7—11 maj.Debatter m. m (Riksdagens protokoll 1949:16)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1949

FÖRSTA KAMMAREN

7—11 maj.
Debatter m. m.

Tisdagen den 10 maj. Sid.

Svar på interpellation av herr Ohlon ang. missbruk av under kom missionstjänst

förvärvad kunskap om näringslivet .......... 7

Interpellation av herr Osvald ang. importen av ogräsbekämpande
preparat ................................................ 12

Onsdagen den 11 maj.

Svar på interpellation av herr Persson, Karl, om effektivare kontroll
över livsmedelstillverkningen ........................ 13

Reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd .... 16

Dispositionen av Bogesunds egendom ........................ 37

Ändring av lantbruksnämndstaxan ............................ 41

Stödjande av oljeväxtodlingen m. m........................... 44

Personlig professur för L. H. Mattsson Mårn .................. 47

Anslag till upplysningsarbete avseende produktions- och export frågor

.................................................. 48

Ersättning till I. L. Homman .................................. 50

Ändringar i förordningen om nöjesskatt ...................... 51

Sakregister över JO:s och MO:s ämbetsberättelser .............. 55

översyn av aktiebolagslagen .................................. 59

Återinförande av ståndrättsförfarandet ........................ 60

Utredning rörande den chiropraktiska verksamheten ............ 69

Dyrtidstillägg å folkpensioner ................................ 101

Folkpensionärernas bostadstillägg ............................ 102

Sjöfolkets övertidsersättning .................................. 105

Samtliga avgjorda ärenden m. m.

Onsdagen den 11 maj.

Utrikesutskottets utlåtande nr 5, ang. handelsöverenskommelse mellan
Sverige och Frankrike ................................ 16

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 22, ang. utredning i syfte att
undanröja vissa tekniska hinder i den svenska valordningen . . 16

— nr 23, ang. ändring i stadgan om ersättning för riksdagsmanna uppdragets

fullgörande .................................... 16

— memorial nr 24, ang. granskning av de i statsrådet förda protokoll
...................................................... 16

1 Första kammarens protokoll 19i9. Nr 16.

Nr 16.

Innehåll.

Sid.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 11, ang. bidrag till bokföringsverksamheten
inom jordbruket ................................ 37

— nr 12, ang. anslag till vissa byggnadsarbeten å Bogesunds egendom
m. m............................................... 37

— nr 19, ang. viss ändring av lantbruksnämndstaxan .......... 41

—■ nr 20, ang. bemyndigande att försälja viss kronan tillhörig fast

egendom, m. m........................................... 44

— memorial nr 21, ang. departementsvis uppgjorda förteckningar

över försäljningar m. m. av viss kronan tillhörig fast egendom . . 44

— utlåtande nr 22, ang. anslag till statens sockernämnd ........ 44

— nr 23, ang. anslag till nötboskapsavelns befrämjande ........ 44

— nr 24, ang. åtgärder till stödjande av oljeväxt- samt hamp- och

linodlingen m. m......................................... 44

— nr 25, ang. anslag till omplantering av rödspätta ............ 46

— nr 26, ang. anslag till utlämnande av lån för anskaffning av

flyttrålar ................................................ 46

— nr 27, ang. ersättning åt J. W. Lundgren för utfört arbete å

kronolägenheten Njalle, Vitberget .......................... 46

— nr 28, ang. ersättning åt A. Sällström för utfört arbete å kronolägenheten
Dalen nr 7, Vitberget .......................... 46

— nr 29, ang. ersättning till Ester Larsson och Martin Larsson för

vissa kostnader i samband med jorddelningsförrättning .... 46

— nr 30, ang. sanering av hingstbeståndet bland kallblodiga häst raser

.................................................... 46

— nr 31, ang. tidsenliga åtgärder för smådjursavelns befrämjande 46
■— nr 32, ang statligt stöd åt Norrbottens ullspinneriförening

u. p. a.................................................. 47

— nr 33, ang. inrättande av en personlig professur vid statens

skogsforskningsinstitut för docenten Ludvig Harald Mattsson
Mårn .................................................... 47

— nr 34, ang. försäljning av vissa kronoegendomar m. m....... 47

Statsutskottets utlåtande nr 119, ang. vissa anslag till tandläkarhög skolorna

................................................ 47

— nr 120, ang. förändring i avseende å löneställning och antal be träffande

vissa ordinarie befattningar vid kommunikationsverken
m. m............................................... 48

— nr 121, ang. anslag till oförutsedda utgifter ................ 48

— nr 122, ang. anslag till upplysningsarbete avseende produktions och

exportfrågor ........................................ 48

— nr 123, ang. anslag till vattendomstolarna .................. 50

— nr 124, ang. bidrag till utgivande av lagsamling.............. 50

— nr 125, ang. anslag till hjälpverksamhet för utlandssvenskar och

flyktingar ................................................ 50

— nr 126, ang. ersättning till Ebba Eriksson och I. L. Homman i

anledning av olycksfall i arbete ............................ 50

— nr 127, ang. vissa anslag till universitetssjukhusen m. m..... 50

— nr 128, ang. vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus

m. m..................................................... 50

— nr 129, ang. utredning om statligt stöd vid upprättande av särskilda
ålderdomshem för dövstumma m. m................. 50

— nr 130, ang. uppmjukning av upphandlingsförordningens till lämpning

i fråga om till statsbidrag berättigade vatten- och avloppsföretag
m. m......................................... 50

Innehåll.

Nr 16.

Sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 31, ang. vissa ändringar i förordningen
om nöjesskatt .................................. 51

— nr 32, ang. förlängning av giltighetstiden för vissa tilläggstullar 55

— nr 33, ang. godkännande av avtal mellan Sverige och Storbritan nien

för undvikande av dubbelbeskattning och förhindrande av
skatteflykt beträffande inkomstskatter ...................... 55

— nr 34, ang. reglering av sockernäringen i riket m. m......... 55

— nr 35, ang. fortsatt bemyndigande för Kungl. Maj :t att medgiva

visst undantag från gällande villkor för åtnjutande av rätt till
varvsindustrirestitution .................................... 55

— nr 36, ang. ändrad lydelse av punkt 6 av anvisningarna till 32 §

kommunalskattelagen ...................................... 55

— nr 37, ang. bemyndigande för Kungl. Maj :t att medgiva befrielse

i vissa fall från skyldighet att erlägga inkomstskatt vid fusion
mellan försäkringsbolag.................................... 55

Bankoutskottets utlåtande nr 30, ang. tjänste- och familjepensionsunderlaget
för rektorsbefattningar vid statens dövstumskolor . . 55

— nr 31, ang. upprättande av sakregister över riksdagens justitie och

miltieombudsmäns ämbetsberättelser .................... 55

— nr 32, ang. utarbetande och tryckning av register över kyrkomötets
protokoll jämte bihang för åren 1920—1948 ............ 57

—• nr 36, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: trettonde huvudtiteln
.................................................... 59

Första lagutskottets utlåtande nr 30, ang. ändrad lydelse av 33 kap.

4 § rättegångsbalken, m. m................................. 59

— nr 31, ang. översyn av aktiebolagslagen m. m............... 59

—■ nr 32, ang. ändring i militära rättegångslagen m. m........... 60

Andra lagutskottets utlåtande nr 23, ang. legalisering av den chiro praktiska

verksamheten .................................... 69

■— nr 24, ang. fortsatt giltighet av förordningen angående dyrtidstillägg
åt vissa ersättningstagare enligt lagen om försäkring för

olycksfall i arbete, m. m................................... 101

—- nr 25, ang. dyrtidstillägg å folkpensioner .................... 101

— nr 26, ang. ändrad indelning av landet i bostadskostnadsgrup per

för folkpensionärerna m. m........................... 102

— nr 27, om ändrade bestämmelser ang. övertidsersättning för

sjöfolket .................................................. 105

Första tillfälliga utskottets utlåtande nr 11, ang. åstadkommande
av en effektiv personalvård inom den statliga administrationen . . 110

Lördagen den 7 maj 1949.

Nr 16.

Lördagen den 7 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 181, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa byggnadsfrågor
m. m. inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 182, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående särskilt anslag för
budgetåret 1949/50 till verksamheten vid
statsunderstödda privatläroverk;

nr 183, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till avlöningar och omkostnader
vid statens sinnessjukhus och
statens anstalt för fallandesjuka m. m.;

nr 184, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till statens
skol- och yrkeshem på Salbohed och i
Vänersborg m. m.;

nr 185, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1949/
50 till Statens uppfostringsanstalt för
sinnesslöa gossar: Ombyggnad av rättarbostad
m. m.;

nr 186, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till landsfiskalerna m. fl.;

nr 187, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan staten och Stockholms stad
rörande del av Mariebergsområdet, del
av Kampementsbacken å Ladugårdsgärdet
och tomten nr 1 i kvarteret Atomena
i Stockholm m. in.;

nr 188, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av vissa
fastigheter m. m.;

nr 189, i anledning av väckt motion
angående vissa vid vattenfallsstyrelsens
kraftverksbyggnader och sjöregleringsarbeten
anställda arbetares tjänstårsberäkning
för pension;

nr 190, med vissa allmänna synpunkter
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ytterligare utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1948/49;

nr 191, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1948/49, i vad propositionen avser
utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

192, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1948/49, i vad propositionen avser
försvarsdepartementets verksamhetsområde; nr

193, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1948/49, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde; nr

194, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1948/49, i vad propositionen avser
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde; nr

195, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1948/49, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde; nr

196, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1948/49, i vad propositionen avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde; nr

197, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1948/49, i vad propositionen avser
handelsdepartementets verksamhetsområde; -

Nr 16.

Lördagen den 7 maj 1949.

nr 198, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1948/49, i vad propositionen avser
inrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

199, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1948/49, i vad propositionen avser
folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde; nr

200, i anledning av väckt motion
om ersättning till G. I. Lager för skada,
ådragen under militärtjänstgöring;

nr 201, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till fångvårdsstyrelsen m. m.
jämte i ämnet väckt motion;

nr 202, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag till centraldepån
för blindas arbeten;

nr 203, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till ersättningar för vissa
läkarundersökningar enligt arbetarskyddslagen
m. cm.;

nr 204, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till sinnessjuknämnden
för budgetåret 1949/50;
och

nr 205, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av investeringsanslaget till lån till uppförande
i Stockholm av en byggnad för
blinda.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 206, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning angående ändrad
lydelse av 3 § förordningen den 11 juni
1937 (nr 338) om moderskapspenning.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 207, i anledning av väckta motioner
angående upphävande av gällande
bestämmelse om stads indelning i valkretsar
vid stadsfullmäktigeval; och

nr 208, i anledning av väckta motioner
om utredning i syfte att åvägabringa
valmetoder medförande större proportionell
rättvisa vid mandatfördelningen
mellan partierna.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 209, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 § lotteriförordningen
den 19 maj 1939 (nr 207); och
nr 210, i anledning av väckta motioner
angående kontroll av den offentliga
partipropagandan samt angående bokförings-
och redovisningsplikt för sammanslutningar
och andra, som bedriva
politisk propaganda.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda
motioner:

nr 325, av herr Eriksson, Einar, in. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring
i lagen den 12 maj 1917 (nr 189)
om expropriation, m. m.; och

nr 326, av herr Domö in. fl., i samma
ämne.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 327, av herr Ekman, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den
12 maj 1917 (nr 189) om expropriation,
in. m.; och

nr 328, av herr Lindblom m. fl., i
samma ämne.

Anmäldes och bordlädes

utrikesutskottets utlåtande nr 5, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
godkännande av en handelsöverenskommelse
mellan Sverige och Frankrike; konstitutionsutskottets

utlåtanden och
memorial:

Lördagen den 7 maj 1949.

Nr 16.

nr 22, i anledning av väckt motion angående
utredning i syfte att undanröja
vissa tekniska hinder i den svenska valordningen; nr

23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i stadgan den 21 februari
1941 (nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande; samt
nr 24, angående granskning av de i
statsrådet förda protokoll;

statsutskottets utlåtanden:
nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1949/50 till tandläkarhögskolorna
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 120, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående förändring i avseende
å löneställning och antal beträffande
vissa ordinarie befattningar vid kommunikationsverken
m. m.;

nr 121, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1949/50 till oförutsedda utgifter;

nr 122, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till upplysningsarbete
avseende produktions- och
exportfrågor;

nr 123, i anledning ''av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till vattendomstolarna jämte
i ämnet väckt motion;

nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bidrag till utgivande
av lagsamling;

nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till hjälpverksamhet för utlandssvenskar
och flyktingar;

nr 126, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående ersättning
till Ebba Eriksson i anledning av olycksfall
i arbete, dels ock väckt motion om
ersättning ''av statsmedel till I. L. Homman
i anledning av olycksfall i arbete;

nr 127, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag till
universitetssjukhusen m. m.;

nr 128, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus in. m.;
nr 129, i anledning av väckt motion

angående utredning om statligt stöd vid
upprättande av särskilda ålderdomshem
för dövstumma m. m.; samt

nr 130, i anledning av väckt motion
angående uppmjukning av upphandlingsförordningens
tillämpning i fråga
om till statsbidrag berättigade vattenoch
avloppsföretag m. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 31, i anledning av väckta motioner
angående vissa ändringar i förordningen
om nöjesskatt;

nr 32, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående förlängning av
giltighetstiden för vissa tilläggstullar;

nr 33, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Storbritannien
för undvikande av dubbelbeskattning och
förhindrande av skatteflykt beträffande
inkomstskatter;

nr 34, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående reglering av sockernäringen
i riket m. m.;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt bemyndigande
för Kungl. Majd att medgiva visst
undantag från gällande villkor för åtnjutande
av rätt till varvsindustrirestitution; nr

36, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av punkt 6 av anvisningarna
till 32 § kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370); samt

nr 37, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående bemyndigande för
Kungl. Majd att medgiva befrielse i vissa
fall från skyldighet att erlägga inkomstskatt
vid fusion mellan försäkringsbolag; bankoutskottets

utlåtanden:
nr 30, i anledning av väckta motioner
angående tjänste- och familjepensionsunderlaget
för rektorsbefattningar vid statens
dövstumskolor;

nr 31, i anledning av väckt motion
om upprättande av sakregister över riksdagens
justitie- och militieombudsmäns
ämbetsberättelser;

nr 32, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utarbetande och

Nr 16.

Lördagen den 7 maj 1949.

tryckning av register över kyrkomötets
protokoll jämte bihang för åren 1920—
1948; samt

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1948/49, såvitt angår trettonde
huvudtiteln;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 33 kap. 4 § rättegångsbalken,
m. m.;

nr 31, i anledning av väckt motion
om översyn av aktiebolagslagen in. m.;
samt

nr 32, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i militära rättegångslagen
den 30 juni 1948 (nr 472), m. m., jämte
i ämnet väckt motion, dels ock Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 14 § lagen
den 30 juni 1948 (nr 449) om disciplinstraff
för krigsmän och lag angående
ändrad lydelse av 66, 68 och 69 §§ militära
rättegångslagen den 30 juni 1948
(nr 472);

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 23, i anledning av väckta motioner
angående legalisering av den cliiropraktiska
verksamheten;

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen den
30 juni 1943 (nr 449) angående dyrtidstillägg
åt vissa ersättningstagare enligt
lagen om försäkring för olycksfall i arbete,
m. m.;

nr 25, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om dyrtidstillägg för år 1949 å folkpensioner,
dels ock i ämnet väckta motioner; nr

26, i anledning av väckta motioner
dels om ändrad indelning av landet i
bostadskostnadsgrupper för folkpensionärerna,
dels ock angående viss ändring
av 5 § lagen om folkpensionering; samt

nr 27, i anledning av väckta motioner
om ändrade bestämmelser angående
övertidsersättning för sjöfolket;

jordbruksutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bidrag till bokföringsverksamheten
inom jordbruket;

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till vissa
byggnadsarbeten å Bogesunds egendom
in. m.;

nr 19, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av lantbruksnämndstaxan; nr

20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m.;

nr 21, angående departementsvis uppgjorda
förteckningar över försäljningar
in. m. av viss kronan tillhörig fast egendom; nr

22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till statens
sockernämnd för budgetåret 1949/50;

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till nötboskapsavelns
befrämjande under budgetåret
1949/50;

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående åtgärder till stödjande
av oljeväxt- samt hamp- och linodlingen
in. in.;

nr 25, i anledning av väckt motion
om anslag till omplantering av rödspätta; nr

26, i anledning av väckta motioner
om anslag till utlämnande av lån
för anskaffning av flyttrålar;

nr 27, i anledning av väckt motion
angående ersättning åt J. W. Lundgren
för utfört arbete å kronolägenheten
Njalle, Vitberget;

nr 28, i anledning av väckt motion
angående ersättning åt A. Sällström för
utfört arbete å kronolägenheten Dalen nr
7, Vitberget;

nr 29, i anledning av väckt motion
om ersättning till Ester Larsson och
Martin Larsson för vissa kostnader i
samband med jorddelningsförrättning;

nr 30, i anledning av väckt motion om
främjande av en sanering av hingstbeståndet
bland kallblodiga hästraser;

Tisdagen den 10 maj 1949.

Nr 16.

nr 31, i anledning av väckta motioner
angående tidsenliga åtgärder för
smådjursavelns befrämjande;

nr 32, i anledning av väckta motioner
om statligt stöd åt Norrbottens ullspinneriförening
u. p. a.;

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av en
personlig professur vid statens skogsforskningsinstitut
för docenten Ludvig
Harald Mattsson Mårn; samt

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m.; ävensom

första kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande nr 11, i anledning av
väckt motion om åstadkommande av en
effektiv personalvård inom den statliga
administrationen.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.12 eftermiddagen.

In fidem
Eric Carlén.

Tisdagen den 10 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Ang. missbruk av under kommissionstjänst
förvärvad kunskap om
näringslivet.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER, som tillkännagivit, att han
hade för avsikt att vid detta sammanträde
besvara herr Ohlons interpellation
angående missbruk av under kommissionstjänst
förvärvad kunskap om
näringslivet, erhöll ordet och anförde:
Herr talman! Med första kammarens tillstånd
har dess ledamot herr Ohlon till
mig riktat följande interpellation:

»Har regeringen sin uppmärksamhet
riktad på de risker bl. a. för rättssäkerheten
i landet, som äro förknippade med
att krisorganens tjänstemän efter slutad
anställning i statens tjänst medvetet eller
omedvetet kunna utnyttja sin vid
kommissionstjänsten förvärvade kunskap
om näringslivet till förfång för de enskilda
näringsidkarna, samt, om så är
fallet,

vilka åtgärder har regeringen tänkt
vidtaga eller föreslå för att förhindra
eventuellt förekommande missförhållanden
av dylikt slag?»

Att statsmakterna varit och äro medvetna
om vikten av att tystnadsplikt
kräves av personer anställda hos de olika
krisorganen, framgår enklast och tydligast
av de bestämmelser om dylik tystnadsplikt
som återfinnas främst i allmänna
förfogandelagen och i prisregleringslagen
samt i kungörelsen den 17
juni 1943 med vissa bestämmelser angående
handeln med ransonerade varor,
den s. k. straffkungörelsen, vilken innehåller
straffbestämmelser för överträdelser
av ransoneringsförfattningarna. Enligt
dessa olika författningar kunna näringsidkarna
åläggas att avgiva deklarationer
och andra uppgifter av allehanda
slag samt att förete handelsböcker och
andra affärshandlingar. Kristidsmyndigheterna
ha dessutom tillagts rätt att i
kontrollsyfte låta verkställa undersökning
av fabriker, butiker och andra lokaler.
De som ha att granska nämnda
handlingar eller att verkställa undersökningarna
äga icke rätt att yppa vad de
därvid inhämtat i vidare mån än som
erfordras för att vinna det med granskningen
eller undersökningen avsedda ändamålet.
Straffet för överträdelse av dessa
bestämmelser är dagsböter eller fängelse.
Sekretessbestämmelserna i förfogandelagen
och prisregleringslagen gälla
även efter respektive lags upphävande

Nr 16.

Tisdagen den 10 maj 1949.

Ang. missbruk av under kommissionstjänst förvärvad kunskap om näringslivet.

och motsvarande bestämmelser i straffkungörelsen
även efter resp. ransoneringsförfattnings
upphävande.

I detta sammanhang må även erinras
om strafflagens bestämmelser om ämbetsbrott.
I 25 kap. 3 § stadgas straff
för ämbetsman eller förutvarande ämbetsman,
som yppar vad han är pliktig
att hemlighålla eller olovligen utnyttjar
sådan hemlighet. Med ämbetsmän jämställas,
bland andra, lägre befattningshavare
i statstjänst. Den som olovligen
utnyttjar vad han inhämtat under tjänstgöring
exempelvis hos något krisorgan
är sålunda förfallen till straff enligt
strafflagen, även om händelsen inträffar
först efter det att han lämnat sin statliga
tjänst.

Utom till dessa lagrum vill jag hänvisa
till ett yttrande av handelsministern
i andra kammaren under fjolårets
höstsession, föranlett av en interpellation
om möjligheterna att effektivt bevara
konkurrenshemligheter åt företag, som
lämna konfidentiella upplysningar i samband
med statligt utredningsarbete, alltså
i en med den här diskuterade angelägenheten
mycket likartad fråga. Handelsministern
framhöll därvid bl. a., att
det icke bara inom statliga utredningar
utan också inom kommissionsväsendet
och förvaltningen ej är ovanligt, att de
anställda få kännedom om olika förhållanden
av ömtålig beskaffenhet, avseende
enskilda företag, men att det samtidigt
är ett ej minst från näringslivets
sida med styrka hävdat önskemål, att
speciellt krisorganens tjänstemän skola
äga så mycket sakkunskap som möjligt
rörande det område av näringslivet som
organet i fråga betjänar. Detta önskemål
tillgodoses ofta på så sätt att tjänstemän
från olika företag, ej sällan under
välvillig medverkan från företagens sida,
övergå i kommissionstjänst, för att helt
övergå till statstjänst eller för att efter
något år återgå till det enskilda näringslivet.
Dessutom förekommer det i avsevärd
utsträckning, att dugligt folk från
kommissioner eller från förvaltningen
erbjucLes att övergå i enskild tjänst.
Handelsministern underströk vikten av
att största möjliga garantier skapas för

att inte upplysningar om t. ex. företagens
konkurrenshemligheter användas på
sådant sätt, att en enskild företagare
kan draga vinning därav.

Genom dessa hähvisningar har jag påvisat
det rättsskydd som finns och vitsordat,
att regeringen har sin uppmärksamhet
riktad på det av interpellanten
berörda problemet. Jag har icke yttrat
mig om effektiviteten av gällande bestämmelser.
Men det i stort sett friktionsfria
samarbetet mellan det allmänna och
näringslivet och det nyss nämnda utbytet
av personal tycks tyda på att icke
alltför stora olägenheter äro för handen.

Även om jag delar interpellantens mening,
att sekretessfrågan är av stor vikt,
kan jag icke finna lians förslag till ytterligare
garanti för hemligheters bevarande
praktiska. Interpellanten tänker
sig tre utvägar. De två första, att bereda
en kommissionsanställd fortsatt anställning
i statens tjänst eller att tillförsäkra
honom statlig lön under viss
tid efter anställningens slut mot att han
ej missbrukar sin vunna kännedom om
näringslivet, synes interpellanten själv
beredd att förkasta. Det tredje förslaget,
att de statliga kommissionernas krav
på detaljerad inblick i det enskilda näringslivet
successivt minskas, torde också
vara olämpligt, då krisorganen behöva
största möjliga kunskap om sina
verksamhetsområden för att kunna fullgöra
sina uppgifter och detta krav på
effektivitet och sakkunskap ju just är
skälet till att man från näringslivets sida
i så stor utsträckning tillhandahåller personal.
En framkomligare väg synes vara,
att man vid personals avgång från
krisorganen liksom vid tillträdet, såsom
allmänt sker, särskilt fäster vederbörandes
uppmärksamhet på förbudet att yppa
eller utnyttja affärshemligheter, varom
kännedom vunnits i tjänsten.

Herr OHLON: Jag ber att till hans
excellens herr statsministern få framföra
mitt tack för svaret samt för att
det har blivit så utförligt och tillställts
mig så långt i förväg.

Tisdagen den 10 maj 1949.

Nr 16.

Ang. missbruk av under kommissionstjänst förvärvad kunskap om näringslivet.

Anledningen till att interpellationen
framställdes var två i nära tidsföljd inträffade
händelser.

Den första var, att en apotekare, sedan
år 1944 anställd i medicinalstyrelsens
materielnämnd, läkemedelssektionen,
från och med början av detta år
övergick till en ledande befattning inom
vår största läkemedelsfabriks filialföretag
i Göteborg. Medicinalstyrelsens
materielnämnd är sedan några år omorganiserad
under benämningen sjukvårdsberedskapsniimnden
med direkt
uppgift att behandla licensfrågor för
import och export av läkemedel, droger
och medicinska kemikalier, allt i
samarbete med övriga berörda kommissioner.
Den nämnde tjänstemannens
plötsliga övergång från statstjänst till
privat anställning medförde tydligen något
av en chock bos de övriga svenska
läkemedelsindustrierna och även bland
affärsmännen inom branschen i fråga.
Tjänstemannen har nämligen under sin
statsanställning erhållit insyn i alla konfidentiella
rapporter om tillverkning, lager,
kapacitet och fabrikationshemligheter,
som medicinalstyrelsen infordrar
från fabriker och från i övrigt inom
läkemedelsbranschen verksamma personer.
Att även medicinalstyrelsen funnit
saken anmärkningsvärd är omvittnat.
Vederbörande byråchef inom styrelsen
har nämligen vid förfrågan meddelat,
att apotekaren-tjänstemannen avstängdes
från delaktighet i de hemliga uppgifterna,
så snart frågan om hans övergång
till privat verksamhet blev aktuell. Enligt
uppgift skulle karenstiden ha varit
sex veckor, något som dock initierade
inom branschen ställa sig en smula
skeptiska till.

Den andra händelsen hade samband
med handelskommissionen, närmare bestämt
med dess avdelning för granskning
av exportlicensansökningar för vissa
varor. För några år sedan, då dessa
ärenden avgjordes inom en annan kommission,
verkställdes granskningen av
en fackman, som utlånats av en exportfirma,
men denne återgick till sitt gamla
bolag efter det att han känt sig förbigången
vid en befordran. Han efter -

träddes av en ung person, som efter
knappt ett års tjänstgöring tog plats hos
en av branschens firmor på västkusten,
till förtrytelse för konkurrenterna. Efter
honom kom en enligt utsago mycket
duglig förvaltningsjurist. Vid den tidpunkt,
då interpellationen framställdes,
var denne i färd med att söka anställning
hos intresserade konkurrerande exportfirmor,
eftersom framtiden inom
kommissionen för honom tedde sig i en
dyster dager.

Man behöver ju inte precis vara någon
djuppsykolog för att förstå, att företagen
måste känna oro inför denna utveckling
med kommissionstjänstemän,
som vandra över till konkurrerande firmor
och samtidigt ta med sig alla de
konfidentiella upplysningar rörande företagen,
som de under kommissionstjänstens
förvärvat.

Ett kanske ännu allvarligare problem
utgör kommissionernas halvtidsanställda
personal, som samtidigt arbetar på
halvtid inom en kommission och på
halvtid inom ett privat företag. Sålunda
lär en importfirma i Stockholm ha haft
medlemmar av sin personal anställda i
industrikommissionen, handelskommissionen
och priskontrollnämnden. För
ett par månader sedan inträffade det,
då en kvot inom det svensk-holländska
handelsavtalet friställdes för import —
det gällde glycerin — att en firmas medarbetare,
halvtidsanställd inom industrikommissionen,
flög ned till Holland och
för firmans räkning lade beslag på större
delen av kvoten. Själv har han givetvis
inte utfärdat importlicensen för
den inköpta glycerinen — detta har
överlåtits till en annan anställd inom
kommissionen — men de övriga firmorna
stodo där med lång näsa.

De halvtidsanställda tjänstemännen inom
kommissionerna ha utan tvivel tillgodosett
ett behov att förse dessa med
sakkunnig personal, och tidigare lär det
inte heller ha försports några vidare
klagomål över att de missbrukat sin
ställning. Men numera tvcks man inom
näringslivet bli alltmer irriterad av detta
samröre mellan offentlig och privat
verksamhet. Man har liksom på kiinn,

Nr 16.

Tisdagen den 10 maj 1949.

Ang. missbruk av under kommissionstjänst förvärvad kunskap om näringslivet.

att verksamheten inom kommissionerna
inte förlöper på samma friktionsfria
sätt som förr, vilket kanske sammanhänger
med kommissionsväsendets försiggående
successiva avveckling.

Herr statsministern hänvisar i sitt
nyss avgivna svar till alla de bestämmelser
om tystnadsplikt rörande inhämtade
upplysningar, som äro utfärdade
för personer, anställda inom de olika
krisorganen. Det framhölls också, att
bestämmelserna äga sin tillämpning för
vad en tjänsteman kan komma att företaga
efter det han lämnat sin statliga
tjänst. I stort sett, säger statsministern,
har samarbetet mellan det allmänna och
näringslivet försiggått friktionsfritt.
Statsministern är övertygad om att detta
tillstånd skall förbli även under kommissionsväsendets
slutspurt. Han motsätter
sig därför förslaget, att de statliga
kommissionernas krav på detaljerad
inblick i det enskilda näringslivet
bör mildras i den mån man närmar sig
systemets avveckling. Det bör, anser han,
kunna räcka med att man vid personals
avgång från krisorganen fäster vederbörandes
uppmärksamhet på förbudet
att yppa eller utnyttja affärshemligheter,
varom kännedom vunnits i tjänsten,
liksom det sker vid tjänstens början.

I stort sett är jag ense med herr statsministern,
men på sistnämnda punkt är
jag inte riktigt av samma mening som
han. Erfarenheterna från kommissionsväsendets
avskaffande efter det första
världskrigets slut torde ge tillräckliga
vittnesbörd om att här föreligger ett
allvarligt och svårbemästrat problem.
Det är lättare att upprätthålla fordringarna
på objektivitet och god samhällsanda,
så länge krigets och krisens tryck
verkar sammansvetsande på människorna
och den gemensamma faran tvingar
dem till uppoffringar och sammanhållning,
än det är under en tidsperiod, då
de statliga regleringarnas nödvändighet
alltmera dragés i tvivelsmål.

Den mänskliga psyken är ju dock en
totalitet. Man arbetar inte med ena
hjärnhalvan i kommissionen och med
den andra i det privata näringslivet, ej

— såsom en del elaka belackare hålla
före — med lilla hjärnan på det ena
stället och med stora hjärnan på det
andra. Att en i ett statligt krisorgan
verksam befattningshavare vid sin senare
gärning i det privata näringslivet ej
skulle draga fördel av de inblickar han
såsom kommissionstjänsteman vunnit i
näringslivet, förutsätter nästan något av
en personlighetsklyvning, och det är ju,
herr statsminister, en mycket allvarlig
fråga.

Jag är emellertid tacksam för att hans
excellens herr statsministern är ense
med mig om att här föreligger en företeelse,
som det gäller att ha uppmärksamheten
riktad på.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Jag vill

ännu en gång understryka, att jag anser,
att det av herr Ohlon väckta spörsmålet
är en allvarlig och betydelsefull
fråga. Det kan ju hända, att mitt svar
på en punkt, den enda punkt, där herr
Ohlon kritiserade svaret, kunde ha utformats
litet annorlunda, om herr Ohlon
lika starkt som han gjorde nu i sitt
anförande hade fört fram tanken på en
avveckling av insynen i samband med
en avveckling av kommissionsväsendet
över huvud taget. Det är riktigt, att denna
synpunkt fanns i interpellationen,
men den framhävdes inte lika starkt
som i dagens inlägg från interpellanten.
Låt mig gärna deklarera, att i den mån
försörjningsläget lättar, bör det för försörjningskommissionerna
vara möjligt
att inte fordra samma intensiva detektivarbete
som när vi sitta hårt pressade.

Sedan vill jag bara påpeka en sak.
Halvtidstjänstemännen äro ett mycket
svårlöst problem. Vi ha en rad utomordentligt
kvalificerade krafter från det
enskilda näringslivet, som varit halvtidsanställda
inom vårt kommissionsväsende
och som säkerligen betytt mycket
för oss och våra möjligheter att någorlunda
hyggligt gå igenom de här
åren. Men frestelserna äro ju så starka,
att det är risk för att sådana händelser,
som herr Ohlon här antydde, skola kun -

Tisdagen den 10 maj 1949.

Nr 16.

Ang. missbruk av under kommissionstjänst förvärvad kunskap om näringslivet.

na utspela sig. Alla människor äro ju
inte av så hög kvalitet, att de klara dylika
frestelser. Därför beslöt regeringen
redan i september i fjol, alltså för tre
kvarts år sedan, att försöka avveckla
halvtidstjänstemännen, och jag skulle
tro, att vi för närvarande ha kommit
fram till ett ganska tillfredsställande resultat
på den punkten. I det avseendet
har alltså regeringen i förväg besvarat
interpellationen på ett sätt som jag föreställer
mig att interpellanten är tillfredsställd
med.

Herr NILSSON, HJALMAR: Herr talman!
Den fråga, som interpellanten har
tagit upp till behandling bär i kammaren,
har ju varit föremål för stor uppmärksamhet
i vida kretsar. Den har också
väckt irritation på en hel del håll,
särskilt hos företagare, som ha varit berörda
av den.

Såsom interpellanten har anfört kan
ju varje företagare ur rättssäkerhetssynpunkt
fordra, att alla till statliga myndigheter
lämnade uppgifter rörande tillverknings-
och affärsförhållanden behandlas
strängt konfidentiellt. Vidare
böra vederbörande firmor och företagare
tillförsäkras sådant skydd, att avgivna
upplysningar inte missbrukas eller komma
i orätta händer. Jag är fullt ense
med interpellanten om att det är en allvarlig
fråga och att det kanske är alldeles
särskilt svårt att bemästra den tillfredsställande,
just när det inte är samma
press på försörjningen med viktiga
varor som tidigare. Det är emellertid
nödvändigt att allt göres för att förhindra,
att kännedom om firmors interna förhållanden
kommer i orätta händer. Det
är ju inte underligt, att det har väckt
stor uppmärksamhet, när en av cheferna
för medicinalstyrelsens materielnämnd
övergick i privat tjänst hos landets
största industri i läkemedelsbranschen.

Det är ju heller inte underligt, att det
påtalade fallet i handelskommissionen
bär väckt uppmärksamhet, och från olika
håll ha rests allvarliga invändningar
mot de halvtidsanställdas insyn i fö -

retagen. Man kan ju undra över vilken
garanti en firma har för att den som
firman lämnat upplysningar till inte har
missbrukat sin ställning. Man måste därför
ovillkorligen begära, att vederbörande
tjänstemän inom olika områden erhålla
sådana instruktioner, att de inte
i nuvarande läge behöva pressa ut mera
vittgående upplysningar än som är absolut
nödvändigt. Det var ju synnerligen
glädjande att höra av herr statsministern,
att regeringen redan bär ägnat
uppmärksamhet åt den frågan. Huruvida
dessa instruktioner behöva ytterligare
understrykas för vederbörande, är inte
så lätt att ha någon bestämd mening
om. Men säkert är att saken är så pass
allvarlig, att den är förtjänst av stor
uppmärksamhet.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Justerades protokollen för den 3, 4
och 7 innevarande månad.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda
motioner:

nr 327, av herr Ekman, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen
den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation,
in. m.; och

nr 328, av herr Lindblom in. fl., i samma
ämne.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtande nr 5, konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 22 och 23
samt memorial nr 24, statsutskottets utlåtanden
nr 119—130, bevillningsutskottets
betänkanden nr 31—37, bankoutskottets
utlåtanden nr 30—32 och 36, första
lagutskottets utlåtanden nr 30—32, andra
lagutskottets utlåtanden nr 23—27,
jordbruksutskottets utlåtanden och memorial
nr 11, 12 och 19—34 ävensom
första kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande nr It.

Nr 16.

Tisdagen den 10 maj 1949.

Interpellation ang. importen av ogräsbekämpande preparat m. m.

På framställning av herr talmannen
beslöts att jordbruksutskottets utlåtanden
och memorial nr 11, 12 och 19—34
skulle på föredragningslistan för morgondagens
sammanträde uppföras näst
efter konstitutionsutskottets memorial
nr 24.

Interpellation ang. importen av ogräsbekämpande
preparat m. m.

Herr OSVALD erhöll på begäran ordet
och anförde: Herr talman! I kampen
mot ogräset inom jordbruket har man på
senare tid i stigande utsträckning kommit
att använda sig av vissa nya kemiska
substanser, s. k. hormonderivat,
och vissa andra, dessa närstående ämnen.
Huvudmassan av de preparat, som
hittills saluförts på den svenska marknaden,
ha importerats dels från Förenta
staterna, dels från Storbritannien.
I nuvarande valutasituation har
importen av preparaten från Förenta
staterna försvårats, och enligt uppgift
skulle det endast vara smärre
mängder amerikanska preparat, som införts
till landet för användning under
innevarande säsong. I stället har importen
i huvudsak kommit att avse preparat
från Storbritannien. Detta är i
och för sig beklagligt, ty de preparat,
som erhållas från Förenta staterna, tillhöra
en annan grupp av ämnen än de
brittiska preparaten och ha också i viss
utsträckning annan användning. De ha
också delvis andra verkningar än dessa.
I vissa fall äro preparaten inom den
grupp, som representeras av de brittiska,
mera effektiva än preparaten tillhörande
den grupp, som representeras
av de amerikanska, i de flesta fall däremot
är förhållandet det motsatta. Därjämte
ha på senare tid vissa preparat
framställts i Förenta staterna, som åtminstone
ännu icke kunna erhållas från
Storbritannien men som för svenskt
jordbruk skulle vara av mycket stort
värde. I nuvarande situation torde emellertid
inte mycket vara att göra i detta
avseende, utan man får hoppas, att det
så småningom skall bli möjligt att er -

hålla preparat av alla de olika slagen för
användning inom svenskt jordbruk.

Emellertid har på senare tid tillverkning
av preparat av detta slag upptagits
vid svenska kemiska fabriker. De för tillverkningen
erforderliga råvarorna kunna
delvis erhållas inom landet, andra däremot
måste importeras, t. ex. från Storbritannien.
Såvitt man hittills kan bedöma,
synas de svenska preparaten kunna
tillverkas och försäljas till lika lågt
pris som de utländska eller eventuellt till
lägre. Svenska fabriker torde också kunna
tillgodose en mycket stor del av det
svenska behovet, under förutsättning att
de erhålla råvaror i erforderlig mängd.
Det borde sålunda vara angeläget både
ur jordbrukets och landets synpunkt, att
den inhemska tillverkningen av dessa
preparat uppmuntrades. Det förefaller
emellertid, som om licensgivningen för
import från Storbritannien av de färdiga
preparaten varit något välvilligare
än licensgivning för import av råvaror
för den inhemska tillverkningen. Det
skulle därför vara av värde att av herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
erhålla en redogörelse för de
principer, som varit vägledande för licensgivningen
för import av dels färdiga
preparat av nu angiven art, dels
råvaror för tillverkning av ifrågavarande
substanser. Jag får därför anhålla
om första kammarens tillstånd att till
herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
få rikta följande fråga:

Är herr statsrådet beredd redogöra för
de principer, efter vilka licenser lämnats
för import av färdiga preparat för kampen
mot ogräset och för import av råvaror
för tillverkning av dylika preparat? På

gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.30 eftermiddagen.

In fidem
Eric Carlért.

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Om effektivare kontroll över livsmedelstillverkningen.

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
MOSSBERG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr
Karl Perssons interpellation om effektivare
kontroll över livsmedelstillverkningen,
erhöll ordet och anförde: Herr
talman! Med kammarens tillstånd har
herr Karl Persson i Vinslöv frågat mig,
om jag ansåge den nuvarande kontrollen
över livsmedelstillverkningen tillräckligt
effektiv och vad som planeras
för att effektivisera densamma. Som motiv
för dessa frågor har interpellanten
åberopat vissa fall av livsmedelsförfalskning,
som under den senaste tiden
väckt uppmärksamhet i dagspressen
samt exempel på särskilda slag av livsmedelsförsäljning,
beträffande vilka den
offentliga kontrollens effektivitet kunde
ifrågasättas.

Till svar får jag anföra följande.

Rörande sammansättning, tillverkning
och kontroll av livsmedel finnas för närvarande
bestämmelser i ett stort antal
olika författningar. Av dessa äro vissa
avsedda att tillämpas under normala
förhållanden, medan andra ha karaktären
av krisförfattningar.

Vad först beträffar de för mera normala
förhållanden gällande författningarna
finnas de grundläggande bestämmelserna
i 1919 års hälsovårdsstadga.
Denna lämnar vissa föreskrifter rörande
de särskilt ömtåliga livsmedlen mjölk
och kött. En allmän bestämmelse föreskriver
att födoämne, som är avsett att
användas till människoföda, icke får införas
i stad eller hållas till salu eller
överlämnas till annan, om det till följd
av förskämning, orenlighet, felaktig be -

redning eller annan orsak är skadligt
för hälsan eller eljest otjänligt till människoföda
eller om det har bearbetats
eller hanterats av person, vilken är eller
misstänkes vara behäftad med sådan
sjukdom eller smitta, att födoämnet skäligen
är att anse såsom farligt att förtära.
Motsvarande gäller även dryckesvaror.
Därutöver innehåller hälsovårdsstadgan
särskilda bestämmelser om lokaler,
där livsmedel beredas till försäljning
eller saluhållas, samt om den personal,
som hanterar livsmedel. Dessa
sistnämnda bestämmelser kompletteras
i vissa hänseenden av föreskrifter i epidemilagen,
tuberkulosförordningen och
mejeristadgan.

Bland övriga författningar av mera
permanent karaktär må följande här omnämnas.
Giftstadgan innehåller bland
annat förbud mot att vid framställning
av livsmedel tillsätta varor eller ämnen,
som i stadgan rubricerats såsom första
eller andra klassens gift eller som upptagits
i en särskild till stadgan fogad
bilaga. Förordningen angående förbud i
vissa fall mot användande av vilseledande
varubeteckningar vid handel med
livsmedel och fodermedel avser att garantera,
att livsmedel som säljas under
vissa viktiga varubenämningar — mjölk,
grädde, smör, margarin, flott, korv, mjöl,
socker, honung, ägg och saft — ha sådan
sammansättning och beskaffenhet,
som kan anses normal för varan. För
margarin och vissa andra därmed besläktade
varor ges särskilda föreskrifter
i förordningen den 30 juni 1932 angående
kontroll å tillverkningen av samt
handeln med margarin, margarinost,
fettemulsion och konstister, m. m. Köttets
kvalitet garanteras genom en omfattande
lagstiftning om köttkontroll.

Av k ris! ids författningarna nämner jag
här endast ett par av särskild betydelse,
nämligen kungörelsen med vissa bestämmelser
angående tillverkning och försäljning
av charkuterivaror samt kungö -

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Om effektivare kontroll över livsmedelstillverkningen.

relsen angående försäljning av ersättningsmedel
för vissa livsmedel. Enligt
sistnämnda kungörelse få varor, som äro
avsedda att användas som ersättning för
eller utdrygning av vissa i kungörelsen
angivna livsmedel, icke saluhållas utan
tillstånd av livsmedelskommissionen.

Kontrollen över livsmedelstillverkningen
utövas i första hand av hälsovårdsmyndigheterna,
i lägsta instans
hälsovårdsnämnderna och över dem
länsstyrelserna samt medicinalstyrelsen
och veterinärstyrelsen. Tjänsteläkare
och tjänsteveterinärer medverka vid sidan
av hälsovårdsnämnderna i betydande
utsträckning i livsmedelskontrollen.
Såsom centralt undersökningsorgan
fungerar statens institut för folkhälsan,
men undersökningar av livsmedel verkställas
i stor utsträckning även vid andra
institutioner. Mejerikontrollen står
under lantbruksstvrelsens ledning. Under
kristiden har livsmedelskommissionen
på vissa områden, särskilt beträffande
charkuterivaror och ersättningsmedel,
utövat en omfattande kvalitetskontroll.

Interpellanten framhåller bland annat:
»Allmänheten har rätt att fråga sig
hur det förhåller sig med ingredienserna
till t. ex. den korv som försäljes i
gathörn och vid nöjestillställningar eller
vad som finns i alla de olika slag av
sötsaker och annat snask som i allt för
stor omfattning köpes. Är sötningsmedlet
socker eller sackarin? Vad innehåller
alla de olika slag av läskedrycker
som försäljas i stora mängder? Hur är
det med alla de livsmedelsersättningar
och tillsatser som försäljas i mer eller
mindre fina förpackningar?»

Beträffande de i detta citat berörda
förhållandena må följande framhållas.
Vid tillverkningen av s. k. nattkorv måste
livsmedelskommissionens föreskrifter
följas, varigenom viss garanti för varans
beskaffenhet erhålles. I fråga om sötsaker
finnas icke några särskilda bestämmelser,
men de förut omtalade allmänna
föreskrifterna i hälsovårdsstadgan
och giftstadgan gälla naturligtvis även
här. Något hinder att använda sackarin
i sötsaker finnes ej. Detsamma gäller be -

träffande läskedrycker, men här föreligger
enligt förordningen angående
märkning av kärl innehållande söta läskedrycker
deklarationsskyldighet, om
sackarin användes. Vad livsmedelsersättningarna
angår kan jag hänvisa till de
nyss omtalade bestämmelserna om ersättningsmedel
för vissa livsmedel.

Då de av interpellanten påtalade fallen
av försäljning av bakverk, innehållande
mineraloljor, för närvarande äro föremål
för prövning hos åklagarmyndigheten
i Stockholm, skall jag på denna
punkt inskränka mig till att nämna, att
statens institut för folkhälsan för sin del
i en artikel i Hygienisk Revy gjort gällande
att användningen av mineraloljor
i förevarande fall skulle vara förbjuden
enligt minst två olika författningar.

De nu gällande bestämmelserna om
livsmedels sammansättning och beskaffenhet
samt kontrollen däröver äro splittrade
på ett stort antal författningar och
därför svåröverskådliga. Det har därför
länge framstått som ett behov att få en
livsmedelsstadga, i vilken hithörande bestämmelser
sammanföras. Förslag härtill
framlades av livsmedelslagstiftningssakkunniga
år 1941. Förslaget kunde emellertid
av olika skäl icke läggas till grund
för en lagstiftning, så länge krigsårens
extraordinära förhållanden på livsmedelsförsörjningens
område voro rådande.
Så snart man inom en överskådlig
tid kunde förutse en återgång till mera
normala förhållanden på detta område,
tillkallade jag i början av februari 1948
på nytt särskilda sakkunniga med uppdrag
att göra en saklig och formell översyn
av det vilande förslaget. Arbetet med
denna översyn pågår för närvarande, och
det nya förslaget väntas föreligga inom
den allra närmaste tiden och kommer då
omedelbart att bli föremål för departementets
prövning. Formellt tager denna
bearbetning sikte på att bestämmelserna
skola bli lätt att överskåda och deras
tillämpning i praktiken bland annat därigenom
befordras. Beträffande det väntade
förslagets sakliga innehåll kan jag
icke nu lämna någon redogörelse.

Bestämmelserna erfordra emellertid en
effektiv kontroll. Den hittillsvarande liu -

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Nr 16.

Om effektivare kontroll över livsmedelstillverkningen.

vudsakligen på hälsovårdsnämnderna
byggda kontrollen vidlådes av åtskilliga
ofullkomligheter. Till stor del sammanhänga
dessa därmed, att hälsovårdsnämnderna
i de flesta kommuner icke
ha erfoderlig materiell och personell utrustning.
I de mindre kommunerna blir
livsmedelskontrollens effektivitet ofta beroende
av huruvida i hälsovårdsnämnden
finnes någon ledamot med intresse
för hithörande spörsmål. Den nya kommunindelningen
kan dock väntas medföra
vissa förbättringar i detta hänseende.

Nämnden för kommunal upplysningsverksamhet
har för närvarande under
utarbetande en brevkurs rörande hälsovårdsnämndernas
verksamhet, vilken beräknas
föreligga färdig i höst och som
kommer att fullföljas av muntliga kurser.

Hälsovårdsstadgan är just nu föremål
för en grundlig översyn av särskilda
sakkunniga, som jag tillkallade
den 8 oktober 1948. När detta utredningsuppdrag
kan vara slutfört, är det icke
nu möjligt att yttra sig om.

Herr talman! Med vad jag nu anfört
anser jag mig ha besvarat interpellationen.

Herr PERSSON, KARL: Herr talman!
Jag ber först att till herr statsrådet få
framföra mitt tack för det utförliga svaret
på min interpellation. Jag noterar
med tillfredsställelse statsrådets intresse
för saken.

Av svaret framgår emellertid, att det
tydligen brister i fråga om både lagbestämmelser
och kontroll. Jag kan inte
heller helt freda mig för den uppfattningen,
att herr statsrådet har försökt
att alltför mycket släta över med hartassen.
Att t. ex. sackarin, som ur näringssynpunkt
är fullständigt värdelöst,
alltfort får användas till sötsaker, utan
att detta anges på något sätt, är givetvis
en brist i lagstiftningen. En brist är också
att köttbesiktningstvång inte är generellt
genomfört utan iir beroende på lokala
beslut i kommunerna, även om jag
medgiver, att krisbestämmelserna om

2 Första kammarens protokoll 4949. Nr 16.

slakteritillstånd göra att det är svårare
att i den legala handeln sälja kött, som
inte har besiktigats på köttbesiktningsbyrå.
Många omständigheter tyda emellertid
på att även kött, som inte besiktigats,
försålts, och det är obestridligt,
att sådant kött även använts vid tillverkning
av charkuterivaror. Det är inte
mer än några dagar sedan vi i tidningarna
sågo, att en hel skolklass måst
transporteras till sjukhus efter förtäring
av en korvrätt.

Det är sannerligen inte för tidigt, att
det förslag, som livsmedelssakkunniga
framlade redan år 1941, efter en ej alltför
tidsödande översyn blir föremål för
departementets prövning. Jag hoppas att
det inte dröjer ytterligare åtta år, innan
det blir lagfäst till skydd för det svenska
folket.

Beträffande de fall, då bakverk innehållit
mineraloljor i stället för fettämnen,
ha väl ransoneringarna, som snedvridit
all möjlig produktion, en del av
skulden. På grund av socker- och matfettsransoneringarna
ha även sådana
husmödrar, som brukat baka hemma,
blivit nödsakade att i stor utsträckning
köpa bakverk, med påföljd att efterfrågan
härå har stigit oerhört, vilket givetvis
inneburit en stor frestelse för bagerierna
att använda mindervärdiga eller
otjänliga ingredienser. Det har varit en
stor orättvisa i synnerhet mot landsbygdens
folk, att t. ex. sockerransonen
varit lika stor för dem, som ätit många
mål på restaurang och köpt allt bröd,
som för dem, som ätit alla mål hemma
och bakat brödet själva, för att inte tala
om den olikhet i behov av socker, som
syltning och saftning medföra.

När det sedan gäller livsmedlens kvalitet
över huvud taget, ha jordbrukarnas
ekonomiska organisationer även under
kristiden oavlåtligt strävat efter och, jag
vågar påstå det, även lyckats att hålla
en mycket hög kvalitet på jordbrukarnas
produktion av livsmedel. Jag behöver
endast nämna, vad föreningen
Mjölkpropagandan uträttat härvidlag eller
vad våra högtstående mejeri- och
slakteriorganisationer åstadkommit. Det
är naturligt att vi jordbrukare, som pro -

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd.

ducera den ojämförligt största delen av
livsmedlen och de verkligt förnämliga
livsmedlen, äro intresserade av att de,
som producera mindervärdiga livsmedel
eller ersättningar, hållas efter och
inte bli i tillfälle att sälja direkt förfalskade
varor såsom högvärdiga livsmedel.
Det är ett stort samhällsintresse, att
de producerade livsmedlen äro av en
hög kvalitet, och det är i lika hög grad
ett jordbrukarintresse, att så är fallet.

Jag är tacksam för herr statsrådets intresse
för saken, och jag hoppas på en
snar förbättring av livsmedelskontrollen,
sedan nu den värsta kristiden är över
för denna gång.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets
utlåtande nr 5, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående godkännande
av en handelsöverenskommelse
mellan Sverige och Frankrike, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 22, i anledning av väckt motion angående
utredning i syfte att undanröja
vissa tekniska hinder i den svenska valordningen;
och

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i stadgan den 21 februari
1941 (nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr 24, angående granskning
av de i statsrådet förda protokoll.

