30 november-5 december (Riksdagens protokoll 1962:34)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 34

FÖRSTA KAMMAREN

1962

30 november-5 december

Debatter m. in.

Tisdagen den 4 december Sid.

Svar på interpellation av fru Hamrin-Thorell ang. vård och behandling
av barn med neurosedynskador, m. m..................... 5

Onsdagen den 5 december

Svar på interpellation av herr Jacobsson, Gösta, om en enhetlig nor -

disk lagstiftning rörande rätten till näringsutövning............ 13

Inträdesfordringarna vid sjukgymnastinstituten .................. 15

Om höjning av statsbidraget till inbyggda företagsskolor och enskilda
företagsskolor ........................................ 18

Yrkesutbildningen för hjälpklasselever ........................ 21

Huvudmannaskapet för polisväsendet m. m....................... 23

Återställande av viss tidigare kostnadsfördelning mellan staten och
kommunerna .............................................. 28

Alkoholbeskattningens betydelse i nykterhetspolitiskt hänseende . . 33

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 5 december

Statsutskottets utlåtande nr 178, om utbildning av radiotelegrafister 15

— nr 179, om central elevintagning och inträdesfordringarna vid

sjukgymnastinstituten ...................................... 15

—• nr 180, om höjning av statsbidraget till inbyggda företagsskolor
och enskilda företagsskolor ................................ 18

— nr 181, om försöksverksamhet med skol-TV m. m............. 21

— nr 182, ang. yrkesutbildningen för hjälpklasselever............ 21

1 Första kammarens protokoll 1962. Nr 34

Nr 34

Innehåll

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 183, ang. huvudmannaskapet för polisväsendet
m. m.............................. 23

— nr 184, ang. återställande av viss tidigare kostnadsfördelning

mellan staten och kommunerna m. m......................... 28

— nr 185, ang. översynen av statsbidragen till primär- och sekundärkommuner
............................................ 33

— nr 186, om underlättande av rekryteringen av sekreterarperso nal

till riksdagen och dess organ ............................ 33

Bevillningsutskottets betänkande nr 61, om utredning rörande alkoholbeskattningens
betydelse i nykterhetspolitiskt hänseende .. 33

— nr 64, ang. avtal med Argentina för undvikande av dubbelbeskattning
.................................................. 49

— nr 65, ang. avtal med Norge angående grunderna för fördelning

i beskattningshänseende av Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolags
inkomster ............................................ 49

— nr 66, ang. de tider då allmän fastighetstaxering skall äga rum.. 49

— nr 67, om godkännande av överenskommelse med Finland angående
gränstullsamarbete .................................. 49

Första lagutskottets memorial nr 43, ang. kamrarnas skiljaktiga beslut
beträffande utlåtande i anledning av förslag till brottsbalk.. 49

— utlåtande nr 44, ang. ändring i lagen med särskilda bestämmel ser

om uppfinningar av betydelse för försvaret, så ock om fortsatt
giltighet av samma lag, m. m............................. 49

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 54, ang. utredning rörande
befolkningsfrågans olika aspekter, m. m...............49

Fredagen den 30 november 1962

Nr 34

Fredagen ilen 30 november

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 23 innevarande
månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Undertecknad anhåller härmed om
tjänstledighet från riksdagsgöromålen
under tiden 6—8 december för att bevista
Internationella pressinstitutets styrelsesammanträde
i Ziirich under nämnda
dagar.

Stockholm den 28 november 1962.

Allan Hernelius

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 371, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändring i familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (nr
99).

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 377, i anledning av väckta motioner
om förbättrad väderlekstjänst för jordbruket;
och

nr 378, i anledning av väckta motioner
angående åtgärder till skydd för djurlivet
i samband med skogshyggesbränning.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 382, till Konungen i anledning av
väckta motioner om bestämmelser angående
högsta tillåtna spänningsvariationer
vid eldistribution.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets
utlåtanden:

nr 178, i anledning av väckta motioner
om utbildning av radiotelegrafister;

nr 179, i anledning av väckta motioner
om central elevintagning och inträdesfordringarna
vid sjukgymnastinstituten;

nr 180, i anledning av väckta motioner
om höjning av statsbidraget till inbyggda
företagsskolor och enskilda företagsskolor; nr

181, i anledning av väckta motioner
om försöksverksamhet med skol-TV
m. m.;

nr 182, i anledning av väckta motioner
angående yrkesutbildningen för hjälpklasselever; nr

183, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående huvudmannaskapet
för polisväsendet m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 184, i anledning av väckta motioner
angående återställande av viss tidigare
kostnadsfördelning mellan staten
och kommunerna m. m.;

nr 185, i anledning av väckta motioner
angående översynen av statsbidragen till
primär- och sekundärkommuner; samt

nr 186, i anledning av väckta motioner
om underlättande av rekryteringen av
sekreterarpersonal till riksdagen och
dess organ;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 61, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande alkoholbeskattningens
betydelse i nykterhetspolitiskt
hänseende;

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Argentina för
undvikande av dubbelbeskattning beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet; nr

65, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Norge angående

Nr 34

Fredagen den 30 november 1962

grunderna för fördelning i beskattningshänseende
av Luossavaara-Kiirunavaara
Aktiebolags inkomster;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående de tider då allmän fastighetstaxering
skall äga rum; samt

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag om godkännande
av överenskommelse mellan Sverige
och Finland angående gränstullsamarbete; första

lagutskottets memorial och utlåtanden: nr

43, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande första lagutskottets
utlåtande i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till brottsbalk,
dels i ämnet väckta motioner, dels
ock väckta motioner om samhällets åtgärder
mot personer som anträffas berusade
på allmän plats; samt

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 november 1946
(nr 722) med särskilda bestämmelser
om uppfinningar av betydelse för försvaret,
så ock om fortsatt giltighet av
samma lag, m. m.; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 54, i anledning av väckta motioner
dels om utredning rörande befolkningsfrågans
olika aspekter och dels angående
vissa familjepolitiska åtgärder.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.07.

In fidem

Fritz af Petersens

Tisdagen den 4 december 1962

Nr 34

Tisdagen den 4 december

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 27 och
den 28 nästlidne november.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 388, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i uppbördsförordningen den
5 juni 1953 (nr 272); samt

nr 389, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Israel för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande
skatter å kvarlåtenskap.

Ang. vård och behandling av barn med
neurosedynskador, m. m.

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara fru HamrinThorells
interpellation angående vård
och behandling av barn med neurosedynskador,
m. m., erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Fru Ruth Hamrin-Thorell
har frågat mig om jag vill medverka till
1) en skyndsam förstärkning av möjligheterna
till vård och behandling för de
neurosedynskadade barnen, 2) särskilda
åtgärder för att underlätta rådgivning
och kontakt mellan vårdmyndigheter och
de neurosedynskadade barnens föräldrar
samt 3) en omedelbar förstärkning av de
ekonomiska resurserna för den medicinska
forskningen rörande fosterskadornas
uppkomst och möjliga förebyggande.

Till svar härpå vill jag anföra följande.

Användningen av preparatet neurosedyn
har givit upphov till en internationell
tragedi som enligt hittills redovisade
siffror för vårt land innebär att under
de senaste åren fötts omkring 130 barn

med svårare skador av olika slag. Till
största delen består dessa skador av skelettmissbildningar
men även missbildningar
i inre organ i form av t. ex.
hjärt- och hörselskador har kunnat konstateras.
Man torde kunna räkna med att
det kommer att finnas 60 å 70 barn som
behöver särskild vård och behandling.
Av dessa beräknas ett 40-tal ha så svåra
missbildningar att institutionsvård åtminstone
periodvis kommer att bli aktuell.
Arbetet med planering och samordning
av de olika åtgärder som behöver
vidtagas är nu i full gång.

Neurosedynbarnens svåra skelettskador
medför helt nya problem som gör att
institutionsvården sannolikt måste centraliseras.
För en effektiv vård krävs sålunda
tillgång till såväl ortopedisk och
pediatrisk som audiologisk-logopedisk
expertis samt över huvud goda resurser
för rehabilitering. De bästa villkoren synes
därför de kvalificerade institutionerna
inom cp-vården erbjuda. Det är också
av psykologiska skäl lämpligt att dessa
barn vårdas tillsammans med andra barn
och ej bildar en särskild grupp.

Vid Eugeniahemmet har redan mottagits
sex neurosedynskadade barn, och man
kan inom kort bereda plats för ytterligare
ett tiotal barn med mycket svåra skelettskador.
Hur många barn som totalt
kan få vård vid denna institution blir
beroende på i vilken utsträckning barnen
tidvis kan vistas i hemmen eller annorstädes
mellan behandlingsperioderna.
En särskild avdelning håller jämväl på
att ställas i ordning så att även spädbarn
skall kunna tagas emot. Ett visst antal
barn kommer vidare att kunna tagas
emot vid cp-institutionerna Bräcke-östergård
i Göteborg och Bernadottehemmet i
Uppsala. Några barn vårdas därjämte på
Norrbackainstitutets barnklinik.

Arbetet med att försöka rehabilitera
barnen har redan igångsatts vid Eugeniahemmet
i samarbete med Norrbackainstitutet.
Det är härvid i första hand vik -

Nr 34

Tisdagen den 4 december 1962

Ang. vård och behandling av barn med neurosedynskador, m. m.

tigt att eventuella felställningar i missbildade
armar och ben korrigeras. När
barnet är omkring sex månader bör man
försöka sätta in armproteser så att barnet
om möjligt får en rumskänsla. Vid
ettårsåldern bör sedan benproteser insättas
så att barnet så småningom skall kunna
lära sig gå.

I sylte att samordna de olika behandlingsmomenten
har ett särskilt gemensamt
arbetsteam bildats vid Eugeniahemmet
och Norrbackainstitutet.

För att så snabbt som möjligt komma
till rätta med de mycket svåra speciella
problem av helt ny art som bl. a. protestillverkning
och påsättning innebär, har
Kungl. Maj :t medgivit en expertgrupp —
läkare, bandagemästare och sjukgymnast
— att resa till Tyskland, där man på
grund av det stora antalet neurosedynskadade
har särskilt stor erfarenhet av
dessa problem. Vidare har Norrbackainstitutet
erhållit personell förstärkning på
sin bandageverkstad för arbetet med protestillverkningen.

För de hörselskadade neurosedynbarnen
är det viktigt att hörselprövningar
göres så tidigt som möjligt. Detta bör i
första hand ske genom de audiologiska
avdelningarna vid karolinska sjukhuset
och Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg.

Av det anförda framgår att möjligheter
finns att vid redan befintliga institutioner
mottaga och vårda neurosedynskadade
barn. Det synes därför i varje
fall icke för närvarande påkallat eller
ens önskvärt att särskilda institutioner
tillskapas för ändamålet.

I fråga om kontakten mellan vårdmyndigheterna
och de neurosedynskadade
barnens föräldrar vill jag understryka
att barnen redan under nyföddhetsperioden
bör ha blivit undersökta av barnläkare
eller ortoped och att de även i fortsättningen
förutsättes stå under läkaruppsikt.
Den form av kontakt som därmed
skapas synes vara den lämpligaste
utgångspunkten för en bedömning av erforderliga
åtgärder. Vidare vill jag framhålla
att Eugeniahemmets kurator ger
råd och upplysningar om vårdplatser till
föräldrar över hela landet och efter kontakt
med läkare förmedlar anvisningar

om hur barnet på bästa sätt skall kunna
omhändertagas.

Som interpellanten framhållit visar erfarenheterna
av de skador neurosedynet
nu och tidigare röda hund i ett visst skede
i graviditeten förorsakat angelägenheten
av att den prenatala forskningen
rörande de faktorer som åstadkommer
fosterskador intensifieras. Man vet ännu
allt för litet om de faktorer som kan ha
inverkan på fostret. Neurosedynkatastrofen
har riktat strålkastarljuset på läkemedlens
roll i detta sammanhang. I det
moderna samhället har ju konsumtionen
av verksamma men också mera riskabla
mediciner alltmer ökat. Jag vill erinra
om att det förslag till läkemedelsförordning,
som avgivits av Kungl. Maj :t, syftar
till en skärpning av den nuvarande iäkemedelskontrollen.
Det sägs uttryckligen
att intet läkemedel skall få användas
förrän det konstaterats att det vid normal
användning inte medför skadeverkningar
som står i missförhållande till
den avsedda effekten. För de kliniska
undersökningar som härvid kan bli nödvändiga
bör kliniska farmakologer anställas
i första hand vid undervisningssjukhusen.

I detta sammanhang vill jag erinra om
att det vid WHO:s möte i maj i år har
vidtagits åtgärder för att utreda möjligheterna
av internationell samverkan vid
den kliniska prövningen av nya läkemedel.
En europeisk förening för studiet av
läkemedels giftighet har nyligen stiftats
och medicinalstyrelsen kommer att där
vara representerad.

Forskningen rörande fosterskador torde
få ske dels kliniskt, dels djurexperimentellt.
Erfarenheterna av djurförsök
med neurosedyn visar att det kan vara
en stor diskrepans mellan skadorna på
foster hos ett eller flera djurslag och hos
människa. Enbart djurexperimenten
forskning kan således aldrig bli tillräcklig.
Statens medicinska forskningsråd
har en särskild subkommitté för läkemedelsforskning
och har inrättat en särskild
forskartjänst i detta ämne men kräver
ökade medelsresurser för bl. a. en
vidgad prenatal forskning. Framställningen
prövas på sedvanligt sätt i den

Tisdagen den 4 december 1962

Nr 34

Ang. vård och behandling av barn med neurosedynskador, m. m.

kommande statsverkspropositionen. Vidare
har läkemedelsindustrien ställt betydande
belopp till förfogande för ifrågavarande
ändamål.

Vad jag nu anfört ger vid handen att
vårdmöjligheter för neurosedynskadade
barn redan tillskapats eller planeras i en
omfattning som åtminstone såvitt nu kan
bedömas torde få anses tillfredsställande.
Jag vill också hoppas att de strängare
kontrollbestämmelser som redan föreslagits
och den läkemedelsforskning
som påbörjats såväl här i landet som internationellt
skall skapa förutsättningar
för att liknande skador i framtiden skall
kunna begränsas eller förhindras.

Herr talman, härmed anser jag mig ha
besvarat interpellationen.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet få
framföra ett tack för svaret. Om jag personligen
är nöjd med det eller inte har
väl i själva verket ingen betydelse och
kan knappast intressera någon. Däremot
är det av den största vikt att de människor
som blivit offer för vad man förvisso
kan kalla »en internationell tragedi»
känner större trygghet och säkerhet
inför framtiden än vad de nu påtagligen
gör.

De små barn vilkas missbildningar blivit
följden av att deras mödrar intagit
den farliga medicinen neurosedvn — i
de allra flesta fall för att mildra den svåra
havandeskapstiden eller göra den
dräglig — har visserligen ingen möjlighet
att känna vare sig fruktan eller hopp,
men den tid kommer säkert då de med
skäl kan fråga sig vad samhället har
gjort för dem. Deras föräldrar, av vilka
jag träffat några, kommer kanske aldrig
över den fruktansvärda chock de fick
och kommer heller aldrig över sin oro
för hur deras barn skall få chansen till
ett såvitt möjligt normalt liv. Det blir säkert
ett livslångt lidande för dessa familjer,
och den gruppen kan knappast efter
statsrådets svar känna full trygghet för
att deras problem skall lösas genom de
stödåtgärder som föreslagits och avses

vara tillräckliga. Jag tror inte de är nog.

Av svaret framgår att statsrådet anser
att gruppen av neurosedynskadade barn
bör inrangeras i vårdsystemet för cpbarnen
och av psykologiska skäl inte
bilda en särskild grupp, trots att det kan
bli fråga om helt nya problem enligt vad
statsrådet själv anser. Att dessa barn
skall få den bästa vård på de kvalificerade
institutioner där cp-barnen bereds
vård, därom råder väl ingen meningsskillnad.
Där har det byggts upp en ortopedisk,
pediatrisk och audiologisk-logopedisk
expertis, och där bör naturligtvis
alla dess resurser utnyttjas. Mot dessa
åtgärder är ingenting att säga. Om man
däremot i andra hänseenden, exempelvis
ekonomiskt, skall behandla de neurosedynskadade
barnen som en specialgrupp,
därom kan naturligtvis delade
meningar råda.

Jag förstår de läkare som anser att det
finns andra barn som blivit lika svårt invalidiserade
vid förlossningen som de
här barnen, kanske också därför att modern
använt andra läkemedel om vilka
man att döma av de senaste dagarnas
varningar mot postafen inte vet särskilt
mycket. Dessa barn skulle alltså vara i
lika stort behov av vård och stöd som
de neurosedynskadade. Men jag förstår
också innerligt väl framför allt att föräldrarna
till dessa neurosedynskadade
barn anser att samhället i deras fall är
direkt skadevållare till olyckan och att
samhället därför bör åtaga sig ansvaret
för barnen på ett särskilt sätt.

Det tjänar inte mycket till att diskutera,
hos vem det fruktansvärda ansvaret
för att neurosedyn användes så länge och
gavs till så många patienter egentligen
ligger — ingenting kan därmed göras
ogjort. Det faktum, att när ett nytt läkemedel
— postafen — fick blotta misstanken
på sig att kunna vålla skador på
foster gick varningen omedelbart ut genom
radio, TV, läkare och press, måste
dock inge allmänheten den föreställningen
att något måste ha hakat upp sig när
det gällde varningen mot neurosedyn —
den dröjde länge, vilket fick de mest
fruktansvärda risker som följd.

Ett snabbare ingripande på mindre

Nr 34

Tisdagen den 4 december 1962

Ang. vård och behandling av barn med
slentrianmässiga vägar borde ha kunnat
minska skadorna. En viss yrvakenhet inför
hela problemet med fosterskador som
föranletts av läkemedel tycker jag också
att den stora diskussionen i söndags vid
läkarriksstämman också tyder på.

För 30 år sedan vågade jag, ung och
grön men själv med flera graviditetsförgiftningar,
fråga varför så litet gjordes
just när det gäller riskerna för fostret
och modern. Visst har det gjorts en del
sedan dess, det vill jag understryka. Men
man blir onekligen förvånad över en del
brister. I vårt land, som verkligen förefaller
vara statistikens förlovade land,
har man inte ordentligt registrerat och
gjort statistik på de fosterskador som förekommer.
En sådan åtgärd borde vara
det primära när det gäller att om möjligt
komma orsakerna till skadorna på
spåren och försöka finna bot för dem.
Vi måste ha ökade möjligheter att registrera
och följa fosterskadorna.

Nu har tydligen åtgärder vidtagits för
att få fram en pålitligare statistik, vilket
måste hälsas med tillfredsställelse. Arbetet
med detta måste intensifieras. Vad
de neurcsedynskadade barnen beträffar,
uppger statsrådet att 60 å 70 barn behöver
särskild vård och behandling. Av
dessa måste ett 40-tal barn vårdas på institutioner
åtminstone periodvis. Jag förmodar
att statsrådet där stöder sig på den
Winbergska utredningen, men såvitt jag
har mig bekant omfattar den endast barn
med skelettskador. De barn som har inre
missbildningar eller hörselskador faller
alltså utanför den anförda statistiken. Att
de inte medtagits beror helt enkelt på att
deras skador inte kan diagnostiseras vid
så tidig ålder; dem kan man upptäcka
först senare. Tyvärr måste vi räkna med
att gruppen av neurosedynskadade barn
därmed kommer att växa ytterligare —
med hur många lur vi aldrig få veta.

Naturligtvis får de barn som tas in på
de institutioner statsrådet räknade upp
i sitt svar, nämligen Eugeniahemmet,
Bernadottehemmet och Bräcke-Östergård,
den mest förstklassiga vård som
över huvud taget kan ges, med alla utgifter
täckta för föräldrarna. Här gäller
det ju främst att förse många av barnen

neurosedynskador, m. m.

med proteser av ett alldeles nytt slag. Men
självfallet ökar detta arbetsbördan oerhört
på de bandageverkstäder som är
knutna till dessa avdelningar. Bandageverkstäderna
är ju en nyckelplats för att
vården skall kunna genomföras, och därför
tar man naturligtvis med tacksamhet
emot en försäkran att åtminstone Norrbackainstitutet
fått en personalförstärkning.
Efter vad jag erfarit läggs ett omfattande
nytt arbete ovanpå vad som redan
nu är en stor arbetsbelastning. Här
gäller det ju att snabbt under barnens
späda år få fram och byta proteser i stor
omfattning. Här skall verkligen ingen
behöva be förgäves om anslag till ökad
personal i framtiden.

Helt andra aspekter kan man lägga på
barnens vård i hemmet. De både ekonomiskt
och känslomässigt svårbemästrade
problemen finns i många hem där neurosedynskadade
barn redan vistas. Och
problemen kommer att inställa sig ännu
mer i framtiden när de barn som nu
vistas på olika institutioner kommer hem
till föräldrarna periodvis eller för alltid.
Jag undrar om någon av oss, som inte
upplevt hur det är att dagligen vårda och
specialträna ett så handikappat barn som
många av dessa små är, ens med uppbjudande
av all fantasi kan fatta vad detta
innebär för en mor — och det blir huvudsakligen
på henne som arbete och ansvar
för barnens dagliga liv faller. Jag
skall bespara kammarens ledamöter en
skildring av hur de svårast skadade barnen
ser ut. Men så mycket vill jag ha sagt
som att deras stympade lemmar, om de
över huvud taget har några, skär förtvivlat
mot den kloka och ivrigt nyfikna
blicken i deras ögon och deras söta barnansikten.
De flesta av dessa barn är inte
mentalskadade, och snart kommer de att
kunna fråga: Varför skaffar ingen mig
kontakt med andra och med det levande
livet? Varför skall jag sitta här och inte
kunna gå, inte kunna gripa något eller
inte kunna höra?

Och den frågan kommer de att få ställa
om inte samhället träder till med sina
resurser. Ty det fordras ett oändligt tålamod
och en oändlig fond av energi och
tid för att i hemmen träna dessa barn.

