30 november—3 december (Riksdagens protokoll 1956:32)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1956

FORSTA KAMMAREN

Nr 32

30 november—3 december

Debatter m. m.

Tisdagen den 4 december Sid.

Svar på fråga av herr öhman ang. vissa av Suezkonflikten föranledda
driftsinskränkningar .................................. 5

Svar på interpellation av herr Huss om skyndsam förbättring av
psykopatvården ............................................ 9

Onsdagen den 5 december

Svar på interpellation av herr Johansson, Anders, ang. lantbruks -

nämndernas jordförvärv m. m............................. 13

Förstärkande av den lantbruksvetenskapliga forskningen m. m. . . 20
Försäljning av f. d. skolhemmanet Kattarp östra 51 i Malmö stad . . 25

Förstärkning av vattendomstolarnas personal m. m............. 36

Förlängning av ostkustbanan .................................. 37

Sparstimulerande åtgärder på beskattningsväsendets område m. m. 39

Förslag till allmän ordningsstadga m. m......................... 47

Lagförslag om skydd för vissa kartor m. m..................... 58

översyn av lagstiftningen om allmän sjukförsäkring ........... 70

Förordningsförslag om erkända arbetslöshetskassor m. m. ...... 78

1 Första kammarens protokoll 1956. Nr 32

Xr 32

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 5 december Sid.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 40, om utredning av frågan ang.
bevakningsfartyg för södra Östersjön ........................ 20

— nr 41, ang. förstärkande och utbyggande av den lantbruksve tenskapliga

forskningen .................................... 20

— nr 42, ang. försäljning av kronoegendonien Kattarp östra 51 i

Malmöhus län ............................................ 25

Statsutskottets utlåtande nr 200, ang. extra bidrag till Förenta Nationernas
flyktingkommissaries verksamhet .................. 36

— nr 201, ang. ökat statligt stöd för rationaliserings- och forskningsverksamheten
inom hantverk och småindustri .......... 36

— nr 202, ang. vissa socialpedagogiska anordningar beträffande

barn med beteenderubbningar .............................. 36

— nr 203, ang. statsbidrag till skolbibliotek vid särskolor med in ternat

.................................................... 36

— nr 204, ang. statsbidrag till skolhem för studerande vid seminarier
.................................................... 36

— nr 205, ang. ökad utbildning av bilreparatörer .............. 36

— nr 206, ang. vissa pedagogiska mätmetoder m. m. inom enhets skolan

och realskolan ...................................... 36

— nr 208, ang. förstärkning av vattendomstolarnas personal m. m. 36

— nr 209, ang. införlivande med statsbanenätet av Stockholm—

Nynäs järnväg ............................................ 37

— nr 210, ang. förlängning av ostkustbanan .................... 37

— nr 211, ang. förutsättningarna för en tättrafikerad ringlinje utanför
Stockholms administrativa område m. m................. 39

— nr 212, ang. en effektiv kommunal skatteutjämning .......... 39

Bevillningsutskottets betänkande nr 59, ang. sparstimulerande åtgärder
på beskattningsväsendets område m. m................. 39

Bankoutskottets memorial nr 38, ang. instruktion för nästkommande
riksdags bankoutskott.................................... 47

Första lagutskottets utlåtande nr 36, ang. ändring i rättegångsbalken 47

— nr 37, ang. förslag till allmän ordningsstadga m. m........... 47

— nr 38, ang. förslag till lag om skydd för vissa kartor m. m.....58

Andra lagutskottets utlåtande nr 54, ang. ändring av 18 § sjukförsäkringslagen
.............................................. 70

— nr 55, ang. ändring av 69 § sjukförsäkringslagen.............. 70

— nr 56, ang. översyn av lagstiftningen om allmän sjukförsäkring 70

—- nr 57, ang. obligatorisk dödsfallsförsäkring .................. 78

— nr 58, ang. förslag till förordning om erkända arbetslöshetskassor
m. m............................................... 78

Statsutskottets utlåtande nr 207, ang. ändrade riktlinjer beträffande
kontantunderstöd till arbetslösa .......................... 80

Fredagen den 30 november 195(3

Nr 32

Fredagen den 30 november

Kammaren sammanträdde kl. 14.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
andre vice talmannen.

Herr Sandler anmälde, att han under
gårdagen åter infunnit sig vid riksdagen.

Justerades protokollen för den 23 och
den 27 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 377, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Norge för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet;
samt

nr 378, i anledning av väckta motioner
angående beskattning av utdelning,
som företas i samband med upplösning
av fastighetsföretag.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 382, till Konungen i anledning av
dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen
den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m., så ock om fortsatt giltighet
av samma lag m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 200, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ett extra bidrag
till den verksamhet, som bedrives av Förenta
Nationernas flyktingkommissarie;

nr 201, i anledning av väckta motioner
om ökat statligt stöd för rationalise -

rings- och forskningsverksamheten inom
hantverk och småindustri;

nr 202, i anledning av väckta motioner
om vissa socialpedagogiska anordningar
beträffande barn med beteenderubbningar; nr

203, i anledning av väckta motioner
om statsbidrag till skolbibliotek vid
särskolor med internat;

nr 204, i anledning av väckta motioner
om statsbidrag till skolhem för studerande
vid seminarier;

nr 205, i anledning av väckta motioner
om ökad utbildning av bilreparatörer; nr

206, i anledning av väckta motioner
om vissa pedagogiska mätmetoder m. m.
inom enhetsskolan och realskolan;

nr 207, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning angående ändrade riktlinjer
beträffande kontantunderstöd till arbetslösa; nr

208, i anledning av väckta motioner
om förstärkning av vattendomstolarnas
personal m. m.;

nr 209, i anledning av väckt motion
om införlivande med statsbanenätet av
Stockholm—Nynäs järnväg;

nr 210, i anledning av väckt motion
om förlängning av ostkustbanan;

nr 211, i anledning av väckt motion
om utredning av förutsättningarna för
en tättrafikerad ringlinje utanför Stockholms
administrativa område m. m.;
samt

nr 212, i anledning av väckta motioner
om en effektiv kommunal skatteutjämning; bevillningsutskottets

betänkande nr
59, i anledning av väckta motioner om
vissa sparslimulerande åtgärder på beskattningsväscndets
område m. m.;

bankoutskottets memorial nr 38, angående
instruktion för nästkommande riksdags
bankoutskott;

Nr 32

Fredagen den 30 november 1956

första lagutskottets utlåtanden:
nr 36, i anledning av dels Kungl.

Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i rättegångsbalken, dels ock
i ämnet väckta motioner;

nr 37, i anledning av dels Kungl.

Maj:ts proposition med förslag till allmän
ordningsstadga, m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner; samt

nr 38, i anledning av dels Kungl.

Maj:ts proposition med förslag till lag
om skydd för vissa kartor, m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner; ävensom

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 54, i anledning av väckt motion om
viss ändring av 18 § sjukförsäkringslagen; nr

55, i anledning av väckt motion
angående viss ändring av 69 § lagen om
allmän sjukförsäkring;

nr 56, i anledning av väckta motioner
angående översyn av lagstiftningen om
allmän sjukförsäkring;

nr 57, i anledning av väckta motioner
om införande av en obligatorisk dödsfallsförsäkring;
samt

nr 58, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om erkända arbetslöshetskassor
m. m., såvitt propositionen hänvisats till
lagutskott, dels ock i ämnet väckta motioner.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.03.

In fidem
G. H. Berggren

Tisdagen den 4 december 1956

Nr 32

Tisdagen den 4 december

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 28 nästlid
ne november.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 379, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1956/57, såvitt
angår jordbruksärenden; och

nr 380, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa åtgärder i
samband med nedläggandet av driften
vid linberedningsverket i Mellansel.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 383, i anledning av väckta motioner
om ändrade bestämmelser rörande
besiktning av hästar för krigsmaktens
behov;

nr 384, i anledning av väckta motioner
angående utredning om internordisk
samverkan inom viss forskning;

nr 385, i anledning av väckta motioner
om utredning av formerna för en
praktisk-pedagogisk utbildning av blivande
universitetslärare;

nr 386, i anledning av väckta motioner
om utredning angående naturhistoriska
riksmuseets organisation m. m.;

nr 387, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till inköp
av polioympämne;

nr 388, i anledning av väckta motioner
om en snabbutredning rörande den
mera långsiktiga planeringen av kraftverksanläggningar; nr

389, i anledning av väckta motioner
om beredande av kompensation åt
statens affärsdrivande verk för driftförluster
på deras rörelse i de norrländska
bygderna; och

nr 390, i anledning av väckt motion
angående möjligheter för enskilda att
köpa aktier i vissa av staten ägda företag.

Upplästes följande till kammaren inkomna
skrift:

Till riksdagen.

På grund av den ökade arbetsbörda,
som uppkommit för mig genom olika
offentliga uppdrag, får jag härmed vördsamt
anhålla om entledigande från och
med den 6 december 1956 från det mig
meddelade uppdraget att vara ordförande
i riksgäldsfullmäktige.

Stockholm den 29 november 1956.

Herman Kling

På särskilda propositioner biföll kammaren
berörda anhållan samt beslöt, att
med anledning därav val av ordförande
i riksgäldskontoret jämte en suppleant
för denne skulle anställas; och uppdrog
kammaren verkställigheten härav åt de
vid detta riksmöte av kammaren redan
tillsatta valmän och suppleanter för utseende
av riksdagens fullmäktige i riksgäldskontoret
jämte deras suppleanter.
Åt dessa valmän och suppleanter uppdrogs
jämväl att, därest vid det sålunda
bestämda valet skulle till ordförande utses
någon av de utav riksdagen valda
fullmäktige eller suppleanter för dem,
företaga därav föranledda kompletteringsval.

Ang. vissa av Suezkonflikten föranledda
driftsinskränkningar

Med stöd av § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr öhmtin till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
framställt följande fråga: »Vilka
åtgärder ämnar regeringen vidtaga för
att bereda full sysselsättning och försörjningsmöjligheter
åt alla de anställda,

N 32

Tisdagen den 1 december 1950

Ang. vissa av Suezkonflikten föranledda driftsinskränkningar

som med anledning av krigstillståndet
i Mellersta Östern drabbas av uppsägningar,
korttidsarbete och liknande?»

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
ERICSSON, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara nämnda fråga.
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr öhrnan har till mig
ställt följande fråga:

Vilka åtgärder ämnar regeringen vidtaga
för att bereda full sysselsättning och
försörjningsmöjligheter åt alla de anställda
som med anledning av krigstillståndet
i Mellersta Östern drabbas av
uppsägningar, korttidsarbete och liknande? Redan

när de första tendenserna till
sysselsättningsrubbningar började göra
sig gällande i anledning av situationen
på oljemarknaden började arbetsmarknadsstyrelsen
vidtaga åtgärder för att
mildra svårigheterna. Åtgärderna har i
första hand inriktat sig på att omplacera
sådan personal, som blir helpermitterad.
För närvarande inskränker sig sysselsättningsrubbningarna
emellertid i
stort sett till att korttidsarbete införts
vid vissa arbetsplatser. Genom arbetslöshetskassorna
erhåller de berörda arbetstagarna
i vanlig ordning hjälp i anledning
av inkomstbortfallet.

Vi hoppas att de svårigheter, som beror
på situationen i Mellersta östern,
skall bli kortvariga. Om emellertid korttidsarbetet
tenderar att bli varaktigt* är
det min uppfattning, att man i den mån
det är tekniskt möjligt bör helpermittera
en del av arbetsstyrkan för att bereda
övriga arbetstagare full sysselsättning.
Denna uppfattning torde delas av de berörda
fackförbunden. I den mån det inte
går att omplacera de friställda kommer
liksom tidigare beredskapsarbeten att
anordnas eller andra sysselsättningsfrämjande
åtgärder att vidtagas.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet
för svaret på min fråga, men jag
måste säga att de vaga löften, som ges i

svaret, inte kan skingra den stora och berättigade
oro som nu råder i många arbetarhem.
Varje dag meddelas om avskedanden
och driftinskränkningar. Flera
tusen arbetare är redan uppsagda eller
har fått besked om korttidsarbete inom
bilbranschen och bensinhandeln. Även
inom verkstadsindustrien, textilindustrien
och bygnadsindustrien ökar arbetslösheten
i raskt tempo. En framstående
industrimän — för övrigt ledamot
av denna kammare — förklarade nyligen
i ett pressuttalande att vi måste räkna
korttidsarbetarna, inte i tusental utan i
hundratusental inom den närmaste tiden.

Sådant är läget — en drastisk illustration
till den otrygghet och rättslöshet
som alltjämt karakteriserar arbetarnas
ställning på arbetsplatserna. Samtidigt
bekräftas, hur ihåligt regeringens löfte
om full sysselsättning i verkligheten är.

Arbetsgivarna bestämmer enväldigt.
De nuvarande driftinskränkningarna
kommer dem för övrigt väl till pass med
tanke på avtalsrörelserna. Ansträngningarna
går ju ut på att hindra löneökningar
och löneglidning. Arbetsgivarna har
också regeringen på sin sida i dessa strävanden.

Men bekymren i arbetarhemmen stiger.
Arbetslöshet, korttidsarbete, stigande
priser och höjda hyror, kallare lägenheter
och stopp för varmvatten är det
dystra perspektiv som öppnar sig.

Nu skyller man arbetslösheten och
korttidsarbetet på de störningar i oljetillförseln
som uppstått genom Englands,
Frankrikes och Israels överfall på Egypten.
Ingen bestrider att dessa krigshandlingar
har återverkningar också på vårt
land, men allt förklaras inte därmed.

Enligt uppgifter finns olja i lager som
räcker för åtskilliga månaders normal
förbrukning. Varför då panikartade åtgärder?
Vad har för övrigt regeringen
gjort för att undersöka möjligheterna att
ordna ökad oljeimport från andra länder?
En sådan omläggning av oljeimporten
är inte omöjlig. Finland har exempelvis
ingen brist på olja, i varje fall ingen
ransonering. Importen från Sovjetunionen
går obehindrad av Suezkrisen. Jag

Tisdagen den 4 december 1956

Nr 32

Ang. vissa av Suezkonflikten föranledda driftsinskränkningar

måste fråga: Har regeringen allvarligt
undersökt denna utväg för Sverige?

Emellertid är det inte enbart oljebristen
som förorsakar arbetslöshet. En stor
del av ansvaret måste läggas på regeringens
ekonomiska politik, som under en
följd av år gått ut på att dämpa konjunkturen
och avskaffa den s. k. överfulla sysselsättningen.
Medlen har varit och är
höjd ränta och kreditransonering. Verkningarna
av den politiken gjorde sig gällande
före överfallet på Egypten.

Det är särskilt de anställda inom byggnadsindustrien
och de mindre företagen
som fått känning av denna regeringens
politik. Redan förra vintern var ju arbetslösheten
bland byggnadsarbetarna
mycket omfattande. Under en viss tid
gick 30 000 byggnadsarbetare utan arbete.
Det kostade 45 miljoner i arbetslöshetsunderstöd,
därav 30 miljoner från
staten, en summa tillräckligt stor för att
bygga omkring 1 000 vanliga bostadslägenheter.
Det fanns både material och
arbetskraft för att bygga mera, men
hindret var regeringens ekonomiska politik.

Nu räknar byggnadsfackets folk med
ännu större arbetslöshet. Enbart i Stockholm
går närmare 400 arbetsföra murare
utan sysselsättning. Antalet arbetslösa
grovarbetare är ännu större. Inom byggnadsarbetarnas
fackförbund räknar man
med att i genomsnitt 10 000—11 000 man
kommer att gå utan arbete varje dag under
sex månader.

Jag erinrar om att förutvarande socialministern
på sin tid förklarade att »vi
bvgger till sista muraren». Påståendet
höll inte då och håller ännu mindre i
dag.

Resultatet av regeringens politik avtecknar
sig tydligt i den tilltagande krisen
på bostadsmarknaden. Köerna av bostadssökande
växer. Väntetiderna blir
allt längre. Sådant kan inte skyllas på oljekrisen,
utan beror på regeringens ovilja
att hålla byggnadsproduktionen i gång
i den omfattning, som behov och resurser
fordrar.

I svaret på min fråga läser jag ut en
tendens från socialministerns sida att bagatellisera
riskerna för ökad arbetslöshet

och korttidsarbete. lian hänvisar i övrigt
till arbetslöshetskassorna, men de kompenserar
ju inte inkomstbortfallet. För
det första tillämpas en karenstid på sex
dagar, och för det andra är högsta dagunderstödet
20 kronor plus ett mindre
barn- och hustrutillägg, och detta täcker
inte en vanlig arbetarinkomst. I svaret
ges en antydning om beredskapsarbeten,
och det är naturligtvis en sak som kan
hjälpa, men jag måste fråga om det inte
vore klokare att sätta full fart på bostadsbyggandet
och utnyttja det arbetskraftsöverflöd,
som nu yppar sig, för att
mildra krisen i första hand på bostadsmarknaden.

Herr statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Min avsikt är inte att
bemöta allt vad herr öhman här yttrade
om vad man borde göra och om vad regeringen
underlåtit att göra. Jag vill bara
slå fast, att antalet arbetslösa bland
arbetslöshetskassornas 1 300 000 medlemmar
detta år har legat obetydligt
över en procent. Nu kan herr öhman
säga, att det borde vara möjligt att ytterligare
nedbringa även den siffran,
men vi brukar nog räkna med att när
vi kommer ner till en arbetslöshet av
omkring en procent, så har vi en någorlunda
tillfredsställande sysselsättning,
med tanke på att man ju också byter anställningar
här i landet.

När herr öhman frågar, om vi har undersökt
möjligheterna att köpa olja från
annat håll, vill jag säga att jag för närvarande
inte har någon befattning med
oljeimporten. Jag har emellertid haft det
ett antal år, och det var då ett mycket
stort intresse från vår sida att försöka
öka oljeimporten just österifrån. Trots
våra ansträngningar kom vi aldrig upp
till en större kvantitet än 700 000 ton
per år; vi var i och för sig glada över
att vi fick köpa den kvantiteten, men
längre kom vi inte. Jag kan betyga för
herr öhman att jag i somras hade tillfälle
att direkt med sovjetryske utrikeshandelsministern
dryfta dessa ting. Han
gav inte, såsom herr öhman trodde, något
besked om att vi skulle få köpa me -

N 32

Tisdagen den 4 december 1956

Ang. vissa av Suezkonflikten föranledda driftsinskränkningar

ra, utan lian uttryckte sig lika vagt som
herr öhman säger att jag gör, att han
skulle undersöka möjligheterna, och det
är ju enligt herr öhmans mening otillfredsställande
att yttra sig på det sättet.
Skall jag uppfatta vederbörandes besked
till mig också såsom varande otillfredsställande? Det

är givetvis i och för sig beklagligt
att korttidsarbete skall behöva förekomma,
men alla som vet, hur en sådan här
störning verkar på arbetsmarknaden,
måste beteckna det såsom en stor tillgång
att vi har arbetslöshetskassor och
att dessa kassor fungerar så, att de ger
en första hjälp.

Mitt besked till herr öhman var, att i
den mån dessa svårigheter blir långvariga,
skall vi rekommendera att man helpermitterar
folk för att placera över dem
i andra sysselsättningar. Jag tycker att
man inte kan säga mer i nuläget. Det är
klart att det kostar arbetslöshetskassorna
pengar att betala ut understöd — det
vet alla och envar —- men fackförbunden
har ju sagt att man tillfälligtvis får
taga dessa besvärligheter men att man
inte önskar permanenta korttidsarbetena;
det önskar inte myndigheterna heller.

För dagen tror jag det är riktigt att
säga, att vi får vänta och se och att
vi efter helgen — om det inte inträffar
någonting särskilt innan dess —- får på
allvar ta ställning till om man behöver
friställa en del och i samförstånd med
fackförbunden undersöka hur man skall
ordna det hela.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Statsrådet påpekade att
endast en procent av medlemmarna i arbetslöshetskassorna
varit arbetslösa. Jag
har icke bestritt att vi i allmänhet har
haft en god sysselsättning, men jag har
anfört att det inom en del fack, exempelvis
byggnadsfacken — under en tid
när vi därtill har en kris på bostadsmarknaden
— under vissa tider i fjol
vinter var en omfattande arbetslöshet.
En månad gick cirka 30 000 arbetare
utan sysselsättning. Jag tycker inte att

det är någon god politik att i en situation,
då vi behöver bygga fler bostäder
och då det finns materiel, låta byggnadsarbetare
gå arbetslösa. Till siffran
30 000 kan måhända anföras, att det var
under en osedvanligt kall månad, som
detta inträffade, men också andra månader,
när väderleken har varit alldeles
utomordentlig för bedrivande av byggnadsarbeten,
har arbetslöshetssiffran varit
rätt hög.

Därför menar vi att man i nuvarande
situation, när folk blir arbetslösa på
grund av oljekrisen, i första hand borde
sträva efter att söka stimulera bostadsbyggandet
och där suga upp så mycket
arbetskraft, man kan få, för att kunna
åstadkomma en lindring i den svåra
kris på bostadsmarknaden som vi har,
framför allt i storstäder och i tätbebyggda
samhällen.

Beträffande importen av olja från
Sovjetunionen är naturligtvis herr statsrådet
mer initierad än jag, när det gäller
de möjligheter som finns, och han relaterade
att han under sin resa i Sovjetunionen
i somras fört frågan på tal och
fått vagt besked. Jag kan naturligtvis inte
bedöma, hur dessa förhandlingar fördes
— det är en sak som herr statsrådet
själv får bedöma — men jag frågade inte
herr statsrådet vad han egentligen hade
fått för besked i somras, utan jag
frågade konkret, om regeringen i nuvarande
läge efter krisen i Suezområdet
och Mellersta östern hade företagit sig
någonting för att undersöka möjligheterna
att så snabbt som möjligt få en stegring
av oljeimporten från Sovjetunionen
för att på detta sätt kunna rida ut de
svårigheter, som uppstått genom anfallet
på Egypten.

Det var detta, herr statsråd, min fråga
gällde.

Herr statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Det är självklart, att regeringen
känner sin plikt att undersöka
alla möjligheter för att få in mer olja i
landet — det är ju så självfallet att jag
inte tror att jag behöver betyga detta i
den situation, vari vi nu befinner oss.

Tisdagen den 1 december 1956

Nr 32

När herr Öhman sedan vill göra gällande,
att det för närvarande råder mycket
större arbetslöshet bland byggnadsarbetarna
än tidigare, är detta inte riktigt.
Jag är inte nöjd med den situation
vi har på byggnadsmarknaden, men det
är inte riktigt att säga att den är mycket
sämre än tidigare. Herr öhman har kanske
läste en utredning av byggnadsarbetarnas
fackförbund, som publicerades i
somras. I denna utredning nämner byggnadsarbetarnas
egna organisationer att
arbetstiden per år ökat från 1 600 till
2 100 timmar. Detta är, herr Öhman, ett
ganska klart besked om att det aldrig
tidigare här i landet rått bättre förhållanden
för byggnadsarbetarna iin just
nu.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag beklagar att jag ännu
en gång måste ta till orda.

Jag har inte alls gjort den jämförelse,
som herr Ericsson vill göra gällande.
Jag har inte sagt att det råder större arbetslöshet
nu än tidigare — exempelvis
på 1930-talet •— men jag konstaterar att
det finns arbetslöshet inom byggnadsbranschen
och att denna arbetslöshet är
ett resultat av regeringens restriktiva politik
när det gäller uppförandet av bostäder
och andra nödvändiga byggnader.

Herr statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Jag ber om ursäkt för
att jag återkommer, men jag vill framhålla
att det för en tid sedan rådde brist
på vissa kategorier av arbetskraft, något
som i sin tur medförde att andra
inte kunde få sysselsättning. Nu har man
angripit problemet och sagt, att man
skall försöka med omskolning av byggnadsarbetare
och timmermän. Herr
öhman har föreslagit, att vi skall anställa
finmekaniker och gjutare såsom
byggnadsarbetare. Han har verkligen
kommit med förslag — det bestrider jag
inte.

överläggningen ansågs härmed slutad.

Om skyndsam förbättring av psykopatvården Herr

statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
Hedlund hade meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara herr Huss interpellation
om skyndsam förbättring av psykopatvården.
Svaret, vilket omedelbart före
sammanträdet i stencilerad form utdelats
till kammarens ledamöter, finnes såsom
bilaga fogat vid detta protokoll. Ordet
lämnades nu till herr statsrådet Hedlund,
som gav en kort sammanfattning
av svaret.

Herr HUSS (fp):

Herr talman! För svaret på min interpellation
ber jag att till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet få
framföra mitt tack.

Svaret är på en viktig punkt tillfredsställande,
nämligen så till vida att statens
kommitté för sinnessjukvårdens utbyggande
beräknas i början av nästa år
framlägga förslag till uppförande av ett
psykopatsjukhus. Detta är som sagt tillfredsställande,
men om man tar hänsyn
till att riksdagen redan 1947 på Kungl.
Maj:ts eget förslag fattade principbeslut
om att särskilda anstalter skulle inrättas
för psykopater och vidare till att proposition
om uppförande av den första
anstalten tidigast kan väntas till 1958
års riksdag och att anstalten möjligen
kan vara färdig 1963 eller 1964, måste
man dock beklaga att realiserandet av
1947 års riksdagsbeslut tagit så lång tid.
Detta är dock icke en kritik för kritikens
egen skull, allra helst som vi står
inför en svårlöst fråga. Vi är emellertid
i den situationen, att länsstyrelser, nykterhetsnämnder
och läkare inte vet sig
någon råd hur de skall göra med det på
senare tid starkt ökade antalet farliga
psykopater. Jag har i min interpellation
framhållit, att man i regel inte kan
få dessa psykiskt abnorma individer intagna
på sinnessjukhus — annat än bara
för ett par veckor — att de visserligen
ofta kan beredas vård på anstalter
för alkoholmissbrukare men att de i likhet
med andra alkoholmissbrukare skrivs
ut från anstalten efter högst sex måna -

N 32

Tisdagen den 4 december 1956

Om skyndsam förbättring av psykopatvården

der, under vilken tid de i regel bereder
vårdpersonalen de svåraste bekymmer,
och att de sedan börjar samma ofta kriminellt
färgade liv som förut. Att det
förhåller sig på detta sätt med hundratals
individer spridda över hela landet,
därom kan länsstyrelserna lätt lämna
besked. Det bör tilläggas, att Salberga
sjukhus, som i viss utsträckning är reserverat
för psykopater, är fullbelagt för
lång tid framåt. De svårigheter, som möter
att medicinskt avgränsa psykopatibegreppet,
hindrar inte, som statsrådet
Hedlund själv medger, att vi måste ta
hand om dessa abnorma och olyckliga
individer.

Mot denna bakgrund frågar jag mig,
om man kan känna sig tillfredsställd
med att i dagens läge få ett löfte om förbättring
om sex, sju, åtta år. När jag
utarbetade min interpellation, var jag
självfallet på det klara med att det skulle
ta lång tid att skapa permanenta anordningar,
och det var därför som jag i min
första fråga framkastade tanken på en
provisorisk lösning. Nu har emellertid
statsrådet uppenbarligen missförstått
min tankegång. Möjligheten av en provisorisk
lösning är inte uttömd med uppförandet
av provisoriska lokaler för ändamålet.
Frågan kan nämligen också lösas
på det sättet, att mindre delar av
snart färdigställda sinnessjukhus tills vidare
reserveras för psykopatvård, på
samma sätt som redan tidigare skett vid
ett par befintliga sinnessjukhus.

Jag vill därför till statsrådet framföra
det önskemålet, att en sådan provisorisk
lösning av psykopatvården måtte komma
att övervägas.

Herr statsrådet HEDLUND:

Herr talman! I interpellationssvaret
har jag ju nämnt, att förslag från vederbörande
utredning är att vänta så tidigt

som i början på 1957, och att man bör
avvakta detta förslag, innan man vidtar
några åtgärder. Men jag vill säga att det
är möjligt, att man vid övervägande
av detta förslag kan komma fram till
ett provisorium av den art som herr
Huss nu förordar. Jag är för min del
beredd att taga hans förslag under övervägande.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden, nr 200—212, bevillningsutskottets
betänkande nr 59,
bankoutskottets memorial nr 38, första
lagutskottets utlåtanden nr 36—38 samt
andra lagutskottets utlåtanden nr 54—-58.

På framställning av herr talmannen
beslöts att statsutskottets utlåtande nr
207 skulle på föredragningslistan för
morgondagens sammanträde uppföras
näst efter andra lagutskottets utlåtande
nr 58.

Anmäldes och bordlädes bevillningsutskottets
betänkande nr 60, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition om
godkännande av vissa inom ramen för
det allmänna tull- och handelsavtalet
(GATT) lämnade tullkoncessioner jämte
därav föranledda ändringar i gällande
tulltaxa, m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.28.

In fidem
G. H. Berggren

Tisdagen den 4 december

Nr 32

Bilagn

Herr statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare, herr Huss, har i en till statsministern
riktad interpellation frågat,
om statsministern är beredd att medverka
till att den f. n. högst betänkliga
psykopatvårdssituationen utan dröjsmål
lättas åtminstone på ett provisoriskt sätt
samt om statsministern delar interpellantens
uppfattning, att denna fråga är
av så brådskande beskaffenhet, att den
synes böra snabbehandlas med förtursrätt
av nu pågående sjukvårdsutredning.
Då de framställda spörsmålen främst berör
inrikesdepartementet, torde jag efter
överenskommelse med statsministern
och chefen för socialdepartementet få
besvara interpellationen.

Såsom interpellanten framhållit fattade
1947 års riksdag beslut om att särskilda
anstalter skulle inrättas för psykopater.
Beslutet var emellertid endast
ett principbeslut, och frågan fordrade
ytterligare utredning. Den fortsatta utredningen
av psykopatvårdens organisation
uppdrogs därefter åt 1947 års psykopatvårdsutredning.
Enligt utredningens
i december 1952 avgivna förslag
skulle en del psykopater kunna vårdas
på vanliga sinnessjukhus, men i övrigt
borde vårdbehövande psykopater beredas
vård å särskilda sjukhus. Psykopatsjukhusen
skulle utgöra specialsjukhus
inom den statliga sinnessjukvårdens
ram. Till en början skulle erfordras fem
psykopatsjukhus för män och ett för
kvinnor. Utredningen framlade även ett
mera detaljerat förslag till ett sådant
sjukhus, avsett att vara normgivande för
de övriga. Detta sjukhus hade kostnadsberäknats
— enligt dåtida penningvärde

— till något mer än 7,8 milj. kronor och
driftkostnaderna hade beräknats till omkring
1 150 000 kronor om året.

Vid sin prövning av psykopatvårdsutredningens
förslag fann Kungl. Maj:t

— i likhet med utredningen — att den
nya anstaltsorganisationen boide anordnas
inom den statliga sinnessjukvårdens
ram. Under sådana förhållanden syntes

frågan om uppförande av psykopatsjukhus
naturligt nog böra bedömas i samband
med den då redan pågående och
planerade upprustningen av sinnessjukvården
i sin helhet. I december 1953 beslöt
därför Kungl. Maj :t — såsom framgår
av riksdagsberättelsen — att överlämna
psykopatvårdsutredningens betänkande
till statens kommitté för sinnessjukvårdens
utbyggande, vilken kommitté
tillkallats redan 1950 just för att
biträda med den fortsatta handläggningen
av frågorna om modernisering och
utbyggnad av de statliga sinnessjukhusen
i enlighet med beslut av 1950 års
riksdag. Kommittén fick därvid i uppdrag
att pröva frågan, hur och i vilken
ordning den nya anstaltsorganisationen
borde uppbyggas, samt att samordna
planerna för den nya anstaltsorganisationen
med de förslag beträffande modernisering
och utbyggnad av de statliga
sinnessjukhusen, som kommittén hade
att avgiva. Kommittén fick även i
uppdrag att undersöka möjligheterna att
anordna en enklare och mindre kostnadskrävande
organisation än den av
psykopatvårdsutredningen föreslagna.

Som bekant har därefter upprustningen
av sinnessjukvården fortgått i huvudsak
efter de förslag och planer som
framlagts av kommittén. I sitt arbete har
kommittén i enlighet med nyssnämnda
uppdrag även behandlat frågan om en
särskild anstaltsorganisation för psykopatvården.
Detta utredningsarbete har
numera fortskridit så långt, alt en redogörelse
för kommitténs ställningstagande
i ämnet torde vara att emotse i början
av år 1957. Redogörelsen torde —
enligt vad jag inhämtat — komma att
innefatta bl. a. vissa principiella synpunkter
på frågan om psykopatvårdens
samordning med sinnessjukvården och
hur uppbyggandet av en ny anstaltsorganisation
lämpligen bör planläggas med
hänsyn till dels det för olika kategorier
vårdbehövande föreliggande platsbehovet
och dels erforderliga ekonomiska
hänsynstaganden. Kommittén har även

N 32

Tisdagen den 4 december 1956

för avsikt att därvid framlägga förslag
om att ett specialsjukhus för psykopater
snarast uppföres såsom en första utbyggnadsetapp
inom vårdorganisationen.
Jag kan tillägga att kommittén även vidtagit
undersökningar om lämplig förläggningsplats
ävensom utarbetat mera
detaljerade förslag beträffande det tilltänkta
psykopatsjukhuset. Att i detta läge,
såsom interpellanten föreslår, tillskapa
provisoriska lösningar synes mig
icke böra komma i fråga, över huvud taget
torde det icke vara möjligt att lösa
psykopatvårdens lokalfråga med provisoriska
anordningar bl. a. därför, att
psykopatvården erfordrar, ej minst av
säkerhetsskäl, speciella lokaliteter samt
anordningar för beredande av sysselsättning
och arbete åt klientelet.

Interpellanten uppehåller sig särskilt
vid den grupp av psykopatklientelet,
som utgöres av farliga alkoholister. Även
om den vård, som kan beredas dessa på
vårdanstalter för alkoholmissbrukare,
icke alltid är fullt adekvat, torde dock i
åtskilliga fall denna vårdform medföra
resultat. För att möta de svårigheter,
som inträtt efter den 1 oktober 1955, har
Kungl. Maj:t på föredragning av chefen
för socialdepartementet i proposition innevarande
höst föreslagit riksdagen en
utökning av nykterhetsvårdens anstaltsorganisation.
Därvid har det ansetts angeläget
att omedelbara åtgärder vidtages
bl. a. för att öka antalet vårdplatser för
de mera svårskötta alkoholmissbrukarna.

Enligt statsmakternas år 1947 fattade
principbeslut borde till psykopatsjukhus
överföras bl. a. å sinnessjukhus vårdade
svårskötta psykopater och nykterhetsvårdens
svårskötta psykopatklientel.
Otvivelaktigt skulle det vara mycket värdefullt,
om nyssnämnda båda grupper
kunde omhändertagas för vård på särskilda
sjukhus. Härigenom skulle möjligheterna
för en mera rationell vård av
verkligt sinnessjuka förbättras och strävandena
att nå fram till friare vårdformer
skulle underlättas. Även såvitt angår
alkoholistvården och ungdomsvården
föreligger visst behov av mera än -

damålsenliga vårdformer för det mest
svårskötta psykopatklientelet.

Man måste emellertid hålla i minnet
att betydande svårigheter möter då det
gäller att medicinskt avgränsa psykopatibegreppet,
ett begrepp som för övrigt
i olika sammanhang utsatts för stark kritik.
Svårigheter kan därför tänkas uppstå
på denna punkt. I vissa fall föreligger
ett klart medicinskt vårdbehov, men
i andra fall torde samhällspreventiva
synpunkter komma att få tillerkännas
dominerande betydelse vid ett omhändertagande.
Härav blir en följd att ett
delvis likartat klientel kommer att finnas
både inom sinnessjukvården och inom
andra vårdgrenar, främst fångvården.
Det kan väl ifrågasättas, om detta
ur vårdsynpunkt är den mest rationella
ordningen, men oavsett hur man i en
framtid kan vilja ställa sig till denna
fråga, föreligger ett aktuellt och påträngande
behov av särskilda vårdmöjligheter
för psykopatklientel inom sinnessjukvården.
Ett ytterligare skäl att snarast
tillgodose detta behov är den stora
betydelsen av ökade möjligheter till vetenskaplig
forskning på området. I anslutning
till ett nytt psykopatsjukhus
skulle sannolikt behovet av sådan forskning
kunna i viss utsträckning tillgodoses.
De resultat, som därvid uppnås, och
de erfarenheter, som vinnes av ett sådant
specialsjukhus, skulle sedan kunna
ge vägledning för den fortsatta utbyggnaden
av vårdmöjligheterna på detta
område.

Herr talman! Såsom framgår av vad
jag anfört har åtgärder redan vidtagits
för att, så snart sig göra låter, öka möjligheterna
att på ett lämpligt sätt bereda
vård åt psykopater. Då statens kommitté
för sinnessjukvårdens utbyggande,
som fått i uppdrag att pröva frågan, nu
drivit arbetet så långt, att den står inför
ett omedelbart ställningstagande, synes
man böra avvakta resultatet härav
innan någon ytterligare åtgärd vidtas.

Med vad jag nu anfört, herr talman,
anser jag mig ha besvarat interpellationen.

