31 oktober—1 november (Riksdagens protokoll 1967:39)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 39

ANDRA KAMMAREN

1967

31 oktober—1 november

Debatter m. m.

Tisdagen den 31 oktober

Sid.

Meddelande ang. plan för behandling i kamrarna av utskottsutlåtanden 5
Interpellationer av:

herr Nilsson i Tvärålund (ep) ang. de statliga garantierna för lån

till jord- och skogsbruksföretag ............................. 5

herr Hermansson (vpk) ang. åtgärder för att säkra hög och full

sysselsättning............................................. 6

herr Westberg (fp) ang. reduktionen av pensionärsförmåner för

pensionsberättigad med inkomst utöver folkpension........... 7

herr Källstad (fp) ang. åtgärder för att trygga undervisningen i
ämnet nordisk och jämförande fornkunskap vid Göteborgs universitet
.................................................. 8

Meddelande om enkla frågor av:

herr Martinsson (s) ang. förslag om s. k. bostadsarrende.......... 9

herr Martinsson (s) ang. förslag om rättegångshjälp.............. 9

Onsdagen den 1 november

Användande av blindskrift på valsedlar.......................... 10

Poströstning vid kriminalvårdsanstalter.......................... 12

Avskaffande av kyrkofullmäktige............................... 18

Skyldighet för kyrkoråd att återställa skändade gravar............ 19

Lekmannainflytande vid beslut om åtal i tryckfrihetsmål........... 20

Den politiska informationen i grundskola och gymnasium.......... 24

Statligt stöd till s. k. håltimmeverksamhet i skolorna.............. 26

Användning av nedlagda järnvägar som cykelvägar............... 27

Ökad rättssäkerhet i skatteärenden.............................. 29

Beskattningen av enskilda och statliga vattenkraftverk............ 34

Rätten till avdrag vid beskattningen för resor med egen bil till arbetsplatsen
m. m................................................ 35

1—Andra kammarens protokoll 1967. Nr 39

Nr 39

Innehåll

Sid.

Uppräkning av vissa skulder vid inflation........................ 43

Offentlig auktorisation av låssmeder............................. 44

Patentlag m. m................................................ 51

Handläggningen av vissa ärenden rörande omhändertagande av barn 57

Begränsning av eller förbud mot tobaksreklam, m. m............... 58

Behörigheten att utöva tandläkaryrket.......................... 76

Meddelande ang. dagens plenum................................ 83

Hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension........ 83

Propagandakampanj för en bättre förebyggande hälsovård......... 91

Åtgärder för att stimulera användandet av inhemskt bränsle........ 93

Inrättande av en ungdomens bostadsrättsorganisation............. 95

Samhälleliga åtgärder för övervakande av reklamen............... 99

Interpellationer av:

herr Jansson (vpk) ang. antalet tomma lägenheter i storstadsområdena.
.................................................... 100

herr Gustavsson i Alvesta (ep) ang. en allmän hälsokontroll....... 100

Meddelande om enkla frågor av:

herr Nilsson i Bästekille (h) ang. ekonomisk hjälp till sydkustens

fiskare................................................... 102

herr Sjöholm (fp) ang. exekutiv auktion å bostadsrätt........... 102

herr Turesson (h) ang. förbudet mot att föra fordon med något hjul

till vänster om längsgående heldragen vit linje................ 102

fru Thunvall (s) ang. dén i läroböcker uttryckta uppfattningen
rörande kvinnans respektive mannens roll i familj och samhälle 102
herr Lindberg (ep) ang. avskaffande av skyldigheten för enskild person
att ersätta kronans rättegångskostnader.................. 102

herr Lindberg (ep) ang. samhälleliga sysselsättningsfrämjande

åtgärder inom Tornedalen................... 102

herr Forsberg (s) ang. ökat kommunalt inflytande i trafiknämnder 102

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 1 november

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 36, om användande av blindskrift

på valsedlar............................................... 10

— nr 37, ang. poströstning för sjuka m. fl........................ 12

— nr 38, om underlättande av röstavlämning i vallokal............ 12

— nr 39, om poströstning vid kriminalvårdsanstalter.............. 12

— nr 40, om stärkande av den kommunala demokratin............ 18

— nr 41, ang. ledighet för krigsmaktens personal för fullgörande av

kommunala uppdrag........................................ 18

Innehåll

Nr 39

Sid.

— nr 42, om avskaffande av kyrkofullmäktige.................... 18

— nr 43, om obligatorisk kommunal besvärsnämnd............... 19

— nr 44, ang. reglerna för omröstning i kommunalfullmäktige...... 19

— nr 45, om skyldighet för kyrkoråd att återställa skändade gravar 19

— nr 46, om lekmannainflytande vid beslut om åtal i tryckfrihetsmål 20

— nr 47, ang. utskottets rätt att erhålla tillgång till handlingar för

dechargearbetet............................................ 24

— nr 48, ang. rätten att anhängiggöra ärenden i riksdagen......... 24

— nr 49, ang. samråd med riksdagens lönedelegation i förhandlings frågor.

................................................... 24

— nr 50, ang. utformningen av riksdagens lönedelegations årliga

redogörelse till riksdagen.................................... 24

— nr 51, ang. utskottsbehandlingen av riksdagens lönedelegations

årliga redogörelse till riksdagen.............................. 24

Statsutskottets utlåtande nr 130, ang. undervisningen i olycksfallsvård 24

— nr 131, ang. den politiska informationen i grundskola och gymnasium
................................................... 24

— nr 132, om statligt stöd till s. k. håltimmeverksamhet i skolorna 26

— nr 133, om användning av nedlagda järnvägar som cykelvägar. . . 27

— nr 134, ang. statlig medverkan vid fastställande av anställnings eller

arbetsvillkor för vissa arbetstagare hos kommun eller annan
allmän inrättning.......................................... 28

Bevillningsutskottets betänkande nr 54, om ökad rättssäkerhet i skatteärenden
................................................. 29

— nr 56, ang. beskattningen av enskilda och statliga vattenkraftverk 34

— nr 58, ang. rätten till avdrag vid beskattningen för resor med egen

bil till arbetsplatsen m. m................................... 35

Första lagutskottets utlåtande nr 46, om uppräkning av vissa skulder

vid inflation............................................... 43

— nr 47, om inflationsskydd för försäkringssparande.............. 44

— nr 51, om offentlig auktorisation av låssmeder................. 44

— nr 53, ang. patentlag m. m................................... 51

Andra lagutskottets utlåtande nr 51, ang. handläggningen av vissa

ärenden rörande omhändertagande av barn.................... 57

— nr 52, om begränsning av eller förbud mot tobaksreklam, m. m. 58

— nr 53, ang. behörigheten att utöva tandläkaryrket.............. 76

— nr 56, om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension
................................................... 83

Tredje lagutskottets utlåtande nr 49, om inrättande av ett »kulturhistoriskt
servitut» ........................................ 91

Jordbruksutskottets utlåtande nr 32, om kommunala naturvårdsnämn der.

...................................................... 91

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 42, om en propagandakampanj
för en bättre förebyggande hälsovård................. 91

— nr 43, om kartläggning av kostvanorna, m. m.................. 93

— nr 44, om åtgärder för att stimulera användandet av inhemskt

bränsle................................................... 93

— nr 45, om inrättande av en ungdomens bostadsrättsorganisation 95

— nr 46, om samhälleliga åtgärder för övervakande av reklamen. .. 99

Tisdagen den 31 oktober 1967

Nr 39

Tisdagen den 31 oktober

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollet för den 20 innevarande
oktober.

§ 2

Meddelande ang. plan för behandling i
kamrarna av utskottsutlåtanden

Herr TALMANNEN yttrade:

Till kammarens ledamöter har utdelats
en preliminär ärendeplan för behandling
i kamrarna av utskottsutlåtanden
under tiden den 24 november—
höstsessionens slut. Planen har gjorts
upp på grundval av uppgifter som
lämnats av utskotten. Ärendena har
upptagits på den första dag då de till
följd av bordläggningen i kamrarna kan
behandlas. Ärendeanhopningen sista
veckan av sessionen medför, att även
torsdagen den 14 och fredagen den 15
december måste tas i anspråk för kammarplena.

§ 3

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionerna:
nr 148, angående lönegradsplaceringen
av vissa tjänster m. m., och

nr 149, angående stiftelse för utgivning
av en informationstidskrift för invandrare; till

lagutskott propositionerna:
nr 151, med förslag till lag med anledning
av sammanslagning av medicinalstyrelsen,
medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd
och socialstyrelsen,
och

nr 152, med förslag till lag angående
dels fortsatt giltighet av 1 § andra styc -

ket lagen den 31 maj 1963 (nr 268) om
igångsättningstillstånd för byggnadsarbete,
dels ändrad lydelse av 3 § samma
lag; samt

till bevillningsutskottet propositionen
nr 154, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 6
juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och
gåvoskatt.

I 4

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
den å bordet vilande motionen nr
1088.

§ 5

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 36—51,
statsutskottets utlåtanden nr 130—134,
bevillningsutskottets betänkanden nr 54,
56 och 58, första lagutskottets utlåtanden
nr 46, 47, 51 och 53, andra lagutskottets
utlåtanden nr 51—53 och 56, tredje lagutskottets
utlåtande nr 49, jordbruksutskottets
utlåtande nr 32 samt allmänna
beredningsutskottets utlåtanden nr 42—
46.

§ 6

Interpellation ang. de statliga garantierna
för lån till jord- och skogsbruksföretag Ordet

lämnades på begäran till

Herr NILSSON i Tvärålund (ep), som
yttrade:

Herr talman! I riksdagsbeslutet våren
1967 angående riktlinjer för jordbrukspolitiken
m. m. ingick att medel anvisades
för statligt stöd till jordbrukets
rationalisering. Statligt stöd meddelas

Nr 39

Tisdagen den 31 oktober 1967
Interpellation ang. åtgärder för att säkra tiög och full sysselsättning

bl. a. i form av statlig garanti för lån
(lånegaranti) vid förvärv och rationaliseringsåtgärder
inom jordbrukets område.
I SFS 1967:453 regleras denna
verksamhet och som allmänna förutsättningar
gäller, enligt 8 §, att statligt
stöd till förvärv av brukningsenhet med
både jordbruk och skogsbruk »lämnas
endast under förutsättning att jordbruket
kan beräknas bli så omfattande och
effektivt att investeringen i denna del
blir lönsam».

Den kombinerade brukningsformen
är dominerande inom jordbruksnäringen.
För många företag, särskilt i Norrland,
gäller att skogsdelen har större
betydelse för sysselsättning och lönsamhet
än jordbruksdelen. Ett mycket
stort antal av dessa företag är, trots att
jordbruksdelen isolerad inte är lönsam,
bärkraftiga och ger brukaren hans försörjning.

Ur effektivitets- och rationaliseringssynpunkt
kan det kombinerade jordoch
skogsbruket mycket väl mäta sig
med andra företagsformer inom näringen.
Vidare ger det en jämn sysselsättning
för sina brukare, särskilt i områden
med få alternativa sysselsättningsmöjligheter.

Om bestämmelserna för de statliga lånegarantierna
skall tolkas generellt enligt
sin ordalydelse innebär detta, enligt
min mening, att mycket få lantbruksföretag
kan byggas upp i ifrågavarande
bygder. Rationaliseringen kommer
att avsevärt försvåras, och nyetablering
omöjliggöres i många fall. Utglesningen
i avfolkningsbygderna kan
förutsättas öka och problemen för de
kvarboende därmed ytterligare förvärras.
En sådan utveckling leder även till
ökad kapitalförstöring och underutnyttjande
av befintliga samhällsinvesteringar.

Av dessa anledningar är en annan bedömning
av bestämmelserna för lånegarantin
angelägen, ökad hänsyn bör
kunna tagas till det kombinerade jordbruksföretagets
samlade förutsättning -

ar, bostadens standard, betydelsen av
att underlag finns för serviceinrättningar
och kommunikationer, naturvårdsaspekten
etc.

I proposition 95 år 1967 säger departementschefen
bl. a. att »för stödet bör
gälla den huvudprincipen att den ifrågasatta
investeringen bör vara önskvärd
ur allmän synpunkt och att den är samhällsekonomiskt
motiverad. Vidare bör
krävas att investeringen är lönsam ur företagsekonomisk
synvinkel. Vid kombinerade
jord- och skogsbruk bör---•

härjämte jordbruksdelen ha sådan omfattning
och effektivitet att investeringarna
i den delen blir lönsamma».

Enligt min mening skulle det vara
värdefullt om man inte så ensidigt tog
fasta på det sistnämnda kravet, utan i
stället såg det kombinerade företaget
som en enhet. Därutöver borde den av
jordbruksministern angivna huvudprincipen
beaktas mera. Ett rationaliseringsstöd
i form av lånegaranti till kombinerade
jord- och skogsbruk kan i
många fall vara ett verksamt medel för
att förhindra utglesningen av en bygd
och kan medverka till att förebygga att
andra och dyrbarare åtgärder måste
sättas in för att garantera de kvarboende
en rimlig samhällsservice.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få ställa följande fråga:

Vill statsrådet medverka till att vid
prövningen av statliga lånegarantier,
särskilt beträffande Norrlands inland
och andra jämförbara bygder, det kombinerade
jord- och skogsbruksföretaget
bedömes som helhet och ökad hänsyn
tages till investeringens önskvärdhet ur
allmän och samhällsekonomisk synpunkt? Denna

anhållan bordlädes.

§ 7

Interpellation ang. åtgärder för att säkra
hög och full sysselsättning

Ordet lämnades på begäran till

Tisdagen den 31 oktober 1967

Nr 39

Interpellation ang. reduktionen av pensionärsförmåner för pensionsberättigad med
inkomst utöver folkpension

Herr HERMANSSON (vpk), som yttrade: Herr

talman! Enligt vad arbetsmarknadsstyrelsens
chef, generaldirektör
Bertil Olsson, framhöll vid styrelsens
plenum fredagen den 27 oktober kan
det i vinter bli nödvändigt att vidta sysselsättningsskapande
åtgärder för omkring
100 000 personer. Denna målsättning
sades vara ett försök att möta risken
för en arbetslöshetstopp på 75 000
arbetslösa i februari—mars. Det skulle
i så fall bli den högsta arbetslöshet som
Sverige haft under hela efterkrigstiden.

Bland orsakerna till den väntade utvecklingen
på arbetsmarknaden är enligt
generaldirektör Olsson att situationen
inom skogsbruket blir sämre än
vad man tidigare förutsett samt den uteblivna
konjunkturuppgången i Europa.
Utvecklingen här hemma skall enligt arbetsmarknadsstyrelsen
mötas med
kraftfulla arbetsmarknadspolitiska insatser
i form av mera omskolning, flera
beredskapsarbeten och ökat offentligt
byggande. Effekten av investeringsfondssläppet
i våras väntas ge utslag under
vintern och beräknas säkra sysselsättningen
för cirka 10 000 arbetare.

För att nedgången i sysselsättningen
skall kunna mötas med effektiva motåtgärder
måste utgångspunkten emellertid
vara att det nu till stor del är fråga
om en ny typ av arbetslöshet. Det framgår
inte minst av att såsom ett nytt inslag
i bilden arbetslösheten drabbar
också industritjänstemän, statstjänstemän
och den unga arbetskraften. Det
handlar om en strukturell arbetslöshet
som förvärrar den nedgång i sysselsättningen
vilken beror på konjunktursvårigheter.

Med hänvisning till det försämrade
läget på arbetsmarknaden och det faktum
att strukturomvandlingen är en
långt utdragen process anhåller jag om
kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet få
ställa följande frågor:

Anser statsrådet att en arbetslöshet
av den omfattning som nu väntas är
förenlig med målsättningen hög och
full sysselsättning?

Vilka särskilda åtgärder avser regeringen
att vidta för att säkra hög och
full sysselsättning särskilt med hänsyn
till den långsiktiga strukturomvandlingen? Denna

anhållan bordlädes.

§ 8

Interpellation ang. reduktionen av pensionärsförmåner
för pensionsberättigad
med inkomst utöver folkpension

Ordet lämnades på begäran till

Herr WESTBERG (fp), som yttrade:

Herr talman! En person som betalar
för en särskild tjänstepension avser att
skaffa sig ökad trygghet för sig och sina
efterlevande efter pensionsåldern.
Emellertid får t. ex. många som uppbär
familjepension efter avliden make på
grund av de reduktionsregler, som
minskar olika bidrag om den pensionsberättigade
har inkomst utöver folkpensionen,
i själva verket ingen förbättring
av sitt ekonomiska läge •— ibland kan
de t. o. m. komma i ett sämre ekonomiskt
läge än om de haft enbart folkpension.

Jag vill anföra ett exempel. Fru G.
får i ålderspension 410 kronor 88 öre
per månad. I familjepension från personalpensionsverket
får hon 432 kronor.
Detta belopp reduceras med hänsyn
till folkpensionen med 190 kronor.
I kommunalt bostadstillägg får hon
per år 27 kronor. Dessutom beskattas
hela hennes inkomst med 119 kronor i
månaden. Om fru G. endast haft folkpension
hade denna varit skattefri.
Hennes inkomster blir alltså per månad
räknat och avrundat i jämna kronor
411 -f 242 + 2 — 119 = 536 kronor.
Om hon inte haft familjepensionen hade

Nr 39

Tisdagen den 31 oktober 1967

Interpellation ang. åtgärder för att trygga undervisningen i ämnet nordisk och
jämförande fornkunskap vid Göteborgs universitet

hon förmodligen fått hela det kommunala
bostadstillägget, som i det här fallet
är 800 kronor per år. Hennes inkomster
hade då blivit 411 -f 66 = 477
kronor per månad. Nu får hon alltså endast
59 kronor mer i månaden genom
att hon har familjepension.

Hon går dessutom miste om förmånen
att få pensionärslägenhet, vilket hade
inneburit en avsevärt större ekonomisk
förmån. I själva verket ställs alltså fru
G. på grund av att hon har familjepension
i ett sämre ekonomiskt läge än om
hon inte haft den.

Ett sådant resultat kan knappast vara
rimligt. Herr G. har betalat avgifter för
att åstadkomma ett bättre ekonomiskt
läge för sina efterlevande. I själva verket
går hans hustru alltså inte bara
miste om de fördelar hennes man en
gång betalade för — hon ställs t. o. in.
i ett sämre läge än om han inte betalat
för den särskilda tjänstepensionen.

Med stöd av det anförda anhåller jag
om kammarens tillstånd att få framställa
följande fråga till statsrådet och
chefen för socialdepartementet:

Har herr statsrådet uppmärksammat
de beskrivna konsekvenserna av de reduktionsregler
för olika pensionärsförmåner
som träder i kraft, när pensionären
har inkomster utanför folkpensionen? Vilka

åtgärder ämnar herr statsrådet
vidta för att rätta till dessa förhållanden? Denna

anhållan bordlädes.

§ 9

Interpellation ang. åtgärder för att
trygga undervisningen i ämnet nordisk
och jämförande fornkunskap vid Göteborgs
universitet

Ordet lämnades på begäran till

Herr KÄLLSTAD (fp), som yttrade:
Herr talman! Någon grundundervis -

ning vid Göteborgs universitet i ämnet
nordisk och jämförande fornkunskap
kan för närvarande ej äga rum. Orsaken
är lärarfrågan. Redan i januari 1966 anmälde
vederbörlig institution att undervisningen
för ett, två och tre betyg
fr. o. m. höstterminen 1967 måste inställas
om ej en nödvändig personell förstärkning
skedde. För att lösa detta problem
äskade institutionens föreståndare,
professor C. A. Moberg, ett ordinarie
lektorat, förenat med befattningen som
studierektor. UKÄ tillstyrkte — så ej
regeringen.

Fram till innevarande läsår har undervisningen
kunnat upprätthållas
främst genom en personlig arbetsinsats
av professor Moberg, som sträckt sig
vida utöver den stipulerade. Så uppgick
t. ex. läsåren 1963/64 och 1965/66 hans
undervisningstimmar till 102 resp. 106
mot avtalsenliga 25. Detta har naturligtvis
i längden ej kunnat fortgå. Då en
av huvudmännen för professuren, Göteborgs
museistyrelse, inför läsåret
1967/68 i en skrivelse begärde att undervisningen
reellt skulle begränsas til!
de ursprungliga 25 timmarna, vilka endast
räcker till handledning åt studerande
på högre stadier, är nu nedläggandet
av grundundervisningen ett
faktum. Detta berör troligtvis 150—200
studenter men i synnerhet ett 30-tal, vilka
befinner sig i ett slutskede av utbildningen.
Denna är för övrigt klart yrkesinriktad
-— nordisk och jämförande
fornkunskap är ett huvudämne för museimannen
-—- och rekryteringssvårigheter
torde ganska snart uppstå för de
västsvenska museer som ligger inom
universitetets avnämarområde.

I en ännu obesvarad skrivelse till
Kungl. Maj:t, daterad den 12 september
1967, pekade Filosofiska fakulteternas
studentförening på den svåra situation
som har uppstått just för de studenter
som hade beräknat att slutföra sina studier
inom kort och redan hade etablerat
viss yrkeskontakt med museer inom

Tisdagen den 31 oktober 1967

Nr 39

Interpellation ang. åtgärder för att trygga undervisningen i ämnet fnordisk och
jämförande fornkunskap vid Göteborgs universitet

regionen. Institutionen för fornkunskap
planerar givetvis åtgärder för att provisoriskt
lösa de väsentligaste problemen.

Slutsatsen av regeringens avstyrkande
måste rimligtvis bli den att man från
departementshåll knappast är angelägen
om att grundundervisningen i ämnet
skall fortsätta. Tydligen förs en anslagspolitik,
där plötsliga totalstopp i undervisningen
ej kommer som något
oväntat och ibland t. o. m. accepteras.

Men det vore enligt min mening mycket
oklokt att ej nu se till att grundundervisningen
i nordisk och jämförande
fornkunskap vid Göteborgs universitet
kan fortgå, särskilt med tanke på den
specialkaraktär den fått under professor
Mobergs inspirerande ledning.

Med anledning av det anförda får jag
anhålla om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få ställa följande fråga:

Vilka åtgärder ämnar herr statsrådet
vidtaga för att trygga undervisningen i
ämnet nordisk och jämförande fornkunskap
vid Göteborgs universitet?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 324, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående godkännande
av avtal mellan Sverige och
Belgien för undvikande av dubbelbeskattning
och för reglering av vissa andra
frågor beträffande skatter på inkomst
och förmögenhet.

§ 11

Anmäldes följande motioner:
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 138, med förslag till lag om ändring
i föräldrabalken in. m., motionerna:

nr 1089, av fru Ilolmqvist,
nr 1090, av fru Kristensson och fröken
Wetterström, och

nr 1091, av herr Persson i Heden
m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 141, med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 14
juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt
till fast egendom, m. in., motionerna:
nr 1092 av herr Nilsson i Gävle m. fl.,
nr 1093, av herrar Oskarson och
Bengtson i Solna, och

nr 1094, av fru Sundberg och herr
Lothigius; samt

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 142, med förslag till lag angående
omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda,
m. in., motionerna:
nr 1095, av herr Martinsson, och
nr 1096, av fröken Wetterström m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 12

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Martinsson (s), till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
angående förslag om s. k. bostadsarrende,
och

herr Martinsson (s), till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
angående förslag om rättegångshjälp.

§ 13

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.08.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 39

Onsdagen den 1 november 1967

Onsdagen den 1 november

Kl. 10.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr förste
vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 24 nästlidne
oktober.

§ 2

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till lagutskott de å bordet vilande
motionerna nr 1089—1096.

§ 3

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Nilsson i Tvärålund (ep), till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående de statliga garantierna
för lån till jord- och skogsbruksföretag,

herr Hermansson (vpk), till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående åtgärder för att säkra
hög och full syssselsättning,

herr Westberg (fp), till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
angående reduktionen av pensionärsförmåner
för pensionsberättigad med inkomst
utöver folkpension, samt

herr Källstad (fp), till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående åtgärder för att trygga undervisningen
i ämnet nordisk och jämförande
fornkunskap vid Göteborgs universitet.

Kammaren biföll dessa framställningar.

i 4

Användande av blindskrift på valsedlar

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 36, i anledning av motioner om
användande av blindskrift på valsedlar.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! I sina utlåtanden nr 36
t. o. m. 39 har konstitutionsutskottet
behandlat ett antal motioner, vilka utskottet
i sina klämmar bär hemställt
måtte anses besvarade med vad utskottet
anfört. I utlåtande nr 36 har utskottet
behandlat motioner om användande
av blindskrift på valsedlar, i utlåtande
nr 37 motioner angående poströstning
för sjuka m. fl., i utlåtande nr 38 motion
om underlättande av röstavlämning
i vallokal — den motionen har
jag för övrigt själv väckt — och i utlåtande
nr 39 motioner om poströstning
vid kriminalvårdsanstalter.

Som jag inledningsvis antydde har
dessa motioner fått en relativt välvillig
behandling. Utskottet har instämt i motionernas
syften men har inte kunnat
tillstyrka direkt bifall utan hemställt
om att motionerna måtte anses besvarade
med vad utskottet anfört. Jag skall
nu inte närmare ingå på nämnda utlåtanden
utan vill bara beröra en detalj
i sammanhanget.

Gemensamt för samtliga utlåtanden
är att utskottet med olika motiveringar
bär hänvisat motionerna till behandling
av grundlagberedningen och valtekniska
utredningen. I vissa fall är det
litet svårt att avgöra vilken av dessa utredningar
som konstitutionsutskottet
närmast bär avsett, när utskottet har

Nr 39

Onsdagen den 1

formulerat sina utlåtanden på sätt som
skett. Jag vill emellertid erinra om att
valtekniska utredningen av sina direktiv
endast har kvar frågan om kassationsbestämmelserna.
De övriga frågor,
som valtekniska utredningen enligt direktiven
skulle utreda, har redan behandlats
och föranlett betänkanden,
som nu är ute på remiss jämsides
med grundlagberedningens betänkande.
Emellertid tycker jag att konstitutionsutskottets
handläggning av dessa frågor
pekar på att utredningsarbetet i
dessa avseenden kanske på något sätt
borde läggas om. De frågor som grundlagberedningen
och valtekniska utredningen
bär kvar att behandla samt de
spörsmål, som valtekniska utredningen
skulle kunna erhålla för behandling,
om de nu föreliggande utlåtandena från
konstitutionsutskottet godkännes av
riksdagen, griper nämligen i viss män
in i varandra.

Om man t. ex., såsom nu bär föreslagits,
inför en ordning med användande
av blindskrift på valsedlar för
att underlätta för blinda att rösta eller
om man beslutar att särskilda valbiträden
skall fininas i vallokalerna, kan
detta föranleda nya detaljer i kassa1
i on sb e stä i n in e ls e r 11 a som måste närmare
övervägas. Detta skulle i så fall
valtekniska utredningen få till uppgift.
Självfallet kan utredningen emellertid
inte ta upp sådana problem till övervägande
förrän man känner till den
slutliga utgången av behandlingen av
föreliggande motioner och utlåtanden
här i riksdagen.

Det har i något sammanhang antytts
att man skulle kunna tänka sig att
grundlagberedningen och valtekniska
utredningen sammanslås till en enda
kommitté som får ta hand om de övriga
författningsfrågar som föreligger. I
varje fall kunde man tänka sig ett mera
intimt samarbete mellan dessa båda
utredningar.

Jag tycker för min del att det skulle
vara välbetänkt att sammanslå grund -

november 1967

Användande av blindskrift på valsedlar

lagberedningen och valtekniska utredningen
till en enda kommitté för behandling
av återstående författningsärenden.
Tanken är i varje fall väl värd
att överväga, och jag förmodar, att justitieministern
närmare kommer att undersöka
denna fråga.

Herr talman! Jag bär inget yrkande
i detta sammanhang.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Jag vill för min del
icke göra något uttalande i anledning
av den av herr Nyberg framförda tanken
på ett samarbete mellan eller en
sammanslagning av valtekniska utredningen
och grundlagberedningen. Jag
vill emellertid gärna rikta ett tack till
honom för hans uttalande att konstitutionsutskottets
behandling av de motioner,
som nu föreligger i fråga om
möjligheten att utöva sin rösträtt, varit
välvillig. Konstitutionsutskottet bär
i föreliggande läge sagt sig att man inte
bär möjligheter att bryta ut någon speciell
grupp.

Den grupp som herr Nyberg närmast
berörde var de blinda. Han tog
upp ett resonemang om deras möjligheter
att utöva sin rösträtt, vilket är
en synnerligen angelägen fråga som
enligt utskottets förmenande bör lösas.
Detsamma gäller de spörsmål som tas
upp i den råd av motioner, vilka sedermera
kommer att behandlas i dag.

Det förhåller sig ingalunda så — såsom
har framskymtat i pressen •—. att
konstitutionsutskottet har motsatt sig
utredningar på detta område. Det är
fastmer så att en råd av dessa frågor
nu är föremål för uppmärksamhet inom
utredningarna, och det erfordras enligt
våra bedömanden icke några nya initiativ
från riksdagen för att dessa frågor
skall bli behandlade och lösta i den
takt, som är möjlig med hänsyn till
det föreliggande läget i författningsfrågan
och med hänsyn till den pågående
översynen av dessa frågor.

Jag har velat framhålla detta och

Nr 39

Onsdagen den 1 november 1967

Poströstning vid kriminalvårdsanstalter

ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 5

Föredrogs vart efter annat konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 37, i anledning av motioner angående
poströstning för sjuka m. fl., och
nr 38, i anledning av motion om underlättande
av röstavlämning i vallokal.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 6

Poströstning vid kriminalvårdsanstalter

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 39, i anledning av motioner
om poströstning vid kriminalvårdsanstalter.

I de likalydande motionerna I: 188 av
herr Dahlén m. fl. och II: 242 av herr
Ohlin m. fl. yrkades, »att riksdagen måtte
i skrivelse till Kung]. Maj :t begära förslag
angående poströstning vid fångvårdsanstalterna
i valet 1968».

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 188 och II: 242 måtte anses besvarade
med vad utskottet anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Förevarande ärende
gäller rösträtten. Det är ju viktigt för
demokratin att så många som möjligt
i vårt land utövar sin rösträtt, och vi
bör göra allt som är möjligt för att så
skall bli fallet. En hel del har gjorts
— vi har poströstning, vi har röstning
genom äktamakeförsändelse, vi har
röstning genom ombud och det ser ut
som om vi t. o. m. skulle få rösträtt
för utlandssvenskarna, trots ett kom -

pakt motstånd från de makthavande
tidigare på den punkten.

Men det finns en grupp som är diskriminerad,
och det är de som är intagna
på fångvårdsanstalt. Denna diskriminering
är så mycket mer anmärkningsvärd
som de intagna har rösträtt
men genom samhällets ingripande blir
berövade möjligheten att utöva rösträtten.
Jag tycker det är en särskilt
allvarlig aspekt att det är genom samhällets
ingripande som dessa människor
inte kan utöva sin rösträtt, och jag anser
att det är vår klara skyldighet att
försöka undanröja de hinder som finns
härvidlag.

Det går ju i detta fall inte att skylla
på några utredningar för att försinka en
lösning av frågan, i synnerhet som det
väl skulle vara möjligt att ordna saken
relativt enkelt genom poströstning på
fångvårdsanstalterna. Vi har inte särskilt
många sådana — endast ungefär
75 stycken — och såvitt jag förstår
skulle det inte behövas mycket mer än
att en postfunktionär per anstalt avdelades
för att där ta emot röster på valdagen.

Man har svårt att värja sig för intrycket
att det är fråga om något av den
obotfärdiges förhinder. Jag vill inte
säga att det finns en animositet, men
nog verkar det som om inställningen
på vissa håll skulle vara den att det är
mindre angeläget att dessa människor,
som förbrutit sig mot samhället, kan få
utöva sin rösträtt. Bästa sättet att förhindra
att dessa människor fortsätter
att inta en fientlig attityd mot samhället
är emellertid att fullt ut respektera deras
människovärde och därmed också
deras möjlighet att utöva den rösträtt
som de lagligen har.

Det bör i detta sammanhang även
påpekas att vid en förfrågan som KRUM
på sin tid gjorde var samtliga partiledare
eniga om att det härvidlag föreligger
ett missförhållande som borde
rättas till snarast möjligt. Jag tycker att
det inte skulle vara särskilt svårt för

Onsdagen den 1 november 19G7

Nr 39

riksdagens ledamöter att följa det goda
exempel som partiledarna gav och i dag
rösta för att de hinder skall undanröjas
som samhället självt ställt upp när det
gäller möjligheterna för de på kriminalvårds-
och liknande anstalter intagna
att utöva sin rösträtt. Därför ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till de likalydande
motionerna 1:188 av herr
Dahlén m. fl. och II: 242 av herr Ohlin
m. fl.

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! Jag skulle kunna nöja
mig med att instämma i det herr Sjöholm
har sagt, men jag vill gärna tilllägga
några synpunkter.

Det är alltså riktigt som herr Sjöholm
sade — det är också utgångspunkten för
debatten — att det finns en grupp människor
här i landet som har rösträtt
enligt grundlagen men som av samhället
hindras att utöva den rätten. Det
gäller alltså dem som är intagna på
fångvårdsanstalterna.

Denna diskriminering gäller inte alla.
De interner som är gifta kan rösta genom
äktamakeförsändelse och de som
har permission på valdagen kan också
deltaga i valen. Men de andra — och
de är ganska många — kan inte rösta.
Detta är naturligtvis ett missförhållande
och det är inte första gången man
har upptäckt att detta missförhållande
existerar. Denna fråga har stötts och
blötts i en rad utredningar ända sedan
1940-talets mitt. Från början var inställningen
negativ, men både 1955 års och
1966 års valutredningar har uttalat sig
klart och oreserverat för den principiella
ståndpunkten att de intagna bör
ges möjlighet att rösta. Den uppfattningen
har också fångvårdsstyrelsen uttryckt
i ett utförligt remissvar till en av
dessa utredningar. Som argument för
fångarnas valdeltagande anföres bland
annat att det är motiverat ur resocialiseringssynpunkt
att de har möjlighet
att följa valdebatterna och delta i valen.
Det är också riktigt, som herr Sjö -

Poströstning vid kriminalvårdsanstalter

holm påpekade, att alla våra partiledare
i en intervju strax före valet 1966
uttalade sig lika oreserverat för genomförandet
av denna reform.

Tidigare har det — enligt min uppfattning
—• förelegat ett skäl att avstyrka
denna reform, nämligen innan det
fanns möjlighet för människor som är
rörelsehindrade eller av andra orsaker
inte kunde gå till vallokalen att rösta
genom ombud. Dessa grupper kunde naturligtvis
då med fog anföra att det
vore stötande att de som har intagits på
fångvårdsanstalter på grund av brottslighet
skulle ha en förmån som rörelsehindrade
med flera inte kunde tillgodogöra
sig. Nu finns inte längre fog för
detta argument, eftersom det nu är möjligt
att rösta via ombud.

Det återstår såvitt jag förstår inga
som helst skäl att motsätta sig ett omedelbart
genomförande av denna reform.

Utskottet radar upp en del hinder,
men inget av dem är särskilt vägande.
Utskottet anför att det finns utredningar
som tänker på saken. Det är riktigt,
men det finns framför allt utredningar
som har tänkt färdigt och kommit
fram till ståndpunkten att internerna
bör ha rösträtt.

Saken bör prövas i samband med den
stora grundlagreformen är ett annat argument.
Jag kan inte inse varför det är
nödvändigt att pröva denna relativt
obetydliga åtgärd i det stora sammanhanget.
Varför vänta på nya grundlagen?
Varför inte fira avskedet av den
gamla genom att se till att alla som genom
den har rätt att delta i val också
får möjlighet att utöva sin rösträtt?

Nu återstår argumentet att postverket
inte skulle ha kapacitet att klara poströstning
vid våra fångvårdsanstalter.
Jag har mycket svårt att ta detta argument
på allvar. Postverket hade vid senaste
valet röstmottagningsställen på
3 200 postkontor och på 400 sjukhus.
Skulle det verkligen vara postverkets
maximala kapacitet? Är det inte möjligt
för postverket att utöka den servicen

Nr 39

Onsdagen den 1 november 1967

Poströstning vid kriminalvårdsanstalter

med mottagningsställen också på det
70-tal anstalter som det är fråga om
här?

Jag tror att alla i denna kammare är
överens med mig och motionärerna om
att de intagna bör ha chansen att utöva
den rösträtt grundlagen ger dem. Det
finns inga oöverstigliga praktiska svårigheter
när det gäller att genomföra
denna reform. Det enda som saknas för
att internerna skall få möjlighet att
delta i valet 1968 är den politiska viljan.

Jag ber att få yrka bifall till de likalydande
motionerna 1:188 och 11:242.

I detta anförande instämde herr Gustafsson
i Borås (fp).

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Herr Sjöholm hade den
goda smaken att påstå att det från visst
håll förelåg ett kompakt motstånd mot
att ge utlandssvenskarna rösträtt. Jag
vet inte var ett sådant motstånd har förekommit.
Yad frågan hittills har gällt
har varit att finna tekniska lösningar
som gjort det möjligt för svenskar i utlandet
— oavsett i vilket land de vistas
— att utöva sin rösträtt. Inte förrän under
senare tid har man lyckats finna
sådana tekniska lösningar. De har inte
presenterats av några utredningar tidigare;
först nu föreligger ett förslag. Jag
vill mycket starkt reagera mot ett sådant
uttalande som att det från något
håll i riksdagen skulle föreligga ett motstånd
mot detta.

Lika litet föreligger det något motstånd
mot att de som vistas på kriminalvårdsanstalt
skulle få tillfälle att utöva
sin rösträtt — även om jag inte kan
följa herr Sjöholms resonemang om att
de genom samhällets ingripande har
hindrats att utöva sin rösträtt. De har
väl inte alldeles oförskyllt hamnat i
denna situation. Herr Sjöholm menar
väl ändå inte att man på valdagen skulle
säga att man med hänsyn till att det
nu är val inte kan ta in dem som skall

vistas på kriminjalvårdsanstalt? Det är
nog inte meningen, men hans uttalande
kan lätt tolkas så.

Det är inte mindre angeläget för utskottet
att denna fråga ordnas på ett
riktigt och tillfredsställande sätt än det
är att motsvarande problem löses för
den råd av andra som är hindrade att
utöva den rösträtt som de ändå har.
Jag tänker på de blinda, som i vissa avseenden
inte har samma möjlighet som
andra medborgare i vårt land att utöva
sin rösträtt. Av herr Ullstens anförande
kunde man få intrycket att han hade
den uppfattningen att de handikappade
nu har lika goda möjligheter som alla
andra. Det har de ingalunda. Jag är angelägen
att understryka att det ligger
mycket i den motion som här föreligger
från folkpartihåll att man på detta
område borde göra någonting för att
hjälpa dem vid röstavlämnandet i vallokalen.

Konstitutionsutskottet har ingalunda
sagt nej till förslaget att vi skulle förbättra
möjligheterna för dem som vistas
på kriminalvårdsanstalt att utöva
sin rösträtt. Plittills har det emellertid
inte visat sig möjligt att vidtaga sådana
anordningar. En opinionsyttring från
riksdagen på den punkten leder inte till
något mera praktiskt resultat än om
man följer utskottet, som mycket bestämt
framhåller att frågan är föremål
för uppmärksamhet. Vi väntar att förslag
skall komma som kan lösa detta
problem. Om man följer motionärerna
når man inte en bit längre.

Kanhända har denna fråga på grund
av pressdebatten kommit att bli mer eller
mindre infekterad. Jag beklagar detta
från allmän synpunkt. Jag vill erinra
om att utskottet mycket klart ansluter
sig till önskemålet att frågan löses. Vi
pekar på att den är föremål för uppmärksamhet
inom både grundlagberedningen
och den valtekniska utredningen.
Det erfordras alltså inga nya initiativ
av riksdagen för att förslag skall
läggas under dess prövning.

Onsdagen den 1 november 1967

Nr 39

Med det här anförda, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr SJÖHOLM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Adamsson talar
sin vana trogen en hel del om annat än
vad saken gäller; han sysslar nu med
utlandssvenskarnas rösträtt. Det har förelegat
motioner, herr Adamsson, i
snart tjugo år om att just denna fråga
skulle ordnas, men det har stött på motstånd
från socialdemokraterna. Att tekniska
möjligheter nu plötsligt skulle ha
infunnit sig är rätt underligt. De har
väl funnits tidigare i precis samma
form som nu. Det är inte någon teknisk
uppfinning som har möjliggjort detta,
utan att frågan tagits upp nu beror på
att man nu äntligen tvingats att ta den
på allvar och försöka nå en lösning. —
Men detta handlar som sagt inte om utlandssvenskarnas
rösträtt.

Herr Adamsson reagerar mot mitt
yttrande att de som intagits på fångvårdsanstalt
berövats sin rösträtt genom
samhällsingripanden. Ja, det kan
han väl ändå inte vederlägga; det är
naturligtvis genom ett samhällsingripande
som de är intagna på anstalter.
Att sedan ett brott av en eller annan art
ligger bakom denna åtgärd bör vi i detta
fall bortse från, menar jag. Herr
Adamsson dröjer kvar i gamla förlegade
tankegångar när det gäller kriminalvården.
Det är ju ett faktum att ingripanden
från samhället har gjort det
omöjligt för många av dessa människor
att utöva den rösträtt som de lagligen
äger, och det måste vara riksdagens
skyldighet att söka undanröja dessa
hinder, så att de människor som har
rösträtt också får möjlighet att utöva
den.

Herr ULLSTEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Bara tre synpunkter på
herr Adamssons anförande.

Det är såvitt jag vet ingen här som

Poströstning vid kriminalvårdsanstalter

har sagt att de människor som sitter intagna
på fångvårdsanstalter gör det alldeles
oförvållat. Ingen har heller sagt
att samhället skulle ha vidtagit denna
sanktionsåtgärd i avsikt att beröva dem
deras rösträtt. Tvärtom är det just det
faktum att detta inte var meningen som
gör det angeläget att se till att de nu
också kan utöva denna sin rösträtt.

När vi nu är ense i sak, herr Adamsson
och jag såvitt jag förstår även hela
kammaren, återstår bara att diskutera
den praktiska frågan. Då säger herr
Adamsson — vilket jag tycker var det
mest överraskande i hela hans anförande
— att riksdagen ingenting kan göra
och att det inte skulle bli vare sig bättre
eller sämre om riksdagen skulle ge sin
mening till känna. Det är ett mycket
konstigt uttalande. Det som fattas för
att denna reform skall kunna genomföras
är väl att förmå postverket att acceptera
förslaget att sätta upp ett röstmottagningsställe
på varje anstalt. Om
riksdagen skulle be postverket vidta en
sådan åtgärd eller uttala sig på ett sådant
sätt, att innebörden måste vara att
detta skall göras, då är det klart att det
också kommer att göras, och därigenom
kommer fångarna att få en möjlighet
att deltaga i valet.

Därför är naturligtvis en meningsyttring
från riksdagen inte alls meningslös.
Den är i stället avgörande för om
reformen skall genomföras eller inte.

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Det finns ett par skäl
som gör att jag vill säga några ord i
denna fråga. För det första har jag skrivit
på den motion som här behandlas,
och för det andra hänvisar man i ärendet
också till den valtekniska utredningen.

I mitt anförande under en föregående
punkt nämnde jag att jag ansåg att de
motioner jag då berörde har fått en välvillig
behandling. Ingen av dem har
avstyrkts. Jag inbegrep i denna bedöm -

16 Nr 39 Onsdagen den 1

Poströstning vid kriminalvårdsanstalter

ning då också den motion som här föreligger.