Tisdagen den 4 december 1962

Nr 34

Ang. vård och behandling av barn med neurosedynskador, m. m.

Vem skail hjälpa föräldrarna med det?
Jag skall bara ta ett enda exempel bland
dessa barn som jag träffat och vilkas föräldrar
verkligen inte är vare sig påstridiga
eller verklighetsfrämmande när det
gäller samhällelig hjälp. Det barnet har
inga andra synliga skador än missbildade
tummar. Men han har inga inneröron
utan endast vävnader — han hör alltså
inte, har inget balanssinne och kan inte
flytta ögonen utan måste röra hela huvudet.
Han förefaller annars enligt läkare
och föräldrar att vara mentalt frisk, är
pigg och glad och snäll. Det är tänkbart,
säger doktorn, att han kan ha några hörselrester,
men då måste dessa tränas upp
dagligdags, timme ut och timme in. Därtill
kommer träning av hans balanssinne.
Hur skall mamman kunna ha tid och
krafter till detta — dag ut och dag in, år
ut och år in? Hon vill gärna ha sin lille
pojke hemma. Om hon har råd att anställa
någon extra kraft för att träna pojken
— det behövs inte alls specialutbildning
utan bara tålamod och uthållighet
— så måste det hela bli mycket dyrt;
den här familjen räknar med över 600
kronor i månaden om det skall kunna bli
något resultat. Får inte detta barn daglig
och långvarig träning — och det finns
många andra i hans situation eller i en
ännu sämre — så förblir han hela livet
igenom bakom en ogenomtränglig mur.
Vi bör i detta land ha råd att ge dessa
familjer den ekonomiska hjälp de behöver
för barnen. — Jag skall strax återkomma
till detta.

Bland de förslag som diskuterats för
att hjälpa dessa barn och deras familjer
har också varit en kurator. Fn sådan
skulle självfallet vara till stort stöd när
föräldrarna behöver någon att rådfråga
och bli uppmuntrade av. Tragedien är
större för dessa föräldrar än för andra
som fått barn med missbildningar. Dessa
föräldrar vet orsaken. Modern vet att det
var den medicin hon tog som är orsaken
till att hennes barn dömts till livslångt
lidande. Man må predika aldrig så mycket
för dem att deras skuldkänslor är
oberättigade eller överdrivna — de kommer
ändå inte ifrån dem.

Flera familjetragedier har följt i neu -

rosedynverkningarnas spår. Mödrar har
blivit oförmögna att sköta sina andra,
friska barn. Många hem har blivit splittrade.
Nog behöver dessa föräldrar allt
det stöd de kan få av en kurator. Ett uttryck
för att stöd behövs är ju den föräldraförening
som bildats. Det är bara
två timmar sedan föräldrar i den föreningen
framträdde i radio och skildrade
sina bekymmer. Jag fäste mig då vid
att en ung mor berättade, att hon på det
sjukhus där förlossningen skett inte hade
fått något enda ord till stöd eller uppmuntran
eller något råd för hur hon
skulle förfara i framtiden.

I den mån som inte den nuvarande kuratorn
på Eugeniahemmet räcker till för
alla, och det förefaller vara en alltför
stor arbetsbörda, bör en särskild kurator
vara ett av de närmast till hands liggande
realiserbara önskemålen för denna
föräldragrupp.

Ett annat önskemål är att föräldrarna
skall få de ekonomiska möjligheter de
behöver för att kunna resa med barnen
till och från behandlingsinstitutionen för
att t. ex. byta proteser. Många av föräldrarna
har långa och dyra resor, och uppehället
i storstaden blir dyrt under den
tid som de lär sig att själva träna barnen
inför vistelsen i hemmen. Även i
dessa situationer behöver de naturligtvis
någon ekonomisk hjälp.

Det råder ingen tvekan om att det bästa
för de flesta av dessa barn är, om de
efter behandling och specialvård på en
institution sådan som Eugeniahemmet
kunde få vara hemma hos föräldrarna
och få kontakten med dem och syskonen.
Allt görs också för alt knyta denna
kontakt så tidigt som möjligt. Men det är
då som behovet av ekonomisk hjälp inträder
för de allra flesta. Därvid finns
det flera vägar att diskutera.

Jag vill som ett alternativ nämna ett
vårdbidrag för dem som sköts hemma
Enligt lagen om allmän försäkring utgår
ju en särskild ersättning, s. k. invaliditetsersättning,
för invalidiserade i arbetsför
ålder, vilkas inkomst är sådan att
de inte äger åtnjuta förtidspension. Denna
ersättning är 2 000 kronor om året,
och det vore ju tänkbart att ge foster -

Nr 34

Tisdagen den 4 december 1962

Ang. vård och behandling av barn med neurosedynskador, m. m.

skadade barn ett belopp motsvarande
invaliditetsersättningen till dess de uppnått
16 års ålder, då eventuellt förtidspension
plus invaliditetstillägg träder i
stället. I annat fall utgår ju invaliditetsersättning
även i fortsättningen. Yi skall
inte tala om vad staten skulle spara på
att barnen sköttes hemma. Under 60 kronor
per dag lär vi väl inte komma på en
sådan anstalt som dessa barn skall skötas
på.

Ett annat alternativ är ökade barnbidrag
för dessa barn. När skolåldern sedan
kommer och därefter yrkesutbildningen
kunde man tänka sig utbildningspremier
eller räntefria lån.

Vissa av dessa barn måste också placeras
i fosterhem, om de inte hör till gruppen
av de svårast skadade. Det kommer
för små och fattiga kommuner att bli
mycket dyrt. Från en kommun i Stockholms
närhet har jag fått uppgiften att
ett sådant fosterbarn kostade 16 kronor
om dagen och att man motsåg en lång
tids placering av det barnet. Jag tycker
inte alls att summan är i överkant, men
jag kan förstå om en kommun anser att
vården av dessa barn mer är statens än
deras sak.

Jag har fullt klart för mig att jag möts
av argumentet: Varför bara dessa barn
och inte andra som är lika handikappade
och tarvar lika stor omsorg från föräldrarnas
sida? Och jag är beredd att
svara att vi borde bygga ut hjälpåtgärderna
även för dem. Men låt oss då börja
med den avskilda grupp, som genom
ett så fruktansvärt misstag från samhällets
sida har kommit direkt i blickpunkten.

I likhet med herr statsrådet vill jag
också uttala min tillfredsställelse över
att den läkemedelsförordning, som vi i
dag i andra lagutskottet har justerat utlåtandet
till, skärpt den nuvarande läkemedelskontrollen.
Vi är alla läkekonsten
tacksamma för de läkande och lindrande
medel den ger oss, men riskerna är
uppenbara genom alla de nya preparat
som kastas ut på marknaden. Det vänjer
också människorna vid ett medicinerande
och tablettätande, så att de snart har
behov av en tablett för varje livssitua -

tion. Det är mycket tänkbart att vi snart
får strama åt iäkemedelsförordningen
ännu mer. Vad vi behöver är naturligtvis
en intensifierad internationell läkemedelskontroll
just i samarbete med
WHO och den europeiska sammanslutning
som statsrådet nämnde i sitt svar.

Till sist, herr talman, endast några ord
om anslagskrav för fortsatt forskning,
vilket också aktualiserats genom det
skedda.

För min del förutsätter jag självfallet
att den begäran om anslag för vidgad
prenatal forskning, som statens medicinska
forskningsråd inkommit med,
också blir beviljad. Det gäller i år en ökning
med 3 550 000 kronor. Denna forskning
ligger ju endast på startplanet. I
exempelvis Uppsala har genom privat
initiativ ett forskningslaboratorium med
medel avsedda för fem år kommit till
stånd. Men detta är enligt experterna en
ytterst omständlig forskningsuppgift,
som tarvar mycket pengar och som måste
bedrivas på olika håll och angripas
från olika utgångspunkter. Utan statens
utbyggda stöd lär det inte gå. Låt oss ta
varning av den tragedi som har inträffat.
Det finns för samhället möjligheter
att ingripa, och det är av stort intresse
att få reda på om herr statsrådet anser
något eller några av dessa alternativ vara
sådana, att de kan snabbt genomföras.

Jag ber att än en gång få tacka för svaret.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! De frågor som man väl
i detta sammanhang först ställer sig är
ju de som fru Hamrin-Thorell har tagit
upp i sin interpellation, nämligen om en
skyndsam förstärkning av möjligheten
till vård och behandling, särskilda åtgärder
för att underlätta rådgivning och
kontakt samt en omedelbar förstärkning
av de ekonomiska resurserna för den
medicinska forskningen. Det är de tre
frågor som har ställts i interpellationen,
och på dem har jag lämnat ett svar, som
jag fick den uppfattningen att fru Hamrin-Thorell
i stort sett var till freds med.

Tisdagen den 4 december 1962

Nr 34

Ang. vård och behandling av barn med neurosedynskador, m. m.

Av svaret framgick att vi inte har sparat
på något. Vad de institutioner, som
i första hand får ta kontakterna, har begärt,
det har också från vår sida tillmötesgåtts.

Ett annat problem är självfallet det
ekonomiska, som fru Hamrin-Thorell tog
upp i sitt inlägg, och det är klart att man
kan ställa frågan hur långt man skall
vara beredd att gå och vilka former för
stöd och hjälp åt föräldrar som man skall
tänka sig. Men den frågan måste ju också
bli föremål för en prövning och en
diskussion.

Jag har i mitt svar sagt att användningen
av neurosedyn har givit upphov till
en internationell tragedi, en tragedi som
har drabbat också människor i vårt land,
för vilka vi naturligtvis känner medlidande;
vi kan inte i ord kläda den känsla
som vi skulle vilja ge uttryck för, när
vi har sett dessa barn.

Det lönar sig heller inte att föräldrarna
ställer några förväntningar på samhället
i detta avseende. Jag tycker det är
riktigt och rimligt att man från samhällets
sida är öppen för diskussioner om
vad man skall göra för att bistå, utöver
det vi redan har talat om här. Jag tror
att det är lämpligt med en vårdform för
barnen som växlar mellan institutionen
och hemmet, där man hoppas att föräldrarna
så långt det är möjligt skall kunna
ha kontakt med barnet.

Fru Hamrin-Thorell har tagit upp frågor
om exempelvis träningen för användandet
av protes. Så vitt jag förstår
måste detta ske på institutionen, där proteserna
skapas och fastsättes och där den
första träningen i hur rörelsemekanismen
användes får ske. Det är självfallet
att de som skall ha vårdnaden om barnen
i hemmet på ett tidigt stadium måste
få träning för att kunna hjälpa barnen.
Det är på denna basis den nödvändiga
kontakten mellan institutionen och
föräldrarna måste komma till stånd. Här
spelar inte minst kuratorn en betydelsefull
roll. Vi har haft kontakt med företrädare
för institutionen Eugeniahemmet
i dag, där kuratorn säger att det nu
börjar utvecklas kontakter mellan föräldrarna
och institutionen framför allt då

via kuratorn. I den mån kuratorn på
grund av för tung arbetsbörda inte kan
klara uppgiften måste vi se till att det
finns tillräcklig arbetskraft för att dessa
kontakter skall kunna upprätthållas.

Frågan om kostnaderna för proteserna
kommer naturligtvis också in i bilden.
Genom den reform som trädde i
kraft den 1 juli i år har samhället tagit
på sig kostnaderna för de ortopediska
hjälpmedlen, över huvud taget står vi
öppna för diskussioner om de ekonomiska
problemen.

Jag vet att föräldrar redan har skrivit
till landsting och begärt vårdnadsbidrag.
Från landstingets sida är man inte
beredd att göra något generellt medgivande,
men däremot vill man ta upp frågan
till diskussion för varje individuellt
fall, där ansökan kommer in. Det visar
ju ändå att landstingen i egenskap av
huvudmän för sjukvården ställer sig välvilliga
till dessa frågor. Kan man inte
därigenom uppnå tillfredsställande resultat
får diskussioner också föras med de
statliga myndigheterna. Jag tror att man
i detta sammanhang, i kontakten med representanter
för föräldraföreningen,
skall kunna föra den diskussionen och
söka skapa former för det bistånd som
samhället rimligen bör lämna.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag måste ärligt säga att
jag verkligen inte misstänkt att statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
skall ha annat än en mycket positiv inställning
till hjälpåtgärder för de neurosedvnskadade
barnen, och jag ber att
få tacka för de utökade upplysningar
som herr statsrådet nu har lämnat.

Jag tror att det är i två situationer som
det fordras direkt och snabbt stöd. För
det första gäller det att skapa möjlighet
för mödrarna att uppehålla sig vid de institutioner
där barnen nu vårdas, så att
de kan lära sig att träna barnen och genomföra
träningen när barnen kommer
hem. Det blir naturligtvis en dyrbar historia
för de föräldrar som exempelvis
bor i Norrland att göra dessa resor och
dessutom uppehålla sig i storstaden, och

Nr 34

Tisdagen den 4 december 1962

Ang. vård och behandling av barn med neurosedynskador, m. m.

jag tror att de behöver ekonomisk hjälp.

För det andra är det naturligtvis de
fall som jag nämnde i mitt första inlägg,
nämligen då föräldrarna åtar sig att sköta
barnen hemma och ge dem den dagliga
träningen. Jag tänker då mest på de
hörselskadade. Det lär ta fem timmar om
dagen att träna upp de hörselrester som
kan finnas hos ett hörselskadat barn, och
det är en nästan ogenomförbar uppgift
för en ensam mamma att klara. Hon måste
ha hjälp, om det inte skall bli så att
hon ger upp och inte orkar hålla på med
träningen för den övriga familjens och
de friska barnens skull. Jag tror att det
är viktigt att man snabbt sätter in ekonomisk
hjälp i någon form. Jag är tacksam
för att höra att statsrådet har sin
uppmärksamhet riktad på de olika vägar

som kan beträdas för att hjälpa den här
gruppen av barn.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 178—186, bevillningsutskottets
betänkanden nr 61
och 64—67, första lagutskottets memorial
nr 43 och utlåtande nr 44 samt allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 54.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.37.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 5 december 1962

Nr 34

Onsdagen den 5 december

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
fröken Mattson för tiden den
6—den 9 innevarande månad för bevistande
av sammanträde med Europarådets
flyktingkommitté i Paris.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 383, i anledning av väckta motioner
angående kommunernas återbetalningsskyldighet
för statsbidrag till lärarbostäder;
och

nr 384, i anledning av väckta motioner
om statsbidrag till uppförande av simanläggningar
vid skolor.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag ber att få lämna ett meddelande
om plena i fortsättningen och om höstsessionens
avslutande.

Ett extra bordläggningsplenum hålles
måndagen den 10 december kl. 14.00.
Särskilt för att bereda ytterligare utrymme
för interpellations- och frågesvar hålles
arbetsplenum tisdagen den 11 december
med början klockan 11.00. Det arbetsplenum
som hålles onsdagen den 12,
med början kl. 10.00, avses bli höstsessionens
sista plenum i första kammaren.
Endast om kamrarna stannar i skiljaktiga
beslut sammanträder kammaren
torsdagen den 13 december, i så fall med
början kl. 10.00.

Om en enhetlig nordisk lagstiftning rörande
rätten till näringsutövning

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
KLING, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara herr Gösta Jacobssons
interpellation om en enhetlig nor -

disk lagstiftning rörande rätten till näringsutövning,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! I en till statsministern
ställd interpellation, som har överlämnats
till mig, har herr Gösta Jacobsson
frågat, om statsministern är beredd att
ta initiativ till nordiska överläggningar
för utrönande av förutsättningarna för
en i huvudsak enhetlig nordisk lagstiftning
rörande rätten till näringsutövning.

Till svar på interpellationen får jag
anföra följande.

Frågan om nordiska medborgares rätt
till näringsutövning i annat nordiskt land
än hemlandet har sedan år 1954 fortlöpande
varit föremål för Nordiska rådets
uppmärksamhet. Ehuru de olika ländernas
lagstiftning på området företer betydande
skiljaktigheter, har numera — på
rekommendation av rådet — praxis vid
meddelande av tillstånd till näringsutövning
liberaliserats i sådan utsträckning,
att reciprocitet för de olika ländernas
medborgare kan sägas ha väsentligen
uppnåtts.

Under senare tid har emellertid frågan
om näringslagstiftningens utformning
aktualiserats också i anslutning till
de europiska integrationssträvandena.
Mot denna bakgrund har jag enligt bemyndigande
den 28 juni i år tillkallat
fem sakkunniga med uppdrag att verkställa
en allmän översyn av de frågor
som sammanhänger med rätt att här i riket
förvärva egendom och driva näring.
I direktiven för utredningen, som har
antagit benämningen etableringsutredningen,
har inte uttryckligen angivits,
att utredningsarbetet skall bedrivas i
nordiskt samarbete.

Den som äger kännedom om det intima
samarbetet inom Norden på lagstiftningsområdet
må naturligen känna sig
förvånad över detta. Det förhåller sig ju
på det sättet, att det numera knappast
förekommer något område inom lagstiftningen
—- bortsett från de rent konstitu -

Nr 34

Onsdagen den 5 december 1962

Om en enhetlig nordisk lagstiftning rörande rätten till näringsutövning

tionella frågorna — där inte ett nordiskt
samarbete förekommer. Vi har på lagstiftningsområdet
inom Norden faktiskt
nått längre i integrationssträvandena än
till och med delstaterna i många existerande
federala stater.

Att etableringsutredningen i sina direktiv
icke uttryckligen uppmanats att
bedriva sin utredning i nordiskt samarbete,
sammanhänger emellertid med
att någon direkt motsvarighet till denna
utredning inte finns i de övriga nordiska
länderna. I de berörda länderna utredes
nämligen hithörande problem i annan
ordning. Detta innebär likväl inte,
att de nordiska aspekterna på denna fråga
kommer i skymundan. Frågan om
nordiskt samarbete beträffande lagstiftningen
om rätt till näringsutövning har
nämligen aktualiserats i annan form. I
enlighet med beslut vid det nordiska justitieministermötet
i Reykjavik i september
i år kommer samtliga nordiska länder
att tillsätta ett samarbetsutskott för
att utreda förutsättningarna för att bevara
ock utveckla den nordiska rättsgemenskapen
för det fall att ett eller flera
av de nordiska länderna blir medlem av
eller på annat sätt knytes till den europeiska
ekonomiska gemenskapen. I detta
samarbetsutskott kommer naturligen också
lagstiftningen om rätt till näringsutövning
att behandlas.

Slutligen vill jag framhålla, att etableringsfrågorna
har en central plats också
bland de arbetsuppgifter, som ankommer
på det nordiska ekonomiska samarbetsutskottet
och att överläggningar om
dessa problem har förekommit inom ramen
för detta nordiska samarbetsorgan.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Jag tackar herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet för
interpellationssvaret, som jag finner i huvudsak
tillgodose mina egna funderingar
i detta ämne.

Jag noterar med intresse och tillfredsställelse,
att vid det nordiska justitieministermötet
i Reykjavik i september
överenskommelse träffats om tillsättande
av ett samarbetsutskott för att utreda

förutsättningarna för att bevara och utveckla
den nordiska rättsgemenskapen
för det fall att ett eller flera av de nordiska
länderna i en eller annan form knytes
till den europeiska ekonomiska gemenskapen
samt att i detta samarbetsutskott
jämväl lagstiftningen om rätt till
näringsutövning kommer att behandlas.

Tyngdpunkten i interpellationssvaret
ligger enligt mitt bedömande i poängterandet
av den nordiska rättsgemenskapen
på detta betydelsefulla område. Icke
minst sett från skånsk horisont skulle
det bli av stort praktiskt värde, om en
harmonisering av hela detta lagstiftningskomplex
kunde komma till stånd.
Handelsutbytet över Öresund utvecklas
undan för undan, så att de nationella
gränserna alltmera utsuddas. Den önskvärda
harmoniseringen gäller inte bara
frågan om reciprocitet för det ena landets
invånare i det andra landet, utan
hela lagstiftningssystemet som sådant.
Förutsättningar för en nordisk rättsgemenskap
på detta område är enligt min
mening numera för handen, sedan danskar
och norrmän börjat rucka på sina
tidigare ståndpunkter. Även från svensk
sida torde det emellertid krävas eftergifter.
Hänsyn måste också tagas till lagstiftningen
ute i Europa i övrigt.

Jag har tolkat interpellationssvaret på
så sätt, att det av justitierådet Otto
Petrén utarbetade betänkandet i ämnet,
som framlades i våras, icke kommer att
läggas till grund för omedelbara lagstiftningsåtgärder
vare sig i vad det gäller
utlänningars näringsutövning eller i
fråga om förslaget till förordning om
tillfällighetsförsäljning, utan att man
kommer att lägga hela frågan på is i avvaktan
på vad som kan framkomma på
det nordiska planet. Jag tycker att detta
vore klokt.

Vad sedan angår det praktiska samarbetet
på lagstiftningsområdet vill jag
fästa uppmärksamheten på att detta samarbete
på andra områden är anförtrott
åt nationella specialkommittéer, som
överlägger med motsvarande kommittéer
i de övriga nordiska länderna. Ett sådant
arrangemang torde bli nödvändigt även i
detta fall, om man skall komma till posi -

Onsdagen den 5 december 1962

Nr 34

Ang. inträdesfordringarna vid sjukgymnastinstituten

tivt resultat. Jag kan nämna att i Danmark
arbetar sedan ett par år tillbaka en
näringslagskommission under ordförandeskap
av departementschefen Otto Muller
och att dess betänkande lär komma
att föreligga inom de närmaste månaderna.

Herr justitieministern har i interpellationssvaret
uttryckt förståelse för det
fall, att den intresserade iakttagaren känt
förvåning över att i direktiven för etableringsutredningen
icke uttryckligen angivits,
att utredningsarbetet skall bedrivas
i nordiskt samarbete. Denna förvåning
bottnar framför allt däri, att ej heller
i direktiven för den Petrénska utredningen
det nordiska samarbetet över
huvud taget omnämnts och att som följd
därav några nordiska kontakter icke tagits.
I utredningsmaterialet har motsvarande
lagstiftning i de övriga nordiska
länderna icke ens redovisats. Så mycket
större är tillfredsställelsen över att man
i den nya omgången är inne på en ny
och konstruktiv nordisk linje på detta
lagstiftningsområde.