Onsdagen den 5 december 195G

Nr 32

Onsdagen den 5 december

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Herr TALMANNEN yttrade: Efter samråd
med andra kammarens talman och
talmanskoferensen får jag meddela att,
såvitt nu kan bedömas, sista arbetsplenum
under innevarande höstsession
kommer att hållas torsdag i nästa vecka,
torsdagen den 13 december. Bordläggningsplena
kommer att anordnas — förutom
på fredag den 7 december — jämväl
nästkommande måndag och tisdag.

Sedan vill jag erinra om att för den
händelse kamrarna kommer att stanna i
olika beslut i något ärende, kan plena bli
nödvändiga även på fredag och lördag i
nästa vecka.

Ang. lantbruksnämndernas jordförvärv
m. m.

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
NORUP, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr Anders
Johanssons interpellation angående
lantbruksnämndernas jordförvärv m. m.,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Med första kammarens
tillstånd har herr Anders Johansson frågat
mig dels om jag anser det vara lämpligt,
att lantbruksnämnderna ökar sitt
jordförvärv i den omfattning, som skett,
och även i sådana fall, då ett uppenbart
kompletteringsbehov av närliggande fastigheter
icke inom rimlig tid kan förutses,
dels om jag anser, att skötseln av de
i lantbruksnämndernas ägo befintliga
jordbruks- och skogsfastigheterna är helt
tillfredsställande och, om jag inte anser
detta, vilka åtgärder jag ämnar vidtaga
för befrämjandet av en bättre skötsel av
dessa fastigheter.

Vid besvarande av den första frågan
vill jag först understryka, att lantbruksnämndernas
förvärv av fastigheter uteslutande
sker i syfte att disponera ifråga -

varande mark för komplettering av jordbruk
antingen direkt eller efter byte med
annan markägare. Lantbruksnämndernas
verksamhet på detta område är sålunda
egentligen en form av jordförmedling
såsom komplement till den förstärkning
av jordbruk, som sker direkt genom
överlåtelse från en jordägare till en annan.
Att nämndernas verksamhet icke
får ha till syfte att utöka statens jordinnehav
är så klart angivet i 1947 års riksdagsbeslut,
att ingen som helst tvekan
kan råda härom. Lantbruksnämndernas
inköp grundas därför alltid på utredning
om hur marken skall kunna disponeras.

När det är fråga om mark, som direkt
skall användas för komplettering av ett
annat jordbruk, brukar det inte dröja
så länge, förrän lantbruksnämnden kan
sälja marken. I en del fall måste det
emellertid draga ut något på tiden, innan
försäljningen kan avslutas. Som exempel
härpå kan jag nämna, att det tager en
viss tid, om den inköpta marken skall
delas mellan flera jordbrukare och man
skall försöka nå enighet mellan dem. Likaså
får man räkna med dröjsmål, då
lantmäteriförrättning erfordras, och alldeles
särskilt blir detta fallet, när det är
fråga om mera genomgripande omarronderingar
av flera brukningsenheter.

Redan av vad jag anfört torde framgå,
att det ingalunda är något anmärkningsvärt
utan tvärtom ganska naturligt, att
lantbruksnämnderna alltid vid varje särskild
tidpunkt står som ägare till ett antal
i kompletteringssvfte inköpta fastigheter.

Jag kan som exempel nämna hur verksamheten
utvecklats i ett län, där den
bär tämligen stor omfattning, nämligen i
Jämtlands län.

Av de fastigheter, som nämnden sålde
under tiden 1948—1956, överläts cirka
68 procent oförändrade, och de hade varit
i nämndens ägo genomsnittligen nio
månader. De återstående fastigheterna

Xr 32

Onsdagen den 5 december 1956

Ang. lantbruksnämndernas jordförvärv m,
delades upp i samband med att de användes
för komplettering, och de hade
stannat i nämndens ägo under i genomsnitt
16 månader. — Av de fastigheter,
som nu är i nämndens ägo, är ungefär
30 procent avsedda att säljas odelade,
och beträffande cirka 20 procent pågår
planering och förhandlingar om uppdelning
och överlåtelse till enskilda jordbrukare.
Drygt 30 procent ingår i bolagsbyten,
som är under beredning. I återstående
fall är försäljningarna beroende
av sådana åtgärder som laga skifte, sjöreglering,
byte med kommuner o. d.

I vissa mer komplicerade rationaliseringsfall
inköper lantbruksnämnderna
mark i fullt medvetande om att det kanske
tager förhållandevis lång tid, eventuellt
några år, innan försäljning kan
ske. Jag tänker härvid särskilt på det
fall, att nämnden efter hand köper gårdar
i ett skifteslag, där behovet av omreglering
av ett flertal fastigheter är stort
och där man kan räkna med att inom en
ej alltför avlägsen framtid sådan omreglering
kan genomföras. Erfarenheten har
visat, att detta är det bästa sättet att få
i gång en sådan rationaliseringsåtgärd.
Efter hand som nämnden kan förvärva
mark till rationaliseringsreserv och påvisa
för jordbrukarna, att omregleringen
medför även möjlighet till utökning av
fastigheternas storlek, stiger nämligen
intresset för omregleringsprojektet.

Vad jag nu behandlat har närmast gällt
mark, som direkt skall användas för
kompletteringsändamål. I lantbruksnämndernas
verksamhet med komplettering
av jordbruk med skog förekommer
det emellertid också, att nämnderna förvärvar
skogsmark, som kan användas för
markbyte med bolag. Genom sådana byten
kan det bli möjligt att från bolagen
till jordbruket återföra skogsmark, som
ligger bättre till ur jordbrukets synpunkt.
Dessa byten har visat sig vara ett
värdefullt instrument i rationaliseringsarbetet.
Det ligger emellertid i sakens
natur, att dylika transaktioner ofta kan
taga ganska lång tid att genomföra. Det
gäller ju i dessa fall förhandlingar om
lämplig planlösning, priser och köpevillkor
dels mellan lantbruksnämnd och ho -

rn.

lag, dels mellan nämnd och vederbörande
jordbrukare. Dessutom erfordras ofta
lantmäteriförrättning i samband med
markbytet.

Av det anförda framgår, att det är naturligt,
att lantbruksnämnderna ständigt
innehar vissa marker för kompletteringsändamål.
Att markinnehavet ökat efter
hand under de gångna åren har bl. a. sin
förklaring i att rationaliseringsverksamheten
fortlöpande tilltagit i omfattning,
allteftersom nämnderna kommit i gång
med sina uppgifter. Det bör också framhållas,
att det från den statliga lantbruksorganisationens
sida icke torde
finnas intresse för att i strid mot de för
verksamheten angivna riktlinjerna köpa
in mer mark än som kan hanteras i organisationens
rationaliseringsverksamhet.
Jag vill också nämna, att de fastigheter,
som nämnderna inköper, bara utgör
en ganska ringa del av vad som årligen
utbjudes till dessa.

Vad därefter angår interpellantens
andra fråga får jag erinra om vad jag
nyss anfört, nämligen att lantbruksnämndernas
verksamhet för aktiv inköpspolitik
egentligen är en verksamhet för jordförmedling.
Den mark, som nämnderna
inköper för sådant ändamål, är ofta i
mindre gott skick. Inköpen berör ju vad
inägojorden beträffar praktiskt taget endast
gårdar, som visat sig sakna förutsättningar
att bestå som särskilda brukningsenheter.
I allmänhet har i sådana
fall skötseln av jordbruket i större eller
mindre grad försämrats under åren närmast
före försäljningen till nämnden. I
fråga om skogen förekommer det ej sällan,
att den är hårt uthuggen och att ägaren
velat sälja fastigheten vid en tidpunkt,
då skogen är i behov av kostsamma
skogsvårdande åtgärder. Byggnaderna
är också i de flesta fall ganska dåliga.

När en lantbruksnämnd förvärvar
mark, som den har för avsikt att så snart
som möjligt sälja vidare för kompletteringsändamål,
kan det självfallet icke
bli fråga om att genomföra något upprustningsprogram
i nämndens egen regi.
Nämndens uppgift är ju i detta sammanhang
endast att föra marken över till

Onsdagen den 5 december 1956

Nr 32

Ang. lantbruksnämndernas jordförvärv m. m.

den nye brukaren, och det blir denne,
som har att taga hand om marken.

Om lantbruksnämnden blir tvungen att
behålla åkerjord någon tid, innan den
kan disponeras för kompletteringsändamål,
arrenderar nämnden alltid ut jorden
och söker då givetvis också se till,
att skötseln icke eftersättes. Härvid har
man enligt vad jag erfarit på många håll
ett värdefullt biträde av ortsombuden.
Några nyinvesteringar, exempelvis täckdikning,
förekommer emellertid icke i
allmänhet. Vad byggnaderna angår förhåller
det sig så, att de oftast blir överflödiga,
när kompletteringen är genomförd.
De behöves i allmänhet ej heller
under mellantiden, eftersom jorden då
vanligen brukas av en granne. Det kan
därför endast relativt sällan bli fråga om
att nämnden skall vidtaga någon mera
omfattande upprustning av byggnadsbeståndet
på inköpta fastigheter.

Med hänsyn till att den skog, som
lantbruksnämnderna förvärvar, är avsedd
att bli stödskog till jordbruk, för
nämnderna en återhållsam avverkningspolitik.
Avverkningar sker sålunda företrädesvis
för att tillgodose kraven på
skogsvård och avser huvudsakligen gallring
av utvecklingsbar skog. Åtgärderna
företages under medverkan av skogligt
sakkunnig.

Sammanfattningsvis vill jag framhålla,
att det icke synes föreligga någon anledning
att ändra de nuvarande riktlinjerna
för lantbruksnämndernas markinköp.
Enligt min mening finns ej heller
skäl att rikta anmärkningar mot de av
mig nyss angivna riktlinjer, som nämnderna
följer vid skötseln av de för rationaliseringsändamål
inköpta fastigheterna.

Härmed anser jag mig, herr talman, ha
besvarat den av herr Anders Johansson
framställda interpellationen.

Herr JOHANSSON, ANDEKS, (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka jordbruksministern
för det utförliga svar
han har lämnat på min interpellation.
Våra lantbruksnämnder och deras verksamhet
har på olika håll i landet fått en

rätt olikartad bedömning. Åtskilliga av
dem har till synes lyckats relativt bra
i sina förehavanden och till följd därav
också tillvunnit sig det allmänna förtroende
som de tvivelsutan även behöver
för att gå i land med sina inte alltid lätta
uppgifter. Andra åter har varit föremål
för en irriterande uppmärksamhet
från allmänhetens sida, en uppmärksamhet
som i åtskilliga fall varit för
enad med en ganska hård kritik. Huruvida
denna kritik varit mer eller mindre
berättigad skall jag inte här gå in på
eller försöka klarlägga. Jag vill bara
konstatera att lantbruksnämndernas uppgifter
ändå är sådana, att det måhända
vore mera underligt om de skulle kunna
undgå den kritik som i vissa fall riktas
mot dem.

Emellertid anser jag det vara mycket
värdefullt att allmänheten från jordbruksministerns
sida genom detta interpellationssvar
har fått ett klarläggande
av vad direktiven för lantbruksnämnderna
innebär och en redogörelse för det
sätt på vilket de arbetar i fråga om jordkompletteringen
och jämväl för de svårbemästrade
initiativ som inte sällan föreläggs
dessa nämnder.

Vad sedan omfattningen av nämndernas
jordinnehav angår förstår jag mycket
väl att de måste ha en del både jord
och skog så att säga »på lager» i
kompletteringssyfte, om de skall kunna
fullfölja sin verksamhet tillfredsställande.
Men nog synes det i alla fall som om
denna reserv vore överdimensionerad.
Av kungl. lantbruksstyrelsens redogörelse
för nämndernas verksamhet framgår
att desamma under åren 1949—1954 förvärvat
sammanlagt 2 375 fastigheter eller
delar av sådana. Denna siffra är i
och för sig inte överraskande hög för
att avse en sexårsperiod av deras verksamhet.
Däremot måste det nog betecknas
som en smula överraskande att man
enligt samma redogörelse vid 1955 års
ingång hade inte mindre än 1 054 sådana
brukningsdelar kvar i sin ägo. Detta
förhållande torde i viss mån bero på
att man har förvärvat en del fastigheter
som man måhända inte sedan kunnat få
användning för i kompletteringssyfte.

Nr 32

Onsdagen den 5 december 195‘J

Ang. lantbruksnämndernas jordförvärv m. m.

Detta stärker mig i den uppfattning som
jag gav uttryck för i interpellationen,
nämligen att lantbruksnämnderna inte
bör förvärva jord i angivet syfte när
denna inte under överskådlig tid kan
komma till avsedd användning.

Detta förhållande torde också ha bidragit
till att man på sina håll bibringats
den uppfattningen, att lantbruksnämnderna
fungerar som något slags uppköpsorgan
på lång sikt för statens räkning.
Nu har jordbruksministern dementerat
den uppfattningen, och jag tackar
honom också för det.

Vad sedan skötseln av de i lantbruksnämndernas
ägo befintliga fastigheterna
beträffar gör jordbruksministern indirekt
ett visst medgivande att denna
skötsel måhända inte är vad den borde
vara, men han förklarar detta med
att lantbruksnämnderna i allmänhet får
överta fastigheter, som redan på förhand
är misskötta, detta i vad det gäller såväl
jord som skog.

Jag tror inte att detta påstående är
fullt allmängiltigt. Vad jag däremot tror
mig veta är att det på sina håll har riktats
en mycket amper kritik mot vissa
lantbruksnämnder för det sätt, på vilket
de sköter fastigheterna i förenämnda
hänseende. Även om dessa, som jordbruksministern
säger, bortarrenderas till
andra jordbrukare under väntetiden, så
bör det väl vara nämdernas skyldighet
att se till att vanvården inte fortsätter.

Man har enligt mitt förmenande inte
rätt att inrangera enskilda självägande
brukare under vanhävdslagen, när staten
i ett fall som det omnämnda går före
med exempel som tangerar nämnda lag.

Jag skulle vilja sluta med att rikta en
vädjan till jordbruksministern att i fortsättningen
ha sin uppmärksamhet riktad
på förenämnda förhållande. Därmed ber
jag, herr talman, att än en gång få tacka
jordbruksministern för svaret på min
interpellation.

Herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Det framgick av herr Johanssons
yttrande här att han delvis har
varit ute i ogjort väder. Han var ju gans -

ka tillfredsställd över hur förhållandena
har utvecklat sig.

Först säger herr Johansson att han
förstår lantbruksnämndernas i stor utsträckning
mycket svåra och delikata
uppgift. Ja, det är en svår och delikat
uppgift. Jag har själv varit ledamot av
en lantbruksnämnd, och det har många
gånger inträffat att jag ställt mig tveksam
till hur jag borde handla i vissa
fall.

Jag tror att den kritik som framföres
mot lantbruksnämnderna beträffande
handläggningen av många ärenden kan
vara berättigad. Här som på så många
andra områden i livet, där det handlägges
en massa ärenden, kan det vara berättigat
med kritik, ty i och med att en
kritik föres fram ges det möjlighet att
rätta till misstag som begås.

Vad gäller lantbruksnämndernas arbete
har jag den erfarenheten, att det i stor
utsträckning är fråga om ett psykologiskt
uppträdande när det gäller att lösa
de olika problemen. Det har gjorts
invändningar emot att lantbruksnämnderna
vid 1955 års början innehar ett så
stort antal som 1 054 fastigheter. Ja, det
rör sig om mellan 40 å 50 fastigheter
inom varje län, och den som aldrig så
litet följer med lantbruksnämndernas arbete
och inser de svårigheter, som där
föreligger, skall säkert medge att detta
inte alls är något märkvärdigt stort antal.
Det är ändå så att här sker fortlöpande
inköp och försäljning, och att
man i varje län har ungefär 45 fastigheter,
som man inte har kunnat klara upp,
tycker jag för min del är ett mindre antal
än jag från början hade tänkt mig.

Påståendet att fastigheterna skulle ha
skötts dåligt av lantbruksnämnderna får
väl ändå tas med mycket stor reservation.
Nog kan det finnas fastigheter, som
jag nämnde i interpellationssvaret, vilka
är nedruffade när de säljs till lantbruksnämnderna,
men avsikten är ju att man
skall kunna försälja dem inom ganska
kort tid. Det är då inte så lätt för en
lantbruksnämnd med dess begränsade
tillgång på tjänstemän att ge sig till att
sköta dessa egendomar, i synnerhet om
de skall bevaras endast under en mvc -

Onsdagen den 5 december 195G

Nr 32

Ang. lantbruksnämndernas jordförvärv m. m.

ket kort tid. Jag skalle kunna anföra
exempel där lantbruksnämnder arbetat
sedan 1948 och där man kan tycka att
de borde ha hunnit göra en del, men där
man faktiskt haft att dras med många
surdegar, som borde ha varit uppklarade
redan under den gamla jordkommissionens
tid men där man dragit sig för
att anmäla människor för vanhävd. Om
lantbruksnämnderna inte snabbt nog har
hunnit klara upp dylika ting, tycker jag
nog att vi får se detta med en viss förståelse.

Jag tror för min del att en hel del
barnsjukdomar fortfarande vidlåder organisationen,
men vi får inte glömma
att den ännu inte arbetat i fullt tio år,
och att det enligt min mening blir bättre
ju mer erfarenhet lantbruksnämnderna
får och ju längre tid de får arbeta.
Lantbruksnämnderna är en organisation
som riksdagen har accepterat och beslutat.
Jag skulle tro att det är många jordbrukare
som har blivit oerhört hjälpta
genom lantbruksnämndernas arbete,
även om det givetvis, som jag sade tidigare,
finns fall där det kan anföras kritik.
I stort sett anser jag emellertid att
man har all anledning vara tillfredsställd
med den handläggning som sker
av de ömtåliga ärenden det här gäller
både ifrån lantbruksnämndernas och
från lantbruksstyrelsens sida.

Herr JOHANSSON, ANDERS, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har inte haft för avsikt
att dra upp någon längre debatt i
detta ärende. Ännu mindre har jag haft
för avsikt att göra mig till talesman för
någon mera allmän kritik mot lantbruksnämnderna.

Jag har i mitt föregående anförande
sagt, att jag förstår att lantbruksnämndernas
uppgifter är svårbemästrade. Jag
har också medgivit att det finns lantbruksnämnder
som har lyckats mycket
bra. Men det finns också nämnder som
lyckats mindre väl i sitt handhavande
av sina uppgifter.

När jordbruksministern emellertid säger
att jag är ute i ogjort väder, vill jag

2 Förslå kammarens protokoll I9H6. Nr 32

konstatera att jag är i gott sällskap. Jag
vill rekommendera jordbruksministern
att ta del av innehållet i en tidning, som
står jordbruksministern mycket nära
och vars redaktör sitter som representant
för bondeförbundet i medkammaren.
Denna tidning har under de senaste
veckorna framfört en mycket frän
och amper kritik mot lantbruksnämndens
verksamhet i en viss länsdel. Man
har där inte sparat på krutet. Jag skall
inte ta ställning till om kritiken varit
berättigad, men när den kommit från
bondeförbundshåll har jag fått den uppfattningen,
att det måste ligga någonting
i den.

Herr NÄSGÅRD (bf):

Herr talman! Jag tar fasta på ett yttrande
av interpellanten i hans genmäle
nyss, nämligen att när kritiken kommer
från bondeförbundshåll, så bör man lägga
särskild vikt vid den! Det vore ju
bra att lägga det på minnet för framtiden.

För övrigt vill jag uttala min tillfredsställelse
över att jordbruksministern här
klarlagt innebörden av lantbruksnämndernas
förvärv av jordbruk och — vad
som ur min synpunkt är särskilt intressant
— kombinerade skogs- och jordbruk.

Det har försiggått en smygande agitation
något år, som har försökt göra
gällande att detta skulle vara ett medel
för staten att lägga sig till med bondeskog.
Nu har vi ju fått fastslaget av jordbruksministern,
att det inte finns sådana
avsikter under denna politik.

1947 års beslut var ju mycket långtsyftande,
och det tar tid att genomföra
dessa åtgärder. Man kan därför inte
klandra en lantbruksnämnd för att den
inte på mycket kort tid kan hinna ordna
de fördelningar, som inköpen avser.
Jordbruksministern nämnde att det t. ex.
i Jämtlands län liar vidtagits mycket genomgripande
åtgärder. I pressen gick
det för kort lid sedan ett meddelande
om att ett stort kompletteringsföretag i
Gävleborgs län hade godkänts av Kungl.
Maj:t. Lantbruksdirektören i Gävleborgs

Nr 32

Onsdagen den 5 december 1956

Ang. lantbruksnämndernas jordförvärv m,
län förklarade, att så snart detta beslut
blivit fastställt skulle man ta itu med
flera liknande ärenden; det gällde i stor
utsträckning triangelbyten mellan olika
skogsägarkategorier.

Skulle det nu vara någon lantbruksnämnd
som förfar mindre rationellt och
ligger alltför länge på sina skogsinnehav,
så hoppas jag att den i sinom tid
får en påstötning från jordbruksdepartementet
att skynda på med sitt arbete.

Till sist skulle jag vilja uttala det önskemålet,
att jordbruksministern gör vad
i hans förmåga står att påskynda det arbete
som pågår för att förenkla särskilt
bytesförfarandet mellan olika skogsägarkategorier;
det gäller i det fallet också
staten som skogsägare.

Herr JONSSON, JON, (s):

Herr talman! Interpellanten sade, att
de olika lantbruksnämnderna arbetar olika
och att de hade olika storleksordning
på sina skogsinnehav. Därvidlag får man
väl också fästa avseende vid de skilda
förhållanden, varunder de olika lantbruksnämnderna
arbetar. Om vi jämför
ett skånelän eller ett län i östra Götaland
med t. ex. Västerbotten eller Norrbotten,
skall vi finna att det i dessa avseenden
måste råda vitt skilda förhållanden.
Detta markerar givetvis en väsentlig
skillnad i lantbruksnämndernas
arbetsuppgifter och i deras verksamhet
för att fullfölja 1947 års rationaliseringsbeslut.
Jag vill då fästa avseende vid att
lantbruksnämnderna när det gäller rationaliseringsverksamheten
måste arbeta
på frivillighetens grund. För att kunna
ordna den storleksrationalisering, som
är nödvändig, är det uppenbart att lantbruksnämnderna
i sin aktiva inköpspolitik
påpassligt måste söka komma över
behövliga områden, som är till salu, för
att sedan ha dem till hands vid genomförandet
av bytesoperationerna och
kompletteringar.

Jag vill också anknyta till vad herr
Näsgård talade om, nämligen den bytesoperation
inom Gävleborgs län, som just
nu fått Kungl. Maj:ts sanktion. Här gäller
det byte med bolag. Lantbruksnämn -

den fattade principbeslut om dessa byten
redan 1952, men de har kunnat genomföras
först nu, mycket beroende på
den omständliga procedurordning för
sådana byten, som den norrländska förbudslagen
stipulerar. Jag vill liksom herr
Näsgård uttala önskemålet att vi till nästa
års riksdag skall få förslag till förenkling
av detta förfarande, så att lantbruksnämnderna
kan genomföra byten
mellan bolag och enskilda på samma
enkla sätt som när det är fråga om byten
mellan enskilda jordbrukare.

När det gäller skogen och dess skötsel
har det varit vissa besvärligheter för
de norrländska nämnderna. Det dröjde
nämligen ganska länge, innan lantbruksnämnderna
fick någon som helst skoglig
sakkuskap. Nu har emellertid de lantbruksnämnder,
som har mycket stora
skogsområden och som följaktligen har
mycket arbete med byten och rationalisering
av skog, till sitt förfogande fått
en skogsmästare. Lantbruksstyrelsen har
fått en jägmästare. Det har alltså ägt rum
en viss förbättring i det avseendet.

Jag vill också fästa uppmärksamheten
på en annan sak, som ofta förbises, nämligen
att med den omställningsprocess,
som nu försiggår ute på vår landsbygd
genom att en massa människor lämnar
jordbruket, kan inte lantbruksnämndernas
arbetsuppgifter betraktas som en
isolerad företeelse, utan de måste, om de
lyckligt skall kunna genomföras, fogas
in i den rent samhälleliga omgestaltningen.
Kontakt måste sålunda tagas med
länsmyndigheter och de planeringsorgan
som finns inom kommunerna och
näringslivet. Dessa överläggningar, som
många gånger inte får forceras för hårt
om de skall kunna leda till ett gott resultat,
tar lång tid. Följaktligen blir det
där en förskjutning i tiden när det gäller
innehavet av skog eller jord, som
lantbruksnämnderna fått lov att skaffa
för att ha till hands vid byten eller för
direkta kompletteringar. Jag vill erinra
om att i mitt län, Gävleborgs län, har
lantbruksnämnden ett par hemman, som
nämnden köpte för två och ett halvt år
sedan och som alltjämt står under lantbruksnämndens
förvaltning, därför att

Onsdagen den 5 december 1956

Nr 32

An;

de erforderliga lantmäteriförrättningarna
inte har hunnit genomföras. Ej minst
inom hudiksvallsområdet liar det varit
en oerhörd eftersläpning när det gäller
lantmäteriförrättningarna, beroende på
brist på arbetskraft.

Det är många sådana faktorer, som
man måste ta i betraktande när man
skäll bedöma lantbruksnämndernas innehav
av åker och skogsmark. Jag tycker
därför det är värdefullt, att jordbruksministern
på sätt som skett här i
dag klarlagt detta problem. Jag hoppas
också att den debatt i pressen, som
ibland försiggår angående dessa frågor,
skall kunna föras i saklighetens tecken
och att man där skall få en bedömning
på realistisk grund. Jag är övertygad om
att därest det skulle visa sig, att någon
lantbruksnämnd lade sig till med jord
eller skog i den utsträckning som inte är
förenlig med eller motiverad av rationaliseringsverksamheten,
så kommer
lantbruksstyrelsen och Kungl. Maj:t att
ingripa dämpande.

Herr HANSSON (fp):

Herr talman! Det är bara en detalj,
som jag skulle vilja beröra och som herr
Jonsson i Fjäle kom in på, nämligen
skogsskötseln på de egendomar, som
lantbruksnämnderna förvaltar under
längre tid.

Lantbruksnämnderna har för närvarande
ungefär 55 000 hektar under sin
förvaltning. Många av egendomarna har
bibehållits i lantbruksnämndernas ägo
under fem, sex, sju, åtta år — jag vågar
inte säga exakt hur länge lantbruksnämnderna
i allmänhet behåller egendomarna,
men jag känner till att de ofta
behåller dem under en rätt lång tidsperiod.
Det är ofta fråga om egendomar
som skogligt sett kräver upprustning.
Det finns mycket att göra på dem
i fråga om både röjningar, skogsplanteringar
och andra skogsvårdande åtgärder,
kanske även vägbyggen och diltningar.
Lantbruksnämnderna tar ofta in
rätt stora inkomster på dessa fastigheter;
jag känner exempel på att de tagit
in 75, 80 procent av hela köpeskillingen

, lantbruksnämndernas jordförvärv m. m.

genom skogsuttag. Att en del av dessa
inkomster återgår till fastigheten i form
av skogsvårdande åtgärder, finner jag
helt naturligt.

Herr Jonsson nämnde nyss att lantbruksnämnderna
i Norrland börjat få
skoglig sakkunskap för skötseln av egendomarna.
Jag är angelägen att understryka,
att det är ytterst viktigt att det blir
likartade förhållanden landet över, ty
här finns mycket att göra och jag vågar
nog påstå att det har försummats
en hel del. Genom att lantbruksnämnderna
verkligen ägnar sig åt skogen, så
tror jag att de gör de kommande ägarna
en mycket stor tjänst.

Det är detta som jag har velat understryka,
därför att jag tror att den väg,
som man i Norrland nu har slagit in på
och som jag betraktar såsom den rätta,
bör följas landet över. Jag talar då närmast
på de sydligaste provinsernas
vägnar.

Herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Herr Hanssons yttrande
föranleder mig att ställa frågan: Menar
herr Hansson såsom länsjägmästare att
lantbruksnämnderna missköter den skog,
som de förvärvat? Jag tror att det är
angeläget att det blir klarlagt. Om en
viss försämring verkligen skulle ske någon
gång, finns det ju en övervakande
skogsmyndighet, som har att ingripa.
Det är ofta så att lantbruksnämnderna
får överta egendomar, som ingalunda är
i det skick, som man skulle önska.

Jag vill ännu en gång konstatera att
lantbruksnämnderna icke är utrustade
med tillräcklig personal för att kunna
sköta även skogsvården. Om de egendomar,
som lantbruksnämnderna köper,
verkligen är i behov av skogsvård, frågar
man sig vem som har att bära ansvaret
härför. Är det lantbruksnämnden?
Eller är det inte snarare den myndighet,
som tidigare skulle ha övervakat skogsskötseln
på egendomen?

Herr HANSSON (fp):

Herr talman! På herr statsrådets fråga
vill jag svara, att man kan sköta skog
nöjaktigt, men man kan också göra en

Nr 32

Onsdagen den 5 december 1956

Ang. förstärkande av den lantbruksvetenskapliga forskningen m. m.

verkligt positiv insats. På de egendomar,
som står under lantbruksnämndernas
förvaltning, är skogsskötseln ofta
inte sådan som vore önskligt. Många
gånger behöver man kanske göra genomhuggningar
eller grundförbättringar
på skogsmarken, och därvidlag kunde
lantbruksnämnderna otvivelaktigt med
hjälp av de medel, som de hämtar ur
skogen, ofta ha gjort en större insats.
Skogsvårdsstyrelserna har för övrigt inte
befogenhet att ålägga lantbruksnämnderna
att verkställa dessa grundförbättrande
positiva åtgärder; sedan en fastighet
förvärvats av lantbruksnämnd
faller den ej längre under skogsvårdslagen.
Men herr statsrådet skall ingalunda
tro att vi står i harnesk mot lantbruksnämnderna
och vill påstå att de gör ingrepp,
som för en enskild skogsägare
skulle medföra avverkningsförbud. Vad vi
eftersträvar är endast att få till stånd en
positiv insats av större storleksordning
från lantbruksnämndernas sida.

Herr DOMÖ (h):

Herr talman! Jordbruksministerns senaste
inlägg gav mig anledning att begära
ordet för att något beröra förevarande
fråga.

Det föreligger stora svårigheter för en
lantbruksnämnd, som ofta får överta gårdar
som är litet »nedgångna», att kunna
sköta dessa egendomar på sådant sätt
att man får dem i form igen. Det finns
nog anledning att fästa uppmärksamheten
på de besvärligheter som här finns
för nämnderna och att söka komma fram
till åtgärder, som kan göra lantbruksnämnderna
bättre rustade, i synnerhet
i skogligt hänseende, att taga itu med de
svårigheter som onekligen föreligger.

Enligt min uppfattning har lantbruksnämnderna
inte till sitt förfogande erforderlig
skoglig expertis. Jag har också
den erfarenheten, att även om lantbruksnämnderna
med synnerligen god
vilja går till uppgiften att i samförstånd
med skogsvårdsstyrelserna söka åstadkomma
skogsplantering och även i övrigt
ordna en god skogsvård på sina fastigheter,
är det ändå synnerligen svårt
för dem att få till stånd en sådan sköt -

sel av dessa gårdar att de inte ligger illa
till vid en jämförelse med jordbruk i allmänhet.
Vi får inte glömma att tjänstemännen
hos lantbruksnämnderna är
upptagna av alla möjliga göromål i samband
med rationaliseringsverksamheten.
Dessutom skall de svara för förvaltningen
och eventuell utarrendering av dessa
jordbruk samt ordna och övervaka
skogsuttagcn. Det är helt enkelt omöjligt
för lantbruksnämnderna och deras
tjänstemän att härvidlag i detalj kunna
utöva den tillsyn som de egentligen skulle
vilja. Jag tycker nog därför att det är
all anledning att denna fråga kommer på
tal, så att de brister som i detta avseende
vidlåder lantbruksorganisationen kan
bli avhjälpta.

1 samband härmed vill jag understryka,
hur omöjligt det för närvarande ofta
är för skogsvårdsstyrelserna att kunna
lämna erforderlig hjälp på grund av att
de själva lider en skriande brist på arbetskraft.
Även detta hör intimt samman
med lantbruksnämndernas verksamhet.
Jag vill därför rikta en anhållan till jordbruksministern
att verkligen söka hjälpa
skogsvårdsstyrelserna att få den arbetskraft
som de behöver och för att de också
skall kunna effektivt medverka på här
berörda områden.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och bordlädes ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 60.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 40, i anledning
av väckt motion om utredning
av frågan angående bevakningsfartyg
för södra Östersjön, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. förstärkande av den lantbruksvetensk
ap liga forskningen m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 41, i anledning av väckta
motioner om förstärkande och utbyggande
av den lantbruksvetenskapliga forskningen.

Onsdagen den 5 december 1950

Nr 32

Ang. förstärkande av den

1 två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet
hänvisade likalydande
motioner, nämligen 1:361 av herrar
Mannerskantz och Eskilsson samt II: 315
av herr Nilsson i Göingegården m. fl.,
hade yrkats, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kung). Maj:t hemställa om en
förutsättningslös utredning angående
möjligheterna att förstärka och utbygga
den lantbruksvetenskapliga forskningen.

1''tskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:361 och 11:315 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Den som endast ytligt
läser det föreliggande utskottsutlåtandet
och ser på klämmen, där det står att
utskottet hemställer, att den motion, som
är väckt av bl. a. undertecknad, icke må
föranleda någon riksdagen åtgärd, kan
få den uppfattningen att mitt yrkande
har avslagits. Så är emellertid ingalunda
fallet, utan motionen har tvärtom bifallits
långt innan jordbruksutskottet tog
befattning med den. Jordbruksministern
har nämligen — jag vet inte om det
skedde före eller efter motionens avlämnande
— tillsatt en utredning för att
åstadkomma en del förbättringar inom
den lantbruksvetenskapliga forskningen
och jordbruksundervisningen. Jag har
därför inte nu anledning alt ställa något
annat yrkande än om bifall till jordbruksutskottets
hemställan, då motionens
yrkande således redan har tillgodosetts,
men jag vill ändå med några
ord fästa uppmärksamheten på ett par
>ärskilt aktuella problem.

Det pågår för närvarande åtminstone
inom stora delar av det svenska jordbruket
en utveckling som i sig innebär
en fara för en långsiktig försämring av
hela nivån på vår jord. Man bedriver i
allt större utsträckning en ensidig växtodling,
som kan leda till utarmning av
jorden. Man övergår i allt större omfattning
till kreaturslösa jordbruk och
odlar allt mindre vall. Detta kan på längre
sikt medföra att inullhallen i jorden

lantbruksvetenskapliga forskningen m. m.
så småningom minskar så kraftigt, att vi
genom denna utveckling gör oss skyldiga
till ett förödande av den stora naturtillgång
som vår jordbruksjord egentligen
är.

Jag åhörde för någon tid sedan vid ett
sammanträde inom Skogs- och lantbruksakademien
ett föredrag, som just behandlade
mullhaltens problem. Av föredraget
framgick, att de resurser, både
finansiella och tekniska, som nu står till
förfogande för forskning i syfte att klarlägga
vad som kan göras på detta område,
är så små att man knappast kan
tro detta vara möjligt. Det mesta som
fanns att anföra här kom från forskningsverksamheten
i utlandet, medan möjligheterna
att omplantera denna forsknings
resultat till Sverige är förfärligt dåligå,
nästan skrämmande små.

Det finns alltså några avsnitt, som har
en aktualitet som fordrar speciella ingripanden.
Vad som nu behövs, utom att
anslagen till de bestående institutionerna
görs tillräckliga, och som närmast
föranlett att jag begärt ordet, är att man
inte slår sig till ro, sedan man satt till
denna utredning, och eftersom vi nu har
jordbruksministern här i kammaren, vilket
ju inte är alltför vanligt, skulle jag
vilja framföra den tanken, att här finns
mycket att göra redan innan de utredningar
på jordbruks- och skogsforskningens
område, som man nu har tillsatt,
blir färdiga. Man skulle kunna samordna
resurserna genom någon sorts centralt
ingripande. Det är troligt att det
skulle kunna ställas medel till förfogande,
liksom det sker inom industrien för
den industriella forskningen. Man skulle
kunna åstadkomma de i alla fall relativt
begränsade medel som det rör sig om på
detta område genom tillskott även från
andra håll än de statliga. Man skulle
mycket väl kunna tänka sig att jordbrukets
organisationer och dem närstående
skulle kunna tillskjuta medel, men vad
som erfordras är initiativet till detta och
en samordning, och detta tycker jag
lämpligen skulle kunna utgå från jordbruksdepartementet.
Då tror jag att man
skulle kunna, utan alt behöva anstränga
statens budget alltför mycket, få fram

Nr 32

Onsdagen den 5 december 1956

Ang. förstärkande av den lantbruksvetenskapliga forskningen m. m.

sådana ökade resurser, att de institutioner
vi redan har och den försöksverksamhet
som nu för ett i många avseenden
ganska tynande liv, skulle kunna få
bättre möjligheter. Det är ju mycket bra,
om man kan få fram ett slutgiltigt resultat,
när de samordnande utredningarna
blir färdiga, men i avvaktan på detta
bör man kunna åstadkomma så pass
mycket, att det snabbt blir till hjälp för
det bestående.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till jordbruksutskottets
utlåtande, som innebär att min motion
inte skall föranleda någon åtgärd därför
att den redan blivit bejakad.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Med all rätt har jordbruksutskottet
i det nu föreliggande utlåtandet
framhållit den vetenskapliga
forskningens stora betydelse för jordbruket
och den fortsatta utvecklingen.
Det kan inte nog kraftigt framhållas,
att den fortsatta utvecklingen inom jordbruket
till mycket väsentlig del hänger
samman med vilka resurser forskningen
får till sitt förfogande. Jag tycker emellertid
att det inte skulle ha skadat, om
utskottet också hade skickat med en
hälsning till utredningen, att den skulle
raska på med sitt arbete, ty det ligger
faktiskt fara i dröjsmål. Från det ena
området efter det andra hör man nu sägas,
att vi sackar efter i utvecklingen.
Detta gäller en hel rad olika forskningsområden,
även jordbruksforskningen. Vi
sackar efter därför, att vi inte har tillräckliga
resurser att sätta in på forskningens
fält, och även jordbruket har ju
på grund härav kommit att sacka efter,
såsom herr Mannerskantz framhöll. Jag
kan nämna, att före det senaste världskriget
stod Sverige på fjärde platsen i
väridsstatistiken i fråga om avkastningen
per hektar. Nu har vi åkt ned till
nionde eller tionde platsen. Det är
många länder som har gått förbi oss, och
bland dem många som varit med i kriget.