Det är ju, såvitt jag förstår, den skillnaden
mellan konstitutionsutskottets
ställningstagande och motionens yrkande,
att om man följer motionärernas
förslag skulle man kunna ordna rösträtt
för dem som är intagna på fångvårdsanstalt
redan till 1968 års val, medan
man däremot, om man följer konstitutionsutskottets
förslag, inte skulle
kunna få den detaljen ordnad förrän till
1970 års val. Det blir alltså eu tidsutdräkt
på två år i det senare fallet, vilket
väl i och för sig inte är särskilt avskräckande.

Jag vill i detta sammanhang framhålla,
att grundlagen ju inte lägger hinder
i vägen för en sådan ändring av vallagen,
att poströstning på fångvårdsanstalterna
blir möjlig redan vid nästa års
val.

I valtekniska utredningens direktiv
ingår inte att ta upp denna fråga, men
vi har ansett att den hade ett sådant
samband med de övriga frågor som utredningen
hade att handlägga och vilka
redovisats i senaste betänkandet, att vi
i viss utsträckning har behandlat även
denna fråga. Vi har dock inte i utredningen
tagit ställning och framlagt något
förslag i den ena eller den andra
riktningen.

Om man redan till 1968 års val inför
poströstning för dem som är intagna på
kriminalvårdsanstalter, kommer det, såsom
tidigare talare här har framhållit,
att ställa ökade krav på postverket. Frågan
är alltså om postverkets resurser
kommer att räcka till för ett sådant arrangemang.
Jag vill omtala att vi under
utredningsarbetets gång i andra sammanhang,
exempelvis när det gäller förtidsröstningen,
haft intim kontakt med
postverket. Från verkets sida har framhållits
att det kan komma att stöta på
vissa svårigheter, ibland ganska betydande
sådana, att utvidga poströstningsförfarandet.
Om man i vidgad omfattning
skulle införa poströstning till 1968

november 1967

års val, är det alldeles självklart att
denna kommer att ställa ökade krav på
postverket.

Å andra sidan vill jag gärna medge
att jag inte har fått det intrycket att det
skulle vara helt omöjligt. Jag tror att
man med en kraftansträngning skulle
kunna lösa denna fråga redan till 1968
års val. Från den synpunkten finner
jag inte att det skulle föreligga något
avgörande hinder i vägen att undersöka
möjligheterna att genomföra en sådan
reform redan till nästa års val. Jag känner
mig här på intet sätt bunden av valtekniska
kommitténs betänkande, i synnerhet
som utredningen inte tagit någon
bestämd ställning till frågan utan
endast påpekat vissa svårigheter som
kan anses föreligga. Jag kommer alltså
vid den förestående voteringen — i synnerhet
som jag undertecknat motionen
II: 242 — att stödja det av herr Sjöholm
framställda yrkandet om bifall till de
likalydande motionerna I: 188 och
II: 242.

Herr ADAMSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Nyberg säger att
svårigheter föreligger men att han ändå
tror att postverket skall kunna klara
denna sak. Det är ett ganska egendomligt
uttalande från en ledamot som tillhör
den utredning som sysslat med
frågan. Även i konstitutionsutskottet
finns det ledamöter som tillhör denna
utredning, varför vi inte står alldeles
utan uppgifter om det föreliggande
läget.

Jag vill fästa herr Nybergs uppmärksamhet
på att det i vårt land finns eu
rad mindre sjukhus, på vilka det inte
är möjligt att inrätta postanstalter just
med hänsyn till alt postverket inte har
personal i erforderlig utsträckning. Det
är enligt mitt bedömande minst lika
angeläget att dessa väljare får möjligheter
att utöva sin rösträtt.

Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet
på att utskottets ledamöter i
dessa stycken är helt eniga, även folk -

Onsdagen den 1 november 1967

Nr 39

partiets representanter har anslutit sig
till den uppfattning som vi övriga i
konstitutionsutskottet har.

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! I principfrågan att
fångvårdens interner skall lra rösträtt
råder inga meningsskiljaktigheter i
kammaren — i varje fall har några sådana
inte kommit fram i debatten. Frågan
är av teknisk-praktisk natur. Utskottet
åberopar postverket och valtekniska
utredningen och säger att
postverkets resurser inte torde medge
anordnande av poströstning vid kriminalvårdens
anstalter utan att antalet
tillfälliga postanstalter på sjukhusen
samtidigt minskas.

Det påståendet tror jag helt enkelt
inte på. Utskottet citerar nog rätt, men
jag tror inte på sanningshalten i själva
påståendet. Postverket är ett enormt
verk. Här är det fråga om ungefär 75
anstalter. Det behövs alltså ett 75-tal
posttjänstemän några timmar en dag
vartannat år. Uppriktigt sagt, herr talman,
tror jag inte att det faller utanför
de tekniska möjligheternas ram att
klara det. Det är möjligt att det kostar
litet pengar i form av övertidsbetalning
etc. Om riksdagen beställer en
sådan tjänst av postverket får den betala
vad det kostar. Motionärerna har
begärt att regeringen skall framlägga
ett förslag. Förslaget får väl då också
innefatta täckning av kostnaderna. Om
regeringen ger postverket i uppdrag att
lösa denna fråga, så löser postverket
den, konstigare är det inte.

Att det finns grupper för vilka en
sådan service inte hinner bli färdig till
nästa val är inte något skäl att uppskjuta
reformen för de grupper för vilka
vi har möjlighet att genomföra den.

Jag vill, herr talman, ansluta mig till
herr Sjöholms yrkande om bifall till
motionerna.

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Herr Ullsten gav sig

Poströstning vid kriminalvårdsanstalter

själv fullmakt att påstå att hela kammaren
är enig i denna fråga. Det är
den inte alls. Det är genom samhällets
ingripanden som dessa människor har
berövats sin rösträtt, har det sagts. Det
är fel. Samhället har ingripit för att
skydda laglydiga människor för folk
som inte kan följa samhällets lagar.

Skall mördare ha rätt att välja Sveriges
riksdag? Skall en landsförrädare
ha rätt att välja riksdag och regering?
De som har rösträtt är också valbara.
Skall sådana människor vara valbara
till Sveriges riksdag? Människor som
inte kan följa de lagar som samhället
stiftar skall heller inte ha något inflytande
på samhällets lagar.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:188 och 11:242; och fann
herr förste vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Ullsten begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 39, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna 1:188 och II: 242.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Ullsten begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 118 ja och 67 nej,

2—Andra kammarens protokoll 1967. Nr 39

Nr 39

Onsdagen den 1 november 1967

Avskaffande av kyrkofullmäktige

varjämte 11 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 7

Föredrogs vart efter annat konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 40, i anledning av väckt motion
om stärkande av den kommunala demokratin,
och

nr 41, i anledning av motioner angående
ledighet för krigsmaktens personal
för fullgörande av kommunala uppdrag.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 8

Avskaffande av kyrkofullmäktige

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 42, i anledning av motioner
om avskaffande av kyrkofullmäktige.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr GÖRANSSON (s):

Herr talman! I konstitutionsutskottets
utlåtande nr 42 behandlas motion
nr 324, som jag och några andra kammarledamöter
väckt och som tar upp
frågan om kyrkofullmäktiges avskaffande.

När motionen skrevs var vi väl medvetna
om att detta inte är första gången
som denna fråga behandlas av riksdagen;
det har skett vid en mångfald
tillfällen. Vi bär emellertid denna gång
speciellt velat belysa frågan ur demokratins
synvinkel.

Enligt tillgängliga statistiska uppgifter
uppgår valdeltagandet i kyrkofullmäktigevalen
till endast 10 procent av
de röstberättigade. Delta innebär att
det bakom varje kyrkofullmäktigeledamot
inte står mer än ungefär tjugo röstande.
Detta förhållande är ur demo -

kratisk synpunkt djupt otillfredsställande.

Vi anser det därför vara viktigt att
kyrkofullmäktigeinstitutionen snarast
avskaffas. I stället bör man överföra
de ekonomiska uppgifterna till den
borgerliga kommunen och låta kyrkoråden
ta hand om en del av de angelägenheter
som i dag åvilar kyrkofullmäktige.
Helt naturligt uppstår det i
samband härmed vissa komplikationer,
men vi anser att en utredning inom en
snar framtid lätt skulle kunna lösa
dessia problem.

Jag är övertygad om att man på kyrkligt
och visst annat håll övervärderar
behovet och betydelsen av kyrkofullmäktige.
För det första är det alltså
alltid ett lågt valdeltagande i kyrkofullmäktigevalen.
För det andra måste man
konstatera att de politiska lokalorganisationerna
har väldigt svårt att inför
kyrkofullmäktigevalen få till stånd någon
debatt, där åsikterna verkligen går
isär.

Även i ekonomiskt avseende är kyrkans
uppgifter på det kommunala planet
i dag av liten betydelse. Ett fåtal
kommuner har en kyrkoskatt som inte
uppgår till mer än en skattekrona.
Jämför man det med vad skolan kostar
primärkommunerna finner man att förhållandet
är ungefär 1 : 5, d. v. s. kyrkoskatten
utgör en krona och skolsfcatten
fem kronor per skattekrona. Allt
detta talar, anser vi, för att kyrkofullmäktigeinstitutionen
övervärderas.

Jag har för dagen inget särskilt yrkande;
jag har ännu inte hunnit närmare
studera det betänkande som i går
framlades av utredningen kyrka—stat.
Utskottet säger ju att man bör avvakta
resultatet av den utredningen, men av
det jag bär hunnit läsa av betänkandet
framgår inte att de frågor det här gäller
har behandlats av utredningen.

Jag vill alltså, herr talman, inte ställa
något yrkande utan har bara önskat för
kammaren ge till känna att jag anser
att det är högst väsentligt att saken tas

Onsdagen den 1 november 1967

Nr 39

Skyldighet för kyrkoråd att återställa skändade gravar

upp till nytt övervägande bl. a. ur demokratisk
synpunkt.

Herr NILSSON i Östersund (s):

Herr talman! Det är alldeles riktigt
som herr Göransson säger att denna
fråga har diskuterats i riksdagen upprepade
gånger — jag tror att det är ett
tiotal gånger som vi under årens lopp
haft den uppe till debatt.

Utskottet tar nu inte upp någon sakdiskussion,
och det skall inte heller jag
göra. Utskottet säger bara att utredningen
kyrka—stat väntas lägga fram
sitt förslag nästa år—ett delbetänkande
kommer redan i höst — och att vi förutsätter
att där skall beröras det problem
som motionärerna aktualiserat.

Under sådana omständigheter anser
utskottet att det inte finns skäl att bryta
ut frågan om kyrkofullmäktigeinstitutionens
avskaffande och yrkar därför
avslag på motionerna.

Herr talman! Jag vill med denna korta
motivering yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 9

Föredrogs vart efter annat konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 43, i anledning av motioner om
obligatorisk kommunal besvärsnämnd,
och

nr 44, i anledning av motion angående
reglerna för omröstning i kommunalfullmäktige.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 10

Skyldighet för kyrkoråd att återställa
skändade gravar

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 45, i anledning av motioner

om skyldighet för kyrkoråd att återställa
skändade gravar.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! 1 anslutning till behandlingen
av konstitutionsutskottets utlåtande
nr 45 önskar jag göra några reflexioner.

Gravskändning är ett svårförklarligt
och desto bättre ännu så länge ganska
sällsynt brott med särskilt sårande och
plågsam innebörd för anhöriga till de
döda, vilkas gravar vandaliseras. Även
om gravskändning förekommer sällan,
så händer det då och då att man får
läsa i tidningarna om att — som för en
tid sedan — en kyrkogård har blivit
hemsökt av vandaler som vält omkull
gravstenar. Fn kyrkogård i Mellansverige
har nyligen hemsökts av vandaler
som bland annat välte omkull ett tiotal
gravstenar, och värdet av det förstörda
uppskattas till cirka 6 000 kr.
Jag vill också nämna att jag har fått ett
brev från en kvinna i Mellansverige som
talar om att hennes föräldrars grav har
blivit vandaliserad tre gånger under de
senaste åren. De anförda exemplen må
räcka.

Det är helt naturligt att anhöriga till
död, vars grav är skändad, är angelägna
om att graven återställs i värdigt skick.
Vem skall då bekosta återställandet av
graven i ursprungligt skick eller, om
det inte låter sig göra, åtminstone i värdigt
skick? I första hand skall naturligtvis
den skadevållande göra det, men
vanligen saknar vederbörande medel,
varför det bör vara en samhällets skyldighet
att sörja för att den vandaliserade
graven i möjligaste mån återställs
i sitt ursprungliga skick.

Utskottet har, märk väl, i sin välvilliga
skrivning sagt, att i princip bör det
ankomma på det allmänna som huvudman
för allmän begravningsplats att
återställa skändade gravar i värdigt
skick och att bära därmed förenade

Nr 39

Onsdagen den 1 november 1907

Lekmannainflytande vid beslut om åtal i

kostnader. Därvid måste emellertid beaktas
att ett återställande i ursprungligt
skick ofta inte kan ske och att frågan
hur iståndsättandet skall göras
knappast kan besvaras generellt.

Jag har som motionär — och detsamma
gäller enligt vad jag inhämtat
även mina medmotionärer — ingenting
emot att de åtgärder som förordas i
motionen kommer att vidtagas utan lagstiftning.
För mig och mina medmotionärer
är det mest angeläget att resultat
uppnås, och kan detta ske utan lagstiftning
är det att hälsa med den allra
största tillfredsställelse.

Jag är även, herr talman, tillfredsställd
över att möjligheter finns för huvudman
att ta försäkring mot uppsåtlig
skadegörelse på gravar. När motionen
väcktes under den allmänna motionstiden,
visades det inget intresse för
den saken vid de samtal som jag hade
med några större försäkringsbolag.

Herr talman! Jag har inget särskilt
yrkande, utan ber att få yrka bifall till
konstitutionsutskottets hemställan.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ U

Lekmannainflytande vid beslut om åtal
i tryckfrihetsmål

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 46, i anledning av motioner
om lekmannainflytande vid beslut om
åtal i tryckfrihetsmål.

I de likalydande motionerna I: 673 av
herrar Schött och Enarsson samt II: T 9
av herr Åkerlind in. fl. hemställdes,

1) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa att vad i motionerna
anförts om inkoppling av ett lekmannainflytande
på bedömningen av
åtalsärenden enligt tryckfrihetsförordningen
måtte beaktas vid den pågående
översynen av yttrandefrihetsrätten;

tryckfrihetsmål

2) att riksdagen måtte besluta att
omedelbart inrätta en rådgivande
nämnd att biträda justitieministern vid
bedömningen av åtalsärenden enligt
tryckfrihetsförordningen; samt

3) att vederbörande utskott uppgjorde
förslag rörande nämndens storlek
och tillsättning samt förslag till instruktion
för nämnden.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:673 och 11:479 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Svenungsson (h), Hamrin i Jönköping
(fp), Boo (ep) och Werner (h), som ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla att motionerna I: 673 och II: 479
överlämnades till kommittén för lagstiftningen
om yttrande- och tryckfrihet.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Till detta utlåtande är
fogad en reservation, som emellertid
inte — det vill jag betona — egentligen
är föranledd av några skiljaktiga meningar
inom utskottet, när det gäller att
bedöma de tryckalster som det här är
fråga om, alltså skrifter av pornografiskt
eller liknande innehåll, som justitieministern
har att ta ställning till enligt
gällande tryckfrihetsförordnings
klara bestämmelser. Även utskottsmajoriteten
förklarar sig se med oro och
olust på hithörande företeelser och menar
tydligen, att den dekadenta utveckling
som är på gång måste på något sätt
stoppas upp. Ingen som vill slå vakt om
smak, kultur och etiska värden, kan rimligtvis
heller inta någon annan ståndpunkt
än att med vämjelse vända sig
emot den här sortens tryckalster, som
måste räknas till rena undervegetationen.

I Aftonbladet — den tidning som enligt
egen försäkran uppvisar »den störs -

Onsdagen den 1 november 1967 Nr 39

Lekmannainflytande vid beslut om åtal i tryckfrihetsmål

ta ökningen i svensk press någonsin» —
kunde man häromdagen läsa en stort
upplagd och sjaskigt illustrerad artikel,
byggd på en intervju med en av
storföretagarna i pornografibranschen
och försedd med den betecknande rubriken
»Skäms du inte Curth Hson».
Men Curth Hson skämdes visst inte, försäkrade
han, och tydligen inte heller
den tidning som ställde de kladdiga frågorna.

Det vare mig fjärran att läsa in någonting
i kammarens protokoll av de
cynismer som överflödade i artikeln,
men kanske skulle det som bakgrundsbelysning
till den fråga vi just nu behandlar,
förtjäna att erinras om att —
såsom klart framgick av redovisningen
i den nyss åberopade artikeln — enorma
summor kommer i omlopp bara genom
en enda sådan storföretagare och
storförläggare. Det är helt enkelt fråga
om storindustri och om miljonförmögenheter
som hämtas in. Kommersialiseringen
på området har med andra
ord drivits så långt som det gärna är
möjligt, samtidigt som man uppenbarligen
nått ned till det rena lågvattensmärket
och bottennivån, innehållsmässigt
sett.

Herr talman! Här gäller det närmast
frågan om den metodik som lämpligen
bör prövas för att åstadkomma den sanering
på området som väl alla måste
finna utomordentligt angelägen, men
det vore orealistiskt att förneka, att
även inställningen till låt mig säga metodfrågor
kan röja ett större eller
mindre engagemang. Utskottsmajoriteten
har inte ens velat ta fasta på den i
mitt tycke mycket rimliga begäran, att
de här motionerna med krav på ett vidgat
lekmannainflytande — förslagsvis i
form av en rådgivande nämnd, som
skulle kunna anlitas av justitieministern
vid bedömningen av det tydligen ständigt
växande antalet ärenden — överlämnas
till den utredning, kommittén
för lagstiftning om yttrande- och tryckfrihet,
som håller på att göra en sam -

lad översyn beträffande just bestämmelserna
på detta område.

Varför, frågar vi reservanter, skulle
inte spörsmålet om det yttre förfarandet
vid åtalsprövningen lämpligen också
kunna övervägas samtidigt med
straffbuden? Utskottsmajoriteten avvisar,
som sagt, denna tanke. För min del
kan jag inte finna annat än att det vore
en stor vinning, om uppslaget med en
lekmannanämnd toges med, så att man
finge se, i vad mån det kan ligga någonting
av värde häri.

På vissa andra områden finns en motsvarande
ordning, och för övrigt ligger
det i linje med hela vårt demokratiska
system, att man ger lekmännen möjlighet
att öva inflytande och inte bara
specialisterna och fåtalet. Avsikten har
ingalunda varit att frånta justitieministern
det yttersta konstitutionella ansvaret
— därvidlag skall systemet självfallet
fungera som hittills. Men här gäller
det i utpräglad grad smak- och kulturfrågor
— säg gärna anständighetsfrågor
— som mycket väl förtjänar en mera
allsidig belysning än vad som är möjligt
med nuvarande ordning.

Det borde verkligen inte i detta sammanhang
behövas några överväganden
av partipolitisk beskaffenhet, och de
som undertecknat reservationen har
inte heller sett saken på det sättet. Det
är fråga om ett försök — kalla det gärna
ett desperat försök — att om möjligt
göra någonting ytterligare för att sopa
rent på området.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till reservationen.

I detta anförande instämde herr Rimmerfors
(fp).

Herr WERNER (h):

Herr talman! Det är alldeles uppenbart
att den pornografiska floran i litteratur,
film och teater har ökat undan
för undan, och ingen menar väl att detta
är ett vittnesbörd om kulturellt fram -

Nr 39

Onsdagen den 1 november 1967

Lekmannainflytande vid beslut om åtal i tryckfrihetsmål

åtskridande eller att det innebär någon
kulturell vinning. Den enda vinningen
som nämnts är den som åker ner i de
kallhamrade förläggarnas fickor, och
det är fantastiska summor — en blick i
taxeringskalendern ger belägg för den
saken. Som herr Hamrin i Jönköping
framhållit har det skett en hänsynslös
kommersialisering av dessa låga motiv,
och resultatet har blivit enorma vinster
för vederbörande. Det kan inte vara vår
tryckfrihetsförordnings uppgift att
främja en sådan verksamhet.

Man kan säga att justitieministern
har skärpt sig litet på senaste tiden. I
varje fall har vi med glädje kunnat konstatera
att han under sommarens lopp
har ingripit mot några tryckalster av
detta slag. Men i övrigt kan väl sägas
att den gängse politiken har slagit slint.
Man har inte lyckats stävja eländet.
Därför är det alla skäl att pröva de
idéer som kommer fram, och det gäller
även motionärernas förslag om tillsättandet
av lekmannanämnder som skulle
deltaga i bedömningen av tryckfrihetsärendena.
Detta förslag borde egentligen
ligga helt i linje med de principer
för bedömningen som justitieministern
vid några tillfällen talat om här i kammaren
och som också kommit till uttryck
i de handlingar som återges i utskottets
utlåtande. Justitieministern anser
bl. a. att bedömningen »beror av de
förhållanden och uppfattningar, som
vid varje tidpunkt råder i samhället».

Justitieministern menar alltså att vi
får rätta bedömningen efter den opinion
som råkar vara för handen i samhället
vid det tillfälle då man har att ta ställning
till frågorna. Detta är i och för
sig en mycket äventyrlig rättspraxis,
som vid en hårdragning skulle kunna få
oss att avstå från ail lagtext och endast
rätta oss efter en allmän opinion. Men
om man nöjer sig med en sådan bedömningsgrund
är det mycket angeläget att
den göres så objektiv som möjligt, och
förutsättningarna härför blir större om
det vid justitieministerns sida finns en

nämnd med ledamöter förankrade på
olika sätt i den svenska opinionen.

Utskottet framhåller att ett lekmannainflytande
redan finns genom tryckfrihetsjuryn
och tryckfrihetsombuden, men
det är endast de sistnämnda som kan
vara relevanta i sammanhanget. Tryckfrihetsjuryn
ingriper ju vid en senare
tidpunkt; den har inte med åtalsfrågan
att göra. Och vad det här gäller är just
att mota Olle i grind.

Om det råder en rörande enighet om
att något bör göras, är det förvånansvärt
att man avhänder sig fördelarna
med den föreslagna lekmannanämnden,
speciellt som reservanternas yrkande är
så blygsamt att de bara vill överlämna
motionerna till den kommitté som har
att se över lagstiftningen på detta område.

Finner kommittén idén värd att tas
upp, må den göra detta. Om kommittén
kommer till ett annat resultat, må det
vara dess ensak.

Läget är som sagt så pass besvärande
att vi inte har råd att avhända oss någon
möjlighet. Jag tror också att förslaget
är helt ofarligt. Om man röstar för
reservationen, behöver man inte frukta
att få stämpeln på sig att vara mörkman
eller reaktionär — måhända kan man
bli utsatt för detta i Dagens Nyheter
eller i Expressen, men det är i så fall
bara en fjäder i hatten.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Nilsson i Bästekille, Hedin och Åkerlind
(samtliga h).

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Det ärende som vi nu
behandlar är föranlett av en högermotion,
i vilken föreslås att ett nytt förfarande
skall införas vid åtalsprövning
enligt tryckfrihetsförordningen. Nyheten
skulle bestå i att en rådgivande
nämnd får i uppdrag att biträda justitieministern
med dessa ärenden.

Onsdagen den 1 november 1967 Nr 39

Lekmannainflytande vid beslut om atal i tryckfrihetsmål

Man måste säga att motionärerna har
gjort det synnerligen lätt för sig i den
närmare utformningen av sitt förslag.

I motionen yrkas 1) att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
att vad i motionerna anförts om inkoppling
av ett lekmannainflytande på bedömningen
av åtalsären den enligt tryckfrihetsförordningen
måtte beaktas vid
den pågående översynen av yttrandefrihetsrätten;
2) att riksdagen måtte besluta
att omedelbart inrätta en rådgivande
nämnd att biträda justitieministern
vid bedömningen av åtalsärenden
enligt tryckfrihetsförordningen; samt
3) att vederbörande utskott uppgör förslag
rörande nämndens storlek och tillsättning
samt förslag till instruktion
för nämnden.

I vad gäller den första punkten gör
kommittén för lagstiftningen om yttrande-
och tryckfrihet för närvarande en
översyn av gällande straffstadganden,
som ofta aktualiseras vid åtalsprövningen
enligt tryckfrihetsförordningen. Utredningen
bar alltså inte att befatta sig
med det yttre förfarandet vid åtalsprövningen.
Innan man beslutar något om
det yttre förfarandet bör man självfallet
avvakta statsmakternas beslut om det
materiella innehållet i dessa lagbud,
sedan utredningsförslaget har lagts
fram. Man bör nämligen observera vad
som anförs i direktiven för den aktuella
utredningen. Det heter där att det finns
anledning anta att straffbuden inte
längre svarar mot de rådande uppfattningarna
i samhället. Som stöd härför
nämns bl. a. de svårigheter som mött
vid bestämmelsernas tillämpning.

Utredningens syfte är enligt direktiven
en översyn av berörda bestämmelser.
Det anförs att denna såvitt avser
bestämmelsen om brott mot trosfridoch
sårande av tukt och sedlighet skall företas
med utgångspunkt från en i princip
obegränsad yttrande- och tryckfrihet.
De begränsningar som kan komma i
fråga bör motiveras i första hand av att
den enskilde inte utan sin egen aktiva

medverkan skall behöva ta del av anstötliga
och smaklösa framställningar.
Särskilt anmärks, att vid utredningen
bör uppmärksammas frågan om skydd
för barn och ungdom mot framställningar
som kan verka förråande eller
eljest medföra allvarlig fara för ungas
sedliga fostran. — Utredningens förslag
kan alltså komma att innebära väsentliga
förändringar i det materiella innehållet
i lagstiftningen på detta område.

Vad gäller förslaget att riksdagen
skall besluta inrätta en rådgivande
nämnd, så får man ju inte veta mycket
om denna nämnd i motionerna. Hur
har motionärerna tänkt sig sammansättningen
och storleken av nämnden? Och
vem skall utse nämnden? Något tänkande
i dessa frågor bör ha föregått motionsskrivandet,
men motionärerna
överlämnar dock åt utskottet att klara
ut problemen.

Det jag nu sagt rör den formella sidan
av saken. Men kommer den tilltänkta
nämnden att bidra till lösandet
av de problem som motionärerna tagit
upp? Kommer inte åtalsfrågan att
kompliceras och försenas, om en nämnd
skall kopplas in på dessa ärenden?
Kommer inte regeln att hellre fria än
fälla att starkare accentueras, om justitieministern
i ett visst ärende skall rådas
av en oenig nämnd?

Jag vill i detta sammanhang understryka
herr Hamrins i Jönköping uttalande,
att det inom utskottet inte rått
några delade meningar om angelägenheten
av en sanering på detta område.
Utskottet har emellertid ansett att de
åtgärder som motionärerna föreslår
inte utgör några bidrag till en lösning.

Det har också gjorts en jämförelse
mellan den granskning som utförs av
statens biografbyrå och den som utförs
av statens filmgranskningsråd. Åtminstone
jag har den uppfattningen att
filmgranskningsrådet, i den mån det
behöver kopplas in, brukar medverka
till att filmer frisläpps som skulle ha blivit
föremål för ingripande, om statens

Nr 39

Onsdagen den 1 november 1967

Den politiska informationen i grundskola och gymnasium

biografbyrå hade stått för det slutliga
avgörandet. Jag har inte några exakta
uppgifter härvidlag men jag tror att det
förhåller sig på detta sätt, och man kan
befara att det skulle bli likadant om en
sådan här nämnd kopplades in på avtalsfrågan
inom det område som nu är
aktuellt.

Herr talman! Utskottet föreslår att
motionerna inte skall föranleda någon
riksdagens åtgärd, och jag ber att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Hamrin i Jönköping begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 46, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Svenungsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Hamrin i Jönköping
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 122 ja och
73 nej, varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 12

Föredrogs vart för sig
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 47, i anledning av motioner angående
utskottets rätt att erhålla tillgång
till handlingar för dechargearbetet,
nr 48, i anledning av motioner angående
rätten att anhängiggöra ärenden i
riksdagen,

nr 49, i anledning av motioner angående
samråd med riksdagens lönedelegation
i förhandlingsfrågor,

nr 50, i anledning av motion angående
utformningen av riksdagens lönedelegations
årliga redogörelse till riksdagen,
och

nr 51, i anledning av motioner angående
utskottsbehandlingen av riksdagens
lönedelegations årliga redogörelse
till riksdagen; samt

statsutskottets utlåtande nr 130, i anledning
av motioner angående undervisningen
i olycksfallsvård.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 13

Den politiska informationen i grundskola
och gymnasium

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
131, i anledning av motion angående
den politiska informationen i grundskola
och gymnasium.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Avsikten med vår motion
nr 68 i denna kammare var att man
klart skulle erkänna de politiska partiernas
rätt till information i skolorna
om t. ex. sina egna partiprogram. Fn
sådan anordning anser vi vara ett viktigt
led i demokratiseringen.

Skolöverstyrelsen säger i sitt remisssvar
beträffande denna motion delvis

Onsdagen den 1 november 1967

Nr 39

Den politiska informationen i grundskola och gymnasium

detsamma som vi, nämligen att behandlingen
av politiska uppfattningar och
värderingar utgör ett väsentligt inslag i
undervisningen och att skolan strävar
efter att göra denna undervisning så
påtaglig som möjligt. Man anser emellertid
att det samarbete som vi efterlyst
i vår motion redan skulle vara etablerat
och att det inte skulle vinna på att
institutionaliseras. Jag vill inte heller
ha någon institutionalisering av denna
verksamhet; jag menar tvärtom att det
är vad den har råkat ut för i dag.

Vi vill att skolöverstyrelsen skall fastställa
riktlinjer rörande den politiska
informationen i skolan, så att det inte
blir beroende av de enskilda skolorna
eller i sista hand av den enskilde läraren
om undervisningen kompletteras
med ett samarbete med de olika politiska
partierna och deras ungdomsförbund.

Skolöverstyrelsen framhåller också
att det ofta sker ett sådant samarbete.
Det betvivlar jag inte alls; jag har erfarenhet
därav från min hemstad i
många fall. Jag vet emellertid också att
det långt ifrån är överallt ett samarbete
äger rum. Vi vill att det skall förekomma
i alla skolor och då med biträde av
representanter för samtliga politiska
partier.

Då utvecklingen i Sverige av sig själv
snabbt går därhän att man på allvar
måste vidta åtgärder på detta område,
hade det, i varje fall enligt vår mening,
varit lyckligt, om riksdagen redan nu
hade bifallit vårt yrkande i motionen
om att skolöverstyrelsen i samarbete
med de politiska partierna skulle fastställa
riktlinjer för verksamheten. Trots
detta skall jag inte yrka bifall till motionen,
eftersom jag tror att omständigheterna
mycket snart tvingar fram ett
helt annat engagemang, främst från
skolöverstyrelsens sida.

Till sist vill jag bara beklaga att utskottet
inte har någon som helst egen
mening att anföra i utlåtandet utan helt
och hållet hänvisar till skolöverstyrel -

sens remissvar när det gäller att avstyrka
vår motion.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Fru Rydings anförande
var så pass tamt att det egentligen inte
skulle behöva föranleda någon replik
från utskottet. Eftersom fru Ryding tror
att utskottet inte har någon självständig
mening i ärendet skulle jag dock vilja
anlägga några synpunkter på denna
fråga.

Jag är helt ense med motionärerna
om att det är viktigt med en objektiv
information i politiska ting inom skolväsendet,
men jag tror att ett skriftligt
material är den bästa garantin för att
kraven på objektivitet kan hållas höga.
Vid sidan om det skriftliga material
som nu används kommer skolöverstyrelsen
också att producera en metodikfilm.
Man får väl beträffande den ha
samma uppfattning som beträffande
det skriftliga materialet: att objektivitet
verkligen kan garanteras.

Jag är väl medveten om att muntliga
framställningar av representanter för
de olika partierna kan vara värdefulla
och lämpliga genom att de livar upp
undervisningen. Därför utnyttjas de
också ofta. Utskottsmajoriteten är emellertid
säker på att detta inte bör göras
till ett obligatorium, eftersom man i så
fall lätt kan råka ut för mer eller mindre
olämpliga former av försök till propaganda,
demagogi eller kanske rent
av sluggermässiga framträdanden inför
klasserna, vilket naturligtvis inte är
önskvärt.

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Hem Turesson tyckte
att det skriftliga materialet skulle vara
den bästa garantin för objektivitet. Jag
vill säga att det kan det vara, men jag
vill inte på något sätt förvägra våra lärare
ett eget politiskt engagemang, och
herr Turesson vet att man, trots att man
försöker vara objektiv, ibland tolkar
bibeln så som en viss potentat gör. Detta

Nr 39

Onsdagen den 1 november 1967

Statligt stöd till s. k. håltimmeverksamhet

vill vi inte vara med om, utan då tycker
vi det är bättre att gå till själva källan,
d. v. s. till de olika partiernas egen tolkning
av sina program, som jag nämnde
i förra anförandet.

Jag tror inte att det kommer att bli
något slagsmål om eleverna vid ett obligatorium.
Herr Turesson var rädd för
att det skulle bedrivas en otillbörlig
propaganda, men han får väl tala för
sitt parti; jag talar för mitt.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 14

Statligt stöd till s. k. håltimmeverksamhet
i skolorna

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
132, i anledning av motion om statligt
stöd till s. k. håltimmeverksamhet i skolorna.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag har undertecknat
en motion i detta ärende därför att jag
anser att problemet med håltimmeverksamhet
i skolorna bör på allt sätt beaktas.
Motionärerna tänker sig att man
på ett effektivare sätt skulle kunna
koppla in studieorganisationerna och
med deras hjälp skapa aktiviteter under
håltimmarna. Av den anledningen skulle
det behövas ökade medel till studieorganisationerna.

Det finns ju många problem i skolorna
i dag — disciplinsvårigheterna har
under senaste tiden diskuterats på högsta
nivå. Det är olika faktorer som medverkar
till att skapa dessa problem, och
en av dem är det område som vi här
diskuterar.

Håltimmarna är ett bekymmer för
barnen själva, som under denna tid i
flera skolor inte har någonstans att ta
vägen. Därtill kommer väntetiderna på

i skolorna

skolbussarna för de barn som bor på
landsbygden. Föräldrarna blir oroliga
för barnen, polisen får ibland problem
med dem och det gäller även affärsinnehavarna
— jag har själv sett hur skolklasserna
under håltimmarna driver
omkring i varuhusen. Detta är en ordning
som är långt ifrån tillfredsställande.

När motionen behandlats i statsutskottet
har den översänts till skolöverstyrelsen
för yttrande. Skolöverstyrelsen
har då framhållit, att man under
senare tid från SÖ:s sida rekommenderat
kommunerna att starta s. k. skolvärdinneverksamhet,
som bl. a. innebär
att enskild person anställs för att ha
tillsynen över eleverna under håltimmarna,
och att frågan även beaktas vid
läroplansöversynen.

Detta är bra, men i många av skolorna
finns det inga lokaler där sådan
verksamhet kan bedrivas. Vidare kommer
härigenom ytterligare uppgifter att
åvila kommunerna, och det blir kanske
som på andra områden: från högsta ort
görs relcomendationer, vilka inte följs
upp. Det är nämligen en väsentlig kostnad
som kommunerna åsamkas genom
att man säger att detta är en kommunal
angelägenhet. Naturligtvis är denna
angelägenhet kommunal, men vi har ett
skolväsende som är byggt ifrån toppen
och ned till kommunen. Därför anser
jag det vara ett gemensamt intresse att
dessa frågor klaras upp.

Statsutskottet har enligt min uppfattning
varit positivt så till vida att det
klart givit uttryck åt att detta verkligen
är ett problem. Utskottet säger att man
på allt sätt bör sträva efter att i första
hand minska förekomsten av dessa
timmar och i andra hand undanröja eller
minska olägenheterna med dem.

Jag är medveten om att man från lokalt
skolhåll försökt att nedbringa antalet
håltimmar, men det finns ibland sådana
situationer att denna möjlighet
inte föreligger, och då gäller det att
åstadkomma någonting annat.

Onsdagen den 1 november 1967

Nr 39

Användning av nedlagda järnvägar som cykelvägar

Statsutskottet föreslår nu att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skall ge
till känna vad utskottet anfört. Jag vill
då hoppas att man från departementets
sida verkligen anstränger sig att göra
någonting, så att departementet inte i
likhet med skolöverstyrelsen bara säger
att frågan är en kommunal angelägenhet.
Jag hoppas att departementet
på allt sätt och i samråd med den lokala
skolorganisationen gör någonting
för att lösa detta problem.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15

Användning av nedlagda järnvägar som
cykelvägar

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
133, i anledning av motioner om användning
av nedlagda järnvägar som
cykelvägar.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr LINDAHL (s):

Som motionär och reservant i statsutskottet
vill jag säga ett par ord om
det stora behovet av cykelvägar och
tanken att nedlagda järnvägslinjer
skulle kunna få en förnuftig användning.

Det finns fortfarande inånga människor
som tycker att cykeln är ett alldeles
utmärkt fortskaffningsmedel. Man
kan ta sig fram billigt och på ett smidigt
sätt. Dessutom brukar läkare och
experter framhålla att cykelturen bär
ett värde ur hälso- och rekreationssynpunkt.

Jag talar bär inte om någon liten och
glesnande skara utan om en folkrörelse
av betydande storleksordning och därtill
en folkrörelse som växer. Trots allt
säljs det fler cyklar i vårt land nu än
någonsin tidigare. År 1958 exempelvis
såldes 123 000 cyklar, medan man i år

räknar med att komma upp till en försäljningssiffra
på 275 000 cyklar.

Det är inte så ofta som vi i riksdagen
diskuterar de problem en cyklist
möter i den tätnande trafiken. Jag tillhör
själv kategorin rädda cyklister.
Många tvingas välja den avlägsna cykelstigen,
men hur ta sig dit genom städer
och förorter där biltrafiken är som
tätast och farligast? En verkligt allvarlig
och dyster siffra kan här anföras.
Mellan 20 och 25 procent av alla dödsoffer
i trafiken är cyklister och mopedister.

Vi har i riksdagen mycket ofta anledning
att tala om kommunikationsfrågor,
om bilismen, om järnvägs- och
flygtrafiken. Cyklisterna känner sig
styvmoderligt behandlade, och de upplever
sig som det bortglömda folket.
Vi har mot denna bakgrund haft en
idé, som kommunalmän på sina håll
har omfattat med stort intresse. Nedlagda
järnvägar och bandelar kunde
bli utmärkta cykelleder, mycket användbara
sådana. För en blygsam kostnad
kan en sådan ombyggnad utföras.
Enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
blir kostnaden för en enkel justering
och beläggning med asfalt för
smalspårig väg 10 kronor och för normalspårig
väg 15 kronor per längdmeter.
Till så obetydliga kostnader är det
självfallet omöjligt att på annat svit
åstadkomma en cykelväg skyddad från
annan trafik.

Vi har ansett att denna fråga borde
kunna utredas, men vi är uppriktigt
sagt inte överraskade över att två remissinstanser,
statens järnvägar och
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, liksom
statsutskottet varit av annan mening.
Jag är inte så blåögd att jag hyser
någon förhoppning om att riksdagen
kommer att anmäla någon avvikande
synpunkt, men även om motionen
avslås ber jag de ärade riksdagskollegerna
att ytterligare begrunda vår
idé — frågan kan komma tillbaka. Det
är nämligen ett utbrett önskemål att

Nr 39

Onsdagen den 1 november 1967

Användning av nedlagda järnvägar som cykelvägar

man så långt som möjligt skall skilja
cykeltrafiken från motortrafiken. Även
om vi riksdagsmän i de flesta fall är
bilägare och i varje fall bilburna tycker
jag att vi bör ägna cyklisterna en
tanke — de bär det inte alltid så lätt.

Statsutskottet framhåller i sitt utlåtande
att riksdagen redan 1963 fattade
beslut om utredning »i syfte att klarlägga
de samhällsekonomiska vinster
som stode att vinna på en från cyklismens
synpunkt bättre planering av
samhällen och vägbyggnader». Uppdrag
har därför givits till vägplaneutredningen
att ta dessa spörsmål under
övervägande. Jag hade hoppats alt även
denna fråga kunde ha hänskjutits till
vägplaneutredningen. När så inte blir
fallet får vi återkomma på det ena
eller andra sättet.

För dagen har jag intet yrkande.

I detta anförande instämde herrar
Lothigius (h), Tobé (fp) och Allard
(s).

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Herr Lindahls anförande
kunde möjligen ge kammaren
det intrycket att statsutskottet har
ställt sig oförstående till tanken i motionerna.
Jag finner det därför angeläget
att påpeka att så inte är fallet. Utskottet
har liksom herr Lindahl uppfattningen
att cykeln är ett smidigt och
billigt fortskaffningsmedel. Däremot
är herr Lindahls statistik över den växande
cyklismen tyvärr felaktig. De trafikräkningar
som har gjorts visar att
bilismen ökar medan däremot cyklandet
ganska markant går tillbaka. Skall
man i den trängsel som råder beträffande
vägpengarna kosta på cyklisterna
särskilda cykelvägar måste det därför
bil på platser där det bevisligen
föreligger behov av särskilda cykelleder.

Utskottet säger att även denna fråga
skall behandlas av vägplaneutredningen.
Därför finns det inte anledning att
nu vare sig på nytt påpeka för utred -

ningen att denna fråga skall övervägas
eller tillsätta en ny utredning om denna
fråga, som i det stora vägsammanhanget
inte kan sägas vara av större
betydelse. Herr Lindahl kommer att bli
bönhörd i sinom tid; han kommer att
få en utredning.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Det finns många som
är intresserade av denna fråga och anser
att cyklisternas berättigade intressen
bör tillvaratas, och till dem hör
jag. Av remissyttrandet från statens
järnvägar framgår emellertid att motionärerna
är litet sent ute. Vi kan nu
hoppas att den stora rushen i fråga
om järnvägsnedläggningar ligger bakom
oss. Det finns emellertid också
andra intressen som otåligt väntar på
en lösning av frågan vad det skall bli
av de nedlagda järnvägsbankarna;
markägarna på ömse sidor om bankarna
trycker på för att få sina önskemål
tillgodosedda.

Jag tycker att de organisationer, vilkas
önskemål förts fram i motionerna,
skulle vända sig till kommunerna och
kommunblocken med en hemställan om
att dessa tar till vara de möjligheter
som i detta fall finns. När SJ säljer sina
nedlagda järnvägar är det i första hand
de statliga myndigheterna som uppträder
som köpare, om de har behov av
marken, och i andra hand kommunerna
och kommunblocken. Om man alltså
uppmanar kommunerna och kommunblocken
att se upp i denna fråga,
tror jag att det skulle betyda en hel
del för lösningen av de problem, som
i detta avseende finns på många håll.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 16

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
134, i anledning av Kungl. Maj :ts pro -

Onsdagen den 1 november 1967

Nr 39

position angående statlig medverkan
vid fastställande av anställnings- eller
arbetsvillkor för vissa arbetstagare hos
kommun eller annan allmän inrättning.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 17

Ökad rättssäkerhet i skatteärenden

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 54, i anledning av väckta motioner
om ökad rättssäkerhet i skatteärenden.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna 1:319 av herr Nils-Eric
Gustafsson in. fl. och II: 402 av fru
Frsenkel m. fl. hade hemställts, »att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om utredning och förslag till
riksdagen om åtgärder syftande till att
förbättra den enskildes rättssäkerhet i
skatteärenden».