Till konstitutionsutskottet hade på
därom hos vederbörande gjord framställning
blivit överlämnade de under tiden
från och med den 10 januari 1948
till och med den 9 januari 1949 i statsrådet
förda protokoll. Därjämte hade på
därom särskilt gjorda framställningar

till utskottet överlämnats utdrag av vissa
efter den 9 januari 1949 i statsrådet
förda protokoll ävensom en generalorder
av den 4 februari 1949 angående repetitionsövningar
år 1949 jämte därtill
hörande handlingar.

Utskottet hade i det nu föreliggande
memorialet avfattat sin hemställan i två
särskilda, med A och B betecknade
punkter.

I punkten A hade utskottet anmält,
att vid den granskning av omförinälda
protokoll och protokollsutdrag, som i
överensstämmelse med grundlagens föreskrift
av utskottet företagits, anledning
icke förekommit att mot någon ledamot
av statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen.

I punkten B hade utskottet anmält, att
granskningen ej heller givit utskottet anledning
till anmälan jämlikt § 107 regeringsformen
mot någon ledamot av statsrådet.

Vid punktvis skedd föredragning av
ifrågavarande memorial lades detsamma
till handlingarna.

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar
mot vissa statsråd.

Vid memorialet funnos fogade åtskilliga
reservationer, innefattande framställda
men av utskottet avslagna yrkanden
om anmälan enligt § 107 regeringsformen
mot vissa ledamöter av statsrådet.
Enligt en av dessa reservationer,
betecknad med II, hade herrar Herlitz,
Björck, von Friesen, Swedberg, Nolin
och Olsson i Mora ansett, att konstitutionsutskottet
bort göra anmälan mot
ministern för utrikes ärendena Undén
med anledning av att befattningen som
chef för beskickningen i Washington efter
den 6 september 1947 under framlidne
ambassadören Gustaf Herman
Erikssons sjukdom i över ett år upprätthållits
av ett beskickningsråd vid
ambassaden samt att Eriksson trots sin
sjukdom utnämnts och förordnats till
sändebud i Köpenhamn från och med
den 1 oktober 1948.

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Nr 16.

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd.

Enligt en annan, med III betecknad
reservation hade herrar Herlitz, Lundgren
och Nordkvist ansett anmälan enligt
§ 107 regeringsformen böra framställas
mot statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
Vougt på grund av
att vissa värnpliktiga genom särskilda
generalorder erhållit anstånd tills vidare
med i värnpliktslagen föreskrivna repetitions-
eller efterutbildningsövningar
samt att vissa värnpliktiga genom förut
omnämnda generalorder av den 4 februari
1949 inkallats till repetitionsövningar
efter utgången av den tid, under vilken
de enligt värnpliktslagen vore skyldiga
att fullgöra sådana övningar. Herrar
von Friesen och Dickson, som deltagit
i förevarande ärendes behandling
endast i vad avsåg frågan om meddelande
av anstånd och inställandet av repetitionsövningar
1948, hade i denna del
anslutit sig till berörda reservation. Herrar
Jones Erik Andersson, Björck, Swedberg,
Nolin och Olsson i Mora hade anslutit
sig till samma reservation, i vad
den avsåg de genom generalordern av
den 4 februari 1949 beslutade inkallelserna
av värnpliktiga, därvid herr Nolin
önskat anmäla, att han i övrigt ej
deltagit i ärendets behandling.

Enligt en tredje reservation, betecknad
med V, hade herrar Jones Erik Andersson,
Herlitz, Björck, Björkman,
Pettersson i Norregård, Nolin, Olsson i
Mora, Nordkvist och Löfroth ansett anmälan
enligt § 107 regeringsformen böra
göras mot chefen för kommunikationsdepartementet,
statsrådet Nilsson, på
grund av hans medverkan vid tillkomsten
av ett av fullmäktige i riksbanken
den 20 oktober 1948 fattat beslut om beviljande
åt Aktiebolaget Aerotransport
av en förlagsväxelkredit intill den 1
april 1949 med ett belopp av högst 15
miljoner kronor.

Härom anförde nu

Herr HERLITZ: Herr talman! .lag är
för min del så gammaldags, att jag har
den föreställningen, att i ett fritt statsskick
är det en naturlig uppgift för folkrepresentationen
all utöva eu vaksam

kritik mot regeringen. Jag tycker också
att vi i våra anordningar för granskningen
av statsrådsprotokollen ha alldeles
unika möjligheter att göra denna kritik
verkligt tung och bärande. Vi ha
nämligen däri möjligheter, som man
inte har i något annat land, att i enskildheter
göra oss underrättade om vad
regeringen företar sig och få en saklig
grund för anmärkningarna. Från dessa
utgångspunkter har jag alltid tyckt, att
protokollsgranskningen borde kunna bli
någonting av betydelse och kunna ge oss
ett utlopp för en motiverad kritik och
ett underlag för ett verkligt meningsutbyte
mellan folkrepresentation och regering.

Som bekant har det emellertid inte
blivit på det viset, utan dechargedebatten
har mer och mer sjunkit ned till
betydelselöshet. Det är väl flera omständigheter
som ha samverkat till det
resultatet. Jag skulle vilja särhålla tre
sådana omständigheter.

Till en början skall det nog erkännas
av dem, som här haft vilja att göra någonting
av detta arbete, att deras tid
och krafter inte ha räckt till inför det
överväldigande materialet. Man är en
sådan här dag medveten om att det är
ganska slumpvis det ena eller andra
ärendet tagits upp. Det skall oförbehållsamt
erkännas. Man dämpas också något
av olust vid medvetandet om hur ringa
intresse det på riksdagshåll möter att
upprätthålla denna — som jag tycker —
i närvarande läge naturliga form för parlamentarisk
kritik.

Det andra felet är att det som vanligt
endast är fråga om minoritetsanmärkningar.
Majoritetspartiet har inte haft ett
ord att säga i det här sammanhanget.
Det tillätes mig kanske att säga, att under
arbetet med protokollsgranskningen
i konstitutionsutskottet har dock en liten
hoppets stjärna glimtat då och då.
Man har tyckt sig ana, att någonting
skulle kunna hända. Men sedan har allting
ordnat sig i de gamla trygga banorna,
och vi i oppositionen ha stått där
ensamma. Jag har nu aldrig kunnat begripa
detta. Låt mig konstatera, att så
torfligt iir inte vårt politiska liv, att her -

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd.

rarna i regeringspartiet sitta och i allo
tycka likadant som regeringen i alla
frågor. Så långt i likriktning och eliminering
av det personliga ha vi
ändå inte kommit. De tänka rätt mycket
själva och äro rätt misslynta med
det ena och det andra ibland, men
det får inte komma fram. Jag förstår
det inte. Det innebär ett misskännande
av folkrepresentationens enligt
min mening naturliga uppgift att bära
fram kritik. Varför misskännes den uppgiften?
Jag kan inte finna någon annan
anledning därtill än att man finner regeringens
ställning så labil, ömtålig och
prekär, att man inte tycker att det är värt
att äventyra den på något vis med några
farliga extraturer i konstitutionsutskottet.

Den tredje omständigheten, som jag
vill peka på, är det välbekanta förhållandet,
att det på grund av vissa gamla
statsriittsliga doktriner, som regeringen
vårdar med aktningsvärd trofasthet, varit
en nästan obrottsligt upprätthållen
grundsats, att regeringen inte skall låtsas
om, vad reservanter i konstitutionsutskottet
säga. Man låtsas som om det regnar.
Jag betraktar det därför som en
utomordentlig heder, att vi i dag se tre
ledamöter på statsrådsbänken, men det
har hänt förut, att regeringsrepresentanter
ha suttit där som intresserade lyssnare
utan att ta del i debatten. Jag vill
inte bli missförstådd. Jag sätter utomordentligt
stort värde på vad som anföres
vid varje dechargedebatt, fastän parterna
inte framträda personligen utan låta
sig företrädas av sina advokater. Jag vill
gärna vitsorda, att de med skicklighet
och — om jag så får säga — lojalitet fullgöra
sitt uppdrag. Men det är dock något
annat än den personliga förhandling,
som regeringsformen egentligen tänker
sig.

Jag har, herr talman, velat anföra dessa
mera allmänna reflexioner. Jag utgår
från att det är ringa hopp om att det
blir något meningsutbyte med regeringen,
såvida inte hans excellens herr statsministern
sitter laddad med fakta i de
frågor, som det kan vara anledning att
här taga upp. Under sådana förhållan -

den är det ytterst ringa glädje med att
bär stå och brodera ut vad som redan
är satt på pränt. En annan sak vore att
svara på vad regeringen kunde ha att
säga om dessa ting. Jag skall därför inskränka
mig till att mera kortfattat beröra
de viktigaste av de anmärkningar,
vilkas betydelse jag för min del har varit
med om att stryka under.

En anmärkning hänför sig till vår utrikespolitik.
Vi veta alla, att sällan har
ett år varit så betydelsefullt i utrikespolitiskt
hänseende för vårt land som
föregående och början av innevarande
år. Det drog ihop sig till utomordentligt
betydelsefulla avgöranden för Sveriges
del, och var klart, att brännpunkten i
det politiska skeendet då låg i Washington.
Ingenting var angelägnare än att
Sverige där i det utomordentligt ömtåliga
läget företräddes av en man, som
hade verklig förmåga att göra sig informerad
om Förenta staternas syn på
de politiska problemen och som hade
förmåga att auktoritativt bära fram
svenska synpunkter och göra dem gällande
gentemot andra. Under sådana
förhållanden beklagade vi alla mycket
djupt, att en så utomordentlig företrädare
för Sverige som förutvarande statsrådet
Eriksson under vistelsen i Washington
drabbades av en svår sjukdom. Vi
reservanter i konstitutionsutskottet ha
emellertid inte kunnat förstå, att inte
regeringen i det läget lät sig angeläget
vara att snabbt sörja för att Sverige under
denna tid fick en ersättare för eller
efterträdare till ambassadör Eriksson,
som kunde framföra vår syn på de utrikespolitiska
problemen. Jag kan inte underlåta
att uttala det omdömet, att Sverige
har lidit avsevärd skada genom att
vi under år 1948 icke voro representerade
i Washington på det sätt som vi
borde.

I övrigt sysselsätter sig konstitutionsutskottet
med inrikespolitiska ting. Några
skall jag bara helt litet snudda vid. Finansministern
har förtroendet att förvalta
någonting som kallas för allmänna
arvsfonden. Den utgöres inte av statens
medel i vanlig mening, utan det är pengar,
som arvlåtare ha fått avstå och som

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Nr 16.

Ang. reservationsvis

äro reserverade för att användas till
barns och ungdoms fostran. Självklart
är, att en sådan fond skall förvaltas med
barnens och ungdomen intressen för ögonen,
och det gäller därför uppenbarligen
att tillföra fonden så mycket medel som
möjligt. Nu har emellertid fonden förvaltats
i en annan anda. Det har träffats
avgöranden i fråga om försäljning
av fonden tillhöriga tillgångar, som bestämts
inte av önskemålet att tillföra fonden
så mycket pengar som möjligt utan
av ovidkommande jordpolitiska hänsyn.

Regeringens utnämningspolitik skymtar
i ett ärende, där jag — tyvärr, kan
jag säga — inte har kunnat ansluta mig
till reservanterna. Det gäller tillsättningen
av nya länsbostadsdirektörer. Jag hade
litet svårt att följa dem, som anmärkte
mot tillsättningen, tv de inriktade kritiken
ensidigt på att vissa förutvarande
egnahemsdirektörer inte placerats på
befattningarna i fråga. På grund härav
och då jag i allmänhet har dragit mig
för att biträda anmärkningar i utnämningsfrågor,
som alltid kunna bli föremål
för olika omdömen, har jag inte varit
med om denna anmärkning. Men tilllåt
mig säga ifrån, att den förteckning
över utnämnda länsbostadsdirektörer,
som vi fingo se, på många punkter gjorde
ett ganska märkligt intryck på utskottet.
Personer med starka meriter
tycktes ha blivit åsidosatta för sådana,
vilkas huvudsakliga meriter lågo i journalistiskt
eller fackligt eller politiskt arbete
i arbetarrörelsens tjänst, .lag tror
att det är angeläget att sådana tendenser
motverkas.

En anmärkning för oss in på regeringens
prispolitik. Eftersom vi tidigare
diskuterat den saken i kammaren, vill
jag bara påpeka vad anmärkningen gäller.
Den avser två olika saker. För det
första knäsätter den nya prispolitiken
en princip, som inte kan upprätthållas,
om man vill stå på det fria näringslivets
grundvalar. Principen tycks rubba
själva grundvalarna för ett fritt näringsliv.
Även om en företagare kan visa, att
kostnaderna för produktionen av en viss
vara överstiga de priser, som gälla, får
han likvid inte höja priserna. Jag skall

framställda anmärkningar mot vissa statsråd,
emellertid inte begagna detta tillfälle att
närmare utveckla innebörden och de
vittgående konsekvenserna av den principen,
eftersom det har talats härom i
kammaren förut. För det andra är detta
ärende märkligt även såtillvida, åt!
det röjer regeringens bristande intresse
för att upprätthålla öpskvärd kontakt
med näringslivets organisationer. När
det gällde genomförandet av fjolårets
pris- och lönestoppspolitik, ägde ett
mycket förtroendefullt samarbete rum
med arbetsmarknadens organisationer.
Men vad blev det för samarbete med
näringslivets organisationer, då det gällde
prisregleringens skärpande?

Något utförligare får jag kanske tala
om två ärenden, som återstå.

Det ena gäller den berömda krediten
till ABA. Som kammarens ledamöter erinra
sig, ha vi diskuterat den frågan
förut, men då skedde det från en annan
synpunkt. Då var det fråga om bankofullmäktiges
ansvar för krediten. Nu har
konstitutionsutskottet sin plikt likmätigt
sysselsatt sig med en annan sida av saken
och uppehållit sig vid statsrådet
Nilssons medverkan i saken.

Jag vill inte förneka, att man, då man
står inför denna välkända historia, kan
fråga sig: Vad har statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet felat
i detta sammanhang? Han har inte gjort
någonting annat än att han har talat om
för riksbanksfullmäktige, att han för sin
del ansåg att det skulle vara bra, om ABA
finge ett lån, och vidare att han ämnade
framlägga en viss proposition för nästkommande
års riksdag. Och det måtte
väl vara ett statsråds oförytterliga rättighet
att på det sättet ge en rekommendation
och tala om vad han har för avsikt
att göra.

Det är så sant, som det är sagt. Men
när vi nu för tiden bedöma en regerings
göranden och låtanden, tror jag att det
är angeläget att vi inrikta oss på att —
såsom jag har försökt göra i många olika
sammanhang — anliigga en något vidare
syn på regeringens ställning, uppgifter
och ansvar. Det är ett faktum, som vi
nu för tiden ha att utgå från, att en regering
har (Mi utomordentligt auktorita -

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd.

tiv ställning. Vad regeringen säger, gör
och vill får verkan, alldeles oavsett huruvida
regeringen har några maktbefogenheter
bakom sig och rätt att bjuda
och befalla eller göra formliga åtaganden
å statens vägnar. Den makt, som en
nutida regering är utrustad med, saknar
egentligen alla gränser, försåvitt inte regeringen
själv är skrupulöst angelägen
om att inte bruka den längre än det
verkligen är strängt nödvändigt. I det
här fallet har regeringen använt sin
maktställning mera vidsträckt än som
varit nödvändigt. Jag står nog för att,
såsom det står i reservationsanmärkningen,
en stark påtryckning här har utövats
mot riksbanken och i realiteten ett
föregripande av det ståndpunktstagande,
som det ankom på riksdagen att göra,
ägt rum.

Skall jag fatta mig kort, ligger saken
till på det sättet, att det allmänna definitivt
belastats med en kredit på 15
miljoner kronor. De miljonerna kunna
komma att belasta riksbanken, därest
riksdagen inte bifaller den kungl. propositionen.
Det är i så fall något utomordentligt
betänkligt, ty det innebär att
riksbanken bar blivit utnyttjad till men
för sin penningvårdande uppgift och
blivit ett organ för regeringens ekonomiska
politik. Det kan också hända, att
riksdagen finner sig tvungen att bifalla,
vad Kungl. Maj:t har föreslagit. Ja, då
få vi ett skolexempel på bur Kungl.
Maj :t har tvungit in riksdagen på en väg,
som riksdagen, enligt vad den i fjol med
bestämdhet sade ifrån, inte vill gå.

Det är dessa korta anmärkningar, som
jag på detta stadium velat göra. Jag ser
till min glädje, att statsrådet Nilsson gör
anteckningar. Måhända blir det tillfälle
för mig att komma tillbaka till saken.

Jag ser också att statsrådet Vougt är
närvarande, då jag nu övergår till att
beröra den sista anmärkning, som jag
här vill taga upp. Anmärkningen gäller
att statsrådet Vougt föreslagit Kungl.
Maj:t att vidtaga åtgärder, som stå i
strid mot värnpliktslagen.

Kanske kammarens ledamöter ha blivit
förvirrade, då de ha läst vad olika
reservantgrupper anfört i detta ärende,

men saken ligger i själva verket mycket
enkelt till. Det är två olika saker, som
det anmärkts på i konstitutionsutskottet.
Det har dels anmärkts på att vissa värnpliktsövningar
ha inställts. 1 den delen
är det ett jämförelsevis begränsat antal
reservanter. Dels har det under stor anslutning
anmärkts på att vissa värnpliktiga
ha inkallats, fastän de i själva verket
inte varit skyldiga att undergå tjänstgöring.

I förbigående — och nu vänder jag
mig för ett ögonblick inte mot regeringsbänken
— kan jag inte underlåta att säga,
att det bär varit mycket lustigt att
reflektera över dessa reservanter, som
med utomordentligt jämnmod se ett åsidosättande
av Sveriges genom värnpliktslagen
garderade intresse av att vederbörliga
repetitionsövningar företagas

— det har inte bekymrat dem mycket

— medan de ha varit färdiga att anmärka
då det har visat sig att värnpliktslagen
har åsidosatts i den andra
riktningen, så att värnpliktiga ha inkallats
när så icke skulle ha skett. Det var
en liten parentes.

Låt mig taga upp de här båda punkterna
helt kort, herr talman! Den första
gäller att en del värnpliktiga ha inkallats
för sent. Saken är mycket enkel.
Jag gör inte anspråk på att redovisa
exakt för hur stora grupper det här gäller,
om det är hela årsklasser eller inte,
och det behöver jag inte för mitt resonemang.
Förhållandet är det, att vissa
värnpliktiga, som enligt lag voro skyldiga
att genomgå övningar senast under
år 1948, inkallades till repetitionsövningar
i februari 1949. Det är i mitt
tycke alldeles uppenbart att det inte
finns något stöd för denna åtgärd. Det
finns en 30 §, som talar om att statsrådet
har rätt att meddela anstånd, och
den ger statsrådet rätt att bevilja anstånd
för den som vill fullgöra övningarna senare,
men det finns inte någonting i lagen
som antyder att statsrådet mot lagens
klara uttryckssätt skulle få anordna
övningar för andra vid en senare tidpunkt.
Lagstiftarna ha nog tänkt sig för,
herr statsråd, och de ha ansett att de
värnpliktiga skola ha en viss säkerhet:

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Nr 16.

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd.

de skola veta att de i den och den åldern
ha att räkna med övningar, men att de,
då de ha kommit över denna ålder och
då de kanske ha förvärvsarbete o. s. v.,
inte skola behöva räkna med sådana.

Men statsrådet inkallar dem ändå. Och
nu kommer det märkliga! Sedan herr
statsrådet har inkallat dem, grips herr
statsrådet av ruelse, och sålunda — det
står med klara verba i en proposition,
men jag beklagar att jag inte har dem
upptecknade här — finner statsrådet
det tvivelsamt, huruvida de värnpliktiga
verkligen voro skyldiga att fullgöra övningar
vid den tiden. Det ganska oerhörda
bär alltså inträffat, att försvarsministern
låter inkalla ett antal värnpliktiga
och sedan låter oss veta, att det
är ganska tvivelaktigt huruvida de värnpliktiga
voro skyldiga att lyda den där
inkallelsen. Det hjälper ju inte ett dugg
att statsrådet nu efteråt har kommit med
en proposition, vari han begär att det
fel, som han har begått, skall rättas till
genom att riksdagen avger en förklaring
om att han hade rätt att göra på
det viset. Ett lagbrott rättas ju inte till
genom någon sorts förklaring av riksdagen.

Detta om det felaktiga inkallandet av
vissa värnpliktiga.

Jag får emellertid säga att det som jag
är mest intresserad för men som herr
statsrådet inte har funderat mycket över
är det förhållandet, att statsrådet har
åsidosatt lagen i ett annat hänseende.
Jag upprepar att lagen säger ifrån, att
repetitionsövningar skola anordnas vid
vissa angivna tidpunkter. Det betyder att
statsrådet är skyldig att sörja för att landets
unga män inom den tid, då de äro
skyldiga att undergå repetitionsövningar,
verkligen inkallas till sådana och att
övningarna komma till stånd.

Herr statsrådet har i en riksdagsdebatt
antytt — han har följt litet olika
linjer — att han ansåg att ett uttryck i
lagen, att värnpliktiga äro skyldiga att
tjänstgöra »på sätt Konungen förordnar»,
skulle innebära att han hade rätt
att inställa övningarna. I ett annat sammanhang
har den meningen skymtat,
att statsrådets befogenhet att »bevilja

anstånd» också skulle innebära att statsrådet
hade rätt att helt och hållet inställa
övningarna. Båda dessa meningar
äro ju felaktiga, och statsrådets egen
praxis styrker den mening, som är den
obetingat riktiga: då lagen säger att de
värnpliktiga äro skyldiga att vid en viss
tid genomgå övningar, skola dessa övningar
också hållas. Herr statsrådet
handlade själv i överensstämmelse med
denna tolkning när det gällde nedsättning
av tiden för den första tjänstgöringen
i fjol. Då beslutade han inte på
egen hand, utan han vände sig till riksdagen
med en proposition om saken.
Även vid flerfaldiga tillfällen tidigare,
då det har varit fråga om inställande av
repetitionsövningar eller andra övningar,
har det gått till på det viset, att en
proposition har framlagts för riksdagen,
som då bär antagit en förordning. Därmed
har allt varit i sin ordning.

Herr statsrådet sitter nu med ett argument
gentemot mig som det återstår
mig att bemöta, nämligen det argumentet,
att riksdagen i själva verket bär varit
med om den här saken. Riksdagen
har godkänt den. Hur har då det gått
till, då lagen inte har ändrats? Jo, på
det viset, menar statsrådet, att han i
statsverkspropositionen år 1948 har
nämnt någonting om att han tänkte sig
att repetitionsövningarna skulle inställas,
ett uttalande som icke har blivit föremål
för någon anmärkning från utskottets
eller riksdagens sida.

Herr statsråd! Skulle vi inte kunna
försöka komma in på den bogen, att, då
riksdagen skall träffa betydelsefulla avgöranden,
detta göres i den formen, att
Kungl. Maj:t av riksdagen i vederbörlig
ordning äskar ett beslut? Kunna vi inte
äntligen komma ifrån denna fördärvliga
metod som innebär att det någonstans,
insmusslat i ett statsrådsprotokoll,
står något av statsrådet gjort uttalande,
som sedermera tilläggs den betydelsen,
om riksdagen då inte reagerar emot det,
att det hela iir godkänt och allting bra.
Det går inte för oss riksdagsmän att
klara vårt arbete på ett sådant siitt. Vi
kunna inte sitta och läsa alla propositioner,
vi kunna inte följa med allting,

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd.

som är smusslat in i propositionerna och
som sedan utskotten gå tigande förbi,
och sedan anse det antaget av riksdagen.

Detta i princip.

Sedan skall jag taga det litet lugnare
och medge, att just den här saken i någon
mån blev observerad i riksdagen.
Men jag har en sak att lägga till. Jag
minns inte hur jag resonerade själv, då
jag såg de här sakerna — det är nu ett
år sedan, och mitt minne sviker mig —
men hade jag sett ett sådant uttalande av
statsrådet i statsverkspropositionen och
hade jag observerat att det lämnats utan
anmärkning, ja, då skulle jag naturligtvis
ha resonerat som så: Detta meddelar
herr statsrådet i ett statsregleringsärende.
Det är alldeles självklart att
statsrådet antingen har sett efter i lagen
— vilket jag inte hann göra då vi behandlade
saken — att hans avsikter kunna
förverkligas utan att man bryter mot
värnpliktslagens regler, eller också avser
han att litet senare under riksdagen
komma med en proposition om den ändring
av värnpliktslagen som är nödvändig.
Jag vägrar således bestämt att erkänna,
att jag såsom riksdagsman har
varit med att på något vis taga ståndpunkt
i denna fråga.

Herr talman! Min översikt är slut. .lag
har i likhet med de övriga reservanterna
inom konstitutionsutskottet inte gjort
anspråk på att få fram några märkliga,
nya, okända drag i regeringens protokoll,
men vi tro oss om att med dessa
visserligen lösryckta ärenden ha givit
några illustrationer, som inte äro utan
betydelse, till de allmänna tendenserna
i regeringens politik för närvarande.

Herr KARLSSON, GOTTFRID: Herr
talman! Min ärade vän herr Herlitz har
nu i sin inledning till debatten om konstitutionsutskottets
dechargememorial dels
beklagat den gamla praxis, som han hoppades
till sist ändå skulle brytas, att
statsråden inte bruka taga upp till bemötande
sådant som reservanterna ha
gjort anmärkning emot, och dels gjort
gällande, att de inom majoriteten, som
inte ha velat vara med om de anmärk -

ningsyrkanden som ha framförts, i utskottet
— det har ju för övrigt framförts
många flera sådana yrkanden än
som finnas reservationsvis upptagna i
memorialet — ha ansett att regeringens
ställning skulle vara så svag, så labil,
att den inte skulle tåla en kritik från
utskottets sida. I det sammanhanget yttrade
herr Herlitz, att det måste vara
folkrepresentationens oförytterliga rättighet
att frambära kritik emot regeringen
och dess verksamhet.

Nej, herr Herlitz, det är inte alls på
det sättet, att vi ha ansett att regeringens
ställning varit så labil, så osäker, att
vi på grund därav inte skulle ha ansett
oss böra ansluta oss till något av de anmärkningsyrkanden,
som från de olika
reservanternas sida ha framförts under
behandlingen av dechargen i utskottet
under detta år. Vi ha tvärtom varit av
den uppfattningen, då vi ha utfört detta
arbete — vilket inom parentes sagt
är ett synnerligen intensivt arbete, som
det ligger mycken möda bakom, fastän
det inte ser mycket ut när memorialet
lägges fram inför kamrarna — att de
anmärkningar, som reservanterna i olika
avseenden ha velat framföra mot
olika statsråd, inte ha varit befogade
och att det inte har varit på det sättet,
att vederbörande statsråd inte har
iakttagit rikets sannskyldiga nytta och
därigenom gjort en anmärkning från utskottets
sida berättigad.

Herr Herlitz gick in på en liten redogörelse
för en del av de punkter, där
herr Herlitz själv är med bland reservanterna.
Han nämnde först den anmärkning,
som en del reservanter ha velat
rikta mot regeringen för att det inte
blev en ändring i vår representation
i Förenta staterna under förra året på
grund av den dåvarande svenske ambassadörens
sjukdom. Det förelåg emellertid
ett uttalande från läkares sida, att
den mycket högt aktade person, som var
Sveriges ambassadör i Förenta staterna
vid den tidpunkt som det gällde, hade
stora utsikter att återvinna sin hälsa
och kunna återupptaga sitt arbete. Och
ehuru vi inte kunde underkänna det resonemang,
som fördes från anmärkarnas

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Nr 16.

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd.

sida och som herr Herlitz nyss utvecklade,
ansågo vi det vara av mycket stor
betydelse för Sverige att ha en fullgod
representant i det ömtåliga utrikespolitiska
läge som då rådde. Vi kunde dessutom
inte underlåta att göra den reflexionen,
att ett ingripande av den natur
som anmärkarna skulle ha önskat —
alltså ett undanskjutande av en person,
som hade drabbats av sjukdom men som
enligt läkares utsago hade stora möjligheter
att tillfriskna — rent psykologiskt
hade kunnat försämra möjligheterna för
vederbörande person att tillfriskna. Det
är ju en välkänd erfarenhet, att det kan
bli svårt för en sjuk person att återvinna
hälsa och krafter1 om det vidtages
sådana åtgärder som reservanterna här
ha ifrågasatt. Samma resonemang kunde
man åberopa i fortsättningen, då ambassadör
Eriksson kom hem och skulle
tillträda sin tjänst i vårt grannland
Danmark. Man hade hoppats och trott
att ambassadör Eriksson skulle återvinna
krafterna och bli arbetsduglig igen.
Alla voro vi överens om att han besatt
en utomordentlig arbetskapacitet, och vi
inom utskottsmajoriteten ansågo det
mycket förklarligt att regeringen inte
ville vidtaga åtgärder, som skulle försvåra
för honom att återvinna hälsa
och krafter.

Herr Herlitz talade också om regeringens
utnämningspolitik. Han förklarade
själv, då han anknöt sitt resonemang
till reservationen rörande förordnandet
av länsbostadsdirektörerna, att
det yrkande som anmärkarna hade framställt
var av sådan natur att det inte
var möjligt för herr Herlitz att ansluta
sig till det. Det sade herr Herlitz ifrån
även i utskottet, och jag tror att vi allesammans,
som bildade majoriteten i det
hänseendet, voro överens om att det
inte fanns någon möjlighet att biträda
ett yrkande, formulerat på det sätt som
vederbörande anmärkare hade formulerat
det. Under sådana förhållanden kunde
det heller inte bli annat än en reservationsvis
framförd anmärkning.

I anslutning till detta förde emellertid
herr Herlitz det resonemanget, att en
hel del av de utnämnda inte hade andra

meriter än förtroendeuppdrag av skilda
slag inom arbetarrörelsen och att det
fanns andra, som enligt den förteckning
vi hade framme i utskottet hade
betydligt större meriter för dessa tjänster
än en del av de utnämnda hade. Jag
vill gentemot detta uttalande av herr
Herlitz bara göra den lilla stilla erinran,
att de meriter som människor ha
skaffat sig genom praktiskt arbete i olika
sammanhang — i allmänhet politiskt
arbete, i kommunal tjänst och i tjänst
även hos arbetarrörelsen — utan tvekan
kunna vara så värdefulla i de hänseenden
det här gäller, att de inte så där
allmänt kunna underkännas. Jag går inte
in på några speciella fall i det här
sammanhanget, och det gjorde inte hem
Herlitz heller — helt naturligt, då han
inte kunde vara med om anmärkningen
— utan han förde ett mera allmän resonemang.
På samma sätt vill också jag
göra. Jag vill framställa den lilla erinran,
att en hel rad av dem, som skulle
träffas av den anmärkning som herr
Herlitz talade om, ha en förtjänstfull
kommunal verksamhet bakom sig.

Så talade herr Herlitz om den reservationsanmärkning
som gäller den företagna
skärpningen av priskontrollen.
När vi diskuterade den frågan i utskottet
sågo vi den mot bakgrunden av den
stabiliseringspolitik, vars nödvändighet
vi alla varit överens om. Om det skulle
vara möjligt att vinna gehör i de allra
vidaste kretsar för den lönestoppspolitik,
som från regeringens sida och med
godkännande från arbetarnas fackliga
organisationers sida hade genomförts,
så var det nödvändigt att få till stånd
en sådan skärpning av priskontrollen,
att man inte via priserna riskerade att
riva sönder det stabiliseringsprogram,
som enligt allas vår mening var nödvändigt
för åstadkommande av balans i
vårt lands ekonomiska liv. Enligt vårt
sätt att se kan det inte göras några vägande
anmärkningar emot genomförandet
av den skärpning av priskontrollen,
som det nu klandrade beslutet avsåg.

Herr Herlitz uppehöll sig vidare ganska
utförligt vid kommunikationsministerns
skrivelse till bankofulhnäktige, vari

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd.

statsrådet uttalade att han ansåg det
önskvärt att riksbanken beviljade ABA
ett lån. Då vi i konstitutionsutskottet
diskuterade denna fråga anfördes det
bl. a. av reservanterna, att riksdagen
ju var samlad i höstas. Det borde därför,
sade man, ha varit en enkel sak för
statsrådet att till riksdagen inkomma
med proposition i ärendet, varigenom
han hade sluppit ifrån att komma i den
situation som han nu råkat i.

Jag tillät mig då i utskottet påpeka,
att det redan i höstas från departementets
sida förklarades att anmälan skulle
göras i form av en proposition till riksdagen,
så snart vissa mycket viktiga detaljundersökningar
rörande bolagets ekonomiska
förhållanden hade hunnit avslutas
och man hade fått till stånd en
noggrann inventering av bolagets tillgångar.
Då det sedan visade sig omöjligt
att få dessa undersökningar klara i så
god tid, att proposition kunde framläggas
för höstriksdagen, hade statsrådet,
såsom utskottsmajoriteten bedömt saken,
ingen annan möjlighet än att vänta härmed
till dess att undersökningarna voro
slutförda. Sedan undersökningarna ha
blivit färdiga har ju också Kungl. Maj:t
framlagt proposition för årets riksdag.

Den skrivelse, som statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet avlät
till bankofullmäktige, kan heller inte
sägas ha utgjort en uppmaning till
bankofullmäktige att bevilja lånet. Statsrådet
uttalade visserligen önskvärdheten
av att lånet beviljades, men det var
icke fråga om någon som helst uppmaning.
Konstitutionsutskottets majoritet
har därför icke kunnat finna, att denna
skrivelse kan tas som formell grund för
ett yrkande om anmärkning mot statsrådet
Nilsson.

Statsrådets handlingssätt måste dessutom
bedömas mot bakgrunden av det
faktum, att riksdagen tidigare haft frågan
om statens stöd till lufttrafiken uppe,
bl. a. i samband med ärendet om
sammanslagning av ABA och SILA. Utskottsmajoriteten
har därför, som sagt,
inte ansett sig kunna biträda yrkandet
om anmärkning mot statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet.

Herr Herlitz uppehöll sig till sist utförligt
vid den reservationsvis framförda
anmärkningen mot statsrådet Yougt
för att, såsom reservanterna uttrycka saken,
»värnpliktslagens regler åsidosatts».
Jag var tyvärr av annat uppdrag förhindrad
att delta i utskottets behandling
av detta ärende, varför jag inte här
kan ingå på något resonemang om denna
punkt. Någon av mina utskottskolleger,
som deltagit i ärendets behandling,
kanske i stället får anledning att ta upp
denna fråga.

Jag har. herr talman, med dessa ord
velat bemöta några av de »randanmärkningar»
som herr Herlitz, såsom han
själv sade, här gjorde till det memorial
som ligger på kammarens bord. Det torde
inte vara nödvändigt att alltför mycket
ingå på detaljer. Jag har dock velat
lämna dessa förklaringar till att utskottsmajoriteten
icke har ansett, att de
åtgärder, som vederbörande statsråd ha
gjort i de ärenden, som ha föranlett reservationsanmärkningar,
ha varit av den
art att anmärkning bör göras enligt § 107
regeringsformen. Jag kan ju inte veta,
om min ärade vän herr Herlitz får sin
önskan uppfylld att få svar från parterna
själva utan nödgas nöja sig med
»advokaternas» argumentering. Den fortsatta
debatten får väl utvisa, hur det
blir därmed. Jag hoppas dock, att herr
Herlitz i varje fall inte måtte vara alltför
otillfredsställd med detta »advokatens»
försök att förklara utskottsmajoritetens
ställningstagande.

Herr statsrådet NILSSON: Herr talman!
Jag medger att jag kände mig i någon
mån desorienterad när herr Herlitz
gick in på den anmärkning, som han har
velat rikta beträffande mitt fögderi. Jag
tyckte att han lade i dagen en hovsainhet
som nästan saknade alla gränser —
fatta det nu bara inte som en kritik,
tycktes han vilja säga. Jag fick till att
börja med nästan intrycket av ett försvarstal
för kommunikationsministern då
han gjorde gällande, att det i och för sig
knappast kunde anses som anmärkningsvärt,
att ett statsråd omtalade att han

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Nr 16.

Ang. reservationsvis
tänkte föreslå Kungl. Maj:t en proposition.
Nu får detta konstaterande emellertid
ses mot bakgrunden av alla de
molltoner som jag tidigare har hört i
anledning av detta ärende. Det var
kanske detta som gjorde att jag nu plötsligt
tyckte mig höra något av en melodi
i dur.

■lag kände mig emellertid på nytt desorienterad
när herr Herlitz efter en
stund ansåg sig kunna fastslå, att regeringen
på grund av sin ställning borde
känna ett utpräglat ansvar alldenstund
den makt som stod till dess — och följaktligen
också mitt — förfogande saknade
alla gränser. Då kände jag inte igen
mig, det måste jag uppriktigt säga.

Jag kan emellertid börja med att instämma
i vad herr Herlitz först anförde:
Denna fråga har i olika sammanhang
ägnats stor uppmärksamhet. Den har tidigare
behandlats av riksdagens revisorer.
Den bär gått igenom skärselden i
bankoutskottet, vars utlåtande skärskådats
av riksdagen. Den har kommenterats
av bankofullmäktige, och den återuppstår
nu i de ärade reservanternas i
konstitutionsutskottet yrkande. Det må
därför vara mig tillåtet att lämna kammaren
en osminkad redogörelse för de
omständigheter, under vilkas tryck jag
har format mitt handlande.

Aktiebolaget Aerotransport råkade,
som bekant, under hösten i likviditetssvårigheter.
Anledningen härtill anser
jag mig i detta sammanhang inte behöva
närmare gå in på. Vare nog sagt att
företagets ledning ansåg en snabb kredit
av tillräcklig storlek nödvändig. Det
gällde att bevara rörelsefriheten för den
tid, under vilken sammanslagningen av
ABA och SILA skulle genomföras.

I princip skymtade då tre fraingångsvägar.
Utan att inbördes gradera dem
nämner jag först möjligheten att söka
kredit från en enskild kreditinrättning.
Den andra var att i proposition till riksdagen
begära eu ökning av luftfartslånefonden
och den tredje att söka erhålla
kredit hos riksbanken. Normalt brukade
ABA tillgodose sitt behov av rörelsemedel
genom bankkrediter. Jag erhöll emellertid
sådana informationer att det fram -

framställda anmärkningar mot vissa statsråd,
stod som icke genomförbart att anskaffa
en dylik kredit på godtagbara villkor.

Följaktligen prövades propositionsvägen
ingående. Det visade sig då att bedömningen
av ABA:s ekonomiska ställning
icke var entydig. Två olika beräkningar
förelågo, som inbördes starkt divergerade.
Enligt en kalkyl skulle värdet
av bolagets tillgångar uppgå till 23,4
miljoner kronor, enligt en annan till 13,(i
miljoner kronor. Däremellan samt över
och under funnos ju också alla möjligheter.
Just då pågick den opartiska värderingen
av ABA:s och SILA:s tillgångar.
Ett betydande statsintresse berördes
därav. Avgörande för frågan, vilka belopp
som behövde anvisas av riksdagen
och vilken kreditvärdighet bolaget betingade,
var det resultat vartill värderingsnämnden
skulle komma.

Jag måste i den situationen fråga mig,
om jag skulle framlägga en proposition
för riksdagen och redogöra för min uppfattning
om läget. Gjorde jag för optimistiska
antaganden, skulle man med skäl
ha kunnat anklaga mig för att ha lämnat
vilseledande uppgifter. Om jag å
andra sidan hade framlagt mycket försiktigt
hållna beräkningar, som kanske
sedan visat sig överdrivet pessimistiska,
skulle detta, som var och en förstår,
ha kunnat skada företaget och därmed
också statens ekonomiska intressen. Det
var ju värderingsnämndens uppgift att
finna sanningen. En offentlig debatt om
ABA:s ekonomiska förhållanden på
grundval av det bristfälliga material
som då förelåg skulle, som herr Gottfrid
Karlsson här påpekat, icke ha
gagnat saken. Därtill kom att riksdagsbehandlingen
kunde ha tagit så lång tid
i anspråk, att ABA:s likviditetsläge skulle
ha kunnat bli kritiskt.

Nästa steg blev då att undersöka möjligheterna
att erhålla kredit i riksbanken.
Denna har ju, som bekant, tidigare
lämnat kommersiella krediter. Jag
kunde därför inte tänka mig, att en sådan
hänvändelse skulle kunna tolkas
som ett försök att förmå banken att
eftersätta sin penningvårdande uppgift.

På anfordran överlämnades då till han -

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd.

ken en PM med en redogörelse för ABA:s
ekonomiska läge. Jag tillfrågades, huruvida
jag vore beredd att föreslå Kungl.
Maj:t att för 1949 års riksdag framlägga
proposition med förslag att riksdagen
måtte dels fullfölja det tidigare mellan
staten och SILA träffade avtalet rörande
aktieteckning i det sammanslagna bolaget,
dels besluta om en sådan ökning av
luftfartslånefonden, att det av riksbanken
erhållna lånet kunde återbetalas. Jag
informerade riksbanksledningen om att
jag var beredd härtill och bekräftade sedermera
detta i brev till riksbankschefen.
Detta var, vilket jag ber att få understryka,
så mycket lättare för mig som
det redan då stod klart, att jag måste
föreslå en ökning av luftfartslånefonden
med större belopp än vad som eventuellt
kunde behövas för återbetalning till
riksbanken av en del av den tillfälliga
krediten. Därmed hade jag helt enkelt
förklarat, att jag var beredd att fullfölja
den luftfartspolitik, för vilken riksdagen
tidigare under året hade uttalat sig.

Nu säger man att jag genom mitt brev
om än inte formellt så dock reellt bar
verkat för ett föregripande av riksdagens
beslut. Hur förhåller det sig härmed?
Jag skall bara erinra om vissa
obestridbara fakta. Krediten till ABA var
avsedd att överbrygga svårigheterna för
bolaget fram till sammanslagningen. Den
var en konsekvens av statsmakternas tidigare
beslut rörande luftfartens organisation
och finansiering. Faktiskt förhåller
det sig så, att krediten kommer att
återbetalas med de medel som inflyta till
det nya bolaget genom aktieteckning.
För statens del är denna aktieteckning
en direkt följd av den överenskommelse,
som träffats mellan ABA och SILA
och som godkänts av statsmakterna.
Därtill kan emellertid fogas, att en kredit
av denna storlek låg betydligt under
den av riksdagen beslutade finansieringsranien
för det nya företaget. Meningsolikheterna
kunde följaktligen inte
komma att gälla vare sig den totala upplåningens
storlek eller dess användning,
utan endast komma att röra sig om huruvida
krediten borde ha fått den ena
eller andra formen.

Herr talman! Slutsatsen, enligt mitt
sätt att se saken, blir att om man skall
tala om att riksdagen bundits, så beror
detta i så fall på riksdagens eget beslut
om hur svensk luftfart skall organiseras
och finansieras. Jag bar inte hört någon
i denna församling eller annorstädes som
bar djärvts leka med tanken, att vi skulle
ha lämnat företaget åt sitt öde! Det
skulle ha kostat den svenska staten alltför
mycket.

Herr Herlitz gjorde gällande, att riksdagen
skulle känna sig tvingad att besluta
att förstärka luftfartslånefonden
just på grund av att denna kredit har
beviljats. Herr Herlitz, det anser inte
jag. Det är inte alls nödvändigt. Riksdagen
kan mycket väl avslå propositionen
om förstärkning av luftfartslånefonden
eller göra ändringar i densamma,
varom ju för övrigt motioner föreligga.
Ett avslag gör det emellertid nödvändigt
att anvisa andra former för finansieringen.
Vilka dessa former skulle vara,
vet jag inte, men det är ju möjligt att
reservanterna kunna finna sådana. Om
de emellertid kunna finna några dylika
andra former för finansieringen, kan i
varje fall inte tillkomsten av riksbankskrediten
ha försvårat denna andra utväg
och sålunda ha föregripit riksdagens
möjligheter att handla efter eget gottfinnande.

Det är detta som för mitt vidkommande
har varit utslagsgivande när jag på
sin tid, då jag fattade mitt beslut, mycket
ingående prövade, huruvida jag här
skulle göra mig skyldig till något som
kunde anses föregripande för den svenska
riksdagen.

Herr BJÖRCK: Herr talman! Jag har
anslutit mig till några av de reservationsvis
framförda anmärkningarna och
skall tillåta mig att med några ord beröra
tvenne av dem.

Den ena av de anmärkningar, som
jag här vill ta upp, gäller krediten till
ABA, varöver vi nu ha fått en utförlig
och intressant redogörelse av statsrådet
Nilsson.

Mitt ställningstagande i denna fråga
grundas på det faktum, att riksbanken

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Nr 16.

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd.

enligt § 72 regeringsformen står under
riksdagens garanti. Riksdagen skall med
andra ord garantera, att riksbanken skötes
så, att dess soliditet är oomtvistlig
och dess affärer utan anmärkning. Riksbanken
är ju också enligt gammalt talesätt
»Riksens Ständers Bank», som riksdagen
givetvis på alla sätt bör vårda sig
om. Denna garanti förpliktar, såvitt jag
förstår, riksdagen att tillse, att riksbanken
inte ger sig in på några affärer som
kunna rubriceras som riskfyllda eller
tvivelaktiga. Att bevilja en kredit på 15
miljoner kronor till ett bolag med så
dålig ekonomi som ABA måste emellertid
betraktas som en icke tillrådlig affär.
Regeringen borde i varje fall först
ha inhämtat riksdagens godkännande av
lånet. Med tanke på att riksdagen var
samlad i höstas torde det heller inte ha
behövt medföra alltför stort besvär för
Kungl. Maj :t att i vederbörlig ordning
då ha avlåtit en proposition till riksdagen
om krediten till ABA.

Härtill kommer att enligt § 111 regeringsformen
»få ej fullmäktige i riksbanken
mottaga befallningar utan av
riksdagen allena». Visserligen kan det,
såsom herr statsrådet gjorde, sägas att
det aldrig har varit fråga om en befallning
till riksbanken, men i sin skrivelse
till bankofullmäktige uttalade dock statsrådet
att det var angeläget att krediten
beviljades. Statsrådets skrivelse har givetvis
av riksbanksfullmäktige uppfattats
om icke som en befallning, så dock
som ett yrkande att krediten borde beviljas.
Man får inte förvåna sig över om
riksdagen här anser sig satt i efterhand.
Riksdagens revisorer ha också ansett det
inträffade vara ganska anmärkningsvärt.
Framför allt anmärker man på att den
promemoria angående ABA:s ekonomiska
ställning, som tillställdes riksbanksfullmäktige,
inte finns bifogad protokollet
från det sammanträde då beslutet fattades.

Den andra reservationsanmärkning
som jag, herr talman, här vill beröra
gäller en betydligt mindre fråga, som
dock har stor principiell betydelse, varför
jag bär med några ord ber att få
kommentera mitt ställningstagande.

Det gäller en affär med import av
avelsfår från Storbritannien som väckte
stor uppmärksamhet i pressen under
1947 och 1948. Svenska fåravelsföreningen
inköpte, efter vederbörligt tillstånd,
år 1947 i juli månad 24 avelsfår från
England. De befunnos emellertid vid undersökning
i Sverige vara behäftade med
smittsam sjukdom, varför de efter att i
fem månader ha hållits i karantän i Göteborg
måste nedslaktas. Svenska fåravelsföreningen
anhöll då i skrivelse den
17 januari 1948 hos Kungl. Maj:t om ersättning
för lidna förluster, som uppgingo
till 31 810 kronor. Ärendet remitterades
till statskontoret och veteriniirstvrelsen,
som båda under åberopande
av att ett bifall till föreningens framställning
skulle medföra betänkliga konsekvenser
avstyrkte att ersättning skulle
lämnas av statsmedel. Kungl. Maj:t
biföll emellertid, trots dessa avstyrkanden,
Svenska fåravelsföreningens begäran
i så måtto, att föreningen tillerkändes
13 000 kronor såsom bidrag till täckande
av sin förlust. Föreningen hade
redan tidigare erhållit över 12 000 kronor
från kreatursförsäkringsbolaget, som
dock icke ansåg sig skyldigt att bevilja
ytterligare ersättning.

Veterinärstyrelsen konstaterade i sitt
yttrande, efter att ha utrett hur saken
ligger till, att Svenska fåravelsföreningen
själv måste anses bära skulden till
den iråkade situationen. När det gäller
import från utlandet av vad slag det vara
må, måste vederbörande importör
alltid tillse, att det i köpeavtalet införes
bestämmelser om att varan skall levereras
oskadad och i fullgott skick. På samma
sätt måste, när det gäller djur, i köpeavtalet
stipuleras, att djuren skola levereras
fullt friska och att säljaren i annat
fall får stå risken. Fåravelsföreningen
har tydligen förbisett att trygga sig
genom en dylik bestämmelse i köpeavtalet.
I annat fall hade ju säljaren i England
fått stå risken, då han sålde djur
som på grund av sjukdom inte kunde
införas i Sverige utan som måste nedslaktas
efter att ha hållits i karantän
under fem månader. I slutet av 1948 beslöt
emellertid, som sagt, Kungl. Maj:t

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd.

att ersättning av statsmedel skulle utgå
till föreningen.

Både statskontoret och veterinärstyrelsen
ha anfört, att det kan medföra
betänkliga konsekvenser att på detta sätt
bevilja bidrag av statsmedel. Jag ansluter
mig helt till denna tankegång och
finner det särskilt anmärkningsvärt att
Kungl. Maj:t beviljat detta bidrag trots
att vederbörande på området sakkunniga
myndigheter bestämt avstyrkt.

Herr ELMGREN: Herr talman! Herr
Herlitz började sitt anförande mycket
vackert och poetiskt med att säga, att
under utskottsarbetets gång hade för
dem, som ville ställa anmärkningar, hoppets
stjärna då och då glimtat fram från
en, som man får förmoda, mycket molnhöljd
himmel.

Tillåt mig att med anknytning till en
ännu mer kvalificerad poet än herr Herlitz
säga, att det bara har varit fråga
om några »små, små glimtar ur molnens
reva». Utskottsmajoriteten har inte på
något sätt funnit regeringens ställning
prekär. Inte heller har regeringsadvokaternas
skicklighet, såsom herr Herlitz
antydde, varit så stor att de lyckats hålla
sina partikamrater i styr. Det var
emellertid mycket vackert sagt av herr
Herlitz, detta om advokaterna, och det
var inte utan att det hos mig tändes en
hoppets stjärna att man efter detta uttalande
kanske t. o. m. skulle kunna
vinna inträde i ett sällskap, omgärdat
med så stränga bestämmelser som Sveriges
Advokatsamfund.

Vad som har gjort att dechargememorialet
i år har blivit så magert är något
helt annat, och »advokaterna» kunna
försäkra, att de ha haft mycket gott
samvete i fråga om sitt ställningstagande
i de olika frågorna. Vi ha nämligen
vid vår granskning av statsrådsprotokollen
i år inte kunnat finna något, som
är av den arten att det enligt vår mening
bör föranleda anmärkning.

Det är egentligen bara tre frågor som
jag tycker att man har behövt diskutera.
Det skulle visserligen vara mycket muntrande
att ta upp en fåravelsdiskussion

med herr Björck, men jag skall inte inlåta
mig därpå. Jag konstaterar, att det
är tre frågor som enligt min mening här
ha varit relevanta. Den ena frågan gäller
det utrikespolitiska ärendet, den
andra inkallelserna och den tredje krediten
till ABA.

Eftersom frågan om inställandet av
repetitionsövningarna från utskottsmajoritetens
sida inte är berörd tidigare i
dag, vill jag med några ord motivera utskottets
ståndpunkt i den frågan. Jag
kan då medge, att man givetvis ur formell
synpunkt kan diskutera inställandet
av dessa övningar. Vad som skett är
väl egentligen att utan begäran av de
värnpliktiga generella anstånd meddelats,
varvid förutsatts att de i värnpliktslagen
angivna tidsfristerna för övningarnas
fullgörande i motsvarande mån
förskjutits. Bestämmelserna om anstånd
i 30 § torde härvid ha tillämpats. Reservanterna
ha nu gjort gällande, att
denna bestämmelse endast avser individuella
anstånd och vidare att tidsfristerna
icke genom sådana anstånd kunna
förlängas. Som herr Herlitz redan påpekat
har frågan upptagits till behandling
i proposition nr 194 till årets riksdag,
där tolkningsfrågan angivits såsom i viss
grad tveksam.

