30 januari—2 februari (Riksdagens protokoll 1968:5)

RIKSDAGENS

•Tf-''

''JTi

PROTOKOLL

Nr 5

ANDRA KAMMAREN

1968

30 januari—2 februari

Debatter m. m.

Tisdagen den 30 januari

Meddelande om enkla frågor av:

herr Fridolfsson i Stockholm (h) ang. möjligheterna att ta hand om

personer som har eller haft för avsikt att beröva sig livet.......

fru Marklund (vpk) ang. förutsättningarna för en utvidgad malmbrytning
i norra Sverige....................................

Sid.

Torsdagen den 1 februari

Meddelande om eventuella extra* sammanträden fredagen den 2 februari
...................................................... 5

Svar på frågor av:

herr Björkman (h) ang. åtgärder för att sprida kännedom om möjligheten
för utlandssvenskar att deltaga i andrakammarval..... 5

herr Sundkvist (ep) ang. avskrivningsreglerna beträffande investeringar
för vatten- och luftvård.............................. 8

herr Westberg (fp) ang. placeringen av beställningar för försvarets
räkning på utländska fabriker, herr Persson i Heden (ep) ang.
tillverkning inom landet av försvarets materiel, herr Jansson
(vpk) ang. materielbeställningar för försvaret och fru Thunvall
(s) ang. friställning av arbetskraft efter försvarsbeställningar
utomlands................................................

herr Nyberg (fp) ang. underlättande av röstavlämning........... 15

fru Renström-Ingenäs (s) ang. hänsynstagandet till rörelsehindrade

vid utformningen av byggnader............................. 16

fru Renström-Ingenäs (s) ang. vidareutbildning av icke kompetenta

vikarier på låg- och mellanstadiet........................... 18

1 —Andra kammarens protokoll 1968. Nr 5

Nr 5

Innehåll

Sid.

Svar på interpellation av tru Nettelbrandt (fp) ang. nybebyggelsen

vid Frescati för Stockholms universitet........................ 20

Meddelande om enkla frågor av:

herr Carlshamre (h) ang. åtgärder för att begränsa utsläppet av

kvicksilverhaltigt avloppsvatten i Östersjön.................. 28

herr Jansson (vpk) ang. kvicksilverhalten i fisk................. 28

herr Ståhl (fp) ang. åtgärder mot brottslig verksamhet av personer

som intagits för frihetsstraff............ 28

herr Nordstrandh (h) äng. fasta studiegångar vid de filosofiska
fakulteterna............. 28

Fredagen den 2 februari

Ändrad lydelse av 2 § 1 morri. fötordningen om skatt på sprit och vin,

m. m...................................................... 29

Interpellationer av:

herr Jansson (vpk) ang. amerikanska bombplans flygningar över

nordiskt område, m. m.................... 54

herr Wedén (fp) ang. beskattningen av folkpensionärernas sidoin komster.

..................... 55

herr Börjesson i Falköping (ep) ang. åtgärder för att öka sverigeinformationen
i Japan..................................... 57

herr Fredriksson (s) ang. åtgärder mot silikos................... 57

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 2 februari

Bevillningsutskottets betänkande nr 1, ang. ändrad lydelse av 2 § 1

mom. förordningen om skatt på sprit och vin, m. in............ 29

Tisdagen den 30 januari 1968

Nr 5

Tisdagen den 30 januari

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 19 och
den 20 innevarande januari.

§ 2

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till konstitutionsutskottet motionerna
nr 560—562;

till statsutskottet motionerna nr 563—
593;

till bevillningsutskottet motionerna
594 och 596—603;

till bankoutskottet motionen nr 604;

till lagutskott motionerna nr 605—
607;

till statsutskottet motionen nr 608;

till lagutskott motionerna nr 609—
618;

till jordbruksutskottet motionerna nr
619—624;

till allmänna beredningsutskottet motionerna
nr 625—629;

till statsutskottet motionen nr 630;

till allmänna beredningsutskottet motionen
nr 631;

till utrikesutskottet motionerna nr
632—635;

till konstitutionsutskottet motionerna
nr 636—649;

till statsutskottet motionerna nr 650—
653;

till utrikesutskottet motionen nr 654;

till statsutskottet motionerna nr 655—
702;

till allmänna beredningsutskottet motionen
nr 703;

till statsutskottet motionerna nr 704—
789;

till bevillningsutskottet motionerna
nr 790—815, 817—822 och 825—828;

till bankoutskottet motionerna nr
829—851;

till lagutskott motionerna nr 852-r-r
857;

till allmänna beredningsutskottet motionen
nr 858; i . .

till lagutskott motionen hr 859;
till konstitutionsutskottet motionen
nr 860; samt

till lagutskott motionerna nr 861—•
885.

Vid föredragning av den å bordet
vilande motionen nr 886, om förbud
mot reklam för tobaksvaror m. in., hänvisades
motionen, såvitt avsåg reklam
för alkoholhaltiga drycker, till bevillningsutskottet
och i övrigt till lagutskott.

Vidare föredrogs var för sig följande
å bordet vilande motioner; och hänvisades
därvid

till lagutskott motionerna nr 887—
898;

till jordbruksutskottet motionerna nr
899—921;

till allmänna beredningsutskottet motionerna
nr 922—925;
till statsutskottet motionen nr 926;
till allmänna beredningsutskottet motionerna
nr 927—945;

till lagutskott motionen nr 946; och
till allmänna beredningsutskottet motionerna
nr 947—949.

Nr 5

Tisdagen den 30 januari 1968

§ 3

Föredrogs den av herr Andersson i
Storfors (s) vid kammarens sammanträde
fredagen den 26 januari kl. 11.00
gjorda, men då bordlagda anhållan att
få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående lagstiftning
om renhållning vid väg.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4

Anmäldes följande motioner:
nr 950, av herr Turesson, i anledning
av styrelsens för riksdagens förvaltningskontor
skrivelse angående projektering
av provisoriska lokaler för riksdagen
i kv. Garnisonen,

nr 951, av herr Tobé in. fl., i anledning
av styrelsens för riksdagens förvaltningskontor
skrivelse angående
lönegradsplaceringen av tjänsten som
chef för förvaltningskontoret, och

nr 952, av herr Wennerfors, likaledes
i anledning av sistnämnda skrivelse.

Dessa motioner bordlädes.

§ 5

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till Riksdagens andra kammare
På grund av göromål utrikes under
tiden 2/2—15/2 får jag anhålla om

ledighet från riksdagsarbetet under
motsvarande tid.

Stockholm den 30 januari 1968

James I. A. Dickson

Till Riksdagens andra kammare

Med anledning av utrikes resa anhåller
undertecknad om ledighet från riksdagsgöromålen
fr. o. in. den 4/2 t. o. in.
den 9/2.

Stockholm den 30 januari 1968

Sigurd Lindholm

Kammaren biföll dessa ansökningar.

§ 6

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Fridolfsson i Stockholm (h), till
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående möjligheterna
att ta hand om personer som har eller
haft för avsikt att beröva sig livet, och

fru Marklund (vpk), till herr statsrådet
Wickman angående förutsättningarna
för en utvidgad malmbrytning i
norra Sverige.

§ 7

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.04.

In fidem

Sune K. Johansson

Torsdagen den 1 februari 1968

Nr 5

Torsdagen den 1 februari

Kl. 15.30

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Meddelande om eventuella extra sammanträden
fredagen den 2 februari

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Vid dagens sammanträde bordlägges
bevillningsutskottets betänkande nr 1
angående alkohol- och tobaksbeskattningen.
Med hänsyn till ärendets brådskande
natur hemställer utskottet att betänkandet
avgöres efter endast en bordläggning.
Beslut avses alltså, såsom tidigare
meddelats, skola fattas vid det
sammanträde som tar sin början kl.
11.00 i morgon, fredagen den 2 februari.

Om kamrarna fattar olika beslut i någon
av de frågor som behandlas i nämnda
betänkande, kommer plena att ajourneras
för att bereda bevillningsutskottet
tillfälle att sammanträda och avgiva
memorial i anledning av de skiljaktiga
besluten. Memorialet bordlägges då kamrarna
återupptar sina förhandlingar efter
ajourneringen. Därefter kommer ytterligare
ett eller två plena att anordnas
under fredagen, det första för ställningstagande
till utskottets i memorialet
framlagda förslag till sammanjämkning
eller till voteringsproposition i gemensam
votering och det andra för företagande
av eventuell gemensam votering.
Kallelse anslås nu till dessa två
plena. Det första utsättes till två timmar
efter det båda kamrarna fattat beslut
beträffande bevillningsutskottets
betänkande nr 1 och det andra till tio
minuter efter det närmast föregående
sammanträdets början.

§ 2

Svar på fråga ang. åtgärder för att
sprida kännedom om möjligheten för
utlandssvenskar att deltaga i andräkammarval Ordet

lämnades på begäran till

Hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena NILSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Björkman har frågat
mig om några åtgärder vidtagits
»för att genom de svenska utlandsmyndigheterna
sprida kännedom om den
möjlighet som ett begränsat antal utlandssvenskar
genom 1967 års riksdagsbeslut
erhållit att deltaga i årets andrakammarval».

Som svar vill jag meddela att utrikesdepartementet
den 15 december 1967
sände ut en instruktionsskrivelse till
ambassaderna om utlandssvenskarnas
röstning vid andrakammarvalet 1968.
Enligt skrivelsen skall kungörelse om
hur utlandssvensken skall gå till väga
utfärdas. Kungörelsen skall anslås på
ambassadens anslagstavla. Den bör också
på annat lämpligt sätt spridas till
utlandssvenskarna t. ex. genom att anslås
i svenska klubbar. I särskilda fall
kan annonsering ske i pressen.

Vidare anförde:

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Jag tackar utrikesministern
för svaret.

Att vi inom oppositionen inte är nöjda
med den femårsgiljotin som régeringsförslaget
och riksdagsbeslutet sent
i höstas innebar är statsrådet väl bekant;
likaså att ett stort antal utlands -

Nr 5

Torsdagen den 1 februari 1968

Svar på fråga ang. åtgärder för att sprida kännedom om möjligheten för utlands

svenskar att deltaga i andrakammarval

svenskar är, milt uttryckt, besvikna över
att de trots löften från regeringssidan
har blivit uteslutna från rätten att rösta.
Den sidan av frågan skall jag dock
inte utveckla närmare i dag. Det gjorde
jag i remissdebatten för 14 dagar
sedan, och det blir tillfälle att återkomma
till detta senare under riksdagssessionen
i anslutning till en rad motioner
som riktar sig mot den snäva femårsgränsen.

Min fråga gällde endast — vilket
också framgick av utrikesministerns
svar — vad som gjorts för att det ringa
antal utlandssvenskar som nu får möjlighet
att delta i årets andrakammarval
skall få vetskap om detta. Utrikesministern
säger att en instruktionsskrivelse
har sänts från utrikesdepartementet
till ambassaderna angående utfärdande
.av kungörelse om hur utlandssvensken
skall gå till väga. Såvitt jag förstår gäller
det emellertid endast det rent tekniska
förfarandet, alltså att ansökan om att
bli upptagen i den särskilda röstlängden
för utlandssvenskar skall göras före
den 30 april i år hos centrala folkbokf;örings-
och uppbördsnämnden samt
villkoren i övrigt för att få komma med
L rostlängden. Genom att en sådan kungörelse
sättes upp på ambassadernas
anslagstavlor torde man emellertid inte
kunna nå särskilt många. Så livlig är
knappast besökandefrekvensen på ambassaderna.

De som kommer att se kungörelsen
tillhör till största delen eu av de speciella
grupper som redan tidigare kunde
rösta, nämligen de som har anställning
utomlands i rikets tjänst, deras
familjer och deras svenska tjänstefolk.
Genom att, som utrikesministern säger,
kungörelsen anslås även på exempelvis
svenska klubbar når man naturligtvis
fler liksom genom att annonsera i tidningar
som läses av utlandssvenskar.

lag vet inte om jag skall tolka utrikesministerns
svar så, att vad som kan
göras från utrikesdepartementets sida

är gjort och att det nu helt ankommer
på ambassaderna att sprida upplysning
om de nya bestämmelserna. Vi har ju
en rad generalkonsulat — 27 stycken

— vi har en rad konsulat — 104 stycken
— och vi har en rad vicekonsulat

— 47 stycken — i utlandet. Vi har också
svenska kyrkor utomlands. Vidare
har Svenska turisttrafikförbundet kontor
i Danmark, Finland, Norge, Västtyskland,
Frankrike, Nederländerna,
Storbritannien och USA. Även om dessa
sistnämnda kontors verksamhet närmast
gäller utländska turister och endast
i viss utsträckning svenska turister
kunde det ju tänkas att det vore möjligt
att nå en del utlandssvenskar även
på denna väg. Vi har vidare resebyråer
och en lång rad SAS-kontor på
olika håll i världen som har kontakt
med utlandssvenskar.

•lag tar för givet att utrikesministern
delar min uppfattning att när vi på
sätt som skett utvidgat rösträtten till
vissa utlandssvenskar, är det också angeläget
att vi använder alla tänkbara
informationskanaler för att nå dem. Jag
vill sluta med att ställa den kompletterande
frågan, om utrikesministern anser
att vad som skall göras redan är
gjort eller om utrikesministern möjligen
vill följa upp den i svaret omnämnda
skrivelsen med ytterligare instruktioner.

Hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena NILSSON:

Herr talman! Självfallet skall kungörelsen
anslås inte bara på våra beskickningar
utan även på generalkonsulat
och konsulat. Den skrivelse som gick
ut var också ställd till såväl beskickningar
som konsulat. I övrigt har jag
ju i svaret uttalat att kännedom om
kungörelsen kan spridas exempelvis genom
annonsering och genom att den
anslås på svenska klubbar. Naturligtvis
är det även tänkbart att resebyråer

Torsdagen den 1 februari 1968 Nr 5 /

Svar på fråga ang. åtgärder för att sprida kännedom om möjligheten för utlands -

svenskar att deltaga i andrakammarval

o. d. kan sprida upplysning om den utvidgade
rösträtten.

Jag är emellertid något konfunderad
över herr Björkmans resonemang rörande
de åtgärder som redan vidtagits.
Genom att ambassader, konsulat o. s. v.
anmodats sprida upplysning om kungörelsen
bör man enligt mitt förmenande
rätt väl kunna nå fram till utlandssvenskarna.
Herr Björkman och de andra
som fört utlandssvenskarnas talan
har ju alltid betonat, att en av anledningarna
till att utlandssvenskarna bör
ha rösträtt är att de noga följer allt
som händer här hemma i Sverige. Deras
talesmän har förklarat att utlandssvenskarna
läser de svenska tidningarna och
mycket väl vet vad som tilldrar sig i
svenskt samhällsliv. Hur kan då herr
Björkman och de övriga som företräder
utlandssvenskarnas intressen tro att
dessa skulle sväva i okunnighet om
denna fråga, som så påtagligt gäller just
deras egna intressen? Jag tror att herr
Björkman underskattar utlandssvenskarna
och att den argumentation han
för knappast står i överensstämmelse
med deras intressen.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Utrikesministern beskyller
mig för bristande logik. Jag
kan inte riktigt förstå varpå han grundar
sitt påstående. Som jag sade redan
i remissdebatten för fjorton dar
sedan förhåller det sig så att utlandssvenskarna
vid det här laget nästan
hade givit upp hoppet. Och de som ligger
utanför femårsgränsen har fortfarande
inte rösträtt. Det är dessa vi talat
om hela tiden. Vi har sagt att det
finns en mängd tidningskorrespondenter,
radiokorrespondenter och representanter
för svenska företag i utlandet
som har mycket god kännedom om
svenska förhållanden men som fortfarande
är utestängda från rösträtt. Så
förhåller det sig, men det kan ju inte

vara något skäl till att man inte skall
lämna all den upplysning som går att
lämna till andra.

Naturligtvis gäller det inte bara de
nämnda; det finns många andra som
inte nås av denna information men
som har rösträtt. <• .

Att jag tog upp denna fråga beror
delvis, herr utrikesminister, också på
att jag vet att det på sina håll finns
register. På den punkten vill jag åberopa
vad justitieministern yttrade i
höstas, nämligen att de svenska utlandsmyndigheterna
hade uppmanats »att
föra förteckningar över svenska medborgare
inom ifrågavarande myndigheters
verksamhetsområde. Detta tjänar
det legitima syftet att möjliggöra för
utlandsmyndigheterna att i krissituationer
---— snabbt komma i kontakt

med landsmännen och deras anhöriga.
En dylik registrering kan ju också ha
sin betydelse för lösningen av frågan
om utlandssvenskarnas möjlighet att
deltaga i svenska politiska val».

Herr utrikesminister, nu undrar jag:
När man alltså har detta register, skulle
det inte kunna användas också för
att nå utlandssvenskarna? Det är ju
det syftet registret bl. a. skulle tjäna.

Jag är naturligtvis, herr talman, utrikesministern
tacksam för att instruktionsskrivelsen
inte gällde bara ambassaderna
utan också de många generalkonsulaten
och konsulaten. Det framgick
emellertid inte av svaret, och det
var bl. a. det jag gärna ville veta.

Hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena NILSSON:

Herr talman! Jag trodde att herr
Björkman, som har intresserat sig för
denna fråga, kände till det pressmeddelande
som har gått ut. Det stod t. o. in.
i ingressen att den var riktad till beskickningar
och konsulat. Jag utgick
alltså från att han visste om detta.

Jag vill understryka för herr Björk -

Nr 5

Torsdagen den 1 februari 1968

Svar på fråga ang. avskrivningsreglerna beträffande investeringar för vatten- och
luftvård — Svar på frågor ang. tillverkning inom landet av försvarets materiel

man att jag inte har beskyllt honom för
bristande logik — det var herr Björkman
själv som drog denna slutsats av
någon underlig anledning — men jag
skall inte förneka att det finns en brist
i logiken i det sätt på vilket herr Björkman
tagit upp denna fråga.

Det viktiga är emellertid att vi kommer
att använda alla de möjligheter som
finns för att sprida kännedom och upplysning
om vilka utlandssvenskar som
blir röstberättigade vid nästa riksdagsval.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Jag kunde knappast,
herr utrikesminister, känna till att en
skrivelse gått från utrikesdepartementet
till ambassaderna, eftersom jag fick
del av utrikesministerns svar alldeles
innan det avgavs här i kammaren. När
jag lämnade den svenska FN-delegationen
i New York i december hade inte
kungörelsen kommit dit och inte heller
hade något anslag satts upp.

Jag är emellertid tacksam — det vill
jag gärna framhålla för utrikesministern
•— för att skrivelsen sändes ut så
snabbt efter det att beslutet fattades i
riksdagen den 7 december.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. avskrivningsreglerna
beträffande investeringar för vatten-
och luftvård

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Sundkvist har frågat
mig om företagsskatteutredningen
fått i uppdrag att överväga frågan om
gynnsammare avskrivningsregler beträffande
investeringar för vatten- och
luftvård.

Jag får svara att 1967 års riksdagsskrivelse
i ämnet har överlämnats till
utredningen i enlighet med riksdagens
begäran.

Vidare anförde

Herr SUNDKVIST (ep):

Herr talman! Jag tackar finansministern
för svaret på min fråga.

När riksdagen behandlade detta ärende
förra året i anledning av ett flertal
motioner skrev utskottet att det borde
bli föremål för en skyndsam prövning.
Jag skulle gärna ha velat göra min fråga
litet fylligare, men av kända skäl hade
jag inte möjlighet till det, om jag ville
framställa en enkel fråga. Jag skulle
också gärna ha velat höra om företagsskatteutredningen
har förtursbehandlat
detta avsnitt och om finansdepartementet
har återfått frågan för förnyat övervägande.

Den miljöförstöring som pågår i fråga
om både vatten och luft inom vårt
land är ett högaktuellt och mycket brännande
problem. Vi vet att det vidtas åtgärder
redan nu, men vi är väl också
fullt på det klara med att det mycket
snabbt måste göras kraftiga ingripanden
för att råda bot på de förhållanden
som vi har.

Detta gör att frågan ur skatteteknisk
synpunkt kommer att bli högaktuell för
företagarna. Som utskottet anförde förra
året är det verkligen av behovet påkallat
att man får en skyndsam prövning
för att så snabbt som möjligt kunna
skapa förnuftiga skatteregler i detta
avseende.

Jag tackar än en gång för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på frågor ang. tillverkning inom
landet av försvarets materiel

Ordet lämnades på begäran till

Torsdagen den 1 februari 1968

Nr 5

Svar på frågor ang. tillverkning inom landet av försvarets materiel

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Westberg har frågat
mig, om jag finner det vara tillfredsställande
att i nuvarande sysselsättningsläge
stora beställningar för försvarets
räkning läggs på utländska fabriker.

Herr Persson i Heden har frågat mig,
om jag vill medverka till att försvarets
materielbeställningar sker hos företag
med tillverkning inom landet.

Herr Jansson har frågat mig, i vilken
grad materielbeställningar till krigsmakten
sker i samråd med arbetsmarknadsmyndigheterna
och med hänsyn tagen
till sysselsättningspolitiska förhållanden
i Sverige.

Fru Thunvall har bett mig att redogöra
för de omständigheter som har
föranlett friställning av arbetskraft efter
försvarsbeställningar utomlands.

Frågorna torde ha samband främst
med sysselsättningen inom textilindusttrin.
Jag besvarar dem i ett sammanhang.

Statliga myndigheter skall vid upphandling
följa bestämmelserna i upphandlingskungörelsen.
Detta innebär
bl. a. att de vid prövning av anbud skall
ta hänsyn endast till affärsmässigt betingade
förhållanden.

Försvarets intendenturverk, som upphandlar
textilprodukter till försvaret,
har ett nära samarbete med arbetsmarknadsstyrelsen.
Fråga om att gå ifrån
en rent affärsmässig bedömning i ett
upphandlingsärende måste underställas
Kungl. Maj:t. Någon framställning av
detta slag har hittills inte gjorts. Vid avgörandet
av en sådan fråga måste Kungl.
Maj:t ta hänsyn även till handelspolitiska
faktorer.

Förutom samråd vid ordinarie upphandling
förekommer att arbetsmarknadsstyrelsen
tar initiativ till särskild
upphandling för att hålla uppe sysselsättningen
eller ge arbetsförmedlingsorganen
behövligt rådrum.

För fru Thunvall vill jag nämna att
den aktuella beställningen av sömnad
av uniformer för 817 000 kronor endast
i ringa grad kan ha påverkat beslut
om friställning av arbetskraft i
Sverige.

Vidare anförde:

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka försvarsministern
för svaret på min fråga.

Svaret är inte entydigt och det kanske
inte heller kan vara det. Statsrådet
hänvisar till att statliga myndigheter
vid upphandlingen skall följa bestämmelserna
i upphandlingskungörelsen
men säger också att fråga om att gå
ifrån en rent affärsmässig bedömning
i ett upphandlingsärende måste underställas
Kungl. Maj:t. — Alltså är det
möjligt att gå ifrån upphandlingskungörelsen.

Det är angeläget att samarbetet mellan
olika sektorer av statsförvaltningen
blir bättre än vad det tycks vara, även
om försvarsministern säger att det är
ett samarbete. Arbetsmarknadsstyrelsen
satsar mycket arbete och pengar på att
möjliggöra lokalisering av företag till
ljusdalsregionen och samtidigt vidtar
försvarets upphandlande myndigheter
åtgärder som försvårar för den berörda
industrin att leva vidare. Man får
därför ett intryck av att den ena handen
inte vet vad den andra gör. När
arbetsmarknadsverket betalar ut över
600 000 kronor för att utbilda personal
till fabriken i Ljusdal, borde försvaret
medverka till att denna personal får
sysselsättning i den mån det är möjligt
— och i detta fall tycks det ha varit
möjligt. I stället läggs beställningar
på utländska fabriker, exempelvis som
nu till fabriker i Portugal, som redan av
det skälet att det för kolonialkrig i Afrika
inte borde bli föremål för det stöd
som en sådan beställning innebär.

Jag vill referera en talesman för de
anställda i Ljusdal, som är berörda av
detta. För dessa ter det sig groteskt att

Nr 5

Torsdagen den 1 februari 1968

Svar på frågor ang. tillverkning inom

svenska medborgare skall bli arbetslösa
medan militärens kläder beställs i utlandet.
I det sysselsättningsläge som vi
nu har borde det vara självklart att
order av detta slag förlägges hos inhemska
företag, även om kostnaden
skulle bli något högre. Det är ju ändå
väsentligt fördelaktigare att skapa sysselsättning
på denna väg än att genom
arbetsmarknadsorganen ta hand om friställd
personal, varvid dryga kostnader
uppkommer för omskolning, omflyttningar,
beredskapsarbeten etc.

Detta är också till fördel för den
enskilde som vill bo kvar på orten och
inte minst för den berörda bygden. På
detta område behövs onekligen ett bättre
samarbete mellan olika statliga organ
till båtnad för de anställda och för bygden.

Till sist vill jag framföra en förhoppning
att det skall bli möjligt för de
statliga myndigheterna att, i det läge
som uppkommit i Ljusdal, kompensera
bortfallet av GEFA genom att till Ljusdal
förlägga någon ersättningsindustri.
I detta sammanhang kunde t. ex. försvarets
fabriksverk vara aktuellt. Jag
vill fråga om försvarsministern vill
medverka till att så sker.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Sysselsättningproblemet
är onekligen en mycket stor fråga. Vi
har för närvarande bortåt 110 000 arbetslösa,
direkt eller indirekt, i vårt
land, och för de människor som har sin
sysselsättning inom textil- och konfektionsindustrin
är läget synnerligen prekärt.
Detta gäller inte minst i de bygder
där textil- och konfektionsindustri!!
är särskilt markerad, såsom i mitt hemlän
i boråsområdet och sjuhäradsbygden,
där cirka 45 procent av de industrianställda
är sysselsatta inom just
denna bransch.