Jag ber ännu en gång att få framföra
mitt hjärtliga tack för svaret.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! I anledning av herr Jacobssons
sista reflexioner i fråga om det
nordiska samarbetet vill jag bara framhålla,
att när den Petrénska utredningen
tillsattes förelåg inte förutsättningar för
ett samarbete på detta område. Det är
därför med så mycket större glädje som
jag i dag kan nämna, att vi just färdigställt
också direktiv för en samnordisk
utredning om en total översyn av aktiebolagslagstiftningen.
Denna är ju ändå
bland det viktigaste när det gäller etableringarna.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 178, i anledning av
väckta motioner om utbildning av radiotelegrafister,
bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 179, i anledning av väckta motioner
om central elevintagning och inträdesfordringarna
vid sjukgymnastinstituten.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Ang. inträdesfordringarna vid sjukgymnastinstituten I

en inom andra kammaren av fru
Gunne väckt motion (II: 312) hade hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om en utredning angående
införandet av studentexamen eller
därmed jämförliga kunskaper som
fordran för inträde vid sjukgymnastinstituten.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
motionen II: 312 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson, herrar Ragnar Bergh och
Staxäng, fröken Elmén samt herrar Nilsson
i Göingegården och Nelander, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
motionen II: 312, i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört.

Reservanterna hade ansett det lämpligt,
att frågan om inträdesfordringarna
till sjukgymnastinstituten av Kungl. Maj :t
upptoges till bedömande i samband med
prövningen av ett av professor Torgny
Sjöstrand avgivet betänkande rörande
ökad utbildning av sjukgymnaster.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Den här frågan gäller
ju inträdesfordringarna vid sjukgymnastinstitutet,
som i Stockholm sorterar
under karolinska institutet och i Lund
under universitetet där.

I reservationen yrkas, »att riksdagen

Nr 34

Onsdagen den 5 december 1962

Ang. inträdesfordringarna vid sjukgymnastinstituten

må, i anledning av motionen II: 312, i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet anfört». Till synes är
det kanske inte så stor skillnad mellan
utskottets hemställan och reservanternas,
men där är ändå en skillnad som är
ganska väsentlig. Utskottet vill inte gå
med på utredning i ärendet, därför att
utskottet anser att det bör finnas möjligheter
även för andra än studenter att
komma in vid sjukgymnastinstituten.

.Tåg förstår inte riktigt innebörden av
utskottets skrivning. Där heter det, att
det »icke synes utskottet tillrådligt att
vidtaga åtgärder, som i framtiden kan
försvåra tillträdet till sjukgymnastbanan».
Det är ju ingen som önskar annat
än att det skall krävas studentexamen
eller motsvarande kunskaper. Vi
reservanter menar, att huvudfrågan här
är vilka grundkunskaper som kräves för
att vederbörande elever skall kunna tillgodogöra
sig den nödvändiga utbildningen.

Utskottet hänvisar till att konkurrensen
redan lett till att det övervägande
antalet elever avlagt studentexamen. Det
är klart att konkurrensen har betytt en
hel del, men jag tror inte att den är
den väsentliga orsaken till kravet på studentexamen,
utan anledningen härtill är
antagligen att man har funnit att det
kräves en högre kvalitet på utbildningen.
Det är ju så att sjukgymnasternas
ansvar och arbetsuppgifter under utvecklingens
gång har förändrats så att
detta inverkat också på utbildningens
kvalitet.

I motionen hänvisas det till vissa synpunkter,
som framförts av Legitimerade
sjukgymnasters riksförbund i samband
med SACO:s remissyttrande angående
grundskolan. Av detta yttrande framgår
just, att ansvaret för dessa yrkesutövare
har ökats väsentligt. Jag skall inte trötta
kammaren med att återge dessa synpunkter.
Jag skall bara nämna, vad en
del verkligt sakkunniga myndigheter har
yttrat med anledning av motionen. Medicinska
fakulteten i Lund har icke något
att erinra mot en utredning i ärendet.
Lärarrådet vid sjukgymnastinstitutet
i Stockholm säger, att studentexamen

bör krävas för inträde vid sjukgymnastinstituten,
dock att möjligheter bör finnas
även för andra sökande att bli antagna.

Lärarkollegiet vid karolinska institutet
säger: »Då vidare undervisningen
inom de även i sjukgymnastutbildningen
ingående teoretiska ämnena är sådan,
att det med nödvändighet måste förutsättas,
att eleverna ha icke obetydliga,
naturvetenskapliga grundkunskaper och
allmän läsvana för att på rätt sätt kunna
tillgodogöra sig utbildningen inom
fastställd studietid, synes det lärarkollegiet
angeläget, att utredningen verkställes
om inträdesfordringarna vid
sjukgymnastinstituten.»

Slutligen säger kanslersämbetet för rikets
universitet, att det icke har något
att erinra mot utredning av frågan i
lämpligt sammanhang.

Trots att alla de sakkunniga myndigheterna
sålunda har tillstyrkt den utredning,
varom här är fråga, har utskottsmajoriteten
inte velat gå med på
någon åtgärd i ärendet. Nu är det ju
så, att ett betänkande i ärendet har avlämnats.
Det är därför som reservanterna
yrkar att denna fråga bör upptas av
Kungl. Maj :t i samband med prövningen
av detta betänkande.

Jag ber, herr talman, med dessa ord
att få yrka bifall till reservationen.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Fröken Andersson har i
stort sett framfört såväl utskottsmajoritetens
som reservanternas synpunkter,
och jag kan därför fatta mig mycket
kort.

Jag vill emellertid erinra om att utskottet
skrivit följande: »Såsom av de i
ärendet avgivna yttrandena framgår sökte
innevarande år till de vid instituten
tillgängliga 110 platserna 661, varav 650
avlagt studentexamen.» Detta visar ju, att
det övervägande antalet sökande redan
nu har den examen, som här kräves i
reservationen.

Inom utskottet har vi ansett att riksdagen
skulle frångå sina traditioner, om
man skulle göra det omöjligt för de ung -

Onsdagen den 5 december 1962

Nr 3-1

Ang. inträdesfordringarna vid sjukgymnastinstituten

domar, som önskar gå den långa vägen,
att genomgå denna utbildning. Jag vill
erinra om att vi ju har en kår, som måste
anses vara synnerligen lämplig för sjukgymnastutbildning
— jag tänker då närmast
på våra sjuksköterskor. De flesta —
eller i varje fall många av dem — har
inte avlagt studentexeman och skulle således
på det sättet bli utestängda från
denna utbildning, och detta vill inte vi
vara med om.

Jag kan kanske också få erinra om att
det finns flera områden, där förhållandena
är ungefär likartade — jag tänker då
närmast på socionomutbildningen.

I denna kammare och likaså i medkammaren
har vi ju under årens lopp slagit
vakt om dessa i regel mycket duktiga
ungdomar, som går den långa vägen för
att nå fram till en examen, och vi vill
göra det i fortsättningen också.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fröken ANDERSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är naturligt att de
sökande i övervägande grad har avlagt
studentexamen med hänsyn till den konkurrens,
som föreligger, och till de krav,
som ställes på utbildningen.

Enligt min mening missbrukar man
nog ibland uttrycket »gå den långa vägen».
Detta får ju inte innebära att man
bara traskar den långa vägen, utan det
måste väl krävas att man förvärvar en
sådan underbyggnad att man kan tillgodogöra
sig den utbildning, som man vill
nå fram till. Eftersom jag själv har gått
den långa vägen, har jag ju någon erfarenhet
härav.

Om det tillkommer fler utbildningsplatser,
blir det ju större möjligheter för
vederbörande att bli antagna för utbildningen
— nota bene i fri konkurrens.
Vid socialinstituten kommer ju studenter
in utan prövning endast om de genom
tillräckligt höga betyg visat att de
kan tillgodogöra sig utbildningen där. I
annat fall får de pröva på samma sätt
som den långa vägens elit, folkhögskoliter
m. fl.

Man gagnar nog varken elever eller

patienter genom att sänka utbildningskraven.
En sådan sänkning skulle strida
mot andan i tiden. Jag hoppas att riksdagen
har den uppfattningen, att man
inte bör sänka utbildningens kvalitet
utan att man tvärtom bör öka den.

Herr NÄSSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Fröken Andersson vet
nog mycket val vad vi menar, när vi talar
om »den långa vägen». Fröken Andersson
nämnde att hon själv har gått
den långa vägen. Jag misstänker att om
fröken Andersson inte haft möjlighet att
gå den långa vägen, så är det möjligt att
riksdagens första kammare berövats den
goda kraft som fröken Andersson är.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Eftersom jag praktiskt
sysslar med dessa frågor ganska mycket,
har jag begärt ordet.

Att bestämma inträdesfordringarna
till sjukgymnastutbildningen är ej någon
isolerad fråga. Inom sjukvården har vi
en hel rad personalkategorier av ur kompetenssynpunkt
likartad typ. Dit hör
främst sjuksköterskor, kuratorer, barnmorskor,
arbets- och sysselsättningsterapeuter.
I flertalet länder har alla dessa
kategorier en gemensam grundläggande
sjukvårdsutbildning under det första eller
de två första åren. Detta sker för att
likformigt ge dem de för dem alla så
viktiga grundläggande kunskaperna om
sjukvården. Jag hoppas att vi i Sverige
också skall nå en sådan rationalisering.
Det är inte minst angeläget därför att
våra sjukgymnaster liksom även arbetsoch
sysselsättningsterapeuter f. n. har
en för dålig allmän sjukvårdsutbildning.
De nyutbildade sjukgymnasterna är för
närvarande inte helt kompetenta för sitt
arbete. Det krävs en viss tids praktiskt
sjukvårdsarbete för att denna brist skall
avhjälpas.

Att det i detta avseende uppstått brister
beror främst på att vid inträdet till
sjukgymnastinstituten de teoretiska meriterna
— främst studentexamen — har
övervärderats, under det att de praktis -

2 Första kammarens protokoll 1962. Nr 34

Nr 34

Onsdagen den 5 december 1962

Om höjning av statsbidraget till inbyggda
ka — främst sjuksköterskeutbildningen
— undervärderats. Resultatet har blivit,
att det är nästan uteslutande studenter
med mycket liten praktisk sjukvårdsutbildning
som kommer in vid instituten.

Riksdagen har haft detta ämne uppe
till behandling i samband med behandlingen
av propositionen nr 160/1957. I
propositionen yttrade departementschefen,
att strängare krav på teoretiska förkunskaper
än som oundgängligen erfordras
för att sjukgymnasteleverna skall
kunna följa undervisningen enligt hans
mening inte bör uppställas. Riksdagen
inte bara instämde häri, utan underströk
även vikten av det sagda.

Jag har ingenting emot att en utredning
längre fram företas, om det visar
sig rationellt att kräva en mer omfattande
teoretisk förutbildning för dessa
olika personalkategorier. Sådan utredning
måste emellertid då komma att omfatta
samtliga nämnda personalkategorier,
i främsta rummet sjuksköterskorna.
De som har det mest ansvarsfulla arbetet,
om det gäller liv och död, är ju inte
sjukgymnasterna utan sjuksköterskorna.
Att företa en isolerad utredning av en
viss kategori på detta område är meningslöst.
Man måste ta hänsyn till hela
problemkomplexet. Jag yrkar alltså bifall
till utskottets hemställan.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Jag hade egentligen inte
tänkt att åter begära ordet, men jag vill
gärna till herr Edström säga, att jag instämmer
helt i vad han yttrade bortsett
från yrkandet. Hans yttrande måste innebära,
att de som svarar för intagningen
inte tar de nödvändiga hänsynen till
den speciella utbildning det här är fråga
om. Det är bara detta, som reservanterna
åsyftar.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannnen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten av -

företagsskolor och enskilda företagsskolor
givna reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Fröken Andersson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 179 punkten
2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Om höjning av statsbidraget till inbyggda
företagsskolor och enskilda företagsskolor

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 180, i anledning av väckta motioner
om höjning av statsbidraget till inbyggda
företagsskolor och enskilda företagsskolor.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Söderberg
in. fl. (1:122) och den andra
inom andra kammaren av herr Jacobsson
i Sala m.fl. (11:139), hade hemställts,
att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj.-t anhålla om utredning rörande ökat
statsbidrag till inbyggda företagsskolor
och enskilda företagsskolor.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna 1:122 och 11:139
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade anmälts av herr
Söderberg, som dock ej antytt sin mening.

Onsdagen den 5 december 1962

Nr 34

Om höjning av statsbidraget till inbyggda företagsskolor och enskilda företagsskolor

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Statsutskottets andra avdelning
och statsutskottet har tillstyrkt
de motioner, som här har varit föremål
för utskottets behandling, i så måtto att
utskottet i likhet med motionärerna anser
att frågan behöver bli föremål för utredning.

Det kunde därför kanske anses överflödigt
att här ta till orda, men det är
sättet för utredningen som jag för min
del inte anser vara sådant som det borde
vara. Om denna fråga bakas in i en
allsidig utredning om yrkesskolväsendet
finns det risk för att den kommer att bli
så försenad, att den inte ger det resultat
som vore önskvärt. För närvarande
har vi stora ungdomskullar som väntar
på sin utbildning, och därför hastar det
med åtgärder just nu, när ungdomskullarna
är som störst. Det finns eljest risk
för felinriktning av vår yrkesundervisning,
som kan medföra felinvesteringar
i fråga om lokaler, människor och maskiner.

Jag är medveten om att det kan finnas
skäl såväl för som emot en ökning av
statsbidraget till företagsskolorna. Jag
skall försöka ange de skäl, som enligt
motionärernas mening talar för en sådan
utökning.

Eleverna i en företagsskola, som arbetar
med av staten fastställda undervisningsplaner
och med av staten godkända
lärare, borde kunna få en utbildning som
beträffande inriktning och blivande prestationsförmåga
hos eleverna i högre
grad är anpassad till näringslivets aktuella
krav än utbildningen i kommunala
skolor, eftersom växelutbildning lätt låter
sig ordnas och övningsobjekten blir
långa serier.

Det finns större möjligheter att förbättra
undervisningsmaskiner och maskinparken
liksom arbetssättet i en företagsskola,
där också lärarna i regel är i
takt med den tekniska utvecklingen. I
en kommunal skola stannar i viss grad
utvecklingen beträffande utrustning vid
den standard som rådde vid avdelningens
inrättande, och lärarnas arbetsmetod
och Verkstadstekniska erfarenhet kvar Första

kammarens protokoll 4962. Nr

blir vid läget då vederbörande anställdes
som ordinarie lärare.

I sitt yttrande har överstyrelsen för
yrkesutbildning sagt, att det inte med
statistik visats att företagsskolorna blir
billigare än de kommunala skolorna. Den
statistik som länsskolnämnden i Västmanlands
län har låtit uppställa visar
emellertid, att de kommunala skolorna
blir dyrare totalt per elev och läsår än
en företagsskola, och det gäller i särskilt
hög grad de s. k. centrala verkstadsskolorna.

En ökning av utbildningen i företagsskolor
leder erfarenhetsmässigt till minskad
rörlighet hos de anställda. De flesta
eleverna i ett företags skolor stannai
kvar eller återkommer till utbildningsföretaget.
Det innebär minskad flyttning,
vilket medför ökad effektivitet,
större frihet från olycksfall och större
trivsel.

De kommunala yrkesskolornas kapacitet
torde endast med svårighet kunna
öka ytterligare och i sådan takt att de
stora ungdomskullarna kan beredas möjlighet
till skolmässig yrkesutbildning.
Kunde man öka näringslivets benägenhet
att skolmässigt utbilda flera torde
yrkesutbildningsbehovet kunna täckas.

Bristen på yrkesskickliga yrkeslärare
kan på vissa orter vara hindrande för en
utbyggnad av de kommunala yrkesskolorna.
Företagen kan disponera om sin
personal och pedagogiskt snabbutbilda
därtill lämpade yrkesmän som redan är
anställda i företaget för lärararbete i företagets
skola om statsbidragsvillkoren
förbättras.

Väsentligt är att företagsskolorna bättre
kan anpassas efter dagsbehovet än
kommunala skolor. Om man bygger upp
kommunala skolor, d. v. s. centrala verkstadsskolor
och primärkommunala verkstadsskolor,
till stor kapacitet och behovet
senare blir mindre är riskerna för
felinvestering stora. Maskiner och verktyg
blir över, lokalerna blir svåra att
ändra till annat och allra störst blir problemet
att sysselsätta läraren. Ett företag
som har inbyggd verkstadsskola eller företagsskola
helt i egen regi kan på ett
34

Nr 34

Onsdagen den 5 december 1962

Om höjning av statsbidraget till inbyggda företagsskolor och enskilda företagsskolor

helt annat sätt dra nytta av överblivna
maskiner, verktyg, lokaler och lärare.

Givetvis får man se till att omfattningen
av företagens skolverksamhet säkerställes.
Då företagen i tider av sämre
konjunkturer kan bli benägna att minska
på utgifterna för skolmässig yrkesutbildning
bör det ligga i det allmännas
intresse att öka företagens benägenhet
att vidmakthålla och helst öka sin yrkesutbildningsverksamhet.
Ett lämpligt utformat
statsbidragssystem kan härvidlag
vara reglerande. Det är alldeles klart, att
man skall fordra att företagsskolorna
håller sig till av statsmakterna fastställda
kursplaner och att de lämnar garanti
för att utbildningen verkligen kommer
att fullföljas.

Som jag inledningsvis nämnde finns
det naturligtvis också skäl som talar
emot en ökning av statsbidragen till företagsskolorna.
Jag skall försöka att som
hastigast redovisa dessa.

Om icke kontrollen över statsbidragets
användning bedrives även genom besök
av vid länsskolnämnderna särskilt anställd
länsyrkesinspektör eller motsvarande,
finns risk för att eleverna används
till sådant produktivt arbete, som lönar
sig för företaget, men icke nämnvärt ökar
elevens yrkesskicklighet. Risk finns även
(vilket erfarenheten visat) att de för instruktionsarbete
anställda yrkeslärarna,
som skall ge undervisning i praktiskt yrkesarbete
och fått utbildning för detta,
omärkligt avlöses av förmän, verkmästare
och basar, som får driva »undervisning»
vid sidan av övriga arbetsuppgifter
utan att känna instruktörsarbetet annat
än som ett extra påhäng.

Det finns också en annan risk, nämligen
att industriföretaget inriktar utbildningen
mot ett bestämt mål inom en smal
sektor, vilket kan medföra goda och
snabba resultat i den speciella arbetsuppgiften,
t. ex. vid en särskild sorts maskin,
men inte ger en bred grundutbildning.
Det är alltså alldeles klart, att om det här
skall fungera, krävs att man får en ordentlig
kontroll över verksamheten.

Som jag i början av mitt anförande redan
påpekade, kommer vi de närmaste
åren att få ett mycket starkt behov av en

ökad skolmässig yrkesutbildning, som
blir svår att klara om vi inte får hjälp av
näringslivet. I dagens läge är det en dominerande
fråga att öka antalet yrkesutbildningsplatser.
Inom åtskilliga yrkesutbildningsvägar
kan inte ens 50 procent
av de sökande beredas plats, och beträffande
hjälpklasselever är det ändå sämre.

Jag måste säga, att vi i Västmanlands
län, där grundskolan har genomförts till
100 procent, har utomordentligt goda erfarenheter
av näringslivets medverkan i
yrkesundervisningen. Mina farhågor är,
att om man på det sätt statsutskottet föreslår
bakar in denna mycket viktiga fråga
i en stor, allsidig utredning om yrkesutbildningen,
finns en mycket stor risk
att de här lösningarna fördröjs.

Jag vill också ifrågasätta om en sådan
här utredning behöver bli så omfattande,
att den inte rent av skulle kunna ske genom
en översyn inom skolöverstyrelsen
och departementet av de redan befintliga
villkoren, för att man på så sätt så snart
som möjligt skulle kunna få dessa förbättrade.

Jag har, herr talman, inte något särskilt
yrkande, men jag vill till sist ställa
en vädjan till undervisningsministern, att
han gör en snabb översyn av denna för
vår ungdom så viktiga fråga.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag tror inte att herr Söderberg
har någon från utskottet avvikande
uppfattning i denna fråga. Vad
han sade allra sist var väl en felsägning.
Vi har ännu inte fått en sammanslagning
av tillsynsmyndigheterna, och därför
måste det väl vara KÖY som i så fall gör
översynen — men jag utgår som sagt
ifrån att detta var en ren lapsus.

När det gäller själva saken, herr talman,
är det glädjande nog så, att vi har
haft en mycket god utveckling av yrkesutbildningen
under de senaste åren. Här,
som på många andra håll i samhällslivet,
har det ju blivit en köbildning. Våra
utbildningsanstalter kan inte ta emot alla
elever i dag. Hur situationen kan vara
om fyra eller fem år är kanske svårt att
säga. Men med det intresse, som numera

Onsdagen den 5 december 1962

Nr 34

visas av såväl kommuner som landsting,
tror jag ändå att vi skall kunna klara
även detta problem.

Det är numera en mycket stor procent
varje år som begär att få en fortsatt utbildning
efter grundskolan — och efter
folkskolan på de platser där man inte
hunnit fram till grundskolan. Detta är ju
enbart glädjande, men det kommer så
många detaljproblem in i bilden när man
rör sig inom detta område.

Vi har som bekant många utbildningsvägar
och oerhört många yrken, och det
gäller för tillsyningsmyndigheten att se
till att det blir en någorlunda rättvis fördelning
emellan de olika intressegrupperna.
Det är därför som utskottet har
skrivit som det gjort.