I själva verket förhåller det sig så,
om jag närmast får ta lantbrukshögsko -

lan som exempel, att flera av högskolans
största och viktigaste institutioner måste
arbeta i gammalmodiga och trånga
lokaler och med otillräcklig personal.
Det är faktiskt många institutioner som
är överhopade med forskningsuppgifter
men inte kan ta upp dem till behandling
därför att utrustning och personal
inte räcker till. Det händer ofta
att jordbrukare ringer och frågar om
råd i olika spörsmål, framför allt i frågor
som rör den moderna tekniska Utvecklingen
på kemiens fält, och man
måste svara, att vi har faktiskt inte haft
tillfälle att forska på det området. Vi
kan inte stå jordbruket till tjänst, när
vi inte har personal som kan ta upp den
mängd av problem som för närvarande
rent av väller in över oss.

Vi har redan haft flera utredningar
beträffande den jordbruksvetenskapliga
forskningen och den högre undervisningen
på detta område. År 1945 sattes
en utredning i gång, och den fick ett i
stort sett mycket välvilligt mottagande,
men många av de verkligt angelägna förslag
som framlades har ännu inte blivit
förverkligade. Så har man satt till nya
utredningar och nya utredningar, och
under tiden heter det bara, att vi får
vänta till dess utredningen är klar. Så
tycks det gå nu också. Det enda som vi
vid lantbrukshögskolan hittills har kunnat
märka av den nu sittande utredningens
arbete är att det har satt en
käpp i hjulet såtillvida, att ett par befordringsärenden
blivit stoppade. Det
gäller just de områden som vi här talar
om, forsknings- och försöksverksamheten,
där två professurer för närvarande
inte kan nybesättas, därför att
man säger att vi måste invänta utredningens
resultat. I själva verket är det
klart, att utredningen inte kan komma
att föreslå någon nedskärning av personalen,
tvärtom måste ju en betydande
ökning krävas.

Det skulle också mycket väl kunna
låta sig göra att förbättringar, såsom
herr Mannerskantz antydde, genomförs
under den tid utredningen arbetar. Man
kan vidare tänka sig att utredningen avgav
delyttranden, så att exempelvis de

Onsdagen den 5 december 1956

Nr 32

Ang. förstärkande av den lantbruksvetenskapliga forskningen m. m.

båda befordringsärenden, som jag har
talat om, kunde avgöras och lantbruksliögskolan
få fulltalig personal. Hade
man velat få utredningen att arbeta
snabbt, skulle det också — då det ju i
detta fall framför allt gäller lantbrukshögskolans
försöks- och forskningsverksamhet
— ha varit angeläget att låta
högskolan bli representerad i utredningen
av någon som hade personlig erfarenhet
av både försöksverksamhet och
forskning.

Jag vill till sist, herr talman, uttala
den förhoppningen att den utredning,
som nu arbetar, snarast möjligt kommer
att framlägga resultatet av sitt arbete.
Jag vill också uttala den förhoppningen
att åtskilligt kommer att föreslås från
jordbruksdepartementets sida för att
förstärka forskning och försöksverksamhet.
Det finns mycket som kan göras, innan
utredningen är klar.

Herr statsrådet NORUP:

Herr talman! I debatten om detta utskottsutlåtande
har yttrats en del, som
kanske inte bör stå alldeles oemotsagt.

Herr Osvald har framhållit att Sverige
för närvarande står på nionde platsen
när det gäller hektarskördarna i olika
länder, under det att vårt land förut intagit
fjärde platsen. Det är kanske inte
så märkvärdigt detta. Vårt lands jordbruk
har ju varit föremål för en avfolkning,
som lett till att många jordbrukare
faktiskt tvingats att mer eller mindre
övergå från intensivt till extensivt jordbruk.
Den tendensen sammanhänger i
varje fall inte enbart med att forskningen
på detta område skulle vara tillbakasatt.

Det hindrar inte att det villigt skall
erkännas att de krav, som forskarna och
många vakna jordbrukare framställer, är
oerhört berättigade. Men, herr Osvald,
sådana krav gör sig gällande inte endast
på jordbrukets område. Det försiggår en
stark utveckling på olika håll, och jag
kan försäkra herr Osvald att jag för min
del är mycket intresserad för att forskningen
på jordbrukets område skall få
så kraftigt stöd som möjligt. Men här

gäller det en avvägning mellan olika intressen.
Det skulle vara förvånansvärt,
om i en debatt, som rör jordbruksforskningen,
en professor vid lantbrukshögskolan,
som är ledamot av kammaren, inte
skulle stiga upp och tala om, att man
där vore mycket tillbakasatt. Hade han
varit belåten, ja, då skulle man sannerligen
ha kunnat befara att lantbrukshögskolan
blivit tillgodosedd med anslag
över hövan!

Vad beträffar herr Mannerskantz’ förslag,
som jag tidigare hört framföras från
annat håll, att jordbruksforskningen
skulle kunna stödjas med hjälp av bidrag
från jordbrukarnas sida, vill jag säga,
att jag mycket noga har övervägt den
tanken. Den metoden är emellertid ett
tveeggat svärd. Jag föreställer mig att
sådana anslag i första hand skulle tas ur
vissa av jordbrukets fonder, exempelvis
inportregleringsmedel. I så fall får man
ju tänka sig att staten skulle fylla på medel
i dessa fonder, om de inte i alla lägen
skulle räcka till. Men då skulle ju
dessa bidrag till forskningen i realiteten
bli statsbidrag, om vilkas storlek man
alltid kan ha olika meningar.

Nu menar kanske herr Osvald att jordbruket
direkt skulle ge anslag till forskningen.
I det sammanhanget måste
man tänka på hur jordbrukarna själva
ser på sina inkomster, som ju i hög grad
är beroende av statsmakternas inställning
till prissättningen på jordbruksprodukter.
Därom är ju meningarna ganska
delade, men jag tror att man kan konstatera
att även om jordbrukarna i allmänhet
har funnit prissättningen vara någorlunda
hygglig, så har t. ex. innehavarna
av jordbruk på mellan 10 och 20
hektar fått i huvudsak, men ingalunda
allt vad de skulle ha varit berättigade till
enligt det beslut som fattades år 1947.
Om man skulle kräva bidrag till jordbruksforskningen
av jordbrukare, som
har anledning att beskärma sig över alldeles
för låga inkomster, är jag rädd att
komplikationer och motsättningar skulle
uppstå varigenom man skulle få svårigheter
atf fullfölja de forskningsuppgifter
som salts i gång. Enligt min mening
är det därför den säkraste vägen

Nr 32

Onsdagen den 5 december 1956

Ang. förstärkande av den lantbruksvetenskapliga forskningen in. m.

att få till stånd den forskning, som man
anser vara önskvärd, att ge ökade anslag
direkt över budgeten. Men statsbudgeten
har varit så ansträngd under de allra
senaste åren, att det inte varit möjligt
att vid fördelningen av medel i olika
sammanhang få igenom tillräckliga
anslag till den lantbruksvetenskapliga
forskningen. Alla sådana försök har til
syvende og sidst stupat på de politiska
avvägningarna.

Personligen kan jag alltså i långa stycken
dela de föregående talarnas mening,
att den lantbruksvetenskapliga forskningen
bör ha större bidrag än den nu
får. Men man kan ha olika mening om
huruvida detta bör ske på den vägen, att
andra än staten skall anslå dessa medel.
Jag är inte alldeles säker på att denna
väg i längden kommer att ge jordbrukets
forskning den trygghet, som är nödvändig
för forskningens rätta bedrivande.

Mycket kan givetvis vara att anföra i
dessa frågor, men det är min förhoppning
att forskningen trots svårigheterna
skall få möjligheter att arbeta vidare.
Ultima har ju under senare årtionden
blivit utbyggt i ganska stor utsträckning,
och åtskilligt håller för närvarande på
att sättas i gång. Men även på andra områden,
som inte direkt ligger under lantbrukshögskolan,
finns det mycket stora
och angelägna forskningsuppgifter som
pockar på sin lösning men som nödgas
vänta på anslag under många år — jag
tänker på sådana områden som frökontrollen
och växtskyddet.

Vi har alltså säkerligen det gemensamma
intresset, att så mycket som möjligt
skall kunna genomföras på forskningens
område. När det gäller grundprincipen
föreligger ingen motsatsställning mellan
mig och herr Mannerskantz eller herr
Osvald. Vi siktar väl på bägge hållen till
det bästa för jordbruket, men man kan
ju se frågan ur litet olika synpunkter.

Herr MANNERSKANTZ (h) kort genmäle: Herr

talman! Statsrådet kunde ju göra
några allvarliga försök att skaffa medel

från andra håll — det skulle kanske
lyckas bättre än man tror!

Herr DOMÖ (h):

Herr talman! Herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet sade
nyss, att det var alldeles naturligt att
professorn vid lantbrukshögskolan inte
var belåten. Ja, jag är inte professor,
men jag är ändå inte heller belåten med
förhållandena som de är, herr jordbruksminister.

Jag vill bara i all korthet understryka
det mycket stora behovet av ökade medel
för forskningens bedrivande. Det är
så mycket som hänger på ett gott resultat
av forskningen på detta område, att
den måste ha sitt. Jag vill pärmast instämma
med talarna här som säger, att
den tillsatta utredningen inte får tas till
intäkt för att vi inte skall göra vad som
för dagen är möjligt. Ett ökat stöd åt
forskningen måste löpa parallellt med
utredningsarbetet; man får laga efter
läglighet och öka stödet så mycket som
möjligt under den tid utredningen arbetar
med de större spörsmålen i sammanhanget.

Jag vill alltså framhålla angelägenheten
av motionärernas önskemål i det nu
förevarande ärendet.

Herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Jag vill endast meddela
Lantbruksakademiens herr preses, att
anslagen till jordbrukets forskningsråd
har ökat betydligt. När jag började som
jordbruksminister var detta anslag, om
jag inte minns fel, någonting på 300 000
kronor, och min förhoppning är att anslaget
inom den närmaste tiden skall vara
ungefär det tredubbla. Därför tycker
jag inte att akademiens herr preses behöver
anmäla enbart missnöje — jag tror
för min del att forskningen på området
är ganska väl tillgodosedd.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Onsdagen den 5 december 1956

Nr 32

Ang. försäljning av f. d. skolhemmanet
Kattarp östra 5'' i Malmö stad

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 42, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar m. in., såvitt
avser Kattarp Östra 51 i Malmöhus län,
jämte i ämnet väckta motioner.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i proposition nr 129
punkten 5 gjorda framställning samt med
avslag å motionerna I: 555 och II: 732,
medgiva, att f. d. skolhemmanet Kattarp
Östra 51 i Malmö stad finge försäljas till
staden för en köpeskilling av 135 000
kronor samt på i huvudsak de villkor
i övrigt, som domänstyrelsen föreslagit.

I de likalydande motionerna 1:555
av herr Larsson, Sigfrid, och herr Milsson,
Alfred, samt II: 732 av herr Hansson
i Skegrie m. fl. hade hemställts, att
riksdagen måtte avslå förslaget om försäljning
av egendomen Kattarp östra 51
till Malmö stad.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herrar Sigfrid Larsson,
Yngve Nilsson, Pettersson i Dahl, Agerberg
och Nilsson i Lönsboda ansett, att
utskottets yttrande bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna 1:555
och 11:732, avslå Kungl. Maj:ts förevarande
framställning.

Herr LARSSON, SIGFRID, (bf):

Herr talman! Det gäller här ett förslag
att staten skulle sälja en egendom, Kattarp
Östra, belägen tio kilometer från
Malmö stads centrum och ungefär en
halvmil från tätbebyggelsen. Egendomen
omfattar 33,5 hektar och har hembjudits
till Malmö stad för 135 000 kronor, ett
anbud som staden givetvis accepterat.

Nu frågar man sig: Behöver staden
egendomen för tomtändamål eller dylikt?
Ja, av handlingarna i ärendet framgår
ju tydligt, att intet sådant behov för
dagen föreligger. Fortsätter staden att
växa i riktning mot Kattarp Östra — det

är kanske inte så sannolikt, men man
kan ju göra tankeexperimentet — kommer
givetvis den tid då det blir nödvändigt
för Malmö stad att förvärva egendomen.
Av stadens egna utredningar att
döma kommer dock inte detta att inträffa
under de närmaste decennierna, ja,
troligen inte under det närmaste halvseklet.

Hur motiverar då staden inköpet? Jo,
området skall läggas ut till kolonilotter,
säger man; staden kommer år 1970 att
behöva 100 hektar för dylikt ändamål.
Nu är det att märka att staden redan äger
stora arealer, som är utarrenderade och
användes för jordbruksdrift, så nog tycker
man att Malmö stad har tillräckliga
jordreserver för koloniändamål; någon
brist i det avseendet kan inte befaras
under överblickbar framtid.

Att egendomen skulle utläggas till kolonilotter
är, såvitt jag har uppfattat saken
rätt, det enda skäl som Malmö stads
myndigheter har anfört för förvärvet.
Men det finns måhända ett annat skäl,
som har varit avgörande för staden, nämligen
att den har erbjudits förvärva en
egendom till ett pris, som säkerligen ligger
rätt mycket under dagens marknadsvärde.
Att staden planerar för framtiden
och skaffar sig behövlig mark för den
kommande utvecklingen kan ingen
klandra, utan det är tvärtom riktigt. Man
har emellertid ett bestämt intryck av att
staden inte tidigare umgåtts med planer
på att förvärva Kattarp östra, men så
kommer det ett flott erbjudande från
staten, och staden är inte sen att acceptera.

Det vanliga, när staten avyttrar sina
jordbruksegendomar, är ju att egendomarna
utbjudes till arrendatorer. Jag delar
helt utskottsinajoritetens uppfattning
att skäl talar för att i detta fall frångå
den principen. Egendomen ligger nämligen
inom Malmö stads område. Det kanske
skulle inskjutas att det förhållandet,
att området inkorporerats med Malmö
stad, inte härrör sig från någon önskan
från stadens sida. Vid sina för några år
sedan förverkligade inkorporeringsplaner
tänkte inte Malmö stad att även det
område, det här gäller, skulle införlivas
med staden. Man ville emellertid inte de -

Nr 32

Onsdagen den 5 december 1956

Ang. försäljning av f. d. skolhemmanet
la på en kommun, och därför fick staden
ta även detta område.

Jag sade nyss att jag delar utskottsmajoritetens
uppfattning, att i detta fall
egendomen inte borde hembjudas arrendator.
Varför inte det? Jo, den dag kan
ju komma -— den är sannolikt rätt avlägsen
— att egendomen behövs för tomtändamål,
och för att undvika en oförtjänt
värdestegring kan man i detta fall
frångå principen om att sälja till arrendator.
Man frågar sig emellertid, varför
staten redan nu skall sälja till staden.
Varför är det så bråttom? Alla är eniga
om — även staden —- att fastigheten åtminstone
fram till år 1962 inte kan användas
för annat än jordbruksändamål.
Kan inte arrendatorn lika gärna betala
arrendet till staten som till staden? Sker
det någon olycka om staten behåller
egendomen till den dag, då staden verkligen
har behov av den? Om och när det
inträffar, kommer givetvis kronan att
överlåta egendomen till ett pris, som under
då rådande förhållanden kan betecknas
såsom skäligt.

Jag kan inte finna annat än att ett bifall
till utskoltsmajoritetens förslag innebär
en statlig subvention till Malmö
stad. I och för sig missunnar jag inte
staden detta, men jag tror faktiskt att
Malmö stad klarar sig utan den subventionen.
Och jag frågar mig cm riksdagen,
som dock har ansvar för att statens
egendom inte avyttras till underpris, kan
gå med på att sälja en egendom, vars
nya taxeringsvärde år 1957 torde bli i
varje fall 145 000 kronor. Jag finner det
ganska orimligt.

Jag ber därför, herr talman, att få
hemställa, att kammaren måtte besluta i
enlighet med den reservation, som är
fogad till utlåtandet och som innebär avslag
på Kungl. Maj:ts förslag i detta
ärende.

Herr TJÄLLGREN (bf):

Herr talman! Jag skall be att i all
korthet få yrka bifall till utskottets föreliggande
utlåtande.

Jag vill här endast framhålla, att
Kungl. Maj:t dock efter en mycket ingående
utredning ansett sig böra fram -

Kattarp östra 51 i Malmö stad

lägga denna proposition, som går ut på
försäljning av egendomen Kattarp. Alla
myndigheter, som hörts i ärendet, har
tillstyrkt försäljningen eller i varje fall
inte haft någonting att invända mot att
egendomen säljes. Domänstyrelsen, som
ju har det närmaste ansvaret för förvaltningen
av kronoegendomarna, har uttalat
att det är till fördel för staten att sälja
denna egendom, vars drift inte ger
någon behållning, utan tvärtom.

Nu säger herr Larsson att man i detta
fall visserligen inte såsom annars sker
bort gå in för att sälja fastigheten till arrendatorn,
men det var dock enligt herr
Larssons mening inte lämpligt att arrendatorn
skall arrendera egendomen av
staden; han borde hellre få fortsätta att
arrendera den av staten. Som kammarens
ledamöter torde finna av utskottsutlåtandet
är överenskommelsen emellertid
skriven på det sättet, att i det blivande
köpekontraktet kommer att intagas
en bestämmelse om att arrendatorn skall
ha rätt att, så länge staden inte behöver
egendomen för byggnadsändamål, besitta
och arrendera egendomen.

Jag skall inte trötta med att hänvisa
till vad utskottet här har sagt, men jag
måste säga, att jag förundrar mig över
att denna fråga har kunnat möta ett sådant
motstånd från visst håll. Jag är
inte riktigt säker på — jag tvekar inte
att säga det — att det är helt sakliga skäl,
som i detta fall ligger bakom motståndarnas
argumentering.

Då jag vet, att jordbruksministern
kommer att taga till orda om en stund
och närmare redogöra för innebörden
av denna försäljning, skall jag inte nu
tillägga mer. Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr statsrådet NORUP:

Herr talman! När det gäller försäljningen
av Kattarp östra 51 har utskottsmajoriteten
biträtt Kungl. Maj :ts förslag.
Till utskottsutlåtandet är emellertid fogad
en reservation, som kanske ger mig
anledning till att något beröra frågan.

I fråga om anledningen till att Malmö
stad skall köpa denna egendom vill jag
först erinra om att det inte är staden

Onsdagen den 5 december 1956

Nr 32

Ang. försäljning av f. d. skolhemnianct Kattarp östra 51 i Malmö stad

utan domänstyrelsen som tagit initiativet
till försäljningen. Strax efter jag blivit
jordbruksminister, uppdrog jag nämligen
åt domänverket att försälja vissa
egendomar, som för staten vore av mindre
betydelse. Det måste väl ändå vara
betydligt trivsammare för en jordbrukare
att vara ägare till den egendom han
brukar än att vara arrendator. Som arbetshypotes
har vi utgått från att gårdar,
som är mindre än 50 hektar, bör kunna
avhändas. Följaktligen är väl den egendom
det nu är fråga om av den storleken,
att den kan komma i fråga till försäljning.

Nu invänder någon: Ja, men då är det
väl naturligt, att när domänverket går
in för att sälja denna egendom, den bör
erbjudas arrendatorn. Ja, i normala fall
hade det väl varit ganska naturligt, men
nu är denna egendom så belägen att den
kan undergå värdestegring. Om jag inte
minns fel pågår det en utredning om hur
det skall förfaras med dylika värdestegringar.
Följaktligen har jag inte yrkat på
— och det kan väl inte någon föra ett
resonemang emot — att arrendatorn
skulle anses ha rätt att köpa denna egendom.
Han fick arrendera den år 1950
och har följaktligen inte alls någon optionsrätt
till egendomen, d. v. s. han har
inte arrenderat egendomen under så lång
tid att han är på något sätt berättigad
att köpa den.

Det invändes vidare, att egendomen
säljes alldeles för billigt och att staten
borde ha behållit den i sin ägo. Prisfrågan
har diskuterats under utskottsbehandlingen.
Olika myndigheter har yttrat
sig i ärendet, och samtliga har numera
tillstyrkt försäljningen. Frågan var
emellertid föremål för behandling år
1953. När kammarkollegiet 1954 avstyrkte
en försäljning ansåg jag att frågan
inte var tillräckligt utredd, varför det
blev avslag på en framställning härom.
Därmed hade saken börjat diskuteras,
och Malmö stad anmälde 1955 intresse
för att köpa egendomen.

Det är nog så att man kan lägga olika
aspekter på denna fråga, och jag skall
därför taga upp en del synpunkter för
mitt ställningstagande.

Fråga är nu vad denna egendom kan
användas till. Jag anser också, att man
kan finna lämpligare fastigheter än denna
för koloniträdgårdsändamål, då jorden
är mycket styv och marken är kuperad.
Detta hemman kommer emellertid
med i bilden av den försäljningspolitik
som föres av domänverket. Byggnadsbeståndet
kan bedömas olika. Boningshuset
är ganska gott. Vissa ekonomihus åter är
knappast medelgoda, och svinhuset är
mycket dåligt. Följaktligen kommer man
inte ifrån att nybyggnader måste företagas
på denna egendom inom den
närmaste framtiden.

Det framhålles av domänverket, att
med gällande försäljningsvärde ger nuvarande
arrende på något över 2 000
kronor en mycket dålig förräntning. Nu
kan man säga: »Ja, men staten kan väl
invänta tiden, när det här är fråga om
jordvärdestegring.» Ja, det ligger en hel
del i det resonemanget, men å andra sidan
är det givetvis för mig av större
betydelse, att det föres en försäljningspolitik,
som går ut på att erbjuda en
jordbrukare att köpa ett hemman, som
det egentligen inte är av något värde för
staten att behålla. Här gäller det emellertid
ett särfall, som jag nog anser att
man bör behandla för sig.

Hur har egentligen försäljningarna
från och inköpen av domänstyrelsen gått
under de sista fem åren? Jag kan säga,
att det har sålts 3 762 har skogsmark och
3 598 har inägojord, tillsammans 7 360
har. Samtidigt har inköpts 4 589 har.
Följaktligen har domänstyrelsen tillmötesgått
jordbrukets intressen genom att
sälja ut från statens jordar. Jag anser således
att denna försäljningsaktion ligger
i linje med en konsekvent försäljningspolitik.

Vad det sedan gäller den arrendator
det här är fråga om har från några myndigheter
framhållits, att han borde ha en
viss förmånsrätt att köpa fastigheten.
Jag har tidigare i mitt anförande sagt,
att han den 1 mars 1957 arrenderat egendomen
under sju år. Då han övertog
egendomen, inträffade det kanske inte
så ovanliga men dock enligt min mening
osmakliga, att han för arrenderätten så -

Nr 32

Onsdagen den 5 december 1956

Ang. försäljning av f. d. skolhemmanet Kattarp östra 51 i Malmö stad

som sådan fått till sin företrädare som arrendator
utge omkring 30 000 kronor.
Även om jag i princip inte gillar ett sådant
system, är detta kanske anledningen
till att jag velat bedöma ärendet litet
mera förståelsefullt ur arrendatorns synpunkt.
I försäljningsvillkoren har därför
intagits, att Malmö stad skall tillförsäkra
arrendatorn rätt att arrendera
egendomen ytterligare fem år. Dessutom
har föreskrivits, att om staden i fortsättningen
skulle arrendera bort denna egendom
och inte använda den till för staden
nödvändiga ändamål såsom bebyggelse
eller sådan, skulle arrendatorn lia
förmånsrätt.

Vidare säger man, att staten inte borde
ha sålt denna egendom. Jag måste säga
att utskottsmajoriteten med den ståndpunkt
den här intagit inte trätt arrendedatorns
rätt för när. Om egendomen inte
försålts, skulle han ha varit arrendator
under domänverket, och nu blir han i
stället arrendator under Malmö stad. Han
blir ändå arrendator under det allmänna
— jag vet inte vad det är för skillnad
beträffande den arrendepolitik som föres
av Malmö stad och som föres av domänverket.
I varje fall har arrendatorn
enligt de överenskommelser, som här
träffats, fått förmånsrätt under en ganska
lång tid framåt. Följaktligen anser jag att
arrendatorns berättigade intressen i detta
sammanhang är tillgodosedda.

Vad sedan gäller den reservation, som
här föreligger, är det ju ganska märkligt
att den avgivits av ledamöter, som
i andra sammanhang företräder den meningen,
att staten inte bör vidtaga några
som helst begränsande åtgärder vid försäljning
av jord. Men här anser man, att
denna försäljning inte bör komma till
stånd utan att staten bör behålla egendomen.

Det är klart att man kan ha olika synpunkter
beträffande priset. När jag emellertid
tagit ställning till denna fråga, har
för mig varit avgörande, att alla hörda
myndigheter ansett att staden behövde
köpa egendomen och att detta sammanföll
med den försäljningspolitik, som
domänverket fört under den tid jag varit
jordbruksminister.

Jag kan sedan mycket väl förstå, att
man med hänsyn till jordvärdestegringen
kan reservera sig mot att slaten skal!
sälja till staden. Det ligger en hel del i
den tankegången. Men om man väger
den ena synpunkten emot den andra och
vill vara konsekvent, tror jag, att den
väg som jordbruksutskottets majoritet
här förordar är den för jordbruket mest
gagnande.

Herr LARSSON, SIGFRID, (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Jag delar i stort sett de
synpunkter som statsrådet Norup har
framfört. Det är en riktig politik som
domänverket följer, när verket säljer en
hel del av egendomarna därför att det
är förlustbringande för staten att ha
dem kvar. Jag instämmer helt med herr
statsrådet i det avseendet. Men en annan
sak är om man nödvändigt skall tillämpa
denna princip schablonmässigt. Man
bör väl pröva frågan i varje särskilt fall.

I mitt första anförande sade jag, att jag
inte tyckte att det i detta fall var lämpligt
att sälja till arrendatorn. Också därvidlag
är jag överens med statsrådet.
Vad jag reagerar mot är att staten till
underpris skall avhända sig egendomen
till Malmö stad. En delegation från jordbruksutskottet
har tittat på byggnaderna,
och enligt de upplysningar jag har
fått fann man dem tillfredsställande. Visserligen
har det sagts, att byggnaderna
skulle kunna användas, men den omständigheten,
att arrendatorn enligt överenskommelsen
först skall få skriva ett kontrakt
på fem år med möjlighet att få
kontraktet förlängt och därvid ha företrädesrätt,
visar klart, att det inte är något
trängande behov för staden att nu
förvärva egendomen. Och om det, såsom
även statsrådet räknar med, blir en värdestegring,
varför skall inte staten kunna
ta den?

Jag tycker således i motsats till statsrådet
att staten i dagens läge borde behålla
egendomen — det är det enda som
skiljer oss åt. Den gången Malmö stad
har något verkligt behov av egendomen,
är det klart att staten skall avhända sig
den.

Onsdagen den 5 december 1950

Nr 32

Ang. försäljning av f. d. skolhemmanet Kattarp östra 3‘ i Malmö stad

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Jag skulle tro att både
motionärerna och reservanterna grundar
sin ståndpunkt på en rad missförstånd.
Man utgår tydligen ifrån att staden
köper en egendom för att spekulera
i ett framtida mervärde. Jag vill erinra
kammarens ledamöter om att i Malmö
stad lägges varje kvadratmeter mark under
tomträtt sedan flera årtionden tillbaka,
även när det gäller industritomter.
Staden säljer således inte en enda kvadratmeter
av sin egendom, och jag hoppas
att det kommer att förbli så även i
framtiden. Det är ju en riktig kommunal
politik att tillse att marken så långt som
möjligt stannar kvar i kommunens ägo
och inte blir föremål för någon spekulation.

Sedan råder det tydligen en annan
begreppsförvirring. Man har här gjort
ganska stort väsen av ordet »koloni».
Vi i Skåne har våra termer. I Skåne är
ju en »koloni» inte en vanlig enkel potatiskoloni,
utan den är jämförbar med
Uppsveriges småstugeområden. Malmö
stad har nu kolonilotter, som vi kallar
dem. Varje koloniägare som vill bygga
en stuga har skyldighet att följa de ritningar
som staden godkänt — någonting
annat får inte uppföras. Det är stugor
med ett rum och kök eller två rum och
kök, och priset varierar mellan 4 000 och
7 000 kronor. De är byggda så att de kan
flyttas, om det skulle bli trångt inom
området, och det är detta som har skett
i Malmö. Utvecklingen har gått så snabbt,
att vi nu har 800 sådana kolonilotter som
ligger inne i höghusbebyggelsen och som
måste flyttas.

När vi nu har gjort den erfarenheten
att dessa koloniområden blivit förlagda
för nära bebyggelsen, anser vi gamla
kommunalmän att man inte skall upprepa
misstaget och lägga de n två å tre
kilometer från den plats där de nu befinner
sig för att om tio år bli tvungen
att flytta dem på nytt, utan vi vill förlägga
småstugeområdena till en plats
där de kan vara kvar så länge som möjligt.

Jag förstår inte, att bebyggelsen inte
skulle passa för det föreslagna området.

I Uppsverige hänger ju både höghus och
småhus på klipphällar. Varför skulle inte
vi i Skåne kunna lägga våra hus på
en lerbacke eller en grusbacke’? Vi har
väl inte så dålig erfarenhet av byggnation,
att vi inte skulle kunna bygga en
småstuga på en knalle med en nivåskillnad
av kanske 8 eller 10 meter — det
skulle ju vara för sorgligt.

Det är givetvis varje kommunalmans
skyldighet att se till att det finns tillräckligt
med mark. Markfrågan är ju
ett av de största bekymren för kommunerna,
och det bekymret är inte mindre
i Malmö än annorstädes. Den våldsamma
expansionen i bebyggelsen under de sista
femton åren har varje år tagit i anspråk
hundratusentals kvadratmeter
mark som staden har ägt. Det är ju endast
en framsynt kommunalpolitik om
man, såsom fastighetsnämnden här har
gjort, söker ta hänsyn till utvecklingen
ett tjugotal år framåt. Reservanterna hatgjort
ett ganska stort nummer av detta
och talar om Malmö stad år 2 000. Jag
tycker inte alls att det är orimligt att
tänka på år 2 000, herr Sigfrid Larsson.
Utvecklingen går snabbt, och det erfordras
så mycket mark, att det inte är fel
att sikta femtio år framåt i tiden. Man
kan rent av fråga sig om man kan få
till stånd en god planering ens för en
så kort tid —- 25 till 50 år är en mycket
kort tid i en kommuns verksamhet.

Jag vill sedan säga ett par ord till
herr Sigfrid Larsson när det gäller inkorporering.
Han säger, att Malmö stad
inte vill ha det ifrågavarande området.
Det är riktigt. Malmö stads anspråk har
aldrig sträckt sig längre vid inkorporering
än man anser vara nödvändigt. Men
myndigheterna ansåg, att vi borde inkorporera
hela socknen. Vi måste således
ta den. Om herr Larsson följt med
i tidningarna den senaste veckan skall
han finna, att staden har så stort markbehov
österut, att det inte blir mycket
kvar i de östra stadsdelarna. Där skall
bland annat beredas plats för ett mycket
stort parkområde på gränsen till Västra
Kattarp. Det rör sig om 200 å 300 tunnland,
och det är alltså inte fråga om några
småbitar. Sådant får man tänka på

Nr 32

Onsdagen den 5 december 1956

Ang. försäljning av f. d. skolhemmanet

i Skåne, där vi inte har skogar i samma
utsträckning som annorstädes, utan måste
skapa trivsel för människorna genom
långsiktig planering, så att vi får något
grönt omkring de platser där vi har
vår hemvist.

När man säger att egendomen ligger
en mil från centrum är det riktigt. Men
det bor ju inga familjer i centrum, herr
Larsson. Jag vet inte var de där familjerna
bor omkring Stortorget och Gustav
Adolfs torg, som får en mil till det
nya området. Detta skall ju i första hand
tillgodose behovet hos de östra stadsdelarnas
befolkning, och därifrån får man
inte mer än tre till fyra, högst fem kilometer,
och det är väl inte något avstånd
att tala om, när det gäller en planering
av detta slag.

Herr statsrådet har ju ingående redogjort
för detta ärendes behandling. Jag
är överraskad över att förslaget har mött
ett sådant motstånd. Såsom redan har
sagts har domänstyrelsen erbjudit staden
att köpa detta område därför att staden
behövde det. Vi har ett arbetshem
och två barnhem, som också skall flyttas,
och man har tänkt att flytta dem till
denna egendom. Och det kan ju inte bli
tal om en 25-årsperiod, utan staden har
ju angivit, att hela koloniområdet måste
vara utrymt under den kommande femårsperioden
för att man skall bereda
plats åt den bostadsbebyggelse, som behövs
inom stadens hank och stör.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Som skäl till försäljningen
av östra Kattarp 51 har domänstyrelsen
bland annat anfört, att fastigheten
för kronans räkning skulle ge ett för dåligt
årsnetto. Därvid har man utgått från
ett försäljningspris av 145 000 kronor för
fastigheten, och man har således också
beräknat årsnettot på detta belopp. I anslutning
härtill säger domänstyrelsen, att
försäljningspriset skulle gälla, om det hade
varit ett normalt byggnadsbestånd på
egendomen. Men, säger man, det är inte
normalt, utan det är sämre än normalt,

Kattarp östra 51 i Malmö stad

och därför räknar man ned fastigheten
till 120 000 kronor i första taget. Men sedan
gör man en omvärdering, och då
kommer man fram till 125 700 kronor för
att slutligen stanna vid ett försäljningspris
av 135 000 kronor.

Jag känner inte i grund till domänstyrelsens
beräkningar, men nog tycker jag
att det är märkligt att man kan beräkna
en fastighets årsnetto på ett som det synes
i detta fall godtyckligt valt belopp,
ett belopp som man inte kan utvinna vid
en försäljning. Ifrågavarande egendom
har ett taxeringsvärde av 100 000 kronor.
Byggnadsbeståndet kunde naturligtvis ha
varit bättre, det medger jag. Men jag har
å andra sidan den uppfattningen, att det
hade fordrats en mycket liten investering
för att man skulle få fullt tillräckliga
byggnader för en lång följd av år framöver.
Om man emellertid skulle vilja göra
en investering av större mått, vilket jag
anser inte vara av behovet i detta fall,
borde man väl också, enligt mitt sätt att
se, ha haft möjlighet att höja det årliga
arrendet, och därmed hade man kanske
nått en bättre förräntning för egendomen.
På så sätt har man ju förfarit i
andra sammanhang, bl. a. på en granngård
till Kattarp östra 5\ vilken också
står under domänstyrelsens förvaltning.
Dessa egendomar är ungefär likvärdiga
vad det gäller både areal och jordens beskaffenhet.
Samma årliga arrendebelopp
har också utgått. På granngården skulle
man under detta år uppföra nya ekonomibyggnader,
och därvid höjdes det årliga
arrendet från 5 550 kronor till 7 250
kronor. Detta förfaringssätt är naturligtvis
fullt riktigt. Men jag undrar, varför
man inte kunde förfara på samma sätt
när det gäller Kattarp östra 5l i stället
för att rekommendera en försäljning till
Malmö stad, som av tillgängliga uppgifter
att döma skulle ha tillräckligt med
mark för sina byggnadsplaner, mark som
till stora delar ännu är utarrenderad och
drives som jordbruk.

Som herr Sigfrid Larsson nämnde, förklarade
Malmö stad 1953 beträffande
Kattarp östra på en förfrågan från domänstyrelsen,
att egendomen inte inom
överskådlig tid kunde komma i fråga för

Onsdagen den 5 december 1956

Nr 32

Ang. försäljning av f. d. skolhemmanet Kattarp ostra 51 i Malmö stad

bebyggelse. Man skulle emellertid ändå
kunna ha nytta av den genom att använda
den som koloniområde eller fritidsområde.
Det kan väl ifrågasättas, om ett sådant
skäl bör godtas för en försäljning. Man
vet ju också att Malmö stad under senare
år skaffat sig andra egendomar i orten,
som bättre än Kattarp östra 5l lämpar
sig för koloniändamål.

