärerna. Bostadstillägget täcker
nämligen en kostnad som alltid har
vållat de gamla bekymmer. Det bekymret
försvinner med det kommunala bostadstillägget,
som vi vill ha kvar och
som finns kvar.

Om centerpartiet hyser några särskilda
bekymmer för att folkpensionärerna
har det litet besvärligt, rekommenderar
jag centerpartiets representanter i de
kommunala förvaltningarna att titta litet
närmare på bostadstilläggen, ty där centerpartiet
regerar i kommunerna har vi
de sämsta bostadstilläggen.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag tänker närmast på
det sista som lierr Svensson sade om
de kommunala bostadstilläggen. Det är
ett obevisat påstående som fördes fram
under valagitationen, och herr Svensson
kan icke prestera några bevis för att detta
är riktigt. Man kan ta lösryckta exempel
från olika kommuner och lägga samman
dem på ett sådant sätt att man kan

Onsdagen den 22 februari 1961

Nr 7

säga att där och där finns det majoritet
för det och det partiet. Någon korrekt
redogörelse för läget finns emellertid
inte i detta fall. Det kan inte heller påvisas
att vi från centerpartiet har föreslagit
något borttagande av de kommunala
bostadstilläggen. Herr Svensson gjorde
jämförelser med utredningar, där vi
inte kunnat skriva under på allt som föreslagits.
Det är dock en väsentlig skillnad
mot när man som i detta fallet går
till folket med en folkomröstning, som vi
inte haft mer än ett par på det sista
årtiondet. Det är en mycket stor skillnad
mellan att ändra på en utredning
och att ge ett löfte under sådana former
att folk tror på det och sedan gå ifrån
det.

Jag har, herr talman, ingen anledning
att fortsätta debatten. Jag vill understryka
att vårt förslag är ärligt menat,
och det är bara att rösta för det, vilket
innebär att vi skulle få den höjning som
föreslagits i reservationen.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! När herr Svensson gjorde
gällande att centerpartiet fört fram
detta förslag i akt och mening att värva
röster bland folkpensionärerna tyckte
herr Bengtson att det var oheinult att
beskylla centerpartiet för någonting sådant.
Ingen av de tre talarna från centerpartiet
bär emellertid generat sig för
att försöka göra det socialdemokratiska
arbetarpartiet till ett löftesbrytande parti,
och det tycker jag inte om. Vi har inte
gjort oss kända för att vara några löftesbrytare.
Jag har frågat herr Larsson, om
han hade den där broschyren tillgänglig
som han åberopade, men det har han
inte. Jag kan inte svara för vad som står
i broschyren, då jag inte har den här,
men jag kan svara för hur resonemangen
löpt inom det socialdemokratiska partiet
och hur de gått inom den socialdemokratiska
gruppen i andra lagutskottet.
Så snart vi fått se pensionsberedningens
förslag sade vi att vi finansiellt sett inte
kunde ta de 700 kronorna år 1960. Efter
det har vi handlat, och jag är tämligen
säker på att skrivningen är sådan att den

Om höjning av folkpensionerna
inte kan misstolkas på det sätt som exempelvis
herr Bengtson har gjort. När
herr Bengtson säger att han väl får gå
ut till de socialdemokratiska väljarna,
folkpensionärerna och andra och tala
om för dem att de i de socialdemokratiska
broschyrerna inte bara skall läsa orden
utan även kommateringen, vill jag
säga att de naturligtvis skall göra det.
Gör inte herr Bengtson det, så läser han
många gånger fel, det är tämligen säkert.

I all den ömsinthet som här presteras
har man resonerat som om folkpensionärerna
inte fått någonting. Skillnaden
mellan vad de skulle ha fått enligt pensionsberedningens
förslag, med det avtrubbade
kommunala bostadsbidraget,
och vad de får i dag är inte särskilt
stor. Jag vill inte på något sätt säga att vi
här i riksdagen skulle ha gett folkpensionärerna
för mycket, men jag tror att
vi har gjort en rimlig avvägning mellan
vad folkpensionärerna får och vad andra
får, vilka måste lita till statens hjälp.
Och det tror jag att vi är försvarade med
rätt länge.

När man här också åberopar att den
produktionsökning som vi har haft de senaste
åren för att inte säga det senaste
året bör göra det möjligt för oss att nu
visa en viss generositet, behöver vi bara
ta del av de bekymmer som finansministern
ger uttryck för i finansplanen till
årets riksdag för att vi skall vara på det
klara med att det inte är några förgyllda
lagrar som möter oss i fortsättningen.
Det är givet att vi även här i riksdagen
måste tänka litet längre än näsan
räcker. Vi måste tänka på — vilket centerpartiet
tydligen inte gör — att det
är mycket lätt att skära breda remmar ur
annan mans iäder, men vi måste också
tänka på att infria de åtaganden som vi
tar på oss. Det är för att kunna göra detta
som vi på vårt håll intagit den ståndpunkt
som vi bär fört fram.

Det bär redan sagts så mycket i den
bär frågan, och jag antar att avsikten med
det myckna talet från centerpartiets sida
bar varit att mjuka upp motståndet; i
varje fall vill man väl göra sig mera
populär ute bland folkpensionärerna. Om

Nr 7

Onsdagen den 22 februari 1961

Om höjning av folkpensionerna

man vill göra det, må man hålla på med
det. Vi tänker inte vara med om någon
auktion i det avseendet.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Först bara några ord
om bostadstillägget. Även vi har slagit
vakt om dessa tillägg, men när man här
i debatten har gjort vissa jämförelser
mellan de olika kommunerna vill jag i
anslutning till detta ta ett exempel från
Lärbro kommun på Gotland. Där är bostadstillägget
200 kronor för äkta make
och 300 kronor för ensamstående, men
ändå betungas skattebetalarna i denna
kommun för detta ändamål med 2: 12 per
skattekrona. Bostadstillägget här i Stockholm
är högt, det vet vi, men skattebetalarna
betalar här inte mer än en krona
per skattekrona för denna utgiftspost.
Det var min anmärkning till herr
Elowssons resonemang.