Man kan sammanfatta utskottets skrivning
med orden: »Då sålunda en allsidig
utredning om yrkesskolväsendet kan förväntas
komma till stånd, förutsätter statsutskottet
— som vill understryka angelägenheten
av att ifrågavarande utredning
snarast igångsättes--att också de i mo tionerna

1:122 och 11:139 berörda frågorna
därvid kommer att uppmärksammas.
»

Detta är vår allvarliga mening. Vi tror
att denna utredning kommer till stånd
rätt snabbt, och vi tror också att det är
nödvändigt att vi samtidigt måste väga
de olika linjerna mot varandra när man
rör sig inom yrkesutbildningens värld.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 181, i anledning av
väckta motioner om försöksverksamhet
med skol-TV m. in, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. yrkesutbildningen för hjälpklasselever Föredrogs

ånyo statsutskottets utlåtande
nr 182, i anledning av väckta motio -

Ang. yrkesutbildningen för hjälpklasselever
ner angående yrkesutbildningen för
hjälpklasselever.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Nyman
m.fl. (1:208) och den andra inom
andra kammaren av fröken Elmén m. fl.
(11:310), hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla,
att i samarbete med näringslivets organisationer
och den i motionerna nämnda
samarbetsnämnden åtgärder snarast
måtte vidtagas för att förverkliga en för
hjälpklasseleverna avpassad yrkesutbildning.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:208 och 11:310 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Vart är det moderna samhället
på väg? Jag tänker då i första
hand på klassbildningar. Somliga säger:
mot en större jämlikhet, dess bättre.
Andra säger: mot en allt större nivellering,
tyvärr. Gamla klassprivilegier,
grundade på börd och förmögenhet, håller
på att försvinna, men frågan är om
icke en mer utpräglad klassindelning eller
socialgruppering grundad på intellektuella
meriter är på väg, den s. k. meritokratien.

Den nya skolan vill vara ett led i att
utjämna existerande klasskillnader såvitt
det gäller utbildning genom att ge alla en
lika chans till utbildning oavsett ekonomiska
förhållanden och bostadsort. Denna
höga målsättning och ett för alla medborgargrupper
gemensamt samhällsansvar
ger mig en förhoppning om att profetian
om meritokratien som den framtida
dominerande grunden för klassindelning
kanske icke helt går i uppfyllelse. Ingen
vill väl egentligen ha någon dominerande
klass eller eftersatt grupp i samhället
i framtiden.

Herr talman! När jag tänker på gruppen
hjälpklasselever, dessa 30 000—
35 000 ungdomar, som går i våra skolor
i dag och på deras möjligheter att anpassa
sig i samhället och konkurrera med

Nr 34

Onsdagen den 5 december 1962

Ang. yrkesutbildningen för hjälpklasselever

normalungdom i arbetslivet, får den där
profetian om »meritokratien» en allvarlig
innebörd. Kraven på höga betyg för att
komma in i skolor och knappheten på
elevplatser inte minst vid yrkesskolor,
såsom vi tidigare hört från denna talarstol,
gör att dessa ungdomar tillhör en
grupp som vi har all anledning att särskilt
beakta och hjälpa.

I motionerna nr 208 i denna kammare
och nr 310 i andra kammaren har hjälpklasselevernas
problem skildrats. Motionärerna
har velat att åtgärder snarast
skall vidtagas för att förverkliga en för
hjälpklasseleverna avpassad yrkesutbildning
och att detta skulle ske i samarbete
med näringslivets egna organisationer.

Statsutskottet har behandlat motionsyrkandet
mycket knapphändigt och hänvisat
till att Kungl. Maj:t den 12 januari
1962 uppdragit åt skolöverstyrelsen,
överstyrelsen för yrkesutbildning och arbetsmarknadsstyrelsen
att vidtaga eller,
i den mån så erfordrades, hos Kungl.
Maj :t föreslå de åtgärder vartill en inom
ecklesiastikdepartementet upprättad promemoria
kunde ge anledning. Promemorian
talar om hjälpskoleklientelets yrkesförberedelse
och arbetsanställning. I motionerna
föreslås däremot en avpassad
yrkesutbildning, vilket jag anser vara en
väsentlig skillnad. Jag kan därför icke
hålla med om att syftet med motionerna
genom den föreslagna åtgärden skulle
vara helt tillgodosett. Jag tror också att
mycket skulle vara vunnet om näringslivets
egna organisationer kom med i bilden
vid planeringen. Anledningen framgår
klart av motionen.

I Hälsingborg har en omfattande utredning
företagits beträffande hjälpklasselevernas
yrkesutbildning och anpassning
i samhället. Man påpekar att direktiv
och åtgärder till ledning för en planering
av utbildningsverksamheten på
det lokala planet ännu saknas från de
centrala myndigheternas sida. Jag kan
vitsorda att detta även gäller min hemstad,
Västerås. Vad kommunerna önskar
är konkreta förslag. Promemorian har,
efter vad jag kan finna, mycket litet att
ge i den vägen, kanske beroende på att
det är en svår fråga att lösa och att det

bör ske på det lokala planet och, som
tidigare framhållits, i intimt samarbete
med näringslivet och i synnerhet i de
större företagen, som jag tror har stora
förutsättningar att hjälpa dessa ungdomar.
Det är så lätt, herr talman, att glömma
bort hjälpklassungdomen för de normala
skoleleverna, och det är därför så
viktigt med en central insats.

Frågan om hjälp klassungdomens yrkesutbildning
och anpassning i samhället
är en gammal debattfråga i riksdagen.
Åtskilliga utredningar har sedan 30-talet
behandlat frågan. Därom kan sannerligen
den omtalade promemorian ge besked.

Herr talman! Hjälpklasseleverna behöver
vår hjälp, och kommunerna måste få
konkreta förslag. Detta är ett samhällsingripande
som åtminstone i någon mån
motverkar meritokratien och utjämnar
klasskillnaderna, samtidigt som det skyddar
dessa ungdomar från missanpassning
i samhället. Det är min förhoppning
att frågan nu efter många års utredningar
och diskussioner snabbt skall
lösas.

Herr talman! Jag har inget eget yrkande.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag kan i stora delar instämma
i vad herr Nyman här har anfört,
men jag skall ta upp ett par detaljer.

Herr Nyman framhöll att utskottet
hade talat om den yrkesförberedande
verksamheten, men inte om den egentliga
yrkesutbildningen. På det kan jag
svara, att det sitter en utredning, som
jag själv har nöjet leda, som har angripit
det här problemet från de utgångspunkter
från vilka man måste angripa liknande
problem, nämligen lärarfrågan för
hjälpklasseleverna.

De flesta här i kammaren vet att det
inom hjälpklasserna förekommer en rad
olika grader av bildbarhet, och vad som
passar för den ena eleven passar inte för
den andra. Vi har som bekant vissa
hjälp klasser i vår obligatoriska skola,
men där gäller det den mera teoretiska
utbildningen.

Onsdagen den 5 december 1962

Nr 34

Jag kan helt hålla med herr Nyman om
att vi måste ordna yrkesutbildning även
för de här eleverna, men vi hörde nyss
herr Söderberg nämna det stora antalet
elever, som nu inte kan komma in i våra
yrkesskolor. Det gäller ändå s. k. normalbarn.
Hur mycket svårare är det inte
då att få plats för hjälpklasselever!

Jag är också fullt överens med herr
Nyman om att samhället måste vidta
extra åtgärder för att ge även dessa elever
den yrkesutbildning som de är mottagliga
för. Ofta kanske det blir rena
tempoarbeten, men de bör få en sådan
utbildning att de kan försörja sig själva
i framtiden.

Jag kan försäkra att såväl skolöverstyrelsen
som överstyrelsen för yrkesutbildning
och länsskolnämnderna och
många kommuner är mycket intresserade
av detta problem, och det kommer att
lösas. Vi måste dock tänka på vad föräldrarna
till s. k. normala barn kommer
att säga, om man hoppar över den stora
gruppen och inte gör någonting för dessa
barn. Vi måste tillgodose båda grupperna
samtidigt, och jag hoppas det skall
ske i sådan takt, att alla föräldrar kan
bli nöjda.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
Näsström för det positiva svaret.

Jag är övertygad om att vi förstår varandra
bra. Det kanske inte är så enkelt
att lösa det här problemet på en gång.
Såsom här sades är det ju fråga om ungdomar
med mycket olika bildningsgrad,
vi har ett lärarproblem, man måste ta
hänsyn till normala elever, o. s. v. Men
trots detta förstår vi, att det är en fråga
som måste lösas. Den har kanske diskuterats
litet för länge, men nu hoppas jag
att vi skall få se en lösning. Frågan är
nämligen synnerligen aktuell i kommuner,
som jag känner till.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad bifölls vad utskottet i det
nu föredragna utlåtandet hemställt.

Ang. huvudmannaskapet för polisväsendet
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 183, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående huvudmannaskapet
för polisväsendet m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

I propositionen nr 148 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 30 mars 1962, föreslagit riksdagen
att dels besluta, att staten skulle
helt övertaga huvudmannaskapet för polis-,
åklagar- och exekutionsväsendet den
1 januari 1965 på de villkor som departementschefen
angivit i nyssnämnda
statsrådsprotokoll, dels ock godkänna de
grunder för organisationen av polis-,
åklagar- och exekutionsväsendet som departementschefen
angivit.

För polisverksamheten skulle, enligt
Kungl. Maj:ts förslag, landet liksom nu
vara indelat i lokala polisdistrikt. Ett polisdistrikt
skulle omfatta en centralort
och dennas naturliga omland samt göras
så stort, att polisverksamheten i distriktet
i regel beredde sysselsättning åt en
poliskår på 20—50 man.

Staten skulle efter huvudmannaskapsreformen
stå för samtliga kostnader för
polis-, åklagar- och exekutionsväsendet,
bland annat för lokaler. Inventarier och
annan utrustning skulle kommunerna
utan gottgörelse överlämna till statsverket.
Av statsfinansiella skäl hade föreslagits,
att kommunerna under en övergångstid
om fem år skulle erlägga kontanta
bidrag till statsverket enligt en fallande
skala.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Holmberg och Sveningsson (I: 741)
samt den andra inom andra kammaren
av fröken Wetterström och herr Björkman
(II: 896),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru

Nr 34

Onsdagen den 5 december 1962

Ang. huvudmannaskapet för polisväsendet m. m.

Segerstedt Wiberg (I: 742) och den andra
inom andra kammaren av herr Wikluiid
i Stockholm (II: 897),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Eric Carlsson (I: 747) samt den andra
inom andra kammaren av herrar Gomér
och Elmwall (II: 902),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Per-Olof Hanson (I: 748) och den andra
inom andra kammaren av herr Helander
in. fl. (II: 903),

dels ock en inom andra kammaren av
herr Börjesson i Glömminge väckt motion
(11:901).

I motionerna 1:741 och 11:896 hade
hemställts, utom annat, att riksdagen
måtte vid behandlingen av förevarande
proposition uttala, att frågorna om kommunernas
bidragsskyldighet borde, därest
en närmare prövning av omständigheterna
kunde giva anledning härtill,
åter underställas riksdagen i samband
med anslagsfrågornas behandling, i syfte
att om möjligt förkorta bidragstiden från
i propositionen föreslagna fem år till tre
eller fyra år.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

I. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
ävensom med avslag å motionerna I: 748
och II: 903, såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för
den 30 mars 1962 anfört i principfrågan
om förstatligande av polis-, åklagar- och
exekutionsväsendet;

II. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
ävensom motionerna 1:741 och II:
896, I: 747 och II: 902, I: 748 och II: 903,
I: 742 och II: 897 samt II: 901, förstnämnda
sex motioner såvitt nu vore i
fråga, godkänna vad utskottet anfört rörande
indelningen i polisdistrikt och
personalorganisationen inom distrikten;

III. i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt motionerna I: 748 och II: 903,
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att åt polisberedningen
måtte uppdragas att pröva den
närmare utformningen av ett rådgivande
organ för kontakt mellan polisorganisationen
och kommunerna;

IV. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
I: 741 och II: 896 samt I: 747 och II: 902,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad utskottet anfört rörande
kommunernas bidragsskyldighet;

V. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna I: 741
och II: 896, I: 747 och II: 902 samt I: 748
och II: 903, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, godkänna vad utskottet anfört
rörande kostnaderna för vissa inventarier
och annan utrustning;

VI. i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till
känna vad utskottet anfört rörande vissa
pensionsavgifter för polispersonal;

VII. i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet i övrigt anfört
rörande huvudmannaskapet för och organisationen
av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet.

Reservation hade anförts, utom av
andra, av fröken Andersson samt herrar
Ragnar Bergh, Staxäng och Nilsson i Göingegården,
vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort under IV hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt motionerna 1:741
och II: 896 ävensom med avslag å motionerna
I: 747 och II: 902, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad reservanterna anfört rörande kommunernas
bidragsskyldighet.

Reservanterna hade förordat, att övergångstiden,
under vilken kommunerna
skulle bidraga till kostnaderna, skulle
förkortas från av utskottet föreslagna
fem år till tre år.

Onsdagen den 5 december 1962

Nr 34

Ang. huvudmannaskapet för polisväsendet m. m.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! I reservationen av fröken
Andersson m. fl. har reservanterna tagit
upp frågan, om hur många år som kommunerna
i fortsättningen skall lämna
»kommunbidrag» till staten för att staten
skall överta ansvaret för polis-, åklagar-
och exekutionsväsendet. Reservanterna
ansluter sig i stort sett till en motion
som herr Sveningsson och jag väckt
i ämnet och yrkar för sin del att övergångstiden
för kommunerna skall minskas
från av utredningen, departementschefen
och utskottet förordade fem år
till tre år.

För kommunerna som helhet innebär
en sådan förkortning av bidragstiden en
inte oväsentlig ekonomisk lättnad. Finns
det nu skäl för att staten så snabt som reservanterna
föreslagit skall överta kostnaderna
för den här berörda verksamheten?
Ja, enligt reservanterna finns det
tillräckligt vägande argument för en sådan
ordning.

Bakgrunden till det sedan länge väntade
och framför allt av kommunerna önskade
övertagandet av polisväsendet har
självfallet inte endast varit en vilja hos
kommunerna att få den här bördan organisatoriskt
och administrativt avlyft —
det har också funnits ett skatteutjämningssyfte
bakom denna önskan.

Situationen är för närvarande den, att
lika stora kommuner med mycket varierande
skatteunderlag nu bär i stort sett
samma kostnad för polisväsendet. Detta
har hårt drabbat de kommuner som har
ett lågt skatteunderlag. I synnerhet norrlandskommunerna,
som generellt har förhållandevis
höga kostnader per skattekrona
för polisväsendet, kommer med en
övergångsperiod av fem år att känna
skyldigheten att lämna bidrag till staten
såsom en tung ekonomisk börda, och de
kommer också att känna detta såsom en
under alltför lång tid bestående orättvisa.
Det är alltså glesbygderna med liten
ekonomisk bärkraft och vikande befolkningsunderlag
som är mest intresserade
av att man får en kortare övergångstid.

Departementschefen och utskottet
tycks utan närmare utveckling av argumenten
ha godtagit utredningens förslag

om en femårig övergångstid, och de förklarar
lakoniskt, att det innebär en rimlig
avvägning mellan olika intressen.

Herr talman! Om man klumpar ihop
alla kommuners intressen och därtill lägger
statens önskan att inledningsvis få så
låga kostnader som möjligt för de uppgifter,
som den nu övertar, då blir möjligtvis
medelproportionalen fem år. Men
enligt reservanternas mening bör i det
här fallet statsmakterna ta särskild hänsyn
till de skattesvaga kommunerna, och
då finner reservanterna i likhet med vad
som framhållits i motion 741 i denna
kammare, att en treårig avvecklingstid
är mera rimlig för dessa kommuner än
en femårig. Det bör tilläggas, att en kortare
avvecklingstid ingalunda får anses
vara till förfång för de kommuner som
ekonomiskt sett är bättre ställda.

Det är önskvärt att den administrativa
fördelningen av de offentliga utgifterna
mellan stat och kommun också snabbt
och mera definitivt följs av en finansiell
fördelning. Enligt utskottet kommer 1958
års skatteutjämningskommitté att framlägga
sitt förslag under nästa år. Detta
innebär att frågan om den kommunala
skatteutjämningen blir behandlad vid
1964 års riksdag. I det sammanhanget
kan naturligtvis frågan om kommunernas
bidragsskyldighet till staten för polisväsendet
och de andra berörda delarna
ånyo prövas. Enligt min mening vore
det dock olyckligt att vänta så länge och
ta upp frågan ånyo. Kommunerna behöver
tid för sin ekonomiska planering och
önskar därför ett besked, vilket enligt
min mening nu bör ges i form av bifall
till reservanternas förslag om en övergångstid
av tre år i stället för fem år,
som majoriteten förordat.

Herr talman! Jag yrkar sålunda bifall
till reservationen av fröken Andersson
in. fl.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Det föreliggande förslaget
innebär ju att statsutskottet praktiskt
taget är enhälligt om det mesta som gäller
övertagandet av polisväsendet. Det är
glädjande att man kommit dithän att

Nr 34

Onsdagen den 5 december 1962

Ang. huvudmannaskapet för polisväsendet m. m.

man i enighetens tecken kan lösa denna
fråga, som länge varit under behandling.
Också personligen är jag mycket tillfredsställd,
eftersom jag på sin tid var
en av de motionärer som hemställde om
att staten skulle övertaga polisväsendet.

Den enda lilla punkt där meningarna
gått isär gäller övergångstiden och om
den skall vara fem eller tre år, såsom vi
nyss hörde. Den utredning som förberedde
ärendet var ju enig om att övergångstiden
kan sättas till fem år — ja, man
talade t. o. in. om fem år »eller den längre
tid som kan anses vara nödvändig».
Jag tror mig veta att man under utredningsarbetets
gång varit inne på att övergångstiden
möjligen skulle behöva sättas
till tio år. Emellertid har enighet uppnåtts
— man kan nästan säga efter formella
förhandlingar mellan departementet
och kommunförbunden — om just
fem år som en lämplig övergångstid. Då
kan man undra om vi mera skall tro på
kommunförbunden som kommunernas
representanter eller om vi skall tro dem
som står bakom reservationen.

Det är ju alltid bra när syndare sig
omvänder och bättrar. För inte så länge
sedan fick vi här i kammaren år efter år
gräla med representanter för den partigrupp,
vars partisekreterare herr Holmberg
nu är. Då ville högern lägga över
så mycket som möjligt av utgifterna på
kommunerna. Nu har det tydligen vänt
sig — detta är kanske den första svalan
som tyder på en förändring. Men jag tycker
nog för min del, att vi detta till trots
bör kunna acceptera de fem åren.

Då herr Holmberg talar litet rörande
om norrlandskommunerna och småkommunerna,
som är mycket skattetyngda,
och menar att en övergångstid av tre år
skulle vara fördelaktig just för dem, så
tror jag inte att det är alldeles riktigt
att skjuta fram just de mindre bärkraftiga
kommunerna och de mindre kommunerna
över huvud taget. Det vill dock
till rätt avsevärda utgifter för polisväsendet
för att man skall ha gagn av den
kortare övergångstiden. För många av de
mindre kommunerna torde fem år vara
till fyllest, men för de stora och rika

kommunerna vore det kanske bättre med
en kortare övergångstid.

Det är ingen anledning att fördjupa sig
alltför mycket i denna fråga. En överväldigande
majoritet i statsutskottet står
bakom det förslag vi nu har att ta ställning
till. Delade meningar råder bara om
övergångstiden; beträffande övriga ting
har vi ju varit eniga.

Inom utskottet har vi sökt i någon mån
tillmötesgå önskemål beträffande både
det ena och det andra. Framför allt har
vi starkt framhållit att utredningens förslag
om få och stora polisdistrikt bör synas
grundligt. Vi har menat att det är
bättre att få ett större antal polisdistrikt
än utredningen tänkt sig, och vi tycker
nog att utredningen på den punkten gått
litet för långt. Departementschefen har
ju inte bundit sig i detta avseende, utan
en polisberedning överarbetar det hela.
Vi har alltså den förhoppningen, att
översynen skall bli grundlig och att man
inte kommer att gå alltför hårt fram utan
låter antalet polisdistrikt bli större än
utredningen önskat. När det gäller vissa
län har utredningen skurit ner antalet
polisdistrikt på ett, höll jag på att säga,
skrämmande sätt med resultat att stora
delar av länen över huvud taget inte
skulle få några centraler för polisdistriktet
eller några åklagare. Jag hoppas att
departementschefen skall beakta vad utskottet
säger om detta i utlåtandet.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! Tillåt mig att uttrycka en
viss förundran över att herr Andersson
anser vårt krav vara en liten fråga. Det
kan tyckas att den för riksdagens del är
ganska liten, men när det gäller kommuner,
som har ett lågt skatteunderlag och
ekonomiska besvärligheter kan man inte
säga att frågan är liten.

Vad beträffar herr Anderssons påstående,
att högerpartiets inställning i denna
fråga skulle vara något tecken på en
omvändelse från partiets sida, tycker jag
nog att det är något yrvaket. Vi diskute -

Onsdagen den 5 december 1962

Nr 34

Ang. huvudmannaskapet för polisväsendet m. m.

rade redan i våras vissa förslag från högerns
sida om avlyftning av kostnaderna
för lärarlönerna och för vissa folkpensioner,
som uppenbarligen skulle gynna
kommunerna men som majoriteten inte
gick med på.

Herr Andersson lämnade en upplysning,
som inte går att inhämta i utskottsutlåtandet,
nämligen att det, såsom han
uttryckte saken, skulle ha skett »regelrätta
förhandlingar» mellan kommunförbunden
och regeringen. Tillåt mig uttrycka
en viss skepsis gentemot ett argument
av den arten; vi måste ju ändå bedöma
dessa frågor självständigt. Jag har
nog en känsla av att just de små kommunerna
inte kan göra sin röst så starkt
hörd i kommunförbunden i en fråga som
denna, utan resultatet blir en medelproportional
som missgynnar de små.

Jag anser fortfarande, herr talman, att
en kortare övergångstid på tre år är en
bättre avvägning, som alldeles uppenbart
kommer att gynna de små kommunerna
och icke missgynna de större kommunerna.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Om någon skall betecknas
som yrvaken i detta sammanhang,
lär det i varje fall inte vara jag.