Det förtjänar också att understrykas i
detta sammanhang, att då inkorporering
av Södra Sallerups kommun skedde för
några år sedan, så ingick inte Kattarp
Östra i stadens inkorporeringsplaner. Det
var först sedan kommunen Södra Sallerup
krävt, att staden skulle inkorporera hela
kommunen, alltså även Kattarp östra,
som inkorporeringen kom till stånd. Jag
drar därför den slutsatsen, att stadens
intresse för denna egendom vaknade,
först sedan domänverket kom med sitt
för Malmö stad ur ekonomisk synpunkt
så förmånliga erbjudande, och att något
verkligt behov av marken inte föreligger.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till den reservation som föreligger i
ärendet.

Herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Herr Yngve Nilsson har
här fört ett resonemang, som inte riktigt
håller i praktiken. Herr Nilsson säger, att
man här borde ha gjort investeringar i
nybyggnader och samtidigt därmed ha
höjt arrendet. På det sättet skulle allt ha
blivit bra. Men, herr Nilsson, det är väl
ändå så, att ett jordbruk med nuvarande
byggnadskostnader inte kan investera i
nybyggnader och få kapitalet förräntat.
Jag vågar påstå, att om man här gjort
en nybyggnad och därefter höjt arrendet,
så skulle avkastningen ha blivit sämre än
vad domänverket beräknat.

Herr Nilsson talade också om en granngård
till Kattarp östra 5''. Jag har också
varit där nere och sett hur det ligger till.
Det är faktiskt så, att domänintendenten
hade lovat ifrågavarande arrendator att
det skulle byggas nya ekonomihus. Men
så blev det fråga om att försälja egendomen.
Man rev ekonomihusen, och det
var ingen garanti för att det skulle byg -

gas nya hus. Den arrendator, som satt
där, hade i hög grad optionsrätt, ty hans
släkt hade generation efter generation
suttit på gården. Jag har tillrått domänverket
att uppföra nya byggnader, eftersom
det givits ett löfte härom. Det får
givetvis ske efter en arrendeuppskattning,
men det blir ingen fin affär för
staten. Men jag anser, att om staten är
jordägare, så är staten skyldig att hålla
byggnaderna i sådant skick, att de kan
godkännas.

Här finns givetvis många äldre byggnader,
för vilka arrendet ger kapitalavkastning,
Men jag vågar påstå, att när
det gäller nyinvesteringar kan staten aldrig
i arrende få ut så mycket, att det ger
en skälig förräntning av egendomen. Det
är kanske angeläget att påpeka detta i
det här sammanhanget. Det går naturligtvis
att lösrycka en och annan hemmansförsäljning,
men lägger man det ena till
det andra, så går det inte ihop. Enligt
propositionens förslag förs en konsekvent
försäljningspolitik, och det tror jag gagnar
både staten och jordbruket bäst i det
långa loppet.

Herr NILSSON, YNGVE, (h) kort genmäle
:

Herr talman! Om herr statsrådet verkligen
hade hört på vad jag sade, borde
det väl ha framgått av anförandet att jag
icke ansåg att det behövde göras en större
investering å fastigheten ö. Kattarp 51.
Med en mycket liten investering ansåg
jag att byggnadsbeståndet skulle vara
fullt tillräckligt för en lång tid framöver.

Herr PERSSON, JOHAN, (fp):

Herr talman! Beträffande domänstyrelsens
hemställan om försäljningen av
kronoegendomen Kattarp östra 51 i Malmöhus
län torde meningarna vara ganska
delade, och vi har nu här i kammaren
varit i tillfälle att höra såväl reservanternas
synpunkter på frågan som vad utskottets
ordförande och herr Svensson,
som har talat för bifall till utskottets förslag,
och inte minst vad departementschefen
haft att anföra till ledning för kammarens
ställningstagande.

Nr 32

Onsdagen den 5 december 1956

Ang. försäljning av f. d. skolhemmanet

Jag har inte räknat med att uppträda
som någon försvarsadvokat för majoriteten
i jordbruksutskottet, men jag vill
dock motivera varför jag i utskottet biträtt
förslaget att ifrågavarande fastighet
må försäljas till Malmö stad.

Jag skulle kunna nöja mig med att
åberopa Malmö stads fastighetsnämnds
skäl i sin hemställan om förvärv av fastigheten
i fråga, nämligen att staden har
stort behov av ytterligare markområden,
dit stadens sociala anläggningar skall
kunna förläggas. Nu gör reservanterna
gällande att Malmö stad äger och utarrenderar
rätt stora arealer, som kan anses
lämpliga för koloniverksamhet, och
att något näraliggande behov av förvärv
av ytterligare markområden icke föreligger.
Däremot står länsstyrelsens meddelande
att man inom länsstyrelsens plankommitté,
där bland andra länsarkitekten,
länsbostadsdirektören och överlantmätaren
närvarit, är enig om att skäl föreligger
för ett tillstyrkande av stadens
framställning emedan det torde vara klarlagt
genom de yttranden som avgivits,
att staden har behov av fastigheten.

Nu blir frågeställningen: Vilka är mest
kompetenta att bedöma det berättigade i
Malmö stads fastighetsnämnds framställning
om förvärvet av fastigheten, de hörda
myndigheterna eller reservanterna —
vi kanske också kan säga motionärerna.
För min del har jag större tilltro till de
hörda myndigheterna.

Fastigheten ligger inom Malmö stads
område. Avståndet från stadens centrum
varierar enligt olika instansers uppgifter.
Vi har här i dag hört två yttranden,
där det har talats om en mil, domänstyrelsen
anger också avståndet till en mil,
arrendatorn på fastigheten har angivit
avståndet till nio kilometer och lantbruksnämnden
i länet ånger avståndet
till cirka åtta kilometer från stadens
centrum. Eftersom egendomen väl inte
kan flytta på sig, måste man få den uppfattningen
att det är stadens centrum
som ändrar på sig emellanåt, eller i varje
fall att det råder olika meningar om
var centrum finns.

När domänstyrelsen föreslår försäljning
av en jordbruksfastighet torde det

Kattarp östra 51 i Malmö stad

ofta vara så, att byggnadsbeståndet å fastigheten
befinner sig i ett mindre gott
skick och att ett iståndsättande av byggnaderna
i ett efter ortens förhållande gott
skick skulle vid fortsatt utarrendering beräknas
lämna ett årsnetto, som motsvarar
en mycket låg procent på investerat
kapital.

I det här fallet är också meningarna
om byggnadsbeståndets skick delade. Det
har vi varit i tillfälle att lyssna till i dag.
och det framgår också av det vi har läst
i propositionen och i utskottsutlåtandet.
Domänstyrelsen säger att en del av byggnaderna
befinner sig i ett mindre gott
skick. Reservanterna säger att den delegation
av jordbruksutskottet, som besökt
gården i fråga, konstaterat att egendomens
byggnadsbestånd var tillfredsställande.

Det har visserligen nu gått endast två
år sedan frågan om fastighetens försäljning
senast var aktuell, men utgår man
ifrån att Malmö stad anser sig ha användning
för området finns det enligt
mitt förmenande ingen anledning för
riksdagen att gå emot ett önskemål från
stadens sida att få förvärva fastigheten
i fråga. Jag tycker att man borde ge Malmö
stad ett erkännande för sin framsynthet
att säkra sig om mark för framtida
behov. Det brister säkerligen mycket på
det området både i våra städer och i
våra landsortskommuner.

Man skall också komma ihåg att Malmö
stad inte är vilken tätort som helst —
det är dock en stad med över 200 000
invånare —- och då kan det vara värdefullt
att ha rätt stora områden att disponera
för olika ändamål.

Då nu såväl lantbruksnämnden som
länsstyrelsen tillstyrkt fastighetens försäljning
till Malmö stad och departementschefen
på grund av innehållet i angivna
remissutlåtanden finner styrkt att
staden har behov av egendomen, anser
jag att riksdagen bör bifalla jordbruksutskottets
förslag, även om försäljningssumman
135 000 kronor kan anses vara
i lägsta laget.

Jag skulle kanske inte anmärka mot
priset nu, när jag inte hade något yrkande
därom vid jordbruksutskottets be -

Onsdagen den 5 december 1956

Nr 32

Ang. försäljning av f. d. skolhemmanet Kattarp Östra 51 i Malmö stad

handling av ärendet, men nog anser jag
att köpeskillingen rätteligen borde ha varit
något högre, omkring 150 000 kronor
i stället för 135 000, då taxeringsvärdet
är 100 000 kronor. Priset hade då ungefärligen
motsvarat den genomsnittliga
procentuella höjningen av jordbruksfastigheternas
försäljningsvärden jämfört
med deras taxeringsvärden under den
senaste femårsperioden. I Malmöhus län
har jordbruksfastigheternas försäljningsvärden
under den senaste femårsperioden
legat 59,9 procent över taxeringsvärdena,
och i detta fall blir det nu endast
35 procent. Malmöhus län torde utgöra
ett undantag när det gäller priserna på
fastigheter, som domänstyrelsen får vid
försäljning. Under vårriksdagen fick domänstyrelsen
medgivande att försälja ett
flertal fastigheter i landet. En av dem,
som procentuellt hade det lägsta saluvärdet
i förhållande till taxeringsvärdet,
var också belägen i Malmöhus län. Taxeringsvärdet
var i det fallet 113 000 kronor
och saluvärdet 139 000. Vi får kanske
inrangera Malmö stad i den grupp,
som åsyftas i författningen och som räknas
till »förståndiga köpare», som inte
betalar något överpris. Men jag är tämligen
säker på att hade försäljningsvärdet
varit något högre än nu är fallet, så
hade staden ändå uppträtt som spekulant.

Ehuru jag anser försäljningssumman
i lägsta laget, har jag inte något yrkande
om ändring utan yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf):

Herr talman! Jag åhörde herr Axel
Svenssons anförande med stor uppmärksamhet.
Han förklarade att Malmö stad
inte var angelägen om att förvärva mer
jord än som behövs för stadens utveckling
inom överskådlig tid. Jag skulle
emellertid vilja fråga herr Axel Svensson,
om det som står i reservationen är
felaktigt. Där står angivet att det är angeläget
att Malmö stad förfogar över
tillräckliga markområden för koloni,
men så står det också, att »staden äger
och för jordbruksdrift utarrenderar

3 Första kammarens protokoll 1''Jö6. Nr 32

minst fem gånger så stor areal, som de
100 hektar fastighetsnämnrlen beräknar
erfordras ''före år 1970’ för koloniändamål».

Om dessa siffror är riktiga, och alltså
Malmö stad förfogar över ett område,
som är fem gånger större än de 100 hektar,
som behövs fram till 1970, så föreligger
det väl inte något behov för Malmö
stad att ytterligare öka denna areal.

Det talas ju här så mycket om hur
värderingarna har skett och att man säljer
under taxeringsvärdet. Jag tycker att
det skulle ha varit bra, om jordbruksutskottet
hos domänstyrelsen begärt att få
en utredning över vilka överpriser, jämfört
med taxeringsvärdet, som arrendatorerna
får betala på de egendomar, som
de köper. Jag tänker på ett typiskt exempel
i Kristianstads län för någon tid sedan.
Man värderade där en egendom, till
vilken även hörde cirka 25 hektar skog.
De skogssakkunniga kom efter värdering
till att skogen var värd lika mycket som
hela fastighetens taxeringsvärde utgjorde.
De som värderade jordbruket kom
till värde, som låg 20 procent över taxeringsvärdet
på jordbruket. Det var ju
otänkbart för arrendatorn att kunna köpa
egendomen. Domänstyrelsen beslöt
också att behålla den i sin ägo i fortsättningen
och utarrendera den.

Vad sker i detta fall för olycka, om
staten behåller egendomen till dess att
Malmö stad behöver den? Man kan ju
bara arrendera ut den i femårsperioder.
Malmö stad har ju förklarat att staden
inte behöver egendomen, i vart fall ej
inom de närmaste fem åren. När staden
behöver egendomen är den naturligtvis
i sin fulla rätt att köpa den. Det skulle
vara mycket angeläget att få veta, om
det inte inom dessa 500 hektar, som
Malmö stad för närvarande har utarrenrade,
verkligen inte finns ett område,
som skulle passa för kolonibebyggelse,
utan att man skall behöva taga just denna
egendom Kattarp östra 51.

Herr SVENSSON, AXEL, (s) kort genmäle
:

Herr talman! För herr Elofsson vill
jag bara påpeka att de jordegendomar,

Nr 32

Onsdagen den 5 december 1956

Ang. försäljning av f. d. skolhemmanet Kattarp östra 51 i Malmö stad

som han åsyftade, ligger närmast stadsbebyggelsen
och kommer alltså att exploateras
för höghusbebyggelse inom den
närmaste tjugoårsperioden. Man kan inte
rimligen flytta koloniområdet en kilometer
söder om den plats där det nu ligger
till ett område, som man vet skall
bebyggas med höghus.

Vad siffran 100 hektar beträffar, så är
det den uppskattade siffran på den mark
som behövs för att inom den angivna
tidsperioden kunna flytta bort de småstugeområden,
vilka nu är i farozonen.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skulle bara vilja genmäla,
att 1 000 tunnland är dock ett mycket
stort område. Jag förmodar att man
kan någonstans inom detta område finna
plats för kolonierna och ändå ha tillräckligt
med mark för höghusbebyggelse.
Sonderar man terrängen riktigt, skall
man kanske finna att det inte föreligger
skäl för att taga just detta område, som
staden föreslagit. Jag vill ännu en gång
poängtera, att även om staten behåller
egendomen, så har staden rätt att förvärva
den, så snart staden verkligen behöver
området.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr ANDERBERG (s):

Herr talman! Jag har under cirka tjugu
år deltagit i jordbruksutskottets arbete
vid försäljning av kronoegendomar.
Många gångar har jag därvid haft en annan
mening än majoriteten och ansett att
man har sålt egendomarna till arrendatorerna
alltför billigt. Man har gjort en
värdering av egendomen, men på grund
av den pågående penningvärdeförändringen
har priset kanske kommit att te
sig relativt lågt den dag då försäljningen
verkligen kommit till stånd. Vi har haft
flera liknande fall och kanske en del som
varit mer uppseendeväckande än den
försäljning som det nu gäller. Jag tycker
under alla omständigheter att vi vid dessa
försäljningar av kronoegendomar bör
behandla enskilda och kommuner lika.

Riksdagen har beslutat om en ny bygg -

nadslagstiftning, enligt vilken det åligger
kommunerna att tillhandahålla mark
för bebyggelse. Malmö är en stor stad.
Befolkningsökningen i Malmö uppgår
varje år till omkring 4 000 personer. På
grund av olika förhållanden har man i
Malmö tidigare satsat på höghusbebyggelse,
men nu har man börjat att i större
utsträckning gå in för egnahemsbebyggelse.
Härför erfordras emellertid
större jordområden.

Jag var med i den delegation från
jordbruksutskottet som reste ned för att
på platsen få en uppfattning om förhållandena.
Vi tittade på stadens koloniområde,
de markutrymmen som staden förfogar
över och den egendom som nu är
ifrågasatt till försäljning. Den resan gav
mig klart belägg för att det måste anses
vara mycket klarsynt och riktigt handlat
av Malmö stad att göra denna framställning
om att få inköpa egendomen
Kattarp östra.

Meningen är att denna mark skall användas
för koloni- och sommarstugebebyggelse.
Malmö är en industristad. Dit
inflyttar mycket folk från landsbygden
som har kärleken till jorden kvar. De
arbetar vid varv och industrier i staden,
men på kvällarna vill de söka sig ut till
sina små täppor. Från stadens sida har
man sökt ordna det på bästa sätt och hittills
inom stadens område ställt till förfogande
cirka 3 200 kolonilotter, där
människorna på kvällarna kan få tillfälle
till nyttigt friluftsliv. Dessa koloniområden
har hittills legat inne i staden.
Nu behöver Malmö stad ta i anspråk
denna mark för egnahemsbebyggelse och
måste då flytta ut koloniområdet. Man
kan inte, som det här gjorts gällande,
lägga kolonierna på något strax intill
staden beläget område, utan man måste
lägga det nya koloniområdet så långt ut,
att människorna kan få en viss säkerhet
för att de under en längre tid framåt
i lugn och ro där kan få odla sina täppor
och behålla sina kolonilotter. Man
har därför från stadens sida velat lägga
det nya koloniområdet relativt långt ut
från östra stadsdelen, 4—5 kilometer.
Kommunikationerna dit kommer att avsevärt
underlättas genom att man hål -

Onsdagen den 5 december 1956

Nr 32

Ang. försäljning av f. d. skolhemmanet Kattarp östra 51 i Malmö stad

ler på att bygga en autostrada som kommer
i närheten av det nya koloniområdet.
Det blir mycket lätt att med cykel
eller andra fordon ta sig ut till området.

Det har sagts att detta område inte
skulle vara lämpligt för koloniändamål
på grund av att det är kuperat. Vi bör
väl vara glada över att det i Skåne inte
bara finns slättbygd utan att man också
kan få tillgång till kuperad mark.

En annan invändning är att jorden på
denna egendom inte skulle vara lämplig
för kolonier. Faktum är ju att det på området
finns olika slags jord, styv lermylla
på lerbotten, lättare lera, sand och
grusmylla etc. Jorden har alltså olika
sammansättning, men den är enligt min
uppfattning, och likaledes enligt den
uppfattning som stadens hörda myndigheter
har, mycket lämplig just för ett
koloniområde.

Jag kan inte finna annat än att det är
mycket framsynt av Malmö stad att vilja
förvärva detta område. Vi bör från riksdagens
sida stödja en sådan strävan.
Lika väl som vi ofta är med om att under
denna övergångstid, innan vi fått
stadga på de höjda jordpriserna och
marknadspriserna anpassa sig efter de
höjda taxeringsvärdena, sälja av kronans
mark till enskilda, bör vi också kunna
göra det till kommunerna. Enligt min
uppfattning bör vi till och med hellre se
att samfälligheter, t. ex. kommunerna,
kan få dra fördel av hittillsvarande relativa
låga priser än att enskilda får tillfälle
att utnyttja de jordvärdestegringar
som nu kommer fram.

Det pris, som begärts för den egendom,
som det här gäller, är enligt min
mening moderat. Naturligtvis skulle även
ett något högre pris ha kunnat komma
i fråga. Vi har från jordbruksutskottets
sida inte varit tillfredsställda med de
värderingsgrundcr, som domänstyrelsen
tillämpat vid tidigare försäljning av kronomark,
och detta har vi också sagt ifrån
i ett utlåtande. Numera tillämpar
emellertid domänstyrelsen principer
som vi inom jordbruksutskottet anser vara
riktiga. Vi bör väl därför också i
detta fall kunna vara till freds med den
värdering som domänstyrelsen gjort.

Det har även sagts att staten borde
kunna behålla denna egendom och även
i fortsättningen arrendera ut den. Faktum
är emellertid att Malmö stad behöver
få övertaga den redan nu för att man
i lugn och ro skall kunna planlägga utflyttningen
av koloniområdet, så att dessa
människor i tid kan bli varskodda
och få möjlighet att ordna för sig på
ett kanske bättre och smärtfriare sätt än
om utflyttningen av kolonilotterna måste
ske mycket hastigt. Från kommunal synpunkt
är det därför angeläget att staden
nu får överta denna egendom. Man får
då också lättare att sköta den. Om det
skulle behövas något underhåll i form
av nya byggnader eller dylikt, blir det
lättare att ordna den saken än om det
hela måste skötas den mera omständliga
vägen via statens myndigheter.

Jag har, herr talman, vägt både fördelar
och nackdelar för staten i detta försäljningsärende
men har kommit fram
till att det riktigaste är att gå den väg
som departementschefen har anvisat och
försälja egendomen till Malmö stad. Jag
yrkar därför, herr talman, bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt
samt vidare därpå att kammaren
skulle med avslag å utskottets hemställan
godkänna den vid utlåtandet fogade
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Sigfrid, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 42,
röstar

Ja;

Nr 32

Onsdagen den 5 december 1956

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan
och godkännes den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Seclan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Sigfrid,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 95;

Nej — 30.

Därjämte hade 13 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

200, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ett extra bidrag
till den verksamhet, som bedrives av Förenta
Nationernas flyktingkommissarie;

nr 201, i anledning av väckta motioner
om ökat statligt stöd för rationaliserings-
och forskningsverksamheten
inom hantverk och småindustri;

nr 202, i anledning av väckta motioner
om vissa socialpedagogiska anordningar
beträffande barn med beteenderubbningar; nr

203, i anledning av väckta motioner
om statsbidrag till skolbibliotek vid
särskolor med internat;

nr 204, i anledning av väckta motioner
om statsbidrag till skolhem för studerande
vid seminarier;

nr 205, i anledning av väckta motioner
om ökad utbildning av bilreparatörer;
och

nr 206, i anledning av väckta motioner
om vissa pedagogiska mätmetoder
m. m. inom enhetsskolan och realskolan.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om förstärkning av vattendomstolarnas
personal m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 208, i anledning av väckta motioner
om förstärkning av vattendomstolarnas
personal m. m.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Danmans och Huss (I: 605) och den
andra inom andra kammaren av herr
Carlsson i Stockholm m. fl. (II: 789), hade
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla dels att
Kungl. Maj:t måtte vid 1957 års riksdag
framlägga förslag om förstärkning av
vattendomstolarnas personella resurser,
dels ock att inom ramen för pågående
utredningsverksamhet beträffande vattenvården
och angränsande områden
frågan om utformningen av riktlinjerna
för statsbidragsgivningen till uppförande
av kommunala vattenreningsanläggningar
måtte skyndsammast utredas, så
att förslag kunde föreläggas 1957 års
riksdag.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionerna I: 605 och II: 789 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr DANMANS (fp):

Herr talman! Statsutskottet har i sitt
utlåtande nr 208 tagit ställning till ett
par motioner, av vilka en har undertecknats
av mig. Den motionen är avgiven
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 173, som nu genom riksdagens
beslut upphöjts till lag. Detta beslut
innebär väsentligt skärpta regler rörande
de förutsättningar, under vilka avloppsvatten
får utsläppas i vattendrag.
Handläggningen av hithörande ärenden,
bl. a. tillämpningen av vissa övergångsbestämmelser,
skall hänskjutas till vattendomstol.
I anledning därav har vi i
motionen yrkat, att vattendomstolarnas
personal bör få viss förstärkning. Därom
säger utskottet, att vattendomstolarna efter
beslut av 1954 års riksdag tillförts
en icke obetydlig personalförstärkning.
Dock erkänner utskottet att särskilt vad
gäller de norrländska vattendomstolarna
det fortfarande finns ett visst behov av

Onsdagen den 5 december 1956

Nr 32

ytterligare förstärkningar. Utskottet förväntar
emellertid att Kungl. Maj :t skall
tillse, att dessa förstärkningar vidtages.
Motionärernas önskemål blir därvid beaktade.
Jag har ingen inledning att närmare
gå in på frågan. Jag hoppas att redan
nästa års riksdag skall föreläggas
förslag, som överensstämmer med de
önskemål som framlagts i dessa motioner.

I våra motioner yrkar vi vidare att
riktlinjerna för statsbidragsgivningen
bör tas upp till behandling och avgöras
på ett för kommunerna fullt tillfredsställande
sätt. Statsutskottet har i sitt utlåtande
nr 6 i år sagt en del om statsbidragsfrågan.
Det heter där: »Vad beträffar
anslagsfrågan vill utskottet erinra
om att utskottet under en följd av år
påtalat de otillfredsställande förhållanden
som äro förbundna med nuvarande
bidragssystem samt den bristande överensstämmelsen
mellan anslagsbelopp och
medelsbehov.» Utskottet erkänner också,
att de nuvarande förhållandena på området
har medfört ekonomiska svårigheter
för många kommuner, inte minst i
de norra delarna av landet. Samtidigt
understryker utskottet angelägenheten av
att dessa frågor snarast bringas till en
definitiv lösning och att i samband därmed
anslagsanvisningen bättre anpassas
efter föreliggande bidragsbehov.

Jag har vid tidigare tillfällen fört de
här frågorna på tal och finner det angeläget,
att de synpunkter jag då anfört
blir beaktade vid det slutliga ställningstagandet.
Jag erinrade i debatten i april
1955 om att statens grepp om kommunerna
är så att säga dubbelt. Riksdagen
skärper lagarna rörande hälsovård och
hygien undan för undan, och som en
följd av detta behövs anläggningar för
vatten och avlopp i allt större utsträckning.
Planläggningen av sådana arbeten
sker ofta rent praktiskt i samarbete med
statliga organ. Därför bör man, menar
jag, ta hänsyn härtill då det gäller att
avväga statsbidragens storlek. Man får
hoppas att staten inte på något sätt vill
komma undan lagstiftningens konsekvenser
och att det inte gäller något undanglidande
i detta avseende. Jag har som

Om förlängning av ostkustbanan
sagt uttalat detta tidigare. En utskottets
talesman tog då till orda och yttrade sig
mycket positivt om de tankar jag gav
uttryck för.

Jag har, herr talman, intet yrkande,
men jag uttalar den förhoppningen att
1957 års riksdag redan i statsverkspropositionen
skall föreläggas ett godtagbart
förslag i statsbidragsfrågan. Det är enligt
min mening hög tid att kommunerna får
klarhet om de ekonomiska konsekvenserna
av lagstiftningen och att statens
medverkan helt och fullt klarlägges.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det nu föredragna utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 209, i anledning av
väckt motion om införlivande med statsbanenätet
av Stockholm—Nynäs järnväg,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om förlängning av ostkustbanan

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 210, i anledning av väckt motion
om förlängning av ostkustbanan.

I en inom andra kammaren av herr
Holmberg väckt motion (II: 506) hade
hemställts, att riksdagen måtte dels i
princip besluta om förlängning av ostkustbanan
från Härnösand norrut, avseende
i första hand sträckningen till
Umeå, dels i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om förslag till erforderliga anslag
m. m. för igångsättande av förenämnda
arbetsföretag senast under 1957.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionen II: 506 icke måtte av
riksdagen bifallas.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Jag tror att det är fjärde
gången under den senaste åttaårsperioden
som ett förslag om att utbygga
ostkustbanan på sträckan Härnösand—
Umeå står på riksdagens dagordning.

Nr 32

Onsdagen den 5 december 1956

Om förlängning av ostkustbanan
Förslagen har inte vunnit riksdagens gehör,
men jag tror nog ändå man kan
säga att riksdagen ännu inte har avfärdat
tanken på att utbyggnaden av ostkustbanan
skulle fullföljas. Man har
emellertid pekat på de svårigheter som
är förenade med att förverkliga detta
störa projekt.

Jag vill erinra om att frågan om ostkustbanans
vidare utbyggnad inte bara
gäller sträckan Härnösand—Umeå, som
den föreliggande motionen avser, utan
även andra bansträckor är aktuella. Jag
vill framhålla att vissa framgångar har
uppnåtts, nämligen i fråga om bansträckan
Karlsborgsverken—Morjärv, som
man väl måste betrakta som en första
början på den vidare utbyggnaden av
ostkustbanan. Men det bör i detta sammanhang
uppmärksammas, att järnvägsstyrelsen
har sett till att anläggandet av
denna bana, alltså Karlsborgsverken—
Morjärv, inte skall komma att medföra
någon ytterligare kapitalbelastning på
statens järnvägar. Jag skall senare återkomma
till detta problem.

Nu säger utskottet att man bör invänta
resultatet av 1953 års trafikutredning.
Nå, det är gott och väl; tidigare har man
sagt att man måste invänta resultatet av
en enmansutredning som finns. Nu har
1953 års trafikutredning tagit hand om
den avgörande delen av s. k. icke lösta
norrlandsfrågor, och då får man väl utgå
ifrån att denna olycksaliga enmansutredning
om hittills icke lösta norrlandsfrågor
har befriats från den största uppgiften
och att man därför kan motse
resultatet av utredningsmannens arbete
inom rimlig tid.

Remissinstanserna, såvitt jag har funnit
alla av dem, understryker behovet av
att ostkustbanan utbygges och att riksdagen
någon gång ger ett besked om hur
det egentligen skall bli med lösandet av
detta viktiga trafikproblem.

Vad säger nu järnvägsstyrelsen om
denna utomordentligt viktiga fråga? Ja,
nu som så många gånger tidigare skjuter
järnvägsstyrelsen i förgrunden frågan
om statens järnvägar som affärsdrivande
verk och i samband därmed den redan
tunga kapitalbelastningen på statens

järnvägar. Järnvägsstyrelsen handlar säkert
utifrån de direktiv, som gäller för
detta statliga verk, men jag har en känsla
av att järnvägsstyrelsen faktiskt uppfordrar
regeringen och riksdagen att
ändra direktiven. Två saker kommer då
i förgrunden. För det första: Skall statens
järnvägar vara ett så renodlat affärsdrivande
verk som nu gällande direktiv
föreskriver? För det andra: Är inte
tiden inne när åtgärder bör vidtagas
för att minska den tunga kapitalbelastningen
på statens järnvägar? Löser
man dessa två här nämnda frågeställningar
förnuftigt, kommer också ostkustbanan
att mycket snabbt kunna utbyggas.

Vi har föreslagit att riksdagen skulle
fatta ett principbeslut om att sträckan
Härnösand—Umeå skall byggas ut.

Med hänvisning till vad jag här har
sagt, vad jag tidigare sagt och vad andra
sagt i denna fråga, ber jag att få yrka
bifall till föreliggande motion.

Herr ANDERSSON, KARL, (s):

Herr talman! Såsom framgår av utskottets
yttrande har utskottet räknat
med att frågan om ostkustbanans förlängning
och utbyggnad kommer att tagas
upp av 1953 års trafikutredning. I
vissa liknande fall har utskottet någon
gång föreslagit, att motionen skall överlämnas
till den pågående utredningen,
men i detta fall är direktiven så klara,
att utskottet anser det vara en överloppsgärning,
eftersom utredningen under alla
förhållanden kommer att ta upp frågan
om ostkustbanan. Således har det
inte för dagen någon betydelse om denna
motion bifalles, utan man kan, såsom
utskottet förordar, avvakta utredningsresultatet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Jag skulle till utskottets
ordförande vilja ställa frågan : Finns det
i direktiven för 1953 års trafikutredning
någonting utsagt också om att utredning -

Onsdagen den 5 december 1956

Nr 32

Om sparstimulerande åtgärder på beskattningsväsendets område m. m.

en skall ta ställning till frågan om statens
järnvägar som affärsdrivande verk?
Och vidare: Finns det i direktiven någonting
om att utredningen skall ta ställning
till att man eventuellt skall minska
på kapitalbelastningen, som nu — efter
vad jag kan förstå — är mycket tung för
statens järnvägar.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet
hemställt samt vidare på bifall
till den i ämnet väckta motionen; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

211, i anledning av väckt motion
om utredning av förutsättningarna för
en tättrafikerad ringlinje utanför Stockholms
administrativa område m. m.; och
nr 212, i anledning av väckta motioner
om en effektiv kommunal skatteutjämning.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om sparstimulerande åtgärder på beskattningsväsendets
område m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 59, i anledning av väckta
motioner om vissa sparstimulerande åtgärder
på beskattningsväsendets område
m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna I: 290
av herr Ewerlöf m. fl. och 11:238 av
herr Iljalinarson m. fl., vari bland annat
hemställts, att riksdagen måtte antaga i
motionerna införda förslag till

1) förordning om bostadssparande;

2) lag angående ändring av kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370);

II) de likalydande motionerna I: 293
av herr Ohlon m. fl. och II: 224 av herr
Ohlin m. fl., vari bland annat hemställts,
att riksdagen måtte besluta att höja det
i 39 § 3 mom. kommunalskattelagen

stadgade schablonavdraget vid taxering
av inkomst av kapital från nuvarande
100 kronor för ensamstående och 200
kronor för äkta makar till 200 kronor
för ensamstående och 300 kronor för
äkta makar att träda i kraft den 1 januari
1957 eller vid 1958 års taxering
samt att införa ett schablonavdrag av
200 kronor vid taxering av inkomst av
en- och tvåfamiljsfastighet att likaledes
träda i kraft den 1 januari 1957 eller
vid 1958 års taxering.

Enligt den i motionerna 1:290 och
11:238 föreslagna förordningen om bostadssparande
skulle skattskyldig åtnjuta
uppskov med taxeringen till kommunal
och statlig inkomstskatt för medel,
som under vissa år insatts å särskilt
bostadskonto i bank eller annan penninginrättning,
till beopp av sammanlagt
högst 5 000 kronor eller, såvitt avsåge
äkta makar, högst 10 000 kronor. I
den mån medlen toges i anspråk för förvärv
av eget hem eller för betalning av
insats i bostadsrättsförening skulle skattebefrielse
äga rum. Om medlen uttoges
för annat ändamål eller om uttag ej
skedde inom viss tid, skulle medlen
återföras till beskattning. Det i samma
motioner framlagda förslaget till lag angående
ändring av kommunalskattelagen
innebar införande av ett schablonavdrag
å 200 kronor vid beräkning av fysisk
persons inkomst av en- och tvåfamiljsfastighet
i hemortskommunen, höjning
av schablonavdraget beträffande
inkomst av kapital, avdrag för avkastning
av aktier eller andelar i ekonomisk
förening, höjning av det s. k. försäkringsavdragets
maximibelopp samt införande
av ett särskilt avdrag för amortering
av skidd å en- eller tvåfamiljsfastighet
eller lägenhet med bostadsrätt.

Nr 32

Onsdagen den 5 december 1956

Om sparstimulerande åtgärder på beskattningsväsendets område m. m.

Ovannämnda motioner innehöllo utöver
de nu återgivna yrkandena jämväl
yrkanden i ett flertal andra hänseenden,
vilka sistnämnda yrkanden av utskottet
behandlats i andra sammanhang.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,

1) att de likalydande motionerna I:
290 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 238 av
herr Hjalmarson m. fl. om vissa sparstimulerande
åtgärder på beskattningsväsendets
område, i vad motionerna behandlats
i detta betänkande, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd; samt

2) att de likalydande motionerna I:
293 av herr Ohlon m. fl. och II: 224 av
herr Ohlin m. fl. om vissa lättnader i beskattningen,
m. m., i vad motionerna behandlats
i detta betänkande, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Velander och Edström,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen måtte

dels i anledning av de likalydande
motionerna I: 290 av herr Ewerlöf m. fl.
och II: 238 av herr Hjalmarson m. fl.

a) antaga i reservationen infört förslag
till förordning om bostadssparande;

b) antaga i reservationen infört förslag
till lag om ändring av kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370);

dels anse de likalydande motionerna
I: 290 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 238
av herr Hjalmarson m. fl., i den mån desamma
i övrigt behandlats i detta betänkande,
besvarade genom vad utskottet
förut anfört och hemställt;

2) att de likalydande motionerna I:
293 av herr Ohlon m. fl. och II: 224 av
herr Ohlin m. fl. om vissa lättnader i
beskattningen, i vad motionerna behandlats
i detta betänkande, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

II) av herrar Kristensson i Osby, Söderquist,
Anders Johansson, Sjölin och
Anderson i Sundsvall, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort erhålla den avfattning,
som i denna reservation angivits,
och avslutas med en hemställan, att
riksdagen måtte, i anledning av de likalydande
motionerna I: 290 av herr
Ewerlöf m. fl. och II: 238 av herr Hjalmarson
m. fl. ävensom de likalydande
motionerna I: 293 av herr Ohlon m. fl.
och II: 224 av herr Ohlin m. fl., i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om ytterligare
utredning i syfte att åstadkomma
sparstimulerande åtgärder på beskattningsväsendets
område.

Det av herrar Velander och Edström
reservationsvis framlagda förslaget till
lag om ändring av kommunalskattelagen
innebar i huvudsak, att maximibeloppen
för försäkringsavdraget skulle höjas till
400 kronor för ensamstående och 800
kronor för gifta gemensamt.

Herr VELANDER (h):

Herr talman! Utan anspråk på att kunna
prestera några nya synpunkter i fråga
om sparandet vill jag till en början
konstatera, att en ökning av det enskilda
sparandet på bred front är av avgörande
betydelse för stabiliteten i vårt ekonomiska
liv. Denna mening bestrides näppeligen
på något håll. Riksdagen har
också i olika sammanhang understrukit,
att flera av de problem, som mött den
ekonomiska politiken under efterkrigstiden,
haft samband med att de stora investeringsbehov,
som förelegat, icke motsvarats
av en lika stark sparbenägenhet.
Framhållits har vidare, att en förskjutning
av sparandet i riktning mot ett ökat
personligt sådant skulle underlätta den
ekonomiska politikens uppgift att bevara
prisstabilitet och samhällsekonomisk
jämvikt. Uppslag till olika åtgärder, ägnade
att stimulera det personliga sparandet,
är därför värda allt beaktande. Att
därvidlag statsmakternas stöd för ett organiserat
målsparande är förtjänt att
övervägas ligger i sakens natur.

Här antydda mer allmänna synpunkter
utgör grundvalen för de från höger -

Onsdagen den 5 december 1956

Nr 32

Om sparstimulerande åtgärder på beskattningsväsendets område m. m.

håll motionsledes framställda yrkanden,
som redovisas i bevillningsutskottets föreliggande
betänkande. Det första av
dessa yrkanden innebär, att skattskyldig
skall åtnjuta uppskov med taxeringen till
kommunal och statlig inkomstskatt respektive
skattebefrielse för medel, till sitt
maximum begränsade, som under de
närmaste fem åren insättes å särskilt bostadskonto
i bank eller annan penninginrättning
och som tas i anspråk för förvärv
av eget hem eller för betalning av
insats i bostadsrättsförening. Förslaget
är avsett som ett led i bemödandena att
komma till råtta med ett av våra största
och till synes mest svårbemästrade sociala
problem, bostadsfrågan.