Utskottet hemställde att de likalydande
motionerna 1:319 av herr Nils-Eric
Gustafsson m. fl. och 11:402 av fru
Frsenkel m. fl. om ökad rättssäkerhet i
skatteärenden icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Yngve Nilsson (h), Gösta Jacobsson (h),
Lundström (fp), Ahlmark (fp) och
Magnusson i Borås (h), fru Nettelbrandt
(fp) samt herr Sterne (fp), vilka ansett,
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen i anledning av de likalydande
motionerna I: 319 av herr NilsEric
Gustafsson m. fl. och II: 402 av fru
Frsenkel m. fl. måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om utredning och
förslag till åtgärder syftande till att förbättra
den enskildes rättssäkerhet i skatteärenden.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Denna fråga har varit
uppe till behandling i riksdagen vid

Ökad rättssäkerhet i skatteärenden

flera tillfällen. De motioner som har
väckts i frågan har dess värre varje
gång avfärdats, i allmänhet med ungefär
den motivering, med vilken utskottet
i år avfärdar motionerna. Motiveringen
är den, att de frågor som tas
upp i motionerna behandlas av en rad
utredningar och att vissa åtgärder redan
vidtagits.

Jag vill gärna vitsorda att frågan om
hur den enskildes rättssäkerhet skall
tillvaratas i ett antal sammanhang tagits
upp till behandling, och detta har i
vissa fall också lett till förbättringar
eller förslag till sådana. Detta gäller
även rättssäkerheten för de skattskyldiga.
Kvar står dock faktum, att den
enskildes rättssäkerhet i dag inte är tillfredsställande
tillgodosedd. Jag tror att
det är mycket angeläget att få till stånd
en samlad utredning, där dessa problem
belyses just från den skattskyldiges synpunkt.
Att sådan utredning kommer att
ha tillgång till det värdefulla material,
som utredningar i angränsande frågor
framlagt, är naturligtvis inte till någon
nackdel utan tvärtom till avgörande fördel.
Det kan leda till att en utredning
av detta slag påskyndas och kan bedrivas
mycket snabbt.

Jag vill gärna ta upp ett par av utskottets
skrivningar. Utskottet hänvisar
exempelvis till inrättandet av riksskattenämnden
och framhåller, att denna
bl. a. har till uppgift att genom rådgivande
och vägledande verksamhet
främja en riktig och enhetlig tillämpning
av skatteförfattningarna. Detta är
alldeles riktigt. Så verkar riksskattenämnden,
och den har utfört ett utomordentligt
gott arbete. Men hur är förhållandet
för en enskild deklarant som
har ett skatteproblem? Man får av denna
skrivning närmast uppfattningen
att den enskilde skulle ha någon möjlighet
att vända sig till riksskattenämnden
för att i det enskilda fallet få ett
vägledande direkt besked om hur han
skall förfara och vad han har rätt att
göra. Det är ju inte alls fallet.

Nr 39

Onsdagen den 1 november 1967

Ökad rättssäkerhet i skatteärenden

Vidare hänvisar man till taxeringsintendenten.
Det är obestridligen riktigt—
det har sagts vid flera tillfällen tidigare
-— att han äger att anföra besvär även
till den skattskyldiges förmån. Men hur
ofta händer det att taxeringsintendenter
anför sådana besvär? Vi vet också
att taxeringsintendenterna är ytterligt
belastade av sitt arbete. Jag har vid förfrågan
vid några tillfällen närmast fått
den uppfattningen, att man icke i första
hand ser sig som något speciellt ombud
för den skattskyldige, och så uppfattar
inte heller den skattskyldige i dag taxeringsintendenten.
Jag tror inte att de
mäktar att bedriva den rådgivande och
hjälpande verksamhet som skulle behövas.

Typiskt för sättet att se på den skattskyldige
och för behandlingen av honom
är de regler som gäller för äkta
makar i fråga om kvarskatteränta. Äkta
makar har under lång tid samtaxerats
— enligt mitt förmenande är det icke
vettigt men det har dock skett. Men när
det blir fråga om att betala kvarskatteränta
behandlas makarna plötsligt var
och en för sig. De påförs alltså en högre
ränta på grund av att de icke »samtaxeras»
också i detta avseende; de
skulle ju enligt de speciella regler som
gäller ofta få en lägre ränta om de i
detta sammanhang också blev »samtaxerade».

Det är enligt min mening ytterst otillfredsställande
att de enskilda individerna
själva har varit tvungna att bevaka
att de inte får högre ränta än vad
de egentligen borde ha. Detta är just
en sådan fråga med vilken man skulle
kunna vända sig till den särskilda tjänsteman
som motionärerna föreslår.

Mina erfarenheter av kontakter med
olika skattskyldiga är att det föreligger
en mycket stor villrådighet när det gäller
möjligheterna att komma fram på
den rättsliga vägen och möjligheterna
att över huvud taget få sina intressen
tillgodosedda inom ramen för de regler
som gäller. Jag vill därför, herr talman,

med hänvisning till den närmare motivering
som finns i motionerna yrka bifall
till reservationen av herr Yngve
Nilsson m. fl.

I detta anförande instämde herr Magnusson
i Borås (li) och fru Frsenkel
(fp).

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! Det är riktigt, som fru
Nettelbrandt anförde, att denna fråga
diskuterats flera gånger tidigare. Jag
vill därför i likhet med fru Nettelbrandt
begränsa mig till några väsentliga saker.

I den motion som ligger till grund
för reservationen och för ärendets behandling
här i kammaren har en del områden
uppräknats, på vilka man anser
att rättssäkerheten inte är till fyllest
och åtgärder därför bör vidtas. Det är
tyvärr så, att jag måste hänvisa till vad
fru Nettelbrandt sökte ironisera över,
nämligen att utredningar pågår och utredningar
har slutförts på ett flertal
områden som berörs i motionen. Jag
hänvisar till besvärssakkunnigas betänkande,
JO-utredningen m. m. Beträffande
motionärernas förslag om upphävande
av det skydd som stadgas för taxeringsmän
hänvisar jag till att detta
spörsmål torde komma att prövas av
ämbetsansvarskommittén. I fråga om
den lokala skattemyndighetens skyldighet
att göra beräkning av kvarskatteränta
för samtaxerade makar måste
jag hänvisa till vad departementschefen
har sagt i proposition i år, nämligen
att det kommer att prövas av den centrala
folkbokföringsnämnden.

Vad som väl, om jag förstår fru Nettelbrandt
rätt, upprörde henne mest
var den kallsinnighet som hon ville utläsa
ur utskottets skrivning beträffande
yrkandet om tillsättandet av en särskild
befattningshavare för att bevaka den
enskildes rätt i taxeringsfrågor. Emellertid
är taxeringsintendenterna inte
tillsatta för att bevaka vissa fiskala in -

Nr 39

Onsdagen den 1 november 1967

tressen. Deras uppgift är bland annat
att söka se till att taxeringen blir både
likformig och rättvis och står i överensstämmelse
med kommunalskattelagens
bestämmelser. En följd av det har
blivit, och det gäller fortfarande, att
taxeringsintendenterna inte bara har
riitt utan även skyldighet att ingripa
beträffande taxeringar, där taxeringen
har blivit felaktig till den skattskyldiges
nackdel, för att försöka få rättelse
till stånd. Därmed torde väl, såvitt jag
kan förstå, vara klart, att alla försök
att göra taxeringsintendenterna till några
sorts förespråkare för några fiskala
intressen är fullständigt missvisande.
Det har väl inte heller fru Nettelbrandt
velat göra i sitt anförande.

Vidare vill jag framhålla att riksskattenämndens
anvisningar har varit
av stort värde för att få till stånd en
likformig taxering. Att sedan den enskilde
deklaranten i allmänhet inte på
samma sätt som det aktiva taxeringsfolket
kan sätta sig in i och har möjligheter
att följa detta är ju en annan sak.
Men riksskattenämndens anvisningar
följs väl i allmänhet av taxeringsfolket,
vilket i sin tur måste bidra till att taxeringen
blir mer rättvis och mera likformig.

Fru Nettelbrandt säger att det är
mycket som återstår att göra i dessa
hänseenden, och det kan jag i viss mån
hålla med om. Men åtminstone vad beträffar
handläggningen i första instans
kan jag själv vitsorda, att det har skett
en avsevärd förändring till de skattskyldigas
fördel. De lokala skattemyndigheterna
har skyldighet att föra en
korrespondens med de skattskyldiga på
ett sätt som det aldrig var fråga om tidigare.
Ändras en deklaration är man
skyldig att först och främst fråga vederbörande
och därefter göra en s. k. preliminär
beskattning över vilken den
skattskyldige får yttra sig. Längre tycker
jag inte att man gärna kan sträcka
sig på detta område.

Utskottsmajoriteten har inte ansett

Ökad rättssäkerhet i skatteärenden

sig kunna tillstyrka den begärda utredningen
och detta av de skäl som jag
sökt redovisa: det pågår utredningar
på praktiskt taget alla de områden som
det här rör sig om. Att som fri! Nettelbrandt
och motionärerna så att säga
knyta ihop allt i en enda påse är väl
ändå inte ett sakligt skäl för ett utredningsyrkande.
Vi som står för utskottets
skrivning har emellertid inte mindre
intresse för rättssäkerheten på det här
området än reservanterna, men av de
skäl som jag framfört har, herr talman,
utskottsmajoriteten inte ansett sig kunna
tillstyrka motionen, och jag yrkar
följaktligen bifall till utskottets hemställan.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Herr Andersson i Essvik
och jag är överens på så många
punkter. Vi är överens om att riksskattenämnden
exempelvis har varit av
mycket stor betydelse, vilket jag redan
tidigare understrukit och gärna kan
understryka ännu en gång. Vi är också
överens om att det framlagts en hel del
förslag — det rör sig här om obestridliga
fakta. Det gäller besvärssakkunniga
och andra, jag skall inte upprepa allihop.
Det finns möjligheter att lösa dessa
frågor inom ramen för en hel del av
de förslag som redan presenterats men
som inte genomförts. Vi är också överens
om att mycket återstår att göra, men
vi har olika åsikter om hur man skall
gripa sig an uppgiften för att inom en
snar framtid, inte i en fjärran avlägsen,
kunna få till stånd en verklig rättssäkerhet
för den enskilde skattebetalaren.

Om herr Andersson i Essvik tror att
jag ironiserade över de olika utredningarna
har han missförstått mig. Ta
till exempel besvärssakkunniga med de
utomordentligt viktiga frågor som behandlats
av dem och de värdefulla förslag
som också lämnats. Jag beklagar
verkligen att de inte snabbt blivit genomförda.
Jag tror att deras förslag

Nr 39

Onsdagen den 1 november 1967

Ökad rättssäkerhet i skatteärenden

framlades 1964 och i dag skriver vi
1967.

Här rör man sig med en stor och svårhanterlig
materia, och det är inte säkert,
att det inte kommer att dröja ytterligare
åtskilliga år innan någonting
kan göras åt det stora problemkomplexet
på detta område. Detta är anledningen
till att jag har en annan mening än
herr Andersson i Essvik. Jag menar
nämligen att man kan rycka ut de delar
som berör just rättssäkerheten och gärna
ta fasta på de förslag, som kanske
till och med vid dessa olika utredningar
tillstyrkts vid en remissbehandling eller
liknande, och på så sätt få fram en
vettig ordning. Enligt mitt sätt att se
är detta faktiskt en mycket angelägen
fråga.

Herr Andersson i Essvik sade att
taxeringsintendenten skulle uppträda på
båda sidor. Jag var också inne på detta,
men hur blir det i det fall då enskilda
personer skall företräda båda sidor i
starkt kontroversiella frågor? Alla skatteärenden
är inte så väldigt lätta att tolka,
utan det gäller att göra pläderingar
från ömse sidor. Om det vore så enkelt
att det funnits en taxeringsförordning
med stort T så att säga eller anvisningar
med stort A som i praktiken
löste varje praktiskt problem kunde det
fungera. Då kunde taxeringsintendenten
bara trycka på knappen och se till
att den enskilde fick sitt. Men så är
det inte — som det aldrig är vid tilllämpningen
av anvisningar. Då gäller
det bedömningar. Man skall lägga
tonvikt på det ena eller det andra, beroende
på vilket synsätt man har. Det
är därför som man i allmänhet inte
heller vid behandling av mål kan ha
samma ombud på båda sidor, när uppfattningarna
är olika på de båda sidorna.

Herr Andersson i Essvik sade att
mycket återstår. En anledning till att
jag anser det vara så viktigt att ta upp
det myckna, som enligt bådas våra
uppfattningar återstår, är att skatte -

trycket växer starkt. Ju mera skattetrycket
skärpes, desto mera angeläget blir
det enligt min mening att den enskilde
upplever den skatt som åsatts honom
som en i varje fall formellt helt och
fullt riktig taxering.

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! Fru Nettelbrandt har
rätt i att det inte är så mycket som
skiljer oss åt. Jag sade förut och vill
understryka det ännu en gång, att en
hel del återstår att göra. Så är det väl
på alla områden. Men skillnaden mellan
fru Nettelbrandt och mig ligger i
de olika slutledningar vi drar av det
förhållandet. Mycket återstår, och många
utredningar pågår som arbetar med
återstående avsnitt, men att tillsätta en
särskild utredningskommitté för att i
den plocka in hela materialet tycker
jag inte är motiverat.

Sedan skall jag här inte fördjupa mig
i taxeringsintendenternas göranden och
låtanden. Jag vill endast med anledning
av fru Nettelbrandts replik erinra om
att taxeringsintendenterna är skyldiga
se till att kommunalskattelagens bestämmelser
tillämpas. Därav följer att
i de fall skatten blivit orätt påförd en
skattskyldig skall ändring ske till den
skattskyldiges fördel. Och då företräder
intendenten inga som helst fiskala intressen.
Det tycker jag är ganska enkelt
och självklart.

Vidare är det självfallet ogörligt för
mig eller någon annan att göra upp och
redovisa en statistik över att i så och
så många fall har taxeringsintendenten
företrätt den skattskyldiges intressen
och i så och så många fall de motsatta
intressena. När besvär anföres måste
taxeringsintendenten undersöka hur
dessa besvär ligger till i förhållande till
kommunalskattelagen, och hans bedömning
härav redovisas sedan till prövningsnämnden,
som därefter meddelar
sitt utslag i ärendet.

Herr talman! Jag vidhåller mitt tidigare
yrkande.

Onsdagen den 1 november 1967

Nr 39

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Om det vore så enkelt
att man bara behövde tillämpa kommunalskattelagen
skulle det inte inträffa
att exakt likadana fall i samma kommun
men med olika taxeringsordförande
blir behandlade på olika sätt. Den
enskilde upplever det inte som rättssäkert
när den ene får avslag och den
andre bifall.

Herr Andersson i Essvik är en ovanligt
kunnig, vettig och positiv taxeringsraan,
och han argumenterar som om
alla taxeringsmän var lika kunniga och
vettiga som han själv, vilket jag dess
värre tror inte är fallet. Om så vore
skulle vi inte ha den skiftande praxis
som nu förekommer.

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Vi har från vårt håll
inte kunnat biträda reservationen utan
vi har accepterat utskottets skrivning i
detta ärende. Detta innebär ingalunda,
herr talman, att vi är mindre intresserade
än vad man är på annat håll av
att rättvisa skipas på skatteområdet.

Såsom tidigare i debatten har framhållits,
pågår flera utredningar på detta
område, och en del utredningar har
även slutförts. Det har också påpekats
att en del resultat av utredningarna
kommer att föreligga vid 1968 års riksdag.
Vi har därför inte ansett oss kunna
gå med på att tillsätta en ny utredning
på detta område utan har funnit
oss böra biträda utskottets hemställan
om avslag på motionen.

Hem talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Ökad rättssäkerhet i skatteärenden

att göra det ytterligare tillägget, att
det är framför allt ett förhållande som
gör att det blir alltmer angeläget att
åstadkomma en större garanti för denna
rättssäkerhet, nämligen att skatteförordningarna
med årens lopp blir mer och
mer invecklade. Detta medför allt större
risker för att den enskilde personen
inte alltid får möjlighet att tillvarata
den rätt han bör ha. Han kan inte
tränga in i dessa mycket svåra problem.
Från denna synpunkt är det så
mycket angelägnare att statsmakterna
vid behandlingen av skatteärenden ser
till att också enskilda människors rätt
till varje pris tillvaratas.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! Efter de lovord som
fru Neltelbrandt öste över mig har jag
svårt att samla mig till en replik. Jag
vill dock bara i fråga om anledningen
till att man i olika taxeringsnämnder
kommer fram till olika beslut påpeka,
att det ju alltid är människor som står
bakom besluten. Lika väl som vi här i
riksdagen läser lagar och förordningar
på olika sätt och kommer fram till
olika slutsatser kan det inte undvikas
att man kan komma att fatta olika beslut
inom två olika taxeringsnämnder.
Man kan ju aldrig tänka sig att få en
enda stor taxeringsnämnd för hela landet,
utan så länge det förekommer flera
taxeringsnämnder kan det också inträffa,
att dessa fattar skiljaktiga beslut.
Det är helt naturligt, även om det
är mycket beklagligt.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Jag har liksom tidigare Herr förste vice talmannen gav proår
i bevillningsutskottet biträtt kravet positioner dels på bifall till utskottets

på att större rättssäkerhet skulle skapas hemställan, dels ock på bifall till reser för

den enskilde i skatteärenden. Fru vationen; och fann herr förste vice tal Nettelbrandt

har i dag berört just des- mannen den förra propositionen vara

sa problem, och jag kan instämma i de med övervägande ja besvarad. Fru Net synpunkter

som hon framfört. telbrandt begärde emellertid votering,

Jag tror dock att det finns anledning i anledning varav efter given varsel föl3
—Andra kammarens protokoll 1967. Nr 39

Nr 39

Onsdagen den 1 november 1967

Beskattningen av enskilda och statliga vattenkraftverk

jande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 54, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Yngve Nilsson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fru Nettelbrandt begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 115 ja och 83 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 18

Beskattningen av enskilda och statliga
vattenkraftverk

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 56, i anledning av väckta motioner
angående beskattningen av enskilda
och statliga vattenkraftverk.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr PETERSSON (h):

Herr talman! Förevarande betänkanle
från bevillningsutskottet rör frågan
om beskattningen av enskilda och statliga
vattenkraftverk. Som tidigare interpellant
i frågan och som motionär
är jag glad över utskottets utförliga och
positiva behandling av ärendet. F’rågan

har stor betydelse för inånga kommuner,
framför allt i norra Sverige, där
vattenkraftverken ligger. Härtill kommer
det berättigade kravet om ekonomisk
jämställdhet mellan konkurrerande
statliga kraftverk och kraftverk i
annan ägo än statens.

I utskottets betänkande anföres att
staten när det gäller vattenfallsverket
som skuld i balansräkningen upptar
alla medel som genom verkets försorg
investerats i kraftverksrörelsen. Verket
gör också avdrag för den beräknade
gäldräntan på hela detta belopp.
Utskottet fortsätter: »I de fall överskottet
för ett år i vattenfallsverkets rörelse
överstiger den för året beräknade
räntan, nedskrivs inte skulden med
skillnaden. Någon amortering förekommer
således inte i räkenskaperna.»

Det vill med andra ord säga att staten
inte minskar den avdragsberättigade
skulden med de belopp som inflyter
utöver gäldräntan. Något liknande
torde vara otänkbart i konkurrerande
enskilda kraftverksföretag.

Utskottet anför vidare: »Konkreta
förslag till begränsning av statens gäldränteavdrag
har framlagts av särskilda
sakkunniga år 1929, av 1944 års skattesakkunniga
och av en särskild sektion
inom 1950 års skattelagssakkunniga.
Förslagen har ännu inte föranlett åtgärder
från Kungl. Maj:ts sida.»

Som motionär ställer jag mig frågan:
Hade de tre utredningarnas förslag fått
ligga lika obeaktade av Kungl. Maj :t
om de lika samfällt hade visat att statens
kraftverksföretag varit missgynnade
i jämförelse med andra kraftverk? Bevillningsutskottet

ansluter sig i
princip enhälligt till syftet i motionerna
att taga bort det nuvarande missgynnande
i skattehänseende som drabbar
produktionskommuner med statliga
kraftverk i jämförelse med de kommuner
där enskilda producerar elektrisk
kraft. Utskottet anför också:

»En omprövning av statens gäldränte -

Onsdagen den 1 november 1967

Nr 39

Rätten till avdrag vid beskattningen för resor med egen bil til! arbetsplatsen in. m.

avdrag är enligt utskottets mening
önskvärd också med hänsyn till det
berättigade kravet på att ekonomisk
.jämställdhet så långt möjligt bör råda
mellan konkurrerande statliga och privata
kraftverksföretag.»

Den affärsverksutredning som beräknas
komma att avlämna sitt betänkande
våren 1968 är den fjärde statliga
utredning som sysslar med frågan om
förräntningskravet för vattenfallsverket.
I direktiven för utredningen uttalas
bl. a. att förräntningskravet för affärsverken
bör anpassas till de normer
som gäller för motsvarande verksamhetsgrenar
inom den enskilda sektorn.
Mycket talar således för att utredningen
kommer att framlägga förslag i samma
anda som de tre tidigare utredningarna
gjort.

Låt mig till sist, herr talman, uttrycka
den förhoppningen att Kungl. Maj:t
finner förslaget böra föranleda snabba
åtgärder, som sammanfaller med syftet
i de av mig bär behandlade motionerna.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 19

Rätten till avdrag vid beskattningen för
resor med egen bil till arbetsplatsen
m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 58, i anledning av väckta motioner
angående rätten till avdrag vid
beskattningen för resor med egen bil till
arbetsplatsen m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:315
av herr Karl-Erik Eriksson och 11:396
av herr Andersson i Örebro, vari hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära åtgärder i syfte

att förbättra avdragsmöjligheterna vid
inkomstbeskattningen i vad gällde avdrag
för bilkostnader i samband med
resor mellan bostad och arbetsplats så
att avdraget bättre motsvarade de faktiska
kostnaderna;

2) de likalydande motionerna I: 333
av fröken Ranmark m.fl. och 11:401
av herr Eskel m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om skyndsam utredning
och förslag om lämpliga åtgärder för
att underlätta för glesbygdens arbetstagare
att vid arbete på annan ort bo kvar
i hemorten;

3) de likalydande motionerna I: 573
av fru Elvy Olsson och herr Svanström
samt II: 731 av herrar Persson i Heden
och Sundkvist, vari hemställts, att riksdagen
mätte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om skyndsam prövning av grunderna
för avdrag vid inkomsttaxeringen
för resor till och från arbetsplatsen med
bil för utformande av sådana bestämmelser
att ett mera rättvisande avdrag
kunde medges för de verkliga bilkostnaderna
i enlighet med motionernas
syfte;

4) motionen II: 403 av herrar Gustafsson
i Stenkyrka och Franzén i Träkumla,
vari hemställts, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
skyndsam prövning av grunderna för
avdrag vid inkomsttaxeringen för resor
till och från arbetsplatsen med bil för
utformande av sådana bestämmelser att
ett mera rättvisande avdrag kunde medges
för de verkliga bilkostnaderna i enlighet
med motionens syfte; ävensom

5) motionen II: 744 av herrar Åkerlind
och Hedin, vari hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om sådan ändring av anvisningarna
till 33 § kommunalskattelagen,
att skattskyldig ägde rätt att från intäkt
av tjänst avdraga skälig kostnad för resor
till och från arbetsplatsen med maximalt
belopp, även i de fall då antalet
körda mil per år överstege 1 000 mil.

36 Nr 39 Onsdagen den 1 november 196/

Rätten till avdrag vid beskattningen för resor med egen bil till arbetsplatsen m. m.

Utskottet hemställde,

att riksdagen — dels med bifall till
de likalydande motionerna I: 315 av
herr Karl-Erik Eriksson och II: 396 av
herr Andersson i Örebro, de likalydande
motionerna 1:573 av fru Elvy Olsson
och herr Svanström samt II: 731 av
herrar Persson i Heden och Sundkvist
ävensom motionen 11:403 av herrar
Gustafsson i Stenkyrka och Franzén i
Träkumla, dels i anledning av de likalydande
motionerna I: 333 av fröken
Ranmark m. fl. och II: 401 av herr Eskel
in. fl. samt motionen 11:744 av herrar
Åkerlind och Hedin — måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära utredning i syfte
att åstadkomma sådana regler om avdrag
för kostnader för bilresor mellan
bostad och arbetsplats, att ett mera rättvisande
avdrag kunde medges för de
verkliga bilkostnaderna.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Wärnberg (s), Tage Johansson
(s), Paul Jansson (s), Allard
(s), Asp (s), Andersson i Essvik (s),
Kristenson (s) och Carlsson i Västerås
(s), vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:315
av hem Karl-Erik Eriksson och II: 396
av herr Andersson i Örebro angående
rätten till avdrag vid beskattningen för
resor med egen bil till arbetsplats,

2) de likalydande motionerna 1:333
av fröken Ranmark m. fl. och 11:401
av herr Eskel m. fl. om underlättande
för glesbygdens arbetstagare att vid arbete
på annan ort bo kvar i hemorten,

3) de likalydande motionerna 1:573
av fru Elvy Olsson och herr Svanström
samt II: 731 av herrar Persson i Heden
och Sundkvist angående rätten till avdrag
vid beskattningen för resa med bil
till arbetsplats,

4) motionen II: 403 av herrar Gustafsson
i Stenkyrka och Franzén i Träkumla
angående rätten till avdrag vid beskattningen
för resor med egen bil till
arbetsplatsen, ävensom

5) motionen II: 744 av herrar Åkerlind
och Hedin angående rätten till avdrag
vid beskattningen för resor till arbetsplats,

måtte — i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört
— av riksdagen lämnas utan åtgärd;

2) av herr Hellebladh (s), utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr KRISTENSON (s):

Herr talman! Den strukturomvandling
som just nu pågår i det svenska
näringslivet och på kommunikationernas
område har föranlett motionärerna
att ta upp en mycket aktuell fråga,
nämligen frågan om det avdrag man
skall vara berättigad till vid resor
med egen bil till och från arbetet. Utskottsmajoriteten
och reservanterna är
i sak överens om att nu gällande bestämmelser
— som är utfärdade av
riksskattenämnden — bör överses så
snart som möjligt. Men om kammaren
bifaller utskottsmajoritetens förslag
kommer en lösning av frågan att fördröjas.
Inom riksskattenämnden pågår
nämligen just nu en prövning av frågan
om avdragets storlek, efter hur
många mil det skall reduceras o. s. v.
Reservanterna anser att den kan göra
det möjligt att de nya bestämmelserna
kan ha trätt i kraft och vara vägledande
för taxeringsnämndernas arbete redan
vid 1968 års taxering. Rifaller däremot
kamrarna utskottets förslag om
en mera allsidig utredning, kommer
frågan att fördröjas en avsevärd tid.

Med hänvisning till att ett bifall till
reservation nr 1 betyder den snabbaste
lösningen av detta aktuella problem
ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till densamma.

Herr MAGNUSSON i Rorås (h):

Herr talman! Allt tyder på — det
tycks även reservanterna i utskottet
vara på det klara med — att de n.uva -

Onsdagen den 1 november 1967

Nr 39

Rätten till avdrag vid beskattningen för resor

rande bilreseavdragen inte motsvarar
de verkliga kostnaderna, som vederbörande
borde ha rätt att göra avdrag
för. Det framgår kanske också av att
de bestämmelser som för närvarande
gäller grundar sig på ett uttalande av
riksskattenämnden år 1965. Bara under
den korta tid som sedan dess har gått
har det ju skett mycket stora förändringar
i samhället, inte minst med hänsynstagande
till bilismens utveckling.

Det har också inträffat en hel del
under den senaste tiden. Vi har haft
företagsnedläggelser, vi har haft en
strukturomvandling i vårt näringsliv
som gör att det kan komma att uppstå
krav på att människorna måste förflytta
sig längre bort för att erhålla arbete.
Sett från den synpunkten måste
det vara eu nationalekonomisk vinst,
om de genom möjlighet att göra ett
skäligt avdag för sina resekostnader
kan bo kvar i sina gamla hem ute på
landsbygden men arbeta i en tätort eller
stad. Det finns också ett annat motiv:
man har på detta sätt möjlighet
att förhindra en flykt från landsbygden.

Dessa förhållanden har bl. a. tagits
upp i de föreliggande motionerna, och
jag tror att det är ganska angeläget att
de blir belysta. De många motioner
som bär väckts vid årets riksdag visar
val också att man här har ett problem.

Herr Kristenson påstår att ett bifall
till utskottets hemställan skulle komma
att fördröja en lösning. Visserligen
har man talat om en del nya problem
i motionerna, men ett bifall till utskottets
förslag kan ingalunda fördröja
utan bör tvärtom snarare påskynda
uppfyllandet av den skyldighet som
måste åligga ett statligt verk, nämligen
att söka åstadkomma rättvisande och
riktiga taxeringsregler i vederbörande
sammanhang. Därför måste det naturligtvis
i stället verka pådrivande att
riksdagen anser denna fråga ha så stor
betydelse att man i en skrivelse till
Kungl. Maj:t ger till känna att det nu

med egen bil till arbetsplatsen m. m.

måste åstadkommas en förändring. Från
den utgångspunkten, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

I detta anförande instämde fru Nettelbrandt
(fp).

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! I en motion i denna
kammare — en likalydande har väckts
i första kammaren — har herr Sundkvist
och jag föreslagit Kungl. Maj:t en
prövning av grunderna för avdrag vid
inkomsttaxeringen för resor med egen
bil till och från arbetsplatsen så att
mera rättvisa avdrag skall kunna medges
för de verkliga bilkostnaderna.

Bevillningsutskottets majoritet har
tillstyrkt hemställan i motionen liksom
övriga motioner med samma hemställan.
Jag måste uppriktigt deklarera min
förvåning över att det har anmälts en
socialdemokratisk reservation mot utskottets
utlåtande. Det torde inte vara
obekant att bilen har skapat förutsättningar
för de människor här i landet
som är bosatta utanför de egentliga
tätorterna och städerna; den egna
bilen har sålunda för dem öppnat vägen
till inkomstmöjligheter som annars
skulle varit uteslutna.

Företagsnedläggelser hör nästan till
dagordningen, vilket jag förutsätter icke
är alldeles obekant. De mindre industrierna,
som i stor utsträckning är lokaliserade
till landsortstätorterna, har på
grund av avsättningssvårigheter, utländsk
konkurrens etc. drabbats i första
hand, och då blir resultatet, att många
människor står utan arbetsmöjligheter
nära hemorten. För dem återstår då
ingenting annat än att söka sig till andra
arbetsplatser, i allmänhet belägna
många mil från bostadsorten. Allmänna
trafikmedel är mångenstädes nära nog
obefintliga och att flytta till nämnda
arbetsorter kan vara ganska komplicerat.
Ofta är lägenheter omöjliga att anskaffa,
i varje fall till överkomligt pris

Nr 39

Onsdagen den 1 november 1967

Rätten till avdrag vid beskattningen för

för de lägre inkomsttagarna. Då återstår
för dem inget annat val än att med den
egna bilen transportera sig till och från
arbetsplatsen varje dag.

Detta kan för mången bli ganska
långa resor. Regeln att få göra avdrag
för kostnad för inkomsternas förvärvande
är ju vedertagen. Jag anser att
dessa bilkostnader just är en utgift
för inkomsternas förvärvande och sålunda
bör vara avdragsberättigade i sin
helhet. Jag är medveten om att en schablonisering
av bilkostnadsavdragen förenklar
taxeringsförfarandet, men metoden
ger dock inget rättvist resultat.
Jag anser i stället att bilkostnadsavdragen
bör tillämpas efter den verkliga
körsträckan enligt en viss given milkostnad.
Häri bör givetvis också inräknas
de fasta kostnaderna för bilen.

Jag kan inte finna att reservanterna
bär framfört några bärande argument
för ett avslag. Det anföres bl. a. att de
lokala taxeringsmyndigheterna kan beräkna
bilkostnaderna och bevilja vissa
avdrag. Tjugo års taxeringserfarenliet
gör att jag är medveten om att så sker,
men självklart blir inte ett sådant
system enhetligt, utlämnat till taxeringsnämndernas
bedömning, mer eller
mindre restriktivt — jag vill här stryka
under ordet restriktivt behandlat.

Riksskattenämnden är också åberopad.
Det anses att anvisningar från riksskattenämnden
kan tillgodose de i motionen
framförda önskemålen, och utredningar
pågår härvidlag. Men jag tror
inte på detta, i varje fall inte att det
blir i enlighet med de grunder som utskottet
framfört, såvida inte riksdagen
beslutar hemställa om genomgripande
rättvisa grunder i dessa skattefrågor.
Jag tror att det blir något av halvmesyr,
om vi inte i dag tar ställning till det av
utskottet framförda förslaget.

Om reservanterna är besjälade av ett
rättvist taxeringsförfarande i fråga om
bilkostnadsavdragen — vilket jag inte
alls sätter i fråga; det vittnar ju också
den skrivning om som reservanterna har

resor med egen bil till arbetsplatsen m. m.

gjort — så vore det ändå mera ändamålsenligt
och riktigt att stödja utskottets
förslag än att följa avslagslinjen
härvidlag. Jag finner inte att utskottets
hemställan på något sätt fördröjer frågans
avgörande, vilket tidigare har deklarerats.
Skillnaden blir bara den —•
kanske en mycket väsentlig sådan —
att om utskottet vinner gehör i denna
kammare såsom det tidigare i dag har
gjort i första kammaren, torde en garanti
ges för en riktig lösning av en
fråga, som är mycket vital för de människor
som har lång väg mellan arbetsplats
och hemort.

Herr talman! Jag yrkar bifall till bevillningsutskottets
hemställan.

I detta anförande instämde herrar
Eriksson i Räckmora, Börjesson i Falköping,
Sundkvist och Johansson i
Växjö (samtliga ep).

Herr KRISTENSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill ytterligare understryka
att utskottsmajoriteten och
reservanterna inte skiljer sig så mycket
i sak. Vi reservanter tror emellertid att
vi löser frågan på ett snabbare sätt genom
att riksskattenämnden ger anvisningar
än om vi skall gå in för en utredning.
Herr Persson i Heden liksom
alla andra i detta hus bör ha lärt sig att
en parlamentarisk utredning — jag förmodar
att det är en sådan man från
majoritetens sida eftersträvar -— arbetar
ett eller två år innan den kommer fram
med förslag. Riksskattenämnden, som
redan nu har frågan under prövning,
kan komma att ge nya anvisningar till
1968 års taxeringsarbete. Detta måste
de som beröres av frågan vara mera
betjänta av än av att den stoppas in i
den statliga utredningskvarnen.

Jag yrkar fortfarande bifall till reservationen
1.

Herr PERSSON i Heden (ep) kort genmäle: Herr

talman! Herr Kristenson borde

Onsdagen den 1 november 1967 Nr 39

Rätten till avdrag vid beskattningen för resor med egen bil till arbetsplatsen m. in.

vara medveten om att ett statligt organ
som riksskattenämnden inte kan fastställa
radikala förbättringar beträffande
ett ärende som detta. Riksskattenämndens
uppgift är att kontinuerligt följa
skattefrågorna och göra ändringar och
jämkningar år från år. Jag vågar gå så
långt att jag säger att även om ärendet
skulle förhalas en kortare tid, vilket jag
inte tror blir fallet, får man tåla detta,
blott man därigenom får riktigare och
mera ändamålsenlig lösning av frågan.
Den är i detta nu viktigare än någonsin,
då människor bor längre och längre
bort från sina arbetsplatser och då de
kollektiva trafikmedlen blir mer och
mer omöjliga att använda, kanske rent
av indrages. Om kammaren beslutar i
enlighet med reservanternas förslag, går
vi en väg som kommer att medföra en
försämring för de människor frågan
berör.

Herr KRISTENSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Dessa uppgifter har redan
riksskattenämnden. Nämnden skall
fastställa vilka kostnader som kan vara
skäliga. Såväl från utskottsmajoritetens
som reservanternas sida tror vi att det
kan anses vara ett för lågt belopp att
sätta två kronor för de första tusen
milen. Vi tror att den reducering som
nu åsättes efter tusen körda mil möjligen
kommit för tidigt. Det bör kanske
vara 1 200, 1 300 eller 1 500 mil. Men
även dessa frågor har riksskattenämnden
tidigare haft till uppgift att ompröva.
Riksskattenämnden har riksdagens
uppdrag att i denna liksom så
många andra frågor alltid pröva anvisningarna
till taxeringsnämnderna, så att
de blir så aktuella som möjligt.

Herr Persson i Heden! Fortsätt inte
att tro att en utredning löser denna
fråga snabbare än någonting annat.

Herr MAGNUSSON i Rorås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Kristenson försöker
göra gällande att även om riks -

skattenämnden hade avsett att dra upp
nya riktlinjer inför 1968 års taxering
skulle den avstå härifrån om riksdagen
begär en mera allsidig utredning. Så är
naturligtvis inte fallet. Även om riksdagen
begär en allsidig utredning av ett
ärende kan det ingalunda frita en statlig
myndighet från skyldigheten att sköta
de uppgifter som den är satt att
sköta —■ i detta fall att varje år utfärda
anvisningar.

Herr ÅKERLIND (h):

Herr talman! Det är ett rättvisekrav
som förs fram i motionerna, att avdragsbeloppet
uppräknas till en mera realistisk
nivå. Det kan inte vara riktigt att
en person som har t. ex. fem mil till
arbetet och alltså måste resa tio mil
varje dag — om han åker 200 dagar per
år blir det alltså 2 000 mil — får dra
av två kronor per mil för de första
1 000 milen, alltså under första delen
av året, och 1: 20 kr. per mil för körsträckor
därutöver, d. v. s. under andra
halvåret. Det är helt orimligt.

Jag instämmer helt i vad herr Magnusson
i Rorås sade om att riksskattenämnden
måste vara oförhindrad att utfärda
nya anvisningar att gälla tills en
utredning har dragit upp nya riktlinjer.

Råde i utskottsutlåtandet och i reservationen
sägs att det har hänt mycket
sedan den 15 november 1965 — bilaccisen,
allmänna varuskatten och bensinskatten
har höjts. Jag vill emellertid
ifrågasätta om de belopp som fastställdes
1965 var riktiga. Jag vill ifrågasätta
om någon person med långa avstånd
till arbetsplatsen kan ha en så dålig
bil att han klarar sig på två kronor per
mil. Så dåliga bilar kan inte arbetarna
ha om de skall komma i tid till sitt arbete.
De kunde inte ha det 1965 och de
kan det ännu mindre i dag.

Reservationen andas en ovilja att höja
avdraget till en mera realistisk nivå.
I den socialdemokratiska reservationen
säges t. ex.: »Utskottet är medvetet om
att befogade invändningar i och för sig

40 Nr 39 Onsdagen den 1 november 1967

Rätten till avdrag vid beskattningen för resor med egen bil till arbetsplatsen m. m.

knappast kan riktas mot riksskattenämndens
rekommendation om reduktion
av bilkostnadsavdraget vid längre
körsträckor.» Reservanterna vill alltså
ha kvar reduktionen så att den arbetare
som reser långa sträckor skall få dra
av mindre för andra än för första halvåret.
Detta är orimligt. Utskottet ser
mera positivt på den frågan och anser
att reduktionen leder till alltför kraftiga
begränsningar av bilkostnadsavdragen.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Herr ESKEL (s):

Herr talman! Jag skulle naturligtvis
helst ha velat rösta på reservation nr 1,
eftersom också den är positiv till en förbättring
av de nuvarande förhållandena.
Men jag kan inte göra det ens med
den motivering, som här har framförts,
att en utredning skulle fördröja önskvärda
förändringar från riksskattenämndens
sida. Enligt vad jag erfarit
föreligger nämligen inte någon risk för
att en begärd utredning verkligen skulle
medföra det resultatet.

Vi som har väckt motionerna 1:333
och II: 401 är naturligtvis inte heller
nöjda med utskottets skrivning, eftersom
man där inte tar upp de mera
långtgående problem, som vi mycket
försiktigt har antytt och som sammanhänger
med det stora problemet om
boendeförhållande och arbetstillgång i
glesbygder och bristområden. I valet
mellan de båda förslagen finner jag
dock att utskottets skrivning har den
fördelen, att den medger en utredning
av även de problem, som ligger utanför
frågorna om milersättning och körsträckor.

Med denna korta motivering vill jag
få meddela, att jag kommer att rösta på
utskottets hemställan.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Jag har redan instämt
med herr Magnusson i Borås och hade
inte tänkt yttra mig i denna fråga. Men
en del som sagts under debatten gör att
jag vill anföra några synpunkter.

Jag vill också instämma i vad herr
Persson i Heden sade om de svårigheter,
även ekonomiska, som uppstår för
människor inte minst på landsbygden
när det är långt mellan bostad och arbetsplats.
Den situation vi för närvarande
har och som herr Persson i Heden
mycket riktigt beskrev beror på att
vi har en låst bostadsmarknad med brist
på bostäder i tätorterna och tomma bostäder
på landsbygden. Arbetstillfällena
finns i allmänhet i tätorterna och
i mindre utsträckning på landsbygden.

Om vi i detta fall inte fullt ut tilllämpar
regeln att nödvändiga utgifter
för inkomstens förvärvande skall vara
avdragsgilla i deklaration, innebär det
att vi faktiskt inte anser det riktigt legalt
att bo på en plats och arbeta på
en annan. Det är just frågor av den typen
som motionerna gäller och inte
frågan om en mer generell teknisk översyn
av de anvisningar som riksskattenämnden
utfärdar.

Herr Kristenson anförde som motivering
för sitt ställningstagande, att hela
denna fråga kommer att fördröjas om
utskottet vinner. Det är nämligen så,
sade herr Kristenson — och man fick
en känsla av att det nu skulle komma
något mycket betydelsefullt — att det
just nu inom riksskattenämnden pågår
en utredning.

Ja, vad är det som pågår inom riksskattenämnden,
om det nu över huvud
taget pågår någonting? Enligt de upplysningar
jag fått har man nämligen
ännu inte påbörjat denna översyn inom
riksskattenämnden, eftersom man avvaktar
dagens beslut i riksdagen. Jag tror
alltså att det är felaktigt att säga att
det pågår en översyn. Men det viktiga
är, att det som kommer att göras inom
riksskattenämnden är — som herr Mag -

Onsdagen den 1 november 1967 Nr 39

Rätten till avdrag vid beskattningen för resor med egen bil till arbetsplatsen m. m.

nusson i Borås antydde •— den översyn
som riksskattenämnden gör varje år,
även om den inte varje år föranleder
några ändringar, alltså den kontinuerliga
översyn som riksskattenämnden
gör och skall göra av de anvisningar
som utfärdas. Med hänsyn bl. a. till
prisutvecklingen kan dessa anvisningar
inte gälla alltför lång tid. Som herr
Magnusson i Borås påpekade kan riksskattenämnden
inte underlåta att göra
en sådan översyn, eftersom den ingår i
det regelmässiga arbetet inom nämnden.
Den utredning som riksdagen skulle fatta
beslut om rör betydligt svårare ting
än de frågor som tas upp i riksskattenämndens
översyn.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr KRISTENSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig bara till herr
Åkerlund säga att det är alldeles självklart
att ■— det har reservanterna och,
tror jag, också utskottet uttalat •— det
avdrag per mil som man är berättigad
till bör reduceras efter en viss körsträcka,
eftersom alla de fasta kostnaderna
är desamma oavsett om man kör
bilen eller inte. Kostnaderna bör därför
bli lägre efter ett visst antal körda
mil. Men vi har uttalat att det kan tänkas
att den gräns som nu gäller -— reduceringen
sätter in efter 1 000 mil —
bör höjas.