Vi vet ju alla hur högern tidigare har
verkat i dessa avseenden. Det har skett
en förändring av högern så till vida, att
man numera har den uppfattningen att
kommunerna skall stödjas. Den uppfattningen
hade man inte tidigare inom högern,
och om det nu är en omvändelse
under galgen vet inte jag. Det har emellertid
skett en del ting på den politiska
fronten under den sista tiden, som kanske
gjort att man lärt om.

Vad sedan gäller frågan, om man nu
skall tro på kommunförbunden eller inte,
har jag den uppfattningen att om
kommunförbunden har stannat för en viss
mening, så har vi ingen anledning betvivla,
att de gör det som representanter
för både små och stora kommuner. Stadsförbundet
representerar ju städerna och
Landskommunernas förbund landskommunerna,
såväl de stora som de små.

När man inom utredningen, där de
olika partierna var representerade, ansåg
att den kortaste övergångstiden borde
vara fem år -— man hade till och med
lekt med tanken på tio år — och representanter
från små kommuner kunde acceptera
detta, tycker jag att också vi kan
göra det och i det fallet mera tro på
kommunförbunden än på herr Holmberg.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! Man får av herr Anderssons
inlägg det intrycket, att utredningen
skulle ha varit benägen att ta tioårsgränsen
i stället för femårsgränsen. Läser
man utredningen ordentligt, finner
man emellertid att den har avvisat tanken
på tio år och stannat för fem år och
säkerligen skulle kunna tänka sig en till
och med kortare tid.

I övrigt skulle jag vilja tillägga, att
full enighet om tidsgränsen inte föreligger
mellan de olika kommunerna. Inte
mindre än 37 remissinstanser, varibland
just åtskilliga mindre kommuner, avstyrkte
bidragsplikt över huvud taget.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av därunder framkomna yrkanden
propositioner komme att framställas
först särskilt beträffande punkterna
I—III av utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan, därefter
särskilt angående punkten IV samt slutligen
särskilt rörande punkterna V—VII.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna I—III hemställt.

I fråga om punkten IV, anförde vidare
herr talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels
ock att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av fröken Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Nr 34

Onsdagen den 5 december 1962

Ang. återställande av viss tidigare kostnadsfördelning mellan staten och

kommunerna

Herr Holmberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 183 punkten
IV, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Holmberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 117;

Nej — 19.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna V—VII hemställt.

Ang. återställande av viss tidigare kostnadsfördelning
mellan staten och kommunerna Föredrogs

ånyo statsutskottets utlåtande
nr 184, i anledning av väckta motioner
angående återställande av viss tidigare
kostnadsfördelning mellan staten
och kommunerna m. m.

Till statsutskottet hade hänvisats följande
av utskottet till behandling i ett
sammanhang upptagna motioner, nämligen -

1) två vid 1961 års riksdag väckta likalydande
motioner, den ena inom första
kammaren av herr Bengtson m. fl. (I:
450) och den andra inom andra kammaren
av herr Hedlund in. fl. (II: 530),
vari hemställts, såvitt nu vore i fråga,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om utarbetande och framläggande
av plan för successivt återställande
av den kostnadsfördelning mellan
staten och kommunerna, som avsåges
vid fastställande av grunderna för de
särskilda statsbidragen till kommunerna,
i syfte att uppnå sänkning av kommunalskatterna; 2)

två vid 1961 års riksdag i anledning
av propositionen nr 150, angående
komplettering av riksstatsförslaget för
budgetåret 1961/62, in. in., väckta likalydande
motioner, den ena inom första
kammaren av herr Bengtson in. fl. (I:
669) och den andra inom andra kammaren
av herr Hedlund m. fl. (II: 801), i
vilka motioner anhållits, såvitt nu vore
i fråga, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära, att en plan i
princip måtte framläggas angående successivt
återställande av realvärdet av de
till kommunerna utgående statsbidragen
i syfte att uppnå en sänkning av kommunalskatterna
och en effektiv kommunalskatteutjämning
i enlighet med vad i motionerna
anförts;

3) två vid 1961 års riksdag i anledning
av propositionen nr 180, angående översyn
av rikets indelning i borgerliga primärkommuner,
väckta likalydande motioner,
den ena inom första kammaren
av herr Ivar Johansson m. fl. (I: 715) och
den andra inom andra kammaren av
herr Hansson i Skegrie in. fl. (11:860),
vari hemställts, såvitt nu vore i fråga,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t snarast
efter pågående utredningar måtte förelägga
riksdagen förslag till återställande
av realvärdet hos de till kommunerna utgående
statsbidragen, innefattande en effektiv
kommunal skatteutjämning, samt
till en aktiv lokaliseringspolitik i syfte
att skapa förbättrade betingelser för den
kommunala verksamheten;

Onsdagen den 5 december 1962

Nr 34

Ang. återställande av viss tidigare kostnadsfördelning mellan staten och

kommunerna

4) två vid innevarande års riksdag
väckta likalydande motioner, den ena
inom första kammaren av herr Bengtson
m. fl. (I: 446) och den andra inom andra
kammaren av herr Hedlund m. fl. (II:
529), vari föreslagits, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t skulle anhålla,
att vid pågående utredning rörande skatteutjamningen
och kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun måtte prövas
införande av ett kostnadsfördelningsoch
skatteutjämningssystem enligt grundbidragsprincipen,
i överensstämmelse
med vad i motionerna anförts; ävensom

5) två vid innevarande års riksdag
väckta likalydande motioner, den ena
inom första kammaren av herrar öhman
och Lager (I: 359) samt den andra inom
andra kammaren av herr Hagberg m. fl.
(II: 434), i vilka motioner hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte föreslå, att direktiven för 1958 års
skatteutjämningskommitté skulle kompletteras,
eller att — om så ansåges ändamålsenligt
— en särskild utredning
skulle tillsättas, i syfte att snabbt framlägga
förslag om ändrad kostnadsfördelning
mellan staten och kommunerna
beträffande skolväsendet, folkpensioneringen
och polisväsendet på sätt som i
motionerna angivits.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

I. att de vid 1961 års riksdag väckta
motionerna I: 450 och II: 530, I: 669 och
II: 801 samt I: 715 och II: 860, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd
;

II. att motionerna 1:446 och 11:529
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

III. att motionerna I: 359 och II: 434
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Bengtson, Nils-Eric Gustafsson, Eliasson
i Sundborn och Antonsson, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den ly -

delse, som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort under I och II hemställa,

I. att riksdagen måtte, i anledning av
de vid 1961 års riksdag väckta motionerna
I: 450 och II: 530, I: 669 och II: 801
samt I: 715 och II: 860, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 446 och II: 529, i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att vid pågående
utredning rörande skatteutjämningen
och kostnadsfördelningen mellan stat
och kommun måtte prövas införande av
ett kostnadsfördelnings- och skatteutjämningssystem
enligt grundbidragsprincipen
i överensstämmelse med vad reservanterna
anfört.

Herr BENGTSON (ep) :

Herr talman! Det finns som bekant på
socialpolitikens, undervisningens och en
rad andra områden åtgärder, som är beslutade
av riksdagen men som handhaves
av kommunerna. Kostnaderna bestrides
av kommunerna med hjälp av statsbidrag.
Det är ganska självklart att kommunerna,
när dessa statsbidrag beviljades,
räknade med att dessa skulle behålla
sitt reella värde. Så har emellertid
inte blivit fallet, utan värdet har på
grund av prisutvecklingen sjunkit mer
och mer. Därmed kan konstateras att det
det nu föreligger mycket stora skillnader
i kommunernas kostnader för olika
saker. Från centerpartiets sida anser vi
att detta strider både mot principen om
en lika och rättvis beskattning och mot
principen om skatt efter bärkraft.

Vi behandlar nu motioner dels om
återställande av kommunerans bidrag till
sitt realvärde och dels om ett genomförande
av den s. k. grundbidragsprincipen
för bidrag. Utskottet har avvisat motionerna
närmast med motiveringen att
1958 års skatteutjämningskommitté snart
torde ha slutfört sitt arbete. Därför vill
man inte säga någonting i frågan. Det är
kanske att observera att utskottet samti -

Nr 34

Onsdagen den 5 december 1962

Ang. återställande av viss tidigare kostnadsfördelning mellan staten och

kommunerna

digt har framhållit att en hel rad av olika
åtgärder har vidtagits för att försöka
få en bättre relation mellan fördelningen
av statens och kommunernas bidrag.
Detta står ju i viss mån i strid mot att
man inte vill göra något, förrän skatteutjämningskommitténs
förslag framlagts.
Då kunde man verkligen också vidta en
del åtgärder, som jag tycker är befogade
redan nu. Det går inte bara att vänta på
en utredning och låta kommunerna betala
under tiden.

Landskommunernas förbund har påpekat
att det av sakkunniga för översyn
av vissa statsbidrag på skolväsendets område
av år 1958 framlagda förslaget om
ändrade grunder för statsbidrag till skolmåltider,
vilket i huvudsak tillstyrkts i
förbundets remissyttrande, av statsmakterna
skjutits på framtiden. Man refererar
vidare till ett av chefen för ecklesiastikdepartementet
vid innevarande års
riksdag avgivet interpellationssvar i denna
fråga. Där framgår det bl. a. att den
slutliga prövningen av nyssnämnda sakkunnigförslag
enligt hans mening synes
böra anstå »till dess att det större finanspolitiska
sammanhang, vari frågan bör insättas,
blivit belyst genom skatteutjämningskommitténs
arbete». »Bortsett från
att det är diskutabelt, i vad män skatfeutjämningskommitténs
arbete kan anses
vara inriktat på större finanspolitiska
sammanhang», säger förbundets styrelse,
»framstår det enligt styrelsens mening
som betänkligt att för kommunerna angelägna
ekonomiska frågor skjuts på
framtiden under sådana förevändningar.
»

Jag vill helt instämma i vad Landskommunernas
förbund har sagt i detta sammanhang.
Det kan inte vara riktigt att
låta kommunerna fortsätta att betala.
Man måste vidta radikala åtgärder för att
återställa den tidigare ordningen i fråga
om statsbidragen. Utskottet har i sitt uttalande
inte ens velat säga något om
principen och rättvisan i att man gör en
kostnadsfördelning mellan stat och kommun
som är rimligare. Det är givetvis
att beklaga. Man måste sträva efter en
rimligare kostnadsfördelning, framför

allt med den starka motiveringen, att
kommunerna inte är helt beslutande om
vad som skall företas. Det är faktiskt åtgärder
som angår alla de medborgare
som av någon anledning skall åtnjuta vissa
bidrag. Det kan inte heller vara rättvist
att lägga på vissa kommuner en
många gånger större kostnad än andra
kommuner får betala.

Herr talman! Jag förmodar att denna
fråga kommer att debatteras åtskilligt i
framtiden. Jag skall för dagen inte yttra
mig mera om detta, utan jag nöjer mig
med att yrka bifall till den reservation
som är fogad till utskottets utlåtande.

Herr LAGER (k):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten med många ord. Jag har egentligen
endast begärt ordet för att yrka bifall
till den motion som jag tillsammans
med herr öhman har väckt i denna fråga.
Innan jag ställer något yrkande vill
jag emellertid göra ett par reflexioner.

När kostnadsfördelningen mellan stat
och kommun ursprungligen fastställdes,
ansågs väl proportionerna vara något så
när rättvisa och rimliga. Nu har emellertid
under årens lopp utvecklingen själv
ändrat på förhållandena. Det som på sin
tid kunde betraktas som rätt har blivit
orätt, och det som kunde betraktas som
rimligt har blivit orimligt. Det borde
därför ha varit angeläget för regering
och riksdag att under dessa år fortlöpande
ha korrigerat bidragen till kommunerna
och kostnadsfördelningen i takt
med utvecklingen. Så har emellertid inte
skett.

Statskassan har ju vissa möjligheter att
kompensera sig för ökade utgifter, som
kommunerna inte har. Jag tänker närmast
på sådana saker som punktskatterna
och omsättningsskatten. Omsättningsskatten
ökar ju kommunernas utgifter,
eftersom kommunerna köper varor som
är belagda med omsättningsskatt, under
det att statskassan genom omsättningsskatten
och de andra indirekta skatterna
skaffar sig rätt avsevärda merinkomster.
Detta tycker jag att man bör ta rätt
stor hänsyn till.

Onsdagen den 5 december 1962

Nr 34

Ang. återställande av viss tidigare kostnadsfördelning mellan staten och

kommunerna

Hur skall man nu tolka utskottets
skrivning? Styrelsen för Landskommunernas
förbund har i sitt remissutlåtande
till statsutskottet anfört att riksdagen
borde i ett uttalande ge till känna sin
önskan om att Kungl. Maj:t med uppmärksamhet
följer utvecklingen på det
här området och framlägger förslag till
åtgärder för återställande snarast möjligt
av den kostnadsfördelning mellan
staten och kommunerna som avsågs vid
fastställandet av nu gällande grunder för
de särskilda statsbidragen till kommunerna
m. m. Styrelsen anser alltså att
riksdagen borde göra en opinionsyttring.

Utskottet har skrivit mycket försiktigt,
det måste man erkänna. Jag skulle vilja
fråga utskottets talesman, huruvida
man får tolka dessa försiktiga skrivningar
som ett instämmande i vad Landskommunernas
förbunds styrelse anser, alltså
en opinionsyttring för att åstadkomma
en bättre fördelning av kostnaderna mellan
stat och kommun för sådana åtgärder
som statsmakterna ålägger kommunerna
att vidta.

Jag ber med dessa ord att få yrka bifall
till motionen nr 359 i denna kammare.

Herr BOMAN (fp):

Herr talman! Den här frågan har ju
varit föremål för uppmärksamhet från
riksdagens sida under åtskillig tid, och
de motioner som nu föreligger till behandling
väcktes redan vid 1961 års riksdag.
Utskottet säger: »Huvudsyftet med
samtliga de förevarande motionerna —
de vid 1961 års riksdag väckta såvitt nu
är i fråga — är att riksdagen hos Kungl.
Maj:t skulle anhålla om utarbetande och
framläggande av förslag avseende återställande
av tidigare kostnadsfördelning
mellan staten och kommunerna ävensom
av realvärdet av dessa bidrag. På denna
väg skulle bl. a. en sänkning av kommunalskatterna
och en effektiv kommunalskatteutjämning
kunna åstadkommas.»

Det har ju sedan dessa motioner väcktes
hänt en hel del — även vid årets

vårriksdag — som är redovisat i utskottets
utlåtande, men vi vill från utskottsmajoritetens
sida inte nu ta ställning till
överväganden som är föremål för utredning
i skatteutjämningskommittén, vars
arbete man räknar med skall kunna avslutas
under det kommande året. Utskottet
anser att denna fråga skall prövas i
det stora sammanhang som skatteutjämningskommitténs
uppdrag omfattat. Jag
vill därmed inte säga att det inte finns
ett visst fog för vad som sägs i motionerna.
Herr Bengtson efterlyser ett uttalande
från utskottet om det rättvisa och
berättigade i motionerna. Självfallet är
de berättigade, och det är klart att när
skatteutjämningskommitténs betänkande
ligger på bordet, får man bättre möjlighet
att bedöma hela frågan.

Herr Lager frågade om utskottsutlåtandet
skulle kunna tolkas som ett instämmande
i Landskommunernas förbunds
uttalande. Jag viil bara hänvisa
till vad utskottet har skrivit. Utskottet
vill inte nu binda sig åt någotdera hållet
förrän kommitténs betänkande ligger på
bordet.

Vad sedan beträffar remissinstanserna
så har statskontoret skrivit: »Med hänsyn
till sålunda pågående utredningar
får statskontoret som sin mening uttala,
att den i förevarande motioner gjorda
hemställan om utarbetande av en plan
för successivt återställande av den kostnadsfördelning
mellan staten och kommunerna,
som avsetts vid fastställandet
av grunderna för de särskilda statsbidragen,
icke bör föranleda någon riksdagens
åtgärd.»

I Stadsförbundets yttrande heter det i
ett avsnitt: »Styrelsen har vid ett flertal
tidigare tillfällen kritiserat den övervältring
av kostnader från stat till kommun
som skett bl. a. genom statsbidragens
konstruktion. Sålunda har den vid
bidragens tillkomst avsedda kostnadsfördelningen
mellan stat och kommuner
starkt förskjutits till kommunernas nackdel.
Styrelsen finner det angeläget att en
översyn snarast kommer till stånd av
reglerna för kostnadsfördelningen mellan
staten och kommunerna i syfte att

Nr 34

Onsdagen den 5 december 1962

Ang. återställande av viss tidigare kostnadsfördelning mellan staten och

kommunerna

ge statsbidragsreglerna en sådan utformning
att nämnda övervältring av
kostnader upphör och att den kostnadsfördelning
som avsetts vid fastställandet
av grunderna för statsbidragsgivningen
till kommunerna återställes. I samband
härmed synes en förenkling av statsbidragssystemet
böra eftersträvas.»

Herr talman! Motiveringen för utskottets
ställningstagande har varit att man
bör avvakta skatteutjämningskommitténs
betänkande. Jag ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Det är tacknämligt att
herr Boman understryker riktigheten i
att man får en rättvisare kostnadsfördelning
mellan stat och kommun, men det
är så mycket mera anmärkningsvärt att
utskottet icke har något till övers för
principen om att det borde vara en rättvisare
fördelning. Utskottet avvisar motionerna
utan att göra något som helst
ställningstagande i det avseendet. Vi motionärer
anser att det inte hade varit så
märkvärdigt att rätta till den bristen och
uttala som utskottets mening att det borde
vara en rättvisare kostnadsfördelning.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje punkt av utskottets i
förevarande utlåtande gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande punkten I förekomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen i förevarande del; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bengtson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given

varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 184 punkten

I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen i förevarande del.

Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 119;

Nej — 20.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

I fråga om punkten II, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen
i förevarande del.

Härpå gjorde herr talmannen proposioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Bengtson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 184 punkten

II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Onsdagen den 5 december 1962

Nr 34

Ang. alkoholbeskattningens betydelse i nykterhetspolitiskt hänseende

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen i förevarande del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 117;

Nej — 21.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjordes enligt de beträffande
punkten III framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på bifall
till motionen I: 359; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

185, i anledning av väckta motioner
angående översynen av statsbidragen till
primär- och sekundärkommuner; samt
nr 186, i anledning av väckta motioner
om underlättande av rekryteringen av
sekreterarpersonal till riksdagen och
dess organ.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. alkoholbeskattningens betydelse
i nykterhetspolitiskt hänseende

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 61, i anledning av väckta
motioner om utredning rörande alkoholbeskattningens
betydelse i nykterhetspolitiskt
hänseende.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av

utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:152,
av herr Per-Olof Hanson, och II: 194, av
herr Hamrin i Jönköping in. fl., vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att hos Kungl. Maj:t anhålla om en allsidig,
förutsättningslös utredning angående
frågan om alkoholbeskattningen och
dess roll vid utformningen av samhällets
nykterhetspolitik; samt

2) de likalydande motionerna I: 227,
av herr Möller m. fl., och II: 274, av herr
von Friesen m. fl., vari föreslagits, att
riksdagen skulle begära, att Kungl. Maj:t
skyndsamt måtte låta verkställa en utredning
om hur beskattningen på dryckesområdet
borde utformas för att bästa
möjliga nykterhetspolitiska effekt skulle
erhållas samt framlägga förslag till ändrad
beskattning av alkoholhaltiga och alkoholfria
drycker i enlighet med vad
denna utredning kunde giva anledning
till.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet av avgivna orsaker hemställt,
att riksdagen i anledning av följande
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 152,
av herr Per-Olof Hanson, och II: 194, av
herr Hamrin i Jönköping m. fl., om utredning
angående alkoholbeskattningens
betydelse i nykterhetspolitiskt hänseende,
samt

2) de likalydande motionerna I: 227,
av herr Möller m. fl., och II: 274, av herr
von Friesen m. fl., angående alkoholbeskattningens
betydelse i nykterhetspolitiskt
hänseende,

i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte giva
till känna vad utskottet i detta betänkande
anfört.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Den motion jag varit med
om att underteckna är ett uttryck för oro
över utvecklingen av alkoholfrågan i vårt
land. Denna utveckling visar en breddning
i alkoholförtäringen och en ökning
av missbruket. Det är väl känt från tidigare
riksdagsdebatter, att det särskilt är

Nr 34

Onsdagen den 5 december 1962

Ang. alkoholbeskattningens betydelse i nykterhetspolitiskt hänseende

bland ungdomen som det uppträder oroande
tendenser, och detta har även föranlett
successiva åtgärder från statsmakternas
sida. Man kan visserligen säga att
den stora spritvågen från 1956—1958 har
sjunkit tillbaka något och att det i fråga
om spritkonsumtion inträtt ett läge, ungefär
motsvarande det som var före motbokens
avskaffande. Detta är i och för sig
glädjande och positivt, men det finns
ändå dystra inslag i bilden, som förtjänar
ständig uppmärksamhet och ytterligare
åtgärder.

Ett av medlen härtill är otvivelaktigt
alkoholbeskattningen. Erfarenheten visar
att spritkonsumtionen snabbt påverkas
av ändringar i inkomster och prisrelationerna
på spritdryckerna. Genom beskattningen
kan man påverka konsumtionens
utveckling och inriktning. Man kan på
det viset åtminstone i viss utsträckning
uppnå bestämda nykterhetspolitiska syften.

Detta har också beaktats i 1954 års lagstiftning,
då en differentierad beskattning
lades upp med hänsyn till alkoholstyrkan.
Det är emellertid nu åtta år sedan,
och mycket har hänt sedan dess. Inkomsterna
har ändrats, konsumtionsvanorna
likaså, och dessutom har man genom
forskning fått fram nya rön, nytt
material. Jag tror att det är angeläget att
dessa rön prövas så att vi får se vad som
är hållbart och bärande och vad som kan
föranleda praktiska slutsatser vid utformningen
av beskattningen på alkoholdrycker.

