30—31 juliDebatter m. m (Riksdagens protokoll 1958:7)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1958

FÖRSTA KAMMAREN

Nr B

30—31 juli
Debatter m. m.

Onsdagen den 30 juli Sid.

Svar på fråga av herr Sundin ang. AB Statens skogsindustriers import
av rundvirke .......................................... 3

Ny tulltaxa, m. m.:

Allmänna principiella synpunkter............................ 8

Avd. II. Vegetabiliska produkter ............................ 32

Avd. VI. Produkter av kemiska och närstående industrier...... 46

Avd. VII. Plaster, naturgummi, syntetiskt gummi, m. m......... 53

Avd. IX. Trä och varor därav, m. m......................... 54

Avd. XII. Skodon, m. m..................................... 55

Avd. XIII. Varor av sten, gips, betong, m. m................... 59

Avd. XIV. Naturpärlor, ädelstenar, ädla metaller, m. m......... 61

Avd. XVIII. Optiska instrument, ur, m. m..................... 62

Avd. XX. Diverse varor .................................... 65

Beräkning av bevillningarna för budgetåret 1958/59, m. m....... 67

Åtgärder för att främja sparande och kapitalbildning samt angående

värdesäkring av sparande, m. m............................. 78

Reform av domförhetsreglerna för häradsrätt .................. 86

Om skyldighet att förse bilar och motorcyklar med registrerande

hastighetsmätare .......................................... 99

Om höjning av avgifterna för registrering i bilregistret .......... 101

Torsdagen den 31 juli

Statsregleringen för budgetåret 1958/59 ........................ 105

Anföranden i anledning av riksdagsarbetets avslutning .......... 107

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 30 juli

Bevillningsutskottets betänkande nr B 1, ang. ny tulltaxa, m. m. 4

— nr B 4, ang. ändring i tulltaxeförordningen .................. 67

— nr B 5, ang. beräkning av bevillningarna för budgetåret 1958/

59, m. m......................

1 Första kammarens protokoll 1958. Nr B 7

Nr B 7

Innehåll

Bankoutskottets utlåtande nr B 5, om åtgärder för att främja sparande
och kapitalbildning..................................

— nr B 7, ang. främjande av långsiktigt sparande, m. m.........

_ nr B 8, om problem sammanhängande med Sveriges ställning

gentemot det planerade västeuropeiska frihandelsområdet ....
Första lagutskottets utlåtande nr B 10, ang. ändring i rättegångsbalken
m. m...............................................

_ nr B 13, om en bättre koncentration av rättsvården på den mera

samhällsfarliga kriminaliteten ......■ .......................

Andra lagutskottets utlåtande nr B 10, om skyldighet att förse bilar
och motorcyklar med registrerande hastighetsmätare ........

— nr B 11, om höjning av avgifterna för registrering i bilregistret

Jordbruksutskottets utlåtande nr B 12, ang. vissa prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område, m. m.........................

Torsdagen den 31 juli

Statsutskottets memorial nr B 62, ang. statsregleringen för budgetgetåret
1958/59 ............................................

Sid.

101

104

105

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 24 innevarande
månad.

Ang. AB Statens skogsindustriers import
av rundvirke

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Sundin till herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
framställt följande fråga: »Vill herr
statsrådet lämna en redogörelse varför
Aktiebolaget Statens skogsindustrier i nuvarande
arbetsmarknads- och konjunkturläge
i betydande utsträckning importerar
rundvirke till sina industrier?»

Herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
LANGE, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara nämnda fråga, erhöll
ordet och anförde:

Herr talman! Herr S. Sundin har
frågat, om jag vill lämna en redogörelse
varför Aktiebolaget Statens skogsindustrier
i nuvarande arbetsmarknads- och
konjunkturläge i betydande utsträckning
importerar rundvirke till sina industrier.

Till svar vill jag på grundval av uppgifter
från bolaget meddela följande.

Den av herr Sundin påtalade importen
avser endast sågtimmer och är oundgängligen
nödvändig för att sysselsättningen
vid bolagets sågverk i övre Norrland
skall kunna upprätthållas. Det förhåller
sig nämligen så, att bolagets leverantörer
inom landet, främst domänverket,
sedan någon tid inte varit i
stånd att förse bolaget med tillräckliga
kvantiteter sågtimmer. Detta sammanhänger
i sin tur med att domänverket
har att planlägga och bedriva avverk -

ningarna med beaktande av bl. a. dels
skogsvårdssynpunkter, dels avsättningsmöjligheterna
beträffande samtliga utfallande
virkessortiment. Härvid är att
märka, att statsskogarna i övre Norrland
sedan ganska länge lämnar ett betydande
överskott av sulfatved i förhållande
till vad den norrländska industrien kan
mottaga. Däremot har i fråga om sågtimmer
en viss, som man vill hoppas,
tillfällig knapphet inte kunnat undgås.
Denna brist måste med hänsyn till sågverkens
sysselsättning motverkas genom
import, i första hand av sådana timmerpartier,
som kan köras med bil direkt
till sågverken. Jag vill framhålla, att de
närmast berörda parterna är väl medvetna
om önskvärdheten av att sådana
dispositioner beträffande utnyttjandet av
de norrländska skogstillgångarna vidtages,
att ifrågavarande import kan undvikas
på längre sikt.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för handelsdepartementet få
framföra mitt tack för det svar, som han
här lämnat på min fråga.

Ärendets art av enkel fråga medger
ju, herr talman, ingen som helst längre
argumentering. Jag vill därför bara i
korthet ange några synpunkter på statsrådets
svar.

Jag konstaterar med tillfredsställelse
vad statsrådet framfört beträffande bolagets
strävan att hålla sysselsättningen
i gång vid sågverket.

Sedan må det förlåtas mig, herr statsråd,
om jag i marginalen sätter ett visst
frågetecken, när herr statsrådet säger
att det för att säkerställa sågverkets
drift, och därmed som jag förstår speciellt
tillgången på de grövre sortimenten,
har ansetts nödvändigt att importera
en rätt stor kvantitet rundvirke.
Statsrådet framhåller, att leverantören

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Ang. ny tulltaxa, m. m.
till bolaget, domänverket, inte i den utsträckning
som varit önskvärd skulle ha
kunnat tillgodose bolagets behov av här
nämnt virke.

Jag vill i det sammanhanget bara konstatera,
att det inte endast under denna
avverkningssäsong utan även under den
föregående i de norrländska länen fanns
en viss, och inte heller så liten, arbetslöshet
inom skogsbruket. Detta gäller inte
bara statens egna skogar utan även
det enskilda skogsbruket.

Det är därför med en viss förvåning,
herr statsråd, som jag här konstaterar,
att bolaget inte innan det sökte sig över
gränserna för att klara av råvarubehovet
till sin förädlingsindustri, vände sig
till i första hand det enskilda skogsbruket
inte bara i Norrbottens län utan även
i de angränsande norrlandslänen. Detta
konstaterande gör jag i medvetande av
att arbetsmarknadsläget, som jag redan
påpekat, såväl tidigare som nu tett sig
ganska ovisst och för närvarande ser
ut att bli ovisst även i en framtid.

Det är därför med en viss förhoppning
jag knyter an till vad statsrådet avslutningsvis
säger om att man hoppas,
att det på lång sikt inte skall behöva
vidtagas åtgärder av det slag, som nu i
verkligheten har kommit till användning.

Med de orden, herr talman, ber jag
att få tacka för svaret.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag skall ta till orda helt
kort. En uppgift, som herr Sundin lämnat,
tror jag nämligen inte är alldeles
riktig.

Det förhåller sig knappast så, att Statens
skogsindustrier inte i första hand
vänder sig till de inhemska leverantörerna
av virke. Det är helt naturligt, att
Statens skogsindustrier först undersöker,
vilka möjligheter som föreligger att
få sin råvarutillförsel säkrad från inhemska
källor. När det då har visat sig,
att dessa inte varit tillräckliga, har man
så snart som möjligt försökt att ordna
det så, att man fått tillskottsvirke från
Finland. Jag tror inte, att bolaget kan

lastas för att i det hänseendet ha gjort
sig skyldigt till någon försummelse.

Jag vill samtidigt betona, att bolaget
har ett naturligt intresse av att köpa virke
så billigt som möjligt. Det är bolagets
skyldighet att tillse, att det i möjligaste
mån håller råvarukostnaderna
nere. Och det kan ju hända, att det finska
virket i vissa sammanhang ställt sig
avsevärt billigare än det virke, som kunnat
erbjudas från inhemska leverantörer.

Sedan vet herr Sundin lika bra som
jag att skogsägareföreningarna i det läge,
som nu råder, har uppmanat de enskilda
skogsägarna att i möjligaste mån begränsa
avverkningarna i Norrbotten.

Det är här inte bara fråga om att avverka
sågvirke, det vet herr Sundin mycket
väl, utan man får ta konsekvenserna
av att i så fall också få sulfatved som avfall.
Domänverket har att taga hänsyn
till båda dessa förhållanden i sina dispositioner.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. ny tulltaxa, m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr B 1, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till ny
tulltaxa, m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 6 juni 1958 dagtecknad, till
bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr B 4, hade Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) tulltaxa;

2) förordning om ändrad lydelse av
1 § tulltaxeförordningen den 4 oktober
1929 (nr 316);

3) förordning om ändring i förordningen
den 3 maj 1929 (nr 62) om särskild
skatt å bensin och motorsprit; samt

4) förordning om ändrad lydelse av
3 a § förordningen den 4 oktober 1929
(nr 307) angående tullrestitution;

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

dels oek för sin del godkänna Sveriges
anslutning till konventionen den 15 december
1950 rörande nomenklatur för
klassificering av varor i tulltarifferna
samt protokollet den 1 juli 1955 angående
ändring i nämnda konvention.

Kungl. Maj :ts förslag överensstämde
med förslagen i propositionen nr 90 till
årets förra riksdag.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll hade i betänkandet anförts
följande:

»I propositionen framlägges förslag till
ny tulltaxa, avsedd att ersätta den nu
gällande av år 1929.

Förslaget är utarbetat på grundval av
ett av 1952 års tulltaxekommitté avgivet
betänkande och innebär fullföljande av
ett sedan länge bedrivet arbete på en
revision av tulltaxan.

I propositionen framhålles emellertid
att tulltaxerevisionen bör betraktas jämväl
som en förberedelse till det planerade
nordiska ekonomiska samarbetet;
vid förslagets utarbetande har därför beaktats
det förslag till gemensam nordisk
tulltaxa som framlagts föregående år.

Taxeförslaget är utformat i överensstämmelse
med en internationell konvention
rörande nomenklatur för klassificering
av varor i tulltarifferna (den s. k.
Brysselnomenklaturen).

Tullarna utgöres till övervägande del
av värdetullar, men även kvantitetstullar
förekommer, huvudsakligen inom livsmedelsområdet
(i den mån importen på
detta område regleras genom tullar).

Vad tullarnas höjd och avvägning beträffar
kan förslaget närmast sägas innebära
en viss utjämning av tullskyddet
mellan olika varuslag och produktionsgrenar
med bibehållande i stort sett av
nuvarande genomsnittliga tullnivå.

För att belysa förslagets konkreta innebörd
kan beträffande vissa betydelsefulla
varugrupper anföras följande.

Egentliga jordbruksprodukter har liksom
för närvarande upptagits med tullfrihet
(för dylika produkter effektueras
gränsskyddet i princip genom särskilda
importavgifter).

Beträffande frukt och trädgårdspro -

Ang. ny tulltaxa, m. m.

dukter har i allmänhet föreslagits oförändrade
tullsatser under den tid då inhemsk
produktion förekommer och tullfrihet
under resten av året.

I fråga om livsmedelsindustriens produkter
har föreslagits såväl sänkningar
som höjningar, de senare ofta sammanhängande
med gällande importavgifter
på jordbruksprodukter.

Kemiska produkter har i ungefär samma
utsträckning som hittills upptagits
med tullfrihet men i övrigt åsatts värdetullar
av varierande storlek, i regel innebärande
uppjustering av låga och nedskärning
av höga tullar; vad särskilt beträffar
organiska kemiska produkter har
för de fullbelagda varorna föreslagits en
standardtullsats av 12 % av värdet mot
15 % i nuvarande tulltaxa.

Av gummivaruindustriens alster har
det dominerande varuslaget, nämligen
bildäck, upptagits med en tull av 13 %
av värdet.

Inom textilområdet har med hänsyn
till den pågående nordiska utredningen
endast smärre jämkningar vidtagits i de
år 1955 provisoriskt införda tullsatserna,
vilka i regel utgör 12 % av värdet för
vävnader samt 14 % av värdet för trikåvaror
och konfektion; för de av 1955
års beslut icke berörda silkevarorna innebär
förslaget i allmänhet en sänkning i
jämförelse med nuvarande nivå.

Även för läder har i förslaget bibehållits
1955 års provisoriska tullnivå, vilken
för detta varuslag ligger vid 7 % av värdet.
För skodon föreslås en tull av 14 %
av värdet, vilket för de flesta artiklar
innebär en viss sänkning.

I fråga om porslins- och glasvaror i
allmänhet har upptagits tullsatser av
12 % resp. 15 % av värdet; den förra
torde genomsnittligt sett innebära en höjning
och den senare en sänkning i förhållande
till nuvarande tullskydd.

Halvfabrikat av järn och stål har i enlighet
med det nordiska förslaget åsatts
tullsatser av i regel 6 % för varmvalsade
och 7 % för kallvalsade produkter; dessa
tullsatser ligger vid dagens prisläge i allmänhet
över de nuvarande tullsatserna.

Beträffande järn- och metallmanufaktur
förordas i huvudsak en enhetlig tull

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Ang. ny tulltaxa, m. m.

av 8 % av värdet, vilket genomsnittligt
sett icke innebär någon större avvikelse
från den nuvarande tullnivån, ehuru det
för individuella varuslag kan medföra
icke obetydliga sänkningar eller höjningar.

För maskinområdet föreslås en standardtullsats
av 10 % av värdet eller samma
tullsats som nu utgår för de flesta
varor inom detta område.

Tullen på bilar samt motorcyklar med
högst 245 cm3 cylindervolym har föreslagits
bibehållen vid 15 % av värdet.

Nuvarande finanstullar (t. ex. på kaffe
och kolonialvaror) har i allmänhet
icke gjorts till föremål för omprövning
utan upptagits med oförändrade belopp.

Den nya tulltaxan föreslås skola träda
i kraft den 1 januari 1959.»

Tulltaxeförslaget omfattade 1 095 positioner
(tulltaxenummer), fördelade på
99 kapitel, vilka voro sammanförda i 21
avdelningar.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft 75 i
anledning av densamma väckta motioner.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,

A) att riksdagen måtte, med förmälan
att Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr B 4 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas,

1) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till tulltaxa med följande ändringar dels

att ikraftträdandebestämmelserna
erhölle denna lydelse:

»Denna tulltaxa träder i kraft den 1
januari 1959.

Konungen äger för tid, varunder så
befinnes erforderligt med hänsyn till åtaganden,
gjorda före den 24 januari 1958
enligt allmänna tull- och handelsavtalet
(GATT), förordna om därav påkallade
avvikelser från tulltaxan.»

dels ock att tulltaxan — med iakttagande
av att den i Kungl. Maj :ts förslag
under nr 60.04 C intagna anmärkningen
utginge — i av utskottet angivna delar

erhölle den lydelse, som framginge av
betänkandet;

2) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om ändrad lydelse
av 1 § tulltaxeförordningen den 4
oktober 1929 (nr 316);

3) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om ändring i
förordningen den 3 maj 1929 (nr 62) om
särskild skatt å bensin och motorsprit;

4) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om ändrad lydelse
av 3 a § förordningen den 4 oktober
1929 (nr 307) angående tullrestitution;
samt

5) för sin del godkänna Sveriges anslutning
till konventionen den 15 december
1950 rörande nomenklatur för klassificering
av varor i tulltarifferna samt
protokollet den 1 juli 1955 angående
ändring i nämnda konvention;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I:B 32
av herr Domö och II: B 44 av herr Hansson
i Skegrie samt motionen II: B 118
av herr Hansson i Skegrie m. fl.,

2) de likalydande motionerna I:B 33
av herr Gunnar Berg m. fl. och II: B 42
av herr Andersson i Bonneby m. fl.,

3) de likalydande motionerna I: B 34
av herr Schmidt m. fl. och II: B 70 av
herr Bengtsson i Göteborg,

4) de likalydande motionerna I:B 35
av herr Svärd m. fl. och II: B 43 av herr
Nilsson i Svalöv m. fl.,

5) de likalydande motionerna I: B 36
av herr Källqvist m. fl. och IDB 41 av
herr Ståhl m. fl.,

6) de likalydande motionerna I: B 37
av herr Boo m. fl. och II: B 65 av herr
Magnusson i Borås m. fl.,

7) de likalydande motionerna I: B 55
av herr Gunnar Andersson m. fl. och
II: B 38 av herr Odhe m. fl.,

8) de likalydande motionerna I:B 56
av herrar Alvar Andersson och Yngve
Nilsson samt IDB 67 av herr Nilsson i
Göingegården,

9) de likalydande motionerna I:B 57
av herr Yngve Nilsson m. fl. och II: B
66 av herr Stiernstedt m. fl.,

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

10) de likalydande motionerna I: B 58
av herr Yngve Nilsson m. fl. och II: B 68
av herr Nilsson i Göingegården m. fl.,

11) de likalydande motionerna I: B 59
av herr Elmgren m. fl. och II: B 39 av
herr Nelander m. fl.,

12) de likalydande motionerna I: B 60
av herr Gustaf Henry Hansson och II: B
72 av herr Bengtsson i Göteborg,

13) de likalydande motionerna I: B 61
av herr Nord m. fl. och II: B 64 av herr
Rimås m. fl.,

14) de likalydande motionerna I: B 62
av herr Källqvist och II: B 40 av herr
Christenson i Malmö m. fl.,

15) de likalydande motionerna I:B 63
av herr Sveningsson och II: B 71 av herr
Bengtsson i Göteborg,

16) de likalydande motionerna I: B 64
av herr Sveningsson m. fl. och II: B 63
av herr Lothigius m. fl.,

17) de likalydande motionerna I: B 87
av herrar Åkesson och Nils Hansson samt
II: B 122 av herrar Nilsson i Lönsboda
och Åhman,

18) de likalydande motionerna I: B 88
av herrar Sveningsson och Anders Johansson
samt II: B 120 av herr Svenning
m. fl.,

19) de likalydande motionerna I: B 89
av herr Danmans och II: B 121 av herr
Löfgren m. fl.,

20) de likalydande motionerna I: B 114
av herr Bertil Petersson m. fl. och II: B
149 av herr Persson i Växjö m. fl.,

21) de likalydande motionerna I: B 115
av herr Gustaf Elofsson samt II: B 180
av herrar Nilsson i Bästekille och Jansson
i Benestad,

22) de likalydande motionerna I: B 116
av herr Lindahl m. fl. och II: B 152 av
herr Allard m. fl.,

23) de likalydande motionerna I: B 117
av herr Ebbe Ohlsson m. fl. och II: B 154
av herr Boija m. fl.,

24) de likalydande motionerna I: B 118
av herrar Möller och Gunnar Berg samt
II: B 159 av herrar Ståhl och Braconier,

25) de likalydande motionerna I: B 119
av herr Birke samt II: B 151 av herrar

Ang. ny tulltaxa, m. m.

Nilsson i Göingegården och Hansson i
Skegrie,

26) de likalydande motionerna I: B 120
av herrar Birke och Boman samt II: B 156
av herr Gerhard Nilsson i Gävle m. fl.,

27) de likalydande motionerna I: B 140
av herrar Carl Albert Anderson och Siegbahn
samt II: B 158 av herrar Gustafsson
i Stockholm och Hagnell,

28) de likalydande motionerna I: B 142
av herr Nils Theodor Larsson och II:
B 181 av herr Börjesson m. fl.,

29) de likalydande motionerna I: B 180
av herr Siegbahn och II: B 224 av herr
Setterberg i Vilske-Kleva m. fl.,

30) motionen I: B 141 av herrar Siegbahn
och Carl Albert Anderson,

31) motionen II: B 36 av herr Senander
m. fl.,

32) motionen II: B 37 av herrar Regnéll
och Svensson i Krokstorp,

33) motionen II: B 69 av herrar Braconier
och Löfgren,

34) motionen II: B 73 av herr Bengtsson
i Göteborg,

35) motionen II: B 74 av herr Bengtsson
i Göteborg,

36) motionen II: B 75 av herr Jansson
i Benestad m. fl.,

37) motionen II: B 84 av herrar Helén
och Hansson i Skegrie, såvitt motionen
behandlas i detta betänkande,

38) motionen II: B 116 av herr Hansson
i Skegrie m. fl.,

39) motionen II: B 117 av herr Hansson
i Skegrie m. fl.,

40) motionen II: B 119 av herr Hansson
i Skegrie m. fl.,

41) motionen II: B 153 av herrar Gustafsson
i Borås och Nilsson i Göingegården,

42) motionen II: B 155 av herrar von
Seth och Lothigius,

43) motionen II: B 157 av herr Hansson
i Skegrie m. fl.,

44) motionen II: B 221 av herrar Dårlin
och Setterberg i Vilske-Kleva,

45) motionen II: B 222 av herr Christenson
i Malmö, samt

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Ang. ny tulltaxa, m. m.

46) motionen II: B 223 av herrar Dårlin
och Setterberg i Vilske-Kleva,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i betänkandet
anfört och hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

Vid betänkandet hade reservationer avgivits I)

av herrar Gustaf Henry Hansson,
Nilsson i Svalöv och Magnusson i Borås; II)

av herrar Bengtson, Alvar Andersson
och Vigelsbo;

III) av herrar Bengtson, Yngve Nilsson,
Alvar Andersson, Nilsson i Svalöv,
Vigelsbo och Nilsson i Bästekille;

IV) av herrar Bengtson, Yngve Nilsson,
Alvar Andersson, Nilsson i Svalöv, Vigelsbo
och Nilsson i Bästekille;

V) av herrar Söderquist och Stenberg;

VI) av herrar Söderquist, Bengtson,
Yngve Nilsson, Alvar Andersson, Nilsson
i Svalöv, Vigelsbo, Nilsson i Bästekille
och Stenberg;

VII) av herrar Stenberg och Rydén;

VIII) av herrar Siegbahn och Kristenson
i Göteborg;

IX) av herrar Söderquist, Bengtson, Alvar
Andersson, Gustaf Henry Hansson,
Nilsson i Svalöv,Vigelsbo, Magnusson i
Borås och Stenberg;

X) av herrar Bengtson, Alvar Andersson,
Gustaf Henry Hansson, Nilsson i
Svalöv, Vigelsbo och Magnusson i Borås;

XI) av herrar Söderquist, Bengtson,
Alvar Andersson, Gustaf Henry Hansson,
Nilsson i Svalöv, Vigelsbo, Magnusson i
Borås och Stenberg;

XII) av herrar Gustaf Henry Hansson,
Nilsson i Svalöv och Magnusson i Borås;

XIII) av herrar Gustaf Henry Hansson,
Nilsson i Svalöv, Allard och Magnusson
i Borås;

XIV) av herrar Siegbahn, Gustaf Henry
Hansson och Kristenson i Göteborg;

XV) av herr Siegbahn; samt

XVI) av herr Nilsson i Svalöv.

Därjämte hade vid betänkandet fogats
särskilda yttranden

a) av herr Siegbahn; och

b) av herr Rydén.

Herr TALMANNEN yttrade:

Enligt min mening bör överläggningen
rörande det föreliggande betänkandet
ske på så sätt att i anslutning till vad utskottet
anfört under rubriken »Allmänna
synpunkter» på s. 266 tages en allmän
principdebatt, till vilken exempelvis
hänföres utskottets hemställan under
punkt B 31, som rör den väckta motionen
om avslag på hela tulltaxeförslaget.
När denna allmänna principdebatt
slutförts ställes frågan om godkännande
av vad utskottet anfört under rubriken
»Allmänna synpunkter» ävensom övriga
yrkanden, som kan hänföras till den allmänna
delen, under proposition.

Därefter övergår kammaren till överläggning
rörande de olika avdelningarna
var för sig. Avdelningens överrubrik
framgår av betänkandets innehållsförteckning
på s. 6. Under avd. II exempelvis
behandlas sålunda kapitlen 6 t. o. m.
14, d. v. s. alla tulltaxenummer mellan
06.01 och 14.05. Därefter fortsättes avdelning
efter avdelning, detta för att undvika
en sammanblandning i diskussionen
av frågorna om tulltaxor för textilier,
för trädgårdsprodukter, för glas
o. s. v., som skulle leda till en oöverskådbar
röra.

Den som framställer yrkande under
någon av avdelningarna bör självfallet
ange vilka tulltaxenummer hans yrkande
avser.

Kammarens behandling av betänkandet
torde alltså nu först avse vad utskottet
anfört under rubriken »Allmänna
synpunkter».

Utskottets yttrande under rubriken
»Allmänna synpunkter»

(sid. 266—271 i betänkandet)

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Det är betydelsefulla
och omfattande förändringar som riksdagen
nu går att fatta beslut om. Den
nu gällande tulltaxan är från år 1929,

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

men någon allmän revision av taxan ur
sakliga synpunkter har, såsom utskottet
påpekat, inte ägt rum sedan år 1911,
d. v. s. på närmare femtio år. Mycket
har förändrats under denna tidrymd,
och därför är det tacknämligt att tulltaxan
nu blir föremål för en genomgripande
revision. Det finns alltså ingen
anledning att på något sätt stödja sådana
förslag som går ut på att avslå
hela propositionen.

Däremot vill jag säga att man har
kunnat hysa betänkligheter i fråga om
själva behandlingen av ärendet. Tiden
har blivit knapp för att behandla ett
så omfattande förslag, och vi har i utskottet
alls inte varit främmande för
tanken att frågan kanske borde uppskjutas
till höstriksdagen. Med hänsyn till
det mycket starka önskemål om ett omedelbart
avgörande, som har framförts,
har vi dock forcerat behandlingen på ett
sådant sätt att vi har kunnat acceptera
att beslut fattas nu.

Med avseende på antalet punkter är
kanske det föreliggande förslaget det
största som riksdagen på mycket länge
haft att behandla. Det har rått enighet
om en hel del av de tekniska förändringar
som nu tillstyrkts av utskottet.
Det kan måhända förefalla litet egendomligt
att i en svensk tulltaxa finns
upptaget t. ex. sådant som mulor och
mulåsnor, eftersom sådana djur inte är
så vanliga i vårt land. Det sammanhänger
emellertid med att här har genomförts
någonting, som väl alla varit eniga
om bör genomföras, nämligen en internationell
nomenklatur, som Sverige velat
ansluta sig till. Detta innebär att
man i tulltaxorna i de olika länderna
finner samma varor under samma rubrik
och samma nummer.

En annan förändring som vi också
från min partis sida har accepterat gäller
själva principen för tullarna. Den
förändringen har ju en reell betydelse i
det att vi fastställt att man i allmänhet
skall övergå till värdetullar och inte tilllämpa
vikttullar. Värdetullarna är att
föredraga därför att de bättre avspeglar
varans värde och dessutom följer prisförändringar
på ett annat sätt än vikttul -

Ang. ny tulltaxa, m. m.

lama gör. Vi har gjort den erfarenheten
att vikttullarna under en period kan förändras
ganska mycket i fråga om sin
faktiska storlek.

I det sammanhanget har mycket diskuterats
hur man bör gå till väga i det
mest extrema fallet, nämligen om vårt
land skulle bli utsatt för rena dumpingåtgärder
från andra länders sida, och
även i det fallet att andra länders prispolitik
är sådan att vårt lands näringsliv
inte förmår ta upp konkurrensen.
Även från vår sida har framförts förslag
om att man i en del sådana fall skulle
komplettera värdetullarna med vikttullar.
Enighet har emellertid nåtts om att
det knappast är möjligt att enbart genom
att tillämpa en vikttull komma till
rätta med försök till ren dumping eller
tillämpande av osedvanligt låga priser
för att komma in på den svenska marknaden.
Det kan också gälla rent tillfälliga
åtgärder. Vi har därför anslutit oss
till den enhälliga linje som uppdragits
i utskottet och som går ut på att vi bör
ge Kungl. Maj:t möjligheter att vidta åtgärder,
därest vårt land skulle bli utsatt
för sådana försök från utlandets sida
att ta sig in på den svenska marknaden.

Vad sedan beträffar frågan om syftet
med tullarna finns det en detalj som har
lämnats å sido, nämligen frågan om finanstullarna.
De har inte berörts i detta
sammanhang, utan det förutsättes att
frågan om finanstullarna skall tas upp i
en framtid. Tullarna betyder inte så
mycket ur statsfinansiell synpunkt. Såsom
nämnes i utskottets betänkande utgjorde
tullarna i slutet av 1800-talet 40
procent av statens inkomster, medan de
nu inte utgör mer än 5 ä 6 procent.
Denna punkt lämnar jag å sido, då den
väl kommer upp till diskussion senare.

När det gäller de vanliga tullarna
kommer vi in på en mängd kontroversiella
problem, och det är förvånansvärt
att man i diskussionen hör så litet
talas om tullarna. När man t. ex. diskuterar
skyddsåtgärder för jordbruket
är det alltid en våldsam debatt. Däremot
sägs det inte mycket om andra näringars
skydd i olika former, men nu fick

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Ang. ny tulltaxa, m. m.

vi ju se vilket oerhört starkt intresse det
fanns inom en mängd olika avsnitt av
den svenska produktionen i fråga om
skyddsåtgärder; det gäller både industrien
och andra områden. Alla skrivelser,
som har kommit utskottet till handa,
visar att man faktiskt fäster mycket stor
vikt vid om tullsatsen blir en eller annan
procent högre eller lägre.

Syftet med tullarna är väl att man
skall åstadkomma skydd för en svensk
produktion, att det i vissa fall skall bli
en beredskapsproduktion, som man vill
skydda, och att man kommer i en likvärdig
ställning med andra länder, som
också tillämpar protektionistiska åtgärder.

Nu kan man visserligen invända att
tullarna inte kommer att få samma betydelse,
om vi kommer så långt att det
bilr ett västeuropeiskt frihandelsområde.
Till det vill jag dock foga den kommentaren,
att vi ännu inte fått förhandlingarna
därom i hamn. Vi vet inte om ett
västeuropeiskt frihandelsområde kommer
att bli en realitet, vi vet inte heller
när ett sådant system kommer att träda
i kraft. Dessutom bör vi observera att
detta kommer att ske genom en avtrappning
under åtskilliga år, och därför får
den nuvarande tulltaxan ändå sin betydelse
därigenom att den blir en utgångspunkt
för hur man skall komma fram
till det slutliga nolläge, som det västeuropeiska
frihandelsområdet väl så småningom
skall anses leda till. Härtill
kommer, att även om vi får detta frihandelsområde
kommer väl ändå vissa
länder att stå utanför, och då blir de
tullar, som vi nu fastställer, gällande
gentemot dessa länder.

Vad beträffar tullsatsernas höjd, är det
ju ytterligt svårt att bedöma den frågan
och säga, att den eller den procentsatsen
är precis befogad och lämpligt avvägd.
En sådan bedömning kan man
knappast göra, utan det är väl så, att
produktionen i alla dess grenar har vant
sig vid en viss tullsats. Och detta har i
stor utsträckning fått bli normerande
också för vad som tagits in i förslaget
till ny tulltaxa.

Tulltaxekommittén, som först arbeta -

de med detta förslag, har lagt fram sina
synpunkter. Sedan har Kungl. Maj:t företagit
ändringar i vissa fall, och därutöver
har utskottet gjort en del jämkningar.
Därför är antalet reservationer
till det föreliggande utlåtandet kanske
mindre än man haft anledning förmoda
med hänsyn till den mängd av motioner
som förts fram.

Jag vill säga, att inom utskottet i flera
avseenden har visats en god vilja till
kompromisser. Utskottet tillsatte en delegation,
som förberedande behandlade
dessa frågor, och där fanns en mycket
god vilja till kompromisser, över huvud
taget kan man säga, att delegationen föreslog
vissa uppjusteringar av en del tulltaxor.
Jag skall inte nu, med hänsyn till
den ordning i vilken utlåtandet kommer
att här behandlas, gå in på någonting
som berör olika speciella delar av tulltaxan.
Det kommer fram i senare sammanhang,
och därför yttrar jag mig flu
endast beträffande vissa principfrågor.

Det visades förståelse för en del industrigrenar,
och man gick med på att höja
tullsatserna beträffande deras produkter.
Förståelse visades även för en viss
bygd, som var särskilt känslig med hänsyn
till den produktion som där bedrives.
Jag tyckte också, att det då och då
fanns möjlighet att nå kompromisser
även på andra punkter, och från det
parti, som jag företräder, trodde vi i vår
optimism att det skulle bli möjligt att
uppnå kompromisser även på en del sådana
punkter, t. ex. för trädgårds- och
fruktodlingen, men när vi kom fram till
behandlingen av dem, visades från en
del av de andra grupperna total oförståelse.
Yi lyckades icke nå resultat,
utan behandlingen ledde till den rad reservationer,
som föreligger på en del
områden.

Härmed har jag haft tillfälle att redovisa
några av våra principiella synpunkter
när det gäller tulltaxan. Jag har inte
avsett att hålla något längre anförande
i detta sammanhang, eftersom jag förutsätter
att utskottets ärade ordförande
har åtskilliga kommentarer att göra till
ärendets behandling. Jag skall därför
inte säga någonting ytterligare beträf -

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

fande det allmänna avsnittet. Jag ber,
herr talman, att få återkomma vid behandlingen
av respektive avdelningar
och varugrupper.

Herr SIEGBAHN (s):

Herr talman! Den proposition, som vi
i dag skall behandla, är ju ett resultat
av flera års utredningsarbete. År 1952
tillsattes den s. k. tulltaxekommittén.
Denna framlade sitt betänkande 1956.
Därefter var detta ute på remiss, och propositionen
fick vi således först i år, två
år sedan kommittén avslutat sitt arbete.
Och under den tiden har ju, som jag senare
skall återkomma till, en hel del
saker inträffat.

Med hänsyn till tullfrågornas relativt
komplicerade karaktär är det naturligt,
att departementschefen vid sitt ställningstagande
varit relativt bunden av
den gjorda utredningen. Härtill kommer
att man under mellantiden haft förhandlingar
med de nordiska länderna
om en tullunion, varvid preliminära
överenskommelser på det tekniska förliandlingsplanet
i stor utsträckning uppnåtts.
I själva verket gäller detta omkring
80 procent av alla varor i tulltaxan.
Icke desto mindre har departementschefen
på en del punkter tagit avstånd
från tulltaxekommitténs förslag
och i stället anslutit sig till minoritetens
uppfattning. Under utskottsbehandlingen
har emellertid på ett 80-tal punkter
höjningar i propositionen vidtagits, under
det att sänkningarna begränsar sig
till summa två positioner. Härigenom
kan man säga, att det förslag till tulltaxa,
som vi i dag har framför oss, i alla
väsentliga avseenden överensstämmer
med tulltaxekommitténs förslag och att
sålunda de kritiska synpunkter, som kan
riktas mot detta, även gäller utskottets
förslag.

Redan i tulltaxekommitén yppade sig
åtskilliga viktiga meningsskiljaktigheter
om hur tullfrågan skulle lösas. Man var
för det första icke överens om vad kommitténs
uppgift innebar. Den primära
uppgiften var visserligen att omarbeta
tulltaxan så att den kom att överensstäm -

Ang. ny tulltaxa, m. m.
ma med den nya internationella varuindelningen,
den s. k. Brysselnomenklaturen.
Däremot var man inte ense om
vilken tullnivå arbetet skulle inriktas
på. Majoriteten tolkade direktiven så, att
man skulle eftersträva en oförändrad
tullnivå. Minoriteten, bestående av en
socialdemokratisk ledamot och nuvarande
statssekreteraren i finansdepartementet,
ansåg emellertid att direktiven gav
full frihet till en prövning av tullskyddets
höjd. För egen del har jag tolkat
direktiven på samma sätt. Det vore väl
också märkvärdigt om representanter
för olika politiska partier, när nu en
ordentlig genomgång av vårt tullskydd
skulle göras för första gången på över
40 år —- som jag tror att herr Bengtson
nämnde — i förväg skulle vilja binda
sig för en viss tullnivå. När man sedan
kom fram till den konkreta diskussionen
av tullsatserna, visade det sig också
att ej heller hela majoriteten var beredd
att stå fast vid sin principståndpunkt.
Dåvarande bondeförbundets representant
föreslog t. ex. väsentligt höjda
tullsatser på en lång rad varor — på
trädgårdsnäringens och jordbrukets område
— utan att fördenskull på någon
enda punkt, såvitt jag kunnat finna, anse
sig behöva kompensera dessa höjningar
med motsvarande tullsänkningar.

Nå, blev nu resultatet av kommitténs
ansträngningar ett förslag om oförändrad
tullnivå? Ja, olika meningar har
framkommit om hur stor den hittillsvarande
nivån var och hur stor den enligt
kommittémajoritetens förslag skulle bli.
Men till och med majoriteten måste medge,
att blott om en viss metod användes
och jämförelsen gjordes på visst lämpligt
år och med speciella antaganden om
importsammansättningen, kunde man påstå,
att kommittémajoritetens förslag ej
innebar en höjning av tullnivån.

Nu är det onekligen så, herr talman,
att det är mycket svårt att få ett rättvisande
mått på tullnivåns höjd. Den vanligaste
metoden hittills har varit att man
dividerat de totala tullinkomsterna med
värdet på importen av alla tullpliktiga
varor och kallat den siffra man då får
för tullnivån eller importincidensen.

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Ang. ny tulltaxa, m. m.
Tulltaxekommittén påpekade emellertid
mycket riktigt, att denna metod ej alltid
gav ett riktigt resultat. Om man ha-!
de en del mycket höga tullsatser, som i
verkligheten omöjliggjorde all eller nästan
all import, påverkade dessa tullsatser
inte alls tullnivån. Tulltaxekommittén
konstruerade därför i stället fram
ett nytt tullnivåbegrepp, där man jämförde
tullsatsen med hela konsumtionen,
d. v. s. även med de inom landet producerade
varorna. Denna nya metod ger
säkerligen ett mycket värdefullt komplement
till den gamla importincidenstekniken
när det gäller att få en godtagbar
siffra för tullnivån, åtminstone för länder
som har många prohibitiva tullar.

När det emellertid gäller att jämföra
tullnivåns förändringar i samband med
ändringar i olika tullsatser, är den helt
otillfredsställande, och där ger det gamla
tullincidensbegreppet betydligt mera
rättvisande resultat.

Låt mig, herr talman, som illustration
ta pappersområdet! Där har man för
närvarande ganska höga tullar. I själva
verket har emellertid den svenska produktionen
för flertalet varuslag mycket
lägre produktionskostnader än utlandet.
Tullen utnyttjas i realiteten vanligen inte
alls, och importen är mycket obetydlig.
Om nu dessa tullar minskas eller
t. o. m. helt tas bort, blir de svenska varorna
inte billigare för det. Någon sänkning
av konsumtionskostnaderna inträder
inte.

I tulltaxekommitténs egen index ger
emellertid denna tullsänkning stora utslag,
under det att så ej är fallet beträffande
det gamla importincidensbegreppet.
Nu har just tulltaxekommittén sänkt
tullarna framför allt på sådana områden,
där det i själva verket inte spelar
någon större roll, som t. ex. papper.
Tullhöjningar däremot har av naturliga
skäl föreslagits för sådana varuslag, där
de svenska producenterna kämpar med
svårigheter och där man sålunda har anledning
räkna med att höjda tullar helt
kommer att utnyttjas för högre priser
även på de inhemska produkterna.

Det synes mig sålunda klart, att man
i första hand måste använda sig av im -

portincidensen för att få en uppfattning
[om vad tulltaxekommitténs förslag, och
numera således även propositionens och
utskottsutlåtandets förslag, innebär.
Härvid är det uppenbart, att förslagens
genomförande skulle medföra en ganska
betydande stegring av tullnivån och indirekt
sålunda även av de allmänna konsumtionskostnaderna.
Hur stor denna
skulle bli är emellertid beroende på vilka
år och priser man använder. Kommittéreservanterna,
varibland väl statssekreteraren
i finansdepartementet inte får
helt frånkännas en viss sakkunskap,
uppskattade på basis av 1952 års priser
tullhöjningarna till närmare 50 procent.
Den andra ytterligheten representeras
av vissa beräkningar, som återfinns i
propositionen, där med utgångspunkt
från förhållandena 1954 tullhöjningen
endast uppskattats till omkring 15 procent.
Även denna siffra hade emellertid
blivit ej obetydligt högre, om man kunnat
företa uträkningarna på basis av
1957 års siffror.

Det finns ingen anledning att ge sig
in på en noggrannare analys av vilka
siffror som i detta sammanhang är riktigast.
Det må räcka med att konstatera,
att tulltaxekommitténs förslag trots sin
målsättning innebar en icke obetydlig
tullhöjning.

Vilka prishöjningar detta i sin tur
skulle medföra är det nog ännu svårare
att mer exakt ange. Tulltaxekommittén
kom själv till det resultatet, att om man
räknar med den enligt min mening närmast
sanningen liggande förutsättningen,
nämligen att tullhöjningarna slår
igenom men inte tullsänkningarna, så
skulle prisstegringarna för konsumenterna
beräknade på 1954 års priser uppgå
till 260 miljoner kronor. Om man
gjorde samma kalkyl för 1957, skulle
konsumtionsfördyringen bli ännu större.
För att inget missförstånd skall uppstå
vill jag tillägga, att en del av tulltaxekommitténs
förslag till tullhöjningar
ju genomfördes redan 1955, varför
ett godtagande av det nu föreliggande
förslaget inte skulle innebära så stora
prishöjningar som nyss angivits.

Utöver den omedelbart kostnadshö -

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

jande effekt, som ett antagande av tullförslaget
kan väntas få, måste man emellertid
räkna med långsiktsverkningar på
grund av omläggningen från vikttullar
till värdetullar, d. v. s. tullen beräknad
i procent av varans värde. Enligt det nu
gällande systemet med vikttullar har ju
vid prisstegringar tullen varit oförändrad,
och i procent räknat har därför en
sänkning gradvis av tullskyddet kommit
till stånd under tidernas lopp. En av de
främsta företrädarna för den svenska
järnindustrien har vid något tillfälle sagt,
att om vi inte haft vikttullar under de
senaste decennierna skulle den svenska
järnindustrien inte på samma sätt tvingats
att rationalisera och skulle aldrig ha
stått där den i dag står. Detta förefaller
mig, herr talman, vara en klok och
framsynt uppfattning om tullarnas betydelse
för industrien.

Med det nya värdetullsystemet kommer
man nu att definitivt bryta denna
utveckling. Varje varuprishöjning utifrån
kommer dessutom i fortsättningen
att medföra en höjning av tullen och sålunda
i dubbel måtto verka prisfördyrande,
samtidigt som den ger en ökad
subvention till de inhemska industrier,
som kan hävda sig endast i tullskyddets
skugga.

Samtliga löntagar- och konsumentorganisationer
som yttrat sig om tulltaxelcommitténs
utredning — t. ex. LO, TCO
och KF — har ställt sig starkt kritiska
till förslaget. I första hand har man riktat
sig mot de faktiska tullhöjningarna.
Men exempelvis LO har, likmätigt mångåriga
friliandlartraditioner, krävt en
sänkning av tullnivån. Ett utomordentligt
stöd för sådana krav har man även
kunnat finna i tullutredningens mycket
förnämliga allmänna analys av tullprohlemen.
Här har bl. a. framhållits, att
tull på en viss vara i verkligheten är en
present eller subvention till vederbörande
industri från landet i övrigt och sålunda
indirekt en belastning på andra
företag, som inte åtnjuter en liknande
tull.

Man har även vänt sig mot det mycket
vanliga argumentet för tullar, nämligen
att så länge utlandet har höga tul -

Ang. ny tulltaxa, m. m.

lar måste också vi ha sådana för att
skydda vårt näringsliv. Kommittén anförde
här, att höga tullar utomlands visserligen
är beklagliga, då de är ägnade
att försvåra våra exportmöjligheter och
den internationella arbetsfördelningen,
men att de inte utgör några motiv för
oss att hålla höga tullar. Detta skulle
endast göra det onda värre, enär därigenom
vi i vår tur skulle bidra till en
oekonomisk inriktning av våra produktionskrafter.

Endast i så måtto drog kommittén
konsekvensen av dessa synpunkter, att
man sökte skapa ett s. k. neutralt tullskydd,
d. v. s. man ville ge samma tullskydd
för samma bearbetningskostnader.
Därvid ansåg man sig böra böja sådana
tullar, som låg lägre än detta genomsnittliga
tullskydd, och i någon, men lägre
mån, sänka dem som låg över. I likhetens
namn höjde man sålunda tullskyddet
för åtskilliga varor, där svensk
produktion visat sig kunna klara sig ändå,
och betungade sålunda i onödan
konsumenterna. Detta ansåg jag, herr
talman, olyckligt. Såsom herr Bengtson
nyss nämnde, hade många industrier under
årens lopp vant sig vid ett lågt tullskydd
och med detta ringare stöd väl
kunnat klara sig i konkurrensen, varför
det inte borde finnas anledning att i
den heliga likställighetens namn höja
åtskilliga av de tullar, som tidigare varit
låga.

Om man nu ansåg sina direktiv endast
medge förslag om oförändrad tullnivå,
borde man med de kloka synpunkter
man kom fram till beträffande tullarnas
funktion väl ha kunnat begära
bemyndigande att ta upp tullfrågan i
hela sin vidd. Hade så skett, kunde man
i stället för nuvarande genomsnittstull
exempelvis ha tagit tullfrihet som utgångspunkt
för diskussionerna och sedan
fört allmänna näringspolitiska resonemang
om för vilka områden speciella
skäl till äventyrs talade för en särskild
behandling.

Vad näringslivets synpunkter på tullfrågan
beträffar har handelns branschorganisationer,
ävensom vissa handelskamrar,
klart uttalat sig för låga tullar

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Ang. ny tulltaxa, m. m.

i sina remissvar. Andra åter har visat
ett betydligt svalare intresse för en sådan
målsättning. I motioner och vid utskottsarbetet
har såväl centerpartiets
som högerns representanter i princip
uttalat sig för lågtullinjen, men jag har
kanske ändå fått den uppfattningen, att
detta mera varit en munnens bekännelse
än hjärtats förkrosselse — för att tala
i teologiska termer.

I en motion i andra kammaren —
B 43 — från högerhåll utvecklas en serie
argument för höga eller i varje fall
högre tullar. Man säger bl. a. att ett ordentligt
tullskydd behövs för att bevara
mångsidigheten i produktionen och
skydda sysselsättningen, särskilt vid
konjunkturnedgång, och att våra höga
löner i sig motiverar särskilt tullskydd.
I dagens läge tillkommer dessutom ett
speciellt argument. Om vi så småningom
får ett europeiskt frihandelsområde med
ett gradvis avskaffande av tullarna bör
vi till dess ge industrien tillfälle att
genom tullhöjningar konsolidera sin position
för att sedan stå bättre rustad i
konkurrensen.