Bevillningsutskottets inställning till
förslaget är densamma, som vi vant oss
vid från tidigare sammanhang, alltså negativ.
Motiveringen för utskottets avstyrkande
är måhända till formen något
mjukare och smidigare. Bostadsnöden
eller den bostadslöse skymtar dock
icke på något sätt i sammanhanget. Och
en uppmuntran till målsparande för bostadsanskaffning
finner utskottet »lämpligen
bör ges i annan form än genom
särskild skattelättnad, exempelvis på det
sätt bostadspolitiska utredningen» i ett
sitt innevarande år avgivet betänkande
varit inne på. Och vad skulle då detta
innebära? Jo, att kommunerna, i den
mån så läte sig gör utan att övriga bostadssökandes
skäliga anspråk otillbörligt
eftersattes, medverkade till att de i
målsparande engagerade bostadssökandena
bereddes förtur framför övriga bostadssökande
eller också favoriserades
genom större valfrihet vid tillgodoseendet
av sina bostadsönskemål.

Jag känner mig visserligen inte uppfordrad
till någon polemik mot vare sig
utredningen eller utskottet på denna
punkt, men nog framstår det som en
smula olustigt att de i målsparande engagerade
bostadssökandena skall beredas
förtur framför övriga bostadssökande
eller favoriseras genom en större valfrihet
vid tillgodoseende av sina bostadsönskemål.
Får man icke ett intryck
av att regleringsmentaliteten även bär
håller på att sätta in något för hårt?

Utskottet konstaterar också, att på senare
tid initiativ till målsparande för
bostadsanskaffning tagits av bl. a. vissa
sparbanker och HSB:s riksförbund samt
att detta målsparande omfattats med
stort intresse av allmänheten. Detta utskottets
konstaterande kan väl icke vara
något skäl mot utan ett motiv för ett
bifall till högermotionerna på den förevarande
punkten. Det bestyrker ju, att
allmänheten har stort intresse för en
sådan sparform, och utskottet får väl
icke förutsättas vara av den meningen,
att ett sparande, siktande till ett lindrande
av bostadsnöden, kan bli för stort!
Svårigheterna på bostadsmarknaden är
icke i avtagande; motsatsen är fallet. En
sådan omständighet som att befolkningen
i våra städer med minst 10 000 invånare
ökade under nästlidet år med
55 000 personer, som väl kan »omräknas»
i lägenheter efter någon rimlig
norm, understryker detta förhållande.

Jag skall så övergå till att något syssla
med det sociala avdraget eller försäkringsavdraget.
Detta har under de senaste
åren varit föremål för mycken diskuskommit,
att det skulle »rationaliseras
sion. Därunder har t. o. m. förslag frambort».
Det hade, såsom det hette, »i stort
sett förlorat sin betydelse», och dess slopande
skulle därtill vara ett led i strävandena
att nå bättre överensstämmelse
mellan preliminär och slutlig skatt. Vid
1950 års riksdag tillstyrkte emellertid
bevillningsutskottet ett motionsledes
framfört förslag, att maximiavdraget för
äkta makar gemensamt skulle höjas till
400 kronor; och blev detta också kamrarnas
beslut. Avdragets maximibelopp
för såväl ensamstående som äkta makar
hade ditintills alltifrån dess första införande,
som skedde vid den statliga beskattningen
år 1910 och vid den kommunala
år 1920, utgjort 200 kronor.

Vid nästlidet års riksdag infördes så
vissa schablonavdrag vid taxeringen,
bl. a. för försäkringspremier med 150
kronor för ensamstående och 300 kronor
för makar gemensamt, och gällde detta
vare sig den skattskyldige crlade några
försäkringsavgifter eller icke. Därest
premierna eller avgifterna är högre än

Nr 32

Onsdagen den 5 december 1956

Om sparstimulerande åtgärder på beskattningsväsendets område m. m.

schablonavdraget, medges avdrag för
dem intill ett belopp av 300 kronor för
ensamstående och 600 kronor för äkta
makar. Med denna höjning av avdragets
maximibelopp till 300 respektive 600
kronor avsågs blott att inom avdragets
ram bereda utrymme jämväl för avgifterna
till den allmänna sjukförsäkringen.
Samtidigt härmed infördes den ordningen
att ensamstående skattskyldig, som
har hemmavarande, av honom helt eller
delvis underhållet barn, som står under
hans vårdnad, skulle i fråga om avdragsbeloppet
vara likställd med äkta makar.

Enligt de föreliggande högermotionerna
yrkas, att maximibeloppen för försäkringsavdraget
höjes till 400 kronor för
ensamstående samt 800 kronor för makar
gemensamt och för sådan ensamstående,
som har vårdnaden om barnbidragsberättigade
barn.

Den förenkling av beskattningsreglerna,
jag kanske skall saga taxeringsarbetet,
som avsetts med schabloniseringen
i viss utsträckning av försäkringsavdraget,
skall här icke diskuteras. Skattetekniskt
är det emellertid samma sak, om
man inför ett schabloniserat allmänt avdrag
eller om man höjer ortsavdraget
med motsvarande belopp. Fjolårets riksdagsbeslut,
såvitt angår schabloniseringen
av försäkringsavdraget, utgör sålunda
i realiteten detsamma som en höjning av
ortsavdragen i motsvarande omfattning
och en sänkning av försäkringsavdraget
med enahanda belopp.

Häri ligger en utgångspunkt för diskussionen
av stort intresse. Den ger nämligen
vid handen att en betydande del,
kanske huvuddelen av det inkomstbortfall
för staten och kommunerna, som föranledes
av fjolårets riksdagsbeslut, kommer
icke-försäkringstagare till godo. I
själva verket innebär sålunda detta beslut
en omfördelning av skattebördan till
förmån för icke-försäkringstagare och
icke något gynnande av försäkringstagare.
Detta förhållande bör ägnas särskild
uppmärksamhet, icke minst av
dem, som, såsom fallet varit inom utskottet,
är så angelägna om att framhålla, att
ett sparande via beskattningen icke kan

accepteras främst ur den synpunkten, att
alla skattskyldiga icke har förmåga eller
möjlighet att spara och att ett stimulerande
av det enskilda sparandet genom
statliga åtgärder därför måste avvisas.

Inledningsvis var jag något inne på betydelsen
ur allmän synpunkt av sparandet,
enkannerligen det enskilda sparandet.
Ytterligare några reflexioner vill jag
i sammanhanget knyta därtill. Alla måste
förutsättas vara på det klara med att
sparandet är i och för sig nödvändigt
och att det även måste vara så stort, att
angelägna investeringsbehov skall kunna
tillgodoses, produktiviteten förbättras
och sysselsättningen tryggas. Det är därtill
ett samhällets intresse att medborgarna
skall i största möjliga utsträckning
kunna klara sig själva vid familjeförsörjarens
frånfälle, vid sjukdom, olycksfall
och arbetslöshet utan att i alla sammanhang
behöva falla tillbaka på eller taga i
anspråk behovsprövade socialförmåner
av olika slag.

Detta framstår åtminstone för mig såsom
självklart. Klart synes också vara,
att en icke alltför snål avvägning av försäkringsavdragets
storlek är ägnad att
stimulera till ökat sparande i försäkringens
form, ett sparande som framstår
såsom särskilt värdefullt jämväl på
grund av dess såsom regel långsiktiga
karaktär.

Angelägenheten av ett stimulerande av
det enskilda sparandet får icke viftas
bort med tomma ord. Det är här icke
heller fråga om subventioner utan motprestation;
det är fråga om det pris —
det affärsmässiga pris vågar jag säga —
som ur samhällets synpunkt är motiverat
med hänsyn till försäkringstagarnas anpassning
till befordrandet av samhällets
reala eller verkliga intressen.

Det kan icke hävdas, att försäkringsavdraget
nu är tillfredsställande avvägt. Avdraget
för ensamstående, exempelvis,
fastställdes ju redan 1910 till 200 kronor.
Nu utgör visserligen dess maximibelopp
300 kronor, men det är att märka, att
den tredje hundralappen, om jag så får
uttrycka mig, har tillkommit för att bereda
utrymme för sjukförsäkringsavgif -

Onsdagen den 5 december 1956

Nr 32

Om sparstimulerande åtgärder pa beskattningsvasendets område m. m.

ten. Avdragets realvärde är sålunda nu
icke ens tillnärmelsevis så stort som vid
dess första införande för 46 år sedan.

Den ständigt fortgående utvecklingen,
ekonomiskt och i andra hänseenden, utgör
väl också ett starkt motiv för ett väsentligt
högre försäkringsavdrag än det
nu gällande. Allmänhetens intresse för
ett ökat försäkringsskydd är i stigande.
Detta är naturligt med hänsyn inte minst
till inkomstutvecklingen i samhället.

Med dessa reflexioner tillåter jag mig,
herr talman, att hemställa om bifall till
den av herr Edström och mig avgivna,
till utskottsbetänkandet fogade reservationen.

Häri instämde herrar Ewerlöf (h) och
Birke (h).

Herr SÖDERQUIST (fp):

Herr talman! I den med II) betecknade
reservationen till nu föreliggande utskottsbetänkande
framhåller reservanterna,
herr Kristensson i Osby m. fl., att
en ökning av det frivilliga sparandet är
ytterst önskvärd ■— något som väl torde
vara en allmän mening — och att därför
särskilda åtgärder i detta syfte är påkallade.

Reservanterna framhåller vidare, att
de allvarliga svårigheter, som under en
följd av år kännetecknat kapitalmarknaden
och kreditförsörjningen i vårt
land, till en icke ringa del härrör från
ett otillräckligt sparande. Anledningen
härtill torde i sin tur inte endast stå att
finna i den år från år fortlöpande penningvärdeförsämringen,
som i och för sig
givetvis verkat minskande på det frivilliga
sparandet, utan också i att skattelagstiftningen
verkat ogynnsamt. Skattemässiga
åtgärder i syfte att stimulera det frivilliga
sparandet eller i varje fall att
motverka de eljest negativa verkningarna
torde därför vara väl motiverade, anser
reservanterna.

I de föreliggande motionerna har olika
åtgärder i syfte att genom lättnader
vid beskattningen uppmuntra det frivilliga
sparandet föreslagits. Reservanterna
är emellertid inte beredda att tillstyrka
ett omedelbart genomförande av de oli -

ka uppslag som lämnats. Vissa av dem —
såsom i fråga om bostadssparandet och
den s. k. amorteringspremieringen — är
knappast tillfredsställande utformade.
Med hänsyn till vikten av att en ökning
av sparandet åstadkommes, bör de givna
uppslagen emellertid prövas vidare. Detta
kan ske genom en utredning, som får
till uppdrag att utarbeta förslag till sparstimulerande
åtgärder på beskattningsväsendets
område.

Reträffande de föreslagna schablonavdragen
för inkomst av en- och tvåfamiljsfastighet
samt av kapital bör dock, anser
reservanterna, beaktas, att sedan motionerna
lämnades i januari förhållandena
i väsentlig mån ändrats därigenom att
riksdagen beslutat att en allmän fastighetstaxering
skall äga rum 1957.1 syfte att
lindra den ökning i beskattningen, som
skulle bli en följd av de höjda taxeringsvärdena,
har genom särskild utredning
framlagts förslag om ett schablonavdrag
vid den s. k. hyresvärdetaxeringen av
400 kronor samt om höjning av avdraget
vid taxering av kapitalinkomst till
200 kronor för ensamstående och 400
kronor för gifta. Dessa förslag är nu under
Kungl. Maj:ts prövning. Förslag om
schablonavdrag vid taxering av inkomst
av eget hem samt om höjning av avdraget
vid taxeringen av kapitalinkomst bör föreläggas
nästa års riksdag, och frågan
om dessa avdrag bör därför ligga utanför
den utredning, som nu föreslås av reservanterna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den med II) betecknade reservationen.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag kan inleda mitt anförande
på samma sätt som herr Velander
och säga, att inte heller jag har några
nya synpunkter att framföra. Vi har ju
debatterat denna fråga under senast föregående
riksdag, och något nytt till förmån
för eller mot dessa motioner finns
väl egentligen inte att säga.

Den första delen av högerns reservation
går ut på ett målsparandc för bostadsanslcaffningen.
Mot detta förslag,

Nr 32

Onsdagen den 5 december 1956

Om sparstimulerande åtgärder på beskattningsväsendets område m. m.

som förelegat i praktiskt taget samma
form vid ett eller flera föregående tillfällen,
har jag haft anledning att framföra,
att jag inte anser att ett sådant tillvägagångssätt
är riktigt att rekommendera.
Avsikten är ju att ett sammanlagt
belopp av 10 000 kronor skulle vara avdragsfritt
vid beskattningen, och detta
måste ju betyda, att det blir högst varierande
premier, beroende på vilken inkomst
vederbörande har. Om vederbörande
har en låg inkomst, kan premien
bli, låt oss säga 2 500 kronor, om han lyckats
spara ihop dessa 10 000 kronor. Om
vederbörande tillhör ett högre inkomstskikt,
kan detta sträcka sig till både 5 000
och 6 000 kronor, d. v. s. ju större inkomst
vederbörande har, desto större blir
understödet för anskaffning av bostad.
Detta sätt att liksom premiera efter plånboken
har jag för min del aldrig kunnat
finna vara en lämplig väg att gå, utan
jag har alltid motsatt mig det, och utskottet
har anslutit sig till en liknande
tankegång.

Men utskottet pekar tillika på att man
nu är i färd med att pröva en hel del
åtgärder här, åtgärder som HSB har vidtagit,
som sparbankerna har inriktat sig
på och som av bostadspolitiska utredningen
har rekommenderats och kanske
redan delvis är under prövning. Jag vill
erinra om att utskottet ju närmast har
refererat vad bostadspolitiska utredningen
har skrivit. Man har inte direkt rekommenderat
det, utan bara sagt att de
och de förslagen är framlagda. Det är
uppenbart, att om det leder till efterföljd,
så är det värdefullt att få se vilka
erfarenheter man får därav liksom av
andra åtgärder.

Jag vill i detta sammanhang erinra om
att den medverkan från kommunernas sida,
som bostadspolitiska utredningen har
efterlyst, håller på att igångsättas från
en del kommuner. Det har viskats i mitt
öra här i dag att Borås är inne på den
linjen och att även Malmö, om jag fattade
det rätt, skulle ha slagit in på den
vägen eller ämnar göra det. Vi har därför
åtskilligt av erfarenheter att insamla där,
och det skulle enligt mitt sätt att se vara
lyckligare att gå den vägen än att förfa -

ra på det sätt som högern har rekommenderat
i sin reservation och som skulle
innebära en favorisering av de högre
inkomsttagarna på de lägre inkomsttagarnas
bekostnad.

Desslikes föreligger där ett halvt uttalande,
som herr Velander inte berörde.
Högern har nämligen i reservationen och
framför allt i sina motioner givit en rekommendation
åt att ge en extra premie
i form av ett skattefritt avdrag för den
inkomst som deklaranten har av aktier.
Jag tror inte att man hjälper de många
här i samhället, om man inför en premie
i form av ett med 300 kronor ökat avdrag
i de fall, då inkomsten härrör från
aktier. Det är mycket sannolikt att aktiesparandet
behöver främjas, men jag
tror inte att detta är en riktig väg. Låt
dem, som sparar till ett eget hem eller
dem som sparar kapital i en sparbank
eller på annat sätt, få lika mycket som de
som köper aktier. Den rekommendation
att premiera en inkomst av den sortens
kapital, som högern här gjort, vill utskottet
inte för sin del förorda.

Sedan är det fråga om försäkringssparande!.
Jag får erinra om att detta är det
egentligen taxeringstekniskt oriktigt att
i vår skattelagstiftning tillåta avdrag för,
tv när försäkringen en gång utfaller, är
den ju skattefri. Under sådana omständigheter
skulle sparandet till försäkring
genom premier vara beskattat. Man har
ändock gjort ett undantag, beroende på
den utomordentliga betydelse som detta
sparande har särskilt för att säkerställa
familjerna. Man har redan mycket tidigt
medgivit ett avdrag där på 200 kronor.
Detta ökades så sent som 1950 till 400
kronor för äkta makar, och förra året beslöt
man — för att den ökning som skedde
några år tidigare skulle få samma effekt,
beroende på vissa premier som var
obligatoriska och nu skulle inbetalas —
att öka detta avdrag till 300 kronor för
ogifta och till 600 kronor för äkta makar.
Det betyder, då 200-kronorsavdraget
ursprungligen gällde även för äkta makar,
att detta avdrag har ökats från 200
till 600 kronor. De undersökningar, som
vi för några år sedan gjorde i bevillningsutskottet,
visade att detta belopp

Onsdagen den 5 december 1956

Nr 32

Om sparstimulerande åtgärder på beskattningsväsendets område m. m.

faktiskt täckte praktiskt taget den överväldigande
delen av försäkringssparande!.
Dessutom har ju den nya bestämmelsen
ännu inte trätt i kraft. Den kommer
att tillämpas först vid 1957 års taxering.
Nog får man erkänna att utskottet kan ha
rätt i att vi bör avvakta erfarenheten därav,
innan vi går vidare på den väg som
riksdagen redan slagit in på. Det är av
den anledningen man har avstyrkt högermotionerna
även på den punkten.

Så har folkpartiet en reservation. Detta
parti har misslyckats att finna den
linje som det försöker att hitta nu för
tiden, nämligen högerns linje, och det
har fått nöja sig med en allmän reservation
om sparstimulerande åtgärder på
beskattningsväsendets område, alltså
över hela det vida fältet. Det är en sådan
där allmän och yvig och till intet
förbindande reservation, som må vara
typisk men som vi knappast har någon
anledning att understödja.

Då det nu är så, att den främste duellant
från högern som jag har haft inom
denna kammare i många debatter, nämligen
herr Velander, kanske nu har hållit
sitt sista anförande, må det tillåtas
mig, herr talman, att betyga honom min
respekt som en kunnig och skicklig motståndare,
vars ärlighet i ståndpunktstagandet
aldrig kunnat betvivlas. När nu
herr Velander och jag nedlägger vapnen
mot varandra, vill jag begagna det sista
tillfället att salutera herr Velander som
en högt respekterad politisk motståndare.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herr Eriksson
(s).

Herr VELANDER (h):

Herr talman! Jag vet inte, om jag har
rätt att från denna plats göra något uttalande
i anslutning till det erkännande,
som herr Sjödahl riktade till mig. Det
kan tänkas, att jag då bör klubbas ned
på den grund att jag inte håller mig
till saken! Jag räknar dock med herr
talmannens överseende och vill därför,
med framförande av ett personligt tack

till herr Sjödahl för hans deklarerade
inställning till min person, bekänna, att
jag städse hyst den meningen, att herr
Sjödahl varit en kunnig och redlig motståndare
i våra många debatter här i
kammaren, som ju undantagslöst lett till
att vi till slut blivit helt överens!

Jag skall efter detta inte fullfölja diskussionen
med herr Sjödahl; vi är ju
i dag båda stämda till mildhet. Jag vill
dock fästa uppmärksamheten vid en synpunkt,
som på sitt sätt utgjorde den röda
tråden i herr Sjödahls anförande.
Han talade om det värde premierandet
av det enskilda sparandet hade för de
större inkomsttagarna. Det förefaller
mig som om det inte kan vara riktigt
att resonera från den utgångspunkten.
I mitt anförande hävdade jag att
det här är fråga om att söka främja en
så trängande angelägenhet som exempelvis
att åstadkomma bostäder för
människorna. Då skall man väl också
lägga huvudvikten vid värdet ur allmän
synpunkt av att kunna fullfölja detta
syfte, och det sker genomgående i högermotionerna.
Det är den centrala synpunkten
i sammanhanget.

När fråga är om progressiviteten i beskattningen
och liknande spörsmål, bör
man aldrig bortse ifrån att avdrag vid
beräkningen av den beskattningsbara
inkomsten — det kan gälla kostnader
för inkomstens förvärvande i allmänhet,
kommunalutskylder, försäkringspremier,
ortsavdrag etc. — har till syfte
att avväga skattebelastningen efter
bärkraft. Förenklingen av beskattningen
är ett andrahandsintresse. Man bör
alltid komma ihåg, att det inte är fråga
om någonting annat än att skipa
rättvisa mellan olika kategorier av skattskyldiga
i ett visst inkomstläge och att
sedan ta ut skatten efter bärkraft genom
progressiviteten i skatteskalorna. Från
sådana utgångspunkter bör det framstå
såsom föga rimligt att hävda, att försäkringsavdraget
eller skattefriheten i
fråga om bostadssparandet gynnar de
högre inkomsttagarna. I själva verket
har ju en mycket betydande skärpning
av progressiviteten inträtt på grund av
den fortgående penningvärdeförsäm -

Nr 32

Onsdagen den 5 december 1956

Om sparstimulerande åtgärder på beskattningsväsendets område m. m.

ringen, en skärpning utan grund i något
som helst riksdagsbeslut. Riksdagsbeslutet
av år 1955 beträffande försäkringsavdraget
innebar också -— såsom
jag tidigare varit inne på — en omfördelning
av skattebördan till förmån för
icke-försäkringstagare och till nackdel
för försäkringstagarna. Jag undrar för
resten om inte dessa icke-försäkringstagare
ofta hör hemma just i det inkomstskikt,
som herr Sjödahl har i tankarna
och som han ömmar så starkt för,
när han talar om att det absolut inte är
acceptabelt, att man premierar de större
inkomsttagarna genom sådana åtgärder,
som i högermotionerna föreslås.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr förste vice talmannen, som för
en stund övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, att i avseende på
det nu föredragna betänkandet yrkats
1 :o) att vad utskottet hemställt skulle bifallas;
2:o) att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herrar
Velander och Edström vid betänkandet
avgivna reservationen; samt 3:o) att
kammaren skulle godkänna det förslag,
som inneliölles i herr Kristenssons i Osby
m. fl. vid betänkandet anförda reservation.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Velander begärde votering, i anledning
varav herr förste vice talmannen
upptog vartdera av de båda återstående
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr förste
vice talmannen sig finna de härå avgivna
svaren hava utfallit med övervägande
ja för deras mening, som ville
till kontraproposition antaga godkännande
av det förslag, som innefattades
i herr Kristenssons i Osby m. fl. reservation.

Herr Velander äskade emellertid votering
även om kontrapropositionens in -

nehåll, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående bevillningsutskottets
betänkande nr 59 antager godkännande
av det förslag, som innefattas
i den av herr Kristensson i Osby
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av det förslag, som innehålles i herrar
Velanders och Edströms vid betänkandet
anförda reservation.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 59,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Kristensson i
Osby m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Velander begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 91;

Nej ■— 40.

Onsdagen den 5 december 1956

Nr 32

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
memorial nr 38, angående instruktion
för nästkommande riksdags
bankoutskott, bifölls vad utskottet i detta
memorial hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 36, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i rättegångsbalken,
dels ock i ämnet väckta motioner,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Förslag till allmän ordningsstadga m. m.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 37, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till allmän
ordningsstadga, m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner.

Genom en den 16 mars 1956 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 143, vilken behandlats av första
lagutskottet, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagda i
statsrådet och lagrådet förda protokoll,

dels velat inhämta riksdagens yttrande
över ett vid propositionen fogat förslag
till allmän ordningsstadga;

dels, jämlikt § 87 regeringsformen,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om allmänna sammankomster;
och

2) lag om skyldighet att renhålla gata
m. m.;

dels föreslagit riksdagen att antaga vid
propositionen fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den
18 december 1953 (nr 754) om införande
av kommunallagen; och

2) lag angående ändrad lydelse av
16 § lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om
polisväsendet i riket;

Förslag till allmän ordningsstadga m. m.

dels ock velat inhämta riksdagens yttrande
över ett vid propositionen likaledes
fogat förslag till förordning om ändring
i förordningen den 22 juni 1911
(nr 71 s. 1) angående biografföreställningar.

I det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget
till allmän ordningsstadga voro
9 § första stycket och 10 § så lydande:

9 § första stycket

Med offentlig tillställning avses teaterföreställning,
konsert, tävling och
uppvisning i sport och idrott, danstillställning,
biografföreställning, cirkusföreställning,
tivoli- och marknadsnöjen,
festtåg samt tillställning av annat slag,
som anordnas för allmänheten och som
icke avses i lagen om allmänna sammankomster.

10 §

Å juldagen, långfredagen och påskafton
efter klockan sex på morgonen må
icke anordnas offentlig tillställning.
Länsstyrelsen äger dock medgiva undantag
för tillställning, vars innehåll och
syfte kan anses förenligt med högtidens
helgd.

I samband med propositionen hade utskottet
behandlat följande i anledning
av propositionen väckta motioner, nämligen de

likalydande motionerna I: 553 av
herrar Lundström och Söderquist samt
II: 730 av fröken Vinge och herr Helen;

de likalydande motionerna I: 554 av
herr Lindblom m. fl. samt II: 733 av
herr Sjölin m. fl.;

de likalydande motionerna I: 557 av
herr Englund m. fl. samt II: 736 av herr
Bimmerfors m. fl.;

de likalydande motionerna I: 563 av
herr Huss och II: 748 av herr Boija;
ävensom

motionen II: 747 av herr Hamrin.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen — med bifall till motionerna
I: 557 och II: 736 samt med av -

Nr 32

Onsdagen den 5 december 1956

Förslag till allmän ordningsstadga m. m.
slag å motionen II: 747 — måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anmäla, att riksdagen
vid granskning av det vid förevarande
proposition fogade förslaget till
allmän ordningsstadga ej funnit skäl göra
andra uttalanden än utskottet i förevarande
utlåtande upptagit;

B) att riksdagen måtte för sin del antaga
det vid propositionen fogade förslaget
till lag om allmänna sammankomster; G)

att riksdagen — med avslag å motionerna
I: 553 och II: 730, I: 554 och
II: 733 samt I: 563 och II: 748 — måtte
för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om skyldighet
att renhålla gata m. m.;

D) att riksdagen måtte för sin del antaga
de likaledes vid propositionen fogade
förslagen till lag angående ändring
i lagen den 18 december 1953 (nr 754)
om införande av kommunallagen och
till lag angående ändrad lydelse av 16 §
lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet
i riket;

E) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anmäla, att riksdagen ej
funnit anledning till erinran mot det vid
propositionen fogade förslaget till förordning
om ändring i förordningen den

22 juni 1911 (nr 71 s. 1) angående biografföreställningar.

Reservationer hade anförts

1) av fru Sjöström-Bengtsson, fru Gärde
Widemar samt herrar Jacobsson i
Sala och Lundqvist, vilka ansett, att till
utskottets yttrande över det i förslaget
till allmän ordningsstadga intagna förbudet
mot offentliga tillställningar på
vissa kyrkliga högtidsdagar bort fogas
ett i reservationen infört tillägg, utmynnande
i ett uttalande, att utskottet finge
förorda, att konserter undantoges från
det i 10 § förslaget till allmän ordningsstadga
föreslagna förbudet;

2) av herrar Rylander och Gustafsson
i Borås, vilka ansett, att utskottets yttrande
över förslaget till lag om skyldighet
att renhålla gata m. m. bort erhålla
den ändrade lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under C
hemställa, att riksdagen — med förklaring
att riksdagen funnit vissa ändringar
böra vidtagas i det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om skyldighet
att renhålla gata m. m. samt med
avslag å motionerna 1:553 och 11:730,
I: 554 och II: 733 samt I: 563 och II: 748
— måtte för sin del antaga nämnda lagförslag
med den ändringen, att förslagets
2 § och dess promulgationsbestämmelse
erhölle följande lydelse:

(Kungl. Maj:ts förslag:)

2 §.

Ägare av fastighet inom område, som
i 1 § första stycket sägs, må genom beslut
av stadsfullmäktige åläggas att fullgöra
skyldighet som i nämnda paragraf
avses, såvitt angår gångbana eller annat
för gångtrafiken erforderligt utrymme
utanför fastigheten. Beslutet skall underställas
Konungens prövning, såframt på
fastighetsägare lägges skyldighet som tidigare
icke ålegat honom.

(Reservanternas förslag:)

2 §.

Ägare av fastighet inom område, som
i 1 § första stycket sägs, må genom beslut
av stadsfullmäktige åläggas att, såvitt
angår gångbana eller annat för gångtrafiken
erforderligt utrymme utanför
fastigheten, fullgöra annan skyldighet
som i 1 § avses än undanskaffande av
snö. Beslutet skall underställas Konungens
prövning, såframt på fastighetsägare
lägges skyldighet som tidigare icke ålegat
honom.

Med fastighets ägare skall jämställas den som enligt kommunalskattelagen i ägares
ställe har skatteplikt för fastigheten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1958.

Onsdagen den 5 december 1956

Nr 32

Förslag till allmän ordningsstadga m. m.
(Kungl. Maj:ts förslag:) (Reservanternas förslag:)

Genom denna lag upphäves vad som i lokala stadgar eller andra särskilda föreskrifter
finnes stridande mot lagens bestämmelser.

Beslut som avses i denna lag må meddelas redan före lagens ikraftträdande.

För stad eller annan ort, som avses i
lagen, må stadsfullmäktige eller motsvarande
myndighet genom beslut före lagens
ikraftträdande bestämma att med
lagens tillämplighet tills vidare skall anstå.
Sådant beslut vare dock ej gällande
utöver två år från lagens ikrafträdande.

3) av herr Lindblom, fru Gärde Widemar
samt herrar Magnusson och Fröding,
vilka ansett att utskottets yttrande
över förslaget till lag om skyldighet att
renhålla gata m. m. bort hava den ändrade
avfattning, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under C
hemställa,

dels att riksdagen — med förklaring
att riksdagen funnit vissa ändringar böra
vidtagas i det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om skyldighet
att renhålla gata m. m. — måtte för
sin del antaga i denna reservation infört
förslag till lag i ämnet;

dels ock att motionerna I: 553 och II:
730, 1:554 och 11:733 samt 1:563 och
II: 748, i den mån de ej kunde anses
besvarade genom vad reservanterna förut
hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Det av sistnämnda reservanter framlåga
lagförslaget skilde sig från Kungl.
Maj :ts förslag väsentligen därutinnan,
att 2 § utelämnats och att i fjärde stycket
av promulgationsbestämmelserna orden
»två år» utbytts mot »fyra år».

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att utlåtandet skulle
företagas till avgörande punktvis.

Punkten A

Herr LINDBLOM (fp):

Herr talman! Det är med stor tillfredsställelse
man tar del av det omfattande
förslaget till ordningsstadga, om vilket
kammaren nu har att avge yttrande.

4 Första kammarens protokoll 1956. Nr 32

Inom utskottet har det rått enighet om
att de nya bestämmelserna i stort sett
väl anpassar sig till de nya krav, som
utvecklingen ställer på ordningsföreskrifter
på hithörande område.

Även beträffande den lag om allmänna
sammankomster, som intagits i propositionen,
råder i stort sett enighet
inom utskottet. Endast på ett par punkter
förekommer olika uppfattningar,
nämligen för det första i fråga om förbudet
mot förtäring av sprit vid offentlig
tillställning, i vilken fråga dock utskottet
är enigt om att förbudet bör utsträckas
till att även omfatta innehavet,
och för det andra angående konserters
hållande på de stora helgdagarna. I den
senare frågan föreligger, som framgår av
utskottets utlåtande, en reservation. Vederbörande
reservant kommer väl senare
att ta upp denna fråga, varför jag icke
har anledning att gå närmare in på detta
spörsmål.

Vad sedan gäller det tredje avsnittet,
lag om skyldighet att renhålla gata m. m.,
råder det däremot mera delade meningar.
Här föreligger tvenne reservationer.
Även om jag icke i allt delar departementschefens
förslag i denna fråga, vill
jag dock inte underlåta att uttala min
tacksamhet och tillfredsställelse för att
spörsmålet äntligen blivit föremål för
lagstiftning. I hundra år har det rått
strid om denna sak, och många processer
har förekommit under årens lopp,
varför det inte är en dag för tidigt att
frågan blir föremål för lagstiftning. Någon
sådan har nämligen icke funnits,
utan man har endast haft att hänvisa till

Nr 32

Onsdagen den 5 december 1956

Förslag till allmän ordningsstadga m. m.
gammal hävd. Uppenbart är, som också
departementschefen framhållit, att utvecklingen
på detta område lett till förhållanden,
som man näppeligen kunde
tänka sig vid den tidpunkt, då gårdsägare
började hålla rent, var och en utanför
sin dörr.

I 1868 års ordningsstadga intogs visserligen
bestämmelser om gaturenhållning,
men de avsåg endast renhållningens
omfattning och en straffbestämmelse
för försummad renhållning. Frågan
vem renhållningsskyldigheten skall åvila,
samhället eller den enskilde fastighetsägaren,
har däremot icke blivit reglerad
i ordningsstadgan.

Den rent principiella inställningen anger
departementschefen på s. 65 i utskottsutlåtandet
på följande sätt: »Att
ansvaret för renhållningen i princip bör
åvila kommunen synes mig riktigt. En
sådan ordning står i överensstämmelse
med den rent faktiska utvecklingen, enligt
vilken samhället — såsom framgår av
vad jag redan anfört ■— i allt större omfattning
övertagit detta ansvar, såväl när
det gäller just själva renhållningen som
på andra jämförbara områden. Det kan
heller icke med fog hävdas annat än att
renhållning av gata och annan allmän
plats är en sak som sker i hela samhällets
intresse; det sker för att tillgodose
trafiken och samfärdseln över huvud.»

Detta har nu lett fram till att man i
1 § fastslagit denna princip, och jag tilllåter
mig att i detta sammanhang citera
en del av denna paragraf: »Renhållning i
stad inom område, för vilket stadsplan
fastställts, av gata, torg, park och annan
sådan allmän plats samt allmän väg åvilar
staden. Samma lag vare beträffande
snöröjning jämte undanskaffande av snö
och is ävensom sändning eller annan åtgärd
till motverkande av halka i den
mån ej åtgärden ankommer på kronan
såsom väghållare.»

Tyvärr har dock departementschefen
i 2 § tagit tillbaka vad som stadgas i 1 §.
Den skyldighet, som i 1 § ålägges staden,
skall avse gatan, men »såvitt angår gångbana
eller annat för gångtrafiken erforderligt
utrymme utanför fastigheten»

skall staden ha rätt att lägga skyldigheten
på fastighetsägaren.

Reservanterna har för sin del anfört
att propositionens metod, att sedan man
i 1 § beslutat att all gaturenhållningsskyldighet
skall åvila staden, därefter
i 2 § medge kommunerna rätt att utan
tidsbegränsning överflytta renhållningen
på fastighetsägarna, måste i och för
sig möta starka principiella betänkligheter.
Vi finner oss icke kunna godtaga
det förslaget och anser alltså att den av
Kungl. Maj:t föreslagna 2 § bör utgå. Det
synes oss oegentligt att beträffande gångbanorna
avvika från den i lagförslaget
antagna huvudregeln, att gaturenhållningen
skall åvila kommunerna. Fastighetsägarna
har inte större intresse än
andra invånare för att gångbanan hålles
ren. Fastighetsägaren har ju inte heller
några rättsliga befogenheter över trottoaren.
Den är hela samhällets mark.

I yttranden över utredningens förslag
i denna del har en del remissinstanser
också ställt sig på den linjen och ansett
att en ändring bör vidtagas i den nu föreslagna
lagstiftningen. Dessa myndigheter
säger att under nuvarande förhållanden
finns det över huvud taget ingen
rimlig anledning att ålägga fastighetsägaren
någon del av renhållningen. Byggnadsstyrelsen
uttalar för sin del, att även
om i vissa mindre samhällen förhållandena
kan vara sådana, att renhållning av
gångbanorna av praktiska lämplighetsskäl
bör åvila fastighetsägaren, bör det
inte få leda därhän, att man som huvudregel
uppställer rätt för samhällena att
ålägga fastighetsägaren denna skyldighet.

Jag har velat anföra detta om den rent
principiella ståndpunkten. Även ur praktisk
synpunkt talar starka skäl för att
även gångbanornas renhållning övertages
av kommunerna. Man kan fråga sig, hur
det nu kommer att bli i fråga om den
föreslagna renhållningen, som alltså
skall delas mellan parterna och där fastighetsägaren
skall ha hand om gångbanan
och kommunen om själva gatan. Det
förefaller som om det inte skulle vara
en praktisk åtgärd. Det kommer bara —
såsom också någon remissinstans yttrat

Onsdagen den 5 december 1956

Nr 32

■— att leda till tvister och svårigheter.
Om fastighetsägaren eller portvakten går
ut och rengör själva trottoaren och sopar
den, så kommer någon timme eller
så senare stadens plog och plogar upp
snön på trottoaren. Då får portvakten gå
ut och rengöra den igen. Det naturliga
är, kanske någon säger, att fastighetsägaren
sopar snön intill gatan och sedan
tar plogen hand om den. Men då uppstår
tvistigheter om vilken snö som är
fastighetsägarens och vilken som är stadens.
Det kan ju inte vara riktigt att ha
det så, utan man får väl räkna med att
staden bör bortforsla all snö. Det spörsmålet
har också upptagits i reservation
2). Där har föreslagits att den ändringen
skall vidtagas, att all snö skall borttagas
av staden, men att renhållningen
av gångbanan i övrigt skall åvila fastighetsägaren.

