30 november—1 december (Riksdagens protokoll 1967:48)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 48

ANDRA KAMMAREN

30 november—1 december

Debatter m. m.

Torsdagen den 30 november

Sid.

Meddelande ang. dagens frågestund............................. 5

Svar på frågor av:

herr Hermansson (vpk) ang. praxis vid behandlingen av personer

som av politiska skäl berövats sitt pass...................... 5

herr Börjesson i Falköping (ep) ang. bevakningen av hemliga militära
handlingar........................................... 8

fru Skantz (s) ang. åtgärder för att underlätta borgerlig vigsel på

lördagar och söndagar..................................... 9

herr Fridolfsson i Stockholm (h) ang. skadegörelse i samband med

demonstrationer.......................................... 10

herr Karlsson i Huddinge (vpk) ang. ökat utrymme för allmänheten

vid vissa rättegångar...................................... 11

fru Lindberg (s) ang. uppgiftsskyldigheten beträffande epilepsi vid

anhållan om lysning....................................... 12

herr Wennerfors (h) ang. samhällets kostnader för omskolnings verksamheten.

........................................... 14

herr Levin (s) ang. viss kontroll av importerad fisk m. m........ 14

herr Andersson i Storfors (s) ang. samordningen av rätt till änkepension
inom tilläggspensioneringen och folkpensioneringen..... 17

herr Johansson i Skärstad (ep) ang. beledsagande text till televisionsprogrammen.
........................................ 18

herr Sjöholm (fp) ang. elevernas säkerhet vid färd med skolskjuts 19

herr Nordstrandh (h) ang. möjligheten att börja skolan vid sex års

ålder.................................................... 20

1—Andra kammarens protokoll 1967. Nr 48

Nr 48

Innehåll

herr Nihlfors (fp) ang. möjligheterna för personer som lider av epilepsi
att erhålla tjänster inom den offentliga sektorn av arbetsmarknaden
och fru Lindberg (s) ang. epilepsi som hinder för erhållande
av ordinarie statlig tjänst..........................

herr Boo (ep) ang. förslag i anledning av 1962 års ungdomsutred nings

betänkande.........................................

herr Sjöholm (fp) ang. förhållandena vid vissa ungdomsvårdsan stalter.

.................. i. . . . i.; ...................

Svar på interpellationer av:

fru Eriksson i Stockholm (s) ang. slopande av viss kostnadsbegränsning
vid sjukhusvård......................................

herr Lundmark (s) ang. samordningen av statlig verksamhet av

betydelse för lokaliseringspolitiken. .........................

herr Andersson i Luleå (vpk) ang. åtgärder för att minska arbetslösheten
i Norrbotten .....................................

herr Börjesson i Falköping (ep) ang. principerna för bostadsanvis ning,

m. in...............................................

herr Svensson i Kungälv (s) ang. högre prioritet för byggande av

samlingslokaler..................••••••• • • ................

herr Mattsson (ep) ang. bostadsförbättringslånen till handikappade
herr Jansson (vpk) ang. antalet tomma lägenheter i storstadsområdena.
....................* • • ..........

Interpellation av herr Svensson i Kungälv (s) ang. tullpreferenser för

u-länderna.................................................

Meddelande om enkla frågor av:

fröken Anderson i Lerum (s) ang. möjligheten för befattningshavare
inom statens järnvägar att vid friställning eller pensionering förvärva
av dem innehavda tjänstebostäder.....................

herr Johansson i Skärstad (ep) ang. betydelsen av förälders samfundstillhörighet
vid domstols beslut beträffande vårdnaden avbarn
i äktenskapsskillnadsmål........................ ......

Sid.

53
56

Fredagen den 1 december

Svar på interpellationer av:

herr Enskog (fp) ang. beskattningen av ersättning till s. k. dagmammor.
................................................

herr Larsson i Öskeviksby (ep) ang. finansieringen av hälso- och

sjukvården...................................... • ......

herr Asp (s) ang. nedläggning av flottled. ......................

herr Elmstedt (ep) ang. statligt kreditstöd till familjeskogsbruk,

m. m.

Innehåll

Nr 48

Sid.

fru Holmberg (s) ang. den tekniska utbildningens anpassning till

näringslivets behov........................................ 68

herr Andersson i Örebro (fp) ang. nationalfonotekets arbetsmöjligheter
.................................................... 69

herr Bengtson i Solna (h) ang. åtgärder till begränsning av luftföroreningar
genom motoravgaser........................... 71

herr Källstad (fp) ang. åtgärder för att trygga undervisningen i
ämnet nordisk och jämförande fornkunskap vid Göteborgs universitet
.................................................. 75

herr Jansson (vpk) ang. socionomstuderandes ekonomiska ersättning
under praktikutbildning............................... 79

‘ ''-..''i . • ’

V''

Torsdagen den 30 november 1967

Nr 48

Torsdagen den 30 november

Kl. 14.00

§ 1

Meddelande ang. dagens frågestund

Herr TALMANNEN yttrade:

Med hänsyn till det stora antalet
enkla frågor som föreligger till besvarande
vid dagens sammanträde kommer
frågestunden att utsträckas om så
erfordras för att alla frågor skall bli
besvarade.

§ 2

Svar på fråga ang. praxis vid behandlingen
av personer som av politiska skäl
berövats sitt pass

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Hermansson har
frågat statsministern, om han anser att
den praxis som förekommer vid behandling
av personer som av politiska
skäl för viss tid berövats sitt pass och
som söker inresa i Sverige är ur olika
synpunkter acceptabel. Eftersom frågan
rör tillämpningen av utlänningslagstiftningen,
har frågan överlämnats
till mig för besvarande.

Söker utlänning resa in i Sverige utan
att ha de inresehandlingar som krävs
kan medgivande till inresa lämnas om
det föreligger särskilda skäl, varvid syftet
med besöket i regel är utslagsgivande.
Medgivande brukar lämnas för sådana
syften som brådskande resa för
besök hos sjuk anhörig i Sverige eller
med anledning av anhörigs död eller
liknande. Utlänning som av politiska
skäl saknar inresehandlingar intar härvidlag
ingen särställning. Sådan utlänning
kan emellertid på begäran få asyl

i Sverige, om han kan anses vara politisk
flykting. Bestämmelserna om politisk
asyl i utlänningslagen grundar sig
på FN-konventionen om flyktingars
rättsliga ställning och innebär, att den
som på grund av politiska förhållanden
löper risk att i sitt hemland utsättas för
politisk förföljelse av svår beskaffenhet
eller att dömas till allvarligt straff
för politiskt brott inte utan synnerliga
skäl får vägras fristad i vårt land. Som
komplettering av denna bestämmelse
föreskrivs att utlänning inte får avvisas,
förpassas, utvisas eller förvisas till
land, där han löper risk att bli utsatt
för politisk förföljelse.

Rätten att medge inresa utan inresehandlingar
är alltså författningsenligt
begränsad och utnyttjas därför givetvis
återhållsamt. Praxis vid tillämpningen
av bestämmelserna om politisk asyl och
politiskt verkställighetshinder måste
däremot betecknas som mycket generös.

Vidare anförde:

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Bakgrunden till min
fråga till regeringen är, som alla förstår,
behandlingen av Ralph Schoenman,
generalsekreterare i internationella
krigsförbrytelsetribunalen. Schoenman
är medborgare i Förenta staterna,
ett land som bedriver anfallskrig och
begår krigsförbrytelser och vars handlingar
tribunalen därför granskar. Han
har av politiska skäl tillfälligt berövats
sitt pass. Han skaffar sig utförliga legitimationshandlingar
och resedokument,
som i många länder ofta temporärt accepteras
i stället för pass. Han lyckas
via Kanada komma över till Amsterdam.
Hans ärende är att delta i tribu -

6 Nr 48 Torsdagen den 30 november 1967

Svar på fråga ang. praxis vid behandlingen av personer som av politiska skäl
berövats sitt pass

nålens session i Danmark, som pågått
under de senaste tio dagarna, för att
överlämna viktiga dokument. Att en
person som är generalsekreterare i denna
organisation vill delta i dess möten
är för övrigt självklart.

Schoenman kommer till Köpenhamn,
han skickas tillbaka till Amsterdam.
Han kommer till Helsingfors, han skickas
till Hamburg och Amsterdam. Han
kommer till Stockholm och Arlanda,
tillbringar två nätter på polisstationerna
i Märsta och Upplands Väsby. Polischefen
i Märsta beslutar att Schoenman
skall förpassas ur riket. Två svenska
polismän — den ene utan pass — ser
till att han kommer till Amsterdam och
återsänds till Förenta staterna.

En del mindre nogräknade tidningar
har kallat detta för cirkus. Jag vill protestera.
Cirkus är en fin och ädel konstart.
Den behandling Ralph Schoenman
utsatts för i ett antal västeuropeiska
länder, som berömmer sig att vara demokratier,
däribland vårt land, är enbart
förnedrande. Inte för herr Schoenman
utan för oss som bor i dessa länder
och skall bestämma deras politik.

Det går inte att hävda att detta skulle
vara en enbart juridisk fråga, att
Schoenman saknar pass och därför enligt
bestämmelserna i svensk lagstiftning
och andra överenskommelser
måste avvisas. Detta är en politisk fråga.
Den blir det med nödvändighet genom
Schoenmans bakgrund, orsaken
till att Förenta staternas myndigheter
berövat honom hans pass och hans
ärende — att inför Tribunalen framlägga
dokument om Förenta staternas
krigsförbrytelser.

Nu överlät regeringen åt polismästaren
i Märsta att göra svensk utrikespolitik.
Denne är knappast rätt forum för
politiska beslut. De rådgivare han använde
sig av för att klarlägga om
Schoenmans legitimationshandlingar
var tillräckliga var inte de mest lämpade.
Att vända sig till amerikanska am -

bassaden för förfrågningar i denna sak
måste karakteriseras såsom omdömeslöst
och synnerligen olämpligt.

Det måste finnas möjlighet till en annan
beliandlingsordning för denna och
liknande frågor. Vad inrikesministern
sade i slutet av sitt svar om att praxis
vid tillämpningen av bestämmelserna
om politisk asyl och politiskt verkställighetshinder
måste betecknas som mycket
generös gäller i varje fall inte i fråga
om Schoenmans fall. Jag upprepar
att det måste finnas möjlighet för en
annan ordning för behandling av frågor
som denna. Om Förenta staterna
fortsätter kriget i Vietnam, är det risk
för att många liknande fall måste avgöras.
Jag vill därför ställa två mycket
korta kompletterande frågor till inrikesministern
:

1) Fanns det inte möjlighet till en
annan beliandlingsordning än den som
tillämpades när det gällde Ralph
Schoenman och på vilket sätt kunde
regeringen ha medverkat till en sådan
annan behandlingsordning?

2) Vilka åtgärder tänker regeringen
vidta —- i fråga om förslag till ändring
av förordningar, ändrade tillämpningsföreskrifter
o. s. v. — för att i framtiden
garantera en annan behandlingsordning
av fall liknande Ralph Schoenmans? -

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Herr Hermansson har
tagit upp ett enskilt fall som är föremål
för handläggning i statens utlänningskommission.
Ärendet väntas också komma
under Kungl. Maj :ts prövning. Jag
ser mig därför förhindrad att gå in i
en diskussion om handläggningen. Beträffande
polisens åtgärder vill jag bara
säga att också dessa är föremål för
uppmärksamhet efter de anmälningar
som gjorts till JO.

På den fråga som herr Hermansson

Torsdagen den 30 november 1967 Nr 48

Svar på fråga ang. praxis vid behandlingen av personer som av politiska skäl
berövats sitt pass

nyligen ställde om vilka åtgärder regeringen
är beredd att vidta för en eventuell
ändring av praxis vill jag svara,
att om allt går bra kommer regeringen
att till våren framlägga förslag rörande
utlänningslagstiftningen och därmed
också underställa riksdagen frågan om
principerna för vår utlänningspolitik.
I samband därmed får vi tillfälle att
överväga vilka regler som skall skrivas
och hur de skall skrivas.

Regeringen överlät inte åt polismästaren
att göra någon utrikespolitik. Vederbörande
myndigheter hade att handla
enligt gällande regler. Tillåt mig bara
helt kort att som komplettering till
mitt svar anföra några synpunkter på
tillämpningen.

Tillämpningen av bestämmelserna
om politisk asyl är oberoende av om
utlänningen har hemlandspass eller
inte eller fått passet indraget definitivt
eller för viss tid. Indragning av pass
kan emellertid utgöra stöd för att utlänningen
verkligen är politisk flykting.
Däremot tillåts i regel inte den som har
fått sitt pass indraget att resa in och
vistas här i andra fall än när bestämmelserna
om politisk asyl eller politiskt
verkställighetshinder blir tillämpliga.
Den som inte är att betrakta som politisk
flykting befrias alltså inte från
skyldigheten att ha pass eller annan
handling som får godtas som pass enbart
av den anledningen att han påstår
att hans pass dragits in av politiska
skäl.

Inresa i Sverige utan innehav av föreskrivna
inresehandlingar kan medges
genom s. k. nödfallsvisering — den frågan
togs ju upp — som får meddelas
för högst fjorton dagar. För nödfallsvisering
förutsätts att »särskild anledning»
skall föreligga. Praxis är därför
restriktiv, och nödfallsvisering meddelas
endast i undantagsfall. Vid bedömningen
av frågan om nödfallsvisering
skall meddelas spelar det mindre roll
vilken legitimationshandling utlänning -

en har. Avgörande är utlänningens syfte
med besöket och de omständigheter
under vilka resan företas.

Jag skulle vilja ange ett exempel då
nödfallsvisering meddelats. Det kan vara
då en utlänning måste företa en
brådskande resa till Sverige, som jag
antytt tidigare. Det kan också gälla affärsresor
och förhandlingar, där starka
svenska intressen föreligger. Nödfallsvisering
har även beviljats vissa sydvästafrikaner
som inbjudits att delta i
politisk kongress i Sverige men inte
hunnit anskaffa erforderlig inresevisering.

Nödfallsvisering meddelas inte för att
möjliggöra en utlännings resa till annan
nordisk stat, från vilken han tidigare
utvisats eller avvisats. Meddelande
av nödfallsvisering i detta fall skulle
stå i strid mot grunderna för den nordiska
passkontrollöverenskommelsen.

Enligt denna passkontrollöverenskommelse
bör nämligen utlänningen avvisas
vid nordisk yttergräns bl. a. om
han saknar giltigt pass eller annan legitimationshandling,
som de fördragsslutande
staterna godtar som pass, eller
saknar föreskrivet inrese- eller arbetstillstånd
i inresestaten samt i den eller
de andra nordiska stater som han härför
avsikt att besöka.

För övrigt kan enligt överenskommelsen
varje utlänning avvisas, som av andra
grunder än de särskilt angivna anses
inte böra få tillåtelse att resa in i en
eller flera av de fördragsslutande staterna.

Dessa bestämmelser i överenskommelsen
leder givetvis till att utlänning som
har avvisats av annan nordisk stat inte
—- och i varje fall inte i extraordinär
väg — bör medges inresa till Sverige,
om det är hans avsikt att härifrån bege
sig till den stat från vilken han har avvisats.
Detta framgår bl. a. av att Sverige
i så fall blir skyldigt att återta utlänningen
om han beger sig till den
staten.

Nr 48

Torsdagen den 30 november 1967

Svar på fråga ang. bevakningen av hemliga militära handlingar

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Jag ställde i slutet av
mitt anförande två frågor till inrikesministern.
Han har svarat på dem båda.

På den andra frågan, om regeringen
förbereder några åtgärder, svarar inrikesministern
att vi till våren får tillfälle
att diskutera ett förslag till förändrad
utlänningslagstiftning. Jag inser
att vi naturligtvis får vänta på det
förslaget och se vilka förändringar som
är nödvändiga. Det förefaller alldeles
uppenbart, efter det nu aktuella intermezzot
och efter andra händelser som
har inträffat, att rätt genomgripande
förändringar av gällande lagar och förordningar
är nödvändiga för att garantera
en annan behandling. Jag hoppas
att detta förslag om förändringar
så snart som möjligt alltså kommer på
riksdagens bord.

Till den första frågan, om det inte
hade varit möjligt att tillämpa en annan
behandlingsordning, erinrar inrikesministern
om att det fanns möjligheten
med nödfallsvisering, som kunde ha
gällt för 14 dagar. Inrikesministern säger
att avgörande för om sådan nödfallsvisering
skall beviljas är syftet med
besöket.

Om jag för tillfället bortser från inrikesministerns
fortsatta argumentering,
förefaller det mig i detta fall ha varit
ett sådant syfte med besöket i vårt
land, att man borde ha tillämpat reglerna
om nödfallsvisering.

Frågan om tribunalens arbete och
möjligheten att till tribunalen överlämna
viktiga dokument måste bedömas
vara utomordentligt viktig. Det är, kan
man säga, vår tids aktuella mest brännande
fråga att få ett slut på kriget i
Vietnam. Alla ansträngningar i detta
syfte bör underlättas.

Men sedan säger inrikesministern ■—
och detta har tydligen varit avgörande
för ställningstagandet -— att beviljande
av nödfallsvisering skulle ha stått
i strid med den nordiska överenskommelse
som finns om pass, inresa m. in.

Ralph Schoenman skulle ha avvisats
från Danmark när han kom till Köpenhamn,
och därför skulle vi inte haft
möjlighet att bevilja nödfallsvisering
från vårt land, enär — det var underförstått
i inrikesministerns anförande
— det fanns den möjligheten att Schoenman
planerade att bege sig till tribunalen
i Danmark, som ju var hans egentliga
ärende.

Det finns många saker att anföra i det
sammanhanget. Jag tycker det är fel
om man tillämpar denna nordiska överenskommelse
på sådant sätt, att politiska
ställningstaganden av en regering
i etl annat nordiskt land skulle få bli
bestämmande för vad den svenska regeringen
och de svenska myndigheterna
skall göra. Det är det ena. Det andra
är ...

Herr talmannen avbröt här talaren
med klubbslag och yttrade: Jag får erinra
den ärade talaren om att inläggen
i en debatt i en enkel fråga skall vara
korta.

Talaren fortsatte:

Jag skall bara säga två meningar till.
Vidare fanns ju möjligheten att undersöka
om inte herr Schoenman hade för
avsikt att stanna i vårt land. Jag är
inte underkunnig om att några sådana
förfrågningar har gjorts från myndigheternas
sida, innan man avstod från
att utnyttja möjligheten med en nödfallsvisering.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. bevakningen av
hemliga militära handlingar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Börjesson i Falköping
har frågat mig om jag anser att
särskilda åtgärder bör vidtagas för att

Torsdagen den 30 november 1967

Nr 48

Svar på fråga ang. åtgärder för att underlätta borgerlig vigsel på lördagar och
söndagar

bevakningen av hemliga militära handlingar
skall kunna anses vara betryggande.

Bestämmelserna om säkerhetsskydd
har skärpts väsentligt på senare år.
Bevakningen har effektiviserats. Jag
anser inte att ytterligare åtgärder behövs
från min sida.

Vidare anförde

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
svaret.

Anledningen till att jag ställt denna
fråga är att det förekommit pressuppgifter
om att det slarvats med bevakningen
av vissa hemliga handlingar.
Jag är medveten om att statsrådet inte
önskar och inte heller kan diskutera
enstaka fall som är föremål för utredning.
Jag har med min fråga velat få
klarlagt, huruvida statsrådet anser att
särskilda åtgärder bör vidtagas för
att bevakningen av hemliga militära
handlingar skall kunna anses vara betryggande.

Av svaret framgår att bestämmelserna
om säkerhetsskydd har skärpts väsentligt
på senare år. Bevakningen har
effektiviserats. Dessa åtgärder hälsar
jag med den allra största tillfredsställelse,
samtidigt som jag finner det angeläget
att poängtera, att gällande säkerhetsbestämmelser
noga följs av berörd
personal och att genomgång av bestämmelserna
sker kontinuerligt, så att vederbörande
personal verkligen blir
medveten om det ansvarsåtagande som
följer med handhavandet av hemliga
handlingar.

Än en gång ber jag att få tacka för
svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. åtgärder för att
underlätta borgerlig vigsel på lördagar
och söndagar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Fru Skantz har frågat
mig om jag överväger åtgärder i syfte
att underlätta för dem som så önskar
att, utan kostnad för den enskilde, erhålla
borgerlig vigsel på lördagar och
söndagar och att för borgerlig vigsel
ställa till förfogande därtill lämpade
och värdiga lokaler.

De av fru Skantz berörda problemen
kommer att behandlas i det förslag
till ändringar i reglerna om äktenskaps
ingående och upplösning, som jag avser
att lägga fram under år 1968. Jag är
inte beredd att nu ta ställning i dessa
frågor.

Vidare anförde

Fru SKANTZ (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
för svaret på min enkla fråga. Det är
för mig angeläget att de båda vigselformerna
— kyrklig och borgerlig vigsel
— fungerar under samma villkor
och ger möjlighet till valfrihet för vederbörande.
Det kan ske bl. a. genom
att man ger möjlighet till borgerlig vigsel
lördagar och söndagar men också
genom att man upplåter stilfulla lokaler.

I några städer har länsstyrelserna efter
framställning från städerna utsett
borgerlig vigselförrättare. Det har
emellertid uppstått problem på grund
av att dessa vigselförrättare inte får någon
ersättning. Det finns ett par städer
i Skåne, där det kan förekomma borgerlig
vigsel på lördagar. Men i en stad
är detta beroende på om vigselförrättaren
har tillfälle men också på om han
kan ordna lokal, eftersom rådhuset är
stängt på lördagarna.

Jag hoppas att både frågan om ersättningen
till vigselförrättarna och
problemet med tillgången på lokaler
kommer att regleras genom de bestämmelser
som skall utformas under nästa
år.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 48

Torsdagen den 30 november 1967

8 o

Svar på fråga ang. skadegörelse i
samband med demonstrationer

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Fridolfsson i
Stockholm har frågat mig vilka åtgärder
jag är beredd att vidta för att hålla utomstående
personer skadeslösa i fråga
om skadegörelse som förekommer i
samband med i övrigt lagliga demonstrationer.

Såvitt jag vet har skadegörelse i allmänhet
inte förekommit i samband med
vad herr Fridolfsson kallar lagliga demonstrationer.
Några åtgärder från min
sida i det hänseendet anser jag därför
inte påkallade.

Jag vill emellertid begagna detta tillfälle
att djupt beklaga att rätten till fria
åsiktsyttringar genom demonstrationer
på senare tid ofta har utnyttjats på ett
sätt som innebär ett klart överskridande
av de lagliga gränserna för den
medborgerliga handlingsfriheten och
att därigenom utomstående personers
egendom har kommit att utsättas för
omfattande skadegörelse. Det är givetvis
angeläget att samhället vidtar effektiva
åtgärder till förebyggande av händelser
av detta slag. Jag kommer som hittills
att ägna dessa frågor ingående uppmärksamhet.

Vidare anförde

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (h):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Kling för svaret.

Min fråga gäller inte demonstrationsrätten
— som är en självklarhet i ett
demokratiskt samhälle. Inte heller berör
frågan de stora grupper av medborgare
som av ideella skäl deltar i demonstrationer
och som därigenom deklarerar
sin personliga mening. Nej, jag har
framställt min fråga på grund av de allt
vanligare och allt hårdare angreppen
mot enskilda medborgare från en liten,

aggressiv grupp av demonstranter. Man
angriper då utan fog tredje mans egendom,
man krossar fönster o. s. v., och på
hela serier av kontor, husfasader, broar
och viadukter samt i tunnelbanan —
ja, överallt målas politiska slagord. Man
kan påstå att det handlar om rena nidingsdåden.

Jag har svårt att tro att dessa s. k. demonstranter
drivs till sina handlingar
av ideella skäl. Efter vad jag kan förstå
hör de till den grupp — den lilla
grupp kanske jag skall säga — som för
egen del kräver rätt att missbruka den
yttrande- och demonstrationsfrihet vi
har och som kanske är större hos oss
än någon annanstans i världen. Det är
en grupp som med organiserade upplopp
hindrar oliktänkande att komma
till tals.

Det är säkerligen statsrådet Kling bekant
att den politiska skadegörelsen är
i starkt stigande och att nidingsdåden
förutom allt obehag kostar samhället
och enskilda medborgare stora penningsummor.
År 1964 förekom här i
Stockholm nio demonstrationer, 1966
steg antalet till 61, och fram till den
15 oktober i år förekom inte mindre än
95 demonstrationer, d. v. s. cirka två
per vecka. Vid många av dessa demonstrationer
har »demonstrationens
svans» gått bröstgänges till väga. De
s. k. vietnamdemonstrationerna i Stockholm
och den med dem sammanhängande
skadegörelsen har i år kostat
stockholmarna cirka en halv miljon
kronor. Utöver dessa direkta utgifter
för att reparera uppkomna skador har
polisen avdelat en permanent bevakningsstyrka
med uppgift att skydda vissa
utsatta fastigheter och personer för
denna form av demonstrationsaktivitet.
Denna fasta bevakning kostar cirka
3 500 kronor per dygn, alltså ungefär
en miljon kronor om året.

Justitieministerns avståndstagande
från denna form av demonstrationer
var väntad men inte mindre värdefull
för det. Däremot har jag svårt att förstå
justitieministern när han i sitt svar

Torsdagen den 30 november 1967

Nr 48

Svar pa fråga ang. ökat utrymme för allmänheten vid vissa rättegångar

skriver att han inte kände till att några
skadegörelser äger rum i samband med
lagliga demonstrationer. Demonstrationsrätten
är ju lagfäst, och inte heller
demonstrationer som sker olovligt kan
avbrytas. De är sålunda på sätt och vis
lagliga även de.

Jag är medveten om att detta problem
inte är lättlöst, men förhållandena
kan inte få vara sådana som de nu
är. Det är självklart att demonstrationer
skall kunna förekomma — man
kanske också kan säga att de bör förekomma
— men lika självklart är att
ingen medborgare vid sådana tillfällen
skall utsättas för personliga obehag eller
drabbas av ekonomisk skada.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. ökat utrymme för
allmänheten vid vissa rättegångar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Karlsson i Huddinge
har frågat mig om jag överväger
något initiativ i syfte att rättegångar
av allmänt socialt och politiskt intresse
kan genomföras i lokaler där en intresserad
allmänhet kan beredas tillträde.

Hos oss gäller sedan gammalt principen
att förhandling vid domstol skall
vara offentlig. Domstolarnas förhandlingslokaler
är därför utformade så att
representanter för allmänheten kan
övervara förhandlingarna. Av praktiska
skäl kan bara ett tämligen begränsat
antal åhörare beredas plats i en sessionssal.
Detta strider inte mot offentlighetsgrundsatsen,
lika litet som de
ganska blygsamma läktarna i den här
kammaren bör uppfattas som uttryck
för att vi i riksdagen skulle ha någonting
emot största möjliga offentlighet.
Av vad jag nu har sagt framgår att mitt
svar på herr Karlssons fråga är nej.

Vidare anförde:

Herr KARLSSON i Huddinge (vpk):

Herr talman! Jag ber att få tacka justitieministern
för svaret på min fråga.

Frågan var föranledd av det förhållandet
att vårt land börjar bli beryktat
för ett växande antal politiska domar.
De har som bekant nästan uteslutande
drabbat deltagare i solidaritetsrörelsen
för Vietnams kämpande folk. Jag har
redan i annat sammanhang här i kammaren
givit uttryck för min starka aversion
mot dessa processer. Opinionsrörelsen
för Vietnam, för ett litet men
frihetsälskande folks heroiska kamp för
sin frihet, mot en stormakts barbariska
övervåld, håller på att bli en massrörelse,
inte minst bland ungdomen. Och
just ungdomens engagemang tillhör,
tycker jag, det mest glädjande. Det bärs
upp av en verklig humanism, av en äkta
internationell och mänsklig solidaritet.

Rättegångar mot demonstranter genomförs
i trånga lokaler, där inte ens
de medanklagade — och senast rörde
det sig om ett åttiotal ungdomar — fick
plats att följa förhören med kamraterna
och höra deras pläderingar. Än mindre
kunde press och andra intresserade få
plats. Hela miljön kunde inte uppfattas
som annat än ett trakasseri mot människor,
mot ungdomar som i sak inte gjort
något annat än engagerat sig på det sätt
man förstått i en solidaritetsrörelse,
som åtminstone den övervägande delen
av vårt folk faktiskt har de varmaste
sympatier för.

Jag skulle, herr talman, än en gång
vilja vädja till justitieministern att överväga
att åtminstone inrama politiska
processer av detta slag på ett lämpligare
sätt.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Jag finner det litet
egendomligt att herr Karlsson i Huddinge
talar om politiska åtal och poli -

Nr 48

Torsdagen den 30 november 1967

Svar på fråga ang. uppgiftsskyldigheten

tiska processer. Yad det i själva verket
gäller är åtal för skadegörelse. Vi har
icke några politiska åtal i detta land.

Det förhåller sig på det sättet att
många av våra större domstolar, som
disponerar flera sessionslokaler, är så
arbetsbelastade att det är nödvändigt
att för längre perioder planera hur vederbörande
domstols lokaler skall fördelas
mellan dess olika avdelningar och
rotlar. Om det visar sig att ett visst mål
kan beräknas väcka större uppmärksamhet
hos allmänheten gör domstolen
ofta omdispositioner för att få målet
handlagt i någon av de större lokalerna.
Men om sådana omdispositioner bör ske
är en lämplighetsfråga som det får ankomma
på domstolen att bedöma.

Herr KARLSSON i Huddinge (vpk):

Herr talman! Jag blev mycket förvånad
över justitieministerns replik, av
vilken framgick att justitieministern menar
att de ungdomar det här gäller är
åtalade för skadegörelse och att det
alltså inte är fråga om någon politisk
process. Det är inte alls förhållandet.
Jag har själv övervarit ett par mål, men
någon skadegörelse var det inte tal om.
Här måste föreligga ett missförstånd.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! I många av dessa fall är
det fråga om ren skadegörelse, i andra
om våld mot polis eller ohörsamhet
mot polis. Jag kallar icke det politiska
åtal.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. uppgiftsskyldigheten
beträffande epilepsi vid anhållan om
lysning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

beträffande epilepsi vid anhållan om lysning

Herr talman! Fru Lindberg har frågat
mig om jag är beredd att medverka
till sådan ändring i gällande formulär
för anhållan om lysning att uppgiftsskyldighet
angående epilepsi utgår ur
formuläret.

Jag räknar med att lägga fram förslag
till ändringar i reglerna om äktenskaps
ingående och upplösning under
år 1968. Enligt förslaget kommer epilepsi
som äktenskapshinder att slopas.

Vidare anförde

Fru LINDBERG (s):

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet
för svaret på min fråga. Jag skulle
emellertid göra mig skyldig till en betydande
överdrift, om jag påstod att
jag var överraskad av det. Dels genom
en eftermiddagstidning, dels genom
TT:s meddelande i går kväll har jag
i god tid blivit underrättad om justitieministerns
ställningstagande. Man kan
alltså påstå att jag har haft för en frågeställare
ovanligt god tid att förbereda
mina kommentarer. Egentligen borde
jag kanske inte ta upp statsrådets tid,
men det må tillåtas mig att göra några
reflexioner kring den fråga jag har
ställt.

I lagar och förordningar lever mycket
av gamla föreställningar kvar när
det gäller epilepsi. Det kommer unga
människor som går i giftastankar också
underfund med. Lysningsformuläret,
som de skall ta del av och underteckna
och som går in på en rad personliga
förhållanden, innehåller bl. a. uppgiftsskyldighet
angående, som det där kallas,
fallandesot. Enligt 2 kap. 6 § giftermålsbalken
må den »som är behäftad
med fallandesot — — — ej ingå
äktenskap, med mindre medicinalstyrelsen
finner skäligt tillåta äktenskapet».
Lagstiftningen har tillkommit av arvshygieniska
skäl och syftar till att hindra
personer med epilepsi att gifta sig
och sätta barn till världen.

Docenten Lundberg, neurolog vid Aka -

Torsdagen den 30 november 1967 Nr 48

Svar på fråga ang. uppgiftsskyldigheten beträffande epilepsi vid anhållan om lysning

demiska sjukhuset, har nyligen i en
uppmärksammad artikel i Svensk läkartidning
belyst att ett epileptiskt anfall
är ett symtom som dels kan se mycket
olika ut, dels kan ha ytterst varierande
orsaker. Enligt modern medicinsk
expertis finns det numera föga anledning
att i ett lysningsformulär ha särbestämmelser
och förbehåll för epileptiker.
Det har också framhållits att sådana
är rätt meningslösa, eftersom de
människor som avses ändå inte av lagstiftningen
kan hindras att sammanleva
och få barn.

Familjerättskommittén, som år 1964
lämnade sitt betänkande, drog emellertid
inte konsekvenserna av detta utan
föreslog att uppgiftsskyldigheten skulle
kvarstå, visserligen i någon annan form
än den nuvarande. En ljuspunkt var att
en av ledamöterna i ett särskilt yttrande
föreslog slopande av uppgiftsskyldigheten.
Det är givetvis med stor
tillfredsställelse jag konstaterar att justitieministern
nu har utlovat en lagändring,
som såvitt jag kan förstå kommer
att innebära att lysningsformuläret
får sådan utformning att denna
uppgiftsskyldighet bortfaller.

Herr talman! .Tåg är medveten om att
nin fråga bara berör en liten detalj
i det stora komplex som giftermålsbalken
utgör; det är emellertid en nog
så viktig detalj för de människor saken
gäller. Min fråga kanske ändå har
haft den nyttan med sig att de i god
tid har fått upplysning om att man skall
ändra bestämmelserna, och det är säkert
till stor glädje för dem. Tack än
en gång för svaret!

Härefter meddelade herr talmannen
att fröken Ljungberg begärt ordet; och
beslöt kammaren att beträffande denna
fråga upphäva den i § 20 mom. 4 kammarens
ordningsstadga föreskrivna inskränkningen
i yttranderätten.

I enlighet härmed lämnades ordet
till

Fröken LJUNGBERG (h), som yttrade: Herr

talman! Jag tillät mig begära ordet
därför att denna fråga, såsom fru
Lindberg nämnde, har fått en viss publicitet
i förväg. Denna publicitet är enligt
min mening berättigad, eftersom
frågan intresserar många människor.

Justitieministern svarade mycket
klart på fru Lindbergs fråga. Han sade
att enligt förslaget kommer epilepsi
som äktenskapshinder att slopas. Det
är utomordentligt glädjande. Frågan
om upplysningsskyldigheten fick vi
emellertid inte svar på. Den kommitté
som framlagt sitt betänkande om äktenskapsrätt
har ersatt äktenskapshindret
med en upplysningsplikt, och
den upplysningsplikten har sedermera
med rätta blivit hårt kritiserad i remissinstanserna.
Av utredningens preliminära
remissförfarande framgick också
att läkarna liksom den medicinska sakkunnigutredning
som lade fram sitt
betänkande 1960 samt och synnerligen
är klart emot även den upplysningsplikt
som föreslås.

Det vore intressant att få besked av
justitieministern även på den punkten.

Vidare anförde

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Vid ett nordiskt justitieministermöte
i Stockholm den 24
oktober i år förelåg fullständig enighet
om att epilepsi skall slopas som äktenskapshinder.
Däremot rådde inte
enighet om upplysningsplikten. Att man
kommer att ta bort denna del av formuläret
när man upphäver äktenskapshindret
är givet, men det fanns de som
ansåg att det borde föreligga upplysningsplikt
inte gentemot det allmänna
utan gentemot äktenskapspartnern. Vilken
ståndpunkt som kommer att bli den
slutgiltiga kan jag ännu inte säga.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 48

Torsdagen den 30 november 1967

Svar på fråga ang. viss kontroll av importerad fisk m. m.

§ 8

Svar på fråga ang. samhällets kostnader
för omskolningsverksamheten

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Wennerfors har
frågat om jag vill informera kammaren
om vad samhällets kostnader är för
omskolningskursverksamheten per deltagare
och dag.

Vad gäller statsverkets utgifter under
det anslag som är anvisat för verksamheten
kan jag upplysa att utgifterna under
budgetåret 1966/67 uppgick till ca
235 milj. kr. och att antalet elever som
berördes av någon form av arbetsmarknadsutbildning
var ca 58 000. Den genomsnittliga
utgiften per elev och dag
för den verksamhet som bekostas från
anslaget kan mot denna bakgrund uppskattas
till ca 30 kr.

