31 januari—4 februari (Riksdagens protokoll 1953:4)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1953

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 4

31 januari—4 februari.

Debatter in. in.

Onsdagen den 4 februari. Sid.

Ang''. Sveriges utrikespolitik .................................. 15

Interpellation av fru Sjöström-Bengtsson ang. den nioåriga enhetsskolans
målsättning m. m................................. 81

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 4 februari.

Statsutskottets utlåtande nr 1, ang. utgifterna under första huvudtiteln
(hov- och slottsstaterna) ............................ 81

—■ nr 20, ang. utgifter å tilläggsstat II: ecklesiastikdepartementet 81

1 Första kammarens protokoll 1953. Nr 4.

Lördagen den 31 januari 1953.

Nr 4.

Lördagen den 31 januari.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen;
och dess förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 23 innevarande
månad.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 27, angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid
domänverket.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 28, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 27 juni
1927 (nr 321) om skatt vid utskiftning
av aktiebolags tillgångar, m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 29, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § lagen den 10 juli
1947 (nr 632) angående ersättning av
allmänna medel till vittnen m. fl. samt
till lag angående ändrad lydelse av 4 §
lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri
rättegång.

Föredrogos och hänvisades till konstitutionsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 96, av herr Bergvall m. fl., angående
införande av enkammarsystem;

nr 97, av herr Herlitz, angående ändrade
grunder för första kammarens sammansättning; nr

98, av herrar Fahlander och Osvald,
om ändrad lydelse av § 12 regeringsformen; nr

99, av herr Bergvall m. fl., om införande
av riksmandat vid val till riksdagens
andra kammare;

nr 100, av herr Bergvall m. fl., om
utbyggande av folkomröstningsinstitutet;
och

nr 101, av herr Olsson, Karl Johan,
om en ny översyn av riksdagens arbetsformer.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 102, av herr Göransson m. fl., om
översyn av rikets indelning i län och
landstingsområden; samt

nr 103, av herr Herlitz, angående
Kungl. Maj:ts rätt att ingå förbindelser,
som ej kunna infrias med anlitande av
anvisade anslag.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott herr Göranssons
motion, nr 104, angående domarpersonalens
rekrytering och anställningsförhållanden.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 105, av herr Velander m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Hovrätterna: Avlöningar;

nr 106, av herr Söderquist m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställningar
om anslag till skyddskonsulentorganisationen; nr

107, av herr Sunne m. fl., om ökat
anslag till understöd åt verksamhet för
frigivna fångar m. fl.;

nr 108, av herr Söder quist, om statens
övertagande i vissa fall av enskilds förpliktelse
att utgiva skadestånd eller annan
ekonomisk ersättning;

nr 109, av herr Osvald, om ökade anslag
till det frivilliga försvaret m. m.;

nr 110, av herr Weiland, angående biträdande
sjuksköterskeinspektris vid
försvarets sjukvårdsstyrelse;

nr 111, av herr Möller, om inläggande
av vatten- och avloppsledningar i vissa
fastigheter i gamla Djurgårdsstaden;

nr 112, av herr Andersson, Gustav
Emil, om anslag till iordningställande

Nr 4.

Lördagen den 31 januari 1953.

av en fritidsbyggnad vid Göta ingenjörkår; nr

113, av herr Hansson, om ökade
anslag till vissa flygfältsarbeten in. m.;

nr 114, av herr Ahlberg, om vissa utredningar
i befolkningsfrågan;

nr 115, av fru Sjöström-Bengtsson och
fru Carlqvist, i anledning av Kungl.
Maj ds framställningar om anslag till ferieresor
för barn och husmödrar;

nr 116, av herr Ewerlöf in. fl. om vissa
åtgärder för bekämpande av de s. k.
folksjukdomarna;

nr 117, av herr Bergvall in. fl., om
vissa åtgärder för bekämpande av de
s. k. folksjukdomarna;

nr 118, av herr Ahlberg, om anslag till
medicinsk alkoholforskning och till alkoholistvård; nr

119, av herr Johannesson, om inrättande
av en ny lärartjänst vid socialinstitutet
i Stockholm;

nr 120, av herr Lundgren, i anledning
av Kungl. Maj ds framställning om anslag
till lånefond för maskinanskaffning inom
byggnadsindustrien;

nr 121, av herr Norling och herr Persson,
Helmer, om ökat bostadsbyggande;

nr 122, av herr Bergh m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds framställningar
om anslag till förvärv av billinjer, dels
åt statens järnvägar, dels åt postverket;

nr 123, av herrar Söderquist och Osvald,
angående ombyggnad av roslagsbanan
till normalspårig m. m.

nr 124, av herrar Arrhén och Eskilsson,
om förnyad prövning av anställningsformen
för platsvakter vid statens
järnvägar;

nr 125, av herr Bergh, i anledning av
Kungl. Maj ds framställning om anslag
till förstärkning och förbättring av vägar; nr

126, av herrar Pettersson och Franzén,
om anslag till Föreningen Gotlands
fornvänner för anställande av en amanuens; nr

127, av herrar Pettersson och Franzén,
i anledning av Kungl. Maj ds framställning
om anslag till Lands- och länsarkiven:
Avlöningar;

nr 128, av herr Björck, om uppflyttning
av e. o. museiassistenten H. Persson
i högre lönegrad;

nr 129, av herr Bengtson m. fl., om
anslag till estniska vetenskapliga institutet
i Sverige;

ur 130, av herr Göransson, om ökade
anslag till materiel vid universiteten i
Uppsala och Lund;

nr 131, av fru Svenson m. fl., om inrättande
av en professur i näringslära
vid universitetet i Uppsala;

nr 132, av herr Bergh in. fl., om åtgärder
för minskande av lärarbristen i
Norrland;

nr 133, av herrar Lindblom och Söderquist,
om införande av obligatorisk
undervisning i humanistiska ämnen vid
de tekniska högskolorna och läroverken
samt handelshögskolorna;

nr 134, av herr Magnusson m. fl., om
ökat statsbidrag till textilinstitutet i Borås; nr

135, av herr Thun, Fritjof, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj ds framställning
om anslag till bidrag till vissa internatläroverk; nr

136, av herr Lindblom, om ökat anslag
till kurser för lärare vid de allmänna
läroverken m. fl. läroanstalter;

nr 137, av herr Nilsson, Patrick, m. fl.,
om viss ändring i bestämmelserna rörande
statsbidrag för tillhandahållande
av fria läroböcker i folkskolorna;

nr 138, av herr Bergh, om inrättande
av distriktsöverlärarbefattningar i samtliga
skoldistrikt;

nr 139, av fru Svenson m. fl., om
sänkning av intagningsåldern för manliga
elever vid folkhögskolorna;

nr 140, av herr Thun, Fritjof, och herr
Anderberg, om beredande av möjlighet
till viss hjälpverksamhet på enhetsskolans
högstadium inom försöksdistrikten;

nr 141, av herr Lundgren m. fl., om
statsbidrag till avlöning åt lärare, som
helt fullgör sin undervisningsskyldighet
som talfelspedagog;

nr 142, av herr Weiland m. fl., om
statsbidrag för inköp av smalfilmsapparater
för föreläsnings- och studielokaler; nr

143, av herr Göransson m. fl., om
ökat statligt stöd åt verksamheten vid
hemgårdar;

nr 144, av herr Ewerlöf m. fl., om avveckling
av den statliga priskontrollen;

Lördagen den 31 januari 1953.

Nr 4.

nr 145, av herr Lindahl och herr Ericson,
Eric, om befrielse för städerna
Trollhättan, Karlskoga och Mölndal från
skyldighet att utgiva bidrag till kostnaderna
för landsfiskalsorganisationen i
nämnda städer; samt

nr 146, av herr Ewerlöf m. fl., om utredning
beträffande civilförsvarets uppgifter
och anslagsbehov.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den av herr Nilsson,
Bror, m. fl. väckta motionen, nr 147,
om ändrade bestämmelser rörande s. k.
blindtillägg.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 148, av herrar Björck och Sunne,
angående den praktiska utbildningen av
distriktssköterskor;

nr 149, av herr Sunne, angående vissa
tjänsters anslutning till statens pensionsanstalt; nr

150, av herr Sunne, angående pensionsreglering
av deltidstjänster och införande
av s. k. pensionsperioder i reglementet
för statens pensionsanstalt;

nr 151, av herr Ahlberg m. fl., om
utfyllnad av inkomstklyftan mellan
tjänstepension och folkpension;

nr 152, av herr Ahlberg m. fl., angående
omedelbar behandling av frågan
om förhöjning av äldre tjänste- och familjepensioner; nr

153, av herr Magnusson, angående
en omprövning av räntan å vissa ur statens
pensionsfonder beviljade äldre lån;

nr 154, av herr Pettersson, om pension
åt expeditionsvakten W. Ekdahls
änka, Elna Ekdahl;

nr 155, av herr Lindahl, om årligt understöd
åt förra rumsstäderskan vid
statens järnvägar Anna Emelia Pettersson;
samt

nr 156, av herr Eriksson, Einar, och
herr Thun, Edvin, om viss ersättning av
statsmedel åt Clara Johanna Maria Nyström.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 157, av fröken Andersson m. fl.,
om införande av avdragsrätt i fråga om
erlagd förmögenhetsskatt m. m.;

nr 158, av herr Persson, Ola, och herr
Öhman, om höjning av den statliga inkomstskatten
för svenska aktiebolag
m. fl.;

nr 159, av herr Lodenius m. fl., om
en reform av den kommunala fastighetsbeskattningen; nr

160, av herrar Tjällgren och Näsgård,
i anledning av Kungk Maj:ts framställning
rörande det promilletal, varmed
skogsvårdsavgiften för år 1953 skall
utgå;

nr 161, av herr Velancler m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
rörande det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
för år 1953 skall utgå;

nr 162, av herr Magnusson m. fl., om
ändrade bestämmelser angående beskattningen
av periodiskt understöd samt
rörande avdragsrätt för studiekostnader; nr

163, av herrar Weiland och Björck,
om beredande av vidgad möjlighet för
vissa skattskyldiga att erhålla skattebefrielse; nr

164, av herr Hansson m. fl., angående
vissa skattelättnader för idrotten;

nr 165, av herrar Näslund och Söderquist,
om upphävande av förordningen
med bestämmelser om värdering av varulager
vid 1954 års taxering till statlig
och kommunal inkomstskatt;

nr 166, av herrar Näslund och Söderquist,
om ändrad lydelse av 1 § i förordningen
med bestämmelser om värdering
av varulager vid 1954 års taxering
till statlig och kommunal inkomstskatt;

nr 167, av herr Ewerlöf m. fl., om
upphävande av förordningen om särskild
avgift vid vissa investeringar samt
av förordningen med bestämmelser om
värdering av varulager vid 1954 års
taxering till statlig och kommunal inkomstskatt; nr

168, av herr Ewerlöf m. fl., om
upphörande av den särskilda skatten
vid tillverkning och import av personbilar
och motorcyklar m. m.;

nr 169, av herr Svärd, angående viss
ändring i förordningen om skatt å elektrisk
kraft;

Nr 4.

Lördagen den 31 januari 1953.

nr 170, av herr Sundelin, om visst
tillägg till uppbördsförordningen; och
nr 171, av herr Nilsson, Bror, m. fl.,
om rätt för hörselskadade skattskyldiga
att vid taxering till skatt för inkomst
åtnjuta avdrag för hörselapparater m. m.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet
nedannämnda motioner:

nr 172, av herr Arrhén, om flyttning
av de s. k. talmansporträtten från konstitutionsutskottets
sammanträdesrum
till kamrarnas plenisalar; och

nr 173, av herr Karlsson, Fritiof, m.
fl., angående dels förläggning av centrala
ämbetsverk till annan ort än Stockholm,
dels den statliga rådgivningen rörande
näringslivets lokalisering in. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda
motioner:

nr 174, av herr Ewerlöf m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om höjning av folkpensioner
m. m.;

nr 175, av herrar Holmquist och
Svensson, angående viss ändring i lagen
om införsel i avlöning, pension och livränta; nr

176, av herr Persson, Karl, m. fl.,
om åtgärder för gynnande av bebyggelsen
på landsbygden;

nr 177, av herr Göransson, om utredning
angående de allmänstraffrättsliga
problemen inom specialstraffrätten
in. m.;

nr 178, av herr Larsson, Sigfrid, m.
fl., angående skärpt lagstiftning om
straff för bilstölder m. m.;

nr 179, av herr Björck m. fl., om vissa
åtgärder till trafiksäkerhetens främjande; nr

180, av herr Hansson, om lagstiftning
rörande skyldigheten för enskild
att i vissa fall bekosta upprätthållandet
av allmän ordning och säkerhet;

nr 181, av herrar Lindblom och Näslund,
angående viss ändring i lagen om
försäkring för vissa yrkessjukdomar;

nr 182, av herr Bergh, angående viss
ändring i lagen om inskränkning i rätten
att förvärva jordbruksfastighet;

nr 183, av herr Bergh, angående viss
ändring i lagen om skiljemän;

nr 184, av herr Nilzon, Ivar, in. fl.,
om tryggande av yrkesfiskares nyttjanderätt
till av dem arrenderade fiskevatten; nr

185, av herr Eliasson och herr Persson,
Einar, om vidgad inlösningsrätt vid
laga skiften enligt lagen med särskilda
bestämmelser om delning av jord å landet
inom vissa delar av Kopparbergs
län;

nr 186, av herr Ahlberg m. fl., angående
förhandlingsrätt för arbetstagarförening
med avseende å till denna anslutna
pensionärer;

nr 187, av herr Bengtson, om en allmän
översyn av gruvlagen;

nr 188, av herr Damström, om utredning
av frågan rörande en generell förkortning
av arbetstiden; samt

nr 189, av herr Norling och herr Persson,
Helmer, om viss ändring i 12 § lagen
om semester.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
nedannämnda motioner:

nr 190, av herr Bergh, angående lönegradsplacering
av vissa distriktslantmätare
å övergångsstat inom lantmäteristaten; nr

191, av herr Lindblom, angående
lönegradsplacering av länsjägmästareoch
kamrerarebefattningarna hos skogsvårdsstyrelsen
i Kopparbergs län;

nr 192, av herr Larsson, Sigfrid, m.
fl., i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till bidrag till hushållningssällskapens
undervisningsverksamhet
m. m.;

nr 193, av herr Björck, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning om anslag
till Statens växtskyddsanstalt: Avlöningar;
samt

nr 194, av herr Eskilsson och herr
Ohlsson, Ebbe, om utredning angående
en utbyggnad av antalet djurkliniker inom
veterinärväsendet m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
den av herr Thun, Fritjof, m. fl.
väckta motionen, nr 195, om pensionsreglering
för vissa förutvarande anställ -

Lördagen den 31 januari 1953.

Nr 4.

ningshavare vid av staten övertagna enskilda
järnvägar.

Föredrogs och hänvisades till kammarens
allmänna beredningsutskott den av
herrar Lindblom och Sundelin väckta
motionen, nr 196, angående åtgärder för
zigenarnas inpassande i samhällslivet.

Föredrogos och hänvisades till konstitutionsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 197, av herr Ewerlöf m. fl., om
införande av s. k. tilläggsmandat vid
val till riksdagens andra kammare;

nr 198, av herr Ewerlöf m. fl., om utbyggande
av det statliga referenduminstitutet; nr

199, av herr Weiland m. fl., om
underlättande av deltagandet i val till
riksdagens andra kammare och i kommunala
val; samt

nr 200, av herr Bengtson m. fl., om
viss ändring i bestämmelserna rörande
val till riksdagens första kammare.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 201, av herr Lundgren, om ökat anslag
till uppställningsplatser för radarstationer; nr

202, av herr Öhman m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anskaffning av tygmateriel m. m.
vid armén;

nr 203, av herr öhman m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anskaffning av vapenmateriel m. m.
vid marinen;

nr 204, av herr öhman m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om
anskaffning av flygmateriel in. m. vid
flygvapnet;

nr 205, av herr öhman m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till drift och underhåll av
flygmateriel m. m. vid flygvapnet;

nr 206, av herr öhman m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om
anslag å tilläggsstat till anskaffning av
tygmateriel m. m. vid armén;

nr 207, av herr öhman m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning

om anslag å tilläggsstat till fartygsbyggnader
vid marinen;

nr 208, av herr Nilsson, Alfred, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till remontering vid armén; nr

209, av herr Spetz, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning om anslag
till remontering vid armén;

nr 210, av herr Boo, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning om anslag
till arbetsmarknadsstyrelsens arbetsvårdsverksamhet; nr

211, av herr Boo, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning om anslag
till arbetsmarknadsstyrelsens arbetsvårdsverksamhet; nr

212, av herr Sanne, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning om anslag
till Pensionsstyrelsen: Avlöningar;

nr 213, av herr Anderberg m. fl., i
anledning av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till bidrag till uppförande eller
inrättande av barnhem;

nr 214, av fru Lindström, om utredning
av utbildningsfrågan för vårdpersonal
vid olika anstalter;

nr 215, av herrar Bergh och Sunne,
i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till bidrag till driften
av anstalter för halvöppen barnavård;

nr 216, av herr Pålsson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till bidrag till driften av
barnhem;

nr 217, av herrar Nyström och Grym,
i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till bidrag till driften
av barnkolonier m. m.; samt

nr 218, av fru Wallentheim m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till bidrag till inrättande
av inackorderingshem, m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den av herr Ewerlöf
m. fl. väckta motionen, nr 219, om
skyndsamma åtgärder för avskaffande
av byggnadsregleringen.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 220, av herr Sunne m. fl., om en
översyn över de statsfinansiella resur -

Nr 4.

Lördagen den 31 januari 1953.

serna och över kostnaderna för de aktuella
socialpolitiska reformerna;

nr 221, av herr Ewerlöf m. fl., om begränsning
och rationalisering av den
statliga verksamheten;

nr 222, av herr Spetz, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning om anslag
till förstärkning och förbättring av vägar; nr

223, av herr Nilsson, Alfred, och
herr Anderberg, om statens övertagande
av underhållet å vissa enskilda vägar;

nr 224, av herr Hermansson, Herbert,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om vissa anslag till vägunderhåll
och vägbyggnader;

nr 225, av herr Persson, Karl, och
herr Elofsson, Gustaf, om ökat anslag
till byggande av fiskehamnar;

nr 226, av herr Nilsson, Alfred, m. fl.,
om utredning av frågan om färjeförbindelse
mellan Trelleborg och Västtyskland; nr

227, av herr Sunne m. fl., om anordnande
av treskenspår på bansträckan
Hästholmen—ödeshög;

nr 228, av herr Sjödahl m. fl., om
breddning av smalspåriga järnvägslinjer
i Västergötland;

nr 229, av herr Andersson, Axel, m.
fl., i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till inköp av billinjer
för statens järnvägar;

nr 230, av herr Svärd, angående upphävande
av kungörelsen om anlitande
av statens järnvägars resebyråer vid vissa
resor;

nr 231, av herr Lindblom in. fl., angående
den budgetmässiga behandlingen
av avskrivningar av nya statliga kapitalinvesteringar,
m. m.;

nr 232, av herr Anderberg m. fl., angående
ombildning av lärarbefattningen
i sociologi vid Lunds universitet till en
preceptorstjänst;

nr 233, av herr Osvald och herr Larsson,
Sigfrid, om anslag till undervisning
och examination i ämnet genetik vid
Uppsala universitet;

nr 234, av herrar Ohlon och Sunne,
om inrättande av en andre assistenttjänst
vid fysiska institutionen vid Uppsala
universitet;

nr 235, av herr Ohlsson, Ebbe, om

viss ändring i övergångsbestämmelserna
i kungörelsen angående statsbidrag till
anordnande av skolmåltider;

nr 236, av herr Eskilsson, om viss
ändring i övergångsbestämmelserna i
kungörelsen angående statsbidrag till
anordnande av skolmåltider;

nr 237, av herr Bergh m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till avlöningar vid småskoleseminarierna; nr

238, av herr Osvald, angående utbildningen
av lärarinnor inom det husliga
området;

nr 239, av herr Andersson, Birger, och
herr Ericson, Eric, i anledning av Kungl.
Maj:ts framställning om anslag till bidrag
till vissa byggnadsarbeten vid folkskolor
m. m.;

nr 240, av herr Bergh, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning om anslag
till bidrag till vissa byggnadsarbeten vid
folkskolor m. in.;

nr 241, av herr Sunne m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till bidrag till förskolor och skolhem
för döva barn;

nr 242, av fru Sjöström-Bengtsson m.
fl., om anslag till bidrag till nya förskolor
för döva småbarn;

nr 243, av fru Sjöström-Bengtsson in.
fl., om inrättande av en statlig förskola
för blinda barn;

nr 244, av fru Carlqvist in. fl., om anslag
till fickpengar till elever vid blindoch
dövskolor;

nr 245, av herrar Jansson och Söderquist,
angående statsbidrag till lärarlöner
för den allmänbildande och samhällsorienterande
undervisningen vid
kommunala yrkesskolor;

nr 246, av herr Andersson, Axel, och
herr Söderquist, om främjande av vetenskaplig
forskning och allmän folkupplysning
genom upptagning av kulturhistoriska
filmer;

nr 247, av herr Näslund och herr Andersson,
Axel, i anledning av Kungl.
Maj :ts framställning om anslag till främjande
av praktisk lärlingsutbildning hos
hantverksmästare;

nr 248, av herr Näslund och herr Andersson,
Axel, i anledning av Kungl.
Maj :ts framställningar om anslag till

Lördagen den 31 januari 1953.

Nr 4.

upplysnings- och organisationsverksamhet
i fråga om hantverk och småindustri
samt till kostnader för främjande av företagsverksamhet
m. m.;

nr 249, av herr Näslund och herr Andersson,
Axel, om inrättande av en lånefond
för lån till företagarföreningarna;

nr 250, av herr Lodenius m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställningar
om anslag till upplysnings- och organisationsverksamhet
i fråga om hantverk
och småindustri samt till kostnader för
främjande av företagsverksamhet m. m.;

nr 251, av herr Persson, Helmer, och
herr Öhman, om utredning och översyn
av fonden för hantverks- och småindustrikredit; nr

252, av herr Weiland, om anslag
till särskilda rationaliseringsundersökningar
vid statens hantverksinstitut;

nr 253, av herr Osvald, om ökat anslag
till bidrag till Hemmens forskningsinstitut; nr

254, av herr Lundqvist m. fl., om
utredning angående ytterligare en livräddningsbåt
för Hanöbukten;

nr 255, av herr Ohlon, angående begränsning
av priskontrollnämndens
verksamhet;

nr 256, av herr Svensson, om viss
ändring i personalförteckningen för
länsstyrelserna;

nr 257, av herr Anderberg m. fl., om
viss ändring i grunderna för statsbidrag
till uppförande och drift av hem för
kroniskt sjuka;

nr 258, av herr Wistrand, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om inrättande
av en laboratorsbefattning vid
karolinska sjukhusets patologiska institution
m. m.;

nr 259, av herr Karlsson, Gustaf, och
herr Andersson, Birger, om utredning
angående en samordning av det statliga
anstaltsväsendet;

nr 260, av fru Lindström in. fl., om
anslag till anskaffning av två tjänstebilar
åt regeringen;

nr 261, av herr Lindgren och herr Andersson,
Birger, om pension eller understöd
åt växelstationsföreståndarinnan
Dagmar Linnéa Ingeborg Gustavsson;

nr 262, av herr Lodenius in. fl., om

pension åt professor emeritus K. B.
Westman;

nr 263, av herr Spetz m. fl., om förbättrad
pension åt agronomen S. Örjangård; nr

264, av herr Lodenius m. fl., om förbättrade
pensionsförmåner för f. d. revisorn
och bokhållaren hos civilstatens
änke- och pupillkassa S. V. Zacco;

nr 265, av herr Lundqvist, om förnyad
prövning av villkoren för statlig familjepension
åt frånskild make; samt

nr 266, av herrar Lundqvist och
Arrhén, om kompensation till författare
för bokutlåning.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 267, av herr Anderberg, angående
befrielse för majoren C. M. O. Klingspor
och sergeanten B. J. Karlsson från erläggande
av inkomstskatt för viss uppburen
ersättning för röjning av minfält;

nr 268, av herr Larsson, Sigfrid, m. fl.,
om visst tillägg till anvisningarna till
3 § kommunalskattelagen;

nr 269, av herr Magnusson in. fl. angående
en allsidig utredning av frågan
om beskattning av stipendier;

nr 270, av herr Magnusson och herr
Ohlsson, Ebbe, med förslag till lag om
ändring av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen
;

nr 271, av herr Ohlon, om rätt att vid
taxering till statlig inkomstskatt åtnjuta
avdrag för gåvor till humanitära, litterära,
religiösa eller vetenskapliga ändamål
eller för befrämjande av undervisning; nr

272, av herr Anderberg m. fl., om
avskaffande av rätten att vid taxering
till skatt åtnjuta avdrag för representation; nr

273, av herrar Anderberg och Lodenius,
om avskaffande av rätten att vid
taxering till skatt åtnjuta avdrag för ränta
å s. k. benefika barnreverser;

nr 274, av herrar Svärd och Ohlon,
om vissa skattelättnader för rederier vid
förlust eller avyttring av fartyg;

nr 275, av herrar Anderberg och Lodenius,
angående vissa ändringar i villkoren
för skattefri avsättning till pensionsstiftelser; -

Nr 4.

Lördagen den 31 januari 1953.

nr 276, av herr Ohlsson, Ebbe, om ändrade
bestämmelser rörande s. k. förvärvsavdrag
vid beskattningen av gift
kvinna;

nr 277, av herr Nilzon, Ivar, och herr
Eliasson, om ändring i visst hänseende
av kommunalskattelagens bestämmelser
rörande rätt till ortsavdrag och avdragsrätt
för försäkringspremier m. in.;

nr 278, av herr Eskilsson, om rätt att
vid taxering till skatt åtnjuta avdrag för
kostnad för anskaffande av för beredskapslagring
av drivmedel för traktorer
avsedd bränsletank;

nr 279, av herrar Hansson och Boman,
om höjning av det skattefria beloppet
för äkta makar vid förmögenhetsbeskattningen; nr

280, av herr Spetz m. fl., om viss
lindring i fastighetsbeskattningen;

nr 281, av herr Andersson, Axel, och
herr Hansson, angående uppskattningen
av hyresvärdet av sommarbostad vid beskattningen; nr

282, av herr Lundqvist m. fl., angående
uppskattningen av värdet av villaägares
bostadsförmåner vid beskattningen; nr

283, av herr Ohlsson, Ebbe, med
förslag till lag om ändring av 13 § 2
mom. kommunalskattelagen;

nr 284, av herrar Hansson och Boman,
angående upphävande av lagen om investeringskonto
för skog m. m.;

nr 285, av herr Werner, om upphävande
av skyldigheten att å spärrat konto
insätta under år 1953 influtna skogsintäkter
m. m.;

nr 286, av herr Lindblom, om ändrade
grunder för beskattning av icke-börsnoterade
aktier;

nr 287, av herr Persson, Karl, om utsträckning
av tiden för enskild skattskyldigs
avlämnande av självdeklaration; nr

288, av herr Ohlon m. fl., om avskaffande
av kvarlåtenskapsskatten;

nr 289, av herrar Osvald och Hansson,
om lindring av beskattningen av gengasdrivna
fordon;

nr 290, av herr Spetz, angående upphävande
av förordningen om skatt vid
tillverkning och import av personbilar
in. in.;

nr 291, av herr Spetz, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om fortsatt giltighet av
förordningen den 12 maj 1950 (nr 164)
angående rätt för Konungen att förordna
om uttagande av antidumping- och
utjämningstullar;

nr 292, av herr Lundqvist m. fl., om
utredning angående tulltaxorna för importerad
frukt m. m.;

nr 293, av herr Lundqvist m. fl., angående
tillverkning och försäljning inom
landet av ciderdrycker;

nr 294, av herr Bengtson, om en allmän
översyn av nöjesskatteförordningen
in. m.; och

nr 295, av herr Bergvall, om anordnande
av konsultativ folkomröstning rörande
motbokssystemets bibehållande
eller avskaffande.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet
nedannämnda motioner:

nr 296, av herr Ohlsson, Ebbe, och
herr Eskilsson, om upphävande av regleringen
av rundvirkesexporten;

nr 297, av herr Weiland m. fl., om
rätt för sparbankerna att bedriva preiniesparrörelse; nr

298, av herr Lundqvist in. fl., om
återupptagande av utredningen för småföretagens
lokalfrågor;

nr 299, av herr Lodenius m. fl., angående
utredning om finansieringsproblemen
inom hantverk och småindustri;
samt

nr 300, av herr Ewerlöf m. fl., angående
en omprövning av den ekonomiska
politiken i riktning mot friare linjer.

Föredrogos och hänvisades till beliandling
av lagutskott nedannämnda
motioner:

nr 301, av herrar Svärd och Ohlon, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse
av 255 § sjölagen och lag angående
ändrad lydelse av 4 § 5 mom. lagen
den 5 juni 1936 (nr 277) i anledning av
Sveriges tillträde till 1924 års interna -

Lördagen den 31 januari 1953,

Nr 4.

tionella konvention rörande konossement; nr

302, av herr Norling m, fl., om
ändrad lydelse av 21 § arbetarskyddslagen; nr

303, av fru Sjöström-Bengtsson,
om höjning av moderskapspenningen
och moderskapshjälpen;

nr 304, av herr Damström m. fl., om
påskyndande av utredningen för utarbetande
av slutligt förslag till allmän
pensionsförsäkring;

nr 305, av herr Hällgren och fru Wallentheim,
angående en översyn av butiksstängningslagens
bestämmelser om
kioskhandeln m. m.;

nr 306, av herr Lindblom, om åtgärder
mot bullersam trafik av motorcyklar; nr

307, av herr Pålsson m. fl., om viss
ändring i förordningen angående yrkesmässig
automobiltrafik m. in.;

nr 308, av herr Lindblom och herr
Andersson, Axel, om viss ändring i och
en översyn av förordningen angående
yrkesmässig automobiltrafik m. m.;

nr 309, av herr Lundqvist m. fl., om
en utredning angående åtgärder till trafiksäkerhetens
främjande; samt

nr 310, av herr Hermansson, Herbert,
och herr Franzén, om lagstiftning beträffande
tillstånd att utöva fastighetsmäklaryrket.

Föredrogs och hänvisades till kammarens
allmänna beredningsutskott den
av herr Andersson, Axel, och herr Weiland
väckta motionen, nr 311, angående
en omprövning i visst avseende av 1952
års upphandlingskungörelse.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda
motioner:

nr 312, av herrar Lundqvist och Göransson,
angående viss ändring i lagen
om domkapitel;

nr 313, av herr Näsström m. fl., angående
en översyn av gällande författningar
om den kyrkliga jorden;

nr 314, av herr Lindblom m. fl., om
viss inskränkning av byggnadsregleringen
in. m.;

nr 315, av herr Larsson, Nils August,
m. fl., om förhöjning av sjöregleringsavgifterna; nr

316, av herr Nilsson, Hjalmar,
m. fl., om en utredning angående vissa
frågor rörande brandväsendet;

nr 317, av herr Johansson, John, och
herr Lindahl, angående upphävande av
jaktstadgans bestämmelse om särskild
jakttid beträffande älg;

nr 318, av herr Lundqvist m. fl., om
upphävande av eller ändringar i strandlagen; nr

319, av herr Öhman m. fl., angående
lagstiftning om rätt till arbete;

nr 320, av herr Persson, Helmer, m. fl.,
angående lagstiftning om lika lön för
lika arbete; samt

nr 321, av herrar Nyström och Grym,
om viss lagstiftning angående saluförande
av smör m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 322, av herr Osvald, om pension
åt f. d. specialläraren vid lantbrukshögskolan
Å. J. A. Ekstrand; samt
nr 323, av herr Spetz, om ökat anslag
till Sveriges meteorologiska och hydrologiska
institut.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
nedannämnda motioner:

nr 324, av herrar Sunne och Eskilsson,
i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om understöd åt lanthushållningsseminariet
å Rimforsa;

nr 325, av herr Nilsson, Alfred, m. fl.,
om beredande av en personlig löneställning
för avdelningsföreståndaren vid veterinärhögskolan
professor E. Åkerblom; nr

326, av herr Johansson, John, m.
fl., angående en utredning av kostnaderna
för veterinärvården m. m.;

nr 327, av herrar Nyström och Grym,
om statsbidrag till anskaffande av tjänstebostäder
åt distriktsveterinärer;

nr 328, av herr Nilsson, Bror, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Förekommande och
hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar:
Övriga utgifter;

Nr 4.

Lördagen den 31 januari 1953.

nr 329, av herr Pålsson m. fl., om inrättande
av liusdjursinstruktörsbefattningar
hos hushållningssällskapen;

nr 330, av herr Nord, om ökat anslag
till understödjande av den praktiskt vetenskapliga
verksamheten å Weibullsholm;
och

nr 331, av herr Osvald m. fl., om ökat
anslag till understödjande av den praktiskt
vetenskapliga verksamheten å Weibullsholm
m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
en av herr Elofsson, Gustaf, m. fl.
väckt motion, nr 332, i anledning av
Kungl. Maj :ts framställning om anslag
till bidrag till Föreningen för växtförädling
av fruktträd.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
nedannämnda motioner:

nr 333, av herr Werner och herr Carlsson,
Georg, angående viss omläggning
av brödsädesregleringen;

nr 334, av herr Persson, Ola, och herr
öhman, om sänkning av minuthandelspriset
å margarin;

nr 335, av herr Persson, Helmer,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag till bidrag till
återbetalning av lån från jordbrukets
maskinlånefond;

nr 336, av herr Boman m. fl., om eu
översyn rörande arbetsfördelningen
mellan de myndigheter, som handlägga
ärenden angående jordbrukets rationalisering; nr

337, av herr Magnusson m. fl., om
Svenska fiskhandlarförbundets representerande
genom en ledamot i fiskeristyrelsen; nr

338, av herrar Osvald och Hansson,
angående löneställning och anställningsform
för assistenten å havsfiskelaboratoriets
hydrografiska avdelning;

nr 339, av herr Boman in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till fiskets befrämjande i de särskilda
orterna;

nr 340, av herr Lundqvist m. fl., om
viss ändring av bestämmelserna rörande
fonden för fiskerinäringens befrämjande; nr

341, av herr Spetz, om viss änd -

ring av bestämmelserna rörande fonden
för fiskerinäringens befrämjande;

nr 342, av herr Lundqvist m. fl., angående
inordnande under lantbruksnämnderna
av lånebidragsverksamheten
beträffande för fiskerinäringens utövande
nödvändiga byggnader;

nr 343, av herr Lundqvist m. fl., angående
en regelbunden övervakningsoch
patrulleringstjänst till svenska fiskares
hjälp i södra Östersjön;

nr 344, av herr Hällgren, om ökat
anslag till säkerhetsanordningar till ledning
för fiskefartyg;

nr 345, av herr Ohlsson, Ebbe, och
herr Eskilsson, om ökat anslag till vägoch
flottledsbyggnader i enskild ägo;

nr 346, av herr Persson, Helmer, m. fl.,
om ökat anslag till byggnads- och underhållsarbeten
vid statens skogsskolor;

nr 347, av herr Hansson in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Bidrag till skogsvårdsstyrelserna:
Avlöningar;

nr 348, av herr Bengtson in. fl., om
ökat anslag till befrämjande av landsbygdens
elektrifiering;

nr 349, av herr Persson, Helmer, m.
fl., om ökat anslag till befrämjande av
landsbygdens elektrifiering;

nr 350, av herr Werner och herr Carlsson,
Georg, om en allmän översyn av
gällande bestämmelser rörande statliga
lån till anskaffande av spannmålstorkar; nr

351, av herr Osvald m. fl., om anslag
till beredande av lån för grästorkanläggningar;
samt

nr 352, av herr Franzén m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställningar
om anslag till Alnarps lantbruks-,
mejeri- och trädgårdsinstitut.

Föredrogos och hänvisades till kammarens
allmänna beredningsutskott nedannämnda
motioner:

nr 353, av herrar Lodenius och Franzon,
angående obligatorisk kontroll av
elektriska mätare; samt

nr 354, av herr Lundgren m. fl., om utredning
av kostnadsbesparingar för kommuner
och församlingar vid ökat användande
av eldbegängelse.

Lördagen den 31 januari 1953.

Nr 4.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 355, av herr Ohlon m. fl., om en
utredning angående möjligheterna att
minska den statliga kontrollen över
kommunala organ; samt

nr 356, av herrar Lundqvist och Bergh,
angående reduktion av statsuppsikten
över den kommunala verksamheten.

Anmäldes att till kammaren överlämnats dels

Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 30, angående godkännande av konvention
för skydd av den industriella
äganderätten, m. m.;

nr 31, angående befrielse i vissa fall
från betalningsskyldighet till kronan;
samt

nr 32, angående ratifikation av tillläggsprotokoll
till Europarådets konvention
angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna; dels

ock Kungl. Maj:ts skrivelse nr 33,
angående muntligt meddelande till riksdagen.

De kungl. propositionerna och den
kungliga skrivelsen blevo nu var för sig
föredragna och lagda på bordet.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1953/54 under första
huvudtiteln, avseende anslagen till hovoch
slottsstaterna; samt

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1952/
53, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde.

Interpellation ang. ändrad ordning för

ägogränsbestämning å landsbygden.

Herr PÅLSSON (bf) erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr förste vice
talman! Under 1952 års riksdags vårsession
beslöt kamrarna enhälligt att hos
Kungl. Maj:t begära utredning om sådan
i rationaliseringssyfte vidtagen ändring
av jorddelningslagen, att även på landsbygden
gränsbestämning bleve gällande
utan fastställelseprövning, i anledning av
vilken utredning förslag kunde föreläggas
riksdagen.

Då, såsom utskottet (tredje lagutskottet,
uti. nr 25) och av utskottet liörda
myndigheter (lantmäteristyrelsen och
fastighetsbildningssakkunniga) framhåller,
förevarande lagstiftningsfråga lagtekniskt
lätt låter sig lösas, och då det dessutom
är allmänt erkänt, att i fastighetsbildningens
och jordbrukets intresse alla
möjliga rationaliseringsåtgärder inom
jorddelningsväsendet bör med det snaraste
vidtagas, får jag anhålla om kammarens
tillstånd att till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
framställa frågan, när proposition i ärendet
kan förväntas.

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr förste vice
talmannen avlämnade motioner:

nr 357, av herr Veländer och herr Ohlsson,
Ebbe, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med hemställan om bemyndigande
för Kungl. Maj:t att förordna
om restitution i vissa fall av skatt å bensin,
som användes vid jordbrukets drift;
samt

nr 358, av herr Falk, i samma ämne.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.10 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 4.

Tisdagen den 3 februari 1953.

Tisdag-en den 3 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Herr Wahlund anmälde, att han den
31 nästlidne januari åter infunnit sig vid
riksdagen.

Justerades protokollen för den 27
januari.

Upplästes två till kammaren inkomna
ansökningar, vilka jämte därvid fogade
läkarintyg voro så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av närslutna läkarintyg anhåller
jag härmed vördsamt om fortsatt
ledighet från riksdagsarbetet t. o. m.
den 14 februari 1953.

Karlskoga den 30 januari 1953.

Eric Ericson.

Att riksdagsman Eric Ericson, Karlskoga,
på grund av hjärtsjukdom är
oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet
fr. o. m. den 1 februari t. o. m. den 14
februari 1953 intygas härmed.

Karlskoga den 30 januari 1953.

Gösta Wannstedt,
provinsialläkare.

Till riksdagens första kammare.

Under åberopande av bifogade läkarintyg
anhålles om befrielse från riksdagsgöromålen
under tiden 1—20 februari
1953.

Stockholm den 31 januari 1953.

Gunnar Svärd.

Att riksdagsman Gunnar Svärd på
grund av hydrops genu dext. är i behov
av fullständig vila av benet under
minst 20 dagar intygas på heder och
samvete.

Stockholm den 31 januari 1953.

Kårsell,
leg. läkare.

De begärda ledigheterna beviljades.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts
proposition nr 30, angående godkännande
av konvention för skydd av den industriella
äganderätten, m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 31, angående befrielse i vissa fall
från betalningsskyldighet till kronan.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
32, angående ratifikation av tilläggsprotokoll
till Europarådets konvention angående
skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna.

Föredrogs Kungl. Maj:ts skrivelse
nr 33, angående muntligt meddelande
till riksdagen.

Av nämnda kungl. skrivelse inhämtades,
att Kungl. Maj:t prövat lämpligt, att
i den i § 56 riksdagsordningen stadgade
ordning till riksdagen gjordes meddelande
rörande Sveriges utrikespolitik,
ävensom förordnat, att meddelandet
skulle framföras i första kammaren av
statsministern och i andra kammaren
av ministern för utrikes ärendena.

