31 januari—7 februari (Riksdagens protokoll 1964:6)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 6

FÖRSTA KAMMAREN

1964

31 januari—7 februari

Debatter m. m.

Fredagen den 31 januari Sid.

Meddelande ang. enkel fråga av herr Lager ang. sysselsättningsproblem
i samband med eventuellt nedläggande av Tumba pappersbruk
................................................ ®

Tisdagen den 4 februari

Svar på interpellation av herr Holmberg ang. statsbidrag till uppförande
av industribyggnader som statskommunala beredskapsarbeten
.................................................. ®

Meddelande om enkel fråga av fru Segerstedt Wiberg ang. undervisningen
i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet 20

Fredagen den 7 februari

Svar på interpellation av fröken Ljungberg ang. tidpunkten för
gymnasiereformens ikraftträdande.......................... 20

Svar på fråga av herr Petersson, Per, om undantag från försöksverksamheten
med allmän hastighetsbegränsning för vägar i
Norrland ................................................ ^

Interpellationer:

av herr Jonasson ang. undantag från beskattningen för vedbränsle
från egen skog.................................. 30

av herr Hanson, Per-Olof, ang. centralfängelset på Långholmen 31 1

1 Första kammarens protokoll 196b. Nr 6

nOÄJTO^i

h*;'' " v ’

:a> .

&W % tf

•"• V i 1 f ! .; ./? I > |

" i.t " ;• > • r<v v

''. -i'': i- !

. tf «f -iiV* tf f:« J*i * i

■ i:1

iV-: ... rr-ri-v f :»,wl

•i

1 '' i /■'' \ ‘!f, : VT

•.•■■■ -<>i .-.U.jv ■ , .... ''

■ * -''• ’• I T.'':■> ■>. if;.; •.• I

■ >V:. *r> I . i i - :>w. v . :

, ;-ii! '' r 7 • . v

''■ :■

rf."

.. • ■ V n

Fredagen den 31 januari 1964

Nr 6

Fredagen den 31 januari

Kammaren sammanträdde kl. 14.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollen för den 24, 25
och 26 innevarande månad.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Majrts proposition
nr 24, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 4 och 18 § § lagen
den 31 maj 1957 (nr 281) om kommunalförbund.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott motionerna nr
648 och 649.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj :ts
till kammaren överlämnade proposition

nr 36, angående överlåtelse av viss kronan
tillhörig mark.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla fråga
denna dag framställts av herr Lager
(k) till herr statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet: »överväger regeringen
åtgärder, och i så fall vilka, för
att ge sysselsättning åt de anställda vid
Tumba pappersbruk?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.02.

In fidem
Fritz af Petersens

Nr 6

Tisdagen den 4 februari 1964

Tisdagen den 4 februari

Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
andre vice talmannen.

Justerades protokollet för den 29 nästlidne
januari.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr 15, till Konungen angående val av
ledamöter och suppleanter i utrikesutskottet
och utrikesnämnden.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 16,
till Konungen angående val av medlemmar
och suppleanter i Nordiska rådet; dels

till riksdagens förordnanden, nr
17—32, för

herr Birger Andersson,

» Anselm Gillström,

» Birger Lundström,
fröken Ebon Andersson,
herr Emil Ahlkvist,

» Georg Pettersson,

» Sven Sundin,

» talmannen Thapper,
fru Sigrid Ekendahl,
herr Hans Gustafsson,

» Bertil Ohlin,

» Leif Cassel,

» Einar Gustafsson,

» Ragnar Lassinantti,

» Gunnar Helén och
fru Ingrid Gärde Widemar
att vara medlemmar i Nordiska rådet;

dels ock till riksdagens förordnanden,
nr 33—48, för

fröken Dagmar Ranmark,
herr Arne Geijer,

» Axel Johannes Andersson,

» Allan Hernelius,

» Lars Larsson,

» Tage Johansson,

» Eric Carlsson,
fru Ingrid Segerstedt Wiberg,
herr Gunnar Edström,

» Sven Mellqvist,

» Stig Alemyr,

» Henning Gustafsson,

» Jean Braconier,

» Nils Kellgren,

» Jan-Ivan Nilsson och
» Sven Hammarberg
att vara suppleanter i Nordiska rådet.

Upplästes en till kammaren inkommen
skrivelse av följande lydelse:

Till riksdagen

Sedan det visat sig förbundet med
växande svårigheter att med min huvudsakliga
verksamhet förena uppdraget
att vara suppleant för generaldirektören
Gunnar Svärd i dennes egenskap
av fullmäktig i riksbanken, får jag härmed
vördsammast anhålla om befrielse
från nämnda suppleantuppdrag.

Stockholm den 6 januari 1964
Ragnar Sundén

Det antecknades, att herr Sundén den
18 maj 1962 utsetts till suppleant för
herr N. G. Svärd i dennes egenskap av
fullmäktig i riksbanken för valperioden
1962—1965.

På gjord proposition beslöts att val
av en suppleant för herr Svärd efter
herr Sundén skulle i föreskriven ordning
anställas.

Herr andre vice talmannen yttrade,

Tisdagen den 4 februari 1904 Nr 6 o

Ang. statsbidrag till uppförande av industribyggnader Rom statskommunala bered skapsarbeten -

att han efter samråd med andra kammarens
talman finge föreslå, att första
kammaren ville besluta att vid sammanträde,
som komme att hållas onsdagen
den 12 innevarande månad, företaga
val av valmän och suppleanter för
utseende av ej mindre fullmäktige i
riksbanken och riksgäldskontoret än
även suppleanter för fullmäktige i
nämnda hank och kontor.

Detta förslag antogs.

Herr LUNDSTRÖM fick på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Med anledning av det
av kammaren fattade beslutet får jag
föreslå att kammaren måtte besluta att
antalet suppleanter för de valmän, som
skall utse fullmäktige i riksbanken och
riksgäldskontoret jämte suppleanter för
dem, bestämmes till tio.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Ang. statsbidrag till uppförande av
industribyggnader som statskommunala
beredskapsarbeten

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr
Holmbergs den 15 januari framställda
interpellation angående statsbidrag till
uppförande av industribyggnader som
statskommunala beredskapsarbeten, erhöll
ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Holmberg har frågat
om jag vill redovisa de skäl som ansetts
så starka att regeringen beslutat
frångå riksdagens under 1963 uttalade
mening om att man i avvaktan på ett
ställningstagande till lokaliseringsutredningens
arbete icke borde lämna
statsbidrag till uppförande av industribyggnader
som statskommunala beredskapsarbeten.

Som svar vill jag anföra följande.

I motioner till 1963 års riksdag ut -

sattes de s. k. rörelsestimulerande åtgärderna
för kritik främst med hänsyn till
konsekvenserna för utflyttningsområdena
och det ifrågasattes en aktivering av
lokaliseringspolitiken samt föreslogs
upprättandet av en utvecklingsfond. Vidare
ifrågasattes särskilda statliga bidrag
till uppförande av industrilokaler
i berörda områden. Enligt motionärerna
borde en allsidig samordning och
översyn av samhällsverksamheten på
alla områden av den samhälleliga verksamheten
påbörjas i omedelbar anslutning
till lokaliseringsutredningens arbete,
så att dess förslag kunde leda till
konkreta åtgärder.

Motionerna utmynnade i en hemställan
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om dels åtgärder
och förslag till en aktiv lokaliseringspolitik
på i motionerna anförda grunder
såväl omedelbart som sedermera
vid prövning av lokaliseringsutredningens
betänkande, dels en undersökning i
form av totalkalkyl rörande kostnaderna
för såväl lokaliseringspolitiken som
den rörelsestimulerande arbetsmarknadspolitiken
ur samhälls- och företagsekonomiska
synpunkter och dels om
beaktande av vad i övrigt i motionerna
anförts.

I sitt yttrande över motionerna till
bankoutskottet framhöll arbetsmarknadsstyrelsen
bl. a., att styrelsen in
pleno den 8 februari 1963 diskuterat
möjligheten att — inom ramen för de
resurser och befogenheter som styrelsen
ägde — i ökad utsträckning satsa
på åtgärder som kunde underlätta en
industriell utbyggnad och nyetablering
främst i övre Norrland. Beträffande motionsyrkandena
i övrigt ställde sig styrelsen
tveksam till förslaget om att utföra
en totalkalkyl av kostnaderna för
lokaliseringspolitiken och de rörelsestimulerande
åtgärderna.

I bankoutskottets utlåtande 1963:12
lämnas en utförlig redogörelse för arbetsmarknadsstyrelsens
yttrande till utskottet.
Vidare återgav utskottet en av

6 Nr 6 Tisdagen den 4 februari 1964

Ang. statsbidrag till uppförande av industribyggnader som statskommunala beredskapsarbeten -

styrelsen till cheferna för social-, kommunikations-
och finansdepartementen
ställd skrivelse i ärendet. Här må endast
nämnas att styrelsen i nämnda
skrivelse — efter en redogörelse för de
i huvudsak gynnsamma erfarenheterna
av de rörelsestimulerande åtgärderna
— framhöll, att enighet rått inom styrelsen
om att kraftigare lokaliseringspolitiska
åtgärder borde insättas framför
allt i Norrland samtidigt som stimulansen
av arbetskraftens rörlighet ej
fick mattas. Styrelsen hade därför beslutat
att, inom ramen av de resurser
och befogenheter som styrelsen ägde,
vidtaga åtgärder i fråga om den rådgivande
lokaliseringspolitiska verksamheten
samt att inrikta den lokaliseringspolitiska
aktiviteten främst på Norrland.
Styrelsen komme vidare att taga
större aktiv del i de konkreta lokaliseringsprojekten
med de medel, varöver
styrelsen förfogade såsom omskolning
av arbetskraften i områden som genomgick
kraftig strukturrationalisering till
yrken som nyetablerade och utvidgade
företag i lokaliseringsområdena hade
behov av, varvid verksamheten skulle
göras mer målinriktad för att fylla det
lokaliseringspolitiska behovet. Vidare
skulle stöd ges till kommunerna med
beredskapsarbeten för att iordningställa
industriområden med tillbehör såsom
vägar, gator, vatten, avlopp m. m.
Stödet skulle också kunna omfatta lokaler
för industriändamål i vilka kommunerna
engagerade sig och för uppförande
av hantverkshus. En förutsättning
skulle vara att byggnadsarbetskraft, som
ej kunde flyttas till andra delar av landet,
funnes tillgänglig och att åtgärder
för dess sysselsättning under alla förhållanden
måste vidtagas. I stället för
att placera denna arbetskraft på traditionella
beredskapsarbeten av anläggningskaraktär
skulle övervägas att sysselsätta
den i sitt yrke för uppförande
av industrilokaler för sådan verksamhet
som i framtiden kunde ge mer permanent
sysselsättning i öppna markna -

den. Därigenom kunde användandet av
de dyrare anläggningsarbetena begränsas.

Bankoutskottet anförde att, då de i
motionerna och remissyttrandena framförda
synpunkterna i allt väsentligt torde
ligga inom ramen för vad som enligt
direktiven ankom på kommittén för
näringslivets lokalisering, arbetsmarknadsutredningen
och de sakkunniga för
utredning angående företagarföreningarnas
organisation och verksamhet och
berörda spörsmål således kunde förutsättas
vara under övervägande, enligt
utskottets mening resultatet av dessa utredningar
borde avvaktas innan eventuella
åtgärder i anledning av motionerna
vidtogs. Utskottets utlåtande godtogs
av riksdagen.

Såsom framgår av vad jag anfört lämnade
sålunda arbetsmarknadsstyrelsen
en fullständig redogörelse till riksdagen
för de vidtagna åtgärderna. Varken av
utskottet eller under den följande behandlingen
i riksdagen gjordes några
invändningar mot den av arbetsmarknadsstyrelsen
bedrivna verksamheten
på detta område.

Den centrala frågan synes mig vara
om sådana arbeten som det här är fråga
om får bedrivas som beredskapsarbeten.
Arbetena har bedrivits med medel
från anslaget Vissa sysselsättningspolitiska
åtgärder. Enligt Kungl. Maj:ts
beslut den 5 juni 1963 i regleringsbrevet
för innevarande budgetår skall detta
anslag användas bl. a. för att bestrida
staten åvilande kostnader för åtgärder
enligt kungörelsen den 27 maj 1949
(nr 278) angående vissa statliga och
statsunderstödda åtgärder vid arbetslöshet
(arbetslöshetskungörelsen).
Kungl. Maj :ts beslut i denna del överensstämmer
med vad som gällt under
tidigare budgetår.

Enligt 9 § i arbetslöshetskungörelsen
skall hjälpverksamheten så långt som
möjligt inriktas på att bereda arbete,
varvid statskommunala beredskapsarbeten
företrädesvis skall anordnas.

Tisdagen den 4 februari 1904 Nr G

Ang. statsbidrag till uppförande av industribyggnader som statskommunala bered skapsarbeten -

Kommun, som ämnar anordna statskommunalt
beredskapsarbete, skall enligt
23 §, innan arbetet påbörjas, inhämta
arbetsmarknadsstyrelsens medgivande
därtill. Till statskommunalt beredskapsarbete
utgår statsbidrag enligt
grunder, som anges i 38 §.