Härtill kommer emellertid kostnader
för verksamheten som bekostas på annat
sätt. Ungefär en fjärdedel av arbetsmarknadsutbildningen
sker inom det
ordinarie yrkesskolväsendet och endast
kostnaderna för utbildningsbidragen
bestrids från elfte huvudtiteln. I en
omfattning som inte är närmare statistiskt
belyst deltar personer som har
ersättning från allmän arbetslöshetskassa
eller uppbär pension, sjukpenning
eller därmed jämförlig ersättning i arbetsmarknadsutbildningen.
En avsevärd
del av kostnaderna för administration
av omskolningsverksamheten belastar
anslagen för arbetsmarknadsstyrelsen,
skolöverstyrelsen och länsarbetsnämnderna.
Vidare bestrids utgifterna för
investeringar i lokaler för verksamheten
i annan ordning.

Vidare anförde

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka för

den information som inrikesministern
har lämnat i svaret.

Skälet till att jag ställt frågan är att
jag allt oftare har mött uppgiften att
kostnaderna för denna verksamhet uppgår
till 300 kronor per dag och elev.
Jag har naturligtvis inte trott på den
uppgiften, men det har varit mycket
svårt att räkna fram siffran och att
få information i frågan. När det dessutom
för närvarande går rykten om att
elever på omskolningskurser går flera
kurser efter varandra uppfattas detta
naturligtvis som slöseri. Jag har nu fått
uppgiften att kostnaden är 30 kronor
per dag och elev. Detta låter anmärkningsvärt
lågt, men då är inte de övriga
kostnaderna medräknade.

Jag skall inte nu ta upp en debatt
i denna fråga utan hoppas att få återkomma
senare till den. Jag ber att få
tacka för den information jag i dag erhållit.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på fråga ang. viss kontroll av
importerad fisk m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Levin har frågat
om åtgärder har vidtagits eller kommer
att vidtas för att kontrollera att fisk
och skaldjur och produkter därav som
importeras till landet ej innehåller
kvicksilver eller andra skadliga ämnen.

Till svar på herr Levins fråga vill
jag meddela, att sådan kontroll som herr
Levin avser sedan år 1964 utförs av
statens institut för folkhälsan. Kontrollen
avses fortgå i erforderlig omfattning.

Vidare anförde:

Torsdagen den 30 november 1967

Nr 48

Svar på fråga ang. viss kontroll av importerad fisk m. m.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
för svaret på min fråga. Vi fick nu
reda på vem som har hand om kontrollen,
men det hade också varit intressant
att få veta hur kontrollen tillgår,
men det har kanske inte så stor
betydelse, även om den inte är så effektiv.
Om den överdrivna propagandan
mot konsumtion av fisk som nu dagligen
bedrives i TV, radio och tidningspress
lyckas, kommer ju folk snart att
ha förmåtts avstå från att äta fisk, och
detta gäller naturligtvis inte bara svensk
fisk utan även importerad.

Men, herr .statsråd, är det verkligen
rikligt och rimligt att tillgripa sådana
åtgärder mot den svenska fisken som
man under den senaste tiden har gjort
utan att rejält informera svenska folket
om vad det egentligen gäller och
vilken fisk som berörs? Man avlyser
t. ex. fisket i stora områden inte bara
i insjöarna utan även ute vid kusterna.
Fisk från dessa vatten skall inte få
användas eller åtminstone inte saluföras.
Jag vill ta enbart ett enda exempel.

Man har beträffande Lundåkrabukten
i Öresund förklarat att fisk som fiskas
innanför en viss linje inte får försäljas.
Vad är det då för fisk som i huvudsak
fiskas i Lundåkrabukten? Ja, vid denna
tid på hösten är det framför allt
vandringsålen, som kommer från hela
östersjöområdet och som på sin väg till
Sargassohavet passerar bl. a. Lundåkrabukten,
något som antagligen endast
tar några timmar. Denna fisk får alltså
inte försäljas för konsumtion. Det är
vidare fråga om torsk och sill, som
vandrar in från Kattegatt och Skagerack
men som nu inte heller får försäljas
för konsumtion.

Men om man inte fiskar i Lundåkrabukten
utan på den danska sidan, får
man sälja den fisk man tar upp för konsumtion.
Även om reningsförhållandena
är dåliga på den svenska sidan är
de emellertid ännu sämre på den dans -

ka sidan. Detta är dock inte något hinder,
eftersom enligt Öresundskonventionen
svenska fiskare får fiska på den
danska sidan och danska fiskare på
den svenska.

Är det verkligen omöjligt, herr statsråd,
att låta någon vederhäftig person
i TV och radio upplysa det svenska folket
om de verkliga förhållandena på
detta område? Vad vi dagligen upplyses
om i radio och TV är ju inte i överensstämmelse
med sanningen. Mig veterligt
har inget annat land vidtagit
så drastiska åtgärder som Sverige gjort.
Det förhåller sig inte så som dagligen
itutas det svenska folket, att de åtgärder
vi vidtagit är för lindriga i jämförelse
med vad som åtgjorts på andra
håll. Sanningen är ju, när man tar
exemplet från Japan där det förekommit
förgiftning, att man där uppmätte mer
än hundra gånger så stor kvicksilverhalt
som den högsta tillåtna här i Sverige.
Men det nämner man ingenting
om i propagandan. Sanningen är ju också
att ingen enda svensk hittills har blivit
sjuk av att äta fisk såvida inte fisken
har varit rutten.

Inte ens på de människor som undersökts
vid Vänern och som ätit fisk ända
upp till tre gånger om dagen kunde
man hitta något fel. Men det är tydligen
inte lämpligt att underrätta folk om sanningen
i dessa ting. Då skulle inte frågan
om kvicksilver i fisk i fortsättningen
bli det stora slagnummer som den
nu är i den våldsamt upphaussade s. k.
miljövårdsdebatten.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag skulle kunna komplettera
mitt svar med den upplysningen
att det naturligtvis ankommer på hälsovårdsnämnder
liksom på länsstyrelser
med deras hjälporgan att hålla kontroll
över livsmedel. Det har också i vissa
fall förekommit att hälsovårdsnämnder
tagit initiativ och skickat in prov för
analysering. Men flertalet av de analy -

16 Nr 48 Torsdagen den 30 november 1967

Svar på fråga ang. viss kontroll av importerad fisk m. m.

ser som utförts har skett på uppdrag av
institutet för folkhälsan. I dessa prov
på importerad fisk har man i allmänhet

— jag tror undantagslöst — funnit lägre
kvicksilverhalter än dem som uppmätts
i de aktuella sjöarna för vilka veterinärstyrelsen
och medicinalstyrelsen tillsammans
utfärdat rekommendation om
att man inte skall saluföra fisk.

Det ligger mycket i vad herr Levin
säger om att debatten kan ha fått övertoner
och att i dehatten kan ha framkommit
påståenden som inte kan styrkas.
Jag vill också ta tillfället i akt att
understryka vad herr Levin säger om
att vi här i Sverige inte utgör en eftertrupp
på något sätt. Det är faktiskt
svenska forskare som drivit dessa frågor.
Även i de internationella organen
är det svenska forskare som tagit upp
dem. Inget annat land har gått till så
drastiska åtgärder som vårt. Men även
om jag gärna vill göra detta konstaterande,
vill jag ändå se något annorlunda
än herr Levin på dessa frågor.
Det är uppenbart att vi bär försummat

— och inte bara vi utan även andra
länder — att tillräckligt kontrollera de
risker som föreligger genom att människor
under lång tid förtär med kvicksilver
eller skadliga ämnen förorenade
livsmedel. Därför tror jag att vad vi nu
gjort kommer att vara riktigt på lång
sikt, och jag tror att det kommer att
vinna erkännande, även om debatten
som den nu förts vållat svårigheter, inte
minst för fiskarna. Regeringen har beaktat
dessa svårigheter och beslutat om
omedelbara åtgärder för att söka finna
former att gottgöra fiskarna för deras
förluster.

Det är klart att man kan ha delade
meningar om innehållet i beslutet. Herr
Levin talar om vandringsfisken. Ja,
laxen är undantagen; jag trodde faktiskt
att även ålen var undantagen från
förbudet, men det kanske finns vissa
skäl för att inte ålen på samma sätt som
laxen skulle hållas utanför förbudet.

När herr Levin åberopar Minamatakatastrofen
i Japan, så bör man erinra

om att det var en så allvarlig förgiftning
att 88''människor insjuknade och
togs in på sjukhus, och av dem dog hälften.
Det är klart att vi inte bör jämföra
med den höggradiga förgiftning som da
kunde konstateras. Varken herr Levin
eller jag är emellertid till freds med att
det föreligger risker, och jag tror att
institutet för folkhälsan har en ganska
god grund för beräkningen att en halt
av ett milligram per kilo skulle kunna
tolereras. Det innebär, såvitt jag kan
förstå, att praktiskt taget hela det svenska
fisket ändå kommer att gå fritt, med
undantag för ett obetydligt fiske i vatten
där det förekommer mycket besvärande
utsläpp av kvicksilver.

Efter hand som klarhet vinnes om
faktiska förhållanden, kommer det nog
att finnas anledning räkna med att
människorna på nytt skall äta fisk med
större förtroende än för närvarande.
Jag tycker att inte minst pressen har
medverkat till att ge upplysning om
vilka fiskevatten som är farliga och
även att någon risk inte synes föreligga
vid konsumtion av fisk från andra platser.
Samtidigt är vi medvetna om att
ytterligare åtgärder behövs och regeringen
har ju därför beslutat att det
skall göras ytterligare undersökningar
rörande kvicksilverhalten hos fisk här
i landet. Jag föreställer mig att det också
då kan finnas anledning att ytterligare
skärpa kontrollen över fisk och skaldjur
som kommer utifrån.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Statsrådet sade att Sverige
är föregångsland på detta område.
Så förhåller det sig kanske, men jag
tycker att det är litet märkvärdigt att ett
land som Sverige skall behöva vara föregångsland.
Det finns ju länder på inte
långt avstånd härifrån som är kolossalt
mycket mera industrialiserade och där
människorna bor mycket mera sammanpackade
än vi gör hos oss, men i
dessa andra länder har några åtgärder
inte behövt vidtagas.

Jag vill säga än en gång: När man

Torsdagen den 30 november 1967

Nr 48

Svar på fråga ang. samordningen av rätt till änkepension inom tilläggspensioneringen
och folkpensioneringen

vidtagit dessa åtgärder, har man då
verkligen också gjort någonting för att
upplysa konsumenterna om att det finns
fisk som inte är så farlig? Faktum är
att försäljningen på fiskauktionerna i
Göteborg, där det inte säljs någonting
annat än nordsjö- och kattegattfisk, har
minskat katastrofalt efter myndigheternas
senaste åtgärd. Departementschefen
säger att det bör finnas möjligheter
för fiskarna att få ersättning. Jag antar
att möjligheterna för västkustens fiskare
att få ersättning för nedgången i
försäljningen är helt uteslutna.

Statsrådet nämnde vad forskarna och
tidningspressen har gjort. I gårdagens
nummer av en av de stora tidningarna i
Stockholm fick en av de s. k. forskarna
breda ut sig i kvicksilverfrågan över en
hel sida. Han var generös nog att inte
påbjuda totalt förbud för att äta fisk, ty
vuxna svenskar får enligt honom konsumera
i genomsnitt endast 3 gram fisk
per dag utan att taga skada. Han ansåg
det dock otänkbart att barn och havande
kvinnor får äta fisk i fortsättningen,
och givetvis bör inte insjöfisk och kustfisk
serveras i allmänna bespisningar,
vid skolor, sjukhus o. s. v. Det är den
hjälp som fiskarna fått av tidningspressen.
Hjälpen från radio och TV är ungefär
av samma art.

enden haft en betydande inverkan på
efterfrågan, men att med enbart detta
konstaterande finna utgångspunkter för
en mera generell ersättning till fisket
och för en beräkning av sådan ersättning
tror jag är mycket svårt.

Herr Levin, som ju representerar fiskarkåren,
vill nästan dra ett löje över
denna debatt och de vetenskapsmän
som agerar. Det är inte första gången
sådant händer när en ny sak aktualiserats.
Men jag tror inte att det på lång
sikt är en särskilt bra attityd till dessa
problem. De uppkommer i de mest utvecklade
länderna och det är där man
också diskuterar dem.

Det är riktigt att det finns länder som
är lika industrialiserade som vårt land,
men den svenska industrin, baserad på
våra skogstillgångar, har i mycket hög
grad kommit att använda kvicksilver.
Det är en av förklaringarna till att vi
har fått våra sjöar och vattendrag förorenade
av kvicksilver. Det finns också
andra uttryck för att vi har använt
mycket kvicksilver. I ett tidigare skede
rörde sig ju diskussionen om betningsmedel,
och då fann vi utan vidare att
Sverige var det land som mest urskillningslöst
hade tillgripit de starkaste
kvicksilverämnena. En hög ekonomisk
utveckling är alltså ingalunda en garanti
för att man uppträder riktigt på detta
område.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Vi har i denna kammare
tidigare haft tillfälle att diskutera
dessa frågor. Det är svårt att avgöra
vilka verkningar som en debatt i pressen
och i massmedia kan ha. Tid efter
annan framträder det ju läkare som säger
att det är farligt att äta det eller det;
man blir för korpulent, det påverkar
blodet etc. Visst är det sannolikt att sådana
påståenden — mer eller mindre
väl bestyrkta — kan påverka efterfrågan
på varor av olika slag. Jag medger
gärna att det i det fall vi nu diskuterar
är alldeles uppenbart att sådana påstå2
— Andra kammarens protokoll 1967. Nr

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på fråga ang. samordningen av rätt
till änkepension inom tilläggspensioneringen
och folkpensioneringen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Andersson i Storfors
har frågat vilka åtgärder som vidtagits
med anledning av riksdagens
beslut år 1964 om rätt till änkepension
48

Nr 48

Torsdagen den 30 november 1967

Svar på fråga ang. beledsagande text till televisionsprogrammen

inom tilläggspensioneringen för sådan
samboende kvinna som har rätt till änkepension
inom folkpensioneringen.

Frågan torde syfta på en riksdagsskrivelse
av den 6 november 1964. I
denna har riksdagen med anledning av
väckta motioner uttalat sig för en utredning
av spörsmålet om rätt till änkepension
från tilläggspensioneringen
för ogift kvinna som stadigvarande
sammanbott med ogift man vid dennes
död. De ifrågavarande motionerna jämte
utskottsutlåtandet i anledning av
dessa har av Kungl. Maj:t överlämnats
till pensionsförsäkringskommittén.

Vidare anförde

Herr ANDERSSON i Storfors (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka socialministern
för svaret på min fråga.
Av svaret framgår — som jag också hade
räknat med •— att detta spörsmål
hade överlämnats till pensionsförsäkringskommittén
för utredning. Med det
beskedet är jag för tillfället nöjd. Jag
skulle nu bara vilja be socialministern
att försöka påskynda denna utredning.
Den grupp av kvinnor som det är fråga
om behöver allt det ekonomiska stöd
från ATP som det finns möjlighet att
ge dem, och jag hoppas att de skall få
rättelse.

Härmed var överläggningen slutad.

§ U

Svar på fråga ang. beledsagande text till
televisionsprogrammen

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet MOBERG, som yttrade: Herr

talman! Herr Johansson i Skärstad
har frågat ecklesiastikministern,
om han är beredd att medverka till att
televisionsprogrammen i ökad omfattning
beledsagas av text i syfte att göra
det möjligt för döva och hörselska -

dade att i större utsträckning ta del av
programmen. Frågan har överlämnats
till mig för besvarande.

Frågan om televisionens programservice
åt de döva och hörselskadade har
under det senaste året ingående övervägts
av Sveriges Radio. Övervägandena
har avsett såväl omfattningen av
som formerna för en sådan programservice.
Textsättning av programmen är
därvid en av de serviceåtgärder som
ifrågakommer. Härvidlag gäller att radioföretaget
är berett att i viss ökad
utsträckning — i anslutning till särskilda
programinslag — tillhandahålla
en sådan service. Möjligheter föreligger
dock inte att i den ordinarie programverksamheten
mera fortlöpande
förse programmen med textremsor. Redan
ekonomiska skäl lägger hinder i
vägen, då textsättningen är en arbetskrävande
och relativt komplicerad procedur.
Härtill kommer att i fråga om
vissa programtyper — nyhets- och aktuelltsändningar,
direktreportage osv. —
rena tidsskäl utesluter textsättningen.

Sveriges Radio avser emellertid att
pröva andra åtgärder, som kan möjliggöra
en vidgad och förbättrad programservice
åt de döva och hörselskadade.
Sålunda kommer man under radiohjälpsperioden
den 17 mars—den 17
maj 1968 att bedriva en försöksverksamhet
innefattande olika slags program
och serviceåtgärder. Som exempel
på program man överväger att sända
under perioden kan nämnas en teaterpjäs
till vilken utarbetats ett särskilt
texthäfte för döva, ett TV-aktuellt med
simultantolkning, under en veckas tid
några minuters daglig aktuell information
på teckenspråk samt något sportprogram
där resultaten successivt textas
på särskilda skyltar. Vidare överväger
man att under perioden sända
program, som dels upplyser allmänheten
om de problem vilka möter döva och
hörselskadade personer, dels behandlar
teckenspråkets kommunikationsmöjligheter,
dels också ger information om

Torsdagen den 30 november 1907

tekniska hjälpmedel för personer med
hörselrester.

Det är min förhoppning, att försöksverksamheten
skall ge positiva resultat
och att erfarenheterna därifrån skall
bidra till att skapa en förbättrad och
mera kontinuerlig programservice åt
den ifrågavarande publikgruppen.

Vidare anförde

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för ett positivt svar.

I somras medverkade jag vid ett läger
för döva och hörselskadade, och då
blev jag ombedd att i riksdagen framföra
dessa önskemål. Denna grupp av
människor är ju fullständigt handikappad
när det gäller radio och delvis
även när det gäller TV. Men om man
förser bilderna med text blir det möjligt
för dessa människor att tillgodogöra
sig åtskilliga av de program som
sänds i TV.

Ytligt sett verkar det inte vara så
svårt att förse bilderna med text. När
man lyssnar till nyhetssändningar får
man den uppfattningen, att det går
mycket snabbt och enkelt att göra det.
Flera programtyper utöver dem som
här nämnts skulle kunna bli aktuella i
detta sammanhang: nyheter, gudstjänster,
underhållning och sändning av
idrottsresultat. Även när det gäller de
dövas utbildning tror jag att TV kan
ge en god service.

Det har talats om ekonomi i detta
sammanhang. Jag tror att riksdagen är
villig att ge stöd på detta område, så
att TV kan ge en god service.

Jag skulle också vilja peka på möjligheten
att anställa någon som behärskar
de dövas språk och som kunde
medverka i olika program.

Med förhoppning att de framförda
synpunkterna beaktas och att den utlovade
försöksverksamheten skall ge ett
positivt resultat ber jag ännu en gång
att få tacka för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 48 19

§ 12

Svar på fråga ang. elevernas säkerhet
vid färd med skolskjuts

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet MOBERG, som yttrade: Herr

talman! Herr Sjöholm har frågat
ecklesiastikministern, om han anser
att elevernas säkerhet vid färd med
skolskjuts är tillfredsställande, samt om
så ej är fallet vad han ämnar göra. Frågan
har överlämnats till mig för besvarande.

Enligt vad jag har erfarit har skolöverstyrelsen
hos statens vägverk hemställt,
att skärpta säkerhetsföreskrifter
rörande skolskjutsverksamheten skall
utfärdas. Jag har vidare erfarit att vägverket
med anledning därav avser att
inom den närmaste tiden ingå till Kungl.
Maj :t med framställning i ämnet. Jag
utgår ifrån att det material som därvid
kommer att presenteras kommer att
belysa den nuvarande situationen och
behovet av åtgärder.

Vidare anförde:

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Detta var ur min synpunkt
inte något särskilt lyckat svar,
men det var kanske inte heller särskilt
misslyckat; det visar i alla fall att frågan
är uppmärksammad.

I vårt land propagerar vi mycket för
dels att man skall använda säkerhetsselar
i bilarna, dels att man inte skall sätta
barn i framsätet. Nu visar det sig
att man vid skolskjutsar sätter barn
i framsätet till och med utan några säkerhetsselar.
Man bryter alltså mot två
av de regler som vi anser vara mycket
viktiga när det gäller trafiksäkerheten.
Det kan inte anses vara särskilt tillfredsställande.

Jag är emellertid ganska säker på
att statsrådet Moberg och jag är överens
om att det är viktigt att man ordnar
så att föräldrarna och framför allt
de barn och ungdomar det gäller kan

Nr 48

Torsdagen den 30 november 1967

Svar på fråga ang. möjligheten att börja skolan vid sex års ålder

vara säkra på att allt görs som göras
kan för att deras trafiksäkerhet skall
vara så tillfredsställande som möjligt
vid färden till och från skolan.

Med detta tackar jag för svaret.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Jag tror att herr Sjöholm
och jag är helt överens i denna
fråga. Jag passar emellertid på tillfället
att konstatera att skolöverstyrelsen
i den framställning jag här åberopat
så sent som för några veckor sedan
skrev bl. a.: »Behovet av säkerhet vid
skolskjutsning är trängande. Skolöverstyrelsen
hemställer därför att vägverket
skyndsamt utfärdar skärpta bestämmelser
om skolskjutsar.»

Härmed var överläggningen slutad.

§ 13

Svar på fråga ang. möjligheten att börja

« skolan vid sex års ålder

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet MOBERG, som yttrade
:

Herr talman! Herr Nordstrandh har
frågat ecklesiastikministern, om han
anser att barn, som anmälts till skolstart
vid sex år och befunnits skolmogna,
verkligen också bereds möjlighet
att börja skolan vid denna ålder. Frågan
har överlämnats till mig för besvarande.

Barn som anmälts till skolstart vid sex
år och befunnits skolmogna får börja
skolan enligt riktlinjer som fastställdes
i samband med beslutet om grundskolereformen
år 1962.

Vidare anförde:

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Moberg för svaret.

Jag måste dock säga, att jag av svaret
inte har blivit övertygad om att
barn i sexårsåldern, som befunnits skolmogna,
också i full utsträckning beredes
möjligheter att börja skolan vid denna
ålder —• lika litet som jag blev övertygad
därom under förra veckans debatt här
i kammaren, när vi diskuterade en utredning
angående en sänkning av skolpliktsåldern.
Vid det tillfället påstod eu
talare energiskt två gånger, att en sådan
utredning strängt taget var onödig,
eftersom barn som inte uppnått skolpliktsåldern,
sju år, men befunnits skolmogna
redan nu har möjligheter att
börja skolgången vid sex års ålder. Jag
påstod då, att en sådan möjlighet visserligen
föreligger, teoretiskt sett, enligt
32 § skollagen men att den möjligheten
inte alltid omsättes i praktiken.

Enligt de informationer jag fått förekommer
det, att skolstyrelser hindrar
skolmognadstestade barn från att få
börja skolan vid sex års ålder, bl. a. under
hänvisning till platsbrist. Man vägrar
t. ex. att inrätta ytterligare en nybörjarklass,
om en sådan skulle behövas,
sedan man fått fram ett antal skolmogna
sexåringar. Nu är det emellertid
svårt, statsrådet Moberg, att få ett grepp
om i vilken utsträckning avvisning sker
på olika håll i landet. Detta är ganska
egendomligt, eftersom vi på andra områden
brukar ha statistik i massor. Anmärkningsvärt
nog lämnas det inga rapporter
till länsskolnämnderna rörande
avvisningar — och ännu mindre till
skolöverstyrelsen. Jag har undersökt det.
I stora skoldistrikt, t. ex. i Stockholm
och Göteborg, går uppgifterna inte ens
från rektorsområdena in till skolstyrelserna
centralt. Malmö stad utgör dock
ett glädjande undantag. Där har man
central statistik.

Därför är det inte möjligt att omedelbart
få några säkra, omfattande statistiska
uppgifter, som belyser omfattningen
av de negativa ställningstagandena
till att barnen får börja skolgången. Mina
bedömningar av diskrepansen mel -

Torsdagen den 30 november 1967

Nr 48

lan teori och praktik, mellan skollagens
paragraf 32 och verkligheten, bygger
alltså på uppgifter — det vill jag
gärna säga — som sporadiskt och lokalt
har kommit mig till handa.

Sedan jag gjort denna deklaration om
mina egna svårigheter att få grepp om
förhållandena vill jag ställa denna fråga:
Vilka uppgifter bygger statsrådet
Moberg på, när statsrådet är så glädjande
optimistisk i sin tro att allt är så
väl beställt, som svaret tyder på?

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Jag har inte uttryckt
någon glädjande optimism i svaret. Jag
konstaterar bara vad som gäller. Det är
riktigt som herr Nordstrandh säger.
Jag har gjort exakt samma undersökning.
Det går för närvarande inte att
få någon uppgift om hur många av
dem som söker som får börja, om de
är skolmogna, och hur många som av
platsbrist och på grund av andra praktiska
hinder inte får börja skolgången.
Jag kan dock lämna den upplysningen
att i fjol var det ungefär 1 500 sexåringar
som fick börja, och de utgjorde
ungefär två procent av årskullen.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Jag har naturligtvis
ingen annan åsikt — ty man kan ju
härvidlag inte ha några åsikter längre.
Men jag vill framhålla att denna fråga
är viktig; debatten kommer att fortsätta
och det kommer att göras nya
framstötar om sänkning av skolåldern.
Därför är det på tiden att vi ser till att
vi får ett ordentligt statistiskt material
som grund för den fortsatta diskussionen.
Och skulle statsrådet vilja göra
ansträngningar för att få fram säkra
uppgifter som vi kan bygga på, så att
vi alltså inte behöver famla i tomma
intet, har jag ändå vunnit någonting
med min fråga.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 14

Svar på frågor ang. möjligheterna för
personer som lider av epilepsi att
erhålla tjänster inom den offentliga
sektorn av arbetsmarknaden

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet GUSTAFSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Nililfors har frågat
mig om jag anser att särskilda åtgärder
behöver vidtagas för att förhindra
att personer, som lider av epilepsi,
kommer i sämre läge än andra
vid ansökan till tjänst eller vid befordran
inom den offentliga sektorn av arbetsmarknaden.
Vidare har fru Lindberg
frågat mig om jag anser att epilepsi
utgör hinder för alt en person
skall kunna erhålla ordinarie tjänst vid
statligt verk.

Som svar vill jag framhålla följande.

Principerna för anställning av partiellt
arbetsföra i statlig och statsunderstödd
verksamhet anges i ett Kungl.
Maj ds cirkulär år 1960 med senare ändringar.

För en person med epilepsi, vars
symtom inte hindrar vederbörande att
utföra en normal arbetsinsats, får sjukdomen
i allmänhet inte utgöra hinder
för anställning på den statligt reglerade
arbetsmarknaden. Vederbörande skall
givetvis behandlas som varje annan sökande
av statlig tjänst och regeringsformens
grundsatser om förtjänst och
skicklighet tillämpas. Det innebär
bland annat, att epilepsi i sådant fall
normalt inte utgör något hinder för
ordinarie tjänst.

I den mån epilepsin utgör ett arbetshinder
gäller regeln att myndigheterna
inte bör ha en restriktiv inställning
till de partiellt arbetsföra som arbetskraft.
En epileptiker, som vid anställningstillfället
inte anses kunna fullgöra
normal arbetsprestation, kan anställas
som extra eller extra ordinarie tjänsteman
eller mot arvode. Härvid följs samma
regler som i fråga om anställning
av annan partiellt arbetsför personal.

Nr 48

Torsdagen den 30 november 1967

Svar på frågor ang. möjligheterna för personer som lider av epilepsi att erhålla
tjänster inom den offentliga sektorn av arbetsmarknaden

Tjänstens speciella krav kan ibland
medföra behov av särskilda villkor om
hälsotillståndet. Enligt gällande arbetarskyddslagstiftning
åligger det myndigheterna
att även i andra fall pröva
lämpligheten för viss anställning med
beaktande av de risker den epilepsisjuke
kunde komma att utsätta sig själv
och andra för om hans arbetsuppgifter
inte noga avvägs med hänsyn till hans
symtom. Vissa riktlinjer som utarbetats
i samarbete mellan medicinsk expertis
och arbetsmarknadsstyrelsen torde kunna
ge viss vägledning även för den statligt
reglerade arbetsmarknaden. Jag anser
det vara angeläget att ökad kännedom
ges om innehållet i dessa riktlinjer
och skall verka för att åtgärder i detta
syfte vidtas. Detta skulle enligt min
mening bidra till att skingra vanföreställningar
och ogrundade farhågor om
epilepsins innebörd och yttringar.

Cirkuläret om de partiellt arbetsföra
ger redan i sin nuvarande utformning
tillfredsställande möjligheter för partiellt
arbetsföra att vinna anställning
eller befordran inom den offentliga sektorn
av arbetsmarknaden. Några ytterligare
åtgärder torde därför inte behöva
vidtas av Kungl. Maj:t.

Vidare anförde:

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Jag tackar civilministern
för det svar han lämnat på min
fråga.

Det verkar ju som om gällande bestämmelser
på detta område rörande
vissa handikappade borde vara tillräckliga.
Men bl. a. genom ett TV-program
som nyligen sändes har vi fått vår
uppmärksamhet fäst på hur epileptiker
på sina håll behandlas. Detta program
blev säkerligen för många en signal —
det manade till eftertanke och även till
undran. Vi har nu fått klarhet om att
bestämmelserna enligt civilministerns
bedömning inte behöver kompletteras,

men civilministern har samtidigt förklarat
att han är villig att göra en insats
genom att rekommendera att bestämmelserna
skall efterföljas på ett
bättre sätt. Jag vill gärna instämma i
att här behövs en uppföljning av bestämmelserna
och ett påpekande av att
det är nödvändigt att olika myndigheter
verkligen tar hänsyn till vad som
står angivet i bestämmelserna.

När det gäller epileptiker har man
nog sedan urminnes tider en vanföreställning.
Det är naturligtvis fallet även
hos de befattningshavare hos myndigheterna,
som har att ta ställning till
frågan huruvida en person skall anställas
eller inte. Denna vanföreställning
finns till och med i bibeln. När
man nu är på det klara med att det
finns många olika former av denna
sjukdom och att man inte kan skära
alla över en kam, är enligt min mening
mycket vunnet om statsrådet i sin
fortsatta upplysningsverksamhet kan ge
denna insikt större spridning.

Efter vad jag förstått har statens personalvårdsnämnd
till uppgift att följa
utvecklingen hos de olika statliga myndigheterna
när det gäller anställningsförhållandena
för handikappade i allmänhet.
Jag skulle vilja fråga om statens
personalvårdsnämnd har de resurser
som är nödvändiga för att den mera
intensivt skall kunna göra insatser på
detta område. Vi vet ju att oavsett vad
Kungl. Maj :t kan meddela i cirkulär
till myndigheterna, har dock dessa en
mycket stor självbestämmanderätt, bl. a.
av naturliga skäl när det gäller att nyanställa
och befordra olika tjänstemän.
På grund av denna självständiga ställning
för verken behövs därför en mera
intensiv uppföljning för att se till att
gällande bestämmelser, bl. a. i detta
cirkulär från år 1960, verkligen följs.

Fru LINDBERG (s):

Herr talman! Jag tackar civilministern
för svaret på min fråga. I anslut -

Torsdagen den 30 november 1967

Nr 48

Svar på frågor ang. möjligheterna för personer som lider av epilepsi att erhalla
tjänster inom den offentliga sektorn av arbetsmarknaden

ning till denna har jag läst igenom de
cirkulär i Svensk författningssamling
som anger riktlinjerna angående anställningsvillkor
för partiellt arbetsföra.

1 cirkulären åberopas tidigare propositioner
i ärendet, vilka säges gå ut på
att eu förutsättning för genomförande
av en allmän sysselsättnings- och socialpolitik,
som siktar till att tillvarata
de partiellt arbetsföras produktiva förmåga,
är att staten tar ledningen i detta
avseende. Det framhålles vidare — vilket
också åberopas i svaret — att myndigheterna
ej bör ha en restriktiv inställning
till de partiellt arbetsföra som
arbetskraft. Det anföres också att de
partiellt arbetsföra, som vid anställningstillfället
anses kunna fullgöra normal
arbetsprestation, icke bör tilldelas
någon undantagsställning i anställningshänseende.

En person som har epilepsi torde i
många fall, trots att han eller hon givetvis
inte kan förete friskintyg, ändå vara
fullt kapabel att inneha och sköta en
både ansvarsfull och krävande tjänst.
Detla gäller givetvis i fråga om tjänst
såväl hos stat och kommun som i det
privata näringslivet; det är jag angelägen
att understryka. Jag förutsätter naturligtvis
att vederbörande har de för
arbetet nödvändiga kvalifikationerna.

Jag är mycket tillfredsställd med det
fylliga svar som herr Nihlfors och jag
har fått på våra frågor. Att vi båda
ömmat för denna sak gör den inte mindre
angelägen. Särskilt glad är jag över
vad som sägs i slutet av svaret, nämligen:
»Vissa riktlinjer som utarbetats i
samarbete mellan medicinsk expertis
och arbetsmarknadsstyrelsen torde kunna
ge viss vägledning även för den statligt
reglerade arbetsmarknaden.»

Civilministern säger vidare: »Jag anser
det vara angeläget att ökad kännedom
ges om innehållet i dessa riktlinjer
och skall verka för att åtgärder
i detta syfte vidtas.» Det sistnämnda

är jag verkligen tacksam för, ty jag tror
som herr Nihlfors att det behövs massor
av upplysning kring dessa frågor.

Till slut kommer det dock helt och
hållet an på vilka synpunkter de människor
har som i de olika statliga och
kommunala institutionerna liksom inom
det privata näringslivet har att handlägga
dessa ärenden. Jag har tolkat civilministerns
svar så, att våra uppfattningar
i allt väsentligt sammanfaller,
och jag är mycket nöjd med svaret.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet GUSTAFSSON:

Herr talman! Inom civildepartementet
försöker vi i alla tänkbara sammanhang
sprida upplysningar om cirkuläret.
Statens personalutbildningsnämnd
bedriver en ganska omfattande kursverksamhet,
och på alla kurser upplyser
vi även om cirkuläret och dess innehåll.

Som både fru Lindberg och herr
Nihlfors framhållit är det viktigt att
kunskap och information lämnas. Jag
är övertygad om att det råder ganska
mycken okunnighet om vad epilepsi
egentligen är. De undersökningar som
har gjorts har visat att ungefär hälften
av de fall som man känner till i detta
land inte är värre än att sjukdomen kan
hållas nere genom medicinering. Ytterligare
30 procent av fallen kan man klara
med medicinering så att de sjuka kan
föra ett tämligen normalt liv. Det är
uppenbart att det för alla dessa finns
arbeten där sjukdomen inte spelar någon
som helst roll; de kan utföra arbetet
lika bra som andra.

I vissa sysselsättningar måste man
emellertid iaktta stor försiktighet både
med hänsyn till den sjuke och till arbetskamraterna.
Det är t. ex. inte lämpligt
att någon som lider av epilepsi anställs
som lokförare eller bilförare, till
att syssla med starkströmsanläggningar
etc. Även om det är fråga om en lindrig
art av epilepsi med kanske ett anfall
som går över på ett par sekunder kan

24 Nr 48 Torsdagen den 30 november 1967

Svar på fråga ang. förslag i anledning av 1962 års angdomsutrednings betänkande

det innebära fara för både honom själv
och omgivningen.

Vi är som sagt mycket intresserade
av denna fråga och gör vad vi kan för
att sprida upplysning om cirkuläret i
olika sammanhang.

Herr Nihlfors frågade om personalvårdsnämnden,
som numera även har
till uppgift att försöka placera partiellt
arbetsföra, har tillräckliga resurser för
sin verksamhet. Nämnden fick ökade
resurser genom innevarande budgetårs
statsverksproposition. Huruvida de är
tillräckliga eller inte är ganska svårt att
bedöma. Det är i detta som i alla andra
fall en avvägningsfråga. Nämnden skulle
naturligtvis kunna förbruka betydligt
större resurser i sin verksamhet, men
behovet måste vägas mot andra behov.
Personalvårdsnämndens verksamhet befinner
sig fortfarande på försöksstadiet
och erfarenheten får visa vilken utveckling
den skall få.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 15

Svar på fråga ang. förslag i anledning av
1362 års ungdomsutrednings
betänkande

Ordet lämnades på begäran till

Statsrådet fru ODHNOFF, som yttrade
:

Herr talman! Herr Boo har frågat om
jag kan upplysa kammaren om när jag
ämnar förelägga riksdagen förslag i anledning
av 1962 års ungdomsutrednings
betänkande angående statens stöd till
ungdomsverksamhet.

Förslagen i ungdomsutredningens
slutbetänkande är föremål för beredning.
Innan denna är avslutad, kan
jag inte närmare uttala mig om tidpunkten
för en eventuell proposition till
riksdagen.

Vidare anförde

Herr BOO (ep):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
för svaret på min fråga.