Frågan om begränsning av repetitionsoch
efterutbildningsövningar upptogs
första gången till övervägande inom regeringen
på våren 1947 i samband med
de penningpolitiska problemens behandling.
I det program, som den 12 juni
1947 offentliggjordes av regeringen och
som närmare diskuterades i riksdagens
kamrar den 28 och 30 juni, angavs att
försvarskostnaderna skulle nedbringas
bl. a. genom begränsningar i repetitionsoch
efterutbildningsövningarna. Det förutsattes
att Kungl. Maj :t genom begränsning
av dispositionsrätten till de av riksdagen
för budgetåret 1947/48 anvisade
anslagen skulle genomdriva de utgiftsminskningar
som man avsåg att vinna.
Mot regeringens program i denna del
anfördes i riksdagen inga erinringar.

I statsverkspropositionen till 1948 års
riksdag berördes frågan såvitt avsåg
budgetåret 1948/49. Försvarsministern

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Nr 16.

Ang. reservationsvis
anförde därvid, att man med hänsyn
främst till det ansträngda arbetsmarknadsläget
räknade med att repetitionsoch
efterutbildningsövningar av större
omfattning icke skulle anordnas under
budgetåret. Saken poängterades sedermera
ytterligare i proposition nr 208
till 1948 års riksdag, där Kungl. Maj:t
utverkade riksdagens bemyndigande att
överskrida vissa anslag, om övningarna
skulle bli av större omfattning. Ett motsvarande
uttalande återfinnes i 1949 års
statsverksproposition.

Det förhåller sig alltså ingalunda så
som herr Herlitz säger, att regeringen
genom ett »insmugglat» yttrande fått
riksdagen att formellt ta ståndpunkt,
utan här har förelegat det ena uttalandet
efter det andra. Låt mig kvittera
herr Herlitz’ uttalande om de skickliga
regeringsadvokaterna med att säga, att
med så skickliga granskare av regeringens
politik, som vi ha i den svenska
riksdagen, borde man ha observerat detta
och kunnat anmäla en avvikande mening
i saken, om man haft en sådan avvikande
mening. När då detta inte skett,
har utskottsmajoriteten inte på rent formella
grunder, fastän det på vissa punkter
funnits en viss tveksamhet, kunnat
ansluta sig til] en anmärkning.

Den utrikespolitiska frågan behöver
jag inte gå in på, eftersom herr Gottfrid
Karlsson redan berört den.

Beträffande ABA må jag väl vara befriad
från att diskutera den saken, när
herr Herlitz äntligen har blivit bönhörd
och fått träda i direkt diskussion med
den berörda parten. Låt mig bara säga
att vi från utskottsmajoritetens sida bestämt
hävda, att formellt inte något oriktigt
bar blivit begånget, och det bar heller
inte reservanterna ansett. Ej heller
i sakfrågan finnes anledning till anmärkning.
Det uttalande, som statsrådet
bar gjort till riksbanksfullmäktige, kan
nämligen enligt vår mening icke betecknas
som någon påtryckning.

Herr NILSSON, BROR: Herr talman!
Med anledning av det uttalande, som
gjordes av herr Gottfrid Karlsson i lians

framställda anmärkningar mot vissa statsråd,
försvar beträffande det anmärkningsyrkande
som rör tillsättandet av de nya
länsbostadsdirektörerna, ber jag att få
säga några ord.

Herr Gottfrid Karlsson ansåg att den
form, i vilken hemställan om anmärkning
hade gjorts i utskottet, omöjliggjorde
för honom eller majoriteten att ansluta
sig till anmärkningsyrkandet. Då
jag var den som i utskottet framställde
anmärkningsyrkandet, anser jag mig
skyldig att här lämna en liten förklaring
över min ståndpunkt i denna fråga.

De förutvarande egnahemsnämnderna
skötte ju på sin tid en del arbeten lydande
under socialdepartementet, bland
annat hela bostadsförbättringsverksamheten
på landsbygden. Därjämte hade de
hand om all bostadslånegivning, och det
är bland annat denna verksamhet, som
de nya länsbostadsnämnderna skola
övertaga; större delen av länsbostadsnämndernas
verksamhet kommer att bestå
i sysslande med dessa ting. När egnahemsnämnderna
upphörde med sin
verksamhet anställdes hälften av deras
chefstjänstemän i de nya lantbruksnämnderna.
Herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet ansåg emellertid,
att han ville pröva även andra
kategorier av jordbrukstjänstemän på
dessa poster, bland annat lantmätare.
En del av egnahemsnämndernas chefstjänstemän
blevo på så sätt lediga.

Vid en uppvaktning i jordbruksdepartementet,
som då gjordes, sades det att
man meddelat socialdepartementet att
det fanns lämpliga chefer för de nya
länsbostadsnämnderna. Även riksdagen
bar på denna punkt sagt sitt ord, fast det
var ett magert uttalande, det må medges.
Det skedde vid behandlingen av propositionen
nr 149 till fjolårets riksdag,
däri statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
anhöll att de egnahcmsdirektörer
och förutvarande chefstjänstemän
i egnahemsnämnderna, som inte
kommo att utnyttjas i de nya lantbruksnämnderna
eller erhöllo tjänst i högre
lönegrad inom den bostadspolitiska organisationen,
skulle uppföras på övergångsstat.
I den kungörelse vari dessa
befattningar ledigförklarades står det

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd.

också tydligt på följande sätt: »Under
villkor av riksdagens bifall till Kungl.
Maj:ts proposition nr 218 till 1948 års
riksdag ledigförklaras följande tjänster
i de nya länsbostadsnämnderna, i den
mån dessa tjänster icke komma att utan
ansökan besättas med eller uppehållas
av nuvarande personal inom egnahemsorganisationen:
15 befattningar såsom
länsbostadsdirektör i lönegrad Cg 29 eller
31.»

Nu ha 20 dylika länsbostadsdirektörstjänster
tillsatts under 1948, och därvid
har endast en enda av de f. d. egnahemsdirektörerna
kommit i åtanke, nämligen
den i Gotlands län. Fem andra f. d. egnahemsdirektörer
ha sökt länsbostadsdirektörstjänster
— trots att kungörelsen
skulle kunna ge anledning att tro
att de inte ens skulle behöva söka, utan
att de skulle bli överflyttade direkt —
men dessa personer ha icke kunnat komma
i fråga.

Vad jag anser vara mest anmärkningsvärt
är att regeringen vid tillsättandet
av dessa tjänster inte har tagit hänsyn
till de förutvarande egnahemsdirektörernas
sakkunskap och mångåriga erfarenhet
av samarbete med kommunernas
hälsovårdsnämnder och med den
statliga verksamheten, något som i kungörelsen
anges såsom varande det första
kravet på de sökande. »Erfarenhet av
statlig och kommunal förvaltning», står
det i kungörelsen. Dessa f. d. egnahemsdirektörer
ha väl om några erfarenhet
av både statlig och kommunal förvaltning.
De ha utan någon anmärkning utövat
sina tjänster, somliga av dem under
atta år. Det måste då kännas hårt för
dem att bli förbigångna, när de ansett
att de bakom sig borde ha haft både
riksdagen och Kungl. Maj:t, som ju uttalat
att i den mån egnahemsdirektörerna
inte koramo att utnyttjas i de nya
lantbruksnämnderna skulle de erhålla
chefstjänster i de nya länsbostadsnämnderna.

Så har alltså inte skett. Socialdepartementet
ansåg sig på den punkten inte
ha någon förpliktelse emot jordbruksdepartementet.
Jag ''anser det även anmärkningsvärt
att det inte råder något

samarbete mellan de olika grenarna av
Kungl. Maj :ts kansli. Vid uppvaktningen
erforo vi, att något sådant samarbete
inte förekommit i denna sak. Man
anser sig inom ett departement inte ha
någon skyldighet gentemot de tjänstemän
inom ett annat departement, som
bli lediga. De förutvarande egnahemsdirektörerna
ha dock i viss mån tjänat
även under socialdepartementet. De ha
nämligen dit haft redovisningsskyldighet
för de förbrukade medel, som riksdagen
anvisat för bostadsförbättringsändamål
på landsbygden.

Det är, herr talman, det som jag nu
påtalat som jag anser vara huvudanmärkningen.
Jag ville inte i utskottet
utpeka den ene eller den andre av de
tillsatta tjänstemännen som undermålig.
Jag anser emellertid att så gott som
samtliga av de tillsatta äro underlägsna
de f. d. tjänstemännen, vilka ha en så
mångårig erfarenhet att det knappast är
möjligt för utomstående att ha motsvarande
meriter och kunna konkurrera.
Denna ståndpunkt har inte kunnat delas
av herr Herlitz och naturligtvis inte
heller av regeringspartiets medlemmar
— hur jag än framställt mitt yrkande
är jag övertygad om att jag inte
kunnat få vare sig herr Gottfrid Karlsson
eller någon av hans meningsfränder
att gå med på det. Jag fastslår emellertid
att nästan samtliga av de nvutnämnda
länsbostadsdirektörerna måste anses
underlägsna de tidigare chefstjänstemännen
i egnahemsnämnderna. Jag vill inte
här nämna några namn, ty de kunna ju
i och för sig vara duktiga och bra personer,
men faktum är att de i jämförelse
med de f. d. egnahemsdirektörerna inte
ha några formella meriter.

Om man skall se till grundlagens ordalydelse,
som säger att allenast förtjänst
och skicklighet skall vara avgörande
för Kungl. Maj :ts utnämningar
och att avseende inte skall fästas vid
börd, måste man konstatera att detta
grundlagsbud inte här har blivit iakttaget.
Det sätt på vilket Kungl. Maj:t
tillsätter statstjänster är ändå i vårt demokratiska
samhälle en betydelsefull
fråga. När man granskar statsrådsproto -

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Nr 16.

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd.

kollen häpnar man över i hur stor utsträckning
utnämningsärenden uppta
Kungl. Maj:ts arbete. Man förstår varför
våra grundlagsstiftare ha lagt så stor vikt
vid att Kungl. Maj :t iakttar den enkla
regel, som jag nyss omnämnde. Man måste
därför påtala ett så flagrant utslag av
självsvåld från Kungl. Maj:ts sida, som
kommit till synes i detta fall. Jag vill,
som sagt, inte peka ut någon särskild
av de tillsatta tjänstemännen, men jag
fastslår att Kungl. Maj :t begått en orättvisa
mot de förutvarande tjänstemännen
i de tidigare egnahemsnämnderna, då
man vid tillsättandet av posterna inom
länsbostadsnämnderna valt i detta fall
mindre erfarna och formellt mindre meriterade
sökande. Regeringen har därigenom
brutit mot grundlagens ord.

Den första tanke som slog mig, när
jag läste förteckningen över de 20 utnämnda
länsbostadsdirektörerna, var att
vi i detta land skulle behöva en grundlagsändring.
Vi behöva ur grundlagen
få bort det gamla ordet »börd», vilket
inte längre bär någon praktisk eller faktisk
betydelse. Det bör i stället heta, att
Kungl. Maj:t skall vid tjänsters tillsättande
allenast taga hänsyn till förtjänst
och skicklighet och inte till partipolitisk
hemvist!

Herr NORDENSON: Herr talman! Jag
tillåter mig att börja med att understryka
den synpunkten, som herr Hcrlitz har
framhållit, nämligen det otillfredsställande
i att man i kamrarna inte har brukat
få svar från statsrådsbänken på de anmärkningar
i dechargememorialet, som
framförts från en minoritet. Det förefaller
mig så mycket mer otillfredsställande
och otidsenligt att denna praxis
fått upprätthållas så länge, som vi på
ett annat område av vårt riksdagsarbete
tillämpa en annan praxis. Jag tänker på
behandlingen av deehargen för riksbanken.
Där bruka vi alla vara fullständigt
eniga om att bevilja riksbanksfullmäktige
formell decharge, men ändå ha vi
ansett oss oförhindrade att göra vissa
anmärkningar. Vanligtvis ha dessa framförts
reservationsvis, och då har man

3 Första kammarens protokoll 19i9. Nr 16.

inte i debatterna om dessa anmärkningar
ansett sig förhindrad att besvara dem,
vare sig nu svaromålen kommit från de
ledamöter av riksdagen, som också äro
fullmäktige i riksbanken, eller från regeringen,
i den mån dessa debatter kommit
att utsträcka sig till den allmänna
politiken.

Det synes mig som om man här kommit
in på en mycket sund och riktig
praxis, och det förefaller mig oegentligt,
att man skulle upprätthålla en sträng
återhållsamhet från regeringens sida vid
den allmänna dechargedebatten. Det
måste vara berikande för vårt parlamentariska
liv, såsom herr Herlitz redan
strukit under, att man kan ta upp
till verklig debatt i kamrarna även de
anmärkningar, som inte omfattas av majoriteten
i utskottet. Jag ber därför att
med stor tillfredsställelse få konstatera,
att herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
i dag har ingått
i svaromål på de anmärkningar,
som herr Herlitz riktat mot honom, och
att han gjort det på ett såvitt jag förstår
mycket ingående sätt.

Jag skall här tillåta mig att närmare
beröra en anmärkning, som gjorts av ett
antal ledamöter i konstitutionsutskottet,
nämligen den som gäller regeringens
behandling av priskontrollfrågan. Denna
anmärkning har kommit att riktas mot
statsråden Sträng och Kock. Jag vill beröra
den därför att jag har haft anledning
att närmare syssla med denna
fråga.

Vi inlämnade från Stockholms handelskammare
den 25 februari 1948 en
skrivelse till folkliushållningsministern.
Denna skrivelse hade blivit avfattad efter
samråd med åtta andra större näringsorganisationer
här i landet och
gick ut på att vi begärde överläggningar
med regeringen angående riktlinjer för
den fortsatta priskontrollen. Vi underströko
därvid att det var angeläget, att
man fick så klara normer som möjligt
och att dessa publicerades, så att näringslivets
män kände till efter vilka
regler priskontrollen handlades. Det
fanns nämligen anledning till klagomål
över att priskontrollen i vissa fall hade

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd.

handlagts på ett mycket varierande och
till synes godtyckligt sätt. Vi framhöllo
också nödvändigheten av att riktlinjerna
för priskontrollen utformades i anslutning
till den allmänna ekonomiska
politiken och inriktades på sådant sätt,
att de inte skärpte bristen på varor och
därmed försämrade den i och för sig
otillfredsställande samhällsekonomiska
balansen.

Med anledning av denna skrivelse
konnno överläggningar till stånd mellan
representanter för ifrågavarande organisationer
och regeringen den 10 mars.
Då framlade vi våra synpunkter, och det
utlovades från regeringens sida att man
skulle ta under övervägande och senare
meddela oss på vilket sätt man lämpligen
skulle kunna föra förhandlingarna
i fortsättningen. Vi hörde inte någonting
från regeringen under de följande månaderna,
och då tiden gick allt längre,
tillät jag mig att tillsammans med verkställande
direktören i handelskammaren
uppvakta folkhusliållningsministern i
början av juni för att framhålla, att vi
ansågo det angeläget att förhandlingarna
snarast måtte komma i gång. Vi fingo
meddelande om att man inom regeringen
just då övervägde frågan om riktlinjer
för den fortsatta priskontrollen.

Kort tid efter tog finansministern kontakt
med ett stort antal av de större näringsorganisationerna
och hemställde
hos dem, att de skulle utfärda en appell
till sina medlemmar om en stark återhållsamhet
från näringslivets sida i fråga
om krav på prisjusteringar, detta
med hänsyn till angelägenheten av att
kunna bevara lönestoppet. Samtliga de
organisationer som finansministern vände
sig till ställde sig hans önskemål till
efterrättelse. Paroller av mycket enträgen
natur utfärdades till organisationernas
medlemmar. Detta skedde under senare
hälften av juni månad. Jag vågar
också säga, att näringslivet ställde sig
mycket lojalt till den gjorda uppmaningen.

Den 10 juli fingo vi meddelande till
handelskammaren alt man inom folkhushållningsdepartementet
hade utarbetat
nya direktiv — det var de direktiv som

sedermera utfärdades — och vi fingo
meddelande om att tillfälle var berett
för oss att yttra oss över dem den 20
juli. Vi framhöllo svårigheterna att
samla representanter för näringslivet
vid denna tidpunkt, men vi gjorde vad
vi kunde, och överläggningar ägde rum,
vid vilka finansministern satt som ordförande
och statsråden Sträng och Kock
voro närvarande.

Vi framförde då våra mycket allvarliga
betänkligheter mot de nya direktiven.
Dessa voro, som framgår av handlingarna,
av utomordentligt vittgående
natur och inneburo mycket kraftiga
skärpningar. Vi framhöllo såsom vår
önskan att närmare få granska direktiven
och sedan framföra våra synpunkter
och begärde för den skull att överläggningarna
skulle ajourneras till en senare
tidpunkt. Därvid underströks ånyo
vikten av att dessa nya direktiv sattes
i samband med den övriga ekonomiska
politiken, och vi kunde därvid åberopa
oss på vad promemorians egna författare
hade att säga, i det de mycket starkt
underströko, att skulle denna skärpning
av priskontrollen verkligen kunna medföra
den önskvärda effekten, så borde
man se till att samtidigt vidtoges omfattande
åtgärder för att åstadkomma en
minskning av köpkraften.

Man förklarade från regeringens sida
att det var angeläget att få ut nya direktiv,
men man lovade att våra synpunkter
skulle tagas under förnyat övervägande
inom regeringen. Med det beskedet fingo
vi låta oss nöja, men vi fingo naturligtvis
då det mycket bestämda intrycket,
att regeringen verkligen skulle överväga
vad som framförts och återkomma med
förnyade förhandlingar.

Vi blevo därför utomordentligt illa
berörda, när regeringen redan påföljande
dag utfärdade de nya direktiven. Vi
ha svårt att förstå, hur regeringen egentligen
kan ha realiserat sitt löfte att ta
saken under förnyat övervägande. Någon
allmän beredning torde, såvitt jag
har kunnat inhämta, inte ha hållits. Den
överläggning, som man utlovade, måste
ha bestått i att finansministern och de
övriga närvarande statsråden hade en

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Nr 16.

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd.

överläggning, vilket knappast motsvarade
vad som ställts i utsikt.

Här bär nu sagts i debatten av herr
Karlsson, att denna åtgärd från regeringens
sida var nödvändig, därför att
det var så angeläget att upprätthålla lönestoppet.
Jag vill då påpeka att varken
herr Karlsson eller regeringsledamöterna
vid dessa överläggningar kunnat peka
på några fakta som gåvo vid handen
att lönestoppet verkligen var i fara. Vi
hade ju tvärtom alldeles nyligen utfärdat
vår appell, som jag vågar säga hade
vunnit gehör från näringslivets sida.
Man måste då fråga sig: Vad skulle denna
appell om återhållsamhet i juni tjäna
till, om man sedan skulle komma med
dessa mycket skärpta direktiv i juli? Vi
kunna från näringslivets sida inte heller
undgå att känna oss besvikna över att
regeringen inleder underhandlingar med
näringslivet om en sådan appell och
samtidigt håller på med utarbetande av
förslag om skärpta direktiv. Den promemoria,
som innehåller förslaget om de
skärpta direktiven, var färdig redan den
10 juli och fanns sålunda tillgänglig för
regeringen, när finansministern förde sina
förhandlingar med organisationerna
under juni månad utan att de underrättades.

Regeringen har här i hög grad nonchalerat
näringslivets önskemål och synpunkter.
Man får en känsla att regeringens
beredvillighet till förhandlingar
med näringslivet är stor, när regeringen
tror att den kan för sina synpunkter
vinna någonting, men att den är liten
— om den över huvud taget finns —
när det gäller att tillgodose näringslivets
önskemål och intressen. Jag tycker att
detta är så mycket mera beklagligt som
näringslivet verkligen både i denna fråga
och andra frågor bemödat sig om att
inta en lojal ståndpunkt gentemot regeringen,
då fråga varit om samarbete.

I direktiven siiges, att priskontrollnämnden
skall upprätthålla en »god och
intim» kontakt med näringslivet och
dess organ. Jag måste säga, att om priskontrollnämnden
skall följa regeringens
exempel i fråga om att upprätthålla kon -

takt, så blir det samarbetet sannerligen
mycket litet värt.

Jag vill, herr talman, till sist framhålla
att regeringens sätt att handlägga
denna fråga vittnar om en beklaglig nonchalans,
som måste verka mycket nedslående
på näringslivets män och som
jag tror också är till men på lång sikt
för det allmänna. Jag kan, herr talman,
inte värja mig för intrycket, att det sätt
varpå regeringen handlagt denna fråga
har en obehaglig bismak av diktaturfasoner.

Herr statsrådet VOUGT: Herr talman!
Eftersom jag har haft förmånen
att under de snart fyra år, som jag har
varit chef för försvarsdepartementet,
slippa att bli föremål för någon uppmärksamhet
från konstitutionsutskottets
sida eller från medlemmar av detta
grundlagsvårdande utskott i fråga om
mina ämbetsåtgärder eller eventuella underlåtenhetssynder,
har jag inte hunnit
lägga mig till med vare sig någon princip
eller någon praxis, när det gäller
att svara på frågor, som framställas i
anledning av anmärkningsyrkanden, vilka
icke samlat majoritet inom utskottet.
Jag följer emellertid så mycket hellre
min kollega kommunikationsministerns
exempel, som jag anser, att om ett statsråd
kan ge någon belysning åt en fråga
utöver vad som redan har framkommit
i debatten, om han kan anföra ett personligt
motiv eller ge någon förklaring
från sin synpunkt om vad som har förevarit,
så bör han göra detta.

Jag har nu haft tillfälle att inför denna
kammare tala om inställandet av repetitions-
och efterutbildningsövningarna
efter kriget så pass många gånger

— jag tror väl ett halvt dussin gånger

— att jag skall akta mig för att röra
vid denna fråga ånyo annat än ytterst
kort. Jag vill då erinra om att vi började
med repetitions- och efterutbildningsövningar
efter kriget i den ordning
som värnpliktslagen föreskriver, vilket
ute i landet framkallade ganska mycket
buller, och, vid icke i denna kammare

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd.

men i andra kammaren, en interpellation,
vari man med största otålighet
ställde den frågan, hur Kungl. Maj:t
kunde lägga på det svenska folket så
pass dryga bördor som dessa övningar
inneburo. Det var på hösten 1946, och
jag var då inte för min del av den meningen
att vi borde rucka på den ordning,
som är angiven i värnpliktslagen.
Såsom jag tidigare har angivit blev jag
emellertid, när vi kommo in på 1947,
övertygad om nödvändigheten att taga
hänsyn till vårt ekonomiska läge. Jag
blev samtidigt på det klara med att den
dittills tillämpade ordningen för utförande
av repetitions- och efterutbildningsövningar
borde bli föremål för
översyn. På våren 1947 anmälde regeringen
för riksdagen såsom ett led i sitt
program för en ekonomisk åtstramning,
att repetitions- och efterutbildningsövningarna
skulle minskas. Detta påtalades
icke från riksdagens sida. Vid debatten
i kamrarna i juni 1947 berördes över
huvud taget icke inställandet av repetitions-
och efterutbildningsövningarna.
Året därpå anmälde jag i statsverkspropositionen,
såsom redan nämnts av herr
Herlitz, att regeringen icke ansåg sig
böra för år 1948 inkalla värnpliktiga till
repetitions- och efterutbildningsövningar
i nämnvärd omfattning, och icke heller
detta påtalades i riksdagen.

Nu anser herr Herlitz att det inte har
varit tillfredsställande att man på detta
sätt bekantgjort regeringens ståndpunkt
för riksdagen. Vilka vägar ha då stått
Kungl. Maj:t till buds? Jo, man hade
uppenbarligen kunnat antingen föreslå
en omarbetning av värnpliktslagen eller
också i en särskild proposition begära
en fullmakt av riksdagen att handla såsom
regeringen hade för avsikt att
handla.

Jag skall dröja en liten smula vid den
första möjligheten. Allt sedan jag i augusti
1945 började att syssla med tilltlämpningen
av värnpliktslagen, vilket
ju en departementschef dagligen måste
göra i anslutning till de ärenden som
avgöras i kommandoväg, har jag fått
den uppfattningen, att värnpliktslagen
är för hårt skriven. Det finns vissa be -

stämmelser i den nuvarande värnpliktslagen,
som man icke kan tillämpa eller
som man i varje fali måste försöka att
komma förbi — jag tror att man understundom
inte kan undgå att komma i
konflikt med lagen. Det finns t. ex. en
bestämmelse, som säger, att en värnpliktig
icke får påbörja sin tjänstgöring
senare än under det år, då han fyller
24 år. För närvarande ha vi det förhållandet,
att ett mycket stort antal värnpliktiga
begära anstånd på grund av sociala,
ekonomiska förhållanden, som äro
mycket övertygande. När jag handlägger
värnpliktsärendena, är jag förvånad över
hur ofta det t. ex. förekommer, att det
sitter relativt unga jordbrukare, som
bruka sin jord fjärran från en bygd utan
möjlighet att få hjälp, ifall de själva
måste lämna sitt jordbruk. Det finns nästan
icke någon möjlighet att lösa arbetskraftsproblemet
för dem. Då måste man
det första året ge dem anstånd till dess
de bli 22 år. Sedan kan man utsträcka
detta till dess de bli 23, men sedan står
man alltså inför tvånget enligt värnpliktslagen
att kalla in dem det år de
fylla 24 år, med risk att deras jordbruk
gå över styr. Sådana fall äro icke sällsynta.
Jag skulle kunna säga att det
tyvärr icke varit möjligt för mig att
undvika att i vissa avseenden komma
i konflikt med denna paragraf, vilket
grundlagsväktarna inom konstitutionsutskottet
icke ha uppmärksammat. Jag har
alltså här gjort en syndabekännelse, som
kan sätta den ivrige grundlagsväktaren
på spåret.

Jag har emellertid sagt mig, att om
jag skulle vilja ta upp frågan om en
omarbetning av värnpliktslagen, är det
så många punkter, där den för närvarande
är för hårt skriven, att jag ännu
icke har möjlighet att med ledning av
erfarenheterna från tiden efter krigsåren
överblicka alla de punkter, där en
omarbetning bör ske. Jag har också sagt
mig att det vore skäligt att vänta med
en omarbetning, till dess vi fått de frågor
beträffande värnplikten genomarbetade,
som värnpliktskommittén sysslar
med. Det har alltså funnits starka
skäl att icke nu ta upp frågan om en

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Nr 16.

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd.

omarbetning av värnpliktslagen i dess
helhet, och att komma till riksdagen
med små partiella ändringar i värnpliktslagen
har jag inte heller ansett vara
så lämpligt.

Då har emellertid den andra vägen
stått till buds, nämligen att i en särskild
proposition begära av riksdagen att få
åsidosätta de bestämmelser som gälla
särskilt repetitions- och efterutbildningsövningar.
Det är alltså den vägen, som
herr Herlitz nu har anvisat mig, och jag
vill ge herr Herlitz fullständigt rätt i att
det naturligtvis hade varit den formellt
korrekta och riktiga vägen. Jag kan därför
endast tillägga, att sedan den meningen
framkommit inom riksdagen att
den blotta anmälan till riksdagen, som
jag tidigare har gjort, icke är tillräcklig,
skail jag sörja för att frågan nästa
år — därest det blir nödvändigt att
fortsätta med den hittillsvarande ordningen,
som alltså innebär att värnpliktslagen
inte i full utsträckning kan
tillämpas — kommer att i den form som
kan anses vara den formellt korrektaste
föreläggas riksdagen.

Herr KARLSSON, GOTTFRID: Herr
talman! Endast några ord i anledning
av herr Bror Nilssons anförande rörande
reservationen under punkt IV, som
gäller länsbostadsdirektörerna.

Herr Nilsson gör först och främst gällande,
att de förutvarande egnahemsdirektörerna
utan ansökan borde ha placerats
såsom lantbruksdirektörer eller
länsbostadsdirektörer, men när så inte
skett, borde de som sökte lia fått befattningarna
i fråga. Det må nu vara herr
Nilssons sak om han har den uppfattningen,
men herr Nilsson gör gällande
att han för denna sin uppfattning finner
stöd i dels statsrådets uttalande och
dels riksdagens ställningstagande förra
året.

Vad iir det då statsrådet sagt i den
proposition, som herr Nilsson åberopade?
Statsrådet säger: »Vad angår de ordinarie
befattningshavarna inom cgnahemsorganisationcn
uppkommer till en
början frågan om särskilda övergångs -

anordningar beträffande egnahemsditörerna.
Såsom kommittén framhållit, torde
icke samtliga nuvarande ordinarie
egnahemsdirektörer kunna påräkna befordran
till lantbruksdirektörer. Då jag
icke anslutit mig till kommitténs förslag
om inrättande av förste lantbrukskonsulentbefattningar
kan jag ej heller räkna
med den av kommittén anvisade möjliheten
att egnahemsdirektör, som ej utnämndes
till lantbruksdirektör, skulle
erhålla befattning som förste lantbrukskonsulent.
Däremot», fortsätter statsrådet,
och det är väl detta som herr Nilsson
stöder sig på, »torde det kunna antagas,
att någon eller några av egnahemsdirektörerna
— liksom även andra
befattningshavare inom egnahemsorganisationen
— kunna placeras inom den
bostadspolitiska organisationen.» Statsrådet
säger alltså, att någon eller några
av egnahemsdirektörerna kunde antagas
bli placerade, men jag måste ju säga att
när herr Nilsson åberopar detta statsrådsuttalande
i propositionen nr 149 förra året
som stöd för sin uppfattning, att egnahemsdirektörerna
utan vidare borde ha
placerats antingen såsom lantbruksdirektörer
eller såsom länsbostadsdirektörer,
är det en ytterligt smal grund som
herr Nilsson bygger sin uppfattning på.

Jordbruksutskottet har i sitt utlåtande
nr 27 över samma proposition på denna
punkt sagt, att det icke hade något att
erinra mot den uppfattning, som statsrådet
gjort sig till tolk för. Inte heller
utskottets uttalande utgör således något
stöd för herr Nilssons uppfattning.

Jag tog inte upp detta i mitt första
anförande, ty då herr Nilsson blev uppmärksamgjord
på denna omständighet
under behandlingen i utskottet, hade jag
inte väntat mig att herr Nilsson här i
kammaren med samma energi som han
gjorde i utskottet skulle åberopa riksdagens
ställningstagande till förmån för
sin uppfattning. När herr Nilsson emellertid
gjorde det, har jag velat citera
för kammaren vad som skrevs i det
stycket förra året.

Vad sedan angår herr Nilssons antydan
om att man vid befordringar inte
bara går efter vederbörandes förtjänst

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd.

och skicklighet utan också tar hänsyn
till om de tillhöra det socialdemokratiska
partiet, tycker jag inte, att den behöver
föranleda något bemötande från min sida.
Jag vet inte mer än i två fall var de
utnämnda länsbostadsdirektörerna ha
sitt politiska hemvist.

Herr HERLITZ: Herr talman! Det var
ju en stor glädje för mig att finna att
två av statsrådets ledamöter inte ha
funnit anledning att längre följa den
gamla föråldrade praxis som dömer dem
till tystnad. Jag förstår att de två statsråd,
som ha uppträtt i debatten, inom
regeringen ansetts vara de som blivit utsatta
för de mest känsliga anmärkningarna,
och jag skall be att få vitsorda att
enligt min mening detta är riktigt bedömt.
Efter vad jag har hört av stämningarna
inom olika partier i riksdagen
anses nog dessa två punkter vara de
viktigaste. Jag är glad att just de ha
tagits upp även från statsrådsbänken.

Statsrådet Nilsson är inte kvar i kammaren,
men jag känner mig ändå föranlåten
att säga några ord med anledning
av hans anförande. Han anförde, att då
ABA nu kom i svårigheter gällde det i
första hand att undersöka möjligheten
att söka kredit på enskilt håll. Sådan
stod inte till förfogande på godtagbara
villkor, sade han. Ja, jag har studerat
den här saken i en promemoria som
är stämplad »hemlig», och jag känner
min mun förseglad. Jag vet inte hur
mycket jag har rätt att säga om detta.
Vi fingo emellertid i utskottet ett rakt
motsatt intryck, nämligen att det stod
en enskild kreditmöjlighet till förfogande,
och vilka villkor som där hade varit
betänkliga förstår jag i denna stund
inte. Men det kan man ju som sagt inte
diskutera, liksom jag över huvud taget,
herr talman, känner det litet vanskligt
att diskutera dessa ekonomiska sammanhang,
som i varje fall i de promemorior
vi ha fått del av förefalla mycket
intrasslade.

Den andra möjligheten var enligt herr
statsrådet att vända sig till riksdagen.
Därvidlag utvecklade han ungefär sam -

ma sorts tankegångar som herr Gottfrid
Karlsson tidigare: utredningen var inte
färdig, det pågick en värdering av ABA:s
tillgångar, och man var inte alls på det
klara med hurudant läget egentligen var.
Statsrådet visste inte om han skulle uttala
sig optimistiskt eller pessimistiskt,
och ABA:s ställning var tydligen så ömtålig
att den kunde skadas genom att
man offentligt diskuterade denna sak.
Ja, därom skulle jag vilja säga, att det
är ett rätt betänkligt argument, då man
åberopar, att man inte får tala offentligt
om någonting som ändå gäller riksdagens
rätt. Men vad jag framför allt bär
att invända mot resonemanget är detta:
Man säger att saken inte var tillräckligt
utredd för att framläggas för riksdagen,
men den ansågs ändå tillräckligt
utredd för att man skulle definitivt belasta
det allmänna med de 15 miljonerna.
Att saken inte var utredd kan anföras
som ett argument för att över huvud
taget inte handla, men jag förstår
inte att det kan vara ett argument för
att binda det allmänna, vare sig det nu
i det långa loppet sker genom riksbanken
eller över riksstaten.

Sedan fördes ytterligare det resonemanget
från statsrådets sida, att hans
åtgärd i själva verket innebar ett fullföljande
av vad riksdagen hade beslutat
tidigare. Det var, som orden föllo, en
konsekvens av statsmakternas tidigare
beslut. Ja, jag kan inte se saken på det
sättet. Jag har återigen svårt att komma
in på närmare resonemang, därför att
jag inte riktigt vet, hur mycket jag får
tala om, men det som skedde på hösten
1948 är dock någonting annat än riksdagen
tidigare beslutat om.

Jag skall inte gå mera in på den
saken.

Sedan några ord med anledning av
herr försvarsministerns anförande. Herr
statsrådet gav intressanta upplysningar
till kammaren därom att han hade funnit
att värnpliktslagen i själva verket
på åtskilliga punkter var mycket otillfredsställande.
Den var så otillfredsställande
att herr statsrådet, sympatiskt
öppet, bekände att han funnit sig föranlåten
att vid flera tillfällen handla i

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Nr 16.

Ang. dispositionen av Bogesunds egendom.

konflikt med lagen. Man gör den reflexionen
att ett statsråd som kommer
till en sådan insikt verkligen borde låta
sig angeläget vara att mycket snart rätta
till detta, ty det vill jag säga, att det är
mycket tråkigt och ömtåligt i det långa
loppet, om Sveriges folk får veta att
statsrådet Vougt inkallar människor utan
att ha rätt till det. Värnpliktiga kunna
vara missnöjda av olika anledningar —
det kan vara den dåliga maten och
det kan vara subalternerna som äro
kinkiga mot dem — men kommer därtill
det påbrödet att man inte är riktigt
säker på att statsrådet haft rätt att
kalla in dem, är det än betänkligare.
Böra vi inte försöka få detta ordnat ju
förr dess hellre?

Vad statsrådet nu talade om hänförde
sig kanske till stor del till erfarenheter,
som ligga alldeles vid sidan av
vad vi diskutera här, nämligen dels det
stora inställandet av övningarna 1948,
dels det felaktiga inkallandet av värnpliktiga
1949. Om det senare uttalade
sig statsrådet, såvitt jag förstår, inte
direkt. Jag får väl antaga att han ger
mig rätt i vad jag sade på den punkten.
Vad den andra frågan beträffar kan jag
ju också vara tillfredsställd. Herr statsrådet
gick inte på samma linje som herr
Elmgren. Herr Elmgren ville visa att
förfaringssättet i själva verket var fullkomligt
tillfredsställande — riksdagen
hade ju fått veta om saken ty den hade
anmälts i statsverkspropositionen. Riksdagens
ledamöter skulle alltså ha blivit
mycket bättre underkunniga om den här
saken än jag föreställde mig. Herr Elmgren
oroade mig ett ögonblick genom att
säga att jag inte hade uppmärksammat
en proposition, där saken hade berörts.
Ja, jag kände någon liten tröst vid
medvetandet om att herr Elmgren inte
heller kände innehållet i denna proposition,
då vi resonerade om denna sak i
utskottet, utan har fått sin kunskap genom
några källor nu efteråt. Jag har
emellertid fått fram propositionen. Det
iir Kungl. Maj:ts proposition angående
»vissa anslag till materielanskaffning för
försvaret». Det står i sammanfattningen,
att det hemställes om riksdagens med -

givande att överskrida vissa anslag vid
inkallelse till beredskapsövning m. m. Ja,
läser man sedan propositionen närmare,
finner man verkligen ett resonemang
i motiveringen, men om vad? Jo,
ett resonemang om att Kungl. Maj :t skall
ha rätt att eventuellt inkalla värnpliktiga
till övningar i större omfattning än
man förut tänkt sig. Detta har alltså
inte i minsta mån karaktären av ett
riksdagens samtycke till ett inställande
av övningar. Nej, jag tar i stället med
tillfredsställelse fasta på att herr statsrådet
numera har funnit, att han har gått
en oriktig väg och att den väg, som
jag har anvisat, har varit den riktiga,
nämligen att man ordnar denna sak genom
lagstiftning. Inför ett så avväpnande
erkännande har jag inte något
mera att tillägga, herr talman.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 11, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
bidrag till bokföringsverksamheten
inom jordbruket, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. dispositionen av Bogesunds
egendom.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 12, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående anslag till
vissa byggnadsarbeten å Bogesunds egendom
m. in.

I en till riksdagen den 11 februari
1949 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 49, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för samma
dag, föreslagit riksdagen att

1) godkänna vad chefen för jordbruksdepartementet
föreslagit angående
upplåtelse av vissa delar av Bogesunds
egendom i östra Ryds socken, Stockholms
län, till skogsliögskolan, statens
skogsforskningsinstitut, skogsvårdssty -

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Ang. dispositionen av Bogesunds egendom.

relsen i Stockholms län och sjökrigsskolan
samt

2) å riksstaten för budgetåret 1949/50
under nionde huvudtiteln anvisa reservationsanslag
av 23 000 kronor till Skogshögskolan:
Byggnadsarbeten å övningsskog
vid Bogesund, 30 000 kronor till
Statens skogsforskningsinstitut: Bygg nadsarbeten

å försöksfält vid Bogesund
och 500 000 kronor till Ersättning till
statens domäners fond för utgifter för
iståndsättande av Bogesunds egendom.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet anfört:

»Utskottet, som den 15 mars 1949 besökt
Bogesunds egendom, har intet att
erinra mot det begärda bemyndigandet
för Kungl. Maj :t att upplåta mark å
egendomen till försöksfält för statens
skogsforskningsinstitut, övningsskog för
skogshögskolan och skogsvårdsgård för
skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län.
Frågan om upplåtelse av ett övningsområde
å egendomen för sjökrigsskolan synes
däremot giva rum för vissa betänkligheter.

Av utredningen framgår, att det tilltänkta
övningsområdet bland annat skulle
användas för skjututbildning, handvapentjänst
och sprängtjänst. Bortsett från
den omständigheten, att skogsbeståndet
och övrig vegetation inom området skulle
komma att utsättas för avsevärd åverkan,
kan enligt utskottets mening starkt ifrågasättas
lämpligheten av att dylika militära
övningar förläggas till trakter, som
i allt större utsträckning torde komma
att användas såsom fritidsområde. Även
torde åtskilliga olägenheter kunna väntas
uppstå för den i närheten boende
jordbrukande befolkningen. Med hänsyn
härtill finner sig utskottet böra förorda,
att ytterligare undersökningar vidtagas
för att utröna huruvida icke annat lämpligt
övningsområde står till buds, vilket
icke är förenat med de nämnda olägenheterna.

Vad Kungl. Maj :t i övrigt föreslagit i
propositionen föranleder icke någon erinran
från utskottets sida.

Utskottet hemställer alltså, att riksdagen
må

1) godkänna Kungl. Maj:ts förslag angående
upplåtelse av vissa delar av Bogesunds
egendom till skogshögskolan, statens
skogsforskningsinstitut samt skogsvårdsstyrelsen
i Stockholms län,

2) i skrivelse till Kung. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj :t ville föranstalta om ytterligare
utredning angående möjligheten
att anskaffa övningsområde åt sjökrigsskolan
utanför Bogesunds egendom, samt

3) å riksstaten för budgetåret 1949/
50 under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Skogshögskolan: Byggnadsarbeten
å övningsskog vid Bogesund ett reservationsanslag
av 23 000 kronor,

b) till Statens skogsforskningsinstitut:
Byggnadsarbeten å försöksfält vid Bogesund
ett reservationsanslag av 30 000 kronor,
samt

c) till Ersättning till statens domäners
fond för utgifter för iståndsättande av
Bogesunds egendom ett reservationsanslag
av 500 000 kronor.»

Reservation hade avgivits av herrar
Hjalmar Nilsson och Larsson i Karlstad,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte

1) godkänna Kungl. Maj:ts förslag angående
upplåtelse av vissa delar av Bogesunds
egendom till skogshögskolan,
statens skogsforskningsinstitut, skogsvårdsstyrelsen
i Stockholms län och sjökrigsskolan
samt

2) å riksstaten för budgetåret----

500 000 kronor.

Herr NILSSON, HJALMAR: Herr talman!
Som reservant i fråga om en punkt
i jordbruksutskottets utlåtande rörande
Kungl. Maj:ts proposition om anslag till
vissa byggnadsarbeten vid Bogesund
in. m. ber jag få taga kammarens tid i
anspråk några få minuter.

I propositionen föreslås bland annat,
att 135 hektar av Bogesund, varav ca
15 hektar åker och 120 hektar skogsmark,
skulle upplåtas till sjökrigsskolan.
Området skulle huvudsakligen användas
för skjututbildning, d. v. s. fältskjut -

Onsdagen den 11 mai 1919 fm.

Nr 16.

Ang. dispositionen av Bogesunds egendom.

ning med handvapen, handvapentjänst,
sprängtjänst, landstigningsövningar, fälttjänst
samt simning och rekreation, övningar
skulle komma att bedrivas med
högst 200 man åt gången, och skjutning
skulle i regel förekomma minst en gång
i veckan året runt.

Det är så vitt jag kan finna mycket
tungt vägande skäl, som ligga till grund
för Kungl. Maj:ts förslag. När en framställning
av chefen för sjökrigsskolan att
få disponera detta område behandlades
i proposition nr 128 vid 1948 års riksdag,
uttalade departementschefen, att den
ifrågasatta upplåtelsen borde anstå tills
frågan om indragning av flygflottiljen
vid Hägernäs blivit avgjord. I denna
proposition säges vidare, att skulle det
vid Hägernäs icke finnas lämpligt övningsområde
för sjökrigsskolan, borde
ärendet upptagas till förnyad prövning.

Vid den gjorda undersökningen har
det visat sig, att området vid Hägernäs
på grund av dess ringa areal och med
hänsyn till omgivande bostadsbebyggelse
icke är lämpligt som övningsområde
för sjökrigsskolan.

Sjökrigsskolan disponerar för närvarande
till övningsplats två i enskild ägo
befintliga markområden om ca 54 hektar,
men tillstånd att begagna dessa områden
gäller endast till dess marken skall
styckas för bostadsbebyggelse. Det upplyses
i den föreliggande propositionen,
att exploatering av denna mark redan
har påbörjats och att det därför är angeläget
att snarast möjligt skaffa nytt övningsområde.

Det förefaller mig därför finnas fullgoda
skäl för upplåtelse av det ifrågasatta
området av Bogesund till sjökrigsskolan.

Jordbruksutskottets majoritet grundar
i huvudsak sitt avstyrkande av Kungl.
Maj:ts förslag på naturskyddssynpunkter,
som i och för sig naturligtvis äro synnerligen
beaktansvärda. .lag uppskattar
dessa synpunkter till fullo och förstår
dem mycket väl. Men jag kan därför inte
godkänna dessa synpunkter såsom skäl
för avslag på den kungl. propositionen.
Nu är visserligen jordbruksutskottets avstyrkande
inte ovillkorligt, alldenstund
utskottet förordar ytterligare undersök -

ningar för att utröna, huruvida icke annat
lämpligt övningsområde till sjökrigsskolan
kan erhållas. Men ingen torde i
dag kunna förutsäga, när dessa undersökningar
kunna bli utförda och när sjökrigsskolan
på annat håll kan få ett
lämpligt övningsområde. Det kan måhända
ske rätt snabbt, men det kan också
ta relativt lång tid i anspråk. Under tiden
är sjökrigsskolan utan fullt lämpligt
övningsområde, och detta torde vara liktydigt
med att sjökrigsskolans utbildning
inte kan bedrivas fullt ändamålsenligt.

Enligt vad jag har erfarit, blir det ingen
lätt sak att någorlunda nära sjökrigsskolans
förläggning för rimliga kostnader
anskaffa lämpligt övningsfält. Ett övningsfält
på långt avstånd från förläggningsplatsen
har också betydande olägenheter.
Förflyttningar till och från övningsfältet
komma att kräva lång tid och
därigenom motverka ett effektivt utnyttjande
av övningstiden. Jag kan i detta
sammanhang inte underlåta påpeka, att
i denna kammare vid olika tillfällen har
framhållits betydelsen av att den militära
utbildningstiden blir väl utnyttjad.

För personalen vid sjökrigsskolan, såväl
befäl som menige, måste det verka
ganska deprimerande att inte ha tillgång
till en lämplig och välbelägen övningsplats.
Det kan näppeligen vara ägnat ati
höja intresset för förelagda uppgifter.

Det av Kungl. Maj :t till övningsplats
för sjökrigssikolan föreslagna området
har ju också den stora fördelen, att det
väl lämpar sig för personalens rekreation.
Detta är enligt min mening väl värt
att särskilt beakta.

Det har befarats, att vegetationen på
området skulle utsättas för stor åverkan
vid skjut- och sprängövningar, som
skulle bedrivas där. Det är möjligt att
en viss åverkan inte kan undvikas, men
jag anser dock dessa farhågor vara betydligt
överdrivna. Skjutövningarna torde
inte förorsaka några större skador,
och sprängövningarna kunna begränsas
till ett ganska litet område. Skador av
dessa slag torde för övrigt inte bli större
på Bogesundsområdet än på vilket annat
övningsområde som helst. Inte heller olägenheterna
för den i trakten boende be -

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Ang. dispositionen av Bogesunds egendom.

folkningen torde bli större här än de
skulle bli på annat håll.

Enligt min uppfattning är områdets
lämplighet som övningsplats det avgörande
i denna fråga, och det är detta som
utskottet hade bort beakta.

Med stöd av det anförda får jag härmed
yrka bifall till den av mig och herr
Larsson i Karlstad i denna punkt avgivna
reservationen, vilken innebär, att
riksdagen må godkänna Kung]. Maj:ts
förslag angående upplåtelse av vissa delar
av Bogesunds egendom till skogshögskolan,
statens skogsforskningsinstitut,
skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län och
sjökrigsskolan.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Jag
tror inte det är nödvändigt att göra någon
längre utläggning i anledning av det
anförande, som här nyss har hållits av
herr Nilsson i Alnarp. Jag vill i det fallet
endast hänvisa till utskottets utlåtande
och den motivering, som utskottet har
förebragt.

Den som hörde herr Nilssons anförande
utan att ha läst utskottets utlåtande
kunde emellertid få den uppfattningen,
att utskottet skulle ha avstyrkt den kungl.
propositionen i dess helhet. Så är dock
inte fallet. Jag vill erinra därom, att utskottet
har tillstyrkt upplåtande av mark
från egendomen Bogesund dels till försöksfält
för statens skogsforskningsinstitut,
dels till övningsskog för skogshögskolan
och dels till skogsvårdsgård
för skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län.
Däremot har utskottet inte ansett sig
böra tillstyrka propositionen i vad den
gäller upplåtande av visst område å egendomen
till övningsfält för sjökrigsskolan.
Utskottet yttrar härom: »Av utredningen
framgår, att det tilltänkta övningsområdet
bland annat skulle användas
för skjututbildning, handvapentjänst
och sprängtjänst. Bortsett från den
omständigheten, att skogsbeståndet och
övrig vegetation inom området skulle
komma att utsättas för avsevärd åverkan,
kan enligt utskottets mening starkt ifrågasättas
lämpligheten av att dylika militära
övningar förläggas till trakter, som

i allt större utsträckning torde komma
att användas såsom fritidsområde. Även
torde åtskilliga olägenheter kunna väntas
uppstå för den i närheten boende
jordbrukande befolkningen.» Jag vill här
inom parentes erinra om att staten håller
på att bygga vissa arrendatorsboställen
på Bogesund, och dessa skulle komma
att ligga mycket nära övningsfältet.
Utskottet fortsätter: »Med hänsyn härtill
finner sig utskottet böra förorda, att ytterligare
undersökningar vidtagas för att
utröna huruvida icke annat lämpligt övningsområde
står till buds, vilket icke
är förenat med de nämnda olägenheterna.
»

Som framgår av utskottets utlåtande
har uppfattningen i denna fråga inom
utskottet varit nära nog enhällig. Utom
herr Nilsson är det endast ytterligare
en ledamot som anmält avvikande mening.

Jag bör kanske också erinra om att
utskottet inte heller i denna del direkt
avstyrkt propositionen. Utskottet har endast,
som vi hörde, velat förorda en utredning
för att utröna huruvida inte annat
lämpligt område för ändamålet står
till huds. Visar det sig då, att man inte
kan finna något annat lämpligt område,
får man naturligtvis komma tillbaka till
detta förslag och pröva det på nytt.

Med dessa få ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gjorde
herr talmannen jämlikt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu förevarande
utlåtandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Hjalmar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: -

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Nr 16.

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 12,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Om ändring av lantbruksnämndstaxan.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av lantbruksnämndstaxan.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet
hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 125 av herr Eskilsson
och herr Nilsson, Hjalmar, och II: 45
av herr Larsson i Karlstad in. fl., hade
hänvisats till att lantbruksnämndstaxan
innehöll två olika tariffer, betecknade
A och B, för bestämmande av ersättning
till statsverket för vissa förrättningar och
uppdrag, som utfördes av befattningshavare
vid lantbruksnämnd, och hemställts.
att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
sådan ändring av lantbruksnämndstaxan,
att tariff A skulle tillämpas vid alla
brukningsdelar, oberoende av deras möjligheter
att erhålla statsbidrag.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
alt de likalydande motionerna I: 125 och
11:45 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Isaksson, Svensson i Ljungskile, Larsson
i Karlstad och Boman i Stafsund, vilka
ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall
till de förevarande motionerna.

Om ändring av lantbruksnämndstaxan.

Herr ISAKSSON: Herr talman! I gällande
lantbruksnämndstaxa, som användes
vid beräkning av arvoden för av
lantbruksnämnd utförd planering av
förbättringsåtgärder såsom täckdikning,
avloppsförbättring, nyodling, gödselvårdsanläggning
in. in., finnas två olika
tariffer. Skillnaden består i att ersättning
enligt den s. k. tariff A är endast
hälften så hög som ersättning enligt tariff
B. Tariff A kommer till användning
vid det s. k. bidragsberättigade jordbruket
under 20 hektar, och tariff B tilllämpas
för övriga jordbruk.

I motionerna I: 125 och II: 45 har
man nu yrkat på att beräkningsgrunderna
skola vara desamma för alla jordbruk
oberoende av storleksklassen. De
s. k. bidragsberättigade jordbruken få ju
för sådana arbeten den sociala hjälp,
som de anses böra ha, men därtill få
dessa jordbruk betala planeringen efter
en taxa, som endast är hälften så hög
som taxan för andra jordbruk. Av praktiska
skäl borde det emellertid kunna
räcka, om den sociala hjälpen lämnas på
ett sätt och inte på två, såsom nu är fallet.
Det är ingalunda säkert att en jordbrukare,
som har över 40 tunnland åker,
skulle vara ekonomiskt bättre situerad
än den, som äger en gård med under
40 tunnland åker. Mycket ofta kan det
vara tvärtom. Den förre jordbrukaren
får intet som helst bidrag, och dessutom
måste han finna sig i att betala dessa
förrättningar efter en fördubblad taxa.
Man tycker att det skulle vara rimligt,
om en sådan icke bidragsberättigad
jordbrukare bleve debiterad för dessa
förrättningar enligt den lägre tariffen.
En annan praktisk synpunkt är, att det
kan betyda en lättnad för lantbruksnämnderna,
att de ej behöva beräkna
kostnaderna för sitt planeringsarbete efter
mer än en tariff.