Förslaget till arbetslöshetskungörelsen
presenterades för riksdagen i form
av bilaga till proposition 1949: 116. Departementschefen
framhöll, att avsikten
inte var att införa några nya principer
för hjälpverksamhet utan endast att
rensa bort föråldrade bestämmelser och
i eu författning samla de huvudregler,
som gällde på förevarande område. Någon
ändring gjordes sålunda inte i fråga
om de arbetsobjekt, som beredskapsarbeten
fick avse. Statsutskottet (SU
137) hade inga erinringar mot förslaget.
Utskottsutlåtandet godkändes av
riksdagen.

Riktlinjerna för arbetslöshetshjälpen
i den del som avses med interpellationen
har fastställts av 1948 års riksdag
(proposition 249) på grundval av ett av

1947 års arbetslöshetssakkunniga i mars

1948 avlämnat betänkande. De sakkunniga
konstaterade där, att 1940 års riksdag
beslutat, att man — med vissa undantag
— skulle upphöra med reservarbeten
och helt övergå till systemet
med statliga och statskommunala beredskapsarbeten,
vilket i princip innebar,
att aktuella arbeten skulle anordnas,
att dessa skulle bedrivas enligt
öppna marknadens villkor samt att varje
slag av arbete kunde utnyttjas. Vidare
framhöll de sakkunniga, att de principer
för sysselsättningspolitiken, som
utformades av investeringsutredningen
(SOU 1944: 12) och som godkändes av
1944 års riksdag (proposition 281, SU
212) inte innefattar någon förändring i
dessa avseenden. De sakkunniga föreslog,
att någon ändring i dessa principer
inte skulle göras, och statsmakterna
beslöt i enlighet härmed. (SU 1948:
211)

Några uttalanden från riksdagens si -

da om ändring av angivna principer för
utväljandet av beredskapsarbeten synes
inte ha gjorts efter tillkomsten av arbetslöshetskungörelsen.

Med hänsyn till det anförda torde
den slutsatsen kunna dragas, att varje
slag av arbete, som rimligen kan anses
motiverat ur arbetsmarknadssynpunkt,
kan användas såsom beredskapsarbete.

Det bör också nämnas, att ett par industribyggnader
redan 1945 uppfördes
som beredskapsarbete efter beslut av
dåvarande arbetsmarknadskommissionen.
Vid enstaka tillfällen har det förekommit
även senare, bl. a. i samband
med den uppmärksammade industrinedläggelsen
i Valdemarsvik. Arbetsmarknadsstyrelsens
befogenhet har inte
vid något tillfälle ifrågasatts vare
sig av vederbörande revisionsorgan eller
av riksdagen.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! Jag ber först att få tacka
inrikesministern för det nu upplästa
svaret i anledning av den fråga jag
ställde. Frågan innehöll konkret: Varför
avvaktade man inte resultatet av det
arbete som bedrivits inom kommittén
för näringslivets lokalisering, innan arbetsmarknadsstyrelsen
medgav att industribyggen
i lokaliseringspolitiskt
syfte skulle få uppföras såsom kommunala
beredskapsarbeten?

Innan jag går närmare in på och kommenterar
inrikesministerns svar, vill
jag emellertid understryka att varken
min interpellation eller inrikesministerns
svar tagit upp frågan om själva
behovet av allmänna och särskilda stödåtgärder
för lokalisering av industriell
verksamhet framför allt till Norrland
men även till andra s. k. utvecklingsområden
i Sverige. Avflyttningen från
Norrland, som ju för övrigt i viss omfattning
stimuleras av arbetsmarknadsstyrelsens
egen verksamhet, och svårigheterna
där att få en jämn och säker
sysselsättning är ju bakgrunden till att

Nr 6

Ang. statsbidrag till uppförande av

skapsarbeten

samhället nu måste driva en mera bestämd
lokaliseringspolitik än vad man
hitintills har gjort. Det är också skälet
till att vi nu verkligen hoppas att det
förslag som kommittén för näringslivets
lokalisering lade fram redan i höstas
kommer att leda till beslut i riksdagen
under våren. Det är för övrigt
beklagligt att inrikesministern i sitt interpellationssvar
inte velat ge någon antydan
om när han ämnar presentera
proposition i ärendet.

Vad som är av intresse för närvarande,
inte bara för folk som bor i Norrland
och andra glesbygder, är främst
om det verkligen blir något resultat av
det mångåriga utredningsarbete som bedrivits
på detta område. Jag kanske
kan tillägga att många nog undrar om
det skall bli riksdagen eller arbetsmarknadsstyrelsen
som skall fatta de
principiella besluten i dessa frågor. Utvecklingen
hittills ger ju närmast vid
banden att arbetsmarknadsstyrelsen
med regeringens goda minne realiserar
delar av lokaliseringskommitténs förslag,
utan att riksdagen beredes tillfälle
att ta närmare ställning till detta
annat än i efterhand, såsom i det fall
som nu är aktuellt.

Det här är alltså de mera allmänna
aspekterna. Men i interpellationen hade
jag närmast tagit upp frågan om det är
riktigt att arbetsmarknadsstyrelsen med
regeringens tillstånd hade gjort av med
40 miljoner kronor för uppförande av
industribyggnader som statskommunala
beredskapsarbeten. Var detta riktigt,
trots att riksdagen så sent som i
april förra året diskuterade denna fråga
och därvid, om man läser bankoutskottets
uttalande, ansåg att en sådan
åtgärd borde anstå i avvaktan på resultatet
av de arbeten, som kommittén för
näringslivets lokalisering höll på med?

Inrikesministern har såvitt jag kan
förstå underlåtit att ange de faktiska
skäl — det kan t. ex. vara särskilda
besvärligheter för sysselsättning av arbetskraften
i Norrland — som kan ha

som statskommunala bered legat

bakom att regeringen och arbetsmarknadsstyrelsen
frångått riksdagens
uttalande på denna punkt. I stället har
ju inrikesministern på olika sätt formellt
sökt täcka reträtten genom att
åberopa att varje slags arbete som rimligen
kan anses motiverat ur arbetsmarknadssynpunkt
skall kunna användas
som beredskapsarbete. Det har verkligen
blivit en djupdykning i arkiven,
och den grund på vilken inrikesministern
står är tydligen ett beslut av 1940
års riksdag, enligt vilket man skulle
övergå till systemet med statskommunala
beredskapsarbeten och enligt vilket
man slog fast att varje slag av arbete
då kunde utnyttjas.

Det har förflutit en lång tid sedan
1940. Då rådde andra förhållanden, som
inte alls är jämförbara med de nuvarande.
Vi hade det just då påbörjade
kriget, som inte kan anses ha någon
som helst beröring med de diskussioner
om lokaliseringspolitiken som förs
1964. På mig gör det närmast ett löjeväckande
intryck att inrikesministern,
för att undvika att lämna en mer fullständig
redogörelse för själva orsakerna
till att riksdagens såvitt jag förstår
uttalade mening frångås, söker stödja
sig på ett riksdagsbeslut som fattades
för nära 25 år sedan.

Det bär är inrikesministerns första
formella försvarslinje. Den andra är litet
mera komplicerad, men den finns
där.

I interpellationssvaret åberopar inrikesministern
också ett yttrande av arbetsmarknadsstyrelsen,
som styrelsen
avgav i våras över motioner som då
väcktes om särskilda statliga bidrag till
uppförande av industrilokaler bl. a. i
Norrland. Enligt detta yttrande skulle
arbetsmarknadsstyrelsen den 8 februari
förra året ha diskuterat möjligheterna
att inom ramen för de resurser — jag
betonar resurser — och befogenheter
som styrelsen ägde ge stöd till kommuner
för uppförande av lokaler för industriändamål
under förutsättning att

Tisdagen den 4 februari 1964
industribyggnader

Tisdagen den 4 februari 1904 Nr 6

Ang. statsbidrag till uppförande av industribyggnader som statskominunala bered

skapsarbeten

kommunerna engagerade sig i bebyggelsen.

Det är självfallet riktigt återgivet i
interpellationssvaret vad arbetsmarknadsstyrelsen
bär skrivit. Men jag tror
att bakom denna något flytande formulering
låg något annat. Enligt ordalagen
gällde det ett försök från arbetsmarknadsstyrelsen
att sysselsätta äldre,
lokalt bundna byggarbetare i särskilda
byggarbeten. Det var alltså inte
främst fråga om ett företag i lokaliseringssyfte.

Men verkligheten blev helt annan. De
arbeiten som sattes i gång under 1963
har blivit av en annan typ. I statsverkspropositionen
i år, som inrikesministern
inte refererade till, sägs det klart
ut att det här är fråga om en mj form
av beredskapsarbeten i lokaliseringssyfte.
Det sägs att det var ett försök
att som statskominunala beredskapsarbeten
uppföra ett antal industrilokaler
i Norrland. Det var ett försök som sedan
visade sig gå utöver de resurser
som stod till arbetsmarknadsstyrelsens
förfogande. Inrikesministern har i årets
statsverksproposition ansett att denna
försöksverksamhet bör fortsätta tills vidare
i avvaktan på mera generella riktlinjer
som skall grundas på förslag
som kommittén för näringslivets lokalisering
lagt fram.

Hur man än vrider och vänder på
detta problem, herr talman, kommer
man inte ifrån att detta är en ny verksamhet,
försöksvis bedriven, en verksamhet
som dessutom gått över de resurser
och — jag skulle nog vilja påstå
det med hänsyn till bankoutskottets
uttalande — de befogenheter som
har förelegat här för den verkställande
myndigheten.

Det har alltså helt enkelt varit fråga
om sådan verksamhet som bankoutskottet
och riksdagen 1963 ansåg att
man skulle pröva i samband med riksdagens
ställningstagande i de förslag
som kommittén för näringslivets lokalisering
kom fram med. Det har också

•jT Första kammarens protokoll 196b. Nr

mycket riktigt visat sig sedan att lokaliseringskommittén
lagt fram förslag
som så gott som helt överensstämmer
med denna försöksvis bedrivna verksamhet.

Jag har självfallet inte något emot att
eu verksamhet av denna art bedrives,
men man måste reagera mycket starkt
när verksamheten dras i gång utan att
riksdagen fått pröva den i belysning av
andra lokaliseringspolitiska åtgärder
och fastställa de riktlinjer för lokaliseringspolitiken
som vi skall få behandla
nu under våren eller nästa år eller när
det nu kan bli. Jag har inte heller någonting
emot verksamheten under förutsättning
att den inte rubbar konkurrensläget
mellan olika företag. Det finns
naturligtvis en risk att bidrag av denna
art även vid en noggrann bedömning
från den bidragsgivande myndighetens
sida kan leda till att man sätter
i gång icke lönsam produktion, en produktion
som kanske en kort tid efteråt
måste läggas ner, och det är ju till
stor skada för den ort som blir utsatt
för ett sådant försök.

Därför hade det varit ännu viktigare
att riksdagen fått pröva denna bidragsmetod,
innan regeringen tillät att man
gjorde av med 40 miljoner kronor för
ändamålet.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag har självfallet med
största intresse lyssnat till herr Holmbergs
inlägg och har därvid funnit att
han använder den gamla taktiken att gå
till anfall såsom varande det bästa försvaret.
Ty vad är det som herr Holmberg
gör? Jo, han har begärt att få
framställa en interpellation i vilken han
säger att regeringen har bemyndigat arbetsmarknadsstyrelsen
att utge subventioner,
d. v. s. att utbetala medel, för
byggande av industrilokaler.

Det är alltså den första frågan, och
där stannar herr Holmberg upp. Sedan
säger han att vi i efterhand begär att

Nr 6

Tisdagen den 4 februari 1964

Ang. statsbidrag till uppförande av industribyggnader som statskommunala bered -

skapsarbeten

få detta godkänt. Han påstår att vi inte
tagit någon hänsyn till det som riksdagen
beslutat. I själva frågeklämmen tar
herr Holmberg upp problemet lite annorlunda,
men utgår ifrån att regeringen
bemyndigat arbetsmarknadsstyrelsen
när han säger: Vad är det som gör att
regeringen beslutat frångå riksdagens
under 1963 uttalade mening?

Vad är då naturligare än att jag börjar
från grunden för att fastställa på
vilket underlag arbetsmarknadsstyrelsen
fattar sitt beslut, alldenstund regeringen
inte haft anledning att pröva
frågan om ett sådant bemyndigande
åt arbetsmarknadsstyrelsen? Arbetsmarknadsstyrelsen
har inte begärt något
sådant bemyndigande, och regeringen
har inte haft anledning att pröva
frågan och har sålunda inte tagit
ställning till den. Det är en konstruktion
som herr Holmberg gör och som
han bygger upp hela sitt resonemang
på.

Under sådana omständigheter har jag
ansett rimligt att redovisa på vilka formella
grunder arbetsmarknadsstyrelsen
in pleno den 8 februari 1963 beslutade
om en aktivisering av lokaliseringspolitiken
genom att medge kommuner bidrag
till byggande av industrilokaler.
Att detta måste innebära en djupdykning
ner i de beslut som riksdagen tidigare
fattat är väl självfallet. Jag hade
redovisat dem, om de så varit 50 år
gamla. Det spelar i sammanhanget ingen
roll, ty det är på det underlaget som
dessa åtgärder bygger. Det går alltså inte,
herr Holmberg, att komma bort från
detta.

Jag redovisade alltså i mitt svar den
formella förutsättningen och säger att
arbetsmarknadsstyrelsen äger att besluta
i dessa angelägenheter.