Ungdomsorganisationerna väntar med
spänning på vilka förslag som skall
framläggas med anledning av ungdomsutredningens
betänkande. Det gäller
både innehållet och själva konstruktionen.

Vi har under flera år diskuterat frågan
om statens stöd till ungdomsverksamheten.
När vi framfört önskemål om
uppräkningar av anslagsmedlen har vi
fått det återkommande beskedet att
1962 års ungdomsutredning först skall
inväntas. Denna utredning har nu framlagt
sitt förslag.

Av det svar som statsrådet nu lämnat
framgår att vi inte i dag kan få klart
besked om när och faktiskt inte heller
om det över huvud taget kommer att
framläggas en proposition i detta ärende.
Jag vill beklaga att riksdagen inte
har kunnat få ett direkt besked om detta,
men jag hoppas och förutsätter ändå
att vi under kommande riksdag skall få
möjligheter till överväganden i anslutning
till utredningens förslag. Jag vill
uttala denna förhoppning därför att det
är viktigt att vi vet hur satsningen skall
göras.

Men det är också viktigt att det bidrag
som skall lämnas till ungdomsverksamheten
blir ett verksamt stöd.
Ungdomens organisationsverksamhet är
ju en utomordentlig tillgång i en demokratisk
stat, och det är angeläget att vi
gör vad vi kan för att ge denna verksamhet
en rejäl chans att hävda sig.

Jag vill avslutningsvis uttala den förhoppningen
att statsrådet och regeringen
i övrigt verkligen samlar sig i denna
fråga, så att vi kan få ett förslag i ärendet.

Härmed var överläggningen slutad.

Torsdagen den 30 november 1967

Nr 48

§ 16

Svar på fråga ang. förhållandena vid
vissa ungdomsvårdsanstalter

Ordet lämnades på begäran till

Statsrådet fri! ODHNOPF, som yttrade: Herr

talman! Herr Sjöholm har frågat
vilka åtgärder jag har för avsikt vidta
med anledning av vad han kallar »de
alarmerande förhållandena vid vissa
ungdomsvårdsanstalter».

Herr Sjöholms fråga torde ha föranletts
av uppgifter i massmedia om påstådda
missförhållanden vid ungdomsvårdsskolor.
Situationen vid Råby yrkesskola
har framställts som särskilt
oroande.

Vad angår förhållandena vid Råby
vill jag erinra om att Råby enligt planen
för differentieringen av eleverna mellan
skolorna fr. o. m. början av detta år
skulle ta emot unga alkoholmissbrukare.
De vårdresurser som skolan utrustades
med för att ta emot sådana elever bedömdes
av skolans ledning vara fullt
tillfredsställande. Det ökade narkotikamissbruket
bland ungdomarna i framför
allt storstäderna har emellertid medfört
att till skolan har hänvisats allt fler
narkotikamissbrukare. Enligt en redovisning
i Social-Medicinsk Tidskrift av
överläkaren vid skolan — från vilken
uppgifter återgivits i massmedia —
hade 60 elever från årets början till i
mitten av oktober inskrivits vid skolan
eller placerats där för utredning. Hos
36 av dessa dominerade läkemedelsmissbruket
före intagningen och hos 24
alkoholmissbruket. Med hänsyn till den
aktuella situationen vid Råby har skolan
i höst tillförts ytterligare en översköterska
och två vårdare.

Den psykiatriska vården vid skolan
avsågs att lösas genom att barn- och
ungdomskliniken vid S:t Lars sjukhus
och Råby erhöll gemensam överläkare.
Genom att klientelet vid Råby blivit
svårare än beräknat och en ny avdelning
kommer att öppnas vid ungdomskliniken
vid S:t Lars har överläkaren i skri -

velse den 8 november 1967 till skolans
styrelse meddelat, att han ansett sig få
alltmer minskad möjlighet att ta ansvar
för den psykiatriska vården vid Råby.
Genom beslut av vårriksdagen erhöll
Kungl. Maj:t bemyndigande att flytta
två läkartjänster vid Lövsta till andra
skolor. Socialstyrelsen har föreslagit att
tjänsterna vid Lövsta skall ändras till
två biträdande överläkartjänster, varav
en skall placeras vid Råby. Jag har för
avsikt att i morgondagens konselj föreslå
Kungl. Maj:t att inrätta en biträdande
överläkartjänst vid bl. a. Råby.

Jag vill dessutom framhålla att hela
frågan om vården av narkotikamissbrukare
för närvarande är föremål för
överväganden inom socialdepartementet.
Socialministern har nyligen i ett
interpellationssvar i första kammaren
meddelat, att han har för avsikt att för
1968 års riksdag framlägga förslag om
åtgärder för vården av narkotikamissbrukare.
I den mån sådana åtgärder
genomförs torde trycket på Råby komma
att lätta. Vidare vill jag erinra om
att ungdomsvårdsskoleorganisationen
kommer att förstärkas genom den nyligen
öppnade sjuk- och behandlingsavdelningen
vid Rärby och öppnandet av
ytterligare en sådan avdelning vid Fagared
i början av nästa år.

En närmare redogörelse för vårdområdet
kommer att lämnas i statsverkspropositionen
om sex veckor. Helt allmänt
vill jag framhålla att en livlig
aktivitet präglar verksamheten vid skolorna,
vilket jag bl. a. genom personliga
besök har kunnat förvissa mig om.

Vidare anförde:

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Det var verkligen ett
långt och uttömmande svar. Jag ber att
få tacka för det.

Innehållet i svaret ger ett visst fog för
mitt intryck att förhållandena är alarmerande.
Som statsrådet Odhnoff har
uppmärksammat gäller min fråga mycket
riktigt Råby. I själva verket hade
jag också velat formulera min fråga att

Nr 48

Torsdagen den 30 november 1967

Svar på fråga ang. förhållandena vid vissa ungdomsvardsanstalter

direkt gälla den anstalten, men av någon
anledning får man inte formulera
enkla frågor på det sättet. Och det är
alldeles riktigt som det står i svaret, att
bekymren där beror på att man har fått
ett felaktigt klientel vid inrättningen.
Den är avsedd för unga alkoholmissbrukare,
men det nuvarande klientelet
består till mycket stor del av psykiatriska
fall, främst svårt nedgångna narkotikamissbrukare,
och för det klientelet
har man inga vårdresurser. Det gläder
mig nu att höra att det skall inrättas
en överläkartjänst vid anstalten. Det
tror jag kommer att betyda en stor förbättring.

Annars är Råby en mycket modern
skola, som jag har för mig att statsrådet
Odhnoff själv invigde i våras under de
allra bästa auspicier. Skolans ledning
har också inbjudit riksdagsmän från
Skåne till ett besök, och vi var några
ledamöter som hörsammade denna inbjudan
i våras. Vi fick då ett starkt intryck
av att .skolans ledning verkligen
besjälas av de bästa ambitioner att
hjälpa de unga till rätta, men man har
misslyckats därför att man fått ett klientel
som inte passar där. Det är alldeles
uppenbart — och det framgår också
av svaret — att statsrådet Odhnoff är
medveten om att någonting måste göras
för att vända misslyckandet i framgång.
Jag hoppas också att statsrådet
ser till att så sker.

Statsrådet fru ODHNOFF:

Herr talman! Jag vill bestämt vända
mig emot att verksamheten vid Råby
uppfattas som ett misslyckande. Rektorn
vid skolan har själv bemött det
talet och sagt att så sent som i våras
vid invigningen ansåg man att skolans
resurser var tillfredsställande för skolans
syfte. Rektorn bestred i en tidningsartikel
i tidningen Arbetet att verksamheten
vid Råby innebar ett misslyckande.
Han underströk de svårigheter skolan
brottas med men menade att den
svåra situationen inte är olöslig. Något

misslyckande är det inte heller fråga
om.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag tycker ändå att
misslyckande är rätta ordet. Det har ju
framkommit att 19 självmordsförsök
har förekommit på mycket kort tid,
och om man inte kallar det för ett misslyckande
för skolan, så vet inte jag vad
ett misslyckande är. När vi besökte skolan
var rektorn också mycket medveten
om att förhållandena inte var tillfredsställande.
Man hade inte vårdresurser
och var tvungen att låsa in de unga
pojkarna på natten i celler, därför att
man inte hade någon möjlighet att bevaka
dem. Jag tycker det är ett kapitalt
misslyckande att behöva behandla unga
pojkar på det sättet. Därigenom får man
dem verkligen inte rehabiliterade.

Statsrådet fru ODHNOFF:

Herr talman! Jag ber att få citera ur
den artikel som rektorn vid Råby skrev:
»Någon socialmedicinsk skandal är således
inte Råbyskolan. Men frågan om
hur storstäderna skall ge detta tonårsklientel
akut psykiatrisk vård är för
oss ett brännande aktuellt problem.»

Reträffande självmordsförsöken har
man uppgivit att 19 självmordsförsök
förekommit under året. Skolans rektor
har också kommenterat detta i tidningen
Arbetet och skriver då: »Det är väl
känt att ungdomar i en tvångssituation,
som dock en ungdomsvårdsskoleplacering
alltid är, kan använda sig av ’rispningar’
i armarna som demonstrationsargument
mot omhändertagandet. Så
har varit fallet här vid flera tillfällen.
Det är således endast fyra elever av de
i år hittills 70 intagna vilkas självmordsförsök
givit anledning till akut psykiatrisk
intensivvård. Dessa fyra elever
har också omedelbart kunnat överflyttas
till ungdomskliniken vid S:t Lars
sjukhus.

Det bör även påpekas att dessa elever
vid åtskilliga tillfällen före intagningen

Torsdagen den 30 november 1967 Nr 48

Svar på interpellation ang. slopande av viss kostnadsbegränsning vid sjukhusvård

på Råbyskolan har gjort allvarliga självmordsförsök.
»

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Det verkar som om tvisten
nu närmast gäller om det skulle vara
en skandal eller ett misslyckande. Det
kan hända att rektorn anser att det räcker
med ett misslyckande, och jag har
heller inte sagt någonting mer.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 17

Justerades protokollet för den 22 innevarande
november.

§ 18

Svar på interpellation ang. slopande av
viss kostnadsbegränsning vid
sjukhusvård

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Fru Eriksson i Stockholm
har frågat, om jag är beredd att
föreslå att den bestämmelse i lagen om
allmän försäkring som begränsar pensionärers
rätt till ersättning för sjukhusvård
skall slopas.

Enligt 4 kap. 3 § lagen om allmän
försäkring kan sjukpenning eller ersättning
för sjukhusvård utgå till en försäkrad
i sammanlagt högst 180 dagar
efter det han börjat åtnjuta ålderspension.
Detsamma gäller, i fråga om rätten
till sjukhusvård, även person med hel
förtidspension.

Det spörsmål fru Eriksson här tar upp
behandlas av 1961 års sjukförsäkringsutredning.
Enligt vad jag erfarit kommer
utredningen att inom kort lägga
fram ett betänkande som berör bl. a.
denna fråga.

Vidare anförde:

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Aspling för svaret.

Sedan jag framställde min interpellation
har det genom pressen framkommit
att sjukförsäkringsutredningen
kommer att presentera en del ganska
uppseendeväckande nyheter som rör
bl. a. kostnaderna för dem som ligger
på sjukhus. Jag förstår att statsrådet
inte kan säga något om vad kommittén
kommer att föreslå, men de meddelanden
som gått ut är så pass uppseendeväckande,
att jag är mer ängslig i dag
än jag var när jag framställde interpellationen.
Jag frågar mig verkligen: Hur
skall det gå för de gamla som legat länge
på sjukhus?

Det har sagts att man har för avsikt
att ta ut inkomstgraderade avgifter och
alltså i mycket hög grad låta patienterna
bära kostnaderna för sjukhusvistelsen.
Det är de direkta inkomsterna som
skall utgöra grunden för den avgift som
skulle tas ut; om vederbörande har en
fastighet eller förmögenhet skall dessa
tillgångar inte tas med vid beräkningen.
Om så stora förändringar genomförs
måste enligt min mening också frågan
huruvida sjukpenningen skall vara beskattningsbar
tas upp. Jag är vidare
övertygad om att hänsyn måste tas till
boendeförhållandena och till vilken hyra
vederbörande betalar. Om man vid
bedömningen av sjukhusavgiftens storlek
inte tar hänsyn till att vederbörande
har en fastighet måste ju ändå frågan
om hyreskostnaderna föras in i bilden.

Det är kanske riktigt att socialvården
i framtiden skall skötas på så sätt, att
människorna i högre grad får betala utgifterna
själva. Jag förstår att det kan
ligga någonting i sådana förslag. Men
vid så stora principiella förändringar
och så stora administrativa omläggningar
som detta måste medföra tar det uppenbarligen
lång tid innan ett förslag
kan bli verklighet. Beslutet måste därför
föregås av en ingående diskussion, så att

28 Nr 48 Torsdagen den 30

Svar på interpellation ang. samordningen
lokaliseringspolitiken

människorna blir införstådda med hur
systemet skall fungera. Men då är jag
rädd att den lilla fråga glöms bort som
jag här väckt, nämligen frågan om de
gamla som legat på sjukhus under 180
dagar och om förtidspensionärer som
legat lika länge på sjukhus och som sedan
måste betala avgiften själva. Det
måste ta åtminstone fem år innan det
kan bli något av ett förslag som eventuellt
lägges fram i början av nästa år.

•lag skulle vilja be statsrådet Aspling
att inte vänta med att reformera i det
fall där jag har bett om en förändring
utan snarast försöka ta bort den avgift
som denna kategori pensionärer nu får
erlägga för sjukhusvistelse. I min interpellation
angav jag som exempel, att
man har låtit det gå till utmätning hos
en gammal invalid. Denne hade fått ena
benet amputerat, han hade mist synen
på ena ögat, var sedan gammalt invalidiserad
i sina händer och hade tvingats
till upprepade sjukhusvistelser, vilket
har gjort att han inte längre har rätt till
kostnadsfri sjukhusvård. När han kom
ut blir han krävd på många hundra
kronor, som han inte kan ta ur sin pension.
Han måste därför gå till välgörande
institutioner eller vänta på att
man skall utmäta hans egendom för att
han skall kunna betala avgiften. Detta
passar inte i vår tid. Vi har råd att låta
denna kostnadsfria förmån utsträckas
även till den kategori jag har nämnt.
Det verkar som om det inte fanns riktig
likhet inför lagen för de människor
som drabbas i detta sammanhang.

Därför hoppas jag att statsrådet Aspling
låter diskussionen om de stora reformerna
fortgå till dess man klarat
den saken, men att han tar denna lilla
reform i förtur. Jag tror icke att någon
över huvud taget i riksdagen tycker att
den reformen kan missbrukas eller är
oriktig. Vi är alla mycket besvärade av
att dessa personer i tidningsnotiser och
på annat sätt nödgas visa fram hur illa
en människa kan råka ut som egentligen
bara har blivit gammal och sjuk.

november 1967

av statlig verksamhet av betydelse för

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Fru Eriksson i Stockholm
har redan framhållit att vad hon
tar upp till diskussion är det eventuella
innehållet i en utredning som jag ännu
icke fått i min hand. Jag har i mitt
interpellationssvar meddelat att jag
motser detta utredningsförslag inom en
näraliggande framtid. Givetvis kommer
det som andra att bli föremål för remissbehandling
och den angelägna opinionsyttring
som alltid följer med ett
förslag.

Jag kan i dag försäkra fru Eriksson,
att vi naturligtvis kommer att pröva utredningsförslaget
mycket ingående, tv
det kommer säkerligen att beröra mycket
vitala och väsentliga frågor.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 19

Svar på interpellation ang. samordningen
av statlig verksamhet av betydelse för
lokaliseringspolitiken

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Lundmark har
frågat mig, om jag är beredd att överväga
åtgärder för en bättre samordning
av de olika grenar inom den statliga
sektorn, vilkas verksamhet har mera
djupgående inflytande på lokaliseringspolitiken.

Herr Lundmark hänvisar till det utrednings-
och planeringsarbete med lokaliseringspolitisk
inriktning, som nu
pågår ute i länen, och ställer mot detta
vissa utvecklingstendenser och åtgärder
inom statliga förvaltningssektorer. Han
anser, att brister föreligger i samordningen
av dessa verksamheter och att
en bättre planering är angelägen.

Som interpellanten själv framhåller
är det nödvändigt att förvaltningen
inom olika sektorer görs så rationell

Torsdagen den 30 november 1967 Nr 48

samordningen av statlig verksamhet av betydelse för

Svar på interpellation ang.

lokaliseringspolitiken

och effektiv som möjligt. I sådant syfte
har riksdagen t. ex. lagt fast en trafikpolitik
som bygger på principer om
kostnadsansvarighet, konkurrens och
samhällsekonomiskt riktig uppdelning
av trafiken mellan olika trafikmedel.

Men samtidigt måste vi ha möjlighet
att bedöma vilka konsekvenser åtgärder
inom relativt snävt avgränsade sektorer
får i ett vidare sammanhang. Ett sätt
att försöka få en sådan överblick är en
samordnande planering på länsplanet
av det slag som regeringen har tagit
initiativ till. Denna verksamhet befinner
sig ännu på försöksstadiet. För närvarande
övervägs formerna för att behandla
länsplanerna centralt, när den
nu aktuella etappen av planeringen i
länen blir slutförd till våren. En möjlighet
är att ta upp dessa frågor i lokaliseringsberedningen.

Jag anser mig kunna räkna med att
länsplaneringen skall ge bättre förutsättningar
för att bedöma de samlade
regionala effekterna av utveckling och
planering inom skilda sektorer. Jag
tror också att det utredningsarbete och
den planering som nu pågår regionalt
kommer att påverka sektorplaneringen.
Den regionalpolitiska översiktliga planeringen
är alltså en betydelsefull åtgärd
av det slag som herr Lundmark
efterlyser.

Vidare anförde:

Herr LUNDMARK (s):

Herr talman! Jag tackar inrikesministern
för svaret på min interpellation
som jag uppfattar som i stort sett positivt.

Den samordnade länsplaneringen är
nödvändig för att ge oss en samlad bild
av förhållandena på det regionala planet.
Nästa steg, nämligen behandlingen
av materialet och ställningstagandena
på riksplanet, är emellertid avgörande
för om man vid det fortsatta arbetet
skall kunna räkna med en verklig samordning
till effektiva insatser.

I svaret säger statsrådet: »Jag anser
mig kunna räkna med att länsplaneringen
skall ge bättre förutsättningar för att
bedöma de samlade regionala effekterna
av utveckling och planering inom
skilda sektorer.» Jag vill tillägga att jag
förutsätter att man inte ensidigt och
villkorslöst skall kräva anpassning i länen
till de skilda sektorernas planer
utan att de skilda sektorerna också inom
vissa gränser kommer att ta hänsyn
till de regionala behoven.

Västerbotten har varit relativt gynnat
av lokaliseringsstödet. Det är emellertid
oerhört svårt att åstadkomma insatser
där behovet är störst. Jag vill återge planeringsrådets
summering av resultatet.
Man säger:

Lokaliseringsstödet har ej lett till någon
betydande nyetablering av företag
eller arbetsplatser utan koncentrerats
på utbyggnad av befintliga arbetsplatser.
Då alternativa lokaliseringsorter ej
varit aktuella har länsmyndigheterna ej
haft några möjligheter att med lokaliseringsstödet
påverka länets näringsgeografiska
struktur. Lokaliseringsstödets
fördelning på de olika kommunblocken
har helt bestämts av i vilken utsträckning
en expansionskraftig företagsamhet
redan tidigare varit till finnandes i
respektive block. Lokaliseringsstödet
har därmed inte i någon högre grad
nämnvärt kunnat bidra till en lösning
av inlandets sysselsättningsproblem.

När man i detta fall talar om inlandet
avser man Västerbottens lappmark. Det
är ett område som geografiskt omfattar
två tredjedelar av länet men befolkningsmässigt
endast cirka en femtedel.

Denna relativt mörka bild blev ännu
dystrare genom budskapet om inskränkningar
i järnvägstrafiken och om att
domänverket, som är den avgjort störste
skogsägaren, i sin framtidsplanering
avser att sänka ambitionsgraden till extensivt
skogsbruk i denna landsdel, där
skogsbruket är den dominerande näringen.
Det är naturligt att befolkning

30 Nr 48 Torsdagen den 30 november 1967

Svar på interpellation ang. samordningen av statlig verksamhet av betydelse för
lokaliseringspolitiken

och liinsplanerare börjar misströsta inför
dylika budskap.

Man är medveten om att man, om den
spontana utvecklingen får ha sin gång,
riskerar en så stark avtappning av folk
bara inom de 10—12 närmaste åren i
Västerbottens inland och över huvud
taget i övre Norrlands inland, att samhällsmaskineriet
och serviceapparaten
knappast kan upprätthållas.

Vi är här i riksdagen ense om att förvaltningen
inom olika sektorer bör göras
så rationell som möjligt och att företagsekonomiska
bedömningar skall
vara rättesnöret för företagen. Detta
måste medföra att avvikelser från denna
princip i den mån riksdag och regering
begär sådana för ett företag eller
ett verk skall kompenseras över budgeten.
Så sker faktiskt också i viss mån
beträffande SJ. Jag tror att samma ordning
i viss utsträckning skulle kunna
tillämpas beträffande en del andra verk
och företag. Domänverket kunde t. ex.
lika väl som andra skogsägare erhålla
vissa bidrag för skogsvårdsåtgärder o. d.
när det gäller angelägna sysselsättningsobjekt.
Temporära insatser för sysselsättningen
måste samordnas med de
mera långsiktiga lokaliseringsinsatserna,
om man över huvud taget skall hinna
lokalisera företag och skapa nya arbetstillfällen
i tid.

Man bör också av de statliga företagen
kräva ett lokaliseringspolitiskt intresse.
Vattenfall försöker ge sitt bidrag,
men tyvärr har väl dess ansträngningar,
som i går diskuterades i första kammaren,
inte mötts med något entydigt
gillande. Helt visst är det angeläget att
ansträngningarna i de olika trakterna
samordnas och att man på riktigast
möjliga sätt utnyttjar tillgängliga resurser
för att hålla olika delar av landets
bygder levande.

Jag vill till sist uttala den förhoppningen,
att pågående utredningar och
planeringsarbete mycket snart skall leda
till nya kraftfulla insatser.

Med det anförda ber jag än en gång,
herr talman, att få tacka för svaret på
min interpellation.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag blev plötsligt något
ängslig för att herr Lundmark skulle
tjuvstarta vindelälvsdebatten i denna
kammare, men han frångick ganska
snart denna linje, och det skall vi vara
honom tacksamma för. Jag skulle tro
att den diskussionen ändå kommer att
ta en god stund av kammarens tid i anspråk.

Herr Lundmark tog dock upp många
problem som skulle kunna ge anledning
till en omfattande debatt: hur lokaliseringspolitiken
har lyckats eller inte
lyckats, inlandsproblemen o. s. v. Jag
har självfallet tagit del av de uttalanden
som gjorts uppe i Västerbotten —kanske
med en liten aning av förvåning.
Jag kan förstå om tjänstemännen i planeringsrådet
är något missnöjda med
vad som har skett. Jag har bara ställt
mig frågan i vilken omfattning vederbörande
haft kontakter med nya eller befintliga
företag för att diskutera frågan
om att skapa nya sysselsättningsmöjligheter.
Det är ju detta som är avgörande.
Vad som är avgörande för om
lokaliseringspolitiken skall lyckas eller
inte är ju i vilken mån vi kan få kontakt
med företag som är beredda till en
expansion eller till en omlokalisering.
Det må sedan gälla privata, kooperativa
eller statliga företag. Vi vänder oss till
samtliga grupper för att attrahera dem
i deras lokaliseringsval. Det är där huvudintresset
ligger.

Vi måste med beklagande konstatera
de stora svårigheter vi haft att påverka
företag i de val av lokalisering som
kommer det norrländska inlandet till godo.
Företagen har ofta, jag kanske skall
säga oftast, kommit till sitt slutliga resultat
utifrån företagsekonomiska bedömningar.
Frågan är om vi skall för -

Torsdagen den 30 november 1967 Nr 48

Svar på interpellation ang. samordningen av statlig verksamhet av betydelse för
lokaliseringspolitiken

söka övertyga dem om att dessa bedömningar
är oriktiga. Det är i så fall ett
stort ansvar vi tar på oss. Vi söker ju
ändå med lokaliseringsstöd ta risker
å företagens vägnar. Det är ett riskåtagande
som vi är beredda att gå mycket
långt med. Men företagen måste ändå
göra en bedömning själva, som vilar
på en sund basis.

Det egentliga problem som herr Lundmark
har tagit upp är den samhällsservice,
som måste till och som även den
utgör en stimulans för företagen i deras
lokaliseringsval. Kommunikatioinsfrågorna
är lika viktiga, och där delar jag
helt herr Lundmarks uppfattning, att
vi måste få till stånd en samordning.
Men man kan inte börja i den ena änden
och bygga ut en omfattande samhällsservice
och goda kommunikationer,
om vi inte är övertygade om att detta
ger förutsättningar för en lokalisering
av nya företag. Helst bör det vara en
kommunicering mellan lokaliseringsaktiviteten,
samhällsservicen och kommunikationerna.
Men jag förstår också de
som säger att om man tar bort kommunikationerna,
så underlättar det sannerligen
inte lokaliseringsaktiviteten. Den
saken skall jag emellertid inte här gå
in på. Vi får diskutera olika transportmedels
möjligheter. Den diskussionen
kan dock föras mera separat.

Vi är emellertid beredda att i vissa
fall, t. ex. via beredskapsmedel, påverka
samhällets service och kommunikationerna
och därmed stimulera till en
lokalisering av företag till vissa orter.
Jag skall senare återkomma till
det i svaret på en annan interpellation.
Men i det sammanhanget är det utomordentligt
viktigt att man i den regionala
översiktsplaneringen bestämmer
sig för vilka orter och regioner man
är beredd att satsa på. Om man i den
diskussionen stannar för ett tvehågset
uttalande och säger att vi vill satsa på
alla orter, så är jag rädd för att vi får
utomordentligt stora besvärligheter. Jag

är medveten om att det är en svår uppgift
att bestämma sig för vilka regioner
och orter man skall satsa på, men vi
kommer inte förbi att avgöra den saken
och kan inte överlämna åt utvecklingen
själv att göra det. Det skall vi inte
göra.

I en sådan planering skall det ändå
vara möjligt att åtminstone ge stöd på
vissa punkter även i inlandet. Det stödet
är erforderligt, ja nödvändigt. Och
går det inte att åstadkomma det med
företagslokalisering är det möjligt att
vi får gå fram med ett längre gående
socialpolitiskt stöd för att bistå de människor
som under en längre eller kortare
övergångstid stannar kvar i glesbygden.
Det har vi klart uttalat tidigare,
och det arbetet förberedes nu. Jag
hoppas att vi inom kort skall kunna
redovisa en del av de åtgärder som
därvid ifrågasättes.

Slutligen skall jag också säga något
om den fråga som här har berörts, nämligen
statens järnvägars planer på vissa
indragningar. Nu är den skiss som gjorts
mycket preliminär — inga myndigheter,
inga överinstanser har tagit ställning
till den. Men jag vill erinra om att kommunikationsministern
för kort tid sedan
i ett interpellationssvar här i kammaren
framhöll att »SJ:s långsiktiga planer
tillsammans med liknande bedömningar
från andra trafikföretags sida i
god tid bör kunna hjälpa planeringsråden
att överblicka trafiksituationen i
stort för länen som helhet. Från SJ :s
sida är man självfallet beredd att lämna
planeringsråden redogörelser för sin
långsiktiga planering. Samtidigt är naturligtvis
det utrednings- och prognosarbete
som pågår ute i länen av utomordentligt
värde för SJ:s bedömningar.»

Detta uttalande, menar jag, är ett ytterligare
vittnesbörd om den strävan
till samordning som vi i kanslihuset ser
som ytterst angelägen. Den gäller alla
sektorer, och den bör också gälla på
alla nivåer.

Nr 48

Torsdagen den 30 november 1967

Svar på interpellation ang. samordningen av statlig verksamhet av betydelse för

lokaliseringspolitiken

Herr LUNDMARK (s) kort genmäle:

Herr talman! Mitt uttalande, att det
varit svårt att få någon större utdelning
av lokaliseringsstödet till inlandet, innebär
ingen anklagelse mot någon. Jag
ville endast framhålla att nu gällande
regler inte visat sig effektiva när det
gäller att styra lokaliseringen. För lappmarkens
del har man faktiskt varit
mycket tillmötesgående härvidlag —
stöd har lämnats så fort ett företag
givit sig till känna, om det varit fråga
om ett rimligt objekt. Svårigheten är
emellertid att finna företagare i övre
Norrlands inland, då denna bygd har
ett mycket ensidigt näringsliv, utan industriell
bakgrund. Där finns följaktligen
inte mycket att bygga på.

Dessutom är vi självfallet i kommunikationshänseende
sämre ställda än
man är i kustbygden. Detta vårt handikapp
kompenseras i alltför ringa grad
av förmånligare lokaliseringsstöd. Det
är kanske detta som är det största dilemmat.

Beträffande SJ:s planer får väl sägas
att det var psykologiskt olyckligt att de
presenterades utan att man något mera
konkret kunde ange vad som skulle
komma i stället vid indragningarna. Låt
oss anta att en presumtiv företagare
efter förhandlingar ställt sig positiv
för lokalisering till Vilhelmina av ett
objekt. Vederbörande reaktion blir naturligtvis
inte förmånlig, om han dagen
efter i tidningarna får läsa att järnvägsstationen
i Vilhelmina skall dras in.

Herr NILSSON i Agnäs (h):

Herr talman! Efter att först ha läst
herr Lundmarks interpellation angående
samordningen av statlig verksamhet
av betydelse för lokaliseringspolitiken
och sedan interpellationssvaret var jag
nyfiken på vart diskussionen skulle
leda. För egen del vill jag endast anföra
ett par synpunkter.

Herr Lundmark framhöll alldeles riktigt
att näringslivet i de trakter i övre

Norrland som det gäller inte har någon
industriell bakgrund. Det vet vi.

Hur har denna del av landet befolkats?
Jag har studerat lappmarkens kolonisation;
det är en gripande berättelse
om människor som trängde in i delta
öde land, som ursprungligen var samernas
egendom, och skapade sig en utkomst.
De trodde på framtiden i det
landet. Deras näring var skogen och i
viss mån jorden längs älvdalarna och
de stora sjöarna, och den gav nöjaktigt
utbyte. Därtill kom att de kunde fiska
och jaga och kanske också driva litet
handel. Närheten till Norge betydde
rätt mycket under denna tid. Man kunde
handla över gränserna, och det var
inte så långt till Mo i Rana som till
Umeå eller Örnsköldsvik. Så växte detta
land fram och fick en ganska stor befolkning.

Med den förändring som har ägt rum
i vårt land under de senaste decennierna
är det självklart att jusl dessa områden
måste ha fått det svårt. Det är
orimligt att vänta någonting annat än
att denna bygd skulle avfolkas och bli
en ännu mer utpräglad glesbygd. Om
någonting skall hända här krävs det
verkligen en mycket klok satsning och
mycken vidsynthet.

Det går säkert inte att i denna debatt
tränga så djupt in i detta problem, men
jag skall ställa några frågor. Under
riksdagsresan i Västerbotten i somras
lade jag märke till hur dåliga vägar det
fanns t. ex. upp mot Sorsele. Förbindelseleden
längs Vindelälven mot denna
kommun ■— som just nu klagar mer än
andra kommuner över att den hotas av
sammanbrott, eftersom den inte har underlag
för skolor och annan samhällsservice
-—- är fortfarande likadan som
när jag åkte den första gången i 1940-talets mitt. Man sade i detta sammanhang
att den enda möjligheten att få
bättre väg gavs av kraftverksbyggena,
och det är nog sant. Men varför kan vi
inte ge en stor bygd, som Sorsele i alla

Torsdagen den 30

Svar på interpellation ang. samordningen

lokaliseringspolitiken

fall har varit, en ordentlig väg ned mot
länsstaden? Det är bara ett exempel på
vägar som vi kunde tänka på i dagens
läge.

En annan fråga är den som jag hörde
framställas av människor som har oroats:
Skall vi tro att inlandsbanan blir
kvar som godsjärnväg om inte annat?
Hur blir det med tågförbindelserna från
Hällnäs till Lycksele och Storuman?
Skall vi räkna med att det blir någon
persontrafik i framtiden? Det är väl
inte inrikesministerns uppgift att svara
på dessa frågor, men jag vill nämna
något av det som oroar folk som bor
i trakten och säkert skrämmer dem som
eventuellt ämnat flytta dit.

Jag är alldeles övertygad om att man
inte kan befalla folk att starta företag
uppe i dessa bygder. Det går inte att
dirigera industrier dit. Man måste söka
en annan, smidigare väg. Jag har här i
min hand en skrivelse som Industriförbundet
avgav till statsministern den 15
november i höst. Mycket är klokt i denna
skrivelse, men samtidigt finns det
några satser som har oroat mig, särskilt
med tanke på Västerbotten och dess inland.
Industriförbundet säger där: »Vi
förordar sålunda redan i dagens läge
en successiv nedskärning av det lokaliseringspolitiska
företagsstödet.» Så följer
ett förslag till riktlinjer för den
framtida svenska lokaliseringspolitiken:

»I princip bör man inrikta politiken
på ett mycket begränsat antal utvecklingsregioner.
» Jag tror att denna tanke
är riktig, men den verkar på samma
gång som ett dråpslag mot de avlägsna
bygder som vi norrlänningar företräder.

Vidare yttrar Industriförbundet: »Arbetskraftsproblem
i sådana trakter, som
lider av bestående undersysselsättning
men faller utanför utvecklingsområdena,
bör i första hand lösas genom åtgärder
för att underlätta arbetskraftens
utflyttning.» Så bär redan skett. Det
torde också vara riktigt, men det inger
3 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr

november 1967 Nr 48

av statlig verksamhet av betydelse för

en känsla av att det enda vi till sist
har att vänta där uppe är att folk får
pengar för att flytta, man löser in deras
egnahem och så står husen tomma,
medan det har nere inte finns bostäder
för dem som lyckas få arbete.

Slutligen finns det en tredje punkt:
»Vissa regioner måste bedömas som
mindre utvecklingsbara ur ekonomisk
synpunkt.» Där räknar man bara med
att försöka hjälpa den befolkning som
bor kvar med service — inrikesministern
nämnde även att vi får räkna med
att göra sociala insatser. Jag förstår att
det blir nödvändigt, men det är oerhört
vemodigt. Skulle den insats som
inrikesministern förklarade vara självklar
kunna medföra att frimodigheten
steg och tron på framtiden växte i de
bygder det gäller skulle jag dock
bli glad. Jag ställer dessutom samma
fråga som herr Lundmark: Kunde inte
domänverket liksom andra skogsägare
ta upp skogsvårdande verksamhet för
att skapa mer sysselsättning?

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag skall endast helt
kort kommentera det sista som har sagts
här. Det visade vilka svåra frågor det
rör sig om.

Herr Nilsson i Agnäs refererade de
olika punkterna i Industriförbundets
skrivelse och sade att det nog var riktigt
men . .. Antingen är det riktigt och
då skall vi följa det, eller också skall
vi säga att det måste finnas andra möjligheter
— en viljeinriktad anpassning
av vår politik, en strävan att befrämja
näringslivet på vissa platser där förutsättningar
finns. I så fall får vi acceptera
en omflyttning inom regionerna.
Det är dithän vi nu har kommit. Det
är inte omöjligt att lokalisera nya företag
till Norrland, det visar de senaste
årens utveckling. Men den lokalisering,
den expansion av företagen som kom48 -

34 Nr 48 Torsdagen den 30 november 1907

Svar på interpellation ang. samordningen av statlig verksamhet av betydelse för
lokaliseringspolitiken

mit till stånd har skett i de expansiva
industriregionerna, i kustbandet, och
vi har stor omflyttning av människorna
inom regionen.

Jag har åtskilliga gånger ställt frågan:
Är det inte bättre att acceptera en
omflyttning inom regionen som delvis
föranledes av de lokaliseringspolitiska
åtgärder vi vidtar än att bara finna sig
i att människoströmmarna flyter från
Norrland? På den punkten trodde jag
att vi var överens, och det tror jag
fortfarande att vi är.

Även jag ser naturligtvis det romantiska
och det historiskt intressanta i
koloniseringen av Norrlands inland.
Men den var inte romantisk, ty den
skedde oftast på grund av nöd och fattigdom,
som ett tvång därför att man
inte fann några andra utkomstmöjligheter
— man flyttade dit i stället för
att fara till Amerika.