Utskottet har emellertid inte velat gå
med på en sådan ändring, och motiveringen
har bland annat varit att lantbruksnämndstaxan
har en motsvarighet i
1947 års provisoriska lantmäteritaxa,
och då denna senare taxa skall bli föremål
för omarbetning bör man enligt vad
utskottet säger vänta också med att änd -

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Om ändring av lantbruksnämndstaxan.
ra lantbruksnämndstaxan. Nu lär det
emellertid komma att dröja en rätt avsevärd
tid, innan denna utredning blir
klar och förslag sålunda kan framläggas.

Man kan fråga sig, varför denna lantbruksnämndstaxa
skall anknytas just till
lantmäteritaxan. Varför inte anknyta
den till de taxor hushållningssällskapen
ha tillämpat? Dessa taxor voro för
jordbrukarna vida förmånligare än till
och med de taxor, som lantbruksnämnderna
för närvarande tillämpa. Nu säges
i ett yttrande, som är intaget i utskottsutlåtandet,
att hushållningssällskapens
taxebestämmelser i framtiden måste bli
sådana, att självkostnaderna för sällskapens
biträde vid planering bli ersatta.
Meningen är, att dessa taxor skola ytterligare
fördyras.

Jag skulle, herr talman, med det anförda
ha kunnat yrka bifall till reservationen,
men innan jag gör det skall
jag be att i någon mån få beröra lantbruksstyrelsens
nyss nämnda yttrande.
När riksdagen år 1947 beslutade om riktlinjerna
för den framtida jordbrukspolitiken,
skedde ju en uppdelning av
arbetsuppgifterna mellan hushållningssällskapen
och de nya lantbruksnämnderna.
På de senares lott föll den inre
rationaliseringen, omfattande bland annat
planerings- och torrläggningsarbeten.
Utskottet framhöll år 1947, att dessa
arbeten borde ligga under en och samma
ledning, detta för att undvika en s. k.
dubbelorganisation. Men nu synes man
enligt mitt förmenande stå i begrepp att
uppbygga en sådan dubbelorganisation
som man vid 1947 års riksdag förordade
att vi icke skulle ha. Att lantbruksnämnderna
ha ont om arbetskraft är en känd
sak, men att detta skall leda till kravet
på en sådan dubbelorganisation är enligt
mitt förmenande mycket betänkligt.
Jag ber, herr talman, att få citera vad
lantbruksstyrelsen i detta avseende har
yttrat. Man säger: »I själva verket förhåller
det sig så, att lantbruksnämnderna
icke äro utrustade med tillräckliga
personella resurser för att kunna tillhandagå
alla jordbrukare som så önska
med biträde vid planering. En fördelning
av arbetsuppgifterna mellan lant -

bruksnämnderna och hushållningssällskapen
blir därför ofrånkomlig. Det är
därvid naturligt, att de förra i första
hand ägna sig åt de bidragsberättigade
jordbruken.» Jag vill till detta anmärka,
att en sådan dubbelorganisation inte
gärna kan minska bristen på arbetskraft
för lantbruksnämnderna, tv i den händelse
hushållningssällskapen återigen
skulle börja handlägga ärenden av denna
art måste man räkna med en konkurrens
om arbetskraften mellan hushållningssällskapen
och lantbruksnämnderna, vilket
ingalunda skulle förbättra saken
utan tvärtom. Jag för min del anser därför,
att man i första hand bör se till alt
skaffa lantbruksnämnderna nödig arbetskraft,
så att man därmed också får dessa
arbeten lagda under samma ledning.

På ett annat ställe i lantbruksstyrelsens
yttrande säger man: »Det må även
framhållas, att tillämpning av en högre
taxa för jordbruk, vilka icke tillhöra
lantbruksnämndernas egentliga arbetsområde,
i viss mån kan utgöra en välbehövlig
spärr för anlitande av nämndernas
för närvarande hårt ansträngda personal.
» Detta är ett mycket anmärkningsvärt
yttrande bland annat därför,
att man ju räknar med att jordbruket om
något år skall ha ökat sin produktion
med 8,5 procent. En av de viktigaste förutsättningarna
för att man skall kunna
åstadkomma en sådan ökad produktion
är väl, att man får den svenska jorden
torrlagd inte bara på de s. k. bidragsberättigade
jordbruken utan också på
andra jordbruk.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Häri instämde herr Eskilsson.

Herr NÄSLUND: Herr talman! Den
föregående ärade talaren, herr Isaksson,
har i senare delen av sitt anförande
kommit in på ett område, som inte alls
beröres i motionen. Han har här resonerat
om lantbruksnämndernas organisation
och om hushållningssällskapen.
Jag ber att få fästa kammarens uppmärksamhet
på att motionen gäller lant -

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Nr 16.

bruksnämndstaxan och inte organisationen.

Att läget på detta område är otillfredsställande
är ju allom bekant, och det
var ingen vare sig i avdelning eller utskott
som gjorde någonting annat gällande.
Men när utskottet har stannat för
att avstyrka föreliggande motion, har
detta skett på grund därav att den nu
tillämpade taxan ju ändå är ett provisorium.
Dess nära samband med lantmäteritaxan
är alldeles uppenbart. Denna
taxa är provisorisk, och lantmäteristvrelsen
har fått i uppdrag att uppgöra
förslag till ny lantmäteritaxa, vilket förslag
man förväntade skulle kunna föreläggas
detta års riksdag. Nu har inte så
blivit fallet. Jag vet inte hur länge det
kan komma att dröja innan förslaget föreligger,
men man har inte anledning
att sätta någon större tro till herr Isakssons
uppgift för några minuter sedan,
att det skulle dröja länge.

Anledningen till att utskottet har avstyrkt
motionen är alltså att förslag till
ny lantmäteritaxa om något år säkerligen
kommer under Kungl. Maj :ts och
riksdagens prövning, och det är ju kutym
här i riksdagen att vi inte skriva
till Kungl. Maj :t i ärenden, som äro föremål
för utredning och bearbetning.

Utskottet förutsätter, heter det i slutet
av utlåtandet, att de av motionärerna
framförda synpunkterna skola komma
att beaktas vid upprättande av det nya
förslaget till lantbruksnämndstaxa, och
det uttalandet tror jag vi ha anledning
att stryka under.

Jag avstår med avsikt från att ingå på
någon närmare diskussion med herr
Isaksson om organisationsformerna, som
ju inte alls beröras av denna motion.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets utlåtande.

Herr NILSSON, BROR: Herr talman!
Jag ber att få instämma i vad som framförts
i detta ärende av herr Isaksson,
och jag skulle vilja gå ett steg längre än
han när det gäller dessa avgifter för förrättningar,
som utföras hos de småbrukare
i vårt land, som söka statsbidrag

Om ändring av lantbruksnämndstaxan.

och som äro att hänföra under tariff A
i författningen angående taxor för dessa
förrättningar.

Det gäller ofta mycket små förrättningar.
Det kan vara fråga om att räkna
stenarna på en åker, när lantbrukaren
skall ha bidrag för stenröjning, eller det
kan gälla uppmätning av något stycke
lian skall odla eller någon avloppsförbättring
han skall göra, och det statsbidrag
han kan få är många gånger kanske
inte större än några tior. Trots detta
skall han betala förrättningsmannen
2—5 kronor. Det synes denne småbrukare
rätt egendomligt, att han skall betala
för förrättningen, när själva arbetet
ändå skall stödjas genom statsbidrag.
Jag vet av erfarenhet, att de mindre
jordbrukarna i detta läge fråga sig vad
meningen är. Man kan säga att det på
sätt och vis är ett slöseri med statens
medel. Förrättningsmannen skall ju föra
anteckningar om detta och lämna en
rapport till kamrerarkontoret när han
kommer hem, kontoret skall skicka ut
en räkning till vederbörande jordbrukare,
och så skall denne skicka in och
kosta på porto på avgiften.

Det hela är ett förfarande, som i någon
mån kan jämföras med den gamla
ordningen för reseräkningar här i riksdagen,
då vi skulle skriva och inlämna
räkningar och sedan få tillbaka pengarna.
Det var ju en skäligen onödig papperstransport,
som vi finna oss mycket
väl i att ha blivit befriade ifrån.

Jag tycker att det ur statens synpunkt
är ganska onödigt, att man skall skriva
räkningar på några kronor för förrättningar
hos mindre jordbrukare, som söka
statsbidrag. Bestämmelserna i tariff
A för denna kategori av jordbrukare borde
och kunde helt och hållet avskaffas.
I övrigt instämmer jag med herr Isaksson
i att övriga sökande borde kunna
få betala enligt taxa A. Taxa B synes
mig faktiskt vara för hög när det gäller
mindre förrättningar.

Jag ber alltså att i detta ärende få
yrka bifall till reservationen.

Herr ISAKSSON: Herr talman! Herr
Näslund framhöll att jag i milt anföran -

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Ang. stödjande av oljeväxtodlingen m. m.

de kom in på ett område, som inte beröres
av motionen. Ja, det förhåller sig
så, herr talman, och jag gjorde det med
avsikt. På en viss punkt i mitt anförande
sade jag, att jag skulle ha kunnat yrka
bifall till reservationen, men att jag först
ville påtala det märkliga yttrande, som
avgivits av lantbruksstyrelsen, då man
nu vill bygga upp en dubbelorganisation,
som man år 1947 förordade icke skulle
finnas.

Herr Näslund tvivlade för sin del på
att denna utredning skulle komma att
dröja. Ja, jag vill erkänna att jag sade så.
Jag vill i det sammanhanget endast påpeka
vad som säges i nionde huvudtiteln
av årets statsverksproposition, där chefen
för jordbruksdepartementet har uttalat,
att det torde komma att dröja, innan
nämnda förslag utarbetats och därpå
grundade nya taxebestämmelser kunna
utfärdas.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt de
därunder förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det under behandling varande utlåtandet
hemställt samt vidare på bifall till
de i ämnet väckta motionerna; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Isaksson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 19,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifallas de i ämnet väckta
motionerna.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans

uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Isaksson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 89;

Nej — 34.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 20, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
bemyndigande att försälja viss
kronan tillhörig fast egendom, m. m.,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
jordbruksutskottets memorial
nr 21, angående departementsvis uppgjorda
förteckningar över försäljningar
m. m. av viss kronan tillhörig fast egendom.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till statens
sockernämnd för budgetåret 1949/50;
och

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till nötboskapsavelns
befrämjande under budgetåret
1949/50.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. stödjande av oljeväxtodlingen m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 24, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående åtgärder
till stödjande av oljeväxt- samt hampoch
linodlingen m. m.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i
proposition nr 68 gjorda framställning

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Nr 16.

hade utskottet i förevarande utlåtande
hemställt, att riksdagen måtte

1) medgiva, att stöd för odling av de
i utlåtandet omförmälda kulturväxterna
finge ordnas i huvudsaklig överensstämmelse
med i propositionen uppdragna
riktlinjer; samt

2) å riksstaten för budgetåret 1949/50
under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Befrämjande av fröodlingen
in. in.: Stödjande av odlingen av vissa
kulturväxter ett reservationsanslag av
41 000 kronor;

b) till Befrämjande av fröodlingen
m. in.: Bidrag till stödjande av priset
å hamphalm och linhalm ett reservationsanslag
av 2 752 000 kronor.

Reservation hade anmälts av herrar
Svedberg och Mårtensson i Smedstorp,
vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr SVEDBERG: Herr talman! Jag
har inom utskottet vid behandlingen av
denna fråga framfört en del synpunkter,
som ha föranlett mig att till utskottets
utlåtande foga en blank reservation.

Jag har haft svårt att förstå, att man
när det gäller de statliga prisregleringarna
till jordbruket skall varje år sätta
en del av växtodlingen i en särställning.
•lag vågar påstå, att man givit oljeväxtodlingen,
vilket tydligen även framgår av
jordbruksutskottets motivering, en särskilt
gynnsam placering från statsmakternas
sida. De arealer, på vilka oljeväxter
ha odlats, ha under de två senaste
åren fördubblats, nämligen från 26 000
hektar år 1945 till över 78 000 hektar år
1948. .lag har framför allt haft den uppfattningen,
att det inte skulle kunna möta
något hinder att kunna samordna dessa
odlingsgrenar — sockerbetsodlingen såväl
som oljeväxtodlingen — i den proposition,
som innesluter statsmakternas
prisregleringar för den övriga jordbruksnäringen.
Där får man ju böja sig för
prisstoppet; man måste ta hänsyn till de
ekonomiska svårigheter, som nu råda.
Men när det gäller dessa odlingsgrenar
följer man tydligen inte den linjen.

Jag har inom utskottet framfört just
detta, därför att jag vågar påstå att den

Ang. stödjande av oljeväxtodlingen m. m.

övervägande delen av dem, som äro sysselsatta
inom jordbruksnäringen, ha den
uppfattningen att man inte bör sätta en
del av växtodlingen i en särklass. Jag
har till och med hört sägas, att man,
när det har gällt att upprätta jordbrukskalkvlens
inkomstsida, tycker att inte
hela inkomsten från oljeväxtodlingen bör
upptagas, utan att en del därav bör föras
på sidan. Jag hoppas, att departementschefen
till ett annat år försöker inrymma
även frågan om de här berörda odlingsgrenarna
i den proposition, som varje
år återkommer, beträffande prisregleringen
på jordbrukets område.

Jag har, herr talman, inte något yrkande.

Herr ANDERBERG: Herr talman!

Allt sedan år 1939 ha ju riksdagen och
statsmakterna vidtagit åtgärder för att
lämna stöd åt oljeväxtodlingen. Detta är
ännu mer befogat vid detta tillfälle, då
vi ha svårigheter med valutan för inköp
av växtoljor och då vi dessutom på grund
av matfettsregleringens upphävande ha
behov av råvaror för framställande av
större kvantitet margarin. Varken herr
Svedberg, utskottet eller departementschefen
är på olika linjer beträffande själva
prisfrågan. Redan i år har ju en sänkning
skett av odlarpriset för vårraps från
90 till 85 öre per kilogram, för vitsenap
från 78 till 70 öre och för oljelin från 85
till 82 öre. En överenskommelse har
träffats mellan livsmedelskommissionen,
Sveriges oljeväxtodlares centralförening
och Svenska lantmännens riksförbund,
och denna överenskommelse har även utskottet
nu tillstyrkt att riksdagen måtte
godkänna. I denna prisreglering ha inte
medtagits prisen för höstraps och höstrybs
för 1949/50, utan de komma att
fastställas vid ett senare tillfälle.

Herr Svedberg erinrade nyss om den
stora ökning i arealerna för oljeväxtodling,
som hade skett, nämligen för år
1948 till 78 729 hektar, och att ökningen
tydligen fortsatte även under innevarande
år. Den iir kanske litet större än man
hade tänkt sig, vilket ju visar, att priset
fortfarande ligger väl högt. I år bär näm -

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Ang. stödjande av oljeväxtodlingen m. m.
ligen, enligt de senaste uppgifterna på
den tecknade arealen, oljeväxtodlingen
uppgått till ca 135 000 hektar. Det är
klart att åtgärder måste vidtagas när det
stimulerande priset visat sig ha slagit
igenom på detta sätt. Det är för stora
delar av vårt land, t. ex. Gotland, så, att
på en femtedel av åkerarealen där —
vilket för Gotlands del gör icke mindre
än 17 000 hektar — odlas oljeväxter. Vi
ha nått vad som åsyftades med detta
stimulanspris, vi ha fått mera råvaror,
så att vi kunnat bli fria från matfettsransoneringen.
Förra året blev också
skörden av oljeväxter god. Detta gör att
oljeväxtodlingen slagit så igenom att det
blivit en mängd jordbrukare som odla
sådana växter; i nästan hela södra Sverige
och ända upp i Östergötland och
Mälardalen har antalet oljeväxtodlingar
ökat i mycket stor omfattning.

Utskottet, som har haft vetskap om
detta, har också liksom Kungl. Maj :t insett,
att åtgärder böra vidtagas för att
priserna möjligen må kunna regleras så,
att inte lönsamheten för oljeväxtodlingen
blir högre än för annan odling. Priset
på oljeväxter har legat och ligger i år
trots sänkningen väl högt. Utskottet skriver
också till Kungl. Maj :t att Kungl.
Maj:t bör med uppmärksamhet följa utvecklingen
och se till om inte en reglering
av dessa priser borde kunna ske
med hänsyn till vad som har förekommit.

Herr Svedberg framställde inget yrkande,
och från utskottets sida yrkas ju
bifall till Kungl. Maj :ts förslag. Men utskottet
har velat göra dessa erinringar,
därför att det anser, att detta högre pris
inte kan få står kvar, utan att en reglering
bör ske, som är tillfredsställande för
statsmakterna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Jag skulle i detta sammanhang vilja rikta
en fråga till jordbruksministern.

Vi veta att det kommer att bli en stor
skörd av oljeväxter i sommar. Redan föregående
år var det mycket besvärligt

för oljefabrikerna att ta emot fröet, och
dessa besvärligheter komma helt säkert
att bli alldeles oöverstigliga i sommar.
För att mildra detta krävas enligt min
mening åtgärder, som stimulera antingen
odlarna själva eller, och kanske framför
allt, dem, som förut ha tagit emot
och torkat oljeväxtfrön, till att vidtaga
anordningar särskilt för lagring på litet
längre sikt än bara några veckor.

Jag skulle vilja fråga, om herr statsrådet
har för avsikt att vidtaga några åtgärder
för att det skall lämnas en viss
lagerersättning för torkat oljeväxtfrö antingen
till odlare, som torka frö själva,
eller till mottagare, som sedan torka och
förmedla dylikt till oljefabrikerna. Om
så icke sker, så misstänker jag att det
blir ett stort kaos på denna marknad
fram mot eftersommaren. Jag vore därför
mycket tacksam, om herr statsrådet
möjligen kunde säga något om de åtgärder,
som därvidlag planeras.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
nu ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 25, i anledning av väckt motion
om anslag till omplantering av rödspätta
;

nr 26, i anledning av väckta motioner
om anslag till utlämnande av lån för anskaffning
av flyttrålar;

nr 27, i anledning av väckt motion
angående ersättning åt J. W. Lundgren
för utfört arbete å kronolägenheten
Njalle, Vitberget;

nr 28, i anledning av väckt motion
angående ersättning åt A. Sällström för
utfört arbete å kronolägenheten Dalen
nr 7, Vitberget;

nr 29, i anledning av väckt motion
om ersättning till Ester Larsson och
Martin Larsson för vissa kostnader i
samband med jorddelningsförrättning;

nr 30, i anledning av väckt motion
om främjande av en sanering av hingstbeståndet
bland kallblodiga hästraser;

nr 31, i anledning av väckta motioner

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Nr 16.

Ang. inrättande av en personlig professur för L. H. Mattsson Mårn.

angående tidsenliga åtgärder för smådjursavelns
befrämjande; samt

nr 32, i anledning av väckta motioner
om statligt stöd åt Norrbottens ullspinneriförening
u. p. a.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. inrättande av en personlig professur
för L. H. Mattsson Mårn.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande
nr 33, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående inrättande
av en personlig professur vid statens
skogsforskningsinstitut för docenten
Ludvig Harald Mattsson Mårn.

I detta utlåtande hade utskottet, med
förmälan, att utskottet icke funnit anledning
till erinran mot Kungl. Maj ds
i propositionen nr 113 framlagda förslag,
hemställt, att riksdagen måtte

1) medgiva, att för docenten Ludvig
Harald Mattsson Mårn finge från och
med den 1 juli 1949 inrättas en personlig
befattning såsom professor i skoglig
arbetslära vid statens skogsforskningsinstitut; 2)

besluta, att Mattsson Mårn skulle
såsom innehavare av nämnda befattning
i avlöningshänseende vara likställd
med avdelningsföreståndare vid institutet; 3)

bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
den ändring i personalförteckningen,
som föranleddes av professurens inrättande; allt

under förutsättning att Föreningen
skogsarbeten bestrede de med professuren
förenade kostnaderna i enlighet
med vad i utlåtandet angivits.

Herr SUNDBERG, CARL: Herr talman!
Jag anser det vara på sin plats att vid
•letta tillfälle uttala skogshögskolans och
statens skogsforskningsinstituts tack till
den svenska skogsindustrien för det
utomordentligt värdefulla handtag, som
den lämnat till skogsundervisningens
och skogsforskningens främjande i och
med erbjudandet om denna personliga

4 Första kammarens protokoll 1949. Nr 10.

professur i ämnet skoglig arbetslära för
jägmästaren Mattsson Mårn.

Enligt min mening skulle syftet med
denna donation ännu bättre ha nåtts,
om professuren i enlighet med donatorernas
ursprungliga förslag hade blivit
direkt knuten till skogshögskolan. Men
då departementschefen — med hänsyn
bl. a. till det beslut, som fjolårets riksdag
fattade vid behandlingen av detta
ärende —- icke ansett sig kunna godkänna
detta arrangemang och då donatorerna
välvilligt gått med på den vidtagna
väl huvudsakligen formella ändringen
i enlighet med departementschefens
önskan, är det bara att hoppas och tro,
att huvudändamålet med donationen —
undervisningen i skoglig arbetslära vid
skogshögskolan — skall kunna nås på
ett effektivt sätt även under de förändrade
former, som vidtagits. Jag vill dessutom
uttala förhoppningen, att under
den tid, som kommer att förflyta till
dess denna professur upphör i och med
att Mattsson Mårn slutar med sin undervisning
i ämnet, statsmakterna skola ha
vunnit insikt om nödvändigheten av att
en ordinarie professur inrättas i ämnet
skoglig arbetslära vid skogshögskolan,
detta ämne som i alla fall tillhör ett av
de allra viktigaste vid skogshögskolan
och i vilket det har funnits en särskild
professur — må vara i kombination med
vissa andra ämnen — så länge skogshögskoleinstitutionen
existerat.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 34, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av vissa kronoegendomar
m. in., bifölls vad utskottet hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 119, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1949/50 till tandläkarhögskolorna
jämte i ämnet väckta motioner;

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Anslag till upplysningsarbete avseende produktions- och exportfragor.

nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förändring i avseende
å löneställning och antal beträffande
vissa ordinarie befattningar vid
kommunikationsverken m. in.; samt
nr 121, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1949/
50 till oförutsedda utgifter.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Anslag till upplysningsarbete avseende
produktions- och exportfrågor.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 122, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag till
upplysningsarbete avseende produktions-
och exportfrågor.

I enlighet med Kungl. Maj ds i proposition
nr 141 gjorda framställning hade
utskottet i förevarande utlåtande hemställt,
att riksdagen måtte till Upplysningsarbete
avseende produktions- och
exportfrågor under tionde huvudtiteln
anvisa

a) å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1948/49 ett reservationsanslag
av 100 000 kronor;

b) för budgetåret 1949/50 ett reservationsanslag
av 1 000 000 kronor.

Reservation hade anförts av, utom
andra, herrar Johan Bernhard Johansson,
Heiding, Lundgren, Svensson i
Grönvik och Rubbestad, vilka dock ej
antytt sin mening.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Till
det föreliggande utskottsutlåtandet äro
fogade två blanka reservationer. Av tekniska
skäl var det inte möjligt för reservanterna
att, vilket åtminstone några
av dem hade önskat, närmare få motivera
reservationen trots att en motivering
avlämnades före utgången av den tid,
som är fastställd för reservations avlämnande
inom statsutskottet. Jag tillåter
mig därför, herr talman, att motivera
några av reservanternas ståndpunkt.

Jag vill, herr talman, till en början
erinra om att det enligt vår uppfattning
inte är lämpligt att i fredstid ha en statlig
propagandaverksamhet, ett statligt
propagandaministerium. Det kan under
krigstid — under ett sådant läge som vi
hade under världskriget — vara nödvändigt
med en sådan propagandaverksamhet,
men under fredstid, under normala
förhållanden, kan det väl näppeligen
vara lämpligt.

Den propaganda, som skall drivas,
skall gå ut på att arbeta för en förbättring
av vårt ekonomiska läge. Den måste
bygga på en upplysning om regeringens
ekonomiska politik, och den måste ju,
såvitt jag förstår, också gå ut på ett försvar
av denna politik. Den måste försöka
förklara anledningen till att vi ha
de ekonomiska svårigheter, som vi nu
dras med, och man kan nog inte komma
ifrån att den förda ekonomiska politiken
åtminstone delvis bidragit till att
försämra vårt ekonomiska läge.

Det gäller att verka för en ökad export.
Exporten kan gynnas bättre genom
anslag, som t. ex. ta sikte på att bygga
ut vår utrikesrepresentation, än genom
anslag för propaganda. Men viktigast av
allt är dock att vi föra en sådan ekonomisk
politik, att vi kunna tillverka våra
varor till konkurrenskraftiga priser. Om
vi kunna det, torde det näppeligen vara
nödvändigt med någon statlig propaganda
för att åstadkomma en ökad export.

Av dessa skäl har jag, herr talman,
inte kunnat biträda utskottets tillstyrkan
av den kungl. propositionen, och jag tilllåter
mig därför att få yrka avslag å densamma.

Herr LINDSTRÖM: Herr talman! Jag
kan inte finna annat än att reservanterna
ha förrått en mycket stark skuggrädsla
när det gäller denna fråga. Jag vill
fästa uppmärksamheten på att vår regering
här inte har opererat utan rådgivare
inom näringslivet, utan att den
har fått till stöd en kommitté, som sammansättes
av representanter för Svenska
arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen
och Tjänstemännens central -

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Nr 16.

Anslag till upplysningsarbete avseende produktions- och exportfrågor.

organisation. Såvitt jag har kunnat finna
ha dessa instanser, som representera
olika sidor av arbetsmarknaden, kommit
överens om detta, och statsrådet
Andersson höll för några dagar sedan
ett föredrag om dessa frågor, varvid
skilda intressen från dessa håll voro representerade.
Såvitt jag kunde förstå av
de meddelanden, som tidningarna lämnade,
rådde där en mycket stor enighet
om att denna upplysningsverksamhet
är berättigad och nödvändig.

Nu tycks man emellertid frukta, och
därur härleder sig skuggrädslan, att
detta skall bli, som min ärade vän på
västerbotten-norrbottenslänsbänken uttryckte
sig, ett statligt propagandaministerium
under fredstid.

Det är väl ändå, herr talman, att rita
karikatyrer. Här är det fråga om att på
mycket konkreta punkter bedriva en
upplysningsverksamhet, som är befogad
och nyttig. Det är inte fråga om någon
propaganda för regeringspolitiken, det
är fråga om att upplysa medborgarna
om vilka insatser vi böra göra inom vårt
näringsliv för att uppnå den effekt, som
behövs för att vi skola kunna vinna den
balans i vår samhällsekonomi, som nu
är en fråga av allra största rang och betydelse.

Det är uppenbart att på arbetsmarknaden
en del ting förekomma, som hindra
den önskade effektiviteten: man hör
lära människorna, inte bara dem som
arbeta med sina händer i fabriker och
verkstäder utan även tjänstemän och
andra, att det här gäller att göra en insats,
som länder inte bara landet utan
även dem själva till gagn. Man kan säga,
och det har sagts från flera håll, att
detta blir för dyrt. En miljon kronor
på nästa budgetår anses vara ett alltför
högt belopp, men det är, herr talman,
alldeles uppenbart, att skall man
sätta i gång en sådan här propaganda,
kan den inte liksom propagandan för
hederlig deklaration koncentreras till
korta perioder, utan den måste vara
kontinuerlig. Det är den ena saken. Den
andra saken iir, afl man måste ha goda
krafter till sitt förfogande, människor
som ha insikt i de ekonomiska förhål -

landena, med andra ord experter. Och
denna avsikt hos statsrådet att använda
bästa möjliga expertis understryker
mycket starkt att det här inte är fråga
om någon politisk propaganda.

Den misstanke, som här nu har framförts
av min vän på västerbotten-norrbottenslänsbänken,
är den, att dessa
pengar skola användas för att rättfärdiga
regeringens ekonomiska politik.
Jag har från början deltagit i detta ärendes
riksdagsbehandling, och jag kan försäkra
att det inte förekommit från något
håll, där man är intresserad av denna
sak, ens en svag viskning om att sådana
avsikter skulle ligga bakom. Jag
tror för övrigt inte heller att statsrådet
Andersson skulle ha lierat sig med t. ex.
Svenska arbetsgivareföreningen, om han
velat driva en propagandaverksamhet
till försvar för regeringens ekonomiska
politik.

Här är det fråga om, jag understryker
detta starkt, herr talman, att skapa
en objektiv upplysningsverksamhet, och
ingen kan väl förneka, att en upplysningsverksamhet
i ekonomiska ting är
behövlig i vårt land, behövlig trots att
vi med rätt ibland säga att vi tillhöra
ett folk som, när det gäller upplysning,
befinner sig bland de mest framskridna.

Alla skäl, herr talman, tala för ett bifall
till den kungl. propositionen och
utskottsmajoritetens förslag, och därför
yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Det är sjiilvklart, att varken den som
skrivit propositionen eller de som försvara
den vilja säga, att det är fråga
om att försvara regeringens ekonomiska
politik. Det utgår jag från som en självklar
sak, och jag hoppas att det tillsatta
organet inte heller skall få en sådan
uppgift. .lag har endast begärt ordet för
att säga, att innehållet i den propaganda
som blir resultatet av denna proposition
kommer att följas med den allra största
uppmärksamhet.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Om ersättning till I. L. Homman.

som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till samt vidare
på avslag å vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

123, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till vattendomstolarna
jämte i ämnet väckt motion;

nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bidrag till utgivande
av lagsamling; och

nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till hjälpverksamhet för
utlandssvenskar och flyktingar.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om ersättning till I. L. Homman.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 126, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition angående ersättning
till Ebba Eriksson i anledning av olycksfall
i arbete, dels ock väckt motion om
ersättning av statsmedel till I. L. Homman
i anledning av olycksfall i arbete.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 144, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för den
11 mars 1949, föreslagit riksdagen medgiva,
att till Ebba Vendla Vilhelmina
Eriksson finge av statens järnvägars
driftmedel utbetalas en livränta å 1 200
kronor för år, räknat fr. o. m. den 19
december 1946, så länge hon levde ogift.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft en inom
andra kammaren av herr Pettersson i
Ersbacken väckt motion (11:234), vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta,

att ersättning av statsmedel efter riksförsäkringsanstaltens
grunder skulle tillerkännas
Ivar Lennart Homman från Brötjärna
i Kopparbergs län.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

a) att riksdagen måtte medgiva, att till
Ebba Vendla Vilhelmina Eriksson av statens
järnvägars driftmedel utbetalades
en livränta å 1 200 kronor för år, räknat
fr. o. m. den 19 december 1946, så länge
hon levde ogift;

b) att motionen 11:234 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anmälts av herr Boman,
som likväl ej antytt sin åsikt.

Herr BOMAN: Herr talman! Jag vill
uttala mitt djupa beklagande av att det
inte ligger inom riksdagens möjligheter
att på något humant sätt rätta till en
sak, som är uppenbart felaktig.

I sakens nuvarande läge finns det ingen
anledning att ställa något yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

127, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag till
universitetssjukhusen m. m.;

nr 128, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus m. m.;

nr 129, i anledning av väckt motion
angående utredning om statligt stöd vid
upprättande av särskilda ålderdomshem
för dövstumma m. m.; samt

nr 130, i anledning av väckt motion
angående uppmjukning av upphandlingsförordningens
tillämpning i fråga om till
statsbidrag berättigade vatten- och avloppsföretag
m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Nr 16.

Om ändringar i förordningen om nöjesskatt.

Om ändringar i förordningen om
nöjesskatt.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 31, i anledning av väckta
motioner angående vissa ändringar i förordningen
om nöjesskatt.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen:

1) de likalydande motonerna 1:11 av
herr Berling m. fl. och II: 9 av herr Bergström
m. fl., vari hemställts, att riksdagen
ville besluta om följande ändrade
lydelse av 9 § första stycket i nöjesskatteförordningen:
»Såsom biljettpris anses
det ordinarie priset för den tillställning,
varom fråga är, utan hänsyn till att tillfälligtvis
nedsättning medgives för vissa
grupper av deltagare eller att biljett utlämnas
utan betalning (fribiljett).»

2) de likalydande motionerna: I: 102
av herr Ernst Hjalmar Nilsson m. fl. och
11:122 av herrar Skoglund i Umeå och
Åkerström, vari hemställts, att riksdagen
måtte antaga följande förslag till ändrad
lydelse av 15 § tredje stycket förordningen
den 21 december 1945 (nr 823)
om nöjesskatt:

»Där nöjestillställning anordnas av folketshusförening,
folkparksförening eller
annan liknande organisation eller av organisation,
som har till uppgift att tillhandahålla
allmän samlingslokal, åtnjutes
befrielse från nöjesskatt för varje tillställning
med belopp som i första stycket
angives. Vad nu sagts skall gälla endast
under förutsättning, att organisationen
under de senast förflutna fem åren icke
lämnat utdelning åt sina medlemmar, att
tillställning av samma slag hålles högst
två dagar i följd inom samma lokal eller
område och att tillställningen icke är av
beskaffenhet som avses i första stycket
andra punkten», samt

3) motionen II: 268 av herr Ericsson i
Sörsjön, vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kung].
Maj :t anhålla om utredning angående
möjligheten att genomföra sådan ändring
i gällande förordning om nöjesskatt,

att dansbiljett icke skulle kunna påtvingas
restauranggäst, som endast önskade
intaga måltid och ej vore intresserad av
dans och vad därmed sammanhängde.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet
på åberopade grunder hemställt,

1) att de likalydande motionerna 1:11
av herr Berling m. fl. och II: 9 av herr
Bergström m. fl. om ändrad lydelse av
9 § nöjesskatteförordningen icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

2) att de likalydande motionerna I:
102 av herr Ernst Hjalmar Nilsson m. fl.
och II: 122 av herrar Skoglund i Umeå
och Åkerström angående ändrad lydelse
av 15 § tredje stycket förordningen om
nöjesskatt icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd; samt

3) att motionen II: 268 av herr Ericsson
i Sörsjön om viss ändring i förordningen
om nöjesskatt icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr BERLING: Herr talman! Utskottet
har icke gått in på en saklig prövning
av de motioner, som här ha väckts,
utan hänvisar till den översyn som riksräkenskapsverket
har fått direktiv om
att åstadkomma, men trots att saken tydligen
befinner sig i ett läge, som gör det
omöjligt för mig att framställa ett yrkande
om bifall till motionen, vill jag
ändå vid detta tillfälle anföra några synpunkter
på denna icke oviktiga fråga.
Jag hoppas herr talmannen tillåter att
jag yttrar mig om båda motionerna nu,
d. v. s. om både 9 och 15 §§. Den motion
som jag och mina kamrater väckt hade
säkerligen även kommit att omfatta 15 §,
om det inte vid den tidpunkt då motionen
avlämnades hade förelegat ett utslag
ifrån kammarrätten, där denna ogillade
riksräkenskapsverkets tolkning i
fråga om de 500 kronor, för vilka ideell
förening kan bli befriad från nöjesskatt.
Sedan har emellertid regeringsrätten
upphävt kammarrättens utslag och ställt
sig på riksräkenskapsverkets sida.

Den motion, som jag har varit med
om att bära fram, bär tillkommit därför

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Om ändringar i förordningen om nöjesskatt.

att motionärerna anse, att tillämpningen
av nöjesskatteförordningen står i
strid med de åtgärder som statsmakterna
vidtagit för att hjälpa teaterverksamheten
att framföra god teaterkonst till så
många medborgare som möjligt. Man
skulle kunna säga, att genom den stränga
tolkningen av nöjesskatteförordningen
ha statsmakterna visat, att de ge med
den ena handen och ta en del igen med
den andra. Detta kan icke vara riktigt.
•lag har min erfarenhet från min egen
stad, Hälsingborg, som ju har en statsunderstödd
teater. Det visade sig där, att
abonnemangsförsäljningen av teaterbiljetter
utgör ungefär 60 procent av alla
sålda teaterbiljetter, men trots detta får
priset på dem inte betraktas som ett normalt
biljettpris, utan det högre priset
skall vara normgivande. Följden härav
blir, att man i vissa fall på denna teater
får betala ända till 38 procent i nöjesskatt
på en teaterbiljett, och den genomsnittliga
nöjesskatten för alla försålda
biljetter i alla prislägen utgör ungefär
21 procent, oaktat nöjesskatteförordningen
förutsätter endast 15 procent. Det är
väl självfallet, att man inte skall popularisera
teaterverksamheten på det sättet.
Det kan aldrig ha varit meningen, att
man skall vidtaga åtgärder som stå i
strid med varandra.

Om jag så ser på den andra sidan av
samma fråga, den som gäller 15 § i nöjesskatteförordningen,
så visar det sig,
att om kammarrättens tolkning hade
kunnat tillämpas och Hälsingborgs teater
fått betraktas som ideell förening, så
hade nöjesskatten för den teatern, som
ändå är den minsta av de statsunderstödda
teatrarna, gått ned med i runt tal
15 000 kronor. Om man dessutom hade
kunnat få en förnuftig tillämpning beträffande
prisen på abonnemangsbiljetter,
så skulle en ytterligare reducering
ha inträtt, så att denna teater fått en
minskning med 23 000 kronor.

Det är ju självfallet, att om den benhårda
tolkning, som riksräkenskapsverket
och regeringsrätten ha gjort, skall få
stå sig, så blir det i praktiken så, att
ingen ideell förening egentligen kan
tänkas komma i åtnjutande av den ut -

lovade förmånen. Tv en förening som
driver teaterverksamhet är väl skyldig
att föra handelsböcker, och om den är
det, så måste den organisera sig som
ekonomisk förening, men så fort detta
skett då är den ingen ideell förening
längre, och då kan den inte komma i åtnjutande
av de förmåner som denna undantagsbestämmelse
avser. Men det är
väl ändå så, att dessa föreningar, som
sammansluta sig för att följa de statliga
direktiven att ge god teaterkonst till billigt
pris, äro i hög grad att betrakta
som ideella organisationer.

Vi skola komma ihåg, att dessa teaterföreningar
äro för sin existens fullkomligt
beroende av anslag från det allmänna
— utan dem skulle de aldrig kunna
driva någon verksamhet — men då är
det ju också fullkomligt uteslutet att de
kunna vara vinstgivande företag eller
över huvud taget kunna bli i stånd att
förränta det inbetalda andelskapitalet,
om man än hade haft detta i tanke.

Man borde väl få en sådan tolkning
av dessa nöjesskattebestämmelser, att dylika
orimligheter kunde undanröjas. Jag
vet inte om man kan våga tilltro riksräkenskapsverket,
som ju mera är en
fiskalisk institution, att vilja medverka
till en sådan reform, men om det inte
skulle ske, hoppas jag att finansdepartementet,
där jag vet att man har intresse
för denna fråga, radikalt går in för att
göra sådana ändringar i nöjesskatteförordningen,
att inte den ena bestämmelsen
upphäver den andra.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få uttala den förhoppningen, att frågan
skall komma tillbaka till nästa års
riksdag i sådant skick, att man kan råda
bot på de missförhållanden på här berörda
område, som nu äro för handen.

Herr NILSSON, ERNST HJALMAR:
Herr talman! Då jag avlämnat en motion
i denna fråga, som nu behandlats
av bevillningsutskottet, och då utskottet
hänvisar till den utredning som skall utföras
av riksräkenskapsverket, skall jag
be att få passa på tillfället att säga några
ord i anledning av bevillningsutskottets
betänkande.

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Nr 16.

Om ändringar i förordningen om nöjesskatt.

Jag tror vi alla kunna säga oss, att när
riksdagen 1945 antog nöjesskatteförordningen,
så var det nog den allmänna
meningen, att folkets hus, folkets parker,
bygdegårdar och andra sådana organisationer,
som ha samlingslokaler, skulle
komma i åtnjutande av den lindring i
nöjesskatten som 15 § talar om. Det har
också visat sig, att folketshusföreningarna,
folkparkerna och andra sådana
sammanslutningar ute i landet tolkade
denna paragraf på samma sätt och gjorde
avdrag för dessa 500 kronor med 75
kronor i skatt för en tillställning som
föll under 15 §, men så kom det ett utslag
från regeringsrätten, där den tolkar
denna paragraf på ett annat sätt. Det visar
sig nämligen, att en del folkets hus
och folkparker ha gamla, man kan säga
otidsenliga stadgar, som bland annat tala
om att de skola befrämja sina medlemmars
ekonomiska intressen genom att bereda
dem bostäder och samlingslokaler.
Den formuleringen bär regeringsrätten
icke kunnat godkänna, emedan den menar
att dessa föreningar icke skulle tillhandahålla
allmänna samlingslokaler.

Den andra punkten, som gjorde att
föreningarna fingo bakläxa, är den att
de i regel äro inregistrerade som ekonomiska
föreningar, och på den grunden
ansågs det att de inte föllo under
15 $ nöjesskatteförordningen. Om man
ser endast efter stadgarna, blir det denna
tolkning. Men hur är det i verkligheten?
Jo, i verkligheten är det så, att
hos folkets hus, folkparker och bygdegårdar
och andra sådana få alla ortens
organisationer hålla till med sina möten
och sammanträden och i regel för en
mycket låg avgift. Bevillningsutskottet
1945 var också fullt på det klara med
att dessa föreningar göra en god gärning,
när de försöka skapa samlingslokaler,
där hela ortens organisationer
kunna hålla till med sina sammanträden
och möten.

•lag skulle också vilja understryka vikten
av teaterverksamheten, som herr
Berling talade om. Den teaterverksamhet
som bedrives ute i landet har icke heller
kunnat få tillgodogöra sig denna lindring
i nöjesbeskattningen. Här bedriva

folkparkerna en teaterverksamhet för
landsortens folk, de försöka få ändamålsenliga
lokaler, där man kan ge god teater,
och de försöka genom sin centralorganisation
få fram teatersällskap som
kunna ge god teater överallt ute i landet.
Till denna teaterverksamhet utgår
statsbidrag, men när sällskapen komma
ut i landet, visar det sig att de få betala
fullt i nöjesskatt. Många folkets hus och
folkets parker ha fått betala tillbaka nöjesskatt
sedan 1946, och det betyder, att
många av dessa små företag ha kommit
i en mycket svår ekonomisk situation.
Vi ha en folkets park i Kramfors, som
varje sommar bedriver teaterverksamhet
genom centralorganisationen. Det är den
enda teaterverksamhet som finns på den
platsen. Under 1947 gick denna teaterverksamhet
för parkens vidkommande
med en förlust av 4 000 kronor, och under
1948 har den gått med en förlust på
över 5 000 kronor. Orsakerna till dessa
förluster äro dels de höga gagerna, dels
andra ökade omkostnader för annonsering
och liknande, men även den skärpta
beskattningen på detta område bidrar
ju till att förlusten blir större.

Det är, angeläget att denna fråga löses
ganska snabbt. Jag förstår, att här kan
man ingenting göra i dag, och jag har
heller inget yrkande, men jag skulle för
min del till denna utredning gärna vilja
knyta en tanke: Varför skulle man inte
på detta område kunna koppla in representanter
för folketshusföreningarnas
riksorganisation och folkets parkers
centralorganisation? De ha fått tusentals
brev och påstötningar utifrån landet om
de olika tolkningarna av nöjesskatteförordningen.
Man kanske borde rådgöra
och överlägga med dem, ty de ha reda
på hur det i verkligheten gestaltar sig
och hur denna paragraf har tolkats ute
i landet.

Vi få hoppas att denna utredning göres
snabbt och att det finns möjligheter
att frågan kommer upp vid nästa års
riksdag. .lag uttalar den förhoppningen,
därför att det är angeläget att denna
fråga löses, om vi skola kunna behålla
våra små folkctslnis och folkets parker
ute i landet och om de skola kunna kla -

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Om ändringar i förordningen om nöjesskatt.

ra sig ekonomiskt. Vi skola inte bara
lita till att medlemmarna alltid skola
göra personliga uppoffringar. Jag tycker
det är tillräckligt att de ge sin arbetskraft
kväll efter kväll för att hålla
sina lokaler i gång. Man bör även bidraga
ifrån statens sida, så att man inte betungar
deras utgifter allt för mycket.

Jag slutar med att uttrycka den förhoppningen,
att vi få se resultatet av
denna utredning i form av en proposition
vid nästa års riksdag.

I detta anförande instämde herr Grym
och herr Karlsson, Gustaf.

Herr ANDERSSON, ELON: Herr talman!
Jag skall också be att få instämma
i de förhoppningar som från herr Berlings
och herr Hjalmar Nilssons sida uttalats
om möjligheten att inom en mycket
begränsad tid, helst till nästa års
riksdag, från Kungl. Maj:t få ett förslag,
som reglerar de missförhållanden, som
de båda herrarna här ha talat om. För
min del är jag beredd att säga, att både
herr Berling och herr Nilsson utan tvivel
ha rätt i sina reflexioner angående de
ogynnsamma och från början säkerligen
icke avsedda konsekvenserna av nöjesskatteförordningens
tillämpning i de av
dem angivna fallen.

Man är också inom finansdepartementet
underkunnig om att det här framförts
anmärkningar. Redan under 1947 upprättades
inom finansdepartementet en
promemoria, där de av de båda herrarna
berörda problemen voro föremål för en
ur deras synpunkt rätt sympatisk granskning.
Promemorian föranledde då ingen
åtgärd. Det ansågs att vissa detaljer i den
undersökning som hade skett borde göras
noggrannare, innan man från Kungl.
Maj:ts sida var färdig att framlägga förslag.

Under den Hd som ärendet i år har
legat under behandling i utskottet har
man också undersökt, huruvida det skulle
vara möjligt att på basis av det nu
föreliggande utredningsmaterialet föreslå
riksdagen positiva åtgärder i den riktning
som motionärerna i dessa båda frågor
ha avsett. Det visade sig emellertid,

att det även vid ett mycket sympatiskt
bedömande av de synpunkter som motionärerna
anlagt befanns nödvändigt att
närmare undersöka vissa detaljer i problemet,
innan man var färdig att skrida
till förslag om ändring av lagstiftningen.

Det är rimligt, och det förstå de båda
motionärerna själva, eftersom inget yrkande,
motsatt utskottets, har framställts,
att riksdagen så länge denna utredning
pågår icke bör fatta ett positivt beslut,
som måhända skulle vara av sådant innehåll,
att man redan vid nästa riksdag,
sedan utredningen blivit färdig, skulle
vara nödsakad att vidtaga den ena eller
andra formella ändringen i detsamma.
Det torde vara uppenbart, att riksdagen
bör avvakta resultatet av den nu igångsatta
översynen av denna promemoria,
innan beslut i ärendet fattas.

Men det uppskov, som därigenom vållas,
bottnar icke i någon oförståelse för
de synpunkter, som motionärerna ha
anfört. Jag tror jag skulle våga säga, att
de skäl för deltagande i utredningen av
representanter för de organisationer,
som herr Hjalmar Nilsson här närmast
för talan för, eller av representanter för
de intressen, som herr Berling främst
för talan för, i sakens nuvarande läge icke
är nödvändigt för att ge vederbörande
inom departementet en uppfattning om
det reella innehållet i den översyn, som
skall ske. Jag tror att man inom departementet
är fullkomligt på det klara med
de sakliga skäl, som i båda avseendena
kunna åberopas, och att den utredning,
som det nu närmast är fråga om, således
inte avser att undersöka, huruvida motionärerna
ha skäl för sin framställning,
utan dess syfte främst är att klara ut
vissa tekniska detaljer, som sammanhänga
med förslag till ändringar i denna
ganska ömtåliga beskattningsfråga.

Jag instämmer som sagt, herr talman,
för min del i de förhoppningar, som de
båda motionärerna ha anfört. Jag tror jag
har goda grunder för ett antagande, att
deras förhoppningar också skola bli infriade,
och jag kan därför även — fastän
jag mycket starkt sympatiserar med
de önskemål, som här ha framförts —

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Nr 16.

Om upprättande av sakregister över JO:s och MO:s ämbetsberättelser.

med hänsyn till det läge, som frågan befinner
sig i för dagen, utan att därmed
känna mig äventyra ett lyckligt resultat
för de båda motionärernas önskemål,
yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande betänkande hemställt.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förlängning av giltighetstiden
för vissa tilläggstullar;

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Storbritannien
för undvikande av dubbelbeskattning
och förhindrande av skatteflykt beträffande
inkomstskatter;

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av sockernäringen
i riket m. in.;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt bemyndigande
för Kungl. Maj :t att medgiva visst
undantag från gällande villkor för åtnjutande
av rätt till varvsindustrirestitution; nr

36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av punkt 6 av anvisningarna
till 32 § kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370); och

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att medgiva befrielse i vissa
fall från skyldighet att erlägga inkomstskatt
vid fusion mellan försäkringsbolag.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 30, i anledning av
väckta motioner angående tjänste- och
familjepensionsunderlaget för rektorsbefattningar
vid statens dövstumskolor, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om upprättande av sakregister över JO:s
och MO:s ämbetsberättelser.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 31, i anledning av väckt motion
om upprättande av sakregister över
riksdagens justitie- och militieombudsmäns
ämbetsberättelser.

I en inom andra kammaren under nr
197 väckt motion, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning
hade herr Hedlund i Östersund
m. fl. hemställt, att riksdagen måtte uppdraga
åt JO och MO att låta upprätta
sakregister över avgivna ämbetsberättelser
samt att riksdagen måtte ställa härför
erforderliga medel till förfogande.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motion II: 197 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr HERLITZ: Herr talman! Här föreligger
en motion, som bär förefallit
mig vara så slående riktig, att det har
förvånat mig att den har rönt ett sådant
öde i bankoutskottet. Den innebär
ett förslag från första lagutskottets vice
ordförande, grundat på flera års erfarenhet
från granskningen av justitie- och
militieombudsmannens berättelser, om
åstadkommande av register över justitieombudsmannens
och miltieombudsmannens
verksamhet och de mål, som de ha
handlagt.

Det är ju väl känt och behöver inte
här utläggas, vilken betydelse dessa riksdagens
ombudsmän ha. Deras ingripanden
iiro ju i mångahanda måtto vägledande
för ämbets- och tjänstemän i deras
ämbetsutövning, och det är av den
allra största betydelse, att denna vägledande
gärning, som ombudsmännen utföra,
får den största möjliga intensitet
och betydelse. Det förefaller mig alldeles
obestridligt riktigt, att för sådant ändamål
läsaren bör få den hjälp, som kan
beredas av ett register.

Det är också att uppmärksamma, all
justitieombudsmannen visserligen något
blygsamt har underskattat betydelsen av

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Om upprättande av sakregister över JO:s
sitt ämbetes verksamhet, men att å andra
sidan militieombudsmannen oförbehållsamt
har tillstyrkt, att ett sådant register
som föreslagits skall komma till
stånd.

Våra litet stela regler i fråga om ärendenas
utskottsfördelning ha råkat medföra,
att detta ärende har kommit att
hamna hos bankoutskottet. Jag vet inte
om det är för djärvt att föreställa sig,
att om saken hade kommit till ett utskott,
som haft verklig erfarenhet av de
ting det gäller, nämligen något av lagutskotten,
resultatet hade blivit ett helt
annat.

Såsom saken nu ligger, herr talman,
kan jag inte framställa något yrkande
om bifall till motionen. Det skulle väl
inte leda till något resultat. Och nuvarande
arbetsformer tillåta mig över huvud
taget inte att tänka på återremiss;
därtill är det för sent. Under sådana förhållanden
får jag inskränka mig till att
understryka vad bankoutskottet ändå
har sagt, nämligen att man måste förutsätta,
att justitie- och militieombudsmannen
ägna frågan fortsatt uppmärksamhet.
Jag skall be att få uttala den
mycket livliga förhoppningen, att vi
snarast möjligt få emotse verkliga initiativ
och förslag i detta hänseende från
ombudsmännens sida. Vi behöva ett register
sådant som detta.

Herr SUND VIK: Det är väl faktiskt
så, att både justitieombudsmannen och
militieombudsmannen ha ställt sig tveksamma
till om det var lämpligt att upprätta
detta register för närvarande. De
framhålla ju bägge, att det bör anstå
därmed ännu någon tid, och bankoutskottet
har instämt i deras uppfattning
och yrkar, att det skall anstå ännu någon
tid, innan man sätter i gång med
uppgörande av detta register.

.Tåg skall be att få yrka bifall till utskottets
framställning.