Herr talmannen yttrade, att han i anslutning
till den nu föredragna skrivelsen
finge tillkännagiva, att enligt
överenskommelse med hans excellens
herr statsministern det i skrivelsen avsedda
meddelandet komme att lämnas
vid morgondagens sammanträde.

På sedermera gjord proposition beslöts
att förevarande kungl. skrivelse
skulle läggas till handlingarna.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 357, av herr Velander och herr
Ohlsson, Ebbe, samt
nr 358, av herr Falk,

Onsdagen den 4 februari 1953.

Nr 4.

båda i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med hemställan om bemyndigande
för Kungl. Maj:t att förordna om
restitution i vissa fall av skatt å bensin,
som användes vid jordbrukets drift.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 1 och 20.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
följande kungl. propositioner, vilka
nu var för sig föredrogos och lades
på bordet:

Ang. Sveriges utrikespolitik,
nr 34, angående försäljning av en fastighet
i Västerbottens län; och

nr 35, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 21 mars 1952
(nr 98) med särskilda bestämmelser om
tvångsmedel i vissa brottmål.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.05 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 4 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 10 förmiddagen.

Ang. Sveriges utrikespolitik.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER erhöll ordet för framförande
av det i Kungl. Maj :ts skrivelse nr 33
avsedda meddelandet och anförde därvid
till en början:. Herr talman! Innan
jag övergår till ämnet för dagens debatt,
vill jag gärna efter att ha inhämtat herr
talmannens tillstånd ge uttryck åt den
svenska regeringens medkänsla i anledning
av den fruktansvärda naturkatastrof,
som drabbat de brittiska och nederländska
folken. Kammarens ledamöter
liksom hela svenska folket förenar sig
säkerligen med regeringen i våra känslor
av deltagande och sympati.

Detta anförande åhördes av kammarens
ledamöter stående.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER yttrade härefter: Herr talman!
Såsom i årets trontal framhål -

lits, kan för närvarande ingen varaktig
ljusning skönjas i det allmänna
internationella läget. Förhållandet mellan
öst och väst kännetecknas alltjämt av
den politiska och ideologiska spänning
som brukar betecknas såsom det kalla
kriget. Någon uppgörelse om Tyskland
tycks inte ligga inom räckhåll. Inga
framsteg har gjorts i den österrikiska
frågan. Kriget i Korea fortgår sedan
mer än 21/2 år. Förhandlingar om
stillestånd har ägt rum under mer än
17* år utan att något definitivt resultat
nåtts. I en annan del av Asien, det av
Frankrike protegerade Indokina, rasar
ett inbördeskrig som pågått sedan 1946
och som av västmakterna numera betraktas
som ett led i motsättningen västöst.
Från Afrika kommer allt emellanåt
meddelanden om allvarliga oroligheter
bland den inhemska befolkningen.

I den splittrade värld i vilken vi lever
söker staterna sin säkerhet i ständigt
ökande rustningar. En kollektiv säkerhetspolitik
av den art som man tänkte sig
vid Förenta Nationernas grundande är
ett ännu avlägset framtidsmål, och dagens
läge kan snarare karakteriseras som en

Nr 4.

Onsdagen den 4 februari 1953.

Ang. Sveriges utrikespolitik,
jämviktspolitik av gammalt snitt. Betecknande
är att man i båda de ledande stormakterna
synes hoppas på en inre omvandling
i det andra landet, som skall
göra ett krig onödigt och omöjligt.

Mot bakgrunden av den internationella
spänningen och den allmänna kapprustningen
måste även vårt land underkasta
sig ökade offer för det militära försvaret,
trots vår föresats att stå utanför de stora
maktblocken och deras militära allianssystem.
Siffrorna på anslagen under försvarets
huvudtitel i den framlagda budgeten
understryker denna uppfattning.

Några händelser under senare tid har
utgjort en belastning av Sveriges förbindelser
med Sovjetunionen.

En sådan händelse var den ensidigt
fastställda utsträckningen av Sovjetunionens
territorialvatten i Östersjön till 12
nautiska mil, tidigare omnämnd i riksdagen.
Före inkorporeringen av de baltiska
staterna i Sovjetunionen har ingen
strandstat vid Östersjön gjort anspråk på
bredare territorialvatten än 4 nautiska
mil. Utsträckningen av den ryska territorialzonen
har för Sverige medfört särskilt
den nackdelen att svenska fiskare
berövats fiskerätt i områden som tidigare
varit internationellt vatten. Med
hänsyn till de stränga ryska reglerna om
trafik i och över territorialvatten har
även olägenheter uppkommit för sjöfarten
och lufttrafiken. Som bekant har Sverige
liksom Danmark yrkat på rättslig
prövning av den tvistefråga, som här
uppkommit, men detta förslag har från
rysk sida avböjts.

Frågan om territorialvattnets bredd
kommer i sinom tid upp i ett större sammanhang
inom FN, enär spörsmål rörande
territorialvatten liänskjutits till den
lagkommission som är sysselsatt med kodifiering
av vissa internationella rättsproblem.

Ett annat tvisteämne mellan våra länder
skapades genom nedskjutningen i
somras av två svenska flygplan över fritt
vatten i Östersjön. Detta allvarliga övergrepp,
varigenom bägge planen förolyckades
och det ena planets besättning på
åtta man omkom, väckte stor förstäm -

ning och indignation i vårt land. Händelsen
var som bekant föremål för en
notväxling med Sovjetunionens regering
som offentliggjorts. Jag skall därför icke
nu redogöra för noternas innehåll. Sovjetunionens
regering vägrade godtaga den
svenska framställningen av sakförhållandet
och avböjde varje form av internationell
undersökning eller skiljedom.
Frågan upptogs sedermera av utrikesministern
i ett anförande under FN:s
generaldebatt i höstas, vilket anförande
utförligt refererades i svenska pressen.
Därjämte gavs vidsträckt publicitet åt
fakta i saken genom utgivandet av en blå
bok på svenska, engelska och franska
språken.

Utrikesministern hade också tillfälle
att vid personligt sammanträffande med
utrikesminister Vysjinskij under FNförsamlingens
möte understryka allvaret
i den svenska reaktionen mot Sovjetunionens
handlingssätt och mot den
sovjetryska ståndpunkten att vägra godtaga
internationellt undersökningsförfarande
eller skiljedom i dessa tvistefrågor.

Tysklands öde efter kriget har varit
och är ett av de stora tvisteämnena mellan
öst och väst. Den uppgörelse om
tysklandspolitiken, som för den närmaste
övergångsperioden efter kriget
hade träffats mellan de segrande stormakterna,
kunde ju inte länge upprätthållas.
Något subsidiärt politiskt program
eller en politik på längre sikt synes
inte ha från början övervägts eller
utformats. När den provisoriska uppgörelsen
bröt samman, kom därför stormakternas
tysklandspolitik att i hög
grad präglas av improvisationer.

Så småningom har västmakternas
tysklandspolitik fixerats därhän att de
med stöd av Västtysklands regering eftersträvade
dels ett allianssystem mellan
Västtyskland och de europeiska västmakterna,
dels Västtysklands upprustning,
dels ock — med hänsyn särskilt
till farhågor för ett framtida upprustat
Tysklands politik —• bildandet av
en europaarmé, sammansatt av kontingenter
från de deltagande sex staterna

Onsdagen den 4 februari 1953.

Nr 4.

— Frankrike, Västtyskland, Italien och
de tre Beneluxländerna. Möjligheten av
Tysklands enande under demokratiska
former hålles öppen. Man synes dock på
västmaktshåll inte på allvar tro, att denna
programpunkt för närvarande kan
realiseras, och det är oklart, vilka konsekvenser
dess genomförande skulle få
för västmakternas övriga tysklandsprogram.

Sovjetunionens tysklandsprogram har
skisserats i en not av den 10 mars förra
året, riktad till västmakterna. Där föreslås
ett återställande av Tysklands enhet
genom avslutande av ett fredsfördrag
och tillbakadragande av ockupationstrupperna
i bägge zonerna inom ett
år efter fredsfördragets avslutande. Vidare
skulle Tyskland tillåtas ha de nationella
stridskrafter som behövs för
landets försvar. Tillika skulle Tyskland
förplikta sig att icke ingå någon förbindelse
eller något militärt förbund
riktat mot en makt som med egna stridskrafter
deltagit i kriget mot Tyskland
—■ en programpunkt som brukar betecknas
som krav på Tysklands neutralisering.

Den sovjetryska noten av den 10 mars
blev inledningen till en notväxling som
kanske ännu inte är avslutad. I västmakternas
svarsnot av den 25 mars gjordes
gällande, att förhandlingar om ett
tyskt fredsfördrag inte kunde börja förrän
betingelserna för fria val i hela Tyskland
föreligger och förrän en samtysk
regering bildats som kunde deltaga i
förhandlingarna om fredsfördraget.
Från Sovjetunionens sida har yrkats att
ordningen blir den omvända: först förhandlingar
om Tysklands neutralisering,
dess rätt till rustningar och dess gränser,
därefter förhandlingar om bildandet
av en alltysk delegation med representanter
för öst- och Västtyskland, som
skulle deltaga i diskussionen om fria
val och bildandet av en alltysk regering.
Sista etappen borde enligt denna ståndpunkt
vara utformandet av fredsfördraget,
varvid i slutskedet en alltysk regering,
tillkommen genom fria val, skulle
medverka.

Denna tvist om ordningsföljden är
2 Första kammarens protokoll 1953. Nr 4.

Ang. Sveriges utrikespolitik,
uppenbarligen betingad av taktiska skäl.
På västmaktshåll betvivlas att Sovjetunionen
är uppriktigt beredd medverka
till fria val och att släppa sitt politiska
grepp över Östtyskland utan att få säkerhet
för politiskt inflytande över det
enade Tyskland. Därför skjutes frågan
om fria val i förgrunden från västmakternas
sida såsom en preliminär fråga.

Det har i pressen gjorts gällande, att
den tyska frågan synes rymma två stora
bytesobjekt mellan öst och väst. Sovjet
skulle göra en väsentlig eftergift genom
att utrymma östzonen och medge
upprättandet av ett enat Tyskland med
demokrati i västerländsk mening. Väst
å sin sida skulle göra en stor eftergift
genom att låta det enade Tyskland stå
fritt från militärallianser och sålunda
avstå från dess infogande i västerns
försvarssystem.

Mot en kompromisslösning av detta
innehåll torde västmakternas invändning
vara att ett enat, alliansfritt Tyskland
—- även om det vore militärt någorlunda
rustat — skulle bli ytterst
känsligt för ryskt tryck samt utsatt för
kommunistisk infiltration. De fruktar
möjligen också att Tyskland på grund
av sin ekonomiska struktur och sina
gamla förbindelser med Östeuropa skulle
komma att av ekonomiska skäl gravitera
åt öst. Sovjet torde befara en motsatt
utveckling. I ett demokratiskt Tyskland
kan kommunismens inflytande
komma att väsentligen minskas, och det
enade Tyskland kan så småningom ta
både upprustning och utrikespolitik i
egna händer och välja att alliera sig
med västmakterna.

För närvarande förefaller det som om
dessa ömsesidiga farhågor från de bägge
stormaktslägren skulle hindra en
verklig lösning av den tyska frågan.
Man räknar därför på bägge håll med en
för lång tid framåt bestående delning av
Tyskland. Men Tysklands delning för
obestämd tid är ett abnormt tillstånd,
som innesluter betydande faror för Europas
politiska och ekonomiska framtid.

Alla lösningar av den tyska frågan
är förenade med risker för framtiden ur

Nr 4.

Onsdagen den 4 februari 1953.

Ang. Sveriges utrikespolitik,
den ena eller andra främmande maktens
synpunkter. Dessa risker kan knappast
undanröjas genom några helt bindande
garantier. Till slut kan dock inte Tyskland
betraktas som blott objekt för de
segrande makternas politik. Det tyska
folket avstår i längden inte från att se
landets enhet och självständighet förverkligade.

Förenta Nationernas församling inledde
sitt årliga sammanträde i höstas
med en allmän debatt. Under dennas
första skede gavs från svensk sida, såsom
nyss nämnts, en redogörelse för våra
mellanhavanden med Sovjetunionen
på grund av de nerskjutna svenska flygplanen
och tvisten om territorialvattengränsen
i Östersjön.

Den dominerande frågan vid FN-församlingens
möte var Koreafrågan. De
förhandlingar om ett militärt stillestånd
i Koreakriget som pågått så länge
har lett till samförstånd i åtskilliga
punkter. Men spörsmålet om utväxlingen
av krigsfångar har varit olösligt.

Bland de frågor, vari preliminär uppgörelse
redan tidigare hade träffats, är
det en som speciellt berör Sverige. Parterna
har nämligen överenskommit att,
ifall ett vapenstillestånd träder i kraft,
uppgiften att övervaka vissa militära
bestämmelsers iakttagande skall tillkomma
en kommission av fyra neutrala
makter, två utsedda av FN-sidan, två av
motsidan. De förstnämnda två makterna
är Sverige och Schweiz, de sistnämnda
Polen och Tjeckoslovakien. Svenska regeringen
har liksom den schweiziska i princip
antagit uppdraget.

Meningsmotsättningarna i krigsfångefrågan
har uppstått därigenom att ett
stort antal krigsfångar från Nordkorea
och Kina vid förfrågningar förklarat
sig icke under några förhållanden vilja
återvända till hemlandet. Det har uppgivits
att av 120 000 krigsfångar omkring
en tredjedel ställt sig på denna
ståndpunkt. Under stilleståndsförhandlingarna
har FN-kommandots representanter
hävdat, att man icke bör bruka
våld för att återföra dem till hemlandet,
medan motparten krävt alla krigsfångars
återsändande.

Det problem som här uppstått och
vållat så stora svårigheter har knappast
varit förutsett. Endast sällan har det
förekommit att i sammanhang med ett
fredsslut krigsfångar till större antal
motsatt sig att bli utväxlade och att få
återvända till sitt hemland. I allmänhet
synes internationella konventioner i
ämnet — såsom nu senast 1949 års Genévekonvention
— icke ha räknat med
att krigsfångar skulle motsätta sig återsändandet
till hemlandet eller att hemlandet
skulle kräva återlämnandet av
krigsfångar, som själva inte ville återvända.

Under diskussionerna om krigsfångarnas
repatriering i samband med ett
stillestånd i Koreakriget har både rättsliga
och politisk-moraliska argument
anförts. Från östsidan har gjorts gällande,
att det är en konstant folkrättslig
grundsats att alla krigsfångar återsändes
och att hänsyn ej bör tas till krigsfångarnas
egna meningar. Det bär också
påståtts, att krigsfångar i Sydkorea, som
sagt sig inte vilja återvända hem, varit
utsatta för påtryckning och inte kunnat
ge uttryck åt sin fria vilja. Från
västsidan har påpekats, att Sovjetunionen
efter första världskriget ingått ett
stort antal internationella avtal, vari
medgivits att krigsfångar, som vägrade
återvända till sitt land, icke behövde
återlämnas. Några rättsliga hinder mot
överenskommelser av sådant innehåll
kunde icke påvisas.

Beträffande konstaterandet av krigsfångarnas
egen vilja har från västmaktssidan
sagts, att man vore beredd acceptera
vilken som helst form av opartisk
kontroll. Endast de krigsfångar skulle
undanlagas från utväxlingen, som vore
beredda att göra våldsamt motstånd mot
ett utlämnande. Det har också hävdats,
att 1949 års Genévekonvenlion icke ålägger
ett land att bruka våld för krigsfångars
hemsändande.

Ett resolutionsförslag framlades av
USA, med anslutning från ett 20-tal andra
delegationer. Däri gavs uttryck åt
uppfattningen, att ett stilleståndsavtal
borde eftersträvas som inneliölle bl. a.
alt alla krigsfångar bör få tillfälle att

Onsdagen den 4 februari 1953.

Nr 4.

återvända till sitt land men att våld icke
finge användas för att framtvinga deras
återvändande. Den svenska delegationen
tillkännagav sin anslutning till denna
ståndpunkt.

Sovjetunionen föreslog tillsättandet av
en kommission av elva stater med uppdrag
att vidtaga omedelbara åtgärder för
uppgörelse i Koreafrågan på grundvalen
av ett enat Korea, vilka åtgärder borde
innefatta genomförandet av alla
krigsfångars repatriering.

Ett kompromissförslag framlades av
Indiens delegation. Däri upptogs tanken
att ge en särskild kommission i uppdrag
att övervaka och i sista hand bestämma
om repatrieringen av krigsfångar.
Kommissionen borde antingen utgöras
av den tidigare avtalade kontrollkommissionen
(Schweiz, Sverige, Polen
och Tjeckoslovakien) eller av fyra andra
medlemmar, utsedda två av FN-parten
och två av motsidan. I bägge fallen skulle
i händelse av delade meningar en
femte »skiljedomare» ha avgörande röst.
Såsom allmänna direktiv skulle gälla att
våld icke får brukas vare sig för att
kvarhålla eller för att återsända krigsfångar.

Församlingen antog det indiska resolutionsförslaget
med viss jämkning. Endast
östblocket röstade emot detsamma.
Församlingens resolution översändes till
Pekingregeringen och Nordkoreas regering,
vilka emellertid avböjt att acceptera
densamma som grundval för ett
stillestånd. Koreafrågan i dess olika
aspekter kommer att behandlas av församlingen
under den nya session som
väntas börja någon gång i februari.

Ett av de väsentliga dragen i den allmänpolitiska
utvecklingen efter kriget är
den ökade motsättningen mellan å ena
sidan de folk i Asien och Afrika, som
helt nyligen förvärvat nationell oavhängighet
eller alltjämt befinner sig i
beroendeställning, å andra sidan de stater,
som härskat eller fortfarande härskar
över dem. Den nämnda motsättningen
sammanfaller ofta med spänningen
mellan färgade och vita; mellan en på
gamla x>roduktionsformer vilande kultur
i öster och en hög industriell civilisa -

Ang. Sveriges utrikespolitik,
tion i väster; mellan länder, där svälten
tar sin jämna skörd av befolkningen,
och stater med en relativt hög levnadsstandard.
Motsättningen präglar i hög
grad förhandlingarna i Förenta Nationerna
och kommer där till uttryck i
talrika frågor, t. o. m. i sådana av teknisk
och administrativ natur.

De två mål, som kolonialfolken satt
för sina strävanden, är nationell oavhängighet
och ekonomisk utveckling för
höjande av de breda lagrens levnadsstandard.
Vad det ekonomiska målet angår
kan detta uppnås endast genom att
bättre utnyttja råvarutillgångarna, att
bygga ut en inhemsk industri och att
effektivisera lantbruket. Härför erfordras
bl. a. betydande kapitalinsatser, vilka
icke inom rimlig tid kan uppbringas
inom länderna själva. Ett samarbete
måste i deras eget intresse komma till
stånd med de mera utvecklade och kapitalstarka
länderna. Huvudproblemet på
denna punkt består i att låta kapital
och teknisk expertis komma de underutvecklade
länderna till godo i former,
som icke av dessa länder uppfattas såsom
hindersamma eller förnedrande eller
siktande mot en av enskildas vinstintressen
dikterad exploatering. Samtidigt
måste rimliga garantier ges åt de utländska
statliga eller enskilda instanser,
som ställer kapitalet eller expertisen till
förfogande. Det är av vikt, att samarbetet
så organiseras, att det icke kan framställas
som dominerat av enskilda staters
politiska intressen, och också att de
underutvecklade länderna lämnas frihet
att mot bakgrunden av sina egna förutsättningar
och traditioner själva välja
de politiska och organisatoriska formerna
för utvecklandet av sitt näringsliv.
Glädjande nog synes dessa synpunkter
vinna beaktande i det betydelsefulla
hjälparbete, som bedrives såväl av Förenta
Nationernas olika organ som inom
ramen för Förenta staternas fyrapunktsprogram
och enligt Colomboplanen.

Strävandena att nå det andra av de
mål, som kolonialfolken satt sig före, den
nationella oavhängigheten, har fört vidsträckta
kretsar inom dessa folk i ofta
våldsam konflikt med de förvaltande

Nr 4.

Onsdagen den 4 februari 1953.

Ang. Sveriges utrikespolitik,
staterna. Längtan att befria sig från vad
som uppfattas som ett friimlingsok är
förståelig och måste mötas med sympati.
Men det är olyckligt om kraven på nationellt
oberoende och statlig suveränitet
drives så häftigt, att de omöjliggör
det internationella samarbete, utan vilket
ingen stat i vår tid kan lösa sina
egna politiska och ekonomiska problem.

FN:s stadga uppställer vissa riktlinjer
för behandlingen av dels sådana områden
som ställts under ett internationellt
förvaltarskapssystem, dels andra icke
självstyrande territorier. Som en allmän
grundsats gäller för bägge grupperna av
områden, att skyddsmakterna skall främja
deras utveckling emot självstyrelse och
beakta deras politiska strävanden under
hänsynstagande till varje områdes och
befolknings särskilda förhållanden och
skiftande utvecklingsstadier. Hela kolonialsystemet
har genom dessa allmänna
förpliktelser till en viss grad — men
endast i mycket begränsad utsträckning
— ställts under FN:s överinseende. Stadgans
formella regler ger utrymme för
skilda tolkningar beträffande FN:s rätt
till ingripanden, och nyssnämnda motsättningar
i sak gör sig starkt gällande
i debatter och vid voteringar.

I viss mån besläktade med dessa frågor
är sådana som gäller behandlingen
av infödingsbefolkningen i länder med
ett ledande skikt av annan ras. Särskilt
har Sydafrikanska unionens skärpta raspolitik
väckt stort uppseende inom FN
såsom innebärande ett förnekande av
hela den målsättning för behandlingen
av främmande raser, varåt FN:s stadga
ger uttryck.

Den svenska delegationen har genom
sina inlägg och sin röstning hävdat en
liberal tolkning av reglerna om FN :s behörighet
att ingripa till främjande av
stadgans principer på dessa områden.
Delegationen har samtidigt vid sina ställningstaganden
utgått ifrån att verkliga
framsteg hän emot ökad självstyrelse
icke uppnås utan frivillig medverkan av
vederbörande stater själva och att denna
medverkan ofta vinnes säkrare genom
lämpor än genom antagande av
skarpa resolutioner med fördömande av

deras hållning. Det kan icke heller bortses
från att somliga av de stater, vilkas
företrädare är mest högljudda i sitt klander
mot behandlingen av kolonialfolk
eller infödingar av främmande ras, själva
förvägrar verklig medborgerlig frihet
för folkgrupper, som kommit under
deras välde, även om diskrimineringen
inte sker på grund av ras.

I detta sammanhang må också beröras
frågan om Spaniens inträde i ett av
FN:s fackorgan, Unesco.

Bakgrunden till denna spanska fråga
torde vara väl bekant. Under generalförsamlingens
första session 1946 antogs
en resolution, vari rekommenderades en
partiell bojkott, av Spanien i vad gällde
dess diplomatiska förbindelser med
FN:s medlemsstater och dess deltagande
i FN :s fackorgan och internationella
konferenser. Orsaken till denna hållning
var den ofria regimen i Spanien och
landets samröre med den tyska nazismen
och den italienska fascismen före
och under del andra världskriget. Bojkotten
skulle vara på en gång en demonstration
och en påtryckning. Demonstrationssyftet
vanns givetvis, men
påtryckningen visade sig under årens
lopp ineffektiv. Under FN:s femte möte
1951 togs den spanska frågan upp av
en grupp latinamerikanska stater. Resultatet
blev att bojkotten hävdes. Såsom
ofta inträffat i liknande fall hade ett till
synes abnormt och tillfälligt läge så
småningom stabiliserats. Andra stater
har måst räkna med det Spanien som
faktiskt är och som företrädes av den
bestående regeringen. Beslutet av 1951
om bojkottens hävande var ett uttryck
för denna ändrade syn på den spanska
frågan, av många stater dock endast
motvilligt accepterad och av några få
helt avvisad. Vid voteringen 1951 nedlade
Sverige sin röst i sällskap med de
andra skandinaviska länderna, Storbritannien,
Frankrike m. fl., sammanlagt
tolv stater.

Sedan generalförsamlingen sålunda
med stor majoritet visat grönt ljus för
Spaniens inträde i FN:s fackorgan, har
Spanien blivit medlem av ett halvt dussin
sådana organisationer: jordbruks -

Onsdagen den 4 februari 1953.

Nr 4.

och livsmedelsorganisationen, världshälsoorganisationen,
civila luftorganisationen,
teleunionen, meteorologiska världsorganisationen,
världspostföreningen.
Det var att vänta att frågan om Spaniens
medlemskap även i det fackorgan som
sysslar med intellektuellt samarbete, folkupplysning
och folkuppfostran skulle
resas. Dock föreföll det inte självklart
att vad som accepterats beträffande
FN:s övriga fackorgan också skulle tilllämpas
i fråga om Unesco, vars program
så starkt understryker betydelsen
för organisationens verksamhet av andlig
och politisk frihet och av respekt för
de mänskliga rättigheterna. Vid voteringen
i Unescos generalförsamling visade
det sig emellertid att en stor majoritet,
44 delegater, röstade för Spaniens upptagande,
under det att 4 röstade emot
och 7 nedlade rösten, bland dem Sverige,
Norge och Danmark. Svenska regeringen
ansåg sig alltså, trots det principiella beslutet
av 1951, oförhindrad att genom
röstnedläggning markera en från majoriteten
avvikande ståndpunkt.

På det ekonomiska området har det
internationella samarbete, i vilket även
Sverige deltager, gått vidare.

Inom organisationen för europeiskt
ekonomiskt samarbete har arbetet under
senare tid huvudsakligen inriktats på att
sammanställa en rapport rörande den
ekonomiska situationen i Europa och
dollarproblemet. Den tid, som ursprungligen
åsyftades med det amerikanska
hjälpprogrammet, har gått till ända, och
enligt tidigare planer skulle man nu vara
framme i ett läge, där Europas finansiella
och ekonomiska balans mot världen
i övrigt vore återställd. Förväntningarna
om att dollarbristen vid denna
tilpunkt skulle ha övervunnits har icke
besannats. De utredningar, som verkställts
om orsakerna härtill, har sammanfattats
i den nyss berörda rapporten.
Det har visat sig, att hindren mot återställande
av en dollarbalans är mera
djupgående än man tidigare gjort klart
för sig och kan övervinnas endast genom
ytterligare gemensamma ansträngningar
på båda sidor Atlanten. Beträffande de
europeiska ländernas politik har man

Ang. Sveriges utrikespolitik,
framhållit nödvändigheten av återställd
eller bibehållen intern finansiell stabilitet.
För de nordamerikanska staternas
del har särskild vikt fästs vid en liberalare
importpolitik och vid främjandet
av kapitalrörelser till underutvecklade
länder såväl som till Europa. Det är möjligt
att en brist på finansiell balans mellan
de nordamerikanska staterna och
Europa kommer att fortbestå även om
alla ansträngningar göres att förbättra
läget efter angivna linjer. Denna risk är
dock inget skäl att icke göra allt för
att, såvitt möjligt, återställa balansen
inom världshandeln, så att nuvarande valutapolitiska
restriktioner kan upphävas.

Vad här sagts är ur svensk synpunkt
av omedelbar betydelse bl. a. när det
gäller att bedöma möjligheterna att bibehålla
och vidareutveckla den av Parisorganisationen
skapade europeiska betalningsunionen.
Unionens verksamhet har
varit avgörande för utvecklingen av Sveriges
handel med Europa och måste betraktas
som en förutsättning för den liberalisering
av importen, som det varit
möjligt att genomföra. Strävandena går
för närvarande ut på att ge unionen en
fastare finansiell ställning. Därjämte önskar
man att vidga unionens arbetssfär för
att på så sätt närma sig konvertibilitet
för de europeiska valutorna. Vad resultatet
kan bli av pågående överväganden
är det ännu för tidigt att uttala sig om.

Sveriges ställning i betalningsunionen
är för närvarande tillfredsställande. Till
följd av gynnsamma bytesvillkor med utlandet
växte vår behållning i fonden under
förra halvåret 1952 mycket snabbt,
dock utan att föra oss över den gräns,
vid vilken särskilda kontroll- och spärråtgärder
enligt reglerna för fonden skall
träda i tillämpning. Därefter har vår
behållning i fonden förblivit i huvudsak
konstant trots sänkta priser på svenska
exportvaror.

Under hösten har den i enlighet med
den s. k. Schumanplanen upprättade
kol- och stålunionen mellan Frankrike,
Italien, Tyskland och de tre Beneluxländerna
trätt i funktion. Efter förhandlingar
med unionen har upprättats en
särskild representation gentemot denna.

Nr 4.

Onsdagen den 4 februari 1953.

Ang. Sveriges utrikespolitik.

Denna representation motsvarar i princip
den som brukar förekomma vid handelsförhandlingar,
med den praktiska
skillnaden likväl att den svenska delegationen
i detta fall är permanent och har
en fast företrädare på platsen för unionens
verksamhet.

Det är givetvis ännu för tidigt att uttala
sig om de återverkningar, som skapandet
av en gemensam marknad för kol och
stål mellan unionsländerna kan få för
Sverige. Det är angeläget att åstadkomma
fruktbärande relationer till unionen med
hänsyn till dess betydelse både såsom
led i de europeiska samarbetssträvandena
och såsom en av de stora avnämarna
för svensk export i synnerhet av
järnmalm.

Inom Europarådet har under det
gångna året vissa allmänna principfrågor
dominerat överläggningarna. Ehuru
de olika spörsmålen delvis är inflätade
i varandra kan man urskilja åtminstone
två komplex av frågor. Dels har den i
mars 1952 från brittisk sida lanserade
s. k. Edenplanen diskuterats. Dels har
den alltsedan församlingens första sammanträde
diskuterade tanken om bildandet
av en europeisk politisk myndighet
närmare utformats i rapporter och resolutioner.

Edenplanen skisserades av den brittiske
utrikesministern i mars 1952 under
ett möte med Europarådets ministerkommitté.
Den remitterades senare till
den rådgivande församlingen för dess
yttrande, vilket avgavs vid septembermötet
förra året. Planen innebär att
Europarådet göres till ett slags moderorganisation
till mer speciella organisationer,
vari blott en del av Europarådets
medlemsstater medverkar. Närmast tar
Edenplanen sikte på relationerna mellan
Europarådet, å ena sidan, och de
bägge i fördragstexter redan utformade
organisationer som föreligger i kol- och
stålunionen och den europeiska försvarsunionen
å den andra sidan. Den förstnämnda
unionen har ju redan trätt i
funktion medan fördraget om den europeiska
försvarsunionen visserligen undertecknats
av de sex deltagande staterna
men ännu icke ratificerats.

Hela problemet om Edenplanen befinner
sig ännu på utredningsstadiet och
har kommit att i viss mån sammankopplas
med planen på en politisk myndighet.
Från den svenska regeringens sida
har vid olika tillfällen gjorts bestämda
reservationer mot inlemmandet av den
tilltänkta försvarsgemenskapen i Europarådet.
Det har framhållits, att Sverige
fasthåller vid den ståndpunkt som fått
sitt uttryck i stadgan för Europarådet,
art. 1 d), vari förklaras att frågor rörande
medlemmarnas försvar icke faller
inom Europarådets behörighet. Det skulle
icke överensstämma med Sveriges
alliansfria politik att som medlem i Europarådet
deltaga i överläggningar om
det europeiska försvaret såsom en gemensam
angelägenhet för medlemsstaterna.
Ifall planen genomföres kan därför
Sveriges nödgas ta sin ställning till
Europarådet under övervägande.

Det må här inskjutas att försvarsfrågor
allt livligare kommit att diskuteras
i den parlamentariska församlingen i
Strassburg i trots av stadgans nya citerade
bestämmelse. Det bör härvid erinras
om att delegaterna i församlingen
icke representerar sina regeringar,
såsom fallet är t. ex. med delegaterna i
Förenta Nationernas församling, utan
uppträder envar endast å sina personliga
vägnar.

Församlingen har rent av vid höstsessionen
förra året föreslagit att ministerkommittén
skall från Nordatlantiska rådet
begära erforderliga uppgifter avsedda
för en årlig rapport om allmänna
europeiska försvarsproblem, vilken rapport
skulle tjäna som grundval för överläggningar
i församlingen.

Vad slutligen angår det andra frågekomplexet
eller bildandet av en europeisk
politisk myndighet, kan detsamma
sägas gälla stiftandet av en politisk
union, mer eller mindre intim, mellan
Europarådets medlemsstater eller så
många av dessa som är beredda att slå
in på en sådan väg. Det pågår för närvarande
ett ivrigt författande av texten,
vari grundlinjerna uppdrages för en
konstitutionell sammanslutning mellan
sex stater inom Europarådet, med tills

Onsdagen den 4 februari 1953.

Nr 4.

vidare det syftet att utgöra en sammanbindning
av försvarsgemenskapen och
kol- och stålunionen.

Detta problem har varit föremål för
debatt vid Europarådets församlings
sammanträde den 14—17 januari detta
år. Därvid har församlingen antagit en
rekommendation till ministerkommittén
om ändringar i Europarådets stadga,
varigenom bl. a. förbindelserna mellan
den blivande politiska unionen och Europarådet
skulle regleras.

Från svensk sida kan uppenbarligen
inga invändningar göras mot att de sex
stater, som redan beträtt den federalistiska
vägen genom utformningen av koloch
stålgemenskapen och den planerade
försvarsgemenskapen, tar ytterligare steg
i samma riktning och bildar en verklig
federation eller union med överstatliga
drag. När det gäller förbindelserna mellan
en sådan framtida federation och
Europarådet beröres emellertid också
vårt lands intressen. Av den lämnade redogörelsen
framgår att regeringen med
kritisk uppmärksamhet följer projekten
att helt förändra Europarådets karaktär
och program.

Till slut bör i denna redogörelse också
påminnas om det nya organ för nordiskt
.samarbete, som under namn av
Nordiska rådet inom kort skall ha sitt
konstituerande möte. Detta råd har icke
tillkommit för att vara ett samarbetsorgan
i utrikespolitiska frågor även om sådana
inte är uteslutna från rådets behörighet.
Men just den omständigheten att
våra länder valt olika vägar inom utrikespolitiken
gör det angeläget att knyta
banden mellan våra folk fastare på andra
områden.

Den svenska regeringen hälsar med
glädje tillkomsten av Nordiska rådet såsom
ett organ där parlamentarikerna får
tillfälle att i högre grad än hittills ta del
i det nordiska samarbetet och tillföra
detta friska impulser. Rådet blir en påbyggnad
på de ministermöten som sedan
länge förekommit.

Med erfarenheterna från två världskrig
i friskt minne ser alla folk med oro
på kapprustningen och den ökade spänningen
mellan stormakterna och frågar

Ang. Sveriges utrikespolitik.

sig, om vi driver mot en ny världskatastrof.
Det finns ingen anledning tro, att
icke folkens oro och fredslängtan delas
av regeringarna. Vi har helt nyligen hört
Förenta staternas avgående president i
vädjande och djupt allvarliga tonfall
varna för atomkrigets fasor, ett krig då
miljoner människoliv kunde släckas i
ett drag, världens stora städer ödeläggas,
det förgångnas kulturella landvinningar
förintas och själva grundvalen för vår
civilisation ryckas undan. Från rysk
sida har under senaste tiden också gjorts
uttalanden om följderna av ett nytt
världskrig. Man inskränker sig i Moskva
till att förutspå den icke-kommunistiska
kulturens och samhällsordningens undergång
i händelse av ett sådant krig,
men man gör sig helt säkert inga illusioner
om vad som skulle drabba även det
egna landet. Den samstämmighet i uppfattningen,
som man här tycker sig märka,
är förvisso ingen fast grund att bygga
ett konstruktivt fredsarbete på, men
det kan ändå ha sin betydelse att konstatera
dess förekomst.

Sällan har ordet fred varit så på allas
läppar som i vår tid. Men fredsappeller
är i och för sig inga verksamma bidrag
till freden om de inte är burna av vilja
att i handling uträtta något för fredens
befästande. Att ropa på fred men samtidigt
driva egna ståndpunkter eller krav
i internationella frågor till det absurda,
under hätska beskyllningar mot dem
som inte accepterar kraven, det är propaganda
som bara hindrar eller försvårar
verkliga uppgörelser. Människorna
spejar ivrigt efter tecken som kan tyda
på konkreta framsteg vid försöken att
trygga freden.

Nyligen har den sovjetryska regeringschefen
till en amerikansk intervjuare
meddelat, att han är villig samverka i
nya diplomatiska åtgärder för att få slut
på kriget i Korea. Förklaringar av denna
art är stundom blott taktiska drag i
tävlan om världsopinionen. Låt oss hoppas
att denna är något mera: ett förebud
om ändrad inställning i krigsfångefrågan
på sovjetrysk sida. Då det kan antagas
att en sovjetrysk förklaring i frågan
har skett i samråd med Kinas regering,

Nr 4.

Onsdagen den 4 februari 1953.

Ang. Sveriges utrikespolitik,
skulle här möjligen skymta en utsikt att
äntligen nå en lösning av den fråga som
uppgivits vara det enda återstående
hindret för ett vapenstillestånd i Korea.

Herr EWERLÖF (h): Herr talman!
Först ber jag med anledning av statsministerns
inledningsord att få å min
grupps vägnar ansluta mig till statsministerns
uttryck för allas vårt varma deltagande
med de oss närstående folk, som
drabbats av fruktansvärda förluster i
människoliv och egendom genom naturkatastrof.
Vad som kan göras från svensk
sida för att lämna bistånd i katastrofen
kommer säkerligen också att bli gjort.
Vi hälsar med tillfredsställelse de åtgärder
som från regeringens sida redan vidtagits
i detta syfte.

Vad vi framför allt frågar oss inför läget
i världen i dag är, om krigsfaran har
ökat eller minskat. Vi har visserligen
kunnat finna vissa uttryck på västsidan
för den meningen att krigsfaran skulle
vara i någon mån förskjuten i tiden. Men
fråga är, om inte den franske försvarsministern
Pleven gav en riktig karakteristik
då han häromdagen lät förstå att
varje försök till bedömande av tidtabellen
härvidlag vore detsamma som »att
spå i kaffesump». Några tecken på en avspänning
i det kalla kriget mellan öst och
Väst har sannerligen inte kunnat förmärkas.
Vid bevistandet av FN:s generalförsamlingar
under de senaste tre åren har
jag snarast fått intrycket av en fortgående
temperaturstegring. Vid det senaste
mötet kunde detta särskilt konstateras i
sammanhang med behandlingen av Koreafrågan,
för vilken statsministern redogjort
i sin exposé. På vilken sida den
verkliga fredsviljan var till finnandes
och på vilken den saknades, behövde
man inte vara i tvivelsmål om.

Om man trots allt vägrar att uppge
hoppet om att ett nytt världskrig skall
kunna undvikas, beror det på att ett jämviktsläge
håller på att inträda genom
upprustning i väster och att alla vid detta
laget måste inse att ett allmänt krig med
moderna förstörelsemedel skulle utan åtskillnad
på segrare och besegrare efterlämna
en värld i kaos.

Vad vårt eget land beträffar berörde
statsministern till en början de händelser
under senare tid, som utgjort en belastning
av våra förbindelser med Sovjetunionen.

Sovjet har — måhända framför allt av
militära motiv — ensidigt skjutit fram
sin sjögräns i Östersjön till 12 nautiska
mil. Två obeväpnade svenska flygplan har
nedskjutits över Östersjön av sovjetryskt
jaktflyg, varvid åtta svenska flygares liv
spilldes. De svenska protesterna avvisades
med kränkande motpåståenden.
Sovjet vägrade deltaga i ärendets hänskjutande
till avgörande genom skiljedom.
Jag understryker statsministerns uttalande
om den stora förstämning och indignation
som detta övergrepp framkallat
i vårt land.

Statsministern nämnde emellertid märkvärdigt
nog ingenting om de allvarliga
spioneriaffärerna, som givit anledning
till svenska protester mot rysk ambassadpersonals
inblandning i dessa, protester
som tillbakavisats i demonstrativ och för
svenskt rättsväsen förolämpande form.
Dessa omständigheter måtte väl också höra
till bilden av Sovjetunionens sätt att
vårda sig om sina förbindelser med vårt
land.

För ett år sedan meddelade utrikesministern
i ett interpellationssvar i andra
kammaren till herr Hallén, att frågan
i vad mån främmande diplomaters rörelsefrihet
i Sverige lämpligen borde
regleras på grundval av ömsesidighet vore
under övervägande. Samtidigt lämnades
redogörelse för de inskränkningar
i rörelsefriheten, som vår beskickning i
Moskva är underkastad. Tillika uppgavs,
att, såvitt känt var, ingen stat hittills
vidtagit några motåtgärder gentemot
Sovjetunionens beskickningar med anledning
av reseinskränkningarna i Sovjet,
under det att på åtskilliga håll restriktioner
införts mot andra östeuropeiska
stater.