Huvudfrågan är nu: Binder det oss
i nuet och för framtiden vad som skedde
för 150 år sedan? Måste vi inte acceptera
att vi lever i en ny värld, där
avgörande för vår framtid och för vårt
näringsliv är om vi kan klara uppgiften
att konkurrera med de stora industrinationerna
i mellersta Europa och
Amerika? Detta är den nya utgångspunkt
vi har. Sedan skall vi naturligtvis
försöka hjälpa de människor som
vill bo kvar under en övergångstid, de
som vill känna stänket av forsens brus
och allt sådant som sagts i denna kammare
och på andra ställen under den
senaste tiden. Men låt oss inte inbilla
oss att vi utan att medvetet göra avkall
på våra möjligheter till en fortsatt
standardutveckling skall kunna ta ansvaret
för att behålla landet precis sådant
som det är i dag!

Jag har inte uppfattat det så, att detta
är vare sig herr Lundmarks eller herr
Nilssons i Agnäs uppfattning. Men jag
är litet rädd för att en och annan på
hemmaplan och även i riksdagen vill
ge uttryck för denna mer romantiska

syn på tillvaron, för att därmed stå väl
till boks med de människor som bor
där uppe, i stället för att acceptera realiteterna.

Vi måste hjälpas åt att försöka åstadkomma
så stora insatser som möjligt till
skydd och stöd för människorna också
i det norrländska inlandet, och vi måste
anstränga oss för att få till stånd flera
lokaliseringar av företag till Norrland.
Frågan är då, om villkoren är tillräckligt
lockande. Herr Lundmark anser att
gällande regler inte är tillräckliga för
att påverka företagen. Ja, jag har bett
om förslag till förändring av reglerna.
Vi kan lämna ett hundraprocentigt bistånd
till företag som vill omlokalisera
sin produktion, och vi är beredda att
göra sådana insatser. Vi har rätt att bidra
med 50 procent av kostnaden för industrilokalerna,
och vi har rätt och
möjlighet att gå upp till 100 procent
av kostnaden för lokaliseringar genom
lån och bidrag. Men inte ens dessa villkor
lockar företagen eftersom de också
måste kunna falla tillbaka på en företagskalkyl,
som visar att det är rimligt
att genomföra en omlokalisering.

Det blir säkerligen åtskilliga tillfällen
att återkomma till dessa spörsmål.
Men huvudfrågan i interpellationen har
väl herr Lundmark och jag klarat av:
vi vet att en samordning mellan olika
aktiviteter är nödvändig. Jag kunde
dock inte underlåta, herr talman, att
åtminstone rikta uppmärksamheten på
de frågor som herr Nilsson i Agnäs tog
upp.

Herr NILSSON i Agnäs (h):

Herr talman! Jag vill till att börja
med framhålla att den som inte är industrimän
av Industriförbundets skrivelse
får det intrycket — vilket även inrikesministern
sade — att de som författat
den verkligen särskilt känner till
den tunga industrin. Också jag har den
uppfattningen att det inte är möjligt

Nr 48

Torsdagen den 30 november 1967

Svar på interpellation ang. åtgärder för att minska arbetslösheten i Norrbotten

att förlägga vilka industrier som helst
uppe i dessa trakter och att vi måste
acceptera att det är så.

Vi i Norrbotten räknar också med
att en viss justering av befolkningstalet
har varit nödvändig och att det kanske
även måste minska ytterligare något.
Men om bygderna över huvud taget skall
kunna fortleva krävs det vissa möjligheter
till service.

Vi skall visst acceptera en omflyttning,
men vi har alltid i Norrland hellre
sett att människorna flyttat från inlandet
till kusten, så att de stannar kvar
inom respektive landstingskommuner,
än att de flyttar längre bort.

Trots Industriförbundets kloka ord
och trots att inrikesministern och jag
enats om att vi måste räkna med att vi
lever i en ny tid, tror jag ändå att det
skulle kunna göras en del insatser. Jag
har när det gäller Norrbotten i denna
kammare nämnt möjligheterna att utnyttja
gruvorna. Det har nyligen inträffat
glädjande saker på detta område i
Malå i Västerbotten, och det kan tänkas
att vi i Arjeplog kan få ytterligare en
gruva driven i statlig regi, nämligen i
Radnejaure. Det har också i en skrivelse
till Kungl. Maj :t i förra veckan omnämnts
att vissa utsikter kan föreligga
att starta en plastfabrikation i Norrland.
Man kommer ju i framtiden att i mycket
större utsträckning än nu tillverka
olika saker av plast, t. ex. oljecisterner.

Inrikesministern frågade vidare i sitt
föregående inlägg om länsorganen verkligen
gjort allt vad de kan för att skapa
sysselsättning. Ja, jag har den bestämda
uppfattningen att de har prövat alla
möjligheter.

Jag har aldrig talat om någon romantik
i detta sammanhang. Jag tror inte att
kolonisationen av lappmarken hade romantiska
motiv. Visserligen förekom
det väl en viss romantik i samband
därmed, men det torde ha varit den
hårda verkligheten som tvang människorna
att söka sig dit. Likväl har jag
en känsla av att det inte fanns mera

av nöd och fattigdom i lappmarken i
stort sett än på andra håll i vårt land.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 20

Svar på interpellation ang. åtgärder för
att minska arbetslösheten i Norrbotten

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Andersson i Luleå
har i en interpellation frågat mig vilka
konkreta åtgärder regeringen ämnar
vidta för att minska arbetslösheten i
Norrbotten.

Antalet arbetslösa i Norrbotten var
under år 1966 i medeltal per månad
2 580. Under januari—oktober 1967 har
månadsmedeltalet varit 2 790. Ökningen
är alltså inte så stor men innebär ett
avbrott i den successiva nedgång i arbetslösheten
som har kunnat märkas i
iänet efter år 1964. Samtidigt har medeltalet
per månad lediganmälda platser
minskat från 790 år 1966 till 655 under
1967. Från mitten av oktober till mitten
av november har antalet arbetslösa stigit
med 1 000 personer. Denna stora
ökning har arbetsmarknadsmyndigheterna
förutsett och beaktat vid planeringen.

Mot bakgrunden av utvecklingen har
arbetsförmedlingsverksamheten i länet
intensifierats och kunnat redovisa framgångar.
Det kan nämas att till och med
oktober i år drygt 3 400 arbetslösa kunnat
beredas nya anställningar efter flyttning
med bidrag från arbetsmarknadsverket.
Närmare 2 000 av dessa flyttande
har fått arbete inom länet.

Fler arbetslösa och minskad tillgång
på lediga platser präglar arbetsmarknadsläget
inte bara i Norrbotten
utan även på andra håll i Norrland och
i Syd- och Mellansverige. Regeringen
har därför vidtagit en rad åtgärder
framför allt inom investeringssektorn

Nr 48

Torsdagen den 30 november 1967

Svar på interpellation ang. åtgärder för att

för att öka sysselsättningen under den
kommande vintern. Senast den 27 oktober,
d. v.s. vid en tidpunkt då herr
Andersson redan lämnat sin interpellation,
beslöt regeringen sålunda om åtgärder
som beräknas kunna ge en sysselsättningsökning
under den kommande
vintern för cirka 10 000 man. Dessa åtgärder
kommer att få effekt även i Norrbotten.
Enligt föreliggande planer kommer
beredskapsarbetena där att kunna
sysselsätta 500 personer mer än under
föregående vinter. Regeringen ämnar
föreslå att medel ställs till arbetsmarknadsverkets
förfogande så att ytterligare
1 000 personer i Norrbotten kan placeras
i beredskapsarbete. Vad gäller bostadsbyggandet
får ett antal lägenheter
ur 1968 års kvot påbörjas under år 1967.

För skolbyggnader har länet under året
tilldelats extra rambelopp med sammanlagt
10 miljoner kronor. Vidare har
befrielse från investeringsavgift medgetts
för byggnadsobjekt med en sammanlagd
kostnad av 16 miljoner kronor.

Inom omskolningsverksamheten i
Norrbotten har utbildningsvolymen ökat
med närmare 300 personer jämfört med
år 1966. Arbetsmarknadsverket bedömer
det som möjligt att öka volymen med
ytterligare 800—1 000 personer.

Herr Andersson frågar vidare dels
om speciella åtgärder kommer att sättas
in för att bygga ut näringslivet i Norrbottens
inland och östra delar, dels
om konkreta förslag till effektivering,
samordning och utbyggnad av den
statliga företagsamheten i Norrbotten
kommer att utarbetas.

Vad det första ledet i frågan beträffar
får jag hänvisa till det lokaliseringsstöd
som f. n. kan lämnas. Hittills har bidrag
och lån utgått till företag i Norrbotten
med sammanlagt cirka 70 miljoner kronor,
varav cirka 24 miljoner kronor avser
företag i inlandet. Till fullföljande
av den lokaliseringspolitiska stödverksamheten
föreslår regeringen på tilläggsstat
I en vidgning av ramen för lokaliseringslån
med 100 miljoner kronor. Ett

minska arbetslösheten i Norrbotten

väsentligt stöd har också lämnats genom
medgivande att ta investeringsfonder i
anspråk för industriinvesteringar i länet.
Det kan också erinras om att norrlandsfondens
verksamhet är särskilt inriktad
på Norrbotten. Vad slutligen gäller
den statliga företagsamheten i Norrbotten
vill jag erinra om att statsrådet
Wickman i anledning av en interpellation
av herr Andersson under vårriksdagen
hade tillfälle lämna en utförlig redovisning
för denna fråga. Något ytterligare
finns inte från min sida att tilllägga
till det svar som då lämnades.

Vidare anförde:

Herr ANDERSSON i Luleå (vpk):

Herr talman! I min interpellation
ställde jag tre frågor, som jag försökte
konkretisera, nämligen följande: 1. Vilka
konkreta åtgärder ämnar regeringen
nu vidtaga för att minska arbetslösheten
i Norrbotten? 2. Kommer regeringen
med anledning av de särskilda förhållanden
som är rådande i Norrbottens
inland och i östra Norrbotten att i dessa
områden sätta in speciella åtgärder för
att bygga ut näringslivet? 3. Kommer
regeringen att utarbeta konkreta förslag
till effektivisering, samordning och
utbyggnad av den statliga företagsamheten
i Norrbotten?

Jag ber att få tacka inrikesministern
för det svar han nu lämnat på dessa
frågor, och jag tar dem här en och en
när jag kommenterar inrikesministerns
svar.

Inrikesministern svarar på den första
frågan på ett sätt som egentligen är ett
understrykande av det svåra läget i
länet dels när han konstaterar att antalet
arbetslösa under den senaste månaden
har stigit med 1 000 man, dels
genom att meddela att regeringen vidtar
åtgärder för att placera ytterligare
1 500 man i beredskapsarbete. Inrikesministern
meddelar vidare att det skall
göras ett förtidsuttag på 1968 års byggkvot
under innevarande år och viss höj -

Torsdagen den 30 november 1967

Nr 48

Svar på interpellation ang. åtgärder

ning av beloppet till skolbyggnader samt
att ytterligare 1 000 personer skall
undergå omskolning.

Detta är väl de åtgärder som kan vidtas
i en prekär situation och med de
möjligheter som finns för dagen. Men,
herr inrikesminister, man skulle nog
ganska ingående kunna diskutera om
åtgärderna och om de människor som
blir föremål för dem.

En sak är emellertid rätt klar: situationen
och de vidtagna provisoriska åtgärderna
vittnar om avsevärda brister i
samhällsplaneringen, brister som gör att
det inte går att undanröja otryggheten
för de arbetstagare och de familjer som
drabbas.

Vi brukar ju till de arbetslösas antal
räkna även de som sysselsätts i beredskapsarbeten
och de som går på omskolningskurser
— de står till arbetsmarknadens
förfogande. Jag frågar: Var finns
de tusentals nya arbetsställen som nu
behövs om tryggheten skall kunna garanteras
av samhället? Detta är kärnfrågan
när det gäller att på sikt kunna
lösa hithörande problem för Norrbottens
del.

På min andra fråga — om regeringen
kommer att vidtaga några speciella åtgärder
för Norrbottens inland och för
östra Norrbotten — lämnar inrikesministern
ett mer allmänt hållet svar.
Han hänvisar till nuvarande lokaliseringsstöd
och till den ökning av lokaliseringsmedlen,
som skett för hela riket,
samt till Norrlandsfonden och til! investeringsfonderna.
Jag anser att svaret
är otillfredsställande därför att det
inte vidtagits åtgärder som svarar mot
de speciella förhållandena i ifrågavarande
delar av länet. Lokaliseringsmedel
har inom dessa områden inte kunnat
utnyttjas i erforderlig utsträckning. En
bygd, som inte redan äger ett utvecklat
näringsliv, har nämligen svårt att tillgodogöra
sig lokaliseringsmedel.

Beträffande investeringsfonderna har
länsarbetsnämnden meddelat att efter
färdigställandet av ASEA:s och SCA:s
anläggningar i Piteå samt Scania-Vabis

för att minska arbetslösheten i Norrbotten

anläggning i Luleå under fjärde kvartalet
1967 nya industribyggen av samma
storleksordning ej kommer att kunna
igångsättas som ersättning.

Inrikesministern är mycket väl medveten
om de förhållanden som råder i
länets inlandskommuner — det har han
nyss omvittnat. Förhållandena har redovisats
av inlandsutredningen, vars förslag
för några år sedan presenterades
på en konferens i Arvidsjaur där inrikesministern
var närvarande. Jag ämnar
inte tjuvstarta någon debatt om
Vindelälven, men det är ett par formuleringar
i allmänna beredningsutskottets
skrivning i ärendet som pekar på vad
det egentligen handlar om bl. a. i Norrbottens
inland. I de kommuner som
berörs — Arjeplog, Arvidsjaur och Jokkmokk
— och som inlandsutredningen
behandlat är staten en mycket stor arbetsgivare
genom att staten äger skogarna,
i vissa taxeringsdistrikt mellan 80
och 90 procent av arealerna. Det sker
en omfattande ökning av arbetslösheten
genom rationaliseringen av skogsarbetet,
och här måste då staten, d. v. s.
regeringen, ha ansvaret för att andra
sysselsättningstillfällen skapas.

De motstridiga intressena när det gäller
Vindelälvens utbyggnad eller bevarande
speglar på sitt sätt det prekära
sysselsättningsläget i Norrbottens inland.
De som har det politiska ansvaret
i Arjeplogs kommun strider för att till
sin bygd söka föra hundratals nya arbetstillfällen
och nya skatteinkomster
och kräver därför älvens utbyggnad.
Här i riksdagen går meningarna isär
— därom vittnar första kammarens beslut
i går kväll. Allmänna beredningsutskottets
skrivning i frågan belyser som
sagt också hur stort behovet i inlandet
är av speciella åtgärder från statsmakternas
sida. Det heter: »Enligt utskottets
mening bör med tanke på att Vindelälvens
bevarande kan betraktas som
en riksangelägenhet önskvärda och bestående
lokaliseringspolitiska åtgärder
vidtagas.»

Dessa önskvärda och bestående loka -

Nr 48

Torsdagen den 30 november 1967

Svar på interpellation ang. åtgärder för

liseringspolitiska åtgärder borde ha
kunnat sättas in för rätt länge sedan;
det har ställts krav på detta hos regering
och riksdag i tiotals år.

Beträffande situationen i östra Norrbotten
är svaret på min fråga lika otillfredsställande.
Där råder ett besvärligt
läge, och de förtroendevalda i kommunerna
har ifrågasatt om man inte även
borde bygga ut Torne älv — ett förslag
som är framkastat i en för denna bygd
mycket trängd sysselsättningssituation.

Till bilden av detta akuta läge i östra
Norrbotten måste man lägga vad prognoserna
för framtiden visar beträffande
befolkningsutveckling och sysselsättning,
därest icke statsmakterna genomför
åtgärder för att öka antalet sysselsättningstillfällen
inom området. Enligt
uppgifter, redovisade för planeringsrådet
i Norrbotten, kommer östra
delen av länet, omfattande kalixregionen,
överkalix och tornedalsområdet,
att fram till år 1980 minska sin befolkning
med 14 000 personer, om inte den
nuvarande utvecklingen bryts genom en
aktiv utbyggnad av näringslivet.

Herr talman! Min tredje fråga till regeringen
gäller om den kommer att utarbeta
konkreta förslag till effektivering,
samordning och utbyggnad av den
statliga företagsamheten i Norrbotten.
Inrikesministern svarar med en hänvisning
till statsrådet Wickmans svar på
en tidigare interpellation om den sammantagna
minskningen av antalet anställda
vid dessa företag. Låt mig citera
statsrådet Wickmans avslutande ord i
det interpellationssvar som inrikesministern
hänvisar till: »Avslutningsvis
vill jag även framhålla vikten av att
statens mera direkt arbetsmarknadspolitiska
resurser byggts ut kraftigt under
de senaste åren. Härigenom har de
statliga företagens betydelse som instrument
för att upprätthålla sysselsättningen
minskat. En konsekvens av denna
utveckling är den nu pågående avvecklingen
av verksamheten vid Törefors
AB.»

att minska arbetslösheten i Norrbotten

Jag tillåter mig fråga inrikesministern
konkret: Kommer de statliga företagen
i Norrbotten — ASSI, NJA och LKAB —
att utvecklas så att fler kan få arbete i
dem? Kommer nya statliga företag att
anläggas i detta län? Eller anser statsrådet
att beredskapsarbeten, omskolning,
utflyttning och den lokaliseringspolitik
som hittills genomförts skall bli
ersättare för en förnyelse och utbyggnad
av den statliga företagsamheten i
Norrbotten?

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Vi fortsätter nu en debatt
som började med det förra interpellationssvaret.
Men vi har kommit en
bit längre norr ut och har anledning
att konstatera att situationen i Norrbotten
från lokaliseringssynpunkt kanske
är något ljusare på det sättet att flera
företag har fått lokaliseringsstöd. Ett
icke obetydligt antal företag har erhållit
tillstånd att använda investeringsfonderna
för en utbyggnad av filialföretag
där uppe. Sammantaget betyder det att
närmare 3 000 nya svsselsättningsplatser
har kommit till.

Detta har naturligtvis gjorts för att
motverka utflyttningen och återställa
en bättre befolkningsbalans. Yi hade varit
glada om resultat i samma omfattning
hade kunnat redovisas i Västerbotten
och Jämtland, för att nämna ett
par exempel på områden där det inte
varit möjligt att på samma sätt vinna
kontakt med företag.

Den fråga som herr Andersson i Luleå
tar upp är självfallet, om detta är
tillräckligt. Jag är överens med honom
om att så inte är fallet. Vi måste göra
ytterligare ansträngningar. Vi måste söka
kontakter med företag för en expansion
och en lokalisering. Vi har all anledning
att ha vår uppmärksamhet riktad
på de statliga företagen och att diskutera
vad som där ytterligare kan göras.
I den mån det är möjligt kommer
vi att bygga upp nya statliga företag.

Torsdagen den 30 november 19G7 Nr 48

Svar på interpellation ang. åtgärder för att minska arbetslösheten i Norrbotten

Objekten måste emellertid då vara företagsekonomiskt
berättigade. Vi kan
heller inte avstå från att inom de statliga
företagen bedriva en rationaliseringsverksamhet
som gör det möjligt för
dessa företag att upprätthålla sin konkurrensförmåga.

Herr Andersson i Luleå har tagit upp
frågan, om de statliga företagen kommer
att utvecklas för att ge ökad sysselsättning.
Jag skall som exempel ta
LKAB, som jag tycker sköts utmärkt.
Trots den mycket hårda konkurrensen
på världsmarknaden med järngruvor i
Afrika, Asien och Australien, där man
använder billig arbetskraft och där lönekostnaderna
därför ligger väsentligt
under våra lönekostnader, har LKAB
kunnat hävda sig. Företaget har under
den senaste tiden redovisat försäljningar
som volymmässigt innebär en inte
obetydlig ökning.

Hur har detta varit möjligt? Jag tror
att det beror på de stora investeringar
som gjorts i LKAB från 1959 fram till
1964—1965, då cirka 1 250 miljoner
kronor — om jag minns rätt — lagts ned
i tillverknings- och framtagandeprocessen
av järnmalm i Kiruna och Malmberget.
Detta är ett väldigt belopp, och
många frågar sig säkerligen: Betyder
det inte att man har vidgat verksamheten
så att den ger ökade sysselsättningsmöjligheter?
Men herr Andersson i Luleå
vet lika väl som jag att resultatet i
stället har blivit att man behövt relativt
mindre med arbetskraft. Vi kan beklaga
detta, men huvudfrågan är: Är
det inte väsentligast att det finns möjlighet
att sälja de produkter våra företag
kan framställa? Om man inte i
LKAB hade genomfört denna mycket
omfattande investering, skulle företaget
då ha kunnat möta konkurrensen?
Vissa företag i vårt land — inte bara
LKAB — måste investera, rationalisera
och effektivisera för att kunna överleva,
och det får anses utomordentligt betydelsefullt
i nuet.

Därmed står vi också inför nya upp -

gifter i Norrland och Norrbotten. Vi
måste försöka bygga upp en ny verksamhet
som kan ge sysselsättning åt den
arbetskraft som friställs inom jordbruket,
skogsbruket, kommunikationerna

o. s. v. och som inte kan finna sysselsättning
i gruvorna. Detta strävar vi efter
att göra, och de resultat som jag inledningsvis
nämnde har visat sig medföra
en väsentlig uppbromsning av utflyttningen
även från Norrbotten.

Detta,liindrar inte att vi möter stora
problem. Jag tror emellertid att det är
nödvändigt att bedöma dem realistiskt.
Det finns framväxande industriregioner
omkring Luleå, Piteå, Boden och
Kalix. Om företagen vid lokalisering
väljer dessa regioner, även de företag
i södra och mellersta Sverige som vi
kan påverka, anser jag, som jag sade i
debatten om Västerbotten, att det är viktigt
att vi med gemensamma ansträngningar
åstadkommer en omflyttning till
de regioner där det är möjligt att lokalisera
företag. I viss utsträckning
måste man alltså acceptera en omflyttning
mellan regionerna.

Ansträngningar skall naturligtvis göras
och har också gjorts för att ge även
de östra delarna av Norrbottens län lokaliseringsstöd.
Vi måste eftersträva
att få ersättningsindustrier i stället för
de statliga företag som läggs ned.

Diskussioner i denna riktning är aktuella,
och jag hoppas att det skall vara
möjligt att åstadkomma åtminstone
något resultat i detta avseende.

Jag vill också framhålla att ett flertal
företag i vårt land just nu iakttar en
viss återhållsamhet i fråga om expansion
och omlokalisering. Skälen härtill
torde huvudsakligen sammanhänga med
den konjunktursvacka som vi för närvarande
upplever. I ett sådant läge är
det nödvändigt att de särskilda åtgärder
som avser att skydda den enskilde
byggs ut, och det är detta jag har velat
redovisa. Det gäller beredskapsarbetena,
omskolningsverksamheten och åtgärderna
i syfte att påverka en del av

40 Nr 48 Torsdagen den 30 november 1967

Svar på interpellation ang. åtgärder för att minska arbetslösheten i Norrbotten

företagen att bibehålla och i viss omfattning
öka sin sysselsättning, det gäller
byggnadsverksamheten o. s. v.

Jag delar herr Anderssons i Luleå
uppfattning att riktpunkten för vårt arbete
måste vara att skapa sysselsättning
i mera ordinära arbeten. Detta betyder
inte att jag underskattar beredskapsarbetena.
Med den uppläggning de nu har
■— planmässigt genomförda och kanaliserade
mot uppgifter som möjliggör en
utbyggnad av samhällets service — innebär
de indirekt en stimulans och en
hjälp i den lokaliseringspolitiska verksamheten.

I den offentliga debatten hör man ofta
sägas att det görs så litet för att i det
aktuella läget mera direkt bistå näringslivet.
Med anledning härav vill jag bara
erinra om att det inte är oväsentliga
bidrag som lämnas till stöd för eu fortsatt
utbyggnad och anpassning av vår
produktion. Tillståndet att använda investeringsfonderna
till byggenskap och
maskinköp, vilket utnyttjas av företagen
till ett sammanlagt belopp av 1,6 miljard
kronor, innebär att samhället avstått
från att ta in cirka 350 miljoner
kronor i skatt. Betydelsen härav förbises
ofta i den offentliga debatten. Det
är ett verksamt stöd för vårt näringsliv.

Ett annat område för vilket investeringsfonderna
nu får tas i anspråk är
lagerhållningen, som med deras hjälp
kan byggas upp. Vi hoppas att detta
skall leda till goda resultat. Det övervägs
också ytterligare åtgärder i samråd
med arbetsmarknadsstyrelsen. En
del av dem kommer att rikta sig mera
direkt mot näringslivet för att sysselsättningen
på detta sätt skall kunna påverkas.

Vad som nu görs skall emellertid ses
mot bakgrunden av att vi kanske om
några månader kommer att vara på
väg ut ur konjunktursvackan och att det
då inte är önskvärt med en överefterfrågan
inom exempelvis byggnadsområdet
på arbetskraft, material och kapital,
vilken återigen kunde medföra

prisstegringar. Om vi, som vi hoppas,
skulle ha nått botten av konjunktursvackan
och så småningom börjar få en
ökad aktivitet inom vårt näringsliv,
räknar vi också med att det skall bli
tillfälle att med ett större antal företag
diskutera såväl expansion som omlokaliseringar
av deras verksamheter. Självfallet
står i detta sammanhang Norrland
och inte minst Norrbotten i förgrunden.

Herr NILSSON i Agnäs (h):

Herr talman! Jag har vid något tillfälle
blivit angripen för min syn på utbyggnaden
av en viss älv, och jag skymtade
en sådan kritik också i herr Anderssons
i Luleå inlägg nyss. Eftersom
herr Andersson nämnde Arjeplog, eu
kommun som jag ganska väl känner till
och som jag besökte i somras, vill jag för
inrikesministern nämna att jag har talat
med kommunalmän i Arjeplog som
därvid framhållit följande.

Arjeplogs kommun omfattar 146 kvadratmil
och har i Radnejaure en kopparfyndighet,
vilken undersöks av SOU
sedan tio år tillbaka.

Vi kommunalmän och invånare i kommunen
frågar oss, om inte staten kan
göra något för att forcera dessa undersökningar.
De rapporter över undersökningarna
som hittills lämnats är mycket
gynnsamma, och den koppar det är
fråga om tror man är mycket värdefull.
Kommunalmännen har därför sagt, att
om vi får en gruva till i denna del av
socknen, så är vår kommun räddad.
Och det är ändå inte oväsentligt, om en
kommun i detta väldiga område i inlandet
blir räddad.

Vidare har vi vägbygget till Graddis,
som har lagts ned i höst. Det bygget är
väl ett lokaliseringsprojekt men har indirekt
också mycket stor betydelse för
turismen. Graddisvägen väntas bli mycket
lockande för människor som reser
till fjälls, för turister på väg till Norge,
för friluftsmänniskor och jägare. Skulle
man inte kunna göra något i det fallet?

Torsdagen den 30 november 1967 Nr 48

Svar på interpellation ang. åtgärder för att minska arbetslösheten i Norrbotten

Jag menar inte att turismen enbart kan
bli ett levebröd för kommunens invånare,
men det finns ändå människor som
lever på den. Det kan man se exempel
på t. ex. i Schweiz, där turismen är en
ganska bra födkrok. Även det stora norrländska
friskluftsområdet — om jag får
kalla det så — tror jag i framtiden kommer
att locka många människor, och då
gäller det att se till att vi har vägar och
att järnvägarna fungerar och mycket
snabbt och bekvämt kan forsla människorna
till fjällen.

Slutligen en liten försynt fråga: Hur
är det med skattepolitiken? Det har här
antytts att vi måste ge understöd och
hjälp åt människor som inte kan finna
arbete och utkomst — friställda människor,
som det heter — och det förstår
jag är nödvändigt. Men det kanske
också vore tänkbart med vissa lättnader
i skattepolitiken för dem som vill
driva småindustri, åtminstone under
den första perioden efter starten. Jag
medger dock att det är en svår fråga.

Herr ANDERSSON i Luleå (vpk):

Herr talman! Inrikesministern sade
här att vi kommer att bygga nya statliga
företag. Det uttalandet noterade jag
med mycket stor glädje. Av svaret på
min förra interpellation fick jag nämligen
den känslan att arbetsmarknadspolitiken
var det väsentliga, och då kunde
lätt inträffa konkurser i stil med den
som förekom i Törefors på grund av att
de nödvändiga åtgärderna inte vidtagits
vid företaget. Men ännu är det väl ganska
tveksamt huruvida vi kan få ett klart
besked från regeringen, men det är vad
vi måste ha när vi planerar i Norrbotten
enligt de riktlinjer inrikesministern
själv givit till länsstyrelserna och planeringsråden.
Framför allt är det ett
stort problem hur det kommer att gå
med utbyggnaden av ASSI och NJA.
Hur kommer det i framtiden att bli med
de företagen, som vi också måste ta med
i länsplaneringen?

För egen del var jag liksom arbetarrörelsens
representanter i Norrbotten
mycket tidigt på det klara med att vi
måste slå vakt om de statliga företagen,
detta framför allt med tanke på NJA.
Vi förstod att företaget måste byggas ut,
effektiviseras och drivas ekonomiskt
och rationellt. Den saken har man också
lämnat klara besked om i de fackföreningar
vilkas medlemmar är anställda
i företaget.

Jag tycker inte att läget skall svartmålas,
men vi måste ha något konkret
att hålla oss till. Jag är mycket positivt
inställd till strävandena att skapa nya
sysselsättningsmöjligheter och vad som
därvid åstadkommits, inte minst därför
att jag själv är med och fördelar lokaliseringsmedlen.
Men jag vet också hur
svaga många företag är som får lokaliseringsmedel.
Man och man emellan är
det inte någon hemlighet att det eller
det företaget befinner sig på fallrepet.

Vad beträffar frågan om utflyttningen
från Norrbotten ligger det inte till riktigt
så som här sagts. Under åren 1965
och 1966 måste 13 500 norrbottningar
flytta till andra län. Årets siffra känner
vi inte med bestämdhet, men vi vet att
den kommer att bli lägre, eftersom konjunkturnedgången
gör att man i andra
delar av landet inte har kunnat ta emot
norrbottningarna.

Inför den situation vi nu diskuterar
bör också beaktas att antalet sysselsatta
i skogarna i vinter kommer att
minska med ytterligare 350 man, att antalet
sysselsatta vid LKAB hittills i år
gått ned med 399 man, att NJA har minskat
antalet anställda med 95 och att
Vattenfall kommer att minska antalet
anställda med 215.

Vi kommer också att möta en hel del
andra problem, inte minst när det gäller
alla de tekniker och ingenjörer vi
utbildat. Det är flera hundra personer
med utbildning av ifrågavarande slag
som för närvarande inte kan utnyttjas.

Mot denna bakgrund måste utgångspunkten
vara att den bas för närings -

42 Nr 48 Torsdagen den 30 november 1967

Svar på interpellation ang. åtgärder för att minska arbetslösheten i Norrbotten

livet som vi har i de statliga företagen
skall byggas ut till att omfatta nya produkter,
som ger fler människor arbete.

Till herr Nilsson i Agnäs vill jag säga
att jag inte på minsta sätt angripit honom.
Även om jag inte bor i Arjeplog
har jag blivit rätt väl orienterad om
förhållandena där under alla mina år
i Norrbotten. Jag känner exempelvis till
Graddisvägen. År 1969 har det, om jag
inte minns fel, gått hundra år sedan
denna väg första gången påtalades.
Det är alltså på tiden att vägen blir
klar under 1972, som nu planeras. Jag
har varit med under många valrörelser
då pinnpojkarna kommit och satt ut nya
pinnar vid Graddisvägen, och vi har
trott att det skulle bli något av. Nu vet
vi att det blir en väg, och den vägen
kommer att ha betydelse för turismen
och även för sysselsättningen inom vissa
skogsområden i dessa trakter.

Kopparfyndigheterna i Radnejaure
bör också föras in i bilden. Inrikesministern
nämnde Norrlandsfonden, och
jag vill då ställa en fråga som redan
rests i Arjeplog: Kanske borde Bolidenbolaget
kunna betala ett visst belopp
per brutet ton som bidrag till näringslivets
utveckling i denna del av landet
ungefär på samma sätt som fallet är med
de statliga gruvorna?

Slutligen vill jag säga till inrikesministern
att jag för min del fattat de
anvisningar för länsplaneringen, som
den 17 februari i år gick ut från inrikesdepartementet,
på det sättet att vi
i vår genomlysning ute i länen skall ta
med allt som har med statlig företagsamhet
att göra. Det gäller alltså även
de statliga företagen, och därvid kommer
vi direkt in på samhällsplaneringen
i övrigt. Frågan blir då: Gör vi den
riktiga satsningen av de samhälleliga
medlen? Gör vi riktiga investeringar?
Yad kommer att ske på olika håll?

Inte minst ur denna synpunkt är det
viktigt att regeringen ger klara signaler
för utvidgningen och vidareutvecklingen
av de stora statliga basindustrierna. Det

är nämligen bevisat att det inte är möjligt
att nå tillräckligt långt genom en
lokaliseringspolitik av det slag som hittills
förts, även om vi inte skall underskatta
de vunna resultaten.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag förmodar att vi inte
kommer mycket längre i denna debatt.
Jag kan inte ge klara besked om när,
hur och var sådana saker kommer att
inträffa som herr Andersson i Luleå efterlyste.
Men jag har sagt att det beträffande
den statliga företagsverksamheten
pågår undersökningar. Och så
mycket kanske jag kan garantera som
att dessa undersökningar inte —- såsom
fallet varit med förberedelserna för den
av herr Andersson i Luleå omnämnda
Graddisvägen — skall behöva ta hundra
år. Det är nödvändigt att vi får fram
resultaten i så god tid att en del av dem
kan ligga som underlag vid uppställandet
av den målsättning för länen som
skall fastläggas i en regional utvecklingsplan,
och jag hoppas att detta skall
vara möjligt.

Det är klart, herr Nilsson i Agnäs,
att den skattepolitiska aspekten är intressant
i sysselsättningssammanhang,
men skattepolitiken måste också ses ur
andra synpunkter. I vår utgifts- och
inkomstpolitik hör skattepolitiken egentligen
hemma på inkomstsidan, medan
utgiftssidan är på något sätt mer avgörande.
Visst kan vi säga att så här skulle
vi gärna vilja ha det, men då möter
också frågan om var vi skall ta det.
Skall vi befria vissa grupper eller verksamheter
från skatt och lägga mer av
kostnaderna på andra?

Detta är — som herr Nilsson själv
sade — en svår fråga.

Med detta anförande, under vilket
herr förste vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, var överläggningen
slutad.

Torsdagen den 30 november 1967

Nr 48

§ 21

Svar på interpellation ang. principerna
för bostadsanvisning, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Börjesson i Falköping
har i en interpellation frågat

1. om jag anser att det brister i samverkan
mellan olika myndigheter vid
bedömning av en familjs behov av bostad
när familjen är hänvisad till helt
undermåliga bostadsförhållanden,

2. om jag i så fall avser att medverka
till åtgärder för bättre samordning och
till att resurser snarast ställs till förfogande
för effektivering av den uppsökande
verksamheten,

3. om jag är beredd att vidta åtgärder
för att familjer, som på grund av undermålig
bostad hotas av splittring, omedelbart
får förtur vid fördelning av bostäder,
och

4. om jag är beredd att medverka till
ökad information om bostadsförmedlingarnas
principer för bostadsanvisning
och möjligheterna till förtur.

Efter samråd med chefen för socialdepartementet
rörande de två första
frågorna får jag svara följande.

Finner de socialvårdande organen i
sin verksamhet fall då människor lever
under undermåliga bostadsförhållanden,
är det en naturlig uppgift för
socialvårdstjänstemännen att undersöka
möjligheterna att genom bostadsförmedlingen
eller på annat sätt skaffa en annan
bostad och om bostadssituationen
är särskilt svår begära att förmedlingen
medger förtursrätt till bostad. För bostadsförmedlingen
är det i sådana fall,
vare sig förmedlingen får kännedom
om förhållandena genom bostadsansökan
eller genom anmälan från socialvårdsorganen,
en självklar uppgift att
klarlägga behovet av förtur. I vilken
utsträckning förmedlingen sedan kan
erbjuda bostad beror givetvis bl. a. på
antalet förtursfall hos förmedlingen och

förmedlingens tillgång på lediga bostäder.