Till fru Nettelbrandt vill jag säga att
man väl inte skall stå här och försöka
att för kammaren tala om att vi i detta
land vid beskattningen inte följer principen
att tillåta avdrag för de utgifter
man har för inkomsternas förvärvande.
Det är ju alldeles klart att den principen
finns fastslagen i vår skattelagstiftning
— det skall vi väl ändå inte behöva
tvista om.

Fru Nettelbrandt sade också att riksskattenämnden
väl ändå skall pröva detta
i sedvanlig ordning och att även om
vi skulle fatta beslut om en utredning
så skulle den inte fördröja prövningen.

Men fru Nettelbrandt sade ju själv att
riksskattenämnden för närvarande avvaktar
riksdagens beslut innan den börjar
sin prövning. Fattar nu riksdagen
ett beslut att begära en allsidig utredning,
som herr Magnusson föreslog, så
kommer riksskattenämnden att vänta
tills den utredningen är klar, och det
kan fördröja saken både ett och två år.

Herr ÅKERLIND (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Kristenson sade
att det är alldeles självklart att detta
avdrag skall reduceras efter ett visst antal
mil. Då borde det ju enligt herr Kristensons
mening också vara självklart
med en reduktion av resekostnadsersättningar.
Jag tycker att det är en helt
orimlig ståndpunkt.

Fru NETTELBRANDT (fp) kort genmäle: Herr

talman! Hittills har dessa bilreseanvisningar
översetts av riksskattenämnden
ungefär vartannat år. Skulle
herr Kristenson för kammaren vilja omtala
på vilka uppgifter han grundar sitt
påstående om att det kommer att dröja
ett par år längre — det blir väl ungefär
fem år då •— tills nästa anvisning utfärdas,
om riksdagen fattar beslut om en
utredning? Man skulle alltså under ungefärligen
ett halvt decennium icke ta
någon hänsyn till prisförskjutningar.
Vad är det som stöder ett sådant antagande?
Det tror jag att kammaren har
rätt att få veta av herr Kristenson.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Eftersom jag tidigare
tagit upp denna fråga och senast i våras
riktade en interpellation till finansministern
om den dubbla bosättningen har
jag begärt ordet i denna debatt.

Vi skall ha klart för oss att förutsättningarna
för dessa avdrag helt har ändrats
under senare år till följd av företagsnedläggningar,
en friare arbetsmarknad,
flyttning av folk och dylikt.

42 Nr 39 Onsdagen den 1 november 1967

Rätten till avdrag vid beskattningen för resor med egen bil till arbetsplatsen in. m.

Ett generösare avdragssystem måste
helt enkelt införas om man skall kunna
fortsätta att utnyttja de bostäder som
finns. Det är nu svårt att få ett avdrag
som motsvarar den många gånger mycket
stora fördyring som en hel del människor
får vidkännas, vad beträffar såväl
resor som övriga utgifter. Med hänsyn
till att vissa arbeten kräver stora
maskiner och stora byggnader måste
också en hel del arbetare här i landet
årligen utföra sitt arbete på tre, fyra
olika platser som ligger på ganska stora
avstånd från varandra. Man måste då
konstatera att de nuvarande möjligheterna
till avdrag inte är till fyllest. Vi
skall ha klart för oss att kommunikationerna
har för många blivit betydligt
sämre. Om folk skall anlita de reguljära
möjligheterna — jag tänker på tåg och
buss — hinner de i många fall inte hem
ens under helgerna.

Vad beträffar den ojämna tillämpningen
sade herr Sträng en sak som jag
tycker att man gärna bör framhålla i
denna debatt. Han sade: »Jag är för min
del beredd att höra mig för hos riksskattenämnden
huruvida den inte har
möjlighet att på de områden, där man
lämpligen kan ha generella rekommendationer,
se till att det blir en generell
tillämpning från det ena länet till det
andra.»

Riksskattenämnden har ju till sin huvudsakliga
uppgift att se till att det blir
en så likformig tillämpning som möjligt
av de bestämmelser som nu finns. Det
är säkerligen bestämmelserna som behöver
omprövas, och därför erfordras
en utredning.

Vidare kan jag omöjligt tänka mig att
det är riktigt vad herr Kristenson sade,
nämligen att riksskattenämnden i avvaktan
på detta inte skulle fullgöra sina
vanliga åligganden. Det kommer den säkerligen
att göra i alla fall.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Gustavsson
i Alvesta (ep).

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Det var närmast herr
Kristenson som uppkallade mig till en
kommentar till vad han sade om nödvändigheten
av en reduktion vid längre
körsträckor. Jag tycker nog att ni på
socialdemokratiskt håll har varit väl
knapphändiga, för att uttrycka mig milt,
med den skrivning ni har i reservationen.
Där står nämligen så här: »För en
sådan reduktion talar redan den omständigheten
att avskrivnings- och räntekostnader
liksom kostnader för försäkring,
skatt och garagehyra är lägre
vid längre än vid kortare körsträckor.»
Vad ni menar är förmodligen att milkostnaden
blir lägre om man slår ut de
fasta kostnaderna på ett större antal
mil. Men hur är det, om man ser på de
faktorer som ingår här? Hur kan man
påstå, att avskrivningskostnaderna blir
lägre vid en längre körsträcka än vid
kortare? Det blir tvärtom. Ju längre jag
kör per år desto fortare sliter jag ut
bilen. Jag måste avskriva bilen på t. ex.
tre år i stället för på fem eller sex år.
Vidare säger ni att även försäkringskostnaderna
är lägre vid längre körsträckor.
Det är de inte heller. De flesta
försäkringsbolag tillämpar väl nu en
zongräns vid 1 000 mil. Det innebär att
försäkringspremien blir lägre om man
kör under 1 000 mil och att de blir högre
om man kör mer.

Beträffande skatten menar ni förmodligen
fordonsskatten. Slår man ut den
på fler mil blir det naturligtvis lägre
milkostnader, men herr Kristenson vill
väl ändå inte påstå att bensinskatten
blir lägre om jag kör 2 000 mil än om
jag kör 1 000 mil. Bensinskatten är nämligen
precis densamma per liter oavsett
om jag kör långt eller kort.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Herr Björkman är väl
inte riktigt rättvis mot de socialdemokrater
som följer utskottslinjen när han
sätter likhetstecken mellan reservanterna
och socialdemokraterna.

Onsdagen den 1 november 1967

Nr 39

Jag konstaterar att jag inte fått något
svar av herr Kristenson på min fråga
och att jag därför inte fått reda på grunden
för uttalandet, att en myndighet,
riksskattenämnden, skulle avbryta arbetet
med sina årligen förekommande
arbetsrutiner, därför att riksdagen fattar
beslut om en utredning.

Herr KRISTENSON (s):

Herr talman! Jag stöder mig helt på
fru Nettelbrandts första inlägg från denna
talarstol i vilket hon sade, att riksskattenämnden
avvaktar riksdagens beslut.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Dessa anvisningar behöver
inte komma ut omedelbart, ty det
skall inte lämnas någon deklaration i
denna eller nästa månad. Därför kan
utan att någon som helst skada sker anvisningarna
och arbetet med dem vänta
tills riksdagen i dag, den 1 november,
har fattat sitt beslut.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Kristenson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 58, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Wärnherg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres -

Uppräkning av vissa skulder vid inflation

ning. Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 100 ja och 92 nej,
varjämte 7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 20

Uppräkning av vissa skulder vid inflation Föredrogs

första lagutskottets utlåtande
nr 46, i anledning av väckta motioner
om uppräkning av vissa skulder vid
inflation.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Som motionär skall jag
fatta mig mycket kort.

Den genomgång utskottet verkställt av
hela det problemkomplex som behandlas
i motionen har varit utomordentligt
värdefull. Jag tror att man sällan
ser att ett utskott gör en så utförlig beskrivning
som här har skett. Man kan
konstatera att genomgången visar att
det i dag på åtskilliga områden —- betydligt
fler än man allmänt föreställer
sig -— finns olika former av indexregleringar,
som gör att verkningarna av
penningvärdets fall inte blir så allvarliga
och dystra som det ofta verkar, om
man tänker på vad som sägs i den allmänna
politiska och ekonomiska debatten.

Med det anförda har jag inte på något
sätt velat försvara något som gör
att många människor förlorar på penningvärdets
fall. Utskottets utlåtande visar
också mer än väl att starka behov
föreligger att vidta åtgärder för att
komma till rätta med problemen på
detta område.

Utskottets utlåtande visar också —•

Nr 39

Onsdagen den 1 november 1967

Offentlig auktorisation av låssmeder

liksom en mångfald utredningar som
under årens lopp har försökt lösa dessa
problem — att frågorna är utomordentligt
komplicerade, och remissinstanserna
har lika litet nu som tidigare kunnat
anvisa några kungsvägar som kan leda
till att problemen hyfsas till. Samma
sak visade för övrigt remissinstanserna
när de hade tillfälle att yttra sig över
värdesäkringskommitténs arbete — den
kommitté som väl nedlagt den största
mödan på att finna vägar ur dessa svårigheter.

Utredningen visar alldeles otvetydigt
en sak, och det är den som gör hela
frågan så komplicerad, nämligen att
det bara är staten som kan ge ersättningar
åt dem som förlorar på ett sjunkande
penningvärde och vilkas besparingar
på grund härav får minskat värde.
Men om staten skall ge sådana ersättningar
blir det i sista hand skattebetalarna
själva som måste träda till,
och de är givetvis inte särskilt angelägna
om att vidta några mera resoluta åtgärder,
eftersom problemet har en sådan
storleksordning. Skattebetalarna
vet inte var de skulle hamna om beslut
fattades om att exempelvis via skatterna
upphäva de negativa verkningarna för
spararna av penningvärdets fall.

Egentligen är problemet ännu mera
komplicerat än så, ty rätteligen borde
man väl försöka föra över pengar från
dem, som gör vinster av realkapitalinvesteringar,
till de människor som får
sitt kapital minskat på grund av penningvärdefallet.
Det är ju den åtgärden
som måste till, om problemet skall kunna
lösas — och det är en gigantisk uppgift! Problemens

stora svårighetsgrad har
lett till att utskottet litet bittert konstaterar
att utskottet inte ser någon väg
till lösning och inte heller tror att de
vägar som anvisats i motionen kan leda
till framgång. Och det är verkligen dystert
för en motionär att från denna plats
konstatera att utskottet förmodligen har
rätt i detta. Utskottet har uttryckt den

förhoppningen att specialundersökningar
så småningom skall kunna ge
vissa anvisningar om hur man skall
kunna nå fram till någorlunda tillfredsställande
lösningar på olika delområden,
och därmed får jag väl låta mig
nöja. Jag kan i varje fall inte nu som
motionär ställa något yrkande utan får
nöja mig med vad utskottet hemställt.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 21

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 47, i anledning av väckta motioner
om inflationsskydd för försäkringssparande.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 22

Offentlig auktorisation av låssmeder

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 51, i anledning av väckta motioner
om offentlig auktorisation av låssmeder.

Första lagutskottet hade behandlat två
inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade likalydande motioner, 1:117
av herr Stcfanson m.fl. samt 11:152 av
herrar Andersson i Örebro och Nordgren,
i vilka hemställdes att riksdagen
i .skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om förslag i syfte att bereda ökade
möjligheter till noggrann prövning och
auktorisation av yrkesutövare inom låssmedsyrket.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, 1:117 och II: 152, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru Gärde
Widemar (fp) samt herrar Ernulf
(fp), Svanström (ep), Schött (h), Gösta
Jacobsson (h), Svensson i Vä (ep),
Keijer (fp) och Oskarson (h), vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

Onsdagen den 1 november 1967

Nr 39

att riksdagen måtte i anledning av förevarande
motioner, 1:117 och 11:152,
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om en utredning rörande det allmännas
medverkan vid kontroll av låssmeder
och deras anställda.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! I föreliggande första
lagutskottets utlåtande nr 51 behandlas
motionsparet I: 117 och II: 152. Motionen
i denna kammare är väckt av herr
Nordgren och mig själv. Vi begär en offentlig
auktorisering av låssmedsyrket
och vår motion slutar med en hemställan,
»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om förslag i syfte
att bereda ökade möjligheter till noggrann
prövning och auktorisation av
yrkesutövare inom låssmedsyrket».

Sedan lång tid tillbaka har vi vidsträckt
näringsfrihet för svenska medborgare,
vilket innebär att de flesta yrken
och sysselsättningar inom industri,
handel och hantverk kan utövas utan
hinder av legala restriktioner. Undantag
från denna väsentliga grundprincip
har stadgats i vissa sammanhang, där
samhällets och medborgarnas intresse
bedömes kräva särskilda garantier i
fråga om näringsidkarens utbildning,
kvalitet på tillhandahållna varor och
tjänster, offentlig kontroll och insyn i
verksamheten m. m.

Dessa garantier har åstadkommits genom
en speciallagstiftning med reglering
av viss yrkesutövning och genom
krav på auktorisation för vissa grupper
av näringsidkare. För låssmedsyrket
gäller för närvarande inga restriktioner
av detta slag. Den som så önskar kan
när som helst etablera ett sådant företag.
Enligt min uppfattning måste detta
förhållande betecknas som starkt otillfredsställande.

Låssmedens arbete består ju bl. a. av
installation av lås och låsanordningar i
lägenheter och fastigheter. Allmänheten

Offentlig auktorisation av låssmeder

bör i detta sammanhang kunna ställa
berättigade krav på att vederbörande
yrkesutövare besitter de erforderliga
tekniska kunskaperna samt på att uppdragen
inte missbrukas i brottsliga syften.
Bristen på offentlig kontroll av företag
och företagare inom låssmedsyrket
kan således medföra otillfredsställande
begränsning av medborgarnas
skydd för personlig säkerhet och privat
egendom.

För upprätthållande av en yrkesskicklig
kår av låssmeder bildades 1955
Sveriges låssmedsmästares riksförbund.
Denna branschförening har till syfte att
tillgodose allmänhetens berättigade
krav på redbarhet och pålitlighet. Medlemssökande
företagare har direkt
ålagts att styrka sin redbarhet genom
att förete s. k. vandelsintyg.

Genom de nya riktlinjerna för den
allmänna brottsregistreringen, som tillkom
år 1965 i samband med genomförandet
av en ny lagstiftning på detta
område, har emellertid användningen
av vandelsintyg starkt beskurits. Därest
tillräckliga skäl inte föreligger medger
polismyndighet inte tillstånd att erhålla
utdrag ur sina polisregister och inte
heller ur kriminalregister.

Reformen har ju varit avsedd att medverka
till att tidigare brottsligt belastade
personer lättare skall kunna återanpassas
till ett normalt arbetsliv och
till vårt samhälle. Mot denna väsentliga
grundprincip har jag självfallet inget
att erinra. Trots detta måste konstateras
att vissa sysselsättningar, såsom t. ex.
låssmedsyrket, bör anförtros personer
som först efter en viss tid ådagalagt
redbarhet. Kontakten mellan allmänheten
och företrädare för låssmedsyrket
bygger på ett förtronde från medborgare
för den pålitlighet och redbarhet
som vederbörande yrksutövar förväntas
representera.

Samtliga remissorgan har i första lagutskottets
utlåtande tillstyrkt någon
form av auktorisering, ungefär i stil
med den som vaktföretag har.

Nr 39

Onsdagen den 1 november 1967

Offentlig auktorisation av låssmeder

Utskottsmajoriteten har i sitt utlåtande
anfört bl. a. vad rikspolisstyrelsen
framhållit men endast citerat de för
motionen negativa omdömena och inte
slutet av yttrandet. Jag tycker att man
över huvud taget i utskottsutlåtandet i
alltför stor utsträckning hänvisar till
organ som motionerna inte remitterats
till. Att konstatera är bara att samtliga
remissinstanser — vilka såvitt jag förstår
är de organ som har den största
kompetensen att bedöma riskerna för
brottslig verksamhet av ej redbara företagare
inom låssmedsyrket — tillstyrkt
motionsförslaget. Det gäller kriminalvårdsstyrelsen,
rikspolisstyrelsen, överståthållarämbetet,
polismästaren i
Stockholms stad, Stockholms handelskammare
samt den näringsorganisation
till vilken Sveriges låssmedsmästares
riksförbund är starkt knutet, nämligen
Sveriges hantverks- och industriorganisation.

Jag finner det som sagt underligt att
utskottsmajoriteten hänvisat till så
många organ som motionerna inte remitterats
till, och det skall bli intressant
att höra vad utskottets talesman
har att säga i denna fråga.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr NORDGREN (li):

Herr talman! Herr Andersson i Örebro
har så utförligt behandlat motionerna
att jag kan inskränka mig till att
anföra några få synpunkter.

Inom en del yrken •— exempelvis
elektrikeryrket, optikeryrket, vissa byggnadsyrken
och hela raden av yrken på
det medicinska området — krävs viss
behörighet, viss auktorisation, för att
få utöva yrket. Kravet på sådan auktorisation
bär naturligtvis inte uppställts
för att skydda vederbörande yrkesutövare
utan för att allmänheten, konsumenterna,
skall ha en viss garanti för
ett fullgott arbete. För min de! anser jag
att konsumenterna har rätt att fordra

sådan garanti även när det gäller yrken
som har med skyddet av medborgarnas
personliga säkerhet och privata egendom
att göra. Som herr Andersson
framhöll förekommer emellertid ingen
auktorisation inom låssmedsyrket, och
herr Andersson pekade också på vilka
konsekvenser detta kan få och i viss
mån redan fått.

De väckta motionerna har remitterats
till ett flertal instanser och samtliga dessa
har tillstyrkt förslaget och gjort detta
i ganska bestämda ordalag. Kriminalvårdsstyrelsen
anför i sitt yttrande
att bifall till Sveriges hantverks- och
industriorganisations framställning i
det aktuella ärendet borde medföra goda
möjligheter för auktorisationsnämnden
för låssmeder att vid auktorisation
för låssmedsyrket ge tillfredsställande
garantier för — utom tekniskt kunnande
— även pålitlighet. Överståthållarämbetet
tillstyrker också rätt bestämt
förslaget. Polismästaren i Stockholm
uttalar: »För egen del får jag framhålla
att jag nu ■—i likhet med 1959 ■—
anser det vara ett viktigt allmänt intresse,
att allmänheten vid behov av
låsarbeten har tillgång till yrkesutövare,
vars pålitlighet prövats av myndighet.
Prövning av låssmeders pålitlighet kan
vidare antagas ha en allmänt brottsförebyggande
effekt.»

Herr talman! Jag skall inte uppta tiden
längre, utan vill sluta med att säga,
att när remissinstanserna uttalat så klara
rekommendationer och allmänheten
framställer ett berättigat krav, förstår
jag inte att inte utskottsmajoriteten har
kunnat dela den uppfattning som sakkunniga
och remissinstanserna framfört.

Allt talar — såvitt jag kan förstå — för
att utskottsmajoriteten borde ha tillstyrkt
motionerna, såsom reservanterna
gör.

Allt som i dagens läge kan göras i
brottsförebyggande syfte här i landet
bör göras. Sannolikt kan ett beslut som
tillgodoser motionernas syfte medver -

Onsdagen den 1 november 19G7

Nr 39

ka till att undvika åtminstone några
brott.

Jag ber, herr talman, att liksom herr
Andersson i Örebro få yrka bifall till
reservationen.

Fru LÖFQVIST (s):

Herr talman! Vi inom utskottsmajoriteten
har inte kunnat bli övertygade
om att det för närvarande finns anledning
att ifrågasätta låssmedernas pålitlighet.
Av rikspolisstyrelsens yttrande
över motionerna framgår också, att någon
betydande brottslighet, som kan
sättas i samband med opålitliga låssmeder,
hittills inte förekommit. Att under
dylika förhållanden tillgripa kontroll
eller auktorisation av låssmedsyrket —
d. v. s. åtgärder vilkas följder skulle likna
tillståndsprövning och alltså inverka
menligt på den fria konkurrensen inom
yrket — anser utskottsmajoriteten inte
tillräckligt motiverat. Sådana synpunkter
har ju för övrigt också, i ett annat
och tydligare sammanhang, framförts
av kommerskollegium, näringsfrihetsrådet
och näringsfrihetsombudsmannen
som skäl mot eu auktorisation av yrket.

Utskottsmajoriteten anser sig alltså,
som var och en kan se i utlåtandet, inte
böra tillstyrka bifall till förevarande
motioner och såvitt jag kunnat läsa ut
av reservationen har reservanterna inte
heller helt och hållet följt motionsyrkandena.
Reservanterna rekommenderar
visserligen en utredning, men av allt
att döma endast för att undersöka huruvida
det föreligger behov av auktorisation.

Vi skriver i utlåtandet: »Frågan bör
emellertid följas med uppmärksamhet
och därest brottsutvecklingen skulle påkalla
det torde någon form av ingripande
från det allmänna få övervägas.»

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha sagt vad som •— i varje fall
i denna första omgång — kan sägas i
ärendet och ber att få yrka bifall till
första lagutskottets hemställan i dess
utlåtande nr 51.

Offentlig auktorisation av låssmeder

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Det var intressant att
höra vad utskottets företrädare hade att
anföra. Hon berörde inte så mycket min
fråga om varför man inte citerat remissorganen
i någon större omfattning utan
hänvisade till andra organ, till vilka
liknande frågor remitterats i andra sammanhang.

Nu säger också utskottets talesman
att branschen enligt utskottsmajoritetens
uppfattning inte är sådan att det
föreligger skäl till en sådan lagstiftning
som vi föreslagit i motionerna. Branschens
eget folk vill ha denna möjlighet
till auktorisation för att i viss mån
sanera bort de företagare som trots allt
inte är lämpliga, men utskottets talesman
har hänvisat till att utskottsmajoriteten
inte är övertygad om en brottsutveckling
i detta avseende.

Det är givetvis kolossalt svårt att
fastställa vem som har gjort våningseller
villainbrott. Under år 1966 anmäldes
8 163 lägenhets- och villainbrott.
Av dessa klarade man upp 1 688, vilket
innebär 20,68 procent. Totalt klarade
man upp något över 2 000 lägenhets- och
villainbrott; en del av dessa hade alltså
begåtts under tidigare år.

Det föreligger naturligtvis problem i
detta avseende också när det gäller
försäkringsfrågan. Har man varit med
om ett lägenhetsinbrott, varvid förövaren
inte gjort någon synlig åverkan
på dörren utan gått in med nyckel, är
det ibland svårt att få ut försäkringssumman
från bolaget. Man kan ju inte
konstatera mer än att någon har varit
inne och tagit vissa klädespersedlar, någon
radioapparat eller dylikt. Försäkringsbolagen
är sannerligen inte lätta
att ha att göra med, även om det
har gjorts en polisutredning, då ingenting
annat finns att lita till än lägenhetsinnehavarens
uppgifter.

Jag finner det fortfarande underligt
att utskottsmajoriteten i sin skrivning
på intet sätt har tagit hänsyn till den
förkrossande sakkunskap som, såvitt jag

Onsdagen den 1 november 1967

48 Nr 39

Offentlig auktorisation av låssmeder

förstår, alla remissorgan besitter — såsom
rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen
och överståthållarämbetet —
bär anfört i denna fråga. Samtliga har
ju instämt i motionens yrkande.

Herr OSKARSON (h):

Herr talman! Det är fri! Löfqvists
yttrande som kallar upp mig till genmäle.
Hon säger — och det står också
skrivet i utskottsutlåtandet — att det
inte finns någon anledning att ifrågasätta
låssmedernas pålitlighet och det är
rätt, men det är inte det som det är
fråga om.

Som stöd för sitt påstående hänvisar
fru Löfqvist till rikspolisstyrelsens yttrande,
i vilket sägs: »Någon brottslighet
av mera betydande omfattning, som
kunnat sättas i samband med opålitliga
låssmeder, har inte förekommit.» Där
avslutar fru Löfqvist citatet. Låt mig
fortsätta med en mening till, som har
en viss betydelse i detta sammanhang!
Rikspolisstyrelsen anför: »Med hänsyn
till brottslighetens utveckling mot allt
större förslagenhet kan dock förväntas
att kriminaliteten kommer att beröra
även detta område.» Man bör enligt min
mening ha med detta yttrande för att få
en helhetsbild av hur rikspolisstyrelsen
ser på denna fråga.

De båda motionärerna har så väl behandlat
sakfrågan att det inte finns någon
anledning att ytterligare gå in på
denna. Jag vill dock framhålla att meningarna
inte är så delade i utskottet
som man kanske kan tro; vi har nog
alla detta problem klart för oss. Därvidlag
stöder jag mig på den sista meningen
i utskottsmajoritetens utlåtande:
»Frågan bör emellertid följas med uppmärksamhet
och därest brottsutvecklingen
skulle påkalla det torde någon
form av ingripande från det allmänna
få övervägas.» När utskottsmajoriteten
har denna uppfattning, som väl överensstämmer
med reservanternas, förefaller
det något egendomligt att den

mot alla remissorgans tillstyrkan inte
kan gå med på att tillstyrka motionen.

Vi har i reservationen sagt följande:
»Innan slutlig ställning tages till det
av motionärerna väckta spörsmålet bör
emellertid förhållandena inom låssmedsyrket
underkastas en förutsättningslös
utredning för att utröna om det är påkallat
att det allmänna medverkar till
att kontroll kan anordnas i någon
form.» Vi reservanter vill alltså ha en
utredning om på vilket sätt det allmänna
bäst kan medverka till en bättre
ordning.

Herr talman! Efter dessa citat är det
eu smula förvånande att utskottsmajoriteten
inte kan dela vår mening och
tillstyrka motionen. Jag ber att få yrka
bifall till reservationen.

Fru LÖFQVIST (s):

Herr talman! Det har frågats varför
utskottet i sin skrivning icke har åberopat
remissinstanserna i samma utsträckning
som vanligt utan i stället
redovisat andra och tidigare avlämnade
remissyttranden. Skälet därtill är
att just dessa remissyttranden har avlämnats
i precis samma ärende tidigare,
i anslutning till Sveriges låssmedsmästares
riksförbunds begäran om en auktorisation.
Av denna anledning har man
inte ansett sig behöva åberopa detta
uttalande och direkt skriva in det i utskottsutlåtandet.

Jag vill också påpeka att eftersom
Kungl. Maj:t så sent som i juni månad
i år inte funnit skäl att bifalla en framställning
som avsåg rätt att erhålla utdrag
ur polisregister och kriminalregister,
så får man väl förutsätta att när
detta beslut har fattats hos Kungl. Maj :t
har frågan tillräckligt behandlats där.
Det är dess synpunkter också vi har
velat ta ställning till.

Å andra sidan kan man instämma
med herr Oskarson när han säger att
skiljaktigheterna mellan majoriteten och
reservanterna inte är särskilt stora. Ut -

Onsdagen den 1 november 1967

Nr 39

skottet anför, som också herr Oskarson
påpekade, att frågan bör följas med
uppmärksamhet. I utskottet tog vi för
givet att motionärerna skulle känna
sig nöjda med detta när ärendet skulle
fullföljas. Om nämligen brottsutvecklingen
visade tendens att öka, så skulle
man på ett eller annat sätt överväga ingripanden
från samhällets sida och formen
för dessa. I varje fall kan jag för
min del inte säga att jag har kunnat
tolka remissinstansernas svar i frågan
som om det för närvarande är en tendens
till någon ökad brottslighet på området.

Herr Oskarson sade också någonting
som kanhända kan tolkas så, att om vi
vill diskutera dessa problem litet mera
på djupet, bör vi fråga oss om inte
också vi i allmänhet bör kontrolleras.
Herr Oskarson yttrade — jag förmodar
att det var herr Oskarson som sade det,
men jag kanske tar fel; det är möjligt
att det var en föregående talare som sade
det — att om man ber låssmeden kopiera
en nyckel, så kan man utan åverkan
på dörrar och dylikt ta sig in i en
lägenhet. Vad blir resultatet om jag i
stället hittar en nyckel? Det är alldeles
riktigt att jag kan gå till en låssmed och
skaffa mig en kopia av den, men jag''
kan också använda nyckeln direkt för
att komma in i lägenheten. Detta har väl
i och för sig ingenting med låssmedens
skicklighet eller låssmedens ärlighet att
göra!

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande
om bifall till första lagutskottets
hemställan,

Herr NORDGREN (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är litet svårt att
följa med fru Löfqvists resonemang,
men det kan möjligen bero på att hon
inte är lika väl insatt i dessa yrkesbetonade
förhållanden som kanske några
av oss i kammaren är som har starkare
anknytning till bransch- och hantverksorganisationer.

Offentlig- auktorisation av låssmeder

När ett utskott remitterar en motion
till som jag hoppas enligt utskottets
mening sakkunniga remissinstanser och
dessa är praktiskt taget eniga om värdet
av förslaget, bör man inte då i någon
mån ta hänsyn till vad remissinstanserna
säger eller i varje fall i skrivningen
åtminstone förklara varför man
inte gör det? I utskottets skrivning säges
praktiskt taget ingenting om remissinstansernas
synpunkter.

Sedan sade fru Löfqvist att man tidigare
haft denna fråga på remiss. Det
är riktigt. Men, fru Löfqvist, det är väl
också riktigt att den statistik, som vi
har här i landet beträffande olika former
av brottslighet, visar en ökande
tendens.

Till slut vill jag fråga: Menar fru
Löfqvist att man skall vänta ända tills
ännu flera brott begås i stället för att
försöka förebygga dem? Det kan inte
vara något fel att utreda och förebygga!

Självfallet är det inte låssmedernas
pålitlighet vi ifrågasätter — åtminstone
inte jag eller någon annan av talesmännen
för reservanterna — utan här
gäller det ett direkt krav från allmänhetens
sida. Jag tycker att det är riktigt
att goda yrkesmän slår vakt om förstklassigt
arbete och skyddar allmänheten
från såväl underhaltiga produkter
som eventuella missbruk av visat förtroende.

Herr ÅKERLIND (h):

Herr talman! Av föreliggande utskottsutlåtande
framgår att frågan inte
remitterats till Svenska byggnadsarbetareförbundet.
Jag finner detta vara en
brist. Eftersom vi i detta förbund har
en yrkeskår som i mycket stor utsträckning
kommer i nära kontakt med sådana
arbeten som annars utförs av låssmeder,
hade det varit rimligt att anlita
även en sådan remissinstans. Man
kan annars lätt inkräkta på andra yrkesområden.
Jag förstår mycket väl motionärernas
och reservanternas inställ -

4 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 39

Nr 39

Onsdagen den 1 november 1967

Offentlig auktorisation av låssmeder

ning. Vi måste försöka skydda exempelvis
åldringar mot stölder och brott
men bör ändå pröva helheten.

För min del vill jag inte gå emot en
utredning -— visst kan man utreda frågan
— men då bör också dessa synpunkter
beaktas.

Fri! LÖFQVIST (s):

Herr talman! Vi bör väl ändå vara
överens om att den allmänna brottsutvecklingen
i landet inte skall anknytas
till just detta ärende. För övrigt
borde väl låssmedsmästareförbundet genom
betyg, upplysningar och referenser
och med hjälp av bl. a. sin mästarbrevskungörelse
självt kunna klara denna
sak.

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Herr Nordgren tog upp
en del synpunkter som jag hade ämnat
beröra. Jag vill därför nu endast konstatera
att fru Löfqvist i denna fråga
sätter större värde på och hyser större
förtroende till Kungl. Maj:t än remissorganen,
som dock besitter den verkliga
sakkunskapen.

Ingen vill på något sätt misstänkliggöra
den lojala kåren inom låssmedsyrket.
De lojala låssmederna tar reda
på vem de gör nycklar till, de gör inte
nycklar till vem som helst.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Fru Löfqvists senaste
yttrande bestyrker vad jag tidigare har
sagt, nämligen att fru Löfqvist inte är
riktigt hemma i dessa frågor. Om fru
Löfqvist är inställd på att mästarbrevskungörelsen
skall gälla för samtliga utövare
av låssmedsyrket liksom för andra
yrken är vi helt eniga. Men, fru Löfqvist,
det är tyvärr inte så ännu här
i landet. I så fall hade de här problemen
aldrig behövt uppstå. Mästarbrevskungörelsen
tillgodoser inte dessa intressen.
Inom Sveriges hantverks- och
industriorganisation är vi tacksamma

om fru Löfqvist i fortsättningen kommer
att förfäkta den uppfattningen att
mästarbrevskungörelsen skall gälla för
samtliga.

Till herr Åkerlind vill jag säga att jag
inte hade haft något att invända mot
att Byggnadsarbetareförbundet varit
remissinstans. Men det är litet skillnad
på det arbete byggnadsarbetaren gör,
soim sätter in låset, och låssmedens, som
tillverkar låset och nycklarna, reparerar
dem och eventuellt öppnar låset när
nycklarna har förkonunit.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Andersson i Örebro begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 51, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av fru Gärde Widemar in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Andersson i Örebro begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 104 ja och 92 nej, varjämte
6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Onsdagen den 1 november 1967

§ 23

Patentlag in. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 53, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till patentlag
m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Det är med stor tillfredsställelse
som jag i dag för kammaren
kan presentera första lagutskottets
enhälliga utlåtande över den på
våren 1966 framlagda propositionen om
ny patentlagstiftning. Av naturliga skäl
har det varit nödvändigt med en översyn
av denna lag. Lagen har visserligen
reviderats vid några tillfällen -— bl. a.
1944, men huvuddragen står kvar oförändrade
från början av 1880-talet. Det
är därför självfallet värdefullt, att denna
betydelsefulla och grundläggande
lagstiftning på immaterialrättens fält
nu blivit föremål för omarbetning.

Det nya lagförslaget utgör resultatet
av ett mycket långvarigt och på sitt sätt
ganska märkligt nordiskt samarbete. Det
är med glädje jag konstaterar att de
önskemål som framkommit nu står inför
sitt förverkligande.

Redan under år 1949/50 tillsattes nämligen
på initiativ av det gemensamma
nordiska utskottet för ekonomiskt samarbete
en nordisk kommitté med uppdrag
att verkställa en förberedande utredning
om nordisk patentgemenskap.
Sedan betänkandet remissbehandlats
hemställde Nordiska rådet år 1954 hos
regeringarna att dessa snarast skulle
söka genomföra ett system med nordiska
patent. Det är alltså ett av rådets
tidigaste initiativ som nu bär frukt.

Det framlagda förslaget syftar till att
modernisera lagstiftningen och tillgodoföra
den resultaten av det omfattande
internationella arbete som pågår på
patentområdet. I anslutning härtill föreslås
också i propositionen, att riksdagen

Nr 39 51

lör sin del måtte godkänna 1963 års
europarådskonvention om förenhetligande
av vissa delar av patenträtten.

Patentlagförslaget innebär bl. a. att
patentskyddet i vissa avseenden stärkes
men också att de samhälleliga intressena
beaktas i högre grad än tidigare.
Den betydelsefullaste och mest genomgripande
nyheten är dock förslaget
rörande nordiska patentansökningar.
Det systemet innebär, kort uttryckt, att
den som vill erhålla patent i de nordiska
länderna skall kunna vända sig med
sin ansökan till patentverket i endast
ett land, som sedan meddelar patent
även för de övriga länderna. Patent
skall lämnas för varje land för sig och
bli jämställt med patent som meddelas
efter vanlig nationell ansökan.

Genomförandet av detta system förutsätter
att patentlagstiftningen i stor utsträckning
är helt lika i de nordiska
länderna. De förslag till patentlagar
som år 1966 framlades för folkrepresentationerna
i de fyra berörda nordiska
länderna är därför också fullständigt
överensstämmande i de frågor som rör
beviljande av patent. Jag bortser då
från ett ur praktisk synpunkt mindre
betydelsefullt undantag rörande livsmedel
vilket skall upprätthållas i Danmark
under en övergångstid. Övriga civilrättsliga
bestämmelser är också i allt
väsentligt lika.

Jag tror man vågar säga att systemet
med nordiska patentansökningar saknar
motstycke både inom andra länders
patentlagstiftning och inom andra rättsområden.

Herr talman! För att om möjligt bibehålla
enhetligheten i lagförslagen har
ett ganska unikt samarbete ägt rum på
utskottsplanet. På förslag av Nordiska
rådet tog första lagutskottet initiativ till
gemensamma överläggningar mellan företrädare
för de berörda nordiska parlamentsutskotten.
Tre sådana överläggningar
mellan delegerade har hållits. Resultatet
av dessa överläggningar har blivit
att de delegerade enats om att man
bör försöka erliålla en likartad nordisk

Nr 39

Onsdagen den 1 november 1967

Patentlag m. m.

patentlagstiftning i enlighet med de
riktlinjer som kommit till uttryck i de
framlagda lagförslagen.

I några avseenden bär de delegerade
emellertid velat förorda ändringar. Dessa
ändringsförslag har för Sveriges vidkommande
enhälligt biträtts av första
lagutskottet och innebär i korthet följande.
Kravet på uppfinningshöjd bör
uttryckas på det sättet att i patentlagens
2 § sägs att patent får meddelas endast
på uppfinning som väsentligen skiljer
sig från vad som tidigare blivit känt.
Man har ansett att bestämmelsen härigenom
får mer tillfredsställande precisering
och bättre överensstämmer med
motsvarande regler i Europarådskonventionen.

Jag vill i detta sammanhang anmärka
att i den nya lagstiftningen avses att
kravet på uppfinningshöjd skall skärpas
hos de administrativa myndigheterna.
Genom lagändringen torde detta
krav komma att ställas lika högt hos de
administrativa som hos de judiciella instanserna.

Vidare har det ansetts att den s. k.
heldagsregeln bör införas. Enligt gällande
lag och också enligt propositionens
förslag skall inbördes företrädesrätt
bestämmas mellan patentansökningar
som inges samma dag. Ett sådant
avgörande kan lätt bli godtyckligt eller
slumpartat, och vi har därför ansett det
bättre att låta ansökningar, som kommer
in samma dag, få lika rätt. Detta
överensstämmer också med den administrativa
rutin som redan tillämpas.
Risken för dubbelpatentering, som har
anförts mot en sådan regel, kan enligt
experternas mening anses så gott som
utesluten.

Slutligen har på det nordiska planet
överenskommelse träffats att man bör
utvidga regeln i 6 § om konventionsprioritet.
Det föreslås nu en sådan lydelse
att också sökande i icke erkända
stater skall kunna åtnjuta förmånen av
sådan prioritet.

I detta sammanhang vill jag nämna

att utskottet föreslagit en ändring som
har betydelse bara för svensk del. Vi
har ansett att reglerna om skadeståndsskyldighet
då en patentsökande eller
patenthavare försummat sin uppgiftsskyldighet
om patentet bör kompletteras
med en möjlighet att jämka skadestånd
om hans oaktsamhet är ringa. En
jämkningsmöjlighet finns redan i den
gällande patentförordningen, och vad
utskottet nu föreslår står i överensstämmelse
med propositionens förslag om
skadeståndsskyldighet för patentintrång.

Vid de nordiska utskottsöverläggningarna
—■ jag'' vill gärna begagna tillfället
att här framhålla att de varit
framgångsrika och förts i en mycket
uppriktig anda — har man också kommit
överens om att lagstiftningen borde
träda i kraft snarast möjligt, d. v. s. vid
instundande årsskifte.

Jag fick i går besked i Helsingfors,
där Nordiska rådets juridiska utskott
hade sammanträde, att såväl Danmark
som Finland avser att anta lagen under
de närmaste veckorna. Det ser därför
ut som om lagen skulle träda i kraft åtminstone
i tre länder vid överenskommen
tidpunkt. För Norges del kan det
möjligen bli en viss förskjutning, men
den kan inte medföra några större praktiska
olägenheter, då man räknar med
att förslaget också kommer att antas i
Norge i en nära framtid.

Utskottet har i detta ärende också behandlat
en del motioner. Några har rört
frågor som kräver enhetlig nordisk lagstiftning
med hänsyn till systemet med
nordiska patentansökningar. De motionerna
har diskuterats vid de nordiska
utskottsöverläggningarna. Andra motioner
har gällt spörsmål av intern svensk
natur och därför endast varit föremål
för diskussion i första lagutskottet. Utskottet
har inte funnit anledning att biträda
något av motionsyrkandena. Vårt
ställningstagande till motionerna är
klarlagt i utskottsutlåtandet, och jag
tror, herr talman, inte att jag behöver

Onsdagen den 1 november 1967

Nr 39

ta upp kammarens tid med att här genomgå
de frågorna, utan jag hänvisar
till utskottets enhälliga skrivning.

Till slut vill jag framhålla att om riksdagen,
vilket är min förhoppning, i dag
godkänner första lagutskottets utlåtande,
har hela patentlagstiftningen ändå
inte slutligt förts i hamn. Systemet med
de nordiska patenten är nämligen beroende
av att överenskommelse träffas
mellan regeringarna om att det skall
börja tillämpas. Först därefter kan man
inhösta alla vinster av reformen.

Systemet kommer att stimulera uppfinnarverksamheten
och därigenom verka
till förmån för både den tekniska
och den ekonomiska utvecklingen. Möjligheten
att få en ansökan, som avser
alla de fyra länderna, behandlad vid ett
enda patentverk kommer också att
minska patentverkens för närvarande
mycket stora arbetsbelastning och svåra
eftersläpning. I sin tur medför detta betydande
besparingar.

Det är därför enligt min mening, herr
talman, ytterst angeläget att en överenskommelse
mellan regeringarna kan träffas
så snart som möjligt.

Jag har inhämtat att den kommitté
som sysslar med frågan om en gemensam
nordisk besvärsinstans i patentärenden
snart kommer att framlägga sitt
förslag. Dessutom kan jag meddela att
frågan om införandet av systemet med
nordiska patent även diskuterats i går i
Nordiska rådets juridiska utskott. Från
danskt håll uttrycktes där önskemål
om att tidpunkten för ikraftträdandet
av denna del skulle dryftas i Nordiska
rådet. Juridiska utskottet var positivt
inställt till förslaget och uttalade att förhandlingar
borde upptas mellan regeringarna
så snart frågan om ikraftträdandet
kunde aktualiseras efter det att
lagen antagits i de fyra berörda nordiska
länderna.

Jag ser att justitieministern är närvarande
i kammaren, och det skulle glädja
mig mycket, om statsrådet kunde
lämna ett positivt besked om när under -

Patentlag m. m.

handlingar mellan regeringarna beräknas
komma till stånd och hur statsrådet
tänkt sig att frågan skall handläggas.

Herr talman! Med åberopande av vad
jag nu har anfört ber jag att få yrka bifall
till första lagutskottets hemställan
i dess utlåtande nr 43 om en ny patentlagstiftning.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Tillåt mig att också från
regeringssidan uttala glädje över att vi
nu står inför fullbordandet av det gemensamma
nordiska arbetet på en ny
patentlagstiftning.

På detta betydelsefulla och samtidigt
komplicerade rättsområde har ett omfattande
och skickligt arbete bedrivits
inom de olika kommittéerna av tjänstemännen
inom departementen och inom
utskotten på det parlamentariska planet.
Inte minst tacknämligt är det att ett
intensivt nordiskt samarbete har förekommit
också under utskottsbehandlingen
och att man därvid har lyckats
utplåna de små skönhetsfläckar på den
nordiska enighetens anlete, som ännu
vidlådde de olika departementsförslagen.
Resultatet har blivit att fyra länder
enast om en praktiskt taget helt likalydande
lagstiftning, och till de mindre
ändringar som föreslås i det föreliggande
utskottsutlåtandet kan jag för min
del ansluta mig.

