6 ANDRA KAMMAREN 1970 (Riksdagens protokoll 1970:6)

RIKSDAGENS

!-‘l

PROTOKOLL

6 ANDRA KAMMAREN 1970

10—13 februari

Debatter m. m.

Tisdagen den 10 februari

Interpellation av herr Oskarson (m) ang. ersättning till polisman

för skada vållad av rymling.................................

Meddelande om enkla frågor av:

herr Andersson i Örebro (fp) ang. anställds förmånsrätt för löne fordran

vid konkurs......................................

herr Åsling (ep) ang. projekterad verkstadsbyggnad för statens
järnvägar................................................

Sid.

Onsdagen den 11 februari

Meddelande ang. arbetsplenum onsdagen den 18 februari........... 4

Interpellation av herr Åsling (ep) ang. distriktsveterinärorganisationen 5
Meddelande om enkla frågor av:

herr Eriksson i Bäckmora (ep) ang. nedsättning av TV-licensen

inom icke utbyggt TV 2-område........................... 6

herr Lothigius (m) ang. rätten att deltaga i s. k. vämpliktsriksdag 6

Torsdagen den 12 februari

Svar på frågor av:

herr Sjöholm (fp) ang. beskattningen av makar................. 6

herr Sjöholm (fp) ang. rekryteringen av taxeringsnämndsordföran de

och kronoombud....................................... 8

herr Enskog (fp) ang. deklarationsblanketternas utformning...... 9

herr Fridolfsson i Stockholm (m) ang. en översyn av lagen om kollektivavtal
............................................... 10

Andra kammarens protokoll 1970. Nr 6

Nr 6

Innehåll

Sid.

fru Marklund (vpk) ang. utflyttningen från Norrbotten........... 12

herr Clarkson (m) ang. lagstiftning mot ekonomiskt förtal........ 14

herr Wachtmeister (m) ang. utnyttjandet av minderåriga i utrikespolitisk
agitation.......................................... 15

Meddelande om enkla frågor av:

herr Elmstedt (ep) ang. väntlokaler för resande med landsvägsbuss 17

herr Hedin (m) ang. ekonomiska garantier till yrkesfisket........ 17

herr Börjesson i Falköping (ep) ang. ordningen för utseende av

offentlig försvarare........................................ 17

herr Wennerfors (m) ang. informationen till grundskolans personal

om den nya läroplanen..................................... 17

herr Wennerfors (m) ang. tidpunkten för framläggande av proposition
beträffande mellanskolans ledning.................... 17

Fredagen den 13 februari

Meddelande om enkla frågor av:

fru Kristensson (m) ang. kvinnlig personals befälsrätt inom krigsmakten
.................................................. 19

fru Nettelbrandt (fp) ang. offentlig redovisning av material rörande

den aviserade skattereformen............................... 19

fru Anér (fp) ang. det ekonomiska stödet till flyktingar som beviljas
asyl i Sverige............................................. 19

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 11 februari

Bankoutskottets utlåtande nr 4, ang. verkställd granskning av riksdagsbibliotekets
styrelse och förvaltning...................... 4

— nr 5, ang. verkställd granskning av riksdagens lönedelegations

verksamhet under år 1969................................... 4

Första lagutskottets utlåtande nr 1, i anledning av verkställd granskning
av riksdagens ombudsmäns ämbetsförvaltning............ 4

Tisdagen den 10 februari 1970

Nr 6

Tisdagen den 10 februari

Kl. 16.00

§ 1

Föredrogs, men bordlädes åter bankoutskottets
utlåtanden nr 4 och 5 samt
första lagutskottets utlåtande nr 1.

§ 2

Föredrogs den av herr Hedlund (ep)
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till hans excellens herr statsministern
angående en plan för åtgärder mot den
ökade brottsligheten.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 3

Interpellation ang. ersättning till polisman
för skada vållad av rymling

Ordet lämnades på begäran till

Herr OSKARSON (m), som yttrade:

Herr talman! Sedan lång tid tillbaka
utgår ersättning av statsmedel för skador
vållade av vissa rymlingar. Bestämmelserna
om i vilka fall ersättning skall
utgå och hur handläggningen skall ske
finns intagna i Kungl. Maj :ts brev till
socialstyrelsen den 25 maj 1967 (SFS
nr 219). Någon begränsning i ersättningsrätten
till vissa personer finns inte
intagna i brevet, vilket bör innebära
att ersättning skall utgå även till polisman
som i sin tjänsteutövning skadats
vid omhändertagande av rymling.

Under senare år har emellertid någon
ersättning till skadade polismän inte
utbetalats. Enligt vad jag inhämtat ligger
för närvarande inte mindre än sju
sådana ansökningar hos Kungl. Maj:t
för prövning. Det sammanlagt yrkade

ersättningsbeloppet överstiger 50 000
kr., och det äldsta skadefallet är från
1963.

Det måste anses vara högst otillfredsställande
att en polisman, som på grund
av sin verksamhet är utsatt för betydande
skaderisker, skall behandlas sämre
än andra medborgare i här berört
avseende.

Åberopande det anförda får jag anhålla
om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få ställa följande frågor:

1. Vill herr statsrådet upplysa kammaren
om av vilken anledning ersättning
för närvarande inte utgår till polisman
som skadats av rymling?

2. År herr statsrådet beredd medverka
till att sådan ersättning kommer att
utgå till polisman?

Denna anhållan bordlädes.

§ 4

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 22, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen (1928: 370), och

nr 24, med förslag till ändring i regeringsformen.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 5

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Andersson i Örebro (fp), till
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående anställds för -

1* — Andra kammarens protokoll 1970. Nr G

Nr 6

Onsdagen den 11 februari 1970

månsrätt för lönefordran vid konkurs,
och

herr Åsling (ep), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående projekterad verkstadsbyggnad
för statens järnvägar.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.02.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 11 februari

Kl. 14.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 3 innevarande
februari.

§ 2

Meddelande ang. arbetsplenum onsdagen
den 18 februari

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Kammarens arbetsplenum onsdagen
den 18 februari, som i den preliminära
planen utsatts till kl. 10.00 eller 14.00,
kommer att börja kl. 14.00.

§ 3

Herr förste vice talmannen meddelade,
att herr Jönsson i Malmö enligt
till kammaren inkommet läkarintyg
vore sjukskriven från och med den 8
innevarande februari tills vidare.

Herr Jönsson i Malmö beviljades ledighet
från riksdagsgöromålen tills vidare.

§ 4

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till bevillningsutskottet propositionen

nr 22, med förslag till lag om ändring i
kommunalskattelagen (1928:370); och

till konstitutionsutskottet propositionen
nr 24, med förslag till ändring i regeringsformen.