Jag redovisade vidare att man började
år 1945 med bidrag till ett par industribyggen.
Det var det första året.
Man beslutade om ytterligare ett projekt
i mitten på 1950-talet. När Valdemarsvik
var aktuellt beslutade arbets -

marknadsstyrelsen om statsbidrag till
industrilokaler. Arbetsmarknadsstyrelsen
har beviljat sådana bidrag när det
gällt industrilokaler i Oskarshamn för
att klara upp de svårigheter som man
hade där, och arbetsmarknadsstyrelsen
har under tiden februari—juni 1963 i
ett tiotal fall beslutat om statsbidrag om
sammanlagt ungefär fyra och en halv
miljoner kronor till industrier som ger
sysselsättning åt cirka 275 anställda.

Regeringen har inte, herr Holmberg,
begärt att riksdagen skall ta ställning
till dessa anslag som arbetsmarknadsstyrelsen
på detta sätt beviljat, vare sig
när det gäller oskarshamnsföretaget eller
när det gäller det tiotal företag om
vilka arbetsmarknadsstyrelsen beslutade
under februari—juni 1963. Vi har inte
haft anledning till det, eftersom arbetsmarknadsstyrelsen
har befogenhet
att bevilja dessa bidrag.

När jag redovisar detta material
framgår det väl rätt klart att herr Holmberg
har råkat vilse. Underlaget för
hans interpellation och för hans framstöt
har tydligen fallit bort. Han går
därför över till problemen om den aktiva
lokaliseringspolitiken. Han startar
med att säga att jag i mitt svar inte talat
något om behovet av en aktiv lokaliseringspolitik
trots att denna sak är så
förfärligt angelägen. Ja, det är den, herr
Holmberg, och jag förstår också varför
han nu går fram med just denna fråga
först. Jag förstår det mer än väl. Han
har ju tillsammans med herr Per Petersson
i denna kammare motionerat
just om uppförande av industribyggnader
som statskommunalt beredskapsarbete.
Jag har tittat flera gånger och slagit
i riksdagskalendern för att se efter
om det finns någon annan ledamot som
heter Yngve Holmberg i riksdagen och
som lämnat in denna motion, men jag
kan inte finna att det gör det. Jag antar
därför att det är vår riksdagskamrat
här som också har ställt interpellationen.
Han säger att han helt delar den
uppfattning som departementschefen,

Tisdagen den 4 februari 1964

Nr 6

Ang. statsbidrag till uppförande av industribyggnader som statskommunala bered

skapsarbeten

d. v. s. inrikesministern, företräder i
detta avseende — det är på en punkt
han har eu avvikande mening, nämligen
då det gäller att bevilja medel för sådant
ändamål till annan än kommun.
Han föreslår nämligen i motionen att
sådant statsbidrag inte skall beviljas
bara kommun utan även kunna lämnas
direkt till industriföretag. Jag förmodar
att riksdagen får pröva den frågan och
skall därför inte göra något uttalande
alls därom.

I motionen uttalar herr Holmberg
samtidigt sin tillfredsställelse över att
riksdagen beredes tillfälle yttra sig över
åtgärderna innan de genomföres. Han
säger att detta var, som bekant, inte förhållandet
beträffande de medel som använts
för samma ändamål under budgetåret
1963/64. På denna punkt gör han
alltså en liten parentes, men i övrigt
säger han att vi är överens.

Till yttermera visso säger herr Holmberg
att om riksdagen skulle godta dels
regeringens förslag, som inrikesdepartementet
presenterat, dels det av honom
framförda tilläggsförslaget, far
man möjligheter på det sättet till en
försöksverksamhet som kan vara av
värde vid bedömningen av lokaliseringsutredningens
förslag. Precis samma
sak har vi skrivit om användandet
av de 40 miljoner kronorna. Jag är synnerligen
tacksam för att herr Holmberg
läst vad vi har skrivit, för att han helt
ställt sig bakom detta och för att han
drar samma slutsatser som vi, nämligen
att om riksdagen godtar förslaget om
att fortsätta denna verksamhet får vi
tillfälle att pröva precis vad vi önskar
och att vinna erfarenheter för lokaliseringspolitikens
uppbyggning. Men när
herr Holmberg säger att mitt svar är
ett försök till reträtt, skulle jag vilja
fråga: Hur skall herr Holmbergs framstöt
i lokaliseringspolitiska avseenden
med försöksverksamhet betecknas om
inte som ett försök till reträtt från den
fråga om användningen av dessa medel
som han ställt till mig?

Jag upprepar alt när frågan om lokaliseringspolitiken
i fjol fördes fram till
riksdagen genom centerpartiets motion,
vände man sig till arbetsmarknadsstyrelsen,
som lämnade den redovisning
jag här läst upp. I den säges att arbetsmarknadsstyrelsen
i februari månad i
fjol beslöt — och det hade styrelsen
rätt till — att använda pengar för industribyggen
efter vissa grunder. Då
hade bankoutskottet att överväga det
yttrande som arbetsmarknadsstyrelsen
inkommit med, av vilket framgick att
styrelsen uträttat precis detsamma som
nu föreslås i motionen. Hade bankoutskottet
i det ögonblicket reagerat mot
detta, hade det väl så gjort i sitt utlåtande.
Huvudmotivet för motionen var
ju inte denna industribyggnad utan en
långtsyftande utredning innebärande
en kartläggning av hela vår arbetsmarknadspolitik
och de ekonomiska stödåtgärderna.
Med anledning av detta säger
arbetsmarknadsstyrelsen att det
görs en rad av utredningar som ger oss
det underlag vi behöver för en sådan
bedömning.

Herr Holmberg bestrider inte heller
att arbetsmarknadsstyrelsen haft den
formella rätten att fatta det beslut som
arbetsmarknadsstyrelsen gjort. Riksdagen
har inte haft någonting däremot när
riksdagen behandlat motionen och tagit
del av arbetsmarknadsstyrelsens remissyttrande.
Regeringen har inte heller
haft det — det skall jag villigt erkänna.
Regeringen har under hand underrättats
om att dessa åtgärder vidtagits
genom att regeringen fått ta del av
det protokoll som förelegat från arbetsmarknadsstyrelsens
sammanträde. Det
är klart att regeringen, om den funnit
anledning därtill, hade kunnat ingripa
och stoppa denna verksamhet, men regeringen
har inte gjort denna erinran,
och varför skulle den göra det? Det är
möjligt att herr Holmberg på denna
punkt vill ta upp en diskussion. Jag vill
då bara säga att arbetsmarknadspolitiken
med tanke på de bekymmer som

Nr 6

Tisdagen den 4 februari 1964

Ang. statsbidrag till uppförande av industribyggnader som statskommunala bered -

skapsarbeten

föreligger i dag i fråga om sysselsättningsmöjligheterna
och omflyttningen
av arbetskraft, har varit aktiv och i
första hand inriktat sig på rörelsestimulerande
åtgärder för att befrämja omflyttningen
och att anordnandet av beredskapsarbeten
varit andra åtgärder
som har vidtagits. Det har gällt beredskapsarbeten
till betydande belopp, under
de senaste åren flera hundra miljoner
kronor, av vilka huvudparten har
använts i Norrland. Detta är rimligt,
därför att sysselsättningsförhållandena
däruppe har givit anledning till en sådan
aktivitet.

Nu har ju uppkommit frågan, om beredskapsarbetena
skulle kunna få en
annan karaktär, om de skulle kunna
få den karaktären att de befrämjar en
lokalisering av företag, bevarande av
befintliga företag och möjligheter att
få till stånd nya företag för att på
det sättet bereda sysselsättning åt den
arbetskraft som friställes inte minst i
jordbruk och skogsbruk — och det
är ju detta man försöker sig på.

Jag har tillåtit mig att i ett föredrag
framhålla att de åtgärder, som arbetsmarknadsstyrelsen
vidtog, ju skett
i nära kontakt med den lokaliseringsutredning
som pågått. Man har vetat
ungefär vilket resultat lokaliseringsutredningen
skulle komma till, men
med hänsyn till de besvärligheter som
har förelegat uppe i Norrland har man
ansett det vara rimligt att gå före lokaliseringsutredningens
förslag, men
—- som jag sade — i nära anslutning
till desamma. Detta är i och för sig
inte så märkvärdigt. Regeringen fick
ju anledning att på ett annat område
hos fjolårets riksdag begära ett bemyndigande
att få använda investeringsfondmedel
i lokaliseringspolitiskt syfte
— även detta i huvudsak i våra
norrländska län. Detta förslag godtog
riksdagen. De är klart att detta
var ett sätt att gå före Iokaliseringsutredningen
och de överväganden, som
skulle ske i anslutning till dess be -

tänkande och så småningom de förslag
som skulle läggas fram, men vi var
överens om att detta var så angeläget
att vi inte kunde vänta. På samma sätt
har det förhållit sig med arbetsmarknadsstyrelsen.
Styrelsen har ansett
uppgiften så angelägen att vi måste
försöka med en aktivare lokaliseringspolitik
och att vi måste stimulera till
att bygga upp nya företag -— och det
är också det som skett.

Man kan fråga sig, varför vi nu inför
riksdagen redovisar de åtgärder som
arbetsmarknadsstyrelsen vidtagit. Anledningen
härtill är att vi som regel
till varje riksdag lämnar en redovisning
över hur beredskapsmedlen använts
och att vi vill få bestämt omfattningen
av de anslag som skall användas
för den form av beredskapsarbeten,
som utföres med hjälp av statsbidrag
till byggande av industrilokaler.
Vad beträffar den formella grunden för
Arbetsmarknadsstyrelsen att använda
medlen kan det sägas att styrelsen teoretiskt
under alla omständigheter kan
begagna sig av de 300 miljonerna kronor
uteslutande för sådana uppgifter.
Här föreslås nu att man bestämmer en
ram för användningen av statsbidrag
till dessa uppgifter, och då föreslås
för ändamålet 40 miljoner kronor för
det kommande budgetåret. Vi menar
också att om riksdagen skall fatta ett
beslut för det kommande budgetåret,
är det rimligt att riksdagen säger något
om den ram för medelsanvändningen
som skall fastställas under det
innevarande budgetåret. Det är inte så,
herr Holmberg, att dessa 40 miljoner
kronor är använda. Enligt uppgift från
arbetsmarknadsstyrelsen har hittils
beviljats anslag mellan 25 och 30 miljoner
kronor; jag kan inte nämna den
exakta summan som i dag är aktuell,
men vid årsskiftet utgjorde summan c:a
25 miljoner kronor. Den övriga delen
av beloppet kommer att användas under
det halvår som ligger framför oss.

Riksdagen har ju naturligtvis till -

Tisdagen den 4 februari 1904 Nr (i lb

Ang. statsbidrag till uppförande av industribyggnader som statskommunala beredskapsarbeten -

fiille att säga att den inte vill vara med
om denna form av beredskapsarbeten,
och i så fall får det göras en ändring
av gällande bestämmelser, vilket ju både
regeringen och arbetsmarknadsstyrelsen
får finna sig i. Men om så inte
sker, kommer ju denna metodik att användas
tills vidare. Vi överväger frågan
om lokaliseringspolitiken och den
utformning av den som skall komma
under riksdagens prövning. Eftersom
vi anmält en proposition om lokaliseringspolitiken
— att om möjligt framläggas
under maj månad — tyckte jag
inte att det var nödvändigt att upprepa
detta i interpellationssvaret. Det har
ju redan anmälts i riksdagen, och vi
arbetar på denna proposition. Vi skall
försöka att klara det till vårriksdagen,
men kan vi det inte, kommer vi att
försöka få propositionen färdig till
höstriksdagen. Det är det besked vi
tidigare lämnat, och jag tycker därför
inte att det var så märkvärdigt att
det behövde tas upp här i mitt interpellationssvar.

Jag har, herr Holmberg — sedan jag
läst herr Holmbergs motion —• närmast
uppfattat framställandet av interpellationen
på det sättet, att herr Holmberg
har handlat först och tänkt sedan.
Det är alltid bra att tänka först och
handla sedan.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! Det var många ord det
här, men det fanns kanske ett och annat
att ta fasta på och det var det uttryck,
som inrikesministern använde,
nämligen »vi kunde inte vänta». Det
är där kärnpunkten ligger. »Regeringen
kunde inte vänta, arbetsmarknadsstyrelsen
kunde inte vänta, man kunde
inte vänta på att finna sig i det beslut
som riksdagen hade fattat». Nu var
det på det sättet att denna fråga behandlades
under våren 1963. Om nu
arbetsmarknadsstyrelsen, som tydligen
är den pådrivande kraften i detta fall,

till varje pris vill ha fram en verksamhet
av denna art — det är mycket
möjligt att styrelsen känner till vad
kommittén för näringslivets lokalisering
sysslade med — varför tog då inte
inrikesministern fram denna fråga
och presenterade denna försöksverksamhet
för riksdagen på ungefär samma
sätt som inrikesministern nu gör
i propositionen till årets riksdag? Nu
försöker inrikesministern slingra sig
undan detta genom att bara säga alt
arbetsmarknadsstyrelsen inte behövde
något bemyndigande och att arbetsmarknadsstyrelsen
inte begärt något
bemyndigande. Nej, det är mycket troligt
att arbetsmarknadsstyrelsen inte
begärt det, men jag tycker att det verkar
ganska otroligt att varken arbetsmarknadsstyrelsen
eller regeringen
skulle noggrant läsa riksdagstrycket.
Jag tror, herr inrikesminister, att det
inte är jag som kommit vilse. Jag har
utgått från vad som står i det officiella
riksdagstrycket och den behandling
som denna fråga fick i april månad
1963.