Glädjen över att detta nordiska samförstånd
har uppnåtts är emellertid inte
helt ogrumlad. Vid utskottsförhandlingarna
har man från dansk sida, såsom
vi hörde, förbehållit sig att under
en övergångstid tillämpa nu gällande
regler om undantag från patenterbarhet
beträffande livsmedel. Den danska avvikelsen
från den nordiska rättslikheten
är beklaglig, men som fru Gärde
Widemar framhöll torde den i praktiken
inte betyda så mycket.

En fråga som enligt min mening är
viktigare är den som fru Gärde Widemar
sist berörde, nämligen ikraftträ -

Nr 39

Onsdagen den 1 november 1967

Patentlag m. m.

dandet av bestämmelserna i 3 kap. om
nordisk patentansökan. Som vi hörde
rekommenderar utskottsdelegerade att
en överenskommelse om ikraftträdande
av detta kapitel snarast träffas mellan
regeringarna, och med hänsyn till de
stora vinster sonl uppnås i alla de nordiska
länderna vid ett genomförande av
systemet med nordiska patentansökningar
och den internationella uppmärksamhet
som detta projekt har rönt
delar jag utskottsdelegerades uppfattning.

Överenskommelsen om att sätta 3 kap.
i kraft bör träffas snarast, och svenska
regeringen kommer därför att inbjuda
till förhandlingar mellan de olika nordiska
regeringarna om ikraftträdandet
av dessa regler så snart alla de nordiska
parlamenten har antagit lagförslagen
och de nordiska kommittéerna för en
nordisk patentbesvärsinstans har avlämnat
sitt betänkande, vilket beräknas
ske i början av år 1968.

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! Liksom för de två föregående
talarna är det för mig en angelägen
uppgift att uttala stor tillfredsställelse
över att man efter alla dessa års
förhandlingar och samförståndssträvanden
kunnat uppnå en så betydande
enighet att det i praktiken kan sägas,
att vi kommer att få en enhetlig patentlagstiftning
i de fyra nordiska länderna.
De dissonanser som här kunnat spåras
hoppas vi skall kunna klaras av,
så att det framdeles kan råda fullständig
enighet.

Jag är angelägen att från alla synpunkter
betona det stora värdet av vad
som sålunda skett, inte minst med tanke
på att det bör kunna medföra en
lättnad då det gäller den mycket besvärande
och för näringslivet synnerligen
allvarliga eftersläpning vid behandling
av patentärenden som inte minst
föreligger inom det svenska patentverket.
Det är därför min livliga förhoppning
att när den nva lagen träder i

kraft och man inom, som jag hoppas, en
inte alltför långt avlägsen framtid kan
förverkliga reformen med nordiska patent,
detta utnyttjas för att uppnå en
sådan förenkling och större snabbhet
vid behandling av ansökningarna att eftersläpningen
elimineras. Enligt min
mening kan detta inte nog starkt framhållas.

Utskottets ärade ordförande fru Gärde
Widemar sade att utskottet varit
enigt om att avstyrka samtliga motioner,
men det är väl en sanning med modifikation.
Jag skall emellertid inte nu
ingå i detalj på alla de motioner som
behandlas, utan bara framföra ett par
synpunkter med hänsyn till några yrkanden
i den motion som jag hade äran
att stå som huvudman för 1966, motionen
II: 802.

Jag börjar då med några ord om yrkandet
under punkten A 2, som handlar
om att invändare skall ges samma
besvärsrätt som patentsökande. Där har
utskottet anslutit sig till departementschefens
bedömning »att man i avbidan
på resultatet av den utredning som pågår
om upprättande av en gemensam
nordisk besvärsinstans icke bör ändra
instansordningen». Jag ber att få hänvisa
till vad som i motionen säges i det
avseendet: »Någon anledning att, som
nu föreslås i propositionen, avvakta resultatet
av den tillsatta utredningen om
en gemensam nordisk besvärsinstans i
patentärenden föreligger inte. Tvärtom
torde införande av lika antal besvärsinstanser
för såväl patentsökande som
invändare innebära förberedande åtgärder
till en anpassning till en gemensam
nordisk besvärsinstans.»

Naturligtvis hyser jag all respekt för
departementschefens uppfattning; jag
har ingen anledning betvivla att han
anser sig ha fog för den. Men jag läser
vidare i utskottets utlåtande: »Det bör
emellertid framhållas, att enligt utskottets
mening det på sikt synes riktigt att
invändaren tillerkännes samma fullföljdsrätt
som sökanden.» Om utskottet

Onsdagen den 1 november 1967

Nr 39

avstyrker motioner på det sättet, så kan
en motionär bara buga och tacka, eftersom
han i realiteten har fått sina i motionen
framförda synpunkter beaktade
— i varje fall kan han hysa förhoppningar
om att det som han föreslagit i
motionen kommer att gälla i framtiden.

Beträffande punkterna A 3 och A 4 i
motionens yrkande har utskottet bl. a.
skrivit: »Genomförandet av motionärernas
förslag skulle sålunda få så begränsad
praktisk betydelse att tillräckliga
skäl ej kan anses föreligga att på förevarande
område införa en annan ordning.
» Även i det fallet vill jag hänvisa
till vad som anförts i motionen och speciellt
till det som framhållits av Stockholms
rådhusrätt. Det är ingen hjärteangelägenhet
för mig att försöka få en
ändring till stånd i detta avseende. Jag
konstaterar bara att saken inte är så
självklar att den bör avfärdas som varande
av mycken liten betydelse.

Härefter kommer jag till den motion
som jag väckte sista motionsdagen vid
början av innevarande höstriksdag. Jag
beklagar livligt, om den formella ordningen
för riksdagsbehandlingen av så
stora ärenden som patentlagen medfört
att utskottet fått vidkännas olägenheter
av att jag väckte min motion i sista
stunden.

Helt naturligt måste en riksdagsledamot
som har betänkligheter mot innehållet
i ett lagförslag framföra sina synpunkter,
även om det skulle innebära
att utskottet får hålla ett eller annat
extra sammanträde och även om det i
viss mån skulle rubba de cirklar som
man dragit upp för färdigställandet av
ett utlåtande. Jag har ansträngt mig på
allt vis för att samarbeta i denna fråga
i syfte att undvika varje risk för försening
av lagförslaget, så att detta
skulle kunna framläggas såsom var planerat.

.lag hoppas att det också framgår att
jag gjort allvarliga ansträngningar för
att anpassa de förslag och yrkanden,

Patentlag m. m.

som framförs i motionen 11:1069, på
ett sådant sätt att de inte skulle fördröja
genomförandet av lagen.

Man har ju funnit att det nyhetshinder
som jag har påvisat och som också
påvisats av intressenter inom patentombudsföreningarna
i de fyra nordiska
länderna, innebär rätt allvarliga konsekvenser
för en egen sökande, vilken
inom prioritetstiden och i varje fall
inom den tid då patentansökan är hemlig
och icke offentliggjord önskar företa
ytterligare påbyggnader på sin patentansökan.
Jag har därför inte kunnat
underlåta att utnyttja en utväg, som
möjligen står till buds, nämligen att genom
tillämpningsbestämmelser till lagen
försöka få till stånd en så pass liberal
tolkning av begreppet »nyhet», att
en egen sökande på grund av nyhetshinder
inte skall vara förhindrad att,
om han vill komplettera sin ansökan
inom prioritetstiden, inkomma med tillläggsansökningar.

Enligt vad jag kan finna har utskottet
haft full förståelse för de faror som
det skulle innebära att anta lagen utan
att göra något uttalande på denna
punkt, och det är med stor tillfredsställelse
jag konstaterar att utskottet på sidan
24 i sitt utlåtande infört en skrivning
av följande lydelse: »Utskottet har
erfarit att de tillämpningsföreskrifter,
som inom lagstiftningens ram skall utfärdas,
kommer att så till vida tillgodose
motionens syfte att föreskrifterna
får en sådan utformning att sökanden
icke genom formalism tillskyndas onödiga
rättsförluster eller svårigheter.»

Detta är ungefär var jag yrkat i min
motion. Även om utskottet sedermera
uttalar att motionen inte föranleder någon
riksdagens åtgärd, är jag givetvis
tacksam för att motionen i sak blivit bifallen
genom utskottets nyss citerade
skrivning.

Det är givetvis ingen angelägen uppgift
att fastslå, huruvida motioner blivit
tillstyrkta eller avstyrkta eller om utskottet
använt en skrivning av annan

Nr 39

Onsdagen den 1 november 1967

Patentlag m. m.

innebörd. Huvudsaken är att lagstiftningen
blir sådan att den gagnar utövarna
av uppfinnaruppdrag. Det är
därför med tillfredsställelse jag konstaterar
att vi i varje fall får en lagstiftning
som är väsentligt bättre än den vi
tidigare haft. Jag vill också ge en verklig
komplimang till alla dem som har
arbetat med genomförandet av denna
mycket betydelsefulla lagstiftning. Jag
vet av egen erfarenhet hur svårt det är
att komma till rätta med problem på
immaterialrättens område, i all synnerhet
om man skall försöka sammanjämka
fyra nordiska länders åsikter.

Herr talman! Jag har inget yrkande
utan är tillfredsställd med att i den utsträckning
jag här redovisat ha blivit
tillgodosedd.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka justitieministern
för det positiva beskedet
att man beräknar att i början av nästa
år kunna ta upp förhandlingar på regeringsplanet
om ikraftträdande av 3
kap. patentlagen som gäller nordisk patentansökan.

Till herr Löfgren vill jag säga att det
inte tycks råda så stora olikheter i uppfattning
mellan oss om de delproblem
som ryms inom patentlagstiftningen.
Herr Löfgren konstaterade alldeles riktigt
att vi inom utskottet inte funnit anledning
att biträda de motioner herr
Löfgren varit med om att väcka men
att vi yttrat oss mycket välvilligt om
vissa av de tankar som utformats av
herr Löfgren. Detta gäller bl. a. möjligheten
för invändare att få samma fullfölj
dsrätt till besvärsinstans som patentsökande.

Herr Löfgren redogjorde vidare ganska
ingående för de tankegångar som ligger
bakom den motion herr Löfgren
väckt till höstriksdagen. Jag vill då först
och främst framhålla att en lagändring
på ifrågavarande punkt förutsätter att
motsvarande ändring görs i de andra
nordiska ländernas förslag, vilket i sin

tur förutsätter att överläggningarna
mellan parlamentsutskotten återupptas.
Vi var därför inom första lagutskottet
tacksamma över att herr Löfgren i motionen
inskränkte sig till att begära ett
uttalande av utskottet. Och jag tycker
att vi har lämnat ett mycket positivt
besked till herr Löfgren genom de uttalanden
som gjorts i utskottsutlåtandet.

Jag vill understryka att utskottet behandlat
frågan synnerligen ingående.
Men det sagda får absolut inte uppfattas
så, att vi skulle ha funnit det olägligt
att herr Löfgren väckte sin motion.
Jag kan tala om, att vi hade en hearing
på över en timme med, jag tror jag
vågar säga vår främste expert på området,
nämligen generaldirektören för
patentverket, som dessutom själv deltagit
i det föregående lagstiftningsarbetet.
Han gav oss sådana försäkringar om
hur tillämpningsföreskrifterna skulle
komma att utformas att vi blev övertygade
om att de farhågor, som herr Löfgren
givit uttryck för i sin motion, inte
var befogade. Därför fann vi inte anledning
att göra något annat uttalande än
det vi gjort i anledning av herr Löfgrens
motion.

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! Jag är givetvis mycket
tacksam över fru Gärde Widemars yttrande
och noterar med tillfredsställelse
att utskottet har tagit allvarligt på frågan.
Jag tror att detta gagnat saken, och
jag hoppas innerligt att vi skall kunna
komma till rätta med de allvarliga problemen
på området genom de tillämpningsföreskrifter
som kommer att utfärdas.

Hur som helst hyser jag en viss tveksamhet
på denna punkt, och jag borde
kanske hellre ha utformat mitt yrkande
på ett annat sätt — som ett direkt förslag.
Jag har dock avstått från att göra
det. Men låt mig läsa upp följande avsnitt
i motionen: »Om det — trots genom
tillämpningsbestämmelser möjliggjord
liberal tolkning av begreppet ny -

Onsdagen den 1 november 1967

Nr 39

Handläggningen av vissa ärenden rörande omhändertagande av barn

hetshinder i angivna fall — senare skulle
visa sig, att betydande olägenheter
kvarstår på grund av den nya lagens
utformning, så förutsätter jag, att de
nordiska patentverken medverkar till
att en ändring av lagen kommer till
stånd, vare sig olägenheterna iakttages
inom patentverken eller sakligt motiveras
av patentsökande.»

Jag har velat framföra detta, därför
att det kan finnas anledning misstänka
att man inte helt kommer till rätta med
problemen genom införandet av tilllämpningsföreskrifter.
Det kan nämligen
inte anses lämpligt att genom tilllämpningsföreskrifter
införa en sådan
ordning att man bryter mot lagens bestämmelser.
Om detta skulle visa sig bli
resultatet, måste vi givetvis förutsätta
att en ändring av lagen kommer till
stånd.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Det är naturligtvis inte
möjligt för någon av oss att nu förutse
i vad mån det blir nödvändigt med en
lagändring. Men utskottet har godtagit
chefens för patentverket uttalande härvidlag
och dessutom stär det i utskottets
utlåtande på s. 24: »Därest erfarenheten
från den enhetliga nordiska
praxis på området, som är att förutse,
skulle visa att en jämkning är påkallad
kan man anta att initiativ härtill
tas av patentmyndigheterna.»

Detta är väl ett ganska uttryckligt
svar från utskottet i de frågor herr
Löfgren berörde.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 24

Handläggningen av vissa ärenden

rörande omhändertagande av barn

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 51, i anledning av väckt motion

angående handläggningen av vissa ärenden
rörande omhändertagande av barn.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr ÅKERLIND (h):

Herr talman! Utskottet har biträtt mitt
motionsyrkande angående handläggning
av vissa barnavårdsärenden. Det är glädjande,
men jag vill ändå tillägga några
synpunkter.

När det gäller omhändertagande av
barn på grund av bostadens beskaffenhet
anför socialstyrelsen i sitt remisssvar,
att barnen skall ha rätt till skydd
så länge de behöver skydd, oavsett om
faran för dem består i en hälsovådlig
bostad eller i något annat.

Det är riktigt, men kanske barnen
också behöver skyddas mot samhället.
Jag är övertygad om att många föräldrar
döljer sina bostadsförhållanden och
undviker att söka samhällshjälp, därför
att de är rädda att förlora sina barn
därest förhållandena uppdagas. Detta
är till skada för barnen. Om föräldrarna
kände större säkerhet att få behålla
det käraste de äger •— barnen — kanske
många tragedier i det tysta kunde
undvikas och missförhållandena uppdagas
i ett tidigare skede än som nu ofta
är fallet. Det är lätt att tro att barnen
genom samhällsvård alltid får det bra
och har möjlighet till skydd.

Låt oss försöka se problemen på barnets
sätt. En ung kvinna sade en gång
till mig att hon aldrig skulle vilja att
hennes barn kom till barnhem. Hon hade
själv vistats fem år på barnhem
och fått allt hon behövde —- utom fars
och mors kärlek — och hon ville inte
att hennes eget barn skulle behöva uppleva
det.

Det är angeläget att vi lägger större
vikt vid familjegemenskapen och inte
anlägger en alltför materiell syn på de
olika frågorna. Faran för barnen, som
det talas om, kanske inte alltid består
i vad vi ser för våra ögon.

Nr 39

Onsdagen den 1 november 1967

När det sedan gäller frågan om hörandet
av barn under 15 år, anser jag
att det är oriktigt att barn i skolåldern
inte alls skall liöras i frågor gällande
dem själva. En bestämmelse om en sådan
skyldighet bör med lätthet kunna
införas, utan att man fördenskull behöver
införa motsvarande bestämmelser
i fråga om samtycke till omhändertagande
enligt 29 eller 30 § § eller i fråga
om underställelse av beslut enligt
24 §.

Till slut vill jag understryka nödvändigheten
av att den begärda översynen
av barnavårdslagen kommer till stånd
snarast möjligt och uttala min tacksamhet
över utskottets positiva skrivning.

Herr talman! Jag bär intet annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag.

Herr förste vice talmannen övertog
ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Herr Åkerlind framställde
inte något annat yrkande än bifall
till utskottets hemställan. Jag skulle
kunna inskränka mig till att framställa
samma yrkande, men eftersom jag
ändå har ordet vill jag också understryka
angelägenheten av att den översyn
av barnavårdslagen, som riksdagen
begärde under fjolåret och vars vikt
utskottet nu ånyo starkt har betonat,
verkligen snart kommer till stånd.

Socialstyrelsen har framhållit betydelsen
härav både i fjolårets och i årets
remissyttrande, och det är allmänt bekant
att de som arbetar inom socialvården
anser det vara utomordenUigt
väsentligt att en revidering genomföres,
eftersom de nuvarande bestämmelserna
i vissa situationer är svåra att tillämpa.

Jag vill alltså vädja till socialministern
att han med det snaraste vidtar
åtgärder.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 25

Begränsning av eller förbud mot tobaksreklam,
m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 52, i anledning av väckta motioner
om begränsning av eller förbud mot
tobaksreklam, m. m.

Andra lagutskottet hade behandlat
tre inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:112
av herr Per Jacobsson och II: 151 av
herrar Westberg och Börjesson i Falköping
om begränsning av eller förbud
mot tobaksreklam, samt

2) motionen II: 92 av herr Gustafsson
i Borås om påskrift på cigarrettpaket
om rökningens hälsovådlighet.

I motionerna I: 112 och II: 151 yrkades
»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa om utredning och
förslag till lagstiftning som begränsar
eller förbjuder tobaksreklam».

I motionen II: 92 hemställdes »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om förslag till sådan lagstiftning
att alla cigarrettpaket som säljs
i Sverige blir försedda med påskriften:
''Varning! Cigarrettrökning kan vara
skadligt för hälsan.’»

Utskottet hemställde,

A. att motionerna 1:112 och II: 151
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd, samt

B. att motionen II: 92 icke heller måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

vid utskottets hemställan under A

av herrar Erik Filip Petersson (fp),
Kilsmo (fp), Rimmerfors (fp), Gomér
(ep) och Åkerlind (h), vilka ansett, att
utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna
1:112 och 11:151 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
och förslag till lagstiftning om be -

Onsdagen den 1 november 1967

Nr 39

Begränsning av eller förbud mot tobaksreklam, m. m.

gränsning av eller förbud mot tobaksreklam; II vid

utskottets hemställan under B

av herrar Rimmerfors (fp) och Åkerlind
(It), utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Vi är en femmannagrupp
inom andra lagutskottet som har reserverat
oss till förmån för herr Westbergs
och herr Börjessons i Falköping
motion om begränsning av eller förbud
mot tobaksreklam. Vi lever inte i något
slags kolartro på att frågan om tobakens
skadeverkningar skulle lösas enbart genom
en restriktivare lagstiftning när det
gäller tobaksreklamen. Vi vet att det är
fråga om ett långt större och djupare
problem än så. Det innehåller allvarliga
frågeställningar av helt annat slag.
Medicinsk och social forskning samt
upplysning och återigen upplysning är
här kungsvägarna, för att inte tala om
det goda föredömets makt.

Det hindrar inte att reklamen också
är en betydelsefull sak. Ingen försäljningsorganisation
skulle lägga ned så
avsevärda summor som det här gäller,
om det inte funnes utsikt att därigenom
liöja konsumtionen. Reklamen är klart
konsumtionsstegrande, och det är uppenbart
att den i första hand gäller nybörjarklientelet,
de som skall lockas in
i beroendet av tobaken. Det är alltså
fråga om barn och ungdom i första hand
som vi har funderingar på att något
skydda; jag säger något, ty det är en
relativ skyddsåtgärd. De äldre, etablerade
rökarna behöver ingen reklam, eller
rättare sagt: ingen reklam biter i
något avseende på dem, utom möjligen
när det gäller att gå över från det ena
cigarrettmärket till det andra, men detta
har ju mindre betydelse ur hälsosynpunkt.
En slav — om vi nu skall an -

vända det uttrycket — har inte stor glädje
av att några av länkarna bytes ut
i den kedja som fängslar honom eller
henne. Han sitter redan så hårt fast
i rävsaxen, att tobaksfirmorna kan lita
på hans livslånga stöd utan reklamkostnader.

Nej här gäller det, herr talman, nyrekryteringen.
Det finns säkert ingen i
denna kammare som är så cynisk att
han skulle vara likgiltig inför rökvanorna
av i dag bland våra barn och
ungdomar ända ner till skolans lågstadium.

Jag tror alltså, herr talman, att reklamen
spelar en betydande roll i detta
sammanhang, och därför måste den
komma in i bilden, även om det för
många av oss ur tryckfrihetssynpunkt
känns litet motbjudande.

Reklamen spelar t. o. in. en dubbel
roll i vårt samhälle. Yi kan tänka oss
reklam mot och reklam för. Riksdagen
har anslagit betydande belopp till reklamkampanjer
mot rökningen. Såvitt
jag minns rätt var det 1963 som Kungl.
Maj :t i proposition till riksdagen föreslog
en halv miljon till upplysning om
tobakens skadeverkningar. Nu i år begär
Nationalföreningen för upplysning
mot tobaksskadorna ett förnyat sådant
anslag inom ramen för de av medicinalstyrelsen
disponerade medlen för hälsoupplysning.
Jag förutsätter att riksdagen
någon gång fram på vårsidan
kommer att få behandla frågan och då
kommer att inta en mycket positiv inställning
till den, eftersom vi tror på
reklam i det stycket.

Men nu gäller det reklamen för utbredningen
av röksederna. Förr i världen argumenterade
man mot alla inskränkningar
av en sådan här reklam under hänvisning
till tryckfriheten och sade att
tryckfrihetens cirklar inte på något
sätt finge rubbas. Nu är väl detta ett
passerat stadium, bl. a. sedan justitieministern
— vid 1955 års riksdag, tror
jag det var — bestämt vederläde dessa
invändningar. Det skedde i samband

Nr 39

Onsdagen den 1 november 1967

Begränsning av eller förbud mot lobaksreklam, m. m.

med frågan om alkoholreklamen. Vi
fick då klart för oss att det allmänna
måste ha rättighet att när det gäller sådana
företeelser som vållar skador i
samhället också vidta åtgärder utan att
därmed kränka lagen om tryckfrihet.

Låt mig ändå, för säkerhets skull, i
de mest kategoriska ordalag betyga min
respekt för tryckfriheten, även om jag
vet att den grovt missbrukas här och
var! Men vi måste göra inskränkningar
när vi märker att det är fara å färde och
att människoliv befinner sig i riskzonen.
Är detta fallet i samband med tobaksreklamen? Utan

minsta tvekan ja! Det är inte
bara fråga om obehag och förstörd luft
i hem och lokaler och kommunikationsmedel,
utan det föreligger också hälsorisker.
Ingen, inte ens den mest hängivne
dyrkare vid nikotinets altare, bestrider
hälsofaran. Det längsta man
sträcker sig till numera är att försöka
ifrågasätta riktigheten av de vetenskapliga
rönen vid tobaksforskningen; man
säger att dessa bara är hypoteser. Låt
mig erinra om att allt vetenskapligt arbete
måste utgå från hypoteser, men vetenskapen
på tobaksforskningens område
har verkligen kommit så långt, att
man nu använder ordet fakta. Svenska
vetenskapsmän och svenska ämbetsverk
brukar inte fall i farstun i första
taget, men i tobaksfrågan talar man
med ett ganska ofrånkomligt allvar. Jag
fäster kammarens uppmärksamhet på
att den bok som 1965 utgavs som resultat
av en expertgrupp tillsatt av medicinalstyrelsen
faktiskt heter »Fakta om
rökning och hälsa». Den är försiktig,
den är vetenskapligt återhållsam, men
den påvisar ett klart orsakssammanhang
mellan tobaksrökning och vissa sjukdomar,
främst lungcancer, kronisk bronkit
och lungemfysem. I fråga om andra
sjukdomar, exempelvis kranskärlssjukdomar,
som amerikanska och brittiska
forskare har ägnat mycken uppmärksamhet
åt är man mera återhållsam.
Man nöjer sig med att påvisa ett sam -

band, men tillägger att graden av denna
hälsorisk ännu inte blivit klarlagd.

Så mycket allvarligare har vi anledning
att ta det som man är säker på
och där man talar om fakta. Det är väl
också helt naturligt att våra andningsorgan
påverkas menligt av främmande
ämnen, exempelvis tjära. Våra lungor
är inte skapade för en daglig impregnering
av tjära. Om man läser om ett
cigarrettmärke, som jag förstår är mycket
vanligt här i landet, att varje cigarrett
innehåller 41—42 milligram
tjära, så kan man begripa att skolbarn
blir trötta av att varje rast suga i sig
eu ny kvantitet tjära och att äldre rökare
förlorar sin fysiska spänst.

Reservanternas motiv, herr talman,
för sin önskan om en utredning av
reklamfrågan är sålunda allvaret i skadeverkningarna
på folkhälsan. Dessa
synpunkter väger så tungt för oss att
vi, om vi skulle kunna få riksdagens
kamrar med på ett utredningsyrkande
och Kungl. Maj :t en dag föreslår vissa
begränsningar eller till och med förbud
av tobaksreklam, skulle ta denna
inskränkning — om den skall kallas så
— som en nödvändig skyddsåtgärd. Våra
barns och våra ungdomars hälsa
måste väga tyngre än tobakskapitalets
vinster på sin hantering. Vi är medvetna
om att detta i långa stycken är en
fråga om våra kontakter med utlandet,
men vi har ju också själva ett statligt
affärsdrivande verk inom tobaksbranschen,
som ganska ogenerat propagerar
för sina varor.

Det blir, herr talman, tydligen allt
trängre för cigarretthanteringen och cigarrettreklamen
i USA och delvis också
i andra länder. I det läget har man öppet
sagt ifrån, att man tänker öka propagandatrycket
mot Sverige som ännu
har en betydligt lägre tobakskonsumtion
än många andra länder. Sker detta har
det sagts att Tobaksbolaget här i Sverige
måste sätta in en motkampanj, indirekt
på bekostnad av svenska statsmedel.
Låt oss undersöka, herr talman, om det -

Onsdagen den 1 november 1967

Nr 39

Begränsning av eller förbud mot tobaksreklam, m. m.

ia är nödvändigt och riktigt. Det gör vi
genom att stödja reservationen om utredning
och förslag till lagstiftning om
begränsning av eller förbud mot tobaksreklam.

.lag skulle i det sammanhanget vilja
anknyta till den norska s. k. Bjartveitkommittén,
som nyligen avlämnat ett
mycket omfattande utlåtande. I Norge
har man en överenskommelse med tobaksfabrikanterna
om en begränsning
av tobaksreklamen ungefär av det slag
som vi under första året efter spritreformen
hade beträffande alkoholen. Ändå
föreslår Bjartveitkommittén en skärpning
så långt som möjligt i riktning mot
totalt reklamförbud, och man motiverar
utomordentligt väl skälen därtill.
Vinsten med en sådan åtgärd skulle bl. a.
vara -—• och det är jag angelägen att
understryka — att människorna vet hur
allvarligt myndigheterna ser på frågan.
Sedan kan människorna ändå göra som
de vill; var och en har sin frihet, ungefär
som en skolöverläkare i Stockholm
sade, när jag för några år sedan hörde
honom tala vid ett föräldramöte i Bromma:
»Det tycks vara svenska folkets urgamla
rätt att sig självt fördärva.» Men
vi i den lagstiftande församlingen bör
ändå ha varnat.

Tillsammans med herr Åkerlind har
jag en blank reservation beträffande
herr Gustafssons i Borås motion. Herr
Gustafsson vill ha en varningstext på
varje cigarrettpaket, i stil med vad man
har i Amerika och vad man nu föreslår
i Norge. Utskottets majoritet har avstyrkt
motionen och inte heller vi fem
som reserverat oss till förmån för utredning
om begränsning av tobaksreklamen
har varit beredda att helt stödja motionärens
förslag. Med min blanka
reservation vill jag ha sagt att jag anser
att herr Gustafsson i princip har rätt
men att tiden ännu inte är mogen för
ett sådant beslut. Det är möjligt att också
den frågan i likhet med reklamfrågan
närmare bör utredas. Jag vill hålla dörren
öppen för en sådan lagstiftning i

framtiden. Ty det är inte alls orimligt,
herr talman, att vi får en anordning liknande
den som förekommer i Amerika.
Det är riktigt att ha en varudeklaration
och en ärlig konsumentupplysning. Gift
skall karakteriseras som gift. Om varor
innehåller skadliga ämnen bör det redovisas
med de varningar som är betingade
av sammansättningen, ty det kan komma
att påverka användningen. Att vi
inte skrev en formell reservation i anledning
av herr Gustafssons motion beror
på att det hävdats att man ännu
saknar bevis för att etikettsvarningen i
Amerika medfört några verkliga effekter.
I varje fall vet man att folk vänjer
sig även vid varningar. Jag tror att även
denna fråga bör tas upp vid den kommande
utredningen.

För dagen nöjer jag mig med att
yrka bifall till reservationen av herr
Erik Filip Petersson in. fl. om utredning
av reklamproblemet.

I detta anförande instämde herr Nilsson
i Agnäs (h) samt herrar Westberg,
Nilsson i Lönsboda och Norrby (samtliga
fp).

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Det är naturligtvis mer
än onödigt att söka påvisa sambandet
mellan tobaksrökning och vissa sjukdomar.
Vetenskapliga undersökningar
har i det fallet kommit fram till eniga
utlåtanden. Jag skall här inte ens försöka
referera den rad av vetenskapliga
rön som alla talar om risken vid avancerad
tobaksrökning.

Min motion nr 92 berör endast en
sektor i fråga om rökning, nämligen
cigarrettkonsumtion, och den förordar
en lagstadgad skyldighet att förse alla
cigarrettpaket som säljs i landet med
en varning om cigarrettrökningens hälsovådlighet.

Tiden efter andra världskriget visar
en markant stegring just i fråga om
cigarrettkonsumtionen. Andra länder

Nr 39

Onsdagen den 1 november 1967
Begränsning av eller förbud mot tobaksreklam, m. in.

måste uppvisa en ännu större stegring
än vårt land. Medicinalstyrelsens expertgrupp
säger klart ifrån att de stegrade
rökvanorna ännu inte hunnit visa sig
i sin fulla utsträckning. Man har att
motse ännu okända sjukdomsfall, säger
man, t. ex. i lungcancer och kärlsjukdomar.
Samma grupp hävdar med skärpa
att cigarrettrökningen bland yngre
åldersgrupper är ett mycket allvarligt
jiroblem. Grundlägger man tidiga rökvanor
bör man veta, att man därmed
även godkänner ökade hälsorisker.

Liksom vi hävdar svenska folkets rätt
att sig självt beskatta, tycks vi också,
som herr Rimmerfors sade, hävda rätten
att oss själva fördärva. Jag undrar
emellertid om vi i det avseendet är
villiga att löpa linan ut. Den vägen är
alltför vådlig.

I mina ljusaste ögonblick vill även
jag gärna omhulda tanken, att upplysning
och åter upplysning, som reservanterna
säger, är vägen i alla sammanhang.
Tyvärr visar det bistra livet, att
den satsen inte alltid håller. Många vet
det rätta men gör motsatsen. Jag håller
dock alltfort på att den viktigaste av
alla åtgärder för att hejda rökfrekvensens
utbredning säkerligen är en omfattande
upplysning om fakta. Riksdagen
har redan tidigare anvisat medel
för en dylik upplysning, och en ökning
av dessa medel torde vara mycket angelägen.

Upplysningsverksamheten drabbas
emellertid av olika svårigheter. En sådan
består i att åtskilliga människor
känner ett starkt motstånd mot att acceptera
upplysningen om rökningens
skadeverkningar. De intalar sig, att all
upplysning som ges är överdriven eller
propagandabetonad och över huvud taget
inte förtjänar tilltro. Som stöd för
en sådan uppfattning anförs ofta, att
staten icke vidtagit några speciella åtgärder
mot den stigande konsumtionen.
Denna brist på åtgärder tolkas sålunda
som ett bevis för att staten skulle betrakta
förut nämnda fakta om rökning

och hälsa såsom mindre trovärdiga liksom
att hela frågan skulle bedömas såsom
tämligen betydelselös.

Man får nog räkna med att hur många
goda skäl som än åberopas, så kommer
många människor att förbli rökare, och
det har de naturligtvis rätt till. Därmed
är dock inte sagt att deras konsumtion
inte kan ändras, om de får veta riskerna
för framtida sjukdomar. När man t. ex.
började med filtercigarretterna, som
skulle neutralisera tjärhalten, övergick
många människor till sådana märken.
Det har dock visat sig, att filtermunstycken
inte gett vad som utlovats och
att en del fabrikanter använder starkare
tobak i just dessa cigarretter. Jag hänvisar
därvidlag till erfarenheterna från
Schweiz. Utifrån dessa synpunkter är
det löjligt men inte roligt när fabrikanter
i reklamen talar om att »detta vårt
märke har en så mild och god smak» —■
underförstått att hälsoriskerna är ringa.

De svenska statsmakterna har alltmer
intresserat sig för en förbättrad konsumentupplysning
på olika områden, och
vi har även ett system som ger tillverkare
möjlighet att erhålla en auktoritativ
varudeklaration som ger konsumenterna
kunskap. Den tanken har
inte varit mig främmande, att de svenska
tobaksrökarna borde kräva att alla
fabrikanter lämnar en utförlig varudeklaration
på sina produkter. På varje
paket cigarretter skulle besked lämnas
om hur stor mängd nikotin och tjära
som röken från en cigarrett innehåller.
Det måste väl anses vara ett verkligt
konsumentintresse för varje rökare att
få veta vad han suger in genom röken.
Statens institut för folkhälsan skulle säkert
biträda med allt nödvändigt material.
Det är inte bara maskiner, lakan,
filtar, pölsa och andra livsmedel som
behöver undersökas och deklareras. Det
behöver även i hög grad den populära
cigarretten. På burkar, flaskor och askar
som vi hämtar på apoteket finns det
varudeklaration — visserligen kan vi
som inte är kunniga i latin inte begripa

Onsdagen den 1 november 1967

Nr 39

Begränsning av eller förbud mot tobaksreklam, m. m.

vad det står på dem, men de finns ändå
där.

Jag har dock denna gång inte yrkat
på en varudeklaration utan endast på
en konsumentupplysning i form av en
varning. Utskottet anser sig inte kunna
biträda detta yrkande. Utskottet säger
bara kort att de erfarenheter man har
från USA, där sådan varningsskyldighet
föreligger, visat att dessa varningar
inte haft någon återhållande effekt. Det
vore mycket intressant att få veta hur
och var dessa erfarenheter av en lag
som varit i kraft endast ungefär ett och
ett halvt år har redovisats.

Jag håller med reservanterna om vad
de säger om föredömets makt. Det finns
på detta område mycket som väcker
förundran, tycker jag. Hur kommer det
sig t. ex. att vuxna rökare reagerar med
samma oro, samma olust och samma
ogillande som vuxna icke-rökare på
barns och ungdoms tilltagande rökvanor?
Finns det någon större utsikt
att vända strömmen bland de unga genom
intensivare upplysning i skolorna,
offentliga kampanjer, framstötar med
lock och pock kring veckopengen t. ex.,
när den vuxenvärld som förehåller tonåringen
det skadliga i att röka samtidigt
lägger ned 1,5 miljard kronor om året
på en så riskabel vara och vana? Det
är nog av stor betydelse att Hans Majestät
Konungen, flera av våra partiledare
och en del idrottstjärnor och tonårsidoler
slutat röka eller aldrig börjat.
Men deras goda exempel kan inte få
särskilt stor genomslagskraft så länge de
framstår som undantag från regeln i de
vuxnas värld. Både för spritens och
tobakens del gäller det naturligtvis att
det goda eller dåliga mönster, som de
vuxna utvecklar i sin livsföring och
som samhället tolererar eller på skilda
sätt stimulerar, spelar en mycket större
roll för ungdomens bruk eller missbruk
än all upplysning, all propaganda och
alla förbud.

Den kampanj mot ungdomens avancerade
cigarrettkonsumtion som alltfort

lörs är värd allt stöd. Anslagen till medicinska
forskningsrådet för tobakslorskning
och till medicinalstyrelsen
bör vara så stora att forskningen på
detta område inte hämmas. Men det
behövs inga kampanjer och inga forskningsanslag
för att konstatera vari det
verkliga problemet ligger: hos de många
som mot bättre vetande röker för mycket
och som är väsentliga idealbildare.
Jag är glad, herr talman, att på denna
punkt kunna hänvisa till ett ledarstick
i Dagens Nyheter för något år sedan där
precis detsamma framhölls.

Som på många andra områden agerar
radio och TV här ytterst ansvarslöst.

Ungdomsrökandet tilltar alltmer. 1956
gjordes en undersökning av skolungdomens
rökvanor, och man fann att redan
i 15-årsåldern 22 procent av pojkarna
och 12 procent av flickorna var vanerökare.
Kom man upp i 18-årsåldern var
siffrorna respektive 46 och 32 procent.
Då man nu med bestämdhet vet att
tobaksbruket är skadligt kan man inte
avfärda dessa siffror med en axelryckning.
Det är nödvändigt att klara ut
varför de unga börjar röka och hur
man skall kunna få dem att nobba
cigarretten.

De tio åren efter 1956 uppvisar avancerad
cigarrettkonsumtion bland 8-, 10-och 12-åringar. Skolläkarna i 23 rektorsområden
anser att barnrökningen är
ett betydande problem och framhåller
att man t. o. m. ser små barnrökare på
lågstadiet bland 8- och 9-åringar.

TV kan inte svära sig fri från ansva:
för inflytande med att bara kallt konstatera
att den speglar endast ett beteende
bland människorna. Har våra
massmedia inget pedagogiskt ansvar?

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till min motion.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Tobaksreklamen har varit
föremål för behandling i riksdagen
vid åtskilliga tillfällen. Yrkanden om
utredning om begränsning har icke

Nr 39

Onsdagen den 1 november 1967
Begränsning av eller förbud mot tobaksreklam, m. m.

vunnit riksdagens gillande. Även i dag
har vi på riksdagens bord en motion
om begränsning eller förbud mot tobaksreklam.
Inte heller nu har utskottet
velat tillstyrka utredningsförslaget.
Utskottet anför i sitt utlåtande att det
finns fog för påståendet att tobaksreklamen
har sin huvudsakliga betydelse
för valet mellan olika märken. Med anledning
av detta påstående skulle jag
vilja säga att det är ett område där man
i strikt vetenskaplig bemärkelse vet
mycket litet. Man kan sålunda lika gärna
säga, att det finns fog för påståendet,
att reklamen har en väsentlig betydelse
för konsumtionen i stort. Flera
konkreta fakta stöder denna synpunkt,
t. ex. de stora kostnader som läggs ned
på tobaksreklamen. Jag har några siffror
från fullt vederhäftigt håll, vilka visar
att USA lägger ned 300 miljoner dollar,
medan man räknar med att tobaksreklamen
i Sverige rör sig om omkring
15 miljoner kronor.

Ett annat bevis på reklamens betydelse
är, att man faktiskt infört de nu
helt frivilligt antagna reglerna för begränsning
av reklam beträffande barn
och ungdom.

Den viktigaste synpunkten är kanske
trots allt den, att ett samhälleligt ingripande
i fråga om tobaksreklamen skulle
markera det allvar med vilket man på
ansvarigt håll måste betrakta tobaksrökning
såsom ett hälsoproblem. Detta
är en synpunkt som jag tycker utskottet
helt förbigått.

Utskottet påpekar däremot att tillverkning
och försäljning av tobaksvaror
numera är helt fri och låter därav
som slutsats följa, att det borde tillåtas
en viss form av kommunikation då det
gäller reklam mellan tillverkare, försäljare
och förbrukare.

Det är intressant att konstatera, att
man i USA inte drar så lättvindiga slutsatser
av det förhållandet, att tillverkning
och försäljning av tobaksvaror är
helt fri. Det görs från ansvarigt håll
gällande, jag vill bl. a. hänvisa till ett

tal som hållits av senator Robert Kennedy,
att cigarretterna måste anses inta
en helt unik ställning, då de trots att
de är fritt tillgängliga utgör en allvarligt
hälsofarlig produkt. Detta måste beaktas,
så att cigarretterna som varuslag
behandlas annorlunda, t. ex. när det
gäller reklamfrågor, än övriga fritt tillgängliga
handelsvaror.

Det är också av intresse att notera, att
man inte bara i USA utgår ifrån att en
begränsning av tobaksrökningen måste
komma till stånd. Även i Norge, där
rökningen inte blivit ett lika stort hälsoproblem
som i Sverige, är man inne
på den linjen. Jag åsyftar här rekommendationerna
i det betänkande, som
avlämnats av »Utvalget for forskning i
rpykevanor», den kommitté som utsetts
av den norske hälsodirektören och vars
utlåtande nyligen offentliggjorts. Där
anser man, i motsats till andra lagutskottet
i Sverige, att upplysning och undervisning
inte alls kan vara till fyllest
som åtgärder för nedbringande av tobaksförbrukningen.
Man framhåller
tvärtom mycket bestämt, att såväl restriktiva
samhälleliga åtgärder som ökade
förebyggande insatser är nödvändiga
för att tillsammans med upplysningsverksamhet
kunna leda till en på längre
sikt minskad tobaksförbrukning.

De nyssnämnda redan gällande cigarrettreklainbegränsningarna
får inte på
något sätt övervärderas. Man måste rent
av beakta den fara som finns att dessa
regler kan hållas upp som ett »skydd»
mot propåer om starkare åtgärder. Den
högaktningsfullhet med vilken dessa
regler nämns, bl. a. av utskottet i dess
utlåtande, kan tyda på någonting sådant.
Reglernas bristfällighet påtalades
ju förra året av Målsmännens riksförbund
i en skrivelse till Svenska tobaksaktiebolaget,
som dock i ett kort svar
endast konstaterade att Målsmännens
riksförbunds skrivelse icke skulle föranleda
någon bolagets åtgärd.

Utskottsutlåtandet omnämner hurusom
riksdagen år 1964 avvisade ett

Onsdagen den 1 november 1967 Nr 39 65

Begränsning av eller förbud mot tobaksreklam, m. m.

jag skall inte gå in på detta, och jag

förslag om totalförbud mot tobaksreklam
med hänvisning till betänkligheter
ur tryckfrihetssynpunkt. Utskottet låter
detta leda till slutsatsen, att även motion
11:151 om tobaksreklamfrågor bör
avslås. Förtjänar det inte här framhållas
hurusom den jämförelsen inte är
relevant, eftersom motionärerna endast
begär en utredning? Tvärtom skulle väl
just en sådan utredning skapa möjlighet
att undgå de betänkligheter ur
tryckfrihetssynpunkt som förut ansetts
föreligga.

Med det sagda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen av
herr Erik Filip Petersson in. fl.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag skall först i likhet
med tidigare talare redovisa min nyfikenhet:
Hur i all sin dar vet utskottet
att den varnande texten på de amerikanska
förpackningarna inte har gjort
någon verkan? Man vet ju inte hur det
hade varit, om den inte hade stått där.
Det är ett ensidigt påstående som inte
har något värde.