Herr HERLITZ: Herr talman! Jag vill
inte förlänga debatten, men jag kan inte
underlåta att framhålla, att det inte är

och MO:s ämbetsberättelser.
så som herr Sundvik sade. Militieombudsmannen
har redovisat skälen för
och emot, men sedan säger han i klara
verba, och det är ingen tvekan om vad
han menar: »övervägande skäl tala

emellertid enligt min mening för att
sakregistret nu upplägges.» Ombudsmännen
ha således inte båda varit tveksamma.
Militieombudsmannen har klart
förordat registret.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Militieombudsmannen
skriver i alla fall, att
det »kan ifrågasättas huruvida icke med
registrets upprättande bör tills vidare
anstå för att i registret bereda utrymme
även för ärenden som ha samband med
1948 års krigslagstiftning». Och justitieombudsmannen
skriver mycket bestämt:
»På grund av vad jag nu anfört
torde enligt min mening övervägande
skäl tala mot att ett särskilt register
över innehållet i justitieombudsmannens
ämbetsberättelse nu upprättas. Det
torde vara tillfyllest att i en kommande
ämbetsberättelse intages ett register för
tiden efter 1910 av samma slag som det
redan förefintliga 100-årsregistret. Med
utgivandet av ett register av detta slag
bör lämpligen anstå till år 1960, då registret
skulle avse 50-årsperioden 1911
—1960.»

Av detta framgår ju, herr talman, att
det inte är någon brådska med detta
register.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr HERLITZ: Jag beklagar, att jag
får ta till orda än en gång.

Att justitieombudsmannen icke har
tillstyrkt, att registret upprättas nu, behövde
inte herr Näsgård upplysa om. Jag
har redan sagt, att det förhåller sig så.
Men jag är verkligt förvånad över att
herr Näsgård efter det citat jag meddelade
ur militieombudsmannens yttrande,
kan komma med det där citatet om att
»det kan ifrågasättas huruvida icke med
registrets upprättande bör tills vidare
anstå». Det är ju hämtat ur meningen

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Nr 16.

Om utarbetande av register över kyrkomötets protokoll m. m.

före den som jag citerade och som inne- Med hänsyn härtill och jämväl med
håller militieombudsmannens slutliga tanke på att ökade statsutgifter i nuvakonklusion,
nämligen att trots de skäl, rande läge såvitt möjligt böra undvikas,
som kunde tala för en viss tvekan, skola har utskottet ansett sig icke böra tillvi
i alla fall upprätta registret. styrka bifall till det i propositionen

Så skall man inte citera utlåtanden! framställda förslaget.

Åberopande det anförda hemställer
Efter härmed slutad överläggning bi- utskottet, att förevarande proposition
fölls vad utskottet i det under behand- icke måtte till någon riksdagens åtgärd
ling varande utlåtandet hemställt. föranleda.»

Om utarbetande av register över kyrkomötets
protokoll m. m.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utarbetande och
tryckning av register över kyrkomötets
protokoll jämte bihang för åren 1920—
1948.

I en den 11 mars 1949 dagtecknad
proposition, nr 149, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning,
hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen
att a) uppdraga åt fullmäktige i
riksgäldskontoret att låta utarbeta och i
en upplaga av omkring 600 exemplar
trycka register över kyrkomötets protokoll
jämte bihang för åren 1920—1948;
b) besluta, att kostnaden för registrets
utarbetande och tryckning skulle bestridas
ur förslagsanslaget till Allmänt
kyrkomöte.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet anfört:

»Det till tryckning föreslagna registret
över kyrkomötets protokoll jämte bihang
för åren 1920—1948, varunder elva
kyrkomöten hållits, skulle utgöra efterföljare
till motsvarande register för åren
1868—1918, omfattande tretton kyrkomöten.
Kostnaderna ha uppskattats till
omkring 34 000 kronor, att bestridas av
förslagsanslaget under budgetåret 1950/
51 till Allmänt kyrkomöte. Enligt utskottets
mening kan emellertid med upprättandet
av ifrågavarande register utan
större olägenhet anstå ännu någon tid.

Herr statsrådet QUENSEL: Det tryckta
samlingsre^istret över kyrkomötets protokoll
avser tiden från 1868, då det första
kyrkomötet hölls, och fram till och med
1918. I propositionen föreslås nu, att registerarbetet
fullföljs för tiden 1920—
1948. Utskottet anser emellertid, att det
fortsatta tryckningsarbetet utan olägenhet
kan uppskjutas. Under den förra perioden,
som uppgår till 50 år, höllos 13
kyrkomöten, under den tid som därefter
förflutit ha hållits 11. Jämförelsen mellan
50 år och 30 år blir sålunda missvisande.
Tvärtom ha under de år, som förflutit
efter 1918, flera ärenden behandlats
än tidigare, varför det nu föreliggande
behovet av tryckning måste anses
vara ganska stort. Olägenheterna av ett
uppskov förnimmas av den, som har att
syssla med hithörande frågor, och frånvaron
av ett register ökar betydligt risken
för förbiseenden, liksom det naturligtvis
medför ökat arbete. Riksdagen
har vanligen i sådana sammanhang visat
stort intresse för att praktiska uppslagsböcker
skola komma till stånd.

Utskottet åberopar emellertid här också,
att statsutgifter i nuvarande läge så
vitt möjligt böra undvikas. Det är naturligtvis
alldeles riktigt, men då vill jag
endast framhålla, att man här skulle
kunna vinna en ganska stor fördel för
ett rätt måttligt belopp. Dessutom kan
ett bifall till propositionen knappast
medföra någon anslagsbelastning för
nästa budgetår. Det har också framhållits
i propositionen. Utgifterna skulle
komma först senare.

Herr SUNDVIK: Kostnaden, 34 000

kronor för (iOO exemplar, förefaller hög

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Om utarbetande av register över kyrkomötets protokoll m. m.

i dessa tider, och det var en enig uppfattning
i utskottet, att upprättandet av
detta register gott kunde anstå några år
till. Yi ansågo att under nuvarande förhållanden,
när de är ont om arbetskraft
även på detta område, och när kostnaden
är hög, kunde man gott uppskjuta
ärendet ännu några år. Med anledning
därav yrkade utskottet avslag på propositionen,
och jag hemställer om bifall till
utskottets hemställan.

Herr FORSLUND: Utan att någon sade
annat än ja på talmannens fråga beviljade
vi för en kort stund sedan 150 000
kronor för att sammanställa en lagsamling.
Då får jag säga, att det hör till de
små tingen att resonera på det sätt, som
bankoutskottet bär gjort i denna sak. Jag
vill därför, herr talman, yrka bifall till
Kungl. Maj:ts proposition. Skall man ha
en registerföring, skall den hållas vid
liv, och det kan man inte göra genom
att lägga på lager under alltför lång tid.
Detta är en ordningsfråga, där jag tycker
det är rimligt att vi tillmötesgå vad
Kungl. Maj :t har yrkat.

Jag ber därför, som sagt, att få yrka
bifall till den kungl. propositionen.

I herr Forslunds yttrande instämde
herr Sten.

Herr MOGÅRD: Herr talman! Såsom
delaktig i utskottets klappjakt på register
ber jag att få säga några ord i anledning
av vad statsrådet Quensel och
herr Forslund här yttrade.

Utskottet har inte rekommenderat, att
man skulle helt avbryta registerföringen
av kyrkomötets protokoll utan säger
tvärtom, att man förutsätter, att då det
blir lämpligare tider — varmed man
närmast menar ekonomiskt bättre tider
— fortsättes den registerföring, som 1917
års riksdag beslöt anslag till. Man har
dock funnit, att det förra kyrkomötesregistret
omfattade 50 år, medan det nu
föreslagna skulle omfatta endast 28 år.
Det är visserligen sant, som herr statsrådet
anförde, att under senare år har

kyrkomötet sammanträtt mycket flitigare
än tidigare, men den normala kyrkomötestiden
har dock varit fem år och
inte så kort som nu ofta varit fallet.

Jag vill vidare påpeka för dem, som
äro intresserade av att ta del av vad kyrkomötena
besluta, att högst förträffliga
register utges i samband med varje kyrkomötes
protokoll. De äro utförliga och
goda, och när det inte gäller att slå igenom
alltför många kyrkomöten, så vållar
det i stort sett — det har jag personlig
erfarenhet av — inte så särdeles stora
svårigheter att leta sig till rätta. Det går
inte att jämföra kyrkomötets registratur
med riksdagens. Riksdagsfrågorna
äro ju så oändligt många fler och mycket
mer omfattande och detaljerade än vad
kyrkomötets ärenden äro under den korta
månad det sammanträder.

Därför finner jag nog ett visst fog för
att man här är något mera måttlig i sina
pretentioner på statsutgifter. Då utskottet
utan minsta divergens var enigt om
att icke ansluta sig till Kungl. Maj:ts
proposition, tror jag nog, att kammaren
för sin del kan vara övertygad om att
man inte åsyftade att förhindra en i
sinom tid mera naturligt framvuxen registerföring
än vad detta kanske en smula
bryska avslagsutlåtande kan synas
innebära. Utskottet sätter sig alltså icke
emot, att ett register kommer att utarbetas,
men anser, att det bör kunna dröja
något eller några år — eller kyrkomöten
— innan något nytt helregister utges.

Jag ansluter mig till den synpunkten,
så präst jag är, och ber att få biträda
yrkandet om bifall till utskottets hemställan.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt
samt vidare på bifall till Kungl. Maj :ts
i ämnet gjorda framstälning; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Nr 16.

Herr Forslund begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 32, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles Kungl. Maj:ts i
ämnet gjorda framställning.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertal röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Forslund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnes
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 67;

Nej — 57.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 36, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1948/49, såvitt angår
trettonde huvudtiteln, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 30, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 33 kap. 4 §
rättegångsbalken, m. m., bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Om översyn av aktiebolagslagen.

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 31, i anledning av väckt
motion om översyn av aktiebolagslagen
m. m.

Med anledning av en inom andra kammaren
av herr Wiberg väckt motion, nr
284, hade första lagutskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet på anförda skäl
hemställt,

A. att riksdagen måtte för sin del antaga
i utlåtandet infört förslag till lag
om ändrad lydelse av 30 § lagen den
14 september 1944 om aktiebolag;

B. att förevarande motion, 11:284, i
den mån den icke blivit besvarad genom
vad utskottet förut anfört och hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr ANDERSSON, JONES ERIK: Det
är inte för att ta upp någon sakdebatt,
som jag har begärt ordet vid detta utlåtande,
utan jag gör det för en annan
saks skull. Det gäller själva presentationsförfarandet
av detta aktstycke.

På senare tid ha ju en del utlåtanden
blivit begåvade med ändringar i form
av kartongblad. Det har alltid varit vanligt
förr, att det nederst på sidan i en
liten not stått angivet vari ändringen
bestod. Numera kostar man inte på sig
den där lilla anvisningen, utan vi få försöka
leta reda på det själva bäst vi kunna.
Jag frågar, varför man har gått från
den där gamla goda regeln, och undrar,
om det inte skulle låta sig göra att även
i fortsättningen ge en liten hjälprad på
slutet.

Till den kraft och verkan det hava
kan hos kansliet eller vem det vederbör,
har jag ansett mig böra komma med denna
lilla reprimand.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Ang. återinförande av ståndrättsförfarandet.

Ang. återinförande av ståndrätts- Båda propositionerna hade hänvisats

förfarandet.

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 32, i anledning av dels
Kung], Maj :ts proposition med förslag
till lag om ändring i militära rättegångslagen
den 30 juni 1948 (nr 472), in. m.,
jämte i ämnet väckt motion, dels ock
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 14 §
lagen den 30 juni 1948 (nr 449) om
disciplinstraff för krigsmän och lag angående
ändrad lydelse av 66, 68 och
69 §§ militära rättegångslagen den 30
juni 1948 (nr 472).

Genom en den 18 februari 1949 dagtecknad
proposition, nr 98, hade Kungl.
Maj :t föreslagit riksdagen att antaga vid
propositionen fogade förslag till

1) lag om ändring i militära rättegångslagen
den 30 juni 1948 (nr 472);
samt

2) lag angående ändring i lagen den
30 juni 1948 (nr 450) om dödsstraff i
vissa fall då riket är i krig.

Vidare hade Kungl. Maj:t genom en
den 4 mars 1949 dagtecknad proposition,
nr 104, föreslagit riksdagen att antaga
vid denna proposition fogade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av
14 § lagen den 30 juni 1948 (nr 449) om
disciplinstraff för krigsmän; och

2) lag angående ändrad lydelse, av
66, 68 och 69 §§ militära rättegångslagen
den 30 juni 1948 (nr 472).

(i Kungl. Maj:ts förslag:)

4 §.

Förövas brott, som kan förskylla dödsstraff,
i samband med visst krigsföretag
och under så allvarliga förhållanden
att behandling av målet i vanlig ordning
ej kan avvaktas utan synnerlig fara för
krigslydnadens eller motståndsviljans
upprätthållande eller eljest för krigsföretags
framgång, militäravdelnings säkerhet
eller rikets väl må, om den brottslige
träffats på bar gärning, högste militäre
chefen på stället, därest han har

till lagutskott och behandlats av första
lagutskottet.

I samband härmed hade utskottet förehaft
en av herr Johansson i Stockholm
i anledning av propositionen nr 98
inom andra kammaren väckt motion, nr
330, vari föreslagits, att riksdagen måtte
besluta avslå Kungl. Maj :ts proposition
nr 98 i vad den avsåge förslag till lag
angående ändring i lagen den 30 juni
1948 om dödsstraff i vissa fall då riket
är i krig.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen — med förklaring,
att riksdagen funnit vissa ändringar böra
vidtagas i de genom propositionerna
nr 98 och 104 framlagda lagförslagen,
samt med avslag å motionen 11:330 —
måtte för sin del antaga i utlåtandet införda
förslag till

1) lag om ändring i militära rättegångslagen
den 30 juni 1948 (nr 472);

2) lag angående ändring i lagen den
30 juni 1948 (nr 450) om dödsstraff i
vissa fall då riket är i krig;

3) lag angående ändrad lydelse av
14 § lagen den 30 juni 1948 (nr 449) om
disciplinstraff för krigsmän.

Förslaget till lag angående ändring i
lagen den 30 juni 1948 (nr 450) om
dödsstraff i vissa fall då riket är i krig
var i nedan angivna delar så lydande:

(i utskottets förslag:)

4 §.

Förövas brott, som kan förskylla dödsstraff,
i samband med visst krigsföretag
och under så allvarliga förhållanden
att behandling av målet i vanlig ordning
ej kan avvaktas utan synnerlig fara för
krigslydnadens eller motståndsviljans
upprätthållande eller eljest för krigsföretags
framgång, militäravdelnings säkerhet
eller rikets väl, må, om den brottslige
träffats på bar gärning, högste militäre
chefen på stället, därest han har

Onsdagen den 11 maj 1949 fm. Nr 16. 61

Ang. återinförande av ståndrättsförfarandet.

(i Kungl. Maj:ts förslag:) (i utskottets förslag:)

lägst regementsofficers grad, tillsätta lägst regementsofficers grad, tillsätta
ståndrätt att pröva och avgöra saken. ståndrätt att pröva och avgöra saken.

Innan han beslutar därom, skall han
samråda med den till levnadsåren äldste
på platsen närvarande officeren eller,
om denne skall utses till ordförande i
ståndrätten, med den därnäst äldste tillgänglige
officeren. Dessutom skall samråd
äga rum med den äldste underofficeren
och den äldste bland underbefälet.

5 §.

Ståndrätt består av ordförande och tio ledamöter.

11 §•

Ståndrätt må meddela dom allenast om den finner uppenbart

1. att den tilltalade förövat gärningen och förskyller dödsstraff därför, samt

2. att uppskov med dödsstraffets verkställande skulle medföra synnerlig fara
för krigslydnadens eller motståndsviljans upprätthållande eller eljest för krigsföretags
framgång, militäravdelnings säkerhet eller rikets väl.

I vardera frågan skall verkställas särskild omröstning, och erfordras för den
tilltalades dömande att ordföranden och minst åtta av ledamöterna äro ense samt
besvarat båda frågorna jakande.

Reservationer hade avgivits

1) av herr Lindblom, som av angivna
orsaker hemställt, att riksdagen icke
måtte bifalla det genom propositionen nr
98 framlagda förslaget till lag angående
ändring i lagen den 30 juni 1948 om
dödsstraff i vissa fall då riket är i krig;

2) av herr Olsson i Mellerud, som på
anförda skäl hemställt, att 11 § förslaget
till lag angående ändring i lagen om
dödsstraff i vissa fall då riket är i krig
måtte erhålla den ändrade lydelse, som
i reservationen angivits.

I sistnämnda reservation hade för 11 §
andra stycket föreslagits följande avfattning: I

vardera frågan skall verkställas särskild
omröstning, och erfordras för den
tilltalades dömande att samtliga ledamöter
av ståndrätten besvarat båda frågorna
jakande.

Herr LINDBLOM: Herr talman! Såsom
framgår av utskottets utlåtande har jag

till detsamma fogat en reservation med
yrkande om avslag på förslaget om
ståndrätt.

Jag skall inte dölja, att det är min inställning
till själva dödsstraffet i och
för sig, som djupast sett föranlett mitt
ställningstagande till det nu föreliggande
förslaget. Jag har ansett, att denna
fråga är av så djupgående natur, att
den inställning man har till den bör på
något sätt bringas till kammarens kännedom.
Dödsdomar och avrättningar
äro liksom krig kvarlevor av barbariet,
vilka religion och kultur ännu inte ha
hunnit få bukt med eller utrota. Religionen
fastslår livets helgd, också om
det rör sig om en brottsling, och kulturen
anvisar andra möjligheter än dödandet
som skydd mot illgärningsmän. Att dessa
skola oskadliggöras äro väl alla rättskaffens
människor eniga om, men det
skall ske på ett sätt, som respekterar
var som är heligt.

Nu är emellertid denna fråga inte
egentligen uppe i det här sammanhang -

6''2

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Ang. återinförande av ståndrättsförfarandet.

et. Vid förra årets riksdag antogs ju det
militära rättegångsväsendet, och vid det
tillfället utelämnades den speciella fråga,
som det nu gäller, nämligen bestämmelserna
angående införande av ståndrätt.
Vad det nu närmast gäller är således
det rättsliga förfarandet vid utdömande
av dödsstraff i krig i vad gäller
isolerade förband.

När krigsdomstolsutredningen förberedde
frågan om det militära rättegångsväsendet,
tog den icke upp denna
sak utan förklarade, att några bestämmelser
om en mot ståndrätten svarande
extraordinär krigsdomstol ej syntes böra
upptagas i den nya lagstiftningen. Ja,
man kan fråga sig, vad anledningen kan
vara till att man då inte tog upp frågan
men nu har funnit sig föranlåten
att framföra den vid årets riksdag. Det
förefaller mig, som om krigsdomstolsutredningens
övervägande här borde ha
vägt så pass tungt, att man inte hade
haft anledning att nu införa bestämmelser
om ståndrätt igen.

Utredningen säger bland annat, att en
anordning med dylika domstolar icke
väl överensstämmer med de krav, som
uppställas på nutida rättsskipning.
Man får ju komma ihåg, att bestämmelsen
om upprättandet av en ståndrätt
med omedelbart verkställande av en
fälld dödsdom bland annat innebär, att
det icke lämnas tillfälle till appellation
och till omprövning. Ingen domstol i
världen kan vara så fullkomlig, att icke
ett missgrepp kan göras och ett för hårt
straff utmätas. Ståndrätten kan i detta
hänseende icke vara fullkomligare än
andra domstolar. Intet straff bör verkställas
utan prövning i vanlig ordning,
allra minst dödsstraff. Justitiemord är
alltid möjligt. Verkställes dödsstraff utan
behandling av målet i vanlig ordning, är
ju varje rättelse utesluten. Och faran för
fällandet av dödsdom kan aldrig vara
större än i krigstid, då människolivet är
mindre värt än någonsin. Påståendet att
»synnerlig fara» kan uppstå genom att
dödsdomen icke omedelbart träder i
verkställighet, är tydligen någonting som
har tillkommit för att dölja den ruskiga
handling som det här är fråga om.

Även advokatsamfundet har yttrat sig,
och av dess yttrande framgår, att det
har ungefär samma inställning som tidigare
krigsdomstolsutredningen.

Nu har man gjort vissa invändningar
och menar, att krigslydnaden och säkerheten
skulle kräva, att man vidtar denna
drastiska åtgärd. Jag har mycket svårt
att föreställa mig, att den omständigheten,
att en eller annan person vid ett
kritiskt tillfälle omedelbart skjutes, skulle
ha någon större inverkan än om personen
gripes och sedan blir ställd inför
domstol. Om brottet är av sådan beskaffenhet,
att det över huvud taget skulle
föranleda dödsdom, äro ju alla medvetna
om att domen senare kan verkställas
genom arkebusering. Men man vinner
den fördelen om man inte förhastar sig
vid ett dylikt tillfälle utan kan få pröva
målet i vanlig ordning.

Man har också anfört, att om inte denna
rättsordning förefunnes, skulle man
kunna riskera att vederbörande utan någon
som helst prövning skjutes ned. Det
är möjligt, att det kan ligga något i det
resonemanget. Men jag frågar mig då,
om enbart det kan vara ett tillräckligt
skäl för statsmakterna att inrätta ett
domstolsförfarande, som i många fall
måste komma att verka illusoriskt. Man
får också förutsätta att den rättsordning,
som har vunnit hävd i vårt samhälle,
är så grundmurad, att vederbörande icke
skall vidtaga åtgärder utan ge vederbörande
tillfälle att bli hörd i vanlig ordning.

Nu säges det här i framställningen, att
förutsättningen för att en dylik domstol
skall tillsättas är för det första att den
brottslige har träffats på bar gärning
och för det andra att själva förfarandet
icke utan våda kan uppskjutas. Jag är
något tveksam om hur tolkningen av uttrycket
»träffats på bär gärning» i verkligheten
kommer att gestalta "sig. Man
kan fråga sig, om en person skall ha
iakttagit vad som har förekommit eller
om det skall vara flera personer, för att
det över huvud taget skall anses vara
tillräckligt visat, att personen har begått
det brott som han åtalas för. När
man studerar lagrådets resonemang i

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Nr 16.

Ang. återinförande av ståndrättsförfarandet.

frågan, finner man att också lagrådet
—- ehuru det tillstyrkt saken i och för
sig —• är mycket betänksamt inför det
rättegångsförfarande, som man här skall
använda. Och av det kan man dra den
slutsatsen, att hela proceduren nog
kommer att bli ganska vansklig.

Det är kanske djärvt att våga hoppas,
att en ensam reservant skall kunna med
sin reservation vinna kammarens bifall,
men jag ber ändå, herr talman, att få
yrka bifall till min reservation.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON: Herr talman!
Jag måste börja med att djupt beklaga,
att mänskligheten alltjämt befinner
sig i en sådan situation, att man
redan i fredstid anser det nödvändigt att
förbereda en sådan säkerhetsåtgärd under
krig som denna lagstiftning om
ståndrätt avser att vara. Jag är inte
fullt övertygad om att det är nödvändigt
att genomföra den just nu. Men det
finns så många andra människor, som
kanske förstå den här saken bättre än
jag, och de mena, att det är nödvändigt.
Därför kommer jag inte att här
yrka direkt avslag på propositionen.

Men vad jag vill och vågar påstå, herr
talman, det är, att man måste skriva
lagen så att den skapar hundraprocentig
garanti för att inga missgrepp kunna förekomma.
Vi skola väl hoppas, att lagen
inte kommer att behöva tillämpas. Men
om det någon gång skulle bli så illa, då
måste det vara uteslutet att misstag kunna
begås.

Utskottets förslag, som sammanfaller
med Kungl. Maj:ts, innebär alt nio av
ståndrättens elva ledamöter skola jakande
kunna besvara två frågor, nämligen
»1. att den tilltalade förövat gärningen
och förskyller dödsstraff därför, samt
2. att uppskov med dödsstraffets verkställande
skulle medföra synnerlig fara
för krigslydnadens eller motståndsviljans
upprätthållande eller eljest för
krigsföretags framgång, militäravdelnings
säkerhet eller rikets vid».

lin reservant, andrakammarledamoten
herr Olsson i Melleriid, har ansett det
vara uppenbart, att ståndrätt icke skall

5 Första kammarens protokoll 19i9. Nr 16.

få meddela dom — vilken ju endast kan
gå ut på dödsstraff — med mindre samtliga
medlemmar av ståndrätten enhälligt
besvara de båda frågorna jakande.

Herr talman! I likhet med denne reservant
i andra kammaren anser jag, att
om svaret på var och en av de båda
frågor som ståndrätten har att ta ställning
till är enhälligt, skapas en bättre
garanti för en rättvis dom, och det
måste ha den allra största betydelse,
när det som här är fråga om en dödsdom.
Jag anser således, herr talman, att
11 § i denna lag bör få den utformning
som föreslagits av herr Olsson i Mellerud,
och jag yrkar därför bifall till reservation
nr 2.

Häri instämde herrar Sten, Näsström,
Fahlander, Nerman och Lindgren.

Herr LöTHNER: Herr talman! Jag
medger, att det ingalunda var med något
lätt sinne som lagutskottet gick att
ta ställning till lagförslaget om ståndrätt.
Men av två onda ting har utskottet
valt det som utskottet anser vara det
minst onda, nämligen att tillskapa ett
rättsligt instrument, låt vara ett ofullkomligt
sådant, hellre än att lämna vederbörande
militära befälhavare fria
händer att utöva det slags nödvärnsrätt
som det här är fråga om. Majoriteten i
utskottet har ansett, att man skall akta
sig för att besluta en lagstiftning av
denna art först när behovet blir aktuellt,
d. v. s. i händelse av krig. Vi ha menat,
att det är lämpligast att ordna de formella
frågorna redan nu.

Här har också bringats på tal frågan,
om ståndrättens elva ledamöter måste
vara eniga för att domen skall bli fällande.
Den föregående talaren ville, att
de skulle vara eniga, så att man om möjligt
skulle få hundraprocentig garanti
mot missgrepp. Utskottsmajoriteten har
ansett det vara orimligt att begära sådan
enighet. Om ståndrätten något så
när skall kunna fylla sitt syfte, måste
man nöja sig med vad Kungl. Maj:t och
utskottet ha stannat för, d. v. s. att ordföranden
och åtta ledamöter skola vara

ense.

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Ang. återinförande av ståndrättsförfarandet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr BRANTING: Herr talman! Jag

har verkligen en smula svårt att finna
de rätta orden för att beskriva det intryck,
som framkallas av att denna lag
om ståndrätt nu har kommit på vårt
bord. En riksdag, där arbetarpartiet
med sina vackra humanitära traditioner
är i majoritet, en riksdag, som för övrigt
utan tvivel består av ärliga och demokratiska
svenska män och kvinnor, skall
i dag — utan annan motivering än den
som herr Löthner här nyss har anfört
— ge sitt bifall till en lag om ståndrätt.
Vi skola med andra ord nu plötsligt
återuppbygga en lagruin, som tillkom
under förskräckelsen omedelbart efter
det första världskrigets utbrott och som
vi av demokratisk renlighetskänsla sopade
bort för något år sedan. Det synes
mig vara en ganska egendomlig situation!
Man säger nog inte för mycket
om man påstår, att kammarens beslut i
dag i denna fråga på sitt sätt kommer
att bli en märkespunkt i den svenska
demokratiens utvecklingskurva.

Man tycker kanske på sina håll, att
jag överdriver betydelsen av denna sak.
Jag vill säga herr Löthner, att jag inte
ett ögonblick har underskattat den goda
tanke som ligger bakom lagutskottets
ståndpunktstagande — viljan att redan
nu under fredstid, under lugna förhållanden,
skapa garantier för att det förfarande,
som här åsyftas under krigstid,
skall få riktiga och rättsenliga former.
Jag är fullkomligt på det klara
med att den sak, som vi nu tala om, inte
för dagen har någon som helst aktualitet.
Det gäller ju bara en anordning,
avsedd för speciellt kritiska omständigheter
under krig, och frågan är då
hur vi i fredstid skola ställa om vårt
hus och skapa garantier i händelse av
att vi skulle vara olyckliga nog att råka
i krig och dylika kritiska situationer
skulle uppkomma.

Det förstår jag alltså mycket väl. Men
det är inte detaljerna, mina damer och
herrar, som här äro det väsentliga, utan

det är själva den omständigheten, att denna
fråga nu har aktualiserats, att denna
lag har framlagts under nuvarande inre
och yttre förhållanden. Det är detta, som
icke kan undgå att göra ett starkt intryck
och på många håll ett beklämmande
intryck.

I Sverige ha vi sedan många decennier
icke tillämpat dödsstraffet. Det är legalt
och definitivt avskaffat, till svenska folkets
djupa tillfredsställelse. Det är då
klart, att framläggandet av en lag om
ståndrätt måste väcka uppseende. Sådana
domstolar som det här är fråga om
ha icke gott rykte någonstans i världen.
Alla civiliserade folk avsky att höra talas
om ståndrätter och tänka på de situationer,
som därmed äro förbundna.
De som nyligen ha haft erfarenhet av
ståndrätter i arbete, se dem för sin fantasi
såsom ett av de hemskaste momenten
i sina folks historia. Men också i Sverige,
tror jag, lystrar folket, när det får
höra talas om att vi nu skola instifta en
lag om ståndrätter. Folket undrar vad
det egentligen är fråga om, vad som
egentligen är i görningen.

Man säger, att detta inte har någon
betydelse i sak — det är ju inte alls fråga
om att införa några ståndrätter. Men,
mina damer och herrar, man skall inte
underskatta, att det finns folkpsvkologiska
realiteter, som en styrelse icke får
se bort ifrån. Här uppstår onekligen
den frågan: Varför har saken aktualiserats?
Den besvaras olika. Somliga — det
ha vi sett i pressen — sätta införandet
av ståndrätter mer eller mindre obestämt
i sammanhang med världshändelserna,
med den allmänna brutalisering, som
har ägt rum. Somliga erinra om de
ståndrätter, som arbeta i andra, olyckliga
länder, där arkebuseringsplutonerna
äro i verksamhet, i Grekland eller Spanien.
Somliga inbilla sig att det har kommit
några påstötningar utifrån. Andra
återigen undra, om det är en av förberedelserna
för något hotande krig, som
nu plötsligt har aktualiserats.

Alla dessa försök att förklara saken
kunna lämnas åt sitt värde, men en sak
är ganska viss: det svenska folket har
icke förstått, icke kunnat sätta sig in i

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Nr 16.

Ang. återinförande av ståndrättsförfarandet.

vad jag för min del gärna vill tro är det
rätta förhållandet, nämligen att den socialdemokratiska
regeringen och dess
humane justitieminister här har lagt
fram en lag om ståndrätter närmast —
om jag så får uttrycka mig — på grund
av ett slags juridiskt perfektionsraseri.
Man kan inte låta något fält på rättslivets
område vila i frid och ligga som det
ligger, utan man måste partout utfylla
alla tänkbara luckor i bestämmelserna,
även när det gäller de mest avlägsna och
åtminstone för ögonblicket otroliga fall.

Vilka är det för resten som ligga bakom
detta förslag? Justitieministern står
naturligtvis för det formellt, men hur
har det kommit fram? Ja, det har väl
gått till i detta fall som i många andra
fall inom vårt lagstiftningsväsende ■—•
initiativet kommer väl från någon av
dessa otaliga sakkunnigegrupper, som
oförtrutet arbeta — som termiter — i
det osynliga, på än det ena och än det
andra området och sedan plötsligt lägga
fram ett förslag. Därefter skall förslaget
remitteras, och så kommer det in i den
administrativa kvarnen. Det behandlas
i departementet, och slutligen ligger där
en kungl. proposition färdig, nästan av
sig självt. Inte ha vi bett om denna lag
om ståndrätt! Och inte har det varit
någon allmän opinion, som haft på känn,
att vi behöva ståndrätter! När vi voro
inne på saken för något år sedan —
alltså när den militära rättegångslagen
antogs — lämnade vi ju denna fråga åt
sitt öde, och det av goda skäl. Men bär
stå vi nu i alla fall.

För min del, herr talman, vill jag för
ögonblicket inte gå närmare in på lagens
detaljer. Jag vill bara betona, att
när fru Sjöström-Bengtsson nyss yttrade,
att det finns många sakförståndiga människor
som anse det nödvändigt att genomföra
denna lag just nu, har jag däremot
inte fått den uppfattningen. Det
finns intet annat argument för propositionen
än det som herr I.öthner anförde,
nämligen att det är bra att stifta
lagar sådana som denna nu i lugn och
ro och inte vänta tills det brinner i knutarna.
Men mot denna fördel måste i
alla fall vägas det allmänna intryck, som

åstadkommes av att den svenska riksdagen
plötsligt beslutar en lag om
ståndrätten. Mig förefaller det, att den
svenska riksdagen skulle förlora ett stycke
av sitt demokratiska ansikte genom
att besluta om denna lag. Vår riksdag
har demokratiska traditioner att vårda,
den har ofta visat sig lyhörd när det har
gällt ovägbara, men ändå påtagliga demokratiska
eller humanitära värden.

Jag ber därför, herr talman, att få ansluta
mig till det avslagsyrkande som
är framställt.

I detta anförande instämde herrar
Karl Andersson, Boo, Leander, Mogård
och Öhman.

Herr statsrådet ZETTERBERG: Herr
talman! Jag skall inte förlänga debatten
mycket, då jag vet att utskottets talesman
har framfört de allmänna synpunkter
som ligga till grund för förslaget. Jag
skulle bara vilja säga ett par ord med
anledning av vad herr Branting nu yttrade
om att man utan anledning och helt
plötsligt lagstiftar om en synnerligen
allvarlig sak, som rör krig, fastän vi ju
gudskelov leva under fredliga förhållanden
och hoppas få göra så även i fortsättningen.

Det är inte alls någon tillfällighet att
denna fråga har kommit upp nu. Jag har
nog det närmaste ansvaret härför. Det
förhöll sig helt enkelt på följande sätt.
Förra året genomfördes två stora reformer
på militärrättens område — det gällde
dels den militära straffrätten, som
blev allmänt lnimaniserad, och dels den
militära processrätten, som ändrades
därhän, att krigsdomstolarna avskaffades
under normala tider. När vi i justitiedepartementet
sålunda gingo igenom
hela fältet för den militära rätten, fann
jag, alt i de framlagda förslagen saknades
regler om ett sådant extraordinärt
förfarande, som det bär gäller. Jag ansåg
att jag inte kunde ta på mitt ansvar
att låta en sådan lucka finnas kvar, och
därför tillkallade jag en särskild kommitté,
som skulle utreda frågan. Denna
kommitté bär så blivit färdig, och av den
orsaken har förslaget nu framlagts för

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Ang. återinförande av ståndrättsförfarandet.

riksdagen. Det har således inte tillkommit
av en tillfällighet, utan är en direkt
följd av den nya militära lagstiftningen
och utgör slutstenen däri.

Då det har sagts, att det inte voro nödvändigt
att genomföra denna lagstiftning
i samband med de andra militära lagarna,
emedan den nu ifrågavarande lagen
endast tar sikte på krigsförhållanden,
skulle jag häremot vilja invända,
att vi i övrigt ha försökt att göra den
militära lagstiftningen fullständig och
även ge regler för krigsförhållanden. Jag
tror också att detta förfaringssätt är synnerligen
lämpligt just ur de humanitära
och demokratiska synpunkter, som herr
Branting nyss talade om. Av hänsyn till
dem bör man nämligen om möjligt stifta
de lagar, som skola avse krigsförhållanden,
under fredstid, när man kan överväga
spörsmålen i lugn och ro, i stället
för att i all hast och i panik tillverka sådana
lagar, när faran står för dörren
eller kriget redan brutit ut.

Herr BRANTING (kort genmäle): Justitieministern
åberopade att denna lagstiftning
har inspirerats av humanitära
synpunkter. Jag kan inte annat än konstatera,
att enligt gällande bestämmelser
skola några ståndrätter inte finnas, utan
förbrytelser av det slag som här ifrågakommer
skola dömas av domstol, som eljest
handlägger militära mål. Man kan
ju inte gärna göra gällande, att det innebär
en humanisering att från denna ordning
övergå till en ordning med ståndrätter,
för vilka skall gälla ett summariskt
förfarande — som blott skola kunna
döma till döden och som skola kunna
vara sammansatta av uteslutande militära
ledamöter. Det är inte någon humanisering!
Men jag vill visst inte bestrida,
att det gjorts åtskilliga uttalanden
och finns åtskilliga stadganden i detta
lagförslag, som förtjäna ett erkännande
och utgöra ett bevis för att justitieministern,
när ban nu nödvändigtvis skulle
framlägga ett förslag om ståndrätter, ville
göra det så acceptabelt som möjligt.

Det är klart, att vi inte skola försätta
oss i den situationen att vi plötsligt i pa -

nik skola behöva utarbeta förslag om
ståndrätter. Nu ha vi emellertid redan
ett utarbetat förslag. Låt oss lägga det på
hyllan och först om det blir nödvändigt
taga upp frågan på nytt. Då kunna vi
besluta i frågan på en enda dag.

Herr LINDEROT: Herr talman! Det
gäller här inte en partipolitisk fråga i
vanlig mening. Det är fråga om det skall
vara nödvändigt att den svenska riksdagen
i dag inför en lagstiftning om
ståndrätter.

Herr Branting har förekommit mig i
sin replik till herr justitieministern, och
jag kan instämma i vad herr Branting
där anförde, men jag vill ge ytterligare
en replik till herr justitieministern. Han
sade att denna lagstiftning icke har utarbetats
och framlagts på grund av någon
tillfällighet, utan att han vid översynen
av lagstiftningen på detta område
hade funnit, att det fanns en liten lucka,
som borde fyllas. Vår justitieminister
upptäckte alltså, att man kunde hitta på
ännu några paragrafer, enligt vilka man
i snabbare tempo skulle kunna avliva
människor, och när han upptäckte luckan,
skyndade han sig att utfylla den!
Är detta uttryck för den humanitära
mentalitet, som man vill åberopa såsom
karakteristisk för svenska folket? Är det
inte i stället en paragrafmentalitet av
upprörande art? Man har upptäckt att
man kan göra nya paragrafer för att i
snabbare tempo kunna avliva människor,
och då skall man omedelbart utfylla denna
beklagliga lucka.

Kriget må skapa sina lagar. Vi veta
mycket väl, att i krig skjuter man folk
för grövre eller mindre brott eller inga
brott alls. En helt annan sak är det att
nu, när världens folk sucka efter varaktig
fred efter det senaste världskriget,
i detta från kriget förskonade land gå
och leta efter luckor i vår lagstiftning
för att demonstrera, att vi mycket snart
vänta ett nytt krig, och anstränga oss för
att hitta på så många paragrafer som
möjligt för att inte krigets ohyggligheter
på något sätt skola mildras eller försvagas.
Mot detta har jag, herr talman,
velat göra en invändning.

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Nr 16.

Ang. återinförande av ståndrättsförfarandet.

Jag upprepar, att vad jag anfört inte
liar någonting med min partipolitiska
uppfattning att göra. Jag tror icke att
meningarna här i kammaren dela sig efter
sådana linjer.

Till fru Sjöström-Bengtsson måste jag
säga: Hur tror fru Sjöström-Bengtsson
att man skall kunna skapa hundraprocentig
säkerhet för att ingenting av orätt
skall kunna begås i krig? Jag hade väntat
något annat av henne än att hon i
sådan tro skulle gå på Kungl. Maj :ts
principiella linje. Jag har i de allra flesta
fall hyst djup högaktning för hennes
framträdanden här i riksdagen, men jag
förstår inte att hon här som om det vore
fråga om ett schackspel vill vara med
om att införa en dylik lagstiftning i det
fredliga, demokratiska Sverige. Jag begriper
inte denna mentalitet.

När det gäller frågan om vårt försvar
och därmed sammanhängande angelägenheter
har jag i många hänseenden
haft annan uppfattning än herr Lindblom,
och vi två torde väl ideologiskt stå
på två motsatta flyglar, men i detta fall
har han uttryckt en mening, som jag
skulle önska omfattades av majoriteten
av kammaren. Jag är i varje fall övertygad
om att han uttryckte en mening,
som hyses av majoriteten av det svenska
folket. Därför hoppas jag att kammaren
kommer att följa herr Lindblom.

Jag ber att få ansluta mig till herr
Lindbloms yrkande, herr talman!

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Jag
kan så till vida instämma med herr
Lindblom och herr Branting, att även
jag anser att det var skäligen onödigt
att denna proposition nu framlägges.
Den debatt, som har ägt rum, anser
jag att vi inte hade behövt ha i denna
fråga just nu.

Å andra sidan måste jag erkänna, att
enligt min uppfattning är det omöjligt
att i ett krigsfall reda sig utan en domstol,
som kan exekvera sina domar
snabbt. Det är tydligen också herr Linderots
mening, enligt vad som framgick
av hans yttrande. Det kan därför vara
av ett visst värde att redan nu, såsom

justitieministern sade, fatta beslut rörande
den blivande krigslagstiftningen,
så att man inte behöver göra det först
då kriget bryter ut eller omedelbart
dessförinnan.

Jag kommer därför att rösta för
Kungl. Maj :ts förslag.

Herr KRtlGEL: Herr talman! Jag skulle
kunna inskränka mig till att instämma
i vad herr Löthner nyss sade å utskottets
vägnar, då han redogjorde för
handläggningen av frågan inom utskottet
och för de motiv, som legat till
grund för utskottets ställningstagande.
Med hänsyn till vad herrar Branting
och Linderot bland andra sagt i debatten,
ber jag emellertid att få anföra
några ord.

Jag tror, herr talman, att jag vågar
göra det påståendet, att ingen inom utskottet
är på något sätt fientligt stämd
mot någon medborgare i vårt land och
av den orsaken vill inrätta en ståndrätt
och — jag tror att herr Linderots ord
föllo så — döda människor. En sådan
uppfattning återspeglar på intet sätt utskottets
inställning i denna fråga. Jag
tror i stället att vi alla låtit oss leda av
omsorg om människorna, vårt land och
vår frihet och vår självständighet. Jag
tror för övrigt att det är bättre att ha
en lagstiftning tillgänglig i händelse av
ett krigsutbrott än att medborgare i en
elakartad situation skola behöva taga
sig själva rätt utan att ha fått ledning
av samhället. Det är rimligt om de, som
under krig råka i uppenbar fara på
grund av fiendens ansträngningar, så
långt det iir möjligt säkras för angrepp
eller förrädiskt handlande inifrån. Jag
vill poängtera, att det är endast mot sådan
på bar gärning anträffad brottsling,
som lagen siktar.

Det iir, såsom någon uttryckte det, farligt
att legalisera dödandet. Jag är den
förste att erkänna detta. Men här är det
fråga om alldeles utomordentliga förhållanden,
och det iir utomordentliga
värden, som måste tryggas, och därför
har utskottet känt sig skyldigt att biträda
förslaget. Men utskottet har med

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Ang. återinförande av ståndrättsförfarandet.

öppet sinne för kravet på rättssäkerhet
uppmjukat förslaget, om jag får uttrycka
det så, genom att utskottet tillagt,
att det skall åligga befälhavare, som har
att förordna om inrättande av ståndrätt,
•att dessförinnan rådgöra med sina underlydande,
en från varje personalgrupp.

Tillåt mig slutligen att också få erinra
om — och det bör kunna lugna
dem som känna sig oroliga inför detta
lagförslag — att ingen behöver försätta
sig i en sådan situation, att hans handlande
underställes ståndrätts bedömande.
Den som fullgör sin plikt och ställer
sig solidarisk med sina kamrater i
deras svåra värv har ingenting att frukta.
Det är den som förråder de värden,
det här gäller, som drabbas av straff.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr GÖRANSSON: Herr talman! Det
allvar, med vilket första kammaren debatterar
denna fråga, är i och för sig
bevis nog för hur kväljande det kan kännas
att behöva ta itu med ett ärende,
som onekligen har direkt samband med
vad herr Branting kallade för en allmän
brutalisering. Vi kunna emellertid
inte komma ifrån att denna allmänna
brutalisering är en verklighet, och vi
måste därför inställa oss på det läget,
där vi måste använda de yttersta medel
för att värja oss själva.

Om jag skulle reflektera på något alternativ
till utskottets förslag, skulle det
vara herr Brantings förslag att uppskjuta
frågan och låta den vila, tills horisonten
har mörknat och vi äro övertygade
om att lagstiftningen skulle kunna
bli behövlig. Men jag anser inte att
man kan påtaga sig den risken, tv vi
veta inte, om vi någonsin komma att få
tid att fatta ett beslut i frågan. Även
om vi skulle få något rådrum, är det
möjligt att vårt ställningstagande i tionde
eller elfte timmen utåt skulle uppfattas
såsom ett bevis på hur vi framdeles
tänka handla, vilket ytterligare
kan försvåra vår situation.

Ett av de länder, som stå oss nära,

avskaffade på 1920-talet — efter första
världskrigets slut — sin militära lagstiftning
i vad den avsåg förhållandena
under krig. I det landet blev det sedermera
aldrig tillfälle att på något sätt
lagfästa nya regler, ty kriget kom över
landet med blixtens hastighet. Det är
särskilt den omständigheten, som gör
att jag tycker att det är klokast att besluta
nu och inte uppskjuta frågan, ehuru
jag hyser den största respekt för
dem, som företräda vad jag kanske får
kalla mildare meningar i denna fråga.

I herr Göranssons yttrande instämde
herr Olsson.

Herr NORMAN: Herr talman! Jag hade
nog närmast tänkt att ge uttryck åt min
olust i denna fråga genom att rösta för
herr Olssons i Mellerud reservation. När
jag granskar den av honom föreslagna
lagtexten, finner jag emellertid att innehållet
i de olika styckena i It § inte
passa riktigt ihop. I andra stycket uppställes
den fordran för fällande dom, att
samtliga ledamöter av ståndrätten skola
besvara de båda i första stycket angivna
frågorna jakande. I fjärde stycket talas
det om att ordföranden och de ledamöter,
som jämte honom ha förenat sig om
domen, skola underskriva denna. Det
behöver kanske inte innebära en direkt
felaktighet, men det passar inte bra tillsammans.
I tredje stycket talas det emellertid
om att i domen skall bland annat
antecknas förekommande avvikande mening.
Det kan ju inte fällas någon dom,
om det föreligger en avvikande mening.

Med hänsyn härtill ber jag att få säga,
att jag kommer att vid omröstningen understödja
herr Lindbloms reservation.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på det under behandling
varande utlåtandet yrkats l:o) att vad
utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o),
av herr Lindblom, att kammaren skulle,
med bifall till den av honom vid utlåtandet
avgivna reservationen, i övrigt bifalla
utskottets hemställan; samt 3:o), av
fru Sjöslröm-Bengtsson, att utskottets

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Nr 16.

Om utredning rörande den chiropraktiska verksamheten.

hemställan skule bifallas med den ändrade
lydelse av 11 § i det med 2) betecknade
lagförslaget, som påyrkats i den
av herr Olsson i Mellerud vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Lindblom begärde votering, i
anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det
av honom framställda yrkandet, uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 32, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Lindbloms
yrkande i ämnet.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Lindblom begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 80;

Nej — 44.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om utredning rörande den chiropraktiska
verksamheten.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 23, i anledning av väckta
motioner angående legalisering av den
chiropraktiska verksamheten.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
114 i första kammaren av herr Lindblom
m. fl. och nr 155 i andra kammaren
av herr Gustafsson i Bogla m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
anhålla hos Kungl. Maj :t om skyndsam
utredning angående legalisering av
den chiropraktiska verksamheten samt
att för riksdagen måtte framläggas de
förslag, vartill denna utredning kunde
föranleda.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen i anledning av förevarande
motioner I: 114 och II: 155 måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t ville med beaktande av
de synpunkter utskottet i utlåtandet anfört
låta verkställa en allsidig och förutsättningslös
utredning rörande den chiropraktiska
verksamheten samt att
Kungl. Maj :t måtte för riksdagen framlägga
de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda; samt

B. att motionerna I: 114 och II: 155, i
den mån de icke besvarats genom vad
utskottet under A. hemställt, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herrar Forslund, Wistrand,
Lundberg och Huss av angivna
orsaker hemställt, att motionerna I: 114
och II: 155 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr FORSLUND: Herr talman! Till
det förevarande utlåtandet föreligger en
reservation av mig jämte herr Wistrand
i denna kammare och två ledamöter i
andra kammaren.

Motionärerna ha yrkat, att »riksdagen
måtte besluta anhålla hos Kungl. Maj:t
om skyndsam utredning angående legalisering
av den chiropraktiska verksamheten
samt att för riksdagen framläggas
de förslag, vartill denna utredning kan

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Om utredning rörande den chiropraktiska verksamheten.

föranleda». Innan jag går in på vad utskottsmajoriteten
anfört, ber jag att få
konstatera vad vi reservanter ha sagt.
Vi ha i tre punkter sammanfattat vår
uppfattning. Vi ha sagt, att den nuvarande
lagstiftningen icke lägger hinder i vägen
för den verksamhet, som motionärerna
sannolikt ha åsyftat. Vi ha vidare
sagt, att lämpligheten av chiropraktikens
tillämpning såsom läkemedel måste i
likhet med annan verksamhet, som syftar
till botande av sjuka människor, bedömas
ur medicinsk-vetenskaplig synpunkt.
Slutligen ha vi sagt, att inrikesministern
så sent som vid innevarande
riksdag har uttalat sig för en omprövning
av gällande bestämmelser för läkarkonstens
utövning.

Nu vill jag också säga, att vi fuller väl
förstå de människor, som på grund av
sitt lidande söka hot, där de tro att de
kunna få sådan. Men när det blir fråga
om att riksdagen skall göra ett uttalande,
måste man enligt vår mening vara
mycket försiktig, ty det förekommer ändock
många gånger att sjuka människor
komma till uppgivna hjälpare, som alls
inte äro hjälpare utan i stället kanske
till och med åstadkomma skada. Jag säger
inte detta om sådana sjukdomsfall,
som chiropraktikerna i allmänhet skola
kunna behandla, men det finns många
andra, som erbjuda sjuka människor sina
tjänster för att bota deras sjukdomar.
Skall det vara en utredning om en viss
läkemetods tjänlighet, kan man enligt
vår mening inte frångå kravet att låta
vetenskapen utforska vilka behandlingsmetoder
som över huvud taget äro lämpliga.

Nu har utskottet kommit till ett kanske
något egendomligt resultat — jag
tror nämligen att det stora flertalet i
själva verket hör hemma bland reservanterna.
Men man har i alla fall kommit
på den idén, att det nu skulle vara ett
lämpligt tillfälle att låta en utredning,
sammansatt av representanter för olika
grupper, uttala sig om den ifrågavarande
verksamheten och kanske till och
med konstatera, att denna verksamhet
inte är av den betydelse, som många tro,
och framför allt inte är alldeles riskfri.

Det skulle alltså till och med kunna tänkas,
att utredningen utmynnade i förslag
om restriktiva åtgärder. Men det var
väl aldrig detta, som åsyftats av vare sig
motionärerna eller av alla dessa chiropraktiker,
vilka skriva artiklar och tala
om sitt kunnande.

Jag skulle vilja fråga: Hur tänker sig
utskottets majoritet, att en utredningskommitté
skulle vara sammansatt för att
kunna företräda en sådan utomordentligt
harmonisk sakkunskap, som majoriteten
synes ha förutsatt? Det är ju meningen,
att utredningen skall ingiva förtroende.
Man anser det inte vara möjligt
att åstadkomma detta förtroende enbart
med vetenskapens hjälp, utan utöver
representanterna för vetenskapen måste
också utövande chiropraktiker samt lekmän
deltaga. När det talas om lekmän i
samband med utredningar är det väl i
de flesta fall så, att dessa lekmän äro
hämtade från riksdagen. Är det någon
av damerna och herrarna här i kammaren
som kan stiga upp och säga, att han
eller hon är lämplig att bedöma det
utomordentligt viktiga spörsmål som här
föreligger? Jag tror knappast det. Vi reservanter
ha också ansett att starka skäl
föreligga för att avråda från ett sådant
experiment.

Jag skulle också vilja fråga utskottsmajoriteten
om den inte anser att man
i den utredning, som den föreslår, också
bör taga med representanter för den
riktning, vars lärofäder predika att orsaken
till våra sjukdomar, orsaken till
att vi behöva ha läkare och sjukhus, ligger
i det som de kalla den civiliserade
kosten. Den lärofader, som jag här syftar
på, säger att det finns en enda, liten
människogrupp här i världen — den lär
omfatta ungefär 12 000 människor och bo
i norra Indien, och den går under namnet
Hunzafolket — som lever ett sådant
naturliv att det över huvud taget inte
finns några sjuka där och att en läkare
inte skulle ha någon uppgift att fylla
bland dessa människor. Utskottsmajoriteten
menar att en utredning inte kan
bli trovärdig om den utföres enbart av
läkare. Skall man då inte i utredningskommittén
medtaga representanter för

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Nr 16.

Om utredning rörande den chiropraktiska verksamheten.

denna utomordentliga lära, enligt vilken
det är människornas eget fel att de äro
sjuka och enligt vilken de böra återgå
till en livsföring som befriar dem från
sjukdomarna?