Man blir förvånad ocli bekymrad när
man får höra att statliga myndigheter
medverkar till denna sysselsättningskris
genom att göra beställningar av

landet av försvarets materiel

produkter — som tillverkas i dessa
bygder liksom i andra delar av landet
— i sådana länder vilka särskilt
oroat oss genom dumpingförsäljning
och där arbetarna betalas med slavlöner.
Härmed bidrar plan till att försvåra
förhållandena för vår inhemska
industri.

Jag är klart medveten om att försvarets
intendenturverk måste göra en rent
affärsmässig bedömning när man placerar
sina beställningar. Men, herr statsråd,
har man i praktiken gjort detta?
Blir inte förhållandet det motsatta? Den
skillnad i prisläge som föreligger mellan
den inhemska och den utländska
industrin är inte större än att vinsten
uppätes av de kostnader som vi får
inom landet vid en beställning hos denna
utländska industri. Undandragande
av skatteobjekt och genom de kostnader
man får för kontroll av tillverkningen
— man kanske måste resa ned till den
utländska fabriken o. s. v. — för att inte
tala om de utgifter man får för den
friställda arbetskraften i Sverige genom
omskolning, arbetslöshetsbidrag
o. s. v. måste givetvis medtagas i kalkylerna.

Jag är medveten om att Kungl. Maj:t
måste följa upphandlingskungörelsen,
men i och med att Kungl. Maj :t genom
den aktuella bestämmelsen ändå måste
ta ställning, tycker jag inte att läget är
så komplicerat. Kungl. Maj :t har att
själv genom försvarsministern besluta.
Detta är anledningen till att jag ställt
min fråga om försvarsministern vill
medverka till att i nuvarande sysselsättningskris
placera beställningarna för
försvaret inom landet. Jag tror ändå att
detta inte skulle vara svårt att genomföra.

Detta bekräftas också av bestämmelserna
i den statliga upphandlingskungörelsen.
I dess 15 § uttalas nämligen följande:
»Av de anbud som kommer i fråga,
skall det anbud antagas, vilket med
beaktande av samtliga omständigheter,
är att anse såsom för staten förmånli -

Torsdagen den 1 februari 1968

Nr 5

Svar pa frågor ang. tillverkning inom landet av försvarets materiel

gast.» Då anser jag, att även om det blir
någon krona dyrare är det ändå förmånligare
att placera beställningar lios
företag här i landet.

Herr JANSSON (vpk):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
för svaret på min fråga. Den gällde
samrådet med arbetsmarknadsmyndigheterna,
och den är nu besvarad med

ja.

Vid en rent principiell bedömning är
jag självfallet tillfredsställd med att det
finns ett sådant samråd. Det bör också
vara självklart. I det konkreta fallet beklagar
jag dock att arbetsmarknadsmyndigheterna
måste dela ansvaret med
.statens intendenturverk när det gäller
utläggning av beställningar i utlandet,
hos industriföretag av samma slag som
vi här i landet har stora sysselsättningssvårigheter
vid.

Jag vill ställa den frågan huruvida
försvaret verkligen enbart kan ta hänsyn
till affärsmässigt betingade förhållanden,
när vi vet att sådana hänsyn
inte är nationalekonomiskt rimliga. Det
rimliga måste ju ändå vara att se till
helheten och att vi inte —• som herr
Persson i Heden var inne på — samtidigt
som vi köper litet billigare i Portugal
betalar arbetslöshetsunderstöd,
flyttningsbidrag, omskolningsbidrag och
andra sociala bidrag till arbetslösa textilarbetare.
Jag anser att försvarsministern
bör bidra till att upphandlingskungörelsen
omarbetas och gives ett
rimligare innehåll. Jag har också en idé,
som jag vill att statsrådet för vidare till
försvarets intendenturverk, och det är
att när man gör beställningar skall man
från försvarets sida tänka litet mera på
fosterlandet i dess helhet.

Fru THUNVALL (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
försvarsministern för det svar han lämnat
på min fråga. Jag har ställt den
utifrån litet andra utgångspunkter än
de föregående ärade talarna, men gi -

vetvis var det i första hand beskedet
om nedläggningen av GEFA:s fabriker
i Ljusdal och Nykroppa — vilken skulle
bero på försvarsbeställningar vid
GEFA:s fabriker i Portugal i stället för
på de berörda platserna — som föranledde
frågan. Men jag önskade också en
redogörelse därför att andra företag har
angivit statliga beställningar utomlands
eller försvarsbeslut i övrigt som skäl
för nedläggelse.

När man fick de första meddelandena
om nedläggningen av fabriken i Ljusdal
och de anställdas reaktion fick
man den uppfattningen att detta inte
skulle ha skett om ordern inte hade
gått till Portugal. Nu är jag inte längre
så säker på att det förhöll sig på det
sättet. Skulle GEFA-företagen i Ljusdal
och Nykroppa ha erhållit denna order
om det gällt konkurrens enbart
mellan svenska företag, och skulle den
ordern ha förhindrat en nedläggelse?
Fanns det konkurrerande svenska företag
som hade lagt in lägre anbud än
GEFA-företagen? Det förefaller så att
döma av tidningsmeddelanden i ett senare
skede. T så fall måste informationen
till de anställda ha varit oklar eller
missuppfattats av dessa. I GEFAfallet
anger man även import från låglöneländer
och dålig lönsamhet som ytterligare
orsaker.

Som jag nämnde har också andra företag
anfört utlandsbeställningar som
orsak till industrinedläggelser, men
man har ibland en känsla av att de
statliga besluten tas som förevändning
för en nedläggelse, som skulle ha skett
under alla förhållanden.

Försvarsministern har i sitt svar talat
om bestämmelserna i upphandlingskungörelsen
och om handelspolitiska
faktorer, och jag trodde först att det
fanns en undantagsklausul i upphandlingskungörelsen
som kunde åberopas.
Och visst underlag för min förmodan
finns det ju, när det står i kungörelsen
att frågan huruvida man skall frångå
den rent affärsmässiga bedömningen i

Nr 5

Torsdagen den 1 februari 1968
Svar på frågor ang. tillverkning inom landet av försvarets materiel

ett upphandlingsärende skall underställas
Kungl. Maj :t för bedömning, vilket
dock ej skett i detta fall. Men när vi
diskuterar dessa frågor står det i alla
fall klart att konkurrensen inte sker på
lika villkor så länge produktionen t. ex.
i Portugal förbilligas genom att arbetarna
har urusla löner — ett förhållande
som alltså kommer att kunna bestå
med hjälp av svenska företags placering
där, såvitt jag förstår.

Försvarets intendenturverk måste givetvis
följa upphandlingskungörelsen;
jag respekterar det. Men i den situation
vari vi befinner oss vore det önskvärt
om undantag kunde få göras för beställningar
som kan ge sysselsättning i ett
trängt läge. Detta skulle behövas som
ett komplement till regeringens beslut
om tidigareläggning av beställningar.
Men i så fall kunde det kanske inte bli
fråga om anbud, utan det finge bli en
dirigering av order till vissa företag.
Hur går det då med den fria konkurrensen? Statsrådet

säger att ordern på
817 000 kronor kunde påverka beslut
om friställning i Sverige endast i ringa
grad, och jag förstår att det är riktigt.
— Och för att inte överskrida tiden
slutar jag med detta, herr talman.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Bara några ord, herr talman!

Försvarets intendenturverk upphandlar
textilvaror huvudsakligen inom Sverige.
Under budgetåret 1966/67, som vi
har en fullständig överblick över, belöpte
sig upphandlingen av konfektion
och väv till något över 74 miljoner kronor,
varav 5,4 miljoner — d. v. s. 7 procent
— avsåg upphandling i utlandet.
För budgetåret 1967/68 kan upphandlingen
i utlandet möjligen komina att
uppgå till 10 procent av det totala beloppet.
Upphandlingen sker sålunda
huvudsakligen inom landet, tack vare
att svensk industri även på detta område
har möjligheter att konkurrera.

Det som föranlett de nu aktuella enkla
frågorna är, föreställer jag mig, den
upphandling på 817 000 kronor, avseende
vapenrockar och byxor, som gick
till ett svenskt företag i Portugal. Jag
vill framhålla att detta svenska företag

— GEFA — ingalunda skulle ha fått ordern
om den hade gått till Sverige, eftersom
ett annat svenskt företag låg
väsentligt under GEFA:s svenska anbud.
Skillnaden mellan det svenska anbud
som fanns och det svensk-portugisiska
anbudet var 53 procent, och i det
läget ansåg intendenturverket och arbetsmarknadsstyrelsen
att upphandlingen
fick gå till Portugal. De vände
sig inte till regeringen, och frågan har
alltså inte underställts regeringen.

Här har det sagts att vi bör ändra
upphandlingskungörelsen. Detta kan
herr Jansson givetvis motionera om. —
Herr Jansson säger att man inom försvaret
något mera skall tänka på fosterlandet
i dess helhet. Det var bra att
herr Jansson sade »i dess helhet», ty
jag har en känsla av att vi skulle göra
mycket ödesdigra misstag om vi i sådana
här ärenden — när det är en
prisskillnad på 50 procent eller mera

— i konselj skulle bestämma att upphandlingen
ändå, av fosterländska eller
andra skäl, skall ske i Sverige. Vi skall
komma ihåg att i runt tal var fjärde anställd
i Sverige arbetar för exportmarknaden.
Och vad skulle hända för vår
industri och för »fosterlandet i dess helhet»
om andra länder vid upphandling
skulle förfara så som några av kammarledamöterna
rekommenderat att vi skall
förfara? Det skulle bli rena katastrofen! Sverige

är sedan gammalt frihandelsvänligt.
Vi kämpar för att rasera hanhandelshinder
och har väl under senare
år nått ganska långt med det. Om
vi har den inställningen, kan vi självfallet
inte hur som helst skydda egna
verksamhetsgrenar. Det är beklagligt att
svensk industri på detta område har
mött en så oerhört hård konkurrens att

Nr 5

Torsdagen den 1 februari 1968
Svar på frågor ang. tillverkning inom landet av försvarets materiel

alla vi som sitter här troligen bär kläder
som kommer från andra länder.
Jag vågar emellertid påstå att försvarets
intendenturverk — det visar mina
totalsiffror — har gjort allt vad det
kunnat för att ge svensk industri chanser
till tillverkning. I de få undantagsfall
där upphandling skett utomlands
har man nog inte kunnat göra någonting
annat.

Vi har haft kontakt med både intendenturverket
och arbetsmarknadsmyndigheten
såväl före som efter denna
upphandling för att kunna följa vad
som händer på marknaden. Jag kan försäkra
att båda dessa myndigheter gör
allt som är möjligt för att lägga beställningarna
så att de passar den inhemska
industrin. Arbetsmarknadsstyrelsen har
också tagit initiativ för att ge de industrier
som har det svårt möjligheter till
beställningar, vilka alltså är grundade
på arbetsmarknadspolitiska skäl. I sådant
fall har vi enligt de avtal inom
EFTA, GATT o. s. v. som ligger i botten
rätt att på detta sätt uppehålla svensk
industri.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! De procentsiffror som
försvarsministern nämnde — 7 procent
förra budgetåret, ökat till 10 procent
1967/68 — avsåg försvarets upphandling
utomlands. Vi får dessutom komma
ihåg att textil- och konfektionsindustrin
för närvarande är mycket sårbar. Även
om upphandlingen utomlands endast
skulle belöpa sig till 10 procent kommer
den att drabba denna industri hårt. Man
ser ju nedläggningar dag för dag. Nära
nog hälften av textilindustrin har lagts
ned under en femårsperiod, för övrigt
i ökad takt under den allra senaste
tiden.

Det är självklart att vi skall föra en
liberal och frihandelsvänlig handelspolitik.
Men så länge vi inte är med i Europamarknaden
måste vi dock ta till
■extraordinära åtgärder för att rädda
den inhemska industrin. Jag hoppas att

försvarsministern också har denna uppfattning.
I varje fall måste vi stoppa
den import som är att betrakta som
dumping; vår egen industri får ingen
möjlighet att konkurrera på lika villkor.

Jag tar fasta på vad försvarsministern
sade i sitt senaste inlägg att myndigheterna
gör allt som göras kan för
att den inhemska industrin skall få tillverkningarna,
och jag förutsätter att
försvarsministern också tar ad notam
15 § i upphandlingskungörelsen, som
jag tidigare citerade. Här har han möjlighet
att se till att i första hand den
inhemska industrin blir tillgodosedd
med beställningar. Jag tror också att
man kan tolka denna paragraf så alt det
kan vara gynnsammast att köpa inom
landet, även om det skulle vara några
kronor dyrare.

Jag är i detta resonemang inte ute efter
att hitta en chans att ge försvarsministern
och vederbörande myndigheter
en känga. Mitt syfte är att få en förbättrad
sysselsättning till stånd inom
denna industri. Den ökade sysselsättningskrisen
i textilbygder är mycket
allvarlig. Jag förväntar därför att försvarsministern
medverkar till en bättre
tingens ordning inom detta område, och
med detta vill jag tacka för svaret.

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Av försvarsministerns
senaste inlägg fick jag den uppfattningen
att arbetsmarknadsstyrelsen har varit
införstådd med de åtgärder som vidtagits
och godkänt att beställningen
gick till Portugal. Det förvånar mig att
man i den omfattning som jag tidigare
nämnde satsar på att utbilda personal
på hemmamarknaden och sedan försvårar
för denna personal att få sysselsättning.
Jag har väldigt svårt att
förstå detta tillvägagångssätt.

Försvarsministern säger att GEFA inte
hade fått denna beställning även om
den lagts på en fabrik i Sverige. Det
kan man inte veta med säkerhet. GEFA

Nr 5

Torsdagen den 1 februari 1968

Svar på frågor ang. tillverkning inom landet av försvarets materiel

kanske hade lämnat ett lägre bud om
företaget inte haft möjlighet att konkurrera
genom sin fabrik i Portugal.
Man räknade kanske med att denna
skulle komma i fråga och pressade därför
inte priserna så långt som man skulle
kunnat göra. Jag kan naturligtvis inte
säga någonting härom med säkerhet,
men den möjligheten är inte utesluten.
Vi vet därför inte hur det hade gått
om enbart svenska fabriker hade konkurrerat.

Försvarsministern sade vidare att
Sverige är frihandelsvänligt, att vi är
beroende av export etc. Jag instämmer
häri, men samtidigt menar jag att man
måste laga efter läglighet. När vårt sysselsättningsläge
är så dåligt som nu
är fallet måste vi ta vara på de möjligheter
vi har att skapa sysselsättning
för vårt eget folk. För att klara en akut
situation kan man frångå t. o. m. vackra
principer. — Man måste ta hänsyn till
sysselsättningsläget.

Jag uttalar ännu en gång förhoppningen
att försvarsministern vill medverka
till att vi får en ersättningsindustri
hemma hos oss.

Herr JANSSON (vpk):

Herr talman! Naturligtvis är jag för
en frihandelsvänlig politik utifrån principen
om handel med alla till ömsesidig
nytta. Beträffande försvaret råder
emellertid ett alldeles speciellt förhållande,
eftersom just försvaret alltför ofta
använder det marknadspolitiska läget
för att motivera stora beställningar inom
rustningsindustri och andra industrier.
När vi diskuterar nedskärning
av försvaret kommer ständigt, kanske
som den första frågan, hur det skall bli
med sysselsättningen bland de människor
som jobbar inom försvarsindustrin.

I det speciella fall som vi nu diskuterar
rör det sig visserligen inte direkt
om försvarsindustri, men vi vet att militärer
också måste ha kläder på sig, i
varje fall på dessa breddgrader.

Försvarsministern sade att procenten

av beställningar i utlandet har ökat —
från 7 till 10 procent, om jag fattade
rätt. Och detta vid en tidpunkt när vi
har större svårigheter med sysselsättningen
än vi tidigare har haft. Detta
är anmärkningsvärt. Jag vidhåller att
det vore bra om upphandlingskungörelsen
innehöll bestämmelser som tvingade
försvaret att vid materielbeställningar
— naturligtvis inte vid varje
liten beställning men som regel — ta
kontakt med departementet.

Om man inom försvarsmakten såg
mera till totalförsvaret, tror jag att detta
slags missöden skulle kunna undvikas;
jag vill åtminstone betrakta frågan
på detta sätt. Men vem vet om ledningen
för försvarets intendenturverk
fick en liten extra kurs i psykologiskt
försvar, skulle den kanske förstå detta
ännu bättre!

Fru THUNVALL (s):

Herr talman! Jag finner trots allt de
upplysningar värdefulla, som statsrådet
lämnade om den stora övervikten för
beställningar som placerats inom landet.
Detta visar att svensk industri ändå
ganska ofta kan havda sig i konkurrensen.

Jag trodde att man skulle kunna åberopa
de undantagsbestämmelser, som
statsrådet nämnde i slutet av sitt senaste
anförande, men jag förstår att den
stora skillnaden i anbudssumman inte
gjorde detta möjligt i det fall det här
gäller. Statsrådet bekräftade vidare vad
jag också trodde, nämligen att företaget
i Ljusdal, trots det utsatta läge som
vi där uppe för närvarande befinner
oss i, inte var aktuellt. Det fanns andra
svenska företag som hade ingivit lägre
anbud. I motsats till herr Westberg anser
jag att man kan göra en jämförelse
mellan anbuden i detta avseende.

Med tanke på vad statsrådet uttalade
i sitt svar, nämligen att det förutom
samråd vid ordinarie upphandling förekommer
att arbetsmarknadsstyrelsen
tar initiativ till särskild upphandling

Torsdagen den 1 februari 1968

Nr 5

Svar på fråga ang* underlättande av röstavlämning

för att hålla uppe sysselsättningen eller
ge arbetsförmedlingsorganen behövligt
rådrum, hoppas jag, såsom även herr
Westberg framhöll, att försvarets intendenturverk
och försvarsministern skall
hjälpa oss med sysselsättningsobjekt
just i ljusdalsregionen.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Bara ytterligare en sak.
Jag vill gärna till protokollet ha antecknat
vilka anbudssummorna i det
aktuella fallet var. GEFA AB:s portugisiska
fabrik hade lämnat in ett anbud
på 817 000 kronor, GEFA AB:s
svenska fabrik ett anbud på 1 250 000
kronor och ett annat svenskt företag
ett anbud på 1 072 000 kronor. Det var
i detta läge som arbetsmarknadsstyrelsen
när den kontaktades av försvarets
intendenturverk ansåg, att man inte
kunde underlåta att placera beställningen
i EFTA-staten Portugal.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. underlättande av
röstavlämning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Nyberg har frågat
mig om några åtgärder har vidtagits
eller kommer att vidtas med anledning
av riksdagens beslut 1967, då det förutsattes
att förslag om användande av
blindskrift på valsedlar, poströstning
för sjuka och anlitande av biträden i
vallokalerna skulle komma att övervägas
under det fortsatta arbetet på en
total författningsreform.

I motioner till 1967 års riksdag hemställdes
om utredning i de hänseenden
som herr Nyberg har nämnt i sin fråga.
I sina av riksdagen godkända utlåtanden
över motionerna framhöll kon -

stitutionsutskottet att grundlagberedningen
kommer att göra en fullständig
översyn av vallagstiftningen och att valtekniska
utredningen har i uppdrag att
göra en fullständig genomgång av reglerna
om valsedels ogiltighet. Utskottet
förutsatte därför att de i motionerna
berörda frågorna skulle bli föremål för
behandling utan någon åtgärd från riksdagens
sida.

Utöver vad utskottet har anfört vill
jag för egen del tillägga att flera remissinstanser
— bl. a. grundlagberedningen
och statskontoret — i sina yttranden
över valtekniska utredningens
betänkande »Förtidsröstning och gemensamma
tvådagarsval» har uttalat att
det borde undersökas om det inte är
möjligt att använda tekniska hjälpmedel,
speciellt då datateknik, vid de allmänna
valen. Detta uppslag övervägs
nu inom justitiedepartementet. Skulle
det visa sig möjligt att gå fram på den
vägen, är det tänkbart att detta kommer
att inverka gynnsamt på förutsättningarna
också för ett genomförande av
vissa av de förslag som herr Nyberg
har nämnt i sin fråga.

Vidare anförde:

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka justitieministern
för svaret på min fråga.

När konstitutionsutskottet under förra
årets höstriksdag behandlade de
ärenden som min fråga avser förutsatte
man, som justitieministern framhållit,
att de skulle komma att tas upp
vid det fortsatta utredningsarbetet i
grundlagberedningen och valtekniska
utredningen. Under debatten framhöll
jag -— jag stod också som motionär i
ett par av frågorna — att det syntes
oklart vilken av de båda utredningarna
som skulle ta hand om dessa ärenden;
de kunde nämligen anses gripa in i varandra.
Valtekniska utredningen hade
för övrigt endast översynen av kassationsbestämmelserna
kvar av sina ut -

16 Nr 5 Torsdagen den 1 februari 1968

Svar på fråga ang. hänsynstagandet till rörelsehindrade vid utformningen av byggnader -

redningsdirektiv. Det kunde sålunda
tänkas att direktiven för utredningarna
borde kompletteras.

När jag framställde min fråga berodde
det på att jag ville veta hur det fortsatta
utredningsarbetet i dessa aktuella
ärendena skall ske eller sker. Några
uppgifter därom har såvitt jag kunnat
finna hittills inte lämnats. Det vore ju
värdefullt om man redan till årets riksdagsmannaval
kunde vidta sådana åtgärder
som underlättade för handikappade
— rörelsehindrade, synskadade
in. fl. — att delta i valet. När det gäller
den sak som jag förde fram i en av
motionerna, nämligen biträden vid vallokalerna
till handikappade, har enligt
uppgift en sådan åtgärd vidtagits vid
de nyligen förrättade valen i Danmark.
Den har också tillämpats i Finland.

Nu säger justitieministern i sitt svar
att man kommer att undersöka möjligheterna
att använda tekniska hjälpmedel,
speciellt datateknik, vid de allmänna
valen och att det uppslaget överväges
inom justitiedepartementet. Det är
en i och för sig mycket intressant upplysning.
Vi får nu se, om man med datateknikens
hjälp kan underlätta röstningsförfarandet,
inte minst poströstningen.
Det är emellertid en stor fråga,
och jag fruktar för att det kommer att
ta ganska lång tid innan förslag kan
framläggas som möjliggör ett förverkligande
av den idé som justitieministern
här talat om.

Jag tycker att man redan till årets
val skulle kunna vidta sådana åtgärder
att i varje fall en del av de framförda
förslagen kunde realiseras, t. ex. förslaget
om valbiträden vid vallokalerna till
hjälp för de handikappade. Det vore
intressant att höra, om justitieministern
anser att man vid övervägandena
rörande frågan om datatekniken samtidigt
bör skjuta dessa frågor på framtiden
på ett sätt som gör att förslagen
inte kan genomföras till årets val.

Herr talman! Med det anförda ber

jag att än en gång få tacka justitieministern
för svaret.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Eftersom herr Nyberg
är ledamot av valtekniska utredningen
känner han säkerligen till att det i direktiven
för utredningen står att den
skall samarbeta med grundlagberedningen
i utredningsarbetet. Av de betänkanden
som avgivits av grundlagberedningen
och valtekniska utredningen
framgår också klart att ett samarbete
har föregått utformandet av betänkandena.

Vidare erinrar jag om att möjligheter
för sjuka och handikappade att utöva
sin rösträtt infördes redan till 1966 års
val. Om vederbörande inte hade tillfälle
att använda äktamakeförsändelse, kunde
de få anlita biträde.

Några förslag i de hänseenden som
herr Nyberg nyss berörde finns det icke
tekniska möjligheter att få fram till
årets val.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. hänsynstagandet till
rörelsehindrade vid utformningen av
byggnader

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Fru Renström-Ingenäs
har frågat mig vilka erfarenheter man
har av tillämpningen av den bestämmelse
i byggnadsstadgan som infördes
år 1966 och som innebär att de utrymmen
i byggnad till vilka allmänheten
äger tillträde i skälig omfattning skall
utformas så att de blir tillgängliga även
för rörelsehindrade.

Den bestämmelse, som fru Renström -

Torsdagen den 1 februari 1968 Nr 5

till rörelsehindrade vid utformningen av bygg -

Svar på fråga ang. hänsynstagandet

nader

Ingenäs avser, finns i 42 a § byggnadsstadgan.
Från statens planverk — den
myndighet som har att närmare följa
tillämpningen av byggnadslagstiftningen
— har upplysts, att verket inte känner
till några klagomål över att bestämmelsen
åsidosatts. Svenska centralkommittén
för rehabilitering (SVCR), som bedriver
en kontinuerlig utrednings-,
forsknings- och informationsverksamhet
inom det aktuella området, har inte
heller redovisat några negativa erfarenheter.
SVCR har i stället kunnat notera
ett ökat intresse för att ta hänsyn till
de rörelsehindrade vid planläggning
och projektering av byggnader, sedan
bestämmelsen tillkommit. De hittills redovisade
erfarenheterna är sålunda positiva,
men självfallet återstår åtskilligt
att göra på detta område. Det är min
förhoppning att inte minst byggnadsnämnderna
med stöd av den nya bestämmelsen
i byggnadsstadgan skall
verka för att de rörelsehindrades problem
beaktas i större utsträckning än
vad som hittills varit fallet.