§ 5

Föredrogs den av herr Oskarson (m)
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående ersättning
till polisman för skada vållad av rymling.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 4, angående verkställd granskning
av riksdagsbibliotekets styrelse och förvaltning.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7

Föredrogs vart för sig och lädes till
handlingarna

bankoutskottets utlåtande nr 5, angående
verkställd granskning av riksdagens
lönedelegations verksamhet under
år 1969; och

första lagutskottets utlåtande nr 1, i
anledning av verkställd granskning av
riksdagens ombudsmäns ämbetsförvaltning.

Onsdagen den 11 februari 1970

Nr 6

§ 8

Interpellation ang. distriktsveterinärorganisationen Ordet

lämnades på begäran till

Herr ÅSLING (ep), som yttrade:

Herr talman! År 1965 tillkallade dåvarande
chefen för jordbruksdepartementet
fem sakkunniga för att utreda
veterinärverksamhetens uppgifter och
organisation. Utredningen, som antagit
namnet veterinärväsendeutredningen,
har i april 1967 avgivit ett betänkande
om sluten djursjukvård och i maj 1968
ett betänkande om veterinärmedicinsk
rådgivnings- och laboratorieverksamhet.

I direktiven till utredningen framhöll
jordbruksministern, att den snabba utvecklingen
inom jordbruket skulle beaktas.
Han noterade också att antalet
sport- och sällskapsdjur snabbt ökar.
Mot denna bakgrund skulle alltså bl. a.
distriktsveterinärorganisationen bli föremål
för utredning och översyn.

I betänkanden om den veterinärmedicinska
rådgivnings- och laboratorieverksamheten
framhåller utredningen
distriktsveterinärernas stora betydelse
som förmedlare av forsknings- och försöksresultat
både till andra rådgivare
inom lantbrukssektorn och till djurägarna
direkt. Distriktsveterinärerna
spelar också en avgörande roll när det
gäller att upprätthålla det goda hälsotillståndet
i djurbesättningarna, en faktor
som är av utomordentlig vikt för
lantbruket och vår internationellt sett
höga livsmedelsstandard. Inte minst i
den snabba strukturomvandling, som
jordbruket för närvarande genomgår,
är detta självfallet betydelsefullt.

Veterinärväsendeutredningens ställningstaganden
har nu medverkat till
att lantbruksnäringen själv, framför allt
då genom den ekonomiska föreningsrörelsen,
tagit huvudansvaret för den organiserade
djurhälsokontrollen. En av
förutsättningarna härför har emellertid
varit att den distriktsveterinärkår, som
för närvarande finns, kommer att bestå

med i stort sett oförändrade arbetsuppgifter.

Veterinärväsendeutredningen har nu
hos landets länsstyrelser begärt förslag
till veterinärdistriktsindelning i länen.
För detta förslag från länsstyrelserna
har utredningen angivit vissa vägledande
principer. Distriktsveterinärens omsorger
skall således i första hand vara
inriktade på animalieproduktionens
djur, medan insatserna vad gäller sportoch
sällskapsdjur skall begränsas till en
omfattning, som inte lägger hinder i
vägen för den huvudsakliga uppgiften.
Inom det livsmedelshygieniska området
skall distriktsveterinären fullgöra vissa
kompletterande insatser, närmast av karaktären
allmän observationstjänst. Utredningen
tänker sig den framtida veterinärorganisationen
uppbyggd på
grundval av i första hand veterinärstationer
med minst tre tjänstgörande veterinärer
med biträde av rutinpersonal.

Inom glesbygderna medför den skisserade
organisationen stora svårigheter
på grund av avståndsfaktorn. Här gör
utredningen i sina förutsättningar ett
politiskt ställningstagande när man konstaterar
att organisationen i dessa bygder
måste få en annan uppbyggnad och
att servicenivån måste sättas lägre. För
att exemplifiera detta kan jag nämna,
att planerna för Jämtlands län skulle
innebära att de nuvarande tolv distriktsveterinärerna
reducerades till sex
plus en extra distriktsveterinär. Dessa
sju veterinärer skulle koncentreras
till fem orter, varvid man särskilt noterar
att hela landskapet Härjedalen icke
inom sina gränser skulle ha någon distriktveterinär
stationerad.

Det är med betydande oro som man
såväl i skogsbygder som i jordbruksbygder
har noterat hur utredningens grundläggande
principer kan komma att påverka
den framtida distriktsveterinärorganisationen.
Det är en fråga av betydelse
inte enbart för lantbruket utan
också för den växande skaran av sportoch
sällskapsdjursägare liksom för den
allmänna omsorgen om och utvecklingen
av djurens miljö.

Nr 6

Torsdagen den 12 februari 1970

Med stöd av det anförda anhåller jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
få ställa följande frågor:

1. Delar statsrådet utredningens uppfattning
beträffande de vägledande
principerna för uppbyggnaden av den
framtida distriktsveterinärorganisationen? 2.

Är statsrådet beredd att i den fortsatta
behandlingen av ärendet beakta
de svårigheter, särskilt för glesbygderna,
som en lägre servicenivå inom veterinärorganisationen
skulle medföra?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Eriksson i Bäckmora (ep), till
herr statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
angående nedsättning
av TV-licensen inom icke utbyggt
TV 2-område, och

herr Lothigius (m), till herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
angående rätten att deltaga i s. k.
värnpliktsriksdag.

§ 10

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.04.

In fidem

Sune K. Johansson

Torsdagen den 12 februari

Kl. 15.30

§ 1

Justerades protokollet för den 4 innevarande
februari.

§ 2

Svar på fråga ang. beskattningen av
makar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Sjöholm har frågat
mig om min motivering till att skattemyndigheterna
inte på eget initiativ
särbeskattar makar i alla de fall där
skatten därigenom skulle bli lägre,

samt att skattemyndigheterna vid debitering
av ränta på kvarstående skatt

inte ex officio beaktar, om andra maken
har överskottsskatt som skulle eliminera
räntepåföringen.

Svaret på den första frågan är främst
det administrativa merarbete som uppkommer
vid en obligatorisk kontroll av
alla sambeskattade makars deklarationer.
Begreppet frivillig särbeskattning
förutsätter att den enskilde har att avgöra
om särbeskattning önskas eller ej.
Den lokala skattemyndigheten har i sin
tur att acceptera deklarantens önskan
och kan icke anses ha skyldighet att
aktivt påverka makarnas ställningstagande
genom den obligatoriska granskning
som frågeställaren rekommenderar.

Motivet för att debitering av ränta på
kvarstående skatt ex officio inte räknas
av mot andra makens överskotts -

Torsdagen den 12 februari 1970

Nr 6

skatt har även här varit det administrativa
merarbete som detta skulle föranleda.
Emellertid är denna fråga föremål
för överväganden inom finansdepartementet.