Vi bör fortfarande ha kvar det systemet
att de uttalanden som riksdagen
gör även på verkställighetsplanet
skall i mån av förmåga följas upp av
regeringen. Vad som har inträffat är
att inrikesministern -— sedan inrikesministern
stod inför fullbordat faktum
från arbetsmarknadsstyrelsens sida —
har gripits av dåligt samvete. Inrikesministern
fann tydligen att visserligen
inte 40 miljoner kronor utan 25—30
miljoner kronor hade använts, och det
var litet för mycket. Han fann att komämittén
för näringslivets lokalisering
skulle komma med liknande förslag
och han kanske fann -— vid närmare
studium av frågan — att riksdagen dock
liade uttalat att verksamhet av denna
art inte före riksdagens prövning av
de allmänna lokaliseringspolitiska
riktlinjerna borde genomföras. Resultatet
av denna tankeverksamhet måste
ha blivit den i och för sig riktiga

Nr 6

1 4

Tisdagen den 4 februari 1964

Ang. statsbidrag till uppförande av industribyggnader som statskommunala bered

skapsarbeten

presentationen av ärendet i årets statsverksproposition.

Min motion, herr inrikesminister, har
inte knutit an till vad som faktiskt
skett utan till presentationen av ärendet
i årets statsverksproposition. I motionen
har jag en speciell mening, som
jag självfallet fortfarande håller fast
vid, nämligen den att verksamhet av
denna art inte bör vara monopoliserad
till kommunerna utan även komma
företag till godo, därför att större
och mindre företag — framför allt
större företag — har bättre förutsättningar
än kommunerna att bedöma
lönsamheten på längre sikt av industriell
verksamhet.

Herr talman, det finns inte anledning
att ytterligare gå in på detta ämne.
Jag har förklarat mitt ställningstagande.
Jag anser fortfarande att inrikesministern
och regeringen har förbigått
riksdagen och att det hade varit
riktigare att orsakerna härtill angetts.
Jag vill sluta min kommentar till herr
inrikesministerns anförande med att
säga att det finns bara en Holmberg i
denna kammare men att jag har en
känsla av att det finns två inrikesdepartement,
ett alldeles i närheten och
ett på Kungsholmen, samt att det i
speciella frågor kanske t. o. m. finns
två inrikesministrar.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Det förhåller sig inte
på det sättet, herr Holmberg, att regeringen
har förbigått riksdagen. Herr
Holmberg bortser från de faktiska data
som föreligger. De motioner i ämnet,
som några centerpartistiska riksdagsmän
väckte 1963, avgavs självfallet i
början av året. Riksdagsbeslutet i anledning
av motionerna fattades i april
månad. Den 8 februari beslöt arbetsmarknadsstyrelsen
vidtaga de åtgärder
som innefattade en aktivare lokaliseringspolitik
för de norrländska länen
genom användande av denna statsbi -

dragsform. Det första bidragsärendet
behandlades vid den tidpunkten och
medel beviljades. Det är således efter
det att arbetsmarknadsstyrelsen satt
denna verksamhet i system som riksdagen
behandlade motionerna. Och dessa
motioner — jag upprepar det — innehöll
inte enbart förslag om liknande
subventioner, utan motionerna syftade
till en utredning av frågan om
arbetsmarknadspolitiska åtgärder i allmänhet
och härmed förbundna ekonomiska
insatser.

Herr Holmberg har lika fel, då han
gör gällande att jag skulle ha funnit
att arbetsmarknadsstyrelsen använder
25—30 miljoner kronor och därför lägger
fram ett förslag om 40 miljoner
kronor. I september månad i fjol, då vi
behandlade dessa ting i petitasammanhang,
hade arbetsmarknadsstyrelsen
möjligtvis använt omkring 10 miljoner
kronor.

Det är således inte för att i efterhand
få en sanktion av vad som hittills
har gjorts utan det är — som jag framhöll
i tidigare anförande — för att få
fastställd den ram, inom vilken man
skulle hålla sig när det gällde användningen
av sysselsättningsmedel för dessa
uppgifter, som frågan presenteras i
statsverkspropositionen.

Om vi i princip är överens om att
denna verksamhet bör fortsätta, om herr
Holmberg inte bestrider att arbetsmarknadsstyrelsen
bär formell rätt att
använda dessa medel på sätt som skett,
vad är det då herr Holmberg vill i detta
sammanhang?

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Det är en ganska intressant
fråga som herr Holmberg här
har tagit upp, nämligen den huruvida
arbetsmarknadsstyrelsen eller inrikesministern
har begått ett fel. Jag hade
nog ungefär samma uppfattning som inrikesministern
när jag i fjol läste utlåtandet
från bankoutskottet, men fråga

Tisdagen den 4 februari 1904

Nr 6

Ang. statsbidrag till uppförande av industribyggnader som statskommunala bered

skapsarbeten

ar väl om inte konstitutionsutskottet i
så fall får pröva huruvida inrikesministern
begått ett fel eller inte.

Jag bär fastnat för herr Holmbergs
motion. Den är även undertecknad av
herr Per Petersson. Eftersom jag något
har sysslat med statskommunala beredskapsarbeten,
har denna motion förvånat
mig i högsta grad, ty vad innebär
statskommunala beredskapsarbeten annat
än att stat och kommun gemensamt
satsar pengar för att bekämpa arbetslöshet.
Denna motion utmynnar i att
man skulle låta privata företag utföra
statskommunala beredskapsarbeten. Jag
förstår inte hur det skulle kunna vara
möjligt. Hade det inte varit bättre om
herr Holmberg motionerat om att man
borde fullfölja lokaliseringsutredningens
förslag på denna punkt, vilka innebär
ett delvis generellt stöd åt lokaliseringsföretag
här i landet.

Det var, herr talman, några andra
ting i herr Holmbergs inlägg, som föranledde
mig att begära ordet. Han yttrade
för det första att man borde se till
att man inte rubbar konkurrensläget
mellan företagarna och för det andra
att man inte bör starta en produktion
som inte blir lönsam och som sedermera
måste läggas ner. Jag vet inte om
det här bara är allmänna talesätt från
herr Holmbergs sida — de överensstämmer
delvis med yttranden från Industriförbundets
sida — eller om hans anförande
i denna del bottnar i en häpnadsväckande
okunnighet om hur dessa
ärenden handlägges av kommunerna
och arbetsmarknadsstyrelsen. Jag
tar mig därför friheten, herr talman,
att något beröra hur man verkligen går
till väga när man skall utnyttja de
pengar, som arbetsmarknadsstyrelsen
har till sitt förfogande för att skapa
sysselsättning inom områden där det
råder arbetslöshet.

För det första har kommunen och
vederbörande företagare mycket långa
diskussioner och överläggningar om
förutsättningarna för företaget. För det

andra kopplas företagareföreningen in,
och blir det fråga om en statlig kreditgaranti
kominer också kommerskollegium
in i bilden. Dessutom utredes
ärendet inom arbetsmarknadsstyrelsens
tekniska, juridiska och lokaliseringsbyråer.
När ärendet sålunda skatt avgöras
av arbetsmarknadsstyrelsen har man
hela finansieringsplanen klar, man har
marknadsförutsättningarna utredda om
vederbörande industri skatt kunna fylla
sin uppgift och fortsätta sin verksamhet
och man bär undersökt alla
tänkbara förutsättningar för industriföretaget,
innan styrelsen över huvud
taget beviljar några medel titt kommunal
verksamhet på detta område.

Med hänsyn titt de grundliga undersökningar
som företas på detta område
kan inte konkurrensläget rubbas för
övrig industri. Dessutom kan man nog
säga att det i regel uppstår en lönsam
produktion efter alla undersökningar
som gjorts innan industriföretaget kommer
titt stånd.

Jag yttrade i remissdebatten i denna
kammare, att dessa åtgärder har varit
titt glädje för många här i landet, inte
bara för företagare och kommuner
utan också för arbetslösa människor,
som härigenom över huvud taget kunnat
få en sysselsättning. Enligt min
mening är det bättre att vi i samverkan
försöker lösa dessa frågor för människorna
ute i landet än att försöka
bromsa de åtgärder det här gäller.

Häri instämde herr Svensson, Rikard,
(s).

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! Jag skatt inte bemöta
det patetiska anförande som herr Nilsson
nu höll. Jag är själv kanske inte så
övertygad om att långvarig administrativ
och tungrodd behandling av dessa
ärenden ger full säkerhet och trygghet
för framtiden beträffande företagens
lönsamhet. Jag vitt dock säga, att mitt
uttalande om både konkurrensförhål -

Nr 6

Tisdagen den 4 februari 1964

Ang. statsbidrag till uppförande av industribyggnader som statskommunaia bered skapsarbeten -

lande och lönsamhet är betingat av att
man måste ha lönsamhet för aitt arbetstagaren
skall kunna få trygghet. På
denna punkt tror jag därför inte att
herr Nilsson och jag på något sätt har
skilda meningar.

Jag vill bara fästa uppmärksamheten
på en mening som herr inrikesministern
slutade sitt anförande med. Herr
inrikesministern hänvisade till riksdagsbeslutet
i april föregående år och
ville väl därmed göra gällande att det
hela var klart från både riksdagens och
regeringens sida. Då regleringsbrev utfärdades
den 5 juni 1963 hade likväl
regeringen möjlighet att tillgodose det
önskemål som riksdagen hade gett uttryck
för i samband med behandlingen
av dessa motioner i april inom bankoutskottet.
Att så inte skedde kan bero
på ett misstag eller på eu tillfällighet
eller på att verksamheten inom arbetsmarknadsstyrelsen
går så fort att inrikesministeriet
inte hinner med. Formellt
hade troligtvis inrikesministern
möjlighet att ingripa under våren. Det
är det som hela den frågan nu gäller,
inte frågan om lämpligheten av att driva
en verksamhet av denna art.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Under remissdebatten
för cirka 14 dagar sedan tillät jag mig
säga följande om dessa ting: »Anslagen
till beredskapsarbeten ökar med 92 miljoner
kronor, och därvidlag har vi särskild
anledning att uppmärksamma en
sak. Det har diskuterats om anslaget till
industribyggnader, och i varje fall vi i
Norrland är mycket glada över anslaget
på 40 miljoner kronor. För egen del
skulle jag emellertid nog gärna se att
det hade kunnat ökas med ytterligare
något tiotal miljoner kronor. Med den
noggranna prövning som sker i fråga
om dessa industrihus satsar man ju i
regel på redan befintliga företag som
har visat sig livsdugliga och som har
möjligheter att fortsätta sin rörelse.

Just sådana företag har ju den allra
största betydelse för framtiden. Från
vår sida vill vi starkt poängtera att vi
är särskilt intresserade av denna utveckling.
» När jag, herr talman, talar
om »från vår sida» kan jag nog för en
gångs skull säga att vi politiskt sett är
så gott som helt eniga i Norrland på
denna punkt. Jag har talat med centerpartister,
folkpartister och högermän.
De har precis samma uppfattning som
jag. Det gläder mig naturligtvis. När
man nu får höra här andra tongångar
från stockholmsbänken, skulle jag vilja
råda herr Holmberg att först tala med
sina partivänner från Norrland om denna
sak.

Herr talman, jag har ju varit med
ganska länge. En liknande diskussion
förekom för 32 år sedan med dåvarande
högerpartisekreteraren. Det gällde
då Seskarö. Det är egendomligt att höra
hur tongångarna från den debatten nu
kommer igen. Jag trodde att vi hade fått
en ny höger, men det visade sig att det
var fel, vilket är att beklaga.

Om beloppen som bör användas för
dessa industribyggen vill jag bara säga
att efter mitt yttrande i remissdebatten
har det väckts en motion om att vi
skulle öka anslagsramen med tio miljoner
kronor. Jag hoppas att de flesta
av kammarens ledamöter vill biträda
detta förslag.

Jag tillät mig också, herr talman, att
i remissdebatten yttra bl. a. följande:
»Det krigshärjade England med en högerregering
har på många orter med
arbetslöshet kunnat anlägga direkt statliga
industriföretag, likaså Italien,
Frankrike, Holland och Norge. Det relativt
rika Sverige bör ha möjligheter
att beträda samma väg.»

Herr talman! Jag uppskattar mycket
dessa industrihus, men jag måste nog
säga att vad som hittills har gjorts bara
är en början. Vi måste vandra den
väg som en rad andra länder har fått
gå När

herr Holmberg frågar varför vi

Tisdagen den 4 februari 1904 Nr 6

Ang. statsbidrag till uppförande av industribyggnader som statskommunala bered skapsarbeten -

inte överlämnar detta åt företagen själva
i stället för åt kommunerna, vill jag
erinra om att gjorda utredningar har visat
att niir en industri startas i en kommun
— det må vara vilken kommun
som helst — så får kommunen satsa
ungefär lika mycket pengar på serviceanordningar,
skolor och mycket annat.
Detta om något visar väl att kommunerna
här har ett stort ansvar oavsett
vem som satsar pengarna för dessa
byggen. När det nu alltså ligger till på
det sättet, att kommunerna i samband
med sådana företag måste bedöma sina
egna möjligheter att satsa erforderliga
pengar, kan jag för min del inte anse
att man nu handlat fel utan tycker
tvärtom att man handlat alldeles riktigt.

