31 januari—3 februari (Riksdagens protokoll 1966:5)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 5

FÖRSTA KAMMAREN

1966

31 januari—3 februari

Debatter m. m.

Tisdagen den 1 februari Sid.

Svar på interpellationer:

av herr Edström om lokaler för verksamheten till förebyggande

av sjukdomen PKU .................................... 5

av herr Edström ang. behörigheten att utöva läkaryrket...... 7

Onsdagen den 2 februari

Alkoholbeskattningen, m. .................................... 11

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 2 februari

Bevillningsutskottets betänkande nr 1, ang. ändrad lydelse av 2 §

1 mom. förordningen om skatt på sprit och vin, m. m......... 11

1 Första kammarens protokoll 1966. Nr 5

Måndagen den 31 januari 1960

Nr 5

Måndagen den 31 januari

Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollen för den 21, 24
och 25 innevarande månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till riksdagens första kammare

För deltagande i Nordiska rådets
sammanträde i Köpenhamn den 28/1—•
den 2/2 1966 får jag härmed anhålla
om tjänstledighet från riksdagsarbetet.

Stockholm den 27 januari 1966

Gunnar Lange

Till riksdagens första kammare

Undertecknad anhåller härmed om
befrielse från riksdagsarbetet under tiden
den 3—den 6 februari 1966 för utrikes
resa.

Stockholm den 24 januari 1966

Sven Aspling

De begärda ledigheterna beviljades.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 22, angående försäljning av viss
staten tillhörig mark.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
riksdagens lönedelegations redogörelse
för dess verksamhet under år
1965.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 250—255 till konstitutionsutskottet
och

motionerna nr 256—278 till statsutskottet.

Vid föredragning av motionen nr 279
hänvisades densamma, såvitt den avsåge
punkten A 3, till bevillningsutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 280—300 till statsutskottet,

motionerna nr 304—308 till bevillningsutskottet
och

motionerna nr 309—317 till bankoutskottet.

Vid föredragning av motionen nr 318
hänvisades densamma, såvitt den avsåge
den kriminologiska och rättssociologiska
forskningen och undervisningen,
till statsutskottet samt i övrigt till
lagutskott.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 319—328 till lagutskott,

motionerna nr 329—337 till jordbruksutskottet,

motionerna nr 338—348 till allmänna
beredningsutskottet,

motionerna nr 355 och 356 till utrikesutskottet,

motionerna nr 357—365 till konstitutionsutskottet
samt

motionerna nr 366—378 till statsutskottet.

Vid föredragning av motionen nr 379
hänvisades densamma, såvitt den avsåge
fastställande av grundbelopp och resetillägg
inom studiehjälpen, till lagutskott
samt i övrigt till statsutskottet.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
motionerna nr 380—395.

Nr 5

Måndagen den 31 januari 1966

Vid föredragning av motionen nr 396
hänvisades densamma, såvitt den avsåge
punkten 2 a) samt punkten 3, utom
i vad den gällde anslag, till lagutskott
och i övrigt till statsutskottet.

Föredrogos och hänvisades

motionerna nr 397—442 till statsutskottet,

motionen nr 443 till lagutskott,

motionerna nr 444—493 till statsutskottet,

motionerna nr 494—538 till bevillningsutskottet,

motionerna nr 539—559 till bankoutskottet,

motionen nr 560 till statsutskottet,

motionerna nr 561—599 till lagutskott,

motionerna nr 600—619 till jordbruksutskottet,

motionerna nr 620—637 till allmänna
beredningsutskottet och

motionerna nr 638—642 till statsutskottet.

Anmäldes och bordlädes

dels Kungl. Maj :ts till kammaren
överlämnade skrivelse nr 3, med redo -

görelse för behandlingen hos Kungl.
Maj:t av riksdagens skrivelser;

dels ock Kungl. Maj :ts till kammaren
överlämnade propositioner:

nr 19, med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1965 vid dess fyrtionionde
sammanträde fattade beslut; och

nr 25, angående försäljning av vissa
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter.

Anmäldes och bordlädes bevillningsutskottets
betänkande nr 1, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning angående ändrad lydelse
av 2 § 1 mom. förordningen den
24 maj 1957 (nr 209) om skatt på sprit
och vin, m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.05.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Tisdagen den 1 februari 1960

Nr 5

Tisdagen den 1 februari

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 26
nästlidne januari.

Om lokaler för verksamheten till förebyggande
av sjukdomen PKU

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
ASPLING, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Edströms
interpellation om lokaler för
verksamheten till förebyggande av sjukdomen
PKU, erhöll ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Edström har frågat
när det kan förväntas att lokaler
för diagnostik av den s. k. PKU-sjukdomen
blir iordningställda, så att denna
verksamhet kan omfatta hela landet.

PKU-sjukdomen, vars orsak är en
medfödd defekt i ämnesomsättningen,
leder till svår efterblivenhet om man
inte kan ge barnet behandling redan
någon vecka efter födelsen. I Sverige
föds årligen ungefär 10—12 barn, som
drabbas av sjukdomen. En diagnosmetod
har nu kommit fram, som innebär
att man gör en bakteriologisk undersökning
av blodprov från de nyfödda barnen
redan under de första levnadsdagarna.
Med hjälp av denna metod kan
sjukdomen spåras och behandlingen
sättas in i tid.

Anslag för en sådan diagnosverksamhet
har begärts i årets statsverksproposition.
Kungl. Maj:t har emellertid i december
i fjol medgett, att verksamheten
får sättas i gång vid statens bakteriologiska
laboratorium — SBL —- och
ställt medel till förfogande för bl. a.
anställande av erforderlig personal. Redan
dessförinnan har motsvarande
verksamhet pågått i lokaler tillhöriga

Stockholms stads bakteriologiska centrallaboratorium.
Sedan byggnadsstyrelsen
den 11 januari i år avlämnat förslag
till lösning av lokalfrågan jämte
kostnadsberäkning, har Kungl. Maj :t
den 27 januari uppdragit åt styrelsen
att skyndsamt uppföra en barackbyggnad
för ändamålet på SBL:s område.
Kostnaderna för byggnaden jämte försörjningsåtgärder
och utrustning m. m.
uppgår till drygt 700 000 kronor. Byggnadsstyrelsen
har förklarat, att byggnaden
skall kunna stå färdig senast i
maj i år.

Det är enligt min uppfattning angeläget
att diagnosverksamheten redan
dessförinnan kan utvidgas, så att den
kan omfatta så stor del av landet som
möjligt. Olika utvägar att provisoriskt
lösa lokalfrågan har prövats. Bl. a. har
möjligheter yppats att utnyttja vissa
utrymmen inom karolinska sjukhusets
bakteriologiska centrallaboratorium.
Det har vidare visat sig möjligt för
Stockholms stad att bereda ökade utrymmen
åt PKU-verksamheten i de lokaler
inom stadens bakteriologiska laboratorium,
där den hittills har bedrivits.
Verksamheten kommer tills vidare
att fortsätta inom stadens laboratorium.
Tack vare de ökade lokalutrymmena
beräknas diagnostiken under våren
kunna vidgas till att omfatta ungefär
halva landet. Sedan byggnaden vid
SBL har färdigställts, beräknas diagnosverksamheten
inom loppet av 3—4 månader
komma att utsträckas till hela
landet.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för socialdepartementet
för svaret och främst för dess
positiva innehåll.

Nr 5

Tisdagen den 1 februari 1966

Om lokaler för verksamheten till förebyggande av sjukdomen PKU

När jag i fredags i radio hörde att
Kungl. Maj:t uppdragit åt byggnadsstyrelsen
att skyndsamt uppföra en barack
inom statens bakteriologiska laboratoriums
område för diagnostikverksamheten
rörande PKU-sjukdomen, blev jag
mycket tillfredsställd.

Med min interpellation avsåg jag
nämligen att väcka uppmärksamhet för
dessa problem så att en praktisk lösning
snarast skulle komma till stånd i
fråga om lokalutrymmena. I övrigt hade
ärendet redan rönt herr statsrådets positiva
välvilja. Departementschefen bör
nog inte lastas för det uppkomna dröjsmålet;
det synes helt vara byggnadsstyrelsens
skuld. Nu ser det emellertid ut
som om denna viktiga diagnostikverksamhet
skulle kunna omfatta hela landet
redan inom ett halvt år, vilket är
högeligen glädjande, åtminstone som en
första etapp. Målsättningen är nämligen,
som herr statsrådet säkert vet, betydligt
vidare.

Vi har bland våra nyfödda en inte
så liten grupp med medfödda metaboliska
rubbningar av olika art. En efter
en av dessa rubbningar har upptäckts
under de senaste årtiondena. Flertalet
av dessa barn får, om de ej behandlas,
höggradiga utvecklingsrubbningar med
imbecillitet eller idioti som följd. Genom
diet på ett tidigt levnadsstadium
hindras de sjukliga förändringarna, och
barnen blir friska. PKU har varit prototypen.
Men vi har andra: tyrosinämier,
leucinämier, galaktosämier etc. —■ tillsammans
ett 20-tal olika sjukdomar.
Flertalet av dem leder till grav själslig
utvecklingsrubbning, en del till grava
kroppsliga skador i skelett, njurar, lever
etc.

Hur många barn som årligen föds i
vårt land med sådana rubbningar vet
vi ännu inte. Vi vet att vi får 10 å 12
PKU-barn om året, sannolikt något färre
tyrosinämier, 8 å 10 leucinämier och
troligen bara ett par galaktosämier. Beträffande
övriga former av dessa sjukdomar
är frekvensen helt okänd. Det
är emellertid inte osannolikt att det till -

sammans kan röra sig om bortåt ett
hundratal fall om året.

Hela detta komplex bör angripas genom
profylaktiska åtgärder. I flertalet
fall kan diet, insatt på ett tidigt stadium,
hindra sjukdomen att framkalla
skador — kärnpunkten är att diagnos
ställes i tid. Det som nu planeras och
utföres för PKU-barnen utgör inkörsporten.
De problem som vi nu diskuterar
är av betydligt större samhällelig
betydelse än vad de ytligt sett förefaller
att vara.

Vi står nu inför en praktisk möjlighet
att avsevärt minska antalet utvecklingsstörda
barn i vårt land, och det
skall vi vara synnerligen glada för.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Herr Edström nämnde
inledningsvis att denna fråga kanske
hade kunnat påskyndas. Jag vill med
anledning av en formulering i hans
inlägg påpeka att det inte ankommer på
mig att betygsätta ett ämbetsverk. Man
bör dock ha klart för sig att byggnadsfrågan
i många avseenden har varit
komplicerad. Byggnaderna skall uppföras
på SBL:s område här i Stockholm,
och där föreligger omfattande utbyggnadsplaner.
Den immunologiska avdelningen
skall förstärkas väsentligt med
bl. a. en rad nya byggnader. Detta område
skall vidare tillföras en annan
byggnad, i vilken en s. k. BCG-vaccinationstillverkning
skall pågå; en verksamhet
som nu är förlagd till Göteborg.
Det har alltså varit byggnadsfrågor av
ganska komplicerad natur, och man
har varit tvungen att lösa dem i ett
sammanhang. Dessa byggnadsfrågor har
nämligen haft inbördes beröringspunkter
i många avseenden.

Vi har nu kommit i gång, och jag
vill bara avslutningsvis säga att självfallet
har det varit angeläget att i alla
avseenden påskynda utvecklingen av
denna verksamhet, men jag har ändå,
herr talman, velat göra denna kommentar
med anledning av herr Edströms
inledande ord i hans inlägg.

Tisdagen den 1 februari 1960

Nr 5

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. behörigheten att utöva läkaryrket

Ordet lämnades ånyo till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
ASPLING, som meddelat, att han ämnade
vid detta sammanträde besvara
jämväl herr Edströms interpellation angående
behörigheten att utöva läkaryrket,
och nu anförde:

Herr talman! Herr Edström har frågat,
om det är regeringens avsikt att
behålla de nuvarande reglerna om specialistbehörighet
för läkare under åtskilliga
år och om det finns möjlighet
att efter medicinalstyrelsens hörande
göra en provisorisk modernisering av
reglerna i avbidan på det förslag, som
medicinalstyrelsen och universitetskanslersämbetet
nyligen fått i uppdrag
att lägga fram.

Som herr Edström anför har Nordiska
rådet rekommenderat regeringarna
att försöka genomföra enhetliga
regler om specialistbehörighet för läkare.
En internordisk arbetsgrupp, som
regeringarna med anledning härav tillsatte,
har avgett ett förslag till överenskommelse
mellan Danmark, Finland,
Norge och Sverige om enhetliga regler
på området. Förslaget anger vissa allmänna
villkor som dessa regler skall
uppfylla och förutsätter att det närmare
innehållet i de nationella reglerna
utformas av varje land för sig. Samtliga
länder måste ändra sina regler för
att kunna uppfylla de krav som förslaget
till överenskommelse uppställer.

Medicinalstyrelsen och universitetskanslersämbetet
har fått i uppdrag att
gemensamt utreda förutsättningarna för
Sveriges anslutning till en överenskommelse
med i huvudsak det föreslagna innehållet.
Överenskommelsen skulle för
Sveriges del medföra en förlängning
av specialistutbildningstiden och ämbetsverkens
uppdrag omfattar även att
i sammanhanget utreda förutsättning -

Ang. behörigheten att utöva läkaryrket
arna för att begränsa tidsåtgången för
läkarutbildningen fram till medicine
licentiatexamen.

Det är min förhoppning att arbetet
skall kunna utföras snabbt. Som herr
Edström säkert förstår skulle det inte
vara ägnat att påskynda arbetet om
medicinalstyrelsen fick i uppgift att
samtidigt medverka till provisoriska bestämmelser
för en övergångstid, som
under alla omständigheter skulle bli
kort.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag uttryckte nyss min
tacksamhet för det synnerligen positiva
svar som jag erhöll från herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet på
den förra interpellationen. Det svar jag
nu erhållit på den senare interpellationen
— den om reglerna för specialistbehörighet
för läkare och deras behövliga
modernisering — tackar jag
även för, ehuru svaret enligt min uppfattning
kunde ha varit en aning mera
positivt.

Herr statsrådet anför i sin slutkläm,
att han anser att det inte skulle vara
ägnat att påskynda utredningsarbetet,
om medicinalstyrelsen samtidigt fick
i uppdrag att medverka till att utarbeta
provisoriska bestämmelser under
en övergångstid, som under alla förhållanden
skulle bli kort. Jag tillåter
mig att betvivla att det kommer att ta
så kort tid att slutföra den nu inte ens
definitivt tillsatta, men i alla fall beslutade
utredningen om förutsättningarna
för Sveriges anslutning till ett
föreslaget internordiskt avtal rörande
specialistbehörighet för läkare, detta
därför att utredningens uppdrag även
innefattar att undersöka förutsättningarna
för att begränsa tidsåtgången för
läkarutbildningen fram till medicine
licentiatexamen. Detta senare kan aldrig
vara en enkel fråga, även om det
bara skulle röra sig om att överföra
vissa assistentkurser från tiden före
ämbetsexamens avläggande till den s. k.

Nr 5

Tisdagen den 1 februari 1966

Ang. behörigheten att utöva läkaryrket
turnus-utbildningen efteråt, d. v. s. så
att man får det mera som man har det
i Danmark — jag har mig bekant att
det tycks vara avsikten.

Det påtalbara är emellertid, som jag
framhållit i min interpellation och här
vill kraftigt understryka, att de nuvarande
specialistbestämmelserna för läkare
i Sverige är så föråldrade och
otidsenliga, att det är synnerligen önskvärt
med hänsyn till den praktiska
sjukvårdens krav att de moderniseras.

Utvecklingen inom medicin och naturvetenskap
har, som ni alla vet, gått
mycket snabbt, men här har vi nu
specialbestämmelser som fastställdes redan
1951 på grundval av en expertkommitté
som arbetade under åren 1947—
1950. Bestämmelserna har sedan inte
ändrats under alla dessa år, detta ehuru
en ny expertkommitté för revidering
av bestämmelserna ansågs behövlig och
tillsattes redan 1956, fick sitt förslag
klart 1959, vilket förslag godkändes av
praktiskt taget alla remissinstanser, redan
i december 1961 underskrevs av
medicinalstyrelsen och i januari 1962
överlämnades till regeringen.

Det behövs inget mera omfattande
arbete inom medicinalstyrelsen för att
få önskade provisoriska bestämmelser.
Förslaget ligger redan på herr statsrådets
bord, även om det i dag skulle
behöva ytterligare moderniseras med
hänsyn till vad som hänt sedan 1961.
Vad vi främst behöver är godkännande
av en lång rad nya specialiteter som
finns i alla våra nordiska grannländer,
men som vi inte fått i vårt land. Det
gäller allergologi, det gäller handkirurgi,
det gäller medicinska njursjukdomar,
det gäller reumatologi — min egen
specialitet — det gäller urologi samt
blodkroppsserologi med transfusionslära,
klinisk virologi och rättsmedicin.
Att dessa nya specialiteter godkänns är
av stor betydelse i den praktiska sjukvården,
inte minst för att få unga läkare
att söka sig till dem. Vi har här upprepade
gånger fått veta, hur svårt det

är att få t. ex. rättsmedicinare, men
det beror på att vi inte har klara bestämmelser
om hur de skall utbildas.
Därför är det inte många som vill gå
den vägen. Läkarförbundet har erkänt
dessa specialiteter redan 1961, och det
är brukligt i vårt land liksom i övriga
länder att läkarnas erkända fackorganisation
och staten samarbetar i sådana
frågor. Här har det dröjt fem år,
utan att vi fått dem godkända av regeringen.
Varför?

Det syns mig ganska obegripligt. Visserligen
förstår jag att det inte är så
lätt att sätta sig in i dessa intrikata
frågor. Olyckan är också att dessa ärenden
under tiden de behandlats har bollats
över från ett departement till ett
annat. Men socialdepartementet borde
dock under de år som förflutit sedan
departementet övertog ärendena ha
kunnat sätta sig in i så viktiga praktiska
sjukvårdsfrågor.

Jag upprepar därför min hemställan
till herr statsrådet att överväga om det
inte vore möjligt att på grundval av
redan inom departementet liggande
förslag efter viss bearbetning göra önskad
modernisering av nuvarande specialistbestämmelser.
Det skulle nämligen
ur praktisk sjukvårdssynpunkt vara
av synnerligen stort värde. Vi skulle
även därigenom mer närma oss
Danmark, som i detta avseende har
betydligt modernare och smidigare bestämmelser
vilka kontinuerligt ändras
efter behov — det var även så för oss
tidigare, innan vi fick den nya lagen
1960 — men även närma oss de norska
bestämmelserna som fastställts så nyligen
som i juni 1965, alltså förra året.
Detta skulle inte behöva försinka det
nyssnämnda utredningsuppdraget. Skall
vi vänta på utredningen, är sannolikheten
mycket liten för att bestämmelserna
skall kunna ändras inom de närmaste
åren. Två, tre år tar det minst
i så fall. Jag ser denna fråga ur rent
praktisk sjukvårdssynpunkt.

Tisdagen den I

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Med anledning av herr
Edströms inlägg här vill jag säga, att
vi ser litet olika på denna fråga, herr
Edström och jag. Jag är inte så säker
på att förutvarande departementschefen,
som handlade sjukvårdsfrågorna,
skulle ha sett annorlunda på den än
jag gör i dag. Jag tror att samstämmigheten
här är ganska klart uttalad.