Båda dessa frågor blir mera definitivt
reglerade i ett nytt skattesystem baserat
på obligatorisk särbeskattning som avses
träda i kraft vid nästa årsskifte.

Vidare anförde:

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag tackar finansministern
för svaret. Egentligen är det två
frågor jag ställt, men de är närbesläktade.
Principiellt är det mycket viktigt
att allmänheten får klart för sig att
myndigheterna när det gäller skatten så
att säga arbetar åt båda hållen, alltså
inte bara är på jakt efter medborgarnas
pengar utan också ser till att det belopp
som betalas ut verkligen blir det rätta.
Finansministern hänvisar i sitt svar till
det administrativa merarbete som skulle
bli följden av en obligatorisk kontroll,
men det tycker jag är ett dåligt
försvar för att behålla systemet. Det
vore värt en extra ansträngning att få
ett bättre förhållande mellan myndigheterna
och människorna i samhället.
Det är ytterligt viktigt att så sker.

Man kan rimligen inte begära att alla
människor skall kunna hålla författningar,
kungörelser och paragrafer i huvudet,
och nu gällande system för med
sig att den som kan dessa saker blir
gynnad, och den som inte har tillräckliga
kunskaper på detta område missgynnas.
Detta är dålig jämlikhet — för
att nu använda ett ord som är mycket
vanligt i våra dagar.

Finansministern säger vidare att det
blir en ändring fr. o. m. nästa år, och
det är ju en av fördelarna med särbeskattningen,
men det dröjer ett år innan
så sker, och många miinniskor
kommer att förlora pengar under den
tiden.

Svar på fråga ang. beskattningen av makar

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Beskyllningen för ett
dåligt försvar tarvar en liten kommentar.

Denna fråga har en förhistoria. Den
behandlades på sin tid av skatteberedningen,
som uttalade att det system som
herr Sjöholm nu är ute efter, ett ex officio-förfarande,
enligt beredningen
skulle komma att medföra ett väsentligt
merarbete i alla de fall, där man
först efter omständliga utredningar
kunde konstatera att särbeskattningen
var ogynnsam för båda makarna gemensamt.
Detta erinrade bevillningsutskottet
om 1968 i anledning av en motion
som gick i samma riktning som
herr Sjöholms fråga. Ett praktiskt taget
enhälligt bevillningsutskott — det fanns
bara tre högerreservanter — delade då
den uppfattning som skatteberedningen
hade kommit fram till och avstyrkte
därmed motionen. Sedan återkom motionen
1969 och behandlades då ater av
bevillningsutskottet — med samma negativa
resultat.

Jag vore den siste att underkänna
sakkunskapen och erfarenheten i det
riksdagsutskott som har att behandla
skattefrågor. Och ärligt talat tror jag
faktiskt mer på denna sakkunskaps uttalande
än på herr Sjöholm — med all
respekt för herr Sjöholm i övrigt.

När herr Sjöholm talar om det dåliga
försvaret, har jag gärna velat tillägga
detta. Han får vidga kretsen av mottagare
och vända sig inte bara till mig
utan även till riksdagens bevillningsutskott
och naturligtvis även till riksdagens
ledamöter som följt bevillningsutskottet
på den här punkten.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Det hela gäller vilket
som skall väga tyngst, att det blir merarbete
för en del skattefunktionärer
eller att man uppnår den fördel en ändring
skulle innebära för en hel del människor.
Det gäller inte bara särbeskatt -

8 Nr 6 Torsdagen den 12 februari 1970

Svar på fråga ang. rekryteringen av taxeringsnämndsordförande och kronoombud

ningen, utan denna fråga har två delar.
I fråga om räntan säger finansministern
att saken övervägs inom finansdepartementet,
och då måtte det väl ligga
något förnuft bakom. Men det är det
principiella som är viktigt, och jag
trodde att finansministern skulle dela
min uppfattning att det är värdefullt
om medborgarna bibringas det intrycket
att man arbetar för att i taxeringsoch
beskattningsväsendet få fram så
stor rättvisa som möjligt, även om det
skulle medföra ett merarbete för myndigheterna.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Man gör naturligtvis
en avvägning när man tar ställning till
en sådan här fråga. En sådan avvägning
ligger även bakom bevillningsutskottets
uttalande, och den ligger även
bakom riksdagens beslut.

När nu herr Sjöholm — vilket jag
tyckte framgick av hans senaste inlägg
— är besviken över att jag har samma
uppfattning som bevillningsutskottet
och riksdagens ledamöter och inte delar
hans uppfattning, är det väl ändå
rätt naturligt och förklarligt att jag
kommit fram till den ståndpunkt jag
intar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. rekryteringen av
taxeringsnämndsordförande och
kronoombud

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Sjöholm har frågat
mig om jag vidtagit någon särskild
åtgärd för att förbättra rekryteringen
av taxeringsnämndsordförande och
kronoombud.

Till svar får jag erinra om att ordförande
och kronoombud i taxeringsnämnd
förordnas av länsstyrelserna
och att det i första hand är dessa, som
har att vidtaga erforderliga åtgärder
i fråga om rekryteringen. Under de senaste
två å tre åren har länsstyrelserna
anordnat särskilda kurser för personer
lämpade att åtaga sig uppdrag som
ordförande eller kronoombud och för
nyutsedda sådana funktionärer. Medel
har anvisats för alla de kurser av nu
ifrågavarande slag, som länsstyrelserna
ansett behövliga. Vidare har medel
ställts till förfogande för utarbetande
inom riksskattenämnden av särskilt
kursmaterial för dessa kurser. Enligt
vad jag erfarit har dessa åtgärder bidragit
till att förbättra rekryteringen.

Jag vill också framhålla att uppräkning
av arvodena till nämnda taxeringsfunktionärer
sker årligen. För de
senaste tre åren har uppräkning skett
med ca 23 procent. Om kompensation
för materialökning frånräknas är uppräkningen
ca 16 procent.

Vidare anförde

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag återkommer; jag
tillhör ju de flitigare frågarna, men om
man tillhör oppositionen är det enda
sättet att få veta något.

Finansministern säger nu att det har
blivit en förbättrad rekrytering. Jag
undrar om man verkligen kan säga
det. Det var betydligt lättare förr. När
jag själv började som taxeringsnämndsordförande,
minns jag att så gott som alla
rådmän, stadsfiskaler, landsfiskaler
och stadsfogdar tjänstgjorde som sådana.
Jag tror knappast att man numera
kan hitta någon av denna kategori som
taxeringsnämndsordförande. Det är en
ödets ironi att folk inte åtar sig dessa
uppdrag på grund av marginalskatterna.
Det lönar sig inte för dem.