Enligt numera föreliggande upplysningar
har reciproka inskränkningar även
i förhållande till Sovjetunionen vidtagits
av en rad stater, nämligen Belgien, Grekland,
Frankrike, Förenta staterna, Holland,
Italien, Kanada, Storbritannien och

Onsdagen den 4 februari 1953.

Nr 4.

Turkiet. Det förekommer i dessa länder
två huvudtyper av restriktioner beträffande
sovjetryska diplomaters resor utanför
en viss mindre, fri zon. Den ena huvudtypen
innebär ett ansökningsförfarande
med tillstånd eller avslag, den andra
att notifikation, i regel 48 timmar före
resans anträdande, fordras. Restriktionerna
gäller därvid i de flesta fall icke
blott ryska diplomater utan även diplomater
från de ryska vasallstaterna på
Balkan.

Regeringen har sålunda fått nytt material
för sin redan i fjol utlovade prövning
av frågan om en reglering av särskilt
sovjetdiplomaternas rörelsefrihet i
Sverige på grundval av ömsesidighet.

I och för sig borde det vara tillräckligt
att i detta avseende hänvisa till reciprociteten,
som av gammalt brukar noga
bevakas i diplomatiska sammanhang.
Härtill kommer vad som uppenbarats i
fråga om rysk ambassadpersonals inblandning
i spioneriaffärerna, och den
absolut negativa inställningen från
Sovjets sida till våra protester. Av rena
säkerhetsskäl förefaller det mig under
sådana förhållanden påkallat att rimliga
åtgärder vidtages till underlättande av
övervakningen av ryska diplomaters resor
i landet. Även psykologiska skäl anser
jag talar för sådana åtgärder. Ett minimum
skulle väl vara att föreskriva anmälningsplikt
före anträdandet av resa
utanför Stockholm. Är regeringen i tillfälle
att redogöra för resultatet av sin utlovade
prövning av denna sak?

1 övrigt har jag bara några få kommentarer
att ge till statsministerns meddelande.

Då frågan om formerna för att kontakta
FN beträffande vår tvist med Sovjet
om de nedskjutna flygplanen på ett
tidigare stadium varit föremål för åtskillig
diskussion, vill jag gärna betyga
som min erfarenhet från närvaron i FN
vid frågans upptagande där, att vi genom
utrikesministerns anförande i generaldebatten
nådde den inom FN företrädda
världsopinionen på ett verkningsfullt
och för svensk prestige förmånligt
sätt. Den svenska ståndpunkten och den

Ang. Sveriges utrikespolitik,
svenska reaktionen fick all den uppmärksamhet
och publicitet, som man
rimligen kunnat hoppas på.

Statsministern framhåller, att Sverige
på regeringens direktiv nedlade sin röst
vid omröstningen inom Unesco om Spaniens
upptagande i denna organisation.
Jag har svårt att godtaga det resonemang
som förts till stöd för detta ställningstagande.
Mig förefaller det, som om
bakom detsamma endast låg ett gammalt
ressentiment, som inte borde få vara
avgörande i frågor av denna politiska
innebörd. Inom FN har vi ju tagit den
ställningen, att man borde eftersträva
universalitet och bifalla alla ansökningar
om inträde. Detsamma borde väl i
minst lika hög grad gälla FN:s fackorgan.
I ett flertal av dessa har Spanien
redan vunnit medlemskap. Det framhålles
i regeringsmeddelandet att Unescos
program starkt understryker betydelsen
för organisationens verksamhet av andlig
och politisk frihet och av respekt
för de mänskliga rättigheterna. Vill man
med detta ha sagt att Spanien i dessa
hänseenden skulle vara mera tvivelaktigt
än åtskilliga andra länder i den brokiga
skara som redan tillhör Unesco?
Skulle man inte närmast ha anledning
anta att Spaniens upptagande i Unescos
intressesfär skulle kunna ha en gynnsam
inverkan på utvecklingen i detta land?
Mot denna bakgrund framstår för mig
röstnedläggelsen uteslutande som en eftergift
för i delta sammanhang ovidkommande
synpunkter.

I regeringsmeddelandet beröres vidare
den senare tidens utveckling i riktning
mot konvertibilitet inom det europeiska
valutaområdet. Jag delar fullkomligt den
uttalade uppfattningen om den stora
betydelsen av en sådan utveckling, men
vi måste också göra klart för oss, att
det är ett svenskt ekonomiskt intresse
av första ordningen att vi kan knyta an
till densamma. Vi måste vara beredda
att utforma vår inre ekonomiska politik
på ett sådant sätt att vårt deltagande i
en konvertibilitet icke försvåras eller
rent av omöjliggöres. Försummelser härvidlag
skulle få synnerligen olyckliga

Nr 4.

Onsdagen den 4 februari 1953.

Ang. Sveriges utrikespolitik.

följder för hela vår samhällsekonomi.
Jag var redan i remissdebatten i någon
mån inne på dessa problem.

Om ledande europeiska handelsnationer
skulle göra sina valutor konvertibla,
torde detta medföra allvarliga konsekvenser
för EPU:s fortbestånd. Om
EPU skulle sprängas, skulle för sådana
länder, som saknar möjlighet att genomföra
valutakonvertibilitet, de förmåner,
som EPU erbjudit genom att möjliggöra
en partiell multilateral handel, försvinna.
Dessa länder skulle bli alltmer isolerade
och hänvisas till en återgång till
bilaterala avtal och detaljregleringar för
sin utrikeshandel. De skulle väl också
sannolikt bli tvingade att köpa sina importvaror
dyrare, och deras terms of
trade skulle försämras. Riskerna för ökade
inflationstendenser och valutadevalvering
skulle förstärkas.

Kravet på en stark valutareserv ökas
inför utsikterna att andra länder så småningom
kommer att genomföra en valutakonvertibilitet,
som —- om även Sverige
kan ansluta sig därtill — skulle
skänka påtagliga fördelar men — om vi
ej har förutsättningar därför — skulle
medföra betydande nackdelar. Vid en
övergång till konvertibilitet för den
svenska kronan måste det finnas en kraftig
buffert och strategisk reserv av valutor
för att möta den första tidens sannolikt
stora påfrestningar. Ett vidare utvecklande
av detta tema torde emellertid
närmast höra hemma i den inrikespolitiska
debatten.

I anslutning till regeringens redovisning
av läget beträffande Europarådet
är det för mig angeläget att understryka
den utomordentliga vikten även för Sverige
av det europeiska samarbete, som
har sitt centrum i denna organisation.
lag skulle djupt beklaga om det inte
lyckades att skapa en form, som möjliggjorde
att Sverige stannade kvar i organisationen,
även om dess behörighet,
för dem det vederbör, utsträckes till att
omfatta uppgifter på försvarets områden.
Sverige bör positivt verka för att en
sådan lösning kan komma till stånd. Det
borde finnas goda utsikter att lyckas
därmed, då de andra europeiska stater,

som sammanslutit sig i Europarådet, veterligen
är angelägna om att finna en
form som är ägnad att underlätta Sveriges
fortsatta deltagande. Vid prövningen
av de förslag till lösningar, som kan
framkomma, får Sverige inte låta formalistiska
synpunkter vara avgörande.
Vi har vår historiskt givna plats och
uppgift i det europeiska samarbetet. Det
måste vara ytterligt tvingande skäl, som
skall föranleda oss att där träda åt sidan.
Mera skall jag här inte säga i denna
fråga, eftersom jag vet att herr Wistrand,
som ju är särskilt initierad i
dessa problem, kommer att närmare behandla
dem.

Herr talman! Jag har nu delgivit kammaren
de reflexioner, vartill regeringsmeddelandet
givit mig direkt anledning.
I dagens läge finner jag inte påkallat
att gå utöver denna ram.

Till sist känner jag som en fri man
ett behov att något avvika från den kyliga
objektivitet mellan Öst och Väst, som
regeringen måhända ansett sig tvungen
att iakttaga. Vi är ett litet folk. Vi har
nu en gång vårt läge i en skärningspunkt
mellan Öst och Väst. Vi för en
alliansfri politik därför att vi i nuvarande
läge finner det bäst motsvara våra
intressen. Men vi får fördenskull inte
glömma, att hela vårt samhällsbygge,
hela vår kultur, allt vad vi är, vad vi
har, och vad vi hoppas kunna bli står
och faller med den västra världens styrka.
Vi måste förstå att ansträngningarna
i väster att bygga upp ett förbundssystem,
stött på tillräckliga militära resurser,
är denna tids viktigaste fredsbevarande
faktor. Om freden ändock skulle
brytas, utgör tillvaron av detta förbundssystem
jämte styrkan hos vårt eget försvar
den enda grundvalen för våra förhoppningar
om fortsatt bestånd som en
fri kulturnation. Även om vi är alliansfria
i den politiska maktkampen, kan
vi i den bakomliggande idékampen varken
vara alliansfria eller neutrala.

Herr statsrådet HAMMARSKJÖLD: Herr
talman! I sina kommentarer till regeringsdeklarationen
har herr Ewerlöf be -

Onsdagen den 4 februari 1953.

Nr 4.

rört också den pågående diskussionen
om konvertibiliteten eller fri omväxling
av europeiska valutor i guld eller dollars.
Låt mig bara med några ord få beröra
denna specialfråga, som ju kanske
ligger något vid sidan om debattens huvudtema.

Jag tror att den internationella diskussionen
på denna punkt måste sägas
befinna sig på ett mycket tidigt stadium.
Vi får inte glömma att valutakonvertibilitet
förutsätter en rimlig grad av balans
i de internationella betalningarna.
Men var står vi i dag i detta hänseende?
Vi har ett Europa, som alltjämt visar en
mycket svag ställning gentemot dollarområdet,
en ställning som gång på gång
slår över i underskott och på lång sikt
kan befaras snarast vara ett underskottsläge.
Vi har i två av Europas största
handelsnationer, Frankrike och England,
mycket besvärliga valutaförhållanden
med stora underskott och en handelsreglering,
som i fråga om stränghet inte
lämnar något övrigt att önska.

Det säger sig självt att detta icke är
ett läge, i vilket man utan mycket allvarliga
överväganden kan gå vidare på
valutaliberaliseringens väg. Jag tror att
vi kan ta för givet, att man också på ansvarigt
håll i de närmast berörda länderna
kommer att tänka på saken två
gånger, innan man går vidare. Man måste
vara klar på vilka verkningarna kommer
att bli. Och man måste vara klar på vilka
förutsättningarna för framgång är och
hur långt man är ifrån att ha förverkligat
dessa förutsättningar i dag.

När detta är sagt, vill jag emellertid
tillägga, att det är ställt utom diskussion
att det mål, som man har i sikte, är ett
mål som för alla handelsnationer och för
oss är väsentligt. Vad jag har velat säga
är att detta mål måste betraktas som avlägset.

Därmed har jag icke på något sätt inlagt
någon reservation mot herr Ewerlöfs
synpunkter eller slutsatser. Tvärtom
är det ju så, att redan det faktum, att man
betraktar konvertibiliteten som ett mål
på lång sikt, gör det nödvändigt för
oss att i vår interna ekonomiska politik
alltid ha den frågan i sikte. Vi bör

Ang. Sveriges utrikespolitik,
med andra ord i avvägningen av våra
ekonomiska åtgärder alltid se till att vi
står rustade för den utveckling, som kan
komma i riktning av konvertibilitet.

Herr SANDLER (s): Herr talman! I anslutning
till statsministerns uttalande
vid början av dagens förhandlingar vill
jag uttrycka tillfredsställelse över de
snabba hjälpåtgärder, som har företagits
ifrån regeringens sida i anledning
av den stora översvämningskatastrofen,
varmed vi har gett ett första svenskt bidrag
till den manifestation av humanitet
och internationell solidaritet, som har
följt i stormflodens spår.

För att sedan övergå till dagens ämne
kan väl om förhandlingarna i dag liksom
tidigare den frågan komma att ställas,
om det här blir en verklig debatt
eller blott en serie av monologer. Det
hänger ju ganska mycket på det anslag
som kommer från oppositionens
sida. Om det definitiva svaret kommer
genom eftermälet till dessa förhandlingar,
kan det väl redan nu, sedan vi har
hört oppositionens första talesman, sägas
att frågan tills vidare är öppen.

Min ärade vän herr Ewerlöf, oppositionens
förste talesman här i kammaren,
bekläder inte professuren i opposition
—• den förekommer inte i denna kammare
— men jag tror att han ändå får
anses fylla kompetenskravet på att i
största allmänhet vara som tyskarna
säger »ein Mann anderer Meinung». Men
det får nog sägas, att det inte var mycket
av meningsskiljaktigheter som kom
fram i det anförande, som vi nyss har
hört.

Jag fäste mig vid att exempelvis frågan
om diplomatrestriktionerna rent av
blev en större fråga än nedskjutningen
av våra flygplan. Då man för i förgrunden
en så pass liten fråga, visar detta
väl, att i grund och botten är meningsskillnaderna
inte särskilt stora i dag
här i kammaren.

Jag skall om diplomatrestriktionerna
— för att börja någonstans — bara säga,
att naturligtvis är sådana restriktioner
berättigade ur rcciprocitetssynpunkt,

Nr 4.

Onsdagen den 4 februari 1953.

Ang. Sveriges utrikespolitik,
men de är sannolikt ganska verkningslösa
ur säkerhetssynpunkt. Jag vill inte
alls bagatellisera vad det här gäller, och
för min del vill jag rekommendera en
skärpt vaksamhet, men i former som
syns mindre och verkar mera.

Det gladde mig mycket att höra herr
Ewerlöf betyga sitt intryck från förhandlingarna
i New York, då den svenske
utrikesministern tog upp frågan om
nedskjutningarna av våra flygplan. Jag
hade tänkt att för egen del komma med
samma vittnesbörd, och det är särskilt
glädjande att en man ur oppositionen
i det hänseendet har förekommit mig.
Jag vill bara tillfoga att det intryck,
som församlingen fick, nog var ett helt
annat än läsarna av Dagens Nyheter på
sin tid kunde ha fått av Vysjinskijs där
fotograferade gäspning.

Det står som vanligt i trontalet, att
förhållandet till främmande makter är
gott. Jag tror att vi bör vänja oss vid
att detta rutinmässiga uttryck egentligen
inte säger mycket mera än att Sverige
för närvarande inte befinner sig i
krig med någon främmande makt, att
vi inte heller står under omedelbart
krigshot från något håll och att vi inte
befinner oss i den kritiska osäkerhet,
som nödvändigtvis följer med utbrottet
av ett stort krig i världen. Mera säger
inte uttrycket, och det bör därför heller
inte föranleda något sådant missförstånd
som att nedskjutning av svenska
flygplan över fritt vatten skulle lämna
det s. k. goda förhållandet oberört.

Då det var så pass litet av de rent politiska
ärendena som herr Ewerlöf tog
upp — och jag begränsar mig i detta
anförande till de politiska ärendena —
kanske det tillåtes mig att öka på kritiken
av den förda utrikespolitiken på
ett par punkter, som inte ännu har blivit
nämnda här — det kan ju komma.
Åtskillig kritik har riktats exempelvis
mot den svenska delegationens röstning
i Kinafrågan. Om detta vill jag bara ha
begagnat tillfället att nu säga, att den
svenska delegationen i det hänseendet,
i överensstämmelse med given instruktion,
dragit de fulla konsekvenserna av
att Sverige erkänt Kommunistkina. Jag

tillfogar att det i sak synes mig mycket
viktigare, att Kina i de internationella
förhandlingarna får tala med egen stämma
än att det skall vara Sovjet som med
eller utan fullmakt för dess talan, eller
att vi skall få höra satelliternas mer
eller mindre lyckade översättningar av
dagens sovjetteser. Låt oss sätta oss in
i att Kina visserligen är en fast och pålitlig
allierad i kommunistlägret, men
att det vore både osant och oklokt att
betrakta Kina som en satellitstat.

En hel del har också brukat sägas om
att Sverige är passivt då det gäller internationella
angelägenheter. Yi har inte
hört den kritiken från herr Ewerlöfs
sida, men man möter den då och då. Låt
mig nämna ett par exempel bara från
generalförsamlingens sista session. Sedan
Förenta staterna och andra, som
har trupper i Korea, lagt fram sitt förslag
i krigsfångefrågan, var det den
svenska delegationen som först tog
ställning till det framlagda resolutionsförslaget.
För ögonblicket innehar Sverige
ordförandeplatsen i Acheson-planens
fredspatrull. I regeringsdeklarationen
nämnes, att den svenska regeringen
i princip har svarat ja på det mycket besvärliga
uppdraget att eventuellt deltaga
i en kontrollkommission för stilleståndsavtal
i Korea. Att det å andra sidan
i fråga om eventuellt deltagande i
en repatrieringskommission har ansetts
ofrånkomligt att göra nödiga förbehåll
för att få se, vilka möjligheter det finnes
att verkställa ett sådant uppdrag, förmodar
jag inte möter någon gensaga
här hemma.

I konflikter mellan infödd befolkning
och s. k. vita stater har man från svensk
sida tagit fullkomligt klar ståndpunkt i
kompetensfrågan, då man hävdat rätten
att behandla sådana angelägenheter
men också ansett, att denna rättighet
borde tillämpas så att det blir något nyttigt
och vettigt resultat av de beslut som
fattas. Detta har ådagalagts vid behandlingen
av den sydafrikanska rasfrågan
och av förhållandena i Tunis och Marocko.
I det hänseendet tror jag att man
från svensk sida haft allt sinne för vad
Acheson uttryckte i orden: Det är vik -

Onsdagen den 4 februari 1953.

Nr 4.

tigare att nå Solutions, lösningar, än att
bara antaga resolutions.

Men om man nu kommer till det väsentliga
i den svenska utrikespolitiken,
kan det i dag konstateras att den alliansfria
kursen anses vara så självklar, att
den bara i förbigående beröres i regeringsförklaringen
och praktiskt taget inte
alls av oppositionens förste talesman.
Detta senare kan jag naturligen inte tolka
på annat sätt än att det inte föreligger
någon anledning att på den punkten
visa sig vara »ein Mann anderer Meinung».
Jag befarar att herr Ewerlöf från
den lilla krets, mestadels utanför den
svenska riksdagen, som har tillfälle att
vara ganska högröstad i sina publikationer,
måhända kommer att ådraga sig
det epitet som ofta användes i Amerika,
att vara en »me-tooer», vilket på svenska
skulle betyda detsamma som en »jagmedare».
Det användes i förklenande
syfte i denna lilla krets. För min egen
del skulle det aldrig falla mig in att
vilja begagna ordet i det syftet, ty om
man väger nöjet av att ha något att
tvista om beträffande utrikespolitiken
mot värdet av samförstånd i väsentliga
ting, är det ju självfallet att man med
den största tillfredsställelse konstaterar
samförståndet och att vågskålen med debattintresset
visar sig ha ren flugvikt.
Att nu ur det samförståndet kommunisterna
här i riksdagen genom sina politiska
gärningar utesluter sig själva ändrar
ju inte bilden. Det gör den bara klarare.

Det intryck som jag har fått av hur
vår kurs uppfattas nu ute i den västliga
världen kan jag helt kort uttrycka
så, att jag tror att man uppfattar den
som det näst bästa alternativet. Det kanske
från vår sida lämpligen kan kvitteras
med att säga, att sedan den skandinaviska
försvarsunionen gick i stöpet
har nog vi också anledning att tycka
att ett läge, som medger att Norge och
Danmark snabbt blir upprustade, också
ur vår synpunkt är det näst bästa. Jag
har för min del varit ganska pessimistisk
sedan den skandinaviska försvarsunionen
misslyckades beträffande möjligheterna
till samarbete på det interna -

Ang. Sveriges utrikespolitik,
tionella planet mellan våra grannstater
och oss. Jag vill gärna vitsorda att mina
farhågor i det hänseendet lyckligtvis icke
har blivit bekräftade. Det skandinaviska
samarbetet på det internationella planet
har blivit vida bättre än jag vid den
tidpunkten föreställde mig.

Om det allmänna läget skall jag inte
säga mycket. Regeringens korrekta
snabbteckning av den rådande spänningen
och de hopade oroselementen kan
naturligtvis locka till många reflexioner
och lätt urarta till en monolog. Jag vill
endast ta upp två saker i direkt anslutning
till regeringsmeddelandet.

Den första reflexionen gäller vårt allra
närmaste intresseområde. Vad jag därmed
avser är det tyska problemet. Det
är självfallet, även om Sverige inte kan
agera i den frågan, att vi med den allra
största uppmärksamhet följer vad som
kommer att hända beträffande det tyska
problemet. I regeringsmeddelandet fanns
det en analys av läget och dess möjligheter.
Jag understryker ordet analys.
Det innebar inte någon fingervisning
om hur man vill ha det från svensk sida.
I denna analys refererades bland andra
möjligheter det alternativet, att man
skulle få ett Tyskland som vore på en
gång enat, demokratiskt och alliansfritt.
Jag vill säga att den frågan ju
omedelbart inställer sig, om det alternativet
inte ur det alliansfria Sveriges synpunkt
är alldeles för bra för att kunna
bli sant inom någon näraliggande tid. Det
enda som i regeringsmeddelandet kan
uppfattas som ett direkt uttalande från
regeringens sida i denna fråga är vad
som står i slutet och som jag gärna vill
instämma i. Lösningen av det tyska problemet
blir uppenbarligen för var månad
som går i allt högre grad beroende
på vad tyskarna själva vill. Den tiden
är slut då Tyskland kan vara ett objekt
för de segrande makternas politik.

Den andra reflexionen gäller det mera
allmänna läget med revoltstämningar
både i Asien och numera även i Afrika.
Det är alldeles riktigt att detta har blivit
en alltmera utpräglad faktor i den internationella
politiken, jämsides med och
sammanvecklad med spänningen mellan

Nr 4.

Onsdagen den 4 februari 1953.

Ang. Sveriges utrikespolitik.

Öst och Väst. Det är i dessa väldiga folkmassor
i Asien och Afrika som kommunismen
nu finner sin stora jaktmark.
Framgången på denna jaktmark beror
nog inte bara på jägarnas skicklighet
eller på den mottaglighet, som eländets
jordmån skapar, utan den kommer också
att bestämmas av hur andra stater, de
mera utvecklade, uppför sig i förhållande
till dem som kallas för de underutvecklade
staterna. Ty det är på det
fältet som kommunismen söker sina framgångar.

Det kan vara skäl att här erinra om
några tänkvärda ord, som har uttalats
av den slagne amerikanske presidentkandidaten
Stevenson, som sannerligen
inte är någon kommunistsympatisör eller
någon tredjeståndpunktare. Han sade i
San Francisco följande till den amerikanska
allmänheten: »Det är en betydelsefull
skillnad, synes det mig, mellan
kommunismen som vi ser den och kommunismen
som vissa asiatiska folk ser
den. Då vi tänker på kommunismen,
tänker vi på vad vi kan förlora. Då
många asiater tänker på kommunismen,
tänker de på vad de kan vinna. I synnerhet
om de tror att de ingenting har att
förlora.»

Beträffande Afrika, där kommunismen
ännu så länge bara är en potentiell
faktor, läste jag nyss ett uttalande av en
talesman för negrerna, som lyder så här:
»Om folk kallar det kommunism, var
gång som vi försöker att hjälpa oss själva,
då gör det att många av oss kommer att
tro att det måste ligga något gott i den
där kommunismen.»

Det vilar säkerligen ett stort ansvar
beträffande politiken gentemot de underutvecklade
folken på de länder, som i det
stycket har det bättre ställt. Svensk insats
på detta område måste ju bli blygsammare
än andras. Men även vi har anledning
att ge vårt bidrag, och jag hälsar
därför med tillfredsställelse tillsättandet
av de tre kommittéer på detta
område som på utrikesministerns initiativ
nyligen har beslutats.

Det finns ingen anledning, synes det
mig, att gå in i någon prognos beträffande
vad som kommer att hända i fort -

sättningen. När det gäller det allmänna
läget finns det ett mycket starkt skäl för
att i detta hänseende vara återhållsam,
och det är ovissheten inför regimförändringen
i Förenta staterna. Det har ju redan
börjat skönjas något av vad den nya
regimen kan komma att föra i skölden
på det utrikespolitiska området. Då president
Eisenhower kom tillbaka från sitt
besök i Korea, sammanfattade han sitt
program på det sättet, att däri ingick tre
element: courage, foresight and patience
— d. v. s. mod, förutseende och tålamod.
Jag skall inte tillåta mig ge någon kommentar
till det programmet. Man har varit
mycket spänd på vad som skulle
komma att följa.

Ett första steg har nu tagits i och med
det budskap till kongressen, som presidenten
har givit, i vilket budskap det har
meddelats att det skall ske en förändring
av den dubbelsidiga order, som den förre
presidenten gav till den amerikanska
sjunde flottan, nämligen att å ena sidan
skydda Formosa och å andra sidan Kuomintangtrupperna
att från Formosa angripa
det kinesiska fastlandet. Det har nu
meddelats att denna order kommer att
ändras så att, som det heter, den amerikanska
flottan inte längre skall »beskydda
det kommunistiska fastlandet».

Jag vill därom säga, att den reella innebörden
av detta steg är oviss och att
konsekvenserna, både de militära och de
politiska, för dagen inte kan överskådas.
Men det är ju ett faktum att detta nu
bebådade steg i den amerikanska politiken
har framkallat stark oro hos de europeiska
huvudländer, som deltar med
trupper i Koreakriget. Och vidare har
det ännu starkare framkallat ovilja borta
i Indien, där det nu öppet frågas: »Skall
det här uppfattas som en tillämpning av
det slagord, som användes i den amerikanska
presidentvalkampanjen, att man
skall låta asiaterna bekämpa asiaterna?»

Vår stämma på detta område må vara
lågmäld, men vi bär att ta ståndpunkt
i dessa avseenden. En förnyad Koreadiskussion
skall sättas i gång i Förenta
Nationer na i slutet av denna månad, där
Sverige har att ta ställning till det läge,
som kan komma att utveckla sig ur detta

Onsdagen den 4 februari 1953.

Nr 4.

amerikanska initiativ. Därom vill jag bara
säga, att jag för min del utgår ifrån
att Sverige skall sälla sig till de länder,
som vill tillse att det hittillsvarande programmet
för koreaaktionen icke undergår
någon farlig förändring, ett program
som kan sammanfattas så: ingen utvidgning
av koreakonflikten, stillestånd på
hederliga villkor i avvaktan på en politisk
uppgörelse och de åtgärder, som i
nuvarande läge är möjliga för Koreas
återuppbyggande och slutliga enande.

Men om det genom detta Eisenhowers
budskap har införts osäkerhetsmoment i
läget — och något mer vill jag härvidlag
inte ha sagt — finns det å andra sidan
ingen anledning att inte fullt instämma
i några ord, som präglades av president
Eisenhower i hans installationstal och
som jag tror alla fria folk har anledning
att besinna. Det framgår också av regeringsmeddelandet,
att den sanningen
ingalunda är främmande för vår nuvarande
regering. Han sade i sitt installationstal
bl. a. dessa numera mycket berömda
ord: »En soldats packning är
dock mindre tung än en fånges bojor!»

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:
Herr talman! Det förefaller mig, som om
den ärade föregående talaren med en
viss hånfullhet efterlyste en kraftigare
opposition än den han förmenade att
jag hade givit uttryck åt. Det förefaller
mig, som om detta vore ett uttryck för
en fullkomlig missuppfattning om vad
det är vi diskuterar. Vi diskuterar landets
utrikespolitik, och på den punkten
har det från alla partiers sida rått en
strävan att till det yltersta försöka förena
oss om en gemensam linje, Herr
Sandler framhöll visserligen litet längre
fram i sitt anförande, att om man å ena
sidan vägde värdet av att tvista och å
andra sidan värdet av att uppnå samförstånd
på detta område, måste naturligtvis
värdet att uppnå samförstånd
överväga. Det förefaller mig emellertid
närmast, som om han här efterlyste en
opposition för oppositionens egen skull,
och det har jag inte funnit anledning
till.

Ang. Sveriges utrikespolitik.

Sedan måste jag säga, att den ram,
som regeringen här har givit, egentligen
föga inbjudit till några mera allmänna
översikter över läget i världen. Det är
mycket värdefullt, att herr Sandler med
sin intima kännedom om dessa förhållanden
i sin mån har bidragit till att
berika debatten, det skall jag inte förneka.
Men jag tycker nog att det är
ganska opåkallat att liksom beskylla en
oppositionens talesman för underlåtenhet
att föra fram en opposition, som herr
Sandler menade borde ha kommit. Min
strävan har nu som alltid varit att från
vår sida i det längsta markera, att vi
önskar kunna hålla ihop om vår utrikespolitiska
linje.

Herr SANDLER (s) kort genmäle:
Herr talman! Min korta replik skall
verkligen bli mycket kort. Herr Ewerlöf
behöver inte alls missförstå mitt anförande
på det sätt han gjorde. Det låg
ingen hånfullhet mot honom i det anförandet.
Den som uppmärksamt lyssnade
kunde konstatera, att jag talade om
en liten krets, som är föga representerad
i den svenska riksdagen. Och det är för
min del enbart glädjande att man kan
konstatera att enighet här råder i väsentliga
ting.

Om vi är ense om det, skall vi inte
vara ledsna, herr Ewerlöf!

Herr OHLON (fp): Herr talman! Även
jag vill begagna tillfället att uttala min
glädje och tillfredsställelse över regeringens
snabba ingripande till förmån
för den av översvämningarna i Holland
träffade befolkningen. Hela Sveriges folk
deltar varmt med olyckans offer och
kommer säkert att ytterligare i handling
visa sitt deltagande.

Man skulle, herr talman, såsom herr
Sandler också snuddade vid, kunna ställa
sig den frågan, vad en utrikesdebatt i dag
skall tjäna för ändamål, när vi ändå
inte har någon egentlig utrikespolitik.
Den motiveras emellertid av att det för
allt folket kungöres, att vi i stort sett
eniga ämnar fortsätta vår politik, åtminstone
så länge inte en eventuell ag -

Nr 4.

Onsdagen den 4 februari 1953.

Ang. Sveriges utrikespolitik.

gressor visar alltför tydliga ondskefulla
avsikter gentemot oss. Vad som hände
förra året både på den kommunistiska
spionfronten bär hemma och framför
allt ute i Östersjön var företeelser, som
var ägnade att skärpa vår vaksamhet.
Skulle dessa företeelser fortsätta och —
i all synnerhet — skulle de antaga en
ännu allvarligare karaktär, kanske vi
blir tvingade att ompröva vår hållning
i vissa avseenden.

Själva önskar vi ingenting hellre än
att få leva i fred med våra grannar. Vi
lever i en hård tid. Den gamla kultiverade
diplomatien tycks förlora allt mera
av sin kraft i samma mån som diktaturstaterna
faller tillbaka på det råa våldet
såsom den utslagsgivande faktorn i
internationellt umgänge. De nazistiska
och fascistiska staterna har med sitt sätt
att handlägga de utrikespolitiska ärendena
synbarligen vunnit lärjungar i vissa
kommunistiska diktaturer.

En utrikesdebatt bär också den nyttan,
att den ger utrikesledningen tillfälle att
lämna riksdagen en översikt över vad
som tilldragit sig inom världspolitiken.
Jag vill till hans excellens herr statsministern
överbringa ett tack för den
klara och intressanta redogörelse som i
dag lämnats. Man får vid genomläsningen
av det lämnade meddelandet en bedrövlig
bild av vilka svårigheter som
tornat upp sig för de olika ländernas utrikesledningar
— svårigheter, vilka leder
sitt ursprung från den i en del länder
bedrivna imperialistiska politik, som
förde till de två världskrigen.

Egentligen är skeendet på den utrikespolitiska
arenan i dag ett enda stort sorgespel,
särskilt sett mot bakgrunden av
1800-talets relativt hyggliga internationella
samlevnad. Från Wienkongressen
1815 fram till det första världskrigets utbrott
den 1 augusti 1914 åtnjöt den civiliserade
världen en jämförelsevis fredlig
tillvaro. Det var också den tidsperiod,
under vilken den moderna materiella
kulturen föddes. Aldrig tillförne under
en så kort tidsperiod hade så stora framsteg
gjorts inom vetenskap, kultur, internationell
organisation, för att nu inte
tala om den politiska sektorn. Man hade

visserligen inte ännu fått blicken öppen
för naturvetenskapernas inneboende förmåga
att höja levnadsstandarden för en
allt större befolkning i olika länder. Men
på basis av de stora naturvetenskapliga
upptäckterna hade lagrats ett erfarenhetsmaterial
och rests en tankebyggnad,
som låg öppna för exploatering under
det första men framför allt under det
andra världskriget. Det är dock beklämmande
att konstatera, att det skulle erfordras
ett nära nog hela planeten omfattande
världskrig för att mänskligheten
skulle inse, vilka värden naturvetenskaperna
skänkt. Och det är beklämmande,
att när de naturvetenskapliga
forskningsresultaten blev föremål för
exploatering, gällde denna i stor utsträckning
destruktiva syften.

När det sista världskriget för åtta år
sedan slutade, igångsattes i de f. d.
krigförande, demokratiska staterna en
medveten nedrustningsprocess. Meningen
var att folken i fredlig strävan skulle få
njuta frukterna av de materiella framstegen.
Men i diktaturstaterna ville man
annorlunda. Där fortsattes upprustningen
om än i ett något neddämpat tempo.
Och så tvangs även de stater, som bar på
arvet från den liberal-demokratiska tidsåldern,
att återuppta en forcerad upprustning,
till men för folkens försörjning.
Man hade intet val, om man ville
förverkliga de uppfattningar om ett värdigt
mänskligt liv, som vuxit sig fasta i
dessa länder. Vi kan inte tänka oss en
tillvaro utan att vara tillförsäkrade den
tanke-, tros-, samvets- och yttrandefrihet,
som ju är ett med vårt väsen.

Det torde vara angeläget att erinra härom
i dag. Vi må vara hur eniga som helst
om vår alliansfria politik. Vi må i det
längsta söka vårt fäste i en alliansfrihetens
arbetshypotes. Men alliansfriheten
gäller blott utanverken. I den gigantiska
idékamp, som i dag utspelas inför våra
ögon, kan vi inte och får vi inte vara
neutrala. Där står vi helt på deras sida,
som kämpar för fortvaron av vårt sätt att
leva, därför att vi tror, att det kollektiva
slaveriet under en allsmäktig statsstyrelse
är den största olycka, som kan
hända ett folk.

Onsdagen den 4 februari 1953.

Nr 4.

Sverige utgör vid sidan av Schweiz
den enda europeiska stat, som lyckats
hålla sig utanför detta århundrades storkonflikter.
Men medan Schweiz vägrat
att gå in i Förenta Nationerna, har vi
alltsedan Nationernas förbunds dagar
efter måttet av våra krafter deltagit i det
officiella internationella fredsarbetet.

Utgångspunkten för vår anslutning till
FN är motiverad av vår historiska erfarenhet
under detta oroliga tidevarv.
Denna erfarenhet och möjligheten att
hålla sig utanför konflikterna förklarar
nog det mesta av våra ställningstaganden
inom FN. När vår utrikespolitik föres på
tal, brukar man hänvisa till folkmeningen.
Denna har aldrig direkt utrönts. Och
det kanske är bäst så. I inrikespolitiska
ting har nog väljarmassorna i stort sin
ståndpunkt klar. Men hur förhåller det
sig med utrikespolitiken? Här rör man
sig mest med flyktiga stämningar, och
folk i allmänhet har en ganska diffus
inställning till de utrikespolitiska problemen.
Jag tror ändå, att den hållning
vi här intagit står i överensstämmelse
med valmanskårens uppfattning. Förhölle
det sig så att den politik, som bedrivits,
stått i strid mot folkmeningen,
borde denna ha reagerat under de senaste
årens valkampanjer. Men någon
mera avsevärd reaktion mot den förda,
av alla demokratiska partier inom riksdagen
omfattade utrikespolitiken har inte
försports.

Sedan är det en annan fråga, att det
har rått olika uppfattningar vid några
tillfällen om vårt uppträdande. Detta
kunde ha karakteriserats av ett fastare
grepp, och stundom har man haft den
känslan, att vår hållning varit alltför
formalistisk, alltför undanglidande. Yi
minns hans excellens herr utrikesministern
under krigsåren, då han framstod
såsom en inspirerande, modig talesman
för rätt och vett vid överläggningarna
inom denna kammare. Att utrikesministern
under de senare åren emellanåt råkat
under kritikens korseld hör kanske
samman med vår erfarenhet om honom
under det senaste världskrigets dagar.
Måhända har vi ställt anspråken för
högt.

3 Första kammar ens protokoll 1953. Nr 4.

Ang. Sveriges utrikespolitik.

Sedan är det en banal sanning att alliansfriheten
inte utgör någon garanti
för att vi för alltid skall gå fria från angrepp.
Den är en arbetshypotes, enligt
vilken vi förklarar vårt handlingssätt.
Men den utgör i och för sig intet skydd
under ett krig och allra minst under
ett världskrig. Det finns ingen garanti
för att neutraliteten skall respekteras av
något krigförande land, det må vara diktatoriskt
eller demokratiskt styrt, om det
krigförande landets föregivna egna intresse
eller dess resurser gör en kränkning
av neutraliteten till en lönande affär.
En neutralitetsförklaring innebär
väl ingenting annat än att man förklarar
sig ej ämna ingripa i konflikter, så
länge man inte blir tvungen eller blir
angripen. Man har inte under alla förhållanden
avhänt sig sin handlingsfrihet,
och neutraliteten innebär inte att
man ställer sig likgiltig för den pågående
stridens innebörd.

När, såvitt jag förstår, Sveriges folk
vad majoriteten beträffar ställt sig bakom
skötseln av våra utrikespolitiska angelägenheter
under efterkrigsåren, så har
det skett kanske inte så mycket på grund
av genomtänkt övervägande utan fastmer
på grund av en instinkt. I all politik rör
man sig med spekulationer och förliandsantaganden
—■ kanske inte så mycket
i diktaturstaterna, där folken med
våld och övergrepp påtrycks de styrandes
vilja, men i de demokratiskt styrda
länderna. I all synnerhet gäller denna
osäkerhet vid bedömningen av de utrikespolitiska
problemen, där så många
oberäkneliga faktorer spelar in. Detta
faktum blir alldeles särskilt påtagligt i
tider av krig. Den som tagit del av Churchills
mäktiga verk om det andra världskriget
kan konstatera, att tesen gäller ej
blott om småstaterna utan även om stormakterna.
Även dessa makter har i stor
utsträckning ingenting annat än förmodanden
och alternativ att hålla sig till.

Då Sveriges folk med synbarligen stor
majoritet anslutit sig till den svenska
linjen, så har det inte skett därför att
man kan exakt bevisa, att denna politik
osvikligeni ger oss en fredlig tillvaro,
men därför att folket tror, att denna ar -

Nr 4.

Onsdagen den 4 februari 1953.

Ang. Sveriges utrikespolitik,
betsliypotes ger oss en större sannolikhet
i ett eventuellt kommande, tredje
världskrig att få behålla friheten. I samma
mån som vi ökar våra rustningar, i
samma mån ökas vår möjlighet att få
vara i fred. Vi skall för övrigt inte suggerera
oss att tro, att det tredje världskriget
är oundvikligt, även om det ser
dystert ut. Den redogörelse statsministern
i dag avlämnat bär syn för sägen,
men det finns dock vissa ljuspunkter.
För detta har vi att tacka västmakternas
fasta vilja att stå emot varje form av
aggression och främst då de anglosachsiska
staternas storartade uppoffringar.

I detta sammanhang torde det inte
vara ur vägen att erinra om USA:s insatser.
USA har sedan andra världskrigets
utbrott lämnat hjälp till den övriga
världen med gigantiska summor: sammanlagt
76 miljarder dollar, därav 52
miljarder till Västeuropa. Under kriget
skedde det genom låne- och uthyrningslagen
med 41 miljarder dollar, därefter
genom Marshallhjälpen med 26 miljarder
och slutligen 1951—1952 med 9 miljarder
dollar, huvudsakligen i form av
militär hjälp.

Det är väl sannolikt, såsom herr Sandler
nyss framhöll, att USA:s internationella
ekonomiska relationer nu efter presidentskiftet
kommer att omprövas. Därvid
spelar konjunkturprognosen för USA
under de närmaste åren en väsentlig
roll: den är dock för närvarande ganska
gynnsam. Även om USA:s hjälpprogram
till utlandet kommer att kännetecknas
av principen »Trade not Aid», torde den
militära hjälpen till Västerlandets stater
fortsätta. Av naturliga skäl är vi, vad
den militära hjälpen beträffar, ställda
utanför, men vi har likväl intresse härav
så länge som militär beredskap från
de fredsälskande, demokratiska makternas
sida tycks förbli den avgörande
fredsfaktorn.