Herr talman! Jag hoppas att vi skall
kunna fortsätta den väg som arbetsmarknadsstyrelsen
och inrikesministern
har slagit in på.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag skall inte lägga mig
i striden mellan inrikesministern och
interpellanten, lika litet som jag kommer
att i diskussionen ta upp ansvarighetsfrågan,
som får behandlas i ett annat
sammanhang. Jag vill bara, herr talman,
starkt understryka att lokaliseringsutredningen
vid bedömning av
frågan huruvida statligt stöd åt byggande
över huvud taget bör lämnas har tillmätt
denna sak en utomordentligt stor
betydelse. Därigenom får företagen
nämligen en ordentlig hjälp redan från
början. Man löser på det sättet mycket
intrikata problem såsom exempelvis avskrivningsproblemet.
Jag tror att detta
är en väg som är att rekommendera.
Därmed har jag dock inte i det enskilda
fallet tagit ställning till den politik som
regeringen i detta sammanhang har bedrivit.

Det skulle fägna mig — eftersom diskussionen
har rört sig om vad som
egentligen har skett — att få nämna
några exempel. Jag har införskaffat

uppgifter på vad som har gjorts med
dessa pengar. Låt mig ta några exempel
på dessa byggen: vad de kostat, var de
är belägna och vem som är ägare till
respektive anläggning.

I Bollnäs har det byggts exempelvis
hantverkshus för en beräknad kostnad
av 790 000 kronor. Statsbidrag har utgått
med 50 procent. Huvudman är Bollnäs
stad, ägare är också Bollnäs stad.

I ett annat fall har en fabrikbyggnad
för tillverkning av släpvagnar uppförts
i Kilafors. Det rör sig om en beräknad
byggnadskostnad av 1,2 miljon. I detta
fall är Hanebo kommun huvudman för
verksamheten, men företaget äges av Kilafors
industri AB.

Vidare har byggts potatislagerhus vid
Sikås station för 610 000 kronor. 50 procents
statsbidrag har utgått även här.
Huvudman är Hammerdals kommun.
Ytterligare har uppförts ett potatislagerhus,
verkstad in. in. i Östersunds
stad. På en annan plats har man uppfört
en lagerbyggnad för ost. I sistnämnda
fall är det Lantmännens centralförening
som är ägare av anläggningen.

Det är alldeles uppenbart att stödet
inte endast varit en hjälp i sysselsättningshänseende
just för dem som uppfört
anläggningarna, utan att det också
har betytt en väsentlig hjälp åt de företag
som i fortsättningen skall driva anläggningarna
för att skapa sysselsättningsmöjligheter
på orten. Det är där
jag vill lägga tyngdpunkten. Det är också
denna sida av saken som varit avgörande
för lokaliseringsutredningen.
Man har där redan från början velat
eliminera det handikapp som en lokalisering
oftast är förenad med vid den
fortsatta driften på orten av detta slag
av företag.

Stöd har även lämnats till verkstadsbyggnader
för småindustrier, till lokaler
för båtindustri och träförädling, för
maskinindustri, för industri- och hantverkshus
o. s. v. Jag vill gärna erinra
om, herr talman, att önskemålet att kun -

Nr 6

Tisdagen den 4 februari 1964

Ang. statsbidrag till uppförande av industribyggnader som statskommunala bered -

skapsarbeten

na lämna hjälp till företagare att uppföra
erforderliga anläggningar faktiskt
har stått på motionsprogrammet i
många år i detta hus. Själv är jag på
den punkten så till vida bunden, att jag
burit fram motioner flera gånger när
det gällt att få till stånd möjligheter för
exempelvis kommuner att lämna bidrag
till hantverkshus, småindustrihus o. s. v.
och även enskilda företags byggenskap.
Det är för mig ytterligt angeläget att
understryka att lokaliseringsutredningen
haft för ögonen att åstadkomma något
som har bestående värde och att sålunda
lämna ett avgörande stöd till den
enskilda företagsamheten.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! Jag har inte tänkt replikera
herr Näsström. Jag inskränker
mig därför till att konstatera att herr
Näsström måste gå så långt tillbaka i
tiden som 32 år, medan inrikesministern
nöjer sig med 25 år. För min del
vill jag hålla mig till nuet och i synnerhet
framtiden när det gäller lokaliseringsfrågor.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Får jag svara herr
Holmberg, att jag kanske kan kvittera
denna vänlighet med att erinra om att
det var vid ett offentligt möte som högerns
dåvarande partisekreterare framförde
just detta problem. Jag frågade
honom — då gällde det Seskarö — hur
vi skulle göra med de egnahem som
arbetarna hade där. Jag fick inget svar
på min fråga. Då frågade jag: »Hur
skall vi göra med arbetarna?» Det kom
inget svar på den frågan heller. Detta
tycks vara modellen på den kanten
fortfarande.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag skall inte gå tillbaka
så långt i tiden; jag skall bara gå

tillbaka till den interpellation som herr
Holmberg har framställt och redovisa
vad som egentligen har förekommit i
frågan. Jag skall göra det genom att
läsa upp ett avsnitt som kan betraktas
som en sammanfattning. Herr Holmberg
redovisar att vi i årets statsverksproposition
har begärt riksdagens
ställningstagande till det anslag vi nu
diskuterar och till användningen av
det också för industribyggande. Men
så säger herr Holmberg:

»Vad som skett synes sålunda vara
följande. Riksdagen avslår ett förslag
som syftar till ökade subventioner för
uppförande av industribyggnader i lokaliseringspolitiskt
syfte i avvaktan på
lokaliseringsutredningens betänkande.
Ungefär samtidigt bemyndigar regeringen
arbetsmarknadsstyrelsen att utgiva
dylika subventioner. I efterhand
begär nu regeringen att riksdagen skall
anslå medel för ifrågavarande ändamål.
Någon hänsyn till riksdagens beslut
har sålunda icke tagits.»

Detta är alltså en direkt anklagelse
mot regeringen. Man säger att regeringen
bemyndigat arbetsmarknadsstyrelsen
att utgiva dylika subventioner.

Jag har sagt att arbetsmarknadsstyrelsen
icke har begärt något sådant
bemyndigande. Regeringen har inte
haft anledning att bevilja något sådant
bemyndigande därför att arbetsmarknadsstyrelsen
har formell rätt att använda
medel på det sätt som den har
gjort enligt beslut av den 8 februari
1963. Herr Holmberg bestrider inte
denna rätt för arbetsmarknadsstyrelsen
men säger fortfarande att arbetsmarknadsstyrelsen
har överträtt sina
befogenheter. Herr Holmberg vill inte
dra konsekvenserna av sitt medgivande
att styrelsen äger denna formella
rätt, att regeringen inte har gett det
bemyndigande som han skriver om i
sin interpellation. Han har inte tillräckligt
mycket kurage att stå upp och
säga att han funnit — sedan vi nu lämnat
en fullständig redovisning i frågan

Tisdagen den 4 februari 1964 Nr 6

Ang. statsbidrag till uppförande av industribyggnader som statskommunala bered skapsarbeten -

— att lian hade fel på dessa punkter.
Han går tvärtom en annan väg och
säger att han vill exakt detsamma som
vi i fråga om en aktiv lokaliseringspolitik.
Jag säger då, att när han nu
tänker efter — sedan han först handlat
— så visar det sig att hans tänkande
hjälper honom fram till ungefär
det resultat där vi nu står. Jag
hälsar honom välkommen i detta avseende,
men jag hade nog väntat att han
åtminstone hade kunnat säga att han
tagit miste i vissa avseenden.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! Regeringen skall öva
tillsyn över de statliga verken. Arbetsmarknadsstyrelsen
sorterar under inrikesdepartementet.
Det kan då med
fog begäras att regeringen skall veta
vad arbetsmarknadsstyrelsen gör. De
befogenheter som arbetsmarknadsstyrelsen
har bör också rimligtvis kunna
inskränkas genom uttalanden från riksdagens
sida. Min uppfattning är att
riksdagen i våras gjorde ett uttalande
som inskränkte arbetsmarknadsstyrelsens
befogenheter. Detta liar regeringen
inte tagit hänsyn till, och det är
det jag har velat få fram.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Låt mig bara konstatera
att riksdagen inte har ändrat någonting
i de formella förutsättningarna
för arbetsmarknadsstyrelsen att handla
på det sätt som den har gjort.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
36, angående överlåtelse av viss kronan
tillhörig mark.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN anförde: Jag

ber att få lämna ett meddelande
angående kammarens plenum onsdagen
den 19 dennes. Arbetsplenum har
nämnda dag i den preliminära planen
utsatts till kl. 14.00. Med anledning av
att Nordiska rådet sammanträder i första
kammarens plenisal kl. 15.00 flyttas
kammarens plenum till kl. 10.00.

Anmäldes och bordlädes
dels Kungl. Maj :ts till kammaren överlämnade
skrivelse nr 3, med redogörelse
för behandlingen hos Kungl. Maj:t
av riksdagens skrivelser,

dels ock Kungl. Maj :ts till kammaren
överlämnade propositioner:

nr 35, med förslag till lag om ändring
i sjölagen m. m.;

nr 37, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 53 § 4 mom. och punkt 10 avanvisningarna
till 32 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
m. m.; samt

nr 38, med förslag till lag om ändrad
lydelse av punkt 5 av anvisningarna till
35 § kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. in.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr andre vice
talmannen avlämnade motioner:

nr 650, av herr Åkesson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 31, angående
försvarsgrensstabernas organisation
in. m.;

nr 651, av herr Jonasson, och fru
Olsson, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 33, med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. m.;

nr 652, av herr Kaijser, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr 33, med
förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370), m. in.;

nr 653, av herr Peterson, Eric Gustaf,

Nr 6

Fredagen den 7 februari 1964

m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 33, med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m.; samt
nr 654, av fru Hamrin-Thorell och
herr Jacobsson, Per, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 34, med
förslag till lag angående ändring i lagen
den 4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp,
m. m.

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla frå -

ga denna dag framställts av fru Segerstedt
Wiberg (fp) till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet:
»Vilka åtgärder ämnar herr statsrådet
vidtaga för att säkerställa undervisningen
i idé- och lärdomshistoria vid
Göteborgs universitet?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.15.

In fidem
K.-G. Lindelöiv

Fredagen den 7 februari

Kammaren sammanträdde kl. 14.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
andre vice talmannen.

Justerades protokollet för den 31
nöstlidne januari.

Ang. tidpunkten för gymnasiereformens
ikraftträdande

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
EDENMAN, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara fröken
Ljungbergs den 15 januari framställda
interpellation angående tidpunkten
för gymnasiereformens ikraftträdande,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! I en interpellation har
fröken Ljungberg frågat dels om inom
ecklesiastikdepartementet övervägts
möjligheten av att genomförandet av det
nya gymnasiet sker tidigast den 1 juli
1966, dels om jag vill upplysa om arten
och omfattningen av de åtgärder,
som vidtagits eller inom den närmaste

framtiden kommer att vidtagas för att
förbereda gymnasiereformens ikraftträdande
den 1 juli 1965 med särskild
hänsyn till ett ev. överförande av huvudmannaskapet
för det nya gymnasiet
till primärkommunerna.

Gymnasieutredningen avlämnade sitt
huvudbetänkande »Ett nytt gymnasium»
i början av september föregående
år. Det remissbehandlas f. n. parallellt
med fackskoleutredningens betänkande
»Fackskolan», vilket avlämnades
ungefär en månad senare. För att ge
remissinstanserna god tid vid övervägandet
av de mycket omfattande spörsmål,
som dessa båda utredningar behandlar,
sattes remisstidens utgång till
så sent som den 15 februari i år. Remissförfarandet
är alltså ännu inte avslutat.
Jag har följaktligen inte kunnat
ta ställning till hur och i vilken takt
reformarbetet bör bedrivas. Av det sagda
framgår att arbetsläget tidsmässigt
är sådant att fröken Ljungbergs frågor
knappast nu låter sig besvara.

Det synes mig likväl av mera allmänna
skäl angeläget att — närmast i anslutning
till interpellantens andra frå -

Fredagen den 7 februari 1964

Nr 6

Ang. tidpunkten för gymnasiereformens ikraftträdande

gor — ge några synpunkter på hur
myndigheterna måste planera sitt arbete
för att de beslut, som ett reformförslag
kan leda till, skall kunna effektueras
på ett ändamålsenligt sätt. I det nu
aktuella sammanhanget finner jag det
exempelvis naturligt och nödvändigt,
att skolöverstyrelsen och överstyrelsen
för yrkesutbildning vidtar vissa förberedande
åtgärder med anledning av
fackskoleutredningens och gymnasieutredningens
förslag.

Detta innebär självklart inte, att
statsmakternas beslut föregrips utan
tvärtom att man åstadkommer en handlingsberedskap
inför olika beslutsalternativ,
varigenom det blir möjligt att på
ett tillfredsställande sätt genomföra beslutade
reformer.

Konkreta sådana förberedelser utgör
det arbete, som — enligt vad jag erfarit
— påbörjats med inventering av
lokal- och utrustningsbehov, och med
överväganden om lärarfortbildningens
omfattning och organisation — i detta
senare fall i visst samarbete med lärarorganisationerna.
Vidare har skolöverstyrelsen
och överstyrelsen för yrkesutbildning
på motsvarande sätt, som
skedde inför beslutet om grundskolan,
tillsatt en särskild läroplansgrupp för
att överarbeta fackskoleutredningens
och gymnasieutredningens förslag med
hänsyn till bl. a. remissinstansernas
synpunkter.