Detta är en viktig fråga inte bara ur
fiskalisk synpunkt utan ur rättvisesyn -

Torsdagen den 12 februari 1970 Nr 6

Svar på fråga ang. deklarationsblanketternas utformning

punkt. Frågan är dubbelsidig. Dels gäller
det att möta det tilltagande skattefusket.
Det uppges att detta årligen uppgår
till mellan 2 och 6 miljarder kronor.
Det är klart att ju sämre kvalitet
det är på taxeringsfunktionärerna desto
lättare går det att fuska, och skattefuskarna
är som bekant ganska kunniga
och fiffiga.

Jag sade att frågan var dubbelsidig.
Det andra skälet är att det finns många
människor som deklarerar en för hög
inkomst och som inte kan skattereglerna
tillräckligt. Det är lika viktigt att
taxeringsnämnderna vidtar ändringar
i taxeringarna härvidlag för att få fram
det rätta beloppet. Detta förutsätter naturligtvis
att det finns ett tillräckligt
stort antal goda och kunniga taxeringsfunktionärer.
Jag betvivlar att så är
fallet. Man ser många exempel på att
bristerna är ganska allvarliga.

Skatteprogressionen är naturligtvis
på gott och ont, och i det här fallet är
den verkligen av ondo.

Sedan är det en annan sak att det vore
bättre att avskaffa taxeringsnämnderna
och i stället införa en tjänstemannataxering,
men det är en annan
historia.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. deklarationsblanketternas
utformning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STItÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Enskog har frågat
mig om jag vill medverka till att deklarationsblanketterna
nästa år förses
med en kort sammanfattande rubrik
längst upp intill numret på blanketten,
så att man lätt kan se vad blanketten
skall användas till och vem den är avsedd
för.

Jag är enig med frågeställaren om att
deklarationsblanketter bör vara lätt
identifierbara med hänsyn till det ändamål
de är avsedda för. Finns det fog
för att detta understryks på ett mera
framträdande sätt, föreställer jag mig
att de för blanketternas utformning närmast
ansvariga uppmärksammar detta.
Jag tror inte att finansministern i praktiken
kan personligen handha arbetet
med detaljutformningen av blankettmaterialet.
Om frågeställaren har några
konkreta ändringsförslag, är det lämpligt
att framföra dem direkt till riksskattenämnden.

Vidare anförde

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Herr Enskog är tyvärr
förhindrad att ta emot finansministerns
svar, och jag ber att å hans vägnar få
tacka för svaret.

Vad herr Enskog var ute efter var
närmast att det skulle bil litet enklare
att hitta i den flora av deklarationsblanketter
som vi har. Han ställde därför
frågan om det inte borde finnas en
rubrik närmast under numret på blanketten
som angav vad denna skulle användas
till.

Finansministern har tydligen också
uppfattningen att deklarationsblanketterna
bör förenklas så mycket som möjligt,
men han anser att man skall vända
sig direkt till riksskattenämnden. Finansministern
delar alltså herr Enskogs
åsikt att något bör göras dels för att
förenkla för dem som skall söka bland
blanketterna, dels kanske för att spara
en hel del blanketter, som otvivelaktigt
nu går till spillo därför att folk plockar
i högarna för att alltid hitta någon som
är riktig. Jag tror att om finansministern
gav riksskattenämnden ett råd på
vägen, skulle det väga betydligt tyngre
och ge ett bättre resultat än en enskild
riksdagsmans begäran.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 6

Torsdagen den 12 februari 1970

§ 5

Svar på fråga ang. en översyn av lagen
om kollektivavtal

Ordet lämnades på begäran Lill

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST, som yttrade:

Herr talman! Herr Fridolfsson i
Stockholm har frågat chefen för justitiedepartementet
om han anser det vara
aktuellt med en översyn av 1928 års
lag om kollektivavtal i vad gäller åtgärder
vid arbetskonflikt. Enligt fastställd
ärendefördelning ankommer det
på mig att besvara frågan.

Kollektivavtalslagen bygger på två
viktiga grundsatser: dels att det råder
avtalsfrihet mellan parterna på arbetsmarknaden,
dels att part har rätt att
tillgripa stridsåtgärder för att hävda
sina ståndpunkter i förhandlingar om
avtal. Med dessa utgångspunkter ger lagen
regler om bl. a. rättsverkningar av
ingångna kollektivavtal. Till rättsverkningarna
hör ovillkorligt förbud för
part att vidta stridsåtgärd på grund av
tvist om avtalets innebörd eller för att
åstadkomma ändring i avtalet. Vidare
innehåller lagen bestämmelser om rättsföljderna
av åsidosättande av bestämmelser
i lagen eller i gällande kollektivavtal,
bl. a. brott mot fredsplikt. Påföljden
för brott mot kollektivavtal eller
kollektivavtalslagen är i första hand
skadestånd.

Det är inte uteslutet att det kan finnas
behov att se över vissa enskildheter
i kollektivavtalslagen eller i annan arbetsrättslig
lagstiftning. Härvidlag måste
det största avseende fästas vid önskemål
hos arbetsmarknadens egna organisationer.
För närvarande föreligger
dock inte någon framställning om reformer
på det aktuella området.

Vidare anförde:

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm
(m):

Herr talman! Jag tackar inrikesministern
för svaret.

Frågan om arbetsfred på arbetsmark -

naden kan väl i dagens läge betecknas
som ytterst aktuell. Den utgör ett allvarligt
spörsmål som berör arbetstagare,
arbetsgivare och samhället i stort.
Under senare tid har allas vår uppmärksamhet
varit riktad på en tilltagande
oro på arbetsmarknaden. Vilda
strejker har smittat av sig på olika håll
inom näringslivet.

I detta land har vi vissa stadgade
spelregler för arbetsmarknaden, och
bl. a. dessa har givit oss en långvarig
arbetsfred. Så helt plötsligt i en inflammerad
situation förefaller detta system
börja raseras. Jag är medveten om att
ingen ansvarig fackföreningsmän försvarar
vilda strejker; tvärtom fördömer
man dessa och hävdar att metoden är
förkastlig. De enda som kan ha någon
glädje av en splittrad fackföreningsrörelse
är politiska extremister på
vänsterkanten.

För att komma till rätta med den oro
som avspeglar sig i olagliga strejker har
naturligtvis först och främst arbetsmarknadens
parter en stor och viktig
uppgift. Men situationen är så allvarlig
att man enligt min mening bör överväga
alla tänkbara åtgärder för att åstadkomma
en ändring, och detta var anledningen
till att jag ställde frågan till
statsrådet om kollektivavtalslagen.