Den tekniska utvecklingen har gått
därhän, att man numera skaffar sig maskiner
för de flesta arbeten. Det finns
mycket lämpliga maskiner för rengöring
av gatorna. Om dem skall jag inte vidare
orda. Men det finns numera utmärkt
maskinell utrustning även för trottoarerna.
De är försedda med hyvel och
man har även apparater för sändning
av trottoarerna. Det måste anses tämligen
oklokt att inom en liten gatbit flera
personer skall behöva syssla med renhållning,
när det finns mycket väl utrustade
maskiner, som tar de delar av
trottoaren, där staden liar renhållningsskyldighet
och därvid även trottoaren
utanför de fastigheter, som staden äger.
Eftersom samhällena nu i mycket stor
utsträckning förvärvar fastigheter, kommer
det i praktiken att bli så, att vissa
delar av trottoaren kommer att rengöras
för hand av de privata fastighetsägarna,
medan trottoaren i övrigt kommer att
rengöras med de maskiner, som jag förutsätter
att staden kommer att skaffa.
Jag tycker att det är ett dåligt utnyttjande
av arbetskraft. Det måste därför
bli så, att renhållningen över hela gatan
sköts med en och samma maskin. Jag
kan inte tänka mig att det skall behöva
innebära någon större kostnadsökning.

I fråga om de snövallar, som kan upp -

Förslag till allmän ordningsstadga m. m.

stå vid plogningen, finns det för övrigt
ett prejudikat från högsta domstolen
häromåret, enligt vilket det åligger staden
att bortskaffa denna snö. Eftersom
det här finns ett tydligt prejudikat, är
det inte längre någon diskussion om hur
denna sak skall bedömas. Om staden har
skyldighet att rengöra gatan, har staden
också skyldighet att bortskaffa den''snö
som plogas upp vid denna rengöring av
gatan. Om staden alltså är skyldig att
bortskaffa den snö som plogas upp på
trottoaren, måste man fråga sig, vad det
kan vara för mening med att låta fastighetsägarna
springa omkring och var och
en peta med sin skyffel, då ju staden under
alla förhållanden måste köra fram
över trottoaren och rengöra gatan.

Detta är, herr talman, vår syn på detta
spörsmål. Det kan tänkas att man
kanske inte på alla platser ännu är fullt
beredd att skota de åligganden som den
nya lagen medför. Man kanske inte har
hunnit skaffa sig erforderlig maskinell
utrustning. I vissa fall har man också
tyvärr satt upp skyltar mitt i trottoarerna,
vilka kommer att sitta hindrande i
vägen när det gäller att rengöra trottoarerna.
Dessa skyltar måste nu tas bort.
Vi förutsätter att det måhända kan behövas
en litet längre tid för kommunerna
att ordna allt detta. Därför föreslår
vi en tidsfrist av fyra år i stället för i
propositionen föreslagna två år för att
städerna skall få erforderlig tid på sig
att skaffa den utrustning och vidta de
andra åtgärder som kan vara erforderliga
för att städerna sedan på bästa sätt
skall kunna ta hand om dessa uppgifter.

Utvecklingen går säkerligen i den
riktningen, att även trottoarrenhållningen
kommer att övertas av samhällena.
Det är troligen bara en tidsfråga när så
kommer att bli fallet. Då vore det väl
ändå mest praktiskt alt genomföra även
denna reform vid samma tidpunkt då
dessa nya bestämmelser i övrigt träder
i kraft, låt vara att man ger en något
längre respit än vad som föreslås i propositionen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till min i ämnet avgivna reservation.

Nr 32

Onsdagen den 5 december 1956

Förslag till allmän ordningsstadga m. m.

Herr MAGNUSSON (h):

Herr talman! Det förslag till ny allmän
ordningsstadga, som nu ligger på
kammarens bord, har i stort sett vunnit
enig anslutning inom utskottet. Det är på
ytterligt få punkter reservation föreligger.

Jag har anslutit mig till reservation 3),
emedan jag anser att förhållandena numera
har förändrats i sådan riktning, att
det finns anledning att städerna tar
hand även om renhållningen av trottoarerna.
Vi måste betänka att nu gällande
bestämmelser tillkommit under en tid, då
det rådde en lantlig idyll även i våra
städer. Utvecklingen speciellt i fråga om
kommunikationerna har medfört, att
man numera ställer helt andra krav på
gaturenhållningen än i gamla tider. Detta
gör att man inte i längden kan belasta
fastighetsägarna med denna skyldighet.

Det har visserligen sagts att gaturenhållningen
skötes på ett bättre sätt, om
fastighetsägarna har hand om den. Det
är ju smickrande för denna grupp att få
det berömmet, men det motiverar ingalunda
att man även för framtiden lägger
denna skyldighet på fastighetsägarna, endast
av den anledningen att de hittills
skött detta åliggande på ett förtjänstfullt
sätt.

Herr Lindblom har så utförligt redogjort
för reservanternas ståndpunkt i
denna fråga, att jag för min del inte
skall ytterligare förlänga debatten.

Jag ber därför, herr talman, att med
dessa ord få yrka bifall till reservation
3).

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON (s):

Herr talman! I det nu framlagda förslaget
till allmän ordningsstadga föreslås
att förbudet mot offentliga tillställningar
på vissa kyrkliga högtidsdagar skall utvidgas
till att omfatta även konserter. Vi,
som står för reservation 1), tar avstånd
från denna utvidgning. Jag har ingenting
emot att det å de stora kyrkliga helgdagarna
råder förbud mot vissa offentliga
tillställningar såsom sport- och idrottsevenemang,
danstillställningar, cirkusföreställningar,
tivoli- och marknadsnöjen.

Tvärtom anser jag, att i vår jäktade och
hetsade tid har människorna behov av
att under några dagar ta igen sig och vara
befriade från sådana tillställningar.
Men när förbudet nu enligt förslaget till
ordningsstadga skall utsträckas till att
omfatta även konserter, då kan vi reservanter
inte vara med längre. Denna vår
uppfattning delas också av den utredning
som ligger till grund för propositionen.
Departementschefen följer emellertid
den strängare linje som företrädes av
en del remissutlåtanden och finner icke
tillräckliga skäl föreligga för att göra
undantag för konserter.

Nu kan det invändas, att länsstyrelserna
har rätt att ge dispens från förbudet.
Dock anser departementschefen, att
framförande i kyrka av religiös musik i
regel torde få anses som en religiös sammankomst
och därför falla utanför förbudet.
Då skulle det uppstå den konsekvensen,
att för att t. ex. framföra ett
oratorium i en kyrka fordras inget tillstånd,
men om samma oratorium skall
framföras i ett konserthus, fordras länsstyrelsens
tillstånd. Prövningen i länsstyrelsen
torde emellertid icke bli av det
lättare slaget.

Departementschefen ger emellertid en
fingervisning om liur prövningen skall
ske. Han säger på s. 53 i utskottets utlåtande:
»En noggrann prövning bör ske i
varje särskilt fall och undantagsbestämmelserna
bör tillämpas restriktivt. Det
blir alltså här fråga om en mycket
grannlaga prövning från myndigheternas
sida.» Det är alldeles givet, att det
måste bli en mycket grannlaga prövning,
och departementschefen säger också, att
han gärna vill hoppas och tro att dessa
bestämmelser skall få en något så när
likformig tillämpning i de olika länen.
Detta torde emellertid vara svårt att
åstadkomma, eftersom det blir olika personer
med olika uppfattning om dessa
ting, som skall avgöra frågorna.

Jag sade i början av mitt anförande,
att människorna har behov av den ro
och avkoppling som dessa högtidsdagar
liar möjlighet att ge. Men vi får komma
ihåg, att för många människor är just
musiken ett medel till avkoppling från

Onsdagen den 5 december 1956

Nr 32

vardagslivets mångahanda, och detta gäller
inte bara de »urmusikaliska» människorna
— om uttrycket tillätes — utan
även människor med musikintresse av
ett enklare slag. Vi reservanter anser inte
rimligt, att alla dessa skall berövas
den rätt som nu finns att även på dessa
högtidsdagar besöka konserter. Tidigare
har såväl Kungl. Maj :t som riksdagen avvisat
liknande förslag om att musikunderhållning
skulle förbjudas på här berörda
helgdagar, även när förslaget har
innehållit bestämmelser om dispensrätt.

Det är reservanternas förhoppning att
riksdagen även i dag avstyrker det nu
föreliggande förslaget i denna punkt,
varför jag, herr talman, ber att få yrka
bifall till reservationen nr 1 i utskottets
utlåtande.

I fru Sjöström-Bengtssons yttrande instämde
herr Hesselbom (s), fru Wallentheim
(s) samt herrar Strandler (s),
Thun (s) och Oscar Carlsson (s).

Herr AHLKVIST (s):

Herr talman! Som framgår av det föreliggande
utlåtandet och av vad som
hittills anförts i debatten har utskottet
väsentligen kunnat ansluta sig till propositionens
förslag såväl vad gäller allmänna
ordningsstadgan som övriga i
propositionen upptagna lagförslag. Det
är ju, som herr Lindblom erinrade om,
endast i ett avseende utskottet föreslår
en utvidgning, nämligen när det gäller
16 § i allmänna ordningsstadgan om
förbudet att förtära rusdrycker på offentliga
tillställningar, där utskottet föreslår
att detta utvidgas till att även
omfatta innehav av rusdrycker. Jag tror
mig våga säga, att detta främst skett för
att därigenom vinna överensstämmelse
med gällande bestämmelser i den egentliga
rusdryckslagstiftningen. Utskottets
tillstyrkan har också hela vägen varit
enhällig med de två undantag som nu
har refererats här.

Beträffande utvidgningen i 10 § ordningsstadgan
av förbudet att anordna
nöjestillställningar under de större helgdagarna,
som enligt propositionen ut -

Förslag till allmän ordningsstadga m. m.

vidgas till att omfatta även konserter,
föreslår ju reservanterna att konserterna
alltjämt skall vara undantagna. När
det gäller fru Sjöström-Bengtssons reservation
är jag kanske inte den rätte
talesmannen för utskottsmajoriteten, ty
jag medger utan vidare, att det kan anföras
skäl för båda ståndpunkterna. Det
skäl som varit avgörande för utskottsmajoriteten
är väl i första hand, att man
velat tillgodose de religiösa intressena,
och jag får ju säga, att om det hade varit
fråga om något direkt förbud att anordna
konserter på de större helgdagarna,
hade jag utan vidare anslutit mig
till reservanternas ståndpunkt. Nu är
det emellertid inget direkt förbud som
föreslås, utan länsstyrelserna kan ge
dispens.

Jag bör kanske tillägga, att vid behandlingen
av denna fråga har det förelegat
en motion, där man velat utsträcka
förbudet att anordna nöjestillställningar
ännu längre, och utskottsmajoritetens
förslag får väl därför betraktas
som en kompromiss.

Vad däremot beträffar de båda andra
reservationerna, som gäller 2 § i lagen
om skyldighet att renhålla gata, har jag
nog en mera bestämd uppfattning i den
frågan.

Såsom herr Lindblom erinrade om, har
det, utan att det varit inskrivet i någon
lag eller förordning, sedan länge ansetts
åvila fastighetsägarna att renhålla gata.
På senare tid har ju emellertid den utvecklingen
ägt rum, att renliållningsskyldigheten
i vissa större kommuner
har centraliserats genom att kommunen
övertagit fastighetsägarnas skyldighet. I
vissa kommuner har fastighetsägarna i
samband därmed fått erlägga en viss
ersättning till kommunen för att den
övertagit denna uppgift som tidigare
åvilat fastighetsägarna.

Orsaken till att nu i propositionen föreslås
att i en särskild lag skall intagas
en bestämmelse, att det är kommunernas
skyldighet att sörja för renhållning
av gata, är som sagt den utveckling som
har försiggått och som sammanhänger
med att man har möjlighet att använda
maskinella anordningar för renhåll -

Nr 32

Onsdagen den 5 december 1956

Förslag till allmän ordningsstadga m. m.
ningen, vilket ju i sin tur kräver en centralisering
av verksamheten.

Man får emellertid i sammanhanget
inte glömma att detta medför ökade utgifter
för kommunerna, varigenom, icke
minst i de mindre tätortskommunerna,
en ganska väsentlig höjning av den kommunala
beskattningen kan bli följden.
Detta synes mig i sin tur kräva att man
här går fram med en viss försiktighet.
En sådan har också visats i propositionen,
när det i 2 § i lagen, vilken i sin
1 § fastslår att det är kommunens uppgift
att sörja för renhållningen, medges
möjlighet för kommunen att besluta, att
renhållning av gångbana alltjämt skall
åvila fastighetsägarna.

Jag vill först och främst fästa uppmärksamheten
på att om utskottsmajoritetens
och därmed propositionens förslag
bifalles, innebär detta ingalunda
något åläggande för fastighetsägarna att
omhänderha renhållning av gångbana.
Det innebär endast en möjlighet för
kommunerna att själva avgöra, hur därmed
skall förfaras.

Nu sade herr Lindblom att praktiska
synpunkter borde läggas på frågan. Ur
sådana synpunkter var det enligt herr
Lindbloms mening starka skäl som talar
för att även renhållningen av gångbanorna
borde åläggas kommunen. Herr
Lindblom försökte skildra vilka svårigheter
som kunde uppstå, om å ena sidan
kommunen skulle svara för renhållning
av gata och å andra sidan fastighetsägarna
för renhållning av gångbana, och
han uppehöll sig därvid ganska länge
vid vinterrenhållningen och bortforslandet
av snö. Han nämnde bl. a. att
om kommunen med sin väghyvel skrapat
upp snö på trottoaren, så åligger
det, enligt vad som ganska tydligt har
utsagts i propositionen, kommunen att
bortforsla denna snö.

När herr Lindblom åberopar sådana
praktiska synpunkter, skulle jag emellertid
vilja framhålla, att dessa kan leda
till synnerligen olika slutsatser på
olika orter. Det finns samhällen, där
man med maskinell drift kan renhålla
även gångbanorna, men så är ingalunda
fallet i alla tätortskommuner. Herr

Lindblom nämnde själv att trafikmärken
kan vara uppsatta på gångbanorna
och att dessa skulle behöva avlägsnas
för att maskiner skall kunna användas
vid renhållningen av gångbanorna. Vi
har väl alla rest så mycket i detta land,
att vi vet att det finns många tätortskommuner,
där husen har fritrappor,
som ligger ute på gångbanan och alltså
hindrar maskinell drift vid renhållningen.
Det finns många andra ting,
som kan vara svåra att bedöma centralt.
Jag tror inte att det är riktigt att man
sitter här och bedömer vad som överallt
är mest praktiskt och mest ekonomiskt
fördelaktigt: att kommunen eller
att fastighetsägarna sörjer för renhållning
av gångbana. Jag har i varje
fall för min del så stort förtroende för
den kommunala förvaltningen, att jag
vågar överlåta åt dem, som har lokal
kännedom, att själva avgöra vilket som
är förståndigast och vilket som är mest
ekonomiskt fördelaktigt i detta avseende.

När herr Lindblom talade så mycket
om snön och herr Magnusson sedan i anslutning
till det nämnde, att fastighetsägarna
hittills på ett föredömligt sätt
har skött renhållningen och ville inkassera
detta som en liten poäng åt den enskilda
företagsamheten, får jag kanske i
någon mån minska herr Magnussons
glädje genom att framhålla att det förhållandet
har sin naturliga förklaring
däri, att fastighetsägaren med hjälp av
den arbetskraft, som handhar renhållningen
i övrigt inom fastigheten, tidigt
på morgonen kan sopa bort snön från
gångbanan, innan den hinner trampas
till. Om renhållningen åligger kommunen,
finns inte den möjligheten, ty kommunen
kan inte anställa så många gaturenhållningsarbetare,
att de hinner sopa
bort snön innan den är tilltrampad, och
därför blir det en isbildning som gör
att gatorna inte kan sopas rena, vilket
vi ju har en utomordentligt god erfarenhet
av i den kommun, där vi nu vistas
och som har övertagit renhållningen
även av gångbanorna. Man kan nog utan
överdrift säga att det finns alla skäl för
att låta kommunerna, som har den loka -

Onsdagen den 5 december 1956

Nr 32

la kännedomen, var och en inom sin ort
avgöra hur här skall förfaras. Jag tror
inte att våra kommunalmän är så opraktiska,
att det kommer att uppstå några
större tvister om vem som skall bortforsla
den eller den snön. Det har i sammanhanget
nämnts om att man möjligen
skulle behöva färga snön för att kunna
avgöra vilken snö som är fastighetsägarens
och vilken som är kommunens, men
känner jag våra kommunala representanter
rätt, kommer sådana problem inte
att uppstå!

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr LINDBLOM (fp):

Herr talman! Jag ber först att få något
beröra det anförande som fru SjöströmBengtsson
höll. Det var många som instämde
i hennes anförande, och av det
drar jag den slutsatsen att de, som gjorde
det, inte tillräckligt noga läst propositionen
i ämnet.

Att vi har kommit i den situationen,
att tolv av utskottets ledamöter har enat
sig om att på denna punkt godkänna propositionen
medan fyra inte velat göra det,
beror inte på någon aversion mot att
konserter anordnas på helgdagarna, utan
det beror helt enkelt därpå att flera remissinstanser
förklarat att den bestämmelse,
som förut gällt, missbrukats i
mycket stor omfattning; det har bl. a.
talats om jazzkonserter. Det är och torde
bli ganska svårt att avgöra vilka slags
konserter som är lämpliga och icke lämpliga.
Man avser ju med detta förbud att
det skall vara en annan stil på de tillställningar,
som äger rum på dessa helgdagar.
Frågan om vad som är lämpligt
och icke lämpligt kan ju i många fall
vara beroende av vilken inställning man
själv har. Den ene tycker, att det inte är
så farligt, men den andre kanske finner
det ganska stötande med exempelvis en
jazzkonsert eller något annat inslag av
mera fri natur på dessa helgdagar.

•lag har, herr talman, med detta bara
velat redogöra för anledningen till att
vi tolv i utskottet ändå ansett, att det
inte finns någon anledning att gå ifrån

Förslag till allmän ordningsstadga m. m.
propositionen på denna punkt. Dispens
lämnas ju för övrigt av länsstyrelsen, och
jag tror inte att det behöver möta så stora
svårigheter att inför den tjänsteförrättande
på länsstyrelsen redogöra för
konsertens karaktär. Tillstånd kan alltså
lämnas; märkvärdigare är det inte. Jag
tror därför att denna fråga kommer att
kunna lösas ganska lätt.

För att återgå till frågan om gaturenhållningen
säger herr Ahlkvist, att det
allenast är fråga om att ge kommunerna
en möjlighet att lägga detta onus på fastighetsägarna.
Till det vill jag säga, att
det under årens lopp har visat sig ganska
svårt att få kommunerna att inse det
rättvisa i den ordning som reservanterna
här föreslår. De har gång efter annan
gått emot förslag på den punkten. Några
kommuner har visserligen åtagit sig
renhållningen, men de allra flesta har
inte gjort det. Därest denna lag kommer
att antagas i nuvarande form, kommer
väl kommunerna att i fortsättningen bli
ännu mindre benägna att i sin renhållning
ta med även renhållningen på trottoarerna.

Herr Ahlkvist säger att det i propositionen
tydligt och klart har utsagts vad
som skall ske med den snö som upplogas.
Nej, herr Ahlkvist, det har det inte.
Det står i propositionen, att det kunde
vara lämpligt att man därvidlag toge
med den snö, som uppkastas på trottoarerna.
Någon ledning ger emellertid inte
departementschefens uttalande på denna
punkt. Han uppehåller sig bara vid
vad som kan vara mer eller mindre praktiskt
lämpligt. Någon lagregel är det här
inte fråga om, utan endast ett uttalande
angående lämpligheten. Och lämplighet
och olämplighet är ju för det mesta tänjbara
uttryck, som man inte får dra alltför
vittgående slutsatser av. Däremot kan
måhända, såsom jag har sagt tidigare,
det prejudikat, som finns i högsta domstolen,
komma att bli avgörande för frågans
kommande utveckling.

Vad sedan gäller frågan om de olika
förhållandena i olika städer, är jag den
förste att erkänna alt det råder en väsentlig
olikhet, .lag har haft tillfälle att
studera denna fråga i många städer i

Nr 32

Onsdagen den 5 december 1956

Förslag till allmän ordningsstadga m. m.
vårt land, och det har visat sig att många
städer och samhällen, som har stadsplan,
är betydligt generösare på denna punkt,
därför att behov inte föreligger att pålägga
hela staden denna skyldighet utan
man mycket väl kan låta snön ligga kvar
på grund av att trafiken inom vissa områden
inte är så stor. I det avseendet
finns det emellertid i 3 § angivet, hur
städerna skall förfara med framställning
till Kungl. Maj:t i ärendet.

Sedan vill jag säga att det inte är så
enkelt som man här tycks göra gällande,
att fastighetsägaren eller portvakten
skall sköta om denna trottoarrengöring.
Jag tror att man vid bedömningen av
dessa frågor i alltför stor utsträckning
tänker på de stora fastigheterna, kanske
beroende på att vi riksdagsmän vistas
så mycket i Stockholm, att vi blir stockholmsminded
och ser på frågorna från
storstadens horisont. Det skall vi akta
oss för — förhållandena är inte alls desamma
i mindre städer, det torde envar
medge, som tänker närmare efter. Ute i
landsortsstäderna är de allra flesta portvakter
deltidsanställda. Detta innebär att
portvakten, som skall till sitt egentliga
arbete tidigt på morgonen, före det har
sin gård att klara; den skall ju alltid
hållas ren av fastighetsägaren, och det
är portvakten som skall sköta den uppgiften.
Det är inte så enkelt för en sådan
portvakt att tidigt på morgonen
först rengöra gården och sedan även ha
gaturenhållningen att klara, innan han
kan börja sitt egentliga arbete. Man
tror att saken är mycket enkel, men så
är det inte. För en hel del av dessa portvakter
skulle bestämmelsen om trottoarrengöringen
kanske betyda, att de får
lov att avstå från sin tjänst den dagen
eller sätta någon i sitt ställe på den
egentliga arbetsplatsen för att kunna klara
denna uppgift.

Jag tycker faktiskt inte att det kan
vara praktiskt handlande att ordna det
så, att hundratals människor skall bli
förhindrade att utföra sin dagliga gärning,
när arbetet med denna renhållning
kanske i de samhällen och områden
det här gäller kan utföras mycket
enkelt i samband med att man forslar

bort den snö, som i alla fall blivit uppkörd
på trottoaren av plogen. Tar man
det på samma gång, kan detta inte möta
några större svårigheter.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag antar att kammarens
ledamöter har observerat, att herr Lindblom
och jag använde samma motivering
för helt olika saker. Vi ifrågasatte båda
möjligheten för länsstyrelserna att helt
objektivt kunna bedöma dessa frågor,
men vi kom till olika resultat — herr
Lindblom var rädd för att länsstyrelserna
skulle visa sig alltför frikostiga, medan
jag fruktade att deras tillståndsgivning
skulle bli mycket mer restriktiv än
herr Lindblom tänkt sig.

Vad som föranleder min oro i detta
fall är departementschefens yttrande,
som jag tillät mig citera, att det måste
bli en noggrann prövning i varje särskilt
fall och att länsstyrelserna här bör
tillämpa undantagsbestämmelserna så restriktivt
som möjligt. Jag befarar att tillstånd
möjligen endast skulle ges för konserter
av religiös karaktär, medan annan
högklassig eller kanske också enklare
musik inte skulle få tillstånd.

Vi reservanter har ansett, att länsstyrelserna
borde befrias från bedömningen
i dessa fall och från att behöva lämna
tillstånd, som kanske kunde kritiseras
av olika anledningar och i skilda
sammanhang. Eftersom vi inte kan inse
att en likformig tydning och praxis
i alla länsstyrelser kan bli möjlig, har
reservanterna ansett det bäst, att konserter
alltjämt får hållas på dessa dagar.

Herr AHLIvVIST (s):

Herr talman! Jag begärde endast ordet
för att säga, att herr Lindblom sammanblandar
den sammanblandade snön
med den icke sammanblandade snön,
när han söker leda i bevis, att jag skulle
ha uttryckt mig oriktigt, då jag sade att
i propositionen klart står att den snö,
som kommunen hyvlar upp på gångbanan,
är den alltid skyldig att transporte -

Onsdagen den 5 december 1956

Nr 32

ra bort. För att motbevisa detta läste
herr Lindblom i stället upp ett stycke,
där det talas om hur man skall förfara
med den snö, som fastighetsägaren skyfflar
ut i samma rand där kommunens snö
ligger, och där departementschefen och
även utskottsmajoriteten säger, att det av
praktiska skäl är lämpligt att kommunen
tar bort även den snön.

Vad sedan gäller de svårigheter för
ägare av mindre fastigheter i utkanten
av stadsplanelagt område, som herr
Lindblom talade om, så anser jag att detta
hör till de detaljer som vi har svårare
att bedöma centralt än vad den kommunala
myndigheten har.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Då det förefaller som om
snön skulle spela en särskilt stor roll i
detta sammanhang, skall jag be att få
yrka bifall till reservation 2), som i det
fallet synes innebära en kompromiss
mellan de olika yrkandena.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på bifall till utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen,
som förordats i den av fru SjöströmBengtsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Fru Sjöströni-Bengtsson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i punkten A av sitt utlåtande
nr 37, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen,

Förslag till allmän ordningsstadga m. m.

som förordats i den av fru SjöströmBengtsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid fru Sjöström-Bengtsson
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 73;

Nej — 55.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten B

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten C

Herr LINDBLOM (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen
nr 3).

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen
nr 2).

Herr AHLKVIST (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder yrkats l:o) att vad utskottet
i den under behandling varande
punkten hemställt skulle bifallas; 2:o)
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herrar Rylander och
Gustafsson i Borås vid utlåtandet avgivna
reservationen; samt 3:o) att kammaren
skulle godkänna det förslag, som innehölles
i herr Lindbloms m. fl. vid utlåtandet
anférda reservation.

Nr 32

Onsdagen den 5 december 1956

Lagförslag om skydd för vissa kartor m.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Lindblom begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits godkännande av
det förslag, som innefattades i den av
honom m. fl. anförda reservationen,
uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i punkten C av sitt utlåtande
nr 37, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Lindblom m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Lindblom begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 100;

Nej — 32.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna D och E

Vad utskottet hemställt bifölls.

Lagförslag om skydd för vissa kartor
m. m.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 38, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om skydd för vissa kartor, m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 21 september 1956 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 184, vilken behandlats av första
lagutskottet, hade Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att

dels antaga följande vid propositionen
fogade förslag till

Lag

om skydd för vissa kartor

Härigenom förordnas som följer.

Inom rikets allmänna kartverk, sjökarteverket
eller sjöfartsstyrelsen upprättad
officiell karta skall, utan hinder
av vad som stadgas i 9 § lagen den 30
maj 1919 om rätt till litterära och musikaliska
verk, vara föremål för skydd enligt
nämnda lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1957 och skall äga tillämpning jämväl å
karta, som upprättats dessförinnan, dock
med följande undantag:

1) Har karta, som avses i denna lag,
mångfaldigats före ikraftträdandet, må
redan framställda exemplar fritt spridas.

2) Klichéer och andra hjälpmedel,
som kunna användas endast för mångfaldigande
av viss karta av angivet slag
och som förfärdigats före ikraftträdandet,
må fortfarande fritt användas för
sitt ändamål till och med den 31 december
1957. Exemplar, som framställts med
stöd härav, må fritt spridas.

dels ock antaga vid propositionen fogat
förslag till lag angående ändrad lydelse
av 1 § lagen den 16 december 1949
(nr 680) om förbud mot spridning av
vissa kartor m. m.

I samband med propositionen hade utskottet
till behandling förehaft två i anledning
av densamma väckta motioner,
nr 621 i första kammaren av herr Eriksson
m. fl. och nr 815 i andra kammaren
av herr Stenberg m. fl. I motionerna, vilka
voro likalydande, hade hemställts, att
Kungl. Maj:ts proposition nr 184 måtte
av riksdagen avslås och att frågan om
författarrätt till statens officiella kartor
måtte upptagas i samband med det förslag
till lagstiftning, som kunde föranle -

Onsdagen den 5 december 1956

Nr 32

Lagförslag om skydd för vissa kartor m. m.

das av auktorrättskommitténs nyss framlagda
betänkande, att om huvudyrkandet
ej vunne riksdagens bifall, sådan ändring
måtte göras i förslaget till lag om
skydd för vissa kartor, att författarrätten
skulle tillkomma Kungl. Maj:t och
icke de enskilda ämbetsverken, samt att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t understryka vikten av att förlagsrätten
till dessa kartor icke handhades
så att olägenhet i ekonomiskt och annat
avseende uppstode för landets kartkonsumenter.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,

A) att riksdagen måtte avslå det i förevarande
proposition, nr 184, framlagda
förslaget till lag om skydd för vissa
kartor;

B) att riksdagen måtte antaga det i
propositionen innefattade förslaget till
lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen
den 16 december 1949 (nr 680) om förbud
mot spridning av vissa kartor m. m.;

C) att motionerna I: 621 och II: 815
måtte anses besvarade genom vad utskottet
under A hemställt.

Reservationer hade avgivits av, utom
annan, herrar Lodenius och Lindgren,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,

A) att förevarande proposition, nr
184, måtte av riksdagen bifallas;

B) att motionerna I: 621 och II: 815,
i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad förut i reservationen anförts,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr andre vice talmannen LODENIUS
(bf):

Herr talman! Kungl. Maj:ts proposition
nr 184, som första lagutskottet behandlar
i det föreliggande utlåtandet,
innehåller som synes två lagförslag, varav
det första avser lagstiftning i syfte att
förhindra obehörig reproduktion av de
av rikets allmänna kartverk, sjökarte -

verket eller sjöfartsstyrelsen upprättade
officiella kartorna, och det andra förslaget
gäller viss ändrad lydelse av lagen
om förbud mot spridning av vissa kartor
m. m.

Som framgår av utlåtandet är utskottet
enigt om att tillstyrka den sistnämnda
lagändringen. Jag saknar därför anledning
att syssla med det förslaget. Beträffande
förslaget till lag om skydd för
vissa kartor avstyrker en stor majoritet
inom utskottet detta lagförslags antagande.
Som synes har herr Lindgren och
undertecknad till utlåtandet fogat en reservation
mot utskottsmajoritetens förslag,
och det är med hänsyn härtill, herr
talman, jag nödgas be att få taga kammarens
tid i anspråk en liten stund.

Som framgår av propositionen är kartor
enligt gällande rätt principiellt föremål
för skydd enligt författarlagen och
fotografilagen, vilket innebär att de ej
får reproduceras utan tillstånd av vederbörande
rättsinnehavare. Huruvida jämväl
kartor som upprättats av offentlig
myndighet, d. v. s. de officiella kartorna,
är inbegripna i detta skydd, synes emellertid
vara tveksamt. Dessa sistnämnda
kartor lär i tryckfrihetsförordningens
mening utgöra allmänna handlingar, vilket
bl. a. skulle innebära, att de är undantagna
från författarrättsligt skydd.
Hinder skulle således ej möta att yrkesmässigt
reproducera och försälja av
kartverket upprättade officiella kartor.

1953 års fotogrammetriutredning, som
bl. a. upptagit frågan om upphovsmannarätten
till kartor och fotobilder m. m. till
behandling, har slutligen kommit till den
uppfattningen att de officiella kartorna
icke är föremål för författarrättsligt
skydd. Justitieministern uttalar härom i
propositionen följande: »Ehuru frågan
är tveksam, finner jag att utredningen
anfört vägande skäl för sin ståndpunkt
och jag anser mig, i likhet med bl. a.
Svea hovrätt, böra vid behandlingen av
förevarande ärende utgå från utredningens
åsikt.»

Såsom framhålles av både utredningen
och i propositionen, utgör frågan om
författarrätt till de officiella kartorna en
del av det större problem om upphovs -

Nr 32

Onsdagen den 5 december 1956

Lagförslag om skydd för vissa kartor m.
mannarätt till allmänna handlingar över
huvud, vilket prövas av auktorrättskommittén.
Denna kommitté har nyligen
framlagt sitt betänkande. Däri föreslås,
att sådana kartor, om vilka nu är fråga,
skall bli föremål för upphovsmannarättsligt
skydd. Att förslag om en provisorisk
lagstiftning för dessa kartor ändå nu
framlagts sammanhänger med att sedan
lång tid tillbaka har mellan staten och
generalstabens litografiska anstalt —
som är ett privat företag tillhörande Esseltekoncernen
— funnits ett avtal om
reproduktion, tryckning och försäljning
av vissa av de officiella kartorna. Anstalten
har genom detta avtal såsom förläggare
fått ensamrätt till kartorna i vad på
kartverket ankommer. Kartverket erhåller
royalty på försäljningen, och vissa
andra fördelar för det allmänna är förknippade
med avtalet. I propositionen
nämnes bl. a., att statsverkets royaltyinkomster
under senare år uppgått till inemot
en halv miljon kronor om året. Vidare
ingår i anstaltens åtagande bl. a. att
endast för halva kostnaden trycka den
ekonomiska kartan, som. lär vara dyrbar
att framställa och svår att sälja. Tryckningskostnaden
uppgår enligt uppgift till
inemot en halv miljon kronor om året.

Spörsmålet huruvida de officiella kartorna
är föremål för författarrättsligt
skydd har, enligt vad som framhållits i
propositionen, tidigare inte varit av någon
större betydelse. Det är först under
senare åren som reproduktionstekniken
utvecklats så, att andra personer och företag
än generalstabens litografiska anstalt
utan disposition över kartoriginalen
kunnat yrkesmässigt reproducera och
försälja de officiella kartorna. På grund
av denna utveckling har anstaltens avtalsenliga
ensamrätt till reproduktion,
tryckning och försäljning av vissa kartor,
bl. a. avseende den topografiska kartan
och den ekonomiska kartan, inte
kunnat upprätthållas.

Med anledning av den ökade omfattning,
i vilken andra än generalstabens
litografiska anstalt numera bedriver reproduktion
och försäljning av dessa kartor,
har anstalten förklarat sig ämna begagna
sin rätt till nya förhandlingar med

kartverket om ändrade rovaltysatser
m. m., därest anstalten icke före den 1
januari 1957 garanteras ensamrätt till reproduktion,
tryckning och försäljning av
de kartor, som innefattas i det mellan
kartverket och anstalten ingångna avtalet.
Enligt propositionen skulle, om
denna utveckling tillätes fortgå, statsverkets
möjligheter att uppnå fördelaktiga
villkor vid förhandlingar med anstalten
väsentligt försämras, vilket kan
medföra avsevärt ekonomiskt avbräck
för statsverket. Det är, herr talman, mot
bakgrunden av dessa förhållanden som
justitieministerns förslag till en provisorisk
lagstiftning om skydd för vissa kartor
får ses.

Utskottets majoritet anser emellertid,
att tillräckligt starka skäl inte anförts
för behovet av en provisorisk lagstiftning
på detta begränsade område av upphovsmannarätten.
Utskottet åberopar
härvid främst auktorsrättskommitténs
uttalande i dess remissvar — återgivet
på s. 11 i propositionen — vari kommittén
på anförda skäl avstyrker fotogrammetriutredningens
förslag om en provisorisk
lösning av spörsmålet.

Vidare synes utskottsmajoriteten anse,
att den ekonomiska förlust, som kan
komma att åsamkas statsverket genom
att reproduktion och försäljning av vissa
kartor bedrives av andra än generalstabens
litografiska anstalt, inte är av den
storleksordning att den motiverar en
provisorisk lag under den korta tid av
ett eller annat år som det kan dröja, innan
auktorrättskommitténs förslag till
ny upphovsmannarättslig lagstiftning
kan bli genomförd.

Även vi reservanter erkänner att det
kan finnas anledning till tveksamhet om
det under föreliggande förhållanden
finns tillräckligt starka skäl att ur sitt
sammanhang utbryta frågan om författarrättsligt
skydd för dessa kartor genom
en provisorisk lagstiftning, särskilt
sedan auktorrättskommittén nu avlämnat
sitt betänkande. Det finns emellertid,
herr talman, skäl som talar för
en provisorisk lagstiftning. Vad först
beträffar den tidrymd som kan komma
att åtgå innan den nya upphovsmanna -

Onsdagen den 5 december 1956

Nr 32

Lagförslag om skydd för vissa kartor m. m.

rättsliga lagstiftningen i sin helhet är
genomförd vill jag nämna att justitieministern
i propositionen framhåller
att det kommer att krävas ytterligare
avsevärd tid härför. Man bör väl heller
inte förbise att statsverket för framställning
av det kartmaterial varom här
är fråga får vidkännas betydande kostnader.
Det kan väl därför inte anses
orimligt att de av kartverket upprättade
officiella kartorna erhåller samma
skydd i auktorrättsligt hänseende som
av enskilda utgivna kartor. Egentligen
innebär väl för övrigt den föreslagna
provisoriska lagstiftningen ingenting annat
än ett återställande av vad som gällt
innan reproduktionstekniken uppnått
den utveckling som den nu har.