Jag har särskilt fäst mig vid slutet av
statsministerns anförande: »Sällan har
fred varit så på allas läppar som i vår
tid.» Folken vandrar på randen av en
vulkan. Skulle denna komma till utbrott,
är ett faktum säkert, och det är, att inte
bara den västerländska kulturens grund -

valar vacklade; även de kommunistiska
staterna skulle störta samman i ruiner.
Folken har en instinktiv känsla härav,
och därför är fredslängtan i vår tid starkare
än någonsin. Kanske har vi nått
det stadium, där Alfred Nobels kungstanke
håller på att förverkligas: förstörelsemedlen
har nått den effektivitet, att
ingen vågar släppa storkriget loss. Vi
skall i varje fall hoppas det.

Statsministern har träffat prick, när
han uttalar, att fredsappeller i och för
sig inte utgör något verksamt stöd för
freden, så länge som de inte är burna
av vilja att i handling bidraga till fredens
sak. Man bidrar inte till avspänning
och fred genom att driva de egna
ståndpunkterna in absurdum eller genom
att framkasta hätska beskyllningar
mot grannstaterna, beskyllningar som
saknar allt verklighetsunderlag. Inte heller
vi, hur undfallande vi än är, har gått
fria utan blivit föremål för denna orimliga
propaganda.

På ett ställe i statsministerns anförande
omnämndes behandlingen av infödingsbefolkningen
i länder med ett ledande
skikt av en annan ras, och det
konstaterades där, att den svenska delegationen
i FN genom sina inlägg och
genom sin röstning hävdat en liberal
tolkning av reglerna om FN :s behörighet
att ingripa till främjande av stadgans
principer på dessa områden. Jag skulle
här vilja uttala, att den hållning som vår
delegation i FN, alltså ytterst Sveriges
regering, har intagit säkert delas av hela
vårt folk.

Litet längre fram i detta sammanhang
finns också ett aktstycke som dock tyvärr
i dag är föråldrat. Det heter där:
»Det kan icke heller bortses från att
somliga av de stater, vilkas företrädare
är mest högljudda i sitt klander mot
behandlingen av kolonialfolk eller infödingar
av främmande ras, själva förvägrar
verklig medborgerlig frihet för folkgrupper,
som kommit under deras välde,
även om diskrimineringen inte sker på
grund av ras.» Det är alldeles sant, att
dessa folk förvägrar verklig medborgerlig
frihet för folkgrupper, som kommit
under deras välde, men det är inte sant,

Onsdagen den 4 februari 1953.

Nr 4.

att diskriminering inte sker på grund
av rastillhörighet. Jag vill bara hänvisa
till de judeförföljelser, som nu går fram
såsom en otäck stormvåg över Östeuropa.

Det gäller att se upp med de s. k. fredspartisanerna,
de må nu vara av inhemsk
eller utländsk stam. Fredspartisaner i
första akten, spioner och sabotörer i
den andra — sådant är det skådespel
som utspelats inför våra ögon! Jag skulle
vilja rikta en vädjan till regeringen att
ta under allvarlig omprövning åtgärder
som ännu mer ådagalade vår fasta motståndsvilja.
Spioneriprocesserna förra
året avslöjade dock förbindelselinjer
mellan våra egna fredspartisaner och
medlemmar av främmande makts beskickning.
Det är visserligen säkerhetspolisens
uppgift i främsta rummet att
sätta stopp för denna trafik, men borde
det inte övervägas — något som ju också
herr Ewerlöf underströk — huruvida
inte även vi i likhet med andra länder
borde begränsa vissa diplomaters rörelsefrihet?
Vi har ju själva fått finna
oss i restriktioner för våra beskickningars
medlemmar. Vi behöver inte tillämpa
någon sorts reciprocitetsprincip för den
skull, och jag är fullt på det klara med
att exempelvis en anmälningsplikt inte
absolut skyddar oss för obehörig insyn.
I motsats till en del stater har vi ingenting
att fördölja. Tvärtom tror jag att
det är nyttigt, att dessa främmande makters
representanter får se så mycket som
möjligt av våra förhållanden och vår demokratiska
tillvaro — det kan verka uppfostrande.
Men svenska folket är i stor
utsträckning oroligt. Ur den andliga beredskapens
synpunkt kunde det vara
viktigt att vi för folket gav till känna
att vi inte vill finna oss i vad som lielst.
Det skulle lugna folkstämningen.

Om det väsentliga i svensk utrikespolitik
är, såvitt jag förstår, enigheten
inom riksdagen relativt stor. Må det dock
tillåtas mig att vid detta tillfälle uttala
den förhoppningen att Sveriges utrikesledning
för en sådan politik, särskilt i
arbetet inom de internationella organisationerna,
att vi inte förlorar kontakterna
med den västerländska värld där vi har
vårt materiella och andliga hem.

Ang. Sveriges utrikespolitik.

Herr NÄSGÅRD (bf): Herr talman!
Först vill jag för vårt partis vidkommande
helhjärtat instämma i de ord som
hans excellens statsministern yttrade i
början av sammanträdet med hänsyftning
på de av översvämningskatastrofen drabbade
folken. Vi är glada över att regeringen
omedelbart har vidtagit åtgärder
för att hjälpa i den utsträckning det
är möjligt.

Den officiella kursen i vår utrikespolitik,
alliansfriheten, får väl nu betraktas
som gemensam för alla demokratiska
partier, trots att vissa tidningar
fortsätter att propagera för en modig
uppslutning på den ena sidan. Vi
har redan här hört från olika talare i
denna debatt, att en sådan enighet bär
konstaterats, och jag skulle tro att den
råder på ansvarigt partihåll. Men jag
läste i morse i tidningarna, att det här
i landet finns en organisation, »Kämpande
demokrati», som skall hålla ett möte
i Stockholm inom några dagar. Det meddelas
i reklamen för detta möte, att det
från anglosachsiskt håll har frågats, om
det bara är några svenska tidningsmän
som är inställda för Sveriges anslutning
till Atlantpakten. Vad vi vill upplysa om,
säger mötesledaren, är att också en del
annat folk står på denna linje. Ämnet för
mötesledarens föredrag skall vara »Västerlandet
— vårt nya fosterland». Jag
ser också i samma reklamnotis, att herr
Ture Nerman skall tala vid mötet över
ämnet »Sverige och Atlantpakten». Vi
kanske om en stund får någon intressant
upplysning av honom om hans
ståndpunkt i det fallet.

Någon garanti mot indragande i krig
är inte neutralitetslinjen, men när de
svenska statsmakterna valt alliansfrihetens
väg, därför att de anser den vara
det bästa medlet att bevara landets frihet
och fred, så är detta, med de erfarenheter
vi har, en motivering som räcker
ett gott stycke. Att det är dyrt att stå
ensam, framskymtar ofta i försvarsdiskussionen
— vi hörde det senast i remissdebatten
för någon vecka sedan -—
men denna reflexion får mindre värde,
ju mer vi får veta om de försvarsansträngningar
som krävs av våra grannländer.
Synpunkten i fråga kan för öv -

Nr 4.

Onsdagen den 4 februari 1953.

Ang. Sveriges utrikespolitik.

rigt under inga förhållanden tillmätas

avgörande betydelse.

De svenska statsmakternas förhoppning,
att det skall vara till fördel för
strävandena att bevara freden och säkerheten
i världen att icke alla stater
delar upp sig på de två blocken, bör väl
inte vara alldeles ogrundad. För Sveriges
del tillkommer också hänsynen till
Finland. Så långt vi kan, bör vi stödja
Finlands strävanden att leva vidare som
en fri demokratisk stat.

Kampen mellan Öst och Väst tycks
förbli signaturmelodien för den internationella
samlevnaden. Koreakriget pågår,
trots att stilleståndsförhandlingar
ägt rum sedan mer än ett och ett halvt år.
I Indokina rasar ett s. k. inbördeskrig
som efter hand utvecklat sig till ett led i
stormaktspolitiken. I övrigt kännetecknas
situationen av det kalla kriget, den
politiska och ideologiska spänningen
mellan de totalitära och de demokratiska
staterna. Här är det väl främst
Tysklands öde som träder i förgrunden,
vilket ju också har behandlats i dagens
regeringsdeklaration.

Neutralitetspolitiken står inte högt i
kurs ute i världen. Länder, som genomlidit
andra världskriget, har inte mycket
till övers för eventuellt skryt från vår
sida att vi har undgått kriget genom att
vara neutrala. Den omständigheten, att
vi inte försummar vårt försvar, bidrar
dock till att öka förståelsen för vår hållning.
Hur som helst är det vår rättighet
att föra vår egen utrikespolitik. Inte
heller stormakterna torde i sitt handlande
låta påverka sig av annat än egna
intressen. Vi har i efterhand fått ganska
väl reda på hur vårt land var hotat från
båda sidor under det senaste världskriget.
Inte minst den nyligen utkomna
engelska historiska redogörelsen för
kampanjen i Norge 1940 är härvidlag
belysande.

Att det är förenat med stora praktiska
svårigheter att fullfölja en neutral kurs
är ganska naturligt. Utrikesminister
Giinther framhöll i ett tal under ett av
krigsåren att en neutral stat inte har någon
katekes att följa. Den måste utstaka
sin kurs själv. Under andra världs -

kriget gjorde vår samlingsregering sig
skyldig till många avvikelser från den
strikta neutraliteten. Det blev ofta stort
rabalder i en viss del av pressen, och
trots allt vad vi sedan erfarit och upplevat
finns det fortfarande ståndaktiga
tennsoldater som hårdnackat håller på
att de hade rätt i sin aktivistiska iver.
Per Albin Hansson, Pehrsson-Bramstorp,
Wigforss, Westman och Andersson
i Rasjön är i deras ögon alltjämt skumma
individer som inte förstod vad klockan
var slagen. Dessa heroer skulle ha
känt sig mycket mer tillfredsställda, om
Sverige blivit sönderslaget som ett tecken
på sin solidaritet med västmakterna,
och Ryssland, måste man väl tillägga
— särskilt om de själva i tid hade
hunnit sätta sig i säkerhet i Amerika.

Det bör för övrigt konstateras att hela
den dåvarande svenska samlingsregeringen
var solidariskt ansvarig för den
politik som fördes. För bara några dagar
sedan tillät sig en tidning i förbifarten
en spark mot samlingsregeringens
justitieminister, K. G. Westman, i
hans egenskap av den formellt ansvarige
för tidningsindragningarna. Det är
självklart att hela regeringen får dela
detta ansvar. Ingen av samlingsregeringens
ledamöter kan i detta fall betrakta
sig som ett söndagskolebarn utan
skuld.

Även om vårt land inte kan räkna med
all direkt påverka utvecklingen inom
världspolitiken, bör detta inte avhålla
oss från att deltaga i internationellt
samarbete. Nationernas förbund misslyckades,
Förenta Nationerna kan också
misslyckas, det får man räkna med.
Likadant kan det gå med Europarådet.
Men allt detta utgör ingen anledning
för oss att kasta yxan i sjön och ge upp
hoppet om en vändning till det bättre.

Vad beträffar Europarådet vill jag uttala
den förhoppningen att försöken att
finna en form för vårt fortsatta deltagande
även efter den pågående omorganisationen
av rådets verksamhet skall
krönas med framgång. Det skulle inte
stärka vårt anseende som nation om vi
utan tvingande skäl droge oss tillbaka
från det europeiska samarbetet. Den

Onsdagen den 4 februari 1953.

Nr 4,

svåraste stötestenen är frågan om det
europeiska försvaret. Det skulle, såsom
framhålles i den nyss lämnade regeringsredogörelsen,
inte överensstämma
med Sveriges alliansfria politik att såsom
medlem av Europarådet deltaga i
överläggningarna om försvaret som en
gemensam angelägenhet för medlemsstaterna.
Enligt stadgan för Europarådet
faller icke frågor rörande medlemmarnas
försvar inom rådets behörighet.
Trots detta har försvarsfrågor allt livligare
kommit att diskuteras i den parlamentariska
församlingen i Strasbourg.
Det har erinrats att delegaterna i församlingen
icke representerar sina regeringar,
utan att var och en endast uppträder
å sina egna vägnar. Det är emellertid
ett faktum att det var ett uttalande
av ministerkommittén hösten 1950 i
samband med Koreakriget, som blev inkörsporten
till dessa försvardiskussioner.

Huruvida Edenplanen eller eventuellt
något annat förslag att ordna relationerna
mellan Europarådet å ena sidan och
de bägge i fördragstexter utformade organisationer
som föreligger i kol- och
stålunionen och den europeiska försvarsunionen
å den andra sidan kommer
att bli tillfredsställande ur svensk synpunkt
är det ännu omöjligt att förutse.
Det är klart att en sådan situation kan
inträda, som tvingar Sverige att ta sin
ställning till Europarådet under övervägande.

1 Amerika tycks man hysa överdrivna
föreställningar om möjligheterna att
åstadkomma europeiskt samarbete. Om
ett krav på något slag av federal sammansvetsning
under allmän anslutning
uppställes som villkor för fortsatt stöd,
kan en besvärlig situation uppstå.

Det framhålles i redogörelsen att ett
av de väsentligaste dragen i den allmänpolitiska
utvecklingen efter kriget är
den motsättning mellan å ena sidan de
folk i Asien och Afrika, som erhållit eller
eftersträvar nationell oavhängighet,
och å andra sidan de stater som i större
eller mindre utsträckning haft eller har
makten över dem. När man i internationella
församlingar följer debatter i dessa

Ang. Sveriges utrikespolitik,
frågor, får man lätt den föreställningen,
att syftemålet är att vederbörande kolonialmakt
skall helt avstå från all bestämmanderätt
men samtidigt ha kvar
sina skyldigheter. Det torde ofta förhålla
sig så, att önskemålen om nationell oavhängighet
och ekonomisk utveckling för
höjande av hela folkets levnadsstandard
står i motsättning till varandra.

Här har de som dirigerar staterna
bakom järnridån sett sin chans, och de
utnyttjar den efter bästa förmåga. Ett
särskilt intresse visas för icke självstyrande
territorier, som på något sätt är
beroende av Förenta Nationerna. Det
gjorde ett egendomligt, för att inte säga
kusligt intryck, när Polens representant
i fjärde kommittén vid FN-sessionen i
New York i höstas förklarade, att hans
land var särskilt intresserat av dessa
territoriers förhållanden, därför att hans
eget land numera hade vunnit fullständig
politisk och social frihet. Att de totalitära
staterna här bereder sig på ett
fiskafänge, är tydligt, och konfliktanledningar
kan lätt uppkomma.

Vad kolonialfolken behöver för att höja
sin standard är framför allt kapital
och teknisk expertis, men det säger sig
självt att ingendera delen kommer att
ställas till förfogande, om det kan befaras,
att sovjetska rättsprinciper kommer
att tillämpas.

Herr talman! Att målet för vår utrikespolitik
måste vara att bevara Sveriges
frihet och självständighet, behöver
inte ställas under diskussion. Alliansfriheten
syftar till att bereda möjlighet
för en neutral politik i händelse ett nytt
världskrig skulle utbryta. Vi får väl åtminstone
hoppas att denna linje skall bidraga
till att vi inte från början blir
pressade in i ett dylikt krig.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER:
Herr talman! Jag skall bara be
att med några ord få kommentera de
anföranden, som hållits av representanterna
för de demokratiska partierna.

Jag ber då först att få uttrycka min
tillfredsställelse över att man från alla
håll har förklarat sig uppskatta de åt -

Nr 4.

Onsdagen den 4 februari 1953.

Ang. Sveriges utrikespolitik.

gärder, soin regeringen utan riksdagens
hörande har ansett sig nödsakad att vidtaga
för att så snabbt som möjligt bispringa
offren för den fruktansvärda katastrof,
som har drabbat den holländska
befolkningen.

Jag vill också gärna begagna tillfället
att uttrycka min glädje över de erkännsamma
vittnesbörd som avgivits av herrarna
Ewerlöf och Sandler om den verkan
som den svenska utrikesministerns
uppträdande i Förenta Nationerna hade
i frågan om våra mellanhavanden med
Sovjetunionen, i första hand frågan om
de nedskjutna flygplanen. Jag måste säga
att det gläder oss mycket, att den ställning
som Sverige intog vann publicitet
på det sätt, som här har vitsordats, och
väl också vann respekt i olika delar av
världen. Mot bakgrunden av de många
hårda ord som fälldes om utrikesministerns
handläggning av detta ärende i
höstas, noterar vi med glädje de rapporter
ifrån FN som här har antytts.

Men viktigare är givetvis att regeringens
talesman kan summera den hittills
förda debatten så, att vi kan konstatera
att alliansfriheten håller. Det råder
ingen diskussion om huvudlinjen i
svensk politik, så långt debatten hittills
visat. Den är ingen flyktig stämning
bland vårt folk och bland valmanskåren,
utan den är säkerligen en djupt förankrad
uppfattning, som det lär komma att
möta oöverstigliga hinder att inom överskådlig
framtid rubba.

Men om alltså den alliansfria linjen
håller inför den inhemska opinionen, så
är detta, såsom mycket riktigt har framhållits
här, inte någon garanti för att
den håller inför andra makters bedömande.
Den är ingen garanti för vår
fred. Det är därför regeringen anser sig
vara tvingad att förorda så kraftigt ökade
rustningar som har skett vid årets
riksdag. Och det är också därför regeringen
måste vända sig emot allting som
kan tas till intäkt för missuppfattningar
om den svenska utrikespolitiska linjen.
Mot, jag höll på att säga, vettvilliga förvrängningar
av den typ, som moskvabyrån
Tass excellerade i natten till söndagen,
kan man ju ingenting göra annat

än uttrycka sin förvåning över att någon
över huvud taget anser det vara lämpligt
att utsätta den svenska opinionen
för den påfrestning som direkt lögnaktiga
beskyllningar måste utgöra.

Men det är en sak. Vad utländska
agenter och andra har att förkunna om
vår utrikespolitik kan vi inte göra mycket
åt. Däremot måste vi ju ge akt på
vårt eget uppträdande. Och det är för
att undvika varje spår av missförstånd
som vi så noga följer vad som sker
exempelvis i Eroparådet. Detta beror
inte på något formalistiskt tänkande, på
att vi har bitit oss fast vid vad som ursprungligen
stöd i Europarådets stadga.
Detta är inte motivet för vårt ställningstagande.
Och det är inte heller — det
tror jag kammarens ledamöter kan vara
övertygade om — någon som helst vilja
att isolera oss från de västliga demokratierna,
där vi i ideologiskt avseende hör
hemma, som föranleder den svenska regeringen
att i dag på nytt deklarera, att
om man emot vårt bestämda bestridande
och emot Europarådets ursprungliga
intentioner förvandlar Europarådet till
ett organ för den europeiska försvarsgemenskapen,
så måste vi med beklagande
och med sorg i hjärtat konstatera att
då får vi överväga vår ställning. Det är
ju ingen ny ståndpunkt. Den har den
svenska regeringen vid många tillfällen
deklarerat, och ingenting har inträffat
som har gjort att vi på den punkten har
anledning att ändra eller modifiera vår
uppfattning. "Vi sträcker oss så långt vi
kan för att bevara ett samarbete som vi
sätter stort värde på, men månheten om
den alliansfria linje, om vilken alla de
demokratiska partierna är överens, gör
att det tyvärr finns gränser soin man
inte kan överskrida.

Den enda punkt, där meningarna har
varit delade 1 debatten hittills, gäller regeringens
handläggning av de spioneriaffärer,
som ägde rum inte i fjol utan
för åtskilliga år sedan men som upptäcktes
i fjol.

Det är kanske onödigt att poängtera
att regeringen betraktar den inblandning,
som har skett från Sovjetunionens diplomaters
sida som en belastning av för -

Onsdagen den 4 februari 1953.

Nr 4.

hållandena. Det har vi ingalunda dragit
oss för att klargöra. När man nu
säger att vi borde ha dragit den konsekvensen
av vad som skett, att förbjuda
sovjetdiplomaterna att röra sig fritt här
i landet, kan jag villigt medge att det
rent temperaments- och känslomässigt
kan finnas skäl för en sådan reaktion.
Men vi är ju i svensk politik vana att
handla under hänsynstagande till den effekt
en åtgärd kan bedömas få. När man
i vissa andra länder inskränkte sovjetdiplomaternas
rörelsefrihet, skedde det
som en reaktion emot inskränkningar
från rysk sida av västerländska diplomaters
rörelsefrihet. Det är klart att man
kan säga, att får inte västerländska diplomater
resa fritt i Sovjetunionen, så
skall motsvarande restriktivitet drabba
moskvadiplomaterna i Sverige. Det är
bara den invändningen man måste göra,
att vi inte accepterar en sådan reciprocitet.
Sverige är ett fritt land. Vi låter
alla våra medborgare och även utländska
medborgare resa här. Vi accepterar inte
eu reciprocitet som skulle tvinga oss att
i varje situation införa samma inskränkningar
och samma begränsningar som
gäller exempelvis för Sovjetunionens egna
medborgare i deras hemland. Därför
kan det inte vara ett tillräckligt skäl för
oss att införa inskränkningar i sovjetdiplomaternas
rörelsefrihet, att våra diplomater
i Sovjetunionen behandlas på
samma sätt som en hel del andra människor
där, så till vida som de inte får
resa fritt.

Denna vår uppfattning delades av Norges
regering och Danmarks regering, och
Sverige, Norge och Danmark intog gemensamt
den positionen att de från rysk
sida gjorda inskränkningarna inte skulle
föranleda några motsvarande åtgärder
från vår sida. VI är fortfarande fria länder
som är stolta över att vi kan tillåta
insyn och tillåta folk att resa fritt.

Detta är en sak. En annan är, om spioneriaffären
kan föranleda någon ändring
av denna ståndpunkt. Vi har prövat
den frågan och har kommit till det
resultatet, att man knappast kan säga
att den har gjort det. De spioneriaffärer,
som avslöjades här under 1952, hade

Ang. Sveriges utrikespolitik,
i intet fall kunnat förhindras genom inskränkningar
i sovjetambassadens tjänstemäns
rörelsefrihet. Kontakterna togs i
Stockholm, och i Stockholm måste i
varje fall finnas rörelsefrihet. Det hade
i de affärer, som erkänts, praktiskt inte
spelat den ringaste roll, om man haft en
begränsad eller icke begränsad rörelsefrihet.
Händelseförloppet hade ändå
blivit precis detsamma. Även om det
kan finnas andra, icke upptäckta spioneriaffärer,
tror jag att det är ett mycket
klent vapen att införa en anmälningsplikt,
som väl inte kommer att bli
så lätt att kontrollera och övervaka. Vi
tror att den skulle ha en mycket ringa
betydelse ur säkerhetssynpunkt, och har
den det, menar vi, att det har inte inträffat
någonting nytt sedan föregående
höst, när vi prövade, huruvida vi av
reciprocitetshänsyn skulle göra en inskränkning
i sovjetambassadens tjänstemäns
rörelsefrihet i vårt land.

Ja, det är den ståndpunkt, som vi har
kommit till. Jag medger villigt att frågan
känslomässigt kan betraktas annorlunda,
men eftersom vi inte reagerade
omedelbart, när inskränkningarna i våra
diplomaters rörelsefrihet skedde, och eftersom
vi inte tror att saken ur säkerhetssynpunkter
spelar någon roll, har vi
vid vår prövning — som jag kan försäkra
herr Ewerlöf varit omsorgsfull ■— kommit
till resultatet, att det för närvarande
inte finns någon anledning att ändra de
regler som gäller.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag vill bara göra ett kort
genmäle.

Jag beklagar att statsministern deklarerat
regeringens negativa inställning till
frågan om inskränkning av de ryska
diplomaternas rörelsefrihet. Det förefaller,
som om statsministern menar, att
reciprociteten i och för sig skulle kunna
åberopas, vilket också har skett i
andra länder, men att vi inte gärna kan
göra det, eftersom vi har rörelsefrihet
för våra egna invånare, vilket ryssarna
icke har. Jag förstod inte vad det skulle
innebära för skillnad mellan oss och de

Nr 4.

Onsdagen den 4 februari 1953.

Ang. Sveriges utrikespolitik,
andra länder som redan har gjort dessa
inskränkningar i sovjetdiplomaternas
rörelsefrihet. Förhållandet är väl detsamma
i dessa västerländska länder med
avseende på rörelsefriheten för dess egna
medborgare. Redan reciprociteten
borde alltså kunna bedömas såsom ett
tillräckligt skäl.

Men härtill kommer spioneriaffärerna
såsom en extra belastning. Man kan
väl knappast förneka, att det skulle i
någon mån kunna bidraga till att öka
våra möjligheter att hålla en övervakning
över vad som händer och sker, om
vi genomför dessa inskränkningar.

När man här åberopar Danmark och
Norge, får jag erinra om att dessa länder
icke har haft samma erfarenheter som
vi i fråga om spioneriaffärer. Jag har
vid de resonemang som jag har haft med
danska och norska politiker, även på
ganska hög nivå, närmast fått det intrycket,
att om de hade behövt uppleva
detsamma som vi gjort i dessa hänseenden,
skulle måhända deras inställning
till frågan ha varit en annan.

Jag har för det tredje tillåtit mig att
åberopa psykologiska skäl. Jag skulle
tro att med rysk psykologi kommer det
närmast att uppfattas såsom en undfallenhet
från svensk sida att man inte
vidtagit en åtgärd som man på rysk sida
skulle ha funnit naturlig, om deras läge
i förhållande till oss hade varit detsamma
som vårt är i förhållande till dem.

Herr OHLON (fp) kort genmäle: Herr
talman! Jag kan vara överens med statsministern
så långt, att skulle vi ha infört
inskränkningar i vissa diplomaters
rörelsefrihet på grund av reciprociteten,
skulle vi ha gjort det omedelbart efter
det att våra egna diplomater fått sin
rörelsefrihet begränsad i berörda länder.
Men det är inte på grund av reciprociteten
som jag ifrågasatt en inskränkning
av rörelsefriheten för vissa
diplomater, utan det är på grund av
vad som uppenbarats inte bara förra året
utan även tidigare.

Nu säger statsministern att en sådan
inskränkning är inte effektiv. Nej, inte

är den det, men vi gjorde dock för några
år sedan den erfarenheten, att medlemmar
eller anställda vid, jag tror, sovjetbeskickningen
påträffades i olika sammanhang
ute i olovliga ärenden, där
tydligen meningen var att de skulle skaffa
sig insyn i våra försvarsanstalter.
Jag föreställer mig, att hade vi en anmälningsplikt
eller någon annan form
av restriktioner genomförda för dessa
diplomattjänstemän eller anställda, skulle
det inte vara så lätt för dem att ta
sig fram på förbjudna områden.

Herr ÖHMAN (k): Herr talman! I den
redogörelse för det internationella läget,
som regeringen lagt till grund för
denna diskussion, fick vi höra, att den
ideologiska och politiska spänningen
fortsätter, att kapprustningen fortgår och
att det kalla kriget upprätthålles.

Allt det där är naturligtvis intressant,
men man kan inte säga att det är så värst
upplysande. Folk i allmänhet vet nog om
dessa företeelser, även om regeringen
inte skulle framhäva dem i sin deklaration.

Vad man däremot i allmänhet är intresserad
av är att få reda på orsaken till
spänningen i världen och vilka krafter
det är som organiserar det kalla kriget
och vad man från vårt håll skall göra för
att komma fram till ett bättre tillstånd.
Men den sidan av saken går regeringen
— kanske av förklarliga skäl — inte in
på. Det är kanske ett alltför brännbart
ämne, men jag tror att det är nödvändigt
att ändå gå in härpå för att kunna
ställa ett hållbart perspektiv och fastlägga
en riktig utrikespolitisk kurs. Det
är väl så i utrikespolitiken framför allt,
att man måste se de faror som hotar för
att kunna vidtaga de åtgärder som är
nödvändiga för att i görligaste mån avvärja
dessa faror. Låt mig därför, herr talman,
bara med några ord uppehålla mig
vid vad jag anser vara karakteristiskt
i den nuvarande världsbilden.

Det karakteristiska i världsbilden är,
såvitt jag förstår, att hela den kapitalistiska
världen lever i ett permanent kristillstånd,
en kris som blir djupare för

Onsdagen den 4 februari 1953.

Nr 4.

varje dag som går och som kapitalismen
inte kan komma ur. Det är en kris för
hela det gamla samhällssystemet. Ur denna
allmänna kris skapas de motsättningar,
som alu tydligare kommer till synes
i fråga om utrikeshandeln, i jakten efter
avsättningsområden och råvarukällor, på
det militära området, i fråga om baspolitiken
o. s. v. Man måste uppmärksamma
att dessa motsättningar ingalunda
är så ensidiga som de i allmänhet framställes.
Det är inte bara mellan Öst och
Väst som motsättningarna är stora. De
tillväxer dagligen också mellan de västliga
länderna, d. v. s. mellan de kapitalistiska
staterna i världen.

Man kan inte komma förbi det förhållandet,
att den starkaste av de västerländska
makterna, Förenta staterna, genomför
en politik som uppvisar skrämmande
likheter med den vi var vana vid
under den Hitlertyska tiden. Målsättningen
för Iiitlertysklands politik och
den, som den nuvarande amerikanska
statsledningen genomför, är i stort sett
likartad. Den nye amerikanske presidentens
första tal inför kongressen klarlägger
inriktningen av den politik som
man nu ämnar genomföra. Det talet kommenterades
icke i regeringens redogörelse
men däremot den avgående presidentens
avskedstal. Såvitt man förstår
av den nye presidentens första tal, där
han lägger ut sin politik, går den ut på
att vidga kriget i Fjärran Östern och att
uppsäga alla avtal som segermakterna
slöt efter det andra världskriget, d. v. s.
att rasera den grund på vilken det nuvarande
mellanfolkliga umgänget försiggår.
Det är verkligen inget ljust perspektiv
som öppnar sig för folken, om denna
politik kommer att dominera vår värld.

Nu liksom på Hitlers tid döljer man
sina aggressiva avsikter bakom talet om
nödvändigheten att försvara sig mot den
s. k. kommunistiska aggressionen. Jag
vill erinra om att den tyska nazismen —
som för övrigt på nytt sticker upp huvudet
i Västtyskland — också till en tid
lyckades bedra folken med sitt tal om
det kommunistiska hotet. Men det gick
ju snart upp för praktiskt taget alla, att
syftemålet med den förda politiken var

Ang. Sveriges utrikespolitik,
att slå under sig alla länder i Europa
och erövra världsherraväldet åt den tyska
storfinansen. Det är någonting liknande
som nu försiggår från den amerikanska
storfinansens sida. De utropar
sig själva som världens ledande makt
och apostroferades för det t. o. m. av
Sveriges statsminister under hans besök
i Amerika.

Vad vi upplever är att den amerikanska
baspolitiken och dess infiltration
i en rad länders inre förhållanden
innebär en faktisk ockupation av tidigare
fria nationalstater. Hur omfattande
denna verksamhet är, fick vi en bild av
i tidningen News i Washington, som den
10 januari skrev: »Så många av regeringens
civila tjänstemän befinner sig
för närvarande utanför USA:s gränser
att man med dem skulle kunna ställa
upp mer än femton armédivisioner.»
Tidningen uppgav att USA underhåller
397 837 tjänstemän i utlandet. Det uppgavs
vidare att enbart i Frankrike finns
sjutton amerikanska regeringsinstitutioner,
som sysselsätter 1 500 amerikanska
medborgare.

En så allmän — i varje fall på borgerligt
håll — ansedd tidning som Times
i London, vilken ju ingen kan misstänka
för kommunistiska sympatier,
skrev för någon tid sedan om den amerikanska
politiken följande tänkvärda
ord, som jag också skall be att få citera:
»Även den mest vidsynte engelsman
måste få en instiktiv känsla av missnöje,
när han är tvungen att hos en amerikansk
polisman be om lov för att gå
över engelsk mark.» Jag behöver inte
kommentera detta uttalande. Jag tror att
det är tillräckligt talande i sig självt
och säger, hur pass långt det har gått
också i gamla England sedan amerikanarna
satte i gång med sin stora »hjälpaktion»
för Europa.

Ännu ett exempel. Det är inte bara
Times, som anslår dessa toner, utan en
rad andra borgerliga tidningar är också
inne på samma linje. Jag vill erinra om
att tidningen Daily Mirror skriver beträffande
den amerikanska politiken visavi
England: »Det uppstår en vana att
handskas med England som med en fat -

Nr 4.

Onsdagen den 4 februari 1953.

Ang. Sveriges utrikespolitik,
tig släkting. Man undervisar det, behandlar
det nedlåtande eller ignorerar det
helt.»

Ja, så där står det till med den västliga
gemenskap, som av olika talare har
prisats i denna debatt. Jag tror inte att
vi skall lita för mycket på gemenskapen
i väster. Jag tror inte den kommer att
bli bättre än den nu är, utan utvecklingen
tyder på att den kommer att försämras.
Det vore klokt av oss allesammans
att verkligen begrunda, kanske litet
allvarligare än tidigare, att denna
amerikanska politik berör oss i synnerlig
grad, framför allt därför att två av
våra nordiska grannländer har snärjts in
i Atlantpakten, förlorat sin suveränitet
och tvingats att uppträda som drabanter
åt dem därborta.

Besättandet av de danska baserna, som
nu är högaktuellt, är en sak som i högsta
grad också angår oss här i Sverige.
En sådan åtgärd är ju ett hot inte bara
mot Danmark utan ett hot också mot
vårt land. Jag vill inte överdriva, men
jag har på tungan att säga, att ett nytt 9
april är förestående, och vad det betyder,
vet ju alla av erfarenhet. Det är
inte bara från kommunistiskt håll som
sådana farhågor uttalas. Också tidningar,
som är mycket regeringstrogna och
mycket artiga mot det nya herrefolket,
börjar verkligen se skeptiskt på utvecklingen.

Ett av regeringspartiets organ här i
Stockholm, Aftontidningen, kommenterade
häromdagen den dansk-amerikanska
baspolitiken och tolkade stämningen
bland det danska folket på följande sätt:
»Vad som väcker en viss oro är att amerikanarna
yrkar på att den amerikanska
flygpersonalen skall ha sin egen jurisdiktion
och detta även i angelägenheter,
då danska medborgare är inblandade.
Yrkandet har väckt obehagliga minnen
från ockupationen från kriget.» Jag tror
att tidningen riktigt tolkat de danska
reaktionerna inför det som nu förestår.
Det är en ockupationspolitik som genomföres,
fastän den försiggår i andra
former än den brutala inmarsch som
Hitlerarméerna gjorde den 9 april 1940.

Jag har velat göra dessa reflexioner

till det allmänna läget, innan jag med
några ord berör vår egen utrikespolitik.

Sveriges officiella utrikespolitik är ju
alliansfrihet, och den målsättning som
anges är att landet vid ett eventuellt
storkrig skall kunna stå utanför liksom
under första och andra världskriget.
Från vårt håll har upprepade gånger
framhållits, och vi framhåller alltjämt,
att vi är för en sådan utrikespolitik.
När vi kritiserar regeringen i fråga om
utrikespolitiken, är det icke på grund
av dess officiella proklamationer, utan
det är därför att vi anser att regeringen
i praktiken inte genomför en verklig alliansfrihet.

En alliansfri utrikespolitik får inte innebära
att vårt land skulle förhålla sig
passivt mot de krafter som förbereder
krig eller att Sverige rent av skulle ge
något slags stöd åt krigets organisatörer.
Det är särskilt i dessa frågor som motsättningarna
uppstår mellan det parti
jag representerar och de andra partierna
bär i riksdagen.

Vi menar att det strider mot den deklarerade
alliansfria kursen att deltaga
i Marshallorganisationen, Europarådet
och liknande sammanslutningar, som utvecklar
sig till att allt tydligare bli sidoorganisationer,
bihang till Atlantpakten.

Vi anser att Sveriges ställning till
Spaniens inval i Unesco är ett nytt uttryck
för undfallenheten mot de krafter,
som under senare år har gjort och
gör alt för att rehabilitera den gamla
fascismen. Det ställningstagande, som
den svenska delegationen gjorde, har
ju väckt berättigat uppseende och en
berättigad opinion även från kretsar
som står regeringspartierna mycket nära.
Vi kommunister ansluter oss till denna
opinion, och vi anser att Sverige icke
genom att lägga ned sin röst faktiskt
skulle ha stött den spanska fascistregimens
rehabilitering och inval i
Unesco och därmed öppnat ytterligare
en väg för Francospaniens inträde i
Förenta Nationerna.

Statsministern sade i sin replik att
vi skall ge akt på vad vi själva gör här
i Sverige för att icke åstadkomma missförstånd
ute i världen. Jag är helt enig

Onsdagen den 4 februari 1953.

Nr 4.

med honom om den saken. Jag vill understryka
det genom att säga att vi
kommunister anser att det strider mot
en alliansfri kurs och att det i varje
fali inte stärker Sveriges ställning i världen
att på sätt som sker deltaga i det
kalla kriget, som större delen av pressen
dagligen gör och sannolikt gör
med regeringens medgivande.

När man exempelvis, som det skedde
under valrörelsen i höstas, publicerar
trespaltiga bilder i regeringens främsta
organ, Morgon-Tidningen, på vilka en
sovjetrysk bomb kreverar i Sverige och
ödelägger landet, så tror jag inte att sådana
åtgärder bidrar att minska spänningen
eller att inge förtroende till allvaret
i regeringens deklarationer om alliansfriheten.
För att bara ta ett exempel
till, så slog man i den andra socialdemokratiska
tidningen i Stockholm, Aftontidningen,
över hela första sidan upp
rubriken att Sovjetunionen har utarbetat
en plan för att ockupera hela världen
med undantag av Amerika. Inte gagnar
man väl med sådana utfall i pressen
strävandena att åstadkomma en bättre
atmosfär och förbättrade relationer till
vårt grannland i öster? Jag vet att vi
här i landet har, som man säger, en fri
press, och det kan måhända bli repliken.
Men om regeringen inte kan göra
så mycket åt vad högerpressen och folkpartiets
tidningar skriver — det har jag
inte heller begärt — så tycker jag nog att
den borde kunna utöva åtminstone något
inflytande på vad socialdemokratiska tidningar
skriver. Och vill regeringen verkligen
bidra till att minska spänningen
och misstron, tycker jag den borde so
till, att åtminstone inte regeringspressen
sysslar med den art av propaganda,
som jag här har erinrat om.

Vi anser vidare att Sverige borde göra
en kraftfullare insats för att söka åstadkomma
ett slut på de krig som redan pågår.
Jag riktar därvid uppmärksamheten
i första hand på Koreakriget, som ju omnämnes
i regeringens deklaration, ett
krig som regeringen givit politiskt, moraliskt
och materiellt stöd. Jag kan inte
underlåta att säga, att det är ett rätt
slående uttryck för hur tänjbart be -

Ang. Sveriges utrikespolitik,
greppet alliansfrihet är för regeringen,
när den i trontalet försäkrar att »Förenta
Nationernas ihärdiga försök att erhålla
vapenvila i Koreakriget har hittills
varit förgäves.»

Dessa förmenta försök att erhålla vapenstillestånd
i Korea bör lämpligen
illustreras med det faktum, att det amerikanska
högkvarteret beslutat, och officiellt
meddelat avsikten, att utradera
78 nordkoreanska städer just under den
tid som stilleståndsförhandlingarna pågår.
En annan lämplig illustration till
talet om de »ihärdiga försöken» att få
vapenvila är den krigföring mot värnlösa
krigsfångar, som den amerikanska
regeringen medgivit att den för. Enligt
Röda korsets uppgifter blev under förra
året 3 000 krigsfångar i lägren dödade
eller sårade. De stilleståndsförhandlingar,
som en lång tid förts, har nu brutits
av amerikanerna trots att man blivit ense
i 63 olika tvistefrågor, medan endast
eu fråga kvarstod olöst, nämligen frågan
om krigsfångarnas repatriering. Jag tycker
inte att detta vittnar om allvarlig
vilja från USA:s sida att åstadkomma ett
slut på Koreakriget.

Regeringen meddelar i sin deklaration,
att en tredjedel av de 120 000 krigsfångarna,
d. v. s. 40 000, inte vill återvända
till sina hemländer, till Nordkorea eller
Kina. Man bygger detta påstående uteslutande
på uppgifter från den ena parten
och fäster inget avseende vid uppgifterna
från andra parten om att krigsfångarna
i lägren utsättes för en sådan
press och sådant hot i samband med den
s. k. utfrågningen, att de av fruktan för
repressalier och i medvetande om att redan
3 000 fångar blivit mördade i lägren
icke vågar uppge sin verkliga ståndpunkt.
Den svenska FN-delegationen bär
anslutit sig till USA:s förslag i repatrieringsfrågan,
ett förslag som inte överensstämmer
med internationella konventioner
och rättspraxis. Detta klarar regeringen
av på det sättet, att man i deklarationen
säger att de internationella
konventionerna inte har räknat med att
krigsfångar skulle motsätta sig att återsändas
till hemlandet. Därför menar man
sig ha händerna fria att icke följa de

Nr 4.