Statsrådet svarar nu att det inte är
aktuellt med någon översyn — ingen
har framställt önskemål därom. Men
det finns ju en bindning mellan ingångna
avtal. Vore det inte med tanke
på den senaste tidens händelser aktuellt
att ta upp denna fråga? Jag finner statsrådets
svar undanglidande. Om man betänker
vilken fantastisk expansion som
förekommit inom näringslivet under efterkrigstiden
vore det väl ganska naturligt
att man såg över en 42 år gammal
lag och gjorde vissa justeringar så att
den bättre passade dagens industrialiserade
samhälle.

Frågan gäller inte, herr talman, om
en arbetstagare skall ha en eller två
kronor mer per timme eller om arbetsmiljön
skall förbättras — det förekommer
säkert fall då dessa krav är berät -

Torsdagen den 12 februari 1970 Nr 6

Svar på fråga ang. en översyn av lagen om kollektivavtal

tigade — utan den gäller om ett ingånget
avtal skall hållas under den i avtalet
stipulerade tiden. Skall de avtalsslutande
parterna vara skyldiga att
respektera ingångna avtal? Det var detta
frågan gällde, herr inrikesminister.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag tycker nog att herr
Fridolfsson i Stockholm gör en uttolkning
av sin egen fråga. Som jag läser
den tycker jag att den hänger i luften.
Han frågar om det är aktuellt att se
över lagstiftningen på detta område.
Jag vet inte vad herr Fridolfsson egentligen
menar. Om herr Fridolfsson inte
är nöjd med det svar som jag har givit
borde han ha preciserat sin fråga. Jag
har talat om vad lagen innehåller. Herr
Fridolfsson slår in öppna portar när
han säger att det förhållandet att en lag
har 40 år på nacken gör att den bör
revideras.

Jag har sagt i svaret att i den mån
arbetsmarknadens parter framställer
preciserade önskemål om reformer är
regeringen beredd att tillmötesgå dem.
Menar herr Fridolfsson att jag i dag
skulle ha givit beskedet att regeringen
skulle ta ett initiativ? I så fall borde
han också ha talat om i vilket avseende
han önskade en revision.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm
(m):

Herr talman! Det är väl ändå så, herr
inrikesminister, att regeringen kan vidtaga
åtgärder utan direkt påstötning.
Man sitter väl inte i kanslihuset och
väntar på direktiv om vad som skall göras
utan borde kunna vidta åtgärder
på egen hand.

Jag underströk i mitt första inlägg
att arbetsmarknadsparternas främsta
uppgift är att åstadkomma ett sådant
klimat att vilda strejker inte uppstår.
Vissa lagar och regler gäller emellertid
på detta område, och det finns lagstadganden
om avtalen. Statsminister Palme

tog upp denna fråga under remissdebatten
och uttryckte sig därvid på följande
sätt:

»Men en lag är ju ingenting annat än
ett uttryck för ett slags ömsesidig hänsyn
och för solidaritet mellan medborgarna.
En samhällsgemenskap bygger
på — och måste bygga på — att man
kan räkna med att ett handslag är ett
handslag, ett avtal ett avtal, en lag en
lag. Förtroendet för att detta gäller innebär
för det stora flertalet människor
en avgörande trygghetskänsla. Det skulle
få förödande konsekvenser för samhörigheten
inom en nation om denna
trygghet skulle svikta. Därför är det
otänkbart för regeringen att genom sitt
bifall ge ett slags offentlig sanktion till
överträdelser av lagen. Det vore att svika
sina förpliktelser inför medborgarna.
»

Jag slår väl inte in några öppna dörrar
genom att hänvisa till gällande lag,
som för övrigt icke respekteras. Det
gäller ju ett av dagens mest brännande
inrikespolitiska problem, och jag tycker
inrikesministern borde tackla frågan.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Det har mycket riktigt
pågått en livlig debatt om kollektivavtalens
roll, och det har därvid också
uttalats önskemål om förändringar. Jag
har emellertid större respekt för de personer
som har ett klart syfte med sina
uttalanden än för herr Fridolfsson som
agerar utan att ha klart för sig vart han
vill komma.

Den lagstiftning som riksdagen genomfört
på detta område avser ju att
reglera förhållandet mellan arbetsmarknadsparterna.
Om lagen inte tillgodoser
detta syfte, ankommer det naturligtvis
på parterna själva att pröva huruvida
en åtgärd står i överensstämmelse med
gällande lagstiftning eller ej. Herr Fridolfsson
önskar att jag eller någon annan
instans skulle ha som uppgift att
övervaka att parterna i varje läge ut -

Nr 6

Torsdagen den 12 februari 1970

Svar på fråga ang. utflyttningen från Norrbotten

nyttjar de möjligheter lagen ger dem.
Det är emellertid uppenbart att det
måste ankomma på dem själva att avgöra
om de skall åberopa lagstiftningen
för att vinna stöd för sin uppfattning i
en fråga. Det torde därför vara opåkallat
för mig eller någon annan instans
att göra en deklaration som går längre
än den jag gjort i detta avseende.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm
(m):

Herr talman! Inrikesministern vill ha
besked om vart jag vill komma med min
fråga. Min uppfattning är att en översyn
av kollektivavtalslagen borde ske.
En uppgörelse mellan arbetsmarknadens
parter som nås vid förhandlingsbordet
och som parterna är nöjda med
— eller lika missnöjda med, såsom det
brukar heta på avtalsspråket — är något
som skall gälla under den i avtalet
stipulerade tiden. För detta ändamål
finns också en bestämmelse införd i
kollektivavtalslagen. Vad jag syftar på
är att lagen nu inte fungerar på ett tillfredsställande
sätt.

Låt mig dra en parallell. En arbetsgivare
är inte belåten med ett ingånget
avtal, han låser verkstadsportarna
och svarar de anställda när de kommer
till sitt arbete och inte släpps in:
jag finner inte vårt avtal acceptabelt
och därför lägger jag ned verksamheten.
Det vore en direkt parallell till det
vi nu upplever på vissa håll inom näringslivet.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag har en känsla av att
herr Fridolfsson vill dra ut på den här
debatten. Vad jag redan har pekat på
och bara kan upprepa är att den part
som så att säga skulle känna sig kränkt
bär tydligen hittills inte funnit anledning
att åberopa lagstiftningen i det avseende
som herr Fridolfsson vill. Herr
Fridolfsson skulle ha gått fram mera
med hårdhandskarna än vad företagen

har funnit anledning att göra, men det
må ju vara herr Fridolfssons egen
uppfattning. Jag har svarat att jag anser
att det bör ankomma på arbetsmarknadens
parter att uttala ett intresse av
att det görs en revision, och jag har sagt
att vi då också är beredda att gå dem
till mötes.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. utflyttningen från
Norrbotten

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST, som yttrade:

Herr talman! Fru Marklund har frågat
om jag delar AMS-chefens mening
att utflyttningen från Norrbotten måste
fortsätta och om den överensstämmer
med regeringens syn på närings- och lokaliseringspolitikens
utformning.