Här har redovisats så mycket medicinska
och andra synpunkter, och dem
skall jag för allt i världen inte gå in
på. Men jag skulle vilja understryka dessa
reklammänniskors utomordentligt
stora skicklighet och begåvning på sitt
område. Det är verkligen med beundran
man studerar affischer och annonser
som är framställda av dem. Det är numera
nästan fråga om en vetenskaplig
verksamhet, och man måste säga sig att
det de gör säkert inte är bortkastat. Det
är inte något slag i luften, utan de räknar
med —- och jag tror att de räknar
rätt — att deras reklam gör verkan.

Nu har det sagts att det i fråga om
cigarrettmärken och dylikt är mest en
dragkamp mellan olika fabrikanter, och
det är det förvisso. Man får se sköna
damer som förkunnar att nu har de också
gått över till det och det märket. Men

skall över huvud taget inte gå in på frågan
djupare än så, att jag upprepar vad
jag sagt tidigare här i kammaren — jag
vet inte hur många gånger — nämligen
att exemplet spelar en stor roll. I en
annons som förekommer mycket ofta
— och nu hoppas jag att det är tillåtet
att göra reklam för ett ögonblick — står
det: »Känt folk röker Kent.» Den annonsen
visar att reklammakaren har
fint sinne för mänskliga svagheter. Han
har därför använt sig av ett korruptionselement,
eftersom han vet hur svaga
människor i allmänhet är för vad kända
personer har för sig, framför allt idoler.
Det har talats litet om den saken redan
tidigare.

Jag kommer här till en praktisk och
kanske något begränsad slutsats av detta.
Den nu något reducerade församling
som sitter framför mig — jag hoppas
att den inte är reducerad av att
många är ute i korridoren och röker —
består ju av idel kända personer. Vi
skall inte tala om regeringsledamöterna,
som sitter någonstans här i huset. Det
är ingen tvekan om att det allra bästa
botemedlet mot tobaksrökningen -— detta
slaveri, som herr Rimmerfors alldeles
riktigt kallade den — för den uppväxande
generationen ända från tvåårsåldern,
när barnen börjar se vad
som sker omkring dem, skulle vara om
Sveriges riksdag stod upp och sade:
Nu slutar vi att röka varenda en! Ett
flertal ledamöter har redan gjort det —
med mycket aktningsvärda insatser av
energi och uppoffring, ty det är ingen
lätt sak att sluta röka. Denna vana brukar
ju vara mycket fast rotad.

Jag vill alltså framföra denna uppmaning,
och det är inte första gången
det sker. Någon har sagt att en sak som
upprepas gång på gång kanske tränger
igenom åtminstone hos någon.

Jag vill med dessa ord — kanske något
ologiskt — ansluta mig till den vid
förevarande utlåtande fogade reservationen
I.

5 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 39

Nr 39

Onsdagen den 1 november 1967

Begränsning av eller förbud mot tobaksreklam, m. m.

Herr GOMÉR (ep):

Herr talman! Det lär inte återstå särskilt
mycket att säga i denna fråga vare
sig vetenskapligt, logiskt eller ologiskt,
utan det mesta tycks redan vara sagt.
Jag har lovat att jag skall tala i två minuter
och jag skall försöka hålla del
löftet.

Jag har begärt ordet med anledning
av att vi inte i utskottet kunde skriva
samman oss till ett gemensamt utlåtande,
vilket jag tycker hade varit det bästs
förfaringssättet. Yi var på väg att göra
det, men det lyckades inte.

Jag har anslutit mig till reservationer.
av det enkla skälet att jag tycker atl
cigarrett-, cigarr- och tobaksreklamen
i övrigt är så ytterligt utmanande, mer
än all annan reklam som kommer i våra
postlådor. Jag är för övrigt inte glad åt
all den myckna reklamen i vårt samhälle.
Jag tror att den är skadlig på
många fler områden än detta.

I själva sakfrågan har det redan sagts
så mycket att jag inte skall ytterligare
upprepa argumenten. Den som läser såväl
reservationen som utskottets skrivning
finner, att vi är överens om att man
bör göra vad som kan göras. Vad herr
Rimmerfors påpekade äger emellertid
sin giltighet, nämligen att folket ju har
rättighet att förstöra sig självt och att vi
inte kan ta ifrån människorna denna
rättighet. Det här får ju heller inte lukta
något slags moral, det tycker folk
inte om. Men det är riktigt att man
gör sitt yttersta för att på något sätt
bemöta den som jag anser utmanande
reklamen.

Därför, herr talman, yrkar jag bifall
till reservation I.

Herr ÅKERLIND (h):

Herr talman! Här har sagts mycket
om skadeverkningarna. Jag vet inte om
det har nämnts tidigare att det har
gjorts en offentlig undersökning i USA
som har omfattat 47 000 hushåll. Den
undersökningen visar att nära en femtedel
av antalet sjukdagar i dessa hus -

håll berodde direkt eller indirekt på
cigarrettrökning. I Sverige har man också
gjort vissa undersökningar och kommit
fram till att rökare har en betydande
överdödlighet och översjuklighet
jämfört med icke rökare. Det är
alltså ett betydande samhällsintresse att
man kan begränsa dessa skadeverkningar.

Vi är fem stycken som undertecknat
reservation I, och jag hoppas att vi kan
få kammaren med på den. Från socialdemokratiskt
håll har många gånger talats
om att reklamen behöver begränsas
och om att reklamen är för utbredd
i vårt land. Men här finns en chans
till praktisk handling på detta område
genom att stödja reservationen som vin
begränsa reklamen för en skadlig vara
— och det är väl det allra viktigaste
att begränsa den reklamen.

När det gäller min blanka reservation
vill jag säga att man givetvis bör pröva
olika sätt att minska tobaksbruk^,
men jag har ändå inte ansett mig kunna
stödja herr Gustafssons i Borås motion.
Jag tycker nämligen inte att man
kan kräva att en fabrikant gör reklam
mot sin egen vara.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
1.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Här har förts en så
massiv argumentation för reservationerna,
att praktiskt taget alla synpunkter
väl nu kommit fram. Det är väl därför
inte mycket mer att i sak tillfoga i
denna debatt. Jag skall av denna anledning
inskränka mig till att bara peka
på den egenartade för att inte säga
helt orimliga ambivalens som präglar
samhällets inställning i denna fråga.

Det har erinrats om att det finns ett
speciellt anslag till hälsovårdsupplysning.
Tyvärr var det nog så, att detta
anslag icke var avsett enbart för »tobaksupplysning»
ens i begynnelsen.
Det är det i varje fall inte nu. Anslaget
rör sig f. n. om 900 000 kronor. Och

Onsdagen den 1 november 1967

Nr 39

Begränsning av eller förbud mot tobaksreklam. m. m

om detta anslag slåss företrädare för
ett stort antal hälsofrämjande intressen.
Anslaget disponeras av medicinalstyrelsen.
Det finns en särskild delegation
inom denna myndighet som planlägger
och verkställer åtgärderna för
hälsovårdsupplysningen. Denna delegation
har till sig knutit en expertgrupp,
bestående av representanter för myndigheter
och organisationer. Bland dem
finns också Nationalföreningen för
upplysning om tobakens skadeverkningar.

Det är med andra ord inte alls
900 000 kronor som står till förfogande
för upplysning enbart om tobakens
skadeverkningar. Det bär här erinrats
om att motupplysningen genom tobaksreklamen
disponerar över mycket
stora belopp. Det belopp som staten anslår
till Nationalföreningen för upplysning
om tobakens skadeverkningar är
därför egentligen en obetydlighet, en
spottstyver, jämfört med de mycket
stora belopp som används för tobaksreklam.
Jag kan upplysa kammaren om
— jag har inhämtat uppgiften i dag —
att det statliga tobaksbolaget, som svarar
för cirka 90 procent av marknaden,
under år 1966 lade ut inte mindre än
7,9 miljoner kronor i reklamkostnader.
Det var visserligen ungefär 35 procent
av den totala tobaksreklamen i landet
men reklambeloppet i sig är ju stort.

Denna uppgift att sålunda bara cirka
en tredjedel av den totala tobaksreklamen
täcks av det statliga bolaget kan
i varje fall knappast åberopas som försvar
för att ett statligt företag ägnar
sig åt en motpropaganda på detta område,
som drar så avsevärda belopp
jämfört med de medel som ställs till
förfogande för upplysning om tobakens
skade verkn in gar.

Jag bär velat peka på detta orimliga
förhållande. Både utskottsmajoriteten
och reservanterna riktar ju främst uppmärksamheten
på angelägenheten av
upplysning. Men det är alldeles uppenbart
att staten i fråga om upplysning

rörande skadeverkningarna ligger i
klart underläge på grund av den kraftiga
propagandan — delvis betald av
Tobaksbolaget, d. v. s. staten — till förmån
för tobaksbruk. Jag uttalar därför
förhoppningen att proportionerna mellan
statlig upplysning på området och
statlig tobaksreklam åtminstone skall
bli något rimligare än nu genom den
statsverksproposition, som kommer att
framläggas för nästa års riksdag. Det
har erinrats om att Nationalföreningen
för upplysning om tobakens skadeverkningar
bär gett in ansökan om ökade
anslag. Den fick under förra året
220 000 kr. av hälsovårdsupplysningsanslaget.
Föreningen bär beräknat sina
kostnader för budgetåret 1968/69 till
ungefär 510 000 kr. Det är alltså långt
kvar till de närmare 8 miljoner kronor
som enbart statens tobaksreklam kostar.
Den övriga omfattande tobaksreklamen
sköts av de särskilda tobaksifirmorna
— importörerna.

Föreningen beräknar sina inkomster
till 143 000 kr. och det föreligger alltså
behov av ytterligare 367 000 kr. Jag uttalar
sålunda förhoppningen att den
blivande statsverkspropositionen skall
bereda utrymme för att täcka minst
det belopp som föreningen kommit
fraim till i sina beräkningar och begärt
i statsbidrag.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Man kan naturligtvis
inte bli annat än imponerad av den
samstämmiga opinion som de föregående
talarna gett uttryck för. Man
kan inte heller undgå att imponeras
av och hysa respekt för det intresse
som uppbär deras anföranden och inställning.
De är ute i ett angeläget
ärende och jag kan till stora delar
förstå argumenteringen.

Jag måste emellertid samtidigt konstatera
att flera av talarna i en de!
avseenden har talat om någonting annat
än vad motionen och reservationen
innehåller. Reservationen och motioner -

Nr 39

Onsdagen den 1 november 1967

Begränsning av eller förbud mot tobaksreklam, m. m.

na innehåller ett yrkande att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om utredning och förslag
till lagstiftning om begränsning
av eller förbud mot tobaksreklam. Det
är detta yrkande som utskottet haft
att ta ställning till.

Flera talare bär uppehållit sig vid
tobaksbrukets skadeverkningar. Om
den saken råder väl egentligen inga
delade uppfattningar i våra dagar. Efter
de många vetenskapliga utredningar
och det forskningsarbete som har
gjorts ansies det ju vara konstaterat
att det råder ett samband mellan vissa
sjukdomar, t. ex. i andningsorganen,
och tobaksrökningen, varvid tobaksröken
ingår som en del i de luftföroreningar
vilka påverkar våra andningsorgan.
Den saken får väl anses ha blivit
klart bevisad, och jag hoppas att
den som läser utskottsutlåtandet, vilket
utmynnar i ett avslag på motionerna
och det nyss återgivna yrkandet,
inte får den uppfattningen att vi som
dikterat utskottsutlåtandet skulle ställa
oss negativa eller känslokalla inför de
skadeverkningar för folkhälsan som
den tilltagande tobakskonsumtionen,
främst cigarrettrökningen, innebär.

Även vi som utgör utskottsmajoriteten
och står för utskottets hemställan
anser att åtgärder i syfte att minska
förbrukningen är betydelsefulla och
nödvändiga. Särskilt angeläget är det,
som flera talare har understrukit, att
begränsa tobakskonsumtionen bland
barn och ungdom. Vi understryker detta
i utskottsutlåtandet lika starkt som
motionärerna och reseravanterna gör i
motionerna respektive reservationen.

Jag vill till riksdagens protokoll läsa
in ett stycke ur utskottets utlåtande,
återgivet på sid. 7: »Med hänsyn till
det sammanhang som konstaterats föreligga
mellan tobaksrökning och förekomsten
av vissa sjukdomar anser utskottet
— i likhet med motionärerna
— att förbrukningen av tobak bör hållas
nere. Framför allt är det angeläget

alt begränsa ungdomens tobakskonsumtion
och motverka att rökvanor grundlägges
vid alltför unga år.»

Varför har då vi som representerar
utskottsmajoriteten inte biträtt motionsyrkandet,
som ju syftar till en sådan
begränsning av tobaksbruket? Jo, helt
enkelt därför att vi inte tror att en utredning
av det slag, som motionärerna
avser, ensam skulle resultera i något
rimligt eller användbart positivt resultat.

Det får väl inte vara ett självändamål
att tillsätta en utredning, utan
denna måste ge ett resultat som sedan
kan läggas till grund för en lagstiftning,
vilken skall gå ut på att begränsa
eller — såsom motionärerna väl helst
vill — förbjuda all tobaksreklam.

Motionärerna har inte närmare preciserat
vad de avser med tobaksreklam.
Jag har ställt frågan i utskottet och
bett att få en precisering, men jag har
inte fått den. Avser motionärerna annonseringen
i tidnigar och tidskrifter?
Avser motionärerna annonseringen och
affischeringen på offentliga platser?
Avser motionärerna jämväl den reklam
som förekommer i tobaksaffärernas
skyltfönster och inne i butikerna på
diskar och hyllor?

Vi är här i landet i andra sammanhang
inte särskilt angelägna att yrka
på förbud. Det är väl något inkonsekvent
att endast några år efter det att
handeln med tobaksvaror har liberaliserats,
i det att man tagit bort det
svenska tobaksmonopolet och gjort
försäljning, tillverkning och införsel
av tobaksvaror helt fria, helt plötsligt
införa begränsningar av eller förbud
mot reklamen, alltså förbud mot att
över huvud taget visa eller utbjuda
varorna. Redan detta reagerar jag mot,
även om jag förstår det allvarliga syfte
som ligger bakom.

Men måhända kan dessa betänkligheter
övervinnas eller tillmätas mindre
betydelse. Motionärerna har emellertid
enligt min mening inte på tillfredsstäl -

Onsdagen den 1 november 1967

Nr 39

Begränsning av eller förbud mot tobaksreklam, m. m.

lande sätt preciserat vad de lägger in
i begreppet reklam, och detta har varit
en bidragande orsak till att jag har
följt majoritetens linje.

Dessutom känner vi ju till att många
olika psykologiska faktorer spelar in
i samband med ett förbud, faktorer som
utgör negativa faktorer och som begränsar
förbudets värde och försvårar
möjligheten att uppehålla detsamma.
Visst kan jag medge att reservanternas
påpekande, att det är inkonsekvent av
statsmakterna att, samtidigt som man
främjar forskning på detta område och
konstaterar tobaksrökningens hälsovådlighet,
tillåta en reklam, som många
gånger är osympatisk och överdimensionerad.
Visst kan man säga att det
råder inkonsekvens i detta. Reservanterna
anför härom på sidan 9 i utlåtandet:
»Det märkliga är emellertid, att
samtidigt som samhället främjar en
objektiv upplysning om rökningens
hälsorisker, tillåter man en subjektiv
propaganda för ökad tobakskonsumtion,
till stor del bekostad av statens
egen försäljningsorganisation, Svenska
tobaksaktiebolaget.»

Jag vill här inskjuta — och det framgick
också av herr Wiklunds i Stockholm
anförande — att de utländska fabrikanternas
reklamkostnader går upp
till väsentligt mycket högre belopp än
Tobaksaktiebolagets. Men det förtar ju
inte intrycket av att det ligger någonting
i vad reservanterna har anfört.

Detta är emellertid inte det enda exemplet
på inkonsekvens i det här sammanhanget
— inte ens det värsta exemplet.
Vid våra skolor bedrivs upplysningsverksamhet.
Skolorna är skyldiga
att ge upplysning om tobaksbrukets
skadeverkningar, och jag är övertygad
om att de flesta skolor också ger
sådan undervisning och saklig upplysning.
Men det är inte många år sedan,
som litet varstans i landet — jag skulle
tro att detta gäller hela landet — skolmyndigheterna
anordnade särskilda
rökrutor ute på skolgårdarna för att de

elever som hade vant sig vid att röka
skulle ha en plats anvisad för rökning.
Är detta konsekvent? Nu vet jag inte
om dessa rökrutor finns kvar längre,
men det vet jag, att rökförbudet, som
fanns på den tiden, då jag var aktiv lärare,
har försvunnit eller väsentligen
mjukats upp. Det förekommer såvitt jag
vet inte längre rökförbud i skolorna, i
varje fall inte för de högre klasserna.
Enligt min mening är detta en inkonsekvens,
väl så anmärkningsvärd som
den av reservanterna anförda.

Våra sjukhus är som bekant lhilsovårdsinrättningar.
Jag har besökt flera
nybyggda eller ny restaurerade sjukhus,
där man inrättat särskilda rökrum för
patienterna. Jag nämner detta inte såsom
någon kritik mot sjukhusdirektionerna
eller huvudmännen. Jag förstår,
att det är ett praktiskt arrangemang för
att undvika smygrökning på toaletter, i
trappuppgångar och prång. Men är det
konsekvent?

Sådana här synpunkter gör att jag
tycker, att motionen är litet ensidig och
framför allt för begränsad. Den syftar
på att utreda en enda sak i detta komplex,
nämligen reklamen. Syftet är inte
att klarlägga reklamens betydelse, ty
man tycks gå ut ifrån att denna är fullt
klarlagd. Man vill undersöka de vägar
som finns att begränsa eller direkt förbjuda
reklam.

Från mina utgångspunkter tror jag
det är bättre att fortsätta på den väg vi
redan prövat här i landet, nämligen att
träffa avtal dels med Tobaksaktiebolaget
och dels med importörerna och de
utländska tillverkarna om att hålla reklamen
inom rimliga gränser. Så är ju
knappast fallet nu. Det är en betydligt
mera sympatisk väg att gå. Vid det enda
tillfälle man gjorde ett sådant försök
vann man åtminstone det resultatet att
en överenskommelse nåddes om att inte
annonsera i sådana tidningar och publikationer,
vilka vände sig speciellt till
ungdomen. Dessutom lyckades man
komma överens om att inte annonsera

Nr 39

Onsdagen den 1 november 1967

Begränsning av eller förbud mot tobaksreklam, m. m.

om cigarretter på biografer eller på
idrottsplatser i samband med idrottstävlingar.
Jag förmodar att den överenskommelsen
hålles av de parter som
berörs. Jag skulle tro att detta är ett
trevligare tillvägagångssätt när det gäller
att komma till rätta med reklamen,
framför allt den överdrivna och osmakliga,
än att tillgripa förbudslagstiftning.

Jag har tidigare sagt att motionärernas
yrkanden är alltför begränsade. Det
som motionärerna dyker ned på är
egentligen en detalj. Man tar inte ett
samlat grepp om problematiken. Vad
som här behövs är inte enbart en begränsning
av reklamen, vilket också
framhållits av en del tidigare talare,
utan det är framför allt propaganda
mot tobaksbruket, saklig upplysning
om tobaksbrukets verkningar, inrättande
av avvänjningskliniker etc.

Jag läste helt nyligen i någon av de
tidningar som utges här i Stockholm
om en läkare vid karolinska institutet
som förestår en sådan avvänjningsklinik.
Han klagade över att kliniken inte
räckte till varken beträffande platsantal
eller i fråga om läkare och övrig personal.
Den verksamheten behöver alltså
byggas ut. Säkerligen behövs fler
sådana kliniker i vårt land. En effektiv
väg tror jag'' skulle vara kampanjer mot
tobaksbruket i förening med propaganda
för avvänjningskurer under medicinsk
ledning.

Några talare har berört den norska
utredningen. Jag förstod att den skulle
komma upp och jag har därför också
studerat den. Det är en mycket ambitiös
expertutredning som har levererat
ett stort material. Vad rekommenderar
då denna utredning? Jo, efter sina ingående
studier av vilka åtgärder som
har vidtagits i andra länder, den medicinska
forskningen på området, skadeverkningarna
m. in. rekommenderar
den följande:

1) Saklig upplysning, en avdramatiserad
upplysning, som utredarna ut -

trycker det. De påpekar alldeles särskilt
att om upplysningen inte är saklig
och avdramatiserad kan den ha
motsatt effekt mot vad man avser.

2) Terapeutiska åtgärder. Därmed
tycks utredarna mena avvänj ningskurer
under medicinsk ledning.

3) En begränsning av reklamen.
Denna begränsning föreslår de dock
inte genomförd i första hand genom
lagstiftning, utan de rekommenderar
förhandlingar och överenskommelser
mellan de parter som berörs. De antyder
att om dessa förhandlingar leder
till resultat kan detta läggas till grund
för en lagstiftning om begränsning av
tobaksreklamen.

De tre saker som man föreslår framgår
av sammanfattningen i utredningen.
Men tydligen är utredningsmännen själva
inte så där hundraprocentigt övertygade
om effekten av de föreslagna
åtgärderna. I sammanfattningen sägs
avslutningsvis: Även om man näppeligen
kan ha stora optimistiska förväntningar,
menar utredningen att vad som
föreslagits skall visa sig ha positiva
verkningar.

Jag för min del gjorde den reflexionen
när jag läste den slutsats som utredningen
kommit till, att utredningen
själv tydligen inte är så där alldeles
övertygad om att resultatet kommer att
motsvara vad uppdragsgivarna har väntat
sig.

Utredningen understryker emellertid
att det för att man verkligen skall nå
ett resultat är nödvändigt att åstadkomma
en samordnad insats mellan de
tre komponenterna, d. v. s. att upplysning,
restriktiva åtgärder och terapeutiska
åtgärder integreras och avstämmes
i förhållande till varandra. Om det
icke sker och om det icke finns balans
mellan de tre komponenterna, kommer
effekten att avta.

Jag tror att detta är en realistisk bedömning
och en väg att nå ett resultat.
Här föreslås emellertid att man ensidigt
skall inrikta sig på en utredning som

Nr 39

Onsdagen den 1 november 1967

Begränsning av eller förbud mot tobaksreklam, m. m.

tar sikte på en enda detalj, i detta fall
åtgärder mot reklam, närmast begränsad
till reklam i form av annonsering,
en åtgärd vars värde man kan ifrågasätta.
Att på det sättet begränsa utredningen
till en detalj i komplexet tror
inte heller jag leder till något resultat.
Detta har varit avgörande för min
ståndpunkt. — Vad man saknar i motionen
är alltså ett samlat grepp.

Dessutom måste jag ifrågasätta om
det verkligen är nödvändigt att ha en
utredning för att sätta i gång upplysning
i detta fall. Alla är ju överens om
att tobaken har skadeverkningar och
att särskilt ungdomarna måste upplysas.
Denna upplysning kan man ge utan
att tillgripa eu utredning. Är man övertygad
om att reklamen ökar konsumtionen
så bör man genom överenskommelser
söka inskränka reklamen. I varje
fall bör man pröva den vägen ytterligare
innan man ger sig in på lagstiftning.
Om angelägenheten av att ordna
flera avvänjningskliniker och skaffa
mer personal till dessa kliniker torde
bara en mening råda, och det behövs
knappast en utredning för att man skall
göra denna utbyggnad. Det är bara
fråga om att plocka fram de resurser
som behövs.

Dessa tre vägar tror jag innebär ett
samlat och mera realistiskt grepp på
detta viktiga problem än den väg som
motionärerna anvisat. Jag ber alltså,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte sagt att
utskottsmajoriteten är negativ. Jag tycker
utlåtandet andas av en ganska stor
förståelse för att åtgärder måste vidtas
i syfte att begränsa tobakskonsumtionen,
framför allt bland ungdomen.

Herr Anderson i Sundsvall gör gällande,
att vi inte föreslagit något samlat
grepp. Jag frågar då: Vill herr Anderson
i Sundsvall stödja oss om vi

begär en utredning, som omfattar hela
tobaksfrågan och alltså även frågan om
tobakens skadeverkningar?

På herr Andersons fråga vad vi syftar
till när vi begär en begränsning
av tobaksreklamen vill jag svara, att vi
avser reklamen över huvud taget men
framför allt den reklam som görs i tidningarna.
Det är den som har den
största genomslagskraften.

Vi beslutar här i riksdagen om så
mycket utredningar av större eller
mindre angelägenhetsgrad. När vi nu
ser hur tobakskonsumtionen ökar och
när vi genom tidningar, radio och TV
får uppgifter om tobakens skadeverkningar,
finns det väl alla skäl att pröva
möjligheterna att begränsa konsumtionen.
Kan en utredning medverka
härtill, vore väl mycket vunnet med en
sådan utredning. Norrmännen försökte.
Jag vet inte om herr Anderson i Sundsvall
missuppfattade mig. Jag har emellertid
inte sagt, att man i Norge pläderar
för en lagstiftning, utan det var
fråga om att söka åstadkomma en begränsning.
Är den vägen framkomlig i
Norge, borde den väl vara framkomlig
även i vårt land.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skulle ha varit min
gode vän, utskottets värderade talesman,
herr Anderson i Sundsvall, mycket
tacksam om han talat om vilket
material man bygger sitt uttalande
överst på s. 8 i utskottsutlåtandet på. Jag
efterlyste det i mitt anförande.

När utskottet som skäl för sitt yrkande
om avslag på min motion åberopar att
erfarenheterna från USA, där man haft
varningsskyldighet, visar att varningarna
inte har någon mätbar effekt på
förbrukningen, så tycker jag nog att
man annonserar en viss argumentnöd.
Utskottets skrivning är mycket skickligt
gjord, bl. a. därför att den kan tolkas
på olika sätt. Utskottet har varken
sagt något positivt eller något negativt,

Nr 39

Onsdagen den 1 november 1967

Begränsning av eller förbud mot tobaksreklam, m. m.

utan bara detta att man i USA inte fått
fram någon mätbar effekt. Nej, det tror
jag säkert!

Med de krav som kammaren har på
statistisk saklighet är det givetvis inte
möjligt att efter ett och ett halvt år
lägga fram någon statistik som kan
sägas vara övertygande. Men underförstått
ligger väl i utskottets skrivning att
varningen som profylaktisk åtgärd inte
är värd någon uppmärksamhet. Det är
mot detta som jag gärna vill inlägga en
liten gensaga så här i slutet av debatten.

Herr RIMMERFORS (fp) kort genmäle: Herr

talman! Herr Anderson i Sundsvall
efterlyste någon ytterligare motivering
för vad vi har anfört i reservationen.

Låt mig först säga att hela anförandet
av utskottets talesman präglades av det
djupa ansvar som tillkommer en folkets
lärare. Han avsäger sig all likgiltighet
och all känslokyla — jag har inte tilltrott
honom några sådana egenskaper.
Jag skulle också vilja säga att detta gäller
hela utskottet som skrivit förnämligt,
även om utskottet till sist skiljer
sig från oss reservanter i fråga om det
tekniska yrkandet och dess motivering.

När det gäller argumenten sade visserligen
herr Anderson att några av oss delvis
har talat om något annat än själva
förslaget, men jag tyckte nog att herr
Anderson själv gjorde detsamma. Det
länder honom till heder, ty han tog liksom
vi upp hela problemet, och det hör
ihop. Möjligen skall vi få återkomma till
det, såsom herr Börjesson i Falköping
också antydde.

Det är riktigt att vi inte har några
delade uppfattningar om tobakens skadeverkningar.
Dock anförde herr Anderson
att tobaksrökningen bara är en
av orsakerna till luftföroreningen. Jag
skulle vilja skärpa det litet och säga
att tobaksrökningen är en mycket väsentlig
anledning till en rad av de här

angivna sjukdomarna. Låt mig bara
mycket kortfattat återge några uppgifter
ur en svensk läkarrapport. Man
tycks vara ense om att under år 1965
inträffade 1 489 dödsfall på grund av
sjukdomar i luftvägarna, som »med säkerhet
var orsakade av rökning». Det
gäller här lungkancer, bronkit och Iungemfysem.
Många av dem som dog i dessa
sjukdomar bodde i bygder så genomfriska
som norra Jämtland eller Dalarnas
skogsområden och det är uppenbart
att de just inte kunnat fara illa av luftföroreningar! Jag

skall försöka hinna påpeka en
sak till. Herr Anderson sade att han inte
trodde att en sådan utredning ensam
skulle ge positivt resultat. Det tror inte
vi heller, och det har vi mycket tydligt
sagt.

Sedan är det fråga om effekten av dessa
åtgärder. Man vet ingenting förrän
man har prövat dem, och det är väl därför
som vi tycker att man borde åstadkomma
litet mera prövning. Herr Anderson
räknade upp en hel del saker
som egentligen styrker reservationen.
Han säger att det finns inkonsekvenser
på flera områden, och det har både herr
Wiklund och vi påpekat.

Vad slutligen det norska exemplet
vidkommer, så hänvisar jag bara till
ett enda ord som måste få komma med
i protokollet. Jag skall lämna den norska
texten till sekreteraren. Det står visserligen
som herr Anderson säger att »Utvalget
anbefaler åt Sosialdepartementet
innkaller til slike forhandlinger» med
tobakstillverkarna, men sedan står det
att »Utvalget har veiet fordeler og
ulemper ved et totalt reklaineforbud mot
hverandre, og er kommet til åt tobakksreklamen
b0r begrenses så langt i retning
av totalt reklameforbud som det
er praktisk mulig å håndheve».

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Låt mig först beträffande
herr Gustafssons i Borås efterlys -

Onsdagen den 1 november 1967

Nr 39

Begränsning av eller förbud mot tobaksreklam, m. in.

ning av motiven till formuleringarna i
utskottets utlåtande med anledning av
hans motion säga, att när motionen behandlades,
efterlystes i utskottet, om
man i Amerika hade kunnat påvisa något
resultat av den varning, som trycks
på cigarrettpaketen. Det upplystes då att
cigarrettkonsumtionen i Amerika per
capita ligger ungefär tre gånger så högt
som hos oss i Sverige och att man icke
någonstans har kunnat finna något som
tyder på att påskriften har haft effekt.

Formuleringen i utskottsutlåtandet
är, det erkänner jag, kanske något för
kategorisk. Det finns ännu inte något
underlag för något konstaterande, och
det är väl också ganska svårt att göra
ett konstaterande. Men den omständigheten
att förbrukningen av cigarretter
per capita i USA är tre gånger så hög
som hos oss kan väl ändå på sitt sätt tyda
på att varningen inte har haft några
större effekter. Jag medger att min slutsats
icke har helt tillfredsställande logisk
underbyggnad. Det är emellertid
bakgrunden till formuleringen på sid.
8 i utlåtandet.

Beträffande herr Rimmerfors’ referat
vill jag bara säga att hans referat är
riktigt, men man får ju dock beakta den
pessimism som kommer till uttryck i
slutsatsen ifrån utredarnas sida och
framför allt beakta att utredningen ju
inte har givit något resultat i form av
lagstiftning. Det återstår att se om så
blir fallet.

Med anledning av att herr Börjesson
i Falköping frågade, om han kunde påräkna
mitt stöd om till kommande år
läggs fram en motion om ett helhetsgrepp
på detta problem, vill jag säga,
att det beror på hur motionen blir utformad
och hur yrkandena ställs. Jag
binder mig inte på detta stadium. Jag
har inte samma intresse för utredningar
som herr Börjesson. Jag framhöll, i
mitt anförande att för att genomföra
dessa åtgärder: upplysning, begränsning
av reklam och medicinska åtgärder,
behövs det egentligen inte någon ut -

redning. De åtgärderna kan vidtas utan
utredning. Jag har den uppfattningen
att vi kanske har litet för mycket av
utredningar på gång, däribland åtskilliga,
där det kan vara mer eller mindre
problematiskt, om de kommer att leda
till ett effektivt resultat.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Kanhända är det på sin
plats att jag som absolutist ända från
barnaåren och kanske också som en
av de första i landet som propagerat
för rökrum på sjukhusen säger några
ord i denna fråga.

Låt mig kort och gott konstatera,
att fara för folkhälsan genom förgiftningar
föreligger på en rad områden.
Jag tror att rökbruket är en stor fara.
Men har motionärerna och reservanterna
exempelvis tänkt på att den potatis
herrarna och damerna nu äter är föremål
för en förgiftning som troligen är
mycket farligare än rökbruket, och har
ni tänkt på att föroreningarna från bilar,
biocider m. m. är en oerhört allvarlig
fråga? Beträffande faran för förgiftning
kan man säga att vi alldeles säkert
håller på att förgifta både människor
och natur på ett synnerligen allvarligt
sätt, men tror man att man kan
komma till rätta med rökbruket genom
en utredning och genom att förbjuda
reklam gör man sig skyldig till en övertro,
som inte har med realistiskt tänkande
att göra.

Som sexåring lyssnade jag för första
gången till ett nykterhetsföredrag, och
då målade talaren upp vilka skador
spriten förorsakade. Men hur långt har
vi kommit på väg i dag? Om faran för
förgiftning är så stor som det sades
och säges, hade ju det enda realistiska
varit att ha ett förbud. Men oavsett vilken
uppfattning man har om sprit och
tobak är det orealistiskt att tro att ett
förbud löser problemen, ty vi har inga
möjligheter att göra ett förbud effektivt.

Jag har tidigare här i riksdagen förklarat
att jag inte vill ha fler utredningar

Nr 39

Onsdagen den 1 november 1967

Begränsning av eller förbud mot tobaksreklam, m. m.

i dessa frågor, och jag undrar om det
inte i reservanternas övertro i detta
stycke ligger mera av bristande tro på
sig själva. Eu utredning skulle ta många
år, och under den tiden hinner vi inte
göra någonting.

Mitt resonemang om giftfaran i dagens
samhälle innebär emellertid inte
att jag accepterar tanken att vi ingenting
kan göra. Inte heller accepterar jag
att man i frihetens namn skall ha rätt
att förstöra både naturen och folkhälsan.
Men här gäller det metoderna att
komma till rätta med missförhållandena,
och där har vi inte löst några problem
alls.

Om någon grupp människor i vårt
land borde gå före med gott exempel
i fråga om sprit och tobak, skulle det
självfallet vara riksdagsmännen. Men
både herr Rimmerfors och jag måste
erkänna att detta inte kan genomföras.
De som har den uppfattningen att så
skulle kunna ske, kanske på andra
områden, utför handlingar som kan bli
föremål för kritik.

Jag kommer i detta ärende att yrka
bifall till utskottets hemställan. Oavsett
vilken inställning vi har till tobaken
undrar jag om vi inte med Carlyle
måste säga: En människas mål är en
handling, ej en tanke, vore den aldrig
så ädel!

Jag anser inte att vi kommer till rätta
med vare sig tobaksrökningen eller bruket
av andra njutningsmedel endast genom
tro. Om vi verkligen anser att detta
är en folksjukdom och vill angripa
problemet, anser jag att vi måste gå
förbudsvägen. Ingen har emellertid velat
rekommendera något sådant i detta
sammanhang.

Det vore lämpligt att samhället satsade
mera på rökavvänjningskliniker
och dylikt. Detta är liksom så mycket annat
en medicinsk fråga, men när det
gällt att anslå medel till medicinsk
forskning och hjälp i detta avseende
har riksdagen varit ytterst snål. Utredningar
som kanhända kostat mera

pengar och som oftast givit mycket små
resultat har man emellertid accepterat.

Herr talman! Jag har velat göra denna
deklaration för att herr Anderson
i Sundsvall inte skall bli ensam om
sitt avslagsyrkande. Jag tror att det
finns starka grunder för att avslå de förevarande
motionerna. Herr talman!
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Eftersom jag är ansvarig
för motionen i detta ärende var det
med en känsla av obehag jag hörde utskottets
talesman anföra som skäl för
avslagsyrkandet att motionärerna inte
hade talat om vad de avsåg med tobaksreklam.
Om man har läst motionen
med uppmärksamhet kan man mycket
väl konstatera att det i första hand är
fråga om tidningsreklamen. Vi har klart
sagt ifrån på den punkten i motionen.
Men självfallet ville vi inte begränsa
utredningen till enbart tidningsreklamen
—■ annonseringen — som i detta
fall är den huvudsakliga propagandametoden,
utan vi ville ha en förutsättningslös
utredning.

Jag finner också att utskottets talesman
säger att han är emot utredningar
över huvud taget, men sedan säger han
att vi har alltför mycket begränsat vårt
yrkande. Skall det vara en utredning
så skall det vara ett samlat grepp —
eu stor utredning. Man är emot utredningarna
när de är små, men får man
bara en tillräckligt stor utredning är
man tydligen villig att acceptera den.
Då vill jag skynda mig att säga att självfallet
har vi ingenting emot ett sådant
samlat grepp. Tvärtom tycker jag att
det vore helt naturligt om utskottets majoritet
hade den inställningen att man
»hakade på» vårt yrkande och föreslog
riksdagen att tillsätta en sådan större
utredning som tar ett samlat grepp på
den problematik det här gäller.

Jag konstaterar med tillfredsställelse

Onsdagen den 1 november 1967

Nr 39

Begränsning av eller förbud mot tobaksreklam. m. m

att också utskottets majoritet och dess
talesman ser mycket allvarligt på frågan
om tobaksbrukets fortsatta utbredning,
inte minst bland ungdomen, samt
på de skadeverkningar det medför.

Jag håller också med om att man bör
försöka verka på samtliga de tre fronter
som herr Anderson i Sundsvall
talade om — det är självklart. Vi har
även i motionen klart sagt ifrån att
forskning och upplysning är de viktigaste
framkomstvägarna när det gäller
att hålla tillbaka tobaksbruket. Men reklamen
har onekligen en betydande inverkan
på tobaksbrukets utbredning.
Även på det området bör våra krafter
sättas in.

Nu framhåller utskottets talesman att
man bör försöka få till stånd frivilliga
överenskommelser om ytterligare begränsning
av reklamen. Vi har ju redan
träffat sådana frivilliga överenskommelser,
men utskottets talesman menar
att man ännu inte uppnått en rimlig
begränsning av tobaksreklamen. Det
uppsatta målet är således inte nått. Vi
måste därför ställa oss frågan vad som
ytterligare kan göras. Vi har ansett att
en utredning bör undersöka om det är
möjligt att på andra vägar uppnå det
som vi syftar till.

När vi är eniga om så mycket, varför
då inte vara eniga om att tillsätta en
utredning för att utröna möjligheterna
att nå resultat på detta område?

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
I); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Rimmerfors begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller

andra lagutskottets hemställan i mom.

A) i utskottets utlåtande nr 52, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
I) av herr Erik Filip Petersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Rimmerfors begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 130 ja och 51
nej, varjämte 11 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionen
II: 92; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Gustafsson i Borås begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.

B) i utskottets utlåtande nr 52, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit motionen
II: 92.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropo -

Nr 39

Onsdagen den 1 november 1967

Behörigheten att utöva tandläkaryrket

sitionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Gustafsson i Borås
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 138 ja och
35 nej, varjämte 19 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 26

Behörigheten att utöva tandläkaryrket

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 53, i anledning av väckta motioner
angående behörigheten att utöva tandläkaryrket.

Andra lagutskottet hade behandlat två
inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade likalydande motioner, I: 618
av herr Blomquist samt II: 799 av herr
Rubin m. fl., i vilka hemställts, »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller
om sådan ändring av lagen om
behörighet att utöva tandläkaryrket alt
rätten att utprova tandproteser för personer,
som helt saknar egna tänder, kan
anförtros särskilt kvalificerade tandtekniker».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 618 och II: 799, inte måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Beservation utan angivet yrkande hade
avgivits av herr Lundberg (s).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr RUBIN (mbs):

Herr talman! 7 000 svenskar mellan
15 och 75 år har tandprotes. Ingen statistik
finns på hur många av våra medborgare
som är i behov av hel- eller
halvprotes, men avsaknaden helt eller
delvis av tänder utgör ett oerhört stort

problem för våra medmänniskor, särskilt
åldringarna.

Vi har inte tillräckligt med tandläkare
i vårt land, men däremot för närvarande
för många tandtekniker. Enligt
lagen om behörighet att utöva tandläkaryrket
får endast legitimerade tandläkare
utprova och insätta proteser. 1
motionen nr 799 i denna kammare föreslås
en ändring av denna lag, så att
särskilt kvalificerade tandtekniker får
rätt att utprova tandproteser åt personer
som helt saknar egna tänder. Inom
folktandvården anställd tandtekniker
skall i princip ha av medicinalstyrelsen
utfärdat behörighetsbevis som examinerad
tandtekniker. Sådant behörighetsbevis
utfärdas till den som genomgått
föreskriven utbildning vid statlig
tandteknikerskola. Den sammanlagda
utbildningstiden är fyra år, uppdelad
på teoretisk och praktisk utbildning,
som för närvarande i fråga om helprotes
endast omfattar den tekniska framställningen
på laboratorier. Jag vill betona,
att motionärerna givetvis menar,
att endast kvalificerade tandtekniker
skall få arbeta i sanerad mun. Därför
måste givetvis nuvarande tandteknikerutbildning
förlängas och kompletteras
för att vi skall få skickliga protetiker.
Jag är fullkomligt övertygad om att dessa
protetiker skulle kunna medföra väsentligt
prisbilligare proteser för allmänheten.

Laboratoriepriset för plattprotes i hel
överkäke, allt material inräknat utom
tänder, är enligt Dentallaboratoriernas
Riksförbunds cirkaprislista för landsorten
110 kronor. Tänderna kan av någorlunda
stora förbrukare inköpas till
ett pris av ungefär 1: 25 kronor per
styck. Man kommer så till en kostnad
av ungefär 127: 50. Men detta är som jag
nämnde ett cirkapris, och på detta lämnar
många laboratorier mycket kraftiga
rabatter — upp till 40 procent, enligt
de uppgifter som jag har fått.

Arbetstiden för en sådan protes på
ett laboratorium har enligt en lönsam -

Onsdagen den 1 november 1967

Nr 39

lietsutredning beräknats till 4 timmar
20 minuter. För att få denna protes lär
patienten i allmänhet behöva gå till
tandläkaren fem till sex gånger, med
tio till trettio minuter långa sittningar
varje gång.

Hur mycket kostar en sådan tandprotes
hos en ansedd tandläkare i Stockholm?
Jag besvarar inte frågan, men
det är fullkomligt uppenbart att tandläkaren
många gånger gör för stora
kostnadspålägg. Många pensionärer och
åldringar har helt enkelt inte råd att
skaffa sig tandprotes. Det är den bistra
sanningen.

Inom sjukvården i Sverige finner man
numera en allt större differentiering.
För inte alltför länge sedan var det
t. ex. inte tillåtet för sjuksköterskor att
ge sprutor eller för bandagister att ta
avtryck för framställning av proteser.
Helt nyligen har optikerna i Sverige
fått behörighet att utprova glas för korrigering
av felaktig syn. Vad tjänar detta
till och vem tjänar egentligen på
det? Allt utgår ifrån att avlasta en yrkesgrupp,
läkarna, som på ett effektivare
sätt bör kunna utnyttja sitt större
kunnande på särskilda områden och
överlåta till andra, mera specialiserade
yrkesmän, exempelvis optikerna, att efter
kompletterande studier och utfärdat
behörighetsbevis från medicinalstyrelsen
utföra det arbete som de helt inriktat
sin yrkesutbildning på. Genom
denna differentiering tjänar allmänheten
tid och pengar; tid genom att inte
behöva stå i ko för att bli upplyst om
att någon annan än den patienten besöker
skall utföra det arbete som han
behöver få gjort, pengar därför att tidsfaktorn
kan nedbringas. Jag tror inte att
någon sådan differentiering skulle ha
kommit till stånd, om de svenska läkarna
på minsta sätt tvivlat på att någon
av de yrkesgrupper som jag nämnt
skulle kunna tillgodogöra sig en vidareutbildning
av sådan omfattning att den
skulle täcka behovet av kunnande för
att utföra ett kvalificerat arbete.