Historiken har herr Edström berört
i sitt senaste inlägg. Medicinalstyrelsens
förslag år 1902 innebar en betydande
förlängning av specialistutbildningstiden.
Förslaget var inte enhälligt, och
under remissbehandlingen var åsikterna
delade — det vill jag fästa herr Edströms
uppmärksamhet på. Nordiska rådets
rekommendation om gemensamma
nordiska regler kom vid 1962 års
session, och man kan helt naturligt fråga,
om herr Edström anser, att svenska
regeringen borde ha visat likgiltighet
för Nordiska rådets önskemål och ensidigt
fastställt nya svenska specialistregler.
Goda skäl talade för att avvakta
det internordiska kommittéförslaget.
Detta har också fått ett mycket gott
mottagande, men som jag redan betonade
i mitt interpellationssvar är det
föreslagna avtalet en ram, och det är
den ramen som skall fyllas ut genom
svenska bestämmelser.

Den föreslagna överenskommelsen
öppnar också nya perspektiv på hela
läkarutbildningen. Vi kan förutse ■—
och jag tror att herr Edström är överens
med mig på denna punkt — att allt
flera läkare kommer att söka specialistutbildning.
Den framtidsbilden har
tecknats, att t. o. m. allmänpraktikerns
värv blir en specialitet. Detta kan inte
undgå att påverka den grundläggande
läkarutbildningen. Vi måste se till att
inte läkarutbildningen, sedd som en
helhet, skärper bristsituationen beträffande
läkare. Vi måste verka för att
den får sådana inslag att de nya läkarnas
intresse vänds mot områden som nu
är förbisedda. Låt mig erinra om mentalsjukvården,
som i hög grad står i

februari 1900 Nr 5 9

Ang. behörigheten att utöva läkaryrket
blickpunkten för både debatt och uppmärksamhet.
Om vi inte skulle gripa
det tillfälle som nu bjudits att få ett sådant
samlat grepp på läkarutbildningen,
tror jag det vore berättigat att säga att
då skulle vi ha förhalat frågan. Vi
skulle med andra ord icke gripit de
möjligheter till nya bestämmelser som
jag finner vara ytterst angelägna mot
denna något vidare bakgrund än vad
herr Edström här tecknat. Det kan inte
vara riktigt att utfärda provisoriska bestämmelser
i ett ögonblick när dels
frågan kommit upp på det nordiska
planet och det dels finns möjlighet att
få till stånd en helhetslösning som
verkligen kan komma att få betydelse
för hela den svenska sjukvården i framtiden.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Som herr statsrådet vet
har jag en mycket stor veneration för
Nordiska rådet som jag tillhör som
suppleant. Jag har ganska ofta medverkat
i dess debatter, och flera gånger
här i riksdagen har jag kämpat för rådet.
Det gör jag även i detta avseende,
och om något som jag sagt i mitt inlägg
skulle tyda på att jag inte avsåg
att vi här skulle få en ordentlig nordisk
samordning, så är det fel.

Vad jag här ville framhålla är att
våra svenska former blivit alltför stelbenta,
att de gamla bestämmelserna stått
oförändrade alltför länge och att vi
därför inte kan vänta ytterligare åtskilliga
år, som vi måste göra, om ingen
ändring skall ske förrän vi kan få en
definitiv lösning som överensstämmer
i samtliga nordiska länder. I stället
borde vi redan nu kunna få provisoriska
bestämmelser i samma anda, så
att våra bestämmelser redan nu förändrades
till bättre överensstämmelse med
de danska och de norska. Det är ju
dit vi strävar att komma.

Vi bör komma ihåg att det blivit stelbent
på grund av att vi inte längre har
den smidigare expertorganisation som

Nr 5

Tisdagen den 1 februari 1966

Ang. behörigheten att utöva läkaryrket
vi tidigare hade för att fastställa dessa
bestämmelser. Tidigare ändrades dessa
specialistbestämmelser med ett par års
mellanrum; så sker i de flesta länder.
Det är ett abderitiskt förhållande att
vi skall ha samma bestämmelser i vårt
land nu i snart tjugo år i ett skede av
så kraftig utveckling som den inom
medicinen för närvarande.

Jag menar att vi med dessa provisoriska
bestämmelser skulle ta ett steg på
den väg som vi ändå vet att vi definitivt
måste gå när de slutgiltiga bestämmelserna
kommer. Vi har fått nya perspektiv.
Det blir fler och fler specialister,
och vi måste noga överse vår
specialistutbildning.

Nackdelen med en statlig reglering
är att den inte kan bli så smidig, så
ständigt aktuell, som den kan bli om
man i stället har en mindre tungrodd
apparat än den statliga för att fastställa
reglerna. Det var detta vi diskuterade
när vi införde de statliga specialistbestämmelserna.
Vi i oppositionen var
rädda för att det skulle bli stelbent;
jag beklagar: det har faktiskt blivit
stelbent.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag vill bara i korthet
säga till herr Edström att vi självfallet
är mycket angelägna om att detta utredningsuppdrag
skall avslutas mycket
snabbt, och vi har satt tidpunkten
till den 1 januari 1967. Det är vår bestämda
avsikt att försöka se till att vi

då får fram ett utredningsresultat som
kan ligga till grund för den samnordiska
överenskommelse som vi i hög grad
eftersträvar.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och lades till handlingarna
Kungl. Maj :ts skrivelse nr 3, med redogörelse
för behandlingen hos Kungl.
Maj:t av riksdagens skrivelser.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 19,
med anhållan om riksdagens yttrande
angående vissa av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens
år 1965 vid dess fyrtionionde sammanträde
fattade beslut.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
25, angående försäljning av vissa allmänna
arvsfonden tillfallna fastigheter.

Föredrogs och bordlädes ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 1.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.28.

In fidem

Fritz af Petersens

Onsdagen den 2 februari 1966

Nr 5

Onsdagen den 2 februari

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Ang. alkoholbeskattningen, m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 1, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 2 §
1 mom. förordningen den 24 maj 1957
(nr 209) om skatt på sprit och vin,
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 3 januari 1966 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 10, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) förordning angående ändrad lydelse
av 2 § 1 mom. förordningen den
24 maj 1957 (nr 209) om skatt på sprit
och vin;

2) förordning om ändring i 22 kap.
tulltaxan den 12 september 1958 (nr
475);

3) förordning om särskild skatt på
motorbränslen; samt

4) förordning om ändrad lydelse av
4 § förordningen den 23 november 1956
(nr 545) angående omsättningsskatt å
motorfordon i vissa fall.

Propositionen innehöll de förslag till
höjd indirekt beskattning, som förutskickats
i finansplanen. I propositionen
hade sålunda föreslagits följande:

1. Höjning av den särskilda omsättningsskatten
på sprit och vin. Den föreslagna
skattehöjningen på sprit skulle
medföra en prisökning om cirka 10 procent
för de vanligare sorterna. Renat
brännvin beräknades stiga i pris med
3 kronor per helbutelj (från 26 till 29
kronor). Skattehöjningen för vin beräknades
medföra en ökning av priset per

helbutelj med 1: 35 kronor för starkviner
och 65 öre för lättviner.

2. En särskild skatt på motorbränslen
(bensin, brännolja och gasol) med
5 öre per liter för bensin och brännolja
samt 4 öre per liter för gasol.

3. Höjning av den särskilda omsättningsskatten
på motorfordon (den s. k.
bilaccisen) motsvarande 3 å 4 procent
av priset för de vanligast förekommande
bilarna.

Skattehöjningarna hade föreslagits
träda i kraft den 1 februari 1966. Den
högre bilaccisen föresloges dock utgå
på leveranser som skett efter årsskiftet.

Genom skattehöjningarna beräknades
statens inkomster öka med cirka 565
miljoner kronor under budgetåret 1966/
67. Inkomsterna under innevarande
budgetår beräknades stiga med cirka
30 miljoner kronor.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna 1:57,
av herrar Hubinette och Ebbe Ohlsson,
samt II: 93, av herr Edlund;

II) de likalydande motionerna I: 301,
av herr Nils-Eric Gustafsson m. fl., och
11:426, av herr Wiklund m. fl., vari
anhållits att de nuvarande priserna på
sprit och vin måtte höjas från den 1
februari 1966 med 25 procent inberäknat
allmän varuskatt (med bemyndigande
för Kungl. Maj :t att företaga de
mindre prisjusteringar, som av expedierings-
och debiteringstekniska skäl kunde
vara påkallade för att nå jämna
prisbelopp vid köp av de olika förekommande
dryckeskvantiteterna);

III) de likalydande motionerna I: 302,
av herr Holmberg m. fl., och II: 319, av

Nr 5

Onsdagen den 2 februari 1966

Ang. alkoholbeskattningen, m. m.
herr Bohman m. fl., vari föreslagits, att
riksdagen, med avslag å Kungl. Maj:ts
proposition nr 10 i vad den avsåge tiden
före de nya bestämmelsernas ikraftträdande
skulle besluta, att första stycket
av ikraftträdandebestämmelserna
skulle få följande lydelse: »Denna förordning
träder i kraft dagen efter den,
då förordningen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i
Svensk författningssamling»;

IV) de likalydande motionerna I: 349,
av herr Bengtson m. fl., och II: 420, av
herr Hedlund m. fl., vari hemställts,
utom annat,

A) att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts förslag i propositionen nr 10 beträffande
höjd skatt på motorbrännolja
och gasol;

B) att riksdagen måtte begränsa den
i propositionen nr 10 föreslagna skattehöjningen
i fråga om bensin till 3 öre
per liter samt besluta att ifrågavarande
medel skulle tillföras automobilskattemedelsfonden; G)

att riksdagen måtte besluta höja

1) skatten på sprit och vin enligt i
propositionen nr 10 föreslagna grunder
så, att priset på renat brännvin ökade
med 4: 75 kronor för helbutelj,

2) skatten på maltdrycker med 15
procent av nu gällande skattesatser, att
gälla från och med den 1 juni 1966;

V) de likalydande motionerna I: 350,
av herrar Dahlén och Nils-Eric Gustafsson,
samt 11:418, av herrar Gomér
och Nihlfors, vari anhållits, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj :ts proposition
nr 10 i vad den avsåge, att den
nya omsättningsskatten för motorfordon
skulle uttagas retroaktivt från den
1 januari 1966;

VI) de likalydande motionerna I:
351, av herr Lundström m. fl., och II:
424, av herr Ohlin m. fl., vari yrkats, att
riksdagen vid behandlingen av Kungl.
Maj:ts proposition nr 10 skulle besluta
en sådan höjning av skatterna på sprit
och starkvin, som motsvarade en pris -

ökning i förhållande till Kungl. Maj :ts
förslag av 2: 25 kronor per helbutelj renat
brännvin och som åstadkommes uteslutande
genom en höjning av grundavgifterna
samt besluta höjningar i motsvarande
mån av tullarna på sprit och
starkvin;

VII) de likalydande motionerna I:

352, av herr Lundström m. fl., och II:
425, av herr Ohlin m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen vid behandlingen av
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 skulle
besluta, att

A) avslå den föreslagna höjningen av
beskattningen på motorbrännolja och
gasol samt

B) begränsa höjningen av skatten på
bensin till 3 öre per liter i stället för
den i propositionen förordade höjningen
med 5 öre, varvid intäkterna bordetillföras
automobilskattemedelsfonden;

VIII) de likalydande motionerna I:

353, av herrar Strandberg och Svenungsson,
samt 11:422, av herr Nordgren
m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte avslå propositionen i vad avsåge
där föreslagen höjning av skatten
på bensin, brännolja och gasol;

IX) de likalydande motionerna I:

354, av herrar Sveningsson och Schött,
samt II: 421, av herr Nilsson i Bästekille
m. fl., vari anhållits, att riksdagen måtte
dels avslå Kungl. Maj :ts proposition nr
10, i vad den avsåge förslag till förordning
om särskild skatt på motorbränslen,
dels genom ändring av förordningen
den 15 december 1961 om brännoljeskatt
besluta en höjning av skatten på
bensin med 3 öre;

X) motionen 1:303, av herr Wallmark,
vari föreslagits,

A) att riksdagen skulle avslå den i
propositionen föreslagna särskilda skatten
på motorbrännolja och gasol, samt

B) att riksdagen skulle besluta, att
skatten på bensin skulle höjas med 6
öre per liter och att inkomsten härav
skulle hänföras till automobilskattemedlen; -

Onsdagen den 2 februari 1906

Nr 5

XI) motionen 11:318, av herrar Asp
och Sundelin, vari hemställts, att riksdagen
måtte med frångående av vad i
propositionen nr 10 föreslagits besluta,
att omsättningsskatten å motorfordon,
den s. k. bilaccisen, skulle höjas med
5 procent av bilpriset eller 1,5 procent
utöver vad i propositionen föreslagits
samt att särskild skatt på brännolja
icke skulle uttagas; ävensom

XII) motionen 11:419, av herr Hamrin
i Jönköping 771. fl.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen med förklarande att
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 10 icke kunnat av riksdagen oförändrad
antagas

I) i anledning av de likalydande motionerna
I: 302, av herr Holmberg in. fl.,
och 11:319, av herr Bohman m. fl., I:
349, av lierr Bengtson m. fl., och II:
420, av herr Hedlund m. fl., 1:350, av
herrar Dahlén och Nils-Eric Gustafsson,
samt II: 418, av herrar Gomér och
Nihlfors, I: 352, av herr Lundström
m. fl., och II: 425, av herr Ohlin m. fl.,
1:353, av herrar Strandberg och Svenungsson,
samt II: 422, av herr Nordgren
m. fl., 1:354, av herrar Sveningsson
och Schött, samt 11:421, av herr
Nilsson i Bästekille m. fl., ävensom motionerna
I: 303, av herr Wallmark, samt
11:318, av herrar Asp och Sundelin,
måtte antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) förordning angående ändrad lydelse
av 2 § 1 mom. förordningen den
24 maj 1957 (nr 209) om skatt på sprit
och vin med dels den ändringen, att
2 § 1 mom. erhölle i betänkandet angiven
lydelse;

dels ock den ändringen, att förordningen
trädde i kraft den 7 februari
1906;

2) förordning om ändring i 22 kap.
tulltaxan den 12 september 1958 (nr
475) med den ändringen, att förord -

Ang. alkoholbeskattningen, m. m.

ningen trädde i kraft den 7 februari
1906;

3) förordning om särskild skatt på
motorbränslen med den ändringen, att
förordningen erhölle den lydelse, som
i betänkandet angivits;

4) förordning om ändrad lydelse av
4 § förordningen den 23 november 1956
(nr 545) angående omsättningsskatt å
motorfordon i vissa fall med den ändringen,
att övergångsbestämmelserna
erhölle den i betänkandet angivna lydelsen; II)

i anledning av de likalydande motionerna
I: 302, av herr Holmberg in. fl.,
och 11:319, av herr Bohman m. fl.,
ävensom 1:350, av herrar Dahlén och
Nils-Eric Gustafsson, samt 11:418, av
herrar Gomér och Nihlfors, måtte antaga
i betänkandet infört förslag till
förordning om tillfällig skatt på vissa
motorfordon;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:57,
av herrar Hiibinette och Ebbe Ohlsson,
samt 11:93, av herr Edlund,

2) de likalydande motionerna 1:301,
av herr Nils-Eric Gustafsson m. fl., och
II: 426, av herr Wiklund m. fl.,

3) de likalydande motionerna 1:302,
av herr Holmberg m. fl., och II: 319, av
herr Bohman m. fl.,

4) de likalydande motionerna 1:349,
av herr Bengtson m. fl., och II: 420, av
herr Hedlund m. fl.,

5) de likalydande motionerna 1:350,
av herrar Dahlén och Nils-Eric Gustafsson,
samt II: 418, av herrar Gomér och
Nihlfors,

6) de likalydande motionerna 1:351,
av herr Lundström m. fl., och II: 424,
av herr Ohlin m. fl.,

7) de likalydande motionerna 1:352,
av herr Lundström m. fl., och II: 425,
av herr Ohlin m. fl.,

8) de likalydande motionerna 1:353,
av herrar Strandberg och Svenungsson,
samt 11:422, av herr Nordgren in. fl.,

9) de likalydande motionerna 1:354,
av herrar Sveningsson och Schött, samt

Nr 5

Onsdagen den 2 februari 1966

Ang. alkoholbeskattningen, m. m.

II: 421, av herr Nilsson i Bästekille
m. fl.,

10) motionen I: 303, av herr Wallmark,

11) motionen 11:318, av herrar Asp
och Sundelin, ävensom

12) motionen 11:419, av herr Hamrin
i Jönköping m. fl., måtte, i den mån
de icke kunde anses besvarade genom
vad utskottet i betänkandet anfört och
hemställt, av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Av utskottet framlagda förslag skilde
sig från Kungl. Maj:ts bland annat därutinnan,

beträffande alkoholbeskattningen, att
den i propositionen föreslagna grundavgiften
för lättvin, 64 öre per liter, förordades
ändrad till 48 öre per liter,

beträffande beskattningen av motorbränslen,
att utskottet avstyrkt förslaget
om ytterligare beskattning av brännolja,

beträffande ikraftträdandet av de föreslagna
skattehöjningarna, att utskottet
förordat, att höjningarna av skatten
på sprit och vin samt den särskilda
skatten på vissa motorbränslen skulle
träda i kraft den 7 februari 1966. I vad
gällde ikraftträdandet av den höjda bilaccisen
hade utskottet avstyrkt en lagstiftning
med retroaktiv verkan och förordat,
att en tillfällig skatt skulle uttagas
på de bilar, som funnes i återförsäljarnas
lager den 5 februari 1966.

Reservationer hade avgivits

Beträffande alkoholbeskattningen

1) av herrar Stefanson, Erik Filip
Petersson, Gustafson i Göteborg, Eriksson
i Bäckmora, Enskog och Boo, vilka
ansett, att utskottet bort under All och
A I 2 samt B 4 och B 6 hemställa, att
riksdagen — i anledning av de likalydande
motionerna I: 349, av herr Bengtson
m. fl., och II: 420, av herr Hedlund
m. fl., samt 1:351, av herr Lundström
m. fl., och II: 424, av herr Ohlin m. fl.,
— måtte antaga

a) det vid propositionen fogade förslaget
till förordning angående ändrad
lydelse av 2 § 1 mom. förordningen
den 24 maj 1957 (nr 209) om skatt på
sprit och vin med

dels den ändringen, att 2 § 1 mom.
erhölle i reservationen angiven lydelse,
vilket förslag avsåg en skärpning av de
i propositionen föreslagna skattesatserna
på sprit och starkvin; sålunda skulle
priset på renat brännvin enligt reservanternas
förslag höjas med cirka 2: 25
kronor per helbutelj utöver Kungl.
Maj :ts förslag;

dels ock den ändringen, att förordningen
trädde i kraft den 7 februari
1966;

b) i reservationen infört förslag till
förordning om ändring i 22 kap. tulltaxan
den 12 september 1958 (nr 475);

Beträffande beskattningen av motorbränslen 2)

av herrar Stefanson, Yngve Nilsson,
Elofsson, Erik Filip Petersson, Ottosson,
Magnusson i Borås, Gustafson
i Göteborg, Eriksson i Bäckmora, Enskog
och Boo, vilka ansett, att utskottet
bort under A I 3, B 4, B 7 och B 9
hemställa, att riksdagen — med avslag
på Kungl. Maj :ts förslag till förordning
om särskild skatt på motorbränslen och
i anledning av de likalydande motionerna
1:349, av herr Bengtson m. fl., och
11:420, av herr Hedlund m. fl., 1:352,
av herr Lundström m. fl., och 11:425,
av herr Ohlin m. fl., ävensom I: 354, av
herrar Sveningsson och Schött, samt II:
421, av herr Nilsson i Bästekille m. fl.,
— måtte antaga i reservationen infört
förslag till förordning angående ändrad
lydelse av 2 § förordningen den 7 april
1961 (nr 372) om bensinskatt, vilket
förslag avsåg en höjning av bensinskatten
med 3 öre för liter, att redovisas
som automobilskattemedel, samt avslag
å förslaget om en särskild skatt för
gasol;

3) av herrar John Ericsson, Einar
Eriksson, Wärnberg, Tage Johansson,

Onsdagen den 2 februari 1906

Nr 5

Ilellebladh, Brandt, Kärrlander och Andersson
i Essvik samt fru Holmquist,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under A I 3 hemställa, att riksdagen
måtte antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning om
särskild skatt på motorbränslen med
den ändringen, att förordningen trädde
i kraft den 7 februari 1960;

Beträffande bilaccisens storlek

4) av herr Asp, som dock ej antytt
sin mening;

Beträffande ikraftträdandet av den
höjda bilaccisen

5) av herrar John Ericsson, Einar
Eriksson, Wärnberg, Tage Johansson,
Ilellebladh, Brandt, Kärrlander, Asp,
och Andersson i Essvik samt fru Holmquist,
vilka ansett att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den lydelse, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort under A I 4 och A II hemställa, att
riksdagen måtte antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
om ändrad lydelse av 4 § förordningen
den 23 november 1956 (nr 545) angående
omsättningsskatt å motorfordon i
vissa fall.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Vi har ju nyligen haft
en budgetdebatt här i riksdagen, och
det har från olika håll sagts att den
budget som föreligger är stramt hållen
men att den inte är stark. Det kanske
finns åtskilliga som anser att detta är
en riktig karakteristik av budgetförslaget.
I detta budgetförslag har emellertid
finansministern aviserat nya inkomster,
som finns angivna i proposition
nr 10 som vi nu skall behandla.