Jag vet inte om tankegångarna i motionen
är representativa för uppfattningen
inom näringslivet. Skulle så verkligen
vara fallet, tror jag att man totalt
felbedömt sina egna intressen och de
faktiska sammanhangen. Först och
främst är tullar inte något lämpligt konjunkturpolitiskt
instrument. Möjligen
kan det användas för att tillfälligt skydda
en viss industrigren som råkat i svårigheter.
Men våra erfarenheter av sådana
experiment har inte varit särskilt
gynnsamma — jag tänker då speciellt
på höjningen av textiltullarna sommaren
1955. Och tanken att över hela linjen
ha ett så att säga för högt tullskydd
som i normala fall ej utnyttjas men som
i händelse av konjunkturnedgång kan
utnyttjas förefaller också helt orealistisk.
På just de känsligaste områdena
skulle tullskyddet redan i normala tider
begagnas, och sedan stod man med samma
svårigheter, när tiderna blev svåra.
Det nya värdetullsystemet är för övrigt
i sig mindre lyckat ur dessa synpunkter

än vikttullsystemet när tullskyddet minskar
med prissänkningen.

Vida farligare är emellertid tanken,
att man generellt skulle kunna klara höga
arbetslöner, d. v. s. en hög levnadsstandard,
genom att förskansa sig bakom
höga tullar. Sverige har uppnått sin
nuvarande höga levnadsstandard på
grund av — och jag skulle vilja säga
delvis tack vare — sina låga tullar. Man
kan inte lyfta sig själv i håret. Vi har
inte en hög levnadsstandard, därför att
vi har höga löner, utan därför att de
anställdas produktionsresultat med stöd
av vår industriella apparat medger dessa
löner och denna levnadsstandard. Det
finns bara en väg att fortsätta denna
gynnsamma utveckling. Det är genom
att producera varor billigare och bättre
än andra länder. Att på olika områden
inskrida och stödja skilda industrier
med högre tullskydd är endast ägnat att
minska effektiviteten i näringslivet och
sålunda att ge en lägre levnadsstandard
än som eljest varit möjligt.

Betydelsen av ett så effektivt näringsliv
som möjligt är i dagens läge alldeles
särskilt uppenbart. Vi står, som vi hoppas,
inför ett väsentligt vidgat ekonomiskt
samarbete i Europa med ett gradvis
avskaffande av de inbördes tullarna.
Detta kommer att ställa speciellt stora
krav på förmågan hos vårt lands industri
att utan tullskydd klara sig i konkurrensen
med utlandet. Att i en sådan
situation i stället höja tullskyddet och
fördröja anpassningstvånget kan icke vara
riktigt. Det kan heller icke vara riktigt,
herr talman, att försvåra handelsutbytet
med de transoceana länderna, av
vilka många kämpar hårt för att genom
ökad export skapa underlag för en industrialisering
av ett outvecklat näringsliv.

Jag skall också tillåta mig att i detta
allmänna sammanhang beröra ett speciellt
problem, nämligen textilindustrien.
På grund av de svårigheter denna
näring hade att brottas med höjdes textiltullarna
betydligt år 1955. Utskottet
har nu accepterat en ytterligare höjning,
som beräknas kosta konsumenterna 15

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

å 20 miljoner kronor i ökade textilufgifter
per år. Härigenom kommer textiltullarna
att på några år ha ökat med omkring
100 procent, ja, för t. ex. den stora
posten bomullsvävnader med 250 å 350
procent. Redan nu ligger de över det
genomsnitt, den normaltullnivå, som
tulltaxekommittén räknade fram. De
har således redan ett högre tullskydd än
svensk industri i allmänhet. De kraftiga
tullhöjningar, som för några år sedan
genomfördes, har emellertid varken ändrat
industriens karaktär som ett typiskt
låglöneområde eller förbättrat industriens
konkurrenskraft. I en flerpartimotion
hävdas åtminstone, att lönsamheten
ej förbättrats sedan tullarna höjdes 1955
och att ytterligare produktionsinskränkningar
kan befaras, om åtgärder inte
vidtas nu.

Man kan fråga sig, om verkligen de
nu föreslagna tullhöjningarna med 1 å
2 procent, ehuru en belastning för konsumenterna,
mera väsentligt kan förbättra
textilindustriens läge. Varom inte,
hur mycket högre skall textilindustriens
tullar få stiga över den allmänna tullnivån?
Går det över huvud taget att genom
rimliga tullhöjningar dels ge textilindustrien
i sin nuvarande omfattning
en hygglig räntabilitet, dels lyfta upp
textillönerna till en mera tillfredsställande
nivå?

Som framgår av vad jag sagt i det
föregående, anser jag den tullnivå, som
framkommit genom tulltaxekommitténs
betänkande och som i stort sett återfinnes
i propositionen och utskottets förslag,
otillfredsställande. Det är emellertid
så att det för närvarande inte finns
möjlighet att göra mera väsentliga ändringar
i det framlagda förslaget, i all
synnerhet som man är i någon mån bunden
av de preliminära förhandlingarna
om en nordisk tullunion. Även jag har
emellertid en känsla av att de svenska
förhandlarna i sin tur låtit sig bindas
av tulltaxekommitténs förslag. Om de
inte haft att snegla på detta utan haft
större frihet, kanske de hade kunnat
komma fram till för Sverige förmånligare
tullsatser. Jag har därför inskränkt

Ang. ny tulltaxa, m. m.
mig till att göra reservationer endast på
ett par punkter, där departementschefen
synes mera väsentligt ha avvikit från de
av honom själv deklarerade principerna
för tulltaxans utformning.

Om. emellertid förslaget om en nordisk
tullunion skulle realiseras, blir det
under alla förhållanden nödvändigt att
underkasta tulltaxan en översyn, då åtskilliga
tullsatser nu ej överensstämmer
med föreliggande nordiska förslag och
andra fastställts i avsaknad av sådana
förslag. Vid denna översyn bör tullnivåns
höjd, självfallet i samråd med i
tullunionen deltagande länder, underkastas
en ingående prövning, som tulltaxekommittén
icke ansett sig bemyndigad
att företaga. Denna översyn blir ännu
betydelsefullare och kan ske med
större rörelsefrihet, om våra förhoppningar
om en nordisk tullunion ej infrias.
Vare sig vi lyckas skapa en europeisk
marknad eller ej, kvarstår under
alla förhållanden betydelsen av att underlätta
handelsutbytet med de transoceana
länderna.

Häri instämde herr Anderson, Carl
Albert, (s).

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY, (h):

Herr talman! Det förslag till ny tulltaxa,
som bevillningsutskottet här framlägger,
innebär en synnerligen omfattande
omarbetning av den taxa, som nu gäller.
Att så också måste vara fallet, framgår
bäst av att den nuvarande taxan daterar
sig från år 1929 men till sina
grunddrag hänför sig till en av riksdagen
redan år 1911 antagen taxa. Med den
utveckling, som skett sedan dess, står
det fullt klart, att denna taxa nu är mogen
för en omfattande modernisering.

Arbetet med denna modernisering har
också pågått under relativt lång tid, alldenstund
den kommitté, vars betänkande
ligger till grund för detta förslag, tillsattes
redan 1952. Det är därför med ett
beklagande man måste konstatera, att
den tid, som bevillningsutskottet fått till
sitt förfogande, har varit knapp och

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Ang. ny tulltaxa, m. m.
nödvändiggjort ett synnerligen intensivt
arbete inom utskottet.

Anledningen till denna brådska är angelägenheten
av att Sverige har en fullt
modern tulltaxa, om och när vi skall
ansluta oss till det västeuropeiska frihandelsområdet.
När propositionen i våras
framlades, framstod för oss högerrepresentanter
bildandet av frihandelsområdet
inte som någonting så aktuellt,
att tulltaxeförslaget därför snabbt måste
forceras fram till beslut. I anslutning
till denna vår uppfattning har vi inom
högerpartiet väckt en motion, där det
bl. a. yrkas på att ärendet skulle uppskjutas
till höstsessionen. Emellertid har
handelsministern i sommarriksdagens
remissdebatt på direkt fråga av herr
Ewerlöf angivit skälen för att riksdagen
snarast fattade ett beslut om en ny modern
tulltaxa. De skäl, som handelsministern
därvid anfört, är av den art, att
vi nu är beredda att avstå från yrkandet
att avgörandet uppskjutes till hösten.

I tekniskt och formellt avseende är ju
den nya tulltaxan uppställd i överensstämmelse
med Brysselkonventionen, till
vilken Sverige skall ansluta sig. Därom
råder ju full enighet. Detta bör i praktiken
leda till att arbetet med tulltaxeringen
i hög grad underlättas till förmån
för både tullverket och dess kunder,
om man nu kan tala om kunder i
detta sammanhang.

I sakligt avseende föreligger ävenledes
störa ändringar genom övergången
från vikttullar till värdetullar. Huruvida
denna övergång kommer att ske friktionsfritt,
är något som det på förhand
är svårt att bilda sig en säker uppfattning
om. Men det är ju självfallet, att
Sverige, som är ett utpräglat lågtulland,
kan komma i svårigheter, som kan leda
till negativa verkningar i sysselsättningsavseende.
Skulle så bli fallet, utgår
jag från att Kungl. Maj:t snabbt
kommer att använda den fullmakt och
de befogenheter i avseende på tullavgifter,
som stadgas i förordningen den 15
mars 1957.

Med denna uppfattning kan jag, herr
talman, i principiellt avseende ansluta
mig till det förslag till ny tulltaxa, som

här föreligger, men kommer i avseende
på vissa detaljer att yrka på ändringar
på sätt lämnade reservationer angiver.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Det har ju omvittnats av
de föregående talarna, att en modernisering
av tulltaxan, som har fungerat
åtminstone i princip på ett ungefärligen
likartat sätt i 50 år, är nödvändig och
önskvärd. Det är uppenbart, att en av de
största vinsterna med den tulltaxa, som
här föreslås, är den modernisering, som
föranledes av att man har anslutit sig
till en gemensam internationell nomenklatur.
Man har därmed fått en grundval
för klassificering av varor i tulltariffen
som är europeiskt och internationellt
gängse, och man liar därmed också fått
ett bättre underlag för tullförhandlingar,
vare sig de sker på det nordiska planet
eller på ett vidare plan. Man har lättare
att kunna jämföra de handelsstatistiska
uppgifterna mellan olika länder,
man har över huvud taget större
möjligheter än förr att verkligen kunna
bedöma verkningarna i vårt land och i
andra länder av de olika åtgärderna på
det tullpolitiska planet.

Den andra saken som är värdefull,
fastän även den givetvis har sina nackdelar,
är att man mera har gått in för
värdetullar än förut, då man väsentligen
hade vikttullar. Vi har ju en del vikttullar
kvar, huvudsakligen på trädgårdsområdet
och för övrigt här och var,
men mest tas tullarna ut i procent av
importvarans pris. Vad man därmed har
vunnit är en jämnare avvägning av tullskyddet
mellan olika varuslag. Man har
fått en möjlighet till smidigare anpassning
efter växlande priser, då tullen följer
med genom att den är procentuell,
och man har sluppit differentiera tulltaxan
i så stor utsträckning som förut
varit nödvändigt. Detta är rent tekniska
förtjänster.

Men det är alldeles uppenbart att man
därmed har tappat bort något som kanske
var det allra värdefullaste i det gamla
tullsystemet, nämligen den automatiska
utvecklingen till lägre tullar genom

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

en ständigt pågående prisstegring. Det
är alldeles uppenbart att detta betydde
ett ständigt krav på anpassning efter de
nya prisförhållandena, som höll industrien
och det svenska näringslivet ekonomiskt
vakna och inte tillät någon
egentlig ekonomisk slummer i tullsystemets
skydd. Men man har ansett att man
måste offra detta, och det sker nu en betydande
förändring på det planet. Medan
man i det nuvarande tullsystemet
har 576 positioner, av vilka 412 — alltså
den långt övervägande delen — är
kvantitetstullar, så har man i det nya
systemet med dess nära 1100 positioner
inte mindre än 635 värdetullar, och det
vittnar ju tydligt om att det har blivit
en fullständig omläggning av tullsystemet
i detta avseende. Värdetullarna var
i det gamla systemet bara 60. Nu förändras
detta så, att medan de förut var litet
mer än en tiondel blir de betydligt mer
än hälften. Kvantitetstullar finns ännu
kvar i det nya systemet, det blir ett åttiotal
av de 1100 positionerna. Tullfrihetspositionerna
ökas utomordentligt,
från 76 i det nuvarande systemet till inemot
370 i föreliggande förslag.

Finanstullarna har lämnats orörda i
Kungl. Maj :ts förslag. Man har av principiella
grunder inte gett sig in på dem
och ansett att den frågan bör upptas i ett
annat sammanhang. Dessa tullar motsvarar
egentligen en accis och har ingenting
att göra i en diskussion om tullskyddssystemet,
och det är det som man
i detta fall behöver reformera. Om man
bortser från kaffet betyder finanstullarna
ungefär 25 miljoner kronor, och hälften
därav är tullar på spritdrycker och
vin. Vi förstår att finanstullarna spelar
en mycket ringa roll i hela systemet.
Det var väl en missägning, som en av de
föregående talarna gjorde då han sade
att finanstullarna i en äldre tid hade
utgjort 40 procent av statsbudgeten. Det
var inkomsten av tullarna över huvud
taget, som nådde så högt, och inte av
enbart finanstullarna.

Dessa finanstullar, som intar en mycket
blygsam plats i hela systemet, har
alltså lämnats orörda. Inte heller utskottet
har, då man saknar den förberedande

2 Första kammarens protokoll 1958. Nr B 7

Ang. ny tulltaxa, m. m.
departementalbehandlingen, kunnat ge
sig in på en diskussion av de olika finanstullarna,
utan det får anstå till ett
annat tillfälle.

Men en sak, herr talman, skulle jag
i detta sammanhang vilja tillåta mig att
något beröra. Det är det i åtskilliga motioner
framburna önskemålet att kombinera
vikt- och värdetullar, särskilt på
det sättet att man vid sidan om värdetullen
skulle ha en minimitull av ett visst
belopp. Denna kombination har Kungl.
Maj :t på någon punkt tagit upp, och motionärerna
har tagit upp den på flera
punkter. Det är ju alldeles uppenbart att
vid en onormalt låg prissättning på importvaran,
då kanske en verklig dumping
föreligger, kan det vara svårt
angripa denna. Man kan kanske inte
direkt råda bot på missförhållandena
genom en antidumpingtull, man kan
kanske inte klara dem genom någon importreglering,
vilket dock ofta har visat
sig vara det smidigaste medlet. Det
kunde vara lämpligt att man över huvud
taget såg över alla de möjligheter som
finns då en sådan dumping med abnormt
låga priser föreligger på någon
importvara. Kungl. Maj :t har redan utlovat
att en sådan undersökning skall
komma till stånd, och utskottet vill för
sin del starkt understryka att översynen
av Kungl. Maj :ts befogenheter i detta fall
verkligen blir av. Utskottet kan därvidlag
tänka sig minimitullen såsom ett
lämpligt medel, och detta bör enligt
utskottets mening beaktas vid översynen.
Kungl. Maj :t har rätt att pålägga
sådana tullar, och den bör enligt utskottets
mening tillgripas redan vid den nya
taxans ikraftträdande, åtminstone på
den punkt där Kungl. Maj :t redan nu enligt
det nuvarande systemet har upptagit
en sådan minimitull, detta fastän utskottet
ansett sig av principiella skäl
böra avföra den ur tulltaxan nu. Utskottet
förutsätter att Kungl. Maj :t vid
behov utnyttjar sina befogenheter på
det området. Om denna uppfattning är
utskottet enigt, efter vad jag förstår.

En av de föregående talarna har talat
om den tullnivå, som vi nu har, och
den som vi får enligt det förslag som här

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Ang. ny tulltaxa, m. m.
föreligger. Man har ju av gammalt brukat
räkna med den s. k. importincidensen,
d. v. s. man har tagit värdet av de importerade
varorna plus tullarna och
jämfört detta med enbart tullarna och
så fått fram en viss procentsiffra. Enligt
den skulle man 1954 ha haft en importincidens
på 9,2 procent, och den skulle
nu enligt utskottets förslag gå upp till
10,6 procent. Härvidlag får emellertid
kammaren erinra sig att en del ändringar
gjordes i tulltaxan 1955, och det var
mycket betydande ändringar, inte minst
på textilområdet, men även på vissa
andra håll. Dessa ändringar betydde en
uppgång från 9,2 till 10,1. Den större
delen av tullökningen skedde alltså redan
sommaren 1955 och har sedermera godkänts
av riksdagen. Vad utskottet nu i
enlighet med propositionen och med en
viss jämkning av denna har kommit fram
till, det är att föreslå en ökning inte
från 9,2 till 10,6 utan från 10,1 till 10,6.
Det är alltså en ökning med ungefär 5
procent, ett helt annat tal än det som en
av reservanterna har rört sig med.

Det har inte från något håll, i varje
fall inte inom utskottet, framförts någon
uppfattning om att man skulle gå
bort från sommartullarna och ned till
den tullsats som rådde dessförinnan. I
stort sett är man alltså ense om att sommartullarna
åtminstone skall behållas.
Debatten står väl då om den fortsatta
ökningen, från 10,1 procent till 10,6.
I kronor räknat skulle det betyda en ökning
från 1954 med 60 miljoner, från
en tulluppbörd av ungefär 400 miljoner
kronor till ungefär 460 miljoner. Men
av denna ökning faller 36 miljoner på
sommartullarna, alltså åtskilligt mer än
hälften, och vad som återstår är 24
miljoner kronor. Vi får ha den saken i
blickfältet för att kunna bedöma detta
förslags innebörd jämfört med nu existerande
tullar, och det är väl dem vi
närmast skall jämföra med.

Men metoden att räkna med importincidensen
har sina brister. Den utgår
ju uteslutande från de importerade varorna
och tar inte med den verkan, som
tullarna givetvis har för att höja produlttinspriset
på inom landet producerade

varor. Detta har gjort att man inom tulltaxekommittén
och senare inom utskottet
har resonerat även om konsumtionsincidensen,
varvid man utgår från produktionen
inom landet, ökar den med
importen och minskar den med exporten
och så sätter tullarna i proportion
till detta. Tullarna beräknas på det sättet
på hela produktionen, och man försöker
då få fram en siffra. För 1954 har
vi på det viset fått en siffra på 11 procent.
År 1955, efter sommartullarna,
skulle talet ha ökats till 11,5 procent,
men efter det nu föreliggande förslaget
i utskottets gestaltning skulle det ha
sjunkit från 11,5 till 10,2. Det betyder,
att enligt dessa beräkningar skulle man
ha sänkt från 1954 med 100 miljoner
kronor och från 1955 med inte mindre
än 160 miljoner kronor.

Nu är det uppenbart att det är mycket
besvärligt att beräkna en sådan konsumtionsincidens.
Den har sina avigsidor
även den, och de är kanske större
än importincidensens — det vågar jag
inte yttra mig om. Men den främsta invändning
man kan göra är naturligtvis
att om man har en tull, som inte betyder
en höjning av konsumtionspriset,
blir beräkningsmetoden missvisande.
Det finns tullar som inte påverkar konsumtionspriset
i landet, beroende på att
det förekommer t. ex. en inbördes konkurrens
av den arten, att man inte alls
utnyttjar tullskyddet.

Man har gjort, har det sagts mig, en
undersökning inom departementet, varvid
man plockat bort sådana varor, där
tullarna inte påverkar konsumtionspriset.
Man har på det sättet kommit fram
till en mycket betydande sänkning av
tullarnas inverkan på konsumtionspriset.
Det visar sig, att om importincidensen
har sina brister och om konsumtionsincidensen
också har sina brister, kan
ett hänsynstagande till båda dessa faktorer
kanske fora fram till en mera avvägd
bedömning. Med de föreslagna tullsatser,
som utskottet för sin del har accepterat,
skulle det bli en i huvudsak
oförändrad press på konsumenterna. Jag
erkänner emellertid att vi befinner oss
på ett så svårbedömbart fält, att det är

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

mycket ungefärliga beräkningar vi här
rör oss med.

Vi kan nog bedöma läget i vårt land
så, att vi fortfarande är ett lågtulland.
I början på 1930-talet var tullincidensen
18—19 procent, men den kommer enligt
det nya förslaget ned till 10,6 procent.
Man kan därför säga att den utveckling
som skett mot lägre tullar i det stora
hela har bibehållits.

Detta bestyrkes också om man räknar
med tullincidensen när det gäller Sveriges
förhållande till alla länder och då
räknar med alla importvaror över hela
linjen. Importincidensen var vid detta
års början 5,6 procent och utgjorde enligt
propositionens förslag 5,7 procent,
vilket är en obetydlig ändring, en ändring
som helt ligger inom felmarginalen.
Man kan inte med bestämdhet säga,
att det blir en ökning. Det blir i det
stora hela oförändrat. Importincidensen
för de länder som är sammanslutna i
OEEC, gentemot vilka vi har ömtåligare
förbindelser än med andra länder, blir
fullständigt oförändrad, 6,8 procent i
början av år 1957 och 6,8 procent för
närvarande.

Jag tror att man har alla skäl att säga,
att Sverige var ett lågtulland i början på
detta år, och vårt land kommer fortfarande
att vara ett lågtulland om vi inför
det nya tullförslaget.

Praktiskt taget ingen ställer sig bakom
tanken att rygga den ökning av tullarna,
som skedde på sommaren 1955.
Alternativet var naturligtvis att beträffande
dem stryka hela systemet med
värdetullar och återigen övergå till vikttullsystemet.
Ingen vill väl på allvar vara
med om detta, ty det skulle sätta oss
i ett mycket besynnerligt förbandlingsläge
både inom Norden och inom Europa
i övrigt. Störa och viktiga och kanske
avgörande förliandingar kommer att
äga rum måhända redan under innevarande
år.

Jag finner det, för att använda ett
starkt ord, inte vettigt att i detta läge
förutsätta, att vi skulle vägra att gå över
till det system, som ligger i Kungl.
Maj :ts proposition och som utskottet har
anslutit sig till.

Ang. ny tulltaxa, m. m.

Jag skulle egentligen inte nu ha gått
in på de speciella varugrupperna, men
eftersom de i någon mån har berörts i
något av de föregående anförandena vill
jag säga, att den produkt som utskottet
här har lämnat ifrån sig är, som det
ofta brukar vara i ett svenskt utskott, en
kompromissprodukt. Vi har på sådana
punkter, där vi har tyckt att de sakliga
motsättningarna inte var så stora, försökt
att jämka ihop oss till en enhetlig
ståndpunkt. Vi har gjort det t. ex. beträffande
hela textilområdet, som kanske
var det allra känsligaste. Om utskottet
inte hade kommit fram till en sådan
kompromiss skulle det med all sannolikhet
ha lämnat ett utomordentligt trasigt
betänkande att behandlas av kamrarna
under denna riksdagens elfte timme.

Från vissa håll har det beklagats, att
det inte skett någon kompromiss beträffande
trädgårdsnäringen. Men där är läget
det, att vi har behållit det nuvarande
tullsystemet. På vissa punkter har
tullarna i någon mån sänkts, och på andra
punkter har tullarna höjts, men i det
stora hela lämnas det nuvarande tullsystemet
oförändrat på detta område.
Vissa omständigheter har gjort, att vi
inte har haft någon annan uppfattning
än att vi där måste hålla fast vid vikttullsystemet.
Motsättningarna har här varit
sådana, att man å ena sidan har velat
böja de nuvarande tullarna — enligt
propositionens mening och utskottets
mening över hövan — och å andra sidan
ansett att det nuvarande tullsystemet får
anses räcka för trädgårdsnäringen i den
nuvarande situationen. Tullarna ligger
ändå på detta område betydligt över de
normaltullar vi räknat ut för industrien
— de är ungefär dubbelt så höga som
tullarna på industriprodukter. Det har
därför inte funnits några möjligheter att
skapa en kompromiss på detta fält, då
de sakliga motsättningarna varit för
stora.

Man kan inte sätta sig vid ett bord i
ett utskott och säga, att vi nu skall göra
upp allting och träffa någon kompromiss.
Det är komplett omöjligt att göra
så. Man får undersöka på vilka fält de

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Ang. ny tulltaxa, m. m.

sakliga motsättningarna inte är större
än att man kan sammanjämka dem till
ett enhetligt betänkande. Detta har vi
gjort. Vid denna sammanjämkningsprocedur
har det konstaterats, att tullarna
på en hel rad varor har blivit oförändrade,
medan de i någon utsträckning har
ändrats på andra. Jag anser, att utskottets
förslag kan tåla skärselden även
som kompromissprodukt.

Herr talman! Vi har arbetat hårt inom
utskottet. Vi förberedde vårt arbete redan
under våren, då vi gjorde undan
praktiskt taget alla huvudföredragningar
och hade en hel rad diskussioner. Detta
gjorde det möjligt för oss att nu på en
månad ta hand om alla de motioner,
som väcktes redan i våras, behandla dem
och föra ärendet till ett slut. Det har redan
vittnats om att det fanns en viss
tveksamhet inom utskottet om vi skulle
våga oss på den uppgiften. Men vi vågade
oss på den och har genomfört den,
och jag tror att man från utskottets sida
känner sig rätt belåten med att ha lyckats
komma fram till en avslutning av
detta ärende. Därigenom har skapats ett
underlag och en fastare utgångspunkt för
de nordiska förhandlingar, som rätt
snart kommer att flyttas ifrån expertplanet
upp till regeringsplanet, och
kanske inte minst för de västeuropeiska
förhandlingar, av vilka vi väntar oss så
mycket. Underlaget för dessa förhandlingar
på nordiskt och västeuropeiskt
plan tror jag man har skaffat fram genom
denna utskottets behandling av den
kungl. propositionen, som utskottet i huvudsak
har anslutit sig till, även om det
skett en omarbetning i några avseenden.

Det är angeläget för oss att nu få en
ny och modern tulltaxa. Den är behövlig
för de internordiska förhandlingarna
och inte minst för de västeuropeiska.
Om det kommer till stånd ett västeuropeiskt
samarbete, räknar vi med att det
skall ske en nedskärning stegvis av tullarna.

Sverige är och förblir ett lågtulland,
och vi hoppas att ha skapat en utgångspunkt
för allt lägre tullar vid överenskommelser
med västra Europa.

Jag ber med detta, herr talman, att i
princip få yrka bifall till det förslag,
som här föreligger.

Herr SIEGBAHN (s) kort genmäle:

Herr talman! Då jag tyckte, att herr
Sjödahl sneglade litet på mig när han
talade om övergång till värdetullar från
vikttullar och accepterande av den nya
Brysselnomenklaturen, kände jag mig i
någon mån träffad, och jag vill därför
rätta till ett missförstånd. I och för sig är
vi väl alla överens om en övergång till
Brysselnomenklaturen. Detta betyder
emellertid inte med nödvändighet, att
man frångår vikttullarna. Man kan mycket
väl ha vikttullar även i samband med
Brysselnomenklaturen. Denna är bara en
beteckning på varorna.

Men när jag och andra med mig i utskottet
och här har talat om konsekvensen
av att överge vikttullsystemet, har
vi menat, att man därigenom bryter en
tullsänkningsprocess, som länge liar pågått,
och det är i och för sig olyckligt.
Jag har inte yrkat på att man skulle
kvarstå vid vikttullarna, men jag menar,
att man måste på annat sätt ta konsekvensen
av övergången. I tulltaxekommitténs
förslag tror jag man omnämnde,
att Kungl. Maj :t från tid till annan bör
ompröva procentsatserna. Därigenom
skulle man kunna fortsätta den tullsänkningsprocess,
som tidigare ägt ruin, även
inom det nya tullsystemet.

Vad beträffar den andra frågan, om
tullnivåns höjd, är det klart att man kan
fråga sig hur stor felmarginalen egentligen
är. Vi har fått del av vissa ej närmare
redovisade beräkningar, men jag
vet inte vad de baserar sig på för material,
om det är fråga om svenska eller
utländska varor, eller hur man har räknat,
när man kommit fram till en siffra
om i vilken mån tullnivån kommer att
ändras. Det är därför svårt att bedöma
vilka beräkningar av ändringar i tullnivån
som kommer att visa sig mest korrekta.
Vi får också räkna med en viss
felmarginal.

När herr Sjödahl säger, att ingen har
krävt att man skulle återgå till den nivå

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

som gällde före sommartullarna, vill jag
svara, att för det första förelåg en motion,
i vilken krävdes en sänkning av
bl. a. textiltullarna, och att för det andra
— och det är det centrala — att det i
den principmotion, som undertecknats
av representanter för KF, TCO och min
egen ringhet, fanns ett förslag om en
allmän återgång till den tullnivå som
rådde 1952 — alltså före ändringen
1955. Det är därför det finns anledning
att jämföra med de tullar, som tidigare
gällde, och i jämförelse med dessa sker
nu, enligt min mening, en klar tullhöjning.

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inget minne av
att jag fysiskt sneglade på herr Siegbahn,
men herr Siegbahn kanske upptäckte, att
jag bildligt talat sneglade på honom.

Emellertid är det väl tämligen uppenbart,
att Kungl. Maj :t bör ha både plikt
och möjlighet att vid förefallande behov
ompröva dessa tullar. Det är väl ingen
som förutsätter något annat, och i vårt
förslag ligger inget avrådande ifrån
riksdagens sida för Kungl. Maj:t att vid
förefallande behov ta upp olika tullsatser
till omprövning. Omprövningar i
större sammanhang kan naturligtvis också
förekomma, t. ex. i samband med utvecklande
av det nordiska samarbetet.

Jag är glad över att herr Siegbahn,
trots att han sneglade litet åt de gamla
vikttullarna, mig veterligen ändå varken
inom utskottet eller i kammaren i dag
har velat hävda att vi inte borde ge oss
in på det nya systemet med värdetullar.
Men det var med ett beklagande som han
avstod från tanken på ett bibehållande
av vikttullarna. Även jag beklagar att vi
måste överge vikttullarna, men jag har
funnit att en övergång till det nya systemet
ändå skulle ge övervägande fördelar
och att man därför bör ta på sig de
nackdelar som följer därmed. Nu ser tydligen
herr Siegbahn och jag litet olika
på denna sak på grund av att herr Siegbahn
är principiell frihandlare. Jag har
mina sympatier åt samma håll, men jag
har blivit så garvad under de 30 år som

Ang. ny tulltaxa, m. m.

jag har suttit i denna riksdag att jag
måste räkna med politiska realiteter,
herr Siegbahn!

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! I denna allmänna principdebatt
har, som det förefaller mig,
alla talare beflitat sig om att göra korta
inlägg, och jag skall försöka att inte
bryta denna goda ordning. Men tillåt
mig, herr talman, att framföra ett tack
och en komplimang till utskottet och
dess värderade ordförande för det arbete
som har presterats i och med framläggandet
av det betänkande som kammaren
nu behandlar. Den proposition
om en ny tulltaxa, som i år har lagts på
riksdagens bord, är väl ett av de mest
voluminösa aktstycken som Kungl. Maj:t
någonsin har presenterat riksdagen. Jag
vill minnas att den omfattade cirka 800
sidor. Det bakomliggande arbetet har
varit mycket långvarigt. Propositionen
innehåller utomordentligt kontroversiella
ting och är dessutom ett i hög grad
detaljbetonat aktstycke. Den har varit
svårarbetad för utskottet, men utskottet
har beflitat sig om att få den här saken
avklarad vid innevarande års riksdag,
och jag vill uttrycka min stora tillfredsställelse
över detta. Det var helt enkelt
nödvändigt att redan nu få ett beslut i
denna fråga med hänsyn till att hela
omläggningen måste vara klar till den 1
januari 1959, då vissa strukturella förändringar
av handeln i Europa kommer
att äga rum. genom att sexstatsalliansen
träder i kraft. Det gäller för de övriga
staterna att då vara anpassade till det
nya läget, och den enda möjligheten därtill
för oss ligger ju i att vi får en tulltaxa,
som är uppbyggd efter internationellt
vedertagna principer. Dessutom
var det ju nödvändigt att vi just vid
denna riksdagssession skulle få ett beslut
på grund av att — såsom det här
har påpekats — ersättandet av den gamla,
50-åriga tulltaxan med en ny, i grunden
annorlunda beskaffad taxa kräver
så mycket förarbeten inom generaltullstyrelsen,
att verket säkert inte hade
kunnat klara arbetet i tid, om ärendet
skulle ha sparats till höstriksdagen.

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Ang. ny tulltaxa, m. m.

I den debatt som här har förts har
det sagts — och jag vill understryka detta
— att Sverige är ett lågtulland och
kommer att förbli ett lågtulland även
efter antagande av den nya taxan. Ju
mer man följer den internationella debatten,
studerar utvecklingen på det internationella
området och ser på de interna
nordiska diskussionerna om en
gemensam tulltaxa, desto mera uppenbart
blir det för en att Sverige är och
förblir ett lågtulland.

Betyder nu den nya taxan en höjning
eller en sänkning av den genomsnittliga
tullnivån i förhållande till den gamla
taxan? Ja, därom tvistar de lärda. Redan
i den stora kommittén bröt sig meningarna
mycket starkt på denna punkt.
Å ena sidan fanns det ekonomisk expertis,
som gjorde gällande att det nya förslaget,
som är baserat på värdetullar och
utformat så som framgår av propositionen,
innebär en påtaglig höjning av de
gamla tullsatserna. Å andra sidan fanns
det i kommittén ekonomisk expertis av,
jag skulle vilja säga ungefär samma dignitet,
som mycket bestämt motsade detta
påstående och gjorde gällande alt den
nya tulltaxan icke innebar någon förhöjning.
Både regeringen som helhet
och framför allt jag personligen har under
beredningen av detta ärende satsat
åtskilliga timmar för att försöka komma
fram till en föreställning om huruvida
förslaget innebär en höjning i förhållande
till nuvarande tullsatser eller inte,
men jag har för min del icke kunnat
få någon deciderad uppfattning, utan
jag har snarast kommit till det resultatet,
att man kommer sanningen närmast
om man säger att den nya tulltaxan medför
praktiskt taget samma höjd på tullarna
som den gamla taxan gör.

Man kan ta upp en diskussion om
vikttullar och värdetullar, och man kan
uttala att vi nog ändå hade en viss vinst
av vikttullsystemet. Jag tror det var herr
Siegbahn som sade att en svensk industrirepresentant
i ett ärligt ögonblick hade
gjort gällande, att en av anledningarna
till att den svenska industrien har varit
piskad till den rationalisering, som
den onekligen har genomgått, har legat

just i vikttullsystemet. Det kan naturligtvis
ligga en hel del i detta resonemang,
men om man ser på tullförhållandena
i andra länder, finner man att tulltaxorna
allmänt är uppbyggda på värdetullsbasis.
Om vi kan utgå ifrån att
själva startläget för vårt land motsvarar
en riktig avvägning av skyddet för den
svenska produktionen, så bjuder ju konsekvensen,
menar jag, att man tillser att
eventuellt kommande prisstegringar och
penningvärdeförsämringar inte automatiskt
sätter de svenska företagen i en
ogynnsammare stimning än deras utländska
konkurrenter har. Om utgångsläget
motsvarar en riktig avvägning, är
det inte särdeles påkostande — i varje
fall inte för mig — att säga att det inte
har hänt någon olycka om man bibehåller
utgångsläget relativt till andra länder
oförändrat. Man kanske inte i det
långa loppet kan satsa på att den svenska
produktionen med den piska på ryggen,
som vikttullsystemet skulle innebära,
ensam i en värld av värdetullskyddade
nationer skall ha förmågan till
denna ständigt fortskridande rationalisering,
som skulle behöva gå snabbare
och effektivare än i konkurrentländerna.
Det har ju inte heller i debatten
ställts något krav på att man skall tillbaka
till det gamla systemet. Jag har
funnit att man, visserligen med en del
modulationer, ändå i regel rent allmänt
accepterar den nya uppläggningen i detta
avseende.

För att sedan säga något av kanske
mera principiell karaktär i fråga om låga
tullar, modererade tullar eller höga
tullar, så tror jag inte man kan se det
problemet utan hänsyn till den utveckling
som sker hos oss och i alla andra
länder, den utveckling som representeras
av låt mig säga ett starkare inflytande
från producent- och intresseorganisationernas
sida och som innebär en
mindre tolerans mot arbetslöshet och
störningar och en större benägenhet att
ge koncessioner åt ett utbyggt skydd. De
båda sista omständigheterna måste man
nog räkna med. När våra gamla frihandlare
predikade frihandelns evangelium,
tolererade man att arbetslöshet och and -

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

ra störningar fick inträffa. Övergångssvårigheterna
fick komma; i det långa
loppet skulle de ändå rätta till sig.

Principiellt har jag ingenting att invända
mot det resonemanget, men själva
övergångsperioden kunde ju på störa avsnitt
vara av ganska besvärande karaktär.
I dag är vi inte lika toleranta när
det gäller övergångssvårigheter. Vi är
mera lyhörda även för de lokala arbetslöshetsproblemen
och mera inställda på
skyddssynpunkten. Detta gäller inte bara
vårt land utan är en internationell företeelse.
Jag tror att tidsutvecklingen
har givit nya perspektiv åt hela frågan
om lågtullar och frihandel i den gamla
bemärkelsen.

Tulltaxan är emellertid, som det också
sagts här, att se såsom i huvudsak ett
näringspolitiskt instrument. Fortfarande
äir det väl så, att de allra flesta av oss är
beredda att stå upp och deklarera vår
principiella anslutning till lägsta möjliga
tullar och största möjliga frihandel.
Vi knyter naturligtvis stora förhoppningar
till det liberaliseringsarbete och
det frihandelsarbete som är i gång ute i
Europa. Men om man har tillfälle att se
detta arbete från mera interna utgångspunkter,
kan man aldrig bli nog förbluffad
över den energi och den ambition,
som varje enskild nation lägger i dagen
för att själv få ett gynnsamt utgångsläge,
när den liberalisering träder i kraft som
vi allesammans är så synnerligen eniga
om. Man vill inte starta med något handikapp,
man vill helst starta med ett litet
extra försprång för att därmed från
nationella utgångspunkter ha möjlighet
att tjäna litet på det hela. I varje fall är
man ytterst angelägen om att inte de
andra skall ha några extra favörer.

Om man i denna verklighet ser bort
från vad som faktiskt förekommer och
bara ansluter sig till de principiellt riktiga
talesätten och tongångarna, kan man
naturligtvis säga, att vi i en internationell
församling företräder de vita själarna
och den stiligaste attityden, men
jag är inte alldeles övertygad om att de
praktiska verkningarna hemma i landet
blir sådana, att den attityden är gångbar
i alla lägen. Man kan ju säga: Se på

Ang. ny tulltaxa, m. m.

intresseorganisationerna, se på Kooperativa
förbundet och se på Landsorganisationen!
De har klart givit sin anslutning
till ett tulltaxeförslag som kanske skulle
ligga litet lägre än den kungl. propositionens.

Jag är ju inte helt obekant med vad
som försiggick under den tid, då denna
tulltaxa behandlades, inte bara i Kungl.
Maj:ts kansli utan även i utskottet. Det
förekom mycket intensiva uppvaktningar,
inte från Landsorganisationen men
från de enskilda förbund, som tyckte att
deras intressen började komma i ett farligt
läge. Det var uttalanden från textilhåll,
det var uppvaktningar och uttalanden
från de arbetarförbund och de fackorganisationer
som representerar gummiindustrien
och porslinsindustrien, och
jag har haft uppvaktningar från sådana
som representerar trä- och leksaksindustrien.
Bilden är alltså mera nyanserad
än att man bara kan säga, att de stora
intresseorganisationerna är helt på det
klara med att denna tulltaxa borde ha
varit lägre.

Jag skall inte kritisera dem som i dag
driver den gamla liberala frihandelsargumenteringen.
Alla önskar vi frihandel,
men vi kan inte se bort från den värld
vi har att agera i, och därför är det här
som på alla andra områden fråga om en
linje som i praktiken måste ha sina modifikationer
och få sina kompromisser.

Jag skall inte, herr talman, ge mig in
på någon mera detaljerad utläggning av
den ekonomiskt rätt intressanta frågan
om importincidens och konsumtionsincidens.
Herrar Sjödahl och Siegbahn har
ju utvecklat de båda motsatta ståndpunkterna
i det avseendet, och det siffermaterial
som finns på området, är väl därmed
framlagt.

På det mera principiella planet vill
jag emellertid också komma med en replik
till herr Bengtson. Jag fann i herr
Bengtsons inlägg en viss kritik emot utskottet
och därmed också mot regeringen
för att vederbörlig hänsyn inte tagits
till det område, som ligger herr Bengtson
alldeles speciellt om hjärtat. Det gäller
visserligen i detta fall knappast jordbruket,
eftersom detta är undandraget

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Ang. ny tulltaxa, m. m.
från tulltaxediskussionen; där tillämpar
vi ju en annan teknik och ett annat
system för gränsskyddet. Det gäller här
snarare trädgårdsyrket eller det gränsområde
som representeras av låt mig säga
odlingen av färskpotatis, blomkål och
vissa grova grönsaksprodukter, ett gränsområde
mellan jordbruket och trädgårdsnäringen.
Herr Sjödahl har ju hedan
påpekat, att man dock gått denna
näring så långt till mötes, att tullskyddet
för den är ungefär dubbelt så högt
som den svenska produktionen i övrigt
kan räkna med.

Jag vill dessutom varna för tron att
höga tullar på trädgårdsprodukter skulle
innebära ett mera påtagligt skydd för
den svenska trädgårdsnäringen. Man får
nämligen aldrig glömma bort, att när
det gäller trädgårdsnäringen är möjligheterna
till produktionsstegring helt enkelt
obegränsade, och förändringar kan
inträffa mycket snabbt. Produktionen
kan ändras mycket väsentligt från det
ena året till det andra, ja, från den ena
perioden till den andra under samma
år. Ett starkt gränsskydd för trädgårdsprodukterna
leder bara till att näringens
utövare planterar så mycket fler
blomkålsplantor, melonplantor, tomatplantor
och gurkplantor. Det finns ju
ingen begränsning i fråga om arealen,
det finns ingen begränsning i fråga om
tillgången på frö, och det finns ingen begränsning
i fråga om produktionsresurserna.
När det gäller trädgårdsnäringen
och fruktodlingen är problemet överproduktionen
inom det egna landet, och då
hjälper inget tullskydd. Det kan vara
motiverat med ett tullskydd under en
speciell tidrymd, eftersom den svenska
trädgårdsnäringen naturligtvis inte kan
bygga upp en hållbar existensgrundval,
om den under låt mig säga maj och juni
månader alldeles på egen hand skall behöva
slåss mot produktionen från Danmark
och framför allt från Holland, som
ju arbetar under andra och klimatologiskt
gynnsammare betingelser, men jag
tror att det tullskydd, som här är föreslaget
på detta område, är riktigt avvägt.

Jag har bara velat säga detta eftersom

jag som gammal yrkesman på detta område
har varit tvingad att föra så många
diskussioner med företrädarna för den
populära föreställningen, att man skulle
kunna lösa trädgårdsnäringens problem
på den enkla vägen, att det byggdes upp
ett bastant tullskydd. Trädgårdsnäringens
problem är helt enkelt inte av det
slaget, men genom de tullar som nu upptas
i regeringens förslag har ändå den
hänsyn tagits till näringen som man enligt
min mening kan ta.

Jag har, herr talman, bara velat anföra
dessa allmänna synpunkter i principdebatten.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det blir ju tillfälle att
ytterligare tala om den här saken då den
speciella avdelning, som gäller tullarna
på trädgårdsprodukter, behandlas. Jag
vill emellertid redan nu genmäla till finansministern,
att tullarna ändå måste
anses ha en viss inverkan även i detta
fall. Finansministern har själv intygat,
att det tullskydd som nu föreslagits har
en lämplig avvägning, och det kan alltså
inte bestridas att det är av betydelse
att det finns ett visst tullskydd.

Det är klart att man inte kan sätta en
viss gräns för produktionens omfattning
på detta område, utan att den kan utvidgas
ytterligare. Men det är å andra
sidan nödvändigt att det finns en viss,
stabiliserad produktion, som någorlunda
eller helst helt täcker landets behov.
Detta är från min synpunkt det önskvärda,
och har man den uppfattningen,
måste man anse att det är nödvändigt
att i någon mån skydda trädgårdsnäningen
för de i många fall rent dumpande
åtgärder som den kan bli utsatt för.
Till följd av produktionens beroende av
väderleken kan den bli ovanligt rik ett
år ute i Europa, och då kan den inhemska
trädgårdsnäringen utsättas för
en konkurrens, som inte kan anses vara
rimlig.

Jag har nu bara velat göra dessa reflexioner,
det blir möjlighet att återkomma
ytterligare till saken senare.

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

Herr SIEGBAHN (s) kort genmäle:

Herr talman! Både herr Sjödahl och
finansministern talade om det politiskt
möjliga. Jag kan naturligtvis instämma
i att det är självklart att det i varje läge
finns något som är politiskt möjligt och
något som inte är det. Det är ju också
självklart att en viss näring genom ett
tullskydd för denna speciella näringsgren
kan få en bättre ställning, vilket
jag också utvecklade i mitt tidigare anförande.
Svenska folket — övriga konsumenter
— kan subventionera en viss
näring.

Men när sedan finansministern kom
in på frågan om frihandlare och icke
frihandlare i det moderna och omoderna
Sverige, kan jag inte riktigt följa honom.
En sak är att säga att man måste ta hänsyn
till det praktiskt möjliga. En annan
sak är om man anser de uppfattningar,
som finansministern framförde, i och
för sig riktiga från teoretiska utgångspunkter.
Han citerade vad man i internationella
sammanhang träffar på, nämligen
hur vissa länder försöker höja sin
tullnivå inför införandet av ett frihandelsområde
för att därigenom komma
i ett bättre utgångsläge. Det är en sak,
att de gör det. Men frågan är, om det är
riktigt från deras egna utgångspunkter.
I mitt tidigare yttrande här försökte jag
att hävda, att det är meningslöst att försöka
hålla en hög tullnivå längs hela linjen,
ty det blir inget skydd.

Om man skall fortsätta det teoretiska
resonemanget, kan man lika gärna säga,
att man i stället kan ta en devalvering
i motsvarande grad och då få precis lika
bra stöd för sin export och skydd mot
import. Men jag fick en känsla av att
finansministern inte bara böjde sig för
vissa faktiska nödvändigheter utan i viss
mån anslöt sig till att man genom ett
tullskydd — visserligen efter den lågtullslinje,
som tillämpas i Sverige, men
i varje fall genom ett tullskydd — kunde
skydda näringslivet som helhet. Om
man bestrider att så är fallet, tror jag
inte det är en orealistisk gammal frihandelslinje.

Jag kanske emellertid har missförstått
finansministerns synpunkt i den frågan.

Ang. ny tulltaxa, m. m.

Herr NORLING (k):

Herr talman! I en motion i andra
kammaren, nr B 36, har herr Senander
m. fl. yrkat avslag på proposition B 4
samt föreslagit, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte hemställa om en
omarbetning av förslaget, så att den nuvarande
genomsnittliga tullnivån bibehålies
eller sänkes.

Sedan nu bevillningsutskottet tagit
ställning till hela detta stora komplex av
frågor finner man, att inte bara de höjningar
av tulltaxorna, som föreslagits
av tulltaxekommittén och som propositionen
innehöll, förordas, utan därtill
att höjningar vidtagits av utskottet i ytterligare
ett 80-tal fall, vilket kommer att
innebära, att konsumtionsprisnivån
kommer att öka med 200 å 250 miljoner
kronor. Denna summa skall således uttagas
av konsumenterna i form av ökade
varupriser och blir en ny punktskatt,
som tillsammans med de redan beslutade
kommer att försämra försörjningsläget
för de små inkomsttagarna och
barnfamiljerna.

Till detta kommer, att den föreslagna
ändringen av tulltaxorna från vikttullar
till värdetullar kommer att medföra fortgående
ökade tullar vid stigande priser.
Detta kommer att innebära, om jag förstår
frågan rätt, att varje höjning av priserna
kommer att följas av ytterligare
höjd extra beskattning i form av automatiskt
höjd tull. I förhållande till vikttullen,
som verkar utjämnande, kommer
värdetullen på längre sikt att vid stigande
priser verka prishöjande för konsumenterna.