Onsdagen den 4 februari 1953.

Ang. Sveriges utrikespolitik,
klara bestämmelser som senast inskrivits
i 1949 års Genévekonvention. Nej, de internationella
konventionernas författare
hade väl inte heller räknat med att krigsfångar
skulle behandlas på det sätt som
vi har vittnesbörd om från Korea.

Men man kommer inte ifrån sakfrågan
på detta enkla sätt. Det finns internationella
överenskommelser på området, och
de bör följas.

I FN förelåg också ett förslag om fredlig
reglering av hela Koreafrågan, framställt
av Sovjetunionen, som gick ut på
att krigshandlingarna omedelbart skulle
inställas på basis av den överenskommelse
som faktiskt finns mellan parterna.
Frågorna om krigsfångarnas repatriering
och Koreas enande skulle överlämnas
till en allsidigt sammansatt kommission.
Varför stödde inte vår FN-delegation
detta förslag.

Låt mig till sist bara ta upp ett par
andra frågor. Jag tror att det blir allt
svårare för Sverige att vinna tilltro på
uppriktigheten av vår alliansfrihet, även
därför att man på olika vägar etablerar
ett allt intimare samarbete med atlantblocket.
Det sker både i Förenta Nationerna
och under senare tiden också i
vissa militärpolitiska sammanhang. De
allt oftare förekommande besöken av
höga dignitärer från atlantblocket, besök
av krigsfartyg i våra kuststäder, den
livliga skytteltrafiken över Atlanten och
den fortgående standardiseringen av
vår vapenutrustning med A-pakten inger
inte förtroende till den officiellt deklarerade
alliansfriheten. Vi får amerikansk
radarmaterial, men säkert inte för våra
vackra ögons skull, utan av andra skäl.
Försvarsministern köper stridsvagnar i
England av samma typ som A-pakten utrustar
Danmark och Norge med. Det
meddelas i pressen, att Sverige får göra
dessa köp efter tillstånd från Washington,
som annars anser att atlantpaktsländerna
bör ha prioritet. Det är tydligt
att man betraktar Sverige som nära
lierad med Atlantpakten.

I går uppgavs det i pressen — jag vet
inte om det är sant, men jag nämner det
med alla de reservationer man måste
göra för uppgifter i pressen — att för -

svarsministern är i gång med att köpa
jaktplan från utlandet av samma typ
som A-pakten är utrustad med. Det är
inte ofta jag kan instämma med Aftonbladet
i politiska frågor, men i denna
fråga kan jag verkligen göra det. Tidningen
skrev i går följande: »Det finns
skäl att se upp med hans (försvarsministerns)
håg för snabbaffärer. De binder
oss militärt och är i längden oförenliga
med den alliansfria politik vi förklarat
oss föra. Vi kommer i beroende
av inköpskällan, ett beroende som naturligtvis
blir större om det skulle bli
krig, då det ställs extra stränga krav
på materielens ersättning och underhåll
...»

Jag tror att dessa synpunkter är riktiga.
Vi kan inte göra anspråk på att bli
trodda på de deklarerade orden om
alliansfrihet, när regeringen i praktiken
etablerar en allt intimare samverkan
med atlantblocket. Det är en farlig politik,
en politik som kan få de mest ödesdigra
konsekvenser för vår fred och för
vårt nationella oberoende.

Till sist några ord om ett par andra
frågor. I det tryckta material, som vi
fick oss tilldelade i går om utrikesfrågorna,
har utrikesministern låtit avtrycka
och införa sin valbroschyr från 1952
års val. I denna valbroschyr finns det
ett par påståenden som jag inte kan
lämna oemotsagda. Det första påståendet
gäller utrikesministerns polemik
mot de människor, som nu eftersträvar
att åstadkomma en fredspakt mellan de
fem stormakterna i världen. Denna strävan,
som i dag omfattas av 600 miljoner
människor, anser sig utrikesministern
kunna avfärda med en hänvisning
till att vi ju redan har en universell
fredspakt i FN:s stadga och att därför
ett nytt avtal inte skulle ha någon som
helst betydelse. Ja, det är naturligtvis i
och för sig cn bestickande argumentation,
men en argumentation som måste
underkännas, ty man kan ju inte förbigå
det faktum, att Förenta Nationernas
stadga numera på väsentliga punkter
icke är i kraft. En fredspakt mellan de
fem stormakterna, som dessutom skulle
bli öppen för alla andra stater, som vill

Onsdagen den 4 februari 1953.

Nr 4.

ansluta sig därtill, skulle ju få till uppgift
att återställa Förenta Nationernas
stadga och medföra att denna organisation
skulle kunna fylla den uppgift, som
den ursprungligen hade. Jag är övertygad
om att när över 600 miljoner människor
i världen med sina namn ställt
sig bakom detta krav, är dessa enkla
människor en makt att räkna med, och
jag vill i motsats till utrikesministern
hoppas att de fredsälskande massornas
påtryckningar skall bli så starka, att
kravet på en fredspakt inte kan ignoreras.
För Sveriges del vore det av den
största betydelse om en sådan överenskommelse
kunde uppnås, och jag har
verkligen mycket svårt att förstå hur en
utrikesminister i vårt land, som vill ha
fred, kan polemisera mot och motsätta
sig det enkla kravet på att stormakterna,
som ändå avgör världsfredens bestånd,
skall sätta sig vid förhandlingsbordet
och lösa sina tvister i stället för att förbereda
en ny krigskatastrof för mänskligheten.

Det andra påståendet i utrikesministerns
skrift är att kommunismen bygger
på en filosofi med aggressiv tendens och
att det är därför som den kapitalistiska
världen med USA i spetsen genomför
den våldsamma upprustningen. Detta är
ju ingenting annat än ett direkt försvar
för Atlantpakten och för den militariseringspolitik,
som genomföres under
Förenta staternas ledning, men därtill
kommer att hela argumentationen bygger
på en osanning. Den kommunistiska
ideologien är ingalunda aggressiv. De
socialistiska länderna utgår i sin utrikespolitik
från att mellanstatliga tvistefrågor
skall kunna lösas genom förhandlingar
och inte med krig. Grundvalen
för den utrikespolitik, som bedrives i
socialismens länder, är ju antagandet
av möjligheten att de två dominerande
samhällssystemen i världen kan leva vid
varandras sida utan att komma i krig
med varandra. I detta fall har de också
sällskap med den svenske utrikesministern
av år 1948. I den utrikesdebatt som
fördes här i kammaren den 4 februari
1948 utvecklade herr Undén sin mening
i dessa frågor på följande sätt: »Vi böra

Ang. Sveriges utrikespolitik,
tvärtom fasthålla vid den gamla, tidigare
allmänt omfattade ståndpunkten,
att nationer med vitt skilda politiska,
religiösa, ekonomiska eller sociala
åskådningar och institutioner, kunna
fredligt leva vid varandras sida.» I
detta yttrande instämde dåvarande talesmannen
i debatten för folkpartiet,
herr Bergvall, liksom utrikesutskottets
ordförande herr Sandler, och jag står
fortfarande kvar på samma ståndpunkt.
Vi kommunister vidhåller den uppfattningen,
att de två systemen kan leva
fredligt, och vi anser att man bör fota
svensk utrikespolitik på en sådan förutsättning
och inrätta oss därefter. Det är
att rekommendera, herr talman, en fredens
politik, en alliansfrihet icke bara
i ord, utan en alliansfrihet också i handling,
som kan skapa garantier för att
vårt land, om ändå det ohyggliga skulle
inträffa, skulle kunna stå utanför en
världsdrabbning, som ingen kan garantera
att den inte kommer.

Herr NERMAN (s): Herr talman! Det
har sagts att Sveriges utrikespolitik sedan
ett sekel har bestått i att Sverige inte
har haft någon utrikespolitik. Jag vågar
inte påstå något bestämt om den saken,
men säkert är att Sveriges folk aldrig
har haft något märkbart intresse för
frågorna under andra huvudtiteln. Det
är ju också ganska okunnigt om yttervärlden.
En gallupundersökning helt nyligen
röjde, att 40 procent av vårt folk
inte vet vad Atlantpakten är. Vår utrikespolitiska
analfabetism är en anklagelse
mot de politiska partierna. Man
kan knappast heller påstå, att den officiella
neutralismen har verkat skolande.

Svenskarna vill vara i fred för världshistorien,
men denna lämnar tyvärr inte
svenskarna i fred. Den kommer oss
allt mera närgånget nära. Den ryska imperialismens
uppvisning av sina fredssträvanden
har sommaren 1952 ryckt oss
så nära, att riksdagen har fått skäl att
ägna ökat intresse åt storpolitiken. Och
till dagens utrikesdebatt skall jag be att
— med allt erkännande av otillräcklig
diplomatisk expertis och med all respekt

Nr 4.

Onsdagen den 4 februari 1953.

Ang. Sveriges utrikespolitik,
för diplomatiens större överblick och stora
svårigheter — få bidra med några
synpunkter. De är inte representativa
för det parti jag tillhör, och min kritik
gäller också de borgerliga partiernas
tveksamma och oklara opposition. Men
jag vet att det finns några svenska medborgare,
som är inne på samma synpunkter
som jag, och jag'' tror att de ändå
är värda att betänkas. Herr Näsgård
skall också få veta min syn på frågan
— fast jag tror att han vet den förut.

I dagens storpolitiska motsättning är
det vanligt att man bara eller huvudsakligen
ser isolerade lokala konflikter —
Korea, Indokina, Kenya etc. — och inte
något större sammanhang. Att se det så
är enligt min mening otroligt lättsinnigt.
Vad vi upplever — och som jag tycker
man borde ha till grundsyn för all utrikespolitik
— är ett stort organiserat anfallskrig
mot Västerlandet och därmed
också mot Sverige. Det är en alltmer systematiserad
aktion, som utan några som
helst moraliska hämningar arbetar jorden
runt och i alla former: med direkta
arméfördelningar i Korea, med lössläppande
av gerillakrig som i Grekland
häromåret, med i Kina utbildade lönnmördargrupper
som förtrupper i Indokina.
I vad mån det är centraldirigering
när det gäller Kenya vet man inte, men
bifallet till lönnmorden där nere saknas
inte. Det arbetas vidare med fostran av
rövade barn till femtekolonner mot deras
egna folk, med människorov, utförda
av yrkesförbrytare i Berlin, med
spionage, landsförräderi och sabotageberedskap
i länder som anses mindre
mogna och mindre underminerade, t. ex.
Sverige. Det här låter brutalt, men så
brutal är verkligheten omkring oss i
dag.

Säkert är hundratusentals centralt yrkesutbildade
agenter i arbete jorden
runt, säkert hundratals heltidsanställda
i Sverige. Att här finns färdig också en
stadgeenlig underjordisk rörelse i Stalins
tjänst, är fullt klart, annars skulle
partiet inte längre ha hans stöd. Man
kan till belysning av läget påminna om
att vid en Gallupundersökning nyligen
förklarade sig 4 procent för diktatur.

Det stämmer då ganska bra, att Stalinpartiet
här i landet hade 4,5 procent av
höstens väljarkår — det är en mycket
betänklig siffra — 4,5 procent trots avslöjandena
strax före valet av det ryska
spionaget.

För den ryska imperialismen är det
inte fråga om lokala småkrig utan om
ett enda och totalitärt krig, där visserligen
ryssarna bara offrar andra folk. Men
det är därför också rätt och gott, att FN
försvarar friheten överallt, även om Sydkorea
har en från frihetssynpunkt osympatisk
statschef; han är dock inte värre
än Kinas Mao Tse. Att Sverige erkände
Mao Tses Kina — som redan har erkänt
2 miljoner avrättningar — var en farlig
opportunism. Att sedan därtill rösta för
att ta upp i FN en regim, som sedan flera
år ligger i anfallskrig mot FN, det
måste jag beteckna som, om jag får säga
så, en makaber originalitet i ett särdeles
genant sällskap, senast begränsat
till Stalinbiocket och Yemen.

Alla snälla fredsvänner hoppas alltjämt
att Öst och Väst skall komma till
en avspänning i kompromissens tecken.
Är det realpolitik att vänta sig och önska
sig det? Jag menar inte det. Jag skulle
heller inte vilja ha fred med ofriheten.
Fn uppgörelse med Stalin blir ju aldrig
annat än ett nytt Miinchen, om inte man
är mycket stark.

Efter segern över Hitler trodde vi nästan
alla på en fredlig samlevnad. Vi var
oerhört naiva, men den som inte har
vaknat än, den är värre än naiv. Jag
uppskattar livligt välmeningen i den
svenska utrikesledningens osjälviska
och tragiskt missförstådda strävan att
leva i ett gott samförstånd med Ryssland,
om möjligt i vänskap, men den
politiken har varit ett enda misslyckande.
Vi borde snart kunna fatta, att Stalins
Ryssland inte vill vänskap med oss
annat än på villkor att vi underkastar
oss. Och att tro att vi skulle med vår demokrati
kunna moraliskt påverka, kunna
uppfostra vederbörande — jag ber
om ursäkt, men det tillhör nog det allra
mest naiva man har fått höra.

Jag förstår och senterar att man är
försiktig mot — jag uttrycker mig diplo -

Onsdagen den 4 februari 1953.

Nr 4.

matiskt — en opålitlig granne, så länge
han är farligt stark. Man skall inte utmana.
Men å andra sidan: flathet har
aldrig imponerat på — jag uttrycker mig
åter diplomatiskt och mycket finare än
jag menar — en opålitlig granne.

Och man bör kanske fråga sig: Är
den grannen verkligen så oövervinneligt
stark?

Kontrarevolutionen i Ryssland, som
nu är ett par decennier gammal, är kanske
ändå inte fullt så stark som vi tror.
Vissa framgångar bär vunnits i produktionen,
men man bygger inte en stark
hushållning på slavarbete, och det gnisslar
i bygget. Ryssland är alltjämt en stor
slum för alla andra än funktionärsöverklassen.
I de utsugna lydstaterna härjar
hungersnöden. Avspärrningen med järnridån
förstår man väl. Regimen är rädd
för insyn i slavriket och för de döda
själarnas utsyn i en friare värld i väster
med ofantligt mycket större välstånd —
om man kan tala om välstånd på det
andra hållet. Efter fiaskot med strejkerna
mot Atlantpakten och stalinisternas
tillbakagång vid alla fria val jorden runt
har man tagit till en ny fredspropaganda,
en manöver som emellertid inte längre
lurar andra än absolut urbota pacifisthöns.

I Korea bär aggressionen blivit motad.
Titos avfall var också ett kännbart
bakslag, som oroade och alltjämt oroar.
Det förde till rasande utrensningar i
stalinistsocicteten, och de visar kanske
allra bäst österns svaghet. Skräckvälde
är alltid bevis på svaghet. Man liter inte
längre på varann. Bödlarna avrättar varandra.
Av sex terrorchefer i Ryssland
liar bara två dött en naturlig död — såvitt
man vet. Av 16 stiftare av Kominform
är 11 redan likviderade — ganska
bra marscherat på fem år! Det är ett
farligt yrke att vara kommunistledare —
det farligaste av alla — på östsidan. Man
måste beundra heroismen i försöken till
stalinistisk renlevnad medan det tippas
vem som kommer att likvidera vem. lag
tänker att herrar ledare i Sverige i hjärtat
är mycket belåtna med att utvecklingen
här går sakta. T. o. m. propaganda-
och utrikesministrar har det käns -

Ang. Sveriges utrikespolitik,
ligt österut. Man går på farlig mark. Har
man inte också här i partiet läkare att
se upp med?

Jag har antytt några svaghetstecken i
öster. På sistone har en allvarlig försörjningskris
tillkommit av misshushållningen
och ytterligare antisemitismen,
trots formuleringen antisionism en klar
fortsättning i Göbbels’ och Streichers
spår, det klassiska tecknet på behovet
av en syndabock.

Självklart, herr talman, är den ryska
kontrarevolutionen alltjämt mycket stark
och kan måhända ännu ställa till mycket
ont. Kanske kan t. o. m. oron därute
tvinga fram ett krig. Men jag tror
inte, att den ryska kontrarevolutionen
är fullt så stark som vår rädsla tror.
Den bygger till avsevärd procent på
bluff och till en ännu större procent på
motsidans fruktan. Jag har tidigare i
denna kammare uttryckt den tanken att
man kanske där ute är mera rädd än
vad vi är. Man har det säkert besvärligare
än vad vi i väster har det.
Den ryske fredsfursten vill troligen inte
krig för Rysslands del — om inte segern
är tillräckligt förberedd genom underminering,
men han vill inte heller fred.
Han spekulerar i Västerlandets utarmning
och inbördeskrig. Fredsfursten vill
alliså krig, krig mellan de s. k. kapitalistiska
staterna för att sedan som ett
visst djur smyga sig in på slagfältet och
ta hand om spelet.

Det här är ingen fantasi. Han har
själv sagt det — jag citerar i hans
svenskspråkiga huvudorgans översättning
den 1 december 1951: »Vår fana
är och förblir sedan länge fredens fana.
Men om ett krig börjar så får vi inte
sitta med armarna i kors — då måste vi
framträda, men framträda som de sista.
Och vi träder fram för att kasta den avgörande
vikten i vågskålen, den vikt som
kommer vågen att slå över.»

Det är ju klara ord: Stalins statskonst
i ett nötskal. Stalin söker söndra Europa
mot Amerika och helst få oss i inbördeskrig.
Det lär nog förbli en desperat önskedröm,
men han har onekligen en god
hjälp i Västerns neutralister; och de politiker,
som nu i amerilcafiendeskap luf»

Nr 4.

Onsdagen den 4 februari 1953.

Ang. Sveriges utrikespolitik.

tar sina europeiska mindrevärdeskänslor,
de spelar Stalin och sin egen undergång
i händerna. För att mota alla missförstånd
vill jag omedelbart säga ifrån:
Vi bör fullt ärligt kritisera Amerikas fel.
De räcker till, och jag skriver under alla
bevisbara anmärkningar. För resten är
jag portförbjuden där som gammal kommunist.
Men trots allt som vi kan ha att
anmärka: vill Europa leva som en fri
världsdel, måste vi hårdare än någonsin
hålla ihop med Amerika, med Förenta
staterna, vars fria fackliga rörelse får
allt bättre samförstånd med Europas och
vars folk för övrigt en så principfast
socialist som Ernst Wigforss i en jultidning
helt nyligen har givit en nykter
och sympatisk skildring av -— en skildring
som borde kunna rensa ut det gamla,
tyvärr ännu starka klichétänkandet
mot Amerika i den svenska arbetarklassen.
Herr Öhman skrämde med ett nytt
9 april. Det är nog att fråga: Var stod
herrar öhman och Stalin den 9 april
1940?

Amerika och Atlantpakten — båda
med sina brister — är i dag de löftesrika
faktorerna i en grå värld — löftesrika
också för oss. Ett första bevis på
Atlantpaktens allvar är dess manöver i
höstas i Nord-Atlanten. Jag bara beklagar,
att den inte fördes längre in i Östersjön.
Jag beklagar också, att Ryssland
gavs triumfen att ett amerikanskt
flottbesök hos oss avvisades liksom att
vi själva avstod från ett vänbesök på
det danska Bornholm. Det är beklämmande,
när man inte längre kan välja
sitt umgänge helt fritt.

Stalin är förmäten i sina önskemål.
Men — han kan få rätt, om inte Västerlandet
enas.

Det enandet går tyvärr inte fort. I
Europarådet finns det två mycket känsliga
medlemmar, som just nu har det
mycket svårt: det är Sverige och det är
Eire. Lyckligtvis har de andra staterna
hittills kunnat ta hänsyn till damerna,
så att de inte ännu har behövt lämna
sällskapet. Man får också hoppas, att
den damen som vi är mest intresserade
av inte skall begå den skandalen Stalin
till behag. Men man har -— icke minst

efter regeringsdeklarationen i dag —
skäl att vara ganska orolig. Vad Europarådet
beträffar vill jag ytterligare bara
säga: Gudskelov, att ombuden i församlingen
inte är regeringsutsedda och att
vi har självständiga svenska ombud!

Men i samband med Europarådet har
jag en observation att göra, som jag
tror har en viss vikt.

Det finns — främst i de sociala föregångsland
där socialdemokratien är
stark — en tendens att inte vilja ha
Europa enat, förrän vi har fått socialistiska
partier i regeringsställning och
ekonomisk dominans i alla Europas stater.
Jag är ledsen, att jag med hänsyn
till utvecklingen i socialgrupperingen
och av andra skäl har svårt att tro,
att vi någonsin får uppleva det — med
arbetarpartier nämligen som samtidigt
erkänner varandra som pålitliga socialistpartier.
Statligt kommer de ju att
ha — och i regeringsställning kommer de
att starkt känna —■ en del motsatta intressen
som hindrar samarbetet. Det
finns inbördes svårigheter t. o. in. bär i
Skandinavien, där man inte ens är ense
om det mest grundläggande, det gemensamma
försvaret för folk och framsteg.
Jag tror att det är riktigare att Europa
enas på den grund som redan finns,
med dess olika grader av statlig dirigering,
annars finns det kanske en dag inte
någon grund alls att fritt enas på. Med
en enhetlig hushållning i stort och en
enhetlig arbetsmarknad skulle ju också
ett enat Europa erbjuda ett mycket
större arbetsfält för arbetarrörelsen. Socialismen
är, om inte min fostran i
rörelsen från början är alldeles missriktad,
en internationalistisk strävan.
För mig blev det en centralpunkt i livssynen,
detta om Internationalen, som »åt
alla lycka bär». Jag är alltjämt övertygad
om det riktiga däri. Det är bara
Stalin som tillämpar »socialism i ett
land» med känt resultat.

Jag förstår mycket väl de rent statliga
svårigheterna för t. ex. Brittiska
samväldet, men jag måste ändå beklaga
den brittiska och ävenså den tyska
arbetarrörelsens inställning till Europas
enande. Det är farligt när arbetarrörel -

Onsdagen den 4 februari 1953.

Nr 4.

sen stelnar i det nationella och även
andligt fastnar i den gamla mellanstatliga
konkurrensen, som socialismen måste
upphäva, om den vill vara sig själv
trogen.

Det var en mycket känd socialist som
en gång avvisade strävan till Europas
enande därför att enligt honom var det
bara ett försök av kapitalismen att undertrycka
socialismen i Europa. Han
krävde i stället ett enat Europa av socialistiska
stater. Den socialisten hette
Lenin, på den tiden ännu socialdemokrat.
Men är det inte en ganska likartad
ideologi som föresvävar de nationellt
fastkörda socialdemokraterna? Man
vill bevara den nationalstatliga organisationen
för att kunna konservera de
förvärv som man kunnat tillkämpa sig.
Det är mänskligt. All konservatism är
mänsklig. Men obenägenheten att tänka
internationalistiskt är farlig både för
Europas frihet och för arbetarrörelsens
sociala förvärv i de olika länderna.

Vad jag här har sagt är ingen anklagelse.
Det är fullt begripligt att just arbetarrörelsen
med stor styrka betonar
socialvården inom sina nationella områden.
Jag senterar på det högsta arbetet
för det egna folkets väl. Jag konstaterar
bara med vemod vart utvecklingen
— och det alldeles korrekt enligt
demokratiens parlamentariska spelregler
— har fört oss. Jag menar att en socialist
nyligen i en tysk tidskrift har formulerat
läget riktigt, när han säger:
»Roten till dagens onda är inte privategendomen,
utan den nationalstatliga avstängningen.
»

Nu ber jag, herr talman, att få återkomma
till Sveriges ställning till Ryssland.
Trots vår självuppoffrande neutralitet
har vi kommit in i farozonen såsom
aldrig förr, det inser nu alla. Vi har
till och med fått litterärt belägg på att
den helt lojala högsta diplomatien börjar
känna sig osäker om huruvida neutraliteten
blir ett »paradis för oss».

Det finns ju i den ryska politiken mot
Sverige åtskilligt som är oroande. Där
är spionaget, direkt från ryska ambassaden
och indirekt genom det ekonomiska
stödet åt Rysslands femte kolonn

4 Första kammarens protokoll 1953. Nr 4.

Ang. Sveriges utrikespolitik,
här i landet. Man bör inte glömma att
Stalin på sin partikongress i oktober
klart och tydligt lovade ökat stöd åt
landsförrädarna i andra länder. Här vill
jag med tacksamhet erinra om hur välgörande
det kändes när vår regering i
somras — det var den 16 juni, då statsministern
skötte utrikes ärendena —
kallade upp den ryske ambassadören och
gav honom en kraftig uppläxning för
ambassadens skamlösa spionage. Det var
starka och riktiga toner, något helt
annat än undfallenheten 1950 då den
ryske militärattachén fick ta med sig
spionfilmen från Stockholms skärgård,
fastän vi hade diplomatisk rätt att ta
ifrån honom den.

Ytterligare oroande är avstängningen
av Sassnitz-rutten, d. v. s. mörkläggningen
av hela det ryskockuperade området
i och för anfall från en laddad östersjökust.
Väderstrecken för anfall behöver
väl inte närmare diskuteras?

Jag pekar vidare på ryssarnas i pressen
omtalade missnöjespropaganda
bland de svenska lapparna. Den är helt
naturlig, man vill ju befria alla undertryckta
folk!

Den ryska synen på oss framgår också
av den självrådigt utgivna och omgjorda
upplagan av riksarkivarie Ingvar
Anderssons svenska historia. Det är en
bagatell, men det är en talande bagatell.
Det räcker att nämna två detaljer. Det
säges i den Tyska upplagan, att de ledande
i Sverige står beredda att följa
USA-magnaterna i krig mot Ryssland,
men »ett bedrövligt slut väntar dessa
snyltare hos de amerikanska måltidskockarna».
Därmed avses alltså herrarna
i regeringen. Jag påpekar också att
Hjalmar Rranting i den ryska upplagan
presenteras som »den svenska bourgeoisiens
bandhund».

Sedan kommer det allra brutalaste,
morddåden i Östersjön i somras. Vart
Ryssland syftar med sin östersjöpolitik
är väl ganska tydligt. Det är att göra Östersjön
till en rysk insjö. Där går man
fram mot allt och alla som är i vägen.
Varje fritt folk är ju också ett hot mot
ett våldsvälde. Så länge det finns ett
fritt folk k-var, kan det ju smitta. Nu är

Nr 4.

Onsdagen den 4 februari 1953.

Ang. Sveriges utrikespolitik.

Sverige i vägen. Östersjöns frihet är en
svensk livsfråga och än mer en internationell
frihetsfråga. Därför är man glad
att Sverige fortfarande hävdar Östersjöns
frihet och manövrerar i Östersjön.
Jag hoppas också innerligt, att Västerns
stormakter alltjämt skall hitta hit och
hjälpa oss att hålla Östersjön fri. Det vare
dem förlåtet, om de inte tar alltför
stark hänsyn till oss, utan tar starkare
hänsyn till friheten än till svensk oro
att irritera ofriheten.

Jag menar inte, herr talman, att den
starkare svenska politik jag skulle vilja
ha öster ut skall bestå i utmaningar eller
i en språklig nivå å la de gamla skällebreven
från 1500-talet, som fortfarande
är fin ton i Ryssland. Sverige har ju förfinats
sedan Erik XIV:s tid. Men å andra
sidan: måste man behandla alla stater
diplomatiskt lika? Alla statliga regimer
är inte lika. Att behandla barbarstater
som civiliserade stater är enligt min mening
förlegad diplomati. En representant
för utrikesdepartementet yttrade på
ett i pressen refererat diskussionsmöte i
höstas — det var i Fritt forum — att
man inte bör ställa Ryssland i skam,vrån
när det gällde FN. Det skulle föranleda
sådana störtfloder av smuts, att det skulle
stänka på oss själva och det skulle bli
svårt att bli av med den. Det vore därför
bäst att tiga. Jag menar tvärtom, att
Ryssland bör ställas i skamvrån för sina
ogärningar i somras och eljest. Våldet
och orätten måste alltid ställas i skamvrån,
annars har de fått ett medgivande
att trampa vidare. Det finkänsliga Sverige
har ju sedan dess fått en ny påminnelse
om grannskapet vid Östersjön: de
nya närgångna visiterna vid Gotland.

Man måste med alla tala det språk de
förstår. Undfallenhet har ännu aldrig
imponerat på den undre världen. Självklart
skall vi inte svara på pöbelspråk,
utan korrekt i ord och fast i handling.

Det är ju klart, att man inte kan tvinga
Stalins Ryssland att erkänna och gottgöra
dåden i Östersjön. Men det är väl
inte bara frågan om resultatet. Det är väl
också fråga om rätt och anständighet,
frågor där man måste gå upp i högsta
instans, om man inte genom att avstå

vill ge brottslingen en vink att man inte
tar saken så allvarligt utan avskriver.
Rätt och anständighet är — det har åtminstone
jag fått lära mig — oavvisliga
allmänmänskliga bud, icke några handelsintressen
som görs upp bilateralt.
Såsom Sverige nu har bevakat sina intressen
har vi fått till slutsvar den förut
omnämnda gäspningen och ett högdraget:
»Ur vägen!» Och skadeståndet —
vart tog kravet på skadestånd vägen?
Skall det aldrig komma fram? Skall
svenska folket på sitt skattekonto uppta,
att dess söner dödas och dess egendom
fördärvas?

I det sammanhanget vill jag också säga,
att det finns svenskar som inte förstår,
hur svenska idrottsmän kan under
svensk flagg underhålla vänskapliga förbindelser
med ryssarna efter svensk
ungdoms erfarenheter sommaren 1952.

Jag har, herr talman, tillåtit mig att
uttala en del missnöje med Sveriges politik
gentemot Ryssland. Vad kan nu en
missnöjd ha att komma med för positiva
förslag? Jag skall ge några — jag antydde
för övrigt ett par redan för två år
sedan.

Jag yrkar inte, att vi skall bryta de
diplomatiska förbindelserna. Det diplomatiska
sällskapet är nu en gång blandat.
Vi har gunås förbindelser även med
Franco och Mao och Perön, och som
stat får man tydligen inte vara så noga
med umgänget. Men utom det för mig
självklara i att man borde ha gått till
högsta instans i FN om morden i Östersjön,
finns det flera saker som Sverige
kan göra — utan att fråga någon om lov.

Sverige kan inskränka den ryska beskickningspersonalen
och motsvarande
från andra demokratiskt och moraliskt
underutvecklade länder till samma mått
som de medger oss, och särskilt kan
man inskränka deras spionmöjligheter
genom att till ett minimum inskränka
immuniteten och hålla vederbörande under
bättre bevakning än som sker. Att
det finns bevakning är jag tacksamt
medveten om — jag hoppas att jag inte
röjer någon hemlighet. Likaså kan deras
rörelsefrihet inskränkas till samma som
våra representanter har därute. Så har

Onsdagen den 4 februari 1953.

Nr 4.

de stora staterna i väster gjort. Att Danmark
och Norge inte har gjort det har
ju sin förklaring i att de inte upplevt det
spioneri som vi har upplevt — det har
redan anförts. Men reciprocitet har inte
mindre än 57 procent av svenska folket
uttalat sig för, det har till och med herr
Hilding Hagberg i radio ansett vara riktigt.
Det bör alltså inte vara så riskfyllt.
Sverige kan vidare vidga sina vattengränser
reciprokt för ryska fartyg. Sverige
bör kanske också noggrant granska
vissa svenska firmor som gör affärer
med östblocket — det lär finnas rätt
skumma sådana som medverkar till att
hålla femte kolonnen vid liv.

Ryssarna har här i landet ett svenskspråkigt
organ, Nyheter från Sovjetunionen,
som i stor upplaga driver ohämmad
propaganda för rysk diktatur och
mot Västerlandet, ofta direkt smädlig
mot stater som är verkligt vänskapligt
inställda till oss. Det finns också en rad
motsvarande tidskrifter för Polen, Ungern,
Rumänien och kanske fler. Det går
nog åt eu del svenskt papper till dem,
och det må så vara. Men jag har en kanske
närgången fråga att ställa. Har Sverige
en motsvarande tidskrift, Nyheter
från Sverige, i Ryssland, i Polen etc. för
att propagera svensk demokrati för ryssar,
polacker etc.? Om Sverige inte har
det, varför denna ojämlikhet och denna
svenska förnöjsamhet? Frågorna kanske
låter löjliga, men det löjliga ligger inte
i logiken.

Det finns också en över hela vårt land
förgrenad propagandainstitution — för
övrigt omnämnd i det sista stora spionmålet
— det s. k. Förbundet SverigeSovjetunionen
— namnet med ordet
»förbundet» är för resten inte illa valt
— och motsvarande sällskap för andra
östländer. Det ryska spelar en mycket
stor roll i denna propagandainstilution,
med samkväm och ryska besök och ryska
propagandafilmer som också ger
femte kolonnen bidrag till livsuppehället.
Nu undras: har vi i Moskva och
Ryssland i övrigt ett motsvarande rysksvenskt
sällskap och likadana sällskap
i de andra östländerna, sällskap där
svenskar kan umgås fritt med dessa folk

Ang. Sveriges utrikespolitik,
och delge dem våra rön och råd och gratisfilmer?
Och om vi inte har samma
rättigheter där som de folken har hos
oss — varför har vi inte det? Har Sverige
gjort något försök att få utge sådana
tidningar och bilda sådana sällskap?
Om man inte har tillmötesgått
framställningar om det, varför skall vi
tillåta sådana tidskrifter och sällskap
här?

Vad Stalins fredsänglar här i landet
beträffar tror jag att polisen efter förmåga
— den är tyvärr inte så stor ■—
har ögonen på dem. Men är det nödvändigt
att alltid ge dem visum för deras
färder österut? Under kriget vågade
man ju vägra en och annan av Hitlers
gossar visum. Varför då inte strama åt
för deras gamla vapenbröder, på många
håll åter deras kompanjoner — det är
ju bekant att åtskilliga folkplågare i
fängelserna i Östtyskland är Hitlers
gamla vana folkplågare. Jag konstaterar
emellertid med tacksamhet att man har
hindrat en del skumma s. k. fredspartisaner
att komma hit och hålla en ny
fredskonferens, som det kallas. Det räckte
med den s. k. stockholmsappellen.
Den har mer än vi anar komprometterat
och skadat Sverige.

Man fäster sig också vid att femte
kolonnen blir alltmer ogenerad — tydligen
under trycket av en strängare disciplinering
från Moskva. Vi har alla
upplevat hur dess press ostraffat kväljer
dom i spionmålet och till och med
beskyller regeringen — det skedde på
löpsedlar i somras — för att underlätta
amerikanskt spionage. Denna femte kolonn
är skyddad av Rysslands makt. Den
har alltså en tillgång i den hänsyn man
anser sig vara skyldig den makten. Vederbörande
går så långt i fräckhet att
partiledaren i somras till och med vände
sig till Sveriges regering och å främmande
stats vägnar begärde ändring i
tiden för en svensk flottmanöver för att
inte oroa ryssarna. Om man inte fogade
sig, gav han å chefens vägnar en varning.
Samme ordförande uppträdde sedan
i bysantinskt knäfall inför sin herre
och gud i Moskva.

Jag vill inte att man skall hjälpa Sta -

Nr 4.

Onsdagen den 4 februari 1953.

Ang. Sveriges utrikespolitik.

lins gossar i Sverige med martyrglorian.
Men man skall sätta dem på plats. Jag
begär ingen heroism i Sveriges uppträdande
mot den ryska kontrarevolutionen,
men lite mera självaktning och
stolthet. Och lite starkare förståelse för
behovet att på allvar ta itu med den Stalinska
ideologiska bakteriekrigföringen.

Till sist ber jag, herr talman, att få
återkomma till frågan om Atlantpakten.
Från första början uttalade jag här i
kammaren min uppfattning att Sverige
borde vara med i pakten. lag är alltjämt
övertygad om att vår bortavaro så litet
främjar världsfreden att Sveriges anslutning
i stället skulle stärka paktens makt
och därmed ge ökade möjligheter att
undgå ett världskrig. På så vis skulle vi
göra vår största insats för världsfreden.
Som det nu är verkar det ungefär som
om svenskarna utgjorde den grupp som
i de vanliga opinionsundersökningarna
svarar: »Vet inte» eller »Vill inte». Och
vad vår egen fred och säkerhet beträffar:
skyddas verkligen Sverige från ryssarnas
misstänksamhet och okvädande
och aggression av att Sverige står utanför
Atlantpakten? Skulle Sverige ha svarat
Ryssland lika starkt som Danmark i
dagarna har svarat på ett ryskt krav att
få ett radioprogram indraget? Danskarna
avvisade det bestämt. Mig förefaller det
tydligt att danskarna är mera frimodiga
just därför att de liar Atlantpakten i
ryggen. Paktens styrka är ju detta att
ryssarna vet att om Danmark eller Norge
anfalles, så träder Amerikas och de
andra paktmedlemmarnas militära styrkor
i funktion, och då har ryssarna
världskriget, även om de hinner ta Danmark
och Norge. Sverige har ingen bakom
sig —• fastän det i hemlighet tror
och hoppas det, en hemlighet som inte
är hemlig för ryssarna — och det är
därför vår politik inte imponerar på
dem eller tas för ärlig. Sverige kan man
vara mera närgången mot.

Och så en fråga som man tycks ha
glömt: Har Ryssland inga militärpakter?
Det har det mest föredömliga nät av
pakter som tänkas kan, med ryskt befäl
i ett växande antal lydstater. Varför talar
man så sällan om Rysslands militär -

pakter och om Rysslands baser — bland
annat en strax utanför Stockholm? Det
sker varken i FN eller i parlamentet
här. Varför är man så finkänslig i det
sammanhanget?

Man pekar också på Finland som en
förpliktelse för svensk neutralitet. Men
har inte Finland självt en krigspakt —
med Ryssland? Och en krigsbas, den jag
nyss antydde, i själva Finland? Vem angriper
man lämpligast från Ryssland
över Finland? Vad man än må ha för
uppfattning om svensk neutralitet och
Finland — det finns ju både öppna och
mera hemliga argument för vår officiella
politik — och jag säger inte att jag här
har absolut rätt — klart är att vad som
i realiteten utgör Finlands bästa skydd
är Atlantpakten, och att sviker Sverige
Västerlandet då sviker vi också i längden
Finland.

Som anhängare från början av Atlantpakten
har jag med tillfredsställelse
sett, att den enhälliga uppslutningen
kring den alliansfria neutraliteten håller
på att — väl inte brista men nog
uppluckras så sakta. Sveriges folk börjar
kanske vakna ur neutralitetspsykosen.
Jag konstaterar att högern och folkpartiet
har börjat vrenskas en smula i
skaklarna. Det är väl heller inte alldeles
uteslutet att valutgången berodde en liten
liten smula på utrikespolitisk oro
och inte bara på ekonomisk. I dag har
vi fått en viss opposition, om också
ännu mild och halvhjärtad.

Jag har yttrat mig ganska oförblommerat,
kanske odisciplinerat. Men jag har
fattat min uppgift här i huset så, att jag
bör lägga fram en syn på utrikespolitiken
som också har rätt att finnas och att
bli framförd. Jag har utgått ifrån, att
neutraliteten inte på något håll är en ren
tvångsföreställning och att man får hysa
och yttra andra åsikter än de officiella
även i folkets största fråga, frågan om
folkets frihet.

En till oss alla utsänd officiell broschyr,
Om kriget kommer, säger klart, att
vi inte ämnar ge upp utan strid. Det
står inte strid på vilken sida, men det
kan ju bara vara Västerlandets — vem
som än kommer först och kräver baser.

Onsdagen den 4 februari 1953.

Nr 4.

Broschyren förpliktar till självständig eftertanke.

Det har i regeringspressen förekommit
antydningar om det opassande i kritiken
mot den absoluta neutralitetslinjen. Man
har talat om »infantila Atlantpaktsdrömmar».
Man har dragit fram termen »aktivism»
i dålig mening. Jag menar, att
aktivitet för Atlantpakten är en god aktivism,
och jag erinrar om att jag är i
inycket gott sällskap partimässigt (jag
räknar mitt parti internationellt): med
den danska och norska socialdemokratien
och med socialdemokratien i facklig
och politisk international. Jag vill också
minna om vad engelska arbetarrörelsens
ledare Attlee yttrade som gäst på
svenska partiets kongress i fjol, att mot
hotet från öster fanns bara ett botemedel:
»ett kollektivt säkerhetssystem, understött
av alla fria länder. Atlantpakt
och Europaarmé är steg på vägen.» Att
sedan en tidning av Chicago Tribune’s
kvalitet rosar Sveriges isoleringspolitik
är ett hifall som för tanken till svensk
litteraturhistoria och en viss dikt av Anna
Maria Lenngren. Man förstår också att
det inte utnyttjas av den svenska isolationismen.