Jag vill inte bestrida att det på sina
håll i kommunerna kan förekomma
brister i det samarbete som sålunda bör
äga rum mellan de socialvårdande organen
och bostadsförmedlingarna. Av bostadsförmedlingsutredningens
betänkande
som lämnades i slutet av förra året,
framgår å andra sidan att noggranna utredningar
i katastroffall vanligen görs
av bostadsförmedlingen i samverkan
med de sociala myndigheterna, hälsovårdsnämnden
och läkare. I vissa kommuner
sköts kontakterna mellan socialvårdsorganen
och bostadsförmedlingen
i fråga om förturer av sociala skäl av
särskilda tjänstemän hos respektive organ.
Så har t. ex. Stockholms stads
barnavårdsnämnd en särskild tjänsteman,
som avdelats för detta samarbete
med en motsvarande kontaktman hos
bostadsförmedlingen.

Regeringen kommer emellertid att
uppmärksamma dessa frågor ytterligare.
Som socialministern tidigare sagt i denna
kammare förbereds inom socialdepartementet
tillsättning av en utredning,
som skall göra en samlad översyn
av lagstiftningen för socialvården och
den kommunala socialförvaltningen.
Frågan om samordningen mellan olika
samhällsorgan när det gäller att hjälpa
den enskilde i sociala frågor kommer
att bli en central uppgift för utredningen.

Den uppsökande verksamheten är
knappast en uppgift för de kommunala
bostadsförmedlingarna utan för socialvårdsorganen.
Möjligheterna att göra
deras uppsökande verksamhet mer effektiv
kommer att behandlas av den utredning
som jag nyss nämnde. Dessutom
vill jag i detta sammanhang erinra om
att handikapputredningen nyligen har
föreslagit, att det i socialhjälpslagen
uttryckligen skall fastslås skyldighet för
kommunerna att sörja för att den som
vistas i kommunen får den omvårdnad
och ekonomiska hjälp som han behöver.

I förslaget ingår att det skall åligga

Nr 48

Torsdagen den 30 november 1967

Svar på interpellation ang. principerna

socialnämnderna att göra sig förtrogna
med den enskildes behov av omvårdnad
— vilket får anses inbegripa bostadsfrågan
— samt att verka för att detta
behov blir tillgodosett. Utredningens
förslag är för närvarande ute på remiss
från socialdepartementet.

Bostadsförmedling är en kommunal
angelägenhet. Kommunerna bestämmer
själva vilka normer som skall gälla i
fråga om lägenhetstilldelning. En kartläggning
som gjordes av bostadsförmedlingsutredningen
visade att fördelningsnormerna
i en del avseenden är olika i
skilda kommuner. Förtur av sociala eller
medicinska skäl lämnades dock — i
större eller mindre utsträckning — av
alla kommuner som bedrev bostadsförmedling.
Sjukdom, ohälsa och svår bostadsnöd
föranledde regelmässigt förtur.

Bostadsförmedlingsufredningen ansåg
att omedelbara ingripanden från bostadsförmedlingen
är nödvändiga i katastroffall
som betingas av sociala eller medicinska
skäl. Att en familj nödgas bo
splittrad till följd av brist på egen bostad
kunde enligt utredningen i vissa
fall utgöra förtursanledning. I propositionen
till årets vårriksdag angående
riktlinjer för bostadspolitiken in. m.
konstaterade jag att dessa utredningens
rekommendationer inte innebar några
förändringar i rådande förhållanden,
och jag anslöt mig till rekommendationerna.

Statsmakterna kan enligt gällande bestämmelser
inte generellt ålägga kommunerna
att iaktta bestämda förmedlingsnormer.
Enligt bostadslånebestämmelser
som träder i kraft vid årsskiftet
kan emellertid kommunal förmedling
av statsbelånade bostäder förenas med
villkor om att vissa normer iakttas vid
förmedlingen. Bland dessa normer har
inte upptagits förtur åt katastroffall.
Skälet härtill är självfallet inte att sådana
förturer ansetts oväsentliga. De
är tvärtom så självklara och allmänt
förekommande att det inte behövs något

för bostadsanvisning, m. m.

villkor för att förmå kommunerna att
iaktta dem. För den särskilda prövning
i enskilda fall det här är fråga om kan
givetvis inga generella förtursnormer
anges. Några särskilda åtgärder för att
kommunerna skall bereda förtur åt
katastroffallen anser jag därför inte nu
påkallade.

Riksdagen antog i våras en ändring
i lagen om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande. Ändringen
innebar att kommunerna fortlöpande
skall samla uppgifter om bostadsförsörjningen
i kommunen och på
begäran underrätta bostadssökande om
möjligheterna att få bostad i kommunen,
bostädernas storlek och utrustning, bostadskostnader
samt andra förhållanden
som bostadssökande behöver få kännedom
om. I den proposition vari lagändringen
förelädes riksdagen uttalade
jag att informationsverksamheten borde
knytas till bostadsförmedlingarna där
sådana finns. Det är då naturligt att informationsskyldigheten
omfattar även
principerna för bostadsanvisning och
förtursmöjligheter. Lagändringen har
trätt i kraft så nyligen att det ännu är
för tidigt att yttra sig om dess effekt.

Vidare anförde:

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):
Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för det i stort sett positiva
svaret på min interpellation. Statsrådet
har ägnat den stort intresse, speciellt
frågan om samverkan mellan olika myndigheter
för att bedöma en familjs behov
av bostad, då familjen är hänvisad
till en helt undermålig sådan.

Jag har i min interpellation påpekat
att stora brister i fråga om samverkan
mellan myndigheterna föreligger. Statsrådet
säger i svaret att »då människor
lever under undermåliga bostadsförhållanden,
är det en naturlig uppgift för
socialvårdstjänstemännen att undersöka
möjligheterna att genom bostadsförmedlingen
eller på annat sätt skaffa en

Torsdagen den 30 november 19G7

Nr 48

Svar på interpellation ang. principerna för bostadsanvisning, ra. m.

annan bostad». Det bär emellertid visat
sig att denna kontaktverksamhet mellan
de socialvårdande organen och bostadsförmedlingarna
på sina håll ingalunda
bedrives så som skulle vara önskvärt.
Jag har personligen konfronterats med
exempel härpå, och det har även med
all önskvärd tydlighet framgått av katastroffail
som uppmärksammats i massmedia,
framför allt TV.

Jag noterar med största tillfredsställelse
att en utredning förbereds inom
socialdepartementet för att få en samlad
översyn av lagstiftningen för socialvården
och den kommunala socialförvaltningen.
En sådan översyn är
i hög grad erforderlig även för andra
sociala problem än bostadsfrågan. Jag
kan erinra om att mitt parti redan för
några år sedan i en motion begärde en
sådan utredning. Förslaget vann emellertid
inte riksdagens gehör. Genom en
effektiv samordning mellan olika samhällsorgan
torde många av de nuvarande
bristerna när det gäller möjligheterna
att hjälpa enskilda människor i sociala
frågor kunna elimineras. Det är
att hoppas att den aviserade utredningen
kommer att arbeta så skyndsamt,
att en önskvärd samordning snarast kan
åstadkommas på dessa viktiga områden.

Statsrådet erinrade också om den informationsverksamhet,
som kommunerna
skall bedriva och som enligt den
nya lagen om kommunala åtgärder till
bostadsförsörjningens främjande bör
knytas till bostadsförmedlingarna där
sådana finns. Det måste vara av utomordentligt
stor vikt att sådan samverkan
i fråga om informationen sker inom
kommunerna. För de bostadssökande
är det angeläget att få reda på vilka
möjligheter de över huvud taget har att
få bostad i kommunen och av vilken beskaffenhet
bostaden är. Det är vidare
betydelsefullt, att informationsskyldigheten
också omfattar principerna för
bostadsanvisning och förtursmöjligheter.
Erfarenheten visar att bostadssökande
ofta inte har någon kännedom

om dessa frågor eller — vad värre är —
erhållit felaktiga uppgifter.

Jag vill till sist helt kort vidröra
ett problem, som jag tog upp i min interpellation
men som jag anser att statsrådet
inte ägnat den uppmärksamhet
som jag hade hoppats. Det gäller de
fall då familjer tvingas bo splittrade till
följd av brist på egen bostad. Statsrådet
hänvisade i detta avseende endast
till bostadsförmedlingsutredningens yttrande,
att man i vissa fall kan bedöma
sådant förhållande som förtursanledning.
Personligen anser jag emellertid
att t. ex. sådana fall som då en ensamstående
mor tvingas lämna sina barn
till sina föräldrar eller andra anhöriga
eller till fosterhem utan tvekan borde
bedömas som katastroffall, även om modern
lyckats få ett rum att bo i och
barnet eller barnen anses ha bostad hos
de tillfälliga vårdare de vistas hos. Det
finns exempel på att ensamföräldrar
på bostadsförmedlingen upplysts om att
de får vänta som andra och således inte
betraktas som några katastroffall.

Det är min förhoppning att den nämnda
utredningen skall leda till en mer
positiv syn på dessa problem.

■lag vill än en gång tacka statsrådet
för svaret som enligt min mening innebär
ett positivt löfte om åtgärder för
att eliminera de brister jag påtalat i min
interpellation.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Jag kan inte underlåta
att lämna några upplysningar i anslutning
till det synnerligen värdefulla och
mycket omfattande svar som lämnats
av inrikesministern. Jag vill nämligen
erinra om att bostadsförmedlingarna
över hela landet samlas till gemensamma
förhandlingar om principer och
framkomstlinjer. De har sådana kontakter
årligen, varvid inte minst frågan om
förturerna och clearingarna står i förgrunden.
Socialministern nämnde att
det i Stockholm finns ett kontaktorgan
mellan socialvården och bostadsförmed -

Nr 48

Torsdagen den 30 november 1967

Svar på interpellation ang. högre prioritet för byggande av samlingslokaler

lingen. Jag vill erinra om att det finns
liknande delegationer både i Malmö och
Göteborg.

Det är mycket angeläget att vi tar
upp frågan om förtursfallen. Under
vartdera året 1965 och 1966 hade vi i
vår stad att behandla mellan 1 800 och
2 000 förtursfall. 60 procent av dessa
bifölls. Dessa fall representerar alla de
grupper som herr Börjesson talade om.
Med hänsyn till den stora kön sker en
mycket noggrann prövning, och den
prövningen görs av förtroendemännen
och tjänstemännen gemensamt.

Även om sålunda denna fråga kommer
att tas upp, så är det angeläget att
säga ifrån, att det förekommer ett internt
samarbete mellan bostadsförmedlingarna
i de olika kommunerna. Mellan
storstadsregionerna Stockholm, Göteborg
och Malmö äger sådant samarbete
rum sedan 10—15 år. I december
månad skall vi ha ett sammanträde här
i Stockholm, där framför allt frågan
om förtursfallen skall diskuteras.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 22

Svar på interpellation ang. högre
prioritet för byggande av
samlingslokaler

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Svensson i Kungälv
har frågat mig om jag överväger
att i samband med den 25-procentiga
investeringsavgiftens slopande hösten
1968 ge samlingslokaler av skilda slag
en högre prioritet än de nuvarande bestämmelserna
medger.

I likhet med interpellanten anser jag
att de nya bostadsområdena måste förses
med samlingslokaler och andra gemensamhetsanläggningar
för att de ska
kunna fylla sin sociala funktion. Det är
emellertid i ett ansträngt läge nödvän -

digt att skjuta upp en del investeringar.
Genom införandet av investeringsavgiften
har detta åstadkommits bl. a. beträffande
samlingslokaler.

Investeringsavgiften upphör att utgå
för byggnadsarbete som sätts i gång
efter den 30 september 1968. Om riksdagen
godtar förslaget till höstriksdagen
om fortsatt skyldighet att söka
igångsättningstillstånd för vissa byggnadsarbeten
kommer regeringen att ha
kvar vissa möjligheter att påverka
byggnadsverksamhetens inriktning. Efter
vilka linjer prioriteringen kommer
att ske, i den mån dessa möjligheter behöver
tas i anspråk, är det ännu för
tidigt att uttala sig om. Det blir bl. a.
beroende på efterfrågetrycket inom olika
sektorer. Jag vill i detta sammanhang
erinra om att dispenser från investeringsavgift
i relativt stor omfattning har
medgetts för samlingslokaler. Det förefaller
mig emellertid rimligt att den
eftersläpning som kan ha uppkommit
beträffande byggandet av bl. a. samlingslokaler
tillmäts betydelse vid den
avvägning som måste göras.

Jag har nyligen tillkallat sakkunniga
med uppgift att utreda frågan om långsiktiga
medel för planering av byggnads-
och anläggningsverksamhetens
omfattning och inriktning. Därvid kommer
också prioriteringsmetodiken att
behandlas.

Vidare anförde:

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Först vill jag rikta ett
tack till inrikesministern för svaret på
min interpellation. Samtidigt kanske
jag borde be herr talmannen och inrikesministern
om överseende för att jag
nu tar upp några synpunkter, trots att
debatten har pågått länge och vi väl
egentligen snabbt borde skynda vidare.

Jag noterar att interpellationssvaret
är ganska positivt. Inrikesministern kan
helt naturligt inte ett helt år i förväg
lämna definitiva besked, men jag har

Torsdagen den 30 november 1967

Nr 48

Svar pa interpellation ang. högre prioritet för byggande av samlingslokaler

tagit upp denna fråga för att så att säga
förbereda den. Inrikesministern och
jag är helt ense om behovet av samlingslokaler
och andra gemensamhetsanläggningar
•— som det heter — i nya
bostadsområden, om dessa skall kunna
fylla sin sociala funktion. Statsrådet
använde t. o. m. ordet måste. Han sade
att det måste finnas sådana lokaler.

Vidare är vi ense om att det i ett
ansträngt läge kan bli nödvändigt att
göra vissa inskränkningar. För min del
har jag också godtagit den 25-procentiga
investeringsavgiften vid byggandet
av samlingslokaler. Den var nödvändig
för att klara av en akut, svår situation.
Men jag är litet oroad för framtiden.
Skulle samlingslokaler och andra gemensamhetsanläggningar
efter den 30
september 1968, då investeringsavgiften
slopas, kvarstå som oprioriterade
kan situationen bli ganska besvärlig.

Som inrikesministern säkert förstår
ser jag denna fråga ur framför allt social
synpunkt, och mina åsikter är ju
inte heller främmande för honom. Nya
bostadsområden är oerhört svårbemästrade
ur social synpunkt. Där sammanföres
människor ur olika miljöer, där de
tidigare har haft sina släktingar och
vänner och där de har deltagit i föreningsliv
o. d. I de nya områdena känner
få människor varandra, släktingarna
bor ofta långt därifrån och föreningslivet
i områdena är ofta outvecklat.
Därför blir människorna främlingar,
gränsmänniskor på väg från något
tryggt och säkert till något som är
ganska okänt. Detta ger som bekant utslag
i nya sociala attityder. Vi vet också
att ungdomskriminaliteten är störst
just i sådana nya områden. Detta kan
vid första påseendet verka egendomligt.
Bostäderna är ju oftast moderna,
och arbets- och valmöjligheterna är
större i det nya området. Men det är
nu så att ett samhälle behöver stabilisera
sig för att bli funktionsdugligt ur
sociala och mänskliga synpunkter.

Av olika skäl tror jag att samlings -

lokaler och gemensamhetsanläggningar
ofta blir det som byggs sist i ett nytt
område. Ett samhälle kan ha behov av
att så att säga växa till sig organiskt.
Men det är oerhört viktigt att gemensamhetsanläggningarna
blir byggda i
tid. När de i allmänhet inte blir det beror
det bl. a. på de bromsar som finns
inbyggda i samhället. Samlingslokalerna
är kanske de som är minst iögonenfallande.
Andra saker tvingar sig fram,
t. ex. skollokalerna.

Dessa måste ju byggas och de har,
som väl är, också undantagits från investeringsavgiften.
Gator samt anordningar
för vatten och avlopp kan man
inte heller vänta med, men byggandet
av en teater eller en kyrka går det att
uppskjuta. Även där man finansierar
sådana här byggen med skattemedel kan
det av olika anledningar dröja.

Förseningen blir självfallet mera påtaglig
när det är frivilliga organisationer
som skall bygga. De måste först
etablera sig, och det tar ofta lång tid —
sedan kan det långvariga arbetet med
att skaffa fram pengar påbörjas.

Följden blir att när samhället bäst
skulle behöva ifrågavarande lokaler, så
finns de inte. Detta gäller även om
byggena inte är belagda med investeringsavgift
och även om särskilt tillstånd
inte skulle behövas. Det finns alltså
härvidlag, utan att särskilda åtgärder
vidtages, inbyggda spärrar. Jag ifrågasätter
därför om inte regeringen allvarligt
bör överväga att i de nya bestämmelser,
som skall utfärdas om ett
år, prioritera samlingslokaler av olika
slag. Det är ganska långt dit, men jag
har velat föra saken på tal och hoppas
att den utredning, som inrikesministern
talade om, överväger en sådan lösning.

Jag vill, herr talman, säga ytterligare
några ord i detta sammanhang.

Jag har själv deltagit i utarbetandet
av ett förslag om att man skulle överväga
möjligheten att utsträcka det statliga
stödet för byggande av samlingslokaler
till att omfatta även samfunds -

Nr 48

Torsdagen den 30 november 1967

Svar på interpellation ang. högre prioritet för byggande av samlingslokaler

lokaler, d. v. s. kyrkorna. Av olika anledningar
har någon proposition i ärendet
inte framlagts, trots att ett utredningsförslag
förelåg och trots att remissyttrandena
var övervägande positiva.
Statsministern uttalade för ett år sedan
att regeringen överväger en lösning av
frågan, och vi får hoppas att ett förslag
presenteras relativt snart.

Inrikesministern sade att antalet dispenser
från investeringsavgiften varit
ganska stort under den senaste tiden.
Jag vill då stryka under den senaste
tiden. Situationen på arbetsmarknaden
har ju också förändrats, och vi står nu
inför vintersäsongen. När jag hört mig
för i frågan har jag fått beskedet att
30 ansökningar om anslag till byggande
av allmänna samlingslokaler bifallits
— det gäller 14 miljoner kronor.
De ansökningar däremot som avslagits
avser, enligt en uppgift som i dag lämnats
av finansdepartementet, 46 miljoner
kronor. Jag noterar med tillfredsställelse
att antalet dispenser ökat, och
jag hoppas att det skall vara möjligt att
gå vidare på denna väg.

I sammanhanget vill jag hänvisa till
vad de socialdemokratiska ledamöterna
av det sammansatta bevillnings- och
tredje lagutskottet skrev i sin reservation
vid behandlingen av förslaget om
investeringsavgiften. Det heter: »Vid

dispensgivningen bör också hänsyn tas
till det behov av servicelokaler som kan
finnas i nyanlagda bostadsområden. Avgift
bör givetvis inte heller utgå då
byggnadsarbete utförs på grund av omständighet
utanför byggherrens kontroll.
»

Vi har ju i varje fall haft ett besvärligt
ärende av detta slag, nämligen frågan
om en av de katolska kyrkorna här
i Stockholm. Där blev det en kollision
mellan stadens krav på att kyrkan skall
flyttas och statens krav på att avgift
skall betalas för det nya kyrkobygge
som i så fall blir erforderligt.

Vad jag närmast haft i tankarna är de
s. k. vandringskyrkorna, som framför

allt byggs i Småland. De är ganska billiga
— kostnaden belöper sig till ungefär
ett par hundra tusen kronor — och
de tillverkas i ett område där sysselsättningen
inte är överhettad och de
uppförs på några få dagar. När de har
fyllt sin uppgift kan man flytta dem till
en annan plats. De är så pass billiga
att man borde kunna tänka sig en friare
dispensgivning för dem. Det skulle inte
spela så stor roll i ekonomiskt och arbetsmarknadsmässigt
hänseende, men
det skulle betyda mycket för de människor
som har behov av dessa lokaler.

Herr talman! Detta har jag inte sagt
för att få svar av inrikesminister Johansson,
tv frågan ligger utanför hans
departement och kommer väl upp senare.
Jag har bara velat foga in den i mitt
allmänna resonemang om dessa ting.

Min interpellation gällde också området
i stort: prioritering eller inte prioritering,
liksom om man kan tänka sig
— för att åter sammanfatta — att när
investeringsavgiften slopas under hösten
1968 införa liberalare bestämmelser beträffande
samlingslokaler. Svaret, herr
inrikesminister, inger mig vissa förhoppningar.
Måtte de inte svikas när
den dagen kommer!

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Herr Svensson i Kungälv
talade om en katolsk kyrka i Stockholm.
Finansministern kommer, om jag
minns rätt, att i nästa vecka få tillfälle
att svara på en fråga om den. Det finns
därför ingen anledning för mig att diskutera
saken.

Herr Svensson var i inledningen till
sitt anförande litet orolig för framtiden.
När investeringsavgiften upphör kan
det, tänkte han sig, bli en besvärlig avvägningsfråga,
och det kan man inte
bortse från. Jag tror emellertid att det
ligger mycket nära till hands att vi får
en kvantifiering, d. v. s. ramar för de
områden där det är möjligt att tillämpa
kvotering. Det framhöll jag i går kväll

Torsdagen den 30 november 1967

Nr 48

Svar på interpellation ang. högre prioritet för

i samband med debatten om förlängning
av igångsättningstillståndslagen
och det vill jag gärna upprepa.

Vi har ändå goda erfarenheter då
det gäller kvotering för bostäder och
skolor, och vi har nu prövat systemet
i fråga om sjukhus. Efter samråd med
landstingen och storstäderna har vi kunnat
åstadkomma enligt min mening ganska
rimliga ramar för sjukhusinvesteringarna.
Detta gäller också beträffande
ålderdomshemmen. Vi iakttar med uppmärksamhet
marknadsutvecklingen, och
får vi tillfälle att vidga ramarna gör vi
det. Det har gjorts under året inom alla
dessa områden.

Jag kan inte tänka mig att det är
några större svårigheter att fastställa
en kvot för samlingslokaler som står i
rimlig relation till de ekonomiska förutsättningar
vi har och till de övriga
områden med vilka detta har att trängas.
Det ger större förutsättningar för en planering,
vilket är utomordentligt viktigt.

Herr SVENSSON i Kungälv (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har inte mycket mer
att tillägga än att jag givetvis inte har
något emot att man gör en planering i
samhällena. Vad jag velat påpeka är vikten
av att en sådan planering kommer
till stånd och att vi får dessa samlingslokaler,
som — i varje fall i nya bostadsområden
— är nödvändiga för att ett
samhälle skall fylla sin sociala funktion.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (h):

Herr talman! När jag tog del av herr
Svenssons i Kungälv interpellation angående
högre prioritet för byggande av
samlingslokaler blev jag en aning konfunderad.
För inte så länge sedan —
det var i februari månad i år — hade
vi här i riksdagen, när vi behandlade
propositionen angående investeringsavgift
för vissa byggnadsarbeten, en lång
och intensiv debatt. I den deltog många
talare •—- även herr Svensson i Kungälv.

byggande av samlingslokaler

Som frikyrkligt ansluten och broderskapsrörelsemedlem
var det helt naturligt
att herr Svensson i Kungälv speciellt
engagerade sig i frågan om den
straffbeskattning som skulle drabba
bl. a. samlingslokaler för kristen verksamhet.
Av protokollet från debatten
framgår att herr Svensson ansåg att det
närmast var de kristligt intresserades
plikt att under en övergångstid acceptera,
att samlingslokaler för kristen
verksamhet inlemmades i kategorin
icke önskvärda byggen. Samtliga herr
Svenssons meningsfränder i riksdagen
gjorde gemensam sak med sitt parti. Mot
en enig opposition röstade de för straffskattens
införande och deltog också livligt
i debatten och försvarade denna
enligt mitt sätt att se helt orimliga
pålaga.

Jag blev förvånad över denna interpellation
av framför allt två skäl. Dels
berör den en tid som ligger nära ett år
framåt, och herr Svensson frågar vad
som skall komma efter den 13 september
1968 — vi vet ännu inte, herr Svensson,
hur valet i september kommer att
utfalla —, dels vädjar interpellanten
om högre prioritet efter nämnda datum.
Detta visar med all önskvärd tydlighet
att den klart tidsbegränsade investeringsavgiften
på ett eller annat sätt skall
förlängas. Man vädjar väl inte om högre
prioritet, om byggandet av samlingslokaler
skall frisläppas?

I januari motionerade herr Svensson
i Kungälv om en vad man kan kalla
självklar dispensrätt vid ett visst givet
tillfälle. Jag citerar ur protokollet från
debatten som hölls i februari. Herr
Svensson framhöll som en första punkt
att investeringsavgiften var tidsbegränsad.
Därefter sade han: »För det andra
är det inte fråga om ett idiotstopp eller
totalstopp, utan dispens skall kunna ges

i vissa fall.---— När en kyrka t. ex.

måste flyttas på grund av stadsplaneändring
eller beroende på att en väg
måste gå fram där kyrkan befinner sig
anser jag det ganska självklart att di -

4 ■— Andra kammarens protokoll 1967. Nr 48

Nr 48

Torsdagen den 30 november 1967

Svar på interpellation ang. högre prioritet för byggande av samlingslokaler

spens måste lämnas för byggande vid
sidan om den ursprungliga platsen eller
på annat ställe.»

Både inrikesministern och herr
Svensson i Kungälv nämnde Eugeniaförsamlingen,
ett fall som utomordentligt
skarpt bevisar att det önsketänkande
som herr Svensson då varit offer
för nu totalt har spruckit. I Stockholm
är Fosterlandsstiftelsen i precis samma
situation. Det räcker inte med att
Eugeniaförsamlingen tvingas flytta från
sin verksamhet, utan man har dessutom
fått ett åläggande att om man inte åstadkommer
ett nytt bygge inom viss tid
får man böta en halv miljon kronor! Det
är ett bevis på att dispensregeln helt och
hållet satts ur spel.

Herr talman! Jag vill inte direkt påstå
att denna interpellation är beställd
— det tror jag inte. Jag tror emellertid
att den har framställts för att söka ge
den kristligt intresserade allmänheten
den uppfattningen att medlemmar ur
socialdemokratiska partiet går i spetsen
för att åstadkomma en ändring och en
lättnad på detta område.

I februari månad i år införde regeringspartiet,
med allt tänkbart stöd av
interpellanten och Broderskapsrörelsens
representanter här i riksdagen, en
straffbeskattning på stora medborgargruppers
frivilligt insamlade och —
observera! — redan beskattade penningmedel.
Nu nio å tio månader efteråt
framträder samma medlemmar som
talesmän för dessa kategorier.

Men varför, herr Svensson, delade ni
inte högerpartiets, folkpartiets och centerpartiets
uppfattning i februari månad,
som innefattade denna rimliga begäran
om ett undantag från investeringsavgift
för de byggen ni nu talar
om?

Nej, i februari månad var det tydligen
inte så angeläget. Nu i valrörelsens
upptakt anses det tydligen nödvändigt
med en aktion i en eller annan form.
Det är väl dessutom ställt utom allt tvivel
att inrangerandet av kyrkbyggen

och uppförandet av samlingslokaler för
kristna verksamheter, som otvetydigt
betraktades som mindre nödvändiga för
regeringspartiet, under de byggnadsobjekt
som skulle belastas med investeringsavgiften
var ett impopulärt beslut.

Man kan naturligtvis försöka att överskyla
avsikterna med ett sådant handlande,
men jag skulle tro att man gör
sig skyldig till en felspekulation om
man tror att de kyrkligt och frikyrkligt
intresserade människorna i vårt land
— och det är flera hundra tusen människor
-— snabbt skulle glömma det beslut
som fattades här i riksdagen i
februari detta år.

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Jag är ledsen att jag
tog upp spörsmålet om Eugeniaförsamlingens
byggenskap, eftersom det faktiskt
inte hör hemma i denna debatt.
Herr Fridolfsson har ju också interpellerat
finansministern i denna fråga och
han får väl i samband därmed tillfälle
att utveckla sina synpunkter. Det kan
också tänkas att jag har ett och annat
att säga i detta sammanhang.

Jag tror att herr Fridolfsson helt
överskattar mina spekulativa avsikter i
detta avseende. Jag har en ganska enkel
och klar uppfattning om hur man bör
handla i ett ärende av detta slag. Vi
behövde i februari och behöver fortfarande
utöka bostadsbyggandet och enligt
min mening framför allt industribyggandet.
Om industriledarna och arbetarna
i vårt land helt plötsligt ställs
i den situationen, att det inte finns arbete
på grund av bristande byggnadsmöjligheter,
inträder självfallet stora
svårigheter, som inte heller de som har
en kristen bekännelse kan underlåta att
känna ansvar för. De angår oss i högsta
grad.

Det kan för övrigt också förhålla sig
så att den allmänna levnadsstandard
och den politik som vi har i vårt land
gör att vi får pengar att bygga samlings -

Torsdagen den 30 november 1967

Nr 48

Svar på interpellation ang. högre

lokaler och kyrkor för, och det är inte
heller alldeles oväsentligt.

Vad vi framhöll vid införandet av
denna avgift och som jag nu vill upprepa
var att vi som har en kristen bekännelse,
vilket vi kanske ibland skall
tala om med små bokstäver, också har
ett ansvar för det samhälle som vi
lever i. Vi kan inte helt plötsligt ställa
oss utanför övriga grupper och begära
speciella förmåner framför dessa. Det
är min syn, inte herr Fridolfssons. Han
talar i stället om straffbeskattning.

Slutligen kanske jag ännu en gång
skall tala om hurudan min syn på denna
fråga är. Man kan ju ha en sådan skatt
som investeringsavgiften för att avhålla
människor från att bygga. Det syftet
var klart uttalat i propositionen, och
detta förklarades också under riksdagsdebatten.
Man kan ha den skatten under
relativt kort tid, men har vi den för
länge blir resultatet skeva samhällen,
som vi inte kan acceptera. Om herr
Fridolfsson i Stockholm läst vad jag
skrivit och lyssnat till vad inrikesministern
sagt, så borde han ha begripit
vad saken gäller.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag kanske inte skulle
lägga mig i den fortsatta debatten i
denna fråga, men jag måste säga att jag
blev illa berörd när jag lyssnade till
herr Fridolfsson i Stockholm. Och jag
blev det av två skäl. Först och främst
har vi väl alla en uppfattning om vad
som skall anses vara kristen anda. Men
jag spårade inte mycket av den andan i
herr Fridolfssons inlägg. Det var ett
försök att misstänkliggöra en kollega i
riksdagen och motiven för dennes framträdande.
Det må dock vara denne kollegas
sak att klara upp med herr Fridolfsson.
Men det berörde mig ändå
illa, det vill jag säga, ty skenhelighet
har aldrig tilltalat mig.

Vidare sade herr Fridolfsson att investeringsavgiften
tydligen kominer att

prioritet för byggande av samlingslokaler

finnas kvar, eftersom herr Svensson i
Kungälv har tagit upp denna debatt.
Var står det någonstans? Vem har sagt
det? Regeringen har lagt ett förslag
innebärande att investeringsavgift utgår
t. o. m. den 30 september 1968. Efter
nämnda datum upphör avgiften, herr
Fridolfsson! Det är åter ett försök till
misstänkliggörande att ifrågasätta den
saken. Vi har begärt att få igångsättningslagen
förlängd. Den ger oss möjligheter
att bestämma över igångsättningen
av olika företag. Och en enhällig
riksdag antog den lagen i går. Men då
hörde jag ingenting av herr Fridolfsson.
Den lagstiftningen syftar till att ge oss
möjligheter att göra en avvägning, en
prioritering olika objekt emellan. Jag
har sagt att vi kan söka oss fram på nya
vägar, t. ex. bestämma oss för ramar
för olika områden — och då även för
samlingslokaler och kyrkor. Men det
blir i så fall närmast en uppföljning
efter det att investeringsavgiften avskaffats.

Det ligger inget orimligt i att från
olika intressegrupper begära att dispensgivningen
skall vara rikligare för
ett område som man själv är intresserad
av, och den dispensgivningen tillämpas
ju så länge vi har investeringsavgiften.
Vi har meddelat dispens för 31 kyrkor
eller liknande samlingslokaler, bland
dem en del sådana vandringskyrkor
som herr Svensson i Kungälv talade
om, men även andra.

Men låt oss gå tillbaka till huvudmotivet
för lagstiftningen. Herr Svensson berörde
den saken och jag erinrar bara
om den. Hela lagstiftningen på detta
område och förstärkningen av investeringsavgiften
har syftat till att ge oss
ökat utrymme att bygga bostäder och
att bygga industrier i ökad omfattning
för att ge sysselsättning åt människor.
Är det då märkvärdigt om vi säger till
dem som vill bygga kyrkor, Folkets hus
eller bygdegårdar: Ni får en liten smula
väga angelägenheten av att bygga dessa
samlingslokaler och ge oss möjligheter

Nr 48

Torsdagen den 30 november 19G7

att bygga bostäder åt de bostadslösa och
industrilokaler för att ge sysselsättning
åt människor.

Jag tycker faktiskt att det ligger mer
av broderskap i en uppslutning bakom
ett sådant förslag än i det misstänkliggörande
som här har förekommit.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (h):

Herr talman! Det verkar som om inrikesministern
och herr Svensson i
Kungiilv har den uppfattningen att jag
talar om en sak som berör uteslutande
mig själv, och inrikesministern ville
visst stämpla mig som en skenhelig människa.
Men frågan är inte så enkel. Den
är tvärtom av största vikt och betydelse
för — jag skall inte ta för stora ord
i min mun -— praktiskt taget alla. Den
gäller en förkrossande majoritet av alla
frikyrkligt engagerade i detta land.

Inrikesministern anser att jag gör ett
övertramp i debatten och att jag gör
personliga utfall mot en ledamot av
kammaren. Men jag talar om en sakfråga,
herr inrikesminister. Jag talar
om en angelägenhet som är ytterst allvarlig
för många människor, och jag
använder ordet straffskatt om en 25-procentig pålaga. Jag har varit i riksdagen
i tre år, men jag har aldrig upplevt
att det i en angelägenhet av denna
storleksordning betecknats som anmärkningsvärt
att en riksdagsman vänder
sig mot en meningsmotståndares
uppfattning, som han finner helt orimlig.
Jag tycker verkligen inte att jag
behöver ställas i skamvrån för att jag
nu gör på detta sätt.

Herr talman! Denna angelägna fråga
måste bedömas i hela sin vidd, och man
får inte tro att jag personligen agerar
för snöd vinnings skull.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag tror att herr Fridolfsson
i Stockholm skulle ha nytta av
att i protokollet läsa och begrunda vad
han här har sagt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 23

Svar på interpellation ang. bostads förbättringslånen

till handikappade

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Mattsson har frågat
om jag vill medverka till sådan ändring
av gällande bestämmelser om förbättringslån
att handikappad, som nu
kan få räntefritt stående lån eller räntefri
stående lånedel med högst 4 000
kronor, skall kunna få sådant lån med
högst 10 000 kronor, såsom gäller för
pensionärer m. fl.

Jag vill erinra om att de nuvarande
bestämmelserna om förbättringslångivningens
inriktning tillkom genom beslut
av 1966 års riksdag efter förslag
i statsverkspropositionen. Förslaget innebar
att förbättringslånen i fortsättningen
skulle förbehållas de grupper
av låntagare för vilka kapitalsubventionen
kan utgå med 10 000 kronor, eller,
i vissa fall, högre belopp, d. v. s.
främst pensionärer, samer och zigenare.
Riksdagen godtog förslaget med det
tillägget att förbättringslån skulle kunna
utgå även till handikappade som inte
uppbär folkpension. För denna låntagargrupp
bibehölls därvid den maximering
av subventionen till 4 000 kronor
som förut gällde för låntagare i allmänhet.

Lån till handikappade utan folkpension
såsom en särskild låntagargrupp
har alltså förekommit under föga mer
än ett år. Uppgifter som jag har fått
från bostadsstyrelsen visar att länsbostadsnämnderna
behandlade 59 låneärenden
av detta slag under budgetåret
1966/67. Enligt nämndernas bedömning
hade begränsningen av subventionsbeloppet
i några fall medfört att förbättringsarbetena
inte fått önskvärd omfattning.
Jag är därför beredd att närmare
undersöka behovet av en ändring
av lånereglerna.

Vidare anförde

Torsdagen den 30 november 1967

Nr 48

Svar på interpellation ang. antalet tomma lägenheter i storstadsområdena

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Jag tackar inrikesministern
för svaret på min interpellation.
Särskilt tacksam är jag för att
statsrådet är beredd att närmare undersöka
behovet av en ändring i lånereglerna.
Jag räknar nämligen med att denna
undersökning kommer att ge ett sådant
resultat att handikappad, som nu
kan erhålla räntefritt stående lån eller
räntefri stående lånedel med högst
4 000 kronor, skall kunna få ett sådant
lån med högst 10 000 kronor, såsom
gäller för pensionärer m. fl.