Det synes framgå att det också finns
en grupp av människor, som anser att
den överväldigande delen av alla sjukdomar
härrör från någon skada i ryggkotorna.
Motionärerna ha samlat ihop massor
av brev — och utskottet har erhållit
sådana även utan motionärernas medverkan
— i vilka det talas om utomordentligt
lyckade fall. Men i en objektiv
bedömning får man inte underlåta att
också fråga läkarna, om de inte kunna
ge exempel på fall, där det inte har blivit
så bra resultat av de lyckokurer som
ha tillråtts av icke-vetenskapsmän. Det
finns många sådana fall, men de som ha
erfarenhet av sådant anmäla sig inte med
samma hänförelse. De vilja inte anmäla
att de sedermera ha måst gå till läkare
och att de ofta ha måst uthärda sina plågor
rätt länge innan de ha kunnat få
hjälp av läkarvetenskapen.

Jag vill inte klandra vare sig dem som
söka hjälp eller dem som ge hjälp, men
jag vill hoppas att denna kammare inte
skall medverka till att inympa den uppfattningen
i svenska folket, att man kan
söka hjälp nästan hos vem som helst,
som annonserar om att han eller hon har
mottagning här eller där. Det är svårt för
de sjuka människorna att få klart för
sig, att vad utskottet här avser endast
gäller en grupp utövare av en verksamhet,
där det kan påvisas vissa goda resultat.

Jag har glädjen att konstatera, att mitt
eget partis tidningar i Stockholm — Morgon-Tidningen
och Aftontidningen — båda
styrka mig i min uppfattning i denna
fråga, och då måtte det väl vara så
att utskottsmajoriteten är inne på fel
bog! Detta tror jag så mycket hellre som
även en del tidningar, som man skulle
kunna tro hörde till motionärernas sfär,
ha visat sig lika klarsynta som dessa
båda tidningar ur mitt eget parti och tagit
avstånd från det av motionärerna
framförda projektet.

Må det alltså tillåtas mig, herr talman,

att vädja till kammaren, att den till
skydd för sitt eget anseende måtte följa
reservanterna.

Häri instämde herrar Gustav Emil Andersson,
John Wiktor Jonsson, Gottfrid
Karlsson, Carl Sundberg och Karl Andersson.

Herr NORMAN: Herr talman! Slutet av
herr Forslunds anförande ledde mig till
den tanken, att han själv hade tvivlat på
att han var inne på rätt väg men att han
hade blivit glad och nöjd när han hade
fått bistånd av sina partiorgan här i
Stockholm.

Nu ligger ju den här frågan så till, att
tolv ledamöter i utskottet ha enat sig om
utskottets hemställan, och jag tror jag
kan säga att alla dessa tolv också äro
eniga om motiveringen. Det föreligger
visserligen en blank reservation, men
jag tror att den inte innebär någon mening
som avviker från vad utskottet bär
skrivit eller hemställt, utan endast syftar
till att ge uttryck åt en önskan att del
skulle ha tagits med litet mera, särskilt
beträffande chiropraktorernas rätt att
använda röntgenfotografering.

Vad de tolv beträffar kan jag således
hänvisa till vad utskottet yrkar och
säger i sin motivering. Det är klart alt
denna motivering inte säger allt beträffande
vad dessa tolv ha för uppfattning
i hela detta spörsmål. Vad jag här för
min del kommer att säga utöver den hänvisning
jag har gjort till vad som är skrivet
i utskottets utlåtande kan jag således
inte säga å utskottets vägnar, utan det
blir min egen uppfattning i det föreliggande
spörsmålet som jag kommer att i
fortsättningen ge uttryck åt.

I fråga om den chiropraktiska behandlingsmetodens
värde har jag nog den
ganska bestämda meningen, att det förekommer
åtskilligt av drömmerier och
fantasterier hos de verkligt troende. Föreställningen
att man med den behandlingsmetoden
kan bota snart sagt vilka
sjukdomar som helst har påmint mig om
den medeltida uppfattning, som alkemisterna
hade när de hoppades att de genom
att upptäcka de vises sten eller den röda

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Om utredning rörande den chiropraktiska

tinkturen eller vad det kallades skulle
få ett ämne, som kunde åstadkomma alla
möjliga underverk, inte bara i kemiskt
avseende, utan också på läkekonstens
område; man skulle kunna vinna hälsa
och evig ungdom. Beträffande den uppfattningen
ligger det åtminstone för mig
närmast till hands att dela det omdöme
som här har blivit fällt av medicinska
fakulteten i Lund, vilken karakteriserar
den som vidskepelse.

Men därvid säger man inte allt beträffande
den behandlingsmetod det här gäller.
Utskottet anser sig kunna konstatera,
att det råder enighet om att behandlingsmetoden
i vissa fall kan vara till nytta,
och jag tror att man bör tillägga, att den
har visat sig vara till nytta.

Ett och annat exempel betyder väl
kanske inte så mycket, men jag tror att
jag i alla fall skall anföra ett. En mycket
känd person här i landet, en hög ämbetsman,
uppsökte mig en gång nu i vår och
bad om ett samtal i anledning av den motion
det här är fråga om. Han hade inte
läst motionen, sade han, men han ansåg
det vara hans plikt att delge sin egen
erfarenhet. Och så talade han om att
han hade haft det mycket besvärligt med
sin sjuka rygg och undergått alla möjliga
slags behandlingar av mycket framstående
läkare. Han hade till och med
legat gipsad, men inte fått någon hjälp.
Utan att tro på den här behandlingsmetoden
uppsökte han en utövare av densamma
och blev relativt hjälpt. Han känner
sig inte fullständigt frisk jämnt, utan
kan få besvär av sin åkomma, men då
går han till chiropraktorn och blir behandlad,
och så är han kurant en ganska
lång tid framåt.

Det där exemplet visar, att det inte
bara är psykologiska omständigheter
som spela in när människor påstå sig
ha blivit hjälpta. Den man jag talar om
är nämligen mycket anlitad i offentliga
värv på grund av att han har så gott
omdöme.

Nu förnekar ju inte läkarvetenskapen
att behandlingsmetoden kan ha vissa
goda verkningar; detta erkännes, vill
jag minnas, i de flesta av de utlåtanden
som utskottet har erhållit från sakkun -

verksamheten.

niga. Lag ser på det här spörsmålet så,
att det är önskvärt att vi i hälsovården
tillvarataga detta värdefulla. Enklast
vore ju att våra läkare intresserade sig
litet mera för behandlingsmetoden i de
avsnitt, där de själva erkänna att den
kan vara till nytta. Därmed vore ju hela
legaliseringsproblemet löst på ett ganska
enkelt sätt.

Min uppfattning av behandlingsmetoden
skulle kanske kunna uttryckas så,
att det förefaller mig som om den närmast
skulle kunna jämställas med en
specialiserad sjukgymnastverksamhet,
och varför inte även en kvalificerad sådan,
i den mån den utövas av de på
området verkligt kunniga. Men lika angeläget
som det är, att detta goda i behandlingsmetoden
blir tillvarataget, lika
angeläget är det enligt min mening att
man söker få till stånd en avgränsning,
så att riskerna för skadeverkningar
minskas, om de nu inte helt kunna opereras
bort. Jag är inte säker på att man
genom lagstiftning kan komma fram till
det resultatet, men nog vore det önskvärt
att man kunde få till stånd en sådan
avgränsning, som efter vad jag kan förstå
även motionärerna åsyftat med sitt
yrkande på en legalisering av vissa av
den chiropraktiska behandlingsmetodens
utövare. Ty naturligtvis, det är min bestämda
mening, förekommer det på detta
område också mycket skoj och mycket
av vad man vanligen kallar kvacksalveri.

Jag sade att jag inte är alldeles övertygad
om att man genom en lagstiftning
kan åstadkomma en sådan avgränsning,
men jag anser det önskvärt att man gör
ett försök, och därför anser jag att en
utredning bör komma till stånd.

Nu ha reservanterna vänt sig emot
det önskemål, som utskottsmajoriteten
har framfört beträffande utredningens
sammansättning. När vi ha uttryckt det
önskemålet, att de bägge tvistande parterna
skola vara representerade och att
även lekmän skola vara med, är detta
inte för att på något sätt ge uttryck åt
misstro emot läkarvetenskapen — för
mig ligger det helt naturligt så till, att
vetenskapen här skall säga sin bestäm -

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

Nr 16.

Om utredning rörande den chiropraktiska verksamheten.

da mening. Men jag tror att det vore
värdefullt, när det gäller att komma till
en uppfattning om vilka slutsatser man
skall draga av utredningens resultat, om
det även funnes lekmän med i utredningen.

Jag drar denna slutsats inte minst av
den reservation, som här föreligger.
Den reservationen är ju undertecknad
av bland andra en känd praktiserande
läkare. I den första av de tre punkter,
som herr Forslund här bär hänvisat till,
står det, att utövarna av den ifrågavarande
behandlingsmetoden redan med
nu gällande lagstiftning få hålla på med
sin verksamhet. Ja, visst få de det, men
frågan är om det är lämpligt att de få
hålla på med den utan annan kontroll
än den som nu finns. Är det så, att det
här föreligger allvarliga risker, då tycker
jag att det nästan är lättsinnigt att
bara hänvisa till att behandlingsmetoden
får utövas ganska fritt. Och är det
så, ''att den inom ett begränsat område
har sitt värde, då finner jag det fullkomligt
oriktigt mot patienterna att inte
ge utövarna de bästa möjligheter att
utöva sin verksamhet. Jag tänker då på
den stridsfråga, som vi hade uppe i fjol,
nämligen deras rätt att använda röntgen.
Det måste ju vara av värde, för att
behandlingen skall bli den rätta, att de
ha även det hjälpmedlet när de skola
bestämma sig för hur behandlingen
skall utföras.

Ur patienternas synpunkt — och patienterna
äro ju inte så få — önskar
jag för min del att man skulle komma
fram till ett resultat, som ger denna behandlingsmetod
det största möjliga värde,
och helst skulle jag se att våra läkare
funderade på om de inte skulle
kunna finna anledning att tillämpa deii
i vissa fall på ett helt annat sätt än vad
de nu göra.

.lag menar således beträffande utredningens
sammansättning, att man skall
söka komma fram till den önskvärda
avgränsningen, att man skall utreda vad
det ligger för värde i behandlingsmetoden
och vad det är som behöver opereras
bort, och all utredningens resultat
därför skall komma fram som en frukt
av eu på vetenskapen byggd begrundan.

Men, som jag nyss nämnde, när man väl
har kommit till detta resultat kan det
enligt min mening vara värdefullt om
kloka och omdömesgilla lekmän, vare
sig de äro från riksdagen eller inte, få
tillfälle att vara med och rådgöra om
hur man möjligen skall kunna göra den
avgränsning, som här är önskvärd.

Jag sade att jag inte vet om detta är
möjligt. Vad som lägger hinder i vägen
är givetvis det förhållande som råder i
det här landet rörande rätt att försöka
bota sjukdom. Chiropraktiken är ju legaliserad
i Amerika och i vissa kantoner i
Schweiz, och där är det väl så, att ingen
får utöva läkarverksamhet utan legalisering.
Här är det ju inte så. Här ha vi
en behörighetslag, som förbjuder andra
än legitimerade läkare att behandla vissa
sjukdomar, men som i övrigt släpper
fältet ganska fritt. Nu skall den lagen,
efter vad man kan förstå, bli föremål
för en översyn, och det tror jag är riktigt.
Jag räknar med att den översynen
skall syfta till att åstadkomma en skärpning
i de nuvarande bestämmelserna. Innan
den översynen sker bör man enligt
min uppfattning på ett bättre sätt än
hittills ha klarlagt problemet om den
chiropraktiska behandlingsmetoden.

Ja, detta är de synpunkter, som ha
föranlett mig att medverka till att utskottet
har kommit till det resultat
som här föreligger. Vad herr Forslund
här har anfört kan inte föranleda mig
att frånträda den ståndpunkt som jag
förut har intagit, och jag hemställer,
herr talman, om bifall till utskottets utlåtande.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga skulle uppskjutas
till aftonsammanträdet.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 211, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående förlängning av
giltighetstiden för vissa tilläggstullar;

nr 212, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Storbritannien
för undvikande av dubbelbeskattning

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 fm.

och förhindrande av skatteflykt beträffande
inkomstskatter;

nr 213, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av sockernäringen
i riket m. m.;

nr 214, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt bemyndigande
för Kungl. Maj:t att medgiva visst
undantag från gällande villkor för åtnjutande
av rätt till varvsindustrirestitution; nr

215, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av punkt 6 av anvisningarna
till 32 § kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370); och

nr 216, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande för
Kungl. Maj :t att medgiva befrielse i vissa
fall från skyldighet att erlägga inkomstskatt
vid fusion mellan försäkringsbolag.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsbetänkande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Majrts
denna dag till kammaren överlämnade
proposition nr 214, angående godkännande
av Sveriges anslutning till Europarådet.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Mannerskantz under sammanträdet till
herr talmannen avlämnad, av honom m.
fl. undertecknad motion, nr 329, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
åtgärder i prisreglerande syfte
på jordbrukets område.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets
utlåtanden och memorial:

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1949/50 under
tredje huvudtiteln, avseende anslagen inom
utrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 131, i anledning av väckta motioner
angående intensifierad medicinsk undervisning
och forskning rörande folksjukdomarna; -

nr 132, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1949/50 till universiteten och
karolinska institutet m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 133, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1949/50 till tekniska högskolan
i Stockholm;

nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om vissa anslag för budgetåret
1949/50 till skolöverstyrelsen
in. in.;

nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1949/50 till yrkesundervisningen; nr

136, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående Sveriges anslutning
till Förenta Nationernas organisation
för uppfostran, vetenskap och kultur
(Unesco) jämte i ämnet väckta motioner; nr

137, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till åtgärder
för arbetsmarknadens reglering in.
in. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 143, i anledning av riksdagens år
1948 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets
jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden
den 1 juli 1947—den 30 juni 1948
m. in.;

nr 144, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för förbättring av kommunikationsförhållandena
i Norrland;

nr 145, i anledning av väckt motion
angående Norrbottens försörjningsproblem; nr

146, i anledning av väckt motion
angående utredning om byggande av väg
från Sädvaluspen till Graddis; och

nr 147, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om vissa anslag under
elfte huvudtiteln, avseende anslagen
inom inrikesdepartementets verksamhetsområde.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.02 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 11 maj 1949 em.

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Om utredning rörande den chiropraktiska
verksamheten (Forts.).

Fortsattes överläggningen angående
andra lagutskottets utlåtande nr 23.

Herr LINDBLOM: Herr talman! Det
ärende som nu föreligger till behandling
har, som alla veta, väckt ett mycket
stort uppseende, egentligen alldeles för
mycket enligt min uppfattning. Så oerhört
stor och märkvärdig är inte frågan.
Allt som allt har det nu skrivits över
30 000 spaltmillimeter i denna sak, så
långt jag nu fått in tidningsurklipp från
Svenska telegrambyrån. Det har givetvis
varit både ros och ris, mest det senare.
Man kanske inte bör förvåna sig så
mycket över att tidningarna skrivit som
de gjort, ty då det gäller lekmannaverksamheten
på sjukvårdens område få dessa
i regel bara reda på avigsidorna, misslyckandena
och en del obskyra charlataners
verksamhet. De lyckliga fallen, som
gått till hälsa, brukar man inte skriva i
tidningarna om. Det är för resten likadant
med läkarnas verksamhet. Även de
misslyckas ibland och kunna t. o. m.
begå stora felsteg. Sådant brukar stå i
tidningarna, men de många tusen fall,
då de rädda människoliv, det talar man
sällan om. Hade tidningarna haft tillgång
till det material, som stått till utskottets
förfogande, vågar jag tro att man
inte skulle ha tagit till fullt så starka ord.
Men det är inte bara tidningarna, som
ha för liten kunskap om den chiropraktiska
verksamheten. Av remissyttrandena
att döma synas även en del av de
medicinska myndigheterna inte vara så
väl underrättade, och kanske just därför
sväva de så betänkligt på målet. Medicinska
fakulteten i Lund säger i sitt
yttrande, att eftersom motionärerna inte

angivit några exempel på chiropraktisk
terapi, har man sökt bilda sig en uppfattning
genom att läsa vissa skrifter
och pamfletter. Ja, det där låter just
inte så väldigt övertygande och sakkunnigt,
men ändå kommer man fram till
ett mycket bestämt avstyrkande.

Medicinalstyrelsen har i sitt remissvar
hänvisat till en utredning i Schweiz 1936,
och medicinalrådet Byttner har i en intervju
åberopat samma sak. Jag finner
detta sätt att yttra sig högst anmärkningsvärt.
Vet man inte, eller är det med
avsikt man fördöljer, att den chiropraktiska
verksamheten legaliserats i kantonen
Ziirich 1939 och att den nu är likaledes
legaliserad även i Luzern och Geneve
och om jag inte är fel underrättad
också i Bern? Det är inte ägnat att inge
något större förtroende för remissyttrandenas
vederhäftighet, då man finner hur
illa vederbörande följa med utvecklingen.
Det kan ju för övrigt vara av intresse
att höra vad det utskott i Schweiz, som
hade att förbereda lagförslaget, yttrade.
Det gjorde bl. a. följande uttalande: »Vi
ha nu kommit till den absoluta slutsatsen
— och utskottet är enigt på den
punkten — att chiropraktorerna ha rätt
till en plats bland utövarna av läkarkonsten
i Geneve, så mycket mera som
resultatet av de erfarenheter, som gjorts
sedan de började praktisera här, i stort
sett varit utmärkt... Till slut bör framhållas,
chiropraktikens betydelse är höjd
över varje tvivel. De senaste 10 årens
erfarenheter ha bevisat detta och fastslagit
dess fördelar . . . Utskottet framför
en önskan om att lagförslaget må
bliva antaget, och att den blivande lagen
åtminstone i vårt landområde måtte
kunna häva de motsättningar» — jag
vill särskilt understryka detta —- »som
framkommit med hänsyn till chiropraktiken
och i stället skapa harmoni mellan
läkare och chiropraktorer till folkets
bästa ...»

Så sent som år 1946 spreds i Geneve
en liten skrift, som var undertecknad av

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 em.

Om utredning rörande den chiropraktiska verksamheten.

kantonen Genéves medicinska förening,
läkarsällskapet, tandläkarföreningen och
apotekarsamfundet. Den börjar med följande
i fetstil satta uttalande: »Genéves
medicinska kår motsätter sig ingalunda
utövandet av chiropraktiken, vilken i
sina speciella fall kan ge utomordentliga
resultat.» Jag ber er, mina damer
och herrar, betänka, att detta är sagt
av en samfälld medicinsk kår. Om man
nu inom medicinalstyrelsen fäster så
stort avseende vid den utredning som
skedde 1936, varför talar man då inte
om vad som skett senare? Det var naturligtvis
inte opportunt att meddela sådant,
som kunde tala till förmån för
motionen. Men det är inte fair play att
handla så. Man har rätt att fordra att
en offentlig myndighet lämnar vederhäftiga
uppgifter. Jag skulle hålla för
sannolikt att många av kammarens ledamöter
liksom jag känna sig illa berörda
av detta sätt att söka dölja sanningen.

Det är också mycket intressant att
jämföra vissa yttranden. Karolinska institutets
lärarkollegium säger bl. a. —
efter att ha talat om förhållandet mellan
nervrötterna oefli mellankothålen
och orsakerna till ischiassmärta — följande:
»I vad avser nedre ländregionen
kunna sålunda de chiropraktiska lärorna
sägas innehålla en viss sanning, och
det kan icke bestridas, att chiropraktisk
behandling i visa fall här kan leda
till resultat, till ett hävande av ländeller
ischiassmärta.» Men vad säger nu
medicinska fakulteten i Lund? Jo, så
här låter det i Lund: »Det är ej heller
bevisat eller ens sannolikgjort att ehiropraktikerna
kunna pressa en eventuellt
förskjuten kota i rätt läge genom sina
manipulationer.» Vad som är obestridlig
sanning i Stockholm är ren lögn i
Lund. Det kan inte förvåna, om lekmännen
bli en smula fundersamma inför
de medicinska auktoriteternas påståenden.
Det förefaller som det vore
nödvändigt med en utredning i frågan,
om inte annat så för de medicinska
fackmännen själva.

Man påstår nu att den chiropraktiska
läkemetoden är bara vidskepelse och

suggestion och att det inte har bevisats
eller ens gjorts sannolikt att denna metod
lett till hälsa. Men hur vill man då
förklara de många fall, som ha behandlats
av läkare stundom i åratal utan resultat,
vilka plötsligt ha blivit som helt
nya människor efter den chiropraktiska
behandlingen, och detta inte endast tillfälligt
utan till förblivande hälsa? Det
har inkommit omkring 600 brev i anledning
av motionen, av vilka ett stort
antal stått till utskottets förfogande.
Många av dessa äro från mycket omdömesgilla
personer i framskjuten ställning,
vilka tala av erfarenhet och veta
vad de tala om. Det vore frestande att
återge vissa uttalanden, men jag skall
inte trötta kammaren med detta. Vem
som vill kan få ta del av materialet. Men
det är en missuppfattning att påstå, såsom
någon talare tidigare här gjort, att
de diplomerade chiropraktikerna anse
sig kunna bota vad slags sjukdomar som
helst. Detta påstående är icke sant, och
det står icke i överensstämmelse med de
upplysningar, som man kan hämta på
vederhäftigt håll.

Nej, när man från vissa håll stämplat
oss motionärer som kulturfientliga och
vidskepliga mörkmän har man nog bara
blottat sin bristande insikt i saken. För
övrigt förefaller det ganska förmätet av
oss i Sverige att föreställa oss Amerika
som ett kulturfientligt land. Man har ju
dock där legaliserat denna verksamhet
i icke mindre än 43 stater. Medicinalstyrelsen
säger också om denna sak, att
»den svenska medicinska vetenskapen
högt skattar och uppehåller livliga förbindelser
med den amerikanska och att
den amerikanska läkarkonsten har en
mångfald förnämliga representanter,
hos vilka våra läkare inhämta värdefulla
kunskaper och impulser för läkarkonsten
i Sverige. Det är emellertid
ingen tvekan om att företrädarna för
chiropraktiken och deras utbildningsanstalter
icke höra till dessa.» Det sista
kan man mycket väl förstå. Det är dock
inte osannolikt, att man skulle varit
mindre negativ, om man gjort sig besvär
med att taga närmare reda på något
om dessa undervisningsanstalter och

Onsdagen den 11 maj 1949 em.

Nr 16.

Om utredning rörande den chiropraktiska verksamheten.

om de sjukhusanläggningar som finnas
för tillämpning av just denna läkemetod.

Man får väl ändå förutsätta, att det
inte är bara vidskepliga mörkmän som
i Amerika sysslat med utredningar i
denna fråga. De ha också haft större
möjlighet att bedöma den än vad fallet
är i Sverige, emedan verksamheten i
Amerika är äldre och mera omfattande.
Betecknande är, något som också återgives
i motionen, den utredning som
på sin tid företogs i British Columbia.
Dess parlament hade tillsatt en kommitté
för utredning av den chiropraktiska
läkemetoden, och efter fullgjort
uppdrag yttrade den i sitt betänkande
bl. a. följande: »Kommittén finner, att
chiropraktiken är fullt berättigad att
vinna erkännande som en självständig
metod både vad idé och utövning angår,
vitt skild från alla andra metoder.
Den borde därför utan vidare vara berättigad
att erhålla rättslig giltighet och
rättsligt erkännande genom att inordnas
under en särskild tillsynsmyndighet,
med särskilda bestämmelser avseende
examina.»

Man skulle kunna sammanfatta motionärernas
motiv för en utredning i
tvenne punkter. För det första att åstadkomma
ökad förståelse mellan chiropraktorerna
och läkarna också i vårt
land. Det finns ingen anledning varför
ett visst samarbete icke skulle kunna
ske på det speciella gebit som chiropraktorerna
företräda. Jag avser då givetvis
sådana som genomgått godkänd
utbildning. Det förekommer visserligen
redan i viss begränsad omfattning men
skulle kunna bli ännu bättre. Åtskilliga
läkare sända vissa patienter till chiropraktorerna.
Det gäller just sådana fall
som lärarkollegiet vid karolinska institutet
talar om. Det bör också anmärkas
att vissa cliiropraktorer numera icke
mottaga patienter för behandling förrän
dessa först varit hos läkare. I detta sammanhang
kan det ha sitt intresse att
meddela, att vid den chiropraktiska
skola, som påbörjat sin verksamhet i
Köpenhamn, undervisningen sker jämsides
även vid universitetet, och inlrii -

desfordringarna till skolan äro då givetvis
minst studentexamen.

För det andra är vårt motiv att söka
få till stånd en sanering på detta område.
Det finns alltför många som utan
någon som helst utbildning dock utöva
sjukdomsbehandling. Ingen skall påstå
att vi vilja legalisera kvacksalvare, men
vi mena att man inte bör kalla den för
kvacksalvare, som fått fyra års utbildning
för ett visst begränsat avsnitt av
den mänskliga organismen. Vi kalla ju
inte tandläkare för kvacksalvare och inte
heller sjukgymnaster. En person, som
fått denna utbildning, kan t. o. m. vara
mera fackligt utbildad för sitt begränsade
område än läkaren, som med visserligen
något längre utbildningstid dock
skall behärska hela den mänskliga organismen.
Nu kan man måhända inte sätta
förbud för lekmannaverksamheten, men
man kan göra så pass mycket att allmänheten
kan få veta vilka som äro utbildade
och godkända eller inte.

På denna punkt vill jag anknyta till
vad herr Forslund sade i sitt anförande.
Han frågade, var gränsen gick. Jag tror
han sade: Varför inte ta med också
andra? Jag tror att herr Forslund har
missförstått saken. Det är inte fråga om
att ta hela området. Jag har vid något
tillfälle sagt, att den fråga, som nu varit
föremål för behandling sedan år 1941
och som väl ligger hos inrikesministern
— där hela frågan om behörigheten att
utöva läkarverksamhet tages upp — är
en mycket stor och svårlöst fråga, men
det är ingen svårighet att avskilja ett
begränsat avsnitt och ge människorna
klarhet om vilka som äro utbildade och
vilka som med skäl skulle kunna gå under
beteckningen kvacksalvare. Sedan
blir det ju den enskildes sak att pröva
till vilken han vill gå. Jag tror att detta
skulle vara ett gott steg framåt mot en
viss upprensning i det nuvarande träsket
på detta område. Det skulle också underlätta
den upplysningsverksamhet på hithörande
område, som vi säkert alla anse
vara nödvändig. Fallet Iversen tillhör
de mera skrämmande fallen. För att rätta
ett missförstånd vill jag understryka
vad de fiesta redan torde veta, att vår

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 em.

Om utredning rörande den chiropraktiska verksamheten.

motion ingenting har att göra med fallet
Iversen. Den är inte heller inspirerad
av vad som timade vid hennes besök i
Stockholm. Motionen var skriven långt
innan tidningarna började skriva om
hennes verksamhet.

Ja, herr talman, jag skulle kunna fortsätta
ytterligare med redogörelse om hur
legaliseringen har verkat i olika stater
och om hur man kan tänka sig att en
dylik legitimation skulle kunna ordnas
i vårt land, men jag skall stanna här.
Det blir utredningens sak att med det
material, som finns och ytterligare kan
anskaffas, ta upp dessa frågor. Jag tror
att kammaren med största tillförsikt kan
bifalla utskottets hemställan. Blir det,
som jag hoppas, en utredning, så kommer
säkert frågan att så pass grundligt
penetreras, att man inte behöver befara
några förhastade beslut.

Låt mig bara till sist få tillägga att om
man skall ta hänsyn till de många exempel
och bevis, som inkommit rörande
människor som blivit hjälpta efter att i
många fall förklarats för obotliga, då innehåller
denna läkemetod så stort värde,
att man har rätt att i mänsklighetens
namn begära att den blir grundligt prövad
och prövad på ett allsidigt och vederhäftigt
sätt.

Därför ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets slutkläm om en
sådan utredning.

Herr FORSLUND (kort genmäle): Herr
talman! Det är en sak, som jag omedelbart
vill rätta till.

Den föregående talaren har säkert
missuppfattat mig, när jag frågade, var
gränsen skulle gå. Jag syftade därvid på
gränsdragningen beträffande den kommitté,
som skulle bli följden av ett beslut
om en utredning. För att få den så
trovärdig som möjligt måste alla grupper
vara representerade, och då frågar
jag: Varför skall man stanna vid chiropraktikerna,
och var går gränsen när
det gäller lekmännen? Varför skall inte
denna Waerlandrörelse, som har så
många anhängare och som hävdar att
sjukdomarna hänföra sig till vår livs -

föring, också vara med? Är det fråga
om att hjälpa de sjuka och att minska
behovet av sjukvårdsplatser, vore det,
herr Lindblom, mycket nyttigare alt
man toge upp detta problem. Då måste
ju även denna rörelse vara med för att
det skall bli ett trovärdigt utredningsresultat,
ty på det hållet säger man, att
dessa chiropraktiker äro samma köttätare
som deras patienter -—- och det är
dylik kosthållning som ökar patienternas
antal.

Herr LINDBLOM (kort genmäle): Herr
talman! Ja, herr Forslund, det är väl
självklart, att om man begär en utredning
i en viss fråga, är man därmed inte
skyldig att förklara, varför man inte begär
en utredning i alla andra frågor. Jag
trodde att mitt anförande var så pass
klart på den punkten, att det skulle förstås,
att man naturligtvis kan följa
minsta motståndets lag i en svår situation
och pröva sig fram steg för steg i
stället för att ta med hela området.

Herr ANDERSSON, ELON: Herr talman!
I fråga om de allmänna synpunkter,
som kunna anläggas på detta ärende,
kan jag i stort sett instämma i vad
som här har uttalats av reservanternas
talesman herr Forslund. Jag tror att vad
han därom haft att säga inte behöver
föranleda så många kompletterande utläggningar
från deras sida, som i likhet
med honom och övriga reservanter anse,
att den av utskottet föreslagna utredningen
icke bör komma till stånd.

Jag skall utöver detta bara säga några
ord dels i anledning av motionärens anförande,
vilket — det är jag beredd att
säga — präglades av en ärlig övertygelse,
och dels i anledning av utskottets
motivering.

Herr Lindblom förklarade bland annat
att han hade i sina händer ett material,
bestående av uttalanden av en hel
del patienter, som genom den chiropraktiska
verksamheten hade återförts till
hälsa. Jag betvivlar inte, att denna dossié
är mycket fullständig och att herr

Onsdagen den 11 maj 1949 em.

Nr 16.

Om utredning rörande den ehiropraktiska verksamheten.

Lindblom med mycket stor lätthet skulle
ha kunnat visa upp en ännu fullständigare
sådan än den han haft tillfälle
att presentera för utskottet och som han
som sagt har i sina händer såsom ett vapen.
Men det skulle väl heller inte vara
någon särdeles stor svårighet att införskaffa
ett rätt digert material från människor
som ha blivit behandlade av
andra, skola vi säga naturläkare, än
chiropraktorer och som också ansett sig
ha blivit återförda till hälsa. Jag säger
detta inte för att jämställa de båda grupperna
men för att erinra att jag inte
tror att man skall tillmäta ett dylikt material
alltför stort bevisvärde. Det bär
i alla händelser inte den vetenskapliga
tyngd, som enligt mitt förmenande skulle
kunna vara till någon nytta i en utredning,
som utifrån strängt sakliga
synpunkter skall kunna ge en belysning
av värdet av den ehiropraktiska verksamheten.

Herr Lindblom hade också något att
säga om de olika sätt på vilka de medicinska
myndigheterna hade yttrat sig
om denna sak. Jag är ledsen att behöva
säga, att det utdrag han gjorde av yttrandena
gav mig det intrycket, att han
aktade sig för att läsa yttrandena till
slut. Det är alldeles riktigt som herr
Lindblom påpekade att den medicinska
fakulteten i Lund säger, att det inte är
bevisat och inte ens sannolikgjort att
chiropraktorerna kunna pressa en eventuellt
förskjuten kota i rätt läge genom
sina manipulationer, och det är också
alldeles riktigt, att karolinska institutets
lärarkollegium erkänner, att de chiropraktiska
lärorna innehålla en viss sanning.
Men vad säger karolinska institutets
lärarkollegium vidare? Jo, man
konstaterar först, att det inte är något
för medicinen främmande, utan att dess
representanter begagna sig därav sedan
länge i tillämpliga former, och litet
längre ned, att det för flertalet sjukdomar
icke är bevisat, att de förbättringar
chiropraktorerna säga sig se verkligen
förelegat eller varit resultatet av deras
behandlingar. Det förefaller mig, herr
talman, som om särskilt det sista omdömet
av karolinska institutets lärar 6

Första kammarens protokoll 19i9. Nr It}.

kollegium har en mycket stark släktskap
med det av motionären klandrade
uttalandet av medicinska fakulteten i
Lund.

Jag tror således inte, att man skall
använda de yttranden, som de medicinska
myndigheterna ha avgivit, på det
sättet, att man försöker inge kammaren
eller den allmänna opinionen den föreställningen,
att de medicinska myndigheterna
i sina omdömen om det vetenskapliga
värdet av denna verksamhet
äro så särdeles långt avlägsna från varandra.

Jag skall inte syssla mera med den
argumentering, som motionären här har
anfört, men jag har också, herr talman,
några ord av undran att säga om utskottets
motivering. Jag har nämligen haft
mycket svårt att bilda mig en föreställning
om vart utskottet vill komma med
sitt förslag om utredning. Jag lyssnade
mycket noggrant till utskottets ordförande,
och det enligt min mening kanske
mest berättigade i de uttalanden
han gjorde var, att han inte ansåg sig
kunna tala på utskottets vägnar utan bara
framförde sin personliga åsikt. Jag
tror att detta yttrande var mycket väl
motiverat, ty det måste ovillkorligen
vara ytterst svårt att föreställa sig vad
man skall säga på utskottets vägnar.

Utskottet konstaterar att det är vid ett
starkt begränsat antal sjukdomstillstånd
som den ehiropraktiska behandlingsmetoden
kan vara till en viss nytta. Med
hänsyn till innehållet i de yttranden,
som avgivits av de medicinskt sakkunniga,
synes det emellertid, fortsätter utskottet,
i högsta grad tveksamt om behandlingsmetoden
därutöver kan tillerkännas
något viirde. I ett senare uttalande
förklarar utskottet att det är uppenbart,
att ett fritt utövande av den
ehiropraktiska läkemetoden, därest den
icke tiger större värde än som framgår
av de medicinskt sakkunnigas yttranden,
innebär en fara. De medicinskt
sakkunnigas yttranden har ju utskottet
i den sats, som jag förut citerat, tillmätt
ett visst värde, och den chiropraktiska
verksamheten innebär alltså enligt
utskottets uttalanden eu fara.

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 em.

Om utredning rörande den chiropraktiska

Vad är det då utskottet vill vinna genom
sitt förslag om utredning? Vill utskottet
få tillfälle att genom utredningen
konstatera, att den chiropraktiska
verksamheten är en fara, så förefaller
det mig egendomligt att man i alla händelser
här och där i utskottsutlåtandet
finner vissa uttryck, som tyda på sympati
för den tanke som motionärerna
framfört. Anser man verksamheten vara
en fara, bör man väl till varje pris försöka
hindra att en sådan verksamhet
blir legaliserad. Jag arbetar fortfarande
med den teorien, att utskottet anser det
angeläget att man genom en utredning,
som skall startas under sådana förutsättningar
att den vinner allmänhetens förtroende,
skall kunna konstatera att cliiropraktiken
är en fara för människorna.
En sådan förtroendefull utredning
kan, menar utskottet, inte komma till
stånd därest den skall skötas enbart av
representanter för de medicinska myndigheter,
som liksom utskottet tro att
ehiropraktiken kan vara en fara. Därför
skola även representanter för lekmännen
och företrädare för chiropraktorerna
deltaga i utredningen. Hur kommer
det sannolika utfallet av en sådan utredning
att bli? Jag föreställer mig att kammarens
ledamöter inte inbilla sig att
chiropraktikens företrädare i utredningen
skola acceptera, att eventuellt en majoritet
av representanter för den medicinska
sakkunskapen inom utredningen
skulle komma till det resultatet, att chiropraktiken
stämplas såsom en olämplig
och farlig behandlingsform. Utredningen
kommer i stället att förses med reservationer
från de representanter i utredningen,
som blivit tillsatta därför att
de i alldeles särskild grad skulle äga allmänhetens
förtroende. Tror utskottet att
ett sådant utredningsresultat skulle vara
ägnat att i större utsträckning inge allmänheten
förtroende? Om den allmänhet,
som man från motionärernas sida
tror omfatta den chiropraktiska verksamheten
med sympati, betvivlar värdet
av de medicinska utredningar som hittills
företagits, så lär väl denna allmänhet
lika mycket komma att betvivla värdet
av ett majoritetsomdöme i en utred -

verksamheten.

ning, där dess egna representanter intagit
en ståndpunkt fullkomligt motsatt
den medicinska vetenskapens.

Jag tror således att det måste vara eu
utomordentligt svagt grundad spekulation
av utskottet, att man genom en på
detta vis sammansatt utredning skulle
kunna vinna något enhälligt förtroende
hos den — jag säger inte ordet i någon
dålig bemärkelse, herr talman — fåkunniga
allmänheten.

I ett yttrande från Diplomerade chiropraktorers
förening u. p. a., som fogats
såsom bilaga till utskottets utlåtande,
finns en liten skildring av hur denna
utredning skulle försiggå. För att man
skall kunna klarlägga vilken behandlingsmetod
som är överlägsen skall ett
antal ömsesidigt diagnostiserade fall utplockas
och fördelas lika mellan kirurger,
medicinare och chiropraktorer. Representanterna
för de olika företrädda
yrkena skulle tillämpa var sina behandlingar,
allt i överensstämmelse med vad
de vid skolorna lärt. Därigenom skulle
det praktiskt kunna bevisas, vilken behandlingsmetod
som i dylika fall snabbast,
säkrast och med minsta obehag för
patienten leder till go4t resultat. Detta är
således den framtidsbild, som de utplockade
offren ha att ställa framför sig när
de skola deltaga i denna undersökning.

Herr talman! Jag har kommit till den
uppfattningen att den motivering, som
andra lagutskottet har förebragt för sitt
yrkande om utredning i denna fråga, är
så ohållbar att jag för min del icke kan
ansluta mig till den. Både av den anledningen
och på grund av den allmänna
syn, som jag har på detta problem och
som sammanfaller med reservanternas,
har jag sett mig nödsakad att uppträda
för att yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen.

I herr Elon Anderssons yttrande instämde
herrar Schlyter, Holmbäck, Boman,
Axel Andersson, Sundelin, Kamberg,
Wahlund, Ohlon, Kriigel, Johan
Eric Ericson och Alfred Nilsson, fru
Sjöström-Bengtsson samt herrar Lundgren,
Emil Petersson, Näsström, Petrén,
Hermansson, Nerman, Bergvall och Sjö.

Onsdagen den 11 maj 1949 em.

Nr 16.

Om utredning rörande den chiropraktiska verksamheten.

Herr WISTRAND: Herr talman: Den
föregående talaren hade onekligen rätt i
att det är ett säreget utskottsutlåtande
som här föreligger. Och hur skall det
kunna bli annat, när utlåtandet bäres
upp av en majoritet som helt säkert till
största delen innefattar element, som
ha samma uppfattning som reservanterna? Herr

Norman, utskottets ärade ordförande,
lät framskymta att en utredning
möjligen skulle ge till resultat inskränkningar
i chiropraktorernas rätt att praktisera.
I så fall har man verkligen lyckats
i ett sant ekumeniskt företag: att
samla under en bred hatt ivriga anhängare
och lika ivriga motståndare,
dem som begära utvidgningar och dem
som vilja inskränkningar. Som vanligt
har det skett under den mystiska formeln:
utredning!

Vad skall nu, frågar jag med herr Elon
Andersson, denna utredning över huvud
taget omfatta? Jag vill till en början anmärka,
att chiropraktorerna ha anfört,
att de lyckats i många kurer och att ett
visst värde därför kan tillerkännas deras
konst. I någon mån ha de möjligen rätt,
men varje läkare vet ju också från sin
erfarenhet många fall, då chiropraktiska
kurer haft de mest ödesdigra följder
för patienterna. Och detta är ju inte så
märkvärdigt, ty vad är det som iir
grundläggande för all läkarverksamhet?
Jo, det är en noggrann och allsidig
diagnos. Men en meningsriktning, som
vill hänföra en massa sjukdomar till eu
och samma orsak, nämligen förskjutningar
i ryggraden, kan ju inte uppfylla dessa
villkor. Den brister redan på den primära
och avgörande punkten, nämligen
i fråga om den omsorgsfulla diagnosen.
De sjukdomar, som med fördel möjligen
kunna behandlas av chiropraktiker
lumbago, ischias etc. — få chiropraktikerna
redan nu behandla. På den punkten
tarvas ingen utredning, såvida man
inte som herr Norman vill tänka sig,
att man skulle kunna göra inskränkning
också där. lin sådan tanke kan måhända
locka en och annan att gå med på utredningskravet,
men lockar den egentligen
herr Lindblom och hans medmo -

tionärer? Det har jag svårt att föreställa
mig.

Man kommer sedan till de fall, där
ehiropraktisk metod tillämpas vid sjukdomar,
som vetenskapen frånkänner allt
samband med ryggkotornas ställning.
Herr Lindblom bestred, att en sådan tendens
fanns bos chiropraktorerna. Jag
vill rekommendera honom att läsa t. ex.
ingenjör Löfgrens bok, där en massa
sjukdomar uppräknas som han hänför
till ryggkotornas ställning, men som vetenskapen
inte vill tillerkänna något sådant
samband. Mycken reklam har också
gjorts för chiropraktorernas behandling
av sjukdomar med ultrakorta radiovågor,
men också detta frånkänner vetenskapen
allt värde. På dessa punkter
föreligger i själva verket ren vidskepelse,
utdömd av en enhällig läkarvetenskap.
Är det denna chiropraktiska yrkesutövning,
som man skall göra till föremål
för en utredning?

Vetenskapliga frågor kan endast vetenskapen
avgöra och lösa. En utredning
i dylika angelägenheter, som föres
inför annat än ett rent vetenskapligt forum,
är och förblir parodisk.

Jag finner att utskottet är ute på ganska
egendomliga vägar i följande, även av
herr Elon Andersson citerade mening:
»För att resultaten av utredningen skola
vinna allmän anslutning synes det önskvärt,
att utredningen icke verkställes
uteslutande av läkare utan att den sker
under medverkan av företrädare för
chiropraktorerna och av personer, som
ej alls utöva läkarkonsten.» Ty vad innebär
detta? Det betyder att utredningen
måste tillföras ett antal alldeles speciellt
osakkunniga, s. k. lekmän, riksdagsmän
eller vilka personer det nu kan
bli, som skola stärka allmänhetens förtroende
för vad vetenskapen kan ha
kommit til! eller icke kommit till. De
skola slita tvisten mellan den medicinska
vetenskapen och chiropraktiken. Är
det inte eu förhävelse över all gräns att
tro, att deras votum verkligen skulle bli
avgörande för allmänheten? Det förutsättes,
att allmänheten inte skulle kunna
förväntas tro på vetenskapsmännen, men
väl på de lekmän, som ställa sig såsom

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 em.

Om utredning rörande den chiropraktiska verksamheten.

garanter för den medicinska vetenskapens
resultat. Jag måste säga att det är
en märkvärdig uppfattning, som utskottet
har givit uttryck för. Att lekmän, än
så framstående och dugliga på andra områden,
här skulle kunna fälla det avgörande
utslaget, är att tilldela dem en
uppgift, som ligger långt över deras förmåga.
Dessa stackars politiker — tv politiker
av olika partier skulle väl få
uppgiften att stå mellan chiropraktorerna
och vetenskapsmännen — skulle komma
att befinna sig som åsnor mellan två
hötappar och antagligen veta varken ut
eller in. Komma de slutligen fram till
en ståndpunkt, tror jag inte att den kommer
att vinna erkännande annat än bland
förespråkarna för den åsiktsriktning,
som de eventuellt komma att stödja.
Lekmän som domare kunna ha sin uppgift
på juridikens område, men när det
gäller vetenskapliga frågor ha de inga
utsikter att få någon auktoritet.

Det vore ganska egendomligt, om vi
verkligen skulle belasta vårt redan mycket
gnisslande utredningsmaskineri med
en fråga, där vetenskapen redan har sin
uppfattning alldeles klar. Skall man begära
en utredning endast därför att den
riktning, som kräver den, representerar
ett tillräckligt stort antal personer i samhället?
Jag finner denna ståndpunkt ytterst
egendomlig. Man kan ju tänka sig
att en tillräckligt stor grupp av människor
finge klart för sig, att jorden är
fyrkantig — allting är möjligt i den vägen.
Skulle vi då tillsätta en utredning
och båda upp å ena sidan astronomer
och geografer och å andra sidan denna
riktnings anhängare samt dessutom en
grupp lekmän — riksdagsmän eller andra,
helst naturligtvis utan förutfattad mening
—• med uppgift att ytterst lösa problemet? Det

är en absurd tanke, att man på
detta vis skall komma någon vart med
en utredning. Kommer utredningen till
samma resultat som vetenskapen — och
det är väl ändå det troligaste — frågar
jag med herr Elon Andersson: Tror man
att chiropraktiken därmed på något som
helst sätt är ihjälslagen? Det finns alltid
tillräckligt med människor som tro,

och som tro fastare, ju galnare saken
är. Tron kommer man inte åt genom utredningar
gjorda med biträde av aldrig
så hyggliga och anständiga lekmän. Ingenting
är vunnet därmed.

Herr Lindblom anförde exempel från
utlandet — jag kommer inte ihåg om
den saken beröres i utskottets motivering,
ty denna blev faktiskt en gång omskriven.
Jag vill framhålla att utskottet
inte på något sätt har undersökt, huruvida
dessa uppgifter äro vederhäftiga
— de ha hämtats från chiropraktiska
skrifter. Ännu mindre har man kännedom
om hur bestämmelserna i olika fall
i utlandet verkat. Vi veta jämförelsevis
litet om dessa förhållanden. Men en sak
vet jag, och det är att sedan chiropraktikerna
i Ziirich fått en viss sorts legitimation,
har det uppstått en mycket stark
rörelse för att åter få bort den. Deras
intyg ha i många fall visat sig vara värdelösa,
och särskilt olycksfallsförsäkringsbolagen
ha haft mycket oangenäma
erfarenheter av chiropraktikernas verksamhet.

Det är kanske inte så mycket mer att
säga i denna sak, herr talman, men innan
jag slutar kan jag inte undgå att
beröra en mera allmän synpunkt. Herr
Lindblom anförde att denna fråga i och
för sig inte ter sig särskilt betydelsefull,
men jag tror likvisst att den i ett avsende
har en stor principiell betydelse
och att därför vårt votum måste avges
under mycket stort ansvar. Jag har svårt
att förstå livskraften hos en demokrati,
som inte respekterar vetenskapen. Jag
är viss om att en demokrati, som leker
med och tar sig an skumma stämningar
och riktningar, som vetenskapen underkänner,
också förlorar i anseende. Och
gör den det, sänker den folkets nivå i
stället för att höja den, såsom dess uppgift
är. I det långa loppet komprometteras
demokratien, om vi handla på sådant
sätt. Vi måste alla erkänna, att det finns
frågor, som inte ens ett politiskt mycket
utvecklat lekmannaförstånd är herre
över. Det överensstämmer med ett sant
folkväldes verkliga innebörd, att man
förstår att så är fallet och handlar därefter.

Onsdagen den 11 maj 1949 em.

Nr 16.

Om utredning rörande den chiropraktiska verksamheten.

Jag tror och hoppas att i denna kammare
skall finnas genljud just för denna
uppfattning, och därför ber jag också,
herr talman, att få yrka bifall till den
vid utskottsutlåtandet fogade reservationen,
som går ut på avslag å motionen.

Herr STEN: Herr talman! Då jag tillhör
de ledamöter av kammaren och av
andra lagutskottet, som stå för utskottets
utlåtande, har jag egentligen ingen
anledning att utveckla min egen syn på
den föreliggande frågan. Det har för mig
rört sig om ett vanligt utskottsärende,
som samvetsgrant har handlagts på sedvanligt
sätt, med remissyttranden från
sakkunniga myndigheter o. s. v. och med
ett ställningstagande efter bästa förstånd
och samvete från utskottets och dess
enskilda ledamöters sida.

Men det har förekommit åtskilligt omkring
detta ärende, som det skulle vara
oriktigt att alldeles förbise i detta sammanhang.
I min säng på Gävle lasarett
hade jag gott tillfälle att ta noggrann
del av den klappjakt på motionärerna,
som sannerligen inte hedrar den stora
del av den svenska pressen, som deltagit
i densamma. Om jag hade varit
i riksdagen då motionen väcktes,
hade jag antagligen inte undertecknat
den, men jag reagerar nu som
då mot den skymfliga behandling som
aktade kamrater i kammaren varit utsatta
för, och jag vädjar till de omdömesgilla
utövare av det fria ordet, som
åhöra denna debatt, att jämföra det
exemplariskt vederhäftiga anförande,
som nyss hölls här i kammaren av huvudmotionären
herr Lindblom, med det
mesta av de spaltkilometer som han talade
oni.

Sedan utskottet börjat sin behandling
av frågan har det också förekommit eu
del anmärkningsvärda saker. Då den
preliminära behandlingen var avslutad,
kunde någon tidning här i Stockholm
lämna uppgifter om vad utskottet hade
beslutat. Det förhåller sig ju så, alt utskottet
vid starten av sitt arbete varje
nyår antar ordningsföreskrifter som
speciellt skola iakttagas, och enligt dessa
få förhandsmeddelanden till pressen

icke lämnas, utom då ordföranden i särskilt
fall bemyndigats därtill. Så hade
icke skett, utan tvärtom inskärptes alt
beslutet i fråga om vad klämmen skulle
innehålla i eu fråga som denna var i
särskilt hög grad beroende av hur motiveringen
kunde utformas och att det
alltså inte borde meddelas. Trots detta
beredde sig först en och sedan flera tidningar
på obehörigt sätt tillgång till missvisande
»nyheter» om vad som hade förekommit.
Men inte nog med detta, utan
sedan förekom också att Tidningarnas
Telegrambyrå, som åtnjuter en särskild
ställning — jag vet inte, om jag skall
kalla den en privilegierad ställning, i
detta hus, det kan hända att den själv
betraktar det som en uppoffring, men
den har i alla fall en särskild ställning
— inte höll sig för god att idka handel
med detta tjuvgods genom att skicka ut
det till sina abonnenter i den svenska
landsortspressen och detta utan att på
något sätt kontrollera sanningshalten av
de uppgifter, som lästs i vissa morgontidningar
i Stockholm. Detta är så mycket
mera anmärkningsvärt, som TT, som
får utskottsutlåtandena så fort dessa äro
publiceringsfärdiga enligt en särskild
Uppgörelse med utskottssekreterarna,
ändock, när det klipper sådana oriktigt
tillkomna och oriktigt åtkomna uppgifter,
uraktlåter varje åtgärd för att
kontrollera deras sanningshalt.

Detta nonchalanta uppträdande, för
att nu använda en lindrig karakteristik,
ägde rum ungefär samtidigt som TT,
jag höll på att säga på vanligt sätt, brast
i sina enklaste skyldigheter i vad gäller
nyhetsförmedlingen från riksdagens förhandlingar.
Det gäller icke referaten,
men jag kan, eftersom jag redan har sagt
detta, få nämna vad jag avser. Den (i
april, sista dagen kamrarna voro samlade
liil plena före påskferierna, valde
vi statsrevisorer. Dessa voro sedan genom
anslag kallade samma dag till konstituerande
sammanträde. Men först
den 20 april, alltså 14 dagar senare, hade
TT upptäckt, att statsrevisorerna hade
konstituerat sig och meddelade detta till
sina abonnenter. På den fattiga varannandagstidning,
där jag för något mer

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 ein.

Om utredning rörande den chiropraktiska verksamheten.

än 30 år sedan gjorde mina lärospån
i journalistiskt avseende, ingick i ABC,
att man skulle bevaka annonser och tillkännagivanden
samt tjänsteställen inom
staden och länet och se till, att man
omedelbart tog reda på och meddelade,
vad som där försiggick. Man borde inom
Tidningarnas Telegrambyrå ägna större
omsorg åt de arbetsuppgifter, som man
har beträffande nyhetsförmedlingen från
riksdagsarbetet, i stället för att utkolportera
orättmätigt tillkommet »nyhetsmaterial».