Av remissvaren på fotogrammetriutredningens
förslag framgår att de flesta
remissinstanserna tillstyrkt eller lämnat
utan erinran förslaget om en provisorisk
lagstiftning till skydd för de officiella
kartorna. En del instanser understryker
att skyndsamhet här är av
nöden. Auktorsrättskommittén har emellertid,
som jag nyss nämnde, avstyrkt
förslaget. Ett par remissinstanser har
utan att direkt avstyrka uttalat sig i avstyrkande
riktning. Några instanser,
däribland Sveriges riksidrottsförbund,
framhåller vikten av att garantier skapas
för att särtryck av kartblad för olika
ändamål kan erhållas till skälig kostnad.
Riksidrottsförbundet påpekar att
det behövs ett stort antal kartblad vid
orienteringstävlingar, som ofta har ett
mycket stort deltagarantal, och understryker
särskilt vikten av att särtryck
av kartor kan erhållas snabbt och till
låg kostnad. Detta framhålles också i
de motioner som avlämnats med anledning
av propositionen.

Jag kanske också bör nämna att lagrådet
lämnat det framlagda förslaget
utan erinran.

Som departementschefen framhåller
avgöres icke genom den i propositionen
föreslagna ordningen under vilka former
statsverket bör utnyttja ensamrätten.
Detta kan liksom hittills ske genom
att rätten mot vederlag överlåtes på enskilt
företag, men även andra former

kan tänkas. Frågan härom, säger departementschefen,
får prövas med utgångspunkt
från vad som ur statsverkets synpunkt
är den lämpligaste lösningen, varvid
både ekonomiska och andra synpunkter
måste tagas i beaktande. Departementschefen
framhåller vidare att härvid
bör beaktas allmänhetens intresse
av att goda kartreproduktioner tillhandahålles
till rimliga priser.

Under förhandenvarande förhållanden
har vi reservanter i motsats till utskottsmajoriteten
inte velat motsätta oss
att en provisorisk lagstiftning nu genomföres
med den utformning som i
propositionen angivits. Vi anser att övervägande
skäl talar härför, men vi har,
herr talman, i vår reservation understrukit
vikten av att då det gäller att
välja formerna för ensamrättens utnyttjande
allmänhetens intresse av att snabbt
och billigt kunna erhålla kartreproduktioner
icke skjutes i bakgrunden. Vi räknar
med att det inte kan vara i överensstämmelse
med vare sig Kungl. Maj :ts
eller vederbörande ämbetsverks intentioner
att försvåra eller fördyra åtkomsten
av erforderligt kartmaterial för
de intressen det här gäller. Vi förutsätter
därför i vår reservation att Kungl.
Maj :t vid sitt ställningstagande beträffande
författarrättens utnyttjande ägnar
dessa frågor stor uppmärksamhet och
vidtar de åtgärder som erfordras för
tillgodoseende av kartkonsumenternas
berättigade intressen.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen av herr
Lindgren och mig, vilket innebär ett
bifall till den kungl. propositionen.

Häri instämde herrar Birke (h), Ahlkvist
(s), Gustaf Karlsson (s), Birger Andersson
(s), Branting (s) och Sjödahl
(s).

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Herr Lodenius var inne
på sambandet mellan statens upphovsmannarätt
och tryckfrihetsförordningens
bestämmelser. Jag vill understryka

Nr 32

Onsdagen den 5 december 1956

Lagförslag om skydd för vissa kartor m.
detta samband. Den enskilde svenskens
rätt att offentliggöra allmänna handlingar
är grundlagsskyddad i tryckfrihetsförordningen,
endast med den inskränkningen
att skyldighet finns att
iaktta vad förordningen i övrigt stadgar
till skydd för enskild rätt. Då man nu
föreslår att de officiella kartorna skall
få skydd enligt auktorsrättslagen, innebär
detta, att man samtidigt utvidgar
begreppet enskild rätt enligt tryckfrihetsförordningen
till att omfatta också
statens auktorsrätt. Frågan är väl om
man på detta sätt kan frångå tryckfrihetsförordningens
bestämmelser och i
en lag av civillags karaktär, vilket ju
auktorsrättslagen är, göra en inskränkning
av den grundlagsenliga tryckfriheten.
Man kan i varje fall ifrågasätta om
inte en ändring i detta avseende borde
ske i samma form som skulle erfordrats
för en grundlagsändring. Givetvis är
varken jag eller utskottsmajoriteten i
dagens läge beredda att ta ställning till
det problem som jag nu antydde, och
det förbigås också i propositionen. Man
skjuter på det principiella ståndpunktstagandet
till dess auktorsrättskommitténs
betänkande skall upp i sin helhet.

Det speciella problem som nu är uppe,
nämligen frågan om det statliga karttrycket,
förefaller ännu inte att ha fått
någon lycklig lösning. Såsom herr Lodenius
redogjorde för finns det sedan
lång tid tillbaka ett avtal mellan rikets
allmänna kartverk och generalstabens
litografiska anstalt, som är ett helt privat
företag och ägs av Esseltekoncernen,
att anstalten skall ensam ha publiceringsrätten
till de statliga kartorna. För
detta har rikets allmänna kartverk tillförts
en royalty, som de senare åren
legat mellan 450 000 och 500 000 kronor
om året. Numera har repoduktionstekniken
utvecklats, så att det har blivit
möjligt att framställa särtryck av kartor
utan att ha tillgång till kartoriginalen.
Det visade sig, att generalstabens
litografiska anstalt hade långa leveranstider
och att dess särtryck var dyrbara.
På grund därav vände sig kartkonsumenterna
till andra enskilda tryckerier
och beställde där de kartor och särtryck

som de behövde. Det blev betydligt billigare
än om motsvarande tryck skulle
ha erhållits från generalstabens litografiska
anstalt. Nu har anstalten börjat
känna sina rättigheter att publicera kartorna
hotade, och man har misstänkt att
de andra enskilda företagen i större utsträckning
än tidigare skall börja tillverka
kartor. Därför har anstalten begärt
ensamrätt av staten när det gäller
karttillverkningen, alltså även rätt att
tillverka de särtryck som nu framställs
hos andra tryckerier i landet. För den
händelse rikets allmänna kartverk inte
går med på detta, har man hotat att säga
upp royaltyavtalet med staten. Som
följd därav skulle staten enligt vad som
sägs i propositionen antagligen komma
att få väsentligt lägre inkomster av kartorna.

Det är verkligen förvånansvärt att se
hur staten här har låtit skrämma sig av
ett enskilt företag. Det har lagts fram en
proposition som, ytterst i varje fall, syftar
till att ge det enskilda företaget en
monopolställning i branschen, alltså ensam
rätt att tillverka officiellt karttryck.
Utskottsmajoriteten har för sin del ansett,
att de farhågor som herr Lodenius
nyss gav uttryck åt, nämligen att staten
skulle få minskat utbyte av karttrycket
efter det att generalstabens litografiska
anstalt sagt upp avtalet, är betydligt
överdrivna. Det finns ju andra möjligheter
för staten att anordna det statliga
karttrycket, om de villkor som anstalten
skulle uppställa skulle visa sig alltför
ofördelaktiga för staten.

Vi har i utskottet tagit del av direktiven
till 1946 års tryckeriutredning. Där
nämnes olika möjligheter att ordna det
statliga karttrycket. Bland annat ifrågasättes,
om inte staten själv i en eller
annan form kunde ombesörja trycket
och på det sättet få större inkomster och
bättre utbyte av kartmaterialet än tidigare.
Hur det statliga karttrycket bäst
skall ordnas skall jag inte gå närmare
in på. Men liksom utskottsmajoriteten
anser jag det olämpligt att i nuvarande
situation, när det är oklart hur karttrycket
skall ordnas för framtiden, ge
ett företag monopolrätt. Även om staten

Onsdagen den 5 december 1956

Nr 32

Lagförslag om skydd för vissa kartor m. m.

skulle få det bästa ekonomiska utbytet
av en monopolrätt, anser jag att det
knappast är förenligt med de principer
som gäller för näringslivet i övrigt, att
staten ger sig in på en sådan linje.

Jag vill återigen anknyta till det principiella,
mycket viktiga samband som
denna fråga har med statens rätt att
förfoga över kartorna. Såsom herr Lodenius
sade har ju statens auktorsrätt
till offentliga handlingar upptagits av
auktorsrättskommittén. Kommitténs förslag
kommer, såvitt jag förstår, efter vederbörlig
remissbehandling att föreläggas
riksdagen, och då får vi ta ställning
till frågan om statens auktorrätt till offentliga
handlingar över huvud taget. I
den proposition vi nu har till behandling
föreslås att frågan om författarrätten
till kartorna skall brytas ut ur det
stora komplexet och att man skall göra
en provisorisk lagstiftning av ekonomiska
skäl — det är uteslutande ekonomiska
skäl som förebärs i propositionen. Jag
anser att det vore en mycket olycklig
lösning att nu bryta ut detta delproblem.
Såsom herr Lodenius sade har förslaget
avstyrkts av auktorsrättskommittén, som
anför åtskilliga principiella betänkligheter
emot en sådan utbrytning. Bland
annat sägs, att det vore mycket olyckligt,
om staten här av privatekonomiskt
intresse skulle besluta en lagstiftning på
ett område, där man tidigare har nekat
att utfärda provisoriska förordningar eller
lagar för att tillgodose andra intressen,
som enligt auktorsrättskommitténs
uppfattning har varit lika behjärtansvärda.
Då jag dessutom tror att farhågorna
för att staten skulle lida något ekonomiskt
avbräck, om nuvarande förhållanden
fick bestå, är betydligt överdrivna,
kan jag inte förstå, att det i dagens läge
finns någon anledning att tillgripa en
sådan här lagstiftning.

För kartkonsumenternas del •— jag
tänker främst på dem som använder de
omtalade särtrycken, i huvudsak skolbarn
och idrottsmän —• skulle regeringens
förslag innebära att de finge betala
mera för sina särtryck än vad de gör för
närvarande. Prisskillnaden mellan särtryck
från generalstabens litografiska

anstalt och de övriga är enligt vad vi i
utskottet upplysts om mer än femtio procent.

Visserligen har departementschefen
och även reservanterna framhållit, att
man bör se till allmänhetens intresse att
få bra och billiga särtryck, och herr Lodenius
sade, att man borde skapa garantier
för att dessa särtryck kommer
fram snabbt och till hyggliga priser.
Men hur detta skall ske har man inte
antytt eller på något sätt gjort klart för
sig. Vi i utskottet har utgått ifrån att om
staten skall på ett eller annat sätt bevara
den rätt för kartkonsumenterna, som
de nu har, nämligen att anlita de företag
i branschen som tillhandahåller de
önskade särtrycken på förmånligaste
villkor, måste det betyda att generalstabens
litografiska anstalt inte kan få
en större rätt än den för närvarande har
att tillverka kartor, och det är den rätten
man är så missnöjd med.

Det är inte fråga om annat än att staten
skall ha ersättning för de kostnader
som rikets allmänna kartverk nedlägger
på upprättandet av de officiella kartorna,
men det är ju i alla fall ett långt steg
därifrån och till att staten eller generalstabens
litografiska anstalt eller eventuellt
båda skall skaffa sig en extra inkomst
genom att lägga avgift på sådana
särtryck och reproduktioner, som nu utnyttjas
av skolbarn och idrottsorganisationer.
Den statliga publikationsrätten
bör enligt utskottets åsikt i varje fall
icke få utnyttjas på det sättet, att sådana
särtryck och reproduktioner fördyras.

Vi kan inte anse att det i detta ärende
har förebragts tillräckligt bärande skäl
för att man nu skall föregripa behandlingen
av principfrågan om statens upphovsmannarätt,
och utskottet har därför
avstyrkt ifrågavarande proposition.

Jag skall, herr talman, be att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar
Eriksson (s), Osvald (fp), Magnusson
(h), Nyström (s) och Ollén (fp), fru
Hamrin-Thorell (fp) samt herrar Sanne
(fp) och Hansson (fp).

Nr 32

Onsdagen den 5 december 1956

Lagförslag om skydd för vissa kartor m. m.

Herr statsrådet ZETTERBERG:

Herr talman! Utskottet har i detta
ärende uttalat att det inte bör komma i
fråga att genomföra en sådan provisorisk
lagstiftning som den föreslagna, om inte
starka skäl kan åberopas härför. I det
uttalandet kan jag instämma. Men jag vill
genast tillägga, att det enligt min mening
— och den meningen delas av flertalet
av de hörda remissinstanserna —
föreligger tillräckligt starka skäl för den
föreslagna lagstiftningen.

Utskottets avstyrkande grundar sig i
första hand på invändningar av principiell
natur. Främst åberopar man auktorrättskommitténs
remissyttrande. Utskottet
framhåller, som nyss fru Gärde
Widemar återgav, att kommittén har omtalat
att den under sitt arbete i andra
fall, där kommittén föreslår nya eller
utvidgade bestämmelser till skydd mot
obehörigt tillägnande av alster av andligt
arbete, funnit sig inte böra biträda
framställningar om provisorisk lagstiftning.
Enligt vad jag har inhämtat torde
kommittén med detta uttalande främst
åsyfta framställningar från musikernas
och skådespelarnas sammanslutningar
och från grammofonbolagen om skydd
för konstnärliga prestationer och grammofoninspelningar.
Dessa fall är emellertid
inte jämförbara med dem som här
föreligger. I de fall som jag nu nämnde
är det fråga om helt nya rättsområden,
som ännu inte blivit föremål för någon
som helst laglig reglering och där det
råder avsevärda meningsskiljaktigheter
om formen för skyddet och hur långt
detta skall sträcka sig. Frågan har dessutom
invecklade internationella aspekter,
och en separat lagstiftning i ämnet
skulle bli mycket vidlyftig. Att kommittén
inte här velat förorda en provisorisk
lagstiftning är alltså helt naturligt.

Beträffande de officiella kartorna ligger
det till på ett helt annat sätt. Där
är det först och främst fråga om alster,
kartor, som sedan mycket länge tillbaka
har varit skyddade; kartor omnämns såsom
skyddsobjekt redan i Bernkonventionens
ursprungliga lydelse år 1886.
Denna internationella konvention, som
för övrigt antingen själv eller i form av

likartade konventioner är gällande i
praktiskt taget hela den västerländska
kulturkretsen, bygger på den över större
delen av världen upprätthållna principen,
att det skall finnas ett rättsligt
skydd för alla slags alster av andligt skapande
arbete, vare sig detta ger upphov
till alster av det ena eller andra slaget,
t. ex. skönlitteratur, vetenskapliga arbeten,
konstverk eller något annat. Det
finns ingen anledning att därifrån undantaga
kartor, och som jag nämnde har
kartor också sedan snart hundra år tillbaka
varit i den internationella konventionen
uttryckligt omnämnda som
skyddsföremål. I svensk rätt är också
kartor sedan länge tillbaka skyddade,
ända sedan vår nuvarande författarrättslagstiftning
år 1919. Om en enskild fackman
eller privat firma tillverkar en karta,
så åtnjuter vederbörande lagens
skydd, men om statens allmänna kartverk
med störa kostnader åstadkommer
ett kartverk, så är det nu oskyddat. Det
gäller här alltså inte alls, som fru Gärde
Widemar visst ville göra gällande, att
försöka sätta staten i något särskilt bra
läge, utan frågan är bara, om det finns
anledning att diskriminera statens kartor
i förhållande till andra.

Varför är då de kartor, som staten
tillverkar, oskyddade? Det är ju besynnerligt,
eftersom skyddet bygger på
en så allmänt upprätthållen princip
som den, att alster av andligt arbete
skall åtnjuta rättsskydd. Jo, det beror
på en regel i tryckfrihetsförordningen
som säger, att allmänna handlingar skall
vara oskyddade. Exempelvis ett betänkande
som ges ut av en statlig kommitté
eller vårt riksdagstryck är ju alster av
andligt arbete, men de åtnjuter inte
skydd — det är allmänna handlingar.
På samma sätt förhåller det sig med
handlingar som ges in till ämbetsverk
eller kommer ut därifrån. Varför är då
allmänna handlingar oskyddade? Jo, det
är ju därför, att man genom den viktiga
principen i tryckfrihetsförordningen
skall möjliggöra en allmän upplysning
om samhällsförhållanden och en
fri kritik. Därför har man den viktiga
regeln i tryckfrihetsförordningen, att

Onsdagen den 5 december 1950

Nr 32

Lagförslag om skydd för vissa kartor m. m.

allmänna handlingar skall vara offentliga
och fria. Detta har nu kommit att
formellt få tillämpning på kartor. Man
har resonerat som så i de juridiska instanser
som grubblat över detta — och
det är förmodligen riktigt — att med uttrycket
»allmänna handlingar» förstås
också kartor. På grund härav blir det
så, att när ett ämbetsverk släpper ut
en karta, så är den oskyddad till följd
av stadgandet om allmänna handlingars
offentlighet, som ju avser någonting helt
annat och som inte alls kan läggas till
grund för en motsvarande frihet att
återge kartor.

Det är inte heller riktigt, att — som
fru Gärde Widemar sade — det skulle
behövas en ändring i tryckfrihetsförordningen
för att skapa skydd för kartorna.
Det är visserligen sant, att tryckfrihetsförordningen
innehåller denna
regel om allmänna handlingars offentlighet,
men tryckfrihetsförordningen ingriper
inte i gällande privaträttsliga
regler och grundsatser. Det skulle kanske
i och för sig vara klart, men för säkerhets
skull har detta också kommit
till uttryck i tryckfrihetsförordningen.
I 1 kap. 8 § ges en hänvisning till att
vad i lag är stadgat skall gälla om »den
uteslutande rätt att genom tryck mångfaldiga
litterära och musikaliska verk
eller verk av bildande konst, som tillkommer
upphovsmannen till sådant
verk». Det är alltså en direkt hänvisning
till den auktorsrättsliga lagstiftning som
det här gäller. Tryckfrihetsförordningen
säger alltså, att vad som gäller i denna
del i vanlig författarrättslagstiftning
skall vara gällande trots tryckfrihetsförordningens
allmänna princip.

Utskottet har emellertid lagt vikt vid,
att denna fråga bör tagas upp i det stora
sammanhang som man väntar sig när
det kommer att bli en reform av upphovsmannarätten.
Detta är ju ett skäl
som man kan förstå; det ligger mycket
i den saken. Det kan emellertid anföras
två skiil häremot. Det ena är att det
— som herr Lodenius påpekade — kommer
att ta avsevärd tid ännu, innan en
så stor reform kan bli genomförd. Det
har visserligen nyligen lagts fram ett

5 Första kammarens protokoll 1056. Nr 32

betänkande, men det omfattar en så stor
materia och innehåller så många intrikata
spörsmål, att det nog kommer att
dröja länge, innan den lagstiftningen
kan bli färdig.

Det andra skälet för att man nu skulle
kunna göra någonting provisoriskt på
denna punkt är, att de officiella kartorna
utgör en så säregen grupp, att man
väl kan taga ställning till frågan om
skydd för dem utan att behöva anlägga
sådana allmänna och principiella
synpunkter, som kan komma in i bilden
när det gäller andra delproblem inom
upphovsmannarätten. Som jag förut
antytt är det ju egentligen bara av formella
skäl, som dessa officiella kartor
har kommit att falla utanför skyddet.
Det är på sätt och vis en felaktighet, att
man använt begreppet »allmänna handlingar»
på sådant sätt att man fått det
att omfatta mer än vad som enligt sakens
natur borde höra dit. Frågan kan
väl alltså ur principiella synpunkter behandlas
för sig, och jag vill i det sammanhanget
understryka, att lagrådet,
som ju har att särskilt beakta sådana
rättsprincipiella frågor som jag nu berör,
inte haft något att invända mot detta
lagförslag.

De av utskottet anförda principiella
betänkligheterna väger därför enligt
min mening inte så tungt. Frågan bör bedömas
mera från lämplighetssynpunkter
och med hänsyn till de legitima behov
av rättsligt skydd, som kräves för att inte
resultatet av statsverkets med stora
omkostnader bedrivna verksamhet skall
helt okontrollerat kunna ekonomiskt utnyttjas
av andra företag.

I denna del har i propositionen hänvisats
till att fråga är både om statsverkets
royaltyinkomster och om dess intresse
att hålla nere kostnaderna för
tryckningen av den ekonomiska kartan.
I den förra delen anför utskottet, att man
hittills inte kunnat notera någon mera
avsevärd försämring i inkomsterna. Men
jag vill erinra om att den obehöriga reproduktion,
som förslaget riktar sig mot,
ännu endast har pågått en kortare tid.
Ännu för några år sedan hade nämligen
statsverket en faktisk ensamrätt till de

Nr 32

Onsdagen den 5 december 1956

Lagförslag om skydd för vissa kartor m. m.

officiella kartorna. Det berodde på tekniska
skäl. Det var nämligen då så, att
goda reproduktioner kunde framställas
endast om man hade tillgång till kartoriginalen.
Nu har emellertid tekniken gått
framåt, och det är möjligt att framställa
kartkopior utan tillgång till dessa original.
Det räcker om man har tillgång till
vanliga kopior, som var och en kan köpa
i handeln. Reproduktionerna blir visserligen
då av sämre kvalitet, men de är
fullt användbara för åtskilliga ändamål.

Om lagförslaget inte genomföres, så
har man all anledning att räkna med att
denna form av reproduktion — vid vilken
statsverket inte får någon som helst
ersättning för sitt dyrbara arbete med
kartframställningen — kommer att få avsevärt
ökad omfattning. Helt allmänt är
det vidare klart, att statsverket vid förhandlingar
om royalty o. d. måste komma
i ett sämre läge, om det inte kan garantera
motparten en juridiskt giltig
rättighet till kartorna. Detta förhållande
behöver knappast bestyrkas med siffror.
Jag vill också betona, att det här inte
bara gäller royaltyn utan också och
främst statsverkets intresse att på tillfredsställande
villkor få de olika kartorna
och särskilt den ekonomiska kartan
tryckta. Utskottet går i viss mån förbi
den sidan av saken.

Med all rätt har utskottet understrukit,
att om statsverket får författarrätt till
kartorna, så måste man beakta allmänhetens
intresse av att snabbt och utan
onödigt stor kostnad kunna få kartreproduktioner
för, såsom fru Gärde Widemar
var inne på, idrottsfolk, ungdomssammanslutningar
o. s. v. Det har gjorts
vissa förberedande undersökningar om
den saken. Enligt vad de ger vid handen
kan vissa praktiska frågor där vinna
en god lösning utan större svårigheter.
Dessa frågor bör därför inte utgöra
hinder för det föreslagna skyddet.

Sammanfattningsvis vill jag framhålla,
att frågan här gäller om en gren av
statens affärsverksamhet skall få samma
skydd som motsvarande enskilda företag
har, eller om man skall låta staten
ha en särställning, som å ena sidan inte
är principiellt motiverad och som å and -

ra sidan kommer att leda till ett alltmera
betydande ekonomiskt avbräck för
statsverket genom att resultatet av det
skapande arbete, som med stora kostnader
utföres inom kartverket, skall kunna
utan gottgörelse utnyttjas av andra.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet gav oss vissa
informationer om vad auktorsrättskommittén
menat och tänkt, när den avstyrkt
denna provisoriska lagstiftning.
Detta har tyvärr varit omöjligt för oss i
utskottet att bedöma, då vi inte haft tillgång
till annat än kommitténs utlåtande.
Vi har inte kunnat ta hänsyn till om
kommittén haft musiker eller andra
grupper i tankarna, då den avstyrkt denna
provisoriska lagstiftning. Vad auktorsrättskommittén
säger är att skyddsbehovet
i förevarande hänseende enligt
kommitténs mening inte är större än i
berörda fall. Kommittén har alltså jämfört
skyddsbehovet i det nu aktuella fallet
med de övriga krav som framställts
om att få till stånd en provisorisk lagstiftning.

Det var intressant att få en redogörelse
för författarrätten i fråga om kartor, både
internationellt sett genom Barnkonventionen
och här hemma. .lag har dock
inte ifrågasatt att kartor, som faller under
auktorrättslagstiftningen, på något
sätt skall berövas sitt skydd. Jag har
över huvud taget inte föreslagit någon
ändring i gällande skydd för kartor.
Men här är inte fråga om sådana kartor
utan kartor som är att anse som offentliga
handlingar. Jag förstår inte hur man
kan tala om en diskriminering för staten.
I tryckfrihetsförordningen står ju
att enskild medborgare skall ha rätt att
reproducera allmänna handlingar. Den
rätten finns fastslagen förutom i tryckfrihetsförordningen
i en annan grundlag,
nämligen i regeringsformen § 86.
Där stadgas att alla allmänna handlingar
»må ovillkorligen genom trycket kunna
utgivas, där ej i tryckfrihetsförordningen
annorlunda stadgas». I tryckfrihetsförordningen
g 1 säges, att varje

Onsdagen den 5 december 1956

Nr 32

Lagförslag om skydd för vissa kartor m. m.

svensk medborgare äger rätt att offentiiggöra
allmänna handlingar.

Justitieministern gjorde gällande, att
det var bara formellt som kartor kunde
hänföras till allmänna handlingar. Jag
har inte någon överblick över i vad mån
man vid tillkomsten av förevarande bestämmelser
i grundlagen avsåg att däri
inbegripa även kartor. Men det fanns väl
kartor också på den tiden. Man borde i
varje fall ha tagit med i beräkningen att
de kunde inrymmas i begreppet allmänna
handlingar. Jag vågar inte för min del
påstå att det blott är på grund av ett formellt
misstag, som kartor kom att inbegripas
under begreppet allmänna handlingar.

Sedan vill jag rätta justitieministern
då han påstod att jag sagt att det skulle
behövas en ändring i tryckfrihetsförordningen.
Jag ifrågasatte, och lämnade sålunda
frågan öppen, om man inte borde
ändra den nu ifrågavarande bestämmelsen
i samma ordning som gäller för ändringar
i tryckfrihetsförordningen och
grundlagarna i övrigt.

Justitieministern kom även in på vad
som säges i 8 § tryckfrihetsförordningen.
Jag vill då erinra om att vad som
där stadgas uteslutande syftar till att
skydda enskild rätt, d. v. s. i detta fall
enskild författarrätt. Den bestämmelsen
gäller, såsom de sakkunniga också uttalar
i propositionen, icke offentliga handlingar.

Det var tråkigt att böra att det förmodligen
kommer att dröja en avsevärd
tid innan vi får auktorsrättskommitténs
förslag på riksdagens bord. Så vitt jag
är rätt underättad utgår remisstiden i
vår. Det brukar inte ta alltför lång tid
efter remisstidens utgång innan vi får
ett lagförslag till riksdagen. Vi borde väl
därför kunna få detta förslag till riksdagen
inom ett eller två år. Det skulle i
så fall inte vara någon så avsevärd tid,
då det ju bär gäller ett stort ingrepp i
de enskilda medborgarnas rätt.

Det är glädjande att böra att staten
vill tillse att man bevarar möjligheten
att få billiga särtryck. Såsom jag nämnde
redan i mitt första anförande, förstår
jag dock inte, hur detta skall bli

möjligt. Om man vill bevara möjligheten
för kartkonsumenterna att köpa särtryck
till billiga priser från de tryckerier,
som hittills tillhandahållit dylika
särtryck till priser som generalstabens
litografiska anstalt förklarat vara så låga,
att den för sin del inte kan framställa
kartorna till det priset, förstår jag
inte hur man samtidigt skall kunna till
anstalten överlåta en ensamrätt att framställa
kartorna.

För övrigt tror jag inte att staten kommer
att sakna möjligheter att ekonomiskt
utnyttja sitt kartmaterial. Staten
kan här inte jämföras med en enskild
förtagare, ty staten är den ende företagare
som skaffar fram grundmaterialet
till de officiella kartorna. Det lär knappast
finnas någon enskild företagare,
som skulle vara intresserad av att framställa
detta grundmaterial.

Vi får heller inte förbise den statliga
verksamhet som bedrivs på detta område.
Om det skulle visa sig att generalstabens
litografiska anstalt inte vill erlägga
någon royalty till statsverket för
den rätt, som denna anstalt kan komma
att få, får väl staten undersöka vilka möjligheter
den har att genom statens reproduktionsanstalt
eller på annat sätt
själv tillverka kartorna och få ekonomiskt
utbyte av det arbete som nedlagts
på kartmaterialet.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:

Herr talman! När jag nu tar till orda
i denna fråga sker det inte för att fullfölja
den juridiska diskussionen, utan
jag vill endast, eftersom jag i regeringen
har hand om de angelägenheter som gäller
kartverket, beröra ett par av de uttalanden
på det rent praktiska planet
som bär bär gjorts av fru Garde Widemar.

Jag vill då först säga att jag ingalunda
tror att de uppgifter om de förluster
som kan komma att uppstå för statsverket,
vilka lämnats från kartverkets sida,
är överdrivna. Det rör sig här faktiskt
om mycket stora belopp. Det gäller dels
den royalty på kartorna, om vilken överenskommelse
träffats ocli som kan upp -

Nr 32

Onsdagen den 5 december 1956

Lagförslag om skydd för vissa kartor m. m.

gå till hundratusentals kronor, dels statsverkets
andel i tryckningskostnaderna
för kartorna. Statsverket svarar för närvarande
för en viss del av tryckningskostnaderna.
Problemet är också om det
över huvud taget är möjligt att finna
något annat förlag med tillräckliga resurser,
som är berett att förlägga kartorna
och åtaga sig att utföra det omfattande
karttryck som det kan bli fråga
om. Om det inte i landet finns något
annat sådant företag —■ och ingen är väl
beredd att påstå att ett sådant företag
existerar — måste vi räkna med att vi
kan komma i det läget att staten kan bli
nödsakad att sätta upp ett eget företag
för att klara denna verksamhet. Det är
väl inte i avsikt att åstadkomma en sådan
utveckling som fru Gärde Widemar
här tagit till orda.

När det gäller detaljerna i övrigt vill
jag bland annat framhålla, att det väl
inte torde vara omöjligt att tänka sig att
man på ett eller annat sätt skall komma
fram till en förhandlingsuppgörelse, om
denna proposition nu antages av riksdagen,
som gör det möjligt att tillhandahålla
dessa billigare karttryck som organisationerna
är intresserade av. Det
finns kanske möjligheter att också
G. L. A. kan framställa billigare kartor
med mindre anspråk på exakthet och
tryck, om man nu vill välja den vägen.
Jag är också övertygad om att det är
möjligt om man så önskar att förhandlingsvägen
komma fram till ett resultat,
där dessa billigare särtryck kan tillhandahållas.
Skulle riksdagen så önska, så
tror jag att den saken kan ordnas.

Jag tror också att det är i kartkonsumenternas
intresse inte bara att det
finns billiga kartor av lägre klass, utan
också att få tillgång till de förstklassiga
kartor, som kartverket framställer och
som reproduceras och förlägges av G. L. A.
Om nu denna kartframställning skulle
göras fri och royaltyinkomsterna skulle
minskas, medan andra utgifter för kartframställningen
ökas, så är det väl ganska
naturligt att antaga, att detta kan leda
till långsammare takt i framställningen
av nya förstklassiga kartor. Det är
inte säkert att statsmakterna vid den

omfattande och mycket hårda prövningen
av olika anslags prioritet är beredda
att omedelbart täcka ett stort inkomstbortfall
och stora utgiftsökningar på detta
område, och jag tror därför, att ett
bifall till utskottets hemställan kan komma
att gå direkt emot kartkonsumenternas
intressen. Jag har fattat denna debatt
så, att ingen som har deltagit i debatten
och kanske inte heller någon annan
av dem som står på utskottets sida
skulle önska en sådan utveckling.

Jag skall inte förlänga debatten, jag
vill sluta med att säga att jag tror att
kammaren skulle göra klokt i att följa
reservanternas förslag, lika mycket från
praktiska, ekonomiska utgångspunkter
som från de juridiska utgångspunkter,
för vilka justitieministern här nyss bär
redogjort.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Jag måste naturligtvis känna mig mycket
hedrad av att ha fått både vice talmannen
och två statsråd emot mig i denna
debatt. Jag vill sluta med att säga, att
det är beklagligt att statsrådet Nilson anser
det så omöjligt att få en förhandlingsuppgörelse
till stånd med Generalstabens
litografiska anstalt, om inte propositionen
skulle bifallas. Vi har i utskottet
behandlat denna fråga mycket utförligt,
vi har hört sakkunniga och vi
har fått informationer från skilda håll.
Utskottsmajoriteten har bedömt situationen
så, att det inte skulle bli fråga
om något i varje fall väsentligt minskat
ekonomiskt utbyte för statsverket, om
de nuvarande förhållandena finge fortsätta
utan den föreslagna provisoriska
lagstiftningen. De omtalade särtrycken
har inte spelat en större roll än att
det rört sig om högst 10 000 kronors
skillnad i royalty per år, och detta har
mer än väl uppvägts av den ökning av
royaltybeloppen som tillkommit statsverket
på grund av de andra officiella
kartorna. Vi kan därför inte tro att det
helt plötsligt skulle bli stopp för statens
möjligheter att få ersättning för sina
kartkostnader.

Onsdagen den 5 december 195C

Nr 32

Lagförslag om skydd för vissa kartor m. m.

Statsrådet frågar, om jag kan tänka
mig möjligheten att staten skall behöva
rusta upp ett eget karttryekeri. Jag vill
inte taga ställning till frågan hur det
statliga karttrycket skall vara anordnat,
och det sade jag redan i utskottet. Jag
är dock säker på att staten, som i övrigt
är så mäktig då det gäller det privata
näringslivet, inte skulle behöva låta sig
så helt dirigeras och ledas av en enda
enskild företagare, att staten skulle avstå
från alla förmåner och alla möjligheter
att få tillbaka kostnader som den nedlagt
på kartorna. Jag tror inte, att herr
statsrådet får någon i kammaren att tro
på den saken.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:

Herr talman! Om jag skulle ha uttryckt
mig så illa att fru Gärde Widemar
kunde få den uppfattningen, att staten
saknar alla möjligheter att få in något
av sina utgifter genom att ordna
denna fråga på annat sätt än propositionen
föreslagit, så beklagar jag detta.
Det var ens inte min avsikt att säga något
sådant. Jag hoppas bara att det är
mycket få av kammarens ledamöter som
har fattat, vad jag sade, på det sättet.

Jag vill också framhålla att jag inte
har sagt att staten saknar alla möjligheter
att förhandla, om propositionen inte
skulle bifallas. Men när det gäller statens
möjligheter att förhandla litar jag
mera på de uppgifter, som kartverkets
representanter, vilka är vana att förhandla
på detta område, under ämbetsansvar
liar lämnat, än på den bedömning
som fru Gärde Widemar har gjort
på grundval av vad jag tror vara ett relativt
litet material.

Herr LINDGREN (s):

Herr talman! Vad som har legat till
grund för mitt ställningstagande vid behandlingen
av denna fråga i utskottet
är till stor del det som departementschefen
har yttrat angående den praktiska
tillämpningen av denna lag. Han säger
därom följande:

»I anledning av vissa erinringar i remissyttrandena
vill jag betona att genom
den ordning som nu diskuteras icke avgöres
under vilka former statsverket bör
utnyttja ensamrätten. Detta kan, liksom
hittills, ske genom att rätten mot vederlag
överlåtes på enskilt företag, men
även andra former kan tänkas. Frågan
härom får prövas med utgångspunkt från
vad som ur statsverkets synpunkt är den
lämpligaste lösningen, varvid både ekonomiska
och andra synpunkter måste
tagas i beaktande. Självfallet bör härvid
beaktas allmänhetens intresse av att goda
kartreproduktioner tillhandahålles till
rimliga priser.

I några av yttrandena har antytts att
ensamrätten, om den överlåtes på ett enskilt
företag, kunde medföra att kartornas
utnyttjande i det allmännas tjänst
försvårades. Jag vill härtill erinra att en
överlåtelse av rätten icke behöver omfatta
denna i dess helhet utan kan förenas
med förbehåll i olika riktningar. Att
exempelvis den ekonomiska kartan obehindrat
måste kunna utnyttjas inom
lantmäteriväsendet är självklart; likaså
bör lantmäterikontoren i länen äga försälja
kopior av svarttrycket av den ekonomiska
kartan då fastighetsindelningen
å denna ajourförts inom kontoren.
Jag förutsätter att frågan om erforderliga
förbehåll kommer att beaktas i de
förhandlingar som föres om överlåtelse
av rätten.»

Denna departementschefens framställning
visar enligt min mening att propositionen
innebär den förnuftigaste lösningen.

Herr talman! Jag ber därför att få yrka
bifall till reservationen, vilket innebär
bifall till den kungl. propositionen
nr 184, och jag vädjar till kammarens
ledamöter att stödja detta yrkande.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
gjorde propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu förevarande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den av herrar Lodenius och Lindgren

Nr 32

Onsdagen den 5 december 1956

vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Anderberg begärde votering, i
anledning vara uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 38, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herrar Lodenius och
Lindgren vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid fru Gärde Widemar begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 51;

Nej — 75.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 54, i anledning av väckt motion om
viss ändring av 18 § sjukförsäkringslagen;
och

nr 55, i anledning av väckt motion angående
viss ändring av 69 § lagen om
allmän sjukförsäkring.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om översyn av lagstiftningen om allmän
sjukförsäkring

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 56, i anledning av väckta motioner
angående översyn av lagstiftningen
om allmän sjukförsäkring.