I 1969 års statsverksproposition behandlades
länsplaneringen 1967. Den
målsättning, som därvid redovisades
från länsstyrelsen/planeringsrådet i
Norrbottens län, innebar en i stort sett
oförändrad befolkningsnivå för länet.
Detta förutsätter samma nettoutflyttning
som i början på 1960-talet. Dåvarande
chefen för inrikesdepartementet
uttalade för sin del att olika län inte kan
garanteras en sådan sysselsättning att
ingen nettoutflyttning skulle behöva
ske från länen. Riksdagen hade ingen
erinran mot denna uppfattning.

Det av fru Marklund åberopade uttalandet
gick ut på att när det finns arbetslösa
måste arbetsmarknadsmyndigheterna
försöka skaffa dem sysselsättning.
Kan de inte beredas arbete i länet,
får sådant sökas på annat håll. Jag
kan inte finna att en sådan uppfattning
strider mot regionalpolitikens utformning.

Torsdagen den 12 februari 1970

Nr 6

Svar på fråga ang. utflyttningen från Norrbotten

Vidare anförde:

Fru MARKLUND (vpk):

Herr talman! Jag ber att få tacka inrikesministern
för svaret. Inrikesministern
och jag har tidigare dryftat Norrbottensfrågor,
och att jag nu har aktualiserat
dem igen beror på att jag lyssnade
till generaldirektör Bertil Olsson
i arbetsmarknadsstyrelsen, när han i ett
telefonväktarprogram i regionalradion
lämnade ett besked som jag tycker rimmar
dåligt med de allvarliga målsättningar
för länets framtid som ansvariga
på länsnivå har dragit upp och som
statsrådet också hänvisar till. Jag tänker
då inte på BD 80 utan på den lokaliseringspolitiska
målsättning som länsstyrelsen
och planeringsrådet har gjort
upp. Det är att märka att Norrbotten
redan nu befolkningsmässigt ligger under
den målsättningen, enligt uppgift
med omkring tusen människor. Mot den
bakgrunden är det väl inte underligt om
man reagerar mot talet om att utflyttningen
måste fortsätta under hela
1970-talet.

Det är säkert ingen nyhet för statsrådet
att opinionen i Norrbotten nu
starkare än någonsin kräver alternativ
till de rörlighetsstimulerande åtgärderna.
Ändå talar alltså arbetsmarknadsstyrelsens
chef om att det är billigare
med en hög rörlighet hos arbetskraften
än att investera i företag. Statsrådet
finner inte heller att en sådan uppfattning
strider mot regionalpolitikens utformning.
I så fall måste det ju stå
alldeles klart att det nu är dags för en
helt ny regionalpolitik, och den saken
får vi tillfälle att återkomma till vid en
senare motionsbehandling.

På tal om rörlighet så har jag tidigare
haft anledning att undra över varför
det alltid bara skall gälla rörlighet i
en riktning och varför det alltid bara
skall gälla människor. Kan det inte också
bli fråga om rörlighet för företagen?
Jag skulle också vilja veta vad det är för
sorts beräkningar som ligger till grund

när man påstår att det är billigare att
flytta människor än företag. Det kan
knappast vara allmänt samhällsekonomiska.
Snarare rör det sig väl om ett
rent otroligt tillmötesgående mot företagarna,
som på det här sättet bekvämt
får den arbetskraft de behöver till platser
som de bestämmer, medan hela
landsändar drabbas av ett långsamt
borttynande.

Nej, det är alldeles uppenbart att det
behövs en ny regionpolitik, en regionalpolitisk
styrning av företagsetableringarna
— en sak som vi har aktualiserat
under den allmänna motionstiden
och som centerledaren under de senaste
dagarna har anslutit sig till.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag kan förstå att fru
Marklund kanske inte är nöjd med
Bertil Olssons presentation av detta
problem. Jag träffade honom dagen efter
det att han hade varit med i telefonväktarprogrammet,
och jag kan glädja
fru Marklund med att han då bar ett
grönt märke i rockslaget där det stod:
»Vi flvtt’ inte.» Det var norrlänningarnas
protest. Han deltog alltså själv i
viss mån i denna kampanj.

Jag tror inte att man hos honom eller
hos någon annan i arbetsmarknadsstyrelsen
skall spåra en vilja att för flyttningens
egen skull flytta på människor
mot deras vilja. Men vi får aldrig glömma
bort att det är väsentligt att människor
kan få sysselsättning och själva
förtjäna brödfödan. Vi kan ha arbetslöshetsförsäkringar
och annat som griper
in, men det är ändå mycket väsentligt
att människorna kan få arbete. I det
sammanhanget skall vi eftersträva att
skapa allt fler arbetstillfällen i skogslänen,
självfallet också i Norrbotten.
Det får emellertid inte betyda att vi
påstår att det är fel att arbetskraften
också kan flytta på sig. Detta måste vi
ha med i bilden i framtiden; vi får som

Nr 6

Torsdagen den 12 februari 1970

Svar på fråga ang. lagstiftning mot ekonomiskt förtal

sagt tillfälle återkomma till dessa frågor
längre fram.

Fru MARKLUND (vpk):

Herr talman: Protestmärken är nog
bra, och jag skall inte anmärka på att
den skånske inrikesministern inte kan
norrländska. Det heter: »Vi flytt’ int’».
Det räcker i alla fall inte i det svåra
läge som vi har uppe i vårt län.

Visst är det väsentligt att människor
får sysselsättning — det säger ju vi
också — men varför kan de inte få sysselsättningen
i sitt eget hemlän? Vi skall
eftersträva fler arbetstillfällen, säger
statsrådet. Ja, det är bra, men då måste
ju människorna finnas kvar där så att
de kan ta de arbetstillfällena. Statsrådet
säger också att det är inte orätt att
flytta. Javisst, men varför kan man inte
också flytta norrut?

Härmed var överläggningen sluiad.

§ 7

Svar på fråga ang. lagstiftning mot
ekonomiskt förtal

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER, som yttrade:

Herr talman! Herr Clarkson har frågat
mig om jag avser att förelägga riksdagen
förslag till lagstiftning mot ekonomiskt
förtal.

Ett spridande av oriktiga eller ogrundade
uppgifter om en persons yrkesutövning
eller ekonomiska förhållanden
torde ibland kunna bedömas som ärekränkningsbrott.
Ingripande mot vissa
former av ekonomiskt förtal från en
näringsidkare mot en annan blir möjlig,
om den lagstiftning angående otillbörlig
marknadsföring genomförs som
regeringen för en tid sedan föreslog i
en lagrådsremiss. I denna framhöll jag,
att ekonomiskt förtal kan förekomma
i många andra situationer än dem på

vilka den föreslagna lagstiftningen är
tillämplig samt att frågan om införande
av allmänna bestämmelser om ekonomiskt
förtal fick tas upp i annat sammanhang.

Det rör sig här om en lagstiftningsfråga
av svårbedömd art. Mot envars i
och för sig berättigade intresse att inte
drabbas av ekonomisk skada genom
oriktiga eller ogrundade uppgifter står
intresset att inte begränsa yttrande- och
tryckfriheten bl. a. till men för en fri
debatt i konsumentupplysningsfrågor.
Jag är för dagen inte beredd att ta
ställning till om allmänna bestämmelser
om ekonomiskt förtal bör införas.

Vidare anförde

Herr CLARKSON (m):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Geijer för svaret på min fråga. Frågans
formulering innebar ju inget krav på en
lagstiftning, och den var också sådan
att statsrådet hade kunnat besvara frågan
mycket kortfattat. Jag tackar emellertid
för att svaret var mer fullständigt
än jag hade hoppats.

Det är sant att man skall vara mycket
försiktig med att röra vid det fria ordet
och tryckfriheten. Men det finns
också hos svenska folket en klar känsla
för rättstrygghet. Enskilda personer har
trygghet mot förtal, men juridiska personer
— företag, stora eller små — har
det inte så som tryckfrihetsförordningen
nu är utformad. Den lagstiftning som
statsrådet säger skall komma angående
otillbörlig marknadsföring är i de avsenden
som jag här försökt rikta ljuset
på otillräcklig, och det medger ju statsrådet
också. Man har från flera håll
krävt att någonting skulle göras inom
detta område. Konsumentupplysningskommittén
tyckte att det var angeläget
att snarast bringa frågan till en positiv
lösning, opinionsnämnden, som företagen
i dag kan vända sig till när de
utsätts för ekonomiskt förtal i tidningspressen,
är i och för sig ett otillräckligt
organ.

Torsdagen den 12 februari 1970

Nr 6

Svar på fråga ang. utnyttjandet

Med den hållning som statsrådet nu
intar i frågan, får man hoppas att utvecklingen
inom detta område i vår
fria press inte blir av sådan art och
omfattning, att statsrådet tycker det ger
skäl nog att ta upp ämnet på nytt till
en mera konkret behandling.

Jag ber än en gång att få tacka för
svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på fråga ang. utnyttjandet av minderåriga
i utrikespolitisk agitation

Ordet lämnades på begäran till

Statsrådet fru ODHNOFF, som yttrade: Herr

talman! Herr Wachtmeister har
frågat vilka åtgärder jag avser att vidta
för att förhindra att minderåriga barn
utnyttjas som argument i den utrikespolitiska
agitationen.

I den offentliga debatten kan barn
och deras förhållanden vara tungt vägande
argument i olika avseenden. Åtgärder
för att förhindra en sådan argumentation
kan självfallet komma i fråga
endast om därvid skulle förekomma
något som strider mot lag eller annan
författning. Om t. ex. ett barns direkta
medverkan i ett framträdande innebär
risk för barnets hälsa, ankommer det
enligt barnavårdslagen på barnavårdsnämnden
att vidta de åtgärder som erfordras.

Vidare anförde:

Herr WACHTMEISTER (m):

Herr talman! .lag ber att få tacka
statsrådet fru Odhnoff för svaret.

Jag antar att det för statsrådet är lika
uppenbart som för alla andra att den
episod som motiverat frågan är den,
när för någon tid sedan en tolv års
flicka användes som tillhygge i Vietnamdebatten.
Åtminstone i ett av de

av minderåriga i utrikespolitisk agitation

fall där hon användes, nämligen inför
Stockholmsstudenterna, skedde det under
omständigheter som klart stred mot
gällande bestämmelser. Vi måste väl alla
gripas av beklämning inför det faktiska
öde som drabbat den stackars flickan
i hennes hemland, precis som vi känner
det djupaste medlidande också med
eventuellt efterlevande till de många
tusen av hennes landsmän som i Hué
dödades av den kommunistiska diktaturen
i Nordvietnam, den svenska regeringens
speciella skötebarn. Skillnaden
mellan de båda dåden skulle väl vara,
om vi bortser från antalet dödade, att
det i Song My förövades av representanter
för en makt, av vilken vi haft
anledning förvänta bättre, medan det
i Hué däremot utfördes så mycket
grundligare, så att där knappast några
överlevande fanns.

Man grips av olust inför en sådan
iskall cynism och total avsaknad av omdöme
som demonstrerats av arrangörerna
av dessa möten. Men omdömeslösheten
hos FNL-kommittén, med eller
utan statsministeraspiranter i spetsen,
är ju tyvärr inget nytt.

Av statsrådets svar framgår att barnavårdsnämnden
här bort ingripa. Man
får väl anta att det uteblivna ingripandet
berodde på att man inte förrän för
sent kände till spektaklet, som för övrigt
inte bara stred mot barnavårdslagen
utan också mot arbetarskyddslagen.

Min fråga gällde emellertid vilka åtgärder
statsrådet avsåg vidta för att
förhindra utnyttjandet av minderåriga
som slagträ i agitationen, när nu de bestämmelser
vi har inte räcker till. På
den frågan har jag inte fått något svar,
men jag tror faktiskt inte att man kan
lasta statsrådet för det, ty mot folk som
visat så dåligt omdöme som FNL-kommittén
hjälper väl knappast upplysning.

Jag tackar statsrådet för svaret. Jag
förstår att det inte finns mycket att
göra, och jag beklagar det.

Nr 6

Torsdagen den 12 februari 1970

Svar på fråga ang. utnyttjandet av minderåriga i utrikespolitisk agitation

Statsrådet fru ODHNOFF:

Herr talman! Att användandet av
barn som argument i den utrikespolitiska
agitationen upprör herr Wachtmeister
förstår vi redan av frågan. Jag
är glad att vi nu av hans replik också
har fått klargjort att barn som objekt
för den utrikespolitiska aggressionen
inte lämnar herr Wachtmeister helt oberörd.

När herr Wachtmeister efterlyser åtgärder
i sin fråga, som nu har blivit
något mera preciserad, får vi inte
glömma att den viktigaste åtgärd som
vi kan vidta är att verka för att de
krigshandlingar upphör och framgent
förhindras som ju drabbar inte minst
barnen. Detta kan vi åstadkomma endast
genom ett fortsatt arbete för fred
och nedrustning.