Vidare anförde:

Fru RENSTRÖM-INGENÄS (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret på min
fråga. Jag instämmer av hjärtat i den
förhoppning varmed statsrådet avslutade
svaret.

Jag har uppmärksammat att de nya
råd och anvisningar till byggnadsstadgan,
som utfärdades år 1967, innehåller
positiva kompletteringar till 42 § i fråga
om anordningar för hjälp åt rörelsehindrade.
Jag anser emellertid att det
alltjämt finns utrymme för förbättringar,
och att ytterligare förbättringar
behövs framhåller ju även statsrådet i
svaret. När det gäller att hjälpa rörelsehindrade
att få kontakt med kommunala
tjänstemän eller andra människor, som
det är angeläget för dem att träffa, el -

ler om det gäller att göra det möjligt
för dem att få arbete, bör inga ansträngningar
sparas.

Låt mig i detta sammanhang säga
några ord om hissarna i offentliga
byggnader, som skall vara tillgängliga
för allmänheten. Även när dylika hissar
är så konstruerade, att de skall kunna
användas av rullstolsbundna människor,
förekommer det att det är omöjligt
för en käppinvalid att begagna hissen,
därför att hissdörrarna går så tungt
att vederbörande varken kan öppna eller
stänga dem. Detta lär även vara fallet
med hissarna i en del s. k. handikappvänliga
hus med lägenheter inredda
för handikappade människor. Mitt önskemål
därvidlag är att forskningen inriktas
på konstruktion av lättmanövrerade
hissdörrar.

I städerna finns ju många garage för
allmänheten, och många människor har
som bekant invalidbilar. Men om garagen
står det ingenting i ifrågavarande
anvisningar — det stadgas inte att garagen
i erforderlig utsträckning skall
kunna utnyttjas av personer med nedsatt
rörelseförmåga.

Samma är förhållandet när det gäller
kontorslokaler. Vi önskar ju att handikappade
personer skall ha samma
möjligheter som andra att få ett arbete
som de är kapabla att utföra. Men hur
lämplig en handikappad än kan vara för
kontorsarbete, så är han utestängd därifrån
om kontoret ligger högre upp än
i bottenvåningen och lämplig hiss saknas.
Vid nybyggnad av kontorslokaler
borde det vara möjligt att ordna bättre
möjligheter härvidlag.

Jag är osäker om huruvida livsmedelsbutiker
och industribyggnader kan
räknas till »lokaler tillgängliga för allmänheten»
i detta speciella fall. Men
det är en missräkning för en rörelsehindrad
att bli utestängd från sådana
lokaler.

Jag vill sluta med att fråga statsrådet:
Har man diskuterat möjligheterna

Andra kammarens protokoll 1908. Nr 5

Nr 5

Torsdagen den 1 februari 1968

Svar på fråga ang. vidareutbildning av icke kompetenta vikarier på låg- och mellanstadiet -

att i föreskrifterna rekommendera anordningar
vid garage, kontorsbyggnader,
livsmedelsbutiker och industribyggnader
på samma sätt som man gjort
beträffande hotell, vårdanläggningar,
skolor och samlingslokaler? Och har
man uppmärksammat förhållandet med
de tunga hissdörrarna?

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! På den senaste frågan
vill jag svara att just sådana lokaler som
fru Renström-Ingenäs nämnde omfattas
av dessa bestämmelser.

Jag vill till vad jag inledningsvis
nämnde i mitt svar tillägga att statens
institut för byggnadsforskning bedriver
forskning på området och följer dessa
frågor. Beträffande hissar har man i
sina cirkulär gett besked om den forskning
som man ägnar sig åt. Där finns
också information och uppslag rörande
hur hissar och hissdörrar bör kunna
anordnas med tanke på de handikappades
problem.

Det tas också rätt många värdefulla
lokala initiativ, som kunde förtjäna att
uppmärksammas runt om i landet. I
exempelvis Lund har man varit utomordentligt
framåtsträvande i dessa sammanhang.
Bl. a. har man gett ut en
guide för de handikappade, i vilken
man lämnar upplysning om på vilket
sätt de skall kunna ta sig fram bekvämt
i olika lokaler.

Självfallet är bestämmelserna i själva
byggnadsstadgan relativt allmänt hållna.
De möjliggör således variationer i
tillämpningen. Givetvis önskar man att
tillämpningen av dessa bestämmelser
skall kunna bli så enhetlig som möjligt.
Planverket, som har att följa efterlevnaden
av bestämmelserna, har meddelat
att ytterligare föreskrifter och anvisningar
kommer att utfärdas inom de
närmaste månaderna för att på vissa
områden närmare precisera hur myndigheterna
ser på dessa viktiga frågor.

Fru RENSTRÖM-INGENÄS (s):

Herr talman! De önskemål jag framförde
har jag i min tur fått från en i de
rörelsehindrades organisation mycket
aktiv person, som nämnde att organisationen
har uppmärksammat att det
just i de fall jag räknade upp i anvisningarna
saknas direkta råd om hur
dessa byggnader borde utföras för att
vara till bästa möjliga hjälp för de
handikappade. Med tanke på det löfte
som statsrådet nu gav är jag emellertid
övertygad om att också detta problem
kommer att lösas, och det är jag tacksam
och glad för.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. vidareutbildning av
icke kompetenta vikarier på låg- och
mellanstadiet

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet MOBERG, som yttrade: Herr

talman! Fru Renström-Ingenäs
har frågat om jag avser att framlägga
förslag till sådan vidareutbildning av
icke kompetenta vikarier på låg- och
mellanstadiet att dessa så småningom
kan få behörighet att inneha ordinarie
tjänst.

Skolöverstyrelsen har i anslagsframställning
för budgetåret 1968/69 angående
klass- och ämneslärarutbildning begärt
medel för utbildning av oexaminerade
lärare på grundskolans låg- och
mellanstadium. För närvarande pågår
inom skolöverstyrelsen avslutande utredningsarbete
angående utbildningens
uppläggning och organisation. Enligt
skolöverstyrelsens mening bör utbildningen
ta sin början läsåret 1968/69.

Frågan om utbildning av oexaminerade
lärare på grundskolans låg- och
mellanstadium kommer att behandlas i

Torsdagen den 1 februari 1968 Nr 5

Svar på fråga ang. vidareutbildning av icke kompetenta vikarier på låg- och mellanstadiet den

kommande propositionen om klass- Jag undrar om en sådan åtgärd har
och ämneslärarutbildning. diskuterats inom departementet. Anser

statsrådet att det vore möjligt att beVidare
anförde: vilja sådan dispens?

Fru RENSTRÖM-INGENÄS (s):

Herr talman! Jag är mycket glad över
statsrådet Mobergs svar på min fråga,
och jag tackar för det.

Jag har många års erfarenhet från
skolstyrelser av att man inte har kunnat
få lärare med behörighet till lediga
tjänster utan har måst anlita annan arbetskraft.
Somliga av dessa vikarier har
tröttnat och lämnat skolan efter en tid,
men ganska många har trivts med arbetet
och visat personlig fallenhet för läraryrket.
De liar deltagit i pedagogiska
studiedagar och även i kortare sommarkurser.

Det finns personer som tjänstgjort
10—15 år i skolan, men så snart någon
med behörighet har sökt deras tjänster
har de fått lämna dem. Många gånger
har de svårt att erhålla annat lämpligt
arbete. Har de därtill trivts i skolan och
haft verkligt intresse just för arbetet
där, känns det dubbelt svårt för dem.
Därför är jag mycket glad över att det
nu kommer att anordnas vidareutbildning
för dessa vikarier, så att de kan
erhålla behörighet att inneha ordinarie
tjänst.

Herr talman! På skolans högstadium
finns också många vikarier utan behörighet
för de tjänster de innehar. Jag
tänker på t. ex. de ingenjörer som vi
lyckades intressera för att ta lärartjänster.
Om de omedelbart efter sin examen
hade sökt plats som ingenjörer hade de
nu troligen haft fast anställning och god
ekonomi. Att efter några år i skolan få
en sådan anställning lär i dagens läge
på arbetsmarknaden inte lyckas. Vad
väntar dem om de friställs från skolarbetet?
För dem skulle möjlighet till
dispens på vissa villkor, så att de kunde
vinna inträde vid lärarhögskolan och få
sin vidareutbildning där, vara synnerligen
värdefull.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Den nya fråga som fri!
Renström-Ingenäs nu tog upp är ganska
svår att besvara. Jag vill bara allmänt
säga att alla åtgärder vidtas, inte minst
av arbetsmarknadsmyndigheterna, för
att lösa de problem som uppstår bl. ä.
för den ungdom som går igenom de tekniska
läroverken och tidigare har tänkt
sig en lärarbana.

Fru RENSTRÖM-INGENÄS (s):

Herr talman! Jag förstår att det är
svårare att anordna vidareutbildning
för den grupp jag senast talade om, eftersom
det många gånger kan vara ett
stort avstånd mellan den examen som
dessa ingenjörer har avlagt och den utbildning
som fordras för att de skall få
lärarbehörighet. Jag vet emellertid att
många av dem är allvarligt bekymrade,
och jag ber därför statsrådet att ytterligare
tänka över denna fråga och söka
finna någon utväg för att hjälpa dem.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Justerades protokollen för den 23 och
den 24 nästlid ne januari.

§ 9

Herr förste vice talmannen meddelade,
att herr Jönsson i Arlöv och fru
Johansson enligt till kammaren inkomna
läkarintyg vore sjukskrivna, herr
Jönsson i Arlöv under tiden den 29 nästlidne
januari—den 9 innevarande februari
och fru Johansson under tiden
den 28 januari—7 februari.

Herr Jönsson i Arlöv och fru Johansson
beviljades erforderlig ledighet från
riksdagsgöromålen.

Nr 5

Torsdagen den 1 februari 1968

§ 10

Svar på interpellation ang. nybebyggelsen
vid Frescati för Stockholms
universitet

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet MOBERG, som yttrade
:

Herr talman! Fru Nettelbrandt har
frågat chefen för utbildningsdepartementet
vilka åtgärder han är villig att
vidtaga för att påskynda den redan
starkt försenade utbyggnaden av Frescati-universitetet
och om han är beredd
att medverka till att planeringen av detta
universitet utvidgas till att gälla anläggningar
med en lokalmässig kapacitet
av 25 000—30 000 studerande år
1975. Enligt fastställd ärendefördelning
ankommer det på mig att besvara interpellationen.

Med anledning av den första frågan
vill jag först kort redogöra för planeringen
av byggnadskomplexet i områdets
södra del för de icke-laborativa
institutionerna. Byggnadsstyrelsen har
haft i uppdrag att utarbeta huvudhandlingar
för fyra institutionsbyggnader i
sju till åtta våningar sammanbundna
med lägre byggnadskroppar. Sedan lokal-
och utrustningsprogramkommittén
för Stockholm färdigställt lokalprogram
för de berörda institutionerna
överlämnade byggnadsstyrelsen i slutet
av juni förra året förslagshandlingar
för byggnadskomplexet till regeringen
och hemställde att uppdraget skulle utvidgas
att omfatta ytterligare en institutionsbyggnad.

Lokalprogrammet och förslagshandlingarna
har under hösten behandlats i
berörda departement. Parallellt härmed
bär byggnadsstyrelsen färdigställt huvudhandlingar.
Vid detta arbete har
kontinuerlig kontakt hållits mellan departementet
och byggnadsstyrelsen. De
kompletterande upplysningar som därvid
inhämtats, bland annat om byggnadernas
utformning och kostnader, har
legat till grund för regeringens beslut
den 19 januari i år att utvidga den ak -

tuella utbyggnadsetappen till att omfatta
fem institutionsbyggnader och att
medge att projekteringen får fortsättas
till bygghandlingar medan huvudhandlingarna
prövas av regeringen. Genom
det tillämpade förfaringssättet har planerings-
och konstruktionsarbetet kunnat
fortsättas utan avbrott.

Huvudhandlingarna har byggnadsstyrelsen
ingivit till Kungl. Maj:t i denna
vecka. Avsikten är att ärendet därefter
i mitten av februari skall redovisas i
proposition till riksdagen. Ett riksdagsbeslut
under våren bör skapa förutsättningar
för att byggnadsverksamheten
kan påbörjas redan till hösten. Den avsedda
byggnadstekniken med prefabricerade
byggnadselement, som skall
kunna upphandlas redan före sommaren,
bör göra det möjligt att snabbt färdigställa
de fem byggnaderna. Tidsplanen
innebär att den första institutionsbyggnaden
tas i bruk höstterminen
1970, den andra vårterminen 1971 och
de övriga successivt under år 1971.

Jag vill sammanfattningsvis framhålla
att handläggningen av denna byggnadsfråga
sedan handlingarna redovisades
förra sommaren hittills har varit
sådan att den av byggnadsstyrelsen
uppgjorda tidsplanen bör kunna hålla.

På fru Nettelbrandts andra fråga vill
jag först erinra om att planeringen för
den nu aktuella utbyggnaden i enlighet
med de riktlinjer, som riksdagen godkände
hösten 1965, utgår från att lokaler
skall anordnas för cirka 15 000 aktiva
studerande. Härutöver finns möjlighet
till en hundraprocentig lokalmässig
utbyggnad. Jag vill vidare framhålla
att nuvarande lokaler omkring Observatorielunden
om det blir nödvändigt
kan användas under ytterligare ett antal
är parallellt med nybyggnaderna i
Frescati.

Slutligen vill jag erinra om att det i
årets statsverkspr oposition framhållits
att avsikten är att frågan om bl. a. riktlinjerna
för de eftergymnasiala utbildningssystemens
dimensionering under
1970-talet skall utredas. Utredningen
beräknas kunna tillsättas inom kort.

Torsdagen den 1 februari 1968 Nr 5

Svar på interpellation ang. nybebyggelsen vid Frescati för Stockholms universitet

Vidare anförde:

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Jag ber till att börja med
att få tacka statsrådet Moberg för svaret
på min interpellation. Jag konstaterar
i detta svar med intresse både att det
senaste regeringsbeslutet innebär en utvidgning
av den aktuella utbyggnadsetappen
och att proposition i denna
fråga är att vänta till riksdagen inom
den närmaste tiden. Men när det gäller
helhetssynen på frågan om Frescatiuniversitetet
har jag mycket svårt att
känna mig tillfredsställd.

Statsrådet meddelar att ett riksdagsbeslut
under våren bör skapa förutsättningar
för att byggnadsverksamheten
skall kunna påbörjas redan under hösten.
Likaså får vi reda på att den avsedda
byggnadstekniken med prefabricerade
byggnadselement kan medföra
att det redan före sommaren blir möjligt
att snabbt färdigställa byggnaderna.
Men vi kan väl inte använda ordet »redan»
i detta sammanhang, när det i
själva verket är fråga om höggradiga
förseningar av hela utbyggnadsplanen.

Svaret andas på dessa punkter något
av en belåtenhet, som absolut inte kan
höra hemma i ett ärende där vi vet att
just de markerade förseningarna medfört
svåra påfrestningar för de tusentals
studerande och deras lärare, som
nu försöker att under helt oacceptabla
förhållanden bedriva ett effektivt arbete.

Splittringen av lokalerna vid Stockholms
universitet är ett otillfredsställande
förhållande, och det är dessutom fråga
om en alldeles ovanligt stor splittring,
eftersom lokalerna är fördelade på
33 olika fastigheter här i staden. Det
kan naturligtvis invändas både att eu
viss splittring förekommer på många
håll och att en sådan ibland måste accepteras
som ett provisorium. Men vad
som tillkommer i detta fall är att lokalerna
inte bara är splittrade och otillfredsställande,
utan att de helt enkelt
inte räcker till.

Om man utgår från lokalytan per
1 000 studenter finner man, att den år
1960 när universitetet förstatligades utgjorde
5 040 m2. Räknar vi bort det
fåtal .studerande som redan kommit ut
till Frescati, utgör lokalytan i dag 2 640
in- per 1 000 studenter. Detta är ungefär
hälften av den yta som man 1960 disponerade
över. Och ingen vill väl påstå
att man då rörde sig med ytor som var
det dubbla mot vad som faktiskt behövdes.
Tvärtom hade trängseln börjat redan
då.

Jag vill också peka på att dessa medeltal
inte ger en rättvisande bild av
läget. I de spärrade ämnena har män
nämligen i allmänhet en någorlunda acceptabel
beläggning, vilket medför att i
icke spärrade ämnen situationen är ännu
besvärligare än vad genomsnittstalen
visar. Det förekommer sålunda att man
tränger ihop 65 studenter i undervisningslokaler
som är avsedda för 20.
Inte någonstans uppnås éns minimigränsen
för frisklufttillförsel.

En bild säger många gånger mer [in
tusen ord, och även om vi inte heller
har några hjälpmedel att i denna lokal
visa bilder kan jag inte underlåta att
för de kammarledamöter som är närvarande
sätta upp till demonstration eu
bild av hur det ser ut i dagens undervisningssituation
vid universitetet. Det
är ingen gjord bild, utan den återger en
normal vardagssituation. Studenterna
vid universitetet har inte ens en plats
att sitta på, utan de får slå sig ned i
trappor och i smygar vid väggarna
samt på golvet, när de skall bedriva
studier. Ingen kan väl tro att de effektivast
möjliga studierna bedrives under
sådana förhållanden!

Men det är inte bara studenterna som
har det besvärligt. Eu professor här
t. ex. inte alltid ett eget skrivbord, än
mindre ett eget tjänsterum — professorerna
har det sålunda i vissa fall inte
bättre än vi här i riksdagen. Detta är
ju inte de rätta yttre förutsättningarna
för bedrivande av vetenskapligt arbete.

22 Nr 5 Torsdagen den 1 februari 1968

Svar på interpellation ang. nybebyggelsen vid Frescati för Stockholms universitet

När man 1960 planerade för det nya
universitetet utgick man från ett studentantal
på 10 000. Det var egentligen
en ganska blygsam målsättning med
tanke på att vi redan då hade ett studentantal
på ungefär 7 500. Många tecken
tydde också på att antalet universitetsstuderande
skulle komma att öka
snabbt. Om regeringen noga hade följt
utvecklingen, hade man väl ganska
snart kunnat konstatera att planerna
var underdimensionerade. När frågan
1965 återkom och det just gällde att revidera
dimensioneringen av universitetet,
stannade man emellertid vid ett tal
på 15140 studerande, Med tanke på att
antalet studerande på hösten samma år,
alltså 1965, redan översteg 16 500 var ju
den revideringen inte särskilt expansiv.
Tvärtom måste den ha baserat sig på en
väntad nedgång — eller i varje fall en
stagnation av antalet studerande. Utvecklingen
under 1960-talet är i stället
helt entydig och går i en och samma
riktning: en årlig ökning av antalet studerande
och dessutom en ständig ökning
av ökningen. Där finns sålunda
inga överraskningar, utan vi har tvärtom
haft en kontinuerlig utveckling i ensidig
riktning, som borde ha varit ett
gott underlag för en tillfredsställande
planering.

.Tåg har här en siffra från den 20 november
1967. Då var antalet studerande
vid universitetet 24 294. Mot den bakgrunden
är 1965 års lokalmässiga dimensionering
med utgångspunkt från
15140 klart otillräcklig. Lägger man
därtill den alltmer markerade ökningstrend
som kan bli cn följd av en förbättrad
vuxenutbildning och en liberalisering
av tillträdesbestämmelserna är
otillräckligheten i de nuvarande planerna
i än högre grad dokumenterad. Det
är därför jag har ställt frågan, om statsrådet
är beredd att medverka till en utvidgning
av planeringen till att baseras
på 25 000—30 000 studerande år 1975.
Men statsrådets svar är inte tillfredsställande.
Att möta denna utveckling med

hänvisning till 1965 års dimensionering,
som ligger på ungefär 50 procent av ett
nära i tiden väntat lokalbehov, kan inte
accepteras. Även om det finns vissa
möjligheter att provisoriskt lösa frågorna
med t. ex. bibehållande av nuvarande
lokaler jämsides med de nya, bör
ambitionsgraden inte sättas så lågt att
vi planerar med den utgångspunkten.
En sådan ökning kan vara bra att ta
till, om utvecklingen t. ex. skulle komma
att rymma några väsentliga överraskningar.

Det är enligt min mening inte heller
tillräckligt att hänvisa till en kommande
utredning om de postgymnasiala
utbildningssystemens dimensionering.
Skall den frågan i sin helhet först utredas
och kanske lösas, innan man gör
en realistisk omprövning av lokalbehoven
för ett begränsat universitet, har vi
all anledning att frukta att vi i mitten
på 1970-talet får uppleva ett upprepande
av de svårigheter som universitetet
nu genomgår.

Till sist vill jag helt kort återkomma
till frågan om utbyggnaden av det som
hittills har planerats. Alldeles bortsett
från att utvecklingen efter hand gjort
tidigare planer och beslut alltmer orealistiska,
så har otillräckligheten blivit accentuerad
av att man inte ens planenligt
har realiserat den otillräckliga målsättningen.
Vi är väl för närvarande
ungefär tre år försenade. Som jag sade
förut är det inte alls motiverat att blanda
in något »redan» i detta sammanhang.
Man kan däremot fundera över
varför vi har blivit försenade. Förra
året lämnade departementschefen den
uppgiften att det berott på svårigheter
hos de planerande organen. Jag har för
min del inte möjligheter att bedöma hur
berättigad eller oberättigad en sådan
uppgift kan vara. Jag har bara gjort den
reflexionen att de aktiviteter som härvidlag
har förekommit från Frescatikommitténs,
den s. k. LUP-kommitténs
och från byggnadsstyrelsens sida är
obetydliga. Om man följer ett schema

Torsdagen den 1 februari 1968

Nr 5

Svar på interpellation ang. nybebyggelsen vid Frescati för Stockholms universitet

för sådana aktiviteter, kan man inte annat
än få det intrycket att det är i departementet
som ärendet bär hakat upp
sig.

Det är kanske också typiskt för detta
ärendes behandling att det även hakat
upp sig i departementet med besvarandet
av de frågor som jag ställde i min
interpellation redan vid höstriksdagens
början. Trots att vi då hade fått två ministrar
i utbildningsdepartementet mot
tidigare endast en, erhöll jag inte under
hela höstriksdagen något svar på mina
frågor. Det kan vara av intresse att få
veta vad anledningen till detta kan ha
varit.

Om det har varit så att resurserna
inom t. ex byggnadsstyrelsen inte har
räckt, har väl denna sak haft sådan vikt
att man bort förbättra resurserna för att
bereda möjlighet att ge den förtur. En
särskild arbetsgrupp för detta viktiga
projekt kanske hade varit motiverad.

Det är enligt min mening regeringens
uppgift att förverkliga ett sådant här
riksdagsbeslut, att följa utvecklingen
och åstadkomma förutsättningar för de
förändringar, som är motiverade, och
att framför allt tillse att ett viktigt ärende
inte fördröjs utan att åtgärder vidtas
som gör det möjligt att klara det i
tid.

Jag vill slutligen till statsrådet ställa
en fråga som jag anser mycket väsentlig.
När man nu har dessa ogynnsamma
erfarenheter från de gångna åren, da
måste man väl känna en önskan att göra
allt för att undvika ett upprepande och
tillse att svårigheterna inte blir bestående
eller rent av förvärrade. Statsrådet
har aktuella uppgifter på studerandeantal
och även aktuella prognoser,
och han bör naturligtvis bättre än någon
annan kunna bedöma vilka faktorer
som dessutom kan komma att rubba
sådana prognoser. Jag tror mig kunna
säga att universitetet icke klarar att år
efter år ta emot ett växande antal studenter
utan att något mycket radikalt
snabbt händer i fråga om lokalsituatio -

nen. Vilka är statsrådets aktuella planer
för att möta den väntade stora expansionen? Herr

statsrådet MOBERG:

Herr talman! Låt mig först konstatera
att jag inte är särskilt belåten — för
övrigt inte alls belåten — med att det
blivit en försening av universitetets utbyggnad
vid Frescati. Den förseningen
är vi alla pinsamt medvetna om.

När nu fru Nettelbrandt hakar upp
sig på ordet »redan» vill jag säga, att
det helt enkelt sammanhänger med den
första frågan i hennes interpellation om
det sätt varpå vi hanterar det aktuella
problemet om de fem byggnaderna. Detta
sker i en okonventionell ordning för
att man skall kunna hålla tidsplanen för
projektet, så att studenterna kan komma
in i de husen med början 1970, som jag
sade i svaret.

Så tar fru Nettelbrandt upp den stora
problematiken om varför det blev förseningar
i hela planeringen. Jag skall
inte förlänga kammardebatten särskilt
mycket med att tala om den frågan —
jag vill bara göra några påpekanden
som enligt min mening är väsentliga för
att vi skall förstå vad som gjort att det
blivit så besvärligt.

När man bygger ett nytt universitet i
huvudstaden är det inte så konstigt, om
myndigheterna har alldeles speciella
ambitioner att göra sitt arbete perfekt.
Det ledde till att byggnadsstyrelsen begärde
och fick tillstånd att ordna en
stor arkitekttävling rörande hela planen
för nybebyggelsen vid Frescati.
Olyckliga omständigheter gjorde att det
förslag, som vann första pris i tävlingen,
sedan vid byggnadsstyrelsens
granskning visade sig vara tekniskt ogenomförbart.
Detta var en komplikation
som man inte kunde förutse, men det
hade en icke oväsentlig betydelse för
fördröjningen av den planering, som behövde
komma i gång.

Ett annat problem som myndigheterna
inte heller kunnat bemästra gäller

Nr 5

Torsdagen den 1 februari 19G8

Svar på interpellation ang. nybebyggelsen vid Frescati för Stockholms universitet

trafikfrågorna i denna del av Storstockholm,
vilka har enorm betydelse för
den konkreta planeringen av Freseatiuniversitetet.
I den problematiken har
ett stort antal parter varit inblandade.
Och att inte trafikfrågornas lösning
varit klar har med naturnödvändighet
lett till fördröjningar och förseningar
för de planerande myndigheterna.

Sedan har också en del andra organisatoriska
problem spelat in i sammanhanget.
Hela universitetsförvaltningen
har under den här perioden genomgått
en kraftig förändring, och det
har påverkat själva uppläggningen av
planeringsarbetet för bebyggelsen vid
Frescati.

Detta är några faktorer som förklarar
varför det blivit extra besvärligt att
klara planeringen i detta fall.

Jag vill påpeka att när regeringen
fick klart för sig att planeringen icke
skulle kunna hållas såsom den var tänkt
i samband med riksdagsbeslutet, beslöt
regeringen att man i innerstaden skulle
bygga ytterligare lokaler för Stockholms
universitet, och de två »Mimerhusen»,
som de kallas, kom till stånd mycket
snabbt. På ett par år fick man inte
mindre än cirka 10 000 m2 golvyta för
universitetets räkning. Detta har betytt
ofantligt mycket för att klara de mycket
stora svårigheter som universitetet
mött till följd av den snabba ökningen
av antalet studerande och till följd av
den fördröjning i planeringsarbetet
som uppstått.

Fru Nettelbrandt tar vidare upp frågan
om dimensioneringen av Frescatiuniversitetet
och nämner därvid några
siffror. Den sista siffran var ungefär
24 000 studerande. I mitt svar på interpellationen
har jag nämnt ett par andra
siffror. Jag har nämnt att man 1905 räknade
med cirka 15 000 aktiva studerande
— och jag tror att jag särskilt betonade
ordet aktiva när jag läste upp interpellationssvaret.
Skillnaden mellan det
antal som fru Nettelbrandt här talade
om -—• det är det nominella antalet en -

ligt tillgängliga siffror, förmodar jag —
och det s. k. aktiva antalet studerande
är nämligen betydelsefull. Vi har inte
sistnämnda antal riktigt klart i statistiken,
men så mycket är enligt olika beräkningar
klart att det är väsentligt
lägre än fru Nettelbrandts siffra. Det
finns ett stort antal studerande i huvudstaden
som är inskrivna och då och då
går på föreläsningar och tenterar men
som icke i någon nämnvärd grad utnyttjar
de lokalresurser som finns till förfogande.
Det betyder mycket i detta
sammanhang.

När fru Nettelbrandt frågar, om planeringen
i stort av Frescati-universitetet
är tillfredsställande, vill jag lämna
henne den upplysningen att i den plan
som byggnadsstyrelsen nu arbetar efter
är det klart utsagt, att planeringen möjliggör
att ute på Frescati-området ge
utbildning åt minst 30 000 aktiva studerande.
Med den upplysningen tror jag
att man trots allt kan vara ganska lugn
rörande möjligheterna för myndigheterna
att ordna förhållandena på ett
vettigt sätt åt Stockholms studenter ide
på Frescati-området.

Till slut vill jag framhålla att den
kommitté som kommer att tillsättas
ganska snart och som kommer att ta
upp hela problematiken om den eftergymnasiala
utbildningen får ta ställning
till frågor av den typ som fru Nettelbrandt
här tog upp i sin andra fråga.
Den mera långsiktiga planeringen för
de olika universitetsorterna, bl. a. Stockholm,
måste prövas i denna kommitté i
ljuset av de erfarenheter vi gjort. Därför
är det inte lämpligt för regeringen
att nu ändra på de planer som tills
vidare gäller bl. a. för Stockholms universitet.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Herr statsrådet Moberg
sade att när man bygger ut en institution
som denna i huvudstaden, är
det naturligt att huvudstaden har mycket
stora ambitioner och vill att det

Torsdagen den 1 februari 1968 Nr 5 25

Svar på interpellation ang. nybebyggelsen vid Frescati för Stockholms universitet

skall bli så bra som möjligt. Han hänvisade
till den rent tekniska komplikation
som här kommit med i bilden. Men
detta kan väl ändå inte vara hela förklaringen.
Att det måste till en arkitekttävlan
i samband med ett projekt av
denna storleksordning är ju något som
man har anledning att räkna med från
början. Då måste man även räkna med
möjligheten att det kan haka upp sig på
sätt som skett.

.lag vill också erinra om att även om
trafikfrågorna ingalunda är lösta i
Stockholms stad — framför allt beroende
på att det saknats en trafikpolitisk
målsättning och en aktiv trafikpolitik
■— så var ju en av de viktigaste
anledningarna till att man valde alternativet
Frescati i stället för ett innerstadsalternativ,
att man därigenom
skulle slippa de förseningar som blivit
följden av en förläggning i innerstaden.
När man i det läget tryckle på den
aspekten — och såvitt jag kan minnas
var även trafikaspekten med i bilden —•
så är det särskilt viktigt att ingenting
hakar upp sig och blir försenat av andra
skäl.

Statsrådet nämnde siffror för antalet
studerande som inte skulle vara jämförbara
tal — dels 15 000, dels närmare
25 000 •— och det är möjligt att de inte
är jämförbara, eftersom man kan beräkna
antalet på olika sätt. Även om
man drar av en viss procent för att
komma fram till antalet aktiva studerande,
så kan man emellertid ingalunda
komma ned från 24 000 å 25 000 till
15 000. Om jag minns rätt, räknar man
i genomsnitt med ett procenttal för aktiva
studerande på 86 —- det pendlar
mellan 80 och 96 eller någonting sådant
— och drar man av 14 procent
från något över 24 000 så kommer man
ingalunda ned till 15 000. Märk väl att
24 000 å 25 000 gäller för nuläget! Med
tanke på den expansion som har pågått
kontinuerligt under 1960-talet finns det
all anledning att kalkylera inte bara
med en motsvarande ökning utan även

med en ökning av ökningen under de
närmaste åren, och då är siffrorna klart
för låga.

Vidare blev jag mycket intresserad
och även mycket tillfredsställd av uppgiften
att universitetet skulle räcka till
för 30 000 aktiva studerande. Ingenting
nämndes om detta i interpellationssvaret;
den siffran hade det dock verkligen
funnits anledning att föra fram i
det sammanhanget. Jag vet inte varifrån
den härstammar och hur pass
realistisk den är, men det är angenämt
om det förhåller sig på det sättet, tv det
ger en ljusare bild av situationen. Jag;
förstår som sagt inte att den siffran, om
den nu är realistisk, inte kom med i
svaret. Tills vidare har jag därför svårt
att tro att det verkligen ligger till på
det sättet.

En avgörande fråga i dag, bortsett
från nödvändigheten av en realistisk
planering för framtiden, är denna: Hur
blir det nu under denna svåra mellantid?
Även om siffran 30 000 skulle vara
realistisk i en avlägsen framtid, hur
skall man lösa frågorna under exempelvis
de närmaste tre åren? Egentligen
skulle vi ju nu ha haft utbyggnaden klar
i stor utsträckning, om planerna hade
följts. Skall svårigheterna vid universiteten
ytterligare accentueras? Jag tror
att man från studenthåll, från lärarhåll
och från den administrativa sidan är
mycket starkt intresserad av ett klarläggande
besked från statsrådet på den
punkten, och jag hoppas att det beskedet
kan ges nu.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Antal studerande nu och
framöver är något ganska komplicerat
att klara ut. Jag vill nämna följande.

I de planer som gäller över hela landet
för utbyggnaden fram till början
av 1970-talet har förutsatts att vissa åtgärder
rörande effektiviseringen av utbildningen
skall kunna genomföras under
perioden — det gäller de stora filosofiska
fakulteterna — med den kon -

20 Nr 5 Torsdagen den 1 februari 1968

Svar på interpellation ang. nybebyggelsen vid Frescati för Stockholms universitet

sekvensen att den tid som en student
tillbringar vid ett universitet och belastar
resurserna skulle kunna nedbringas.
Kan man nedbringa den genomsnittliga
studietiden för den enskilde
studenten från fem till fyra år, så
minskar totalantalet studerande efter
några år — under förutsättning av
oförändrad tillströmning — med 20
procent.

Universitetskanslersämbetet skrev för
några månader sedan till regeringen i
ett ärende och tog i samband därmed
upp den stora frågan, huruvida målsättningen
för tillströmningen till universitet
och högskolor — cirka 90 000
studerande i början av 1970-talet —
kunde anses vara realistisk, när antalet
närvarande studerande redan var så
stort. Ämbetet drog emellertid slutsatsen,
att målsättningen cirka 90 000 studerande
kan hållas under förutsättning
att de rationaliseringsåtgärder, som
man nu så hårt arbetar med, genomföres.
Det är alltså myndigheternas förhoppningar
att dessa åtgärder skall genomföras
och snabbt leda till att trycket
på universitet och högskolor vid oförändrad
eller t. o. m. stigande tillströmning
lättar till följd av att studenterna
ligger kortare tid vid universiteten och
högskolorna.

Den problematiken måste vara med
i bilden när vi framöver diskuterar denna
stora fråga. Det blir också en huvuduppgift
för den kommitté, som rätt
snart skall tillsättas, att pröva realismen
i de antaganden på denna punkt som
vi hittills arbetat med. Detta gör att
hithörande spörsmål inte utan vidare
kan avgöras med enkla hänvisningar
till den typ av siffror som fru Nettelbrandt
här anfört.

Siffran 30 000 studerande som jag
omnämnde i mitt förra inlägg och som
fru Nettelbrandt tog fasta på är en uppskattning
som byggnadsstyrelsen och
LUP-kommittén för Stockholm gjorde
när programmet i stort för Frescatiområdets
exploatering presenterades

för ett par år sedan. Det är klarlagt att
om utbyggnadsmöjligheterna hundraprocentigt
tillvaratogs skulle det vara
möjligt att få fram institutioner på Frescati-området
som kunde klara trycket
från 30 000 eller fler aktiva studerande.
Därifrån har jag alltså den uppgiften.

Vad slutligen gäller möjligheterna att
under de närmaste åren ordna lokalförhållandena
på ett rimligt sätt är jag
den förste att medge att läget är bekymmersamt.
Det blir för byggnadsstyrelsen
och universitetsmyndigheterna att göra
som hittills: att förhyra flera lokaler.
Detta är väl den huvudväg som står till
buds i den situation vi befinner oss i.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Statsrådets besked att
frågan får lösas genom ytterligare förhyrningar
kan ju inte sprida någon
större glädje bland de berörda. Det skulle
innebära att antalet fastigheter som
måste utnyttjas ökar från 33 till 43
eller 53. Med tanke på de svårigheter
detta skulle medföra för alla inblandade
måste det sägas vara en synnerligen
otillfredsställande ordning.

Jag tycker, herr talman, att statsrådet
i sitt senaste anförande kom in på
realia — på något av det som jag väntat
mig att få besked om i svaret men
som i alltför stor utsträckning saknades
där. Jag syftar på hur man för framtiden
skall lösa problemen med tanke
på den hittillsvarande utvecklingen;
det gäller både den närmaste framtiden
och den mer avlägsna. Statsrådet säger
att studietiden kan nedbringas från
fem till fyra år. Det är kanske möjligt,
och då skulle antalet studerande kunna
sjunka med 20 procent. Men än så
länge är detta dock en hypotes. Det går
möjligen att göra på detta sätt -— mera
kan vi inte säga.

Jag undrade, medan statsrådet talade,
på vilka vägar denna reducering av
studietiden skulle kunna genomföras.
Och skulle en sådan förkortning av
studietiden medföra en sänkning även

Torsdagen den 1 februari 1968 Nr 5

Svar på interpellation ang. nybebyggelsen vid Frescati för Stockholms universitet

av studiekvaliteten? Det är inte otroligt
att så skulle kunna bli fallet.

Då kom detta förlösande ord »rationaliseringsåtgärder».
När statsrådet talade
fick jag den uppfattningen att det
redan var helt klart vilken typ av rationaliseringsåtgärder
det kunde vara fråga
om. Jag är personligen ytterligt positivt
inställd till sådana åtgärder av
olika slag även på utbildningens område,
och jag tror att det finns möjligheter
att göra en hel del där. Men därifrån
till att låta eventuella rationaliseringar
bilda utgångspunkten för kalkyler
när det gäller det framtida lokalbehovet
är steget faktiskt långt. Det tycks
inig alltför äventyrligt att basera prognoserna
på något som vi vet så litet om.

Såsom framgick av senare delen av
statsrådets anförande råder det ingalunda
någon klarhet kring dessa punkter.
Tvärtom skulle en prövning av
realismen i olika tänkbara rationaliseringsåtgärder
enligt statsrådet bli en av
huvuduppgifterna för den kommitté
som ännu icke är tillsatt. Jag tror inte
att det är tillräckligt som besked till
alla dem, som nu och i framtiden drabbas
av dessa svårigheter, att åberopa
kalkyler som är baserade på så lösa
grunder.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! »De lösa grunderna»
fastställde riksdagen år 1965 i anledning
av propositionen om utbyggnad i stort
av universitet och högskolor! I denna
sades det mycket klart ifrån, att man
skall försöka åstadkomma en nedpressning
av den genomsnittliga tid under
vilken en student ligger vid ett universitet
för att kunna ge så många som möjligt
tillfälle att studera vid universiteten.
Det var en stor diskussion om denna
fråga. Efter riksdagens beslut har
arbetet bedrivits mycket intensivt inom
kanslersämbetet för att få fram de konkreta
åtgärder som det allmänna resonemanget
om rationalisering åsyftar.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Efter detta vill jag bara
konstatera, att alldeles oavsett vilka
ambitionerna var med det riksdagsbeslut
som fattades år 1965 är i dag det
faktiska läget det, att vi har cirka
25 000 studerande och under den närmaste
tiden kan vänta en markant ökning
av antalet. Det är en avsevärd
skillnad mellan denna situation och den
som låg till grund för 1965 års beslut.
Om förutsättningarna påtagligt ändras,
får man väl också lov att vidta snabba
åtgärder för att möta dessa förändringar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till bankoutskottet de å bordet
vilande motionerna nr 950—952.

1 12

Till bordläggning anmäldes bevillningsutskottets
betänkande nr 1, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen
den 24 maj 1957 (nr 209) om
skatt på sprit och vin, m. in. jämte motioner.

§ 13

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj ds skrivelse och proposition överlämnats
till kammaren:

nr 3, med redogörelse för behandlingen
hos Kungl. Majd av riksdagens
skrivelser, och

nr 16, angående överlåtelse av viss
staten tillhörig mark, m. m.

Nämnda skrivelse och proposition
bordlädes.

§ 14

Anmäldes följande motioner i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr 7,
med förslag till narkotikastrafflag,
m. in., nämligen

Fredagen den 2 februari 1968

28 Nr 5

nr 953, av herr Börjesson i Falköping
m. fl.,

nr 954, av fru Heurlin och herr
Oskarson,

nr 955, av fru Heurlin och herr
Oskarson, samt

nr 956, av fru Holmberg m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 15

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till Riksdagens andra kammare

Undertecknad anhåller härmed om
ledighet från riksdagsarbetet under tiden
fr. o. in. 9 t. o. in. 23 februari 1968
för att deltaga i kompetensutredningens
studieresa till USA.

Stockholm den 1 februari 1968

Lennart Mattsson

Till Riksdagens andra kammare

Undertecknad anhåller härmed om
ledighet från riksdagsarbetet under tiden
fr. o. m. 9 februari t. o. m. 23 februari
1968 för att delta i kompetensutredningens
studieresa till USA.

Stockholm den 31 januari 1968

Ingemar Mundebo

Kammaren biföll dessa ansökningar.

§ 16

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fyra enkla frågor, nämligen av:

herr Carlsliamre (h), till hans excellens
herr ministern för utrikes ärendena
angående åtgärder för att begränsa
utsläppet av kvicksilverhaltigt avloppsvatten
i Östersjön,

herr Jansson (vpk), till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående kvicksilverhalten i
fisk,

herr Ståhl (fp), till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet angående
åtgärder mot brottslig verksamhet
av personer som intagits för frihetsstraff,
och

herr Nordstrandh (h), till herr statsrådet
och chefen för utbildningsdepartementet
angående fasta studiegångar
vid de filosofiska fakulteterna.

§ 17

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.20.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 2 februari

Kl. 11.00

§ 1

Justerades protokollet för den 25
nästlidne januari.

§ 2

Föredrogs och lades till handlingarna
Kungl. Maj:ts å bordet vilande skrivelse
nr 3, med redogörelse för behandlingen

hos Kungl. Maj :t av riksdagens skrivelser.

§ 3

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet
vilande proposition nr 16, angående
överlåtelse av viss staten tillhörig mark,
in. in.

Fredagen den 2 februari 1968

Nr 5

Andrad lydelse av 2 § 1 mom. forordningen om skatt på sprit och vin, m. m

§ 4

Vid föredragning av den å bordet
vilande motionen nr 953, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition nr 7, med
förslag till narkotikastrafflag, m. m.,
hänvisades motionen, såvitt avsåg åtgärder
för att totalförbjuda centralstimulantia,
till lagutskott och i övrigt
till statsutskottet.

Vidare föredrogs var för sig följande
å bordet vilande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionen nr 954;
samt

till lagutskott motionerna nr 955 och
''956.

§ 5

Ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen
om skatt på sprit och vin, m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 1, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av
2 § 1 mom. förordningen den 24 maj
1957 (nr 209) om skatt på sprit och vin,
sm. in. jämte motioner.

I eu den 3 januari 1968 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 12, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) förordning angående ändrad lydelse
av 2 § 1 mom. förordningen den
''24 maj 1957 (nr 209) om skatt på sprit
och vin,

2) förordning angående ändrad lydelse
av 2 § förordningen den 16 juni
1961 (nr 394) om tobaksskatt,

3) förordning'' om ändring i tulltaxan
den 12 september 1958 (nr 475).

Beträffande propositionens huvudssakliga
innehåll anfördes följande.

I propositionen föreslås i enlighet
med vad som förutskickats i finansplanen
höjning av skatten på sprit och
vin med 10 % den 5 februari 1968. Härigenom
beräknas utminuteringspriserna
stiga med i genomsnitt 9 % för spritdrycker,
8 °/o för starkvin och 7 %
för lättvin.

Vidare föreslås i propositionen en
ytterligare differentiering av tobaksskatten
på cigarretter, varigenom skatten
på cigarretter av större format höjs.
En motsvarande ändring föreslås beträffande
skatten på cigarrettpapper
och cigarretthylsor.

Genom dessa åtgärder beräknas statens
inkomster öka med ca 200 milj.
kr. under budgetåret 1968/69.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna I: 176
av herr Hubinette och 11:237 av herr
Wennerfors, vari hemställts, att riksdagen,
med ändring av Kungl. Maj :ts proposition
nr 12/1968 till den del den avsåge
förordningen den 24 maj 1957 om
skatt på sprit och vin, måtte antaga i
motionerna framlagt förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 2 §
1 mom. förordningen den 24 maj 1957
(nr 209) om skatt på sprit och vin,
innebärande en höjning av grundavgiften
för sprit med 6 öre till 40 öre
per volymprocent alkohol;

II) de likatydande motionerna 1: 384
av herr Schött och II: 489 av herr Oskarson; III)

de likalydande motionerna I: 390
av herr Tistad in. fl. och II: 472 av herr
Hamrin i Kalmar in. fl.;

IV) de likalydande motionerna I: 629
av herrar Bengtson och Dahlén samt
II: 823 av herrar Wedén och Hedlund,
vari hemställts, att riksdagen vid sin
behandling av propositionen nr 12 måtte
besluta att skatten på sprit och vin
1968 måtte höjas med 15 % i stället
för av departementschefen föreslagna
10 % samt att vederbörande utskott måt -

Nr 5

Fredagen den 2 februari 1968

Ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen om skatt på sprit och vin, m. m.

te utarbeta förslag till erforderlig författningstext; V)

de likalydande motionerna I: 648
av herr Erik Svedberg in. fl. och II: 595
av herr Engkvist m. fl., vari hemställts,
att riksdagen vid behandlingen av propositionen
1968:12 i vad den avsåge
alkoholbeskattningen måtte anta i dessa
motioner framlagda förslag till dels förordning
angående ändrad lydelse av
2 § 1 mom. förordningen den 24 maj
1957 (nr 209) om skatt på sprit och
vin, innebärande en höjning av grundavgiften
för sprit från nuvarande 34
öre per volymprocent till 42 öre, dels
ock förordning om ändring i tulltaxan
den 12 september 1958 (nr 475), innebärande
en häremot svarande höjning
av tullen på spritdrycker;

VI) motionen II: 816 av herr Nordgren
och fru Kristensson.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit de v i d
riksdagens början väckta
till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna I: 631 av herrar
Dahlén och Bengtson samt II: 824 av
herrar Wedén och Hedlund, vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta om
höjning av skatten på tobaksvaror
fr. o. in. den 1 juli 1968 i den omfattning,
som angåves i motionerna, innebärande
en höjning av tobaksskatten
med 2 öre i genomsnitt per cigarrett
och motsvarande höjning av skatten på
övriga tobaksvaror, samt att vederbörande
utskott måtte utarbeta förslag till
erforderliga författningstexter.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen — med bifall till
Kungl. Maj :ts proposition nr 12 och med
avslag på motionerna I: 176 och II: 237,
1:384 och 11:489, 1:390 och 11:472,
1:629 och 11:823, 1:648 och 11:595
samt II: 816 •— måtte antaga de vid propositionen
fogade förslagen till

1) förordning angående ändrad lydelse
av 2 § 1 mom. förordningen den

24 maj 1957 (nr 209) om skatt på sprit
och vin,

2) förordning angående ändrad lydelse
av 2 § förordningen den 16 juni
1961 (nr 394) om tobaksskatt,

3) förordning om ändring i tulltaxan
den 12 september 1958 (nr 475),

B. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa om skyndsam utredning
beträffande tobaksbeskattningen
i dess helhet,

C. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 631 och II: 824.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Tage Johansson (s) och
Wärnberg (s), som ansett att utskottet
under A. bort hemställa,

att riksdagen — med bifall till motionerna
1:648 och 11:595 samt med
avslag dels på propositionen, i vad den
avsåge alkoholbeskattningen, dels på
motionerna I: 176 och II: 237,1: 384 och
11:489, 1:390 och 11:472, 1:629 och
11:823 samt 11:816 —■ måtte antaga i
reservationen framlagda förordningsförslag,
innebärande i motionerna I: 648
och II: 595 föreslagna höjningar av skatt
och tull på spritdrycker;

2) av herr Tistad (fp) och fru Nettelbrandt
(fp), som ansett att utskottet
under A. hort hemställa,

att riksdagen måtte avslå propositionen
nr 12, i vad den avsåge tobaksbeskattningen; 3)

av herrar Erik Filip Petersson
(fp), Tistad (fp), Fälldin (ep) och Vige
Is b o (ep), fru Nettelbrandt (fp) samt
herrar Eriksson i Bäckmora (ep) och
Enskog (fp), som ansett att utskottet
under A. och C. bort hemställa att riksdagen
— med bifall till motionerna
I: 629 och II: 823 samt I: 631 och II: 824
samt med avslag på propositionen och
på motionerna I: 176 och II: 237, I: 384
och 11:489, 1:390 och 11:472, 1:648
och II: 595 samt II: 816 — måtte antaga
i denna reservation framlagda förordningsförslag,
innebärande dels i motionerna
I: 629 och II: 823 föreslagna höjningar
av skatten på sprit och vin samt

Fredagen den 2 februari 1968

Nr 5

Ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen om skatt på sprit och vin, m. m.

tullen på sprit, dels i motionerna I: 631
och 11:824 föreslagen höjning'' av tobaksskatten.

Sedan kammaren på framställd proposition
bifallit utskottets hemställan
att betänkandet måtte företagas till avgörande
efter allenast en bordläggning,
föredrogs utskottets i övrigt gjorda hemställan;
och anförde därvid:

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Jag måste tillstå att det
för mig känns allmänt motbjudande att
tala för högre skatter, särskilt som jag
är av den uppfattningen att vi med en
annorlunda förd politik tvärtom skulle
ha möjlighet att genomföra en sänkt beskattning.
Men det finns onekligen undantagsområden,
där denna min allmänna
inställning inte gäller och där det
kan vara mindre omotiverat — eller
t.o. m. väl motiverat — med höjda skatter,
även om man vore i ett sådant läge
att man kunde sänka andra skatter. Det
är dessa undantagsområden som dagens
diskussion kommer att handla om.

Från mittenpartiernas sida har föreslagits
en höjning av sprit- och vinbeskattningen
som går något längre än
den höjning regeringen föreslår. Det
finns motiv för ett sådant steg. Här
gäller inga självklara regler, och det
finns inga absoluta sanningar. Det är
väl också därför som utskottets majoritet
har använt ett i sådana här sammanhang
ovanligt uttryckssätt för att beskriva
samtliga framlagda förslag, trots
att meningarna varit delade i utskottet.
Sålunda skriver utskottet bl. a. följande:
»Utskottet vill rent allmänt uttrycka sin
förståelse för de tankegångar som ligger
bakom de här redovisade förslagen
och samtidigt konstatera att det knappast
föreligger några principiella motsättningar
mellan dem---.» Vi har

anledning att uttala ett tack för den förståelsen.

Att beskattningsinstrumentet har stor
betydelse då det gäller att främja nykterhetspolitiska
intressen torde vara

obestridligt. Men för att beskattningen
skall fylla någon verklig funktion fordras
det inte bara att den följer med i
den allmänna prisutvecklingen. För att
kunna dämpa efterfrågan måste beskattningen
också anpassas till inkomstutvecklingen,
och den av oss föreslagna
15-procentiga skattehöjningen förefaller
därför mera motiverad än herr Strängs
höjning.

Även beträffande tobaksbeskattningen
är utgångspunkterna desamma som för
beskattningen av sprit och vin. Det
borde vara tillräckligt belagt att det
föreligger ett samband mellan tobaksrökning
och förekomsten av vissa sjukdomar.
I ett sådant läge är det helt
otillfredsställande att beskattningen ligger
stilla medan både priser och inkomster
stiger. Sambandet med de skilda
riskerna motiverar tvärtom att man
med beskattningens hjälp söker ytterligare
begränsa konsumtionen. Varje
sådan åtgärd bidrar inte endast till att
minska cancerfrekvensen; den torde
också ha ur hälsosynpunkt mycket betydelsefulla
andra effekter. Till dem
räknar jag bland annat en allmän förbättring
av konditionen — inte minst
viktigt i det stillasittande liv som vi så
mycket lever i bilar och framför TVapparater.

Jag yrkar bifall till reservationen 3
av herr Erik Filip Petersson in. fl.

Till sist några ord om reservationen
2. Samtliga ledamöter i utskottet har
förordat att tobaksbeskattningen i dess
helhet bör bli föremål för förnyade
överväganden. Det är bra. Men om man
inom kort — det har begärts redan till
höstriksdagen — skall få ett samlat
grepp om tobaksbeskattningen och hur
den verkar på olika cigarrettslag, kan
det inte finnas något motiv för att nu
göra ändringar i det gamla systemet.
Enligt mitt sätt att se måste mängden tobak
i cigarretterna bli avgörande för
skattens höjd och inte cigarrettens yttre
eller i vad mån papper och filter finns.
Det måste bli mycket mindre orättvist

Nr 5

Fredagen den 2 februari 1968

Ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen om skatt på sprit och vin, m. m.

med ett system med skatt efter mängd tobak.
Då slipper man också de besvärliga
tröskelproblem som alltid måste infinna
sig när man har stort tilltagna
.skatteklasser. Även om den nuvarande
beskattningen är orimligt konstruerad
anser jag att man bör vänta med småjusteringar
när en mera genomgripande
förändring kan vara så nära förestående.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
2 av herr Tistad och mig
:själv.

I detta anförande instämde herrar
Enskog och Berglund (båda fp).

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Vi hade för mycket
länge sedan en finansminister som hette
Fredrik Vilhelm Thorsson. Han hade
vid något tillfälle tänkt sig införandet
.av ett slags accislitrar, om jag inte missminner
mig. Han skulle ta ett visst pris
på den första litern och sedan höja pri,
-set för varje inköpt liter undan för undan.
På det sättet skulle han få ihop
«en massa pengar. Han hade nämligen
den uppfattningen, att varje års utgifter
skulle täckas av löpande inkomster.
Det var en bra finansminister. Därmed
har jag inte sagt något ofördelaktigt om
den nuvarande, jag vill understryka det.

Under debatten om de Thorssonska
-accislitrarna åhörde jag en diskussion
där en mycket framstående medlem av
det dåvarande frisinnade partiet yttrade
sig om systemet med accislitrar. Han
ville inte vara med om detta, därför
•att han ansåg det vara ovärdigt ett demokratiskt
samhälle att skattemässigt
/ockra på sina medborgares laster. Det
var den tidens uppfattning inom det dåvarande
frisinnade partiet.

Förhållandena har ändrats i mycket
hög grad. Vi ockrar nu, skattemässigt
sett, på medborgarnas laster och vi ockrar
på medborgarnas fåfänga. Det föreligger
nu ett förslag om höjd spritskatt.
Finansministern har ju motiverat höjningen
med den allmänna utvecklingen

på det ekonomiska området och har
med hänsyn till denna ansett sig böra
gå in för en höjning om 10 procent. Mittenpartierna
har motionerat om en ytterligare
höjning av 5 procent, d. v. s.
sammanlagt 15 procent. Därtill kommer
en nykterhetsgrupp som påyrkar en ytterligare
höjning.

Man vill i detta sammanhang ge uttryck
för en strävan att dämpa konsumtionen,
vilket också anfördes av fru
Nettelbrandt som inledde denna debatt.
Ja, det är väl att hoppas att konsumtionen
inte dämpas alltför mycket, ty
då minskar ju också inkomsterna. Emellertid
kan jag inte finna att det i det nu
aktuella fallet väsentligen föreligger några
ideella motiv till bakgrund för vare
sig den ena eller den andra ståndpunkten.
Finansministerns höjningsförslag är
stort, mittenpartiernas är större och
nykterhetsgruppens är allra störst. När
jag har gjort mitt ställningstagande i
denna fråga har jag funnit att jag skulle
kunna beteckna mig som ganska neutral.
Jag kommer att biträda den linje,
som ligger i mitten, nämligen om en 15-procentig höjning.

Jag ber följaktligen, herr talman, att
helt kort få yrka bifall till den vid förevarande
betänkande fogade reservationen
nr 3.

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! Det betänkande från bevillningsutskottet,
som vi nu behandlar,
innefattar utskottets ställningstagande
till propositionen nr 12 till årets
riksdag samt i anledning därav väckta
motioner.

I propositionen föreslås höjning av
skatten på vissa rusdrycker med 10 procent,
vilket vid ett genomförande skulle
innebära att priserna på dessa varor
anpassas till den allmänna konsumtionsprisnivån.
Jag anser inte att denna höjning
är tillräcklig med hänsyn till det
bekymmersamma läge vi nu befinner
oss i med en ständigt ökande alkoholkonsumtion.

Fredagen den 2 februari 1968

Nr 5

Ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen om skatt på sprit och vin, m. m.

Tillsammans med några medmotionärer
har jag därför i motion 11:595 yrkat
på en större höjning av spritskatten,
nämligen med 8 öre i stället för i
propositionen föreslagna 4 öre per volymprocent.

Jag noterar med tillfredsställelse att
utskottet i sitt betänkande, även om det
avstyrkt motionen, i sitt allmänna resonemang
givit klart uttryck för att det
är medvetet om lägets allvar. Vi har
kommit fram till olika slutsatser om vad
som nu skall göras, men nödvändigheten
av en genomgripande översyn av
vår alkoholpolitik lyser klart igenom
utskottets motiveringar. Vi vet ju också
att en sådan kommer att företas så snart
den alkoholpolitiska kommittén är färdig
med sin utredning och har framlagt
sina förslag.

Vår motivering för en större höjning
av spritskatten var dels en allmän rädsla
för den konsumtionsökning som skett
och sker, dels vår mening att den allmänna
löneutvecklingen på ett bättre
sätt bör slå igenom på spritpriserna är
vad en anpassning till konsumentprisin
dex utgör.

Anledningen till att vi valde att utöver
propositionens förslag endast föreslå
höjning av spritpriserna var att
man genom en större skillnad i priset
på starkare och svagare drycker skulle
kunna åstadkomma en mera markerad
övergång till de alkoholsvaga dryckerna.
Det var således rent nykterhetspolitiska
överväganden som för mig var avgörande
vid utformningen av motion
II: 595, som är likalydande med motion
1:648. Det var för mig inte fråga om
ett fiskaliskt intresse att skaffa staten
ökade inkomster.

Nykterhetsrörelsen har med tillfredsställelse
noterat att vi sedan några år
tillbaka har behandlat alkoholbeskattningen
som ett uteslutande nykterlietspolitiskt
instrument. Också den kungl
propositionen bygger på denna regel
och även om jag inte anser att utformningen
av själva beskattningen är riktig

kan jag inte acceptera att vi nu skulle
frångå den regeln.

.lag kan således inte biträda reservation
nr 3 av mittenpartierna, vilken son
bekant skall möjliggöra ett eventuell
genomförande av deras budgetalternativ.
Deras förslag är dessutom utforma
så att det medför samma höjning på vir
och sprit. Också i det avseendet skiljei
den sig från det nykterhetspolitiska
ställningstagande jag anser man bör göra.

Herr talman! Med dessa kortfattade
motiveringar vill jag således yrka bifall
till reservation nr 1 av herrar Tage
Johansson och Wärnberg.

I detta anförande instämde fru Löfjvist,
fru Eriksson i Stockholm och fru
Torbrink (samtliga s).

Herr KRISTENSON (s):

Herr talman! Det förslag som regeringen
framlagt om ett återställande av
relationen mellan priset på sprit och
vin samt ökningen av levnadskostnadsindex
borde normalt inte ha gett någon
anledning till en politisk strid. Men
det anständighetskrav som nu ställs på
alla politiska partier som föreslår höjningar
av statens utgifter, nämligen att
också föreslå besparingar eller inkomstförstärkning,
har tvingat folkpartiet och
centerpartiet att föreslå en betydande
höjning av den totala skattenivån.

Mittenpartierna har bl. a. föreslagit
en ganska kraftig höjning av försvarskostnaderna,
höjda anslag till u-hjälpen
och en mindre höjning av barnbidraget.
För att få budgeten att hjälpligt
balansera måste dessa partier låna mer
än finansministern föreslår och därutöver
föreslå skattehöjningar med ytterligare
300 miljoner kronor.

Vi har sedan länge en princip för beskattningen
i vårt land, nämligen åt!
skatten skall betalas efter bärkraft. Denna
idé kommer bäst till uttryck i den
progressiva direkta beskattningen. Genom
sitt förslag hävdar nu folkpartiet
och centerpartiet att konsumenterna av

3—Andra kammarens protokoll 1968. Nr 5

Nr 5

Fredagen den 2 februari 1968

Ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen om skatt på sprit och vin, m. m.

sprit och tobak har större kapacitet att
betala en skattehöjning på ytterligare
300 miljoner än de människor som inte
konsumerar dessa varor. I upplysningens
syfte borde ni redovisa inför kammaren
vilka sakskäl ni har för denna
uppfattning att konsumenter av sprit
och tobak med normala inkomster skulle
besitta en dylik ökad skatteförmåga.

Finansministern har inte angett några
nykterhetspolitiska motiv för höjningen.
Det gör inte heller utskottsmajoriteten.
Men vi kan ha en viss förståelse
för att det möjligen kan ha någon
liten nykterhetspolitisk effekt i att
höja spritpriserna. Både i reservation
nr 1 och från mittenpartierna har dock
detta motiv angetts. Att den ytterligare
höjning på fem procent som mittenpartierna
föreslår skulle förbättra ett dåligt
nykterhetstillstånd har de icke lyckats
bevisa. Centerpartiets och folkpartiets
förslag är alltså betingat av rent
samhällsekonomiska skäl och det förutsätter
inte någon starkare sänkning av
konsumtionsnivån för sprit.

Utskottet hävdar som sitt argument
mot en ytterligare höjning att vi bör
avvakta betänkandet från den alkoholpolitiska
utredningen innan några nya
åtgärder vidtas.

För att ytterligare förstärka budgeten
föreslår mittenpartierna en höjning
av tobaksskatten med två öre på cigarretter
och motsvarande på övriga produkter.
Dessa partier räknar med att
denna skattehöjning skall ge 220 miljoner
kronor i ökade inkomster. Motivet
för höjningen är dels att folkhälsan
skall förbättras, om konsumtionen sjunker
på grund av skattehöjningen, och
dels att det behövs en ökning av statsinkomsterna.
Men den storlek på skatteintäktens
höjning som folkpartiet och
centerpartiet räknat med, nämligen 220
miljoner kronor, förutsätter en ökad
förbrukning av tobak — och då uppfylls
ej kraven på en förbättrad folkhälsa.

Den statistik som föreligger om ut -

vecklingen av tobaksskatten ger klara
besked på den punkten. Från år 1965
till år 1966, när priserna var lika, ökade
skatten med 128,7 miljoner kronor.
Från år 1966 till år 1967 — det år då
skatten höjdes med 2 öre per cigarrett
— blev skatteökningen bara 10 miljoner
kronor i förhållande till föregående
år eller totalt 138,3 miljoner kronor.
Om förslaget genomförs, stannar skatteökningen
långt under beräknade 220
miljoner kronor.

Riksdagen beslutade år 1967 på förslag
av bevillningsutskottet att hemställa
hos finansministern om en översyn
av beskattningen av s. k. superlånga cigarretter.
Denna cigarrettyp hade under
förra delen av år 1967 börjat saluföras.
Nu föreslår utskottet att vi skall
bifalla finansministerns förslag om en
ökning av antalet viktgrupper för cigarretter
från två till fem, vilket leder
till en rättvisare beskattning av cigarretterna.

Den föreslagna viktgrupperingen
kommer inte att medföra någon skattehöjning
på de cigarretter av normal
längd som har filtermunstycke. Den
firma som nu saluför superlånga cigarretter
använder som sitt främsta säljargument
att köparen tjänar tre cigarretter
på varje paket. Det är denna
lägre skattebetalning som utskottet genom
sitt förslag vill avskaffa.

Fru Nettelbrandt och herr Tistad yrkar
i sin reservation 2 att denna nya
gruppering ej skall införas. Samtidigt
har dessa reservanter i reservation 3
samma yrkande som utskottet. Fru Nettelbrandt
bör i klarhetens intresse tala
om för kammaren vilken åsikt hon
egentligen företräder.

I vissa motioner om avslag på den
föreslagna viktgrupperingen har det
angivits att skälet för detta förslag från
finansministern är att det skulle gynna
Svenska Tobaks AB gentemot dess konkurrenter.
Detta är inte något sanningsenligt
argument. Det förhåller sig så
att Tobaksbolaget som statligt bolag har

Fredagen den 2 februari 1968

Nr 5

Ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen om skatt på sprit och vin, m. m.

varit lojalt mot det av riksdagen fattade
beslutet om en utredning. Företaget
skulle ha kunnat tillverka en superlång
cigarrett och börjat försäljningen i september
månad 1967 men avstod från
detta i avvaktan på riksdagens ställningstagande.

Med hänvisning till bl. a. dessa argument
och till utskottets motiveringar i
övrigt yrkar jag, herr talman, bifall till
bevillningsutskottets hemställan och avslag
på samtliga reservationer.

Fru NETTELBRANDT (fp) kort genmäle: Herr

talman! Herr Engkvist talade
om att mittenreservationen inte kunde
fylla de anspråk som han hade på tillgodoseende
av de nvkterhetspolitiska
motiven, beroende på att vi i vår reservation
har med en höjning såväl på vinet
som på spriten. Även om jag vill
tillstå att herr Engkvist är betydligt
mer sakkunnig än jag i dessa frågor,
tror jag att det inom sakkunskapen föreligger
mycket delade meningar när
det gäller om man skall gå fram på den
ena vägen eller på den andra med en
effekt på båda slagen. Jag känner i varje
fall till många sakkunniga som bestämt
har uttalat sig i den riktningen
att det s. k. vinfylleriet är väl så allvarligt
och att vinet, lika väl som det
kan vara en väg att lämna det svårare
fylleriet, kan vara en inkörsport till det.
.lag tror inte att man kan yttra sig med
någon bestämdhet på den punkten. Jag
vidhåller alltså att det finns mycket
starka nykterhetspolitiska skäl bakom
mittenreservationen.

Herr Kristenson sade att vi sedan
länge i vårt land har som princip att
skatten skall uttas efter bärkraft. Man
kan verkligen sätta ett stort frågetecken
när det gäller huruvida vi har
lyckats nå upp till denna princip. Jag
vet att den fortfarande är en helig princip,
men det är en sak som vi kan lämna
åt sidan i dag.

Om jag minns rätt har herr Sträng

vid ett flertal tillfällen uttalat sig ungefär
i den riktningen att den direkta
beskattningen numera har nått en sådan
höjd alt man inte längre kan ta ut så
mycket den vägen utan måste gå den
indirekta beskattningens väg. Vi hat
också upplevt höjningar av den indirekta
beskattningen, omsättningsskatten
och jag vill fråga herr Kristenson
om han anser att det strider mera emoj
principen om skatt efter bärkraft att
höja skatten på just dessa bestämda varuslag
— sprit, vin och tobak — än att
göra det generellt på nödvändighetsartiklar
av olika slag. Det kan väl inte
riktigt hänga ihop med tidigare gjorda
ståndpunktstaganden.

Sedan vill jag också fråga, om herr
Kristenson vill bestrida att beskatt.-:
ningsinstrumentet över huvud taget har
någon nykterhetspolitisk effekt. Det är
inte mer än fem år sedan regeringen
i en proposition, väckte förslaget om
skattehöjning »under hänvisning till
rusdrycksbeskattningens nykterhetspor
Etiska effekt». Finansministern underströk
alltså att skattehöjningen hade en
sådan betydelse. Det har varierat från
gång till gång hur man velat motivera,
skatten. Jag skall be att få återkomma
t! 11 just den punkten, som är central.

Herr ENGKVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Det kan vara riktigt
som fru Nettelbrandt säger att det finns,
olika meningar om vinkonsumtionen
och skatten på vin. När vi inte har någon
egentlig kunskap om hur detta fungerar
men vet att den alkoholpolitiska
utredningen kommer att ta upp just
dessa frågor, finns det för dagen ingen
speciell anledning att frångå den bestämda
uppfattning som jag företräder.
.lag anser mig således ha väl så goda
skäl för mitt ståndpunktstagande som
fru Nettelbrandt har för sitt.

Jag vill tillfoga något, som jag förut
sagt, när det gäller reservation nr 3
och mittenpartiernas ståndpunktstagande,
där de så att säga vill specialdesti -

Nr 5

Fredagen den 2 februari 1968

Ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen om skatt på sprit och vin, m. m.

ncra inkomsterna från spritskatten för
att därmed betala ett högre u-landsbidrag.
Detta vänder jag mig emot och
anser att man inte på det sättet skall gå
ifrån de nykterhetspolitiska aspekterna
när det gäller alkoholbeskattningen.

Herr KRISTENSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Fru Nettelbrandt funlerade
över om idén om skatt efter bärcraft
har förverkligats. Hon åberopade
finansministerns ord att det på den direkta
beskattningens väg inte går alt
komma mycket längre. Där kan vi kanske
i stort sett vara överens, men vad
jag åsyftade var att fru Nettelbrandt
inför kammaren skulle redovisa, varför
just konsumenterna av sprit och tobak
har den större skattekraften jämfört
med andra grupper, när folkpartiet och
centerpartiet vill ha in ytterligare 300
miljoner till statskassan.

Omsättningsskatten drabbar ju alla
lika, oavsett om man super eller inte.
Jag tycker att det är ett mycket farligt
förslag att vilja motivera den rent fiskala
höjningen av sprit- och tobaksskatten
med de nya utgifter som folkpartiet
och centerpartiet föreslår till
försvaret, u-hjälpen och barnbidragen.
Folk skulle då kunna sitta ute i sina
stugor och säga: Nu super jag ihop till
försvaret, nu super jag ihop till barnbidrag,
nu super jag så att vi kan ge mer
pengar till u-hjälpen. Jag tycker att alla
dessa tre, i övrigt angelägna behov,
inte mår så värst bra av att få en sådan
reklam omkring sig.

En höjning av spritskatten har möjligen
vid ett enda tillfälle från finansminister
Strängs sida motiverats från
nykterhetspolitiska synpunkter. I andra
fall har finansministern i sina förslag
antingen velat återställa prisrelationerna
eller höja skatten av rent fiskaliska
skäl.

Nu säger vi inom utskottsmajorifeten,
att vi inte vill vara med om en höjning
av spritskatten av nykterhetspolitiska
skäl, eftersom det finns en alkoholpoli -

tik utredning som arbetar för närvarande
och som kommer att föreslå de
åtgärder som den finner lämpliga, eventuellt
att höja skatten eller andra åtgärder
som skall förbättra nykterhetsläget.

Fru NETTELBRANDT (fp) kort genmäle: Herr

talman! Först några ord till herr
Engkvist. När vi inte har någon egentlig
kunskap om hur detta fungerar, säger
herr Engkvist, då är det fel att göra
som mittenpartierna föreslår och rätt
att göra som han och några andra föreslår.
Han säger detta trots att det som
vi har föreslagit i fråga om själva principen
faktiskt överensstämmer med vad
finansministern har föreslagit. Det brister
tyvärr en hel del i logiken härvidlag,
herr Engkvist. Jag vill inte säga
att den metod soim herr Engkvist tror
på är felaktig, men eftersom vi ingenting
vet är inte den ena metoden mera
rätt än den andra.

I likhet med herr Kristenson vänder
sig herr Engkvist mot att man här använder
en högre beskattning för att betala
en högre u-hjälp. Herr Kristenson
tog till litet mera drastiska formuleringar
och talade om att man super ihop
till barnbidrag och till u-hjälp.

Jag skulle vilja fråga herr Kristenson:
Hur verkar nu den skattehöjning som
finansministern själv har föreslagit?
Finansministerns förslag beräknas ge
en inkomstökning på cirka 200 miljoner
kronor. Säger då socialdemokraterna
i propagandan ute på sina möten:
Nu mina vänner skall ni se till att ni
super ihop till driften av grundskolor?
Denna uppgår till ungefär 210 miljoner,
vilken summa stämmer ganska bra med
de höjda spritinkomsterna. Väljer man
möjligen i stället att säga till vederbörande:
Nu skall ni supa ihop till vissa
sysselsättningsfrämjande åtgärder för
handikappade? Dessa kostar 195 miljoner,
och även denna summa stämmer
ganska bra.

Fredagen den 2 februari 1968

Nr 5

Ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen om skatt pa sprit och vin, m. m.

Jag skulle vilja fråga, när vi fått
denna typ av specialdestinationer för
de olika intäkterna i vår budget.
Jag hade för mig — och finansministern
kanske kan vitsorda detta — att
vi icke arbetade med någon form av
specialdestinationer annat än för vissa
begränsade undantag. Tyvärr kommer
vi inte ens med en höjning av dessa
skatter som vi föreslagit att kunna
få ned konsumtionen till en sådan nivå
att den medför väsentligt mindre inkomster.
Tyvärr får höjningen inte denna
effekt. Även om konsumtionen skulle
gå så långt ned att höjningen direkt
skulle betyda en stor intäktsminskning,
skulle det på längre sikt innebära minskade
utgifter inom nykterhetsarbetet.
Detta är ingen obetydlig faktor.

Jag kanske skulle kunna få reda på
hur man från socialdemokratiskt håll
motiverar denna intäktsökning på 200
miljoner kronor och vartill den huvudsakligen
skall användas.

Herr ENGKVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Det kan inte vara fru
Nettelbrandt alldeles obekant att vi sedan
rätt många år tillbaka här i landet
officiellt för en nykterhetspolitik
som syftar till att föra över konsumtionen
till de svagare dryckerna. Systembolagen
har fört en annonskampanj som
man kanske kan diskutera, men avsikten
har hela tiden varit att försöka få
över konsumtionen till de svagare dryckerna.
Vårt förslag utgör ett led i denna
strävan.

Herr KRISTENSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Från denna talarstol
yttrar fru Nettelbrandt att det på de
socialdemokratiska partimötena sägs att
»vi skall supa ihop till grundskolor».
Jag har inte hört detta och jag vet inte
heller om någon annan partivän har
hört eller använt denna argumentering.
Så skall man inte argumentera.

Finansministern och utskottsmajoriteten
har till skillnad från folkpartiet

och centerpartiet angivit att den föreslagna
höjningen med 10 procent enbart
motiveras med ett återställande av
relationen mellan spritpris och levnadskostnadsutveckling.
Något annat argument
anförs inte. Men i mittenpartiernas
reservation och motioner har angivits
att en höjning är motiverad med
hänsyn till det statsfinansiella behovet.
Jag har redan hört folk säga att folkpartiets
och centerpartiets förslag innebär
att vi skall supa ihop till bl. a. de
anslagsökningar som de nu föreslår.

I mitt första anförande frågade jag
fru Nettelbrandt hur hon skall ställa
sig vid röstningen. Hon har yrkat bifall
till både reservation 2 och reservation
3. I dessa båda reservationer framförs
olika uppfattningar om hur många
viktgrupper som skall finnas för cigarrettbeskattningen.
Det skulle vara klargörande
om fru Nettelbrandt ville tala
om hur hon ämnar lösa det problemet
för sig.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Denna debatt har kanske
blivit något snedvriden. För att anknyta
något till vad som nyss sagts beträffande
skattebärkraften är det ju en
väsentlig skillnad mellan de direkta och
de indirekta skatterna. För de indirekta
skatterna på sprit rör det sig om
frivillig konsumtion, och därmed skatt,
medan den direkta beskattningen träffar
alla.

Jag begärde emellertid ordet, herr
talman, såsom en av dem som undertecknat
fyrpartimotionen II: 595, lika
lydande med motion nr I: 648, vari föreslås
en skattehöjning på starkspriten
med 20 procent i stället för med 10 procent
som finansministern föreslagit. Jag
skall be att få anföra några principiella
synpunkter med särskilt sikte även på
framtiden.

Finansministern har inte låtit sig hejdas
av den parlamentariska problematik,
som väl kan anses ligga i att alkoholbeskattningen
liksom alkoholpoliti -

Nr 5

Fredagen den 2 februari 1968

ris

Ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen

ten i stort utreds inom den Lindliolms•ka
kommittén. Han föreslår alltså höjning
av skatten på alla rusdrycker utom
starköl. Och däri gör han rätt.

Jag vill först uttala den bestämda förhoppningen
att alla problem kring alkoholbeskattningen
som alkoholpolitik!
instrument noggrant genomgås av
den alkoholpolitiska kommittén. Jag
tänker närmast på vikten av en mera
nyanserad bild av hur denna beskattning
verkar på konsumtionen av olika
drycker och på olika befolkningsgrupper.
Vidare bör förslag utarbetas om
hur riksdagens prövning av skatteförslag
på detta område skall kunna ske i
en från parlamentariska utgångspunkter
fullt acceptabel ordning och samtidigt
under förhållanden, som kan förhindra
hamstringsköp från den dag, då
ett skatteförslag framläggs, till den dag
då förslaget godkännes av riksdagen
respektive den erforderliga författningsändringen
träder i kraft.

Nu till några principiella synpunkter
i all korthet. Vi har väckt en motion
om en större skattehöjning på
starkspriten än på vinerna för att klart
markera även vårt intresse av att få till
stånd en viss omstrukturering av alkoholkonsumtionen
från starksprit till lättare
alkoholdrycker. Detta är i försäljningsavsnittet
den alkoholpolitik, som
har förts här i landet sedan 1954. Vårt
yrkande får givetvis inte ses som annat
än mera preliminärt i avvaktan på ett
slutligt och bättre grundat ställningstagande
till omstruktureringsfrågan, när
alkoholpolitiska utredningens analys av
frågan har genomförts, det utredningsmaterial
i övrigt, som kan framkomma,
föreligger och de förslag som detta samlade
material kan föranleda lagts på
riksdagens bord. En sannolikt växande
majoritet torde vara överens om att det
är starkspriten som alltjämt är den
tunga delen av alkoholproblemet — detta
då uppfattat som ett problem om
sociala skadeverkningar på grund av
alkoholmissbruk. Skadeverkningar upp -

om skatt på sprit och vin, m. m.

kommer, inte minst bland ungdomen,
genom missbruk av även andra alkoholdrycker
än starksprit. Men jag går
inte in på dessa spörsmål nu — fru
Nettelbrandt berörde dem •— utan för
ett resonemang om den ur social synpunkt
mest belastande delen av alkoholkonsumtionen.
Alkoholproblemet i
här antydd mening har i sin tur, i stället
för att minska i betydelse, alltjämt en
långt större omfattning — mätt i frekvenserna
av sociala skadeverkningar
och antalet kända personer med alkoholproblem
— än t. ex. narkotikaproblemet.
Den jämförelsen får givetvis
inte uppfattas som ett bagatelliserande
av narkotikamissbruket.

Ytterligare en synpunkt av mer principiell
natur är följande.

På begäran av Nykterhetsrörelsens
landsförbund har mätningar verkställts
av den allmänna opinionens inställning
till användningen av skatteinstrumentet
som ett av flera medel i alkoholpolitiken.
Även om resultatet av denna undersökning
— liksom av alla andra
opinionsundersökningar — måste bedömas
med största försiktighet och inte
kan ge mer än på sin höjd en antydan
om en tendens, vågar jag ändå i mycket
koncentrerad form återge det huvudsakliga
mätresultatet. Vederbörande undersökningsorgan
skriver härom: Det
finns en starkare dragning i opinionen
till förmån för prishöjningar på sprit
i takt med den allmänna prisnivån eller
ännu större år 1967 än 1963. Jämförelseprocenten
är 52 för år 1967 och 42 för
år 1963.

Jag lämnar tillförlitligheten av denna
undersökning därhän, men jag anser
mig likväl böra tillfoga, att det föreligger
andra tecken bl. a. i pressen på
en fortskridande ändring i positiv riktning
av opinionens inställning till priset
som medel att åtminstone styra alkoholkonsumtionen
från starksprit till
lättare drycker, tecken som alltså stöder
denna opinionsmätnings resultat om en
positiv tendens i åsiktsutvecklingen be -

Fredagen den 2 februari 1968 Nr 5 39

Ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen om skatt på sprit och vin, m. m.

träffande skatten. Därmed är inte sagt
att man lika allmänt accepterar prismedlet,
om det gäller att pressa tillbaka
den totala alkoholkonsumtionen. Här
föreligger åter spörsmål som vi hoppas
att den alkoholpolitiska utredningen
skall medverka till att lösa, t. ex. frågan
hur den s. k. substitutionseffekten påverkar
den totala konsumtionen av olika
alkoholdrycker. Hur skall beskattningen
— om prispolitiska åtgärder
sätts in — av de olika dryckerna lämpligen
varieras för att man med alkoholförsäljningen
skall åstadkomma, som det
heter i rusdrycksförsäljningsförordningen,
så liten skada som möjligt?
Skall berusningseffekten, alkoholstyrkan
eller något slags framräknat index
på de olika alkoholdryckernas sociala
skadeeffekter användas som bedömningsgrund
vid skattesatsernas bestämmande?
Frågan har fått aktualitet genom
den senaste tidens ogynnsamma
erfarenheter av konsumtionen av mellanöl,
starköl och vin bland vissa grupper
av ungdom.

Nykterhetsrörelsens landsförbund har
i skrivelse den 25 januari 1967 hos den
alkoholpolitiska utredningen föreslagit,
att en rad vetenskapliga statistiska undersökningar
skall verkställas angående
alkoholkonsumtionens samband med
ekonomiska faktorer. Jag skall inte närmare
gå in på arten av dessa undersökningar
men dock konstatera, att det
bl. a. rör sig om vissa tidsseriestudier,
såsom beräkning av spritskattehöjningarnas
effekt på alkoholmissbrukets storlek,
t. ex. på fylleriet. Vidare avses s. k.
tvärsnittsstudier beträffande priskänsligheten
för olika alkoholdrycker i olika
inkomstklasser, i olika åldersgrupper
och i olika alkoholvanegrupper.
Slutligen avser man självfallet att undersökningarna
även skall omfatta frågan
om konstruktionen av beskaitningsmodeller
med olika alternativ på de
grundvalar, som man kan få fram på
nu antydda vägar. Dessa modeller skulle
lämpligen knytas till den allmänna

inkomstutvecklingen med hänsynstagande
till beräknad priselasticitet för olika
slag av alkoholdrycker samt till en bedömning
av hur deras inbördes substitutionseffekter
kan förväntas påverka
totalkonsumtionens storlek och dess
fördelning på olika alkoholdrycker utifrån
alternativa målsättningar, t. ex. en
oförändrad totalkonsumtion eller låt oss
säga en 10-procentig eller 20-procentig
sänkning av den totala konsumtionen.
Ställningstagandet i frågan på vilken
nivå den tolerabla alkoholkonsumtionen
bör ligga är ju alkoholpolitik i särskild
mening.

Det förefaller nu också som om det
fanns goda utsikter att få dessa undersökningar
genomförda.

Den fyrpartimotion som jag berört,
d. v. s. motionsparet I: 648 och II: 595,
och andra motioner i anknytning till
föreliggande proposition aktualiserar
frågan om man lämpligen skall utgå
från prisutvecklingen, som finansministern
gjort i sin proposition, eller från
löneutvecklingen eller köpkraftens förändring,
då man företar prisjusteringar
betingade av ekonomiska förändringar
i samhället. Finansministern
åberopar i varje fall inte något nykterhetspolitiskt
motiv till skattehöjningen
i denna proposition. Är en anpassning
av alkoholpriserna enbart till den allmänna
konsumtionsprisnivån den åtgärd,
som i dagens läge är »motiverad»,
för att använda finansministerns lakoniska
uttryck? Finansministern har ju
för några år sedan — jag har åtminstone
fått det bestämda intrycket — bundit
sig för att alkoholpriserna inte skall
höjas annat än av nykterhetspolitiska
skäl. Man kan konstatera att lönehöjningarna
varit större än de allmänna
varuprisökningar, som finansministern
lagt till grund för sin bedömning, och
löneutvecklingen ger väl dock en bättre
bild av den ekonomiska verklighetens
förändring än vad prisutvecklingen gör.

Enligt finansplanen ökade den totala
lönesumman, som omfattade alla an -

Nr 5

Fredagen den 2 februari 1968

Ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen om skatt på sprit och vin, m. m

ställdas kontantlöner före skatt — och
det är väl detsamma som konsumtionsförmågan
eller köpkraften — med 10,8
procent mellan 1965 och 1966; mellan
1966 och 1967 beräknas denna lönesumma
ha ökat med 7,8 procent, och
mellan 1967 och 1968 anser sig konjunkturinstitutet
kunna räkna med nära
7 procents ökning. Tar man utvecklingen
av den genomsnittliga timförtjänsten
inom samtliga industrigrupper och
gör samma antagande för utvecklingen
under 1968, kommer man fram till en
total ökning av lönesumman för perioden
1966—1968, som är ännu större än
de angivna procentsatserna ger vid handen.

Nå, då kan man ju säga att denna
utveckling ger en standardhöjning, som
alltså kommer folket till godo. Det är
i och för sig utmärkt, men denna standardhöjning
ger då också utrymme för
en höjd starkspritkonsumtion. Totalkonsumtionen
av starksprit tenderar för
närvarande att öka, och den fortsatta
standardstegringen kommer då att öka
även denna konsumtion ytterligare. Jag
tror att det råder stor enighet om det
olyckliga i en sådan utveckling. Skall
man åstadkomma någon ändring nedåt
av konsumtionen av starksprit, måste
man tydligen hålla sig till skattehöjningar,
som ligger i nivå med den
höjning, som föreslås i motionsparet
1:648 och 11:595 såsom ett steg på
vägen till en effektivare skattepolitik
på detta område i väntan på resultatet
av alkoholpolitiska utredningens arbete.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen 1 i föreliggande
betänkande.

I detta anförande instämde herrar
Bimmerfors och Nyberg (båda fp).

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! Är det lämpligt att en
ledamot av en utredning under pågående
utredningsarbete agerar utanför utredningslokalen
i det ärende som utredningen
har att utreda? Jag vill peka

på denna frågeställning eftersom den
har aktualiserats i tidigare sammanhang
och eftersom mitt agerande i den
nu pågående riksdagsbehandlingen av
proposition nr 12 kan tänkas bli ifrågasatt
av någon.

Det är emellertid åtminstone tre skäl
som talar för ett agerande — nämligen
för det första att departementschefen
i utredningsdirektiven för den alkoholpolitiska
utredningen framhållit möjligheten
till förslag om delreformer under
utredningsarbetets gång,

för det andra att man kan förmoda
att denna utredning inte avslutar sitt
arbete under de närmaste 18—24 månaderna
samt

för det tredje att den alkoholpolitiska
debatten inte bör avstanna därför att
ett statligt utredningsarbete pågår och
att självfallet utredningens ledamöter
skall ha möjlighet att deltaga i debatten
och även att stimulera den.

Härmed har jag inte på något sätt velat
tumma på den gamla praxis som
säger att vad som sker i utredningslokalen,
det stannar där till den dag
då betänkandet och förslagen skall överlämnas
till uppdragsgivaren.

Efter denna inledning, herr talman,
och med en påminnelse om den motion
som jag tillsammans med herr Hiibinette
i första kammaren har väckt övergår
jag till sakfrågan.

Finansministern motiverar skattehöjningen
på sprit och vin endast med
skälet att priset skall anpassas till den
nuvarande allmänna konsumentprisnivån.
I och för sig har jag förståelse för
detta, då en generell prishöjning har
en hämmande inverkan på den totala
konsumtionen. Erfarenheterna från de
gångna åren sedan riksdagsbeslutet
1958, då skattepålägget mer än tidigare
anpassades efter alkoholstyrkan, talar
emellertid klart och entydigt för att vi
skall fortsätta på den inslagna vägen.

Visst kan man med fog hänvisa till
att alkoholpolitiska utredningen skall
närmare studera prisinstrumentets roll,

Fredagen den 2 februari 19C8

Nr 5

Ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen om skatt på sprit och vin, m. m.

men såvitt jag kan bedöma kommer det
trots allt att dröja ganska många år
innan finansministern i den då sittande
regeringen kan framlägga förslag till
en alkoholpolitik reform på grundval
av utredningens betänkande och de synpunkter
som framkommer under det
tämligen tidsödande remissförfarandet.

Under de gångna åren har visserligen
vinets andel av alkoholkonsumtionen
sakta men säkert ökat på starkspritens
bekostnad — och jag hoppas och förmodar
att den trenden fortsätter —
men styrningen av konsumtionen över
till svagare drycker kunde ske snabbare.
Jag är besviken över att inte finansministern
har utnyttjat detta tillfälle.

Vad beträffar diskussionen här i
kammaren om skadeverkningarna av
vin kan väl sägas att varje missbruk
av alkohol kan leda till skadeverkningar,
vilket även gäller en regelbunden
och stor vinkonsumtion. Professor Goldberg
vid institutionen för teoretisk alkoholforskning
vid karolinska institutet
har emellertid redovisat forskningsresultat
som bekräftar att spriten har
en starkare och långvarigare påverkan
på alla organ än vinet — även om man
bortser från skillnaden i alkoholstyrkan.
Det innebär att den som byter ut
spriten mot vin utsätter sig för mindre
risker, och det är detta som är väsentligt.

I motionsparet 1:176 och 11:237 har
vi föreslagit att den nuvarande beskattningen
av vin skall behållas. Vad beträffar
sprit har vi i syfte att främja
konsumtionen av alkoholsvagare drycker
föreslagit en något större skatteökning
än den som förordas i propositionen.

Vad säger då utskottet om detta? Ja,
utskottet uttrycker rent allmänt förståelse
för tankegångarna i samtliga motioner,
såvitt jag har kunnat se, men
längre vill utskottet inte gå med hänvisning
till den pågående utredningen
och den igångsatta försöksverksamheten.
Jag ber att få citera ur utskottsutlå -

tandet: »Förutsättningen för att denna
verksamhet skall kunna ge några erfarenheter
av värde är självfallet att den
kan studeras i jämförelse med de traditionella
nykterhetspolitiska åtgärderna.
» Så skriver alltså utskottet. Men
jag vill då påpeka att försöksverksamheten
inte har sådan karaktär, att ett
större prisgap mellan de starka och
svagare dryckerna kan nämnvärt påverka
utredningens bedömningar. Tvärtom
skulle ett större prisgap nu öka erfarenhetsmängden.

Herr talman! När jag yrkar bifall till
motionsparet 1:176 och 11:237 inser
jag att propositionen dock har de största
utsikterna att vinna riksdagens bifall.
Med hänsyn till den förmodade utgången
vill jag uttala förhoppningen,
att systembolaget inte bara fortsätter att
på olika sätt propagera för lättare och
mer hyfsade dryckesvanor utan att det
också intensifierar denna propaganda.
Propagandan har utformats mycket
skickligt och enligt min mening även
varit väl avvägd, men mer kan göras.
Jag vill peka på åtminstone en åtgärd.

Systembolagets propaganda för mildare
dryckesvanor inleddes 1957 med
att två speciella vinbutiker inrättades
i Stockholm samt en i Malmö och en i
Tierp. Såvitt jag vet för dessa butiker
en relativt tynande tillvaro. Visserligen
har de under årens lopp blivit alltmer
kända särskilt för gruppen vinkännare
och de kunder som låter smaken och
inte berusningseffekten påverka inköpen.
Folk i allmänhet tycks emellertid
inte känna till existensen av särskilda
vinbutiker där sortimentet tillfredsställer
alla smakriktningar och där försäljningspersonalen
i sanning äger varukännedom.
Att man dessutom i lugn
och ro kan göra sitt inköp av olika
viner utan otåligt muttrande inköpare
bakom sig i kön ökar tillfredsställelsen
ytterligare. Är det inte märkligt att det
är bara inom en kategori av den svenska
detaljhandelns butiker som övriga
kunder reagerar, om man med försäljarna
vill diskutera sitt konsumtions -

Nr 5

Fredagen den 2 februari 1968

Ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen om skatt på sprit och vin, m. m.

val? Det gäller just systembolagets butiker.
— I en vinbutik skulle man väl
för övrigt kunna tänka sig att pröva
självbetjäningsprincipen, dock inte av
rationaliseringsskäl utan för att ge kunden
större möjligheter att studera sortimentet.

Herr talman! Även om jag antagligen
chockerar många kan jag inte underlåta
att avslutningsvis peka på möjligheten
att just när det gäller vin tillämpa
avsmakningsprincipen. Över huvud taget
kan mycket mer göras för att sprida
information om vinbutikerna, och det
kan också ytterligare informeras om
och propageras för lättare och mer hyfsade
dryckesvanor.

Herr KARLSSON i Huddinge (vpk):

Herr talman! Generell varubeskattning
har obestridligen den konsekvensen
att beskattningen drabbar medborgarna
i omvänd proportion till bärkraften.
Detta konstaterande är viktigt
även om det gäller i och för sig umbärliga
varor.

Då vi för vår del avstått från att
yrka avslag på det föreliggande regeringsförslaget
beror detta främst på finansministerns
motivering, nämligen att
höjningen av vin- och spritpriserna i
stort sett håller sig inom ramen för
den stegring av den allmänna konsumentprisnivån
som ägt rum sedan priserna
senast justerades. Om detta argument
accepteras innebär det bara att
de ifrågavarande varorna inte i första
hand anses böra bli relativt billigare.
För min del anser jag att vad som i
första hand borde göras relativt billigare
är de tunga, oumbärliga livsmedlen.
Det kan exempelvis ske genom en
minskning eller ett helt slopande av
skatten på mjölk, smör och margarin.

Detta innebär inte att jag ger ett finger
åt mittenpartiernas skattepolitiska
resonemang i den partimotion de väckt
i ämnet. Den borgerliga skattepolitiken
är helt oacceptabel. Den innebär en ökning
av konsumtionsbeskattningen -—

den mest orättvisa av alla beskattningar
— och i stället en minskad beskattning
av företag och högre inkomsttagare.
Jag kanske får tillfälle att återkomma
till den frågan i nästa skattepolitiska
debatt. Avsikten med den borgerliga
skattepolitiken framträder klar
och tydlig också i den motion det här
gäller.

I denna debatt framskymtar på olika
sätt de nykterhetspolitiska aspekterna
på alkoholbeskattningen. Det talas t. ex.
om beskattningens konsumtionsdämpande
effekt. Liksom herr Vigelsbo tror
jag emellertid inte mycket på den effekten,
annat än rent tillfälligt efter en
prishöjning. Även författarna till motionsparet
1:648 och 11:595 talar om
att nykterhetstillståndet under en följd
av år fortlöpande har försämrats —•
alltså trots de höga spritskatterna.

Vad som däremot mycket litet eller
inte alls har framkommit i debatten
tycker jag är att bekämpandet av alkoholmissbruket,
d. v. s. alkoholismen,
kräver helt andra åtgärder än skärpt
beskattning. Det är sålunda fortfarande
vanligt att man slänger in människor
i en polisfinka i stället för att ge dem
vård. Tillståndet på detta vårdområde,
alltså vården av alkoholsjuka, är högst
otillfredsställande — ja, miserabelt —
och frågan är hur länge vi kan stå till
svars med att anslå så otillräckliga medel
i kampen mot denna sjukdom med
de medicinska och inte minst sociala
konsekvenser den har.

Tyvärr har jag inte haft möjlighet
att studera motionen av herr Engkvist
m. fl. Den är ännu inte tryckt, och jag
har inte lyckats uppbringa den. Men
om han och hans medmotionärer med
»kraftigare samhällsåtgärder» —• som
det står i utskottets referat av motionen
— för att komma till rätta med
alkoholskadorna avser väsentligt större
vårdresurser och mera pengar för upplysningsverksamhet
inte minst i massmedia,
så är jag helt ense med motionärerna.
Jag skulle inte ha något emot

Fredagen den 2 februari 1968

Nr 5

Ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen om skatt på sprit och vin, m. m.

att alla de 200 miljoner som skattehöjningen
ger användes för sådana ändamål.

Det pågår för närvarande en alkoholpolitisk
utredning, och den tycker
jag verkligen är angelägen. Den skall
bland annat söka fastställa alkoholbeskattningens
alkoholpolitiska betydelse.
Om utredningen går in för att helt förutsättningslöst,
alltså utan skattefinansiella
sidoblickar, granska detta problemkomplex
kan vi kanske få ett förslag
innebärande en helt annan satsning
på hittills rätt undanskymda åtgärder
inom samhällets nykterhetspolitik.
Men innan vi får tillfälle att göra
en sådan bedömning är det ganska meningslöst
att tvista om huruvida vi genom
en eller annan differens i beskattningen
av starksprit respektive vin kan
påverka alkoholkonsumtionens struktur
och dess totala omfattning. Man
rör sig här enligt mitt förmenande med
förmodanden i fråga om orsak och verkan
utan att se dessa frågor i sammanhang
jämväl med andra faktorer än en
eller annan prisjustering på olika alkoholsorter.

Det står emellertid helt klart att den
nuvarande spritbeskattningen inte förmått
bemästra det tilltagande alkoholmissbruket.
Därför måste andra medel
till. Med hänsyn härtill, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Jag skall endast uppehålla
mig vid en enda fråga som delvis
har berörts tidigare i debatten. Det gäller
principerna för beskattningen av cigarretter.

I motionsparet 1:390 och 11:472 —
väckt av herr Tistad m. fl. i första kammaren
och av mig själv m. fl. i denna
kammare — yrkas på en omläggning
från nuvarande bruttoviktsbeskattning
till nettoviktsbeskattning av cigarretterna.
Finansministern redovisar i propositionen
den utredning som riksdagen

i fjol begärde rörande en omläggning
av denna beskattning, föranledd av att
allt längre cigarretter kommit ut i marknaden.
Jag kan i detta sammanhang
inte underlåta att påpeka att jag finner
utskottets uttalande på s. 14 i utlåtandet
något egendomligt. Det heter:
»Utskottet vill först uttala sin tillfredsställelse
med att den förväntade utredningen
så snabbt kommit till stånd men
samtidigt beklaga att utredningens resultat
inte kunnat läggas till grund för
lagstiftning.» Den vänliga klapp på axeln
som finansministern får för att utredningen
snabbt kommit till stånd är
säkerligen väl motiverad. Däremot är
det mindre tillfredsställande att kontrollstyrelsen
presenterat ett resultat
som inte gick att lägga till grund för en
ändrad beskattning. Snabbheten är jag
alltså fullt nöjd med, men varken departementschefen,
bevillningsutskottet
eller jag är nöjda med resultatet.

De principer som för närvarande gäller
för beskattningen av cigarretter är
inte tillfredsställande. Både finansministern
och bevillningsutskottet påpekar
att det behövs en ny utredning, vars
resultat bör läggas fram för höstriksdagen.
Detta bör kunna ske. Betänkandet
från den gamla utredningen och remissyttrandena
finns, och det torde inte
vara så svårt att med utgångspunkt därifrån
komma fram till en vettig beskattning,
som enligt min mening måste
bli en beskattning av nettovikten,
d. v. s. av mängden tobak i cigarretterna.
Man har åberopat praktiska svårigheter,
men de är i varje fall inte värre
än att England kan tillämpa denna
princip. Då borde vi också kunna klara
saken. En sådan beskattning skulle
också ha åtskilliga andra fördelar. Vi
ligger bl. a. ganska långt nere på skalan
då det gäller att utnyttja filtret i
cigarretterna, och detta beror säkerligen
till stor del på den beskattningsform
vi för närvarande har.

I likhet med departementschefen och
bevillningsutskottet tror jag att det där -

Nr 5

Fredagen den 2 februari 1968

Ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen om skatt på sprit och vin, m. m.

för är nödvändigt att vid höstriksdagen
ändra på principerna för denna beskattning.
Liksom de som avgivit reservationen
2 undrar jag varför man
nu under vårriksdagen skall göra den
ändring som departementschefen föreslagit
och som bevillningsutskottet tillstyrkt.
Skulle vi inte under ännu ett
halvår kunna hanka oss fram med de
principer vi har i stället för att för
några få månader ändra dessa viktklasser
och sedan anta nya principer
för beskattningen? — Jag yrkar, herr
talman, bifall till reservationen 2, som
innebär att vi skall bibehålla den nuvarande
principen med två viktklasser,
beräknade enligt bruttovikt, för den tid
som åtgår innan vi kan införa en ny
princip, nämligen med nettoviktberäkning
av tobaken i cigarretterna. Detta
yrkande innebär ingalunda att jag inte
samtidigt kan yrka bifall till reservationen
3, även om det föreföll herr Kristenson
något egendomligt att göra så.
Den ena reservationen gäller en ändring
av principerna för beskattningen
av cigarretter medan den andra gäller
tobaksskattens höjd. Även om riksdagen
— vilket jag tyvärr finner ganska
troligt — avslår reservationen 2, är jag
beredd att yrka på den högre beskattning
av tobaken som föreslås i reservationen
3. Jag yrkar därför bifall även
till reservationen 3.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! De flesta inläggen i dag
har ju varit föredömligt korta och koncentrerade
och det mesta som kan sägas
i ärendet är redan sagt. Jag vill dock
göra några kommentarer till debatten.

Låt mig först ta upp några uttryck
som fru Nettelbrandt använde. Hon sade
att skattepolitiken har stor betydelse
i nykterhetspolitiken, och det är vi
medvetna om. Vi har allesammans denna
uppfattning, och vi har anpassat beskattningen
av spritdryckerna med hänsyn
härtill. Men man kommer ju inte

ifrån vissa avvägningar, som kan vara
ganska besvärliga, och för att illustrera
detta skall jag referera vad herr Vigelsbo
sade i början av sitt anförande.

Herr Vigelsbo gav oss en påminnelse
om att en av mina många företrädare
i ämbetet, finansminister Thorsson, som
var en mycket klok man — jag vill till
alla delar understryka detta omdöme —
hade tänkt sig att införa en »accisliter».
En och annan av kammarens ledamöter
kanske funderade över vad
det egentligen var för något. Ja, Thorsson
resonerade på följande sätt. Så
länge man i vårt land har de konsumtionsvanor
som man har — och det var
den enkle mannens konsumtionsvanor
som härmed åsyftades — skulle det vara
riktigt att göra den första litern billig.
Thorsson betraktade detta såsom
en social politik i hanteringen av spritdryckerna.

Det är påfallande hur denna tanke
än i dag lever kvar bland folkpensionärerna.
På offentliga möten händer det
ofta att folkpensionärer kommer fram
och frågar mig om jag inte kan ta upp
den gamla tanken att låta dem köpa en
billig liter varje månad. Jag har inte vågat
mig på detta, och jag tror inte heller
att jag skulle få gehör i riksdagen
för något sådant. Företeelsen torde
emellertid vara ett uttryck för att det
hos många gamla människor finns ett
behov av att då och då dricka ett glas.
Eftersom de fattiga har svårigheter med
att betala vad detta kostar har de sett
det som rimligt att genomföra denna åtgärd.
Thorsson, som kände det enkla
folket, träffade rätt när han ville ge
medborgarna chansen till en billig liter
per månad.

Jag vill inte göra gällande att detta
resonemang direkt liar påverkat mig.
När jag framlagt mina förslag till riksdagen
har jag gjort det med en nykterhetspolitisk
motivering. Jag vill säga till
herr Wiklund i Stockholm att jag har
presenterat denna motivering i finansplanen,
varför jag ansett det vara onö -

Fredagen den 2 februari 1968

Nr 5

Ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen om skatt på sprit och vin, m. m.

•digt att upprepa den i propositionen
nr 12. Gör man en anpassning av priset
på en vara till den allmänna prisutvecklingen,
är detta en deklaration av
att man inte vill att den skall vara relativt
sett billigare än andra varor, och
det är en uteslutande nykterhetspolitisk
motivering som ligger bakom.

Skatten är för närvarande hög, vilket
ingen kan bestrida. Det kostar i runt
tal fyra kronor att framställa och till
konsumenterna distribuera en liter,
d. v. s. 100 centiliter, rent brännvin.
Det förslag som jag lagt på riksdagens
bord innebär att man lägger en skatt på
39 kronor till detta och saluför produkten
för ett pris av 43 kronor 25 öre.
Mittenpartiernas förslag innebär att denna
39-kronorsskatt skulle höjas till 41
kronor, och herr Engkvists förslag innebär
att den skulle höjas till 43 kronor.
Men vem som helst måste väl erkänna
att det är något alldeles specifikt med
denna beskattning. Den har ingen motsvarighet
någon annanstans. Den enda
motiveringen är den nykterhetspolitiska.

Jag föreställer mig att det för åtskilliga
av kammarens ledamöter är något
av en chock när jag presenterar dessa
siffror. Det är alltså vad vi tar ut
i skatt av den enkle mannen som köper
en liter brännvin. Varan är lagligen
tillåten — ingen kan bestrida detta.
Och skulle vi komma på idén att bestrida
det tror jag inte läget skulle bli
bättre, eftersom all erfarenhet visar att
länder som prövat totalförbudet snarare
råkat in i en situation med mer besvärande
problem när det gäller konsumtionen
och alkoholskadorna än de
länder som tolererar bruket och konsumtionen.

Jag har försökt känna mig fram till
hur långt man kan gå, och vid de senaste
justeringarna har vi följt regeln
om anpassningen till andra prisstegringar.
Man håller då konsumtionen
ungefär konstant. Jag är medveten om
att även ifall — vilket jag hoppas —

riksdagen godtar propositionen blir det
en viss nedgång i konsumtionen under
de första månaderna, kanske fram till
juli månad. Sedan anpassar sig konsumtionen
så småningom och vi får volymmässigt
samma konsumtion som vi
haft hittills innevarande år. Men vi
har ett något högre pris och det får naturligtvis
också en viss skattepolitisk
effekt — det kan jag inte förneka.

Om man emellertid går längre på
prisstegringens väg får det konsekvensen
att man får ned totalkonsumtionen,
att nedgången i konsumtionen varar litet
längre och att det tar litet längre tid
innan anpassningen till priset har skett.
Jag är alldeles övertygad om detta och
därför är det enligt min mening fel att
räkna med någon skattemässig vinst på
en höjning som ligger över den som
föreslås i propositionen. Vi har studerat
detta ganska noga och jag är ganska
säker på att jag har rätt.

En synpunkt som inte kommit fram i
debatten är att en dvlik nedgång i totalkonsumtionen
representerar en nedgång
hos brukarna men inte hos missbrukarna.
Det är väl 90 procent av
svenska folket som brukar alkohol. De
kan tycka att det nu är så dyrt att de
skär ned sin konsumtion något. Många
kan säga så — och det är väl bra —
men jag ser inte varenda en som använder
varan såsom en presumtiv missbrukare
och en som går sin undergång
till mötes. Då vore det ju dystert för
vårt gamla land.

Om man går för långt med prisstegringar
får man en nedgång totalt sett
hos brukarna, medan däremot den arma
man eller kvinna som har råkat i
John Finkelmans armar betalar vad
det än är fråga om. Han eller hon låter
följaktligen i en dylik situation spriten
gå före allt annat och familjen sätts
i efterhand. Man får inte glömma bort
det när man ensidigt framhåller att dessa
vanor endast kan ändras på det enkla
sättet att man höjer priserna och
skatten.

Nr 5

Fredagen den 2 februari 1968

Ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen om skatt på sprit och vin, m. m.

Det finns ett land som prövade detta
i början på 1950-talet, nämligen Norge.
Där kunde man konstatera — jag var
socialminister på den tiden och hade
många överläggningar med min norske
kollega — en del underliga förhållanden.
Människorna började bränna själva
ute i skogsbygderna och på landsbygden.
Folk skaffade sig substitut för
den vara som var för dyr. Det faktum
som den norska regeringen och den
norske socialministern ställdes inför —
utifrån rent nykterlietspolitiska bedömningar
— var att de tvingades ta tillbaka
den sista prisstegringen, ty det
förekom oarter som man inte kunde acceptera.
Man tvingades följaktligen av
nykterlietspolitiska skäl att sänka priset,
därför att man hade tagit i för hårt.
— Jag har velat nämna detta såsom en
förklaring till Kungl. Maj :ts proposition.
Vi har försökt göra en avstämning,
som förefaller mig ganska riktig.

I och med att de nykterlietspolitiska
motiveringarna har fått vara vägledande
för vilka prishöjningar regeringen
har föreslagit kan man inte som fru
Nettelbrandt göra gällande att dessa
pengar användes för en specifik uppgift
eller för att täcka en specifik kostnad.
Däremot inför folkparti och centerparti
detta år eu ny argumentation;
de vill nämligen klart och tydligt speeialdestinera
en del av spritprisstegringen
till u-hjälpen. På denna punkt
delar jag Valter Kristensons uppfattning.
Det är att göra u-hjälpen en
otjänst, om man menar att de extra prispåslagen
skall gå till den. Man inbillar
sig att man får inkomster, men jag tror
att det blir ett slag i luften. Det enda resultatet
blir att man i den offentliga debatten
har hängt ut denna anknytning
mellan sprit och u-hjälp. Det är en
olycklig hopkoppling, som u-hjälpens
ärliga förespråkare inte egentligen har
någonting till övers för.

Jag har inte velat ge mig på de
variationer som herr Engkvist har efterlyst
i sill motion. Visst är väl hans

inställning riktig — när vi för några
år sedan gjorde en omstöpning av alkoholbeskattningen
tog sig samma uppfattning
uttryck i Kungl. Maj :ts proposition
genom förslaget att dessa varor
skulle beskattas efter alkoholhalten —
men vi har nu tillsatt den stora alkoholpolitiska
kommittén för att utreda frågan
på så mycket av objektivt statistiskt
material som den kan skaffa fram.
Jag skulle störa kommitténs ritningar
och beräkningar, om jag gjorde förskjutningar
i den nuvarande beskattningen.
Det har jag därför inte gjort.

Jag tror att det är riktigt att vi försöker
komma över till de mindre alhoholstarka
dryckerna i konsumtionen,
men jag är inte absolut säker på att man
i de typiska vindrickarländerna har
mindre alkoholskador — för att använda
detta uttryck — än man har i länder
med andra konsumtionsvanor. Jag
kan emellertid hålla med om att alkoholvanorna
hos oss säkerligen visar en
övervikt för starkspritkonsumtionen.

Detta är den svåra uppgiften för den
alkoholpolitiska kommittén. Man kan
prata hur mycket som helst om saken,
men har man någon erfarenhet av det
svenska folkets konsumtionsvanor på
detta område, kommer man aldrig ifrån
att den starka spriten i form av det
vanliga svenska brännvinet, som är så
dominant, tillhör den enkle mannens
konsumtionsvanor. Jag tror inte att
man med någon nämnvärd framgång
kan försöka övertyga en trött och våt
skogsarbetare eller en byggnadsarbetare,
som har stått på en blåsig byggnadsställning,
när han kommer hem i
sitt hus, skall ha sin middag och vill ha
ett glas till maten, därför att han är frusen
och trött, att han skall dricka ett
lätt rödvin i stället för det glas han
anser sig behöva.

Vi har vissa vedertagna konsumtionsvanor.
Man kan arbeta på lång sikt för
att förändra dem, men i dag är den
hårda beskattningen av brännvinet en
hård beskattning av den enkle mannens

Fredagen den 2 februari 1968

Nr 5

Ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen om skatt på sprit och vin, m. m.

konsumtionsvanor, och en lättnad för
vinet är en lättnad för den bättre ställde
mannens konsumtionsvanor. Spela
inte teater och tro något annat; så är
det i dag! Därför har den alkoholpolitiska
kommittén att göra den svåra avvägningen
och kompromissen att förena
denna synpunkt med vad vi har
framför oss som en arbetsmodell, nämligen
en övergång till de lättare dryckerna
på bekostnad av de starkare
dryckerna.

Herr talman! Jag berömde de föregående
talarnas koncentration, och jag
skall sluta nu. Jag ville bara framföra
ett par synpunkter som kunde berika
debatten och som jag tyckte inte kommit
fram tidigare.

Herr WENNERFORS (h) kort genmäle
:

Herr talman! Jag fäste mig vid herr
Strängs påstående att förslaget i propositionen
har nykterhetspolitiskt syfte.
Visserligen kan finansministern säga det
här från talarstolen, men det framgår
inte av propositionen nr 12 och såvitt
jag vet inte heller av finansplanen. Jag
skulle gärna vilja veta var det står.

Sedan måste jag beklaga det resonemang
som herr Sträng förde om brännvinets
roll för den, som finansministern
uttryckte det, enkle mannen. Herr
Sträng talade om en person som kommer
hem och är våt, frusen och trött
och menade att där måste det till en
snaps för att vederbörande skulle komma
på fötter igen. Ett sådant resonemang
från landets finansminister är beklagligt.
— Herr Sträng säger att man
inte kan tänka sig att bjuda denne »enkle
man» rödvin. Jag vill då fråga: Vad
bjuder man folk i andra länder, där
starkspritkonsumtionen inte är så stor?
Jo, där dricker man mera vin och mera
Öl, trots att man väl där också ibland
är frusen och trött.

Finansministerns resonemang härvidlag
håller inte. Och under alla förhållanden
kommer i varje fall jag att för -

söka agera för att dryckesvanorna skall
bli mer hyfsade också hos — som herr
Sträng säger — den enkle mannen.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Även jag har förgäves
letat i finansplanen efter den nykterhetspolitiska
motiveringen. Jag tycker
det hade varit riktigt om propositionen
framlagts med en klar sådan motivering,
men den finns som sagt inte angiven
vare sig i propositionen eller i
finansplanen, såvitt jag har kunnat finna.
Vi skall emellertid inte tvista om
det — det är ju av mindre vikt när finansministern
dock här muntligen klart
deklarerat sin uppfattning om det nykterhetspolitiska
motivet, och det är vi
tacksamma för.

Att alkoholpriserna inte skulle påverka
även missbrukarna är tills vidare
bara en tro och ett påstående. Jag räknar
dock med att det mycket tydligt

— genom de forskningar, som den alkoholpolitiska
utredningen håller på med

— skall klaras ut hur det verkligen förhåller
sig med denna sak. Även missbrukarnas
konsumtionsutrymme måste
ju nämligen minska, om priserna på alkohol
ökar och tillgången på denna vara
sålunda försvåras, men jag ställer
gärna frågan här öppen, så länge utredning
pågår.

Jag har här likväl en lång serie av
uppgifter från större delen av världens
länder till belysning av problemet om
alkoholtillgångens inverkan i stort. Det
gäller antalet döda i skrumplever per
100 000 personer jämfört med konsumtionen
av alkohol, omräknad i liter
100 procent per invånare. Det framgår
av denna sammanställning klart och
tydligt att där alkoholkonsumtionen,
mätt på detta sätt, är störst och alkoholen
sannolikt billigast, är frekvensen av
denna sjukdom också vanligast. Andra
belägg för detta samband finns också.

Jag tycker att vi dock tills vidare inte
här skall tvista om denna fråga. Vi

Nr 5

Fredagen den 2 februari 1968

Ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen om skatt på sprit och vin, m. m.

skall i stället försöka få den ordentligt
klarlagd på nytt genom de undersökningar,
som den alkoholpolitiska utredningen
gör.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Enligt min mening är
detta en trosfråga, kanske en av våra
mera svårbedömbara och svåråtkomliga.
Vi behöver inte diskutera behovet
av en sänkt spritkonsumtion i detta
land. Detta behov är oerhört stort, men
tyvärr förefaller det som om intresset
för att verkligen komma till rätta med
problemet är ringa.

Jag har aldrig hyst den uppfattningen
att vi genom en höjning av spritpriserna
skulle kunna lösa ett så stort
problem som det föreliggande. Under
de år jag tillhört riksdagen har jag i
motioner yrkat avslag på föreslagna
höjningar av spritpriset. Enbart det
faktum att man godvilligt betalar 39
kronor i skatt för en liter sprit visar
att det inte är möjligt att komma till
rätta med spritproblemet genom att höja
spritskatterna ytterligare.

Jag har inte motionerat i år, därför
att jag har resignerat inför dem, vilka
anser att spritens värde är så stort att
de kan godta en ytterligare höjning.
Men ännu en gång vill jag påpeka att
när jag nu går mot en höjning av spritpriset
sker detta av sociala skäl. Ingen
skall tro att den som missbrukar sprit
avhålles från spritmissbruk enbart genom
en höjning av skatten. Ytterst blir
det familjen som drabbas. Och den börda
familjen får bära redan genom att ha
en alkoholmissbrukare är tillräckligt
stor.

Samtidigt skulle jag vilja säga att jag
bär en avvikande mening i fråga om
vinkonsumtionen i detta land. Den stora
olyckan är att vi har propagerat för
ökad vinförbrukning och sagt att starkspriten
är farlig. Jag vågar hävda att
vinkonsumtionen ur tillvänjningssynpunkt
är den farligaste, ty dagens ungdom
anser det inte vara så riskabelt att

använda vin. Däremot reagerar den mot
starksprit när sådan serveras.

Jag tror därför att vi på detta område
måste tänka om. Jag vet att man i vinkonsumtionsländerna
brottas med ett
alkoholproblem som måhända är större
än vårt.

Jag har som sagt fått resignera när
det gäller att undergräva tron på prishöjningar
som ett verksamt medel mot
alkoholmissbruk, men jag vill framföra
en vädjan till finansministern. Om vi
i dag genomför en höjning av spritpriserna
ber jag att finansministern söker
finna en form för förbud mot den
s. k. representationsspriten. Detta gäller
den representation, som stat, landsting,
kommuner och enskilda företag
och organisationer har, varigenom samhället,
d. v. s. skattebetalarna, får bekosta
den spritkonsumtion som äger
rum.

Likaså anser jag det orimligt att vi
skall ha kvar möjligheten att köpa billig
skattefri sprit på flygplan, båtar
m. m. Det märkliga inträffar nu att personer
som måhända här i riksdagen har
varit med om att genomföra höjningar
av spritpriserna tillhör dem som inte
vet hur mycket de skall få med sig när
de t. ex. lämnar flygplanet på Arlanda.
Det är upprörande att se att man så
litet tänker på att i praktisk handling
omsätta det syfte som man i riksdagen
har förutsatt skulle uppnås. Det är
orimligt att vi som har förmånen att
deltaga i representationsmiddagar eller
har råd att resa utomlands skall slippa
undan spritskatten, medan de som ligger
i rivningshus och fryser och har
det svårt tvingas betala den.

Jag har, herr talman, velat göra denna
deklaration. Man måste resignera
inför den inställning som riksdagen
har haft vid varje tillfälle då skattehöjningar
på sprit har diskuterats, men
jag tror att vi måste tillgripa andra åtgärder
för att komma till rätta med
spritmissbruket i vårt land. Vi måste
överge tron på spritskattens konsum -

Fredagen den 2 februari 1968

Nr 5

Ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen om skatt på sprit och vin, m. m.

lionsdäinpande effekt och övergå till
att vidta mer realistiska åtgärder. Nykterhetstillståndet
i vårt land är så allvarligt
att sådana åtgärder snabbt måste
vidtagas.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Mitt anförande skall
också bli mycket koncentrerat. Jag hade
haft föga anledning att ta till orda,
om inte finansministern för en stund sedan
hade fört samma argumentation
som andra socialdemokratiska talare
tidigare i debatten har använt och som
gjort ett mycket dåligt intryck på mig.

Argumentationen går ut på att regeringen
och dess anhängare säger till
oss: Jaså, ni vill att människor skall
dricka och röka ihop till förbättrade
barnbidrag, till bättre u-landsstöd och
till försvarskostnaderna. Ja, så säger
man! Bakom sådana argument ligger
naturligtvis en förhoppning att många
människor skall bli vreda på folkpartiet
och centerpartiet som har föreslagit
något sådant.

Att denna argumentation gjorde ett
dåligt intryck på mig beror emellertid,
herr talman, inte främst på att den är
mycket dålig demagogi. Vi kan naturligtvis
från vår sida, som fru Nettelbrandt
tidigare i debatten har påpekat,
med precis samma rätt säga till regeringen
och dess anhängare: Tycker ni
att det är riktigt att svenska folket skall
dricka och röka ihop till finansministerns
och andra statsråds löner, till att
täcka förlusterna på de statliga företagen,
till att betala de stegrade kostnaderna
för beredskapsarbeten som
bl. a. en bristfällig ekonomisk politik
har fört med sig? Detta vore precis
lika befogat — eller rättare sagt lika
obefogat — som den argumentation
som socialdemokraterna nu har använt
mot oss. De sprit- och tobaksskatter som
regeringen föreslår går givetvis direkt
in i budgeten precis som de som vi har
föreslagit. Lika litet som de flesta andra
statsinkomster låter de sig hänföras

till den ena eller den andra utgiftsposten.

Men, som sagt, det är ändå inte det
här felet med den socialdemokratiska
argumentationen som jag särskilt fäst
mig vid, utan det är själva den värdering
som ligger bakom den. Jag anser
alltså inte att man sakligt kan ställa mot
varandra å ena sidan de inkomstförstärkningar
för det allmänna som vi
föreslagit och som riksdagen i dag diskuterar
— möjligheterna för en opposition
att pröva olika alternativ är självfallet
begränsade — och å andra sidan
de förbättringar av t. ex. barnbidragen
som vi också föreslagit. Om man i alla
fall gör en sådan jämförelse, och regeringen
och dess anhängare gör det i debatten
för att till det yttersta utnyttja
det missnöje som kan tänkas uppstå på
grund av att sprit- och tobakspriserna
enligt våra förslag skulle höjas något
kraftigare än vad som blir följden av
regeringsförslaget, då får man också
finna sig i att drabbas av den kritik
även från värderingssynpunkter som
denna jämförelse ger anledning till.

Herr talman! Jag tror visst att en del
människor kan bli missnöjda. Jag förstår
naturligtvis också, att vår position
kan vara förenad med en del politiska
nackdelar. Men jag accepterar dessa
nackdelar. Jag gör det därför att de
etappmål på områden, som vi anser
att regeringen försummat eller inte i
tillräcklig grad beaktat, är så värdefulla,
att en strävan att uppnå dem och
att väcka förståelse hos den allmänna
opinionen för det berättigade i att uppnå
dem måste fullföljas, även om det
skulle medföra vissa politiska nackdelar.

Till sist, herr talman, skall jag bara
säga, att jag känner mig rätt övertygad
om att den del av den socialdemokratiska
argumentationen, som gått ut
på att skapa denna motsatsställning och
som inrymmer detta tal om en specialdestination,
kommer socialdemokraterna
att se tillbaka på med en hel del

Andra kammarens protokoll 1968. Nr 5

Nr 5

Fredagen den 2 februari 1968

Ändrad lydeise av 2 § 1 mom. förordningen om skatt på sprit och vin, m. m.

betänksamhet innan en alltför lång tid
har gått, ty den argumentationen, herr
talman, präglas helt enkelt inte av ett
tillräckligt mått av samhällsansvar.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Jag begärde ordet för
att få tillfälle att svara på ett par frågor,
som herr Kristenson ställde till
mig och som jag inte fick tid att besvara
under de korta repliker som tidigare
stod till mitt förfogande.

Herr Kristenson frågade bl. a., hur
det går ihop att hålla på såväl reservationen
nr 2 som reservationen nr 3.
Jag tror att herr Hamrin i Kalmar tillräckligt
har utvecklat den saken, jag
hade emellertid tyvärr inte tillfälle att
höra herr Hamrins hela anförande och
jag vill därför gärna, eftersom frågorna
ställts till mig och upprepats, ändå
säga någonting om dem.

Herr Kristenson har nog läst dessa
reservationer litet för dåligt, eftersom
han finner dem oförenliga. Den ena
reservationen gäller en generell höjning
vid bibehållandet av nuvarande
system. Den andra reservationen gäller
en förändring av den art för tobaksbeskattningen
— märk väl herr Kristenson:
den art ■— som föreslås i propositionen.
Det betyder att man petar på
själva systemets konstruktion, och det
anser jag inte vara nödvändigt när vi
nu, kanhända inom kort, har att vänta
förslag till en ändring som löser hela
problemet.

Även om herr Kristenson är ledamot
av det statliga tobaksbolagets styrelse
vill jag uppmana honom: Använd inte
sådana uttryck som att det statliga tobaksbolaget
varit lojalt och inte ändrat
sin produktion. Menar herr Kristenson
därmed — det är väl den enda
logiska slutsats man kan dra — att privata
företag på området har handlat
illojalt? De har ju handlat fullt lagligt
med utgångspunkt från gällande bestämmelser.
Men bestämmelserna har
varit ofullkomliga, det vill jag gärna

hålla med herr Kristenson om. Säg i
stället att det statliga företaget inte har
brytt sig om att anpassa produktionen
efter gällande, mindre lyckade regler,
eftersom man förmodligen har levt säker
i förvissningen att Herren alltid
hjälper de sina.

Herr Kristenson har också frågat hur
jag kan motivera en skattebelastning
som inte överensstämmer med skatteförmågan
— det gäller nu spritbeskattningen.
Ja, fråga inte mig, herr Kristenson!
Fråga finansministern! Det finns
nämligen ett sådant förslag i hans proposition,
och har han inte nykterhetspolitisk
motivering för det, så är det
verkligen inte motiverat — det håller
jag med herr Kristenson om. Skillnaden
mellan finansministerns förslag
och mittens förslag är inte en artskillnad,
utan en gradskillnad. Dessutom
finns det en skillnad just i motiveringen;
utan den nykterhetspolitiska motiveringen
föreligger det verkligen, som
herr Kristenson säger, inget skäl till c;:
uppläggning sådan som finansministerns.

Herr Kristenson vill också göra gällande
att mitten vill att man skall supa
ihop till u-hjälp och barnbidrag. Det
är fullständigt tokigt. Men om det skulle
vara så, är det precis lika motiverat
att säga till herr Kristenson att socialdemokraterna
eller regeringen vill supa
ihop till sysselsättningsfrämjande åtgärder
för de handikappade. Men herr
Kristenson tycker inte att man skall
argumentera på det sättet. Nej, herr
Kristenson, det tycker inte jag heller.
Men gör inte det då.