Man kan väl också säga som bevillningsutskottet
självt medger att skattesystemet
inte är helt konsekvent genomfört.
Det finns vissa svaga sektorer som
gör att man icke målmedvetet främjar en
övergång till svagare drycker.

Bland de ändringar i spritkonsumtionen
som skett under senare år märks i
första hand en övergång från starksprit
till vin, vilket i och för sig är en positiv
faktor och ett önskat resultat. Det förblir
otvivelaktigt en central fråga, just detta
att främja övergången från starksprit till
svagare drycker. Det största problemet
i alkholfrågan i vårt land är fortfarande
brännvinet, närmare bestämt renat

brännvin. Detta är en farlig dryck, särskilt
för att det kan förtäras i stora
mängder — i större mängder än kryddat
brännvin — och genom att det lätt kan
blandas med andra drycker i berusningssyfte.
Jag tror det är riktigt att säga att
om man kunde komma till rätta med
missbruket av renat brännvin, skulle man
ha funnit en nyckel till hela vår alkoholfråga.

Jag är ingen anhängare av chockpriser
eller chockartade höjningar av spritpriserna.
Jag tror att sådant har en mera
begränsad och temporär effekt, som utjämnas
av den fortgående inkomstökningen.

Att förbättra folknykterheten är en fråga
på mycket lång sikt, en fråga om kulturmönster,
folkupplysning och sedvänjor.

Men om man har skäl att tro att vi
kunde handla mera rationellt och effektivt,
så bör vi göra detta och vidta särskilda
åtgärder för att komma till rätta
med det som är värst, nämligen missbruket.

Bevillningsutskottet medger i sitt betänkande
att det finns inadvertenser och
inkonsekvenser i vårt nuvarande skattesystem
för alkoholdrycker men varnar
för en stor och tidsödande utredning. Utskottet
räknar med att Kungl. Maj :t skall
beakta motionärernas synpunkter. Jag
hoppas att detta antagande av utskottet
är riktigt. Men det skulle vara mera vägande
om utskottet uttalat en mer deciderad
mening i ämnet. Jag är i och för
sig glad över att utskottet visat en så
välvillig och positiv inställning till motionen,
men det hade varit gynnsammare
om det hade varit en mera aktiv skrivning.

Jag vill säga att det är en särskild besvikelse
att utskottet inte beaktat de aspekter
som på senare tid lagts fram i
forsknings- och utredningsmaterial och
som har väckt åtskillig resonans i debatten.
Jag erinrar främst om den utredning
som skett genom Industriens utredningsinstitut
om dryckeskonsumtionen.
Där införes ett begrepp, den s. k. berusningseffekten,
varvid priser och skatter
omräknats till jämförbara belopp vad

Onsdagen den 5 december 1962

Nr 34

Ang. alkoholbeskattningens betydelse i nykterhetspolitiskt hänseende

avser berusningsstyrkan. Det visar sig då
exempelvis att en viss mängd förtärd
alkohol i form av brännvin har fyra
gånger större berusningseffekt än samma
alkoholmängd förtärd i form av vanligt
Öl. På samma sätt har genom forskning
påvisats att starkölskonsumenten får ge
tre gånger så mycket i skatt som konsumenten
av lättvin i lägsta prisklass. Per
liter ren alkohol är dessa lättviner billigare
än renat brännvin och starkviner.

Jag skall inte gå närmare in på dessa
forskningsresultat. Som de intresserade
själva känner till finns dessa i utredningen
och i andra arbeten. En lekman kan
inte rätt bedöma hållbarheten i dessa rön
och påståenden, men de är tillräckligt
bestickande för att man skulle önska få
dem prövade och se, om de inte har ett
praktiskt budskap när det gäller utformningen
av vår alkoholbeskattning. Jag
tror att man bör energiskt sträva efter att
skapa ett mer konsekvent genomfört beskattningssystem
med starkare tonvikt
lagd inte bara på alkoholhalten utan
även på berusningseffekten.

Utskottet har inte velat tillstyrka en
ny utredning i misstanke om att en sådan
skulle bli mycket tidsödande, kanske
rent av av samma tidslängd som 1944 års
utredning. Jag tror inte att så hade behövt
bli fallet. Det gäller ju dock bär en
mera avgränsad fråga än då. Om emellertid
någon särskild utredning inte tillsättes
— och utskottet är enigt på den
punkten — hoppas jag att Kungl. Maj:t
skall beakta dessa synpunkter och göra
de beredningar och utredningar som kan
behövas. Det skulle vara oförlåtligt att
inte pröva halten i de nya forskningsrön
som på senare tid kommit fram och
tillvarata de erfarenheter som erhållits
sedan 1954. Jag vill alltså mer aktivt
än bevillningsutskottet yrka på att Kungl.
Maj :t beaktar och prövar de aspekter på
alkoholfrågan och beskattningen som
motionärerna fört fram.

Vad gäller den aktuella situationen
förutsätter jag att Kungl. Maj :t till vårriksdagen
tar initiativ till en sådan justering
av priset på alkoholdrycker, att
det anpassas till det höjda inkomstlaget.
I annat fall skulle med statsmakternas

goda minne en indirekt sänkning av
spritpriserna få fortsätta — och detta
kan inte gärna vara i överensstämmelse
med god nykterhetspolitik.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Herr Möller nämnde här
att man genom att övergå från starkare
till svagare spritdrycker skulle kunna
komma till rätta med alkoholproblemet i
vårt land. Detta uttalande har hörts
många gånger tidigare. Det har sagts
att om man kunde få folk, som dricker
brännvin eller andra starka spritdrycker,
att övergå till att dricka vin, skulle
vi därigenom få ett bättre nykterhetstillstånd
i vårt land än vi för närvarande
har.

Anledningen till att jag begärde ordet
vid detta tillfälle — något som kan synas
ganska onödigt — var att jag skulle
söka jäva detta påstående, eftersom det
inte håller i det långa loppet. Man kan
kanske få en förbättring av nykterhetstillståndet
genom att förmå folk att dricka
mindre starksprit och mera vin, men
man löser inte alkoholproblemet på det
sättet. Vi hade i början av detta sekel och
väl också under 1890-talet i gång en mycket
livlig och ivrig nykterhetspropaganda
i vårt land, och nykterhetstalarna på
den tiden hade ibland med sig en burk
med sprit i, i vilken förvarades en
skrumplever. Denna burk visade de upp
för sina åhörare och förklarade att just
skrumplevern var ett resultat av alkoholmissbruk.
Denna välsignade skrumplever
gick igen i många sammanhang, och
man gjorde sig löjlig över den och sade
att detta bara var trams.

Nu har Världshälsoorganisationen
emellertid gjort en utredning som visar
att skrumplever är mycket vanlig på
grund av alkoholskada. Jag har här en
statistik, ur vilken jag skall delge kammaren
några siffror — jag skall dock
inte återge hela. Av denna statistik framgår
att per år och 100 000 människor dör
i skrumplever i Frankrike när det gäller
män 35,8 och när det gäller kvinnor 16,3
procent. Sedan sjunker siffrorna för Österrike,
Portugal, Schweiz och Västtysk -

Nr 34

Onsdagen den 5 december 1962

Ang. alkoholbeskattningens betydelse i nykterhetspolitiskt hänseende

land ner till Belgien som har en siffra på
11,7 när det gäller män och 6,0 när det
gäller kvinnor. Därefter är det ett hopp
till Sverige, som har en procentsats av
6,3 när det gäller män och 4,1 när det
gäller kvinnor, och för England och
Wales är motsvarande siffror 3,0 resp.
2,3.

Vad säger då dessa siffror? Jo, de siffrorna
säger att skrumplever är vanlig i
de vinkonsumerande länderna. Man skall
följaktligen inte tro, att man löser alkoholproblemet
genom att man förmår folk
att dricka vin i stället för brännvin. Det
visar sig ju att alkoholskadorna står i
ungefärlig proportion till den mängd alkohol
som förtäres.

Nu gör man gällande, att det inte kan
tänkas att vårt folk skulle bli ett vinkonsumerande
folk i samma utsträckning
som vi är ett brännvinsdrickande folk,
då vi inte själva producerar vin men väl
brännvin. Det kan naturligtvis förefalla
vara ett bestickande resonemang, men vi
är inte heller ett kaffeproducerande land
och lär ändå ha den näst största kaffekonsumtionen
i världen. Vi är inte heller
i nämnvärd omfattning något tobaksproducerande
land men är ändå ett i högsta
grad tobaksrökande land. Kommer välståndsökningen
att fortsätta, så kommer
det naturligtvis att leda till — om spritpriserna
blir höga — att folk köper mer
och mer vin med dess alkoholskador till
följd.

Vad jag har velat säga i detta sammanhang
är att vi inte löser alkoholproblemet
genom att konsumenterna övergår
från starksprit till vin eller andra svagare
alkoholhaltiga drycker. Alkoholskadorna
får vi kvar.

I och med att vi slopade motbokssystemet
har vi väl kommit i ungefär samma
läge som råttan i råttfällan, d. v. s. vi
vet inte vad vi bör göra. Man ser med
förskräckelse hurusom rusdrycksbruket
griper omkring sig och att antalet människor
med alkoholsjukdomar blir fler
och fler. Man vet inte hur man skall hejda
denna utveckling, allra minst när det
gäller ungdomen. Man ser framför sig
den ökade mängd av skadeverkningar,
som detta alkoholmissbruk redan nu för

med sig och utan tvivel kommer att föra
med sig i ännu större omfattning efter
hand som välståndsökningen fortskrider
och ger folk råd att köpa mer sprit, vin
och drycker av annat slag. Skadegörelsen
kommer att fortsätta, och för närvarande
känner man inte till något annat
motmedel än att höja priserna. En prishöjning
kan visserligen hålla nere konsumtionen
i viss omfattning men kan
inte avhjälpa den väldiga mängd av skadeverkningar,
som spritmissbruket redan
nu fört med sig. Hur det kommer att bli
i fortsättningen kan vi säkerligen föreställa
oss utan att jag försöker ge någon
närmare beskrivning.

Jag har begärt ordet uteslutande för
att framföra det nu sagda. Jag har intet
yrkande i det ena eller andra avseendet.
De små justeringarna av spritpriserna
som här diskuteras gör varken till eller
från när det gäller alkoholvanorna i
vårt land.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Bevillningsutskottet hemställer
i sitt betänkande om att Kung],
Maj:t måtte beakta vad utskottet har anfört.
Jag vill betona att denna skrivning
är ovanlig. Enligt min mening är det
inte särskilt lämpligt att lägga sig till
med denna metodik. Har man en bestämd
åsikt, bör man hemställa hos
Kungi. Maj:t om åtgärder. Det gör vi
emellertid inte nu och det är av flera
skäl.

Herr Möller menade att vi har varit för
återhållsamma. Vi borde ha talat om ordentligt
vad vi vill. Herr Möller önskar
vara mer positiv än utskottet har varit.
Det kommer nu an på vad som i detta
sammanhang är positivt. Jag utgår från
att herr Möller menar att vi på allt sätt
bör söka främja nykterhetspolitiska åtgärder.
Herr Möller gav uttryck för den
uppfattningen, att den nuvarande alkoholbeskattningen
är relativt sett lägre i
förhållande till inkomstläget än den var
år 1958, när riksdagen senast beslutade i
ämnet. På denna punkt är vi ense. Om
man nu vill ha en ändring till stånd i
detta avseende för att åtminstone åter -

Onsdagen den 5 december 1962

Nr 34

Ang. alkoholbeskattningens betydelse i nykterhetspolitiskt hänseende

ställa jämvikten till förållandena 1958,
så vet ju alla ledamöter av kammaren att
riksdagen under vårriksdagen var enig
om att tillbakavisa en framställning i ämnet
från Kungl. Maj:t. Detta har väl lett
till att riksdagen sedan dess inte bär gett
till känna några bestämda åsikter om
alkoholbeskattningen. Vid riksdagens
början användes inte motionsrätten, och
inte heller senare har partiernas företrädare
gett till känna några bestämda
meningar på denna punkt. Man har ju
varit mycket försiktig. Här i kammaren
och i medkaminaren har förekommit
några opinionsyttringar, där man uttalat
förhoppningar om att Kungl. Maj:t till
nästkommande riksdag framlägger förslag
i ämnet. Om man vill instämma i
den förhoppningen, så har utskottet, som
är enhälligt, i så måtto gjort det, att utskottet
uttalat, att om man nu sätter i
gång en stor omfattande utredning rörande
alkoholbeskattningen, så skulle detta
kanske resultera i att utredningens arbete
först måste avvaktas, innan förslag
i beskattningsfrågan förelägges riksdagen.
Det har bevillningsutskottet ansett
vara olämpligt, och därför har utskottets
betänkande formulerats på sätt som skett.
Om vi med andra ord är ense om önskemålet
om att Kungl. Maj:t beaktar det
förhållandet att vi nu har en relativt sett
lägre beskattning än 1958, så kan det ju
ge Kungl. Maj:t anledning att lägga fram
förslag till riksdagen. Då, som sagt, några
konkreta förslag på denna punkt inte
kommit fram från något håll, så får vi
väl avvakta det förslag, som kan komma.

Vad beträffar vår alkoholbeskattning
har det framhållits från utskottets sida
att 1954 års beslut innebar en radikal
förändring. Man ville ha lagstiftningen
ordnad så att den skulle underlätta övergången
till svagare drycker, och jag vågar
väl säga att vi i viss utsträckning
har lyckats. Jag har nämligen inte den
uppfattning som herr Elofsson gav uttryck
för, nämligen att det inte vore någon
fördel att driva konsumtionen från
de starka spritdryckerna till vin och
framför allt svagvin. Jag ansluter mig på
den punkten närmast till herr Möllers
uppfattning om att vi får tolerera en ök 3

Första kammarens protokoll 1962. Nr 34

ning av vinkonsumtionen, om vi därigenom
kan bringa ned spritkonsumtionen.
Detta vore ett stort framsteg.

Vi har fortfarande en mycket hög
brännvinskonsumtion. I förhållande till
tiden före motbokens avskaffande är väl
konsumtionen ungefär oförändrad, men
konsumtionen var hög redan då. Jämför
vi med tiden strax efter motbokens avskaffande,
har vi bringat ned spritkonsumtionen
med 10 miljoner liter, från 45
miljoner till 35 miljoner liter. Jag är
emellertid den förste att erkänna att alla
åtgärder bör vidtagas för att pressa ned
denna förbrukning. Jag vill tillägga att
vi nog tämligen väl vet att vi kan påverka
bruket av alkoholvaror, men vi vet
inte hur vi skall kunna påverka missbruket
och om vi i skatten där har ett instrument
som är effektivt.

Vad herr Möller sade om att forskningens
nya rön borde kunna leda fram
till praktiska slutsatser är jag inte beredd
att skriva under, ty när utskottet
säger att det finns vissa inadvertenser i
vår nuvarande spritskattelagstiftning så
är det fråga om små detaljer. I stort är
vår spritskattelagstiftning utformad så
att den starkt gynnar de alkoholsvaga
dryckerna, och det är min förhoppning
att man kommer att fortsätta på den vägen.
Om man gör det, får vi väl tro att
man skall kunna styra konsumtionen
ifrån spriten och till de svagare dryckerna.
Det är min förhoppning att alkoholforskningen
skall kunna komma fram
till resultat. Huruvida så har skett vet
jag inte. Den utredning som verkställts
av Industriens utredningsinstitut kan
inte anses ha kommit med några radikala
nyheter. Den kom fram till i stort sett
samma saker som riksdagen redan 1954
accepterade som ledtråd för skattepolitiken
i förevarande fall.

Herr Elowsson säger att vi inte löser
några nykterhetsproblem med denna
skattelagstiftning utan att det bara blir
tillfälliga förändringar. Han var rädd för
att en ökning av vinkonsumtionen skulle
leda fram till ett icke önskvärt nykterhetstillstånd,
och han gjorde statistiska
jämförelser, men jag är väldigt rädd för
den statistiken. Alla vet vi ju att man i

Nr 34

Onsdagen den 5 december 1962

Ang. alkoholbeskattningens betydelse i nykterhetspolitiskt hänseende

Frankrike har en mycket hög vinkonsunition
med 120 liter per capita och år,
medan vi i Sverige ligger på 4 liter. Jag
tror inte att det är rätt att använda siffrorna
så som herr Elowsson gjorde.
Skall vi kunna påverka spritkonsumtionen,
får vi nog också, som jag sade tidigare,
tolerera att folk inte blir avhållsamma
utan använder vin.

Herr talman! Utskottet har skrivit sig
samman i detta ärende. Ingen av motionärerna
eller dem som sympatiserar med
motionärerna har yrkat bifall till motionerna.
Jag tar detta som ett uttryck
för att motionärerna och utskottet är
tämligen eniga om att vi i detta läge bör
vidtaga alla åtgärder som kan främja en
nykterhetspolitisk utveckling. Det är
därför riktigt att riksdagen nu avstår
från att kräva nya utredningar för att
inte förhindra åtgärder som vi väntar på.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! När jag hörde herr
Elowsson, kände jag i likhet med utskottets
ärade ordförande ett behov av att
reagera och det till protokollet. Herr
Elowsson sade att vi inte löser alkoholproblemet
genom en övergång till svagare
drycker, och han exemplifierade
detta med den bekanta levern. Ja, herr
talman, det är den sidan av saken, men
det är, som herr Ericsson framhöll, icke
troligt att vi här i landet någonsin skulle
få en vinkonsumtion i likhet med den i
Frankrike. Om vi icke löser problemet,
herr Elowsson, genom en övergång till
svagare drycker, så hyfsar vi dock problemet.
Herr Elowsson förbigick den
skadeverkan som ligger i brännvinskonsumtionens
berusande effekt. Det är berusningen
som ger upphov till så mycket
lidande, till olyckor och till nöd. Det
är bland annat därför konsumtionen bör
styras i riktning mot svagare drycker.

Jag vill livligt instämma i förhoppningen
att vi till nästa riksdag får en
proposition om anpassning av alkoholpriserna
efter inkomstnivån och att man
därvid beaktar nödvändigheten av att

styra konsumtionen genom propaganda
men också genom skattelagstiftningen i
riktning mot svagare alkoholdrycker.
Brännvinet är och förblir det svenska
folkets olycka i fråga om alkohol.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! 1944 års nykterhetskommitté
arbetade under nio år och uträttade
ett utomordentligt gott arbete. Dess
utredningar är, trots att de är gjorda för
så pass länge sedan, värdefulla ännu i
dag. Trots detta är problemet så omfattande,
att man inte kan säga hur människor
som konsumerat alkohol egentligen
reagerar vid olika tillfällen. Det är tänkbart
att vi får fortsätta att söka nå fram
till ytterligare resultat.

Nu har jag observerat en sak i utskottsbetänkande!.
Jag har ingenting att invända,
utan vill tvärtom understryka den
reella innebörden av att man säger: »I
den mån Kungl. Maj :t i detta sammanhang
anser skäl föreligga att till prövning
uppta även frågan om beskattningen
av alkoholhaltiga drycker, torde detta
få till följd att nuvarande skattesatser i
förekommande fall föreslås skola jämkas
i syfte att bringa desamma i bättre
överensstämmelse med målsättningen att
främja en övergång till svagare drycker.
»

Detta kan nog nykterhetsrörelsen och
alla andra instämma i, men jag vill i dag
särskilt stryka under, att det verkligen
måste bli en övergång till svagare drycker,
och inte så att man ökar konsumtionen
av svagare drycker men fortsätter
konsumtionen av starkare spritdrycker.
Det är detta senaste som i stort sett skett
i vårt land. Vi ståtar med världens högsta
siffra i fråga om spritkonsumtion —
och jag ber att få understryka att när jag
säger spritdrycker, menar jag sprit och
inte vin. Vi har en konsumtion — jag
har bara 1960 års siffror — på 5,8 liter
per år och invånare. Observera som ett
mycket intressant faktum, när man talar
om Frankrike, att detta vindrickande
land också ligger högt i fråga om spritkonsumtion:
Frankrike kommer som

tvåa med 5,2 liter per person och år. Det

Onsdagen den 5 december 1962

Nr 34

Ang. alkoholbeskattningens
ar ingalunda så att Frankrikes stora vinkonsumtion
— som herr Ericsson nämnde
ligger den på 120 liter per person och
är — leder till att man dricker mindre
spriidrycker. Det verkar tvärtom som om
dessa siffror följs åt ganska väl. Detta
visar också de undersökningar som
gjorts i Stockholm, som har den största
alkoholkonsumtionen i vårt land. Det är
ingalunda så att den som använder mycket
vin fördenskull konsumerar mindre
spritdrycker. Detta gör mig betänksam,
och jag vill understryka att en reell övergång
till svagare drycker måste innebära,
att man i stället dricker mindre starksprit,
om det skall vara någon mening
med det hela.

Man kan ju också räkna i ren alkohol,
alltså räkna ihop både spritdrycker, vin
och Öl. Vi finner då att ökningen av vår
vinkonsumtion i Sverige från ungefär en
liter till tre liter per person och år inte
har medfört att man druckit en mindre
mängd ren alkohol. Ändå har vi en konsumtion
av 4—4,5 liter ren alkohol i
Sverige per person och år.

Jag hoppas att ingen skulle vilja ta
exemplet Frankrike i detta speciella fall
— ingen har gjort det hittills. Frankrike
är inte något efterföljansvärt exempel,
där är konsumtionen av ren alkohol mellan
15 och 20 liter per år och invånare,
alltså 3—4 gånger så stor som i Sverige!

Till herr Hernelius skulle jag i detta
sammanhang vilja säga, att visserligen är
kanske berusningen en av de stora olägenheterna,
men vi bör nogsamt akta oss
för att förbise skadeverkningarna av en
hel del andra saker. Ett spritbruk har
enligt alla erfarenheter också medfört ett
spritmissbruk bland vissa grupper av
människor. Vi rekryterar alkoholisterna
bland de människor som dricker sprit
och inte bland dem som inte använder
sprit alls. Även om det kan vara sant att
en del psykologiska och andra faktorer
skulle kunna leda till att vissa människor
är så att säga predestinerade att bli alkoholister,
är det också sant att om de
inte dricker alkohol, så blir det inga alkoholister
av dem, medan spritförbrukaren
alltid löper risken att gå över gränsen
och dricka mer än vad som är bra —

betydelse i nykterhetspolitiskt hänseende
eller rättare sagt dricka så mycket att
det leder till allvarliga konsekvenser; bra
är det väl inte för någon människa att
dricka sprit.