Till allt detta kan så ytterligare anföras,
att enligt svenska Gallupundersökningar
— det har varit flera sådana —-alltjämt inemot en tredjedel av alla, som
har en mening, är för Sveriges anslutning
till Atlantpakten — av alla tilfrågade
socialdemokrater är nu senast 17
procent för pakten, ja, än sällsammare,
även 13 procent av alla bondeförbundare.
Högern har hela 44 procent eller majoritet
av alla som har uttalat en mening,
folkpartiet 38 procent — även om dessa
procent inte har yttrat sig i dagens dabatt.

Till allra sist vill jag säga:

Västerlandets strid för sin existens får
inte bara vara ett självförsvar till skydd
för det ännu fria Västerlandet. Vi har
också skyldighet att medverka till att befria
de förslavade folken i öster. Jag yrkar
därmed inte på krig. Man befriar
ju heller inte med fraser som mina. Men
man måste, i ständigt ökad styrka och i
oavlåtlig press mot öster — ända tills

Ang. Sveriges utrikespolitik,
slavregimerna faller — hålla tanken på
de förslavade folkens frihet vid liv och
aldrig glömma våra medmänskliga förpliktelser.
Att vara nöjd med status quo
är defaitism, ja, värre, det är Miinchen.
Vår egen frihet är säker först när alla
folk är fria.

President Eisenhower gav i sitt installationstal
en redan av herr Sandler citerad
tankeställare åt allas våra samveten:
»Soldatens packning är trots allt inte så
tung som fångens bojor.» Jag upprepar
den satsen i offensiv anda, och jag tror
nog att under herr Sandlers försiktiga
formuleringar finns samma anda.

Freden är ett mycket högt mål. Men
inte vilken fred som helst. Inte Hitlers.
Inte Stalins. Friheten är det högsta av
allt — hela mänsklighetens frihet — i
längden odelbar alldeles som freden.

Herr ÖHMAN (k) kort genmäle: Herr
talman! Jag har inte begärt ordet för att
ingå i någon polemik mot herr Nermans
enligt min mening mycket onyanserade,
för att inte säga obalanserade tal. Jag
har begärt ordet bara för att göra två
korta reflexioner till detsamma.

Den ena reflexionen är, att det nog
var välbetänkt av herr Nerman att redan
från början fria sitt parti från den uppfattning
han företräder. Han sade uttryckligen
att han talade uteslutande å
egna vägnar och icke partiets. Jag har
en bestämd känsla av att herr Nermans
partiledning nog är glad över att hans
ståndpunkter icke kan öva något inflytande
av betydelse, i varje fall icke i utrikesdepartementet.

Den andra reflexion som jag vill göra
är, att efter detta tal kan man nog förutsätta
att herr Nerman har blivit så
rentvådd, att den visumvägran, som den
amerikanska regeringen upprätthållit,
nu omedelbart kommer att upphävas.
Och därmed kanske också syftet med talet
är uppnått.

Herr LUNDGREN (h): Herr talman!
För ungefär ett år sedan läste jag ett uttalande
av den kände franske parlamen -

Nr 4.

Onsdagen den 4 februari 1953.

Ang. Sveriges utrikespolitik,
tarikern Daniel Mayer, som enligt min
uppfattning väl förtjänar att återges.
Som svar på en förebråelse, att medlemmarna
inom det parti, som han representerade,
i vissa frågor röstade olika,
förklarade han ungefär följande: »Till
dem som Lill äventyrs skulle dra på
munnen över detta ber jag få säga, att
när alla tänker lika inom ett parti, så betyder
detta helt enkelt att man icke tänker
alls.»

Alla svenska demokratiska partier är
ense om den nuvarande alliansfria utrikespolitiken,
men inom partierna finns
enskilda medlemmar som på den punkten
har en från den officiella uppfattningen
avvikande mening. Då jag är en
av dessa har jag'' begärt ordet för att avge
en personlig deklaration, väl medveten
om att jag efter herr Ncrmans glänsande
anförande knappast kan komma
med några nya synpunkter.

Det torde stå klart för alla, att ett land
som Sverige, trots att vi har en efter våra
förhållanden relativt stark krigsmakt,
icke i längden kan motså ett anfall från
en stormakt. Vi måste därför räkna med
hjälp från andra demokratiska stater om
ofärden skulle komma över oss. Som jag
vid åtskilliga tillfällen har tillåtit mig
påpeka, visar all historisk erfarenhet att
det icke går att improvisera militär
hjälp. Icke minst erfarenheterna från
Norge år 1940 visar detta. För att hjälpen
skall bli effektiv måste den alltså
förberedas i fredstid, men vår nuvarande
utrikespolitik förbjuder all samverkan
i militärpolitiskt hänseende med våra
skandinaviska grannländer, och detta
måste anses såsom utomordentligt
äventyrligt.

Den ryska utrikespolitiken tycks följa
sina egna lagar. Den ledes i stort sett
efter samma principer antingen den ryske
självhärskaren benämnes tsar eller
Stalin. Enda skillnaden ligger däri, att
ryssarna efter kommunisternas maktövertagande
kan räkna med ett större
eller mindre antal anhängare inom de
demokratiska staterna, vilka av ideologiska
eller andra skäl är beredda att ta
ryssarnas parti mot det egna landet.

Den traditionella ryska utrikespoliti -

ken har sökt vidga landets gränser
främst åt tre håll — i öster över Korea
mot Stilla oceanen, i söder mot Medelhavet
genom att komma i besittning av
Dardanellerna och i väster mot Atlanten.
Hur förhållandena i öster kommer att
utveckla sig beror främst på utgången
av kriget i Korea, men i vart fall har
ryssarna redan erhållit full kompensation
för motgångarna i rysk-japanska
kriget 1904—1905. För ögonblicket är
emellertid ryssarna hejdade i sin strävan
att nå fram till Medelhavet, och de
synes även ha för tillfället resignerat sedan
de misslyckats i sina försök att vinna
fast mark i Persien och vid Dardanellerna.

Det är därför förklarligt att den ryska
utrikespolitiken åter kommit att aktivt
söka stärka Rysslands ställning i norra
Europa och i östersjöområdet. Som ett
led i denna strävan ingår den ryska åtgärden
att förvandla de ryska, polska
och tyska insjökusterna till en enda
sammanhängande befästningslinje. Att
dessa befästningar kan tjäna till anfall
kanske i högre grad än försvar torde vara
uppenbart. Ryssarna strävar alltmera
öppet att göra Östersjön till ett ryskt
innanhav. Ett uttryck för denna strävan
var uppenbarligen nedskjutningarna av
svenska flygplan. Det är under sådana
omständigheter glädjande att alla demokratiska
partier är ense om att vårt land
måste hålla på havets frihet enligt internationell
rätt. Sverige, som jämte Danmark
är den enda östersjöstaten som har
rörelsefrihet, har ett särskilt ansvar härvidlag.

För att hindra ett ytterligare sovjetryskt
underkuvande av ännu fria länder
har de hotade demokratiska staterna
med undantag för Sverige och Schweiz
sammanslutit sig i ett försvarsförbund,
Atlantpakten. Avsikten med denna sammanslagning
är att förhindra ryssarnas
taktik att erövra det ena landet efter det
andra. De vet att ett anfall på ett av de
länder, som är anslutna till pakten, automatiskt
utlöser ett tredje världskrig.
Det är under sådana omständigheter naturligt
att ryssarna liksom deras ombud
här i Sverige på allt sätt söker misstänk -

Onsdagen den 4 februari 1953.

Nr 4.

liggöra syftet med Atlantpakten. Ett exempel
på detta misstänkliggörande har vi
i den Tyska not, som nyligen överlämnades
till Danmark.

Hur skall Sverige ställa sig i en situation,
som inträffar om Norge blir anfallet
österifrån? Skall vi då vara neutrala,
eventuellt tillåta transporter genom
vårt land, väl medvetna om att sedan
Norge väl är erövrat, så är Sveriges försvarspolitiska
läge hopplöst. Alla demokratiska
partier är ense om att vi ideologiskt
och kulturellt hör till Västerlandet,
och alla räknar säkerligen med att vi
vid ett anfall från öster skall erhålla
hjälp från de demokratiska staterna. Vi
har alla skäl att hoppas på att så skall
bli förhållandet, men om Sverige hade
varit anslutet till Atlantpakten så hade
vi varit säkra på att erhålla den hjälpen,
och hjälpen hade kunnat vara förberedd
i fredstid och alltså utomordentligt
mycket värdefullare. Det är därför
ett högt spel, som regeringen och riksdagen
spelar, när de håller på den alliansfria
linjen.

•lag är, herr talman, väl medveten om
att den allmänna opinionen icke för närvarande
är mogen för en omprövning av
vår utrikespolitiska ställning. Men en sådan
omprövning kommer aldrig till
stånd om icke allmänheten får klart för
sig vilka faror som den nuvarande utrikespolitiken
medför. Därför är det
även ur den synpunkten glädjande, att
riksdagen nu tagit upp dessa allvarliga
utrikespolitiska problem till debatt.

Herr WISTRAND (h): Herr talman! Jag
vill något uppehålla mig vid en del av
regeringsfoerättelsen, men en del som
är mycket viktig, nämligen den som rör
Europrådet och Sveriges ställningstagande
till sitt medlemskap i Europarådet.
Jag beklagar att jag på grund av
omständigheternas makt får göra detta
inför en församling där regeringsbänken
hittills varit tom och där också salen i
övrigt varit mycket litet befolkad. Ty
detta är i själva verket en av de angelägnaste
och mest betydelsefulla frågorna
i dagens situation.

Ang. Sveriges utrikespolitik.

Det ställningstagande, som man där
slutligen kan komma till, kan bli och
måste nästan bli av beskaffenhet att vara
grundläggande för hela vår framtida
politik och även för de öden, som
vårt land kan gå till mötes. Det har i
själva verket mycket litet att göra med
om vi skall föra en alliansfri politik eller
icke, i vilken fråga jag inte nu vill
göra något yttrande. Jag har den uppfattningen
att den politik, som har förts,
i stort sett hittills varit riktig. Å andra
sidan bör man naturligtvis alltid hålla i
minnet, att utrikespolitiken är icke någonting
som man själv ensam bestämmer
över utan där man ständigt måste
vara beredd på nyanseringar och avvägningar,
föranledda av ett skeende
även utanför våra gränser.

Vad som emellertid den svenska allmänheten
inte har fått fullt klart för
sig än, det är den händelseutveckling
av historiska mått, som för närvarande
pågår i Europa och bur det, visserligen
under födslovåndor och under mycket
stora svårigheter, växer fram en konsoliderad
statsbildning på den europeiska
kontinenten, bestående av de sex stater
som innefattar kol- och stålunionen,
nämligen Italien, Frankrike, Tyskland
och Beneluxländerna, Denna statsbildning,
som redan är bildad på ett viktigt
ekonomiskt område där den är oerhört
betydelsefull även för vårt land — jag
skall återkomma till det något senare
— är ju också avsedd att bära upp Europaarmén;
i varje fall blir dessa stater
huvudstater för den. Några andra
har i dagens situation inte varit ifrågasatta.

Även om Europaarmén inte kommer
till stånd i den form som ursprungligen
hade tänkts — och det är en sak varom
man vet mycket litet — är det ställt
utom varje tvivel, att Europas upprustning
i en eller annan form kommer till
stånd. Det har gått upp för Europas folk
i nuvarande stund, att läget för ett splittrat
och vanmäktigt Europa är alldeles för
farligt för att det skulle kunna få bestå.
Europas stater kan inte i ängslan
och oro fortsätta på en väg, som gör
dem till ett lätt rov för den mäktiga

Nr 4.

Onsdagen den 4 februari 1953.

Ang. Sveriges utrikespolitik.

granne, som redan har lagt en stor del
av världsdelen under sin makt och som
hittills inte i handling visat någon
fredsvilja. Europas folk är nu beredda
att sätta sig till motstånd, och de förbereder
sig härför; kommer det inte
att ske under den ena formen så kommer
det att ske under den andra.

Vi kommer alltså att ha att räkna med
ett fast sammanfogat europeiskt block,
en ny maktfaktor av en mycket betydande
storleksordning. Vad ställer detta
i nuvarande stund för krav på Sverige?

Ja, enligt min mening är det första
och angelägnaste kravet härvidlag att
Sverige inte uppträder på ett sådant sätt,
att vi riskerar de sympatier, som vi så
väl behöver, genom att framstå om också
inte såsom en hindrande så i varje
fall såsom en ovänlig faktor under detta
konsolideringsarbete. Vi är ju dock
en del av Västeuropa, och för att citera
statsrådet Hammarskjöld är vi villiga
att »välja Europa». Det betyder naturligtvis
inte att vi skulle behöva anmäla
oss som deltagare i en europeisk försvarssammanslutning.
Det har inte begärts
av oss. Tvärtom har man i utlandet
visat en anmärkningsvärt stor hänsyn
till vår proklamerade politik, men
det betyder också att vi är skyldiga att
visa lika stor hänsyn tillbaka och att
vi inte får isolera oss från våra hittillsvarande
vänner i Västeuropa. Den hänsyn,
som har visats oss, kan emellertid
förbytas i en mycket iskall kyla, om
Sverige i det samarbete, i vilket det hittills
har deltagit och tills vidare fortsätter
att deltaga, skulle komma att
framföra sina synpunkter på ett sådant
sätt, att det ter sig som en halsstarrig
likgiltighet för Europas ödesproblem.

Jag vill inte närmare ingå på förutsättningarna
för en lösning av den europeiska
försvarsfrågan. Den kan komma
att lösas under former, som ställer
den helt utanför Europarådets behandling,
och då skulle de komplikationer
som regeringsmeddelandet förutsätter
för denna frågas lösning inte inställa
sig för vår del. Men frågan kan också
genom Edenplanen få en lösning, som
skapar ett visst ehuru mycket löst sam -

band mellan Europarådet och den sammanslutning,
som kommer att uppbära
Europaarmén. Edenplanen är ju någonting
som man egentligen inte riktigt vet
hur den komimer att fungera. Den är inte
paraferad i någon text ännu. Den är
snarare en stor tanke, som är framkastad
och som skulle möjliggöra för England
att äga en viss kontakt med Europaarmén
och den sammanslutning som
bär upp den. Jag vet att man på engelsk
sida lägger en mycket stor vikt vid
Edenplanen, därför att den skulle skapa
det samarbete som England anser nödvändigt
att få med kontinentalstaterna,
och ur den synpunkten är det ganska
naturligt att samarbetet skulle förmedlas
av Europarådet. Men i själva verket
kommer väl Europarådet icke att fungera
just stort mer än såsom ett organ,
som tager emot rapporter om Europaarmén
och som sedan diskuterar dem.
Det kan ju aldrig bli tal om — inte gärna
i varje fall — att Europarådet skulle
kunna åtaga sig eller sina medlemmar
några förpliktelser på det militära området.

Under sådana förhållanden har jag
mycket svårt att se, varför Sverige proklamerade
neutralitetsdoktrin skulle för
vårt vidkommande resa hinder mot en
lösning, varom hela det övriga Västeuropa
anser sig kunna enas.

Det är ingen hemlighet att man från
engelsk sida velat sträcka sig mycket
långt för att söka tillmötesgå Sveriges
krav att få inta en särställning. Man har
förstått våra svårigheter att, med hänsyn
till den proklamerade alliansfria politiken,
godtaga en ordning som innebure
behandling av militära frågor inom
Europarådet, låt vara under så lösa
och till intet förbindande former som
antagligen skulle komma att tillämpas.

Man har alltså varit angelägen om att
söka finna en sådan lösning, att Sverige
skulle kunna fortsätta sitt samarbete under
betingelser som utifrån sett tedde sig
acceptabla för Sverige. Jag har kanske
främst den anmärkningen mot regeringsrapporten,
att den icke omnämner vad
som i den saken har förekommit. Rapporten
är skriven på ett sådant sätt, att

Onsdagen den 4 februari 1953.

Nr 4.

den svenska riksdagen närmast får uppfattningen
att det här gäller ett klart val
mellan att lämna Europarådet och att
av rådet göra en moderorganisation för
försvarsgemen,skapen, som uttrycket lyder.
Jag kan därför inte finna att rapporten
utgör ett adekvat uttryck för det
verkliga sakläget.

Men vad liar i verkligheten hänt?
Europarådets församling behandlade
dessa frågor i september, såsom regeringsrapporten
nämner. Då utarbetades
— med den engelske underhusledamoten
Julian Amery som rapportör, under lians
speciella medverkan och som jag tror
under mycket intim kontakt med den
engelska regeringen — ett förslag till
modus vivendi, som just var avsett att
tillfredsställa Sverige. Förslaget innebar
att Europarådets medlemmar i frågor,
som kunde vara brännbara för någon
stat — exempelvis de aktuella militära
spörsmålen — skulle ha frihet att avgöra
om de vid dessas behandling ville
vara medlemmar av rådet eller inte.
Medlemmarna indelades med andra ord
i tre grupper: deltagande medlemmar,
som bär upp samarbetet i en viss fråga,
bär alltså de sex staterna, associerade
medlemmar, vilka, liksom i detta fall
England, anmälde ett intresse att delta
i frågornas behandling, visserligen i begränsad
utsträckning, halvt om halvt
omfattande endast informationer, men
naturligtvis informationer som också
kan ge anledning till viktiga överväganden,
och slutligen medlemmar som från
början sagt ifrån, att de inte i någon
form vill deltaga i dessa frågors behandling.

Förslaget lämnar alltså möjligheten
öppen för Sverige att meddela, att vi
inte vill vara vare sig deltagarstat eller
associerad stat vid behandlingen av de
militära frågorna, utan en icke associerad
stat, som ställer sig helt och hållet
utanför deras behandling. Därigenom
har vårt land fått sitt alibi och blir friskrivet
från varje responsibilitet för vad
som sker.

De svenska delegaterna ansåg att detta
resolutionsförslag borde föras vidare
och röstade enhälligt för det. Naturligt -

Ang. Sveriges utrikespolitik.

vis är det riktigt, som regeringsrapporten
i ett annat sammanhang säger, att
Sveriges regering inte därmed har godkänt
förslaget. Delegaterna representerar
emellertid inte endast sig själva, som
en något vårdslös regeringsformulering
angivit, utan också den församling som
valt dem — de har inte kommit med
i församlingen bara på eget bevåg —
men regeringens påpekande att saken ej
är avgjord genom församlingens votum,
är givetvis riktigt. Delegaterna har dock
kommit till sin ståndpunkt efter moget
övervägande och granskning av situationen
sådan den tedde sig för dem.

Naturligtvis har vi, som varit med i
Strasbourg, därmed inte funnit att den
av mig återgivna är den enda möjliga
lösningen. Jag skulle vara mycket glad
om det kunde föras fram andra former
för lösning som eventuellt kunde tillfredsställa
den svenska regeringen. Det
sätt på vilket detta mycket betydelsefulla
händelsesammanhang har behandlats
i regeringsberättelsen har i viss
mån givit på hand, att man helst vill
ignorera vad som förekommit inom
Europarådets församling. Men vad som
under alla omständigheter är angeläget
— vare sig man anser sig kunna anta
denna lösning eller tror sig kunna finna
nya och andra utvägar — är att vi under
inga omständigheter ställer oss utanför
det västeuropeiska samarbetet.

Att något sådant verkligen på allvar
skulle planeras från regeringshåll, det är
en tanke som jag åtminstone vägrar att
tänka ut. Det är omöjligt, att göra begripligt
för främmande medlemsstater,
att Sveriges alliansfria politik skulle erfordra
att man avstode från varje möjlighet
att behandla militära frågor inom
Europarådet och att Sverige under
andra omständigheter skulle nödgas lämna
rådet. Man anser att man har försökt
att skapa en modus vivendi, som skulle
vara acceptabel för Sverige. Sverige har
naturligtvis att ta ställning till detta,
men vad man aldrig kommer att förstå
är att Sverige inte skulle kunna ha mer
än denna form för sitt ställningstagande:
ni måste förbehållslöst underkasta er vår
uppfattning, eller också lämnar vi rådet.

Nr 4.

Onsdagen den 4 februari 1953.

Ang. Sveriges utrikespolitik.

Detta tycker jag är — för att citera
ett uttryck ur regeringsberättelsen i ett
annat sammanhang — att driva sina
ståndpunkter eller krav i internationella
frågor till det absurda. Man hjälper ju
varken sig själv eller andra med att, om
man inte kan driva sin vilja igenom i
hela dess omfattning, själv gå ut i öknen.
Vad man då börjar blir och förblir
en ökenvandring och ingenting annat,
och den ökenvandringen hoppas jag skall
besparas vårt folk.

Emellertid omfattar ju också den utveckling,
som snabbt fortgår i Europa,
långt ifrån endast militärpolitiska problem.
Den avser också att genom samarbete
skapa den styrka som är nödvändig
för att ge Europa dess rättmätiga
plats i det internationella sammanhanget.
Det första spåret härvidlag för till den
europeiska kol- och stålunionen.

Det är med synnerligen stor glädje
som man måste hälsa den svenska regeringens
beslut att följa Englands exempel
att låta sig representeras hos denna unions
högsta myndighet genom en delegation.
Det hade kanske varit lyckligare,
om detta skett redan vid denna unions
tillkomst, såsom fallet var med Englands
representation. Om så hade skett, hade
det säkerligen gjort intryck av en helhjärtad
samarbetsvilja. Men jag vill inte
på något sätt antyda — det vill jag försäkra
herr statsrådet Hammarskjöld, som
numera finns här närvarande — att jag
hyser den uppfattningen, att någonting
direkt har försuttits härigenom. Utan tvivel
har det gjort ett gott intryck, att
Sverige som den andra europeiska makten
i ordningen har låtit sig representeras
hos unionen.

Men vad som har gjort mig betänksam
i detta sammanhang är ett utdrag, som
jag skall be att få läsa upp ur den rapport
vilken denna unions högsta myndighet
avgav till unionens församling och
som synes peka på att man åtminstone
hos denna högsta myndighet har den
uppfattningen, att det föreligger en artskillnad
mellan den svenska och den
brittiska och amerikanska formen för representation
hos unionen. Det står där:
»Den svenska regeringen har befullmäk -

tigat sin delegation att förhandla med
den högsta myndigheten om lösningen av
de problem, vilka handelsförbindelserna
mellan unionens ekonomiska system» —
detta är ett dåligt uttryck, det står »Wirtschaftssystem»
i den tyska upplagan, och
jag har inte kunnat i hast finna en bättre
översättning — »och Sverige kan bringa
med sig. Den har i allmänhet till uppgift
att arbeta i gemensamt intresse och
att förverkliga ett nära samarbete, vilket
befordrar utvecklignen av den internationella
handeln och produktionen. Men»,
fortsätter den högsta myndigheten, »Storbritanniens
och Förenta staternas regeringar
hava dessutom åt sina delegationer
överlåtit en uppgift av nytt slag, vilken
skiljer den från de traditionella diplomatiska
beskickningarna: åstadkommandet
av en nära och varaktig associering
med unionen.»

Jag vet inte om den skiljaktighet i uppfattningen
om svensk medverkan i det
ena fallet och brittisk-amerikansk medverkan
i det andra fallet, som kommit till
synes i denna rapport, är grundad på ett
medvetet avståndstagande från svensk sida
från den hållning, som Storbritannien
och Förenta staterna har intagit, och om
avsikten varit att för Sveriges del markera
en lägre grad av samarbete än vad
dessa makter ansett angeläget att upprätta.

Sveriges hållning har ju ofta sammanställts
med Englands, och vi har många
gånger fått dela en kritik, som har betecknat
England såsom ett till samarbete
ovilligt land. I det här fallet återfinnes
vi efter England, fortfarande enligt uppfattningen
hos den högsta myndighet,
hos vilken vår beskickning är ackrediterad.
Beror denna skillnad bara på ett
missförstånd eller ett illa valt uttryckssätt
hos den högsta myndigheten, är det
naturligtvis mycket beklagligt, men då
kan saken tillrättaläggas. Skulle det återigen
ha varit Sveriges avsikt att bedriva
ett ännu lösare samarbete än t. ex. England
har tänkt sig — och jag tycker mig
inte alldeles sakna stöd härför i vissa,
låt vara en smula otydliga uttryck, i regeringsberättelsen
— är det och måste
detta utåt te sig som anmärkningsvärt.

Onsdagen den 4 februari 1953.

Nr 4.

Det är även anmärkningsvärt med hänsyn
till vårt lands egen ställning, ty denna
maktfaktor i kombination med England
och Nordamerikas förenta stater är
fullkomligt överväldigande, och vi borde
ha all anledning att tillvarata våra
intressen att delta i samarbetet på så
jämställd fot med dem som möjligt och
inte i onödan ställa oss utanför.

Värdet av samarbetet är ju i detta fall
också i hög grad betingat av att man
inte uppträder som en mer eller mindre
kallsinnigt och kallblodigt handlande
utomstående part, som är ute endast för
att förverkliga sina egna intressen, utan
också av att man tillvaratar de möjligheter
som ligger i förmånen att få delta
som en medlem av den stora västeuropeiska
familjen. Det vore lyckligt, om
man här kunde tillrättalägga denna fråga
på ett sådant sätt, att de farhågor som
föreligger visar sig vara obefogade. Det
är inte tillfredsställande att Sverige på
varje punkt står — såsom det en gång
i tiden sades i fråga om den inrikespolitiska
utvecklingen — såsom »den
yttersta svanskotan», i fråga om samarbete
eller i varje fall som en representant
för ett samarbete i dess mest uttunnade
form.

Bildandet av stålunionen framkallar
många problem, som man inte nu kan
överblicka. Det är mycket svårt att säga,
hur den kommer att uppträda mot utomstående,
men säkert är att det alltid finns
en viss fara för uppkomsten av något
som jag skulle vilja kalla kol- och stålnationalism,
som skulle kunna medföra
att denna sammanslutning i känslan av
sill styrka med strävhet behandlar de
få och kanske små stater som står utanför
och deras intressen. Vi kan få känna
på en sådan form av nationalism.
Jag hoppas att det skall kunna undvikas,
och vi har ju också gudskelov i någon
mån möjlighet att reellt bevaka våra intressen.
Men det är dock en angelägenhet
för oss att med denna union hålla
så goda förbindelser som möjligt. .Tåg
förutsätter — och vet ju för övrigt —
att det också är regeringens mening,
även om här kanske föreligger olika
uppfattning om formerna, låt vara i ett

Ang. Sveriges utrikespolitik,
mycket betydelsefullt avseende. Det vore
enligt min mening också önskvärt, att
Sverige kunde följa t. ex. Englands exempel
och genom en samarbetskommitté
mellan vår delegation och den högsta
myndighetens vederbörande organ även
för vår del få in samarbetet under den
fulla förtrolighetens tecken.

Herr talman! .lag skulle vilja sluta
med att säga, att den tidsålder som vi
lever i är i mycket hög grad omvälvningarnas
och de nya ståndpunkternas.
Det har, synes det mig, alltid varit ett
egendomligt förhållande, att samtidigt
som vi i vår inrikespolitik visat påtaglig
oförskräckthet i fråga om nyordningar,
har utrikespolitiken i mycket hög
grad rört sig och rör sig fortfarande
med frågeställningar, av vilka en hel del
hänför sig till det förgångna. Man har
varit rädd för att ta steg, som andra
stater har tagit, även på områden där
man borde ha kunnat göra det utan att
träda t. ex. en deklarerad politik för
nära. Det har synts mig att man här
sökt handla efter sina erfarenheter. Men
man har utgått från erfarenheter, som
är från gårdagen och inte längre tilllämpliga
i en världsbild som förändrat
sig. Försiktigheten riskerar på det sättet
att bli ingenting annat än en kvalificerad
oförsiktighet. Så blir fallet om man
dröjer alltför länge med att klargöra sin
egen position under förhållanden som
har förändrats.

Det är en avvägning som inte är lätt
och som alltid måste diskuteras. Men
den måste verkställas inte bara med
ledning av tidigare erfarenheter utan
också med öppen blick för vad som rör
sig i tiden och med lika öppen blick
för att vad som rör sig i tiden angår
också oss och även kräver vår insats.
Hur och när vi skall göra vår insats
måste vi förbehålla oss att avgöra. Men
ett är visst: vi kan inte alldeles isolera
oss. Och det är faran för denna isolering,
som har uppkallat mig till detta
anförande.

Jag ser med verklig fruktan och oro
på följderna, om vi verkligen skulle gå
in för att lämna Europarådet. Det har
dock emot Sverige sträckts händer, som

Nr 4.

Onsdagen den 4 februari 1953.

Ang. Sveriges utrikespolitik,
skulle i full förståelse för våra problem
göra det möjligt för oss att samverka i
fortsättningen utan att grunderna för
vår politik skulle trädas för nära. Att
avvisa dessa händer, som har sträckts
emot oss, utan eu noggrann prövning av
förslagen och deras positiva innebörd,
är enligt min mening inte bara riskfyllt
utan också ödesdigert. Ty det är så •—
och jag skall he att i det fallet få upprepa
en sak, som jag tidigare i ett annat
sammanhang har skrivit ned — att
man kan föra en politik utan allianser,
men man kan inte föra — åtminstone
inte med framgång — en politik utan
vänner.

Herr NORDENSON (h): Herr talman!
Vid remissdebatten den 5 november i
fjol var det säkerligen många ute i landet
— och för den delen också en och
annan inom riksdagen — som väntade,
att försommarens sensationella händelser
över Östersjön och den därpå följande
notväxlingen skulle föranleda allvarliga
reflexioner och livlig debatt i kamrarna.

Det var därför med ganska stor förvåning
och misstämning man på många
håll erfor, att regeringen önskade skjuta
upp den utrikespolitiska debatten tills
vidare. Det talades då om första veckorna
i december, sedan blev det uppskov
till den 28 januari i år, och uppskovet
förlängdes till sist till dags dato.

Några talare upptog det oaktat vissa
utrikespolitiska problem vid höstdebatten
men blev omedelbart tillrättavisade
från statsrådsbänken. Denna utrikespolitiska
debatt har härigenom tyvärr förhalats
i tre månader, och man kan inte
helt värja sig för känslan, att man på
regeringsliåll önskar skjuta utrikespolitiken
eller i varje fall debatten om dessa
frågor i bakgrunden.

Det förefaller mig vara så mycket mer
anmärkningsvärt som ute i landet oron
över vad som inträffat alltmer har brett
ut sig — låt vara mindre i de kretsar,
som utgör regeringskoalitionens underlag
— och händelserna har utlöst en
ganska livlig diskussion på sina håll om

vilka verkningar händelseutvecklingen
både här i våra farvatten och ute i världen
bör få på vår fortsatta utrikespolitik.

Debatten om vår utrikespolitik har inom
de partier, som står på nationell
grund, rört sig enbart om två alternativ,
å ena sidan om den av regeringen
proklamerade neutralitetspolitiken och
å andra sidan om anslutning till Atlantpakten.

Jag bortser här helt från såväl den
kommunistiska inställningen, som ju går
främmande lands ärenden, som från den
avart av den dogmatiska neutraliteten,
som brukar betecknas som neutralism
eller tredje ståndpunkten, men som i
realiteten innebär total ideologisk och
nationell självuppgivelse.

Det finnes emellertid ett alternativ,
som synes mig vara alltför litet beaktat,
men som under den gångna hösten kom
att ådraga sig en viss uppmärksamhet
genom att framföras i romanens förklädnad
under en för övrigt sedan
snabbt avslöjad pseudonym. Denna roman
har på vissa håll utlöst mycken
hård och hånfull kritik. Även om jag
riskerar att bli utsatt för ett intellektuellt
lustmordsförsök från den svenska journalistikens
»Jack the Ripper», vill jag,
herr talman, i väsentliga delar uttala
min anslutning till de tankegångar, som
där kom till uttryck angående riktlinjerna
för en alliansfri politik.

Det har sagts, att tankarna i denna
bok inte är nya. Den uppfattningen
kan jag dela, eftersom jag själv under
gångna år både här i kammaren och på
andra håll sökt hävda liknande synpunkter.

Ett accepterande av alliansfriheten,
varom vidsträckt enhet hittills har rått
i vårt land, får inte utan vidare identifieras
med en neutralitetspolitik av
den typ, som från de nuvarande regeringspartiernas
sida så hårt har propagerats
och som hans excellens utrikesministern
alltmer har blivit en symbol
för. Från detta håll har vårt lands
ståndpunkt betecknats än som strikt,
än som sträng och än som obrottslig
neutralitet. En sådan ståndpunkt inne -

Onsdagen den 4 februari 1953.

Nr 4.

Öl

bär och uppfattas också säkerligen av
flertalet medborgare i vårt land, icke
blott som ett avståndstagande i fredstid
från bindande militära överenskommelser
med andra länder utan även som en
på förhand avgiven deklaration, att vi
vid framtida konflikter mellan andra
makter kommer att ställa oss utanför
dessa, oavsett vilken form och utveckling
de tar, så länge vi inte blivit direkt
angripna. Den strikta neutraliteten
betyder, att vi förpliktar oss till en passiv
inställning intill dess det egna landets
neutralitet kränkes. Det betyder —
och det är angeläget att observera detta
— att det inte är vi själva utan en annan
makts åtgärder, dessa må sedan
vara frivilliga eller av omständigheterna
nödtvungna, som blir avgörande för
om vi drives in i en konflikt och på
vilket sätt detta sker.

Som en dylik passiv hållning torde
den proklamerade strikta neutraliteten
uppfattas av en mycket stor del av vårt
lands medborgare. Neutralitet har också
genom de regler, som under tidernas
lopp utbildats i det internationella umgänget
rörande dess innebörd, kommit
att bli en mycket bunden handlingslinje.
De sålunda efter hand utformade reglerna
åberopas med förkärlek av andra
stater mot den neutrale för att begränsa
hans rörelsefrihet.

Inom ramen av alliansfrihet finnes
emellertid ett alternativ till neutraliteten,
nämligen handlingsfrihetens linje.
Jag avser därmed en alliansfri, defensiv,
rörlig beredskapspolitik, som förbehåller
sig fullt fria händer i framtida
utrikespolitiska lägen, om vilkas art och
karaktär vi föga vet. En deklaration om
alliansfrihet bottnar givetvis bland annat
i en önskan att i dagens läge, som vi
någorlunda kan bedöma och överblicka,
stå obundna. Finner man en sådan handlingsfrihet
lämplig i dagens läge, borde
det väl framstå som än mer angeläget
att förbehålla sig denna obundenhet
även i framtida nu knappast förutsebara
och än mindre bedömbara lägen.
Men denna frihet har vi icke förbehållit
oss, om vi deklarerar oss till den
stränga, obrottsliga neutraliteten, ty den

Ang. Sveriges utrikespolitik,
innebär en deklaration på förhand om
visst handlingssätt i vissa framtida situationer.

I vårt utrikespolitiska ställningstagande
måste vi, som det understrukits här
förut i dag, ständigt ha klart för ögonen,
att det yttersta målet för vår utrikespolitik
är och alltid måste vara det
nationella oberoendets bevarande på
lång sikt. Men vårt frihetsproblem är
ingalunda fristående och oberoende av
andra länders. Ett anfall mot våra nordiska
grannar innebär ett indirekt hot,
måhända livsfarligt, för oss. Ett händelseförlopp
av typ 1940 för våra grannars
del måste anses betydligt farligare nu
för oss än det då var. Vid den tidpunkten
fanns ännu två stormakter vid Östersjön
som skapade en viss maktbalans.
Mycket tyder på att just förhandenvaron
av en annan stormakt vid Östersjön -—
låt vara för ögonblicket en allierad —
utgjorde en stark hämning på Tyskland
vid dess aktion mot Skandinavien 1940.

Nu är förhållandet annorlunda. Vid
Östersjön dominerar en enda stormakt
med en kuststräcka från Finska viken
till Liibeck och med denna kust späckad
med baser för raketbomber. Senast
har Riigen avstängts för främmande insyn,
förmodligen för att kunna tjäna som
bas både för V-bomber och ubåtar, och
vi kan knappast tillskriva dessa baser
någon annan uppgift än att vara riktade
mot Sverige. Behärskas nu våra grannländer
av en och samma stormakt, kan
denna rikta sina kanoner mot vårt land
från alla väderstreck och från punkter
nära inpå våra gränser. V-bombernas
baser kan numera göras rörliga och hastigt
monteras upp i de besatta länderna,
och därigenom skärps hotet än mer.

Vid ett oss kringgående händelseförlopp
av samma art som 1940 skulle vi
även utan att direkt indragas i strid kunna
försättas i ett läge, som berövar oss vår
handlingsfrihet och därmed även i realiteten
vår självbestämmanderätt. Inför ett
dylikt livsfarligt hot måste vårt land stå
obundet och berett att handla fritt, så
som läget kräver, icke hämmat av en
doktrinär neutralitet, proklamerad på
förhand utåt och ensidigt propagerad in -

Nr 4.

Onsdagen den 4 februari 1953.

Ang. Sveriges utrikespolitik.

åt. Att passivt avvakta, att andra trots

vår passivitet skall befria oss från ett

dylikt tryck och hot, förefaller mig lika

lättfärdigt optimistiskt som moraliskt

ovärdigt.

Men skall vi kunna göra något vid en
sådan för vårt land farlig händelseutveckling,
måste vi äga vår fulla handlingsfrihet.
Yi måste, obundna av dogmatisk
neutralitet, förklara, att vissa
uppkommande lägen ej kan lämna oss
passiva utan måste utlösa reaktion från
vår sida.

Handlingsfrihetens linje öppnar också
möjligheter till teknisk planläggning för
olika händelsealternativ i samråd med
våra grannländer på helt annat sätt än
vad den stränga neutraliteten tillåter,
och detta kan ske utan att medföra alliansens
bundenhet. Det är uppenbart, att
för vårt försvars effektivitet i en eventuell
framtida konflikt kan sådana förberedelser
bli helt enkelt ovärderliga.
De behöver ingalunda innebära ett frångående
av alliansfriheten. Informatoriska
förhandsöverläggningar kan vara av
utomordentlig betydelse, även utan att
parterna därvid ikläder sig bindande
militära förpliktelser. Däremot kan det
med skäl sägas, att dylika kontakter är
svårförenliga med en sträng neutralitet
av ortodoxt märke, och detta framstår
för mig som ett starkt skäl mot denna
stränga neutralitetslinje.

De skäl som år 1950 kunde anföras för
att vårt land skulle avhålla sig från Atlantpakten
var av flera slag och enligt
min uppfattning starkare än skälen för
anslutning. Flera av dessa skäl har dock
under åren i hög grad bleknat och kan
inte längre tillmätas samma betydelse.
Andra skäl kvarstår alltjämt, och de syns
mig tillräckligt starka för ett bibehållande
för närvarande av den alliansfria linjen.
Men vi kan inte dölja för oss, att de
kan genom händelsernas utveckling så
försvagas, att vi måste ta hela frågan
under förnyad omprövning. Då bör icke
en dogmatisk neutralitetsideologi förlama
vår handlingsfrihet.

Det finns ingen av oss som icke tänker
med fasa på vad ett krig kan innebära
av olyckor. Men ångesten för kri -

get får icke förleda oss att göra krigets
undvikande till yttersta mål för vår utrikespolitik.
Det yttersta målet för en
ansvarskännande utrikespolitik måste
alltid vara: den nationella frihetens bevarande.
En stel neutralitetspolitik kan
medföra, att vi även med undslippande
av krigets fasor kommer i ett för vår frihet
och självständighet hopplöst läge.
Inför en sådan möjlighet måste vi säga
oss, att för ett frihetsälskande folk finns
något som är värre än krig: att utan
svärdsslag förlora sin frihet.

Även den korrektaste neutralitetspolitik
har därför sina stora faror, och de
är enligt min mening större än för en
handlingsfrihetens politik, beredd att
snabbt och obundet taga ställning i alla
växlande lägen. Men förutsättningen för
en sådan politik är en klar insikt hos
vårt folk om de faror som under alla
omständigheter — även och minst vid
den strikta neutraliteten — är förknippade
med vårt läge. Detta måste klargöras
så att vi icke för en illusionspolitik,
där neutralitet anses liktydigt med
trygghet.

En sådan upplysningsverksamhet åligger
främst dem som har ansvaret för
vår utrikespolitik. Men i den vägen har
föga eller intet gjorts. Tvärtom, i hägnet
av herr Undéns strikta neutralitet, som
i mångas ögon har snudd på neutralism,
har hos svenska folket utbrett sig en
övertro på neutralitetens förmåga att i
farans stund skydda oss. Vårt folk måste
bibringas en mera realistisk uppfattning.

Men ansvaret för en sådan upplysning
åvilar även oss i riksdagen. Faran av
den passivitet, som följer den strikta
neutraliteten i spåren, är så mycket mer
försåtlig som det här rör sig om underlåtenlietssynder,
utebliven handling.
Mången tror, att han enbart genom att
icke handla räddar sin själ. Det kan
dock visa sig, att en underlåtenhet att
handla i ett visst läge är en allvarligare
synd än en felbedömning vid valet av
vägar.