Till vad herr Elowsson nämnde om
broschyren vill jag här endast säga att
vad jag citerat ifrån denna, det står jag
för. Där finns tabeller uppställda över
den stegvisa höjningen år från år, och
det var just 1960 års siffror jag åberopade.
Sedan kan jag säga precis som
herr Elowsson gjorde om löftesbrytningen:
när ni säger att vi för en demonstrationspolitik,
vill jag tala om att det uttrycket
tycker vi inte heller om. Jag vill
dessutom säga till herr Axel Svensson,
som också var inne på detta att vi för en
demonstrationspolitik: jag tror att det
skulle varit hälsosamt och reellt påtagligt
för folkpensionärerna, herr Svensson,
om ni hade velat »demonstrera» en
positiv vilja liksom vi, på den punkten.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Herr Bengtson erinrade
om de tre röstsedlar som svenska folket
en gång hade att välja emellan. Han
glömde då tydligen bort att i varje fall
inte alla företrädare för de olika linjerna
fick vara med om att utforma frågorna
där, utan denna utformning sköttes

av dem som då regerade, vilka råkade
vara socialdemokraterna och bondeförbundet
tillsammans. Det är kanske därför
det är så naturligt att grälet i dag
huvudsakligen syns stå mellan de två
partier som en gång var med om att utforma
dessa frågor. Vi som liksom liar
rätt att stå vid sidan om och betrakta
detta skådespel tycker nog att bondeförbundet,
sedermera centerpartiet, i varje
fall inte från början visade samma lidelse
att komma folkpensionärerna till hjälp
som man på sistone har lyckats mobilisera.
Man fann sig ganska snällt och beskedligt
i vad som hände.

Det är nog ändå alldeles riktigt, herr
Larsson, att detta är en demonstrationspolitik
och ingenting annat. När man
talar om att vi nu har råd till detta
skall man komma ihåg att det i alla fall
skall finansieras genom en avgiftshöjning
och det betyder ju också en hel
del, på samma sätt som det herr Larsson
nämnde, att bostadstilläggen kan slå
litet olika. Jag har inte någon katalog
över hur man har handlat ute i kommunerna,
men nog har man en ganska allmän
känsla av att centerpartiet på det
lokala planet, som jag nyss nämnde, inte
har samma lidelse när det gäller folkpensionärernas
intressen, som man har
när det kominer upp på riksdagsplanet.

Det är också alldeles riktigt, som det
tidigare har sagts här, att det finns
många andra områden och många andra
grupper som är eftersatta, och där det
vore inte bara önskvärt utan även synnerligen
nödvändigt att vi gjorde någonting.
Statsutskottets andra avdelning företog
under förra veckan en resa, och vi
fick under denna se åtskilligt som gjorde
att man gärna skulle ha velat vara
med om att omedelbart besluta om betydande
utgifter för att rätta till missförhållanden
eller i varje fall försöka
ordna det bättre för människor, som är
i svårigheter. Det är inte bara folkpensionärerna
det gäller. Vi är alla intresserade
av att hjälpa dessa efter förmåga,
och vi är det alldeles säkert ifrån folkpartiets
sida.

Till sist några ord om vad herr Bengtson
sade om att den agitation man be -

Onsdagen den 22 februari 1961

Nr 7

driver under en valrörelse skall vara
juste och trivsam. Det är nog alldeles
riktigt, och jag tror inte att det är något
fel på trivsamheten när herr Bengtson
är ute och lovar det ena och det andra.
Hur det är i det andra avseendet avstår
jag från att yttra mig om, men jag tyckte
dock att det var ganska förklarligt om
kammaren log en smula.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Detta ärende håller på
att utvecklas till en följetong genom
åren till följd av det sätt på vilket centerpartiet
lagt upp sin politik. Vi kan
väl på en gång vara överens om att ingen
i och för sig kan neka centerpartiet
att ändra sig i en sakfråga, även om man
varit med på en annan saklösning i annat
sammanhang. Rätten att ändra sig
torde väl ett politiskt parti ha. Men vad
som ärligt och uppriktigt retar mig, herr
talman, är detta sätt att tala om bristande
moral hos de partier som håller fast
vid vad de har sagt, till skillnad från
centerpartiet som ändrar sig. Två riksdagar
i följd har centerpartiet uttalat sig
för en jämnare höjning tillsammans med
de övriga demokratiska partierna. Vi var
helt överens om det. Nu har det tydligen
inträffat någonting, och då blir det
plötsligt omoraliskt att hålla fast vid
detta, sedan centerpartiet gjort denna
upptäckt. Herr Eliasson var med i besparingsutredningen
och var med om
samma omoral vid ett tillfälle, och då
gick det för sig. Jag antar att han gjorde
det med partiledningens goda minne.

Nu vill jag fråga: Vad var det som
gjorde att centerpartiet måste ändra sig,
och när inträffade den egendomliga händelse
som gjorde att man inte längre
kunde stå fast vid man sagt? Är det inte,
herr Torsten Bengtson, en ren efterhandskonstruktion
alltihop det här som
ni nu håller på och försöker försvara
med så egendomliga och föga sakliga
argument?

Vad sedan beträffar centerpartiets inställning
till bostadstilläggen är det nog
ändå litet mindre solklart än vad herr
Thorstcn Larsson försökte göra giillan -

Om höjning av folkpensionerna
de. Fanns det inte ett särskilt yttrande
från centerpartiets sida som var ganska
bestämt till sina intentioner, även om
den som höll i pennan när det skrevs
hade minst en räv bakom örat? Jag tror
vi kan vara överens om att om centerpartiet
fått råda skulle man ganska snart
ha gjort sig av med de kommunala bostadstilläggen,
med allt vad det inneburit
för folkpensionärernas standard.