Inkomstsumman av nya skatter skulle
uppgå till 530 miljoner kronor, om propositionens
förslag bifalles. Det har
inte riktats särskilt hård kritik mot att
de indirekta skatterna ökar, men väl
är det delade meningar om hur skattetrycket
skall fördelas på olika varor.

Ang. alkoholbeskattningen, m. m.

Detta framgår också av det betänkande
som bevillningsutskottet har lämnat.

.lag vill i detta sammanhang, herr talman,
också säga att det talas om att vi
har dålig service här i riksdagen. Vill
instämma i den kritiken, i synnerhet
när det gäller behandlingen av föreliggande
ärende; inte en enda motion
har blivit tryckt och delad på ledamöternas
pulpeter. Detta är en svår
brist — jag höll på att säga att det inte
är någon ordning. Jag har förvissat mig
om att det hade varit möjligt att få
dessa motioner tryckta i ett statens eget
tryckeri. Men det är kanske inte så populärt
att anmoda ett företag som staten
äger att hjälpa till med en sådan här
service. Vissa andra instanser än riksdagens
ekonomibyrå visar också upp
samma tendens att liksom sätta statens
företag vid sidan om och i stället gynna
andra. Jag föreställer mig att det kan
bli en uppgift för riksdagens organisationsutredning
att undersöka om vi inte
på ett annat sätt kan ordna våra tryckeriförhållanden
här i riksdagen. Det
engelska parlamentet har ett eget tryckeri
som svarar för allt tryck. I den
mån dess egen kapacitet inte förslår
för uppgifterna infordras anbud från
andra tryckerier, och därmed har man
apparaten under kontroll.

Jag har velat framhålla dessa synpunkter,
därför att här är det ju inte
fråga om någon snabbehandling, som
det ofta brukar bli när det gäller nya
punktskatter. Mitt parti har nu gått
med på att tillämpa den allmänna motionstid
som gäller för statsverkspropositionen.
Vi har gjort det därför att det
naturligtvis finns ett sammanhang mellan
statsverkspropositionen och dessa
inkomstförstärkningar i proposition nr
10. När det emellertid har gått så lång
tid som det har gjort innan denna proposition
förelagts riksdagen, är det
klart att det har fört med sig vissa
olägenheter, vilka jag senare kommer
att säga några ord om.

På de olika varuområden, som nu
skall beskattas ytterligare, får staten in

Nr 5

Onsdagen den 2 februari 1966

Ang. alkoholbeskattningen, m. m.

stora pengar. På fordons- och drivmedelsskatterna
har vi för närvarande intäkter
på ungefär 2,5 miljarder kronor.
Skatterna på sprit och vin och inkomsterna
från detalj- och partihandeln
med dessa varor ger sammanlagt två
miljarder kronor. En annan inkomstkälla,
som har aktualiserats genom vissa
motioner i anslutning till denna proposition,
nämligen tobaksskatten, ger
i det närmaste 1,3 miljard kronor. Det
innebär att staten sammanlagt får en
inkomst på sex miljarder kronor på de
uppräknade områdena, vilket är en femtedel
av statens alla inkomster. Därtill
kunde man lägga den allmänna varuskatt
som uttas på dessa varor med
undantag för drivmedel.

I bevillningsutskottets betänkande nr
1 finns på sidan 13 ett uttalande som är
mycket intressant med tanke på den
materia vi här handskas med. Där sägs
att utskottet ansluter sig till den bedömning
av det ekonomiska läget, som redovisats
i finansplanen — det är alltså
ett enhälligt utskott som uttalar detta.
Vidare anser utskottet att inkomstförstärkningen
i första hand bör ske genom
en skärpning av konsumtionsbeskattningen,
och man delar departementschefens
uppfattning att dessa skatter
är väl avvägda. Men, som kammarens
ledamöter kan läsa på sidan 14,
så gör man sedan ett undantag och säger,
att i ett avseende vill man inte
vara med, nämligen beträffande skatten
på brännolja. Det blir därför, anför
utskottet, ett skattebortfall i förhållande
till propositionen på 40 miljoner. Men
det är nu inte riktigt rätt, ty det kan
bli mera.

När det gäller skatten på brännolja
— det är ju den som kanske har diskuterats
mest — har jag och ett antal
reservanter förklarat att vi önskar höja
även skatten på brännolja. Vi motiverar
det med att riksdagen avstod från att
höja skatten på brännolja när bensinpriset
höjdes förra året. Om vi nu
ytterligare höjer bensinskatten men inte
skatten på brännoljor blir det ett skevt

förhållande, och det kan uppstå en
snedvridning i konkurrensförhållandena.
Vi vet till exempel att järnvägen redan
nu har fått höja sina taxor. Det är
sant att det går att tala vackert om
den tunga trafiken •—• jag är medveten
om det — men de här skatterna drabbar
ju konsumenterna. Företagen ser
i det stora flertalet fall till att de får
kompensation. Skatterna vältras med
andra ord över ifrån företagen till konsumenterna
efter relativt kort tid. Ett
undantag är vissa busslinjer där staten
träder emellan och betalar en del av
kostnaderna. Där blir det alltså det allmänna
som får bära dessa kostnader.

När det gäller bensinbeskattningen
har utskottet splittrats i två grupper, en
som föreslår en höjning med 3 öre per
liter och en annan som följer propositionen
och tillstyrker en höjning med
5 öre per liter. Varje ettöring i bensinskatt
ger drygt 30 miljoner kronor.
Vill man stanna vid 3 öres höjning, innebär
det ett inkomstbortfall av drygt
60 miljoner kronor. Om man dessutom
vill undanta brännolja tillkommer ytterligare
40 miljoner kronor, det vill
säga 100 miljoner kronor sämre resultat
av beskattningen.

De s. k. mittenpartierna har formell
täckning för en del av detta inkomstbortfall
genom att de vill höja spritpriserna
mera, men högerpartiet har inget
förslag i den riktningen. För högerns
vidkommande blir alltså inkomstbortfallet
100 miljoner kronor. Om man vill
ha täckning för detta bortfall måste
pengarna tas på anant håll i stället. Det
föreligger dåliga förutsättningar för ett
resonemang om varifrån pengarna skall
tas, ty det finns ingen realistisk bakgrund.
Varken inom riksdagen eller i
utskottet finns det någon majoritet för
högre spritbeskattning. Inte ens oppositionen
är enig om ett sådant krav utan
delar sig i två delar. Jag drar alltså den
slutsatsen, att om man skall vara konsekvent
bör man räkna med ett bortfall
i förhållande till propositionen av 100
miljoner kronor.

Onsdagen den 2 februari 190(5

Nr 5

.lag skall sedan ta upp ett par andra
saker av intresse, först den så kallade
specialdestinationen av drivmedelsskatterna.
Jag har någon gång tidigare sagt
att det är en bakvänd ordning att ha
speciella konton för vissa statsinkomster.
Den så kallade automobilskattefonden
är ju ett sådant konto. Hur egendomligt
detta är kan man förstå om
man tänker sig att någon skulle föreslå
att vi skall anslå 1 miljard 200 miljoner
kronor för att bekämpa tobaksrökningen,
eftersom det i fonden har blivit ett
överskott på den summan, eller om någon
skulle föreslå att vi skall använda
2 miljarder kronor för bättre vård av
alkoholmissbrukare. Det är naturligtvis
ingen som föreslår någonting sådant.
Om vi ser på hur specialdestinationen
verkar i praktiken märker vi att det
inte är en metod som befrämjar sparsamhet
och omtanke om anslagsgivningen.
Det är tvärtom så att man hittar
på alla möjliga uppslag i syfte att
få tillbaka bensinskattepengar. Jag tror
att vi även i år har en eller två motioner,
i vilka det föreslås restitution av
bensinskattemedel. Detta leder i sin
tur till administrativa besvär och kanske
också till ett lättsinnigt handhavande
av pengarna. Det är klart att vi alla
är intresserade av att vägväsendet byggs
ut, men det skall byggas vägar ändå.
Dessutom har finansministern i år ju
alldeles speciella skäl för att pengarna
skall gå in i budgeten utan specialdestination.
Han framhåller att det är väldigt
viktigt att suga upp köpkraft och
försöka hämma efterfrågan. Då kan
man inte ställa i utsikt att dessa pengar
skall investeras omedelbart när de kommer
in till statskassan.

Slutligen är det en annan punkt som
vållat debatt, vilket kanske är begripligt,
nämligen övergångsbestämmelserna.
Finansministern föreslår retroaktiv
verkan för den nya lagstiftningen för
att därigenom hindra en köprush i fråga
om bilar. Det gäller bara bilaccisen
— ledamöterna har säkert uppmärksammat
att man inte har sådana spärreg2
Första kammarens protokoll 1966. Nr 5

An);, alkoholbeskattningen, m. m.

ler på de andra områdena. Det innebär
med andra ord att de som har velat
förse sig med alkoholhaltiga varor nu
fram till riksdagsbeslutet bar fått göra
detta fullt legitimt.

Finansministern säger också att han
inte vill ha någon lagerskatt när det
gäller systembolagens lager. Härom är
kanske inte så mycket att säga då det
gäller statliga företag, men att märka är
att också restauratörerna slipper ifrån
lagerskatt.

De som kritiserar denna retroaktiva
verkan säger att riksdagen allena skall
fatta beslut om skatterna, och medborgarna
skall ha en lag att handla efter.
Det går inte att hävda, anser man, att
en kommuniké från finansdepartementet
skall ersätta lagstiftningen. I princip
vill jag gärna hålla med om att om
det är möjligt så skall riksdagen fatta
beslut i vanlig ordning och lagstiftningen
skall inte få retroaktiv verkan. Men
å andra sidan kan ingen bortse från de
förhållanden som uppstår när man kan
köpa relativt dyra varor och därmed
också undgå en relativt hög beskattning.
Det är inte tillfredsställande ur allmän
synpunkt. Som vi säger i vår reservation
är det heller ingenting nytt för
svensk lagstiftning att man genomför
lagar med retroaktiv verkan. Det har
föreekommit tidigare. Man skall naturligtvis
alltid pröva om det finns någon
möjlighet att undvika en retroaktiv tilllämpning.

Herr talman! Det betänkande som föreligger
från utskottet är svårläst. Jag
hade i ett skede av behandlingen av
detta ärende en förhoppning om att vi
skulle kunna enas om de väsentliga
punkterna. Då hade det blivit enklare
att redovisa ärendet. Det fanns emellertid
inga förutsättningar för en sådan
lösning, och därför måste ledamöterna
plåga sig med att försöka hitta rätt i
betänkandet.

Jag hoppas på framgång i sökandet,
herr talman, och att det leder fram till
att riksdagen bifaller utskottets hemställan
i alla punkter utom vad avser de

Nr 5

Onsdagen den 2 februari 1966

Ang. alkoholbeskattningen, m. m.

ärenden som redovisats i reservationerna
nr 3 och 5, vilka jag ber att få yrka
bifall till.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Bevillningsutskottets
ärade ordförande började sitt anförande
med att referera vad utskottet skriver
på sidan 13 i sitt betänkande. Där
står det bl. a. att utskottet delar departementschefens
uppfattning att den från
statsfinansiella och konjunkturpolitiska
synpunkter eftersträvade inkomstförstärkningen
i första hand bör ske genom
en skärpning av konsumtionsbeskattningen.
Det är alldeles riktigt att
utskottsledamöterna har instämt i detta.
Den regeringspolitik som bedrivits här
i landet har nämligen fört oss fram till
ett läge där det är nödvändigt att förstärka
bugeten med ökade punktskatter
på konsumtionen.

Från folkpartiets sida är vi emellertid
inte helt överens med departementschefen
om de åtgärder som bör vidtas
för att åstadkomma denna budgetförstärkning.
Det gäller även beträffande
förslagen i föreliggande proposition. Vi
vill ha en annan fördelning mellan skatteuttagen
på de varuslag som propositionen
behandlar, och jag vill motivera
detta.

De problem som den svenska samhällsekonomien
står inför tar sig främst
uttryck i att vår utrikeshandel genomgår
en mycket ogynnsam utveckling
med ett kraftigt underskott i handelsbalansen.
Underskottet i vår utrikeshandel
uppgick 1965 till nära 1,4 miljard
kronor. Underskottet för innevarande
år beräknas i finansplanen till
ca en miljard kronor. Det är enligt vårt
förmenande uppenbart att vår finansoch
budgetpolitik måste inriktas på att
stimulera näringslivet till produktionsfrämjande
åtgärder, och det gäller såväl
de företag som arbetar för export som
dem vilka har att möta en allt hårdare
konkurrens på hemmamarknaden. Vid
avvägningen mellan olika åtgärder på

beskattningens område bör man därför
undvika sådana skattehöjningar, anser
vi, som ytterligare pressar vår redan
höga kostnadsnivå uppåt och därigenom
nedsätter näringslivets konkurrenskraft.
Skatteåtgärder som i första hand höjer
näringslivets kostnader verkar också inflationsdrivande.
På de områden där
konkurrensen medger detta tar de sig
uttryck i höjda priser på varor och
tjänster och uppfyller inte de anspråk
som man måste ställa på en skattepolitik
som vill motverka fortsatt inflatorisk
utveckling i vår ekonomi.

Det är bl. a. av sådana skäl som folkpartiet
— och även centerpartiet — inte
kunnat acceptera flera av de förslag
till skattehöjningar som finansministern
framlagt i den proposition som behandlas
i det första utskottsbetänkandet till
årets riksdag. Låt mig också, när vi börjar
vårt riksdagsarbete med detta ärende,
instämma i utskottets ordförandes
kritik mot riksdagens oförmåga att få
fram erforderligt arbetsmaterial till ledamöterna
för bedömning av ärendet.

Som jag sagt tidigare, vill vi ha en
annan avvägning mellan de förslag som
föreligger i propositionen. I propositionen
upptas till behandling tre olika
punktskatteområden, nämligen dels
skatten på sprit och vin, dels skatten
på motorbränsle, dels slutligen den särskilda
omsättningsskatten på motorfordon,
den s. k. bilaccisen.

Beträffande sprit och vin innebär finansministerns
förslag en skattehöjning
med cirka 16 procent. Höjningen motiveras
med att priset på alkoholhaltiga
drycker inte följt med prisutvecklingen
i övrigt. En viss prishöjning på rusdrycker
skedde genom höjningen av den allmänna
varuskatten den 1 juli 1965, men
denna prishöjning är väsentligt lägre
än den prishöjning som andra konsumtionsvaror
undergått sedan skattesatserna
för rusdrycker senast fastställdes
— det var år 1963. Konsumtionsprisindex
har sedan dess stigit med cirka 16
procent, och en justering av skattesatserna
för rusdrycker bör därför nu äga

Onsdagen den 2 februari 1960

Nr 5

rum, säger finansministern. Skattesatserna
bör anpassas efter den allmänna
prisutvecklingen. Detta skulle med hänsynstagande
till den allmänna varuskattens
böjning den 1/7 19(55 med 4 procent
betyda en höjning av spritpriserna
med cirka 12 procent, vilket skulle
innebära en höjning av t. ex. priset på
en helbutelj renat brännvin från 26 kronor
till 29 kronor. Priset på starkvin
höjs med cirka 1 krona 35 öre för helbutelj
och priset på lättvin med cirka
65 öre för helbutelj. Höjningarna beräknas
ge 180 miljoner kronors förstärkning
i statens inkomster.

I fråga om skatt på motorbränslen
föreslås i propositionen en höjning av
skatten på bensin, motorbrännolja och
gasol, för bensin med 5 öre från 43 öre
per liter till 48 öre, för motorbrännolja
ävenledes med 5 öre från i regel 34 öre
per liter till 39 öre och slutligen för
gasol med 4 öre från 29 öre per liter
eller, för bussar med viss tjänstevikt,
från 22 öre per liter till 33 öre respektive
26 öre. Energiskattens höjning beräknas
ge 200 miljoner kronor i skatteinkomster.

Vad angår bilaccisen innebär propositionen
en höjning, som motsvarar cirka
3—4 procent av bruttopriset på bilarna.
Förslaget betyder att för en bil
av t. ex. märket Volvo Amazon Favorit
stiger bilaccisen från 1 250 kronor till
1 760 kronor och för en Saab från 960
kronor till 1 360 kronor. Enligt departementschefen
återställes därmed den
relation mellan bilens bruttopris och
bilaccisens storlek som rådde när accisen
infördes år 1956. Denna skattehöjning
beräknas ge 150 miljoner kronor,
och totalt beräknas skattehöjningarna
ge staten omkring 565 miljoner kronor.

Höjningen av bilaccisen är motiverad
av statsfinansiella skäl men även — och
kanske i huvudsak — av konjunkturpolitiska
synpunkter och är väl i första
hand avsedd att något dämpa importen
av bilar och därmed bidraga till en förbättring
av vår bytesbalans. I denna
del, alltså när det gäller bilaccisens

AnR. alkoholbeskattninEcn, in. m.
storlek, liar vi från folkpartiet inte något
att invända mot propositionen eller
utskottsutlåtandet. Det liar vi däremot
beträffande finansministerns förslag beträffande
ikraftträdandet av den nya
bilaccisen. .lag återkommer senare härtill.

Får jag, herr talman, efter denna
mycket summariska redogörelse för de
föreliggande förslagen i propositionen
ta upp vår kritik mot desamma. Av de
skäl som jag inledningsvis nämnde anser
vi, att fördelningen mellan skattehöjningen
på alkoholhaltiga drycker
och på motorbränslen bör vara en annan.
Vi vill ha en mindre skattehöjning
på motorbränslen än vad som nu föreslås
i propositionen och vill kompensera
detta med ett höjt uttag av skatten
på spritdrycker. Vi motsätter oss höjningen
av skatten på motorbrännolja
och gasol och vill reducera höjningen
av skatten på bensin till 3 öre i stället
för 5 öre. Motorbrännolja och gasol är
drivmedel som nästan utan undantag
användes i nyttotrafiken. En ökad skatt
skulle få en allmänt kostnadshöjande
effekt. Väsentliga delar av transportapparaten
skulle få vidkännas en fördyring
av driften, som komme att slå igenom
i fraktsatser och trafiktaxor. För
många är motorfordonet icke en lyxartikel
utan en oumbärlig vardagsvara.
Detta gäller beträffande bensindrivna
fordon för många som använder bilen
från och till sitt arbete och för transporter
inom näringslivet, och detta gäller
så gott som undantagslöst, som redan
sagts, för fordon som drivs med
andra motorbränslen. Inte minst bör
man i vårt land med de långa avstånden
vara försiktig när det gäller att belasta
transporterna med ökade pålagor
— de blir speciellt kännbara för befolkningen
i våra stora glesbygdsområden
och de företag som på grund av sitt
geografiska läge har långa transporter
för sin råvaruförsörjning eller till sin
varumarknad. En höjd drivmedelsbeskattning
motverkar den aktiva lokaliseringspolitik
som staten nu bedriver.