Jag har ingen anledning att ytterligare
utveckla synpunkterna på denna fråga.
Givetvis noterar jag att de nuvarande
bestämmelserna givit vid handen att
länsbostadsnämnderna bedömt läget så
att »begränsningen av subventionsbeloppet
i några fall medfört att förbättringsarbetena
inte fått önskvärd omfattning».
När denna bedömning nu har
gjorts är statsrådet alltså beredd att
undersöka behovet av en ändring i lånereglerna.
Jag anser det vara ett positivt
svar, och jag är tillfredsställd med
detsamma och ber att få tacka.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 24

Svar på interpellation ang. antalet
tomma lägenheter i storstadsområdena Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Jansson har frågat
mig, om jag är beredd att ge besked
om antalet tomma lägenheter i
Stockholm och övriga storstadsområden.

Herr Jansson ställde samma fråga till
mig även under höstsessionen 1966. Jag
svarade då att 1965 års bostadsräkning,
som var den källa ur vilken svaret skulle
kunna hämtas, ännu inte var färdig -

bearbetad och att några resultat därför
inte hade publicerats.

Sedan i april i år har det skett en
successiv publicering av data ur 1965
års bostadsräkning, allteftersom resultat
kommit fram för kommuner och
län. Emellertid har sådana data som behövs
för att kunna besvara herr Janssons
fråga ännu inte publicerats.

Jag har emellertid fått vissa preliminära
uppgifter om hur lägenhetsbeståndet
i de tre storstäderna var utnyttjat
vid den tidpunkt då uppgifterna till bostadsräkningen
hämtades in.

I Stockholm fanns cirka 12 600 lägenheter
som inte beboddes av personer
som var mantalsskrivna där. 10 400
av dessa var emellertid upplåtna som
bostad, bl. a. till personer som hade sin
hemort på annat håll men för sitt arbete
behövde en bostad i Stockholm. Endast
267 lägenheter var till uthyrning
lediga. Omkring 100 lägenheter disponerades
tillfälligt för annat ändamål
än bostad. 1 300 lägenheter var antingen
under reparation eller under ombyggnad
eller utrymda på grund av förestående
rivning. För 600 lägenheter
saknades information om orsaken till
att de inte var bebodda.

I Göteborg fanns 6 700 lägenheter där
ingen i lägenheten mantalsskriven person
bodde. 4 300 av dessa var trots detta
bebodda. 600 var till uthyrning lediga,
1 300 under reparation eller ombyggnad
eller tomma på grund av förestående
rivning. Cirka 100 disponerades
tillfälligt för annat ändamål. För
ungefär 400 lägenheter saknades uppgifter
om de förhållanden som rådde.

I Malmö fanns 2 400 lägenheter där
ingen i lägenheten mantalsskriven person
bodde. 1 700 av dem var bebodda
av personer som var mantalsskrivna på
annat håll. 400 var till uthyrning lediga,
100 under ombyggnad eller reparation
eller tömda inför en förestående
rivning. 50 lägenheter användes vid
bostadsräkningstillfället för annat ändamål
än bostad, och för cirka 100 lä -

Nr 48

Torsdagen den 30 november 1967

Svar på interpellation ang. antalet tomma lägenheter i storstadsområdena

genlieter saknades närmare uppgifter
om förhållandena.

De siffror jag här nämnt hänför sig
alltså till de förhållanden som rådde för
ungefär två år sedan. Tyvärr saknar vi
för närvarande möjligheter att fortlöpande
statistiskt följa hur dessa förhållanden
förändras. Statistiska centralbyrån
planerar emellertid en löpande statistik,
som torde komma att ge viss information
av den typ herr Jansson
efterlyser i sin interpellation. Det kommer
dock att dröja ännu ett par år innan
sådana data kommer att finnas tillgängliga.

Vidare anförde:

Herr JANSSON (vpk):

Herr talman! Jag tackar statsrådet för
svaret. Som han nämnde har jag ställt
samma fråga tidigare, men den kunde
inte då besvaras, eftersom siffrorna inte
hade publicerats. Nu har statsrådet fått
fram preliminära uppgifter, och de är
enligt min mening långt ifrån ointressanta.

I de tre största städerna finns det
sammanlagt 21 700 lägenheter som inte
bebos av personer som är mantalsskrivna
där. I Stockholm rör det sig om
12 600 lägenheter. Av dessa är emellertid
10 400 upplåtna till bostäder bl. a.
för personer som har sin hemort på
annat håll men som för sitt arbete behöver
bostäder i Stockholm.

Det är alltså en stor grupp personer
som har två bostäder. För åtskilliga kan
behov därav föreligga — riksdagsmännen
hör bl. a. till den kategorin. Men
där skäl för innehav av två bostäder
inte kan redovisas måste det anses vara
ett uttryck för bristande solidaritet och
dålig samhällsanda att ha mer än en
lägenhet. Ofta kan man räkna med att
sådana lägenheter utnyttjas så, att hyrans
storlek pressas upp till svartabörspris.

Det måste anses vara av stort intresse
att i detalj studera det dubbla

bostadsinnehavet liksom de lägenheter
som enligt redovisningen disponeras
för annat ändamål än bostäder eller
där uppgift om upplåtelseform saknas.
Omkring 100 lägenheter i Stockholm,
100 i Göteborg och 50 i Malmö disponeras
tillfälligt för annat ändamål än bostad.
Jag kan tänka mig att det här är
fråga om den smygkontorisering som
äger rum framför allt i de stora städerna.

Det finns i svaret en siffra som jag
gärna vill stanna något inför. Det säges
där att 1 300 lägenheter var antingen
under reparation eller under ombyggnad
eller utrymda på grund av förestående
rivning. Men det är väl inte så
många som helt kan utrymma en lägenhet
för reparation, eftersom det är ont
om bostäder; de flesta tvingas utnyttja
sin lägenhet även under den tid då den
repareras. Om siffran i svaret är korrekt,
rör det sig därför säkerligen i de
flesta fallen om utrymning på grund
av förestående rivning. Sådana lägenheter
tror jag utgör den stora potten.
Jag har i annat sammanhang tagit upp
frågan om rivningsraseriet i Stockholm.
Inrikesministern har också uttalat sitt
missnöje med det sätt på vilket man
i Stockholms stad har handlat i dessa
frågor, och jag tror att hans uttalande
har bidragit till en viss bättring. Problemet
är emellertid att man evakuerar
hyresgäster och söker rivningstillstånd
innan man fått byggnadstillstånd. Det
är ingen nyhet för statsrådet, om jag
säger att vi i Stockholm har haft många
sådana fall. Det måste åstadkommas
bättre korrespondens mellan de myndigheter
som ger tillstånd till rivning
och de som ger byggnadstillstånd, så
att den första åtgärden blir betingad av
den senare och inte tvärtom.

Det finns en annan intressant siffra i
inrikesministerns svar. För 600 lägenheter
i Stockholm, 400 i Göteborg, och
100 i Malmö, tillsammans 1 100, saknas
information om orsaken till att lägenheterna
inte är bebodda. Ett relativt

Torsdagen den 30 november 1967

Nr 48

Svar på interpellation ang. antalet tomma lägenheter i storstadsområdena

stort antal lägenhetsägare redovisar sålunda
inte skälen till att lägenheterna
står tomma. Det finns anledning förmoda
att dessa lägenheter så småningom
kommer att erbjudas till högstbjudande,
att de med andra ord kommer
att saluföras på svarta börsen och användas
i det lägenhetsskojeri som pågår
i landet utan att lagligen beivras.

Beträffande lägenheter, för vilka skälen
till att de står obebodda inte redovisas,
borde det finnas regler enligt
vilka lägenheter som undanhålles efter
viss tid måste tillföras bostadsmarknaden.

En särskild typ av bostäder som jag
inte skall närmare beröra i detta sammanhang
utgör de s. k. lyxvillorna, som
på grund av sitt höga pris inte finner
köpare. Jag skulle emellertid, även om
det kan anses ligga utanför den fråga
vi i dag diskuterar, önska att inrikesministern
ville försäkra att man inte
fortsättningsvis kommer att ge tillstånd
till byggandet av sådana villor, som för
närvarande står tomma i Stockholm,
t. ex. i Sköndal, Farsta och Långbrodal,
och vilkas pris ligger vid 350 000—
380 000 kronor med en insats på 65 000
kronor. Dessa villor kommer av naturliga
skäl att stå tomma under mycket
lång tid framöver, om inte de kommunala
myndigheterna på något sätt kan
hjälpa bostadssökande, som är i starkt
behov av lägenheter, att komma in i
villor av detta slag.

Jag utgår från att inrikesministern
är ense med mig om att det är angeläget
att förhindra att lägenheter står
tomma. Detta gäller inte minst i sådana
fall där det förflyter en lång tid mellan
rivning och nybyggnation. Med hänsyn
till att i svaret uttalas att det för närvarande
saknas möjligheter att fortlöpande
statistiskt följa, hur dessa förhållanden
förändras, skulle jag vilja
framställa en enda fråga ytterligare till
inrikesministern: Vore det inte ett ändamålsenligt
förfaringssätt att dels rekommendera
myndigheterna på de olika

orterna ett detaljstudium av förekomsten
av tomma lägenheter, dels och framför
allt införa registreringsplikt för lägenhetsägare
som har tomma lägenheter? Chefen

för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Det är ytterst angeläget
att det bostadsbestånd som finns
verkligen blir utnyttjat, och detta gäller
även de fastigheter beträffande vilka
det kan diskuteras om de skall rivas eller
inte. Vi anser därför att man i första
hand bör försöka bevara dem genom
reparation och underhåll, i vissa fall
för en övergångsperiod på 10—15 år, under
vilken vi hinner bygga nya lägenheter,
så att det blir en bätte balans på
bostadsmarknaden. Det görs också stora
ansträngningar i denna riktning, och
efter riksdagens bemyndigande i våras
lämnas numera statslån till sådan verksamhet.

Herr Jansson undrade vidare, om det
inte vore ändamålsenligt att föra en
fortlöpande statistik på detta område,
så att man fick en bättre kontroll över
utvecklingen. Han menade också att lokalt
borde undersökas, om det finns ett
bestånd av bostäder som i dag inte används.
Jag delar hans uppfattning, men
frågan är hur det hela skall ske. Vi genomför
för närvarande vissa stickprovsundersökningar,
genom vilka vi söker
få ett grepp om utvecklingen framför
allt i de större tätortsbildningarna, där
det föreligger det största intresset av att
få fram de bostadsreserver som eventuellt
kan finnas.

Vad beträffar nyproduktionen av villor
har genom den lagstiftning om
igångsättningstillstånd, som riksdagen i
går beslutade att förlänga, fastställts
den regeln att tillstånd inte skall lämnas
för sådan villabebyggelse där kostnaden
överstiger 200 000 kronor. Jag
hoppas att våra länsbostadsnämnder
och länsarbetsnämnder konsekvent skall
tillämpa denna regel.

Nr 48

Torsdagen den 30 november 1967

Interpellation ang. tullpreferenser för u-länderna

Jag vill ge en ytterligare liten belysning
av situationen i Stockholm, eftersom
herr Jansson tog upp frågan om de
1 300 lägenheter där utflyttning skett
för renovering, rivning etc. Det finns
en kompletterande uppgift, som säger
att av de 1 300 lägenheterna i Stockholm
var det 518 som utrymts på grund
av förestående rivning. I Göteborg var
siffran väsentligt högre för den kategorin,
nämligen 1 111.

Slutligen vill jag säga några ord om
dem som har dubbla lägenheter. Den
kategorin består bl. a., som herr Jansson
sade, av riksdagsmän, affärsmän,
företagare m. fl. med viktiga intressen
att bevaka i Stockholm. De har därför
behov av bostad där. Men det finns ytterligare
en grupp, som vi inte skall
glömma i sammanhanget, nämligen de
studerande. De bor ofta i lägenheter, i
vilka de inte är mantalsskrivna, och
de utgör framför allt i storstäderna inte
någon liten grupp.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 25

Föredrogs, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtanden nr 13 och 14
samt allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 56.

§ 26

Föredrogs den av herr Hamrin i Kalmar
(fp) vid kammarens nästföregående
sammanträde på förmiddagen gjorda,
men då bordlagda anhållan att få
framställa interpellation till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående länsdemokratiutredningen
och länsförvaltningsutredningen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 27

Interpellation ang. tullpreferenser
för u-länderna

Ordet lämnades på begäran till

Herr SVENSSON i Kungälv (s), som
yttrade:

Herr talman! Industriländernas belåtenhet
med utgången av Kennedyronden
delas inte av utvecklingsländerna.
Resultatet av de segslitna förhandlingarna
blev för deras del ganska magert.
En av anledningarna till deras missnöje
med utgången är att tullsänkningarna
på råvarusidan blev rätt måttliga.
Råvarorna är ju deras främsta exportprodukter.
Vidare undantogs en del av
de industriprodukter som u-länderna
har stort intresse av helt från tullsänkningarna.

Medan alltså industriländerna minskar
eller avskaffar industritullarna sinsemellan
och därmed gör det möjligt att
ytterligare öka sin andel av världshandeln,
går u-ländernas andel stadigt tillbaka.
I skilda organ inom och utom FN
diskuteras detta problem sedan många
år tillbaka. Förslag har bl. a. väckts
för att stabilisera råvarupriserna, för
att hjälpa till med u-ländernas marknadsföring,
för att avskaffa industriländernas
tullar på tropiska produkter, för
att inrätta en supplementär finansiering
och ett preferenssystem för ulandsprodukter
— allt i syfte att hjälpa
u-länderna att bli konkurrenskraftiga
gentemot i-länderna — men utan
påtagliga resultat.

De representanter för u-länderna som
i dagarna besöker Sverige inför
UNCTAD-konferensen i New Delhi i
början av nästa år, har hört sig för om
den svenska regeringens inställning till
den s. k. Algerstadgan, ett handlingsprogram,
kanske snarare en önskelista,
för ökad världshandel. I denna krävs
bl. a. en överenskommelse om ett generellt
system av icke ömsesidiga preferenser
för alla färdigvaror från u-länderna.

Den svenska regeringens inställning
till preferenser har tidigare varit ganska
negativ. Man har tvivlat på att sådana
skulle innebära några nämnvärda
fördelar för u-länderna. Men preferens -

Torsdagen den 30 november 1967

Nr 48

Interpellation ang. tullpreferenser för u-länderna

system är redan i kraft på många håll
i världen. Där systemet tillämpas är
det emellertid inte generellt utan selektivt.

Det är därför enligt min mening nödvändigt
att skapa en internationell överenskommelse
som reglerar preferenssystemet.
Den svenska regeringens ståndpunkt
härvidlag — att ett preferenssystem
skall vara generellt om det över
huvud taget skall ha någon effekt —
står helt i överensstämmelse med Algerstadgan.
Frågan är bara vilket gensvar
den kan erhålla inom den övriga
industrivärlden.

Under åberopande av det anförda
hemställer jag att till statsrådet och chefen
för handelsdepartementet få ställa
följande frågor:

1. Vill statsrådet redogöra för den
svenska regeringens inställning till tullpreferenser
för u-länderna?

2. Har regeringen utarbetat konkreta
förslag till generella tullpreferenser inför
UNCTAD-konferensen 1968?

3. Hur bedömer statsrådet utsikterna
att få till stånd en internationell överenskommelse
om ett generellt preferenssystem? Denna

anhållan bordlädes.

§ 28

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 320, i anledning av väckta motioner
angående skyldighet för fastighetsägare
att deltaga i kostnad för enskild
väg;

nr 349, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 april 1956
(nr 86) om åtgärder mot vattenförorening
från fartyg;

nr 350, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av 1 § andra
stycket lagen den 31 maj 1963 (nr
268) om igångsättningstillstånd för

byggnadsarbete samt ändrad lydelse av
3 § samma lag, dels motioner i ämnet,
dels ock motioner om rätt att uppföra
mindre egna hem utan byggnadstillstånd;
och

nr 362, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till förköpslag
m. in. jämte motioner i ämnet,
dels Kungl. Maj ds proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen
den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast
egendom eller gruva eller aktier i vissa
bolag, m. m., till den del propositionen
ännu icke behandlats av riksdagen, dels
motioner om samhälleligt ägande av
mark som förutsättning för stadsplaneläggning.

§ 29

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Undertecknad anhåller härmed om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden
5—9 december 1967 på grund av utlandsresa.

Stockholm den 29 november 1967

Tage Erlander

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 30

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

fröken Anderson i Lerum (s), till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående möjligheten
för befattningshavare inom statens
järnvägar att vid friställning eller pensionering
förvärva av dem innehavda
tjänstebostäder, och

herr Johansson i Skärstad (ep), till
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående betydelsen av
förälders samfundstillhörigliet vid domstols
beslut beträffande vårdnaden av
barn i äktenskapsskillnadsmål.

Nr 48

Fredagen den 1 december 1967

§ 31

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.04.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 1 december

Kl. 11.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 23
nästlidne november.

§ 2

Svar på interpellation ang. beskattningen
av ersättning till s. k. dagmammor Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Enskogs fråga avser
om jag vill medverka till att tidigare
gällande praxis, att ersättning till s. k.
dagmammor ej beskattas, får gälla fram
till den tidpunkt då familjedaghemsinstitutionen
reformerats.

Ersättning som utgår tills.k.barndagmammor
för tillsyn av barn utgör enligt
kommunalskattelagen skattepliktig intäkt
av tjänst. Med hänsyn till allas lika
behandling med avseende på skatteplikt
— en allmänt godtagen princip — bör
inte någon speciell grupp av löntagare
eller ett visst slag av tjänsteinkomst göras
skattefri.

Men självfallet har barndagmamman
rätt till avdrag för sina kostnader för
barnens vård. Enligt riksskattenämndens
anvisningar bör vid prövning av

sådana avdragsyrkanden kraven på bevisning
ej ställas höga. Vidare har
nämnden framhållit att det vid bedömningen
av skäligenheten av yrkade avdrag
bör beaktas, att kostnader uppkommer
även för slitage i barndagmammans
hem. Genom dessa anvisningar
torde barndagmammorna få sina avdrag
frikostigt beräknade. Jag är inte beredd
att för närvarande medverka till ändring
av praxis på området.

Vidare anförde

Herr ENSKOG (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
svaret på min interpellation. Av det
framgår att någon ändring av gällande
praxis på området inte skall göras. Jag
är nöjd med det svaret. De s. k. barndagmammorna
har nämligen fått den
uppfattningen — och det saknades säkert
inte fog för den -— att praxis skulle
ändras i samband med den obetydliga
höjning av kostnadsersättningen som
gjordes för några månader sedan. De
bibringades den uppfattningen att ersättningen
för mat till dagbarnet, leksaker,
slitage av möbler m. m. skulle beräknas
till ett betydligt lägre belopp än
som varit fallet tidigare. Av det svar
som finansministern nu givit mig framgår
klart, att någon ändring av praxis
inte skall göras, att barndagmammorna
har rätt till avdrag för sina kostnader
och att kraven på bevisning ej bör stäl -

Fredagen den 1 december 1967

Nr 48

Svar på interpellation ang.

las höga. I och med detta svar är det
att hoppas att alla de barndagmammor
som under de senaste månaderna slutat
— bära på en plats är det 35 som sagt
upp sig — skall återgå till detta viktiga
arbete.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. finansieringen
av hälso- och sjukvården

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Larsson i öskeviksbv
har frågat, om jag vill redogöra
för hur jag ser på landstingens ekonomiska
möjligheter att bygga ut hälsooch
sjukvården och om jag vill medverka
till ett ökat statligt ansvar för finansieringen
på detta område.

Landstingens utrymme för utbyggnad
av hälso- och sjukvården får anpassas
med hänsyn till vad övriga samhällsaktiviteter
kräver mot bakgrunden av det
totala investeringsutrymme som det
samhällsekonomiska läget medger. Detta
utrymme liar för sjukhusbyggandets del
under senare år varit betydande och
visat snabb tillväxt. Innevarande år beräknas
sjukvårdens investeringar öka
med cirka 30 procent och nå en volym
av drygt 700 miljoner kronor.

De avvägnings- och finansieringsfrågor,
som gäller sjukvårdsutbyggnaden
under den närmaste framtiden, kommer
att behandlas i nästa års statsverksproposition
mot bakgrunden av den allmänna
konjunkturutvecklingen och den
ekonomiska politikens utformning.

Vidare anförde

Herr LARSSON i öskeviksby (ep):

Herr talman! Först ber jag att få tacka
finansministern för att han svarat på
min interpellation. I sitt svar anser fi -

finansieringen av hälso- och sjukvården

nansministern bl. a. att landstingens utrymme
för utbyggnad av hälso- och
sjukvården får anpassas med hänsyn till
vad övriga samhällsaktiviteter kräver
mot bakgrunden av det totala investeringsutrymme
som det samhällsekonomiska
läget medger.

Detta svar anknyter såvitt jag förstår
till det kända faktum, att trycket på
sjukvårdsresurserna ständigt ökar genom
ökad efterfrågan. Så som jag påpekat
i interpellationen kräver åldringsvården
bättre resurser, och utnyttjandet
av de alltmer komplicerade metoder som
den moderna forskningen ställer i människovärdens
tjänst är också mycket
kostnadskrävande.

Allmänheten kräver av sjukvårdshuvudmännen
att brister inom sjukvården
rättas till och att de forskningsresultat
som ofta på ett mycket tidigt stadium
presenteras i press och radio-TV skall
komma till utförande i praktiskt bruk
på det lokala planet. Detta är en form
av kommunalt samband som jag givetvis
accepterar.

Jag ifrågasätter inte regeringens vilja
och förmåga -— särskilt mot bakgrunden
av nuvarande arbetsmarknadsläge — att
tilldela sjukvårdssektorn ett tillräckligt
investeringsutrymme, men jag ifrågasätter
landstingens förmåga att klara av
investeringar och driftkostnader, med
hänsyn till kostnadsutvecklingen och
landstingens ekonomiska resurser. Det
finns en tumregel som säger att första
året en sjukvårdsanläggning är i bruk
uppgår driftkostnaden till en tredjedel
av investeringskostnaden. En investering
i sjukhusbyggnader på 30 miljoner
kronor innebär alltså redan från starten
en årlig driftkostnad på 10 miljoner.

Landstingens huvudsakliga inkomst
består av vad en proportionell kommunal
beskattning ger. Kostnaderna inom
hälso- och sjukvården har stigit mera
än skatteintäkterna, och detta har
tvingat fram höjda utdebiteringar. Låt
mig med några siffror belysa problematiken.

Nr 48

Fredagen den 1 december 1967

Svar på interpellation ang. nedläggning

Örebro läns landsting, som jag tillhör,
redovisar i sin stat för 1968 en automatisk
löne- och kostnadsstegring på
18 809 000 kronor inom redan befintlig
verksamhet. Mot detta svarar en ökning
av skatteunderlaget, som vid 7 kronors
utdebitering per skattekrona ger cirka
13 700 000 kronor i skatteintäkt. Det
blir alltså ett underskott på 5 miljoner
kronor.

Enligt uppgift blir medelskatteuttaget
i länet för år 1968 kronor 21:66 per
skattekrona för den samlade kommunalskatten,
och jag vill fråga finansministern:
Yar går gränsen för det kommunala
skatteuttaget? Oavsett det förhållandet
att varje höjning av den kommunala
beskattningen hårdast drabbar låginkomsttagarna,
finner jar det omöjligt
för sjukvårdshuvudmännen att med nuvarande
kostnadsutveckling och finansieringssystem
åstadkomma någon väsentlig
utbyggnad av sjukvårdsresurserna.
Någonstans går en gräns även för det
kommunala skatteuttaget. När den gränsen
nås avstannar utvecklingen, om inte
sjukvårdshuvudmännen får tillgång till
högre inkomster än den kommunala beskattningen
ger. Talet om fortsatt utbyggnad
av sjukvården, fortsatt effektivisering
av människovärden blir meningslöst,
om inte tillräckliga ekonomiska
resurser kan ställas till sjukvårdssektorns
förfogande.

Mot bakgrunden av vad jag här sagt
finner jag det hefogat att upprepa den
fråga jag ställt i interpellationer Är
statsrådet beredd medverka till att staten
åtar sig ökat ansvar för finansieringen
av hälso- och sjukvården? Denna
fråga gäller inte så mycket sjukvårdens
investeringskostnader som fastmer
driftkostnaderna.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. nedläggning
av flottled

Ordet lämnades på begäran till

av flottled

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Asp har frågat chefen
för jordbruksdepartementet, om han
är beredd lämna kammaren en redogörelse
för eventuella planer på att föreskriva
dels att flottningsförening och
dess intressenter skall vara skyldiga att
före avlysning återställa flottled i ursprungligt
skick, dels att vid sådan avlysning
alltid skall förebringas utredning
utvisande alternativa transportmöjligheter
och kostnadsbesparingar.
Interpellationen bär överlämnats till
mig för besvarande.

Den ökande omfattning, i vilken flottningen
nedläggs i våra allmänna flottleder,
har i olika sammanhang föranlett
önskemål om lagstiftning bl. a. i den
riktning herr Asp syftar på. Jag avser
därför att låta utreda vilka ändringar i
flottningslagstiftningen som kan behövas.
Utredningen kommer att ske inom
justitiedepartementet och i sådan takt
att en proposition om möjligt kan föreläggas
riksdagen hösten 1968.

Vidare anförde:

Herr ASP (s):

Herr talman! Jag tackar justitieministern
för svaret på interpellationen som
jag betraktar som positivt, eftersom departementet
nu förbereder en proposition
till nästa års riksdag i ärendet.

Jag har uppfattat det som en allvarlig
brist i nuvarande lagstiftning om allmän
flottled, att föreskrift saknas om
skyldighet för flottningsförening att vid
avlysning återställa flottleden i ursprungligt
skick. Vi har ställts inför det
problemet längs Ljusnan, där flottningen
nu är definitivt avslutad och flottningsföreningen
i sinom tid kommer att gå i
likvidation. Det har visat sig att föreningen
inte har vare sig skyldighet eller
ekonomiska resurser att städa upp längs
flottleden. Organiserad flottning bär bedrivits
i Ljusnan under 110 år, och under
årens lopp har olika byggnader ut -

Fredagen den 1 december 1967

Nr 48

Svar på interpellation ang. nedläggning av flottled

förts i flottleden. Det är bommar och
bomfästen av olika slag och dykdalber
för att styra virket från flodstränder
och holmar. Allt detta kommer nu mycket
snabbt att raseras av högvatten och
annat, och om de inte bortföres kommer
det att förfula landskapsbilden.

Det är angeläget att dessa anordningar
undanskaffas men för det finns
inga pengar. Nu har man tagit kontakt
med naturvårdsintressena i länet och
beslutat att gå till AMS och begära
pengar för ändamålet. Jag tycker nog
att det borde vara flottningsintressenternas
skyldighet att städa upp i flottleden
när man lägger ned flottningen på
detta sätt. Det måste vara fel att allmänna
medel skall tas i anspråk för
uppgifter som bör åvila flottningsintressenterna.
Och dessa intressenter är inte
vilka som helst — ett par av landets
större trävaruindustrier har använt
flottleden under många herrans år och
borde ha möjligheter att för egna medel
rensa upp efter flottleden.

Jag uppfattar emellertid justitieministerns
svar på denna punkt så att vi är
överens.

En annan sak är i att man i enskilda
direktionsrum, kanske här i Stockholm,
fattar beslut om nedläggningar som innebär
att staten får ta de negativa konsekvenserna.
Här överförs betydande
kvantiteter virke från flottled till landtransporter.
Enligt flottningsföreningens
uppgifter har det under senare tid
varit i genomsnitt 10 miljoner klampar
per år. Förvandlat till ton blir detta
ungefär en miljon ton virke per år som
kommer att tillföras järnväg eller landsväg.
Det är betydande kvantiteter. Och
en sådan nedläggning vidtar man utan
att ta någon som helst kontakt med
myndigheterna.

Enligt flottningsföreningens egna
uppgifter har man haft 392 anställda,
för kortare eller längre tid. De som arbetat
i övre delen av flottleden har haft
sysselsättning under några vårveckor.
De som arbetat längre ned, vid skilje -

ställen, har haft sin huvudsakliga årsinkomst
av detta arbete. Dessa flottningsarbetare
har nu genom pressen
fått besked om att när flottningarna avslutats
för året så blir det inte mer arbete
där. De får söka sig andra sommararbeten.
Många av dem har varit i flottningsföreningens
tjänst över 40 år. Därtill
kommer att de inte kan komma i
åtnjutande av det avgångsvederlag, som
arbets|marknadsparterna har avtalat,
därför att dessa säsongarbeten varit av
för kort varaktighet.

Även här blir det arbetsmarknadsverket
som får träda till och klara upp
missförhållandena.

Nu är Ljusnan den första flottled som
läggs ned. Nästa år blir det Ljungan och
sedan följer förmodligen fler nedläggningar.
Sådana nedläggningsbeslut anser
jag borde föregås av en grundlig och
riktig utredning, där man redovisar
flottningskostnaderna i förhållande till
kostnaderna för transporter på annat
sätt och där man också redogör för
olika alternativa transportmöjligheter,
men där man framför allt borde vara
skyldig att redovisa de samhällsekonomiska
konsekvenserna. I detta fall kan
det mycket väl vara så, att trävaruindustrierna
totalt sett får en lägre transportkostnad
genom att övergå från flottled
till annat transportmedel. Men vad
samhället får för kostnader är icke utrett,
och det tycker jag som sagt att man
borde vara skyldig att upplysa om när
man vidtar åtgärder av så betydande
omfattning som det nu är fråga om.

Herr talman! Jag tackar än en gång
för svaret, som jag uppfattar såsom varande
mycket positivt, och inväntar
med intresse den proposition som kan
komma till nästa års riksdag.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Jag kan bara svara för
mitt fögderi som omfattar lagstiftningsfrågan.
Jag kan försäkra herr Asp om
att den lagstiftning som vi förbereder

Nr 48

Fredagen den 1 december 1967

Svar på interpellation ang. statligt kreditstöd till familjeskogsbruk, m. m.

inom departementet, när de gäller frågan
om återställande av flottled i dess
ursprungliga skick, säkerligen kommer
att bli tillfredsställande ur herr Asps
synpunkter.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. statligt
kreditstöd till familjeskogsbruk,
m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Elmstedt har frågat
dels när förslag väntas framläggas
om statligt kreditstöd till rationella familjeskogsbruk,
dels om jag är beredd
lämna en redogörelse för principerna
för bedömningen av kombinerade jordoch
skogsbruk och dels hur jag ur jordbruksrationaliseringssynpunkt
bedömer
de ecklesiastika markförvärv, som delvis
äger rum i konkurrens med enskilda aktiva
brukare.

Frågan om statligt kreditstöd till förvärv
av särskilda skogsbruksfastigheter
skall prövas av den skogspolitiska utredningen.
Det är inte nu möjligt att
ange någon tidpunkt då resultatet av
utredningen kan väntas.

Som villkor för stöd till kombinerade
jord- och skogsbruk gäller bl. a. att jordbruket
i sådan enhet kan beräknas bli
så omfattande och effektivt, att investeringen
i denna del blir lönsam. Detta
lönsamhetskrav innebär att i jordbruksdelen
insatt arbete och kapital skall ge
full timersättning respektive normal
förräntning. Vidare krävs för sådant
stöd att jordbruksföretaget har, eller
kan förutses inom nära framtid få, förutsättningar
för rationell jordbruksdrift.
Härav följer att för att stöd skall
kunna lämnas till ett kombinerat företag
jordbruksdelen kan väntas bestå på

lång sikt samt att den bör ha en sådan
omfattning, att brukaren kan få sin
huvudsakliga sysselsättning däri.

Då det gäller ecklesiastika markförvärv
vill jag framhålla att dessa bedöms
enligt samma grunder som gäller vid
prövning enligt jordförvärvslagen. Detta
innebär bl. a. att prövning sker om
marken behöver tas i anspråk för rationaliseringsändamål.

Vidare anförde:

Herr ELMSTEDT (ep):

Herr talman! Jag tackar jordbruksministern
för svaret på min interpellation.

Den första frågan i interpellationen,
som gällde statligt kreditstöd till rationella
familjeskogsbruk, skall jag inte
uppehålla mig vid särskilt mycket, men
jag kan inte underlåta att påpeka att en
positiv lösning av kreditgarantifrågan
till rena familjeskogsbruk konimér att
medföra att de problem, som nu finns
och som jag aktualiserat i min fråga
nr 2, skulle lösas omedelbart. Vi är
emellertid inte där än, och det enda
man kan göra i dag är tydligen att uttrycka
eu förhoppning om att den utredning
som statsrådet hänvisar till i
sitt svar skall framlägga förslag till lösning
och att detta sker utan alltför lång
tidsutdräkt.

Den andra frågan gällde principerna
för bedömningen av om en brukningsenhet
utgöres av ett kombinerat jordoch
skogsbruk eller inte. Den frågan
har stort intresse framför allt för dem
som är direkt ekonomiskt berörda men
även för dem som skall handlägga sådana
ärenden. Praktiskt taget överallt
i vårt land med undantag för i rena
slättbygder blir denna gränsdragning
allt svårare. Jordbruksministerns svar
på den frågan ger vid handen, att åtskilliga
fastigheter av rationell familj ebruksstorlek
blir nära nog oåtkomliga
för unga människor som utbildat sig för
en framtid inom denna näring.

Fredagen den 1 december 1967

Nr 48

Svar på interpellation ang. statligt kreditstöd till familjeskogsbruk, m. m.

De som har tillgång till kapital — och
visst finns det sådana köpare •— möter
därvidlag inga problem. Jag tänker här
på juridiska personer, bolagen, domänverket
och stiftsnämnderna, för att här
bara nämna några av de mera köpstarka.
Jag förnekar inte att det kan vara
befogat att även dessa kategorier köpare
ibland och i vissa sammanhang
kommer in i bilden, men hur skall den
enskilde jord- och skogsbrukaren kunna
konkurrera i det sällskapet? För dem
är det ett livsvillkor att statliga kreditgarantier
ställes till förfogande. Konkurrensen
blir även då hård men sker
i sådana fall ändå på i någon mån lika
villkor.

Vem kan då avgöra, om en fastighet
har den strukturen att statlig lånegaranti
kan beviljas? Det är den saken
som är avgörande för om en person
skall kunna förvärva en kombinerad
jord- och skogsbruksfastighet. Vem skall
göra bedömningen av huruvida fastigheten
är kombinerad eller om den skall
anses vara en ren skogsbruksfastighet?
Om det är en ren skogsbruksfastighet
föreligger nämligen inga möjligheter att
erhålla statlig lånegaranti. Även om
jordbruksdelen upptar en ansenlig del
av fastighetens totala areal kan den situationen
uppstå. För mig står det klart
att lantbruksnämnden är det organ som
bäst kan klara denna grannlaga uppgift.
Nämnden är sammansatt av personer
med insikter i samhällslivets olika
funktioner och med god kännedom om
förhållandena på orten. De kan därför
bedöma värdet av en fastighets olika
tillgångar, t. ex. byggnader och annat.
De har också möjligheter att vid bedömningen
ta med synpunkter på landskapsbilden,
vilket inte är oväsentligt
med tanke på bur det i dag på sina håll
ser ut.

Lantbruksnämnden har enligt förarbetena
till jordförvärvslagen bl. a. till
uppgift att trygga tillgången på jord och
skog för den aktivt brukande befolkningens
behov. Detta är ytterligare ett

skäl som talar för att nämnden är den
instans som bäst kan göra den bedömningen.
En lantbruksnämnds tjänstemän
får ofta förfrågningar från personer,
som är spekulanter på salubjudna
fastigheter, och den främsta frågan gäller
då självfallet möjligheten till statlig
lånegaranti. Detta är för de allra flesta
seriösa köpare en avgörande fråga, och
ett svar måste kunna lämnas på den.

Man blir därför något förvånad över
att lantbruksstyrelsen — vilket har hänt
i ett fall som jag känner ganska väl till
■—• helt frankt undanröjer det beslut
som en enhällig lantbruksnämnd efter
besök på platsen och i övrigt med hänsyn
tagen till de omständigheter, som
jag tidigare redovisat, kommit fram till
vid sin bedömning av huruvida fastigheten
i fråga skall vara kombinerad eller
inte.

Vi hamnar i en ohållbar situation, om
en högre instans alltför lättvindigt kan
avfärda vad en regional myndighet efter
omsorgsfull prövning enhälligt kommit
fram till. Strukturrationaliseringen
i en bygd kan på detta sätt få en olycklig
snedvridning, som försvårar det fortsatta
rationaliseringsarbetet i trakten.

I samband med riksdagsbehandlingen
år 1965 av förslaget till ny jordförvärvslag
hade frågan om gränsdragningen
mellan olika brukningstyper en framträdande
plats. I tredje lagutskottets av
riksdagen godkända utlåtande sades att
vi hade att vänta en utveckling mot rena
skogsbruk och att man därför i viss utsträckning
borde främja rationella familjeskogsbruk
genom statligt kreditstöd.