Behörigheten att utöva tandläkaryrket

Jag finner att en likartad differentiering
skulle kunna genomföras inom
tandvården. Man är redan på god väg
genom att utbilda tandhygienister. I linje
med detta bör man även kunna utbilda
tandprotetiker. I våra nordiska
grannländer Danmark och Finland har
man legitimerade praktiska tandprotetiker.
I Danmark finns ett avtal mellan
de legitimerade tandteknikerna och
sjukkassorna.

Utskottet framhåller i sitt utlåtande
att den omständigheten, att en viss tandläkarbrist
för närvarande finns i vårt
land, inte får tas till intäkt för åtgärder
som i varje fall på längre sikt skulle
vara till skada för tandvården. Jag frågar
mig hur detta skulle kunna vara till
någon som helst skada. Givetvis måste,
som jag förut sade, tandteknikerutbildningen
förlängas och kompletteras så,
att vi får gedigna tandprotetiker. Se på
Danmark! Folketingsmannen Lysholt
Hansen säger bl. a. att över hälften av
den danska befolkningen som är i behov
av tandproteser fått dessa av de praktiserande
tandteknikerna, vilkas verksamhet
under alla dessa år inte givit anledning
till någon offentlig kritik. Direktören
för de samlade danska sjukkassorna,
folketingsman Nils Mörk, säger
i en dansk tidskrift, att de legitimerade
tandteknikerna har tillförsäkrat
allmänheten utmärkta proteser till rimliga
priser och att sjukkassorna är mycket
nöjda med det goda samarbetet.

I sitt remissyttrande över motionen
säger Sveriges tandläkarförbund, att
tandläkarhögskolan i Malmö har mycket
tråkiga erfarenheter av den behandling
som svenska patienter erhållit av
danska tandtekniker och att dessa erfarenheter
starkt talar för att motsvarande
rätt inte bör införas i Sverige.
Jag vill då påpeka att det i Danmark
tyvärr finns många kvacksalvare, d. v. s.
icke legitimerade tandtekniker, och att
det ofta är sådana som svenskar uppsöker
i vårt broderland. Varför far man
då till Danmark? Ja, dels vet man att

Onsdagen den 1 november 1967

78 Nr 39

Behörigheten att utöva tandläkaryrket

väntetiden i Sverige är lång, men dels
och framför allt gör man det därför att
behandlingen i Sverige är så kostsam,
att t. ex. en vanlig folkpensionär helt
enkelt inte har råd att skaffa sig tandprotes.

Utskottet säger att det inte är klarlagt,
om det är möjligt att genom en påbyggnad
av nuvarande utbildning skapa
en kår av särskilt kvalificerade tekniker
som i fråga om den begränsade del
av odontologin som framställning och
insättning av helproteser utgör kan prestera
ett arbete som kvalitetsmässigt i
och för sig är jämställt med motsvarande
arbete som utförts av den som har
fullständig tandläkarutbildning.

Jag anser att det måste vara självklart
att om man inom en som utskottet säger
begränsad del av odontologin ger specialutbildning,
måste man också få
fram en dugande yrkeskår av legitimerade
tandprotetiker. Det har visat sig
både i Finland och i Schweiz där man
nyligen antagit sådana lagar som ger
tandteknikern rätt till vidareutbildning
och legitimation som tandprotetiker. Utskottet
är oroligt för att om vissa tandtekniker
fick rätt att i begränsad utsträckning
arbeta i patientens mun detta
tandvårdsarbete skulle komma att anses
vara av lägre kvalitet. Jag vill på nytt
hänvisa till resultatet i Danmark där
hälften av befolkningen, som är i behov
av tandproteser, har fått sådana av mycket
god kvalitet till rimliga priser, och
ingen offentlig kritik har, som jag sade,
hittills kunnat riktas mot denna gedigna
yrkeskår. I en dansk undersökning har
man för övrigt konstaterat att allmänheten
får ge ända upp till 300 procent
mera för en protes framställd av tandläkare
än av legitimerad tandtekniker.

Utskottet skriver: »Ytterligare måste
i detta sammanhang beaktas, att protestekniken
befinner sig i en snabb och
fortskridande utveckling och att därför
en kompletterande utbildning, som i
dagens läge är till fyllest, inom en mycket
nära framtid kan visa sig otillräck -

lig för att fylla de krav som då måste
ställas vid protesinsättning.»

Jag anser det inte vara något argument
för att underlåta vidareutbildning
av kvalificerade tandtekniker till tandprotetiker
med rätt att arbeta i sanerad
munhåla. Givetvis befinner sig protestekniken
i snabb, fortskridande utveckling,
men inom vilka samhällsområden
pågår inte en liknande snabb utveckling
utan att man därför undviker undervisning
och kompletterande utbildning.
Nej, snarare forcerar man forskningen
eller utbildningen för att om
möjligt möta framtiden med ökade resurser,
i det här fallet ge möjlighet för
den stora allmänheten som är i behov
av tandprotes att få detta prisbilligare
och enklare än under nuvarande förhållanden,
kort sagt om möjligt förbättra
och på sikt lösa ett av de många
akuta problemen i vår sjukvård.

Med detta vill jag, herr talman, yrka
bifall till motionen II: 799.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag har till detta utskottsutlåtande
fogat en blank reservation
som ett uttryck för min uppfattning
att det är oerhört viktigt att vi kommer
till rätta med de problem som folktandvården
i vårt land brottas med. Att jag
inte har kunnat yrka bifall till motionen
beror på dess formulering. Men jag vill
ärligt och öppet erkänna att jag tror att
riksdagen ändå bör komma ihåg att
den praktiska situation som vi har i
det svenska samhället av i dag verkligen
borde innebära, att man även prövade
vidgade möjligheter för tandteknikerna
att hjälpa våra tandläkare och
sjukvårdsstyrelser att komma till rätta
med ett allvarligt problem.

Jag vill erinra om att riksdagen förut
— i varje fall andra kammaren —• på
grund av en motion klart och tydligt

Onsdagen den 1 november 1967

Nr 39

har accepterat andra lagutskottets då
föreliggande utlåtande, där man sade:
»Den rådande bristen på tandläkare
aktualiserar i detta sammanhang frågan
om icke också tandteknikerna böra
lämnas befogenhet att på tandläkarens
ansvar och under dennes överinseende
utföra arbeten i sanerad munhåla.»

Jag har också det intrycket att medicinalstyrelsen
med hänsyn till det allvarliga
läge vi hade i fråga om folktandvården
accepterade en prövning av nya
vägar. Den som fått uppleva min ungdoms
tandvård och sedan haft möjligheten
att i en hälso- och sjukvårdsstyrelse
följa dagens explosiva tillväxt i
fråga om behovet av tandvård, måste
ändå säga sig att våra tandtekniker att
döma av all praktisk erfarenhet mycket
väl skulle kunna utföra betydligt mera
arbete i sanerade munhålor än vad som
för närvarande sker.

När man här framhåller att det beträffande
proteser i framtiden kommer
att ske en hel del, vill jag säga att jag
har alldeles klart för mig att protestekniken
precis som allting annat kommer
att utvecklas. Detta är dock en fråga
som gäller hela vår tandläkarkår, eftersom
denna har en mycket begränsad
utbildning i fråga om proteserna.

Om jag förstått det hela riktigt, blir
det när det gäller protesteknikens utveckling
fråga om operativa ingrepp,
som kräver att även andra läkare inom
plastikkirurgin måste kopplas in. Det
blir något helt annat än vad nuvarande
tandläkare och tandtekniker kan prestera.

Situationen inom folktandvården är
i dag så allvarlig att jag vädjar till regeringen
att pröva möjligheterna att vidga
tandteknikernas rätt att utföra arbeten
i sanerad munhåla. Jag hoppas att regeringen
skall förstå vilket allvarligt läge
vi befinner oss i och vidtar åtgärder
för att hjälpa människor som är i behov
av nya tandproteser och dylikt.

Herr talman! Jag har velat göra denna
deklaration.

Behörigheten att utöva tandläkaryrket

Fru SKANTZ (s):

Herr talman! Jag tror att vi alla är
medvetna om det allvarliga problem
som har tagits upp i motionen, ehuru
alla inte anser sig kunna vara med om
att omedelbart genomföra en sådan lagändring
som däri föreslagits.

När man läser motionen får man den
uppfattningen att motionärerna anser
att en rehabilitering av bettet genom
total plattprotes är en ganska enkel sak.
Att så inte är fallet kommer man emellertid
ganska snart underfund med inte
minst när man i Svensk TandläkareTidskrift
läser ett referat från ett symposium
som anordnats rörande den
tandlöse patientens problem och behandling.
Denna artikel har även utskottet
åberopat.

Flera talare sade där att protespatienterna
är en mycket svårbehandlad
patientgrupp och att orsakerna härtill
är många. Patienten är, som man uttrycker
det, invalidiserad, och det är
väl därför som man numera talar om
»muninvalider». Man vet också att de
som får proteser har en relativt hög
genomsnittsålder, och det gör att anpassningsförmågan
är sämre.

Till detta kommer att många känner
oro för att få en protes. Man oroar sig
för att den skall förändra utseendet och
att den kommer att påverka tal- eller
tuggningsförmågan. Det är naturligtvis
ett problem som vi bör ägna stor uppmärksamhet
åt. Man räknar med att
det finns ungefär en miljon tandlösa
individer som berörs av detta problem.

Men nu har man börjat med en annan
metodik vid tandprotesframställning.
Tidigare gjorde man så att man extraherade
alla tänderna, varefter patienten
fick gå tandlös, ibland i flera månader.
Motiveringen var att protesunderlaget
skulle vara läkt innan någon protes
kunde framställas. Nu har man i stället
infört immediat-tekniken. Det betyder
att man inte drar ut alla tänderna på en
gång utan efter hand som man drar ut
tänderna ersättes de. Detta gör att i pro -

Nr 39

Onsdagen den 1 november 1967

Behörigheten att utöva tandläkaryrket

tesen kommer tänder som när det gäller
form, storlek och ställning överensstämmer
med de extraherade tänderna,
och det underlättar naturligtvis för patienten
att anpassa sig.

Jag tycker att man i motionen inte
beaktat denna nya metod som används.
Man bara talar om arbetet i den sanerade
munhålan.

Det är en sak som man fäster sig vid
vid läsningen av motionen. Det står
på ett ställe — något sådant kan väl
inträffa vid all motionsskrivning — att
tandläkarens befattning med saken är
tidsmässigt ganska obetydlig, men några
rader längre ned heter det att en betydande
avlastning för tandläkarna
skulle kunna ske. Motionärerna motsäger
sig själva.

Man ställer sig också frågan: Vad menar
motionärerna med en »särskilt kvalificerad
tandtekniker»? Det måste innebära
att vi först skulle ha tandtekniker,
sedan skulle vi ha särskilt kvalificerade
tandtekniker och sedan skulle vi
ha tandläkare. Och hur har man tänkt
sig att dessa särskilt kvalificerade tandtekniker
skulle arbeta? Skulle det vara
vägg i vägg med tandläkaren eller skulle
det vara på ett laboratorium eller vad
är det man avser i detta sammanhang?

Man framställer hela problemet som
om det är ett rent tekniskt problem att
framställa en protes. Men det är ju ett
medicinskt-biologiskt problem. Protesen
skall provas in i sin biologiska miljö
och skall inte på något sätt vara till
men för patienten. Medicinalstyrelsen
har i sitt remissyttrande över motionen
lämnat en utförlig redogörelse för det
arbete som en tandläkare måste utföra.
Det är alltså inte bara fråga om att ta
avtryck och bitning och sedan utföra
protesen och verkställa inprovningen
och justeringen av protesen, utan man
understryker att det är ytterst nödvändigt
att noggrann undersökning av
själva munhålan göres. Om det finns
några avvikelser från det normala till -

ståndet måste de bli föremål för särskild
undersökning.

Medicinalstyrelsen påpekar att tandteknikerna
inte har den utbildning som
möjliggör att det, såsom föreslagits i
motionen, omedelbart skulle kunna bli
en ändring därhän att tandteknikerna
självständigt skulle få arbeta i en sanerad
munhåla. De har inte en utbildning
som sätter dem i stånd att utföra
den undersökning och den bedömning
och behandling som behövs. Det är ju
fråga om bedömning av t. ex. vävnadernas
tillstånd eller övriga sjukliga förändringar
i munhålan. Jag tycker att
man förbigått även det problemet i motionen.

Medicinalstyrelsen framhåller, att det
sett ur den vårdsökandes synpunkt är
angeläget att kompetenskraven inte
sänks för dem som skall svara för de
tandlösa patienternas vård.

Svenska tandläkare-sällskapet och
Sveriges tandläkarförbund yrkar avslag
på motionerna. Sveriges tandläkarförbund
anför att man i stället för att utvidga
rätten att utföra protesarbeten
till grupper med lägre kvalifikation borde
överväga en förbättrad efterutbildning
i protesteknik åt tandläkarna.

Herr Rubin åberopade Dentallaboratoriernas
riksförbund och Svenska
tandteknikerförbundet. Dessa instanser
har inte tillstyrkt motionerna. Dentallaboratoriernas
riksförbund föreslår att
riksdagen skall hemställa hos Kungl.
Maj :t om en utredning i det syfte som
anges i motionerna. Svenska tandteknikerförbundet
har uttryckt sig litet försiktigare.
Förbundet är tydligen inställt
på att riksdagen inte kommer att bifalla
motionerna. Förbundet skriver i sitt
yttrande, att i händelse av att motionerna
inte skulle vinna kamrarnas gillande,
så bör en utredning i frågan tillsättas.
Även tandteknikerna är tydligen
litet tveksamma, huruvida man bör
ge tandteknikerna med den utbildning
de har i dag rätt att få arbeta i en sanerad
munhåla.

Onsdagen den 1 november 1967

Nr 39

Herr Rubin tog även upp frågan om
kostnaderna. På den frågan utvecklar
utskottet sina synpunkter på s. 16. Om
tandteknikerna skall få vidgade befogenheter,
så kommer det också att krävas
en förlängning av utbildningstiden.
En sådan förlängd utbildning kommer
väl också att påverka storleken av den
ersättning de begär för sitt arbete. Man
kommer inte heller ifrån, att tandteknikerna
för att kunna ge en sådan här
behandling kommer att behöva samma
utrustning som tandläkarna samt
lokaler med väntrum. Det är väl helt
orimligt att tänka sig, att patienterna
skall gå till de laboratorier där man
framställer proteserna. Det kommer patienterna
säkert inte att nöja sig med.

Herr Rubin hänvisade till förhållandena
i Danmark. Det är riktigt att man
i varje fall i de skånska tidningarna kan
få se annonser om att om man vill ha
vackra nya lyxtänder, så kan man åka
till den och den adressen i Danmark.
De svenska tandläkarna annonserar inte
på det sättet, men jag tror att alla som
får proteser här i Sverige också får
vad man i Danmark kallar för »lyxtänder».

En undersökning som gjordes i Malmö
för några år sedan visade att av de patienter
som behandlats och fått helprotes
av legitimerade tandläkare hade
16,3 procent besvär med sina proteser
av en eller annan anledning. Bland
de patienter som behandlats av tandtekniker
var 36,4 procent missnöjda med
proteserna. Detta är en helt subjektiv
bedömning som patienterna har gjort,
och man framhåller också att patienterna
blir toleranta och att om man
skulle göra en objektiv granskning av
proteserna skulle siffrorna bli högre.

När det gäller Danmark är väl också
att säga att chefen för protesavdelningen
vid tandläkarhögskolan i Köpenhamn
har lagt fram ett förslag om
en minst fyraårig utbildning av tandtekniker
för att de skall kunna ta hand

Behörigheten att utöva tandläkaryrket

om och framställa helproteser i sanerad
munhåla. Detta förslag har alltså lagts
fram från en representant för tandläkarhögskolan.

Det är riktigt som redan sagts att
många av dem som har proteser är folk
med låga inkomster och åldringar, den
senare gruppen kommer att bli allt
större med den befolkningsutveckling
vi har.

1961 års sjukförsäkringsutredning har
i sitt betänkande om Allmän tandvårdsförsäkring
redovisat en undersökning
kallad tandvårdsundersökningen 1963.
Av den intervjuundersökningen framgår,
att bland personer i högre socialgrupp
är avsaknad av egna tänder liksom protesförekomst
mindre vanlig, medan avsaknad
av egna tänder är vanligare
bland personer med lägre inkomst. Vidare
har två tandläkare i Malmö gjort
en undersökning som visar att patienter
med en inkomst under 8 000 kr. har
en hel protes i ena eller båda käkarna
i 41 procent av totala antalet fall, när
det gäller inkomster mellan 8 000—-16 000 är motsvarande siffra 35,4 och
när vi kommer till inkomstgruppen över
16 000 är siffran 20,8. När man däremot
undersöker guldterapi är siffrorna helt
omvända. Då är det de som har de
höga inkomsterna som har guldterapi.

Jag skulle på nytt vilja understryka
vad medicinalstyrelsen har sagt, nämligen
att man inte skall sänka kompetenskraven
för dem som skall svara för
de tandlösa tandläkarpatienternas vård,
vilket man gör i denna motion. Där begär
man en lagändring, man begär alltså
ingen utredning utan man vill direkt
ha en lagändring. Det är väl inte på det
sättet man skall hjälpa dem som har
svag ekonomi. Problemet är alltså
störst för socialgrupp 3 och för åldringarna.
De skall ha rätt att få
lika kvalificerad vård som andra grupper
i samhället. Vi måste hjälpa dem
på annat sätt. Sjukförsäkringsutredninglagt
fram förslag om all -

en har också
6 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 39

Nr 39

Onsdagen den 1 november 1967

Behörigheten att utöva tandläkaryrket

män tandvårdsförsäkring. I det förslaget
finns också upptaget viss ersättning
för såväl fast som avtagbar protes.

Sedan kan man väl också säga att en
utbyggnad av folktandvården skulle
kunna vara till hjälp för många. Jag
vill framhålla för herr Lundberg att
det tillsatts en utredning om folktandvårdens
ställning och organisation, som
visserligen påbörjades först i december
1966 men som har till uppgift att just
söka finna vägar att öka folktandvårdens
kapacitet.

Att lösa de tandlösas problem på det
sätt som föreslagits i motionen tror inte
utskottsmajoriteten på, och jag ber att
få yrka bifall till utskottets hemställan,
som innebär avslag på motionen.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Det är gott och väl att
som fru Skantz säga att man skall ha
rätt att få hjälp, men problemet är hur
man skall kunna bereda hjälp när det
föreligger så stor brist på tandvårdspersonal.

Jag undrar om inte fru Skantz sammanblandat
frågorna något, ty missbildade
tandställningar m. m. kräver operativa
ingrepp, varvid inte endast tandläkaren
utan plastikkirurgen måste träda
till. Jag är väl medveten om protesens
förbannelse ty jag har i viss utsträckning
både praktiskt och på annat
sätt prövat den. Det är självklart att
man, om man inte sett eller prövat på
hur det ligger till i verkligheten, kan
skapa teoretiska föreställningar, som
inte har något som helst att göra med
förhållandena i verkligheten.

När man här så starkt har stött sig
på Tandläkarförbundets yttrande vill
jag rekommendera fru Skantz att läsa
vad Tandläkarförbundet har sagt om exempelvis
amalgam, kvicksilver in. m.
Om fru Skantz läser vad JO har sagt
till »experterna» i det sammanhanget
och i ett utlåtande nu i dagarna, vågar
jag säga att man skall vara försiktig
med att tro.

Men vad vi kan konstatera i dag är
att någonting måste göras. Jag har inte
anslutit mig till motionärerna, men jag
anser att frågan är så viktig att vi nu
måste få ett praktiskt handlande och
inte bara uttalanden och tro i detta
sammanhang. Det är detta jag har varit
underkunnig om.

Jag är också medveten om att det
finns medicinska, biologiska och psykologiska
faktorer att ta hänsyn till,
men jag kan försäkra fru Skantz om att
jag har både i praktisk verksamhet som
ordförande i en hälso- och sjukvårdsstyrelse
och i övrigt försökt komma till
rätta med problemen inom folktandvården.
När man möter svårigheterna måste
man också vara beredd att undersöka,
om man inte genom att slå in på
andra och nya vägar kan komma till
rätta med de nu så allvarliga problemen.

Herr RUBIN (mbs):

Herr talman! Jag vet inte om fru
Skantz har varit så särskilt på bettet
när hon läste motionen i denna fråga.
I dess kläm står klart och tydligt, att
utprovning av tandproteser för personer
som helt saknar tänder kan anförtros
särskilt kvalificerade tandtekniker.
Jag är väl medveten om, som fru Skantz
säger, att andra metoder används på
patienter som fortfarande har tänder
kvar i munnen och att sådana arbeten
givetvis måste utföras av tandläkare.
Men här är det fråga om att arbeta i
en sanerad munhåla, där det helt saknas
tänder.

Fru Skantz tror inte att det är möjligt
att utbilda tandtekniker att sköta
sådana arbeten. Varför inte det? Om
fru Skantz studerar förhållandena i
Finland, där man år 1964 genomförde
en sådan lag, finner hon att resultatet
har utfallit mycket lyckligt. Som jag
tidigare betonade har i Danmark ingen
offentlig kritik hittills riktats mot —
jag betonar det —• de legitimerade tandtekniker
som utför sina arbeten.

När den nya tandvårdslagen even -

Onsdagen den 1 november 1967

Nr 39

Hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension

tuellt kommer kan det vara skäl att
beakta, hur tacksamma de danska sjukkassorna
är över att ha en gedigen yrkeskår
som har specialiserat sig på en
viss gren inom tandvården. Det är ju,
som fru Skantz nämnde, skrämmande att
en miljon svenska människor helt eller
delvis saknar tänder. Hur tror fru
Skantz att människorna skall hjälpas i
framtiden om vi inte utbildar specialister
inom det område det här gäller,
d. v. s. protetiker?

Fru SKANTZ (s):

Herr talman! Jag har, herr Lundberg,
verkligen läst de remissyttranden
som föreligger. De uttalar sig emellertid
bara om den motion de fått att uttala
sig om och tar följaktligen inte heller
upp de problem som herr Lundberg tar
fram. Inte heller jag fann någon anledning
att beröra dessa.

Också utskottet hade att behandla den
föreliggande motionen och ingenting annat.
I den krävs ingen utredning. Personligen
har jag inget emot att frågan
utredes. Tandteknikerna är en väl kvalificerad
yrkesgrupp, men de har i dag
inte den utbildning som fordras för att
självständigt och på eget ansvar utföra
de arbetsuppgifter som nämns i motionen.
De är utbildade för att på ett laboratorium
tillverka proteser. Det kan
väl inte vara meningen att vi nu skall
luckra upp bestämmelserna? Om vi
skall kunna hjälpa dem som behöver
hjälp, särskilt när vi vet att det främst
gäller människor med svag ekonomi,
måste väl problemen lösas på annat sätt,
d. v. s. så att vi också hjälper dem ekonomiskt.

Yad sedan tillgången på tandläkare
och tandtekniker beträffar råder det
brist på båda kategorierna. Herr Rubin
ansåg att det är gott om tandtekniker,
men där har jag en annan uppfattning.
Om vi därför, som herr Rubin menade,
tar undan särskilt kvalificerade tandtekniker,
måste det ju bli ont om medhjälpare
till tandläkarna.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till motionerna I: 618 och
II: 799; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 27

Meddelande ang. dagens plenum

Herr TALMANNEN yttrade:

Dagens plenum avses skola pågå till
omkring kl. 18.30 utan middagsrast. De
ärenden som eventuellt ej medhinnes
vid dagens sammanträde kommer att
företagas till avgörande vid plenum torsdagen
den 9 november, som tar sin början
kl. 10.00.

§ 28

Hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg
till folkpension

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 56, i anledning av väckta motioner
om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg
till folkpension.

Andra lagutskottet hade behandlat fyra
inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:350
av herr Eric Carlsson m. fl. och II: 440
av herr Larsson i öskeviksby in. fl., i
vilka yrkades, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning
och förslag om ett statligt grundbelopp
i det kommunala bostadstillägget
om 400 kronor för ensamstående pensionär
och 600 kronor för två pensionsberättigade
makar tillsammans i enlighet
med vad i motionen har anförts»,
samt

2) de likalydande motionerna I: 448
av herr Werner och II: 566 av herr Nilsson
i Gävle in. fl., i vilka yrkades, »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte hemställa om att förslag utarbetas
att föreläggas 1967 års höstriksdag av -

Nr 39

Onsdagen den 1 november 1967

Hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg

seende sådan ändring i lagen den 25
maj 1962 (nr 392) om hustrutillägg och
kommunalt bostadstillägg till folkpension,
att bestämmelserna om minskning
av dessa tillägg vid sidoinkomster enligt
angivna gränser omarbetas och att
en kraftig höjning av dessa inkomstgränser
sker».

Utskottet hemställde,

A) att motionerna 1:350 och 11:440
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd, samt

B) att motionerna 1:448 och 11:566
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

vid utskottets hemställan under A

av herrar Eric Carlsson (ep) och Larsson
i öskeviksby (ep), vilka ansett, att
utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna
1:350 och 11:440 i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning
och förslag om ett statligt grundbelopp
i det kommunala bostadstillägget; II av

fru Hamrin-Thorell (fp) samt herrar
Erik Filip Petersson (fp), Jönsson
i Ingemarsgården (fp) och Jonsson (fp),
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna
I: 350 och II: 440 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t som sin mening ge till
känna vad reservanterna anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JONSSON (fp):

Herr talman! Vi folkpartiledamöter
i andra lagutskottet bär till förevarande
utlåtande fogat en med II betecknad
reservation, som jag något vill beröra.

Motionerna I: 350 och II: 440, som
ligger till grund för utskottets utlåtande,
behandlar frågan om ett statligt
grundbelopp i de kommunala bostads -

till folkpension

tilläggen för pensionärer. När riksdagen
år 1965 införde de nya reglerna
för skatteutjämningsbidrag till kommunerna
överfördes bl. a. kostnaderna
för de kommunala bostadstilläggen helt
till kommunerna och samtidigt övertog
staten hela kostnaden för folkpensionen.
Detta betydde en viss avlastning
för kommunerna och gav dem
vissa möjligheter att höja de kommunala
bostadstilläggen.

Storleken på de kommunala bostadstilläggen
varierar emellertid ändå väsentligt.
Deras belopp kan skifta från
mindre än 500 kronor och upp till
4 000 kronor per år. Detta kan bero på
skilda förhållanden med hänsyn till
kommunernas olika förutsättningar.

Antalet folkpensionärer i relation till
det totala invånarantalet i kommunerna
kan som bekant variera rätt väsentligt.
Det finnis kommuner där folkpensionärernas
andel utgör 5 procent av
invånarantalet, men det finns också
kommuner där andelen uppgår till över
30 procent. Detta betyder att man, om
man fördelar kostnaderna för de kommunala
bostadstilläggen per invånare
i kommunerna, finner relativt stora
skillnader.

Jag kan i detta sammanhang också
peka på att de skattehöjningar, som
man inom en hel del kommuner fått
lov att genomföra, innebär en viss
begränsning av deras möjligheter att
höja de kommunala bostadstilläggen.
Detta medför en allvarlig ekonomisk
belastning för vissa kommuner och —
som jag sade nyss — begränsade möjligheter
för dem att anpassa de kommunala
bostadstilläggen till en storlek
som skulle vara mera riktig och normal.
Ett statligt bidrag till de kommunala
bostadstilläggen skulle därför kunna
medverka till en något mera naturlig
avvägning och förbättra det ekonomiska
läget för kommunerna.

En sådan förbättring är ju också
angelägen i synnerhet för de sämst
ställda pensionärerna, som endast bär

Onsdagen den 1 november 1967 Nr 39

Hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension

folkpensionen att tillgå för sin försörjning.
När pensionären har betalat
hyra och andra fasta kostnader innebär
det för många att det belopp, som
återstår att leva på, blir starkt reducerat.

Någon fullt tillfredsställande ordning
i fråga om de kommunala bostadstillläggen
kan därför inte anses råda, och
frågan om ett statligt bidrag till bostadstilläggen
har inte varit föremål
för någon närmare undersökning. Man
får emellertid också se frågan i samband
med den allmänna förbättring av
folkpensionerna, som bör komma till
stånd genom att den allmänna standardhöjningen
bör komma folkpensionärerna
till del även efter 1968, en fråga
som nu för statens del är föremål
för utredning. Vi har också från mittenpartiernas
sida krävt, att folkpensionärerna
skulle få del av denna
standardhöjning även efter 1968. Jag
vill i detta sammanhang framhålla att
vi från folkpartiets sida, när de nya
skatteutjämningsreglerna antogs, i en
motion bl. a. föreslog att man för att
förbättra de sämst ställda pensionärernas
villkor skulle införa ett särskilt
pensionstillägg som skulle komma dessa
pensionärer direkt till godo.

Det är rätt angeläget, att hela denna
fråga bringas till en snar lösning. Enligt
vår mening bör då även spörsmålet
om ett statligt bidrag till de kommunala
bostadstilläggen tas upp till eu
förutsättningslös prövning. Vi menar
att man genom en sådan prövning bör
få klarlagt, huruvida det kan anses
vara en riktig princip, att pensionsförmånerna
byggs ut med ett statligt bidrag
till de kommunala bostadstilläggen.
Vi har därför i vår reservation II
sagt, att spörsmålet om ett eventuellt
statligt bidrag till de kommunala bostadstilläggen
bör upptais till prövning.
Vi har inte velat i förväg binda oss
för en sådan lösning, men vi förordar
en förutsättningslös prövning. Det bör
då finnas möjligheter att i de utred -

ningar, som nu pågår, även kunna ta
upp till bedömning den fråga som här
är berörd.

Jag ber, herr talman, att med vad
jag här anfört få yrka bifall till reservation
II.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag kan i stort sett ansluta
mig till de synpunkter, som föregående
talare här har framfört. Enligt
vår mening vore det principiellt riktigt
att staten svarade helt för pensionerna,
att vi alltså hade en enhetlig
folkpensionering. Men nu är det inte
så. Folkpensionen måste kompletteras
med bostadstilläggen.

Departementschefen sade 1965, att
staten bör svara för de förmåner staten
beslutar och kommunerna för de
förmåner kommunerna beslutar. Detta
är naturligtvis riktigt i princip. Nu är
det emellertid nödvändigt för kommunerna
att göra dylika tillägg, och detta
har, som herr Jonsson framhöll, medfört
väsentliga kostnader för kommunerna.
Av utskottsutlåtandet framgår
att de kommunala bostadstilläggen för
år 1967 beräknas kosta kommunerna
590 miljoner kronor — det är ungefär
en fördubbling sedan år 1964. Därtill
kommer att antalet folkpensionärer
ökar ganska kraftigt varje år. Det är
också — som tidigare sagts — en väsentlig
skillnad härvidlag i de olika
kommunerna. Det finns kommuner där
var fjärde person är folkpensionär, och
den ekonomiska situationen för dem
blir då sämre än i kommuner där låt
mig säga var tjugonde person är folkpensionär.

Utskottet skriver: »Enligt utskottets
mening har motionärerna inte förebragt
några vägande skäl för en ändring
av den för endast två år sedan
fastställda kostnadsfördelningen mellan
staten och kommunerna.» Det är
möjligt att motionärerna inte direkt
kommit med något nytt, och jag har
därför velat anknyta till detta om de

86 Nr 39 Onsdagen den 1 november 1967

Hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension

ökade kostnaderna för kommunerna
och det ökade antalet folkpensdonärer.

I utskottsut låtan det anförs vidare att
pensionsförsäkringskommittén utreder
en del av hithörande frågor. Detta är
riktigt. Men jag skulle tro att även om
pensionsförsäkringskommitténs förslag,
när det en gång framlägges, leder
till vissa höjningar, så måste de kommunala
bostadstilläggen alltjämt finnas
kvar under lång tid och kanske väsentligt
höjas. Därför bär motionärerna
och de som avgivit reservationen I —■
herrar Eric Carlsson och Larsson i
Öskeviksby —• ansett att frågan om
ett statligt grundbelopp för de kommunala
bostadstilläggen borde prövas.

Jag ber för min del, herr talman, att
få yrka bifall till reservationen I.

Herr NILSSON i Gävle (vpk):

Herr talman! I motionerna I: 448 och
11:566 har frågan om pensionärernas
s. k. sidoinkomster och därav föranledda
minskningar av vissa utgående förmåner
tagits upp till behandling. Motionärerna
önskar att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skall hemställa
om ändring i reduceringsfaktorerna och
höjning av inkomtsgränserna.

Det är som bekant inte många kronor
en pensionär nu kan förtjäna utan att
vissa pensionsförmåner minskar. Hustrutilläggen,
de kommunala bostadstillläggen
och pensionärsbostadsbidragen
är samtliga behovsprövade. Myndigheternas
syn på pensionärernas behov är
lätt att utläsa ur gällande bestämmelser.
Pensionsförmånerna minskar med en
tredjedel för ogift pensionär om inkomsten
ligger mellan 1 700 och 2 400 kronor
och med två tredjedelar vid inkomster
däröver. För gift pensionär är
gränsbeloppen 1 200 respektive 1 700
kronor. Vi vet alla att inflationen har
urholkat penningvärdet och att de en
gång fastställda beloppen i dag inte representerar
samma värde som när de
fastställdes. Pensionärernas levnadsstandard
angrips betydligt hårdare och bru -

talare av prisstegringar och skattehöjningar
än vad som är fallet beträffande
andra befolkningsgruppers standard.

Utskottsmajoriteten ger i sin skrivning
egentligen uttryck för samma uppfattning
som motionärerna, men önskar
avvakta pensionsförsäkringskommitténs
arbete och de resultat som detta kan
ge. Det är möjligt att utskottsmajoriteten
och motionärerna missförstått varandra
både när det gäller vårt motionsyrkande
och pensionsförsäkringskommitténs
arbetsuppgifter. Vårt yrkande
avser att redan nu förbättra vissa förmåner,
vilkas realvärde sjunkit år från
år. Kommitténs arbete avser i huvudsak
höjningar efter år 1968.

I den bilden kommer väl de nu utgående
behovsprövade förmånerna in. De
människor som har sitt liv relativt välordnat
följer inte pensionsförsäkringskommitténs
arbetstakt. De pensionärer
som länge kämpat mot umbäranden och
befinner sig på det lägsta trappsteget i
välfärdssamhället, dessa människor
måste nu, om utskottet har rätt, kräva
av denna kommitté en något ökande
arbetstakt. Det är möjligt att kommittén
bakom sig har expertis som arbetar —
ja, det är väl troligt att så är fallet. Men
själva kommitténs arbetstakt är enligt
min mening inte särskilt hög. Denna
kommitté tillkallades enligt Kungl.
Maj:ts bemyndigande den 14 december
1962. Fram till den 1 november 1963
hade kommittén haft fyra sammanträden.
Från november 1963 fram till oktober
1964 har kommittén sammanträtt
tolv dagar. Från november 1964 fram
till oktober 1965 har kommittén sammanträtt
fjorton dagar. Från november
1965 till oktober 1966 har kommittén
sammanträtt tretton dagar. Från det att
kommittén förordnades år 1962 har den
således haft sammanlagt fyrtiotre sammanträdesdagar
på sammanlagt fyra år.

Jag upprepar nu, herr talman, att en
redovisning av detta slag kanske inte
ger någon rättvis bild av kommitténs
arbete. Det är möjligt och troligt att

Onsdagen den 1 november 1967 Nr 39

Hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg- till folkpension

mellan dess sammanträden försiggår ett
intensivt arbete av olika sakkunniga.
Men för de pensionärer, som ständigt
och varje dag väntar en förbättring av
nu urholkade förmåner, är varje dag
som går och ingenting händer en stor
plåga. Om utskottet sålunda vill invänta
kommitténs arbete i det här avseendet,
vore det kanske klokast att bryta ut denna
del av arbetet och forcera fram en
lösning på de områden vi har angivit i
våra motioner.

Med denna motivering ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till motionerna.

Slutligen vill jag framhålla att det
problem som motionerna 1:350 och
II: 440 tar upp om ett statligt grundbelopp
togs upp redan föregående riksdag
av den kommunistiska riksdagsgruppen.
Det blev visserligen den gången avslag
på motionerna, men det hindrar oss
inte från att nu ge vår anslutning till
denna tankegång, och jag kommer därför
att rösta med reservation I vid utskottets
hemställan under punkt A.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Nilsson i Gävle angrep
pensionskommitténs arbetstakt. Jag
tillhör kommittén, herr Nilsson i Gävle.
Den har fått direktiv, tilläggsdirektiv
och en hel del motioner från riksdagen.
Vår uppgift är att lägga fram förslag
angående pensionärernas situation efter
1968, och det förslaget kommer. Jag tror
inte att man alltid kan bedöma en kommittés
arbetseffektivitet om man räknar
på det sätt som herr Nilsson i Gävle gör.

Herr NILSSON i Gävle (vpk) kort
genmäle:

Herr talman! Får man tolka den upplysningen
så, att vi inte har att vänta
några som helst förslag till lösningar
beträffande höjning av pensionärernas
sidoinkomster eller förbättring av de
s. k. reduceringsfaktorerna?

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Vi har de givna direktiven
att arbeta efter.

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Det förslag som motionärerna
här har lagt fram och som centerpartiets
reservanter har anslutit sig
till skulle, om det genomfördes, visserligen
stärka de mindre bärkraftiga kommunernas
möjligheter att höja de kommunala
bostadstilläggen för folkpensionärerna,
men det skulle i ännu högre
grad innebära en hjälp till de stora och
mer bärkraftiga kommunerna. Man löser
inte därmed frågan om utjämning
mellan de rika och de fattiga kommunerna,
och man skulle bryta den linje
som riksdagen anslöt sig till för bara
ett par år sedan.

Den nuvarande kostnadsfördelningen
antog riksdagen, som sagts här förut,
år 1965, och det har inte framkommit
några nya skäl för en förändring av
metoden att lösa problemet med en utjämning
mellan de mindre bärkraftiga
och de större kommunerna. Det beslut
som riksdagen då fattade innebar två i
sammanhanget mycket betydelsefulla
ting. För det första ändrade man reglerna
för skatteutjämningsbidragen så
att de små kommunerna med dåligt
skatteunderlag genom denna omfördelningsprincip
av staten ges möjligheter
att öka sina aktiviteter. Detta skatteutjämningsbidrag
har under det senaste
året utgått med sammanlagt 1U miljard
kronor. För det andra övertog staten
genom beslutet år 1965 alla pensionskostnader
från kommunerna utom just
de kommunala bostadstilläggen.

Detta senare beslut kostade det första
året staten cirka 350 miljoner kronor,
med vilket belopp staten alltså avlastade
kommunerna.

Den sammanlagda kostnaden för bostadstilläggen
är — såsom här också
nämnts förut — omkring Vä miljard
kronor. Det vore väl ett djärvt grepp av

Nr 39

Onsdagen den 1 november 1967

Hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension

riksdagen om den enligt motionärernas
och reservanternas önskan nu beslutade
sig för att hemställa om att man
skall söka vägar för att vältra över en
stor del av kostnaderna för bostadstillläggen
på staten, när man vet att hela
kostnaden för närvarande är över V2
miljard kronor!

Jag förstår folkpartiets tvekan att ansluta
sig till detta djärva förslag. Den
reservation som folkpartiet har avgivit
är väl bara ett bevis för de samhörighetskänslor
som råder inom mittenpartierna.
Jag skulle emellertid vilja råda
kammarens ledamöter att noggrant läsa
den reservation som folkpartiets representanter
har fogat till utskottets utlåtande
-— om riksdagen skulle ansluta sig
till denna, tror jag att glädjen skulle bli
stor i kanslihuset vid läsningen av den
skrivelsen till Konungen!

När man läser denna reservation får
man en vision av en skridskoåkare som
glider hit och dit, som tar sig fram med
en spark åt ena och en spark åt andra
hållet: reservanterna byter position ungefär
i varannan mening. De har således
inte vågat ansluta sig till den reservation,
som centerpartiet har avgivit,
men de talar om nödvändigheten av
att i en framtid ta upp frågan till ny behandling.

Den motion som herr Nilsson i Gävle
här talade för tar upp ting som vi alla
är väl medvetna om att vi har ett ansvar
för, nämligen att så ändra de nuvarande
förhållandena att de mindre
inkomsttagarna — de som inte kommit
in i ATP-systemet utan endast har folkpensionen
att lita till — skall ges bättre
existensmöjligheter.

Men detta är, som det säges i utskottsutlåtandet,
frågor som pensionsförsäkringskommittén
har fått i uppdrag att
överväga samtidigt som kommittén skall
framlägga förslag om höjningar av folkpensionerna.
Kommittén har fått i uppdrag
att undersöka, om dessa höjningar
bör bygga på inkomstprövning. Uppdraget
gäller också att pröva själva meto -

diken för inkomstprövningen. Om man
vill påverka utvecklingen mot en högre
folkpension och utvecklingen mot högre
kommunala bostadstillägg, då är det
klart att man också bör försöka få en
sådan inkomstprövning att den inte förtar
effekten av den höjda pensionen
och de höjda kommunala bostadstiJlläggen.

Det är just den synpunkten som har
varit vägledande för finansministern
när han har gett nya avdragsmöjligheter
vid beskattningen av folkpensionsinkomst.
Senast i år har taxeringsnämnderna
fått nya direktiv att höja det särskilda
avdraget för folkpensionärerna
så att man ger en garanti för att de
verkligen får behålla sina sociala förmåner.

Dessa frågor kommer sålunda att stå
i fokus vid nästa års riksdag. Av den
anledningen anser utskottet att det inte
är något skäl att särskilt ta upp dem i
en skrivelse till Kungl. Maj:t.

Skall vi stödja de kommuner som har
ett litet skatteunderlag och därtill kanske
har en stor andel folkpensionärer
— glesbygdskommunerna, som har ett
litet antal människor i aktiv ålder som
kan betala skatt, överlag också det
största antalet folkpensionärer — skall
vi inte göra det med statliga generella
grundbelopp i form av bostadstillägg.
Skall vi få en verklig utjämning mellan
dessa små kommuner och de mera välsituerade
kommunerna tror jag att den
rätta vägen är den som vi beträdde 1965,
nämligen att ge ett rejält skatteutjämningsbidrag.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Fröken Sandell rekommenderade
kammarens ledamöter att
noga läsa igenom folkpartiets reservation.
Jag vill rekommendera fröken Sandell
att också noga läsa igenom centerns
reservation. Om fröken Sandell gör det

Onsdagen den 1 november 1967

Nr 39

Hustrutillägg och

skall hon finna att det inte är fråga
om att vältra över 570 miljoner kronor
på staten, som fröken Sandell säger,
utan att utreda frågan om ett statligt
grundbelopp.

Sedan kan vi diskutera om det är en
övervältring från staten till kommunerna
eller tvärtom. Jag sade i mitt inledningsanförande
att folkpensionen i
princip är en statliga angelägenhet. Då
är det ju i stället kommunerna som nu
har tagit på sig en del av bördan, och
den utveckling som ägt rum har medfört
en ökad kostnad för kommunerna.