Nr 5

Onsdagen den 2 februari 1966

Ang. alkoholbeskattningen, m. m.

En för hög drivmedelsbeskattning
skapar också ett ogynnsamt kostnadsläge
för den yrkesmässiga fordonstrafiken
i förhållande till andra transportmedel.
Detta går, såsom Svensk Omnibustidning
framhåller, stick i stäv mot
de av riksdagen i december 1963 antagna
riktlinjerna för den statliga trafikpolitiken;
där heter det ju att trafikpolitiken
bör främja en uppdelning av
transporterna enligt de olika transportmedlens
reella kostnader och kvalitetsförutsättningar.
En beräkning som refereras
i motion 11:318 av bl. a. herr
Asp visar att en höjning t. ex. av skatten
på motorbrännolja skulle slå igenom
i taxorna med 2 procent. Den ökningen
skulle till väsentlig del komma
att drabba den kollektiva persontrafiken,
näringslivet och framför allt jordoch
skogsbruket samt därmed även verka
kostnadsfördyrande för exportnäringarna.

Nu är det så som herr Ericsson redan
nämnt, att utskottsmajoriteten vid behandlingen
av skatten på fordonsbränslen
har skiftat mellan ställningstaganden
för propositionen och för motionsvis
framställda förslag. När det gäller
motorbrännolja avvisar majoriteten propositionsförslaget
om skattehöjning, och
jag yrkar bifall till utskottets förslag i
denna del. I fråga om skatten på bensin
och gasol vann den socialdemokratiska
delen av utskottet med lottens hjälp.
Här är oppositionspartiernas företrädare
i utskottet reservanter, och jag yrkar
i det avsnittet bifall till reservation
2.

Då det gäller skatten på sprit och vin
anser folkpartiet liksom centerpartiet,
att finansministerns beräkningsgrund
inte är tillräcklig för att erhålla erforderlig
nykterhetspolitisk effekt av skattehöjningen.
Finansministerns anknytning
av skatteberäkningen till konsumentprisernas
utveckling sedan 1963 är
inte till fyllest för att man skall uppnå
den önskvärda effekten. Höjningen bör
i stället enligt vår mening anknyta till
löneutvecklingen sedan 1963. För att

relationen mellan inkomstutvecklingen
och priset på spritdrycker skall bli
oförändrad erfordras en prishöjning på
25 procent inklusive höjningen av den
allmänna varuskatten. En sådan höjning
uppnås om priset på renat brännvin
ökas med 2: 25 utöver propositionens
förslag, således med sammanlagt 5:25
pr helbutelj i stället för föreslagna 3
kronor. Av nykterhetspolitiska skäl bör
denna höjning tas ut på starksprit och
starkvin. För lättvin föreslås från vår
sida ingen höjning. Vi har tvärtom i utskottet
accepterat den justering av skatteuttaget
nedåt, som utskottet på initiativ
av sin ordförande har biträtt. Det
förslaget motiveras av att andra genomsnittspriser
på lättvin än de, som departementet
använt vid sina beräkningar,
bör ligga till grund för höjningen.

Jag vill framhålla, herr talman, att
folkpartiets förslag om lägre skatt på
motorbränslen än som föreslås i propositionen
och om en ytterligare höjning
av skatten på sprit och vin tar ut varandra.
Sänkningen av bensinskatteuttaget
från 5 till 3 öre betyder en inkomstminskning
med 62 miljoner kronor
och ett slopande av skatten på
brännolja och gasol eliminerar 43 miljoner
av inkomstökningen, tillsammans
105 miljoner kronor. Vårt yrkande om
skattehöjning på starksprit och starkvin
ger ungefär samma summa, 107 miljoner
kronor. Därvid har vi räknat med
att denna ytterligare höjning av spritpriserna
skulle innebära en rätt betydande
nedgång i konsumtionen.

Mittenpartierna har budgetmässigt
god täckning för sina förslag, och det
är alldeles givet att vi i riksdagsbehandlingen
kommer att verka för att våra
synpunkter och förslag skall beaktas
och antagas av riksdagen och att vi håller
fast vid den balansering av minskning
och ökning av inkomsterna som
vi har åstadkommit genom våra yrkanden.

Får jag till sist, herr talman, säga
några ord om finansministerns förslag
beträffande ikraftträdandet av bilaccis -

Onsdagen den 2 februari 1900

Nr 5

böjningen. Oppositionspartierna vänder
sig bestämt emot att de nya bestämmelserna,
som föreslås i propositionen,
skall träda i kraft med retroaktiv verkan
från den 31 december 1965.

I propositionen anför departementschefen
att han den 1 januari lät offentligen
kungöra sin avsikt att föreslå den
nu förordade skattehöjningen och anser
att skattesatsen därför kan tillämpas
från årsskiftet. Det innebär, om finansministerns
förslag till ikraftträdande
vinner riksdagens bifall, i praktiken att
finansministern infört en skatt under
tiden från årsskiftet till dess riksdagen
eventuellt antagit skatten i fråga.

Utskottet har med lottens hjälp avvisat
finansministerns förslag i denna
punkt. Utskottet anser att retroaktiv
lagstiftning bör undvikas. Man måste i
det här aktuella fallet ta stor hänsyn
till de nackdelar som är förenade med
de skattskyldigas osäkerhet om vilken
skattesats som är gällande under tiden
före riksdagens beslut. Utskottet framhåller
också att större vikt bör fästas
vid kravet på rättssäkerhet för de skattskyldiga
än vid det allmännas intresse
av att skattehöjningarna inte leder till
vissa i och för sig mindre önskvärda
affärstransaktioner i syfte att undgå
förhöjd skatt.

Farhågorna för att en skattehöjning
av denna relativt begränsade omfattning
skulle få ogynnsamma verkningar
i konkurrenshänseende, om en retroaktiv
beskattning inte genomföres, synes
utskottet överdrivna, och de ogynnsamma
verkningarna i detta hänseende
kan i stort sett undvikas om ikraftträdandet
av de nya bestämmelserna sker
snarast möjligt. För att någon lucka i
beskattningen inte skall uppstå föreslår
utskottet att de bilar, som vid lagstiftningens
ikraftträdande lämnat tillverkaren
eller importören men ännu inte
övergått till konsumenten, blir föremål
för en särskild lagerbeskattning.

Jag ber att på denna punkt få yrka
bifall till utskottets förslag.

Jag kan, herr talman, sluta mitt an -

Anjj. alkoholbeskattninKen, m. m.
förande med ett yrkande som är formulerat
på ungefär samma siitt som utskottsordförandens
yrkande, nämligen
att jag yrkar bifall till utskottets förslag
med undantag — och här kommer
naturligtvis andra beteckningar på reservationerna
-— för de i reservationerna
1 och 2 framställda yrkandena.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! De frågor som riksdagen
nu har att behandla är av det slaget
att de inte endast berör statens inkomster
och utgifter, utan även kan
komma att påverka hela det företagsekonomiska
klimatet i vårt land. Det
svenska näringslivets möjligheter att ge
arbetstillfällen är givetvis beroende på
företagens möjligheter att finna avsättning
för sina färdiga produkter.

För närvarande råder ett ganska
kärvt klimat på exportmarknaden. Den
svenska handelsbalansen visar att kostnadsstegringen
inom vårt land gått
snabbare än i andra jämförbara länder.
I detta läge måste det bedömas
som allvarligt, om näringslivet får vidkännas
ytterligare pålagor som kommer
att höja kostnadsnivån. Det torde därför
med hänsyn till utrikeshandeln vara
av största vikt att begränsa de statliga
anspråken så långt detta rimligtvis
är möjligt.

Men även inrikes får kostnadsstegringen
följder som sannerligen inte kan
anses önskvärda. Arbetsmarknadens parter
befinner sig just nu i en förhandlingsomgång
som väl visar hur allvarligt
läget i själva verket är. Det är
inget anmärkningsvärt att löntagarna
i vårt land genom sina organisationer
försöker att erhålla kompensation för
de stigande levnadskostnaderna. Men
på samma gång måste också näringslivet
få täckning för sina ökade utgifter,
oavsett om dessa hänför sig till
höjda löner och avgifter eller andra
ökade omkostnader.

En stor del av kostnaderna för industriens,
jordbrukets och skogens produkter
kommer från transporter av skil -

Nr 5

Onsdagen den 2 februari 1966

Ang. alkoholbeskattningen, m. m.
da slag. Varje förändring i denna kostnadsdel
kommer också att återspeglas
i den färdiga varans pris. För att erhålla
en så rationell transport som
möjligt utför man i dag en mycket stor
del av transporten med bilar. Den stigande
biltrafiken beror emellertid inte
enbart på en strävan att slippa omlastning
mellan producent och konsument,
utan också på det förhållandet att nedläggningen
av de s. k. olönsamma järnvägarna
medför att det i dag på många
platser inte finns något annat alternativ
än landsvägstransport. Trots den
ökade betydelse som landsvägstransporterna
fått har under de senaste åren
denna transportgren drabbats särskilt
hårt av skattehöjningar. Det torde här
räcka att peka på den förra höjningen
av bensinskatten, som genomfördes under
föregående år, den extra skatt som
tas ut till högertrafiken och införandet
av bilaccisen. Med detta som bakgrund
förefaller det synnerligen angeläget att
inte onödigtvis belasta landsvägstransporterna
med ytterligare kostnader.

De nya skatter som nu föreslås säger
man dels vara betingade av statsfinansiella
skäl, dels ha samhällsekonomisk
betydelse för att suga upp en del köpkraft.
Visst kan det ligga något i det
senare, om staten samtidigt visar återhållsamhet
med utgiftspolitiken. Inom
oppositionen är vi beredda att acceptera
en del av höjningarna för att stärka
balansen i samhällsekonomien. Högerpartiet
accepterar således de av regeringen
föreslagna höjningarna av
skatterna på sprit och vin med undantag
av skatten på lättviner, där ett
enigt bevillningsutskott stannat inför
ungefär halva den skattesats som regeringen
föreslagit. Vidare accepterar högerpartiet
höjningen av bilaccisen.

Det är naturligtvis inte uteslutet att
dessa skattehöjningar kan påverka vår
handelsbalans, så att importen av sprit
och bilar minskar. Jag tror däremot
inte att det går att förhindra prisstegringar
genom höjda skatter. Stor försiktighet
måste därför iakttas när man

vill beskatta sådana varor vilkas fördyring
kan innebära ökade produktionskostnader.

Högerpartiet har genom motioner till
årets riksdag lagt fram förslag till besparingar
och inkomstökningar som
gör att partiet har täckning för det
skattebortfall som vi har åsamkat oss
i denna fråga eller närmare 105 miljoner
kronor. Av denna anledning har
högerpartiet i motion föreslagit, att
brännoljeskatten samt skatten på gasol
skall utgå oförändrad samt att höjningen
på bensin skall begränsas till 3 öre
per liter mot regeringens förslag om en
höjning av 5 öre per liter. Utskottets
majoritet har när det gäller brännoljeskatten
gått på den av de borgerliga
partierna föreslagna linjen, medan utskottet
däremot med lottens hjälp har
stannat för regeringsförslaget då det
gäller bensinskattehöjningen. Det föreligger
på denna punkt en gemensam
borgerlig reservation om att höjningen
skall begränsas till 3 öre per liter. De
borgerliga partierna är överens om att
de nya inkomsterna från den förhöjda
bensinbeskattningen på samma sätt som
tidigare skatter av detta slag skall tillföras
automobilskattemedelsfonden.

Utskottet är enigt då det gäller ikraftträdandet
av bensinskattehöjningen och
föreslår den 7 februari 1966, liksom
för vin och sprit. Regeringen har i propositionen
föreslagit att den höjda bilaccisen
skall få retroaktiv verkan från
den 1 januari 1966. Det finns i detta
sammanhang anledning att göra en erinran
mot förslag som innebär retroaktiv
skattehöjning. Det måste anses
stötande för rättskänslan med skatter
vilkas verkningar träder i kraft före
riksdagens behandling av ärendet. Bevillningsutskottet
motsätter sig därför
denna retroaktivitet och föreslår att
riksdagen måtte besluta att skattehöjningen
skall äga tillämpning från den
5 februari 1966. För att erhålla ett likartat
konkurrensförhållande mellan olika
företag bör den 5 februari inneliggande
lager beskattas.

Onsdagen den 2 februari 19(><>

Nr 5

2:f

Herr talman, jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 2 som innebär att
bensinskattehöjningen begränsas till 3
öre och att skatten på gasol slopas. Vad
sedan gäller bensinskattemedlen hemställer
vi att pengarna skall gå till automobilskattemedelsfonden.
I övrigt ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Jag skall inte fördjupa
mig i den divergens som uppkommit i
fråga om spritprishöjningarna och som
har debatterats här nyss. Om man kunde
inbilla sig att höga höjningar av
priserna på alkoholdrycker skulle medverka
till en sanering beträffande själva
spritmissbruket, kunde man naturligtvis
ha övervägt sådana förslag för
just den sakens skull. Men jag tror inte
ett ögonblick att spritprishöjningarna
har en sådan effekt och anser därför
inte heller att nykterhetspolitiska motiv
bör anföras för höjning av spritskatterna.
Det är en fiskalisk fråga, det
tycker jag att vi borde erkänna. I detta
speciella fall är det också en strävan
att låta spritpriserna följa med i den
allmänna prisutvecklingen. Av vad jag
nu har sagt framgår att vi i den kommunistiska
gruppen inte vill rösta för
de högre prishöjningar som förordas
i motioner och reservationer.

Bevillningsutskottet solidariserar sig
ju med orden i propositionen nr 10 om
att förslagen till skatteskärpningar får
ses mot bakgrunden av det samhällsekonomiska
läget. Emellertid bör väl
noteras att detta uttalande från utskottets
sida inte ger något svar på frågan
varför den samhällsekonomiska situationen
blivit sådan som den blivit, så
att det anses nödvändigt att tillgripa
skatteskärpningar av detta slag trots deras
ogynnsamma effekt i vissa andra avseenden.
Jag ber att få återkomma till
denna fråga litet längre fram men vill
först ha sagt, att vi kommunister i och
för sig inte godtar den beskattnings -

Ang. alkoholbeskattningen, m. m.
metodik som här ytterligare praktiseras.
Vi har här blivit ställda inför
tvånget att medverka i eu akut situation.
Vi hävdar att det är en följd av
regeringens underlåtenhetssynder att vi
nödgas godta förslag som åtminstone
delvis är högst diskutabla. Om inte lyximporten,
bl. a. importen av lyxbilar,
hade tillåtits på det sätt som skett och
om maskininvesteringarna och andra
stor investeringar inom landet hade
kontrollerats och letts med utgångspunkt
från vad som varit mest angeläget
för samhällsnyttan hade självfallet
balansen i utrikeshandeln varit avsevärt
gynnsammare, och ingripanden
av det slag som nu föreslås hade inte
behövt vara så djupgående som de enligt
förslagen kommer att bli. Vi kritiserar
sålunda släpphäntheten och bristen
på perspektiv, vars verkningar här
fått utgöra försvar för åtstramningar
av det slag som föreslås.

Litet längre ned i bevillningsutskottets
betänkande sägs med anknytning
till finansministerns uttalade uppfattning
att nu aktuell inkomstförstärkning
i första hand bör åstadkommas genom
skärpning av konsumtionsbeskattningen.
Herr Stefanson instämde i sitt anförande
varmt i dessa synpunkter. Vi
kommunister delar inte denna uppfattning,
helt okänslig som den är för de
djupa olikheterna i konsumtionsmöjligheter
inom skilda befolkningsskikt i
vårt samhälle. Vi har ju inget välfärdssamhälle
i den meningen att alla blivit
delaktiga i en avancerad välfärd, och
vi har inget folkhushåll i den meningen
att motstridiga intressen om den
s. k. kakans fördelning skulle saknas.
Tvärtom är dessa motstridiga intressen
om nationalinkomstens och därmed
också om konsumtionens fördelning
mycket starkt markerade i vårt samhälle.

Som vi säger i vår motion kan konsumtionsbeskattning
med undantag för
beskattning av lyxvaror inte accepteras
som en riktig väg för att dämpa en efterfrågan,
som i detta fall uppges vara

Nr 5

Onsdagen den 2 februari 1966

Ang. alkoholbeskattningen, m. m.

för stor. Det kan inte accepteras för att
uppnå ett sådant syfte. Den drabbar
nämligen hårdast den del av befolkningen
som inte svarar för något efterfrågeöverskott
utan snarare motsatsen.
Vi hävdar alltså nödvändigheten av en
annan skattepolitik. Några anvisningar
om vad vi menar med detta ges i vår
motion, som emellertid inte, liksom
inte heller övriga motioner i denna fråga,
hunnit tryckas så att någon kunnat
läsa den.

Våra förslag rör sig så att säga på två
plan: medan vi av skäl som jag nu har
försökt klargöra har nödgats godtaga
dessa skatteskärpningar för att man
skall komma ur en akut svårighet, pekar
vi samtidigt på andra och enligt
vår uppfattning riktiga utvägar för att
finansiera ökad samhällelig service och
för att snabbt häva den stiltje i samhällsutbyggandet
som årets statsverksproposition
bär vittne om. Vi siktar
alltså framåt, medan de borgerliga i
sin allmänna inställning till dessa frågor
inte går en bit längre än de tvingas
till och dessutom i denna fråga vill ta
ytterligare några baklängessteg utöver
vad regeringsförslaget innebär.

Det har talats ganska mycket om bensinskattehöjningens
storlek. »Lappkastet»
att nu begränsa bensinskatteliöjningen
till 3 öre i stället för 5 öre är en
petitess som väger dunlätt jämfört med
de hårdare tagen på andra områden
som föreslagits och som är väsentligt
sårbarare än detta — jag tänker här
givetvis främst på att den borgerliga
förnöjsamheten i fråga om förslaget
om bostadsregleringens avveckling i
stor utsträckning blandas med oförnöjsamhet.
Regeringsförslaget innebär ju
att cirka 600 000 hyresgäster får hyreshöjningar
på mellan 8 och 17 procent.
Detta är de borgerliga inte nöjda med
utan vill gå ytterligare något steg för
att trissa upp boendekostnaderna. Mot
detta väger tvåöringen i bensinskatt fjäderlätt.
Detta kan kanske motivera min
något vanvördiga formulering »lappkast».
Något verksamt medel mot lev -

nadskostnadsfördyringen kan det ju heller
inte vara att höja priset på en av
de viktigaste förnödenheterna för människorna,
bostaden.

Vad beträffar brännoljeskatten har
viss nyfikenhet yppats om hur vi kommunister
skall ställa oss till de olika
förslag som föreligger. Om det nu kan
råda någon spänning kan jag vara generös
nog att omedelbart lätta den så
gott jag kan. Brännoljeskatten skulle
enligt motionen bytas ut mot högre bilaccis.
Vi anser visserligen för vår del
att högre bilaccis bör kunna tillämpas
men i så fall uteslutande för lyxbetonade
bilar. Minskad accis i förhållande
till vad regeringen föreslår bör då
utgå för nyttobilar. Eftersom motionären
inte gått in för en sådan gradering
är förslaget oacceptabelt i denna del.

Om den ökade skatten på brännoljor
hade avsett också eldningsolja hade vi
måst bedöma frågan på helt annat sätt,
ty då hade verkningarna blivit ökade
hyreskostnader. För ökade hyreskostnader
är vi mycket rädda med hänsyn
till de hyreshöjningar som i så stor utsträckning
redan förekommit under en
följd av år. När nu eldningsoljan inte
skall omfattas av skatteökningen kan
vi av de orsaker som jag tidigare nämnt
godtaga regeringsförslaget om höjning
av brännoljepriset. Men också den saken
är något som vi är nödgade till.
Tvånget att vidta sådana åtgärder beror
på bristen på ingripanden tidigare för
att hindra en ogynnsam samhällsekonomisk
utveckling.