När det gäller den sista fråga som
jag tagit upp i min interpellation, spörsmålet
om de ecklesiastika markförvärven
sett ur jordbruksrationaliseringssynpunkt,
tycker jag att jordbruksministern
i sitt svar går förbi den fråga
som jag ställt. Jag tar mig därför friheten
att ytterligare något precisera vad
den avser.

Anser statsrådet Holmqvist att det ur

Nr 48

Fredagen den 1 december 1967

Svar på interpellation ang. statligt kreditstöd till familjeskogsbruk, m. m.

rationaliser ingssynpunkt är riktigt, att
mitt i en bygd som helt präglas av större
eller mindre fastigheter av familjebrukskaraktär
genom sammanslagning
av fastigheter skapa ett s. k. biskopshemman?
Jag har inget emot att juridiska
personer förvärvar mark i viss utsträckning,
vilket jag påpekat tidigare
i mitt anförande, men jag anser det vara
helt felaktigt att myndigheterna utan
urskillning tillåter och medverkar till
dylika punktköp.

Möjligheterna till en fortsatt rationalisering
och utveckling mot bärkraftiga
enheter med aktiva brukare försvåras
på detta sätt både ur arronderingssynpunkt
och genom de stora förväntningsvärden,
som man ofta får betala för i
dessa sammanhang.

Jag hoppas att jag med det sist anförda
har konkretiserat frågeställningen,
så att jag kanske kan få höra jordbruksministern
på ett klarare sätt redogöra
för sin åsikt i denna fråga.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Beträffande det sista avsnittet
i herr Elmstedts interpellation
vill jag framhålla att alla ärenden som
gäller kyrkliga förvärv prövas gemensamt
mellan ecklesiastikdepartementet
och jordbruksdepartementet. De underställs
också om så anses vara befogat
de myndigheter, som haft att befatta sig
med dessa ärenden på ett tidigare stadium,
exempelvis lantbruksstyrelsen.

Jag kan inte, herr Elmstedt, erinra
mig att det i något ärende under min
tid skulle ha förekommit att de kyrkliga
förvärven på ett uppseendeväckande
sätt skulle ha motverkat syftet med
jordbruksrationaliseringen. Jag kan
självfallet inte i dag yttra mig om ett
visst förvärv, om inte omständigheterna
närmare preciseras.

Det kan också finnas skäl för att upprätta
s. k. biskopshemman i en jordbruksbygd
för den händelse att det inte
föreligger ett uttalat intresse från de in -

tilliggande fastigheterna för att förvärva
marken eller om det, såsom jag vill
minnas förekommit i något fall, bara
finns en jordbrukare bosatt på ett par
mils avstånd som vill förvärva fastigheten.
Man får alltså i varje särskilt
fall bedöma alla de omständigheter som
föreligger. Jag kan bara försäkra herr
Elmstedt att liksom hittills kommer de
ecklesiastika förvärven att noggrant
prövas. Det finns inte anledning antaga
att jordbrukets rationaliseringsintressen
skulle eftersättas i detta sammanhang.

Jag upprepar vidare att när det gäller
rena skogsbruksfastigheter eller fastigheter
där jordbruksdelen är obetydlig
kan vi inte i dag ge kreditgarantier och
annan form av stöd. Vi är väl medvetna
om att det kan finnas enstaka fall där
det är en olägenhet att samhället i dag
inte kan hjälpa. Men vi får vänta på förslaget
från den utredning som arbetar
med dessa frågor, och sedan får riksdagen
ta ställning till om även tillkomsten
av s. k. familjeskogsbruk skall stödjas.

Hittills har vi stött jordbruket på olika
sätt med bidrag — nu ges stödet i
övervägande grad genom kreditgarantier.
Men detta stöd har ju lämnats med
hänsyn till jordbrukets speciella ställning.
Vi har ansett att skogsbruket skulle
kunna klara sig utan samhällsstöd.
Det får ju de bolag göra som arbetar
med skogsproduktion och skogsförädling,
och frågan är om man inte kan
räkna med att även den enskilde brukaren
bör ha förutsättningar i detta hänseende.
Men det är ett spörsmål som vi
får ta upp så småningom; det är för
tidigt, tycker jag, att gå in i en diskussion
om den frågan i dag.

Vid de förvärv som herr Elmstedt berört
gäller jordförvärvslagens bestämmelser.
Som jag framhållit även i andra
sammanhang måste man därvid beakta
också säljarens intressen. Säljaren har
kanske efter mycket stora ansträngningar
fått en köpare, och då får man

Fredagen den 1

Svar på interpellation ang. statligt

sannerligen tänka sig för mer än en
gång innan man hindrar att ifrågavarande
försäljning kommer till stånd.
Det kan betyda mycket för vederbörande:
och det skall föreligga uttalade
skäl för att marken behövs för förstärkning
av befintliga jordbruk om
man skall hindra ett förvärv. Också
säljarintresset måste alltså beaktas.

Herr ELMSTEDT (ep):

Herr talman! Först och främst vill
jag framhålla, att så optimistisk är jag
för min del inte, att jag vågar räkna
med att en enskild brukare här i landet
någon gång kommer att kunna ta upp
konkurrensen i prishänseende när det
gäller köp av fastigheter med vare sig
bolag eller stiftsnämnder. Jag tror inte
heller att andra vågar hoppas på en sådan
utveckling. Vill vi ha kvar någon
form av enskilt ägande härvidlag måste
vi nog i fortsättningen räkna med ett
statligt kreditstöd. Samhällsstrukturen
är sådan i dag.

Beträffande frågan om de eckliasiastika
förvärven vill jag nämna att det i
mitt län —• inom den kommun jag tillhör
— inträffat att stiftsnämnden har
fått tillstånd att köpa en fastighet mitt
i en bygd som består av mindre fastigheter
— många relativt rationella jordoch
skogsbruksfastigheter. En enhällig
lantbruksnämnd hade avstyrkt stiftsnämndens
anhållan med enligt mitt förmenande
mycket starka motiveringar,
men lantbruksstyrelsen gav i sitt yttrande
klarsignal. Det inträffade har, som
jordbruksministern säkerligen förstår,
vållat en del irritation. Det fanns också
andra spekulanter, men de kom mer eller
mindre bort i sammanhanget.

Men här gället det också en principfråga,
nämligen bedömningen av huruvida
en fastighet är kombinerad eller
inte. Denna bedömning måste, såvitt jag
kan förstå, göras av lantbruksnämnden.

Vi måste ha förtroende för lantbruksnämnderna
när det gäller deras förmåga
att avgöra dessa frågor. Det är ju
5 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr

december 1967 Nr 48 65

kreditstöd till familjeskogsbruk, m. m.

inte arealen —• förhållandet mellan
åkermark, skogsmark och annan mark
— som är avgörande för om en fastighet
kan anses vara kombinerad. Det
finns en rad andra faktorer — som jag
redogjort för i mitt första anförande —
vilka måste tas in i bilden, och en regional
myndighet har lättare att göra
en dylik bedömning än en central.

Om de ecklesiastika marktillgångarna
på sina håll, med hänsyn till utvecklingen,
säljs till närliggande expanderande
kommuner och kyrkan alltså får
pengar friställda skall de pengarna placeras
någon annanstans. Skulle vi —
det kan vara intressant att höra jordbruksministerns
syn på den punkten —
kunna tänka oss att stiften finge möjlighet
att i större omfattning placera
sitt frigjorda kapital i andra realvärden
än i jord och skog.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Elmstedt har ånyo
upprepat, att han anser att lantbruksnämnden
slutligt skall avgöra huruvida
ett förvärv skall tillåtas och huruvida
det är ett kombinerat företag, som faller
under författningen. Jag tror nog att
det i flertalet fall blir så, att lantbruksnämndens
bedömning kommer att bli
avgörande för ställningstagandet. Men
naturligtvis kan — i det här avseendet
liksom i många andra — enstaka fall
bli föremål för prövning i lantbruksstyrelsen
eller föras upp till prövning i regeringen.
Det innebär dock inte att
man frångår principen att dessa ärenden
i första hand skall handläggas i
första instans. Det vore orimligt om det,
just vid bedömningen av denna typ av
ärenden, inte skulle finnas någon möjlighet
till överprövning i lantbruksstyrelsen
eller — i sista hand — hos regeringen.
I så fall kunde man fråga sig
vad vi har för glädje av en lantbruksstyrelse,
som ändå i dylika kniviga fall
skall avgöra vad som kan anses vara
rimligt och stå i överensstämmelse med
48

Nr 48

Fredagen den 1 december 1967

Svar på interpellation ang. statligt kreditstöd till familjeskogsbruk, in. m.

gällande författningar. Vi skall inte förvåna
oss över att en underordnad myndighets
bedömning i enstaka fall kan
komma att ändras vid prövning i överordnad
instans.

Till sist vill jag säga att jag ibland
haft samma funderingar som herr Elmstedt,
nämligen om det inte vore på
tiden att kyrkan kunde få möjlighet att
placera pengar i annat än jord, vilket i
dag tydligen är den enda möjlighet som
står till buds. Denna fråga måste dock
prövas i annat sammanhang. Jag vet
inte om dessa spörsmål kan klaras upp
utan att kyrkomötet — eller vilken instans
det nu är som i sista hand skall
avgöra dessa frågor •— är positivt inställt
till ett sådant arrangemang. Personligen
har jag samma uppfattning
som herr Elmstedt på den punkten.

Herr ELMSTEDT (ep):

Herr talman! Det hade kanske inte
varit nödvändigt med ytterligare inlägg
i denna diskussion, men det är inte precis
varje dag jag är helt överens med
jordbruksministern. Jag vill passa på
tillfället att säga att jag med tillfredsställelse
noterar att vi har samma uppfattning
på den sista punkten. Vägarna
att nå detta mål är jag inte kapabel att
bedöma för tillfället, men det är ändå
intressant att det har varit möjligt att
väcka tanken, även om jag vet att detta
är ett oerhört känsligt område. Har man
den uppfattningen, att kyrkan skulle
kunna tänkas placera sina tillgångar i
andra realvärden, är emellertid därmed
inte sagt att man förmenar den att placera
i realvärden; det är bara fråga om
i vilka.

När det gäller bedömningen av om en
fastighet är kombinerad eller inte har
jag inte ett ögonblick tänkt mig att den
skulle vara slutgiltig i och med att en
lantbruksnämnd har sagt sin mening.
Frågan är emellertid ofta komplicerad.
Allteftersom den inre rationaliseringen
fortskrider övergår alltfler fastighetsägare,
som tidigare bedrivit en produk -

tion baserad på jordbruksdelen, till att
förlägga tyngdpunkten i skogsdelen.
Om en fastighetsägare gör detta — och
det uppmanas han till -— innebär det
att fördelningen vid nästa ägarskifte
kan ha blivit sådan, att den tillämnade
köparen vägras lånegaranti. Detta måste
verka negativt från rationaliseringssynpunkt.
Det är sådana aspekter man
bör ta in i bilden.

Jag är medveten om att lantbruksstyrelsen
givetvis skall ha rätt att säga
sin mening såsom en högre instans än
en lantbruksnämnd, men i ett fall med
många detaljer och många synpunkter
som måste vägas mot varandra bör rimligtvis
en lantbruksnämnd med sin sammansättning
-— jag understryker det —•
ha större möjligheter än en högre instans
har att beakta alla faktorer. Det
är nämligen inte alltid man strikt efter
bokstaven kan meddela ett utslag i ett
sådant ärende.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Att man prövar ärendet
i en högre instans betyder inte,
herr Elmstedt, att man bortser från de
synpunkter som legat till grund t. ex.
vid lantbruksnämndens bedömning. Akten
finns ju kvar och därmed alla de
fakta som har framkommit vid bedömningen.

Ofta kan emellertid lantbruksstyrelsen
se frågan i ett större perspektiv. Vi
vet att uppfattningarna kan vara skilda
i olika landsändar, och då kan det vara
en fördel att i vissa ärenden få in den
erfarenhet som lantbruksstyrelsens ledamöter
har genom att de får bedöma
ärendena för hela landet. Det kan alltså
vara en styrka att få en sådan bedömning,
men den betyder självfallet
ingalunda att man på något sätt bortser
från de iakttagelser och uppfattningar
som kan föreligga på det lokala planet.

Jag noterar att när det gäller önskvärdheten
av vidgade möjligheter för
kyrkan att placera sitt kapital är vi tyd -

Fredagen den 1 december 1967

Nr 48

Svar på interpellation ang. statligt kreditstöd till famiijeskogsbruk, m. m.

ligen överens. Det är kanske inte så
ofta som herr Elmstedt och jag är ense
i dessa frågor.

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Jag skall av naturliga
skäl inte yttra mig i frågan om statligt
stöd till rena skogsbruk, men jag vill
göra en liten kommentar till jordbruksministerns
svar beträffande de s. k.
kombinerade jord- och skogsbruken.

Statsrådet säger att förutsättningen
för att den statliga hjälpen skall kunna
stå till förfogande bör vara att brukaren
har sin huvudsakliga sysselsättning
vid jordbruksdelen, om jag fattade svaret
rätt. Det synes mig angeläget att
man ordnar denna detalj i bestämmelserna
på ett smidigt sätt. I många fall
gör nämligen husmodern och ibland
också andra familjemedlemmar en väsentlig
insats när det gäller just jordbruksdelen.
Om man i sådana fall håller
alltför hårt på uttrycket att brukaren
skall ha sin huvudsakliga sysselsättning
vid jordbruksdelen, kommer
man upp till en arbetsåtgång på denna
del som gör att man, i varje fall i stora
delar av landet, inte får möjlighet att
utnyttja det statliga stödet.

Jag vill bara uttrycka den förhoppningen,
att man i nämnderna skall sköta
denna detalj på ett smidigt sätt, så
att man inte utesluter möjligheterna
till rationaliseringsstöd i de bygder,
där detta stöd behövs allra mest, och
i stället flytta över stödet till bygder
där jordbruket har naturliga förutsättningar
att klara sig relativt bra även
utan statligt stöd.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Antby tar upp en
fråga som det naturligtvis kan finnas skäl
att behandla i detta sammanhang, men
den är dock teoretisk. Om man tänker sig
en gård med mjölkproduktion kan man
inte kontrollera om det är brukaren
eller hans hustru som utför mjölknings -

arbetet. Man får bedöma familjen som
helhet. Om vi går in på sådana här finslipade
bedömningar kan det givetvis
uppstå svårigheter att definitivt avgöra
om det rör sig om hela familjen eller
enbart brukaren. Vi måste i detta avseende
göra en lämplighetsbedömning.

I anslutning till den tidigare diskussionen
vill jag gärna hålla med om att
det pågår en utveckling inom vårt jordbruk
som mycket väl kan leda till att
ett företag, som kanske för tio år sedan
var att betrakta som ett kombinerat
jordbruks- och skogsbruksföretag, i dag
har fått karaktären av enbart skogsbruk.
Denna olägenhet måste vi ta. Det
går i allmänhet att sälja en sådan fastighet,
men då är det uppenbarligen
andra kriterier än de som gäller för
jordbruk som kommer in vid försäljningen.
Jag har redan sagt att vi har
behov av att få ett förslag från utredningen
som antagligen kommer att beakta
dessa frågor.

Herr ELMSTEDT (ep):

Herr talman! Det som jordbruksministern
kom in på nu senast kan man
nog inte vifta bort riktigt så lätt. Det
förhåller sig ofta så att äganderätten
till fastigheter inom familjejordbruket
flyttas över till nästa generation. Enligt
jordbruksministerns senaste anförande
är han medveten om att det sker
en omfördelning av tyngdpunkten från
jordbruksdelen till skogsbruksdelen.
Detta sker med ägarens bistånd; han
uppmanas att driva sin verksamhet på
det sättet och utvecklingen tvingar honom
också till det. Han skulle alltså
göra detta i medvetandet om att han
därmed försvårar möjligheterna för sin
efterträdare att överta fastigheten, för
så vitt inte efterträdaren är en juridisk
person som har lättare att skaffa krediter
än en enskild person. Det ger inte
möjligheter till en positiv syn på den
inre rationaliseringen av jordbruksföretagen,
om någonting sådant skymtar
i fjärran när ett ägarskifte skall ske.

68 Nr 48 Fredagen den 1 december 1967

Svar på interpellation ang. den tekniska utbildningens anpassning till näringslivets
behov

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Den här debatten har
kanske blivit en aning uttöjd, och jag
antar att detta blir mitt sista inlägg.

Men, herr Elmstedt, ta som exempel
eu situation där ett kombinerat jordoch
skogsbruk blivit ett rent skogsföretag.
Skall då sonen när han tar vid gå till
lantbruksnämnden och säga: Var snäll
och finansiera överflyttningen av skogen
från min far till mig! Med den författning
vi i dag har finns inte en möjlighet
att på detta sätt finansiera en
sådan överflyttning av äganderätten
från far till son.

Ilerr ELMSTEDT (ep):

Herr talman! Jag tror inte att någon
begär att en sådan överflyttning skall
finansieras av lantbruksnämnden, men
väl bör denna kunna lämna hjälp med
lånegaranti i enlighet med vad som tidigare
gällt för dessa fastigheter.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. den tekniska
utbildningens anpassning till näringslivets
behov

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet MOBERG, som yttrade: Herr

talman! Fru Holmberg har frågat
chefen för ecklesiastikdepartementet
om han anser att den tekniska utbildningen
är anpassad till näringslivets
behov eller om han överväger att
ge grundutbildade tekniker möjligheter
att i fastare former genomgå den specialisering
som industrin kan kräva.
Interpellationen har överlämnats till
mig för besvarande.

Såsom fru Holmberg konstaterar bär
det rådande arbetsmarknadsläget medfört
att den tidigare stora efterfrågan

på personal med teknisk utbildning
minskat. Under det senaste året har en
viss ökning skett av arbetslösheten inom
gruppen yngre tjänstemän, så att i
juni detta år nästan en tiondel av de
arbetslösa tjänstemännen var under 25
år. Arbetsmarknadsstyrelsen har konstaterat
att bl. a. nyutexaminerade tekniker
drabbats av den minskade efterfrågan.
Samtidigt har examinationen
vid olika skolor ökat som en konsekvens
av den förda utbildningspolitiken.

De som nu kommer ut på arbetsmarknaden
från bl. a. det äldre gymnasiets
tekniska utbildningslinjer har
fått en utbildning som är avsevärt mer
specialiserad än den som ges i det nya
gymnasiala skolsystemet. Den utbildning
som arbetsmarknadsstyrelsen f. n.
bedriver syftar i första hand till att
bredda användningsområdet för teknikerna,
antingen så att de kan utnyttjas
för en vidare sektor av teknisk-industriell
verksamhet eller så att de utbildades
kapacitet kan utnyttjas inom yrkesområden
som gränsar till de traditionellt
tekniska.

Rådande arbetsmarknadsläge ger ingen
anledning överväga någon ändring
av den beslutade nya uppläggningen av
utbildningen av teknisk personal. Jag
anser att man kan hysa goda förhoppningar
att den bredare utbildning — i
vissa fall kompletterad med en specialisering
i form av påbyggnadskurser —
som de ungdomar som genomgår det
nya gymnasiet och fackskolan får skall
göra dem attraktiva på arbetsmarknaden
och samtidigt ge dem större frihet
att välja sitt framtida verksamhetsfält.

Vidare anförde:

Fru HOLMBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min interpellation.
På den direkta fråga jag ställde är
svaret inte precis som jag hade hop -

Fredagen den 1 december 1967

Nr 48

Svar på interpellation

pats, men jag utläser i motiveringen ändå
positiva drag.

Vi vet att den nuvarande situationen
på arbetsmarknaden är kärv i synnerhet
för utbildade tekniker och ingenjörer,
och varje år strömmar nya sådana
ut från utbildningsanstalterna.

I arbetsmarknadsstyrelsens långsiktiga
kursplanering inriktar man sig på
att i de fortbildningskurser man planerar
ta emot 5 000 nya gymnasieingenjörer
och ett antal fackskoleingenjörer
som utexamineras till våren. Det är givetvis
synnerligen värdefullt att denna
fortbildning kan ske. Arbetsmarknadsstyrelsen
har för närvarande inte någon
statistik på i vilken utsträckning
teknikerna efter påbyggnads- och omskolningskurser
har kunnat placeras på
arbetsmarknaden. Naturligtvis får man
räkna med att deras konkurrenskraft
stiger tack vare en sådan merutbildning,
men man har å andra sidan inte några
garantier för att de efter avslutad kurs
även får anställning.

Vad jag finner positivt i statsrådets
svar är upplysningen att den efterutbildning
som nu pågår syftar till att
bredda användningsområdet för teknikerna
och till att de utbildades kapacitet
därmed skall kunna utnyttjas inom
andra yrkesområden. På arbetsmarknaden
ställs ofta krav på specialisering
och inte minst på erfarenhet från olika
områden inom arbetslivet. Någon erfarenhet
har inte de nyutbildade. Man
frågar sig då: Är det möjligt att i efterutbildningen
ge eleverna en viss praktisk
erfarenhet av arbetslivet samtidigt
som de får teoretisk utbildning? Det
skulle innebära en betydande förstärkning
av utbildningen, eftersom erfarenhet
nu värdesättes så högt.

Jag vill gärna vara lika förhoppningsfull
som statsrådet beträffande
teknikernas framtida möjligheter på
arbetsmarknaden, men för närvarande
är läget inte ljust. Statsrådet hyser också
goda förhoppningar om teknikernas
möjlighet till valfrihet i framtiden, och
6 — Andra kammarens protokoll 1967. N

ang. nationalfonotekets arbetsmöjligheter

även jag hoppas att det kommer att
ljusna på den fronten.

Jag tackar än en gång för svaret.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Rent allmänt vill jag
säga att vi inte skall överdriva de temporära
svårigheterna; jag är säker på
att de kommer att övervinnas.

Vad gäller den speciella frågan, om
omskolningskurserna kan läggas upp
ännu bättre så att det skall bli lättare
för eleverna att komma ut på arbetsmarknaden,
konstaterar jag att arbetsmarknadsverket
och skolmyndigheterna,
som ansvarar för kurserna, ständigt
är i kontakt med de blivande arbetsgivarna.
Utbildningen anpassas successivt
så, att den skall bli till maximal
nytta för både eleverna och de blivande
arbetsgivarna.

Fru HOLMBERG (s):

Herr talman! Jag är mycket tacksam
för den upplysning som statsrådet nu
lämnade. En sådan ständig kontakt borgar
för att det kommer att ljusna på
denna front.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på interpellation ang. nationalfonotekets
arbetsmöjligheter

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet MOBERG, som yttrade: Herr

talman! I en interpellation har
herr Andersson i Örebro frågat mig om
jag anser att nationalfonotekets personal
har tillfredsställande arbetsmöjligheter
och, om jag inte anser detta vara
fallet, vilka åtgärder jag överväger att
vidta.

Nationalfonoteket är en arbetsenhet
vid kungl. biblioteket och det ankommer
närmast på verksledningen att avgöra
vilken personal och vilka lokaler
r 18

Nr 48

Fredagen den 1 december 1967

Svar på interpellation ang. nationalfonotekets arbetsmöjligheter

som kan tilldelas arbetsenheten inom frågan om hur tillgänglig personal och

ramen för de resurser som av Kungl.
Maj :t och riksdagen ställs till förfogande
för biblioteket i dess helhet.

Frågan om nationalfonotekets ställ
ning är en del av det större komplex av
frågor som sammanhänger med de vetenskapliga
bibliotekens, däribland
kungl. bibliotekets, inre organisation.
Genom beslut av Kungl. Maj :t den 9
juni i år bär statskontoret fått i uppdrag
att utreda dessa frågor och därvid
i fråga om kungl. biblioteket särskilt ta
hänsyn till dess olika centrala uppgifter
inom forskningsbiblioteksområdet.
Statskontoret kan därvid väntas ta upp
de med nationalfonoteket förknippade
problemen. Även i ett annat utredningssanmianhang
räknar jag med att nationalfonoteket
kommer att beröras. En utredning
rörande arkivfrågor för den
moderna informationsbehandlingens databärare
m. in. har nyligen tillsatts. De
databärare som här avses är förutom
bl. a. hålkort, hålremsor och magnetband
också skivor. Utredningen skall
bl. a. överväga arkivtekniska frågor och
kostnadsfrågor.

I fråga om kungl. bibliotekets lokalsituation
som helhet kan jag nämna att
projektering pågår av ett underjordiskt
bokmagasin i omedelbar anslutning till
biblioteksbyggnaden. Jag räknar med
att ställning till byggnadsprojektet kommer
att kunna tas inom den närmaste
tiden. Enligt vad jag inhämtat räknar
kungl. biblioteket med att den avlastning
som de nya magasinslokalerna
medför skall kunna leda till att även
nationalfonoteket får ökade utrymmen.

Vidare anförde:

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Statsrådet går i sitt interpellationssvar
i stort sett förbi min
frågeställning; jag frågade vad han anser
om personalens arbetsförhållanden.
I svaret hänvisas i första hand till att

övriga resurser skall disponeras är en
sak som verksledningen får avgöra.

Jag har fullt klart för mig att fonoteket
är en arbetsenhet under kungl.
biblioteket. Men det förhållandet att fonoteket
arbetar under så speciellt svära
förhållanden har tidigare motiverat, att
man vidtagit åtgärder för att det material
som där finns skall bli tillgängligt
för forskare.

Tittar man tillbaka i riksbibliotekariens
petitaskrivelser finner man, att
han under flera år begärt att få en förstärkning.
I årets petita säger han fölande: »Nationalfonotekets

snabba tillväxt,
med eu ökning av beståndet på cirka
700 procent sedan 1962 och ett totalt
skivbestånd på cirka 56 000 skivor,
fordrar en snar personalförstärkning.
Den fr. o. m. 1963/64 inrättade tjänsten
som biblioteksassistent är i dagens läge
helt otillräcklig redan för det löpande
arbetet med katalogisering etc. För ett
säkrande av nationalfonotekets utveckling
kräves nu kvalificerade insatser
inom planering, förvärvsverksamhet,
information etc. Personalen bör förstärkas
med en till fonoteket knuten tjänst
som intendent.»

Saimma begäran framställde riksbibliotekarien
förra året, men han fick avslag
på sitt äskande.

I svaret säger statsrådet att nationalfonoteket
lyder under kungl. biblioteket.
Det gör det i dubbel bemärkelse, eftersom
fonoteket disponerar 60 kvadratmeter
av en gammal kolkällare, i vilken
man inte ens kunnat lägga in något
golv på grund av att alla ledningar från
pannrummet, som ligger vägg i vägg
med fonoteket, måste vara tillgängliga
för reparationer. Värmen i lokalen är
inte lämplig vare sig för personalen eller
materialet. Detta medför att man för
att skydda materialet måste packa det i
trälådor som spikas igen. Vad man kanske
i första hand behövde, herr talman,
vore en snickare. Jag tycker nämligen

Fredagen den 1 december 1967

Nr 48

Svar på interpellation ang. åtgärder till begränsning av luftföroreningar genom
motoravgaser

att det är onödigt att så pass kvalificerad
personal står och spikar igen lådor.

Jag har räknat med att nationalfonoteket
trots allt ■—- bl. a. med tanke på det
tal förre ecklesiastikministern höll vid
dess invigning — skulle få tillräckliga
resurser. Detta passiva samlande fyller
ingen egentlig mission.

I utländska fonotek har man en anställd
på 10 000 skivor, medan vi på
nationalfonoteket i Sverige har en anställd
på 30 000 skivor. Enligt konsertbyråutredningens
arbetshypotes skall
fonoteket ta hand om alla exklusiva
kommersiella skivor och även Operans,
Konsertföreningens, Drottningholmsteaterns
och Stadsteaterns band. Man har
cirka 5 000 fonografrullar att ta hand
om. Det är då viktigt att vi får en tillfredsställande
lösning av denna fråga,
men det måste ske snart, om det över
huvud taget skall vara möjligt att bevara
det material vi har.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Den där snickaren tror
jag väl att byggnadsstyrelsen vid tillfälle
kan skaffa fram. Vad jag rent allmänt
sade i svaret var att fonotekets
problem har uppmärksammats i många
olika sammanhang, och när det gäller
lokalfrågan konstaterade jag till slut att
med de planer som nu håller på att realiseras
kommer fonotekets lokalförhållanden
med största säkerhet att kunna
förbättras.

Vad herr Andersson i Örebro egentligen
är ute efter är min uppfattning
om ett petitaärende som skall behandlas
nästa år, och det kan jag självfallet
inte ge någon upplysning om; man får
helt enkelt vänta tills statsverkspropositionen
presenteras. Vidare kan det väl
inte vara rimligt, herr Andersson, att
jag skulle framföra några speciella synpunkter
på en avdelning som står under
KB:s förvaltning. Inte skall väl regeringen
lägga sig i verksledningens dispositioner
härvidlag?

Jag tror, herr talman, att de svårigheter
som föreligger — jag är medveten
om dem —• för kungl. biblioteket inte
är större än att de kan lösas på ett rimligt
sätt.

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Självfallet vill jag inte
binda statsrådet vid något ställningstagande
beträffande KB:s petitaskrivning.
Vad jag har velat aktualisera är
arbetsförhållandena för fonoteket, och
vad jag har velat veta är vad statsrådet
anser om dem. Den allmänna skrivningen
i interpellationssvaret säger naturligtvis
inte så mycket. Dessa problem,
som nu i viss mån uppmärksammats,
kommer eventuellt att tas upp i två olika
utredningar; man säger att »statskontoret
kan därvid väntas ta upp de med nationalfonoteket
förknippade problemen».

Jag har, som jag tidigare sade, inte
velat binda statsrådet vid något ställningstagande,
men eftersom detta är ett
allvarligt problem — det behövs nu planering
för att förse fonoteket med lokaler
o. s. v. — hoppas jag att man på
ett tillfredsställande sätt skall kunna
lösa problemet med handhavandet av
det material som trots allt är så betydande
och som i utlandet är erkänt för
att vara värdefullt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på interpellation ang. åtgärder till
begränsning av luftföroreningar genom
motoravgaser

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Bengtson i Solna
har frågat mig om jag avser att vidta
några åtgärder för att förhindra sådana

Nr 48

Fredagen den 1 december 1967

Svar på interpellation ang. åtgärder till

motoravgaser

försummelser av motorförare, som förvärrar
luftföroreningarna och därmed
trivseln för människan i samhället.
Herr Bengtson nämner härvid onödig
tomgångskörning, olämpligt riktade avgasrör
och felaktigheter i motorerna.

Herr Bengtson har vidare frågat om
jag vill upplysa kammaren om dels huruvida
den av kommunikationsdepartementet
utsedda expertgruppen vid AB
Atomenergis anläggningar i Studsvik
beräknas framlägga några delresultat
inom en snar framtid, dels vilka resultat
som noterats vid polisens flygande
inspektion med avseende på kontroll av
rökighet av dieselavgaser.

Bilavgasproblemet har behandlats i
proposition 1967:166 med förslag till
ändring i vägtrafikförordningen såvitt
avser fordons beskaffenhet och utrust
ning m. m. I propositionen, som nyligei
avlämnats till riksdagen, behandlas frå
gorna om tomgångskörning och om av
gasrörens riktning. Där redogörs också
för det arbete som bedrivs av kommunikationsdepartementets
expertgrupp
för bilavgasundersökningar. Jag kan
därför med hänvisning till propositionen
inskränka mig till att ge ett par
kompletterande upplysningar på dessa
punkter och lämna ett svar på en fråga
i interpellationen som inte direkt berörs
i propositionen, nämligen polisens
medverkan vid avgaskontroll av dieselbilar.

I det första hänseendet kan jag meddela,
att den utredning om dieselavgaser
som berörs i propositionen nu har
avlämnats av expertgruppen och för närvarande
remissbehandlas. Med »felaktigheter
i motorerna» torde interpellanten
avse främst fel inställda bränsleinsprutningspumpar
på dieselmotorer och
dåligt justerade förgasare på bensinmotorer.
Frågan om insprutningspumparna
behandlas — som anges i propositionen
— i utredningen om dieselavgaser.
Frågan om förgasarna kommer expertgruppen
för bilavgasundersöikningar

begränsning av luftföroreningar genom

att behandla vid sina fortsatta undersökningar.

Polisen har hittills inte haft möjlighet
att ägna sig åt kontroll av rök från
dieselbilar vid flygande inspektion annat
än i mycket begränsad omfattning.
Viss kontroll har utförts av statens bilinspektion,
som härvid samarbetat med
polisen. Det bör framhållas att förberedelserna
inför omläggningen till högertrafik
och det kraftigt ökade antalet
körkortsprov före omläggningen bundit
personalen hos bilinspektionen i sådan
omfattning att det inte funnits några
möjligheter till avgaskontroller. Sedan
arbetsbelastningen på körkortssidan numera
lättat har bilinspektionens kontroll
över dieselbilarna återupptagits,
och den skall fortgå i den utsträckning
som är möjlig. Det är givet att kontrollen
kommer att ske i samarbete med polisen.

Slutligen vill jag starkt understryka
att bilavgasproblemet bör få en snar
lösning. Vi håller inom departementet
en hög beredskap, och jag är beredd att
så snart tillräckligt underlag föreligger
föreslå de åtgärder som kan vara påkallade.

Vidare anförde:

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för det i stora
drag positiva svaret på mina frågor.
Sedan interpellationen framställdes, har
vi ju fått den proposition som statsrådet
talade om, och där är ju en hel del
redovisat.

Det är naturligtvis de bekymmer vi
har framför allt i storstadstrafiken vid
rusningstid, när vi får långa köer, som
gör att detta är ett problem även hos
oss. I USA är ju problemet betydligt
större, och hos oss är kanske inte problemet
så förfärligt stort. Men det är
dock ett problem och det är ett problem
ir flera synpunkter. Det är en trafik -

Fredagen den 1 december 1967 Nr 48

Svar på interpellation ang. åtgärder till begränsning av luftföroreningar genom
motoravgaser

säkerhetsfråga, det är en hälsovårdsfråga,
men det är också en fråga om
nedsmutsning av övriga trafikanter och
ekonomisk skadegörelse på det viset.
Slutligen är det också ett trivselproblem.
Det är ju lukter som alstras av
bilarna och som man rimligtvis borde
försöka göra något för att eliminera.

I propositionen föreslår kommunikationsministern
en del åtgärder. Där
är frågan om avgasrörens riktning diskuterad.
Den lösning som därvidlag
skisseras är jag helt nöjd med. Vidare
är ju frågan om vevhusavgaserna uppklarad,
och i det avseendet är väl heller
ingenting annat än att tacksamt göra
statsrådets förslag till föremål för beslut.

Beträffande tomgångskörning har vi
ju sedan ett år haft rent lokala regler i
Stockholms stad. Det är väl den enda
lokala regel som har funnits. Där har
man sagt att tomgångskörning icke bör
ske längre än tre minuter. Man har
maximerat tiden på förslag av hälsovårdsnämnden
i Stockholms stad. Bestämmelsen
har tagits in i ordningsstadgan,
vilket innebär, att polisen har skyldighet
att se till att regeln efterlevs.
Såsom redovisas i propositionen nr 166
är emellertid problemet relativt komplicerat.
Man har framhållit att exempelvis
ett aggregat som används för
uppvärmning av bil är hänvisat till körning
på tomgång, och man har konstaterat,
att aggregatet är olämpligt för
framtiden. I och för sig kan man ju säga
att det är ett riktigt konstaterande. Det
är väl bara frågan om det inte är på
detta plan som den stora försyndelsen
ligger. Jag skall emellertid inte föregripa
ut s k o i t s d i s k iis s in n e n och behandlingen
av propositionen här i kammaren.

Jag har nu nämnt de frågor som fått
en såvitt jag förstår positiv behandling,
men det finns ett par problem beträffande
vilka jag hade väntat få en något
mer ingående redogörelse.

Jag kan börja med det stora spörsmålet
som gäller renare av ångorna från
avgasrören. Såvitt jag vet har ett svenskt
bilbolag nu lyckats lösa detta problem
rätt bra då det gäller bilar för export
till USA, där regler redan är i kraft med
påföljd att de som exporterar bilar dit
måste rätta sig efter dessa bestämmelser.
Det är tydligt att Volvo, som det här
är fråga om, har kunna lösa problemet
åtminstone så bra att USA finner det
acceptabelt. Jag förmodar att frågan om
avgasrenarna studeras av herrarna i
Studsvik som herr statsrådet talade om,
och vi får väl se, vilket resultat de kommer
fram till och om det blir något som
kan läggas till grund för framtida regler.
Det är i alla fall klart att den typ av
avgasrenare det här gäller blir inbyggd
i de nya modellerna och att lösningen i
fråga inte kommer att avse bilar som
redan är i drift. Det är således endast
de nya bilarna som kan utrustas med
de förbättrade avgasrenarna. Problemet
är självklart stort. I fjol sades det att
man räknade med att kunna lösa det
under en femårsperiod, men kanske vore
det lämpligt med en lösning i etapper.