Vid remiss av förslaget har också ett
stort antal remissinstanser, bl. a. inom
handelns område och inom arbetarorganisationerna,
uttalat sig för att nuvarande
tullnivå inte bör höjas. LO har
t. o. m. ansett, att en viss sänkning kunde
förordas.

Då utskottets förslag i huvudsak innebär
ett godkännande av propositionen
och utöver detta i vissa fall höjda tullsatser,
ber jag, herr talman, att med
detta korta anförande och under hänvisning
till motiveringen i motionen

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Ang. ny tulltaxa, m. m.

få yrka bifall till motion B 36 i andra

kammaren.

Herr BOO (s):

Herr talman! De svenska tullarna har
ju undan för undan övergått från att vara
ett finanspolitiskt medel till att bli
ett näringspolitiskt sådant. Därför är det
inte heller längre så hårda motsättningar
i dessa frågor. Hade det varit på det
sättet, att beskattningssynpunkten varit
dominerande, hade vi väl i dag haft en
helt annan intensitet i motsättningarna
i denna fråga. Men det är väl ändå befogat,
att man, när vi nu efter decenniers
oberördhet av den ekonomiska utvecklingen
i övrigt genomför en tulltaxerevision,
tar upp vissa principiella problem
till diskussion. Dessa problem skall ju
ändå beaktas vid ställningstagandet i
denna fråga. Låt mig därför som ledamot
i denna utredning göra några reflexioner.

Sedan utredningen avlämnat sitt betänkande
har det förekommit ett remissförfarande
och en rätt utsträckt debatt
i tidningar och tidskrifter om tullfrågan.
Sedan har det varit en utskottsbehandling
med motioner och allt sådant i
vanlig ordning.

Herr Siegbahn har här i dag i ett anförande
karakteriserat utskottsförslaget
såsom varande lika med det förslag, som
tulltaxekommittén på sin tid framlade.
Herr Siegbahn kommer fram till detta
efter ett konstaterande av att utskottet
har vidtagit höjningar på ett 80-tal punkter
utöver vad som framgår av propositionen
och endast gjort sänkningar på
ett par enstaka punkter.

Låt mig därför, för att göra utskottet
rättvisa — jag tror inte att utskottets
ordförande berörde denna fråga i sitt
anförande — ändå påpeka, att när det
gäller textilområdet är det inte på det
sättet, att utskottet har gått på samma
linje som utredningen på sin tid föreslog.
Det rör sig i stället om en kompromiss
mellan vad som föreslås i propositionen
och vad utredningen förordar.
Man kan också hänvisa till skoområdet
och kanske en del ytterligare områden.
Detta gör ändå, att man inte kan sätta

likhetstecken mellan det föreliggande
utskottsförslaget och det förslag, som utredningen
på sin tid framlade.

En av de frågor, som har varit föremål
för debatt under tiden från det att utredningen
framlade sitt förslag och tills
nu, gäller beräkningen av vad denna förändring
av tulltaxan kommer att innebära.
När utredningen framlade sitt förslag,
redovisades dels vad förändringarna
innebär i fråga om importincidensen,
den direkta verkningen på importsidan,
dels en större beräkning över vad det
skulle leda till för belastning på konsumenterna.
Man kom då fram till att det
var en obetydlig höjning, som skulle belasta
konsumenterna genom detta nya
förslag.

Nu kan vi givetvis diskutera, vilken
beräkningsmetod som är den riktiga.
Men de som har vänt sig mot användningen
av konsumentprisutvecklingen
som beräkningsgrund för vad det nya
tulltaxeförslaget innebär, har å andra sidan
motiverat sitt motstånd mot detta
förslag just med att förslaget innebär en
så stor belastning för konsumenterna.
Här föreligger alltså en motsägelse, som
jag inte kan underlåta att påvisa i detta
sammanhang. Jag håller med dem som
anser att förslaget skall bedömas från
utgångspunkten, vilken grad av belastning
som det innebär på hela konsumtionen.
Men då skall man inte sedan säga
att man ville ha beräkningen lagd på
importincidensen.

Det sägs att kommitténs beräkningar
ändå inte är riktiga, därför att de tullar,
som man föreslår sänkta, är sådana där
inte tullarna har utnyttjats, medan man
däremot höjer tullar på sådana områden
där näringslivet är trängt och därför
kommer att utnyttja tullskyddet. Ingen
av de kritiker, som använder just detta
argument, vill emellertid redovisa, vilket
underlag kommittén har för sina beräkningar.
Underlaget för beräkningarna
är att man har uppskattat, att sänkningarna
skulle slå igenom till 25 procent
och höjningarna till 75 procent. Nu är
det omöjligt för någon expertis att säga,
att så här blir det i verkligheten sedan
man genomfört förändringar i en tull -

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

taxa. Verkligheten är alltför nyanserad
för att man skall kunna komma fram till
någon exakt beräkning på detta område.
Den uppskattning, som tulltaxekommittén
liar gjort, tror jag ändå är realistisk.
Man bör dock observera att när man
höjer tullar för de delar av näringslivet,
som befinner sig i ett pressat läge, är det
inte alls säkert att dessa delar av näringslivet
kan utnyttja denna böjning
genom en prisstegring på hemmamarknaden.
Vi fick vissa provisoriska tullböjningar
år 1955, t. ex. på textilområdet.
Men har textilvarorna fördyrats genom
denna tullhöjning sedan år 1955?
Jag tror inte någon kan påvisa att några
sådana fördyringar inträffat till följd av
tullhöjningarna vid den tiden. Dessa
tullhöjningar har medfört ett förmånsläge
för den inhemska industrien, därför
att det är förenat med ett större
motstånd för den utländska konkurrensen
att övervinna de litet högre tullbarriärerna,
men de har inte kunnat utnyttjas
av den inhemska industrien till
en prishöjning, som är lika stor som
tullhöjningen. Därmed faller en stor del
av kritiken på detta område, och därigenom
faller också herr Norlings konstaterande,
rent schematiskt, att en höjning
av tulltaxenivån för dessa näringsgrenar
omedelbart leder till en automatiskt
ökad belastning på konsumenterna
med så och så många hundra miljoner
kronor. Man kan inte i sammanhang som
dessa resonera från rent matematiska uigångspunkter.

Sverige har ju som industriland en av
de lägsta tullnivåerna i världen. Det har
varit målsättningen för tulltaxekommitténs
arbete, att man i stort sett skulle ha
en oförändrad tullnivå. Kommitténs redovisning
av detta förhållande har missuppfattats
på det sättet, att man trött sig
förmärka att kommittén under sitt arbete
eftersträvat såsom en absolut riktpunkt
att tullnivån skall vara oförändrad,
så att man har höjt vissa tullar och
sänkt andra tullar bara för att komma
fram till en oförändrad tullnivå. Den arbetsmetoden
har man ingalunda använt
inom kommittén. Kommittén har gjort
en sådan omfördelning av tullskyddet,

Ang. ny tulltaxa, m. m.
som man ansett berättigad med hänsyn
till de senaste decenniernas förändringar
på det ekonomiska området, och den
har givit det slutresultat, som här redovisats.
Men det har ingalunda varit utslagsgivande
att man skulle nå just denna
riktpunkt, utan det har skett en avvägning
alltefter skyddsbehovet mellan
de olika näringsgrenarna; detta har varit
den ledande tanken under tulltaxekommitténs
arbete.

Man kan alltså säga att efter ett beslut
i dag i enlighet med bevillningsutskottets
förslag kommer vi att ha kvar
en av de lägsta tullnivåerna i världen.
Det är skäl att hålla detta i minnet, när
man läser olika reservanters svartmålning
av de åtgärder som vi nu står i begrepp
att vidtaga. Det är ingen protektionism
i vedertagen bemärkelse utan en
verklighetsbetonad frihandel som vi nu
går att besluta om.

Under mitt ledamotskap i utredningen,
herr talman, lärde jag mig en hel
del. Beträffande jordbruksområdet är vi
väl alla medskyldiga till en omfattande
protektionism. Detta område är helt undantaget
i det nya förslaget när det gäller
tullar, men protektionismen kommer
ju ändå till synes genom importregleringar
och andra ingripanden. Bortsett
från detta lärde jag mig emellertid, att
det inte längre finns några som man kan
beteckna såsom frihandlare eller några
som man kan beteckna såsom protektionister.
Om man över huvud taget skall
dra upp några skiljelinjer i detta avseende,
kommer jag till, att man kan tala
om praktiska och teoretiska frihandlare.

Tulltaxekommitténs majoritetsförslag
liksom förslaget i propositionen är exempel
på en praktisk frihandelssträvan.
Huvudreservationen i betänkandet —
liksom en hel del eftersägare bland motionärer
och utskottsreservanter — skulle
kunna tas som exempel på en teoretisk
frihandel. I praktiken är skillnaden
dock bara den, att den teoretiska frihandeln
på vissa avsnitt av tulltaxekommitténs
förslag förordar en nivå, som ligger
1 eller 2 procent under den som
majoriteten föreslagit. På andra avsnitt
är budet detsamma, och sammantaget

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Ang. ny tulltaxa, m. m.

kan man säga att reservanternas linje
i stort sett innebär en nivå som ligger
ungefär 1 procent under majoritetens.
Det är på denna grund jag kallar det
en svartmålning, när man i debatten har
talat om protektionism i detta sammanhang.
Det är väl ändå orimligt att säga
t. ex. vad beträffar textilområdet, där
den dominerande positionen gäller vävnader,
att 14 procent skulle vara protektionism
och 12 procent frihandel. I
det fallet kunde man med skäl tala om
tuppfjätet mellan det sublima och det
löjliga.

Företrädarna för denna teoretiska frihandel
hävdar, att det är fel att övergå
till värdetullar, såsom kommittén har föreslagit.
Nu låg det i kommitténs direktiv,
att man skulle pröva huruvida det
inte vore lämpligare att övergå till dylika
värdetullar. Men de nämnda företrädarna
säger att kvantitetstullarna borde
ha fått vara kvar, varigenom tullskyddet
vid en fortsatt penningvärdeförsämring
skulle genomgå en glidande
sänkning. Man hänvisar i den tidigare
nämnda reservationen till att importincidensen
under 1930-talets förra hälft
var i genomsnitt 18 å 19 procent, men
att den år 1952 var nere i 8 procent,
och man vill ha en fortsatt utveckling
efter dessa linjer. Men då skall man observera
ett problem, som är så stort att
vi inte utan vidare kunde låta det fortsätta
som hittills. Det är ju så, att stora
avsnitt av tulltaxan redan nu har värdetullar,
under det att man på andra områden
har kvantitetstullar, som undgick
denna minskning av den skyddande effekten.
Om således enligt utredningens
uppgifter tullnivån sedan 1930-talet hade
minskats med i genomsnitt 5 procent,
så faller en betydligt större del av sänkningen
på vissa områden, medan andra
områden inte uppvisar någon sänkning
alls.

Ståndpunkten att man borde bibehålla
kvantitetstullarna för att få en fortlöpande
sänkning av den genomsnittliga tullnivån
är alltså inte konsekvent ens ur
deras synpunkter, som hävdar denna
ståndpunkt. Om man skulle vara konsekvent,
borde man säga att vi skall in -

föra kvantitetstullar över hela linjen,
och sedan skall de få fortsätta att glida
nedåt, om penningvärdeförsämringen
fortskrider. Men jag har inte hört någon,
som velat gå så långt i detta avseende.
Vi skulle nämligen därigenom komma i
en märklig situation, då den allmänna
tendensen ute i världen är, att flertalet
länder redan undan för undan i allt
större utsträckning övergått till värdetullar.
Och varför gör man det? Jo, därför
att man på så sätt tillgodoser ett
lämpligt skyddsbehov vid förändringar
i penningvärdet.

Vill man nu sänka tullskyddet, så borde
det finnas andra metoder för detta.
Varför inte i så fall föreslå, att vi tid
efter annan får en återkommande prövning
genom riksdagsbeslut, eller någonting
annat vettigt? Att som föreslagits
låta tullskyddet för vissa näringsgrenar
fortsätta glidningen nedåt vid ett penningvärdefall,
medan andra grenar har
kvar ett värdetullskydd, det är ju att i
utomordentligt hög grad låta »slumpens
skördar» komma fram. Fördelningen i
den gamla tulltaxan mellan kvantitetstullar
och värdetullar är nämligen inte
resultat av samlade ingående överväganden,
utan ett »lappverk» som tillkommit
undan för undan. Ofta har det blivit fel
näringar som kommit att erhålla värdetullar.
Skulle vi ha en glidande sänkning
genom kvantitetstullar, borde den
ju i allra första hand tillämpas för våra
exportindustrier, medan enligt min mening
hemmamarknadsindustrierna borde
ha ett i olika situationer mer stabilt
tullskydd.

De av mig här tidigare apostroferade
kommittéreservanterna har i en stor allmänekonomisk
uppsats — om jag får
kalla den så —■ fört det teoretiska friliandelsresonemanget.
De säger, att majoriteten
inte beaktat de samhällsekonomiska
konsekvenserna av sina förslag.
Jag måste för min del hävda, att det är
just de bedömandena som gjort att majoriteten
inte alltid kunnat acceptera reservanternas
ståndpunkt. Vem som fått
rätt i detta avseende visar ju ändå utvecklingen
på textilområdet, sedan utredningen
avslutat sitt arbete. Reservan -

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

terna sade kritiskt, att kommittémajoriteten
i alltför hög grad låtit sig påverkas
av tillfälliga, övergående krisförhållanden
vid fastställande av den långsiktiga
tullpolitiken på detta område. Ja,
hur har det gått inom textilområdet? Är
krisen över i dag? Kan någon i dag säga,
att den är över om två år? Yem är
det då som har felbedömt utvecklingen?

Herr talman! Det säges ju, att den enda
sanna glädjen skulle vara skadeglädjen,
men jag njuter inte av den i detta
ögonblick. Jag skulle tvärtom vara glad
å den landsdels vägnar som jag representerar
i detta hus, om reservanterna
hade fått rätt, men tyvärr är det inte så.
Förhållandena inom textilindustrien är
i dag nämligen alltjämt allvarliga trots
tullhöjningarna år 1955. Sedan dess har
åtskilliga företag nedlagts och tusentals
arbetare friställts i denna näringsgren.
Även de stabilare företagen är nu
ganska pressade; det är därför berättigat
att denna industris problem beaktas,
och det har utskottet i viss mån gjort.

Herr Siegbahn kom i sitt anförande
just in på frågan om textiltullarna och
hänvisade till att de skulle ha höjts med
100 procent och i vissa fall väsentligt
mera. Hur är då utvecklingen för textiltullarna
i jämförelse med andra områden,
som textilindustrien väl bör jämställas
med, nämligen hemmamarknadsindustrien?
Textiltullarna var på 1930-talet — det var fråga om kvantitetstullar
— uppe i 17 å 18 procent. De har sedan
sjunkit med tiotalet procent fram
till år 1954. Andra hemmamarknadsindustrier
har haft värdetullar på cirka
15 procent, som har stått kvar oförändrade.
Nu ligger tullen när det gäller
textilvaror enligt utskottsförslaget på
ungefär 13 procent för huvudpositionen
vävnader, och förslaget innebär inte annat
än i viss mån ett återställande, inte
av den gamla nivån, utan av det tullskydd,
som andra hemmamarknadsindustrier
även enligt det nya förslaget
åtnjuter. Kan detta vara någonting orimligt?
Jag anser att man bör beskriva
vad som skett från denna utgångspunkt,
och då kommer man fram till en helt an -

Ang. ny tulltaxa, m. m.

nan slutsats än herr Siegbahn drog i
sitt anförande.

Nu säges det från detta håll, att det är
fel att uppehålla tullskydd för en viss
näringsgren på en sådan höjd, som det
här skulle vara fråga om. Det sägs att
det är bättre att låta tullarna rasa nedåt,
att låta industrien gå under, om den
inte kan klara sig i konkurrensen med
betydligt mindre tullskydd, och att flytta
över arbetskraften till våra stora exportnäringar.
Där skulle både landet och
de själva få bättre utbyte av den insats
man gör. Detta låter teoretiskt
mycket fint. Men låt mig konstatera att
om inte den provisoriska höjningen av
textiltullarna skett år 1955, skulle säkerligen
något tiotusental textilarbetare ytterligare
ha friställts. På vilka andra områden
skulle de ha skördat guld? Var
skulle de ha fått bostäder på de nya orterna?
Vilken industri skulle ha kommit
i stället för den textilindustri som upphört?
Kan någon svara på detta? Här
är det inte fråga om att slå vakt om en
viss industri för industriens egen skull.
Låt oss gärna få en annan industri i
stället, men — som finansministern här
tidigare utvecklat — detta problem är
inte så enkelt att det kan lösas i ett
enda drag eller på kort sikt. Då textilindustrien
är lokaliserad till vissa områden
i landet så starkt, att den ibland
fullkomligt dominerar sysselsättningen
i ett helt samhälle eller i en hel bygd,
så att mellan 50 och 80 procent av de
sysselsatta arbetar i denna näringsgren,
gäller det här så stora problem att man
inte kan bortse från dem vid ett ställningstagande
i detta avseende.

Låt mig avslutningsvis säga, herr talman,
att jag är med på att vi bör ha ett
tullskydd, som helt och hållet ligger inom
lågtullpolitikens ram, om detta skall
kunna accepteras, men jag anser också
att det föreliggande förslaget gör detta.
Vi skall vidare arbeta internationellt
för en fri och oberoende handel mellan
nationerna. Men jag är inte så blåögd,
att jag tror att vi ensamma kan släppa
alla tullar och restriktioner i en omvärld,
som sannerligen till stor del fort -

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Ang. ny tulltaxa, m. m.

farande är protektionistisk. Våra näringsgrenar
måste ändå ha möjlighet
att producera, om vi skall kunna konsumera
på den höga nivå vi för närvarande
har. Här har klagats över att vi ändrar
tullarna inför en förestående fri
europamarknad. Jag tror att det är nödvändigt
att göra detta för att ge våra näringar
en sådan utgångspunkt, att de
inte males sönder under den tullsänkiningsperiod,
som eventuellt kommer,
utan kan fortleva även därefter.

Slutligen bara en enda liten sak.
Under mitt arbete i tullkommittén märkte
jag vid åtskilliga tillfällen, att tullar
hade kommit till som uppfostringstullar
eller som andra åtgärder. De kunde
vara ett led från svensk sida i ett tullkrig,
som man här i landet försökte sig
på i början av 1930-talet. Dessa tullar
blev kvar av ren slentrian. De blev inte
föremål för någon omprövning. Det kom
däremot ofta framställningar att få höja
tullarna på ett visst område. Detta har
föranlett mig att, även om det inte ingick
i kommitténs direktiv, ändå i ett
särskilt yttrande ifrågasätta, om man
inte borde tillsätta en permanent tullberedning
med representanter från närigslivet
och intresseorganisationerna
för att ta hand om dessa problem och
göra en mer fortgående genomgång av
våra bestående tullsatser. Nu har statsrådet
sagt, att han inte nu vill ta ställning
till denna fråga. Vi står inför en
eventuell gemensam nordisk marknad,
och då blir dessa frågor föremål för
gemensamma handläggningar, säger finansministern.
Ja, det är sant, men just
detta samarbete talar enligt min mening
ytterligare för att man bör ha en svensk
tullberedning, som får ta hand om ändringsförslag,
innan de avgöres på det
övernationella planet, ty de skall ju ändå
förberedas. Jag kommer alltså fram till
att detta förhållande snarare är ett skäl
för en sådan tullberedning än ett skäl
emot. Men jag har, herr talman, inte
något förslag på detta område i dag. Jag
skall inte driva en annan mening gentemot
finansministern. Jag har bara velat
fästa uppmärksamheten på denna fråga.
Det är ju finansministern och inte jag,

som får ta olägenheterna i den mån de
uppkommer, men jag är övertygad om
att utvecklingen leder därhän, att jag
så småningom får rätt i detta avseende.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Liksom herr Boo har jag
deltagit i arbetet inom tullkommittén,
och jag har inom bevillningsutskottet
följt detta arbete under den tid, som utskottet
har behandlat denna proposition.
Jag har t. o. m. tillhört den delegation,
som handlagt vissa speciella
spörsmål. Så jag är, herr talman, i särskilt
hög grad belastad när det gäller det
förslag, som nu ligger på riksdagens
bord.

Jag har ju till utskottsbetänkandet
inte fogat någon reservation. Jag står
alltså bakom betänkandet och kan i stort
sett instämma med vad både herr Boo
och utskottets ärade ordförande här har
yttrat under debatten. Som herr Boo anförde,
är vi ju inte längre i vårt land
uppdelade i frihandlare och protektionister.
Den gamla liberala inställningen,
som finansministern nämnde om, till frihandeln
har ju faktiskt slagit igenom.

Det tullförslag, som ligger på kammarens
bord, är enligt min och jag skulle
tro enligt finansministerns och bevillningsutskottets
uppfattning inte ett protektionistiskt
förslag utan är, som det
har understrukits från flera håll, i själva
verket ett förslag till tullar, som ligger
i nivå med de lägsta i världen. Kanhända
ligger de allra lägst, möjligen med
undantag för Danmark. Jag vill då understryka
ordet »möjligen», ty i Danmark
har man ju vissa regleringar av
importen, som t. o. m. kan verka betydligt
hårdare än en hög tull.

Jag skall här endast taga upp en sak,
som tidigare har berörts. Man har påstått
att den successiva minskningen av
de tullar, som utgick efter kvantitetsprincipen,
utgjorde en sporre för rationalisering
av vederbörande industri. Jag
vill säga att det då är märkligt, att även
den industri, som tidigare hade en värdetull,
t. ex. den mekaniska industrien,
även har rationaliserats. Jag tror, upp -

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

riktigt sagt, inte på att en successiv
sänkning av tullen med en och annan
procent har varit den sporre till rationalisering
som man gör gällande, utan
det har varit helt andra anledningar.
Det har varit de höjda arbetslönerna,
det har varit den skärpta konkurrensen
och en allmän teknisk expansion, som
är de verkliga orsakerna till industriens
rationalisering.

Jag tror, herr talman, att kammaren
med mycket stort lugn i dag kan följa
bevillningsutskottets förslag, till vilket
jag ber att få ansluta mig.

Herr ANDERSON, CARL ALBERT, (s):

Herr talman! Jag hade ursprungligen
inte tänkt att delta i denna principdebatt
och avsåg därför att nöja mig med
ett instämmande i de synpunkter som
herr Siegbahn framförde i sitt inledningsinlägg.
Då jag har lyssnat till de
olika talarna här, ansåg jag det emellertid
påkallat att deklarera min ståndpunkt
till dessa frågor. Jag kan nämligen
inte med tystnad åhöra alla de inlägg
som har gjorts och som egentligen
går ut på att övertyga kammaren om att
det inte är fråga om något protektionistiskt
förslag. Såvitt jag kan finna av
vad som har anförts här kan man inte
komma ifrån att så är fallet. Jag tror
inte att utskottet självt vill bestrida, att
dess förslag på flera punkter innebär
en höjning av de tullsatser som föreslagits
i propositionen. Det betyder en
skärpning av propositionens förslag, enligt
mitt sätt att se en skärpning i negativ
riktning, men ur tullivrartänkandets
synpunkt naturligtvis i positiv riktning.

Jag är medveten om att det har varit
många diskussioner om detta. Här gäller
det den principiella grundsynen, om
man anser att tullar över huvud taget
är ett skydd för näringslivet i ett land
eller om man tror att det på längre sikt
är till gagn för landet att ha låga tullar
eller inga tullar alls. Det kan naturligtvis
anföras belägg för båda meningarna,
och såsom finansministern tidigare
nämnde är det klart att i en tid, då man
är mera känslig för exempelvis männi -

Ang. ny tulltaxa, m. m.
skornas sysselsättningsproblem, det protektionistiska
tänkandet kan vinna anhängare
på många håll, där man normalt
inte skulle kunna tänka sig att så
borde vara fallet. Jag är medveten om
att t. ex. inom en del industriföretag
oron för den framtida sysselsättningen
påverkar arbetargrupperna och att den
tekniska företagsledningen också hyser
oro för framtiden. Man tar kontakt med
varandra och förenas i en önskan om
att skapa ett skydd för just det företagets
produktion, ett skydd som säkrar
anställningen för arbetarna och som
tryggar utvecklingen för företaget —
som man tror. Vad man glömmer i dessa
sammanhang är hur det verkar på längre
sikt. Framför allt glömmer man, att
om liknande betraktelsesätt anföres för
ett flertal näringsgrenar, faller konsekvenserna
därav — kostnaderna — tillbaka
på den första näringsgrenen. De
anställda där får vara med om att betala
de ökade tullkostnaderna. Det saknas
helt enkelt ett konsumentskydd, och det
är det som man frågar efter. Jag är övertygad
om att det i många av dessa fall
kan vara befogat med ett korttidsskydd,
men jag är mycket orolig för konsekvenserna
av det nu nämnda betraktelsesättet,
därför att det i åtskilliga fall biter
sig fast på ett sådant sätt att det sedan
inte går att eliminera.

Det är ju tyvärr så — det är med beklagande
jag konstaterar det — att den
tullsatsnivå man nu inför är högre än
den tidigare. Jag medger att det är
utomordentligt svårt att få ett grepp om
var den ligger. Det fordras detaljberäkningar
över hela linjen, som är mycket
svåra att göra. Kammarens ledamöter
har ju själva under debatten kunnat
konstatera, att expertisen är delad när
det gäller att söka bedöma storleken av
de skärpningar som här införes. Men att
det totalt sett är en skärpning tror jag
inte man kan komma ifrån, och det är
detta som jag ur konsumentsynpunkt beklagar.
Vad man saknar är ett skydd för
de breda konsumentmassorna, som får
vara med om att betala alla dessa olfka
stöd åt företagen eller i sysselsättningsfrågan
men som själva inte kan göra sig

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Ang. ny tulltaxa, m. m.

hörda på det samlade sätt som de olika
grupper vilka här kräver ökat skydd för
sin produktion.

Det är väl ingen tvekan om att lägre
tullar leder till en ökad konkurrens och
att en sådan konkurrens på lång sikt
är till gagn för det svenska samhällets
utveckling. Det är felaktigt att tro, att
någon näringsgren i längden kan bemästra
sina svårigheter genom att få
större tullskydd för sin produktion. Det
är möjligt att man kan göra det för kort
tid, men på längre sikt går det inte. Jag
beklagar att utskottet i detta läge icke
har följt propositionen utan på flera områden
höjt de tullsatser som föreslagits.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag skulle vilja mycket
bestämt protestera mot herr Carl Albert
Andersons påstående att förslaget är ett
protektionistiskt förslag. Det är tvärtom
på det sättet, att Sverige är kanske det
främsta lågtullandet i världen, och det
nu framlagda förslaget innebär så obetydliga
ändringar i förhållande till vad
som nu gäller att de lärde — såsom finansministern
sade — är tveksamma
huruvida det genomsnittligt blir en höjning
eller sänkning. Under sådana omständigheter
tar man ett alltför stort ord
i sin mun, då man påstår att detta är ett
protektionistiskt förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
till en början komme att
framställas beträffande utskottets hemställan
i punkten B 31, rörande motio -

nen II: B 36, av herr Senander m. fl. I
denna motion hade hemställts, att riksdagen
måtte avslå förevarande proposition
samt i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att förslaget till ny tulltaxa måtte
omarbetas så, att den nuvarande genomsnittliga
tulllnivån bibehölles eller sänktes.

Härefter gjordes propositioner, först
på bifall till vad utskottet hemställt i
punkten B 31, samt vidare på bifall till
motionen II: B 36; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

På sedermera gjord proposition godkändes
utskottets yttrande under rubriken
»Allmänna synpunkter».

Beträffande utskottets hemställan under
A 1, avseende det vid propositionen
fogade förslaget till tulltaxa, anförde nu
vidare herr talmannen, komme föredragningen
att ske avdelningsvis och efter
tulltaxenummer. För varje avdelning
komme först de tulltaxenummer, beträffande
vilka olika yrkanden ställts, att
företagas till avgörande, samt därefter
de till avdelningen hörande numren i
övrigt att behandlas.

Avd. I (omfattande kap. 1—5)

Utskottets hemställan bifölls.

Avd. II (omfattande kap. 6—14)

Vegetabiliska produkter
Tulltaxenummer 06.01—14.05

Utskottets förslag hade i nedan angivna
delar följande lydelse:

06.02 Levande växter och rötter, ej hänförliga till nr 06.01, sticklingar
och ympkvistar härunder inbegripna:

C. körsbärs-, plommon-, päron- och äppelträd, förädlade 100 kg* 1 60: —

D. andra växter .................................. 100 kg1 30: —

06.03 Blommor och blomknoppar, avskurna, till buketter eller eljest till
prydnad, friska, torkade, blekta, färgade, impregnerade eller på
annat sätt preparerade:

A. friska:

1. mimosa och ljung ........................ .... 100 kg 400:—-

1 Tullen beräknas efter varans vikt inkl. allt närmaste emballage, såsom baljor eller krukor
med jord, korgar, bastmattor m. m.

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

06.04

Ang. ny tulltaxa, m. m,

2. andra:

a. under tiden 1 mars—30 november ...... 100 kg

b. under tiden 1 december—29 februari .......... 100 kg

Blad, kvistar och andra växtdelar (med undantag av blommor och
blomknoppar) samt gräs, mossa och lav, till buketter eller eljest
till prydnad, friska, torkade, blekta, färgade, impregnerade eller
på annat sätt preparerade:

750: —
500: —

	A. adiantum och asparagus ....................	....... 100 kg	350: —
	B. andra slag ................. .		fri
07.01	Köksväxter, färska eller kylda: B. gurkor:
	1. slanggurkor:
	a. under tiden 16 mars—30 september .....	....... 100 kg	50: —
	b. under tiden 1 oktober—15 mars ........	fri
	C. lök:
	1. under tiden 1 juli—31 december .........	....... 100 kg	20: —
	2. under tiden 1 januari—29 februari .......	.... 100 kg	15: —
	3. under tiden 1 mars—30 juni ..............	fri
	G. tomater:
	1. under tiden 1 maj—30 november . ...........	....... 100 kg	50: —
	IJ. ärter:
	1. under tiden 1 mars—31 december ........	....... 100 kg	20: —
	2. under tiden 1 januari—29 februari ........ K. andra slag:		fri
	1. rotfrukter:
	a. nyskördade, under tiden 1 maj—30 juni . .	...... 100 kg	20: —
	b. andra ................................ 2. andra:	...... 100 kg	10: —
	a. under tiden 1 mars—31 december ......	...... 100 kg	40: —
	b. under tiden 1 januari—29 februari		fri
07.04	Köksväxter, torkade, även sönderdelade i stycken	eller krossade
	eller pulveriserade men icke på annat sätt beredda	...... 100 kg	25: —
08.06	Äpplen, päron och kvittenfrukter, färska: A. äpplen:
	1. under tiden 1 juli—29 februari ...........	....... 100 kg	25: —
	2. under tiden 1 mars—30 juni ............... B. päron och kvittenfrukter:		fri
	1. under tiden 1 juli—31 december ■ •..........	...... 100 kg	25: —
08.07	Körsbär, persikor, plommon och liknande stenfrukter, färska:
	B. persikor:
	1. under tiden 1 juli—15 oktober ............	...... 100 kg	20: —
08.09	Andra färska frukter: A. meloner:
	1. under tiden 16—30 september .............	..... 100 kg	40: —
I motiveringen beträffande nr 07.01 D 1 sig även kunna	godtaga den av	depar-

(nyskördad potatis) hade utskottet å sid.
279 i betänkandet yttrat bland annat:

»I likhet med departementschefen anser
utskottet övervägande skäl tala för
att gränsskyddet även i fortsättningen
ges formen av tull, och utskottet finner

3 Första kammarens protokoll 1958. Nr B 7

tementschefen förordade tullsatsen. Med
avstyrkande av de i ämnet framförda motionerna
får utskottet sålunda föreslå
riksdagen att biträda Kungl. Maj:ts förslag.
»

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Ang. ny tulltaxa, m. m.

I reservationen IV, av herr Bengtson
m. fl., hade reservanterna, under åberopande
av innehållet i motionerna I: B 57
och II: B 66,1: B 58 och II: B 68, I: B 115
och II: B 180, I:B 142 och II: B 181 samt

II: B 116, ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i nedanstående
delar antaga Kungl. Maj:ts förslag
till tulltaxa med följande ändrade lydelse: -

06.02 Levande växter och rötter, ej hänförliga till nr 06.01, sticklingar
och ymp kvistar härunder inbegripna:

C. körsbärs-, plommon-, päron- och äppelträd, förädlade 100 kg1 100: —

D. andra växter .................................... 100 kg1 50: —

06.03 Blommor och blomknoppar, avskurna, till buketter eller eljest till
prydnad, friska, torkade, blekta, färgade, impregnerade eller på
annat sätt preparerade:

A. friska:

	1. mimosa och ljung............................ 2. andra:	. . 100 kg	500: —
	a. under tiden 1 mars—30 november ..........	. . 100 kg	1 000: —
	b. under tiden 1 december—29 februari........	. . 100 kg	750: —
06.04	Blad, kvistar och andra växtdelar (med undantag av blommor och blomknoppar) samt gräs, mossa och lav, till buketter eller eljest till prydnad, friska, torkade, blekta, färgade, impregnerade eller på annat sätt preparerade:	50: —
07.01	B. andra slag .................................... Köksväxter, färska eller kylda: C. lök:	. . 100 kg
	1. under tiden 1 juni—31 mars.................. 2. under tiden 1 april—31 maj .................	.. 100 kg	30: — fri
	IJ. ärter ........................................ K. andra slag: 1. rotfrukter (med undantag av rädisor):	.. 100 kg	40: —
	a. nyskördade, under tiden 1 maj—30 juni	.. 100 kg	20: —
	b. andra .................................... 2. sallad, dill, persilja och rädisor:	. . 100 kg	10: —
	a. under tiden 1 mars—30 april ..............	.. 100 kg	75.—
	b. under tiden 1 maj—29 februari ............	.. 100 kg	40: —
	3. andra ......................................	.. 100 kg	40: —
07.04	Köksväxter, torkade, även sönderdelade i stycken eller krossade eller pulveriserade men icke på annat sätt beredda:	75: —
	A. svampar ......................................	.. 100 kg
08.06	B. andra slag .................................... Äpplen, päron och kvittenfrukter, färska: A. äpplen:	.. 100 kg	25: —
	1. under tiden 1 juli—31 mars .................. 2. under tiden 1 april—30 juni ................. B. päron och kvittenfrukter:	. . 100 kg	35: -— fri
	1. under tiden 1 juli—31 december ..............	.. 100 kg	35: —
08.07	Körsbär, persikor, plommon och liknande stenfrukter, B. persikor:	färska:	35: —
08.09	1. under tiden 1 juli—15 oktober................ Andra färska frukter: A. meloner:	. . 100 kg
	1. under tiden 16 juni—30 september ............	. . 100 kg	75: —

1 Tullen beräknas efter varans vikt inkl. allt närmaste emballage, såsom baljor eller krukor
med jord, korgar, bastmattor m. m.

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

I reservationen V hade herrar Söderquist
och Stenberg, under åberopande av
innehållet i motionerna I: B 61 och II: B
64, ansett att tulltaxenumret 06.03 A 2 a
bort erhålla viss ändrad lydelse, nämligen
densamma som angivits i reservationen
IV (se ovan).

I reservationen VI, av herr Söderquist
m. fl., hade reservanterna, såvitt nu var

Ang. ny tulltaxa, m. m.
i fråga, under åberopande av innehållet
i motionerna I: B 57 och II: B 66, I: B 61
och II: B 64 samt II: B 116, ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte
i nedanstående delar antaga Kungl.
Maj:ts förslag till tulltaxa med följande
ändrade lydelse:

07.01 Köksväxter, färska eller kylda:
B. gurkor:

1. slanggurkor:

a. under tiden 16 mars—31 maj ..........	...... 100 kg	75: —
b. under tiden 1 juni—30 september ......	...... 100 kg	50: —
c. under tiden 1 oktober—15 mars .......		fri
tomater:
1. under tiden 1 maj—30 november..........	...... 100 kg	60: —

Beträffande tulltaxenummer 06.04 A hade
anmälts en reservation, XV, av herr
Siegbcihn, som dock ej antytt sin mening.

Därjämte hade beträffande olika delar
av utskottets motivering under avd. II avgivits
reservationerna II och III, båda
av herr Bengtson m. fl.

I reservationen II hade reservanterna
ansett, att utskottets yttrande i viss angiven
del å s. 274 i betänkandet — beträffande
vissa spörsmål rörande stöd åt
trädgårdsnäringen i hela dess vidd —
bort hava den ändrade lydelse, reservationen
visade.

I reservationen III hade ansetts, att det
s. 33 här ovan återgivna stycket av utskottets
yttrande å s. 279 i betänkandet
bort hava följande lydelse:

»Odling av färskpotatis är av stor ekonomisk
betydelse för jordbruket i de
bygder, där den bedrives. Samtidigt är
den mycket arbetskrävande och dyrbar
samt utsatt för hård konkurrens från
länder med bättre klimatiska förhållanden.
Det synes utskottet därför angeläget,
att gränsskyddet för denna odling anordnas
efter ett system, som medger bästa
möjliga anpassning efter de aktuella prisoch
avsättningsförhållanden på potatismarknaden,
som kan uppstå. Utskottet
delar den i motionen II: B 157 framförda
meningen, att detta krav tillgodoses bätt -

re, om färskpotatisen, i stället för att
tullbeläggas, hänföres till jordbruksreglerad
vara. Den fältmässiga omfattning,
vari odlingen numera bedrives, och dess
förläggning till jordbruk, där kraven på
en högt uppdriven odlingsteknik kan tillgodoses,
gör det vidare fullt berättigat
att hänföra färskpotatisen till jordbruksprodukterna
i egentlig mening. Härför
talar också det förhållandet, att någon
bestämd gräns svårligen kan dragas mellan
färskpotatis och annan potatis. Det
bör i sammanhanget omnämnas, att mellan
statens jordbruksnämnd, under förutsättning
av Kungl. Maj :ts godkännande,
och färskpotatisodlarna och deras organisationer
överenskommelse träffats, enligt
vilken färskpotatisen skulle hänföras
till jordbruksregleringsvara. I överensstämmelse
med motionen II: B 157 förordar
utskottet, att färskpotatisen lämnas
gränsskydd som jordbruksregleringsvara
genom att en särskild importavgift fastställes
för densamma att tillföras samma
regleringskassa som importavgifterna för
annan potatis samt att denna importavgift
för färskpotatisen fastställes till 20
öre per kg under fem kalenderveckor,
räknat från den 1 juni, och under annan
tid till samma belopp som för annan potatis.
Utskottet får föreslå riksdagen att
hos Kungl. Maj:t anhålla om att förslag
skyndsamt framlägges i nämnda syfte.»

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Ang. ny tulltaxa, m. m.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Då det gäller den svenska
trädgårdsnäringen, vet vi att det
många gånger är svårt för den att kunna
hävda sig gentemot konkurrensen från
utlandet. Detta beror till stor del på att
inflationen i vårt land gått längre än på
många andra håll. Härav följer, att de
länder som säljer sina varor hit har
lägre kostnader än näringsutövarna här
och således producerar sina varor billigare.
Detta gör att vi, även om rationaliseringen
nått längre här än i utlandet,
behöver skydda vår näring emot förödande
utländsk konkurrens. Ett sådant
skydd har vi också, men i många fall
är detta skydd otillräckligt. På en del
punkter är det således önskvärt att få
ett bättre skydd än det nu föreslagna.
Vi känner också till att vikttullarna, som
fortfarande skall gälla för trädgårdsnäringen,
försvagas vid en inflation.

Bland de varor,, för vilka reservanterna
önskat en högre tull, vill jag nämna
gurkor och tomater. Odlingen av dem
kräver nämligen mycket manuellt arbete
och är således i behov av ett bättre
skydd.

I fråga om äpplen har utskottsmajoriteten
föreslagit en tull av 25 öre per kilogram
för tiden 1/7—29/2 och tullfrihet
övriga delar av året. Reservanterna
anser att denna tull är för liten och föreslår
i stället en höjning till 35 öre per
kg, gällande tiden 1/7—31/3. Detta motiveras
med att fruktodlarna numera
nödgas investera stora kapital i fruktlagerhus
med kylanordningar för att
kunna under längre tid saluföra en högklassig
kvalitet. Dessa anläggningar är
mycket dyrbara. De skall förräntas och
amorteras. Vi menar att man bör tillmötesgå
fruktodlarna, då de får ikläda sig
stora ekonomiska risker genom uppförandet
av dessa lagerlokaler.

Vad musten beträffar har föreslagits
ett skydd av 20 öre per kg för vanlig
must, och det kan anses vara tillfredsställande.
Men det finns en annan sort,
nämligen mustkoncentrat, d. v. s. vanlig
must indunstad eller på annat sätt koncentrerad
fem till åtta gånger. Om vi
endast räknar must som indunstats fem

gånger, skulle tullen för denna utgöra en
krona per kg, ifall den skulle ur skyddssynpunkt
jämställas med vanlig must.
Det är skäl i att mycket noggrant se upp
med detta varuslag för framtiden. I annat
fall kan det lända fruktodlingen till
obotlig skada.

I fråga om färskpotatisen noteras med
tacksamhet den föreslagna höjningen
med fem öre per kg. Det som skiljer här
är att reservanterna önskar överföra
färskpotatisen till ur skyddssynpunkt
jordbruksreglerade varor, därför att
färskpotatisen är en ren jordbruksprodukt.
Den reella skillnaden härvidlag är
att tullen stannar hos tullverket, under
det att införselavgiften går till en clearingkassa,
som står under jordbruksnämndens
kontroll, och medlen får användas
endast efter nämndens anvisningar.

Då det slutligen gäller blomsterodlingen
anser reservanterna att det behövs ett
bättre skydd än det nu föreslagna, bland
annat därför att det numera går så lätt
att få över blommor till vårt land med
de snabbare kommunikationer som flyget
medger.

Med detta korta yttrande, herr talman,
ber jag få yrka bifall till reservation nr
III), däri inkluderas nr 07.01 i vad det
gäller motiveringen och yrkande om att
överföra färskpotatis till jordbruksreglerade
varor.

Vidare yrkas bifall till reservation IV)
av herr Bengtson m. fl. avseende nr
06.02 C. och D„ 06.03 A 1. samt 2. a. och
b„ 06.04 B., 07.01 C. 1 och 2, IJ., K. 1. a.
och b., 2. a. och b. samt 3., 07.04 A., B.,
08.06 A. 1 och 2. samt B 1., 08.07 B. 1.
ävensom 08.09 A. 1. Dessutom yrkas bifall
till reservation VI) angående nr
07.01 B. 1 a., b. och c. samt G. 1.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Trädgårdsodlingens ekonomiska
betingelser berörs starkt av det
kapitel vi nu behandlar. Man kan utan
vidare säga, att trädgårdsnäringens ekonomiska
problem blivit allt större. Räntabiliteten
har försämrats, och orsakerna
till detta är av olika slag. Det är
dock inte minst att beakta, att vi har en

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

rätt omfattande import, delvis beroende
på att kommunikationerna har förändrats
så att det går mycket lättare att få
in produkter från andra håll nu än tidigare.
Jag vill också visa på en annan
faktor som verkat ogynnsamt för trädgårdsodlingen,
och det är de förpliktelser
Sverige åtagit sig i samband med
antagandet av GATT-avtalet, som vi tidigare
haft tillfälle att diskutera vid åtskilliga
tillfällen.

Fråga är, om denna försämring för
trädgårdsnäringen skall ses med någon
oro, eller om man skall utan vidare acceptera,
att det blir allt färre som ägnar
sig åt trädgårdsodling, och konstatera,
att vi i alla fall får in trädgårdsprodukter
och frukt under normala tider.

.lag vill dock poängtera, att vi här har
om inte exakt samma, så dock liknande
problem som för jordbrukets del. I 1947
års beslut om jordbruket har vi anlagt
beredskapssynpunkter på vårt lands förseende
med livsmedel, och jag tror man
kan säga, att liknande förhållanden gäller
för trädgårdsodlingen. Det är önskvärt
att vi kan frambringa största delen
av dessa produkter inom landets gränser,
särskilt då det framgår alltmera
klart, att de är så betydelsefulla för folkhälsan.

Det kan visserligen sägas, som finansministern
här tidigare nämnde, att denna
produktion kan utökas nästan hur
mycket som helst. Det är sant, att trädgårdsodlingen
inte upptar några större
arealer. Det är bara att sätta i gång med
mer odling. Men samma skäl kan anföras
för annan produktion inom landet.
Det finns inte några särskilda hinder
för att utöka en industrigren av något
slag, om den nu kan få råvaror.

Låt oss tänka på dessa beredskapssynpunkter!
Det har tidigare diskuterats
om protektionism eller icke protektionism.
Jag tror inte vi från centerpartiets
sida vill hävda mera protektionistiska
synpunkter än andra partier, men vi har
speciellt velat hävda beredskapssynpunkterna.
Jag säger med djupaste beklagande,
att vi inte kan se fram emot
en fred, som sträcker sig över en längre
tid. Jag hoppas vi skall få en sådan, men

Ang. ny tulltaxa, m. m.

bara de beslut vi fattade under gårdagen
i försvarsfrågan visar, att vi tyvärr inte
litar på att få leva under fredsförhållanden.
Då måste vi också inrikta oss på
att det kan hända, att vårt land blir avstängt.
Från dessa synpunkter har vi
betraktat jordbruksproduktionen, och vi
bör nog betrakta trädgårdsproduktionen
ur samma synvinkel.

Jag vet inte, om det nu på en längre
tid publicerats någonting om saken, men
för ett antal år sedan läste jag en skrift,
utgiven av någon internationell organisation,
som visade på de protektionistiska
åtgärder, som företagits av andra
länder till skydd för jordbruksproduktionen.
Dessa åtgärder var ganska omfattande.

Det är att observera, att när vi yrkar
på ett bättre skydd för trädgårdsodlingen,
kan vi hänvisa till att man på liknande
sätt skyddar textil- och gummiindustrierna,
där det dock i stor utsträckning
används utländska råvaror —
för gummi helt och för textilvaror delvis.
När det gäller trädgårdsodlingen har
vi inte samma problem. Där använder
vi den svenska jorden, och därför vore
det ännu mer berättigat att göra någonting
för denna näringsgren.

Här finns en hel rad punkter, som jag
inte i detalj skall gå in på, eftersom herr
Nilsson redan berört dem och undertecknat
samma reservation. På några
punkter vill jag dock nämna ytterligare
något.

Beträffande frukten skulle jag vilja
anföra, att jag tror att konsumenterna
ser med förvåning, att landet vissa tider
under året översvämmas med utländsk
frukt, trots att det då finns tillräckligt
med prima svensk frukt. Man kan fråga
sig, varför vi då inte kan vidtaga ytterligare
skyddsåtgärder för den svenska
frukten. Man kan inte anföra det skälet,
att den svenska frukten är så dyr, att
den måste ha konkurrens från utlandet.
Det är inte något skäl, ty den svenska
frukten är fastmer billigare än den utländska,
som också har sämre kvalitet.
Men likafullt har vi denna uppsjö av
importerad frukt från andra länder. Jag
vet att importen inte vid alla tillfällen

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Ang. ny tulltaxa, m. m.

skulle stoppas med tullar, men man har
ansett att sådana skulle lia en rätt väsentlig
betydelse.

Det har tidigare framskymtat i debatten,
att våra tullar för trädgårdsnäringens
produkter och frukt för närvarande
skulle vara så pass höga, att det inte
finns anledning att ändra dem ytterligare.
Herr Sjödahl var inne på den saken,
när han nämnde om vad som gjorts
i utskottet tidigare. Till detta måste jag
konstatera, att om man utgår ifrån att
propositionen har gjort lämpliga avvägningar
beträffande tullsatserna, så har
utskottet trots detta varit berett att höja
tullsatserna för t. ex. textilindustrien.
När det gällde trädgårdsprodukterna
fanns emellertid ingen möjlighet att få
något gehör från dem som velat skydda
textilnäringen.

Det är förvånande att man i ena fallet
säger, att Kungl. Maj :t har föreslagit något
för låga tullsatser när det gäller textilindustrien,
medan man när det gäller
trädgårdsnäringen inte kunde finna
någon möjlighet att höja tullsatserna —-snarare ville man, såsom hänt i något
fall, gå lägre än vad Kungl. Maj:t föreslagit.

Av de produkter som här nämnts kanske
jag skall säga några ord om speciellt
en, nämligen färskpotatisen, som också
herr Nilsson har talat om. Färskpotatisen
har mycket stor betydelse för de bygder
som odlar den. Jag vill särskilt understryka
att det finns jordar, där man i
många fall har svårt att bedriva annan
produktion. Av den anledningen skulle
jag nog önska att det kunde beaktas vad
som anförts i reservation III.

Till sist vill jag nämna några ord om
en annan del av trädgårdsodlingen,
nämligen blomsterodlingen. Det är klart
att det därvidlag kan anföras det skälet,
att denna odling inte kan motiveras av
beredskapssynpunkter, och det vill jag
heller inte göra här. Däremot vill jag
påpeka att den har sin betydelse ur odlingssynpunkt,
eftersom den är mycket
lämplig som kompletteringsodling till
trädgårdsprodukter. Därför har det sitt
berättigande att också beakta denna odling.
Ser vi det materialistiskt, vill nog

även svenskarna ha blommor. Man kan
då inte helt förbise denna odling, utan
den blomsterodling som förekommer i
vårt land bör stödjas.

Med dessa ord, herr talman, skall jag
be att få yrka bifall till reservation II
beträffande den allmänna motiveringen.
I övrigt instämmer jag helt i de yrkanden,
som herr Nilsson har framställt tidigare,
eftersom vi undertecknat samma
reservationer.

Herr SöDERQUIST (fp):

Herr talman! Under några av reservationerna
beträffande denna avdelning i
bevillningsutskottets tulltaxebetänkande
återfinnes också mitt namn. Reservationerna
avser oftast trädgårdsprodukter
av olika slag och bygger på motioner i
ärendet.

I ett motionspar, första kammaren nr
B 61 och andra kammaren B 64, talas
bl. a. om nödvändigheten av en särskild
utredning rörande trädgårdsnäringens
problem i sin helhet. En sådan utredning
är tillsatt, framhåller utskottet i sitt betänkande,
och enligt direktiven torde de
sakkunniga äga rätt att behandla frågan
om stöd åt trädgårdsnäringen i hela dess
vidd. Utskottet säger sig förutsätta, att
så kommer att ske och att de synpunkter,
som framföres i nämnda motioner, därvid
också skall komma att beaktas. I den
delen är sålunda ifrågavarande motioner
praktiskt taget tillstyrkta.

Emellertid har vi reservanter ansett
att trädgårdsnäringens behov av stöd är
så påtagligt, att vi menat oss böra tillstyrka
bifall till några nu motionsvis
framförda förslag härom.

Ett par av mina medreservanter, herr
Bengtson och herr Yngve Nilsson, har
tidigare motiverat våra förslag, alltså
dem som är gemensamma för oss, och yrkat
bifall till ifrågavarande reservationer.
Jag kan i allt väsentligt instämma i
deras argumentation och givetvis helt i
yrkandena beträffande de reservationer,
som vi gemensamt undertecknat.

I fråga om reservation nr 5 har emellertid
inget yrkande framställts av dessa
båda herrar av det naturliga skälet,

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

att deras namn inte finns under den reservationen.
Därför ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till densamma. Den avser
tullsatsen för blommor m. m. och är
hänförlig till nr 06.03 i tulltaxan. Vi
båda reservanter har här ansett oss kunna
tillstyrka utskottets förslag beträffande
punkt A 1) i detta sammanhang, men
i övrigt, alltså beträffande punkt A 2),
vill vi tillstyrka förslaget i de motioner,
som jag nyss nämnde och som innebär
en tullsats av 1000 kronor per 100 kg
under tiden 1/3—30/11 varje år.

Herr SIEGBAHN (s):

Herr talman! Som jag tidigare i dag
framhållit, har jag principiellt en helt
annan uppfattning om tullskyddets höjd
och funktion än som kommit till uttryck
i tullkommitténs förslag och den därpå
baserade propositionen, men med hänsyn
till det faktiska läget avser jag att
endast på ett par punkter ställa särskilda
yrkanden.

I vad avser detta kapitel har jag inte
för avsikt att göra något yrkande men
skulle närmare vilja kommentera tullen
på en vara, nämligen adiantum och
asparagus, representativ för skyddet
över huvud taget när det gäller trädgårdsprodukterna.
För den, som inte
vet det, vill jag säga att adiantum och
asparagus är de gröna kvistar man får
för 50 eller 75 öre styck när man köper
blommor.

För närvarande åtnjuter adiantum ett
tullskydd av 50 öre per kilo. Enligt vad
som upplysts i utskottet, är importvärdet
för varan 4 å 5 kronor per kilo. Tullen
ger sålunda ett skydd på 10 till 15
procent. Med detta skydd föreligger en
viss svensk produktion som, enligt vad
jag inhämtat, också är lönande. Större
delen av konsumtionsbehovet tillfredsställs
dock genom import.

Tulltaxekommittén föreslog en höjning
till 7: 50 kronor per kilo, d. v. s.
en tullhöjning med 1 500 procent. Tullskyddet
skulle därigenom komma att
uppgå till 150 å 180 procent. I motioner
från centerpartiet har man nu t. o. m.
föreslagit en höjning till 10 kronor per

Ang. ny tulltaxa, m. m.
kilo eller med 2 000 procent, under det
att utskottet stannat för 3: 50 kronor per
kilo, d. v. s. en ökning med 700 procent.

Den enda motivering, som framlades i
kommitténs betänkande för denna jättelika
höjning, var att man därigenom skulle
komma i nivå med det föreslagna tullskyddet
för blommor. Samtidigt konstaterade
emellertid kommittén, att tullskyddet
för blommor, även med den reducering
man föreslagit, var alldeles för
högt och åtminstone bort sänkas till
hälften. Det enda skälet till att man inte
nu i ett sammanhang föreslog en sådan
sänkning var, att man ville låta anpassningen
till en rimligare tullnivå ske i
etapper. Men om man nu redan har en
viss tull för adiantum, som tydligen möjliggör
en viss svensk produktion, finns
det då verkligen någon anledning att i
den heliga likställighetens namn driva
upp denna med flera hundra procent, i
själva verket med 700 procent? Det förefaller
mig ha varit betydligt vettigare
att här stanna vid det nuvarande, ganska
rimliga tullskyddet.

Jag vill inte överdriva betydelsen av
denna fråga för svenska folkets levnadsstandard.
Enligt gjorda beräkningar
skulle det innebära en kostnadsökning
på ett par miljoner kronor. Men förfarandet
är ett ganska typiskt utslag dels
för den totala bristen på proportion
mellan stödet till industrien och vissa
delar av jordbruksnäringen, dels för hur
tulltaxekommittén utan större betänkligheter
kunnat acceptera väsentliga tullhöjningar
vid sitt försök till utjämning
av tullskyddet mellan olika områden
men sedan haft mycket svårare för att
föreslå lika stora tullsänkningar, när
detta varit befogat med samma resonemang.

I fråga om vad reservanterna anfört
beträffande äpplen och andra jordbruksprodukter
skulle jag vilja ta upp en
punkt, nämligen den som gäller äpplena.
Fram till 1956 var tullen 20 öre per
kilo, nu är den 25 öre, och reservanterna
föreslår nu 35 öre per kilo. Man frågar
sig vad en sådan höjning med 10 öre
skulle kunna få för effekt på den svenska
äppleodlingen.

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Ang. ny tulltaxa, m. m.

Som herr Bengtson sade, är de svenska
äpplena i allmänhet bättre och nästan
alltid billigare än de utländska. Om
man gör en liten undersökning av marknaden
i dag och under tidigare månader
i år, skall man finna att de utländska
äpplena kostar kanske 3 kronor och att
de svenska ligger omkring 1 krona under
dem i pris. Med en sådan prisskillnad
kan man ändå inte komma upp till
det skydd man skulle behöva för att
kunna konkurrera effektivt med de utländska
äpplena, om man inte kan göra
det i nuvarande läge. över huvud taget
tror jag inte att äppleodlingens problem
kan lösas genom ett tullskydd, i varje
fall inte genom ett skydd på ytterligare
tio öre per kilo.

Det gäller för denna näring att rationalisera
sig, inte minst beträffande lagerhållningen.
Äppelodlarna hade utomordentliga
förtjänster under kriget men
använde inte dessa förtjänster för att
organisera sig och rationalisera produktionen.
I så fall hade denna näringsgren
i dag haft betydligt säkrare läge. Nu har
man sent omsider vaknat till medvetande
om läget och vidtagit en del åtgärder.
Det är på den vägen man måste lösa
problemen — inte genom en tullhöjning
på tio öre mer eller mindre. Man
måste driva propaganda för att övertyga
konsumenterna om att vår egen frukt är
bättre och samtidigt göra den ännu bättre.

När det är ett gott fruktår i Sverige,
är det ofta också ett gott fruktår i utlandet.
Man har då att räkna med konkurrens,
inte bara från utländsk frukt,
som kan säljas till priser som nästan går
ned mot noll öre per kilo för att fruktodlare
utomlands skall bli av med sina
produkter — och i ett sådant läge hjälper
inte ett tullskydd på tio öre — utan
man måste dessutom räkna med konkurrens
från alla amatörodlare i Sverige.
Den konkurrensen kan man inte komma
åt vare sig genom tullar eller på annat
sätt. Den kommer alltid att bestå.
Det kommer alltid att under goda fruktår
uppstå stora problem. Det enda som
hjälper är att driva propaganda och förbättra
produkterna.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att i övrigt få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr NILSSON, YNGVE, (li) kort genmäle: Herr

talman! Gentemot herr Siegbahn
vill jag endast göra det konstaterandet,
att det inte har funnits svensk frukt i
marknaden på bra länge. Under denna
tid har det rått tullfrihet, men ändå kan
vi konstatera att den utländska frukt,
som under de senaste månaderna sålts
i affärer här i Stockholm, har kostat
cirka 2: 95 kronor per kilo. Det är betydligt
mer än vad den svenska frukten
kostar, när vi har tull.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det är väl knappast möjligt
att instämma med herr Siegbahn i
att adiantum och asparagus är representativa
för trädgårdsnäringens produkter.
Utfallet av de procentberäkningar, som
herr Siegbahn har gjort, beror på vilka
utgångspunkter han har haft. Enligt
Kungl. Maj:ts beräkning — som man
här har hänvisat till — borde tullen
egentligen vara högre än utskottet har
kommit fram till. I vilket fall som helst
är inte de nämnda produkterna representativa
för trädgårdsodlingen.

Vad herr Siegbahn sade om äpplena
har redan bemötts av herr Nilsson. Herr
Siegbahns resonemang skulle väl leda
till att man borde ha en mycket högre
tull, eftersom, vi är eniga om de svenska
äpplenas utmärkta kvalitet och det önskvärda
i att man använder dem i större
utsträckning, men, herr Siegbahn, låt
oss nu i varje fall höja med denna tioöring
som stöd åt den svenska produktionen
!

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det är ju eu mycket
obetydlig sak som nu diskuteras, men
frågan om adiantum och snittgrönt har
spelat en viss roll i debatten.

Herr Bengtson vände sig direkt till

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

mig och gjorde gällande att Kungl.
Maj:t här har varit synnerligen generös.
Propositionens förslag om en tullsats
av kronor 7:50 både för avskurna
blommor och för snittgrönt har den enkla
och rationella grunden, att dessa båda
ting hör ihop. Herr Siegbahn går inte
ut och köper en bukett adiantum för
att förära sin hustru, när hon fyller
år, inte heller enbart nejlikor eller rosor,
utan han köper adiantum i kombination
med rosor eller nejlikor. Därför
finns det faktiskt en rimlig motivering
för att man skall ha samma tull på dessa
varuslag. Även om höjningen i förhållande
till den gamla tullsatsen blir
betydligt större för adiantum, medför
detta ingen risk, ty begränsningen i försäljningen
av adiantum ligger helt enkelt
däri, att den hör ihop med omfattningen
av försäljningen av snittblommor.

Detta är den enkla förklaringen till att
finansministern tyckte sig kunna föreslå
samma tull på snittgrönt som på blommor.
Utskottet har korrigerat mig beträffande
tullsatsens höjd, men det tar
jag inte så hårt.

Herr SIEGBAHN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag trodde att sambandet
mellan adiantum och nejlikor närmast
skulle anses ligga däri, att de kanske
odlas tillsammans. Det faktum, att
man köper dessa varor samtidigt, är inte
särskilt övertygande som argument
för de föreslagna tullsatserna. När jag
köper en blomsterbukett till min fru,
ber jag i allmänhet också att få ett papper
om den, och med samma resonemang,
som finansministern nyss förde,
skulle han kunna yrka på samma tull
för papperet som för blommorna. Jag
vet inte, om detta förhållande, att varorna
köps vid samma tillfälle, egentligen
har med saken att göra.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Papper används faktiskt
också för andra ändamål än som omslag
för snittblommor, men snittgrönt an -

Ang. ny tulltaxa, m. m.
vänds uteslutande i kombination med
snittblommor. Det är det som är skillnaden.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag får nästan be om
ursäkt på utskottets vägnar för herr
Siegbahns inlägg i denna debatt, ty på
denna punkt gjorde vi i utskottet en liten
kompromiss, men en buss råkade
köra på herr Siegbahns bil, så att han
inte kunde bli delaktig av denna kompromiss.
Detta är orsaken till att herr
Siegbahn i dag opererar på fri hand —
en liten trafikolycka alltså.

Jag kan naturligtvis inte beröra alla
dessa enskilda positioner i taxan, vilka
har tagits upp från olika håll, och gå
in i diskussion på varje punkt. Jag vill
bara påpeka att det i fråga om de GATTbindningar,
som någon här har talat om,
nästan helt har rört sig om sådana perioder,
då vi inte har haft något tullskydd,
därför att det inte har funnits
någon inhemsk produktion av dessa varor,
alltså under de perioder, då tullarna
verkar som rena finanstullar. Dessa
tullar kommer alltså inte i betraktande
såsom skyddstullar.

Så vill jag också rent allmänt säga att
tullskyddet för dessa varor under den
egentliga skyddstiden, då varorna produceras
och försäljs inom landet, för
några år sedan låg vid 18 å 19 procent
av värdet, medan motsvarande siffra för
den fullbelagda industriproduktionen
samtidigt var ungefär 9 procent. Det är
väl mycket vänligt mot jordbruket att
på detta sätt låta dess produkter få dubbelt
så högt tullskydd som industrivarorna
får.

Beträffande äpplen, päron och liknande
produkter vill jag påpeka att riksdagen
för några år sedan fattade ett beslut
i linje med utredningar, som hade gjorts
inom tulltaxekommittén, och att Kungl.
Maj :t nu har tillsatt en ny utredning
som skall arbeta med vissa hithörande
frågor. Några inom utskottet har observerat
att den nya utredningskommittén i
mycket stor utsträckning består av representanter
för intressentgrupperna på
detta område. Vi får väl låta dessa före -

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Ang. ny tulltaxa, m. m.
trädare för intressentgrupperna i lugn och
ro och utan störningar från riksdagens
håll arbeta med sina utredningar, och i
sinom tid får vi ta ställning till deras förslag.
Jag tycker därför att man kan
lämna å sido alla de produkterna, och
dessa utgör en mycket stor del av dem
det här är fråga om.

Det förhåller sig ju så, att vissa av
tullsatserna här har blivit höjda. Det
gäller t. ex. tulltaxenuinmer 06.02 D. Där
har skett en höjning från 20 till 30 öre,
alltså med 50 procent, därför att den nuvarande
tullen var så låg, att man ansåg
att den kunde och borde höjas. I
fråga om andra positioner har tullen
sänkts, t. ex. för 06.03 A 2. Det visade sig
nämligen att importincidensen i det fallet
nådde upp till 50 procent, vilket ju
är orimligt högt. Den hade varit nere i
30 procent vid en tidpunkt, men år 1957
hade den gått upp till 40 procent. Jag
tror att det var tulltaxekommittén som
av den anledningen föreslog en sänkning
under högtullperioden, och departementschefen,
liksom senare utskottet,
har gått på samma linje. Däremot gjordes
ingen ändring av tullsatsen för denna
produkt under lågtullperioden, då incidensen,
märk väl, inte var högre än
16 å 18 procent, vilket ju ändå är ganska
mycket även det.

Jag tror inte, herr talman, att jag behöver
anföra ytterligare exempel. Den
avvägning, som utskottet här gjort i huvudsaklig
anslutning till den kungl. propositionen,
är sådan att jag tror att vi
lugnt kan se trädgårdsnäringens företrädare
i ansiktet och i övrigt låta trädgårdsutredningen
arbeta på sina förslag.
Jag förmodar att åtskilligt kommer att
värpas fram så småningom i den utredningen.
Jag hoppas det blir guldägg, men
jag är inte riktigt säker på att det blir
så.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag i samtliga här
ifrågavarande punkter.

Herr LARSSON, NILS THEODOR,
(ep):

Herr talman! Jag kan inte dela herr
Sjödahls uppfattning att trädgårds -

näringen skulle vara tillgodosedd med
de tulltaxor, som man här är i färd med
att besluta. Jag tror inte att trädgårdsnäringens
folk kommer att bli tillfredsställda
med den tullsättning, som skulle
tillämpas, om man följer herr Sjödahls
linje. Jag skall emellertid inte här gå in
på detaljer utom på en punkt.

Jag vill säga några ord angående varuslaget
nr 07.01 C, matlök. Detta gör jag,
därför att jag representerar en landsända,
där avfolkningen satt in mycket
kraftigt, nämligen landskapet Öland ute
i Östersjön. Detta landskap har naturliga
betingelser för den lökodling, som
sedan länge bedrivits där. Lökodlingen
är också av betydelse, därför att den kan
sysselsätta människorna i detta landskap
även på vintern, då sysselsättningssvårigheterna
särskilt är för handen.

Jag vill därför vädja till kammaren
när det gäller tullsättningen på just varuslaget
matlök att här följa vad reservanterna
föreslår i reservation IV. Jag
ber, herr talman, att få yrka bifall till
nämnda reservation.

I detta anförande instämde herr Mannerskantz
(h).

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först beträffande nedan angivna tulltaxenummer.

06.02 C, 06.02 D och 06.03 A 1

I fråga om förevarande tulltaxenummer
hade yrkats dels att utskottets hemställan
skulle bifallas, dels ock att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Bengtson m. fl. vid betänkandet
avgivna, med IV betecknade
reservationen.

Därefter gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

06.03 A 2 a

Angående det nu ifrågavarande tulltaxenumret,
yttrade herr talmannen, ha -

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

de yrkats 1 :o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o) av herr Nilsson,
Yngve, att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av herr Bengtson m. fl.
vid betänkandet avgivna, med IV betecknade
reservationen; samt 3:o), av herr
Söderquist, att kammaren skulle godkänna
det förslag, som innehölles i den av
honom och herr Stenberg vid betänkandet
avgivna, med V betecknade reservationen.

Herr talmannen fäste kammarens uppmärksamhet
på att yrkandena under 2:o)
och 3:o) helt sammanföllo, varefter herr
talmannen gjorde propositioner först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i såväl reservationen IV som
reservationen V; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Bengtson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr B 1
beträffande tulltaxenummer 06.03 A 2 a,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i dels den av herr Bengtson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med IV
betecknade reservationen, såvitt gäller
nämnda tulltaxenummer, och dels den av
herrar Söderquist och Stenberg vid betänkandet
avgivna, med V betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering me -

Ang. ny tulltaxa, m. m.

deist omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 82;

Nej — 55.

06.03 A 2 b och 06.04 B

I fråga om förevarande tulltaxenummer
hade yrkats dels att utskottets hemställan
skulle bifallas, dels ock att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i reservationen IV, av herr Bengtson
m. fl.

Därefter gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

07.01 B 1

Herr talmannen yttrade, att rörande
det nu ifrågavarande tulltaxenumret yrkats
dels att utskottets hemställan skulle
bifallas, dels ock att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av herr
Söderquist m. fl. vid betänkandet avgivna,
med VI betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Söderquist begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr B 1
beträffande tulltaxenummer 07.01 B 1,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Söderquist m. fl.
vid betänkandet avgivna, med VI betecknade
reservationen, såvitt gäller nämnda
tulltaxenummer.

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Ang. ny tulltaxa, m. m.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Söderquist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 82;

Nej -— 56.

07.01 C

Angående det nu förevarande tulltaxenumret,
yttrade vidare herr talmannen,
hade yrkats dels att vad utskottet hemställt
skulle bifallas, dels ock att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Bengtson m. fl. vid betänkandet
avgivna, med IV betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr B 1
beträffande tulltaxenummer 07.01 C, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bengtson m. fl.
vid betänkandet avgivna, med IV betecknade
reservationen, såvitt gäller nämnda
tulltaxenummer.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Mannerskantz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 86;

Nej — 47.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

07.01 G 1

I fråga om det nu förevarande tulltaxenumret
gjordes propositioner, först
på bifall till vad utskottet hemställt beträffande
detta tulltaxenummer samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Söderquist
m. fl. avgivna, med VI betecknade reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

07.01 1J, 07.01 K och 07.Oi

Beträffande nu ifrågavarande tulltaxenummer
hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i reservationen IV, av herr Bengtson
m. fl.

Därpå gjordes propositioner enligt dessa
båda yrkanden; och förklarades propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

0S.06 A

Angående det nu förevarande tulltaxenumret,
anförde herr talmannen, hade
yrkats dels att vad utskottet hemställt
skulle bifallas, dels ock att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
av herr Bengtson m. fl. vid betänkandet
avgivna, med IV betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

Herr Bengtson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr B 1
beträffande tulltaxenummer 08.06 A, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Yinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bengtson m. fl.
vid betänkandet avgivna, med IV betecknade
reservationen, såvitt gäller nämnda
tulltaxenummer.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen1
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 91;

Nej — 44.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

08.06 B 1, 08.07 B 1 och 08.09 Al

I avseende å de nu ifrågavarande tulltaxenumren
hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i reservationen IV, av herr
Bengtson m. fl.

Därefter gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Övriga till avd. II hörande tulltaxenummer.

Utskottets hemställan bifölls.

Ang. ny tulltaxa, m. m.

Utskottets motivering under avd. II

Herr talmannen yttrade, att med anledning
av de under överläggningen förekomna
yrkandena propositioner komme
att framställas särskilt angående de
olika delar av utskottets motivering, som
blivit föremål för ändringsyrkanden.

I fråga om utskottets uttalanden i visst
avsnitt å s. 274 i betänkandet — beträffande
vissa spörsmål rörande stöd åt
trädgårdsnäringen i lida dess vidd —•
fortsatte herr talmannen, hade yrkats
dels att dessa uttalanden skulle godkännas,
dels ock att kammaren skulle godkänna
det yttrande, som förordats i den
av herr Bengtson m. fl. vid betänkandet
avgivna, med II betecknade reservationen.

Vid sedermera enligt dessa båda yrkanden
gjorda propositioner godkändes
utskottets uttalanden i nu förevarande
del.

Vidkommande utskottets motivering i
det stycke, som å s. 279 i betänkandet
började med orden »I likhet» och slutade
med »Kungl. Maj:ts förslag», yttrade
nu vidare herr talmannen, hade yrkats
dels att nämnda motivering skulle
godkännas, dels ock att kammaren skulle
godkänna det förslag till motivering i
denna del, som innefattades i den av
herr Bengtson m. fl. vid betänkandet avgivna,
med III betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på
godkännande av utskottets motivering i
nu angivna del vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Bengtson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner vad bevillningsutskottet
i sitt betänkande nr B 1 yttrat
i det stycke av utskottets motivering,
som börjar å s. 279 rad 17 uppifrån med
orden »I likhet» och slutar å samma sida

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Ang. ny tulltaxa, m. m.
rad 21 uppifrån med orden »Kungl.
Maj:ts förslag», röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes det förslag till
motivering i berörda del, som innefattas
i den av herr Bengtson m. fl. vid betänkandet
avgivna, med III betecknade reservationen.

Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering

medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 90;

Nej — 44.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Avd. III—V (omfattande kap. 15—27)

Vad utskottet hemställt bifölls.

Avd. VI (omfattande kap. 28—38)

Produkter av kemiska och närstående
industrier Tulltaxenummer 28.01—

38.19 IJ

Utskottets förslag hade i nedan angivna
delar följande lydelse:

29.01 Kolväten:

A. nonen, dodecen, bensen (bensol), toluen (toluol), xylen (xylol),

cymen (cymol), styrener (styroler) och cyklohexan........ ... fri

29.44 Antibiotika:

A. penicillin samt salter och andra derivat därav ................ 1fri

30.03 Läkemedel, även för veterinärmedicinskt bruk:

A. innehållande penicillin eller salter eller andra derivat av penicillin Hri

32.01 Vegetabiliska garvämnesextrakter .................. ............ fri

38.19 Produkter, preparat och återstoder från kemiska eller närstående industrier,
blandningar av naturprodukter härunder inbegripna, ej hänförliga
till annat nummer:

A. naften- och naftensulfonsyror samt till nr 34.02 ej hänförliga alkalisalter
av dessa syror eller av peroleumsulfonsyror; kolväteblandningar
huvudsakligen bestående av nonen eller dodecen ........ fri

I reservationen VII hade herrar Sten- riksdagen måtte i nedanstående delar
berg och Rydén, såvitt nu var i fråga, antaga Kungl. Maj :ts förslag till tulltaxa
ansett, att utskottet bort hemställa, att med följande ändrade lydelse:

29.01 Kolväten:

A. nonen, dodecen, bensen (bensol), alkylbensener (alkylbenso ler),

styrener (styroler) och cyklohexan .................... fri

38.19 Produkter, preparat och återstoder från kemiska eller närstående industrier,
blandningar av naturprodukter härunder inbegripna, ej hänförliga
till annat nummer:

A. naften- och naftensulfonsyror samt till nr 34.02 ej hänförliga alkalisalter
av dessa syror eller av petroleumsulfonsyror; kolväteblandningar
huvudsakligen bestående av nonen, dodecen eller alkylbensener
(alkylbensoler) ................................ fri

I reservationen VIII hade herrar Siegbahn
och Kristenson i Göteborg, såvitt
nu var i fråga, under åberopande av
innehållet i motionerna I:B 180 och II:

B 224, ansett, att tulltaxenumren 29.01 A
och 38.19 A bort erhålla viss ändrad lydelse,
nämligen densamma som i reservationen
VII angivits (se ovan).

1 milj. I. E

1 T. o. m. den 31 december 1960

0: 30

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

I reservationen IX, av herr Söderquist
m. fl., hade reservanterna dels ansett, att
utskottet beträffande positionerna nr

29.44 A och 30.03 A (penicillin) bort
föreslå riksdagen att med bifall till motionen
II: B 84 fastställa tullsatsen till
30 öre per miljon I.E. samt därvid uttala

Ang. ny tulltaxa, m. m.

att frågan om fortsatt tull å nämnda varuslag
borde upptas till förnyad prövning
vid 1960 års riksdag, dels ock hemställt,
att riksdagen måtte i nedanstående
delar antaga Kungl. Maj :ts förslag till
tulltaxa med följande ändrade lydelse:

29.44 Antibiotika:

A. penicillin samt salter och andra derivat därav .... 1 milj. I.E. 0: 30

30.03 Läkemedel, även för veterinärmedicinskt bruk:

A. innehållande penicillin eller salter eller andra derivat av penicillin
........................................ 1 milj. I.E. 0:30

I reservationen X hade herr Bengtson till nämnda motion måtte i nedanstående
m. fl., under åberopande av innehållet i del antaga Kungl. Maj:ts förslag till tullmotionen
II: B 37, ansett, att utskottet taxa med följande ändrade lydelse:
bort hemställa, att riksdagen med bifall

32.01 Vegetabiliska garvämnesextrakter ........ .................... 18 %

Herr SÖDERQUIST (fp):

Herr talman! I en motion i andra kammaren
— nr B 84 •— yrkas att den nu
utgående tullen på penicillin och penicillinpreparat
måtte bibehållas samt att
frågan om tullsatsen upptages till förnyad
prövning år 1960.

Motionärerna framhåller, att det kan
göras en hel del invändningar mot
penicillintullens slopande. De anför att
penicillin är ett av våra viktigaste läkemedel
och att riklig tillgång på penicillin
under krigstid är ett krav ur beredskapssynpunkt,
speciellt med hänsyn
till tillkomsten av nya stridsmedel. De
flesta industriländer har därför byggt
upp penicillinindustrier med en betydande
överkapacitet för att tillgodose
behov i ett krigstillstånd. Stora investeringar
har också i vårt land gjorts både
i fråga om forskning vid laboratorier
genom en kvalificerad forskarstab och
för utveckling av fabriker med en tränad
arbetarstam. Penicillintillverkningen utgör
den vetenskapliga och tekniska
grundvalen för vidare forskning och utveckling
av nya former av antibiotika,
framhålles det vidare. En nedläggelse
gör dessa investeringar onyttiga och
kringskär möjligheterna för fortsatta inhemska
framsteg på området. Vidare

säges det, att en nedläggning av svensk
industri, vilket kan befaras om tullskyddet
slopas, framstår som särdeles beklaglig,
när den nordiska och europeiska
marknaden befinner sig i ett ovisst läge.
Resultatet skulle kunna bli, att en svensk
industri tvingas till nedläggelse, innan
de internationella handelshindren avvecklas,
trots att den kanske reellt sett
vore livskraftig på en fri internationell
marknad.

Motionärerna säger vidare, att motviljan
mot tullar på läkemedel givetvis beror
på att man ogärna vill fördyra läkemedel
genom avgifter till det allmänna.
Skulle den inhemska tillverkningen upphöra,
blir det emellertid nödvändigt att
sörja för en betydande utökning av lagring
av penicillin för beredskapsändamål.
Och kostnaderna härför blir dryga
med hänsyn till att det rör sig om en
föga hållbar vara, varför förråden relativt
ofta måste förnyas.

Tulltaxekommittén har funnit övervägande
skäl tala för att icke omedelbart
vidtaga någon ändring av tullen
men har förordat en omprövning av frågan
efter ytterligare några års erfarenheter.
Fyra av kommitténs tio ledamöter
har emellertid direkt uttalat sig för
en omedelbar eller successiv avveckling

föreligger mellan Sveriges garveriidkares

1 Suspenderad så länge konsumtionsgarantiavtal
bottenlädersektion och tillverkare inom landet.

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Ang. ny tulltaxa, m. m.
av tullen med hänvisning till den eljest
i tulltaxan genomförda principen om
tullfrihet för läkemedel. Denna princip
är accepterad i förslaget till gemensam
nordisk tulltaxa, enligt vilken tullfrihet
således skall gälla även för nu ifrågavarande
preparat. I det nu framlagda
tulltaxeförslaget är varorna upptagna
med tullfrihet, dock med anmärkning att
den nuvarande tullen skall bibehållas till
och med den 31 december 1960.

Utskottet finner liksom departementschefen
övervägande skäl tala för en avveckling
av tullen. Den föreslagna övergångstiden
anses ge nog rådrum för vidtagande
av de åtgärder, som kan befinnas
erforderliga med anledning av tullens
avskaffande. Utskottet säger slutligen,
att hinder icke föreligger att överväga
en förlängning av denna tid.

Herr talman! Under åberopande av
motionärernas motivering, som reservanterna
funnit hållbar och i hög grad
beaktansvärd, ber jag att få yrka bifall
till den med IX betecknade reservationen,
d. v. s. bifall till ovannämnda motion.
Jag avser tullsatserna 29.44 och
30.03.

Herr SIEGBAHN (s):

Herr talman! Beträffande vissa kemiska
preparat har motioner väckts från
såväl socialdemokratiskt, folkparti- som
högerhåll med begäran om fortsatt tullfrihet.
Jag hade tänkt att något närmare
motivera dessa önskemål.

Alkylbensen utgör råvara vid tillverkningen
av alkylarylsulfonater, som i sin
tur är en viktig beståndsdel i syntetiska
tvätt- och diskmedel. I propositionen
föreslogs en enhetlig tull för nästan alla
kemikalier på 12 procent, varvid undantag
nu dock inte gjordes för alkylbensen
— om det skett oavsiktligt eller
av förbiseende, undandrar sig min kännedom.

Den totala förbrukningen i Sverige
kan uppskattas till närmare 5 000 ton
per år. Någon inhemsk produktion av alkylbensen
förekommer icke, utan den
svenska tvättmedelsindustrien är helt
beroende av import. Det kan även be -

dömas som uteslutet, att någon tillverkning
av denna produkt i framtiden
skulle komma att upptagas, eftersom en
årlig förbrukning av 5 000 ton knappast
skulle kunna bilda grundval för en lönsam
produktion. Med hänsyn till produktionsförhållandena
utomlands skulle
en svensk tillverkare icke heller kunna
räkna med export.

Såsom receptutvecklingen för syntetiska
tvätt- och diskmedel utformat sig,
kommer den föreslagna tullen på alkylbensen
att medföra en höjning i fabrikantledet
med belopp varierande mellan
2,7 och 5,5 öre per kilogram tvättpulver
för olika tvättmedelsmärken.
Med sedvanliga marginaler i de olika
handelsleden kommer denna tull att
motsvara en höjning i konsumentledet
av mellan 4,5 och 8,6 öre. Tar man hänsyn
även till föreslagna tullhöjningar på
andra råvaror, som ingår i tvättmedel
av ifrågavarande typ, tillkommer en ytterligare
höjning i fabrikantledet på
mellan 2,0 och 3,8 öre per kilogram tvättpulver,
vilket i konsumentledet betyder
en höjning med mellan 3,0 och 6,0 öre
per kilogram.

Enbart tullhöjningen på alkylbensen
motsvarar i konsumentledet en kostnadsökning
för tvätt- och diskmedel med
cirka 1,6 miljoner kronor under nuvarande
produktions- och kalkyleringsförhållanden.
De svenska tvättmedlen ligger
ej obetydligt lägre i pris än de som
importeras, och trots att det nya tulltaxeförslaget
innebär en viss sänkning
av tullen på färdiga tvättmedel, kommer
de utländska produkterna ändå att ligga
väsentligt högre i pris, och någon
större import av sådana kan inte förväntas.
Detta innebär emellertid att de
svenska producenterna säkerligen kommer
att höja sina priser så mycket som
motsvarar kostnadsfördyringen och sålunda
vältra över denna på konsumenterna.

Någon motivering för denna ökade belastning
på konsumenterna har departementschefen
icke framlagt i tulltaxepropositionen.
Tvärtom har han förklarat
att han ej avsåg att höja några finanstullar,
även om han för närvarande ej

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

var beredd att avskaffa de tullar som
fanns. Här skulle i själva verket en ny
finanstull tillskapas.

Jag får därför yrka bifall till de med
VII och VIII betecknade reservationerna
som avgivits av herr Stenberg och herr
Rydén respektive av mig själv och herr
Kristenson i Göteborg. I enlighet med
den formulering, som återgivits i reservationerna,
föreslås tullfrihet nar det
gäller tullpositionerna 29.01 och 38.19.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! I denna fråga om penicillinet
har utskottet liksom finansministern
utgått från att detta läkemedel
liksom andra läkemedel principiellt bör
vara tullfritt. Denna princip har sedermera
också accepterats i förslaget till
gemensam nordisk tulltaxa. Av dessa
skäl har utskottet anslutit sig till förslaget
om att penicillin i princip skall vara
tullfritt men att man skall lämna en övergångstid
på två år för industrien att anpassa
sig efter dessa förhållanden. Reservanterna
föreslår att denna tull skall
bibehållas men att man efter två år skall
ompröva den. Det är naturligtvis ingenting
som hindrar, att även Kungl. Maj:t

— även om denna vara är frilagd, låt
vara med en interimistisk tull på två år

— senare upptar frågan till omprövning
med hänsyn till det industriella läget.
Jag vill för min del på utskottets vägnar
ansluta mig till tanken, att vi bör principiellt
uttala att detta läkemedel liksom
andra bör vara tullfritt — även om man
låter en interimistisk tull gälla under två
år — och yrkar alltså i det avseendet bifall
till utskottets förslag.

Den andra frågan, som väcktes av
herr Siegbahn, gällde alkylbensen och
dess betydelse för tvättmedelsindustrien.
Förslaget till nordisk tulltaxa överensstämmer
ju med tulltaxekommitténs förslag
däri, att under dessa rubriker upptagna
varugrupper i allmänhet skall ha
en tull på 12 procent, och det har departementschefen
anslutit sig till. Att
denna vara inte var tullbelagd till en
början, berodde på att frågan om tullbeläggningen
av dessa varor skulle om 4

Första kammarens protokoll 1958. Nr B 7

Ang. ny tulltaxa, m. m.
prövas. När den nu har blivit omprövad
av tulltaxekommittén och av den nordiska
samarbetskommittén och när man
därvid kommit fram till en tullsats av
12 procent, så har finansministern liksom
utskottet anslutit sig till förslaget.
Hade det funnits någon avgjord förhoppning
om att tvättmedelskonsumenterna
skulle kunna få någon glädje av att någon
tull inte åsattes, hade kanske utskottet
sett något annorlunda på frågan,
men det tror inte utskottet på, efter vad
den sett av denna industri.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag på denna punkt.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Under hänvisning till
den motivering, som lämnats i motionen
II: B 37, ber jag att få yrka bifall till reservationen
X. Den gäller positionsnummer
32.01.

Herr SöDERQUIST (fp):

Herr talman! Såvitt jag förstår, råder
det ändå en viss skillnad mellan att nu
principiellt fastslå tullfrihet för penicillin,
även om man avser att frågan kan
omprövas 1960, och att säga att läkemedlet
skall tullbeläggas.

Enligt ett meddelande, som har åberopats
i utskottet, har det visat sig, att
det finns risk för nedläggelse av den
svenska tillverkningen av penicillin. Det
gäller en skrivelse från AB Kabi till
försvarets sjukvårdsstyrelse och riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap,
att man blir tvungen att säga upp
gällande avtal om tillverkning och lagring
av penicillin, om tullfriheten skall
upphöra.

Det är uppenbart, att om man vet, att
tullfriheten skall upphöra om två år, har
man större anledning att noga tänka sig
för, om man skall fortsätta en rörelse
som denna, än om det förutsattes, att
varan skall vara tullbelagd. Att man
självfallet kan ompröva hela saken, om
förhållandena gör det nödvändigt, förändrar
ingenting härvidlag.

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Ang. ny tulltaxa, m. m.

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Menar man att en vara i
princip bör vara tullfri, är det bättre att
säga, att den skall vara tullfri, och att
ge två år för en viss anpassning än tvärtom.

Herr SIEGBAHN (s):

Herr talman! Herr Sjödahl nämnde att
man vid de nordiska tullförhandlingarna
kommit överens om en 12-procentig
tull på alla kemikalier, vilket skulle vara
motiveringen för Kungl. Maj :t att nu
föreslå att den gamla tullfriheten på detta
område avskaffas och att en tull på
12 procent införes. Jag förstår inte, varför
det skulle vara nödvändigt. För ett
stort antal produkter har man i avvaktan
på genomförandet av den nordiska
tullunionen — ingen vet vad det blir av
den — låtit tullarna stå kvar på den tidigare
nivån för att sedan eventuellt företa
den omprövning som kan bli nödvändig.
Det hade varit naturligt, att man också
på detta område, där man har en råvara
som ingår i en produkt av stor betydelse
för de svenska konsumenterna, låtit det
förbli vid nuvarande tullfria nivå, tills
man fick se vad som sedan skulle hända.
Det blir ändå tillfälle att ta ställning till
den saken. För övrigt har man på både
norskt och finskt håll under de nordiska
tullförhandlingarna gjort åtskilliga förbehåll
för egen del beträffande tillämpningen
av olika tullpositioner om vilka
man i princip uppnått enighet. Ingenting
hindrar oss att låta denna vara under
viss tid vara tullfri, även om man senare
får ta upp förhandlingar härom.

Det gäller bär en finanstull. Ur vår
och även ur övrig nordisk synpunkt
skulle därför varan bli tullfri. Den faller
nämligen under den kategori, som
enligt förslaget skall vara tullfri, nämligen
varor som belastas av finanstullar.

Sedan nämnde herr Sjödahl något som
visade, att han tydligen var mycket
skeptisk när det gällde tvättmedelsindustriens
vilja att hålla låga priser. Med
den kännedom han hade om tvättmedelsindustrien,
sade han, kunde man säkerligen
inte räkna med att denna indu -

stri skulle förbilliga varorna, om man
tog bort tullen.

Men förhållandet är ju det rakt motsatta,
herr Sjödahl. Yi har för närvarande
ingen tull. Har man denna låga
uppfattning om tvättmedelsindustriens
intresse för konsumenterna, måste man
räkna med att införandet av en tull kommer
att medföra att industrien höjer sina
priser. Ur herr Sjödahls egna moraliska
bedömningar borde han därför
närmast tillstyrka reservationen.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Penicillin hör till våra
allra viktigaste läkemedel, särskilt under
krigsförbållanden. Penicillin hör även
till de läkemedel som är svårast att förvara.
Det måste vara färskt. Våra inhemska
läkemedelsindustrier har med
stora ekonomiska uppoffringar satt i
gång en penicillinproduktion; det har
varit besvärligt att få den till stånd. Om
tullskyddet kommer bort, är jag övertygad
om att dessa läkemedelsindustrier
kommer att nedlägga penicillinproduktionen.
Resultatet blir att vi får betydande
kostnader för beredskapsåtgärder
på detta område — det blir en synnerligen
dyrbar affär för staten. Skulle vi i
dag fatta ett beslut av den innebörden,
att tullen skall upphöra om två år, måste
industrien omedelbart vidtaga åtgärder
på grund därav. En industri som skall
bygga upp eller ändra sin penicillinproduktion
behöver nämligen, en mycket
lång förberedelsetid, och det går ytterligare
avsevärd tid innan ökning eller
minskning av produktionen kommer till
stånd.

Ett beslut i dag om avskaffande av
det nuvarande skyddet — det är ju inte
så stort — skulle som sagt medföra betydande
utgifter för staten i form av beredskapsåtgärder
längre fram. Vi kan inte,
som herr Sjödahl föreslår, göra så att
vi om ett par år ändrar oss. Då har industrierna
redan ställt om sin produktion,
och då kan det dröja besvärliga år,
innan den åter kommer i gång.

Jag instämmer därför i herr Söderquists
yrkande.

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

Herr SÖDERQUIST (fp):

Herr talman! Jag vill endast tillägga,
att det denna gång, herr Sjödahl, inte
bara är fråga om industriell anpassning.
Enligt uppgift förekommer i rätt betydande
omfattning dumping från utländska
tillverkare av penicillin, som har
överskott härpå, och tullfrihet skulle i
mycket hög grad öka effekten av denna
dumping. Jag tror därför, att det vore
ytterst beklagligt, om vi skulle besluta
en tullfrihet, om vars riktighet vi för övrigt
inte är alldeles övertygade, eftersom
man vill ompröva frågan år 1960. Det
vore beklagligt om principen om tullfrihet
nu fastslogs.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Det är ju inte fråga om
att nu avskaffa denna tull. Den skall
tvärtom bibehållas till den 31 december
1960. Då bör väl läkemedelsindustrien
— i ljuset av de erfarenheter den hittills
gjort och som den kommer att göra under
denna tid — kunna finna eventuella
motiv för en framställning till Kungl.
Maj :t att ta upp frågan om fortsatt tullskydd.
Utskottet har också uttalat, att
det naturligtvis inte föreligger något hinder
att överväga en förlängning av tullskyddstiden,
därest det visar sig nödvändigt.
Men visar det sig inte nödvändigt,
varför skall man då tullbelägga ett
läkemedel?

Herr SÖDERQUIST (fp):

Herr talman! Jag vill bara till sist
säga, att jag känner tillfredsställelse över
att herr Sjödahl nu uttalar som sin mening,
att det finns motiv för en omprövning
av denna sak.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag vill bara understryka
vad jag nyss sade, att penicillinproduktionen
är en industri där det tar
lång tid att åstadkomma en färdig produkt.
Det tar ett par tre år för att komma
i gång med en sådan industri, och
det tar också ett par år för att lägga om

Ang. ny tulltaxa, m. m.
en sådan industri. Företagaren kan inte
planlägga om han inte vet hur det går
om två år, utan måste räkna med att
det kan bli en ändring då.

Det vore synnerligen olyckligt om nu
industrien får det meddelandet, att tullskyddet
skall upphöra om två år. Man
kommer att nedlägga tillverkningen, inte
minst med hänsyn till den dumping som
förekommer på marknaden från motsvarande
industrier i andra länder där man
vet hur viktigt det är ur krigssynpunkt,
att landet har sådan industri. Under
krig, när det gäller att ge de skadade
och sårade vård, behövs penicillin mer
än eljest. Det hör till våra viktigaste
beredskapsåtgärder att ha penicillinindustri
i gång i landet.

Herr SJÖDAHL (s):

Jag förstår inte att herr Edström inte
kan begripa, att denna tull skall bestå
under två år, och sedan får man överväga
huruvida den skall fortsätta eller
inte. Kungl. Maj:t har, i anslutning till
den nordiska kommitténs utlåtande och
till principen att läkemedel skall vara
fria, sagt ifrån att även penicillin skall
vara tullfritt, men vi behåller tullen under
två år. Om industrien kan komma
tillbaka inom den tiden och övertyga
Kungl. Maj:t om att det behövs förlängd
tull, då kommer också en proposition i
ärendet. Men kan inte industrien komma
med en sådan bevisning, så övertygar
den inte Kungl. Maj:t och inte oss —
ja, herr Edström är ju övertygad från
begynnelsen, så där är ingenting att
övertyga.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder framkomna
yrkandena propositioner enligt
följande.

29.01 A

Rörande detta tulltaxenummer, yttrade
herr talmannen, hade yrkats dels att
utskottets hemställan skulle bifallas, dels
ock att det förslag skulle antagas, som
innefattades i såväl reservationen VII,

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Ang. ny tulltaxa, m. m.

av herrar Stenberg och Rydén, som
reservationen VIII, av herrar Siegbahn
och Kristenson i Göteborg.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
Och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Siegbahn begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr B
1 beträffande tulltaxenummer 29.01 A,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i dels den av herrar Stenberg
och Rydén vid betänkandet avgivna, med

VII betecknade reservationen, och dels
den av herrar Siegbahn och Kristenson
i Göteborg vid betänkandet avgivna, med

VIII betecknade reservationen, såvitt reservationerna
gälla nämnda tulltaxenummer.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Siegbahn begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 104;

Nej — 24.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

29.U A

I fråga om förevarande tulltaxenummer,
yttrade nu vidare herr talmannen,
hade yrkats dels att utskottets hemställan

skulle bifallas, dels ock att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
av herr Söderquist m. fl. vid betänkandet
avgivna, med IX betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Söderquist begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr B 1
beträffande tulltaxenummer 29.44 A, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas
i den av herr Söderquist m. fl.
vid betänkandet avgivna, med IX betecknade
reservationen, såvitt gäller nämnda
tulltaxenummer.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Söderquist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 77;

Nej — 57.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

30.03 A

Beträffande nu förevarande tulltaxenummer
gjordes propositioner, först på
bifall till vad utskottet hemställt beträffande
detta tulltaxenummer samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i reservationen IX, av herr Sö -

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

derquist m. fl.; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

32.01

Angående det nu ifrågavarande tulltaxenumret
gjordes propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i reservationen X, av herr
Bengtson m. fl.; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

3S.19 A

I avseende å det nu förevarande tulltaxenumret
gjordes propositioner, först
på bifall till vad utskottet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i dels reservationen VII, av

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Åtlydande talmannens i
debattens början lämnade anvisning
skall jag nämna, att jag tänker tala om
tullpositionen 40.11 B., dock utan att
framställa något yrkande.

Några motionärer har under denna
tullposition föreslagit en kombinationstull.
Vi har nämligen velat komplettera
Kungl. Maj:ts förslag om en 13-procentig
värdefull med ett förslag om en minimivikttull
på 85 kronor per 100 kg.

Det är, herr talman, riktigt vad utskottet
anfört, att detta yrkande främst
är framfört med tanke på prisfallssituationer,
betingade av försäljningssvårigheter
för utländska bilringsfabriker. Det
måste självfallet, som i motionen framhållits,
te sig frestande för en utländsk
fabrik att i ett lågtulland som Sverige bli
av med ett överskottslager, något som
emellertid omedelbart kan komma att
påverka sysselsättningsförhållandena vid
de svenska gummifabrikerna i negativ
riktning.

Bevillningsutskottet vill möta en sådan
ur svensk synpunkt besvärlig situa -

Ang. ny tulltaxa, m. m.

herrar Stenberg och Rydén, dels reservationen
VIII, av herrar Siegbahn och
Kristenson i Göteborg; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Övriga till avd. VI hörande tulltaxenummer Vad

utskottet hemställt bifölls.

Avd. VII (omfattande kap. 39 och 40)

Plaster (cellulosaetrar och cellulosaestrar,
konsthartser och andra plaster) samt
varor därav; naturgummi (kautschuk),
syntetiskt gummi och faktis samt varor
därav

Tulltaxenummer 39.01—40.16

Beträffande tulltaxenummer 40.11 hade
utskottet föreslagit följande lydelse:

10 %
13 %

tion på ett annat sätt än motionärerna.
Utskottet säger nämligen på s. 300 i sitt
nu debatterade betänkande: »I övrigt
får utskottet beträffande frågan om minimitull
erinra om vad utskottet anfört
rörande möjligheten för Kungl. Maj:t att
förordna om sådan tull i händelse av
import till onormalt låga priser. Vid bedömande
av dylika frågor bör hänsyn
självfallet kunna tagas till sådana förhållanden
som exportpremier o. d. i ursprungslandet.
»

I propositionen nr B 4 uttalar Kungl.
Maj :t, att minimitullar kan ha en uppgift
att fylla i situationer med onormalt
låg prissättning av importvaror, exempelvis
i fall där en regelrätt anti-dumpingtull
av praktiska skäl är svår att tilllämpa.
Utskottet understryker detta och
uttalar som sin mening att Kungl. Maj:t
oavsett den pågående översynen av
Kungl. Maj:ts befogenheter på hithörande
område skall äga rätt att redan från
och med ikraftträdandet av den nu behandlade
tulltaxan vid behov meddela
förordnande om minimitullar. Herr Sjödahl
har ju ytterligare utvecklat dessa

40.11 Ringar, däck, slangar och fälgband av mjukgummi för alla slags
hjul:

A. massiva ringar ............................................

B. andra ..........................................

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Ang. ny tulltaxa, m. m.

synpunkter i sitt huvudanförande nyss i

principdebatten.

Jag vill, herr talman, kraftigt understryka
detta utskottets uttalande och
hoppas livligt, att medkammaren i denna
punkt skall fatta samma beslut som
denna kammare nyss gjort.

Blir detta, som jag förutsätter, riksdagens
beslut vädjar jag till regeringen
och särskilt till finansministern och
handelsministern att i god tid använda
de meddelade befogenheterna att införa
minimitullar beträffande den av mig
diskuterade tullpositionen, om en situation
av onormalt låg prissättning på importerade
varor skulle uppstå. Dessa
fullmakter, herr talman, bör självfallet
användas på ett så tidigt stadium, att
skadeverkningar för sysselsättningen
vid de svenska gummifabrikerna ej behöver
uppstå.

Med hänsyn till de av utskottet gjorda
uttalandena avstår jag, herr talman, från
att framställa något yrkande om bifall
till motionen, utan förutsätter att Kungl.

Maj:t uppmärksamt kommer att följa
prisutvecklingen på detta område och i
god tid vidtaga åtgärder, om sådana
skulle visa sig behövliga.

Häri instämde herr Anderberg (s).

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet hemställt dels beträffande
förevarande tulltaxenummer, dels
ock rörande övriga till avd. VII hörande
positioner.

Avd. VIII (omfattande kap. 41—43)

Utskottets hemställan bifölls.

Avd. IX (omfattande kap. 44—46)

Trä och varor därav; träkol; kork och
varor därav; korgmakeriarbeten och andra
varor av flätningsmaterial

Tulltaxenummer M.01—46.03 B

Utskottets förslag hade i nedan angivna
delar följande lydelse:

44.13 Virke (parkettstav härunder inbegripen), hyvlat, spontat, falsat,
fasat eller på liknande sätt bearbetat:

A. parkettstav .............................................. 6 %

44.23 Byggnadssnickerier, även grövre (timmermansarbeten), monteringsfärdiga
hus och sammansatt parkettstav härunder inbegripna:

A. sammansatt parkettstav .................................. 6 %

B. andra slag ................................................ fri

I reservationen XI, av herr Söderquist
m. fl., hade reservanterna, såvitt nu var
i fråga, under åberopande av innehållet
i motionerna I: B 64, II: B 63 och II: B

75, ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte i nedanstående delar
antaga Kungl. Maj:ts förslag till tulltaxa
med följande ändrade lydelse:

44.13 Virke (parkettstav härunder inbegripen), hyvlat, spontat, falsat,
fasat eller på liknande sätt bearbetat:

A. parkettstav .............................................. 10 %

44.23 Byggnadssnickerier, även grövre (timmermansarbeten), monteringsfärdiga
hus och sammansatt parkettstav härunder inbegripna:

A. sammansatt parkettstav.................................... 10 %

B. andra slag................................................ 8 %

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Den svenska småindustrien
är av utomordentlig betydelse för
hela vårt näringsliv. Detta är väl numera
erkänt från alla håll. Den ger större
arbetsglädje än andra industrier, och
det har ofta anförts lokaliseringssyn -

punkter, beredskapssynpunkter och en
hel mängd andra skäl för att gynna den
svenska småindustrien.

Detta avsnitt av tulltaxan gäller tillverkningen
av trävaror, som förekommer
vid småindustrier under utnyttjande
av svensk råvara.

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

Med denna kortfattade motivering och
med tanke på att man bör kunna gynna
småindustrien på detta område vill jag
yrka bifall till reservation XI, som avser
positionerna 44.13 och 44.23.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Med hänsyn till att tulltaxekommittén
och nordiska kommittén
är samstämmiga på denna punkt och vidare
med hänsyn till att praktiskt taget
ingen import förekommer, utan marknaden
helt domineras av den inhemska
produktionen, ber jag att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

44.13 A

Beträffande detta tulltaxenummer, yttrade
herr talmannen, hade yrkats dels
att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Söderquist
m. fl. vid betänkandet avgivna,
med XI betecknade reservationen.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Bengtson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr B 1
beträffande tulltaxenummer 44.13 A, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Söderquist m. fl.
vid betänkandet avgivna, med XI betecknade
reservationen, såvitt gäller nämnda
tulltaxenummer.

Ang. ny tulltaxa, m. m.

Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 79;

Nej — 57.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

44.23

I avseende å det nu förevarande tulltaxenumret
gjordes propositioner, först
på bifall till vad utskottet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i reservationen XI, av herr
Söderquist m. fl., och förklarades den
förra propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Övriga till avd. IX hörande tulltaxenummer Vad

utskottet hemställt bifölls.

Avd. X och XI (omfattande kap. 47—
63)

Utskottets hemställan bifölls.

Avd. XII (omfattande kap. 64—67)

Skodon; huvudbonader; paraplyer och
parasoller; bearbetade fjädrar samt varor
av fjädrar; konstgjorda blommor;
varor av människohår; solfjädrar

Tulltaxenummer 64.01—67.05

Utskottets förslag hade i nedan angivna
delar följande lydelse:

14 %

6401. Skodon med sulor och överdelar av gummi eller plast..........

64.02 Skodon med sulor av läder eller konstläder samt skodon med sulor
av gummi eller plast, ej hänförliga till nr 64.01 ................

14 %

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Ang. ny tulltaxa, m. m.

64.03 Skodon av trä eller med sulor av trä eller kork.................. 14 %

64.04 Skodon med sulor av annat material .......................... 14 %

64.05 Delar till skodon (inläggssulor, hälskydd o. d. härunder inbegripna)
av annat material än metall:

A. nåtlade överdelar ........................................ 14 %

65.01 Hattstumpar av stampad filt, icke formpressade och icke försedda
med brätte; plana eller cylindriska hattämnen av stampad filt:

A. av hårfilt ................................................ 10 %

B. av ullfilt ................................................ 12 %

65.03

65.05

Hattar och andra huvudbonader av stampad filt, tillverkade av
stumpar eller plana ämnen, hänförliga till nr 65.01, ogarnerade
eller garnerade:

A. capeliner av hårfilt ......................................

B. andra slag

10 %
12 %
dock
högst
5:—

Hattar och andra huvudbonader (hårnät härunder inbegripna) av
trikå eller av annan textilvara (längdvara) dock ej av flätor, band, <
remsor e. d., ogarnerade eller garnerade........................

per
styck
12 %
dock
högst
5:—
per
styck

I reservationen XII, av herr Gustaf
Henry Hansson m. fl., hade reservanterna,
såvitt nu var i fråga, under åberopande
av innehållet i motionerna I: B 33
och II: B 42, I:B 37 och II: B 65 samt

I: B 116 och II: B 152, ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte i
nedanstående delar antaga Kungl. Maj:ts
förslag till tulltaxa med följande ändrade
lydelse:

64.01 Skodon med sulor och överdelar av gummi eller plast .......... 15 %

65.01 Hattstumpar av stampad filt, icke formpressade och icke försedda
med brätte; plana eller cylindriska hattämnen av stampad filt:

A. av hår filt ................................................ 14 %

B. av ullfilt ................................................ M %

65.03 Hattar och andra huvudbonader av stampad filt, tillverkade av
stumpar eller plana ämnen, hänförliga till nr 65.01, ogarnerade eller
garnerade:

A. capeliner av hårfilt ...................................... 14 %

B. andra slag................................................ 14 %

65.05 Hattar och andra huvudbonader (hårnät härunder inbegripna) av
trikå eller av annan textilvara (längdvara) dock ej av flätor, band,
remsor e. d., ogarnerade eller garnerade........................ 14 %

I reservationen XIII hade herr Gustaf ställa, att riksdagen måtte i nedanståHenry
Hansson m. fl., under åberopande ende delar antaga Kungl. Maj :ts förslag
av innehållet i motionerna I: B 116 och till tulltaxa med följande ändrade lyII:
B 152, ansett, att utskottet bort hem- delse:

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

Ang. ny tulltaxa, m. m.

64.02 Skodon med sulor av läder eller konstläder samt skodon med sulor
av gummi eller plast, ej hänförliga till nr 64.01 .............. 15 %

64.03 Skodon av trä eller med sulor av trä eller kork ................ 15 %

64.04 Skodon med sulor av annat material .......................... 15 %

64.05 Delar till skodon (inläggssulor, hälskydd o. d. härunder inbegripna)
av annat material än metall:

A. nåtlade överdelar ........................................ 15 %

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY,
(h):

Herr talman! I mitt inledningsanförande
påtalade jag svårigheten att avgöra,
huruvida de av utskottet föreslagna
värdetullarna gav samma skydd som
de hittills gällande vikttullarna. När det
gäller vissa varor har det emellertid
stått klart, att övergången ger ett sämre
skydd med risk för de industrier det
här är fråga om, och därför har jag i
två reservationer, XII och XIII, yrkat
på ökat tullskydd.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation XII beträffande positionerna
64.01, 65.01 A och B, 65.03 A och
B samt 65.05. Vidare yrkar jag bifall till
reservation XIII beträffande positionerna
64.02, 64.03, 64.04 och 64.05 A.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Under A-riksdagen
väcktes i detta ämne några motioner,
som visserligen inte utskottet har ställt
sig välvilligt till men som ändå framkallat
en reservation till dagens utskottsutlåtande.
Våra motioner rörde sig om
en viss höjning av tulltaxorna på importen
av skor. Det sammanhänger helt
med att vi motionärer representerar ett
län, som i detta nu lider mycket svårt
på grund av konkurrensen från utlandet
i fråga om produktionen av skor, nämligen
Örebro län.

Vi vet alla, att den svenska skotillverkningen
i mycket stor utsträckning är
koncentrerad till Örebro län. Det finns
städer i länet, som så gott som uteslutande
lever på skoindustrien. Dessa platser
har nu lidit ett svårt ekonomiskt avbräck
genom att vår skoindustri inte
förmår konkurrera med utländsk industri.
Rumla t. ex. har det mycket besvärligt
just nu —• en stad där skotillverkningen
är huvudnäringen. Det har

redan inträffat, att stora skofabriker där
slagit igen. Många arbetare, som har varit
sysselsatta trettio eller fyrtio år på
fabriken, står nu utanför fabriksportarna.
Man kan naturligtvis säga, att det
finns arbete på annat håll, men när folk
börjar komma upp i en viss ålder är det
inte så lätt för arbetsmarknadsmyndigheterna
att placera dem.

När tullskyddet för skor genom penningvärdets
fall minskas, ökar importen
av skor på ett fantastiskt sätt, vilket redan
inträffat. År 1950 uppgick importen
till 370 000 par, medan man 1957 importerade
1,32 miljoner par skor. Den senare
siffran motsvarar drygt 12 procent
av tillverkningen inom landet. Denna
import har under det år som nu är inne
ytterligare accentuerats.

Det är ju sant att skor som kommer
utifrån är billigare än de svenska.
T. o. m. de skor som kommer från Västtyskland
är billigare än genomsnittspriset
för skor tillverkade här i landet. Men
å andra sidan är det klart, att en del av
dessa importerade skor är av utpräglat
dålig kvalitet. Man kan fråga sig, om det
är bättre att köpa billiga men dåliga
skor än att hålla sig till vad vi kan producera
här i landet, till vad som av alla
anges vara förstklassiga varor. Kammarens
ledamöter vet nog att de svenska
skor vi köper i många fall är nästan outslitliga.
Men köper vi utländska skor
håller de i många fall inte så värst
länge.

Det tragiska är ju att denna import
är så stor, att vi här i landet, om importen
kunde begränsas och varorna tillverkas
inhemskt, skulle kunna ge sysselsättning
åt ett femtontal medelstora skofabriker.
Jag är naturligtvis inte i princip
anhängare av höjda skyddstullar.
Om man måste höja tullarna för vissa
produkter, kan man ju ha rätt att ställa

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Ang. ny tulltaxa, m. m.

krav på att ifrågavarande industrigren
skall bjuda till så gott den kan för att
möta den utländska konkurrensen. Jag
har också en bestämd känsla av att man
genom rationaliseringar av driften av
olika slag — jag är själv ingen expert
på detta område — inom skoindustrien
söker få fram billigare skor. Utan att
alltså någon av oss motionärer var anhängare
av höga skyddstullar, så tänkte
vi, att medan denna rationaliseringsprocess
pågår och möjligheterna ökar
att få fram modeller, som gör industrien
konkurrenskraftigare mot andra länder,
skulle denna industri få ett handtag genom
den höjning av skyddstullarna som
vi föreslår.

Jag ber med detta, herr talman, att få
yrka bifall till reservation nr XIII av
herr Gustaf Henry Hansson m. fl. Det
gäller tulltaxenumren från 64.02 till
64.05.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Med anledning av det
sista anförandet vill jag framhålla, att
den inhemska produktionen på detta område
är fullständigt dominerande. Under
de sista av de år för vilka vi har produktionssiffror,
jämförbara med importsiffrorna,
omfattar produktionen 275 miljoner
kronor, medan importvärdet uppgår
till 20 miljoner kronor. Det kan inte
vara så, att importen dränker den svenska
skoindustrien.

Den del av skomarknaden där importen
har ökat är den som omfattar de allra
dyraste skorna. Damer och herrar excellerar
ju i att gå med italienska skor,
som nu har kommit på modet. Emot en
smakförändring hjälper sannerligen inga
tullar! Jag undrar vilken dam som herr
Lindahl genom en tullhöjning kan få att
låta bli att gå i italienska skor. Jag skulle
vilja se den damen — och hans försök
att övertyga henne. Nej, tullar hjälper
inte här, men på dessa dyra skodon
blir ju ändå tullen mycket hög på grund
av att den beräknas efter visst procenttal.

Inte heller när det gäller de allra billigaste
skorna har tullarna någon tillräckligt
stark effekt. Om skorna är ne -

re i 2 eller 3 kronor per par, vad har
tullen då för betydelse? Dessa typer av
skodon svarar ju nu bara för en obetydlig
del av hela skoimporten, men detta
slag av import kan å andra sidan egentligen
bara mötas genom importförbud.
Hur skulle man eljest kunna klara sig
ifrån att få in exempelvis ett parti om
94 000 par japanska tofflor eller vad det
är för något, som kostar 2 kr. 68 öre per
par? Vilken tull skall man lägga på för
att stoppa en sådan import?

Men för övrigt har alltså importen
från lågprisländerna numera gått ner.
Det är liögprisländerna som nu står för
den stora delen av importen. Det är därvid
Italien, som leder ståtligt före alla
andra med sina dyra, för kvinnor och
män så begärliga skor. Men man kan
inte med tullar hindra de mänskliga begären,
herr talman!

Jag vill till slut erinra om att efter de
ingående debatter, som vi har haft i utskottet,
har bara en enda representant i
denna kammare för motionärerna antecknat
sig för reservationen på denna
punkt. De övriga nio står för utskottets
betänkande.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

64.07

I fråga om förevarande tulltaxenummer
gjordes propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i reservationen XII, av herr
Gustaf Henry Hansson m. fl.; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

64.02—64.05 A

Rörande de nu ifrågavarande tulltaxenumren,
yttrade herr talmannen, hade
yrkats dels att utskottets hemställan skulle
bifallas, dels ock att det förslag skulle
antagas, som innefattades i reservationen
XIII, av herr Gustaf Henry Hansson
m. fl.

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Hansson, Gustaf Henry, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr B 1
beträffande tulltaxenumren 64.02—64.05
A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gustaf Henry
Hansson m. fl. vid betänkandet avgivna,
med XIII betecknade reservationen, såvitt
gäller nämnda tulltaxenummer.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hansson, Gustaf
Henry, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsappa -

Ang. ny tulltaxa, m. m.

rat; och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 108;

Nej -— 20.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr Lindahl anmälde, att han av
misstag röstat för ja-propositionen.

65.01, 65.03 och 65.05

Beträffande förevarande tulltaxenummer
gjordes propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i reservationen XII, av herr
Gustaf Henry Hansson m. fl.; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

övriga till avd. XII hörande tulltaxenummer Vad

utskottet hemställt bifölls.

Avd. XIII (omfattande kap. 68—70)

Varor av sten, gips, betong, asbest,
glimmer eller liknande material; keramiska
produkter; glas och varor därav
Tulltaxenummer 68.01—70.21

Utskottets förslag hade i nedan angivna
delar följande lydelse:

70.10 Damejeanner, flaskor, burkar, krukor, tablettrör och andra liknande
kärl av glas för förpackning eller transport av varor; proppar, lock
och andra tillslutningsanordningar av glas .................... 12 %

70.13 Bords-, köks-, toalett- och kontorsartiklar samt prydnadsartiklar för

bostäder e. d. av glas, ej hänförliga till nr 70.19 ................ 15 %

70.14 Glasvaror för belysnings- eller signaleringsändamål samt andra op tiska

artiklar av glas, icke bearbetade för optiskt bruk och icke tillverkade
av optiskt glas ..............................• •...... 15 %

I reservationen VII, av herrar Stenberg förslaget till tulltaxa i vad avsåge nedanoch
Rydén, hade hemställts, såvitt nu stånde tulltaxenummer med följande ändvar
i fråga, att riksdagen måtte antaga rade lydelse:

70.14 Glasvaror för belysnings- eller signaleringsändamål samt andra optiska
artiklar av glas, icke bearbetade för optiskt bruk och icke tillverkade
av optiskt glas:

A. linser till bil- och cykellyktor, signalanläggningar och fartygs lanternor

............ ................................ fri

B. andra slag ................................■ •............ 15 %

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Ang. ny tulltaxa, m. m.

I reservationen XII, av herr Gustaf
Henry Hansson m. fl., hade, såvitt nu
var i fråga, under åberopande av innehållet
i motionerna I: B 114 och II: B 149,

hemställts, att riksdagen måtte i nedanstående
delar antaga förslaget till tulltaxa
med följande ändrade lydelse:

70.10 Damejeanner, flaskor, burkar, krukor, tablettrör och andra liknande
kärl av glas för förpackning eller transport av varor; proppar,
lock och andra tillslutningsanordningar av glas .............. 13 %

70.13 Bords-, köks-, toalett- och kontorsartiklar samt prydnadsartiklar

för bostäder e. d. av glas, ej hänförliga till nr 70.19 ............ 16 %

70.14 Glasvaror för belysnings- eller signaleringsändamål samt andra op tiska

artiklar av glas, icke bearbetade för optiskt bruk och icke tillverkade
av optiskt glas ....................- -................ 16 %

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY,

(h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr VII.

Herr ANDERSSON, GUNNAR, (s):

Herr talman! Jag har dristat mig att
tillsammans med några andra väcka en
motion beträffande tullskydd för porslinsindustrien
i vårt land.

Nu har ju så många framstående representanter
för den vetenskapliga odlingen
utrett frågor om tullar, tullskydd
o. s. v., att jag inte vidare skall fördjupa
mig i dessa problem. Jag vill bara omtala,
att jag en gång i tiden har varit
porslinsarbetare. Det är ett fint yrke,
som fordrar längre lärotid än den som
åtgår för att bli folkskollärare. Vi har
byggt upp en kultur här i landet på porslinsområdet.
Den går lätt att rasera! Vi
har nämligen inte fått in i vårt medvetande
något, som heter kvalitetslrultur,
utan vi köper vad skräp som helst när
det gäller porslin därför att vi har för
oss att vi köper billigt.

Det svenska porslinet är i regel av en
betydligt högre standard än det utländska.
Vidare är det så, att folk har behov
av att komplettera sina serviser med
svenskt porslin, då vi haft en porslinsindustri
i landet under 100, 200 eller
kanske 300 år. Är det så, att man måste
lägga ned denna industri, därför att den
inte bär sig, kan folk inte göra dessa
kompletteringar i fortsättningen.

Jag skulle, herr talman, också något
vilja beröra den totala importen av porslin
till vårt land. Av denna utgöres 43
procent av import från Japan, som alltså

har möjlighet att sälja mycket porslin
till oss.

Jag vill i detta sammanhang också citera
professor Gregor Paulsson, som säger,
att »valet av varor är ett val av livsstil».

Livsstil är nog något, som riksdagsmännen
skulle försöka lära folk, när de
är ute och håller tal! Det är inte det
minst nödvändiga.

Nu har det förnämliga bevillningsutskottet
ändå gått med på att höja procentsatsen
i regeringens förslag med en
hel procent. Utskottet har dessutom föreslagit
att regeringen, därest så skulle
påfordras, skulle få fullmakt att införa
minimivikttullar.

Med anledning av detta, herr talman,
behöver jag inte hålla något längre anförande.
Jag skall heller inte ställa något
yrkande.

Herr IvÄLLQVIST (fp):

Herr talman! Under hänvisning till
motionerna I:B 62 och II: B 40 ber jag,
herr talman, att på denna punkt, som avser
tulltaxenummer 70.14, få yrka bifall
till reservation nr VII av herrar
Stenberg och Rydén.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag ber blott att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

70.10 och 70.13

I fråga om förevarande tulltaxenummer
gjordes propositioner, först på bi -

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

fall till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i reservationen XII, av herr
Gustaf Henry Hansson m. fl.; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

70.74

Beträffande det nu ifrågavarande tulltaxenumret
hade yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o) att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i reservationen VII, av herrar Stenberg
och Rydén; samt 3:o) att kammaren
skulle godkänna det förslag, som innehölles
i reservationen XII, av herr
Gustaf Henry Hansson m. fl.

Ang. ny tulltaxa, m. m.

Sedermera gjordes propositioner i enlighet
med berörda yrkanden och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja
besvarad.

Övriga till avd. XIII hörande tulltaxenummer Vad

utskottet hemställt bifölls.

Avd. XIV (omfattande kap. 71 och 72)

Naturpärlor, ädelstenar, ädla metaller
och metaller med plätering av ädel metall
samt varor därav; bijouterivaror; mynt

Tulltaxenummer 71.01—72.01

Utskottets förslag hade i nedan angivna
delar följande lydelse:

71.05 Silver och silverlegeringar, förgyllt eller platinerat silver härunder
inbegripet, obearbetade, ävensom halvfabrikat därav:

C. andra slag .............................................. 3 %

71.06 Oädel metall med plätering av silver, obearbetad, ävensom halvfabrikat
därav .............................................. 3 %

I reservationen XIV, av herr Siegbahn
m. fl., hade reservanterna dels ansett, att
utskottets yttrande beträffande nr 71.05 C
och 71.06 bort hava den lydelse, reservationen
visade, dels ock ansett, att utskot -

tet bort hemställa, att riksdagen måtte i
nedanstående delar antaga Kungl. Maj:ts
förslag till tulltaxa med följande ändrade
lydelse:

71.05 Silver och silverlegeringar, förgyllt eller platinerat silver härunder
inbegripet, obearbetade, ävensom halvfabrikat därav:

C. andra slag .............................. ........ 100 kg 250: —

71.06 Oädel metall med plätering av silver, obearbetad, ävensom halvfabrikat
därav ...................... .............. 100 kg 250:—■

Herr SIEGBAHN (s):

Herr talman! Tullsatserna för halvfabrikat
av silver och plätering av silver
har i den nya tulltaxan föreslagits
till 3 procent. Den tullen kan vid första
anblicken synas ganska rimlig och
oskyldig, men om man gör en litet närmare
granskning kommer man till ett
helt annat resultat.

Råvaran silver kostar för närvarande
omkring 150 kronor per kg. Bearbetningskostnaden
för enklare halvfabrikat
ligger vid ungefär 10 kronor per kg och
något mera för finare arbeten. Då nuvarande
tull utgår med 2 kronor 50 öre per
kg ger detta ett tullskydd av 1,75 procent

för enklare halvfabrikat och ännu lägre
för andra. Kungl. Maj:t har nu föreslagit
en tullsats å 3 procent, d. v. s.
omkring 4 kronor 50 öre per kg. Detta
innebär sålunda en tullhöjning med åtminstone
70 procent. Då emellertid detta
skydd givetvis i verkligheten endast gäller
bearbetningskostnaden -— tulltaxekommittén
har ju hela tiden arbetat efter
den principen att det är bearbetningskostnaderna
som skall ha ett lika
stort tullskydd när det gäller olika varor
— och denna bearbetningskostnad är
omkring 10 kronor per kg blir sålunda
det faktiska tullskyddet 45 procent. Ett
så kraftigt skydd går helt utanför ramen

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Ang. ny tulltaxa, m. m.
för vad industrien i övrigt åtnjuter. Med
detta prohibitiva tullskydd skulle traditionella
handelsförbindelser beträffande
de artiklar, som tillverkas eller kan komma
att tillverkas i Sverige, definitivt
brytas.

Det enda skäl som av tulltaxekommittén
anförts för den kraftiga tullhöjningen
är att för varor av silver materialvärdet
inte är så dominerande som för andra
ädla metaller, utan förhållandena
närmar sig vad som gäller för oädla metaller.
Samma tull som för dessa har därför
föreslagits. I själva verket är emellertid
guld omkring 15 gånger dyrare än
silver, under det att silver är omkring
50 gånger dyrare än de vanliga oädla
metallerna. En tullsats av 3 procent för
halvfabrikat av oädla metaller ger således
ett betydligt lägre och rimligare tullskydd.

Härtill kommer att i det nordiska samarbetsutskottet
halvfabrikat av silver
gjorts tullfria. Departementschefen har
förklarat att för den händelse en viss
produkt i de nordiska tullförhandlingarna
åsatts en lägre tull än som för närvarande
gäller i Sverige, har principen
varit antingen att sänka den svenska
tullsatsen eller att i varje fall ej höja
den över nuläget. Denna princip har i
förevarande fall utan bärande motivering
brutits.

Ehuru jag själv i likhet med andra reservanter
från skilda partier i princip
anser att tullfrihet, såsom föreslagits i
det nordiska ekonomiska utskottet, här
hade varit den naturliga lösningen, har
jag dock för att om möjligt få kammarens
stöd för undvikande av en tullhöjning
nöjt mig med att föreslå ett bibehållande
av den nuvarande tullen, d. v. s.
2 kronor 50 öre per kg.

Jag ber alltså att få yrka bifall till
den av herrar Gustaf Henry Hansson,
Kristenson i Göteborg och mig själv avgivna
reservationen beträffande positionerna
71.05 C och 71.06.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! När man övergår från
en vikttull till en värdetull blir alltid

följden, att det blir en höjning av tullen
beträffande varor med ett högre värde
och en sänkning av tullen beträffande varor
med lägre värde. I detta fall kommer
väl gränsen att ligga vid ett pris på
ungefär 85 kronor per kilogram. Varor
som ligger över denna gräns får, beroende
på procentsatsen, en högre tull,
och varor, som ligger under gränsen,
får en lägre tull. Det betyder att den
första position det här gäller får en höjning,
medan den andra positionen får
en sänkning.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

71.05 C och 71.06

I avseende å de nu förevarande tulltaxenumren
gjordes propositioner, först
på bifall till vad utskottet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i reservationen XIV, av herr
Siegbahn m. fl.; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

övriga till avd. XIV hörande tulltaxen
ummer

Vad utskottet hemställt bifölls.

Avd. XV—XVII (omfattande kap. 73—
89)

Utskottets hemställan bifölls.

Avd. XVIII (omfattande kap. 90—92)

Optiska instrument och apparater, fotooch
kinoapparater, instrument och apparater
för mätning eller kontroll, medicinska
och kirurgiska instrument och apparater;
ur; musikinstrument samt apparater
för upptagning eller återgivning
av ljud

Tiilltaxenummer 90.01—92.13

Utskottets förslag hade i nedan angivna
delar följande lydelse:

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

Ang. ny tulltaxa, m. m.

91.01 Fickur, armbandsur och liknande ur, stoppur härunder inbegripna 5 %

91.07 Verk till fick- eller armbandsur, sammansatta .............. 5 %

91.09 Boetter till ur, hänförliga till nr 91.01, delar till sådana boetter samt

ämnen därtill ................................ ............ 5 %

I reservationen VII, av herrar Stenberg dagen måtte i nedanstående delar anoch
Rydén, hade, såvitt nu var i fråga, på taga förslaget till tulltaxa med följande
åberopade grunder hemställts, att riks- ändrade lydelse:

91.01	Fickur, armbandsur och liknande ur,	stoppur härunder inbegripna:
	A. med boett av guld eller platina .	.............■ ■........ 1 st.	6: —
	B. med boett av annat ämne .....	....................... 1 st.	1: —
91.07	Verk till fick- eller armbandsur, sammansatta .............. 1 st.	1: —
91.09	Boetter till ur, hänförliga till nr 91.01, delar till sådana boetter samt
	ämnen därtill: A. av guld eller platina ...........	....................... 1 st.	5: —
	B. av annat ämne ................		fri

I reservationen VIII, hade herrar Siegbahn
och Kristenson i Göteborg, såvitt
nu var i fråga, under åberopande av innehållet
i motionen I: B 141, ansett, att

tulltaxenumren 91.01 A och B, 91.07 samt
91.09 A och B bort erhålla den ändrade
lydelse, som i reservationen VII angivits.

Herr SIEGBAHN (s):

Herr talman! För fickur och armbandsur
med boett av annat ämne än
guld eller platina utgår för närvarande
en tull på 1 krona per styck. Enligt tulltaxekommitténs
utredning innebar detta
en tullbelastning för åren 1952—1954 på

2,1 procent. I dag torde den ligga något
under 2 procent. Nu föreslår departementschefen
med instämmande av utskottets
majoritet en tullsats på 5 procent.
Detta innebär sålunda en tullhöjning
med över 150 procent.

I det nordiska ekonomiska utskottet
har tullfrihet föreslagits för dessa artiklar.

Propositionen strider sålunda i två
avseenden mot de principer, som departementschefen
sagt sig tillämpa. För det
första rör det sig här om en finanstull.
Departementschefen har visserligen inte
velat ta upp dessa finanstullar till allmän
diskussion för närvarande, men
han har i varje fall förklarat att de nu
utgående tullarna inte borde höjas. För
det andra har han deklarerat, att de nya
tullsatserna åtminstone ej borde ändras
så att de avlägsnar sig från de av det
nordiska ekonomiska utskottet förordade.
I båda dessa avseenden har sålunda
syndats. Om nu den nordiska tullunio -

nen blir verklighet, får man sålunda
ånyo ändra tullsatsen, men denna gång
betydligt mer i motsatt riktning. Det
kan inte vara rimligt att låta tullsatserna
hoppa på detta sätt.

Jag vill tillägga — och det är ett inte
alldeles obetydligt faktum — att den föreslagna
tullsatsen innebär en förhöjning
av svenska folkets konsumtionskostnader
med åtminstone 1 miljon
kronor i förhållande till dagens läge
och med 2 miljoner kronor i förhållande
till det nordiska tullförslaget.

Jag får därför yrka bifall till reservationerna
VII av herrar Stenberg och Rydén
och VIII- av herr Kristenson i Göteborg
och mig själv, vilka innebär att
oförändrad tull skall utgå för positionerna
91.01, 91.07 och 91.09.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Det är ju här väsentligen
fråga om en finanstull, och departementschefen
har ju inte — och än mindre
utskottet — gått in på någon prövning
av dessa tullar. Om man byter ut en
stycketull mot en procenttull, såsom sker
i detta fall, kan det över en viss gräns
bli fråga om en höjning av tullen, medan
det under en viss gräns kan bli fråga om
sänkning av tullen. Här blir det en tek -

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Ang. ny tulltaxa, m. m.
nisk anpassning till det nya systemet
från stycketull till procenttull, och gränsen
ligger, om jag räknat rätt, vid ett
importvärde av 20 kronor. Ligger värdet
över denna gräns, blir det högre
tull, och ligger det under så blir det
lägre tull.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
hemställan.

Herr SIEGBAHN (s):

Herr talman! Jag höll mig lugn nyss,
då herr Sjödahl framförde samma argument
beträffande silver, men nu kan
jag inte underlåta att ta till orda just
beträffande den synpunkt han återigen
framförde.

Det är ju så att den tidigare tullen
för silver — om jag ett ögonblick får
återkomma till den saken — var 1,75
procent eller lägre. När man nu övergår
till värdetull och det gäller ett varuområde
med mycket stor variation på
artiklarna, är det klart att man kan anse
det motiverat att bestämma tullen så, att
vissa varor får en högre och andra varor
en lägre tullbelastning. Men herr
Sjödahls resonemang hade varit riktigt
endast om tullen bestämmes till
exempelvis 1,50 procent. Placerar man
tullen i procent högre än varje tidigare
tullbelastning på varorna, då gäller argumentet
inte längre.

Beträffande klockor är det ungefär
samma sak. Visserligen kan man säga,
att denna tull när det gäller mycket billiga
klockor kanske inte innebär ökad
belastning. Men för det stora flertalet
klockor innebär den i realiteten en fördubbling
och, som jag nyss nämnde, åtminstone
en miljon kronors förhöjning
av konsumenternas utgifter. Om emellertid
herr Sjödahl är beredd att gå med
på en sänkning av tullsatsen från 5 procent
till de 2 procent, som tullbelastningen
nu ungefär är, så har jag ingen
invändning mot det.

När tullen sättes på så hög nivå som
i detta fall, ger det onekligen intrycket
att man strävar efter en tullhöjning, i
strid mot alla de principer som enligt
vad finansministern säger varit vägle -

dande för hans förslag på tulltaxeområdet.

Jag ber att få vidhålla mitt förslag.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Finansministern bestrider,
att det här förelegat en strävan att
höja tullen. Det har skett en teknisk anpassning,
och den har kanske i det stora
hela gett staten något större inkomster på
den vara det här gäller. Men det gäller
då ur, som har de högre importvärdena.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

91.01, 91.07 och 91.09

I fråga om förevarande tulltaxenummer,
yttrade herr talmannen, hade yrkats
dels att vad utskottet hemställt
skulle bifallas, dels ock att det förslag
skulle antagas, som innefattades i såväl
reservationen VII, av herrar Stenberg och
Rydén, som reservationen VIII, av herrar
Siegbahn och Kristenson i Göteborg.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Siegbahn begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
B 1 beträffande tulltaxenumren 91.01,

91.07 och 91.09, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i dels den av herrar Stenberg
och Rydén vid betänkandet avgivna,
med VII betecknade reservationen, och
dels den av herrar Siegbahn och Kristenson
i Göteborg vid betänkandet avgivna,
med VIII betecknade reservationen, såvitt
reservationerna gälla nämnda tulltaxenummer.

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

Då emellertid herr Siegbahn begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 193;

Nej — 24.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. ny tulltaxa, m. m.

Övriga till avd. XVIII höramde tulltaxenummer Vad

utskottet hemställt bifölls.

Avd. XIX (kap. 93)

Utskottets hemställan bifölls.

Avd. XX (omfattande kap. 94—98)
Diverse varor

Tulltaxenummer 9b.0I—98.16

Utskottets förslag hade i nedan angivna
delar följande lydelse:

94.01 Sittmöbler, ej hänförliga till nr 94.02, bäddsoffor o. d. härunder

inbegripna, samt delar därtill ................................ 10 %

94.03 Andra möbler samt delar därtill ......................... 10 %

97.03 Andra leksaker; modellbåtar, modellflygplan o. d. för förströelse. 12 %

I reservationen XI, av herr Söderquist hemställts, såvitt nu var i fråga, att riksni.
fl., både, under åberopande av inne- dagen måtte i nedanstående delar anhållet
i motionerna I: B 64 och II: B 63, taga förslaget till tulltaxa med följande
I: B 89 och II: B 121 samt II: B 75, ändrade lydelse:

94.01 Sittmöbler, ej hänförliga till nr 94,02, bäddsoffor o. d. härunder

inbegripna, samt delar därtill:

A. försedda med stoppning .................................. 10 %

B. andra slag .............................................. 15 %

94.03 Andra möbler samt delar därtill .............................. 15 %

97.03 Andra leksaker; modellbåtar, modellflygplan o. d. för förströelse. . 20 %

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Jag har redan tidigare
framhållit småindustriens betydelse, och
vi har här kommit fram till ytterligare
några positioner som har intresse för
den.

Det är inte höga tullsatser, som här
har föreslagits. En jämförelse med textilindustrien
visar, att dessa tullsatser
inte kommer upp till samma höjd som
textilindustrien nu får.

Beträffande leksakerna skulle jag vilja
tillägga, att man också kan åberopa en
annan motivering, nämligen att vi har
åtminstone någon möjlighet att påverka
den lämpliga utformningen av svenska
leksaker, medan vi inte alls kan påverka
utformningen av de importerade leksakerna.
Detta är ytterligare ett skäl som

5 Första kammarens protokoll 1958. Nr B

talar för att man, med tanke på att svenska
leksaker huvudsakligen tillverkas av
småindustrier, bör följa reservationén.

Jag ber således att få yrka bifall till
reservation XI i vad den avser positionerna
94.01, 94.03 och 97.03.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Bakom detta förslag står
också tulltaxekommittén och det nordiska
samarbetsutskottet. Tullskyddet är enligt
vad motionärerna uppger för närvarande
synnerligen högt. De uppger att
det rör sig om 40—45 procent. Detta
tullskydd utnyttjas dock inte på långa
vägar. Det är rent nominellt. Därest det
skulle visa sig att en sådan ökning av
importen med anledning av nedsättningen
av tullen skulle uppkomma, som skul -

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Ang. ny tulltaxa, m. m.

le kunna tänkas vålla allvarliga svårigheter,
har utskottet skrivit, att det är alldeles
självfallet att man får ta upp denna
fråga till prövning. Med en inhemsk
produktion, som helt och hållet behärskar
marknaden, finns det för närvarande
inte någon anledning att inte ta detta
förslag.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Jag kan inte helt instämma
med herr Sjödahl om att det inte
förekommer import i någon större utsträckning
av de möbler det här gäller,
utan det är så att det förekommer en
ganska omfattande import i synnerhet
av enklaré produkter såsom pinnstolar
och dylikt. Den importen förefaller också
att öka. En så stor sänkning av tullen
som skett beträffande dessa möbler har
inte föreslagits när det gäller någon annan
produkt. Det hade därför varit anledning
att beakta synpunkterna i reservationen,
som inte heller sträcker sig
så långt men dock innebär en betydande
förbättring.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

94.01

Rörande det nu förevarande tulltaxenumret
gjordes propositioner, först på
bifall till vad utskottet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i reservationen XI, av herr
Söderquist m. fl.; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

94.03

Beträffande det nu ifrågavarande tulltaxenumret,
yttrade herr talmannen, hade
yrkats dels att utskottets hemställan
skulle bifallas, dels ock att det förslag
skulle antagas, som innefattades i reservationen
XI av herr Söderquist m. fl.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bi -

fall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Bengtson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr B 1
beträffande tulltaxenummer 94.03, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Söderquist m. fl.
vid betänkandet avgivna, med XI betecknade
reservationen, såvitt gäller nämnda
tulltaxenummer.

Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 79;

Nej — 55.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

97.03

I fråga om detta tulltaxenummer, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels
att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i reservationen XI, av
herr Söderquist m. fl.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Bengtson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

Ang. beräkning av bevillningarna för budgetåret 1958/59, m. m

varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr B 1
beträffande tulltaxenummer 97.03, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Söderquist m. fl.
vid betänkandet avgivna, med XI betecknade
reservationen, såvitt gäller nämnda
tulltaxenummer.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 80;

Nej — 55.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Övriga till avd. XX hörande tulltaxenummer Vad

utskottet hemställt bifölls.

Avd. XXI (kap. 99)

Utskottets hemställan bifölls.

Utskottets hemställan i punkterna A
och B, såvitt ej beslut förut fattats

Bifölls.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr B 4, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändring
i tulltaxeförordningen den 4 oktober
1929 (nr 316) jämte i ämnet väckta mo -

tioner, bifölls vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Ang. beräkning av bevillningarna för
budgetåret 1958/59, m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr B 5, angående beräkning
av bevillningarna för budgetåret 1958/
59, m. m.

Jämlikt § 40 riksdagsordningen hade
bevillningsutskottet avgivit förslag till
beräkning av de särskilda bevillningarnas
belopp för budgetåret 1958/59 vid
tillämpning av gällande eller vid innevarande
års riksdagar fastställda grunder.

På sätt framginge av det vid årets
statsverksproposition B fogade utdraget
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 6 juni 1958 hade chefen för
finansdepartementet nämnda dag underställt
Kungl. Maj:ts prövning finansplan
och beräkning av inkomster å driftbudgeten
för budgetåret 1958/59 jämte därmed
sammanhängande frågor. Departementschefen
hade därvid anmält, att
riksräkenskapsverket i enlighet med den
för ämbetsverket gällande instruktionen
i två särskilda skrivelser den 1 april
1958 framlagt dels redogörelse för approximativ
beräkning rörande utfallet
av statsregleringen för budgetåret 1957/
58 och dels förslag till slutlig beräkning
av statsverkets inkomster under budgetåret
1958/59. I enlighet med Kungl.
Maj:ts beslut den 9 maj 1958 hade riksräkenskapsverket
den 2 juni 1958 framlagt
dels förnyad approximativ beräkning
av budgetutfallet för budgetåret
1957/58, dels förnyad inkomstberäkning
för budgetåret 1958/59.

I statsverkspropositionen B år 1958
hade Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen
att, bland annat, besluta, att statlig inkomstskatt
för skattskyldig, som avsåges
i 10 § 1 mom. förordningen om statlig
inkomstskatt, skulle ingå i preliminär
skatt för budgetåret 1958/59 med 100
procent av grundbeloppet.

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

68 Nr B 7

Ang. beräkning av bevillningarna för budgetåret 1958/59, m. m.

Propositionen både, såvitt anginge berörda
procenttal, hänvisats till bevillningsutskottet,
som i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,

A) att riksdagen måtte — i anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
B framlagda förslag angående skatteprocenten
—• besluta, att statlig inkomstskatt
för skattskyldig, som avsåges
i 10 § 1 mom. förordningen om statlig
inkomstskatt, skulle ingå i preliminär
skatt för hela budgetåret 1958/59 med
100 procent av grundbeloppet;

B) att bevillningarna för budgetåret
1958/59 måtte beräknas på sätt i betänkandet
närmare angivits.

Reservationer hade avgivits, utom av
annan,

I) av herrar Sjödahl, Snygg och Erik
Jansson, fröken Ranmark samt herrar
Wårnberg, Brandt i Olshammar, Allard,
Ilärrlander, Ericsson i Rinna och Andersson
i Essvik, vilka, under åberopande
av vad som anförts i den till bevillningsutskottets
betänkande nr B 9 fogade
reservationen, ansett, att utskottet under
punkten B bort hemställa,

B) att bevillningarna för budgetåret
1958/59 måtte beräknas på sätt reservationen
visade;

II) av herrar Gustaf Henry Hansson,
Nilsson i Svalöv och Magnusson i Borås,
vilka på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen (= utskottet s. 30

rad 8 — rad 13 uppifrån)---av

grundbeloppet;

B) att riksdagen i anledning av statsverkspropositionen
B år 1958 och de likalydande
motionerna I: B 170 och II: B
233 måtte uttala, att en statlig utgiftsoch
inkomstpolitik enligt motionernas
huvudlinjer bort och borde föras i syfte
att åstadkomma en balanserad driftbudget
samt statsfinansiellt underlag för
skattereformer och skatterationaliseringar; C)

att i enlighet med vad som anförts
i nämnda motioner bevillningarna för

budgetåret 1958/59 måtte beräknas på
sätt i denna reservation angivits.

Den i reservationen I, av herr Sjödahl
m. fl., åberopade, vid utskottets betänkande
nr B 9 fogade reservationen hade
tidigare av riksdagen bifallits.

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY,

(h):

Herr talman! Av diskussioner som vid
skilda tillfällen har förts i denna kammare
har det klart framgått, att det föreligger
ett gap mellan å ena sidan statens
löpande inkomster och å andra sidan
dess utgifter, inte bara när det gäller
totalbudgeten utan även i fråga om den
löpande budgeten. Uppgiften för den
statliga budgetpolitiken bör därför vara
att skapa balans mellan statens löpande
inkomster och utgifter och att göra i särskild
grad sysselsättningsstimulerande
och prisåterhållande skattesänkningar
omedelbart möjliga inom ramen för en
balanserad driftbudget samt att skapa
ett underlag, som också i fortsättningen
undan för undan måste stärkas, för hållbara
allmänna skattesänkningar av sådan
storlek att de märks av människorna
och påverkar deras personliga ekonomiska
dispositioner, ej minst i sparökande
riktning. I anslutning till detta
har ju högerpartiet väckt en serie motioner
för att möjliggöra balans och någon
skattesänkning. Dessa motioner har
tyvärr inte vunnit kammarens bifall, vadan
jag här är förhindrad att yrka bifall
till den av mig samt herrar Nilsson
i Svalöv och Magnusson i Borås i bevillningsutskottet
avgivna reservationen,
utan jag måste inskränka mig till att
hemställa att riksdagen i anledning av
statsverkspropositionen B år 1958 måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t uttala, att en
statlig utgifts- och inkomstpolitik bort
och bör föras i syfte att åstadkomma
en balanserad driftbudget samt statsfinansiellt
underlag för skattereformer
och skatterationaliseringar.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Det är vid detta betänkande
en reservation antecknad av mig

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

Ang. beräkning av bevillningarna för budgetåret 1958/59, m. in.

och hälften av bevillningsutskottet. Det
gäller bara en beräkningsfråga. Med anledning
av att riksdagen icke har bifallit
motionerna om upphävande av den
extra bolagsskatten måste intäkten av
skatt å inkomst, förmögenhet och rörelse
uppräknas till 6 100 000 000 kronor.
Jag ber därför att få yrka bifall till reservationen
på denna punkt, vilket är
en ren följdföreteelse av vad riksdagen
förut har beslutat.

Vidare ber jag att få yrka avslag på
det särskilda uttalande som högerrepresentanterna
har gjort och av vilket nu
bara kvarstår en omstuvad formulering
av punkten B i deras yrkande. De vill
att riksdagen skall uttala en önskan om
att en statlig utgifts- och inkomstpolitik
bör föras i syfte att åstadkomma en balanserad
driftbudget. Jag får bara knyta
den lilla anmärkningen till detta, att högern
ju har gjort allt vad den kunnat
för att underbalansera budgeten, t. ex.
genom att vilja avskaffa den extra bolagsskatten
och genom andra yrkanden
i samma stil. Det är också alldeles uppenbart
att man vill minska utgifterna.
Detta innebär att det 40-tal högermän
som finns i andra kammaren av dess 231
medlemmar vill jämte denna kammares
högermän skiljas ut från det socialpolitiska
reformarbete som riksdagens övriga
partier har anslutit sig till. Jag bara
konstaterar faktum och vill fastslå denna
högerns begynnande socialpolitiska avrustning.

Jag yrkar avslag på högerförslaget.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Visst har vi ont om tid,
men så knapphändigt kan jag inte låta
detta ärende passera att det får stanna
vid den hittills förda diskussionen.

Jag vill till en början beklaga, att bevillningsutskottet
inte kunnat behandla
de motioner som har väckts från vårt
håll, av mig m. fl. i första kammaren nr
B 170 och av herr Hjalmarson m. fl. i
andra kammaren nr B 233. Det måste ha
varit alldeles uppenbart för bevillningsutskottet,
att vi med dessa motioner har
åsyftat att i ett sammanhang få presen -

terat vårt alternativ till den politik som
majoriteten för. Det var vår mening att
man i sammanhang med fastställandet
av riksstaten för nästa budgetår skulle
på detta sätt kunna få en samlad bild
av det alternativ som vi har arbetat efter.
Det är ju en mycket stor skillnad
mellan å ena sidan att våra framställningar
om ändringar i budgeten punktvis
behandlas och undan för undan avslås
under axelryckningar och hånfulla
uttalanden om högerns inställning och å
andra sidan att våra förslag får bedömas
i ett sammanhang, varvid jag ändå
föreställer mig att många är beredda
att reagera på ett annat sätt än de gör f
varje enskilt fall. Vi gör inte anspråk
på att våra förslag om minskningar i
budgeten på alla punkter har kunnat
träffa så rätt som önskvärt vore •— vi
förfogar inte över härför erforderlig apparat.
Men det hindrar inte att vi är alldeles
övertygade om att det totalresultat
som på detta sätt har framkommit skulle
ur alla samhällsgruppers synpunkt vara
vida att föredra framför ett fortsättande
på majoritetens väg. Jag tillåter mig
till och med gå så långt att jag säger, att
det är många i denna kammare som av
rena farten opponerar emot allt vad vi
haft att föreslå men som innerst inne har
en känsla av att det ligger mera i våra
förslag än de vill erkänna.

Med våra yrkanden om anslagsminskningar
har vi strävat efter att först och
främst åstadkomma en balanserad driftbudget.
Jag skall inte nu upprepa vad
jag hade anledning att säga i remissdebatten
om budgeten och i vilken grad
jag ansåg budgeten vara underbalanserad.
Vad som har förekommit därefter
ger icke anledning att ta ifrån eller lägga
till någonting. Under sommarriksdagen
har icke vidtagits någon åtgärd för
att förbättra det budgetförslag som förelåg
när vi började vårt arbete.

Högern har nu kommit fram till en
samlad besparing i utgifterna på 700
miljoner kronor i driftbudgeten för 1958/
59. Av dessa 700 miljoner kronor avser
vi i första hand 290 miljoner för att täcka
det hål i budgeten som den s. k. reaktiveringen
av avskrivningar på bo -

70 Nr B 7 Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Ang. beräkning av bevillningarna för budgetåret 1958/59, m. m.

stadsområdet i själva verket innebär.
Denna reaktivering har icke någon annan
innebörd än att man måste upplåna
motsvarande belopp — där finns inga
pengar som täcker hålet. Drar jag detta
belopp från de 700 miljonerna, har jag
kvar drygt 400 miljoner. Av dessa 400
miljoner kronor avser vi 200 miljoner
till skattesänkningar och 200 miljoner
till en ytterligare förstärkning av driftbudgeten
i avsikt att därmed göra denna
balanserad. Bland skattesänkningarna
medräknar vi det nu naturligtvis avslagna
yrkandet om avskaffandet av den
extra bolagsskatten till ett värde av 100
miljoner.

Yi i denna kammare hade inte äran
att ha finansministern närvarande när
vi diskuterade denna skatt. Men när jag
nu ser honom i kammaren kan jag inte
underlåta att framhålla, att resonemanget
hänger i luften, då man alltjämt vill
göra gällande, att den extra bolagsskatten
är en konjunkturutjämnande åtgärd.
Det är riktigt att man, när skatten infördes,
ansåg att den skulle vara en konjunkturutjämnande
åtgärd på det sättet,
att man skulle från den privata sektorn
ta 200 å 300 miljoner för att lägga dem åt
sidan. Dessa pengar skulle över huvud
taget inte få användas i den allmänna
rörelsen, och därigenom skulle man
åstadkomma en konjunktureffekt. Vad
blev resultatet? Jo, att staten tog hand
om dessa pengar omedelbart i sin egen
löpande rörelse. Det är ju inte någon
konjunkturutjämnande åtgärd, utan det
är ingenting annat än en överflyttning
av detta belopp från den privata sektorn
till den statliga. Sedan får man ha
vilken mening man vill om huruvida
dessa pengar har blivit bättre använda
genom att man tagit dem från företagarna
och förbrukat dem i den statliga
rörelsen. Där har jag den bestämda uppfattningen,
att dessa pengar skulle ha
kommit att göra mera nytta, om de fått
bli kvar på det håll där man tagit dem.

Vi har således kommit fram till att vi
genom det förslag vi har ställt skulle
kunna räkna med att gå in i det nya
budgetåret med en rimligt balanserad
driftbudget. I samma mån som vi har

avsatt medel till förstärkning av denna
driftbudget har vi också minskat lånebehovet,
ty det är givet att varje brist i
denna budget kommer att innebära en
ökning av lånebehovet. Vi anser att lånebehovet
i kapitalbudgeten är orimligt
stort redan som det nu redovisas med
1550 miljoner kronor. Vi har direkt på
kapitalbudgeten föreslagit åtgärder, som
skulle kunna leda till en sänkning med
700 miljoner, och dessutom förebyggt
behovet att låna för driftbudgetens balansering.

Man beskyller oss för att detta skulle
vara en reaktionär politik. Ja, vi anser
bestämt att motsatsen är förhållandet.
Vi anser att det är vi som är i takt med
den utveckling, som under senare år
har skett i landet. Vi har ett annat samhälle
nu än vi hade bara för några decennier
sedan. Folk i allmänhet har
kommit upp i inkomstlägen, som gör det
orimligt att man skall fortsätta med att
byta inkomster med varandra i stället
för att var och en får ta hand om sitt
eget i större utsträckning än som nu
sker. Det är icke längre en tidsenlig politik
att fortsätta på dessa linjer. Vi räknar
med att vi står i bättre samklang
med tidsläget, när vi försöker bryta denna
utveckling, som obönhörligt leder till
ett ständigt ökat skattetryck.

Det finns inte en antydan från majoritetshåll
eller från finansministerns sida,
hur vi skall komma till rätta med
klyftan mellan å ena sidan utgifterna
och å andra sidan inkomsterna utan att
gå vidare på skattehöjningarnas väg. Vi
tror inte att man därmed gagnar utvecklingen
och produktiviteten i vårt samhälle.
Vi är övertygade om att vi genom
ett successivt genomförande av det skatteprogram,
som vi har presenterat i
nyssnämnda motioner, skulle komma
fram till förhållanden, som undan för
undan skulle innebära en lyftning av
produktiviteten i vår samlade verksamhet
och därmed också ett stigande skatteunderlag.

Det är en oerhörd skillnad att allt arbete
i detta land skall bedrivas under
trycket av att man icke har annat att
räkna med än ett ständigt hot om ökade

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

Ang. beräkning av bevillningarna för budgetåret 1958/59, m. m.

skatter med ty åtföljande skattetänkande,
som redan vållat stor skada. Det
skulle med en enda gång bli ett annat
klimat här i landet för den händelse hotet
om dessa ständiga skattehöjningar
utbyttes mot förvissningen att vi undan
för undan går fram emot lättnader i
skattetrycket. Möjligheten finns, och de
uppoffringar som skulle göras är icke
större än att det måste framstå såsom en
väsentlig fördel för alla att välja denna
väg. Alla skulle tjäna på detta, och det
skulle komma att leda till betydligt lyckligare
förhållanden än dem som nu råder
i vårt land.

Jag skall inte ta upp tiden med att gå
in mera i detalj på innehållet i motionen.
Jag skulle dock vilja hemställa, att
kammarens ledamöter ville göra sig det
besväret att ta del av den och studera
den och ha den någorlunda klar för sig,
när vi träffas igen till hösten, ty då är
det meningen att denna motion skall få
komma fram och i vanlig ordning bli avslagen.
Man har förmenat oss att få den
behandlad i detta sammanhang, vilket
hade varit det riktiga. Men man har väl
önskat i konsekvens med allt annat tillbakavisande
av våra propåer att även
hindra oss ifrån att kunna vid detta tillfälle
få presentera för kammaren vårt
samlade alternativ.

Jag har i detta läge inte något annat
yrkande, herr talman, än om bifall till
det yrkande som nyss har ställts av herr
Hansson.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det är inte så många
veckor sedan herr Ewerlöf och jag hade
tillfälle att föra en ekonomisk debatt,
och jag kanske inledningsvis skulle kunna
säga detsamma som han sade i dag,
att det inte finns så stor anledning att
repetera gamla argument. Jag kan emellertid
inte uraktlåta att finna herr Ewerlöfs
inlägg så pass provocerande, att det
är nödvändigt att säga någonting emot,
och det är därför som jag besvärar kammaren
ett ögonblick.

Herr Ewerlöf gör gällande, att den
skärpta bolagsskatten inte har någon

som helst konjunkturutjämnande effekt,
när nu finansministern känner sig oförhindrad
att föreslå dess disposition i
den reguljära verksamheten. Visst har
den en konjunkturutjämnande effekt!
Jag ber att få erinra herr Ewerlöf om att
den infördes —■ visserligen mot högerpartiets
protester men av majoriteten av
denna demokratiska församling •— när
vi hade en konjunktur, som måste på
ett eller annat sätt bromsas och denna
väg visade sig vara praktiskt möjlig att
gå. För att markera att det var ett konjunkturutjämnande
ingrepp i ekonomien
presenterades det hela såsom en sterilisering
av medel på särskilt konto i riksbanken.

Nu är det emellertid ett par år sedan
man tog avstånd ifrån den tanke, som
jag fann att herr Ewerlöf gjorde till sin
i dag, nämligen att dessa medel rätteligen
borde gå tillbaka till företagen. För
ett par år sedan presenterade finansministern
riksdagen förslaget, att dessa
pengar lämpligen borde avsättas till en
grundfond för en kommande tjänstepensionering.
Förslaget fick riksdagens godkännande
vid ett tillfälle och året därpå
för andra gången. När sedermera
pensionsfondsfrågorna blev utarbetade
och presenterades för riksdagen, blev
man ense om att en eventuell tjänstepensionering
icke borde finansieras — ej
ens fondmässigt — med skattemedel,
varför riksdagen i all enighet, om jag
minns rätt även med högerpartiets accept,
beslutade att avställa dessa pengar
till att förstärka folkpensionsfonden.
Jag förstår således inte herr Ewerlöfs
inställning att i dag, efter att vi tidigare
har varit överens om att dessa pengar
skall föras över till folkpensionsfonden,
resa sig upp och göra gällande, att
det riktiga vore, att de återfördes till företagen.
Det har väl inte hänt någonting
sedan vi fattade beslutet i våras.

I och med att riksdagen tog den nyss
nämnda ståndpunkten att dessa pengar
kunde disponeras, menar jag att riksdagen
också tog ställning till själva principfrågan.
Som jag ser det finns det ingen
anledning att fortsättningsvis varje
år överföra dessa pengar till något slags

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Ang. beräkning av bevillningarna för budgetåret 1958/59, m. m.

förstärkning av folkpensionsfonden.
Däremot finns det anledning att så länge
vi har denna skatt hädanefter använda
pengarna i den statsfinansiella verksamheten
av den enkla anledningen att vi
behöver dem där. Jag anser nämligen på
ungefär samma sätt som herr Ewerlöf,
att statsfinanserna är så pass ansträngda,
ait därest vi icke tog in dessa medel
i budgeten, måste motsvarande inkomstanskaffning
ske på något annat sätt.

Herr Ewerlöf tar upp resonemanget
om att högerpartiet ändå har presterat
ett budgetalternativ, och herr Ewerlöf
säger med ganska vida åthävor, att det
är ett alternativ som är i stil med tidsutvecklingen.
Det alternativet har presenterats
med all den effekt man kan begära
under de senare åren både en och
två gånger per år inför de svenska väljarna,
utan att mer än en femtedel av
dem hitintills har ansett, att det programmet
varit i överensstämmelse med
tidsutvecklingen.

Jag har en mot herr Ewerlöf alldeles
avvikande uppfattning. Även om man
hade kunnat praktiskt ordna det så under
den gångna riksdagen, att man icke
fattade några delbeslut i budgetfrågorna
utan presenterade hela kakan i ett sammanhang
vid riksdagens avslutning, så
att högerpartiets förslag då kunde presenteras
såsom ett reellt förslag och icke
som nu såsom ett teoretiskt och hypotetiskt
förslag, skulle inte högerpartiet
värva flera röster i denna kammare för
det. Vad högern attackerar är nämligen
sådana områden — familjepolitiken, bostadspolitiken,
sjukvården, undervisningen
och mycket annat — där 80 procent
av riksdagens ledamöter icke är
överens med herr Ewerlöf om att vi är
färdiga för någon nedrustning.

Herr Ewerlöf säger, att man betecknar
högerns politik som reaktionär. Ja,
varför skall man inte göra det? På vilka
områden är det som de stora statsutgifterna
visar sig vara för handen? Det är
områden där högerpartiet inte bedömer
så mycket annorlunda än riksdagens övriga
partier: försvarets område, väginvesteringarna
och de stora, expansiva
kostnadsfaktorerna i statsförvaltningen

som folkpensionerna. Vill man inte röra
dem, måste man attackera familjepolitik,
sjukförsäkring, undervisning och mycket
annat.

Jag räknar inte med att högerpartiets
presentation av besparingsförslagen är i
och för sig korrekt. Det ligger alldeles
för mycket av önsketänkande inmängt
i dessa besparingsförslag, och när man
tränger in i dem, låt mig säga på bostadspolitikens
område, blir man mycket
tveksam om högerpartiet självt
egentligen vill ta konsekvenserna av
dem. Skall man få någon effekt i form
av möjligheter att spara, måste man slå
så hårt på områden, som en stor majoritet
av riksdagen inte vill vara med om
att försämra. Därför finns det anledning,
menar jag, att använda mycket starka
uttryck när man bedömer den besparingslinjen.

Senast för någon vecka sedan förde jag
en argumentation i andra kammaren
gentemot herr Hjalmarson, och jag skall
inte göra mig skyldig till alltför mycket
upprepning här i dag. Jag vill emellertid
fastslå, att alldeles oavsett om man
tar beslut successivt, som vi gör nu, eller
har möjlighet att ta besluten på en
gång, skulle enligt min uppfattning ingenting
rubba det faktum, att högerns
alternativ skulle bli lika kallsinnigt behandlade
av 80 procent av denna kammare
som det hittills har blivit. Under
sådana förhållanden är det litet för pretentiöst
att med stora åthävor göra gällande,
att vad just den återstående femtedelen
av denna riksdags parlamentariska
representanter anser riktigt är
vad svenska folket anser vara riktigt
och i stil med utvecklingen. Det kanske
är skäl i att göra dessa deklarationer,
eftersom hela problemet i den allmänna
propagandan gärna presenteras på ett
sådant sätt, att skattesänkningar får en
dominerande betydelse, medan de sura
verkningar som sådana reformer skulle
föra med sig får spela en relativt undanskymd
roll när programmet skall redovisas
i den politiska debatten.

Hur kommer man nu till rätta med
den klyfta som finns och hotar att finnas
i statsfinanserna, frågar herr Ewer -

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

Ang. beräkning av bevillningarna för budgetåret 1958/59, m. m

löf. Ja, som jag har sagt tidigare betraktar
jag inte en upplåning på 1 540
miljoner som oroväckande i dagens konjunkturläge.
Jag anser att man orkar
med den upplåningen utan att .behöva
bli utsatta för några olyckliga verkningar.
Å andra sidan anser jag att vi
inte får försämra inkomstsidan, ty så
definitivt nedåt pekar inte konjunkturen,
att jag ogenerat skulle vilja öka
upplåningen med ytterligare ett par
hundra miljoner. Så mycket sitter jag
fast i den gamla, traditionella uppfattningen
om driftbudgetens balans, att jag
inte vill starta detta budgetår med ett underskott
på ett par hundra miljoner kronor,
vilket skulle bli fallet om man skulle
acceptera högerpartiets ståndpunkt
bland annat i fråga om bolagsskatten.
Och det hjälper inte att argumentera så,
att bolagsskattens sänkning skall ses mot
bakgrunden av besparingar som högerpartiet
vill göra, ty det faktiska läget
är att dessa besparingar icke är genomförbara.
Finansministern har att räkna
med en utgiftssida som upptar ett
visst belopp och en upplåning av viss
storlek enligt beslut som en kompakt
majoritet i båda kamrarna har ställt sig
bakom. Om man i sista ögonblicket tar
bort ett par hundra miljoner på inkomstsidan,
är ju den krassa verkligheten den,
att man därigenom försämrar budgeten,
så att man måste starta det nya budgetåret
med en underbalanserad driftbudget.

Nåja, vi har fört denna konjunkturdebatt
tidigare, och jag skall, herr talman,
inte repetera de gamla satserna ur
denna. Men nu drar herr Ewerlöf upp de
gamla argumenten om framtiden. Har
finansministern således inte någonting
annat att bjuda oss under den närmaste
framtiden än nya skatter och åter
nya skatter, frågar han. Jag tror att man
över huvud taget bör vara försiktig med
att tala om framtiden. Här görs det vissa
skisser över hur budgeten kommer att
se ut två ä tre år framöver, med stigande
budgetunderskott. Dessa skisser
är baserade på prognoser, som kommer
från de olika fackdepartementen. Men
finansministern är ju ganska garvad

och härdad när det är fråga om att läsa
önskelistor och prognoser från fackdepartementen.
När finansdepartementet i
fjol höst satte i gång med sin budgetbehandling,
sedan alla petitaframställningarna
hade bantats ned i de olika
fackdepartementen och presenterats för
finansdepartementet, så visade en addition
av anslagsäskandena att ett bifall till
dessa skulle öka utgiftssidan i statens
budget med 4 000 miljoner kronor. Av
dessa prutades ungefär 3 000 miljoner
bort i budgetbehandlingen, och därför
menar jag, till tröst för herr Ewerlöf och
för mig själv, att soppan aldrig äts så
varm som den kokas. Vi har ju en ny
budgetbehandling framför oss innan vi
får ett resultat utmanglat, och det är klart
att knapphetens kalla stjärna kommer att
lysa över detta arbete. Det är alltid finansministerns
uppgift att försöka hålla
igen, så att han kan få ett hyfsat budgetresultat,
och detta budgetresultat
blir i sista hand beroende av hur den
allmänna ekonomiska konjunkturbilden
ser ut. Går vi mot en inflation, en spänd
konjunktur, så måste finansministern
skärpa sig, men om vi har att räkna
med en depressiv utveckling kan han
vara mera tolerant mot en relativt stor
upplåning. Det är ju den enkla sanningen,
om man gör anspråk på att sätta
in budgetpolitiken i det samhällsekonomiska
och konjunkturpolitiska sammanhanget.

Slutsumman av denna långa utläggning,
herr talman, skulle således vara den,
att jag för att i någon mån lugna och
trösta herr Ewerlöf i hans bekymmer,
som så eklatant ådagalades i hans sista
anförande, skulle kunna hänvisa till att
vi får se på dessa problem, när vi har
gått igenom höstens budgetbehandling
och vet hur läget då ser ut. Om läget i
dag hade varit alltför besvärligt, hade
jag nu kunnat vända mig till riksdagen
och till de olika partiernas ledare för
att få kontakt även i fråga om skattehöjningar
i trots av ett skatteläge som
sedan länge är högt.

Det finns således, menar jag, trots
allt en rätt stark vilja till samarbete när
det gäller väsentliga ting på det område

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

74. Nr B 7

Ang. beräkning av bevillningarna för budgetaret 1958/59, m. m.

som vi har ansvaret för, och eftersom
jag fortfarande har den uppfattningen
i botten, så är jag inte beredd att se
alla dessa dystra prognoser lika svart
som det framgick av herr Ewerlöfs nyss
avslutade anförande att han gjorde.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:
Herr talman! Den extra bolagsskatten
har vi icke vid något tillfälle alltifrån
dess tillkomst medverkat till. Vi har
motsatt oss den år efter år alltsedan
1955, så finansministern kan inte åberopa
att vi skulle ha medverkat vare sig
till pensionsfondavsättning eller någonting
annat i den vägen. Vi har ansett
denna skatt som mycket olycklig ända
ifrån första början och har motsatt oss
den hela vägen igenom.

Finansministern visar på det faktum,
att vi inte har lyckats få stöd vare sig
i denna kammare eller i andra kammaren.
Han menar att det borde vara bevis
nog för att vi är på felaktiga linjer.
Då återstår för oss bara att söka värva
dessa röster utanför kamrarna. I vad
mån det kommer att lyckas för oss blir
väl i sin tur en mätare på huruvida det
är vi som arbetar med tiden eller om
det är majoriteten som gör det. Det återstår
att se.

Så talade finansministern igen om att
vi har velat starta med ytterligare underskott
i budgeten, ty vi har yrkat på
borttagande av den extra bolagsskatten.
När vi diskuterade detta här i kammaren,
förklarade jag direkt, att vi i nuvarande
läge inte skulle vara med om
att ta bort en inkomst på 100 miljoner
kronor, utan att samtidigt visa upp hur
man skulle kunna kompensera detta genom
sänkningar av utgifterna. Jag förstår
därför, att när man från majoritetens
sida inte varit beredd att medverka
till sådana sänkningar, man inte kan
reflektera på vårt förslag om skattesänkning,
därför att pengarna behövs i budgeten.

Finansministern säger också att han
inte tror att vi skall behöva äta soppan
så het som den kan te sig; det finns
alltid någon som vakar över det hela

och ser till att det hålls inom vederbörliga
gränser. Yi anser att soppan redan
nu är för het. Det är hela saken. Yi ser
med mycket stora farhågor på den upplåning
som finansministern behöver.
Han betonar att han tror att vi i detta
läge skall klara det, men genom en upplåning
av denna storleksordning, som
förutsätter att man anlitar både riksbanken
och affärsbankerna, inte för att
hämta äkta pengar utan för att hämta
pengar som kommer i expansiv form,
ökar man samtidigt det monetära utrymmet
på ett sådant sätt att man bäddar
för inflation.

Låt oss se hur det kommer att gå, när
vi är på andra sidan om de löneförhandlingar
som skall föras i höst och när vi
har fått jordbruksregleringen och vad
därtill hör. Vad tror finansministern om
möjligheten att med hjälp av denna budget
stabilisera läget och bevara penningvärdet?
Skall vi behöva se fram mot
fortsatt självförvållad penningvärdeförsämring?
Än talar man om att man vill
stabilisera penningvärdet, än säger man
att det är sysselsättningen som går i
första hand, så det får gå med penningvärdet
som det vill. Denna otrygghet
kommer vi inte ur, om vi inte lägger
om linjerna på det sätt och i den riktning
som vi förfäktar.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det är ett mycket intressant
problem som herr Ewerlöf tog
upp allra sist: Hur ser finansministern
på läget i höst, med en oklar jordbruksuppgörelse
och en allmän löneaktivitet
över hela fronten, mot bakgrunden av
dagens budget. Jag tillhör inte dem som
i detta läge går ut och ställer prognoser,
men om budgeten skulle varit i traditionell
mening så mycket starkare och
om vi hade haft ett hyggligt och rejält
överskott på driftsidan, så undrar jag
om detta skulle ha kunnat leda till att
t. ex. statstjänarorganisationerna skulle
ha varit mera hovsamma i fråga om sina
anspråk på lönehöjningar. Eller om vi
skulle ha haft ett överskott på driftbudgeten;
skulle det ha inneburit, att den
ofrånkomliga subventioneringen, som vi

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

Ang. beräkning av bevillningarna för budgetåret 1958/59, ni. m.

för närvarande arbetar med inom jordbruket
och väl inte kan avveckla utan
vidare, skulle ha betraktats på något annat
sätt i de kommande jordbruksdiskussionerna?
Det finns lika mycket,
herr Ewerlöf, som talar för att en stark
budget i dagens läge skulle ha varit
attraktiv från både jordbrukarhåll och
löntagarhåll, som det som talar för att
en svag budget skulle ha den attraktionsförmågan.

Man kan naturligtvis utveckla detta
vidare och säga, att den svaga budgeten
är en källa till fortsatt inflation och att
det är den fortsatta inflationen som är
drivkraften för lönehöjningsanspråken
och kraven på kompensation för jordbruket
och mycket annat. Det är ju på
den punkten herr Ewerlöf och jag har
olika uppfattning. Jag menar att det i
dagens budget, med en till nöds balanserad
driftbudget och med ett upplåningsbehov
på 1 540 miljoner, inte finns
någon inflationsammunition, som läget
är i dag. Gör vi jämförelser, kan ju herr
Ewerlöf övertyga sig om att praktiskt
taget alla länder i dag arbetar med en
underbalanserad totalbudget. Amerikas
förenta stater har ju för närvarande ett
upplåningsbehov, som per huvud räknat
är större än det svenska upplåningsbehovet
i den budget som nu presenterats
riksdagen.

För dagen är inte denna upplåning inflationsdrivande.
Den kan naturligtvis
bli det, om konjunkturerna vänder. Men,
som jag sagt en gång tidigare till herr
Ewerlöf, det är väl inte någon som tänkt
sig, att en finansminister och en regering
i ett sådant läge sitter stilla och
rullar tummarna. Vi har ju skaffat oss
vissa möjligheter att oskadliggöra den
uppladdade likviditet, som kanske behöver
oskadliggöras, därest vi får ett diametralt
ändrat konjunkturläge.

Herr talman! Det är kanske inte meningen
att vi skall göra denna debatt så
mycket utförligare, men detta lilla ville
jag i alla fall ha sagt.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Inte heller jag skall mycket förlänga
debatten. Jag ber bara att få säga några

ord i anknytning till det allra sista i
statsrådets anförande.

Finansministern sade att det fanns medel
att komma till rätta med den situation
som en alltför stor monetär tillgång
representerar. Får jag då fråga,
vad det finns för ett medel som hindrar
personer, som har gjort insättningar i
banker, insättningar som har fyllts på
till följd av den ökade likviditeten, att
begagna sig av sina insättningar? Finns
det något medel bland dem vi nu har,
som går ut på det, eller överväger man
åtgärder som skulle innebära en infrysning
av bankinsättningar?

Herr statsrådet STRÄNG:

Jag tror att jag kan lugna herr Ewerlöf
på den punkten genom att säga att
de traditionella medlen torde vara tillräckliga.
Där finns fysiska regleringar
på investeringssidan — får man inte
ett byggnadstillstånd, har man ingen anledning
att ta ut sina innestående medel.
Det finns vidare bestämmelser om kassareservnivåer,
och vi har möjligheter att
genom överenskommelse mellan riksbanken
och affärsbankerna fastställa vissa
kreditramar för utlåningsverksamheten.

Jag tror att antalet av de medel som
vi har disponerat under de senare åren
är tillräckligt. Det är den grad, med vilken
de skall sättas in, som måste avvägas
med hänsyn till konjunkturläget.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Herr Ewerlöf menade i
sitt första inlägg bland annat att bevillningsutskottet
skulle ha hindrat högern
från att få sin motion skärskådad av
riksdagen, och både jag och säkert
många med mig fick väl det intrycket,
att han menade att detta skulle bero på
en ensidigt mot högern riktad åtgärd
från bevillningsutskottets sida. Jag hoppas
emellertid att jag har missförstått
herr Ewerlöf på den punkten.

Jag vill erinra om att då vi kom till
slutet av behandlingen av den stora tullpropositionen,
föredrog jag i utskottet en
förteckning över alla de ärenden som
fortfarande vilade på utskottets bord

76 Nr B 7 Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Ang. beräkning av bevillningarna för budgetåret 1958/59, m. m.

och föreslog, vilka av dem utskottet skulle
taga upp och försöka få fram till ett
avgörande vid denna riksdagssession.
Därvid fylldes det programmet praktiskt
taget till bristningsgränsen, och det fanns
ingen chans att hinna med någonting
därutöver.

Vid det tillfället framställdes av högerns
representanter ett förslag om att
även ifrågavarande motion skulle tagas
upp till behandling. Från folkpartiets
sida framställdes då ett yrkande, att även
dess motion i en liknande fråga skulle
tagas upp, vilket var rimligt. Vi kom då
utan några meningsskiljaktigheter i utskottet
överens om att behandlingen av
både högerns och folkpartiets förslag
skulle uppskjutas till hösten. Vid ett senare
tillfälle gjordes emellertid en ny
framstöt från högerns sida med samma
följ dyrkande från folkpartiet, men detta
skedde vid en alltför sen tidpunkt för
att det över huvud taget skulle vara möjligt
att inom av talmännen önskad tid få
fram ärendena. Då beslöts officiellt att
saken skulle uppskjutas till hösten. Vid
justeringen avgavs en reservation till
protokollet — sådant är mycket sällsynt
— från högerns sida.

På det sättet har denna sak handlagts
inom utskottet. Det har icke funnits ett
spår av vilja, vare sig från min sida eller,
det tror jag att jag kan försäkra, från
utskottets, att ensidigt skjuta undan högermotioner
med hänsyn till vårt arbete
för övrigt. Det enda skälet var tidsnöden.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Det är ingen som förmenar
att bevillningsutskottet har bestämt
sig för att uppskjuta behandlingen av
dessa högermotioner i illvillig avsikt.
Det är inte det diskussionen rör. Vad
man däremot har grundad anledning
att hävda är att bevillningsutskottets beslut
om ett uppskjutande av denna behandling
är inkonstitutionellt. Det är
nämligen ur konstitutionell synpunkt
fullkomligt orimligt att till en under hösten
fortsatt riksdag uppskjuta behandlingen
av frågor som har direkt samman -

hang med statsregleringen och som i den
stund, då staten är fastställd, eo ipso
måste anses vara förfallna.

Jag har, det erkänner jag, herr talman,
utomordentligt svårt att förstå, hur
en ordförande i ett utskott kan göra en
hemställan av detta slag, även om jag
utan tvekan erkänner att det kan anföras
arbetstekniska skäl för en sådan
hemställan.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Det fanns all möjlighet
för högerns representation i utskottet
att redan där kunna finna den väg, som
man nu omsider har funnit genom att
göra ett sådant uttalande, som här har
föredragits av högerns representant i utskottet.
Den vägen kunde man, som jag
sade förut, ha slagit in på tidigare, men
man har i stället bitit sig fast vid att göra
hela den framställning, som man nu måst
frångå, då man kommit med yrkande om
att uppföra inkomstposter, som inte
överensstämmer med av riksdagen fattade
beslut.

När herr Svärd med sin förmåga och
vilja att använda stora ord talar om att
bevillningsutskottet eller dess ordförande
har uppträtt inkonstitutionellt, vill
jag säga, att det inte stämmer med svensk
konstitution att sedan riksdagen fattat
vissa beslut ändå uppföra helt andra inkomstsatser
än vad som anges i dessa
beslut.

Vi får väl nu låta detta vara detta, men
beskyllningar för en ensidig behandling
och ett ensidigt uppträdande ifrån utskottets
sida gentemot ett parti inom
riksdagen kan jag som utskottets ordförande
inte annat än bestrida.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Jag vill för ordningens
skull ännu en gång påpeka, att under
alla förhållanden inte jag ett ögonblick
har ifrågasatt någon illvilja gentemot högerpartiet
från bevillningsutskottets ordförande
eller från utskottsmajoriteten.
Den saken har jag över huvud taget inte
diskuterat. Vad jag däremot uppehållit

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

Ang. beräkning av bevillningarna för budgetåret 1958/59, m. m.

mig vid är den konstitutionella frågan,
att man uppskjutit behandlingen av ärenden,
som äger samband med statsregleringen
till en tidpunkt, då statsregleringen
är fastställd.

Jag vill dessutom tillägga att, om jag
inte minns fel, var i det ögonblick då
reservationen utformades icke det beslut
fattat av riksdagen som herr Sjödahl
nu åberopar. Möjligheten att göra
ett uttalande i anslutning till en motion
eller, som i detta fall, till två likalydande
motioner har genom bevillningsutskottets
uppträdande fråntagits motionärerna.
Det är nämligen inte i anslutning
till motionerna, som detta uttalande göres,
utan det är i en tämligen, om jag
skall vara ärlig, löslig anslutning till
den kungl. propositionen.

Möjligheterna att i form av omröstning
i kammaren hävda motionernas innehåll
och syfte är motionärerna betagna genom
det sätt att agera, som bevillningsutskottet
här har tillåtit sig.

Herr andre vice talmannen, som för
en stund övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, tillkännagav, att anslag
inom behörig tid utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 19.30.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Skillnaden mellan vad
reservanterna har skrivit i sin reservation
och vad de nu har framfört är, att
de strukit orden »och de likalydande
motionerna I: B 170 och II: B 233» samt
»enligt motionernas huvudlinje»; eljest
är uttalandet sakligt av samma innebörd
som förut.

Möjligheten att göra ett särskilt yttrande
har man alltid inom den svenska
riksdagen, men herr Svärd vill ju, att
vi skall göra på det sätt, som han önskar.
Herr Svärd är en framstående och
imponerande medlem av denna kammare,
men jag tror att utskottet bestämt får
undanbe sig, att herr Svärd uppträder
som dess inpiskare.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Jag skall inte syssla med
herr Sjödahls alltför vänliga omdömen

om mig personligen. Låt mig bara återkomma
till den fråga det gäller, om inte
detta i alltför hög grad stör herr Sjödahl.

Det är inte här fråga om vare sig
min eller högerpartiets speciella rätt att
föra fram sin mening. Vad det är fråga
om är ett sätt att hindra motionärerna
— och även herr Sjödahl kan ju tänkas
uppträda i den egenskapen någon gång i
en oviss framtid — att under åberopande
av och i anslutning till sina motioner
underställa riksdagen sin uppfattning
för bedömning.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag skall bara göra ett
enda påpekande. Det finns en hel rad
av motioner både i bevillningsutskottet
och på andra båll, som enligt beslut av
utskottet eller dess majoritet inte underställes
riksdagen nu, fast de mer eller
mindre berör statsregleringen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr andre vice talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att framställas,
först särskilt beträffande vardera
punkten av utskottets i det nu förevarande
betänkandet gjorda hemställan
samt vidare särskilt angående herr Gustaf
Henry Hanssons yrkande.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten A hemställt.

I fråga om punkten B, yttrade nu vidare
herr andre vice talmannen, hade
endast yrkats, att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr
Sjödahl m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen.

På gjord proposition antogs detta förslag.

Sedermera gjorde herr andre vice talmannen
enligt det yrkande, som under
överläggningen ställts av herr Gustaf
Henry Hansson, propositioner, först på
bifall därtill samt vidare på avslag därå;
och förklarade herr andre vice talmannen
sig finna propositionen på av -

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Om åtgärder för att främja sparande och kapitalbildning samt angående värdesäkring
av sparande, m. m.

slag å nämnda yrkande vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Svärd begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som avslår det yrkande, som under
överläggningen vid bevillningsutskottets
betänkande nr B 5 ställts av
herr Gustaf Henry Hansson, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles nämnda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
andre vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Svärd begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 93;

Nej — 14.

Därjämte hade 24 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om åtgärder för att främja sparande och
kapitalbildning samt angående värdesäkring
av sparande, m. m.

Föredrogos i ett sammanhang bankoutskottets
utlåtanden nr B 5, i anledning
av väckta motioner om åtgärder för att
främja sparande och kapitalbildning,
samt nr B 7, i anledning av väckta motioner
angående främjande av långsiktigt
sparande och angående värdesäkring av
sparande, m. m.

I utlåtandet nr B 5 hade utskottet behandlat
två inom riksdagen väckta, till
bankoutskottet hänvisade likalydande

motioner, nr B 184 i första kammaren
av herr Lindblom m. fl. och nr B 236 i
andra kammaren av herr Ohlin m. fl., i
vilka hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte hemställa, att
Kung], Maj:t måtte snarast göra upp ett
samlat handlingsprogram med sikte på
att främja sparande och kapitalbildning,
varvid som huvudbeståndsdelar bl. a.
borde ingå i motiveringen i förenämnda
motioner angivna åtgärder. Dessa åtgärder
innefattade bland annat ändringar
i företagsbeskattningen i syfte att främja
företagens sparande, vissa skattelättnader
för fysiska personer, stimulans av bostadssparandet,
ökade möjligheter till aktiesparande
bland småsparare samt ökad
tillgång till värdefasta placeringar för
försäkringssparande.

Utskottet hade av angivna orsaker
hemställt, att riksdagen — i anledning
av motionerna I: B 184 och II: B 236 —
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin
mening giva till känna vad utskottet i förevarande
utlåtande anfört.

Reservation hade avgivits av herrar
Boo, Kriigel, Strandler, Ståhle, Sköldin,
Larsson i Julita, Andersson i Ronneby
och Carbell, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att motionerna I: B 184 och II: B
236 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Bankoutskottets utlåtande nr B 7 behandlade
fyra inom riksdagen väckta, till
utskottet hänvisade motioner, nämligen
nr I: B 182 av herr O hlon m. fl. och nr
II: B 245 av herr Ohlin m. fl., likalydande,
samt nr I: B 183 av herr Bengtson
m. fl. och nr II: B 235 av herr Hedlund
m. fl., ävenledes likalydande.

I de båda förstnämnda motionerna hade
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl, Maj:t skulle hemställa om skyndsam
utredning rörande åtgärder för att
värdesäkra olika former av långsiktigt
sparande och försäkringar, som kunde
vara av betydelse för ålderdoms-, invalid-
och efterlevandeförsörjningen.

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

Om åtgärder för att främja sparande och

I motionerna I: B 183 och II: B 235
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om skyndsam
utredning dels av möjligheterna att
genom skattelindring stimulera långsiktigt
sparande till visst begränsat belopp
i egen fastighet och egen rörelse samt på
särskilt pensionskonto i bank eller annan
kreditinrättning, dels av frågan om
värdesäkring av sparande i form av tillläggspensionsförsäkring
och annat frivilligt
sparande samt av möjligheterna för
enskilda försäkringsinrättningar att erhålla
värdefasta placeringar av premiemedel,
allt i enlighet med vad i motionerna
anförts.

Utskottet hade i sistnämnda utlåtande
på åberopade grunder hemställt, att riksdagen
— i anledning av motionerna I:
B 182 och II: B 245 samt 1: B 183 och II:
B 235 — måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om skyndsam utredning
rörande olika åtgärder för att främja och
värdesäkra olika former av långsiktigt
sparande och försäkringar.

Reservation hade anförts av herrar
Boo, Fahlander, Mogård, Strandler, Sköldin,
Larsson i Julita, Andersson i Ronneby
och Lindahl, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort lyda så, som i denna
reservation angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att motionerna I: B 182
och II: B 245 samt I: B 183 och II: B 235
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Herr MOGÅRD (s):

Herr talman! Kammaren har att behandla
två utlåtanden från bankoutskottet.
I det ena framställes yrkande om
ett samlat handlingsprogram i syfte att
främja sparande och kapitalbildning,
och i det andra utlåtandet yrkas att riksdagen
skall besluta om en skyndsam utredning
rörande olika åtgärder för att
främja och värdesäkra olika former av
långsiktigt sparande och försäkringar.

Detta är ju inte någon ny fråga, utan
en fråga som vi nog har fått lyssna till
åtskilliga gånger. Sparande är ju en myc -

kapitalbildning samt angående värdesäkring
av sparande, m. m.
ket populär sak och en sak som man finner
mycket önskvärd just nu, när det
gäller att stödja en mycket behövlig kapitalbildning.

Utskottet har behandlat denna fråga,
och den stora nya politiska faktorn,
slumpen, lotten, har spelat in, så att det
är en lika stor grupp emot som för och
med de gamla politiska uppställningarna
här i riksdagen. Jag vill inte påstå att
det i realiteten råder någon egentlig
grundmotsättning mellan de olika grupperna,
ty det är klart, att envar inser
att det är behövligt med ett ökat sparande,
särskilt om det göres av andra.
Att vi behöver en starkare kapitalbildning,
kan vi också förstå; det bar vi ju
fått höra bara för några minuter sedan.

Vad som skiljer majoriteten och reservanterna
är att reservanterna finner
att behovet av en »samlande utredning»
just nu inte är så särskilt trängande. Anledningen
till detta ställningstagande är
att man i själva verket inte vet så mycket
om sparandet, dess struktur och omfattning.
Den frågan ligger under utredning
av konjunkturinstitutet. När man
inte så noga känner till en sak, är det
inte skäl att fälla alltför slutgiltiga omdömen
om den. Riksdagen har på detta
område vid upprepade tillfällen beslutat
om utredningar, som Kungl. Maj:t låtit
verkställa. Det kan självfallet vara behövligt
med en »samlande utredning»,
men den bör komma först när vi har
fått besked från de redan sittande detaljutredningarna.

Motionerna —• det är två motioner
från folkpartiet och en från centerpartiet
— har remitterats till sedvanliga remissinstanser,
och svaren har varit i hög
grad skiftande. Här föreligger verkligen
en provkarta på olika rekommendationer,
och det är svårt att förstå att Kungl.
Maj:t skulle kunna skriva direktiv för
en dylik samlande utredning utan att
detaljutredningarna först föreligger. Dessa
detaljutredningar, som för all del är
mycket viktiga och betydelsefulla, är
dels av äldre och dels av nyare datum.
Den färskaste är från i våras, då bevillningsutskottet
yrkade på en allsidig och

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Om åtgärder för att främja sparande och

ring av sparande, m. m.

förutsättningslös utredning beträffande
frågan om skattepremiering av nysparande.
I år bar vi också fått en hemställan
från det under våren sittande
pensionsutskottet, som rekommenderade
och fick riksdagen att begära utredning
angående pensioneringens finansiering.
Vidare har vi sedan några år tillbaka
1955 års stabiliseringsutredning, som är
stor och vidlyftig och där en ipängd
både inom det politiska arbetet och inom
den nationalekonomiska vetenskapens
område betydelsefulla personer deltar.
1957 års kreditmarknadsutredning
har också fått i uppdrag att syssla med
de frågor, som dessa motioner bringat
inför utskottet och riksdagen.

Man kan därför inte säga, att inte dessa
spörsmål skulle vara föremål för undersökning
och beredning genom kommittéer.
Det finns redan en stor mängd
arbetande ledamöter och sakkunniga i
verksamhet på detta område — inte att
förglömma, att tidigare utredningar, förslag
och beslut av Kungl. Maj :t i fråga
om sparandet har förts ut i levande livet.
Vi vet att sparbankerna har ett s. k.
lönsparande, som de hoppas någonting
av, sparbankerna och affärsbankerna
har börjat stimulera bostadssparandet
genom att upprätta särskilda organ för
egnahemsbyggen, och vi har även nyskapade
institutioner, som just i sparsamhetssyfte
söker stimulera till ett mera
folkligt aktieförvärv.

Därför kan det visserligen vara på sin
plats med en påminnelse till Kungl.
Maj:t om önskemålet att en samlande utredning
företas, såsom man här framhållit,
men denna samlande utredning
kan ingalunda vara på sin plats, innan
de olika arbetande utredningarna fått
avlämna sina betänkanden och förslag.
Utan dem skulle ju en samlande utredning
sväva i luften.

Vad sedan beträffar den andra frågan,
som innefattas i nästa utlåtande från
bankoutskottet, så är det ju ett mycket
populärt yrkande och ett säkert av
många omfattat önskemål att få någon
värdebeständighet beträffande sparmedel
av olika slag. Det är naturligt att

kapitalbildning samt angående värdesäk värdefasta

placeringar — om de kunde
åstadkommas — skulle bli en stimulans
för sparandet. Men frågan är ju i själva
verket: Vem skall då vara denna, jag
skulle vilja kalla det försyn, som kunde
värdesäkra dessa olika sparmedel och
göra dem värdefasta och inflationsfria?
Det finns här anledning att fundera en
stund. Jag tror inte att de mera professionella
nationalekonomerna har någon
förhoppning om att en sådan värdefast
och inflationsfri upplagring av enskilda
sparmedel egentligen låter sig göra. Men
vi kan ju fråga dem, som kanske tror
att man har en särskild inflationsfri placering
av medlen i sina fastigheter, om
de verkligen på allvar räknar med att
denna placering skall vara värdefast.
Det är möjligt att den kan vara detta
under en kortare tid. Våra statliga pensionärer
har ju sin pension relativt inflationsfri
därigenom att staten garanterar
nödiga tillägg, när penningvärdet
faller och priserna stiger. Men det är väl
inte detta som motionärerna åsyftar med
sina förslag. Både bankföreningar och
Sveriges industriförbund uttalar för sin
del sin stora tvekan mot att vissa kapitalmedel
skulle få denna värdegaranti,
ty de finner att det därför skulle tarvas
ett stort administrativt maskineri utan
att det ändå skulle bli något riktigt resultat
av det hela.

Detta har medfört att hälften av utskottets
ledamöter nu står som reservanter
till utskottsmajoritetens förslag om
att rekommendera en ögonblicklig, samlande
utredning och att också begära en
utredning av frågan om värdebeständigheten.
Vårt ställningstagande beror alltså
inte på att vi inte tror på att det är
angeläget med dylika utredningar, utan
det beror på att vi anser att det skulle
vara meningslöst att just nu företa dessa
utredningar.

Av dessa skäl ber jag, herr andre vice
talman, att få yrka bifall till reservationen
vid såväl bankoutskottets utlåtande
nr B 5 som nr B 7.

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

Om åtgärder för att främja sparande och

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Då jag nyss erfarit, att
herr Mogård fört reservanternas talan
både när det gäller bankoutskottets utlåtande
nr B 5 och utlåtandet nr B 7,
skall jag med herr talmannens tillåtelse
be att få säga ett par ord, om båda dessa
nära sammanhängande ärenden.

Vad först beträffar bankoutskottets utlåtande
nr B 5 tycker jag att det är så
litet som skiljer mellan utskottets uppfattning
och reservationen, att det är
svårt att se någon motivering för en
uppställning med åtta ledamöter på den
ena sidan och åtta ledamöter på den
andra sidan. Det kan konstateras, att vi
är fullt eniga om vikten av att åstadkomma
balans mellan sparande och investeringar
och att man med hänsyn till det
störa ökade behovet av investeringar
måste se till, att allt göres som göras kan
för att öka sparandet. Det föreligger ingen
annan skillnad mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna i detta ärende
än att utskottet föreslår, att eftersom den
utredning om olika sparåtgärder skattevägen,
som bevillningsutskottet har begärt
hos Kung], Maj :t vid två tillfällen,
ännu inte blivit av Kungl. Maj:t tillsatt
och ännu inte erhållit några direktiv,
skall direktiven utvidgas till att omfatta
sparåtgärder över huvud taget och inte
bara sparåtgärder som skulle förutsätta
skatteavdrag. Riksdagen har också påmint
om denna utredning i år, och vi påminner
också om att vi finner det vara
önskvärt att denna utredning kommer
till stånd så fort som möjligt. Det är
nämligen på det sättet, att eftersom bevillningsutskottet
har begärt denna utredning,
har det måst begränsa sig till
att begära en utredning om sparåtgärder,
som berör skatterna, under det att
vi inom bankoutskottet, som skall syssla
med frågan i hela dess vidd, anser det
onödigt att dra en sådan gräns för hela
utredningen, att den bara kommer att
omfatta åtgärder, som förutsätter skatteavdrag.
Vi anser att även andra uppslag
bör få övervägas av denna kommitté. Det
är faktiskt den enda skillnaden i detta
ärende. 6

6 Första kammarens protokoll 1958. Nr B 7

kapitalbildning samt angående värdesäkring
av sparande, m. m.

Nu förstår jag att reservanterna gått
emot utskottets förslag, eftersom man i
de föreliggande motionerna yrkat, att
Kungl. Maj:t skulle göra upp ett samlat
handlingsprogram. Utskottet har inte
tagit upp yrkandet i den formen, utan
utskottet säger rent allmänt: »Utskottet
vill tillägga att frågan om sparandet och
kapitalbildningen är av sådan betydelse
i dagens situation, att det ter sig angeläget
att ett samlat handlingsprogram i
syfte att främja sparandet och kapitalbildning
snarast åstadkommes.» Ingen
lär väl ha någonting emot att man så
snart som möjligt får ett handlingsprogram.
Jag kan därför inte finna någon
verklig meningsskiljaktighet när det gäller
utlåtandet nr B 5, och jag ber där
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

När det gäller bankoutskottets utlåtande
nr B 7 ligger saken litet annorlunda
till. Ärendet innebär i stort sett en återspegling
av behandlingen av motioner
inom det särskilda utskottet i våras. Det
gäller motioner, som berör frågan om
sparande för pensioner och möjligheten
att få ett värdesäkert sådant sparande.
Det blev en uppställning i särskilda
utskottet med tio ledamöter mot tio. Nu
har det blivit en uppställning i bankoutskottet
med åtta ledamöter mot åtta, och
samma sida vann i detta fall som i särskilda
utskottet. I utskottsutlåtandet tillstyrkes
därför en utredning i det föreslagna
syftet. Vi har också i detta ärende
byggt på den utredning, som riksdagen
hemställt om hos Kungl. Maj:t, och
föreslagit, att även de åtgärder, som diskuteras
i dessa motioner, skulle få prövas
i samband med denna utredning. Vi
gör dock det undantaget att vi säger,
att i den mån det gäller frågan om värdebeständigheten,
förutsätter den en sådan
speciell sakkunskap — den berör
banklagstiftning, försäkringslagstiftning
och kapitalmarknaden i övrigt •— att vi
anser att det vore önskvärt att den blev
föremål för en särskild utredning snarast
möjligt.

Jag är medveten om att det finns andra
instanser, bland andra stabiliserings -

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Om åtgärder för att främja sparande och
ring av sparande, m. m.
utredningen, som jag själv har äran att
tillhöra, som skulle anses ha denna uppgift.
Men det är så pass brådskande att
här komma fram till resultat, att vi tror
att det vore gynnsamt att få en särskild
utredning på denna punkt. Det är ju
ganska märkligt, att när vi behandlade
pensionsfrågan, så visade det sig att
man på majoritetssidan var synnerligen
angelägen att driva fram sitt förslag och
att detta förslag skulle baseras på hundraprocentig
värdebeständighet för de
föreslagna pensionerna, under det att
man har låtit tiden gå utan att röra ett
finger för att möjliggöra en värdesäkring
av de pensioner, som redan nu är tecknade
i frivillig form i försäkringsbolag.
Därvidlag har man inte haft någonting
till övers för att medverka till en värdesäkring.
Det är precis lika angeläget att
åstadkomma en värdesäkring inom försäkringsväsendet
för dessa pensioner
som för andra former av pensioner. Därför
har vi ansett det angeläget understryka,
att det verkligen är en brådskande
uppgift att få denna fråga utredd.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan även i avseende på utskottets
utlåtande B 7.

Herr DANMANS (fp):

Herr talman! Till grund för bankoutskottets
utlåtande nr B 5 ligger motioner
bl. a. väckta av herr Ohlin m. fl. angående
åtgärder att främja sparande och kapitalbildning.
Det är enligt mångas mening
högaktuella problem, som där diskuteras
och aktualiseras, problem som
pockar på en lösning omedelbart, och
där varje dröjsmål innebär nya svårigheter.

Ett av de dominerande ekonomiska
problemen under efterkrigstiden gäller
ju våra kapitalresurser. Vi har gång på
gång nödgats konstatera deras otillräcklighet
för alla de behov, som anmäler
sig. Investeringsbehoven är som bekant
många och kostnadskrävande. Skall samhället,
näringslivet och enskilda medborgare
få tillräckliga penningmedel för
sina investeringsbehov utan att samhälls -

kapitalbildning samt angående värdesäk ekonomien

förlorar jämvikten, måste
högst avsevärda kapitalresurser få skapas
på ett eller annat sätt.

Att ett visst nödläge på kapitalmarknaden
verkligen föreligger, får väl anses
bevisat. Det var ju dock så, att atomenergiprogrammets
genomförande gjordes
beroende av en extra beskattning.
Ett speciellt finansieringsarrangemang
tillgreps också för genomförandet av oljelagringen,
sådan den till sist utformades.

Men problemen på kapitalmarknaden
kommer säkerligen att öka, om inte alla
tecken slår fel. Vi kan t. ex. närmare
studera den svenska industriens aktuella
situation. För att behålla sin konkurrenskraft
på exportmarknaden gäller det
att vara väl rustad. Detta har hittills varit
möjligt i stor utsträckning tack vare
de möjligheter till konsolidering som
varit rådande. Dessa har som bekant inskränkts
högst avsevärt. Men hur industriens
kapitalbehov i fortsättningen skall
kunna tillgodoses, är ju den stora frågan.
Teknikens landvinningar, sådana
dessa presenteras undan för undan, är
det mer och mer kostnadskrävande än
någonsin för att nyttiggöra till allas fördel.
Vi är i vårt land sedan lång tid tillbaka
vana vid en viss fortgående välståndsutveckling,
och denna bör enligt
vår mening möjliggöras även för framtiden,
även om den beslutade arbetstidsförkortningen
ger medborgarna en värdefull
utdelning av annat innehåll.

Av vad jag anfört framgår, att ett ökat
sparande är ofrånkomligt, om vi som
exportnation skall behålla och stärka
vår ställning på världsmarknaden. Ett
ökat sparande är också en förutsättning
för ett tillmötesgående av alla de investeringsbehov
av annan karaktär som anmäler
sig.

Vårt skattesystem gynnade tidigare
sparandet inom företagen. Företagens
utbyggnad och konsolidering utgjorde
samtidigt en viktig reserv i tider av
sämre konjunkturer och var alltså av
stor betydelse också för en jämn sysselsättning.
Men som vi vet har åtgärder
vidtagits, som — tillsammantagna — bli -

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

Om åtgärder för att främja sparande och

vit en hämsko på företagssparandet och
produktionsutvecklingen. Från vårt håll
har vi ofta framhållit nödvändigheten
av en mer sparvänlig och produktionsvänlig
politik från statsmakternas sida.

Det anses att de enskilda medborgarnas
besparingar numera bidrar med
minst 40 procent av den totala sparvolymen
i samhället. De viktigaste faktorerna
därvidlag torde vara försäkringssparande!
och låneamorteringarna. Det
har ibland framförts den meningen, att
de trygghetsfrämjande åtgärder, som det
svenska samhället genomför till medborgarnas
bästa, skulle eliminera de mest
näraliggande sparmålen. Det kan så vara.
Men det återstår dock några anledningar
till enskilt sparande, starka nog
att bli värdefulla bundsförvanter i samhällets
strävan att uppnå en bättre kapitaltillgång
för skilda behov.

I den mån samhälleliga åtgärder motverkar
sparandet, kan ju dessa åtgärder
korrigeras och en viss stimulans införas.
Vi har från vårt håll upprepade gånger
pekat på försäkringssparandet och bostadssparandet.
Här kommer närmast en
skattelättnad in i bilden, en skattelättnad
för fysiska personer till ett begränsat
belopp, givetvis under förutsättning
av nysparande. Intresset för extra inkomster
skulle därigenom ökas och olägenheter
vid sambeskattningen av äkta
makar motverkas.

Bostadssparandet skulle stimuleras
oerhört, om nysparat kapital kunde medverka
till en snabbare lösning än eljest
av bostadsfrågan.

Vad gäller försäkringssparandet borde
lagen om försäkringsrörelse justeras så,
att försäkringssparandet bereddes möjlighet
till värdefasta placeringar. Vi har
i annat sammanhang yrkat att en sådan
reform genomföres.

Det som gjort den enskilde medborgaren
mest betänksam inför frågan om
sparandet är måhända den fortgående
penningvärdeförsämringen. Helt säkert
har denna oroande företeelse med de
påtagliga följder för den enskilde, som
den innebär, en stor del i allmänheteiis

kapitalbildning samt angående värdesäkring
av sparande, m. m.
tveksamhet inför alla appeller om medverkan
till ökat sparande.

Det är riktigt, att flera utredningar
pågår i de frågor motionerna berör. Vad
vi emellertid efterlyser är ett samlat
handlingsprogram med sikte på att
främja sparande och kapitalbildning.
Detta yrkande har också tillstyrkts av
ett flertal remissinstanser. Herr Mogård
var en aning tveksam på den punkten,
men jag vill erinra om att fullmäktige i
riksgäldskontoret, Industriförbundet,
Bankföreningen, Sparbanksföreningen,
Försäkringsbolagens riksförbund, Arbetsgivareföreningen
och TCO varit inne
på den linjen, att det borde vara
möjligt att nå ett samlat resultat enligt
motionärernas förslag.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr MOGÅRD (s):

Herr talman! Jag vill bara fästa herr
Ewerlöfs uppmärksamhet på att han,
om han studerar motionerna, skall finna
att det ingalunda är några obetydliga
ting som yrkats i motionerna, utan
där föreligger ett ekonomiskt socialt
program och dess återspegling i statsfinanserna.
Motionärerna menar, att
sparsamheten skulle sättas in som en
del i detta program. Det kan vara riktigt.
Men då det samtidigt pågår tre utredningar
i detta ärende och två är beställda
hos Kungl. Maj:t, kan man ju
fråga, huruvida inte sparsamheten borde
börja hemma på så sätt, att man nu
för stunden finner att Kungl. Maj:t fått
nog besvär när det gäller utredningar i
denna sak. Det är därför som jag är
tveksam, även om syftet i sig självt är
mycket gott. Reservationen innehåller
för övrigt i motiveringen ett uttalande
om att man med glädje skulle hälsa, att
de av riksdagen begärda utredningarna
på detta område kunde komma till stånd.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Jag ber att få fästa herr Mogårds uppmärksamhet
på att jag inte har talat för
motionerna, utan jag har talat för ut -

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Om åtgärder för att främja sparande och

ring av sparande, m. m.
skottets utlåtande, och det innehåller ingenting
annat än det som jag har redogjort
för. Det enda som där begäres är,
att den utredning, om vilken man tidigare
hemställt hos Kungl. Maj :t, måtte få
direktiv att syssla även med frågor som
inte bara gäller skattepremieringar. Herr
Mogård var inte med vid detta ärendes
behandling, men reservanterna i frågan
säger att de med tillfredsställelse hälsar
att den utredning, som man har begärt
hos Kungl. Maj :t, kommer till stånd.
Det är för denna utredning som vi vill
ha något vidgade direktiv. Det är alltihop.

Herr LARSSON, NILS THEODOR,
(ep):

Herr talman! Det problem, som behandlas
i de två utlåtandena av bankoutskottet
nr B 5 och B 7, rör sig om
sparandet, dess betydelse i samhället
och dess betydelse i den sitution som
vårt samhälle befinner sig i just nu. Man
är ju egentligen överens, och den lilla
differens, som finns mellan de båda
hälfterna i bankoutskottet när det gäller
B 5, avser om man skall skriva till
Kungl. Maj:t och ge sin mening till
känna eller om man inte skall låta motionen
till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Det är en ganska liten nyansskillnad.
Jag tycker nog att man beträffande
B 5 skulle kunna följa lottens anvisning
och bifalla utskottets förslag.

Beträffande B 7 stannade lotten för en
skyndsam utredning rörande olika åtgärder
för att främja och värdesätta
skilda former av långsiktigt sparande
och försäkringar. Vad är det för ont i
att följa den anvisningen? Vi är alla angelägna
om att allt görs för att stimulera,
underlätta och befrämja sparandet
inom vårt samhälle.

Därför, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottsmajoritetens förslag
beträffande både B 5 och B 7.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas sär -

kapitalbildning samt angående värdesäk skilt

beträffande utskottets i utlåtande nr
B 5 gjorda hemställan och särskilt angående
utskottets hemställan i utlåtande
nr B 7.

Sedermera gjorde herr talmannen i enlighet
med de beträffande utskottets hemställan
i utlåtande nr B 5 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
denna hemställan samt vidare på godkännande
av den vid detta utlåtande
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Mogård begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr B 5, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Då emellertid herr Mogård begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 56;

Nej — 72.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I avseende å utskottets hemställan i
utlåtande nr B 7, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats dels att densamma
skulle bifallas, dels ock att kammaren
skulle godkänna den vid detta utlåtande
fogade reservationen.

Onsdagen den 30 juli 1958 fm.

Nr B 7

Om åtgärder för att främja sparande och

Härefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Mogård begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr B 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en bör.-jan omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans

kapitalbildning samt angående värdesäkring
av sparande, m. m.
uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Ewerlöf begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 57;

Nej — 74.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till aftonsammanträdet.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 16.59.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Onsdagen den 30 juli eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr B 8, i anledning av
väckta motioner om utredning rörande
problem sammanhängande med Sveriges
ställning gentemot det planerade västeuropeiska
frihandelsområdet bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. reform av domförhetsreglerna för
häradsrätt

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr B 10 i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om ändring i rättegångsbalken
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 6 juni 1958 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition, nr
B 26, vilken behandlats av första lagutskottet,
hade Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag om ändring i rättegångsbalken;

2) lag om ändring i strafflagen; och

3) lag om ändrad lydelse av 6 § lagen
den 20 december 1946 (nr 807) om handläggning
av domstolsärenden.

De i propositionen framlagda lagförslagen
inneburo bland annat, att häradsrätt
vid handläggning av mål om ansvar
för brott varå icke kunde följa straffarbete
eller avsättning, från och med den
1 januari 1959 skulle bliva domför med
lagfaren ordförande och tre nämndemän1,
samt att i brottmål, varå ej kunde
följa svårare straff än böter och vari ej
förekom anledning att målsägande funnes,
häradsrätt skulle bliva domför med
endast en lagfaren domare.

Till behandling i samband med propositionen
hade utskottet förehaft fyra
i anledning av densamma väckta motioner,
nämligen

inom första kammaren
nr B 150, av herr Alexanderson m. fl.,
och

nr B 151, av herr Pålsson m. fl. samt
inom andra kammaren
nr B 186 av herr Gezelius m. fl. och
nr B 187 av herr Larsson i Norderön
m. fl.

Likalydande voro dels motionerna I: B
150 och II: B 186 dels ock motionerna
I: B 151 och II: B 187.

Samtliga motioner utmynnade i hemställan
om avslag å propositionen.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt

A. att riksdagen — med avslag å motionerna
I:B 150 och II: B 186 samt I:
B 151 och II: B 187 i vad de berörde
förevarande del — måtte antaga de genom
propositionen framlagda förslagen
till dels lag om ändring i rättegångsbalken,
dels lag om ändring i strafflagen;

B. att riksdagen — med avslag å motionerna
I: B 150 och II: B 186 samt I:
B: 151 och II: B 187 i vad de berörde
förevarande del — måtte antaga det genom
propositionen framlagda förslaget
till lag om ändrad lydelse av 6 § lagen
den 20 december 1946 (nr 807) om handläggning
av domstolsärenden.

Reservation hade anförts av fru Gärde
Widemar, herrar Franzén, Arvidson,
Alexanderson och Gezelius, fru Boman
samt herr Fälldin, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa,

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Nr B 7

Ang. reform av domförhetsreglerna för häradsrätt

A. att riksdagen — med bifall till motionerna
I:B 150 och II: B 186 samt I:
B 151 och II: B 187 i vad de berörde förevarande
del — måtte avslå de genom
propositionen framlagda förslagen till
dels lag om ändring i rättegångsbalken,
dels lag om ändring i strafflagen;

B. att riksdagen —- med avslag å motionerna
I:B 150 och II: B 186 samt I:
B 151 och II: B 187 i vad de berörde
förevarande del —• måtte antaga det genom
propositionen framlagda förslaget
till lag om ändrad lydelse av 6 § lagen
den 20 december 1946 (nr 807) om handläggning
av domstolsärenden.

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat ett
särskilt yttrande av herrar Rylander och
Jacobsson i Sala.

Herr ARVIDSON (h):

Herr talman! Det är väl ingen överdrift
att säga, att den reform av domförhetsreglerna
för häradsrätt, som föreslås
i förevarande proposition, har vållat både
förvåning och irritation ute på landsbygden.
Protester har heller inte uteblivit.
Såväl från kommunalfullmäktigeinstitutioner
som enskilda har betänkligheter
uttalats. Man har i tal och skrift
vänt sig till riksdagmän oberoende av
partitillhörighet och därvid klart och
tydligt sagt ifrån att man inte alls gillar
den kraftiga minskning av lekmannainflytande!
i häradsrätterna, som förslaget
innebär. Konsekvenserna är nämligen
så vittgående, att man kan tala om
en verklig ombildning av häradsrättens
gestaltning och arbetsformer.

Medan för närvarande gäller att minst
sju och högst nio nämndemän har säte i
rätten, vill man enligt förslaget från och
med årsskiftet anförtro det störa flertalet
brottmål åt en häradsnämnd, beskuren
till tre nämndemän. Den fulltaliga
nämnden räknar man endast få befatta
sig med de grova brottmålen. Detta betyder
enligt gjorda utredningar, att omkring
75 procent av hela antalet mål och
ärenden vid de allmänna tingen kan beräknas
vara sådana, att de kommer att
höra under tremannanämndens behörighet.
Det är alltså ingen obetydlig del av

straffrättsskipningen, som lägges i händerna
på den lilla nämnden. Dit hör
t. ex. alla trafikmålen, de vanligaste
misshandels-, hemfrids- och ärekränkningsmålen,
mål om allmänfarlig vårdslöshet,
om snatteri m. m.

I utskottsutlåtandets inledning omnämnes,
att förslaget är en följd av 1957
års lagstiftning om ändrade regler för
rådhusrätternas domförhet i brottmål.
Man ställer sig därför genast den frågan:
Är det i likformighetens intresse, som
denna reform skall genomföras? Måste
man ovillkorligen göra ändring på häradsrätterna
för att man ändrat på rådhusrätterna? Ingen

kan väl bestrida att landsbygden
har klarat sina rättsskipningsproblem
bra hittills. I sin nuvarande utformning
har häradsrätterna, som är en
flerhundraårig institution, fungerat
oklanderligt. Jag kan inte se att det ligger
något stötande eller oegentligt, intet
för rättssäkerheten vådligt däri, att
formerna för befolkningens deltagande
i denna samhälleliga uppgift är olika på
land och i stad. Vi får besinna häradsrätternas
vidsträcktare områden. Att
minska lekmannainflytandet i dessa är
detsamma som att borttaga en del av
den så betydelsefulla orts- och personkännedomen,
som en fulltalig nämnd
kan tillföra rätten.

En sak, som jag i denna fråga också
starkt vill betona, är häradsnämndens
karaktär av kollektiv enhet. Nämndemännen
kan, som det heter, överrösta
domaren. För att deras mening skall bli
gällande mot en lagfaren domare måste
de vara eniga härom. Det råder ingen
som helst tvekan om att en lagfaren domare
gärna lyssnar till eniga nämndemän;
en sådan samstämmighet uppfattas
gärna som ett uttryck för allmänt folkligt
rättsmedvetande. Men jag undrar om
en lagfaren domare på samma sätt kommer
att lyssna till en enig tremannanämnd
som till en tredubbelt större enig
nämnd. Jag tror det knappast.

En annan fråga som jag också ställer
mig, nämndeman som jag varit i åtskilliga
år, är denna: Efter vilka regler skall
en domare inkalla en tremannanämnd?

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Ang. reform av domförhetsreglerna för häradsrätt

Ja, för det första kan det onekligen ha
sina risker att endast inkalla tre. Ingen
kan på förhand utröna jävsförhållanden.
Vi har med nuvarande ordning en marginal
på två nämndemän och jag kan inte
tänka mig, därest det här föreliggande
förslaget går igenom, att man kan
underlåta kalla åtminstone en utöver de
tre. Det har ofta förekommit vid den
häradsrätt där jag suttit, att nämndeman
eller nämndemän konstaterat jäv, när de
studerat uppropslistan. Det kan vara
taxeringsmål, bedrägligt förfarande mot
en kommun o. s. v., och så sitter en
taxeringsledam.ot eller en kommunalman
i häradsrätten. Sådant är inte så lätt för
en domare att utröna, förrän han sammanträffar
med sina nämndemän. Och
då är det kanske inte så lätt att i en hast
i en vidsträckt domsaga få tåg i en annan
nämndeman.

Vidare skulle jag vilja säga, att vid en
huvudförhandling inför tremannanämnd
kan det också framkomma omständigheter
som påkallar inkallelse av niomannanämnd.
Vilka skall sedan inkallas? Att
utröna vem. som bäst känner till föreliggande
mål eller vem som i det ena eller
andra fallet har den största personkännedomen
är otänkbart. Inte kan heller
de mest erfarna inkallas, i så fall blir
det illa ställt med rekryteringen. Hur
som helst kommer säkerligen den ene
nämndemannen att inkallas oftare än
den andre.

Att ofta utesluta en nämndeman från
deltagande i rättsskipningen är detsamma
som att beröva honom erfarenhet och
kunskap och därmed också göra honom
mindre skickad för sitt uppdrag. Detta
gör mig mycket betänksam.

Till sist, herr talman, torde det väl inte
råda mer än en mening om att nämnden
i en häradsrätt spelar en betydande
roll för rättsvården i vårt land och att
man därför bör slå vakt om denna gamla
institution. Den har skapat en god kontakt
mellan bygden och dess domstol.
Den har haft en gynnsam verkan på förtroendet
för rättsskipningen. Nämndemännen
har genom sina förbindelser ute
i bygderna mången gång varit domstolarna
till ovärderlig nytta.

Visst kan man tala om besparing i det
föreliggande förslaget, men det kan väl
knappast bli tal om några större summor.
Mångsidigheten, som nämndemännens
flertal innebär, är något som måste
vara till gagn för rättssäkerheten och
detta måste vara värt den merkostnad
varom här är fråga.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! När vi nu har att pröva
förslaget om ändring i häradsnämndens
sammansättning, bör man komma ihåg,
att det rör sig om en institution, som har
månghundraåriga anor i svenskt rättsväsende.
Detta bör vara en anledning
att gå fram med varsamhet, och detta
är motiverat även av den anledningen,
att reglerna om domstolarnas sammansättning
bör höra till det slags regler,
som ändras så sällan och så litet som
möjligt. Det är klart, att när man på det
sätt, som skett vid rättegångsreformens
genomförande, har hela systemet under
omprövning, har man också anledning
att ompröva domstolsorganisationen och
domstolarnas sammansättning i olika
mål, men dessemellan är det en klok
inställning att inte utan mycket vägande
skäl på ett mera väsentligt sätt rubba
en sådan institution som t. ex. häradsnämnden.

Sedan gammalt har nämnden i princip
bestått av tolv nämndemän. I samband
med rättegångsreformen skars antalet
ned till nio, varav sju skulle vara
närvarande för att rätten skulle vara
domför. Det är ganska naturligt, att den
moderna tidens förhållanden föranleder
en viss reducering av antalet ledamöter
i nämnden. Tid och arbetskraft är dyrbara,
och man bör helt naturligt pröva
hur stort antal nämndemän som behövs
för att rättsskipningen skall fungera
tillfredsställande. Men även om en sådan
reducering sker, är det nödvändigt
att man i första hand håller rättsskipningens
krav inför ögonen, och det är
ju symptomatiskt, att vid den för tio år

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Nr B 7

Ang. reform av domförhetsreglerna för häradsrätt

sedan genomförda rättegångsreformen
ledde omprövningen till en så försiktig
sänkning som från tolv till nio i den
fullsuttna rätten och från nio till sju
av det domföra antalet.

Nu är man däremot i färd med att
utan någon egentlig utredning och prövning
av nämndens funktion minska det
domföra antalet från sju till tre. Det är
en åtgärd, som enligt min mening helt
och hållet förändrar nämndens karaktär,
och som inte bör genomföras på det
sätt som här har föreslagits.

Mot detta resonemang invänder väl
nu de, som för propositionens och utskottsmajoritetens
talan, att det inte är
fråga om att ändra nämndens storlek
i och för sig, utan bara att tillåta en
mindre nämnd att fungera i vissa mindre
betydelsefulla mål. Detta är i och för
sig riktigt påpekat, men om man granskar
i vilka mål den mindre nämnden
skulle ha att döma, visar det sig att det
gäller omkring tre fjärdedelar av alla
mål som handläggs vid häradsrätterna.
Till den större nämndens kompetensområde
hör huvudsakligen tjuvnads- och
andra förmögenhetsbrott och grövre
misshandelsmål. Bland de mål, som skulle
kunna handläggas med den mindre
nämnden kan utöver vad den föregående
talaren nämnde räknas falskdeklarationsmål,
brott mot olika specialförfattningar,
rattfyllerimål och sådant.
Trafikmålen blir ju den dominerande
kategorien.

Nu är det visserligen så, att det i den
förstnämnda gruppen genomsnittligt sett
blir fråga om strängare straff, men därmed
är inte sagt, att dessa mål ur domstolens
synpunkt är svårare att bedöma.
I själva verket är det nog så, att t. ex.
stöldmålen till nio tiondelar är erkända,
så att domstolens avgörande egentligen
bara rör frågan om påföljdens art, villkorlig
dom eller dylikt, samt straffmätningen.
Det är i och för sig viktiga avgöranden,
men det är ändå ett ganska
enkelt bedömande, där man aldrig med
säkerhet kan säga, att ett visst resultat
är rätt och ett annat fel.

I den andra målgruppen är det mycket
oftare fråga om ett intrikat avgöran -

de av huruvida en påstådd gärning är
styrkt eller ej, om ett visst förfarande
är brottsligt eller ej. Ofta är det fråga
om bedömande av vad som kan sägas
vara vårldslöst, om graden av skuld och
om skadeståndsavvägning. över huvud
taget är dessa mål genomsnittligt sett
väl så svåra att bedöma och också väl
ägnade för prövning av lekmannadomare.
Det är också synnerligen allvarliga
konsekvenser för de tilltalade och andra
parter, som det gäller att avgöra. Ofta
utdömes frihetsstraff, och t. ex. en sådan
fråga som körkortsindragning kan
också ofta bli en följd av domslutet. Det
är därför inte riktigt att betrakta denna
grupp av mål som mindre betydelsefulla,
och då de också utgör den helt
övervägande delen av mål anser jag det
befogat att betrakta den för dessa mål
förekommande sammansättningen av
nämnden som den normala.

Sedan länge har det varit medgivet att
för s. k. bagatellmål, d. v. s. mål rörande
förseelser som inte kan medföra svårare
straff än böter, vid häradsrätten
reducera nämndemännens antal till tre.
Tidigare omfattade denna grupp ett
mycket stort antal mål, men numera avgöres
de allra flesta av dessa mål genom
strafföreläggande, sålunda utan
domstols medverkan.

De kvarvarande målen, huvudsakligen
mål där tilltalade bestrider att förseelse
blivit begången, är vid häradsrätterna
mycket få, sannolikt högst en tiondel av
alla där förekommande brottmål. Den
domstolssammansättning, som hittills ansetts
lämpad för dessa rena bagatellmål,
skall emellertid enligt det nu föreliggande
förslaget bli kompetent även
för tre fjärdedelar av de övriga målen.
Det finns verkligen anledning undersöka
vilka starka skäl som ligger bakom
ett sådant förslag.

Det visar sig då, att detta förslag bottnar
i de överväganden som gjorts inom
stadsdomstolsutredningen. Man hade där
problem med arbetsbalansen vid en del
rådhusrätter, framförallt Stockholms
rådhusrätt, som liade svårigheter att
hålla målbalansen inom rimliga gränser.
De mål det här gäller handläggs vid råd -

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Ang. reform av domförhetsreglerna för häradsrätt

husrätterna av ett domarkollegium, bestående
av tre fackdomare. För att nu
slippa öka antalet fackdomare och samtidigt
ta ett steg på vägen mot större
enhetlighet mellan domstolsorganisationen
i städerna och på landet, föreslog
stadsdomstolsutredningen redan innan
den kunde framlägga ett slutligt förslag
om stadsdomstolarnas organisation, att
de nu ifrågavarande målen liksom på
landet skulle handläggas av en fackdomare
med nämnd. Fastän situationen
i fråga om målbalansen efter hand hade
förbättrats med andra medel, framlades
förslag om ändrad sammansättning av
rådhusrätterna enligt denna princip för
riksdagen och blev där, trots starka meningsbrytningar,
antaget hösten 1957.
Det har emellertid ännu inte trätt i kraft.

I och för sig gick meningarna inte
isär i fråga om övergång från juristkollegium
till domare med nämnd i de medelsvåra
brottmålen, men mot förslaget
åberopades, att man borde pröva den
lämpligaste organisationen i ett sammanhang
för stad och land, och vidare
anfördes ekonomiska betänkligheter, då
detta förslag skulle medföra ökade kostnader,
i varje fall under en övergångstid,
för de städer som kunde komma till
rätta med sin arbetsbörda med gällande
organisation. Frågan om det antal
nämndemän som skulle fordras för domförhet
berördes inte så mycket. Med hänsyn
till de ekonomiska konsekvenserna
var det för genomförandet av reformen
otänkbart att föreslå en nämnd av normal
storlek. Stadsdomstolsutredningen
hade framfört ett uppenbart underbud,
nämligen bara två nämndemän. I själva
verket hade man då fått en organisation
motsvarande den gamla, redan nerkritiserade
formen för rådhusrätts sammansättning
med borgmästare och två illiterata
rådmän. Propositionen gick emellertid
en medelväg och föreslog tre
nämndemän, d. v. s. samma antal som
gäller för bagatellbrottmålen vid häradsrätterna.

I debatten i riksdagen underströks
från ömse sidor det principiella önskemålet
om likhet mellan stad och land i

möjligaste mån. Som en följd härav kom
även i utskottsutlåtandet att inflyta några
rader om önskvärdheten av att frågan
även för häradsrätternas del snabbt
komme under övervägande. Det är dessa
rader, som nu föranlett framläggandet
av förslaget om nedskärning av häradsnämndens
storlek. Någon annan utredning
än en rent lagteknisk har inte
utförts, då utredningen endast haft det
begränsade syftet för ögonen att effektuera
riksdagens uttalade önskemål, såsom
stadsdomstolsutredningen har uttalat
sig.

Jag har emellertid för min del mycket
svårt att tro att alla de, som i riksdagen
röstade för bifall till propositionen,
verkligen hade tagit ståndpunkt till frågan
om motsvarande ändring beträffande
häradsrätterna. Det visar sig ju också
nu att det reses ett starkt motstånd
mot den här föreslagna reformen från
håll, där man i höstas stödde ändringen
beträffande rådhusrätterna. För min del
tror jag snarare att det för många var
önskemålet om vidgat lekmannainflytande
vid rättsskipningen i brottmål i städerna
samt önskemålet att påskynda
rättsskipningen och undanröja balanserna,
som fällde utslaget.

Och det är ju otvivelaktigt att den för
rådhusrätternas del genomförda reformen
innebär ett ökat lekmannainflytande.
Men när man nu kommer till häradsrätterna
och där som en konsekvens av
beslutet beträffande rådhusrätterna föreslår
en sänkning av antalet nämndemän,
så innebär detta i realiteten ett
minskat lekmannainflytande. I det föreliggande
utskottsutlåtandet anföres visserligen
att möjligheten till s. k. nämndemansdom,
d. v. s. en dom som beslutas
av nämnden mot domarens röst, är
större när man bara har tre i nämnden
än om man har sju. I och för sig är detta
uttalande tvivelaktigt. Ty enligt gällande
regler fordras att alla deltagande nämndemän
eller minst sju skall ena sig för
att nämnden skall bestämma domslutet.
Om det, såsom vanligt är, sitter nio eller
åtta i nämnden, så lärer det vara ungefär
lika lätt att samla sju röster för en

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Nr B 7

Ang. reform av domförhetsreglerna för häradsrätt

mening som att bland tre eller fyra
nämndemän åstadkomma fullständig
enighet.

Men den sidan av saken är över huvud
taget av mindre betydelse. Nämndemansdomar
är mycket sällsynta och torde
bli ungefär lika ovanliga även om antalet
nämndemän minskas till tre. Nämndens
inflytande på rättsskipningen sker
i realiteten på andra vägar. Genom de
synpunkter och argument, som framförs
under den enskilda överläggningen, övar
nämnden i en inte obetydlig omfattning
inverkan på de domslut som meddelas
enhälligt av domare och nämnd. Särskilt
i avvägnings- och uppskattningsfrågor,
t. ex. straffmätning, skadeståndsavvägning
och dylikt, är nämndens inflytande
mycket påtagligt. Men denna möjlighet
blir naturligtvis avsevärt mindre om
nämndemännens antal beskäres. I nämnden
bör det finnas tillgång till erfarenheter
från olika områden, och frågorna bör
belysas från olika utgångspunkter. Då
man alltid måste räkna med att en del
av nämndemännen är mindre aktiva vid
överläggningarna, är det nödvändigt att
antalet deltagande inte blir alltför litet.
I det ena slaget av mål har man särskild
nytta av en nämndeman med den och
den erfarenheten, den och den ställningen,
i ett annat mål är det en annan
som har att tillföra rätten värdefulla synpunkter.

Jag skulle inte hålla för otroligt att
man utan olägenhet skulle kunna minska
det föreskrivna antalet domföra ledamöter
i nämnden i någon liten utsträckning.
Stadsdomstolsutredningen har också
antytt att den överväger en sådan
minskning, kanske så att det domföra
antalet skulle bli sex eller fem. Att för
det stora flertalet mål göra en så radikal
nedskärning som till tre nämndemän förefaller
däremot åtminstone mig vara en
olycklig åtgärd. Kanske man inte kommer
att kunna direkt påvisa några skadeverkningar,
om förslaget genomföres,
men i det långa loppet kommer det enligt
min mening att försämra rättsskipningens
kvalitet och även dess förankring
hos allmänheten. Om, såsom nyss
antyddes, den stora nämnden minskas så

att det domföra antalet blir fem eller sex,
bör det inte heller föreligga några praktiska
eller ekonomiska hinder för att använda
denna nämnd i alla mål som inte
har ren bagatellmålskaraktär.

Det har uttalats, bl. a. av stadsdomstolsutredningen
och första lagutskottet,
att man från rättssäkerhetssynpunkt inte
kan resa några invändningar mot den
föreslagna reformen. I detta uttalande
kan jag inte obetingat instämma. Det beror
på vad man menar med invändningar
från rättssäkerhetssynpunkt. Om man
därmed menar att reformen inte innebär
någon försämring av rättsskipningen
i dessa mål måste jag bestämt bestrida
uttalandets riktighet. Om man anser
att lekmannainslaget i rättsskipningen,
särskilt i brottmål, är av värde, och reformen,
såsom jag förut påpekat, innebär
en försvagning av lekmannainflytandet,
så är det klart att den också innebär
en försämring av rättsskipningen
vid häradsrätterna. Uttalandet kan därför
försvaras endast om det anses innebära,
att rättsskipningen inte försämras
mera än som kan anses försvarligt med
hänsyn till målens betydelse.

Jag för min del är emellertid av den
uppfattningen, att de mål som det här
gäller är av så stor betydelse för dem,
som är berörda därav, att det inte är
försvarligt att försämra rättsskipningens
kvalitet i detta avseende. Skälen för en
ändring är, som framgår av vad jag har
sagt, inte starka. Likhetskravet bör icke
rimligen åberopas för en forcering av
frågan, eftersom den olägenhet som föreligger
har bestått så länge utan några
reella olägenheter. Enligt min mening
vore det lyckligt, om likheten en gång i
framtiden kunde uppnås så att säga på
en annan nivå än den nu aktuella. Några
särskilda olägenheter för häradsrätterna
har inte försports och har inte heller
åberopats som stöd för reformen.

Till sist, herr talman, vill jag framhålla
att denna fråga uppenbarligen är sådan,
att den inte rimligen bör ha något
med partigränserna att skaffa; varken
det ena eller det andra partiet bör ha
anledning att anlägga någon särskild synpunkt
i det här fallet. Alla är intresse -

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Ang. reform av domförhetsreglerna för häradsrätt

rade av att rättsskipningen blir skött på
ett så bra sätt som möjligt, och jag tror
att vi i detta fall inte har någonting att
vinna genom den reform, som här har
föreslagits.

Jag ber därför, herr talman, att få instämma
i yrkandet om bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Nils Theodor Larsson (ep), Boman (fp)
och Ewerlöf (b), herr andre vice talmannen
Lodenius (ep) samt herrar Sunne
(fp), Edström (fp) och Jacobsson
(fp).

Herr PÅLSSON (ep):

Herr talman! I och för sig skulle jag
kunna nöja mig med ett instämmande i
de två anföranden, som här har hållits,
men då jag råkar befinna mig i den situationen,
att jag är motionär, vill jag
ändå säga några ord i detta sammanhang.

När jag hade läst propositionen en
gång i våras, så kvarstod egentligen bara
en stor förvåning. Det var rätt svårt
att förstå anledningen till de förslag,
som framlades däri. Sådana förslag brukar
ju framkomma, om det är något som
man tycker inte har fungerat bra. Men
att häradsrätterna inte skulle ha skött
sin uppgift på ett fullt tillfredsställande
sätt, det har väl inte gjorts gällande vare
sig i propositionen eller i utskottets
skrivning.

Då forskar man efter motivet till de
föreslagna ändringarna, och jag frågade
mig, om det månne var rena besparingsivern,
som man velat lägga i dagen, då
man tog fasta på den —- sett i ett större
sammanhang — mycket ringa kostnad
som det här rör sig om. Jag tror nu inte
ens att så är fallet utan det är väl på
det sättet, som herr Alexanderson mycket
tydligt har klargjort, att man i något
ovist och brådskande nit har strävat
efter att få rådhusrätterna och häradsrätterna
konstruerade precis likadant.

Det är ju rätt underligt, att denna
tankegång har kommit så hastigt på.
Det har i alla tider varit en betydande

skillnad emellan rådhusrätternas och
häradsrätternas konstruktion och arbetsformer.
Först under senare år har rådhusrätterna
sålunda fått nämndemansinstitutionen.
Måhända har det inte klaffat
riktigt bra med den nya ordningen
i storstädernas rådhusrätter, enkannerligen
i Stockholm, som enligt tidningarna
har haft svårt att få ett tillräckligt
antal nämndemän. Så har det då skett
en uppdelning, där man övergivit tremannafackdomarna
och övergått till en
domare med nämnd för att lösa den eftersläpning,
som råder i Stockholm i
fråga om målavverkningen.

Men om man gör på det sättet, finns
det väl bra liten anledning att ge sig på
häradsrätterna, som har visat sig kunna
klara sin uppgift. Skulle det inte vara
rimligt att skynda fram med litet mindre
iver? Då är det troligt, att även rådhusrätterna
kommer att finna sin form
med nämndemannainstitutionen.

För mig kvarstår inget annat motiv
än det, att man i sin iver vill skapa en
uniformitet även på domstolsområdet.
Det är en iver, som jag tycker är rätt
opåkallad. I synnerhet menar jag, att
man inte gör den domstolsorganisation,
rådhusrätterna, som nu har svårigheter,
någon tjänst genom att göra om häradsrätterna,
som har visat sig fylla sin
uppgift på ett fullt tillfredsställande och
oklanderligt sätt.

Jag vill också i detta sammanhang
säga, att utskottet torde förringa värdet
av nämndemännens insatser och uppgifter,
då det här menar, att frågan om
kännedomen rörande ortsförhållanden
och lokaliteter klaras ändå. Det är inte
så säkert, åtminstone inte då det gäller
de geografiskt sett stora domsagorna, ty
det finns kanske 6—7 storkommuner
inom tingslaget och avstånden rör sig
kanske om 20 mil, och ibland mycket
mera. Då blir det nog besvärligt för den
nämnd, som är reducerad till tre personer,
att tro sig kunna företräda lokalkännedomen
inom skilda områden på
det så vidsträckta domsområdet. Jag tror
att denna kännedom är av inte ringa betydelse.

Såsom herr Alexanderson mycket rik -

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Nr B 7

Ang. reform av domförhetsreglerna för häradsrätt

tigt påpekade bör nämndens insatser inte
mätas efter antalet nämndemansdomar
utan, såsom den erfarne häradshövdingen
sade, efter det bidrag nämnden ger
vid överläggningarna då det gäller att
bedöma skäligheten av skadestånd, av
straffsatser o. s. v. När jag tog del av
vilka mål som här skulle falla under
tremannanämndens domvärjo, om jag så
får uttrycka mig, blev jag faktiskt litet
ängslig över att till dem även skulle hänföras
fängelsemål. Det är ju alltså inte
bara småpotatis det rör sig om inom
den föreslagna ramen. Jag skall inte
göra mig skyldig till ett återupprepande
av vilka mål det gäller — kammaren
har alldeles nytt hört det — men dit
hör även mål av mycket stor betydenhet.
Jag tycker inte att det är rimligt att en
tremannanämnd skall handlägga sådana
mål.

Utan all förhävelse vill jag säga att jag
under de trettio år jag suttit som nämndeman
i ett jämtlandstingslag väl har
samlat någon liten erfarenhet, och denna
min erfarenhet sammanfaller rätt väl
med vad herr Arvidson här nyss utvecklade.
Jag tror att det är rätt angeläget
för vår rättsvård, för folk och bygder,
att bibehålla en institution, som har visat
sig fylla måttet och under århundraden
varit en hållbar organisation. Den
bör inte brytas sönder. Man bör visa
någon respekt för traditionen också, så
länge det inte finns andra ting att uppnå
än att skapa uniformitet med rådhusrätterna.
Den gången frågan om rådhusrätternas
organisation var uppe hade jag
ingen tanke på att utvecklingen skulle ta
den här vändningen. Jag var tvärtom av
den uppfattningen att den då genomförda
ändringen var nödvändig för att hjälpa
just rådhusrätterna att komma till rätta
med sina svårigheter, men jag hade
aldrig trott att den organisationen skulle
utgöra ett provkort på hur häradsrätterna
skulle se ut, sedan det gått ett par
år.

Jag skall, herr talman, inte upptaga
tiden längre. Såsom jag sade i början av
mitt lilla anförande var mina synpunkter
helt tillgodosedda i debatten genom
de anföranden som hållits av herrar

Alexanderson och Arvidson, men som
gammal nämndeman tyckte jag att jag
borde säga några ord även jag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr AHLKYIST (s):

Herr talman! I likhet med herr Alexanderson
får jag kanske erinra om att
när förra årets höstriksdag antog propositionen
om ändrade domförhetsregler i
rådhusrätterna, var utskottet inte enigt.

Bland de motiv, som reservanterna
stödde sig på när de yrkade avslag på
den propositionen, fanns även det att
man önskade likställighet i domförhetsreglerna
mellan å ena sidan rådhusrätt
och å andra sidan häradsrätt. I reservationen
heter det sålunda beträffande detta
avsnitt bl. a, följande: Det torde »vara
ett önskemål — •— — att åstadkomma
en mera enhetlig underrättsorganisation
än för närvarande. I detta hänseende
går emellertid förslaget närmast i motsatt
riktning» så att olikheten i stället
blir större. »En sådan skillnad kan uppenbarligen
icke motiveras med någon
skillnad i fråga om ordförandens eller
nämndemännens kompetens i rådhusrätt
och häradsrätt och måste därför
framstå såsom godtycklig.»

En av reservanternas talesmän här i
kammaren utvecklade denna tanke ytterligare
i följande uttalande: »Det måste
vidare anses vara stötande för rättsskipningen
om man på en plats, t. ex.
Stockholm, där det finns både en rådhusrätt
och flera häradsrätter, har olika
sammansättning av domstolarna.
Samma slags mål, som i Södra Roslags
domsaga prövas av häradshövdingen
plus en nämnd på sju till nio ledamöter,
kommer att vid Stockholms rådhusrätt
prövas av en domstolsavdelning bestående
av en domare och tre nämndemän.»
Och vederbörande fortsatte: »En dylik
ordning kommer enligt vår uppfattning
inte att öka tilltron till rättsskipningen.»

Dessa synpunkter framfördes redan
vid utskottsbehandlingen. Där förelåg
vidare en motion, väckt av häradshövding
Fröding'' i medkammaren. Jag vill

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Ang. reform av domförhetsreglerna för häradsrätt

inom parentes säga att häradshövding
Fröding ju har en rakt motsatt uppfattning
mot häradshövding Alexanderson i
denna fråga, och därest han deltagit i
utskottsbehandlingen, hade han befunnit
sig på utskottsmajoritetens sida. Herr
Fröding väckte emellertid vid förra
årets höstriksdag i samband med propositionen
om rådhusrätterna en motion,
där han framhöll önskvärdheten av att
jämväl häradsrätternas domförhetsregler
blev föremål för omprövning, detta för
att uppnå likformighet i fråga om underrätternas
sammansättning. Utskottet
ansåg sig inte då böra tillstyrka denna
motion utan föregående remissbehandling,
men i anledning av motionen och
inte minst på grund av reservanternas
uttalade önskan om enhetliga domförhetsregler
i underrätterna skrev utskottet:
»Utskottet finner det emellertid
önskvärt, att denna fråga ... snarast möjligt
och utan avvaktan på slutförandet
av utredningens uppdrag tages upp till
övervägande och att därav föranledda
förslag förelägges riksdagen.» Detta utskottsuttalande
antogs av denna kammare
med 89 röster mot 38 och av medkammaren
med 124 röster mot 67.

Med den nu föreliggande propositionen
har alltså riksdagens beställning
effektuerats. Det verkar dock inte som
om reservanterna var nöjda. Även vid
denna riksdag har väckts motioner i frågan
med anledning av den föreliggande
propositionen. Där finns ett motionspar,
väckt av delvis samma ledamöter som
förra året var reservanter. I detta motionspar
heter det emellertid inte nu, att
ordförandens och nämndemännens kompetens
i häradsrätt och rådhusrätt inte
motiverar någon skillnad i domförhetsreglerna.
I år skriver man i stället i motionen,
att förhållandena vid häradsrätt
och rådhusrätt skiljer sig från varandra
i så väsentliga avseenden, att ett rent
likformighetskrav icke är tillräcklig
grund för den föreslagna reformen. Jag
måste säga att jag har svårt att acceptera
en motivering, som så väsentligt
ändras från år till år.

Det finns ett annat motionspar med
herr Pålsson i Lit som huvudmotionär

i denna kammare, där man ifrågasätter
huruvida riksdagen skulle ha accepterat
någon av reformerna, om förslagen hade
förelagts riksdagen samtidigt. Ja, jag vet
nu inte hur man läser utskottsutlåtanden,
men om utskottet samtidigt har till
behandling en proposition om ändrade
domförhetsregler vid rådhusrätterna och
en motion om ändrade domförhetsregler
vid häradsrätterna och utskottet tillstyrker
propositionen samt i anledning av
motionen i sin skrivning begär förslag
om ändrade domförhetsregler i häradsrätterna,
så att dessa regler kommer att
överensstämma med de ändrade domförhetsreglerna
i rådhusrätterna, och riksdagen
sedan bifaller detta utskottsutlåtande,
så har jag svårt att förstå hur
man kan säga, att reformerna inte behandlats
samtidigt.

Inte minst i det sistnämnda motionsparet
förekommer en mängd överdrivna
farhågor. Vid genomläsningen av dessa
motioner får man närmast det intrycket,
att rättssäkerheten och lekmannainflytandet
skulle vara beroende av antalet
ledamöter i häradsnämnden. Jag får
säga, att jag inte delar den uppfattningen.
Men till dem som röstade för propositionen
om ändrade domförhetsregler
vid rådhusrätterna vill jag säga, att har
man den uppfattningen att antalet ledamöter
är avgörande för rättssäkerheten
och lekmannainflytande, hur kunde
man då stödja och rösta för den propositionen?
Och är det för övrigt inte litet
oartigt mot nämndemännen i häradsrätterna
att ifrågasätta, att dessa skulle ha
svårare att hävda sig mot juristdomaren
än kollegerna i rådhusrätten?

Man nämner vidare i dessa motioner
vissa speciella förhållanden på landsbygden,
såsom att landsbygdens förbinderser
med domstolarna nu i stor utsträckning
förmedlas av nämndemännen
samt att dessa ofta tillhandagår sina sockenbor
med hjälp och råd i åtskilliga
för vederbörande betydelsefulla juridiska
frågor. Och man förmodar att befolkningens
möjligheter till sådan rättshjälp
skulle försämras, om reformen
antages. Jag tror att man kan ta det lugnt
i detta hänseende. Enligt min uppfatt -

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Nr B 7

Ang. reform av domförhetsreglerna för häradsrätt

ning kommer det inte att väljas så mycket
färre nämndemän, om reformen antages,
än enligt nuvarande ordning. Den
i motionen nämnda budskickningen kan
alltså säkerligen ostört bedrivas även i
fortsättningen.

Såsom redan har nämnts i debatten,
skall i brottmål, där straffarbete förekommer
i straffskalan, den stora nämnden
alltjämt deltaga. Att vid häradsrätt,
i likhet med vad som redan beslutats
för rådhusrätt, nämnden blir domför
med tre ledamöter då vid brottmål straffarbete
ej ingår i skalan, innebär ju
ingalunda att i dylika mål inte får deltaga
mer än tre i nämnden. Departementschefen
säger ju tvärtom i propositionen
: »Den omständigheten att häradsrätt
i mål om brott, varå icke kan
följa straffarbete eller avsättning, är
domför med tre i nämnden bör uppenbarligen
ej ... utgöra hinder för att i
sådana mål låta fulltalig nämnd medverka.
» Departementschefen fortsätter:
»Tvärtom bör så ske, då särskilda skäl
påkallar det, såsom att bevisningen är
vidlyftig eller svårbedömbar eller det
eljest befinnes lämpligt. Även rent organisatoriska
skäl kan tala för att nämnden
är fullsutten.»

Jag tänker mig att det i de mindre häradsrätterna
inte blir så mycket mindre
tjänstgöring för nämndemännen. Om det
vid samma ting, vilket väl ofta är fallet,
förekommer mål, där fullsutten nämnd
skall medverka, är det väl av organisatoriska
skäl lämpligt att den störa nämnden
medverkar även vid de s. k. enklare
brottmålen. Vid de större rådhusrätterna
kan det väl bli något mindre ofta
som nämndemännen behöver inkallas till
tjänstgöring. Om detta emellertid i sin
tur kan leda till att rekryteringsmöjligheterna
för val av nämndemän breddas,
så att de i större omfattning än för närvarande
kan komma att omfatta även
löntagargrupper, kan jag för min del
icke finna att det leder till någon försämrad
rättssäkerhet eller något minskat
lekmannainflytande.

Inte minst med hänsyn till att riksdagen
har beställt denna reform och utskottet
tillstyrkt bifall till propositio -

nen ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att helt kort få säga att jag instämmer i
det särskilda yttrande, som avgivits av
herrar Rylander och Jacobsson i Sala.

När ett liknande ärende var före här
i kammaren i fjol hade jag ett par motioner,
som innebar yrkande om avslag
på det då föreliggande förslaget eller
vissa mildrande övergångsbestämmelser
i detta. Skälet till min ståndpunkt då
var bland annat, att ett beslut beträffande
rådhusrätterna i förevarande avseende
inte borde föregripa en enhetlig reform
av domstolsväsendet, och dessutom
ansåg jag att man borde ha likformighet
på detta område. Jag fann det orimligt
att ett mål, som i en rådhusrätt skulle
kräva tre nämndemän, skulle behöva sju
till nio nämndemän, om det förekom i
en häradsrätt.

När nu riksdagen trots den pågående
utredningen beslöt att genomföra reformen
i fråga om rådhusrätterna, anser
jag mig, i konsekvens med min inställning
beträffande likställighet mellan
rådhusrätt och häradsrätt, böra biträda
utskottets förslag denna gång. Jag gör
det av de skäl som anförts i det särskilda
yttrandet, och jag gör det så mycket
hellre som det ju inte här är fråga om
några tvingande bestämmelser. Om det
i en liten domsaga av praktiska skäl visar
sig svårt att dela målen mellan olika
nämnder, finns ju den möjligheten kvar
att avgöra målen med större nämnd. Jag
har därför inte velat motsätta mig den
likhet i fråga om domförhetsreglerna,
som nu föreslås mellan rådhusrätt och
häradsrätt.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! När jag hörde utskottets
representant föra talan för propositionen
fäste jag mig vid att det för hans uttalande
var karakteristiskt, liksom det
är för hela detta ärende, att några egentliga
positiva skäl för förslaget inte framföres.
Han nöjde sig med att kritisera de

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Ang. reform av domförhetsreglerna för häradsrätt

argument, som vi anfört mot att över huvud
taget någon förändring skall göras
i fråga om en institution som fungerar
bra såsom den nu är. De positiva skälen
har vi inte hört någonting av. Det enda
är likformighetskravet, och det talade
han inte heller så mycket om, av den
enkla anledningen att vi i princip är
ense om att man bör sträva efter större
likformighet mellan stad och land på
domstolsorganisationens område. Jag
tror dock inte att man kan komma till
fullständig likformighet.

Utskottets talesman uppehöll sig framför
allt vid frågan om vad riksdagen
beslöt och debatterade på hösten 1957
och åberopade det önskemål, som utskottet
hade uttalat. Det må tillåtas mig
att påpeka, att något ståndpunktstagande
till just denna fråga inte har skett. Man
uttalade önskemål om att den saken
skulle tagas upp till övervägande, men
något ståndpunktstagande var det inte
fråga om. För övrigt tror jag att det underströks
särskilt i debatten av justitieministern,
att den ståndpunkt, som riksdagen
då tog, inte skulle vara prejudicerande
för frågan om hur häradsrätterna
skulle bli organiserade i fortsättningen.

Vad beträffar de önskemål om likformighet,
som anfördes även från reservanternas
sida vid riksdagsbehandlingen
hösten 1957, så är detta inte något
märkvärdigt. Det är ju detsamma som
jag har framfört här. Men de slutsatser,
som jag drog av det, var att man bör
pröva det hela i ett sammanhang. Man
skall bedöma både för rådhusrätternas
och för häradsrätternas del, vilket som
är den lämpliga sammansättningen. Man
skall inte i panikens tecken inför de
ökande balanserna besluta en organisation,
som inte var riktigt genomtänkt,
och sedan, såsom här har skett, anse att
konsekvenserna fordrar, att den skall
genomföras även på ett annat område,
där man redan har en bättre och starkare
organisation. Över huvud taget har
man varken i samband med rådhusrättsreformen
eller nu i samband med förarbetena
till denna proposition verkligen
tagit upp till debatt, hur stor nämnden
lämpligen bör vara. Man har inte annat

än här i riksdagen diskuterat fördelarna
med flera eller färre nämndemän.

Herr Ahlkvist har naturligtvis formellt
sett rätt, då han säger att de, som röstade
för rådhusrättsreformen 1957, därvid
också har tagit ståndpunkt till det i utskottsutlåtandet
införda uttalandet om
önskvärdheten av ett övervägande för
häradsrätternas del. Men det är nog också
bara formellt. Yi hörde här alla, hur
herr Pålsson nyss talade om, att han för
sin del inte hade lagt något sådant i sitt
ståndspunktstagande då. Jag tror att det
är många med honom som gjort så.

Slutligen några ord om den ståndpunkt,
som intagits av utskottets ordförande
och som här närmare har framförts
av herr Lundström. Jag har svårt
att se hur deras ståndpunkt egentligen
går ihop. De motsatte sig då reformen
beträffande rådhusrätterna. Det skedde,
vilket är att märka, delvis av det skälet
att de inte ansåg den organisationsformen
lämplig. Men när riksdagen trots
detta har beslutat genomföra reformen,
så har man ansett att den bör genomföras
även för häradsrätternas del.

Jag kan inte befria mig från tanken
att utskottets ordförande, som har sin
erfarenhet huvudsakligen från rådhusrätterna,
inte har så stort intresse för
hur en sådan här sak ter sig från häradsrätternas
synpunkt.

Herr statsrådet LINDELL:

Herr talman! Herr Ahlkvist har utförligt
angivit, att det väsentliga motivet
för förslaget är att ytterligare närma de
båda underrättstyperna till varandra i
enlighet med riksdagens förra hösten uttalade
önskemål. Det år önskvärt — det
medgav också herr Alexanderson i sitt
senaste anförande — att brottmålen avdömes
av domstolar med likartad sammansättning
utan hänsyn till om det är
fråga om stad eller land. Jag vill även understryka,
att numera också många tätorter,
t. o. m. ganska stora städer, lyder
under häradsrätt. Som exempel kan
jag nämna, att Solna stad bildar en domsaga
med häradsrätt. Det är ju, som herr
Ahlkvist också påpekade, en ganska

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Nr B 7

Ang. reform av domförhetsreglerna för häradsrätt

egendomlig ordning, att den domstol,
som dömer i brottmål i en sådan domsaga,
skall vara sammansatt på ett annat
sätt än t. ex. domstolen i Stockholm
och Södertälje.

När man förra hösten efter — som jag
har anledning förmoda — omsorgsfull
prövning i första lagutskottet kom fram
till att lagfaren domare med tremansnämnd
är en lämplig sammansättning
för rådhusrätt vid prövning av de medelstora
brottmålen, bör det vara en
tämligen given konsekvens att den ordningen
accepteras även för häradsrätternas
del. En häradshövding med tre
nämndemän bör väl vara lika kompetent
som en rådman med tre nämndemän.

Reservanterna menar emellertid, som
vi har hört, att nedskärningen av nämnden
för dessa brottmål innebär en försämring
av rättsskipningens kvalitet.
Jag har för min del själv i propositionen
understrukit den betydande roll för
rättsvården i vårt land, som nämnden
spelar. Men det är på detta område som
på så många andra nödvändigt att anpassa
sig efter utvecklingen. I vår tid
får det väl anses som misshushållning
med arbetskraft att förutom den lagfarne
domaren ha sju till nio nämndemän
samlade för att handlägga dessa mål,
där det straff som kommer i fråga i flertalet
fall endast är böter. Jag vill också
påpeka, att strukturen av befolkningen
i många domsagor i betydande grad
ändrats genom tätortsbildningen. Vi vill
att nämnden någorlunda skall utgöra en
avspegling av olika samhällsgrupper och
åldersgrupper inom området. Därför
måste vi särskilt i dessa domsagor hushålla
med lekmannakrafterna.

Herrar Arvidson och Pålsson talade
om besparingar och tänkte då närmast
på ekonomiska besparingar. En besparing
måste vi göra, men det jag närmast
tänker på är de personella resurserna.
Det går nämligen inte att i dessa tätortssamhällen
lägga en alltför tidskrävande
domaruppgift på t. ex. löntagare
och andra anställda; då vägrar de att
ställa upp. Och då kan följden bli, såsom
också uppges ha skett på några
håll, att inslaget i nämnden av pensionä 7

Första kammarens protokoll 1958. Nr B

rer och personer, som står vid sidan av
arbetslivet, blir alltför dominerande.
Särskilt för större domsagors bemaning
med en kvalificerad och differentierad
nämnd kan det därför vara av stort
värde, att de mindre svåra brottmålen
kan behandlas med en mindre nämnd.
Sådana mål kan då t. ex. sammanföras
till särskilda sammanträden eller behandlas
på särskild tid före eller efter
de större målen.

Reservanterna framför också den invändningen,
att förslagets genomförande
minskar nämndens möjligheter att tillföra
domstolen orts- och personkännedom.
Denna synpunkt har ganska ingående
övervägts av utredningen, som påpekar
att häradsnämndens förtrogenhet
med ortens särskilda förhållanden inte
spelar samma roll nu som tidigare.
Nämndens möjlighet att tillföra domstolen
lokalkännedom har minskat genom
att städer och andra tätorter i stor utsträckning
ingår i tingslagen. Utredningen
har också påpekat, att den gällande
processordningen inte tillåter att
rätten grundar sina avgöranden på material,
som rättens ledamöter inhämtat
utanför målet. Domen skall grundas på
vad som framkommit vid huvudförhandlingen
och inte på någonting annat.
Inom parentes sagt kan jag säga, att
enligt min mening har nämnden en
viktigare egenskap än sin orts- och personkännedom
däri, att den tillför domstolen
lekmännens livserfarenhet och allmänna
medborgerliga utblick.

Jag vill också understryka, att förslaget
inte lägger hinder i vägen för att
använda fulltalig nämnd i de ifrågavarande
brottmålen. Det vore givetvis inte
i överensstämmelse med reformens syfte,
om en häradshövding konsekvent och
utan hänsynstagande till omständigheterna
inkallade stor nämnd i alla dessa
brottmål. Men i den mån häradshövdingen
finner det behövligt, är det inte
något som hindrar att han utnyttjar stor
nämnd. Jag har också, såsom herr Alilkvist
påpekade, i propositionen framhållit
att häradshövdingen bör låta fulltalig
nämnd medverka i alla de fall, då
bevisningen är vidlyftig eller svårbe 7 -

Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Ang. reform av domförhetsreglerna för häradsrätt

dömbar eller det eljest befinnes lämpligt.
Som herr Ahlkvist också påpekade,
kommer redan de arbetstekniska förhållandena
i många av de mindre och
medelstora domsagorna att utgöra en
praktisk omständighet, som gör att den
nuvarande nämndorganisationen kommer
att bibehållas i stort sett oförändrad.

Jag vill alltså säga, att den föreslagna
nämndorganisationen i domsagorna på
intet sätt kommer att spoliera det gamla
och enligt min mening ytterst värdefulla
lekmannadeltagandet i rättsskipningen.
Tvärtom — i de fall, då det
gäller att hushålla med lekmännens
prestationer och förbehålla dem de verkligt
viktiga avgörandena, syftar den föreslagna
ordningen till att bevara och
levandegöra ett folkligt inflytande i
rättsavgörandena som svarar mot strukturförändringarna
i samhället. Jag kan
därför utan tvekan rekommendera kammaren
att följa utskottets förslag, vilket
innebär ett fullföljande av riksdagens
för endast några månader sedan uttalade
önskemål och ett bifall till propositionen.

Herr PÅLSSON (ep):

Herr talman! Jag vill endast göra några
reflexioner med anledning av justitieministerns
anförande.

Justitieministern angav som ett viktigt
skäl — och det kan jag förstå — att
man bör hushålla med den mänskliga
arbetskraften, och att det var mera ett
hushållande på det planet än ett hushållande
med statens kostnader för nämndemännen,
som det här var fråga om.
Visst låter detta säga sig, men jag undrar
hur det blir, om de nämndemän, som
tillhör stora nämnden och inte tremannenämnden,
får tjänstgöra bara sporadiskt,
någon gång då och då. Det kan
inte skapas något intresse för en sådan
tjänstgöring, om de bara skall kallas in
vid några enstaka tillfällen. Man får
tänka på att hushålla med krafterna på
det sättet, att man väcker intresse för
göromålen hos dem, som skall sitta i
nämnden. Det är ju inte enbart själva

sammanträdesdagarna det är fråga om.

Sedan säger justitieministern, att det
inte är någonting som hindrar att häradshövdingen
kallar in den stora nämnden.
Man får ju det intrycket, att detta
nästan skulle bli regel. Och då undrar
jag hur mycket som egentligen blir kvar
av denna hushållning, om vi undersöker
saken litet noggrannare.

Jag har ingalunda blivit övertygad om
att vi nu är inne på rätt väg, då vi genomför
det här förslaget bara för att
kopiera rådhusrätterna. Min reflexion
kvarstår, att vi här ger oss på en institution,
mot vilken det inte finns några
anmärkningar, men vi gör det för att få
den där likheten till stånd — och det är
en sak som inte övertygar mig.

.lag ber, herr talman, att få vidhålla
mitt yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt de
därunder förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande utlåtandet hemställt
samt vidare på godkännande av den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herrar Arvidson och Alexanderson begärde
votering i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr B 10,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Nr B 7

Om skyldighet att förse bilar och motorcyklar med registrerande hastighetsmätare

fattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herrar Arvidson och
Alexanderson begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda: Ja

— 70;

Nej — 50.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av första lagutskottets
utlåtande nr B 13, i anledning
av väckt motion angående utredning om
en bättre koncentration av rättsvården på
den mera samhällsfarliga kriminaliteten,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om skyldighet att förse bilar och motorcyklar
med registrerande hastighetsmätare Föredrogs

ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr B 10, i anledning av väckt
motion om skyldighet att förse bilar och
motorcyklar med registrerande hastighetsmätare.

I en inom första kammaren väckt, till
lagutskottet hänvisad motion, nr B 67,
vilken behandlats av andra lagutskottet,
hade herr Edström hemställt, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om förslag till sådan ändring
av vägtrafikförordningen rörande registrerande
hastighetsmätare, att samtliga bilar
och motorcyklar skulle vara skyldiga
att efter viss övergångstid vara utrustade
med registrerande hastighetsmätare av
typ som ständigt registrerade hastigheten
under de sista 200—300 m fordonet färdats.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motion, nr I: B 67, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru Hamrin-Thorell
samt herrar Edström och
Anderson i Sundsvall, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av förevarande
motion, nr I: B 67, i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om förslag till ändring
av de i vägtrafikförordningen den 28
september 1951 intagna bestämmelserna
rörande registrerande hastighetsmätare
i enlighet med vad reservanterna anfört.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
uppgift att ett genomförande
av den här föreslagna trafiksäkerhetsreformen
skulle medföra en utgift
för fordonsägarna på mellan 100 och
300 miljoner kronor är oriktig och beroende
på missuppfattning. Den siffran
skulle nämligen förutsätta att reformen
omedelbart genomfördes. Som framgår
av såväl motion som reservation har
emellertid något förslag av den arten
icke framlagts. Tvärtom har understrukits
nödvändigheten av att denna reform
genomföres successivt, så att så
många som möjligt av fordonen får sina
registrerande hastighetsmätare från
början som fabriktionsdetalj, varigenom
kostnaden höst betydligt skulle nedbringas,
sannolikt till några tiotal kronor
för var och en. Bara för en ringa
del av fordonen skulle mätarna behöva
insättas på ett senare stadium, i vilket
fall kostnaderna för dem skulle komma
att belöpa sig till de av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
beräknade 100 å 200
kronorna per fordon. Denna engångskostnad
bör dock ställas i relation till
vad trafikolyckorna kostar landet samhällsekonomiskt.
NTF har nyligen gjort
en utredning, enligt vilken olyckorna
skulle kosta landet närmare 1 000 kronor
om året per fordon. Om reformen
kunde medföra en minskning av dessa
olyckor med bara fem procent, vilket
är mycket sannolikt, skulle engångskostnaden
för apparaten vara betalåd
redan under det andra året. Därtill kom -

100 Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Om skyldighet att förse bilar och motorcyklar med registrerande hastighetsmätare

mer ju de sparade liven och den minskade
förlusten av arbetsinsatser. Redan
med hänsyn till fordonsägarnas ekonomiska
intressen borde därför reformen
snarast genomföras.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen säger
att det ännu är för tidigt att uttala
sig om möjligheten att få fram en praktiskt
användbar mätare enligt angiven
princip. Jag vill emellertid erinra om
att motionen åtföljdes av patenthandlingar
för en sådan mätare som redan
prövats, inte minst av omdömesgilla läkare.
Mätare av denna typ är mycket
hållbara, och all sannolikhet talar för
att mätartyper skall kunna framställas
som i regel håller bilens livslängd ut.

Plomberingen bör knappast heller skapa
några svårigheter. Vi har ju dylika
plomberingar sedan årtionden, t. ex. på
våra gasmätare och elmätare i bostadsvåningarna.
Att dessa skulle vara ineffektiva
och inte tillräckligt betryggande
ur kontrollsynpunkt har väl ännu ingen
påstått.

Reformens stora betydelse ur trafiksäkerhetssynpunkt
är klart motiverad i
reservationen, och jag inskränker mig
därför här till att yrka bifall till reservationen.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Man kan väl utan vidare
utgå från att motionärerna har tänkt
sig den här saken som en mycket stor
reform för trafiksäkerhetens främjande.
Det finns bara den haken för möjligheterna
att nå ett sådant mål genom den
föreslagna reformen, att vi för närvarande
inte har något material av den
beskaffenhet som skulle erfordras för
att kunna realisera tanken. Det måste ju
vara fråga om en registrerande hastighetsmätare
av sådan beskaffenhet att
den är tillförlitlig, inte kräver alltför
stor tillsyn och inte kan påverkas av
motorfordonsföraren själv. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som har fått tillfälle
att yttra sig över motionen, har ju
instämt i tanken på de fördelar som
skulle ligga i möjligheten att vid varje
inträffad trafikolycka kunna konstate -

ra hastigheten under de sista 200 eller
300 meterna av färden, men styrelsen
tvivlar på att ett sådant instrument, monterat
på en bil, skulle i någon större
utsträckning verka hämmande på bilföraren
själv. Det måste väl ändå vara så
att de flesta bilförare inte räknar med
att de, om de kör fort, tar några risker
eller skall råka ut för någon olycka.
Men väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
fastnar också för att vi inte har något
instrument av den beskaffenhet som
skulle erfordras. Om något sådant skulle
kunna anskaffas, räknar man med att
kostnaden skulle bli ganska avsevärd.

Nu åberopas i motionen det beslut
som riksdagen för ett par år sedan fattade
om skyldighet för tyngre fordon
att vara försedda med färdskrivare. Dessa
färdskrivare motiveras naturligtvis
också av möjligheten att kontrollera den
fart som fordonsföraren har hållit under
färden. En sådan färdskrivare har
ju den fördelen att den registrerar hela
färden. Motivet för dess tillkomst har
emellertid också varit, att man skulle
få tillfälle att kontrollera i vilken utsträckning
motorfordonsförare användes
såsom förare. Det har ju nämligen
i regel gällt sådan trafik, för vilken lejd
arbetskraft begagnats, och klagomål har
inkommit från motorfordonsförarnas
fackliga organisationer över att arbetstiden
är okontrollerbar och att förarna
utnyttjats i betydligt större utsträckning
än arbetstidslagen medgav. Det senare
skulle man möjligen kunna bortse från,
men man slog också fast att det måste
utgöra en mycket väsentlig faktor i
olycksbefrämjande syfte.

Nu har motionärerna tänkt sig, att
riksdagen skulle kunna fatta ett principbeslut,
innebärande att motorfordonen
skulle utrustas med sådana instrument,
när dylika kunde anskaffas. Men det är
väl litet orealistiskt att begära att riksdagen
skall fatta ett sådant beslut. Under
utskottsbehandlingen har sagts, att
först när en stor avsättning för ett sådant
instrument kan förutses eller förutsättning
härför föreligger, kommer ansträngningarna
att inriktas på att skaffa
fram ett instrument till överkomligt pris

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Nr B 7 101

och med den tillförlitlighet, som det
måste äga, om det över huvud taget
skall ha någon praktisk betydelse.

Herr talman! Den tänkta registrerande
hastighetsmätaren kan vara av värde
när det gäller att förhindra olycksfall
liksom för att man skall kunna konstatera,
i vilken utsträckning en alltför
hög hastighet hos den som råkat ut för
en olycka varit medverkande till olyckan.
Men vi inom utskottet har ändå
funnit, att det för närvarande icke finns
någon realistisk bakgrund för ett beslut
i enlighet med motionens syfte.

.lag hemställer därför om bifall till
utskottets förslag.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag begärde ordet med
anledning av vad herr förste vice talmannen
sade om att ett beslut av riksdagen
skulle kunna stimulera till att en
sådan här apparat, som kunde fylla rimliga
krav på ändamålsenlighet, hållbarhet
och lågt pris, skulle bli snabbare
utprovad. Det finns redan ett flertal sådana
apparater, men det är mycket svårt
att få industrierna att sätta i gång med
en serietillverkning av dem, när intresset
från statsmakternas sida för en sådan
lagstiftning är så litet. Det är egentligen
denna motivering som ligger bakom
yrkandet i reservationen, att vi redan
nu skulle besluta, att en sådan hastighetsmätare
skulle införas, när den
blir tillgänglig i marknaden och fyller
kraven på ändamålsenlighet, hållbarhet
och lågt pris. Jag vill erinra om att
riksdagen en gång tidigare har fattat
ett sådant beslut.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med de
därunder förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
anförda reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Om höjning av avgifterna för registrering
i bilregistret

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr B 11, i anledning av väckta
motioner om höjning av avgifterna för
registrering i bilregistret.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta, till
lagutskott hänvisade motioner, nr B 39
i första kammaren av herr Mannerskantz
samt nr B 47 i andra kammaren av herr
Svensson i Krokstorp m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte uttala, att avgifterna
för registrering i bilregistret
borde höjas till de i motionen angivna
beloppen.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner, I: B 39
och II: B 47, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Mannerskantz och Lothigius, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort lyda så, som
i denna reservation angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i
anledning av förevarande motioner, I: B
39 och II: B 47, i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte uttala, att avgifterna för registrering
i bilregistret borde höjas med
60 procent.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! I detta ärende, som till
sin allmänna natur inte tillhör de allra
största, har till utskottets utlåtande fogats
en reservation. Denna går i sin tur
tillbaka på motioner, som går ut på att
staten skall se till att den får full täckning
för de direkta servicetjänsterna som
görs åt allmänheten vid registrering av
bilar, motorcyklar och traktorer. Vi motionärer
och reservanter förmenar, att
avgifterna inte är så avpassade, att de
täcker de direkta expeditionskostnaderna
härför i länsstyrelserna och överståthållarämbetet,
utan där görs dessa tjänster
så att säga med anlitande av vanliga
skattemedel, och det anser vi oriktigt.

102 Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Om höjning av avgifterna för registrering i bilregistret

Nu har det under utskottsbehandlingen
visat sig, att det inte är så lätt att beräkna
vad man egentligen bör ta ut. När
statens organisationsnämnd lade fram
sin utredning •— jag tror det var år 1954
— ville man föreslå, att registreringsavgifterna
skulle inarbetas i fordonsbeskattningen,
och organisationsnämnden
hade försökt beräkna, hur mycket man
skulle behöva lägga på den årliga fordonsskatten
för att få in så mycket som
nu utgår i registreringsavgifter. Man
kom fram till att fordonsskatten skulle
behöva höjas med sex kronor. Men sedan
lade man till några rader, som jag
har grubblat på ännu mera efter utskottsbehandlingen,
nämligen att beloppet torde
tämligen väl svara mot samtliga på
länsstyrelserna fallande kostnader för
väg- och trafikväsendet. Det där tvivlar
jag högeligen på, herr talman! Först och
främst har det inte företagits någon utredning
av organisationsnämnden om
hur gammal en bil i genomsnitt blir, hur
många gånger den byter ägare o. s. v.
Det måste ju påverka de belopp som
kommer in, om man betalar en fordonsskatt
i många år eller bara få år. Därtill
kommer att organisationsnämnden säkert
inte har räknat med annat än de
direkta lönekostnaderna för den personal,
som arbetar med detta på länsstyrelserna.
Man har förvisso inte räknat
med lokalkostnader, expenser eller pensionskostnaderna
för personalen, som ju
uppgår till kanske 25 procent av lönen
o. s. v.

Emellertid har vi reservanter efter
överväganden funnit, att det kanske bleve
en överkompensation om man höjde
avgifterna så mycket som är föreslaget i
motionerna, nämligen till det dubbla,
och därför har vi stannat vid att föreslå
en höjning med 60 procent, dock givetvis
så att man jämnar ut summan till
jämna krontal. Det betyder att en vanlig
registrering, som nu kostar 15 kronor,
skulle kosta 24 kronor etc. Med tanke
på den noggrannhet, med vilken finansministern
brukar ta reda på alla
möjligheter att öka inkomsterna, tycker
jag att det vore en relativt naturlig åtgärd
att vidtaga denna höjning, så att

inte någonting behövde betalas med direkta
skatter.

Slutligen vill jag säga, att jag för min
del inte har någonting emot att man räknar
in registreringsavgifterna i fordonsskatten.
Det blir givetvis en något mindre
kameral tunga att lägga på detta varje
gång man skriver ut fordonsskattesedeln
än att plocka in de där kronorna
varje gång man verkställer en registrering
eller omregistrering. En sådan ändring
kan dock inte göras förrän 1953 års
trafikutredning blir färdig, och det ser
ju rätt dystert ut med den nu. Därför
har vi menat, att det vore bättre att provisoriskt
göra dessa höjningar till dess
den stora trafikutredningen blir klar
med sitt betänkande och kan lägga fram
ett förslag om en inarbetning av registreringsavgifterna
i fordonsskatten.

Med hänsyn till detta, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till den föreliggande
reservationen.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! .lag vill ge herr Mannerskantz
rätt i att denna fråga inte tillhör
de större av dem som riksdagen har att
ta befattning med, men det kanske kan
vara lämpligt att ta en enklare fråga för
att avrunda de två dagars debatter vi nu
har haft om de två stora ärendena, försvarsfrågan
och tulltaxan.

Jag har frågat mig vad som egentligen
har legat bakom motionen om en höjning
av registreringsavgifterna. Det har
nämligen inte åberopats något material,
som man kan ta fasta på såsom bevis för
att de nuvarande avgifterna skulle vara
för låga, om syftet nu är att avgifterna
skall täcka kostnaderna för
själva registreringsförfarandet. Det har
sagts att de nuvarande avgifterna fastställdes
vid en tidpunkt då penningvärdet
var avsevärt bättre och att följaktligen
penningvärdeförsämringen skulle
kunna utgöra ett motiv för att höja avgifterna.
Men vid den tidpunkten när registreringsavgiften
fastställdes, registrerade
länsstyrelserna ett mycket litet antal
bilar, och följaktligen måste kostna -

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Nr B 7 103

Om höjning av avgifterna för registrering i bilregistret

den för registreringen av varje bil bli
avsevärt mycket större. Nu registreras i
landet över 100 000 bilar om året, och
såvida inte förfarandet har liksom stannat
kvar i något föråldrat system, måste
väl ändå rationalisering ha tillgripits
även inom länsstyrelserna som har att
handlägga dessa ärenden. Man kan följaktligen
räkna med att de avgifter som
flyter in troligen täcker kostnaden för
den befattning länsstyrelserna har med
själva registreringen.

Det har ju aldrig varit tal om att finansministern
skulle ha några fiskaliska
intressen att bevaka i fråga om de avgifter
som det här är tal om, och så
länge inte de myndigheter, som handlägger
frågorna, själva har gjort riksdagen
eller motionärerna uppmärksamma
på att avgifterna är för låga med hänsyn
till kostnaderna, tycker jag att man kan
ta för givet att de nuvarande avgifterna
är tillräckliga.

Att sedan frågan om inarbetningen av
registreringsavgifterna i själva automobilskatten
har kommit upp ur rationaliseringssynpunkt
är en fråga som ligger
helt vid sidan om den som vi nu diskuterar,
nämligen om det finns motiv för
att höja avgifterna i fråga. .lag vet inte
om det finns möjligheter att rättvist avväga
registreringskostnaden, om den
skall tas ut via bilskatten, ty det finns
sådana som registrerar bilar varje år
och som då kommer att slippa billigt
undan, och det finns sådana som sliter
på samma bil i tio år. För dessa skulle
det bli relativt dyrt att betala registreringskostnaden
genom bilskatten. Kostnaden
är emellertid inte av den storleksordningen,
att detta behöver väcka några
betänkligheter. Skulle man kunna vinna
någonting genom att inarbeta registreringsavgifterna
i bilskatten och detta
skulle bli resultatet av den utredning
som pågår, tror jag att riksdagen kan
ta detta med jämnmod.

För närvarande, herr talman, har jag
intet annat att säga än att utskottet inte
har funnit tillräckliga motiv bakom motionärernas
yrkande, och jag hemställer
därför om avslag på motionen och bifall
till utskottets hemställan.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Jag vill endast i någon
mån rätta till påståendet att detta skulle
vara ett litet bagatellärende. Det är dock
uträknat, att om motionerna skulle ha
bifallits, med en fördubbling av avgifterna
till följd, skulle detta ha tillfört
statsverket ett belopp av 6,8 miljoner
kronor. Med den begränsning, som reservanterna
föreslår, blir det dock 4 miljoner
kronor, och nere i Småland anser
vi, att det är pengar det också.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Det är inte jag som har
myntat uttrycket att detta var en av
riksdagens mindre frågor, utan det var
herr Mannerskantz själv som redan i
begynnelsen konstaterade det. Om det
gäller fyra eller sex miljoner i tillskott
till statskassan spelar ur de synpunkter
jag företräder mindre roll. Täcker de nuvarande
avgifterna kostnaderna för registreringsförfarandet,
finns det inga
motiv att höja dem vare sig med 100
eller 60 procent.

Det är ändå att notera att reservanterna
har blivit litet betänksamma mot motionärernas
yrkande om en hundraprocentig
höjning. Vad reservanterna har
såsom underlag för att de nu kan nöja
sig med en sextioprocentig höjning har
jag över huvud taget inte sökt att bilda
mig någon uppfattning om därför att
jag inte anser att det spelar någon roll
i detta sammanhang.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter

104 Nr B 7

Onsdagen den 30 juli 1958 em.

Om höjning av avgifterna för registrering i bilregistret

given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr B 11,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr B 12, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
vissa prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område, m. m. jämte i ämnet
väckta motioner, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Herr talmannen hemställde nu, att behandlingen
av återstående ärende på föredragningslistan
måtte få uppskjutas till
morgondagens sammanträde.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes första lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr B 100, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i rättegångsbalken m. m.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr B 10 bifölles även av andra
kammaren.

Justerades ytterligare protokollsdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 21.15.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Torsdagen den 31 juli 1958

Nr B 7 105

Torsdagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollen för den 25 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr B 91, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ny tulltaxa,
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr B 92, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1958/59,
m. m.; och

nr B 101, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i tulltaxeförordningen den 4
oktober 1929 (nr 316) jämte i ämnet
väckta motioner.

Ang. statsregleringen för budgetåret
1958/59

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets memorial
nr B 62, angående statsregleringen för
budgetåret 1958/59.

Punkten 1

I denna punkt hade utskottet, under
förutsättning av bifall till vad bevillningsutskottet
föreslagit i betänkande nr
B 5, hemställt, utom annat, att riksdagen
måtte i riksstaten för budgetåret 1958/
59 under skatter upptaga följande inkomsttitel
sålunda:

Skatt å inkomst, förmögenhet och rörelse: Skatt

å inkomst och förmögenhet
m. m., bevillning
............ 6 000 000 000

8 Första kammarens protokoll 1958. Nr B

den 31 juli

Herr JOHANSSON, IVAR, (ep):

Herr talman! Under hänvisning till
att riksdagen numera bifallit den vid bevillningsutskottets
betänkande nr B 5 —
ang. beräkning av bevillningarna för
budgetåret 1958/59 m. m. -—- fogade, med
1 betecknade reservationen får jag yrka,
att å sid. 1 i förevarande memorial punkten
1) Skatter, inkomsttiteln Skatt å inkomst
och förmögenhet m. m. upptages
med ett belopp av 6 100 000 000.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt med den av herr Johansson,
Ivar, påyrkade ändringen.

Punkterna 2—12

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13

Denna punkt hade följande lydelse:

»Vid bifall till vad utskottet under
föregående punkter föreslagit komma
inkomsterna å driftbudgeten att för
budgetåret 1958/59 uppföras med
12 632 782 500 kronor (Bil. I). Detta innebär
i förhållande till statsverkspropositionen
till årets förra riksdag en nettoökning
med 366 443 000 kronor.

Härom har utskottet velat erinra.»

Herr JOHANSSON, IVAR, (ep):

Herr talman! Under hänvisning till
mitt yrkande under punkten 1 får jag
hemställa, att under punkten 13 det å
tredje raden angivna beloppet om
12 632 782 500 utbytes mot 12 732 782 500
samt att det å femte raden angivna beloppet
om 366 443 000 utbytes mot
466 443 000.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, lades ifrågavarande punkt till
handlingarna med de av herr Johansson,
Ivar, påyrkade ändringarna.

106 Nr B 7

Torsdagen den 31 juli 1958

Ang. statsregleringen för budgetåret 1958/59

Punkten 74

Utskottet hade i förevarande punkt
yttrat bland annat:

»På grund av riksdagens redan fattade
beslut eller av vederbörande utskott
framlagda förslag skulle utgifterna å
driftbudgeten för budgetåret 1958/59
uppgå till 12 521 022 600 kronor (Bil.

II). I jämförelse med statsverkspropositionen
till årets förra riksdag innebär
detta en ökning med 503 043 800 kronor.

Då inkomsterna enligt vad ovan under
punkten 13 :o) angivits uppgå till
12 632 782 500 kronor, uppstår ett beräknat
underskott å statsregleringen av
88 2W 100 kronor.

Härom har utskottet velat erinra.»

Herr JOHANSSON, IVAR, (ep):

Herr talman! Riksdagen har numera,
med bifall till den vid statsutskottets utlåtande
nr B 50 fogade reservationen, beslutat
att till Bidrag till musikkonservatoriet
i Göteborg för budgetåret 1958/59
under åttonde huvudtiteln anvisa ett anslag
av 100 000 kronor. I anledning härav
får jag yrka, att det under förevarande
punkt å tredje raden angivna beloppet
12 521 022 600 utbytes mot
12 521 122 600 samt att det å femte raden
angivna beloppet 503 043 800 utbytes
mot 503 143 800.

Vidare får jag under hänvisning härtill
samt till mina yrkanden under punkterna
1 och 13 hemställa, att andra stycket
å sid. 9 i memorialet erhåller följande
ändrade lydelse:

Då inkomsterna enligt vad ovan under
punkten 13 :o) angivits uppgå till
12 732 782 500 kronor, uppstår ett beräknat
överskott å statsregleringen av
11 659 900 kronor.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, lades den nu föredragna
punkten till handlingarna med de av
herr Johansson, Ivar, påyrkade ändringarna.

Punkten 15

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 16

Lades till handlingarna.

Punkten 17

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att, sedan riksstat för budgetåret
1958/59 av under punkten angiven lydelse
blivit upprättad, densamma, försedd
med herrar talmäns underskrifter,
måtte till Kungl. Maj :t överlämnas.

Herr JOHANSSON, IVAR, (ep):

Herr talman! Vid punkten 17 i förevarande
memorial får jag hemställa, att
kammaren måtte besluta att — sedan
riksstat för budgetåret 1958/59 av den
lydelse som framgår av utskottets förslag
med däri av kammaren beslutade
ändringar blivit upprättad — densamma,
försedd med herrar talmäns underskrifter,
må till Kungl. Maj:t överlämnas.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
det av herr Johansson, Ivar, därunder
framställda yrkandet.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr B 93, angående statsregleringen för
budgetåret 1958/59; och

nr B 94, med överlämnande av riksstat
för budgetåret 1958/59.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende å
statsutskottets memorial nr B 62 fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes jordbruksutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr B 99, till
Konungen i anledning av Kung. Maj:ts
proposition angående vissa prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område, m.
m., jämte i ämnet väckta motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr B 12 bifölles även av andra
kammaren.

Torsdagen den 31 juli 1958

Nr B 7 107

Justerades protokollsutdrag för denna
dag.

Herr TALMANNEN yttrade:

Ärade kammarledamöter! Vi står nu
inför skilsmässans stund, som säkerligen
i detta sammanhang inte fyller oss
med det vemod, som andra skilsmässor
brukar väcka hos människor. Vi skils
några timmar tidigare än andra kammaren,
som har några ärenden kvar. Vi gör
det utan egentlig oro, ty även om vissa
komplikationer skulle uppstå i form av
olikartade beslut mellan kamrarna, vilket
inte är sannolikt, föreligger vid detta
tillfälle den skillnaden mot de förhållanden
som råder, när vi i vanliga fall
skils för sommaruppehållet, att detta
icke är en avslutad session utan allenast
en förlängd ferie, som vi tar oss av egen
fullmakt. Riksdagen pågår sålunda under
hela tiden, och skulle andra kammaren
fatta andra beslut än första, har vi
endast att kalla kammaren till nytt sammanträde,
Detta är en följd av den säregna
situation, som vi i år befunnit oss
i genom riksdagsupplösning och nyval,
som ju ändrat betingelserna för vårt arbete
och som — vilket jag haft tillfälle
att säga tidigare och inte skall förlänga
anförandet i dag med att ytterligare understryka
— ju leder till många betydelsefulla
observanda för författningsutredningen,
vars uppgift det är att göra vår
svenska konstitution mera användbar
för praktiska arbetsuppgifter än den är
för närvarande.

Våra planer är nu —■ jag har haft samråd
med andra kammarens talman — att
damer och herrar ledamöter av första
kammaren skall få vara hemma till torsdagen
den 16 oktober, då vi på nytt
skall sammanträda för att avverka vad
vi har kvar av årets arbetsuppgifter.
Torsdagen den 16 oktober blir så till vida
egendomlig, som damerna och herrarna
den dagen inte har den motionsrätt,
som ni eljest har när höstsessionen
börjar. Det blir då bara ett nytt sammanträde.
Den motionsrätt ni får i höst beror
alltså på vilka propositioner Kungl.
Maj :t då levererar.

Dessförinnan måste vi emellertid ha

ett formellt sammanträde för justering
av kammarens protokoll; kallelse kommer
att utfärdas genom sedvanlig annonsering
i dagspressen. Om det sammanträdet
vill jag allenast säga, att jag
i kraft av den befogenhet, som tillkommer
talmannen att bevilja kammarens ledamöter
åtta dagars befrielse från riksdagsarbetet,
kommer att bevilja dessa
åtta dagars ledighet. Det blir min sak att
sörja för att den enstaka ledamot, vars
närvaro är nödvändig vid justeringen,
verkligen finns här.

Efter dessa tillkännagivanden, som till
sin natur varit glädjande, måste jag
bringa livets allvar i erinran på nytt.
Den ledighet ni får blir inte lång. Yi
skall samlas ånyo till arbete i mitten av
oktober, och dessförinnan skall — i motsats
till mig — kammarens ärade ledamöter
genomgå en prövande valstrid.
Jag skall tänka på er med visst medlidande
i sinnet; jag har i minne de 40 år,
då jag själv stått uppe i praktiskt politiskt
arbete med valstrider och annat
elände.

Jag hoppas emellertid att ni, innan ni
når fram till valstriden, skall få någon
eller några lugna veckor, då ni kan vila
och njuta av den flyende sommarens
solsken och även få sköta edra säkerligen
under det trägna riksdagsarbetet
försummade borgerliga näringar.

Jag önskar er all trevnad under den
kommande sommaren.

Detta tal besvarades av herr DOMÖ i
följande ordalag:

Herr talman! Första kammarens ledamöter
tacker för Eder vänliga tillönskan
om en tids vila och ferier från politiskt
arbete.

Herr talmannen har säkerligen rätt i
sin förmodan, att det för kammarledamöterna
i allmänhet inte blir mycken tid
ledig från det politiska arbetet emellan
riksdagens nu avslutade arbetsperiod
och höstriksdagen. Kommunalvalen stundar
och måste ha sitt av intresse och arbete.
Det är nog inte bara en del av riksdagens
ledamöter utan många andra
som tycker, att det under det senaste

108 Nr B 7

Tisdagen den 12 augusti 1958

året med dess folkomröstning och extra
andrakammarval blivit väl mycket av
politik.

Herr talmannen sade i våras inför utsikten
till sommarriksdag, att Stockholm
är en angenäm sommarstad. Detta
är riktigt, men sommarriksdagar är inte
några uppskattade anordningar, särskilt
inte om behovet starkt kan ifrågasättas.
Men herr talmannen har med sin av oss
alla högt skattade skicklighet att leda
kammarens förhandlingar och med sin
älskvärdhet medverkat till att vi fått en

kort och för kammarledamöterna personligen
angenäm sommarriksdag.

Herr talman! Kammarens ledamöter
bringar Eder sitt tack för god ledning
och tillönskar Eder varmt en angenäm
eftersommar.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 10.17.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Tisdagen den 12 augusti

Kammaren sammanträdde kl. 12.00. Justerades jämväl protokollet för den_
na dag.

Justerades protokollen för den 28, 29,
30 och 31 nästlidne juli.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 12.08.

In fidem

K.-G. Lindelöw

Stockholm 1958. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

681298