Jag har här bara kunnat antyda —
och jag kan i fortsättningen inte göra
så mycket mera än antyda — något av
skiljaktigheterna i samhällssyn mellan
oss och de borgerliga och de därav betingade
skiljaktigheterna mellan våra
förslag i denna fråga. Vi varken kan
eller vill stanna vid de i viss mån diskutabla
nödlösningar som här föreslås,
och ännu mindre vill vi gå vidare på
den vägen. Vi önskar åtgärder som inakutaliserar
nödlösningar av detta slag
och som ger ekonomiskt utrymme för

Onsdagen den 2 februari 19G6

Nr 5

sociala och andra samhälleliga framsteg.
Vårt godtagande av dessa skatteförslag
har som förutsättning en senare
verkligt allvarlig prövning av våra förslag
till betydande förstärkning av
statens inkomster för att vi skall kunna
gå vidare på reformernas väg. Vi vill
åstadkomma denna förstärkning bl. a.
genom höjning av bolags- och förmögenhetsskatten,
beskattning av lyxkonsumtion
och mindre skattegenerositet mot
ägare av lyxvillor. Vidare vill vi åstadkomma
nya statsinkomster genom etablering
av vinstgivande statliga produktionsföretag
och genom annat som vi
räknar upp i den motion som ingen ännu
fått läsa eftersom den inte hunnit bli
tryckt. Vi vill verkligen — och även på
den punkten är vi annorlunda funtade i
politiskt avseende än de borgerliga —
att staten skall ha pengar att röra sig
med för att finansiera samhälleliga åtaganden,
som är till allmänhetens bästa
och till kollektivets fördel, och för att
lösa frågor av angelägen socialpolitisk
karaktär, däribland en bättre folkpensionshöjning
än den som regeringen har
förebådat, fler nya bostäder än som föreslås
och även högre studiebidrag och
familjebostadsbidrag.

Vi vet visserligen att kostnaderna för
detta kan rymmas inom den felräkningsmarginal,
som brukar föreligga
vid beräkningen av statsinkomsterna,
men vi anser, att statens resurser bör
på det sätt jag här antytt förstärkas
för att ge ekonomisk rörelsefrihet i
syfte att utvidga de samhälleliga framstegsmöjliglieterna
och undanröja behovet
av sådana nödlösningar, som vi nu
diskuterar och står i begrepp att besluta.

Herr talman! Jag finner inte någon
särskild orsak till att framställa några
speciella yrkanden i detta sammanhang.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Jag har full förståelse
för att finansminister Sträng har svårigheter
att dels lösa de problem, som

Ang. alkoholbeskattningen, m. m.
har uppkommit i samband med balansen
mellan import ocli export, dels att
skaffa pengar för att täcka de utgifter,
där han inte anser sig kunna pruta.

När man emellertid granskar de konkreta
förslag, som har framlagts, kan
man kanske sätta en del frågetecken.
Den del av samhällssektorn, som avses
att bli belastad, är bilismen — bilismen
både såsom en så att säga importerande
faktor och ur transportsynpunkt. Det
säges också i utskottets uttalande, att
utskottet finner det naturligt att de föreslagna
skattehöjningarna i betydande
utsträckning kommer att drabba bilismen.

Jag är inte säker på att man vare sig
i finansdepartementet eller inom bevillningsutskottet
har riktigt klart för sig
bilismens verkliga betydelse som en
dynamisk faktor i vår utveckling. Jag
tror att man behöver göra klart för sig
var vi skulle ha befunnit oss, därest
bilismen inte utvecklats på det sätt som
skett.

Jag tänker då inte bara på nyttotrafiken,
som har lyckats hålla transportkostnaderna
nästan oförändrade i kronor
räknat under den gångna 10—15-årsperioden. Jag tänker också på en stor
del av den privatbilism, som jag betraktar
som nyttobilism och som har gjort
det möjligt för medborgarna här i landet
att få ett transportfordon, varigenom
de smidigt och bekvämt kan förflytta
sig och därmed uppnå en effektivitet
och en standard, som vi kanske
för bara 15 år sedan inte trodde var
möjlig.

Hela den dynamiska faktor som ligger
i denna utveckling bortser man
ifrån, synes det mig, när man går att
diskutera och analysera de konkreta
förslag, som har lagts fram.

Jag vill på en gång deklarera, att bilismen
är fullt beredd att betala de räkningar,
som ställs ut på den. Det sker
genom den specialdestination, som utskottets
ärade ordförande inte tyckte
om men som jag anser vara en vettig
anordning. Skulle det i de utredningar,

Nr 5

Onsdagen den 2 februari 1966

Ang. alkoholbeskattningen, m. m.

som nu pågår, visa sig att bilismen belastas
med alltför låga kostnader eller
alltför låga avgifter, torde det inte råda
någon tvekan om att den är beredd att
stå för de högre kostnaderna.

Utöver detta tjänstgör emellertid bilismen
också som en mjölkko för statskassan.
Den totala skattebelastningen,
som alltså inte går till någon specialdestination,
torde före dessa höjningar
röra sig om 20 procent.

Nu har man pekat på att importen av
bilar är ytterligt besvärande. Jag är
emellertid inte så övertygad om att man
har satt sig ned och analyserat denna
import, granskat den och sett den i sitt
rätta sammanhang. Den totala importen
till vår land har ökat med ungefär 2,5
miljarder kronor från 1963 till 1964,
och ungefär lika mycket, eller 2,7 miljarder
kronor, beräknas den till från
1964 till 1965. Det är i och för sig en
besvärande faktor. Dock kanske jag redan
nu kan säga, att den ökade bilimporten
uppgår till ungefär 10 procent av
den totala importökningen — större
betydelse har den inte.

För att emellertid studera vad som
har skett under det gångna året kan vi
lätt konstatera, med hänsyn till den statistik
som står till förfogande, att importen
vida har överstigit inregistreringen
och att det alltså finns mycket
stora lager av importerade vagnar i landet.
Det innebär, såvitt jag kan förstå,
att bilimporten oavsett den accis som
här föreslås sannolikt kommer att bli
lägre under detta år än föregående år.
Registreringarna av bilar har också
sjunkit i förhållande till tidigare år.

Bilimporten representerar emellertid
endast 5 procent av hela importen. Till
ekvationen hör också exporten av bilar.
Jag tror inte man riktigt har gjort klart
för sig hur dessa två faktorer är involverade
i varandra och beroende av varandra.
Vi exporterar bilar för ungefär en
miljard kronor om året, vilket betyder
att importen under år 1965 kan uppskattas
till ungefär 300 miljoner kronor
mera än exporten under samma år. Och

gapet däremellan har minskat undan för
undan.

Om vi ser på prisutvecklingen för
personvagnar under den gångna tioårsperioden,
så finner vi att uppgången
har varit 21 procent från slutet av år
1954 till slutet av år 1964. Konsumtionsprisindex
har under samma period
stigit med 40. Rensar vi bort de extra
pålagor som bilismen har fått på sig
har priset totalt sett stigit med endast
3 procent under dessa tio år.

Vad är bakgrunden till det? Jo, det
är den alltmer hårdnande konkurrens
som har inträtt på detta område och
som har krävt en ökad effektivitet, där
importen är en nödvändig del för att
åstadkomma denna hårda och fria konkurrens.
Den är till glädje inte bara för
den enskilde bilköparen, utan också
för de transportkostnader på individer
eller på varor som vi har att räkna med.
Jag vill nämna detta därför att den delen
av importen är en nyttofaktor.

Jag kanske kan beröra en annan kostnadsfaktor
som också har med vår balans
att göra, nämligen svenska turisters
uppehållskostnader i utlandet. De har
stigit mycket kraftigt och kan för år
1965 antas ha gått upp till ungefär en
miljard kronor.

Jag vill inte som en del andra talare
komma med tips på nya skatter, ty jag
tycker vi har nog av dem vi har. Men
när man väger olika saker mot varandra,
kan man väl ha rätt att sätta ett
frågetecken för om nyttofaktorn bilismen
är den som skall bära kostnaderna,
när det finns andra utgifter som direkt
berör den utrikesekonomiska balansen
och vilka det kanske skulle finnas möjligheter
att diskutera i sammanhanget.

Jag tillät mig i denna fråga att väcka
en motion, som i huvudsak innebär att
brännoljan inte skall bli beskattad. Med
hänsyn till det sätt på vilket ekonomien
har utvecklats i landet under regeringens
ledning ansåg jag i min motion, att
pengarna behövde komma in, och därför
föreslog jag den ändringen, att vi
skulle ta ut 6 öre på bensin i stället för

Onsdagen den 2 februari 1900

Nr 5

5 öre, som regeringen föreslagit. Jag ansåg
detta vara en i och för sig god lösning,
ty i valet mellan dessa höjningar
ansåg jag det vara det absolut viktigaste
att brännoljan befriades ifrån ökad
beskattning med hänsyn till dess direkta
genomslag på alla priser.

Det har tyvärr inte varit möjligt att
finna eu vettig lösning. Om jag förstår
uttalanden som har gjorts här i kammaren
rätt, så kommer det trots allt att bli
en höjning på brännoljan, vilket jag
livligt beklagar. Positionerna har tydligen
i bevillningsutskottet varit så låsta,
att man inte velat godta den nytta
av högre dignitet som ett förhindrande
av prishöjning på brännoljan skulle
medföra. Detta är tyvärr inte något att
göra åt i dagens läge.

Jag skulle nog främst vilja ställa regeringen
till ansvar för denna situation,
då den i sin proposition lagt fram
ett förslag om höjning av skatten på
brännolja och kanske därmed åstadkommit
denna låsning av positionerna.

Herr talman! Jag har velat framföra
de här synpunkterna på bilismens roll
rent allmänt. Jag anser att bilismen inte
enbart skall vara en mjölkko och en
spottkopp när vi diskuterar landets finanser.
Det är ett avvita förhållande
att man inte inser den ekonomiska betydelse,
som en växande bilism har för
landets ekonomiska framtid.

Jag ber, herr talman, att få instämma
i Yngve Nilssons yrkande.

Herr ELOFSSON (ep):

Herr talman! Varje gång man skall
vidta åtgärder för höjning av spritskatterna,
om jag nu skall börja med
dem, har man sagt att det är av nykterhetspolitiska
skäl man gör det. Emellertid
har man från regeringshåll och
från utskottets sida inte alls sagt detta
nu, utan det var herr Stcfanson som
här åberopade nykterhetspolitiska skäl.
Jag tror inte att det resonemanget stämmer
med verkligheten. Om man höjer
spritskatterna alltför mycket är man

Ang. alkoholbeskattningen, m. m.
rädd att man inte skall få in så mycket
pengar som man (inskar till statsverket.
Detta harmonierar inte riktigt
med de nykterhetspolitiska skälen.

Jag vill här deklarera, att jag inte
kunnat biträda mitt partis partimotion
när det gäller höjningen av spritpriserna
utöver vad finansministern bär
föreslagit. Det är väl ganska främmande
för de flesta att tro, att en höjning
av spritpriserna skulle hjälpa dem som
missbrukar sprit. Denna åtgärd har inte
alls någon effekt, utan den verkliga effekten
fanns förr, när man hade motboken
kvar. Från nykterhetshåll ville
man dock inte ha den kvar, utan den
skulle bort. När motboken fanns hade
man åtminstone kontroll på att de som
missbrukade sprit inte kunde köpa den.

Man kan inte heller motivera höjningen
med att priset på råvaran har stigit.
Jag behöver här bara säga, att priset på
råvaran har stigit med ungefär 5 öre
per liter under de två senaste åren, på
brännvin 50 procent; sedan skall man
späda ut det till 40 procent och då
kommer man ned till att råvaran stigit
med ungefär 3 öre. Man kan fråga sig,
om detta motiverar en höjning av 3
kronor per flaska, men eftersom det
helt och hållet är av statsfinansiella
skäl, så kan jag acceptera den. Däremot
kan jag inte acceptera den höjning
som är föreslagen i partimotionen.
Där ser man spriten som ett rent
skatteobjekt för att ta ut mer än vad
finansministern anser sig kunna ta ut.

Jag skulle vilja säga att jag inte tror
att man kommer det nykterhetspolitiska
målet närmare med att ständigt och
jämt lägga skattehöjningar på spriten.
Jag tror att det behövs andra åtgärder
på det området, därför att de som
gärna vill ha denna vara köper den
ändå — utan att tänka på vare sig familj
eller annat. Det högre priset tror
jag inte har någon större effekt, ty dessa
människor skaffar fram pengar ändå.

På denna punkt kommer jag för min
del att stödja förslaget enligt utskottsuttalandet
och ingenting därutöver.

Nr 5

Onsdagen den 2 februari 1966

Ang. alkoholbeskattningen, m. m.

När det gäller de andra skattehöjningarna
vill jag yrka bifall till reservation
nr 2, som jag anser mig kunna biträda.
Man måste naturligtvis ta den
nödvändiga inkomstförstärkningen från
många olika håll, och då får man också
acceptera detta. I övrigt anser jag
att förslaget i propositionen om en höjning
av bensinpriset med 5 öre är att
gå alldeles för långt. Man bör här i stället
gå en medelväg, och därför har jag
anslutit mig till reservation nr 2 som
är avgiven av herr Stefanson m. fl.

Jag skall nu inte uppehålla tiden
längre med att tala om spritpriser och
andra skattehöjningar, som det har talats
om här i kammaren vid så många
olika tillfällen. Jag skall alltså, herr
talman, när det gäller spritpriserna be
att få yrka bifall till bevillningsutskottets
förslag samt i övrigt till reservation
nr 2 av herr Stefanson m. fl.

Herr PETERSSON, ERIK FILIP, (fp):

Herr talman! Det är i första hand
med anledning av motion nr 301, vilken
jag har undertecknat, som jag skall
be att få säga några ord, men jag vill
även göra en allmän reflexion till det
ärende som vi i dag behandlar.

Motiveringen till att vi nu skall besluta
om en icke oväsentlig höjning av
vissa indirekta skatter är tvåfaldig i
propositionen. Det är dels den bristande
balansen i vår utrikeshandel och
dels den allmänna samhällsekonomiska
situationen. Som lösning rekommenderas
att dämpa konsumenternas köpkraft
och därmed deras efterfrågan på vissa
varor.

Den här situationen har ju inte kommit
över oss plötsligt som en tjuv om
natten, utan den är resultatet av försummelser
från regeringens sida i fråga
om en långtidsplanering. Som ett exempel
kan jag nämna, att industriinvesteringarna
under flera år har legat
på en alldeles för låg nivå, något som
nu börjar avteckna sig i våra försämrade
exportmöjligheter. Likaså har den

kostnadsutveckling som ägt rum på produktionssidan
inverkat hämmande på
våra exportmöjligheter och vår konkurrensförmåga.
Man kan väl också säga
att vårt skattesystem inte varit produktionsvänligt
och uppmuntrat till företagsamhet.

Men nu är vi där vi är, och en budgetförstärkning
är nödvändig trots det
höga skattetryck som vi redan har. Diskussionen
gäller därför närmast frågan
om var denna skattehöjning skall
läggas.

Vi som står bakom reservationerna nr
1 och 2 har sett saken så, att en höjning
av bilismens kostnader, som propositionen
föreslår, är mycket riskabel ur
flera synpunkter, under det att en starkare
höjning av spritskatten är försvarbar
och, skulle jag vilja tillägga, nödvändig
ur nykterhetspolitisk synpunkt.

Finansministern har synbarligen sökt
efter det minsta motståndet, och det är
ju alltid enkelt att då ta till skatt på bilismen
— så har ju skett tidigare flera
gånger. Jag vill inte förneka att bilismens
snabba tillväxt för med sig vissa
samhällsproblem, som vi inte får
bortse ifrån, men å andra sidan är det,
vilket också tidigare påpekats i dag,
absolut befogat att erinra om att bilismen
inte är en fiende till vår välståndsutveckling,
utan en mycket god och
nödvändig bundsförvant i det sammanhanget.
Och det har vi all anledning
att observera vid en diskussion sådan
som denna.

I fråga om skatt på bilismen har utskottets
ledamöter varit eniga om att
föreslå höjning av accisen. Det primära
ur samhällsekonomisk synpunkt är enligt
vår uppfattning antalet bilar, och
att man därför försöker nedbringa bilimporten
finner jag vara fullt naturligt.
Höjda skatter på drivmedel verkar inte
på samma sätt. Det förhåller sig ju så,
att de fasta kostnaderna för bilar är
mycket höga, och en bilägare resonerar
i allmänhet som så: Betalar jag de
höga fasta kostnaderna, så skall jag
också utnyttja bilen så långt det är

Onsdagen den 2 februari 1900

Nr 5

möjligt! Det liar blivit något av bilägarens
ekonomiska filosofi, om jag så får
säga, att ju mera man kör med bilen
under året, desto billigare blir den per
mil. Därför kan man ifrågasätta om en
skattehöjning på drivmedel kommer att
leda till en märkbart minskad import av
drivmedel. Därvidlag vill jag sätta ett
mycket stort frågetecken.

Man har resonerat om hur kostnaderna
skall fördelas. Utskottets ärade
ordförande nämnde att kostnaden i sista
hand kommer att övervältras på konsumenterna.
Det är naturligtvis riktigt i
vissa fall, men det finns andra fall då
det är mycket svårt och kanske rent av
omöjligt. Jag skulle här vilja peka på
kostnaderna för skogs- och jordbruket,
där man väl torde ha mycket svårt att
ta ut de höjda kostnaderna. Jag vill
också nämna en annan grupp människor,
nämligen de löntagare som begagnar
bilen dagligen för resor till och
från arbetsplatsen. Det finns ett mycket
stort antal sådana människor i vårt
land, och vi får väl säga att det är mycket
betydelsefullt att människor kan bo
ganska långt ifrån sina arbetsplatser
så att de slipper trängas om bostadsutrymmena
i tätorterna. Jag tror att dessa
människor kommer att ha ytterst
svårt att kompensera sig för de höjda
kostnader som de på detta sätt får.

Vi reservanter har sagt att skattehöjningarna
i första hand bör drabba
de umbärliga varorna och då främst
spritdryckerna. Det är därför vi föreslår
en större höjning av spritskatten.
Propositionen nämner — vilket ju också
är självklart — att denna beskattning
har en nykterhetspolitisk motivering
och inte enbart skall ses såsom en
statsfinansiell fråga. Det har ju alltid varit
så, när man diskuterar dessa ting, att
man har velat beakta behovet av nykterhetspolitiska
åtgärder. Nu har vi
kunnat konstatera — och det redovisades
till utskottet genom en tabell och
en grafisk framställning —■ hurusom
konsumtionen av starksprit steg förra
året, liksom även fylleriförseelserna.

Ang. alkoholbcskattningen, m. m.

Det är naturligtvis en utveckling, som
vi alla bör vara överens om att försöka
stävja så långt nu iir möjligt. Vid ett
tillfälle som detta, då vi går att fatta
beslut om en höjning av spritskatten,
måste vi föra in detta moment i sammanhanget.

Propositionen tar hänsyn till prisutvecklingen
i fråga om anknytningen till
de nya skatterna. Vi anser det riktigare
att anknyta dem till inkomstutvecklingen.
I en av motionerna redovisas
en uppgift från systembolagen, att det,
trots prishöjningen från kronor 10: 65
år 1946 till nuvarande kronor 34: 65 per
liter brännvin, nu fordras 4 timmars
arbetsinkomst av en arbetare mot 5,5
timmars arbetsinkomst år 1946 för inköp
av denna brännvinskvantitet. Jämförelsen
visar, påpekar systembolagen,
att det relativa spritpriset egentligen är
lägre nu än under motbokstiden, trots
flera skattehöjningar sedan dess. Det
riktiga då man försöker behandla denna
fråga måste väl vara, att man ser
till att det inte blir lättare att komma
åt spritdrycker än det tidigare har
varit. Det är därför vi föreslår, att man
skall beakta inkomstutvecklingen.