Det förefaller underligt att riksdagen
inte tycks ha något organ, som utövar
uppsikt över sådana förhållanden. Här
saknas ju inte i kamrarna sakkunniga
tidningsmän och tidningsläsare — även
lekmän ha ju enligt utskottets mening
sunt omdöme — som skulle kunna rekrytera
ett sådant organ. Jag är en varm
anhängare av det fria ordet, men jag anser
inte att man skulle brista i öppenhet
från riksdagens sida, om man från
kamrarnas förhandlingar skulle avstänga
grovt illojala tidningar, som inte rätta
sig efter de ordningsföreskrifter, som utskotten
antagit beträffande meddelanden
från desamma. Det borde finnas något
organ, som i varje fall temporärt hade
möjlighet att lära även de stora tidningarna
i Stockholm vanlig publicistisk anständighet
och på något sätt låta detta
komma till uttryck. Det är ett rimligt
krav från riksdagsmännens och från utskottens
sida, att deras arbete på utskottsstadiet
betraktas som slutna sammanträden
och att det är utskotten själva
som äga att besluta på vilket sätt
meddelanden från dessa skola lämnas.

Till själva utskottets utlåtande vill jag
foga en personlig deklaration, lag förstår
risken efter de anföranden som herr
Elon Andersson och herr Wistrand här
ha hållit — jag förstår mer än väl att
herr Elon Anderssons opåkallade uppträdande
här efter herr Lindbloms anförande
är beslutat i folkpartiets förtroenderåd
för att här åstadkomma en uppdelning
av fåren och getterna, så att
man här skall å ena sidan få klart för
sig vilka kulturpersonligheter som finnas
i denna kammare och å andra sidan

vilka det är som hänge sig åt fördomar
och vidskepelse. Jag vill för min del säga
— jag tror att man måste avlämna
en sådan deklaration, för att man här
skall bli rätt förstådd — att jag aldrig
har besökt en chiropraktiker. Jag har
såvitt jag vet aldrig talat med en sådan,
jag har aldrig sökt annat än legitimerade
läkare, och jag har senast i år en sådan
att tacka för omsorgsfull vård och återställd
hälsa. Men — och här kommer jag
att säga någonting som egentligen strider
emot mitt vanliga sätt att uppträda i utskotten
och kammaren, ty jag brukar
aldrig okväda mina kamrater — trots
den aktning, som jag hyser för Albert
Forslund och Karl Wistrand och alla
som stå på deras sida i denna fråga,
måste jag säga, att jag för min del inte
är i stånd att mot bättre vetande ansluta
mig till de tidningsmän eller riksdagsmän,
som, utan att äga personlig täckning
därför, av något slags intellektuell
högfärd underkänna andra människors
uppfattningar i en fråga av denna beskaffenhet.
Jag vädjar till de ansvarskännande
och omdömesgilla tidningsmännen
även i detta avseende att gå igenom
de intyg, som herr Lindblom här
talade om. Där återfinnas namn på av
oss alla kända professorer, lanthusliållare
och andra, och man skall där finna
att man inte har någon möjlighet, utan
att vara i besittning av en sådan intellektuell
högfärd, att komplett underkänna
den sidans bevisning.

Jag bar snart upplevat 50 år, som jag
kan överblicka i mitt eget minne, av ett
människoliv, och jag har även på detta
område när det gäller lekmannaverksamhet
i fråga om läkarvetenskap upplevat
åtskilligt. Jag kan i allra största
korthet få nämna, att det under min
barndom och ungdom fanns en av hela
bygden aktad och ansedd man, som räddade
många människoliv på grund av
sin förmåga att stämma blod — just något
av det som i utskottet nämndes såsom
exempel på fördomar och vidskepelse.
För några år sedan, när denna
fråga av någon anledning var aktuell i
den allmänna debatten och jag befann
mig på besök i min födelsebygd, fråga -

Onsdagen den 11 maj 1949 em.

Nr 16.

Om utredning rörande den chiropraktiska verksamheten.

de jag en av mina gamla vänner, som är
eu allmänt ansedd och aktad, bildad
och intelligent man, om han hade haft
någon anledning att sedermera revidera
sin uppfattning om dessa kända fakta,
alltså beträffande de människoliv, som
denne man hade räddat. Han svarade,
alt han lika litet som jag hade någon
anledning till en sådan revision.

Det fanns vidare i eu stor norrlandssocken,
som är representerad här i kammaren,
en naturläkare, som var betrodd
med medborgerliga förtroendeuppdrag.
Den ledamot av kammaren, som representerar
hans hembygd, har berättat för
mig, att niir denne man tillhörde landstinget,
så hände det, att han fick följa
med landstingets ordförande, som också
var chefsläkare på länets lasarett, på
dennes ronder, varvid de diskuterade de
olika fallen. Han har senare fått en minnesvård
rest över sig för sina människovänliga
gärningar. Jag har flera gånger
läst i våra hembygdsböcker, att den bygdens
mest framstående man, en man
med mycket stort anseende, bär skrivit
med sympati och erkännsamhet om denne
naturläkares verksamhet, styrkt med
erfarenheter från sin egen familj. För
några månader sedan läste jag hurusom
en av denne framstående bygdekungs
söner, som är ämbetsman någonstans inom
fäderneslandet, hade skrivit på samma
sätt om samme man. En ny generation
hade inte funnit någon anledning
att i efterskott revidera omdömena.

Jag vill vidare säga, att när det gäller
homeopati, som ju inte liör samman
med det nu behandlade ärendet, har jag
alltid reagerat, när man såsom så många
gånger skett i pressen under dessa veckor
och månader har kallat utövare därav
över en kam för kvacksalvare. IIomeopatien
är eu läkarvetenskap likaväl
som allopatien, och man kan ju i varje
fall inte såsom kvacksalvare stämpla de
legitimerade läkare, som ha övergått till
den homeopatiska läkemetoden. I ett
fall, som jag personligen känner, anser
jag mig kunna tillbakavisa varje insinuation
att denna övergång skulle ha
skett av något vinstbegär eller några
vinstspekulationer.

Jag är naturligtvis motståndare till
kvacksalveriet och menar att detta skall
bekämpas genom upplysning och, om
så behövs, genom lagstiftning. Men jag
kan inte med bibehållen respekt för
sanning och rättvisa beteckna sådana
legitimerade läkare, som övergå till
andra behandlingsmetoder, såsom kvacksalvare.

Den kolartro, som har lagts i dagen
här av herrar Forslund och Wistrand
— jag använder ordet utan avsikt ait
förolämpa kolarna — har egendomligt
nog kommit till uttryck vid samma tidpunkt
som professor Tingsten har offentligt
deklarerat att man inte uppdrar
åt några statsvetenskapsmän ensamma
att skriva ett lands grundlagar. Professor
Ohlin gjorde vid sin 50-årsdag ett
liknande uttalande, som väl närmast innebar
att han inte rimligen kan överlämna
åt enbart professorer att politiskt
bedöma förhållandena inom deras vetenskap,
t. ex. i ekonomiskt avseende.

När jag hör de allvarliga ord, som
herr Wistrand yttrat om demokratien
och vetenskapen, kan jag ju till min
deklaration få foga två uttalanden. Det
ena är det, som i ett uppmärksammat
politiskt sammanhang en gång gjordes
på en socialdemokratisk partikongress.
Det innehöll kort och gott, att det finns
en annan kunskap i detta land på olika
områden än den, på vilken man får certifikat
vid våra högskolor. Vi ha inte
något prästmonopol, vi ha inte något
advokatmonopol, vi ha över huvud taget
på olika områden inte något monopol
för en viss skola. Man behöver inte
bekänna sig till en viss skola för att bli
professor i nationalekonomi eller i statskunskap;
en baptist innehar eu professur
i teologi vid ett av våra universitet.
Man får inte på detta viktiga område
glömma bort Tegnérs ord: »All bildning
står på ofri grund till slutet, blott barbarit
var en gång fosterländskt.»

De, som sätta Amerika och Schweiz
högt på andra områden, ha anledning att
tänka på detta, innan de reservationslöst
ansluta sig till ett svenskt monopol
på läkarvetenskapens område för våra
än så skickliga läkare.

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 em.

Om utredning rörande den chiropraktiska verksamheten.

Herr Forslund sade några underliga
saker i sitt anförande, som visa, hur
auktoritetstron kan förmörka ett förstånd,
som jag i vanliga fall brukar
kunna följa och förstå, därför att jag
finner det vara ganska ljust. Jag fick
inte heller någon klarhet, när herr
Forslund för andra gången försökte ge
uttryck åt sin uppfattning på detta område.
Han ironiserade över dem, som
ivra för ett naturenligt levnadssätt, och
han frågade, om meningen var att dessa
människor skulle kunna vara med i
utredningen på detta område. Jag hade
för min del trott, utan att därmed ta
ställning till waerlandismen eller någon
annan skola, att när vi här i riksdagen
för några år sedan beslöto att vi inte
endast skola ha en medicinalstyrelse
utan även ett statens institut för folkhälsan,
så var detta i riktig insikt om de
förebyggande åtgärdernas oerhörda betydelse
just för folkhälsan. Kampen för
folkhälsan måste föras med alla medel,
ödmjukhet och fördomsfrihet, från både
läkarens och lekmäns sida. Fortfarande
utan att okväda herr Forslund och
herr Wistrand kan jag inte neka mig,
innan jag slutar detta anförande, att påpeka
det egendomliga förhållandet att
det just är en läkare plus tre ledamöter
av sjukhusdirektioner, som stå för reservationen.
Även jag tillhör en sjukhusberedning,
men jag trodde att man
kunde få umgås med läkare och söka
bot hos dem, när man blir sjuk, även
om man följer sin egen uppfattning i en
fråga sådan som denna.

Herr Elon Andersson ställde några
frågor angående utredningen. Jag har
som sagt för min del inte någon anledning
att ingå på någon uttolkning av
utskottets utlåtande. Dels finner jag det
vara ganska naturligt att en sådan utredning
verkställes, innan man skrider
till en översyn av den större frågan om
utövningen av läkarkonsten, och dels
finner jag det även naturligt, vilket måhända
kommer att framgå av det anförande,
som följer närmast efter mitt,
att man kan inom ett riksdagens utskott
med olika bevekelsegrunder komma till
samma ståndpunkt i klämmen. Det är

ingenting ovanligt att man från olika utgångspunkter
kommer till samma slutsatser.
Och vad beträffar riksdagens anseende,
som herr Forslund ömmade för,
kunna vi lugnt utgå från att det föreliggande
utskottsutlåtandet håller måttet ur
de synpunkter, som vi bruka anlägga,
när vi fatta våra beslut i riksdagen.
Men betänkligare skulle det vara, om
sådana osakliga omdömen om motionärerna
och om utskottet, som ha varit
synliga på alltför många håll i den svenska
press, där det fria ordet tyvärr numera
i allt för många fall utövas av sådana,
som endast söka efter sensationer
och klatschiga rubriker, men som eljest
inte ha någon personlig täckning i de
frågor, som de behandla, skulle utöva
inflytande på vad som kommer att beslutas
i riksdagens kamrar.

Jag yrkar bifall till andra lagutskottets
hemställan.

Herr ANDERSSON, ELON (kort genmäle)
: Herr talman! Jag har bara ett par
stillsamma repliker att säga till herr
Stens sant »fosterländska» anförande.
Han förklarade att mitt uppträdande i
kammaren var opåkallat. Jag vet inte,
om han därmed menade, att jag tillhörde
de illojala element, som enligt hans
omdöme borde avstängas från att deltaga
i kammarens förhandlingar. Jag hyser
visserligen vissa farhågor, herr talman,
men tillåter mig att lita till kammarens
kamratliga generositet. I övrigt undrar
jag, om kammarens ledamöter hörde något
så när noggrant på mitt anförande
och herr Stens, vilket kammarens ledamöter
finner mest opåkallat?

I fråga om den slutsats, som herr Sten
trodde sig kunna dra av mitt anförande,
vill jag bara ge honom samma råd som
han för sin del givit Tidningarnas Telegrambyrå,
att han skall vakta sig för att
sprida falska nyheter.

Herr WISTRAND (kort genmäle): Herr
Sten citerade Tegnérs rader: »All bildning
står på ofri grund till slutet, blott
barbarit var en gång fosterländskt.»

Onsdagen den 11 maj 1949 em.

Nr 16.

Om utredning rörande den chiropraktiska verksamheten.

Herr Sten har alldeles missuppfattat
Tegnér, om han trodde, att Tegnér därmed
ville försvara barbariet. Det är
ingen tvekan om, var Tegnér skulle ha
stått i denna debatt, det kan jag försäkra
herr Sten!

Herr ELOWSSON, NILS: Herr talman!
Det finns väl inget område, där man så
ostraffat kan bedra sin nästa — och
framför allt sin sjuka nästa — som i
fråga om den amatörmässiga läkarkonsten.
Vi ha i vårt land chiropraktiker,
vi ha homeopater, kloka gubbar och
gummor, vi ha ögondiagnostiker och
kanhända ytterligare ett antal andra. Jag
vet, att bland dessa finnas olika variationer
i fråga om kunnighet och i fråga
om den tilltro, som allmänheten sätter
till dem. Men allesamman ha vi alldeles
säkert stiftat bekantskap med sådana fall,
där dessa amatörer på läkekonstens område
ha misslyckats, där de ha tillskansat
sig pengar från de sjuka och där de
också ha uppehållit dessa sjuka, så att
de icke lika tidigt som de kanhända annars
skulle ha gjort ha kommit under
läkarbehandling. När man intresserar sig
för denna sak och om man sysslar med
den, såsom vi nu ha gjort i andra lagutskottet,
ställes man förr eller senare
inför den frågan, huruvida statsmakterna
kunna ställa sig likgiltiga till denna
sak hur länge som helst.

Inom medicinalstyrelsen hyser man
tydligen den uppfattningen att det kan
man inte göra, ty medicinalstyrelsen har
redan år 1911 lämnat ifrån sig en utredning
rörande tillstånd att utöva läkaryrket.
Denna har ännu inte blivit föremål
för regeringens behandling, men det
yttrande, som medicinalstyrelsen har avgivit
till andra lagutskottet i denna sak.
kan inte tolkas på något annat sätt, än
alt medicinalstyrelsen ytterst gärna ser
att denna utredning fullföljes och alt det
blir en annan ordning på detta fält. Del
sir alldeles uppenbart, åtminstone är det
det för mig, att man inte kan hur länge
som helst tillåta att vem som helst gör
pengar av sjuka människors bekymmer,

d. v. s. att låta detta tillstånd fortsätta
ideligen, ideligen och låta det rena bedrägeriet
florera. Om det är så att någon
som behöver dollarvaluta — det inträffade
nyligen ett sådant fall i Stockholm
— och alltså vill skaffa sig denna
dollarvaluta genom att lura staten och
därför går upp på ett kontor i Stockholm
men där blir av med Öl 1Ö0 kronor,
sättes hela apparaten med polismakten
i verksamhet för att söka reda
på den eller dem, som ha tillskansat sig
pengarna. Man gör allt för att hjälpa
den, som försökt skoja staten, att få tillbaka
sina pengar. Men vad gör man mot
dem, som försöka skoja sjuka människor?
Man gör praktiskt taget ingenting. Jag
vågar nog utan att bli motsagd säga, att
just detta, att man vill att det göres någonting
på denna punkt, är majoritetens
mening i andra lagutskottet, och det tror
jag är en mening, som denna majoritet
kan stå för. Jag tror också att första kammaren
inte ett ögonblick behöver riskera
att dess kulturella standard sjunker, om
den följer andra lagutskottets majoritet
i detta avseende. Snarare tror jag, att
man därmed gör sig förtjänt om det
svenska folket, om dem som äro sjuka
nu och dem som bli sjuka framdeles.

När man sedan säger att denna utredning
med den sammansättning som föreslagits
i utskottsbetänkandet icke är
möjlig att genomföra och inte kan leda
till något resultat, så kan jag naturligtvis
lika litet som någon annan sätta mitt
huvud i pant för att det går, men vi få
inte glömma, att det gäller att lösa inte
bara en vetenskaplig fråga utan också
en folkpsykologisk. Här är det fråga om
tro, och vi skola inte klandra de människor
som tro, därför att de gå till amatörer
på läkekonstens område när de äro
sjuka, tv människorna äro sådana som
uppfostran är, och i detta samhälle få de
låra sig att tro att underverk äro möjliga.
Man gör ju sitt allra bästa ända från
det att barnen få lära sig läsa bibliska
historien att övertyga dem om att underverk
äro möjliga, och detta göres också
gällande inom olika religiösa samfund i
vårt land. Är det då underligt, om människorna
tro att underverk också äro

88 Nr 16. Onsdagen den 11 maj 1949 em.

Om utredning rörande den chiropraktiska verksamheten.

möjliga, när de själva befinna sig i en
sådan situation, att de inte anse sig kunna
få bot någon annan stans? .lag tycker
inte att det är underligt; jag tycker
tvärtom att det är mycket förklarligt.
Men om man skall rubba denna tro,
då är det väl ändå ganska naturligt, att
eftersom man icke kommit till något resultat
på de vägar som man hittills bär
använt, måste man försöka komma till
resultat på några andra vägar, och nu
bär andra lagutskottets majoritet anvisat
en annan väg. Huruvida den ar framkomlig
eller ej, på vilket sätt den skall
beträdas och hur vandringen på den
skall bedrivas, det får regeringen avgöra.
Det är möjligt att den vill göra en
specialutredning rörande chiropraktikerna,
och det är möjligt att den vill ta
upp en utredning om detta spörsmål på
samma gång som man utreder hela det
stora spörsmålet, men vi få inte glömma,
att om bara läkare och cliiropraktiker
eller bara vetenskapsmän skulle vara
med om denna utredning, då bleve
det en sak mellan chiropraktiker och läkare
och inte så att allmänhetens representanter
finge tillfälle att följa denna
sak genom att få inblick i utredningen
under den tid den pågår.

•lag kan försäkra herr Wistrand, att
såvitt jag förstår har det aldrig ett ögonblick
föresvävat majoriteten inom utskottet,
att denna utredning skulle vara
någonting annat än vetenskaplig. Vem
skulle över huvud taget kunna utföra utredningen,
om inte vetenskapsmännen
skulle göra det? Men jag anser att det
skulle vara av oerhört värde, om vetenskapsmännen
hade möjlighet att låta
chiropraktikerna steg för steg konfrontera
sin uppfattning med den som vetenskapen
lägger i dagen. Om så allmänhetens
representanter kunde som vittnen
få följa denna utredning steg för steg, så
tror jag att det skulle vara möjligt att
få en upprensning på detta område, och
det är just en upprensning, som andra
lagutskottets majoritet har velat ha. Jag
tror därför, att om vi följa den linje,
som andra lagutskottets majoritet har föreslagit,
ha vi gått in på eu väg, där det
är möjligt att komma åtminstone till

några resultat, och då ha vi inte bara
slagit vakt om de sjukas pengar, om vi
kan avråda dem från att de vända sig
till amatörer på läkekonstens område,
utan också otvivelaktigt bidragit till att
skingra en oerhörd mängd av den vidskepelse
som alltjämt frodas på detta
område.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall
till andra lagutskottets förslag.

Herr LINDSTRÖM: Herr talman! Jag
hoppas innerligt, att herr Sten kommer
att tycka mycket illa om det anförande
som jag nu tänker hålla. I hans exalterade
utläggningar fanns ganska litet som rörde
själva saken, och jag kunde inte annat
än konstatera, att de anfall han gjorde
på pressen voro fullkomligt oberättigade
särskilt i detta fall. Jag har intresserat
mig för denna fråga och har läst åtskilliga
artiklar i pressen, som ha varit
emot motionen och utskottets förslag
men som ifrån början till slut ha utmärkts
av ett mycket välbalanserat omdöme
och en stor klokhet.

Herr Sten vände sig också emot vissa
talare här i kammaren, som hade tagit
avstånd från motionärernas tankegång.
När jag hörde herr Sten tala, tänkte jag
på en gammal stor engelsk liberal politiker,
John Morley, sedermera viscount
Morlev of Blackburn. Han skrev en bok
som heter On Compromise, där han på
sitt kloka, vettiga sätt förkunnar, att om
människor kunna komma överens om
hederliga och förnuftiga saker, så är det
förståndigt att de pruta, var på sin sida.
Men det fanns en spärr, en oöverstiglig
mur för John Morleys vilja att kompromissa,
och det var när man kom in på
att bryta sina meningar med okunnigheten
och vidskepelsen. Då, förklarade
han, återstod endast motståndet, av två
skäl. Det första var att man inte skulle
släppa in det som man själv av övertygelse
betraktade som vidskepelse, på sina
egna marker, och det andra var att man
icke skulle gå i förbund med vidskepelsen
och på det sättet befästa redan tidigare
vidskepliga människor i deras föreställningar.
På den ståndpunkten, herr

Onsdagen den 11 maj 1949 em.

Nr 16.

Om utredning

talman, står jag'', när jag går att taga
ställning till den fråga som nu behandlas.

Här har talats om utskottets utlåtande
och om reservanternas uttalanden. Jag
skall försöka, herr talman, att gå in en
liten smula på själva ämnet.

Det är myckel svårt att få svensk litteratur
rörande dessa ting. Däremot finns
det i chiropraktikens hemland, Förenta
staterna, läroböcker i detta ämne, och
det finns av chiropraktikerna utgivna
medicinska lexika, som förklara den djupa
hemligheten i denna läkekonst. Jag
har av en framstående vetenskapsman på
medicinens område i vårt land satts i
tillfälle att genomläsa en del av denna
litteratur, och jag har funnit i ett medicinskt
lexikon, vars namn på svenska
närmast skulle kunna översättas med
Hemmets hälsolexikon, en framställning
om vad chiropraktiken egentligen är. Det
står där att chiropraktiken upptäcktes
år 1874 av doktor A. T. Still i Baldwin,
Kansas. Kansas är en stat som ligger
ganska nära Tennessee, och i staten Tennessee
finns en stad som heter Dayton.
I denna stad utspelades för ett tjugutal
år sedan den s. k. approcessen, då eu
del välsinnade medborgare där angrepo
människor och nära på exkluderade dem
ur samhället, därför att de accepterade
den Darwinska teorien om den biologiska
utvecklingen. Detta betraktades i
vårt land och hela den kultiverade världen
som en mörkmansprocess. Herr talman!
Jag upprepar det: Jag finner det
inte underligt, att chiropraktiken uppkommit
i grannstaten Kansas!

Om man nu skulle försöka lära sig,
vad chiropraktiken egentligen är, kan
man gå till det aktstycke, vars rubrik
jag redan har anfört, och jag skall be att
för kammaren få föredraga några uttalanden
ur detta aktstycke.

Chiropraktiken förkunnar, att kroppen
är en maskin. Ordagrant heter det
på detta sätt: »Chiropraktiken betraktar
kroppen som en underbar mekanism
och behandlar den som en intelligent maskinist
skulle behandla en komplicerad
maskin, vilken han känner i varje minsta
detalj.» Det heter vidare: »Det miinsk -

rörande den chiropraktiska verksamheten.

liga kroppssystemet betraktas av chiropraktiken
såsom perfekt. Människan är,
tror chiropraktiken, skapad komplett,
fullkomlig, och hon har inom sig själv
kraften att återvinna hälsa och vigör.
Vore icke detta fallet, menar chiropraktiken,
så skulle den mänskliga kroppen
vara inkomplett, ofullkomlig, och därför
skulle människan i så fall nödgas
gå utanför sin egen kropp för att få
hjälp vid sjukdom ... Medicin är skadlig,
tv chiropraktiken anser att intagande
av medicin för att bota mänskliga
sjukdomar är både otillförlitligt och
ovetenskapligt. Den förnekar absolut att
medicin har botande egenskaper. Hela
systemet med medicinsk behandling är
onaturligt och ödeläggande för hälsan.»

Ja, detta kan räcka till i denna avdelning
av mitt anförande. Det är, som vi
se, här fråga om en helt och hållet mekanisk
uppfattning. Det är en ren robotuppfattning
av den mänskliga kroppen.
Jag förstår, att herr Lindblom har kunnat
acceptera denna uppfattning, tv när
jag lyssnade till hans anförande, så kunde
jag icke annat än göra den reflexionen,
att åtminstone de mera toppiga
delarna av hans lekamen äro ganska robotartade.

Chiropraktiken utger sig för att kunna
bota alla sjukdomar, och, herr talman,
en av denna underbara läkekonsts
allra förnämsta insatser det är att den
också kan bota diarré. I detta lexikon,
som jag bär har talat om, finns en redogörelse
även för detta. Man skall noga
undersöka ryggraden. Musklerna äro
benägna att komma i olag på grund av
ökad pressning på de nerver, som betjäna
dessa kroppsdelar. Detta ger själva
uppslaget till behandlingen. Om man
hämmar eller lindrar nervspänningen
längs efter ryggraden vid de angripna
punkterna, skall man komma till åsyftat
resultat. Genom denna anspänning återställas
de i olag komna musklerna, och
den onormala ryggradskotan kommer i
riktig funktion, »öppna cirkulationen i
tarmkäxet liksom i alla fall av tarmbesvär!
Vissa fall av diarré ha sitt ursprung
i de sympatiska nerverna och i
de nerver, genom vilka ändtarmen har

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 em.

Om utredning rörande den chiropraktiska verksamheten.

förbindelse med ryggraden. Giv behandling
över nerverna i korsryggraden för
att avlägsna besvärligheten! De nedre
revbenen från nionde till tolvte kunna
komma ur sitt rätta läge och irritera
vissa nerver, som ha betydelse för inälvorna.
Jag har botat åtskilliga fall av
diarré genom att rätta till vissa revben
i denna region, särskilt på högra sidan.»

Detta är, herr talman, den chiropraktiska
vetenskapen i sin prydno, och när
man därtill lägger, att ehiropraktikerna
utgiva sig för att kunna bota lunginflammation,
som de anse vanligen bero
på rubbningar i revbenen till följd av
yttre påverkan eller genom krampföreteelser
i bröstmusklerna på grund av
förkylning — då begriper man förvisso,
att denna vetenskap är ett av världens
största underverk!

När jag läste detta om chiropraktiken
och diarrén — ett mycket banalt ämne,
herr talman, men jag måste gå in på
det — fick jag en vision. Jag såg framför
mig med mina fantasifulla ögon herr
Lindblom i Falun, som hade besvär i
magen på grund av intagande av olämplig
föda. Jag såg honom ivrigt irrande
mot ett litet hus på sin gård med ett
hjärta ingraverat i dörren och efter honom
en kotknackare med en hammare
i högsta hugg för att söka hjälpa herr
Lindblom i sista ögonblicket. Det låter
som en karikatyr, herr talman, men om
man skall gå till chiropraktikernas verkliga
evangelium, måste man säga sig, att
det är ingen karikatyr, utan då måste
det gå till på det sättet.

Jag måste på det allra bestämdaste
rikta mig mot utskottets förslag. Vare sig
utskottets majoritet har den meningen,
att chiropraktiken möjligen är någonting
att reflektera på, eller utskottsmajoriteten
är av den åsikten, att ett beslut
i dess riktning här i kammaren
kommer att leda till att chiropraktiken
underkännes, så betyder ett beslut av
riksdagen på det sätt, utskottet föreslagit,
i alla fall ett slags moralisk seger
för detta avskyvärda kvacksalveri.
För min del vill jag icke till något pris
vara med om detta.

Jag har här framför mig ett aktstyc -

ke, skrivet av en chiropraktiker, som
redogör en smula för chiropraktikerutbildningen
i Förenta staterna. Han säger
där, att den effektiva utbildningstiden
är 18 månader. Om man tänker
på att en svensk, som går läkarbanan,
måste ta 8 eller 9 år på sig, visserligen
med semestrar, för att nå sitt mål, då
begriper man, hur orimliga proportionerna
äro, och man förstår att denna
utbildningstid, som för resten ägnas
människor, som för det mesta sakna
särskilda förkunskaper, är för knapp
och att man på den väg, som motionärerna
föreslå, kommer ut i rena djungeln.

Man har sagt man och man emellan,
att det egentligen är den svenska riksdagen
ovärdigt att diskutera en fråga
som denna. Ja, herr talman, det kan vara
riktigt. Man kunde begära att den
upplysta riksdagen i detta upplysta
land skulle kunna få vara förskonad
ifrån dylika frågor. Men när frågan i
alla fall har kommit upp, så anser jag
det vara en hederssak för den svenska
riksdagens majoritet att med allt eftertryck
säga ifrån, att något sådant vilja
vi icke veta av. Vi äro dock medborgare
i ett land, som när det gäller medicinsk
vetenskap är långt framskridet. Man kan
nämna bara två namn: hjärnfysiologen
professor Olivecrona och lijärtspecialisten
doktor Crafoord. Jag undrar, om
herr Lindblom, ifall han bleve angripen
av hjärnhinneinflammation, skulle gå
till en kotknackare i stället för till professor
Olivecrona. Denna visserligen
skarpt ställda fråga avgör i princip hela
saken. Jag tror att herr Lindblom, som
i varje fall ibland visar prov på ganska
stort sunt förnuft, skulle välja professor
Olivecrona.

Om jag skulle ha någon ytterligare
anmärkning, herr talman, så skulle det
vara den, att reservationen, för vilken
jag i varje fall kommer att rösta, är för
tam. Jag har den uppfattningen, att riksdag
och regering måste taga krafttagför
att rensa upp med kvacksalveriet
här i landet på alla områden, inte bara
när det gäller chiropraktiken. Här finnes
en vildskog av människor som syss -

Onsdagen den 11 maj 1949 em.

Nr 16.

Om utredning

la med att bota andra, människor utan
utbildning, människor utan kännedom
om kroppens byggnad, människor saknande
alla förutsättningar för att utöva
ett så allvarligt yrke som läkarens. Man
kan, och jag är absolut förvissad om att
herr talmannen är ense med mig på den
punkten, knappast finna ett kall som är
mera fyllt av ansvar än läkarens. Det
kallet bör besparas ifrån inblandning
av dilettanter, av okunniga människor.
Läkarkåren har auktoritet i detta land,
men denna auktoritet bör icke få undergrävas
en millimeter därigenom att vi
tolerera outbildade konkurrenter till
densamma.

Ja, herr talman, här skulle finnas
mängder av ytterligare skäl att anföra
emot utskottet och till förmån för reservationen,
men jag låter det sagda
vara nog och ansluter mig till reservanternas
hemställan.

Herr ELOWSSON, NILS (kort genmäle):
Herr talman! Jag har begärt ordet
för ett kort genmäle i egenskap av
partivän till herr Rickard Lindström.
Jag vill säga, att icke alla socialdemokratiska
riksdagsmän gilla de personligheter
han tillät sig gent emot herr Lindblom.
Jag säger detta för att inte herr
Lindblom skall behöva själv gå upp och
säga något i den saken.

Herr STEN (kort genmäle): Herr talman!
När jag lyssnade till herr Rickard
Lindströms anförande, kom jag också på
en historisk parallell, men ehuru jag i
hög grad uppskattar herr Rickard Lindströms
anglosaxiska förebilder, får jag
på grund av mina beskedligare villkor
nöja mig med en parallell från riksdagens
första kammare — en episod som
utspelades för omkring 20 år sedan. Det
var två av herr Lindströms och mina
partivänner, som voro medspelande. Jag
tar inte ställning till någondera av dem
eller till frågan om med vilket fog de
orden yttrades i det sammanhanget, men
Värner Rydén sade så mot herr Ivar
Vennerström, att hans anförande var mera
betecknande för den, som höll det, än

rörande den chiropraktiska verksamheten.

av något egentligt värde för den fråga
som stod på kammarens föredragningslista.
Jag skulle vilja tillämpa det yttrandet
på herr Lindströms anförande.

Det skulle vara en skam för första
kammaren, om ett sådant anförande
skulle tillåtas att influera på resultatet
av det ''avgörande som här skall äga rum.

Herr UHLÉN: Herr talman! Jag tror att
man skulle göra chiropraktikerna den
största tjänsten genom att följa reservanterna
och rösta för avslag på utskottets
förslag om utredning. Det råder nämligen
intet tvivel om att chiropraktikerna
för ögonblicket ingenting högre önska
än just att vi inte skola företaga någon
utredning, inte rikta strålkastarljuset på
deras verksamhet, inte uppenbara för
allmänheten, att det döljer sig en massa
humbug bakom den chiropraktiska verksamheten.
Naturligtvis skulle de ännu
högre önska att bli legaliserade, men de
torde redan vara fullt på det klara med
att de inte vinna det syftemålet i detta
sammanhang. De torde kanske efter de
debatter, som nu förekommit, vara på
det klara med att de aldrig nå det syftemålet
i vårt land, i varje fall inte på så
sätt, att man legaliserar chiropraktikerna
över huvud taget och därmed även
alla humbugsmakare och charlataner,
som finnas ibland dem. Om vi skulle avslå
utskottets förslag om utredning, så
skulle detta också innebära, att den stora
allmänheten inte får ett verkligt auktoritativt
belägg för att den chiropraktiska
verksamheten är mer eller mindre
humbugsartad.

Utskottets majoritet har föreslagit en
förutsättningslös utredning. Herr Elon
Andersson har uppehållit sig ganska
länge vid frågan om vad utskottet syftar
till, vad utskottet vill för någonting.
Det förvånar mig, att en så gammal utskottshäst
som herr Elon Andersson kan
tugga på en sådan långhalm. Han har
antagligen åtskilliga gånger själv varit
med om att i utskott förorda en förutsättningslös
utredning. Man anger inte,
vad man vill med en förutsättningslös
utredning, men är beredd att godta det

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 em.

Om utredning rörande den chiropraktiska verksamheten.

resultat, som kommer fram genom utredningen.
I detta fall skulle resultatet
lika gärna kunna bli, att utredningen
ger en stark motivering för att man lielt
enkelt skulle förbjuda privat chiropraktisk
praktik.

Jag vill tillägga, att jag själv är av den
uppfattningen, att det vore den riktigaste
vägen att försöka få fram en motivering
för ett sådant förbud, och jag grundar
denna min uppfattning på de utlåtanden,
som ha avgivits till utskottet. Av
dessa framgår — och jag tror på dem i
det avseendet — att det finns chiropraktiker,
som utge sin behandlingsmetod
för att vara ett fullkomligt säkert botemedel
för t. ex. kräfta, för lungtuberkulos,
för syfilitiska sjukdomar, för epidemiska
sjukdomar och t. o. m. för sinnessjukdom.
Jag frågar: Skulle det inte
finnas starka skäl att förbjuda en sådan
verksamhet eller försöka begränsa den
till vad chiropraktikerna verkligen kunna
uträtta? Men hur skulle man kunna
göra detta utan en grundlig och allsidig
utredning? Herr Riekard Lindström
kan kanske hitta svaret i något lexikon
någonstans, men jag förstår det sannerligen
inte. Jag tror inte, att vi på rak
arm eller utan föregående utredning
skulle kunna vidta några åtgärder alls
mot den chiropraktiska verksamheten.

Det var emellertid, herr talman, inte
för att säga detta, som jag begärde ordet,
eller i varje fall inte företrädesvis för att
säga detta, utan det var för att stryka
under en synpunkt, som jag gav uttryck
åt under utskottsbehandlingen, som här
i någon liten mån har berörts av utskottets
ordförande herr Norman men
som inte har kommit till uttryck i utskottets
utlåtande.

Om man studerar de remissutlåtanden,
som ingå i utskottets promemoria,
finner man — såsom för övrigt tidigare
har påpekats här — att i varje fall två
mycket auktoritativa medicinska korporationer,
nämligen karolinska institutets
lärarkollegium och Sveriges läkarförbund
— jag understryker det: Sveriges
läkarförbund — ha medgivit, att den
chiropraktiska behandlingsmetoden med
framgång kan användas i ett begränsat

antal fall och vid vissa sjukdomar. Samma
medgivande gjordes också av den läkare,
som satt vid utskottets bord, när
frågan behandlades, åtminstone första
och andra gången. Jag framställde frågan,
varför läkarna, när de medge, att
denna behandlingsmetod med framgångkan
användas i vissa fall, inte också göra
det. De göra det kanske stundom, vilket
har omvittnats bär, men de göra det
inte i allmänhet. Han svarade, att en läkare
ju inte kan utbildas för allt. Ingen
människa har begärt eller förutsatt, att
en läkare skall utbildas för allt eller att
han skall utbildas till chiropraktiker,
men våra sjukhus ha specialister för åtskilliga
andra ändamål; de ha tandläkare,
de ha massörer, de ha sjukgymnaster,
och de ha åtskilliga andra. Varför skulle
då inte även den chiropraktiska behandlingsmetoden
kunna tas i anspråk på
sjukhusen på eif sådant sätt, att man anställer
en specialist eller låter t. ex. sjukhusets
massör eller massörer utbilda sig
även för den chiropraktiska behandlingsmetoden?
Men man vill inte detta.
I varje fall har man inte gjort det på
sjukhusen, och därför kan det inträffa
och har bevisligen inträffat, att en patient,
som har blivit inlagd på sjukhus
för värk av visst slag, har kunnat få ligga
där både två och tre och fyra månader
och skrivits ut lika sjuk som när
han kom in. Jag känner i min egen bekantskapskrets
ett sådant fall. Det är en
person, som i varje fall inte hade några
sympatier för chiropraktikerna. Han
tvingades att söka en sådan, och han
blev botad, därför att han hade just en
sådan sjukdom, som lämpade sig för behandling
med den chiropraktiska metoden.
Han blev botad på två eller tre
veckor, om mitt minne inte sviker mig.

Har man nu rätt att förvåna sig över
att många sådana söka chiropraktikerns
hjälp i stället för att söka fortsatt hjälp
hos den eller de läkare, som ha visat sin
oförmåga att hjälpa dem eller, kanske
riktigare, sin ovilja att hjälpa dem på det
sätt, som i deras fall hade varit det rätta?
Man har inte ens rätt att förvåna sig
över att många sådana personer söka
chiropraktiker även för sådana sjukdo -

Onsdagen den 11 maj 1949 em.

Nr 16.

Om utredning rörande den ehiropraktiska verksamheten.

mar, som en chiropraktiker, om han vore
hederlig eller om han vore fullt medveten
om metodens begränsning, över
huvud taget icke skulle ta någon befattning
med och som jag anser, att han inte
borde ha rättighet att ta någon befattning
med — alltså sådana sjukdomar
som jag tidigare har nämnt.

Herr talman! Jag skall summera resonemanget
i en enda fråga. Vore det inte
rimligare och ur alla synpunkter bättre,
om sådana fall, som enligt läkarnas
eget omdöme kunna med framgång behandlas
med hjälp av den chiropraktiska
behandlingsmetoden, av vederbörande
läkare remitterades till chiropraktikerna,
helst sjukhusens egna, än att man
överlät åt en privatpraktiserande chiropraktiker,
som inte ens har rättighet att
använda röntgenapparat, att både ställa
diagnosen och bestämma behandlingsmetoden?
Om läkaren ställde diagnosen
och bestämde behandlingsmetoden, hade
man ju i varje fall garanti för att endast
sådana sjukdomar, som med framgång
kunna göras till föremål för chiropraktisk
behandling, bleve behandlade enligt
den metoden.

Jag är inte så troende, att jag anser,
att allt skulle vara vunnet genom att
man gör de privatpraktiserande chiropraktikernas
tjänster överflödiga, åtminstone
beträffande de patienter, som
från början hade vänt sig till läkarna eller
till sjukhusen. Jag tror som sagt inte,
att man därigenom skulle vinna allt.
Det finns alltför många människor, som
vilja bedragas och som därför under alla
förhållanden skulle söka eliiropraktikerna
eller andra, med dessa jämställda
s. k. hemgjorda läkare. Men man skulle
dock under alla förhållanden vinna det,
att folk inte rent av tvingades att vända
sig till privatpraktiserande chiropraktiker,
detta på grund av läkarnas konservatism
eller riktigare på grund av deras
missriktade omsorger om den läkarvetenskapliga
prestigen. Tv det är just vad
det framför allt i detta fall är fråga om.
Annars skulle läkarna långt tidigare ha
vidtagit åtgiirder för alt i den mån det
iir möjligt göra chiropraktikerna överflödiga.

Jag skulle inte vilja apostrofera någon
personligen i detta sammanhang, i
varje fall inte på det utsökt förolämpande
sätt som herr Itickard Lindström har
apostroferat ett par motståndare i sitt
anförande. Men jag tillåter mig ändå att
beträffande herr Rickard Lindström
konstatera en verkligt monumental logisk
kullerbytta. Han sade, att kraftåtgärder
måste vidtagas emot denna vidskepelse
och därpå yrkade han avslag
på utskottets förslag om den första, den
förberedande åtgärden i detta syfte,
nämligen en kartläggning av den chiropraktiska
verksamheten, en allsidig och
förutsättningslös utredning. Jag bara
konstaterar detta.

Herr talman! Jag yrkar alltså bifall
till utskottets förslag.

Herr PAULI: Herr talman! En föregående
talare har uttalat sin förvåning
över herr Elon Anderssons bekännelse
av sin oförmåga att förstå vad utlåtandet
egentligen syftar till, och jag måste
säga, att jag för min del inte alls är
förvånad över detta herr Elon Anderssons
uttalande. Jag har nämligen råkat
i samma predikament, och det har blivit
allt svårare för mig att förstå utskottsmajoritetens
egentliga syften, ju längre
jag har åhört den nu förda debatten.
Det är verkligen ganska besvärligt för
kammarens ledamöter att förlika sådana
ståndpunkter som den, som intagits av
herr Nils Elowsson, med den, som intogs
av herr Sten. Tv medan herr Elowsson
uttryckligen sade, att majoriteten i
utskottet önskar få en utredning till
stånd, som kan leda till skärpta åtgärder
— det nämnde för övrigt också utskottets
ordförande tidigare i korthet — mot
det illegitima utövandet av läkekonsten,
så gav herr Sten uttryck åt den uppfattningen,
att inte bara chiropraktiker
utan iiven homeopater, och kanske menade
liali även andra, borde anses som lika
fullgoda representanter för läkekonsten
som de legitimerade liikarna. I så fall
kunna ju han och lians meningsfränder
inom utskottet inte gärna ha samma syften
som herrar Elowsson och Norman.

Nu svarar man: »Vad skall det tjiina

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 em.

Om utredning rörande den chiropraktiska verksamheten.

till att tvista om vad utskottet egentligen
har menat? Detta betyder ingenting,
därför att utskottet bär begärt en
allsidig och förutsättningslös utredning,
och då få vi ju se, vart den utredningen
leder.» Ja, men innan kammaren går med
på utskottets utlåtande, vill kammaren
nog ha litet mera klart för sig vad som
ligger bakom utskottets ståndpunkt. Det
har kammaren sannerligen inte fått klart
för sig på annat sätt än så, att bakom
utlåtandet tydligen ligga flera stycken
inbördes ganska oförenliga ståndpunkter.
Det enda, som förvånar mig, är, att
man har delat upp sig på utskottsmajoritet
och reservanter, men det beror väl
på den meningen hos även de utskottsledamöter,
som egentligen äro mycket kritiskt
inställda mot chiropraktiken och
liknande företelser, att de tro, att en utredning
av detta slag skulle kunna leda
till vad herr Norman kallade för en
lämplig »avgränsning», som skulle kunna
sprida klarhet över det hela. Vad är det
då man vill ha avgränsat? Vill man avgränsa
de mera pålitliga chiropraktorerna
från de mindre pålitliga? Jag vet inte,
hur detta skall kunna ske, när det gäller
sådana som dem vi för närvarande ha
och som komma med ganska brokiga
diplom från utlandet. Eller tänker man
sig, att vi skola avgränsa på det viset,
att svenska staten för framtiden åtar sig
en kontrollerad utbildning av detta slags
amatörläkare, eller vad man skall kalla
dem? Eller menar man, att man genom
en utredning skulle kunna vinna en avgränsning
av sådana fall, som det här i
dag har talats så mycket om, där den
chiropraktiska behandlingsmetoden inte
bara är ofarlig utan rent av gynnsam?
Exempel därpå ha berörts av flera talare.
Herr Uhlén berättade nyss om patienter,
som rent av »tvingats» att tillgripa chiropraktisk
behandling, därför att de inte
kunnat få hot på annat sätt. Jag föreställer
mig då, att det gäller sådana fall, om
vilka det ofta citerade karolinska institutets
lärarkollegium skriver: »I vad avser
nedre ländregionen kunna sålunda
de chiropraktiska lärorna sägas innehålla
en viss sanning, och det kan icke bestridas,
att chiropraktisk behandling i

vissa fall här kan leda till resultat, till
ett hävande av länd- eller ischiassmärta.
Dessa fakta äro medicinen på intet sätt
främmande och dess representanter använda
sig sedan länge i tillämpliga fall
härav.» Detta är ju även svaret till herr
Uhlén, som nyss frågade: Om det kan
visas, att sådana där manipuleringar
med händerna kunna vara till nytta, vare
sig de nu ha formen av massage eller
annat, varför använda inte läkarna dem
då? Svaret är, att läkarna redan sedan
rätt länge ha använt dem, antingen själva
eller genom sjukgymnaster. Det kan
ju hända, att detta ur renodlat chiropraktisk
synpunkt inte anses vara den
rätta chiropraktiken, men det vill jag
lämna därhän.

Om man alltså säger som utskottet, att
i ett mycket begränsat antal relativt enkla
fall kan en sådan behandling vara till
nytta, så kan man ju svara med reservanterna,
att om denna behandling visar
sig vara ofarlig eller rent av gynnsam, så
är det ingenting i nu gällande lagstiftning,
som hindrar chiropraktikerna att
använda den. Man ingriper inte mot dem
i andra fall än där de med sina primitiva
— ty det måste man kalla dem —
metoder ge sig på sådana sjukdomar
som kräfta, tuberkulos och alla de smittosamma
sjukdomarna som scharlakansfeber
och dylikt.

Herr Lindblom förnekade i sitt anförande,
att chiropraktorer syssla med sådant,
och jag tror det var herr Wistrand,
som hänvisade herr Lindblom till chiropraktorn
Löfgrens bok. Jag läste nyligen
liksom antagligen många här i kammaren,
en artikel i Svenska Dagbladet av
dr Gustaf Myhrman, där han också berör
den saken och berättar, att den icke
okände svenske chiropraktorn ingenjör
Hj. I.öfgren 1938 underrättade generaldirektören
för medicinalstyrelsen om att
han skulle kunna bota barnförlamning
på tre å fyra dagar, om hans behandling
fick börja i tid. Han erbjöd sig även att
behandla ett antal fall med blödande
magsår. Sådant kan väl i alla fall inte
räknas till de där oskyldiga fallen, som
det förut har talats om. Han ville inte ta
hand om »cancer-carcinoma-sarcoma»,

Onsdagen den 11 maj 1949 em.

Nr 16.

Om utredning rörande den chiropraktiska verksamheten.

sade han, i varje fall inte tills vidare,
men lian ville förslagsvis under en veckas
tid på epidemisjukhuset »åta sig
samtliga scharlakansfeberfall, varvid jämförelse
kunde göras med fallen före och
efter denna vecka, behandlade på vanligt
medicinskt vis.»

Nu kan det hända, att herr Lindblom
står upp och säger, att denne Löfgren
skola vi inte bry oss om; han är inte den
sortens chiropraktor, som herr Lindblom
tänker på. Men han är i alla fall en chiropraktor,
som gjort sig ganska bekant här
i Sverige, och jag har ingen anledning
att tro, att han alldeles skulle sakna motsvarigheter.

Men låt oss utgå från att chiropraktorerna
inte vilja ge sig in på sådana
sjukdomar som denne Löfgren tydligen
gärna vill behandla, utan att de önska
hålla sig till mera enkla och oskyldiga
fall. Hur skola de kunna göra det? Hur
skola de kunna veta, om en åkomma i
ryggkotorna är av ett mera ofarligt slag
eller om den beror på en tuberkulos infektion,
på kräfta eller på något liknande?
Då säga chiropraktorerna: »Ja, när
ni inte vilja låta oss få röntga, hur skola
vi då kunna ställa diagnos?» Jag betvivlar
mycket, fastän jag inte är läkare, att
röntgen i deras händer skulle bli ett tillförlitligt
diagnosmedcl. Så mycket vet
jag i alla fall, att röntgenplåtar äro mycket
svårtydbara saker, som endast specialister
vid våra sjukhus anförtros att
syssla med. Vilken läkare som helst kan
icke avläsa diagnosen något så när rätt
på en röntgenplåt, och det torde knappast
vara troligt, att en chiropraktiker
skulle kunna göra det heller. Jag tror
inte, att man vågar överlämna detta åt
dem. över huvud taget är det den bristande
förmågan att ställa diagnos, som
innebär den största faran med denna
behandling.

.lag kommer alltså tillbaka till vad reservanterna
ha sagt, att i de fall, där
troligen ingen fara kan anses föreligga
och där metoden kanske rent av kan
vara till viss nytta, där finns redan möjlighet
att praktisera denna metod, och
det behövs inte någon ytterligare lokalisering.

Beträffande utredningen var herr
Elowsson nog fördomsfri och generös
att säga ■— om jag uppfattade honom
rätt — fastän han hade underskrivit utskottsutlåtandet,
att denna utredning antingen
kan bli en specialutredning eller
också kan företas i samband med den
översyn, som inrikesministern för en
tid sedan under denna riksdag förebådade
i fråga om bestämmelserna om
läkekonstens utövning. Det senare är
precis min åsikt, herr Elowsson. Jag förstår
i likhet med reservanterna inte, varför
man här skall yrka på en specialutredning,
när vi ändå stå inför den
ganska omedelbara utsikten till en närmare
undersökning av hela detta område
om tillåten eller otillåten utövning
av läkekonsten.

Jag tycker, att ett av huvudskälen för
kammaren att avslå utskottets förslag är,
att vi mycket väl kunna vänta, tills denna
andra utredning på en bredare bas
blir företagen. Jag skulle tro, att detta
desutom blir kostnadsbesparande, och
eftersom jag ser finansministern närvarande,
vill jag säga, att jag antar, att
han inte har någonting emot ett riksdagsbeslut,
som innebär en viss kostnadsbesparing,
vilket däremot ett beslut
om denna utredning icke skulle
innebära, tvärtom.

Jag skall, eftersom jag sällar mig till
dem, som yrka avslag på utredningsyrkandet,
inte uttala mig om de olika
sammansättningar av en eventuell kommitté,
som man har diskuterat. Jag skulle
bara vilja säga, att om riksdagen —
vilket jag hoppas den inte gör — skulle
besluta sig för en sådan utredning, så
förefaller det mig rimligt, att kommittén
får bestå av medicinskt sakkunniga och
en del lekmän och att chiropraktorerna
val få höras av kommittén men inte sitta
där och votera beträffande saker, om
vilka det säkerligen skulle vara alldeles
omöjligt för dem och den medicinska
vetenskapens målsmän att komma till något
gemensamt resultat.

Men detta är inte alls något förslag,
herr talman, utan jag har med dessa
ord __ som jag hoppas inte ha varit alltför
många — endast velat ytterligare un -

7 Första kammarens protokoll 19t9. Nr 16.

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 em.

Om utredning rörande den chiropraktiska verksamheten.

derstryka det berättigade i reservanternas
kortfattade och klara men sakligt
vägande förslag, vilket jag härmed ber
att få yrka bifall till.

Herr JOHANSON, KARL AUGUST:
Herr talman! Efter de många sakskäl,
som framförts av utskottsmajoritetens
talesmän, skulle jag gott kunna avstå
från att yttra mig i denna fråga, men
det har förts fram en del synpunkter
under debatten, som jag inte kan låta stå
oemotsagda.

Till den siste talaren här, herr Pauli,
skulle jag vilja säga, att jag inte tror,
att den chiropraktor Löfgren, som han
talade om, har utlovat sig att bota magsår
genom sin chiropraktik. Om jag inte
är fel underrättad, är han också homeopat,
och det är kanske som sådan han
gett sig ut för att kunna bota magsår.
Han kan vara båda delarna, men som
chiropraktor har han med säkerhet inte
utlovat någon som helst bot av magsår
eller kräfta. Jag tror inte, att en chiropraktor,
som är mån om sin verksamhet,
utlovar någonting dylikt.