Vad särskilt gäller frågan om överförandet
av huvudmannaskapet för
gymnasiet till primärkommunerna
kommer givetvis tidpunkten för ett
eventuellt sådant överförande att vara
av betydelse för kommunerna bl. a. i
samband med deras budgetarbete. Huruvida
de kommunala myndigheterna
vidtagit några åtgärder för att på denna
punkt skaffa sig handlingsberedskap
inför olika alternativ har jag mig
emellertid inte bekant. De kommunala
instansernas uppfattning i fråga om
huvudmannaskapet för gymnasiet kommer
givetvis att framföras i remisssvaren.
Bl. a. på grundval härav får den

del av gymnasiereformen, som gäller
huvudmannaskapet, bedömas.

Tidpunkten för reformens ikraftträdande
måste emellertid fixeras med
hänsyn också till en rad andra omständigheter.
Efterfrågan på fortsatt utbildning
efter genomgången grundutbildning
ökar som bekant snabbt. I
motsvarande takt växer kraven på mer
differentierade utbildningsmöjligheter.
Sålunda svarar exempelvis inte nuvarande
gymnasieorganisation på ett tillfredsställande
sätt mot vare sig ungdomarnas
önskemål eller samhällets behov
av utbildade. Detta sammanhänger
till en betydande del med att fackgymnasieutbildningen
inte har tillnärmelsevis
samma geografiska spridning som
de allmänna gymnasierna. Gymnasieutredningens
förslag till gymnasieorganisation
avser bl. a. att ändra på detta
förhållande.

Vidare måste man komma ihåg att en
betydande skara ungdomar redan höstterminen
1962 började läsa enligt den
nya läroplanen för grundskolan.
Många av dessa —- man torde böra räkna
med omkring 3 000 — kommer att
börja i gymnasium höstterminen 1965.
För dem måste under alla omständigheter
åtgärder vidtas då det nuvarande
gymnasiets läroplaner ej är anpassade
till grundskolans. Många skäl kan anföras
för att man bör söka undvika
den splittring av arbetsinsatserna som
skulle bli följden om dessa problem löstes
genom åtgärder av ren övergångskaraktär;
en splittring som ovillkorligen
skulle få till följd att genomförandet
av den definitiva reformen ytterligare
komplicerades.

Herr talman! Av vad jag anfört framgår
att interpellantens frågor framställts
vid en tidpunkt, då de i sin helhet
inte kan besvaras. Först längre
fram, när det också säkerligen omfattande
remissmaterialet kan överblickas,
kan ställning tas till tidsschemat för
reformen. Jag har likväl funnit skäl att
något uppehålla mig vid de spörsmål
som beröres i interpellationen för att

Nr 6

Fredagen den 7 februari 1964

Ang. tidpunkten för gymnasiereformens ikraftträdande

få tillfälle att konstatera att reformen
av gymnasiet och genomförandet i mer
definitiva former av fackskolan är åtgärder,
som hastar, och att därför vissa
förberedelser under alla omständigheter
är naturliga och angelägna.

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
för svaret på den interpellation, som
jag med kammarens tillstånd riktade
till honom den 15 januari i år.

Svaret kom mycket snabbt, alltför
snabbt nödgas en riksdagsman för en
gångs skull konstatera. Nej, säger statsrådet,
frågorna är för tidigt väckta,
»vid en tidpunkt då de i sin helhet inte
kan besvaras». Utan att närmare gå in
på frågan vem som var för snabb i
vändningarna — den svarande eller
frågeställaren — vill jag ändå säga något
om tidpunkten för min interpellation.
Den var inte godtyckligt vald från
min sida.

Eftersom jag är väl underkunnig om
att remisstiden för både gymnasieutredningens
och fackskoleutredningens betänkanden
utgår först den 15 februari i
år, hade jag kanske inte räknat med
att få ett svar förrän betydligt senare,
då departementet hade börjat överblicka
hur remissinstanserna sett på
frågan om tidpunkten för gymnasiereformens
genomförande. Jag ansåg emellertid
att frågorna borde ställas tidigare,
bland annat för att jag skulle kunna
få ett så uttömmande svar som möjligt
rörande förberedelserna för reformens
genomförande.

Det jag nu sagt hindrar inte att jag
är tacksam över att statsrådet, så gott
det sig nu göra låter, har mödat sig
med att ge mig ett så uttömmande svar
som statsrådet ansett möjligt vid nuvarande
tidpunkt.

Att döma av förteckningen över propositioner,
avsedda att föreläggas 1964
års riksdag, har riksdagen inte att vänta
någon proposition i vår rörande

gymnasiereformen, såvida inte någonting
döljer sig under »Vissa organisationsfrågor
rörande skolväsendet». Det
håller jag inte för troligt, eftersom man
svårligen kan bryta ut något, inte ens
frågan om huvudmannaskapet, utan att
ge riksdagen möjlighet att överblicka
vad Kungl. Maj:ts kommande förslag
i gymnasiefrågan i dess helhet kommer
att innebära.

Jag förutsätter alltså att vi har en
proposition att vänta tidigast till höstriksdagen.
Vi har tyvärr erfarenhet av
att reformbeslut har fattats utan att förutsättningarna
för reformens genomförande
varit tillgodosedda. Jag hoppas
att det inte skall behöva bli fallet i fråga
om gymnasiereformen.

överförandet av huvudmannaskapet
för gymnasierna från stat till kommun
är en stor och viktig delfråga i utredningens
förslag. Det är en stor fråga
bland annat i samband med det
kommunala budgetarbetet. Detta är tydligen
statsrådet och jag överens om.
Men statsrådet vill inte kännas vid något
ansvar för den situation ett riksdagsbeslut
i höst om reform från och
med den 1 juli 1965 kan komma att
försätta kommunerna i. Kommunernas
budget skall ju fastställas före utgången
av oktober då beslutet om utdebitering
av kommunalskatt skall fattas. Jag
behöver få en förklaring på vad statsrådet
åsyftar med följande mening i
sitt svar: »Huruvida de kommunala

myndigheterna vidtagit några åtgärder
för att på denna punkt skaffa sig handlingsberedskap
inför olika alternativ
har jag mig emellertid inte bekant.»
Medger kommunallagen, menar herr
statsrådet, att en kommun kan fatta alternativa
beslut i budgetfrågor? Eller
menar herr statsrådet, att kommunallagen
tillåter kommunerna att reservera
medel och besluta utdebitering av skatt
för ändamål, varom beslut icke föreligger?
Nej, situationen är väl den, att
ett riksdagsbeslut i höst om kommunalt
övertagande av huvudmannaskapet för
samtliga gymnasier från och med den

Fredagen den 7 februari 1904

Nr 6

Ang. tidpunkten för gymnasiereformens ikraftträdande

1 juli 1965 försätter kommunerna i eu
ytterst besvärlig situation. Får jag tyda
statsrådets svar till mig så, att om remissyttrandena
ger vid handen samma
oro som jag här gett uttryck för, nämligen
att nämnda tidpunkt för reformens
genomförande är olyckligt vald,
så kommer statsrådet också att beakta
detta i sin propositionsskrivning?

Som det huvudsakliga skälet för ett
genomförande av reformen från och
med 1 juli 1965 anför statsrådet, liksom
utredningen, att en betydande skara
ungdomar — statsrådet räknar med
omkring 3 000 — kommer att börja i
gymnasium hösten 1965 efter att ha genomgått
den nya grundskolan, och för
dessa elever är det nuvarande gymnasiets
läroplaner icke avpassade. Detta
är ett tungt vägande argument. Men eftersom
man räknar med över 30 000
elever i gymnasiets första årgång vid
den tidpunkten, alltså år 1965, frågar
man sig, om det inte är rimligare att
vidtaga särskilda åtgärder för de eventuellt
3 000 än att för nio tiondelar riskera
om inte försämrade, så i varje fall
otillfredsställande möjligheter vid det
nya gymnasiets start.

Och nu, herr talman, kommer jag in
på det som kanske är min interpellations
kärnpunkt, nämligen frågan om
möjligheterna att förbereda de nödvändiga
förutsättningarna för att gymnasiereformen
skall bli vad den avser,
nämligen en modernisering av vår gymnasieundervisning
för att tillgodose vad
vår tid kräver i fråga om ungdomens
utbildning och för att skapa de vidgade
möjligheterna för individerna att få
den bästa möjliga grunden för sin vidareutbildning.

Då vill jag understryka min tacksamhet
för den redogörelse jag fått av
departementschefen för hur myndigheterna
måste planera för att ett reformbeslut
skall kunna effektueras. Att en
sådan planering medför svårigheter,
som statsrådet säger, om man inte skall
föregripa statsmakternas beslut, förstår
jag väl. Men de svårigheterna belyser

väl bara att utredningens tidsschema
för gymnasiereformen torde vara ohållbart.

Bland de arbeten som kan påbörjas
och som har påbörjats i förberedande
syfte nämner statsrådet inventering av
lokal- och utrustningsbehov, överväganden
om lärarfortbildningens omfattning
och organisation samt tillsättandet
av en läroplansgrupp för att överarbeta
utredningens förslag med hänsyn
till bl. a. remissinstansernas synpunkter.
Det är ingenting annat än gott
att säga om, men till detta kommer ju
så många flera och omfattande förberedelsearbeten,
som var för sig kräver
omsorg och tid till förfogande. Det gäller
förhandlingar mellan stat och kommun
om detaljer i huvudmannaskapet,
det gäller förhandlingar mellan personalorganisationerna
å ena sidan och
stat och kommun å den andra om de
förändringar, som kommunaliseringen
kommer att medföra, men främst tänker
jag på de många pedagogisk-organisatoriska
frågor som är både kostnadskrävande
och arbetskraftskrävande.
Jag tänker på upprustningen av
biblioteken för att möjliggöra det mera
självständiga studium för eleverna, som
den nya undervisningen skall kunna
ge. Jag tänker på upprustningen av de
elevvårdande organen — skolkuratorer,
skolpsykologer och vad det kan bli —
och jag tänker på den allt överskuggande
frågan om lärarrekryteringen.

I det sistnämnda fallet gäller det ju
faktiskt inte bara en tidskrävande fortbildning
av lärare, utan förslaget till
läroplan förutsätter i många fall eu
helt ny ämnesteoretisk utbildning för
lärare, och för många av de gymnasielärare
som nu är i tjänst måste det innebära
inte en fortbildning utan en
mycket omfattande omskolning. Vad
finns det så att säga kursmässigt och
läroboksmässigt för förutsättningar att
kunna få fram de nyutbildade lärarna
vid en så näraliggande tidpunkt som
om drygt ett år?

Herr talman! Jag har kanske talat li -

24 Nr 6 Fredagen den 7 februari 1964

Ang. tidpunkten för gymnasiereformens ikraftträdande

tet för länge om den här frågan, men
jag har gjort det därför att jag bedömer
den som en av de stora frågor,
som riksdagen snart skall ställas inför.
Och det är angeläget att allt göres
för att förutsättningarna skall finnas
för att det nya gymnasiet, när det skall
börja arbeta, också skall kunna bli det
bättre gymnasium som jag tror att statsrådet
och jag är överens om att vi vill
se förverkligat.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Man kan ju förstå om
fröken Ljungberg tycker att det är litet
egendomligt att jag besvarar interpellationen
en vecka innan remisstiden går
ut den 15 februari. Men situationen för
mig och för mina medarbetare i departementet
är den, att vi inte heller
den 16 februari kommer att ha någon
bestämd uppfattning om tidsplanen för
gymnasiereformens genomförande. Det
är självfallet att ett beslut i den frågan
kan fattas av regeringen först sedan hela
materialet är genomgånget, och jag
föreställer mig att så inte har skett
förrän tidigast i vår eller kanske någon
gång i sommar.

Jag vill dock försäkra fröken Ljungberg,
att det omöjligt kan finnas någon
ambition från min sida att mörklägga
tidpunkten. Det är i varje fall min och
även regeringens avsikt att föreslå en
särskild tidpunkt för riksdagen. Så
snart vi har en uppfattning i den frågan
måste den ju meddelas för kommunernas
och lärarnas skull.

I dag är min inställning den, att jag
står kvar arbetsmässigt vid gymnasieutredningens
förslag att det nya gymnasiet
skall träda i kraft hösten 1965.
Jag har i interpellationssvaret visat på
några skäl därtill, och självfallet är ett
av de för mig starkast vägande, att omkring
3 000 ungdomar 1962 började i
grundskolans högstadium att läsa efter
de nya läroplanerna. På ett eller annat
sätt måste man med hänsyn till den
nya språkföljden ta hand om dem. Det

har jag sagt tidigare i ett interpellationssvar
i andra kammaren.

Det är alldeles självfallet, att det här
inte är en reform som kan genomföras
mot en kompakt kommunopinion. Om
det skulle visa sig att det av tekniska
skäl, kanske till och med budgettekniska
skäl, kan bli mycket svårt att
hinna med reformen till 1965, då, fröken
Ljungberg, får man ta under allvarligt
övervägande om man inte — tyvärr
och trots allt — måste uppskjuta
ikraftträdandet till hösten 1966. Jag
skulle personligen beklaga ett sådant
beslut, men jag är i dag alls inte bunden
för någon bestämd tidpunkt, det
vill jag offentligen deklarera.

Vad beträffar propositionsarbetet
däremot är det betydligt lättare att ha
en mening, tv därvidlag har vi en plan.
Det blir inte så, att gymnasiereformen
kommer att kamoufleras under »vissa
frågor» eller bakom beteckningen
»m. in.», utan det är min avsikt att
kunna lägga fram propositionen till
årets höstriksdag. Sedan är det meningen
att man får följa upp anslagsvägen
i samband med statsverkspropositionen
till 1965 års vårriksdag.