I propositionen nämns att man vill
anknyta skattehöjningarna till en prisutveckling
vi skall få framöver, d. v. s.
om någon månad. Det beslut vi fattar
i dag kommer väl dock att vara gällande
flera år framåt, eftersom man som
bekant ju inte tar upp en fråga om en
höjning av spritpriserna varje år. Man
bör väl därför se till att man får någon
anknytning till den prisutveckling
vi har att räkna med även under nästa
år. Uppenbarligen kommer en prishöjning
att ske även då.

Det har i denna diskussion nämnts,
att det finns en utredning som skall behandla
dessa frågor. Av alla tecken att
döma kommer det dock att ta mycket
lång tid innan den framlägger något
resultat, och det torde därför ur nykterhetspolitisk
synvinkel vara en brist,
om man under denna tid håller ett
spritpris som ökar fylleriförseelserna.

Nr 5

Onsdagen den 2 februari 1966

Ang. alkoholbeskattningen, m. m.

Det är därför som vi anser att relationen
till inkomstutvecklingen är en riktigare
utgångspunkt ur nykterhetspolitisk
synvinkel vid behandlingen av denna
fråga.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationerna nr 1 och nr 2.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Motiveringen för de
skattehöjningar, som riksdagen nu behandlar,
är i främsta rummet att det
behövs mer pengar till statskassan. I
ett fall, när det gäller höjningen av
spritskatterna, åberopar finansministern
också en nykterhetspolitisk motivering.

I remissdebatten diskuterades speciellt
två stora bekymmer för vårt land
— det ena var utrikeshandelns ogynnsamma
utveckling och det andra var
den stagnation i produktionsökningen
som inträffat; det senare har ju också
kunnat påverka utrikeshandeln. Vi vet
att produktionsökningen är oerhört betydelsefull,
och det gäller att skapa de
bästa förutsättningar för ökad produktion.
Också när det gäller skattehöjningar
blir avvägningarna betydelsefulla
då man vill åstadkomma största
möjliga produktion. Det är av denna
anledning vi menar, såsom här tidigare
har framhållits, att motorbrännolja
inte skall beskattas ytterligare.
Prishöjningar på denna produktionsartikel
kommer att fördyra och försvåra
produktionen.

I fråga om bensinskattehöjningen finner
jag det glädjande att utskottets ärade
ordförande i dag inte på något sätt
försökte hävda att det ena skulle vara
bättre än det andra. Enligt min mening
är detta en fråga om åsikter, talet om
överbud och underbud har äntligen
tystnat. Om en grupp anser höjning
med 5 öre lämplig och en annan grupp
finner 3 öre tillräckligt, må man ha
rätt att föra fram också det senare
förslaget.

Vägarna, den specialdestinering som
dessa pengar tidigare gått till, är ju ett

av de viktigaste investeringsområdena.
Från centerns sida har vi menat att
man måste offra mera på väginvesteringarna.
Genom kostnadsfördyringar
har de ju i realiteten minskat, och därför
borde man i fortsättningen reservera
dessa medel för ytterligare vägbyggande
och vägunderhåll.

Spriten — det tredje området för nu
föreslagna skattehöjningar — verkar direkt
och starkt produktionshämmande.
Jag hänvisar i det avseendet till ett för
några år sedan av beredningsutskottet
avgivet enhälligt och senare av riksdagen
antaget yttrande, där man nämner
flera undersökningar om hur alkoholdryckerna
inverkar hämmande på
produktionen. Den lägsta siffran är 3 å
4 procent och den högsta upp till 15
procent. Då kan vi förstå vilken starkt
produktionshämmande verkan alkoholkonsumtionen
över huvud taget liar.
Därför är denna skattehöjning av helt
annan karaktär än de andra. Den konsumtionsminskning
som kan bli följden
av höjda spritpriser är alltid att hälsa
med största tillfredsställelse — det har
mycket kraftigt framhållits av tidigare
finansministrar, både av Per-Edvin
Sköld och av Ernst Wigforss. En minskad
alkoholkonsumtion resulterar nämligen
på litet längre sikt i ökad produktion.
Därför behöver man aldrig bekymra
sig, om spritkonsumtionen minskar
— ur statskassans synpunkt kommer
det ganska snart att jämna ut sig.

Den nuvarande finansministern är
emellertid mycket ängslig när det gäller
att genomföra prishöjningar på alkoholdrycker.
Ingenting har tagits i
förväg, utan spritpriserna har justerats
i efterhand — trots att man kunnat förutse
ytterligare prisstegringar på andra
varor, har spritpriserna alltid släpat
efter. Finansministern gör på samma
sätt nu. Han nämner i detta sammanhang
bara de beräknade prishöjningarna
fram till april månad; men i finansplanen
utgår han ju från att prisstegringarna
under detta år skall bli
2,5 procent, och man får väl förmoda

Onsdagen den 2 februari 1966

Nr 5

att detta iir tilltaget i underkant. Inte
ens årets förmodade prishöjningar har
medtagits när han skall beräkna höjningen
av spritskatten.

Här har också talats om den nykterhetspolitiska
effekten av spritprishöjningar.
Herr Adolfsson sade i mycket
aggressiva ordalag, att om man inbillade
sig att spritprishöjningarna skulle
ha någon
kunde man ju höja priserna. Med adress
till mig och andra, som vill ha kraftigare
höjningar, sade herr Adolfsson att
vi borde erkänna att prishöjningar i
detta fall inte har någon nykterhetspolitisk
effekt.

Jag vill rekommendera herr Adolfsson
att läsa boken »Nyktrare nu», utgiven
av Sveriges nykterhetsviinners
landsförbund för ett par år sedan. Där
finns ingående vetenskapliga undersökningar
om prisets inverkan på konsumtionen
och speciellt dess inverkan på
spritkonsumtionen. Dessa undersökningar
visar att det blir en stark initialeffekt
när priserna höjs — konsumtionen
sjunker till en början mycket
starkt — men de visar också att en
tioprocentig spritprishöjning får en
bestående konsumtionsnedpressande effekt
med ungefär 2 procent. Vi från
nykterhetsliåll för inte några utopiska
resonemang om en mycket kraftig effekt
i detta avseende, men undersökningarna
visar att så mycket blir det
i alla fall.

Herr Adolfsson kan också läsa boken
»Dryckesvanorna i Sverige», som
Industriförbundet utgav för några år
sedan. Där finns mycket intressanta
uppgifter om hur priset inverkar på
konsumtionen.

I motionen från riksdagens nykterlietsgrupp
redovisas också förhållandet
mellan arbetsprestationen och spritpriserna.
Trots prishöjningarna per liter
brännvin från 10:65 år 1946 till nuvarande
34:65 fordras för närvarande
bara 4 timmars arbetsinkomst mot 5 1/2
år 1946 för inköp av denna spritkvantitet.

Ang. alkoholbeskattningen, ni. m.

Ytterligare en faktor som finansministern
borde ha beaktat är att vi inte bara
skall se på prisstegringarna utan också
på lönestegringarna. I finansplanen påpekar
finansministern att lönesumman
under första hälften av 1960-talet ökat
med respektive 10,3, 10,1, 9,2, 11 och 10
procent under åren 1961—1965. Om
människorna får i sin hand mera pengar
är det självfallet att vissa av dem
använder en del av pengarna till att
köpa alkoholdrycker.

.lag beklagar att finansministerns speciella
intresse synes vara att alltid med
mycket mild hand behandla priserna
på Öl och andra maltdrycker. Det har
han gjort även denna gång. När det gäller
att vidtaga skattehöjningar har han
omigen skonat denna grupp av drycker.
Med hänsyn till hänvisningen till
den pågående nykterhetsutredningen
skall jag emellertid inte ta upp någon
ytterligare debatt om den frågan.

Utskottets ärade talesman sade, att
budgeten är stram men inte stark, och
det kan vi instämma i. Vi har flera
gånger påvisat att budgeten egentligen
är svag och har varit det under flera
år. Men när oppositionen föreslår någon
form av utgiftshöjningar får vi ofta
höra, att det är inte möjligt därför att
vi därigenom försvagar budgeten.

Det märkliga är emellertid, att när vi
föreslår inkomstförstärkningar får vi
inte heller då bifall till våra förslag. Är
det en prestigesak att man ständigt skall
hålla på vad partiet föreslagit? I annat
fall skulle regeringspartiet kunna ta tillfället
i akt att mycket lätt få en förstärkt
budget genom att biträda en del
av oppositionens förslag till inkomstförstärkningar.

Herr Ericsson uttryckte sig så, att vi
har tagit bort ungefär 100 miljoner kronor
i inkomster men att mittenpartierna
— centern och folkpartiet — hade en
formell täckning för detta. Varför använda
ordet »formell»? Varför är inte
detta en lika reell täckning som när det
gäller andra inkomster?

Sedan sade herr Ericsson också, att

Nr 5

Onsdagen den 2 februari 1966

Ang. alkoholbeskattningen, m. m.
om man inte accepterar höjningen på
brännoljor och bensin, blir det en snedvridning
i konkurrensen, därför att SJ
får ökade kostnader, vilket man också
måste ta hänsyn till. Men i så fall måste
konsekvensen hli, att man skulle använda
pengarna för de vägbanor som
bilismen begagnar. Det är dock inte meningen
här, utan det är en direkt beskattning.
Skulle man göra på samma
sätt med SJ, borde man höja priserna
så mycket att det skulle bli en inkomstökning
för staten.

Herr Ericsson sade, att det inte finns
majoritet för spritprishöjningen. Men
det beror på det parti han representerar,
ty mittenpartierna är ense om en
höjning. Om regeringspartiet biträder
höjningen, får man genast en inkomstförbättring
på 107 miljoner kronor.

Skall man suga upp köpkraft, vilket
herr Ericsson också ville, är det väl
allra lämpligast att höja skatten på alkoholdryckerna.
En sådan höjning är
inte produktionshämmande, och det talar
för den större höjning, som är föreslagen
i reservationen och som mittenpartierna
förordat i partimotionen.

Herr talman! Jag ber att få instämma
i de yrkanden som herr Stefanson tidigare
har framställt.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag kanske skulle kunna
börja där herr Bengtson slutade. Han
nekar sig aldrig något tillfälle i denna
kammare att försöka provocera fram
en nykterhetspolitisk debatt. Det finns
inte någon anledning att ta upp en sådan
i dag, lika litet som så många gånger
tidigare. Ja, allra minst finns det anledning
i dag, eftersom vi så sent som
i fjol efter en nykterhetspolitisk debatt
enhälligt beslöt att hemställa om en
nykterhetspolitisk utredning med uppgift
att försöka analysera just alla de
spörsmål som herr Bengtson nu ville
aktualisera.

Jag tror att det finns skäl för alla, såväl
nykterister som andra, att vänta och

se till vilket resultat en sådan utredning
kan komma. Jag är nämligen alldeles
övertygad om att vi är ense på den
punkten, att vi skall försöka komma till
rätta med de missförhållanden här i
landet som spriten förorsakar, framför
allt när det gäller missbruket och ungdomsfylleriet.
Men nog är det olämpligt,
herr Bengtson, att inleda debatt om det
i dag, när vi inte ens har något material
för en sådan debatt.

Vad som nu sker och som har vunnit
anslutning är att man gör en prisanpassning
på det sättet, att spritens relativa
kostnad inte blir lägre än som svarar
mot prisutvecklingen på övriga områden.
Där kan det naturligtvis finnas delade
meningar om vilken mätare man
skall använda för en sådan prisjustering
— om man skall gå på konsumentprisindex
eller om man skall gå på löneindex.
Här har finansministern föreslagit,
vilket utskottsmajoriteten anslutit
sig till, att man skall göra anpassningen
efter konsumentprisindex.

Nu tog sig också herr Bengtson orådet
före att presentera tidigare finansministrar,
herrar Wigforss och Sköld,
och ville göra gällande att de skötte
prispolitiken på spritens område bättre
än den nuvarande finansministern.
Men, herr Bengtson, det krävs nog litet
mera bevis för det; man skall inte bara
slunga ut allmänna talesätt!

Jag bär inte varit road av att föra
denna återkommande debatt med herr
Bengtson, men jag har varit tvingad
att göra det, eftersom jag har fått mig
den uppgiften tilldelad. Därför har jag
tvingats att följa frågans gång under
många år, och jag har aldrig kunnat
upptäcka att finansminister Sträng skulle
ha skött denna del av sin verksamhet
på något diskriminerande sätt.

Han har i stället försökt att få ett
annat system för att både snabbare och
bättre få en prisanpassning när det gäller
spriten. Det är ju inte så länge sedan
finansministern lade fram ett förslag
om att man fullmaktsvägen skulle
ge honom chansen att kunna göra den -

Onsdagen den 2 februari 1966

Nr 5

na prisanpassning, så att man inte fick
dessa — som herr Bengtson uttryckte
saken — otrevliga glapp mellan de prisjusteringar
som görs. Men då var herr
Bengtson inte på alerten. Då tyckte han
att det inte var riktigt, utan han ville
ha den ordning som vi har just i dag,
nämligen att vi har aviserat om denna
spritprishöjning under lång tid och att
vi i dag öppnar ytterligare ungefär en
vecka för ohämmade inköp. Vi hade
sluppit den situationen, om vi hade
följt finansminister Sträng den gången.

Slutligen rekommenderade herr
Bengtson oss, som nu är angelägna om
att få inkomstförstärkningar till finansministerns
»svaga budget» — som han
uttryckte sig — att rösta för de högre
spritskatter som han vill ha. Det var
ingen dum rekommendation, herr Bengtson!
Vi som nu bildar majoriteten kanske
kan fundera på att ta alltihop! Tar
vi även denna höjning, då får vi bättre
inkomster. Anser herr Bengtson att det
är en allvarligt framförd rekommendation,
värd att bli accepterad av majoriteten? Herr

Stefanson var inne på frågan om
avvägning när det gäller skattepolitiken.
I dag är kanske inte rätta tillfället att
ta upp den diskussionen heller, men
jag de-lar självfallet hans uppfattning
så till vida, att man vid avvägningen
av skattepolitiken skall se till att de
känsliga områdena av näringslivet inte
blir belastade med kostnader som man
kan undvika.

Men hur gör man det? Har herr Stefanson
något recept på det? Nå, han
har ett recept —- inte han själv precis,
men hans parti i varje fall — nämligen
att i alla de sammanhang då vi talar
om denna fråga rekommendera den s. k.
mervärdeskatten. Anser möjligen herr
Stefanson att mervärdeskatten inte
skulle påverka prisbildningen här i landet,
inte skulle bidra till en inflationistisk
utveckling? Vad är det för trolldom
som ligger i mervärdeskatten, vilken
alltid skall förhindra alla olyckor samhället
drabbas av? Jag skulle bli glad

3 Första kammarens protokoll 1966. Nr

Ang. alkoholbeskattnini?en, m. m.

om jag finge lyssna till svaret på den
frågan.

Herr Wallmark försvarade specialdestinationen
när det gäller bilskatten.

I detta sammanhang säger han, att bilismen
blivit en mjölkko när det gäller
för staten att skaffa pengar.

Ja, det är väl också att ta till i överkant!
För det första vill jag när det gäller
specialdestinationen säga, att jag
aldrig förstått och aldrig kommer att
förstå riksdagens beslut att ha denna
specialdestination. Där ansluter jag mig
helt till bevillningsutskottets värderade
ordförandes uppfattning. Men tyvärr
har vi den. Man får hoppas att man någon
gång kan komma ifrån den, ty den
är principiellt oriktig. Men om man nu
har den och om man vill bevara den i
fortsättningen — ja, då skulle man väl
emot bilskattefonden också göra de riktiga
avräkningarna. Det gör man inte
nu. Vem kan stiga upp och säga, att bilismen
till fullo betalar de kostnader
som den förorsakar samhället?

Ingalunda, herr Wallmark! Tar man
in alla samhällskostnader som bilismen
förorsakar, tar man t. ex. in kommunernas
kostnader o. s. v., då räcker bilskattemedelsfonden
inte på långa vägar till.
Jag är beredd att säga precis tvärtemot
vad herr Wallmark påstår, nämligen att
bilismen till dags dato i varje fall icke
helt betalar de kostnader som den förorsakar
samhället. Därför tycker jag inte
det kan vara någon riksolycka att
man nu gör denna höjning.

Slutligen ansluter jag mig nog i vissa
stycken till vad herr Adolfsson i Göteborg
anförde, nämligen den värdering
han gjorde att de skattehöjningar, som
vi nu är beredda att ta på de områden
där de läggs, väger ganska lätt mot de
effekter som förslagen om de sänkta
räntebidragen kommer att innebära. I
fråga om att välja utvägar skulle jag för
min del inte haft någonting emot att
man hade lagt en större tyngd på dessa
och minskat sänkningen av räntebidragen,
därför att dessa har en för hyrorna
kraftig genomslagskraft.

Nr 5

Onsdagen den 2 februari 1966

Ang. alkoholbeskattningen, m. m.

Men det är en fråga som vi senare
återkommer till, och då kan man också,
som herr Adolfsson gjorde, ställa de
förslag som vi i dag diskuterar emot
de förslag som aviseras från oppositionens
sida, nämligen att man skall reducera
räntebidragen ytterligare.

Jag ber, herr talman, att få ansluta
mig till de yrkanden som är framställda
av min namne med förnamnet John.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Eftersom herr Eriksson
framställde vissa frågor till mig, så vill
jag naturligtvis gärna besvara dem omedelbart.

Vad först gäller frågan, om det var
en allvarlig inbjudan att höja spritpriserna
nu för att därmed stödja budgeten,
så vill jag bara framhålla, att det
är en mycket allvarlig inbjudan. Herr
Eriksson och andra socialdemokrater
är välkomna till att rösta på reservationen,
som går in för det högre priset
på alkoholdrycker.

Beträffande den föreslagna fullmaktslagen
förstår jag mycket väl, att herr
Eriksson såsom strängt rättrogen socialdemokrat
är villig att ge nästan vilka
fullmakter som helst till regeringen.
Men svenska folkets urgamla rätt att
sig självt beskatta utövas ju av riksdagen
allena! Den rätten hävdades vid
det tillfället, och det var av principiella
skäl som vi inte tog fullmaktslagen för
spritpriserna.

När jag sedan åberopade tidigare finansministrar
och deras principiella
åsikter om priser och statsinkomster,
sade jag, att herrar Wigforss och Sköld
hävdat att alkoholkonsumtionen har en
produktionssänkande effekt. Om man
höjer akoholpriserna och därigenom
får en mindre konsumtion av denna
vara, så stiger arbetsprestationerna och
statskassan förlorar inte på det. Det är
den uppfattningen som har framförts
av båda dessa finansministrar, bl. a. i
en intressant artikel av Wigforss vid
ett tillfälle då han skrev »Kan det gläd -

ja en finansminister att svenska folket
super ihop pengar till staten?». Där har
han just hävdat den uppfattning som
jag nu har fört fram.

Sedan skall jag väl inte ta upp den
nuvarande finansministerns inställning
till nykterhetspolitiska frågor över huvud
taget, men jag kan kortfattat säga,
att jag tycker att den inte har varit så
särdeles positiv. Jag kan anföra en rad
av exempel också i det fallet — den är
inte positiv, i varje fall inte positiv på
det sätt som jag skulle önska att den
vore. Men det är kanske för mycket
att begära att den skulle vara det! Den
har ju inte velat förfäkta några nykterhetspolitiska
ståndpunkter.