Andra lagutskottet hade till behandling
i ett sammanhang förehaft sex inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade
motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna nr 5 i
första kammaren av herr Gei jer m. fl.
samt nr 8 i andra kammaren av herr
Gustafsson i Stockholm m. fl., utom i vad
motionerna avsågo läkemedel,

dels de likalydande motionerna nr 338
i första kammaren av herr Lindahl och
herr Jansson, Axel, samt nr 280 i andra
kammaren av herr Brandt m. fl., utom i
vad motionerna avsågo läkemedel,

dels ock de likalydande motionerna nr
463 i första kammaren av herr Sundelin
samt nr 598 i andra kammaren av herr
Königson m. fl., utom i vad motionerna
rörde fråga dels om ändring i 16 § lagen
om allmän sjukförsäkring, dels ock om
reseersättning vid sjuktransporter med
privat bil.

I motionerna I: 5 och II: 8 hade yrkats,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte verkställa
en översyn av lagstiftningen om
allmän sjukförsäkring och senare för
riksdagen framlägga de förslag till ändringar,
vartill denna översyn kunde föranleda.

Motionerna I: 338 och II: 280 utmynnade
likaledes i ett yrkande, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte verkställa
en översyn av lagstiftningen om allmän
sjukförsäkring och senare för riksdagen
framlägga de förslag till ändringar, vartill
denna översyn kunde föranleda.

I motionerna 1:463 och 11:598 hade,
såvitt nu var i fråga, hemställts att riksdagen
hos Kungl. Maj:t måtte begära
översyn av lagen om allmän sjukförsäkring
i vissa i motionerna berörda hänseenden.

Onsdagen den 5 december 1956

Nr 32

Om översyn av lagstiftningen om allmän sjukförsäkring

I de båda förstnämnda motionerna hade
bland annat föreslagits ändrade bestämmelser
i fråga om beräkning av karenstid.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t
ville överlämna motionerna I: 463 och
11:598, i vad de avsåge fråga angående
anmälan om ändrad inkomst, till den utredningsman,
som den 15 juni 1956 tillkallats
för att utreda vissa frågor rörande
sjukförsäkringslagstiftningen, att av
honom övervägas med sikte på vissa i
utlåtandet särskilt angivna fall rörande
retroaktiv lön,

B. att riksdagen i anledning av motionerna
I: 5 och II: 8 måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t
ville föranstalta om en utredning i syfte
att pröva möjligheterna att med bibehållande
i princip av samordningen förkorta
eller slopa karenstiden inom sjukpenningförsäkringen
i fall av yrkesskada,

C. att riksdagen i anledning av motionerna
I: 338 och II: 280 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t såsom sin mening giva
Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
förut i utlåtandet anfört i fråga om sjukhjälpstiden
med avseende å sjukhusvård
för folkpensionärer,

D. att förevarande motioner

1. 1:5 och II: 8, utom i vad motionerna
avsåge läkemedel,

2. I: 338 och II: 280, utom i vad motionerna
avsåge läkemedel, samt

3. 1:463 och 11:598, utom i vad motionerna
rörde fråga dels om ändring i
16 § lagen om allmän sjukförsäkring,
dels ock om reseersättning vid sjuktransporter
med privat bil,

i den mån motionerna icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet förut
anfört och under A—C hemställt, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Kniigt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herrar Mannerskantz och

Alvar Andersson, fru Ewerlöf samt herr
Larsson i Hedenäset ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava den ändrade
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under B hemställa,
att motionerna 1:5 och 11:8, i vad de
avsåge fråga om karenstiden, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Det finns en reservation
under detta utskottsutlåtande, som jag
skulle be att få motivera med några få
ord.

I detta häfte har andra lagutskottet
tagit ställning till en mängd motioner i
olika avseenden, som berör sjukförsäkring
och därmed jämförliga saker, och
sammanfattat det hela i ett enda utlåtande.
Vi har inom utskottet varit eniga på
alla punkter utom när det gäller karenstiden
vid olycksfallsförsäkring. Beträffande
några av de motioner, som vi har
behandlat, har vi direkt sagt att de inte
skall föranleda någon åtgärd, i några fall
har vi hemställt att riksdagen skall skriva
till Kungl. Maj:t och begära utredning,
och beträffande andra motioner
har vi velat ge till känna vad utskottet
anfört.

Då jag för min del inte har kunnat vara
med om att föreslå någon ändring
beträffande karenstiderna för olycksfallsförsäkringen,
är det av det skälet
att jag anser att det var en stor fördel
att den nya sjukförsäkringslagen och
olycksfallsförsäkringslagen samordnades.
Om man nu börjar rucka på denna
samordning för att nå syftet att minska
på karenstiden t. ex. för olycksfallsförsäkringen,
löper man risker för att samordningsprincipen,
som jag tror alla är
eniga om innebar en mycket stor vinst,
kommer att bli förfuskad, så att man till
slut inte längre kan tala om någon riktig
samordning.

Utskottsmajoriteten har på s. 24 i utlåtandet
framfört vägande skäl för att
man inte skall tillmötesgå motionen nr
5 i första kammaren, och jag ansluter
mig till dessa skid, så länge utskottet inte
drar felaktiga slutsatser.

Det är inte nog med att man säger, att

Nr 32

Onsdagen den 5 december 1956

Om översyn av lagstiftningen om allmän sjukförsäkring

man vill vara rädd om samordningen
mellan sjuk- och olycksfallsförsäkringarna,
utan man säger också att det inte
torde finnas anledning att nu genomföra
en allmän minskning av karensdagarnas
antal inom sjukförsäkringslagstiftningen.
Det tycker jag är ett riktigt påpekande,
och när utskottet drar slutsatserna vidare
och säger, att man står inför en svårlöst
fråga och att det är svårt att med
bibehållande av samordningsprincipen
åstadkomma någon förbättring för de yrkesskadade,
tror jag att det också är
sant. Det är så pass sant, att jag tror att
om man gör några allvarliga försök i
den riktningen, utsätter man sig för risken
att förstöra samordningsprincipen.

Motionärerna har i fråga om karenstiden
hänvisat till tre olika lösningar;
antingen kan man minska karensdagarnas
antal för olycksfallsförsäkringen eller
införa förmånligare regler vid
olycksfalls- och yrkesskador eller också
ålägga vederbörande arbetsgivare att
betala sjukpenning för karensdagarna
under samordningstiden.

Alla dessa tre alternativ skulle vara
ägnade att förfuska samordningsprincipen,
och då man faktiskt inte skulle vinna
särskilt mycket, tycker jag att detta
är att tillgripa större våld än nöden
kräver och att det inte står i proportion
till det ohägn som skulle kunna åstadkommas.
Vi reservanter har därför för
vår del velat slå vakt om samordningen,
så att inte några utredningsmän eller
andra inledes i frestelse att — bara för
att tillmötesgå önskemålen i denna motion
—- förstöra vad som åstadkommits
genom sjukförsäkringslagens tillkomst.
Det har ju också gått så relativt kort tid
sedan lagens tillkomst, och vi har inom
andra lagutskottet vid flera tillfällen i år
varit eniga om att man inte bör fjäska för
snabbt med att göra ändringar utan att
man bör låta erfarenheterna av lagen
bli konsoliderade, så att vi inte behöver
göra alltför ofta återkommande småändringar.
Därför har vi tidigare avstyrkt
de flesta motionerna, med hänvisning
till att ändringar bör ske i ett
enda sammanhang, då man gör en allmän
översyn över dessa lagars sätt att

fungera. Vid några få tillfällen tidigare
har vi hänvisat motioner till den av
Kungl. Maj:t tillsatta utredningsmannen.
Det har gällt vissa speciella frågor, som
ofta varit av teknisk natur och där tillsynsmyndigheterna
tillstyrkt att något
borde göras. Men i detta fall ligger det
inte så till. Här föreligger samma skäl,
som anförts när det gällt andra frågor,
att man bör avvakta till dess man vill
göra en allmän översyn över hithörande
frågor.

På denna grund, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Herr DAMSTRÖM (s):

Herr talman! Jag behöver knappast i
detta sammanhang framhålla värdet av
den stora sjukförsäkringsreformen och
dess nytta för många och omfattande
grupper av vårt lands befolkning, som tidigare
inte haft sin sjukförsäkringsfråga
ordnad.

Emellertid är inte ens sjukförsäkringsreformen
så felfri, att den inte kan göras
ännu bättre. Man har här i motioner
pekat på en hel del detaljfrågor, bl. a. i
motion nr 5 i första kammaren av herr
Geijer m. fl., vilken motion även jag har
undertecknat. Utskottet har redan i ett
tidigare utlåtande behandlat viss del av
motionerna och tar i detta utlåtande upp
övriga frågor punktvis. Jag avser här
närmast att tala om en punkt.

Först och främst noterar jag med tillfredsställelse,
att ett av önskemålen i vår
motion — det gäller karenstiden — så
till vida har beaktats av utskottet, att
man här föreslår en utredning.

En annan fråga som vi tagit upp men
kanske inte i detalj motiverat gäller de
nuvarande sammanläggningsreglerna och
de orimliga konsekvenserna av dem. Låt
mig dock i detta sammanhang, herr talman,
peka på en omständighet som kanske
löser speciellt den frågan. Riksförsäkringsanstalten
undersöker ju för närvarande
möjligheterna att utsträcka den
höjda sjukpenning, som utgår inom 90
dagar, till att utgå under hela sjukhjälpstiden
eller del därav. Jag hoppas inner -

Onsdagen den 5 december 1956

Nr 32

Om översyn av lagstiftningen om allmän sjukförsäkring

ligt på ett positivt resultat härutinnan;
därmed löses ju även denna fråga.

Jag kommer inte att stälia något yrkande,
herr talman, men nog tycker jag
ändå att man borde ha lyssnat litet grand
till vad motionärerna säger beträffande
en översyn av lagstiftningen om allmän
sjukförsäkring. För närvarande arbetar
en utredning, och vi får väl ytterligare
en, men det finns fortfarande en del frågor
som inte blivit lösta. Hade det inte
varit bättre att sammanföra alla de olika
frågorna och på en gång göra en ordentlig
översyn av hela lagstiftningen?

I herr Damströms yttrande instämde
herr Persson, Einar, (s).

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! När man skall ta ståndpunkt
till frågan om en allmän översyn
av sjukförsäkringslagstiftningen, måste
man göra klart för sig att en sådan översyn
kan ske först då man har tillräckliga
erfarenheter av den nuvarande försäkringsförordningen,
och varken på departementshåll
eller inom utskottet anser vi
att erfarenheterna ännu är tillräckliga
för att motivera ett förslag om en sådan
allmän översyn. Men detta hindrar ju inte,
att man under den gångna tiden har
funnit att vissa fel och brister vidlåder
den allmänna sjukförsäkringen, fel som
kan rättas till utan att en allmän översyn
göres. Det är i sådana avseenden som
utskottet både i våras och nu i höst har
föreslagit vissa ändringar.

Herr Damström påtalade här sammanläggningsreglerna
inom sjukförsäkringen.
Att utskottet inte närmare har sysslat
med den frågan beror på att motionärerna
endast uttalat sig i allmänna ordalag
om den. Man har inte pekat på någonting
visst och inte framhållit hur man
skulle önska att få det hela ordnat, och
utskottet har följaktligen inte haft någonting
bestämt att gå efter. Därför har
vi inte heller ansett oss kunna ta upp
den saken.

I alla de övriga fall, där vederbörande
motionärer närmare angett vad de önskat,
har utskottet såsom framgår av ut -

låtandet behandlat och besvarat de olika
propåerna.

Som en allmän regel kan man väl säga
— jag tror att jag framhöll det sist vi
talade om dessa frågor här i kammaren
— att de allra flesta förändringar, som
göres i en lagstiftning som denna, kommer
att leda till ökade kostnader antingen
för staten eller för medlemmarna eller
både för staten och de enskilda medlemmarna.
Och när man vet hur pass
trakterade medlemmarna är av högre avgifter
och höjda skatter, så är det klart
att man både inom departementet och
här i riksdagen drar sig för att ytterligare
öka de kostnader, som staten och
de enskilda i detta sammanhang skall ta
på sig. Därmed vill jag inte ha sagt, att
det inte kan bli aktuellt och nödvändigt
att mot varandra väga nyttan av en förbättring
i ekonomiskt avseende av hjälpen
genom sjukförsäkring och de kostnader,
som en sådan förbättring leder
till för staten och den enskilde. Men
när det skall göras, bör det göras i ett
större sammanhang, och man bör inte
plottra på det ena hållet då och på det
andra hållet då, ty angelägenhetsgraden
av de olika hjälpformerna inom sjukförsäkringens
ram bör vägas mot varandra.
Det är en ståndpunkt, som utskottet tidigare
intagit och som utskottet alltjämt
intar.

När det sedan gäller den av herr Mannerskantz
och de övriga reservanterna
väckta frågan om karenstiden, vet vi att
det är den punkt i sjukförsäkringsreformen,
där missnöjet varit starkast. Man
hälsade med mycket stor tillfredsställelse
den samordning av sjukförsäkringen
och yrkesskadeförsäkringen som genomfördes,
då det härigenom blev möjligt att
omedelbart bringa hjälp genom sjukkassornas
försorg i stället för att såsom tidigare
den skadade måste vänta på denna
hjälp. Denna samordning gillade man
inom praktiskt taget alla grupper — både
bland dem som var försäkrade och
bland dem som inte var försäkrade —
men eftersom karenstiden i stort sett förlängdes
med en dag för dem, som råkat
ut för yrkesskada, menade man att de yrkesskadade
hade fått en försämring. Det

Nr 32

Onsdagen den 5 december 1956

Om översyn av lagstiftningen om allmän sjukförsäkring

är klart att de i detta sammanhang fick
en försämring, men vi bör också tänka
på att de i andra sammanhang fick förbättringar,
som alldeles säkert till fullo
vägde upp denna försämring. Man kunde
därför tycka att de skulle slå sig till ro
med detta. Det har de inte gjort. Den ena
gången efter den andra och i det ena
sammanhanget efter det andra föres detta
krav fram, och inom utskottet har vi
bedömt saken så, att eftersom varken
riksdagen genom sitt beslut i denna fråga
eller utskottet genom att avstyrka motioner
av detta slag kan övertyga dessa
personer — och det gäller inte så få —-om att det inte går att bibehålla samordningsprincipen
och ha olika karenstider,
har utskottet stannat för att det borde
göras en utredning, som i verklig mening
skulle bli auktoritativ och som kunde
göra det klart för alla, som nu tvivlar,
att det inte går att reda upp saken på
det sätt de tänkt sig. Det är möjligt att
saken kan redas upp på något annat sätt,
t. ex. genom att förkorta karenstiden för
de sjukförsäkrade, men det är en fråga
som har en mycket stor räckvidd, och
en sådan åtgärd skulle komma att kosta
både sjukkassorna och staten mycket
stora belopp. Det finns följaktligen anledning
att betänka sig mer än en gång,
innan man tar ett sådant steg.

Utskottet har alltså inte tagit ståndpunkt
till frågan om en förkortning av
karenstiden, utan utskottets förslag har
kommit till uteslutande för att ge klarhet
i denna fråga. Detta har utskottet inte
ansett sig kunna få utan en statlig utredning,
och därför har det begärt en
sådan.

Jag skall be att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr ANDERSSON, GUSTAF, (s) :

Herr talman! Då lagen om allmän
sjukförsäkring antogs av riksdagen var
det väl uppenbart för alla, att det inte
var en lag som i oförändrad form skulle
bli bestående för all framtid. Utskottet
säger i sin skrivning, att det är helt naturligt
att när ett så omfattande och detaljrikt
lagkomplex som sjukförsäkringslagstiftningen
omsättes i praktiken, det

efter hand kan visa sig att vissa ändringar
och kompletteringar häri behöver
vidtagas. Det visade sig ganska snart,
att lagen i vissa avseenden behövde justeras.
Det har skett i vissa fall, och i
andra fall pågår det utredning. Men bestämmelserna
ingriper så i varandra, att
man inte kan ändra på en punkt utan
att ta hänsyn till vilka återverkningar
detta får på andra punkter.

För exempelvis utbetalande av resekostnadsersättning
gäller mycket komplicerade
bestämmelser, som bereder
sjukkassorna ett administrativt arbete,
som inte står i någon som helst rimlig
proportion till de småutgiftor som detta
medför för många kassor. Men bestämmelserna
i lagen är desamma i Norrland,
där utgifterna för resekostnader
ofta är mycket höga, som i Eskilstuna
och Stockholm, där det ofta blir större
irritation bland de försäkrade än utgifter
för kassorna. De olika förhållandena
i vårt avlånga land gör att man får fara
varsamt fram, då man föreslår ändringar,
som visserligen kan vara lämpliga
för en plats men mindre lämpliga för
en annan plats.

Det förhåller sig likadant med sammanläggningsreglerna,
som här nyss berörts
av någon talare. Framför allt fordras
det att man har tillräckliga erfarenheter
av tillämpningen av lagen i dess
nuvarande skick, innan man gör några
mera väsentliga ändringar i den. Och sådana
erfarenheter har man ännu inte.
Lagen har tillämpats i knappa två år
och under endast ett helt kalenderår.
De erfarenheter man har av det första
året är icke sådana, att man bör dra alltför
vittgående slutsatser. Bl. a. kommer
utgifterna för försäkringen under innevarande
år sannolikt att stiga med 25
å 30 procent jämfört med föregående år.
Det är därför med tillfredsställelse jag
konstaterar, att utskottet icke tillstyrker
yrkandena om att en allmän översyn av
sjukförsäkringslagen nu skall företagas.

I en betydelsefull fråga har utskottet
emellertid frångått denna förnuftiga
ståndpunkt. Det gäller karenstiden vid
yrkesskador. Beträffande den föreslår
utskottet en omedelbar utredning om en

Onsdagen den 5 december 1956

Nr 32

Om översyn av lagstiftningen om allmän sjukförsäkring

förkortning eller ett helt slopande. Samordningen
mellan sjukförsäkringen och
yrkesskadeförsäkringen har medfört en
viss försämring i fråga om karenstiden
vid yrkesskador. Det är riktigt, att man
också har fått kompensation för detta i
andra avseenden, och samordningen
medför i övrigt så många fördelar i olika
sammanhang, att man bör akta sig
för att verkställa den utredning, som
rubbar den princip man följt vid utarbetandet
av sjukförsäkringslagen och yrkesskadelagen.

Visserligen skriver utskottet försiktigt,
att man inom ramen för en bibehållen
samordning i stort skall låta utreda
möjligheterna till förkortning eller slopande
av karenstiden vid yrkesskada.
Ett bibehållande av samordningen även
i stort nödvändiggör enligt min mening
att karenstiden bibehålies lika inom
sjuk- och yrkesskadeförsäkringen. Olikheter
i detta avseende skulle medföra en
återgång till de gamla förhållandena
med många och långa utredningar om
olycksfall i arbete förelåge, om den skadade
vore arbetare eller företagare och
många andra saker. Detta kan inte vara
till fördel i något avseende, allra minst
för den försäkrade. En ändring med bibehållande
av samordningen kan därför
enligt min mening endast ske på sådant
sätt, att karenstiden ändras även för
sjukförsäkringen. Men det är vi inte mogna
för, i varje fall inte ännu. Vi måste
avvakta erfarenheterna bl. a. av kostnaderna
för försäkringen, men också i
andra avseenden.

Utskottet borde därför enligt min mening
inte ha föreslagit en skrivelse om
utredning, utan skall en sådan utredning
komma till stånd, vilket väl kan
vara önskvärt, bör det ske i samband
med en allmän översyn av sjukförsäkringslagen.
Kan man då finna någon
möjlighet till ytterligare förbättringar i
delta avseende utan att äventyra samordningen,
bör saken kanske övervägas
vid en avvägning av andra förbättringar.
Att så kategoriskt avvisa en utredning
i denna fråga, som reservanterna
gör, kan jag emellertid inte vara med
om.

Nu hörde jag av utskottets talesman,
att utskottet inte så mycket tänkte sig
att utredningen skulle leda till att man
fick en minskad karenstid för yrkesskadorna,
utan utredningen skulle snarare
tillsättas för att visa att det vore omöjligt
att ha olika karenstider med bibehållande
av samordningen. Jag tror inte,
att man bör begära en utredning i sådant
syfte. Beställer man en utredning,
så har man väl ett bestämt syfte med
den. Utredningsmännen får väl alltid
det intrycket att här skall de komma
med något, ty det har riksdagen beställt.
Det tror jag inte man kan komma ifrån.
Men, som sagt, jag kan hålla med herr
Damström, då han säger att detta är något
som borde ingå i en allmän översyn,
men i olikhet med herr Damström
anser jag tiden inte vara inne för en sådan
översyn. Man får vänta och se och
lära av erfarenheterna. Jag kan inte säga
hur lång tid man kan behöva, men
det bör vara en betydligt längre tid än
som nu förflutit.

Jag skall avstå från att ställa något
yrkande. Jag gör det i den förhoppningen
aft Kungl. Maj:t inte kommer att ha
alltför brått med tillsättandet av den utredning,
som utskottet nu föreslår utan
låter frågan tagas upp i samband med
den allmänna översyn av lagen om allmän
sjukförsäkring, som vi från sjukförsäkringsliåll
säkerligen kommer att påfordra,
när vi anser tiden vara mogen
och lämplig härför.

Herr HUSS (fp):

Herr talman! Som herr Elowsson
framhöll, har utskottet ju inte tagit bestämd
ståndpunkt till frågan, om karenstiden
bör förkortas eller ej vid
olycksfall, men sagt rent ut, att det bör
undersökas, om inte en sådan förkortning
kan ske. I debatten har anförts
många invändningar mot att redan nu
göra en ändring på denna punkt eller
över huvud taget tänka sig en ändring
av de nuvarande förhållandena. Herr
Mannerskantz liar särskilt åberopat nödvändigheten
av att hålla ihop samordningen
mellan sjuk- och yrkcsskadeför -

Nr 32

Onsdagen den 5 december 1956

Om översyn av lagstiftningen om allmän sjukförsäkring

säkringarna, om man över huvud taget
skall kunna följa de klara linjer på detta
område, som man liar följt de två sista
åren.

Herr Andersson har särskilt pekat på
att vi under endast två år haft vår nuvarande
sjukförsäkringslag och att detta
är en alltför kort tid för att man skall
kunna bilda sig en bestämd uppfattning
om hur denna lag har verkat inte minst
i fråga om karenstiden. Jag vill då emellertid
framhålla att riksdagen redan några
månader efter det att lagen hade trätt
i kraft eller närmare bestämt i fjol våras
var beredd att godkänna ett med statstjänarna
träffat avtal, enligt vilket dessa
erhöll rätt att vid s. k. uppenbara
olycksfall erhålla ersättning redan från
och med den första sjukdomsdagen. Denna
regel har sedermera även accepterats
av kommunerna. För min del har jag
ansett det vara ett rättfärdighetskrav att
man åtminstone undersöker om inte
även andra kategorier som faller under
dessa lagar, närmast under yrkesskadelagen,
bör komma i åtnjutande av samma
förmåner som statstjänarna och de kommunalanställda.

Herr talman! Det är detta som har varit
anledningen till min ståndpunkt i
fråga om uttalandet rörande karenstiden.
Jag hemställer liksom herr Elowsson om
bifall till utskottets förslag.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Vad utskottets talesman
anförde blev, tycker jag, ganska effektivt
bemött av den ärade representanten
från Eskilstuna, som är mycket mer sakkunnig
på dessa områden än både herr
Elowsson och jag. Det är riktigt som han
säger att om ett utskott skriver att det
vill ha en utredning, så skall det också
vilja ha ett resultat av den utredningen.
Han vet mycket väl också — och detta
är inte bara något som herr Elowsson
sade — att det faktiskt i utskottet yttrades,
att man skulle sätta i gång en utredning
bara för att lugna dessa som år efter
år kommer igen och vill ha ändringar.
Jag tycker inte att det är riktigt humanitärt
att göra så, tv genom att man

begär en dylik utredning, invaggar man
dessa personer i något slags tro att det
skall bli ett tillmötesgående av de förslag
som de har framfört motionsledes,
men i sitt stilla sinne önskar man att det
inte skall bli så, och det blir kanske inte
heller så. Då är det nästan grymt att förfara
på detta vis, det kan man säga. Jag
tycker att hela herr Gustaf Anderssons
anförande talade till förmån för reservationen.
Jag kan inte se vad det kan
finnas för skillnad mellan att nu yrka på
att man inte skall göra någonting särskilt
eller att skriva att saken bör anstå
till en kommande allmän översyn av
sjukförsäkringslagen. Detta tycker jag
rent av är hugget som stucket.

Efter de varningar som herr Andersson
har framfört här tycker jag att jag
ännu mer har fått vatten på min kvarn.
Jag menar att det är krystat från utskottsmajoritetens
sida att inte kunna
avstå från att sätta i gång utredningar,
som man egentligen inte önskar skall ge
något resultat.

Ett skäl till att jag har anslutit mig till
en direkt avslagsreservation när det gäller
karenstiden är — det kan jag också
säga — att det skulle vara mycket dyrbart
att ta bort den tredje karensdagen.
Det är så pass dyrt, att ett borttagande
av den måste komma att förändra även
sjukkasseavgifterna och dessutom kanske
åsamka finansministern en massa bekymmer,
när han skall få sin budget att
gå ihop. Detta är en så pass allvarlig sak,
att den inte bör tas fram enbart för sig
i en liten specialutredningen. Därför hade
det varit klokast om man hade lagt
alltsamman till den stora samling av motioner,
som vi har hänvisat till en allmän
översyn av dessa lagar en gång i en
framtid, när man anser det vara lämpligt
att företaga en sådan. Det hade varit logiskt
att göra på det viset, och vad utskottsmajoriteten
nu har gjort är sålunda
mindre logiskt.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till reservationen.

Herr DAMSTRÖM (s):

Herr talman! När jag hörde andra lagutskottets
talesman, herr Elowsson, kom

Onsdagen den 5 december 1956

Nr 32

Om översyn av lagstiftningen om allmän sjukförsäkring

jag underfund med att jag haft för
bråttom med att uttala min tacksamhet
över utskottets positiva inställning till
frågan om utredning angående karenstiden.
Av herr Elowssons motivering förefaller
det som om det är utskottsmajoritetens
mening, att man här skulle få
fram en auktoritativ utredning, som visade
att det skulle vara omöjligt att lösa
frågan om kortare karenstid för yrkesskadorna.
Jag kan inte godkänna en
sådan motivering. I varje fall blir det
mycket svårt för herr Elowsson och en
kommande utredning att övertyga både
Landsorganisationens kongress och det
socialdemokratiska arbetarepartiets kongress.
Bägge har gett sin bestämda mening
till känna i fråga om detta spörsmål.

Det skulle vara mycket mer att tilllägga
härvidlag, men jag nöjer mig, herr
talman, med vad jag har sagt.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Det kan tänkas att det,
såsom herr Damström sade, blir svårt
att övertyga Landsorganisationens kongress
och det socialdemokratiska partiets
kongress om att de haft fel, när de
yrkat på en ändring i fråga om karenstiden.
Men lika väl som en människa kan
ta fel, kan trehundra eller sexhundra
människor ha fel. Om en sak är omöjlig
att klara upp, så är den omöjlig att
klara upp, och i detta fall är det såvitt
jag förstår inte möjligt att ha två karenstider,
en för sjukförsäkringen och
en för yrkesskadeförsäkringen, men ändå
behålla samordningen mellan försäkringarna.

Men — nu skall jag be att få vända
mig till herr Mannerskantz — om det
råder ett vitt utbrett missförstånd i landet
beträffande en sak som i största utsträckning
intresserar medborgarna, vilket
här är fallet, måste man väl fråga
sig, om det inte från riksdagens och regeringens
sida kan vara skäl i att reda
ut saken på ett sådant sätt att missförståndet
skingras. Det är denna avsikt vi
haft inom utskottet, när vi förordat en

utredning, och jag kan inte tänka mig
att det, såsom herr Andersson ansåg,
skulle vara skäl att dröja med denna utredning.
Vi anser tvärtom att det är angeläget
att utredningen göres så snart
som möjligt, eftersom det är önskvärt
att detta vitt utbredda missförstånd
skingras snarast möjligt.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att med anledning
av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas först särskilt beträffande
punkten A av utskottets i det
nu föredragna utlåtandet gjorda hemställan,
vidare särskilt rörande punkten
B och slutligen särskilt angående punkterna
C och D.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkten A hemställt.

I fråga om punkten B, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock
att kammaren skulle med avslag å utskottets
hemställan godkänna den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 56 punkten
B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan
och godkännes den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Nr 32

Onsdagen den 5 december 1956

Förordningsförslag om erkända arbetslöshetskassor m. m.

Härefter bifölls på gjord proposition motionen nr 561 i första kammaren
vad utskottet i punkterna C och D hem- av herr Norling och herr Persson, Helställt.
mer, samt

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 57, i anledning
av väckta motioner om införande
av en obligatorisk dödsfallsförsäkring,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Förordningsförslag om erkända arbetslöshetskassor
m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 58, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om erkända arbetslöshetskassor
m. m., såvitt propositionen hänvisats till
lagutskott, dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 16 mars 1956 dagtecknad
proposition, nr 144, hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden, föreslagit riksdagen
att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) förordning om erkända arbetslöshetskassor
samt

2) förordning om statsbidrag till erkända
arbetslöshetskassor,

dels ock godkänna i propositionen
förordade ändrade riktlinjer beträffande
kontantunderstöd till arbetslösa.

Propositionen hade, såvitt avsåg förordningsförslagen,
hänvisats till lagutskott
och behandlats av andra lagutskottet.
I övrigt hade propositionen hänvisats
till statsutskottet.

I samband med propositionen, såvitt
densamma hänvisats till lagutskott, hade
andra lagutskottet behandlat fem i anledning
av propositionen väckta motioner,
nämligen

de likalydande motionerna nr 560 i
första kammaren av herr Magnusson och
nr 749 i andra kammaren av herr Hagård,

de likalydande motionerna nr 562 i
första kammaren av herrar Mossberger
och Geijer och nr 750 i andra kammaren
av herrar Gustafsson i Stockholm
och Eriksson i Sandby.

I de likalydande motionerna 1:560
och 11:749 hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om utredning angående arbetslöshetsförsäkringsdelegationens
sammansättning
och ställning.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen — med förklaring att
riksdagen funnit vissa ändringar böra
vidtagas i det genom förevarande proposition
framlagda förslaget till förordning
om erkända arbetslöshetskassor —-måtte för sin del antaga nämnda förslag
med den ändringen, att 23 och 38 §§
erhölle den ändrade lydelse, som under
punkten angivits;

B. att riksdagen måtte för sin del antaga
det vid propositionen fogade förslaget
till förordning om statsbidrag till
erkända arbetslöshetskassor;

C. att motionerna

1. 1: 561 samt

2. I: 562 och II: 750,

i den må de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet förut anfört
och hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd; samt

D. att motionerna 1:560 och 11:749
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anmälts av herr
Mannerskantz och fru Ewerlöf, vilka ansett,
att utskottets motivering bort erhålla
den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under D
hemställa, att riksdagen med bifall till
motionerna 1:560 och 11:749 måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville föranstalta om utredning
rörande arbetslöshetsförsäkrings -

Onsdagen den 5 december 1956

Nr 32

Förordningsförslag om erkända arbetslöshetskassor m. m.

delegationens sammansättning och ställning.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Det här föreliggande utskottsutlåtandet
innefattar en ganska
vidlyftig lagstiftning som har dryftats
under många dagar i andra lagutskottet.
Vi har gått ifrån Kungl. Maj:ts förslag på
ett par punkter och därigenom bifallit
önskemål, som har kommit från representanter
för arbetslöshetskassorna och
som jag tror är ägnade att förbättra kassornas
funktion. Det gäller bl. a. det fall
att någon missbrukar sin rätt att få ut
ersättning från arbetslöshetskassa. För
sådana fall har det föreslagits vissa
skärpningar dels i motion, dels också
vid en uppvaktning i utskottet. Vi har
enats om att tillmötesgå dessa önskemål.

I övrigt har vi kunnat enhälligt biträda
de ändringar som Kungl. Maj:t har
föreslagit i de gamla bestämmelserna,
och jag skall därför inte orda därom.

Den reservation, som det här är fråga
om, rör en ganska liten sak, nämligen
sammansättningen av den delegation
som har att vara så att säga högsta dömande
myndighet i sådana fall, då det
uppstår tvistigheter och någon överklagar
kassornas beslut. Vi reservanter har
ansett, att de två remissinstanser har alldeles
rätt i sina principiella synpunkter,
som anser att det behöver ske en översyn
av denna delegations sammansättning.
Den omfattar tre representanter
från arbetslöshetskassorna och två från
tillsynsmyndigheten. Vi reservanter har
för vår del funnit att det är principiellt
oriktigt —- och det har egentligen ingen
förnekat — att majoriteten av dem som
skall avdöma ett mål är de, vilkas mål
skall avdömas. Det förekommer väl inte
på några andra håll att det är så enkelt
att få rätt.

Nu har utskottsmajoriteten och även
Kungl. Maj:t anfört, att det hittills inte
varit känt, att det förekommit några
missbruk och att det därför inte finns
någon anledning att nu påyrka en ändring.
Ja, till att börja med vet vi ju inte
säkert detta. Det kan vara så, att man inte
tyckt att det har varit lönt att hävda
sin mening mot majoriteten. Det kan

också ha varit så, att den som haft anledning
att överklaga ett avgörande inte
trott, att det skulle löna sig att göra en
anmärkning, då han vet hur det ligger
till. Men detta innebär ju inte något bevis
för att det inte kan ha förekommit
oriktiga bedömanden. Jag vill inte påstå
att så har varit fallet, men det finns
ingenting som motsäger att det kan ha
varit så.

Försäkringsinspektionen framför dessutom
en annan synpunkt, som jag inte
tycker är helt negligeabel. Man menar,
att det borde kunna övervägas att försöka
skaffa ytterligare garantier för att
förhållandena på arbetsmarknaden ännu
mera uppmärksammades vid tillsynsarbetet;
det skulle kunna ske t. ex. genom
att denna delegation avslår en framställning
om arbetslöshetshjälp, om vederbörande
blivit hänvisad till något som arbetsmarknaden
skulle kunna gagnas av.
Man menar inom försäkringsinspektionen,
att det inte finns garanti för att
också arbetsmarknadens krav tillgodoses
och att arbetsmarknaden skulle vinna
på en ändrad sammansättning av denna
delegation.

Ja, herr talman, detta må vara nog motivering.
Jag ber att få yrka bifall till
reservationen.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! När det gäller praktiskt
taget vilka områden som helst får man
säga, att det resonemang som herr Mannerskantz
för är riktigt, men i detta fall
är det knappast fallet.

Det är väl den här organisationens säregna
art som gjort att den fått den nuvarande
sammansättningen. Det är nämligen
på det sättet, att kassorna och staten
har gemensamma intressen. Kassorna
måste ta upp avgifter. De är angelägna
om att dessa avgifter inte blir för höga
och att de inkomster kassorna på detta
sätt får skall användas på bästa möjliga
sätt. Det finns ett motsvarande intresse
från statens sida. De båda intressena
sammanfaller alltså. Det har ju, som herr
Mannerskantz här nämnt, inte heller inträffat
någonting som talar för att man
borde ha en annan organisation. Skulle

Nr 32

Onsdagen den 5 december 1956

Förordningsförslag om erkända arbetslöshetskassor m. m.

man ha det, skulle det endast vara därför
att man har en annan organisation på
praktiskt taget alla andra områden. Men
nu har det ansetts vara angeläget att de
försäkrades intressen så nära som möjligt
knyts till försäkringens organisation,
och därför har man velat ha det på det
sättet, att de skall kunna få sköta sina
angelägenheter i så stor utsträckning
som möjligt och också göra det på det
här planet.

Om man vill ha ett belägg för det intresse,
som kassorna i detta avseende hyser
och som ju visar att de är angelägna
om att kassornas medel lika litet som
statens medel på något sätt skall missbrukas,
behöver man bara gå till den
av utskottet föreslagna ändringen av
Kungl. Maj:ts förslag, som ju går ut på
att tillmötesgå ett krav ifrån kassornas
sida. Om det är någon som har lämnat
oriktiga uppgifter om sitt arbetslöshetstal!
till kassan, så har det tidigare varit
och är alltjämt på det sättet, att vederbörande
ändå i efterskott erhåller ersättning
för den tid han har gått arbetslös,
men genom den ändring som nu föreslås,
blir det möjligt för kassorna att
innehålla de medel som han skulle ha
fått. Sedan kommer det att bli beroende
på huruvida han anses berättigad därtill
eller ej, om han får dessa pengar.

Att kassorna framför ett sådant önskemål
visar tydligt och klart att de hyser
ett verkligt intresse för att pengarna
skall komma till rätt användning. Det
finns ingenting som talar för att de inte
skulle företräda precis samma synpunkt
i denna delegation. De har gjort det hittills,
och som jag nämnde finns det intet
som talar för att de inte skulle göra det
även i fortsättningen.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande punkterna A—C av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda

hemställan och särskilt rörande punkten
D.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkterna A—C hemställt.

Därefter gjordes enligt de beträffande
punkten D förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i nämnda punkt hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet fogade reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 207, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning angående
ändrade riktlinjer beträffande kontantunderstöd
till arbetslösa, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Anmäldes första lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 391, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i rättegångsbalken.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 36 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes andra lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 399, till Konungen
i anledning av väckt motion angående
viss ändring av 69 § lagen om
allmän sjukförsäkring.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 55 bifölles även av andra
kammaren.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.25.

In fidem
G. H. Berggren

Stockholm 1956. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

561880