Jag vill sedan ta upp frågan om vissa
normer för rökighet av dieselgaser, som
det så vackert heter i vägverkets anvisningar.
Det har tydligen funnits normer
som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
numera vägverket, fastställt, varefter
studsviksgruppen bearbetat dem och
framlagt ett förslag som är ute på remiss,
men som jag inte haft tillfälle att
studera. Översynen kan bero på att vägverkets
normer inte var tillfredsställande
eller att de var rent av felaktiga; jag
vet inte riktigt vad studsviksgruppen
menat. Faktum är emellertid att det redan
tidigare funnits normer, och då
frågar man sig om dessa verkligen efterlevts
och om efterlevnaden kontrollerats.
Det är rätt väsentligt att poliserna
för det första har en instruktion
och att de för det andra har utbildning

Nr 48

Fredagen den 1 december 1967

Svar på interpellation ang. åtgärder till

motoravgaser

för att kunna klara dessa problem. Visserligen
skall de få hjälp av bilinspektionen,
men man kan väl inte alltid ha
sådana herrar ute på flygande inspektioner,
och det är också möjligt att polisen
behöver en viss utrustning. Jag vill
därför gärna ställa den kompletterande
frågan, herr statsråd, i vilken mån poliserna
har instruktion, utbildning och
utrustning i detta sammanhang.

Jag kommer sedan till frågan om felaktigt
inställda förgasare i bensinbilar.
Härvidlag tänker man kanske ofta på
bilar som drivs med oljeblandad bensin.
Givetvis finns det vissa normer. Åtminstone
måste AB Svensk bilprovning
gå efter vissa normer vid kontrollen av
gamla bilar, och dessa normer undersöks
för närvarande av studsviksgruppen.
I och med att aktiebolaget har vissa
normer borde även en viss kontroll
efter dessa normer kunna ske. Jag tror
att det är väsentligt liksom att man tänker
på kontrollen av de regler som man
fastställer i detta sammanhang. Det gäller
alltså egentligen samma fråga: Har
polisen här någon instruktion, någon
utbildning och någon utrustning?

Ytterligare en fråga som inte har behandlats
är frågan om de tillsatser av
bly m. m. som görs i modern bensin.
Den frågan är föremål för en internationell
debatt, och det hade varit intressant
att se även detta ärende redovisat
i propositionen. Jag vet inte om
statsrådet har några synpunkter på dessa
tillsatser i bensinen.

Herr talman! Jag skall be att få tacka
herr statsrådet ännu en gång, och det
vore trevligt att få höra om det finns
några kompletterande upplysningar om
polisernas möjligheter att göra de kontroller
som behövs för efterlevandet av
normerna.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Det är naturligtvis —
som ju också interpellanten gett uttryck

begränsning av luftföroreningar genom

för — nödvändigt att man hela tiden
har det tekniska underlaget för alla de
olika bedömningar som måste ske i dessa
sammanhang.

Jag vill när det gäller övervakningsfrågan
säga att vad dieselgaserna beträffar
så tar man upp den frågan i den
delutredning från ledningsgruppens sida
som vi nu har fått beträffande just
de problemen. När det gäller övervakningen
över huvud taget är det självklart
att vi kommer att stå inför bekymret
att få de personella resurserna
att räcka till för de uppgifter som vi
önskar få utförda. Men självfallet diskuteras
frågorna om instruktionen, om
utbildningen, om de medel som skall
stå till förfogande för Hem som skall
sköta övervakningen i anslutning till
de utredningsförslag som nu delvis
ligger på bordet och som vi hoppas
kunna få fram, när det gäller bensinsidan,
någon gång under våren nästa år.
I varje fall hoppas man det inom utredningen.
Där tar man självfallet när det
gäller bensinsidan också upp den fråga
som herr Bengtson berörde om de felaktigt
inställda förgasarna.

Om jag sammanfattningsvis skall säga
något om hela detta arbete, så vågar jag
påstå att arbetet med denna viktiga
fråga har fått en flygande start och bedrivits
oerhört intensivt, inte minst
inom ledningsgruppen. Från departementets
sida följer vi dessa utredningar
noga och nära samt är beredda att lägga
fram förslag till åtgärder så snabbt som
det över huvud taget är möjligt sedan
vi fått fram det tekniska underlag som
utredarna skall bestå oss med.

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! Jag ber att få upprepa
mitt tack ännu en gång och också säga
att jag tycker det är trevligt att debattera
med den nye kommunikationsministern.

Sedan vill jag för ett ögonblick återgå
till det som jag började med, nämligen

Fredagen den 1 december 1967

Nr 48

Svar på interpellation ang. åtgärder för att trygga undervisningen i ämnet nordisk

och jämförande fornkunskap vid Göteborgs universitet

konstaterandet att det är trafikköerna i
våra storstäder som konstituerar problemet,
och jag vill uttrycka förhoppningen
att en snabbare utveckling på
det tekniska området skall ingå som ett
led i arbetet på att åstadkomma en förbättring.
Jag noterar att det kanske något
olyckliga yttrande, som fälldes från
luftvårdsnämnden om att frågan om avgasrenarna
skulle kunna klaras inom
fem år, har full täckning i så måtto att
man räknar med att klara den tidigare,
och det är jag glad för.

Härmed var överläggningen slutad.

i 9

Svar på interpellation ang. åtgärder
för att trygga undervisningen i ämnet
nordisk och jämförande fornkunskap
vid Göteborgs universitet

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet MOBERG, som yttrade: Herr

talman! Herr Källstad bär frågat
chefen för ecklesiastikdepartementet
vilka åtgärder som planeras för att trygga
undervisningen i ämnet nordisk och
jämförande fornkunskap vid Göteborgs
universitet. Enligt fastställd ärendefördelning
ankommer det på mig att besvara
frågan.

Göteborgs stadskollegium inkom i
augusti 1966 till ecklesiastikdepartementet
med en skrivelse i vilken man
tog upp vissa problem rörande samarbetet
mellan arkeologiska museet och
universitetet i fråga om undervisningen
i nordisk och jämförande fornkunskap.
Denna skrivelse remitterades till universitetskanslersämbetet,
som i sitt utlåtande
i oktober 1966 framhöll att ämbetet
uppmärksammat ifrågavarande
problem och hade för avsikt att senare
återkomma i ärendet.

I maj innevarande år hemställde ämbetet
att ett ordinarie universitetslekto -

rat skulle inrättas i ämnet fr. o. m.
budgetåret 1967/68. Enligt de principer
som numera tillämpas vid inrättande av
statligt reglerade tjänster har Kungl.
Maj:t bemyndigande att utan riksdagens
hörande ordinariesätta extra universitetslektorat
i de ämnen som disponerar
underlaget för en sådan tjänst,
dvs. sammanlagt minst 396 lektorstimmar.
Däremot inrättar Kungl. Maj :t inte
ordinarie universitetslektorat i de fall
då antalet lektorstimmar understiger
396. Med utgångspunkt i uppgifter från
universitetskanslersämbetet i maj i år
har underlaget i berörda ämne för budgetåret
1967/68 beräknats motsvara cirka
250 lektorstimmar.

Frågan om inrättande av ett ordinarie
universitetslektorat i ämnet till
konunmande läsår prövas i samband
med det pågående budgetarbetet. Jag
är därför inte beredd att nu redovisa
något ställningstagande till herr Källstads
fråga. Jag vill däremot erinra om
möjligheten för konsistoriet att enligt
gällande bestämmelser inrätta extra
universitetslektorat, som — beroende
på det aktuella undervisningsunderlaget
— förenas med heltids- eller halvtidstjänstgöring.

Vidare anförde:

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Jag vill först tacka statsrådet
Moberg för svaret på min interpellation.
Statsrådet Mobergs historieskrivning
i denna fråga börjar med
augusti 1966, men i verkligheten går
historien tillbaka till den 14 januari
samma år. Det var då institutionen för
nordisk och jämförande fornkunskap
vid Göteborgs universitet skrev till universitetet
i frågan och framhöll att undervisningen
i detta ämne sedan gammalt
är baserad på en samverkan mellan
universitetet och Göteborgs arkeologiska
museum och att museichefen
innehar en personlig professur.

Nr 48

Fredagen den 1 december 1967

Svar på interpellation ang. åtgärder för att trygga undervisningen i ämnet nordisk

och jämförande fornkunskap vid Göteborgs universitet

Det framhölls i den skrivelsen att den
med professuren förenade undervisningsskyldigheten
är 25 timmar årligen.
Sedan organisationsplanen fastställts
har emellertid den faktiska undervisningen
i ämnet uppgått till i medeltal
350 timmar, varav drygt 80 professorstimmar.
Av lektors- och övrig undervisning
bestrids mer än 120 timmar av
tjänstemän vid museet, framhölls det i
institutionens petita för budgetåret
1967/68, när man skrev den 14 januari
1966. Samtidigt anfördes att en utväg
att bevara undervisningen vore att inrätta
en befattning som universitetslektor
med uppgift att också vara studierektor.

I februari 1966 kom i skrivelse till
universitetskanslersämbetet Göteborgs
universitets tillstyrkan av förslaget om
inrättande av ett ordinarie universitetslektorat.
Svenska museimannaföreningens
facksektion skrev i maj 1966 till
Konungen och hemställde att en befattning
inrättades vid universitetet för en
ordinarie universitetslektor med docentkompetens.

Sedan är vi framme vid den skrivelse
som statsrådet Moberg nu antyder, nämligen
Göteborgs stadskollegiums skrivelse
till Konungen den 24 augusti. Där
framhåller man det intresse som föreligger
från såväl stadens som universitetets
sida, att samverkan mellan akademisk
undervisning, forskning och
museiverksamhet även i fortsättningen
skall kunna upprätthållas i Göteborg.
Behovet borde, menade man, tillgodoses
genom statliga åtgärder.

Så kommer UKÄ:s skrivelse till
Kungl. Maj:t av den 17 oktober 1966,
som statsrådet Moberg också nämner i
sitt svar. Men den är ju mycket mera
negativ än som framgår av vad statsrådet
säger. Det heter nämligen i UKÄ:s
skrivelse, att man hade »funnit sig icke
nu böra föreslå inrättandet av ett ordinarie
universitetslektörat». Vidare sägs
det att man »har för avsikt att överväga

möjliga åtgärder och återkomma i ärendet».

Hela frågan fortsätter sedan i skrivelse
efter skrivelse. Det är institutionen
som i januari i år skriver till universitetet
och framför samma krav. Det är
de filosofiska fakulteternas studentförening
som likaledes i januari föreslår inrättandet
av ett ordinarie universitetslektorat.
I februari skriver universitetet
till UKÄ och säger, att »undervisningen
i nordisk och jämförande fornkunskap
till största delen måste läggas ned fr. o.
m. nästa läsår» samt att »behovet av en
ordinarie universitetslektor i nordisk
och jämförande fornkunskap har i denna
för ämnet katastrofartade situation
ryckt fram i allra första ledet av sektionens
önskemål». Det fortsätter i mars
med att institutionen gör en ny hemställan
till universitetet. Filosofiska fakulteternas
studentförening, likaledes i
mars, och Göteborgs universitet, i april,
skriver till UKÄ och framhåller på nytt
vikten av att detta lektorat inrättas.

Så är vi framme vid maj i år. Då
har någonting inträffat — universitetskanslern
har nämligen besökt Göteborg
och tydligen insett att här behöver ske
något. I UKÄ:s skrivelse till Konungen
den 16 maj, som också nämnes i statsrådet
Mobergs svar, heter det: »UKÄ
har nu åter prövat frågan om undervisningssituationen
i nordisk och jämförande
fornkunskap i Göteborg och därvid
kommit till den uppfattningen, att
ett ordinarie lektorat i ämnet bör inrättas
från och med budgetåret 1967/
68.» Detta innebär alltså en ändrad inställning
från UKÄ:s sida.

I september sänder filosofiska fakulteternas
studentförening en mycket viktig
skrivelse till Kungl. Maj :t. Där poängterar
man att undervisningen inställts
till följd av det som har ägt rum.
Föreningen vill »kraftigt understryka
de svårigheter denna situation medför
dels för dem söm studerar eller avser
att studera i ämnet och dels för de stu -

Fredagen den 1 december 1967

Nr 48

Svar på interpellation ang. åtgärder för att trygga undervisningen i ämnet nordisk

och jämförande fornkunskap vid Göteborgs universitet

derande som utbildar sig till museimän
vid Göteborgs universitet. De sistnämnda
drabbas hårt — särskilt om de befinner
sig i slutet av sin studiegång, ty
de har då ofta etablerat en viss yrkeskontakt
med olika museer. Om de tvingas
att avsluta sin utbildning på en annan
studieort, bryts denna kontakt, som
är mycket viktig för slutfasen av deras
utbildning och inledningen av deras yrkesverksamhet.
»

Det heter vidare i skrivelsen att trots
att man på ett tidigt stadium hade aviserat
att undervisningen skulle kunna
komma att inställas, har inte mindre än
ett 20-tal studerande vid terminsstarten
anmält sitt intresse. Studentföreningen
vill också påpeka »att licentiand-
och doktorandstadiet successivt
kommer att försvinna, om lågstadieundervisningen
kommer att inställas för
en längre tidsperiod. Därigenom skulle
den särpräglade forskningsinriktningen,
som institutionen representerar,
mycket kraftigt reduceras och på lång
sikt helt upphöra.» Slutligen heter det i
skrivelsen att västsvenska arkeologiska
fyndplatser hotas av urbaniseringen och
skulle förbli outgrävda, varigenom betydelsefulla
kunskaper skulle gå förlorade.

I september i år sände studentföreningen
en skrivelse till UKÄ. Den 22
september i år konstaterade institutionen:
»Under hänvisning till gällande
bestämmelser får institutionen härmed
vördsamt anmäla att den sedan den 14
januari 1966 förutsedda situationen nu
inträtt och att grundundervisningen i
nordisk och jämförande fornkunskap
vid Göteborgs universitet måst nedläggas
på grund av brist på lärarkrafter.»

Om man sedan går till universitetskanslersämbetets
petita, s. 37, får vi
veta att med tanke på planerade utredningar
och pågående sådana är ämbetet
inte berett att framlägga en preciserad
femårsplan. För budgetåren 1968/69

och 1969/70 begränsar sig UKÄ till att
föreslå två högre tjänster per år.

Går vi till s. 113, får vi beträffande
ordinarie universitetslektorat veta att
nuläget betyder att 62 lektorat finns
inom humanistiska fakulteten, att lärosätena
begärt ytterligare 53 och att de
inkluderar ordinariesättningar, att universitetskanslersämbetet
å sin sida föreslår
tre, att de inte omfattar några
ordinariesättningar men att förslag härom
avges i särskild skrivelse.

Nu fick vi ju den 11 november i år i
en insändare i Göteborgs Handels- och
Sjöfartstidning från UKÄ:s pressombudsman,
Bengt Hultin, veta att -den
skrivelse, som omnämnes i petita, torde
sändas till Kungl. Maj :t inom den närmaste
tiden. Universitetskanslersämbetet
avser att i denna skrivelse på nytt
ta upp frågan om lektorat. Detta skrevs
den 9 november och i dag är vi framme
vid den 1 december. Frågan är alltså
om denna skrivelse från universitetskanslersämbetet
nu har kommit ecklesiastikdepartementet
till handa, eftersom
det nämndes att det skulle ske
inom den närmaste tiden.

Statsrådet Moberg uppehåller sig
mycket vid timantalet 396. Det är ett
argument för att här tydligen inte kan
bli någon ordinarie tjänst. Jag har emellertid
i mina händer en skrivelse från
professor Carl-Axel Moberg av den 14
januari 1966, vari han säger: »För den
föreslagna befattningen kan därför enligt
nu gällande bestämmelser beräknas
följande underlag:

lektorsundervisning .... 101,5 timmar
professorsundervisning 172 »

nedsättning på grund av
uppdrag såsom studierektor
.............. 99 »

372,5 timmar»

Det fattas alltså ungefär 24 timmar.
Därefter fortsätter professor Moberg:

Nr 48

Fredagen den 1 december 1967

Svar på interpellation ang. åtgärder för att trygga undervisningen i ämnet nordisk

och jämförande fornkunskap vid Göteborgs universitet

»Erforderligt antal 396 timmar kan
uppnås dels genom en i och för sig
även av andra skäl önskvärd omläggning
av viss övrig undervisning till lektorsundervisning,
dels genom medverkan
i orienteringsundervisning; allt
utan överskridande av gällande organisationsplans
kostnadsram.»

Alltså redan den 14 januari 1966 har
professor Carl-Axel Moberg varit inne
på hela frågan om timantalet och därvid
framlagt synpunkter som, såvitt jag
kan förstå, innebär att det skulle vara
möjligt att få till stånd en ordinarie
lektorstjänst.

Det är heller inte — som statsrådet
Moberg säger — fråga om att man kommer
till rätta med problemet med ett
extra lektorat. Det är man inte hjälpt
med. Frågan gäller inte ett s. k. automatiskt
inrättande efter reglerna av ett
extra lektorat. Ett sådant kan över huvud
taget inte lösa problemet, utan det
måste vara fråga om ett ordinarie lektorat.

Universitetsfolk måste nu meddela
studenterna att de inte får studera. Jag
konstaterar då att arkeologiprofessor
Moberg nu kanske får hoppas på statsrådet
Moberg i fråga om en lösning av
denna fråga.

Slutligen, herr talman, skulle jag i
anslutning till vad museimännen har
konstaterat, vilja säga att de studerande
i nordisk och jämförande fornkunskap
vid Göteborgs universitet bjuds
särskilt goda tillfällen att jämsides med
de rent teoretiska studierna öva museal
verksamhet, grävningsteknik och varje
form av tillämpad fornminnesvård.

Göteborgsområdet är nämligen rikt
på fornlämningar, och den inom området
snabba samhällsomdaningen nödvändiggör
årliga utgrävningar och andra
fornminnesvårdande ingripanden.
Det finns således inom området ett rikt
studiematerial av synnerligt värde för
blivande yrkesmän, och det är en obestridlig
fördel att de studerande tidigt

blir medvetna om hur kunskaperna också
kan nyttiggöras i samhällskeendet.
Även ur den synpunkten anser jag det
vara ytterst värdefullt att vi efter flera
års arbete med denna fråga når ett positivt
resultat.

Statsrådet Moberg hänvisar nu till
pågående budgetarbete, och jag hoppas
att det arbetet leder fram till de resultat
jag här uttryckt önskemål om.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Jag är den förste att beklaga
att det varit omöjligt att organisera
undervisningen i det ämne vi här
diskuterar, men vi har vissa allmänna
regler som måste följas och jag har här
antytt vilka regler som i detta speciella
fall är väsentliga. Vi kan inte — och
jag är glad för att herr Källstad inte
opponerade mot det -—■ inrätta ordinarie
universitetslektorat om det nödiga
underlaget saknas. Och enligt gällande
regler var det underlag som förelåg för
innevarande läsår 250 lektorstimmar,
det hävdar jag fortfarande. Professor
Mobergs uppgifter, som återgavs här
från talarstolen, är förmodligen framräknade
enligt en annan metod än den
som skall användas för detta liksom
för alla andra ämnen.

Jag beklagar också att man i Göteborg
inte har ansett sig kunna anlita
annan typ av lärare i detta ämne än
ordinarie. I många andra ämnen har
det gått att pussla ihop det och få igång
undervisningen med tillämpande av det
generösa regelsystem som riksdagen beslutat
om i frågor av detta slag. Det är
beklagligt att man inte lyckats med det
i Göteborg.

Vad sedan den skrivelse beträffar
som herr Källstad efterlyste, så har den
ännu inte inkommit till departementet,
men vi hyser gott hopp om att få den,
så att vi kan utnyttja den vid vårt slutliga
ställningstagande i budgetarbetet.

Härmed var överläggningen slutad.

Fredagen den 1 december 1967

Nr 48

§ 10

Svar på interpellation ang. socionom studerandes

ekonomiska ersättning
under praktikutbildning

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet MOBERG, som yttrade: Herr

talman! Herr Jansson har frågat
chefen för ecklesiastikdepartementet
om en omprövning övervägs beträffande
reglerna för ekonomisk ersättning
åt studerande vid socialhögskolorna under
praktikutbildning och om förslag
till åtgärder kan väntas i den riktning
som Socialhögskolornas studentkårers
organisation uttalat sig för. Enligt fastställd
ärendefördelning ankommer det
på mig att besvara frågan.

Av den sammanlagt ettåriga studiepraktiken
under socionomutbildningen
skall de båda första praktikperioderna
om vardera fem månader utgöras av
handledd praktikutbildning. Endast den
tredje avslutande praktikperioden om
två månader avses utnyttjad för vikariatstjänstgöring
o. d.

Frågan om den ekonomiska situationen
för praktikanter från socialhögskolorna
behandlades i prop. 1965: 155
(bil. G s. 55). Dåvarande chefen för
ecklesiastikdepartementet erinrade därvid
om att de båda första praktikperioderna
omfattas av studiemedelssystemet
och att extra studiemedel kan tilldelas
studerande, om synnerliga skäl föreligger.
Någon särskild ersättning därutöver
borde enligt departementschefen
inte utgå till praktikanterna. Av
propositionen framgår vidare att även
kommunförbunden konstaterat att studiepraktiken
borde betraktas som utbildning,
under vilken de studerandes
levnadskostnader skall bestridas av studiemedel.
Statsutskottet framhöll i sitt
utlåtande nr 187 över nämnda proposition
angelägenheten av att enhetliga
principer tillämpas för ersättning vid
praktiktjänstgöring inom skilda utbildningsområden.

Socialhögskolornas studentkårers organisation
har i en skrivelse föreslagit
en rad åtgärder beträffande studiepraktiken,
bl. a. att ersättning skall utgå till
de studerande vid socialhögskolorna
under hela praktiktiden. Ärendet har
remitterats till bl. a. centrala studiehjälpsnämnden
med begäran om utlåtande
i frågor av studiesocial karaktär.
I samband därmed har nämnden fått i
uppdrag att redovisa gällande regler
för studiefinansiering under studiepraktik
vid andra utbildningslinjer med
inbyggd praktikutbildning. Därjämte
skall nämnden — mot bakgrund av bl. a.
statsutskottets nyss refererade utlåtande
och med utgångspunkt i nämnda redovisning
— pröva de i ärendet framlagda
förslagen i ett vidare sammanhang.

Vidare anförde:

Herr JANSSON (vpk):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
för svaret på min interpellation. Utgångspunkten
för denna var att de socionomstuderande
efter år 1965 fått
vidkännas försämrade förhållanden under
sin praktikutbildning.

Jag vill konstatera att statsrådet
egentligen inte svarar på den första delen
av min fråga. Jag har frågat om man
överväger en omprövning av reglerna
för ekonomisk ersättning åt de studerande
under praktikutbildningen. Statsrådet
utlovar ingen omprövning utan
använder en mindre förpliktande formulering
— att »pröva de i ärendet
framlagda förslagen i ett vidare sammanhang»
— med hänvisning till vissa
utredningar som pågår.

Till den andra delen av min fråga,
om man överväger att lägga fram förslag
till åtgärder i den riktning som Socialhögskolornas
studentkårers organisation
uttalat sig för, tar statsrådet inte
ställning. Det är självfallet ingen formell
anmärkning mot svaret som jag
med det anförda vill göra. Jag vill bara
påpeka att ett ställningstagande i själva
verket undvikes. Jag kan hålla med om

80 Nr 48 Fredagen den 1 december 1967

Svar på interpellation ang. socionomstuderandes ekonomiska ersättning under
praktikutbildning

att löftet om prövning kan vara ett i
och för sig godtagbart motiv för att
undvika ett ställningstagande i detta
avseende. Jag vill emellertid säga ett
par ord i sakfrågan.

Yi vet ju vad de socionomstuderande
för närvarande får i ersättning och även
vilka anspråk de reser. Personligen tycker
jag att det inte längre är så mycket
att utreda. Vi vet att praktikanterna gör
nytta genom den utbildning de redan
har när de kommer ut i praktiktjänstgöring.
De har en grundkurs på minst
ett år och har ofta även längre utbildning.
Kommunerna får på detta sätt en
icke avlönad arbetskraft.

Genom att de socionomstuderande inte
får ersättning kan de visserligen ställa
större krav på handledning under
praktikutbildningen och känna sig
mindre förpliktade att utgöra arbetskraft,
men jag tycker inte att detta är
ett riktigt sätt att se på saken.

Det händer, såsom statsrådet vet, att
man till socialpraktik också tar ut sådana
som inte gått igenom socialhögskolan
utan som har fått sin utbildning
på olika områden av det praktiska livet.
Det är enligt min mening en riktig
princip, och de som kommer direkt
från det praktiska livet får ofta, i varje
fall i Stockholm, en lön på 500—700
kronor i månaden. Det skapar dock en
besvärlig situation.

En grupp praktikanter med gedigen
grundutbildning får inte ett öre i praktikersättning,
även om de erhåller studiebidrag
som utgår med högst 175 kronor
i månaden. Resten av deras studiemedel
är återbetalningspliktiga studielån,
av vilka en viss procent kan avskrivas
om sociala skäl talar för detta. Den
socionomstuderandes ekonomiska bas
utgörs alltså till helt övervägande del
av statligt studielån, pengar vilka den
studerande inte får till skänks utan för
vilka han sätter sig i skuld.

Den andra gruppen som kommer direkt
från det praktiska livet till social -

praktik får en lön, om även inte en hög
sådan.

Jag har tagit upp frågan för det första
därför att det här föreligger en uppenbar
orättvisa, för det andra därför
att kommunerna kommer att uppfattas
som dåliga arbetsgivare. Detta blir på
lång sikt ett minus ur rekryteringssynpunkt
därför att andra med framgång
kan konkurrera om socionomerna.

I nr 13 för i år av Socionomförbundets
tidskrift redovisas en rad argument
ur ett yttrande från samarbetsnämnden
för socialhögskolorna över en skrivelse
från Socialhögskolornas studentkårers
organisation rörande vissa förbättringar
i socionompraktiken m. m., som
överlämnats till ecklesiastikministern.
Jag skall inte uppta tiden med många
hänvisningar, men jag tillåter mig att
citera ett avsnitt där samarbetsnämnden,
efter att ha gått igenom de måhända
tyngst vägande argumenten, anför
ytterligare några argument. Det heter:
»Innan praktikersättningen slopades utgick
ersättning med varierande belopp.
En viss standardisering hade emellertid
uppnåtts, bl. a. inom den kommunala
socialvården. Under nuvarande förhållanden
är endast statliga institutioner
bundna av statsmakternas beslut. För
övriga huvudmän är det fråga om en
rekommendation. Det betyder att praktikinstitutioner
i princip kan betala arvode.
En del kommuner gör detta, trots
kommunförbundens ställningstagande.
Andra kringgår rekommendationen genom
att ge vissa naturaförmåner i form
av fri bostad, billig mat på ålderdomshem
osv. De privata företagen är inte
alls bundna. En del av dem, bl. a. PArådet,
betalar ett icke obetydligt arvode
för att slippa göra skillnad på socionompraktikanter
och övriga praktikanter
som man har samtidigt, t. ex. från
universitet och handelshögskola. Socialhögskolorna
står ibland i valet mellan
att avstå från en bra praktikplats
därför att man här betalar arvode eller

Fredagen den 1 december 1967 Nr 48

Svar på interpellation ang. socionomstuderandes ekonomiska ersättning under
praktikutbildning

att bryta lojaliteten med statsmakternas
principiella ställningstagande. Man kan
således säga att man idag, tvärtemot
statsmakternas och kommunförbundens
intentioner, är tillbaka i en situation
med viss oenhetlighet ifråga om praktikersättningarna.
Detta upplevs som en
orättvisa av de studerande och som förvirrande
av handledare och praktikinstitutioner.
Från utbildningssynpunkt
är situationen otillfredsställande.»

Jag kan helt ansluta mig till dessa
synpunkter — jag tycker att beskrivningen
är riktig. Socialhögskolorna intar
en särställning bland landets högskolor
därigenom att de inte tar in bara
studenter utan ofta även något äldre
människor med stor erfarenhet, som
omedelbart när de kommer ut i praktiken
är mycket bra arbetskraft. Dessa
personer är ofta familjeförsörjare.

Att jag tagit upp detta med den ekonomiska
ersättningen som ett delproplem
får inte uppfattas på det sättet att
jag är kritisk mot att socialhögskolornas
rekryteringsbas har så att säga två
plan. Det är härvidlag en växelverkan
för det första mellan teori och praktik i
utbildningen, för det andra mellan rekryteringen
av personer med övervägande
teoretisk och personer med övervägande
praktisk utbildning. Jag anser
att denna inriktning av rekryteringen
är alldeles riktig.

De svårigheter jag pekat på skulle
egentligen inte finnas om vi hade gått
in för studielön. Denna princip bör man
enligt min mening inte släppa ur sikte,
utan den är den rimligaste — även om
man på arbetsmarknaden kan tycka sig
finna argument för att det är mycket
svårt att tillämpa principen nu. Jag anser
att studielön är den enda riktiga
principen, och den blir inte sämre därför
att den är en socialistisk princip.

Jag vill beröra ytterligare en negativ
sida av den nuvarande ordningen. Den
innebär att många måste förlägga sin
praktikutbildning nära hemorten av

ekonomiska skäl — för att slippa dubbel
bosättning, långa resor, extra matkostnader
o. s. v. — även om det ur utbildningssynpunkt
hade varit bättre att
placera sig mycket långt från hemmet
under praktiktiden.

Jag vill i och för sig inte avkräva
statsrådet ytterligare besked utöver vad
som är givet i interpellationssvaret, men
jag önskar att vi skall få en generell
praktikersättning. Jag skulle faktiskt
också vilja ställa två frågor för att skapa
förutsättningar för ökad klarhet i
den fortsatta debatten.

För det första: Är statsrådet ense med
mig om att den nuvarande ordningen
är otillfredsställande och orättvis?

För det andra: När nu löftet om prövning
givits, får jag uppfatta det så att
prövningen kan göras relativt snabbt?

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Jag vill först erinra om
att när socionomutbildningen lades om
för några år sedan var ett huvudskäl till
omläggningen att den tidigare ordningen
med förpraktik •— som alltså ägde
rum innan studierna påbörjades — ansågs
mindre lyckad. Då var nämligen
själva praktiken inte i tillräcklig utsträckning
inriktad på att förbereda
eleverna för deras kommande studier.
Reformen -— om vilken vi alla var ense
— innebar ett slopande av förpraktiken
och i stället lades ett praktikår in under
studietiden som en del av studierna.
Reformen innebar alltså att praktiken
inte är arbete utan studier.

Detta är en principiell nyhet. Därför
har vi hållit så hårt på att praktiken —
som alltså ingår i studierna •— skall
falla under de bestämmelser som gäller
på det studiesociala området. Nu säger
herr Jansson — och många före honom
har sagt detsamma — att detta system
inte fallit ut riktigt som man hade hoppats.
Det är självklart att även jag har
den uppfattningen — vilket framgår av

82 Nr 48 Fredagen den 1 december 1967

Svar på interpellation ang. socionomstuderandes ekonomiska ersättning under
praktikutbildning

svaret — att nuvarande ordning inte är
helt tillfredsställande.

Vi får fundera litet på dessa frågor,
men en dylik prövning kan •—• som jag
säger i svaret — inte begränsas just till
denna grupps problem. Det finns mängder
av utbildningar av postgymnasial
karaktär som har praktik inlagd i utbildningen,
och vi kan inte göra någon
skillnad mellan socionomer och andra
grupper. Detta problem är stort och
måste ses i större sammanhang. Jag kan
i dag inte ge någon upplysning om hur
snabbt centrala studiehjälpsnäninden
kan arbeta på den punkten.

Herr JANSSON (vpk):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
de kompletterande synpunkterna. Jag
är helt överens med statsrådet om att
den här avsedda praktiken i första hand
skall betraktas som studier och inte som
arbete, men eftersom den kan sägas vara
både-och borde vi inte ha eu sådan differens
i fråga om ersättningen som vi
nu har. Ingen av oss blundar ju för denna
grupps svårigheter.

När statsrådet säger att vi får fundera
på detta och att frågan inte kan begränsas
till socionomerna, vill jag anföra att
jag i det fallet inte har några anspråk
på begränsning. Men jag har ett anspråk,
nämligen att var en förändring
än vidtas måste den vara till det bättre
för dem den gäller.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Föredrogs den av herr Svensson i
Kungälv (s) vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för handelsdepartementet angående
tullpreferenser för u-länderna.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 12

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
nr 177, i anledning av motion om
statsbidrag för anordnande av skyddsrum
m. m.,

nr 178, i anledning av riksdagens år
1967 församlade revisorers särskilda
berättelse om fortifikationsförvaltningens
anlitande av visst konsultföretag,
nr 179, i anledning av motioner om
ökad samhällsekonomisk forskning,
nr 180, i anledning av motioner om
utökad cancerforskning,

nr 181, i anledning av motion angående
utbildning i Sverige av personal för
behandling av skelögda barn,

nr 182, i anledning av motioner om
inrättande av professurer i personaladministration
vid de tekniska högskolorna,

nr 183, i anledning av motioner om
inrättande av ytterligare en juridisk fakultet,

nr 184, i anledning av motioner om
ytterligare utbildning av tandläkare,
nr 185, i anledning av motioner om
förlängning av förordnande som docent,
nr 186, i anledning av motioner om
en beredskapsplan för samordning av
transportresurserna i Norrland,

nr 187, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt omorganisation
av televerket, in. in.,

nr 188, i anledning av riksdagens år
1967 församlade revisorers särskilda
berättelse om televerkets bostäder i Nynäshamn,
och

nr 189, i anledning av riksdagens år
1967 församlade revisorers särskilda berättelse
om redovisningen av förskott
till vissa plankostnader;

bankoutskottets utlåtande nr 58, i anledning
av motion angående tillhandahållande
av riksdagstryck m. m. till
bibliotek;

första lagutskottet utlåtanden:
nr 60 i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om

Fredagen den

ändring i föräldrabalken m. m. jämte
motioner i ämnet,

nr 62, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o), 4:o),
14:o) och 17:o) lagen den 26 maj 1909
(nr 38 s. 3) om Kungl. Maj :ts regeringsrätt,

nr 63, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av atomansvarighetslagen
den 3 juni 1960 (nr 246); och
nr 64, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
ändring i lagen den 9 juni 1967 (nr 537)
angående ändring i lagen den 14 september
1944 (nr 705) om aktiebolag;
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 24 § 1 mom. och
39 § civilförsvarslagen den 22 april
1960 (nr 74), och

nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med
anledning av sammanslagning av medicinalstyrelsen,
medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd
och socialstyrelsen; tredje

lagutskottets utlåtande nr 57,
i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående
begränsad giltighetstid för lagen den
18 juni 1925 (nr 334) om rätt i vissa
fall för nyttjanderättshavare att inlösa
under nyttjanderätt upplåtet område
samt ändrad lydelse av 1 och 1 a §§
samma lag, dels motioner i ämnet, dels
ock motioner om tillämpning av ensittarlagen
på kronans mark; samt
allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

57, i anledning av motioner om
utredning angående samhällets kulturpolitiska
uppgifter, och

nr 58, i anledning av motion om en
allsidig kulturutredning.

§ 13

Anmäldes och godkändes statsutskot -

december 1967 Nr 48 83

tets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 351, i anledning av riksdagens år
1966 församlade revisorers berättelse
över verkställd granskning av statsverket,
i vad berättelsen hänvisats till
statsutskottet;

nr 352, i anledning av riksdagens år

1966 församlade revisorers berättelse,
i vad avser organisationsföredragandenas
verksamhet samt arbetstidskontroll
och effektivitetsmätning inom statsförvaltningen,
jämte motioner;

nr 353, i anledning av riksdagens år

1967 församlade revisorers särskilda berättelse
om statlig representation;

nr 354, i anledning av Kungl. Maj :ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska
delegation, i vad skrivelsen hänvisats
till statsutskottet, jämte motioner;

nr 355, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lönegradsplaceringen
av vissa tjänster m. m.;

nr 356, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj :t att i vissa fall avstå
allmänna arvsfondens rätt till arv;

nr 357, i anledning av motion angående
Dansmuseets lokal- och personalförhållanden
;

nr 358, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående stiftelse för utgivning
av en informationstidskrift för
invandrare;

nr 359, i anledning av motioner om
en plan för den kriminologiska forskningens
utbyggnad; och

nr 360, i anledning av motioner om
sociologisk forskning rörande sambandet
mellan inställning till etiska och
religiösa normer samt ungdomskriminalitet.

§ 14

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 13.01.

In fidem

Sune K. Johansson