Eftersom vissa anmärkningar har tagits
upp här om vissa andra besparingsområden
vill jag säga, att bostadspolitikens
område är ett utomordentligt
fält både för herr Eriksson och herr
Adolfsson i så fall. Ty där finns ju
centerinotionerna, som man kan stödja
för att ge förmåner åt familjerna i fråga
om rabatter till bostäderna.

Herr WALLMARK (h) kort genmäle:

Herr talman! När herr Einar Eriksson
här tog upp frågan om specialdestinationen
vill jag erinra om att jag sade,
att det sitter en utredning som sysslar
med dessa frågor och att detta gör
att vi kanske inte nu kan ta upp en detaljdiskussion
om den saken. När herr
Eriksson nu säger att han har svårt
att förstå hela specialdestinationsproblemet
måste jag svara, att jag knappast
kan rå för att herr Eriksson inte
förstår det.

Utöver de två miljarder som tas in
till den särskilda fonden kan jag nämna,
att bilismen har extra pålagor som
uPPgår till drygt en miljard kronor
men som inte hänförs till bilskattefonden.
Det är något lättsinnigt att säga,
att därför att man tror att inte bilismen
betalar sina kostnader så kan man gott
och väl ta in något hundratal miljoner
kronor till. Den ekvation som herr

Onsdagen den 2 februari 196(5

Nr 5

Eriksson försökte skriva upp här sammanhängde
ju i huvudsak med de kommunala
utgifterna. Såvitt jag förstår
skall inte några av dessa pengar gå till
kommunerna utan dem tar ju herr
Sträng hand om för att täcka helt andra
utgifter med.

Herr STEFANSON (fp) kort genmäle: Herr

talman! När jag talade om att
man vid val av skattehöjningar skulle
undvika sådana skatter, som verkar
produktionsfrämjande, och som motverkar
en inflatorisk utveckling, så höll
jag mig helt inom ramen för den proposition
som vi här i dag behandlar.
Min argumentering gällde alltså en avvägning
mellan spritbeskattning och beskattning
på bilismen. Jag anförde att
en höjning av skatten på motorbränsle
och även gasol har kostnadsfördyrande
effekt på näringslivet, på transporter
och på taxor som återverkar på kostnadsutvecklingen
och verkar inflatoriskt.
Man kan väl däremot inte säga,
att höjda skatter på sprit i lika hög
grad verkar i den riktningen. Det var
det avvägningsresonemanget jag förde.

Jag har i min argumentering hållit
mig inom propositionen nr 10. Men jag
kan tillägga att när det gäller mervärdeskatten
anser vi inom folkpartiet,
att den är avsevärt bättre konstruerad
än den allmänna varuskatt som vi nu
har. Ett av huvudargumenten för detta
är att mervärdeskatten inte drabbara
industrien och näringslivets investeringar.
Den verkar inte kostnadshöjande
på vår export i förhållande till
utlandet, och inte heller försämrar den
våra hemmaindustriers förmåga att konkurrera
med de industrier som söker
sig in på den svenska marknaden. Den
är dessutom konkurrensneutral vertikalt
inom näringslivet: på vissa områden
främjar den en rationell arbetsfördelning
mellan stora företag och mindre
företag, som arbetar som underleverantörer,
där den nuvarande skatten
motverkar en sådan arbetsfördelning.

Ans. alkoholbeskattningen, m. m.

Detta iir ett par av skälen för alt vi
vill ba mervärdeskatt. Vi anser -- och
det har vi också sagt i vår partimotion
— att vi vill ha en skattereform som
bygger på skatteberedningens förslag,
som framlades 19(54.

Herr ADOLFSSON (k) kort genmäle:

Herr talman! Herr Bengtson hävdade
här att jag i mitt anförande skulle
ha sagt att höjda spritpriser inte hade
någon nykterhetspolitisk effekt. Jag
måste bestrida detta herr Bengtsons påstående
och vill framhålla att detta är
en mycket fördomsfri omtolkning av
vad jag i verkligheten sade i mitt anförande.
Jag vill därför repetera vad
jag i huvudsak anförde, nämligen att
om man kunde inbilla sig att större
höjningar av alkoholpriserna skulle
medverka till en sanering av sprit missbruket,
kunde man naturligtvis ha övervägt
sådana förslag just för den sakens
skull — och det var ju verkligen någonting
annat än vad herr Bengtson ville
lägga i min mun.

Jag får tillägga, fastän jag inte är så
särskilt intresserad av att fördjupa mig
i en debatt med herr Bengtson i dessa
frågor, att jag också är starkt nykterhetspolitiskt
intresserad. Jag önskar
att människorna skall få leva ett så gott
liv att falska livselixir inte skall behövas.
Naturligtvis har jag också läst
skriften »Nyktrare nu», som herr Bengtson
anmodade mig att läsa, jag har
granskat dess tabeller och jag kan tilllägga
att jag har granskat dem utan
glädje. De ger vid handen att alkoholfrågan
verkligen är allvarlig i vårt land
och att var och en av oss har anledning
att bekymra sig över utvecklingen på
detta område.

Jag kommer emellertid fram till att
det ändå måste vara någon skillnad
mellan bruk av alkoholdrycker och
missbruk av sådan drycker. Jag hävdar
bestämt att missbruket inte hämmas
av prishöjningar, vare sig sådana
som här har föreslagits eller sådana

Nr 5

Onsdagen den 2 februari 1966

Ang. alkoholbeskattningen, m. m.

som herr Bengtson och andra önskar
att vi ytterligare skall genomföra.

Jag får kanske också tillägga — efter
att ha åhört så många inlägg i den
nykterhetspolitiska frågan av herr
Bengtson här i första kammaren och
efter att ha läst så många referat av
hans inlägg i dessa angelägenheter —
att jag för min del inte tror att herr
Bengtsons — får jag lov att säga — extrema
agitation i nykterhetsfrågan gagnar
de syften han innerst inne vill
uppnå, utan jag anser att vi bör se litet
mer realistiskt och mänskligt på dessa
frågor. För övrigt tycker jag att vi i
själva beskattningsfrågan bör upphöra
med den skenheligheten att säga att
denna skattehöjning bör genomföras
också av nykterhetspolitiska skäl.

Jag tycker, herr talman, att det här
gäller en fiskalisk fråga och inte en
nykterhetspolitisk.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill säga några ord
med anledning av herr Bengtsons påstående
att herr Wigforss och herr
Sköld förde en ur nykterhetspolitisk
synpunkt bättre prispolitik. Jag vet inte
hur det förhåller sig med den saken,
men herr Bengtson har ju alltid — oavsett
vad finansministrarna har hetat —
varit i opposition emot dem när det
gäller prissättningen på alkoholhaltiga
drycker. Följaktligen kunde även de
personer han här apostroferat inte ha
fört en prispolitik, som fått herr Bengtsons
godkännande. Det finns ju ingen
finansminister vare sig född eller ofödd
som skulle kunna få herr Bengtson att
acceptera hans förslag. Inte ens oppositionen
tror jag kan skaka fram en sådan
person.

Rekommendationen att vi nu skulle
genomföra de skattehöjningar som föreslås
i reservationen och lägga dem till
vad majoriteten i övrigt föreslår, skulle
innebära att det skulle bli en överinkomst
för finansministern enligt herr

Bengtsons beräkningar. Herr Bengtson
påstår nu att denna rekommendation är
allvarlig, och det är bra det, men vi
kan inte godta den, ty vår principiella
synpunkt är nämligen att staten inte
skall ta in mera pengar än vad som kan
anses vara nödvändigt.

Herr Wallmark säger att jag följaktligen
räknade in de kommunala kostnaderna,
när jag påstod att bilismen inte
svarar för de kostnader den förorsakar
samhället. Ja, det gjorde jag. Men även
om man bortser från den kommunala
sidan, är jag alldeles övertygad om att
inte ens de kostnader som bilismen
förorsakar staten kan finansieras med
bilskattemedlen. Avräkningen mot bilskattefonden
gäller i stort sett vägkostnaderna.
Sedan har staten också många
andra kostnader för bilismen. Man behöver
t. ex. bara peka på trafikövervakningen.
Vad bidrar bilismen med till
den?

Jag ber slutligen herr Stefanson om
ursäkt för att jag drar in en fråga som
egentligen inte hör till dagens debatt.
Det skedde kanske därför att jag inte
hittade på något annat att »hoppa på»
herr Stefanson för. Jag ber alltså om
ursäkt för det, men vi möts kanske i den
ekonomiska debatt som kommer att hållas
i vår.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Debatten har nu pågått
så länge att jag tycker att det är på tiden
att göra ett konstaterande. Vi diskuterar
i dag Kungl. Maj:ts proposition
nr 10, och statsrådsbänken lyser med
en tomhet som icke kan överskylas vare
sig av herr John Ericsson eller av herr
Einar Eriksson. Det är en brist på hänsyn
mot denna kammare att sådant kan
förekomma i en diskussion av en fråga
av denna betydelse. Herr Bengtson inbjöd
arbetarpartiet att stödja reservationen
och hänvisade till att man inte
skulle låta partislentrianen spela för
stor roll när det gäller att ta ställning.
De synpunkter som herr Bengtsons
anlade för arbetarpartiets del gäl -

Onsdagen den 2 februari 19fif>

Nr 5

ler viil också för andra partier. Det räknar
jag med beträffande vad jag i fortsättningen
kommer att säga.

•lag konstaterar att herr John Ericsson
i sitt anförande starkt underströk
den betydelse den föreliggande propositionen
kan ha i inflationsbekämpande
syfte. Han använde uttrycket »för avlyftande
av köpkraft». Är inte en proposition
som denna så uppfattad ägnad att
en smula missförstå räckvidden av den
inflatoriska utveckling som pågått under
en lång tid. Jag har intrycket att
finansministern, som för tillfället inte
är här, och även hans stiillföreträdare
har den inställningen att inflationen är
någonting ödesbestämt som man inte
kan komma ifrån och att det måste vara
på det viset. Men den Erlander—Hedlundska
regeringstiden innebar ett uppehåll
i den Erlanderska eran. Ända till
sista åren av den perioden hade vi ett
tämligen fast penningvärde. Hur åstadkom
man det? Stimulerade man under
överkonjunktur näringslivet genom ytterligare
åtgärder i sådan riktning? Höll
man samma höga ränta som det nu är så
modernt med? Nej, på den tiden höll
man en låg ränta, och man dämde upp
överkonjunkturen med hjälp av investeringsavgifter
m. m. Det var således
motsatsen till den inflationspolitik, som
exempelvis herr Stefanson är anhängare
av och som vill avlyfta de inflationshämmande
delarna av beskattningen
för att få litet fräs på det hela.

Jag konstaterar att en del av svenskt
näringsliv kanske främst kommer i åtnjutande
av den allra största välviljan
— inte bara genom exportkrediterna
utan också genom den differentierade
varuskatten som påverkar maskinindustrien
och verkstadsindustrien
ända därhän att man för att få arbetskraft
där anställt 30 000 utlänningar.
Det visar ju att den svenska arbetsmarknaden
inte kunde tillgodose den
starka sugning som stimulerats fram.
Man måste ta in folk utifrån. Det är
klart att en sådan sak blir inflationsdrivande.

Ang. aikoholbeskattningen, m. m.

Går jag sedan till den proposition som
bär föreligger vill jag säga att ur inflationsbekämpande
synpunkt kan inte
verkningarna här vara så stora. Man
kan säga att detta dock kan bli någonting
tillsammans med åtskilligt annat.
Men vi vet att de inflatoriska verkningarna
framför allt beror på löneutvecklingen
inom arbetsmarknaden — det
konstaterades av statssekreterare Wickman
i ett föredrag på Svenska bankföreningen,
1961 vill jag minnas. Det är
fortfarande en obestridlig sanning.

Här talas det om att vi måste vidta
åtgärder för att förbättra handelsbalansen,
och man syftar särskilt på bilimporten.
Jag har en känsla av att många,
som under flera år talat om nödvändigheten
av att öppna dörrarna för importen,
att öppna handelsvägarna och
nå fram till stora marknadsområden
o. s. v., blev häpna och överraskade när
de upptäckte något så naturligt som att
resultatet av vad som hittills uppnåtts
var en ökad import. När man arbetar
så frenetiskt för att släppa in importen,
får man väl säga sig att det är rätt naturligt
att man får en ökad import!

Även där inverkar läget på arbetsmarknaden.
Köpkraften ökar, och den
ökar inte bara för de anställda utan
även för företagarna i en konjunktur
av den art vi har haft. Det är klart att
man får en försämrad handelsbalans
av detta. Men man har såvitt jag fattat
bäddat ganska omsorgsfullt för den saken.

De förslag som här föreligger berör
dels spritbeskattningen och dels motorismen.
Beträffande spritbeskattningen
skall jag fatta mig relativt kort. Den
har ju behandlats ingående av flera föregående
talare. Jag vill bara säga att
ju mera nykterhetsfrämjande spritbeskattningen
är, desto mindre köpkraftsavlyftande
är den. När man bekämpar
inflationen genom höjda spritpriser och
samtidigt vill öka folknykterheten genom
dessa höjda spritpriser, då måste
man ju i viss utsträckning motarbeta
sig själv. Man kan inte komma ifrån att

Nr 5

Onsdagen den 2 februari 1966

Ang. alkoholbeskattningen, m. m.
i den mån som inköpen hämmas avlyfts
inte köpkraft. Nykterister bidrar exempelvis
inte till att någon köpkraft avlyfts
genom höjda spritpriser. Det är
ett enkelt faktum. Men det gäller umbärliga
varor som ur den synpunkten
kan beskattas.

Därmed övergår jag till motorismen.
Här har en animerad debatt pågått. Herr
Einar Eriksson menade, att motorismen
inte är rimligt och skäligt beskattad
utan belastar samhället betydligt mera.

Ja, men, herr Einar Eriksson, det är
väl i alla fall så att motorismen inte
bara har skadeverkningar i detta de
många milens land. Motorismen är dock
inte bara en faktor som bereder trafikosäkerhet
på vägarna. Titta förresten i
statsverkspropositionen beträffande justitiedepartementet,
så ser herr Einar
Eriksson att bilskattemedel tas i anspråk
även på den punkten! Det är inte
bara skada med den, utan vi måste säga
oss att i detta de många milens land är
det av ofantligt värde att vi har en utvecklad
motorism, en nyttotrafik, som
övervinner avståndssvårigheter och för
människorna närmare varandra, närmare
arbetstillfällena o. s. v. Skall man
göra en avvägning så bör man göra
den rättvist och på båda sidorna.

Nåja, men då stannar jag till en början
vid frågan om accisen. Om propositionen
gått ut på att vi nu lägger på en
accis som skall dämpa inköpen men
som försvinner om ett år, då tror jag
nog att inte så få skulle sagt att de kör
ett år till med den gamla kärran och
köper ny sedan. Så säger de emellertid
inte nu. Med den kännedom vi har dels
om det sätt på vilket prisnivån utvecklar
sig i detta land och dels om det sätt
på vilket finansministern utvecklar beskattningen
tror jag inte att människorna
resonerar så.

Ingenting blir billigare, och det förslag
som här föreligger kommer inte
att avhålla folk från att köpa bilar. Jag
vill därför, herr talman, för min del
ta avstånd från förslaget om den höjda
accisen. Jag tror inte att den har en

inköpshämmande effekt, utan jag tror
att den kommer att verka enbart fiskalt.

Beträffande brännoljeskatten, där ansluter
jag mig till utskottets förslag, och
jag behöver inte säga mer om det.

Sedan går jag över till bensinen. Vi
driver s. k. alternativpolitik i det här
landet. Två öre — det är alternativet.
Det är skillnaden mellan regeringslinjen
och oppositionen — den samlade
oppositionen, om jag inte misstar mig.
Gå inte till väljarna med sådana alternativ
om ni vill ha någon förändring!
Ur penningsynpunkt spelar de två örena
ändå en ganska ringa roll. Kom med
ordentliga förslag! Jag skall be att få
yrka avslag på förslaget om höjd bensinskatt.

Herr ERICSSON, JOHN, (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag kan instämma med
herr Ferdinand Nilsson i ett avseende,
och det är när han säger att nykteristerna
inte bidrar med några spritskatter.
Det är en självklar sak, och där
tror jag att han har rätt.

När han sedan försöker göra gällande
att jag har uppskattat de 530 miljonerna
på ett alldeles felaktigt sätt då
det gäller samhällsekonomien, så må
herr Ferdinand Nilsson ha den meningen.
Jag har emellertid den bestämda
uppfattningen att de misstag som
herr Ferdinand Nilsson påstår att regeringen
har gjort när det gäller utrikeshandeln
till sina verkningar ingalunda
är sådana att de får de konsekvenser
som herr Ferdinand Nilsson
vill göra gällande. Det är ju köpkraften
inom landet som avgör importens storlek,
inte att det finns möjligheter att
köpa inom det eller det området. Det
är efterfrågesidan inom landet som bestämmer
importen. Jag har betraktat
som ett mycket stort framsteg att vi har
en fri utrikeshandel, och det svenska
folkhushållet har tjänat miljarder på
detta förhållande i jämförelse med när
vi måste reglera denna handel.

Onsdagen den 2 februari 1900

Nr 5

Herr Ferdinand Nilsson tittade mot
regeringsbänkarna och konstaterade att
finansministern inte är här. Nej, han
är förmodligen i andra kammaren. Han
kan inte vara på mer än ett ställe vid
samma tillfälle. .lag utgår ifrån att debatten
där pågår för fullt.

Huruvida en riktig politik fördes bara
under den period när herr Ferdinand
Nilssons partivänner var med i regeringen,
kan man allt diskutera. .lag ar
väldigt tacksam för att herr Ferdinand
Nilsson talar uppskattande just om den
perioden, ty då skulle jag också ha en
smula förstånd, eftersom jag satt med
i regeringen under den perioden. Efter
herr Ferdinand Nilssons resonemang
här begriper jag emellertid inte alls
vad det är fråga om.

Herr Ferdinand Nilssons yrkande
om avslag på bensinskattehöjningen —
det var ju så — innebär renare linjer,
herr talman. Det var inte två öre, utan
det var fem öre som herr Ferdinand
Nilsson yrkade avslag på.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Det händer väl att en
kammarledamot hamnar i bakvatten i
debatten. När han begärde ordet fanns
inte argument redovisade som han själv
ansåg vara väsentliga, men så dröjer det
en bra stund innan han kan få ordet,
och då har mycket sagts av det han ville
säga. Jag befinner mig i viss mån i bakvatten,
men jag beslöt mig för att i all
enkelhet inte vara tyst utan säga det
jag hade funderat på. Det gäller kanske
inte precis en detalj men en begränsad
del av det betänkande som vi nu diskuterar.

Att spritpriset diskuteras i dag har
naturligtvis till bakgrund statsfinansiella
skäl. Vi skulle annars inte ha
diskuterat den frågan. Men när spritpriset
nu har blivit aktuellt, hur kan
den människa vara skapad som inte
börjar fundera över hur detta verkar
också nykterhetspolitiskt? Det är ju
nödvändigt att man funderar också över
detta. Så är vi människor skapade.

Ang. alkoholbeskattningen, m. m.

Alltså: Det är icke de för nykterheten
i speciell mening intresserade som har
dragit upp frågan, utan den har blivit
lagd på bordet, och man tvingas att
tänka på denna sak också ur nykterlietspolitiska
aspekter.

Bakgrunden till detta har redovisats.
Här är det verkligen fråga om en allvarlig
situation i vårt folk, som vi har
anledning att begrunda. Vi känner allesammans
svårigheten att komma till
rätta med missbruket. Det har framhållits
att spritpriset relativt sett har
blivit lägre, att man behöver arbeta
mindre för att kunna köpa samma
mängd sprit som under motbokens tid.
Det är inte några utredningar som ligger
bakom detta. Det är enkla konstateranden,
men de räcker i närvarande
situation för att man skall ha en mening.
Alla ser vi med stor förväntan
fram mot alkoholpolitiska kommitténs
redovisning, när den nu kommer, men
alla vet att utredningar inte kommer
till resultat på några månader, utan att
det tar lång tid. Nu står vi i en situation
där vi måste tänka på vad som
faktiskt går att göra.