Yi får i vårt utrikespolitiska tänkande
inte bygga alltför mycket på att Sverige
kunde hålla sig utanför kampen

Onsdagen den 4 februari 1953.

Nr 4.

under båda världskrigen. Redan under
första världskriget visade neutraliteten
sin bräcklighet, när stormakternas intressen
kom i konflikt därmed — jag
tänker på Belgien. I andra världskriget
var detta än mer fallet. Fyra västeuropeiska
stater såg då sin neutralitet kränkas
utan någon som helst förskyllan. Sedan
dess har kriget genom teknikens utveckling
blivit ännu mera mondialt. Möjligheten
för ett land att hålla sig utanför
kulbanorna har än mer minskats.
Neutraliteten är bräckligare än någonsin
och kan bli direkt farlig. Enbart en
vaksam, rörlig, handlingsfri politik, beredd
att realistiskt bedöma varje nytt
uppkommande läge och forma sitt handlande
i överensstämmelse därmed, kan
hjälpa oss att genomföra vår utrikespolitiks
yttersta mål: den nationella självständighetens
bevarande.

Jag skulle, herr talman, kunna sluta
med dessa ord, men ett yttrande här av
herr Sandler ger mig anledning till några
ytterligare reflexioner. Herr Sandler
ansåg, att oppositionen endast presterade
mycket milda toner, och han efterlyste
mera preciserade, kritiska synpunkter.
Jag skall därför tillåta mig att
här något mera konkret och direkt utforma
min kritik. Jag vill göra det i
form av några reflexioner kring den inställning
som herr Undén personligen
har till våra problem. Han har vid flera
tillfällen givit uttryck åt en ideologisk
neutralitet, som för den som är
klart orienterad mot västerländska kulturideal
är minst sagt svårförståelig.
Hen har också utmynnat i en överraskande
naiv tro på möjligheterna att
överbrygga de ideologiska motsättningarna
mellan Öst och Väst. Som helt fantastiska
framstår hans funderingar över
våra möjligheter att genom en fortsatt
utbyggnad av vår sociala välfärdspolitik
övertyga kommunisterna om att de bör
modifiera sin samhällsuppfattning. Samtidigt
vittnar herr Undéns uttalanden
vid flera tillfällen om en beklämmande
pessimism i fråga om möjligheterna att
uppbygga en internationell rättsordning
till skydd bl. a. för de små staternas frihet
och existens. Vad han här givit ut -

Ang. Sveriges utrikespolitik,
tryck för är vittnesbörd om en så djupgående
defaitism, att den i varje fall borde
vara främmande för en liten stats utrikesminister.
Det är ju vi små stater som
i främsta rummet måste ställa vårt hopp
till en överstatlig rättsordning. Även hans
inställning till Edenplanen har — såsom
här framhållits av herr Wistrand —
visat en anmärkningsvärt ringa förståelse
för de västerländska staternas samarbete
till försvar för sin frihet och kultur.
Ett ställningstagande enligt hans
uttalande skulle bidra till vår ytterligare
isolering från västmakterna. Vi, som
känner herr Undén, vet att han är en
man med utpräglade och höga rättsprinciper
och ett starkt patos att hävda dem,
och vi är alla övertygade om att han gör
vad han anser bäst gagna vårt land, men
många av oss kan inte följa honom i
hans principiella resonemang och än
mindre i hans praktiska konklusioner,
och vi kan inte undgå att konstatera,
att nästan varje gång han yttrar sig i
utrikespolitiska frågor uppstår misstämning
och irritation i de länder som dock
ytterst är de enda som i den stora farans
stund kan räcka vårt land en hjälpande
hand.

Jag är, herr talman, alltjämt anhängare
av att Sverige fullföljer alliansfriheten,
men inte i neutralitetens utan i
handlingsfrihetens tecken. Men jag vill,
herr talman, mot bakgrunden av vad
jag här anfört deklarera att en i herr
Undéns andra bedriven neutralitetspolitik
på lång sikt synes mig farligare för
vårt land än en anslutning till Atlantpakten.

Herr statsrådet HAMMARSKJÖLD:
Herr talman! Tillåt mig att gå tillbaka
till de frågor som berördes här av herr
Wistrand! Vad jag har att säga rörande
dessa frågor kommer kanske också indirekt
att till någon del utgöra ett svar
på vad herr Nordenson nu senast var
inne på.

Låt mig då inledningsvis försäkra kammaren
om en sak som jag tror är alla
uppenbar, nämligen regeringens mycket
aktiva intresse för det europeiska sam -

Nr 4.

Onsdagen den 4 februari 1953.

Ang. Sveriges utrikespolitik.

arbetet, sådant detta har manifesterats
både i Parisorganisationen, i Europarådet
och nu senast i kol- och stålunionen.
Förstod jag herr Wistrand rätt,
gällde inte heller hans bekymmer vår
grundinställning, utan möjligen det sätt,
på vilket denna omsättes i handling i
vissa konkreta fall. Därvid gällde det dels
Schumanplanen, alltså kol- och stålunionen,
dels Edenplanen för Europarådet.

Beträffande Schumanplanen och koloch
stålunionen hade herr Wistrand observerat
det uttryckssätt som användes
i unionens första rapport, när den skildrar
Sveriges respektive Englands förbindelser
med unionen. Låt mig erinra om
vad som där säges. Om Sverige uttalas,
att den delegation som vi har upprättat
skall generellt sett ha till uppgift att i
allmänt intresse åstadkomma ett nära
samarbete som främjar utvecklingen av
produktion och internationell handel.
Därefter säges det, såsom herr Wistrand
nämnde, om Förenta staterna och England
att dessas delegationer har fått en
ny uppgift, alltså en uppgift utöver den
som skulle åligga den svenska delegationen,
nämligen upprättandet av en
nära och bestående association med unionen.
Ordet »upprättande» indicerar ju
att det gäller ett preparativt arbete. Det
är inte frågan om att här redan skulle
existera någon slags association. Vi befinner
oss på ett preliminärt stadium,
inte i något definitivt rättsläge.

Till tolkning av vad man får lägga
in i denna litet dunkla terminologi —
association etc. — skulle jag vilja åberopa
ett uttalande av den förre franske
utrikesministern Schuman, som ju måste
anses vittnesgill. Han skrev häromdagen
en artikel i London Times, ur vilken jag
tillåter mig att citera följande i översättning:
»Kol- och stålunionen förhandlar
med engelska regeringen om en form för
association som, utan att placera den
engelska ekonomien under den höga
myndighetens» — alltså kol- och stålunionens
— »kontroll skulle på avtalsmässig
basis garantera en grad av samarbete
som, ehuru begränsad, likväl
skulle vara effektiv och som skulle göra
det möjligt att sätta upp gemensamma

institutioner, ehuru dessa naturligtvis
inte på något sätt skulle få övernationell
karaktär.» Med den tolkning av ordet association,
som här givits av utrikesminister
Schuman, tror jag att jag vågar
säga att vi på svensk sida inte skulle
känna oss främmande för att använda
samma term som beteckning på vad vi
eftersträvar och nu förbereder genom
den kontakt vi har skapat.

Det kan emellertid tänkas att man inte
får ta för lätt på valet av ord. Det finns
nämligen säkert de, som vill lägga in mera
i ordet association, än vad som framgår
av den Schumanska artikeln. Man
får inte glömma att kol- och stålunionen
ju endast är första steget i en politisk
utveckling som har mycket längre gående
syften än som kommer till uttryck
i själva unionsbildningen. Det är ju allbekant,
att man inom den grupp länder
som här närmast är berörda, önskar
fullfölja upprättandet av kol- och stålunionen
genom att skapa en europeisk
försvarsgemenskap, vilken i sin tur skulle
efterföljas av en politisk union. Den,
som redan på detta stadium, innan man
kan överblicka, hurudan den fortsatta
utvecklingen blir, vill använda ordet association
såsom beteckning för den förbindelse
man upprättar med kol- och stålunionen,
kan därmed tänkas vilja endossera
den vidare utvecklingen, i den
meningen att han räknar med att gå
vidare från kol- och stålunionen till de
övriga unionsbildningar som ifrågasättes.
Skulle detta vara fallet, tror jag att
ordet association har en innebörd, för
vilken många i denna kammare skulle
rygga tillbaka.

Emellertid har inte den terminologiska
frågan för oss framstått som något problem.
Ärligheten i vår avsikt att skapa
levande och fruktbärande förbindelser
med kol- och stålunionen är väl känd för
unionen, och, likgiltigt vilket namn man
ger det, är jag övertygad om att samarbetet
också kommer att leda till för
båda parter tillfredsställande resultat. Att
vi, vad beträffar formen, avvaktar händelsernas
utveckling ter sig naturligt inte
bara för oss. Jag kan försäkra kammaren,
att de talesmän för kol- och stål -

Onsdagen den 4 februari 1953.

Nr 4.

unionen, med vilka jag har haft kontakt,
från början har betraktat en sådan avvaktande
hållning från vår sida som
självklar i dagens mycket osäkra situation.

Herr Wistrand uttryckte särskilt en
förhoppning om att någonting motsvarande
den kommitté, som skapats för
kontinuerlig kontakt mellan den engelska
delegationen i Luxemburg och unionens
höga myndighet, skulle skapas även för
Sveriges del. Ja, vilken form det svenska
samarbetet kan få, är det kanske litet tidigt
att nu yttra sig om. Yi är väl alldeles
överens om att den yttre ramen i
detta fall är likgiltig. Att som engelsmännen
ge den en litet pretentiös uppbyggnad
kanske inte faller sig så naturligt
i vårt fall, eftersom vi på platsen har
bara en man. Jag hoppas emellertid att
den mannen genom sina personliga kontakter
skall kunna skaffa sig en lika god
insyn i och få lika stora möjligheter
att föra fram våra synpunkter på unionens
arbete som en större grupp inom
ramen av en kommitté kan erhålla. Enligt
de uppgifter vi har befinner sig för
övrigt arbetet inom unionen ännu på ett
så tidigt stadium att den engelska kommittén
knappast existerar annat än som
en beredskapsform för det kommande
samarbetet.

Låt mig därefter övergå till vad herr
Wistrand sade om Edenplanen och Europarådet.
Jag vill då inledningsvis erinra
om att Europarådet redan nu har
en ganska speciell ställning i det europeiska
samarbetet. I Europarådet ingår
ju inte Schweiz, ett land vars politiska
problematik — trots delvis mycket skilda
historiska bakgrunder — har starka
överensstämmelser med Sveriges. Jag vill
också erinra om att när Europarådet
kom till, var just den frågan, som herr
Wistrand var inne på i samband med
Edenplanen, en avgörande fråga. När
man förde in det kända undantaget i
fråga om Europarådets kompetens, att
ärenden rörande det nationella försvaret
inte skulle falla inom rådets arbetssfär,
så var detta mer än en praktisk anordning.
Det var en definition av rådets politiska
status det gällde. Nu har på myc 5

Första kammarens protokoll 1953. Nr 4.

Ang. Sveriges utrikespolitik,
ket naturliga grunder önskemål framkommit
att Europarådet skulle bli den
samlande enheten inom vilken man skulle
sammanföra alla de olika europeiska
organisationsexperimenten. Syftet är
gott, men man kan ju inte fullfölja syftet
ända till den punkt där man faktiskt
skär igenom det som är konstitutivt för
Europarådet eller, alternativt, det som
är konstitutivt för de andra smärre organ
som skulle inordnas under Europarådet.
Men det är just detta man riskerar
att göra genom förslaget, att den
europeiska försvarsunionen skulle inordnas
under Europarådet. Det är väl
inte meningen att Europarådet i sådant
sammanhang bara till namnet skulle vara
ett moderorgan eller^ som det på
engelska kallas, en »hatt» för de andra.
Avsikten är nog ändå att denna ställning
skulle innebära en realitet, att alltså de
politiska aspekterna av det arbete, som
bedrivs inom försvarsunionen, skulle
falla under rådets kompetens på sådant
sätt, att rådet erhöll ett politiskt inflytande
över verksamheten inom försvarsunionen.
Därmed är ju emellertid konflikten
uppenbar, ty detta skulle inte låta
sig göra utan en ändring av statuterna
på den avgörande, förut berörda
punkten.

Man har då, som herr Wistrand erinrade
om, sagt att man ju ändå kunde
tänka sig att mjuka upp formerna på
sådant sätt, att länderna skulle kunna
justera in sitt läge inom Europarådet
med dess vidgade arbetsuppgifter på ett
sätt som passade vars och ens politik.
Och så har man då kommit fram till det
förslag om tre olika medlemstyper, som
herr Wistrand här bragt i erinran. Det
skulle alltså finnas stater, som var medlemmar
fullt ut, stater som var associerade
medlemmar och sådana, som i vissa
frågor helt kunde hålla sig borta. Jag
erkänner att detta är uttryck för en
strävan att tillmötesgå de speciella problem
som föreligger för sådana länder
som t. ex. Sverige. Men förslaget tar bara
fasta på möjligheterna att skapa ett
så att säga praktiskt modus vivendi. Man
förbigår alldeles den centrala frågan,
huruvida man inte med det förslag, som

Nr 4.

Onsdagen den 4 februari 1953.

Ang. Sveriges utrikespolitik,
ligger på bordet, ändå ändrar rådets politiska
karaktär och ställning i hela det
europeiska samarbetssystemet. Det är
ju gott och väl att en stat håller sig borta
vid behandlingen av vissa frågor,
men staten är dock medlem, och som
medlem är den principiellt delaktig i
den politiska verksamhet som bedrives
av ifrågavarande organ över huvud taget.
Detta organs ställning blir för alla
medlemmar ett led i definitionen av deras
egen politiska ställning. Därför kan
man inte ta så lätt på detta spörsmål
och betrakta det bara som ett rent praktiskt
problem, en procedurfråga.

Det gäller nu hur vi skall ställa oss
för den händelse utvecklingen går de
vägar herr Wistrand talade om. Jag sade
att man villigt får erkänna, att dessa
försök att skapa olika modus vivendi är
uttryck för en strävan att gå oss till mötes.
I det sammanhanget vill jag emellertid
erinra om att man också från
svensk sida har gått de andra till mötes
och går dem till mötes. Vi har
inte visat — och det tror jag man också
från andra sidan erkänner — någon
halsstarrig likgiltighet, som kunnat betraktas
såsom uttryck för en ovänlig eller
utvecklingsfientlig inställning. Tillmötesgåendet
från vår sida har legat
däri, att vi har sagt oss inte ha någon
anledning att ta ställning till berörda
problem förrän den dag kommer, då de
eventuellt ställs på sin spets, då eventuellt
ett förslag ligger på bordet, till vilket
vi måste säga ja eller nej. Under
mellantiden, i avvaktan på att tankarna
klarnar och att förutsättningarna blir
mera bestämda än de är i dag, har man
från svensk sida — självfallet — inte
riktat någon invändning mot att utredningsarbetet
fortgick även efter linjer,
som ytterst syftade mot mål som skulle
för oss vara vanskliga att acceptera eller
i varje fall skulle ställa oss inför mycket
besvärliga problem. Jag tror att vi
genom att på detta sätt undvika att på
ett avgörande sätt för dagen föra in
komplikationer i bilden, genom denna
strävan att låta det konstruktiva, organisatoriska
arbetet gå vidare utan att hämma
det genom att driva de specialsyn -

punkter, som kan ligga oss nära om hjärtat,
gör vad vi kan för att hjälpa de
andra fram till konstruktiva lösningar.
När dessa lösningar en dag presenteras,
får vi se, om de är av sådan natur, att
vi anser det nödvändigt för oss att ompröva
vår ställning. Detta beror på i
vad mån man vid den tidpunkten inte
stannar bara vid modus vivendi-lösningar
utan verkligen också beaktar, att det
här gäller principer — och allvarliga
principer.

Denna vår inställning har inte hindrat,
att vi redan nu på olika sätt och i
olika sammanhang haft anledning att
föregripa utvecklingen och säga var
svårigheter för oss skulle uppkomma,
för den händelse utvecklingen gick vidare
efter de antydda linjerna. Detta är
ju ett nödvändigt bidrag från vår sida
till utredningsarbetet. Det är erforderligt
för att motparten inte skall lämnas
i ovisshet om var den har att se upp, om
den vill försöka uppehålla samarbetet.
Det har inte i dessa uttalanden från vår
sida legat någon förhandskritik. Det har
ännu mindre i detta legat något försök
att ohemult påverka utvecklingen eller
skapa svårigheter. Det har, om man så
vill, varit ett renlighetskrav att vi talat
ut, och jag tror det också har uppfattats
i den andan.

Det intryck man får vid de kontakter
som har förekommit är, att vår ställning
i här berörda hänseenden är fullt förstådd
från andra sidan, och därmed
tror jag också att vi för dagen lugnt kan
avvakta händelsernas utveckling och se,
i vad mån de problem vi här har talat
om verkligen kommer att ställas i en
för oss avgörande och besvärande form.

Herr WISTRAND (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag skall be att få tacka
statsrådet Hammarskjöld för hans replik
till mig.

Först några ord om kol- och stålunionen!
Herr Hammarskjöld citerade vad
Schuman hade yttrat angående innebörden
av ordet »associerad», och sade att
det var en sådan innebörd att Sverige nog
skulle kunna acceptera den, men att man

Onsdagen den 4 februari 1953.

Nr 4.

från svensk sida ville vara mycket försiktig
med associationsformen, då det
kunde bli fråga om en politisk union som
kunde gå över till övriga bildningar.

Detta förstår jag i viss mån, men det
hindrar ju inte att man på det område,
där arbetet nu pågår, bör göra det mesta
möjliga i fråga om samarbete, vilket
man synes vara villig till. Under sådana
förhållanden anser jag det vara angeläget
att vi från vårt håll gör vad på
oss ankommer för att undanröja den mening,
som man i unionens högsta myndighet
tyckes ha fått, att en skillnad
skulle föreligga mellan Sverige och de
övriga länderna i fråga om graden av
samarbete.

Jag tror inte man behöver vara så
rädd för en association som England
ansett sig kunna vara med om, men vad
man bör vara ytterligt rädd för, det är
att vårt lilla land såsom enda järntillverkande
land utanför Östeuropa skall
ställas i en oförmånlig särställning i förhållande
till unionen.

Nåja, detta är kanske en sak som jag
hoppas kommer att ordna sig. Jag tror
det bl. a. därför att jag har det allra
största förtroende för den delegation
som regeringen tillsatt och ett lika stort
förtroende för den man, som placerats i
Luxemburg för att bevaka våra intressen.
Men denna fråga har dock varit
signifikativ, ty våra medparter synes ha
rent instinktivt fått det intrycket att,
då det gäller Sverige, samarbetet alltid
blir mest begränsat.

Det svar, som statsrådet Hammarskjöld
gav i fråga om vår ställning till
Edenplanens förverkligande, ställde i belysning
cn principiellt filosofisk distinktion.
Enligt statsrådet Hammarskjöld
vore innehållet i Europarådets stadga
så grundläggande, att Sverige icke skulle
kunna vara med om en ändring, även
om ändringen förknippades med en anordning,
som fritoge Sverige från allt
deltagande i försvarsfrågornas behandling
inom rådet. Här föreligger tydligen
en grundläggande skillnad i uppfattningen
mellan honom och mig om Europarådets
natur. Europarådet är enligt
min mening en levande organism, som

Ang. Sveriges utrikespolitik,
är underkastad livets lagar och utvecklingens
natur. Att försöka snöra in dess
lagar i en gång för alla fastslagna principer
kommer inte att lyckas. Är nu denna
princip, för vars utförande i livet vi
inte behöver ta på oss något ansvar,
verkligen värd uppoffringen av det västerländska
samarbetet? Jag tvekar inte
att besvara den frågan nekande.

Herr Hammarskjöld medgav, att man
från västeuropeiskt håll här försökt visa
oss allt det tillmötesgående, som man åtminstone
på detta stadium ansett vara
möjligt. Sverige har också visat tillmötesgående,
menar herr Hammarskjöld.
Vad är det för tillmötesgående? Jo, vi
har varit med om att skjuta upp saken
tills den blir aktuell. Det tillmötesgåendet
tror jag inte man anser vara särskilt
värdefullt. Det är väl ett svenskt
intresse liksom det också bör vara ett
intresse för England eller vilka andra
länder som helst, att saken inte skall behandlas
förrän den anmäler sig till lösning.
Men vad som är viktigt förblir, att
denna fråga får en tillfredsställande lösning,
när tiden blir mogen.

Herr BRANTING (s): Herr talman,
mina damer och herrar! Dagshändelserna
drar uppmärksamheten mot Fjärran östern,
men jag vill ändock först uppehålla
mig vid våra närmaste angelägenheter.

Det är väl nu klart, herr talman, att
vad som har hänt med Danmark och
Norge under den sista tiden på sitt sätt
har bekräftat det förståndiga i den linje,
som vi valde här i landet, när vi avvisade
A-pakten och bestämde oss för den neutrala
linjen. Trots att vår bevarade självständighet
anses medföra som en konsekvens
att vi måste dras med de väldiga
försvarskostnader, som det nu är fråga
om, är jag för min del övertygad om
att svenska folket hellre tar den konsekvensen
och betalar vad den utrikespolitiska
och militärpolitiska friheten kostar
än att det skulle vara med om att
låta främmande makter bestämma, hur
vi skall ordna med vårt försvar, bestämma
utbildningstidens längd, de olika va -

Nr 4.

Onsdagen den 4 februari 1953.

Ang. Sveriges utrikespolitik.

penslagens sammansättning och inbördes
styrka och dessutom begåva oss med
en utländsk ÖB.

Med den linje, som vi valde, följ er
också, att riksdagen bar bevarat åt sig
sina fria möligheter alt sätta in sin egen
detaljkritik mot försvarsbudgeten och företa
de besparingar och omläggningar
som kan komma i fråga.

Det har ju för övrigt visat sig, att de
stater, som valde A-pakten — om man
nu i det fallet kan tala om »fria val» —
ingalunda kommit billigare undan än vi,
trots den mångomtalade hjälpen. Skillnaden
tills vidare är bara den — men den
är ju väsentlig nog — att vi kan handla
under relativ frihet och självansvar, under
det att de blir mer eller mindre förelagda
sina program, som de sedan får
låtsas ha hittat på själva! Det låter kanske
i somliga öron illa att säga detta, men
alla vet ju, hur det förhåller sig.

Man invänder naturligtvis, att skillnaden
även är en annan. Om Danmark och
Norge skulle bli angripna och överfallna
av Sovjetunionen, skulle de, heter det,
kunna räkna med snabb och effektiv
hjälp, under det att vi stackars isolerade
fick försöka klara oss själva så
länge det gick. Det är för denna möjlighet,
denna kanske rent imaginära fördel,
som våra brödrafolk betalar sitt
pris.

Jag vill i den delen, eftersom det har
talats ganska mycket om dessa ting i dag,
inskränka mig till att säga helt allmänt,
att små stater, som är måna om sin frihet
och trygghet, skall akta sig för allianser
med stormakter. Det hade redan
den kloke Machiavelli rätt i.

Det fanns väl, som vi alla vet, en viss
ryssfruktan här i Norden också under
tidigare perioder, innan Amerika börjat
göra världspolitik i den branschen. Men,
mina damer och herrar, om det då hade
hänt att t. ex. Tyskland hade föreslagit
oss något slags skyddspakt — med hänsyn
till den ryska faran •— skulle naturligtvis
alla de skandinaviska staterna ha
ansett det självklart att tacka nej för
välviljan. Det skulle inte ha behövts några
vidlyftiga förklaringar för en så naturlig
ståndpunkt.

Det är skäl att fråga sig vad det nu
egentligen inträffat för förändring. Är
det någon speciell fördel att skyddsmakten
ligger på andra sidan Atlanten och
icke själv står några omedelbara risker? Man

kan väl våga undra numera, om
icke våra nordiska fränder 1949 stack
fingrarna i A-pakten ovetande om konsekvenserna.
Herr Nerman, vid vars
»glänsande» anförande — omdömet är
herr Lundgrens — jag inte vidare skall
uppehålla mig, anförde någon Gallupstatistik,
som visade att 40 procent av
svenska folket inte vet vad A-pakten är.
Jag fruktar att siffran är mycket större
och att vi litet var bara så småningom
kommer underfund med vad A-pakten är
för någonting.

Jag vet mycket väl att det inte anses
riktigt passande att granska våra grannars
politik. Jag vet också att konvenansen
i vårt land kräver att man med läpparna
mycket högaktningsfullt talar om
A-pakten, eftersom det är ju så mycket
betydande folk med i den. Men saken
ligger dock så till, att A-paktsstaternas
göranden och låtanden på det närmaste
berör också våra vitala intressen, såsom
det heter, vår trygghet och vår fred,
eftersom vi onekligen kommer på mellanhand,
om en olycka händer. Därför kan
vi inte undgå att ta intryck av vad som
sker särskilt i vårt närmaste grannskap.
Vi måste och bör säga vår mening om
vad som här sker, i den mån det angår
oss, så att inga missförstånd blir möjliga.
Och när vi här i dag talar om det allmänna
utrikespolitiska läget och väl därvid
särskilt måste beakta A-paktens
följder, har vi anledning att observera
en del ganska oroväckande fakta.

Först och främst faller det emellertid i
ögonen att vi själva genom vår ickeanslutning
har undgått många vidrigheter,
främst naturligtvis beroendet av
andra men också de svåra inrepolitiska
kriser och det folkpsykologiska illabefinnande,
som nu kväljer åtskilliga av Apaktsfolken.
Vår armés försvarsstabsofficerare
eller våra polismyndigheter behöver
inte, såsom sker exempelvis i
England och Frankrike, sticka näven i

Onsdagen den 4 februari 1953.

Nr 4.

byxorna i sårad nationalkänsla, därför
att de plötsligt stöter på områden, där
det står: »Tillträde förbjudet! Området
ockuperat av främmande makt.» Man har,
såsom förut omnämnts här i dag, rent av
i den danska pressen diskuterat, om det
verkligen är möjligt att stå ut med de
krav, som rests från amerikansk sida,
nämligen att jurisdiktionen i de områden,
som nu skall upplåtas, skall ligga
helt i amerikanska händer, även när det
gäller danska medborgare. På så sätt
framstår våldförandet av den territoriella
suveräniteten i ganska gräll belysning.

Sådana bekymmer har inte vi. Sådana
abnormiteter för ett fritt land behöver vi
inte finna oss i mitt under fred, åtta år
efter kriget. Nu säger man att det råder
inte fred i Europa — där råder ju det
kalla kriget. Men ibland kan man nästan
undra, mellan vilka detta kalla krig egentligen
råder. Det är inte bara mellan öst
och väst, förefaller det. I varje fall kan
ingen undgå att se, att det råder en irriterad
för att inte säga en ganska ilsken
stämning i A-paktens led till den grad
att Mr Dulles häromdagen förklarade, att
om inte västmakterna kan ena sig och
rätta sig efter de amerikanska ritningarna,
skulle Förenta staterna nödgas ompröva
hela sitt förhållande till Västeuropa.
President Eisenhower bekräftade i
vissa vändningar detta uttalande i sitt
tal i förrgår. I går kallade Mr Eden USA:s
Formosabeslut för en »unilateral» åtgärd.
I själva verket har väl A-paktspolitiken
sedan länge bestämts av Förenta staterna
på ett unilateralt sätt och mera
med hänsyn, ofta nog, till de amerikanska
valmännen än till de ganska maktlösa
medlemsstaterna.

Man har väl för övrigt ganska sällan
i utrikespolitikens historia bevittnat ett
mindre imponerande skådespel än det
som nu dag efter dag utspelas inför öppen
ridå. Ministrarna flyger nervöst om
varandra, hit och dit och härs och tvärs,
lovar och pratar ett här och ett annat
där, tillrättalägger vad de sagt nästa dag
och tar tillbaka. Riklig dollarhjälp ställs
i utsikt, där så anses lämpligt, i det ovilliga
Europa, men nästa dag måste den

Ang. Sveriges utrikespolitik,
amerikanska publiken och den amerikanska
kongressen lugnas med uttalanden
av rakt motsatt innebörd. Nationalförsamlingen
i Paris skall övertygas om
att det inte finns någon tysk fara nu
längre — sedan tyskarna beväpnats till
tänderna enligt planen — ty nu har de
för evigt lämnat bakom sig militarismen
och nazismen och revanschbegäret och
aggressiviteten. Samtidigt skall man
övertyga tyskarna om att de skall ställa
upp sig som något slags legoknektar för
västmakternas räkning. Man skall övertyga
London om att det inte är det minsta
inhugg på suveräniteten, ifall man
deltar i den europeiska försvarsgemenskapen
och ställer sina stridskrafter under
befäl av andra länders generaler.
Det danska folket håller som bäst på att
övertygas om att Danmarks trygghet
bara blir större genom att man där placerar
amerikanska bombförband, samtidigt
som man inte ens tycks orka med
att ställa några tusen man extra till
skydd nere vid Danmarks södra gräns.

Och all denna övertalning, alla dessa
uttalanden och löften äger rum under
desperata försök att få bitarna att passa
ihop i puzzlet, att på en gång genomföra
Europaarméns organisation och
en allmän forcerad upprustning och
Västtysklands inlemmande i det demokratiska
lägret, och rekonstruktion av
Europas ekonomi, naturligtvis under
fortsatt och skärpt handelsblockad mot
öster!

Låt mig säga, herr talman, att om vi
delade tron på den officiella tesen, som
ytterst skall motivera alla dessa motstridiga
program, nämligen att Sovjetmakten
inte tänker på någonting annat än
att kasta sig över oss med hela sin härsmakt
— det är ju vad vi fått höra nu
under fyra, fem år så gott som dagligen

— då har vi verkligen anledning till oro.

Nu är jag emellertid för min del inte

i stånd att acceptera den givna förutsättningen
såsom en arbetshypotes för
den politiska aktiviteten i Västeuropa.
Jag kan inte gärna tro att Sovjetvärlden

— hur främmande för oss den än må
vara — regeras av vettvillingar, som eftersträvar
världsherraväldet, utan troli -

Nr 4.

Onsdagen den 4 februari 1953.

Ang. Sveriges utrikespolitik.

gare av nyktert tänkande människor, givetvis
i stånd att begå ödesdigra misstag
ocli felbedömningar, men som i eget
intresse förstår fredens välsignelser lika
bra som vi.

Ingen kan naturligtvis, såsom situationen
nu bär utvecklat sig, ändå påstå
— ingen kan tyvärr våga påstå — att
ett tredje världskrig är en omöjlighet.
Vad allt som kan följa, steg för steg, ur
den nya amerikanska Formosapolitiken
må tills vidare vara osagt. Men ingenting
är väl begripligare än den starka
oro som den nya linjen på den punkten
har uppväckt inte bara i London och
Paris utan, såsom särskilt herr Sandler
påpekade, också i Asien.

Jag tror att herr Ohlon talade om den
princip, som angivits hittills vara ledande
för västmakterna, nämligen att absolut
motsätta sig varje slag av aggression.
Tänkte inte herr Ohlon på att den där
principen tycks vara kastad på skrothögen
nu? I varje fall kan den väl inte
få anses vara satt i praktik när det gäller
den nya amerikanska politiken beträffande
Chiang Kai-shek och Kina.

Jag vågar göra gällande att Förenta
staterna, som ju — efter sitt eget bedömande
säkerligen i de bästa avsikter ■—
tagit på sig rollen av vad man kallar den
fria världens ledande makt — under
flera år har låtit Västeuropa inrikta sina
krafter under en orealistisk arbetshypotes,
nämligen den, att hela vårt liv skall
gestaltas under tecknet av fruktan för
den ryska faran! Det är inte underligt
att återhämtningen efter kriget har blivit
fördröjd eller att människor, som försöker
samla alla krafter för att genomföra
ett omoget och ohistoriskt program,
råkar i inbördes splittring och förvirring.
Som jag ser saken, har Västeuropa
gjort sig självt stor skada genom att inte
försöka ta sina angelägenheter i egna
händer och sköta dem efter eget politiskt
bedömande.

Från svensk sida kan vi inte göra så
mycket åt saken, säger man, och det erkänner
jag visst. Men vi kan ändå på
olika sätt försöka bidra till att normalisera
situationen en smula och komma
bort från hysterien! Förnuftiga männi -

skor med normal kärlek till livet och ett
rimligt mått av historiskt sinne i bagaget
måste väl ändå kunna finna naturliga
vägar ut ur återvändsgränden och öppna
andra perspektiv än det allmänna krigets.

För att ett ögonblick återgå till våra
närmaste nordiska angelägenheter: vad
vi här i Sverige verkligen tänker om
Atlantpaktspolitiken, det har vi, såsom
jag fattar saken, på sin tid givit uttryck
åt i enig handling, mina damer och herrar
— jag tänker på våra försök att få
till stånd ett neutralt, fristående nordiskt
fredsblock utanför A-pakten. Tyvärr
måste man nog säga att utvecklingen
under de senaste månaderna har besannat
våra dystraste farhågor i fråga
om följderna av Danmarks och Norges
deltagande i pakten. Vi bör inte dölja
dessa farhågor för våra grannar. Det allmänna
läget i Norden tycks mig ha blivit
försämrat genom de senaste händelserna,
och detta just som en följd av
den atlantiska politiken.

Herr Sandler fällde i denna fråga ett
dubbeltydigt yttrande, som jag ett ögonblick
vill uppehålla mig vid. Tydligen
som ett slags artighet tillbaka på grund
av vissa omdömen om vår neutralitetspolitik,
som nu förekommer i Amerika,
yttrade han: »Vi har anledning att tycka
att ett läge, som medger att Norge
och Danmark snabbt blir upprustade,
också ur vår synpunkt är det näst bästa.
» Jag vet inte riktigt vad herr Sandler
menar med sina ord, men det bästa
hade väl kanske ändå enligt hans mening
varit det nordiska förbundet, eller
vad man vill kalla det. Jag ansluter mig
till principen, att det ingalunda är önskvärt
att våra grannländer utgör militära
tomrum, men jag upprepar att småstater
icke stärker sin trygghet genom
att under fred upplåta sitt territorium
åt främmande makter, hur vänskapliga
och välmenande de än anses vara.

För att belysa den senaste utvecklingen
i Nordvästeuropa vill jag tillåta mig
erinra om att för någon tid sedan diverse
aktstycken publicerades, som belyste
förhistorien till det tyska överfallet på
Norge och Danmark i april 1940. Med en

Onsdagen den 4 februari 1953.

Nr 4.

viss bitterhet erfor vi då, att den allierade
krigsledningen i Paris medvetet
laborerade med planen, att de engelska
mineringarna utanför norska kusten just
skulle framkalla komplikationer, resulterande
i en förskjutning av huvudfronten
upp mot norr och en minskning av
det tyska trycket i Mellaneuropa. För de
demokratiska krigsledningarna på den
tiden betydde freden i Norden icke ett
dyft. Inbillade militära fördelar övervägde
alla hänsyn till de små neutrala
staterna.

•lag kan inte hjälpa, att jag har det
intrycket att det resoneras på ett liknande
sätt i våra dagar inom NATOstaberna.
Storbrassmanövern i somras
vände uppmärksamheten mot norra
Nordsjön och mot Östersjön. Under de
sista månaderna har planerna på att
upprätta starka amerikanska baser i
Danmark och Norge aktualiserats. Från
NATO-mötet i Paris i december meddelades
till pressen, att Norge tills vidare
lyckats vinna gehör för sin vägran att
i fredstid ta emot amerikanskt flyg med
hänvisning till sina tidigare utfästelser
åt öster. Men korrespondenterna vid
NATO-mötet meddelade, att man snart
skulle komma igen till Norge. Jag vill
tillåta mig att citera ett telegram, som
stod i den svenska pressen den 18 december.
I telegrammet, som kom från
United Press, hette det: »Planerna inom
A-pakten har ännu en gång, med viss
tvekan, givit efter för det norska motståndet
mot att upprätta allierade baser
på norsk mark, uppgavs det på officiellt
håll på onsdagen. Förmodligen kommer
man emellertid att göra ett nytt försök i
början av det nya året att förmå norrmännen
att modifiera sin inställning.»
Vidare hette det: »Flera experter framhålla,
att behovet av flygbaser i de
skandinaviska länderna ökats de senaste
månaderna, dels genom Danmarks och
Norges utsatta läge» — vad det nu kan
syfta på — »och dels därför att det
under den allierade höstmanövern i Östersjön
visat sig, att hangarfartygen har
ganska svårt att operera i detta område.»

Man får som jag sade det intrycket,
att de allierade nu liksom 1940 försöker

Ang. Sveriges utrikespolitik,
förskjuta fronten norrut, tills vidare
gudskelov den kalla fronten. I lördags
berättade danske utrikesministern om
sina samtal med general Ridgway i
Paris. Han hade fått »ett mycket gynnsamt
intryck» av Ridgways inställning
till försvaret av Västeuropas norra flank.
Ridgway hade bevisat detta genom att
erbjuda A-paktsflyg för skyddet av detta
viktiga område, hette det. Samtidigt ser
man i den norska pressen att den börjar
syssla med vissa informationer, som
den har fått på något sätt, angående Sovjets
flygbaser på kusten mot norra Ishavet
och Nordpolen. Vad publiceringen
av dessa informationer i norska pressen
just nu skall tjäna för syfte, vet jag inte.
Det får vi väl se, men det är verkligen
inte onaturligt, herr talman, att många
här i landet betraktar denna Atlantpaktspolitik
i Nordvästeuropa med växande
oro. I Sverige vidhåller vi vår syn på
dessa ting som vi gav uttryck åt 1949.
För många svenskar — säkerligen de
allra flesta — skulle det te sig som en
mycket olycklig utveckling, om också
Norge skulle — som jag tror, mot folkmeningen
även där — pressas till att på
sitt territorium härbärgera amerikanskt

flyg Nu

vet jag mycket väl alt nya bestämda
försäkringar har givits av motsatt innebörd
från norsk sida och med all
tyngd. Men den s. k. modifieringen av
Norges inställning, varom man talade på
NATO-mötet, kan ju gå steg för steg —
sådant har man sett förut —• och därför
har jag, innan så har skett, funnit skäl
att vi på vårt håll säger ifrån vad vi
tänker om allt detta.

Vad Danmark beträffar, så påstod någon
svensk tidning med anledning av
den bekanta Sovjetnoten till Danmark,
att det bara var fråga om en erbjuden
förstärkning av det svaga danska flygförsvaret
med några amerikanska jaktflygförband.
Det var alltså inte fråga om
några avsevärda styrkor och inte om
bombflyg. Jag hoppas att tidningen var
väl informerad på den punkten. Motiveringen
för de nya flygbaserna i Skandinavien,
som gavs vid Parismötet i december
från NATO, nämligen att de sto -

Nr 4.

Onsdagen den 4 februari 1953.

Ang. Sveriges utrikespolitik.

ra hangarfartygen inte kunde manövrera
så vidare bekvämt i Östersjön och att
man därför måste ha baser i Skandinavien,
gjorde ett något mindre defensivt
intryck.

Allt det där är ytterst olustigt, och
det blir inte bättre om vi sticker huvudet
i busken och i riksdagen förtiger vad
vi läser i pressen.

Vad vi under denna fortgående process
har att ideligen klargöra är vår
bestämda vilja att fullfölja vår alliansfria
linje. I den punkten vill jag för min
del säga att ord till herr Öhman. Han
fällde ett yttrande av ungefär den innebörden,
att vi inte kan göra anspråk på
att bli trodda på vårt ord när vi säger
att vi vill föra en alliansfri politik, därför
och därför o. s. v. Jo, herr öhman,
vi gör i den punkten verkligen anspråk
på att bli trodda på vårt ord, av mycket
tyngre vägande skäl än de omständigheter,
som herr Öhman fäste uppmärksamheten
på. Det är en viktig sak att
man icke från något håll ifrågasätter
våra avsikter i detta stycke.

När det nu bär har talats om den oroande
utvecklingen i Nordvästeuropa,
måste vi väl, trots allt, ändå ha den uppfattningen,
att det nya nervkriget i denna
del av världen spelar en relativt underordnad
roll. Det är väl knappast här
i våra skandinaviska trakter som de stora
avgörandena träffas.

Den tyska frågan, som bär förut berörts
i dag, överskuggar väl åtminstone
den europeiska arenan. Jag vill bara helt
kort vidhålla mina pläderingar för allt
tänkbart svenskt stöd åt strävandena för
ett självständigt, enat och neutralt Tyskland,
i möjligaste mån demokratiskt,
men vars svällande makt ändå hålles
under kontroll, genom en balans mellan
öst och väst.