Fröken Ljungberg frågade vad jag
menar med skrivningen: »Huruvida de
kommunala myndigheterna vidtagit
några åtgärder för att på denna punkt
skaffa sig handlingsberedskap inför olika
alternativ har jag mig emellertid
inte bekant.» Jag menar bara att det
kan ju tänkas att man ute i kommunerna
— i varje fall i vissa kommuner —
redan har utgått ifrån att gymnasiereformen
skall genomföras hösten 1965
och att man följaktligen i de förberedelser
man håller på med för höstens
statbehandling har ett alternativ, som
innebär ikraftträdande 1965. Jag är inte
alldeles säker på detta, men jag tror
mig ändå veta att många kommuner,
även om de naturligtvis känner svårigheterna,
i alla fall har sitt arbete inriktat
på detta. Under alla förhållanden
vet man ju någon gång i oktober
eller senast i november -— jag hoppas

Fredagen den 7 februari 1964

Nr (i

Ang. tidpunkten för gymnasiereformens ikraftträdande

i oktober, när gymnasiepropositionen
framläggs — vilken tidpunkt regeringen
har föreslagit, och statbehandlingen
i kommunerna är ju inte avslutad förrän
i november eller december.

Några djupsinnigare spekulationer
bakom den här meningen finns det alltså
inte.

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Det är väl ingenting att
säga om att statsrådet står kvar på
gymnasieutredningens ståndpunkt än
så länge när det gäller tidpunkten för
reformens genomförande. Jag tycker att
den beredvillighet och öppenhet, med
vilken statsrådet har debatterat frågan
om tidpunkten, för mig är fullkomligt
tillfredsställande.

Emellertid är det en annan sak, rörande
vilken jag skulle vilja höra statsrådets
synpunkter litet mera ingående,
nämligen argumentet med de 3 000 ungdomarna.

Inte annat jag förstår måste det finnas
möjligheter att i försöksgymnasiets
form eller med kompletteringar bereda
dessa ungdomar den undervisning som
är erforderlig för att de skall kunna
få en ändamålsenlig utbildning. Jag förstår
att det finns svårigheter här, ty
man har ju vid grundskolans genomförande
liksom givit ett löfte att eleverna,
när de har genomgått grundskolan,
skall ha alla möjligheter öppna att i ett
nytt gymnasium fullfölja vad grundskolan
har påbörjat. Men när nu tiden är
så pressad, att man genom att börja det
nya gymnasiet för tidigt faktiskt riskerar
att inte få de förutsättningar man
behöver, anser jag att detta argument
med de 3 000 ungdomarna kanske trots
allt måste väga lättare i förhållande till
det andra och för mig väsentligare,
nämligen att gediget skapa förutsättningar
för det nya gymnasiets genomförande.

Det är här jag skulle vilja höra statsrådets
synpunkter litet mera och då
framför allt beträffande lärarutbild -

ningen, svårigheterna att få helt enkelt
adekvat utbildade lärare för det nya
gymnasiet vid den tidpunkt det skall
träda i kraft och svårigheterna att över
huvud taget kunna genomföra den omskolning
eller snarare den ämnesteoretiska
utbildning, som jag här lä
mycket stor vikt vid. En lösning av detta
problem är nödvändigt om man skall
kunna fullfölja den modernisering i läroplanen
som gymnasieutredningen avser.
Detta är ju någonting som kommer
att börja redan med den första årskursen.
Sådana ämnen på schemat som
»naturvetenskap» inrymmer ju så oändligt
mycket och har inte någon motsvarighet
ämnesmässigt sett i den utbildning
universiteten ger.

Detta är bara ett exempel. Jag kunde
nämna andra också. Frågan om lärarutbildningen
och lärarnas möjligheter
att på ett verkligen tillfredsställande
sätt handha undervisningen i det
nya gymnasiet är för mig en utomordentligt
viktig fråga, som kräver just
den omsorgsfulla behandlingen och
den erforderliga tiden.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Ett problem, som ständigt
och jämt kommer tillbaka här när
det gäller dessa skolreformer, är ju att
tidsschemat är så oerhört pressat att
det hela går på skruvar. Vi får ju tydligen
nu den ordningen, att vi under
höstsessionen innevarande år skall behandla
sakinnehållet i den stora gymnasiereformen
och binda upp detaljerna
där. Däremot kommer väl den budgetmässiga
frågan att behandlas av följande
års riksdag.

Jag skulle bara i all enkelhet vilja
ställa den frågan till statsrådet: Anser
statsrådet att det är en tillfredsställande
behandling av det hela att först bestämma
sig helt och hållet för sakinnehållet
och sedan låta en kommande
riksdag — delvis med annan sammansättning
— ta de finansiella konsekvenserna? -

Nr 6

Fredagen den 7 februari 1964

Ang. tidpunkten för gymnasiereformens ikraftträdande

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! På herr Hansons fråga
vill jag svara ja. Jag anser det inte vara
något hinder att årets höstriksdag
tar de stora principerna och att en
kommande riksdag sedan följer upp
med anslagspropositioner och anslagsbeslut.
Varje riksdag, herr Hanson, är
ju suverän. Vi lever ju ständigt i den
miljön att varje riksdag kan riva upp
vad en tidigare riksdag har beslutat. Vi
kan emellertid inte när det gäller stora
samhällsreformer basera vårt planeringsarbete
med utgångspunkt från att
regering och riksdag efter ett årsskifte
kan ha helt andra inställningar till sådana
frågor det här gäller.

Sedan när det gäller fröken Ljungbergs
båda frågor vill jag svara, att jag
självklart aldrig har väjt för en teknisk
lösning även om den är svår. Självfallet
går det att klara även ett uppskjutande
av gymnasiereformen till
hösten 1966 för de 3 000 barn, som börjat
i grundskolan 1962. Det blir inte
bara mödosamt utan också tekniskt
komplicerat, men eftersom jag här i
dag inte bara har ett rent spegelfäkteri
för mig när det gäller talet om de två
alternativen 1965 och 1966, så vill jag
förklara, att jag är medveten om att
man tekniskt kan göra denna operation
för de 3 000 barnens skull. Jag vill dock
mycket ogärna medverka till den, men
det går. Det är alltså inte något hundraprocentigt
skäl för att genomföra reformen
hösten 1965, men det är ett
starkt skäl.

Sedan, fröken Ljungberg, är den andra
frågan, nämligen den som gäller lärarförsörjningen,
betydligt allvarligare
och svårare att besvara.

Vi kommer inte att ha adekvat utbildade
lärare hösten 1965. Men tyvärr
kommer vi inte heller att ha det hösten
1966. Gymnasiereformen innebär ju en
väldig omdaning av vårt gymnasium.
Det hela måste gå successivt. Det enda
jag i dag vill säga — och det gör jag
gärna och jag är tacksam att ha fått
tillfälle till det — är att ingen lärare i

detta land kommer att bli obehövlig när
gymnasiereformen har genomförts, oavsett
vilka kombinationer han eller hon
har. Jag är helt medveten om att många
studenter och många blivande lärare,
som i dag skenbart har kombinationer
som inte direkt passar för det nya gymnasiet,
tror att de blir utrationaliserade
eller att de snabbt måste tillägna
sig allt det nya för att kunna användas
i det nya gymnasiet.

Så kan det ju inte få gå till, utan det
blir en process på litet längre sikt. Vi
måste satsa stora pengar på fortbildning
och vidareutbildning, men vi kommer
aldrig, fröken Ljungberg, att under
de närmaste åren en viss termin stå
med hela lärarbeståndet fixt och klart
för det nya gymnasiet. Så är det tyvärr
inte. Gymnasieutredningen har föreslagit
en hel del nya ämnen. Det är omöjligt
att på ett eller två eller tre år besätta
alla de tjänster, som plötsligt blir
nödvändiga. Man får ta det successivt.
Det är en av de frågor som skolöverstyrelsen
nu alldeles särskilt ägnar sina
krafter åt.

Jag vill vidare säga, att de myndigheter
som är och kommer att bli ansvariga
för lärarförsörjningen i det nya
gymnasiet har hela tiden haft stort inflytande
inom gymnasieutredningen.
Det är inte några lösa hugskott som utredningen
har framlagt, utan man har
onekligen en fast grund att stå på när
man gett sig in på dessa områden.

Till sist vill jag bara försäkra fröken
Ljungberg, att alla de besvärliga
frågor som hon ställt till mig i riksdagen
kommer jag att ställa till de föredragande,
som småningom skall övertyga
mig om att det är möjligt att genomföra
reformen i verkligheten.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Jag är ganska överraskad
över herr ecklesiastikministerns senaste
uttalande här. Vi fick nu veta, att
vad som skall ske i höst är att man
skall fatta ett principbeslut om de stora

Fredagen den 7 februari 19C4

Om undantag från försöksverksamheten

linjerna i gymnasiereformen. Alla diskussioner
hittills — det framgick också
av herr statsrådets första anförande
— har ju gällt att i detalj bestämma
hur det skall bli.

Nu kommer frågan i ett helt annat
läge. Mot den bakgrunden förefaller
det egendomligt att man binder upp en
sak i så hög grad. Det måste man, såvitt
jag förstår, göra om man skall ha
någon möjlighet att få gymnasiet att arbeta
från höstterminen 1965. Då räcker
det inte med ett principbeslut. Fattar
man detaljbeslutet vid en riksdag och
tar de finansiella konsekvenserna vid
en annan riksdag, tycker jag inte att
det är särskilt tillfredsställande.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Det är en riktig anmärkning
som herr Hanson gjorde. När
jag talar om en principproposition menar
jag självfallet inte bara de stora
linjerna, utan också många detaljer.
Men det blir inget förslag i anslagsfrågan.
Den frågan måste behandlas vid
den följande vårriksdagen. Det är i den
meningen som jag kallar propositionen
för en principproposition. Självfallet
måste det mesta fastläggas redan vid
årets höstriksdag. Men i teorien, herr
Hanson, står det naturligtvis 1965 års
riksdag fritt — man vet inte om det
blir en kolossalt skolfientlig riksdag,
men jag tror det inte — att vägra anslag
till det gymnasium som årets riksdag
alltså redan skulle ha beslutat.

Jag är inte rädd på den punkten, och
jag kan inte förstå att herr Hanson
skulle behöva vara oroligare än jag i
det fallet.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Jag är inte heller särskilt
rädd för att vi skall få en speciellt
skolfientlig riksdag 1965, men jag är
förvånad över att statsrådet tycker, att
det är en tillfredsställande ordning att

Nr 6

med allmän hastighetsbegränsning för
vägar i Norrland

man först binder upp i sak och sedan,
året efteråt, granskar det hela ur finansiella
synpunkter.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om undantag från försöksverksamheten
med allmän hastighetsbegränsning för
vägar i Norrland

Ordet lämnades härefter till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
SKOGLUND, som
meddelat, att han ämnade vid detta
sammanträde besvara herr Per Peterssons
fråga om undantag från försöksverksamheten
med allmän hastighetsbegränsning
för vägar i Norrland, vilken
fråga intagits i kammarens protokoll för
den 21 januari, och nu yttrade:

Herr talman! Herr Petersson har frågat
mig om jag vill medverka till att
vid eventuell fortsatt försöksverksamhet
med hastighetsbegränsning å allmän
väg vissa större vägar i Norrland
undantages på samma sätt som nu sker
med motorvägar.

I oktober 1963 avgav trafiksäkerhetskommittén
betänkande om tillfällig
hastighetsbegränsning. Remissbehandlingen
av betänkandet har i dagarna avslutats
och arbetet med sammanställning
av remissvaren pågår för närvarande
i kommunikationsdepartementet.
Avsikten är att materialet skall redovisas
i proposition till vårriksdagen. Vilken
ställning Kungl. Maj:t därvid kommer
att taga till frågan om fortsatta
tillfälliga hastighetsbegränsningar och
vad därmed har samband är för tidigt
att nu uttala sig om.

Med det anförda, herr talman, torde
herr Peterssons fråga få anses besvarad.

Herr PETERSSON, PER, (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för kommunika -

28 Nr 6 Fredagen den 7 februari 1964

Om undantag från försöksverksamheten med allmän hastighetsbegränsning för

vägar i Norrland

tionsdepartementet för svaret på min
fråga.

Min fråga -— jag önskade besked om
statsrådets uppfattning om försök med
fri hastighet på vissa norrlandsvägar
även under perioder då försök med hastighetsbegränsning
görs på vissa andra
vägar — var orsakad av erfarenheter
av försök med hastighetsbegränsning.
Kan jag förstå statsrådets svar på det
sättet att inga hastighetsbegränsningar
kommer att ske förrän riksdagen behandlat
den proposition som statsrådet
aviserar? I så fall vill jag nöja mig
med att ge några synpunkter om vilka
jag hoppas att vi kan vara eniga.

Som statsrådet vet är avstånden stora
i Norrland. Många trafikanter får t. ex.
vid veckosluten färdas många mil mellan
arbetsplatsen och hemmet, över huvud
taget ökar biltrafiken med stigande
standard även på långa avstånd, och
hastighetsbegränsningarna både är och
känns som ett större intrång för den
enskilde när färdsträckorna är längre.
Jämfört med sydligare och mera tättbebyggda
delar av landet är också norrlandsvägarna
relativt fria från korsningar
och bebyggelse samt mindre trafikerade.
Enligt min mening är hastighetsbegränsning
ett bra trafikfrämjande
medel endast om flertalet trafikanter
anser att hastighetsbegränsningen
är motiverad.