Jag kan i likhet med herr Sten säga,
att då det har varit fråga om sjukdomar
av sådan art, att man har måst vända sig
till läkare, har jag alltid gjort detta. Jag
har legat på sjukhus åtskilliga gånger
och undergått operativa ingrepp, och jag
har sökt läkare även för andra åkommor.
Men för några år tillbaka — och
en deklaration därom avgav jag här i
kammaren i mars månad 1947 •—■ fick
jag en mycket svår ischias. Jag sökte
tre läkare, jag fick behandling på ett av
Stockholms sjukhus under en månad, jag
behandlades på mitt läns sjukhus i en
månad, men utan några synbara resultat.
— Nu upprepar jag detta, herr talman,
därför att jag vet, att det finns flera
i kammaren, som inte voro närvarande
då. —• Jag blev uppmanad av en ärad
ledamot av denna kammare att söka en
chiropraktor. Jag har aldrig varit vidskeplig
och är det inte än i dag. Jag
har alltid försökt att stå med båda fotterna
på marken. Jag vägrade från början
att gå till chiropraktorn, ty jag an -

såg inte, att det var riktigt, men jag gick
dit så småningom, därför att mitt onda
inte blev bättre utan snarare sämre. Jag
meddelade denne man vid vårt första
sammanträffande, att jag inte trodde på
hans behandling och att jag över huvud
taget inte trodde på denna behandling
vid något tillfälle. Han svarade, att det
kunde han ingenting göra åt, men efter
20 minuters behandling hade han nått
ett resultat av den art, att ingen här kan
säga, att denna förbättring hade varit
en följd av den tidigare erhållna behandlingen.
Denne chiropraktors behandling
av mig gav märkbart resultat på en gång.

Jag vill nämna detta för kammarens
ledamöter, därför att det inte skadar, att
man i denna församling upplyser om det
än en gång. Jag vet, att det både i denna
kammare och i medkammaren finns ledamöter,
som ha undergått samma behandling
med samma goda resultat. Då
skall man inte som reservanterna här
komma och tala om vidskepelse och säga,
att vi äro kulturfientliga. Man har
viskat bakom ryggen på mig, att detta
är en kulturdebatt. Jag tar det inte som
någon sådan, jag tar det som en debatt
med syfte, att svenska folket skall befrias
från de charlataner, som fara omkring
i bygderna och uppge sig vara
chiropraktorer. Det kom en sådan till
min hemtrakt för något år sedan. Han
hade varit i U. S. A. och köpt elektriska
rullar, med vilka han masserade människor
på ryggen. Han utgav sig för att
vara chiropraktor och skulle bota människorna.

Det är sådana vi vilja åt. Vi vilja inte
åt de andra. Vi vilja ha en utredning,
som visar, att det är nödvändigt, att man
får en sanering på detta område.

När man kommer med en sådan argumentering
som herr Lindström anförde
alldeles nyss, då han talade om
det lilla huset med hjärtat på dörren
o. s. v., är det bara ett belägg för att
man saknar verkligt sakliga skäl emot
en utredning — då söker man förlöjliga
det hela. Jag anser inte, att det är
en talare i riksdagen värdigt att komma
med en sådan argumentering och
sådana löjligheter i detta sammanhang.

Onsdagen den 11 maj 1949 em.

Nr 16.

Om utredning rörande den chiropraktiska verksamheten.

Det gäller viktigare saker än att tala
om diarré och det lilla huset med hjärtat
på dörren. Ingen chiropraktor har
gett sig ut för att kunna bota diarré
med den metod han använder för
ischias och dylika sjukdomar. Jag frågar
min vän Forslund och herr Wistrand
och dem som nu talat emot utredningen:
Ha ni över huvud taget haft
någon kontakt med chiropraktorerna?
Ha ni varit i den situationen, att ni ha
sökt deras hjälp för att få bot för era
åkommor? Det ha ni inte gjort i den utsträckning
som erfordras för att kunna
göra gällande att de inte ha kunnat
uträtta någonting.

Jag skall inte fortsätta med denna argumentering,
herr talman. Debatten har
enligt mitt förmenande pågått alltför
länge, och här har inte framkommit någonting
som ger belägg för att motionärerna
ha fel. Vi vilja ha en sanering
på området; det är det vi syfta till och
sträva efter. Någon vidskeplighet från
min sida har aldrig förelegat och kommer
aldrig att föreligga. Men man måste
hålla på vad som är rätt. Jag skulle kunna
räkna upp fall — inte så många som
herr Lindblom anförde, men åtskilliga
fall — som jag har påträffat sedan den
tid, då jag själv hade ischias och låg på
Umeå lasarett, och som visa, att just
den chiropraktiska metoden är riktig
då det gäller ischias och dylika sjukdomar.
Jag skall för övrigt be att få hänvisa
intresserade till att läsa vad jag
anförde i denna kammare år 1947 om
dessa problem, och jag skulle så gärna,
herr talman, här i kväll velat ha med
mig en skollärare från Saxnäs i vårt
län. Han kom till vanföreanstalten i
Härnösand, där man ville lägga honom
i en gipsvagga för att räta till kroppen.
Men efter behandlingar i två omgångar
av en chiropraktor i Stockholm — för
övrigt densamme som jag anlitade —
blev han så gott som fullständigt frisk.
Med sådana exempel för ögonen, ärade
kammarledamöter, få ni väl ändå inte
förundra er över att man väcker en motion
i syfte att få rättelse på de snedvridna
förhållanden som här ha kommit
till synes.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr LINDBLOM: Herr talman! Här ha
ju gjorts många angrepp, och det må
ankomma på mig att säga några ord här
i slutet av debatten.

Jag vill då allra först uttala min djupaste
förvåning över att man inte kan
diskutera en fråga av denna beskaffenhet
på ett värdigare sätt än som skett
här. Jag trodde, att första kammarens
ledamöter besutto så mycken självbehärskning
och så mycken bildning, att
de kunde tillägna sig förmågan att diskutera
sakligt utan att gå på personligheter.
Jag är tacksam för att jag inte
behöver göra det angrepp —- den avbasning
kanske jag skulle säga — som
jag eljest skulle ha gjort, eftersom herr
Lindströms partikamrater redan ha klarat
av den saken. Jag tror, att reservanterna
ha anledning att erinra sig satsen,
att man bör be Gud bevara sig för sina
vänner, tv motståndarna kan man klara
själv. Den, som inte kan uttrycka sig på
ett värdigt sätt och med sakliga argument,
gör sig själv den allra största
skadan.

Sedan vill jag som ett allmänt intryck
bara säga, att det förefaller, som
om vi här diskuterat två skilda saker.
Jag är högst förvånad över att man ännu
inte tycks ha kommit till klarhet om
detta. De, som tala emot motionen, tala
hela tiden om avarterna på detta område.
Men det är just dessa som vi vilja
få bort med vår motion. Vi mena, att
det skall finnas möjligheter att i vårt
land, liksom skett i andra länder, få
en sådan upprensning, att mänskligheten
skall på ett fullt auktoritativt sätt
kunna tillgodogöra sig den del av läkemetoden
som här avses och som ju —
såsom jag tidigare har sagt — endast är
en begränsad del. När t. ex. herr Lindström
frågar mig, hur jag skulle göra,
om jag fick hjärnhinneinflammation, är
det en löjlig fråga. Det är ju att slå in
öppna dörrar. Jag har aldrig besökt någon
chiropraktiker, men jag har har sökt
läkare, och jag har legat på sjukhus. Det

Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 em.

Om utredning rörande den chiropraktiska verksamheten.

finns väl ingen av oss motionärer som
menar, att vi med denna motion skulle
på något sätt avse att underkänna läkarna
och deras verksamhet.

Men det är ju en sak för sig. Har det i
andra länder visat sig, att man genom
legalisering har kommit fram till sundare
förhållanden — och att så är fallet,
kunde jag redogöra för här, om jag
hade tid — då förstår jag inte, varför
man skall motsätta sig en sådan undersökning.
Vad är man rädd för? Vågar
man inte studera chiropraktikens vetenskap
eller läkemetod i dagsljuset? Chiropraktorerna
själva vilja ställa den i
dagsljuset, men motståndarna till dem
vilja det inte.

När jag hör den raljanta tonen i dagens
diskussion, har jag suttit och tänkt:
Vad skulle de tusenden och åter tusenden
i vårt land, som dock ha blivit botade,
ha sagt, om de hade lyssnat till
denna debatt? Det är lätt att stå här och
fälla starka ord och hånfulla omdömen,
men man ser saken på ett annat sätt,
när man har sökt läkare i flera år för
en sjukdom, som har förklarats obotlig,
och slutligen har fått hjälp och blivit
botad av en chiropraktor. En människa,
som har en sådan erfarenhet, tar inte på
denna fråga så raljant som här ofta har
skett.

Jag sade i mitt första anförande, att
jag inte skulle besvära kammaren med
att återge uttalanden, men jag kan tyvärr
inte underlåta att åtminstone berätta om
ett fall, som är mycket belysande, och
vem som helst av kammarens ledamöter
skall få tillfälle att kontrollera, att fallet
är riktigt återgivet.

En ung moder strax utanför Stockholm
fick en liten flicka. Flickan föddes
med vänstra sidan svartblå och kall.
Att modern var förtvivlad, behöver man
väl inte undra på, och hon blev ännu
mera förtvivlad, när hon fick använda
nio månaders tid för att gå från sjukhus
till sjukhus i Stockholm, från specialist
till specialist och samtliga läkare
skakade på huvudet och sade: »Det kan
vi inte göra någonting åt. Hon kommer
inte att leva, och kommer hon att leva,
blir hon invalid.» Efter nio månaders

långa vandringar och hårda prövningar
fick modern slutligen rekommendation
till en chiropraktor. Hon tvekade, hon
tvivlade — tv sådan är ju stämningen.
Men hon gick. Vad gör man inte i ett
svårt läge. Denna chiropraktor svarade:
»Det här är ett mycket svårt fall. Det
är inte alls säkert, att flickan kan bli
botad, men låt oss undersöka fallet noggrant.
» Så skedde, och efter den första
behandlingen började sidan att ändra
färg. Behandlingarna fortsattes vecka efter
vecka, och efter en relativt kort tid
visade armen, som förut varit tämligen
livlös, åter tecken till liv, och den växte
och utvecklades. Flickan blev frisk. Hon
är nu sju år. Hennes enda kvarstående
men är, att den vänstra handen är litet
mindre än den högra, vilket betyder, att
den inte växte under de första nio månaderna.
Jag har träffat modern, jag har
träffat flickan, och jag vet, att vad jag
har berättat är riktigt. För den, som önskar
läsa moderns egen beskrivning och
se flickan på fotografi, står jag till tjänst.
Beskrivningen och fotografiet finnas i
vaktmästarrummet.

Mina damer och herrar! För den, som
får se sådant och vet vad som kan ske,
är det verkligen underligt, att man inte
vill tänka sig en utredning. Varför skola
inte vi här i Sverige kunna få fram ett
samarbete mellan läkarna och chiropraktorerna,
som kan bli till nytta för
mänskligheten och samtidigt leda till en
sanering av de nuvarande förhållandena?
Man kan ju inte tänka sig att få till
stånd någon sanering, om man inte vidtar
sådana åtgärder, att folk kan få reda
på vilka som äro kvalificerade eller utbildade
och vilka som inte äro det. Här
har citerats ett namn och åberopats vissa
uttalanden av en person i Stockholm.
Jag ber att få säga, att den person, som
här avses, enligt mitt förmenande icke
skulle kunna bli legitimerad, om den föreslagna
nämnden tillsattes och arbetade
efter de riktlinjer som jag hade tänkt
mig.

Följande är typiskt för stämningen.
Här är en läkare som vid samtal i denna
fråga argumenterar emot den chiropraktiska
metoden, såsom man ju ofta gör.

Onsdagen den 11 maj 1949 em.

Nr 16.

Om utredning rörande den chiropraktiska verksamheten.

Så säger den, som han samtalar med:
»Men du kan väl ändå inte förneka, att
den har lett till resultat i åtskilliga fall.»
— »Javisst, jag fick lov att skicka min
bror till en cliiropraktor; jag kunde inte
klara honom.» Brodern skickades dit och
blev botad!

Jag hade egentligen tänkt, att jag skulle
bemöta de olika talarna här, men jag
tror knappast, att det är nödvändigt. Jag
kan ta anförandena med mycket stort
jämnmod, det vill jag försäkra mina
kamrater. Jag bär inte åtagit mig denna
uppgift av något slags nitälskan att bli
berömd. Det förstod jag från första
stund, att jag inte skulle bli. Jag har
gått till uppgiften därför att jag har en
stark förnimmelse av att här är en lucka
i vår sjukvårdsutbildning, en lucka som
vi på något sätt måste täppa till. Jag går
så långt, mina damer och herrar, att jag
menar, att om dessa förhållanden kunna
ordnas på ett nöjaktigt sätt, kommer det
också att ha en nationalekonomisk betydelse.
Om personer bli invalider i förtid
och på den grund måste underhållas
av samhället, blir det en stor belastning,
och kan man bota sådana invalider,
kommer samhället att spara betydande
belopp.

Jag vill vidare säga, att jag inte bryr
mig om de överord, som ha fällts här,
men att om alla verkligen satte sig in i
denna fråga, skulle de med mycket stor
tillförsikt kunna godta utskottets förslag
om utredning.

Här har jag en läkarförteckning från
Minnesota. I denna ha sammanförts läkare,
chiropraktorer och ortopedcr, alldeles
så som jag menar att det bör vara,
när vi ha fått den begärda nämnden och
chiropraktorerna ha blivit legaliserade.
Det bli de inte med mindre de ha gått
igenom en sådan utbildning för sitt speciella
fack, som erkännes vara tillräcklig.
Jag betonar än en gång: Nog iir det
väl ganska märkvärdigt att eu person
inte skall kunna anses ha nödig utbildning,
om han får i fyra års tid specialisera
sig på en viss del av den mänskliga
organismen.

Här har talats om 18 månaders utbildningstid.
Så kort utbildningstid förekom -

mer inte. Så snart staten har legaliserat
chiropraktorerna, godkännes inte så kort
utbildningstid. Jag skall inte tynga protokollet
med de uppgifter som jag här
har om de olika amerikanska delstaternas
bestämmelser om under hur lång
tid chiropraktorerna skola utbildas. Jag
skall bara anföra några siffror: 4 år 9
månader, 3 år 6 månader, 4 år 8 månader,
4 år 9 månader, 4 år 9 månader
o. s. v., hela listan igenom. Först när
man får klarhet i frågan om vem som
skall vara chiropraktor och vem som
inte skall vara det, kunna utbildningsproblemen
ordnas upp, och vi böra ta
första steget därtill i dag genom att besluta
tillsätta en utredning.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Kammarens
ledamöter förstå naturligtvis
utan vidare, att jag kommer att rösta för
reservationen i denna fråga. Jag har
emellertid begärt ordet för att under
några minuter motivera min ståndpunkt.

Innan jag gör det, må det tillåtas mig
att säga, att det sätt, på vilket herr
Lindblom här har uppträtt och argumenterat
för sin uppfattning, har min
fulla högaktning. Däremot är jag givetvis
inte på något sätt i tillfälle att taga
ståndpunkt till de särskilda fall av chiropraktisk
läkemetod, som han har hänvisat
till. Jag kan inte ta någon ställning
till exempelvis det nyss anförda fallet,
då en chiropraktor skulle ha botat en
ung flicka, men jag anser det vara av
utomordentligt värde, att herr Lindblom
på denna punkt har gått så i detalj. Ty
när ett sådant fall dragés fram i Sveriges
riksdag och herr Lindblom kan påstå,
att han har materialet tillgängligt,
är det självklart, att fallet kommer att
diskuteras av intresserade läkare. På den
punkten får man alltså avvakta vad som
kan sägas från medicinskt håll.

Vad skall en utredning i denna fråga
ha för mål? Dess mål kan väl inte vara
någonting annat än det, som har angivits
av den medicinska fakulteten i Uppsala,
nämligen alt utredningen skall avse
det terapeutiska värdet av den chiropraktiska
metoden och de vetenskapliga
grunder, på vilka den uppges vila.

100 Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 em.

Om utredning rörande den chiropraktiska verksamheten.

Ett omdöme i en dylik fråga måste,
eftersom frågan är av rent vetenskaplig
art, anförtros uteslutande åt den främsta
medicinska sakkunskap som över huvud
taget finns, d. v. s. åt läkare med den
högsta utbildningen i landet, och det
blir val i så fall så gott som enbart professorer
vid våra medicinska fakulteter.

Med denna utgångspunkt, som jag tycker
är självklar, skulle jag, under förutsättning
att jag hade haft tillfälle att deltaga
i andra lagutskottets överläggningar
och beslut i denna fråga, för min del
ha stött en utredning av den typ, som
har föreslagits av medicinska fakulteten
i Uppsala, d. v. s. en utredning gjord
uteslutande av läkare. Jag skulle ha gjort
detta, trots att frågan om cliiropraktiken
i ett betänkande i statens offentliga
utredningar år 1942 var föremål för
åtskilliga uttalanden. Det kan kanske i
detta sammanhang vara av ett visst intresse
att konstatera, att i det uttalande,
som då gjordes av professor
Henning Waldenström, det sades, att antalet
chiropraktiska skolor i Amerika befann
sig i tillbakagång — det hade minskat
från 79 till 21 — och att chiropraktorrörelsen,
enligt de uppgifter man
fått, torde vara »starkt i tillbakagång i
Amerika».

Det är emellertid en sak, att jag hade
kunnat rösta för en sådan utredning.
Men en utredning av den typ, som det
här är fråga om, där denna rent medicinska
fråga skall bedömas även av lekmän
och av chiropraktorerna själva, kan
jag för min del inte anse vara av något
värde. Chiropraktorerna böra naturligtvis
höras vid en rent medicinsk utredning,
men de böra inte själva sitta med
såsom domare, såsom utredare. Det tycker
jag för min del ligger i sakens natur.
De skäl härför, som herr Elon Andersson
har anfört, äro enligt min uppfattning
fullständigt bindande, och de
hindra mig att rösta för utskottets förslag.

I det läge, vari saken nu befinner sig,
anser jag det vara bäst att kammaren tar
reservationen. De utredningar, som kunna
bli önskvärda, komma ju i alla händelser
att ske, ty Kungl. Maj:t kommer,

enligt vad som har sagts, att tillsätta
sakkunniga för överläggningar om revision
av reglerna om behörighet att utöva
läkarkonsten.

Herr FORSLUND: Herr talman! Låt
mig säga herr Karl August Johanson
och hem Lindblom, att ingen av reservanterna
med sitt yrkande bär avsett att
hindra er eller några andra att anlita
dessa chiropraktiker, som ni anse vara
så lämpliga. Det är således inte fråga
om att lagstifta emot den chiropraktiska
verksamheten.

Sedan skall jag säga till herr Lindblom,
att han talar mera om de avsikter,
som ha legat till grund för hans motion,
än om det utskottsutlåtande, som
här föreligger. I motiveringen till det
utlåtande, som vi ha att ta ställning till
i dag, finnas inte de synpunkter som
herr Lindblom åberopar här. Herr Lindbloms
motion är egentligen avstyrkt av
hela utskottet utom i det avseendet, att
majoriteten vill ha en ganska egendomlig
utredning.

Därefter bör jag kanske också, när
man åberopar alla de utomordentliga resultat,
som chiropraktikerna ha lyckats
åstadkomma, påminna om att det finns
åtskilliga fall, där den chiropraktiska
behandlingen medfört besvärande följder,
vilket gör, att den nationalekonomiska
vinst, som herr Lindblom talade
om, måhända inte blir så särskilt stor.

Eftersom herr Karl August Johanson
talade om sin ryggåkomma, kanske jag
också kan få vittna. I två års tid har
jag själv mycket svårt lidit av något liknande.
Jag behandlades av vanliga läkare,
och jag är sedan länge fullt återställd,
men inte går jag och åberopar,
att det var just de som klarade saken.
Jag kanske blev bra utan att någon medverkade.
I varje sådant fall som gått till
läkning efter behandling hos en chiropraktor,
vill man däremot göra gällande,
att det ovillkorligen var denne som
botade skadan eller sjukdomen. Jag träffade
häromdagen en person, som berättade,
att en av våra förnämsta professorer
hade lidit av smärtor i ryggen upp

Onsdagen den 11 maj 1949 em.

Nr 16.

101

mot halsen. Han blev bra på det sättet,
att han själv kom att vrida huvudet hastigt.
Det brast till, och så försvunno
smärtorna. Han besökte inte någon
chiropraktiker, utan det var naturen
själv som klarade av saken.

Jag menar, att vi måste vara försiktiga
med våra omdömen. Jag måste säga detta,
eftersom herr Lindblom med hög
röst talade om hur utomordentligt välsignelsebringande
denna metod är, som
han här nu så varmt pläderat för.

Jag vill med detta endast ha sagt vad
jag tycker bör sägas som komplettering
till de nämnda talarnas yttranden, och
jag vidbliver helt naturligt mitt yrkande
om bifall till reservationen.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen enligt de därunder
förekomna yrkandena gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt
samt vidare på bifall till den av
herr Forslund ni. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Forslund begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 23, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles den av herr Forslund
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Forslund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering me -

Ang. dyrtidstillägg å folkpensioner.

delst omröstningsapparat; och hefunnos
vid omrösitningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 25;

Nej — 84.

Därjämte hade 15 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 24, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition med förslag
till förordning om fortsatt giltighet
av förordningen den 30 juni 1943 (nr
449) angående dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare
enligt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete, m. m., bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. dyrtidstillägg å folkpensioner.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om dyrtidstillägg för år 1949 å folkpensioner,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 4 mars 1949 dagtecknad
proposition, nr 170, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag om dyrtidstillägg
för år 1949 å folkpensioner.

Före propositionens avlämnande hade
vid innevarande års riksdag väckts en
motion angående dyrtidstillägg å folkpensioner,
nämligen motionen nr 50 i
andra kammaren av herr Senunder m. fl.

I anledning av propositionen hade
väckts två likalydande motioner, nämligen
motionerna nr 274 i första kammaren
av herr Petersson, Emil, m. fl. och
nr 343 i andra kammaren av herr Fröderberq
in. fl., i vilka motioner yrkats,
att riksdagen med ändring av det i propositionen
nr 170 framlagda förslaget
till lag om dyrtidstillägg för år 1949 å
folkpensioner måtte besluta, att tilläggen
skulle utgå efter en kompensationsgrad
av tio procent eller med dubbelt så sto -

102 Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 em.

Ang. folkpensionärernas bostadstillägg.

ra belopp som de i Kungl. Maj:ts förslag
angivna och att det under femte huvudtiteln,
punkt 85, äskade förslagsanslaget
Bidrag till folkpensioner m. in. måtte
höjas till 760 miljoner kronor.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte — med avslag å motionerna
I: 274, II: 50 och II: 343 — bifalla
förevarande proposition nr 170
oförändrad.

Reservation hade anmälts av herr
Sunne, som dock ej antytt sin mening.

Herr PETERSSON, EMIL: Herr talman!
Jag är medveten om att man inte kan
få ändring på ett förslag som är tillstyrkt
av ett nästan enhälligt utskott.
Jag skall därför bara tillåta mig att i all
korthet göra ett par reflexioner.

Vi äro alla glada och stolta över den
folkpensionering, som har genomförts,
och tillfredsställda med dess tillämpning,
men, herr talman, jag vill trots
allt erinra om att det finns ganska många
folkpensionärer, som ha svårt att reda
sig, framför allt sådana som äro helt
hänvisade till folkpensionen för sitt uppehälle
och som därtill bo på en ort
tillhörande den lägsta dyrortsgruppen,
så att de inte kunna få något hyresbidrag,
samt vidare en hel del änkor, som
måste leva på 600 kronor om året med
30 kronor i dyrtidstillägg. Det vore tacknämligt,
om man skulle kunna lätta på
dessa folkgruppers bekymmer, vilket
skulle kunna ske genom ett bifall till de
motioner om höjt dyrtidstillägg, som ha
väckts från vårt håll.

Nu invänder man, att tiden inte är
inne att höja dyrtidstillägget till tio procent.
Det ligger givetvis något i detta
rent matematiskt sett, men levnadskostnadsstegringen
närmar sig nu tio procent
— den är uppe i nio procent — och
det hade varit glädjande, om man kunnat
vara generös i detta fall.

Som situationen nu är, har jag intet
yrkande, utan bara uttalar den förhoppningen,
att det snart skall bli möjligt för
riksdagen och statsmakterna att ge folk -

pensionärerna full kompensation för levnadskostnadsstegringen.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Ang. folkpensionärernas bostadstillägg.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 26, i anledning av väckta motioner
dels om ändrad indelning av landet
i bostadskostnadsgrupper för folkpensionärerna,
dels ock angående viss
ändring av 5 § lagen om folkpensionering.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft tre inom riksdagen väckta, till
lagutskott hänvisade motioner, nämligen
de likalydande motionerna nr 111 i
första kammaren av herr Persson, Ivar,
m. fl. och nr 130 i andra kammaren av
herr Hansson i Skegrie m. fl. samt
motionen nr 286 i andra kammaren av
herr Senander m. fl.

I motionerna 1:111 och 11:130 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att antalet bostadskostnadsgrupper med
avseende på bostadstilläggen till folkpensionärerna
skulle minskas till fyra
och att orter, som för närvarande tillhörde
den lägsta gruppen, skulle flyttas
upp i närmast högre från den 1 januari
1950 och erhålla samma bostadstillägg,
som utginge i den nuvarande näst lägsta
gruppen.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner 1:111, 11:130
och II: 286 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Hallagård och Carlsson i Bakeröd, vilka
ansett, att utskottets utlåtande bort hava
den lydelse, reservationen visade, och
avslutas med en hemställan,

A. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla, att Kungl. Maj:t
ville med beaktande av de synpunkter
utskottet i det av reservanterna före -

Onsdagen den 11 maj 1949 em.

Nr 16.

103

slagna utlåtandet anfört låta verkställa
utredning om folkpensioneringslagens
bestämmelser om bostadstilläggen samt
för 1950 års riksdag framlägga de förslag,
vartill utredningen kunde föranleda;
samt

B. att förevarande motioner 1:111,
11:130 och 11:286, i den mån de icke
besvarats genom vad under A. hemställts,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr HALLAGÅRD: Herr talman! Efter
den långa debatt, som nyss har förts
här i en annan fråga, skall jag fatta mig
så kort som möjligt. Jag skall endast
med några ord ange orsaken till den reservation
som är fogad till utskottets
förslag.

Enligt gällande lagstiftning om folkpensionering
indelas ju orterna i vårt
land i fem bostadskostnadsgrupper, och
folkpensionärerna i grupperna II, III, IV
och V kunna erhålla bostadsbidrag efter
behovsprövning. Detta bostadsbidrag är
dyrortsgraderat; det lägsta bidraget utgår
i grupp II och det högsta i grupp V.
I Grupp I erhålla pensionärerna inte något
bostadsbidrag.

Pensionärerna inom den lägsta gruppen
ha mycket svårt att förstå varför de
icke kunna erhålla sådant bidrag, detta
så mycket mer som många av dem numera
ha skaffat sig en bättre bostadsstandard
än tidigare och alltså få vidkännas
lika höga bostadskostnader eller
hyror som pensionärerna i grupp II.
Det är alltså förklarligt att de undra varför
de skola hållas utanför möjligheten
att erhålla bostadsbidrag.

Skillnaden mellan bostadskostnaderna
i grupp I och grupp II är ju nu obetydlig.
När riksdagen år 1946 behandlade
förslaget till lag om folkpensionering
och i samband därmed även bestämmelserna
om bostadsbidrag, avslogos emellertid
motioner som väckts från vårt håll
och som gingo ut på att bostadsbidrag
skulle utgå utan behovsprövning och
med ett lika stort belopp till andra pensionärer,
och pensionärer i grupp I utestängdes
från att erhålla bostadsbidrag.

Ang. folkpensionärernas bostadstillägg.

I samma mån som bostadsstandarden
förbättras för pensionärerna i den lägsta
gruppen ökas ju i viss män behovet för
dessa att erhålla bostadsbidrag, och om
dessa gamla och invalider på billigaste
ort, vilka så väl behöva bostadsbidrag,
finge sig sådant tillerkänt, skulle även
de pensionärer, som nu icke ha råd att
skaffa sig bättre bostäder, kunna göra
detta.

Här föreligger nu en möjlighet att tillmötesgå
dessa många pensionärer i
grupp I, nämligen genom ett bifall till
de motioner i vilka det har föreslagits
att de orter, som nu tillhöra grupp I,
skola uppflyttas till grupp II. Detta förslag
har utskottet icke ansett sig kunna
bifalla. Utskottet erinrar om att särskilda
sakkunniga tillkallats för att verkställa
en undersökning beträffande folkpensionärernas
bostadsförhållanden. Det
i motionen framförda spörsmålet, som
endast utgör en del av den av de sakkunniga
berörda frågan, bör enligt utskottets
mening inte brytas ut ur denna,
och utskottet är icke heller berett att nu
taga ställning till frågan i hela dess vidd.
Efter att i sin motivering ha understrukit
vad de sakkunniga framhållit angående
pensionärernas bostadsförhållanden
säger utskottet till sist: »Därest
emellertid de sakkunnigas ovan återgivna
uttalanden» — alltså de som åberopats
i utskottets motivering — »visa sig
vara hållfasta, synes det utskottet som
om fog funnes att upptaga hela frågan
om bostadskostnadsgrupperingen till
omprövning.» Av detta drar utskottet
det slutsatsen, att någon framställning
till Kungl. Maj:t i ärendet icke kan anses
erforderlig.

Vi reservanter anse emellertid att det
hade varit önskvärt om en ändring i
folkpensionslagen lvade kunnat genomföras
redan vid detta års riksdag, så att
de nya bestämmelserna i enlighet med
vad som föreslagits i motionerna hade
kunnat vinna tillämpning redan vid den
inplacering av orter i bostadskostnadsgrupper
som skall äga rum innevarande
är. Nu iiro vi emellertid medvetna om
att detta ej kan medhinnas, varför vi
ha stannat vid ett yrkande om utred -

104 Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 em.

Ang. folkpensionärernas bostadstillägg.

ning och en anhållan om förslag i motionernas
syfte till nästkommande års
riksdag, och som en följd av detta yrkande
vilja vi anhålla om att den indelning
i bostadsgrupper, som i år skall
verkställas, i avvaktan på utredningen
fastställes att gälla endast för ett år.

Till stöd för vårt yrkande skulle jag
vilja åberopa utskottets ord, att det synes
»som om fog funnes att upptaga
hela frågan om bostadskostnadsregleringen
till omprövning». Detta uttalande
synes oss vara ett belägg för vår åsikt,
att det finns anledning att ompröva frågan
och att göra det så tidigt att förslag
i motionernas syfte kan föreläggas
nästa års riksdag.

Jag kan inte underlåta att till sist
också understryka en del av vad de
sakkunniga ha framhållit. Vad bostadskostnaderna
beträffade funno de sakkunniga
att skillnaderna inte voro särskilt
stora mellan olika ortsgrupper.
Medelhyran för lägenhetstypen 1 rum
och kök utan centralvärme, men med
vatten och avlopp, uppgick i grupp I
till 240 kr. och i grupp V till 454 kr.
när det gällde i fria marknaden förhyrda
bostäder. Skillnaden var sålunda 240
kr. Differensen mellan grupp I och
grupp II var för nämnda lägenhetstyp
endast 47 kr. Om man medräknade
samtliga förhyrda lägenheter, således
inte endast de i fria marknaden förhyrda,
blev likaledes resultatet endast obetydliga
differenser i medelhyrorna mellan
de båda lägsta grupperna. Medelhyran
för 1 rum och kök uppgick till
228 kr. i grupp I och till 266 kr. i grupp
II. Även om man jämförde med bostadsräkningens
material, var skillnaden i
medelhyra per år mellan de båda lägsta
bostadskostnadsgrupperna obetydlig eller
44 kr.

Vad de sakkunniga sålunda ha anfört
motiverar ju att man bör taga den bär
saken under omprövning. Nu är jag medveten
om att man på grund av det statsfinansiella
läget får vara synnerligen
försiktig då det gäller utgifter från statens
sida, men frågan är huruvida man
skall eftersätta dessa folkpensionärers

intressen i detta fall. Genom en utredning
skulle man kanske kunna komma
fram till besparingar på andra områden
och få en rättelse till stånd i anledning
av de berättigade krav som kunna anföras
när det gäller folkpensionärer på
billigaste ort.

Därför tror jag att jag har anledning
att begära denna utredning, och jag ber,
herr talman, att få yrka bifall till den
vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Häri instämde herr Niklasson.

Herr NORMAN: Herr talman! Herr Hallagård
och jag äro ofta överens. Nu sade
herr Hallagård att det kanske inte var
skäl att hålla något långt anförande i det
här läget och vid den här tidpunkten.
Jag är överens med honom i den uppfattningen
också. Emellertid var herr
Hallagårds anförande kanske inte alldeles
så kort som jag hade väntat. För att
neutralisera detta vill jag inskränka mig
till att med hänvisning till utskottets
utlåtande yrka bifall till dess hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det under behandling varande
utlåtandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Hallagård begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 26,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Onsdagen den 11 maj 1949 em.

Nr 16.

105

Vinner Nej, anlages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Ang. sjöfolkets övertidsersättning.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 27, i anledning av väckta
motioner om ändrade bestämmelser angående
övertidsersättning för sjöfolket.

Andra lagutskottet liade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
46 i första kammaren av herr Ericsson,
Carl Eric, och herr Ohlon samt nr 44 i
andra kammaren av herr Edström.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
omedelbar utredning inom vederbörande
ämbetsverk angående övertidsersättningsbestämmelserna
för sjöfolket samt
att Kungl. Maj :t måtte förelägga riksdagen
det förslag, vartill denna utredning
kunde föranleda.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, 1:46 och II:
44, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anmälts av herrar
Carl Eric Ericsson och Hagård, vilka likväl
ej antytt sin åsikt.

Herr ERICSSON, CARL ERIC: Herr
talman! Då jag är såväl motionär som
reservant i den här föreliggande frågan,
skall jag be att med några ord få klargöra
min inställning till densamma.

Som framgår av utskottets utlåtande,
yrkas i motionen, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
omedelbar utredning inom vederbörande
ämbetsverk angående övertidsersätt -

Ang. sjöfolkets övertidsersättning.

ningsbestämmelserna för sjöfolket samt
att Kungl. Maj :t måtte förelägga riksdagen
det förslag, vartill denna utredning
kan föranleda. När motionärerna
ha begärt en utredning av vederbörande
ämbetsverk, förutsätta de att en utredning
skall ske i samverkan med av
ämbetsverket utsedda sakkunniga.

Utskottet har hemställt, att motionen
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd. Jag kan, herr talman, inte neka
till att denna utskottets inställning till
frågan för mig kommit högst överraskande
och oväntat. Då sjöarbetstidslagen,
av vilken de här avsedda bestämmelserna
utgöra en viktig detalj, förlidet
år antogs av riksdagen efter förslag av
utskottet, var utskottet mycket tveksamt
om vilken ställning det borde intaga till
dessa bestämmelser. Det förhåller sig
nämligen så, att det är ganska enastående
i svensk lagstiftning att en lag innehåller
en ren lönebestämmelse, såsom
fallet är härvidlag. Såvitt jag kan erinra
mig, har jag inte i någon annan arbetstidslag
sett en sådan bestämmelse intagen.
Detta omvittnades också vid ärendets
behandling i utskottet.

Vad som, såvitt jag förstår, gjorde utskottet
än mer betänksamt var emellertid
de ekonomiska konsekvenser som lagen
i vissa fall kunde leda till. Föredraganden
i utskottet förlidet år anförde
bland andra exempel ett, som jag inte
vill underlåta att omnämna. Det gällde
en medlem av befälet på ett fartyg, vilken
hade en årslön av cirka 12 000 kronor.
Under loppet av ett år hade han
dessutom i ersättning för övertidsarbete
förtjänat ytterligare 14 000 kronor. Jag
opponerar mig inte mot de utbetalade
summorna, men jag måste opponera mig
emot förhållandet mellan lön och övertidsersättning
per år. I det anförda fallet
hade dessutom denna extrainkomst
till sin väsentliga del erhållits under vederbörandes
vakttjänst i hans egen hytt,
där han under övertidstjänstgöringeu
kunnat sova, läsa eller ägna sig åt de
intressen han till äventyrs kan ha. Jag
vill inte rikta något klander mot vederbörande
person i detta sammainhang.
Han har inte i något avseende överskri -

106 Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 em.

Ang. sjöfolkets övertidsersättning,
dit sina befogenheter och inte underlåtit
att göra någonting som han bort göra,
och den lön, som han har fått för det
s. k. övertidsarbetet, är fastställd i lagen.
Det är väl ganska uppenbart att eu lag
med sådana konsekvenser är på något
sätt felkonstruerad. Det är givet att Jagen
inte verkar på samma sätt vid alla
tillfällen och för alla kategorier av ombordvarande,
men enbart möjligheten av
att den kan leda till ett sådant resultat
är enligt min mening fullt tillräcklig för
att en översyn av lagen skall anses behövlig.

Att denna uppfattning vid tidpunkten
för sjöarbetstidslagens genomförande
var till finnandes såväl hos utskott som
hos riksdag, kunde man knappast misstaga
sig på. Utskottet uttalade sålunda,
att man tagit under övervägande att
överlåta åt parterna att avtalsvägen reglera
övertidsersättningens belopp, särskilt
som ersättningen i fråga enligt det
gällande systemet för de högst avlönade
besättningskategorierna kunde uppgå
till anmärkningsvärt höga belopp. Jag
vill fästa kammarens uppmärksamhet på
att uttrycket »anmärkningsvärt höga belopp»
inte är mitt, utan utskottets. Utskottet
hänvisade även till den betydande
skillnad i ersättningsbeloppens storlek,
som kunde uppkomma för olika kategorier
av ombordvarande och som utskottet
fann mindre tilltalande. Jag kan
nämna att för närvarande den högsta ersättning,
som kan tänkas på ett svenskt
fartyg, utgår med cirka 19 kronor i timmen,
under det att den lägsta utgår med
cirka en krona i timmen. Det är ju cn
så pass stor skillnad mellan dessa belopp,
att man även därvidlag måste säga
sig att det är någonting galet. Nu skall
jag som en förklaring nämna, att den
högsta ersättningen inte är så ofta förekommande.
Den utgår nämligen till
chefsmaskinister vid sådana tillfällen,
då de göra skeppstjänst i vakter, och det
förekommer inte så ofta, men det kan
inträffa att sådan ersättning utgår.

Då emellertid tiden inte medgav utskottet
att mera ingående pröva olika
ersättningsmetoder, fann sig utskottet
nödsakat att inskränka sig till de utta -

landen jag har nämnt samt tillkännagav
slutligen att enligt dess förmenande frågan
förtjänade fortsatt uppmärksamhet
framdeles.

I kammaren framhöll utskottets ärade
ordförande vid behandlingen av denna
punkt förra året, att utskottet anfört vissa
kritiska synpunkter på lagbestämmelsen
i fråga men att utskottet, då det inte
haft tillräcklig tid på sig, inte vågat påyrka
någon lagändring i denna punkt.

Av vad som sålunda anfördes förra
året fick jag den uppfattningen, att det
uteslutande berodde på tidsnöd att man
då inte med större noggrannhet upptog
denna fråga till övervägande. Vid de
överläggningar, som fördes i år, har det
konstaterats att de skäl, som utskottet
åberopade förlidet år, kvarstå oförändrade
i år. De påtalade missförhållandena
ha inte förnekats, även om man har
anfört förklaringar till deras tillkomst.
Dessa förklaringar, vilka utskottet delvis
omnämner i sitt utlåtande, ändra emellertid
ingenting i sak. De ändra inte på
det som man måste anse vara en felkonstruktion.

Utskottet har såsom skäl för sitt avslagsyrkande
åberopat den omständigheten,
att lagen ännu inte har varit i
kraft mera än några få månader. Om en
utredning kommer till stånd, misstänker
jag, att lagen skulle hinna bli rätt mycket
äldre, innan ett resultat av utredningen
kunde förväntas. Jag tror därför
att man mycket väl hinner samla tillräckligt
och tillförlitligt material för att
inom den eventuella utredningen bedöma,
om det är någonting som kan eller
bör göras i detta avseende. Om jag inte
missminner mig, har för övrigt andra
lagutskottet åtminstone vid något tillfälle
under de senare åren vidtagit ändringar
i lagar, som ännu inte ha trätt i
kraft. I varje fall har det förefallit mig,
som om utskottet inte haft några samvetsbetänkligheter,
då det gällt att rucka
på lagar, som antingen inte trätt i kraft
eller helt nyligen trätt i kraft. Jag kan
alltså inte godkänna den motivering,
som utskottet i detta fall har anfört för
sin ståndpunkt.

Utskottet har vidare anfört, att Seattle -

Onsdagen den 11 maj 1949 em.

Nr 16.

107

konventionen skulle utgöra en anledning
till att uppskjuta översynen av lagen i
denna punkt. Jag kan inte förstå det
resonemanget. Konventionen innehåller
nämligen en bestämmelse om att övertidsersättning
per timme räknad skall
utgå med lägst Vm av månadslönen. Den
lag, som vi fingo förra året, stipulerar
liksom tidigare gällande lag, att ersättningen
skall utgå med V™ för söndagsarbete
och med Vi» för arbete på annan
övertid. Om man nu vid en översyn
skulle finna en annan form för övertidsersättningens
beräknande än vår lag
innehåller, vore det inte svårt att kombinera
denna form med konventionens
minimibestämmelse. Jag kan därför inte
se att en lagändring på något sätt skulle
hindra konventionens ratificering i vårt
land, därest detta i övrigt anses önskvärt
och lämpligt. Utskottets uttalande
förra året fattar jag på det sättet, att utskottet
för sin del inte anser att Seattlekonventionen
i och för sig utgör något
hinder för att ändra bestämmelserna om
övertidsersättningen, under förutsättning
att man inte underskrider konventionens
villkor.

Utskottet har slutligen framhållit, att
sjöarbetstidslagens avfattning ger möjlighet
till godkännande av mellan arbetsmarknadsparterna
träffad överenskommelse
om bestämmelse i kollektivavtal
om annan övertidsersättning än den som
skall utgå enligt i lagen fastställt beräkningssätt.
Utskottet syftar då förmodligen
på 15 §, som lyder: »Innehåller avtal
om skeppstjänst villkor, stridande
mot denna lag, vare det villkor utan verkan,
där ej om sådant villkor överenskommits
genom kollektivavtal samt villkoret
godkänts av Konungen eller myndighet,
som av Konungen förordnats.»
Ja, herr talman, den som något känner
till förliandlingsväsendet vet, att denna
bestämmelse har ett minimalt värde. Någon
reell betydelse lär den aldrig komma
att få.

Som utskottet självt har framhållit, ligger
övertidsersättningen i svenska fartyg
högre än å andra liinders fartyg, iiven om
det i vissa fall kan vara svårt att avgöra,
hur mycket högre den är. Det är

Ang. sjöfolkets övertidsersättning.

fallet i jämförelse med såväl Danmark
och Norge som England. Till och med i
Förenta staterna torde ersättningen vara
lägre; det är dock litet tveksamt, men jag
tror att vår övertidsersättning i vissa
fall för den personal, som det över huvud
taget är fråga om här, är högre än i
Förenta staterna. Det är alldeles påtagligt,
att detta återverkar på våra fartygs
förmåga att konkurrera.

Jag skulle också i detta sammanhang
vilja nämna några siffror, som jag har
fått från ett rederi i Göteborg. Man har
räknat ut, hur stor övertidsersättningen
för varje grupp av ombordvarande varit
på sex olika fartyg dels år 1939 och
dels år 1948. Jag skall inte läsa upp,
hur stor ersättningen varit för olika
befattningshavargrupper, utan jag inskränker
mig till att nämna slutsummorna.
Under år 1939 utgjorde övertidsersättningen
sammanlagt 31 565 kronor.
År 1949 hade övertidsersättningen
stigit till 113 020 kronor. De, som känna
till utvecklingen på lönemarknaden,
ha helt säkert klart för sig, att lönerna
överlag inte ökats i en takt som står
i proportion till denna ökning av övertidsersättningen.
Jag skall inte ingå på
vad som orsakat den stora stegringen av
övertidsersättningen för rederiet. Ett
faktum är att denna höjning av övertidsersättningen
har åstadkommits och
att den är besvärande för rederiet i dess
konkurrens med andra länders fartyg.

Det kan också vara av ett visst intresse
för kammaren att få kännedom
om att för närvarande ligga ett inte obetydligt
antal fartyg upplagda på grund
av bristande konkurrensförmåga. Det beror
i första hand på de relativt höga
dagskostnaderna för svenska fartyg i
jämförelse med deras utländska konkurrenter.
Jag kan också därvidlag anföra
några siffror, som kunna vara av
intresse för kammarens ledamöter och
som i svenska kronor upptaga lönekostnader,
pensionskostnader, kostnader för
fridagar och över huvud taget utgifter
för fartyg ocli besättning men exklusive
bränsle och proviant. Ett fartyg på 600
ton dödvikt kostar per månad, om det
är svenskt, 7 950 kronor, om det är

108 Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 em.

Ang. sjöfolkets övertidsersättning.

norskt 7 395 kronor och om det är
danskt 7 020 kronor. Ett holländskt fartyg
kostar ungefärligen tre fjärdedelar
av vad det svenska fartyget kostar. Kostnaderna
för ett tyskt fartyg uppgå, i
den mån över huvud taget någon jämförelse
kan anställas med sådana fartyg,
ungefärligen till hälften av kostnaderna
för ett svenskt fartyg. Om fartyget
är på 1 700 ton dödvikt, kostar det
per månad, om det är svenskt, 13 630
kronor, om det är norskt 11 642 kronor
och om det är danskt 10 675 kronor. För
ett holländskt fartyg utgöra kostnaderna
fortfarande ungefär tre fjärdedelar och
för ett tyskt ungefär hälften av kostnaderna
för det svenska fartyget.

Herrarna förstå vad detta betyder under
en tid, då det råder knapphet på
laster, och man förstår också de svårigheter,
som redarna ha att kämpa
med. Jag har alldeles klart för mig, att
många tänka på de stora — kanske alltför
stora — vinsterna för sjöfartsnäringen
under de lysande åren och därför
ha sin egen uppfattning om desamma,
men jag vill erinra om att de stora
inkomsterna för sjöfartsnäringen till
stor del ha tagits om hand av staten.
Rederierna ha dock kunnat se om sitt
hus och ha i många fall pengar i bakfickan.
Det går därför inte någon nöd
på dem ännu, men i det långa loppet
är det naturligtvis nödvändigt, att rörelsen
bär sig. Det går inte att utan vidare
lägga upp fartygen, som skola tillföra
rederierna inkomst. En sådan åtgärd
drabbar även det svenska sjöfolket,
som då blir arbetslöst. Samtidigt
är det ju ett mycket starkt statsintresse,
att sjöfarten kan tillföra landet ökade
inkomster.

Som bekant innehöll det svenska långtidsprogrammet
en kalkyl över landets
beräknade inkomster från sjöfarten under
den kommande fyraårsperioden.
Enligt kalkylen skulle dessa inkomster
stiga med ungefärligen 100 miljoner kronor
om året — noga räknat 30 miljoner
dollar. I en av den s. k. långtidskommittén
sedermera framlagd promemoria
med synpunkter på det svenska långtidsprogrammet,
vilken utdelats till kamma -

rens ledamöter, anföres emellertid vid
behandlingen av näringslivets utsikter
särskilt med hänsyn till exporten: »Ett
område på vilket i detta sammanhang
uppmärksamheten under senare tid kommit
att riktas är fraktinkomsterna. Det
synes föreligga betydande risker att den
svenska handelsflottans inkomster icke
komma att uppgå till beräknat belopp
1952/53. Detta sammanhänger med rådande
tendenser dels till vikande fraktsatser,
dels till en ökning av fartygens
kostnader i utländska hamnar. På grund
av skönjbara strävanden i flera länder
att söka förbehålla transporten av en
stor del av exporten från och importen
till respektive land för den egna handelsflottan
och andra omständigheter,
kan konkurrensen om de ''fria’ transporterna
komma att medföra svårigheter
att finna lönande sysselsättning för
hela den svenska handelsflottan.»

Jag har velat nämna denna passus,
som kanske i någon mån kan förta den
uppfattning om de framtida fraktinkomsterna,
som damerna och herrarna
kunna ha fått av de tidigare lämnade
uppgifterna om långtidsprogrammet,
som på sin tid översändes till Paris i
samband med diskussionen om Marshallplanen.

Nu kan man säga att denna fråga om
fraktinkomsterna inte har med bestämmelserna
om beräkning av övertidsersättningen
att göra, men det är faktiskt
så, att varje liten utgift eller pålaga är
kännbar. Inom rederinäringen tycker
man för närvarande, att statsmakterna
inte visa den förståelse, som man räknat
med och som man bör kunna räkna
med för att kunna tillföra landet de medel,
som landet så väl behöver. Det förefaller
mig också, som om det borde vara
riksdagen angeläget att i den mån det
är möjligt söka medverka till att sjöfarten
blir i stånd att göra sin insats för
landets ekonomiska återuppbyggnad.

Med hänsyn till den långt framskridna
tiden skall jag, herr talman, inte vidare
uppehålla mig vid frågan. Jag upprepar
att jag inte kan finna annat än
att det är en felaktig ståndpunkt att
säga, att detta är en liten fråga och att

Onsdagen den 11 maj 1949 em.

Nr 16. 109

med hänsyn till i andra länder pågående
utredningar och översyn av Seattlekonventionen
tidpunkten är olämplig för
igångsättande av en utredning. Den utredning,
som här är ifrågasatt, åstadkommer
inga omedelbara resultat, men
när de utredningar, som pågå i länder,
vilkas sjöfart konkurrerar med oss, bli
färdiga, skulle vi ha material, som kan
läggas till grund för ett bedömande av
frågan.

Jag ber, herr talman, att med stöd av
vad jag nu anfört få yrka bifall till min
motion.

Herr NORMAN: Herr talman! Herr

Ericsson har inte kunnat godkänna utskottets
motivering och ståndpunktstagande.
Jag kan däremot godkänna det
referat, som han lämnade av ärendets
behandling i fjol och vad som då yttrades
i varje fall av mig i denna fråga.
Men jag tror att herr Ericsson har dragit
något förhastade slutsatser av det
läge, vari frågan befann sig i fjol. Jag
är inte alls övertygad om att andra lagutskottet,
om det i fjol hade haft längre
tid på sig och möjlighet att infordra
de yttranden, som vi nu ha fått, skulle
ha kommit till någon annan slutsats än
den vi ha kommit till i år.

Motionen bär avstyrkts av samtliga arbetstagarparter.
Sjöfolksförbundet har
erinrat om att det från början motsatte
sig en reglering i lag av övertidsersättningens
storlek och bär således från början
intagit samma principiella ståndpunkt
som den, vilken utskottet gav uttryck
åt i fjol och icke heller i år frångår.
Sjöfolksförbundet räknade vid tillkomsten
av 1919 års lag liksom senare
med att förhandlingsvägen kunna uppnå
bättre övertidsersättning än som garanterades
i lagen. När nu sjöfolkets löner
ha förbättrats och de — vilket de väl
själva erkänna -— härigenom få en
ganska god ersättning för övertidsarbetet,
är det mänskligt att de vilja ha kvar
de nuvarande bestämmelserna.

Jag tror inte att man skulle gagna sjöfartsnäringen
och svenskt näringsliv över
huvud taget, om man under nuvarande

Ang. sjöfolkets övertidsersättning.

förhållanden skulle överlåta åt parterna
att förhandlingsvägen bestämma övertidsersättningen.
Jag är ganska övertygad
om att de motsättningar, som då
skulle göra sig gällande, skulle medföra
så betydande risker för en icke önskvärd
utveckling på detta område, att det
skulle vara till direkt skada för både
sjöfartsnäringen och svenskt näringsliv
över huvud taget. Under sådana omständigheter
tror jag att det är klokast att
inta den ståndpunkt, som utskottet har
intagit, och låta det bero vid vad som är
lagstadgat men följa utvecklingen med
uppmärksamhet. Det är möjligt att vad
som är praktiskt lämpligt en gång i
framtiden kan komma litet närmare vad
som kan vara principiellt riktigt.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet
hemställt samt vidare på bifall till de i
ämnet väckta motionerna; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ericsson, Carl Eric, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 27,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifallas de i ämnet väckta
motionerna.

no Nr 16.

Onsdagen den 11 maj 1949 em.

Vid förnyad föredragning av första
kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande
nr 11, i anledning av väckt motion
av åstadkommande av en effektiv
personalvård inom den statliga administrationen,
bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Ordet lämnades på begäran till herr
NORMAN, som anförde: Jag ber, herr talman,
att till protokollet få antecknat,
att min röstning angående andra lagut -

skottets utlåtande nr 23 inte berodde på
att jag hade ändrat uppfattning utan på
att jag tryckte på fel knapp, vilket jag
inte observerade, förrän röstningen avslutats.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 11.19 eftermiddagen.

In fidem
Eric Carlén.

Stockholm 1949. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

491974: