31 oktober—6 november (Riksdagens protokoll 1968:34)

RIKSDAGENS

'' -Tf •

PROTOKOLL

Nr 34

ANDRA KAMMAREN

1968

31 oktober—6 november

Debatter m. m.

Torsdagen den 31 oktober

Sid.

Svar på frågor av:

herr Sjöholm (fp) ang. fördelningen av det statliga partistödet..... 5

herr Thunborg (vpk) ang. rätt till betald hemresa för personer som

erhållit arbete utom hemorten............................... 6

herr Jönsson i Ingemarsgården (fp) ang. sysselsättningsläget i Jämtlands
län................................................. 8

herr Thunborg (vpk) ang. bestämmelserna om arbetstillstånd för

vissa invandrare........................................... 10

herr Larsson i Borrby (ep) ang. statsbidragen till lantbruks-, trädgårds-
och lanthushållsskolor............. 10

herr Nordstrandh (h) ang. en ny forskarutbildningsorganisation... 11

Svar på interpellation av fru Eriksson i Stockholm (s) ang. uppdrag för
grundlagberedningen att utreda statschefens ställning i en republik 12
Svar på frågor av:

herr Jönsson i Ingemarsgården (fp) ang. utredningar med parlamen -

tarisk sammansättning..................................... 13

herr Skoglund (s) ang. utbyggnad och drift av Stekenjokkgruvan.. 13

Svar på interpellation av fröken Ljungberg (h) ang. skyddet av valhemligheten
och på fråga av herr Sjöholm (fp) i samma ämne..... 15

Svar på interpellation av herr Ohlin (fp) ang. förstärkning av polisens
personalresurser och på fråga av herr Fridolfsson i Stockholm (h) ang.

eftersläpningen vid utredning av begångna brott................ 23

Interpellation av herr Källstad (fp) ang. förstärkning av utbildningen

i psykologi vid universiteten.................................. 33

Meddelande om enkla frågor av:

herr Hector (vpk) ang. lokaliseringsstöd för industrietablering i norra

Värmland................................... 36

1—Andra kammarens protokoll 1968. Nr 84

Nr 34

Innehåll

Sid.

fru Lindskog (s) ang. nedsättning av biljettpriset för vissa järnvägsresor.
.................................................... 36

herr Werner (h) ang. åtgärder för att öka rekryteringen till vårdyrkena
................................................... 36

herr Krönmark (h) ang. beslutad indragning av domsagor........ 36

Tisdagen den 5 november

Interpellationer av:

herr Gomér (ep) ang. markvinstbeskattningen vid försäljning av

jordbruksfastighet......................................... 39

herr Lothigius (h) ang. den framtida energiförsörjningen.......... 40

herr Jonasson (ep) ang. åtgärder för att skapa ett differentierat näringsliv
i glesbygdsområden................................. 40

Meddelande om enkla frågor av:

herr Nilsson i Bästekille (h) ang. bestämmelserna om parkering i

T-kors................................................... 42

fru Ivristensson (h) ang. antagningen av elever vid spärrad högskoleutbildning
................................................ 42

herr Jonasson (ep) ang. vissa anvisningar rörande beskattningen vid
delförsäljning av fastighet.................................. 42

Onsdagen den 6 november

Elektrifiering av järnvägslinjen Borlänge—Mora................... 43

Slopande av betyg i uppförande och ordning för elever i yrkesskola. . 46

Utbildningen av u-landsexperter................................. 46

Avdrag för ökade levnadskostnader vid tjänsteresor m. m.......... 50

Rätten till avdrag vid beskattningen för forskningskostnad......... 55

Beräkningen av avdrag för värdeminskning av skog vid tillköp av

skogsfastighet............................................... 59

Förstatligande av krigsmaterielindustrin.......................... 63

Turistnäringen................................................ 67

Vidgad befogenhet för vigselförrättare inom annat trossamfund än

svenska kyrkan............................................. 68

Utredning angående kortvarigt frihetsberövande inom kriminalvården 74

Polismans rätt till ersättning för kroppsskada..................... 77

Ersättning av statsmedel vid personskada genom brott, m. m....... 79

Den frivilliga sjukpenningförsäkringen........................... 85

Lagstiftning rörande miljövård m. m............................. 93

Ändring av bestämmelserna angående tid för jakt................. 96

Slopande av vissa bestämmelser angående jakt med användande av
hund....................................................... 99

Innehåll

Nr 34

Sid.

Skyldighet för kommun att upplåta mark för viss bostadsbebyggelse,

m-m....................................................... 101

Meddelande ang. kammarens sammanträden den 13—15 november. . 105

Användningen av RFSU:s upplysningsskrift Samspel i skolundervisningen,
m. m............................................... 206

Interpellationer av:

herr Lorentzon (vpk) ang. rening av vattnet i Örnsköldsviksfjärden 108
herr Jönsson i Arlöv (s) ang. besvär över skolstyrelses beslut beträffande
tjänstetillsättning................................. 109

Meddelande om enkla frågor av:

herr Nilsson i Agnäs (h) ang. skolans kristendomsundervisning. . . . 109

herr Sjöholm (fp) ang. inhämtande av allmänhetens uppfattning i
stadsplaneärenden......................................... 109

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 6 november

Statsutskottets utlåtande nr 145, om elektrifiering av järnvägslinjen

Borlänge—Mora............................................ 43

— nr 146, om slopande av betyg i uppförande och ordning för elever i

yrkesskola................................................. 4g

— nr 147, ang. utbildningen av u-landsexperter................... 46

Bevillningsutskottets betänkande nr 50, ang. avdrag för ökade levnadskostnader
vid tjänsteresor m. m.............................. 50

— nr 52, ang. rätten till avdrag vid beskattningen för forskningskost nad.

...................................................... 55

— nr 54, ang. beräkningen av avdrag för värdeminskning av skog vid

tillköp av skogsfastighet..................................... 59

— nr 59, ang. godkännande av avtal med Nederländerna för undvikande
av dubbelbeskattning och fastställande av bestämmelser
angående ömsesidig handräckning beträffande skatter på inkomst

och förmögenhet........................................... 63

Bankoutskottets utlåtande nr 55, om förstatligande av krigsmaterielindustrin.
............................................... 63

— nr 56, ang. turistnäringen.................................... 67

Första lagutskottets utlåtande nr 39, om vidgad befogenhet för vigsel förrättare

inom annat trossamfund än svenska kyrkan.......... 68

nr 41, om utredning angående kortvarigt frihetsberövande inom
kriminalvården............................................ 74

— nr 42, ang. åtgärder för att förbättra de häktades ställning...... 77

— nr 43, om polismans rätt till ersättning för kroppsskada......... 77

nr 44, om dels ersättning av statsmedel vid personskada genom
brott, dels allmän försäkring vid våldsbrott, dels målsägandes
möjligheter att utfå skadestånd.............................. 79

Nr 34

Innehåll

Sid.

Första lagutskottets utlåtande nr 45, ang. viss ökad befogenhet för

övervakningsnämnd vid kriminalvård i frihet.................. 85

Ändra lagutskottets utlåtande nr 49, ang. den frivilliga sjukpenningförsäkringen.
................................................. 85

— nr 53, ang. sjukvård av patient som vistas utanför det egna landstingsområdet.
.............................................. 93

— nr 54, ang. de arbetshygieniska kraven på traktorer............. 93

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53, ang. dels lagstiftning rörande miljövård
m. m., dels förorening från passagerarfartyg genom utsläpp

av toalettavfall m. m........................................ 93

— nr 54, om ändring av bestämmelserna angående tid för jakt..... 96

— nr 55, om slopande av vissa bestämmelser angående jakt med användande
av hund.......................................... 99

— nr 56, ang. ålfisket........................................... 101

.—- nr 57, ang. dels skyldighet för kommun att upplåta mark för viss

bostadsbebyggelse, dels upplåtelse av kommunal mark för statliga
ändamål.................................................. 101

— nr 59, om upphävande av rätten för jakträttsinnehavare att döda

hund som löper lös och jagar eller ofredar villebråd............. 105

— nr 62, ang. föreskrifterna om sotning.......................... 105

Jordbruksutskottets utlåtande nr 33, ang. dispositionen av domänverkets

markfond.................................................. 105

— nr 34, ang. ersättningen för älgskada.......................... 105

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 45, ang. användningen av

RFSU:s upplysningsskrift Samspel i skolundervisningen samt om
granskningen av läromedel i sexualkunskap och av bredvidläsningsböcker
i sexualundervisning................................. 106

Torsdagen den 31 oktober 1968

Nr 34

Torsdagen den 31 oktober

Kl. 15.30

§ 1

Svar på fråga ang. fördelningen av det
statliga partistödet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Sjöholm har frågat
mig, om jag avser att föreslå någon ändring
i grunderna för fördelningen av
det statliga partistödet.

Någon ändring av grunderna för fördelningen
av partistödet är inte aktuell.
Däremot kan det kanske bli motiverat
med vissa konsekvensändringar i reglerna
med anledning av det nya valsystem
som är avsett att tillämpas vid
riksdagsval fr. o. m. år 1970.

Vidare anförde:

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag tackar justitieministern
för svaret.

Egentligen är jag ingen vän av statligt
partistöd, eftersom jag anser att detvilar
på en demokratiskt bräcklig grund. Men
när vi nu har ett sådant stöd, bör det
göras så rättvist som möjligt. Ur den
synpunkten var justitieministerns svar
negativt, och det förvånar mig litet eftersom
konstitutionsutskottet vid sin behandling
av propositionen i detta ärende
1965 i sitt betänkande skrev att utskottet
förutsatte »att fördelningsreglerna
underkastas en förutsättningslös
översyn, sedan nödvändig erfarenhet
erhållits av deras tillämpning».

Justitieministerns svar tyder på att
han anser att man inte vunnit sådan erfarenhet
ännu. Jag delar inte den uppfattningen,
eftersom vi har haft ett val
sedan dess, vilket medfört ganska bety -

dande ändringar i mandatfördelningen.
Det tycker jag är en värdefull erfarenhet,
som borde göra det nödvändigt med
en översyn. Jag hoppas därför att en
sådan prövning på bred front kommer
till stånd och att justitieministerns svar
i dag inte omöjliggör en sådan prövning.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Nu gällande bestämmelser
om partistödet infördes i slutet av
år 1965 efter överläggningar mellan partiledningarna.
Jag var själv med en tidig
söndagsmorgon — om jag inte missminner
mig — vid en sammankomst i
herr Ohlins bostad på Norr Mälarstrand,
och herr Ohlin angav då uttryckligen
som en förutsättning att vi inte alltför
snabbt skulle ändra vare sig fördelningsregler
eller belopp. Jag tror också
att jag har ett ganska gott stöd i vad
herr Ohlin anförde i denna kammare
tisdagen den 14 december 1965. Han
sade då, att »vi på vår sida fäster mycket
stor vikt vid att man, om man skall
ha ett partistöd, sörjer för att man, så
långt det tänkas kan, hindrar ett parti
från att missbruka saken genom att göra
godtyckliga förändringar till egen fördel
och att det kan tänkas olika principer
för fördelningen mellan partierna

Det var alltså ett ganska klart uttryck
för att man inom folkpartiet då, med
den tidens mandatfördelning, inte ville
ha några snara förändringar av reglerna
på detta område.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Det förefaller som om
justitieministern lägger större vikt vid
vad professor Ohlin sade vid nämnda

Nr 34

Torsdagen den 31 oktober 1968

tillfälle än vad konstitutionsutskottet
bär skrivit. I och för sig gläder det mig
naturligtvis att justitieministern lägger
så stor vikt vid professor Ohlins uttalande.
Det är säkert i regel klokt att
göra det. Men jag anser att man inte kan
nonchalera vad konstitutionsutskottet
då skrev, om att frågan skulle prövas
förutsättningslöst när erfarenhet vunnits.
Nu har man väl fått den erfarenhet
som står att vinna. Jag vet inte vad man
kan få för andra erfarenheter. Vi har
ju haft ett val sedan dess, och jag tycker
det är angeläget att man så mycket
som möjligt rättar sig efter vad konstitutionsutskottet
då skrev med adress till
regeringen.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Partistödet beslöts i denna
kammare den 14 december 1965. Det
utgick första gången 1966, andra gången
1967 och tredje gången i februari 1968.
Nu vill herr Sjöholm att vi med anledning
av valutgången omedelbart skall
ändra reglerna för partistödet, så att
andra sådana skall gälla för 1969 och
1970. Därefter skall ytterligare ändrade
regler gälla år 1971. En sådan ordning
strider helt mot vad som sades i denna
kammare och vad som förekom vid partiledaröverläggningarna
om partistödet.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Nej, herr justitieminister,
jag har inte föreslagit att man skall
ändra reglerna för partistödet. Jag har
bara undrat om det inte vore skäl i att
pröva hur man skall göra dem mera
rättvisa. Det är en rätt stor skillnad.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Jag vill inte vara tjatig,
men jag undrar ändå varför man skulle
sätta i gång en prövning av reglerna om
man inte har en vilja att ändra dem.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. rätt till betald hemresa
för personer som erhållit arbete
utom hemorten

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Thunborg har frågat
mig, om jag avser att ta något initiativ
i syfte att återinföra rätten till en
betald hemresa per månad för personer,
vilka till följd av arbetsanvisning från
arbetsmarknadsstyrelsen erhållit arbete
utom hemorten.

I samband med att familjebidragen
konstruerades om från den 1 juli 1968
begränsades möjligheten att erhålla betald
hemresa till tiden efter sex månader
från flyttningen.

Arbetsmarknadsstyrelsen har i sin anslagsframställning
för budgetåret 1969/
70 föreslagit, att bidrag till hemresa
skall kunna utgå även under de sex
första månaderna. Ärendet kommer således
upp i budgetarbetet, och min avsikt
är att ställning till förslaget skall
tas i statsverkspropositionen nästa år.

Vidare anförde:

Herr THUNBORG (vpk):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min enkla fråga.
Svaret har emotsetts med största intresse
av åtskilliga hundratal byggnadsoch
anläggningsarbetare från länen norr
om Dalälven, som nyligen börjat arbeta
i södra Sverige eller står i begrepp att
göra det. Jag beklagar emellertid att
statsrådets svar åtminstone på kort sikt
inte är särskilt hoppingivande.

Både för de människor som jag nyss
berört och för oss andra, som kommer
i kontakt med folkomflyttningen inom
landet, är det fullständigt ofattbart att
man företagit den aktuella åtgärden
vilken, för att citera nr 27 av Byggnadsarbetaren
detta år, innebär »en klar och
betydelsefull försämring för den enskilde».
Jag hoppas verkligen att inte

Torsdagen den 31 oktober 1968 Nr 34

Svar på fråga ang. rätt till betald hemresa för personer som erhållit arbete utom
hemorten

ens de som utarbetat de nu gällande bestämmelserna,
såsom dessa utformas i
arbetsmarknadsstyrelsens cirkulär A: 1
av den 29 juli i år, förnekar att det finns
ett behov för en förflyttad arbetare att
en gång i månaden komma i personlig
kontakt med sin familj och besöka sin
hemort, där han kanske är engagerad i
samhällslivet på olika sätt. Om de icke
förnekar detta behov, borde statsrådet
ta initiativ till att upplysa dem om den
generella regel som styr de avtalsmässiga
reseersättningarna och där det heter,
att dessa ersättningar är individuella
och således inte kan bakas in
vare sig i lön eller i traktamente. Vad
som begärs är som Byggnadsarbetareförbundet
angivit en återgång till de
regler som fastställdes den 7 oktober
1966 i cirkulär A: 1 från AMS. Jag förstår
inte riktigt varför man skall behöva
vänta till nästa års statsverksproposition
med en så enkel korrigering av en felaktighet.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Det är ju så enkelt, att
riksdagen i våras beslutade om denna
ändring efter förslag ursprungligen från
arbetsmarknadsstyrelsen, godtaget av
regeringen. Vad innefattade då detta
förslag? Jo, det innefattade att man i
stället för vissa bidrag — hyresbidrag
och andra — bakade in reseersättningen
i vad vi kallar ett bortavistelsebidrag.
Detta skulle enligt arbetsmarknadsstyrelsen
ge vissa administrativa vinster.
Det skulle också för vissa grupper innebära
en inte oväsentlig förbättring av
bidragen.

Men det har visat sig — och därvidlag
skall jag ge herr Thunborg rätt — att
förfarandet också har inneburit nackdelar
för några, en sak som jag alltså
inte bestrider och som inte heller arbetsmarknadsstyrelsen
bestrider. Arbetsmarknadsstyrelsen
har nämligen
återkommit till detta problem i årets pe -

tita och begär nu att vi skall återinföra
regeln om ersättning för en hemresa
också under de första sex månaderna.

Vi överväger alltså ärendet i vedertagen
ordning. Och när herr Thunborg
säger att mitt svar inte verkar så hoppingivande
på kort sikt, skulle han kanske
ändå ha tillagt att det är fråga om
två månader och tio •— eller möjligtvis
elva — dagar innan det skapas klarhet
på denna punkt, och vi brukar ju inte
meddela resultaten av en pågående förhandling.
Det kan också spela in att vi
ännu inte har avslutat den förhandling
som pågår under budgetbehandlingen.

Vi är lika angelägna som någon annan,
herr Thunborg, att det skapas
hyggliga villkor för den arbetskraft som
vi försöker stimulera till flyttning, så
att den vill ta på sig olägenheten av att
söka arbete utanför hemorten och därmed
ge oss ökade möjligheter i storstadsområdena
och på andra platser till
en byggande verksamhet, till en expansion
i näringslivet. De olägenheterna
skall kompenseras, och det är vi intresserade
av. Men det kan någon gång inträffa
att en förändring av bestämmelserna
för några enstaka innebär nackdelar.
Och all right, då får vi försöka att
så snabbt som möjligt justera saken,
men frågan måste underställas riksdagen.

Herr THUNBORG (vpk):

Herr talman! De farhågor som tidigare
kommit till uttryck, nämligen att
omarbetningen av reglerna snarare var
gjord för att det hela bättre skulle passa
datamaskinerna än för att kompensera
dem som tvingas ta arbete på annan ort,
har besannats genom vad statsrådet sade
i sitt senaste anförande. Jag är klar över
att två månader och tio dagar inte är
någon lång tid — det låter liksom litet
bättre när statsrådet säger detta än när
han använder den formulering som återfinns
i själva frågesvaret. Men nu är det
ju så, som statsrådet väl vet, att vi för

Nr 34

Torsdagen den 31 oktober 1968

Svar på fråga ang. sysselsättningsläget i Jämtlands län

byggnads- och anläggningsarbetarna har
ett minusområde norr om en gräns från
Dalälven till och med Värmland och ett
plusområde söder därom. Statsrådet vet
också att Väröbacka och Ringhals fordrar
cirka 1 500 arbetare, som i stort sett
kommer från de nordliga länen. Dessa
är naturligtvis inte så pigga på att ta
detta arbete, om deras bidrag inte blir
större än det som utgår till en som är
bosatt i exempelvis gävleområdet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. sysselsättningsläget i
Jämtlands län

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Jönsson i Ingemarsgården
har frågat, om jag observerat
den allvarliga skärpningen av sysselsättningskrisen
i Jämtlands län med
anledning av friställning av 121 arbetare
från kraftverksbyggena i Stensjöfallet
och Kvarnfallet.

Varsel har i god tid lämnats om nedläggningen
av de nämnda arbetsplatserna.
Arbetsförmedlingen har redan
börjat arbetet med att förbereda omplacering
av arbetskraften. Möjligheterna
att finna arbetserbjudanden för
de yngre bedöms som goda. För de äldre
är situationen mindre gynnsam. I
den mån arbete inte kan beredas dem
i öppna marknaden avser länsarbetsnämnden
att övergångsvis erbjuda dem
beredskapsarbete.

Vidare anförde:

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
inrikesministern för svaret på min frå -

ga. Jag vill först säga att han har alldeles
rätt beträffande varsel. För atl
klarlägga förhållandena vill jag endast
tillägga att jag i min fråga inte riktat
någon anmärkning på den punkten mot
arbetsgivarna i detta område. Jag är
emellertid litet besviken på inrikesministerns
sätt att besvara min fråga.
Han betraktar tydligen detta som ett
rutinproblem — något som tillhör det
vanliga. Bakgrunden till att dessa 121
arbetare mister sina jobb från och med
nyår är ändå att man upphör med
kraftverksbyggena — kraftverken är
färdiga — och det har ju alla haft kännedom
om. Vad som gör problemet så
allvarligt är att det inte finns några
arbetstillfällen i detta område. Detta
gäller inte bara i de aktuella kommunerna
och deras grannskap utan det
gäller hela länet. Den 14 oktober fanns
928 arbetslösa i länet, och bland de friställda
är medelåldern ganska hög, vilket
gör att ett ganska begränsat antal
kommer att kunna omplaceras.

Något som gör denna fråga särskilt
angelägen och gör oss i länet mycket
irriterade är att antalet arbetslösa och
antalet friställda måste ses mot bakgrunden
av det förhållandet, att vi från
vårt län har mistat 8 010 personer under
de senaste fem åren. Vi är alltså
inte särskilt glada åt dylika händelser.
Vi måste säga oss att vi nu har kommit
i den situationen att den nödvändiga
samhällsservicen hotas. Vi måste
kräva åtgärder, vilket har varit ett
allmänt önskemål från alla politiska
grupperingar i mitt län i samband med
dessa friställanden.

I de flesta ekonomiska resonemang
framhålles att näringslivsrationalisering
och urbanisering är förutsättningar för
värt snabba ekonomiska framåtskridande.
Det kanske är riktigt, men man
frågar sig varför vissa områden och
vissa enskilda, som drabbas av frtställanden
och dylikt, skall bära så stora
bördor som de i verkligheten får göra.

Torsdagen den 31 oktober 1968 Nr 34

Svar på fråga ang. sysselsättningsläget i Jämtlands län

På denna punkt måste samhället göra
mer.

Jag vill säga till inrikesministern att
även om dessa problem är stora — det
vill jag hålla med om — börjar vi i
vårt län nu bli otåliga. Vi vill se konkreta
åtgärder med det snaraste. Jag
tror att inrikesministern måste vara
bättre rustad när han möter vårt landsting
den 6 november, då hela landstinget
kommer för att göra uppvaktning
i denna allvarliga fråga.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Det är alltså inte obekant
för herr Jönsson i Ingemarsgården
att Jämtlands läns landsting
kommer till Stockholm nästa vecka.
Jag tror det är 35 landstingsledamöter,
eu stor tjänstemannastab och landshövdingen.
Jag kan tänka mig att det blir
ungefär 50 delegater. De har för mycket
länge sedan begärt att få sammanträffa
med regeringen — med statsministern,
finansministern, de statsråd
som handlägger näringspolitiska
och lokaliseringspolitiska frågor och
kanske även andra — för att diskutera
det allvarliga läge i vilket Jämtlands
län befinner sig. Detta har statsministern
sagt ja till och vi andra har självfallet
inordnat oss, tidsmässigt m. m.,
under det beslutet.

Herr Jönsson vill alltså att vi skall
beröva den debatten all eventuell fräschör
genom att nu diskutera alla de
problem som rör Jämtland. Han har
ju endast ställt en enkel fråga, huruvida
jag observerat att 121 man har blivit
friställda från två kraftverksbyggen
och frågat vad vi tänker göra i
anledning därav. Dessa friställanden
medför i och för sig en skärpning av
sysselsättningsläget, men ett svar som
berör alla dessa problem skulle bli
mycket omfattande och inte ligga inom
ramen för vad man ursprungligen tänkt
sig med enkla frågor.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! Jag har full kännedom
om att landstinget begärt denna uppvaktning
i god tid, men den har uppskjutits
flera gånger under höstens lopp,
varför regeringen inte gett oss tillfälle
att framträda tidigare. Datum för landstingets
uppvaktning blev känt först efter
det att jag hade framställt denna
fråga. Uppståndelsen kring denna friställning
tycks alltså ändå haft en gynnsam
effekt.

Det är givet att det är ett stort grepp
att ta upp frågan för hela länet, men
bakgrunden var att när länets situation
var så allvarlig borde även en friställning
av 121 arbetare föranleda ett litet
mer konkret ställningstagande till
hur man ville lösa problemet. Det finns
ändå exempel på åtgärder av mer begränsad
natur som skulle kunna vidtas.
Emellertid får jag väl besked i
saken den 6 november i samband med
uppvaktningen.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag har i mitt svar
konkret visat hur vi tänker ordna det
för de 121 arbetarna. Vad begär herr
Jönsson i Ingemarsgården därutöver''.''

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! Jag har ett pressklipp
av vilket det framgår att kommunens
representanter är mycket oroade av utvecklingen.
Det är möjligt att åtgärder
har vidtagits under den allra senaste
tiden, men det hade varit klarläggande
om statsrådet sagt något mer än han
gjorde i sitt svar. I varje fall är jag inte
nöjd med det.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 34

Torsdagen den 31 oktober 1968

Svar på fråga ang. statsbidragen till lantbruks-, trädgårds- och lanthushållsskolor

§ 4

Svar på fråga ang. bestämmelserna om

arbetstillstånd för vissa invandrare

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Thunborg har frågat
mig om jag vill medverka till sådan
ändring i bestämmelserna för beviljande
av arbetstillstånd för invandrare
från andra än de nordiska länderna
att tillståndet efter viss tidsperiod, t. ex.
ett år, inte blir bundet till viss bransch.

Svaret är ja. I en lagrådsremiss den
4 oktober i år föreslås att sådan yrkesbegränsning
av arbetstillstånd inte längre
skall vara obligatorisk, och i proposition
nr 142, som lämnades till riksdagen
för ett par dagar sedan, ges riktlinjer
för tillämpningen, vilka går ut
på att arbetstillstånd för den som har
arbetat här minst ett år i regel bör
meddelas utan yrkesbegränsning.

Vidare anförde

Herr THUNBORG (vpk):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min enkla fråga.
Jag har inte bara formell utan verkligen
reell anledning till ett tack, eftersom
svaret är ett entydigt ja.

Det är självklart att hade proposition
nr 142 förelegat hade inte frågan
ställts, eftersom i densamma föreslås
den förändring av arbetstillståndens
yrkesmässiga begränsning som jag i
min fråga ville aktualisera. För mig
återstår således bara att tacksamt notera
att man har tagit hänsyn till de
synpunkter på detta problem som
Landsorganisationen uttryckte i sitt
remissyttrande till utlänningskommissionen.

Får jag, herr talman, vidare uttrycka
förhoppningen att ansökningar om
arbetstillstånd från icke-nordiska invandrare
under tiden fram till den 1

juli nästa år handläggs i den anda
som präglar de nya bestämmelserna.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. statsbidragen till lantbruks-,
trädgårds- och lanthushållsskolor

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Larsson i Borrby
har frågat, om jag är beredd att
medverka till sådana ändringar i bestämmelserna
om statsbidrag till lantbruks-,
trädgårds- och lanthushållsskolor
att femdagarsvecka kan införas vid
dessa skolor utan att nämnda statsbidrag
påverkas.

Lantbruksstvrelsen hänvisade i sin
anslagsframställning för budgetåret
1969/70 till en särskild skrivelse till
Kungl. Maj:t om ändrade bestämmelser
för statsbidrag till driftkostnaderna
vid lantbrukets yrkesskolor med hänsyn
till införandet av femdagarsvecka
vid dessa skolor. Styrelsen har denna
vecka kommit in med sitt förslag i ämnet.
Ärendet är således nu under beredning
i jordbruksdepartementet, .lag
vill tillägga att övergången till femdagarsvecka
sker efter bestämmande av
skolans ledning under tiden fram till
den 1 juli 1970, då reformen med femdagarsvecka
skall vara helt genomförd.

Vidare anförde:

Herr LARSSON i Borrby'' (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på frågan.

Jag tillåter mig dock att göra den bedömningen,
att svaret mera är en redogörelse
för gällande handläggning och
nu gällande tågordning än något besked
om huruvida statsrådet eventuellt
är villig att medverka till att undanröja

Torsdagen den 31 oktober 1968

Svar på fråga

befintliga hinder för införandet av femdagarsvecka.

Det sägs i svaret, att övergången
»sker efter bestämmande av skolans
ledning». Detta är nog riktigt, nien den
bestämmanderätten är ganska litet värd,
om inte statsbidragsbestämmelsen ändras
så, att man slipper förlora någon
del av bidraget vid femdagarsveckans
införande. Enär statsbidraget baseras
på antalet elevdagar tappar man helt
enkelt bort en sjättedel av statsbidraget,
d. v. s. 16—17 procent, vid övergång
från sexdagarsvecka till femdagarsvecka.
Detta är självklart vad som
händer i ett sådant fall, och det är ju
rätt betydelsefullt.

Ändå säger statsrådet: »Ärendet är
således nu under beredning i jordbruksdepartementet.
» Får jag, herr statsråd,
tolka detta uttalande såsom en beredvillighet
att undanröja den nu befintliga
olägenheten?

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQYIST:

Herr talman! Mitt svar visade att
lantbruksstvrelsen redan för flera månader
sedan insåg att detta förhållande
kunde föranleda vissa förändringar. Nu
har styrelsens förslag kommit, men jag
föreställer mig att herr Larsson i Borrby
inte begär att jag skall säga någonting
om vad som skall ske vid en övergång
innan ärendet hunnit beredas.
Även herr Larsson redogjorde väl närmast
för hur nuvarande bestämmelser
verkar. Jag håller med honom. Det är
dock möjligt, om undervisningen inte
bedrives under sex utan bara under fem
dagar i veckan, att vissa besparingar
kan uppkomma. Den diskussionen vill
jag emellertid inte gå in på i dag.

Herr LARSSON i Borrby (ep):

Herr talman! Jag begär givetvis inte
ett direkt ställningstagande till detta,
men om min fråga verkar pretentiös i
sammanhanget vill jag säga att det väl
ändå är på det sättet, att lantbrukssty -

Nr 34

ang. en ny forskarutbildningsorganisation

relsen hade insett denna olägenhet redan
ett år tidigare, varför det närmast
är förvånande att olägenheten trots allt
finns kvar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. en ny forskarutbildningsorganisation Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade:

Herr talman! Herr Nordstrandh har
frågat, om jag anser det vara försvarligt
att ytterligare vänta med att för
riksdagen framlägga förslag om en ny
forskarutbildningsorganisation.

Forskarutredningens förslag prövas i
det pågående budgetarbetet. Jag kan
därför inte nu redovisa några ställningstaganden.

Vidare anförde:

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Palme för svaret, som synes
mig positivt — ty jag får väl inte tolka
talet om prövning på det sättet, att forskarutredningens
förslag prövas bort och
att det således inte blir någonting alls
av det hela?

Vad jag däremot skulle vilja påpeka i
sammanhanget är att denna prövning
väl inte omfattar bara de särskilda åtgärder
för forskarutbildning som återfinnes
i universitetskanslerns petita för
nästkommande budgetår; man skulle
vilja tänka sig att få en särskild forskarutbildningsproposition
om problemet i
dess helhet. Kan man våga vänta det?

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Herr Nordstrandh tolkade
mitt svar med optimism. Herr

Nr 34

Torsdagen den 31 oktober 19(58

Svar på interpellation ang. uppdrag för grundlagberedningen att utreda statschefens''
ställning i en republik

Nordstrandh och hans parti har alltid
haft en mycket sangvinisk inställning
till statsfinanserna. Alla hoppas vi att
vi skall ha råd till mycket. I budgetarbetet
prövas naturligtvis kostnaderna
för forskarutbildningen i helå sin
vidd, men därmed är ingenting sagt om
vad denna prövning kan leda fram till.
Men den pågår, soin sagt.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Kanske är min tilltro
till vad ett socialdemokratiskt statsråd
säger sangvinisk, men jag håller fast
vid denna sangviniska tro till dess att
jag får se resultatet av prövningen i departementet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på interpellation ang. uppdrag för
grundlagberedningen att utreda statschefens
ställning i eu republik

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER, som yttrade:

Herr talman! Fru Eriksson i Stockholm
har i en interpellation frågat mig
dels om grundlagberedningens uppdrag
att även utreda statschefens ställning
i en republik kvarstår, dels om jag
har någon egen tidtabell för arbetets
bedrivande.

Enligt direktiven till grundlagberedningen
ingår det i utredningsuppdraget
att ta upp statschefens ställning i en
modern parlamentarisk demokrati till
prövning vid en total författningsrevision.
Direktiven kvarstår oförändrade.
Grundlagberedningens uppdrag innesluter
alltså en prövning av och ett
ställningstagande till frågan, om vårt
statsskick i framtiden bör vara monarkiskt
eller republikanskt.

Beträffande fru Erikssons andra fråga

vill jag erinra om att grundlagberedningen
enligt sina direktiv uppmanades
att bedriva sitt arbete med största
skyndsamhet för att möjliggöra en partiell
författningsreform vid 1968 och
1969 års riksdagar. Detta ytterligt pressade
tidsschema har som bekant kunnat
hållas. Vad gäller återstoden av grundlagberedningens
utredningsuppdrag har
det inte ansetts vare sig möjligt eller
lämpligt att fastställa en detaljerad tidsplan.
Jag förutsätter dock att arbetet
inom grundlagberedningen kommer att
bedrivas lika målmedvetet som hittills.

Vidare anförde

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag vill till hans excellens
herr statsministern framföra ett
tack för det rejäla svaret. Jag har fått
ett tillfredsställande svar på de två frågor
jag har ställt. Jag vet att riksdagsbeslutet
kommer att fullföljas. Jag har
också fått veta att man förutsätter att
takten kommer att bli hög liksom den
varit i den redan beslutade delen av
författningsutredningen. Herr Ohlin erinrade
nyligen om att det tagit 15 år
med denna del. Jag väntar inte att man
skall behöva ha samma grundläggande
utredningar för varje detalj i hela det
stora författningskomplexet utan att det
skall gå en aning snabbare. Jag känner
mig lugnare nu när jag hört att statsministern
är övertygad om att det kommer
att gå snabbt.

Det var litet oroande då beredningens
ordförande yttrade sig. Kanske han inte
har yttrat sig på det sätt som angavs
— vi vet hur tidningarna är — men han
yttrade sig som om detta var någonting
som inte var så nödvändigt. Man fick
då sina tvivel om att frågan skulle fullföljas
på det sätt som riksdagen beslutat.

Jag är tacksam för svaret och ser
framtiden an med tillförsikt.

Härmed var överläggningen slutad.

Torsdagen den 31 oktober 1968

Nr 34

Svar på fråga ang. utbyggnad och drift av Stekenjokkgruvan

§ 8

Svar på fråga ang. utredningar med
parlamentarisk sammansättning

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER, som yttrade:

Herr talman! Herr Jönsson i Ingemarsgården
har frågat finansministern,
om han vill redovisa de principer, som
tillämpas vid tillsättandet av parlamentariska
utredningar. Frågan har överlämnats
till mig för besvarande.

Huvudprincipen är att man väljer en
sådan sammansättning som bäst främjar
en lösning av de problem, som motiverat
utredningen. Utifrån den principen
är det i vissa fall önskvärt att
samtliga stora riksdagspartier är representerade.
I andra fall, speciellt i
utredningar med representanter för olika
intresseorganisationer eller med ett
stort antal experter, kan det vara tillräckligt
med någon eller några parlamentariska
representanter.

Vidare anförde:

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
<fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsministern för svaret på min fråga.

Det är naturligt och riktigt att man
väljer den sammansättning som bäst
främjar en lösning av problemen. Anledningen
till att jag ställde denna fråga
en gång i våras var att jag då tyckte
mig märka — och jag har senare blivit
stärkt i denna min uppfattning — en
tendens till minskning av oppositionspartiernas
representation i de nytillsatta
utredningarna. Detta anser jag är mycket
allvarligt. Med hänsyn till oppositinens
arbetsförutsättningar är det inte
ur någon synpunkt önskvärt att man
försvårar möjligheterna för de i samhällsarbetet
aktiva att få god insyn i
de olika frågornas beredning och utredning.

Dessutom har jag haft en känsla av
att tendensen har varit att man särskilt
på områden av politiskt intrikat natur
i stället för parlamentariska utredningar
har tillsatt s. k. expertgrupper eller
delegationer. Regeringen har naturligtvis
rätt att välja de metoder som den
anser riktiga, men som vanlig enkel
oppositionsriksdagsman vill jag framhålla
att det borde ligga i regeringens
intresse att se till att även oppositionen
får möjlighet att följa frågornas''
beredning på ett tidigt stadium.

Detta är en viktig fråga för det demokratiska
system vi har, och därför har
jag velat väcka statsministerns intresse
för den, så att han beaktar den när utredningar
i framtiden skall tillsättas.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det råder inga meningsskiljaktigheter
på denna punkt mellan
frågeställaren och mig. Parlamentariska
kommittéer är en utomordentligt värdefull
institution som vi i motsats till
många andra demokratiska länder har.
Den ger regeringspartiet och oppositionspartierna
tillfälle att resonera med
varandra. Detta har också skett i betydande
utsträckning. I alla de stora politiska
frågor, som vi haft anledning
att sedan behandla här i riksdagen, har
vi eftersträvat att göra det möjligt för
oppositionen att delta i utformningen.
Jag delar sålunda frågeställarens bedömning
av värdet av denna praxis.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på fråga ang. utbyggnad och drift
av Stekenjokkgruvan

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet WICKMAN, som yttrade: Herr

talman! Herr Skoglund har frågat
mig, om jag är beredd att med hän -

Nr 34

Torsdagen den 31 oktober 1968

Svar på fråga ang. utbyggnad och drift av Stekenjokkgruvan

syn till nu föreliggande material rörande
utbyggnad och drift av Stekenjokkgruvan
meddela, om och när ett förslag
till riksdagen i ärendet är att vänta.

På uppdrag av kommerskollegium
bär Bolidenbolaget utfört en projektering
med driftkostnads- och lönsamhetskalkyl
beträffande Stekenjokk-fyndigheten.
Denna utredning överlämnades den
30 september 1968 till kollegium. Bolaget
kommer under november att komplettera
sin utredning såvitt gäller en
delfråga som rör anrikningsplaneringen.

Kommerskollegium har i enlighet med
vad som anmälts i proposition nr 51
till årets riksdag inlett förhandlingar
med LKAB om ett optionsavtal syftande
till en eventuell arrendeupplåtelse.
LKAB har åtagit sig att utföra en detaljganskning
av projekteringen samt
tillsatt en expertgrupp härför. Arbetet
bedrivs med största skyndsamhet.

Det i Bolidenbolagets utredning framlagda
resultatet kan betecknas som ganska
positivt, och flera skäl talar för att
gruvdrift i Stekenjokk kan bli lönsam.
Detta är självfallet en preliminär bedömning.
Något ställningstagande kan
inte ske förrän LKAB genomfört sin
granskning av de olika förutsättningar
som denna bedömning grundar sig på.

I anslutning till beslutet om gruvdrift
måste ställnig tas till den organisatoriska
formen för gruvdriften. Detta är
en fråga, som riksdagen förbehållit sig
att få pröva. Förslag härom bör, såvitt
jag nu kan bedöma, kunna föreläggas
1969 års riksdag.

Vidare anförde:

Herr SKOGLUND (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för det svar han lämnat på
min fråga. Jag uppfattar svaret på det
sättet, att statsrådet sagt ja till min propå
om att gruvdrift skall komma i gång
i Stekenjokk.

Får jag bara tillägga att det är angeläget
att det fortsatta arbetet på utred -

nings- och prospekteringsplanet ■— liksom
de kontroller som sammanhänger
därmed —- bedrivs med största skyndsamhet.

Jag noterar, att statsrådet avser att
förelägga nästa års riksdag förslag i
ärendet.

Förväntningarna uppe i vilhelminabygden
är mycket stora när det gäller
denna gruvdrift i Stekenjokk. En sådan
skulle komma att innebära en omfattande
sysselsättning i de bygderna och skapa
trygghet för kommunen under avsevärd
tid framåt. En gruvdrift där uppe
skulle dessutom få influens på angränsande
kommuner i inlandet. Ur skilda
synpunkter är det därför värdefullt och
angeläget att denna verksamhet kommer
till stånd så snabbt som det över huvud
taget är möjligt.

Jag ber än en gång att få tacka för
svaret.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Jag tror inte att jag behöver
understryka för herr Skoglund att
jag helt delar hans uppfattning —- och
inte bara hans uppfattning, utan den
uppfattning som råder i hela regionen
— att det är utomordentligt angeläget
att denna gruvdrift kommer i gång så
snabbt som möjligt. Det är också därför
som arbetet nu bedrivs med all den
skyndsamhet som är möjlig och med
insättande av all den expertis vi förfogar
över.

Herr Skoglund kanske hårdrog mitt
svar en aning när han sade ■— om jag
citerar honom rätt — att jag beslutat
föreslå riksdagen att gruvdrift skall
igångsättas i Stekenjokk. Jag kan av naturliga
skäl inte på detta stadium uttrycka
mig lika kategoriskt som herr
Skoglund, eftersom utredningsarbetet
ännu inte är avslutat. Men det är självklart
att vi inte skulle ha lagt ned de
kostnader som vi gjort på detta projekt,
om vi inte trott att en gruvdrift i Stekenjokk
är lönsam. Jag vill nu bara

Nr 34

Torsdagen den 31 oktober 1968
Svar på interpellation och fråga ang. skyddet av valhemligheten

upprepa att arbetet bedrivs med all möjlig
skyndsamhet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på interpellation och fråga ang.
skyddet av valhemligheten

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Fröken Ljungberg har i
en interpellation ställt vissa frågor till
mig beträffande dels riskerna för obehörig
påverkan vid röstning för sjuka,
invalider och åldringar genom annan
person, dels riskerna för att valhemligheten
röjs genom att valsedlar har olika
storlek, dels användning av valurna vid
poströstning.

Herr Sjöholm har i en enkel fråga
ställt liknande spörsmål. Jag ber att få
besvara frågorna i ett sammanhang.

Enligt särskilda regler har väljare,
som på grund av sjukdom, lyte, vanförhet
eller hög ålder är oförmögen att inställa
sig vid valförrättningen för det
valdistrikt där han är uppförd i röstlängden,
fått rätt att rösta genom valsedelsförsändelse
på liknande sätt som
vid röstning genom äkta make. När sjuka
m. fl. röstar genom valsedelsförsändelse
skall väljaren själv frivilligt lägga
in sin valsedel i innerkuvertet och tillsluta
detta och därefter i närvaro av
den som skall ge in valsedeln och ett
vittne lägga in innerkuvertet i ytterkuvertet
och tillsluta detta. Han skall sedan
på ytterkuvertet teckna förklaring
på heder och samvete att han till följd
av sjukdom, lyte, vanförhet eller hög
ålder är oförmögen att inställa sig vid
valförrättningen och att det vid anordnandet
av valsedelsförsändelsen gått till
på det sätt som jag nyss angav. Både ingivaren
och vittnet skall på ytterkuvertet
intyga att väljaren egenhändigt har
undertecknat förklaringen och att något
förhållande som strider mot förkla -

ringen inte är känt för dem. Ingivare
får endast den vara som är barn eller
barnbarn till väljaren eller är väljarens
fader, moder eller syskon eller väljarens
vårdare.

Möjligheten för dessa kategorier att
rösta utan personlig inställelse har funnits
bara vid de två senaste valen. Reglerna
kom till efter nära 20 års utredningsarbete.
Den lösning som statsmakterna
till sist stannade för hade stöd i
en övervägande del av remissopinionen,
och i riksdagen tillstyrktes den enhälligt
av konstitutionsutskottet.

Jag har inte fått kännedom om att det
har förekommit något missbruk av reglerna
om valsedelsförsändelse för sjuka
m. fl. vid 1966 års val, alltså första
gången bestämmelserna tillämpades.
Däremot föreligger uppgifter om olika
former av sådant missbruk vid årets val.
Det har ännu inte varit möjligt att skaffa
sig en bestämd uppfattning om i vilken
omfattning missbruk har förekommit.
Tillgängliga uppgifter tyder emellertid
på att omfattningen har varit tämligen
begränsad.

Enligt min mening är det en allvarlig
sak om de nya reglerna utnyttjas för
obehörig påverkan på sjuka, invalidiserade
och ålderstigna väljare vid deras
röstutövning. Jag vill emellertid betrakta
de fall av missbruk som har förekommit
vid årets val såsom undantagsföreteelser.
Den uppmärksamhet som saken
har väckt kan förmodas ha inpräntat
vikten av att föreskrivna regler noga
iakttas vid röstning med valsedelsförsändelse.
Det synes också lämpligt att
socialstyrelsen genom närmare anvisningar
klargör hur man skall gå till väga
vid medverkan till röstning på detta
sätt och inskärper vikten av att gällande
föreskrifter iakttas. I avbidan på ytterligare
erfarenheter bör enligt min
mening någon omprövning av dessa regler
inte ske.

Frågan om reglering i vallagarna av
storleken på valsedlar har vid flera tillfällen,
senast år 1967, prövats av riks -

Nr 34

Torsdagen den 31 oktober 1968

Svar på interpellation och fråga ang. skyddet av valhemligheten

dagen, som hittills ställt sig avvisande
till en sådan reglering. Det är emellertid
troligt att företeelsen med olika stora
valsedlar kommer att försvinna i och
med övergången till ett nytt valtekniskt
system. Enligt tilläggsdirektiv i våras
till valtekniska utredningen har denna
att undersöka möjligheterna att effektivisera
valförfarandet genom användande
av maskinell teknik. En av förutsättningarna
för användande av en sådan
teknik torde vara att valsedlarna i viss
mån standardiseras. Utredningen arbetar
med sikte på att en ny teknik skall
kunna tillämpas vid 1970 års val.

Vallagen innehåller inte någon föreskrift
om att valkuvert som avges vid
röstning på postanstalt skall läggas ner
i en urna. En sådan föreskrift finns däremot
i fråga om röstning i vallokal. Garantierna
för att röstmottagaren verkligen
tar emot och vidarebefordrar valkuvertet
ligger vid poströstning i stället
i en bestämmelse om att röstmottagare
på postanstalt skall föra en särskild förteckning
över mottagna poströster. I förteckningen
skall anteckning göras varje
gång ett valkuvert tas emot.

1965 års valtekniska utredning kommer
att i sitt arbete på ett enklare och
mera effektivt valtekniskt förfarande ta
upp frågan om röstningsproceduren i
hela dess vidd. Enligt sina direktiv har
utredningen bl. a. att pröva om den
maskinella tekniken kan användas även
vid röstavgivning på postanstalt. Det
finns anledning att anta att detta kan
leda till nya former för kontroll av att
avgivna poströster tas emot och vidarebefordras
till sammanräkningsmyndiglieten.

Vidare anförde:

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Jag vill först tacka statsrådet
Kling för det i många avseenden
utförliga svar som jag har fått. Jag vill
ändå något uppehålla mig vid svaret
på de fyra frågor, som jag tillät mig att
ställa, och börjar då från slutet, därför

att jag i den delen har minst att säga
i mina kommentarer och mitt kanske
skärpta frågande.

Vad beträffar röstningen vid postanstalt,
som ju i år har varit ovanligt frekvent,
har ju det förhållandet påtalats,
att det är mycket otillfredsställande för
den röstande som avlämnar sitt valkuvert
att inte alltid kunna se hur posttjänstemannen
förfar med detta. Det ligger
någonting tillfredsställande i att se
att ett valkuvert stoppas ned i en urna.
Det är ett gammalt fint förfaringssätt
som väl utan vidare skulle kunna tilllämpas
också vid poströstning.

Som justitieministern framhållit skall
röstmottagaren vid poströstning föra en
särskild förteckning över mottagna röstsedlar
och i förteckningen varje gång
göra en anteckning, när ett kuvert tas
emot, men den som står framför luckan
ser inte alltid och förstår kanske
inte vad som försiggår. Det skapar en
osäkerhet över kontrollen vid röstmottagningen,
och det är väl det som har
givit anledning till önskemålet hos
många människor om att man kunde ha
en urna.

Justitieministern säger att problemet
kanske försvinner, om man får ett annat
valtekniskt förfarande. Det förstår
jag och därför har jag egentligen ingenting
annat att säga om det än att jag
uttrycker förhoppningen att det verkligen
skall bli på det sättet att man med
ett mera tekniskt förfaringssätt kan
skapa den ökade säkerhetskänsla som
kanske är av behovet påkallad i detta
fall.

Vad beträffar den näst sista frågan
i min interpellation, som gällde valsedlarnas
storlek, är jag fullt på det klara
med att den frågan har diskuterats flera
gånger och att man inte har funnit
anledning till någon särskild reglering
i det avseendet. Även på den punkten
säger statsrådet Kling att den företeelsen
troligtvis kommer att försvinna, om
man får ett annat förfaringssätt vid
själva proceduren, varvid den maski -

Torsdagen den 31 oktober 1968

Nr 34

Svar på interpellation och fråga

nella tekniken framtvingar standardisering
av valsedlarna. Om det kommer att
ske tycker jag att man verkligen fått
bort en del av ifrågavarande svårigheter.
Vad beträffar dessa båda frågor är
jag därför tills vidare tillfredsställd med
och tacksam för det svar jag har fått.

Vad beträffar de två första frågorna
är jag litet mera tveksam. Vidgningen
av röstmöjligheterna var ju en nyhet
1966, en vidgning som av oss alla otvivelaktigt
uppfattades som någonting
mycket positivt. Det är beklagligt om
man av ofta organisatoriska och praktiska
skäl inte kan låta fullmyndiga
medborgare begagna sin rösträtt. Detta
är i varje fall ett försök att åstadkomma
en vidgning av dessa möjligheter,
men vi alla var väl på det klara med att
det när det beslutades om ändring av
vallagen 1965 rådde tveksamhet i flera
avseenden. Främst gällde det väl hur
man skulle kunna, uppriktigt sagt, undvika
att inleda människor i frestelse, ty
det är någonting som man inte skall göra
och det är tydligen inte heller så lätt
att låta bli. Det andra som i varje fall vid
beredningen av detta lagförslag särskilt
diskuterades gällde hur man principiellt
skulle kunna garantera ett slags säkerhet
för att inte någon obehörig påverkan
skall äga rum. Speciellt ömtåligt
är detta då det rör sig om människor
vilkas insufficiens kan ifrågasättas,
för att nu använda ett täckande
men besvärligt ord.

Jag tog upp denna fråga med anledning
av att vi veckorna efter valet i tidningspressen
fick ta del av det ena referatet
efter det andra om hur det hade
förfarits oegentligt i olika vallokaler.
Man fick den uppfattningen att sådana
oegentligheter hade en oerhörd frekvens
i år och på ett sätt som vi aldrig
varit med om förr. Nu framhåller statsrådet
Ivling, att tillgängliga uppgifter
tyder på att omfattningen varit tämligen
begränsad. I min fråga använde jag uttrycket
»i betydande omfattning vid
årets val», och jag vill i riktighetens

ang. skyddet av valhemligheten

intresse gärna säga, att statsrådet och
inte jag har rätt från en viss synpunkt
sett. Efter vad jag förstått av den lämnade
redogörelsen väntar man nu i justitiedepartementet
mer eller mindre på
att uppgifter skall strömma in om vad
som verkligen har hänt, men jag kan
inte få någon uppfattning om huruvida
man från justitiedepartementets sida ännu
så länge har vidtagit några åtgärder
för att undersöka förhållandena, men
det kommer kanske att ske. Jag försökte
med hjälp av upplysningstjänsten här
i riksdagen att få ut en förfrågan till
länsåklagarna i landet beträffande antalet
polisanmälningar, föranledda av
misstänkta brott mot vallagen. Svaren
avgavs under första hälften av oktober.
Jag medger att antalet anmälningar vid
den tidpunkten var ganska litet, nämligen
tolv polisanmälningar i hela landet,
om jag nu har räknat rätt. Och av
dessa tolv hade vid den tidpunkten bara
två anmälningar lett till stämningsansökan.
Flera länsåklagare meddelade
dock att de ännu övervägde hur de
skulle göra. En del av anmälningarna
hade tagits tillbaka och en del ärenden
nedlagts o. s. v. Men om man ser på
bara de fall som lett till stämningsansökan,
finner man att de rörde 60 å 70 röstande
personer, och det är ju ganska
mycket. Jag är inte orolig för att valdeltagandet
kan ha rubbats. Det är inte
den saken jag är ute efter. Men det är
oroande på det sättet att alltför många
människors integritet i valsituationen
har satts i fråga. Och det är för mig en
mycket allvarlig sak.

Justitieministern säger i sitt svar:
»Jag vill emellertid betrakta de fall av
missbruk som har förekommit vid årets
val såsom undantagsföreteelser.» Ja, det
vill jag också göra. Men kan jag göra
det med hänsyn till det, låt vara bristfälliga,
material som jag här har lyckats
uppbringa?

Vidare säger justitieministern: »Den
uppmärksamhet som saken har väckt
kan förmodas ha inpräntat vikten av

Andra kammarens protokoll 19GS. Nr 34

Nr 34

Torsdagen den 31 oktober 1968

Svar på interpellation och fråga ang. skyddet av valhemligheten

att föreskrivna regler noga iakttas vid
röstning med valsedelsförsändelse.» Det
är en förhoppning som jag också delar.
Avsikten med min interpellation har
hl. a. varit just att få justitieministern
att inpränta vikten därav — något som
nu har skett och för vilket jag tackar.

Men i sista meningen av samma stycke
i svaret säger statsrådet Kling:

»I avbidan på ytterligare erfarenheter
bör enligt min mening någon omprövning
av dessa regler inte ske.» Då
vill jag fråga vad det betyder. Menas
därmed att inte ens årets erfarenheter
och resultaten av en noggrann granskning
och genomgång av eventuella anmälningar,
åtal och domar kommer att
föranleda några åtgärder från departementets
sida före nästa val? Formuleringen
»i avbidan på ytterligare erfarenheter»
tyder ju på att statsrådet vill
avvakta utgången av ännu ett val, och
jag undrar om inte det ändå är litet lättvindigt.

I det sammanhanget vill jag erinra
om vad konstitutionsutskottet skrev i
sitt utlåtande rörande denna lagfråga
1965. Jag har också tillåtit mig att återge
det i min interpellation. Utskottet
skrev då: »Med hänsyn till ämnets

vansklighet är det enligt utskottets mening
angeläget, att erfarenheterna av
det nya valsedelsförsändelseinstitutets
tillämpning vid kommande val blir
föremål för noggrann uppmärksamhet.
Skulle dessa bli mindre gynnsamma än
utskottet ansett sig kunna förutsätta,
måste en åtstramning av regelsystemet
övervägas.» Det är framför allt den
första av mig citerade meningen som
jag vill understryka. Det är verkligen
angeläget att noggrant uppmärksamma
det som skett, om vi skall kunna trygga
valhemligheten och skydda oss alla för
obehörig påverkan vid röstning, en strävan
som ingen av de ärade kammarledamöterna
är angelägen om att motverka.

För att verkligen stryka under allvaret
i detta vill jag citera vad en länsåklagare
skrev i sitt svar till riksdagens

upplysningstjänst. Han hade fått in anmälningar
om misstanke för obehörig
påverkan avseende ett ovanligt stort antal
röstdeltagande. Han skrev bl. a. följande:
»Såvitt jag nu kan se har man
otillbörligt verkat vid röstningen på alla
sätt, som är tänkbara: genom att tillskapa
försändelserna i endast ett vittnes
närvaro — det andra vittnet har
skrivit på i efterhand -—, genom att tillskapa
försändelser för personer, som ej
alls var oförmögna att rösta själva, genom
att tillskapa försändelser för personer,
som var så mentalt sjuka att de
ej visste vad de gjorde, genom att påverka
röstande att rösta med annat
parti än de önskade och genom att förfalska
de röstandes namn å ytterkuvertet.
”

Detta är ganska kusligt. Även för den
händelse att —- om det nu vid närmare
undersökningar visar sig vara fråga om
brott — man kan föra samman allt detta
till samma brottstillfälle, är denna katalog
oroande så till vida att den lag som
vi tillskapade 1965 tydligen är så konstruerad
att möjligheter föreligger att
relativt lätt kunna göra sig skyldig till
lagbrott i dessa sammanhang. Det är
inte bra med en sådan lag, och detta
är anledningen till att jag undrar om
det inte kan finnas skäl i att verkligen
fundera över det som konstitutionsutskottet
syftade på med sina ord om
ämnets vansklighet.

Jag vill också, herr statsråd, erinra
om att den utredning, som föregick propositionen
1965, när den framlade sitt
betänkande stannade vid två alternativa
förslag utan att ge sitt direkta förord
åt något av dessa. Det ena av dem avsåg
ambulerande röstmottagare. Även om
de härmed förenade praktiska svårigheterna
är stora och även om kostnaderna
därvid ökar undrar jag, om inte
detta är något som bör övervägas för
den händelse att man inte kan komplettera
det andra alternativet — valsedelsförsändelse
— på ett sätt som mera
tryggar den röstande mot påverkan vid

Torsdagen den 31 oktober 1968

Nr 34

Svar på interpellation

valet och även bättre skyddar valhemligheten.

Jag har också i min interpellation anfört
att det vid årets val »även framkommit
andra förhållanden som bör
föranleda en ändring i vallagen för att
val skall kunna ske under betryggande
former och med bevarande av valhemligheten».
Det har alltså inte gjorts någon
exemplifiering.

Men jag vill gärna nämna, herr talman,
att det finns en rapport från
Norrland, bekräftad i en skrivelse till
en länsstyrelse i ett norrländskt län,
vari det heter att man där i många vallokaler
har iakttagit att personer som
icke tillhört valförrättarna har suttit
inne i vallokalen och så nära valförrättarna
att de haft möjlighet att lyssna till
hur röstmottagaren ropade upp numret
på den röstande för kontroll och avpric.
kning i liggaren och att numren
sedan skickats vidare med annan person.
Detta är säkerligen ingenting som
stört ordningen i vallokalen, ty det har
nog gått lugnt och fint till. Men ett faktum
är att det, om detta förfarande
skulle vinna spridning i kommande val,
blir konsekvenser för valförfarandet
som ingen av oss vill bidraga till.

Jag vet inte vad resultatet blir av
skrivelsen till länsstyrelsen i detta norrländska
län, men jag förmodar att det
finns anledning för justitiedepartementet
att se även på denna sak.

Herr talman! Med det sagda har jag
velat understryka allvaret i frågan. Även
om jag är övertygad om att statsrådet
Kling har precis samma uppfattning
som jag om nödvändigheten av att lösa
detta problem på bästa sätt, så är jag
fortfarande litet orolig för att statsrådet
måhända alltför mycket förlitar sig på
den valtekniska utredningen, som skall
angripa röstningsproceduren mera ur
andra, rent tekniska synpunkter än
dem jag här berört.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Också jag vill tacka för

och fråga ang. skyddet av valhemligheten

svaret. Men justitieministern svarar
bara till hälften på min enkla fråga.
Frågan upptar ju två avsnitt. Det ena
avsnittet gäller valsedlarnas storlek, och
don saken tycker jag har klarats av på
ett tillfredsställande sätt. Det kommer
att ordna sig så småningom härvidlag,
ty nog är det riktigt att valsedlarna skall
vara lika stora. Det måste vara fel att
en valsedelsmottagare utanpå kuvertet
kan känna vilket partis valsedel som
den röstande använt.

Det andra avsnittet av frågan gällde
om statsrådet ämnar vidtaga »någon åtgärd
i anledning av det otillfredsställande
skyddet av valhemligheten--

— efter röstning genom äkta make eller

ombud---». Det står alltså efter

röstning; frågan har därför inte samma
innebörd som den fröken Ljungberg
rest i sin interpellation utan gäller vad
som sker efteråt när exempelvis i ett
mycket litet valdistrikt endast en person
röstar genom äkta make eller ombud.
Det innerkuvert som då används
skiljer sig ju från de vanliga innerluiverten,
och valnämndens samtliga
ledamöter kan alltså vid röstsammamräkningen
se hur personen i fråga
röstat.

Sedan jag framställt denna fråga förekom
en notis i en tidning från en plats

— jag tror ödsmo — där valnämndens
ordförande just påpekade att i det distriktet
hade endast en person röstat
genom äktamakekuvert, och hela valnämnden
kunde alltså konstatera hur
denna person hade röstat.

Det kan måhända tyckas att detta är
eu liten fråga. Men ingen fråga som rör
valhemligheten är väl egentligen liten.
Valhemligheten skall vara hundraprocentig,
om detta går att ordna. Min
fråga kanske var något lapidarisk, och
jag fordrar inte att justitieministern
oförberedd skall lämna ett svar. Frågan
är emellertid inte så svår, och jag skulle
vilja föreslå ett system som går ut på
alt om inte fler än tio eller kanske fem
personer röstat genom ombud eller med

Nr 34

Torsdagen den 31 oktober 1968

Svar på interpellation och fråga ang. skyddet av valhemligheten

iiktamakekuvert, så skulle försändelserna
skickas till länsstyrelsen för att öppnas
där. På länsstyrelsen känner man
inte till vem som avgivit dem. På det
sättet kan inte valnämndens ledamöter
se hur vederbörande röstat. Jag tycker
att vi skall göra vad vid kan för att
göra valhemligheten så vattentät den
någonsin kan bli. Detta är alltså ett
förslag i den riktningen.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Fröken Ljungberg började
sitt anförande med att framhålla
att man skall försöka undvika att inleda
andra i frestelse. Jag tycker att
fröken Ljungberg inte har handlat enligt
den maximen. Tvärtom frestar hon mig
att göra en mycket lång utläggning om
alla de spörsmål som hon berörde i sitt
anförande. Jag skall emellertid, herr talman,
försöka att fatta mig kort.

Jag skall först ta upp frågan om valsedlarna
och deras utseende. Den valtekniska
utredningen arbetar för närvarande
med en arbetsmodell som ser ut
på följande sätt:

För det första skall valsedlarna vara
standardiserade. Det skall vara hålkort
med tryck, ungefär i den här storleken
och av detta utseende.

För det andra skall sammanräkningen
av valsedlarna ske i 40—50 regionala
centraler, dit valmaterialet förs från
vallokaler och postkontor. Systemet
med preliminär sammanräkning i vallokalerna
på valdagens kväll slopas.

För det tredje bygger systemet på
att särskild teknisk apparatur skall användas
i vallokaler och på postanstalter.
Valsedeln skall inte som nu läggas
in i kuvert utan i en kassett, förslagsvis
av detta utseende, där valsedeln stoppas
in. Den förs sedan av valförrättaren in
i en särskild valbox — som alltså kommer
att ersätta de urnor som nu finns —
där valsedeln genom ett särskilt förfarande
med speciella tekniska anordningar
frigörs från kassetten. Man stic -

ker alltså in kassetten och en griparm
tar valsedeln. Man drar ut kassetten och
valsedeln ligger i boxen. Vid valförrättningens
slut transporteras valboxen direkt
till regioncentralen. I princip skall
transporttiden maximalt vara två timmar.

För det fjärde skall möjligheten för
den röstande att själv tillverka valsedlar
— den fria nomineringsrätten -—-behållas liksom möjligheten att stryka
namn på valsedeln.

Man skall också kunna använda detta
förfarande för röstning genom äkta make
eller ombud. Då ser modellen ut på
detta sätt och ersätter de nuvarande
inner- och ytterkuverten. Allt skall skrivas
på ytterhöljet. Valsedeln läggs in
och det skall finnas en särskild försegling,
som inte finns med på denna modell.
Det hela sticks in i valboxen och
valsedeln grips och läggs ned där, medan
kassetten behålls av valförrättaren.

Jag tror att herr Sjöholm därmed fått
svar på alla sina frågor. Herr Sjöholm
riktade en liten förebråelse mot mig,
men jag tycker att man måste vara mycket
finkänslig vid läsningen av en maskinskriven
text på två och en halv rad
om man skall upptäcka att herr Sjöholm
avsåg det han tydligen gjorde. Jag hoppas
dock att han nu är tillfredsställd.

Jag skall därefter återkomma till fröken
Ljungbergs långa anförande. Det är
alldeles riktigt att vi har samma uppfattning
i det att vi ser allvarligt på
att bestämmelser, som är till för att
skydda röstningen, missbrukas.

Det var först efter mycket långa utredningar
som riksdagen och regeringen
beslöt att göra ett försök att bereda
möjlighet för sjuka m. fl. att delta i röstningen;
det gällde alltså inte bara de
sjuka som ligger på sjukhus. Den senaste
utredningen lade fram ett principbetänkande,
vari två alternativ diskuterades:
dels ett alternativ med ambulerande
röstmottagare, dels det alternativ
som så småningom har genomförts. Det -

Torsdagen den 31 oktober 1968

Nr 34

Svar på interpellation och fråga ang. skyddet av valhemligheten

ta principbetänkande remissbehandlades,
och med stöd av en överväldigande
remissopinion presenterade kommittén
med tiden ett andra betänkande, vari
man detaljerat föreslog det nuvarande
systemet. Anledningen var tvåfaldig.
Bland annat skulle det bli mycket administrativt
trassel med ambulerande
röstmottagare. Jag tror inte heller att
de synpunkter, som herr Sjöholm framförde
i ett avsnitt av sitt anförande,
skulle ha kunnat vinna beaktande vid
ett sådant förfarande. Dels skulle man

— t. ex. när det gäller åldersdomshem

— kanske vara nödsakad att föreskriva
att röstning bara skulle förekomma vid
anstalter av viss storlek, såsom nu gäller
vid poströstning på sjukhus, dels
skulle man i mycket stor utsträckning
utesluta dem som ligger sjuka eller invalidiserade
i sina hem.

Riksdagen beslöt av dessa skäl att vi
skulle försöka det nuvarande systemet.
Vi har nu använt det vid två val. Vid
det första valet förekom — som jag
framhöll i mitt svar — inte något missbruk,
såvitt vi vet. Vid det senaste valet
har det, säger fröken Ljungberg,
ramlat ned det ena referatet efter det
andra i pressen om missbruk; fröken
Ljungberg tog tillbaka påståendet att sådant
skulle ha förekommit i betydande
omfattning. Vad har skett hittills? I fyra
fall har förundersökning inletts, och
två fall har föranlett åtal.

.Tåg försöker alltid i min verksamhet
att iaktta grundlagens bud, och jag skall
därför i motsats till fröken Ljungberg
inte gå in på diskussion av ett enskilt
fall, som ännu inte är avgjort av domstol.
Vi bör avvakta domstolsförfarandet
och lagakraftvunnen dom innan vi
fäller några omdömen.

Det är fullständigt riktigt att justitiedepartementet
hittills inte har gjort någon
egen undersökning av förekomsten
av missbruk. Det beror helt enkelt på
att jag, när mina medarbetare väckte
frågan, visste att riksdagens upplysningstjänst
hade skickat ut cirkulärskri -

velser till länsåklagarna. Jag ansåg det
då onödigt att besvära dem med två
skrivelser, eftersom i varje fall jag själv
såsom riksdagsman kunde få upplysningarna
från riksdagens upplysningstjänst.

Fröken Ljungberg hävdade vidare att
mitt svar antydde att ingenting skulle
inträffa före 1970 års val. Det har jag
inte direkt sagt ut. Jag tycker nog att
våra erfarenheter av systemet ännu är
alltför obetydliga för att man skall kunna
fälla ett riktigt omdöme om det. T
varje fall tycker jag det är litet för
lättvindigt att utgå från vad som har
förekommit i år innan det har blivit
rättsligt bedömt. Jag anser att vi bör
få tillfälle att se närmare på det innan
vi tar definitiv ställning till om vi bör
vidtaga någon ändring av systemet till
1970 års val.

Fröken Ljungberg sade att vissa personer
under valförrättningarna satt och
lyssnade för att höra efter vilka som
röstade. Jag vill bara till sist, herr talman,
erinra om att en valförrättning är
en offentlig förrättning, och jag tror
inte att någon i denna kammare skulle
vilja ha en ändring på det förhållandet.

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Först vill jag svara att
om jag med mitt, som det hette, långa
anförande har pressat statsrådet att i
något avseende säga litet mera här än
vad han hade tänkt från början, så
tycker jag inte att statsrådet behöver
vara sorgsen för det, eftersom vi därigenom
fick veta en hel del intressanta
saker om den utredning som pågår, och
det var en trevlig upplysning. Den upplysningen
ger mig också anledning att
säga — när statsrådet nu hävdar, att
man vid den tidigare bedömningen av
de båda alternativ som utredningen
framlade ansåg att systemet med ambulerande
röstmottagare skulle kunna
medföra en hel del trassel samt att det
skulle begränsa möjligheterna för sjuka
människor att Utöva sin rösträtt — att

Nr 34

Torsdagen den 31 oktober 1968

Svar på interpellation och fråga ang. skyddet av valhemligheten

jag tycker att detta tekniska förfarande
med ambulerande röstmottagare i hög
grad skulle underlätta dessa möjligheter.
De preliminära rösträkningarna i
vallokalerna skulle nämligen då slopas,
vilket skulle underlätta arbetet, eftersom
de ambulerande röstmottagarna inte
vid någon viss tidpunkt måste vara
inne på vallokalerna med materialet,
utan avlämnandet kunde ordnas på annat
sätt.

Det system vi nu tillämpar med valsedelsförsändelser
innebär en kompromiss.
Om jag minns rätt hade utredningen
ett förslag om kvalificerade
vittnen. Det är klart att detta system är
omständligt, herr statsråd, men det är
ju också någonting som kan övervägas,
om det vid de undersökningar och den
granskning, som jag nu är övertygad
om att justitiedepartementet kommer
att vidta, skulle visa sig att det är på
vittnessidan som svårigheterna framför
allt har funnits. Då har man någonting
som man verkligen kan överväga.

Till sist allvarligt: här fick jag mottaga
kritik för att jag skulle ha gjort
mig skyldig till grundlagsbrott. Nej, herr
statsråd, detta tillbakavisar jag med bestämdhet!
Jag tillät mig, för att understryka
allvaret i den anmälningssituation,
som har befunnits föreligga efter
valet, att citera vad en länsåklagare under,
såvitt jag förstår, ämbetsansvar,
skriver såsom svar på en begärd upplysning
till riksdagens upplysningstjänst.
Jag underströk med mitt tonfall
vad han sade: »Såvitt jag nu kan se har
man», etc. Nej, herr statsråd, det var
inget grundlagsbrott från min sida.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag begärde ordet bara
för att bekräfta vad justitieministern antog,
nämligen att jag skulle vara fullt
tillfredsställd efter hans senaste anförande.
Det är jag.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Jag hoppas att justitie -

ministern inte skall ta alltför stort intryck
av de många invändningar som
fröken Ljungberg har gjort mot det
smidigare och friare sätt som vi tilllämpar
för gamla och sjuka att avlämna
sina röster. Man får väl ändå väga
de olägenheter som förekommer mot
den stora hjälp som detta har inneburit
för massor av gamla och sjuka människor
att kunna utöva sin rösträtt.

Den som varit med i röstlokalen under
tiotals val och sett hur man måst
transportera gamla, sjuka, lytta och
invalidiserade människor genom att
bära eller stödja dem uppför trapporna
därför att de velat avlämna sina röster
skulle sannerligen beklaga, om man
toge ifrån dessa väljare de möjligheter
som nu erbjuds dem att på ett smidigt
sätt avlämna sina röster. Jag kan
försäkra att det nya systemet uppskattas
av många människor, vilka under
tidigare år inte själva kunnat rösta.

Jag vill ännu en gång uttrycka en
förhoppning om att justitieministern
inte skall ta alltför stort intryck av
fröken Ljungbergs många klagomål på
det nya sättet för avgivande av röster.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Jag vill försäkra herr
Levin att vi i våra strävanden att förenkla
röstningsproceduren ingalunda
kommer att försvåra för dessa kategorier
— sjuka, invalider och åldringar
— att utnyttja de nya möjligheter som
de nu har fått att delta i valet. Jag
tror att det system som för närvarande
är valtekniska utredningens arbetsmodell
tvärtom ytterligare kan underlätta
för dessa kategorier att rösta.

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Jag tyckte verkligen
att herr Levin försökte slå in öppna
dörrar. Jag började mitt anförande
med att uttrycka tillfredsställelse över
de vidgade möjligheter att rösta som
sjuka, invalider och åldringar nu har

Torsdagen den 31 oktober 1968 Nr 34

Svar på interpellation och fråga ang. förstärkning av polisens personalresurser,
m. m.

fått. Men just därför att det gäller
grupper av människor som på flera
sätt är sårbara är det angeläget att behandla
frågan med det största allvar.
Det har statsrådet Kling lovat att göra
också i fortsättningen, även om han
anser att de synpunkter som jag har anlagt
är helt ovidkommande.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Svar på interpellation och fråga ang.
förstärkning av polisens
personalresurser, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
■statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Ohlin har i en
interpellation frågat mig om regeringen
avser att senast i början av nästa
år föreslå en betydande förstärkning
av polisens personalresurser i syfte att
förebygga brott, öka tryggheten för
medborgarna och möjliggöra att lagöverträdelser
mer än för närvarande
blir uppklarade och beivrade. Herr
Fridolfsson har frågat mig vilka åtgärder
jag är beredd att vidta med anledning
av den senaste tidens alarmerande
rapporter om eftersläpningen då det
gäller utredning av begångna brott.
Jag ber att få besvara frågorna i ett
sammanhang.

Ökningen av brottsligheten har varit
betydande under de senaste åren. I
genomsnitt har ökningen uppgått till
ca 6 % under vart och ett av åren
1961—1967. I år har ökningen hittills
varit större. Uppklaringsprocenten för
samtliga brott som har kommit till polisens
kännedom har under de senaste
tre åren varit 31,3 resp. 32,7 och 33,7 %.
Jag vill dock framhålla att den nu angivna
uppklaringsprocenten anger endast
den del av de under året anmälda

brotten som har klarats upp under
samma år. I realiteten klaras ett betydligt
större antal brott upp än denna
procentsiffra ger vid handen. Enligt
nu föreliggande statistik motsvarade
antalet brott som klarats upp under år
1967 och som anmälts under åren
1965—1967 45,3 % av de under år 1967
anmälda brotten.

Brottslighetens utveckling har givetvis
påkallat åtgärder från samhällets
sida. Vid en bedömning av de insatser
som har gjorts kan man inte endast se
till personalresurserna. Jag har vid
tidigare tillfällen redogjort för de åtgärder
som har vidtagits och jag vill nu
endast erinra om den genomgripande
omorganisation av polisväsendet som
skedde i samband med dess förstatligande
den 1 januari 1965 och den avsevärda
förstärkning av de materiella
resurserna som har ägt rum i samband
med förstatligandet och under tiden
därefter. Sammanlagt har medel anvisats
för nyanskaffning av materiel till
ett belopp av omkring 100 miljoner kronor.
Genom dessa åtgärder och genom
förenkling av arbetsrutiner och liknande
åtgärder har vi fått en betydligt
mer effektiv polisorganisation. Även
de personella resurserna har förstärkts
i betydande omfattning. Under de tre
senaste budgetåren har den lokala polisorganisationen
tillförts 1 100 tjänster.

Jag är dock medveten om att förhållandena
inte är tillfredsställande och
att ytterligare ansträngningar måste göras
för att förbättra läget och övervinna
de svårigheter som finns. Ett led i
dessa ansträngningar är en fortsatt
personell och materiell upprustning
av polisväsendet. Dessa frågor prövas
för närvarande i det budgetarbete som
pågår. Samtidigt fortsätter arbetet med
att rationalisera förfarandet inom
rättsvården. Enligt beslut av 1966 års
riksdag och årets vårriksdag har antagits
lagstiftning som har gett väsentligt
ökade möjligheter att använda enkla

Nr 34

Torsdagen den 31 oktober 1968

Svar på interpellation och fråga ang. förstärkning av polisens personalresurser,

m. m.

och snabba former att beivra de talrika
brotten av mindre grov natur.
Fr. o. m. den 1 juli i år tillämpas de
nya förfarandena i full skala i hela
landet. Rationaliseringsvinsterna av
dessa reformer kommer samtliga myndigheter
inom rättsvården, inte minst
polisen, till godo. Vidare är rikspolisstyrelsens
dagliga arbete till stor del
inriktat på att göra polisarbetet på fältet
enklare och mer effektivt. 1967 års
polisutredning har i uppdrag att se
över polisdistriktsindelningen i syfte
att ytterligare förbättra organisationen.
Trafikmålskommittén har i två betänkanden,
kallade Förundersökning resp.
Trafikmålsutredningar, behandlat frågor
om polisens utredningsarbete,
främst i trafikmål. Betänkandena, som
remissbehandlas för närvarande, innehåller
flera förslag som är ägnade att
underlätta polisens arbete och också
kan bidra till att resurserna i ökad
omfattning skall kunna inriktas på
brottslighet av allvarligare natur. Förslag
till lagstiftning på grundval av
kommittéförslagen beräknas kunna föreläggas
1969 års riksdag.

Även i fortsättningen kommer jag
att ta initiativ till de åtgärder som är
möjliga och lämpliga för att skapa en
effektivare polisorganisation. Såsom
herr Ohlin också har framhållit i sin
interpellation kan brottsligheten inte
bekämpas uteslutande genom förstärkningar
av och rationaliseringar inom
polisväsendet. Andra åtgärder måste
också övervägas. För att komma till
rätta med den ökande brottsligheten
krävs därför på olika samhällsområden
åtgärder som syftar till att inte
bara bekämpa utan också förebygga
brott. Dessa frågor är fortlöpande föremål
för uppmärksamhet inom berörda
myndigheter och i Kungl. Maj:ts
kansli.

Vidare anförde:

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Justitieministerns svar
innebär att regeringen har för avsikt
att sörja för en fortsatt ökning av de
personella och materiella resurserna
inom polisväsendet, men någon stegring
av den hittills otillfredsställande takt
med vilken de personella resurserna
växt ställer justitieministern inte i utsikt.
Han vill över huvud taget inte gå
in på frågan med något yttrande som
kan gälla den kommande budgeten. Jag
vill beklaga att det inte framstår som
så självklart att krafttag måste tas att
justitieministern skulle sett sig i stånd
till att något antyda en större beslutsamhet
än hittills under 1960-talet.

Det är klart att rationaliseringen och
den materiella upprustningen inom polisväsendet
måste fortgå. Dessa åtgärder
är nödvändiga, och de har utan
tvivel spelat en stor roll. Utan dem
skulle läget ha varit väsentligt sämre,
men uppenbarligen räcker de inte. Av
de senaste årens erfarenheter att döma
tycks regeringen inte till fullo inse hur
allvarligt läget är. Här kan hänvisas
till den överdrivna och olämpliga utsträckning
i vilken övertid måste användas,
vilket ju medför nedslitning
av personal och andra olägenheter.
Likaså måste det framstå som otillfredsställande
för de inom polisväsendet
arbetande att uppklaringsprocenten
är alltför låg.

Polischefernas och andra polismyndigheters
bedömning framgår klart av
deras petita. Polischeferna begärde i
fjol 2 712 nya tjänster, och de begär i
år nästan lika många — 2 537, om jag
kunnat läsa rätt. Rikspolisstyrelsen prutade
i fjol ned förslaget med nära 75
procent till 714 nya tjänster. Oppositionen
ställde sig bakom detta förslag,
men regeringen prutade ytterligare ett
par hundra tjänster. I år har rikspolisstyrelsen
uttalat att den väntar att det
under en femårsperiod skall komma
att behövas ytterligare 4 000 nya polis -

Torsdagen den 31 oktober 1968 Nr 34

Svar på interpellation och fråga ang. förstärkning av polisens personalresurser,

m. m.

män. Sannolikheten talar nämligen enligt
styrelsen för att man får räkna
med en fortsatt årlig ökning av brottsfrekvensen
med cirka 10 procent — i
sanning en dyster siffra!

Såvitt jag kunnat se, föreslår rikspolisstyrelsen
att för nästkommande år
antalet tjänster skulle ökas med över
1 000 stycken. Polismästaren i Stockholm
har lagt fram ett förslag för
Stockholms del i vilket han har upptagit
220 man extra. Det förefaller vara
mycket höga siffror, men om rikspolisstyrelsen
har rätt i att man måste
räkna med en ökning av brottsfrekvensen
med 50 å 60 procent under en femårsperiod
så är det klart att en ökning
av antalet befattningar med cirka en
tredjedel enligt rikspolisstyrelsens utkast
inte framstår som svår för styrelsen
att motivera.

Denna ökning av brottsfrekvensen
gör sig gällande på många områden.
Jag skall inte trötta kammaren med en
massa siffror. Jag vill bara nämna att
frekvensen här i Stockholm under första
halvåret i år jämfört med första
halvåret i fjol stigit med ungefär 30
procent. Alla vet också att ungdomsbrottsligheten
har en tendens att öka
och att antalet återfall bland ungdomsbrottslingarna
är skrämmande högt.

Även de svåra våldsbrotten har en
stigande tendens. Vid sidan av detta,
som anger lägets allvar, har man att
beakta det icke tillfredsställande uppklarandet
av brott. Justitieministern
nämnde nyss att man under 1967 med
på visst sätt gjord beräkning kommit
fram till att ungefär 45 procent av de
brott som kommer till polisens kännedom
blir uppklarade. Det är i och för
sig värdefullt att denna siffra nämnts,
då den såvitt jag kan förstå är i ett avseende
mera rättvisande än den lägre
siffra som annars brukar citeras.

Men läget är i alla fall ingalunda sådant
som man skulle önska. För ett
par år sedan uppklarades i Stockholm

cirka 10 procent av bilstölderna och
tillgreppen ur bilar. Hur det är just nu
har jag inte kunnat inhämta.

Denna i vissa fall mycket låga uppklaringsfrekvens
har en tendens att leda
till ökad brottslighet. Om risken att
»bli fast», som det heter, är ringa, frestas
många i svaga ögonblick att gå vidare,
börja med billån och sedan fortsätta
med annat.

Skadegörelse på allmän egendom är
ett sådant där brott som ofta börjar
av rent okynne, och sedan kan vederbörande
vara ute på ett sluttande plan.
För inte minst vår ungdom kan sådana
i och för sig mindre allvarliga
brott bli inkörsporten till värre.

En stor del av allmänheten får också
mindre respekt för lag och ordning,
d. v. s. samlevnadsreglerna i vårt samhälle,
om uppklaringsfrekvensen är
låg.

Vi vet också att det tar alltför lång
tid, innan brottsutredningarna kan påbörjas
eller i varje fall slutföras. Det
är klart att det då blir svårare att göra
utredningen än om den kunde ske genast
och snabbt. Det blir alltså mindre
rättstrygghet på den vägen både för de
skadelidande och för människor som
kanske är oskyldigt misstänkta för
brott. Man skall inte förbise den sistnämnda
gruppens högst berättigade intressen.

Den 1 juli i fjol var antalet balanserade
brottsfall omkring 150 000. Herr
talman! Jag skall inte nämna fler siffror,
men jag vill göra ett litet tillägg:
man kan fråga sig om samhället inte
tar något för lätt på de förluster som
medborgarna lider genom att andras
brott åsamkar dem förluster eller personlig
skada. Jag tror att detta är ett
problem som bör tas upp till förnyat
övervägande.

En naturlig slutsats av alla dessa
förhållanden är att en förstärkning av
ordningsmakten är högst angelägen. En
bättre övervakning genom ett starkare

Nr 34

Torsdagen den 31 oktober 1968

Svar på interpellation och fråga ang. förstärkning av polisens personalresurser,

m. m.

polisväsen skulle förebygga och förhindra
brott i många fall.

Jag nämner som exempel på sådana
brott bilstölder, skadegörelse, misshandel,
rån och inbrott. Sådana brott
äger nämligen till stor del rum på offentliga
platser eller eljest så att de kan
iakttas. Enligt rikspolisstyrelsens
uppgift är cirka 50 procent av samtliga
brott av sådant slag. I dessa fall
skulle alltså, såvitt jag kan se, brottsfrekvensen
kunna minskas genom en
skärpt övervakning. När det gäller trafiksäkerheten
vet vi att trafiköverträdelserna
minskas, om man har en effektiv
trafikövervakning. Även i detta
fall finns det alltså möjligheter att nedbringa
antalet lagöverträdelser genom
en vidgad och skärpt övervakning.
Därtill kommer att respekten för trafikreglerna
avtar när riskerna att bli
fast minskar. En hel del av olyckorna
på våra vägar skulle kanske aldrig inträffa
eller i varje fall bli mindre allvarliga
med en effektivare övervakning.

Man kan också hänvisa till narkotikasmugglingen
och distributionen av
narkotika, som under senare år onekligen
skapat ett behov av större personella
och materiella resurser inom
polisväsendet. En begränsning av narkotikadistributionen
skulle leda till en
minskning av narkotikamissbruket och
därmed av de allvarliga sociala olägenheter
som detta medför.

Man kan också nämna att uppkomsten
av organiserade kedjor som ägnar
sig åt brottslig verksamhet — en allvarlig
brottstyp — är ett problem som
tyvärr kanske måste ägnas ökad uppmärksamhet
i framtiden. Även detta
ställer krav på polisväsendet.

När dessa och liknande företeelser
förs på tal brukar man från regeringens
sida svara, att det visserligen ligger
mycket i detta men att man här
liksom eljest måste göra en ekonomisk
avvägning mellan dessa åtgärder och

andra nyttiga samhällsåtgärder. Detta
är naturligtvis i och för sig riktigt,
men detta argument måste användas
med stor försiktighet. För det första
har, som jag nämnde, övertidsarbetet
inom polisväsendet betydande omfattning,
och detta blir väsentligt kostsammare
än en ökning av antalet tjänster.
Detta övertidsarbete är så omfattande,
att det motsvarar många hundratal
nya tjänster — troligen i själva
verket någonting mellan 1 000 och
1 500 nya tjänster. För det andra är
det så att man genom den bättre övervakning
jag nyss talat om, t. ex. när
det gäller trafikväsendet, skulle kunna
vinna betydande samhällsekonomiska
fördelar. Ett mindre antal trafikolyckor
med därav följande minskning av
bilskadorna och framför allt av personskadorna
skulle —■ om man nu
nöjer sig med att blott se det hela ur
rent ekonomisk synvinkel, vilket man
inte bör göra — medföra betydande
samhällsekonomiska vinster.

Jag skulle önska att justitieministern
lät några experter räkna ut hur mycket
landet skulle spara om trafikolyckorna
till följd av en bättre övervakning
reducerades med t. ex. 5 eller 10
procent, vilket inte förefaller vara ett
orealistiskt antagande. Att man skulle
göra besparingar på hundratals miljoner
kronor är uppenbart.

Tar man sedan också med i bilden
andra besparingar som kan göras om
brottsfrekvensen kan något minskas —
kriminalvården kostar ju mycket pengar
och bör göra det — blir kalkylen
ur samhällsekonomisk synpunkt naturligtvis
mycket svår att göra; man
skulle då å ena sidan ta upp vad det
kostar med ett ökat antal tjänster inom
polisväsendet och å andra sidan vad
samhället och medborgarna sparar genom
en bättre övervakning och uppklaring.
Jag skall inte, herr talman, själv
våga mig på någon uppskattning, men
jag hemställer alltså att man inom rege -

Torsdagen den 31 oktober 1968 Nr 34

Svar på interpellation och fråga ang. förstärkning av polisens personalresurser,

ringen låter göra en sådan uppskattning.
Jag vågar uttala en förmodan att justitieministern
tillhör dem som kommer
att bli förvånade när han finner hur
stora de belopp är som på olika vägar
skulle inbesparas för samhället genom
större resurser åt polisväsendet.

Det är klart att det här inte bara är
fråga om fler befattningar inom polisväsendet,
utan det gäller också som
jag tidigare sagt de materiella resurserna,
det gäller personalens arbetsförhållanden
—- mycket och pressande
övertid är olämpligt -— och många
andra ting. Det gäller också allmänhetens
förståelse för ordningsmakten och
för vikten av dess insatser. Det är ett
av ett sant demokratiskt samhälles väsentliga
drag att allmänheten har en
positiv inställning till ordningsmakten.
Medborgarna som har ansvaret för detta
samhälles styrelse bör ju också ha
eu positiv inställning till den sida av
samhällsverksamheten som består i att
ordningsmakten fullgör sin viktiga
uppgift inom rättssamhällets ram.

Enligt min mening har denna aspekt
på frågan inte tillräckligt uppmärksammats
i den offentliga debatten. Jag tror
att regeringen med större bestämdhet
kunde företräda denna synpunkt och att
man genom utvidgad objektiv information
kunde främja en sådan opinionsbildning
och därmed en ökad förståelse
för demokratins krav i detta avseende.
•lag tror också att man via skolväsendet
kan göra mer än som sker på detta
område. I övrigt gäller det naturligtvis
att förbättra kontakten mellan
medborgarna och dem som arbetar inom
polisväsendet; att poliserna vid sitt
arbetes utförande ofta omges av mer
eller mindre fientligt inställda grupper
på gator och torg måste ju skapa mycket
svåra arbetsförhållanden för dem.

Naturligtvis förekommer det polisövergrepp
— det är självklart att sådana
icke helt kan undvikas — och naturligtvis
bör de beivras. Men de skulle bli

färre, tror jag, om man hade mer av
samarbetsanda mellan allmänheten och
ordningsmakten och om polisen inte
hade otillräckliga personella resurser,
vilket ofta medför arbete under ytterst
påfrestande förhållanden. Att polisen
i Sverige fyller sin uppgift på ett förtjänstfullt
sätt, därom var man ju i statsutskottet
i våras och jag förmodar också
i kammaren helt ense, vilket jag med
tillfredsställelse konstaterar.

Det är klart att polisväsendet endast
utgör en sida av rättsväsendet,
ehuru som sagt en viktig sida. Kriminalvården
är en annan mycket viktig
sida, och på det området återstår mycket
att göra. Det behövs inte minst ökad
forskning, men detta är ett ämne som
faller utanför ramen för min interpellation
i dag. De häktades rättsställning
och möjligheter att få leva under
drägliga förhållanden under häktningstiden
är också problem som skulle förtjäna
ytterligare uppmärksamhet.

Herr talman! Vi är eniga om att den
sociala tryggheten har vuxit och att
detta är ett stort framsteg. Men i ett annat
avseende har tryggheten inte vuxit
utan snarare avtagit. Jag tänker på den
otrygghet som råder genom växande
risker för person och egendom. Det är
faktiskt så att många människor, kanske
särskilt äldre och sjuka men inte bara
dessa, är ängsliga när de skall ge sig ut
på gatorna. Många känner till och med
något av skräck vid tanken på att gå
ut i varje fall efter mörkrets inbrott.
Risken för överfall anses vara och är
faktiskt inte oväsentlig.

Förhållandena i tunnelbanan i Stockholm
är ofta vidrörda. Att där finns allvarliga
problem erkänner alla. Finansborgarrådet
Per-Olof Hanson har ju i
skrivelse till statsministern i somras påpekat
de otillfredsställande ordningsförhållandena
i Stockholm och hänvisat
speciellt till förhållandena vid tunnelbanan.

Ordning och säkerhet till liv och lem

Nr 34

Torsdagen den 31 oktober 1968

Svar på interpellation och fråga ang. förstärkning av polisens personalresurser,

m. m.

och egendom är något som staten bör
trygga, och det är en primär uppgift för
staten. Det moderna rättssamhälle som
vi lyckligtvis kan glädja oss åt i Sverige
löste för några årtionden sedan den
uppgiften snarast något bättre än dagens
samhälle gör. Respekten för samhällets
rättsregler tycks i vissa avseenden
och vissa kretsar avta. Risken för
överfall och egendomsförluster tycks
växa. Risken för lagöverträdarna att bli
fast ökar däremot inte och är i varje
fall alltför ringa.

Herr talman! Om jag skall sammanfatta
mina synpunkter vill jag säga att
det från samhällets sida krävs energiska
insatser för ökad respekt för lag och
ordning. Ansträngningarna att förebygga
lagöverträdelser bör vidgas. Genom
ökade resurser måste man eftersträva
en väsentlig ökning av uppklaringsprocenten.
En snabb uppklaring och lämpliga
samhällsåtgärder i anslutning därtill
— alltså utan onödig tidsutdräkt
— ökar effektiviteten och skyddar de
oskyldigt misstänkta. I alla dessa avseenden
kan en förstärkning av ordningsmakten
betyda mycket. Men det
är som jag nyss sade endast en sida av
samhällets verksamhet, låt vara en viktig
sådan.

Säg inte att man i förväg vet att det
blir för dyrt att göra väsentligt mer än
nu. Kostnaderna skulle till mycket stor
del uppvägas av besparingar och minskade
förluster genom lägre brottsfrelcvens,
mindre antal och mindre svåra
trafikolyckor m. m. Framför allt skulle
vårt samhälle erbjuda en bättre miljö
för människorna att leva i — bättre för
dem som nu lockas in på brottets bana
men bättre också för andra människor
som önskar leva i trygghet för liv och
egendom under skydd mot godtyckliga
egendomsförluster.

Det krävs som sagt en serie av olika
slag av rättsvårdande insatser, inte bara
en förstärkning av ordningsmakten.
Därom är vi alla överens. Mycket beror

också på om Sveriges folk i växande
grad hävdar humanitära ideal. Man bygger
inte ett verkligt välfärdssamhälle
utan att samtidigt göra det till ett bättre
rättssamhälle. Låt oss inte svartmåla
men inte heller blunda för att det finns
mörka fläckar. Det återstår i dag ännu
åtskilligt att göra och mycket därav
brådskar.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
justitieministern för svaret på min
fråga.

Det var naturligtvis väntat men fördenskull
inte mindre tillfredsställande
att justitieministern i svaret skulle deklarera
uppfattningen att den rådande
situationen inte är acceptabel. Vi har
väl därför anledning att räkna med en
ökad benägenhet från regeringens sida
att ta itu med denna allvarliga utveckling.
Givetvis hade det varit ännu bättre
om man på ett tidigare stadium velat
lyssna till uttalanden, icke minst från
högerhåll, om de allvarliga farhågorna.

Den statistik som i dag läggs till
grund för bedömandet av brottsligheten
visar att två tredjedelar av alla brott
inte blir uppklarade. För Stockholms
del innebär detta att årligen över 20 000
brottslingar går fria därför att polisen
inte hinner ta upp fallen. Dessa skrämmande
siffror, som även redovisats i
den justitieministern närstående tidningen
Aftonbladet, visar i sin nakna
realism att det är illa ställt på detta
område i det svenska samhället. Det
måste tilläggas att hela statistiken bygger
på de brott som kommer till polisens
kännedom. Det faktiska antalet
brott torde vara avsevärt högre. Många
människor drar sig emellertid i dag för
att anmäla de våldshandlingar de blivit
utsatta för och en tänkbar förklaring
härtill är att många vant sig vid en viss

Torsdagen den 31 oktober 1968 Nr 34

Svar på interpellation och fråga ang. förstärkning av polisens personalresurser,
m. m.

brottslighet, därför att samhället inte
haft tillräckliga resurser. Asocialiteten
och, det får man väl säga, den tilltagande
busaktigheten har medfört att många
äldre människor, framför allt kvinnor,
i dag knappast vågar bege sig ut ensamma
i våra större städer sedan skymningen
fallit.

Men det är inte bara ett storstadsproblem.
Den pressdebatt som följt efter
en hög svensk polischefs uttalanden om
brottsutvecklingen och eftersläpningen
då det gäller utredningen av begångna
brott tyder på att hans mening även
delas av många som bor utanför storstadsregionerna.
Det gäller ett samhällsproblem
och en utveckling som spritt
sig till avkrokarna i landet, och det ger
ett kusligt perspektiv på längre sikt. Det
är politikernas skyldighet att söka skapa
respekt för lagar och förordningar
och att stödja polisen i dess arbete.

Trots att lag och ordning är en grundförutsättning
för den enskildes trygghet
har det vuxit fram tendenser inom en
minoritetsgrupp att betrakta de människor
som talar om dessa saker som närmast
suspekta. Man menar att det är
någonting misstänkt med dem som talar
om lag och ordning i vårt land, och
man hänvisar till den ena eller andra
diktaturregimen där härskarna talar
mycket om lag och ordning för att dölja
att de utnyttjar polisen för syften som
inte har ett dugg med rättssäkerhet alt
göra. Även om nu denna kategori inte
anser att det är riktigt fint och absolut
inte tillräckligt radikalt att säga ifrån
att vår poliskår är underbemannad och
behöver förstärkas, rör det sig dock om
en realitet och en nödvändighet.

Majoriteten av vårt lands befolkning
är självfallet fortfarande medveten om
att ordning och respekt för lagarna är
eu grundförutsättning för frihet och
folkstyrelse, och jag tar därför justitieministerns
positiva svar till intäkt för
att man nu inom regeringen i högre
grad än tidigare är beredd att med -

verka till att ge polisen ökade resurser
och att moraliskt söka skapa bättre förutsättningar
för den enskilde polismannens
arbete.

Med tanke på den ökade brottsligheten,
redovisad inte minst i justitieministerns
svar, den uppmärksammade
debatten i press, radio och TV, där det
belysts vilken risk till liv och egendom
som medborgarna i vårt land utsätts
för, de framställningar som med jämna
mellanrum görs av de ansvariga inom
polisväsendet och sist men inte minst
med hänsyn till vår medkänsla med alla
dem som oförskyllt utsätts för brottslingarnas
framfart vill jag tolka justitieministerns
svar som ett löfte om snabba
och effektiva åtgärder för att skapa en
ökad trygghet för människorna i det
här landet.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Jag var närmast benägen
att börja detta anförande på samma
sätt som jag började min replik till fröken
Ljungberg tidigare i eftermiddag,
men jag vet att ledamöterna i talmanskonferensen
med otålighet väntar på att
debatten skall sluta, eftersom ett sammanträde
är utsatt. Det som anförts här
sedan jag lämnade mitt interpellationssvar
föranleder mig emellertid att göra
några kommentarer.

I motsats till herr Ohlin har herr
Fridolfsson i Stockholm inte läst igenom
hela det avsnitt i interpellationssvaret
där jag talar om uppklaringsprocenten,
och därför har han inte heller
dragit de rätta slutsatserna av vad jag
har sagt.

Sedan skall jag övergå till att säga något
om vad som hänt efter polisväsendets
förstatligande. Herr Ohlin kan man
väl säga var missbelåten med att jag
inte antytt vad nästa års statsverksproposition
kommer att innehålla. Men jag
började arbeta i kanslihuset redan under
samlingsregeringens tid, och jag

Nr 34

Torsdagen den 31 oktober 1968

Svar på interpellation och fråga ang. förstärkning av polisens personalresurser,

m. m.

fick redan då lära mig — vilket väl
också herr Ohlin har fått göra — att
man inte i oktober månad berättar om
vad som eventuellt kommer att skrivas
i statsverkspropositionen. Budgetberedningen
är ju ännu inte avslutad; den är
inte slut förrän trycklov ges.

Det har hänt mycket under de år som
polisväsendet har varit förstatligat. Jag
nämnde att 1 100 nya tjänster har inrättats
under den tiden. Vi kan jämföra
det med vad som hände tidigare. Under
de åtta åren fr. o. m. 1956 t. o. m. 1963
inrättades i Stockholm 133 nya tjänster
och i Malmö 70. Däremot indrogs 15
tjänster i Göteborg. Lägger vi till året
1964, då en del polisdistrikt passade på
att öka antalet tjänster därför att förstatligandet
var beslutat och man alltså
inte behövde betala löner för de tjänsterna,
så kommer man fram till att den
genomsnittliga ökningen under dessa
nio år var 31 tjänster per år i Stockholm,
medan genomsnittet efter förstatligandet
har varit 75.

Vad sedan materielförhållandena angår
har bilbeståndet mer än fördubblats.
Även motorcykelbeståndet har
ökat. Antalet egna helikoptrar är för
närvarande fem, och dessutom förhyres
åtskilliga maskiner under sommarhalvåret.
Förr fanns det inga helikoptrar.
Slutligen har antalet hundar i polistjänst
ökat med 150 procent. Tillsammantagna
har de rationaliseringar som
vidtagits motsvarat, räknat i årsarbetskrafter,
ungefär hälften av det antal
nya tjänster som inrättats efter förstatligandet.

Herr Ohlin nämnde borgarrådet Hansons
framställning i somras. Det dröjde
bara en vecka innan regeringen svarade
och de nya övervakningsanordningarna
med TV installerades i Stockholms tunnelbanor.
Jag vet ännu inte hur mycket
som genom denna åtgärd kommer att
inbesparas i form av årsarbetskrafter,
men jag kan nämna att vi genom införandet
av TV-bevakning på Central -

stationen bär i Stockholm vann två saker.
Dels skapades lugn och ordning,
dels sparade vi in 20 årsarbetskrafter,
och detta betyder ganska mycket.

Herr Ohlin berörde också frågan om
allmänhetens inställning till ordningsmakten
och ansåg att regeringen med
större bestämdhet skulle ta ställning till
förmån för ordningsmakten. Ja, men
det bär ju genom den opinionsundersökning,
som rikspolisstyrelsen låtit
göra, framgått att polisen i stort sett
åtnjuter allmänhetens förtroende. Jag
hade också tillfälle i denna kammare att
två gånger under vårsessionen i olika
debatter, som gällde ordningsmakten,
uttrycka min stora tillfredsställelse över
att så många av kammarens ledamöter
så positivt bedömde polisens insatser.
Under de 37 månader som jag hittills
haft ansvaret för polisväsendet har jag
kommit fram till den uppfattningen att
vi nog har världens bästa poliskår. Det
är ett kolossalt uppoffrande arbete som
dess plikttrogna, kunniga, ansvarsmedvetna
och omdömesgilla medlemmar utför.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (h):

Herr talman! Bara en fråga till justitieministern.
Naturligtvis är det omöjligt
att i oktober månad, låt vara den
sista dagen i månaden, säga något om
den budget som skall framläggas i januari.
Men man kan väl ändå ställa den
frågan, om justitieministern avser att
ge högre prioritet åt polisväsendet än
vad som tidigare skett. Visst bär år efter
år resurserna utökats både kapitalmässigt
och på annat sätt, men detta
har ju inte varit tillräckligt med hänsyn
till den genomförda arbetstidsförkortningen
och framför allt inte med hänsyn
till behovet.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Justitieministerns yttrande
föranleder inte någon längre
kommentar från min sida; jag kan i

Torsdagen den 31 oktober 1968 Nr 34

Svar på interpellation och fråga ang. förstärkning av polisens personalresurser,

m. m.

stort sett hänvisa till vad jag redan har
sagt. Trots den utökning av antalet tjänster
som kommit till stånd och trots att
det nu finns mera av modern materiel
är läget långt ifrån tillfredsställande,
och det är justitieministern säkerligen
överens med mig om. Då är det ju inte
heller så mycket vunnet med att tala om
vad som skett eller inte skett på det
kommunala planet under 1950-talet.
Detta är ett nödfallsargument, herr
.statsråd.

Får jag bara tillfoga några reflexioner.
I svaret anges att antalet tjänster
har vuxit med ungefär 1 100 på tre år.
Rikspolisstyrelsen begär nu för nästkommande
år på en gång ungefär lika
många nya tjänster, och det är ju talande
nog. Man begär också att det skall
planeras för tillsättning av ytterligare
4 000 tjänster under en femårsperiod —
om jag nu läser rätt.

När vi från vårt håll framförde tanken
på i varje fall en treårsplan fick
vi inte omedelbart förståelse för detta,
men jag hoppas att det går bättre nu.

Kvar står emellertid det faktum att
regeringen hittills har genomfört mycket
väsentliga nedprutningar av rikspolisstyrelsens
förslag, som inneburit
endast en bråkdel av vad polischeferna
för sin del föreslagit.

Nu säger justitieministern att man
inte kan i förväg säga något om vad
som kommer att stå i budgeten. Nej,
jag begärde heller inga siffror. Jag bara
trodde att justitieministern skulle ha
kunnat ange att regeringen tog så allvarligt
på denna fråga att man ställde i
utsikt något kraftigare åtgärder än hittills.
När vi ser hur justitieministerns
partivänner i stadshuset agerar då det
gäller eu offentlig debatt före godkännandet
av en stat, måste vi beundra den
utomordentliga renlärighet som justitieministern
här företräder. Han icke blott
avböjer att ta någon siffra i sin mun —
vilket ingen har begärt — utan han
undviker att ens använda något adjek -

tiv för att karaktärisera vad vi kan
vänta oss.

Vi får alltså ge oss till tåls, herr
justitieminister, men jag har i alla fall
angivit något av ett synsätt som jag
tror att jag inte är ensam om att företräda.

Till sist instämmer jag i justitieministerns
uttalande att det är glädjande
att enligt gjorda opinionsundersökningar
polisen åtnjuter allmänhetens
förtroende. Jag tror att den i hög grad
förtjänar ett sådant förtroende. Men
jag är inte alldeles säker på att justitieministern
skall utgå ifrån att en opinionsundersökning
visar att allting är
tillfredsställande. Jag tror att en del
återstår att önska när det gäller den
samarbetsanda, den känsla av medborgaransvar
för att ordningsmaktens arbete
utföres under goda förutsättningar,
som bör vara naturlig i eu demokrati.
Jag tror, herr justitieminister, att det
finns utrymme för en fortsatt utveckling
i den riktningen som glädjande nog
tycks ha varit ganska markerad under
de senaste åren.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Jag är helt enig med
herr Ohlin i hans senaste inlägg. Men
när herr Ohlin karaktäriserade mitt åberopande
av vad som hade skett före förstatligandet
som ett nödfallsargument
så är det helt felaktigt. De försummelser
som har gjorts under en lång råd
av år kan inte omedelbart och i ett sammanhang
repareras. Det krävs tid för
det.

Herr Fridolfsson i Stockholm talade
om prioritering. Ja, vad skedde för innevarande
budgetår? Jo, hela statsförvaltningen
tillfördes 1 400 nya tjänster.
Av dem fick rättsvården 850, d. v. s.
60 procent av allt nytt i fråga om tjänster
inom statsförvaltningen. Jag har tvekat
att åberopa dessa siffror därför att
jag varit orolig för att jag skulle väcka

Nr 34

Torsdagen den 31 oktober 1968

Svar på interpellation och fråga ang. förstärkning av polisens personalresurser,

m. m.

mina kollegers avund. Av dessa 60 procent,
de 850 tjänsterna, tillfördes polisväsendet
i runt tal 500 polistjänster.

För dem av kammarledamöterna som
är intresserade av att få åskådliggjort
hur utvecklingen ter sig på materialsidan
har jag låtit i bänkarna dela ut en
broschyr med en bild av hur västeråspolisens
fordonspark såg ut före förstatligandet
och hur den ser ut nu. Jag
tror att den bilden bättre än något annat
visar vad som skett på detta område.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Justitieministern säger
att det tar tid att reparera gångna försummelser.
Ja visst, men regeringen
prutar ju väsentligt även på rikspolisstyrelsens
äskanden som är en liten
del av vad polischeferna har begärt.
För innevarande budgetår är polischefernas
äskanden av styrelsen nedprutade
till ungefär en fjärdedel, och sedan
prutar regeringen i alla fall. Såsom uttryck
för en målmedveten strävan att
reparera vad som har försummats är
väl detta ändå otillräckligt! Jag tycker
att de förslag som har framlagts av oppositionen
ter sig motiverade.

Att det tar tid att reparera försummelserna
har man hittills motiverat med
att man inte på en gång kan rekrytera
så många nya tjänster, ty arbetsmarknaden
tillåter inte detta. Men som bekant
har arbetsmarknaden under år
1967 och, såvitt jag vet, under första
hälften av år 1968 varit sådan att möjligheterna
till en god rekrytering bär
varit långt större än tidigare med ett
mera ansträngt arbetsmarknadsläge. Det
skälet kan alltså nu inte anföras på
samma sätt.

Till sist, herr talman, vill jag framhålla,
att justitieministern inte visade
någon benägenhet att gå in på frågan
om vilka kostnadsbesparingar samhällsekonomiskt
sett som kan göras genom
ett vidgat polisväsende, som har större

möjligheter att förebygga brott och andra
lagöverträdelser. Jag hoppas att justitieministern
skall tillsammans med
andra experter ägna den frågan eu mycket
stor uppmärksamhet. Jag tror nämligen
att där ligger nyckeln till en lösning
av problemet att få både finansminister
Sträng och andra ledamöter av
regeringen liksom alla i denna kammare
att acceptera en snabbare förstärkning
av polisväsendets resurser än vi
har upplevt under senare år.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (h):

Herr talman! Bilden över upprustningen
av västeråspolisens fordonspark
ser otvivelaktigt imponerande ut, men
var är personalen?

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Bilden i broschyren visar
på övre delen museiföremål och på
nedre delen bruksföremål som är i användning,
vilket förutsätter att det, eftersom
vi ännu inte har robotar som
sköter dem, finns poliser i fordonen
när de användes.

Herr Ohlin efterlyste min vilja att
företa en utredning om vilka samhällsekonomiska
besparingar som kunde göras
med ett utökat polisväsende. Visst
skulle man kunna sätta i gång en sådan
utredning, men den är inte genomförd
i en handvändning, och jag lär inte hinna
få någon glädje av den i årets budgetarbete.

Vad personalresurserna beträffar vill
jag framhålla, att jag inte bär åberopat
rekryteringsläget, vilket är mycket gott
för närvarande.

Justitieministern skulle skaffa sig ytterligare
argument för sina resonemang
med finansministern och övriga kolleger
genom en sådan här utredning, sade
herr Ohlin. Jag tror att de siffror som
jag åberopade i mitt förra anförande
visar att jag har mycket bra tumme
med herr Sträng. För den sakens skull

Torsdagen den 31 oktober 1968

Nr 34

Interpellation ang. förstärkning av utbildningen

behövs det nog inte någon särskild utredning.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionerna nr 1257
—1259;

till bevillningsutskottet motionen nr
1260;

till statsutskottet motionerna nr 1261
och 1262; samt

till bankoutskottet motionen nr 1263.

§ 13

Föredrogs den av lierr Thylén (h)
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till hans
excellens herr statsministern angående
anvisande av statliga medel för Lutherhjälpens
och Röda korsets hjälpverksamhet.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 14

Interpellation ang. förstärkning av utbildningen
i psykologi vid universiteten

Ordet lämnades på begäran till

Herr KÄLLSTAD (fp), som yttrade:

Herr talman! Samhällets behov av
psykologer är för närvarande avsevärt,
och enligt utförda beräkningar kommer
det att ytterligare öka under 1970-talet.
Det minimibehov av psykologer som
föreligger fram till 1970 har beräknats
till 2 660. För närvarande finns det cirka
1 300 yrkesverksamma psykologer,
varför fram till 1970 cirka 1 360 psykologer
behöver utbildas. Det torde vara
orimligt att räkna med att detta behov
skall kunna tillgodoses under över3
— Andra kammarens protokoll 1968. Nr

i psykologi vid universiteten

skådlig tid. Men det är angeläget att
i görligaste mån söka täcka de värsta
bristerna genom en förbättrad utexamination.
Näringslivets och övriga samhällsområdens
behov av psykologer ökar
ständigt, t. ex. inom socialvård, rehabilitering
och yrkesvägledning samt för
att effektuera de arbetspolitiska målsättningarna.
Dessa arbetsuppgifter ställer
krav på en specialinriktad psykologisk
utbildning, närmast motsvarande licentiatexamen.

Enligt universitetskanslersämbetets
anslagsäskanden för 1969/70 är ämnena
psykologi och pedagogik generellt
sett dåligt tillgodosedda med handledare
i förhållande till övriga ämnen. Antalet
licentiander och doktorander per
fast professor och laborator uppgick totalt
i landet höstterminen 1966 till 6,7
mot 36,9 i ämnena psykologi och pedagogik.
Relationstalen antal licentiander
per handledare (professor, laborator,
docent) uppgår i Uppsala till 39, i
Stockholm 26 och i Lund 33, medan i
Göteborg antalet är så stort som 64.

Antalet studerande på olika betygsnivåer
vid de psykologiska institutionerna
i Uppsala, Stockholm, Lund
och Göteborg höstterminen 1968 enligt
uppgifter från studierektorer var i
Uppsala 366, i Stockholm 356, i Lund
243 och i Göteborg 443. Vad tjänsterna
beträffar har Uppsala och Stockholm
2 professorer i ämnet, medan
Lund och Göteborg har en. I Uppsala
finns t. ex. 10 extra lektorer, medan
Göteborg har 3. Medan Uppsala,
Stockholm och Lund har 18—20 assistenter,
amanuenser och adjunkter, får
Göteborg nöja sig med 13.

Fördelningen av stipendier för främjande
av högre vetenskapliga studier
vid samhällsvetenskapliga fakulteter
1967/68 är sådan att Uppsala, Stockholm
och Lund har 23—25 licentiandstipendier,
medan Göteborg har 12. De
tre förstnämnda universiteten bär 14—
16 doktorandstipendier, medan Göteborg
endast bär 7. Fördelningen av

Nr 34

Torsdagen den 31 oktober 1968

Interpellation ang. förstärkning av utbildningen i psykologi vid universiteten

forskningsanslagen till ograduerade
forskare vid samhällsvetenskapliga fakulteter
1967/68 företer samma sneda
belastning. Uppsala, Stockholm och
Lund har erhållit 282 000—301 000 kronor
och Göteborg 144 000 kronor. Även
när det gäller materielanslagen ligger
Göteborg väsentligt under de tre först
nämnda universitetens samhällsvetenskapliga
fakulteter.

1962 års arbetspsykologutredning beräknade
behovet av arbetsp sy kologer år
1970 till 300, men redan år 1967 fanns
cirka 380 yrkesverksamma arbetspsykologer.
Behovet är, som förut nämnts,
2 660 psykologer 1970 och fördelar sig
på följande sätt: 1 260 kliniska psykologer,
500 skolpsykologer och 900 arbetspsykologer.
Psykologer behövs för barnpsykiatrisika
team och det behövs även
vuxenkliniska psykologer. Till den kliniska
psykologins område hör dessutom
kriminalvård och alkoholistvård.

Skolöverstyrelsen gjorde 1967 en enkätundersökning
som inventerade antalet
skolpsykologtjänster och planerad
utbyggnad under 1967/68. Det visade
sig finnas 100 skolpsykologtjänster, om
halvtidstjänsterna omräknas till heltidstjänster.
En uppfattning om behovet av
skolpsykologtjänster får man, om .man
antar att 2 500 elever är ett rimligt underlag
för en skolpsykologtjänst och utgår
från antalet elever i det obligatoriska
skolväsendet 1965/66, cirka
880 000 elever. Dessa uppgifter tyder
på ett behov av cirka 350 psykologer.
Prognosen för befolkningsutvecklingen
i de skolpMktiga åldrarna anger att det
under 1970-talet kommer att behövas
ytterligare ett 60-tal skolpsykologer. Då
har gymnasier, fackskolor, yrkesskolor,
universitet och andra vuxenutbildningsanstalter
inte medtagits. Det torde vara
realistiskt att räkna med omkring 500
skolpsykologer under 1970-talet.

Härtill kommer behovet av arbetspsykologer,
som i dagens samhälle sysslar
med anlags- och urvalsundersökningar
inom företag, förvaltningar och

försvar. Psykologer efterfrågas alltmera
för personaladministratiiva och organisatoriska
uppgifter och för en anpassning
av arbetsmiljön till individens förutsättningar.
Man kan beräkna att det
krävs en arbetspsykolog per 10 000 individer,
vilket skulle motsvara ett behov
av 450 psykologer; därutöver behövs
forskare och chefer. Lägg därtill
de 300 arbets- och urvalspsykologerna
samt 50 militärpsykologer och man
kommer till ett behov av omkring 900
arbetspsy kologer.

Av vad jag tidigare sagt har framgått
att speciellt den psykologiska institutionen
vid Göteborgs universitet arbetar
under prekära förhållanden, särskilt
vad beträffar handledning på trebetygsnivån
i filosofie kandidat- och
ämbetsexamen samt licentiand- och doktorandnivå,
något som kraftigt påtalats
av professor John Elmgren. Göteborgsinstitutionen
har märkligt nog också
måst arbeta med betydligt mindre resurser
än övriga institutioner i landet.
När det gäller en förbättrad utexamination
skulle Göteborgs universitets psykologiska
institution kunna spela en
stor roll, eftersom den är landets största
vad fackutbildningen beträffar. Ett
minimikrav vore sådana förstärkningsåtgärder
vad tjänsterna beträffar, att
göteborgsinstitutionen kom i paritet
med övriga psykologiska institutioner
i landet. Det behövs utökning av antalet
licentiand- och doktorandstipendier,
ökning av anslaget för ograduerade
forskare och förstärkning av materielanslag.

Som professor John Elmgren framhållit
riskerar de psykologistuderande
vid Göteborgs universitet vid tre tillfällen
att temporärt utestängas från studier
eller praktik. Tillträdet är begränsat
— 100 studerande mottages varje termin.
Tillträdet till studierna för två betyg
i pedagogik, psykologlinjen, är begränsat
främst med hänsyn till den i
undervisningen ingående praktiska testkursen.
Vidare råder det stor brist på

Torsdagen den 31 oktober 1968

Nr 34

Interpellation ang. förstärkning av

praktikplatser, som förmedlas till de
studerande genom lokalavdelningen i
Sveriges psykologförbund. »Spärrarna»
blir allt hårdare ju längre fram i utbildningen
den studerande befinner sig.

Sedan 1966 har psykologiska institutionen
enligt uppgift, utöver den ökning
av antalet u nd er vis n i ngst i mm a r
som meddelats genom automatiken i
undervisningsplanen, erhållit lärarförstärkning
med eu extra laboratur. För
handledning av 130 trebetygsstuderande,
161 licentiander och 8 doktorander
disponerar institutionen en professur
och en extra laboratur, vilket innebär
drygt 80 studerande per handledare.
Detta bör ställas i relation till den av
UKÄ tillstyrkta normen 6 heltidsstuderande
per fast handledare. Som jag tidigare
nämnt var genomsnittligt för hela
landet höstterminen 1966 denna relation
i ämnena psykologi och pedagogik
36,9 studerande per handledare.
Dessa förhållanden är, framhåller professor
Elmgren, en konsekvens av att
psykologiska institutionen vid Göteborgs
universitet under lång följd av
år haft ett intag till elementärstudierna
som långt överskrider intaget vid
andra psykologiska institutioner. Stockholm
och Uppsala har haft ett intag
av 72 studerande per termin, Lund 60
per termin och Umeå 80 per läsår. Göteborg
mottog höstterminen 1965 cirka
500 studerande och därefter 100 per
termin. Vårterminen 1968 bereddes 121
studerande plats. På sikt måste handle
darfrågan lösas genom ett ökat antal
fasta tjänster.

Vad institutionens ökade lokalbehov
beträffar understrykes detta av den
nyss angivna ökningen av studerande
på olika betygsnivåer; studentantalet
bär det senaste året i det närmaste
fördubblats. Det förefaller då orimligt
att undervisningen skall kunna bedrivas
på ett ändamålsenligt sätt i samma lokaler
som hittills.

Från studenthåll har också framhållits
att det förhållandet att 160 licen -

utbildningen i psykologi vid universiteten

Länder har två handledare att vända
sig till, vilka dessutom svarar för handledning
av 65 trebetygsstuderande per
termin, samt att anslaget för forskning
och livsuppehälle är helt otillräckliga
leder till för studenterna absurda konsekvenser.

Med stöd av det anförda hemställer
jag om andra kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
få framställa följande
fråga:

Vilka åtgärder ämnar statsrådet vidtaga
för att förstärka utbildningen i
psykologi vid våra universitet?

Denna anhållan bordlädes.

§ 15

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 144, med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. m„ överlämnats
till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 16

Till bordläggning anmäldes styrelsens
för riksdagens förvaltningskontor framställning
angående vissa inredningsoch
anslagsfrågor avseende Riksdagen—
Sergels torg m. m.

§ 17

Anmäldes följande motioner:

i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 129, angående revidering av
läroplan för grundskolan, motionerna:

nr 1264, av herrar Arvidson och Bergman,

nr 1265, av herr Källstad m. fl.,
nr 1266, av herr Nelander m. fl., och
nr 1267, av fru Sundberg;

i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 138, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 4 § förordningen
den 23 november 1956 (nr 545)

Nr 34

Fredagen den 1 november 1968

angående omsättningsskatt å motorfordon
i vissa fall, motionen nr 1268, av
herr Werbro; samt

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 140, angående riktlinjer för
det frivilliga skolväsendet, motionerna:
nr 1269, av herr Källstad m. fl, och
nr 1270, av herr Nordstrandh in. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 18

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fyra enkla frågor, nämligen av:

herr Hector (vpk), till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
angående lokaliseringsstöd för industrietablering
i norra Värmland,

fru Lindskog (s), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående nedsättning av biljettpriset
för vissa järnvägsresor,

herr Werner (h), till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet angående
åtgärder för att öka rekryteringen
till vårdyrkena, och

herr Krönmark (h), till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
angående beslutad indragning av
domsagor.

§ 19

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.02.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 1 november

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 24
nästlidne oktober.

§ 2

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet vilande
proposition nr 144, med förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
in. m.

§ 3

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
styrelsens för riksdagens
förvaltningskontor å bordet vilande
framställning angående vissa inrednings-
och anslagsfrågor avseende Riksdagen—Sergels
torg m. m.

§ 4

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionerna nr 1264
—1267;

till bevillningsutskottet motionen nr
1268; samt

till statsutskottet motionerna nr 1269
och 1270.

§ 5

Föredrogs den av herr Källstad (fp)
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
angående förstärk -

Nr 34

Fredagen den 1 november 1968

ning av utbildningen i psykologi vid

universiteten.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Till bordläggning anmäldes statsutskottets
utlåtanden:

nr 145, i anledning av motioner om
elektrifiering av järnvägslinjen Borlänge—Mora,

nr 146, i anledning av motioner om
slopande av betyg i uppförande och
ordning för elever i yrkesskola, och
nr 147, i anledning av motioner angående
utbildningen av u-landsexperter;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 50, med anledning av motioner angående
avdrag för ökade levnadskostnader
vid tjänsteresor m. m.,

nr 52, i anledning av motioner angående
rätten till avdrag vid beskattningen
för forskningskostnad,

nr 54, med anledning av motioner
angående beräkningen av avdrag för
värdeminskning av skog vid tillköp av
skogsfastighet, och

nr 59, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Nederländerna
för undvikande av dubbelbeskattning
och fastställande av bestämmelser angående
ömsesidig handräckning beträffande
skatter på inkomst och förmögenhet; bankoutskottets

utlåtanden:
nr 55, i anledning av motion om förstatligande
av krigsmaterielindustrin,
och

nr 56, i anledning av motioner angående
turistnäringen;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 39, i anledning av motioner om vidgad
befogenhet för vigselförrättare inom
annat trossamfund än svenska kyrkan,
nr 41, i anledning av motioner om
utredning angående kortvarigt frihetsberövande
inom kriminalvården,

nr 42, i anledning av motioner angående
åtgärder för att förbättra de häktades
ställning,

nr 43, i anledning av motioner om
polismans rätt till ersättning för kroppsskada,

nr 44, i anledning av motioner om
dels ersättning av statsmedel vid personskada
genom brott, dels allmän försäkring
vid våldsbrott, dels målsägandes
möjligheter att utfå skadestånd, och
nr 45, i anledning av motioner angående
viss ökad befogenhet för övervakningsnämnd
vid kriminalvård i frihet; andra

lagutskottets utlåtanden:
nr 49, i anledning av motioner angående
den frivilliga sjukpenningförsäkringen,

nr 53, i anledning av motion angående
sjukvård av patient som vistas
utanför det egna landstingsområdet,
och

nr 54, i anledning av motioner angående
de arbetshygieniska kraven på
traktorer;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 53, i anledning av dels motioner
angående lagstiftning rörande miljövård
m. m. i vissa delar, dels motioner angående
förorening från passagerarfartyg
genom utsläpp av toalettavfall m. m.,
nr 54, i anledning av motion om ändring
av bestämmelserna angående tid
för jakt,

nr 55, i anledning av motion om slopande
av vissa bestämmelser angående
jakt med användande av hund,

nr 56, i anledning av motioner angående
ålfisket,

nr 57, i anledning av motioner angående
dels skyldighet för kommun att
upplåta mark för viss bostadsbebyggelse,
dels upplåtelse av kommunal mark
för statliga ändamål,

nr 59, i anledning av motioner om
upphävande av rätten för jakträttsinnehavare
att döda hund som löper lös
och jagar eller ofredar villebråd, och
nr 62, i anledning av motioner angående
föreskrifterna om sotning;

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 33, i anledning av motioner angå -

Nr 34

Tisdagen den 5 november 1968

ende dispositionen av domänverkets
markfond, och

nr 34, i anledning av motion angående
ersättningen för älgskada; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 45, i anledning av motioner
angående användningen av RFSU:s upplysningsskrift
Samspel i skolundervisningen
samt om granskningen av läromedel
i sexualkunskap och av bredvidläsningsböckcr
i sexualundervisning.

§ 7

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 147, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 2 juni 1961
(nr 300) om redareavgift för sjöfolks
pensionering, överlämnats till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 8

Anmäldes följande motioner:

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 129, angående revidering av
läroplan för grundskolan, motionerna:

nr 1271, av herr Bohman in. fl.,

nr 1272, av herrar Hedlund och Wedén,

nr 1273, av fru Rijding m.fl., och

nr 1274, av herr Wiklund i Härnösand;
samt

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 140, angående riktlinjer för
det frivilliga skolväsendet, motionerna:

nr 1275, av herr Bohman in. fl., och

nr 1276, av fru Ryding m.fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 9

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsgöromålen under tiden
den 5—8 november 1968 för att studera
industripolitik i Frankrike.

Stockholm den 31 oktober 1968

Gösta Bohman

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 10

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.02.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 5 november

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollet för den 25
nästlidne oktober.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att herr
Nilsson i Stockholm, som vid kammarens
sammanträde den 16 nästlidne oktober
beviljats ledighet från riksdags -

göromålen tills vidare, åter intagit sin
plats i kammaren den 31 oktober.

§ 3

Herr talmannen meddelade, att herr
Hammarberg enligt till kammaren inkommet
läkarintyg vore sjukskriven under
tiden den 31 nästlidne oktober—
den 10 innevarande november.

Herr Hammarberg beviljades ledig -

Tisdagen den 5 november 1968 Nr 34

Interpellation ang. markvinstbeskattningen vid försäljning av jordbruksfastighet

het från riksdagsgöromålen under angivna
tid.

§ 4

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts å bordet vilande
proposition nr 147, med förslag till
lag angående ändring i lagen den 2 juni
1961 (nr 300) om redareavgift för sjöfolks
pensionering.

§ 5

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till statsutskottet de å bordet
vilande motionerna nr 1271—1276.

§ 6

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 145—147, bevillningsutskottets
betänkanden nr 50,
52, 54 och 59, bankoutskottets utlåtanden
nr 55 och 56, första lagutskottets
utlåtanden nr 39 och 41—45, andra lagutskottets
utlåtanden nr 49, 53 och 54,
tredje lagutskottets utlåtanden nr 53—
57, 59 och 62, jordbruksutskottets utlåtanden
nr 33 och 34 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 45.

§ 7

Interpellation ang. markvinstbeskattningen
vid försäljning av jordbruksfastighet Ordet

lämnades på begäran till

Herr GOMÉR (ep), som yttrade:

Herr talman! Från och med den 1 januari
i år gäller de nya reglerna för
markvinstbeskattning, som riksdagen
fattade beslut om under hösten 1967.
Enligt dessa regler gäller bl. a. att säljaren
vid avyttring av fastighet, vilken
omfattar byggnad som i huvudsak är avsedd
att användas för bostadsändamål,
vid vinstberäkningen får göra avdrag
med ett belopp av 3 000 kronor för varje
påbörjat kalenderår före taxerings -

året som bostadsbyggnaden funnits på
fastigheten, dock icke för tidigare år än
år 1914. Finns på den avyttrade fastigheten
mer än en bostadsbyggnad, beräknas
avdraget endast för fastighetens
huvudbyggnad. För att schablonen skall
vara tillämplig förutsätts vidare att bostadsbyggnaden
är av viss standard. För
exempelvis jordbruksfastighet fordras
mangårdsbyggnad eller annan likvärdig
bostadsbyggnad för den kontinuerliga
skötseln av fastigheten.

Bestämmelsen om det fasta tillägget
innebär att den jordbrukare som säljer
marken och behåller bostadsbyggnaden
inte kan utnyttja tillägget genom avdrag
på vinsten. Om mark och bostadsbyggnad
säljs till olika köpare blir konsekvensen
ofta densamma, eftersom den
eventuella vinsten i de flesta fall fördelas
mycket ojämnt på de båda försäljningsobjekten
och avdrag kan göras endast
i anslutning till bostadsbyggnaden.
En skattskyldig, som driver ett jordbruk
med mangårdsbyggnad och till
detta köper en intilliggande fastighet
med bostadshus, får enligt bestämmelserna
också i fortsättningen vid försäljning
göra endast ett avdrag, om fastigheterna
sambrukas så att de bildar en
taxeringsenhet.

Det finns risk för att de nya reglerna
för markvinstbeskattning kommer att
verka hämmande på rationaliseringsverksamheten
inom jordbruket. Redan
gjorda erfarenheter tyder på detta. I
en del fall kringgås bestämmelserna genom
försäljning av hela fastigheten och
återköp av bostadsbyggnaden. Det kan
inte anses vara en tillfredsställande ordning.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för finansdepartementet
få ställa följande fråga:

Vill statsrådet medverka till en sådan
ändring av bestämmelserna angående
fast tillägg vid markvinstbeskattning,
att deras rationaliseringshämmande effekt
för jordbruksföretag undanröjs,

Nr 34

Tisdagen den 5 november 1968

Interpellation ang. den framtida energiförsörjningen — Interpellation ang. åtgärder

för att skapa ett differentierat näringsliv i glesbygdsområden

t. ex. genom proportionering av tillägget
vid delförsäljning av fastighet?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Interpellation ang. den framtida energiförsörjningen Ordet

lämnades på begäran till

Herr LOTHIGIUS (h), som yttrade:

Herr talman! I diskussionen kring
vår framtida kraftförsörjning har kärnkraftens
genombrott och de nya möjligheter
som därigenom erbjudits kommit
att spela en allt större roll. Den stora
betydelse för vår kraftförsörjning som
en gång tillmätts vattenkraften har i
motsvarande mån kommit i skymundan.
Detta är naturligt mot bakgrunden av
de mycket positiva resultat som åstadkommits
av en intensiv forskning och
utvecklingsverksamhet på kärnkraftens
område i framför allt de stora industriländerna.

Pågående utveckling av olika reaktortyper
siktar främst mot en effektivare
användning av uranbränslet. Denna
forskning, som pågår utomlands, ter sig
för Sverige med dess internationellt sett
mycket stora urantillgångar i hög grad
löftesrik. Dessutom har Sverige under
de senaste femton åren gjort en förhållandevis
mycket framstående insats
på kärnenergiområdet och därigenom
skapat förutsättningar för ett ökat internationellt
utbyte från vår sida på
detta område.

Enligt de beräkningar som utförts av
den svenska kraftindustrins samarbetsorgan
— Centrala driftledningen —
kommer kärnenergin att år 1985 svara
för hälften av hela elkraftenergiproduktionen
i Sverige och därmed för 75
procent av det energitillskott som krävs
för den närmaste femtonårsperioden.
Förutom relativt snabbt sjunkande el -

kostnader skulle en sådan utveckling
också innebära, att ett begränsat antal
kärnkraftstationer i framtiden skulle ha
kapacitet nog att producera nära dubbelt
så mycket energi som dagens alla
kraftstationer tillsammans.

Med sådana möjligheter för ögonen
framstår den nuvarande satsningen på
utbyggnad av de svenska vattenfallen
som mycket tveksam. Med en bättre planering
kunde våra växande behov av elkraft
i stället mötas med den typ av
större och mera rationella enheter, som
möjliggjorts av kärnkraftens genombrott.
En satsning efter dessa linjer torde
ge ett mycket gott resultat från inte
minst ekonomisk synpunkt och motverka
sådana felinvesteringar som i framtiden
kan försena utvecklingen mot en
tidsenlig och effektiv kraftförsörjningspolitik.
Det är dessutom uppenbart, att
en sådan satsning skulle ge en från miljövårdssynpunkt
mindre skadlig effekt.

Med stöd av det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
få ställa följande frågor:

1. Hur bedömer statsrådet utvecklingen
av framtida svensk energiförsörjning? 2.

Anser statsrådet, att nyinvesteringar
i vattenkraftverk med hänsyn till utvecklingen
inom kärnindustrin fortfarande
är samhällsekonomiskt riktiga?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9

Interpellation ang. åtgärder för att skapa
ett differentierat näringsliv i glesbygdsområden Ordet

lämnades på begäran till

Herr JONASSON (ep), som yttrade:
Herr talman! Värmland tillhör de län,
som haft det särskilt bekymmersamt
med arbetslöshet. I juni i år var den

Tisdagen den 5 november 1968 Nr 34

Interpellation ang. åtgärder för att skapa ett differentierat näringsliv i glesbygdsområden -

registrerade arbetslöshetssiffran för länet
nere i 1 800 men den ökade åter till
2 200 i september. Man måste räkna
med ytterligare ökning under vinterhalvåret.
Därtill kommer, att det finns
en betydande s. k. dold arbetslöshet i
länet.

Särskilt besvärligt är sysselsättningsläget
i norra Värmland. Jordbruk och
skogsbruk är de dominerande näringsgrenarna,
men de är i fråga om sysselsättningsmöjligheter
vikande. Antalet
industriföretag i norra Värmland är
obetydligt. Det är uppenbart, att om sysselsättningsmöjligheterna
i jordbruket
och skogsbruket reduceras kraftigt utan
att andra, nya arbetstillfällen erbjudes
i bygden, försvinner mpjligheterna att
upprätthålla samhällets funktioner och
en levande bygd. Detta är bakgrunden
till att den planerade spånplattefabriken
i Norra Ny tillmätes mycket stor vikt
av bygdens befolkning.

Det bör vara självklart, att glesbygdsområden
som norra Värmland måste bevaras
som levande bygder. Förutsättningen
härför är ett differentierat näringsliv,
som kan tjäna som underlag
för en så tillfredsställande service som
möjligt för befolkningen. Det är angeläget
att i sådana områden skapa industriföretag,
som kan ge nya arbetstillfällen.
Tyvärr måste man konstatera,
att lokaliseringspolitiken hittills inte
givit de önskade resultaten i norra
Värmland och andra sådana områden.

Otvivelaktigt är det så, att goda resultat
kan vinnas för glesbygdsområdena,
om man i ökad utsträckning vill
ta de lokaliseringspolitiska instrumenten
i anspråk. Till stor del är det en
fråga om initiativ och vilja. Lokaliseringspolitiken
bör dessutom kunna förstärkas
för glesbygdsområdena. Av stor
betydelse bör härvid inte minst vara
att främja turistnäringen. En annan viktig
sak är att lokaliseringen av industrier,
serviceföretag och turism samordnas
med de kvarstående jordbruks- och

skogsbruksnäringarna. Detta är angeläget
bl. a. för att möjligheter skall kunna
skapas för upprätthållande av god
natur- och miljövård. I bygder, där sysselsättningsproblemen
är av så stor omfattning
som i norra Värmland, bör man
göra upp särskilda utvecklingsprogram
med åtgärder, som siktar till att bevara
en levande kulturbygd.

Med stöd av vad jag anfört anhåller
jag om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
ställa följande fråga:

Avser regeringen att för norra Värmland
och liknande glesbygdsområden
vidta särskilda åtgärder i syfte att skapa
ett differentierat näringsliv, som
kan ge underlag för tillfredsställande
service åt befolkningen och bevara en
levande kulturbygd?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 145, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 19 februari 1954 (nr 71)
om rätt att vid taxering för inkomst
njuta avdrag för belopp, som tillförts
vissa för prisreglering bildade stiftelser,
m. in., och

nr 149, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
12 februari 1943 (nr 44) om kupongskatt,
m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 11

Anmäldes följande motioner:

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 137, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 6 juni 1968 (nr 430) om mervärdeskatt,
motionerna:

Nr 34

Tisdagen den 5 november 1968

nr 1277, av herr Börjesson i Falköping
m. fl.,

nr 1278, av herr Börjesson i Glömminge
m. fl.,

nr 1279, av herr Eriksson i Bäckmora
m. fl.,

nr 1280, av herrar Gustafson i Göteborg
och Mattsson,

nr 1281, av herrar Magnusson i Borås
och Lothigius,

nr 1282, av herr Nordgren,

nr 1283, av herr Nordgren m.fl.,

nr 1284, av herr Nordgren m.fl.,

nr 1285, av herr Nordgren m.fl.,

nr 1286, av herr Stigmarker m.fl.,

nr 1287, av herrar Ståhl och Eskel,
nr 1288, av herr Söderström, och

nr 1289, av herr Söderström;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 138, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 4 § förordningen
den 23 november 1956 (nr 545) angående
omsättningskatt å motorfordon i
vissa fall, motionen nr 1290, av herr
Nordgren m. fl.; samt

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 143, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 31 mars
1955 (nr 183) om bankrörelse, in. m.,
motionen nr 1291, av herrar Magnusson
i Borås och Lothigius.

Dessa motioner bordlädes.

§ 12

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

För deltagande i sammanträde med
kommitté inom Europarådet får undertecknad
härmed anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet den 4, 5 och 6
november 1968.

Stockholm den 3 november 1968

Daniel Wiklund

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 13

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
tre enkla frågor, nämligen av:

herr Nilsson i Bästekille (h), till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående bestämmelserna
om parkering i T-kors,

fru Kristensson (h), till herr statsrådet
och chefen för utbildningsdepartementet
angående antagningen av elever
vid spärrad högskoleutbildning, och

herr Jonasson (ep), till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
angående vissa anvisningar rörande
beskattningen vid delförsäljning av fastighet.

§ 14

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.08.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 6 november 1968

Nr 34

Onsdagen den 6 november

Kl. 10.00

§ 1

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till bevillningsutskottet Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner:

nr 145, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 19 februari 1954 (nr 71)
om rätt att vid taxering för inkomst
njuta avdrag för belopp, som tillförts
vissa för prisreglering bildade stiftelser,
m. in., och

nr 149, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
12 februari 1943 (nr 44) om kupongskatt,
m. m.

§ 2

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till bevillningsutskottet motionerna
nr 1277—1290; och
till bankoutskottet motionen nr 1291.

§ 3

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Gomér (ep), till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet angående
markvinstbeskattningen vid försäljning
av jordbruksfastighet,

herr Lothigins (h), till herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
angående den framtida energiförsörjningen,
och

herr Jonasson (ep), till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
angående åtgärder för att skapa ett

differentierat näringsliv i glesbygdsområden.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 4

Elektrifiering av järnvägslinjen
Borlänge—Mora

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
145, i anledning av motioner om elektrifiering
av järnvägslinjen Borlänge—Mora.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Till förevarande utskottsutlåtande
har jag fogat en blank
reservation, och jag vill nu med några
ord motivera varför.

Sträckan Borlänge—Mora är en av de
få järnvägslinjer i det s. k. affärsbanenätet
som ännu inte har blivit elektrifierad.
I de likalydande motionerna I:
465 och II: 584 har vi framhållit att vissa
förbättringar har skett på sträckan
Stockholm—Mora genom att diesellok
har satts in. Därigenom slipper man lokbytet
i Borlänge. Men för övriga transporter
är det en olägenhet att ha dieseldrift
mellan Borlänge och Mora. Jag
förutsätter också att man skulle kunna
utnyttja dieseltågen mera rationellt, om
hela sträckan elektrifierades och vi
slapp att utnyttja diesellok på sätt som
nu sker.

Detta problem kommer att bli än mer
accentuerat om och när virkestransporterna
från Ovansiljan föres över från

Nr 34

Onsdagen den 6 november 1968

Elektrifiering av järnvägslinjen Borlänge—Mora

flottning till landtransport. Allt talar
för att man då kommer att utnyttja
järnvägen för dessa transporter, och
sannolikt insattes då pendeltåg som är
specialutrustade för ändamålet. Detta
gör att vi nu är av den uppfattningen
att det borde föreligga starka skäl för
att elektrifiera bandelen Borlänge—
Mora. Jag vill dessutom erinra om att
de trakter det här gäller utgör ett av
landets mest betydelsefulla turistområden,
och det ter sig då ganska orimligt
att inte ha hela bannätet elektrifierat
ända upp till Ovansiljan.

SJ har nu gjort en överarbetning av
elektrifieringskalkylen för sträckan, och
den visar att investeringskostnaderna
skulle bli ungefär 14 miljoner kronor.
Man menar på SJ att det i nuvarande
ränteläge kanske inte går att få en tillfredsställande
räntabilitet på en sådan
investering, inte ens om virkestransporterna
från Ovansiljan till ostkusten kommer
att ske på järnväg. På den punkten
kan man självfallet inte göra någon definitiv
bedömning innan frågan om virkestransporterna
har färdigbehandlats
mellan SJ och dess parter. Först när
så skett kan man göra en ordentlig
översyn av beräkningarna.

Med hänsyn till att virkestransportfrågan
ännu inte är slutbehandlad har
SJ i sina petita för nästkommande budgetår
inte lagt fram något förslag om
elektrifiering av den aktuella bandelen.
Statsutskottets fjärde avdelning har
hänvisat till detta och till vad som dessförinnan
anförts i remissyttrandet och
därmed menat, att motionerna i varje
fall vid detta tillfälle inte borde föranleda
någon åtgärd. Jag vill begagna detta
tillfälle till att för egen del understryka
angelägenheten av att SJ så snart
de pågående förhandlingarna kunnat
slutföras mera utförligt redovisar sitt
material för riksdagen och framlägger
förslag om genomförande av den av oss
önskade elektrifieringen.

Herr talman! Jag ber med dessa ord
att få yrka bifall till utskottets hem -

ställan, i den förhoppningen att frågan
redan nästa år skall komma tillbaka.

Herr JONSSON (fp):

Herr talman! Jag kan instämma i vad
herr Eliasson anfört beträffande statsutskottets
utlåtande nr 145. Jag har
varit med om att underteckna en motion
som behandlas i förevarande utlåtande.
Vi har i motionen föreslagit att
medel skall anvisas till elektrifiering av
bandelen Borlänge—Mora. Vi har också,
såsom herr Eliasson mycket riktigt påpekade,
framhållit de olägenheter som
är förenade med de nuvarande förhållandena.
Man måste på sträckan Stockholm—Mora
stanna tågsätten i Borlänge
för lokbyte för att kunna fortsätta upp
till Mora. Dessa förhållanden gäller den
konventionella trafiken. Det framhålles
också i den utredning som SJ lägger
fram att en elektrifiering av hela bandelen
Mora—Stockholm skulle innebära
en viss förkortning av restiden för den
konventionella trafiken.

Vi har nu fått en snabbförbindelse genom
dieseltåget Siljan, vilket inneburit
en vinst när det gäller att snabbt komma
ned till Stockholm. En elektrifiering
av hela bandelen skulle emellertid
innebära att även den övriga persontrafiken
med de konventionella tågen skulle
gå snabbare.

Vi har dessutom i motionerna framhållit
att det kommer att ställas ytterligare
krav på SJ i fråga om godstrafiken
till följd av att flottningen, såsom
det verkar, kommer att läggas ned
i Dalälvarna. Virkestransporterna från
Ovansiljan ned till kustområdena kommer
då att läggas över på andra transportmedel.
Detta kommer naturligtvis
att ställa stora krav på goda vägtransporter.
Jag har dock den övertygelsen
att, för såvitt förhandlingarna mellan
SJ och dem som skall få virket befraktat
kan slutföras, en väsentlig del av
virkestransporterna kommer att kunna
läggas över på järnvägen.

Under sådana förhållanden skulle det

Nr 34

Onsdagen den 6 november 19(38

Elektrifiering av järnvägslinjen

naturligtvis innebära en fördel om man
hade en kontinuerlig elektrisk drift från
detta område ned till kustområdena. Vi
har velat understryka detta i vår motion.
Vi menar att en övergång till elektrisk
drift skulle innebära så pass stora
fördelar att en investering för detta ändamål
vore värd sitt pris.

SJ anför i sin utredning att man med
nuvarande ränteläge inte kan få en tillfredsställande
förräntning på det kapital
som man beräknar få lägga ned i de fasta
anläggningarna. Å andra sidan menar
man också att en ökning av virkestransportvolymen
i viss män kommer
att göra kalkylen gynnsammare. Jag
skulle vilja uttala den förhoppningen
att den fortsatta undersökningen på detta
område skall leda till att man får
fram så pass gynnsamma kalkyler, att
man anser det vara värt att göra den
önskade investeringen för att få till
stånd en elektrifiering av hela bansträckan
mellan Stockholm och Mora.

Jag menar också att det kan ha sin
betydelse från både arbetsmarknadsoch
lokaliseringssynpunkter att man på
det sättet binder samman dessa områden
i Ovansiljan med det elektrifierade
bannätet i landet i övrigt. Även dessa
skäl talar alltså för att man bör se positivt
på denna fråga.

Herr talman! Jag vill endast uttrycka
förhoppningen att den ifrågavarande utredningen
kommer att slutföras sa snart
som möjligt och att den leder till ett för
bygden positivt beslut. Något särskilt
yrkande har jag således inte.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Till de båda företrädare
för de lokala intressena som talat för
motionerna vill jag som utskottets talesman
säga att vi mycket väl kan instämma
i förhoppningen att det inte skall
dröja alltför länge innan det blir räntabelt
och från ekonomisk synpunkt riktigt
att göra en investering av den storleksordning
det här gäller. Men jag begärde
ordet för att understryka att ett

Borlänge—Mora

affärsdrivande verk som SJ självfallet
måste ha frihet — ja, rent av har skyldighet
— att bedöma en investering av
denna storleksordning från strikt företagsekonomiska
synpunkter och i viss
mån, i den utsträckning det spelar en
roll, enligt samhällsekonomiska värderingsnormer.
Var och en som studerar
de aktuella siffrorna inser att avkastningen
av en investering av denna storleksordning
inom det aktuella området
inte skulle ge samma utbyte som många
andra investeringar som det återstår för
SJ att göra. Under sådana förhållanden
måste den nu föreslagna investeringen
placeras längre ned på prioritetsskalan.

Det är viktigt att vi i riksdagen har
klart för oss att de affärsdrivande verken
principiellt måste ha detta utrymme
för sin handlingsfrihet. Och jag är
övertygad om att det är möjligt att utan
riksdagsbeslut påverka ledningarna för
våra affärsdrivande verk i den riktning
vi önskar, därest de faktiska ekonomiska
faktorerna och andra omständigheter
är sådana, att det är riktigt att verkställa
investeringarna. Den bedömning
som görs av dem som har det ekonomiska
ansvaret för och ledningen i övrigt
av de affärsdrivande verken måste
bli utslagsgivande.

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Jag vill inte alls polemisera
mot avdelningsordförandens redogörelse
för de synpunkter som varit
vägledande för avdelningens ställningstagande.
Men jag vill erinra om att vid
förstatligandet av de enskilda järnvägarna
för 20 år sedan hade elektrifieringen
av sträckan Krylbo—Borlänge
verkställts. Allt var klart för en fortsättning
till Rättvik och sedermera till Mora,
men elektrifieringen av dessa bandelar
kom aldrig till utförande, av orsaker
som jag inte känner närmare till.
Saken var dock på tal redan under
1950-talets första år, och SJ ställde då
i utsikt en fortsättning av elektrifieringen.
Om elektrifieringen av bandelarna

46 Nr 34 Onsdagen den 6 november 1968

Slopande av betyg i uppförande och ordning för elever i yrkesskola — Utbildningen
av u-Iandsexperter

kommit till stånd hade investeringskostnaden
blivit betydligt lägre än vad som
nu redovisas, och dessutom hade driftresultatet
under de gångna åren säkerligen
blivit avsevärt bättre.

Det har gått troll i ord i denna fråga,
och det förefaller även som om det är
prestige med på något hörn. Men vi motionärer
hoppas livligt att motionerna
och utskottets skrivning skall ha gjort
att frågan kan aktualiseras på ett sådant
sätt att en snar lösning nås. Förhållandena
är inte tillfredsställande i
dag, och en snar omprövning av SJ-ledningens
ställningstagande bör ske, så
att det blir en prioritering när de nya
äskandena görs.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 5

Slopande av betyg i uppförande och
ordning för elever i yrkesskola

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
146, i anledning av motioner om slopande
av betyg i uppförande och ordning
för elever i yrkesskola.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr JÖNSSON i Arlöv (s):

Herr talman! Statsutskottet hemställer
om avslag på motionerna 1:57 och
II: 84. Motiveringen är att det förslag
som väckts i dessa motioner — vilka
avlämnades i januari månad i år —
nu har blivit biträtt genom att Kungl.
Maj:t för 19 dagar sedan ändrade skolstadgan
beträffande yrkesskolor på det
sätt motionärerna önskade. Följaktligen
erfordras ingen åtgärd från riksdagens
sida, anser utskottet. Jag kan påpeka
att samma förslag framfördes motionsvägen
i fjol men då blev avslaget bl. a.
med hänvisning till skolöverstyrelsens
avslagsyrkande.

Jag hälsar Kungl. Maj:ts beslut med
tillfredsställelse och vill endast uttala
en förhoppning att Kungl. Maj:t kommer
att göra motsvarande ändring i
skolstadgans bestämmelser beträffande
grundskolan, eventuellt utan att motioner
i frågan skall behöva väckas i riksdagen.
Med denna förhoppning yrkar
jag bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6

Utbildningen av u-landsexperter

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
147, i anledning av motioner angående
utbildningen av u-landsexperter.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! Jag har tagit fasta på
utbildningen vid Fyrisskolan i Uppsala
— ett tekniskt gymnasium — av u-landsexperter
på mellannivå. Jag har inte
gjort det därför att jag är övertygad
om att just detta sätt är det mest effektiva
när det gäller att utbilda den typen
av personal utan därför att jag, liksom
många andra, tyckte att det verkade
vara ett intressant experiment. Jag tror
att det är nödvändigt att man använder
litet fantasi och gör experiment på detta
område.

Vi har ett stort behov av experter för
u-landstjänst och också av denna typ
av personal på något lägre nivå. Det är
ett faktum som jag tror att alla vi som
hade tillfälle att besöka Indien och Pakistan
och de svenska utbildningsprojekten
där blev fullständigt övertygade
om. Det är alldeles klart att de ekonomiska
insatser som Sverige kan göra för
u-länderna — även om de blir väsentligt
större än de är för närvarande,
vilket de bör bli — kommer att vara

Onsdagen den 6 november 1968

Nr 34

marginella. Det kommer väl också våra
personella insatser att vara, men jag
tror att utvecklingseffekten av de personella
insatserna är synnerligen stor i
förhållande till de kostnader de drar
och dessutom mycket viktig.

Vi gjorde också den erfarenheten att
det är alldeles tydligt att man, inom
just de områden där man kan använda
ingenjörer, efterfrågar experter i mycket
stor utsträckning. Detta gäller t. ex.
yrkesutbildningen i Pakistan, telekommunikationerna
och en rad andra områden.
Det är alltså inte fråga om att utbilda
u-landsexperter; jag håller med utskottet
om att man inte kan ha någon
särskild utbildningskarriär för detta ändamål.
Man måste ta folk med yrkeserfarenheter
från Sverige eller från de områden
i u-länderna som är aktuella. Det
är i stället fråga om att ovanpå den ordinarie
ingenjörsutbildningen lägga en
kursverksamhet som innebär att eleverna
får kunskaper i främmande språk
och om u-ländernas förhållanden. Man
skapar så att säga ett rekryteringsunderlag
för framtiden — personer med
teknisk utbildning som dessutom har
viss inblick i tjänstgöring inom u-landsprojekt.
I utbildningen vid Fyrisskolan
ingick dessutom en ganska omfattande
praktiktjänstgöring i u-länderna.

Vidare tog initiativet i Uppsala fasta
på förhållandet att man hade ett överskott
på ingenjörer i Sverige vid den
tidpunkten; jag vet inte hur det förhåller
sig nu. Det innebär inte att de som
blir över skall användas till u-landstjänst,
utan det är de som är intresserade
av en karriär i u-landstjänst eller i
annan utlandstjänst som satsar på denna
utbildning. En liknande utbildning
finns för övrigt vid en del folkhögskolor.

SIDA och andra remissinstanser har
nu menat att man inte kan ta ställning
till en fortsättning av utbildningen vid
Fyrisskolan utan att också se på liknande
utbildningar vid andra anstalter.
Det är möjligt att detta är en riktig syn -

Utbildningen av u-landsexperter

punkt. Jag tycker att experimentet i
och för sig var så intressant att det kunde
ha fått fullföljas i alla fall, men det
kan ligga någonting i tanken att man
skall se över hela denna kompletteringsutbildning
för u-landstjänst även inom
andra skolformer.

Vad som däremot förefaller mig litet
egendomligt i utskottets utlåtande är att
man har menat att denna fråga bör föras
upp på nordisk nivå, att det är Nordiska
rådet som skall ta initiativet. Det
rör sig här inte om att skapa något
särskilt utbildningsinstitut eller någon
speciell utbildningslinje, utan det gäller
— som jag har sagt tidigare — att
komplettera utbildning för andra syften
med kunskaper om förhållandena i uländerna
och med språkkunskaper. Denna
utbildning måste alltså ändå vara
förlagd till de enskilda utbildningsanstalterna
i de olika länderna. Det kan i
och för sig vara intressant med ett sådant
initiativ även i de andra nordiska
länderna, men jag kan inte se att det
är något alternativ till en utredning av
förhållandena här i Sverige. Det är också
på detta sätt SIDA har velat ha det,
om jag förstått dess remissvar rätt. SIDA
säger i slutet av detta att denna fråga
bör utredas men nämner inte i något
sammanhang tanken att den skall utredas
inom Nordiska rådets ram.

Utskottet anser sig tydligen ha försäkringar
om att denna utredning ändå
kommer till stånd, eftersom både SIDA
och skolöverstyrelsen har uttalat sig positivt
om saken. Jag är inte lika övertygad
om det. Det är riktigt att SIDA
har uttalat sig positivt, men av skolöverstyrelsens
yttrande framgår inte alls
samma positiva inställning. Därför
tycks det mig kanske vara litet optimistiskt
att tro att denna fråga skall
bli utredd även utan direkt initiativ
från riksdagen.

Det är möjligt att utskottet har tänkt
sig att den skrivning som föreligger
skall vara ett direktiv till skolöverstyrelsen
att starta en utbildning på detta

Nr 34

Onsdagen den 6 november 1968

Utbildningen av u-landsexperter

område. I så fall är det gott och väl.
Om det inte är tanken, innebär utskottets
skrivning, även om den förefaller
att vara positiv, snarast ett sätt att begrava
denna viktiga fråga i tysthet.

Herr NILSSON i Agnäs (h):

Herr talman! Med anledning av detta
statsutskottsutlåtande ber jag att få
göra några erinringar. Jag skall dock inte
gå in på det som närmast gäller Fyrisskolan.

Då det gäller utbildning av u-landsexperter
återstår förvisso ännu mycket att
göra. Vi hade här i riksdagen för något
mer än ett år sedan en fyrpartimotion,
i vilken begärdes medel för utbildning
av medicinsk-teknisk personal —- den
projekterade utbildningen skulle förläggas
till Solviks folkhögskola — men tyvärr
fick inte motionen tillräckligt stöd.
Det har sedan lämnats vittnesbörd från
olika håll om att denna utbildning skulle
ha varit mycket värdefull. Det Bär
visat sig, när personalen kommer ut
och skall tjänstgöra inom SIDA och i
missionssammanhang som volontärer
och frivilliga med mycket god vilja och
god yrkesutbildning på sitt speciella
område, att det i alla fall hade varit
bra med en utbildning redan här i Sverige
som särskilt syftat på de förhållanden
som man ställs inför där ute. Bland
andra har arméöverläkaren, den person
som har det högsta överinseendet över
medicinen på detta område, sagt att det
var en mycket fin utbildning som planerades
den gången.

De som reser ut har säkert satt sig in
i förhållandena så långt det går, men
när de står mitt i bushen eller djungeln
eller i andra svåra förhållanden och
skall ta hand om människorna befinns
det att mycket enkla elementära saker
kanske har förbigåtts. Dem hade de
kunnat få reda på om det hade funnits
en utbildning på detta område. Det står
i motionerna att det är önskvärt att utvidga
denna utbildning till andra nivåer
och läroanstalter, och det är detta krav

som jag menar måste tillgodoses. I likhet
med herr Ullsten är jag tveksam
om huruvida denna utbildning bör ombesörjas
av Nordiska rådet. Jag tycker
att klämmen i utlåtandet är riktig och
positiv, men jag anser att utbildningen
bör bedrivas i vart och ett av de nordiska
länderna.

Jag avvaktar resultatet av det beslut
som kommer att fattas — om det blir
något resultat över huvud taget. Sedan
får vi väl se om vi kan återkomma i
ärendet ett annat år.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Vår erfarenhet i SIDA:s
styrelse understryker och bekräftar
behovet av den vidareutbildning av ulandsexperter
som motionärerna begärt.
Detta behöver inte med nödvändighet
betyda att man satsar på en biståndskarriär.
SIDA bär i sitt yttrande
understrukit, att man hellre skulle se
att det blev en viss cirkulation, d. v. s.
variation och förnyelse av insatserna,
samt att det kanske inte är lämpligt att
en och samma person stannar i denna
karriär under hela sitt liv.

Till denna variation hör dock vad
som antydes i SIDA:s yttrande, nämligen
att man naturligtvis gärna skulle
se att de personer som kommer till uländerna
har en sådan grundutbildning,
att de även kan flyttas över till andra
internationella arbetsinsatser än dem
som Sverige självt utövar på det bilaterala
planet.

Under alla omständigheter vill jag
understryka vikten av att en sådan
kursverksamhet kan bedrivas. Jag vill
också gärna instämma i vad herr Nilsson
i Agnäs yttrade nyss. Såväl han som
herr Rubin, jag själv och några till har
ju tidigare motionerat om en sådan utbyggnad
av Solviks folkhögskola, som
drives av Evangeliska fosterlandsstiftelsen,
att den skulle kunna bli till
hjälp, framför allt på det medicinska
området, både för SIDA och missionen.

Utskottets skrivning är, såsom här

Onsdagen den 6 november 1968

Nr 34

har sagts både av herr Ullsten och herr
Nilsson i Agnäs, positiv. Jag beklagar
emellertid att det i yrkandet inte har
kommit med någon antydan om att vi i
fortsättningen borde utreda och arbeta
vidare på den utbildningslinje som beröres
i motionen. Det är gott och väl
att det står så välvilligt skrivet som det
gör i utlåtandet, att vi även i fortsättningen
skall följa det utbildningsbehov
som föranledes av u-landsverksamheten
och skapa möjligheter att tillgodose
detta. Att frågan sedan skall tagas upp
i Nordiska rådet må vara en sak för
sig, men jag skulle gärna ha sett att vi
även i själva riksdagsbeslutet hade fått
in en antydan om att vi kommer att gå
vidare på den utbildningsväg som antydes
i motionen.

Med detta, herr talman, vill jag yrka
bifall till utskottets hemställan.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Här har endast yrkats
bifall till utskottets hemställan, varför
det alltså inte finns någon anledning
för mig att ingå i någon sorts polemik.
Jag vill bara understryka att utskottet
fullkomligt delar motionärernas och talarnas
uppfattning om hur viktigt det
är just med utbildningen av det folk vi
skickar till u-länderna.

Vi har SIDA som organ för denna
uppgift. SIDA uppmärksammar denna
fråga, ty det är en av dess huvuduppgifter
att se till att vi får fram det bästa
folket. Det bör komma den vägen. Efter
vad jag hört har SIDA i sina petita för
nästa år mycket grundligt tagit upp just
utbildningsfrågorna. Dessa kommer
alltså att gå den rätta vägen. Om Fyrisskolan
och Solviksskolan kan inordnas
i SIDA:s utbildningsverksamhet skall
detta även ske. Men vi skall inte ha
privat startade aldrig så välmenta skolor.
Vi är på det klara med att om vi
skall nå resultat och verkligen få valuta
för de resurser vi sätter in, måste åtgärderna
samordnas. SIDA är det sam -

Andra kammarens protokoll 19 OS. Nr 34

Utbildningen av u-landsexperter

ordnande organet. Detta hindrar dock
inte att enskilda initiativ från olika håll
kan vara av värde och bör kunna tas
upp till behandling, men det får i så
fall gå genom SIDA.

När det gäller hänvisningen till Nordiska
rådet menade vi ingalunda att vi
skulle begrava frågan i en stor utredning
där. Det är självklart att utbildningen
måste ske på det nationella planet
och inom varje land. Men frågan är
så stor och gäller oss alla i så hög grad,
att man bör ta upp den även i det nordiska
samarbetet, om inte annat så för
att utbyta erfarenheter. Det kan också
tänkas att det kan ske ett visst utbyte
och en viss komplettering av utbildningen
i olika länder. Denna statsutskottets
hemställan föranleddes av skolöverstyrelsens
remissyttrande, vilket
slutar med att nämna att detta borde
kunna vara en fråga för Nordiska rådet.
Det är alltså ingalunda fråga om
något antingen — eller utan det är bara
fråga om att tillvarata alla möjligheter
på bästa möjliga sätt.

Herr talman! Härmed ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! Det är utmärkt att vi
är överens om syftet d. v. s. angelägenheten
av att man får fram den här utbildningen.
Jag tror också att vi är
överens när det gäller bedömningen
av SIDA:s intresse för denna typ av
utbildning, dokumenterad både av styrelseledamoten
i SIDA herr Rimmerfors
och av SIDA:s remissvar.

Det som jag ställt mig litet undrande
till är att samtidigt som man får en positiv
inställning från SIDA till en utredning
av denna typ av utbildning inom
den tekniska gymnasieutbildningen,
inom folkhögskolan o. s. v., tycks man
inom skolöverstyrelsen ha en annan
uppfattning. Utan att närmare motivera
det talar man där om att vi bör ha en
nordisk utredning. Man får intryck av

Nr 34

Onsdagen den 6 november 1908

Avdrag för ökade levnadskostnader vid tjänsteresor m. m.

att SÖ önskar skjuta hela saken ifrån
sig. Denna skillnad mellan SIDA:s och
skolöverstyrelsens inställning är enligt
min mening ganska viktig, ty även om
SIDA har intresse för denna utbildning,
är det dock So som skall stå för den.
Det är SÖ som måste ta initiativ för att
det skall bli en utbildning av ifrågavarande
slag. Det är också SÖ som tagit
initiativ tillsammans med arbetsmarknadsstyrelsen
till experimentet på Fyrisskolan,
och jag gissar att SÖ varit
initiativtagare också när det gäller folkhögskolorna.

Man måste alltså ha skolmyndigheternas
medverkan för att denna utbildning
skall komma till stånd. Därför tycker
jag att det är synd att utskottet valt att
inta skolöverstyrelsens litet ointresserade
ståndpunkt i stället för SIDA:s mera
intresserade.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 7

Avdrag för ökade levnadskostnader vid
tjänsteresor m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 50, med anledning av motioner
angående avdrag för ökade levnadskostnader
vid tjänsteresor m. m.

Bevillningsutskottet upptog till behandling
i ett sammanhang följande motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:121
av herr Lundström och II: 165 av herr
Enskog;

2) de likalydande motionerna 1:179
av herr Göran Karlsson och II: 317 av
herr Almgren;

3) de likalydande motionerna I: 638 av
herr Axel Kristiansson m. fl. samt II: 796
av herrar Eliasson i Sundborn och Boo,
i vilka hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t begärde utredning
och förslag beträffande avdrag

för fördyrade levnadskostnader vid
tjänstgöring utom bostadsorten i enlighet
med vad i motionerna anförts;

4) motionen II: 828 av herr Åkerlind.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1) — med bifall till motionerna
I: 638 och II: 796 — i skrivelse till
Kungl. Maj :t begära utredning och förslag
till liberalare regler i fråga om
avdrag för ökade levnadskostnader i
sådana fall då skattskyldig hade sitt
arbete på annan ort än den, där han
hade sin bostad;

2) avslå

a) motionerna I: 121 och II: 165 samt
motionen II: 828, i den mån de icke
kunde anses besvarade genom vad utskottet
anfört,

b) motionerna 1:179 och 11:317.

Reservation hade avgivits av herrar
John Ericsson och Einar Eriksson, fröken
Ranmark samt herrar Wärnberg,
Engkvist, Andersson i Essvik, Forsberg,
Carlsson i Västerås och Carlstein (samtliga
s), vilka ansett att utskottet under
punkten 1) bort hemställa,

att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 638 och II: 796.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! I det föreliggande betänkandet
behandlas motioner i frågor
som tidigare aktualiserats i riksdagen.
Beträffande samtliga dessa frågor utom
en råder enighet inom utskottet, och
jag skall därför inskränka mig till att
kommentera den del av betänkandet
varom enighet ej kunnat uppnås.

I motionerna I: 638 och II: 796 tas
upp frågan om sådana fall då den skattskyldige
byter anställningsort och då
reglerna beträffande avdrag för ökade
levnadskostnader vid dubbel bosättning
enligt motionärernas mening bör liberaliseras.
Utskottsmajoriteten har till -

Onsdagen den 6 november 1968

Nr 34

Avdrag för ökade levnadskostnader vid tjänsteresor m. m.

styrkt utredning i enlighet med i motionerna
framställt yrkande. Utskottets
socialdemokratiska ledamöter har reserverat
sig, och jag vill helt kort motivera
vår reservation.

Vi framhåller att enligt huvudregeln
kan den som tar ett arbete på annan
plats än den där han är bosatt få avdrag
för ökade levnadskostnader endast
under förutsättning att anställningen
omfattar en kortare tid — det är huvudregeln.
Genom det beslut som fattades
av 1963 års riksdag och den form
av traktamentsbeskattning som då genomfördes
har emellertid införts en
ganska vidsträckt rätt till avdrag för
ökade levnadskostnader i sådana fall
som det nu gäller — alltså då en skattskyldig
på grund av arbete bosätter sig
på annan ort än den där hans familj är
bosatt.

I punkt 3 i anvisningarna till 33 §
kommunalskattelagen heter det att »därest
det med avseende på makes förvärvsverksamhet,
svårighet att anskaffa
familjebostad eller annan därmed jämförlig
omständighet icke skäligen kan
ifrågasättas, att familjen skall avflytta
till den skattskyldiges bostadsort» kan
avdrag medges »för den ökning i levnadskostnaden
som föranledes av den
skilda bosättningen». Den bestämmelsen
finns således redan införd, och vi
menar därför att det knappast nu är
nödvändigt att utreda frågan på nytt.

Denna bestämmelse ger också möjlighet
till avdrag utan att dessa behöver
verifieras. Regeln är ju den att taxeringsmyndigheterna
med ledning av de
traktamentsavdrag som redovisas av
arbetsgivaren skall kunna bevilja avdrag
för ökade levnadsomkostnader. I
detta fall har arbetstagaren emellertid
rätt att tillerkännas avdrag för ökade
levnadsomkostnader även om traktamente
inte utgått. Redan innan 1963 års
regler trädde i kraft torde skattedomstolarna
regelmässigt ha medgivit avdrag
motsvarande sannolika kostnader
utan att de skattskyldiga behövde före -

te några verifikationer. Att nu efter
schablonreglernas ikraftträdande kräva
verifikationer på alla utgifter strider
enligt vår mening mot en av grundtankarna
i de nya bestämmelserna.

Med denna korta motivering och med
hänsyn till att frågan enligt vår mening
i allt väsentligt är löst ber jag att få
yrka bifall till reservationen.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Utskottet är, som herr
Engkvist framhöll, nästan helt enigt.
Anledningen därtill är att en utredning
är tillsatt för att pröva traktamentsbestämmelserna.
Oppositionen har tidigare
ansett att det sätt varpå bestämmelserna
tillämpats i enskilda företag
inte varit tillfredsställande eftersom antalet
dagtraktamenten skulle sättas i relation
till antalet nattraktamenten. Men
den frågan är nu föremål för utredning,
och på den punkten är vi således överens
inom utskottet.

Den reservation, som herr Engkvist
talade för, behandlar emellertid en annan
fråga, som på grund av de förändrade
förhållanden varunder näringslivet
i dag arbetar har blivit alltmer aktuell.
Många människor måste i dag
flytta från sin gamla bostadsort för att
börja ett arbete på en annan ort, och
de kanske då måste lämna ett egetliem
eller något liknande. Det kan i sådana
fall ur samhällets synpunkt vara fördelaktigt
om vederbörande bor kvar på den
gamla orten och inte behöver bryta
upp. På det sättet kan man motverka
en flykt från landsbygden och en uttunning
av glesbygderna. Det är den
frågan som motionärerna tar upp.

Vi har den uppfattningen att det ur
taxeringssynpunkt varit ganska snäva
gränser för rätten till avdrag för dem
som har merkostnader på grund av att
de måste bo på en annan ort än den
där de arbetar. Utskottsmajoriteten har
därför stannat för att på denna punkt
tillstyrka en utredning av denna fråga,
eftersom det är tvivelaktigt om just det

Nr 34

Onsdagen den 6 november 1968

Avdrag för ökade levnadskostnader vid tjänsteresor m. m.

problemet kan vara föremål för den
sittande utredningens arbete.

Herr talman! Jag ber med dessa ord
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr BOO (ep):

Herr talman! I 1 S av taxeringsförordningen
föreskrivs följande beträffande
taxeringsarbetet: »Därvid skall
iakttagas, att taxeringarna bliva överensstämmande
med skatteförfattningarna
samt i möjligaste måtto likformiga
och rättvisa.»

Detta är i och för sig en bra målsättning,
och det är väl också självklart att
denna målsättning är rättesnöret i taxeringsarbetet.
Men skall föreskriften om
rättvisa kunna följas krävs också att
skatteförfattningar och hestämmelser är
sådana, att de utgör en riktig grund för
rättvisa och inte är ett hinder för att
uppnå det syftet.

Den del av skatteförfattningarna, som
med anledning av motioner behandlas i
föreliggande betänkande från bevillningsutskottet,
nämligen bestämmelserna
om rätt till avdrag för fördyrade levnadskostnader
vid tjänstgöring och arbete
utanför hemorten, är ett viktigt avsnitt
som berör många människor.
Under senare år har man gjort vissa
författningsändringar, vilka tidigare
har redovisats här. Jag vill för min del
gärna erkänna, att det varit förändringar
till det bättre. 1963 års riksdagsbeslut
beträffande schablonreglerna innebar i
alla fall att man gick en bit på vägen
mot bättre likställighet mellan t. ex. de
tjänstemän som uppbär statliga icke
taxeringsbara traktamenten och dem
som inte uppbär sådana. 1967 års beslut
att utsträcka dessa bestämmelser till att
gälla även den privata sektorn har
också skapat bättre förutsättningar härvidlag.
Förhoppningen måste vara att
man fullföljer detta lagstiftningsarbete
dithän, att samtliga enskilda företag och
därmed också de anställda i dessa företag
får samma förutsättningar i detta av -

seende som statliga, kommunala och
vissa andra tjänstemän nu har.

Men det finns en kategori, för vilken
det ännu inte finns tillfredsställande bestämmelser
om avdrag för fördyrade
levnadskostnader. Jag syftar på den
kategori som har sitt arbete mer kontinuerligt
ocli under längre tid förlagt
till annan plats än hemorten. Detta är
en väsentlig fråga för många, och det
är därför nödvändigt att vi får en generösare
skattelagstiftning i berört avseende.

Herr Magnusson har redan delvis berört
vad som innefattas i det motionspar
som tar upp denna fråga. Jag vill
bara ytterligare komplettera hans uppgifter
och säga att vi bör eftersträva en
reell valfrihet för den enskilde. Det är
enligt mitt sätt att se inte riktigt att
skatteförfattningarna på sitt sätt skall
vara tvingande för den enskilde. Det blir
de nämligen, om icke avdragsrätten är
så utformad att man får en skälig möjlighet
att t. ex. välja bostadsort. Vi känner
också till alla de konsekvenser en
sådan tvingande bestämmelse medför.
Dessa konsekvenser är i dag uppenbara
för många människor. Det förändringens
samhälle, som vi nu lever i, innebär
för många att de får göra uppbrott från
tidigare bostadsorter. Vad det medför
av problem i omställningshänseende
både för den enskilde och för samhället
har här tidigare redovisats. Jag vill också
peka på de stora samhälleliga engagemang
i ekonomiskt avseende som kommer
in i bilden. Många gånger betyder
förflyttningen från en ort med vikande
befolkningstal att samhället får ta på sig
stora kostnader för att om möjligt upprätthålla
servicen i den orten. Det betyder
också i vissa fall att realvärden
bryts ned, realvärden som i framtiden
inte kan nyttjas på avsett sätt. Den nya
orten måste också göra nya investeringar
för stora belopp, och det är alldeles
uppenbart att detta ur den samlade samhällsekonomiska
synvinkeln inte är en
riktig utveckling.

Onsdagen den 6 november 1968 Nr 34

Avdrag för ökade levnadskostnader vid tjänsteresor m. m.

Låt mig något exemplifiera den enskildes
problem, ekonomiskt sett, i det
här sammanhanget. Jag vill ta en inkomsttagare
med 2 000 kronor i månaden
och utgår från den förutsättningen
att de fördyrade levnadskostnaderna
belöper sig till omkring 870 kronor i
månaden. Detta belopp sammanfaller
med det omstationeringstraktamente
som utgår till vissa statstjänstemän efter
det nittioförsta dygnet. Det sammanfaller
också med den schablonregel som
nu finns för ett avdrag på 44 kronor;
om den tillämpas under cirka 20 dagar
i månaden, uppgår avdraget till ungefär
detta belopp. Om vi då gör en jämförelse
med en inkomsttagare som icke får
något avdrag, betyder det att den inkomsttagaren
för sina 2 000 kronor enligt
normalskattetabell får ett skatteavdrag
på 541 kronor. Därutöver skall han
betala sina fördyrade levnadskostnader
med i runt tal 870 kronor. Kvar för
övriga levnadskostnader återstår således
cirka 600 kronor. Det betyder ju en
ganska ansträngd situation för den enskilde.

Om vi tar ett exempel som sammanfaller
med vad vi i princip eftersträvar,
nämligen att från de 2 000 kronorna den
skattskyldige först skall få göra avdrag
för fördyrade levnadskostnader med
870 kronor och därutöver betala skatt
på resten, får han i runt tal 900 kronor
kvar att leva på, och det är ju en avsevärt
förbättrad situation.

Går man ännu längre och baserar förutsättningen
på det tredje fallet, nämligen
att en skattskyldig med 2 000 kronor
i månadsinkomst skulle få 870 kronor
i traktamente för fördyrade levnadskostnader
ökar hans kvarstående
inkomst, sedan skatten är avdragen å
lönen till 1 460 kronor. Detta belyser
hur olika reglerna slår.

Jag har, herr talman, med det sagda
försökt ge exempel på hur angeläget
det är att man löser dessa problem för
de människor som under en längre tid
har arbete på annan ort och som före -

drar att behålla sin tidigare bosättningsplats.
Jag menar, herr talman, att det är
en utomordentligt viktig uppgift att
åstadkomma en generösare lagstiftning
i det avseendet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ENGKVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag är helt överens med
herr Boo om att det bör finnas en sådan
rätt till avdrag som han här talat om,
men så är redan fallet. Denna rätt infördes
i skattebestämmelserna enligt det
tillägg som gjordes 1963.

Det är möjligt att det i vissa fall kan
bli svårigheter när det är fråga om en
utpräglad avflyttningsort. Vi har emellertid
ännu inte sett verkningarna i sådana
fall, och jag skulle för min del
vilja starkt ifrågasätta, om man på detta
område kan ha en särlagstiftning begränsad
till vissa orter.

Herr BO O (ep) kort genmäle:

Herr talman! Vad herr Engkvist senast
yttrade vill jag bara kommentera
med att säga att det är otänkbart att
man kan ha på det sättet.

Jag vill därutöver säga beträffande de
undantag — om man skall kalla det så
— som nu finns med en generösare tilllämpning
av avdragsreglerna och förlängning
av den kortare tid som är föreskriven,
att dessa undantag tydligen
förekommer ytterst sällan. Jag har i min
hand handlingar i ett överklagningsärende,
där det bevisligen är redovisat
att den skattskyldige driver en rörelse
på bostadsorten som ger en betydande
del av hans sammanlagda inkomst, vartill
kommer att sjukdom i familjen helt
enkelt kräver boende i en miljö av den
tidigare bostadsortens typ. Trots detta
har icke den generösare tillämpningen
medgivits i detta fall.

Jag anser, herr talman, att det bör
klart framgå hur en tolkning av skattelagstiftningen
skall ske. Framför allt
bör vi komma dithän att det finns en

Nr 34

Onsdagen den 6 november 1968

Avdrag för ökade levnadskostnader vid tjänsteresor m. m.

reell valfrihet. Den föreligger först då
man överlåter till den enskilde att bedöma,
om han vill ha de eller de kostnaderna
för att utföra sitt arbete, varefter
han självfallet blir beskattad för
den överskjutande delen. Först då finns
den reella valfriheten.

Herr ENGKVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag upprepar vad jag
tidigare har sagt att det redan finns en
sådan bestämmelse. Jag tillåter mig att
direkt ur anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen
läsa upp följande passus
ur punkt 3, som infördes efter 1963
års beslut: »Oavsett vad i nästföregående
stycke sägs äger skattskyldig, som på
grund av sitt arbete bosatt sig på annan
ort än den där hans familj är bosatt,
därest det med avseende på makes förvärvsverksamhet,
svårighet att anskaffa
familjebostad eller annan därmed jämförlig
omständighet icke skäligen kan
ifrågasättas, att familjen skall avflytta
till den skattskyldiges bostadsort, åtnjuta
avdrag för den ökning i levnadskostnaden
som föranledes av den skilda
bosättningen.»

Jag tycker att detta täcker vad det här
är fråga om.

Herr ÅKERLIND (h):

Herr talman! Jag har i min motion
11:828 påtalat de orättvisor som kan
förekomma beträffande traktamentsavdragen.
Bl. a. har jag tagit upp exemplet
med byggnadsarbetare i Stockholms län
som arbetar på annan ort än där de har
sin bostad och som av arbetsgivaren erhåller
traktamenten, för vilka de i sina
deklarationer gjort avdrag enligt gällande
bestämmelser för endagsförrättningar.
Avdragen har godkänts av olika taxeringsnämnder
i länet, men taxeringsintendenten
har överklagat och prövningsnämnden
har bifallit hans yrkande
och i flera fall ändrat taxeringsnämndens
beslut. Taxeringsintendenten
har motiverat sitt avslagsyrkande med
att många av dessa byggnadsarbetare

har arbetat på samma ort under så lång
tid att de borde flyttat dit.

Jag tycker att detta är eu egendomlig
motivering, ty med den som grund kan
man säga, att om en byggnadsarbetare
under längre tid bär arbete hos samma
arbetsgivare på en viss ort skall han
inte få göra det här avdraget, men om
han arbetar hos en annan arbetsgivare
som har arbeten på flera olika orter
och kan skicka arbetare från den ena
orten till den andra, får han göra avdraget.
Arbetar han en kort tid hos
olika arbetsgivare på annan ort än bostadsorten,
kan han också få göra avdrag.
Om arbetet räcker mindre tid än
en månad, behöver han inte ens ta upp
beloppet i deklarationen, ty om traktamentet
inte överstiger 500 kronor eller
avser högst 24 förrättningsdagar, föreligger
inte enligt bestämmelserna någon
deklarationsskyldighet.

Mot denna bakgrund kan man undra
vilka motiveringarna är för de skilda
bestämmelserna. Med min motion har
jag åsyftat att få till stånd en ändring
beträffande just de här orättvisorna.
För en del år sedan framhölls att arbetaren
inte bör vara någon hoppjerka,
men sådana här system bidrar till att
många blir det; det hela får kanske betraktas
som ett led i strävandena att
förverkliga den rörliga arbetsmarknad
som det så ofta talas om.

Det enhälliga utskottet framhåller
med anledning av min motion, att det
tillsatts en utredning som fått namnet
traktamentsbeskattningsutredningen,
vilken har till uppgift att se över
dessa saker. Detta är mycket bra i och
för sig. Utskottet anser emellertid att
yrkandet i motion 11: 828 därmed har
tillgodosetts. Jag är som sagt tacksam
för att frågan skall utredas, men för
alla dem som nu blir orättvist drabbade
är det en klen tröst att veta att lösandet
av problemet kanske uppskjuts
till en oviss framtid. Därför hoppas jag
att utredningen slutför sitt arbete så
fort som möjligt och att resultatet le -

Onsdagen den 6 november 1968 Nr 34

Rätten till avdrag vid beskattningen för forskningskostnad

der till större rättvisa. Dessförinnan är
icke mitt motionsyrkande — i motsats
till vad utskottet framhållit —- helt tillgodosett,
ty det måste först komma ett
förslag i den riktning som anges i motionen.

För övrigt saknar jag i utskottsbetänkandet:
»Även vid förrättningar utan
ledning av bl. a. min motion och de
frågor som där tagits upp. Utskottet
borde ha kunnat kosta på sig sådana
uttalanden, framför allt med tanke på
vad som står längst ner på s. 3 i betänkandet:
»Även vid förrättningar utan
samband med övernattning utom hemmet
(endagsförrättningar) föreligger en
allmän rätt till avdrag.» Det är uppenbart
att den rätten för närvarande inte
fungerar som den skall.

Herr BOO (ep):

Herr talman! Herr Engkvist sade att
han var nöjd med den skatteförfattning
som finns på det område vi nu diskuterar.
Ja, de undantag isom nu är redovisade
är naturligtvis värdefulla i sig
själva, men av vad jag tidigare anfört
torde ha framgått att till och med tolkningarna
av de undantagsbestämmelserna
är ganska olika.

Vad vi motionärer har åsyftat — och
det har även bevillningsutskottets majoritet
förordat —- är en utredning som
siktar till reell och full valfrihet. Den
valfriheten saknas, om man inte får
göra avdrag för fördyrade levnadskostnader,
oberoende av tidsmässighet och
övriga bedömningar som däri kan inläggas.

Jag vill också understryka att om
den skattskyldige finner det förenligt
med sina egna och sina anhörigas intressen
att bo kvar på den tidigare bostadsorten,
så bör skattebestämmelserna
vara så utformade att han har möjlighet
att göra det utan de ekonomiska
konsekvenser som detta nu kan medföra.

Härmed var överläggningen slutad.

Punkten 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Engkvist begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
1) i utskottets betänkande nr 50,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr John Ericsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 100 ja och 107
nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
av herr John Ericsson m. fl.

Punkten 2

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8

Rätten till avdrag vid beskattningen för
forskningskostnad

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 52, i anledning av motioner
angående rätten till avdrag vid beskattningen
för forskningskostnad.

56 Nr 34 Onsdagen den 6 november 1968

Rätten till avdrag vid beskattningen för forskningskostnad

Bevillningsutskottet upptog till behandling
i ett sammanhang följande
motioner

1) de likalydande motionerna I: 377
(jfr I: 393) av herr Holmberg m. fl. och
11:466 av herr Bohman in. fl., i vilka
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t begärde att motionerna,
i vad de avsåge frågan om beskattning
av företagens forskningskostnader och
om avsättningar av medel till forskningsfonder,
överlämnades till företagsskatteutredningen
för beaktande;

2) de likalydande motionerna 1:859
av herr Dahlén m. fl. och II: 1116 (jfr
11:1115) av herr Wedén m.fl., i vilka
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t begärde översyn av reglerna
om avdrag för kostnader för forskning
och utvecklingsarbete samt utredning
och förslag till regler om skattefri
avsättning till forskningsfonder.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte — med bifall till
motionerna I: 859 och II: 1116 och med
anledning av motionerna I: 377 och
11:466 — i skrivelse till Kungl. Maj:t
begära översyn av reglerna om avdrag
för kostnader för forskning och utvecklingsarbete
samt utredning och förslag
till regler om skattefri avsättning till
forskningsfonder.

Reservation hade avgivits av herrar
John Ericsson och Einar Eriksson,
fröken Ranmark samt herrar Wärnberg,
Engkvist, Andersson i Essvik, Forsberg,
Carlsson i Västerås och Carlstein (samtliga
s), vilka ansett att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen måtte avslå

1) motionerna I: 377 och II: 466,

2) motionerna I: 859 och II: 1116.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr CARLSTEIN (s):

Herr talman! I bevillningsutskottets
betänkande nr 52 behandlas två mo -

tionspar, i vilka företagens möjligheter
till avdrag vid beskattningen för forskningskostnader
tas upp. Dessa problem
har tidigare varit föremål för riksdagens
behandling vid ett flertal tillfällen.
När man tar del av utskottets betänkande
finner man att skillnaden i
uppfattning i sak inte tycks vara särskilt
stor mellan utskottsmajoriteten —
som denna gång består av företrädare
för de borgerliga partierna — och den
mening som företräds av oss socialdemokratiska
reservanter. Vi är alla ense
om att forsknings- och utvecklingsarbete
har en avgörande betydelse för
den ekonomiska utvecklingen i vårt
land. Det bär bl. a. tagit sig det uttrycket
att vi genomför en mycket kraftig
utbyggnad av det statliga stödet till den
grundläggande forskningen och givetvis
också till den högre utbildningen.
Denna bedrives ju främst för att tillgodose
samhällets behov av en teknisk
utveckling, men den utgör givetvis också
ett betydande indirekt stöd till företagens
utvecklingsmöjligheter. Även inom
näringslivet bedrivs det en omfattande
forskning, och den bör självfallet
stimuleras och underlättas.

Det är när det gäller den formella
handläggningen som uppfattningarna
går isär. Motionärerna och utskottsmajoriteten
önskar få en översyn av reglerna
för forsknings- och utvecklingsarbete
samt utredning och förslag till regler
om skattefri avsättning till forskningsfonder.
Vi reservanter anser att
sådana avdragsmöjligheter för forskningskostnader
måste betraktas som en
del av det stora frågekomplex, som företagsbeskattningen
utgör, och därför
lämpligen bör behandlas i samband
med den översyn av företagsbeskattningen
i dess helhet vilken genomförs
av företagsskatteutredningen.

Av proposition nr 68 till årets riksdag
framgår att frågan om forskningsutgifternas
behandling i skattehänseende
omhänderhas av företagsskatteutredningen.
Vi reservanter kan därför

Onsdagen den 6 november 1968 Nr 34

Rätten till avdrag vid beskattningen för forskningskostnad

inte anse att det föreligger skäl att nu
hemställa om en särskild utredning.

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Bland de tendenser som
på senaste tiden gjort sig gällande i
vårt land och som inger en viss oro
märks framför allt den minskade ökningen
i tillväxttakten inom produktionen.
Det har också varit en minskning
av investeringsviljan i näringslivet
— investeringarna torde ligga mellan
1,4 och 1,5 procent under föregående
års, och denna minskning torde
tyvärr komma att fortsätta under återstoden
av året.

Den främsta svårighet som det svenska
näringslivet haft att brottas med på
senare tid är det höga kostnadsläget,
som gör att vår konkurrensförmåga försvagas.
När det gäller att minska på
kostnaderna letar man självfallet ute i
näringslivet efter olika projekt, och då
har det inte kunnat undvikas att man
även minskat på forskningsutgifterna.
Vi är väl alla, som herr Carlstein sade,
överens om att forskningen har utomordentligt
stor betydelse — därom står
det alltså inte någon strid. Men frågan
är huruvida vi i större utsträckning än
som nu sker skall premiera den forskning
som genomförs ute i det enskilda
näringslivet. Beträffande kostnaderna
för den forskning som har en direkt
anknytning till produktutvecklingen föreligger
otvivelaktigt redan nu avdragsrätt,
men diskussionen gäller de mera
långsiktiga projekten och idéutvecklingen
i anslutning till dem.

Vi inom oppositionen har den uppfattningen,
att det skulle vara av utomordentligt
stor betydelse om man ute
i näringslivet finge lägga upp forskningsfonder
som kunde tas i anspråk
för genomförande av olika projekt. Det
finns ju positiva erfarenheter av systemet
med investeringsfonder, som inne -

bär att man under goda år gör avsättningar
och sedan använder medlen för
investeringar under mindre goda år.
Det är ett motsvarande system på forskningssidan
som vi nu förordar. Möjligheter
skulle alltså öppnas att göra avsättning
till forskningsfonder under goda
år och använda medlen när detta
visar sig vara betydelsefullt.

Det är i fråga om metodiken för att
angripa problemet som vi inte är alldeles
överens. Reservanterna uttalar att
frågan redan behandlas av företagsskatteutredningen.
Det är möjligt att så är
förhållandet, men vi har ansett att frågan
har så stor betydelse att det måste
göras en särskild påstötning i saken.
Utskottsmajoriteten har därför stannat
för att begära en speciell utredning. Vi
har naturligtvis ingenting emot att frågan
behandlas av den sittande företagsskatteutredningen,
men utredningen
bör i så fall få i uppdrag att behandla
problemet med förtur.

Det är alltså närmast detta som tvisten
gäller, och jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att ställa en fråga till reservanternas talesman
herr Carlstein. Dessförinnan vill
jag dock konstatera att vi inom utskottet
är, som herr Carlstein och utskottets
vice ordförande här påpekat,
överens om en hel del saker. Vi är
överens om att den allt snabbare tekniska
utvecklingen visar behovet av
att resurserna för den tekniska forskningen
ytterligare ökas. Vi är också
överens om att understryka att riksdagen
år 1959 enhälligt begärde en utredning
om utökade möjligheter till avdrag
för forskningskostnader och att utskottet
och därmed riksdagen upprepade
gånger har hänvisat till den framställning
som riksdagen gjorde år 1959.

Men man måste fråga sig hur tålmodig
riksdagen egentligen skall vara
gentemot en regering som fick ett upp -

58 Nr 34 Onsdagen den 6 november 1968

Rätten till avdrag vid beskattningen för forskningskostnad

drag för nio år sedan och ännu inte
påbörjat det utredningsarbete riksdagen
enhälligt har begärt.

Vi är dessutom överens om att det
är en brist att den svenska skattelagstiftningen
saknar uttryckliga bestämmelser
om forskningskostnaders behandling
i skattehänseende och att saken
behöver utredas. Reservanternas talesman,
herr Carlstein, hänvisade i sitt
anförande till att dessa spörsmål handlägges
av företagsskatteutredningen. Nu
är min fråga till herr Carlstein: Gör de
det?

Det är klart att företagsskatteutredningen
enligt sina direktiv har möjlighet
att behandla spörsmålen. Företagsskatteutredningen
lade någon gång i
somras fram ett betänkande om avskrivningsmöjligheter
på byggnader som användes
i rörelse o. s. v. Men därefter
har denna utredning, såvitt jag vet, inte
hållit något enda sammanträde, och utredningens
ordförande har i ett offentligt
uttalande sagt att utredningens fortsatta
arbete blir beroende av finansministerns
ställningstagande.

När reservanterna nu säger att saken
behandlas av företagsskatteutredningen,
blir alltså min fråga till herr Carlstein:
Kan herr Carlstein bekräfta att så är
fallet?

Herr CARLSTEIN (s):

Herr talman! Det är riktigt, som herr
Gustafson i Göteborg säger, att riksdagen
1959 skrev och beställde en översyn
när det gäller vissa bestämmelser,
men 1960 tillsattes företagsskatteutredningen
och vi har hela tiden hävdat att
den nu aktuella frågan lämpligen bör behandlas
vid översynen av hela problemkomplexet
beträffande företagsbeskattningen.
Frågan om avdrag för forskningskostnader
kommer in som en naturlig
del däri och måste behandlas i
det stora sammanhanget.

Herr Gustafson begärde emellertid
att jag skall bekräfta att så är fallet. Jag
kan göra det med hänvisning till pro -

position nr 68 som riksdagen behandlade
under våren. Där står det att frågor
om forskningsutgifternas behandling
i skattehänseende handlägges av
företagsskatteutredningen och därför inte
berörs i proposition nr 68.

Jag anser att det därmed är bekräftat
att företagsskatteutredningen sysslar
med dessa frågor, herr Gustafson.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Sedan den proposition
skrevs som herr Carlstein åberopar har
en hel del hänt. Ifrågavarande utrednings
ordförande har offentligen förklarat
att det fortsatta arbetet blir beroende
av finansministerns uttalanden. Utredningen
har såvitt jag vet inte haft något
sammanträde och det har inte meddelats
att den kommer att ta upp dessa
frågor.

En sak är alltså fullständigt klar: Frågan
om forskningskostnaders behandling
i skattehänseende har hittills icke
diskuterats av företagsskatteutredningen.
Företagsskatteutredningens ordförande
har sagt att det framtida arbetet
i viss mån blir beroende av finansministerns
ställningstagande. Följaktligen har
vi inga garantier för att de frågor som
vi alla är överens om skall utredas verkligen
blir utredda.

Är det då inte säkrast, herr talman,
att följa utskottsmajoritetens förslag,
som innebär att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t begär en översyn av
dessa problem? Då får vi garantier för
att dessa frågor blir föremål för den
utredning som hela kammaren är ense
om att de borde bli.

Det är därför, herr talman, jag yrkar
bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja

Onsdagen den 6 november 1968 Nr 34

Beräkningen av avdrag för värdeminskning av skog vid tillköp av skogsfastighet

besvarad. Herr Carlstein begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 52, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr John Ericsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 97 ja
och 107 nej, varjämte 1 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
av herr John Ericsson m. fl.

§ 9

Beräkningen av avdrag för värdeminskning
av skog vid tillköp av skogsfastighet Föredrogs

bevillningsutskottets betänkande
nr 54, med anledning av motioner
angående beräkningen av avdrag för
värdeminskning av skog vid tillköp av
skogsfastighet.

I de likalydande motionerna I: 653
av herrar Wikberg och Fälldin samt
II: 810 av herr Larsson i Norderön m. fl.
hade hemställts, att riksdagen måtte
anta i motionerna framlagt förslag till
lag om ändrad lydelse av punkt 4 av
anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen,
innebärande sådan ändring av

kommunalskattelagen, att vid tillköp av
skogsfastighet eller del av sådan fastighet
avdrag för värdeminskning av
skog under vissa förutsättningar skulle
få beräknas särskilt för den tillköpta
fastigheten eller fastighetsdelen utan
beaktande av förhållandena på den tidigare
innehavda fastigheten.

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen måtte med anledning
av motionerna I: 653 och II: 810 anta
i utskottets hemställan intaget förslag
till lag om ändrad lydelse av punkt 4
av anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370), innebärande vissa ändringar och
förenklingar av den i motionerna föreslagna
lydelsen;

2) att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 653 och II: 810 i den mån de
icke kunde anses besvarade genom vad
utskottet anfört och hemställt.

att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 653 och II: 810.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! Vid inkomstbeskattningen
gäller bl. a., att ett komplex av
jordbruksfastigheter, som i ekonomiskt
hänseende utgör en förvaltningsenhet,
skall anses utgöra en förvärvskälla. En
följd härav är att inkomster och utgifter
för de olika jordbruksfastigheterna
som drives i sambruk redovisas gemensamt
på en jordbruksbilaga; så ock avdragen
för värdeminskning av skog.

Motionärerna har aktualiserat ett fall,
där ägaren av en skogsfastighet hade
avsett att delvis finansiera anskaffandet
av en intilliggande skogsfastighet

60 Nr 34 Onsdagen den 6 november 1968

Beräkningen av avdrag för värdeminskning av skog vid tillköp av skogsfastighet

genom avverkningar på den sistnämnda
fastigheten. Han hade därvid räknat
med att värdeminskningsavdraget enbart
skulle påföras den tillköpta fastigheten.
I en framställning till riksskattenämnden
om förhandsbesked i ärendet
hade köparen i fyra punkter begärt att
få veta, vilka förhållanden på den tillköpta
fastigheten som skulle läggas till
grund vid beräkningen av värdeminskningsavdraget.
Riksskattenämnden har
i sitt förhandsbesked sagt, att nämnden,
oavsett om jordbrukaren förvärvar hela
fastigheten eller en del därav, finner
omständigheterna vara sådana, att den
nyförvärvade fastigheten samt de redan
tidigare ägda fastigheterna måste anses
utgöra eu förvärvskälla. Redovisningsavdraget
kommer följaktligen att bestämmas
av de skogliga förhållandena
på de båda fastigheterna.

I ett utslag den 9 maj 1967 har regeringsrätten
ej funnit skäl att göra ändring
i förhandsbeskedet.

Vi är inom bevillningsutskottet medvetna
om att regeringsrättens ställningstagande
i saken har medfört vissa svårigheter
för de skattskyldiga samt för
de myndigheter som handlägger frågor
om jordbrukets yttre rationalisering.
Meningarna har varit delade även inom
utskottet om det berättigade i motionärernas
yrkande. De åtgärder som hittills
vidtagits i rationaliseringssyfte för
jordbruket har inte alltid lett till önskat
resultat. Ett bifall till motionen
skulle dessutom innebära avsevärda avsteg
från allmänna principer för inkomsttaxeringen.
I ett avseende förmodar
jag dock att utskottet är enhälligt,
nämligen i uppfattningen att saken är
mycket komplicerad.

Utskottet har vidare erfarit att spörsmålet
har uppmärksammats av skogsskattekommittén,
vilken beräknas vara
färdig med sitt uppdrag vid årsskiftet
1968—1969. Reservanterna har därför
ansett det vara klokt och lämpligt att
avvakta resultatet av kommitténs arbete
innan definitiv ställning tages till

motionärernas lagstiftningsyrkande i
denna besvärliga fråga.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till reservationen
av herr John Ericsson m. fl.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Herr Andersson i Essvik
har mycket noggrant redogjort för bakgrunden
till att denna fråga förts fram
till riksdagen, varför jag inte behöver
trötta kammarens ledamöter med den
saken.

Det är av stor betydelse att en rationalisering
sker på skogsbruksområdet.
Därför har det blivit ganska vanligt att
en jordbrukare köper in en gård som
ligger vid sidan av hans egen för att på
det viset utöka sitt skogsinnehav, varigenom
han får en mera rationell drift.

Praxis har blivit att vederbörande inte
behövt slå ihop inkomsterna. Det värdeminskningsavdrag
för skog som uppkommer
vid försäljning från den nyinköpta
gården kunde han räkna för sig,
och han behövde alltså inte därvidlag
ta hänsyn till det tidigare skogsinnehavet.

Det regeringsrättsutslag som nu kommit
innebär därför en överraskning.
Det har tolkat bestämmelserna på ett
annat sätt än som tidigare tillämpats.
Utskottsmajoriteten har därför menat
att det är nödvändigt att omedelbart
försöka rätta till detta förhållande utan
att avvakta att skogsskattekommitténs
resultat föreligger. Men här föreslås
egentligen ingenting annat än att man
i lag fastställer vad som varit praxis
under lång tid och som även visat sig
vara till nytta.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till bevillningsutskottets
hemställan.

I detta anförande instämde herr Söderström
(li).

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Jag skulle i grova drag

(il

Onsdagen den 6 november 1968 Nr 34

Beräkningen av avdrag för värdeminskning av skog vid tillköp av skogsfastighet

kunna instämma i vad herr Magnusson
i Borås här har anfört. I föreliggande
utskottsbetänkande hemställes om en
sådan ändring av kommunalskattelagen,
att vid inköp av skogsfastighet eller del
av sådan avdrag för värdeminskning av
skog under vissa förutsättningar skall
få beräknas särskilt för den tillköpta
fastigheten eller fastighetsdelen utan beaktande
av förhållandena på den tidigare
innehavda fastigheten.

Enligt regeringsrättens ställningstagande,
för vilket herr Andersson i Essvik
tidigare har redogjort, har det fastställts
att värdeminskningsavdraget för
skog inte får beräknas enbart på den
tillköpta delen utan att detta skall slås
ut även på det skogsmarksinnehav som
tidigare tillhört hemmanet.

Detta regeringsrättens utslag har
väckt en viss förvåning inte bara hos
den som i kompletteringssyfte önskar
förvärva skog utan jämväl hos vissa
skattemyndigheter. De skattemässiga
svårigheter som härmed uppkommer
har visat sig innebära betydande hinder
för den rationaliseringsverksamhet som
bedrivs från lantbruksnämndernas sida.
Det kanske också bör understrykas att
det inte är de större jord- och skogsägarna
som drabbas av dessa snäva
skatteberäkningsbestämmelser, utan det
blir givetvis de ofullständiga hemman,
som från lantbruksnämndens och lantbruksstyrelsens
sida bedömes böra kompletteras,
som drabbas i detta sammanhang.
Med beaktande av de mindre och
medelstora hemmansinnehavarna bör
således här angivna värdeminskningsregler
med det snaraste ändras enligt
utskottets förslag.

Det är dessa synpunkter som legat
till grund för utskottets bedömning av
denna fråga, och jag ber, herr talman,
att med denna korta motivering få yrka
bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Öh.
vall (fp).

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! Anledningen till att de
motioner väckts som behandlas i bevillningsutskottets
betänkande nr 54 är det
utslag i regeringsrätten i fjol som redan
nämnts i denna debatt. Det innebär att
en skogsfastighet som inköpts för komplettering
inte får behandlas som en fristående
enhet när man räknar fram det
i taxeringssammanhang avdragsgilla beloppet
för värdeminskning vid avverkningar.
I stället skall kompletteringsfastigheten
och köparens tidigare innehavda
fastighet räknas som en enhet. När
köparen avverkar skog på den nya fastigheten
påverkas alltså värdeminskningsavdraget
även av ingångsvärdet
och virkesförrådets storlek på det gamla
fastighetsinnehavet.

Även om regeringsrättens utslag kan
sägas ha stöd i den nuvarande lagtexten
har man allmänt tolkat det som ett
avsteg från gällande praxis. För att skapa
klarhet och få fram så ändamålsenliga
regler som möjligt har vi motionärer
föreslagit ett tillägg till lagtexten vari
tidigare gällande praxis slås fast.

Frågan har betydelse främst från rationaliseringssynpunkt.
Skulle taxeringsintendenterna
i framtiden anse sig
bundna av regeringsrättens utslag får
man räkna med en kraftigt negativ effekt
på skogsrationaliseringen. Stora
praktiska svårigheter kommer att uppstå
för de skattskyldiga och inte minst
för myndigheterna. Skogsägare som ämnat
förvärva tillskottsskog kommer att
få mycket svårt att överblicka vilka
skattekonsekvenser köpet för med sig.
Man får därför räkna med att de av ren
försiktighet avstår från köp även om sådana
skulle vara mycket lämpliga från
struktursynpunkt. I många fall kommer
naturligtvis också möjligheten att finansiera
tilltänkta kompletteringsköp
att försvåras. Direkt besvärligt blir läget
för åtskilliga skogsägare som genomförde
kompletteringar under åren 1966
och 1967 mot bakgrund av då rådande
skattepraxis.

62 Nr 34 Onsdagen den 6 november 1968

Beräkningen av avdrag för värdeminskning av skog vid tillköp av skogsfastighet

Utskottet bär tagit fasta på rationaliseringsaspekterna
och tillstyrkt motionerna.
En återgång till tidigare praxis
skulle innebära väsentliga förenklingar
vid taxeringen och ökade möjligheter
för enskilda skogsägare att finansiera
tillskottsköp. Får nuvarande regler stå
kvar riskerar man däremot ett allvarligt
avbräck i rationaliseringsverksamheten.
Det är alltså först och främst de
praktiska problem som uppstår om man
inte återgår till tidigare praxis, som
bör få fälla utslaget.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ANDERSSON i Essvik (s) kort
genmäle:

Herr talman! Syftet med motionerna
är att genom lagstiftning åstadkomma
högre värdeminskningsavdrag för skog.
Efter regeringsrättens utslag har tidigare
praxis ändrats. Socialdemokraterna
inom utskottet har ställt sig positivt
avvaktande till motionernas yrkanden.
I vår reservation säger vi att vi vill avvakta
resultatet av den utredning som
pågår och som väntas ha slutfört sitt
arbete vid årsskiftet, innan vi vill ta
ställning till denna komplicerade fråga.

Det finns flera frågeställningar i detta
sammanhang: Hur påverkas själva
taxeringsförfarandet? Vill riksdagen
medverka till en skattelagstiftning som
innebär att man via denna lämnar bidrag
till rationalisering av skogsbruket,
vilket ju blir följden om bevillningsutskottets
förslag bifalles? Vi har
alltså inte sagt bestämt nej till förslaget,
men vi vill ha frågorna mer belysta
innan vi tar ställning till dem.
Jag tycker också att de som företräder
utskottets uppfattning vid närmare eftertanke
borde ha kommit till samma
mening.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Jag begärde ordet när
herr Andersson i Essvik sade att detta
är en mycket komplicerad fråga. Men

utskottet har ju lämnat anvisning om
hur man skulle kunna lösa frågan på
ett vettigt och riktigt sätt.

Man kommer inte ifrån att som situationen
i dag är, så är det nästan omöjligt
att på vettiga ekonomiska grunder
köpa ihop skog på det sätt som regering
och riksdag önskar för att därigenom
få fram större brukningsenheter. Detta
utgör en hämsko på hela rationaliseringsutvecklingen.
Det borde vara riksdagens
uppgift att se till att man stimulerar
till de åtgärder som man själv
fattat beslut om.

Därtill kommer det sjunkande rånettovärdet
i våra skogar. Det ser ut
som det funnes en allt starkare vilja
hos lantbrukare och andra skogsägare
att just mot bakgrunden av den ekonomiska
situation på skogsområdet, som
vi befinner oss i, göra dessa stödköp
för att skapa möjligheter till rationalisering.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Andersson i Essvik begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 54, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr John Ericsson m.fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspro -

Onsdagen den 6 november 1968

Nr 34

positionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 96 ja
och 105 nej, varjämte 1 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
av herr John Ericsson m. fl.

§ 10

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 59, med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående godkännande
av avtal mellan Sverige och Nederländerna
för undvikande av dubbelbeskattning
och fastställande av bestämmelser
angående ömsesidig handräckning
beträffande skatter på inkomst och
förmögenhet.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11

Förstatligande av krigsmaterielindustrin Föredrogs

bankoutskottets utlåtande
nr 55, i anledning av motion om förstatligande
av krigsmaterielindustrin.

I motionen 11:604 av herr Jansson
m. fl. hemställdes, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skulle föreslå att
en utredning tillsattes i syfte att framlägga
förslag om överförande av privatägd
krigsmaterielproduktion i statlig
ägo.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte avslå motionen
II: 604.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Förstatligande av krigsmaterielindustrin

Herr THUNBORG (vpk):

Herr talman! I motionen II: 604 hemställes
om en utredning i syfte att framlägga
förslag om att till staten överföra
den privatägda krigsmaterielproduktionen.
Bankoutskottet föreslår riksdagen
att avslå motionen och gör detta med
exakt samma motivering som i december
1966, då riksdagen senast behandlade
en motion med samma yrkande. I
utlåtandet nr 55 hänvisar utskottet till
de yttranden som vid nämnda tillfälle
hade inhämtats från försvarets fabriksverk,
Sveriges industriförbund och
Landsorganisationen.

Jag vet inte, herr talman, hur brukligt
det är att använda remissvar flera
gånger. Jag har haft den uppfattningen
att remissvaren hade en viss likhet med
engångsglaset, men eftersom bankoutskottet
finner remisssvaren användbara
även i år, tillåter jag mig att ägna några
minuter åt desamma.

Vad gäller yttrandet från Sveriges industriförbund
skulle jag vilja ställa följande
fråga: Kan man över huvud taget
tänka sig att Industriförbundet skulle
ställa sig positivt till ett förstatligande
av något slag av privatägd produktion?
Svaret är givet — det kan man naturligtvis
inte tänka sig. Enligt min mening
kan därför Industriförbundets synpunkter
på den här frågan saklöst lämnas
därhän.

Landsorganisationen har, såvitt jag
förstår, i första hand anfört formella
skäl för sitt ställningstagande, nämligen
att innan frågan om de statliga företagens
organisatoriska samordning lösts,
någon speciell sektor inte borde lösryckas
ur problemkomplexet. Jag tolkar
inte detta över två år gamla remisssvar
som ett avståndstagande från motionens
syfte i och för sig.

Vad beträffar den först nämnda remissinstansen,
försvarets fabriksverk,
ifrågasätter jag starkt, om det inte hade
varit på sin plats att inhämta årsfärska
synpunkter därifrån. Det är mot bakgrunden
av detta statliga företags ut -

Nr 34

Onsdagen den 6 november 1968

Förstatligande av krigsmaterielindustrin

veckling under de senaste två åren som
jag ifrågasätter detta.

Den företagsredovisning som finns i
finansdepartementets publikation Statliga
företag visar en påtaglig expansion
för verkets vidkommande. Låt mig bara
anföra några siffror. Omsättningen ökades
ifrån 205,3 miljoner kronor räkenskapsåret
1965/66 till 336,4 miljoner
kronor 1967/68. Produktionen av krigsmateriel
ökade under samma period
från 125 till 228 miljoner kronor. Enligt
samma källa tillverkar försvarets
fabriksverk för närvarande finkalibriga
vapen och ammunition, 74 mm
pansarvärnsvapen miniman, 84 mm
granatgevär Carl Gustaf med ammunition,
delar till 9 cm pansarvärnssystem,
ammunition och ammunitionselement
till granatkastare och artilleripjäser,
stridsdelar och krutraketmotorer
till robotar, torpeder, pyroteknisk
materiel samt uniformer. Den 1 juli i
fjol uppgick centrala flygverkstaden i
Arboga i fabriksverket.

När man tar del av denna redovisning
och även uppmärksammar det faktum
att verket till staten inlevererat 16,3
miljoner de senaste två åren, frågar
man sig vad det kan finnas för sakliga
skäl att inte utreda, huruvida det ur
svenska folkets synpunkt är riktigast att
staten övertar hela krigsmaterielproduktionen,
eftersom folkmajoriteten ju
än så länge anser att vi skall ha en
krigsmakt.

Herr talman! .lag söker undvika en
upprepning av de argument som min
partikamrat Axel Jansson anförde den
7 december 1966. På en punkt tvingas
jag emellertid att tangera en upprepning.
Emot utskottets påstående om att
»inget framkommit som antydde att
svenska företag gjort oskäliga vinster
vid leveranser till det svenska försvaret»
redogjorde herr Jansson för vinsterna
för de båda storleverantörerna
SAAB och Bofors.

Även i utlåtandet nr 55 hävdar bankoutskottet
att några oskäliga vinster

inte förekommit. Nu är, herr talman,
»oskäliga vinster» ett mycket tänjbart
och svårdefinierbart begrepp men jag
anser det både orimligt och onödigt att
kupongklippare skall kamma hem vinster
över huvud taget på landets behov
av krigsmateriel. Det är ju vad de gör
i ökad grad. 1966 fick aktieägarna i
SAAB 11,6 miljoner i utdelning, 1967
12,9 miljoner. Då hade man ändå ökat
investeringsfonden från 28 till 46,8 miljoner
kronor. En utdelning av 10 procent
på aktiekapitalet kan väl inte precis
kallas för småpotatis.

Beträffande Bofors skriver Affärsvärlden
Finanstidningen följande i nr
16—17 för i år i ingressen till sina bokslutskommentarer
följande:

»Åren 1964—66 karakteriserades för
Bofors del av en uppladdning för en
kommande faktureringsökning framför
allt inom den militära sektorn. Visserligen
steg omsättningen även under
dessa år, mera påtagligt dock först under
1966. I fjol utlöstes emellertid denna
uppladdning i en förhållandevis
markant ökning av faktureringen, som
drog sig uppåt med nära 20 %. Detta
innebär samtidigt att fjolårets omsättning
hamnade på en nivå, som med
30 % överstiger den som nåddes under
1965. Till alldeles övervägande del faller
uppgången under dessa båda år på
den militära sektorn, som ökat med
70 % under tvåårsperioden. Den under
första hälften av 1960-talet stadigt växande
andelen av civila produkter har
därmed pressats tillbaka från 62 % av
moderbolagets omsättning till jämnt
hälften i fjol. För innevarande år kommer
denna siffra troligen att sjunka
ytterligare, då bolaget räknar med en
fortsatt stark faktureringstillväxt inom
militärsektorn.»

Herr talman! Eftersom jag icke kan
finna, att landets och aktieägarnas intressen
på någon punkt sammanfaller,
ber jag att få yrka bifall till motion nr
II: 604.

Onsdagen den 6 november 1968

Nr 34

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Låt mig börja med att
säga att problematiken kring krigsmaterielindustrin
är förtjänt av allra största
uppmärksamhet. Att också de svenska
förhållandena kommer under diskussion
är utmärkt. Diskussionen bör
kunna klarlägga under vilka villkor
krigsmaterielindustrin arbetar här i landet.
De villkoren skiljer sig på avgörande
punkter från dem som gäller för
annan industri. För att i Sverige få tillverka
krigsmateriel krävs tillstånd av
Kungl. Maj:t. En särskild myndighet,
krigsmaterielinspektionen i handelsdepartementet,
övervakar att bestämmelserna
efterlevs. I fråga om försäljning
av de tillverkade produkterna är också
villkoren andra för krigsmateriel än för
övriga produkter. På hemmamarknaden
förekommer av naturliga skäl bara en
köpare, staten, och på exportmarknaden
kan inga försäljningar komma till
stånd utan särskilt tillstånd av statliga
myndigheter. Personligen vill jag deklarera
att jag, fastän jag tillhör en
politisk meningsriktning som inte i
onödan förordar restriktioner, anser
att det är alldeles riktigt att det allmänna
har den kontroll över krigsmaterielindustrin
på tillverknings- och
försäljningssidan som här har redovisats,
Jag tror också att de flesta här i
landet anser den nuvarande kontrollen
bra.

Men kommunisterna vill gå längre.
De siktar till att få hela krlgsmaterielproduktionen
överförd i statlig ägo. Det
kravet tror jag inte är allmänt omfattat.
Ett besked härom är att kommunisterna
när de tidigare har aktualiserat samma
förslag — det var senast för två år sedan
—• inte lyckades övertyga någon
utanför sin egen krets om att det skulle
vara något att vinna på förslaget.
Motionen återkommer nu i stort sett ordagrant
överensstämmande med den
som avslogs för två år sedan. Motargumenten
kan därför bli desamma, och
herr Thunborg behöver inte bli förvå -

Förstatligande av krigsmaterielindustrin

nåd över att remissvaren används flera
gånger — de står sig bra även nu. Liksom
motionärerna har begagnat saxen
har också utskottet gjort det och återvänder
nu med samma motargument
som för två år sedan tillvann sig kammarens
gillande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr THUNBORG (vpk):

Herr talman! I mitt tidigare anförande
tog jag inte med vad jag kanske
borde ha berört, nämligen den allmänna
politiska risk som ligger i att
man låter krigsmaterielindustrins åtgärder
till så stor del avgöras i bolagens
styrelserum. Herr Regnéll har emellertid
hävdat den meningen att alla -—
med undantag för kommunisterna — är
överens om den nuvarande ordningen.
Detta tror jag är att gå för långt. Några
som inte är överens, herr Regnéll, är
nämligen tillverkarna av krigsmateriel.
I samma nummer —■ nr 16—17 —- av
Affärsvärlden Finanstidningen, varur
jag nyss citerade uppgifter om bokslutet
för Bofors, klagar dessa tillverkare bittert
över de restriktiva exportbestämmelserna.
Jag tycker, herr talman, att
man också skall ha detta i minnet. Ty
även om det finns en majoritet i riksdagens
kamrar som är för den nuvarande
ordningen är tillverkarna det
icke. Dessa ser naturligtvis i liberalare
exportbestämmelser möjligheter till ännu
större vinster än de jag nyss nämnde.

Hem Regnéll säger vidare att vi skall
återkomma till denna fråga. Ja, den
kommer igen, till dess att den löses på
ett sätt som ligger i anslutning till vad
motionärerna har påyrkat. Ty det förhållandet
att — som jag tidigare sade
—■ kupongklippare skall göra sig accelererade
vinster på Sveriges behov av
krigsmateriel framstår för flertalet människor
utanför detta hus som en orättvisa.
Skattebetalarna och medborgarna

5 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 34

Nr 34

Onsdagen den 6 november 1968

Förstatligande av krigsmaterielindustrin

kommer icke hur länge som helst att
finna sig i detta. Herr Regnéll kan därför
vara övertygad om att det i dag
inte är sista gången som denna fråga
aktualiseras.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Herr Thunborg inledde
sitt anförande med att förklara att han
nu skulle ta upp något som han inte
berört i sitt första yttrande, och jag
förstår nästan att han inte kom in på
denna fråga då. Hans anförande då var
väl genomtänkt och disponerat, men en
replik är kanske inte alltid lika väl genomtänkt.

Det är så, att tillverkningen av krigsmateriel
inte kan bestämmas — som
herr Thunborg uttryckte det — i bolagens
styrelserum. Där måste man ha
klart för sig vilken krigsmateriel som
efterfrågas av den statliga köparen i
vårt land och vilken krigsmateriel som
kommer att godkännas för export till
andra länder. Om man bedriver tillverkning
av annan krigsmateriel —
alltså sådan som varken kan säljas hemma
eller gå på export — gör man en
dumhet. Då skadar man sina vinstintressen,
vilka ju herr Thunborg menar
att man omhuldar i alla andra sammanhang.

Jag skall också ta fram några siffror,
fastän det måhända inte är så särdeles
sympatiskt att diskutera enskilda företags
angelägenheter. Herr Thunborg talar
om Bofors som ett praktexempel på
hur kupongklipparna skor sig på de
svenska skattebetalarnas bekostnad. I
dag kostar en aktie i Bofors omkring
115 kronor medan samma aktie för
några år sedan kostade ungefär 200 kronor.
De som legat på sina aktier har
alltså sett dem gå ned till nära nog
halva det värde som de tidigare hade.
De som förvärvade dessa aktier i ett
prisläge på omkring 200 kronor får då
som nu 8 kronors utdelning per aktie.
De har alltså fått 4 procents ränta på de

pengar de satsade när de köpte in sina
aktier under de förhållanden jag angivit.
Sedan skall de betala inkomstskatt
på detta till staten. Det är inte
särskilt mycket kvar för dessa »kapitalister»,
som herr Thunborg menar är
så samhällsfarliga. Det är väl tvärtom
nyttigt med en konkurrens mellan det
allmänna, d. v. s. försvarets fabriksverk,
vilket — såsom herr Thunborg mycket
riktigt redovisat — har expanderat
kraftigt, och de privatägda krigsmaterielindustrierna.

Herr THUNBORG (vpk):

Herr talman! Jag vet inte riktigt vad
ett värdeomdöme om min replikkonst
har med denna fråga att göra. Jag avstår
från att göra något sådant beträffande
utskottsordföranden — det vore
förmätet av mig som är ny i denna
kammare. Men om det nu förhåller sig
på det sättet, herr Regnéll, att det är
staten som bestämmer det mesta om
vad som skall tillverkas, om seriernas
längd etc., varför då inte bifalla vår motion,
där vi begär en utredning om möjligheterna
att låta staten överta också
det som återstår på detta område.

Låt mig i detta sammanhang ge herr
Regnéll ett litet blygsamt uppslag, eftersom
herr Regnéll har apostroferat aktiekurserna
i AB Bofors. Jag känner till
en post som förmodligen är till salu,
nämligen Röda korsets innehav av aktier
i detta bolag. Det vore väl lämpligt
att överväga, om inte samhället rätteligen
borde överta denna post och på
detta sätt få ett större inflytande.

Herr talman! Jag yrkar fortfarande
bifall till motionen.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen II: 604;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Onsdagen den 6 november 1968

Nr 34

§ 12

Turistnäringen

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 56, i anledning av motioner angående
turistnäringen.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! I förevarande utlåtande
från bankoutskottet behandlas ett motionspar,
bakom vilket står fröken Wetterström,
jag själv m. fl., och i vilket turistnäringens
betydelse för den svenska
handelsbalansen las upp. I årets finansplan
framhölls angelägenheten av att
bevara jämvikten i bytesbalansen bl. a.
genom att »dämpa det generella efterfrågetrycket».
I detta sammanhang är
det enligt min mening angeläget att uppmärksamma
turistnettots inverkan på
bytesbalansen.

Turistnettot som 1961 utgjorde minus
192 miljoner kronor har under hela
1960-talet ständigt försämrats. År 1967
uppgick nettot till minus 920 miljoner,
och det beräknas enligt utskottet i år
komma att uppgå till minus 1 100 miljoner
kronor. Av dessa siffror framgår
turismens betydelse från valutasynpunkt,
och det synes mig'' nödvändigt
att söka påverka turistbalansen i positiv
riktning. Detta var också syftet med
motionen.

De åtgärder vi motionärer i första
hand tänkte på var dels att söka stimulera
svenskarna att i större utsträckning
resa i och förlägga sina semestrar
inom vårt eget vackra land, dels att
få en ökad ström av turister till Sverige.
Jag tror också, herr talman, att
det vore lämpligt om vi riksdagsledamöter
föregick med gott exempel och
begränsade våra utlandsresor såväl i
riksdagens och utskottens som i egen
regi.

Förutom att turismen inverkar på bytesbalansen
har den som näringsgren
betydelse för sysselsättningen och konsumtionen
inom landet, inte minst i exempelvis
Norrland, i Dalarna; i Värm -

land och på Gotland. Enligt min mening
finns det all anledning att i nuvarande
arbetsmarknads- och konjunkturläge
understryka detta, och det är
mot den bakgrunden vi i motionen föreslagit
en utredning i syfte att få fram
underlag till åtgärder som kan bryta
den negativa utvecklingen av turistbalansen.

Svenska turisttrafikförbundet bär också
i sitt remissvar sammanfattningsvis
meddelat, att förbundet delar tankegångarna
i motionerna att olika åtgärder
behövs för att i den rådande situationen
aktivera svensk turistnäring. Vidare
säger Turisttrafikförbundet att man
med tillfredsställelse hälsar en allmän
utredning.

Utskottet betonar i sin tur att en
ändring av turistnettot i positiv rikt-t
ning inte framstår som något självständigt
mål men kan vara ett naturligt och
i vissa lägen ofrånkomligt inslag i strävan
efter bevarad jämvikt i bytesbalansen.
Utskottet säger vidare att goda skäl
av både ekonomisk och annan natur anföres
av motionärerna i syfte att öka
omsättningen inom den svenska turistnäringen
och kan i väsentliga avseenden
ansluta sig till de synpunkter som
anförts av motionärerna. Därefter redovisar
utskottet redan nu pågående åtgärder
i detta syfte och anser att det
för närvarande inte är aktuellt med en
särskild utredning, då utredningsarbetet
på detta område redan nu framstår
som en väsentlig uppgift för existerande
samordningsorgan.

Herr talman! Med en så klar och positiv
skrivning från utskottets sida har
jag inget yrkande. Jag har med mitt inlägg
velat betona angelägenheten av detta
ärende och önskvärdheten av att de
av utskottet angivna samordningsorganen
snabbt slutför sig förelagda uppgifter
i syfte att öka turismen och semesterresorna
inom landet.

I detta anförande instämde herr Kilsson
i Agnäs (h).

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 34

Onsdagen den 6 november 1968

§ 13

Vidgad befogenhet för vigselförrättare

inom annat trossamfund än svenska
kyrkan

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 39, i anledning av motioner
om vidgad befogenhet för vigselförrättare
inom annat trossamfund än svenska
kyrkan.

I motionen II: 24 av herrar Fridolfsson
i Stockholm och Nilsson i Agnäs
hemställdes, att riksdagen hos Kungl.
Maj :t måtte anhålla om förslag till sådan
ändring av giftermålsbalken att
kristet trossamfund skulle få förrätta
vigsel under förutsättning att en av de
trolovade tillhörde något kristet trossamfund
och att båda vore svenska medborgare.

Utskottet hemställde,

att förevarande motion, 11:24, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Arvidson (h), Ernulf (fp), Lidgard (h),
Gustafsson i Borås (fp), Wiklund i
Stockholm (fp) och Fridolfsson i Stockholm
(h), vilka ansett att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen med bifall till förevarande
motion, II: 24, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t såsom sin mening giva
till känna vad reservanterna anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag skall villigt erkänna
att den fråga som nu på nytt behandlas
i riksdagen inte är av så stort
format. Men jag kan å andra sidan inte
komma ifrån att den nu rådande ordningen
enligt min mening orsakar en
hel del onödigt trassel. Motionsyrkandet
är mycket rimligt. Det framhålles även
i reservationen och yrkandet borde,
tycker jag, i generositetens namn kunna
bifallas.

Jag anser att denna fråga i viss mån

gäller fri- och rättigheter i det svenska
samhället. Bakom en rent praktisk fråga
står alltså en som är av mer principiell
natur. Därför är frågan också engagerande.
Tillhörighetsbegreppet vad
beträffar församling enligt nuvarande
ordning överdimensioneras en hel del,
medan friheten sätts på svält. Man kan
säga att nutidens självständiga människa
inte ser på tillhörigheten på riktigt
samma sätt som äldre generationer.
Många känner sig höra hemma i en
kristen tradition utan att med sitt namn
spika tillhörigheten i en matrikel. Många
deltar i en församlings arbete, (gudstjänster
och andeliv utan att verifiera
detta i böcker. Jag anser därför att
vi bör tillämpa denna vidare syn på tillhörigheten
även när det gäller att bedöma
frågan om vigsel.

Det är ett glädjande faktum, som vi
påpekar i reservationen, att de kristna
samfunden i dagens Sverige står varandra
närmare än förr i många hänseenden,
i varje fall när det gäller frågor
av den art det nu är fråga om.

Billighetsskälen talar för att låta människor
i ett fall som detta fritt få välja
den vigselförrättare de vill ha. Det borde
gälla präster såväl i svenska kyrkan
som i de fria samfunden. Jag betraktar
det som något självklart att människor
skall ha rätt att vid ett av livets
högtidligaste tillfällen vända sig
till den person de vill med begäran att
han skall tjäna dem vid deras vigsel.
Som lagen nu är måste pastor i vissa
fall avböja en sådan begäran och anföra
att han inte kan, inte har rätt att förrätta
vigsel, eftersom kontrahenterna
inte tillhör hans kyrka. Som lagen nu är
gäller samma svårigheter såväl präster
i svenska kyrkan som pastorer i fria
samfund. Jag bär själv, hem talman,
befunnit mig i denna situation och jag
bär känt det både tråkigt och en smula
genant att behöva neka.

Till de omistliga värden som vi alla
betraktar som väsentliga i ett demokratiskt
samhälle hör enligt män uppfattning
just valfriheten. Vill man göra

Onsdagen den 6 november 1968 Nr 34

Vidgad befogenhet för vigselförrättare inom annat trossamfund än svenska kyrkan

begränsningar av denna måste de motiveras
med att gemenskapslivet i stort
skulle ta skada. Det kan man inte säga
i ett fall som detta.

Vad gäller egentligen saken? Ingenting
annat än att vi yrkar på en sådan
ändring av reglerna att vigsel av svenska
medborgare skall få förrättas inom
kristet trossamfund så snart en av de
trolovade tillhör något sådant samfund.
Vi avser såväl svenska kyrkan som de
fria samfunden. Enligt nuvarande regler
får inte en präst viga människor
som utträtt ur kyrkan, även om de är
aldrig så kristna. Ett utträde behöver
inte alltid tyda på en negativ inställning
till kristen tro. Det kan finnas
andra motiveringar. En frikyrkopastor
får inte viga folk som tillhör ett annat
frikyrkosamfund. Det normala är väl
att den som vill ha vigsel inom ett kristet
samfund tar ställning just genom tillhörigheten,
men jag kan, herr talman,
omöjligt anse att tillhörighet är synonym
med ett namn i en matrikel. I så
fall är tillhöri ghetsbegrepp et för snävt.
Rån man rimligen säga att det är som
det bör vara när en pastor i Svenska
missionsförbundet, som blir anmodad
att viga t. ex. en baptist, eller tvärtom,
måste säga att det inte går utan att vederbörande
får gå till ett annat samfund?
Jag kan inte inse att detta är
riktigt. Sakligt sett är den nuvarande
ordningen inte hållbar, även om den
är formellt kallt korrekt — det är den
givetvis.

Även om denna fråga är liten, är den
nuvarande ordningen i de fall där den
blir aktuell enligt min uppfattning inte
värdig en demokrati. Min mening —
och även motionärernas och reservanternas
— är denna: Låt vederbörande
själva få avgöra hur de vill ha det vid
vigseln! Ingen lider skada av det, varken
person eller samhälle. De som fått
vigselrätten ryktar nog sitt värv med
ansvar, och vi får eu del smärre irritationer
mindre.

Utskottet hänvisar till utredningar

och remissbehandlingar av utredningar.
Det kan man alltid göra, men de
sakkunniga, som Kungl. Maj :t tillsatte
i juni i år för fortsatt utredning av gestaltningen
av förhållandet mellan staten
och svenska kyrkan, skall enligt direktiven
inte ta upp frågan om vigsel.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr Bergland
(fp).

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (h):

Herr talman! Den motion som ligger
till grund för första lagutskottets utlåtande
nr 39 är sannerligen inte ny. Den
har upprepats under ett flertal riksdagar,
men det innebär inte att frågan
därför är mindre angelägen nu än tidigare.

I en tid då debatten om kyrkans och
de frikyrkliga rörelsernas inbördes förhållanden
blir allt livligare kan man
konstatera att gränslinjerna mellan de
olika kristna samfunden i många hänseenden
kommit att bli flytande. Det
föreligger inte i dag på samma sätt som
tidigare skarpa skiljelinjer mellan de
olika kristna samfunden. Detta har
medfört att människor av skilda skäl
kan finna det önskvärt att vid sitt giftermål
anlita annan vigselförrättare än
pastorn i det egna samfundet.

Motiven är utförligt redovisade i den
motion som jag tillsammans med herr
Nilsson i Agnäs har väckt, och det skulle
inte finnas mycken anledning att ta upp
kammarens tid, om det inte var för det
enligt mitt sätt att se något anmärkningsvärda
sätt, på vilket första lagutskottets
majoritet avstyrkt vår motion.

Som jag tidigare framhöll är motionen
en gammal bekant, som vid åtskilliga
tillfällen avstyrkts av första lagutskottet
med motivet att frågan var föremål
för utredning. Så sent som förra
året avstyrkte utskottet framställningen
med följande motivering: »Under behandling
av förevarande motion har ut -

Nr 34

Onsdagen den 6 november 19G8
Vidgad befogenhet för vigselförrättare inom annat trossamfund än svenska kyrkan

skottet erfarit att proposition i anledning
av familjerättskommitténs betänkande
är under utarbetande inom justitiedepartementet
samt att utredningen
kyrka — stat beräknas avlämna sitt slutbetänkande
omkring årsskiftet 1967—
1968. Med hänsyn härtill och då någon
omständighet ej förekommit som föranleder
utskottet att frångå sin tidigare
uppfattning i frågan kan utskottet icke
tillstyrka bifall till motionen.»

Sedan riksdagen förra året avvisade
motionen har också de båda åberopade
utredningarna framlagt sina betänkanden.
Har då de avslagsmotiv som utskottet
anfört år efter år varit befogade?
Nej! Familjerättskommittén har i sitt
betänkande över huvud taget inte berört
frågan, och kyrka—stat-utredningen
har endast ägnat problemet ett
par rader utan att egentligen ta ställning
i själva sakfrågan. Den parlamentariska
kyrka—stat-utredning som nu fortsätter
arbetet har — det vill jag understryka
— inte erhållit direktiv om att
behandla detta spörsmål.

Det anmärkningsvärda är enligt mitt
förmenande att utskottet trots detta anser
sig böra hänvisa till remissbehandlingen
av kyrka—stat-utredningens
slutbetänkande och förutsätter att det
under denna remissbehandling skulle
komma fram någonting som skulle kunna
avgöra den av motionären aktualiserade
frågan. Jag tycker att utskottsmajoriteten
är skyldig att ta ställning
till själva sakfrågan i stället för att återigen
slingra sig undan, denna gång med
hänvisning till en slutförd utredning,
som bevisligen inte behandlat problemet.
Det skulle vara nyttigt om utskottsmajoriteten
ville redovisa de faktiska
skälen till att man inte kan tillstyrka
motionen.

Måhända anser många att detta inte
är någon stor fråga, men den kan för
den enskilde individen vara nog så väsentlig.
Det talas med all rätt så varmt
om religionsfriheten i vårt land. Varför
är man då så rädd för att ge ett konkret

bevis på denna sin respekt för religionsfriheten?
Hela denna fråga är enligt min
uppfattning ett bevis för det vi brukar
beteckna som Krångelsverige.

Jag vill, herr talman, med det sagda
yrka bifall till den till första lagutskottets
utlåtande nr 39 fogade reservationen
av herr Arvidson m. fl.

Fru LÖFQVIST (s):

Herr talman! Såväl herr Gustafsson i
Borås som herr Fridolfsson i Stockholm
har påpekat att den fråga vi nu behandlar
inte är ny. Detta är alldeles riktigt.

Alla kan vi väl instämma i mycket av
vad herr Gustafsson här anförde; dock
finns det skilda uppfattningar om ställningstagandet.

Herr Fridolfsson har redogjort för
den tidigare behandlingen av ärendet
samt de gångna årens utlåtanden, varför
jag alltså här kan förbigå den delen.

I motionen hemställes om sådan ändring
i giftermålsbalken, att kristet trossamfund
skall få förrätta vigsel så snart
en av de trolovade tillhör något kristet
trossamfund. Motionärerna yrkar alltså
på en utvidgning av lagens bestämmelser
på sådant sätt, att vigsel inom
kristet samfund skall få äga rum oavsett
om någon av kontrahenterna tillhör just
detta samfund. För närvarande är nämligen
förutsättningen för kyrklig vigsel
enligt giftermålsbalken den, att båda de
trolovade eller en av dem skall tillhöra
det samfund inom vilket vigseln är avsedd
att förrättas.

Motioner i ärendet har redan tidigare,
såsom påpekats här, framlagts i denna
riktning. Inom utskottet har man även
under tidigare år uttalat, att man är på
det klara med att det kan finnas ett
visst begränsat behov av att utvidga bestämmelserna
för kyrklig vigsel. Emellertid
har utskottet samtidigt hävdat den
uppfattningen, att detta skulle gälla
vigselskyldigheten för präster inom
svenska kyrkan, och den frågan har utskottet
inte ansett möjlig att lösa utan
att därvid ta ståndpunkt till de resultat

Onsdagen den 6 november 1968 Nr 34

Vidgad befogenhet för vigselförrättare inom annat trossamfund än svenska kyrkan

utredningen rörande förhållandet mellan
stat och kyrka kommit fram till.
Riksdagen har också tidigare beslutat i
enlighet med utskottets hemställan i
ärendet.

Nu har, vilket också har påpekats här,
kyrka—stat-utredningen avlämnat sitt
slutbetänkande. I detta hävdas, att några
principiella betänkligheter av mera allvarlig
art inte föreligger mot en sådan
ändring som motionärerna önskar men
att en sådan ändrad ordning aktualiserar
spörsmålet, huruvida inte även präster
i svenska kyrkan borde ges en på
motsvarande sätt vidgad vigselbehörighet,
oberoende av relationerna mellan
kyrkan och staten.

Utredningens förslag är nu ute för
remissbehandling. Första lagutskottet
har därför ansett att det för närvarande
icke är påkallat att ta upp frågan till
någon mera ingående behandling. Utskottet
anser också att behandlingen av
frågan med fördel bör kunna anstå till
dess att remissvaren till kyrka—stat-utredningen
inkommit.

Det bör också framhållas att lösningen
av frågan och vad som hänger
samman med denna bör bli beroende
på hur förhållandet bör bli mellan staten
och den svenska kyrkan, något som
övervägs i en nyligen tillsatt utredning.
Med hänsyn till vad som har skett tidigare
och med hänsyn till den uppfattning
som också den tidigare utredningen
kyrka—stat har hävdat -— även
om denna uppfattning inte tagits upp
till någon längre debatt —• måste man
tycka att frågan bör få mogna i avbidan
på att förhållandet kyrka—stat löses.

Med hänsyn till detta, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till första lagutskottets
hemställan i dess utlåtande
nr 39.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (h)
kort genmäle:

Herr talman! År ut och år in har
majoriteten av första lagutskottets ledamöter
framfört den synpunkten att man

bör vänta med denna frågas lösning.
Då ärendet tidigare varit uppe till behandling
har man fastslagit att den är
föremål för utredning. Och därför har
man avslagit motionerna.

Nu har vi kommit fram till den dag
då de båda utredningar, på vilka man
hängt upp avstyrkandena, lagts på våra
bord. Av dessa betänkanden framgår
emellertid att denna fråga icke varit
föremål för behandling.

Nu försöker utskottsmajoriteten trots
detta att förhala denna — låt vara lilla
men dock väsentliga — fråga. När de
aktuella två utredningarna nu lagt fram
sina förslag och vi kunnat konstatera
att de över huvud taget icke sysslat med
ärendet i fråga, kan jag inte fatta att
utskottsmajoriteten fortfarande vidhåller
sin avslagslinje.

Jag har givetvis ingenting emot att
även präster i svenska kyrkan får utvidgat
tillstånd att viga. Det går självfallet
bra att motionera även om den
saken. Jag har i min motion framfört
den frikyrkliga sidans synpunkter.

Fru LÖFQVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! För närvarande har frikyrkosamfunden,
herr Fridolfsson i
Stockholm, samma möjligheter som den
svenska statskyrkans präster att viga.
De har samma möjligheter, samma rättigheter
men inte samma skyldigheter.
I fortsättningen kan det tänkas att här
skulle kunna utkristalliseras ett förslag
som är acceptabelt på alla punkter och
för alla tänkbara grupper inom samhället.

Jag vidhåller, herr talman, mitt tidigare
yrkande.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (h)
kort genmäle:

Herr talman! Skillnaden mellan fru
Löfqvists och mitt synsätt är den att vi
som motionerat och många med oss ser
frikyrkan sammantagen som en enhet.
Denna enhet har inte samma förmåner
som kyrkan.

72 Nr 34 Onsdagen den 6 november 1968

Vidgad befogenhet för vigselförrättare inom annat trossamfund än svenska kyrkan

Departementschefen som tillkallat
sakkunniga för fortsatt utredning av
kyrka—stat-frågan har i direktiven klart
sagt ifrån att frågan rörande vigsel inte
bör tas upp av de sakkunniga. Jag skulle
tro att denna utredning respekterar de
direktiv som chefen för utbildningsdepartementet
givit och att man av den
anledningen inte bryr sina hjärnor med
den aktuella frågan.

Fru LÖFQVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Utskottet förhalar inte
frågan —• det avvaktar remissinstansernas
uttalanden, och remisstiden utgår
om cirka två månader.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Eftersom jag var den
som inledde motionerandet i denna fråga
redan 1962 och har motionerat
många gånger sedan dess — dock inte

1 år — tar jag tillfället i akt att säga
några ord.

Fru Löfqvist har det sannerligen inte
lätt i sin position; hon har haft svårt
att argumentera till förmån för avstyrkande.
Och nog får vi en stark förnimmelse
av att det rör sig om ett egenartat
förhalande av en fråga som borde
kunna få en snar lösning.

Det finns principiella och ekumeniska
skäl för att personer skall få vigas
av den pastor eller präst som de önskar
skall förrätta vigseln, oberoende av
vilket kristet trossamfund det är fråga
om. Det gäller alltså att få till stånd
en ändring av giftermålsbalkens 4 kap.

2 § till full vigselrätt för behörig vigselförrättare.

Utskottet har, som här har påtalats,
år efter år förhalat frågan. När det ena
skälet till avstyrkande upphävts har
man tillgripit ett annat skäl. 1964 sade
man sig vänta på kyrka—stat-utredningens
betänkande. Redan då erkände utskottet
att nuvarande lag kan medföra
olägenheter, att man borde följa frågan
uppmärksamt och att det kunde finnas

behov av att utvidga behörigheten att
förrätta kyrklig vigsel.

Som jag tidigare nämnt finns det
principiella och ekumeniska skäl till
en ändring: de trolovades rätt att bli
vigda av den präst de vill ha. Det finns
t. ex. ekumeniska studentförsamlingar i
våra studentstäder, där studenter som
velat ingå äktenskap med varandra inte
kunnat vända sig till sin egen studentpastor
— alltså sin egen själasörjare
— för att få vederbörande att förrätta
vigseln, därför att de inte råkat
tillhöra samma kristna trossamfund. Om
jag såsom präst inom Metodistkyrkan
skulle vilja viga min egen bror, son
eller dotter skulle det vara omöjligt om
vederbörande tillhörde Svenska missionsförbundet,
Svenska baptistsamfundet,
pingströrelsen eller svenska kyrkan.
En sådan situation måste vara
orimlig så mycket mer som en ny gemensam
frikyrka för närvarande diskuteras.

Jag erinrar mig att när religionsfrihetslagen
antogs 1951 framhöll statsrådet
Zetterberg att det kunde ifrågasättas
om det var nödvändigt att behålla
bestämmelsen att en av kontrahenterna
måste tillhöra samma samfund som
vigselförrättaren. Det var alltså redan
1951 som statsrådet Zetterberg sade
detta, men ännu efter så många år som
gått sedan dess har utskottet inte velat
tillstå någonting sådant.

Det har tidigare hänvisats till att frågan
om omfattningen av vigselplikten
för präster i svenska kyrkan först borde
lösas. Den frågan har också fru Löfqvist
delvis varit inne på när hon hänvisades
till att svenska kyrkans präster
i stort sett har skyldighet att viga -—■ i
varje fall inom viss ram — medan frikyrkornas
präster inte har den skyldigheten.
Men nu har ju den frågan
lösts enligt en PM av hovrättspresidenten
Björn Kjellin, som framlades för ett
par år sedan. Yigselskyldigheten lyftes
då bort från den enskilde prästen och
lades på den prästerliga organisatio -

Onsdagen den 6 november 1968 Nr 34

Vidgad befogenhet för vigselförrättare inom annat trossamfund än svenska kyrkan

nen, och därigenom kom man ifrån en
svårighet. Nu har alltså utskottet i år
på nytt hänvisat till utredningen kyrka—
stat. Denna utredning säger, att några
principiella betänkligheter av mer allvarlig
art inte föreligger mot en sådan
ändring, att redan i A-läget vigselförrättare
i annat trossamfund än svenska
kyrkan ges behörighet att viga, även då
ingen av de trolovade är medlem av
samfundet. Det framhålls vidare, att en
sådan ändring aktualiserar frågan om
att även präster i svenska kyrkan bör
ges en på samma sätt vidgad vigselbehörighet,
oberoende av relationen kyrka—stat.
Som svar på den sista frågan
skulle jag vilja tillägga, att givetvis borde
också präster i svenska kyrkan ha
samma vidgade vigselbehörighet, d. v. s.
behörighet att viga de kristna kontrahenter
som begär det av honom, även
om de inte tillhör hans kyrka utan något
annat trossamfund.

Som redan framhållits av herr Fridolfsson
i Stockholm har de argument
som utskottet tidigare hängt upp sina
avslagsyrkanden på försvunnit. Det borde
då väl i rimlighetens namn vara förnuftigt
att nu äntligen fatta ett beslut.
Det är en ytterligt skör tråd som man
nu försöker hänga upp sin argumentering
på.

Jag vill alltså, herr talman, yrka bifall
till reservationen.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag tror att fru Löfqvist
och jag i stort sett har ganska likartade
åsikter i den här frågan, men
några ord hon sade snuddade vid ett
särskilt problem, och detta fick mig
att begära ordet igen.

Min tes har varit att pastor bör ha
rätt att viga dem som önskar hans medverkan.
Jag kan väl förstå den åsikten
att en präst i svenska kyrkan också bör
få vidgad vigselrätt, när en pastor i de
fria samfunden får det. En präst bör
t. ex. få viga ett par, som tillhör Svenska
missionsförbundet och utgått ur

svenska kyrkan. Ja, herr talman, varför
skulle han inte få det? En sådan begäran
tycker jag är mycket rimlig och berättigad
från alla synpunkter. Den nuvarande
situationen synes mig inte vara
reellt hållbar, även om den är formellt
korrekt. Detta är, som jag ser det, inte
någon speciell frikyrkofråga. Det finns
folk som av principiella skäl lämnat
svenska kyrkan men som alltfort känner
samhörighet med kyrkan och som
vill legitimera sin kärlek genom kyrklig
vigsel, men lagen ger dem helt enkelt
inte någon möjlighet därtill. Årets
reservanter, bland vilka jag också befinner
mig, är mycket blygsamma, jag
skulle nästan vilja säga blygsamma i
överkant.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Gustafsson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 39, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Arvidson in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafsson i Borås begärde emellertid
rösträkning, varför votering me -

Nr 34

Onsdagen den 6 november 1968

Utredning angående kortvarigt frihetsberövande inom kriminalvården

delst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 108 ja och 79 nej, varjämte
15 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 14

Utredning angående kortvarigt
frihetsberövande inom kriminalvården

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 41, i anledning av motioner
om utredning angående kortvarigt frihetsberövande
inom kriminalvården.

1 de likalydande motionerna 1:13b
av herr Holmberg m. fl. och II: 176 av
herr Bohman m. fl. hemställdes — i den
del som behandlades i detta utlåtande
— att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om utredning
angående införande i vårt reaktionssystem
av en påföljd av typen kortvarigt
frihetsberövande.

Utskottet hemställde,

att förevarande motioner, 1:134 och
II: 176, såvitt gällde utredning angående
kortvarigt frihetsberövande inom kriminalvården,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Arvidson och Lidgard samt fru Kristensson
(samtliga h), vilka ansett, att
utskottet bort hemställa,

att riksdagen, med bifall till motionerna
I: 134 och II: 176, såvitt nu var
i fråga, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om utredning angående
införande i vårt reaktionssystem av en
påföljd av typen kortvarigt frihetsberövande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! I första lagutskottets ut -

låtande nr 41 behandlas en motion från
högerpartiet, som yrkar på utredning
angående införande i vårt reaktionssystem
av ett kortvarigt frihetsberövande.
Det är inte första gången vi aktualiserat
frågan, men vi har den uppfattningen
att utvecklingen när det gäller
kriminaliteten, i synnerhet bland ungdomar,
verkligen ger vid handen, att
vi också måste börja fundera över nya
vägar att lösa dessa problem. Man får
inte bara se denna brottslighet från deras
utgångspunkt som utsättes för den,
utan vi måste också bedöma brottsligheten
från deras utgångspunkt som begår
brott.

När det gäller unga människor måste
det vara angeläget att vårt reaktionssystem
är så flexibelt som möjligt, att
det ger domstolarna så stora variationsmöjligheter
som tänkas kan, så att reaktionen
kan anpassas efter den unges
egen situation. Vi begär i motionen en
utredning om införande av ett kortvarigt
frihetsberövande. Nu sägs det i utskottsutlåtandet
att vi i vårt reaktionssystem
redan i dag har vissa möjligheter
som borde tillmötesgå motionärernas
synpunkter. Man refererar till bestämmelser
i brottsbalken, enligt vilka
man kan kombinera skyddstillsyn med
en viss anstaltsbehandling, att man enligt
36 § barnavårdslagen kan omhänderta
en människa för samhällsvård och
placera vederbörande på ungdomsvårdsskola
och att man enligt 30 § barnavårdslagen
kan omhänderta för utredning
under en tid av högst fyra veckor.

Att dessa olika möjligheter finns låter
i och för sig bra, men vi menar från
högerpartiets sida, att man i alla fall
icke med detta får fram det som vi vill
ha med vårt förslag, nämligen en verklig
korttidsbehandling som kan för en
ung människa, som ännu inte har sjunkit
så djupt i kriminalitet att det inte
finns stora möjligheter till återanpassning,
innebära en tankeställare som
kommer att få en positiv effekt.

Onsdagen den 6 november 1968

Nr 34

Utredning: angående kortvarigt frihetsberövande inom kriminalvården

Vi har ju erfarenheter från utlandet
av detta, från England och från Tyskland.
Jag kan med en gång säga, herr
talman, att vi inte vill direkt applicera
dessa erfarenheter på vårt svenska rättsväsende
eller säga att det är just så vi
vill ha det. Men vi tror att det ligger
någonting positivt i just denna tanke, att
man för en mycket kort tid kan omhänderta
ungdom som har begått en brottslig
gärning. Jag kan bara helt kort nämna,
att jag har fått vissa uppgifter från
Tyskland, som tyder på att denna korttidsarrest
på en vecka eller fjorton dagar
har visat sig ha en mycket stor positiv
effekt för ungdomar som i sig är
välartade, för ungdomar som man säger
är svåra att genomskåda och för ungdomar
som visserligen behöver en uppfostringsprocedur
men som varken är
svårt socialt missanpassade eller uppvisar
brister i intellekt eller karaktär.
Just i fråga om dessa tre kategorier har
korttidsarresten visat sig ha en positiv
effekt, positiv också så till vida att
återfallsbrottsligheten visat en markant
lägre siffra.

1 Norge har man ju också beslutat sig
för ett sådant här reaktionssystem, men
där har man ännu inte fått möjlighet att
pröva det i praktiken, vilket vi beklagar.
Vi ser emellertid fram emot hur
verksamheten kommer att utfalla och
tror att den kommer att visa sig få en
positiv effekt.

Jag skulle alltså, herr talman, med
detta vilja säga, att vi avser denna korttidsarrest
för ungdomar vilkas kriminalitet
är mindre djupt fixerad, och vi
menar att det ligger ett värde i ett omhändertagande
kanske bara för några
dagar eller någon vecka. Det blir ett
helt annat reaktionssystem än om man
sätter in vederbörande på en ungdomsvårdsskola
under en tid av två månader.
Sistnämnda åtgärd kan i vissa fall
lia en negativ effekt.

Jag vill med det anförda, herr talman,
endast yrka bifall till den vid
utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Fru LÖFQVIST (s):

Herr talman! De synpunkter som har
varit vägledande för utskottet har fru
Kristensson redan redogjort för. Jag
behöver alltså inte återge de synpunkterna.

Fru Kristensson påpekar också att
det skulle vara lämpligare med förvaringsformer
i vårt land som mer närmade
sig sådana som i dag tillämpas i
Tyskland och i England. Jag har haft
möjlighet att se på förhållandena i både
England och Tyskland. Jag är inte
lika förtjust över vad som försiggår där
på detta område som fru Kristensson
tycks vara. En reform som är beslutad
i Norge men inte har prövats i praktiken
har vi väl ingen möjlighet att bygga
några större förhoppningar på förrän
vi får se hur provet utfaller.

Vidare frågar jag mig och det gör säkert
många andra också: Vad är det för
slags brott som fru Kristensson egentligen
anser skall föras in under ramen
kortvarig arrest på en vecka eller fjorton
dagar? Det skall enligt hennes mening
vara de brottslingar som inte hunnit
komma långt på brottets bana, och
det är jag överens med henne om. Men
har vi inte skapat förutsättningar för
att ta hand om dessa människor, enligt
fru Kristensson i första hand ungdomar,
på ett sätt som i allt väsentligt överensstämmer
med de åtgärder fru Kristensson
nu vill få fastspikade? Utskottet har
redogjort för de föreliggande förutsättningarna
och de bedömningsmöjligheter
som står till förfogande och jag kan,
herr talman, inte inse att utskottet har
kunnat ställa något annat yrkande. Jag
ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fri! KRISTENSSON (h):

Herr talman! Med anledning av vad
fru Löfqvist sade vill jag först framhålla
att jag tyckte att jag noggrant betonade,
att vi inte avsåg att kopiera de bestämmelser
som tillämpas i England och
Tyskland i detta avseende. Men tanke -

Nr 34

Onsdagen den 6 november 1968

Utredning angående kortvarigt frihetsberövande inom kriminalvården

gången att man som ett alternativ till
ett längre omhändertagande också kunde
få pröva detta mycket korta omhändertagande
tror vi är någonting att ta
fasta på. Det måste väl ändå kunna vara
en fördel för en domstol att inför valet
av ungdomsvårdsskola eller ungdomsfängelse
kunna välja ett lindrigare alternativ.
Vi anser alltså att domstolarna
skall beredas möjlighet att döma till en
lindrigare påföljd och inte vara tvungna
att tillgripa ungdomsvårdsskola eller
dylikt.

Som fru Löfqvist säkert uppmärksammade
under behandlingen i utskottet
sade en av utskottsledamöterna som
är domare, att just den verksamhet som
nu bedrivs enligt 30 § barnavårdslagen,
nämligen omhändertagande för utredning
under högst fyra veckor, var någonting
positivt. Han menade att man här
får se praktiskt exempel på att ett omhändtagande
på några dagar kan medföra
en positiv effekt för den unga människan.
Men vi i högerpartiet menar att
det är att liksom gå en bakväg för att
få en riktig modell. Ifrågavarande bestämmelse
avser egentligen omhändertagande
för social utredning, och man
har funnit att det har en positiv betydelse.
Därför menar vi att det kunde
vara av värde att utreda denna fråga
och komplettera vårt reaktionssystem
på det föreslagna sättet.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Man kan ju ha skiftande
åsikter om formen och vägarna när det
gäller att komma till rätta med den alltmer
tilltagande ungdomsbrottsligheten.
Jag vill påpeka för kammarens ledamöter
att vad reservanterna begär är
en utredning beträffande den typ av
reaktionssystem som motionärerna tagit
upp. Utskottet skriver på s. 7 följande
som enligt min mening är mycket
betydelsefullt i detta sammanhang:
»Mot förslaget om utredning talar även
att sakkunniga detta år tillkallats för en
allmän översyn av den sociala vårdlag -

stiftningen, varvid också barnavårdslagens
vård- och behandlingsmöjligheter
skall omprövas.»

Fru LÖFQVIST (s):

Herr talman! Nu påpekade verkligen
herr Gustafsson i Borås det som gjorde
mig angelägen om att få slå fast vad
som står på s. 7 i utskottets utlåtande,
nämligen just detta att sakkunniga redan
arbetar med en utredning på området.

Herr talman! Jag ber att ännu en
gång få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Jag vill bara säga några
ord till herr Gustafsson i Borås.

I första lagutskottet, liksom i många
andra utskott, används ju tekniken att
man, när man funnit en utredning som
kan tänkas syssla med en fråga, tar
fasta på utredningen som en räddningsplanka
och säger, att man tror att
utredningen kommer att ha sin uppmärksamhet
riktad på spörsmålet. Jag
har inte satt mig in i utredningens direktiv
men tror inte att utredningen har
något konkret uppdrag att utreda just
den här frågan. Hade utskottet trott att
utredningen skulle ha något intresse
för just detta spörsmål, tycker jag för
min del, att det hade varit naturligt att
skicka motionen till utredningen för
beaktande, vilket man alltså inte gjort.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag har inte heller läst
direktiven, men jag har väldigt svårt
att tänka mig att de som skrivit utskottets
utlåtande inte har gjort sig underrättade
om sakförhållandet. Jag utgår
från att det finns grund för skrivningen
i utlåtandet och för att den här frågan
kommer upp till behandling.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,

Onsdagen den 6 november 1968

Nr 34

Polismans rätt till ersättning för kroppsskada

dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Fru Kristensson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 41, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Arvidson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fru Kristensson begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 160 ja och 30 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 15

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 42, i anledning av motioner angående
åtgärder för att förbättra de
häktades ställning.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16

Polismans rätt till ersättning för kroppsskada Föredrogs

första lagutskottets utlåtande
nr 43, i anledning av motioner
om polismans rätt till ersättning för
kroppsskada.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Det är varken särskilt
populärt eller vanligt att begära ordet
i anslutning till ett enhälligt utlåtande.
Jag tar mig ändå friheten att göra detta,
eftersom det är väsentligt att den fråga
som första lagutskottet behandlar i sitt
utlåtande nr 43 nu får en lösning.

Jag tar mig friheten att erinra om att
år 1958 väcktes en högermotion som yrkade
på att polisman skulle få rätt till
ersättning för kroppsskada och för sakskada
under sin tjänsteutövning. Med
anledning av denna motion begärde en
enhällig riksdag att en utredning skulle
tillsättas. Denna utredning presenterade
sitt förslag år 1963, vilket ledde fram
till en proposition år 1965. Denna gav
lösningen på en av de frågor som riksdagen
ställt, nämligen hur ersättning
till polisman för sakskada skall utgå.
Men fortfarande var frågan om ersättning
för kroppsskada olöst. När vi från
högerpartiet återkom till detta problem
i en motion år 1967 sändes denna på
remiss till olika myndigheter och fick
— vad jag kan erinra mig — från samtliga
håll mycket positivt mottagande.
Rikspolisstyrelsen var liksom avtalsverket
bland dessa positiva remissinstanser
men verket förklarade att det
här rörde sig om en offentligrättslig
fråga.

Herr talman! Jag vill bara säga att
ökningen av antalet våldsbrott och den
tilltagande användningen av skjutvapen
under den tid som gått sannerligen inte
gjort det lättare att vara polis och att
sköta polismans uppgifter på ett riktigt
sätt. Det är därför glädjande, vilket jag
vill understryka, att första lagutskottet
enhälligt framhåller vikten av att denna
fråga nu äntligen får en lösning. Vi vet
ju alla hur utskotten brukar formulera
sina utlåtanden, och detta utlåtande
skiljer sig inte från andra, eftersom det
har en hovsam ton. Jag vill emellertid

Nr 34

Onsdagen den 6 november 1968

Polismans rätt till ersättning för kroppsskada

understryka att utskottet verkligen menar
vad man skriver i sitt uttalande att
det är »enligt utskottets mening otillfredsställande
att riksdagens ovannämnda
framställning ännu icke lett till något
resultat i förevarande hänseende».

Om det inte tas illa upp vill jag hänvisa
till att det i utskottet gjordes gällande,
att de händelser som på senaste
tiden ägt rum och de polisöverfall som
förekommit lett till att arbetet i justitiedepartementet
på att lösa denna fråga
nu har intensifierats. Låt mig därtill
bara säga att det nog är bra att regeringen
är öppen för de reaktioner som
man märker hos allmänheten i frågor
av detta slag. Jag tycker dock att det
skulle vara klädsamt och riktigt om regeringen
också uppmärksammade vad
parlamentet har att säga i olika frågor.
Det är det jag hoppas att man nu kommer
att göra sedan utskottet enhälligt
ställt sig bakom den uppfattning som
framförs i dess utlåtande, en uppfattning
som jag förmodar riksdagen stöder.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr JÖNSSON i Malmö (s):

Herr talman! Jag vill bara helt kort,
eftersom utlåtandet i detta ärende är
enhälligt, ge uttryck för min uppfattning.
Yi är i frågan om polismans rätt
till ersättning för kroppsskada överens
beträffande behovet av en lösning, och
det har även framgått av det anförande
som hölls av fru Kristensson. Skiljelinjen
ligger möjligen däri att vi kan ha
något olika uppfattningar om på vilken
väg man snabbast löser frågan.

Jag har den principiella uppfattningen
att denna lagstiftning bör gälla alla
medborgare. Jag tycker inte att man
skall bryta ut någon viss grupp, eftersom
denna fråga berör även andra arbetstagare.
För min del anser jag därför
att den snabbaste vägen att komma
fram till en lösning av frågan om

ersättning till polisman för kroppsskada
hade varit att inleda förhandlingar.
Också utskottet understryker angelägenheten
av att frågan snarast får en lösning
och uttalar därvid att en sådan
kan erhållas genom lagstiftning eller
genom förhandlingar mellan berörda
parter.

För att på snabbast möjliga sätt nå
en lösning av frågan har utskottet sagt
att man vill överlämna den till Kungl.
Maj:t för ställningstagande till vilken
metod som skall väljas.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Herr Jönsson i Malmö
har genom sitt anförande åskådliggjort
att vi inom utskottet haft olika meningar
i fråga om den metod som vi borde
välja. Men det finns anledning understryka
att vi var överens om att frågan
skall lösas och att den skall lösas snart.

Personligen har jag den uppfattningen
att en offentligrättslig lösning av frågan
är den riktiga. Det är nämligen inte
bara så att polismannen själv har intresse
av att han får ersättning för den
skada han har åsamkats i sin tjänsteutövning,
utan samhället har intresse
av att vår rättsvård fungerar på ett sådant
sätt att den kan bli effektiv, och
det är där den offentligrättsliga aspekten
kommer in i bilden. Men eftersom
det i utskottsutlåtandet står att det är
Kungl. Maj:t som skall bedöma vilken
väg som skall väljas, har jag tolkat det
så att det ändå inte är en renodlad avtalsfråga.
En avtalsfråga behandlas ju
i vanliga fall på det sättet att en arbetstagarorganisation
gör en framställning
hos avtalsverket, och därefter träffar
man ett kollektivavtal. Kungl. Maj:t har
alltså inte mycket med det hela att göra.

Därför tror jag att våra meningar i
sak inte skiljer sig så mycket, men jag
vill, herr talman, understryka, att det
mest angelägna är att det händer någonting
och att det händer snabbt.

Onsdagen den 6 november 1968

Nr 34

Ersättning av statsmedel vid personskada genom brott, m. m.

Herr JÖNSSON i Malmö (s):

Herr talman! Jag vill endast erinra
om att jag i mitt föregående inlägg sade
att frågan enligt min mening kan lösas
på båda sätten, d. v. s. antingen avtalsvägen
eller genom lagstiftning. Jag gav
emellertid också uttryck för att jag menade
att den berör andra grupper. Den
snabbaste vägen fram till målet för en
speciell grupp är därför avtalsvägen.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 17

Ersättning av statsmedel vid personskada
genom brott, m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 44, i anledning av motioner om
dels ersättning av statsmedel vid personskada
genom brott, dels allmän försäkring
vid våldsbrott, dels målsägandes
möjligheter att utfå skadestånd.

I de likalydande motionerna I: 186
av herrar Alexanderson och Ernulf
samt II: 244 av herr Nyberg in. fl. hemställdes,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning
och förslag om statlig ersättning
vid personskador, uppkomna genom
brott.

I de likalydande motionerna I: 18 av
herrar Sörenson och Eric Gustaf Peterson
samt II: 26 av herr Sjöholm m. fl.
hemställdes, att riksdagen måtte besluta
att hos Kungl. Maj:t begära utredning
och förslag till allmän brottsförsäkring
gällande våldsbrott.

I de likaledes likalydande motionerna
1:134 av herr Holmberg m. fl. och
II: 176 av herr Bohman m. fl. hemställdes
— i den del motionerna behandlades
i detta utlåtande — att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om utredning angående åtgärder
för att förbättra målsägandes möjligheter
att utfå skadestånd enligt i motionen
förordade riktlinjer.

Utskottet hemställde,

att förevarande motioner,

a) I: 18 och II: 26,

b) I: 134 och II: 176, såvitt nu var i
fråga, samt

c) 1:186 och II: 244,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Arvidson (h), Ernulf (fp), Svanström
(ep), Lidgard (h) och Svensson i Vä
(ep), fru Kristensson (h) samt herrar
Gustafsson i Borås (fp) och Sjöholm
(fp), vilka ansett att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande
motioner,

a) 1:18 och 11:26,

b) I: 134 och II: 176, såvitt nu var i
fråga, samt

c) I: 186 och II: 244,

måtte hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning
rörande ersättning av allmänna
medel för skada, åsamkad genom brottsligt
förfarande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Vi skall nu behandla en
enkel och okomplicerad fråga, nämligen
huruvida den som lider skada genom
brott skall i bästa fall få ett oftast värdelöst
papper från en domstol eller om
vederbörande skall få en ersättning, en
reell ersättning. Det är en trygghetsfråga.

Det talades ganska mycket om trygghetsfrågor
i den senaste valrörelsen.
Inte minst valets segerherrar talade
mycket om nödvändigheten av att vi
hade trygghet på skilda områden i vårt
samhälle, och man lovade också att
verka i den riktningen.

Nu behandlar vi en elementär trygghetsfråga.
Det gäller tryggheten till liv
och lem på våra gator och torg eller
tryggheten att bli åtminstone ekonomiskt
gottgjord för den skada som in -

Nr 34

Onsdagen den 6 november 1968

Ersättning av statsmedel vid personskada

träffar efter ett överfall. Det har sedan
länge och ofta här i riksdagen påtalats
hur oefterrättligt och orättfärdigt det är
att den som blir lemlästad och sönderslagen
inte får ut någon ersättning, när
skadan dessutom uppkommer genom att
samhället har misslyckats i en av sina
viktigaste uppgifter, nämligen att bereda
medborgarna skydd för den personliga
säkerheten. Här är alltså ett utsökt
tillfälle att infria vallöftena om
man så vill.

Men, herr talman, vad sker? Utskottsmajoriteten,
d. v. s. lottmajoriteten av
socialdemokrater i första lagutskottet,
säger nej till denna elemetära trygghetsfråga
och t. o. in. till en utredning om
dessa frågor.

Det är rätt anmärkningsvärt att man
kryper bakom det förhållandet att det
enskilda näringslivet, det privata initiativet
har lyckats ordna detta. Det är
på det sättet att två försäkringsbolag,
Ansvar och Trafik-Bore, efter de diskussioner
som förts, har ordnat en försäkring,
som kallas dels överfalls-, dels
skadeståndsrättsförsäkring. Utan extra
tillägg på premierna eller i varje fall
mot en ytterst ringa avgift får man
ersättning om man skulle bli slagen på
gatan. T. o. m. familjemedlemmar innefattas
i försäkringen. Det går alltså
relativt lätt att ordna dylik försäkring
åtminstone när det gäller personskador
vid våldsbrott.

På socialdemokratiskt håll säger man
sålunda nu att samhället inte behöver
göra någonting åt detta, ty det gör de
privata försäkringsbolagen. Så lät det
inte när vi införde obligatorisk sjukförsäkring
och inte heller när vi införde
obligatorisk allmän pensionsförsäkring
— bra båda två naturligtvis. När vi beslöt
oss för en allmän arbetslöshetsförsäkring
krumbuktade man sig i början
med dylika resonemang, men man insåg
snart att detta är något som samhället
skall ansvara för.

I valrörelsen anfördes att samhället
måste gå i spetsen, att samhället måste

genom brott, m. m.

ta ansvar, att den enskilde måste kunna
lita på samhällets stöd o. s. v. Samhället
måste ta ansvar — men vad gör nu
socialdemokraterna i första lagutskottet?
De vill inte att samhället skall ta
detta ansvar och inte ens, som jag sagt,
att dessa frågor skall utredas.

Herr talman! Jag kan inte hitta något
bättre uttryck för detta än att det är
ren ynkedom. Dessa frågor skulle relativt
lätt kunna lösas med god vilja, men
saknas den goda viljan kan man inte
lösa någonting. Den som blir slagen och
lemlästad kommer alltså själv att få svara
för sina kostnader. Han blir av samhället
lämnad i sticket. Ingen borde
kunna anse att detta är rätt och riktigt.
Den som anser att det är fel kan visa
det genom att rösta med den reservation
som är fogad till utlåtandet. Jag
yrkar bifall till denna reservation.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Jag skall börja med att
helt instämma i vad herr Sjöholm anförde.
Jag vill endast komplettera hans
framställning med ytterligare några
synpunkter.

Detta är en gammal fråga, som vi från
oppositionspartierna har fört fram omväxlande
under årens lopp. Vi har under
vårt arbete mötts av det beskedet
att frågan är föremål för utredning.
Detta besked gavs när skadeståndsrättens
utformning var föremål för en stor
utredning och det sades då att man hade
anledning förmoda att frågan skulle beaktas
i det sammanhanget. Efter många
års möda har förslag beträffande denna
lagstiftning lagts fram och nu får vi
höra att en proposition i ärendet snart
kommer att föreligga. Men den propositionen
behandlar över huvud taget inte
de nu aktuella frågorna.

Vad gör då utskottsmajoriteten? Jo,
de utskottsledamöter som tillhör majoriteten
kommer att tänka på att man i
justitiedepartementet arbetar på en promemoria
som skall behandla frågan om
ersättning av statsmedel för skador, vål -

Onsdagen den 6 november 1968

Nr 34

Ersättning av statsmedel vid personskada

lade av personer som samhället genom
placering på anstalt eller på annan inrättning
eller på annat sätt tagit hand
om för kriminalvård eller annan vård.
Denna promemoria skall sedan ligga till
grund för ett nordiskt samarbete. Det
är den ena räddningsplankan. Den andra
är att man, på rekommendation av
Nordiska rådet, har tillsatt en rättssociologisk
utredning soin skall undersöka
försäkrings inverkan på skadeståndslagstiftningen.
Under hänvisning
härtill anser man alltså att någon åtgärd
för närvarande inte är motiverad.

Jag håller helt med herr Sjöholm när
han säger att om man saknar god vilja
går det inte att lösa någonting. Jag skall,
herr talman, utan att föregripa den diskussion
som vi senare skall föra om införandet
av en ny införsellag, säga att
när det gäller denna lag och dess bestämmelser
finns ett klart dokumenterat
uttryck för att samhället anser det
riktigt att samhället skall ha bättre rätt
till böter och viten än vad den enskilde
skall ha till skadestånd på grund av
brottslig gärning. Detta visar hur man
bedömer den enskildes rätt kontra samhällets.

Med stöd av det anförda yrkar jag
bifall till reservationen.

Herr JÖNSSON i Malmö (s):

Herr talman! Herr Sjöholm försöker
konstruera ett förhållande som inte existerar
när han säger att vi från socialdemokratins
sida inte skulle önska att
samhället skall lösa dessa frågor, ty det
är just vad som sker. Jag skall återkomma
till detta senare.

Det utlåtande från första lagutskottet
som vi nu behandlar gäller motionsyrkanden
om förslag till lösning av frågan
om statligt bistånd till den som har
lidit skada genom brott. Som fru Kristensson
nämnde är frågan inte ny för
riksdagen; den har behadlats tidigare
vid upprepade tillfällen.

Med anledning av motioner vid 1966
års riksdag rekommenderade första lag -

genom brott, m. m.

utskottet att man i första hand skulle
överväga ett utbyggande av statens ansvar
till att omfatta personskador som
orsakats av dem som är föremål för
kriminalvård i frihet. Utskottet förordade
att man vid arbetet med skadeståndsrättens
utformning skulle uppmärksamma
de berörda frågorna. Vad
utskottet anförde vid detta tillfälle bragtes
också till Kungl. Maj:ts kännedom.
Som fru Kristensson här påpekat har
emellertid utskottet nu fått veta att det
nämnda spörsmålet inte kommer att omfattas
av den proposition med förslag till
lag om allmänna bestämmelser om skadestånd
som för närvarande är under
utarbetande i Kungl. Maj:ts kansli. Det
har ansetts att frågan om ett bistånd
till den som har lidit skada genom brott
faller utanför det lagstiftningsarbete
som man nu håller på med. Där rör det
sig främst om frågor av civilrättslig natur.

Problemet har emellertid inte därmed
lagts åt sidan — och det är det som jag
skall återkomma till — ty det är föremål
för övervägande i annat sammanhang.
Inom justitiedepartementet har
helt nyligen färdigställts en promemoria
angående ersättning av statsmedel
för skador vållade av personer som genom
samhällets försorg har placerats
på anstalt eller annan inrättning eller
på annat sätt tagits om hand för kriminalvård
eller annan vård. Promemorian
är avsedd att ligga till grund för
ett nordiskt samarbete på området enligt
en rekommendation av Nordiska
rådet. Denna rekommendation avser en
undersökning av möjligheterna att fastställa
principer, enligt vilka skälighetsersättning
på administrativ väg kan utbetalas
av allmänna medel för skador
vållade av sådana personer som jag nyss
nämnde. Planläggningen av detta arbete
kommer att dryftas vid ett nordiskt
justitieministermöte som skall
hållas i höst.

Vid tidigare tillfällen då frågor om
bistånd från det allmänna till skade6—Andra
kammarens protokoll 1968. Nr 34

Nr 34

Onsdagen den 6 november 1968

Ersättning av statsmedel vid personskada genom brott, m. m.

lidande har behandlats har utskottet
förutsatt att det totala skyddet skulle
förbättras genom en utbyggnad av socialförsäkring
och frivillig försäkring.
Utvecklingen har också gått i den riktningen.
På socialförsäkringsområdet
har vi bl. a. fått förbättringar av sjukförsäkringen
genom att karensdagarna
har borttagits, sjukpenningbelöppen
höjts och eu utbyggnad av sjukpenningskalan
företagits. Vad som allra senast
har hänt i frågan är att möjligheter till
frivillig försäkring i viss omfattning
har öppnats. Jag vill i detta sammanhang
hänvisa till den del av utskottsutlåtandet
som är rubricerad Nya försäkringsformer.

Till sist vill jag nämna att det på
rekommendation av Nordiska rådet i
vårt land har tillsatts en utredningsman,
som har till uppgift att undersöka
möjligheterna att genomföra en rättssociologisk
undersökning av försäkrings
inverkan på skadeståndslagstiftningens
område. Utredningsmannen, professor
Jan Hellner, skall också utarbeta riktlinjer
för en sådan undersökning. Ett
motsvarande utredningsarbete är på
gång i Danmark, Norge och Finland.
Utredningsarbetet i vårt land beräknas
bli klart i början av nästa år. Utskottsmajoriteten
har den meningen att resultatet
av detta utredningsarbete kommer
att få stort intresse för det fortsatta arbetet
på skadeståndsrättens område i
Norden.

Med det anförda yrkar jag bifall till
utskottets hemställan att de motioner
som behandlas i första lagutskottets utlåtande
nr 44 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Det var ett klent försvar
herr Jönsson i Malmö presterade
för den negativa attityden hos majoriteten
i utskottet. Det hjälper inte att
tala om hur mycket man vill göra på
skadeståndsrättens område — detta är
nog gott och väl, men det gäller nu inte

skadeståndsrätten som sådan utan möjligheterna
att få ut de skadestånd som
är utdömda; observera detta, herr Jönsson!
Det är visserligen bra med en god
lagstiftning om att skadestånd skall utdömas,
men vad hjälper en sådan lagstiftning
den skadelidande, om han inte
får ut ett öre? Då blir lagstiftningen
bara ett sken.

Det vi har siktat in oss på är att den
enskilda människan verkligen skall erhålla
hjälp och ersättning, men detta
berörde inte herr Jönsson med ett enda
ord i sitt anförande.

Allt tal om att det är så bra ordnat
— d. v. s. att den som misshandlats av
en person som rymt från anstalt skulle
kunna utfå ersättning — stämmer inte
med verkligheten. Varför skall bestämmelsen
bara gälla när individer har
rymt från anstalter? Menar herr Jönsson
verkligen att det är tillräckligt?
Det är väl inte trevligare att bli sönderslagen
av någon som befinner sig
ute i frihet än av någon som har rymt
från en anstalt; det är lika angeläget
att den som råkar ut för en sådan våldsverkare
erhåller ersättning som att den
får det som råkar ut för en rymling.
Det finns ingen logik eller konsekvens
i detta tal, utan här måste samhällets
skydd utsträckas till att omfatta alla
som blir utsatta för misshandel.

Herr Jönsson i Malmö talade mycket
om den frivilliga försäkringen. Javisst,
men det var ju precis vad jag sade i
mitt inledningsanförande. Socialdemokraterna
har tydligen gömt sig bakom
talet om att det privata initiativet räcker
till här; samhället skulle inte behöva
ta ansvar, utan det enskilda ansvaret får
vara tillräckligt. Detta är den direkta
motsatsen till vad man sade på det
hållet under valrörelsen, nämligen att
samhället skall gå i spetsen och att
samhället skall ta ansvar. Nu ser vi
resultatet vid herr Jönssons framträdande
i talarstolen i riksdagen. Det
blev inte mycket kvar av det ansvarstagandet.

Onsdagen den 6 november 1968

Nr 34

Ersättning av statsmedel vid personskada genom brott, m. m

Inte heller S3''ftar herr Jönssons tal
om utredningsmannen på det som vi
nu talar om. Det är, såsom jag sade,
en mycket enkel och okomplicerad fråga:
Skall den som lider skada genom
brott som förövas mot honom erhålla
ersättning genom staten, eller skall han
det inte? Herr Jönsson tycks mena, att
samhället inte behöver bekymra sig om
detta, medan vi reservanter anser, att
det måste samhället göra. Detta är en
elementär trygghetsfråga.

Får jag sedan bara säga, herr talman,
till fru Kristensson — hon talade mycket
klokt i övrigt, men när hon kom in på
införselrätten kan jag inte hålla med
henne längre — att man inte kan jaga
en människa genom åren med krav på
att utfå en viss del av lönen. Denna
skadeståndsrätt dör nämligen aldrig,
den preskriberas aldrig. Ofta kan det
röra sig om mycket stora belopp, vilket
innebär att en person som gjort
sig skyldig till brott som medför betalningsskyldighet
aldrig någonsin kan
känna sig trygg från krav. Där blir
det en trygghetsfråga åt andra hållet,
nämligen att han skulle få behålla sin
lön i stor utsträckning och inte för all
framtid vara tvungen att oroa sig för
att en hel del av den skulle plockas
bort förutom vad som dragés i skatt —
vilket ju är mycket nog. Problemet blir
inte löst med detta, utan resultatet blir
bara ett slag i luften.

Här måste samhället direkt ta sitt ansvar
och betala ut pengarna för skadestånd.
Om samhället sedan kan få ut
någonting av den vållande, blir en annan
fråga, men det primära är att samhället
måste ta det ansvar som det talats
så högljutt om under valrörelsen men
som man nu inte vill tala om alls.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Jag avsåg inte att vi här
skulle debattera införsellagen, utan jag
tog det som ett exempel på det som
herr Sjöholm också var inne på tidigare,
nämligen hur olika man ser på

frågan när det gäller statens möjligheter
att i vissa lägen få ut pengar och
den enskildes rättmätiga anspråk på att
få ut ett skadestånd. I det fallet har vi
exakt samma värdering. Hur införsellagen
skall utformas får vi diskutera senare.

Herr JÖNSSON i Malmö (s):

Herr talman! När herr Sjöholm försöker
ge uttryck för att detta är resultatet
av vad socialdemokraterna verkligen
vill i fråga om samhällets ansvarsoch
initiativtagande, tycker jag nog att
herr Sjöholm överdriver även i denna
omgång. Låt mig bara få konstatera att
reservanterna inte heller kan komma
ifrån att det på detta område har blivit
förändringar. I reservationen säger
de: »Möjligheterna att på nu angivna
vägar erhålla gottgörelse för skador genom
brott bär successivt vidgats.»

Jag tror emellertid inte att det föreligger
så stora skillnader i åsikter i denna
fråga. För min del har jag fullt klart
för mig att en hel del arbete återstår
för att åvägabringa en lösning som är
sådan att vi kan känna oss nöjda, men
arbetet står inte, såsom jag sade i mitt
tidigare anförande, stilla utan ett utredningsarbete
pågår. Kungl. Maj ds
kansli har väl heller inte blivit opåverkat
av den diskussion som förs i riksdagen
och är väl heller inte opåverkat
av de initiativ som redan tidigare tagits
från riksdagens sida i denna fråga.

För min del anser jag därför fortfarande
att det är klokt att invänta dels
det arbete som pågår på utredningsplanet
och dels det arbete som pågår i
Nordiska rådets regi. För närvarande
tror jag inte att frågan vinner på ytterligare
initiativ från riksdagens sida,
vilket även utskottsmajoriteten framhåller.
Jag tror inte att reservanternas
förslag på något sätt skulle föra frågan
framåt, ty det är, om jag uppfattade
det hela rätt, fråga om en förutsättningslös
utredning.

Nr 34

Onsdagen den 0 november 1968

Ersättning av statsmedel vid personskada

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Herr Jönsson i Malmö
säger nu att det återstår en hel del att
göra, och då har vi genast närmat oss
varandra något. Om vi hade gått på
reservanternas linje, hade vi beställt en
utredning och därigenom satt fart på
departementet så att något verkligen
görs, sent omsider. Med det resonemang
som herr Jönsson nu för borde herr
Jönsson i stället ha sällat sig till reservanternas
skara.

Herr Jönsson började med att säga att
det var en överdrift av mig att tro att
det föreliggande utskottsutlåtandet skulle
vara resultatet av vad man vill. Nåja,
är utskottsutlåtandet att uppfatta som
resultatet av vad man inte vill, ställer
sig det hela så mycket bättre, herr
Jönsson. Men rösta då i enlighet därmed
!

Herr JÖNSSON i Malmö (s):

Herr talman! Utskottet har dock, herr
Sjöholm, vid tidigare behandlingar av
denna fråga intagit en positiv hållning
och gör det även nu. För min del tror
jag inte att reservanternas förslag snabbare
för frågan framåt, och därför har
jag anslutit mig till utskottsmajoritetens
förslag.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Vi kanske skall sluta
detta resonemang men, herr Jönsson i
Malmö, vad hjälper det den som ligger
slagen på gatan att första lagutskottet
är positivt inställt? Han får inte ett öre
mer, och när han själv skall betala sina
läkarräkningar är det till föga tröst för
honom att veta att herr Jönsson i Malmö
ställer sig positiv till hans krav.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Det har varit intressant
att lyssna till herr Jönssons i Malmö
olika versioner. Ibland säger han att vi
inte har så skilda åsikter, ibland att vi
ser olika på denna fråga.

Jag har uppfattat diskussionen så att

genom brott, m. m.

vi ser olika på den centrala frågan vilket
ansvar samhället liar i detta fall; det
är därom våra åsikter går isär. När herr
Jönsson i Malmö säger att det är klokt
att invänta resultatet av det arbete som
pågår innan vi tar ytterligare initiativ
är det bara att konstatera, att det arbete
som pågår gäller den mindre betydelsefulla
frågan hur den skada som
vållats av personer som varit intagna
på anstalter och rymt skall ersättas.
Detta är dock bara en liten del av hela
det stora frågekomplexet. Jag kan inte
tyda majoritetens uttalande som särskilt
positivt.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ook på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Sjöholm begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 44, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Arvidson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Sjöholm begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 98 ja och 96 nej,

Nr 34

Onsdagen den 6 november 1968

varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 18

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 45, i anledning av motioner angående
viss ökad befogenhet för övervakningsnämnd
vid kriminalvård i frihet.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 19

Den frivilliga sjukpenningförsäkringen

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 49, i anledning av motioner
angående den frivilliga sjukpenningförsäkringen.

Andra lagutskottet hade behandlat
två till lagutskott hänvisade likalydande
motioner, I: 413 av herrar Karl Pettersson
och Tage Johansson samt II: 51 )
av fru Lindberg och herr Fagerlund,
vari hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om prövning
av sådan ändring i lagen om allmän
försäkring, att villkoren för tecknande
av frivillig sjukpenningförsäkring
ändrades så att även de i motionen
nämnda grupperna kunde bli delaktiga
av försäkringen.

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen i anledning av förevarande
motioner, I: 413 och II: 514,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
att frågan om vidgad möjlighet
att teckna frivillig sjukpenningförsäkring
bleve föremål för utredning i enlighet
med vad utskottet anfört; samt

2) att motionerna, i den män de ej
kunde anses besvarade genom vad utskottet
under 1) hemställt, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru Carl -

Den frivilliga sjukpenningförsäkringen

qvist, herrar Lars Larsson, Dahlberg
och Högström, fröken Sandell samt herr
Fredriksson (samtliga s), vilka ansett,
att utskottet bort hemställa,

att förevarande motioner, I: 413 och
II: 514, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Det är en intressant
principfråga som kammaren nu har att
ta ställning till. Det gäller huruvida
man i första hand skall lösa den sekundära
frågan om trygghet i undantagsfall
eller om man skall lösa den primära frågan
om arbete och arbetsinkomst som
den grundläggande faktorn i människans
sociala situation. Jag säger detta
mot bakgrunden av att det ärende vi
nu behandlar gäller sjukpenningförsäkringen,
beträffande vilken det i normalfallet
föreligger ett starkt samband mellan
arbetsinkomsten och trygghetsfaktorn.

Sjukpenningförsäkringen är ju uppbyggd
på principen att den skall lämna
ersättning för inkomstbortfall. Men när
den obligatoriska sjukförsäkringen infördes
gjorde man ett undantag för de
s. k. hemmafruarna, alltså gifta kvinnor
som arbetar i hemmen. Dels kom
dessa att tillhöra grundförsäkringen,
dels fick de möjligheter att ta en
frivillig försäkring, för vilken staten
betalade 20 procent av kostnaderna.
Detta undantag har sedan utvidgats till
att gälla några andra grupper — studerande
och ensamstående kvinnor med
barn. I dessa fall har man gått ifrån
principen om att det skall vara ett inkomstbortfall
som grundar rätten till
sjukpenning.

Motionärerna vill nu dels utsträcka
denna förmån till nya grupper, dels
höja den gällande åldersgränsen 16 år
— den frivilliga sjukpenningförsäkringen
kan nu tecknas av ensamstående
kvinnor som har barn under 16 år.

Nr 34

Onsdagen den G november 1968

Den frivilliga sjukpenningförsäkringen

Motioner i sistnämnda syfte har tidigare
behandlats av riksdagen. Detta gäller
även förslaget att man och kvinna
skall jämställas inom sjukpenningförsäkringen
när det gäller förmåner av
detta slag. Dessa förslag har överlämnats
till familjepolitiska kommittén, som
alltså har att utarbeta förslag till nya
normer i dessa fall. Av motionärernas
förslag till en utvidgning av den frivilliga
försäkringen återstår således förslaget,
att den frivilliga försäkringen
skall kunna tecknas av änkor utan barn
samt av hemmadöttrar och hemmasöner
som haft vårdande uppgifter i hemmet.

Här kommer vi till den principfråga
som jag nämnde i början. Då vi tidigare
behandlat liknande ärenden har utskottet
ansett — liksom reservanterna
nu — att det primära i den sociala situationen
är vad människorna har att
leva av när de är friska. Människornas
försörjning grundas ju inte helt på deras
möjligheter att få ut sjukersättning,
utan arbetsinkomsten är det avgörande
och det som skall ligga till grund för
rätten till ersättning från försäkringskassan
då inkomsten bortfaller.

För rätt till grundsjukpenning fordras
en inkomst på lägst 1 800 kronor
om året och för rätt att tillhöra den
frivilliga sjukförsäkringen en lägsta inkomst
på 2 400 kronor. När de kvinnor,
som tidigare haft förmånen att utan
något bortfall av arbetsinkomst erhålla
ersättning från försäkringskassan vid
sjukdomsfall, förlorar denna möjlighet
är det mycket förklarligt att de anser
sig göra en förlust. De kanske inte tänker
på det faktum att de tidigare har
intagit en privilegierad ställning i förhållande
till andra samhällsmedborgare.

En förlust av underlaget för sjukpenning
uppstår ju för alla vid en s. k.
nollställning, och i den situationen befinner
sig t. ex. de som blir intagna på
fångvårdsanstalter eller alkoholistanstalter.
De måste på nytt få arbete och
inkomst, innan de åter kommer in i

sjukförsäkringssystemet, såvida de inte
varit sjukskrivna vid intagningen på
anstalten. Man mister nämligen inte rätten
att tillhöra en sjukpenningklass, om
man är sjukskriven när kriteriet upphör.
Aamma förhållande gäller en hemmadotter,
som vårdat sina föräldrar och
haft en sjukpenning grundad på fritt
vivre och eventuellt någon liten lön.
Om hon är sjukskriven vid det tillfälle
då hennes föräldrar går bort och hon
följaktligen blir ensamstående kvarstår
hon i sin gamla sjukpenningklass så
länge hon är sjuk.

Vad gäller motionärernas önskemål
om att även änkor utan barn skulle få
möjlighet att tillhöra den frivilliga sjukförsäkringen
så anser reservanterna att
en sådan konstruktion skulle rubba
samordningen mellan pensionssystemet
och sjukförsäkringen. Den som bär folkpension
eller hel förtidspension äger
inte rätt till sjukpenningförsäkring, eftersom
vederbörande inte mister någon
inkomst vid sjukdom. Det skulle kunna
leda till förvecklingar, om en grupp
bröts ut från denna samordning.

Att införa ytterligare undantag från
regeln, att endast inkomstbortfall berättigar
till ersättning vid sjukdom, skulle
säkert inte vara lyckligt, och man kan
fråga sig vilka ekonomiska konsekvenser
det skulle innebära både för den
enskilde och för samhället, om man
tvingades fortsätta på denna väg med
undantag från huvudregeln.

Herr talman! Reservanterna kan således
inte finna skäl för ytterligare avsteg
från den princip som bär upp rätten
till sjukpenningförsäkring. Jag vill
därför yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen av fru
Carlqvist in. fl.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Fröken Sandell byggde
liksom reservanterna sitt resonemang
på principen att sjukpenningen skall
gardera mot inkomstbortfall vid sjuk -

Onsdagen den 6 november 1968

Nr 34

dom, men hon erkände att det i försäkringslagen
införts vissa undantag
från den regeln. Principen att sjukpenningförsäkringen
skall kompensera för
inkomstbortfall vid sjukdom gäller oinskränkt
beträffande den obligatoriska
sjukpenningförsäkringen. Den gäller till
en del beträffande den s. k. hemmafruförsäkringen,
men den gäller inte alls
beträffande den frivilliga sjukpenningförsäkringen
för vissa studerande; för
deras del är såvitt jag kan förstå de sociala
skälen helt avgörande.

I de former av frivillig sjukförsäkring
som finns inom den allmänna försäkringens
ram, har alltså väsentliga
undantag gjorts från principen att sjukpenningen
skall gardera för inkomstbortfall
och motionärerna avser endast
den frivilliga sjukpenningförsäkringen.
Motionärerna vill bygga ut denna till
att omfatta de grupper som anges i motionerna.
Det gäller framför allt grupper
som redan har haft möjlighet att
tillhöra endera den obligatoriska sjukpenningförsäkringen
eller den frivilliga
sjukpenningförsäkringen och som på
grund av olika omständigheter, som de
själva icke kunnat påverka, en dag helt
plötsligt står helt utanför försäkringen.
De äger i fortsättningen icke rätt att
teckna en frivillig sjukpenningförsäkring
inom den allmänna sjukpenningförsäkringens
ram. Det är alltså i detta
avseende som motionärerna önskar en
översyn av reglerna i syfte att utvidga
den frivilliga sjukpenningförsäkringens
tillämpningsområde.

Det ter sig litet märkligt och uppfattas
med visst fog som orättvist, att änkan,
som så länge mannen levde hade
den s. k. hemmafruförsäkringen, tre
månader efter mannens frånfälle helt
står utan sjukpenningförsäkringsskydd.
Hon har inte rätt att tillhöra den frivilliga
försäkringen, även om behovet av
ett sjukpenningförsäkringsskydd har
blivit större genom mannens frånfälle.
Det ter sig också egendomligt att änkan
eller den ogifta modern med minder -

Den frivilliga sjukpenningförsäkringen

åriga barn förlorar rätten att tillhöra
den frivilliga sjukpenningförsäkringen,
då barnet uppnår en viss ålder, för närvarande
16 år. Likaledes ter det sig
egendomligt att hemmadottern, eller föräldraänkan
för att använda den danska
benämningen, icke har rätt att teckna
frivillig sjukpenningförsäkring den dag
då de gamla, som hon vårdat, har gått
bort. Så länge hon hade uppgiften att
vårda de gamla, tillhörde hon i regel
den obligatoriska sjukpenningförsäkringen,
men när arbetet upphör äger
hon inte ens rätt att ta en frivillig sjukpenningförsäkring
inom den allmänna
försäkringen.

Det är märkligt — såsom också fröken
Sandell snuddade vid — att den
s. k. hemmamannen, om analogibildningen
tillåts, d. v. s. mannen som saknar
förvärvsarbete och som sköter hemmasysslorna
medan hustrun kanske förvärvsarbetar,
inte i likhet med hemmafruarna
kan tillerkännas grundsjukpenning
eller få tillhöra den frivilliga sjukpenningförsäkringen.
Frågan om denna
sistnämnda grupp liksom frågan om 16-årsgränsen för barn är ju spörsmål som
hänvisats till familjepolitiska kommittén
för prövning. Men jag förstår att
motionärerna som har erfarenhet av
sjukförsäkringslagens tillämpning, ofta
ställts inför besvärliga frågor av personer
som tycker att reglerna är egendomliga.
Jag vet av egen erfarenhet att man
har mycket svårt att finna acceptabla
svar på frågorna. Man kan visserligen
peka på inkomstbortfallsprincipen, men
den möter ofta mycket liten förståelse
i den situation som den enskilda människan
befinner sig.

Det kan sägas att de här grupperna
har möjlighet att skaffa sig sjukpenningförsäkring
i ett privat försäkringsbolag.
Men det har ju blivit så — och det var
väl även vår avsikt med sjukförsäkringsreformen
— att människorna när
de drabbas av sjukdom och får besvärligheter
av bl. a. ekonomisk art vänder
sig till den allmänna försäkringskassan.

Nr 34

Onsdagen den 6 november 1968

Den frivilliga sjukpenningförsäkringen

Man menar att försäkringskassan skall
ge den hjälp som behövs, och det är naturligt
att så sker.

Statsfinansiella skäl kan knappast,
som fröken Sandell framhöll, åberopas
som argument för ett avslag på motionerna.
Sjukpenningförsäkringen i de
nuvarande formerna är en billig försäkring
som till största delen bekostas av
försäkringstagarna själva genom de avgifter
som de erlägger. Staten bidrar
med 20 procent av kostnaderna för utbetalda
sjukpenningersättningar. Detta
är ett relativt blygsamt statsbidrag. Jag
vill betrakta det närmast som ett stimulansbidrag.

I slutet av förra året genomförde riksförsäkringsverket
en kampanj för att
öka anslutningen till den frivilliga sjukpenningförsäkringen
för hemmafruar
och studerande. Man tyckte att anslutningen
från dessa kategoriers sida var
liten. Kampanjen, som drevs med rätt
stor intensitet, tillförde den frivilliga
sjukpenningförsäkringen åtskilliga nya
försäkringstagare. Jag förmodar att det
var sociala skäl som motiverade denna
kampanj, och jag kan inte finna annat
än att liknande sociala skäl också talar
för en utvidgning av rätten att teckna
frivillig sjukpenningförsäkring i enlighet
med motionärernas syfte.

Fröken Sandell framhöll att en del av
de här frågorna har hänförts till familjepolitiska
kommittén för utredning.
Detta är riktigt. Det gäller den magiska
16-årsgränsen för barn, den gräns alltså
vid vilken modern utestänges från rätten
att tillhöra den frivilliga sjukpenningförsäkringen,
och det gäller likställdheten
mellan man och kvinna i försäkringsavseende.

Beträffande 16-årsgränsen för barn
vet inte jag vilken lösning familjepolitiska
kommittén kan komma till, men
låt oss göra det tankeexperimentet att
kommittén flyttar gränsen till exempelvis
18 eller 19 år. Då befinner sig ju
änkan-modern eller den ensamstående
modern i precis samma situation när

denna gräns uppnås. Man endast flyttar
fram problemet två eller tre år.

Jag vet inte heller hur familjepolitiska
kommittén kan komma att lösa frågan
om likställdhet mellan kvinnor och
män i försäkringsavseendet, men av
kommitténs namn drar jag den slutsatsen
att den framför allt har att syssla
med familjepolitiska frågor. För att man
skall inneslutas i kommitténs intressesfär
måste det alltså vara fråga om en
familj, d. v. s. minst två personer. Men
motionärerna koncentrerar sig framför
allt på ensamstående människors problem.
Det gäller änkan som blir ensam
eller den ensamstående modern vars
barn flyttar hemifrån och naturligtvis
även hemmamannen vars förvärvsarbetande
hustru går bort. Det är alltså huvudsakligen
ensamstående människor
som berörs av den prövning som motionärerna
vill ha till stånd.

Starka skäl talar, herr talman, för en
utvidgning av den frivilliga sjukpenningförsäkringen
på det sätt som motionärerna
föreslagit, och majoriteten inom
utskottet har därför ansett det angeläget
att få till stånd en utredning av
frågan. Vi föreslår sålunda att motionerna
bifalles på så sätt, att riksdagen
skriver till Kungl. Maj:t och anhåller
om en utredning i syfte att åstadkomma
vidgade möjligheter att teckna frivillig
sjukpenningförsäkring.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Fru LINDBERG (s):

Herr talman! Låt mig ta kammarens
uppmärksamhet i anspråk några minuter,
eftersom jag tillsammans med herr
Fagerlund är motionär i den fråga som
nu diskuteras. Jag vill först uttala min
tillfredsställelse med utskottets skrivning
beträffande våra motioner, och jag
vill också tacka herr Anderson i Sundsvall
för den utförliga redogörelsen för
motiven bakom dessa, vilken gör att jag
kan fatta mig mycket kort. Jag skall ba -

Onsdagen den 6 november 1968

Nr 34

ra uppehålla mig vid några punkter som
togs upp av fröken Sandell.

Fröken Sandell menade att det först
och främst är inkomstbortfallet som
skall täckas in av sjukförsäkringen, och
det har hon rätt i. Därvidlag finns det
inte någon som helst meningsskiljaktighet
mellan oss motionärer och fröken
Sandell. Jag vill dock fästa uppmärksamheten
på att detta gäller grundsjukpenningförsäkringen.
Det gäller inte
alls den frivilliga försäkringen, ty
den bygger, såsom fröken Sandell själv
mycket riktigt påpekade, på helt andra
grunder — jag skulle närmast vilja säga
på undantagsregeln.

Herr Anderson nämnde att både herr
Fagerlund och jag i vårt privata arbete
är anställda hos försäkringskassan
och därför kan göra anspråk på att ha
en mycket stor erfarenhet av dessa frågor.
Vi möter mycket ofta vid disken de
människor, vilkas talan vi fört i motionerna.
Det är många gånger rätt svårt
att klargöra för dem att de inte har
chans att ens teckna en frivillig försäkring,
trots att de själva svarar för
huvuddelen av försäkringskostnaden.
Det utgår, såsom herr Anderson påpekade,
bara 20 procent i statsbidrag, och
detta får, såsom herr Anderson också
sade, snarast betraktas som ett stimulansbidrag.

De människor jag nu talar om hade
det bättre ställt innan den allmänna försäkringskassan
kom till. I de enskilda
sjukkassorna hade de nämligen möjlighet
att teckna en frivillig försäkring.

Fröken Sandell pekade vidare på att
det uppstår en kollision mellan pensionsförsäkringen
och sjukförsäkringen.
Detta gäller emellertid redan nu beträffande
pensionärerna, som har möjlighet
att gå tillbaka till den frivilliga
sjukpenningförsäkring som de hade före
1955. Det är visserligen i vårt tycke
en rätt dålig försäkringsform, eftersom
den bara gäller under 90 dagar och med
en mycket begränsad sjukpenning, men
det finns dock en möjlighet för dessa

Den frivilliga sjukpenningförsäkringen

grupper att teckna en frivillig försäkring.

De människor det här gäller är personer
som har ambitionen att söka klara
de merkostnader som är förknippade
med sjukdom, och därför tycker vi att
det är rimligt att de skall kunna teckna
en frivillig försäkring vid sidan av den
obligatoriska grundsjukpenningen. Vi
tycker också att riksdagen, med tanke
på att vederbörande själva betalar huvuddelen
av kostnaden för denna försäkring,
åtminstone borde visa viljan
att få till stånd en utredning i frågan.

Jag skall inte ytterligare utveckla våra
synpunkter, eftersom herr Anderson
redan så utförligt redovisat dem. Jag
vill bara tacka för den behandling utskottsmajoriteten
givit förevarande motioner
samtidigt som jag yrkar bifall till
utskottets hemställan.

Fru SVENSSON (s):

Herr talman! Eftersom jag inte stött
den socialdemokratiska reservation,
som är fogad vid förevarande utlåtande,
har jag begärt ordet för att i kammaren
deklarera att jag instämmer i de synpunkter
och förslag, som framförts i
motionsparet I: 413 och II: 514 och som
ligger till grund för utlåtandet. Utskottets
talesman och fru Lindberg, som är
motionär, har utförligt redogjort för innehållet
i motionerna och motiveringen
till förslagen, varför jag inte behöver
gå in därpå. Jag vill bara understryka
att det är fråga om en utvidgning av
möjligheten för kvinnorna att kvarstå
i den frivilliga sjukförsäkringen sedan
deras make avlidit och eventuella barn
uppnått 16 års ålder. Det gäller också
de s. k. hemmadöttrarna som vårdat
anhöriga och vilka råkar i samma situation
då vårdnadsuppgiften upphört.

Detta är inte några stora och högljudda
grupper. De har inga starka organisationer
bakom sig som kan föra
fram deras krav. Det är tvärtom mycket
lågmälda och ensamma människor som
kommer till oss med sina bekymmer

Onsdagen den 6 november 1968

90 Nr 34

Den frivilliga sjukpenningförsäkringen

och frågar, om vi har uppmärksammat
deras problem och om det görs någonting
åt dem. Eftersom trygglietssituationen
för dessa grupper enligt min mening
är otillfredsställande, anser jag
att vi här i riksdagen skall verka för
att skapa större trygghet för dem på
samma sätt som vi gjort för andra liknande
grupper.

Därför, herr talman, yrkar jag bifall
till utskottets hemställan, vilken
innebär ett bifall till de socialdemokratiska
motionerna i ärendet.

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Såsom fru Lindberg säger
är den frivilliga försäkringen inte
grundad på något inkomstbortfall. Här
är det fråga om att människor, som exempelvis
haft sin inkomst av att vårda
sina föräldrar, skall överföras till det
frivilliga systemet när denna inkomst
upphör. Reservanterna tvekar inför att
pA detta sätt utvidga den krets av människor
som kan få sjukersättning utan
att detta är grundat på inkomstbortfall.

Man måste fråga sig vad dessa människor
skall leva på när de är friska.
Jag har i min privata sysselsättning
kontakt med många av dem, och jag
vet att det primära för dem är att få
ett arbete och därmed också grunden
lagd för delaktighet i de allmänna trygghetsanordningar
som finns.

När det gäller samordningen med
pensionerna är det riktigt som fru Lindberg
säger att folkpensionärerna har
möjlighet att teckna en frivillig försäkring.
Det gäller emellertid endast de
folkpensionärer som innan obligatoriet
infördes tillhörde en frivillig försäkring
och därför fick behålla detta privilegium.

Herr Anderson i Sundsvall anser att
motionärernas förslag inte kan ha så
vittgående ekonomiska konsekvenser
även om man inte vet hur stora grupper
det kan bli fråga om. Men vi vet
att varje gång vi vidgar den i sig själv
utmärkta reform som den obligatoriska

sjukförsäkringen är, ökar kostnaderna
både för den enskilde i egenskap av
premiebetalande och för staten. Den senaste
reformen på sjukförsäkringens
område medförde att statens bidrag till
utgifterna för sjukförsäkringen måste
sänkas från 50 till 40 procent. Även den
nu föreslagna ändringen måste få ekonomiska
konsekvenser.

Även om jag mycket väl förstår att
motionärerna ömmar för dessa människor
vidhåller jag den uppfattning
som reservanterna har, nämligen att
huvuduppgiften är att klara upp människornas
situation när de är friska.
Kan vi lösa trygghetsfrågorna för arbetsföra
människor, kommer det andra
som en följd därav.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Fröken Sandells inlägg
ger anledning till ett genmäle.

Jag vill emellertid först understryka
riktigheten av att det primära både i
detta sammanhang och i annan social
verksamhet är att människorna kan beredas
sysselsättning och därigenom försörjningsmöjligheter.

Fröken Sandell undrade vad man
menar att dessa människor skall leva
på när de är friska. En kartläggning
av det problemet kan möjligen utredningen
göra. Många får kanske hjälp av
anhöriga eller andra. Men jag tycker att
frågeställningen inte är alldeles riktig,
ty oavsett vad man har att försörja sig
på då man är frisk, innebär sjukdom
alltid en ökad ekonomisk påfrestning
och extra utgifter för den som drabbas.
Det är mot dessa utgifter i samband
med sjukdom som de som tecknar frivillig
sjukpenningförsäkring i första
hand vill gardera sig.

Fru LINDBERG (s):

Herr talman! Jag skulle bara vilja bemöta
fröken Sandell på en punkt. Då
hon säger att man inte vet någonting
om eventuella kostnader ifall de här ak -

Onsdagen den 6 november 1968

Nr 34

tuella grupperna inkluderas i sjukförsäkringen
vill jag erinra om den kampanj
beträffande den frivilliga försäkringen
som herr Anderson i Sundsvall
talade om. När det gällde den frivilliga
försäkringen för hemmafruar och studerande
var man från riksförsäkringsverkets
sida mycket angelägen att få
så stor anslutning som möjligt, tv ju
fler försäkringstagare, desto billigare
blir försäkringen. Kommer också de
kategorier av människor, som vi här talar
om, att inkluderas i den frivilliga
försäkringen, medför det säkert inte
några större utgifter i sammanhanget.

Fröken Sandell talade också om arbetsmarknadsförhållandena
och möjligheterna
för dessa människor att få arbete.
Våra åsikter därvidlag skiljer sig
nog inte, men det är inte den frågan
som diskuteras i dag, utan möjligheterna
att frivilligt försäkra sig för att klara
de extra utgifter som alltid är förknippade
med sjukdom.

Herr FAGERLUND (s):

Herr talman! Detta problem har redan
så ingående blivit belyst på många
olika sätt att det kanske inte finns mycket
att tillägga.

Låt mig bara säga att det för mig
också är fråga om en viss princip,
d. v. s. vilken service de allmänna organen
skall lämna medborgarna. Det är
inte tillfredsställande att alltid behöva
hänvisa människorna till privata försäkringsbolag
för att få hjälp med att
klara sitt försäkringsskydd, när deras
förhållanden inte passar in i de bestämmelser
som gäller för den allmänna
försäkringen. Det är denna fråga vi
vill ha utredd: Kan den allmänna försäkringen
också ta hand om dessa människors
problem vid sjukdom?

Jag kan inte förstå att det råder något
motsatsförhållande mellan vårt synsätt
och fröken Sandells och övriga reservanters
synsätt när det gäller arbete
kontra försäkringsskydd. Alla är väl
intresserade av att människorna först

Den frivilliga sjukpenningförsäkringen

och främst får ett arbete, men det finns
de som av olika orsaker inte kan ta ett
arbete. Även med tillämpning av de bestämmelser
som redan gäller kommer
också säkert många människor i fortsättningen
alt överföras från obligatorisk
till frivillig försäkring. Om vi menar
någonting med vuxenutbildningen,
kommer en stor mängd människor som
stått ute i arbetslivet och varit obligatoriskt
försäkrade att övergå till en frivillig
studerandeförsäkring. När de tar
en kurs som räcker över sex månader
överförs de nämligen till denna försäkring.

Fröken Sandell säger att vissa folkpensionärer
har ett privilegium, nämligen
de som tillhört en frivillig försäkring
inom de tidigare kända sjukförsäkringskassorna.
Jag anser inte försäkringsskydd
vara ett privilegium,
utan en rätt som skall tillkomma så
många människor som möjligt.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Fru THUNVALL (sl:

Herr talman! I det utskottsutlåtande
som vi nu behandlar redovisas hur frågan
tidigare har handlagts i riksdagen,
och därvid omnämns bl. a. en motion
beträffande 16-årsgränsen som jag var
med om att väcka år 1966. Den byggde
på ett fall där en kvinna som blivit ensam
stannade hemma för att sköta barn
som hade nått denna gräns, varvid hon
upptäckte att hon inte hade möjlighet
till vare sig grundsjukpenning eller frivillig
sjukpenning. Utskottet anförde att
»om det blev aktuellt med en mera allmän
omprövning av sextonårsregeln så
förutsatte utskottet att även den ifrågavarande
regeln skulle övervägas».

Nu har återigen väckts ett motionspar
som tar upp detta problem. Utskottet
förordar en skrivelse till Kungl.
Maj :t med begäran om utredning. Jag
kan inte förstå varför inte reservanterna
denna gång kan ansluta sig till den
linjen, då det gäller att dessa problem

Onsdagen den 6 november 1968

92 Nr 34

Den frivilliga sjukpenningförsäkringen

skall bli föremål för översyn. Vi får väl
sedan ta ställning till vad denna översyn
kan leda till.

Herr talman! Jag ber att få tillstyrka
utskottets förslag.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Själva logiken i tilläggssjukpenningen
känner vi väl till. Vi vet
att denna infördes för att ersätta en
bortfallen inkomst. Logiken tog emellertid
slut när det gällde hemmafruar.
Man sade att de har en dold inkomst,
som faller bort i och med att de inte
kan sköta sitt dagliga arbete. Man ställde
inga krav på att de skulle ha barn
eller vara särskilt arbetsföra; det betraktades
som riktigt att de ändå skulle
få en sjukförsäkring. Därtill lade man
sedan även en frivillig sjukförsäkring
utan att fråga efter om det fanns någon
inkomst som föll bort.

Jag försvarar detta; jag tycker att det
är riktigt. Det är emellertid länge sedan
vi skisserade sjukförsäkringen, och det
har hänt ganska mycket sedan dess. Utredningen
kom år 1951, och beslutet fattades
väl år 1953. Känner ni igen världen
från år 1953, om ni jämför den med
världen av i dag? Här har kommit helt
andra krav på möjligheter att existera.

Vi kan inte heller komma ifrån att det
finns grupper som inte lever på tidsenliga
villkor. När vissa inkomster som
dessa människor haft försvinner blir
dessa inkomster inte ersatta genom försäkring,
utan följden blir en försämring
för dem i ekonomiskt avseende. Man
kan visserligen säga att dessa grupper
inte passar in i vår tid, men de finns ju.
Och när vi har byggt ut förmånerna för
den obligatoriska försäkringen, så att
dessa skall ligga i nivå med de förmåner
som beslutades 1953, kan det även finnas
skäl att se litet närmare på hur det
är ställt för de kategorier som vi vid det
tillfället icke ansåg behövde vara med
i försäkringen.

Det finns också — såsom jag redan
tidigare påpekat — andra saker i den

frivilliga försäkringen som kräver en
översyn. Genom att kravet på god hälsa
behålles begränsas på ett otidsenligt
sätt den krets av människor som kan få
en frivillig försäkring. Jag har därvid
särskilt erinrat om de kategorier som
studerar.

Vilken uppfattning man än hyser om
vad som tidigare sagts och gjorts i detta
ärende kan det finnas skäl att se över
den frivilliga försäkringen för att utröna,
om inte den behöver moderniseras
liksom har skett med sjukförsäkringen
i dess obligatoriska delar. Jag
anser inte att vi därmed sviker våra
principer.

Jag kanske inte helt kan instämma i
motiveringarna i utskottsutlåtandet, men
jag vet att en frivillig försäkring behövs
för många som i dag inte har någon
sådan, och jag tror att det skulle vara
fördelaktigt att samtidigt med utredningen
av vissa delar av sjukförsäkringsproblemet
även ta upp denna fråga
till behandling.

Det är, såsom herr Fagerlund sade,
motbjudande att man, samtidigt som
man anser att samhället skall stå till
tjänst med trvgghetsanordningar på
olika områden, skall behöva hänvisa
vissa kategorier av människor till privata
försäkringsbolag. Försäkringsersättningen
från det allmänna kan inte bli
så stor att de sjuka kommer att förtjäna
därpå, och jag skulle inte tro att vi
löper några nämnvärda risker genom
en försäkring för de grupper det här
gäller. När det talas om missbruk av
sjukförsäkringen åsyftar man närmast
dem som har obligatorisk försäkring.
Om vi måste acceptera den saken, kan
vi väl även godta förslaget om att se
över förmånerna för de frivilligt försäkrade.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets

Onsdagen den 6 november 1968

Nr 34

hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fröken
Sandell begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 49, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av fru Carlqvist m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen
och att kammaren alltså bifallit
vad utskottet hemställt.

§ 20

Föredrogs vart efter annat andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 53, i anledning av motion angående
sjukvård av patient som vistas
utanför det egna landstingsområdet, och

nr 54, i anledning av motioner angående
de arbetshygieniska kraven på
traktorer.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 21

Lagstiftning rörande miljövård m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 53, i anledning av dels motioner
angående lagstiftning rörande miljövård
m. m. i vissa delar, dels motioner
angående förorening från passagerar -

Lagstiftning rörande miljövård m. m.

fartyg genom utsläpp av toalettavfall
m. m.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr LORENTZON (vpk):

Herr talman! I motionerna I: 28 och
II: 37 tecknas ett program med mottot:
en strategi för miljö att leva i. Där skisseras
bl. a. följande målsättning: att
»återställa luften och vattnet».

Nyligen publicerades i pressen uppgifter
om resultaten av företagna undersökningar.
Kvicksilveranalyser av snö
tyder på att det cirkulerar 20 ton kvicksilver
i luften över Sverige. Docent Erik
Eriksson i internationella meteorologiska
institutet har lett undersökningar
som gjorts av snö kring Vänern. I denna
fanns det 50 gram kvicksilver per
kvadratkilometer, d. v. s. lika mycket
som ett lysrör innehåller.

På grundval av en rysk larmrapport
som lades fram vid en UNESCO-konferens
i Paris i början av september detta
år uttalade sig docent Hans Palmstierna
från naturvårdsverket för tidningen
Arbetet: »Utan extraordinära åtgärder
som sätts in nu kommer inte världens
samlade tillgång på sötvatten att räcka
fram till år 2000.» Och Palmstierna
fortsätter: »Vattenransonering kommer
att bli en verklighet för oss. Inte ännu
på några år —• men den kommer! Särskilt
industrierna måste byggas så att
de blir vattenbesparande. Vi är piskade
att bygga ut reningsverken fullständigt.
Nya och bättre reningsmetoder måste
utarbetas. Vi måste satsa på dyra intensiva
åtgärder.» Detta är Hans Palmstiernas
rekommendationer.

Herr talman! Det skulle föra för långt
att återge ens en bråkdel av den mängd
fakta om miljöförstöringen som hopats
under senare år och som framlagts också
för allmänheten. Ändå fungerar inte
upplysningen på området på långt när
som vore nödvändigt.

I det nyss åberopade motionsparet

Nr 34

Onsdagen den 6 november 1968

Lagstiftning rörande miljövård m. m.

argumenteras för utarbetandet av ett
handlingsprogram för systematiska åtgärder,
därest inte följden skall bli en
irreparabelt nedsmutsad värld. I den vid
årets början väckta motionen yrkades
att iimnissionssakkunnigas förslag till
lagstiftning rörande luftförorening, buller
och andra immissioner skulle framläggas,
så att lagstiftningen — enligt de
sakkunnigas förslag — skulle kunna
träda i kraft den 1 juli 1968. Naturligtvis
finns inte något att invända mot
utskottets konstaterande att detta yrkande
numera får anses sakna aktualitet.

Jag vill erinra om, vilket också redovisas
i utskottsutlåtandet, att en luftvårdslag
begärdes i kommunistiska riksdagsmotioner
redan år 1966. Nu redovisas
ätt förslag till lagstiftning i ämnet
väntas komma att föreläggas 1969 års
riksdag. Förslaget har remitterats till
lagrådet. I denna situation återstår alltså
endast att notera detta faktum. Men
tillfälle ges sålunda att återkomma till
frågan när propositionen framlagts.

Beträffande den begränsade frågan
om en minskning av svavelhalten i eldningsoljorna
har vi velat gå längre än
proposition nr 124. Frågan behandlas
också särskilt. Detsamma gäller en annan
i våra motioner rest fråga, nämligen
om avgasrening på motorfordon.

Jag vill understryka behovet av lagstiftning
på området — jag syftar då på
såväl luft- som vattenföroreningarna —
och önskvärdheten av att tillsynsverksamheten
blir den effektivaste möjliga.
Naturvårdsverket och länsstyrelserna
skall fungera som tillsynsorgan. Det nuvarande
tillståndet är långt ifrån tillfredsställande.
De lokala hälsovårdsmyndigheterna
försöker nog göra sitt
bästa för att övervaka hälsovårdsstadgans
efterlevnad, men de kan inte komma
ifrån sitt beroende av industriföretagen
— dessa ger dock sysselsättning
och skattepengar.

I början av innevarande år lämnades
exempelvis uppgifter om skrämmande

resultat av en undersökning beträffande
luftnedsmutsningen från Domnarfvets
jernverk i Dalarna. Företagets egna undersökningar
var positiva. Parallellt
företogs emellertid motsvarande undersökningar
på uppdrag av statens naturvetenskapliga
forskningsråd och deras
resultat gick stick i stäv mot företagets.
Björkbeståndet uppgavs ha dött och
gran föryngrar sig inte längre. I detta
sammanhang framkom också att en
överingenjör i företaget sitter som ordförande
i stadens vatten- och luftvårdsnämnd.
Denne skall alltså tillvarata stadens
intressen mot luftsmutsaren Domnarfvets
jernverk där han är överingenjör.

Kostnaderna för åtgärder kommer här
in i bilden i fråga om såväl luft- som
vattenföroreningarnas bekämpande. Det
torde bli oundvikligt att frågan om miljöavgifter
från företagen tas upp till
konkret prövning; åtgärderna i reningssyfte
måste ses som en del av produktionskostnaden.

I våra motioner begärs en riksplan
för anläggande av värmekraftverk. Utskottet
understryker behovet av en fysisk
riksplanering som anvisar områden
för olika aktiviteter. Utskottet skriver:
»Sedan någon tid tillbaka pågår
också inom kommunikationsdepartementet
arbete på att närmare utforma
metoder för en översiktlig sådan planering.
» Det vore, herr talman, intressant
om närmare upplysningar kunde lämnas
om hur långt arbetet härmed fortskridit.

Beträffande frågan om skärpning av
bestämmelserna beträffande utsläpp av
kloakvatten föreslås i våra motioner
vissa normer för uppförande av reningsverk.
Utskottet hänvisar till den
aviserade propositionen, som skall
framläggas nästa år, och går av det
skälet inte in på någon bedömning av
vårt förslag. Jag kan hysa förståelse
härför men åberopar återigen docent
Palmstiernas i mitt anförande tidigare
refererade yttrande: »Vi är piskade att

Onsdagen den 6 november 1968

Nr 34

bygga ut reningsverken fullständigt.»
Jag vill för min del ansluta mig till
docent Palmstiernas yttrande och ge
det den tolkningen, att med fullständig
utbyggnad avses en rening motsvarande
det s. k. tredje steget. Utan en sådan
skärpning i målsättningen lär det inte
vara möjligt att förverkliga ett »återställande
av vattnet», som termen lyder,
och inte heller att förebygga den situation
som enligt sakkunniga hotar att inträda
år 2000 när det gäller tillgången
till dricksvatten.

Det förefaller som om utskottet tar väl
lätt på frågan om vattenförorening genom
utsläpp från fartyg. Lagen ger länsstyrelserna
möjlighet att förbjuda utsläpp
även av andra ämnen än oljeprodukter,
anför utskottet. Men säger inte
erfarenheterna att »möjligheterna att
förbjuda utsläpp» är ett bräckligt vapen?
Just därför ställs i motionen ett
förslag om att fartyg skall utrustas med
uppsamlingstankar. Detta förslag avstår
utskottet helt från att kommentera. Förslaget
utformades som ett yrkande om
ändring av vattenlagen, och jag får väl
nöja mig med att även i detta sammanhang
avvakta förslag på området.

Herr talman! Jag ställer mig emellertid
mycket starkt kritisk till utskottets
avvisande av förslaget i motionen om en
särskild miljövårdskampanj under åren
1909-—1971. Skälet anges vara, att Europarådet
påbörjat en europeisk vattenvårdskampanj
och planerar att göra
1970 till ett europeiskt naturvårdsår.
Motsvarande verksamhet skall inom respektive
stater anordnas på det nationella
planet. Det sistnämnda borde väl
kräva just vad motionsparet 1: 28 och
11:37 föreslår, nämligen en miljövårdskampanj,
»på det nationella planet»,
d. v. s. i Sverige. Ett genomförande av
Europarådets intentioner borde rimligen
leda till andra slutsatser än utskottets,
som skriver: »...synes någon särskild
miljövårdskampanj inte vara erforderlig.
» Det måste väl ändå här vara
fråga om något vida mer än vad som

Lagstiftning rörande miljövård m. m.

anslås för naturvårdsupplysning. Varför
inte något av en motsvarighet — i
varje fall till viss, icke ringa del — till
kampanjen i samband med övergång till
högertrafik. Även om ingen direkt jämförelse
kan göras, vill jag med detta ha
understrukit, att behov föreligger av
något mer än den årliga naturvårdsupplysningen.
Frågans vikt vore värd ett
betydligt mer markerat ställningstagande
än vad utskottet kostar på sig.

Herr talman! På flera punkter har
motionerna 1:28 och 11:37 besvarats
med hänvisning till förslag som väntas
föreläggas nästa års riksdag; remiss till
lagrådet föreligger redan, och dessutom
behandlas en del förslag i samband med
särskilda propositioner. Jag noterar att
utskottet i flera avseenden gör uttalanden
som överensstämmer med motionernas
syfte. Jag skall därför avstå från
att yrka bifall till nyssnämnda motionspar.
Med det anförda har jag dock velat
motivera motionerna och göra några
understrykanden i dessa synnerligen
betydelsefulla frågor.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Det har gjorts och görs
en de! för att rena vårt avloppsvatten,
men om man ser till miljövården i stort
måste man ändå erkänna att den är ett
i högsta grad försummat område. Det
går ut över allmänheten, som får en allt
otrivsammare miljö, allt sämre luft —
det kan på Stockholms gator ibland vara
nästan svårt att andas -— och allt sämre
vatten, vartill kommer bullerstörningar.
Ibland — och det är allvarligare ■—■ går
det också ut över yrkesgrupper och deras
ekonomi, t. ex. över yrkesfiskarna.

Den debatt som har förts om risken
för kvicksilverförgiftningarna och som
enligt min mening varit mycket överdriven,
har orsakat väldiga skador för
yrkesfisket, som inte tillnärmelsevis
kompenseras genom de relativt blygsamma
ersättningar som utgår i vissa
fall.

Tredje lagutskottet hade tillfälle att

Nr 34

Onsdagen den 6 november 1968

Ändring- av bestämmelserna angående tid för jakt

nu i september göra en mycket intressant
och givande studieresa i Västtyskland.
Där kunde vi konstatera att man
helt naturligt har ännu besvärligare
problem än vi, eftersom man har en
mycket koncentrerad industri och koncentrerad
bebyggelse inom stora områden
av landet. Men vi kunde också
konstatera att man uppenbarligen kommit
längre än vi, att man har gjort kolossalt
mycket där nere för att komma
till rätta med problemen, att man har
gjort det med känd tysk grundlighet
och att man också har nått vissa resultat.
Man har mätsystem, som kan ge besked
om vilka resultat man uppnår. Utvecklingen
har också gått åt rätt håll.

Det är glädjande att intresset här i
vårt land från alla politiska partier numera
är stort för att komma till rätta
med dessa problem. Det är också glädjande
att vi kommer att få ett lagförslag
till nästa års riksdag beträffande skydd
mot miljöfarlig verksamhet, när det gäller
vatten- och luftföroreningar och buller.
Vi avvaktar med stort intresse vad
det lagförslaget kommer att innehålla.
Jag vill fästa den förhoppningen till detta
förslag, att största möjliga hänsyn till
yrkesfiskets intressen kommer att tagas.
Det är för närvarande så, att fisket
har fullt skydd i vattenlagen i avseende
på vattenkraftutbyggnader. Där sägs
klart ut att fisket skall bevakas på alla
sätt. Det har också utdömts mycket
stora belopp i ersättning för de skador
som förorsakats fisket i samband med
olika regleringar. För närvarande finns
emellertid inte någonting som säger hur
fisket skall kompenseras, om man släpper
ut avfall som negativt påverkar fisket.
Jag hoppas att detta missförhållande
rättas till i det nya lagförslag som
kommer.

En detaljfråga, som tagits upp här och
som, vad jag kan förstå, inte kommer
att inrymmas i det kommande lagförslaget,
är nedskräpningen från fartyg.
Denna fråga berördes nyss av den föregående
talaren. Länsstyrelserna har vis -

sa befogenheter, som dock icke utnyttjats
annat än då det gällt fast avfall.
Det är kanske naturligt att så icke skett
beträffande flytande avfall. Därvidlag
krävs nämligen mycket stora investeringar
och framför allt samordning.
Det går naturligtvis inte att lösa den
frågan inom ett län. Jag hoppas därför
att kommittén för ett renare samhälle,
som fått frågan om hand, skall komma
fram till förslag om förbättringar i det
avseendet, ty det är helt felaktigt att
man som nu får släppa ut i stort sett
vad som helst, vilket också fartygen gör.

I detta sammanhang skulle jag vilja
framhålla att jag tror att det är ytterligt
angeläget att man får ett samarbete på
det internationella planet. Det hjälper
ju inte att vi vidtar åtgärder här i vårt
land och utfärdar bestämmelser för fartyg
i hamnar eller i den inre skärgården,
om inte också de utländska fartyg
som i allt större utsträckning kommer
till våra hamnar rättar sig efter dessa
bestämmelser. Det är alltså mycket angeläget
att denna fråga tas upp också
internationellt. Jag beklagar att utskottet
skrivit litet tamt i det avseendet. Jag
hade tyvärr inte tillfälle att vara med
vid justeringen, annars hade jag yrkat
på en mera bestämd skrivning i syfte att
uppnå ett internationellt samarbete i
denna fråga.

Jag har, herr talman, inget annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herrar
Dickson och Wennerfors (båda h).

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 22

Ändring av bestämmelserna angående
tid för jakt

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 54, i anledning av motion om
ändring av bestämmelserna angående
tid för jakt.

Onsdagen den 6 november 1968

Nr 34

Ändring av bestämmelserna angående tid för jakt

Tredje lagutskottet liade behandlat en
inom riksdagens andra kammare väckt
och till lagutskott hänvisad motion, nr
618 av herrar Wikner och Nilsson i
Östersund, vari hemställdes, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla om sådan ändring av jaktstadgans
4 § andra stycket, att bestämmelsen
bleve tillämplig endast vid jakt av
storvilt.

Utskottet hemställde,
att motionen II: 618 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Jag anser att 4 § andra
stycket jaktstadgan är en skrivbordsprodukt.
Man har inte tagit hänsyn till
jägarorganisationernas remissyttranden,
vilket naturligtvis är beklagligt.
Jag hade väntat mig att åtminstone
tredje lagutskottet skulle göra detta,
men så blev faktiskt inte fallet.

Enligt 4 § andra stycket är all jakt
med skjutvapen förbjuden mellan solens
nedgång och en timme före solens
uppgång. Före denna paragrafs tillkomst
gällde nattjaktsförbudet endast
för älg, hjort och rådjur och inte som
nu även småvilt. Nattjaktsförbudet gäller
i princip alla viltarter i hela riket
och under hela året.

Jag anser att de införda bestämmelserna
om ett visst klockslag då skjutvapen
får användas vid jakt på både
storvilt och småvilt leder till onödig
irritation och många gånger osämja
bland jägarna. Det kan även leda till
oförskyllda åtal för överträdelse av
jaktstadgans föreskrift, vilket jag också
har påtalat i min motion.

Enligt 7 § 1 mom. i jaktstadgan kan
länsstyrelsen medge undantag från 4 §
andra stycket. Enligt uppgift från statens
naturvårdsverk har samtliga läns
jaktvårdsföreningar hos respektive läns7
— Andra kammarens protokoll 196S. Nr

styrelser sökt och erhållit generella tillstånd
till nattjakt för varierande tider
och djurslag. Därutöver har ett mycket
stort antal personliga tillstånd till nattjakt
meddelats av länsstyrelserna. Detta
förhållande förutspådde jag även i
motionen, och då så nu skett anser jag
att nattjaktsförbudet för småvilt är oberättigat.

Man säger att förbud mot jakt nattetid
är befogat dels från humanitära
synpunkter, dels av ett önskemål om att
försvåra olovlig jakt. Förbudet innebär
emellertid att jakt omöjliggörs på skadliga
rovdjur. För sådan jakt måste man
begära särskilt tillstånd.

Jag anser för min personliga del att
nattjaktsförbud även kan leda till olaga
jakt. Man borde i stället, tycker jag för
min del, stifta jaktlagar som byggde på
förtroende till jägarna. Jag vill nästan
påstå att det knappast finns någon
grupp av människor som misstänkliggörs
så som jägarna.

Angående skadskjutningar säger man
att sådana förekommer i graverande
omfattning och att riskerna härför
ökas med sämre ljusförhållanden.
Jag vill även påstå att den övervägande
delen av skadskjutningarna har helt
andra orsaker: framför allt jägarnas
nerver, att man skjuter på långa avstånd
eller med dålig ammunition för
att nämna några orsaker.

Herr talman! Det enda positiva i utskottsutlåtandet
är att utskottet anser
att skärpningen beträffande nattjakten
inneburit »visst intrång i jägarnas intressen».
Då emellertid jaktstadgan helt
nyligen trätt i kraft och någon erfarenhet
ej ännu anses ha vunnits av dess
tillämpning avstyrker utskottet motionen.
I en del fall håller man i denna
kammare på 30-åriga principer då det
gäller jakten, och i detta fall vill man
tydligen inte rätta till ett missförhållande
på ett tidigt stadium.

Med hänsyn till utskottets svaga motivering
ber jag att få yrka bifall till
motionen.

Nr 34

Onsdagen den 6 november 1968

Ändring av bestämmelserna angående tid för jakt

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Herr Wikner betecknade
bestämmelsen om nattjaktsförbudet
som en skrivbordsprodukt och i viss
mån kan jag hålla med honom. Det
väckte också en mycket allmän indignation
bland jägarna i våras då bestämmelsen
blev bekantgjord.

Men det är väl egentligen inte själva
nattjakten som man bär reagerat mot
■—- i södra delen av landet har det funnits
nattjaktsförbud och det har fungerat
bra — utan mot att skymningsjakten
mellan solens nedgång och en timme
därefter togs bort. Denna jakt var
tidigare tillåten i hela landet och alltså
även i södra Sverige.

Just nu är emellertid läget något annorlunda
än i våras, ty naturvårdsverket
har genom sina anvisningar till
länsstyrelserna rättat till den bestämmelse
som kom i början på året. Det
framgår ju också av utskottsutlåtandet,
att det gjorts eu synnerligen stor mängd
undantag. I stort sett kan man alltså
säga att jägarnas intressen nu är tillgodosedda.
Man får jaga det mesta under
den här timmen efter solens nedgång
utom älg och kanske också några
andra djurarter. Det är klart att man
kan tycka, och det gör också jag, att
det hade varit bättre, om man hade
haft en generell regel som tillåter jakt
från en timme före solens uppgång till
en timme efter solens nedgång och sedan
gjort vissa undantag från den regeln,
vilka i så fall hade blivit ganska
få. Nu har man i stället en omvänd regel
med ett synnerligen stort antal undantag,
så att det bara återstår ett par
djurarter som inte berörs av undantagen.
I princip är det naturligtvis felaktigt
att ha den nuvarande bestämmelsen,
men vi har fått den och det är
alltid litet svårt att göra en ändring.
När vi dessutom i praktiken fått det
tillrättalagt så, att jägarna kan vara
ganska belåtna, tycker jag inte att det
finns anledning att nu ändra på den
bestämmelse som ändå finns.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Förbudet för hela riket
mot nattjakt är ju i kraft från och med
innevarande år, och det är således den
första jaktsäsongen under vilken man
haft det här generella förbudet mot
nattjakt. Man kan alltså i herr Wikners
och andras nordligare belägna trakter
knappast ha någon större erfarenhet av
hur förbudet verkar. I min landsända,
Malmöhus län, har vi emellertid sedan
flera år tillbaka haft nattjaktsförbud,
och ingen har varit missnöjd med det.
Från jägarhåll där nere har jag för
min del inte hört att man önskat upphäva
nattjaktsförbudet. Dessutom har
länsstyrelserna rättighet att medge dispens.
Herr Wikner menar väl att när
dispens medgivits i så stor utsträckning
kunde man ha avstått från nattjaktsförbudet
helt och hållet. Men det
är litet skillnad mellan att medge dispens
för att en viss tid efter solens
nedgång få skjuta ett visst slags vilt
och att fullständigt slopa nattjaktsförbudet.
Därför yrkar jag bifall till utskottets
förslag och gör det så mycket
hellre som jag anser att det var en vettig
och bra stadga vi fick i och med
nattjaktsförbudet. Jag kan som sagt vitsorda
att praktiskt taget alla i Malmöhus
län, där vi haft förbudet i rätt många
år, är tillfredsställda med det.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten nämnvärt, men jag vill uttrycka
min glädje över det medhåll som
jag fick av herr Hedin. Här har sagts
att man har rättat till de av mig påtalade
missförhållandena genom att medge
en hel del undantag. Men är det verkligen
att rätta till? Har man då inte
kommit så nära det tillstånd man befann
sig i tidigare, att man i stället
kunde slopa den aktuella bestämmelsen
för att över huvud taget komma ifrån

Nr 34

Onsdagen den 6 november 1968

Slopande av vissa bestämmelser

de missförhållanden jag har påtalat.
Man kunde väl helt enkelt bygga på
förtroende till jägarna. Jag tror det
skulle ha varit bra mycket bättre om
man hade kunnat gå den vägen. Men
vi får väl återkomma till frågan och
hoppas att när man har fått litet mera
erfarenheter vi skall kunna nå fram till
en annan tingens ordning.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionen
II: 618; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 23

Slopande av vissa bestämmelser angående
jakt med användande av hund

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 55, i anledning av motion om
slopande av vissa bestämmelser angående
jakt med användande av hund.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr WIKNER (s):

Herr talman! I motionen II: 617, som
nu behandlats i tredje lagutskottets utlåtande
nr 55, har jag föreslagit att
jaktstadgans 12 § 4 mom. i sin ihelhet
skall tas bort. I denna paragraf stadgas
bl. a. att hund inte får användas vid
jakt efter hornbärande råbock under
den tid då särskild sådan jakt är tilllåten.
I motionen har jag framhållit att
denna lagbestämmelse kan leda till att
en laglydig viltjägare riskerar att oförskyllt
bli utsatt för straffpåföljd. Ett
sådant förhållande anser jag strider mot
demokratiska rättsregler och paragrafen
bör därför slopas. Visserligen anser
naturvårdsverket att risken för
straffpåföljd i det här fallet är ringa,
men någon garanti för detta kan väl
ändå inte lämnas av verket.

Personligen är jag inte tilltalad av

angående jakt med användande av hund

något slag av smygjakt — eller med ett
finare nomen — pyrschjakt. Jag anser
att särskild jakt efter hornbärande råbock
icke bör få förekomma före den
allmänna rådjursjakten. Den kan också
sammanfalla med småviltjakt. Då blir
störningarna för viltet mindre, även om
man använder hund vid den särskilda
råbocksjakten.

Det anses lättare att skilja mellan råbock
och get vid den här smygjakten
än när man använder drev. Men kan
man inte skilja mellan råbock och get
så bör man nog stanna hemma. Då kan
man inte längre kalla sig för jägare.

Eftersom det för närvarande tycks
vara svårt att vinna gehör för min motion
skall jag, herr talman, inte ställa
något yrkande. I stället kanske jag kan
återkomma till frågan. Tredje lagutskottet
får väl i så fall vara berett på en
del extraarbete.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Jag har fogat en blank
reservation till utskottsutlåtandet, dock
inte med anledning av motionen. I denna
har herr Wikner —- tycker jag nog
—- fört fram en del överdrivna farhågor
för risken att bli åtalad i oträngt mål.
Jag tror att de riskerna är ytterligt små
i det bär sammanhanget.

I utskottsutlåtandet har emellertid ett
stycke tillfogats i slutet som inte i och
för sig föranletts av motionen. Där säger
utskottet att vissa erinringar kan
framställas mot att den ifrågavarande
jakten får påbörjas redan i augusti månad,
och utskottet pekar på de risker
som jakten kan medföra för bärplockare
och andra som vistas i markerna den
aktuella tiden.

För min del anser jag det helt opåkallat
att införa detta stycke i utskottsutlåtandet.
De beklagliga olyckor som
hänt —- företrädesvis i Norrland —
har drabbat jaktkamrater och, mig veterligt,
aldrig någon bär- eller svampplockare
eller över huvud taget någon
icke-jägare. Det är klart att risker kan

100 Nr 34

Onsdagen den 6 november 1968

Slopande av vissa bestämmelser angående jakt med användande av hund

föreligga för alla i olika slags verksamheter
men hittills har alltså inte några
andra personer än jägare drabbats av
sådana olyckor. Visst förekommer det
risker i samband med all jakt. Denna
form av jakt kan emellertid karakteriseras
som en stilla jakt, varvid en ensam
jägare smyger sig ut vid tretiden
på morgonen eller vid skymningen under
augusti månad. Då finns det som
regel varken bärplockare, svampplockare
eller andra människor ute i terrängen.
Om det skulle finnas några personer
ute i skogen vid den tiden skulle
det inte heller finnas några rådjur där
att skjuta på. Jag tror att jakten på
dessa råbockar, som man försöker träffa
på när de är ute och betar, är en av de
minst farliga jaktformerna för allmänheten.
Därför tycker jag att det var helt
opåkallat ta in det aktuella stycket i
utskottsutlåtandet, och det är av denna
anledning jag antecknat en blank reservation.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Liksom beträffande föregående
ärende gäller det en bestämmelse
soim trätt i kraft från och med
innevarande år. Det är således nu fråga
om den första jaktsäsongen med dessa
regler. Bestämmelsen säger att man före
ordinarie jakttid får bedriva jakt på
hornbärande råbock, där sådan särskild
jakt är tillåten, varvid man dock inte
får använda hund.

Nu säger herr Wikner att det egentligen
inte var detta han ville avskaffa
utan att han avsett att det inte borde
finnas någon särskild jakttid för hornbärande
råbock. Om herr Wikners motion
hade varit av denna innebörd,
d. v. s. att man inte skulle få jaga bock
före den ordinarie tiden, skulle jag ha
anslutit mig till den. Men så var hans
motion ingalunda utformad. Han ville
i stället egentligen utvidga rätten till
sådan jakt även till användning av hund
för att driva råbocken.

Herr Hedin har klagat på att utskottet

ställt sig tveksamt till att man skall få
lov att bedriva denna jakt redan i augusti
månad och har en del andra anmärkningar
mot det näst sista stycket
i utlåtandet. .lag tycker tvärtemot herr
Hedins uppfattning att det är ganska
upprörande och onödigt att vi skall ha
en jakt som börjar i slutet av sommaren.
Jag är övertygad om att den gallring
som man behöver göra bland de
gamla hornbärande råbockarna kunde
göras under den ordinarie jakttiden.
Utskottsutlåtandet och motionen behandlar
emellertid inte frågan om en
sådan begränsning av jakträtten. Motionen
innehöll faktiskt ett förslag om
utvidgning av rätten att jaga råbock
under icke ordinarie jakttid.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr WIKNER (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste faktiskt rätta
herr Levin. Jag har aldrig sagt att jag
inte vill ha någon särskild jakt på råbock.
Vad jag menade var att den särskilda
jakten på råbock kan förläggas
till samma tid som gäller för småviltjakt.
Därigenom skulle man inte behöva
störa småviltet i onödan. Jag vet förvisso
att man måste använda denna särskilda
jakt på råbock, framför allt i södra
delarna i Sverige, men jag tror att
man skulle kunna gå till väga på det sätt
som jag angett.

Herr HEDIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Skälet till att man i år
i de flesta län förlagt denna särskilda
jakt efter hornbärande rådjur till senare
delen av augusti är, att den inte
skall kollidera med den tid när man
släpper ut hundarna i markerna. Under
sådana förhållanden tycker man att det
är lämpligt att bedriva den aktuella
jakten fram till den 1 september. Jag
bär hos Svenska jägareförbundet efterhört
vilka erfarenheter man gjort av

Onsdagen den 6 november 1968

Nr 34

101

Skyldighet för kommun att upplåta mark för viss bostadsbebyggelse, m. m.

årets jakt, och de har varit mycket
goda. Man har sedan mycket länge jagat
på detta sätt i en del andra länder, t. ex.
i Danmark och i Tyskland. I Tyskland
skjuter man årligen ungefär 60 000 rådjur,
huvudsakligen bockar, och till
största delen under sommarhalvåret.
Förhållandet är detsamma i Danmark.
Detta slår där mycket väl ut.

Herr TRANA (s):

Herr talman! Herr Hedin har redan
redogjort för den jakt det här gäller och
det kunde därför vara onödigt att ytterligare
förlänga debatten. Jag skulle
emellertid vilja säga några ord med anledning
av herr Wikners inlägg.

Herr Wikner tycks inte vilja inse att
detta kanske är enda möjligheten att
kunna göra en gallring bland rådjuren
— alltså att skjuta undan gamla bockar.
Det är den enda metod man kan använda
för att få en sådan gallring. Om
man jagar med drivande hund springer
rådjuret ofta i skog och buskar, och det
är inte lätt att göra en bedömning av
om det är ett djur som skall skjutas undan
eller om det är ett djur som skall
gå kvar. Då skjuts det oavsett vad det
är för ett djur.

Herr Wikner säger att den som inte
kan skilja på en bock och en get bör
stanna hemma. Om det är på det sättet
kan jag försäkra herr Wikner, att han
har gått för tidigt från mästaren. Min
egen erfarenhet är att man på ganska
rimligt avstånd i skymningen eller i
gryningen måste använda både kikarsikte
och vanlig kikare och ändå inte
kan skjuta djuret därför att man inte
kan se om det är en bock eller en get,
nämligen om det är en bock med smala
enspetsiga horn. Det har jag varit med
om flera gånger. Det är inte så enkelt
att göra denna gallring som herr Wikner
vill göra gällande. Det är framför
allt från den synpunkten och för att
rådjurskiden skall få vara i fred ytterligare
en månad för drivande hundar

som man har infört nuvarande bestämmelse.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Jag vill fråga herr
Trana: Är det inte på det sättet jägare
emellan att vi inte skall skjuta i annat
fall än då vi ser vad vi skjuter på? Vid
de flesta olycksfall där man skjuter
människor är det så att man skjuter i
skymningen då man inte ser vad man
skjuter på. Jag tycker att det faller på
sin egen orimlighet när herr Trana talar
om skymningsjakt. Man skall inte
skjuta i skymningen då man inte ser
vad man skjuter på.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 24

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 56, i anledning av motioner angående
ålfisket.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 25

Skyldighet för kommun att upplåta
mark för viss bostadsbebyggelse, m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 57, i anledning av motioner angående
dels skyldighet för kommun att
upplåta mark för viss bostadsbebyggelse,
dels upplåtelse av kommunal mark
för statliga ändamål.

Tredje lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 422 i
första kammaren av herrar Lundberg
och Enarsson och nr 517 i andra kammaren
av herr Adolfsson m. fl.

I dessa motioner, som var likalydande,
hemställdes,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte begära förslag till införan -

102 Nr 34

Onsdagen den 6 november 1968

Skyldighet för kommun att upplåta mark för viss bostadsbebyggelse, m. in.

de av sådan lagstiftning, att kommun
som förvärvat mark för planering av
bostadsbebyggelse skulle vara skyldig
att i viss utsträckning genom försäljning
till enskilda överlåta mark med
äganderätt för uppförande av en- och
tvåfamiljsfastigheter.

Utskottet hade vidare behandlat två
till lagutskott hänvisade, likaledes likalydande
motioner, nr 488 i första kammaren
av herr Wallmarlc och nr 616
i andra kammaren av herrar Nordstrandh
och Bengtson i Solna.

Utskottet hemställde,

A. att motionerna I: 422 och II: 517
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

B. att motionerna I: 488 och II: 616
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits vid A. i
utskottets hemställan av herrar Ebbe
Ohlsson och Hedin (båda h), vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:422 och 11:517 i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla att riksdagen
förelädes förslag till sådan lagstiftning,
att kommun som förvärvat
mark för bostadsbebyggelse skulle vara
skyldig att i viss utsträckning överlåta
marken med äganderätt till enskilda
som önskade uppföra en- och tvåfamiljshus.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Den kommunala markpolitikens
viktigaste uppgift är, som vi
i högerpartiet ser det, säkerställandet
av att lämplig mark inom kommunen
finns tillgänglig för bebyggelse och vid
rätt tidpunkt. Kommunen har naturligtvis
också skyldighet att ordna gemensamma
anläggningar som behövs
för bebyggelsen, i form av vatten och
avlopp, vägar etc.

När det gäller upplåtelse av mark som

kommunen har förvärvat talar flera skäl
för att tomtmarken efter hand säljs till
den enskilde som vill bygga på marken.
För det första menar vi att det för kommunen
inte kan vara klokt att binda
mycket kapital i mark. Vid försäljning
frigör man kapital, som kan användas
för nya köp. Man kan alltså använda sig
av en rullande markpolitik.

För det andra vill den enskilde ofta
— jag skulle tro oftast — vilket vi också
påpekat i reservationen, äga inte
bara huset utan också tomten. Dels känner
han sig tryggare för framtiden på
det sättet, dels skapar det en alldeles
särskild tillfredsställelse och glädje hos
de flesta att få äga en liten bit av den
svenska jorden. Jag tycker att man skall
låta så många svenskar som möjligt få
uppleva den glädjen och tillfredsställelsen.

Vi inom högerpartiet vill slå vakt om
och bredda det enskilda ägandet, men
vi har heller inte något emot andra former
för markupplåtelse, t. ex. med tomträtt.
Vi anser dock att det skall finnas
valfrihet för den enskilde. I många kommuner
finns också sådan valfrihet. Man
kan, om man så vill, bygga på mark med
tomträtt, men man kan också köpa mark
inom andra områden.

Inom allt fler kommuner är det emellertid
på det sättet att den socialdemokratiska
majoriteten har beslutat att all
upplåtelse skall ske genom tomträtt. Det
är bakgrunden till högermotionerna
I: 422 och II: 517 och till reservationen,
som tillstyrker bifall till dessa motioner.
Man kanske kan tycka att det kan
vara opåkallat och onödigt att i lag föreskriva
hur kommunerna skall sköta sin
markpolitik, men när kommunerna i
praktiken har visat sig åsidosätta medborgarnas
berättigade önskemål om valfrihet
anser vi motionärer och reservanter
att det är nödvändigt med en
lagstiftning på detta område.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation som är fogad
vid tredje lagutskottets utlåtande nr 57.

Onsdagen den C november 1968

Nr 34 103

Skyldighet för kommun att upplåta mark för viss bostadsbebyggelse, m. m.

Herr ADOLFSSON (h):

Herr talman! Vi saknar i dag klara
regler för vilka som skall få köpa tomtmark
av kommunerna och vilka som
inte får det. Kommunerna är ofta generösa
mot företag men omöjliggör för
enskilda kommuninvånare att förvärva
en villatomt med äganderätt. Detta skapar
olust, och enskilda människor känner
sig utlämnade åt de styrandes godtycke.

Den valfrihet som utskottsmajoriteten
nämner i utlåtandet gäller bara de styrande
i kommunen, men den sträcker
sig inte till kommuninvånarna. Man
frågar sig hur valfrihetens samhälle i
realiteten håller på att utformas. Vi
hamnar i den situationen att de, som
bor i hus som uppförts på mark med
tomträtt, inte kan föra talan mot exempelvis
planerande myndighet. Det kan
endast markägaren — kommunen ■—
göra. Kommunen kan alltså föra talan
mot sig själv, men den som sitter i hus
som byggts på mark med tomträtt har
ingen talan. Förhållandet kan närmast
karakteriseras som parodi. Detta är ett
exempel på hur den socialistiska markpolitiken
träder den enskildes rätt för
när.

Jag ber att med det anförda få yrka
bifall till reservationen.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Herr Adolfsson anser
alltså att tomträtt är ett utslag av socialistisk
markpolitik. Om jag inte har alldeles
fel blev tomträttsinstitutet infört
genom en högerregering i vårt land.
Herr Adolfsson frågar vad det är för
valfrihet när det bara är kommunens
bestämmande organ som beslutar om
man skall ha tomträtt eller ej, medan
den enskilde medborgaren, som vill ha
en tomt, inte själv får bestämma om han
vill ha mark med tomträtt eller en köpt
tomt. Men hur skulle det se ut, om en
kommun hade lagt ut ett markområde
för exploatering med tomträtt? Menar
herr Adolfsson att vem som helst skulle

kunna ha rätt att påyrka att just inom
detta område få lov att i stället köpa en
tomt? Detta resonemang kan jag sannerligen
inte begripa.

Inom utskottet har vi ansett att det i
fortsättningen liksom nu bör vara kommunernas
ensak att besluta om huruvida
de vill upplåta mark med tomträtt
eller sälja den med äganderätt. Det är
ändå bara en liten procentandel kommuner
här i landet som över huvud
taget har tomträtt. De allra flesta kommuner
har inte infört tomträttsinstitutet,
eftersom de inte haft finansiella
möjligheter att göra det.

Det är egentligen två motionspar som
utskottet hair slagit ihop i detta utlåtande,
bägge två väckta från högerhåll. Det
ena motionsparet går ut på att man
skulle tvinga kommunerna att sälja
mark som de i stället skulle vilja upplåta
med tomträtt, det andra går ut på
att man skulle förbjuda kommunerna
att till statliga institutioner o. s. v. sälja
mark inom vissa områden som i stället
skulle upplåtas med tomträtt. Dessa två
motionspar skär således precis tvärtemot
varandra.

Med undantag av högerrepresentanterna
har vi varit eniga i utskottet om
att det både i det ena fallet och i det
andra skall vara kommunernas ensak
att bestämma. Utskottet anför också:
»Motionsförslaget innebär i själva verket
en inte ringa begränsning av den
kommunala självbestämmanderätten på
ett viktigt område. En sådan begränsning
anser sig utskottet inte kunna förorda.
» Således kan inte utskottet gå med
på ett bifall till vare sig det ena motionsparet
eller det andra. Sättet för
upplåtande av mark skall naturligtvis
kommunernas bestämmande organ ha
rätt att själva besluta om.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Jag tror att fler och fler
kommuner blir övertygade om tomt -

104 Nr 34

Onsdagen den 6 november 1968

Skyldighet för kommun att upplåta mark för viss bostadsbebyggelse, m. m.

rättens värde. Det är inte så länge sedan
vi här i riksdagen uttalade oss för tomträtt
och även för möjligheter för kommuner
att låna till inköp av tomträttsmark.

Herr Levin har rätt i att ytterst få
kommuner har tomträtt, men de som
har den har kunnat konstatera dess stora
värde. Jag talar för en kommun som
har haft tomträtt i över 30 år. Den gäller
inte bara tomter för egnahem och
flerfamiljshus utan också industrimark.
Erfarenheterna är de bästa på alla håll.
Industrierna uppskattar faktiskt tomträtten.
Får man mark med tomträtt, kan
man ju använda kapitalet till vanliga
investeringar i maskiner o. d., och denna
möjlighet utnyttjas i högsta grad.

Man vet också att tomträtten med nuvarande
uppläggning är av sådan art att
man har stor nytta av densamma.

Låt mig ta ett enda exempel för att
illustrera tomträttens värde. På ett stort
område i Malmö, vilket ligger centralt
och bra, har staden upplåtit sin egen
mark till egnahemshus och villor och
satt priset för avgälden till 1 krona 50
öre. Detta innebär att man har att utgå
från ett pris på 30 kronor per kvadratmeter
för denna mark.

Mitt emot detta område ligger ett
annat område, som alltså bör ha ungefär
samma värde. Där kostar marken
emellertid i dag 85—90 kronor per
kvadratmeter. En egnahemsägare måste
följaktligen för den marken betala
85 000—90 000 kronor för en tomt på
1 000 kvadratmeter, medan han bara
behöver betala 1 500 kronor i tomträttsavgäld
för motsvarande areal. Hur
det förhåller sig med värdet där säger
sig självt. Jag tror att våra egnahemsägare
i högsta grad uppskattar möjligheten
att skaffa sig egnahem på dessa
fördelaktiga villkor.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr ADOLFSSON (h):

Herr talman! Det är självfallet inte

tomträttsinstitutet såsom sådant jag angriper,
utan vad jag vänder mig emot
är bristen på valfrihet, vilken börjar
göra sig märkbar i en del kommuner
här i landet.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Jag tror att avsaknaden
av valfrihet till största delen bottnar
i att många av våra kommuner av finansiella
skäl inte har förmått införa
tomträttsinstitutet. Det finns mängder
av människor som gärna skulle bygga
sig egnahem på tomter som upplåtes
med tomträtt men som måste avstå från
detta därför att de inte ovanpå kostnaden
för egnahemmen kan skaffa fram
de medel som behövs för att få tomter
att bygga på. Det är dock bara ett relativt
litet antal kommuner som har kunnat
införa tomträttsinstitutet.

Vidare, herr Adolfsson, är det i kommuner
med tomträtt bara den kommunalägda
marken som har tomträtt. Men
finns det över huvud taget någon stad
eller annan kommun, där det inte dessutom
finns privatägd mark? Den som
inte vill hyra en tomt med tomträtt på
kommunens mark går till den enskilde
markägaren och köper sig en tomt i
stället. Jag tror att bristen på valfrihet
är mest kännbar på orter där det
inte finns något tomträttsinstitut, eftersom
den som där vill komma över en
tomt men inte har dessa bägge alternativ
att välja på måste köpa och betala
tomten.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Jag kan understryka
att denna valfrihet existerar även på de
orter där man har möjlighet att fördela
marken, och där fördelar man den
också till kommunala, kooperativa och
enskilda företag. Sådana områden kan
innefatta både tomträttsmark och annan
mark.

Sedan skulle jag vilja säga att det
egentligen inte är detta som är pudelns
kärna. Kunde vi inte erkänna att dis -

Onsdagen den 6 november 1968

Nr 34

105

Meddelande ang. kammarens sammanträden den 13—15 november

kussionen gäller en skattefråga? Men
det kanske kan ordnas så, att möjligheter
skapas till samma skattefrihet för
tomträttsinnehavarna som för de privata
tomtägarna?

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Hedin
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom.
A) i utskottets utlåtande nr 57, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herrar Ebbe Ohlsson
och Hedin.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Hedin begärde
emellertid rösträkning'', varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 162 ja och 28 nej,
varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B

Utskottets hemställan bifölls.

§ 26

Föredrogs vart för sig

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 59, i anledning av motioner om
upphävande av rätten för jakträttsinnehavare
att döda hund som löper lös
och jagar eller ofredar villebråd, och

nr 62, i anledning av motioner angående
föreskrifterna om sotning; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 33, i anledning av motioner angående
dispositionen av domänverkets
markfond, och

nr 34, i anledning av motion angående
ersättningen för älgskada.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 27

Meddelande ang. kammarens sammanträden
den 13—15 november

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN yttrade: Höstens

allmänpolitiska debatt tar sin
början onsdagen den 13 november kl.
10.00 och fortsätter i den mån så erfordras
vid sammanträdena torsdagen
den 14 och fredagen den 15 november.
Sammanträdet torsdagen den 14 november,
som börjar kl. 10.00, inleds
med en frågestund och med slutlig behandling
av bevillningsutskottets betänkande
angående bilaccisen. Därefter
återupptas den allmänpolitiska debatten,
och sedan denna slutförts upptas
till avgörande dels de ärenden, som
bordlägges första gången fredagen den
8 november och har förtecknats på
stenciler som i dag utdelats till kammarens
ledamöter, dels de ärenden som
— utöver bevillningsutskottets betänkande
angående bilaccisen — kan komma
att bordläggas tisdagen den 12 november.

Kvällsplena avses skola anordnas onsdagen
den 13 och torsdagen den 14 november
men däremot inte fredagen
den 15 november.

106 Nr 34

Onsdagen den 6 november 1968

§ 28

Användningen av RFSU:s upplysningsskrift
Samspel i skolundervisningen,
m. in.

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 45, i anledning av motioner
angående användningen av
RFSU:s upplysningsskrift Samspel i
skolundervisningen samt om granskningen
av läromedel i sexualkunskap
och av bredvidläsningsböcker i sexualundervisning.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Även om lärarens personlighet
och förmåga att effektivt och
engagerat meddela undervisning till sina
elever är av allra största betydelse
i skolan betyder naturligtvis också läroböckernas
utformning mycket. Det
är därför vi har det nuvarande granskningsförfarandet,
främst genom statens
läroboksnämnd. En kategori av använda
skolböcker kommer inte under granskning
vare sig av läroboksnämnden eller
skolöverstyrelsen. Det är de s. k. bredvidläsningsböckerna.
Denna fråga är
emellertid under övervägande i den
s. k. läromedelsutredningen. Det är kanske
ogörligt att granskningen skall omfatta
alla läromedel. Det är dock — enligt
min mening — av vikt att skolans
målsättning och läroplaner följs upp
även på detta område.

Allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 45 behandlar de s. 1c. bredvidläsningsböcker
som används i sexualundervisningen.
I tre framlagda motioner
har anmärkningar gjorts särskilt
mot den av RFSU utgivna upplysningsslcriften
»Samspel». I motion 11:554,
som framlagts av mig och herr Hamrin
i Jönköping, är vi kritiska också mot
skriften »Yägen till mognad» av Lis
Asklund och T. Wiclcbom. Vi har framfört
den meningen, att dessa böcker inte
står i överensstämmelse med skol -

överstyrelsens anvisningar i ämnet —
särskilt därigenom att de etiskt och
personligt ansvarsbetonande momenten
helt saknas. Även skolöverstyrelsen
har vitsordat detta. Skolöverstyrelsen
säger sålunda, att skriften Samspel
uppenbarligen inte kan »läggas
till grund för skolans sexualundervisning».
I fortsättningen heter det: »Den
kan inte heller sägas täcka någon lucka
bland läromedlen i vad avser de delar
av skriften som tar upp för skolans
sexualundervisning relevanta frågor.»

Anmärkningsvärt är väl också att det,
medan en utredning om skolans sexualundervisning
ännu pågår, utges skrifter
som helt skiljer sig från de av skolöverstyrelsen
utgivna anvisningarna.
Jag tänker kanske då särskilt på boken
Vägen till mognad.

Justitieombudsmannen har — såsom
utskottet också understrukit i sitt utlåtande
— framhållit att en lärare får
anses ha brustit i den objektivitet, som
enligt gällande läroplaner skall prägla
undervisningen, om han gör Samspels
uppfattning till sin inför eleverna utan
att nämna uppfattningen i handledningen.

Jag sätter värde på utskottets uttalande
om »vikten av att de etiska och
psykologiska synpunkterna får en framträdande
plats i sexualundervisningen».
Utskottet förutsätter, att detta krav
tillgodoses.

Skolöverstyrelsens yttrande är, synes
det mig, ganska motsägelsefullt. Å
ena sidan framhålles skolans stora ansvar
bl. a. på sexuallivets område.

Å andra sidan sägs, att andra faktorer
spelar en minst lika stor roll. Javisst —-det erkänns av alla! Men det fritar sannerligen
inte skolan eller dess högsta
myndighet från deras ansvar. Skolans
undervisning bör, säger SÖ, inte utformas
auktoritativt eller normativt men
väl så att den leder till normbildning.
Men denna undervisning bör — enligt
min mening — ändå syfta till en god
normbildning. Hur går det annars ihop

107

Onsdagen den 6 november 1968 Nr 34

Användningen av RFSU:s upplysningsskrift Samspel i skolundervisningen, m. m.

med skolans allmänna fostran? Hur
omodernt ordet »norm» än må vara,
måste det understrykas, att ett samhälle
utan normer är dömt till undergång.

Frågan om granskningen av läromedel
behandlas, som jag tidigare sagt, av
läromedelsutredningen. Jag uttalar den
förhoppningen, att vår högsta skolmyndighet
efter utredningens avslutande
noga skall överväga denna fråga och
även ta initiativ till något slags kontroll
eller granskning av bredvidläsningsböcker
åtmistone på så ömtåliga områden
som det här ifrågavarande.

Till sist vill jag, herr talman, framhålla
det ansvar som de lokala skolstyrelserna
har i denna fråga. Det är dock
dessa som beslutar om inköp av böcker
och läromedel och därmed även av
bredvidläsningsböcker. Oftast sker val
detta på rektors eller lärares förslag,
och ansvaret ligger givetvis också på
dem. Skolstyrelserna kan dock underlåta
att inköpa klart undermåliga böcker
i detta liksom i andra ämnen.

Jag har, herr talman, i föreliggande
situation inget särskilt yrkande utan biträder
utskottets förslag. Jag har dock
velat framföra mina synpunkter i denna

— det kan vi väl ändå vara överens om

— för skolan och för vår ungdom så viktiga
fråga.

I detta anförande instämde herrar
Rimmerfors (fp), Hedin (h), Löfgren
(fp), Nilsson i Bästekille (h), Dickson
(h), Gustafsson i Borås (fp), Stigmarker
(fp), Lindberg (ep), Nilsson i Agnäs
(h) och Berglund (fp).

Herr HUGOSSON (s):

Herr talman! Först vill jag erinra
kammarens ärade ledamöter om att ett
enigt utskott har avstyrkt samtliga de
motioner i vilka skolans bredvidläsningslitteratur
och den av RFSU utgivna
och omdebatterade skriften Samspel
tagits upp.

Beträffande den sista skriften, Sam -

spel, var det ett par meningar i den
första versionen av denna skrift som
motionärerna vänt sig emot. Nu har
RFSU omarbetat skriften, och de omdebatterade
raderna har tagits bort.

Den andra frågan, huruvida bredvidläsningslitteratur
av detta slag skall prövas
och godkännas, är föremål för utredning
i den 1966 tillsatta läromedelsutredningen.
Det blir alltså denna utrednings
uppgift att ta ställning till dessa
ting.

Som framgår av utlåtandet har utskottet
inhämtat synpunkter från olika remissorgan.
Samtliga tillfrågade remissorgan
har avstyrkt de i motionerna
framförda förslagen.

Herr Nelander har anfört att skolöverstyrelsen
har uttalat sig i för motionärerna
positiv riktning. Men det väsentliga
i skolöverstyrelsens yttrande är väl,
att den inte kan gå med på ett generellt
förbud mot att använda denna skrift.
»I ett pluralistiskt samhälle», skriver
skolöverstyrelsen, »måste skolans uppgift
vara att allsidigt orientera om olika
livsåskådningar. Skolans undervisning
synes därvid icke böra utformas auktoritärt
och normativt men väl så att den
leder till en normbildning.» Det är just
en väsentlig synpunkt som skolöverstyrelsen
här för fram. Visst skall undervisningen
läggas upp så att den ger och leder
till en god normbildning, men den
skall fördenskull inte vara auktoritär.
När man tar del av ett par av dessa motioner
undrar man om det inte är detta
som egentligen är syftet med motionskraven.

Herr talman! Eftersom ett enigt utskott
står bakom utskottets hemställan,
ber jag till slut bara att få yrka bifall till
densamma.

Herr LINDBERG (ep):

Herr talman! Bara ett mycket kort påpekande
— det väsentliga i skolöverstyrelsens
ställningstagande är att styrel -

108

Nr 34

Onsdagen den 6 november 1968

sen tagit avstånd från innehållet i den
undermåliga skriften Samspel. Med det
avståndstagandet har skolöverstyrelsen
också fortsatt en linje som den tydligt
har tecknat för skolans målsättning i det
här ämnet, och det är glädjande att konstatera
detta.

För övrigt är det alldeles riktigt som
det har påpekats att skrivningen ändrats
så att den inte längre kommer i
konflikt med gällande lagar på området,
och i så måtto har väl en förbättring
skett.

Det finns inget annat att säga än att
tillstyrka vad utskottet skriver.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Jag vill först konstatera
att de kommunala skolstyrelserna alltid
har ansvar för de läromedel som används
i skolorna. Även i de fall då läromedel
är föremål för en central
granskning här skolstyrelserna ansvaret,
vilket aldrig kan tas ifrån dem. När
böcker granskas av statens läroboksnämnd,
sker det utifrån vissa kriterier,
och inom ramen för dessa antas en rad
böcker, men sedan blir det skolstyrelserna
som får avgöra.

Bredvidläsningsböckerna utgör ett
mycket svårt problem, och självfallet
vill jag vid denna tidpunkt inte försöka
ta ställning till det, eftersom det ingår i
mina uppgifter att söka utreda huruvida
bredvidläsningslitteratur skall granskas.
Det förefaller mig dock vara svårt
att genomföra en uppdelning mellan vad
som betraktas som kontroversiellt och
inte kontroversiellt. En textbok i ett modernt
språk kan t. ex. innehålla texter
med ytterst kontroversiellt innehåll och
föranleda mycken diskussion. Redan
detta exempel vittnar ju om de svårigheter
som finns. Vi hoppas emellertid att
det skall vara möjligt att finna någon
lösning och att förslag skall kunna läggas
fram nästa år.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 29

Interpellation ang. rening av vattnet i
örnsköldsviksfjärden

Ordet lämnades på begäran till

Herr LORENTZON (vpk), som yttrade: Herr

talman! örnsköldsviksfjärdens
förorenade vatten har tidigare varit föremål
för interpellationer i denna kammare.
Det relativt nyinrättade naturvårdsverket
har riktat sin uppmärksamhet
på missförhållandena. Omfattande
opinionsyttringar har förekommit från
befolkningens sida. Vattenföroreningarna
är i största utsträckning förorsakade
av utsläppen från Mo och Domsjö
fabriker vid örnsköldsviksfjärden.

Moälven är det enda egentliga vattendrag
som har sitt utflöde i fjärden.
Normalt tillflöde genom denna älv beräknas
vara 10—15 in3 vatten per
sekund. Vid vårflod beräknas vattenflödet
stiga till 100—150 m3. Under
sommarmånaderna är dock tillflödet
betydligt mindre. Minsta tillflödet denna
sommar beräknas ha varit 3,5 in3
per sekund. Mo och Domsjö fabriker
förbrukar omkring 3 m3 per sekund,
d. v. s. i stort sett samma mängd vatten
som Moälven tillför örnsköldsviksfjärden
under den varmare årstiden.
Det förbrukade vattnet släpps ut i fjärden
utan någon egentlig rening. Särskilt
under den varmare årstiden gör
sig dessa olägenheter för de inom området
boende starkt gällande.

Även om Mo och Domsjö med tiden
kommer att vidtaga åtgärder för rening
av utsläppet, som nu innehåller
stora mängder kvicksilver, kommer behovet
av tillförsel av friskare vatten till
örnsköldsviksfjärden att bestå. Föroreningarna
från utsläppen av fiber och
bark m. m. förbrukar nämligen syret i
örnsköldsviksfjärden och åstadkommer
jäsningsprocesser i fjärden. För att
kunna motverka dessa sanitära olägenheter
måste örnsköldsviksfjärden tillföras
friskt och syrerikt vatten.

Frågan om att tillföra örnskölds -

109

Onsdagen den 6 november 1968 Nr 34

Interpellation ang. besvär över skolstyrelsens beslut beträffande tjänstetillsättning

viksfjärden friskare vatten skulle kunna
ordnas genom att en vattentub byggdes
mellan Bäckfjärden och örnsköldsviksfjärden,
en sträcka på mellan 1 800
och 2 000 meter. Vattentuben bör givetvis
förses med ett pumpverk så att det
friskare vattnet från Bäckfjärden pumpas
in i örnsköldsviksfjärden. Utöver
de sanitära och hygieniska fördelar,
som skulle bli ett resultat av en sådan
tunnel, skulle arbetet med dennas byggande
skapa sysselsättningsmöjligheter i
dessa av arbetslöshet drabbade områden.
Projektet borde lämpligen utföras
som beredskapsarbete.

Med anledning av vad sålunda anförts
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet få ställa följande
fråga:

Vill statsrådet låta undersöka möjligheterna
för byggandet av en vattentub
mellan Bäckfjärden och örnsköldsviksfjärden
för att förse denna med
friskare och syrerikt vatten, vilket även
vore av betydelse i syfte att skapa arbetstillfällen
i en bygd med stora sysselsättningssvårigheter? Denna

anhållan bordlädes.

§ 30

Interpellation ang. besvär över skolstyrelses
beslut beträffande tjänstetillsättning Ordet

lämnades på begäran till

Herr JÖNSSON i Arlöv (s), som yttrade
:

Herr talman! Genom ändring i skolstadgan
(KK 1962: 439) enligt KK 1966:
114 har det tidigare besvärsförbudet
mot skolstyrelses och skolöverstyrelsens
förslag om tillsättning av vissa tjänster
hävts. Motivet för ändringen var att
man ville harmonisera stadgan i detta
stycke med den statstjänstemannalag
. som stiftades samma år, enligt vilken

rätten att föra talan mot myndighets
beslut inte skulle få inskränkas.

Det finns givetvis starka motiv för
denna huvudregel. Å andra sidan är det
mycket som talar för en återgång till
den gamla ordningen. Skolstyrelsens beslut
i dessa fall är enbart att anse som
yttranden och utlåtanden och är inte
bindande för den instans som har att
tillsätta tjänsten. Besvärsrätten blir därmed
mer ett formellt än ett reellt rättssäkerhetsskydd
för de anställda. Ibland
kan besvärsrätten t. o. m. medföra stora
olägenheter såväl för skolan som för
dem som söker en anställning, då en
besvärsprocedur ofta är mycket tidsödande.

Under åberopande av det anförda
hemställer jag att till statsrådet Sven
Moberg få ställa följande fråga:

Anser sig statsrådet kunna medverka
till en sådan ändring i skolstadgan att
en återgång till tidigare gällande bestämmelser
om besvär över skolstyrelses
beslut beträffande viss tjänstetillsättning
blir möjlig?

Denna anhållan bordlädes.

§ 31

Till bordläggning anmäldes bankoutskottets
anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan,
att till utskottet från fullmäktige
i riksgäldskontoret inkommit framställning
angående visst bemyndigande
för fullmäktige i anslutning till uppdraget
att anskaffa bostäder åt riksdagsledamöter.

§ 32

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Nilsson i Agnäs (h), till herr
statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
angående skolans kristendomsundervisning,
och

Ilo Nr 34

Onsdagen den 6 november 1968

herr Sjöholm (fp), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående inhämtande av allmänhetens
uppfattning i stadsplaneärenden.

§ 33

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.52.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB. STHLM 68
814514