De flesta långfärdstrafikanter i Norrland
har svårt att inse det riktiga i generell
hastighetsbegränsning på goda
vägar med jämförelsevis måttlig trafikbelastning.
Jag tror därför att det vore
värdefullt om försök på goda norrlandsvägar
med stor andel av långfärdstrafikanter
undantoges från hastighetsbegränsningen
på samma sätt som skett
med motorvägar.

Jag tror att hastighetsbegränsning är
en lämplig åtgärd för att öka trafiksäkerheten
på vissa vägar eller delar av
vägar som är olycksbelastade. Försök
på sådana vägar är en förnuftig åtgärd
för att öka trafikanternas förståelse för

verkligen angelägna hastighetsbegränsningar,
men samtidigt borde man bevilja
undantag under försöksperioden för
långfärdstrafikanterna i Norrland.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! För dagen vill jag inte
ingå i någon debatt med herr Petersson
om hastighetsbegränsningens för- och
nackdelar. Vi har haft en utredning
som har lagt fram ett förslag om att
hastighetsbegränsningar i fortsättningen
skall företas och som alltså funnit att
fördelarna är så stora att de överväger
de eventuella nackdelarna. Det förslaget
är nu ute på remiss, och vi avvaktar
de olika bedömanden, som är att emotse
med anledning av betänkandet, innan
vi tar ställning till spörsmålet definitivt.
Det är anledningen till att jag
inte vill springa före remissutlåtandena
och här avge några löften i den ena eller
den andra riktningen. Jag liar anledning
räkna med att vi innan riksdagen
kommer att ta ställning till den
proposition, som kommer att läggas
fram på grundval av betänkandet, får
en period av hastighetsbegränsning under
påskhelgen, men för detta har ju
departementet och regeringen täckning
i den fullmakt som riksdagen gett för
fortsatta försök med hastighetsbegränsningar.
Man följer upp tidigare försök
och den nya hastighetsbegränsningen
får också karaktären av försök.

Sedan vill jag säga att jag tycker det
är glädjande att man från oppositionens
sida för en gångs skull får höra,
att man har byggt så fina vägar, att
riksvägarna t. o. m. kan betraktas som
motorvägar!

Herr PETERSSON, PER, (h):

Herr talman! Jag är glad över att vissa
vägsträckor i Norrland är goda, men
jag tror att statsrådet i detta fall måste
se just sambandet mellan vägens kvalitet,
bebyggelsens täthet och trafikinten -

Fredagen den ''
Om undantag från försöksverksamheten

siteten. Jag hoppas att statsrådet finner
anledning att ta fasta på förslaget
om fri hastighet på vissa norrlandsvägar
under de försök som kommer att
anställas.

överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och lades till handlingarna
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 3, med
redogörelse för behandlingen hos
Kungl. Maj:t av riksdagens skrivelser.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts
proposition nr 35, med förslag till lag
om ändring i sjölagen m. m.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner: nr

37, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 53 § 4 mom. och punkt 10 av
anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
m. m.; samt

nr 38, med förslag till lag om ändrad
lydelse av punkt 5 av anvisningarna
till 35 § kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m.

Föredrogos och hänvisades
motionen nr 650 till statsutskottet,
motionerna nr 651—653 till bevillningsutskottet
och

motionen nr 654 till behandling av
lagutskott.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

40, med förslag till förordning om
särskilt investeringsavdrag i vissa fall
vid taxering till statlig inkomstskatt,
in. in.; och

februari 1964 Nr 6

med allmän hastighetsbegränsning för
vägar i Norrland

nr 41, angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att i vissa fall avstå allmänna
arvsfondens rätt till arv, m. m.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet
från fullmäktige i riksgäldskontoret inkommit
framställning angående medgivande
för riksgäldskontoret att lämna
dagslån, m. m.

Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
om godkännande av avtal mellan Sverige
och Portugal rörande import till
Sverige av portugisiska jordbruksprodukter,
m. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 1, såvitt propositionen
angår det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
för år 1964 skall utgå;

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 3 § förordningen
den 6 juni 1941 (nr 416) om
arvsskatt och gåvoskatt; samt

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
tilläggsavtal till avtalet den 23 mars
1939 mellan Sverige och Amerikas förenta
stater för undvikande av dubbelbeskattning
och fastställande av bestämmelser
angående ömsesidig handräckning
beträffande inkomst- och andra
skatter;

bankoutskottets memorial och utlåtande: nr

1, med överlämnande av fullmäktiges
i riksbanken till bankoutskottet
avgivna berättelse;

nr 2, med överlämnande av fullmäktiges
i riksgäldskontoret till innevarande
riksdag avgivna, till bankoutskottet
avlämnade berättelse;

Nr 6

Fredagen den 7 februari 1964

Interpellation ang. undantag från beskattningen för vedbränsle från egen skog

nr 3, med överlämnande av kommitténs
för firande av representationsreformens
100-årsjubileum till fullmäktige
i riksgäldskontoret avgivna berättelse
över kommitténs verksamhet under
år 1963; samt

nr 4, angående verkställd granskning
av riksdagsbibliotekets styrelse och förvaltning; första

lagutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av verkställd
granskning av justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning; samt

nr 2, i anledning av verkställd
granskning av militieombudsmannens
ämbetsförvaltning; ävensom

jordbruksutskottets utlåtande nr 2, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1963/64, såvitt
propositionen avser jordbruksärenden.

Interpellation ang. undantag från
beskattningen för vedbränsle från
egen skog

Herr JONASSON (ep) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Beskattningen av naturaförmåner
visar betydande brist på enhetlighet
inte endast mellan olika delar
av landet utan också mellan olika förvärvskällor.
För jordbruket torde utan
undantag gälla, att de naturaförmåner,
som lantbrukaren tillgodogjort sig för
sin egen och sin familjs räkning, skall
inkomstbeskattas. I många fall måste de
normvärden, som härvid åsättes olika
förmåner, t. ex. bostadsförmån, anses
ligga alltför högt i förhållande till ortens
verkliga priser. För inkomst av enoch
tvåfamiljsfastigheter gäller, att som
inkomstpost skall tas upp viss procent
av fastighetens taxeringsvärde, vilket
oftast torde innebära, att t. ex. naturaförmåner
i form av produkter från den
egna tomten inte blir beskattade. Beträffande
inkomst av tjänst gäller, att

vissa s. k. trivselförmåner av anställningen
är helt skattefria, medan andra
förmåner är skattepliktiga helt eller
därest de överstiger visst värde. Till
den sistnämnda kategorien hör bl. a.
lunch till nedsatt pris och subventionerad
bostad.

För beskattningen av jordbruksinkomsterna
synes det vara särskild anledning
att rikta uppmärksamheten på
bestämmelserna i fråga om värderingen
av bränsle från egen skog. Enligt gällande
bestämmelser skall skogsprodukter,
som uttagits för bruk i det egna
hushållet, alltid beskattas antingen med
utgångspunkt från den verkliga förbrukningen
eller enligt vissa schablonvärden.

Även för jordbrukets bostadshus har
alltmer skett övergång till uppvärmning
genom andra bränslen än ved, främst
eldningsolja. I avsevärd mån användes
dock alltjämt vedbränsle. Anledningen
kan då i regel sägas vara den, att jordbrukaren
vill utnyttja röjningsvirke
från egen skog. Det är alltså i första
hand frågan om en skogsvårdande uppgift.
Det arbete, som röjningen innebär,
är så omfattande, att det på så sätt
samlade bränslet inte kan sägas representera
någon egentlig inkomst för jordbrukaren.
Förmånen av fritt bränsle
måste därvid betraktas som ringa.

Det kan sägas vara en vanlig företeelse,
att en skogsägare låter en annan
person, t. ex. en villaägare, utföra
röjningen och som ersättning för arbetet
låter honom behålla röjningsbränslet.
Vederbörande, som alltså fått bränslet
som arbetsersättning, torde i regel
inte bli taxerad för inkomst härav.

Vid inkomst av tjänst gäller såsom
framhållits att vissa förmåner inte beskattas,
om värdet av dem betraktas
som ringa. Motsvarande regel synes
mig böra tillämpas i fråga om beskattningen
av vedbränsle från egen skog.
De nuvarande beskattningsbestämmelserna
torde i många fall innebära, att
uppvärmning genom vedbränsle ställer
sig ekonomiskt mindre fördelaktigt än

Fredagen den 7 februari 1964

Nr 6

Interpellation ang. centralfängelset på Långholmen

uppvärmning genom t. ex. eldningsolja.
Särskilt ur skogsvårdens synpunkt är
detta förhållande att beklaga. En generösare
tillämpning av dessa bestämmelser
skulle säkerligen stimulera till
ökad användning av vedbränsle och
därmed till en ur nationalekonomisk
synpunkt betydelsefull minskning av
bränsleimporten.

Med anledning av vad jag här anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för finansdepartementet
ställa följande fråga:

överväger herr statsrådet sådana
ändringar av beskattningsbestämmelserna,
att naturaförmån i form av vedbränsle
från egen skog undantages från
beskattning, när värdet av förmånen representerat
ringa belopp?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation ang. centralfängelset på
Långholmen

Ordet lämnades på begäran till herr
HANSON, PER-OLOF, (fp), som yttrade: Herr

talman! Centralfängelset på
Långholmen tillhör de gamla och otidsenliga
anstalter, vilkas nedläggande
länge varit aktuellt. Redan 1944 års
strafflagberedning föreslog att anstalten
skulle nedläggas, och ingen myndighet
har i och för sig motsatt sig förslaget.

För Stockholms stads vidkommande
har det länge varit ett önskemål att få
bort centralfängelset från Långholmen.
Stadens expansion har gjort att fängelset
ligger hindrande för en rationell
stadsbebyggelse och utnyttjande av
även övriga delar av Långholmen som
inte ingår i fängelseområdet.

År 1948 träffades ett avtal mellan
kronan och Stockholms stad enligt vilket
kronan för viss angiven köpeskillning
skulle till staden avträda den av
centralfängelset disponerade marken

till staden så snart den därpå befintliga
fångvårdsanstalten flyttats till annan
plats och senast den 1 januari 1955.
I avtalet fanns dock en undantagsbestämmelse,
som fastslog att »där till
följd av rådande förhållanden på byggnadsmarknaden
eller av orsaker, som
nu icke kunna förutses, Kronan icke
kan till nämnda dag färdigställa erforderliga
nybyggnader för anstalten härav
betingade uppskov med tillträdet
skall äga rum».

Denna force majeure-klausul har från
kronans sida utnyttjats så att det fortfarande
synes framstå som ovisst när
kronan kommer att till Stockholms
stad avträda det av centralfängelset disponerade
markområdet. Uppenbarligen
har — i vart fall under slutet av 1940-talet och början av 1950-talet —• målmedvetna
strävanden att söka uppfylla
avtalets bestämmelser icke gjort sig
gällande. De förhandlingar som i slutet
av 1940-talet ägde rum i syfte att
planera ersättningsbyggnader för Långholmen
nedlades nämligen år 1950. I
stället inriktades fångvårdens utbyggnadsverksamhet
framför allt på ungdomsräjongen.
Först år 1954 synes förberedelsearbetet
på allvar ha påbörjats
för att lösa frågan om ersättningsbyggnader
för Långholmen. Trots flera framställningar
under årens lopp från
Stockholms stads sida kunde dåvarande
justitieminister Lindell i svar på en interpellation
från min sida år 1959,
d. v. s. nära fem år efter den tidpunkt
då enligt avtalet Långholmen skulle ha
avträtts till staden, inte lämna något besked
om när ersättningsbyggnader skulle
kunna vara färdiga så att avtalets bestämmelse
om avträdelse kunde uppfyllas.
Icke heller i årets statsverksproposition
— ytterligare fem år senare —
har mera bestämda besked lämnats.

Detta är djupt beklagligt eftersom
härigenom en rationell inplacering av
långholmsområdet i Stockholms stads
stadsbyggnadsprogram förhindras. Det
långtgående utnyttjande av avtalets
force majeure-bestämmelser som kro -

Nr 6

Fredagen den 7 februari 1964

Interpellation ang. centralfängelset på Långholmen

nan använt sig av är närmast uppseendeväckande.

Även ur en annan synpunkt är emellertid
Långholmens fortvaro som fångvårdsanstalt
beklaglig. Redan på 1940-talet fastslogs från flera håll att antalet
interner inte borde nämnvärt överskrida
300. Fångvårdsstyrelsens anstaltsutredning
år 1946 ansåg att anstalten under
en övergångstid skulle kunna behållas
i väntan på ersättningsbyggnad
men med starkt reducerad beläggning.
Sakrevisionen föreslog en beläggning
av 265 och organisationsnämnden en
beläggning av 325 interner. När internantalet
ökades till 500 betecknades detta
av fångvårdsstyrelsen som otillbörligt.
Den genomsnittliga beläggningen
år 1963 uppges ha varit 623 interner.
För att nå en så hög siffra måste de
utrymmen uppenbarligen tas till som
redan landshövding Hagströmer år 1932
betecknade som »en skamfläck för
fångvården». Den år efter år starka
överbeläggningen i den föråldrade an -

stalten medger självfallet inte på något
sätt en behandling av klientelet som
fyller ens blygsamma anspråk på human
och ändamålsenlig fångvård.

Mot bakgrund av det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att till hem
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få framställa följande interpellation.

Kan herr statsrådet ange någon ungefärlig
tidpunkt då centralfängelset på
Långholmen kan väntas bli utrymt och
marken överlämnas till Stockholms stad
enligt 1948 års avtal?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.57.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Stockholm 1964. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

640020