Fröken SANDELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Det måste vara ett misstag.
Jag har aldrig tänkt mig att jag
skulle säga att det var en halv miljard
som ni ville övervältra på kommunerna.
Men det är i alla fall en ganska stor del
av den summan som man måste övervältra
på staten. Vi har att räkna med
ett ökat antal folkpensionärer — ett
ökat antal understödsrum, om jag så får
säga — och ett ökat antal bostadstillägg.
Det är svårt att avgöra hur stor
summan skulle bli, men nog skulle det
bli en ganska aktningsvärd del av denna
halva miljard som skulle övervältras på
staten.

Herr JONSSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Den omläggning som
skedde när man på kommunerna överförde
kostnaderna för de kommunala
bostadstilläggen har inte lett till en fullständig
utjämning. Såsom fröken Sandell
också sade innebär denna överföring
betydande ekonomiska påfrestningar
för många kommuner. Därför anser
vi att man förutsättningslöst bör pröva
hur man skall kunna lösa frågan för att
få en mera rättvis ordning.

Vad vi i första hand vill understryka
är önskemålet om en allmän standardhöjning
för folkpensionärerna. Samtidigt
bör man emellertid undersöka denna
fråga och se om vi här kan finna nå -

kommunalt bostadstillägg till folkpension

gon lösning för att skapa en bättre utjämning
mellan kommunerna.

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Om herr Jonsson önskar
att den frågan skall bli föremål för prövning,
borde han och hans medreservanter
ha varit litet fastare i konturerna
vid utarbetandet av reservationen. Den
reservation som herr Jonsson talar för
är tunnare än vatten. Man kan knappast
tänka sig att den reservationen
skulle kunna ge några ledtrådar för regeringen,
om Kungl. Maj:t skulle tillsätta
en utredning.

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Folkpartiets reservation
II är försiktigt hållen och ställer
inte något särskilt yrkande, medan däremot
centerns reservation I ställer ett
mera konkret sådant. Man vill helt enkelt
att staten skall träda in och lyfta av
kommunerna en kostnad på 600 kronor
per folkpensionär. Inom utskottet
är vi alla eniga om att detta är ett problem
för de ekonomiskt svaga glesbygderna.
Men om vi hjälper de svaga kommunerna
skall vi inte samtidigt hjälpa
dem som inte behöver det. Herr Nilsson
i Gävle sade att han tänkte rösta
på reservation I. Om jag ville spetsa
till frågan skulle jag kunna säga: Måste
vi hjälpa Djursholm, samtidigt som
vi hjälper en glesbygd i Gävleborgs
län? Det är nämligen vad det är fråga
om.

Detta är, som fröken Sandell sade, en
dyr reform. Det är en stor pott av de
580 miljonerna som staten skall ta hand
om — inte mindre än 300 miljoner kronor
kostar det att genomföra en sådan
reform. Vi vet att det statsfinansiella
läget är ansträngt — vi har inte haft råd
att genomföra tandvårdsförsäkring, vi
kanske i framtiden måste differentiera
barnbidragen, och regeringen har t. o.m.
ansett det nödvändigt att försämra själva
grundvalen för vår alliansfrihet och
neutralitetspolitik. Man kan därför frå -

90 Nr 39 Onsdagen den 1 november 1967

Hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension

ga sig om vi nu skall genomföra denna
reform när det är ont om pengar. Jag
anser att vi i första hand bör satsa på
att ge pensionärerna en sådan inkomst
att de i största utsträckning själva kan
klara sin hyreskostnader.

I reservation I föreslås en sorts tvåstegsreform.
Först skall staten generellt
hjälpa alla kommuner, även de rika,
med 300 miljoner kronor, och sedan
skall kommunerna hjälpa folkpensionärerna.
Jag tycker nog som sagt att vi
bör satsa på att öka folkpensionärernas
möjligheter att själva betala sina hyror.
Det är en bättre reform än att gå generellt
fram.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. A

Herr talmannen gav propositioner på
1 ro) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen I) av herrar
Eric Carlsson och Larsson i Öskeviksby;
samt 3:o) bifall till reservationen
II) av fru Hamrin-Thorell m. fl.; och
fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Gustavsson i Alvesta begärde
likväl votering, i anledning varav
herr talmannen för bestämmande av
kontrapropositionen ånyo upptog de båda
återstående propositionerna, av vilka
herr talmannen nu fann den under
2:o) angivna ha flertalets mening för
sig. Beträffande kontrapropositionen begärde
dock herr Jonsson votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
mom. A) i andra lagutskottets utlåtande
nr 56 antager reservationen I)
av herrar Eric Carlsson och Larsson i
Öskeviksby, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen II) av fru Hamrin-Thorell
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 45 ja och 35 nej, varjämte
102 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
A) i utskottets utlåtande nr 56, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
I) av herrar Eric Carlsson
och Larsson i öskeviksby.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Gustavsson i Alvesta
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 119
ja och 46 nej, varjämte 17 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Onsdagen den 1 november 1967

Nr 39

Propagandakampanj för en bättre förebyggande hälsovård

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 448
och 11:566; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

/ § 29

'' Föredrogs vart för sig

tredje lagutskottets utlåtande nr 49, i
anledning av väckt motion om inrättande
av ett »kulturhistoriskt servitut»; och
jordbruksutskottets utlåtande nr 32, i
anledning av väckt motion om kommunala
naturvårdsnämnder.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 30

Propagandakampanj för eu bättre förebyggande
hälsovård

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 42, i anledning av motion
om en propagandakampanj för en
bättre förebyggande hälsovård.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr JOHANSSON i Växjö (ep):

Herr talman! Till allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 42 har fogats
en blank reservation, som jag något
vill motivera.

I motion nr 238 i denna kammare av
herrar Börjesson i Falköping och Rimmerfors
föreslås en utredning om en
statlig propagandakampanj för en bättre
förebyggande hälsovård. Man påtalar
i motionen att ohälsa och sjukdom kostar
svenska folket uppskattningsvis 15
miljarder kronor årligen i direkta och
indirekta utgifter och produktionsför -

luster. Motionärerna menar att förebyggande
åtgärder skulle minska dessa
kostnader och framför allt mänskligt lidande.
Det är väl något som vi alla håller
med motionärerna om. I syfte att
åstadkomma en bättre folkhälsa vill motionärerna
att det skall skapas kunskap
om och opinion för de åtgärder var och
en bör vidta. En statlig och kommunal
hälso vårdskampanj skulle enligt motionärerna
verka i detta syfte.

Remissorganen är mycket positiva.
Såväl medicinalstyrelsen som styrelsen
för statens institut för folkhälsan lovordar
motionens syfte och instämmer i
uppfattningen, att en informativ kampanj
för hälsovård skulle tjäna saken.
Men inget av remissorganen yrkar på
en utredning, utan anser att medicinalstyrelsens
hälsovårdsupplysningsdelegation
väl kan svara för dessa uppgifter.
Det är bl. a. denna uppfattning hos
remissorganen som är anledningen till
att ingen motiverad reservation har fogats
till utskottsutlåtandet. Remissorganen
har emellertid också sagt, att
den kontinuerliga upplysningskampanjen
är av värde. Utskottet skriver att en
utbyggd propaganda för en bättre förebyggande
hälsovård får betraktas som
en anslagsfråga. I år har man avsatt
900 000 kronor till hälsovårdsupplysning.
Anslaget disponeras av medicinalstyrelsen,
vars hälsovårdsupplysningsdelegation
svarar för planläggning och
verkställighet. När nästa års anslag skall
upp till granskning är det angeläget
att denna summa räknas upp, så att
en sådan upplysningskampanj som motionärerna
förordar och som remissorganen
livligt ger sitt bifall kan genomföras.
Det förekommer i dag så mycket
kommersiell reklam. Yi har för en kort
stund sedan här i kammaren debatterat
tobaksreklam; det förekommer också
spritreklam och annan reklam för sådant
som bryter ned folkhälsan. Nog
tycker man då att vi i detta land också
borde ha råd med en hälsofrämjande
reklam till gagn för folkhälsan.

Nr 39

Onsdagen den 1 november 1967

Propagandakampanj för en bättre förebyggande hälsovård

Herr talman! Jag har inget särskilt
yrkande.

I detta anförande instämde herr Börjesson
i Falköping (ep).

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Till allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 42, som
behandlar den motion som herr Johansson
i Växjö nyss redogjorde för, finns
också fogad en blank reservation av
mig.

Jag kan i stort sett instämma i vad
den föregående talaren sade. Det är väl
ganska överflödigt att efter den intensiva
debatt som vi har haft om tobaksmissbrukets
skadliga verkningar nu påpeka,
att det finns även andra bekymmer
då det gäller hälsovårdsupplysning
och att man kanske borde satsa över
hela fältet på en bred upplysning.

Om jag utgår ifrån de uppgifter som
motionärerna lämnat och som föregående
talare redogjorde för, nämligen 15
miljarder kronor i utgifter på grund
av minskad arbetsinsats samt kostnader
för sjukvård och hälsovård och tänker
sig, att vi skulle minska den utgiften
med låt oss säga en promille, så har
man ändå gott utrymme för en ytterligare
insats då det gäller hälsovårdsupplysning,
om man ser frågan rent ekonomiskt.
Sedan finns det ju också många
andra aspekter som man bör lägga på
denna sak. Man kan konstatera hur stora
utgifter man lägger ned på en sådan
upplysning, men det är betydligt svårare
att uppskatta de pengar som därigenom
sparas; det är alltså svårt att
göra en jämförelse mellan utgifter och
vad som inbesparas.

Anledningen till min blanka reservation
är att jag accepterar remissinstansernas
syn på denna fråga, nämligen
att då det gäller upplysning bör inte en
punktinsats göras, utan en kontinuerlig
upplysning bör komma till stånd.
Jag tillhör dem som tror på upplysning

i olika sammanhang. Därför behövs en
förstärkning av medicinalstyrelsens
budget för hälsovårdsupplysning.

Det finns alltså inte någon motiverad
reservation, men vi skall återkomma då
de äskanden som medicinalstyrelsen
har gjort för nästkommande budgetår
skall behandlas. Jag lovar för min del
att om de äskandena inte blir tillgodosedda
på det sätt som jag anser rimligt
och riktigt skall jag återkomma vid behandlingen
av dem.

Jag har, herr talman, inget yrkande.

I detta anförande instämde herr Rimmerfors
(fp).

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Den propagandakampanj
som förts har herr Hamrin i Kalmar
delvis redan frångått. I utskottsutlåtandet
framhålls ju också att det är
av mindre betydelse att här föra en separat
kampanj och att det i stället är
önskvärt med en kontinuerlig verksamhet
beträffande hälsovårdspropagandan.
Detta är just vad vi planerat. De
båda reservanterna har läst ur utskottsutlåtandet
■— och gjort det ganska bra
— där det påpekas att det anslagits rätt
mycket pengar och att det kommer att
begäras ännu mer. Utskottet framhåller
också att det för denna uppgift finns ett
organ som är väl förankrat i medicinalstyrelsen.

Med tanke på allt detta förstår jag
egentligen inte vad de två reservanterna
ville säga, bortsett från att de lovade
att nästa år tillstyrka större anslag.
Det löftet är ju bra, men till den saken
får vi återkomma senare. Därför föreligger
det egentligen fullständig enighet
om det som allmänna beredningsutskottet
föreslår i sitt utlåtande nr 42,
vars hemställan jag vill yrka bifall till.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Det finns faktiskt en
punkt på vilken utskottsutlåtandet och

Onsdagen den 1 november 1967 Nr 39

Åtgärder för att stimulera användandet av inhemskt bränsle

den blanka reservationen inte överensstämmer,
nämligen beträffande inställningen
till medicinalstyrelsens äskanden,
som återkommit år efter år och
som också kommer tillbaka nästa år.
Jag hade varit tacksam om utskottet uttryckt
en mening även om den saken.
Det är därför den blanka reservationen
finns.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 31

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 43, i anledning av
motioner om kartläggning av kostvanorna,
in. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 32

Åtgärder för att stimulera användandet
av inhemskt bränsle

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 44, i anledning av
motion om åtgärder för att stimulera användandet
av inhemskt bränsle.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr JOHANSSON i Växjö (ep):

Herr talman! I motionen nr 583 i
denna kammare har tagits upp behovet
av åtgärder för att stimulera användandet
av inhemskt bränsle. Motionären
har bl. a. understrukit betydelsen av att
skattelagstiftningen ändras vad beträffar
värdet av bränsle från egen fastighet.
Motionären framhåller att det ur
skogsvårdssynpunkt är otillfredsställande
att bränsle ur skogen ej uttages i
önskad omfattning och påtalar betydelsen
av att skadade och sjuka träd borttages
i tid och att ungskogen gallras. På
så sätt menar motionären att de som el -

dar med ved medverkar till att skapa
förutsättningar för rationellare skogsvård.
Motionären vill också göra gällande
att handelsbalansen påverkas negativt
av en ökad import av bränsle.

Till allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 44 är fogat ett särskilt yttrande,
där centerpartiets representanter
i utskottet i många stycken håller med
om vad motionären säger. Men vi tror
inte att en utredning kan lösa dessa problem.

När det gäller ändring av skattelagstiftningen,
så att bränsle från egen fastighet
inte betraktas som en naturaförmån,
har bevillningsutskottet i våras
behandlat motioner i denna riktning.
Dessa motioner blev inte beaktade utan
avslogs. Jag är övertygad om att motioner
om lindring av beskattningen av ifrågavarande
naturaförmån kommer upp
till nästa års riksdag och att förnyad
prövning av frågan då kan ske.

Som vi framhåller i det särskilda yttrandet
tror vi inte att det kommer att
ske någon större renässans för vedeldning.
Teknikens utveckling och arbetskostnadernas
stegring borgar för detta.
Jag vill dock inte underlåta att föra
till torgs den uppfattningen, att där
det finns praktiska möjligheter bör man
också se till att det inhemska bränslet
tas till vara.

Vi har i dag svårigheter med att avyttra
våra skogsprodukter. I synnerhet
klenvirket saknar alternativ användning.
Det får i regel ligga kvar i skogen
och förmultna. När situationen är sådan
bör man naturligtvis ta till vara
alla möjligheter att använda det inhemska
bränslet.

En annan sak som vi bör ta hänsyn
till i sammanhanget är luftföroreningarna.
Det har konstaterats och bekräftats
på vetenskapligt håll att oljeavfallet
är farligt medan så ingalunda är fallet
med resterna vid vedeldningen.

Herr talman! Jag har velat framföra
dessa synpunkter för att ytterligare förklara
vårt särskilda yttrande.

Nr 39

Onsdagen den 1 november 1967

Åtgärder för att stimulera användandet av inhemskt bränsle

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Det är riktigt att motionären
här hemställer om en utredning
angående åtgärder för att stimulera användandet
av inhemskt bränsle, vilket
skulle ske genom en ändring av skattelagstiftningen
på så sätt att fritt bränsle
från egen fastighet inte skulle betraktas
som en naturaförmån. Riksdagen har
emellertid tidigare i år avslagit motioner
om att fritt bränsle från egen fastighet,
respektive ved som uttages ur egen
skog för uppvärmning av den egna bostaden,
ej skulle beskattas som naturaförmån.
Det är därför inte förenligt med
god praxis att riksdagen nu skulle besluta
om en utredning i samma fråga.

Med detta lämnar jag skattefrågan,
jag tycker att den är utagerad i det här
sammanhanget.

Motionärerna anser också att ytterligare
stimulerande åtgärder bör övervägas.
Därmed menas väl en ökning
av de skogsvårdande åtgärderna. Ingen
kan förneka att vedhuggning är en
skogsvårdande åtgärd av stor betydelse
för skogens skötsel. Den ökar nämligen
tillväxten, och det tycker jag borde
stimulera skogsägarna till ökad vedavverkning.
Där som på andra områden
ser man säkert till vad som blir billigast.
Och vilket bränsle är billigast, olja eller
ved? Ja, räknat med gängse avtalspriser
för vedavverkning är det troligt att
oljeeldningen blir lika billig som vedeldningen,
och eftersom den dessutom
är mera bekväm förstår jag de fastighetsägare
som föredrar oljeeldning.

Som skogsvårdskonsulent har jag erfarenhet
av att det inte är lätt att stimulera
skogsägare till att vidta skogsvårdande
åtgärder, framför allt inte
vedavverkning. De säger bl. a. att den
inte är lönsam, och det är kanske också
riktigt. Men i flera län utföres röjningar
och gallringar av ungskog i
skogsvårdsstyrelsernas regi även inom
vedskogsområden. Markägarna erhåller
då av arbetsmarknadsstyrelsen ett bi -

drag på 25 procent, och tydligt är att
många väljer den här metoden för att
få ungskog och yngre gallringsskog genomgallrad.
Åtgärden har framför allt
tillkommit för att bereda sysselsättningsmöjligheter,
men den stimulerar
samtidigt skogsägarna till ökad skogsvård.

Jag har för egen del den uppfattningen
att röjning och gallring i våra ungskogar
är en investering som även utan
bidrag ger god ränta på nedlagt kapital.

Vidare var herr Johansson inne på
luftföroreningarna. Ja, herr Johansson
vet nog att dessa är vanligast i storstäderna.
Ute på landsbygden förekommer
det knappast sådana luftföroreningar
att man skulle kunna eliminera riskerna
genom övergång från oljeeldning
till vedeldning.

Med det anförda får jag yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr JOHANSSON i Växjö (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall inte förlänga
denna debatt, men herr Wikner gjorde
några påståenden som jag vill bemöta.

Jag är fullt införstådd med att det
i dag är många skogsägare som övergår
till oljeeldning därför att detta, såsom
herr Wikner framhåller, är bekvämare.
Men det är också billigare,
eftersom värdet av det egna bränsle som
man använder lägges till inkomsten.

Jag vill i detta sammanhang peka på
ett förhållande som inte är riktigt konsekvent.
Om en skogsägare ger sin granne
löfte om att hugga upp ved till husbehovsbränsle,
behöver den senare inte
betala skatt på detta bränsle, utan han
får det gratis. Om däremot skogsägaren
använder bränslet skall det beskattas.

Beträffande luftföroreningarna vill
jag framhålla att vi skall försöka bekämpa
dessa i stort, oavsett om de förekommer
ute på landsbygden eller i städerna.

Onsdagen den 1 november 1967

Nr 39

Inrättande av en ungdomens bostadsrättsorganisation

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Jag tillhör dem som
tycker att det hade varit riktigt att företa
en utredning i denna fråga mot bakgrunden
av att den tekniska utvecklingen
gått så oerhört snabbt även på detta
område. Efter kriget på 1940-talet och
i början av 1950-talet arbetade vi i
beredskapssyfte ganska intensivt med
frågor som gällde det inhemska bränslet.
Med hänsyn till förhållandena under
kriget insåg vi hur nödvändigt det
var att ha en beredskap på detta område.
Sedan visade det sig dock att användningen
av klenveden blev alltmer
ogynnsam allteftersom massaindustrin
tog hand om de svenska skogarna.

Det var kanske tidigare många gånger
en fördel att avsätta klenvirket till
den svenska massaindustrin. Nu har
förhållandena ändrats ganska väsentligt.
Den svenska massaindustrin kan i dag
över huvud inte ta emot den kvantitet
av råvara som finns i våra skogar, och
dessutom ställer sig det hela av lönsamhetsskäl
mycket tveksamt när det
gäller råvaran i form av klenvirke.

Det har sagts från denna talarstol att
det kan ge en god ränta på nedlagt kapital
att ansa våra skogar. Den saken
kan diskuteras. I ett stort antal fall är
kanske så förhållandet, men i allmänhet
betyder en gallring en direkt kostnad,
särskilt när virket måste hämtas
långt bortifrån där den svenska skogen
har ett nollvärde.

Jag har velat framhålla att tekniken
har utvecklats på detta område. Vi har
nu helt andra möjligheter att tillvarataga
klenvirke och att även utnyttja det
bränslemässigt. Det finns i dag mejeriföretag
och slakteriföretag som eldar
med inhemskt bränsle i form av den
bark som faller från vår svenska sågverksindustri,
och det lönar sig utmärkt
att göra detta. Felet är bara att det är
mera arbetsamt att hantera detta slag
av bränsle, men kostnadsmässigt innebär
det, som sagt, vissa fördelar.

Herr talman! Mot bakgrunden av den
utveckling som har skett anser jag att
det skulle vara konsekvent att vi inom
riksdagen kunde enas om en undersökning
av dessa frågor för att få se dem
i ny belysning. Vi bör nog ta upp den
saken till ett annat år.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Jag är glad över att herr
Lothigius medger att det finns belägg
för att gallringar och röjningar av skogen
ger god ränta. Sedan talade han om
att inom vissa områden är dock detta
inte så lönsamt. Det skall jag villigt
erkänna, men det gäller ändå mindre
områden belägna långt bort och framför
allt spelar fraktkostnaderna en mycket
viktig roll.

Vi närmar oss också den tid då vi mer
allmänt kan räkna med andra kraftkällor
såsom elkraft, atomkraft, oljekraft m. m.
Vi vet inte hur det då kommer att bli
med lönsamheten hos vedeldningen. Vi
kanske måste subventionera ca 50 procent
för att den skall bli lönsam, och
då är vi ute på galen väg.

Kommuner med egna skogar har
faktiskt frångått vedeldning, trots att
de har haft sysselsättningssvårigheter.
Det säger väl något om hur långt man
bör sträcka sig för att över huvud taget
subventionera vedeldning framför oljeeldning.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 33

Inrättande av en ungdomens bostadsrättsorganisation Föredrogs

allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 45, i anledning av
motion om inrättande av en ungdomens
bostadsrättsorganisation.

I den till allmänna beredningsutskot -

Nr 39

Onsdagen den 1 november 1967

Inrättande av en ungdomens bostadsrättsorganisation

tet hänvisade motionen 11:587 av herrar
Larsson i Borrby och Boo hemställdes,
att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utredning angående inrättande av en
ungdomens bostadsrättsorganisation i
enlighet med vad som i motionen anfördes.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 587 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Axel Kristiansson (ep), fru Elvy Olsson
(ep) samt herrar Larsson i Borrby (ep)
och Johansson i Växjö (ep), vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionen
11:587 måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om utredning angående
inrättande av en ungdomens bostadsrättsorganisation
i enlighet med
vad som i motionen anfördes.

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
herr Eric Gustaf Peterson (fp), fru Diesen
(h) samt herrar Blomquist (h),
Hamrin i Kalmar (fp), Hyltander (fp)
och Nordgren (h).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LARSSON i Borrby (ep):

Herr talman! Man behöver inte ha
några bekymmer för hur man skall indela
anföranden i anledning av utlåtanden
från allmänna beredningsutskottet.
Det finns alltid möjlighet att med beklagande
konstatera att utskottets ärenden
kommer i kläm genom att de måste
behandlas i ett skede då ledamöterna
vrider sig av otålighet i bänkarna därför
att de strax skall åka hem. Jag lovar
för min del att vara kortfattad.

Avsikten med förslaget i motion
II: 587 är att söka förbättra den förvärvsarbetande
ungdomens bostadssituation.
Ungdomens efterfrågan på direktupplåtna
bostäder har ökat och väntas
öka ytterligare. Detta påstående gör

jag med hänvisning till de stora årskullarna
från 1940-talet, inkomsthöjningarna
i samhället, ungdomens ökade
frigörelse från föräldragenerationen
och den stegrade rörligheten på arbetsmarknaden.

Såväl remissinstanserna som utskottsmajoriteten
anför att sådana möjligheter
till bostadssparande, som föreslås i motionen,
redan skulle föreligga. Detta är
riktigt. Men vad som inte finns och vad
vi i motionen efterlyst är en med lönsparandet
följande rätt till bostad —
något som skulle innebära att lönsparandet
bleve mera meningsfullt. Jag
medger gärna att en organisation som
den föreslagna inte skulle vara helt
okomplicerad, men med hänsyn till
den speciella situation på bostadsmarknaden
som ungdomen upplever anser
jag att alla vägar till en lösning bör prövas.

Utskottet avvisar de i motionen framförda
tankegångarna, men påpekar samtidigt
att ett liknande initiativ övervägs
inom Kungl. Maj :ts kansli. Detta
tar jag som bevis för att nya och riktigare
åtgärder behövs.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av herr Axel
Kristiansson m. fl.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Från högerpartiets sida
har vi under en lång följd av år påtalat
bostadsbristen för såväl unga
som gamla. Vi har också föreslagit
en mängd åtgärder för att avhjälpa denna
brist och kan med tillfredsställelse
konstatera att regeringen accepterat en
del av våra förslag och låtit dem resultera
i propositioner. I de motioner
som kammaren nu behandlar föreslås
inrättandet av en ungdomens bostadsrättsorganisation,
i vilken medlemskap
skulle vinnas genom regelbundet bostadsrättssparande.

Herr talman! Jag beklagar i allra
högsta grad alla de ungdomar som år
efter år står i bostadsköer landet runt,

Onsdagen den 1 november 1967

Nr 39

Inrättande av en

men läget är lika beymmersamt för alla
andra i samma ändlösa köer. Jag tror
inte man skall plocka ut en grupp ur
bostadskön och försöka favorisera den.
Det torde endast skapa ytterligare förvirring
och misstämning bland de bostadssökande.

Medlemskap i denna nya organisation
skulle vinnas genom sparande. Herr talman!
Goda möjligheter till sparande har
redan tidigare erbjudits från många
håll, och nya former för såväl sparande
som långivning har nyligen tillhandahållits
bl. a. av sparbankerna.

Nej, det är inte där problemet ligger.
Problemet i dag är att producera
bostäder och göra det till ett sådant
pris att unga människor har råd att
hyra dem. Det är mot denna bakgrund
vi inte ansett oss kunna biträda motionerna,
även om vi både delar uppfattningen
att bostadsproblemet är synnerligen
svårt för ungdomen och inser värdet
av att stimulera sparandet. Men vi
tror att införandet av en ny organisationsform
endast kommer att innebära
att förhållandena blir krångligare och
mer förvirrade än de nu är. En lämplig
lösning av nämnda bostadsproblem
kanske t. o. m. skulle försenas.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Det är självklart att ungdomen
liksom alla andra har rätt att få
bostad. Svårigheterna ligger på det bostadspolitiska
området. Vi har en icke
fungerande bostadsmarknad, och då blir
det åtskilliga som kommer i kläm.

Det är också självklart att ett ökat
ungdomssparande just med tanke på bostadsbyggande
för ungdomen är rimligt
och riktigt. Vi hoppas att det skall kunna
komma till stånd. Det är inget tvivel
om att de flesta yrkesverksamma ungdomar
i större utsträckning än förr har
ekonomiska resurser att spara, och ett
sparändamål som bostadssparandet är
lämpligt.

Men därifrån till att yrka på ytterligare
ett institut för just ungdomarnas

ungdomens bostadsrättsorganisation

bostadssparande är kanske steget litet
för långt. I det särskilda yttrande som
är fogat till utskottsutlåtandet har vi påpekat
att det finns all anledning att
uppmärksamma denna fråga. Behovet av
bostäder för ensamstående är ett problem
som snarare ökat än minskat, och
framför allt berör det naturligtvis de
ungdomar som första gången söker bostad.
Och såsom påpekats tidigare är
det de stora kullarna från åren 1940—
1945 som nu sätter bo och behöver en
bostad.

Man kan mycket väl begripa deras
reaktion när de står i den situationen
och bostadsmarknaden inte fungerar.
Men det gäller också att ta hänsyn till
andra kategorier som behöver bostäder.
Vid den avvägningen är jag angelägen
att påpeka att det finns många som råkar
mycket illa ut och som man måste
prioritera av sociala skäl och av andra
skäl.

Jag säger ännu en gång att det är den
icke fungerande bostadsmarknaden som
gör det så bekymmersamt för den uppväxande
ungdomen när det gäller bostadsproblemet.
Vi anser från vårt håll
att det knappast föreligger behov av en
särskild konstruktion av ungdomens bostadssparande.
Det finns redan andra
möjligheter till ungdomens lönsparande
för bostadsändamål i olika former.

Med hänvisning till detta, herr talman,
vill vi se tiden an för att undersöka hur
de redan existerande formerna för bostadssparande
fungerar. Om dessa visar
sig icke fungera på önskat sätt, är det
anledning återkomma.

Herr HAGLUND (s):

Herr talman! Med hänvisning till
skrivningen i allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 45 ber jag få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Jag kan inte underlåta
att citera litet ur reservationen. Man

skriver där bl. a.: »De unga torde vara
7 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 39

Nr 39

Onsdagen den 1 november 1967

Inrättande av en ungdomens bostadsrättsorganisation

den grupp, som snabbast utvecklar en
ökad bostadsefterfrågan, och bristen på
bostäder drabbar dem i särskilt hög
grad. Då upplåtelse av bostäder förknippats
med sociala hänsynstaganden
blir följden att de unga regelmässigt
ställs sist i bostadskön.» Litet senare
kommer följande sats: »Den förvärvsarbetande
ensamstående ungdomen är
däremot i praktiskt taget alla avseenden
eftersatt på bostadsmarknaden.»

Hur kan man göra ett så generellt uttalande?
Hur kan man skriva i riksdagens
protokoll och i reservationen på
detta sätt? Det förhåller sig inte så,
utan de sociala hänsynen tas också med
i bilden när det gäller ensamstående
människor, och det är likadant med de
unga familjerna. De får i bostadskön
precis samma behandling som andra bostadssökande.
När det gäller förturer
och katastroffall kan jag bestämt säga
att man tar mycket stor hänsyn till
unga människor som tvingats att bo på
ett otillfredsställande sätt. De erhåller
ersättningsbostäder, och får möjligheter
att komma in i kön. Jag kan med 20-årig erfarenhet som representant i en
bostadsförmedling vittna om att det
går till på det sättet. Så sker det inte
bara i min hemort, utan också på andra
ställen.

Man kan inte skriva på detta sätt, ty
det är inte sant.

Vidare påstår reservanterna att ingenting
göres beträffande bostadssparandet.
I dag står flera tusen unga människor
i bostadskö som också regelmässigt
erhåller sin bostad och får bestämt
när de skall flytta in.

Sådana här påståenden kan man inte
göra i en reservation! Svårigheterna på
bostadsmarknaden är katastrofala nog,
utan att man fäller sådana generella omdömen
när man inte vet hur det arbetas
på bostadsförmedlingarna och bara har
hörsägen att gå efter. De som bär ansvaret
för att klara av problemen kan vittna
om att det inte går till på det sättet. Så
kategorimässigt behandlas inte männi -

skorna att de ensamstående sättes för
sig och de andra för sig utan sociala
hänsyn. Det är alltså inte riktigt vad
som i reservationen säges därom.

Herr LARSSON i Borrby (ep):

Herr talman! De som är bostadsexperter
vet ju att bostadspolitiken är väl
planerad och rätt ordnad, men vi övriga,
som inte är experter, upplever den
på ett annat sätt. Det förhållandet, att
det i slutet av utskottsutlåtandet säges
att ett liknande initiativ som det vi motionerat
om övervägs i Kungl. Maj :ts
kansli tar jag alltjämt till intäkt för att
vår framställning inte är helt onödig.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Det är fullkomligt onödigt
att diskutera vilka som kan anses
som bostadsexperter eller icke bostadsexperter.
Vi har helt enkelt alla ett
ansvar, var vi än är placerade. Men
jag tycker inte man bör bedöma detta
ansvar på det generella sätt som här
skett, ty det har inget verklighetsunderlag
utan är totalt gripet ur luften.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Larsson i Borrby begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes.

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 45, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Axel Kristiansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter

Onsdagen den 1 november 1967

Nr 39

Samhälleliga åtgärder för övervakande av reklamen

intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen
och att kammaren alltså bifallit
utskottets hemställan.

§ 34

Samhälleliga åtgärder för övervakande
av reklamen

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 46, i anledning av motion
om samhälleliga åtgärder för övervakande
av reklamen.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Allmänna beredningsutskottet
skriver i sitt utlåtande med
anledning av vår motion 11:589 att då
frågan om ett offentligt organ för konsumentskydd
prövas av Kungl. Maj :t
på grundval av förslag, som synes ägnade
att tillgodose motionärernas syfte,
finner utskottet inte skäl att tillstyrka
motionsyrkandena.

Det är riktigt att mycket är så att
säga på gång just inom detta område.
Jag håller med om att det föreligger en
positiv skrivning från utskottets sida
och att man tydligt kan utläsa en enighet
med motionens syfte i stort. Det är
också sant att många goda förslag framlagts
genom de olika utredningar som
utskottet hänvisar till, d. v. s. dels betänkandet
»Prissamverkan och konkurrens»,
dels betänkandet »Otillbörlig
konkurrens». Men jag ifrågasätter om
vad som där har föreslagits är tillräckligt,
och jag är inte ensam om denna
uppfattning.

Så sent som i går kunde vi läsa att
fyra stora organisationer inte heller anser
detta. Jag syftar på de remissutlåtanden
som LO, TCO, KF och Sveriges
köpmannaförbund har avgivit med an -

ledning av utredningen om otillbörlig
reklam. Dessa fyra organisationer hävdar,
att det måste bli slut på de reklammetoder
som i vissa fall användes,
och man kräver bl. a. lagstiftningsåtgärder
och finner utredningens vaga
formuleringar otillräckliga.

Jag kan också komplettera bilden av
det som är på gång i detta avseende
genom att hänvisa till herr statsrådet
Palmes direktiv den 14 oktober förra
året till de sakkunniga som har tillsatts
för att utreda reklamens verkningar,
särskilt med hänsyn till reklamsändningarna
i televisionen. Han konstaterar
där bl. a.: »Reklamen är ett medel
för psykologisk masspåverkan. Den ingår
i de förlopp varigenom människorna
i ett samhälle påverkar varandras
handlande och tänkande.»

Denna utredning, som således tillsattes
för ett år sedan, skall granska reklamens
roll i vårt land, dess mål från
samhällets, företagarens och konsumenternas
synpunkter samt dess medel, omfattning,
karaktär och utvecklingstendenser.

Allt detta är enligt min mening bra,
och jag har heller inget annat att invända
än att någonting bör kunna göras
under tiden på den otillbörliga reklamens
område. Den alltför svältfödda
konsumentupplysningen måste få ett
kraftigt ökat stöd. Men till detta kanske
vi kan återkomma i januari 1968.

Med vår motion ville vi bl. a. inrätta
en post som reklamåklagare med uppgift
att dels vara uppsökande och dels
att ta emot anmälningar från allmänheten.
Jag vill gärna trycka just på den
uppsökande verksamheten, därför att
konsumenterna i många fall saknar den
initiativförmåga och den kunskap som
är nödvändig för att komma till rätta
med lögnaktig och vilseledande reklam.
Som saken nu ligger till, får vi väl ge
oss till tåls och vänta på den prövning
som förestår och som för övrigt redan
pågår på olika håll.

Jag vill endast tillägga att åtgärder

100 Nr 39

Onsdagen den 1 november 1967

Interpellation ang. antalet tomma lägenheter i storstadsområdena — Interpellation
ang. en allmän hälsokontroll

verkligen hastar, bl. a. därför att det
i dag inte är någon hemlighet att det
äger rum en utveckling som kännetecknas
av att reklambyråerna i Sverige
köps upp av amerikanska intressenter.
Detta kan leda till ett inflytande på reklamens
område som vi har all anledning
att betacka oss för, och det bör
vi göra i tid. Vad som händer kring
den stora reklamgatan i New York, Madison
Avenue, bör inte få kopieras här.
Man gör där bl. a. först en slogan och
prövar dess slagkraft. Visar det sig att
den slår gör man en lämplig vara till
denna slogan.

Herr talman! Allting skall inte gå att
sälja med mördande reklam, inte ens
som vissångaren sjunger — så som kanske
de flesta av oss här känner till —
lagom söt konserverad gröt.

Herr talman! Jag har inget yrkande
med anledning av detta utskottsutlåtande.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 35

Interpellation ang. antalet tomma lägenheter
i storstadsområdena

Ordet lämnades på begäran till

Herr JANSSON (vpk), som yttrade:

Herr talman! I de uppgifter som inhämtades
av 1965 års bostadsräkning
ingår även en redogörelse över antalet
tomma lägenheter. Primärmaterialet
kom in till mantalsskrivningsmyndigheterna
hösten 1965, vilka senare översände
materialet till de granskningsorgan
som tillsatts i varje kommun. Från de
kommunala granskningsorganen skickades
sedan primärmaterialet till statistiska
centralbyrån för vidare bearbetning.

I inrikesministerns svar under 1966
på en enkel fråga av mig angående an -

talet tomma lägenheter i storstadsområdena,
gavs följande besked:

»På centralbyrån har materialet granskats
ytterligare samt kompletterats och
rättats. Därefter företas en kodbearbetning.
När ett län är färdigkodat lämnas
det till stansning. I dag är tolv län färdigstansade
och två är klara för stansning.
Stansningen beräknas vara avslutad
i slutet av mars 1967.

Successivt som länen blir färdigstansade
påbörjas granskningskörningar.
Varje län skall enligt planerna genomgå
tre granskningsprogram. Efter avslutade
granskningskörningar kommer publicering
att ske i Statistiska Meddelanden.
Denna publicering påbörjas under andra
kvartalet 1967. Om granskningskörningarna
visar att materialet är någorlunda
tillförlitligt kommer vissa preliminära
data att göras tillgängliga i någon
form redan efter det första granskningsprogrammet.
Detta beräknas i så
fall ske successivt från och med februari.
»

Då materialet angående antalet tomma
lägenheter ännu inte publicerats på
sätt som inrikesministern förutsatte anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
ställa följande fråga:

År statsrådet beredd att ge besked om
antalet tomma lägenheter i Stockholm
och övriga storstadsområden?

Denna anhållan bordlädes.

§ 36

Interpellation ang. en allmän hälsokontroll Ordet

lämnades på begäran till

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep),
som yttrade:

Herr talman! Allmän enighet råder
om vikten att på ett så tidigt stadium
som möjligt upptäcka förekommande

Nr 39 101

Onsdagen den 1 november 1967

sjukliga förändringar i den mänskliga
organismen. Strävandena till tidigt uppdagande
och tidig diagnostik är burna
av både humanitära och ekonomiska
motiv. Den humanitära aspekten — att
rädda liv och hälsa — måste givetvis
sättas främst, men i stort sett råder
samstämmighet med de ekonomiska motiven.
Tidigt insatt vård och behandling
blir både effektivare och mindre
kostnadskrävande än sent insatt. Om
sjukdomar spåras i tid kan i många fall
behandling meddelas genom den öppna
vården och institutionsvård undvikas.

De förhärjande sjukdomar som tidigare
varit av stor omfattning, såsom tbc,
har kunnat trängas tillbaka tack vare
såväl medicinska framsteg som en allmän
förbättring av kost- och hygienförhållanden.
Därvid har den allmänna
skärmbildsundersökningen spelat en
stor roll. Tbc-fall har kunnat spåras på
ett tidigt stadium och har därför kommit
under behandling i tid. De framgångar
som nåtts manar till utvidgning
av hälsokontrollen.

Medan man i stort sett kommit till
rätta med förut förhärjande folksjukdomar,
har andra, främst s. k. kultursjukdomar,
ökat, t. ex. cancer samt hjärtoch
kärlsjukdomar, ökningen av de sistnämnda
sjukdomarna talar för att man
borde satsa på ett tidigt uppdagande av
även andra sjukdomar än dem man tidigare
inriktat sig på.

Kontrollen av den kroppsliga hälsan
är relativt väl utbyggd beträffande vissa
yngre åldersgrupper genom barnavården
och skolhälsovården samt beträffande
den manliga ungdomen genom
hälsokontroll i samband med värnpliktstjänstgöringen.
Vidare har en betydande
del av den övriga befolkningen nåtts
av undersökningar i syfte att klarlägga
förekomsten av förstadier till sjukdomar
(t. ex. cancer) eller av en bestämd
sjukdom (t. ex. diabetes).

Enligt min mening skulle det vara av
stort värde, om en allmän och hela folket
omfattande hälsokontroll kunde

komma till stånd. Denna hälsokontroll,
företrädesvis omfattande alla personer
över 15 år, borde lämpligen ges en viss
inriktning. I nuläget ter det sig angeläget
att inrikta undersökningen på
hjärt-, kärl- och cancersjukdomar samt
att dessutom vissa primärundersökningar
av typ blodprov företages.

Vad gäller organiserandet av en allmän
hälsokontroll synes det lämpligt
att detta sker via medicinalstyrelsens
skärmbildscentral, som följaktligen bör
erhålla utökning av sina resurser.

I sammanhanget vill jag även beröra
den s. k. Värmlandsundersökningen.
Denna undersökning slutfördes i juni
1965, men resultatet har ännu inte offentliggjorts.
I årets statsverksproposition
räknade socialministern med att
redovisningen skulle framläggas sommaren
1967. För planering av fortsatta
hälsoundersökningar torde det vara av
stort värde att ha tillgång till resultatet
av Värmlandsundersökningen.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få ställa följande frågor:

1. Vill statsrådet redogöra för när resultatet
av den s. k. Värmlandsundersökningen
kommer att offentliggöras?

2. Är statsrådet beredd att medverka
till genomförandet av en allmän hälsokontroll? Denna

anhållan bordlädes.

§ 37

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 325, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till patentlag m. m.

§ 38

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 150, med förslag till tulltaxa,
m. m., överlämnats till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

102 Nr 39

Onsdagen den 1 november 1967

§ 39

Anmäldes motionen nr 1097, av herr
Andersson i Örebro m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 141,
med förslag till lag angående ändring i
vissa delar av lagen den 14 juni 1907
(nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast
egendom, m. m.

Denna motion bordlädes.

§ 40

Herr talmannen meddelade, att herr
Elmstedt enligt till kammaren inkommet
läkarintyg vore sjukskriven från och
med den 31 nästlidne oktober tills vidare.

Herr Elmstedt beviljades ledighet från
riksdagsgöromålen tills vidare.

§ 41

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till Riksdagens andra kammare

För egna angelägenheters ordnande
får jag härmed anhålla om ledighet från
riksdagsarbetet under tiden 2—15 november
1967.

Stockholm den 31 oktober 1967

Gunnar Hedlund

Till Riksdagens andra kammare

Med anledning av att jag av Kungl.
Maj:t blivit utsedd att deltaga i Förenta
nationernas livsmedels- och jordbruksorganisations
(FAO) fjortonde konferens
i Rom anhåller jag härmed om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden
7—10 november.

Stockholm den 1 november 1967

Sven Antby

Kammaren biföll dessa ansökningar.

§ 42

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
sju enkla frågor, nämligen av:

herr Nilsson i Bästekille (h), till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående ekonomisk hjälp
till sydkustens fiskare,

herr Sjöholm (fp), till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
angående exekutiv auktion å bostadsrätt,

herr Turesson (h), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående förbudet mot att föra
fordon med något hjul till vänster om
längsgående heldragen vit linje,

fru Thunvall (s), till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående den i läroböcker uttryckta
uppfattningen rörande kvinnans respektive
mannens roll i familj och samhälle,
herr Lindberg (ep), till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
angående avskaffande av skyldigheten
för enskild person att ersätta kronans
rättegångskostnader,

herr Lindberg (ep), till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
angående samhälleliga sysselsättningsfrämjande
åtgärder inom Tornedalen,
samt

herr Forsberg (s), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående ökat kommunalt inflytande
i trafiknämnder.

§ 43

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.20.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB. STHLM 67

714954