Man bör observera, att i länder där
det säljs cider har man en ganska omfattande
cideralkoholism. Därtill finns
länder med vinalkoholism — och en sådan
är på väg också i Sverige, skulle jag
tänka mig. Detta kan man inte bortse
från. De svagare dryckerna är inte alls
ofarliga, utan kan också leda till alkoholism.
Om man skall företa en prishöjning,
anser jag alltså att höjningen inte
bara bör företas på spritdryckerna. Det
är i högsta grad motiverat att man höjer
priserna också på de svagare dryckerna
i motsvarande mån.

Jag vill sluta med att säga, att jag är
förvånad över att Kungl. Maj :t låtit tiden
gå. Om det nu var missnöje över att
fullmaktslagen inte blev genomförd eller
vad orsaken kan vara; man har i alla fall
underlåtit att göra någonting till höstriksdagen
för att korrigera spritpriserna
i relation till de ökade inkomsterna. Jag
vill ge uttryck för den bestämda uppfattningen,
att det bör ske en kraftig
höjning av priset både på brännvin och
på de svagare alkoholhaltiga dryckerna.

Herr talman! Jag har inget särskilt yrkande
utan vill bara ännu en gång understryka,
att det bör ske en verklig
övergång till svagare drycker och inte
bara en ökning av konsumtionen av svagare
drycker under bibehållande av samma
spritdryckskonsumtion.

Herr HERNELIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Bengtson vill
jag säga, att varje jämförelse i sådana här
sammanhang ju är tvivelaktig och vansklig.
När herr Bengtson talar om Frankrike
och dryckesvanorna där, får man
inte glömma bort att man i Frankrike
också har andra matvanor, vilket kan
ha en viss betydelse i fråga om dryckesvanorna.

I fråga om Sverige förbiser herr Bengtson,
när han ser på siffrorna för den totala
konsumtionen av alkohol under det
senaste året, att sätta dessa siffror i re -

Nr 34

Onsdagen den 5 december 1962

Ang. alkoholbeskattningens betydelse i nykterhetspolitiskt hanseende

lation till standardhöjningen. Att standardhöjningen
skulle ta sig uttryck i en
höjning av alkoholkonsumtionen är ju
tämligen självklart. Sätter man in det
korrelatet på siffrorna, får man lyckligtvis
en annan och gynnsamare bild av
övergången till svagare drycker än den
som herr Bengtson ger.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Att det är alkoholmängden
och inte främst styrkan i alkoholdrycken
och därmed dess berusningseffekt
som är avgörande för uppkomsten
av alkoholskador på organismen, i synnerhet
svårare sådana skador som t. ex.
levercirrhos, har börjat bli allt klarare
genom de vetenskapliga arbeten som
gjorts under senare år. Det har bl. a.
konstaterats, såsom herr Elowsson här
åberopade, att dödsfallen i levercirrhos
är mycket vanligare i vinländer än i
andra länder.

Det väsentliga för samhällets åtgärder
då det gäller alkoholen är naturligtvis
alkoholens skadliga inverkan på folkhälsan.
Samhällets åtgärder bör helt naturligt
utformas på sådant sätt att de från
den synpunkten får bästa effekt och
hämmar missbruk. En omprövning av
nuvarande spritbeskattning är därför ur
denna synpunkt utan tvekan motiverad.

Å andra sidan får vi inte bortse från
de andra skador, som alkoholen är skuld
till, inte minst genom berusningseffekten,
och de störningar i olika avseenden som
kommer till stånd i samhället på grund
därav. Den omständigheten att vi här
så småningom måste få till stånd en översyn
och omprövning av de nuvarande
principerna för spritbeskattningen bör
därför absolut icke få inverka hindrande
på en synnerligen välbehövlig snar
höjning av vin- och spritpriserna, vilka
för närvarande är alltför låga.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Jag kan i långa stycken
instämma i vad herr Ericsson i Kinna
nyss sade. Jag är glad över den kommentar
han lämnade till utskottets betänkan -

de. Den understryker också den grundläggande
enighet som råder mellan motionärerna
och utskottet. Jag behöver
inte säga att jag delar den förhoppning
herr Ericsson i Kinna uttalade och som
även motionerna är ett uttryck för. Det
är möjligt att vi lägger större vikt än utskottet
vid de nya forskningsrön som
framkommit och vid erfarenheterna efter
1954, eller låt mig säga 1958, då vi framför
kravet på eif mera konsekvent genomfört
skattesystem på alkoholdryckernas
område.

Herr Ericsson har, liksom herr Hernelius,
uttalat sig för att vi snart skall
återställa relationen från 1958 mellan
spritpriser och inkomster. När herr
Ericsson erinrar om den fullmaktslag
som avslogs av riksdagen i våras är det
angeläget att betona, att det avslaget inte
alls var motiverat av nykterhetspolitiska
skäl. Det får alltså inte tolkas som ovilja
från riksdagens sida mot de prishöjningar
man får anta att det var avsikten
att genomföra sedan fullmaktslagen hade
genomförts. Man kan uteslutande tillmäta
riksdagens avslag den gången konstitutionell
innebörd och inte någon som helst
nykterhetspolitisk motivering. Avslaget i
våras bör alltså inte hindra Kungl. Maj:t
att med det snaraste, redan i början av
vårriksdagen, ta initiativ till de prishöjningar
som här efterlysts av praktiskt
taget alla talare.

Jag vill till herr Ericsson i Kinna säga,
att vi motionärer inte räknat med passivitet
i prisfrågan i väntan på den utredning
vi hemställt om. Det kunde dröja
något år innan det blev resultat av den
utredningen.

Det är med förvåning man nu upplever
att den gamla skrumplevern återinförs
i den svenska nykterhetsdebatten.
Den har varit borta åtskillig tid. Jag hade
minst av allt väntat att den skulle återinföras
i debatten i dag, men nu har herr
Elowsson i Kristianstad gjort det.

Det är också anmärkningsvärt hur
tomhänt herr Elowsson i Kristianstad är
när det gäller att presentera något recept
för att komma till rätta med alkoholens
skadeverkningar. Han bara säger
att en övergång från starka till svaga

Onsdagen den 5 december 1962

Nr 34

Ang. alkoholbeskattningens

drycker inte är någon lösning. Han kasserar
alltså den metoden. Man väntade
då att få höra vilket medel han hade att
rekommendera. I själva verket hade han
intet sådant medel, vilket han också erkände.
Är det verkligen rimligt av nykterhetsvännerna
att motarbeta och nonchalera
en övergång från starkare till
svagare spritdrycker, samtidigt som man
inte själv har något enda bidrag att komma
med för en positiv lösning? Jag tror
att det är oklokt och orealistiskt av herr
Elowsson liksom av alla nykterhetsvänner
som vill främja en ökad folknykterhet
och bekämpa missbruket, att inta den
attityden.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Herr Ericsson i Kinna
anmärkte att man inte kan ta konsumtionen
av vin i Frankrike som utgångspunkt
för att bedöma de eventuella skadeverkningarna
av vinkonsumtionen i Sverige,
därför att vinkonsumtionen ju är
mycket hög i Frankrike och låg i Sverige.
Jag räknar inte heller med att den nuvarande
vinkonsumtionen i vårt land skall
vålla liknande skador som man har i
Frankrike. Jag sade tydligt ifrån att vad
jag räknade med var de skador som kommer
att uppstå i framtiden, om folk här
i Sverige i samband med den allmänna
välståndsökningen skulle övergå till att
köpa mera vin i händelse att spritpriserna
blir så höga att folk fördenskull lockas
att gå över till vin. Det var den faran
jag varnade för, om man lever i den
tron att man på det sättet skulle kunna
hyfsa alkoholproblemet. Man kan nämligen
inte göra det på den vägen.

Det finns även en annan fara om man
försöker få folk att dricka vin i stället
för brännvin. Vinet blir nämligen lätt
en tillvänjningsdryck, i synnerhet för
ungdomen, både manlig och kvinnlig.
Vilket resultat det kommer att leda till
beträffande konsumtionen av starkare
spritdrycker vet vi ingenting om, men
vi kan dock dra vissa lärdomar av vad
som hittills inträffat. Vi kan följaktligen
inte betrakta vinkonsumtionen såsom
oskyldig. Vi kan inte säga, att om vi

betydelse i nykterhetspolitiskt hänseende
bara får människorna att dricka vin,
så får vi dem också att bli någorlunda
nyktra. Herr Hernelius sade att vad vi
borde inrikta oss på var att försöka hindra
berusningen. Ja, herr Hernelius, tänk
på det jag nyss sade om att vinet är en
tillvänjningsdryck! Den kanske största
faran med vinet är tillvänjningen vid
det.

Men kan det verkligen vara tillräckligt
att bara hindra berusningseffekt? Är det
exempelvis tillräckligt att man i våra dagar,
med den biltrafik som råder, säger
till en bilförare: »Du skall inte dricka
dig berusad, men det gör ingenting om
du tar några supar och dricker dig halvfull»?
Det går helt enkelt inte att resonera
efter de linjerna, utan vi måste ta
mycket allvarsammare på hela spritproblemet
än herr Hernelius gör. Vi kommer
inte ifrån det på annat sätt.

Sedan skall jag be att få åberopa
Världshälsoorganisationen också i ett annat
sammanhang. Den gjorde på sin tid
en undersökning beträffande alkoholens
skadeverkningar i Frankrike. Dåvarande
konseljpresidenten Mendés-France insåg
faran i den alkoholisering som franska
folket genomgick, och han visade själv
i deputeradekammaren med hjälp av
Världshälsoorganisationens siffror, vilken
fara för Frankrikes försvarskraft
som vinkonsumtionen utgjorde. Det visade
sig att ända upp till 40 procent av de
franska värnpliktiga måste kasseras därför
att deras förfäder i tredje och fjärde
led, kanske ännu längre, hade missbrukat
vin.

Observera att fransmännen i allmänhet
inte berusar sig — jag kan inte minnas
att jag sett någon enda berusad människa
vid de tillfällen jag varit i Frankrike —
men de dricker alkohol i form av vin,
och de skadeverkningar som åstadkommes
därigenom kan man tydligen avläsa
på många olika sätt. Jag har tagit till
orda i dag för att visa hur farligt det är
att invagga sig i föreställningen, att om
man bara får folk att dricka svagare
spritdrycker, så har man därmed löst
hela problemet. Det har man visst inte
gjort!

Eftersom jag inte ställde något yrkande,

Nr 34

Onsdagen den 5 december 1962

Ang. alkoholbeskattningens betydelse i nykterhetspolitiskt hänseende

sade herr Möller att jag kom tomhänt
från talarstolen. Ja, tacka för det! I nykterhetslägret
ser vi ingen bot och ingen
hjälp så som det är i vårt land för närvarande.
Jag vill att vi skall få ett motbokssystem
som skall vara inriktat på att
minska konsumtionen av alla spritdrycker
efter hand — det är mitt recept. Jag
har inte minsta förhoppning om att man
skall lystra till en sådan paroll i dag,
kanske inte ens om tio år, och därför
pratar jag inte vidare om saken. Jag skulle
inte ha gjort det nu heller, om inte
herr Möller hade sagt det som han sade.

Herr HERNELIUS (li) kort genmäle:

Herr Elowssons tillägg är alltid mycket
intressanta, det har jag lärt mig, men
det får finnas gränser för missförstånden.
När herr Elowsson söker uttyda
mitt anförande så, att jag skulle ha sagt
att en bilförare väl inte får vara berusad
men gärna halvfull efter att ha druckit
vin, då går han över alla gränser. Det
är självklart att den som för motorfordon
icke skall ha förtärt alkohol i någon
form.

I likhet med herr Möller tycker jag att
herr Elowsson kom mycket tomhänt
både till och från denna talarstol. Herr
Elowssons bidrag till en kampanj för
sundare dryckesvanor — som verkligen
behövs i detta land — efterlyser jag.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Till herr Elowssons anförande
skulle jag bara vilja foga denna
korta kommentar: Herr Elowsson har för
kammaren presenterat ett anatomiskt fenomen
av hittills icke skådad beskaffenhet
och omfattning, när han talat om
»skrumpnjuren som går igen». Jag delar
alldeles herr Möllers mening i detta hänseende.

Herr Torsten Bengtson nämnde några
vänliga ord om 1944 års nykterhetskommitté,
vars långvariga arbete ju resulterade
i ett förslag, som i allt väsentligt
ligger till grund för den lagstiftning som
för närvarande gäller i vårt land. Då jag
är den ende i riksdagen kvarvarande ledamoten
av den kommittén, vill jag tacka

för de uppskattande orden. Jag kan å
andra sidan tyvärr inte underlåta att
fästa uppmärksamheten vid att riksdagen
kanske inte i alla hänseenden har konsekvent
fullföljt det beslut, som fattades
1954. Det väsentliga förslaget, som kommittén
framlade, gällde inte motbokens
avskaffande — det utgjorde bara en teknisk
detalj i den omläggning av politiken
som förordades, men av begripliga
skäl blev motbokens avskaffande det
mest uppmärksammade. Det viktigaste
inslaget i den nya lagstiftningen i enlighet
med kommittéförslaget och i enlighet
med den kungl. propositionen var målsättningen
för den nya politiken. Målsättningen
sades ju vara, vilket herr
Bengtson också erinrade om, att främja
övergången från starkare till svagare
drycker. Bakom denna princip, som konstituerade
nyordningen, stod en nästan
enhällig riksdag, men, som jag antydde
för ett ögonblick sedan, kan man knappast
säga att riksdagen konsekvent har
fullföljt den politik som man den gången
knäsatte. Jag vill erinra om att de strävanden,
som på skilda håll gjorts just
för att främja denna av riksdagen själv
rekommenderade övergång, inte alltid
har mötts med det förtroende som jag
tycker att de borde ha gjort sig förtjänta
av. För att ta ett konkret fall vill jag
erinra om den verksamhet som Nya systemaktiebolaget
härvidlag har utövat, i
anslutning till av riksdagens majoritet
omfattade ståndpunktstagande. Nya systemaktiebolaget
har ju, som vi alla vet;
sedan ett antal år enligt min mening
skickligt och konsekvent genom propaganda
i form av skyltning och på många
andra sätt försökt att främja övergången
från starkare till svagare alkoholdrycker.
Men systembolaget har tyvärr blivit utsatt
för ett visst, jag tror att jag vågar använda
ordet, misstänkliggörande från
ganska betydande kretsars sida för denna
sin verksamhet.

I detta sammanhang har lanserats vad
man kallar för »tillvänjningsteorien».
Man menar nämligen att denna propaganda
för exempelvis en ökad vinkonsumtion,
som ju systembolaget bedriver,
för många människor, särskilt för ung -

Onsdagen den 5 december 1962

Nr 34

Ang. alkoholbeskattningens betydelse i nykterhetspolitiskt hänseende

domen, kan bilda inkörsporten till en
ökad spritkonsumtion. Det är givetvis
svårt att bevisa att så skulle vara fallet,
men denna teori har icke desto mindre
vunnit en ganska stark anklang i icke
obetydliga kretsar, vilket jag beklagar.
Mot bakgrunden av erfarenheterna från
det nära tioåriga arbete, som vi på sin
tid utförde i kommittén — herr Bengtson
erinrade något om detta — kan jag
inte finna annat än att, om man skall få
någon rätsida på detta stora och svåra
problem, så finns det ingen annan väg att
gå än den av kommittén föreslagna och
sedermera av riksdagen godtagna.

Jag vill understryka herr Möllers uttalande
att det här är fråga om en långsiktig
process, en process i vilken upplysning,
propaganda, uppfostran och
forskning måste vara väsentliga element.
Det är ett riktigt uttalande. Måhända har
det inte nyhetens behag, eftersom samma
uttalande gjorts från kommitténs sida
och även på senare år ofta i riksdagens
kamrar, men det är icke desto mindre
angeläget att det här understrykes, ty
det är som sagt, så vitt jag förstår, klokt
och realistiskt.

Herr Torsten Bengtson tycker jag inte
var helt konsekvent i sin i och för sig
intressanta argumentering. Han erinrade
om målsättningen för riksdagsbeslutet år
1954, alltså främjandet av en övergång
från starkare till svagare alkoholdrycker,
men då han nu kom till det konkreta fallet
tycker jag att han gjorde ett avsteg
från denna sin inställning. Han förordade,
om jag inte missuppfattade honom,
en kraftig skattehöjning, men han ansåg
att skattehöjningen borde slå över hela
fältet, således inte bara beröra brännvinet,
som ju är den dominerande drycken,
utan även vinsektorn. Men då har
man ju inte vunnit någonting utan bara
lyft upp skattenivån över hela fältet utan
att därmed främja en övergång från starkare
till svagare drycker. Enligt min enkla
mening bör man gå till väga på det
sättet, att man tar under övervägande
att, om jag så får säga, vidga distansen
mellan å ena sidan beskattningen av starkare
alkoholdrycker och å andra sidan
av svagare sådana drycker.

Jag sade tidigare, att riksdagen enligt
min mening inte på ett helt konsekvent
sätt fullföljt de principer som riksdagen
själv en gång har knäsatt, och jag har
talat om exempelvis den kritik som har
riktats mot Nya systemaktiebolagets propaganda.

Jag vill även erinra om en annan ganska
uppmärksammad händelse häromåret,
då riksdagen faktiskt hade en god
chans att fullfölja denna målsättning genom
att bifalla en då framlagd kungl.
proposition. Jag syftar, som kammarens
ledamöter säkert förstår, på finansminister
Strängs förslag om det s. k. mellanölet.
Denna proposition lades fram i anslutning
till riksdagens principståndpunkt
av år 1954, men förslaget fälldes
icke desto mindre av andra kammaren,
och propositionen föll följaktligen under
bordet. För min del tycker jag, att det
var ett ganska olyckligt beslut.

Nu råder det väl inte i och för sig så
delade meningar om det föreliggande utskottsbetänkandet,
och jag har självfallet
ingen annan åsikt än den som har kommit
till uttryck i betänkandet. Jag kan
emellertid inte underlåta att avslutningsvis
fästa uppmärksamheten vid en omständighet,
som jag snuddade vid för ett
ögonblick sedan, nämligen ölets roll i
sammanhanget. Man har hela tiden låtit
debatten domineras av vinet, men ölet
är naturligtvis också förtjänt av att komma
med i resonemanget, när frågan gäller
övergången från starkare till svagare
alkoholdrycker. De, som har intresse av
dessa ting och som följer med den aktuella
debatten, har säkert tagit del av
professor Leonard Goldbergs intressanta
undersökningar och utredningar om ölets
berusningseffekt. Det är ett, såvitt jag
som lekman vågar döma, banbrytande arbete
som han har genomfört på detta
område. Söker man följa hans framställning
och sätter sig in i de konklusioner,
han kommer till, så tror jag att inställningen
beträffande ölet skulle bli en annan
på åtskilliga håll här i kammaren än
som nu är fallet. Möjligen skulle resultatet
bli en annan och, om jag så må säga,
mjukare lagstiftning beträffande ölet än
den, vi nu har.

Nr 34

Onsdagen den 5 december 1962

Ang. alkoholbeskattningens betydelse i nykterhetspolitiskt hänseende

Detta var, herr talman, några kommentarer,
som jag helt kort ville göra till den
här förda debatten.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep):

Herr talman! När man lyssnat till anförandena
i detta ärende har man nog
funnit att de allra flesta tänker sig att
om vi kan höja priserna så blir man kvitt
alla alkoholproblem och slipper allt besvär
i fortsättningen. Jag tror ju inte att
man når det önskade resultatet om man
chockhöjer priserna, såsom det här sagts
att vi bör göra. De som missbrukar sprit
skaffar sig den varan hur högt priset än
är. Man kan knappast utgå från att det
blir något hinder för den kategorien om
man sätter priserna uppe i skyarna —
resultatet blir återhållsamhet från dem
som inte missbrukar spritdrycker men
icke någon återhållsamhet från missbrukarna.
Jag tycker att vi nu borde ha sådana
erfarenheter av detta att det skulle
stå ganska klart. Vid varenda prishöjning
under de senaste åren har man uttryckt
förhoppningen att den skulle medverka
till bättre förhållanden och minskat
spritmissbruk, men det har visat sig
att resultatet inte blivit någon förbättring
utan snarare motsatsen.

Jag var mycket tveksam när motboken
slopades, men det var ju en stark opinion
för att den skulle bort. Om man nu
inte återinför motboken — vilket det väl
inte finns någon majoritet för — så borde
man dock kunna åstadkomma något
slags registreringsbevis så att inte missbrukare
kommer åt att köpa sprit. Jag
tror att man på den vägen skulle kunna
nå ett bättre resultat än genom chockhöjning
av priserna.

Här har talats om en lista som utvisar
procentsiffror för sprit och vin, hur sjuka
människor blir o. s. v. Man hör ofta
att förhållandena skulle vara sämre här
i Sverige än i andra länder liksom att
det i Danmark skulle vara alldeles väl
beställt i detta avseende. Jag har listan
framför mig, och jag vill bara konstatera
att den för Sverige anger siffrorna 6,3
procent för män och 4,1 procent för
kvinnor, medan siffrorna för Danmark

är 6 procent för män och 8,9 procent för
kvinnor. Detta visar väl ändå att det
kanske inte är så illa beställt i vårt land.
Jag tar inte alls spritmissbrukarna i försvar
utan anser att vi bör hjälpa till att
komma åt spritmissbruket och söka efter
utvägar att få missbrukarna på andra
tankar, men vad jag här velat framhålla,
herr talman, är att man inte når det önskade
resultatet genom att höja priserna.
Detta är min bestämda uppfattning. Man
måste i stället gå andra vägar för att få
bukt med spritsmissbruket. Sådana som
langar sprit bör också få mycket kännbara
straff.