Vad har vi för instrument att arbeta
med i nykterhetspolitiken för närvarande?
Vi har kommit överens om att priset
är den metod som vi skall bruka.
Något annat är nu inte aktuellt. Är
det då orimligt att i en sådan här debatt
föra fram också denna fråga? Jag tycker
att det är helt rimligt och riktigt.
Herr Bengtson har redovisat, vilket jag
anser vara väsentligt att slå fast, att
höjda spritpriser har en konsumtionsnedpressande
effekt. Detta konstaterande
gjordes, såvitt jag kan se, utan all
affekt och utan någon som helst ambition
att dra upp en nykterhetspolitisk
debatt. Jag vill tillägga att inte heller
jag har något behov av att nu ta upp
en sådan debatt. När den kommer tror
jag att det blir en helt annan tyngd
både i de intellektuella och i de emotionella
argumenten än vad som förekommer
i dag. Men det är väsentligt
att, som herr Bengtson gjorde, slå fast

Nr 5

Onsdagen den 2 februari 1966

Ang. alkoholbeskattningen, m. m.
att höjda spritpriser har en konsumtionsnedpressande
effekt. Ingen har
väl några som helst ambitioner att komma
åt människor, att vara negativ mot
människor. Bakom kraven på höjda
spritpriser ligger ju en positiv syn och
en vilja att på samhällets vägnar komma
till rätta med rådande spritsituation.
Jag hör till dem som delar herr
Adolfssons syn. Inte kommer vi åt missbruket
med denna åtgärd. Nubben kan
aldrig bli för dyr, säger man. Det ligger
något väsentligt i detta. Är det dock
inte riktigare att säga att höjda spritpriser
dämpar den totala konsumtionen,
vilket innebär att kanske en hel
del besparas att glida in i missbrukargruppen?
Om detta blir förhållandet,
har en höjning även haft en direkt samhällseffekt
av positiv natur.

Så länge vi arbetar med spritpriset
såsom vapen, tycker jag det är riktigt
att vi lugnt och sakligt samtalar om vad
vi tror att effekten blir av våra åtaganden.
Vi befinner oss ju för närvarande
inte i det läget att en stark spänning
råder. Här samverkar ju de redovisade
samhällsekonomiska behoven och den
syn som många företräder i nykterhetspolitiskt
avseende. Man enas om den
höjning som här föreslås och tycker
att den är rimlig och riktig. Mot den
bakgrunden blir det ju inte någon nykterhetspolitisk
debatt i djupare mening,
utan slutomdömet blir att här sker någonting
som ur statsfinansiell synvinkel
är riktigt men som även ur nykterhetspolitisk
synvinkel måste vara ett
steg i rätt riktning.

Jag har bara haft ett behov av att i
stor enkelhet redovisa denna synpunkt.
Jag är angelägen att påpeka att jag tycker
att det är fel att säga att några
nykterhetspolitiska argument inte skall
anföras i detta sammanhang, vilket herr
Einar Eriksson ansåg. Jag tycker att
det är fullt riktigt och sakligt motiverat
att man, när ett sådant här ärende
kommer upp till behandling, också betonar
den nykterhetspolitiska synpunkten
i det totala sammanhanget.

Med dessa enkla ord, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till reservation
nr 1, den som herr Stefanson m. fl. har
avgivit.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! När jag hänvisade till
den politik som fördes på den tid då
Gunnar Hedlund och herr John Ericsson
var statsråd, skedde det inte på
något vis i ond avsikt att placera honom
i motsatsställning till den nuvarande
finansministern. Min avsikt var
bara att peka på de litet olika metoderna.
På den tiden dämde man upp
inflationen så mycket man kunde.

Herr John Ericsson säger, att det
inte är importpolitiken som har medfört
bristen i handelsbalansen, utan
köpkraften. Nåja, kan vi inte vara överens
om en kristlig kompromiss; kan
vi inte komma överens om att de har
hjälpts åt? Det ena underlättade förvärvet
av varorna och det andra att
få in dem. Vad jag reagerar mot är
dock att man, samtidigt som man talar
för att öppna handelsvägarna och skapa
en vidgad marknad o. s. v., blir överraskad
över att importen blir större.
Fortfarande kvarstår en bestämd motsättning
mellan den politik som fördes
på den tid herrar Hedlund och John
Ericsson var statsråd, då vi just ingen
penningvärdeförsämring hade, och den
politik som nu tycks räkna med inflationen
som något ödesbestämt, som
man naturligtvis beklagar men i själva
verket inte gör så förskräckligt mycket
åt. Man gör ungefärligen så mycket
som en ålderspresident i andra kammaren
på sin tid talade om när han
råkade komma in på utrikespolitiken
och konstaterade: Den utrikespolitiska
situationen kan vi inte göra mycket åt,
men vi skall följa den med uppmärksamhet.
Man följer inflationen med uppmärksamhet,
men det man gör åt den
har hittills varit fullständigt otillräckligt.

Onsdagen den 2 februari 19(5(5

Nr 5

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Jag skulle vilja siiga
ungefär som herr Sörenson, att i detta
skede av debatten är väl det mesta avbetat;
men jag känner ändå ett visst behov
av att göra en personlig deklaration
i dessa frågor.

Jag har velat se dagens debatt helt
som en ekonomisk debatt utan något
inslag av en nykterhetspolitisk målsättning.
Visserligen har finansministern
anfört, och däri har även utskottet instämt,
att höjningen av alkoholbeskattningen
också har ett nykterhetspolitiskt
inslag därigenom att alkoholpriserna
— åtminstone när det gäller sprit
och vin — anpassas efter den allmänna
prisutvecklingen. Det är möjligt att
4 kronor per liter på spriten och jämförbara
ökningar på vinerna i någon
mån kan dämpa konsumtionsökningen,
men åtgärderna kan knappast medföra
någon sänkning av nuvarande
konsumtionsnivå. För att prisvapnet
skall vara effektivt krävs enligt min
uppfattning helt andra prishöjningar än
finanministern nu föreslagit, ja, till och
med åtskilligt mer än som föreslås i de
längst gående motionerna, även om man
med en prishöjning på 7 kronor per
liter kanske så småningom börjar närma
sig vad som brukar kallas en chockprishöjning.
Man har dock en ganska
lång bit kvar om man skall få samma
effekt som exempelvis danskarna uppnått
med prisvapnet.

Jag vill därför se propositionens förslag
och utskottets tillstyrkan därav i
huvudsak som en åtgärd vilken som
helst för att suga upp den köpkraft som
enligt nästan alla ekonomers mening är
för stor; och ett sådant förslag har
även jag ställt mig bakom. Jag gör detta
så mycket hellre som det här rör sig
om en högst umbärlig och diskutabel
konsumtion.

Ur mina synpunkter är det givetvis
intressant att ta del av de nykterhetspolitiska
motiveringarna i mittenpartiernas
motioner, i vilka man vill höja
alkoholbeskattningen ett stycke utöver

Ang. alkoholbeskattningen, m. m.
vad finansministern föreslagit. Det
skulle för min del inte ha varit omöjligt
att stödja dessa förslag, om motionärerna
själva hade trott på den nykterhetspolitiska
effekten och räknat med åtminstone
en någorlunda måttlig nedgång
av konsumtionen. Men så är inte
fallet, utan jag har en känsla av att
man velat ha kvar den höga konsumtionen
för att få in mera pengar och
därmed kunna ta mindre på annan
konsumtion.

Detta är en av anledningarna till att
jag i dag inte står med bland undertecknarna
av reservation 1. En annan
orsak är att jag, i likhet med flera tidigare
talare, menar att den nyligen tillsatta
utredningen om nykterlietsfrågorna
skall få göra de överväganden som
är nödvändiga för att vi inom rimlig
tid skall ha tillfälle att ta ställning till
den nykterhetspolitik som bör föras
här i landet. I det sammanhanget kan
jag inte tänka mig annat än att prisfrågorna
kommer att spela en stor roll
och att vi får se ett ordentligt utredningsmaterial
om prisernas roll för totalkonsumtionen.
Vid de avgöranden
om framtidens nykterhetspolitik vilka i
sinom tid skall fattas i detta hus på
grundval av ett sådant material, hoppas
jag att vi slipper inblandning av
synpunkter som gäller statens finanser
eller indragning av köpkraftsöverskott.
För mig står det klart att inkomstökningarna
från alkoholbeskattningen bör
tillföras nykterhetsarbetet om prishöjningarna
skall bli ett effektivt vapen
i folknykterhetens tjänst.

Men för att återgå till dagens problem
vill jag än en gång upprepa att
nog skulle jag ha kunnat ansluta mig
till den inbjudan av herr Bengtson,
som vi har fått i dag, att rösta för en
högre alkoholbeskattning och kunnat
göra det utan några som helst samvetsbetänkligheter,
om man från den sidan
inte hade kopplat ihop alkoholpriset
med lägre bensinskatt och lägre brännoljeskatt
utan tagit både — och. Då
skulle jag för min del utan vidare ha

Nr 5

Onsdagen den 2 februari 1966

Ang. alkoholbeskattningen, m. m.

kunnat gå med på den saken, men herr
Bengtsons inbjudan i dag gäller ju bara
att vi skulle vara med om högre spritskatter
men inte de bensin- och brännoljeskatter
som är aktuella.

Om jag ett ögonblick skall gå utanför
resonemanget om alkoholbeskattningen
och något sysselsätta mig med
övriga frågor i det ekonomiska sammanhang
som vi i dag behandlar, skulle
jag bara vilja konstatera att finansministerns
medicin ändå är i svagaste
laget; utskottsmajoritetens är givetvis
ännu svagare. Kan verkligen 565 miljoner
kronors köpkraftsindragning vara
nog när handelsbalansen under ett år
försämrats med över en miljard kronor
och när varor som annars kunnnat exporteras
gått åt inom landet?

Nu är väl inte sista ordet sagt i fråga
om köpkraftsindragning under denna
riksdag, men jag tycker att de mediciner
som hittills presenterats är i absolut
svagaste laget.

Redan utan lönehöjningar för statsanställda
och sedvanliga tilläggsstater
— men med en inkomstökning av 6 procent
diskonterad på skattesidan —
finns ett lånebehov av 200 miljoner kronor.
Risker föreligger således att detta
underskott kan mångdubblas. Nog hade
inkomstsidan behövt förstärkas ytterligare
en del om inte staten skall knuffa
undan kommuner och företag från lånemarknaden
och för att våra varor
skall hitta vägarna ut till marknader
utanför vårt eget land.

Som jag redan antytt hyser jag den
uppfattningen att regeringens förslag
om bil- och drivmedelsskatter hade behövt
kompletteras med mellanpartiernas
förslag till alkohol- och tobaksbeskattning.
Man skulle alltså ha tagit
hela bunten. Då hade det blivit någonting
av en stor köpkraftsindragning.

Jag medger gärna att samma effekt
hade kunnat uppnås genom nedpressning
av statens utgifter. Men när man
erfar hur högerpartiet exempelvis mottagit
uppskovet med militärens beställningar
förstår man hur svårt det är att

få prutningar till stånd där det verkligen
finns pengar att hämta. Att riksdagens
socialdemokrater skulle acceptera
stora nedskärningar på den sociala sidan
till dem som bäst behöver samhällets
omvårdnad eller på utbildningssektorn
är lika troligt som att högern föreslår
ytterligare nedskärningar till
krigsmakten. I det läget finns bara inkomstförstärkningar
att ta till.

Jag ber, herr talman, att med det
anförda få instämma i de yrkanden
som ställts av utskottets ordförande.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Med herr Wärnbergs
personliga inställning förstår jag mycket
väl att han vill avge en deklaration
varför han röstar på det ena eller andra
sättet. Men det var en sak som jag
inte var vidare tilltalad av, nämligen
när han betvivlade den ärliga viljan
i mittenpartiernas nykterhetspolitiska
strävanden i detta sammanhang och
ville renodla det hela till ett skatteförslag.
Det finns ingen anledning att säga
att vi inte har en verkligt ärlig strävan
också i nykterhetsavseende när vi lägger
fram vårt förslag.

Herr Wärnberg säger att han skulle
kunnat antaga min inbjudan till att
rösta för vårt förslag, om den inte hade
sammankopplats med bensinen och
brännoljan. Vi röstar emellertid inte i
något paket utan på varje punkt. Herr
Wärnberg har möjlighet att i det fallet
rösta på den linje som jag ansåg vara
den riktiga. Dessa saker är inte sammankopplade
propositionsmässigt.

Herr WÄRNBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle vilja fråga
herr Bengtson, om han har för avsikt
att också rösta för högre brännoljeskatt
och bensinskatt.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår inte riktigt
frågan, men jag vill ändå svara. Jag
har icke för avsikt att rösta för högre
brännolje- och bensinskatter.

Onsdagen den 2 februari 19(>(i

Nr 5

Herr KAIJSER (li):

Herr talman! 1 den bär skattedebatten
bär det kommit ett inslag av nykterhetspolitisk
debatt. Trots att herr
Einar Eriksson tycker att det är olämpligt
att föra en sådan debatt vid detta
tillfälle vill jag blanda mig i den
ett ögonblick. Här har bl. a. herr Erik
Filip Petersson sagt att man inte skall
göra det lättare att komma över spriten,
och herr Sörenson påpekade att ett
höjt spritpris medför en minskad konsumtion
av sprit. Jag vill stanna vid den
frågan en stund. Jag tror nämligen också
att spritprisets höjning i någon mån
minskar konsumtionen. Det visar erfarenheten.
Men erfarenheten visar
också att minskningen är av övergående
natur. Jag tror att minskningen framför
allt gäller den spritförbrukning som
håller sig inom måttliga gränser. Det är
alltså de lojala och de skötsamma medborgarnas
spritkonsumtion som i första
hand reduceras. Om det emellertid också
är sant att bruket föder missbruket
— det är ett vanligt uttryck, och jag
tror att det ligger mycken sanning i
det —■ har de höga spritpriserna även
en viss betydelse för att hejda missbruket.

Men den stora effekten när det gäller
att komma åt missbruket får man inte
genom spritpriserna. Många missbrukare,
som redan nu i inte ringa utsträckning
anlitar langare för att komma
över sin sprit, betalar säkert ofta
mycket mera för spriten än systembolagets
priser. Nej, missbruket kommer
man åt genom att försvåra möjligheten
att komma över spriten, genom
att begränsa tillgängen på sprit. Det är
en uppfattning som jag vid flera tillfällen
har framfört i kammaren.

Tyvärr har den i höstas tillsatta alkoholpolitiska
kommittén fått sitt i övrigt
allsidiga och förutsättningslösa
uppdrag begränsat så till vida att den
inte får undersöka möjligheterna och
förutsättningarna för att återinföra något
slags system med begräsning av inköpsrätten.
Vi är några stycken här i

Ang. alkoholbe.skattningen, m. m.

kammaren som har motionerat om att
det skall utfärdas tilläggsdirektiv i den
frågan. När det ärendet kommer upp
till behandling här i kammaren, kan
tillfälle ges till en utförligare nykterhetspolitisk
debatt, .lag har velat antyda
detta i anslutning till de många inlägg
som gjorts just om spritprisernas
begränsande inflytande, vilket jag tror
är ganska relativt. Kungl. Maj:ts proposition
innebär i detta sammanhang i
stort sett en anpassning av spritpriserna
till det allmänna kostnadsläget. Jag
har inte något att invända mot det.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets
i förevarande betänkande gjorda
hemställan koinmc att framställas först
särskilt såvitt avsåge alkoholbeskattningen,
därefter särskilt rörande beskattningen
av motorbränslen, vidare
.särskilt i vad anginge bilaccisens storlek,
ytterligare särskilt såvitt gällde
ikraftträdandet av den höjda bilaccisen
samt slutligen särskilt i fråga om utskottets
hemställan i övrigt.

I vad gällde utskottets hemställan såvitt
avsåge alkoholbeskattningen, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels
att densamma skulle bifallas, dels ock
att kammaren skulle antaga det förslag,
som innefattades i den av herr Stefanson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med
1 betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan i denna
del vara med övervägande ja besvarad.

Herr Stefanson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 1

Nr 5

Onsdagen den 2 februari 1966

Ang. alkoholbeskattningen, m. m.

såvitt avser alkoholbeskattningen, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson m. fl.
vid betänkandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —93;

Nej — 37.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I fråga om utskottets hemställan avseende
beskattningen av motorbränslen,
anförde nu herr talmannen, komme propositioner
att framställas först särskilt
beträffande skatt på bensin, därefter
särskilt angående skatt på gasol samt
vidare särskilt rörande skatt på brännolja.

Såvitt anginge utskottets hemställan
beträffande skatt på bensin, yttrade
vidare herr talmannen, hade yrkats

l:o) att densamma skulle bifallas;

2:o), av herr Stefanson, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i
den av honom m. fl. vid betänkandet
avgivna, med 2 betecknade reservationen
i förevarande del; samt

3:o), av herr Nilsson, Ferdinand, att
kammaren skulle avslå utskottets hemställan
i denna del.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden

och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan i förevarande
del vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Stefanson begärde votering, i
anledning varav, och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till
det av honom framställda yrkandet,
uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 1
såvitt avser skatt på bensin, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson m. fl.
vid betänkandet avgivna med 2 betecknade
reservationen i förevarande del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 71;

Nej — 57.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Med avseende å utskottets hemställan
såvitt avså ge skatt på gasol, gjorde herr
talmannen propositioner, först på bifall
till densamma samt vidare på godkännande
av den av herr Stefanson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med 2
betecknade reservationen, såvitt nu vore
i fråga; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan
i denna del, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 2 februari 1906

Nr 5

Herr Stefanson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 1
såvitt avser skatt på gasol, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Stefanson m. fl. vid betänkandet avgivna,
med 2 betecknade reservationen,
såvitt nu är i fråga.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —71;

Nej — 60.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Beträffande utskottets hemställan i
vad rörde skatt på brännolja gjorde
herr talmannen propositioner, först på
bifall till densamma samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr John Ericsson m. fl.
vid betänkandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan
i denna del, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ericsson, John, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Ang. alkoholbeskattningen, m. m.

Den, som hifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 1
såvitt avser skatt på brännolja, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr John Ericsson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med 3
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja—60;

Nej —71.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Härefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i fråga om bilaccisens
storlek.

Rörande utskottets hemställan såvitt
avsåge ikraftträdandet av den höjda
bilaccisen, yttrade vidare herr talmannen,
hade yrkats dels att densamma
skulle bifallas, dels ock att kammaren
skulle antaga det förslag, som innefattades
i den av herr John Ericsson in. fl.
vid betänkandet avgivna, med 5 betecknade
reservationen.

Herr Ericsson, John, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och god -

Nr 5

Onsdagen den 2 februari 1966

Ang. alkoholbeskattningen, m. m.

kändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 1
såvitt avser ikraftträdandet av den höjda
bilaccisen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr John Ericsson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med 5
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 60;

Nej —71.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i detta
betänkande.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 53, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 2 § 1 mom.
förordningen den 24 maj 1957 (nr 209)
om skatt på sprit och vin, m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att andra kammaren fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj :ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 23, med förslag till lag om företagsinteckning
m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 13.00.

In fidem
K.-G. Lindelöux

Torsdagen den 3 februari 1066

Nr 5

Torsdagen deu 3 februari

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 23,
med förslag till lag om företagsinteckning
m. m.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

24, med förslag till lag om vad
som är fast egendom; och

nr 26, angående anslag till markförvärv
för övningsfält m. in. för budgetåret
1966/67 m. in.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.01.

In fidem

Fritz af Petersens

KUNGL. BOKTR. STHLM 1966