Herr KRISTENSON (s):

Herr talman! Till den sista ärade talaren
och även till herr Hamrin i Kalmar
vill jag säga att det väl ändå står
klart att reservationerna 2 och 3 icke
är identiskt lika. I reservation 2 hemställer
man att den nuvarande indelningen
i viktklasser skall bibehållas.
Den är underskriven av två folkpartis -

Fredagen den 2 februari 1968

Nr 5

Öl

Ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen om skatt på sprit och vin, m. m.

ter i utskottet. I reservation 3, som ytterligare
två folkpartister och samtliga
centerpartister i utskottet undertecknat,
krävs — det har också regeringen
och utskottsmajoriteten gjort — att fem
viktgrupper skall införas, alltså tre nya.
I den ena reservationen hävdar alltså
fru Nettelbrandt att det bör vara som
det är, och i den andra reservationen
säger hon att det bör införas tre nya
viktgrupper. Det är bara denna motsatsställning
jag ville visa på.

Fru Nettelbrandt sade vidare att Tobaksbolaget
inte var lojalt mot det beslut
som riksdagen hade fattat och att
det andra bolaget följde de regler som
gällde. Ja, visst följde det engelska bolaget
gällande regler, men bevillningsutskottet
hade tidigare, under vårsessionens
början, hemställt att riksdagen
måtte förorda och och hos finansministern
anhålla om en utredning av beskattningen
av de extra långa cigarretterna.
Tobaksbolaget var då lojalt mot
detta utredningsyrkande och tog inte
upp produktionen av superlånga cigarretter,
utan lät vänta med den produktionen
till dess att riksdagen tagit ställning.
Såsom jag sade i mitt första anförande
har Tobaksbolaget produktionsmässiga
möjligheter att liksom konkurrenterna
tillverka superlånga cigarretter.
.Tåg meddelade i utskottet att
Tobaksbolaget liksom andra fabriker
som saluför cigarretter på den svenska
marknaden kommer att tillhandahålla
en superlång cigarrett men med
en mindre diameter än cigarretterna
för närvarande har. Tobaksbolaget kunde
i våras ha tagit upp produktionen
av superlånga cigarretter, och man
hade då kunnat saluföra dessa på
marknaden i september månad. Det
engelska företaget saluförde däremot
sina i april och inledde då också den
mycket uppmärksammade reklamkampanj
där det sades: Ni tjänar tre cigarretter
på att övergå till denna superlånga
cigarrett som är gynnad av
de nuvarande skattereglerna.

Vidare säger fru Nettelbrandt att det
är en gradskillnad mellan regeringens
och mittenpartiernas förslag. Det rör
sig om, såsom jag framhållit här tidigare,
totalt 300 miljoner kronor. Tycker
fru Nettelbrandt verkligen att det är
en gradskillnad? Det gäller 5 procent
större skattebelastning på spriten och
10 procent större skattebelastning på
cigarretter. Det betyder att en normalrökare,
som konsumerar 20 cigarretter
om dagen, får en ökad skattebelastning
på ungefär 150 kronor om året enligt
mittenpartiernas förslag, som fru Nettelbrandt
så ivrigt argumenterar för och
enligt vilket denna ökade skattebelastning
skall drabba tobakskonsumenterna,
liksom även en viss skattebelastning
skall drabba spritkonsumenterna.

Vidare påstod både herr Wedén och
fru Nettelbrandt, att det är socialdemokraterna
som använder argumentet att
med folkpartiets och centerpartiets förslag
kommer folk att i ännu högre grad
än tidigare supa ihop till u-hjälp, till
barnbidrag, till försvaret in. m. Det är
inte vi som använder det argumentet.
Jag sade i mitt första inlägg att redan
nu framförs detta argument till oss ifrån
de vanliga medborgarna som inte balett
direkt inflytande på politiken och
på riksdagsbesluten. De säger: »Jaså,
nu skall ni i riksdagen besluta att vi
som super och röker skall vara med
och finansiera dessa nya utgifter.» Det
är just ökningen av statsinkomsterna på
dessa två förstnämnda konton, som ger
anledning till denna argumentation.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Nu har alltså ledamoten
av styrelsen för det statliga tobaksbolaget
talat. Jag skall inte förlänga debatten
med att gå in i någon argumentation
mot honom på denna punkt. Jag
vill bara med anledning av att han talar
så varmt för det svenska bolaget och
för dess möjligheter fråga: Hur är def.
herr Kristenson, kan vi påräkna ett stöd

Nr 5

Fredagen den 2 februari 1968

Ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen om skatt på sprit och vin, m. m.

åt svenska företag beträffande chokladbeskattningen?
Det finns engelska företag,
som verkligen är favoriserade i
jämförelse med svenska företag vid
fabrikation av kex, eftersom de engelska
företagen slipper chokladbeskattningen.
Jag har inte hört talas om något
stöd, när frågor av den typen har
aktualiserats från mittenpartiernas sida,
men en ändring på denna punkt kanske
är att vänta. Eller kommer den omständigheten
att det inte är fråga om
några statliga kexföretag att föranleda,
att herr Kristenson kommer att se annorlunda
på den saken?

Jag skall inte heller falla för frestelsen
att närmare gå in på herr Kristensons
påstående, att det nu när debatten
lider mot sitt slut inte finns kvar
något annat som grund för mittenpartiernas
motivering än att folk ute i landet
säger, att man skall supa ihop till
■det och det. Men vad säger inte folk ute
i landet om hur regeringen handlar i
den ena eller andra frågan? Skulle vi
dra fram sådant i riksdagen och göra
anspråk på att det är något slags bevisföring? Det

har skett en utdelning av voteringspropositionen
och, herr Kristenson,
vi kommer att rösta på reservation
2 som innebär avslag på Kungl.
Maj :ts proposition såvitt avser tobaksbeskattningen.
Om reservationen —■ tyvärr
mot förmodan måste jag säga —
kommer att bifallas betyder detta en
annan lagtext beträffande viktklasserna
än vad som föreslås av utskottet och
i reservation 3. Det är riktigt att det
för fullständighetens skull borde ha
gjorts ett undantag härför i just reservation
2. Men jag tycker inte att herr
Kristenson som själv sitter i utskottet
och är medveten om den oerhörda tidspressen
— utskottsbeslutet skulle tas
kl. 11 en viss dag och reservationer
skulle lämnas vid samma tidpunkt —-skulle vilja på allvar göra affär av att
det inte skett något undantag på just
denna detalj.

Herr KRISTENSON (s):

Herr talman! Fru Nettelbrandts sista
upplysning var väl ändå inte med sanningen
överensstämmande. Bevillningsutskottet
fattade sitt beslut på måndag
och på tisdag kl. 11 gick reservationstiden
ut. Så var det med den saken.

Fru Nettelbrandt sade att en av ledamöterna
i det statliga tobaksbolagets
styrelse stått här och talat, men efter
mig intogs talarstolen av en av delägarna
i detta statliga bolag, eftersom fru
Nettelbrandt liksom alla andra svenska
medborgare ju äger företaget. Jag förstår
inte heller varför hon så hastigt
i sitt trängda läge då det gäller inställningen
till tobaksbeskattningen började
tala om kex, som ju inte alls nämns i
utskottsutlåtandet. Vi får väl behandla
den frågan när det utlåtandet ligger på
riksdagens bord.

Jag vill också upplysa fru Nettelbrandt
om — vilket hon så liberal och
folkpartistisk som hon är borde ha reda
på — att Sverige avskaffat tobaksmonopolet.
Svenska tobaks aktiebolaget
är ett helt vanligt företag som konkurrerar
på vanliga produktions- och
vinstvillkor med andra företag. Det
finns inte längre något tobaksmonopol
i vårt land, utan fru Nettelbrandt kan
starta en egen tobaksfabrik, liksom vem
som helst. Det går att importera och
sätta vilka priser som helst bara skattesumman
levereras in till staten. Allt
detta är som sagt möjligt för fru Nettelbrandt
och andra, ty det finns i dag
inget statligt tobaksmonopol.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr TALMANNEN yttrade:

Utskottets hemställan företages till
avgörande på sådant sätt, att beslut
först fattas beträffande föreliggande yrkanden
angående skatt och tull på sprit
och vin, därefter i fråga om yrkandena
avseende skatt och tull på tobak, cigarrettpapper
och cigarretthylsor samt
slutligen i ett sammanhang beträffande
utskottets hemställan i övrigt.

Fredagen den 2 februari 1968 Nr 5 53

1 mom. förordningen om skatt på sprit och vin, m. m.

Ändrad lydelse av 2

Skatt och tull på sprit och vin

Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen 3) av herr
Erik Filip Petersson m. fl. i motsvarande
del; 3ro) bifall till reservationen 1)
av herrar Tage Johansson och Wärnberg
i motsvarande del; samt 4:o) bifall
till motionerna 1:176 och 11:237;
och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fru Nettelbrandt
begärde likväl votering, i anledning varav
herr talmannen för bestämmande av
kontrapropositionen ånyo upptog de
tre återstående propositionerna, av vilka
herr talmannen nu fann den under
2:o) angivna ha flertalets mening för
sig. Beträffande kontrapropositionen
begärde dock herr Engkvist votering,
i anledning varav och sedan till kontraproposition
i den förberedande voteringen
antagits den under 3:o) angivna
propositionen efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
bevillningsutskottets betänkande
nr 1, såvitt avser skatt och tull på
sprit och vin, antager reservationen 3)
av herr Erik Filip Petersson in. fl. i
motsvarande del, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 1) av herrar Tage
Johansson och Wärnberg i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och sistnämnda voteringsproposition
blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propo -

sitionen. Herr Engkvist begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 108 ja och 40 nej, varjämte
39 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså til! kontraproposition
i huvudvoteringen antagit
den under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 1, såvitt avser
skatt och tull på sprit och vin, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
3) av herr Erik Filip Petersson
in. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fru Nettelbrandt bégärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 121 ja och 64
nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Skatt och tull på tobak, cigarrettpapper
och cigarretthylsor

Det i reservationen 2) av
herr T istad och fru Nettelbrandt
framställda yrkandet
om avslag på Kungl.
M a j : t s proposition nr 12 i
d enna de 1.

5 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 5

54 Nr 5 Fredagen den 2 februari 1968

Interpellation ang. amerikanska bombplans flygningar över nordiskt område, m. m.

Herr talmannen gav propositioner på
bifall till eller avslag å nämnda yrkande;
och fann herr talmannen den senare
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fru Nettelbrandt begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren avslår
det i reservationen 2) av herr Tistad
och fru Nettelbrandt framställda yrkandet
om avslag på Kungl. Maj ds proposition
nr 12, såvitt avser tobaksbeskattningen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
detta yrkande.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Fru Nettelbrandt begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 155 ja och 30 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså avslagit yrkandet
i fråga.

Förordningsför slagen

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3) i
motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fru Nettelbrandt
begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i ut -

skottets betänkande nr 1, såvitt avser
skatt och tull på tobak, cigarrettpapper
och cigarretthylsor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
3) av herr Erik Filip Petersson
m. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Fru Nettelbrandt begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 125 ja och 63 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Utskottets hemställan i övrigt

Bifölls.

§ 6

Interpellation ang. amerikanska bombplans
flygningar över nordiskt område,
m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr JANSSON (vpk), som yttrade:

Herr talman! Den amerikanska bombplanskatastrofen
vid Grönlands kust,
där bombplan lastade med vätebomber
störtade, bär väckt bestörtning i hela
Norden. De i samband med katastrofen
gjorda avslöjandena, att amerikanska
bombplan med vätebomber har permanent
flygroute över nordiskt område,
är ett skakande uttryck för terrorbalansens
politik och måste betraktas som ett
ytterst allvarligt incitament till utrikes -

Fredagen den 2 februari 1968

Nr 5

Interpellation ang. beskattningen av folkpensionärernas sidoinkomster

politiska förvecklingar. Till detta kommer
att katastrofen kan få följder för
människornas hälsa som ännu inte går
att överblicka. Plutonium, tillhörande
de farligaste av radioaktiva ämnen,
kommer att föras vidare med vattnet
och vindarna.

Den amerikanska undersökningsgrupp,
som närmare skall utreda orsakerna
till katastrofen, har förklarat, att
alla hittills påträffade bombplansrester
är nedsmittade med radioaktiva ämnen.
Från vetenskapligt håll förklaras,
att skärvor med plutoniumpartiklar
förvandlas till ett slags värmereaktorer,
som smälter istäcket och sjunker
till havets botten. Plutoniumsönderfallet
kan fortgå genom århundraden, och
radioaktiva partiklar kan efter mycket
lång tid nå de europeiska ländernas
kuster. Det ligger nära till hands att
räkna med, att radioaktivitet från de
fyra amerikanska vätebomberna kommer
att leda till en förgiftning av de
nordatlantiska fiskeområden, där många
europeiska länders fiskeflotta tar fångster
som till betydande delar förser Europa
och även vårt land med såväl
färsk som djupfryst fisk, liksom med
olika slag av konserver. Det allvarliga
i den situation som uppstått ligger inte
endast däri, att i dessa polarvatten
fångas hundratusentals ton värdefull
fisk varje år, vilken i hittills okänd
omfattning kan infekteras. De som arbetar
med fisket i dessa områden får
även sätta liv och hälsa på spel.

Med hänvisning till vad i interpellationen
anförts, anhåller jag om kammarens
tillstånd att till hans excellens
herr statsministern få ställa följande
frågor:

1. Har Sveriges regering varit informerad
om, att amerikanska bombplan
med vätebombslaster har permanent
flygroute över nordiskt område och
finns några medgivanden om att dessa
i vissa fall även får beträda svenskt
luftrum?

2. Finns på svensk sida upplysning -

ar om de fyra vätebombernas radioaktiva
strålningskraft och energiutveckling
och vilka sannolika konsekvenser som
spridning av plutonium med vatten och
vind kan få ur hälsovårdssynpunkt i
de nordiska länderna?

3. Överväger regeringen några initiativ
med anledning av det inträffade vid
grönlandskusten ?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7

Interpellation ang. beskattningen av
folkpensionärernas sidoinkomster •

Ordet lämnades på begäran till

Herr WEDÉN (fp), som yttrade:

Herr talman! Folkpartiet har under
en följd av år krävt en översyn av de
skatte- och bidragsregler som medför
att orimliga avbränningar sker på folkpensionärernas
extrainkomster, när dessa
höjs över en viss nivå. I vissa lägen
kan avbränningarna t. o. m. bli större
än de extrainkomster som pensionären
åstadkommer med en extra arbetsinsats.
Hans eller hennes ökade insats i
produktionen belönas således med sänkt
nettoinkomst.

De påtalade effekterna beror på att
följande för pensionärernas extrainkomster
ogynnsamma verkningar inträffar
ungefär samtidigt:

1) De inkomstprövade folkpensionsförmånerna
(kommunalt bostadstillägg
och i förekommande fall hustrutillägg
och s. k. äldre änkepensioner) avtrappas
och försvinner.

2) Folkpensionärernas extra avdrag
för nedsatt skatteförmåga urholkas och
upphör.

3) Skatt börjar utgå. Redan vid låga
inkomster måste kommunalskatt erläggas.
Vid något liögre sidoinkomster träder
statsskatten till.

Finansministern föreslog till 1967 års
riksdag vissa lättnader för dessa hårt

Nr 5

Fredagen den 2 februari 1968

Interpellation anp;. beskattningen av folkpensionärernas sidoinkomster

drabbade pensionärer. Som vi emellertid
påpekade i en motion var de inte
tillfredsställande. Även med den nya
ordningen kommer marginalbelastningar
på upp emot 100 procent sannolikt
inte att kunna undgås i vissa inkomstlägen.
Folkpartiet föreslog därför att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
skulle begära förslag till nya bestämmelser
rörande beskattningen av folkpensionärer
i dessa bär anförda avseenden.

Bevillningsutskottet ställde sig enhälligt
positivt till de av oss anförda synpunkterna.
Utskottet framhöll bl. a. att
det inte minst från rättvisesynpunkt är
angeläget att i möjligaste mån undanröja
de ogynnsamma verkningarna av
det nuvarande bidrags- och beskattningssystemet.
»Utskottet förordar därför
att frågan om beskattningen av folkpensionärernas
sidoinkomster snarast
blir föremål för utredning. Fn tänkbar
lösning, som utskottet anser böra övervägas,
är att införa någon form av definitiv
källskatt för folkpensionärer med
sidoinkomster upp till en viss storlek.
Fn sådan utredning kan lämpligen verkställas
inom den pågående utredningen
om definitiv källskatt. Med hänsyn till
de speciella regler, som sedan länge
gällt rörande folkpensionärernas beskattning,
torde det inte möta några
principiella betänkligheter att införa en
definitiv källskatt för denna grupp
skattskyldiga, innan en dylik reform av
mer allmän räckvidd genomförts.»

När denna fråga behandlades av andra
kammaren ställde herr Gustafson i
Göteborg en direkt fråga till utskottets
socialdemokratiska talesman om detta
problem: »Vill utskottets talesman bekräfta
att det är hela utskottets uppfattning,
att frågan om behandlingen av
folkpensionärernas sidoinkomster skall
brytas ut ur det stora sammanhanget
och få en separat lösning så att vi kan
nå fram till ett beslut utan dröjsmål?»
Herr Brandt svarade att enligt utskottets
mening borde denna fråga lämpli -

gen utredas av den pågående utredningen
om definitiv källskatt och att
det inte borde möta några principiella
betänkligheter att göra ett försök med
denna grupp innan det sker en övergång
till mer allmän definitiv källskatt.
Han fortsatte: »Herr Gustafson i Göteborg
frågade mig, om detta var hela
utskottets mening och jag anser mig ha
bemyndigande att deklarera att så är
fallet. Även den ledamot i utskottet som
är ledamot i utredningen om definitiv
källskatt är helt med på att man skall
försöka åstadkomma en snabbutredning
och på försök tillämpa en dylik
källskatt i fråga om folkpensionärerna.»
(AK 22/2 -67.)

Riksdagens beslut blev också att i
.skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om
skyndsam utredning av frågan om folkpensionärernas
sidoinkomster, varvid
särskilt bör övervägas möjligheten att
införa en definitiv källskatt för folkpensionärer.
Detta beslut fattades den
22 februari 1967.

Vissa frågor med anknytning till detta
problem behandlas av pensionsförsäkringskommittén.
Vad gäller den här
berörda skattefrågan har emellertid regeringen
ännu inte utfärdat några tillläggsdirektiv
till källskatteutredningen
eller tillsatt någon annan offentlig utredning
i ärendet. Jag förutsätter därför
att regeringen, med hänsyn till riksdagens
klara och entydiga beslut och
de försäkringar som då gavs från socialdemokratiskt
håll, på annat sätt är
sysselsatt med att utreda frågan.

Med stöd av det anförda anhåller jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för finansdepartementet
få framställa följande fråga:

Är statsrådet villig att redogöra för
hur långt det av riksdagen begärda utredningsarbetet
angående beskattningen
av folkpensionärernas sidoinkomster
har utvecklats och när förslag i
ärendet kommer att föreläggas riksdagen? Denna

anhållan bordlädes.

Fredagen den 2 februari 1968 Nr 5 57

Interpellation ang. åtgärder mot silikos

§ 8

Interpellation ang. åtgärder för att öka
sverigeinformationen i Japan

Ordet lämnades på begäran till

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep),
som yttrade:

Herr talman! Till de märkligaste dragen
i den internationella ekonomiska
utvecklingen efter andra världskriget
hör Japans utomordentligt snabba industriella
och handelspolitiska expansion.
Den köpkraftiga och kvalitetsmedvetna
japanska marknaden har också
på senare år fått snabbt ökat intresse ur
svensk exportsynpunkt.

En förutsättning för önskvärd utveckling
av de svensk-japanska handelsrelationerna
är dock att vi på denna speciella
marknad förbättrar informationen
om vårt land. Uttalanden från personer
som ingående studerat förhållandena
i Japan bestyrker bedömningen
att sverigeinformationen där är klart
otillräcklig. De svenska insatserna på
detta område framstår som begränsade
särskilt i relation till vad som görs från
vissa andra västeuropeiska länder såsom
exempelvis Danmark och Österrike.

En av de åtgärder som förordats för
att förbättra informationen om vårt
land i Japan är att en särskild informationssekreterare
eller pressattaché knytes
till den svenska beskickningen i
Tokyo. Med hänsyn till de möjligheter
som den japanska marknaden kan ge
för svenskt näringsliv synes detta önskemål
vara befogat. En informationssekreterare
vid beskickningen i Tokyo
torde även kunna göra insatser i fråga
om sverigeinformationen i andra ostasiatiska
områden såsom Korea, Kina
och Hong-kong.

Med stöd av det anförda anhåller jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
få ställa följande fråga:

Avser statsrådet vidtaga några åtgärder
för att öka sverigeinformationen i
Japan?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9

Interpellation ang. åtgärder mot silikos

Ordet lämnades på begäran till

Herr FREDRIKSSON (s), som yttrade
:

Herr talman! Genom beslut vid 1962
års riksdag hemställdes till Kungl.
Maj:t, att det skulle uppdras åt statens
institut för folkhälsan och arbetarskyddsstyrelsen
att utforma ett program
för en aktivare kamp mot sjukdomen
silikos. Sedermera fick institutet
Kungl. Maj :ts uppdrag att utreda vilka
åtgärder som borde vidtas på det
aktuella problemområdet. Efter samråd
med arbetarskyddsstyrelsen samt efter
hörande av vissa statliga myndigheter
och arbetsmarknadsorganisationer presenterades
en plan för det undersökningsarbete
som ansågs böra komma till
stånd. 1 Kungl. Maj :ts proposition
1963:67 gav vederbörande departementschef
sitt samtycke till att undersökningarna
skulle få påbörjas. Under
de därpå följande åren har riksdagen
anvisat medel för undersökningarnas
bedrivande.

Som ett resultat av institutets och
styrelsens arbete framlades i början av
1967 en redogörelse rubricerad »Silikos
i Sverige» (arbetsmedicinska institutets
vetenskapliga skriftserie, nr 1 år 1967).
Rapporten är lindrigt sagt alarmerande.
Det framgår bl. a. att cirka 25 000 personer
i vårt land har arbeten, där de är
utsatta för luftburet kvartshaltigt damm,
vilket som bekant anses vara den väsentligaste
sjukdomsframkallande faktorn.
Många arbetare befinner sig således
i vad som kan kallas riskzonen. Hur
många av dem som kommer att få si -

Nr 5

Fredagen den 2 februari 1968

Interpellation ang. åtgärder mot silikos

likos kan inte med bestämdhet förutses.
Däremot vet vi att det de senaste tio
åren har anmälts drygt 900 fall av silikos
till socialförsäkringsinrättningarna.
Huvudparten av fallen finns på järnhanteringens
och gruvdriftens områden.

Av sammanfattningen av undersökningsresultaten
framgår att en jämförelse
med tidigare inträffade sjukdomsfall
visar på en viss nedgång i frekvenssiffrorna
under senare år. Särskilt gäller
det inom den keramiska industrin.
Men — och det finner jag vara alarmerande
— uppgifterna från t. ex. kvartsarbete
och stenindustri visar på en oförändrad
eller t. o. m. ökad sjukdomsfrekvens.
Inte mindre anmärkningsvärt är,
att det fortfarande kan inträffa att företag
tar upp sådan tillverkning där
silikosfaran kan finnas, utan att man
dessförinnan vidtar sjukdomsförebyggande
åtgärder.

Det undersökningsarbete som utförts
är mycket förtjänstfullt och ger, enligt
min mening, underlag för sådana förebyggande
åtgärder som innebär en intensifiering
av kampen mot silikosen.
Arbetsmedicinska institutet och arbetarskyddsstyrelsen
har också vidtagit
vissa uppföljningsåtgärder. Dessa har
emellertid begränsad räckvidd och har
av Landsorganisationen betecknats som
klart otillräckliga.

Med hänvisning till vad som anförts
hemställer jag om andra kammarens
medgivande att till statsrådet och chefen
för socialdepartementet få framställa
följande fråga:

Vilka åtgärder avser statsrådet att
vidta i anledning av de resultat som
framkommit i silikosundersökningen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10

Till bordläggning anmäldes

bankoutskottets memorial:

nr 1, med överlämnande av fullmäktiges
i riksbanken till bankoutskottet
avgivna berättelse, och

nr 2, med överlämnande av fullmäktiges
i riksgäldskontoret till innevarande
riksdag avgivna, till bankoutskottet
avlämnade berättelse; samt

första lagutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av verkställd granskning
av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning,
och

nr 2, i anledning av verkställd granskning
av militieombudsmannens ämbetsförvaltning.

§ It

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 50, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning angående ändrad lydelse
av 2 § 1 mom. förordningen den 24
maj 1957 (nr 209) om skatt på sprit
och vin, in. m. jämte motioner.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till riksdagens;
förordnanden:

nr 51, för herr Karl Åke Larsson att
vara suppleant i riksdagens förvaltningskontor;
och

nr 52, för herr Nils Erik Wååg att
vara suppleant i riksdagens förvaltningskontor.

§ 12

Tillkännagavs, att Kungl. Maj :ts proposition
nr 15, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 juni 1965
(nr 186) om lagrådet in. in., överlämnats
till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 13

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Undertecknad anhåller härmed om
ledighet från riksdagsarbetet under tiden
den 9 febr.—23 febr. 1968 för att

Fredagen den 2 februari 1968

Nr 5

deltaga i kompetensutredningens studieresa
till USA.

Stockholm den 2 februari 1968

Anna-Lisa Lewén-Eliasson

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 14

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 13.15.

In fidem

Sune K. Johansson