Jag har velat säga detta av den anledningen
att man i nästan alla anföranden
bara har framhållit att om vi får priserna
höjda så ordnar sig allting. Jag tror för
min del att det kanske inte heller tjänar
så mycket till att söka leda folk över till
vinförbrukning; man ser ju av den här
listan att sjukligheten är störst just i länderna
med hög vinkonsumtion. Jag vill
för min del säga att den som super med
måtta mår inte illa av det.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Alkoholen är ju i dag ett
stort socialt men också ett stort mänskligt
problem. Det är väl detta som gör att
intresset för denna fråga blivit så stort,
som framgår av debatten nu. Jag skulle
i likhet med en av de föregående talarna
vilja anföra några synpunkter till protokollet.

Man har riktat kritik mot nykterhetsvännerna
därför att de vänder sig mot
bruket av vin, och man har betecknat
detta som både oklokt och orealistiskt.
Jag är inte övertygad om att den kritiken
har rätt utan vill också anföra erinringar
mot bruket av vin. Det är givet att höjningar
av spritskatten kan styra konsumtionen
i viss mån från alkoholstarka till
alkholsvaga drycker, men den styrningen
löser inte alkoholproblemet. Utredningar
och siffermaterial som redovisats
ger nämligen belägg för att bruket av
lättviner leder över till bruk av starkviner
och sedermera starksprit. Det framgår
av dessa utredningar att 75 procent

Onsdagen den 5 december 1962

Nr 34

Ang. alkoholbeskattningens

av de skolungdomar och andra ungdomar
i högre åldrar som i dag använder
sprit, har fått smaka alkohol första gången
i den trängre familjekretsen. Där har
man börjat med vin, men den konsumtionen
har så småningom följts av sprit.
Diskussionerna om tillvänjningshypotesen
är inte tomma ord utan ger uttryck
för en realitet. Denna propaganda för vinet
som en oskyldig dryck har gjort att
många som reagerat mot spriten, dock
har accepterat vinet och sedan omärkligt
kommit över till spritkonsumtion. Man
har kommit över från bruket av en, som
man säger, relativt ofarlig dryck till den
betydligt farligare starkspriten. Det är
det som gör att man kan härleda missbruket
från bruket över huvud taget.

Det har talats i denna debatt om att
det kan uppstå medicinska problem och
att alkoholismen är ett medicinskt problem.
Ingen människa har från början lidit
av den sjukdom som alkoholismen är.
Den sjukdomen är en följd av ett bruk
som har lett till missbruk. När man talar
så varmt för alkoholsvagare drycker har
jag en känsla av att man gärna vill, som
herr Elofsson här gjorde, försvara den
egna lilla nubben, utan att man vill ta
konsekvenserna av vad bruket över huvud
taget leder till. Låt mig säga, herr
talman, att jag inte tror, att man kan lagstifta
bort alkoholproblemet i vårt land,
ty alkoholproblemet är en följd av bruket
av alkohol över huvud taget, det må
sedan vara lättvin, starkvin eller starksprit.
Det är dock bruket som är grunden
till de bekymmer vi har, och det är
bruket som vi har anledning att vända
oss emot.

Det finns två vägar som man måste slå
in på. För det första är det prisinstrumentet.
Jag beklagar att vi inte fick en
lösning av den frågan när den var uppe
i våras, att vi inte fick en stark prishöjning
på spritdrycker över huvud taget,
även om den hade drabbat också de
måttlighetsbrukare som herr Elofsson talade
så varmt för. Det är viktigt att en
höjning drabbar över hela fältet och jag
tror att vi på det sättet skulle minska
bruket och också eliminera risken för
missbruk. För det andra måste det fin -

betydelse i nykterhetspolitiskt hänseende
nas ett personligt ansvar. Det måste göras
personliga insatser och visas det personliga
föredömet att avstå från spriten.
Det vore en gärd som alla skulle kunna
göra, en gärd som skulle hjälpa många
ungdomar att slippa komma in på den
olyckliga bana som bruket av vin och
sprit dock har blivit för många människor
i vårt land.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! När vi läser i nyhetstidningarna
om olyckor, kan vi ofta se i
slutet av artikeln att det inträffade berodde
på den mänskliga faktorn. Jag
undrar om man inte skulle kunna tillämpa
det uttrycket om det beslut riksdagen
fattade 1954. Det var ju i allra högsta
grad den mänskliga faktorn som avgjorde
beslutet. Vi fick höra talas om hur
man genom upplysning skulle kunna råda
bot på eländet, och det skulle vara
upplysning på alla tänkbara håll. Hur
har det varit under den tid som gått?
Har den upplysningen verkligen blivit
effektiv? Hur har resultatet blivit?

Är det inte så att rusdrycksbruket och
missbruket har trängt ner i allt lägre
åldrar, ända ner till 12—13 års ålder?
Det är väl det verkliga faktum som inte
går att bestrida. Under dessa år har det
pratats så förfärligt mycket om de här
sakerna utan att det blivit någon som
helst förbättring utan tvärtom en allvarlig
försämring.

För egen del tror jag inte på att en
höjning av priset på spritdrycker skulle
komma att medföra någon som helst förbättring
på det här området, blir det
inte i stället familjerna, barnen och hustrun,
som i regel får lida av den saken?

Här har det flerfaldiga gånger i dag talats
om målsättningen, att man skulle
försöka få en övergång från starkare
drycker till svagare. Herr talman! För
mig är det inte alls målsättningen. Målsättningen
för mig är helnykterhet. Det
finns bara den saken som kan hjälpa oss
framåt på det här området, och då är
frågan: Vill vi vara med om det? Tydligen
inte.

Herr Elowsson nämnde något om mot -

Nr 34

Onsdagen den 5 december 1962

Ang. alkoholbeskattningens betydelse i nykterhetspolitiskt hänseende

boken. Jag tror i likhet med honom att
det inte går att återinföra den nu, men
någon form av restriktioner skulle kunna
göra det bättre på olika områden.
Framför allt vad beträffar ungdomsfylleriet
skulle jag tro att något sådant är
möjligt, och jag tror också att det är den
enda tänkbara vägen.

Herr talman! Jag har själv den känslan
att just riksdagen har ett mycket stort
ansvar på detta område. När man talar
för måttlighetssupandet, är det väl så att
många resonerar att det har ju gått bra
för den och den som är måttlighetssupare,
så varför skulle det inte gå bra för
mig? Men det har blivit så att en mycket
stor grupp av våra ungdomar på ett
tidigt stadium har råkat in i det träsk
som alkoholmissbruket utgör. Jag tror
att just det personliga ansvaret, som herr
Eric Carlsson nämnde nyss, är det enda
riktiga, men det finns inte. När vi vid
mycket högtidliga tillfällen i TV får se
präster, biskopar, militärer och andra ha
sina glas i handen, tror jag inte att det
är nykterhetspropaganda precis utan alldeles
tvärtom. Skulle vi inte kunna komma
överens om att vi var och en i sin
stad gör den lilla uppoffringen för vår
ungdom att vi avstår från spriten? Jag
tror att det är det enda riktiga.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Det har i denna debatt
gycklats en del med att herr Nils Elowsson
tog fram den gamla hederliga
skrumplevern i diskussionen. Jag är
medveten om att den för femtio år sedan
var ett väldigt tacksamt ämne för
kåsörer och skämttecknare i detta land.
Men sedan har det varit tyst omkring
den, och det är naturligtvis litet chockerande
att man nu i vår moderna tid drar
fram den igen. Jag vill emellertid påpeka
att den statistik som herr Elowsson
nämnde är upprättad på vetenskapliga
och statistiska grunder av Världshälsoorganisationen,
WHO. Ingen har, såvitt
jag har kunnat finna, i denna debatt velat
ifrågasätta riktigheten av de slutresultat
som denna statistik har redovisat.
Jag vill gärna medge att det kanske inte

är detta problem som vi i första hand
har anledning att diskutera i detta land,
ty våra dryckesvanor är kanske inte sådana
att det är detta problem som precis
berör oss. Jag tror emellertid att de
symptom som har kunnat redovisas med
vetenskaplig styrka i dag kanske har
större relevans än för 50 år sedan.

Ja, vidare har det sagts här att om vi
kunde leda in konsumtionen på svagare
drycker skulle vi i stort sett kunna lösa
alkoholproblemet. Det kan man väl kanske
säga vore riktigt, om vi bara kunde
det. Men här har vi återigen detta »om»,
lika väl som vi har det på många andra
områden. Det är ingen som har kunnat
bevisa att en övergång till svagare drycker
i och för sig skulle innebära att man
därmed löste starkspritsproblemet och det
därmed följande berusningsprobleinet.
Däremot får man nog anse det bevisat att
just detta bruk av svagare drycker, som
nu är dominerande i så många sydeuropeiska
länder, är den faktor som framför
allt orsakar alkoholismen i dessa länder.
Man ifrågasätter om det är rimligt
av nykterhetsfolket att motsätta sig en
övergång till svagare drycker. Nej, det är
inte rimligt, om man kan ha grundad anledning
att tro att en övergång till svagare
drycker och en propaganda härför
verkligen skulle lösa det problem som vi
egentligen vill komma åt. Vi anser att
detta inte har kunnat bevisas. Vad man
däremot kan ha grundad anledning att
tro är att en övergång till svagare drycker
liksom en propaganda för och en
popularisering av svagare drycker tvärtom
med nödvändighet konsekvent måste
leda till en breddning av alkoholseden
över huvud taget.

Jag vet att det naturligtvis inte har
mycken verkan att här i riksdagen försöka
propagera för en absolutistisk livsföring.
Många har talat om detta, senast
herr Näsström. Jag vill ändå bara säga
att vi ju lever i ett samhälle med stark
teknisk utveckling, vilket mer och mer
pekar på nödvändigheten av en sådan
livsföring. Jag tror att vi har kommit in
i ett samhälle där motiven för en helnykter
livsform har blivit andra än tidigare.
Det är inte bara de ideella och mo -

Onsdagen den 5 december 1962

Nr 34

Ang. alkoholbeskattningens
raliska motiven som i första hand måste
bli avgörande, utan den tekniska utveckling
som samhället i sig självt undergår
pekar på nödvändigheten av och praktiska
motiv för en övergång till helnykter
livsföring. Jag tror därför också att
det finns anledning att ifrågasätta om det
inte finns motiv för att i våra lagstiftningsåtgärder
och beskattningsåtgärder
försöka främja en sådan utveckling som
leder just till en vidgning och breddning
av den helnyktra sektorn i samhället.
Jag tror även att det här föreligger
ett motiv till att inte alltför mycket tala
för sänkta priser på de alkoholsvaga
dryckerna på de alkoholstarka dryckernas
bekostnad. Jag tror tvärtom att samhället
för att skydda och skapa förutsättningar
för att vidga den helnyktra sektorn och
befordra dess tillväxt bör hålla så pass
höga priser på de drycker som brukar inleda
alkoholvanor, d. v. s. de svagare, att
det inte i första hand blir dessa drycker
som man använder sig av för att tillfredsställa
sina krav när det gäller att få tillgång
till en lämplig sällskapsdryck eller
måltidsdryck. Jag tror därför, alldeles
frånsett möjligheterna att genom olika beskattningsåtgärder
främja nykterhetseffekten
eller leda dryckesvanorna i den
ena eller andra riktningen, att en viktig
synpunkt, som man har anledning att
beakta, just är att försöka att också åstadkomma
en lagstiftning som främjar möjligheterna
att utvidga den helnyktra sektorn
i samhället. Jag tror ändå att det är
detta som i sista hand måste påverka det
stora problem som vi här så intensivt
brottas med.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Efter mycket ingående
undersökningar konstaterade 1944 års
nykterhetskommitté att alkoholkonsumtionen
var ett synnerligen allvarligt problem
för vårt land. Den konstaterade vidare
att 200 000 svenskar under en tioårsperiod
hade fått nykterhetsanmärkningar.
Jag vill då bara påvisa speciellt
två saker.

Herr Gustaf Elofsson ville liksom säga
att det inte är så farligt med alkoholkonsumtionen
i vårt land. Det tycker jag

betydelse i nykterhetspolitiskt hänseende
är ett yttrande, som jag inte gärna kan
instämma i. När man vidare såsom exempel
tar fram att svenska folket ger ut
6 miljoner kronor om dagen på alkoholhaltiga
drycker, blir man nog en smula
förvånad och kan inte säga annat än att
detta är ett stort problem för vårt land.

Herr Hagberg beklagade att 3,6-procentsölet
inte kom att införas. Jag är av
precis motsatt uppfattning. Att förslaget
om införande av 3,6-procentsöl avslogs
var ett beslut som måste hälsas med
största tillfredsställelse.

Det är att observera, när Goldbergs undersökningar
åberopas, att de efter vad
jag minns är baserade på en alkoholstyrka
av 2,8 procent i ölet, och varje ökning
av alkoholhalten medför helt andra resultat.
3,6-procentsölet kan man tillverka
i dag. Det går alldeles utmärkt. Vi har
maximum 4,5 procent, men det går att
tillverka Öl om 3,6 procent. Vad man
syftade till den gången var inte att tillverka
3,6-procenfigt Öl över huvud taget
utan att sådant Öl skulle få säljas i speceributikerna
och föras ut till en mycket
större mängd människor. Det var den saken
man syftade till, och det var det
som lyckligtvis avslogs.

Jag skulle också vilja hänvisa till den
danska spritkonsumtionen, som inte
nämnts här. Den är mycket låg, medan
man i Danmark i stället har en hög ölkonsumtion.
Men det är ingenting att
tänka på för vår del. Ty hur nådde man
detta resultat i Danmark? Jo, genom att
1917 höja priset på akvavit från 99 öre
vid årets början till 11 kronor vid årets
slut. Det är klart att om man ger spritdryckerna
en sådan knoekout får man
folk att dricka svagare drycker. Men i
vårt land har vi inte diskuterat möjligheten
att tiodubbla priserna.

Herr Hagberg sade att mitt förslag
skulle innebära en höjning av prisnivån
över lag. Det är riktigt, men vi har hittills
misslyckats med försöket att förmå
folk att gå över till mindre alkoholstarka
drycker. Därför får vi nog acceptera
en allmän höjning av spritdryckerna. Sedan
kan vi mycket väl väl ta upp problemet
om hur vi skall få folk att gå över
till vin i stället.

Nr 34

Onsdagen den 5 december 1962

Ang. alkoholbeskattningens betydelse i nykterhetspolitiskt hänseende

Beträffande systembolagets reklam är
jag inte alls av samma mening som herr
Hagberg. Vi har fått en statlig kommitté
för att utreda frågan om alkoholreklamen
på begäran av bevillningsutskottet, och
det är tacknämligt. Systembolagets reklam
anser jag mycket farlig, i synnerhet
för ungdomen. Vinet är ingalunda
ofarligt, utan det är säkerligen en tillvänjningsdryck.
Det har företagits vissa
mindre undersökningar, men vi kan förmoda
att om man undersöker hur ungdomen
börjar dricka, så finner man att
det är vinet de börjar med. En ung flicka
börjar inte med att dricka brännvin,
utan hon börjar med vin. Vi har tyvärr
ett inte så litet tilltagande kvinnofylleri
i vårt land.

lag skulle kanske säga några ord också
beträffande alkoholisterna och prishöjningen.
Jag vill då påpeka att alkoholisterna
inte dricker sprit på samma
sätt som andra människor utan efter hur
mycket pengar de har. Alkoholistens familj
får inte några pengar, utan de pengar
han har förbrukar han på alkohol.
Höjer man priset blir följden bara att
alkoholisterna får en viss mindre kvantitet,
men de kommer inte att förändras
på något sätt.

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten mera, utan jag hoppas att initiativ
kommer att tas i denna sak och att
det från alla sidor finns en avsikt att
söka komma till rätta med problemet.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Bara några ord närmast
med anledning av herr Bengtsons anförande.

Herr Bengtson framhöll på tal om propagandan
för övergång från starkare till
svagare drycker att, som han sade, »vi
inte lyckats härmed». Men, ärade kammarledamöter,
är det inte litet för tidigt
att fälla ett så kategoriskt omdöme? Det
innebär ju, att herr Bengtson anser sig
kunna konstatera ett klart misslyckande.
Jag anser inte, att det finns fog för detta
omdöme. Jag kan hålla med om att effekten
av propagandan hittills inte har
blivit vad vi hoppats. Jag skulle natur -

ligtvis från mina utgångspunkter gärna
ha sett en starkare effekt av denna propaganda
i form av upplysning, forskning
o. d. Men varför har inte effekten blivit
större?

Jag vill erinra om ett uttalande, som
finansministern gjorde när vi senast diskuterade
dessa ting — det är inte så
länge sedan. Diskussionen hade kommit
upp i anslutning till det då lanserade begreppet
»chockprishöjning». Finansministern
avvisade kategoriskt en chockprishöjning.
Han ville inte vara med om
en sådan åtgärd, han trodde inte på effekten
av den. Men i det anförande han
höll här i kammaren — jag minns det
mycket väl — kom han in på vad det
kunde bero på att spritkonsumtionen och
spritmissbruket trots allt vad som göres
för att komma till rätta därmed alltjämt
är så betydande. Han påpekade då —
och det är en omständighet som egendomligt
nog inte belysts i denna debatt
— att det i dagens Sverige finns en faktor
som starkt motverkar alla våra ansträngningar
i annan riktning, och det
är tragiskt nog helt enkelt välståndsutvecklingen.

Det är ur en synpunkt bara lyckligt
att folk kommit upp i helt andra inkomster
och nått en helt annan levnadsstandard
än man kunde tänka sig för bara
tio år sedan. Men den goda tillgången på
arbetstillfällen — vi har ju ingen arbetslöshet
— slagsmålet om arbetskraften,
den markanta löneglidningen som
tyckes vara väsentligare för inkomstbildningen
än kollektivavtalen, allt detta
har hos människorna skapat en tillgång
på pengar, som tar sig uttryck på många
olika sätt, bl. a. i en ökad spritkonsumtion,
en högre levnadsstandard också på
detta område.

Jag har inte ansett det vara alldeles
ur vägen att erinra om dessa detaljer i
det anförande, som finansministern höll.
Som jag sade, är det tragiskt att det skall
vara på det sättet, men välståndsmedaljen
har som alla metaljer naturligtvis
sin baksida: välståndsutvecklingen, den
goda tillgången på pengar osv. har tagit
sig dessa beklagliga uttryck.

Så vill jag tillrättalägga ett litet påpe -

Onsdagen den 5 december 1962

Nr 34

Ang. alkoholbeskattningens betydelse i nykterhetspolitiskt hänseende

kande som herr Torsten Bengtson gjorde
— det var kanske ett minnesfel av honom.
Han erinrade om den starka höjning
av spritpriserna, som skedde i Danmark
år 1917. Med anledning därav vill
jag framhålla att den höjning, som den
Stauningska regeringen då genomförde
icke var föranledd av några nykterhetspolitiska
skäl. Den var helt enkelt förestavad
av de mycket starkt ökande danska
neutralitetskostnaderna under första
världskriget. Man hade inga möjligheter
att skaffa pengarna på annat sätt. Att
höjningen sedan kan ha haft en viss nykterhetspolitisk
effekt vill jag inte helt bestrida,
men motivet låg inte på det nykterhetspolitiska
planet utan på det statsfinansiella.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Jag vill bara kommentera
vad herr Hagberg sade om den nykterhetspolitiska
effekten av prishöjningen i
Danmark. Om jag inte missminner mig,
sjönk spritkonsumtionen med cirka 80
procent.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
betänkandet hemställt.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Argentina för
undvikande av dubbelbeskattning beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet; nr

65, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Norge angående
grunderna för fördelning i beskattningshänseende
av Luossavaara-Kiirunavaara
Aktiebolags inkomster ;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning angående
de tider då allmän fastighetstaxering
skall äga rum; samt

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag om godkännande
av överenskommelse mellan Sverige

och Finland angående gränstullsamarbete.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
första lagutskottets memorial nr
43, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande första lagutskottets utlåtande
nr 42 i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till brottsbalk,
dels i ämnet väckta motioner, dels
ock väckta motioner om samhällets åtgärder
mot personer som anträffas berusade
på allmän plats.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 44, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 29 november
1946 (nr 722) med särskilda bestämmelser
om uppfinningar av betydelse för
försvaret, så ock om fortsatt giltighet av
samma lag, m. m.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 54, i
anledning av väckta motioner dels om
utredning rörande befolkningsfrågans
olika aspekter och dels angående vissa
familjepolitiska åtgärder bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 385, i anledning av väckta motioner
om utbildning av radiotelegrafister;

nr 386, i anledning av väckta motioner
om central elevintagning och inträdesfordringarna
vid sjukgymnastinstituten;
samt

nr 387, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående huvudmannaskapet
för polisväsendet in. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett av
dem, att andra kammaren i avseende å

Nr 34

Onsdagen den 5 december 1962

motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes första lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 390, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till brottsbalk,
dels i ämnet väckta motioner, dels
ock väckta motioner om samhällets åtgärder
mot personer som anträffas berusade
på allmän plats; samt

nr 391, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 november 1946
(nr 722) med särskilda bestämmelser om
uppfinningar av betydelse för försvaret,
så ock om fortsatt giltighet av samma
lag, m. m.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsbetänkande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 394, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande alkoholbeskattningens
betydelse i nykterhetspolitiskt
hänseende;

nr 395, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Argentina för
undvikande av dubbelbeskattning beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet; nr

396, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Norge angående
grunderna för fördelning i beskattningshänseende
av Luossavaara-Kiirunavaara
Aktiebolags inkomster;

nr 397, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående de tider då allmän fastighetstaxering
skall äga rum; samt

nr 398, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag om godkännande
av överenskommelse mellan Sverige
och Finland angående gränstullsamarbete.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsbetänkande fattade
samma beslut som första kammaren.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 13.16.

In fidem
K.-G. Lindelöiv

Stockholm 1962. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

621193