Vi får inte bara generalisera utifrån
erfarenheter av barn som har vuxit
upp under fredliga förhållanden i vår
omgivning, i vårt eget land, i vår egen
kulturkrets. När det gäller barn som
vuxit upp under fundamentalt annorlunda
förhållanden och som har genomlevat
de grymmaste och mest barbariska
krigshandlingar, måste bedömningen
göras mot bakgrunden av dessa
barns erfarenheter. Att berätta om sådana
hemska upplevelser tror jag aldrig
kan jämföras med upplevelsen som
sådan. Jag vill inte utesluta möjligheten
att det kan ligga ett värde i att få
möta västerlandet när det visar positivt
deltagande och är berett att stödja, eftersom
dessa barns erfarenhet av vår
civilisation hittills begränsats till maskingevärssalvor
och napalm.

Vad gäller det enskilda fall som herr
Wachtmeister tar upp vet han att jag
är förhindrad att i riksdagen diskutera
sådana frågor. Jag kan bara hänvisa
till att saken i enlighet med barnavårdslagens
bestämmelser har varit föremål
för behandling hos barnavårdsnämnden
i Stockholm.

Herr WACHTMEISTER (m):

Herr talman! Jag måste konstatera
att fru Odhnoff mycket skickligt fortfarande
låter bli att svara på min direkta
fråga vad statsrådet avser att vidtaga
för åtgärder för att vi skall slippa
sådana här bedrövligheter i fortsättningen.

Att berätta om denna upplevelse kan
för den stackars flickan inte vara till
hennes fördel. Framstående psykiatriker
har yttrat sig om den saken och
sagt att för vuxna människor det möjligen
kan medföra en lättnad men att
det för barn i den åldern nog kan ifrågasättas
om det inte är direkt skadligt.

Jag antar att fru Odhnoff har varit
i precis samma läge som jag många
gånger, att när tröttheten kommer över
oss, när bekymren hopar sig, vill vi dra
oss tillbaka och gråta ut någonstans.
Vi vet väl båda två att det lättar. Men
en sådan lättnad vill vi inte ge uttryck
åt inför ett auditorium. Det är det iskallt
cyniska utnyttjandet av denna
flicka inför en större församling som
gör det hela så obehagligt. Det kommer
inte att förkorta kriget i Vietnam med
en enda dag utan är bara ett sätt för
den notoriskt omdömeslösa FNL-kommittén
att begagna henne för sina syften.
Det är det som jag beklagar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Föredrogs den av herr Äsling (ep)
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående distriktsveterinärorganisationen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 58, till Nordiska rådets svenska

Torsdagen den 12 februari 1970

Nr 6

delegation angående ändring i reglementet
för delegationen.

§ 11

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 19, med förslag till lag om
befrielse för utländsk konsul från skyldighet
att avlägga vittnesmål m. m.,
överlämnats till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 12

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fem enkla frågor, nämligen av:

herr Elmstedt (ep), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående väntlokaler för
resande med landsvägsbuss,

herr Hedin (m), till hans excellens

herr statsministern angående ekonomiska
garantier till yrkesfisket,

herr Börjesson i Falköping (ep), till
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående ordningen för
utseende av offentlig försvarare,
herr Wennerfors (m), till herr statsrådet
och chefen för utbildningsdepartementet
angående informationen till
grundskolans personal om den nya läroplanen,
och

herr Wennerfors (m), till herr statsrådet
och chefen för utbildningsdepartementet
angående tidpunkten för framläggande
av proposition beträffande
mellanskolans ledning.

§ 13

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.16.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 6

Fredagen den 13 februari 1970

Fredagen den 13 februari

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 5 innevarande
februari.

§ 2

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj :ts å bordet vilande proposition
nr 19, med förslag till lag om
befrielse för utländsk konsul från skyldighet
att avlägga vittnesmål m. m.

§ 3

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av motioner angående
valbarhet till byggnads- och
fastighetsnämnder,

nr 2, i anledning av motion om riksdagens
sammanträdesort,

nr 3, i anledning av motion om förbud
att tala från manuskript i riksdagen,

nr 4, i anledning av motion om upphävande
av regeringsformens stadgande
om domares oavsättlighet m. m.,
nr 5, i anledning av proposition med
förslag till lag om upplösning av Gotlands
läns landstingskommun m. m., och
nr 6, i anledning av proposition med
förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen; statsutskottets

utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1970/71 för kungl. hov- och
slottsstaterna,

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1970/71 till oförutsedda utgifter,

nr 15, i anledning av vissa i stats -

verkspropositionen behandlade för flera
huvudtitlar gemensamma frågor,
nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om rörlig kredit i riksgäldskontoret
för myndigheter som bedriver
uppdragsverksamhet,

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen framlagda förslag
till stat för försvarets fastighetsfond
för budgetåret 1970/71,

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1970/71,
nr 19, i anledning av Kungl. Majrts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1970/71 till avskrivning av oreglerade
kapitalmedelsför luster,

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om inrättande av en fond för
beredskapslagring,

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1969/70, i vad avser justitiedepartementets
verksamhetsområde, jämte motioner,

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser socialdepartementets
verksamhetsområde,

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på till -

Fredagen den 13 februari 1970

Nr 6

läggsstat II till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser finansdepartmentets
verksamhetsområde,

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser utbildningsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 26, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser handelsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1969/70, i vad avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde, jämte motioner,
och

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tililäggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser civildepartementets
verksamhetsområde;

bevillningsutskottets betänkande nr 4,
med anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 1, såvitt propositionen angår
det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
skall utgå för år 1970;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 6, i anledning av proposition med
förslag till lag om Sveriges allmänna
hypoteksbank och om landshypoteksföreningar,
m. m., jämte motioner,
nr 7, i anledning av motioner om ett
värdefast statligt obligationslån,

nr 8, i anledning av motion om inrättande
av en riksdagens informationstjänst,
och

nr 9, i anledning av motioner om
ökad service åt riksdagens ledamöter;
samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 2, i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående utgifter på tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1969/70, såvitt
propositionen avser jordbruksärenden.

§ 4

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
tre enkla frågor, nämligen av:

fru Kristensson (m), till herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
angående kvinnlig personals befälsrätt
inom krigsmakten,

fru Nettelbrandt (fp), till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
angående offentlig redovisning av
material rörande den aviserade skattereformen,
och

fru Anér (fp), till herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet angående
det ekonomiska stödet till flyktingar
som beviljas asyl i Sverige.

§ 5

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.01.

In fidem

Sune K. Johansson