Låt mig slutligen bara fastslå att vad
det här handlar om icke är en diskussion
om slutmålet för den relativt snabba
folkpensionshöjning som vi skall genomföra
fram till 1968. Vi är överens
även med centerpartiet om den nivå till
vilken folkpensionerna skall höjas fram
till denna tidpunkt. Sakinnehållet i den
fråga vi diskuterar är ju huruvida man
skall genomföra en höjning på ett ojämnare
sätt än vad man har tänkt sig på
de flesta håll. Låt mig också erinra om
att folkpartiet härvidlag har —- jag vågar
säga det — ganska rena händer. Vår företrädare
i pensionsberedningen en gång
i världen reserverade sig uttryckligen
mot tanken på denna egendomliga puckel
år 1960.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Jag hade tänkt ställa
samma fråga som herr Hanson gjorde
nyss. Det var väl ändå på det sättet att
alla partier var eniga om att 1968 skulle
pensionen vara 3 600 resp. 5 400 kronor
— men det är klart att om man begär
en större höjning det ena året än vad
riksdagen har beslutat, måste det bli en
mindre höjning eller ingen höjning alls
ett annat år, om den slutliga pensionen
1968 skall vara 3 600 för ensamstående
och 5 400 kr. för äkta makar.

Herr Larsson sade att det står i vår
broschyr att pensionen skulle vara 3 000
kronor år 1960 för en ensamstående. Den
är 3 000 kronor, den är t. o. m. högre än
3 000 kronor, så vi behöver inte diskutera
vad som har stått i broschyren eller
inte. Det är lätt alt räkna ut vad pensionen
plus det kommunala bostadstillägget
utgör i dag. Jag vet att pensionen visserligen
är något lägre i vissa kommu -

Nr 7

Onsdagen den 22 februari 1961

Om höjning av folkpensionerna

ner, vilket herr Svensson också nämnde,
men det beror på de kommunala myndigheterna
hur stora de kommunala bostadstilläggen
är. Jag tycker därför att
vi inte behöver diskutera om vi har svikit
något löfte, eller ej. Löftet är uppfyllt,
oavsett vad som stått i broschyren;
det är bara detta jag vill ha klarlagt, och
man kan därför inte påstå att socialdemokraterna
har svikit folkpensionärerna.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Eftersom det var en ledamot
från Jönköpings län som efterlyste
en korrekt redogörelse rörande bostadstilläggen,
vill jag säga till honom
att vi gjorde i Smålands Folkblad förra
året en undersökning just om bostadstilläggen
i Jönköpings län. Undersökningen
visar att herr Axel Svensson i
Malmö har alldeles rätt när han säger
att bostadstilläggen är sämst där centerpartiet
är starkast. Det går inte att komma
ifrån den saken, hur än herr Bengtson
försöker sno sig. 150 kronor, 120
kronor om året — det är vad en ensamstående
folkpensionär får i bostadstilllägg
i de flesta kommuner där centerpartiets
inflytande är stort.

Om herr Bengtson inte har tillgång
till den åberopade redogörelsen, skall jag
stå till tjänst och överlämna ett exemplar,
när vi träffas nästa gång. Det kan
vara nyttig läsning att få påvisat hur
centerpartiet handlar när det verkligen
har möjlighet att ge folkpensionärerna
rimlig del av kakan! Vad som framgår
av undersökningen rimmar tämligen dåligt
med centerpartiets anklagelser mot
oss för att ha svikit folkpensionärerna.
Centerpartiet har sannerligen inte visat
någon större radikalism för en förbättring
för de människor som är hänvisade
till att leva på sin folkpension och som
bor på landsbygden, där centerpartiet
har ett dominerande inflytande.

Eftersom herr Thorsten Larsson har
citerat vår broschyr vill jag säga till honom
att han inte bara skall titta på sidan
1 utan också på sidan 2, där det
står att vad som återgivits är beredning -

ens förslag och att riksdagen inte har
bundit sig vid någon linje för hur det
skall bli i framtiden. Jag tycker nog att
skall man citera broschyren, bör man citera
hela och inte bara den del som passar
en själv bäst.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga att av
herr Mossbergers anförande och det senaste
anförandet verkar det som om herrarna
själva inom ert parti inte är överens
om hur de skall läsa sin broschyr.
Jag vill även rätta till en sak i Mossbergers
anförande. Om jag kan läsa innantill
står det att ålderspensionen nu
är 2 800 kronor och inte 3 000. Det innebär
att den naturligtvis hade varit ännu
lägre om inte det speciella tillägget i fjor
kommit till, jag tror det var ett »omstilllägg».

Sedan vill jag till slut säga att när man
kallar det demonstrationspolitik, herr
Axel Johannes Andersson, är det tydligen
ett sätt för er att försöka komma
ifrån detta. Det hade varit tacknämligt
för folkpensionärerna om ni hade velat
sluta upp på vår sida och ge dem 250
kronor respektive 350. Det hade varit
en verklighetspolitik. Jag tror — och är
övertygad om —- att den finansplan som
vi här har föreslagit hade hållit. Några
sådana undanflykter finns därför inte.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag kallar det demonstrationspolitik,
när man för fram ett förslag,
om vilket man själv förstår att man
varken har ekonomiska eller praktiska
möjligheter att genomföra det. Då åstadkommer
man inte några överläggningar
som når fram till ett praktiskt resultat.

I mitt första anförande glömde jag att
nämna en sak, som emellertid herr Hanson
tog upp och som jag ändå tycker bör
tillmätas rätt stor betydelse i detta sammanhang.
Det var centerpartiets uppträdande
i besparingsutredningen. Centerpartiet
var ju dock representerat där av

Onsdagen den 22 februari 1961

Nr 7

en av sina kronprinsar. Det finns många
sådana, jag vet inte vem det var. Det
kanske var herr Bengtson eller någon annan
som sitter nära tronstolen. En av de
allra närmaste var det i alla fall. Jag kan
inte tänka mig att han agerade på det
sättet utan att hålla kontakt med sin partiledning
och ha dess välsignelse för det
han gjorde. Då man har så att säga svart
på vitt på att centerpartiet vid den tidpunkten
var inne på precis samma linje
som de andra demokratiska partierna,
är, herr Larsson, detta senaste påfund
rena demonstrationspolitiken.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Endast ett par reflexioner,
som anknyter sig till historien om
rep i hängd mans hus. Varför reagerar
socialdemokraterna, som byggt upp sin
agitation så starkt på första maj-demonstrationer
och på demonstrationspolitik
under så många år, och betraktar numera
ordet demonstrationspolitik som
någonting så förskräckligt förklenande?
Svara mig på det. Jag kan inte riktigt
förstå det. År det inte så att om man vill
någonting, t. ex. åtta timmars arbetsdag
eller något liknande, måste man väl
bringa det på tal? Då måste man väl agitera
för sina förslag? Varför reagerar
herrarna, när andra går in för vad de
anser vara rätt och riktigt?

Då herr Per Olof Hanson talade om
att partierna naturligtvis har rätt att
ändra mening, förstår jag att den synpunkten
kom från folkpartihåll. Där liar
man ju en viss virtuositet på området.
Jag gläder mig över att han är mindre
intolerant än socialdemokraterna. Han
anser att även andra partier än hans
eget har samma rätt som hans eget parti.
T detta fall kan jag emellertid finna att
lians generositet var överflödig, då vi
har hållit fast vid vår mening hela tiden
och sålunda inte ändrat uppfattning. Jag
anser detta strikt och klart.

Till herr Axel Johannes Andersson,
som har sådana bekymmer för centerpartiets
kronprinsar, vill jag säga att såvitt
jag känner förhållandena är det mest
folkpartitidningarna som brukar göra oss

Om höjning av folkpensionerna

tjänsten att utnämna sådana. Jag har en
bestämd känsla av att man får bedöma
sakerna som de är och ett parti efter dess
ställningstaganden, motioner, yrkanden
och program. Jag tycker att herr Axel
Johannes Andersson gör klokt i att göra
så även när det gäller vårt parti.

Herr Svensson frågade hur det var
med bostadsbidragen. Ja, hur är det med
dem? Herr Bengtson har redan påpekat
att vi inte har rest något som helst yrkande
på den punkten, och det får herr
Svensson vara så god och notera. Däremot
förstår jag bra herr Svensson då
han säger att han via kronodebetsedlarna
inte vill göra någonting utöver regeringens
förslag om folkpensionerna, men
att han inte bär någonting emot att belamra
kommunalskattesedlarna. Inom
centerpartiet har vi på den punkten en
annan inställning.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag har aldrig haft nånot
emot att socialdemokraterna demonstrerat
den 1 maj. Jag har inte försökt
göra någonting särskilt i detta sammanhang,
utan jag har endast konstaterat att
det är demonstrationspolitik. Jag har
inte velat förbjuda centerpartiet att föra
demonstrationspolitik.

Jag hörde inte riktigt men det har påståtts
att jag helt plötsligt blev utnämnd
till socialdemokrat av den senaste ärade
talaren, och det är inte heller någonting
ovanligt. Vi i folkpartiet beskylls ibland
av den ena gruppen för att vi är socialdemokrater
och av den andra gruppen
för att vi är högermän, så det är ju inte
precis någon överraskning som herr Ferdinand
Nilsson kommer med. Jag har
i så fall lika stor rätt att utnämna kronprinsar
inom centerpartiet som herr Ferdinand
Nilsson har att sätta politisk
etikett på människor.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag liar inte försökt att
sätta någon politisk etikett på herr Axel

Nr 7

Onsdagen den 22 februari 1961

Om höjning av folkpensionerna
Johannes Andersson. Jag tror mig inte
om att lyckas med det. Herr Anderssons
hela replik var grundad på missförstånd.
När jag talade om att socialdemokraterna
vände sig emot någonting som
de ville stämpla som demonstrationspolitik,
avsåg jag därmed inte herr Andersson.
Herr Andersson byggde sin replik
på felaktiga förutsättningar. Herr Andersson
bör under sådan förhållanden
medge att jag inte försökt sätta någon
felaktig rubrik på honom. Jag vidhåller
bestämt att det är mycket svårt att
rubricera herr Andersson.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Debatten har ju nu sjunkit
ned till en så pass behagligt låg nivå
att det vore tid att sluta, men man behöver
inte fråga vem som i dag bär
standaret i centerpartiets demonstrationståg,
när man hör herr Ferdinand
Nilsson tala. Det är att gå litet långt när
han gör gällande att centerpartiet vidhållit
samma åsikt hela tiden. Varför försöker
man trassla bort det hela? Vore
det inte bättre att hederligt tala om när
liska i att hålla fast vid den åsikt som
ni bytte åsikt? Det vore mera klarläggande.
Då sluppe ni tala om det omoravi
i de andra partierna har intagit i
denna fråga. Det kan inte bestridas att
det är en efterhandskonstruktion som ni
rör er med, när ni för det språk som
har förts här i dag.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ferdinand Nilssons
språk måste väl vara något dunkelt. Jag
förstår inte vad det fanns för anledning
att blanda in mig i sammanhanget, om
det inte var så att han trodde att jag
hade samma uppfattning som socialdemokraterna
när det gällde demonstrationspolitik.
Det sista han sade, att jag
var lätt att rubricera, är jag mycket tack°
sam för. Jag brukar vara enkel och rättfram.
Det kanske inte är lika lätt att
rubricera herr Ferdinand Nilsson!

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Axel Johannes Andersson
har fortfarande fullständigt
missförstått mig. Jag sade att det inte
var lätt att rubricera herr Andersson,
men i sitt svar säger han att jag skulle
ha sagt att det var lätt att rubricera honom.
Vad skall man göra åt sådant? Jag
förstår varför herr Per-Olof Hanson sade
att debattnivån har gått ned.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag avstår från ordet
med tanke på att det blir allt svårare och
svårare att förstå herr Ferdinand Nilsson,
åtminstone för mig.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag vill bara till det resonemang
som förts här om besparingsutredningens
förslag säga att det är förfärligt
vad ni blivit ömsinta om besparingsutredningen.
Jag har en bestämd
känsla av att det inte är så särskilt
många av besparingsutredningens förslag
som vare sig herr Per-Olof Hanson
eller andra velat genomföra. Jag vill också
påpeka att besparingsutredningens
förslag byggdes upp med tanke på att
undvika omsen. Det gick ju inte. Slutsatsen
ger sig själv.

Sedan skulle jag vilja säga till herr
Axel Johannes Andersson: Demonstrera
på den ena sidan eller den andra men
håll fast vid reservationen! Det betyder
250 resp. 350 kronor. Det är ingen vinglighet,
det är en riktig linje.

Herr CARLSSON, GEORG, (ep):

Herr talman! Diskussionen har delvis
varit krystad. Jag tycker att var och en
gjort sitt bästa för att bevisa att man
varit rejäl på allt sätt. Jag tänkte inte
lägga mig i den här debatten, men jag
förstår att eftersom herr Axel Johannes
Andersson kände sig litet besvärad över
att diskussionen blev så allvarlig, skulle

Onsdagen den 22 februari 1961

Nr 7

han försöka göra någon karakteristik
över när centerpartiet fått upp ögonen
för att höja folkpensionen. Då vill jag
säga att redan på den tiden då pensionsberedningen
var i arbete och när dåvarande
bondeförbundet var med i regeringen,
var både herr Hedlund och herr
Wahlund ute och predikade för att vi
skulle få en folkpension på 6 000 kronor
för äkta makar. Det torde inte vara alldeles
obekant för en tidningsman som
herr Axel Johannes Andersson. Jag kan
försäkra att när vi sedan i pensionsberedningen
kom överens om just det tak
som vi nu har på 5 400 kronor, så fanns
det en mycket stark kritik mot det inom
min grupp, och man diskuterade om man
skulle ansluta sig eller inte. Men man
lät sig då inte ledas av lusten att demonstrera
och gå ut och säga att man ville
ha 6 000 kronor, utan man sade att när
ni blivit eniga skulle vi böja oss och gå
ned till 5 400 kronor. Det var inte demonstrationspolitik
från början, utan
man tyckte att med de inkomster som
man kunde räkna med framöver, borde
man med folkpensionen komma upp till
6 000 kronor. Yi ville inte föra någon
demonstrationspolitik, utan när man
kommit fram till ett så pass gott förslag
i enighetens tecken, så gick vi med på
det. Detta bör man ta med i beräkningen,
när man säger att centerpartiet i sista
stund konstruerat upp något i rent
demonstrationssyfte. Rätta förhållandet
är precis raka motsatsen. En logisk fortsättning
av en tidigt intagen ståndpunkt.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Det är anmärkningsvärt
i denna debatt att socialdemokrater
och folkpartister är så känsliga på alla
punkter. Det måste väl ligga något i att
man tar så illa vid sig, när vi fört fram
en motion och senare en reservation.
Det var val en riitt allvarlig invit om
samarbete som herr Ohlin gjorde, ty det
förefaller som om stödtrupperna ytterst
gärna hjälper till, när socialdemokraterna
befinner sig i en otrevlig situation.

Beträffande bostadstilläggen skulle jag
vilja säga något till herr Göran Karls -

Om höjning av folkpensionerna
son. Den undersökning som han talade
om känner jag till. Den är mycket enkelt
gjord. Där tog man socialstyrelsens siffror
för bostadstilläggen, och sedan tog
man mandaten för de olika partierna i
kommunerna. Därpå konstaterade man
att så var det där och så gjorde man där.
Vad hade socialdemokraterna gjort i de
kommuner där de hade representation?

I ett fall där vi hade fått en anmärkning
fann vi att den nämnd som föreslagit
de kommunala bostadstilläggen var socialdemokratisk
och sedan hade man enhälligt
beslutat om tilläggen. Att vi och
inte i lika mån socialdemokraterna skall
lastas för det är orättvist. Undersökningen
är helt osakligt gjord och kan absolut
inte åberopas i detta fall.

Vidare vill jag säga till herr Axel Johannes
Andersson att vi själva skötte utformningen
av valsedlarna. Jag hoppas
verkligen för herr Anderssons och hans
partis del att ni inte var motståndare till
själva ingressen på de tre valsedlarna.
Det var där det stod om folkpensionen.
Det var den obligatoriska tilläggspensioneringen
som ni var motståndare till,
men jag hoppas som sagt att ni anslöt er
till förslaget om folkpensionerna.

Herr Per-Olof Hanson har tagit upp en
del saker och vill veta när vi ändrade
oss. Det är också en underlig argumentering.
Det finns inget bevis för att vi
har ändrat oss på denna punkt, utan vi
har fört samma politik hela tiden. Men
herr Hanson anser att vi ändrat oss och
vill veta när det skedde. Varför han vill
ha den uppgiften förstår jag inte. Hela
framställningen är fullständigt felaktig.
Vi har inte ändrat oss, utan har stått på
samma linje hela tiden. Herr Carlsson i
Arla har understrukit att vi har varit
fullt konsekventa. Jag erinrar om herr
Hedlunds anförande om 6 000 kronors
folkpension. Vi har stått på samma linje
hela tiden. Vi har velat höja folkpensionen
över lag. Det är inte någon demonstrationspolitik.

Herr Elowsson sade att vi måste tänka
litet längre än niisan räcker när vi behandlar
frågor i riksdagen. Men det är
anmärkningsvärt hur man tiinkt ekonomiskt
just när det gälla denna grupp. I

Nr 7

Onsdagen den 22 februari 1961

Om höjning av folkpensionerna

alla dessa debatter blir det folkpensionärerna
som kommer att få sitta emellan,
ty de får väl inte sin höjning, eftersom
herrarna har så svårt att biträda den reservation
som förts fram av centern.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Bengtson påstod
att den utredning som jag refererade till
skulle vara osaklig, men samtidigt erkände
han att siffrorna i utredningen
var hämtade från socialstyrelsen. Följaktligen
hade vi klart bevisat liur det
låg till i de olika kommunerna. Att vi
sedan gjorde det experimentet att visa
att bostadstilläggen var lägst i de kommuner
där centerpartiet hade starkt inflytande,
var bara ett konstaterande av
fakta. Det är ingen osaklighet. Det är
siffermässigt bevisat att det förhåller sig
så, herr Bengtson. Det går inte att slingra
sig ifrån detta.

Herr Bengtson och jag har diskuterat
denna fråga tidigare, och han använde
då ungefär samma taktik. Han påstod
nämligen att socialdemokraterna inte hade
väckt några förslag och att centern
följaktligen inte skulle ha varit med om
att avslå förslag om höjningar till folkpensionärerna
i vissa kommuner. Jag
har lämnat exempel på det. Jag har tagit
exemplet från Villstads kommun i Smålandsstenar.
Där föreslog en socialdemokrat
en höjning, men centerpartigruppen
yrkade avslag och fick fullmäktige med
på det. Herr Bengtson, detta är ett klart
bevis på att man från vårt håll lagt fram
förslag om att höja bostadstillägget och
att centerpartiet avvisat förslaget. Detta
är fakta, som inga slingermanövrer kan
motbevisa.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Det är ganska häpnadsväckande
att herr Bengtson vågar stå
rakt upp i kammaren och säga att centerpartiet
inte har ändrat sig i denna
fråga och undra varifrån jag har fått
min uppfattning. Jag har, herr Bengtson,

helt enkelt läst i riksdagstrycket, där det
finns uppgifter som är fullständigt ovedersägliga.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Vill inte herr Hanson
läsa upp vad han har läst för något och
förklara hur han har läst det? Det går
inte för herr Hanson att åberopa någonting
annat än allmänna talesätt. Jag nöjer
mig inte med detta, utan jag måste
ha klart besked om var det står. Jag anser
att herr Hansons uppgift är felaktig.

Så vill jag bara fråga herr Göran
Karlsson: Hur röstade övriga socialdemokrater
i den åberopade kommunen,
när frågan om bostadstillägg behandlades?
En socialdemokrat hade yrkat på
högre sådana. Hur röstade hans partivänner? -

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Tillåt mig hänvisa herr
Bengtson till ett studium av exempelvis
1958 års särskilda utskotts enhälliga utlåtande
i denna fråga. Där anmälde centerpartiet
inte någon annan mening än
vad folkpartigruppen och socialdemokraterna
anförde.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s) kort
genmäle:

Herr talman ! Det är klar borgerlig majoritet
i den kommun där man från socialdemokratiskt
håll föreslog en höjning,
som sedan avvisades av fullmäktige.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:
Herr talman! Låt mig upprepa min fråga:
Hur röstade övriga socialdemokrater,
när frågan behandlades?

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Någon votering förekom
inte i ärendet.

Onsdagen den 22 februari 1961

Nr 7

Om minskning av längsta tid för upplåtelse av rätt att avverka skog

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Efter denna intellektuellt
och moraliskt mycket högtstående
debatt finner jag mig ha skäl att göra
ett tillrättaläggande. Det har hävdats
att bläcket inte skulle ha torkat i den
namnteckning, med vilken herr Eliasson
biträdde en inom besparingsutredningen
träffad politisk uppgörelse om takten i
folkpensionshöjningen. Denna uppgift är
felaktig. Bläcket hade hunnit torka —
nätt och jämnt.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att därunder
yrkats 1 :o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o), av herr Larsson,
Thorsten, att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; samt 3:o),
av herr öhman, att kammaren skulle
godkänna det av reservanterna framlagda
förslaget till lag angående ändrad
lydelse av 1 § lagen den 1 juni 1956 om
höjning av folkpensioner m. m.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Thorsten, begärde votering,
i anledning varav och sedan till
kontraproposition därvid antagits bifall
till det av honom framställda yrkandet,
uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 2, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Yinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Thorsten,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 109;

Nej — 17.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 1, i anledning av motioner rörande
användningen av benämningen glass;
och

nr 2, i anledning av motion om upplåtande
av enskilda vägar för allmän
trafik.

Yad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om minskning av längsta tid för upplåtelse
av rätt att avverka skog

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 3, i anledning av väckta
motioner om minskning av längsta tid
för upplåtelse av rätt att avverka skog.

Tredje lagutskottet hade behandlat två
inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade, likalydande motioner, nr 53
i första kammaren av herr Jonasson in.
fl. och nr 70 i andra kammaren av herr
Wahrendorff in. fl., i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att 1 kap.
7 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom
skulle erhålla i motionen angiven
lydelse.

Enligt 1 kap. 7 § nyttjanderiittslagen
finge upplåtelse av rätt att avverka skog
annorledes än till husbehov ej avse längre
tid än fem år. Motionärernas yrkande
avsåg ett förkortande av maximitiden
till tre år för skogsavverkningar i
Dalarna och Norrland utom Gästrikland
samt två år för avverkningar i övriga
delar av landet.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, I: 53 och II:
70, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Nr 7

Onsdagen den 22 februari 1961

Om minskning av längsta tid för upplåtelse av rätt att avverka skog

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Vi har från centerpartiets
sida i motion nr 53 i första kammaren
och nr 70 i andra kammaren krävt
att längsta tiden för köpare av rotstående
skog för att bortforsla skogen skulle
sänkas från fem till tre år. Det gäller alltså
en lagstiftningsändring. En längsta tid
av tre år skulle gälla för avverkningar
i Dalarna ocli Norrland utom Gästrikland
och av två år i Gästrikland och
övriga Sverige.

Motivet är i första hand att vi vill befrämja
en god skogsvård, och i andra
hand att köparna ej på ett otillbörligt
sätt skulle utnyttja en tillväxt som är
skogsägarnas. För att undvika missförstånd
vill jag här klart ha sagt ifrån att
i regel gäller detta inte småsågsägarna.

När det gäller skogsvården är det väl
ändå så att skogsägarna planerar och
gallrar och räknar med att en stämpling
sker i tillväxtbefrämjande syfte. Det
kan också i många fall vara så att fröträden
behöver bort, ty står de för länge
kommer ungskogen att skadas vid avverkning.
Kalavverkning kan också behöva
ske och ny skog planteras, och genom
att skogen som är försåld står kvar för
länge kommer dessa återväxtarbeten att
försenas i högsta grad. Det finns många,
många ytterligare argument att anföra,
men jag skall nöja mig med dessa.

Den nuvarande lagstiftningen lägger
hinder i vägen för en sådan skogsvård,
och vi gör på det sättet en nationalförlust.
Vi behöver naturligtvis ta till vara
våra resurser, och en ändring i detta avseende
spelar en stor roll. Det är nog så
att det är de enskilda som här mest suttit
emellan. Domänverket har på ett bättre
sätt kunnat hävda sig och kunnat få
bort dessa försålda stämplingar.

Mellan åren 1889 och 1903 gällde en
bestämmelse om längsta tid av 20 år för
bortforsling av den försålda skogen. Efter
1903 har tiden varit fem år. Med hänsyn
till det utbyggda skogsbilvägnätet
och de möjligheter som nu står till buds
har vi ansett att en sänkning av denna
tid borde vara möjlig.

Jag måste här beklaga att utskottet
har tagit så lätt på denna fråga. Det är en

viktig fråga. Utskottet har inte ens införskaffat
några remissyttranden med anledning
av motionerna. Utskottet medger
dock i sitt utlåtande att skogsvården försummas
genom nuvarande system. Utskottet
säger vidare, att det måste höra
till undantagen att rotposter får stå oavverkade
längre tid än tre år efter försäljning.
Detta gäller emellertid inte
överallt.

Om man har klart för sig att skogsvården
försummas genom det nuvarande
systemet, tycker man att det är egendomligt
med det uttalande som utskottet gör
i utlåtandet på sid. 2: »Ehuru av det
ovan sagda kan synas som om ett förkortande
av maximitiden i enlighet med motionärernas
hemställan i stort sett skulle
sakna praktisk betydelse, vill utskottet
för sin del icke förorda en sådan lagändring.
» Jag frågar här: »Är saken
så viktig, saknar den väl inte praktisk
betydelse?» Det är en mycket märkvärdig
motivering, som utskottet anför.

Jag skall be, herr talman, att få yrka
bifall till motionerna nr 53 i första kammaren
och nr 70 i andra kammaren.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Utskottet har inte alls —
såsom herr Jonasson vill göra gällande
— tagit lätt på denna fråga. Vi har studerat
den lika noga som andra frågor. Att
vi inte remitterat ärendet till olika myndigheter
för yttrande denna gång sammanhänger
med att det inte är mer än
några år sedan vi hade en liknande motion
att behandla, och då infordrade vi
remissyttranden från en rad institutioner.
Ingenting har ändrat sig sedan vi
sist behandlade frågan utom en sak:
avverkningstiden är nu egentligen kortare
än vad den var då den förra motionen
väcktes.

Motionärerna säger att en femårig
drivningstid är alldeles för lång. Det är
klart att om det vore så att fem år vore
en normal drivningstid, vore det en alltför
lång tid. Det är dock endast i absoluta
undantagsfall som man begagnar sig
av den möjlighet som lagen medger — i
de allra flesta fall är avverkningsperio -

Onsdagen den 22 februari 1961

Nr 7

Om minskning av längsta
den betydligt kortare: ett, två eller allra
högst tre år. Att under sådana förhållanden
ändra lagstiftningen kan utskottet
inte finna rimligt. Det föreligger inte
heller någon lagstadgad rätt för köparen
att erhålla en femårig avverkningstid.
Det kan träffas en överenskommelse mellan
säljare och köpare, och på det sättet
kan säljaren förbehålla sig att köparen
skall driva ut den avverkade skogen betydligt
snabbare. Det finns följaktligen
inte några skäl att bifalla den motion
som föreligger, och skogsägarna kan ju
dessutom genom sina organisationer påverka
det hela i den riktning som för
dem är betydelsefull.

Utskottet är enhälligt i sitt avstyrkande,
och herr Jonassons partivänner har
följaktligen också ansett att denna motion
är av den art att den inte bör föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr CARLSSON, GEORG, (ep):

Herr talman! Det ser kanske litet egendomligt
ut att min vän herr Jonasson och
jag kommer på två skilda linjer, men enligt
1 kap. 7 § lagen om nyttjanderätt får
upplåtelse av rätt att avverka skog annorledes
än till husbehov inte avse längre
tid än fem år. Det betyder att det är
den längsta tiden, som redan anförts här,
och det är väl inte så ofta förekommande
att köparen vill utnyttja hela denna
tid. Under alla förhållanden kan ju säljaren
säga: »Jag säljer ingen skog, om jag
inte får avverkat på ett år» eller vilken
annan tidrymd intill fem år.

Skulle i en del fall både köparen och
säljaren anse att det är förmånligt att använda
den längsta möjliga tiden —- fem
år — är det givet att man övervägt det
som talar för eller emot. Jag anser att
när det i alla fall finns möjligheter för
ägaren att få bestämma den avverkningstid
han själv önskar bör det föreligga
mycket starka skäl innan man gör en inskränkning
i den frihet som den enskilde
ägaren nu har. Det är just ur dessa synpunkter
som också vi centerpartister
kunnat ena oss med de andra och gå med
på utskottets enhälliga förslag.

tid för upplåtelse av rätt att avverka skog

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Herr Göran Karlsson säger
att det inte funnits någon anledning
till ett remissförfarande, eftersom ingenting
inträffat efter år 1954. Jag förstår
herrarna i tredje lagutskottet synnerligen
väl vid det här laget, ty deras praktiska
erfarenheter av skogsvården synes
härröra från ett alltför tidigt skede. Vi
har fått en stor del skogsbilvägar. År det
ingen förändring? Är det inte en förändring
som är ganska stor i detta fall? Har
inte möjligheterna i det avseendet blivit
betydligt bättre?

Vidare säger herr Karlsson att skogsägarna
genom sina organisationer kan
träffa uppgörelse. Ja, om förhållandena
vore så att skogsägarna sålde genom sina
organisationer vore detta resonemang
riktigt, men så är inte fallet alla gånger.

När min partikamrat, herr Carlsson i
Arla, säger att vi kommit på olika linjer,
beror detta alldeles säkert på att vi har
olika lokala förhållanden att falla tillbaka
på. De människor som säljer skog på
rot är ju gamla och sjuka och är kanske
på ett eller annat sätt genom sitt arbete
förhindrade att driva ut skogen själva,
och då följer de den väg som för dem är
mera framkomlig. Jag vet mycket väl att
lagligt hinder givetvis inte föreligger att
låta vederbörande köpare ta bort skogen
tidigare än fem år, men därest ingenting
står i kontraktet finns det ingenting
som hindrar köparna att ha kvar
skogen på rot i fem år, herr Göran Karlsson.
Det är därför våra uppfattningar
går isär. Min praktiska erfarenhet säger
mig hur det ser ut, och det är där som
jag menar att ni kommit alltför långt
bort ifrån verkligheten!

När man ser på de normalkontrakt
som finns hos skogsbolagen i Värmland
finner man att ingen tid är stipulerad,
och i regel stipuleras heller ingen. Under
sådana förhållanden kan köparna ha
skogen stående kvar i fem år, och det är
till en väldig nackdel. Jag tror att om
ni hade litet närmare satt er in i frågan
och sett hur det i i praktiken går till,
skulle ni ta litet allvarligare på den här
saken.

Nr 7

Onsdagen den 22 februari 1961

Om minskning av längsta tid för upplåtelse av rätt att avverka skog

Jag vill, herr talman, vidhålla mitt yrkande.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr Jonasson säger att tillkomsten
av skogsbilvägarna har gjort det lättare
att få fram avverkningarna. Det är alldeles
riktigt, men därför finns heller inte
anledning att lagstifta, när vi fått möjlighet
att på så att säga frivllig väg lösa
problemet.

Herr Jonasson säger också att de kontrakt
som är upprättade exempelvis i
Värmland är av den naturen, att man använder
sig av den femåriga drivningstiden.
Men det finns ju möjligheten att
säljarna håller på sin rätt när de försäljer
skogsposterna, så att de tillhåller vederbörande
köpare att ta ut dem ur skogen
snabbare än vad som nu är fallet.
Lagstiftningen gäller ju på det sättet, att
man kan få dröja fem år såvida man inte
träffat avtal om kortare tid. Varför träffar
man då inte avtal om kortare tid,
herr Jonasson, och löser hela problemet?
Köparna har ju också möjligheter
att påverka utgången av målet.

Jag har nyligen samtalat med en expert
på dessa frågor från ett sydligare
län, och han förklarade att det inte rådde
några som helst problem med avverkningstiden.
Skogen avverkas betydligt
snabbare än man är nödsakad till enligt
gällande lagstiftning och ingångna avtal.
Det är icke, som herr Jonasson säger,
någon stor fråga. Den kan ha någon lokal
anknytning, men för riket i stort
har den ingen praktisk betydelse.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till utskottets förslag.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Med de praktiska erfarenheter
jag har från mina bygder vet
jag vad jag talar om. Om herr Carlsson
vore där och såge förhållandena skulle
han ändra uppfattning.

Många änkor och sjuka har frågat mig
hur de skall bära sig åt då de blivit förelagda
av skogsvårdsstyrelsen att vid -

taga vissa skogsförbättringsåtgärder..
Skogen står kvar och de har inte lyckats
bli av med den. Dessa änkor och äldre
människor, som ofta är sjuka och inte
klarar av sina avverkningar själva, har
inte tänkt på detta då de skrev avtalen.
Därför är det naturligt och riktigt att
den lagstiftande församlingen här vidtar
åtgärder som ytterst tjänar ett rent
skogsförbättrande syfte.

Jag vidhåller fortfarande att detta
skulle vara en riktig väg att gå.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 4, i anledning
av motioner rörande lagstiftning till förhindrande
av spekulation i tomtmark,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1961/
62 till oförutsedda utgifter;

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1960/
61, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1960/
61, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1961 /62, i vad
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde; -

Onsdagen den 22 februari 1961

Nr 7

Interpellation om maximering av insatsbeloppet vid V 5-spel

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1961/62; och

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av vissa
fastigheter inom kommunikationsdepartementets
ämbetsområde.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett
av dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsbetänkande fattade
samma beslut som första kammaren.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Jag anhåller härmed om ledighet från
riksdagens arbete under tiden den 28
februari till den 3 mars för att deltaga
i Europarådets rådgivande församlings
session i Strasbourg.

Stockholm den 22/2 1961

Yngve Möller

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

41, angående statens provningsanstalts
organisation och verksamhet,
m. m.; samt

nr 47, angående vissa anslag ur kyrkofonden
m. m.

Interpellation om maximering av insatsbeloppet
vid V 5-spel

Herr ARVIDSON (h) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Galoppsporten har länge
haft att kämpa med ekonomiska svårigheter.
I syfte att stimulera allmänhetens
spelintresse och därigenom öka galopp -

sportens inkomster introducerades på
hösten 1959 V 5-vadhållning. På grund
av det intresse allmänheten visade för
denna vadhållning infördes den också
inom travsporten. Att hästsporten genom
denna spelform fått ökade inkomster
måste hälsas med tillfredsställelse.

Emellertid har V 5-vadhållningen också
medfört, att många människor satsar
större belopp än de egentligen har råd
till. Det har även förekommit, att vid
uppdagande av brott orsaken till det
brottsliga förfarandet uppgivits vara stora
förluster vid V 5-vadhållning.

En bidragande orsak härtill torde vara
att det inte finns någon begränsning beträffande
insatsernas storlek på varje
kupong. Jag vill därför ifrågasätta om
inte maximering av insatsbeloppet bör
införas. En sådan maximering förekommer
vid fotbollstips, där högsta antalet
tillåtna rader per kupong är 48 och
maximibeloppet sålunda 19 kr. 20 öre.
Vilken gräns som skall sättas vid V 5-vadhållning är naturligtvis en avvägningsfråga,
men med hänsyn till V 5-spelets
utformning torde man inte kunna
sätta beloppet så lågt som vid fotbollstips.
För min del anser anser jag att ett
belopp om 100 kr. är en tillräcklig maximiinsats.

Åberopande det anförda får jag anhålla
om kammarens tillstånd att till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få ställa följande fråga:

Vill herr statsrådet medverka till att
insatsen på varje kupong vid V 5-vadhållning
maximeras?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande .spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.26.

In fidem
K.-G. Lindelöw