Herr talman! Jag vill bara tillägga ett
ord. Jag har inte glömt Spanien, och jag
kommer aldrig att göra det! Men den —
jag vågar påstå — löjliga och skandalösa
episoden i Förenta Nationerna, när
Franco-Spanien med förkrossande majoritet
valdes in i kulturinstitutionen
Unesco, har ju skjutits åt sidan av allvarligare
händelser. Denna episod bely -

ser ändå på sitt sätt ett fortgående förfall
inom Förenta Nationerna.

Men jag har — man må ta det på allvar
eller inte — ett förslag att göra i
detta sammanhang. Saken är den, att
beklagligt nog Unescos egna kulturella
publikationer till stor del är portförbjudna
i Spanien, på grunder som kanske
de spanska jesuiterna kan förklara.
Jag vågar då föreslå att man, vid sidan
av general Franco, sätter in också den
senaste riddersmannen för den fria världen,
general Chiang Kai-shek, i denna
utmärkta kulturella institution, så att
Unesco kan hoppas på att dess dokument
i varje fall blir spridda på Formosa.
För detta kulturella förslag talar
precis samma skäl, som länge har föranlett
Förenta staternas energiska stöd åt
Franco-Spanien, nämligen att också Formosa
kan utgöra en militär stödjepunkt
för »den fria världen». De, som är tveksamma
mot detta förslag, kan ju »avstå»
vid omröstningen.

Fru LINDSTRÖM (s): Den regeringsdeklaration,
som vi hörde här i dag,
inleddes med en analys av den allmänna
internationella situationen, och det har
givits flera sådana analyser efteråt av de
talare, som uppträtt här före mig. Bedömningen
har dock i stort sett varit
likartad. Alla har varit ense om att Sveriges
läge i denna splittrade värld kräver
oförminskad vaksamhet och ökad
värnkraft. Huruvida vår alliansfria utrikespolitik
kommer att utsättas för starkare
eller mindre starka påfrestningar
under tider som kommer är en fråga
om tro och inte om vetande. Somliga
av oss tror att krigsriskerna förstorats,
andra att de bedarrat något i och med
valet av atlantpaktsstyrkornas förre
överbefälhavare till president i Förenta
staterna. Själv hör jag nog till dem,
som anser att faromomenten växer. Om
Eisenhower nu, som han signalerat,
kommer att upphäva den neutralisering
av Formosa, som Truman upprätthållit
under Koreakrigets två och ett halvt år,
och Eisenhower ger Chiang-Kai-shek frihet
att operera mot Sydkinas kust, even -

Onsdagen den 4 februari 1953.

Nr 4.

tuellt med stöd av nya amerikanska flygplansleveranser,
kan man befara att den
lagliga kinaregeringen knyter sig ännu
mera i misstro mot den vite mannens
avsikter och blir ännu obenägnare att
göra upp med FN-sidan om ett vapenstillestånd.
De initierade kretsar i Washington,
som häromdagen förklarat att
en sådan nyaktivisering av Chiang-Kaishek
är »en rent amerikansk angelägenhet»,
har man nog all anledning att kritiskt
hålla ögonen på inom de FN-stater,
som militärt samverkar i koreaföretaget
men som hålles utanför de strategiska
planerna såsom omyndiga barn. London
Times uttrycker den allmänna betänksamheten
väl, när tidningen fastslår, att
»värdet av formosaraider mot fastlandet
är obetydligt i jämförelse med de
politiska och strategiska risker man
tar». Jag vill starkt understrycka denna
uppfattning och inte nöja mig med att
som herr Sandler gjorde nyss milt karakterisera
Eisenhowers nya åtgärd som
»ett nytt osäkerhetsmoment».

Om läget i Korea skulle hårdna genom
denna nya amerikanska giv, får man nog
också räkna med att det kommer att riktas
nya och enträgnare framställningar
till FN :s medlemsstater — och då även
till oss — om bidrag till krigföringen i
Korea och säkerligen om åtskilligt mera
substantiella bidrag än den medverkan
i en kommitté för vissa stilleståndsproblem,
som Sverige har erbjudits.

1 det sammanhanget vill jag i en parentes
säga till herr Öhman, att hans
framställning av krigsfångefrågan i Korea
var högst missvisande. Det finns internationella
överenskommelser, som
stadfäster principen att krigsfångar
skall repatrieras till sina hemländer, sade
herr Öhman, och Sovjetunionen kräver
bara att detta respekteras. Men vad
herr Öhman fördolde, såvida han nu
känner till det förstås, är att Sovjetunionen
själv under åren efter första världskriget
ingick väl ett dussin avtal, där
man formligt och uttryckligen överlämnade
åt kringsfångarna att avgöra, huruvida
de ville vända åter eller icke till
sina hemländer. Och vidare: någon propaganda
från FN:s sida i de sydkore -

Ang. Sveriges utrikespolitik.

anska krigsfångelägren för att förmå
krigsfångarna att undanbe sig att bli
hemsända till Nordkorea har sannerligen
inte behövt förekomma och inte
heller förekommit. Det räcker med att
krigsfångarna vet, att repressalier väntar
dem vid hemkomsten, att de vet att
det enligt sovjetlagarna är straffbart under
alla omständigheter att ha varit en
soldat, som sträckt vapen, och att en
sådan soldat alltid vid hemkomsten ställes
inför domstol. Man får väl anta att
dessa sovjetlagar har sina motsvarigheter
i Nordkorea, och jag skulle tro att
en sådan vetskap inte ökar krigsfångarnas
hemlängtan.

Med Koreakriget, som hotar att bli ett
perpetuum mobile, med atlantpaktsbaser,
som marscherar fram ända till Östersjön,
och med den allt ohållbarare situationen
i Tyskland, där ost- och västmakterna
har låst sig nästan lika fast i
sina prestigeställningar, kommer vår
svenska neutralitet att kräva mycket gott
omdöme och säkerhet i handlaget hos
utrikesledningen. Medan riksdagens olika
politiska partier är så ense om att
bevara vår alliansfrihet att vissa tidningsredaktörer
med avvikande mening
frustar av förakt över denna likriktning,
är man inte alldeles lika enig om hur
alliansfriheten bäst gagnas, och utrikesministern
har fått klä skott både tidigare
och här i dag för att han har bedömt
olika frågor annorlunda än oppositionspartiernas
talesmän. Herrar Ohlin och
Hjalmarson har t. ex. suttit hemma i
Stockholm i höstas och räknat ut, att
catalinaaffären skulle ha fått en verkningsfullare
behandling ute i FN i New
York, om herr linden försökt få frågan
upptagen på dagordningen i FN och utskottsbehandlad
där, i stället för att som
han gjorde presentera den i ett tal i FN:s
generaldebatt. Alla som tillhört den
svenska FN-delegationen och på ort och
ställe studerat reaktionerna är dock ense
om motsatsen, och jag vill bekräfta att
reaktionerna på det tal, som hölls kring
catalinaaffären, var så positivt förstående
och uppskattande de kunde vara —
vilket härmed upprepas till upplysning
för herr Nordenson, som nyss sade, att

Nr 4.

Onsdagen den 4 februari 1953.

Ang. Sveriges utrikespolitik.

herr Undéms tal »nästan alltid väcker
misstämning och beklämning i utländska
kretsar». Samtidigt vill jag gärna upprepa
herr Sandlers honnör till herr
Ewerlöf, min FN-kollega, för att han så
oförbehållsamt i sin bedömning lämnade
hemmapartitaktiken utanför.

Man har också här från oppositionshåll
anmält avvikande mening beträffande
ryssdiplomaternas rörelsefrihet. I
motsats till regeringen vill herr Ewerlöf
och andra att man skall ha en viss reciprocitet,
ömsesidighet i inskränkningarna
av diplomaternas resor och utflykter.
Men vad skulle egentligen det nytta
till? Visst är det ledsamt för vår ambassadör
Sohlman att inte kunna röra sig
fritt utanför Moskva, men han delar
dock detta öde med alla andra länders
beskickningspersonal, och det lär inte
bli någon ändring till det bättre, om Rodionov
skulle behöva tillstånd för att resa
till Södertälje. Det är väl ändå ingen
som vill inskränka de ryska diplomaternas
rörelsefrihet här i Sverige av något
hämndmotiv, utifrån någon öga-för-öga
eller tand-för-tand-princip. Knappast
heller i tro att det skulle göra ryssarna
benägna att luckra upp sina egna bestämmelser
om utländska diplomaters
rätt, eller riktigare sagt brist på rätt, att
röra sig inom Sovjet. Utan på de håll,
där man fordrar denna ömsesidighet, är
det spionfaran man åberopar och den
respekt som man tror det skulle väcka,
om Sverige bet ifrån sig. Är det då sannolikt,
att en utländsk beskickning har
färre möjligheter att hitta svenska verktyg
för spionsyften, om dess tjänstemän
måste hålla sig inom Stockholms stads
tullar? Jag tror det inte. Möjligheter
finns alltid för dem, som vill spionera
och kan betala, att göra detta, och jag
tror också man kan säga, att sovjetbeskickningen
kanske inte är den enda,
som intresserat sig för uppgifter om
svenska försvarsanordningar m. in. De
som försöker kunskapa utöver gränserna
för det lovliga skall hållas efter, oberoende
av om de hör hemma i öst eller
väst — det bör vara regeln. Men att
därutöver försöka begränsa insynen i ett
demokratiskt land som vårt ligger näp -

peligen i linje med vad vi brukar kalla
demokrati. Frihet till insyn är tvärtom
demokratiens signum, och folkhemmet
Sverige tål att visas utan potemkinkulisser.
Det berättas om en välkänd amerikansk
ekonom i State departement, att
han föreslog att sovjetdiplomaterna i
Amerika så långt ifrån att inkapslas i
Washington tvärtom skulle mottagas i
USA endast på det villkoret, att de årligen
reste så och så många tusen mil kors
och tvärs i Amerika. Han menade, att
detta att se Amerika var den bästa propagandan
för ett demokratiskt statsskick,
och jag undrar om inte detta gäller även
för oss.

Det finns för den lyhörde åtskilliga
nyanser i den svenska utrikesdebatten
både inom och utom riksdagen, nyanser
som kan förefalla små, jämförda med
den verkligt betydelsefulla enighet vi
kan glädja oss åt i huvudfrågan: neutralitetslinjens
bevarande. Men nyanser kan
fördjupas till meningsskiljaktigheter i
ett akut krisläge, och det saknar inte intresse
att lägga märke till dessa distinktioner.
Sverige står isolerat enligt en
vokabulär, det står oberoende enligt en
annan; Sverige uppträder ensamt i FN,
säger somliga, självständigt säger andra;
Sveriges utrikesminister är doktrinär
eller envis enligt somliga, konsekvent
och hållfast enligt andra; en fast neutralitetspolitik
i den enes mun blir neutralitetsdogmatism
eller neutralitetsortodoxi
på herr Wistrands och herr Nordensons
läppar här i dag. Ja, ingen
förmenas att tycka och säga vad han vill
— i det här landet. Men man kan vara
säker på att de utländska iakttagare, som
tar pulsen på svensk opinion, uppmärksammar
dessa nyanser och frågar sig
vart de pekar hän, om Sverige skulle råka
in i biåsväder. En seminarierektor av
den gamla stammen gav en gång på sitt
seminarium de blivande lärarna det pedagogiska
rådet vid behandlingen av
barn att först injaga fruktan och sedan
injaga kärlek. Lika omöjligt att praktisera
som detta råd var i förhållande till
människor, lika omöjligt är det att injaga
respekt eller injaga sympatier för
vårt land hos mäktiga grannar och and -

Onsdagen den 4 februari 1953.

Nr 4.

ra folk genom att uppföra sig på det ena
eller andra sättet, vidtaga karska repressalieåtgärder
av det slag som herr
Ture Nerman rekommenderade etc. Vad
vi kan uppnå, om vi verkligen vinnlägger
oss om det, är att man tror på oss,
att våra grannar i väst och öst — med
förargelse eller förnöjdhet men övertygat
— tror på att vi kommer att vidhålla
vår neutralitetspolitik, hur än militärbaser
kryller kring våra gränser och
även om påtryckningar sätts in från olika
håll. Vi behöver inte alls vara generade
för eu sådan utrikespolitik och finna
den oförenlig med vår självaktning
och stolthet, som herr Nerman sade i
dag, eller tycka att den är ett uttryck
för en djupgående defaitism, för att tala
med herr Nordenson. Eisenliower har
för någon vecka sedan med tilltalande
frankhet uttalat, att riktsnöret för amerikansk
utrikespolitik hädanefter skall
vara »det upplysta egenintresset». Duger
detta för demokratiernas ledarnation,
duger det också för oss. I de mänskliga
rättigheter, som herr Ture Nerman
så gärna apostroferar, ingår som den
primära rättigheten rätten till liv. Den
rätten tillkommer även det kollektiv av
individer som ett folk är, och skall man
do för en idé, skall åtminstone den idén
vara ens egen. Att låta sig drivas i krig
av strategiska idéer kring en stormaktskonflikt
är således ingen moralisk plikt
för vårt folk.

Ett sådant upplyst egenintresse, varom
Eisenhower talade, är naturligtvis inte
oförenligt med internationell solidaritet.
Tvärtom. Särskilt gäller detta den internationella
solidaritet som tar sig uttryck
i FN:s program för tekniskt bistånd till
underutvecklade länder och där också
Sverige kan positivt och helhjärtat engagera
sig. Vi vet att klyftorna i levnadsstandard
mellan jordens folk är gapande
stora. För närvarande är situationen
den, att Asien, Afrika och Sydamerika
med över 65 procent av världens befolkning
förfogar över bara 15 procent av
jordens inkomster, medan USA och Canada,
som hyser 9 procent av mänskligheten
inom sina gränser, förbrukar över
40 procent av dess inkomster. De under -

Ang. Sveriges utrikespolitik,
utvecklade eller underprivilegierade länderna
är i majoritet. De utgör en nationskretsens
underklass, medan besuttna
och välbärgade industriländer som
Sverige hör till överklassen. Vi vet av
erfarenhet från klasskampens dagar, att
stora klyftor i levnadsstandard skapar
social oro och sociala jäsningar.

Fattigdomsfolken upphäver nu alltmera
sin stämma i FN med protester mot de
ekonomiska orättvisorna. Att bidra till
en utjämning av dessa orättvisor är en
uppgift som ligger naturligt till för ett
socialreformatoriskt land som vårt, och
jag vill sluta med den förhoppningen att
den fyrdubbling av det svenska anslaget
till FN:s tekniska hjälp, som beviljades
här i fjol och som väckt mycket vänliga
känslor mot Sverige hos de underutvecklade
folken i FN, inte skall vara det
maximibelopp, vid vilket vi kommer att
stanna i fortsättningen. I en fredlig offensiv
för tekniskt bistånd åt jordens
fattigdomsfolk bör Sverige vara med i
första ledet. I de militära offensiverna
bör vi däremot hålla oss borta.

Herr WAHLUND (bf): Herr talman!
Det var mig en tillfredsställelse att fru
Ulla Lindström åtminstone på slutet av
sitt anförande kom in på de socialpolitiska
problemen. Annars uppehöll sig
även hon, liksom alla talare hitintills,
vid de problem som sammanhänger med
motsatsställningen mellan östkommunism
och västdemokrati. Jag vill, herr
talman, visst säga att jag finner det naturligt
att en utrikesdebatt i den svenska
riksdagen ter sig på det viset. Vi befinner
oss i en av brännpunkterna mellan
Öst och Väst, det har vi sett i många
sammanhang ■— vid nedskjutningen av
de svenska flygplanen över Östersjön
jämte mycket annat. Men det är kanske
ändå inte ur vägen, herr talman, att man
så här mot debattens slut konstaterar
att den världspolitiska ekvationen inte
är så enkel att den kan solveras bara
med två faktorer, öst och Väst, utan det
finns, som fru Ulla Lindström bär nyss
antydde och som även klart framgår ur
regeringsförklaringen, dock även en

Nr 4.

Onsdagen den 4 februari 1953.

Ang. Sveriges utrikespolitik,
tredje faktor, faktorn Syd. Vi vet att
Sydasiens länder, arabstaterna och de
latinamerikanska länderna allt kraftigare
och allt mer medvetet framträder
inom världspolitiken. Problemet Syd har
rätt utförligt redovisats i regeringsförklaringen.
Det innefattar kravet på folkens
självbestämmanderätt, ett krav som
i sin principiella huvudlinje måste bejakas
av oss svenskar, vi som inte haft
några kolonier och som har vant oss
vid att betrakta alla människor som likvärdiga,
oberoende av hudfärg.

Med problemet Syd innefattas kanske
framför allt just de gigantiska ekonomiska
problem som fru Ulla Lindström
här nyss snuddade vid. Det är problemet
om hur den hälft av jordens befolkning
som får äta sig mätt skall kunna
göra någonting för den hälft av jordens
befolkning som inte får äta sig
mätt. För mig framstår den här frågan
som ett klart humanitärt spörsmål, men
om någon till äventyrs skulle vara kallsinnig
så vill jag säga att vi här norrut
genom kommunikationernas och särskilt
flygets utveckling fått dessa underutvecklade
länder, om vilka jag talar, långt
närmare oss än förut. Vi skall inte inbilla
oss att vi bättre lottade nationer
i längden får sitta fredade i vårt överflöd
när halva jordbefolkningen svälter.

Jag har under de sista månaderna sett
världssvälten på mycket nära håll. Jag
har besökt områden i Indien som till
och med officiellt betecknas som svältdistrikt.
Jag har sett människorna i
svältbyarna, jag har sett hur de visat
sina utmärglade kroppar. Man behövde
inte vara läkare för att där kunna konstatera
hungerns spår. Monsunen hade
uteblivit och naturligtvis också regnet,
och ofta hade man fått dricka det vatten
man kommit över, med malaria och
tarmsjukdomar som följd. Det berättades
för mig därute i byarna att man
tvingats förbjuda folket att äta trädrötter.
Dessa trädrötter gav nämligen anledning
till svåra blödningar i matsmältningsorganen.

Svält av denna typ skulle jag vilja
kalla akut svält. Sådan har vi haft i
Europa också; hur var det exempelvis i

Grekland efter kriget, hur var det i Hitlers
koncentrationsläger? Men det stora
världsproblemet är inte denna akuta
svält, utan det är den kroniska svälten,
det är att människorna år ut och år in
inte får så mycket mat som kroppen behöver
och inte heller den sammansättning
på maten som är nödvändig för
kroppens hälsa.

I Indien exempelvis är genomsnittskonsumtionen
1 600 kalorier per individ
och dag, och det är inte stort mer än
hälften av vad vi äter i Sverige och i
andra utvecklade länder. Och det värsta
är att situationen där nere försämrats
sedan förkrigstiden.

Vi måste intressera oss för de här sakerna
också inom svensk riksdag. Dessa
problem intar en framstående plats
på Förenta Nationernas dagordning,
och de kommer med all säkerhet att bli
centralproblem i framtidens internationella
debatt.

Jag har kunnat studera situationen
också inom normala indiska byar, inte
flyktigt och utifrån utan systematiskt
och inifrån. Jag hade ett undersökningsområde,
och där var situationen den att
av tio kvinnor mellan 14 och 40 år var
två gravida och sju ammade barn. Dödligheten
var rätt låg på grund av en
ganska effektiv kontroll av kolera,
smittkoppor och malaria och andra farsoter.
Resultatet var naturligtvis en
enorm befolkningstillväxt. Befolkningen
kunde förväntas bli fördubblad under
de närmaste 20, 25 åren, och man kunde
konstatera att det sätt, på vilket folket
levde, var praktiskt taget oförändrat.

De flesta av de illitterata byborna hade
en mycket rationell uppfattning av
sin situation. Vi är mycket tacksamma,
sade de, för vad som görs på hälsovårdens
område. Dödligheten minskar. Men
så blir det mera folk, och då räcker maten
inte till och inte arbetet heller. För
tio år sedan kunde vi äta två mål om
dagen, sade man vidare. Nu för tiden
blir det bara ett mål om dagen.

De problem som vi här möter kan inte
lämna oss ointresserade, i dag med
tanke på de här folkens öde, i morgon

Onsdagen den 4 februari 1953.

Nr 4.

med tanke på vårt eget öde. Detta problem
är ett problem för mer än tredjedelen
av jordens befolkning, problemet
om en undernärd, undersysselsatt jordbruksbefolkning.

Det är klart att man, när man går omkring
i de här byarna, omedelbart märker
att åtskilligt kan göras för att förbättra
förhållandena, och ett beundransvärt
arbete utförs också av indierna
själva under den indiska regeringens
målmedvetna ledning. De hundraåriga,
för att inte säga tusenåriga redskapen
och brukningsmetoderna kan avsevärt
förbättras, träplogen kan ersättas med
järnplogen, oxar med traktorer, nya utsäden
kan införas, likaså kemiska gödningsmedel,
och framför allt kan man
genom bevattningsanordningar skapa
två skördar om året och utöka jordbruksbefolkningens
sysselsättning från
fyra till åtta månader om året. Man kan
också föra över befolkningen eller på
fritiden sysselsätta den med annat än
jordbruk.

Man bör göra allt detta, man bör genomföra
åtgärder av den här typen,
men det innebär gigantiska kapitalinsatser,
vilket ju också säges i den deklaration
från regeringen som vi i dag tagit
del av. Det fordras kapital, och vi skall
inte alls göra oss skyldiga till den illusionen,
att det skall bli möjligt att höja
det underutvecklade jordbruket i tillbakasatta
länder i takt med befolkningstillväxten.

Det behövs också en befolkningskontroll,
åtgärder för att dämpa folkökningen.
Såvitt jag vet är Sverige det enda
land som har framfört denna synpunkt
inom Förenta Nationernas generalförsamling.
Det är då glädjande för
oss att konstatera, att frågan om födelsekontroll
ingalunda varit främmande för
de berörda folken själva. Indiska regeringen
har nu infört försöksverksamhet
på området, och jag har siffertabeller
under bearbetning, vilka oförtydbart visar,
att denna försöksverksamhet mottagits
mycket positivt av den indiska befolkningen.
Det enda lilla motstånd man
kunnat förmärka har varit av västerländskt
ursprung.

Ang. Sveriges utrikespolitik.

Under remissdebatten betecknade
herr Dickson i andra kammaren frågan
om den växande jordbefolkningen och
världssvälten som mänskligheten största
problem. Jag vill faktiskt ge herr Dickson
rätt. Utrikesministern och regeringen
har nu visat intresse för de här frågorna
genom att avsevärt utöka Sveriges
tekniska hjälp till de underutvecklade
länderna. Det är glädjande att också
inom svensk riksdag det utrikespolitiska
intresset inte längre är begränsat till de
länder, som befinner sig norr om den
trettionde breddgraden.

Herr OSVALD (fp): Herr talman! Den i
dag avgivna regeringsdeklarationen inbjuder,
såsom herr Ewerlöf yttrade, knappast
till debatt — åtminstone inte det
som säges i deklarationen — och det
är därför lätt att förstå herr Sandlers
undran, om det i dag skulle bli debatt
eller monologer.

Efter de händelser som i somras timade
över Östersjön, de ryska piratdåden,
tycker jag att det är högst anmärkningsvärt,
att inte riksdagen tidigare beretts
tillfälle att debattera den svenska
utrikespolitiken. Hela svenska folket
frågade sig i somras med ängslan, vilken
ståndpunkt regeringen skulle komma
att inta, och man drog en suck av
lättnad, då det visade sig att regeringen
intog en mycket fast hållning. Men efter
en tid kom utrikesministern hem, och
därmed återgick allt i det gamla vanliga:
den överdrivna försiktigheten och den
mjuka undfallenheten, båda i detta läge
ytterst farliga.

Det var väl en allmän svensk uppfattning
i somras, att det hade funnits anledning
att ompröva vårt lands utrikespolitik.
Regeringen delade inte denna
uppfattning. Den finner alltjämt den
alliansfria kursen så självklar, att denna
i dag endast i förbigående har berörts
i deklarationen. Man finner det
inte ens nödvändigt längre att motivera,
varför vi skall föra en alliansfri politik.
Fn del av de gamla motiven har här i
dag dragits fram av herr Näsgård, men
en motivering kunde dock vara behöv -

Nr 4.

Onsdagen den 4 februari 1953.

Ang. Sveriges utrikespolitik.

lig, eftersom de flesta av de äldre motiven
visat sig vara ingenting annat än
värdelösa fraser.

Vår neutralitet har nämligen icke
gjort det möjligt för oss att, som utrikesministern
en gång hoppades, verka
utjämnande på motsättningarna mellan
öst och Väst. Det har inte ens lyckats
oss att undvika en försämring av våra
egna relationer till Ryssland. De har
tvärtom försämrats, såsom redan tidigare
i dag från flera håll framhållits, och
de kommer antagligen att ytterligare försämras.
Om vi vill hävda rättens principer
i fråga om territorialvattengränsen
i Östersjön, i fråga om våra fiskares
näringsfång i Östersjön, i fråga om flygning
över internationellt vatten, i fråga
om skyddsåtgärder mot spioneri rörande
våra försvarsåtgärder, har vi med all
sannolikhet att motse oupphörliga konflikter
med den kommunistiska diktaturen
på andra sidan Östersjön. Och det
svenska folkets reaktion i somras visade
i alla fall tydligt, att en enhällig opinion
i vårt land står bakom kravet att vi skall
hävda vår rätt.

Det viktigaste av de motiv, som tidigare
anförts för vår alliansfria linje, är
den att vi därmed skulle ha en möjlighet
att hålla oss utanför ett eventuellt
kommande världskrig. Men kan vi genom
alliansfrihet hålla oss utanför? Jag
tror att den frågan måste besvaras med
ett obetingat nej. Det räcker inte att
hänvisa till erfarenheterna ifrån två
världskrig, ty förhållandena är helt annorlunda
nu än de var förr. Storbrassmanövern
som i höstas hölls i de skandinaviska
farvattnen utgör väl ett tydligt
bevis på att man på västmaktshåll
räknar med Skandinavien som ett av de
viktigaste frontbältena i en eventuell
kamp mellan öst och Väst, och att den
ryska flottan önskar få passage genom
sunden är lika självklart. Vi ligger ingalunda
som det ibland har sagts i en avkrok
av världen, vi ligger tvärtom mitt
i kulbanan, och efter detta måste vi, menar
jag, inrätta oss.

Nåväl, säger man, även om det värsta
skulle inträffa, så har vi ju ett starkt
försvar, ett försvar som kan uppehålla

fienden till dess hjälp hinner anlända,
och då underförstås det allmänt hjälpen
från väster. Men är vårt försvar i själva
verket så starkt? Genom att vi avböjt
samarbetet med västerns styrkor, har vi
avsagt oss möjligheten att skaffa oss de
modernaste vapnen, ja, även möjligheten
till en förberedd samverkan av den hjälp
som vi räknar med i en eventuell konflikt.
Vi har förvisso ett starkt försvar
efter 1940-talets standard men ej efter
1950-talets, inte efter den nuvarande
standarden sedan atomvapnet också har
kommit med. Våra vapen förhåller sig
till fiendens som slangbågen till mausergeväret.
Vi rustar för närvarande mot
invasion över land, över vatten eller
genom luften, men det är inte alls säkert
att något av dessa alternativ kommer
att inträffa. Kriget kan komma i
form av ett hot att utplåna svenska städer
med mycket kort varsel om vi inte
uppger allt motstånd, och jag kan där
anknyta till de tankegångar som här
nyss utvecklades av herr Nordenson. Ett
sådant hot mot den svenska hembygden
vore mindre sannolikt om vi hade möjlighet
att omedelbart slå igen, slå igen
med lika starka vapen som fienden, och
den möjligheten skulle vara betydligt
större, om vi hade ett samarbete, en samverkan
på försvarets område. Det är därför
som samarbetet med västern är så
viktigt, och det är därför en förberedd
samverkan är oundgängligen nödvändig.

Vår alliansfrihet, vår neutralitet är i
själva verket ingenting annat än ett uttryck
för en nationell självtillräcklighet,
en självgod nationalism, en nationalism
som inte bara är utvecklingsfientlig därför
att den hindrar ett helhjärtat internationellt
samarbete, utan också livsfarlig
för oss. Målet för våra strävanden
bör enligt min mening vara en sådan
utveckling av Förenta Nationerna, att
vi så småningom kommer fram till eu
värld. Men vi når aldrig det målet genom
att hålla oss så långt bort som
möjligt ifrån samarbetet och genom att
vägra samarbeta med demokratiska krafter
som strävar mot samma mål. Samarbetet
måste nämligen också ta form
på det viktigaste området, nämligen de!

Onsdagen den 4 februari 1953.

Nr 4.

som rör försvaret. Vi kan måhända nå
det mål vi strävar efter, om vi tar ett
steg på vägen, det vill säga om vi förenar
vår egen, icke alltför obetydliga
styrka med de andra demokratiernas,
och det steg vi bör ta är enligt min mening
steget in i Atlantpakten. Atlantpakten
har här i dag av en talare karikerats,
därför att den innebär att man i
viss mån måste uppge en del av sin suveränitet,
men det torde väl vara självklart,
att om man vill en samverkan -—
på vilket område det än må vara —
måste man också betala det pris som
erfordras för samverkan.

Nästa steg som de fria staterna bör
ta blir att bilda Atlantunionen med Förenta
staterna, Brittiska samväldet och en
europeisk kontinentalgrupp som de tre
stora stödjepelarna.

I somras höll sir Hartley Shawcross,
en av Englands främsta jurister och en
av labourpartiets ledande män, ett tal
vari han framhöll att ett atlantiskt samfund
var ett av de viktigaste medlen att
bevara världsfreden. »Det är intet», sade
han, »som icke världens fria nationer
kan uträtta till fromma för mänskligheten,
om de är förenade. Splittrade
kommer de antingen att lida ett militärt
nederlag eller ett ekonomiskt sammanbrott!» Skulle

det värsta inträffa, är det vi,
som ligger i själva frontlinjen, som råkar
värst ut. Av ren självbevarelsedrift borde
det därför vara angeläget för oss att
lägga all den kraft vi kan i arbetet på
att åstadkomma ett samarbete av det
slag som sir Hartley Shawcross talade
om. Vi har icke råd till ansvarslös alliansfri
självhävdelse. Det ligger tvärtom i
vårt intresse att samarbeta med andra
fria nationer, icke bara kulturellt och
ekonomiskt utan också militärt. Det är
enligt min uppfattning ett arbete i fredens
tjänst.

Herr talman! I regeringsdeklarationen
i dag har också berörts en mycket viktig
internationell arbetsuppgift, en av
de allra viktigaste, som här sedan ytterligare
bär behandlats av Wahlund, nämligen
hjälpen till de s. k. underutvecklade
länderna. Det är utomordentligt vik -

Ang. Sveriges utrikespolitik.

tigt att Sverige i det avseendet gör en
stor insats, framför allt för att minska
den svåra hungersnöden och svälten
bland många hundratals miljoner människor.
Jag skall inte här gå in på dessa
frågor, utan hoppas få återkomma till
dem vid ett senare tillfälle. Jag vill
emellertid i anslutning till vad herr Wahlund
yttrade endast säga att jag har den
bestämda uppfattningen att det är möjligt
genom gigantiska kapitalinsatser att
öka jordens livsmedelsproduktion i samma
takt som befolkningen växer. Men
det fordras mycket för att nå det målet,
och det fordras naturligtvis att man
samtidigt också bedriver ett intensivt
arbete på det som särskilt herr Wahlund
talade om, nämligen nativitetsbegränsning.
Vårt land kan förvisso göra
en stor insats genom att vi helhjärtat
ansluter oss till det arbete som bedrives
för att hjälpa alla dessa många miljoner
människor.

Herr ELOWSSON, NILS (s): Herr talman!
I början av denna debatt föreföll
det som om enigheten omkring den hittills
förda utrikespolitiken vore densamma
som under de senare åren. Men efter
hand som oppositionens talare har
avgivit sina deklarationer har man kunnat
förmärka en skärpning av tonen, och
denna tog sig ju det mest pregnanta uttrycket
i det anförande som herr Osvald
nyss slutade och i vilket han utan
vidare rekommenderade oss att ansluta
oss till Atlantpakten. Den som dessförinnan
var inne på samma linje var herr
Nordenson som slutade sitt anförande
med att säga att en i herr Undéns anda
bedriven neutralitetspolitik är farligare
än en anslutning till Atlantpakten. Detta
sista skulle jag några ögonblick vilja uppehålla
mig vid.

Man kommer ju inte ifrån att det kan
föras en utrikespolitik som är utmanande.
Det råder väl intet tvivel om att om
vårt land hade anslutit sig till Atlantpakten,
varigenom man i Moskva åtminstone
teoretiskt kunde räkna med att Atlantpaktens
flygbaser hade skjutits fram
ända till vårt land, så kunde detta inte

Nr 4.

Onsdagen den 4 februari 1953.

Ang. Sveriges utrikespolitik,
uppfattas som någonting annat än en utmaning
mot Ryssland från Sveriges och
Atlantpaktens sida. En sådan utmaning
måste naturligtvis leda till en preventivåtgärd
från Rysslands sida och man har
ju utgått ifrån att en annexion av Finland
då vore självklar. Därmed skulle ju
ryska trupper föras fram ända till den
svenska gränsen. Vilken mening man än
må ha om våra möjligheter att försvara
oss, kan man väl ändå vara ense därom
att om Finland först skall erövras, får
vi så pass lång tid på oss att vi har
lättare att mobilisera än vi skulle lia i
motsatt fall. Följaktligen är det en angelägenhet
av högsta vikt för oss att
Finland så länge som möjligt bevarar sin
frihet och självständighet. Det är väl
också tämligen klart att en sådan politik
är nyttig för freden liksom även för
västmakterna. Jag har mycket svårt att
tro alt man på västmaktshåll icke skulle
vara fullt på det klara med det fördelaktiga
för hela västmaktsförsvaret i den
politik Sverige för. Och när den politiken
samtidigt innebär en avspänningens
och fredens politik, förstår jag inte, varför
oppositionen inte kan ansluta sig till
den.

Det var emellertid inte detta som föranledde
mig att begära ordet — jag hade
gjort det redan innan herrar Nordenson
och Osvald hållit sina anföranden —
utan min avsikt var närmast att ställa
en fråga till utrikesutskottets ordförande,
herr Sandler.

Han kom i sitt anförande in på den
händelse som blev en följd av den förklaring,
som president Eisenhower avgav
om att den sjunde amerikanska flottan
inte längre skulle utgöra en skärm
mellan Formosa och det kinesiska fastlandet.

Det är väl sannolikt att denna åtgärd
främst avser att utgöra en påtryckning
för att om möjligt på nytt få förhandlingarna
i Panmunjom i gång. Men om
detta påtryckningssyfte inte vinnes, får
vi väl utgå ifrån, att då man nu på detta
sätt sagt A, så nödgas man inom Förenta
Nationerna och framför allt i
Washington att fortsätta med alfabetet
och alltså vidtaga den ena åtgärden ef -

ter den andra. Det kan bli räder från
Formosatruppernas sida mot Kinas fastland.
Man kan tänka sig att Formosatrupperna
lyckas sätta sig fast där och att
det blir en krigsskådeplats i Sydkina.
Det vore då kanske möjligt att driva in
en kil mellan Sydkina och Indokina,
varigenom fransmännens krig i Indokina
skulle kunna bringas till ett slut.
Man kan räkna med en hel del olika möjligheter.

I detta sammanhang nämnde herr
Sandler att läget kan få en farlig utveckling
och att vi då måste ompröva
vår ställning. Jag föreställer mig att denna
omprövning måste ske i samband med
utarbetande av nya instruktioner för
våra representanter i Förenta Nationerna,
om Koreafrågan kommer upp där
vid nästa session och det då gäller för
oss att ta ståndpunkt.

Jag skulle nu vilja att utrikesutskottets
ordförande, herr Sandler, om han har
tillfälle och lust därtill, för oss närmare
utvecklade hur man kan tänkas komma
ut ur den återvändsgräns, som man kommit
in i genom att förhandlingarna i
Panmunjom inte lett till något resultat.
Sedan dessa förhandlingar pågått i över
ett och ett halvt år utan att man kan
skönja något slut på dem, frågar man
sig självfallet över hela världen, om dessa
förhandlingar skall dragas ut om också
inte i evighet så i många är ännu, om
blodavtappningen skall fortsätta i Korea
såsom den gjort ända sedan midsommaren
1950, eller om man inte skulle kunna
tänka sig något slut på kriget.

Det är detta spörsmål, som jag är övertygad
om att folk hyser intresse för, inte
bara i vårt land utan även utanför vårt
lands gränser och självfallet allra mest
i de länder, där man har sina söner och
män vid den koreanska fronten.

Herr SANDLER (s): Herr talman! Då
jag talade första gången i dag beredde
jag herr Ewerlöf en missräkning. Jag
befarar, att jag nu också kommer att bereda
herr Elowsson en missräkning.

Vad först och främst beträffar en ny
instruktion för den svenska delegatio -

Onsdagen den 4 februari 1953.

Nr 4.

Interpellation ang. den
nen i New York, ankommer det på utrikesministern
och icke på mig att avge
ett svar på den frågan. Jag kan bara
säga, att jag inte förstår att det i nuvarande
läge alls skulle behövas någon
sådan ny instruktion.

Sedan vill jag understryka, att vad jag
sade och som i det hänseendet var övervägt
begränsade sig till följande: Den
vidtagna åtgärden är till sin realitet
oviss. Man vet ännu inte vad det ligger
i den. Därför är också konsekvenserna
omöjliga att överskåda, både militärt och
diplomatiskt.

Jag erinrar om att det var i måndags
som president Eisenhower avgav sitt
budskap till kongressen. Nyheten läckte
ut under fredagen. Det är den tid som
världen hittills haft att fundera över
denna sak. Jag tror inte att man på något
håll är färdig att besvara de frågor
som herr Elowsson framställde. Jag har
haft tillfälle de senaste dagarna att läsa
en rad av vederhäftiga kommentarer i
amerikansk press, och där finner man
en hel katalog på möjliga utvecklingsfaser
efter denna ordergivning. Yad som
i det stycket kommer att hända, har jag
inte velat uttala mig om. Jag har bara
konstaterat, att det är ett osäkerhetsmoment,
som har införts.

Mer kan jag icke säga, ty jag vet inte
vad som kommer att hända.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 34,
angående försäljning av en fastighet i
Västerbottens län.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts
proposition nr 35, med förslag till lag
om fortsatt giltighet av lagen den 21
mars 1952 (nr 98) med särskilda bestämmelser
om tvångsmedel i vissa
brottmål.

nioåriga enhetsskolans målsättning m. m.

Föredrogos ånyo och företogos punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtanden
:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1953/54 under första
huvudtiteln, avseende anslagen till hovoch
slottsstaterna; och

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för hudgetåret
1952/53, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Interpellation ang. den nioåriga enhetsskolans
målsättning in. m.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON (s) erhöll
på begäran ordet och anförde: Herr talman!
Den försöksverksamhet, som enligt
1950 års riksdagsbeslut skall föregå genomförandet
av den nioåriga enhetsskolan,
håller nu på att växa fram och får
för varje år allt större omfattning.

Sålunda utgjorde antalet försöksdistrikt
under läsåret 1950—1951 20 st. med
379 läraravdelningar och 7 529 elever.
Under det därpå följande läsåret 1951—
1952 steg försöksdistriktens antal till 25,
vilket medförde en ökning av läraravdelningarna
till 088 och av elevantalet
till 14 635. Innevarande läsår utgör försöksdistrikten
30 med 1 000 läraravdelningar
och motsvarande ökning av elevantalet.

Av rapporter från överlärarna i försöksdistrikten
framgår att såväl skolmyndigheter
som målsmän visat stort
intresse och förståelse för den nya skola,
som nu håller på att växa fram.

Samarbetet mellan hem och skola har
enligt samma rapporter varit gott och
till gagn för såväl elever och föräldrar
som lärare.

Naturligt är emellertid att målsmännen
behöver mer upplysning och orientering
om den nya skolans innehåll och målsättning
än vad som är fallet beträf -

0 Första kammarens protokoll 1953. Nr l.

Nr 4.

Onsdagen den 4 februari 1953.

Interpellation ang. den nioåriga enhetsskolans målsättning m. m.

fande den traditionella skolan. En av
de kanske mest betydelsefulla frågor,
på vilken målsmännen vill ha ett bestämt
svar, är huruvida genomgången
nioårig enhetsskola ger samma möjligheter
till fortsatt utbildning och tillträde
till samma arbetsfält, som nu står
öppna för de ungdomar som avlagt realexamen.

För att vinna klarhet i denna sak ber
jag att till statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet få framställa
följande fråga:

Kan man förvänta, att åtgärder vidtages
och bestämmelser utfärdas, som på

motsvarande sätt som den nuvarande
realexamen tillförsäkrar elever från enhetsskolans
olika linjer inträde på för
dem avsedda studiebanor och arbetsfält?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 5.12 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1953. Kungi. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

530414